Kungl. Maj :ls Nåd. Proposition Nr 96 (Proposition 1918:96)

Kungl. Maj :ls Nåd. Proposition Nr 96.

Nr 96,

Kungl. Maj-.ts nådiga proposition till riksdagen angående upprättande
av praktiska ungdomsskolor; given Stockholms
slott den 15 februari 1918.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över ecklesiastikårenden
för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen att

A. Beträffande fortsättningsskolor:

dels fastställa följande huvudsakliga grunder och
bestämmelser att gälla beträffande fortsättningsskolor,
med rätt för Kungl. Maj:t att utfärda de närmare föreskrifter,
som för deras tillämpning befinnas erforderliga:

1. 1 varje skoldistrikt skall för de lärjungar, som
med fullständigt avgångsbetyg lämnat folkskolan eller på
annat sätt vunnit motsvarande kunskaper, finnas en eller,
där förhållanden sådant påkalla och medgiva, flera tort sättningsskolor.

, . A

2. Undantagsvis må, efter vederbörligt medgivande,

två eller flera närliggande skoldistrikt kunna förena sig
om en gemensam fortsättningsskola.

3 Kursen i fortsättningsskola skall för lärjungarna
omfatta sammanlagt minst 360 undervisningstimmar, förladda
utom folkskolans ordinarie undervisningstid,
och fördelas på minst två, högst tre år samt i övrigt vara
anordnad i huvudsaklig överensstämmelse med de grunder,
vilka av departementschefen i statsrådsprotokollet

närmare angivits. ,

4. Lärjunge skall, i den mån han icke enligt gäl
lande föreskrifter skall vara därifrån befriad eller i vederBihang
tiU riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 87 höft. (Nr 96.) 1

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

höHis ordning därifrån erhållit befrielse, vara plikta
ätt inträda i fortsättmngsskola vid början av den årskurs
som inträffar närmast efter det läsår, då avgångsbetyg
från förskola eller vitsord om motsvarande kunskaper erhållits,
samt att deltaga i skolans undervisning under den
tur forts ätt n in gss k o 1 an s kurs stadgade minimitiden eller
den längre tid intill sammanlagt 540 undervisningstimmar,
som skoldistriktet må i vederbörlig ordning hava
bestämt; dock att skolplikten i varje fall skall upphöra, då
lärjunge fyllt aderton år. ^

5. För lärjungar, som avgått från egentlig folks
o a utan att erhålla fullständigt avgångsbetyg, ävensom

f?Ju frJrga/’ SOm .av°ått fr4n mindre folkskola, må i
stallet för fortsättmngsskola anordnas ersättningsskola,
och skall lärjunge i ersättningsskola vara underkastad
skolplikt enligt samma grunder, som gälla för lärjunge
i egentlig fortsättmngsskola. °

6. Skoldistrikt skall senast vid utgången av år 1924
hava fullgjort vad detsamma enligt medd.dade bestämmelser
åligger i fråga om den fortsatta undervisningen,
dock att skoldistrikt må, efter medgivande av Kun<d
Maj:t, i särskilt trängande undantagsfall kunna även
etter denna tidpunkt under viss tid i större eller mindre
mån vinna befrielse från sagda åligganden;

dels föreskriva i fråga om arvodet till lärare i fortsättmngsskola
och ersättningsskola, som upprättas efter
ovan angivna grunder, att detta skall utgöra för undervismngstimme
i fortsättningsskola minst 2 kronor 50 öre
och för undervisningstimme i ersättningsskola minst 1
krona 50 ore, med undantag dock dels att arvodet för
undervisning i manlig eller kvinnlig slöjd skall utgöra minst
1 krona 25 öre för undervisningstimme och arvodet för
undervisning i hushållsgöromål minstö kronor för arbetsdag,
omfattande minst fyra undervisningstim mar, dels att
för undervisning i ämnet arbetskunskap i fortsättningsskola
till lärare som förklarats därtill berättigad, skall ut-å
a‘V,°dl In?,d nu.nstJ kronor för undervisningstimme; med
i T- ÅUn^> ’ Mapt att utfärda de närmare bestämmelser
i fråga om dessa arvodens åtnjutande, som kunna
bennnas erforderliga;

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 96.

dels besluta, att statsbidrag till avlönande av lärare
i fortsättningsskola och i ersättningsskola skall, enligt de
närmare bestämmelser, Kungl. Maj:t kan finna gott med
dela, utgå med belopp motsvarande de för undervisningen
i sådan skola enligt stadgade grunder utgående
minimiarvodena, därvid för statsbidragets åtnjutande skola
gälla följande grunder och villkor, med rätt för Kung •
Makt att, när i särskilda fall omständigheterna därtill
föranleda, besluta om statsbidrags utgående utan hinder
därav, att avvikelse i något fall från dessa grunder och

villkor ägt rum: ,

1 Skolan skall vara anordnad i enlighet med de föreskrifter,
som av Kungl. Maj:t meddelas i huvudsaklig överensstämmelse
med av departementschefen i statsråds

protokollet angivna grunder.

2. Statsbidrag utgår för högst det antal undervisningstimmar,
som erfordras, för att lärjungarna skola
erhålla undervisning under den tid, för vilken skolplikt
enligt i vederbörlig ordning meddelad föreskrift åligger

3. Lärjungarna skola sammanföras till under
visningsavdelningar av lämplig storlek. Om i skola,
som här avses, antalet lärjungar, som undervisas i verkstadsarbete,
i slöjd eller i hushållsgöromål, vant så
stort, att de uppdelats på avdelningar, må statsbidrag
ut«r& för avdelning, endast om lärjungarna vid kursens
början varit, där fråga är om undervisning l verkstadsarbete
eller slöjd, minst tio och, där fråga är om under
visning i hushållsgöromål, minst åtta, och om de, sä
läno-e "de under året tillhört skolan, i allmänhet deltagit

O #

i undervisningen.

4. Undervisningen skall bestridas av lärare, som
blivit i vederbörlig ordning förklarade behöriga till sådan
undervisnings bestridande. Sagda lärare skola åtnjuta
arvode till minst de belopp, som här ovan stadgats.

o. • Skoldistriktet skall för undervisningen tillhandahålla
lämpliga lokaler samt nödig inrednings- och undervisningsmateriell.

6? Inom varje skoldistrikt skall för fortsättnmgsskolorna
finnas ett i vederbörlig ordning fastställt reglemente.

Kung/. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

7. Skolorna skola vara underkastade den tillsyn och
kontroll som Kungl. Maj:t kan finna gott föreskriva;

dels medgiva, att skoldistrikt, som anordnat fortsattmngsskola
enligt de grunder, som angivas i kungl.

kungörelsen den 11 september 1877 angående anslag för

avlomng åt lärare vid fortsättningsskola, må tills vidare,
ntill dess annorlunda bestämmes, såsom understöd för
de lärares avlöning, som i sådan skola undervisa utom
folkskolans ordinarie undervisningstid, erhålla bidrar av
allmänna medel sålunda, att för varje lärare, som meddelar
dylik undervisning under en tid motsvarande två
veckor om året, statsbidrag utgår med 65 kronor, under
en Hd motsvarande fyra veckor med 130 kronor och unvHllen.
t “farande sex veckor med 195 kronor, under
lkm att skoldistriktet för lärarens avlönande tillskjuter

‘tr,tringStd mo;sva™d« ‘»i veckor om kret
minst 25 kronor för undervisningstid motsvarande fyra

vec or minst 50 kronor och för undervisningstid motsvarande
sex veckor minst 75 kronor;

dels höja det ordinarie förslagsanslaget till underlän
nnn ^vlönande_av iärare vid fortsättningsskola från
kronoi- ^ronor b°0>000 kronor eller med 437,000

dels ock bevilja på extra stat för år 1919 till utbi
dmngskurser för lärare vid fortsättningsskolor ett
reservationsanslag av 60,000 kronor att utgå enligt
Kung1 Mapts bestämmande och på de villkor Kun<d.
Maj:t kan finna gott föreskriva. °

B. Beträffande högre folkskolor:

fastställa följande grunder och villkor för utgående
av statsunderstöd till högre folkskolor kunna*

uti ““ högre folkskolOT ■“» understöd

kunna utgå till skola som inrättats av skolområde, be ående

av ett eller derå skoldistrikt eller efter Kunri

Majrts beprövande av annan kommunal samfällighet elfer

låring agDlng aV flera ^dana, i ändamål att bereda
fångar, som genomgått småskola och folkskola, till annatai^tfOIOfatta?de

miDSt sexåri£ lärokurs, eller på
annat sätt vunnit motsvarande kunskaper, tillfälle att

Kungl. Maj.ta Nid. Proposition Nr 96.

inhämta ett högre mått av allmänt medborgerlig och
uraktisk bildning, utan att lärjungarna därigenom dragas
från sina vanliga levnadsförhållanden eller nödig övning

i Pr!^kth^tefolkskolau må) ant efter förhållandena,
kunna anordnas antingen såsom allmän högre folkskola,
i vilken undervisningen erhåller eu mera aUmän lä -nino-, eller såsom yrkesbestämd högre folkskola, vi ke
undervisningen inriktas på -visst yrke eller viss yrkesgrupp.
Huruvida yrkesbestämd högre folkskola må
komma i åtnjutande'' av det högre understöd som för
skola av sådan typ av riksdagen bestämmes skall beio
på beslut av Kungl. Maj:t l varje särskilt a. .

^ 2 Hö°re folkskola må åtnjuta statsbidrag till hö st

fyra ettåriga klasser. Inom varje årsklass må statsbidrag
utgå till högst så stort antal parallella klassav
rån o-ar, som uppkommer vid iakttagande därav,
frå°a om allmän högre folkskola minst 35 och i fra
om yrkesbestämd minst 30 lärjungar komma pa var e
sådan avdelning inom årsklassen, innan ny klassavdel

nino- upprättas inom densamma. '' .

° Huruvida inom skolområde, som redan åtnjuter
statsunderstöd till en eller flera högre förskolor understöd
må utgå till ny skola av samma typ, skall bero pa

Kungl. Majrts prövning. A , _ r 1V

Finnes inom ett skolområde endast en högre folk
skola, skall denna, såvitt ej Kung1- Maj;t på anförda
skäl medgiver undantag, vara avsedd för både gossar

3 Vid hö^re folkskola skola, därest ej Kungl.
Maj:t i särskilt fall annorlunda bestämmer finnas minst
så inånga ordinarie lärartjänster som antalet årsklasser
i skolan. I den mån så erfordras, skola dessutom vara
anställda extra ordinarie lärare med full tjenstgöring
ävensom nödigt antal timlärare. Som lärare kunna anställas
såväl män som kvinnor. .

Högre folkskola förestås av en för viss tid utsedd

manlig eller kvinnlig rektor.

I Undervisningen skall, därest ej Kungl. Maj:t i
särskilt fall annorlunda bestämmer, pågå minst trettio

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

fyra och en halv läsveckor om året, påsk- och nino-stferier
samt tillfälliga lovdagar däri inberäknade

bär undervisning i högre folkskola ej fortgått så
ng tid, som ovan stadgats, men beror detta därav, att
^o!an eller viss klass eller klassavdelning av densamma,
- lk^ statsbidrag kan utgå, först under kalenderaret
inrättats eller ock under kalenderåret upphört, ä<re
sko an bekomma statsbidrag i förhållande [ill den del
av läsåret, som undervisningen pågått.

5. Högre folkskola skall hava till sitt förfogande
1 idiga och tillräckliga undervisningslokaler samt erforderliga
skolmöbler och undervisningsmedel.

K ^ Högre folkskola skall vara försedd med av
ungl. Maj:t fastställt reglemente och stå under inseende
av folkskolöverstyrelsen samt vara underkastad den
kontroll och de bestämmelser i övrigt, som Kungl. Makt
kan finna gott föreskriva. ^

Folkskolöverstyrelsen må för varje skola kunna förordna
en inspektor.

För högre folkskola skall finnas en av minst fem
personer bestående skolstyrelse. Om dess sammansättmng,
revision av dess räkenskaper m. m. skola bestämmelser
finnas i det för skolan fastställda reglementet

TT1, ''"1Smr^n .,''Ued häns.Yn till lärjungarnas praktiska
utbildning inriktad på visst yrke eller yrkesgrupp
och åtnjuter skolan med hänsyn därtill högre statsunderstod,
skola minst två i sådant yrke sakkunniga personer
vara medlemmar av skolstyrelsen F

• Undervisningen i högre folkskola skall vara avSåMja
GJ Uungl. Maj:t i visst fall på grund av

särskilda undantagsförhållanden annorlunda bestämmer
Terminsavgifter må dock i intet fall påföras medellösa
lärjungar.

• , 8‘ , Vid b?"re folkskola skall lärarpersonalen åt Ärna,

88 ÖrmäDer’ 8°m “V riksda*e“ ■»">“">

9 Statsunderstöd till högre folkskola utgår med
det belopp och i den ordning, som av riksdagen närmare
bestämmes. ö

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

C. Beträffande den lägre yrkesundervisningen:

dels besluta, att det må ankomma på kommun att
bestämma, att i yrke anställda lärlingar skola, i den utsträckning
vartill förhållandena kunna föranleda, vara
pliktiga att under högst två läsår med högst nio månaders
årlig undervisning och med i medeltal högst tolv
undervisningstimmar i veckan deltaga i undervisningen
i lärlingsskola, anordnad huvudsakligen efter de av departementschefen
i statsrådsprotokollet närmare angivna
grunder; dock att skolplikten i varje fall skall
upphöra, då lärjunge fyllt aderton år;

dtls för beredande av understöd åt skolor för den
lä^re yrkesutbildningen under riksstatens åttonde huvudtitel
på ordinarire stat uppföra ett förslagsanslag av
250,000 kronor;

dels medgiva, att från nämnda anslag må årligen

utgå understöd . ,

1. för av kommun upprättad lärlingsskola för industri
hantverk eller handel till lärares avlöning med belopp,
beräknat efter 2 kronor 67 öre för varje undervisnin^stimine,
och till undervisningsmateriell med be
lopp, ”motsvarande hälften eller i vissa undantagsfall
intill två tredjedelar av kostnaderna för densamma;

2. för av kommun upprättad lärlings- eller yrkesskola
för husligt arbete eller hushållsskola till lärares
avlöning med belopp, beräknat efter 1 krona 33 öre för
varje undervisningstimme, och till undervisningsmateriell
med belopp, beräknat såsom under 1 angivits;

3. för av kommun upprättad yrkesskola för industri,
hantverk eller handel eller ettårig handelsskola till lärares
avlöning med belopp, beräknat efter 3 kronor för
varje undervisningstimme, och till undervisningsmateriell
med belopp, beräknat såsom under 1 angivits;

4. för enskild skola för yrkesundervisning med belopp,
som av Kungl. Maj:t för varje särskilt fall be -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

stämmes efter i huvudsak samma grunder som för motsvarande
under 2 eller 3 angiven skola,

ävensom att understödet för ovannämnda skolor må
utgå under följande villkor:

a) undervisningen skall bestridas av lärare, som godkännas
av chefsmyndigheten för yrkesundervisningen;

b) arvoden åt lärare skola utgå med belopp, beräknade
efter i medeltal minst 4 kronor för varje undervisningstimme
vid lärlingsskola för industri, hantverk
eller handel, minst 2 kronor vid lärlings- eller yrkesskola
för husligt arbete eller vid hushållsskola samt
minst 4 kronor 50 öre vid yrkesskola för industri,
hantverk eller handel samt vid ettårig handelsskola;

c) skolan skall hava till sitt förfogande lokaler samt
inrednings- och undervisningsmateriell, som kunna godkännas
av chefsmyndigheten för yrkesundervisningen;

d) för varje skola skall finnas ett av sagda myndighet
fastställt reglemente innehållande bestämmelser, bfand
annat, rörande skolans undervisning, styrelse och förvaltning
samt föreståndare och lärare;

e) undervisningen i lärlingsskola skall för lärjungarna
vara avgiftsfri;

f) skolans läroplan skall vara godkänd av chefsmyndigheten
för yrkesundervisningen;

g) skolan skall stå under inseende av chefsmyndigheten
för yrkesundervisningen;

h) för statsbidrags åtnjutande skola i övrigt gälla
de närmare bestämmelser, Kungl. Maj:t kan finna''gott
meddela; samt

5. för nuvarande lägre tekniska yrkesskolor enligt
nu gällande grunder;

dels för beredande av understöd, i överensstämmelse
med av 1917 års riksdag godkända grunder, till yrkesskolor
för husmodersutbildning i städer, köpingar, industri-
och andra liknande samhällen samt till obemedlade
och mindre bemedlade elever vid nämnda skolor
anvisa under åttonde huvudtiteln på extra stat för år
1919 ett förslagsanslag av 50,01)0 kronor.

Kungl. MajUs Nåd. Proposition Nr 96.

D. Beträffande förstärkning av folkskolöverstyrelsens
arbetskrafter:

för beredande åt ytterligare en extra ledamot
inom folkskolöverstyrelsen av arvode å 7,000 kronor,
varav 2,500 kronor må anses motsvara tjänstgöringspenningar,
anvisa på extra stat för år 1919 ett förslagsanslag,
högst 7,000 kronor.

E. Beträffande upprättande av en yrkesskolöverstyrelse:

dels godkänna den av departementschefen i statsrådsprotokollet
förordade staten för år 1919 för en
yrkesskolöverstyrelse och de av honom föreslagna villkoren
och bestämmelserna för åtnjutande av i staten
upptagna avlöningsförmåner samt för tillämpning av
samma stat uppföra i riksstaten under åttonde huvudtiteln
ett ordinarie anslag till yrkesskolöverstyrelsen å
56,600 kronor;

dels medgiva, att ålderstilläggen för de å yrkesskolöverstyrelsens
stat upptagna befattningshavarna må utgå
av det under riksstatens åttonde huvudtitel uppförda
förslagsanslaget: ålderstillägg;

dels föreskriva, att chef eller ledamot av yrkesskolöverstyrelsen,
som må vid tillträdet till befattningen
såsom delägare tillhöra vare sig lärarnas vid elementarläroverken
nya änke- och pupillkassa eller folkskollärarnas
änke- och pupillkassa, skall vara skyldig att även
såsom chef eller ledamot i överstyrelsen kvarstå i den
av nämnda båda kassor, i vilken han vid sagda tidpunkt
är delägare, med iakttagande därvid att sådan befattningshavare
skall tillhöra vederbörande kassa med det
inom densamma förekommande högsta delaktighetsbeloppet
samt med de rättigheter och skyldigheter i övrigt,
vilka tillkomma delägare, som innehar befattning, med
vilken är förenad skyldighet att tillhöra kassan;

dels ock bestämma, att envar, som med eller efter
den nya lönestatens ikraftträdande tillträder befattning
i yrkesskolöverstyrelsen, skall vara pliktig att underkasta
sig nyssnämnda villkor och bestämmelser.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 87 höft. (Nr 96.)

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

De till ärendet hörande handlingarna skola tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott; och Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all kungl.
nåd och ynnest städse välbevågen.

GUSTAF.

Värner Rydén.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 15 februari 1918.

Närvarande:

Hane excellens herr statsministern EDEN,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena HELLNER,
Statsråden: PETERSSON,

SCHOTTE,

Petrén,

Nilson,

Löfgren,

friherre PALMSTIERNA,

Rydén,

Undén,

Thorsson.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet an
förde föredragande departementschefen, statsrådet Rydén härefter:

I statsverkspropositionen till innevarande års riksdag har Kungl. Maj:t
under åttonde huvudtiteln på min hemställan föreslagit riksdagen att i
avbidan på proposition rörande upprättande av praktiska ungdomsskolor
för sådant ändamål under riksstatens åttonde huvudtitel beräkna

dels för anställande av ytterligare en extra ledamot i folkskolöverstyrelsen
på extra stat för år 1919 ett förslagsanslag, högst 7,000 kronor

(punkten 156), ...

dels en ökning av det å ordinarie stat uppförda förslagsanslaget till
understöd för avlönande av lärare vid fortsättningsskola med 437,000
kronor (punkten 181),

dels för anordnande av särskilda utbildmngskurser för lärare vid tortsättningsskolor
på extra stat för år 1919 ett reservationsanslag av 60,000
kronor (punkten 182),

Upprättande
av praktiska
ungdomsskolor.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

dels en ökning av det å ordinarie stat uppförda förslagsanslaget till
understöd åt högre folkskolor med 293,000 kronor (punkten 183),

dels till bestridande av kostnaderna för inrättande av tekniska gymnasier
i Malmö och Örebro samt tekniska fackskolor i Malmö och Västerås
en ökning av det å ordinarie stat uppförda anslaget till de tekniska läroverken
med 194,500 kronor (punkten 209),

dels för inrättande av en överstyrelse för teknisk undervisning å ordinarie
stat för år 1919 ett belopp av 50,000 kronor (punkten 217),

dels för anslag åt lägre tekniska yrkesskolor m. m. på extra stat för
år 1919 ett förslagsanslag, högst 250,000 kronor (punkten 218),

dels ock för anslag till husmodersskolor m. m. på extra stat för år
1919 ett förslagsanslag av 50,000 kronor (punkten 219).

Det ärende, varom sålunda framställning till riksdagen ställts i utsikt,
anhåller jag att nu få ånyo föredraga inför Kungl. Maj:t.

Till en början anser jag mig böra lämna eu kortfattad framställning
om våra nuvarande praktiska ungdomsskolor. Därefter skall jag omnämna
de viktigare av de reformsträvanden i fråga om dessa skolor, som under
de senare åren framkommit, samt redogöra för de kommittéer, vilkas tillsättande
därav föranletts. Sedan jag därefter redogjort för det huvudsakliga
av de brister, som anses vidlåda våra nuvarande praktiska ungdomsskolor,
skall jag sysselsätta mig med de olika förslag till ett framtida ordnande
av dessa skolor, vilka framlagts av de tillsatta kommittéerna eller
av i vissa fall tillkallade särskilda sakkunniga. Slutligen skall jag redogöra
för min egen ställning till den föreliggande frågan samt framlägga
närmare förslag beträffande vart och ett av de särskilda slag av praktiska
ungdomsskolor, för vilka jag anser, att anslag böra äskas hos innevarande
års riksdag.

I. Våra nuvarande praktiska ungdomsskolor

Under beteckningen praktiska ungdomsskolor sammanfattar jäg hftt
samtliga de skolor, vilka, avsedda för den tidigare ungdomsåldern (från
omkring det 13:de levnadsåret), hava till uppgift att genom uppfostran och
för ändamålet särskilt lämpad undervisning förbereda ungdomen för olika
uppgifter inom det praktiska livet. Med hänsyn till syfte och mål ligga
dessa skolor på en annan linje än de barndoms- och ungdomsskolor, åorh
hava en övervägande allmänbildande läggning, såsom folkskolan, komäiU -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

Hala mellanskolan, realskolan och gymnasiet. De skilja sig också med
hänsyn till åldersstadiet såväl från folkskolorna och realskolornas lägre klasser
som från högskolorna och de högre fackskolorna.

Våra nuvarande praktiska ungdomsskolor giva icke bilden av något
sammanhängande, enhetligt system. Do hava tillkommit under skilda tider
och äro merendels framkallade av något särbehov, som utvecklingen på
någon viss punkt fört med sig. I fråga om inbördes sammanhang sakna
de"därför också i stort sett närmare anpassning till varandra och gripa på
åtskilliga punkter in i varandras uppgifter. Med hänsyn till sitt speciella
huvudsyfte fördela sig de praktiska ungdomsskolorna i sådana, som hava
allmänt medborgerlig utbildning på praktisk grund till huvudsyfte, och
sådana, som hava speciell fackutbildning till enahanda syfte. Till den
förra gruppen hänför jag fortsättningsskolorna och de högre folkskolorna,
till den senare gruppen skolor för den lägre tekniska undervisningen,
för den lägre handelsundervisningen och för den lägre lantbruksundervisningen
ävensom anstalter för undervisning i husligt arbete. Då jag nu
går°att lämna en kort redogörelse för de olika slagen av praktiska ungdomsskolor,
skall jag redogöra först för de skolor, som höra till den förra
gruppen, och därefter för den senare gruppens skolor.

1. Praktiska ungdomsskolor med allmänt medborgerlig
utbildning på praktisk grund till huvudsyfte.

1) Fortsättning sskolor.

Fortsättningsskolan hos oss är jämngammal med den lagstadgade folkskolan.
Redan i vår första folkskolestadga av år 1842 finner man nämligen
en antydan om densamma. Den framträder där såsom söndagsskola,
i vilken skolläraren »under inseende och med biträde av församlingens
prästerskap» borde »helst under den tid, då ledighet gives ifrån
skolan», undervisa och förhöra den från skolan avgångna ungdomen »för
underhållande av de i folkskolan förvärvade kunskaper och synnerligen
för befrämjandet av en sann kristlig bildning». Fortsättningsskolan i
denna form fick endast obetydlig utbredning. Ett kungl. cirkulär av år
1864, enligt vilket tillfälle skulle beredas de barn, som avgått från skolan,
att »på bestämda tider under lärarens ledning dels underhålla redan förvärvade
kunskaper, dels ock däri ytterligare förkovra sig», bidrog icke
heller till att fortsättningsskolan fick någon nämnvärdare utveckling. Det -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

samma gällde ett cirkulär av år 1869. enligt vilket undervisningen skulle
bedrivas efter en bestämd plan och noggranna anteckningar föras över
lärjungarnas skolbesök.

Först i slutet av 1870-talet fick fortsättningsskolan en starkare ställning
i vårt skolväsen och erhöll den organisation, som den i huvudsak
ännu äger. Till 1877 års riksdag gjorde nämligen Kungl. Maj:t framställning
om särskilt anslag såsom bidrag till avlönande av lärare vid fortsåttningsskolor.
I det statsrådsprotokoll, som åtföljde den kungl. propositionen,
angåvos bestämda grunder för fortsättningsskolans verksamhet, varvid fastställdes,
att fortsättningsskolan ej borde vara blott en repetitionsskola utan
att dess uppgift vore »att meddela en högre undervisning än den egentliga
folkskolan.» Kungl. Maj:ts framställning blev av riksdagen bifallen,
och den 11 september 1877 utkom den kungl. kungörelse, vars bestämmelser
i grundläggande avseenden ännu äro för fortsättningsskolan gällande.

Fortsättningsskolan ställdes från början helt och hållet på frivillighetens
grund. Ingen kommun hade skyldighet att inrätta sådan skola°och
intet barn var förpliktat att besöka densamma. Denna anordning äger allt
fortfarande bestånd, dock med den genom kungl. kungörelsen den 11 december
1917 vidtagna ändringen, att skoldistrikt, som anordnar fortsättningsskola,
också äger rätt att göra densamma obligatorisk för distriktets
barn.

I fortsättningsskola få endast sådana barn intagas, som med goda vitsord
genomgått folkskolans hela lärokurs, således de, som avgått i enlighet
med folkskolestadgans § 47. För barn, som tillåtits att lämna skolan efter
genomgången mindre lärokurs på grund av bestämmelsen i stadgans § 48,
finnes i åtskilliga distrikt inrättad ett slags repetitionsskola, kallad ersättningsskola,
men dessa barn äga icke tillträde till fortsättningsskolan.

Den årliga lärotiden för fortsättningsskolan är bestämd till 180 undervisningstimmar.
Fn del lärjungar genomgå två årskurser, men de flesta
av dem, som besöka skolan, deltaga blott i en årskurs, många av dem utan
att fullständigt genomgå denna. I städerna är fortsättningsskolan i allmänhet
ordnad som aftonskola med några timmars undervisning i veckan,
t. ex. 6 timmar, fördelade på två dagar. Även på landsbygden är jämlikt
kungl. kungörelsen den 29 april 1886 en sådan anordning under vissa
villkor uttryckligen medgiven, men i allmänhet är lärotiden där samlad
under en del av vintern på sex veckor med 30 timmars undervisning i
veckan. Genom kungl. kungörelsen den 11 september 1877 står det skolråd
i landskommun fritt att i samråd med folkskolinspektören indela den
för fortsättningsskola stadgade undervisningstiden på sätt för varje fall kan
anses lämpligast och mest ändamålsenligt.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 90.

Fortsättningsskolan får i regel ej inkräkta på folkskolans lärotid. Dock
må n fall av behov» högst 4 veckor av denna kunna användas till den
fortsatta undervisningen. Detta inträffar endast, där fortsättningsskolan
har samlad lärotid. Av landsbygdens fortsättningsskolor under redovisningsåret
den 1 juli 1915 —den 30 juni 1916 hade 81,i % sin tid förlagd helt
och hållet utom folkskolans, 16,4 % använde två veckor av folkskolans
lärotid och 2,5 % inkräktade med fyra veckor på denna.

Fortsättningsskolans lärare utgöras numera nästan undantagslöst av
lärare och lärarinnor vid folkskolorna. Skolmyndigheterna äro desamma
som folkskolans. För undervisningen användas i regel folkskolans lokaler.
Till lärarnas avlöning utgår statsbidrag med 75 kronor åt varje lärare, då
undervisningstiden i fortsättningsskolan faller helt och hållet utanför folkskolans
undervisningstid, med 50 kronor, då den till så stor del, som motsvarar
2 veckor, är förlagd inom folkskolans lärotid, och med 25 kronor,
då den till så stor del, som motsvarar 4 veckor, är förlagd inom sistnämnda
lärotid, allt under villkor att skoldistriktet tillskjuter lika stort belopp.

Läroämnen i fortsättningsskolan äro enligt folkskolestadgan: kristendomskunskap,
modersmålet, räkning, geometri, teckning samt, såvitt möjligt,
historia och naturkunnighet. I det förutnämnda statsrådsprotokoll,
som åtföljde den kungl. propositionen till 1877 års riksdag, hade
departementschefen rörande undervisningen i fortsättningsskolan uttalat
bland annat, att hänsyn särskilt borde tagas »till de läroämnen, som kunde
anses äga större betydelse dels för uppfostran av karaktär och sinnelag,
dels för lärjungarnas fortskridande utveckling till skärpa och klarhet i uppfattningen,
dels för lärjungarnas förberedande till insikt och duglighet i de
stycken, som närmast hade avseende på deras blivande levnadskall, utan att
fortsättningsskolan dock trängde in på den egentliga fackbildningens område».
I den kungl. kungörelsen angående fortsättningsskolan av samma år heter
det om undervisningen i naturkunnighet, att »i skolor på landet förnämligast
de delar av naturläran böra förekomma, vilka hava betydelse för
jordbruket». Den praktiska läggning av fortsättningsskolan, som sålunda
avsågs, blev i den normalplan, som utkom år 1878, icke med någon större
styrka fasthållen, ej heller sökte denna normalplan att i någon avsevärdare
grad giva uttryck åt tanken, att fortsättningsskolan icke borde vara
endast en repetitionsskola utan företrädesvis borde bygga vidare på den
grund, som undervisningen i folkskolan givit. Planens enda syftning på
en mera praktisk läggning ligger däri, att affärsskrivelser och bokföring
samt alternativt slöjd blivit upptagna i undervisningen.

Nu gällande normalplan av år 1900 betecknar varken i fråga om kursplan
eller timplan något nämnvärt framsteg i dessa avseenden, utom så

Kutig!. Majds Nåd. Proposition Nr 96.

till vida att enligt densamma undervisningen i naturkunnighet, där sådan
meddelas, må omfatta »företrädesvis de delar av naturläran, som hava betydelse
för varje orts viktigaste näringar, eller hälsolära».

En betydelsefull möjlighet såväl att giva fortsättningsskolans arbete
en på det praktiska livet starkare inriktad läggning som ock att lämpa
dess undervisning efter särskilda orters olika behov har på sista tiden
öppnats genom kungl. kungörelsen den 30 juni 1916. Enligt denna kan
avvikelse ske från de givna bestämmelserna angående läroämnena i fortsättningsskolan
i de fall, då folkskolöverstyrelsen efter framställning av
vederbörande skolråd eller skolstyrelse finner sig med hänsyn till de lärarkrafter,
som för undervisningen i olika läroämnen kunna komma till användning,
och efter prövning av övriga förhandenvarande omständigheter
böra medgiva undervisningens anordning enligt särskild undervisningsplan,
som av folkskolöverstyrelsen godkännes. Av den sålunda beredda möjligheten
hava under den senaste tiden åtskilliga skoldistrikt begagnat sig och
efter framställning erhållit vederbörligt tillstånd att giva sina fortsättnlngsskoloi
en på det praktiska livet, särskilt på vederbörande orters näringsliv
mera omedelbart inriktad anordning.

Jag anser mig här även böra erinra om de försök, som i samma riktning
men under friare former under de senare åren blivit gjorda i Stockholm,
där sedan höstterminen 1912 yrkesskolor för olika näringsgrenar
upprättats i syfte dels att giva de unga arbetsanställda eu vidgad° medborgerlig
bildning, dels att meddela dem grundläggande teoretisk och praktisk
utbildning i de särskilda yrkena.

Höstterminen 1917 fumios nio olika skolor, nämligen: mekaniska verkstadsskolan
snickareskolan, elektriska montörskolan, smed-kolan, bleck- och plåtslagarskolan, rörlaggarskolan,
murarskolan, yrkesskolan för ateljé-ömmerskor och yrkesskolan för hemsoramerskor,
samt därjämte kurser för husligt arbete. Antalet lärjungar i dessa skolor
voro sagda termin sammanlagt 277 (214 ynglingar, 63 flickor) samt i kurserna för
tiusligt arbete 189 flickor.

Skolorna hava till syfte att mottaga ungdomen omedelbart efter avslutad skolgång
i folkskolan Läroämnena i mekaniska verkstadsskolan utgöras av följande: räkning,
v^mi V--ninsf--i olk oc“ maskinlära, skrivning och läsning i anslutning till yrket, samhällslära,
halsolära med tillämpning samt verkstadsarbete med material- och verktygslara;
i Övriga skolor ungefärligen motsvarande ämnen med de olikheter, som framkallas
av de skilda yrkenas behov. Vid kurserna i husligt arbete förekomma följande
ämnen: huslig ekonomi, sömnad, läsning och skrivning, hygien och samhällslära samt
därjämte nagra allmänbildande föredrag.

Enligt regeln upptaga yrkesskolorna för den enskilda lärjungen en hel arbetsdag
i veckan med mellan 8 och 9 arbetstimmar, under det att flan övriga veckodagar är
i avlönat yrkesarbete. Undantag härifrån gör endast skolan för hemsömmerskor, som
icke pa sadant sått kan för lärlingsutbildningen söka samarbete med några arbets -

Kung!, Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

givare. I: denna skola fortgår därför undervisningen varje dag i arbetsveckan med
enligt regeln 7 arbetstimmar om dagen. Kurserna i husligt arbete hållas för varje
avdelning en eftermiddag varje vecka under omkring 5 timmar, varvid den husliga
ekonomien upptager halva lärotiden, varje gång under en hel eftermiddag, och andra
dagar 2 timmar anslås åt sömnad och 3 timmar åt teoretiska lektioner.

Terminerna sammanfalla i regel med folkskolans, och lärokursen är i endagsskolorna
treårig, i skolan för hemsömmerskor och i kurserna för husligt arbete tvåårig.
I en del av skolorna äro anordnade fortsättniugskurser med undervisningen
två eller tre kvällar i veckan under ett, tva eller tre år. Antalet deltagare i sadana
fortsättningskurser under höstterminen 1917 var 131.

Det kommunala anslaget till yrkesskolorna och kurserna för husligt arbete har
för år 1917 varit 97,820 krouor.

IM för dessa skolor mest utmärkande är den centrala plats, som övningarna å
deras skolverkstäder intaga i skolarbetet, i det att all annan undervisning så vitt
möjligt sättes i samband med dessa praktiska övningar och med lärjungarnas uppgifter
i deras arbetsanställningar inom yrket. Övningarna å skolverkstäderna omfatta en
metodisk kurs i yrkets praktiska element, i vilka lärjungarna genom eget arbete i
yrkesskolan erhålla en grundläggande, så väl teoretisk som praktisk utbildning, under
det att utvecklingen hos dem av den fånighet, som endast genom långvarig övning
kan uppnås, måste överlåtas åt yrkesverkstaden, där de arbeta under de dagar i veckan,
dä de ej äro upptagna av skolan. De erfarenheter, som man gjort med endagsskolan
och övningarna på skolverkstaden, hava ansetts bekräfta denna skolforms lämplighet,
liksom den ock tyckes så småningom hava vunnit allt större förtroende även
bland arbetsgivarna. Ehuru besökandet av dessa skolor är helt och hållet frivilligt,
har i det, hela skolgången varit regelbunden, tack vare det intresse man lyckats vinna
hos lärjungarna, helt visst ej minst genom det praktiska arbetet på skolverkstäderna.

Besläktade med nu nämnda försök äro strävandena på vissa orter att
anordna fortsättningsskolor med särskild inriktning på jordbruksarbetet.
Särskild uppmärksamhet synes mig härvid förtjäna vad som i detta avseende
åtgjorts inom vårt sydligaste län. Jag anser mig därför böra i
detta sammanhang lämna en något utförligare redogörelse härför.

Sedan Malmöhus läns hushållningssällskap anordnat eu lantbrukskurs
för folkskollärare, väcktes år 1912 i länets landsting av personer tillhörande
de tre i landstinget representerade partierna en motion av innehåll, att
landstinget skulle lämna anslag till de församlingar, som anordnade fortsättningsskolor
med lantbruk som huvudämne.

Motionen var av följande lydelse:

»Enligt Kungl. Maj:ts kungörelse den 11 september 1877 kunna skoldistrikt, som
önska upprätta fortsätt niugsskolor för sådaua lärjungar, som genomgått folkskolan, erhålla
statsbidrag av högst 75 kronor för varje skola. Undervisningen i med statsmedel
understödd fortsättningsskola skall pågå under minst 6 veckor med 30 timmars undervisning
per vecka eller tillsammans minst 180 timmar och omfatta ämnena: kristendom,
modersmålet, räkniug, geometri och teckning samt så vitt möjligt svensk historia och
naturlära.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 satnl. 87 höft. (Nr 96.)

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

Skolor av denna typ hava i Malmöhus län blivit omfattade med mycket ringa intresse.
Sålunda utgjorde år 1909 antalet fortsättningsskolor å länets landsbygd endast
14.

Orsakerna härtill torde vara att söka dels i den olämpliga bestämmelsen angående
undervisningstiden, dels uti ämnesvalet.

De av folkskolans lärjungar, som genomgått folkskolan och träda ut i det praktiska
livet, kunna svårligen offra 6 veckor i sammanhängande följd för ytterligare skolgång,
vartill de icke äro tvungna, och om de vilja inhämta ytterligare kunskaper, önska de
förvärva dylika uti sådana ämnen, som hava direkt betydelse för deras dagliga gärning
eller framtida sysselsättning.

För landsbygdens ynglingar bliver detta givetvis i de flesta fall lantbruket, och
därför böra landsbygdens fortsättningsskolor i främsta rummet på sitt undervisningsprogram
upptaga huvudgrunderna av lantbrukets olika grenar. Ävenledes bör undervisningen
i dessa fortsättningsskolor förläggas till sådan tid på året, då lantbruksarbetena
äro minst brådskande.

Sålunda anordnade fortsättningsskolor skulle förvisso fylla ett länge känt behov,
ty av landsbygdens ungdom är det endast en ringa del, som sedermera kommer i åtnjutande
av teoretisk undervisning i lantbruks- eller lantmannaskolor.

Inseende dels betydelsen av att landsbygdens ungdom i största möjliga utsträckning
måtte få del av någon undervisning i lantbruk, dels lämpligheten av att denna
undervisning meddelas uti fortsättningsskolorna, har också Malmöhus läns hushållningssällskap
anslagit medel för att anordna särskilda lantbrukskurser för folkskollärare.

Den första kursen av denna art hölls förlidet år å Svalövs folkhögskola Fridhem
och var besökt av 7 av vederbörande skolråd och pastoratskommitte förordade folkskollärare,
vilka alla hade i sin ungdom sysslat med lantbruksarbete. Kursen räckte i
två månader och omfattade undervisning uti jordbrukslära, husdjurslära, mjölkhygien,
kemi, bokföring, geologi, botanik, bygguadslära, sjukvårdslära m. m. under tillsammans
133 timmar, samt övningar uti fältmätning, avvägning, kartritning och laborationer
under 50 timmar, varjämte utflykter företogos till framstående lantbruk och institutioner
inom länet.

Belåtenheten med kursen var synnerligen stor hos samtliga deltagarna, och vid
dess slut uttalade sig alla för att dylika kurser även i framtiden borde anordnas.

På grund härav har hushållningssällskapet även i år anordnat en liknande kurs,
i vilken likaledes 7 folkskollärare deltaga.

Men nyttan av dylika kurser skulle dock icke vara stor, därest icke de lärare,
som bevistat en sådan kurs, bleve i tillfälle att i sina skolor meddela något av de
kunskaper, de sålunda inhämtat. Då detta icke kan ske uti den egentliga folkskolan,
vars undervisningsplan är fullt upptagen av en mångfald andra ämnen, måste denna
undervisning meddelas uti för ändamålet upprättade fortsättningsskolor.

Flera församlingar hava även insett betydelsen av att dylik lantbruksundervisning
komme till stånd, och hava därför, med eller utan bidrag av enskilda, anslagit
medel till fortsättningsskolor med lantbruk som huvudämne.

Sålunda har under den gångna vintern dylika fortsättningsskolor varit anordnade
i Göddelöv, Ostra Odarslöv, Västra Karleby, Fleninge och Tolånga. Undervisningen
har i allmänhet pågått från och med november till och med mars månad under två
eftermiddagar i veckan, 2 å 3 timmar varje dag, med ett timantal växlande mellan 78
och 112 timmar.Antalet deltagare har varit minst 12 och högst 30 i en ålder från
14 till 45 år.

Kmiyl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

Det första året har endast kunnat vara ett försöksår, men med stöd av de under
den gångna vintern vunna erfarenheterna har den av hushållningssällskapet tillsatta
styrelsen för småbruksundervisningen inom länet uppgjort följande

Allmänna grunder för fortsätta i ngsskolor med lantbruk såsom huvudämne:

1) Tillträde till skolan lämnas endast ynglingar och män, som genomgått folkskolan.

2) Undervisningen meddelas från och med november till och med mars månad
under sammanlagt minst 75 timmar samt genom demonstrationsundervisning på sommaren
under minst 10 timmar, fördelade på 3 dagar.

3) Undervisningen förlägges, efter av skolrådet fastställd plan, till de dagar och
timmar, som äro för ortsförhållandena lämpligast.

4) Undervisningen bör omfatta följande ämnen: jordbrtakslära, husdjurslära, naturlära
(kemi, geologi, botanik och zoologi med tillämpning på vad som inom lantbruket
allmännast förekommer), trädgårdsskötsel, räkning och geometri, lantbruksbokföring,
fältmätning, avvägning och kartritning samt uppsats- och affårsskrivning.

Styrelsen har i sammanhang härmed velat uttala, att lärarens avlöning bör utgå
med minst 2 kronor per undervisningstimme, synnerligast i betraktande av att läraren
måste särskilt förbereda sig för denna undervisning.

Då sammanlagda antalet undervisningstimmar i dessa fortsättningsskolor i medeltal
torde komma att omfatta 100 timmar, skulle kostnaden för dylik fortsättningsskola
uppgå till c:a 200 kronor, oberäknat vad som kan komma att åtgå till lyse, eldning,
undervisningsmaterial eller dylikt.

Församlingarna kunna icke än sä länge påräkna att fa några bidrag av statsmedel
för dessa kostnaders täckande, men det är att hoppas, att den av Kungl. Maj:t
tillsatta folkundervisningskommittén kommer att framlägga något förslag, i syfte att
statsbidrag må kunna utgå till fortsättningsskolor av den typ, som här i länet börjat

upprättas.

Intill dess torde dock på annat sätt bidrag av allmänna medel böra lämnas till
ifrågavarande församlingar, och vi, undertecknade, anse att det vore väl på sin plats,
att Malmöhus läns landsting tillsvidare lämnade dylikt understöd och därigenom samverkade
med länets hushållningssällskap för att genomföra en tidsenlig utveckling av
vårt folkskoleväsende.

Utgifterna för landstinget behövde ej heller bliva så stora, då bidrag endast
kunde komma i fråga till de skolor, vilkas lärare genomgått av hushållningssällskapet
anordnad lantbrukskurs för folkskollärare. Antalet av sådana lärare utgör för närvarande
endast 14, men högst 10 av dessa torde nästa läsår bliva i tillfälle att undervisa
i av vederbörande församlingar upprättade fortsättningsskolor, och då vi föreställa
oss, att landstingets anslag borde utgå med endast hälften av kostnaden för lärarens
avlöning, alltså med i medeltal 100 kronor, skulle ett anslag av 1,000 kronor vara tillräckligt
för ifrågavarande ändamål.»

Landstinget biföll motionen och anvisade ett förslagsanslag av 1,000
kronor att utgå såsom bidrag till avlöning åt lärare vid fortsättningsskola
med lantbruk såsom huvudämne med 1 krona per undervisningstimme,
dock högst 100 kronor till varje lärare, med villkor att vederbörande församling
bidroge med minst lika stort belopp.

Sedermera har landstinget varje år förnyat detta sitt beslut, därmed

20 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition AV !)6.

visande, att landstinget ansett denna skolform lämplig för länets förhållanden
och värd understöd.

Dylika jordbruksfortsättningsskolor hava anordnats år 1911—12 i o
församlingar med 97 elever, år 1912—13 i 7 församlingar med 135 elever,
år 1913—14 i 9 församlingar med 140 elever, år 1914—15 i 9 församlingar
med 130 elever samt år 1915 —16 i 10 församlingar med 163 elever.

Inom samtliga församlingar hava skolorna anordnats såsom aftonskolor
med 2 å 3 timmars undervisning 3 å 2 dagar i veckan. Undervisningen
har sammanlagt omfattat i medeltal 106 timmar i varje skola och pågått
från början av november till slutet av mars. Under sommaren hava dessutom
vid flera skolor utfärder till välskötta jordbruk och betydelsefullare
lantbruksinstitutioner företagits. Vid åtskilliga av skolorna hava av lärarna
anlagts särskilda förevisningsfält efter anvisningar av styrelsen för länets
jordbruksförsök. Dessa förevisningsfält hava visat sig vara av stor betydelse
för undervisningen och flitigt besökts av lantmännen i orten.

I skolorna har följande undervisningsplan följts: jordbrukslärä 25 å
30 timmar, husdjurslära 15 a 22 timmar, naturlära (fysik, kemi) 5 k 8
timmar, räkning och geometri 10 å 18 timmar, bokföring 16 å 25 timmar,
uppsats- och affärsskrivning 4 k 12 timmar, fältmätning och avvägning
8 å 10 timmar och trädgårdsskötsel 1 å 3 timmar eller i medeltal 106
timmar.

Därtill komma demonstrationer och studieutflykter under sommaren
med 3 å 4 dagar.

Lärjungarna hava utgjorts dels av de gossar, som föregående läsår
slutat folkskolan i 14-års-åldern, och dels av äldre gossar och män ända
upp till 53 år. Inom några skolor hava även flickor deltagit i undervisningen.
Skolorna hava en gång årligen inspekterats av någon ledamot av
styrelsen för länets småbruksundervisning.

Om undervisningen vitsordas, att den i allmänhet varit mycket god
och att den av eleverna omfattats med stort intresse. Efter vad den
officiella redogörelsen meddelar, har erfarenheten visat, att folkskollärarna,
efter den föregående utbildning de erhållit, varit väl skickade att meddela
den undervisning i lantbrukets grunder, som vid dessa skolor avsetts.

Antalet fortsättningsskolor i hela landet har under de 38 åren från
1878 till och med redovisningsåret 1915 — 1916 växt från 243 till 2,425.
Antalet skoldistrikt, i vilka en eller flera fortsättningsskolor förekommo,
var sistnämnda redovisningsår 1,177. Även barnantalet i fortsättnings -

Kungl. Maj:ts Nåd, Proposition Nr 06.

skolorna har i stort sett alltjämt ökats och uppgick under samma redovisningsår
enligt den officiella statistiken till 26,876.

Antalet barn, som årligen lämna våra folkskolor, torde för närvarande
kunna beräknas till över 112,000. Av dessa är det endast eu
mycket obetydlig bråkdel, som övergår till högre folkskolor, allmänna
läroverk och med dem likartade läroanstalter. Den stora huvudmassan,
omkring 105,000, går ut i praktiskt arbete efter avslutad skolgång i enlighet
med § 47 och § 48 i folkskolestadgan. Då av de barn, som avgå
efter avslutad skolkurs, omkring 87 % hava genomgått fullständig sådan,
uppgå de lärjungar, som enligt nuvarande bestämmelser äro berättigade
till inträde i fortsättningsskola, årligen till ett antal av omkring 97,000.
Fortsättningsskolan upptager alltså för närvarande icke fullt 28 % av de
barn, för vilka den är avsedd. Också utgjorde antalet fortsättningsskolor
under redovisningsåret 1915—1916 ej mer ån en åttondel av antalet folkskolor
och mindre folkskolor, och i mer än halva antalet av rikets skoldistrikt
saknades fortsättningsskolor. Städernas fortsättningsskolor äro relativt
taget ej mera utan snarare mindre besökta än landsbygdens.

Statsanslaget till fortsättningsskolorna, vilket för år 1878 uppgick till

30,000 kronor, är för närvarande i riksstaten upptaget till 163,000 kronor.

2) Högre folkskolor.

Med högre folkskola förstås enligt nu gällande bestämmelser en
skola, som för ett eller gemensamt för flera skoldistrikt inrättas i ändamål
att bereda barn, som genomgått den egentliga folkskolan eller på annat
sätt vunnit motsvarande kunskaper, tillfälle att inhämta ett högre mått av
allmänt medborgerlig och praktisk bildning utan att barnen därigenom
dragas från sina vanliga levnadsförhållanden eller nödig övning för duglighet
och härdighet vid arbete.

Med fortsättningsskolan har alltså den högre folkskolan gemensamt,
att den liksom fortsättningsskolan ansluter sig omedelbart till folkskolan:
båda skolformerna mottaga endast sådana barn, som genomgått fullständig
folkskolekurs. Men under det att fortsättningsskolan hittills i stort sett
endast utgjort en repetitionskurs till folkskolan, anordnad under ett fåtal
timmar i veckan eller under några få veckor på året, har den högre folkskolan
i likhet med folkskolan och de allmänna läroverken varit anordnad
med daglig undervisning under ett eller flera läsår. Därmed sammanhänger
också, att den högre folkskolan avser att meddela ett högre kunskapsmått
än det, som meddelas i folkskolan. Men i likhet med fortsättningsskolan
har den högre folkskolans undervisning hittills i stort sett

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

Käft en övervägande teoretisk läggning. Först på senare tiden hava liksom
ifråga om fortsättningsskolan mera kraftiga ansatser gjorts att giva höore
folkskolans undervisning en bestämd inriktning på det praktiska livet. °

Den högre folkskolan daterar sin tillkomst från den för vår folkundervisning
betydelsefulla riksdagen åren 1856—58. Med anledning av vid riksdagen
väckte motioner framställde sammansatta stats-, bevillnings- samt
allmänna besvärs- och ekonomiutskottet förslag om understöd åt högre
folkskolor. Utskottet yttrade därvid bland annat:

Ändamålet med dessa högre folkskolor måste i första rummet vara att åt arbetsklassens,
ej blott den förmögnes utan jämväl de fattigares barn, vilka blivit begåvade
med bättre fattningsförmåga samt visa framstående lärolust, beredes tillfälle att inhämta
för framtida självstudier behövliga förkunskaper ävensom att genom goda lärares
handledning vinna allmän förståndsutveckling samt sinneslyftning till deltagande
i fosterlandets och mänsklighetens högre angelägenheter och detta utan att genom
skolan ryckas ut ur deras vanliga levnadsförhållanden eller för mycket avhållas från
en för framtida arbetsduglighet nödvändig härdighet uti kroppsarbete.

Lätteligen inses den stora vikten utav att på detta sätt åt samhället tillgodogöra
samt bibehålla kärnfrisk deri talrika skara bland det uppväxande släktet, som tydligen
av naturen är danad att med det förtroliga kamratskapets övertygande och levande
inflytande verka under livet såsom andligt och lekamligt välgörande föredömen bland
ai betsklassen, ävensom att utgöra ett allt mer och mer utvecklat kommunal väsendes
säkraste stöd. Men lika lätt bör även inses, att för detta ändamål erfordras undervisningsanstalter,
inrättade med hänsikt till det särskilda syftemålet. Har man gjort sig
reda för detta, sa torde det vara klart, att de allmänna elementarläroverken, oaktat
utvecklingen av deras reallinjer, icke kunna motsvara här ifrågavarande skolors bestämmelse.

De i städerna belägna högre skolorna äro tillgängliga endast för de förmögnares
och de närmast boende mindre bemedlades barn; de vanor och anspråk, som där förvärvas,
äro föga ägnade för en lärjunge, utgången ur och ämnad att fortfarande tillhöra
den arbetande klassen; läster minernas långvarighet medgiver icke de för kroppsarbetsövningen
behövliga avbrotten, som vid en högre folkskola måste beredas; i följd därav
att undervisningen här maste avse eu plan, fullföljd genom skolans övre klasser, överhopas
lärjungarna med en mångartad kunskap, vartill de talrika begynnelsetrådarna
icke kunna mer än hastigt upptagas för att gagnlöst åter släppas på den kortare tid,
som den blivande arbetaren bör uteslutande sysselsättas med boken; och slutligen är
undervisnmgssättet ieke sådant, som enligt vad förut är antytt, synes böra iakttagas i
folkskolan. s

På grund av den framställda motiveringen hemställde utskottet, att
av de för folkundervisningens befrämjande avsedda medlen skulle avsättas

24,000 riksdaler riksmynt, varav skulle kunna till varje högre folkskola
utgå minst dubbla beloppet av vad som i distriktet sammanskötes, dock
för varje skola ej överstigande 1,000 riksdaler riksmynt.

Den föreslagna summan av 24,000 kronor beviljades av adels-, bor -

Kungl. MttjUx Nåd. Proposition Nr 96.

gare- och bondeståndet men förslaget avslogs av prästeståndet, vadan alltså
på grund av tre stånds samstämmiga beslut anslagssumman blev beviljad.
Riksdagen gjorde däremot den ändringen i utskottets förslag, att anslaget
till varje särskild skola skulle utgå med högst dubbla beloppet av vad som
i distriktet sammanskötes. Maximibeloppet av 1,000 kronor godkändes.

Vad Rikets Ständer i sin skrivelse anfört rörande de högre folkskolorna
fann Kungl. Maj:t kunna i väsentlig mån leda till folkskolans höjande
och ändamålsenliga utveckling, och i den kungl. kungörelse angående
åtgärder till folkundervisningens befrämjande, som utfärdades den
23 april01858, inrycktes därför bland annat eu punkt, varigenom till efterrättelse
meddelades: »att, därest ett stigande nit för folkbildningens be främjande

utöver vad i folkskolestadgan i allmänhet vore avsett skulle
föranleda därtill, att för en eller gemensamt för flera församlingar på landet
inrättades sådan högre folkskola, som för de arbetsklassen tillhörande
barn, vilka blivit begåvade med högre fattningsförmåga och livlig håg
att lära, lämnade tillfälle att under handledning av lärare, vilken blivit
för studier, idkade vid universitet, väl vitsordad, vinna något högre mått
av bildning och inhämta gagneliga kunskaper utan att dragas ifrån sina
vanliga levnadsförhållanden samt nödig övning för duglighet och härdighet
vid kroppsarbete, så kunna understöd uppå hos Kungl. Maj:t skeende
anmälan tilldelas sådan skola till högst dubbla beloppet av vad därtill i
distriktet sammanskjutes, dock för varje skola icke överstigande 1,000
riksdaler riksmynt årligen».

Den höo-re folkskolan omfattades tydligen med stort intresse och stora
förhoppningar av de män, som beslutat dess tillkomst. Början syntes också
ganska lovande. Under första året inrättades nio högre folkskolor. Men
snart inträdde häri en tillbakagång, som till och med ledde till betydlig
sänkning av statsanslaget. I stället för att ökas minskades under den närmast
följande tiden de högre folkskolornas antal. Förnämsta orsaken
härtill låg utan tvivel däri, att själva folkskolan särskilt på landsbygden
ännu var så föga utvecklad. Därtill kommo vissa organisatoriska missförhållanden,
varjämte den omständigheten, att högre folkskolor tingo upprättas
blott på landsbygden, verkade tillbakahållande. Genom beslut av
1893 års riksdag medgavs visserligen, att det i riksstaten uppförda anslaget
till understöd åt högre folkskolor tick enligt Kungl. Maj:ts beprövande
användas jämväl till understöd åt högre tolkskolor, som upprättades
i stad, där varken allmänt läroverk eller pedadogi fanns. Men det
gick fortfarande ganska långsamt med den högre folkskolans utveckling.
Särskilt synas därtill tvenne orsaker hava bidragit: å ena sidan det otillräckliga
anslaget till varje skola, som icke medgav upprättande vid skolan

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

av mer än en årsklass, och å andra sidan den fastslagna begränsningen,
att ej statsunderstöd till högre folkskola kunde erhållas av vilket skoldistrikt
som helst.

Så småningom hava emellertid båda dessa hinder blivit undanröjda.
\ ad det förstnämnda hindret beträffar — anslagets otillräcklighet — avhjälptes
detta vid riksdagen 1897, som medgav, att statsunderstöd till
högre folkskola kunde utgå till två årsklasser vid varje skola, och än
ytterligare av 1909 års riksdag, som utsträckte medgivandet därhän, att
högre folkskola skulle kunna komma i åtnjutande av understöd för fyra
årsklasser. Genom beslut av 1913 års riksdag kan därjämte varje årsklass
uppdelas på två parallella linjer. 1909 års riksdag medgav jämväl, att
understöd till högre folkskola skulle kunna erhållas av vilket skoldistrikt
som helst, oberoende om i detsamma fanns allmänt läroverk eller ej.

En verklig lönereglering för den högre folkskolans lärare genomfördes
först av 1907 års riksdag. Den i anledning därav utfärdade
kungörelsen den 28 juni 1907 innehåller i kortfattad form de konstitutiva
bestämmelser för skolan, vilka ännu i allt väsentligt gälla för densamma.
Där behandlas sålunda skolformens kommunala ställning och egenskap
av praktisk överbyggnad till folkskolan, villkoren för statsbidragens åtnjutande
och storleken av desamma, anställandet av ordinarie lärare och
deras kompetens jämte löneförmåner, skolans årliga lärotid samt föreskrifter''
om att ett av Kungl. Maj:t fastställt reglemente skall finnas för varje
skola. Övriga bestämmelser, såsom om styrelse, läroplan, arbetsordning
m. m. ingå i de särskilda reglementen, som av Kungl. Maj:t fastställas för
varje skola.

För högre folkskolan gälla för närvarande vidare kungl. kungörelsen den
13 juni 1902 angående avlönande av vikarie för lärare vid högre folkskola
under tjänstledighet på grund av sjukdom, kungl. kungörelsen den 1 oktober
1915 angående statsbidrag för undervisning i slöjd samt kungl. kungörelsen
den 22 september 1917 angående tillfällig löneförbättring förlärare
vid högre folkskolor. Därjämte äro de högre folkskolorna inbegripna
i kungl. kungörelsen den 16 juni 1906 angående statsbidrag för undervisning
i huslig ekonomi.

De högre folkskolornas antal har under det senaste årtiondet visat en
stark tillväxt. Under det att deras antal år 1906—07 uppgick till endast
20, funnos höstterminen 1917, trots att under mellantiden åtskilliga högre
folkskolor övergått till kommunala mellanskolor, 50 sådana skolor. *Av
dessa arbeta 6 på en, 23 på två, 12 på tre och 9 på fyra årsklasser. Antalet
vid skolorna anställda lärare utgjorde 140. Vid skolorna undervisades
samma år tillsammans 2,809 lärjungar, därav 1,293 gossar och 1,516 flickor.

Kung!. Maj.is Nåd. Proposition Nr 06.

Vad angår de särskilda skolornas organisation och undervisningsplaner,
förete de, även om vissa väsentliga grunddrag äro för dem alla gemensamma,
ej så få skiftningar, beroende på skolornas olika omfattning och
särskilda lokala förhållanden och önskemål. I sistnämnda avseende anser
jag mig här särskilt böra erinra om de av mig förut antydda, under de senare
åren starkt framträdande tendenserna att giva undervisningen en mera
omedelbar inriktning på det praktiska livet. Sålunda hava under den senare
tiden på vissa orter upprättats högre folkskolor med handelsundervisning,
för vilka Kungl. Maj:t fastställt reglementen. Likaledes har Kungl. Maj:t
meddelat fastställelse å reglemente för högre folkskola för husligt arbete.

Kommun, som upprättar högre folkskola, kan enligt kungl. kungörelsen
den 29 oktober 1909 få denna erkänd såsom kommunal mellanskola,
sedan mellanskolans undervisningsplan i dess helhet blivit i skolan tilllämpad
och sedan skolans undervisning och lärarnas kompetens blivit av
läroverksöverstyrelsen prövade.''

Det till de högre folkskolorna i riksstaten uppförda anslaget, vilket
sedan år 1904 har förslagsanslags natur, utgör för närvarande 157,000
kronor. Statsbidrag utgår med högst 1,200 kronor årligen för varje
årsklass och £år för varje skola ej överskrida 4,800 kronor om året.
Ytterligare bidrag med 1,200 kronor för år kan utgå till parallellavdelning
av årsklass; dock må sådant understöd utgå till endast en parallellavdelning
av en och samma årsklass, och skall sammanlagda antalet lärjungar
i årsklassens båda avdelningar utgöra minst 36. Utöver nu nämnda belopp
erlägger statsverket under vissa villkor 2/3 av ordinarie lärares lagstadgade
ålderstillägg.

2. Praktiska ungdomsskolor med speciell fackutbildning

till huvudsyfte.

1) Skolor för den lägre tekniska undervisningen.

När vid mitten av 1800-talet våra äldsta tekniska läroanstalter — det
år 1825 upprättade teknologiska institutet i Stockholm, numera tekniska
högskolan, och den år 1829 öppnade Chalmerska slöjdskolan i Göteborg,
numera Chalmers tekniska institut — småningom utvecklats till högskolor
med huvudsaklig uppgift att tillgodose den större industriens intressen,
framträdde behovet av särskilda skolor, i vilka den mindre industriens och
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 87 höft. (Nr 96). 4

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

hantverkets utövare utan allt för stora uppoffringar av tid och penningar
kunde förvärva en för deras behov mera lämpad teknisk utbildning. Med
detta behov förknippade sig ett annat. De ökade krav, som vid den tiden
allt mera ställdes på den tekniska högskolebildningen, nödvändiggjorde i
sm ordning en skärpning av inträdesfordringarna vid de högre° tekniska
läroanstalterna. Den tidens allmänna läroverk förberedde så gott som uteslutande
för universiteten, och deras undervisning hade en starkt utpräglad
humanistisk läggning. De tekniska högskolorna krävde ett nytt slags°förberedande
skolor, i vilka huvudvikten lades på de matematiska och naturvetenskapliga
ämnena. Sålunda leddes man till tanken på att hos oss liksom
i utlandet upprätta skolor, som skulle hava den dubbla uppgiften att
giva hantverkare, och mindre industriidkare en för deras verksamhet lämplig
utbildning och tillika förbereda för inträde vid de högre tekniska läroanstalterna.
I sådant syfte tillkommo våra s. k. tekniska elementarskolor,
den första i Malmö år 1853, den andra i Borås år 1856 samt den tredje och
fjärde i Örebro och Norrköping år 1857. Lärokurserna, som från början voro
dels .två- dels treåriga, utvidgades snart vid alla skolorna till tre år. Undervisningen
erhöll en i påfallande grad allmän matematisk-naturvetenskap äggning,

. så att skolornas egenskap av tekniska läroanstalter endast
framträdde i jämförelsevis ringa grad.

Med industriens snabba utveckling visade det sig inom loppet av ett
tiotal år, att elementarskolorna hade svårt för att lösa sin dubbla uppgift.
Den mindre industriens och hantverkets utövare kunde icke längre vara
betjänta med den allmänna tekniska bildning, som stod dem till buds,
utan måste fordra en speciell teknisk bildning. Därtill kom, att de tekniska
högskolorna måste ytterligare höja sina inträdesfordrincrar ifråga
om både allmän bildning och speciella förkunskaper i matematiskt naturvetenskapliga
ämnen.

Detta ledde under 1870-talet till en omorganisation av de tekniska
elementarskolorna. I de nya, den 15 juni 1877 utfärdade staderna för
dessa skolor fastslogs såsom skolornas uppgift att meddela elementära tekniska^
kunskaper åt ynglingar, som ville förbereda sig för utövandet av industriell
verksamhet. Skolornas tidigare uppgift att förbereda för inträde
vid högre tekniska läroverk bortföll. Denna övertogs närmast av den allt
mera utvecklade reala linjen vid de allmänna läroverken. För att möjliggöra
en grundligare , behandling av de rent tekniska ämnena infördes i
skolorna en uppdelning i fackavdelningar, så att lärjungarna för de tre
sista terminerna hade att välja mellan en mekaniskt-teknisk och en kemiskt-teknisk,
vid skolorna i Norrköping och Malmö dessutom en by^o-nadsteknisk
linje. °

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

Med de äldsta tekniska elementarskolorna voro redan från början enligt
utländskt mönster förenade söndags- och aftonskolor för i arbete eller
lära anställda personer. Mera fristående sådana skolor funnos dock redan
förut på centrala orter. Så hade år 1844 i Stockholm grundats »söndagsritskolan
för hantverkare», vilken senare nådde en betydande utveckling
och ännu existerar i den nuvarande tekniska skolan i Stockholm. Likaledes
hade år 1848 av slöjdföreningen i Göteborg grundats en söndags-och
aftonskola, vilken jämväl undergått en stark utveckling och ännu fortlever
i slöjdföreningens i Göteborg skola. På statens bekostnad inrät^.-des under 1850-talet en teknisk söndags- och aftonskola i Eskilstuna. År
1877 beviljade riksdagen för första gången ett särskilt anslag till de tekniska
söndags- och aftonskolorna.

Vid sidan av nu nämnda anstalter för den tekniska undervisningen
hade på olika tider även några speciella fackskolor uppstått, nämligen
bergsskolorna i Filipstad och Falun, den förra grundad år 1830, den senare
år 1871, samt vävskolan i Borås, grundlagd år 1866. Dessa äga fortfarande
bestånd. De båda bergsskolorna underhållas av brukssocieteten och äro i
åtnjutande av statsanslag sedan år 1874. Vävskolan i Borås uppehälles sedan
år 1868 på statens bekostnad men med bidrag av Alvsborgs läns landsting.

Den gestaltning det lägre tekniska undervisningsväsendet sålunda fick
på 1870-talet har det sedermera alltjämt i huvudsak bibehållit. Utvecklingen
har fortskridit utefter de då lagda linjerna.

I fråga om de tekniska elementarskolorna är därvid dock att märka,
att flera av dessa skolor under de senare åren undergått utvidgningar.
Sålunda har skolan i Borås år 1896 erhållit en särskild fackavdelning för
byggnadskonst, skolan i Örebro år 1901 likaledes en avdelning för byggnadskonst
och år 1915 en elektroteknisk avdelning. Vid skolorna i Malmö
och Örebro hava upprättats parallellavdelningar inom samtliga årsklasser,
och vid den senare skolan finnes en tredje sådan avdelning i de två lägsta
årsklasserna. Därtill kommer, att en ny teknisk elementarskola med tre
fackavdelningar år 1901 inrättats i Härnösand.

Vad beträffar de tekniska söndags- och aftonskolorna eller, såsom de
numera kallas, de lägre tekniska yrkesskolorna, hava dessa särskilt under
de tre sista decennierna företett en rätt ansenlig tillväxt. År 1874 funnos,
oberäknat slöjdskolan i Stockholm och tekniska söndags- och aftonskolan
i Eskilstuna, endast 14 skolor av detta slag med ungefär 2,000 lärjungar.
Läsåret 1916 —17 uppgick de statsunderstödda lägre tekniska yrkesskolornas
antal till 79 med omkring 9,000 lärjungar. Särskilt har tekniska skolan i

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

Stockholm vunnit en betydande utveckling. Vid den omorganisation, som
skolan under åren 1878 och 1879 undergick, uppdelades den på fyra avdelningar:
en teknisk afton- och söndagsskola, en teknisk skola för kvinnliga
lärjungar, en högre konstindustriell skola och en byggnadsyrkesskola. År
1890 utvidgades den ytterligare med en maskinyrkesskola. Slöjdföreningens

i. Göteborg skola, som sedan år 1907 är i åtnjutande av statsunderstöd, har
likaledes företett en stark utveckling. I anslutning till tekniska söndagsoch
aftonskolan i Eskilstuna inrättades år 1886 en fackskola för finare smidesoch
metallindustri, vilken från och med år 1889 åtnjuter statsbidrag. Den
sålunda utvidgade skolan benämnes numera tekniska skolan i Eskilstuna.

Vävskolan i Borås arbetar numera på två avdelningar, en för manhga
lärjungar, som ämna utbilda sig till verkmästare, mönsterritare
och fabrikanter, samt en för kvinnliga lärjungar, vilka önska ägna sio- åt
konstvävnad och textil hemindustri.

De nuvarande lägre tekniska undervisningsanstalterna låta alltså i stort
sett fördela sig på följande grupper, nämligen:

1. Yrkesskolor med uppgift att meddela lämplig undervisning åt personer,
vilka såsom lärlingar eller arbetare äro sysselsatta i hantverk och
industri samt önska inhämta vissa tekniska eller''kommersiella kunskaper.

dill denna grupp äro att hänföra de lägre tekniska yrkesskolorna,
slöjdföreningens i Göteborg skola, tekniska afton- och söndagsskolan samt
tekniska skolan för kvinnliga lärjungar vid tekniska skolan i Stockholm
ävensom tekniska skolan i Eskilstuna. Dessa skolor äro i övervägande
grad afton- och söndagsskolor med ett mindre antal kurser förlagda till
dagen eller tidigare eftermiddagstimmar.

2. Fackskolor med uppgift att giva en för verksamhet inom någon
viss industrigren lämpad teknisk fackbildning. Hit höra de båda bergsskolorna
i Filipstad och Falun, vävskolan i Borås samt byggnads- och
maskinyrkesskolorna vid tekniska skolan i Stockholm.

3. Tekniska elementarskolor med uppgift att meddela elementära tekniska
kunskaper åt ynglingar, som önska utbilda sig för utövande av industriell
verksamhet.

Till denna grupp höra de fem tekniska elementarskolorna i Malmö, Borås,
Örebro, Norrköping och Härnösand. Nu gällande stadgar för dessa skolor äro
utfärdade den 15 juni 1877 med ändringar den 10 december 1886, den 29
maj 1896, den 9 november 1900, den 9 juni 1905 och den 26 oktober 1906.

4. Högre konstindustriella skolan vid tekniska skolan i Stockholm är
i sitt slag enastående i vårt land. Dess uppgift är att lämna personer med
erfarenhet inom vissa grenar av konsthantverket tillfälle till större full -

Kungl. AlajUs Nåd. Proposition Nr 00.

ändning i deras yrkesutbildning. Inom densamma finnes eu avdelning för
utbildning av lärare i teckning, välskrivning och modellering.

För år 1918 utgå under åttonde huvudtiteln statsanslag till den lägre
tekniska undervisningen med sammanlagt 52G, 147 kronor. Härav komma
på de lägre tekniska yrkesskolorna 140,000 kronor, på tekniska skolan i
Stockholm 119,000 kronor, på tekniska skolan i Eskilstuna 15,337 kronor,
på slöjdföreningens i Göteborg skola 30,000 kronor samt på de tekniska
elementarskolorna 221,810 kronor. Till vävskolan i Borås utgå under
sjunde huvudtiteln 8,150 kronor och till bergsskolorna i Tilipstad och Falun
under samma huvudtitel 29,100 kronor.

Samtliga nu nämnda läroanstalter lyda under ecklesiastikdepartementet
med undantag av vävskolan i Borås samt bergsskolorna i Filipstad och
Falun, vilka sortera under finansdepartementet.

2) Skolor för den lägre handelsundervisningen.

Våra nuvarande lägre handelsundervisningsanstalter hava samtliga utan
undantag tillkommit på enskilt eller kommunalt initiativ. Huru mycket än
på denna väg må hava åtgjorts, är dock påfallande vilken ringa omfattning
handelsundervisningen i stort sett hos oss ännu erhållit.

För det högre stadiet av denna undervisning saknades länge tillräckligt
många, lämpligt anordnade läroanstalter. För vad som sålunda brast
fick man, så gott sig göra lät, söka nödtorftig ersättning dels genom att
tillgodogöra sig den högre allmänbildning, våra allmänna läroverk meddelade,
tillika med den teoretiska och praktiska utbildning, som kunde vinnas
genom deltagande i köpmansyrket, dels ock genom att söka utbildning
i utlandets handelsundervisningsanstalter.

För det lägre stadiet av nu ifrågavarande undervisning hade så småningom
under tidernas lopp här i landet växt fram ett ganska utbrett
men oordnat system av enskilda läroanstalter av mycket olika beskaffenhet
och med skiftande organisation. I stor utsträckning fick den i yrkesarbetet
förvärvade erfarenheten ersätta vidare utbildning.

Oaktat redan vid riksdagen år 1823 fråga väcktes om statens ingripande
till befrämjande av handelsutbildningen, dröjde det hela sjuttio år, innan
någon handelsundervisningsanstalt här i landet erhöll statsunderstöd. Detta
skedde nämligen först år 1893, då Göteborgs handelsinstitut och Frans
Schartaus handelsinstitut i Stockholm tilldelades ett gemensamt anslag å

15,000 kronor. Redan fyrtio år tidigare hade staten upprättat den första
tekniska elementarskolan. För närvarande tillgodoses det högre stadiet av nu

d0 Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

ifrågavarande undervisning av de sex statsunderstödda handelsgymnasierna
i Göteborg, Stockholm, Malmö (statsunderstöd sedan år 1908), Hälsingborg
(statsunderstöd sedan år 1912), Örebro och Norrköping (de båda sistnämnda
statsunderstödda sedan år 1914). Ställda under statens inseende, ehuru utan
statsunderstöd, äro dessutom två med handel sgymnasierna jämförliga läroanstalter,
nämligen högre handelsinstitutet vid Gävle borgarskola och den
s. k. A-kursen vid Bröderna Påhlmans handelsinstitut i Stockholm.

, Handelsinstitutens kurser äro i regeln tvååriga. För att vinna inträde
fordras i allmänhet att innehava de kunskaper, som meddelas i de allmänna
läroverkens sex nedre klasser. Genomsnittsåldern för de i den tvååriga
kursens första klass nyintagna är något över 17 år.

Antalet elever vid de statsunderstödda handelsgymnasierna var höstterminen
1916 sammanlagt omkring 700.

För närvarande äro för de statsunderstödda handelsgymnasierna och
därmed sammanhängande ändamål i riksstaten uppförda anslac å sammanlagt
139,000 kronor.

I motsats till vad fallet redan sedan 40 år tillbaka är med den primära
tekniska yrkesutbildningen åtnjuter motsvarande undervisning för
handelns vidkommande ännu intet direkt understöd från statens sidaf Det
enda, som i detta fall kan anses vara åtgjort, är, att undervisning i till
handelsutbildningen hörande ämnen förekommer vid vissa av de statsunderstödda
lägre tekniska yrkesskolorna och vid en och annan av de likaledes
statsunderstödda högre folkskolorna. I övrigt är all undervisning
överlämnad åt den enskilda företagsamheten.

3) Skolor för den lägre lantbruk sundervisning en.

För den lägre lantbruksundervisningen finnas för närvarande i vårt
land följande tre slags skolor: lantbruksskolor, lantmannaskolor och lanthushållsskolor,
tillkomna i nu nämnd ordning.

Lantbruksskolans ändamål är att bibringa undervisning i lanthushållningens
utövande samt meddela övning och färdighet i lantmannaarbetens
ordnande, ledning och utförande. Kursen är dels tvåårig, lämpad
närmast efter förhållandena i södra och mellersta Sverige och avsedd att
utbilda arbetsförmän för det större jordbruket, dels ettårig, lämpad efter
de i Norrland och Dalarna rådande förhållandena och avsedd att bereda
unga män allmän praktisk-teoretisk jordbruksundervisning. Första gemensamma
reglementet för lantbruksskolorna utfärdades år 1851. Nuvarande
reglemente är av den 19 oktober 1911. År 1916 voro 12 lantbruksskolor
i verksamhet med tillsammans 322 elever.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr .96''.

Lantmannaskolan med uteslutande teoretisk undervisning avser att
meddela kunskap i grunderna för lanthushållningens utövande med huvudsakligt
avseende å förhållandena vid medelstora och mindre jordbruk.
Lantmannaskolan, som åtnjuter statsunderstöd sedan år 1887, har från början
uppstått som en senare avdelning av folkhögskolan. Kursen har hittills
fortgått minst 20 veckor. Elevernas minimiålder skall vara fyllda 18 år.
Nuvarande reglemente är av den 10 juni 1912. År 1916 åtnjöto 890-unga
män undervisning i 43 lantmannaskolor.

Lanthushållsskolan, den yngsta av våra lantbruksundervisningsanstalter
(understödd sedan år 1912), har till uppgift att utbilda unga kvinnor till
dugliga husmödrar på landet och för sådant ändamål meddela dem praktisk
och teoretisk undervisning i huslig ekonomi och de lantgöromål, som å den
ort, där skolan är belägen, utföras av kvinnor. Lanthushållsskolorna äro
i regeln förlagda till folkhögskolor och lantmannaskolor men äro även fristående.
Lärokursen har hittills fortgått minst 12 veckor. Elevernas minimiålder
skall vara minst 16 år. Nuvarande reglemente är av den 29
juni 1912. År 1916 uppgingo lanthushållsskolornas antal till 27 med 43
kurser och sammanlagt 691 elever.

Samtliga nu nämnda läroanstalter hava uppstått genom privat initiativ
och ägas antingen av enskilda personer och garantföreningar eller av
landsting och hushållningssällskap. För närvarande utgår statsbidrag till
lantbruksskolorna med 196,500 kronor, till lantmannaskolorna med 200,000
kronor och till lanthushållsskolorna med 60,000 kronor.

Förutom nu nämnda anstalter för den lägre lantbruksundervisningen
hava under det senast förflutna årtiondet åtgärder under skilda former
vidtagits för att bereda i mindre jordbruk redan deltagande män och
kvinnor ökade kunskaper i lanthushållningens olika grenar. De kurser,
som för sådant ändamål med stöd av statsmedel upprättats av hushållningssällskapen,
sammanfattas vanligen under benämningen småbrukar kur ser.

Med undantag av de av mig förut omnämnda sporadiska försöken
att anordna jordbruksundervisning i samband med vissa fortsättningsskolor
saknas för närvarande i vårt land särskilda anstalter för att bereda landsbygdens
ungdom under de tidigare ungdomsåren någon ordnad undervisning
i lantbruksgöromål. De år, som närmast följa på folkskolekursens
avslutande, tillbringas av denna ungdom i allmänhet i hemmen med sysselsättningar,
som mer eller mindre anknyta sig till jordbruksdriften, men
härunder är intet tillfälle berett denna ungdom att, i likhet med vad i
många fall för ungdomen i städerna äger rum t. ex. i de lägre tekniska
yrkesskolorna, genom särskilt anordnad undervisning få inhämta några
grundläggande och intresseväckande kunskaper i det yrke, vari dess krafter

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

tagas i anspråk. Detta förhållande är så mycket mera anmärkningsvärt,
som antalet av dem, som begagna sig av undervisningen i lantbruksskolorna,
lantmannaskolorna och lanthushållsskolorna, såsom av den av mig lämnade
redogörelsen framgår, är jämförelsevis ringa.

Innan jag avslutar redogörelsen för nu ifrågavarande grupp av ungdomsskolor,
anser jag mig även böra erinra om den verksamhet, som utförts
och utföres av våra folkhögskolor. Dessa skolor hava visserligen icke
någon speciell inriktning på jordbruket — de vilja i främsta rummet
genom en allmänt väckande undervisning meddela rent medborgerliga kunskaper
— men genom den fostrande andan i sin verksamhet och genom
hela läggningen av sitt arbete hava de i hög grad bidragit till att hos
landsbygdens befolkning i de trakter, där de äro förlagda, icke blott väcka
intresse för och kärlek till jordbrukarens yrke utan även i viss utsträckning
meddela för detta yrke nyttiga insikter. För närvarande finnas
48 folkhögskolor i vårt land, till vilka statsanslag för år 1918 äro under
riksstatens åttonde huvudtitel uppförda med ett belopp av sammanlagt

682,000 kronor. °

4) Anstalter för undervisning i husligt arbete.

Under beteckningen husligt arbete inbegriper jag såväl hushållsgöromdl
(huslig ekonomi) som kvinnlig slöjtl (kvinnligt handarbete).

Tanken på att införa undervisning i hushållsgöromdl i skolorna väcktes
hos oss i slutet av 1880-talet, och det första statsanslaget för samma ändamål
beviljades av 1892 års riksdag. Detta anslag, som utgick till statens
högre lärarinneseminarium i Stockholm, var avsett till utbildning av lärarinnor
i ämnet.

År 1896 medgav riksdagen, att av anslaget till högre skolor för kvinnlig
ungdom särskilda understöd för undervisning i huslig ekonomi finge
utgå. Till en början erhöllo blott två flickskolor understöd för nämnda
ändamål, vardera med ett mindre belopp. Vidare anvisade riksdagen år
1906 ett anslag till undervisning i samma ämne vid folkskolor, högre folkskolor
och folkhögskolor, år 1912 ett anslag till anordnande av lanthushållsskolor
samt år 1917 ett anslag till upprättande av husmodersskolor. Efter
hand hava sedermera nya läroanstalter å området uppstått och undervisning
i huslig ekonomi i allt större utsträckning införts i såväl högre som
lägre skolor, vilket åter medfört en avsevärd höjning av statens utgifter
för ifrågavarande ändamål.

I riksstaten för ar 1918 äro för undervisning i huslig ekonomi vid

Kvnyl. Maj:tu Ndd. Proposition Nr Öl!.

folkskolor, högre folkskolor och folkhögskolor, för lanthushållsskolor och
för lantmannaskolor upptagna anslag, vilka sammanlagt uppgå till ‘250,000
kronor.

Härjämte utgå bidrag av statsmedel till undervisning i huslig ekonomi
från åtskilliga i riksstaten under åttonde huvudtiteln uppförda anslag,
som äro avsedda jämväl för andra ändamål. Sålunda är av det i
riksstaten för 1918 upptagna extra anslaget till högre lärarinneseminariet
och därmed förenade läroanstalter ett belopp av 11,200 kronor beräknat
till uppehållande av den med seminariet förenade hushållsskolans verksamhet.
Det gemensamma reservationsanslaget till privatläroverk och förslagsanslaget
till kommunala mellanskolor äro jämväl till en del avsedda
för undervisning av här ifrågavarande slag.

Vad beträffar undervisningens omfattning, meddela för närvarande ungefär
två tredjedelar av de högre flickskolorna samt ett fåtal högre samskolor,
enskilda och kommunala mellanskolor — tillsammans ungefär 60 skolor —
undervisning i huslig ekonomi. Av folkskolorna hava enligt senast tillgängliga
uppgifter, som avse redovisningsåret 1915—1916, 727 skolor — motsvarande
ungefär 11 % av samtliga — infört ifrågavarande ämne i sin undervisning.
Av nyssnämnda antal folkskolor äro 513 belägna i städer och 214
på landsbygden. Under samma år meddelades vidare undervisning i huslig
ekonomi vid ett 30-tal högre folkskolor och folkhögskolor samt vid ett
10-tal s. k. vandrande skolkök.

Beträffande grunder och villkor för erhållande av statsbidrag från
nämnda anslag vill jag i korthet framhålla följande.

För kommunala mellanskolor äro i förevarande hänseende bestämmelser
givna i kungl. kungörelser den 29 oktober 1909 och den 8 december 1911.

Till folkskolor, högre folkskolor eller folkhögskolor utgår enligt kungl.
kungörelser den 16 juni 1906 och den 11 juni 1909 för varje kurs i huslig ekonomi,
omfattande minst trettio arbetsdagar, av statsmedel ett bidrag av
100 kronor, därav 75 kronor såsom bidrag till lärarinnans avlöning samt
25 kronor såsom bidrag till bestridande av övriga löpande utgifter, dock
ej för lokal och bränsle, under villkor bland annat:

att undervisningen, som huvudsakligen bör vara praktisk, pågår under
tillsammans minst fyra timmar om dagen,

att undervisningen, såvitt den meddelas i folkskola eller särskild anstalt,
ej meddelas åt andra elever än flickor, som antingen äro intagna i
folkskola och vare sig där uppflyttats till fjärde årsklassen eller uppnått
tolv års ålder eller ock avslutat sin skolgång och, där undervisningen
meddelas i folkskola, icke äro över aderton år gamla,

att antalet elever i varje kurs är minst åtta, högst tjugu, samt
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 87 höft. (Nr 96.)

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

att, därest i samma skolkök flera kurser anordnas under samma kalenderår,
statsbidrag dock icke utgår för mer än högst sex kurser årligen.

Kurserna vid folkskolan omfatta antingen en arbetsdag i veckan under
1 — 2 terminer eller också en sammanhängande lärotid på G—7 veckor.

Genom kungl. kungörelsen den 11 december 1917 har möjlighet beretts
skoldistrikt, som sådant önskar, att göra undervisningen i husli"''
ekonomi obligatorisk för flickor, som äro intagna i folkskola och vare sig
där uppflyttats till fjärde årsklassen eller uppnått tolv års ålder.

Vad slutligen lanthushållsskolorna beträffar, utgår till dylik skola jämlikt
kungl. kungörelse!'' den 29 juni 1912 och 18 juni 1915 statsbidrag med
ett belopp av högst 1,800 kronor, därav 1,000 kronor såsom grundanslag.

År tanken att göra huslig ekonomi till ett skolämne av jämförelsevis
sent datum, så är åter kvinnlig slöjd eller kvinnligt handarbete ett gammalt
skolämne. Det är dock knappast mer än tjugu år sedan staten först
började att ekonomiskt understödja denna undervisning. Frågan upptogs
visserligen redan år 1877 i sammanhang med den då av Kungl. Maj:t gjorda
framställningen till riksdagen om statsbidrag till undervisning i slöjd
vid folkskolorna, men avvisades därmed, att de kostnader, anordnandet av
sådan undervisning komme att medföra, ej kunde bliva betydliga och att
understöd därtill av staten icke syntes behöva givas på annat sätt, än att
tillfälle till undervisning i kvinnlig slöjd bereddes vid statens seminarier
för bildande av folkskollärarinnor.

Sedan Irågan i slutet av 1880- och början av 1890-talet motionsvis
upprepade gånger bragts till behandling i riksdagen, beslöt 1893 års riksdag
en skrivelse i ämnet till Kungl. Maj:t, I proposition till 1896 års
riksdag föreslog därefter Kungl. Maj:t riksdagen, att skoldistrikt, som
genom intyg av vederbörande lolkskolinspektör visat sig hava på ändamålsenligt
sätt i folkskola, mindre folkskola eller särskild slöjdskola anordnat
undervisning i kvinnlig slöjd, bestående i stickning, stoppning, lappning,
linne- och klädsömnad, samt, där omständigheterna sådant medgåve.
i spånad och vävning samt flätningsarbeten, utan att undervisningen i
folkskolans läroämnen därigenom eftersattes, måtte av statsmedel för varje
skola, vari antalet slöjdande flickor uppginge till minst tio, erhålla ett
årligt understöd av 30 kronor, därest undervisningen uti ifrågavarande
ämne påginge minst 4 timmar i veckan under hela den för folkskolan
bestämda årliga lästiden, samt att skoldistrikt, om i en dylik skola antalet
av dem, som deltoge i slöjdundervisningen, vore så stort, att de för denna
undervisning vore delade i två eller flera avdelningar, måtte på angivna
villkor för varje sådan avdelning, vari antalet slöjdande uppginge till
minst tjugufem, erhålla likaledes ett årligt understöd av 30 kronor.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 90.

Kui)"l. Maj:ts framställning bifölls av riksdagen, varefter kungl. kungörelse
f ämnet utfärdades den 29 maj 1896. Denna kungörelse har
sedermera ersatts först av kungl. kungörelsen den 25 maj 1900 och därefter
av kungl. kungörelsen den 16 juni 1906, vilken med vissa ändringar
av den 9 oktober 1914 för närvarande är gällande.

Enligt sistnämnda kungörelse kan skoldistrikt, som i folkskola, mindre
folkskola°eller särskild slöjdskola anordnat undervisning i slöjd, i vilken
under kalenderår minst tio flickor varit för deltagande i slöjdundervisningen
vid värjo lästermins början inskrivna, av statsmedel erhålla till lärarinnans
avlöning ett bidrag för år efter trettio öre för slöjdtimme med
högst 40 kronor 50 öre för varje skola eller slöjdavdelning, under villkor:

att slöjden bestått i stickning, linnesömnad, stoppning och lappning
samt, där omständigheterna så medgivit, klädsömnad, spånad, vävning och

flätningsarbeten. .

att, enligt intyg av statens vederbörande folkskolinspektör, slöjdundervisningen
varit anordnad på ändamålsenligt sätt, utan att underi isnin
oen i folkskolans övriga läroämnen därigenom eftersatts,

att samma undervisning under året pågått minst 100 timmar, fördelade
på minst 26 veckor med 2 till 6 timmar i veckan och högst 4

timmar om dagen, samt .

att tiden för slöjdundervisningen sammanfallit med arbetstiden i den
skola, till vilken de slöjdande hört, eller ock till en del med denna och
till återstående delen, dock ej mer än en fjärdedel, med arbetstiden i
småskola eller fortsättningsskola inom distriktet.

Antalet flickor, som under redovisningsåret 1915—1916 deltogo i den
kvinnliga slöjden i folkskolorna, belöpte sig till 169,677, av vilka 108,910
tillhörde landsbygden och 60,767 städerna. Det i riksstaten för år 1918
uppförda förslagsanslaget till undervisning i kvinnlig slöjd belöper sig till

370,000 kronor. .

Sedan år 1916 utgår enligt kungl. kungörelsen den 1 oktober 1915
anslag för undervisning i slöjd vid statsunderstödda högre folkskolor (förslagsanslag
å 8,500 kronor) enligt följande grunder:

Understöd för undervisning i slöjd vid statsunderstödd högre folkskola må utgå
såsom bidrag till lärares avlöning med ett belopp av 1 krona 25 öre för undervisningstimme,
som varit förlagd utom den för den övriga undervisningen pa vederbörligt
sätt fastställda lärotiden, dock med högst 275 kronor årligen for varje skola eller
slöjdavdelning, allt under följande villkor:

att undervisningen varit anordnad i lämpliga slöjdarter och anpassad tor det åldersstadium,
som den högre folkskolan avser, samt huvudsakligen utgjort en vidare
utveckling i praktisk riktning av folkskolans undervisning i slöjd;

Beform eträranden.

Kungl. Alaj.-ts Nåd. Proposition Nr 96.

att slöjdundervisningen i varje skola eller slöjdavdelning pågått minst 60 och

o“°f?Sr ÅVjTf arllge,n ut°ver <?en for den Övriga undervisningen på vederbörligt
satt faststallda tiden; dock att av sistnämnda tid ytterligare högst 216 timmar årligen
eller o timmar varje vecka ma kunna användas till undervisning i slöjd •

att antalet slöjdande lärjungar i skolan vid läsårets början utgjort minst tio
gossar etter tio flickor och att de, så länge de under året tillhört skolan, i allmänhet
deltagit i undervisningen eller, om antalet gossar eller flickor i skolan icke uppgått
till tio, att samtliga i skolan inskrivna gossar eller flickor, så länge de under året t.illnort
skolan och provats skäligen kunna deltaga i undervisningen, deltagit däri;

o 5 1 0m 1 d7 ‘, s,kola antalet slöjdande lärjungar varit så stort, att de uppdelats
pa avdelningar, statsbidrag må utgå för varje avdelning, om de slöjdande i avdelningen
vid lasarett början uppgått till minst 10 och om de, så länge de under året tillhört
skolan, i allmänhet deltagit i undervisningen;

att undervisningen bestritts av lärare och lärarinnor, som enligt provning av folkskoloverstvrelsen
ägt därför nödiga insikter och behövlig duglighet; samt °
att läroplan för slöjdundervisningen blivit av folkskolöverstyrelsen godkänd.

Från och med läsåret 1905—1906 har särskilt statsbidrag kunnat erhållas
till lärarinnor i kvinnligt handarbete vid statens samskolor, och
1917 års riksdag har bifallit en av Kungl. Maj:t gjord framställning
om statsbidrag till undervisning i slöjd vid de kommunala mellanskolorna.
Jämväl vid de högre flickskolorna och med dem jämställda läroanstalter
utgår jämlikt ovannämnda kungl. kungörelse den 29 oktober 1909 statsbidrag
för undervisning i kvinnligt handarbete.

För utbildningen av lärarinnor i kvinnligt handarbete är sörjt genom
särskilda läroanstalter, till vilkas understödjande från statens sida å 1918
års riksstat finnes uppfört ett förslagsanslag, högst 11,100 kronor. Vid
samtliga kvinnliga folkskoleseminarier och flertalet smäskoleseminarier åtnjuta
de blivande lärarinnorna undervisning i kvinnligt handarbete.

II. Reformsträvanden och kommittéer.

Av den kortfattade översikt jag nu lämnat av våra praktiska un,rdomsskolor
framgår, att alltjämt under tidernas lopp och särskilt under
de senaste årtiondena på samtliga de olika undervisningsområdena strävanden
och ansatser gjort sig gällande i syfte att föra utvecklingen framåt
för att tillgodose de nya krav, som de ändrade tidsförhållandena fört med
sig. Det framgår därvid alldeles särskilt, att riksdagen genom alltjämt
ökade anslagsbeviljanden i hög grad visat sig behjärta de önskemål, som
antingen genom framlagda regeringspropositioner eller inom riksdagen
väckta motioner blivit framförda. Men av den lämnade redogörelsen fram -

l\ungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

går lika oförtydbart, att de huvudsakliga organisationerna inom vart och
ett av de berörda undervisningsområdena i stort sett åro oförändrat desamma,
som de voro, när de en gång för ganska lång tid tillbaka och
under helt andra förhållanden än de nuvarande koinrno till stånd. Detta
gäller framför allt vår fortsättningsskola, som i det hela ännu är densamma,
som den var, då den för 40 år sedan erhöll en fastare organisation.
Något liknande gäller i viss mån även den högre folkskolan. Och
vad de tekniska undervisningsanstalterna beträffar, befinna sig dessa i
grundväsentliga avseenden på samma ståndpunkt som när de för snart 50
år sedan omorganiserades. För handelsundervisningens vidkommande avse
de under senare åren vidtagna förbättringarna det högre stadiet — handelsgymnasierna
— under det att för det lägre så gott som intet blivit
åtgjort. Och detsamma är förhållandet med lantbruksundervisningen.
Även här har utvecklingen nästan uteslutande rört sig kring den senare
ungdomsåldern.

Under sådana förhållanden kan det icke väcka undran, att, i samma
mån som de förändrade tidsförhållandena gjort bristerna i de gamla organisationerna
allt mera kännbara och visat otillräckligheten av de förbättringar,
som mera tillfälligtvis blivit vidtagna, även de röster blivit allt
flera och allt kraftigare, som ropat på en mera genomgripande, efter det
nuvarande tidsläget lämpad organisation av de undervisningsanstalter, som
nu äro i fråga. Dessa röster hava kommit från såväl vår tids många sammanslutningar
för fackliga, sociala och sedliga syften som ock de statsvårdande
institutioner och organ, som närmast hava sig dessa angelägenheter
anförtrodda. Det kan givetvis icke bliva fråga om att här lämna
någon uttömmande eller i enskildheter gående redogörelse för allt vad
som i sådant avseende förekommit. Jag anser mig här blott behöva omnämna
några av de för frågans senare utveckling mera betydelsefulla företeelserna
av nu angivna slag.

För att börja med frågan om den tekniska yrkesutbildningen,
erinrar jag sålunda om den av det år 1897 hållna nordiska tekniker mötets
förvaltning sutskott i september 1898 gjorda underdåniga framställningen
om tillsättandet av en kommitté för utarbetande av förslag till förändrad
organisation av de tekniska elementarskolorna ävensom om de av det fjärde
allmänna teknikermötet i Norrköping år 1906 gjorda uttalandena angående
ordnandet av den lägre tekniska undervisningen. Vidare har Sveriges
hantverksorganisation, vilken sammanslutning i främsta rummet intresserar
sig för hantverkets och den mindre industriens främjande, såväl
på offentliga möten som i flera olika framställningar till Kungl. Maj:t
under åren 1906—1909 påyrkat åtgärder för höjande av undervisningen

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

Tillsatta

kommittéer.

vid de lägre tekniska yrkesskolorna dels genom ökade anslag, dels genom
inrättande av praktiska tillämpningskurser vid samma skolor, dels ock genom
tillsättandet av en särskild överstyrelse för rikets lägre tekniska skolor
och anordnandet av kurser för utbildning av lärare för de tekniska
yrkesskolorna.

För handelsundervisningens vidkommande har Jcommerskolleglunt
i underdånig skrivelse den 1 juni 1908 upptagit till behandling frågan om
ordnandet av denna undervisning och hemställt om vidtagande av utredning
i ämnet. Riksförbundet av affärsanställda har sedermera (år 1913)
gjort underdånig framställning angående beredande av statsanslag till den
lägre handelsundervisningen.

Cö c o

Åtgärder för främjande av den kvinnliga ungdomens utbildning
i husliga göromål in. m. hava påyrkats av bland andra centralstyrelsen
för svenska skolkökslärarinnornas förening, styrelsen för fackskolan för
huslig ekonomi i Uppsala samt vederbörande styrelser för åtskilliga av
moderata kvinnoförbundets lokalavdelningar.

I nu omnämnda framställningar träder den speciellt fackliga synpunkten
i förgrunden.

Ur en mera allmän och vidare synpunkt behandlas spörsmålet
om ungdomens praktiska uppfostran i den av hushållningssällskapens ombudsmöte
år 1908 till Kungl. Maj:t framförda hemställan, att Kungl. Maj:t
måtte taga i övervägande, huruvida icke en fullständig omorganisation i
praktisk riktning av hela vårt folkbildningsväsen borde genomföras, så att
det hela bleve satt i ett system, vilket bibringade på varje Utvecklingsstadium
det därför och med hänsyn till lokala förhållanden bäst lämpade
mått och slag av praktiska kunskaper och färdigheter. Slutligen har
centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskollärarförening år 1908 hemställt
om ändring i gällande bestämmelser för fortsättningsskolan i riktning
att skolans undervisning måtte bliva ägnad att skickliggöra lärjungen
att taga verksam del i det praktiska livets sysselsättningar och på samma
gång meddela sådan borgerlig bildning, som den vuxne måste äga för ätt
rätt kunna fylla sin plats i det nutida samhällslivet inom kommun och stat.

Förutom i nu berörda framställningar från allmänt och enskilt håll
har frågan om ungdomens uppfostran och utbildning i praktisk riktning
vid upprepade tillfällen varit föremål för motioner och överläggningar
inom riksdagen. Till dessa skall jag i ett senare sammanhang återkomma.

Det behov av praktiska ungdomsskolor, som de förändrade tidsförhållandena
framkallat, har alltså inom vida kretsar gjort sig alltmer känbart
och även, såsom jag nu påvisat, funnit talrika och betydelsefulla förespå -

Kungl MajUs Nåd. Proposition Nr DO.

kåre. Samma behov har också föranlett Kungl. Maj:t att tid efter annan
uppdraga åt särskilda kommittéer eller sakkunniga att beträffande
olika områden, som här komma ifråga, verkställa utredning och framlägga
förslag.

Sålunda har Kungl. Maj:t den 13 juli 1906 uppdragit åt en kommitté
att efter verkställd granskning av gällande bestämmelser rörande organisationen
av och planen för folkskoleseminarierna i riket ävensom av
övriga i omedelbart samband därmed stående föreskrifter rörande folkundervisningen
avgiva det utlåtande och de förslag, vartill nämnda granskning
kunde föranleda. Den uppgift ifrågavarande kommitté sålunda erhållit
rörande folkskolan vidgades sedermera genom kungl. brev den 12 januari
1909 att omfatta avgivande av yttrande angående frågan om en omorganisation
i praktisk riktning av vårt folkskoleväsen samt förslag till de
åtgärder, som i berörda hänseende kunde finnas erforderliga (Folkundervisningskommittén).

Vidare har Kungl. Maj:t den 4 oktober 1907 uppdragit åt en kommitté,
att efter verkställd utredning avgiva underdånigt utlåtande och förslag,
huru den lägre tekniska undervisningen i riket lämpligen borde ordnas
(Tekniska kommittén).

Slutligen har Kungl. Maj:t den 18 september 1908 uppdragit å eu
kommitté att föranstalta om en undersökning angående handelsundervisningens
tillstånd i Sverige samt verkställa utredning och avgiva förslag om
lämpligaste sättet för ordnande av denna undervisning, dock icke såvitt
anginge inrättande av en handelshögskola (Handelsundervisningskommittén).

De sålunda tillsatta kommittéerna hava avgivit betänkanden och förslag:
folkundervisningskommittén den 20 december 1911 angående folkskoleseminarierna,
den 20 december 1912 rörande frågan om en central ledning
för folkundervisningsväsendet, den 30 januari 1913 angående en
förändrad anordning av folkskolinspektionen i riket samt den 1 augusti
1914 dels angående folkskolan och dels angående fortsättningsskolan,
tekniska kommittén den 11 juni 1912 samt
handelsundervisningskommittén den 20 december 1910.
över vart och ett av de sålunda framlagda förslagen hava sedermera
yttranden avgivits av ett stort antal myndigheter, sammanslutningar
och enskilda. Dessutom hava folkundervisningskommitténs förslag angående
folkskoleseminarierna, folkundervisningsväsendets centrala ledning
och folkskolinspektionen efter proposition av Kungl. Maj:t lett till beslut
av 1913 och 1914 års riksdagar.

Handelsundervisningskommitténs förslag föranledde framställning av

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Pir 90.

Kungl. Maj:t till 1913 års riksdag. Riksdagen, som i huvudsak gillade
förslaget i vad det.avsåg upprättande av handelsgyinnasier, avslog emellertid
propositionen i vad det angick de lägre handelsundervisningsanstalterna
och gjorde därvid följande uttalande:

Som av utredningen i ärendet framgår, ligger den principen till grund för såväl
Kungl. Maj:ts förevarande framställning som för handelsundervisningskommitténs
betänkande och förslag i ämnet samt kommerskollegii däröver avgivna yttrande, att
ett direkt ingripande från statens sida i handelsundervisuingens ordnande och organiserande
nu bör ske på en gång över hela undervisningsområdet, ända från den för
hela landet avsedda, på kunskapsområdets högsta stadier verkande handelshögskolan
ned till smärre, lokala undervisningsanstalter, vilka hava bibringande av de elementära
kunskaperna och färdigheterna på detta område såsom mål. Anslutningen till denna
princip utmynnar i förslag om inrättandet under statens direkta medverkan av icke
mindre än tre skoltyper, handelsgymnasiet, handelsskolan och handelsaftonskolan.

Det torde emellertid kunna ifrågasättas, huruvida ett dylikt ingripande nu på en
gång kan vara av omständigheterna tillräckligt motiverat. Försiktigast lärer i varje
fall vara att i denna fråga gå fram stegvis. I sådant hänseende håller riksdagen före,
att man nu närmast bör begränsa sig till vidtagande av verksamma åtgärder till befrämjande
av utvecklingen av de slags undervisningsanstalter, som redan nu åtnjuta
stat-understöd. Sedan sålunda genom statens ökade understöd och kraftigare ingripande
i övrigt den viktigaste av de tre föreslagna skoltyperna — handelsgymnasiet —
fått sina utvecklingsmöjligheter för framtiden tryggade, synes tidpunkten vara inne
att taga i förnyat övervägande, i vilken omfattning och på vad sätt staten bör bereda
jämväl de lägre handelsundervisningsanstalterna sitt stöd, och föreställer sig riksdagen,
att därvid särskilt frågan om den lägre handelsuudervisningens lämpligaste anordning
i organisatoriskt avseende kommer under ny omprövning. Med avseende härå anser
riksdagen, att anslag för understöd åt sistnämnda slag av undervisningsanstalter tillsvidare
icke bör av riksdagen bifallas.

På grund av det läge, vari denna fråga sålunda kommit, bemyndigades
chefen för finansdepartementet att tillkalla särskilda kommitterade
(handelsundervisningskommitterade) med uppdrag dels att verkställa
utredning angående förläggningen av vissa handelsgymnasier, dels att biträda
med utredning av frågan om den lägre handelsundervisningens ordnande.
Sagda kommitterade, som tillkallades den 29 augusti 1913, hava
sedermera avgivit särskilda betänkanden den 22 december 1913 angående
upprättande av nya handelsgymnasier, den 10 oktober 1914 angående upprättande
av handelsskolor och den 3 november 1915 angående upprättande
av handelskurser m. in. över de avgivna betänkandena hava yttranden
infordrats från myndigheter och andra. I anledning av kommitterades betänkande
rörande handelsgymnasierna gjorde Kungl. Maj:t framställning
till 1914 års riksdag om upprättande av vissa nya handelsgymnasier,
vilken framställning av riksdagen i allt huvudsakligt bifölls.

Av de betänkanden och förslag, vilka sålunda avgivits av ovan -

Kung]. Maj:ls Nåd. Proposition Nr 96.

nämnda kommittéer och kommitterade, återstå alltså följande fem, vilka
innu icke varit föremål för Kungl. Maj:ts slutliga prövning, nämligen
folkundervisningskommitténs betänkanden angående folkskolan och fortsättningsskolan,
tekniska kommitténs betänkande angående den lägre tekniska
undervisningens ordnande samt handelsundervisningskommitterades
betänkande angående upprättande av handelsskolor och handelskurser.

Bortsett från folkundervisningskommitténs betänkande angående folkskolan
beröra samtliga dessa betänkanden på det närmaste den fråga om
upprättande av praktiska ungdomsskolor, som utgör föremål för denna
framställning. Jag skall i det följande, sedan jag först redogjort för
de huvudsakliga av de brister, som blivit anmärkta hos de nuvarande ungdomsskolorna,
lämna en sammanfattande redogörelse för den väsentliga
innebörden i vart och ett av dessa förslag.

III. Anmärkta brister hos våra praktiska ungdomsskolor.

Under den behandling frågan om våra praktiska ungdomsskolor undergått
såväl hos de av Kungl. Maj:t tillsatta kommittéerna som hos de myndigheter
och korporationer, som av en eller annan anledning förehaft frågan
till övervägande, har, som helt naturligt är, kritiken av de nuvarande
ungdomsskolorna trätt i förgrunden och utgjort en naturlig utgångspunkt
för de förslag till omorganisation och förbättring, som framkommit. Innan
jag nu här redogör för de framkomna omorganisationsförslagen, torde
det därför vara lämpligt, att jag först återger några av de omdömen om
de nuvarande läroanstalterna, som kunna vara särskilt ägnade att belysa
de förhandenvarande bristerna hos dessa.

Vad då först beträffar den lägre tekniska yrkesutbildningen i vårt land,
synes den allmänna meningen vara ense därom, att de nuvarande anordningarna
för densamma icke kunna anses vara tillfredsställande.

Tekniska kommittén sammanfattar i sitt den 11 juni 1912 avgivna
utlåtande och förslag sitt omdöme om de nuvarande anordningarna
iför teknisk utbildning av den arbetande ungdomen på följande sätt:

Allra största delen av den ungdom, som vid 12 till 14 ars ålder utgår från folkskolorna,
erhåller för sin fortsatta utbildning ingen ledning och hjälp från samhällots
■ sida

I synnerhet blir detta förhållande betänkligt i våra städer och större industrisamhällen.
Där blir ungdomens fortsatta utbildning efter folkskolekurseus avslutning

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 87 höft. (Nr 96.) 6

Anmärkta
brister hos den
nuvarande
lägre tekniska
yrkesutbildningen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition 1Sr 96.

till stor del överlämnad åt rena tillfälligheter. Då ofta båda föräldrarna äro upptagna
av arbete utom hemmet, ha de föga tid övrig för sina barns uppfostran. Till stort antal
äro även barnen, när de lämna skolan, alltför unga och i kroppsligt hänseende alltför
outvecklade för att omedelbart vinna anställning i industriens tjänst. De bliva då för
att kunna bidraga till sin utkomst hänvisade till sådant tillfälligt arbete, som varken
ger dem skicklighet i ett yrke eller ökar deras kunskaper i allmänhet, men ofta nog
utsätter dem för skadliga inflytelser av mångahanda slag.

Även ^e’ som ^rr e^er senare. vinna anställning inom industri och hantverk, kunna
sällan påräkna en ordnad yrkesutbildning. Då inga band fästa lärlingen vid hans arbetsgivare,
bär denne, såsom erfarenheten nogsamt givit vid handen, föga lust att
göra uppoffringar för lärlingens yrkesutbildning, ty om lärlingen, lockad av en tillfällig
ekonomisk fördel, söker sig en annan plats, får hans förre husbonde ingen ersättning
för det arbete, han nedlagt på lärlingens yrkesutbildning. En ordnad lärlingsutbildning
inom industri och hantverk hör därför numera till sällsyntheterna i vårt land.

Ännu sällsyntare torde det vara, att våra unga arbetare förvärva den teoretiska
yrkeskunskap, som rätteligen bör ingå i deras utbildning. Kommitténs utredningar
hava visat, att av våra arbetare inom industri och hantverk i den egentliga lärlingsalderu,
. 14—18 år, endast en ringa bråkdel, eller föga mer än 5 procent, begagnar
undervisningen i våra yrkesskolor, och att av de arbetare i alla åldrar, som besöka
dessa skolor, endast ett försvinnande fåtal fullständigt tillgodogör sig den yrkesbildning,
skolorna erbjuda.

Under nuvarande förhållanden måste åren närmast efter folkskoleåldern, vilka
borde vara av utomordentligt värde för de ungas uppfostran till skickliga arbetare
och dugande samhällsmedlemmar, för flertalet betraktas som förlorade år. Icke nog
med att de kunskaper, som i folkskolan förvärvats, till följd av bristande övning och
tillämpning glömmas bort, den vana vid ordning och tukt, som bibragts de unga under
skoltiden, förbytes ej sällan under den alltför stora frihet, som följer på skoltvåuget,
i självsvåld och tygellöshet. Mången går under och faller samhället till last. De, som
slå sig igenom, gå alltför ofta klent rustade till kampen för tillvaron. Den brist på
skickliga och för sitt kall intresserade arbetare, som härigenom uppstår, hämmar industriens
konkurrensförmåga och återverkar menligt på hela samhällets ekonomiska utveckling.

Uti sitt den 18 oktober 1915 avgivna utlåtande angående den lägre
tekniska undervisningens ordnande har kommerskollegium i denna punkt
avgivit följande sammanfattande omdöme:

Den nuvarande lägre tekniska undervisningen i Sverige vilar i huvudsak på eu
grund, som lades för snart 40 år sedan. Vid denna tid gick huvudintresset ut på att
inrikta undervisningen på meddelandet av en för industriell verksamhet i allmänhet
lämpad förberedelse. De grundsatser, som icke långt därefter i åtskilliga andra länder
slagit igenom, nämligen de allmäntekniska anstalternas ersäitande med speciella fackskolor,
ha även i vårt land under senare år vunnit erkännande, men de ha dock icke
kunnat öva något väsentligt inflytande pa den lägre tekniska undervisningens utveckling.
Resultatet har blivit dels brist inom industrien på specialtekniskt bildade arbetsledare,
dels mom arbetarstammen en ganska allmän avsaknad av teoretisk yrkeskunskap
i de fall, där vederbörandes personliga intresse ej varit nog stort att övervinna
de ekonomiska svårigheter, som äro hindrande för utnyttjandet av enskilda anstalter

litingl. Maj:t* Nåd. Proposition Nr Uti.

för dylika kunskapers meddelande. Detta sistnämnda förhållande synes ha sin grund
däri, att den lägsta skolformen inom detta undervisningsområde, de s. k. lägre tekniska
yrkesskolorna, genom sin alltför allmänna läggning av undervisningsplanerna och sin
föga industriella ledning alltmera förlorat kontakten med hantverk och industri, så att
arbetaren i dem ej kunnat finna den utbildning, varav han haft behov, utan skolorna
i stället genom undervisningens allmänbildande karaktär kommit att draga till sig ungdom
av alla möjliga kategorier, som, så gott sig göra låtit, önskat befästa och föröka
de kunskapsmått, som i folkskolan inhämtats.

I samband med vad bär yttrats om den riktning, i vilken den lägre tekniska
undervisningen hittills i allmänhet bedrivits, får kollegium emellertid jämväl framhålla,
vad som i åtskilliga hithörande skolor åtgjorts för att åstadkomma en verklig yrkesutbildning
och de goda resultat, som därvid ernåtts.

De här skisserade bristerna i den nuvarande lägre tekniska undervisningen ha
med skärpa utförligt framhållits av den kommitté, som i ärendet avgivit förslag, liksom
även av de allra flesta av den stora mängd yttranden, som avgivits. Det krävande
behovet av eu omorganisation får alltså anses fastslaget liksom även den riktning,
i vilken omorganisationen bör gå, för att yrkesutbildningen, som kan sågas vara
basen för det industriella livet, må kunna hålla jämna steg med den industriella utvecklingen
i övrigt.

I samma mån, som arbetsuppgifterna inom hantverk och industri äro olikartade,
allteftersom de vid sidan av det rent manuella arbetet även omfatta intellektuellt sådant
i lägre eller högre grad, bliva behoven av teoretisk yrkesutbildning olikartade.

För den minderårige, som börjar att taga de första stegen vid yrkets praktiska
inövande, behöves eu efter yrkets art avpassad teoretisk utbildning, som avser att göra
det manuella arbetets metoder mera verkligt begripbara, än de kunna bliva genom
blott inövandet av det manuella tillvägagångssättet, och att därigenom dels underlätta
tillägnandet av yrkesfärdigheten, dels även höja lärlingens intresse för vad som förehaves.
Härtill kommer, att den allmänt medborgerliga undervisning, som i folkskolan
meddelats, avbrutits vid så tidig ålder, att den knappast kan förmodas bära några rikare
frukter i rent praktiskt hänseende. Det behov av undervisning, som förefinnes
hos den minderårige lärlingen, omfattar sålunda både teoretisk yrkesundervisning och
medborgerlig undervisning.

För den vuxne arbetare, som ej erhållit annan skolundervisning än folkskolans,
gör sig ett behov av eu undervisning med ungefär samma innehåll snart kännbart,
även om han, redan tilldelad en viss arbetsuppgift, finner detta behov mera begränsat
till vissa detaljer. Den mera kunskapstörstande arbetaren känner sig dessutom höra
förskaffa sig teoretiska och praktiska yrkeskunskaper till en omfattning, som något
höjer honom över genomsnittsarbetaren och för honom öppnar möjlighet att åtaga sig
svårare arbetsuppgifter och såmedelst höjer hans förvärvsförmåga.

Utom de här skisserade mera personliga behoven av en utbildning, som gör arbetaren
till något mera än en efter vissa normer arbetande maskin, vilken utbildning,
på samma gång den giver möjlighet till en för framgången i arbetet erforderlig arbetsglädje,
även direkt är nödvändig för ett kvalitativt och kvantitativt tillfredsställande
arbetsresultat, förefinnes det i viss mån mera industriella behovet av att äga
tillgång till väl utbildade förmän, arbetsledare och tekniker av högre och lägre grad.
Ej heller behovet av den utbildning, som här kommer i fråga, kan naturligtvis frankännas
ett visst personligt drag, då dess tillgodoseende för det mindre antal, som kan
få användning för detta slags utbildning, ju alltid medför ett förflyttande till mera

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

krävande och därmed också i regel mera firande arbetsuppgifter. Alltefter det särskilda
syftet eller den lagda grunden måste hithörande undervisning anordnas olika. Inom
hantverket gäller det sålunda att giva arbetare, som ämna etablera sig som självstän•
diga mästare, den yrkesekonomiska bildning, som härför erfordras, eller att sätta äldre
mästare i tillfälle att taga del av yrkets senare utveckling i yrkestekniskt och yrkesekonomiskt
avseende. Inom industrien åter rör det sig om dels att giva skickliga och
med ledaregenskaper beguvade arbetare den vidgade teoretiska utbildning, som gör
dem fullt dugliga som förmän, dels att giva personer med en förut bredare lagd allmänt
teoretisk bildning den facktekniska utbildning, som för skilda befattningar inom
industrien kräves.

Tillgodoseendet av alla dessa till den lägre tekniska undervisningen hörande behov
kräver ett helt system av skolor med olika slag av längre och kortare kurser, avpassade
var och eu efter sitt särskilda syfte.

I fråga om den undervisning, som bestrides av de s. k. tekniska elementarskolorna,
synas meningarna i det stora hela vara ense därom, att
dessa skolor visserligen haft en avsevärd betydelse för vår industri, men
att deras organisation numera icke motsvarar tidens fordringar och att de
till följd härav icke längre på ett tillfredsställande sätt förmå fylla just de
uppgifter, som böra tillkomma de elementära tekniska läroanstalterna. Den
förnämsta orsaken till detta mindre gynnsamma förhållande anses vara.
att fackindelningen vid skolorna är ofullständigt genomförd dels i så måtto,
att antalet linjer, nämligen den mekanisk-tekniska, den byggnads-tekniska
och den kemisk-tekniska, är för litet och helt och hållet lämnar ur räkningen
en mängd för vårt land viktiga industrier, t. ex. textilindustri, pappersindustri,
elektro-teknisk industri m. fl., dels ock däri, att skillnaden i undervisning
för de tre linjer, som förefinnas, är alltför obetydlig, i det att
lärjungarna i de olika linjerna i allmänhet undervisas gemensamt under
den allra största delen av den tid lärokursen omfattar. Följden av denna
gemensamhetsundervisning är, att utbildningen blir huvudsakligen allmänteknisk
och föga specialiserad, och att proportionsvis för mycken tid
måste anslås till de grundläggande teoretiska ämnena samt att en stor
del av lärjungarna nödgas offra tid och krafter åt ämnen, som de inse
vara av ringa betydelse för deras kommande verksamhet. Den härav
orsakade, relativt långa och dyra lärokursen av tre år avskräcker ock
mången ung man, som kanske "haft de bästa förutsättningar för tekniska
studier, från att söka inträde vid dessa skolor. Slutligen framhålles såsom
en väsentlig olägenhet den omständigheten, att dessa skolor genom
att mottaga lärjungar, som i flertalet fall icke alls eller i mycket ringa
grad äga praktisk erfarenhet, äro olämpliga såsom utbildningsanstalter för
blivande arbetsledare. Det är ej heller mer än en tiondedel av de utexaminerade
lärjungarna, som vinna anställning såsom sådana.

Katigt. MajUa Nåd. Proposition Nr 96.

Slutligen framhålles allmänt behovet av eu kraftig och målmedveten
central ledning av det tekniska undervisningsväsendet.

Nödvändigheten såväl för industrien och hantverket som lör jordbruket
att i ganska stor utsträckning anlägga merkantila synpunkter har medfört,
att frågan om en förbättrad kommersiell utbildning i många tall upptagits
till behandling i nära sammanhang med överläggningarna om en
förbättrad yrkesutbildning i allmänhet för den uppväxande ungdomen.
Det är dock självfallet, att de kraftigaste ropen på en förbättring av handelsundervisningen
kommit från handelsyrkets egna målsmän.

Det har från detta håll gjorts gällande, att den elementära underbyggnaden
hos flera av dom, som i vårt land utöva handelsyrket, är alldeles
för bristfällig, för att ett sunt näringsliv skall kunna utvecklas, och att
denna brist svårligen kan avhjälpas, förrän lägre handelsskolor under sakkunnig
ledning och med lasta former organiseras. Detta bleve så mycket
mera nödvändigt, som det kravet inom handelskretsar gjorde sig gällande,
att för rätt till självständigt utövande av handel skulle fordras genomgången
handelsskolckurs eller praktiskt deltagande i yrkets utövning under
viss tid. Frågan har också från vissa håll satts i sammanhang med de
allmänna strävandena för ungdomens utbildning till yrkesduglighet och
med önskemålen om åtgärder från det allmännas sida, för att ungdomen
efter slutad skolgång i folkskolan icke måtte under de i moraliskt avseende
vanskliga övergångsåren lämnas vind för våg. Och det har betonats, att
det icke tinnes någon anledning att anse, att de blivande handelsidkarna
skulle vara i mindre behov än andra av ett fortsatt övervakande.

Vad särskilt angår de nuvarande privata handelsskolorna hava handelsundervisningskommitterade
i sitt den 10 oktober 1914 avgivna betänkande
sammanfattat sitt omdöme om dessa läroanstalter i huvudsak
på följande sätt:

Kommitterade anse sig böra framhålla, att dessa skolor äro av mycket olika beskaffenhet
och av mycket olika värde. I allmänhet torde väl kunna sägas, att flertalet av
dem, som understödjas av kommuner, lämna eu så god och tidsenlig undervisning, som
det varit möjligt att med det lägre handelsundervisningsväsendets hittillsvarande utveckling
i vårt land kunna åstadkomma. Detsamma synes, åtminstone delvis, gälla
om vissa andra större och äldre handelsundervisuingsanstalter i våra större städer och
på en eller annan ort i övrigt. Att närmare angiva, vilka dessa läroanstalter äro,
låter sig emellertid så mycket mindre göra, som deras beskaffenhet ibland beror på
tillfälliga omständigheter, särskilt, synes det, på det förhållandet, åt vem föreståndarskapet
är anförtrott.

Beträffande återigen återstoden av de rent privata anstalterna kunna kommitterade
icke annat än finna, att den lägre handelsundervisningen på grund av de svagheter
i fråga om organisation och lärarpersonalens kompetens m. in., som i högre eller

Anmärkta
brister hos
den nuvarande
lägre handolsundervisningen.

Uttalade
Irnskemål i
''råga om

ungdomens

undervisning!

jordbrnks bvgder.

46 Kungl. Majtts Nåd. Proposition Nr 96.

lägre grad vidlåda dem, icke längre kan vara betjänt med dessa läroanstalter i deras
nuvarande form.

Nämnda svagheter anse sig kommitterade böra något närmare framhålla, eftersom
desamma utgöra en grundläggande skillnad hos nämnda skolor i jämförelse med
de tilltänkta statsunderstödda läroanstalterna för den lägre handelsundervisningen.

Skillnaden består dels däruti, att sagda enskilda handelsskolor ofta mottaga lärjungar
utan fordran på förkunskaper, dels däri, att de i allmänhet icke behålla lärjungarna
under tillräckligt lång tid. Så äro termins- och månadskurser mycket vanliga,
varjämte kurser av obestämd längd och med obestämd tid för inträde och avslutning
även förekomma.

Genom saknaden av inträdesfordringar får undervisningen flerstädes en mycket
svag och — vad som är nästan ännu värre — ytterst ojämn grund att bygga på, och
genom den ofta alltför korta lärotiden måste resultatet av utbildningen också bli
mycket svagt.

Härtill kommer det kända förhållandet, att åtskilliga av lärarna vid de privata
skolorna icke kunna sägas inneha den för befattningen erforderliga kompetensen.

Nämnda svagheter, som strida mot de enklaste pedagogiska grunder, äro av så
betänklig art, att kommitterade icke anse ytterligare bevis för privatskolornas otillräcklighet
vara av behovet påkallade utan inskränka sig till att i övrigt hänvisa till
föregående kommittés utförliga utredningar i detta avseende. Organisationen i dess
helhet har hittills haft karaktären av ett nödfallssystem med alla dithörande brister
och — det må villigt medges — med de ursäktande omständigheter, som för ett sådant
system alltid kunna åberopas.

På samma gång sålunda behovet av en förbättring av den lägre handelsundervisningen
allmänt och kraftigt göres gällande, betonas tillika
vikten av att staten verksamt ingriper för samma undervisnings ordnande
och höjande.

De nära förbindelser, som i våra dagar uppstått mellan industrien
och handeln å ena sidan samt jordbruket å den andra, samt de förändringar,
som försiggått inom jordbruket självt och med avseende på
den jordbruksarbetande befolkningen, hava medfört, att de allmänna strävandena
att åstadkomma en förbättrad ungdomsundervisning helt naturligt
kommit att omfatta även jordbruket. För mitt närvarande syfte har jag
närmast att taga i betraktande spörsmålet i vad det avser de tidigare
ungdomsåren.

I sin här förut av mig omnämnda underdåniga skrivelse åberopar
hushållningssällskapens ombudsmöte följande av en motionär vid
mötet gjorda uttalande:

Alla torde vi vara ense därom, att, därest vårt land skall tillväxa i kraft och
välmåga, vi måste bättre tillvarataga landets rika naturliga tillgångar. För detta ändamål
är det emellertid nödvändigt, att vårt folk erhåller eu mera praktisk utbildning
på alla områden, än vad den nuvarande folkskolan med dess frivilliga och tillfälliga
överbyggnader kan erbjuda. Åt den formella bildningen har lämnats stort rum i vårt

Kung!. Maj:ls Nåd. Proposition Nr 90.

folkbildningsväsen, men föga eller intet åt yrkesutbildningen eller åt den tidiga inriktningen
av intresse för det blivande praktiska livsvärvet. Sverige har binge varit ansett
som ett land, där folkbildningen stod mycket högt. Gäller det procenttalet invånare,
som kunna läsa och skriva, må det ännu vara sant, men gäller det folkets utbildning
för blivande levnadsyrke och grundläggande av intensitet i arbetet, behöva vi icke resa
långt för att finna, att vi äro efterblivna. Danmark, Sachsen, Tiiringen och Baden
t. ex. hava härutinnan mycket att lära oss. Och dock hava vi säkerligen icke sämre
folkmaterial, kanske snarare bättre.

Det har för kort tid sedan offentligen uttalats, att en förbättrad folkbildning i
praktisk riktning är vår viktigaste fråga, är vårt lands livsfråga. Däri instämmer jag
och vill för egen del söka föra denna fråga framåt.

Genom att bibringa folket verkliga yrkesinsikter giver staten åt detsamma de
bästa hjälpmedel för skapande av individuell och därmed allmän välmåga. Det är ökad
yrkeskunskap, ökat yrkesintresse, ökad arbetslust vi behöva på alla områden. Detta
skall grundläggas redan i ungdomen. Men folkskolan är en barnaskola. Inom dess
ram kan visserligen det praktiska intresset väckas och någon praktisk kunskap och
färdighet meddelas, men det är huvudsakligen inom överbyggnaderna på folkskolan:
fortsättningsskolan, högre folkskolan, folkhögskolan och yrkesskolorna, vi skola söka
vinna vad vi vilja. Dessa fortsättuingsskolor böra om möjligt vara obligatoriska och
lämpa sig efter de lokala förhållandenas behov. I jordbruksbygder bör fortsättningsskolan
sålunda lägga huvudvikten på bibringande av kunskap i och intresse för jordbruksvrket,
i industriorter på den där förhärskande industrien, i städerna på handel,
industri och hantverk. I vårt vidsträckta, mestadels glest befolkade land kunna nog
svårigheter på flera håll möta att göra fortsättningsskolan obligatorisk, men där så ej
kan ske, torde syftet kunna vinnas på annat sätt genom statens understödjande
mellankomst.

Jordbruket är landets modernäring. Av dess avkastning är hela landets ekonomi
mest beroende. Det är därför av den största vikt, att vi genom ökad kunskap och
energi i jordbruksyrket söka höja jordens avkastning. Hänsyn härtill bör alltså i
möjligast mesta mån tagas vid den ombildning i praktisk riktning av vårt folkbildningsväsen,
som vi fordra.

I sitt den 12 december 1908 avgivna betänkande har kommittén för
ordnande av den lägre lantbruksundervisningen, sedan kommittén påpekat
den nuvarande bristen på anstalter för lantbruksundervisning under de
tidigare ungdomsåren, anfört följande:

Detta har nog också till följd, att det ofta mödosamma arbetet i lantmannens
yrke kommer att hos de unga bilda grunduppfattningen om detsamma med den påföljd,
att ungdomen vid första möjliga tillfälle vänder det ryggen. Kommittén auser
därför, att det vore i hög grad önskligt, om åtgärder vidtoges för att i jordbrukets
intresse taga vara på landsbygdens ungdom vid här nämnda ålder, då i de flesta fall
avgörandet beträffande levnadsbana sker. Även ur allmän social och uppfostrande
synpunkt skulle det vara av stor betydelse, om denna ungdom bleve satt i tillfälle att
använda åtminstone någon del av den lediga tid, som särskilt under våra långa och
mörka vintrar står den till buds, till inhämtande av intressegivande kunskaper i det
yrke, vari den mången gång har sin verksamhet utan rätt förståelse av eller intresse
för detsamma.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

Under sina överläggningar har kommittén tagit i övervägande på vad sätt omförmälda
behov av undervisning åt landsbygdens ungdom bäst skulle kunna tillgodoses
samt huruvida från statens sida b>rde vidtagas några åtgärder i detta syfte. Kommittén
har därvid trott sig finna, att ifrågavarande ändamål skulle kunna i avsevärd
mån vinnas, om inom landsbygdens kommuner anordnades aftonskolekurser i lantbruksämnen
m. m. Undervisningen vid sådana kurser borde huvudsakligen vara inriktad
på att väcka intresse för de jordbruksförhållanden, bland vilka landsbygdens ungdom
uppväxer. Sålunda synes vid kurserna särskilt böra redogöras för de allmänna förutsättningarna
för ett rätt bedrivande av ortens jordbruk, husdjursskötsel och mjölkhushållning,
varjämte även andra ämnen allt efter de lokala förhållandena skulle kunna
på programmet upptagas, såsom t. ex. trädgårdsskötsel, enkel räkenskapsföring m. m.
På detta sätt skulle eu viss fackkunskap, om ock i mera inskränkt mening, komma
att bibringas landsbygdens ungdom och dess håg väckas för inhämtande av mera ingående
kunskaper i lautmannayrket, varigenom anslutningen till av kommittén föreslagna
undervisningsanstalter skulle komma att befordras på samma gång de vid aftonskolekurserua
inhämtade kunskaperna skulle möjliggöra ett bättre utnyttjande av den
undervisning, som de egentliga fackskolorna meddelade.

Om behoven och önskemålen i denna punkt har vidare lantbruksakademien
i underdånigt utlåtande i fråga om fortsättningsskolan den
15 februari 1915 uttalat sig sålunda:

Då det stora flertalet av landsbygdens befolkning ägnar sig åt lantbruket som
levnadskall utan att däri få någon särskild teoretisk yrkesundervisning, skulle det vara
synnerligen önskvärt, om den enda undervisning, som kommer de flesta av denna befolkning
till del, nämligen folkskolans och eventuellt fortsättningsskolans, kunde hos .
landsbygdens ungdom väcka aktning och intresse för den näring, som skall bliva de
flestas levnadskall, göra den förtrogen med denna närings förhållanden och, så vitt
möjligt, bibringa den kunskap om de väsentliga grunderna för ett ändamålsenligt
jordbruk och förklaring över därvid förekommande företeelser. Härvid bör naturligtvis
ej komma i fråga att i folkskolan införa något nytt läroämne, omfattande jordbrukets
teori eller någon del därav. Men genom att från början vid undervisningen, såsom
kommitterade föreslagit, redan i småskolan, hämta stoffet i de olika läroämnena från
lantbrukets område, skulle barnen få sin blick fäst på lantbrukets olika förhållanden
samt få en uppfattning därav, att dess framgång väsentligen beror på kännedomen om
naturens lagar och förmågan att rätt begagna sig av naturens krafter. Tillika skulle
en del faktiska förhållanden, talvärden och beräkningar småningom innötas i barnets
minne utan någon särskild ansträngning.

Genom den uppmärksamhet, som på detta sätt ägnades åt förhållanden, som beröra
lantbruket och som åtminstone till det yttre äro väl kända för lantbarnen, skulle
barnet få en känsla för lantbrukets övervägande stora betydelse för hela folket och
även åtskilliga för denna näring viktiga kunskaper inhämtas, utan att därför den
ideella och humanistiska allmänbildningen eller skickligheten i de matematiska läroämnena
lede någon inskränkning.

Kung/. Maj:ts AV»/. l’ropositiou AV 96.

Mot införande pa nu antytt sätt av lantbrukets grunder i folkskolundervisningen
kan visserligen anföras, att ej på långt när alla skolans lärjungar ämna eller komma
att kona sig åt jordbruksyrket. Men dels har donna näring eu så övervägande betydelse
för nationen, att det är mycket önskvärt, att alla landets medborgare hava något
närmare kännedom om dess grunder, dels bör ju, som redan nämnts, i läse- och läroböckerna
införas även läromaterial från andra yrken, så att läraren kan i viss man
välja de belysande exemplen efter olika förhållanden, och dels slutligen torde det ur
det praktiska livet hämtade lärostoffet vara från pedagogisk synpunkt lika användbart
som det för det praktiska livet mer främmande, ofta helt fingerade, vilket nu i stor
utsträckning användes.

I samma riktning och under framhållande av liknande synpunkter ha\a
såväl lantbruksstyrelsen som åtskilliga hushållningssällskap uttalat
sig beträffande önskvärdheten av att i sammanhang med de ungas utbildning
för det praktiska livet uppmärksamhet även skänkes åt jordbrukarens
yrke.

1 nära samband med det allmänna spörsmålet om ungdomens fostran
för dess blivande verksamhet i livet står, som jag förut framhållit, frågan
om den kvinnliga ungdomens utbildning för det husliga arbetet.

Härom yttrar sig Kristianstads läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
i en underdånig skrivelse den 31 mars 1915 på följande
sätt:

Det är eu obestridlig sanning, att barnen äro samhällets grundval och att verkligt
goda hem endast kunna skapas av dugliga, sin uppgift vuxna kvinnor. Det är
likaledes en obestridlig sanning, att mycket litet hittills blivit gjort för att giva de
unga flickorna den undervisning, som är nödvändig för hemmets skötsel och vård,

d. v. s. husligt arbete. Enligt vår uppfattning borde en av de allra största och första
uppgifterna för en fortsättningsskola för flickor bliva, att undervisningsämnet arbetskunskap
kommer att omfatta det husliga arbetet, därvid på landsbygden även nödig
uppmärksamhet borde skänkas åt sådana ämnen som exempelvis trädgårdsskötsel och
hönsskötsel. Sålunda borde för alla husligt arbete och hemslöjd bil det centrala, ty
även om många kvinnor under längre eller kortare tid ägna sig åt industriellt arbete
eller åt handeln, är dock kvinnans första och-största uppgift hemmet, och det borde
ordnas så, då det gäller att utveckla undervisningen, att denna huvuduppgift ställes i
förgrunden. Såväl det industriella arbetet som handeln borde i jämförelse härmed
ställas vid sidan. Eu ung kvinna, som ägnar sig åt förvärvsarbete, avsäger sig ingalunda
därigenom möjligheten att bli maka och moder.

Anmärkt»
brister i der
kvinnliga
ungdomens
utbildning i
husligt arbete.

Om det nuvarande läget och önskemålet för framtiden uttalar sig
styrelsen för fackskolan för huslig ekonomi i Uppsala i följande
ordalag:

Sedan ett par årtionden tillbaka får en ringa del av vårt lands kvinnliga ungdom
undervisning i huslig ekonomi, huvudsakligen matlagning, i skolkök, förbundna med
folkskolor, folkhögskolor, högre flickskolor och samskolor ävensom i flyttande skolkök.

Bihang till riksdagens •protokoll 1918. 1 samt. 87 luft. (Nr 96.) i

Kung!. MajUs Nåd. Proposition ]Vr 96.

Det lider intet tvivel därom, att denna undervisning är synnerligen nyttig, enär deu
riktar den unga flickans intresse på de husliga sysslor, som efter naturens ordning
bliva de flestas uppgift i livet. Emellertid lämnas ännu så länge undervisning i huslig
ekonomi blott i ungefär hälften av Sveriges högre flickskolor och samskolor och i,
pa sin höjd, 5 % av folkskolorna, varjämte ma framballas, att den skolundervisning,
som för närvarande meddelas i huslig ekonomi, i regel blott omfattar ett skolår med’
en dag i veckan, d. v. s. sammanlagt ungefär 30 dagar, eller ock en sammanhängande
kurs på 6 veckor. Under en sådan 30—36 dagars kurs deltager flickan i matens beredning
knappast mer än 15 gånger. Utan att man underskattar värdet i uppfostringsavseende
av de i skolköket förekommande arbeten, bör det dock för var och en
vara alldeles klart, att en kurs på 30—36 dagar ej räcker till för att bibringa vare
sig några mera omfattande kunskaper eller någon mera betydande färdighet ifråga om
matlagning eller hemmets andra sysslor.

Skolköket är en början till husmodersutbildning, men också blott början. För
envar, som med någon insikt i och något intresse för ifrågavarande svsslor tagit
kännedom om, huru hemmets ekonomi i fråga om födans anskaffande och beredning
skötes inom vidsträckta kretsar av vårt folk, torde det vara klart, att svåra missförhållanden
rada. Olämplig föda nedsätter arbetsförmågan, förstör hälsan och kan efter
några generationers föilopp leda till fysisk degeneration.

Det kosthåll, som för närvarande vida kretsar av vårt folk bestå sig, hotar
sålunda med fysisk dekadans. Det är dessutom oskäligt dyrbart. Vida bättre kost,
bättre både med hänsyn till näringsvärde och smak, skulle kunna erhållas för billigare
pris. Hemmens, ekonomi och, med hemmens ekonomi, landets ekonomi i dess helhet
skulle kunna sta på vida bättre fötter, om de belopp, som nu offras på mat och njutningsmedel,
användes med något mera förstånd. Sannolikt kunde genom bättre hushållning
i genomsnitt 25 % av vad maten nu kostar sparas och kosthållet ändå vara
bättre än nu. Utgifterna för föda utgöra en så betydande post i eu familjs ekonomi,
att nu rådande mis-hnshålluing måste hava de mest betänkliga konsekvenser.

Svåra missförhållanden råda emellertid ej blott i fråga om föda och matlagning.
Det är bekant, att barndödligheten under det första levnadsåret är fruktansvärt hög,
och det är lika bekant, att detta huvudsakligen beror på olämplig vård, på mödrarnas
okunnighet i barnavård.

I ett den 9 mars 1916 avgivet underdånigt utlåtande angående statsanslag
till husmodersskolor anför socialstyrelsen följande:

Uppenbarligen hava de husmoderliga kunskaperna ej följt med utvecklingen i
övrigt, och följderna härav bli på alla områden allt kännbarare. En hel del sociala,
hygieniska och ekonomiska missförhållanden måste säkerligen tillskrivas deu omständigheten,
att den husmoderliga yrkesskickligheten är i sjunkande eller ej har kunnat
tillräckligt anpassa sig efter nutida förhallanden.

Att törhallandena ej ställt sig värre, äu de äro, beror givetvis därpå, att den
nedärvda husmoderliga dugligheten, trots de förändrade förhållandena, dock alltjämt
gör sig gällande. Detta gäller dock mera den äldre generationen. Det nu uppväxande
släktet av_ husmödrar förlorar mer och mer kontakten med det som varit, och okunnigheten
i hU''hållsgöromål växer. De missförhållanden, som härav uppstå, trvcka naturligtvis
hårdast pa de ekonomiskt sämst lottade, men samma okunnighet finnes inom
alla lager av samhället och utgör på alla områden en fara för den enskildes såväl som
för landets ekonomi och betolkningens välbefinnande. Man har också i känslan av

Kungl. Mnj:ts Nåd. Proposition Kr Hd. 51

denna lura pa olika båll visat ett allt starkare intresse lör att söka åstadkomma eu
ändring i förhållandena. På enskilt initiativ hava olika metoder och skolformer utprövats
för att söka finna bästa vägen att bibringa den kvinnliga ungdomen kunskaper
i husligt arbete. Ett flertal motioner i riksdagen hava behandlat denna fråga, och
såväl staten som kommuner och landsting hava i stigande grad lämnat anslag till
undervisning på detta område. 1 flera av staten föranstaltade utredningar beröres
denna fråga, och de nu förelis/gaude skrivelserna till Kungl. Maj:t utgöra ett uttryck
för det allt starkare framträdande kravet på ett mera allsidigt och systematiskt ordnande
av denna del utav den kvinnliga ungdomens utbildning.

Otvivelaktigt har utvecklingen ä här ifrågavarande område gått den rätta vägen,
då staten börjat med att understödja lärariuneutbildningen och sedermera lagt grunden
för fortsatt utbildning genom att införa ämnet i barnskolan. Men härmed är blott
ett första steg taget till att höja den husmoderliga färdigheten i vart land.

Frågan sammanhänger intimt med den alltmer framträdande strävan att giva
landets ungdom, utöver den grundläggande allmänbildningen, en för vars och ens
speciella levnadsbana direkt lämpad yrkesutbildning.

Socialstyrelsen framhåller emellertid vidare, hurusom det vore att
stanna på halva vägen, om man ej läte den förberedande yrkesutbildningen
även ifråga om det husliga arbetet övergå i en verklig yrkesutbildning.

1 detta sammanhang anser jag mig även böra erinra om hurusom
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t den 30 april 1912 (nr BO) angående
åtgärder för motarbetande av missbruk utav tobak och kaffe gjort
följande uttalande:

Vidare vill riksdagen framhålla behovet av hushållsskolor och hushållskurser för
flickor och unga kvinnor såväl ur allmogeklassen som industriarbetarnas led, där de
grundligare än nu få inhämta konsten att tillreda sund, välsmakande men dock billig
föda. De skolkökskurser, i vilka flickorna i skolåldern mångenstädes deltaga, äro visserligen
av stort gagn, men tyvärr hava så många av de unga kvinnorna glömt de
kunskaper, de i skolköket inhämtat, då de själva som vuxna gå att bilda ett eget hem.
Efter skolans slut komma de kanske till fabriken, de syssla under några, kanske
många år, icke alls med husliga göromål och glömma därunder vad de måhända eu
gång inhämtat. Eu repetitionskurs för mera vuxna kvinnor skulle säkerligen fylla ett
verkligt behov. En god och praktisk undervisning i sådant hänseende torde kunna
bidraga till bättre insikt om verklig födas företräde framför den nu så vanliga kaffedieten
för äldre som för barn.

Vad slutligen beträffar de anmärkningar och önskemål, som framställts
i fråga om den allmänna folkundervisningens förmåga att tillgodose de
nutida kraven på det uppväxande släktets uppfostran och utbildning för
det praktiska livet, torde det vara på sin plats att här anföra några av
de mera uppmärksammade uttalandena.

I sin här förut av mig berörda underdåniga skrivelse den 23 maj
1908 yttrar sig i denna fråga centralstyrelsen för Sveriges allmänna
folkskollärarförening på följande sätt:

Aum&rkia
Hrister ho»
don aUmilao»

folkunderrifl ningen.

Kunffl, Muj:ts Nåd. Proposition Nr 90.

Frågan om den fortsatta undervisningen, d. v. s. om ordnad skolundervisning åt
de barn, som genomgått den obligatoriska folkskolekursen, är ett av vår folkbildnings
allra viktigaste spörsmål. Vad som på lagstiftningens väg hittills åtgjorts för att bereda
tillfälle till fortsatt uppfostran och undervisning åt nyss nämnda ungdom, är
visserligen ingalunda obetydligt, men ännu återstår mycket, innan frågan kan sägas
ha fått en efter tidsomständigheterna tillfredsställande lösning.

De bildningsanstalter, som för sagda ändamål stå till buds, omnämnas i § 5 av
allmänna folkskolestadgan och utgöras av högre avdelning av folkskola, högre folkskola
samt fortsättningsskola. Den högre folkskolan har emellertid hittills fått en
jämförelsevis ringa utbredning i vårt land, och vad folkskolans högre avdelning beträffar,
är det nog endast barn i vissa städer och andra större samhällen, som hava
förmånen att för sin fortsatta utbildning få draga nytta av densamma. Den störa
massan av vårt lands skolungdom är för närvarande, för tillgodoseende av sitt behov
av praktiskt-medborgerlig bildning, utöver vad som kan erhållas i den egentliga folkskolan,
huvudsakligen hänvisad till fortsättniugsskolan.

Vid sådant förhållande ligger det största vikt uppå att denna skolart dels är
tillgänglig för så många barn som möjligt, dels i övrigt är så organiserad, att den på
ett tillfredsställande sätt kan fylla sitt ändamål.

I båda dessa avseenden har hittills mycket brustit.

Enligt senaste officiella uppgifter funnos i vårt land under år 1906 endast 1,928
statsunderstödda fortsättningsskolor inrättade. Detta innebär, att den vida övervägande
delen av våra folksskolor ännu sakna fortsättningskola. När därtill kommer, att deltagandet
i ^undervisningen vid de jämförelsevis få fortsättningsskolor, som finnas, är
frivilligt från lärjungarnas sida, så finner man, att det är en sorgligt stor procent av
den svenska ungdomen, som helt och hållet undandrages skolans uppfostrande inflytande
just under den för såväl karaktärsdaningen som den praktiskt-medborgerliga
utbildningen mest betydelsefulla tiden av dess liv.

Enligt folkskolestadgans bestämmelse (§ 5 mom. 3) må fortsättningsskola inrättas,
»där sådant finnes lämpligt». Att man ännu inom så många skoldistrikt icke
funnit lämpligt att inrätta fortsatt undervisning av ifrågavarande slag torde till stor
del sammanhänga med de brister, som enligt nu för fortsättuingsskolan gällande bestämmelser
vidlåda denna skolarts organisation. Uppenbart är, att fortsättningsskolan
i sin nuvarande form icke i tillräcklig grad kunnat tillvinna sig folkets förtroende.
Men detta förtroende är dock en livsbetingelse för fortsättniugsskolans sunda
utveckling.

Eu kraftig uppryckning av fortsättuingsskolan torde bäst åstadkommas därigenom
att den underkastas en grundlig inre omdaning, varigenom väg beredes för det slutliga
målet: fortsatt undervisning intill viss ålder för alla från den egentliga folkskolan
utexaminerade barn.

Fortsättningsskolan är avsedd huvudsakligen för de barn, vilka genast efter avgången
från folkskolan söka sig till näringarna och där komma i förvärvsarbete, den
ene i jordbruk, den andre i fabrik, den tredje i hantverk, den fjärde i handel o. s. v.
Kravet på praktisk undervisning bör i främsta rummet innebära, att densamma skall
vara ägnad att skickliggöra lärjungen att taga verksam del i det praktiska livets
sysselsättningar. Därtill hör, att den skall öppna lärjungens blick för värdet och betydelsen
av sådana sysselsättningar, att väcka och stärka hans håg för dem samt bidraga
att utrusta honom med de därför nödiga kunskaperna. Men då nu livet före -

Kunyl, Maj:tx Säd. Proportion AV DO. 53

ter eu rik mångfald av yrken och arbeten, olika för skilda orter och olika för män
och kvinnor, synes det självfallet, att eu skola, som åsyftar att järnte sin allmänt uppfostrande
och karaktärsdanande uppgift även tillgodose nämnda praktiska krav, måste
anpassa sin undervisning med hänsyn härtill. Därjämte bör fortsättningsskolan, så
långt det är förenligt med lärjungarnas ålder, meddela sådan borgerlig bildning, som
den vuxne måste äga för att rätt kunna fylla sin plats i det nutida samhällslivet
inom kornmun och stat.

I samma mån som fortsättningsskolan förmår giva sådana praktiskt-med borgerliga
kunskaper, som de unga kunna hava omedelbar nytta av i do levnadsförhållanden,
under vilka de efter slutad skolkurs komma att upptaga kampen för tillvaron, i samma
man skall ock folkets kärlek till och förtroende för denna skolart växa.

Tillslut anför jag ur folkundervisningskoinmittens betänkande rörande
folkskolan och fortsättningsskolan (år 1914) följande ord, vilka synas
inig ställa såväl bristerna hos den nuvarande anordningen som behovet
av ändrade och förbättrade förhållanden i klar och lull belysning:

Allestädes finner man, hurusom krafter, hit vara med olika uppfattning om
mål och medel, söka taga band om de unga. Det offentliga skolväsendet kan givetvis
icke befria sig från skyldigheten att ställa sig i främsta ledet i detta avseende.

Att åt den offentliga lägre yrkesundervisningen måtte givas en rikare gestalning
än den hittills ägt, är härvid eu fordran bland andra, och kommittén skall längre
fram få anledning att ytterligare understryka detta. Men den egentliga yrkesskolan
kan icke sträcka sig ned" till de tidigare åldersklasser, med vilka man här måste räkna,
och den kan överhuvud icke nå till att omfatta de stora ungdomsskaror, om vilka
fråga är. Ej heller ingår det i den uppgift, som yrkesskolan i allmänhet taget uppställer
för sig, att tillgodose den moraliska och allmänt medborgerliga uppfostran,
vilken icke för och icke kan göras till en bisak, när det gäller ungdom i åldrar ned
till det trettonde året. För den skull faller ock förpliktelsen och ansvaret i förevarande
avseende främst på det allmänna folkundervisningsväsendet.

Endast i ringa mån har folkundervisningsväsendet mött de nya behov, som
den ekonomiska och sociala utvecklingen under de tre och fyra senaste årtiondena
framkallat. —--

Redan vid 12 till 13 års ålder sluta folkskolans lärjungar sin skolgång. Skolan
sträcker sig med sin undervisning således icke ens till barnaålderns övre gräns. Just
när barnet inträder i de vanskliga övergångsår, då det mer än någonsin är i behov
av intellektuell och moralisk omvårdnad, måste skolan i de flesta fall lämna det
ifrån sig, och barnet träder ut i livet. Nu skulle fortsättningsskolan, i den män
hennes korta undervisningstid medgiver, söka tillvarataga och praktiskt tillämpa vad
som i folkskolan inhämtats samt tillika i någon mån giva de unga ett välbehövligt
moraliskt stöd och bidraga till en god utveckling av deras karaktär. Men vår fortsättningsskola
är icke obligatorisk, vare sig för kommunerna i fråga om dess upprättande
eller för barnen i fråga om dess besökaude; i mer än halva antalet av rikets
skoldistrikt saknas fortsättningsskolor, och endast vid pass fjärdedelen av . de lärjungar,
som enligt folkskolestadgan skulle vara berättigade till inträde i fortsättningsskolan,
begagnar sig av dess undervisning.

Liknande är förhållandet med de övriga möjligheterna till fortsatt skolbildning
för folkskolornas lärjungar. Den lilla repetitionsskola, som under benämningen ersätt -

Ailmäuua

jmnder.

54 Kungi. Maj;tu Nåd. Proposition Nr 96.

ningsskola är avsedd för lärjungar, som avgått från folkskolan med miniraikunskaper,
förekommer sparsamt och blir, där den förekommer, sparsamt besökt. De lärjungar’
som efter avslutad folkskolekurs övergå till sådana läroanstalter som högre folkskolor,
^ kommunala mellanskolor och allmänna läroverk, utgöra ett försvinnande antal
i förhållande till den stora huvudmassan. Konfirmationsskolans insats i folkbildningsarbetet
är visserligen även från den allmänna skolbildningens synpunkt av icke ringa
värde, men dess syfte och dess egentliga betydelse är dock till det väsentliga begränsat
till det religiösa och sedliga området. — Det antal barn, som årligen lämna
våra folkskolor, torde uppgå till över 115.000, och i stort sett gäller det, att med utträde
ur folkskolan de unga för alltid avslutat sin skolgång.

Yad vi behöva men endast alltför ofullständigt äga är en ungdomsskola ovanpå
barnskolan —--

Det stora flertalet av folkskolans barn måste efter avslutandet av denna skolas
lärokurs omedelbart ägna sig åt förvärvsarbetet. För dem behöves därför en skolform,
som ger dem tillfälle att under någon kortare del av året eller några timmar i vecken
sysselsätta sig med skolarbete, under det att deras huvudsakliga tid användes
för arbetet i den tjänst eller det yrke, som de tillhöra. Det är behovet av eu sådan
skolform, som skall fyllas av fortsättniugsskolan.

Skall fortsättningsskolan kunna fylla sin uppgift och verkligen erhålla den betydelse
för ungdomen och för samhället, som hon bör äga, är det huvudsakligen i
två avseenden, som hon behöver utvecklas och förbättras. Å ena sidan måste hennes läroplan
och hela undervisning bättre än hittills avpa<sas efter den ungdoms särskilda behov,
för vilken hon är avsedd, och efter de syften, som tidsförhållandena anvi»at, d. v. s.
klarare inriktas mot uppgiften att främja de ungas utbildning för det nutida samhälls-
och arbetslivet. A andra sidan måste hennes ställning inom undervisningsväsendet
göras starkare, än den nu är, sa att fortsättningsskolan framträder icke som
en tillfällig anordning utan som ett nödvändigt led bland anstalterna för den grundläggande
medborgerliga bildningen.

IV. Kommittéernas förslag till ordnande av de praktiska

ungdomsskolorna.

1) Tekniska kommitténs förslag till det lägre tekniska undervisningsväsendets
ordnande.

V id utstakandet av7 planen för den lägre tekniska undervisningens
framtida ordnande har kommittén utgått från den förutsättningen, att
denna undervisning borde erhålla en sådan omfattning och innebära sådana
utvecklingsmöjligheter, att vi med tiden kunna tillförsäkra flertalet
av dem, som ägna sig åt industriens tjänst, en för deras verksamhet lämplig
teknisk bildning.

C''

Kung!. Majits Nåd. Proposition Nr 90.

Det k:m numera icke anses tillräckligt, framhåller kommittén, att endast
de, som skola intaga en ledande ställning inom industrien i egenskap av
ingenjftrer, arkitekter eller arbetsledare, erhålla en god teknisk bildning.
Nutidens starka tävlan på industriens alla områden och icke minst de
sociala förhållandenas utveckling göra det nödvändigt och rättvist, att också
yrkesarbetaren erhåller en omsorgsfull utbildning för sitt kall.

För att bereda tillfälle härtill måste det första stadiet av yrkesundervisningen
ordnas så, att våra unga arbetare, samtidigt med att de lära
sina yrken genom praktiskt arbete i industri och hantverk, underhålla och
förkovra sina i folkskolan förvärvade kunskaper genom att tillämpa dem
på lösandet av uppgifter, som falla inom området för deras yrkesverksamhet.

Kommittén har därför föreslagit, att yrkesundervisningen fördelas på
två stadier, ett grundläggande stadium, ‘ som kommittén kallat lärlingsskolan,
och ett andra stadium eller den egentliga yrkesskolan.

Då det emellertid stått klart för kommittén, att det med lärlingsskolan
avsedda ändamålet, icke kan vinnas utan skotvång, har kommittén
ansett, att lärlingsskolan måste vara obligatorisk för i industri och hantverk
anställd ungdom i åldern 14—18 år, men att den obligatoriska
undervisningen för att icke allt för mycket inkräkta på de ungas arbetstid
hör inskränkas till några få timmar i veckan.

Därigenom skulle våra arbetare få verklig nytta av sina folkskolekunskaper.
Flertalet av dem skulle kunna tillförsäkras åtminstone ett
visst mimimum av yrkesbildning. En god grund skulle under lärlingsåren
läggas för fortsatta yrkesstudier, så att en arbetare vid inträdet i en
yrkesskola omedelbart skulle kunna övergå till verkliga fackstudier. Därigenom
skulle det även bli möjligt att ordna undervisningen i de egentliga
yrkesskolorna i form av yrkeskurser för vissa yrken med fasta läroplaner
och sålunda få till stånd verkliga fackskolor för yrkesundervisningen.

Vid uppgörandet av förslag till de tekniska elementarskolornas och
med dem jämförliga skolors organisation har kommittén ställt som sitt
mål att söka bringa till stånd en praktiskt elementär teknisk bildningslinje
vid sidan av den teoretiskt vetenskapliga, som representeras av de
högre tekniska läroanstalterna i riket med de för dem förberedande lärokurserna
vid de allmänna läroverken. Kommittén har sålunda ansett, att
en nioårig kurs vid ett allmänt läroverk i förening med en tre- eller
fyraårig kurs vid en högre teknisk läroanstalt icke är den lämpligaste
vägen för utbildningen av arbetsledare för industrien. Härför fordras i
regel en helt annan bildningsgång, karaktäriserad i främsta rummet av
mycket praktiskt arbete i industriens tjänst. Därtill måste komma goda

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 90.

teoretiskt tekniska studier, som dock icke få förorsaka ett allt för långvarigt
avbrott i den praktiska yrkesverksamheten. Enahanda utbildningsgång
torde även vara den mest lämpliga för ritare och detaljkonstruktörer,
laboranter på fabrikslaboratorier samt för en hel del andra befattningar
inom industrien, vilka i högre grad fordra praktisk erfarenhet och rutin
än omfattande teoretiska kunskaper.

För att få till stånd en för den praktiskt elementära tekniska bildningslinjen
lämpad fackbildning och samtidigt tillgodose de många nya
tekniska bildningsbehov, som våra nuvarande lägre tekniska läroanstalter
icke förmå fylla, har kommittén ansett sig böra föreslå, att de tekniska
elementarskolorna förändras till eller ersättas med verkliga fackskolor, som
i likhet med de båda nu förefintliga bergsskolorna i Filipstad och Falun
samt byggnads- och maskinyrkesskolorna vid tekniska skolan i Stockholm
få till uppgift att tjäna var och en sitt speciella industriområde. För
dessa tekniska läroanstalter föreslår kommittén benämningen tekniska fackskolor.

Under tillämpning av i stort sett samma grundsatser har kommittén
utarbetat förslag till "tekniska skolans i Stockholm omorganisation till en
fackligt ordnad läroanstalt för konsthantverket.

För att tillgodose utbildningen av lärare för yrkesundervisningen och
tillika skaffa den centrala ledningen av det lägre tekniska undervisningsväsendet
erforderlig hjälp med utarbetandet av organisations- och läroplaner,
läroböcker och exempelsamlingar samt med anskaffningen och avprovningen
av undervisningsmateriel! ävensom för att bringa till stånd
en god vägledande förebild för yrkesundervisningen i riket har kommittén
ansett sig böra framlägga förslag till inrättandet av en statens normalskola
för yrkesundervisningen.

För att yrkenas och de industriella intressenas målsmän skola erhålla
vederbörligt inflytande på de lägre tekniska skolornas och därmed på hela
den lägre tekniska undervisningens utveckling, har kommittén föreslagit,
att samtliga lägre tekniska läroanstalter fortfarande såsom hittills skola
ställas under ledning av lokala styrelser. Dock bär kommittén ansett, att
industrien borde få en vida starkare representation i dessa styrelser än
den hittills i många fall haft.

Den inblick i det lägre tekniska undervisningsväsendets utveckling
och nuvarande tillstånd, som kommittén genom sina utredningar vunnit,
har emellertid övertygat kommittén därom, att vi icke heller för framtiden
kunna vänta oss en kraftigare utveckling av densamma, för så vitt den
icke dessutom i sin helhet ställes under en kraftig och målmedveten
central ledning.

Ö7

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Sr

Kommittén har därför icke tvekat att upptaga eu redan för länge
sedan uttalad tanke, som helt säkert till stor skada för den tekniska
undervisningens utveckling icke förut vunnit avseende, nämligen tanken
pa inrättandet av eu särskild överstyrelse för rikets tekniska skolor.

Enligt kommitténs förslag skulle sålunda det lägre tekniska undervisningsväsendet
i riket omfatta: lärlingsskolor, yrkesskolor, tekniska fackskolor,
tekniska skolan i Stockholm (läroanstalt för konsthantverk) och
statens normalskola för yrkesundervisningen.

Lärling sskolorna skulle enligt kommitténs förslag hava till uppgift
att giva samhället ett medel att leda och övervaka den inom industri och
hantverk arbetande ungdomens uppfostran till kunniga arbetare och upplysta
medborgare genom att, samtidigt med att de unga genom arbete i
industriens tjänst lärde sina yrken, fullständiga deras lärlingsutbildning
med sådana för deras yrkesutövning nödiga kunskaper och färdigheter,
som den enskilda arbetsgivaren icke lämpligen kan meddela dem i samband
med deras praktiska yrkesutbildning. Lärlingsskolorna skulle kunna
vara av tre olika slag:

1. Kompletterande lärling sskolor med ändamål att i teoretiskt och
om möjligt även i praktiskt hänseende fullständiga den lärlingsutbildning,
som kan vinnas genom yrkesarbete i industriens tjänst.

2. Fullständiga lärlingsskolor med - ändamål att giva en fullständig
såväl teoretisk som praktisk lärlingsutbildning.

3. Förberedande lärlingsskolor med ändamål att förbereda eller lägga
^rund för lärlingsutbildningen inom industrien.

Kommittén har ansett, att lärlingsundervisningen i vårt land, åtminstone
under den närmaste framtiden, huvudsakligen bör tillgodoses genom
det första slaget av lärlingsskolor, men att även de båda andra slagen av
lärlingsskolor i vissa fall böra kunna inrättas och komma i åtnjutande av
understöd av allmänna medel.

De kompletterande lärlingsskolorna förutsätta, att lärlingens praktiska
yrkesutbildning åtminstone i huvudsak vinnes genom yrkesmässigt arbete
i fabriker, verkstäder eller på andra industriella arbetsplatser.

För att trygga denna sida av lärlingsutbildningen fordras enligt kommitténs
mening med nödvändighet en lärlingslag, som gör det möjligt att
ordna lärlingens praktiska utbildning på ett effektivt sätt.

Skolornas organisation bör i väsentlig mån bestämmas av den synpunkten,
att samhället vinner ett medel att leda och övervaka ungdomens

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 87 käft. (Nr 96.) 8

Lärling,-

skolor

Kompletterande
Urlingsskoloi■.

Katigt. Maj:ts A tid. Proposition Nr 96.

uppfostran till dugande samhällsmedlemmar under de för dess utveckling sk
betydelsefulla åren närmast efter folkskolekursens avslutning

TT-____... ___ i .. * . fe

Kommunerna böra genom lag berättigas att besluta*3 inrättandet

lärlingsskolor med skolplikt för arbetare, såväl manliga som kvinnliga, som
Vilt 14 Iuen e.) 18 år och vunnit anställning i industriellt yrke, hantverk
eller annan därmed jämförlig hantering, och arbetsgivarna böra förpliktas
att giva hos dem anställda arbetare nödig ledighet för deras skolgång och
au gemensamt med föräldrar och målsmän övervaka skolpliktens fullgörande.
Lämpligt straff bör stadgas för den, som utan giltig orsak hindrar
den skolpliktige att fullgöra sin skolplikt.

I fråga om den föreslagna skolplikten yttrar kommittén bland annat.
När kommittén sålunda föreslår, att skolplikten till lärlingsskolorna skall inträda
törst vid 14 ars ålder och först sedan anställning vunnits i industriellt yrke, hantverk
eller annan hantering, bär kommittén icke förbisett, att med nu gällande stadgande!!
angående folkskoleväsendet den omedelbara anslutning av lärlingsskolan till folkskolan
som kommittén ansett önskvärd, icke skulle vinnas. I synnerhet för dem, som först
ett eller annat ar etter sedan de fyllt 14 år vinna anställning inom industri eller
hantverk, skulle avbrottet i skolplikten bliva långvarigt.

Med anledning härav vill kommittén framhålla, att de obligatoriska lärlingsskolorna
endast kunna utgöra ett led i de åtgärder, som torde fa anses erforderlig
för ungdomens för sätta övervakande och uppfostran utöver den nuvarande folkskolealdern,
och vilkas behöflighet torde fa anses hava vunnit offentligt erkännande därigenom,
att den s. k. folkundervisningskommittén den 12 januari 1909 erhållit nådigt

S”°d6 ™k‘ “** °m i praktisk riktning

, u ^,ed åseende på skolpliktens genomförande vill kommittén framhålla, att det
helt säkert vore mindre välbetänkt att genom ett allmänt lagbud ålägga stadskomniuuer
och andra med dem jämförliga samhällen med sammanträngd befolkning att
inom eu viss, pa förhand bestämd kortare tidrymd inrätta obligatoriska lärlingsskolor.

btora svårigheter skulle mota att genast anskaffa lämpliga lärare i tillräckligt
antal samt lampliga lokaler och lämplig undervisningsmateriell. Därtill kommer, att
var erfarenhet pa yrkesundervisningens område ännu i inånga avseenden är allt för
bristfällig för att gorå det möjligt att genast eller inom en kortare tidsperiod genomfora
en fullständig omläggning av denna undervisning.

Lämpligaste medlet att leda utvecklingen i den riktning, kommittén anser önskvard
torde ligga dan, att kommunerna genom lag berättigas att själva besluta om
inrättandet av lärlingsskolor med skolplikt, och att staten uppmuntrar kommunerna
(taitill genom att verksamt understödja sådana lärlingsskolor.

hörande lärotiden föreslår kommittén, att undervisningen i den obligatoriska
lärlingsskolan ordnas på två eller helst tre årskurser samt att
undervisningen i regel pågår hela året, dock att den, då särskilda omständigheter
föranleda undantag, må kunna inskränkas till minst 8 månader
om året. ^ idare löreslår kommittén, att den obligatoriska undervisnings -

lutngl. Maj:t>! Nåd Proposition Nr 96.

tiden skall omfatta minst (i och högst 12 timmar i veckan samt att
undervisningstiden skall förlägga» till vardagar mellan kl. 7 f. m. och
7 e. m.

Undervisningen skutt enligt kommitténs förslag hava till mål att pagrundvalen
av folkskolans lärokurser och i närmaste anslutning till lärjungarnas
praktiska yrkesutbildning meddela dem de första grunderna av det tekniska,
yrkesekonomiska och allmänt medborgerliga vetande, som fordras, för att
de med insikt och framgång skola kunna utöva sina yrken och fylla sina
medborgerliga plikter. Läroämnena skola utgöras av modersmålet, räkning,
ritning, yrkesekonomi och yrkeslära. Skolverkstäder för praktiskt yrkesarbete,
avsedda att stödja undervisningen; böra inrättas i den mån detta kan
befinnas vara av behovet påkallat och förhållandena det medgiva.

Det andra slaget av lärlingsskolor, nämligen de fullständiga lärlingsskolorna,
skulle hava till uppgift att genom såväl teoretisk undervisning som
praktiskt yrkesarbete i särskilda skolverkstäder helt och hållet ersätta lärlingsutbildningen
inom industrien eller hantverket. Kommittén anser, att
dylika skolor icke kunna ifrågakomma i någon större omfattning under
den närmaste framtiden. 1 ett och annat speciellt yrke skulle °de dock
kunna vara motiverade. Sålunda föreslår kommittén, att den befintliga
fackskolan för finare smides- och metallindustri i Eskilstuna omorganiseras
till en dylik fullständig lärlingsskola, varvid staten bör bestrida två tredjedelar
och Eskilstuna stad en tredjedel av de årliga utgifterna, varjämte
staden tillhandahåller lokaler med inredning och möblering.

Det tredje slaget av lärlingsskolor, de förberedande lärling sskolorna,
skulle hava till ändamål att genom praktiskt arbete i enkla skolverkstäder i
förening med lämplig teoretisk undervisning lägga en god grund för den
fortsatta lärlingsutbildningen inom industrien. Dylika skolor böra endast
inrättas för sådana yrken och industrier, inom vilka man på grund av
omsorgsfulla utredningar med säkerhet kan antaga, att lärjungarna kunna
påräkna god utkomst. Den teoretiska undervisningen bör håva ungefärligen
samma innehåll och omfattning som i de obligatoriska lärlingsskolorna,
men huvudvikten vid undervisningen bör läggas på det för lärjungarnas
yrken grundläggande praktiska arbetet. Eörsök bör göras med en eller
annan dylik skola vid den föreslagna statens normalskola för yrkesundervisningen.
I avseende på bidrag från stat och kommun till dessa skolors
inrättande och underhåll böra gälla samma bestämmelser som för de obligatoriska
lärlingsskolorna med någon förhöjning i statsanslaget till anskaffning
och underhåll av undervisningsmateriell.

Fullständig*

lärlings skolor -

Förberedande

lärlings skolor -

Kunffl. Mnj:ts Nåd. Proposition Nr

Vrke»skolor.

Tekniska

tsrkskolor.

Yrkesskolorna skola hava till ändamål att giva arbetare med god praktisk
yrkeserfarenhet tillfälle att utvidga och fördjupa den bildning, vartill
grunden lagts i lärlingsskolan, och att vinna den ytterligare förkovran i
sina yrken, som fordras för att i allmänhet höja dergis arbets- och förvärvsförmåga
eller för att giva dem förutsättningar för förmans- och andra
därmed jämförliga förtroendeposter inom industrien eller för en mera
oberoende ställning som självständiga mästare inom hantverket.

Undervisningen vid yrkesskolorna meddelas dels i form av ämneskurser,
d. v. s. fristående lärokurser i olika läroämnen, bland vilka lärjungarna
äga rätt att utvälja dem, som bäst motsvara vars och ens behov och önskningar,
dels i form av vrkeskurser för vissa yrken med fasta läroplaner,
avsedda att fullständigt genomgås på en viss begränsad tid av samtliga
deltagare i kursen.

De sistnämnda, eller yrkeskurserna, utgöras antingen av aftonkurser,
omfattande i medeltal två arbetsår med omkring 30 arbetsveckor vartdera
och med omkring 12 undervisningstimmar i veckan eller sammanlagt omkring
720 undervisningstimmar under hela kursen, eller av dagkurser,
omfattande omkring 30 arbetsveckor, fördelade på ett eller två år, med
44 arbetstimmar i veckan eller sammanlagt omkring 1,320 undervisningstimmar
under hela kursen.

Undervisningen bör ordnas rent fackligt med hänsyn till lärjungarnas
yrken och de industriella förhållandena å den ort, där skolan är belägen,
samt grupperas kring läroämnena modersmålet, matematik, ritning, yrkesekonomi
och yrkeslära. Förutom den ordinarie undervisningen anordnas
föredrag eller serier av föredrag över ämnen av mera allmänt intresse,
som stå i samband med yrkesundervisningen.

För tillträde till yrkesskolorna föreslår kommittén följande inträdesfordringar:
en ålder av minst 17 år, föregående praktisk yrkesverksamhet
under minst två år för inträde i ämneskurs, tre år för inträde i yrkeskurs,
samt i fråga om teoretiska förkunskaper, att sökande till ämneskurs skall
vara fri från lärlingsskolplikt och att sökande till yrkeskurs skall med gott
resultat hava genomgått lårlingsskola eller annan därmed fullt likvärdig
läroanstalt eller ock vid inträdesprov visa sig äga nödiga förkunskaper i
läsning, skrivning, räkning och ritning.

Statsbidrag bör enligt kommitténs mening kunna utgå icke endast
till kommunala yrkesskolor utan även och efter samma grunder till sådana
yrkesskolor, som inrättats av enskilda korporationer.

De tekniska fackskolorna skola ha till ändamål att meddela de teknisk»
kunskaper, som i förening med industriell erfarenhet fordras av dem, som

Kuttgl. Moj:ts Nåd. Proposition AV Hd.

närmast skola utöva tillsyn och ledning av arbetet i verkstäder, fabriker
och på andra industriella arbetsplatser, samt av ritare, detaljkonstruktörer
och laboratoriebiträden å arkitekt- och byggnadskontor samt å verkstäders
och fabrikers konstruktionsbyråer och fabrikslaboratorier.

Därjämte böra de åt personer, som ägna sig åt affärs- eller industriverksamhet,
meddela de kunskaper i vissa av skolornas undervisningsområden,
som de för sin verksamhet behöva.

Kommittén föreslår

att de tekniska elementarskolorna i Norrköping, Malmö, Örebro, Borås
och Härnösand, byggnads- och maskinyrkesskolorna vid tekniska skolan i
Stockholm och vävskolan i Borås förändras till 3 tekniska fackskolor för
maskinindustri, därav en i Stockholm, en i Malmö och en i Örebro; 1
teknisk fackskola för elektroteknik i Örebro; 2 tekniska fackskolor för
byggnadsindustri, därav en i Stockholm och en i Malmö; 1 teknisk fackskola
för väg- och vattenbyggnadsindustri i Norrköping; 1 teknisk fackskola
för textilindustri i Borås; 1 teknisk fackskola för trävaruindustri i
Härnösand; samt

att dessutom inrättas: 1 teknisk fackskola för kemisk industri i Hälsingborg
och 1 teknisk fackskola för trämasse-, cellulosa- och pappersindustri
i Karlstad.

Vid bergsskolan i Falun inrättas en avdelning för utbildning av
gj ritmästare.

För inträde vid de tekniska fackskolorna bör i främsta rummet fordras
minst två års föregående praktisk verksamhet, huvudsakligen ägnad åt
yrkesmässigt industriellt arbete.

Fordringarna på teoretiska inträdeskunskaper få icke lägga allt för
stora svårigheter för intelligenta och framåtsträvande unga industriarbetare,
som icke haft tillfälle till studier vid allmänt läroverk, att vinna inträde
vid skolorna, men böra å andra sidan tillmätas så, att möjlighet vinnes
för en sträng gallring bland de inträdessökande.

Kommittén har sålunda föreslagit, att för inträde vid de tekniska fackskolorna
skulle fordras kunskaper motsvarande realskolans lärokurser i de för
tekniska studier grundläggande läroämnena svenska språket, matematik,
fysik och kemi samt i vissa fall även ritning och teckning.

Lärokurserna måste göras korta. Kommittén har ansett önskvärt och
under vissa förutsättningar även möjligt att begränsa dem till två år med
40 veckors undervisningstid om året och 40—44 undervisningstimmar i
veckan.

Undervisningen bör inom varje skola eller skolavdelning begränsas till
ett vi881 industriellt område och ordnas med sträng hänsyn till skolornas

Lärare.

Skolformernas
inbördes
förhållande.

Tekniska
skolan i
Stockholm,

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

praktiska ändamål. Do tekniska tillämpaingsämnena måste bliva skolornas
huvudämnen och upptaga den övervägande delen av undervisningstiden.
De grundläggande teoretiska läroämnena, matematik, fysik, kemi, projektionslära
in. m., böra däremot uteslutande betraktas som hjälpämnen med
ändamål att giva lärjungarna nödiga förutsättningar för studiet av skolornas
huvudämnen.

Skolorna böra utrustas med ändamålsenliga lokaler, goda bibliotek och
god undervisningsmateriell samt med tidsenliga laboratorier för praktiska
tillämpningsövningar.

Undervisningen skulle enligt förslaget bestridas av lektorer och facklärare
med fast anställning samt assistenter och extra lärare, förordnade
på viss tid eller tills vidare.

De tre skolformerna, lårlingsskolor, yrkesskolor och tekniska fackskolor,
böra enligt kommitténs förmenande var för sig fullfölja sin bestämda uppgift.
Den meningen, att lärlingsskolan bör förbereda för yrkesskolan,
denna för fackskolan och denna sistnämnda slutligen för tekniska högskolan,
kan kommittén icke biträda. Dock böra lärlingsskolorna samtidigt
med att de fullfölja sin uppgift att meddela arbetaren ett visst minimum
av yrkesbildning i regel bliva grundläggande skolor för yrkesskolorna.
Om erfarenheten kommer att visa. att särskilda åtgärder äro ''önskvärda för
underlättandet av yrkesarbetares tillträde till de tekniska fackskolorna,
anser kommittén, att detta behov vida bättre kan tillgodoses genom inrättandet
å de orter, där fackskolorna bliva förlagda, av särskilda förberedande
kurser än genom att i de egentliga yrkesskolornas undervisning
inpressa lärokurser, som äro av nytta endast för det fåtal av dessa skolors
lärjungar, som önskar vinna inträde vid de tekniska fackskolorna. Ungefär
samma synpunkter gör kommittén gällande gent emot åsikten, att°de
tekniska fackskolorna böra vara förberedande skolor för de högre tekniska
läroanstalterna.

1 etniska skolan i Stockholm skulle enligt kommitténs förslag efter utbrytning
av byggnads- och maskinyrkesskolorna samt delvis av tekniska
afton- och söndagsskolan och tekniska skolan för kvinnliga lärjungar omorganiseras
till en läroanstalt uteslutande för konsthantverk, omfattande dels
en konstindustrieil yrkesskola, ordnad i huvudsak på samma sätt som övriga
yrkesskolor, dels en högre skola, konsthantverkssltolari, med vilken en särskild
avdelning för utbildning av tecknings- och skrivlärare skulle kunna
förenas. ■ . ?• . . •. ■ • ,

Nungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 90. '' (]3

Konsthantverksskolan bör omfatta skilda avdelningar, tillsvidare för:
1. möbelkonst, 2. skulptur och inodelleringskonst, 3. keramik- och glaskonst,
4. smides- och grövre metallkonst, 5. guld- och silversmfdeskonst,
6. bokhantverk, tryck- och plakatkonst, 7. textilkonst, 8. dekorativ
målning.

Vaije avdelning bör stå under ledning av sin särskilda facklärare eller
tacklärarinna. Högsta ledningen av undervisningen i dess helhet och ansvaret
för dess konstnärliga riktning och halt bör tillkomma skolans föreståndare.

Skolan bör utrustas med ateljéer, laboratorier och försöksverkstäder
och undervisningen i övervägande grad ägnas åt praktiska övningar, så
att den, på samma gång den utvecklar lärjungarnas konstnärliga sinne och
smak, ger dem förtrogenhet med yrkets teknik och en på egen erfarenhet
grundad uppfattning om en kompositions lämplighet för det material och
det ändamål, för vilket den är avsedd.

Den hittills förefintliga svårigheten att erhålla för eu väl ordnad yrkesundervisning
kompetenta lärare, effektiva undervisningsplaner samt lämpliga
läroböcker och undervisningsmaterial har, såsom redan nämnts, föranlett
kommittén att framlägga förslag om inrättande av en normalskola, där utbildning
av lärare för yrkesundervisningen skulle försiggå på det sätt, att
personer, som genom längre tids utövning av ett yrke och genom besök i
en yrkesskola eller på annat sått förvärvat en god praktisk och teoretisk
yrkesbildning, skulle beredas tillfälle att genomgå en jämförelsevis kort —
högst 8 veckors — och i övervägande grad rent pedagogisk utbildningskurs.
Dylika kurser borde förläggas till eu med avseende på lärjungematerial,
lärarkrafter, undervisningsmateriel], antal olika yrkesavdelningar o. s. v.
så rikt utrustad läroanstalt som möjligt. Donna‘ läroanstalt skulle samtidigt,
genom att ställas under omedelbar ledning och kontroll av den centrala
ledningen, vara denna till hjälp vid utarbetandet av nya organisationsformer
och hjälpmedel för yrkesundervisningen in. in. Normalskolans
facklärare, skulle även biträda denna vid inspektion av den fackliga yrkesundervisningen
vid övriga lärlings- och yrkesskolor. Normalskolan borde
vala uppdelad i åtminstone 12 a. 15 olika, fackavdelningar, motsvarande
var och en sitt speciella yrke, varvid de i vårt land allmännast förekommande
och mest betydelsefulla yrkena borde ifrågakomma med undantag
likväl av de konstindustriella, vilkas undervisningsbehov skulle tillgodoses
av den omorganiserade tekniska skolan i Stockholm. Genom
normalskolan skulle staten sålunda övertaga eu väsentlig del av den
yrkesundervisning, som eljest skulle ålegat Stockholms stad. Staden bör

Statens normalskola
för
yrkesundervisningen.

Administration
och
inspektion.

8kolornas

underhåll.

64 Kunyl. Maj:ts Nåd. Proposition AV 96.

därför deltaga i kostnaderna för skolans verksamhet. Pa samma gång
får staden i normalskolan eu ersättning för den undervisning av icke konstindustriell
art, som nu meddelas i tekniska skolans afton- och söndagsskola
och som bör avskiljas från tekniska skolan vid dess omorganisation
till en uteslutande konstindustriell läroanstalt.

Beträffande administrationen föreslår kommittén lokala styrelser för
lärlings-, yrkes- och fackskolor samt inrättande av en överstyrelse för hela
den lägre tekniska undervisningen i riket. Kommittén uttalar den bestämda
övertygelsen, att en kraftigare utveckling av det lägre tekniska undervisningsväsendet
icke kan väntas, för så vitt icke. den centrala ledningen av
densamma anförtros åt en särskild överstyrelse, som med hela sin kraft
ägnar sig uteslutande åt denna angelägenhet. Överstyrelsens första uppgift
bör bliva att praktiskt genomföra den nya organisationen av det lägre
tekniska undervisningsväsendet och sålunda i detalj utreda och taga initiativ
i alla hithörande frågor, granska och stadfästa skolreglementen och
undervisningsplaner samt biträda med råd och upplysningar vid deras
uppgörande. Bland överstyrelsens uppgifter i övrigt betonar kommittén
en ofta upprepad och grundlig inspektion av underlydande skolor, anskaffande
av lämpliga läroböcker och undervisningsmateriell, åvägabringande av eu
väl ordnad statistik in. in. överstyrelsen skulle bestå av en överdirektör
och chef samt fyra råd jämte nödigt kansli, bestående av en notarie samt
en registrator och aktuarie, därtill en bibliotekarie samt nödig betjäning.

Kommittén anser, att överstyrelsen bör bringas till stånd så snart som
möjligt och att dess tillsättande bör utgöra första åtgärden för reformeringen
av det lägre tekniska undervisningsväsendet i riket.

Lärlingsskolor och yrkesskolor böra enligt förslaget vara kommunala
anstalter, till vilkas underhåll staten på vissa villkor bidrager dels med två
tredjedelar av avlöningen till lärare och föreståndare samt därutöver med
5 å 10 procent av det sålunda beräknade statsanslaget såsom bidrag till
anskaffning och underhåll av undervisningsmateriell, dels med två tredjedelar
av kostnaderna för första uppsättningen av undervisningsmateriell.

De tekniska fackskolorna böra uppehållas av staten och inrättas under
villkor, att den kommun, till vilken en skola förlägges, åtager sig att
tillhandahålla skolan lokal jämte bostad eller bostadsersättning åt skolans
föreståndare. Tekniska skolan i Stockholm bör efter dess omorganisation
till en läroanstalt för konsthantverk helt och hållet bekostas av staten.
Statens normalskola för yrkesundervisningen bör vara en statsanstalt, till
vars uppehållande dock Stockholms stad bör lämna ett lämpligt bidrag.

Kung!. Maj:ts Nad. Proposition Nr 96.

Kommittén har jämväl framlagt förslag till reglering av avlöningen
lör föreståndare, lärare och betjäning vid de lägre tekniska skolorna. Kast
anställda lärare och föreståndare vid de lägre tekniska skolorna böra komma
i åtnjutande av pension enligt lag. Åt föreståndare och lärare vid
lärlings- och yrkesskolor samt åt andra icke fast anställda lärare ävensom
åt deras änkor och oförsörjda barn bör beredas pension efter särskilda
grunder.

Genomförandet av kommitténs förslag har beräknats draga en kostnad
av i runt tal 1,200,000 kronor årligen och 900,000 kronor för en gång,
förutom kostnader för en del byggnader.

Till dessa beräkningar fogar kommittén den anmärkningen, att de slutsummor,
vartill beräkningarna lett, utan tvivel måste betecknas såsom icke oväsentligt för låga
för genomförandet av ett''fullständigt lärlingsskolesystem för städer, köpingar och andra
orter inom riket med mera sammanträngd befolkning. Dels har vid beräkningarna
hänsyn tagits endast till städer och köpingar, men icke till de orter på landsbygden,
där förutsättningar för inrättandet av obligatoriska lärlingsskolor finnas. Dels torde
man med säkerhet kunna antaga, att genomförandet av en lärlingslag betydligt skulle
komma att öka antalet lärlingar inom industri och hantverk och därmed även antalet
lärlingsskolpliktiga arbetare.

A andra sidan torde man kunna förutse, att det kommer att dröja eu avsevärd
tid, innan systemet blir genomfört ens så fullständigt, som vid beräkningarna antagits.
Särskilt torde det få anses sannolikt, att många kommuner komma att inskränka sig
till att inrätta obligatoriska lärlingsskolor för endast manliga arbetare. Det torde
sålunda komma att dröja rätt länge, innan statens kostnader för lärlingsskolorna komma
att stiga till de belopp, vartill ovanstående beräkningar lett.

2) Handelsundervisningskommitterades förslag till den lägre handels undervisningens

ordnande.

Det förslag till deri lägre handelsundervisningens ordnande, som framlagts
av de år 1913 tillkallade kommitterade, omfattar, bortsett från handelsgymnasierna,
vilkas organisation redan varit föremål för beslut av statsmakterna,
tvenne huvudtyper av handelsundervisningsanstalter, av de kommitterade
benämnda handelsskolor och handelskurser.

Handelsskolorna skola enligt förslaget hava till ändamål att bibringa

o o o

personer, som ägna eller ämna ägna sig åt handelsverksamhet men icke
kunna komma i åtnjutande av högre handelsundervisning, den utbildning,
som deras förutsättningar och övriga omständigheter medgiva och som
lämpligen erfordras för idkande av handelsrörelse av mindre omfattning
eller för anställning i sådan eller för skötande av jämförelsevis mindre
krävande platser på kontor eller lager.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 87 höft. (Nr 96.)

Handels skolor -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 9(i.

Dessa handelsskolor skola, vara s. k. dagskolor, vilket innebär, att lärjungarna
skola ägna sin tid helt och hållet åt studierna. Koramitterade
föreslå inrättande av två olika typer av dylika handelsskolor, nämligen ettåriga
och tvååriga. Läsårets längd skulle i båda skoltyperna vara minst
36 veckor, påsk- och pingstlov däri inräknade, med en undervisningstid
av 32— 33 timmar i veckan. Undervisningens innehåll och omfattningskulle
bliva i det närmaste lika i båda slagen av skolor. Däremot skulle
de skilja sig med avseende på elevmaterialet.

1 de tvååriga handelsskolorna skulle lärjungarna intagas direkt efter
genomgången 6-årig folkskola, således i regel utan någon praktisk erfarenhet
om det yrke, för vilket de skulle utbildas. Under det första året skulle tiden
huvudsakligen användas till inhämtande av ökad kunskap i sådana allmånbildande
ämnen, som äro grundläggande för ha"ndelsundervisningen:
de handelstekniska ämnena skulle till större delen koncentreras till den
andra årsklassen.

Kommitterade anse, att förutsättningarna för ett försök med en dylik skolform
numera ökats genom den anordning av blivande praktiska fortsättningsskolor, som föreslagits
av folkundervisningskommittén. Enligt detta förslag skulle vid våra folkskolor
för lärjungar, som avslutat sin folkskolekurs, anordnas olika slag av fortsättningsskolor,
däribland även handelsfortsättningsskolor, omfattande jämväl en del ekonomiska ämnen,
nämligen bokföring, handelsräkning, varukännedom, välskrivning och korta meddelanden
ur handelns geografi och historia. Undervisningen skulle i städerna fortgå företrädesvis
i form av endags- eller tvådagskurser med en sammanlagd tid av minst 360 timmar,
fördelade på två (eller tre) år, och deltagandet däri skulle vara obligatoriskt.

Kommitterade föreställa sig, att lärjungar, som samtidigt med anställning i praktisk
verksamhet, helst i handel eller industri, begagnat sig av undervisningen i handelsfortsättniugsskola
— vilken kommitterade betrakta som en avsevärd inledning till
egentliga liandelsstudier — skulle vara särdeles lämpade för att övergå till den mera
koncentrerat fackmässiga undervisningen i en handelsskola. Kursen i denna skoltyp
anse kommitterade böra bliva ettårig, bland annat av den anledning, att det icke torde
kunna begäras, att ifrågavarande lärjungar skola olfra längre tid åt den samlade teoretiska
delen av sin utbildning. Kommitterade tro, att dessa lärjungar på grund av
sina större praktiska förutsättningar och med den större målmedvetenhet och det starkare
intresse, varmed sådana personer i allmänhet bedriva sina studier, skola kunna
bibringas en utbildning, som i det hela sett icke blir nämnvärt underlägsen deras, vilka
direkt från folkskolan övergå till och genomgå en tvåårig handelsskola. Sistnämnda
fördelar hos lärjungarna vid de ettåriga skolorna äro i själva verket så betydande, att
tillkomsten av den föreslagna folkskolans fortsättningsskola i jämförelse därmed spelar
en mera underordnad roll.

Kurnjl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 06.

En viktig synpunkt iir också den, att lärjungar, Rom äga någon erfarenhet av
praktisk haudelsverksamhet, bättre äro i stånd att bedöma, huruvida detta yrke lämpar
sig för dem såsom livsuppgift.

Granskar man därefter de faktiska förhållandena vid nu befintliga handelsskolor
i vårt land för att såvitt möjligt söka utröna de större eller mindre utsikterna till de
olika ifrågasatta skoltypernas framgång, så blir resultatet ganska tillfredsställande.
Av verkställd utredning framgår, att de folkskoleelever, som övergå till handelsskolor,
fördela sig på två huvudgrupper. Den ena gruppen går direkt över till handelsskolorna,
medan den andra efter en tids anställning i praktisk verksamhet söker sig över till
nämnda läroanstalter.

Det synes kommitterade mest välbetänkt att taga vara på den utveckling, som
sålunda uppstått av sig själv, och detta torde lämpligen böra ske genom att med nödiga
statsmedel gynna och stärka båda de riktningar, som utvecklingen tagit.

Undervisningen i handelsskolorna skulle omfatta läroämnena svenska,
tyska (eller, där så kunde befinnas lämpligare, engelska), geografi, handelsräkning,
bokföring, handelslära, författningskunskap, naturkunnighet (sistnämnda
ämne dock endast i de tvååriga skolorna), varukännedom, välskrivning,
stenograf! och maskinskrivning. Läroämnena skulle vara obligatoriska
och minst godkända insikter i samtliga ämnen erfordras för erhållande
av avgångsbetyg. Skolorna skulle mottaga såväl kvinnliga som
manliga lärjungar.

Beträffande lärarna uttala de kommitterade, att kompetensfordringarna
för meddelande av undervisning i de allmänna ämnena helst borde sättas
lika med motsvarande fordringar vid de kommunala mellanskolorna; i fråga
om de merkantila ämnena åter borde helst fordras genomgången handelshögskola
eller handelsgvmnasium. praktisk affärsvana och anlag för lärarkallet.
Dock borde föreskrifter rörande kompetensfordringar tills vidare
icke utfärdas.

Vid samtliga handelsskolor borde liksom vid handelsgymnasierna de
ordinarie lärarna tillsättas och rektor förordnas av vederbörande styrelse.

Då det är kommitterades mening, att handelsskolor av det ena eller det andra
slaget böra upprättas mera försöksvis, följer härav, att kommitterade anse dessa skolor
böra tillsvidare begränsas till ett mindre antal. Kommitterade föreslå upprättande till
en början av exempelvis 8 skolor, därav 4 tvååriga, byggda direkt på den sexåriga
folkskolekursen, och 4 ettåriga, baserade på sexårig folkskola med fortsättningsskolkurs
och två år därefter innehavd anställning i praktisk verksamhet.

Beträffande spörsmålet om ifrågavarande lägre handelsundervisnings tillgodoseende
genom någon form av de redan befintliga högre folkskolorna, hava kommitterade visserligen
i princip velat hävda, att handelsskolorna böra vara speciella och fullt fackmässigt
organiserade läroanstalter samt tillhöra det övriga bandelsundervisniugsväsendet,
men kunna praktiskt taget icke se något avsevärdare hinder för att några av dem, såsom
från vissa håll föreslagits, anorduas i form av högre folkskolor.

luförandet av en sådan typ vid de högre folkskolorna kräver dock vissa särskilda
åtgärder, förutan vilka anordningen i fråga icke skäligen kan ifrågasättas. Dit hör i

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

främsta rummet och som eu oeftergivlig fordran uppställande av det villkoret, att de
lärare, som anställas för kandelsundervisningen, skola uppfylla samma kompetensfordringar
som lärarna vid de fristående handelsskolorna och åtnjuta samma löneförmåner
som dessa.

Enligt kommitterades mening skulle statsmedel tillsvidare utgå för
4 ettåriga fristående handelsskolor, 1 tvåårig fristående handelsskola samt
3 tvååriga vid högre folkskolor (handelsfolkskolor).

Liksom vid all handelsundervisning hittills i vårt land höra alla dessa
läroanstalter anordnas som samskolor för gossar och flickor.

Kommitterade föreslå, att styrelsen för handelsskola utses i huvudsaklig
likhet med vad som bestämts vid kommunala mellanskolor. Rektorn
blir sålunda självskriven ledamot, men de övriga ledamöterna höra överallt
väljas av kom munal styrelsen. Sistnämnda styrelseledamöters antal anse
kommitterade kunna bestämmas till fyra.

Vad de fristående handelsskolorna beträffar, torde de liksom handelsgymnasierna
tillsvidare böra lämnas frihet att själva bestämma över styrelsens
sammansättning. Dock bör såsom en nödig garanti krävas, att
styrelsen förutom föreståndaren bör bestå av fyra personer, och att tvä
av dessa utses av kommunalstyrelsen. I fråga om samtliga handelsskolor
är givetvis önskvärt, att köpmanselementet blir i styrelsen starkt representerat.

Vad de föreslagna skolornas förläggning beträffar, äro kommitterade
av den åsikten, att densamma icke bör på förhand bestämmas, och hålla
före, att utvecklingen försiggår enklast och naturligast, om ett visst totalbelopp
av statsmedel för ändamålet anslås och vederbörande på olika orter
ha att ansöka om understöd från nämnda anslag hos Kungl. Maj:t, som
efter vederbörlig granskning avgör, till vilka sökande understöden böra utgå.
Härvid bör emellertid särskilt den synpunkten tagas i betraktande, att
ingen ort, utom de allra största städerna, bör erhålla handelsskola, om
handelsgymnasium förut där åtnjuter understöd.

Angående principerna för åtnjutande av statsunderstöd finna kommitterade
icke skäl att i fråga om de av kommitterade sålunda föreslagna
fristående handelsskolorna frångå de grunder, som av 1913 års riksdag
fastställdes för handelsgymnasierna och som i huvudsak innebära, att ett
visst maximibelopp stadgas för statsbidraget, vars storlek i övrigt med hänsyn
tagen till olika omständigheter noga lämpas efter varje skolas verkliga
behov, samt att kommunen eller enskilda åläggas vissa förpliktelser,
däribland att lämna ett visst årligt kontant bidrag till skolans underhåll.
Samma grunder föreslås beträffande handelsfolkskolorna.

På grund av tillgängliga uppgifter har uppgjorts en beräkning, som

Kung!. MajUs Nåd. Proposition Nr 9(1. 09

giver vid handen, att ett maximibelopp av 9,600 kronor skulle visa sig
tillräckligt, för en tvåårig skola och ett motsvarande belopp å 7,100 kronor
för en ettårig.

Beträffande kommunernas eller enskildas skyldigheter gentemot skolorna
skulle liksom i fråga om handelsgymnasierna gälla, att de först och
främst ha att tillhandahålla erforderliga lokaler. Angående åter det kontanta
bidraget från samma håll är i fråga om handelsgymnasierna föreskrivet,
att det skall uppgå till minst en tredjedel av statsunderstödet.
Kommitterade anse emellertid, särskilt med hänsyn till önskvärdheten att
så vitt möjligt bana väg för de nya skolornas upprättande, tillräckligt, om
kommuner eller enskilda åläggas att bidraga med ett kontant belopp
motsvarande minst en fjärdedel av statsunderstödet åt de fristående handelsskolorna.

I fråga om viktigare villkor i övrigt torde liksom angående handelsgymnasierna
böra bestämmas, att handelsskola för att kunna erhålla statsunderstöd
bör äga minst 15 lärjungar i varje årsklass.

De avgifter, som skola erläggas av lärjungarna vid de fristående tvååriga
handelsskolorna, anse kommitterade, bland annat med hänsyn därtill,
att alla ämnen gjorts obligatoriska, och att alltså ingen tilläggsavgift ifrågakommer,
kunna bestämmas till 50 kronor för vartdera året. För de ettåriga
skolorna torde ett årligt belopp å 75 kronor få anses skäligt. Vid
handelsfolkskolorna böra däremot inga avgifter förekomma.

Liksom beträffande handelsgymnasierna torde i fråga om handelsskolorna
böra stadgas en viss minimilön för den ordinarie lärarpersonalen.
Kommitterade föreslå i sådant avseende samma lönevillkor som för lärarna
vid de kommunala mellanskolorna.*E

De av kommitterade föreslagng handelskurserna skulle hava till ändamål
att meddela utbildnina åt personer, som redan äro anställda i praktisk verksamhet
och icke kunna avbryta denna anställning för genomgående av eu
samlad kurs. Vidare skulle de tillgodose det behov av fortsatt utbildning
i speciella ämnen, som kunde förefinnas hos personer, vilka redan
erhållit utbildning för handelsyrket i handelsskola, handelsgymnasium eller
annan läroanstalt.

Kommitterade anse, i likhet med 1908—1910 års kommitté, att handelskurser
böra organiseras dels i form av en lägre fast kurs med obligatoriska ämnen, huvudsakligen
avsedd för yngre lärjungar, som slutat folkskolan och vunnit anställning i
praktisk verksamhet, dels ock i form av valfria kurser, av större omfattning i fråga
om ämnen och kunskapsmått och huvudsakligen avsedda för ett högre åldersstadium.

Handete kurser.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

Då emellertid behovet av en fast lägre kurs blir tillgodosett genom de av folkundervisningskommittén
föreslagna kandelsfortsättningsskolorna, inskränka sig kommitterade
till att yttra sig om upprättandet av de valfria kurserna. De lägsta av dessa
kunna tills vidare ersätta den fasta kursen.

Kurserna böra å de lägre stadierna även omfatta allmänbildande ämnen men i
övrigt till övervägande del avse utbildning i specialgrenar. De böra vara så ordnade,
att ämnena kunna sammansättas till vissa serier för de lärjungar, vilkas omständigheter
medgiva en mera mångsidig utbildning, men på samma gång omfatta en fristående
och avslutad kurs inom varje ämne.

För att undervisningen må leda till åsyftat resultat, anse kommitterade oundgängligt,
att nämnda kurser erhålla en så vitt möjligt fast organisation. Ett huvudvillkor
härför torde vara, att lärjungarna indelas i vissa grupper alltefter sina olika
förutsättningar, och att även ämnen, timtal och kursernas beskaffenhet lämpas efter
dessa olika grupper.

Undervisningen vid dessa handelskurser skulle därför omfatta vitt
skilda stadier. De kommitterade föreslå härvidlag en indelning av lärjungematerialet
i tre grupper, nämligen: grupp I, sådana som endast genomgått
6- eller 7-årig folkskola eller motsvarande, eventuellt även fortsättningsskola;
grupp II, sådana som genomgått statsunderstödd ett- eller tvåårig
handelsskola eller motsvarande; grupp III, sådana som genomgått statsunderstött
handelsgymnasium eller motsvarande.

Läroämnena skulle på det lägsta stadiet vara såväl allmänna som
speciellt kommersiella, på de högre stadierna endast speciella. De ämnen,
som skulle komma i fråga, vore: svenska, tyska, engelska, franska, ryska,
spanska, ekonomisk geografi, författningskunskap, nationalekonomi, bokföring
med handelskorrespondens och övriga kontorsarbeten, handelshus,
handelsräkning, kemi, varukännedom, välskrivning, stenograf! och maskinskrivning.
Samtliga läroämnen skulle vara valfria och umlervisningen i
varje ämne omfatta en fristående och avslutad kurs. Samtidigt skulle
flock ämnena kunna sammansättas till vissa serier för de lärjungar, som
önskade en mera mångsidig utbildning.

Läsaret skulle omfatta minst 30 veckor, påsk- och pingstlov samt övriga
lovdagar däri inräknade, och fördelas på två terminer.

Lärokursen i varje ämne skulle omfatta minst två och högst sex terminer,
dock borde lärjunge med nödiga förkunskaper beredas möjlighet
att kunna medhinna kursen på kortare tid än den normala. Undervisningen
i varje ämne och kurs skulle omfatta minst en och högst fem timmar i
veckan. Undervisningstiden skulle i allmänhet förläggas till aftnarna
mellan kl. 6 och kl. 10, för de yngre lärjungarna ej gärna senare än kl.

8. De kommitterade ifrågasätta även ett par andra utvägar, som dock
anses kunna endast i undantagsfall anlitas, nämligen att antingen förlägga
undervisningstiden till kl. 8—10 f. m. eller att koncentrera under -

Kumjl. Maj:ts Mild. Proposition Nr 96.

visningen på en hel eller tvä /intim dagar i veckan, varvid hel dag
skulle omfatta sex, halv dag tre timmar. Kornmitterade uttala den bestämda
åsikten, att ingen undervisning borde förläggas till söndagarna
samt att lördagens afton borde så litet som möjligt anlitas för ändamålet.

Rörande lärarnas kompetens, anställning och avlöning anse kommitterade,
att full frihet härvidlag borde lämnas de lokala styrelserna,

De kornmitterade beröra frågan om skolplikt för minderåriga, som äro
anställda i handel, men anse icke, att dylik skolplikt för närvarande bör
ifrågasättas, bl. a. av det skäl, att handeln icke upptagits bland de yrken,
som skulle beröras av den föreslagna lärlingslagen. Kornmitterade omnämna
dock, att förslag om skoltvång för i handel anställda minderåriga
framkommit från flera håll samt att dylikt tvång, gällande såväl kommunerna
i fråga om upprättande av skolor som handelslärlingarna i fråga om
deras besökande, förekommer i åtskilliga länder, där man då också tillämpar
systemet med fast anställda handelslärlingar.

Kornmitterade föreslå upprättande av handelskurser på till en början
10 platser. Kurserna skulle antingen kunna anordnas såsom fristående
skolor, som hade dylika handelskurser till uteslutande uppgift, eller anordnas
i samband med skolor, som vid sidan av sin övriga verksamhet
önskade upprätta en handelslinje av denna beskaffenhet.

Enligt koinmitterades mening bör statsunderstöd endast utgå till kommuner,
korporationer och föreningar. Dels kräva nämligen de högre handelskurserna
i vissa avseenden större förutsättningar i fråga om organisation
och ledning än handelsskolorna, dels torde de komma att i vissa
fall medföra jämförelsevis större utgifter, därest undervisningen skall utvidgas
till att omfatta högre och speciellare kunskapsområden och kunna
hållas uppe på önskvärd nivå.

Rörande den yttre formen för de läroanstalter, som komma att anordna
handelskurser, anse kornmitterade, att stor frihet bör medgivas. Så bör
anslag kunna beviljas dels åt skolor, som ha nämnda undervisning till
uteslutande uppgift, dels åt andra skolor, t. ex. handelsgymnasier, tekniska
skolor och borgarskolor, som vid sidan av sin övriga verksamhet önska
upprätta en handelslinje av denna beskaffenhet.

Kornmitterade föreslå understödjande av 10 läroanstalter för handelskurser
och beräkna 10,000 kronor till vardera av 2 större, 7,000 kronor
till vardera av 6 medelstora och 5,000 kronor till vardera av 2 mindre
skolor.

Minst 40 lärjungar böra deltaga i handelskurserna, för att läroanstalten
skall kunna erhålla statsunderstöd. Såsom avgifter föreslås för varje ter -

Kommunala
och enskilda
läroanstalter.

Administration
och
■central ledning: -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

min 5 kronor för vart och ett av ämnena i allmänhet och 20 kronor för
varje främmande språk.

Såsom villkor för statsbidragets erhållande föreslås, att åtminstone en
serie av minst fyra läroämnen, avsedda för en och samma grupp av elever
och omfattande 10—15 timmar i veckan, skulle anordnas varje läsår, samt
att lärjungarnas antal skulle vara minst 40 med minst 10 i vartdera av
fyra ämnen.

Kommitterade förorda, att kommunala eller rent privata läroanstalter
:iv olika typer, som icke erhållit understöd ur de övriga anslagen, må
kunna komma i åtnjutande av ett mera begränsat bidrag från statsverket.

Angående beloppet av nämnda bidrag föreslå kommitterade högst

2,000 kronor till varje skola. Om detta understöd beräknas utgå till 5
skolor i landet, kan anslaget sålunda begränsas till 10,000 kronor. Bestämmelserna
böra dock enligt kommitterades mening avfattas så, att något
maximiantal av läroanstalter, som må kunna årligen ifrågakomma till
nämnda förmån, icke fastställes. Om det sålunda något år befinnes lämpligt
att utdela 2,000 kronor endast åt vardera av tre skolor, så må ytterligare
fyra skolor kunna erhålla 1,000 kronor vardera o. s. v.

Beträffande de kvalifikationer, som av sådana läroanstalter skulle
krävas, anse kommitterade i främsta rummet böra föreskrivas, att de skola
hava gjort sig kända genom värdefull och gagnande verksamhet inom handelsundervisningens
område. Vidare bör man på dem ställa de anspråken,
att kortare kurser än terminskurser icke må vid läroanstalten förekomma,
att bestämda inträdesfordringar må tillämpas och lärjungar mottagas endast
vid terminernas början, att lärarpersonalen bör inneha erforderliga förutsättningar
för sitt kall och vara med skäliga belopp avlönade, samt att
tjänliga undervisningslokaler och erforderlig undervisningsmateriell stå till
skolornas förfogande.

1 fråga om administrationen av såväl handelsskolorna som handelskurserna
föreslå kommitterade, att dessa skulle ställas under ledning av
lokala styrelser, i vilka köpmannaelementet borde vara starkt representerat.
Den centrala ledningen av handelsskoleväsendet föreslås förlagd till kommerskollegium
eller den myndighet, som kunde komma att träda i dess
ställe, dock beträffande de till handelsskolor ombildade högre folkskolorna,
de s. k. handelsfolkskolorna, under samverkan med folkskolöverstyrelsen.
Denna samverkan skulle omfatta bland annat yttranden rörande högre folkskolas
ombildning till handelsskola samt därmed i sammanhang stående

Knnyl. Maj:ls Nåd. Proposition AV 9(i.

framställningar till Kungl. Magt om statsunderstöd, varjämte ledamot av
folkskolöverstyrelsen skulle äga rätt att besöka dylik ornbildad skola och,
om lian funne skäl till anmärkning, skriftligen delgiva kommerskollegium
denna.

Den centrala ledningen skulle förstärkas genom inrättande av eu
h andelsundervisningsnämnd, bestående av den av Kungl. Maj:t förordnade
inspektören över handelsundervisningen jämte två andra ledamöter, av vilka
den ene skulle representera den kommersiella, den andre den pedagogiska
sakkunskapen.

Kommitterade betona emellertid, att den sålunda föreslagna formen
för central ledning vore att betrakta som en övergångsform till en fullständig
centralstyrelse, som i framtiden måste inrättas. Kommitterade
ifrågasätta även, huruvida icke nämnda framtida styrelse borde förenas
med den av 1907 års kommitté för den lägre tekniska undervisningens
ordnande föreslagna överstyrelsen för rikets tekniska skolor, och uttalar
möjligheten av att det kunde visa sig lämpligt att härtill som en tredje
gren ansluta en central ledning för navigationsskolorna.

3) Folkundervisning skommitténs förslag till omorganisation
av fortsätt ning sskolan.

Folkundervisningskommitténs förslag avser en genomgripande omdaning
av hela fortsättningsskolväsendet. Fortsättningsskolan skall enligt
förslaget göras till en ungdomsskola i mera egentlig betydelse. Undervisningen
skall, utan att uppgiva sitt sedligt uppfostrande och allmänbildande
syfte, omläggas i praktisk riktning. Och fortsättningsskolan skall
göras obligatorisk såväl för kommunerna med avseende på dess inrättande
som för ungdomen med avseende på dess besökande.

I överensstämmelse med dessa grundlinjer för fortsättningsskolans reform
framlägger kommittén förslag till ny organisation av denna skola
och ny undervisningsplan för densamma jämte förslag till förändrade
grunder för rekryteringen av dess lärarkår samt för skolans förvaltning
och ekonomiska ställning. För att erhålla en benämning på den nya
fortsättningsskolan, som kunde angiva det mest karaktäristiska för dess
undervisningsprogram, använder kommittén uttrycket »yrkesfortsättningsskola».

I väsentliga avseenden stöder kommittén sina förslag dels på tankar
och yttranden, som sedan flera år tillbaka framträtt i vårt eget land
och även inom riksdagen vunnit anslutning, dels på erfarenheter från
motsvarande område av skolväsendet i de större kulturländerna.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 87 höft. (Nr 96.)

Allmänna

grunder.

Fortsättni
ngsskolans
uppgift.

Yrkessynpunkten
i
fortsättningsskolans
undervisning.

Kutig!, Maj ds Nåd. Proposition Nr 96.

Fortsättningsskolans uppgift formuleras av kommittén sålunda: Fortsättningsskolan
skall, i den mån det låter sig göra, taga sikte på det
praktiska arbete, som sysselsätter dess lärjungar eller sannolikt skall
bliva deras framtida livsuppgift; den skall i huvudsak samla sin undervisning
omkring detta arbete och såmedelst kunna omedelbart främja de
ungas intresse och duglighet för deras levnadsyrke; samtidigt härmed
skall den fullfölja undervisningens förnämsta syfte, främjandet av lärjungarnas
sedliga och intellektuella utveckling och deras utbildning till dugliga
samhällsmedlemmar.

Tydligt torde vara, säger kommittén, att ett program av denna innebörd
drager en bestämd gräns mellan fortsättningsskolan, den praktiska
ungdomsskolan, å den ena sidan och folkskolan, den allmänna barnskolan,
å den andra.

Det mest utmärkande för den framtida fortsättningsskolan är enligt
förslaget yrlcessynpunktens upptagande i dess undervisning. Frågan blir
då närmast den, på vad sätt och i vilken mån detta kan ske. Härom
yttrar kommittén:

Klart är, att den ifrågavarande synpunktens upptagande innebär, att i fortsättningsskolau
skall, i den man ske kau, meddelas verklig yrkesundervisning, dels teoretisk
sådan, eller undervisning om yrket, dels ock, så vitt möjligt, praktisk handledning
i yrkesarbetet, eller undervisning i yrket.

Att en undervisning i yrket är önskvärd torde få anses självklart. I många
fall måste dock på grund av de yttre omständigheterna för skolarbetet tanken på en
sådan undervisning .vara utesluten. Så i fråga om jordbruksyrket. En verklig undervisning
i jordbruksarbetet skulle nämligen förutsätta, att skolan ägde en lantgård eller
ett småbruk till sitt förfogande, där lärjungarna året om och på alla tider av dagen
kunde sysselsättas. Detta är uppenbarligen omöjligt. Fortsättningsskolan får i ett
sådant fall inskränka sig till en undervisning om det praktiska arbetet och grunderna för
detsamma. Den får dämd på det bästa möjliga sätt utnyttja dels det åskådningsmaterial,
som den äger eller i skolans omgivning kan erhålla, dels och framför allt
den genom deltagande i yrkesarbetet vunna erfarenhet, som lärjungarna föra med sig.
I andra fall åter, såsom där fortsättningsskolan har att samla sin undervisning kring
något industriellt arbete eller något hantverk, kan det vara möjligare för skolan att
åstadkomma en undervisning i yrket. Ett villkor bland andra härför är då, att skolan
är i besittning av en för ändamålet inredd och utrustad skolverkstad.

Att skolverkstaden nödvändiggör ett visst hänsynstagande till mästarnas och arbetsgivarnas
uppfattning är uppenbart. Men hela yrkes fortsättning sskolan, med eller
utan skolverkstad, hör stå i samförstånd med det praktiska livets män, både arbetsgivare
och arbetare. Både dess upprättande och dess ledning bör försiggå under medverkan
av yrkesmän. Sker detta, så bortfaller större delen av de svårigheter, som
anförts som skäl mot skolverkstaden.

Kommittén sammanfattar sin åsikt i fråga om skolverkstaden i följande
punkter:

Kung!. Mqj:tn Nåd. Proposition Nr 06. 75

Skolverkstadeu bör icke anses som eu ovillkorligt nödvändig men väl som en
från synpunkten av fortsättningsskolans viktigaste uppgifter nyttig och ensidig beståndsdel
av fortsättningsskolan; dess upprättande må bliva beroende av ekonomiska,
lokala och personliga förhållanden och bör icke företagas annat än i samförstånd med
vederbörande arbetsgivare, varjämte bör tillses, att undervisningen i skolverkstaden
kommer att bestridas av en person, som på samma gång han har förmåga att meddela
undervisning är i besittning av framstående yrkesskicklighet; lärjungens arbete i
skolverkstaden bör hava till uppgift dels att från vissa synpunkter utfylla de kunskaper,
som lärjungen vinner i arbetsgivarens verkstad, och att i övrigt främja hans
yrkesskicklighet, dels att tjäna som stöd för den övriga arbetsundervisningen och för
skolans karaktärsuppfostrande strävanden.

Om fortsättningsskolan enligt kommitténs mening icke alltid kan
bidraga till lärjungarnas fackbildning genom undervisning i yrkesarbetet,
kan den däremot alltid, menar kommittén, göra det genom undervisning
om detta arbete eller med andra ord genom teoretisk yrkesundervisning.
Den kan i anslutning .till lärjungarnas erfarenheter från deras praktiska
arbete meddela undervisning om grunderna för yrkets teknik och om de
verktyg och andra hjälpmedel, varav det betjänar sig; den kan giva dem
undervisning i de delar av naturkunnigheten, som ha största betydelsen för
yrket, samtal räkning, bokföring och fackritning med tillämpning på yrket;
den kan låta dem få noggrannare kännedom om råvarorna och deras ursprung
och om arbetsprodukternas betydelse och deras spridning i marknaden.
lämna dem meddelanden om lämpliga delar av närings- och arbetslagstiftningen.
giva dem goda hygieniska anvisningar för arbetet och låta
dem få göra bekantskap med yrkets historia. Det är uppenbart, att även
eu dylik undervisning är av praktiskt värde. Den bör ock vara ägnad att
höja lärjungens intresse för hans arbete och höja hans aktning för detsamma.

Det är nu i varje fall tydligt, att yrkesundervisningen i fortsättningsskolan,
den må nu bliva både praktisk och teoretisk eller endast teoretisk.
måste enligt kommitténs förslag få jämförelsevis anspråkslös omfattning
och att yrkesfortsättningsskolan i regel icke skall kunna göra anspråk
på att vara yrkesskola i egentlig mening. Hon blir en praktiskt
anlagd ungdomsskola med syfte att omfatta hela skaran av den
ungdom, som avgår från folkskolorna utan att övergå till andra
läroanstalter, och hon skall som sådan framdeles som hittills
komma att tillhöra det allmänna skolväsendets område.

Det är kommittén i detta sammanhang angeläget att framhålla, att kommitténs
förslag om yrkessynpunktens upptagande i fortsättningsskolans undervisning icke innebär,
att fortsättningsskolan enligt kommitténs mening på så sätt skulle kunna ersätta
yrkesskolan. Kommittén skulle finna det mycket beklagligt, om den efter

Stallare och
sy ägare former av

fortsättningsskolft.

Olika typer
av yrkesfortsättnin
gsskola.

Kunyl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

kommitténs åsikt högst behövliga omläggningen och utvecklingen av vår fortsättuiugsskola
skulle i minsta man hämma strävandet mot det likaledes viktiga målet att få
till stånd ett omfattande och mångsidigt yrk esskol väsen. Erfarenheten från andra
länder visar, vad eftertanken för övrigt lätt ger vid handen, att yrkesfortsättnincrsskolan
och yrkesskolan båda äro nödvändiga.

kika 1^et SOm den ombildade fortsättniugsskolan kan minska yrkesskolans
bebovlighet, bör den kunna göra den skolform, som heter högre folkskola övernödig.

Den svaghet, som ännu i många avseenden vidlåder vår folkskola,
måste enligt kommitténs mening medföra, att yrkesfortsättningsskolan.-program i ett stort antal fall icke kan i avsevärdare mån förverkligas.
Vi ha därför, förmenar kommittén, att räkna med att fortsättningsskolan
hos oss måste antaga olika grader av utveckling ned ifrån sådana, som
närma sig ersättningsskolans typ, upp till dem, som betecknas av de högst
utvecklade yrkesfortsättningsskolorna.

„ . Kommittén anser, att en väl inhämtad fullständig lärokurs i eu välordnad
sexårig folkskola, helst efter genomförandet av sådana förändringar i dennas läroplan,
som av "kommittén föreslagits i betänkandet angående folkskolorna, skall kunna
giva de nödiga förutsättningarna för en efter yrkesfortsättningsskolans grundsatser
anlagd undervisning. I fråga om de fall åter, där sådana förutsättningar icke
kunna anses föreligga, d. v. s. i fråga om fortsättningsskolor med svagare skolformer
till underlag, far man Jämka sig en läroplan mera liknande den nuvarande fortsättmngsskolan,
dock med så praktisk läggning, som omständigheterna möjliggöra. Kommitténs
uppfattning är således den, att allestädes, där förutsättningar för en fortsatt
undervisning i enlighet med yrkesfortsättningsskolans program förefinnas, detta program
bor bestämma den fortsatta undervisningens karaktär och att i varje fall detsamma
bör framstå som det mål, vilket man, så långt omständigheterna medgiva,
soker närma sig. Behovet av ökad omvårdnad om den ungdom, som lämnat folkskolorna,
synes i varje fall redan nu kunna i ej oväsentlig grad tillgodoses. Och detta
behov ar enligt kommitténs mening så viktigt, att en reform av fortsättningsskolvasendet
icke later sig undanskjuta, även om det program för fortsättningsskolans
undervisning, som av principiella grunder bör uppställas, därvid till en början endast
i ofullkomlig grad och i ett mindre antal fall kan förverkligas

Grundsatsen om undervisningens koncentration kring det praktiska
arbete, som sysselsätter lärjungarna eller sannolikt skall bliva deras framtida
livsuppgift, leder i organisatoriskt hänseende följdriktigt till kravet på
en uppdelning av fortsättningsskolan i olika typer allt efter de skilda yrken
eller sysselsättningar, som undervisningen enligt den nämnda grundsatsen
har att taga hänsyn till. Härom yttrar kommittén:

De skoltyper, för vilka kommittén framlägger förslag till läroplaner äro: fortsattnmgsskolor
i jordbruksbygder, industriella fortsättningsskolor i anslutning dels till
järnindustri, dels till träindustri, dels till textilindustri, hantverksfortsättningsskol&r

Kanyl. Maj:In Nåd. Proposition Kr 90. 77

*amt, fortsättningsskolor för kvinnlig ungdom i anslutning till beklädrmdsyrkena, liaudelsfortsättningsskolor
samt fortsättningsskolor för kvinnlig ungdom i anslutning till
det husliga arbetet.

Läroämnena i fortsättningsskolan böra enligt kommitténs mening vara
arbetskunskap, medborgarkunskap och modersmålet. Därjämte skall, därest
icke i vederbörlig ordning annorlunda beslutas, någon kortare del av lärotiden
ägnas åt kristendomsundervisning.

Vad angår lärokursen i arbetskunskap, ligger det i sakens natur, att
detta ämnes läroinnehåll måste bliva olika i olika typer av för isättning?-skolor. Härom yttrar kommittén bland annat:

I jordbruksbygdernas fortsättningsskolor t. ex. måste det bliva ett helt auuat än
i industriorternas, i handelsfortsättningsskolor ett väsentligen annat än i häntverksfortsättningsskolor
o. s. v. Detta hindrar emellertid icke, att det olikartade
innehållet kan och bör i de olika slagen av skolor betraktas och tillrättaläggas
efter i stort sett enahanda synpunkter. Härvid är att ihågkomma, att arbetskunskapen
icke egentligen är ett skolämne i hävdvunnen mening med ett strängt
enhetligt läroinnehåll utan snarare är att betrakta som ett koncentrationsämne, som i
sig uppsamlar lärostoff från olika håll, i syfte att undervisningens föremål, d. v. s. det
yrke eller praktiska arbete, varom i varje fall är fråga, måtte bliva klarare och allsidigare
belyst. Särskilt är det två huvudsynpunkter, som vid hithörande undervisning
alltid böra beaktas. Det gäller nämligen att företrädesvis fatta i sikte å ena sidan vad
man skulle kunna kalla för det ifrågavarande yrkets naturlära och teknik och å andra
sidan dess ekonomi. Av dessa synpunkter giver sig den förra så att säga av sig själv,
medan däremot den senare icke torde vara lika självfallen. Och dock är det både för
den enskilde och det allmänna av icke ringa betydelse, att jämväl arbetaren och den
mindre yrkesidkaren lära sig att med sparsamhet och omtanke tillvarataga och utnyttja
sitt yrkes möjligheter liksom ock att de till någon omfattning öva sig med
sådan bokföring och sådana praktiska beräkningar, som tillhöra en rationell yrkesdrift.

Men det arbete, som utgör undervisningens föremål, kan i de flesta fall lämpligen
betraktas även från andra synpunkter än de nu angivna. Särskilt i vissa slags
fortsättningsskolor blir det av betydelse, att uppmärksamheten riktas på yrkets hygien.
En mängd yrken drivas ju under sådana förhållanden, att de unga arbetarna väl behöva
få undervisning om vad de ha att iakttaga för att icke genom eller under arbetet
taga skada till sin hälsa. Vidare har närings- och yrkeslagstiftningen så stor
omedelbar betydelse för en del yrken och yrkesgrenar, att det synes ändamålsenligt,
att undervisning om de viktigaste hithörande författningsbestämmelserna meddelas
i samband med de delar av arbetskunskapen, som de närmast avse. Slutligen kan det
i många fall vara ägnat att öka lärjungarnas intresse för yrkesarbetet, om några korta
meddelanden, där tiden det tillåter, lämnas dem rörande detta arbetes geografi och
historia.

Vad ämnet medborgarkunskap beträffar, framhåller kommittén, att
undervisningen däri bör framför allt avse att stärka de ungas känsla av
samhörighet med och ansvar gent emot andra.

F<-: (.dittillDg:**
.skolan*
il mneskret*.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Kr 96.

Det gäller härvid att för lärjungarna klargöra, huru de såsom samhällsmedlemmar ha
intressen, gemensamma med andras, huru dessa tillvaratagas och främjas, huru den
enskilde såsom samhällsmedlem har både förmåner och plikter m. m„ allt i syfte att,
i den mån det för skolan är möjligt, bidraga till att uppfostra de unga till att var
på sin plats med intresse och ansvarskänsla göra sin insats i det samhälleliga livet.

Fortsättningsskolans ideella och allmänbildande karaktär bör enligt
kommitténs mening komma till synes bland annat därigenom, att åven
modersmålet får intaga en viktig plats i dess undervisningsplan.

Huvudsynpunkten för undervisningen i detta ämne måste i enlighet härmed bliva
främjandet av lärjungarnas rent personliga utveckling. I den uppgiften ingår såsom
ett betydelsefullt moment väckandet och stärkandet av de ungas lust för god läsning.
Härvid gäller det bland annat att tillfredsställa det behov av nöjesläsning, som förefinnes
hos lärjungarna, och att göra det på ett sådant sätt, att läsningen blir verkligt
utvecklande för dem. Därjämte framträder också här fortsättningsskolans starkt praktiska
läggning. Undervisningen måste nämligen uppställa som mål för sig att även
främja den användning av modersmålet särskilt i avseende på dess skriftliga behandling,
som är av direkt betydelse för närings- och affärslivet.

Enligt kommitténs åsikt bör kristendomskunskapen i fortsätta i ngsskolan
icke vara ett läroämne i vanlig mening, ett kunskapsämne, vari
bestämda lärokurser enligt en viss fastställd läroplan skola genomgås och
inhämtas. Tonvikten måste helt falla på den ideella uppgiften, på undervisningens
uppfostrande, karaktärsbildande syfte.

Med hänsyn till de olika synpunkter, som i denna fråga kunna göras
gällande, har kommittén icke velat göra kristendomsundervisningen på
samma sätt som de i det föregående omförmälda ämnena till ett i fortsättningsskolan
obligatoriskt läroämne utan ansett, att de kommunala skolmyndigheterna
böra på denna punkt äga en viss frihet.

Vidkommande frågan om fortsättningsskolans befattning med ungdomens
fysiska utbildning betonar kommittén, hurusom det både ur synpunkten
av lärjungarnas rent kroppsliga utveckling och ur allmän uppfostringssynpunkt
helt visst vore eu fördel, om åt gymnastiken och
idrotten kunde givas en framträdande plats i skolans arbetsordning. Ett
avgörande hinder härför möter dock enligt kommitténs mening i den
ytterst begränsade tid man har att räkna med. Lärjungarnas fysiska utbildning
kan därför även i bästa fall icke bliva mer än en uppgift vid
sidan av de huvudsakliga.

På tal-om fortsättningsskolans fostrande och ledande verksamhet erinrar
kommittén om hurusom de unga i många fall åro i behov av en ledning,
under vilken de i frihet kunna få organisera sig till mer eller mindre
självstyrda kamratliga sammanslutningar — läsecirklar, diskussionsklubbar,

Kungl. Maj:ts Säd. Proposition År !JC. 70

leklag. idrottsföreningar och dylikt — vilka, rätt ledda, äro ypperliga
medel i striden mot de mindre goda inflytelser, för vilka de unga äro
utsätta. Det vore, anser kommittén, önskvärt, om sådan fri verksamhet
kunde förbindas med fortsättningsskolan, framför allt därigenom, att dennas
lärare toge initiativ till och själva deltoge i densamma.

Möjligheterna för förläggningen och fördelningen av fortsättningsskolans
arbetstider äro sfi talrika och de lokala förhållanden, till vilka det
gäller att bär taga hänsyn, så mångskiftande, att största möjliga frihet
synes böra tillerkännas de lokala skolmyndigheterna vid ordnandet av
denna angelägenhet. Endast i tvenne hänseenden är enligt kommitténs
mening en begränsning av kommunernas bestämmanderätt på detta område
erforderlig: fortsättningsskolans arbetstid bör under inga förhållanden
få inkräkta på den för folkskolan lagstadgade undervisningstiden, och det
bör genom lagstiftning bestämmas, att undervisningstiden i fortsättningsskolan
icke får utsträckas längre än till kl. 8 e. in.

Om nödvändigheten att göra fortsättningsskolan obligatorisk yttrar
kommittén:

Det torde icke kunna bestridas, att fortsättningsskolväsendets omorganisation i
den riktning kommittén föreslagit är ett statsintresse av synnerlig vikt. Med hänvisning
till vad. i kap. I av kommitténs betänkande angående fortsättningsskolan anförts
om fortsättningsskolans betydelse och om nödvändigheten av dess omgestaltning efter
tidsförhållandenas krav vill kommittén framhålla, att vad som genom en förbättrad
ungdo ^uppfostran star att vinna ej mindre för arbetsduglighetens främjande än ock
för höjande av den allmänna medborgerliga bildningen utan tvivel innebär för vårt
folk i materiellt och andligt hänseende ett krafttillskott, som icke är att underskatta.
Med hänsyn härtill och till den skarpa tävlan i olika avseenden, som för närvarande
är radande nationerna emellan, torde man därför kunna säga, att staten för sin e<ren
skull och ur synpunkten av det allmänna bästa har både rätt och plikt att här ingripa,
i.syfte att vad som på detta område behöver göras också måtte bliva gjort.

^Härtill kommer, att den undervisning och uppfostran, varom fråga är, synes vara
av sa stort värde för de unga själva, att det icke lämpligen bör göras beroende av
godtycke eller tillfälligheter, huruvida de skola komma i åtnjutande av sådan undervisning
och uppfostran eller icke. Visserligen vore det, ej minst på detta område,
lyckligast, om allt slags tvang kunde undvikas, men liksom det, såsom förut framhållits,
i flera andra länder icke befunnits möjligt att uteslutande på frivillighetens
grund uppbygga ett ändamålsenligt ordnat fortsättningsskolsystem, så torde det icke
heller i vårt land lyckas att utan någon form av skotvång nå det mål, vartill man
med fortsättningsskolreformen syftar.

På grund av vad kommittén anfört anser sig kommittén böra föreslå,
att allmän lagstadgad fortsättning sskolplikt införes, i det att rikets kom -

I.ärotiden.

Skolplikt.

8(1

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

rnuner förpliktas att inrätta för ungdomen obligatoriska fortsättningsskolor.
1 varje kommun skall finnas en eller, där förhållandena sådant påkalla
och medgiva, flera fortsättningsskolor. Undantagsvis må dock, efter Kungl.
Maj:ts medgivande, tvenne eller flera närliggande kommuner kunna förena
sig om en gemensam fortsättningsskola, där ringare folkmängd och övriga
förhållanden påkalla en sådan anordning. Huruvida kommun må för viss
tid helt befrias från skyldighet att inrätta fortsättningsskola, skall i varje
särskilt fall av Kungl. Maj:t prövas och avgöras.

I fråga om den obligatoriska lärokursens längd och fördelning gör
kommittén följande uttalande:

Den för de fortsättningsskolpliktiga obligatoriska lärokursen skall omfatta
en tid av sammanlagt 360 undervisningstimmar; dock må kommun
äga rätt att utsträcka den för lärjungarna obligatoriska lärokursen till
högst 540 undervisningstimmar. Lärotiden skall fördelas på antingen två
eller tre år.

Kommittén föreslår vidare, att som allmän regel måtte fastställas, att
inträde i fortsättningsskola skall ske vid början av den årskurs, som inträffar
närmast efter det läsår, då avgångsbetyg från folkskola eller betyg om häremot
svarande kunskaper erhållits. I sammanhang härmed yttrar kommittén:

Enligt de här föreslagna bestämmelserna i fråga om inträdesåldern samt skolkursens
längd och fördelning har man att räkna med att den normala åldern vid avgång
från fortsättningsskolan blir femton till sexton år, därest skolan är tvåårig, och
sexton till sjutton år, om den är treårig. I det fall att inträde sker först i femtonårsåldern
och fortsättningsskolan är treårig med årskursen fördelad på en höst- och
en vårtermin, kan emellertid avgång icke äga rum förr än det kalenderår, under vilket
lärjungen fyller aderton år. Om alltså trettonårsåldern är att beteckna som fortsättningsskolålderns
nedre gräns, kan adertonårsåldern sägas utgöra dess övre; sistnämnda
ålder blir följaktligen även den, då fortsättningsskolplikten senast bör vara fullgjord.
Skulle av någon anledning skolplikten icke vara fullgjord ens vid adel tonårsålderns
slut, må vederbörande skolstyrelse kunna befria från all ytterligare skolgångsskyldighet.

Kommittén föreslår i detta sammanhang, att barn och ungdom i fortsättningsskolåldern,
som prövas åtnjuta annan till omfattningen fullt motsvarande
undervisning eller soin tillhöra kommun eller område, där fortsättningsskola
icke finnes inrättad, skola vara befriade från skyldigheten
att besöka fortsättningsskola.

Det huvudsakliga ansvaret för skolgångens övervakande skulle givetvis
vila på den lokala skolstyrelsen. Men för att denna skall kunna fullgöra
sina åligganden härutinnan, är det nödvändigt, att den har tillgång
till en förteckning på alla fortsättningsskolpliktiga, som äro inom dess förvaltningsområde
kyrkoskrivna. Upprättandet av sådan förteckning synes,

Kling!. Maj:ts Nåd. Proposition Kr 06. 81

i överensstämmelse med vad som gäller i fråga om folkskolan, böra tillkomma
vederbörande kyrkoherde. Skolstyrelsen själv bör ha till åliggande att
draga försorg därom, att erforderliga anteckningar göras om huru det i
varje fall sörjts för de skolpliktigas undervisning. Vidare synes det böra
åligga föräldrar och målsmän att antingen till deltagande i fortsätta ngsskolans
undervisning på bestämd tid anmäla sina fortsättningsskolpliktiga
minderåriga eller ock, i händelse dessa annorstädes åtnjuta fullt motsvarande
undervisning, sådant styrka. Arbetsgivare böra. vara skyldiga att ej allenast
bereda hos dem anställda fortsättningsskolpliktiga arbetare erforderlig
ledighet för deltagande i undervisningen, utan även, tillika med föräldrar
och målsmän, vaka över att de ordentligt fullgöra sin skolplikt.

I detta sammanhang har kommittén ansett sig böra uttala det önskemålet,
att försummelser från målsmäns och arbetsgivares sida i fråga om
de fortsättningsskolpliktigas skolgångsskyldighet må kunna hastigare och
verksammare beivras, än vad hithörande för folkskolan gällande bestämmelser
medgiva.

För möjliggörandet av skolpliktens införande erfordras enligt kommitténs
mening en sådan ändring av punkten b) i § 13 av lag om arbetarskydd
den 29 juni 1912, att den där givna allmänna föreskriften om arbetsgivares
skyldighet med avseende på begränsning a,v de minderårigas
arbetstid må komma att gälla även minderårig, som fyllt femton år.

Beträffande rekryteringen av fortsättning sskolans lärarpersonal är kommittén
av den meningen, att man i första hand och i det övervägande
flertalet fall har att lita till folkskolans lärarkår, men att man därjämte
särskilt för undervisning i arbetskunskap bör, i den mån det är möjligt,
söka till lärare erhålla verkliga fackmän samt slutligen att endast sådana
böra anställas för meddelande av undervisning i skolverkstad, där sådan
finnes, liksom ock att den praktiska undervisningen i husligt arbete i de
särskilda fortsättningsskolorna för kvinnlig ungdom bör anförtros endast
åt fackligt utbildade personer.

För anställande av nödiga lärarkrafter är det erforderligt, att kurser
föi'' utbildning av lärare och lärarinnor i fortsättningsskolor i män av behov
anordnas samt att anslag av allmänna medel för ifrågavarande ändamål
beredas.

Kommittén uttalar slutligen den meningen, att vissa formella kompetensvillkor
för undervisning i fortsättningsskola icke för närvarande böra
uppställas, men att däremot den reella kompetensen bör för varje särskilt
fåll i viss given ordning prövas.

Fortsättningsskolans
lärare.

Bihang Ull riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 87 höft. (Nr 96.)

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 9<i.

Forts&unings- Kommittén erinrar om att den redan i sitt betänkande om överstyr<dse
för folkundervisningsväsendet som sin åsikt uttalat, att fortsättningsskolan
borde ställas under samma centrala ledning som folkskolan och
dess övriga överbyggnader. Kommittén framhåller nu lämpligheten av att
nämnda samband mellan fortsättningsskolan och folkskolan, med de modifikationer
som av förhållandena påkallas, upprätthålles även vid den lokala
ledningen samt på förvaltningens mellanstadier. Härvid bör emellertid
tillses, att den i särskild mening praktiska läggning, kommittén velat giva
åt fortsättningsskolan, icke genom möjligen bristande sakkunskap hos de
styrande organen äventyras. För fortsättningsskolans utveckling i rätt
riktning är det tvärtom synnerligen viktigt, att det praktiska arbetets män
få tillfälle att medverka vid förvaltningen och därvid göra sin sakkunskap
och sina erfarenheter gällande.

Med avseende på den lokala förvaltningen går kommitténs förslag ut
på följande:

På landsbygden samt i stad, där folkskoleväsendet lyder under kyrkostämman,
kandbaves den lokala ledningen av fortsättningsskolan av skolrådet eller, där kyrkostämman
så beslutar, av en fortsättningsskolestyrelse, i vilken skolrådet utser det antal
ledamöter, som är närmast över hälften, och kyrkostämman de övriga.

I stad, där folkskoleväsendet lyder under stadsfullmäktige, handhaves den lokala
ledningen av fortsättningsskolan av folkskolestyrelsen eller, där stadsfullmäktige så
besluta, av en fortsättningsskolestyrelse, i vilken folkskolestyrelsen utser det antal ledamöter,
som är närmast över hälften; övriga ledamöter väljas av stadsfullmäktige och
kyrkostämma enligt de närmare författningsbestämmelser, som må bliva utfärdade.

Där sådan särskild kommunal fortsättningsskolestyrelse tillsättes, böra de väljande
myndigheterna låta sig angeläget vara att tillse, att det praktiska arbetets intressen
bliva i styrelsen företrädda.

I kommun, där fortsättningsskolorna uppdelats med hänsyn till skilda yrken eller
sysselsättningar, må, då så tinnes nödigt, tillsättas en under den gemensamma fortsättningsskoiestyrelsen
sorterande särskild styrelse för varje skola eller grupp av skolor.
Huru denna styrelse skall väljas och vara sammansatt bör bestämmas i vederbörande
reglemente; dock skall i varje fall det praktiska arbete, som utgör medelpunkten för
respektive skolors undervisning, vara i sådan styrelse företrätt.

Bestämmelse- Då fortsättningsskolan är avsedd att hädanefter bliva en mera självfonsättnings-
ständig skolform med i viss mån egen förvaltning, bör den också, enligt
skolan- kommitténs åsikt, till ledning för sin verksamhet hava egna bestämmelseurkunder.

Kommittén föreslår därför, att för fortsättningsskolorna i en kommun skola,
jämte de rent lokala skolbestämmelserna, finnas tvenne huvudgrupper av bestämmelser,
nämligen dels ett reglemente med stadganden om fortsättningsskolväsendets allmänna
anordning i kommunen samt om lärotiderna, dels en undervisningsordning
med stadganden rörande undervisningen och därmed närmast sammanhängande frågor.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition A''r 9t>.

Förslug till reglemente skall upprättas av vederbörande lokala skolmyndighet,
efter lärarpersonalens hörande och sedan kyrkostämman (stadsfullmäktige) fattat erforderliga
beslut. Härefter har vederbörande folkskolinspektör att underkasta förslaget
granskning, varefter det av vederbörande domkapitel slutligen prövas och fästställes.
Det. av domkapitlet fastställda reglementet insändes till överstyrelsen för kännedom.

Förslag till undervisningsordning upprättas likaledes av den lokala skolmyndigheten
efter lärarpersonalens hörande. Sedan folkskolinspektören yttrat sig i ärendet,
överlämnar domkapitlet, efter verkställd granskning, förslaget jämte eget yttrande till
överstyrelsen, som har att slutligen pröva och fastställa detsamma. Om den fastställda
undervisningsordniugen skall domkapitlet erhålla kännedom.

Vad angår den befattning domkapitlen i övrigt hittills haft med fortsättnings,
skolans förvaltning föreslår kommittén härutinnan icke någon
ändring. Icke heller ifrågasätter kommittén någon förändring i avseende
på länsstyrelsernas hittillsvarande befattning med denna skolform. Domkapitel
och länsstyrelse]1 skulle alltså fortfarande handlägga besvärsmål
rörande fortsättningsskolan. Och länsstyrelserna skulle det även framgent
åligga, att, sedan vederbörande folkskolinspektör avgivit yttrande, granska
skolstyrelsernas rekvisitioner av statsbidrag för lärares avlöning samt besluta
angående statsbidragets utanordnande.

Om den inspektion av fortsättningsskolan, som å statens vägnar bör
utövas, yttrar kommittén följande:

Enligt instruktionen för folkskolöverstyrelsen tillkommer det denna myndighet
att, i den män det är möjligt, utöva omedelbar inspektion av fortsättuingsskolorna.
Men klart är, att, på grund av överstyrelsens mångahanda andra göromål, ett omedelbart
utövande av inspektionen genom dess egna ledamöter endast i mycket ringa omfattning
kau äga rum. Däremot blir det för överstyrelsen en synnerligen viktig uppgift
att leda och sammanhålla den inspektionsverksamhet, som med avseende på fortsättningsskolan
kan komma att utövas genom andra personer. Härvid är då först att
tänka på statens folkskolinspektörer. Vid avgivande av sitt förslag till förändrad
anordning av folkskolinspektionen har kommittén utgått från den förutsättningen, att
dessa tjänstemän även i framtiden skola å statens vägnar handhava vården och tillsynen
av fortsättningsskolorna. Kommittén har dock velat göra det uttalandet, att
särskilt sådana industriella och hantverksfortsättningsskolor, som äro förbundna med
skolverkstad, samt fortsättningsskolor med praktisk undervisning i husligt arbete böra
vara underkastade fackinspektion samt att denna fackinspektion bör under överstyrelsens
ledning utövas av sakkunniga personer.

Kommittén föreslår, att minimiaolöningen för undervisningstimme i
fortsättningsskolan bestämmes till 2 kronor samt att denna måtte utgå av
statsmedel.

De eventuella kostnaderna för såväl skollokaler som skolmöbler böra
bestridas på sätt som är föreskrivet i fråga om motsvarande utgifter för

Domkapitlens
och läns
styrelsernas
befattning
med fortsätt
ningsskola.

Inspektion.

Arvoden och
kostnadsberäkning -

Örergångetid

Gemensamma
synpunkter
hos de olika
förslagen.

84 Kungl. Majfa Nåd. Proposition Nr 96.

tolkskolan. På samma sätt böra även de utgifter täckas, som erfordras
för undervisningsmateriell samt för skollokalernas renhållning, belysning
och uppvärmning in. in. Kostnaderna härför bliva i regel jämförelsevis
små och kunna därför icke verka synnerligen betungande ens i de ekonomiskt
svagare kommunerna.

De årliga statsutgifterna för fortsättningsskolväsendet beräknas av
kommittén i runt tal till omkring 2,400,000 kronor.

Beträffande frågan, huru lång övergångstiden för reformens genomförande
lämpligast bör bliva, anser kommittén, att denna tid helst bör
bestämmas till en tidrymd av fem år. Med hänsyn därtill, att för somliga
kommuner avsevärdare svårigheter möjligen kunde möta att inom den
föreslagna tiden författningsenligt ordna fortsättningsskolväsendet, synes
det kommittén önskligt, att uppskov i berörda hänseende, då förhållandena
sådant påkalla, må kunna medgivas. På Kungl. Maj:ts särskilda prövningmå
det i varje fall bero, huruvida dylikt uppskov skall beviljas eller icke
samt huru lång tid det eventuellt skall avse.

4) Kommittéförslagen i deras förhållande till varandra.

Såsom jag redan i det föregående omnämnt, hava de kommittéer, för
vilkas förslag jag nu redogjort, tillkommit närmast i anledning av de yrkanden
och önskemål, som framkallats av de förändrade tidsförhållandena
och de därav föranledda behoven av förbättring och omgestaltning av våra
ungdomsskolor. Härav är också en naturlig följd, att kommittéerna vid utförandet
av de dem givna uppdragen kommit att i väsentliga avseenden
ledas av gemensamma synpunkter. Härav förklaras också, att de avgivna
förslagen i flera viktiga punkter nära beröra varandra och jämväl innefatta
yrkanden, som gå i en och samma riktning. Sålunda göra samtligaförslagen
med styrka gällande, att den förbättrade yrkesundervisning,
som numera oundgängligen erfordras, måste grundläggas och förberedas
redan under de tidigaste ungdomsåren, således så nära efter avslutad
tolkskolekurs som möjligt. Gemensamt är vidare för förslagen, att med
yrkandet på en så tidigt som möjligt förberedd yrkesundervisning förbinder
sig omsorgen om ungdomens moraliska och medborgerliga fostran,
blutligen mötas förslagen även i den punkten, att de framhäva nödvändigheten
av att staten kraftigare än hittills lämnar ungdomsskolorna sitt ekonomiska
understöd och tillika sörjer för en verksamt sammanhållande och
övervakande central ledning av dem.

Kung!. Maj:ts Stut. Proposition AV 90.

Å andra sidan förete de framlagda förslagen i vissa avseenden brist
på överensstämmelse i fråga om de för dem bestämmande synpunkterna,
da, det inträffar till och med på eu och annan punkt, att det ena förslaget
korsar eller skär det andra, så att de av förslagen ifrågasatta skoltyperma
komma att i viss mån konkurrera med varandra. Att ett sådant förhållande
kunnat uppkomma är emellertid förklarligt nog. Trots den gemensamma
tidsbakgrunden har dock varje förslag haft sina speciella syftemål
och därav bestämda intressen och uppgifter att tillgodose. Kommittéernas
arbete har också — åtminstone delvis — varit förlagt till olika tider och
även i de fall, då arbetet försiggått mer samtidigt, har tillfälle till ett
organiserat samarbete saknats.

Den nu antydda bristen på överensstämmelse och de därav föranledda
olägenheterna framträda minst starkt hos det av handelsundervisningskommitterade
framlagda förslaget. Såsom jag redan förut påpekat, tager
detta förslag i vad den lägsta graden av undervisning angår en viss häri''
syn till de av folkundervisningskommittén planerade yrkesfortsättningsskolorna.
Det söker också i viss utsträckning anpassa sina skoltyper
efter den högre folkskolan. Däremot spåras hos förslaget icke något försök
att ställa det system av lägre handelsskolor, som det för fram, i något
samband med det system av skolor, som framlägges av den tekniska
kommittén.

Bristen på samarbete och inbördes känning framträder dock starkast
i förhållandet emellan den tekniska kommitténs och folkundervisningskommitténs
förslag. Såsom jag redan nämnt, utgår den tekniska kommittén
ifrån att den av kommittén föreslagna lärlingsskolan skall ansluta siy
så omedelbart som möjligt till folkskolan och att skolans organisation i
främsta rummet bör bestämmas av synpunkten, att samhället får ett medel
att leda och övervaka ungdomens uppfostran till dugande samhällsmedlemmar
under de för dess utveckling så betydelsefulla åren närmast efter
tolkskolekursens avslutning. Den av folkundervisningskommittén föreslagna
yrkesfortsättningsskolan är i stort sett intet annat än en utgestaltning av
samma tankegång. Båda kommittéerna förutsätta därjämte skolplikt, eu
var för den skolform den föreslår. Men nu inträffar det, att enligt folkundervisningskommitténs
förslag skolplikten för fortsättningsskolan skulle
inträda omedelbart efter genomgången folkskolekurs, d. v. s. i regel efter
det 13:de levnadsåret. Skolplikten skulle omfatta 360 å 540 undervisnings-?
timmar, fördelade på 2 å 3 år. För lärlingsskolan åter har den tekniska
kommittén föreslagit skolplikt från det 14:de levnadsåret och i den omfattning,
som erfordras för genomgående av ortens lärlingsskola, varvid

Brist pa bvtsxensstiimnieUtf

hos de olika
förslagen.

86 Kuttgl. Maj:ts Nåd. Proposition AV 96.

kurserna vid denna skolform beräknas bliva 3- eller i vissa fall 2-åriga
ined 6 till 12 timmar i veckan under — i det närmaste — hela året. Hår
möter alltså en uppenbar brist på överensstämmelse. Härtill kommer nu,
att vrkesfortsättningsskolan enligt folkundervisningskommitténs förslag
skulle lyda under folkskolöverstyrelsen, under det att lärlingsskolan enligt
den tekniska kommitténs förslag skulle stå under inseende av den utav
kommittén föreslagna överstyrelsen för de tekniska skolorna.

Nu har visserligen, vad beträffar tidpunkten för skolpliktens inträdande,
den tekniska kommittén själv haft uppmärksamheten riktad på den ålderslucka,
som, i händelse kommitténs förslag bleve förverkligat, skulle uppkomma
mellan folkskolekursens avslutning och inträdet i lärlingsskolan. Men
kommittén har ansett, att det närmast skulle ankomma på folkundervisningskommittén
att vid utförandet av sitt arbete föreslå de åtgärder, som lämpligen
borde vidtagas för att luckan måtte varda utfylld. Detta har icke folkundervisningskommittén
funnit sig böra göra. Den har visserligen — såsom
naturligt var. då den avgav sitt betänkande senare än tekniska kommittén
— tagit kommitténs förslag i betraktande men synes icke hava velat anse,
att något motsatsförhållande förefunnes mellan dess eget och kommitténs förslag.
Folkundervisningskommittén synes snarast vilja behandla de båda skolformerna
— fortsättningsskolan och lärlingsskolan — såsom två olika arbetare
på samma arbetsfält, där båda ha utrymme och äro behövliga.
Kommittén synes i allmänhet taget vara angelägen att betona, att den
föreslagna »yrkesfortsättningsskolan» icke är en yrkesskola, men att de
ökade anspråk med avseende på insikt och arbetsduglighet, som näringslivets
växande intensitet och tekniska utveckling ställa på medborgarna,
framkalla såväl behovet av ett omfattande och mångsidigt yrkesskolväsen
som behovet av en mot det praktiska livet bestämt inriktad fortsättningsskola.
Yrkesskolan begränsar sig till dem bland de unga, som verkligen
kommit in i yrket, och lämnar den övriga ungdomen åsido. Den räknar
med lärjungar i en något mognare ålder och specialiserar sig på ett vida
bestämdare sätt, än fortsättningsskolan annat än undantagsvis skall kunna
göra, För yrkesutbildningen kan denna sistnämnda endast utföra ett förberedande
eller orienterande arbete. Men i gynnsamma fall, säger kommittén.
bör »yrkesfortsättningsskolan» kunna påbyggas och utformas till
verklig yrkesskola, liksom yrkesskolan genom att i sin undervisningsplan
upptaga även den ideella och allmänt medborgerliga uppfostringssynpunkten
kan antaga fortsättningsskolans karaktär. Och kommittén synes
skönja som ett önskligt framtidsmål »en gemensam skolform: en ungdomsskola,
som, på samma gång den fullföljer den allmänna skolans ideella
strävanden, förmår förverkliga en yrkesskolas bestämda praktiska syfte».

Kanyl. Maj:ts Alåd. Proposition AV Uti.

Det bör emellertid icke lämnas oanmärkt, att folkundervisningskomrnittén
i ett annat sammanhang, nämligen i sitt betänkande om eu skolöverstyrelse
av den 20 december 1912, verkligen berört den konflikt, som
kunde tänkas uppkomma i fråga om skolornas administration, och därom
anfört bl. a., att det syntes böra tagas i övervägande, huruvida icke till
förebyggande av oklarhet och framtida förvecklingar de tilltänkta lärlingsskolorna
borde i administrativt avseende sammanhållas med de i fråga om
läroplan och uppgift från dem föga skiljaktiga fortsättningsskolorna, med
iakttagande av att den tekniska sakkunskap, som för deras ledning erfordrades,
därvid bleve i fullt effektiv grad tillgodosedd. Genom att ställa samtliga
ifrågavarande skolor under folkskolöverstyrelsen skulle enligt kommitténs
mening det syfte säkrast vinnas, som uppenbarligen varit bestämmande
för den tekniska kommittén i fråga om de föreslagna lärlingsskolorna och som
helt sammanfaller med folkundervisningskommitténs allmänna grundtanke
beträffande fortsättningsskolorna, nämligen att få till stånd en skolform,
som på samma gång den främjade lärjungarnas praktiska arbetsduglighet
tillika tillgodosåge deras utveckling även i övrigt till goda medborgare.

En mot denna alldeles motsatt uppfattning har kommit till uttryck i
vissa av de yttranden, som av myndigheter och andra avgivits över de
framlagda kommittéförslagen. Det har nämligen från vissa håll gjorts
gällande, att de av folkundervisningskommittén föreslagna industriella och
hantverksfortsättningsskolorna icke borde ingå bland fortsättningsskolans
huvudtyper, eftersom de icke kunde anses tillhöra folkundervisningen utan
den tekniska undervisningen. Såsom en följd härav har också framkommit
yrkandet, att sagda skolor icke borde lyda under folkskolöverstyrelsen utan
ställas under vederbörande centrala myndighet för det tekniska undervisningsväsendet.

Mening har alltså kommit att stå emot mening i en punkt, som måste
anses äga avgörande betydelse för möjligheten att bringa de praktiska
ungdomsskolorna i det enhetliga inre sammanhang, som är av nöden för
att de olika skolformerna skola kunna på en gång fylla sina speciella uppgifter
och tillika stödja och på lämpligt sätt komplettera varandra. Det
är därför helt naturligt, att nu berörda spörsmål kommit att ådraga sig
särskild uppmärksamhet av de centrala myndigheter, vilkas intresse- och
verksamhetsområden närmast beröras av ungdomsskolefrågans lösning,
nämligen kommerskollegium, folkskolöverstyrelsen och socialstyrelsen.

Kommerskollegkim har uti sitt den 18 oktober 1915 avgivna utlåtande
över den tekniska kommitténs förslag ägnat frågan en utförlig bc -

Mynuiyt,eternas
yttranden -

Kommers kollegiara.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

handling. Kollegiet upptager först till granskning frågan om det berättigade
i att lägga yrkessynpunkten på arbetet i fortsättningsskolan, undersöker
därefter behövligheten av särskilda lärlingsskolor, diskuterar vidare
spörsmålet om den av båda kommittéerna ifrågasatta skolplikten samt berör
slutligen frågan om skolornas centrala administration.

Om yrkessynpunkten i fort sättning sskolans arbete uttalar kollegiet sig
på följande sätt:

Ett genomgående drag i folkundervisningskomiuitténs förslag är införandet av
yrkessynpunkten i fortsätta ngsskolornas undervisning. Fortsätt ningsskolornas huvudsyfte
är likväl att fostra goda medborgare och ej att i första haud tillgodose behovet
av yrkesundervisning, ehuru man genom undervisningens anknytande till lärjungarnas
yrken eller framtida arbetsuppgifter avsett att höja intresset för densamma, så att ett
avsevärt bättre resultat skulle kunna ernås i avseende å den uppväxande ungdomens
allmänna fostran.

Kollegium finner det ur yrkesutbildniugssynpunkt synnerligen glädjande, att en
dylik synpunkt lagts på de föreslagna fortsättningsskolorna, och torde yrkesundervisningen
i dessa, därest den blir rätt; lagd, kunna lämna ett bidrag till höjande av
yrkesskickligheten och framför .allt till väckande av intresse för fördjupande av yrkeskunskapen.
Av skäl, som här nedan anföras, måste kollegium likväl som sin mening
uttala, att dessa fortsättningsskolor ej kunna ersätta lärlingsskolor av det slag, som
föreslagits av kommittén, samt att, därest den tekniska undervisningens lägsta stadium
uteslutande eller huvudsakligen tillgodoses genom de föreslagna fortsättningsskolorna,
planen för den lägre tekniska undervisningen i sin helhet betänkligt rubbas och övergången
från de lägre skolformerna till de högre på ett synnerligen beklagligt sätt
försvåras. Om kollegium sålunda måste fasthålla vid särskilda lärlingsskolors inrättande
såsom en obetingad nödvändighet, bar kollegium emellertid av hänsyn till fortsättningsskolan
sökt åstadkomma likformighet med denna på de punkter, som ej beröra
yrkesutbildningen som sådan.

Skälet, varför enligt kollegiets mening särksildci lärlingsskolor måste
inrättas, sammanfattar kollegiet därefter på följande sätt:

Behovet av yrkesutbildning för arbetare i hantverk och industri är så stort och
omfattande, att det icke kan tillgodoses med mindre än att de anstalter, som för detta
ändamål inrättas, få yrkesutbildningen såsom sitt huvudintresse. Under sådana förhållanden
synes det kollegium naturligast och riktigast, att de, i sin egenskap av
specialutbildningsanstalter, anslutas till den del av undervisningsväsendet, som i övrigt
har att tillgodose yrkesutbildningen, i stället för att hänföras till den del, som närmast
har att tillgodose den allrnäuna bildningen.

Ett sammanförande av de lägsta yrkesutbildningsanstalterna med de högre blir
av stor betydelse i flera hänseenden.

Vad först ledningen angår, blir det en avsevärd skillnad, om den har att betrakta
yrkessynpunkten såsom eu visserligen viktig men dock ej dominerande synpunkt,
eller om den har att i första hand inrikta sitt intresse på yrkesutbildningen. I senare
fallet kan ledningen överlämnas åt sådana personer, som ha största möjligheterna att
tillgodogöra sig erfarenheterna från högre yrkesutbildningsanstalter och som lättare
kunna åstadkomma samarbete med hantverkets och industriens män, varjämte man får

Kung!. Maj:tt Nåd. Proposition 1Xr DO.

större utsikter att få verkliga yrkesmän såsom liirare, ett önskemål, till vars uppfyllande
man med all kraft måste sträva. Detta far naturligtvis icke hindra, att de
pedagogiska intressen, som äro inriktade på ungdomens allmänna uppfostran till goda
och dugliga medborgare även i sådana avseenden, som icke direkt stå i samband med
yrkesutbildningen, tillfullo tillgodoses, något som emellertid mycket väl låter sig göra
även med de starka krav pa lärarnas fackliga kunskaper och erfarenhet, vid vilka
kollegium måste fasthålla.

Vidare är det för ernående av ett gott resultat med undervisningen icke fördelaktigt
att med varandra sammanblanda lärjungar, som utbildas ur helt olika synpunkter,
utan de, vilkas utbildning avser speciella ändamål, böra skiljas från dem, som skola
meddelas huvudsakligen allmänt medborgerlig bildning. Den speciella yrkesundervisningen
far ett helt annat intresse för lärjungen, om han jämväl i skolan känner sig
tillhöra eu grupp av människor, som redan av.-kilts för eu viss arbetsuppgift i livet,
ett intresse, som alls icke på samma sätt kan göra sig gällande i den allmänna
skolan.

Med tillämpningen av folkundervisningskommitténs förslag äro även förenade
väsentliga organisatoriska svårigheter. Fortsättnings''kolo rita skulle meddela undervisning
endast för den tid, lärjungarna äro underkastade skolplikt. Den teoretiska yrkesutbildning,
som bör givas varje yrkesarbetare samtidigt med den praktiska utbildningen
i yrket, kan däremot icke hinna meddelas under denna tid, utan man har allmänt
utgått ifrån, att undervisningen i lärlingsskolan skulle utsträckas utöver den tid, som
beräknats för fortsiittningsskolorna. Även om folkundervisningskommitténs plan genomfördes,
skulle sålunda lärlingsskolor behöva imättas, och skulle lärjungarna efter fortsättningsskolphktsälderns
slut övergå från fortsilitningsskolan till lärlingsskolan för att
i denna förrätta sin yrkesutbildning. En sådan uppdelning måste otvivelaktigt vara
till nackdel för yrkesundervisningen. Vidare skulle visserligen för en del av lärjungarna,
nämligen de som bliva anställda enligt den föreslagna lagen om lärlingsavtal, fortfarande
föreligga skolplikt, men för de övriga skulle undervisningen bliva helt frivillig, om
nämligen lärlingsskolplikten begränsas på det sätt, som kollegium av vissa längre fram
angivna skäl funnit sig böra förorda. Då sålunda för de sistnämnda lärjungarna skolplikten
skulle upphöra samtidigt med övergången till en ny skolform, torde med tämligen
stor säkerhet kunna antagas, a*t denna samtidighet skulle för en avsevärd del av
dem bliva orsak till skolgångens avbrytande. Om däremot även under skolpliktsåldern
undervisning lämnas i lärlingsskolan, kan man hoppas, att eu rätt läggning av dennas
undervisning är mäktig att över den skolpliktiga åldern kvarhälla en avsevärd del
av de från skolplikten frigjorda lärjungarna, enär skolpliktens upphörande i detta fall
icke åtföljdes av en förändring i skolformen och sålunda skedde mera omärkligt. Härtill
kommer, att enligt kollegii förmenande i läHiugsskidan jämväl bör beredas tillfälle för
vuxna arbetare att, om de så önska, inhämta de kunskaper, som ligga inom läiliugsskolans
undervisuingsområde, men som de ej förut haft tillfälle att förskaffa sig.

Kollegium anser därför, att då miuderåtiga blivit anställda i industri och hantverk,
deras undervisning i regel bör ske i särskilda s. k. kompletterande lärlingsskolor,
så snart sådana utan större organisatoriska eller ekonomiska svårigheter kunna å
orten imättas. I överensstämmelse härmed hör det enligt kollegiets förmenande åligga
kommun att inrätta kompletterande lärlingsskolor, om antalet i industri och hantverk
anställda minderåriga manliga arbetare mellan 14 och 18 års ålder uppgår till 100.

Genom tillämpande av en dylik grund för skyldigheten att inrätta skolor av
ifrågavarande art, kommer åläggandet att i ett eller annat fall träffa städer, som ej

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 87 höft. (Nr 96.) 12

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 9t>.

uppnå större innevånareantal än cirka 5,000, medan åtskilliga betydligt större städer
skulle lia rätt att själva besluta i frågan. Då emellertid antalet i industri och hantverk
anställda minderåriga ej alls kan sägas vara proportionellt mot innevånareantalet,
utgör detta sistnämnda antal icke något motiv för behovet av lärlingsskola å orten
ifråga. Vore det fråga blott om de i de egentliga hantverksyrkena anställda minderåriga,
kunde, på grund av att dessa yrken till stor del ha att tillgodose ortsbehovet
av vissa förnödenhetsartiklar, behovet av lärlingsskola visserligen bedömas med ledning
av innevånareantalet, men i avseende å storindustrien, vars omfattning å en viss ort i
regel ej alls. har med ortsbehovet att skaffa, kan eu dylik beräkningsgrund ej komma
till användning. Att just de angivna åldersgränserna valts, ehuru, såsom redan nämnts,
lärjungarnas skolplikt givits mindre omfattning, än som av vederbörande kommitté
föreslagits, beror därpå, att kollegium i likhet med kommittén anser, att den angivna
åldern just är den för lärlingsskoleuudervisningen lämpligaste, även om å ena sidan
skäl synts tala för att åtminstone tillsvidare icke hela detta åldersstadium underkastas
skolplikt, medan å andra sidan lärlingsskolan enligt kollega redan uttalade uppfattning
även bör bereda möjlighet för äldre arbetare, som under sin minderårighetstid ej
haft tillfälle att inhämta lärlingsskolans kunskapsmått, att fylla sitt kunskapsbehov i
den mån det ligger inom omfånget av lärlingsskolans undervisning. Genom den angivna
begränsningen av skolplikten kunna visserligen eu del av de ifrågavarande
minderåriga undandraga sig lärlingsskolans undervisning, men om, såsom är att hoppas,
frågan om lärlingslag blir löst i huvudsak enligt det lagförslag, som samtidigt härmed
är under handläggning i kollegium, kommer denna omständighet att bliva av mindre
betydelse åtminstone inom de yrken, där behovet av ordnad yrkesutbildning är störst.
Utom de kommuner, som sålunda skulle ha skyldighet att vid sidan av den allmänna
fortsättningsskolan inrätta kompletterande lärlingsskola, bör det naturligtvis stå varje
annan kommun fritt att, när så befiune.s lämpligt, vidtaga dylik åtgärd, varvid den
jämväl skulle äga att påräkna understöd av statsmedel i enlighet med de grunder, som
komma att för kompletterande lärlingsskola fastställas.

1 fråga om den av de båda kommittéerna föreslagna skolplikten, i vad
denna skulle innebära skyldighet för de minderåriga att deltaga i undervisningen,
yttrar kollegiet:

Som redan nämnts, har av såväl folkundervisningskommittén som kommittén för
den lägre tekniska undervisningens ordnande föreslagits införande av skolplikt. Till
de tungt vägande skäl, som av båda kommittéerna framställts härför, ansluter sig
kollegium helt och obetingat. De från båda hållen framförda skälen gå därpå ut, att,
endast om skolplikt i någon form införes, de föreslagna skolformerna kunna erhålla den
fasthet i organisationen, som är nödvändig för att de skulle kunna på ett tillfredsställande
sätt fylla sina uppgifter, varjämte lärlingsskolplikten särskilt motiverats med
det trängande behovet av en allmänt utbredd yrkesutbildning.

I avseende å skolpliktens omfattning skilja sig de två kommittéernas förslag såtillvida,
att för fortsättningsskolorna 360 till 540 lektionstimmar, fördelade på 2 å 3
år, av folkundervisningskommittén avsetts att vara obligatoriska, varvid skolplikten i
regel skulle inträda omedelbart efter genomgången folkskolekurs, medan för lärlingsskolorna
av kommittén för den lägre tekniska undervisningens ordnande föreslagits
skolplikt från 14 till 18 års ålder i den omfattning, som erfordras för genomgående
av ortens lärlingsskola, varvid kurserna vid denna skolform beräknats till 8- eller i

Kungl. Maj:In Nåd. Proposition Nr !)<>. 91

■vissa fall 2-åriga med 6 till 12 timmars undervisning i veckan under i det närmaste
kela året.

Skulle båda förslagen var för sig genomföras, bleve skolplikten för de i industri
och hantverk anställda i regel utsträckt till avsevärt högre ålder än för den övriga
ungdomen. Från yrkesutbildningens synpunkt synes det kollegium icke finnas något
att invända häremot, enär lärlingsskolornas speciella syfte under inga omständigheter
kan anses tillgodosett genom eu undervisning av den omfattning, som för fortsättuingsskolan
föreslagits. Hänsynen till yrkenas tillräckliga rekrytering med minderåriga gör
dock, att vissa betänkligheter resas mot införandet av en så omfattande lärlingsskolplikt,
som avsetts. Tanken på, att ett inträde i industriellt yrke skulle medföra krav
på eu till 18-årsåldern utsträckt skolplikt, skulle kunna på förhand avskräcka éj så få
ynglingar från att bliva hantverks- och iudustriarbetare. På grund härav synes det
kollegium lämpligast, att åtminstone tillsvidare skolplikten i lärlingsskolan ordnas såsom
ett bihang till fortsättning sskolplikten och utsträckes över samma tidrymd som
denna.

Enligt kollegii förmenande skulle skolplikten sålunda kunna ordnas på följande
sätt. Lärjungar i fortsättningsskolan, som bliva anställda i hantverk eller industri,
böra sålunda överflyttas till lärlingsskolan, om sådan finnes å orten inrättad, för att
där i enlighet med dennas plan deltaga i undervisningen, varvid deras skolplikt upphör
vid slutet av den årskurs, som infaller näst efter den tidpunkt, vid vilken de
skulle bliva fria från skolplikten, om de fått fullgöra densamma i fortsättningsskolan.
För minderåriga, som av någon anledning ännu ej mottagit undervisning i fortsättningsskola,
ehuru sådan finnes å orten inrättad, inträder skolplikt i där befintlig
lärlingsskola, så snart de vinna anställning i industri och hantverk, om de då fyllt 14
år: dessas skolplikt bör gälla under samma antal år som för ortens fortsättningsskola.

Med hänsyn till undervisningens ostörda gång bör naturligtvis inträde i lärlingsskola
ej erhållas å alldeles godtycklig tidpunkt, även om man ej torde behöva strängt
fasthålla vid, att det endast får erhållas vid läsårs början. Anmälan om fortsättniogsskolpliktigs
anställning i yrke bör sålunda göras av arbetsgivaren hos lärlingsakolans
föreståndare inom en månad efter anställningens början, men bör det ankomma på
föreståndaren att bestämma tiden för intagningen i skolan.

Men om sålunda kollegium å ena sidan finner sig av hänsyn till yrkenas tillräckliga
rekrytering av minderåriga böra förorda, att de två skoltyperna tillsvidare
jämställas i avseende å den tidsperiod, över vilken skolplikten lämpligen bör utsträckas,
så anser kollegium likväl å andra sidan, att lärlingsskolans läroplan och antalet av
dess årskurser skola fastställas med uteslutande hänsyn till yrkesutbildningens vederbörliga
tillgodoseende. Det är nämligen att förvänta, att en rätt lagd undervisning i
lärlingsskolan skall ha förmåga att även efter skolpliktens upphörande kvarhålla åtminstone
de allra flesta av lärjungarna till kursens avslutning. Ej heller må vad
kollegium här yttrat i avseende å skolpliktens utsträckning, anses innebära, att icke
sedermera, då erfarenhet vunnits och en dylik anordning befiunes gagnelig, lärlingsskolplikten
gives den omfattning, som av vederbörande kommitté föreslagits.

1 frågan om den centrala administrationen av nu i frågavarande skolor
yttrar kollegiet:

Om, såsom fölkundervisningskommittéu föreslagit, inom vissa fortsättningsskolor
anordnas särskilda avdelningar för vissa hantverks- och industriella yrken (s. k.

Foikskoi öTerstyrelseD.

92 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

yrkesfortsättningsskolor), så kommer det sätt, varpa undervisningen i dem bedrives,
att bestämma arten av den yrkesutbildning, som å ifrågavarande ort kan erhållas.
Det måste därför anses självklart, att dessa skolor ej helt undandragas inflytandet av
den myndighet, som får vården om yrkesutbildningen på sitt ansvar. Om sålunda de
s. k. yrkesfortsättningsskolorna erhålla samma chefsmyndighet som övriga fortsättningsskolor,
så synes det enligt kollegii förmenande böra ifrågasättas, om icke en representant
för lärlingsskolornas chefsmyndighet bör deltaga i behandlingen av och beslut i
ärenden, som röra yrkesfortsättningsskolorna. Endast därigenom torde ett enhetligt
tillgodoseende av yrkesutbilduingsbehovet vara tänkbart.

Slutligen sammanfattar kollegiet sin åsikt om lärlingsskolornas förhållande
till fortsättningsskolorna sålunda:

De i industri och hantverk anställda minderårigas teoretiska undervisning
tillgodoses genom lärlingsskolor med egen förvaltning, vilka skolor
skola hava yrkesutbildningen till sitt huvudsyfte;

de ifrågavarande minderårigas fortsättningsskolplikt fullgöres genom att
i enlighet med lärlingsskolans plan deltaga i denna undervisning under
det antal år, som återstår för fortsättningsskolpliktens fullgörande. För
de minderåriga, hvilkas skolplikt regleras genom den ifrågasatta lärlingslagen,
gälla i densamma intagna bestämmelser;

de kommuner, inom vilka finnes minst 100 i hantverk och industri
anställda manliga arbetare, som fyllt 14 men icke 18 år, äro skyldiga att
för dessas teoretiska utbildning inrätta kompletterande lärlingsskola, ägande
likväl även kommuner med mindre antal dylika arbetare att inrätta
sådan skola med rått till understöd av statsmedel i enlighet med
för kompletterande lärlingsskola gällande bestämmelser. Där så befinnes
för. vissa yrkens utveckling gagneligt, må även kvinnliga avdelningar vid
lärlingsskola inrättas, ehuru i allmänhet de minderåriga kvinnliga arbetarnas
undervisning bör överlämnas åt fortsättningsskolan.

Såsom jag nämnde, har även folkskolöverstyrelsen uttalat sig i fråga
om förhållandet mellan fortsättningsskolan och lärlingsskolan. Den hatgjort
detta i sitt den 15 juni 1916 avgivna utlåtande över folkundervingskommitténs
förslag till fortsättningsskola.

Överstyrelsen ger till en början uttryck åt sin uppfattning, att
frågan om förhållandet mellan fortsättningsskolan och yrkesskolan, däri
inbegripet även lärlingsskolan, i första hand är att betrakta som en fråga
om yrkesfortsättningsskolans ställning i skolsystemet, särskilt med hänsyn
till dess administration. Ur denna synpunkt upptager överstyrelsen i
främsta rummet till skärskådande den i vissa utlåtanden framkomna tanken,
att yrkesfortsättningsskolan borde avskiljas från det allmänna folkundervisningsväsendet.
Överstyrelsen undersöker, vilket inflytande ett sådant

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr ,96''.

avskiljande måste komma att få på uppfattningen av folkundervisningens
allmänna uppgift och yrkesfortsättningsskolans särskilda uppgifter, diskuterar
de svårigheter avskiljandet måste medföra både ifråga om fortsättningsskolornas
upprättande och organiserande och beträffande deras förvaltning
samt upptager därjämte till bemötande de anmärkningar, som
blivit framställda emot överstyrelsens kompetens såsom centralt förvaltningsorgan
för de yrkesbestämda fortsättningsskolorna. Slutligen gör överstyrelsen
ett mera allmänt uttalande angående fortsättningsskolans och
yrkesskolans inbördes ställning.

I fråga om det inflytande den yrkesbestämda fortsättning skolans
avskiljande från det allmänna folkunder visnings väsendet skulle komma att
få på uppfattningen av folkundervisningens allmänna uppgift och särskilt
av fortsättningsskolans syfte och mål yttrar överstyrelsen följande:

I detta afseende bör till en början påpekas, att yrkandet på avskiljandet från
det allmänna folkundervisningsväsendet av den yrkesbestämda fortsättningsskolan ej
blott innebär ett underkännande av dithörande skolmyndigheters förmåga att tillvarataga
de praktiska intressena inom dem underlydande anstalter utan i själva verket
leder till ett underkännande av yrkessynpunktens berättigande inom folkundervisningsväsendets
område.

Inför en dylik konsekvens torde man dock hava skäl till betänksamhet. Drager
man gränsen mellan folkundervisningsväsendet och det tekniska undervisningsväsendet
så lågt, att varje allvarligare försök att inom det förra rikta undervisningen mot
mera bestämda praktiska mål genom upptagandet i läroplanen av fackliga moment
får till följd, att den ifrågakommande skolan eller skolarten förlorar sin samhörighet
med folkundervisningsväsendet, är den faran för handen, att sådana strävanden hämmas
och att den uppfattningen befäster sig, att de fackliga synpunkterna äro något
för folkundervisningen främmande. Att så sker synes åtminstone icke kunna tillfredsställa
dem, som ivrat för eu mera praktisk folkundervisning, bland vilka man särskilt
brukat finna näringslivets representanter.

Den uppfattningen, att de fackliga synpunkterna skulle vara något för folkundervisningen
främmande, synes hittills icke hava varit allmän i vårt land. Vad
folkskolan beträffar, kan man i detta avseende erinra om den svenska skolslöjden,
trä-löjden, som visserligen upptagits företrädesvis i allmänt uppfostringssyfte, men
som, trots sin strängt metodiska behandling, dock är ett yrkesämne, något som ännu
mera gäller om den i många folkskolor senare upptagna metallslöjden. Trädgårdsskötseln
har alltid ansetts passa väl i folkskolans ämueskiets, likaledes det kvinnliga
handarbetet, sömnadsslöjden, och under de senare åreu bar undervisningen i hushållsgöromål,
som det synes till allmän belåtenhet, där vunnit insteg. Till folkundervisningsväsendet
hör en skolform, som heter högre folkskola, vars uppgift enligt gällande
författning är att bereda barn, som genomgått den egentliga folkskolan, tillfälle
att inhämta »ett högre mått av allmänt medborgerlig och praktisk bildning»,
och man har ansett sig handla i överensstämmelse med dess så angivna uppgift, då
man velat, att undervisningen vid en del högre folkskolor skulle kunna erhålla en
mera yrkesmässig prägel. I detta avseende kan erinras, hurusom riksdagen år 1915

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.,

i enlighet med av Kungl. Maj:t i sådant syfte framställd proposition beviljat anslag
till undervisning i slöjd vid högre folkskolor under villkor bl. a., att slöjdundervisningen
utgjorde »en vidare utveckling i praktisk riktning av folkskola^ undervisning
i slöjd» och att de för ändamålet använda lärarkrafternas insikter och duglighet i varje
särskilt fall prövades av folkskolöverstyrelsen, samt hurusom överstyrelsen i underdånig
skrivelse den 1 december 1915 gjort hemställan därom, att högre folkskolor
med handelsundervisning, meddelad av fackbildad lärare, skulle inrättas. Vad slutligen
själva fortsättningsskolan angår, uttalades i det statsrådsprotokoll, som åtföljde den
kungl. riksdagsproposition, genom vilken vår nuvarande fortsättningsskola år 1877
bragtes till stånd, att fortsättningsskolan visserligen ej skulle intränga på den egentliga
fackbildningens område, men att den skulle särskilt upptaga sådan undervisning, »som
kunde anses äga större betydelse för lärjungarnas förberedande till insikt och duglighet
i de stycken, som närmast hade avseende på deras blivande levnadskall*. Fortsättningsskolan
har sedermera icke fått den praktiska läggning, som då åsyftades,
men då folkundervisningskommittén sökt att i någon mån verkligen inrikta dess undervisning
på lärjungarnas förberedande till insikt och duglighet i deras blivande levnadskall,
har den helt visst icke överskridit vare sig sin egen befogenhet eller folkundervisningens
område, men har däremot ägt stöd såväl i vid olika tider hos oss framträdande
åsikter och yrkanden som ock i sitt erhållna uppdrag att avgiva yttrande
angående frågan om »en omorganisation i praktisk riktning av vårt folkbildningsväsen*
och att inkomma med förslag till de åtgärder, som i berörda hänseende kunde
finnas erforderliga.

Överstyrelsen kan sålunda med hänsyn till en praktisk folkbildnings intresse
icke godkänna den uppfattningen, att den yrkesbestämda fortsättuingsskolan skulle
vara att hänföra icke till folkundervisningens utan till den tekniska undervisningens
område.

Å andra sidan är att erinra därom, att den yrkesbestämda fortsättningsskolan
enligt av kommittén framställda och av överstyrelsen biträdda grundsatser icke blott
gjort sig till syfte att främja de ungas intresse och duglighet för deras levnadsyrke
utan även ställt sig såsom ideell uppgift »främjandet av lärjungarnas sedliga och intellektuella
utveckling och deras utbildning till dugliga samhällsmedlemmar». Och
att en skola för ungdom i de tidiga åldrar det här är fråga om bör fasthålla även
denna senare uppgift har från intet håll blivit bestritt. Jämväl kommittén för den
lägre tekniska undervisningens ordnande har, då den föreslagit skolor för samma
åldrar, haft känsla av skolornas förpliktelse i sådant hänseende och i deras läroplaner
upptagit även till allmän medborgarbildning hörande ämnen. Men icke blott undervisningen
i sådaua ämnen, även undervisningen i »arbetskunskap» måste i fortsättningsskolan
tjäna nu berörda uppgift. Till och med det manuella arbetet, där det,
såsom önskvärt är, kan ingå i denna undervisning, far i fråga om det sätt, varpå det
handhaves, icke begränsas till att avse allenast tekniken, yrkesskickligheten, utan måste
göras intellektuellt bildande och karaktärsuppfostrande. Där den yrkesbestämda fortsättningsskolan
funnit sina bästa uttryck, framträder dess betydelse för yrkesbildningen framför
allt däri, att den förmår att för lärjungarna ställa in yrkesarbetet i ett perspektiv,
som låter det framstå i dess samhörighet med övrig mänsklig verksamhet och klargör
dess ideella värde, att den förmår »meddela allmänbildning genom fackbildning» och
i sin arbetsundervisning inverka moraliskt och socialt uppfostraude.

Denna den yrkesbestämda fortsättningsskolans nu berörda uppgift måste i varje
fall anses förena den på det närmaste med den allmänna folkundervisnisniugens öv -

!15

Kung!. Majt:s Nåd. Proposition Nr Uti.

ripa anstalter. Den är icke mindre viktig iin yrkesuppgiften, och dess tillgodoseende
behöver i lika mån säkerställas. Och liksom åtskilliga målsmän för de tekniska
yrkena finna sig icke kunna hysa fullt förtroende för eu skolledning av pedagogiska myndigheter,
så torde man på andra håll känna sig föga tillfreds med en ledning, i vilken
de pedagogiska myndigheterna äro skjutna åt sidan. Man skall på dessa håll känna sig
oviss, huruvida en skola, som administreras av ämbetsverken för näringarna och i vilken
hantverkare eller andra yrkesmän ensamma äro undervisningens ledare, skall förmå
hålla deii ideella uppfostringstanken uppe och förverkliga den i skolans verksamhet.
Det torde vara ganska säkert, att en på yrkesutbildningen ensidigt riktad undervisning
av barn i åldern 13—16 år icke skall tillfredsställa vare sig den svenska allmogen
eller de ^svenska industriarbetarna. Skulle de s. k. allmänna fortsättuingsskolorna
sammanhållas med folkundervisningsväsendet, men de yrkesbestämda överföras till det
tekniska undervisningsväsendet, så skulle genom den skärpta motsättningen mellan de
två skolarterna den uppfattningen så mycket lättare göra sig gällande både inom och
utom skolorna, att den ideella uppgiften vore något för de yrkesbestämda fortsättningsskolorna
främmande eller underordnat.

Beträffande de svårigheter i organisations- och förvaltningsavseende,
som ett avskiljande av den yrkesbestämda fortsättningsskolan skulle medföra,
uttalar sig överstyrelsen på följande sätt:

Men det finnes ytterligare skäl mot eu sådan ordning. Om den yrkesbestämda
fortsättningsskolan erkänues såsom en god skolform, så har man att tillse, huru den
lättast må kunna i något större omfattning förverkligas. Det synes då överstyrelsen
uppenbart, att reformarbetet måste bliva förenat med ganska stora svårigheter, om
det skall tagas om hand av ämbetsverk, som stå helt främmande för folkskoleväsendet
och dettas administrativa organ. Ty det lärer väl knappast bliva möjligt att i någon
vidsträcktare omfattning upprätta de ifrågavarande lortsättningsskolorna utan att därvid
söka stöd i folkskolorna och deras hjälpmedel. Man torde för erhållande av lärarkrafter
i de delar av lärokursen, som ej äro av teknisk natur, för anskaffande av lokaler
och materiell samt för upprätthållande av skolplikten få i ej ringa mån anlita
folkskolornas lärare, dessa skolors lokaler och undervisningsmedel, deras inspektörer och
lokala förvaltningsmyndigheter. Men ett dylikt beroende av och ingripande i ett främmande,
inom sig slutet organisationsområde måste givetvis, även under förutsättning avömsesidigt
tillmötesgående, innebära trassel och svårigheter av mångfaldig art. Även
om man begränsade den ifrågasatta utbrytningen av yrkesbestämda fortsättningsskolor
till endast vissa huvudtyper av dessa, skulle dylika svårigheter, låt vara i mindre omfattning,
vara för handen.

Däremot blir arbetet med skolornas upprättande och organiserande naturligtvis
betydligt lättare, om det skall utföras av folkundervisningsväsendets egen administration,
därvid man kan i behövlig utsträckning taga i bruk folkskolornas alla resurser och
i väsentlig man har att stödja sig på en redan befintlig lagstiftning och historiskt
grundade förhallanden. Särskilt är att erinra om den betydelsefulla och nästan oersättliga
medverkan, som kan erhållas genom statens folkskoliuspektörer, vilka redan
nu enligt sin instruktion hava att utöva inspektion över fortsättningsskolorna, tillse
att de sä flitigt som möjligt besökas samt arbeta för att nya skolor upprättas och att,
där sa befinnes vara av nöden, redan befintliga skolor omorganiseras, varjämte inspektörerna
hava den viktiga uppgiften att kontrollera skolstyrelsernas rekvisitioner av statsbidragen
till fortsättningsskollärarnas avlöning.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

Ett avskiljande från folkundervisningsväsendet av de yrkesbestäinda fortsättningsskolorna
eller någon mera betydande grupp av dessa skall dessutom vålla svårigheter
ej blott vid skolornas upprättande och organiserande. Eu sådan åtgärd skall alltfort
försvåra förvaltningen såväl av de ifrågavarande skolorna som av fort-ättniugsskolväsendet
i dess helhet.

Detta gäller i synnerhet om den lokala förvaltningen. Det torde nämligen befiunas
nödvändigt, att inom ett och samma skoldistrikt samtliga där förekommande
fortsättuingsskolor, allmänna och yrkesbestäinda, ställas under en och samma lokalstyrelse,
ehuru denna visserligen kan och bör uppdelas i olika avdelningar eller äga under
sig sorterande smärre styrelser för olika skolor. De för alla fortsättningsskolorna inom
distriktet gemensamma ärendena äro av sådan vikt och av sådan natur, att de kräva
en enhetlig behandling. Särskilt må erinras om de ekonomiska frågorna, om lokalfrågorna,
om de skolpliktiga barnens fördelning på de olika skolorna och om kontrollen
av skolplikten. Men om nu denna gemensamma fortsättningsskolstyrelse, allt efter de
underlydande skolornas natur, skall subordinera under olika centrala styrelser, som tillhöra
skilda förvaltningsområden och skola bevaka i viss mån skilda intressen, måste
därav tydligen uppstå ganska invecklade förhållanden, som svårligen låta sig sfi ordna,
att de ej komma att tynga på administrationen och bliva en källa till förvecklingar.

Även om man bortser från de sakliga olägenheter, som härav kunna vållas, och
fäster sig endast vid den rent förvaltningstekniska synpunkten, torde man nödgas medgiva,
att det måste leda till synnerligen invecklade och obekväma förhållanden, om de
olika fortsättningsskolorna allt efter arten av sin undervisning skulle sortera under
olika centrala förvaltningsorgan, och man torde finna önskligast och rimligast, att fortsättniugsskolväsendet
saminanhälles under en central myndighet.

Det nära sambandet mellan folkskola och fortsättningsskola samt de övriga i det
föregående berörda förhållandena torde giva vid handen, att denna centrala myndighet
lämpligare utgöres av folkskolöverstyrelsen än av något av de andra centrala ämbetsverk,
som kunna ifrågakomma, vare sig lantbruksstyrelsen eller kommerskollegium eller
en framtida centralstyrelse för den tekniska undervisningen eller något annat.

I fråga om folkskolöverstyrelsens kompetens såsom centralt förvaltningsorgan
för den yrkesbestäinda fortsättningsskolan anför överstyrelsen följande:

Mot folkskolöverstyrelsen som central myndighet anmärkes emellertid — och detta
är det egentliga och det mycket avsevärda skälet till yrkandet på avskiljandet av yrkesbestäinda
fortsättuingsskolor lian folkundervisningsväseudet — att den icke är i besittning
av den sakkunskap, som kräves för att organisera och leda sådana läroanstalter
som de yrkesbestäinda fortsättningsskolorna.

Nödvändigheten av en sådan sakkunskap bar ingalunda lämnats obeaktad av
folkundervisniugskommittén. Denna har, då den tänkt sig fortsättningsskolan även i
sin nya form inordnad såsom led i folkskoleväsendet, uttryckligen förutsatt, att såväl
i fråga om den lokala som i fråga om den centrala ledningen det skulle sörjas för att
den verkliga yrkesinsikten bleve i behövlig man representerad. Och den bär både i
sitt nu föreliggande betänkande och i det år 1912 avgivna betänkandet angående skolöverstyrelse
lämnat förslag avsedda att giva garantier i sådant hänseende.

överstyrelsen, som till fullo uppskattar deu tekniska och praktiska sakkunskapens
betydelse för organisationen och ledningen av den yrkesbestäinda fort>ättningsskolan,
delar kommitténs uppfattning i denna sak, framför allt den grunduppfattniug, från

Kung!. AlajUs Nthl. Proposition AV .96''.

vilken de positiva försluten utgå, nämligen att »hela yrkesfortsättniugsskolau, med
eller utan skolverkstad, bör stå i samförstånd med det praktiska livets män, både arbetsgivare
och arbetare».

Att det praktiska arbetets män, vilka i regel bilda flertalet inom skoldistriktens
valkorporationer, även sörja för att samma arbetes representanter bliva företrädda i
skolornas styrelser ligger i förhållandenas natur. Det synes dock böra genom blivande
författning föreskrivas, att det skall tillses, att representanter för de olika områdena
av det praktiska arbetslivet, till vilka de olika skolorna hänföra sig, erhålla inllytande
på skolornas ledning. I en allmän författning torde väl blott eu generell bestämmelse
i sådant syfte kunna upptagas, men i reglementena för de olika skoldistriktens fortsättningsskolväsen
kunna närmare föreskrifter givas.

Med avseende på den centrala ledningen äro redan nu vissa bestämmelser givna,
som syfta i enahanda riktning. Instruktionen för folkskolöverstyrelsen, som närmare
ånger överstyrelsens åligganden med hänsyn till fortsättningsskolorna, föreskriver bland
annat, att överstyrelsen, då den verkar för upprättandet av nya eller omorganisation
av befintliga fortsättuingsskolor, skall »träda i förhandling med vederbörliga myndigheter
och med representanter för skilda yrken och ortsintressen». Instruktionen tillförsäkrar
vidare överstyrelsen tillgång till »inspektörer och sakkunniga biträden i fråga
om den fortsatta undervisningen», varjämte i överstyrelsens stat upptagits ett anslag
— tillsvidare, så länge hela denna fråga befinner sig på förberedelsernas stadium,
visserligen av jämförelsevis begränsad storlek — till arvoden åt sådana inspektörer och
sakkunniga biträden.

Denna medverkan av teknisk och praktisk sakkunskap, som sålunda till sin princip
redan är i författningsväg fastställd, bör emellertid enligt överstyrelsens åsikt erhålla
betydligt större omfattning. Överstyrelsen anser nämligen, att sådana frågor, som
beröra den yrkesbestämda eller fackliga undervisningen vid fortsättningsskolorna, böra
i vissa i författningsväg närmare bestämda avseeuden handläggas av folkskolöverstyrelsen
gemensamt med det eller de centrala verk, med vilkas förvaltningsområden de stå i
samband.

Dylikt samarbete mellan centrala ämbetsverk förekommer i åtskilliga fall och är
ordnat genom allmän författning, nämligen en kungl. kungörelse den 16 februari 1900.
Där denna kungörelses föreskrifter visat sig behöva för särskilda fall ytterligare utformas,
har så skett genom speciella författningar eller genom bestämmelser i verkens
instruktioner, såsom exempelvis beträffande samarbete mellan läroverksöverstyrelsen och
folkskolöverstyrelsen samt mellan direktionen över gymnastiska centralinstitutet och
folkskolöverstyrelsen. För egen del har överstyrelsen endast haft gynnsam erfarenhet
av dylikt samarbete, som i överstyrelsens verksamhet förekommit även med andra centrala
myndigheter än de nyssnämnda, exempelvis med överintendentsämbetet, socialstyrelsen
och statistiska centralbyrån.

Det samarbete, som här åsyftas med avseende på de framtida fortsättningsskolornas
angelägenheter, bör icke få formen av något tillfälligt och formellt utan så vitt möjligt
erhålla en konstant och personlig karaktär. Bäst torde det underlättas och göras
effektivt därigenom, att de samverkande centrala styrelserna biträdas av gemensamma
sakkunniga inspektörer, antingen utsedda genom överenskommelse styrelserna emellan
eller förorduade av Kungl. Maj.t. Från dessa inspektörer böra yttranden inhämtas i
frågor rörande de yrkesbestämda fortsättningsskolorna, de böra i vissa ärenden vara
töredragaude, och till väsentlig del genom dem böra styrelserna träda i förbindelse
med ortsmyndigheterna i frågor rörande den fackliga undervisningen och i övrigt ut Bihang

till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 87 höft. (Nr 96.) 13

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

öva sin kontrollerande och stödjande verksamhet. På nu antytt sätt är exempelvis för
närvarande samarbetet ordnat mellan direktionen över gymnastiska centralinstitutet
och folkskolöverstyrelseu, vilka båda hava att öva inseende över och omvårdnad om
den gymnastiska undervisningen vid de till folkundervisningsväsendet hörande läroanstalterna
och utöva sin verksamhet i detta hänseende huvudsakligast genom en utsedd
gemensam sakkunnig inspektör, föreståndaren för gymnastiska centralinstitutet.

Det synes överstyrelsen, som borde frågan om erforderlig sakkunskap vid administrationen
av de yrkesbestämda fortsättningsskolorna på sådant sätt erhålla en tillfredsställande
lösning. Vid detta förhållande måste överstyrelsen, av skäl som i det
föregående blivit utvecklade, på det bestämdaste uttala sig mot tanken på att skilja
de yrkesbestämda fortsättningsskolorna eller någon viktigare grupp bland dem från
samhörigheten med det övriga folkuudervisningsväsendet och ställa dem under förvaltning
av näringarnas och handelns administrativa organ. Att så skett mångenstädes i
utlandet har delvis haft andra skäl än sådana, som låta sig tillämpa på våra förhållanden.
Utan att närmare ingå på eu jämförelse mellan förhållandena i förevarande
hänseende hoä oss och i andra länder, vill överstyrelsen erinra om faran av att, då
man vid lösandet av en samhällsuppgift tillämpar grundsatser, som tidigare funnit användning
i ett eller annat av de större kulturländerna, därvid utan vidare överflytta
jämväl de organisatoriska former, i vilka dessa grundsatser därstädes kommit till uttryck,
former som ofta på det närmaste sammanhänga med det främmande landets
samhällsstruktur och egenartade administrativa ordning.

I varje fall vore det helt visst vanskligt att just nu, när det gäller en omfattande
reform av vårt fortsättningsskolväsen, innebärande ej blott nya synpunkter för undervisningen
utan även eu väsentlig utsträckning av den allmänna skolplikten, splittra
det ifrågavarande skolområdet i från varandra skilda delar och därvid från folkundervisningen
avsöndra just de skoltyper, i vilka undervisningens riktning mot det praktiska
livet tydligast skulle giva sig tillkänna. Skulle framtiden komma att utvisa, att eu
sådan avsöndring verkligen bör ske, torde den med mindre risk än nu kunna vidtagas.

Sedan överstyrelsen sålunda närmare skärskådat den yrkesbestämda
fortsättningsskolans ställning i skolsystemet, yttrar sig överstyrelsen till
slut mera allmänt om fo rtsättn ing sskola n s och yrkesskolans inbördes ställning.
överstyrelsen anför därvid följande:

Frågan om fortsättningsskolans och yrkesskolans inbördes förhållande är, såsom
förut nämnts, ej blott den allmänna och allestädes framträdande frågan om fortsättningsskolans
administrativa ställning inom skolväsendet utan innefattar hos oss för närvarande
även det mera speciella spörsmålet om förhållandet mellan vissa typer av den
yrkesbestämda fortsättniugsskolan, nämligen de s. k. industriella och hantverksfortsättiiingsskolorna,
och de av kommittén för den lägre tekniska undervisningens ordnande
föreslagna s. k. kompletterande lärlingsskolorna.

Det ligger utanför överstyrelsens förhandenvarande uppdrag och delvis även utanför
överstyrelsens kompetens att ingå på någon granskning av det av sistnämnda kommitté
avgivna betänkandet angående den lägre tekniska undervisningens ordnande.
Vad de föreslagna lärlingsskolorna beträffar, kan om dem sägas, att de äro utgestaltningar
av samma tankegång som den, vilken ligger till grund för folkundervisningskommitténs
svrkesfortsättningsskolor», och mönstret är hämtat från samma håll för de
förra som för de senare. De äro också i och för sig förtjänta av samma erkännande

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 99

som dessa, och de måste såväl från yrkesutbildningens synpunkt som ock i allmänhet
genom sin längre lärotid betraktas såsom en i det hela effektivare skolform än den
vrkesbestämda fortsättningsskolan, där denna stannar vid sitt obligatoriska minimum.

Givetvis låter det tänka sig och vore från vissa synpunkter tilltalande, att man
sökte undvika ett motsatsförhållande mellan de två ifrågavarande skolformerna, att
man således grepe sig an med den föreliggande bildningsuppgiften frän båda de utgångspunkter,
som blivit angivna: från folkundervisningens sida med de yrkesbestämda
fortsättningsskolorna och frän den tekniska undervisningens med de kompletterande
lärlingsskolorna. På eu plats, där en kompletterande lärlingsskola bragtes till stånd,
komme den att göra motsvarande typer av fortsiittningsskolor obehövliga, dess lärjungar
bleve i enlighet med de föreslagna skolpliktsbestiimmelserna fritagna från annan skolplikt,
och någon konflikt mellan de två skolsystemen behövde åtminstone så till vida
icke uppkomma.

Men klart är, såsom överstyrelsen i det föregående påpekat, att anledningar till
intressekonflikter icke skulle komma att saknas och att förvaltningen, såväl den centrala
som i synnerhet den lokala, i många fall skulle bliva behäftad med mångahanda
och icke obetydliga vanskligheter. Det torde därför ock komma att visa sig, att de
hava rätt, som i de båda ifrågavarande skolformerna se en för bildniugsarbetet skadlig
dualism.

Det synes också överstyrelsen uppenbart, att starka skäl föreligga för det yrkande,
som gjorts av bland andra styrelsen för Sveriges hantverksorganisation, nämligen att
de båda föreliggande kommittéförslagen måtte prövas i ett sammanhang och att de
båda skolformerna om möjligt matte sammanföras till en enhet.

Måhända är det öuskligast, att man icke söker att på förhand uppdraga några
gränser mellan folkundervisningens och yrkesundervisningens områden utan lämnar
detta åt den fortgående utvecklingen. Behov av en »rationell gränsreglering» har
emellertid ansetts föreligga, och frågan torde bliva föremål för diskussion. Såsom ett
bidrag till en sådan diskussion vill överstyrelsen här framföra ett par synpunkter,
därvid överstyrelsen inskränker sig till frågan om gränsen mellan folkskolans överbyggnader
och yrkesskolan.

Att indela de ifrågavarande skolorna efter förekomsten eller saknaden av fackliga
moment i deras undervisningsplaner eller efter den mer eller mindre rikliga förekomsten
av dylika moment torde svårligen lyckas. Gränserna i detta avseende bliva
alltför obestämda, den ena skolformen går ofta omärkligt över i den andra, indelningen
måste bliva osäker och godtycklig. Vilt man finna en mera hållbar gräns, torde man
böra överväga, huruvida den icke snarare bär erhållas genom fastställandet av en
åldersgräns mellan de olika skolområdenas lärjungar. En sådan åldersgräns bör naturligtvis
i praktiken aldrig göras absolut, så att icke vissa skolor eller grupper av skolor
skulle kunna utgöra undantag, än mindre bör den verka rent mekaniskt i fråga om
den enskilda lärjungen, så att den exempelvis komme att avklippa en påbegynt lärokurs.

Vad beträffar läget av denna åldersgräns är det överstyrelsens mening, att det
skulle vara till stort förfång för folkundervisningen och till ringa båtnad för yrkesundervisningen,
om den droges lågt. Att folkskolan, i all synnerhet när den såsom
hos oss måste lämna sina lärjungar från sig redan i deras 13:e år, söker att fortfarande
genom en fortsättningsskola eller annan överbyggnad i någon mån bereda dem
undervisning och uppfostran under övergångsåren intill den egentliga ungdomstidens
inträde, det ligger i sakens natur. Däremot synes det för visso kunna ifrågasättas,
huruvida det är riktigt att, såsom kommittén för den lägre tekniska undervisningens

Soeiftbtyrel

Ren.

100 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 9(i.

ordnande velat göra, sträcka yrkesundervisningens skolsystem ända ned till barnaåjderns
gräns. Det synes överstyrelsen givet, att gränsen är att draga icke i 14-års åldern
utan allra lägst i 16-års åldern.

Om fortsättniugsskolan söker arbeta yrkesskolan i händerna genom en förberedande
yrkesundervisning, ägnad att något litet orientera lärjungen inom något visst
arbetsområde, stärka hans aktning och intresse för yrkesarbetet och väcka hans håg
för fortsatt utbildning, synes detta väl endast kunna vara till fördel för yrkesskolan.
Denna bör kunna bygga sin läroplan på fortsättningsskolans, och i manga fall bör,
vad lärogången beträffar, samma enhetlighet kunna bångas till stånd, som om de båda
skolorna vore en enda sammanhängande skola.

1 sitt den 14 november 1916 avgivna utlåtande till folkundervisniugskomrnitténs
betänkande angående fortsättningsskolan har även socialstyrelsen,
såsom jag redan nämnt, uttalat sig bland annat om förhållandet mellan
yrkesfortsättningsskolan och lärlingsskolan, sådant detta förhållande skulle
komma att gestalta sig enligt de olika förslagen. Styrelsen betraktar till
en början frågan ur synpunkten av de föreslagna skolformernas olika uppgifter,
skärskådar den sedan med hänsyn till den föreslagna skolplikten
och berör slutligen spörsmålet mera i allmänhet.

1 vad frågan sammanhänger med de olika tskolfonneritns uppgifter.
yttrar styrelsen:

Enligt de avgivna förslagen skulle såväl fortsättniugsskolan som den kompletterande
lärlingsskolan komma att göra anspråk på skolungdomen omedelbart efter slutad
folkskola. Skolplikt skulle föreligga till såväl den ena som den andra skolan. Lärotiden
bleve i huvudsak sammanfallande, och båda skolorna skulle enligt respektive
kommittéförslag bava yrkesundervisningen till sin huvuduppgift med mera.

Såsom av det ovan anförda torde framgå, finnas synnerligen viktiga beröringspunkter
mellan fortsättningsskolan och den kompletterande lärlingsskolan, och man kunde
vid sådant förhållande förväntat, att folkundervisningskommittén, som avgivit sitt förslagsist
och sålunda haft tillfälle att taga kännedom om det av kommittén för den lägre
tekniska undervisningens ordnande utarbetade förslaget till kompletterande lärlingsskolor,
något närmare ingått på förhållandet mellan ifrågavarande skolformer och sökt
åstadkomma en gränsreglering dem emellan. Så har emellertid icke skett, utan har
folkundervisningskommittén, efter att först hava helt allmänt uttalat sig om skolornas
olika uppgifter, sedermera i ett annat sammanhang föreslagit, att barn och ungdom i
fortsättniugsskolåldern, som prövas åtnjuta annan till omfattningen fullt motsvarande
undervisning — varunder bland annat lärlingsskolan skulle enligt kommitténs antydan
inbegripas — skulle vara befriade från skyldigheten att besöka fortsätta ngsskola. Med
andra ord skulle sålunda fullgörande av skolplikten i lärlingsskola, där sådan finnes,
ersätta skyldigheten att mottaga undervisning i fortsättningsskola. En sådan reglering
av skolornas undervisningsområden synes visserligen i princip tilltalande, men lärer i
tillämpningen möta åtskilliga svårigheter.

Fortsättningsskolans ändamål är, enligt såväl folkundervisningskommitténs som i
synnerhet socialstyrelsens uppfattning, att. bland annat, giva sina lärjungar en tämligen

101

Kung!. MajUx Säd. Proposition AV .%''.

allsidig medborgerlig bildning. Huru stor vikt kommittén lägger pa. denna mera allsidiga
utbildning, framgår med all tydlighet, av de utav kommittén framlagda undervisningsplanerna
för ämnet medborgarkunskap.

Enligt det av kommittén för den lägre tekniska undervisningen avgivna förslaget
skola visserligen jämväl lärlingsskolorna sträva efter att meddela medborgerliga insikter.
Medborgarkunskapen har emellertid icke medtagits såsom särskilt ämne i lärlingsskolans
läroplan, utan är det kommitténs mening, att undervisningen i vissa delar
av nämnda ämne skall kunna mera sporadiskt anknytas till undervisningen i de för
skolan angivna läroämnen.''). Vid sådant förhållande synes det vara uppenbart, att lärlingsskolan
icke tillnärmelsevis kan vara lämpad att fylla tortsättningsskolans uppgift
i förevarande avseende.

Rörande folkundervisningskommitténs förslag, i vad det avser skolplikten,
yttrar styrelsen:

Vidare må med avseende å folkundervisningskommitténs reglering av skolornas
verksamhetsområden framhållas, att densamma kommer att verka synnerligen ojämnt
för lärjungarnas vidkommande. Sålunda kan exempelvis en person, som omedelbart
efter slutad skolgång i folkskolan vinner anställning inom industri eller hantverk, helt
befrias från skolplikten i fortsättningsskolan, då däremot en annan, som får dylik
anställning först efter genomgången fortsättningsskola, blir underkastad en extra skolplikt
i lärlingsskolan i två eller eventuellt tre år. En sådan betydande olikhet i skolplikten
måste givetvis anses olämplig. o __

Ännu mera komplicerad ställer sig frågan för den minderårige, som under pågående
utbildning inom den ena skolformen överflyttas till kommun, där endast den
andra förekommer.

Enligt socialstyrelsens åsikt kan folkundervisningskommitténs lösning av förhandenvaraude
spörsmål jämväl leda till eu förryckning i yrkesundervisningen. Enligt de
avgivna förslagen skulle, såsom nämnts, .skyldighet föreligga för kommunerna att upprätta
fortsättningsskolor, under det att ett dylikt tvång icke ifrågasatts beträffande de
kompletterande lärlingsskolorna. Dä det vidare måste ställa sig avsevärt billigare att
genom påbyggnad å fortsättningsskolan fullständiga yrkesundervisningen i denna i
stället för att upprätta en särskild lärlingsskola, i vilket avseende olikheten i statsbidrag
jämväl kommer att utöva en viss påverkan, torde det icke vara otänkbart, att
kommunerna för tillgodoseende av behovet utav yrkesundervisning i flertalet fall
komma att välja det förra alternativet, ett förfarande, som utan tvivel skall verka
splittrande och förryckande på yrkesundervisningsväsendet i dess helhet.

Rörande frågans läge i allmänhet uttalar sig styrelsen på följande sätt:

I detta sammanhang anser sig styrelsen böra fästa uppmärksamheten pa ett uttalande,
som folkundervisningskommittén gjort å sid. 48 i betänkandet. Sedan kommittén
där gjort gällande, å ena sidan, att yrkesfortsättningsskolan under vissa omständigheter
kan utvecklas till en sådan form, att den kan betraktas soin verklig
yrkesskola samt, å andra sidan, att yrkesskolan, genom att i sin undervisningsplan
upptaga den ideella och allmänt medborgerliga uppfostringssynpunkten, kan antaga
yrkesfortsättningsskolans gestalt, fortsätter kommittén sålunda:

»Utvecklingen av de båda ifrågavarande skolarterna, yrkesfortsättningsskolan
och den för minderåriga arbetare avsedda yrkesskolan, kan således tänkas komma att
försiggå efter sammanlöpande linjer. Ju mera fortsättningsskolorna kunna utbildas till

Tillsättande
av sakkunniga
för frågans
enhetliga
behandling.

102 Kwigl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

yrkesskolor och yrkesskolorna åter till ideellt och medborgerligt bildande ungdomsskolor,
desto lyckligare för deras lärjungar. Men desto mera närma sig de båda skolarterna
en gemensam skolform: en ungdomsskola, som, på samma gång den fullföljer
den allmänna skolans ideella strävanden, förmår förverkliga en yrkesskolas bestämda
praktiska syfte.»

Detta kommitténs principiella uttalande torde tillräckligt bestyrka styrelsens ovan
utvecklade uppfattning om de många beröringspunkterna, enligt de båda kommittéförslagen,
mellan fortsättningsskolan och lärlingsskolau. I den mån uttalandet kali
anses innebära en antydan om att den föreslagna fortsättningsskolan, vilken nu synes
stå närmast till förverkligande, skulle kunna helt ersätta lärlingsskolan, måste styrelsen
framföra bestämda tvivelsmål. Enligt styrelsens mening intager nämligen yrkesutbildningen
med hänsyn till mål och omfattning en sådan särställning i förhållande till
den mera allmänna folkundervisningen, att den för sitt behöriga tillgodoseende kräver
från den allmänna undervisningen skilda organ beträffande såväl den centrala ledningen
som de primära skolformerna.

Med ovanstående har styrelsen velat visa, att ett godtagande av föreliggande
förslag, innan de olika skolformernas inbördes ställning blivit mera ingående prövad
och klarlagd, kan komma att medföra avsevärda olägenheter.

Något definitivt förslag till lösning av förhandenvarande spörsmål har styrelsen
givetvis icke ansett sig kunna framlägga, enär ett sådant enligt styrelsens åsikt framför
allt kräver medverkan från såväl fortsättningsskolans som lärlings- (yrkes-) skolans
målsmän. Styrelsen har i allt fall velat uttala önskvärdheten av att en gränsreglering
mellan de båda skolformerna redan från början blir geuomförd, och att fördenskull
en överarbetuing av de föreliggande förslagen kommer till stånd i dessa delar,
varvid jämväl uppmärksamhet bör ägnas åt den av styrelsen i det föregående ifrågasatta
förskjutningen i fortsättningsskolans program, varigenom tyngdpunkten i dess
läroplan skulle Överflyttas från arbetskunskapen till den allmänna medborgarkunskapen.

Av den redogörelse jag nu lämnat för myndigheternas utredning av
frågan om förhållandet mellan den allmänna folkundervisningens och yrkesundervisningens
områden och för de framkomna förslagen till en gränsreglering
mellan de båda områdena framgår, att hithörande frågor kommit
i ett läge, som visade påo nödvändigheten av deras behandling ur mera
enhetliga synpunkter. Åt samma håll pekade även den diskussion av
frågan, som samtidigt ägt rum såväl i fackpressen som inom de för
frågan närmast intresserade sammanslutningarna. Då nu både från yrkeshåll,
bland annat av styrelsen för Sveriges hantverksorganisation, och från
den allmänna folkundervisningens sida, av folkskolöverstyrelsen, det önskemålet
uttalats, att de föreliggande kommittéförslagen måtte prövas i ett
sammanhang och att de föreslagna skolformerna måtte sammanföras till
en enhet, fann sig Kungl. Maj:t böra för ärendets fortsatta behandling,
tillsätta en gemensam beredning. För sådant ändamål bemyndigade Kungl.
Maj:t den 3 november 1916 chefen för ecklesiastikdepartementet att i samråd
med chefen för finansdepartementet tillkalla särskilda sakkunniga »för

Kung!. Alaj-.ts Nåd. Proposition Nr it ii. 10H

att inom de nämnda departementen biträda vid den fortsatta utredningen
av frågorna om den lägre tekniska undervisningen, fortsättningsskolan och
den lägre handelsundervisningen samt det inbördes förhållandet mellan
dessa olika undervisningsområden». Till utförande av det sålunda beslutade
sakkunniguppdraget tillkallade vederbörande departementschefer
förutom representanter för kommunala och allmänt administrativa synpunkter,
jämväl representanter såväl för den allmänna folkundervisningen,
den tekniska undervisningen, handelsundervisningen, den lägre lantbruksundervisningen
och undervisningen i husligt arbete som för olika näringsoch
yrkesgrenar, såsom jordbruk, industri, hantverk och handel. De sålunda
tillkallade sakkunniga framlade resultatet av den utav dem verkställda
utredningen uti ett den 3 oktober 1917 avgivet »betänkande angående
fortsättningsskolan, den lägre tekniska undervisningen, den lägre
handelsundervisningen och närliggande undervisningsområden».

Jag skall nu lämna en redogörelse för huvudinnehållet i de sakkunnigas
betänkande.

5) Departementssakkunnigas förslag till enhetlig behandling av

ungdomsskolefrågan.

Såsom frågan om våra praktiska ungdomsskolor låg, då den överlämnades
till utredning av de tillkallade sakkunniga, var det helt naturligt,
att dessa i främsta rummet skulle komma att söka finna utvägar till
undanröjande av den brist på inbördes överensstämmelse, som fanns i
kommittéförslagen, och som givit anledning .till de meningsskiljaktigheter,
vilka kommit till uttryck såväl i myndigheternas utlåtanden som också
under andra former. Då nu de sakkunniga i stort sett delade såväl folkundervisningskommitténs
uppfattning av nödvändigheten av en reformerad
fortsättningsskola som tekniska kommitténs tankar om behövligheten av
särskilda lärlingsskolor, kom den närmaste uppgiften för de sakkunniga
att gestalta sig som ett försök att åstadkomma en bestämd gränsreglering
av förhållandet mellan de föreslagna båda skolformerna.

De sakkunniga upptaga därvid först till granskning kommerskollegiets
av mig förut refererade förslag att — för frågans ordnande åtminstone
tillsvidare — skolplikten i lärlingsskolan skulle ställas såsom ett bihang
till fortsättningsskolplikten och utsträckas över samma tid som denna,
varvid de lärjungar i fortsättningsskolan, vilka vunne anställning i hantverk
och industri, skulle överflyttas till lärlingsskolan och där vara underkastade
skolplikt intill slutet av den årskurs, som infölle näst efter den

Departementssakknnniga

om förhållandet
mellan de
olika undervisningsområdena.

104

Kungl. Maj:Is Nåd. Proposition Nr 96.

tidpunkt, vid vilken de skulle blivit fria från skolplikten, om de fått
fullgöra densamma i fortsättningsskolan.

De sakkunniga finna för sin del, att detta sätt att ordna frågan skulle
medföra allvarliga olägenheter för såväl fortsättningsskolan som lärlingsskolan.
Det skulle nämligen utan tvivel verka menligt på fortsättningsskolans
anseende och på allmänhetens liksom på lärjungarnas förtroende
för densamma, om de unga, så snart de vunnit anställning inom ett eller
annat yrke, skulle avbryta sitt arbete i fortsättningsskolan för att övergå
till annan läroanstalt. Vad åter lärlingsskolan angår, så syntes det givet,
att om somliga av dess lärjungar vunne inträde vid 14 års ålder ocli
utan att hava inhämtat mer än en ringa del av det kunskapsinått, som
fortsättningsskolan avser att giva,. under det att andra vid inträdet vore
mera mogna och hade fullständigt genomgått fortsättningsskolan, en gemensam
undervisning av dylika elever skulle vålla åtskilliga svårigheter.
Lärlingsskolan finge då, såsom också tekniska kommittén och kommerskollegium
tänkt sig, inrättas så, att den meddelade såväl den undervisning i
ällmänt medborgerliga ämnen, som tillhör i främsta rummet fortsättningsskolan,
som ock den yrkesundervisning, vilken enligt de sakkunnigas
förmenande borde vara lärlingsskolans egentliga uppgift.

De sakkunniga uttala därför såsom sin uppfattning, att det med avseende
på undervisningens ändamålsenliga ordnande i båda dessa
skolformer ävensom med avseende på dess resultat vore fördelaktigast,
att de unga först efter fullständigt genomgången fortsättningsskola
ginge över till lärlingsskolan.

Genom en sådan anordning skulle enligt de sakkunnigas mening först
och främst vinnas, att undervisningen såväl i fortsättningsskolan som i
lärlingsskolan kunde ordnas på ett sätt, som bättre tillgodosåge de båda
skolornas speciella uppgifter, än vad fallet skulle bliva, om de båda
kommittéernas förslag i denna punkt följdes. Då för kommittéerna förhållandet
mellan de båda skolformerna ännu varit oklart, hade också enligt
deras förslag skolformernas olika undervisningsprogram kommit att på ett
mindre lyckligt sätt gripa in i varandra. Komme en sådan gränsreglering
till stånd, som de sakkunniga antytt, skulle vardera skolformens uppgift
kunna klarare och bestämdare fixeras. Fortsättningsskolan skulle då kunna
få mera odelat fullfölja sin huvudsakliga uppgift, vilken borde vara den
allmänt medborgerliga bildningen och karaktärsdaningen, och lärlingsskolan
skulle kunna bygga på fortsåttningsskolans kunskapsmått i de allmänna
läroämnena och därigenom lägga sin undervisning på en något högre nivå,
än den eljest skulle kunnat göra, samt därvid i enlighet med sin huvuduppgift
koncentrera sin undervisning på det rent fackliga området. På

105

KungI. Maj:ts Nåd. Proposition Nr OO.

grund av bättre underbyggnad och större åldersmognad skulle lärjungarna
då också hava avsevärt större förutsättningar att tillgodogöra sig1 lärlings O

O O O O

skolans undervisning.

Komine saken att ordnas på det sätt de sakkunniga tänkt sig, medförde
detta emellertid nödvändigheten av en bestämdare tidsreglering i fråga om
skolplikten. Därom yttra de sakkunniga:

Om emellertid både fortsättningsskola och lärlingsskola göras obligatoriska för den
minderårige och den ena skolan skall genomgås först, den andra sedan, blir det nödvändigt
att begränsa tiden för deras lärokurser, så att den sammanlagda skol pliktstiden
icke blir alltför lång och så att båda skolorna under normala förhållanden hinna
genomgås, innan lärjungen kommit över minderårighetsåldern 18 år, vid vilken ålder
skolplikten under alla förhållanden synes oss böra upphöra. Vi förmena, att en begränsning
av lärokurserna till i regel två år i var och en av de båda skolformerna
vore lämplig. Detta står ju också beträffande fortsiittningsskolan i huvudsaklig överensstämmelse
med folkundervisuingskommitténs förslag. Yad lärlingsskolan beträffar,
har ju 1907 års kommitté föreslagit två eller helst tre års lärokurs, men då skulle ju
också lärlingsskolan hava byggt direkt på folkskolans grund. Den större åldersmognaden
och de ökade förkunskaperna hos lärjungarna, om dessa förut genomgått fortsättningsskolan,
torde till fullo kompensera den av oss föreslagna begränsningen.

Beträffande frågan om de minderårigas normala ålder vid avgång från respektive
skolor vilja vi först erinra om folkuudervisningskonmiitténs förslag, att i folkskolestadgan
borde införas den bestämmelsen, att avgång från folkskolan icke får äga rum
tidigare än det kalenderår, då lärjungen fyller 13 ar, till vilket förslag vi ansluta oss.

Om den minderårige avgår från folkskolan det kalenderår, då han fyller 13 år,
och sedan genomgår den tvååriga fortsättniugsskolan, kommer han att avgå ur denna
det år, då han fyller 15 år. Fortsätter han sedan i den likaledes tvååriga lärlingsskolan,
bör han vara färdig med sin obligatoriska skolgång det år, då han fyller 17
år, en ålder, som ingalunda kan anses för hög och vid vilken han i de flesta fall icke
lär hava hunnit fullborda sin praktiska yrkesutbildning. I många fall komme väl eleverna
i lärlingsskolan att avgå från denna först vid 18 år, men även denna ålder
överskrider ju icke den, som av 1907 års kommitté angivits i dess förslag angående
skolplikt.

Skulle den minderårige under sin skolgång i fortsättningsskolan vinna anställning
inom hantverk eller industri, så lärer detta väl ej annat än i undantagsfall kunua ske
tidigare än vid 14 års ålder, och han skulle då vara skyldig att ännu ett år gå kvar
i fortsättniugsskolan. Att hans praktiska yrkesutbildning hos arbetsgivaren i sådant
fall komme att börja ett år tidigare än hans teoretiska utbildning i lärlingsskolan
torde väl få anses vara till mer gagn än skada. För ett effektivt tillgodogörande av
den teoretiska yrkesundervisningen är det nämligen alldeles nödvändigt, att lärlingen
har ett tillräckligt mått av grundläggande allmänna kunskaper att bygga på samt att
han därjämte förvärvat någon praktisk erfarenhet om arbetet inom det yrke, för vilket
han skall utbildas, och slutligen att han har en viss åldersmognad. Genom den av oss
föreslagna anordningen sättes lärlingen i tillfälle att vinna dessa nödvändiga förutsättningar.

Den farhåga, som från en del håll uttalats, att en viss skadlig dualism skulle
kunna uppstå därigenom, att lärlingen finge mottaga yrkesundervisning först i yrkes Bihang

Ull riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 87 käft. (Nr 96.) 14

Departementssakknnniga

om fortsättningsskolan.

106 Kungi. Maj :ts Nåd. Proposition Kr 96.

betonad fortsättningsskola och sedan i lärlingsskola, torde visa sig ogrundad, om fortsättningsskolan
får den läggning, som av oss i det föregående blivit angiven. Enligt
vår mening skulle undervisningen i en sådan fortsättningsskola tvärtom bliva en särdeles
lämplig förberedelse för den egentliga yrkesundervisningen i lärlingsskolan.

De sakkunniga anse sig sålunda böra föreslå, att skolplikten för
sådana minderåriga, som ägna sig åt hantverk och industri, må
som allmän regel omfatta både fortsättningsskola och lärlingsskola
med två års lärokurs i vardera, samt att skolplikten må
sträcka sig intill 18 års ålder, dock att den, som dessförinnan
genomgått sådan skola, som hans skolplikt avser, därmed må
anses hava fullgjort denna.

Från denna allmänna föreskrift anse de sakkunniga vissa undantag
böra göras. Till dessa skall jag senare återkomma.

Sedan de sakkunniga kommit till nu nämnda uppfattning av förhållandet
mellan fortsättningsskolan och lärlingsskolan, bygger sig i fortsättningen
systemet av ungdomsskolor upp för dem med stor klarhet och enhetlighet.
På fortsättningsskolan såsom den gemensamma bottenskolan för
samtliga ungdomsskolor reser sig ett treledat system av yrkesutbildningsanstalter:
lärlingsskolor, yrkesskolor och skolor för fortsatt vidgad speciell
fackutbildning. Och dessa anstalter tänka sig de sakkunniga, såsom längre
fram skall närmare utföras, inrättade ej blott för industri och hantverk
utan även för handel och husligt arbete. Vid sidan av denna mera reguljära
linje av ungdomsskolor bliva enligt de sakkunnigas mening för tillgodoseende
av mera tillfälliga behov, olika inom olika yrkesområden, vissa

andra mera fristående anstalter dessutom erforderliga.

£!> I

I fråga om de sakkunnigas ställning till enskildheterna av de olika
kommittéförslagen anser jag mig i detta sammanhang kunna inskränka
mig till följande meddelanden.

Vad först angår folkundervisningskommitténs förslag till fortsättnini/sskola,
vinner detta i stort sett starkt understöd av de sakkunniga. Till
dess ledande principer ansluta sig de sakkunniga obetingat. Den nuvarande
fortsättningsskolan kan enligt de sakkunnigas förmenande icke anses
fylla de krav, som måste ställas på densamma, varemot ett fortsättningsskolväsen,
ordnat och planlagt i enlighet med de av kommittén angivna
synpunkterna, otvivelaktigt skulle komma att utgöra ett verksamt
medel för ungdomens sedliga och intellektuella utveckling och dess fostran
till arbetskunnighet och medborgerlig duglighet.

Jag har redan antytt, att den gränsreglering, som de sakkunniga
föreslå, enligt sakkunnigas mening skulle göra det möjligt för fortsättnings -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 9(i.

107

skolan att, utan att uppgiva den av folkundervisningskonnuittén hävdade
yrkessynpunkten, likväl starkare betona såsom huvuduppgift bibringandet
av allmänt medborgerlig bildning.

I denna punkt yttra de sakkunniga följande:

I allt väsentligt äro vi ense med kommittén beträffande det framlagda programmets
allmänna innebörd, förutsättningarna för dess genomförande och begränsningen
i dess tillämpning. Att kommittén låtit yrkessynpunkten bliva det bestämmande i
detta program, måste anses som ett riktigt och lyckligt grepp. Kunskap om den yrkesuppgift,
som sysselsätter lärjungarna, är för dem av påtagligt värde och omedelbar
betydelse. Eu på lämpligt sätt avpassad och praktiskt anlagd undervisning om yrket
och de förhållanden, vilka därmed stå i samband, bör därför av dem kunna uppskattas
samt vara särskilt ägnad att tillvinna sig såväl lärjuugarnas som deras målsmäns
intresse. Yrkesuppgiften utgör även en synnerligen lämplig och väl behövlig samlingspunkt
för undervisningen i fortsättniugsskolan. Till denna böra lärokursens olika delar
anknytas och därigenom förbindas till ett sammanhängande helt. Inom fortsättniugsskolan
med dess jämförelsevis korta lärotid är eu sådan koncentration av undervisningen
nödvändig, om denna skall kunna bliva av någon verklig betydelse för lärjungarnas
utbildning.

Vi vilja dock framhålla vikten av att fortsättningsskola med yrkesbetonad undervisning
anordnas endast där de nödiga förutsättningarna äro för handen beträffande
kompetenta lärarkrafter, lärjungarnas föregående skolbildning, arbetslivet på orten samt
ekonomiska förhållauden och där, såsom det frambålles i folkskolöverstyrelsens utlåtande
över kommittéförslaget, sådan undervisning omfattas med förtroende av den allmänhet
och de myndigheter, som äro närmast intresserade av dessa skolor och deras verksamhet.
Det vore att beklaga, om yrkesfortsättningsskolor upprättades under sådana
förhållanden, att deras verksamhet komtne att misslyckas, och en i sig själv nyttig och
god skolform därigenom skulle förlora allmänhetens förtroende.

Särskilt torde försiktighet böra iakttagas i fråga om att i fortsättningsskolans
undervisning införa hantverks- och verkstadsarbete.

Såsom i det föregående framhållits, är det i huvudsak två syften man med ungdomens
fortsatta skolbildniug avser att vinna. Det ena är karaktärens daning i förening
med allmänt medborgerlig bildning, det andra är en grundlig yrkesutbildning.
Vi vilja, såväl med tanke på den ringa äldersmognaden hos fortsättningsskolans lärjungar
oeh deras bristande erfarenhet i fråga om yrkesarbete som ock med tanke på
att genomgåendet av dessa skolor skall vara obligatoriskt för så gott som all från
folkskolan utgående ungdom, kraftigt betona, att den allmänt medborgerliga bildningen
och karaktärsdaningen ovillkorligen måste bliva det väsentliga syftet med dessa skolor,
under det att den egentliga yrkesundervisningen måste anses tillhöra ett senare åldersstadium
och meddelas i särskilda därför avsedda läroanstalter. Fortsättningsskolans
betydelse med avseende på yrkesutbildningen bör enligt vårt förmenande framför allt
framträda däri, att den, för att använda folkskolöverstyrelsens uttryck, »för lärjungarna
ställer in yrkesarbetet i ett perspektiv, som låter det framstå i dess samhörighet
med övrig mäusklig verksamhet och klargör dess ideella värde, att den förmår meddela
allmänbildning genom fackbildniug och i sin arbetsundervisning inverka moraliskt och
socialt uppfostrande».

108

Departementssakkunniga

om den högre
folkskolan.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 90.

I regel bör den yrkesbetonade fortsättningsskolan meddela undervisning endast
om yrket och blott undantagsvis även i yrket. Den yrkeskännedom den kan meddela
är sålunda endast av förberedande art. Den kan följaktligen icke ersätta lärlings- eller
yrkesskolor och bör därför ingenstädes få utgöra något hinder för sådana skolors upprättande.

I detta sammanhang vilja yi framhålla, hurusom fortsättningsskolan har en viktig
uppgift att fylla och kan bliva till stort gagn genom att underlätta lärjungarnas
val av levnadsbana. Som förut påpekats, har sannolikt en stor del av fortsättningsskolans
lärjungar ännu icke bestämt sig för något visst levnadsyrke. Mycket ofta är
det rent tillfälliga omständigheter, som bliva avgörande vid yrkesvalet, på den grund
att de unga sakna nödig kännedom om förhållandena. Om fortsättningsskolan meddelade
sina lärjungar upplysningar beträffande de förutsättningar, som krävas för ett
frangångsrikt arbete inom skilda yrken, de villkor av olika art, under vilka arbetet
i dessa bedrives, samt de fortsatta utbildningsmöjligheter och framtidsutsikter, som
förefinnas på olika levnadsbanor, så skulle detta vara för dem svnnerliuen värdefullt
och i hög grad underlätta deras yrkesval, till gagn ej blott för dem själva utan även
för samhället i dess helhet.

Genom ett ordnat samarbete med den offentliga arbetsförmedlingen eller på annat
sätt bör fortsättningsskolan även medverka till lärjungarnas anställande inom arbetsområden,
för vilka de kunna anses hava de bästa förutsättningarna.

Av de sakkunnigas sätt att fatta fortsättningsskolans uppgift följer, att
de anse, att denna skola, vare sig den är yrkesbestämd eller icke, bör
inräknas till det allmänna folkundervisningsväsendet samt anslutas till och
ställas under överinseende av samma chefsmyndighet som detta, d. v. s.
folkskolöverstyrelsen.

1 sammanhang med behandlingen av frågan om fortsättningsskolan
uttala sig de sakkunniga, mera i förbigående, om den högre folkskolan och
s ställning, till övriga ungdomsskolor. Därom yttra de sakkunniga
följande:

För dem av folkskolans lärjungar, vilka efter avslutad skolkurs icke omedelbart
övergå till praktiskt arbete utan först vilja under eu längre eller kortare tid helt ägna
sig åt fortsatta skolstudier, synes den högre folkskolan hava en viktig uppgift att fylla.

I likhet med vad som i det föregående blivit föreslaget i fråga om lortsättningsskolan,
bör även den högre folkskolan anpassas efter de särskilda behov, som förefinnas
a den ort, där skolan är belägen. Pa vissa platser fyller den måhända bäst sin uppgift
genom att, såsom den hittills i allmänhet gjort, huvudsakligen meddela ett högre
mått av allmänt medborgerlig bildning, än vad folkskolan förmår giva. På andra
orter däremot motsvarar den bättre de förefintliga behoven, om den, utan att uppgiva
sitt allmänbildande syfte, söker bibringa lärjungarna en utbildning i mera praktisk
riktning. ^ Någon yrkesutbildning i egentlig mening kunna dessa skolor, såsom vi foru.
^ /ramhallit, visserligen icke meddela sina unga och om praktiskt yrkesarbete oerfarna
lärjungar, men genom att väcka deras intresse för och inrikta deras håg på de prak -

109

Kutujl. Maj:ts Nåd. Proposition Air ''J6.

tiska yrkena samt giva dem en för dessa förberedande utbildning kunna de säkerligen
för det flertal, som efter slutad skolkurs går ut i det praktiska livet, utgöra en vida
bättre förberedelse än sådana studier, som äro av enbart allmänbildaude karaktär och
vilkas slutmål är realskolexamen.

De sakkunniga uttala såsom sin mening, att en utveckling av de högre
folkskolorna i en mera praktisk riktning i anslutning till näringslivet vore
att föredraga och att det vore lyckligt, om de nya skolor av detta slag,
som komma att upprättas, mera planlades i syfte att fylla behovet av
praktisk utbildning än att i form av kommunala mellanskolor föra fram
till realskolexamen.

Högre folkskolor med undervisning i praktisk riktning borde i likhet
med fortsättningsskolorna anordnas för olika arbetsuppgifter. De för
sistnämnda skolor föreslagna bestämmelserna i fråga om läroämnen, lärare
i de fackliga ämnena samt förvaltning borde även i tillämpliga delar och
med tagen hänsyn till att de högre folkskolorna hava daglig undervisning
göras gällande för sådana mera praktiskt lagda skolor av detta slag.

Då en undervisning av här angiven art emellertid måste komma att
kräva större kostnader än dem, som hittills i allmänhet förekommit i
dessa skolor, borde sådana ändringar i de för statsunderstöd till högre folkskolor
gällande bestämmelserna vidtagas, att en ökning av detta understöd
möjliggjordes. I samband härmed syntes det även vara behövligt att
fullständiga dessa bestämmelser, så att de komma att innebära nödiga
garantier i fråga om skolornas förvaltning och inspektion.

Departementssakkunniga

om den tekniska
undervisningen.

I fråga om ordnandet av den lägre tekniska undervisningen ansluta
sig de sakkunniga, även vad enskildheterna beträffar, i väsentliga avseenden
till det av den tekniska kommittén framlagda förslaget.

Av de tre typer för lärlingsskolor, som av denna kommitté föreslagits,
nämligen den kompletterande, den förberedande .och den fullständiga, anse
de sakkunniga i likhet med kommittén den förstnämnda vara den, som
framför allt bör komma i fråga. De inom industri och hantverk anställda
minderåriga böra således även efter de sakkunnigas mening i regel erhålla
sm praktiska utbildning genom yrkesmässigt arbete under den enskilde
arbetsgivarens ledning, och skolans uppgift bör endast vara att bibringa
lärlingarna de teoretiska kunskaper och praktiska färdigheter, som arbetsgivaren
icke lämpligen kan meddela dem men som äro nödvändiga för
deras kommande yrkesverksamhet. I likhet med kommerskollegium finna
de sakkunniga lämpligast att benämna denna skoltyp helt enkelt lärling.sskolor.

Såsom jag redan förut nämnt, framhålla de sakkunniga önskvärdheten

Kung!. Maja* Nåd. Proposition Nr 96.

av att då lärlingsskolan efter de sakkunnigas förslag i regel skulle komma
att bygga på fortsättningsskolans kunskapsmått i de allmänna läroämnena,
denna skola också i högre grad, ån vad som blivit möjligt efter den tekniska
kommitténs förslag, konune att koncentrera sin undervisning på det
rent fackliga området.

Lärlingsskolan bör enligt de sakkunnigas mening vara en kommunal
institution med statsbidrag, fakultativ för kommunen med avseende på
inrättandet men obligatorisk för lärjungarna med avseende på besökandet.

Beträffande de föreslagna yrkesskolorna göra de sakkunniga följande
principiella uttalande:

Det torde få anses självklart, att den yrkesutbildning, som den unge
arbetaren kan förskaffa sig i lärlingsskolan, särskilt med hänsyn till lärjungarnas
relativt ringa åldersmognad och yrkeserfarenhet, ej kan omfatta
mer än ett visst för varje yrkesarbetare nödvändigt minimum. För intresserade
och framåtsträvande arbetare, som önska vidga sina kunskaper utöver
detta mått och därmed även vinna förutsättningar för mera ansvarsfulla
poster, vare sig som förmän inom industrien, mästare inom hantverket
eller arbetare med vissa mer krävande uppgifter, bör det därför finnas
särskilda skolor på ett högre plan än lärlingsskolorna, yrkesskolor. Uppenbart
är, att ett behov av dylika skolor föreligger såväl för arbetarna, vilka
genom dem skulle erhålla eu värdefull hjälp i sin strävan att arbeta sig
fram till ökad yrkesskicklighet och förvärvsförmåga, som för industrien,
vilken därigenom skulle beredas tillgång på dugliga förmän och skickliga
specialarbetare.

Såsom jag förut nämnt, hade tekniska kommittén föreslagit, att samtliga
nuvarande tekniska elementarskolor skulle ombildas till tekniska fackskolor
och att dessutom tgl del nya fackskoior skulle upprättas.

Kommerskollegium hade i sitt över kommitténs betänkande avgivna
utlåtande betonat, att ett starkt behov förelåge av den mera specialiserade
undervisning, som med fackskolorna avses, men uttalade samtidigt, att den
mera allmänt-tekniska undervisningen i de tekniska elementarskolorna icke
borde helt och hållet utbytas mot specialiserad fackskoleundervisning. Kommerskollegium
hade därvid anfört, att det för åtskilliga fabrikstjänstemän
och affärsmän förefunnes ett behov av allmänt tekniska kunskaper, som
ej kunde tillfredsställas genom fackskoleundervisning, samt att det funnes
många industriella företag, där arbetets specialisering ej vore så långt
driven, att den motiverade anställandet av specialutbildade ledare, utan
där det vore fördelaktigare att anförtro ledningen åt personer med all -

K ungt. MnjUx Säd. Proposition Nr 9 ti.

mänt teknisk bildning. För att behovet av på detta sätt utbildade personer
måtte bliva tillgodosett, borde eldigt kornmerskollegiets uttalande »ett
par av de nuvarande tekniska elementarskolorna bibehållas, om oek i moderniserad
form».

1 likhet med kommittén och koiumerskollegium förklara si» nu de
sakkunniga vilja kraftigt understryka behovet av tekniska fackskolor med
undervisningen specialiserad på var sina olika industriella områden.

Det synes självklart, såga de sakkunniga, att våra många olika och
ofta starkt specialiserade industrigrenar icke kunna vara till fullo betjänta
av de nuvarande tekniska elementarskolorna med deras fåtal linjer — en
mekanisk-, en byggnads- och eu kemisk-teknisk linje — vilka därtill a ro
i fråga om undervisningen relativt obetydligt specialiserade, och ej heller
kan man ifrågasätta ett sådant slöseri som att utrusta var och en av de
nuvarande fem tekniska elementarskolorna med samtliga de linjer, som
böra vara representerade. Behovet av en mera specialiserad undervisning
inom ett större antal olika fack tillgodoses tydligen på det mest praktiska
■mättet, genom att för de respektive facken upprätta särskilda skolor, fackskolor,
till behövligt antal.

Det behov av teknisk specialutbildning, som skulle tillgodoses »enom
de tekniska fackskolorna, utesluter emellertid enligt de sakkunnigas förmenande
ingalunda behovet av allmänt teknisk utbildning. Härom uttala
sig de sakkunniga på följande sätt:

„ Kommerskollegium liar belyst detta behov från näringarnas synpunkt genom att
såsom nyss nämndes, framhålla, att allmänt teknisk bildning är nödvändig för åtskilliga
fabnkstjänstemäu och affärsmän ävensom för dem, som skola handhava ledningen
av smärre industriella företag med föga specialiserad verksamhet.

Vi finna för vår del dessa synpunkter fullt riktiga och vilja i anslutning därtill
ytterligare anföra, att det på de industriella företagens kontor i stor utsträckning behoves
bitraden, vid vilkas första anställning man ingalunda begär, att de genom flerårigt
yrkesarbete i förening med specialiserade studier skola Lava förvärvat någon
»rundlig utbildning inom ett visst fack, utan av vilka man framför allt fordrar, att
de skola aga en god grundläggande skolbildning av den art och omfattning, att de
med lätthet kunna sätta sig in i och utföra enklare förekommande aifärs- säväl som
ntkonforsarbeten samt att de deltagit i praktiskt industriellt arbete så pass mycket,
att de ej sta alldeles främmande för detta arbete. Ofta föredrager man till sådana
platser yngre personer, som nöja sig med en relativt blygsam begynnelselön; småningom
kunna dessa sedan arbeta sig upp till mera ansvarsfulla och följaktligen bättre betyda
befattningar. Särskilt för arbetet med försäljning av industriens produkter, upparbetande
av nya avsättningsområden för desamma, meningsutbyte med kunder och bestallare
rörande tillverkningarnas tekniska beskaffenhet, användbarhet och pris, med
ett ord för förmedlingen av förbindelsen mellan det industriella företaget och dess
afnämare, hava dylika personer en synnerligen viktig uppgift att fylla. Förutom ällmänt
teknisk bildning behöva de emellertid även en avsevärd merkantil utbildning i

112

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

förening med en viss allmänbildning. Vi äro av den meningen, att detta behov bäst
kan tillgodoses medelst läroanstalter, som, byggande på ett förut inhämtat kunskapsmått
ungefär motsvarande realskolexamen, under eu treårig lärokurs meddela allmänteknisk
samt därjämte merkantil bildning. För dessa läroanstalter, som ju i flera avseenden
skulle likna de nuvarande tekniska elementarskolorna och som lämpligen böra
åstadkommas därigenom, att några av dessa bibehållas ehuru med undervisningen omlagd
i nyss antydd riktning, få vi föreslå benämningen tekniska gymnasier.

Vi hava med vad härovan anförts visat, att upprättandet av tekniska gymnasier
är synnerligen väl motiverat med hänsyn till industriel behov, men vi vilja även se
saken från de blivande lärjungarnas och deras målsmäns sida. Sannolikt komma dessa
skolors lärjungar att till en väsentlig del utgöras av sadana ynglingar, som avlagt
realskolexamen eller genomgått ett motsvarande antal klasser vid allmänt läroverk
och som äro i tillfälle att ägna ytterligare ett mera begränsat antal år åt skolstudier.
Flertalet ynglingar i denna ställning stå ännu ovissa i fråga om valet av levnadsbana.
Många hava kanske klart för sig, att de helst borde ägna signat något av de praktiska
yrkena, men då såväl de själva som deras malsmän i manga tall sakna förutsättningar
att bedöma, vilken speciell näringsgren, som för dem skulle vara lämpligast
att välja, blir resultatet ofta nog. att studierna fortsättas med studentexamen soin mal
och att valet av levnadsbana därmed uppskjutes. Det klagas icke utan skäl på att
det för närvarande råder överproduktion av studenter, och medgivas måste, att för
dem, som icke skola fortsätta studierna vid universitet eller högskolor utan ga direkt
ut i det praktiska livet, studierna i de högre allmänna läroverkens gymnasier jämte
avläggande av studentexamen i eu mängd ämnen, av vilka en stor del icke har någon
som helst praktisk tillämpning, ingalunda utgör den ändamålseuligaste förberedelsen
för den blivande levnadsbanan. Ofta nog förekommer det emellertid, att ynglingar
på det åldersstadium, som normalt motsvarar realskolexamen, ådagalägga eu utpräglad
lust och fallenhet för att, som man säger, »gå den tekniska vägen», d. v. s. ägna sig
åt de industriella yrkena. Med särskilt framträdande intresse för matematik och naturkunnighet
jämte goda anlag för ritning och teckning förena de ej sällan eu anmärkningsvärd
brist på intresse och häg för de mera »klassiska» ämnena. Nu kan det
visserligen i åtskilliga fall hända, att en yngling redan vid detta åldersstadium är i
stånd att definitivt besluta sig för ett visst bestämt industriellt fack, detta särskilt
om föräldrar och anhöriga härutinnan kunna lämna honom råd och stöd, och i dylikt
fall kan och bör han, efter att under tillräckligt lång tid hava praktiskt arbetat inom
just detta fack och därtill, i den mån så betiunes nödigt, kompletterat sina kunskaper,
söka sig in vid den tekniska fackskola, som motsvarar ifrågavarande industrigren. Oftast
torde det emellertid ställa sig så, att både ynglingarna och deras målsmän sakna tillräcklig
kännedom om de olika industrigrenarnas olika natur och, vilket kanske är det viktigaste,
om de utkomstmöjligheter, som inom olika fack stå till buds, för att ett definitivt
beslut i denna fråga skall kunna fattas. För ynglingar i denna situation hava
de nuvarande tekniska elementarskolorna varit vägen till de industriella yrkena. Bland
de tre linjer, som finnas vid dessa skolor, hava ynglingarna ej behövt göra sitt slutgiltiga
val, förrän de under en avsevärd del av lärotiden deltagit i undervisningen,
och °i de fall, då valet gjorts mera på måfå, har det varit eu fördel, att specialiseringen
i studierna ej vant starkare, än att de efter att hava kommit ut i det praktiska
livet ofta kunnat välja ett annat fack än det, för vilket deras skolutbildning
närmast varit avsedd. Utgången av valet har dä i regel dikterats av lagen om tillgång
och efterfrågan. Av det anförda framgår, att det även med hänsyn till de unga

113

Kungl. Majits Nåd. Proposition Nr 96.

mfiste anses icke vara välbetänkt att helt och hållet slopa den allmän-tekniska undervisning,
som hittills lämnats i de tekniska elementarskolorna. Att emellertid bibehålla
den uppdelning i tre linjer, som förekommer vid dessa, synes i och med fackskolornas
upprättande icke blott onödigt utan även olämpligt, enär de ynglingar, som hava definitivt
beslutat sig för ett visst fack, böra anlita vederbörande fackskola.

Vi vilja i detta sammanhang påpeka, att de tekniska gymnasierna enligt vårt
förmenande även i många fall kunde bliva till gagn för ynglingar, som ämna ägna
sig åt andra yrken än de rent industriella. Av allmänt teknisk och merkantil bildning
förefinnes i vår tid ett mycket framträdande behov. Så torde t. ex. en blivande
jordbrukare eller en blivande tjänsteman vid tullen, intendenturen etc. hava vida mer
nytta av sådana kunskaper, som skulle meddelas i ett tekniskt gymnasium, än av dem
han på samma tid kan förvärva i ett real- eller latingymnasium.

Som skäl för den av oss föreslagna benämuingen tekniska gymnasier må anföras,
att dessa läroanstalter skulle bygga på väseutligen samma kunskapsmått som de högre
läroverkens gymnasier, räknat frän och med andra ringen vid dessa, och deras genomgående
kräva ungefär samma tid. Läroämnena skulle visserligen till större deleu bliva
av annan art, och det skulle i fråga om uudervisniugeus innehåll och ändamål bliva
en vida större skillnad mellan ett tekniskt gymnasium och ett realgymnasium än
mellan detta och ett latingymnasium, men den bildningsnivå, som med hänsyn till
undervisuingens omfattning skulle uppnås, torde bliva ungefär enahanda. En motsvarighet
finnes också redan i benämningen handelsgymnasier.

Det system av skolor, som skulle avse utbildning för industri och
hantverk, skulle sålunda enligt de sakkunnigas förslag omfatta

dels lärlingsskolor, avsedda för alla minderåriga yrkesarbetare inom
dessa näringar, jämte yrkesskolor för dem, som ville ytterligare vidga sina
kunskaper och därmed ernå ökad yrkesskicklighet, vinna kompetens såsom
förmän eller mästare in. m.,

dels på ett högre plan tekniska fackskolor med strängt specialiserad
undervisning jämte tekniska gymnasier med allmän-teknisk och merkantil
undervisning.

Det förslag, som tekniska kommittén framlagt, omfattar, som jag förut
nämnt, även ett par särskilda skolor, nämligen tekniska skolan i Stockholm
och statens normalskola för yrkesundervisningen, av vilka den förra skulle,
såsom förut nämnts, omorganiseras till en skola för konsthantverk och
konstindustri, den senare avse att, på samma gång den ombesörjde en väsentlig
del av yrkesundervisningen i Stockholm, utgöra en lärarutbildningsanstalt
samt en mönster- och försöksskola på yrkesundervisningens område.
Kommitténs förslag tillstyrkes av de sakkunniga, under särskilt betonande
av att upprättandet av en normalskola bör utgöra en av de första och viktigaste
åtgärderna för lärlings- och yrkesskolväsendets ordnande i riket.

Vad slutligen angår den centrala ledningen av det lägre tekniska un*
dervisningsväsendet, föreslår, såsom jag förut omnämnt, tekniska kommittén

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 87 käft. (Nr 96.) 15

Departementssakkunniga

om handelsundervisningen.

114 Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition Nr 96.

tillsättandet av en särskild överstyrelse. Till detta förslag ansluta sig de
sakkunniga. För den ifrågasatta överstyrelsen föreslå de benämningen
överstyrelsen för yrkesundervisningen.

Vad beträffar den lägre handel sundervisningen förklara sig de sakkunniga
icke kunna i samma utsträckning som skett i fråga om fortsättningsskolorna
och de lägre tekniska läroanstanstalterna ansluta sig till det
av de särskilda kommitterade utarbetade förslaget.

Som jag redan förut omnämnt, föreslå handelsundervisningskommitterade
för det lägsta stadiet av handelsundervisning två slag av skolor, nämligen
tvååriga och ettåriga handelsskolor. I de förra skulle lärjungarna intagas
direkt från en sexårig folkskola utan att äga någon praktisk erfarenhet
om handelsyrket; för inträde i de senare skulle fordras att hava varit anställd
i praktisk verksamhet två år och att hava genomgått fortsättningsskola.
Båda slagen av skolor skulle vara dagskolor, d. v. s. lärjungarna
skulle ägna sin tid odelat åt skolarbetet. Förutom i dessa båda skoltyper
skulle handelsundervisning på lägsta stadiet meddelas även i de av kommitterade
föreslagna handelskurserna, men då anordnad så, att studierna
kunde bedrivas samtidigt med förvärvsarbetet.

Vad först beträffar de föreslagna tvååriga handelsskolorna, göra de
sakkunniga det uttalandet, att de anse dessa skolor olämpliga såsom handelsutbildningsanstalter
i egentlig mening och att dessa sålunda icke böra
upptagas på programmet för den lägre handelsundervisningens ordnande.
För denna sin uppfattning anföra de såsom skäl följande:

Vi hava förut vid behandlingen av lärlingsskolorna för industri och hantverk
betonat, att det för ett effektivt tillgodogörande av teoretisk yrkesundervisning fordras,
att lärjungen har ett nödigt mått av grundläggande allmänna kunskaper att bygga
på, en viss åldersmognad samt därjämte någon praktisk erfarenhet om arbetet inom
det yrke utbildningen avser. Dessa synpunkter äga otvivelaktigt tillämpning även
beträffande handelsyrket. Att kommitterade även i huvudsak dela denna åsikt framgår
av deras yttrande, att lärjungarna i den föreslagna ettåriga skolan »på grund av
sina större praktiska förutsättningar och med den större målmedvetenhet och det starkare
intresse, varmed sådana personer i allmänhet bedriva sina studier, skola kunna
bibringas en utbildning, som i det hela sett icke blir nämnvärt underlägsen deras,
vilka direkt frän folkskolan övergå till och genomgå en tvåårig handelsskola».

Uppslaget till de tvååriga, direkt på en sexårig folkskolekurs byggda handelsskolorna
synas kommitterade hava erhållit från några av de högre folkskolorna jämte
s. k. borgarskolor, vilka bygga direkt på folkskolan och i vilka på sina håll haudelsundervisning
meddelas.

Yi finna det för vår del mycket lämpligt, att de högre folkskolorna, som ju
äro avsedda för sådana från folkskolan avgående lärjungar, vilka äro i tillfälle att
ägna någon kortare eller längre sammanhängande tid åt fortsatta studier, börjat på
sitt program upptaga undervisning i praktiska ämnen, däribland särskilt handelsunder- •

115

Kung!. Maj:ts Såll. Proposition Nr 96.

visning. Men vi vilja betona, att den yrkesundervisning, som på detta sätt bibringas
så unga lärjungar utan någon som helst praktisk erfarenhet av yrkesarbete, aldrig kan
bliva någon yrkesutbildning i egentlig mening. Därtill äro lärjungarna för unga och
för oerfarna. Dylika skolors undervisning måste snarare hava till uppgift att vända
lärjungarnas håg till och inrikta deras intresse på de praktiska yrkena och att i övrigt
bibringa dem allmänt medborgerliga kunskaper samt verka karaktärsdanande och
uppfostraude. Att så ock är händelsen synes framgå av de för eu del dylika skolor
gällande undervisningsprogrammen. Dessa skolor torde därför böra närmast anses
besläktade med de yrkesbetonade fortsättuingsskolorna. Huvudsakliga skillnaden är
den, att de förra giva sina lärjungar full sysselsättning, under det de senare endast
till en ringa del upptaga sina lärjungars tid, som i övrigt kan användas till förvärvsarbete.

De sakkunniga anse sig böra i stället föreslå upprättande av handelslärlingsskolor
och hand elsyrkef skolor i huvudsaklig överensstämmelse med
motsvarande läroanstalter för industri och hantverk. Enligt de sakkunnigas
mening bör den minderårige, som ämnar ägna sig åt handelsyrket, efter
avslutad folkskolekurs först genomgå den obligatoriska tvååriga fortsättningsskolan,
helst en sådan med undervisning i anslutning till handel.
Under tiden kan han vinna anställning i yrket och sålunda få pröva sina
praktiska anlag för detta. Efter fullgjord fortsättningsskolplikt och förutsatt,
att han erhållit stadigvarande sysselsättning i handelsyrket, bör han
sedan genomgå en handelslärlingsskola, om dylik finnes på platsen.
Handelslärlingsskolan bör i överensstämmelse med de föreslagna lärlingsskolorna
för industri och hantverk vara en kommunal institution med
statsbidrag, fakultativ för kommunen med avseende på inrättandet men
obligatorisk för lärjungarna med avseende på besökandet.

Sitt förslag i denna punkt motivera de sakkunniga på följande sätt:

Som skäl för denna anordning må anföras, att de i handel anställda minderåriga
ovillkorligen måste anses vara i lika stort behov av skolans fostrande inflytande samt
av verklig yrkeskunskap som de inom industri och hantverk anställda. Något ordnat
lärlingssystem tillämpas visserligen i allmänhet icke inom handelsyrket, meu detta
måste i själva verket anses vara ett allvarligt missförhållande, som bör avskaffas. Det
förekommer numera ej sällan, att springpojkar, som anställas vid 13—14 års ålder,
sedermera, i stället för att småningom användas till mer ansvarsfulla göromål, varigenom
de kunde inhämta praktisk kännedom om handelsyrket, under allt för lång
tid, ända till 3—4 år, få ägna sig uteslutande åt sådana sysslor, att de egentligen
ingenting få lära sig. Också klagas det från arbetsfönnedlingsanstalterna över de
stora svårigheter, som möta, då det gäller att skaffa lämplig anställning åt dylika
personer, när de vid 18—19 års ålder äro för gamla att längre vara springpojkar och
samtidigt sakna varje tillstymmelse till utbildning i något som helst yrkesarbete. Såsom
kommitterade i sitt betänkande omnämna, har ett ordnat handelslärlingssystem
ansetts nödvändigt och blivit infört i ett stort antal andra länder, och det torde
knappast råda något tvivel om att eu liknande anordning är behövlig även hos oss.

De minderårigas behov av utbildning motsvaras av ett lika starkt framträdande

116

Kutigl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

behov från bandelsnäringens egen synpunkt. Att, såsom nu ofta sker, personer, vilka
ej erhållit någon utbildning för handel och ofta sakna de mest elementära begrepp
rörande ordnad bokföring, affärskorrespondens, gällande förordningar för handel o. s. v.,
starta handelsföretag och driva affärsrörelse vållar ej sällan stora skador för affärslivet.

På grund härav synes knappast någon tvekan kunna råda därom, att handelslärlingsskolorna
böra vara obligatoriska för lärjungarna, så att pa de platser, där
dylika skolor varda upprättade, de också komma att genomgås av samtliga i handel
anställda minderåriga.

Införes lärlingsskolplikt inom industri och hantverk, synes det även ur en annan
synpunkt nödvändigt att också göra handelslärlingsskolorna obligatoriska. Det kan
nämligen eljest befaras, att friheten från skoltvång inom handelsyrket i och för sig
kunde bidraga till att locka ett alltför stort antal minderåriga in på denna levnadsbana
till förfång för rekryteringen inom de produktiva yrkena. Tillströmningen till
haudelsmannabanan kommer säkerligen, även om skolplikt införes, att framgent som
hittills bliva mer än tillräcklig.

Beträffande lärokursens längd i handelslärlingsskolan torde det visserligen vara
omöjligt att på två år med ett fåtal timmar i veckan hinna inhämta mer än ett
minimum av de kunskaper, som äro nödvändiga för dem, som skola ägna sig åt handelsyrket,
men det torde ej gärna kunna sättas i fråga att utsträcka den obligatoriska
kursen över mer än två år.

I fråga om de av de sakkunniga föreslagna yrkesskolorna Jör handelsundervisningen
yttra de följande:

Såsom förut blivit nämnt, skulle handelslärlingsskolorna ej kunna meddela mer
än blott ett minimum av handelsutbildning, nödvändigt för alla i handelsyrket anställda,
men otillräckligt för en stor del av dem. För dem, som vilja vidga sitt kunskapsmått
och därmed skaffa sig ökad kompetens, böra handehyrkesskolor, motsvarande
de industriella och hantverks-yrkesskolorna, upprättas. 1 dessa handelsyrkesskolor
bör anordnas dels i form av handelsyrkeskurser en på handelslärlingsskolans
kunskapsmått byggd fortsatt undervisning, avseende att giva en sådan utbildning,
som lämpligen erfordras för idkande av eller anställning i handelsrörelse av mindre
omfattning eller skötande av jämförelsevis mindre krävande platser på kontor eller
lager, dels i form av special- eller ämneskurser undervisning i enstaka ämnen eller
grupper av ämnen, som kunna vara av särskild betydelse för den enes eller andres
verksamhet. Sistnämnda kurser skulle givetvis vara avsedda för personer med god
praktisk erfarenhet inom handelsyrket samt för övrigt i huvudsak motsvara de av
1913 års kommitterade föreslagna handelskurserna.

Handelsyrkesskolorna torde i regel böra vara kommunala institutioner; endast
mera undantagsvis torde de komma att upprättas på enskilt initiativ.

För det stadium av den lägre handelsundervisningen, som ligger närmast
över yrkesskolan, skulle sörjas genom de av statsmakterna under
de senare åren redan beslutade handelsgymnasierna, för vilka jag förut
redogjort. (Jfr sid. 29, 30.)

117

Rungl. MajUs Nåd. Proposition Nr i)(i.

Rörande behövligheten av do föreslagna ettåriga handelsskolorna yttra
de sakkunniga följande:

Behovet av lägre haudelsundervisning bör i överensstämmelse med det förut
anförda normalt tillgodoses genom handelslärlings- och handelsyrkesskolor, i vilka
undervisningen är så ordnad, att lärjungarna kunna sköta skolarbetet jämsides med
sina anställningar i affärslivets tjänst, en utbildningsgång, som med avseende på det
lägre stadiet inom yrkesundervisningens område bör anses vara den lämpligaste.
Givetvis blir det dock för en avsevärd del av de personer, som ägna sig åt handel,
icke möjligt att jämsides med sitt förvärvsarbete bevista dessa skolor. Så är i allmänhet
fallet med dem, som äro anstiillda i affärer på landet eller i små samhällen, där
lärlings- och yrkesskolor icke bliva upprättade. Många av dessa torde visserligen
komma att begagna sig av den utvägen att under ett par tre år taga anställning i ett
samhälle, där skolor av det nyssnämnda slaget finnas, och där genomgå desamma,
men för en stor del faller sig detta olägligt eller rent av omöjligt. För dylika personer,
vilka äga tillräcklig erfarenhet inom handelsyrket, nödig åldersmognad och det
kunskapsmått i allmänna grundläggande ämnen, som inhämtas i folkskolan jämte den
obligatoriska fortsättuingsskolan, bör det finnas möjlighet att vid en skola, där de få
odelat ägna sin tid åt studierna, i en samlad kurs erhålla den utbildning, varav de
äro i behov. För detta ändamål böra ettåriga handelsskolor i huvudsaklig överensstämmelse
med kommitterades förslag upprättas på lämpliga platser och i nödigt antal.
I dessa skolor kunde lärjungarna bibringas en utbildning av samma omfattning som
den, vilken skulle erhållas i eu tvåårig handelslärlingsskola jämte därpå följande yrkeskurs
i en handelsyrkesskola. Man kunde visserligen tänka sig inrättande av dagskolor
med kortare kurs än ett år och med en undervisning av endast den omfattning,
som skulle förekomma i en handelslärlingsskola, men detta torde vara olämpligt. I en
skola, vars bevistande är frivilligt och därtill måste medföra avsevärda utgifter för
lärjungarna, bör undervisningen icke inskränkas till att omfatta endast det minimum,
som kan medhinnas i den obligatoriska och avgiftsfria lärlingsskolan och som för en
stor del av lärjungarna är otillräckligt, utan den bör giva en för det stadium, varom
här är fråga, till omfattning och innehåll fullt tillfredsställande utbildning.

De ettåriga handelsskolorna, vilka böra avse att fylla behovet inom större områden
än enstaka kommuners, kunna vara antingen kommunala eller enskilda läroanstalter.
Möjligen kan det visa sig nödvändigt i vissa fall, att staten upprättar och
helt bekostar dylika skolor.

Beträftande administrationen av de föreslagna handelsutbildningsanstalterna
föreslå de sakkunniga, att varje skolas ledning närmast skall
handhavas av en lokal styrelse och att ledningen av hela det lägre handelsundervisningsväsendet
anförtros åt samma överstyrelse som det lägre
tekniska undervisningsväsendet.

De sakkunniga yttra härom:

Ett samordnande av dessa båda grenar av yrkesundervisning torde, om det av
oss föreslagna skolsystemet bleve genomfört, vara icke blott lämpligt utan även komma
att visa sig nödvändigt. De kommunala lärlings- och yrkesskolorna, vare sig de avse
att tjäna handeln, industrien eller hantverket, torde sannolikt i fråga om orgauisation,

Departementssakkunniga

om undervisning
i husligt
arbete.

118 Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 96.

lokaler m. m. komma att behandlas i ett sammanhang av vederbörande kommunalstyrelse.
De bestämmelser rörande lärliugsskolplikteu, som behöva utfärdas, torde
även böra bliva sins emellan likartade, vare sig dessa skolor tjäna det ena eller det
andra syftet, och i flertalet fall torde det dessutom komma att visa sig mest ändamålsenligt
att ställa samtliga de i eu kommun upprättade lärlings- och yrkesskolorna
under en gemensam lokal styrelse, där givetvis såväl de industriella och hantverksyrkena
som handelsyrket böra vara representerade. Under sådana förhållanden kan
det ej vara lämpligt, om ens möjligt, att uppdela den centrala ledningen, som ju
skall granska och stadfästa skolornas läroplaner och reglementen, avgiva yttranden
angående statsbidragens fördelning m. m , på två skilda chefsmyndigheter. Som i inledningen
nämnts, ifrågasätta också 1913 års kommitterade, att en framtida central
styrelse för den lägre handelsundervisningen bör förenas med den föreslagna centrala
styrelsen för den lägre tekniska undervisningen. I det vi sålunda upptaga denna av
kommitterade framkastade tanke, vilja vi även uttala, att det enligt vårt förmenande
finnes åtskilliga skäl för att, som de kommitterade antyda, även anförtro den centrala
ledningen av navigationsskolorna åt samma överstyrelse.

Slutligen innefattar de sakkunnigas betänkande även förslag till läroanstalter
för det husliga arbetet. De sakkunniga omnämna, att de under
arbetets gång fått anledning att upptaga till behandling även frågan om
undervisning i husligt arbete för kvinnor och särskilt för dem, som skola
ägna sig åt husliga svsslor såsom förvärvsarbete:

Härom yttra de sakkunniga bland annat följande:

Vad angår de kvinnliga minderåriga, som hava för avsikt att förtjäna sitt uppehälle
medelst husligt arbete såsom tjänarinnor i hemmen, hava dessa på den egentliga
landsbygden och väl mångenstädes även i städer och andra samhällen under uppväxtåren
i sina egna hem hitintills i allmänhet erhållit så mycken undervisning i husliga
sysslor, att de hjälpligen kunnat göra skäl för sig, då de kommit ut och tagit anställning
hos andra. Denna utbildning visar emellertid eu tydlig tendens att bliva alltmera
sällsynt och otillräcklig. —--Det är att hoppas, att folkskolan och fortsätt ningsskolan,

i den mån deras knappt tillmätta lärotid och den ringa åldersmognaden
hos deras lärjungar det medgiva, skola genom den undervisning i husligt arbete, som i
dem meddelas, kunna åvägabringa en viss förbättring i dessa förhållanden. Någon egentlig
kompetens att på egen hand sköta de viktigare husliga arbetena kan dock givetvis
icke vinnas i dessa skolor. För detta ändamål tarvas en vida grundligare utbildning.

De flickor, om vilka det här är fråga, nödgas ofta av ekonomiska skäl att redan
tidigt ägna sig åt förvärvsarbete och äro därför i regel hänvisade att samtidigt med

detta skaffa sig den utbildning de behöva.---Man torde kunna antaga, att ett

likställande av tjänarinneyrket med övriga yrken i fråga om utbildning skulle vara ägnat
att göra dylika anställningar mera tilldragande samt öka tillgången på duglig arbetshjälp
i hemmen, varjämte ett dylikt likställande kanske även skulle bidraga att höja
ifrågavarande yrkesgrupps sociala anseende. Förbättrade utbildningsmöjligheter på det
husliga arbetets områden skulle dessutom vara av synnerligen stor betydelse för samhället
i dess helhet därigenom, att man med desamma vunne, att av de kvinnor, som
ingå äktenskap, en vida större del, än vad nu är fallet, komme att vara i besittning
av nödiga kunskaper för att sköta ett hem.

119

Kungi. Maj:ls Nåd. Proposition Pir 96.

För ifrågavarande utbildning kunna i huvudsak två olika vägar anlitas. Den ena
är att lata utbildningen helt och hållet försiggå inom en skola, som tar lärjungarnas
tid helt i anspråk, ''till upprättande av dylika skolor för husinodersutbildning
med ettårig lärokurs bar 1917 års riksdag beviljat statsbidrag. Till samma kategori
höra även lanthushållsskolorna jämte eu mängd enskilda kurser och skolor för
husinodersutbildning. Deu andra utvägen är att upprätta skolor med undervisningen
sa ordnad, att lärjungarna kunna sköta skolarbetet jämsides med förvärvsarbetet. Dessa
skolor skulle .sålunda bliva av samma typ som de förut föreslagna lärlings- och yrkesskolorna
och torde också böra benämnas på samma sätt som dessa.

Av de båda angivna utvägarna synes de sakkunniga den sistnämnda företrädesvis
höra anlitas. Det torde nämligen vara alldeles självklart, att om hela den kategori
av ^ kvinnliga minderåriga, varom här är fråga, skulle utbildas i skolor, som under eu
ettårig lärokurs helt toge deras tid i anspråk, utbildningen skulle bliva alldeles för dyrbar,
vare sig utgifterna skulle bestridas av allmänna medel eller av lärjungarna själva.
Sannolikt komme dessa skolor att besökas i övervägaude grad av de ekonomiskt bättre
ställda. De mindre bemedlade eller obemedlade skulle i dem kunna vinna intiäde endast
i den givetvis mycket begränsade utsträckning, som betingades av stipendier, friplatser
och dylikt, genom vilka de kunde komma i åtnjutande av icke allenast fri undervisning
utan även fritt uppehälle, helt eller delvis, under den tid lärokursen påginge.

De sakkunniga anse sig därför för tillgodoseende av utbildning i husligt
arbete i första rummet böra föreslå upprättandet av lärlings- ock yrkesskolor.

Lärlingsskolornci borde i allt väsentligt likställas med övriga lärlingsskolor,
vilket skulle innebära bl. a., att skolplikt även infördes i dessa skolor
och att arbetsgivaren ålades att bevilja för skolgången nödig ledighet.

Om de betänkligheter, som en sådan anordning skulle kunna tänkas
framkalla, yttra de sakkunniga:

Vid första påseendet förefaller detta måhända att vara ett allt för starkt ingripande
i hemförhållandena, som skulle vålla oöverkomliga svårigheter. En närmare undersökning
torde dock giva vid handen, att dessa svårigheter ej äro av någon avgörande
betydelse och att de mer än väl uppvägas av de fördelar, som skulle viunas. I
fråga om dessa lärlingsskolor skulle vederbörande kommun, liksom i fråga om andra
sådana, äga att besluta om deras upprättande ävensom att utfärda närmare bestämmelser
rörande skolplikten, och man torde under sådana förhållanden kunna vara viss om

att nödig försiktighet vid förslagets genomförande varder iakttagen. I de allra flesta
av de familjer, där man nöjer sig med att anställa en enda och därtill minderårig
hjälpreda, gives det säkerligen möjlighet att reda sig denna hjälp förutan under
den tid av en hel eller två halva dagar i veckan, som skolarbetet skulle omfatta. I
de enstaka fall, där detta är omöjligt, finge man vid anställning av tjänstfiicka se till,
att denna redan fullgjort sin lärlingsskolplikt. Äro flera tjänarinnor anställda i samma
familj, torde väl i allmänhet ej mer än eu befinna sig på det åldersstadium, som skolplikten
skulle omfatta, men även om så vore händelsen, finnes ju den möjligheten att

låta flickorna besöka skolan på olika veckodagar.

120

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

Deri utbildning, som erhålles genom att under två år, jämsides med
det praktiska utförandet av husliga sysslor hos arbetsgivaren, deltaga i
lärlingsskolans undervisning, bör enligt sakkunnigas mening för flertalet
flickor vara tillräcklig. Emellertid finnas en mängd befattningar, där det
i en eller annan särskild gren av husligt arbete kräves speciell yrkesskicklighet
till den omfattning, att nödig kompetens ej kan vinnas enbart i lärlingsskolan.
För att bereda tillfälle till förvärvande av dylik speciell yrkesskicklighet
böra, mena de sakkunniga, yrkesskolor med specialkurser i
särskilda grenar av det husliga arbetet upprättas.

Liksom fallet är med den lägre handelsundervisningen, förefinnes enligt
de sakkunnigas mening även i fråga om undervisningen i det husliga
arbetet behov av vissa skolor utanför ramen av systemet, skolor av mera
tillfälligt slag. Därom säga de sakkunniga:

Medelst de av oss föreslagna lärlings- och yrkesskolorna för husligt arbete bör
behovet av ifrågavarande utbildning i städer och liknande samhällen normalt tillgodoses,
och några andra läroanstalter på det husliga arbetets område synas icke vara behövliga,
där dylika skolor i erforderlig utsträckning varda upprättade. I mindre samhällen
eller på landsbygden kunna lärlings- eller yrkesskolor med på sådant sätt ordnad
undervisning, att skolarbetet kan försiggå jämsides med förvärvsarbetet, emellertid
ej gärna komma i fråga. För att där fylla behovet av utbildning i husligt arbete
fordras läroanstalter med undervisningen koncentrerad på kortare tid, under vilken
lärjungarna odelat ägna sig åt skolarbetet. En typ av dylika skolor bilda lanthushål
Isskolor na, vilka äro avsedda för i egentliga lanthushållsgöromål sysselsatta kvinnor.
Enligt vårt förmenande borde på landsbygden ytterligare upprättas skolor, avsedda flöde
kvinnor, som där äro sysselsatta i husligt arbete utan att dock vara berättigade till
inträde i lanthushållsskola. Under förutsättning av nödig åldersmognad hos lärjungarna
i förening med ett visst mått av föregående praktisk erfarenhet i husligt^arbete
torde lärokursens längd i dylika hushållsskolor kunna inskränkas till ett halvt år eller
något mindre. På åtskilliga håll torde det visa sig lämpligt att för samma ändamål
anordna ambulatoriska kurser av även kortare varaktighet och upptagande vissa speciella
grenar av det husliga arbetet såsom matlagning, konservering och dylikt.

Vad angår de av 1917 års riksdag beslutade ettåriga husmodersskolorna, synes
oss dessas uppgift vara i någon mån oklar. Enligt de bestämmelser, som utfärdats för
dessa skolor, skulle de förläggas till städer och industrisamhällen, men som vi redan
förut framhållit, skulle de därstädes bliva överflödiga, så vida vårt förslag om lärlingsoch
yrkesskolors upprättande vinner beaktande. I fråga om saväl ‘inträdesfordringar
som undervisningsplaner giva de utfärdade bestämmelserna vid handen, att de ettariga
husmodersskolorna närmast skulle motsvara vad 1907 års kommitté för den lägre tekniska
undervisningen kallat »fullständiga lärlingsskolor». Utbildningen torde dock för
lärjungarna ställa sig så pass dyrbar, att dessa skolor snarare skulle komma att tillgodose
det behov av praktisk utbildning för skötandet av ett eget hem, som förefinnes
hos medelklassens flickor, än att bliva egentliga yrkesutbildningsanstalter för dem,
som skola förtjäna sitt uppehälle genom husligt arbete. Under sådana förhållanden

121

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

torde ifrågavarande skolor, så vida de skola bibehålla den prägel, som de genom nuvarande
bestämmelser åsatis, framgent liksom hittills böra vara enskilda läroanstalter.

Man kan emellertid tänka sig även en annan uppgift för dessa skolor. I likhet
med de föreslagna ettåriga handelsskolorna skulle de nämligen kunna avses för sådana
yrkesauställda, vilka sakna möjlighet att begagna sig av undervisningen i lärlings- och
yrkesskolor.! 1 dylikt fall borde inträdesåldern sättas så hög, att de ej komme att konkurrera
med lärlingsskolorna. Om man därjämte av de inträdessökande fordrade ett
par års praktisk erfarenhet i husligt arbete, skulle lärotiden kunna minskas till ett
halvt år. Dessa skolor skulle då bliva av alldeles samma typ som de hushållsskolor,
vilka vi förut framhållit såsom behövliga på landsbygden vid sidan av lanthushällsskolorna,
och borde inrättas företrädesvis i mindre samhällen, där antalet i husligt arbete
anställda minderåriga är för litet att motivera anordnandet av lärlingsskola.

Lärotiden vid dylika hushållsskolor torde i allmänhet böra omfatta 6 månader.
Där förhållandena sådant påkalla, böra dock även kortare kurser kunna anordnas, varvid
emellertid en viss begränsning av läroämnenas antal bör iakttagas. För inträde
bör fordras, att den sökande fyllt 18 år och under minst två år varit sysselsatt med
husligt arbete.

Enär dylika skolor, såsom förut nämnts, böra förläggas till landsbygden eller mindre
samhällen samt vara avsedda att fylla behovet inom större områden, torde man knappast
kunna påräkna, att de bliva kommunala anstalter, utan torde de komma att upprättas
på enskilt initiativ. De böra emellertid av stat och kommun kraftigt understödjas.

Den centrala ledningen av de läroanstalter, som erfordras för tillgodoseende
av behovet av undervisning i husligt arbete, bör enligt sakkunnigas
mening anförtros åt den föreslagna överstyrelsen för yrkesundervisningen.

Vid behandlingen av såväl den lägre tekniska undervisningen som den
lägre handelsundervisningen och undervisningen i husligt arbete hava de
sakkunniga betonat, att de föreslagna yrkesskolorna inom dessa områden
böra kunna upprättas lika väl på enskilt som på kommunalt initiativ.
Likaledes hava de beträffande såväl s. k. fullständiga som s. k. förberedande
lärlingsskolor såsom sin åsikt angivit, att dessa, för att kunna på
ett tillfredsställande sätt fylla sina viktiga uppgifter, uteslutande böra upprättas
och ledas av enskilda korporationer.

I fråga om statsbidrag till dessa enskilda läroanstalter åro de sakkunniga
av den meningen, att statsunderstödet bör utgå efter prövning i
varje särskilt fall. De yttra därom:

Vi vilja här endast erinra därom, att, där enskilda yrkesskolor, arbetande efter
de riktlinjer, som vi i det föregående för detta slag av läroanstalter uppdragit, fylla
ett verkligt behov, vilket med all säkerhet torde komma att i de flesta fall vara händelsen,
de enligt vårt förmenande böra av staten understödjas på ett i jämförelse med
motsvarande kommunala läroanstalter lika verksamt och i särskilda fall till och med
verksammare sätt. Likaledes böra enskilda såväl »förberedande» som »fullständiga
lärlingsskolor», där de fylla ett verkligt behov, komma i åtnjutande av ett lika verksamt
statsunderstöd som de kommunala lärlingsskolorna.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 saml. 87 höft. (Nr 96.)

Departementssakknnnigtt

om enskilda
läroanstalter.

122

Departementssakknnnigas

förslag till
ett enhetligt
nngdomsskolesystem.

Departe mentschefen.

Kungl. Majits Nåd. Proposition Nr 96.

Förutom de av oss behandlade skoltyperna finns det emellertid och kommer sannolikt
att finnas en hel del enskilda läroanstalter av olika slag, vilka meddela yrkesundervisning
i en eller annan form såväl på det tekniska som på handelns och det
husliga arbetets områden.

Där sådana enskilda skolor skötas på ett ändamålsenligt och samvetsgrant sätt,
hava de utan tvivel en viss uppgift att fylla inom vårt undervisningsväsende därigenom,
att de på grund av den större friheten i organisatoriskt avseende och det vidare utrymmet
för den enskilde lärarens initiativ ofta kunna giva uppslag till nya undervisningsmetoder
ävensom till undervisningens utsträckande till nya områden. På grund
härav vilja vi uttala den meningen, att staten, efter prövning i varje särskilt fall, bör
understödja dylika enskilda skolor, vilka varit i gång under tillräckligt lång tid och
därunder gjort sig kända för en verkligt gedigen och gagnande verksamhet. Såsom
villkor för erhållande av sådant understöd bör dock fordras, att skolan ställes under
inspektion av överstyrelsen för yrkesundervisningen.

Enligt det förslag till ordnande av vissa praktiska ungdomsskolor, som
de sakkunniga sålunda ansett sig böra framlägga, skulle dessa skolor komma
att utgöras dels av sådana, som lyda under folkskolöverstyrelsen, dels
av sådana, som stå under inseende av den föreslagna överstyrelsen för
yrkesundervisningen. De förra skulle utgöra bottenskolor för "de senare.
Till den förra gruppen skulle höra fortsättning sskolor och högre folkskolor.
Till den senare, på ett lägre stadium lärlingsskolor för industri, hantverk,
handel och husligt arbete; yrkesskolor för industri, hantverk, handel och
husligt arbete; ettariga handelsskolor; hushållsskolor; samt på ett högre
stadium: tekniska fackskolor; tekniska gymnasier; handelsgymnasier.

Till den senare gruppen skulle även komma de för mera speciella
ändamål avsedda: statens normalskola för yrkesundervisningen; tekniska
skolan i Stockholm samt statsunderstödda enskilda skolor för förberedande
eller fullständig lärlingsutbildning inom vissa hantverks- och industriella
yrken. _

Sedan jag nu redogjort för de olika förslag till ordnande av våra
praktiska ungdomsskolor, som blivit framlagda av kommittéer och sakkunniga,
skall jag dels redogöra för min egen uppfattning av behövligheten
av förbättrade praktiska ungdomsskolor, dels ock framlägga förslag
till olika slag av dylika skolor.

V. Allmänna grunder för ett enhetligt ordnande av våra
praktiska ungdomsskolor.

De senaste årtiondenas ekonomiska och sociala utveckling har medfört
omgestaltningar inom samfundets olika områden, vilka med nödvändighet

123

Kungl. Muj:ts Nåd. Proposition Nr 9<>.

måste komma att göra frågan om en förbättring och omläggning av det
uppväxande släktets utbildning och uppfostran, framför allt under den
tidigare ungdomsåldern, till en av vårt lands viktigaste och mest trängande
allmänna angelägenheter.

Huru väl bekanta dessa förhållanden än må vara, anser jag mig dock,
för att frågan från början må ställas i sin rätta belysning, höra i korthet
erinra om några av dessa betydelsefulla förändringar i vårt samhälles ekonomiska
och sociala byggnad.

1 främsta rummet fästes härvid uppmärksamheten vid de förändringar
inom det ekonomiska livets område, som sammanhänga med och bero av
industriens snabba och kraftiga utveckling i vårt land. Visserligen har
ända sedan mitten av 1800-talet här såsom i allmänhet näringslivets
utveckling kännetecknats av en fortgående industrialisering, men det
är särskilt från början av 1890-talet, som denna fortskridit med en
enastående snabbhet och intensitet. Om industriens alltjämt växande
omfattning och dess ökade betydelse inom den svenska folkhushållningen
avgiva den officiella statistikens siffror belysande vittnesbörd. Under det
år 1870, alltså för ungefär en mansålder sedan, de industri- och handelsarbetande
grupperna av landets befolkning räknade 815,511 personer och
utgjorde 19,6 % av hela folkmängden, hade vid 1914 års slut samma
grupper, enligt från statistiska centralbyrån erhållna approximativa uppgifter,
att uppvisa eu numerär av 2,763,000 personer och utgjorde 48,6 %
av landets hela befolkning. Befolkningssiffran för de industri- och handelsarbetande
grupperna hade alltså under 44 år mer än 3-dubblats. Först
från år 1896, sedan avgivandet av uppgifter till industristatistiken blivit
obligatoriskt, giver den officiella statistiken någon tillförlitlig föreställning
om industriens omfattning i vårt land, så vitt den låter sig bedöma av
fabrikernas tillverkningsvärde och de i industrien anställda arbetarnas antal.
År 1896 uppgick sammanlagda tillverkningsvärdet till 839 millioner kronor,
år 1915 beräknades det till 2,625 millioner kronor. Detta värde har alltså
att under detta tjuguåriga tidsskede förete en tillväxt av 1,786 millioner
kronor. Under samma tid har antalet industriarbetare vuxit från 230,287
till 370,100 och har alltså att uppvisa en ökning av 139,813 personer. För
de synpunkter, av vilka min förevarande framställning närmast bestämmes,
är det emellertid av särskilt intresse att uppmärksamma att, under det
antalet industriarbetare under tidsskedet 1896—1915 vuxit med 60,7 %,
hade den inom industrien använda maskinella drivkraftens styrka vuxit
med ej mindre än 525,1 %. Den sålunda inträdda starka ökningen är ett
belysande uttryck för maskinteknikens mäktiga utveckling under de senaste
åren. Storindustrien med den moderna industrialismens alla goda och

Förändrade
förhållanden
inom det ekonomiska

livets område.

Industrien.

Hantverket.

Jordbruket.

124 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

mindre goda ekonomiska och sociala förhållanden har alltså under den
senast förflutna mansåldern med stormsteg gjort sin inmarsch i vårt land,
och dess inflytande kommer av alla tecken att döma att växa, i samma mån
som vi hinna att tillgodogöra oss vårt lands naturrikedomar, framför allt
de kraftkällor vi äga i våra vattenfall.

I detta sammanhang anser jag mig även böra med några ord beröra
de förändrade förhållandena inom hantverket, som blivit en följd av storindustriens
inträde hos oss. När maskintekniken i vårt land först kom
till en större användning inom de industriella yrkena, trängdes helt naturligt
här som annorstädes hantverket tillbaka. Det ena efter det andra av
hantverksyrkena drogs in i storindustrien. Det vill emellertid förefalla, som
om den befarade tillbakagången för hantverket skulle vara av mera övergående
natur. Hantverket har på senare tid i allt högre grad förstått att
lämpa sig efter de nya förhållandena och synes nu vara som bäst i färd med
att säkra sin ställning. Förhållandet mellan fabriks- och hantverksdrift är i
många fall så intimt, att det ingalunda alltid är lätt att uppdraga en bestämd
gräns emellan dem båda. Den nuvarande hantverksstatistiken är även
i åtskilliga avseenden behäftad med brister. Det är därför svårt att från
denna hämta några säkra bevis för hantverkets nuvarande verkliga omfattning.
I ett avseende tala dock de statistiska siffrorna ett nog så tydligt
språk. Under perioden 1899—1910 har nämligen — såvitt man på detta
område kan bygga på föreliggande statistiska siffror — antalet inom hantverkerierna
anställda arbetare stigit med 25,03 %, under det att under samma
tid antalet industriarbetare tillväxt med endast 17,33 %. Det starkaste beviset
för hantverkets växande nationalekonomiska betydelse ligger dock icke i de
statistiska siffrorna utan i de viktiga och påtagliga produktiva insatser, som
hantverket gjort och i ökat mått gör i landets allmänna ekonomiska utveckling.

Aven inom jordbruket hava nya förhållanden inträtt, som förete
både yttre samband och inre släktskap med de förändringar på det ekonomiska
området, som industrialiseringen av näringslivet medfört. Vad
som här närmast ådrager sig uppmärksamhet, är den starka minskning
befolkningssiffran för de jordbruksarbetande grupperna under den senaste
mansåldern undergått och den därmed sammanhängande minskade tillgången
på arbetskrafter för jordbruket. Jag har redan förut erinrat om den starka
ökningen av de industriarbetande folkgrupperna, ökningen har i väsentlig
mån skett på bekostnad av de jordbruksarbetande grupperna. År 1870
räknade dessa grupper 3,004,687 personer; år 1914 hade siffran nedgått
till approximativt 2,590,000. Den absoluta minskningen i de jordbruks -

125

Kung!. Maj:ts Nd<1. Proposition Nr 96.

arbetande gruppernas numerär under de 44 åren utgör alltså i runt tal
415,000. Under samma tid hade gruppnumerärens relativa minskning att
förete följande sifiror: år 1870 utgjorde befolkningssiffran för nu ifrågavarande
grupper 72,1 % av landets hela folkmängd, år 1914 uppgick den
till endast 45,6 %. År 1870 utgjorde siffran för de industri- och handelsarbetande
grupperna endast 27,1 % av siffran för de jordbruksarbetande;
år 1914 var den förra siffran omkring 106,7 % av den senare.

Den minskning i den jordbrukande befolkningens antal, vilken såväl
absolut som relativt sålunda inträtt, är givetvis ett uttryck för att industri
och handel vuxit upp till konkurrerande stormakter vid sidan av vår gamla
huvudnäring och åstadkommit ett starkt intrång på området av dess arbetskraft.
Ses minskningen åter i sammanhang med det förhållandet, att trots
densamma en ökning i jordens avkastning inträtt, innebär den ett varsel
om att betydelsefulla förändringar försiggått inom näringen själv. Här göra
sig återigen bl. a. inflytelser från industriens utveckling märkbara. En
förändrad arbetsteknik, möjliggjord genom den utvecklade industrien, har
skänkt det svenska jordbruket en mängd maskinella hjälpmedel. Förbättrade
redskap och maskiner hava av allt flera slag och till ekonomiskt överkomliga
pris ställts till jordbrukets tjänst och ersatt den allt svårtillgängligare människokraften.
Ansträngningarna att med ett mindre antal arbetare vinna
större resultat hava vuxit i samband med de ökade kraven att av jordbruket
vinna rikare valuta och skaffa dess produkter förbättrade avsättningsmöjligheter.
Den vetenskapliga och merkantila sakkunskapen har trätt i jordbrukets
tjänst och strävandena att väcka intresse för framåtskridande och
kunskap i yrkets olika delar hava blivit allt kraftigare och mera målmedvetna.

Vid sidan av allt detta ådrager sig en annan företeelse på jordbrukets
område särskild uppmärksamhet. Jag syftar på den fortgående jordstyckningen
eller på tillväxten inom landet av s. k. brukningsdelar. Under
det att den officiella statistiken för år 1890 upptog 331,286 sådana
delar, hade den att för år 1911 uppvisa 359,871 eller en ökning i Tunt
tal av 28,600. I den mån denna ökning står i förbindelse med den s. k.
egnahemsrörelsen, är den uttryck för en strävan att motverka de ogynnsamma
verkningarna av industrialismens tendens att draga arbetarna från
jordbruket, i det att åt dessa beredes förmånen av det egna hemmet och
den egna torvan. Den stegrade jordstyckningen har givetvis ökat antalet
självständiga arbetare inom jordbrukets område, men också bidragit till att
gorå jorden i högre grad än förr till en handelsvara.

Samtliga nu antydda förhållanden giva vid handen, att vår gamla modernäring
under livlig växelverkan och konkurrens med industri och handel
i stegrad grad erhållit gemensamma intressen med dessa och själv kommit

126

Samverkande
resultat av
utvecklingen.

Förändrade
förhållanden
inom samhällslivets

område.

Av de förändrade
tidsförhållandena

fram kallade
nya krav på
ungdomens
uppfostran
och utbildning:.

Kutiffl. Af aj.is Nåd. Proposition Nr 96.

att både på sin teknik och sina ekonomiska anordningar lägga industriella
och merkantila synpunkter, som tidigare varit för densamma främmande.

Samtliga nu skildrade företeelser hava vissa gemensamma drag. Trådarna
knytas allt tätare de olika arbetsområdena emellan och åstadkomma
ett starkt inbördes beroende och en livlig växelverkan men framkalla tilllika
en konkurrens, som uppfordrar till en intensivare kraftutveckling än
under föregående tider. Denna konkurrens får en så mycket större räckvidd,
som den starkt utvecklade samfärdseln framkallat en större rörlighet
de enskilda och folken emellan och gjort inflytelserna av världsmarknaden
mera kännbar. Allt har samverkat till att såväl för folken som för de enskilda
göra det svårare men också viktigare att känna och behärska både
teknik och ekonomi. Verkan av de sålunda inträdda förändringarna har
sträckt sig till alla samhällslager men helt naturligt blivit mest kännbar
för den del av samhällets medlemmar, som den tidigare utvecklingen med
en påfallande sorglöshet lämnat minst rustad att möta de nya svårigheterna
och kraven.

Samtidigt med och i nära sammanhang med den snabba och djupt
ingripande förändring, som sålunda försiggått i fråga om den ekonomiska
utvecklingen, företer samhällslivet en utveckling, som i icke ringa grad
varit ågnad att kalla alla samhällsmedlemmar till tävlan och ställa förut
okända krav på den enskilde samhällsmedlemmens vakenhet och förmåga.
Den sociala frågan har blivit tidens förnämsta fråga och tillspetsat spörsmålet
om rätten för samtliga samhällslager att taga personlig del i de samhälleliga
angelägenheterna. Härvid ledes tanken närmast till den utvidgade
kommunala och politiska rösträtten och därmed följande möjlighet
till och anspråk på en personlig insats i samhällsarbetet. Under det att
år 1884 de politiskt röstberättigades antal i riket uppgick till 291,668
personer eller utgjorde blott 6,3 % av hela folkmängden, voro trettio år
senare 1,397,199 personer eller 24,6 % av hela befolkningen berättigade
till deltagande i de allmänna valen till andra kammaren. Och den tid
närmar sig utan tvivel snabbt, då gränserna för den enskilde individens
deltagande i besluten om samhällets angelägenheter vidgas. Därmed ökas
också kraven på hans medborgerliga duglighet.

Det är uppenbart, att, som jag redan framhållit, nu påpekade drag
i de senare årtiondenas ekonomiska och sociala företeelser måste pålägga
samhället nya förpliktelser i fråga om ungdomens uppfostran och utbildning
i9ch Ställa ökade krav på denna ungdoms moraliska och intellektuella

127

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 9fi

utveckling liksom ock på dess fostran till arbetskunnighet och social duglighet.
Detta gäller icke minst den ungdom, som gå i* att taga sin del i
arbets- och samhällslivet med genomgångna folkskolekurser såsom det väsentliga
bildningsunderlaget. Det är ju dock våra arbetares och bönders
söner och döttrar, som skola utföra större delen av det praktiska arbete,
av vilket den ekonomiska utvecklingen i så hög grad beror. Det är ock
denna ungdom, som en gång i stat och kommun skall utöva ett bestämmande
inflytande på hela vårt samhälles framtida gestaltning.

Vad som i våra dagar gör det läge, i vilket den uppväxande ungdomen
befinner sig, på en gång vanskligare och mera krävande är att,
samtidigt med att behovet för ungdomen av grundlig yrkesutbildning blivit
större och nödvändigheten för densamma av moralisk och medborgerlig
uppfostran ökats, hava också svårigheterna blivit större att på det mera
omedelbart personliga sätt, som förut varit för handen — i samband med
det tidigaste förvärvsarbetet och under sammanlevnaden i hemmet — få
dessa behov i väsentligare mån tillgodosedda.

De tillfällen till yrkesutbildning i samband med det tidigaste förvärvsarbetet,
som förr ganska allmänt erbjödo sig för nybörjaren, hava blivit
allt färre. Inom de flesta yrken, särskilt inom hantverkerierna och de
mindre industrierna, ingick tidigare utbildningen av lärlingen som en självfallen
skyldighet för arbetsgivaren. På en tid, då arbetsgivaren hade utsikt
att något längre få behålla lärlingen och då den med dags- eller
veckopenning avlönade arbetaren lika väl kunde användas till att handleda
nybörjaren som för direkt producerande arbete, innebar nybörjarens handledning
i yrket ingen egentlig ekonomisk uppoffring för arbetsgivaren.
Han hade ju utsikt att få tillbaka vad han, så att säga, i förskott utgivit
på lärlingens utbildning. Härutinnan hava nu de förändrade tidsförhållandena
medfört en väsentlig förändring. Det ligger i det nutida fabriksarbetets
natur och anordning, att detta arbete i allmänhet icke kan giva
någon yrkesutbildning i den meningen, att nybörjaren blir i tillfälle att
lära yrket från början till slut. Merendels omfattar den enskilde arbetarens
andel i arbetet endast en liten detalj av detsamma eller ett fåtal
mera mekaniska handgrepp. Även i de nutida hantverkerierna och å de
mekaniska verkstäderna kan det oftast ej bliva fråga om en yrkesutbildning
av det gamla slaget. Det i stor utsträckning tillämpade ackordsystemet
och den exklusiva affärssynpunkt, som den nutida uppdrivna konkurrensen
måste framkalla, gör att den yrkesutbildade arbetarens tid icke kan
i någon större utsträckning utan kännbar ekonomisk uppoffring användas
till handledning av nybörjare. Ja, arbetsgivaren måste oftast

Minskade
möjligheter
till yisesntbildning
i
sammanhang
med indnstriarbetet.

128

Klingl. Majds Nåd. Proposition Nr 96.

även på de numera i regel mera löst anställda minderårigas eget arbete
lägga den omedelbara ekonomiska värdesättningens synpunkt.

Och vad slutligen beträffar den ej oansenliga del av de från folkskolan
avgående, som gripa de lätt nog till buds stående tillfällena att som springpojkar
eller springflickor vinna sin utkomst, gäller om dessa, att de helt naturligt
så gott som undantagslöst bliva i avsaknad av all egentlig yrkesutbildning.

mö u^heter Vad särskilt angår de kvinnliga minderåriga, hava i påfallande grad
fördenkvinn- möjligheterna blivit kringskurna för dem att erhålla den utbildning i husliga
ungdo- ligt arbete, som är av nöden för dem ej mindre i deras egenskap av blihenKnet^infö-
vande husmödrar än med avseende på ett mera yrkesmässigt förvärvsarbete
ras i husligt inom det husliga området. Här är det särskilt tre omständigheter, som
e e'' samverka. I alla tre märkes, hurusom ett mäktigt inflytande av den industriella
utvecklingen gjort sig gällande även på det husliga arbetet. Först
och främst har en ej ringa del av det arbete, som tidigare utfördes i hemmen,
överflyttats till fabrikerna. Härmed sammanhänger, att de moderna
tekniska hjälpmedlen i stor utsträckning trätt i det husliga arbetets tjänst.
Allt detta har bidragit till att väsentligen minska behovet i hemmen av
■ sådant arbete, som förr måste utföras under hand och med anlitande av
! personlig arbetskraft. Vidare har den handledning, som husmodern tidigare
kunde ägna åt sina döttrar i utförandet av husliga arbeten, i många fall
omöjliggjorts eller i hög grad försvårats därigenom, att ofta modern liksom
fadern större delen av dagen upptages av arbete utom hemmet. Slutligen
har den nutida utvecklingen medfört, att flickan liksom gossen måste så fort
som möjligt se sig om efter förvärvsarbete. Erhåller hon sådant av annan
natur än de husliga sysslorna, kommer givetvis lätt hennes huvudintresse
att läggas på detta förvärvsarbete och icke på hennes utbildning i det husliga
arbetet. Ej sällan torde emellertid förhållandet vara det, att just omöjligheten
att erhålla en tillfredsställande utbildning i det husliga arbetet och
därav uppkommen svårighet att finna ett mera självständigt förvärvsarbete
inom detta gör, att den unga kvinnan söker sig till fabrikerna, där hon
efter jämförelsevis kort tids övning har utsikt till bättre arbetsförtjänst och
en — åtminstone i de ungas egna ögon — självständigare ställning.

Jag har hittills närmast haft tanken riktad på de försvårade utbildningsmöjligheterna,
sådana dessa gestalta sig i städerna och i de större
industriområdena. För ungdomen i jordbruksbygderna är givetvis läget i
vissa avseenden ett annat, särskilt i så måtto, att livet i hemmet på landet
och arbetet hos den jordbrukande arbetsgivaren ännu torde äga kvar
en större förmåga att tillgodose den primära arbetsutbildningen. Men

Ungdomens
utbildningsmöjligheter

i jordbruksbygder.

Kungl. Mnj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

129

även för denna ungdoms vidkommande framträder med styrka behovet av
ökade tillfällen till praktisk utbildning. Övervägandet av hithörande spörsmål
har eu nära liggande utgångspunkt i den av mig förut berörda minskningen
i den jordbrukande befolkningens numerär. I den mån anledningen
till denna är att söka i den industriella utvecklingen i allmänhet och
i industriens därav beroende förmåga att draga till sig arbetskraft samt
i den ökade användningen av maskinkraft på jordbrukets område, är företeelsen
ett uttryck för det allmänna ekonomiska framåtskridandet. 1
den mån åter anledningen ligger i ett försummande eller försvårande vare
sig av de allmänna bildningstillfällena eller i de speciella utbildningsmöjligheterna
för nu ifrågavarande ungdom, innebär företeelsen en allvarlig
erinran till det allmänna att sörja för förbättrade förhållanden, detta så
mycket mer som den inträdda minskningen i arbetskraft för jordbruket
mångenstädes medför en kännbar svårighet att uppehålla driften med oförminskad
intensitet. Här föreligger uppenbarligen en fråga av stor social
och ekonomisk räckvidd. Det gäller i allmänhet att göra livet för ungdomen
i jordbruksbygder mera tilldragande och mera konkurrensmäktigt
i förhållande till livet i städerna och å industriorterna. Men det gäller
framför allt att giva denna ungdom så tidigt som möjligt en undervisning
av den art, att den förmår öppna dess ögon för den rikedom av ideella
uppgifter och av andlig och fysisk hälsa, som jordbruksarbetet innesluter, så
att den skrämmande vanföreställningen om detta arbetes tomhet och enformighet
och lägre sociala värde må vika för en i den egna erfarenheten
grundad kärlek till och uppskattning av jordbrukarens yrke. Men det
gäller på samma gång att giva denna undervisning ett sådant innehåll, att
de ökade krav på tekniska och ekonomiska insikter, som förändringarna
inom jordbruket medföra och som det blotta deltagandet från barndomen
i jordbruksgöromålen icke längre kan tillfredsställa, bliva inom möjligast
vida kretsar tillgodosedda.

Nu berörda förhållanden visa på nödvändigheten att åt ungdomen i
jordbruksbygder omedelbart efter slutad skolgång i folkskolan allmänt
beredes tillfälle till praktisk utbildning i lämpligt anordnade ungdomsskolor.
Genom dessa skulle det behov, som förefinnes, kunna på ett mera anspråkslöst
sätt tillgodoses för alla dem, som icke senare bleve i tillfälle att
begagna de för ett högre åldersstadium avsedda, nu förefintliga anstalterna
för jordbruksundervisning. Genom sådana skolor skulle även en värdefull
grund för fortsatt utbildning läggas hos dem, som komme i åtnjutande av
förmånen av en högre utbildning. Och man skulle väl kunna våga antaga,
att behovet av och strävandena efter att vinna ytterligare förkovran skulle
i de nämnda ungdomsskolorna erhålla en kraftig näring. Den av mig här

Bihang till riksdagms protokoll 1918. 1 sand. 87 höft. (Nr 96.) 17

130

Minskade
möjligheter
för hemmen
att verka
uppfostrande.

Minskade
möjligheter
till uppfostran
under lärlingstiden.

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 96.

ovan berörda fortgående jordstyckningen och den därav föranledda uppkomsten
av ett större antal självständiga jordbrukare medför givetvis inom
vidgade kretsar behov av tekniska och ekonomiska insikter och framhäva
följaktligen än ytterligare vikten av ökade möjligheter till arbetsutbildning
på jordbrukets område.

Det är emellertid, såsom jag i det föregående redan antytt, icke blott i
fråga om tillgodoseendet av den egentliga arbets- och yrkesutbildningen
som svårigheterna ökats på samma gång som behoven blivit större. Detsamma
gäller i icke mindre grad i fråga om den moraliska och sociala
duglighet, varförutan individen, vore han än så arbetsskicklig, ej kan göra
vare sig själv eller samhället den rätta nyttan. Här är det närmast den
unge samhällsmedlemmens förändrade ställning till hemmet och till arbetsgivaren,
som inverkat både på svårigheterna och på behoven och som därför
i detta sammanhang påkallar särskild uppmärksamhet.

Jag har redan erinrat om den inverkan på hemmets ställning till de
minderåriga familjemedlemmarna det förhållandet måste utöva, att icke
blott fadern utan, såsom i många fall sker, även modern nödgas större
delen av dagen vara borta ifrån hemmet för att fullgöra det förvärvsarbete,
till vilket de för sin familjs utkomst äro hänvisade. Det ligger i sakens
natur, att detta förhållande måst komma att kännbart inverka framför allt
på hemmets möjlighet att leda och uppfostra, i synnerhet då därtill kommer,
att under inflytande av tidsandan i allmänhet även hos de unga behovet
av personlig frihet och obenägenheten mot personligt förmynderskap
blivit större än förr. År det av nu antydda skäl mångenstädes — trots
förhandenvaron i många fall av de bästa avsikter och de lovvärdaste ansträngningar
— ej så väl beställt med hemmets uppfostrande inflytande
redan under den tid, de minderåriga ännu äro kvar under skolans ledningoch
hägn, så försvagas än ytterligare de uppfostrande inflytelserna, när de
unga efter slutad skolgång själva få arbetsanställning och därmed också
självständighetskänslan hos dem blivit starkare.

Ty härvid är att beakta, att den utfyllning av hemuppfostran, som
den unge arbetsanställde förr ofta hade att vänta hos sin arbetsgivare,
numera är att påräkna i väsentligt minskad utsträckning. De omedelbart
personliga inslagen framträda i vår tids arbetsliv vida svagare än under
äldre tider. Det inträffar numera endast i mera enstaka fall, att arbetsgivaren
kan såsom förr för den unge arbetsanställde bliva i faders ställe.
De förpliktelser, som de forna mera patriarkaliska förhållandena icke blott
medgåvo utan ock i stor utsträckning nödvändiggjorde, medförde väl ej så
sällan gentemot den minderårige arbetsanställde ej så litet av brutalt godtycke
och hårdhänt förtryck, men de tjänade honom å andra sidan till värn mot

Kuntjl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr !)ti. till

de faror, soin självsvåld och tygellös frihet lätt föra med sig. Genom den
vana vid ordning och aktgivande på sig och sina handlingar, vartill den
gamla ordningen ledde, när den var som bäst, inneslöt denna i sig ett
starkt uppfostrande moment. Även om man i stort sett är skyldig vår
tids ungdom det erkännandet, att den i högre grad, än de förändrade
tidsförhållandena givit anledning att vänta, visat sig kunna göra gott bruk
av sin i många fall mera människovärdiga men också värnlösare ställning,
så varken får eller kan man sluta ögonen till för att såväl i hemmen som
under det tidigare förvärvsarbetet sådana förhållanden i stor utsträckning
äro för handen, som måste medföra att ungdomens moraliska och sociala
uppfostran i vida högre grad än tidigare varit fallet är överlämnad åt tillfälligheternas
fria spel.

Inför de fakta och förhållanden, av vilka jag nu lämnat en visserligen
kortfattad men, såsom jag hoppas, för mitt förevarande syfte dock tillräckligt
utförlig framställning, måste frågan om vår ungdoms uppfostran
och utbildning till medborgarduglighet och arbetsskicklighet gestalta sig
icke blott som en fråga av den mest utomordentliga betydelse för vårt lands
sunda utveckling i socialt och ekonomiskt avseende och för dess bestånd
i den mellanfolkliga konkurrensen, utan ock som en fråga, vilken i sig
innesluter ett för alla samhällsklasser och alla dess medlemmar gemensamt
intresse. Uppenbart är, att det nuvarande tidsläget måste uppfordra
till ett grundligt och omfattande reformarbete på det uppfostrings- och
undervisningsområde, som nu närmast är i fråga. Det är icke nog med
att samhället sörjer för barnens skoluppfostran. Det är ej heller nog med
den ungdomsuppfostran, som genom de allmänna läroverken och de högre
flickskolorna beredes det uppväxande släktet företrädesvis inom de högre
samhällslagren. Samhället har en oavvislig plikt att bereda även den
ungdom, som hittills ej kunnat få del av denna uppfostran, d. v. s. närmast
den ungdom, vilken en gång skall hava sin verksamhet inom det
kroppsliga arbetets område, en för dess framtida uppgifter avpassad uppfostran
och undervisning. Det vore en stor orättvisa och en oförlåtlig
försummelse från samhällets sida, om så ej skedde.

Här föreligger ett statsintresse av så stor och betydelsefull innebörd,
att det i fråga om vikt och omfattning kan i väsentliga avseenden jämföras
med vad lagstadgandet för sjuttiofem år sedan av folkskolan innebar för det
allmänna. Här föreligga uppgifter lika mycket för den allmänna folkundervisningens
som för yrkesutbildningens målsmän. Och vad som härvid synes
mig vara av synnerlig vikt att från början beakta är, att dessa uppgifter,
även om de hava sitt ursprung och sin motivering från skilda håll, dock i sig

Innebörden
av de nu
föreliggande
uppgifterna.

Behövligheten
av förbättringar
på
folkundervisningens

område.

132 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

innesluta så mycket gemensamt, att de både kunna och höra förverkligas
såsom olika sidor av samma stora uppgift: att dana en ungdom, som går
ut i livet bättre rustad att göra sin insats för materiell och samhällelig
utveckling. Strävandena efter större yrkesskicklighet och önskemålen om
en fördjupad moralisk och medborgerlig fostran äro därvid så långt ifrån
varandras oförenliga motsatser, att man snarare bör beteckna dem som
varandras ömsesidiga stöd. De föreliggande uppgifterna kräva visserligen
sin av speciell sakkunskap och speciella intressen bestämda lösning, men
de påkalla i lika hög grad en lösning i samförståndets och samarbetets
tecken. Att man under den tidigare behandlingen av denna fråga icke
alltid lyckats se och behandla saken ur en sådan synpunkt, är förklarligt
nog. Man har kommit fram till kravet på den praktiska ungdomsundervisningeus
ordnande på olika vägar: på den ena har man förts fram av
övertygelsen om näringarnas behov av yrkesskickliga och väl utbildade
arbetare, på den andra har man letts av en icke mindre stark förvissning
om det ofrånkomliga behovet för samhället av ungdomens medborgerliga
fostran och praktiska utbildning. Av den behandling denna fråga särskilt
på det senaste utredningsstadiet fått synes det mig dock höjt över allt
tvivel, att frågan medgiver en lösning, som är ägnad att tillgodose både
de speciella intressena och de gemensamma synpunkterna.

Vad då först beträffar de uppgifter, som det närvarande läget pålägger
deri allmänna folkundervisningens målsmän, gäller det i främsta rummet
att råda bot på det nuvarande missförhållandet, att folkskolan måste lämna
från sig det stora flertalet av sina lärjungar just vid den tidpunkt i deras
utveckling och deras yttre liv, då de äro som mest i behov av den intellektuella
och moraliska omvårdnad och ledning, som skolan kan giva.
Det gäller här, såsom folkundervisningskommittén framhåller, dels att få
folkundervisningen utsträckt även till något högre åldersstadier, dels och
framför allt att i olika slag av överbyggnader på folkskolan göra de kunskaper
och den uppfostran, som denna kunnat skänka, fruktbringande i
olika riktningar, särskilt genom en på det medborgerliga och ekonomiska
livets behov mera omedelbart inriktad undervisning.

Härvid har man, synes det mig, närmast att anknyta till de ansatser
och åtgärder, som den redan förhandenvarande utvecklingen fört med sig.
Sålunda framstår det som ett oeftergivligt villkor för varje förbättring i
nu nämnda hänseende, att den allmänna folkskolans organisationsformer,
lärokurser och arbetssätt med det snaraste och i så stor utsträckning, som
förhållandena medgiva, reformeras i den riktning, som kommit till uttryck
bland annat i folkundervisningskommitténs betänkande om folkskolan, och
som jämväl på ej få orter i vårt land, tack vare insiktsfullt och intresserat

Kung!. Mnj.in Nåd. Proposition Kr 9<i.

138

arbete av skolans målsman, redan håller på att förverkligas. Jag tänker
härvid särskilt på ett allmännare införande av de bättre skolformerna och en
därmed följande förbättrad skolgång, på undervisningens anordning redan
inom den egentliga folkskolan i eu riktning, som tager bestämdare sikte på
livets realiteter, samt på folkskolekursens utvidgning med ett sjunde skolår.

Vad som dock i detta sammanhang i all synnerhet påkallar uppmärksamhet
är en omgestaltning och förbättring av folkskolans överbyggnader,
framför allt av fortsättningsskolan och den högre folkskolan, och detta i
sådan riktning, att dessa skolformer utvecklas till verkligt praktiska ungdomsskolor,
ägnade att tillgodose den närvarande tidens krav på praktisk
ungdomsutbildning. Det är för mig en glädje att kunna i denna punkt i allt
väsentligt biträda vad folkundervisningskommitten, folkskolöverstyrelsen och
de senast tillkallade departementssakkunniga haft att föreslå.

Vad då först beträffar fortsättningsskolan, torde det icke behövas
många ord för att påvisa, att densamma med sin nuvarande övervägande
teoretiska läggning, sin karaktär av repetitionsskola och sin njuggt tillmätta
lärotid icke motsvarar den ungdoms intressen och behov, för vilken den
är avsedd. Och det synes mig också, efter den utredning som blivit given,
icke svårt att säga, var vägen till förbättring bör gå. Erfarenheter, gjorda
såväl hos oss själva som i utlandet, peka med bestämdhet därpå, att om
fortsättningsskolan samlar sin undervisning omkring det praktiska arbete,
som sysselsätter dess lärjungar eller för flertalet av ilem skall bliva deras
framtida livsuppgift, skall den ock bliva bäst i stånd att förverkliga sin
tvåfaldiga uppgift: att befordra sina lärjungars sedliga och intellektuella
utveckling samt deras utveckling till dugliga samhällsmedlemmar och att
främja deras intresse och duglighet för deras levnadsyrke.

Det praktiska arbetets eller, som man säger, yrkessynpunktens upptagande
i fortsättningsskolans undervisning synes mig särskilt i två avseenden
betydelsefullt, när det gäller att göra denna undervisning värdefull
för den unge individens allmänt mänskliga utveckling. Allmänt begäres
ju i våra dagar, att den uppväxande ungdomen skall för sin kommande
verksamhet i livet skaffa sig ett så mångsidigt och så allmänbildande
vetande som möjligt. Det förefaller mig emellertid, som om det
därvid alltför ofta förbisåges, att ett sådant vetande, för att icke allt för
mycket splittra den unges personliv och göra hans kunskaper ytliga, behöver
en fast kärna av arbetsuppgifter, med vilka han kan på ett mera
ingående, åskådligt och självverksamt sätt göra sig närmare förtrogen. I
den koncentration av individuella kunskaper och färdigheter, som därigenom
uppkommer, skall han finna ett medel både att sammanhålla sina intressen
och att ge viljan en fastare inriktning på en bestämd uppgift. Men i ett

Behövligheten
av en
omgestaltning
av fortsättningsskolan.

134

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 90.

sådant fast arbets- och kunskapscentrum skall han tillika äga den bästa
källan och utgångspunkten för sin allmänbildning. Ty det är enligt min mening
en alltför litet beaktad sanning, att fackbildningen i sig innesluter ett ej
ringa mått av allmänbildning och att, ju grundligare fackutbildningen göres,
desto större och betydelsefullare bidrag lämnar den ock till denna bildning.

Yrkessynpunktens upptagande i fortsättningsskolans undervisning har
emellertid betydelse icke blott för ungdomens allmänbildning. Den har därjämte
och i närmaste hand ett påtagligt och omedelbart värde med avseende
på den yrkesuppgift, som sysselsätter eller kommer att sysselsätta lärjungarna.
Den i skolan meddelade arbetsundervisningen bör givetvis kunna lämna
nyttiga förberedande yrkeskunskaper, och den bör kunna vara i hög grad
ägnad att väcka intresse för och kärlek till yrket. Därtill kommer, såsom
de sakkunniga särskilt framhållit, att fortsättningsskolan i de fall, då lärjungen
ännu icke bestämt sig för något visst yrke, genom de upplysningar
skolan bör lämna beträffande de förutsättningar, som krävas för ett framgångsrikt
arbete inom olika yrken, kan komma att, till gagn både för lärjungen
själv och för samhället i dess helhet, väsentligen underlätta hans yrkesval.

Då jag sålunda ansluter mig till tanken på yrkessynpunktens upptagande
i fortsättningsskolan, står det emellertid klart för mig, att denna
synpunkt aldrig kan i fortsättningsskolan få samma betoning som i yrkesskolan;
den förra skolformen kan i fråga om yrkesutbildning i regel
endast komma att giva en förberedelse för den senare. För fortsättningsskolan
måste den allmänt och medborgerligt fostrande och bildande uppgiften
alltid bliva den förnämsta — den upptager ju därför också i jämbredd
med ämnet yrkeskunskap ämnena medborgarkunskap och modersmålet.
Särskilt synes det mig ligga stor vikt uppå att det vid anordnande
av fortsättningsskolor med yrkesbestämd undervisning alltid må tillses, att
de nödiga förutsättningarna för denna verkligen äro förhanden. Till sådana
räknar jag i första rummet, att en sådan undervisning verkligen kan väntas
bliva omfattad med förtroende av den allmänhet och de myndigheter, som
äro närmast intresserade av dessa skolor och deras verksamhet. Huruvida
detta kan komma att ske, beror givetvis i sin ordning på den grad av
utveckling ortens skolväsen nått samt på beskaffenheten av de lärarkrafter,
som stå till buds. Men framförallt måste härvid ortens arbetsliv och de
mer eller mindre enhetliga förhållandena inom detta liksom ock de ekonomiska
förhållandena bliva betydelsefulla faktorer att räkna med.

Såsom under den föregående utredningen framhållits, blir det på grund
av varjehanda förhållanden nödvändigt att åtminstone under en lång tid
framåt organisera en del av våra fortsättningsskolor såsom allmänna fortsättningsskolor,
d. v. s. utan direkt anpassning till något visst yrke. Även
om arbetet i dessa skolor bör dock givetvis gälla, att det i fråga både

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr .96''.

135

om kurser och om metod erhåller erforderlig koncentration och lämplig
inriktning på det praktiska livet.

Vad jag nu yttrat angående fortsättningsskolan gäller i alla tillämpliga
delar även om den högre folkskolan. Jag håller det för angeläget, att vi
icke nu försumma tillfället att, i samband med ordnandet av våra praktiska
ungdomsskolor i allmänhet, på ett organiskt sätt upptaga i vårt ungdomsskolsystem
och för ungdomens praktiska utbildning utnyttja den hittills
allt för litet beaktade skolform, som vi redan länge här i landet ägt i vår
högre folkskola. Den besitter fortsättningsskolans alla utvecklingsmöjligheter,
men har framför denna företrädet av att kunna förfoga över längre
lärotider samt vidgade och fördjupade lärokurser. Den kan därför också
bliva till synnerligen stort gagn för den del av ungdomen, som efter avslutad
folkskolekurs av olika anledningar icke omedelbart övergår till arbetsanställning
och som därför också har behov av och dagligt tillfälle till
en mera omfattande undervisning än den fortsättningsskolan kan erbjuda. —
En sidoform till den högre folkskolan är den kommunala mellanskolan.
De båda skolformerna kunna, allt efter förhandenvarande lokala önskemål
och behov, i viss utsträckning övertaga varandras funktioner.

Medför sålunda det förändrade tidsläget nya och ökade uppgifter för
den allmänna folkundervisningen i vårt land. så påkalla å andra sidan de
nuvarande tidsförhållandena i icke mindre grad en förbättring och omläggning
av den egentliga yrkesutbildningen. Under det målsmännen för
den allmänna folkbildningen i främsta rummet hava att inrikta sin uppmärksamhet
på själva folkskolan och på åldersstadiet närmast över den
egentliga folkskolekursen, påkalla åter de närvarande behoven i fråga om
yrkesutbildningen en revision utöver hela linjen av de nuvarande lägre
tekniska utbildningsanstalterna. Den kritik och de önskemål, som i detta
avseende framkommit från sakkunnigt och erfaret håll, har övertygat mig
om att den nuvarande anordningen icke kan anses motsvara de fordringar,
som måste ställas på yrkesundervisningen i vår tid.

Först och främst föreligger här ett trängande behov av att snarast
möjligt råda bot på den kännbara avsaknad på teoretisk yrkeskunskap, som
i allt för stor utsträckning förefinnes inom den egentliga arbetarestammen
trots de ej få, högst respektabla fall, då det personliga intresset varit starkt
nog att övervinna de svårigheter av varjehanda slag, som rest sig för ett
tillgodogörande av de begränsade utvägar, som nu finnas. Det är, såsom
bl. a. kommerskollegium framhåller, uppenbart, att våra s. k. lägre tekniska
yrkesskolor genom sin alltför allmänna läggning av undervisningsplanerna
och sin föga industriella ledning alltmer förlorat kontakten med hantverk

Behövligheten
av utveckling
utarbete!
i den
högre folkskolan.

Behövligheten
av en omorganisation

av den lägre
tekniska
undervisningjn.

Behövligheten
av en omorganisation

av den lägre
handelsundervisningen.

136 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

och industri, så att arbetaren i dessa ej kunnat finna den utbildning, varav
han haft behov. För nybörjaren inom yrket behöves en efter yrkets art
avpassad teoretisk utbildning, som kan vara ägnad att underlätta inhämtandet
av yrkesfärdigheten inom det samtidigt utövade yrket och på samma
gång höja intresset för de praktiska arbetsuppgifterna och åstadkomma
en för framgången i arbetet nödvändig arbetsglädje. För sådant syfte
behövas särskilda lärlingsskolor.

Men det gäller även att bereda tillgång på grundligt utbildade förmän,
arbetsledare och tekniker av olika grad. Här framträder å ena
sidan, vad hantverket beträffar, kravet på erforderliga yrkestekniska och
yrkesekonomiska insikter och å andra sidan, i fråga om industrien, behovet
av ökad teoretisk och fackteknisk utbildning. För tillgodoseende
av dessa synpunkter erfordras på ett lägre stadium särskilda yrkesskolor
och på ett högre tekniska fackskolor och tekniska gymnasier. Vad särskilt
beträffar de båda sistnämnda slagen av läroanstalter, så är jag ense med
de sakkunniga därom, att de nuvarande tekniska elementarskolorna ej
längre kunna anses fylla det dubbla behov, som här föreligger. Med synnerlig
styrka framträder nämligen numera å ena sidan behovet av en specialiserad
fackundervisning, lämpad efter våra många olika och ofta starkt
specialiserade industrigrenar. För detta behovs tillgodoseende erfordras
tekniska fackskolor. A andra sidan föreligger ett icke mindre starkt behov
av en mera allmän teknisk utbildning. Härvid går tanken i främsta
rummet till åtskilliga verkstadstjänstemän och affärsmän ävensom till sådana
personer, som skola handhava ledningen av smärre industriella företag med
mindre starkt specialiserad verksamhet. För tillgodoseende av detta behov
har föreslagits, att några av de nuvarande tekniska elementarskolorna
skulle förändras till tekniska gymnasier. Jag finner den sålunda föreslagna
anordningen ändamålsenlig och anser mig böra förorda densamma.

Vad som nu blivit sagt om behovet av en förbättring av den lägre
tekniska undervisningen gäller även i motsvarande avseenden i fråga om
den lägre handelsundervisningen.

I det föregående har jag redogjort för såväl handelsundervisningskommmitterades
som departementssakkunnigas förslag i denna punkt.

Enligt de sakkunnigas förslag skall den minderårige, som ämnar ägna
sig åt handelsyrket, efter avslutad folkskolekurs först genomgå den obligatoriska
tvååriga fortsättningsskolan, helst en sådan med undervisning i
anslutning till handel. Under tiden kan han vinna anställning i yrket
och sålunda få pröva sina praktiska anlag för detta. Efter fullgjord fortsättningsskoleplikt
och under förutsättning av att han erhållit stadigva -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

137

rande sysselsättning i handelsyrket, bör han genomgå en handelslärlingsskola,
om sådan finnes på platsen.

Jag ansluter mig till detta förslag. Jag finner nämligen varken de
nu rådande förhållandena eller den anordning, handelsundervisningskommitterade
föreslagit, tillfredsställande.

För närvarande tillämpas i allmänhet icke något ordnat lärlingssystem
inom handelsyrket. De gossar, som i allmänhet vid 13- 14 års
åldern i stort antal anställas såsom springpojkar, få, såsom de sakkunniga
påpekat, i regel under allt för lång tid, ända till 3 — 4 år, ägna sig uteslutande
åt sådana sysslor, att de egentligen ingenting lära sig. Aven om
det givetvis förekommer, att de småningom användas till mera ansvarsfulla
göromål, varigenom de kunna inhämta praktisk kännedom om handelsyrket,
sker detta dock i allt för ringa utsträckning och utan planmässighet.
Det klagas också över svårigheterna att skaffa lämplig anställning åt de
f. d. springpojkarna, när de vid 18 —19 års ålder stå utan sysselsättning
och utan utbildning i något som helst yrkesarbete. Det närvarande tillståndet
är uppenbarligen synnerligen otillfredsställande.

Handelsundervisningskommitterades förslag synes mig icke vara ägnat
att råda bot på de förhandenvarande bristerna. Kommitterade föreslå,
såsom förut nämnts, två slag av skolor för det stadium, som nu är
i fråga: tvååriga och ettåriga handelsskolor. I de förra skulle lärjungen
intagas direkt från en sexklassig folkskola utan att i regel äga någon praktisk
erfarenhet om handelsyrket; för inträde i de senare skulle erfordras, att
han varit anställd i praktisk verksamhet två år och att han genomgått
fortsättningsskola. Båda slagen av skolor skulle vara dagskolor, d. v. s.
lärjungarna skulle ägna sin tid odelat åt skolarbetet. Förutom i dessa
båda skolformer skulle undervisning meddelas på lägsta stadiet även i
särskilda handelskurser, men då så anordnad, att studierna kunde bedrivas
samtidigt med förvärvsarbetet.

Vad först beträffar de tvååriga handelsskolorna, så synes förslaget i
denna punkt lida av den bristen, att det förbiser, att för ett verkligt tillgodogörande
av en teoretisk yrkesundervisning hos lärjungen måste krävas
någon praktisk erfarenhet om det yrkesarbete, utbildningen avser. En sådan
erfarenhet är även nödvändig ur den synpunkten, att det i annat fall är
svårt att avgöra, huruvida lärjungens håg och fallenhet verkligen ligger åt
det håll, som utbildningen avser. Genom de tvååriga handelsskolorna synes
man därför både vedervåga utbildningens effektivitet och löpa faran
att misstaga sig om lärjungens lämplighet för yrket. Ett sådant misstag
skulle kunna bliva ödesdigert ej blott för yrket utan kanske i ännu högre
grad för den unge själv.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 87 höft. (Nr 96.)

138

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

I likhet med de sakkunniga anser jag därför, att den riktiga vägen
här är densamma som i fråga om andra yrken. Den unge bör söka sin
utbildning genom att inhämta den teoretiska utbildningen samtidigt med
den praktiska erfarenheten. Jag anser därför, att vi böra här i landet i likhet
med vad förhållandet är i andra länder med ett ordnat handelslärlingssystem
sörja för inrättandet av handelslär Hagaskolor i huvudsaklig överensstämmelse
med de för industri- och hantverkslivet avsedda lärlingsskolorna.

Det förnämsta skälet till denna min uppfattning hämtar jag från
handelsyrkets egen ståndpunkt. Den ungdom, som söker sin utkomst inom
handeln, måste anses vara i lika stort behov av skolans fostrande inflytande
samt av verklig yrkeskunskap som den, som är anställd inom industri och
hantverk. Därom föreligga ju starka vittnesbörd från yrkets egna målsmän.

Vidare kräver hänsyn till andra yrken, att även för handelsyrket lärlingsskolor
inråttas. Införes skolplikt för lärlingarna inom hantverk och
industri, kan det, såsom de sakkunniga framhållit, befaras, att en eventuell
frihet från skotvång inom handelsyrket i och för sig kunde bidraga till
att locka ett alltför stort antal minderåriga in på denna levnadsbana till
förfång för rekryteringen inom de produktiva yrkena.

Slutligen kommer härtill ett skål av mera allmän och i viss mening
ideell natur. Den grundsatsen, att minderårighetstiden, de tidigare ungdomsåren,
skall i främsta rummet användas till att bygga upp en grundval
av kvalificerad arbetsduglighet, på vilken individens senare verksamhet
i yrket och samhället kan fotas och ytterligare utveckla sig, tål intet undantag.
Ett sådant skulle innebära ett erkännande åt den synpunkten, att
denna tid i vissa fall kunde få uteslutande eller i övervägande grad disponeras
till att bereda ett tillfälligt penningeförvärv åt den unge individen
själv eller att i honom förskaffa arbetsgivaren ett billigt och lätt tillgängligt
redskap till förtjänst. Men ett sådant erkännande skulle vara ett alltför
ödesdigert vittnesbörd om den angivna grundsatsens brist på allmängiltighet.

På handelslärlingsskolan bör, i enlighet med de sakkunnigas förslag,
för dem, som önska vidga sitt kunskapsmått och därmed skaffa sig ökad
kompetens, följa handelsyrkesskolor av den typ, de sakkunniga föreslagit.

För personer, som ägna sig åt handelsyrket och icke hava möjlighet
att jämsides med sitt förvärvsarbete bevista lärlings- eller yrkesskolor,
böra upprättas ettåriga handelsskolor i huvudsaklig överensstämmelse med
kommitterades förslag. Till dessa liksom till förstnämnda skolor för
handelsundervisningen skall jag längre fram återkomma.

De handelsgymnasier, som i motsvarighet till de tekniska gymnasierna
erfordras för det högsta stadiet av nu ifrågavarande undervisning, hava,
såsom jag förut omnämnt, redan genom statsmakternas försorg blivit upprättade
och påkalla därför i detta sammanhang ingen vidare uppmärksamhet.

139

Kutig!. Maj:t>s Nåd. Proposition Nr 96.

Vad jag nyss yttrat angående behövligheten av lärlingsskolor för handelsundervisningen
gäller i stort sett även om behovet av dylika skolor
för den i husligt arbete anställda minderåriga kvinnan. Jag biträder de
sakkunnigas förslag i denna punkt och anser i likhet med dem, att lärling
sskolor böra inrättas för flickor, som äro anställda såsom tjänarinnor
i hemmen eller i annat husligt förvärvsarbete. En sådan åtgärd är erforderlig
även för själva tjänarinneyrkets skull. Jag har förut framhållit, hurusom
den unga flickans utbildning inom det egna hemmet till arbetsduglighet i
husliga sysslor numera visar eu bestämd tendens att bliva alltmera sällsynt
och otillräcklig. Det tarvas därför här särskilda åtgärder för åstadkommande
av en grundligare utbildning. Vidtagas ej sådana, ligger den faran nära,
att tjänarinnornas yrke sjunker alltmera i kurs och att rekryteringen
inom detsamma blir allt svårare på samma gång som konkurrensen med
industrien och hantverket allt outhärdligare.

För förvärvande av den speciella yrkesskicklighet, vartill nödig kompetens
ej kan vinnas enbart i lärlingsskolor, synas, i överensstämmelse med
de sakkunnigas förslag, yrkesskolor med specialkurser i särskilda grenar av
det husliga arbetet böra upprättas.

I likhet med vad fallet är i fråga om handelsundervisningen krävas
därjämte vid sidan av nu nämnda skolor för undervisning i det husliga
arbetet för dem, som ej bliva i tillfälle att begagna undervisningen i
dessa, särskilda skolor, hushållsskolor. Till dessa torde de av 1917 års
riksdag beslutade husmodersskolorna på lämpligt sätt böra anslutas.

Vid sidan av de av mig i det föregående nämnda skolformerna bör
givetvis finnas plats även för andra, vilka kunna tänkas bliva upprättade
på enskilt initiativ för att i större eller mindre mån tjäna samma eller
liknande syften, som de av mig nu angivna. Till dylika enskilda läroanstalter,
vilka såsom uppslagsgivande kunna bliva av stor betydelse, bör
statsunderstöd kunna utgå på sätt de departementssakkunniga föreslagit.

Såsom jag i det föregående vid upprepade tillfällen påpekat, har under
den föregående behandlingen av hithörande frågor vissa svårigheter
yppat sig, då det gällt att närmare angiva förhållandet mellan fortsättningsskolan
och lärlingsskolan. Det har till och med sett ut, som om det
skulle vara omöjligt att bereda åt dessa båda skolformer en självständig
plats i de praktiska ungdomsskolornas system. Från ett håll, där intresset
för ungdomens allmänt medborgerliga fostran på praktisk grund varit
det dominerande, har man tänkt sig, att fortsättningsskolan kunde övertaga
även lärlingsskolans funktioner, och man har följaktligen trott sig
kunna förlägga den tidigaste ungdomsskolan i dess helhet under samma
centrala ledning, som har under sitt inseende folkundervisningsanstalterna

Rehövligheten
av anstalter
för undervisning
i husligt
arbete

Enskilda

läroanstalter.

Förhällandet
mellan den
allmänna
folkbildningen
och yrkesbildningen.

140

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

i allmänhet, Från ett annat håll åter har man varit benägen att låta lärlingsskolan
övertaga även fortsättningsskolans uppgifter i alla de fall, då
dessa hava en mera direkt inriktning på ett visst yrke, och man har ansett
en sådan anordning böra föra med sig även den s. k. yrkesfortsättningsskolans
förläggning under samma centrala ledning, som kunde få åt
sig uppdraget att öva inseende över de tekniska skolorna i allmänhet.

Emellertid har det lyckats de departementssakkunniga att giva denna
fråga. en, såsom mig synes, tillfredsställande lösning. Jag har tidigare
redogjort för de sakkunnigas förslag i denna punkt och vill nu här blott
erinra om, hurusom enligt deras förslag fortsättningsskolan skall göras till
en allmän bottenskola för hela yrkesskolesystemet. Fortsättningsskolan
skulle följa omedelbart efter folkskolans avslutande och dess kurs skulle i
regel omfatta två år. Omedelbart därefter skulle komma en likaledes tvåårig
lärlingsskola. Fortsättningsskolan skulle göras obligatorisk både för kommunerna
och lärjungarna. Lärlingsskolan skulle kunna göras obligatorisk
för de senare men tills vidare ej bliva obligatorisk för de förra. Fortsättningsskolan
skulle stå under inseende av folkskolöverstyrelsen, lärlingsskolan
skulle lyda under den föreslagna överstyrelsen för yrkesskolorna.
Såväl fortsättningsskolan som lärlingsskolan skulle, i enlighet med de sakkunnigas
allmänna förslag till departementalförläggning av de praktiska
ungdomsskolorna, komma att ligga under ecklesiastikdepartementet.

Genom detta de sakkunnigas förslag tillgodoses, så vitt jag kan se,
såväl de olika skolformernas speciella uppgifter och intressen som önskemålet
om samarbete och administrativ sammanhållning mellan dem.

Vad den förstnämnda synpunkten beträffar, så synes förslaget medföra
följande fördelar. Om fortsättningsskolan ställes såsom allmän bottenskola
för yrkesskolorna, kan den, utan att behöva uppgiva yrkessynpunkten
i sitt arbete, mera bestämt ställa i förgrunden för detsamma den allmänna,
medborgerligt fostrande och undervisande uppgiften. På motsvarande
sätt kan lärlingsskolan, om den bygges på fortsättningsskolan, utan
att behöva släppa ur sikte den allmänt fostrande uppgift även denna skolform
måste hava, efter klarare linjer fullfölja sina mera speciella uppgifter i
fråga om den fackliga utbildningen. Genom den föreslagna utskiftningen av
de olika åldersstadierna kan arbetet inom vardera skolformen få en starkare
anpassning efter lärjungarnas åldersmognad och särskilt kan för lärlingsskolans
vidkommande ett lämpligare åldersstadium påräknas. Frågan om
skolplikten, till vilken jag längre fram i ett annat sammanhang skall återkomma,
kan jämväl lösas på ett sätt, som lägger något starkare band på den
mera allmänna fortsättningsskolan än på den mera speciella lärlingsskolan.

Slutligen måste den administrativa förläggningen av de båda skolformerna,
sådan de sakkunniga föreslagit densamma, komma att tillför -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

141

säkra vardera skolformen både det speciella intresse och den särskilda
sakkunskap, som den för en ändamålsenlig ledning behöver. De sakkunniga
hava nämligen, såsom jag nyss nämnt, tänkt sig fortsättningsskolan
förlagd under folkskolöverstyrelsen och lärlingsskolan i likhet med övriga
yrkesundervisningsanstalter under en för dessa anstalter särskilt upprättad
överstyrelse. För min del biträder jag detta förslag, och vad särskilt
beträffar den föreslagna nya överstyrelsen, anser jag dess snara upprättande
vara en av de viktigaste förutsättningarna för en önskvärd utveckling
av vårt yrkesskoleväsen.

Vad angår samarbetet mellan den nya överstyrelsen och folkskolöverstyrelsen,
så ligger det givetvis stor vikt på att ett sådant under lämpliga
former kommer till stånd. Ett samarbete är erforderligt redan därför,
att man torde böra räkna med att å många orter den lokala förvaltningen av de
praktiska ungdomsskolor, som där kunna finnas — både fortsättningsskolor,
lärlingsskolor och yrkesskolor — kommer att äga rum under ett intimt samarbete
mellan målsmännen för de olika skolorna. Skulle nu ett motsvarande
samarbete komma att saknas mellan skolornas centrala ledningar, skulle
givetvis frukterna av det lokala samarbetet lätt nog äventyras. Ett samarbete
mellan de båda överstyrelserna och i viss utsträckning även mellan
dem och läroverksöverstyrelsen är dock i främsta rummet erforderligt
därför, att de många stora, för skolorna gemensamma allmänna
undervisningssynpunkterna måtte kunna bliva beaktade och tillvaratagna
på ett sätt, som kan lända vårt undervisningsväsen i dess helhet till gagn.
Jag tänker härvid särskilt på de större organisationsfrågorna och därmed
sammanhängande anslag, på övervakandet av arbetet, på utbildningen av
lärare och på anskaffande av undervisnings- och inredningsmateriell in. m.
En gemensam behandling av dessa angelägenheter bör icke minst ur statshushållningssynpunkt
vara av ganska stor betydelse.

För att emellertid det samarbete, som jag nu antytt, verkligen skall
komma till stånd, synes det mig högeligen önskvärt, att samtliga i det
föregående berörda praktiska ungdomsskolor förläggas under ett och samma
departement. Och det synes helt naturligt, att detta departement bör
vara det, som har under sin förvaltning landets undervisningsväsen i övrigt,
d. v. s., därest vi få ett undervisningsdepartement, detta, och i avvaktan
därpå ecklesiastikdepartementet. Till detta departement hör redan
nu den tekniska högskolan, och handelshögskolan skulle, enligt departementalkommitterades
förslag, även förläggas dit. Till detta departement
höra vidare de tekniska elementarskolorna, de lägre tekniska yrkesskolorna
samt större delen av de nuvarande undervisningsanstalterna för husligt
arbete. Att nu härutinnan vidtaga någon ändring skulle vara så mycket
mera olämpligt, som å ena sidan de tekniska fackskolorna och gymnast

142

Behövligheten
av särskilt
utbildade lårarkrafter.

Kungl. Afajits Nåd. Proposition Nr 96,

ernå liksom också handelsgymnasierna givetvis måste komma att få åtskilliga
intressen gemensamma med både högskolorna och de allmänna
läroverken, och å andra sidan, såsom jag redan påpekat, sambandet mellan
lärlingsskolorna och de yrkesbestäinda fortsättningsskolorna måste göra,
att ett ganska stort intresseområde blir gemensamt för den lägre yrkesundervisningen
och folkundervisningen.

Böra sålunda enligt min mening de praktiska ungdomsskolorna förläggas
under det departement, som i allmänhet har att handlägga frågor
rörande undervisningsväsendet, och närmast under detta ställas under inseende
av respektive folkskolöverstyrelsen och den tilltänkta nya överstyrelsen
för yrkesskoleväsendet, så är det å andra sidan av den största betydelse,
att det därjämte sörjes för att ett lämpligt samarbete kommer
till stånd mellan de båda överstyrelserna å ena sidan och å andra sidan de
centrala myndigheter, som i allmänhet hava att tillvarataga näringarnas och
samhällslivets angelägenheter — jag tänker närmast på kommerskollegium
och socialstyrelsen. Ett sådant samarbete är givetvis även erforderligt
mellan ecklesiastikdepartementet och det eller de departement, under vilka
sistnämnda båda ämbetsverk sortera. Vad slutligen beträffar de lokala förvaltningsorganen,
anser jag mig särskilt böra betona vikten av att samtliga
de intressen, för vilka en orts olika praktiska ungdomsskolor kunna vara
uttryck, såsom industri, hantverk, handel, jordbruk och husligt arbete, bliva
på sådant sätt genom både arbetsgivare och arbetare representerade inom
sagda organ, att även där ett ändamålsenligt samarbete kan komma till stånd.

Huru stor betydelse man än må tillägga ett lämpligt ordnande av de
praktiska ungdomsskolornas centrala och lokala förvaltning, så är dock för
framgången i dessa skolors arbete av ännu större vikt, att skolorna utrustas
med lämpliga lärarkrafter. Att på denna punkt vissa svårigheter
komma att möta, är ett förhållande, med vilket man från början torde
böra räkna. Men man måste också från början göra allt för att söka övervinna
dessa svårigheter. I främsta rummet torde fortsättningsskolorna och
de lägre yrkesskolorna i detta avseende påkalla uppmärksamhet från det allmännas
sida. Vad särskilt angår fortsättningsskolorna, ligger svårigheten
särskilt däri, att man hos dessa skolors lärare måste fordra både pedagogisk
skolning och en viss grad av yrkeskunskap. Man torde väl — särskilt till
en början — näppeligen våga räkna med att verkliga yrkesmän skola i
någon större utsträckning befinnas benägna att åtaga sig uppdraget som
lärare i arbetskunskap i dessa skolor. Detta torde säkerligen icke bero
på bristande intresse för saken utan framför allt därpå, att de i regel själva
inhämtat sin yrkesskicklighet företrädesvis genom eget utövande av yrket,
ej i skolmässiga former, och därför icke heller känna sig vuxna skolans

143

Kungl. Maj:ls Nåd. Proposition Nr 90.

mera pedagogiskt, systematiskt ordnade arbetssätt. Och bland folkskolans
lärare torde utan tvivel finnas en stor mängd, som skulle synnerligen väl
lämpa sig som lärare i arbetsmanskap i fortsättningsskolan, men vilkas
egen yrkesutbildning kräver ytterligare förkovran både i rent tekniskt avseende
och kanske mest i fråga om de för yrkesutövningen så utomordentligt
viktiga ekonomiska synpunkterna. För att skaffa fortsättningsskolan
lämpliga arbetskrafter gäller det därför att vidtaga anstalter, som
kunna skaffa åt lämpliga yrkesmän den pedagogiska utbildningen och åt
lämpliga skolman den erforderliga yrkesutbildningen. Det finns säkerligen
god grund för det antagandet, att om blott denna angelägenhet från början
ordnas på ett ändamålsenligt sätt, skola fruktbara anknytningspunkter
visa sig vara förhanden både hos de nuvarande yrkesmännen och de nuvarande
skolmännen.

Jag anser mig därför böra livligt tillstyrka, att lämpliga anstalter för
lärarutbildningen snarast möjligt varda vidtagna i den riktning, som av
kommittéerna och de sakkunniga föreslagits. Jag anser mig härvid böra
särskilt understryka den betydelse upprättandet av den föreslagna statens
normalskola för yrkesundervisningen måste komma att få för hela det
lägre tekniska undervisningsväsendet.

Det system av ungdomsskolor, vilket jag anser mig böra förorda i
anslutning till vad jag nu varit i tillfälle att anföra, kan översiktligt
framställas sålunda:

Folkskolan.

Fortsättning sskolor
(yrkesbestämda och allmänna).

Lärlingsskolor

(för industri, hantverk, handel och
husligt arbete).

Yrkesskolor

(för industri, hantverk, handel och
husligt arbete)
samt för ett högre stadium:

f Högre folkskolor
I (Kommunala mellanskof).

Ettåriga handelsskolor.
Hushållsskolor.

Andra former av kommunala
och enskilda läroanstalter
för yrkesundervisning.

Fackskolor — Gymnasier
(tekniska) — (tekniska, handels-).

Härtill komma: Skolan för konsthantverk i Stockholm
och Statens normalskola för yrkesbildningen.

Syst< met av
praktiska
ungdomsskolor.

144

Folkundervis ningskom mittén.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

I administrativt avseende skalle, enligt vad jag anfört, de praktiska
ungdomsskolorna komma att förläggas på följande sätt:

Ecklesiastikdepartementet

Folkskolöverstyrelsen _Y rkesskolöverstyrelsen_

Fortsättningsskolor — Högre folk- Lärlingsskolor — Yrkesskolor

skolor. Fackskolor — Gymnasier — Friare

skolformer för motsvarande utbild___ning.
_

Lokala styrelser för de särskilda slagen av skolor.

Jag skall nu övergå till en närmare redogörelse för enskildheterna
av de förslag i fråga om de särskilda skolformerna, vilka jag anser böra
föreläggas riksdagen.

VI. Förslag till omorganisation av fortsättningsskolan. H

Av de olika skolformer, som ingå i det av mig förordade systemet
av praktiska ungdomsskolor, skall jag till behandling först upptaga fortsättningsskolan.
Denna skolform skall enligt förslaget bilda allmän grundval
för de föreslagna fackutbildningsanstalterna. Den kommer också att
meddela undervisning åt det ojämförligt största antalet lärjungar.

Den följande framställningen rörande fortsättningsskolan skall jag ordna
under följande huvudpunkter: 1) fortsättningsskolans organisation, 2) fortsättningsskolans
undervisningsplan, 3) fortsättningsskolans lärotider, 4) fortsättningsskolans
obligatoriska karaktär, 5) fortsättningsskolans förvaltning,

6) fortsättningsskolans lärare, 7) ekonomiska förhållanden och 8) övergångstid
samt övergångsbestämmelser. Slutligen skall jag lämna 9) en
översikt över de för fortsättningsskolans omorganisation beräknade kostnaderna.

1) Fortsättningsskolans organisation.

För folkundervisningskommittén har det varit en huvuduppgift att
starkt framhäva de nya principerna för fortsättningsskolan. Kommittén
har därför också vid framställningen av sina tankar om fortsättningsskolans
organisation sökt i främsta rummet utforma den art av fortsättnings -

huligl, Majits Nåd. Proposition Kr 96. 145

skola, i vilken dessa principer pa ett fullständigare sätt komma till uttryck.
Detta sitt strävande har kommittén fullföljt med sådan konsekvens,
att det för den, som icke tillräckligt beaktat denna grundavsikt i kommitténs
^arbete, t. o. in. kan se ut. som om det för kommittén icke existerade
någon annan form av fortsättningsskolor än den, som kommittén
själv betecknar med namnet yrkesfortsättningsskola. Så är dock i verkligheten
icke fallet, något som framgår särskilt av det sätt, på vilket kommittén
diskuterar de svårigheter, med vilka man vid organiserandet av
fortsättningsskolan måste räkna.

Om dessa svårigheter yttrar kommittén:

Aven i länder, där yrkesfortsättningsskolan vunnit stor utbredning, bär genomioranciet
av oess grundsatser varit förenat med mångahanda svårigheter, och delvis har
man måst nöja sig med att uppdraga programmets allmänna riktlinjer samt överlämna
åt utvecklingen att så småningom förverkliga dess innebörd.

■r s ^llnu me,r så bliva förhållandet i vårt land, där förutsättningarna för den

ifrågavarande skolformen i flera avseenden äro mindre gynnsamma.

Vad fortsättningsskolan kan bliva, beror i första rummet på hurudan den grund
ar pa vilken den bygger sin undervisning, med andra ord på folkskolans beskaffenhet.
Vår endast sexklassiga folkskola kan visserligen icke anses utgöra någon synnerligen
stark grund för en överbyggnad av sådant slag som yrkesfortsättningsskolan. Det är
dock komnnttens bestämda uppfattning, att en väl inhämtad fullständig lärokurs i en
välordnad sexårig folkskola, helst efter genomförandet av sådana förändringar i dennas
laroplan, som av kommittén föreslagits i betänkandet angående folkskolorna, i och för
sig skall kunna giva de nödiga förutsättningarna för en efter yrkesfortsättningsskolans
grundsatser anlagd fortsatt undervisning.

Däremot måste, enligt vad kommittén framhåller, tanken på våra
många svaga skolformer, de »halvtidsläsande > folkskolorna och de mindre
folkskolorna, ingiva så mycket större bekymmer.

I fråga om dessa skolformer torde det tyvärr gälla, att de endast i lyckligare
fall kunna anses vara i stånd att lämna grund för eu enligt yrkesfortsättningsskolans
grundsatser ordnad fortsatt undervisning. Den på en halvtidsläsande folkskola eller
en mindre folkskola byggda fortsättningsskolan skall i allmänhet endast delvis kunna
yrkesfortsättningsskolans läroplan, och den måste använda en stor del av sin
.. ^tt bättra de brister i lärjungarnas primära kunskaper och färdigheter, som
härröra från folkskolekursens mindre tillfredsställande beskaffenhet. Man får för denna
fortsattningsskola tänka sig en läroplan mera liknande den nuvarande fortsättningsskoian,
dock med så praktisk läggning, som omständigheterna möjliggöra.

Såsom ytterligare svårigheter för genomförandet av yrkesfortsättningsskolans program
framhåller kommittén vidare den tidiga ålder, omkring tretton år, vid vilken barnen
avgå från våra folkskolor, samt befolkningens glesboddhet.

Aven lärarfrågan ligger hos oss mindre gynnsamt än i de länder, där fortsättningsskodvasendet
funnit en rikare utveckling, i det att hos oss undervisningen på folkskolestadiet,
som bekant, i rätt betydlig utsträckning bestrides av lärarkrafter, som icke

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 saml. 87 höft. (Nr 96.) 19

Svårigheter
vid reformens
genomfarande.

Reformen bör
icke uppskjutas.

146 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

erhållit den för undervisning på detta stadium avsedda utbildningen. Hit höra de biträdande
lärarinnorna (lärarna) vid folkskolorna och lärarinnorna (lärarna) vid de mindre
folkskolorna. Dessa lärarkrafter med mindre omfattande utbildning än den, som meddelas
vid folkskoleseminarierna, torde i regel icke vara att räkna med för undervisningen
i en fortsättningsskola av den åsyftade yrkesfortsättningsskolans art.

Slutligen erinrar kommittén om de ekonomiska förhållandena och de svårigheter,
som dessa kunna lägga i vägen för en reform av fortsättningsskolan.

Då det sålunda är uppenbart, att fortsättningsskolan hos oss i ett icke
ringa antal fall måste avstå från att antaga den gestalt, som den i enlighet
med sin egentliga uppgift borde äga, och att den endast i ofullständig
grad skall kunna fylla sin egentliga uppgift, så länge de väsentligaste
svagheterna i vårt folkskoleväsen icke blivit avhjälpta, skulle det möjligen
kunna synas mindre välbetänkt att under sådana förhållanden söka inrikta
utvecklingsarbetet på fortsättningsskolväsendet och uppställa nya mål
för fortsättningsskolans verksamhet.

Denna invändning bemöter kommittén med att hänvisa på att de ifrågavarande
förbättringarna på folkskolans område äro av den beskaffenhet,
att de endast småningom låta sig genomföra, i den man de ekonomiska
förhållandena och en mera utbredd övertygelse om en förbättrad folkundervisnings
nödvändighet göra det möjligt, Behovet av ökad omvårdnad
om den ungdom, som lämnat folkskolorna, synes däremot redan nu kunna
i ej oväsentlig grad tillgodoses. Och detta behov är enligt kommitténs
mening så viktigt, att en reform av fortsättningsskolväsendet icke låter sig
undanskjuta, även om det program för fortsättningsskolans undervisning,
som av principiella grunder bör uppställas, därvid till en början endast i
ofullkomlig grad och i ett mindre antal fall kan förverkligas. Vad detta
program beträffar, anser kommittén, att allestädes, där förutsättningar för
en fortsatt undervisning i enlighet med yrkesfortsättningsskolans program
förefinnas, detta program bör bestämma den fortsatta undervisningens karaktär
och att i varje fall detsamma bör framstå som det mål, vilket man,
så långt omständigheterna medgiva, söker närma sig. Detta innebär, att
man måste räkna med att fortsättningsskolan hos oss måste antaga olika
grader av utveckling ned ifrån sådana, som närma sig ersättningsskolans
typ, upp till dem, som betecknas av de högst utvecklade yrkesfortsättningsskolorna.

Kommittén har dock icke ansett sig behöva eller böra taga i betraktande
alla de olika former och gradationer, som fortsättningsskolan kan
tänkas komma att få allt efter olika förutsättningar. Kommittén har måst
åtnöja sig med angivandet av frågans huvuddrag och i allmänhet lämnat
övergångsförhållanden och undantagsfall a sido. Den form av fortsätt -

147

Kung!. MajUs Nåd. Proposition Nr 06.

ningsskola, som kommittén beträffande organisation, undervisningsplan,
arbetstid oeb lärare närmast haft för ögonen, är väl icke den högst utvecklade
yrkesfortsättningsskolan, men dock den av yrkesfortsättningsskolans
grundsatser karaktäriserade fortsättningsskolan.

Såsom jag redan tidigare varit i tillfälle att omnämna, framhåller Uppdelning
kommittén, hurusom grundsatsen om undervisningens koncentration kring “nisations*
det praktiska arbete, som sysselsätter lärjungarna eller sannolikt skall bliva typer,
deras framtida livsuppgift, i organisatoriskt hänseende följdriktigt leder till
kravet på en uppdelning av fortsättningsskolan i olika typer allt efter de
skilda yrken eller sysselsättningar, som undervisningen enligt den nämnda
grundsatsen har att taga hänsyn till. Till en början sysselsätter sig kommittén
med de svårigheter, varmed en sådan uppdelning är förenad såväl
i allmänhet som hos oss. Härom yttrar kommittén:

Nu är emellertid det praktiska arbets- och förvärvslivet i vår tid i liög grad differentierat.
Särskilt inom storindustrien och hantverken finnes en mångfald olika yrken
och yrkesgrenar; härtill komma jordbruket och dess binäringar, olika slag av affärsverksamhet
samt husligt arbete. Rent teoretiskt sett vore organisationen ur nu angivna
synpunkt tydligen fullkomlig, därest uppdelningen i typer kunde drivas ända därhän,
att på varje ort upprättades lika många slag av fortsättningsskolor, som där funnes
yrken eller yrkesgrenar representerade. Så långt torde man i det närmaste ha kommit
i en eller annan av utlandets storstäder.

I de flesta fall kau likväl uppdelningen efter yrken icke ens i större städer göras
fullständig. Många yrken äro företrädda av ett alltför litet antal lärjungar, för att man
för dessas räkning skulle kunna bekosta särskild undervisning, och således måste lärjungar,
tillhörande närbesläktade yrken, ofta sammanföras i en gemensam skola. Vid
lärjungarnas fördelning blir det därjämte merendels en rest av sådana, som icke alls
låta fördela sig ur ren yrkessynpunkt, särskilt därför att de ännu icke börjat ägna sig
åt något visst yrke. Härtill kommer svårigheten att undervisa flera olika årsklasser
tillsammans, på grund varav behov framträder av en uppdelning jämväl med hänsyn
till de olika årgångarna av lärjungar. Klart är, att även denna omständighet skall till
en viss grad motverka strävandet att genomföra en uppdelning med sträng hänsyn till
yrken.

I vårt land kan i de flesta kommuner fortsättningsskolans uppdelning vare sig i
olika skoltyper med hänsyn till yrken eller i olika årsklasser med skdd undervisning
icke drivas synnerligen långt. Oavsett de ekonomiska hindren är det huvudsakligen
två omständigheter, som härvid äro att taga i betraktande. Den ena är, att ungdomen
i fortsättningsskolåldern, åtminstone i landsbygdskommunerna, på grund av befolkningens
glesboddhet vanligen är så fåtalig, att dess fördelning på flera olika skoltyper
eller skilda årsklasser i regel icke är möjlig. Och den andra, som särskilt har betydelse
för uppdelningen med hänsyn till yrken, är det förhållandet, att den från folkskolan
nyss avgångna ungdomens ställning till yrkesarbetet, hos oss kanske mera än i
utlandet, är tillfällig och obestämd. Många, som avgått från folkskolan, uppskjuta ett
eller annat år att välja en bestämd levnadsbana för att i stället antingen biträda i

148

''Kungl. Maj:ts Råd. Proposition Rr 96.

hemmet eller ock ägua sig åt varjehanda sysselsättningar, som för tillfället kunna bereda
eu viss förtjänst. Också utvisar statistiken, att antalet i industriella yrken sysselsatta
minderåriga arbetare är jämförelsevis litet i de åldersklasser, som ligga närmast
ovanom den för avgång från folkskolan vanliga åldern.

Det nu berörda sakförhållandet, eller att många barn under den närmaste
tiden efter avgång från folkskolan icke ägnat sig åt något bestämt
yrke, sammanhänger enligt kommitténs mening därmed, att åldern för avgång
från folkskolan i vårt land är jämförelsevis låg. Medan i flera andra
länder, särskilt sådana som hava lagstadgad sju- eller åttaårig skolplikt, den
vanliga avgångsåldern är fyllda fjorton år, avsluta hos oss de flesta barn
sin folkskock urs redan under det kalenderår, då de fylla tretton år, eller
till och med ännu tidigare. Om behovet av ännu ett skolår i folkskolan
har kommittén i ett föregående betänkande uttalat sig. Därvid har framhållits
bland annat, att eu dylik utsträckning av skolplikten vore att betrakta
som ett framtida önskemål, som helst borde nås småningom på frivillighetens
väg och följaktligen icke borde genom lagstiftning framtvingas.
I syfte att minska olägenheterna av en alltför tidig avgångsålder har
emellertid kommittén i sitt nyssnämnda betänkande hemställt om intagande
i folkskolestadgan av en bestämmelse av innnehåll, att lärjunge icke må
tillåtas att avgå från folkskolan före det kalenderår, under vilket han fyller
tretton år. Likaledes har kommittén föreslagit, att bestämmelsen i folkskolestadgans
§ 48 mom. 1 angående tillstånd för fattiga lärjungar att avgå
från folkskolan utan fullständigt genomgången skolkurs måtte begränsas
till sådana, som icke vid skolålderns slut, alltså vid fjorton års ålder, inhämtat
den fastställda lärokursen. Klart synes dock vara, säger kommittén,
att, även om de åsyftade olägenheterna genom dylika bestämmelser
minskas, barnen hos oss i alla fall ofta komma att avsluta sin folkskolekurs
omkring ett år tidigare, än vad i utlandet flerstädes är vanligt, och
att man därför måste räkna med att även i framtiden många barn vid
inträdet i fortsättningsskolan icke befinna sig i något visst yrke. En annan
härtill bidragande orsak är den mångenstädes, särskilt på landsbygden,
förefintliga obenägenheten hos föräldrarna att låta barnen lämna hemmet,
innan de genomgått konfirmationsskolan. Kommittén finner det visserligen
å ena sidan synnerligen rimligt och befogat samt i och för sig önskligt,
att barnen icke i för tidig ålder släppas ut i yrkes- och förvärvsarbetet,
men å andra sidan torde det vara uppenbart, att vad här berörts är ägnat
att i ej ringa mån försvåra en närmare organisatorisk anpassning av
fortsättningsskolan efter de skilda yrkenas olika krav.

Kommittén uttalar därför den meningen, att uppdelningen i olika skoltyper
med hänsyn till yrken måste i stort sett hos oss bliva rätt summa -

Kung/. Muj.is Nåd. Proposition Nr ''JO.

1 49

risk. Ej sällan skall (let bliva nödvändigt att bita den törsta årskursen
snarast antaga karaktären av en förberedelse för det eller de följande
årens mera praktiskt ardagda lärokurs. Och det för organisationen bestämmande
måste i flertalet fall bliva icke de särskilda lärjungarnas olika
arbetsförhållanden utan det yrkes- och näringsliv, som för vederbörande
ort är särskilt utmärkande. Härom yttrar kommittén:

Så kan och bör på flen egentliga landsbygden jordbruket med binäringar bliva
den medelpunkt, omkring vilken undervisningen samlar sig. Om också detta skulle ha
till följd, att ett mindretal lärjungar, vilka i framtiden icke bliva yrkesutövare av jordbruket,
komma att deltaga i en sålunda lagd undervisning och därigenom bibringas
en ökad kännedom om och ett livligare intresse för vår modernäring, lärer detta endast
kunna vara till gagn både för dem själva och samhället. Härtill kommer, att en undervisning
om jordbruket med binäringar erbjuder rikliga tillfällen att jämväl meddela
kunskaper av rent allmänbildande värde.

Vad sedan angår industri- och hantverksorter, vare sig de tillhöra stad eller
landsbygd, är det en helt annan typ av fortsättningsskola, som för dem framför allt är
behövlig. Här blir det de på orten förhärskande industriella yrkena eller hantverken,
som komma att utgöra samlingspunkter för undervisningen. Om blott en skola kan
upprättas, blir denna en motsvarighet till vad som i utlandet plägar kallas allmän eller
blandad industriell fortsättningsskola. Att stora svårigheter vid undervisningens ändamålsenliga
ordnande här ofta skola möta, säger sig självt. Kommittén vill emellertid
erinra om möjligheten och lämpligheten av att i dylika skolor anordna gruppundervisning,
så att undervisningen i vissa stycken blir lika för alla lärjungar, i andra däremot
olika för lärjungar, tillhörande skilda yrken. Om lärjungeantalet därtill föranleder, vilket
i de större städerna säkerligen blir fallet, bör uppdelning av lärjungarna äga rum.
Denna kan verkställas antingen så, att fabriksarbetare och hantverkslärlingar skiljas åt,
något som lämpligen synes böra ske i de fall, då utbildningsförhållandena äro väsentligt
olika, eller ock så, att lärjungar, tillhörande närbesläktade yrken sammanföras,
oavsett om dessa yrken bedrivas fabriks- eller hantverksmässigt. I förra fallet får man
dels en industriell fortsättningsskola för en eller liera industrigrenar, dels en hantverksfortsättningsskola
för ett eller flera hantverk. I det senare fallet får man på eu ort
exempelvis eu fortsättningsskola för metallarbetare och en för träarbetare, på en
annan ort exempelvis en fortsättningsskola för yrken, som avse framställande av närings-
och njutningsmedel, samt en för yrken, avseende beklädnadsartiklar, o. s. v. Kan
specialiseringen drivas ännu längre, vilket i våra större städer icke bör vara omöjligt,
kan man få särskilda skolor t. ex. för järnindustri, för trävaruindustri, för vävnadsindustri,
för smeder, för snickare, för sömmerskor o. s. v. Även på mindre orter kunna
dylika rent fackliga fortsättningsskolor komma till stånd, under förutsättning givetvis
att någon viss industri, t, ex. järn- eller trävaruindustri, där kommit till någon större
utveckling.

På sådana orter, som äro ett slags centralpunkter för handel, d. v. s. våra flesta
städer samt större köpingar, behövas vidare fortsättningsskolor för sådan ungdom, som
ägnar sig åt eller kommer att ägna sig åt handelsyrket. Då givetvis även dessa skolor
måste vara av eu sådan art, att de i möjligaste mån främja sina lärjungars utbildning
för och fortkomst på den levnadsbana de valt, blir här handelsyrket och vad därmed
närmast sammanhänger den naturliga medelpunkten för undervisningen.

150

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition JVr 96. •

l fråga om yrken, som utövas av såväl män som kvinnor, måste i alla de fall,
där lärjungeantalet är för litet, för att särskilda skolor för gossar ock särskilda för
flickor lämpligen kunna inrättas, samundervisning anordnas. Så torde oftast bli fallet
på den egentliga landsbygden. Detta utesluter emellertid icke, att även fortsättningsskolor,
avsedda endast för flickor, och med undervisningen koncentrerad kring de .speciellt
kvinnliga sysselsättningarna, kunna vara av behovet påkallade. Framför allt i
städer och folkrikare industrisamhällen på landsbygden lärer ett sådant behov bliva
starkt framträdande, och där torde det även jämförelsevis lätt kunna tillgodoses. I
enlighet med det redan sagda bör undervisningen i dylika skolor företrädesvis samlas
omkring det husliga arbetet. Undervisningen häri bör vara såväl teoretisk som praktisk
och avse att giva insikt och övning i sådana göromål, som tillhöra ett hems skötande.

Kunskaper och färdigheter på detta område äro emellertid av så stor betydelse
ej allenast för den kvinnliga ungdomen själv utan ock medelbart för hela samhället,
att alla fortsättningsskolor, i vilka flickor åtnjuta undervisning, borde på ett eller annat
sätt förknippas med någon undervisning i husligt arbete. Visserligen möta stora svårigheter
för genomförande av ett sådant önskemål, men dessa svårigheter torde dock
i rätt stor utsträckning kunna övervinnas.

Beträffande först de som samskolor anordnade fortsättningsskolorna vill kommittén
fästa uppmärksamheten på att i dem grupp- eller avdelningsundervisning lämpligen
kan och hör äga rum, så att undervisningen i vissa stycken blir lika för alla lärjungar,
i andra däremot olika för gossar och flickor. Där kompetenta lärarinnor och ändamålsenliga
lokaler stå att erhålla, vilket på den egentliga landsbygden visserligen icke
alltid kan tänkas bliva fallet, borde sålunda flickorna kunna erhålla någon undervisning
om också icke i båda de huvudslag av husligt arbete, som motsvaras av skolämnena
huslig ekonomi och kvinnlig slöjd, så dock åtminstone i ettdera av dessa ämnen
och då helst i det förstnämnda, d. v. s. huslig ekonomi. Skulle förhållandena icke
medgiva, att dylik undervisning av det ena eller andra slaget inordnas i fortsättningsskolans
egen läroplan, synes det kommittén i hög grad angeläget, att åtgärder om möjligt
vidtagas, varigenom den kvinnliga ungdomen på annat sätt tillförsäkras någon utbildning
i de ifrågavarande sysslorna. Så torde det, såsom i åtskilliga skoldistrikt redan
skett, befinnas lämpligt och möjligt att i folkskolan, vid sidan av undervisningen
i kvinnlig slöjd, jämväl anordna en elementär undervisning i huslig ekonomi. För den
något äldre kvinnliga ungdomen skulle möjligen särskilda kurser med praktisk undervisning
i husligt arbete kunna anordnas. Kommittén vill i detta sammanhang erinra
om de s. k. vandrande skolköken, vilka flerstädes å vår landsbygd på det område, varom
här är fråga, utövat eu synnerligen gagnande verksamhet. Kundo dessa vandrande
skolkök, där fasta sådana av ekonomiska eller andra skäl icke kunna upprättas, ställas
i det direkta samband med undervisningen i fortsättningsskolorna, att dessa skolors
kvinnliga lärjungar i skolköken erhölle den praktiska utbildning i husliga sysslor, som
fortsättningsskolan icke kan giva, vore detta uppenbarligen en avsevärd förmån.

Yad här sagts närmast med tanke på de kvinnliga lärjungarna i de som samskolor
anordnade fortsättningsskolorna gäller naturligtvis i tillämpliga delar även lärjungarna
i sådana egentliga yrkesfortsättningsskolor, i vilka uteslutande flickor komma
att undervisas, t. ex. skolor för kvinnliga fabriksarbeterskor eller för flickor, anställda
i handel. Dylika skolor torde komma att upprättas endast å folkrikare orter, såsom
större och medelstora städer, i vilka jämväl fortsättningsskolor för den kvinnliga ungdomen
i allmänhet i anslutning till det husliga arbetet komma att anordnas. Då alltså
här varken ändamålsenliga lokaler eller kompetenta lärarinnor för ifrågavarande

151

Kunyl. Maj:ts Nåd. Proposition AV 90.

undervisning torde komma att saknas, lärer det, åtminstone ur nu angiven synpunkt,
icke möta några avsevärda svårigheter för vidtagandet av sådana anordningar, varigenom
flickornas undervisning i det valda yrket blir på lämpligt sätt inom fortsätta! n gsskolans
egen ram kompletterad med någon praktisk utbildning jämväl för det husliga
arbetet. Den egentliga svårigheten blir bär att inom gränserna för den tid, under vilken
flickorna rimligen kunna åläggas att besöka fortsättningsskolan, finna utrymme för
såväl det ena som det andra. Kommittén anser visserligen det syfte det bär gäller
vara så betydelsefullt, att det väl kunde motivera en ökning av den för flickornas fortsatta
undervisning avsedda lärotiden. Om emellertid eu dylik ökning av flickornas
lärotid icke anses lämplig eller möjlig att genomföra och om utbildningen i de husliga
sysslorna icke heller kan förläggas inom det timantal, kommittén velat uppställa såsom
obligatoriskt minimum för både gossar och flickor, så är det givetvis i hög grad önskvärt,
att vederbörande även i de fall, som här avses, draga försorg om att åt den
kvinnliga ungdomen beredes tillfälle att, vare sig före eller efter fortsättningsskolans
besökande eller möjligen samtidigt därmed, annorstädes förvärva den praktiska utbildning
i husliga sysslor, som göres den behov.

Slutligen erinrar kommittén om att flerstädes i utlandet mer eller mindre
detaljerade lagbestämmelser angående fortsättningsskolornas organisation
utfärdats. Att sådana i en framtid koinme att visa sig behövliga även
hos oss vore att förutse. Då emellertid ännu ingen erfarenhet hunnit samlas
i fråga om de för vårt land mest passande organisationsformerna syntes
åtminstone tills vidare frihet böra lämnas åt de särskilda fortsätta! ugsskolstyrelserna
att var på sin ort på ändamålsenligaste sätt ordna hithörande
förhållanden med ledning av de normerande anvisningar, som
härutinnan säkerligen komme att givas av vederbörande centrala skolmyndighet.
I den mån bestämda föreskrifter om organisationen i det ena
eller andra hänseendet, på grund av gjorda erfarenheter, i en framtid
bleve av verkligt behov påkallade, borde sådana givetvis komma till stånd.

Såsom i det föregående redan framhållits, hava i de många avgivna utlåtandena
själva huvudpunkterna i kommittéförslaget rönt en nära nog enhällig
anslutning. Detta gäller ock den föreslagna organisationen av fortsättningsskolan,
ehuru det givetvis här och var erinras om de svårigheter,
med vilka ett genomförande av denna organisationsplan i allmänhet är
förbundet. Från ett och annat häll uttalas dock ett bestämt ogillande av
densamma eller tvivelsmål beträffande dess lämplighet.

Så framhåller länsstyrelsen i Stockholms län, satt ur organisatorisk synpunkt
förslaget, i synnerhet vad fortsättningsskolan i jordbruksdistrikt beträffar, icke kan anses
lyckligt». Länsstyrelsen fäster sig dels vid en av kommittén angiven metodisk synpunkt,
nämligen att yrkesundervisningen i fortsättningsskolan bör erhålla en central
plats, i det att den övriga undervisningen, så långt lämpligen kan ske, inordnas i eller
anknytes till densamma, dels vid arten av den joxdbruksundervisning, som i fortsättningsskolan
kan meddelas, dels vid kompetensen hos vederbörande lärare, och sluter

Lagbestämmelser
om
fortsättningsskolans
omorganisation.

Myndig heterna.

152

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

att det än av ett skäl, än av ett annat måste i de flesta av rikets kommuner bliva
»klent beställt med den praktiska centralpunkten i den obligatoriska fortsättningsskolan».
I fråga om de fortsättningsskolor, där yrkesundervisningen skulle syfta på industri
och hantverk, ser länsstyrelsen eu stor svårighet i dessa skolors förhållande till
de framtida lärlingsskolorna. Länsstyrelsen slutar med att uttala den meningen, »att
folkundervisningskommitténs förslag icke i befintligt skick bör läggas till grund för fortsättningsskolans
vidare utveckling».

Länsstyrelsen i Uppsala län yttrar, att det synes »som om, innan man till denna
folkskola fogar en överbyggnad av den omfattning och den kostbarhet som fortsättningsskolan,
man borde tillse, att grunden först gjordes något stadigare, till exempel
genom tillägg till folkskolan av ett sjunde skolår, genom förminskning av antalet mindre
folkskolor och halvtidsläsande skolor in. m.» Länsstyrelsen anser vidare, att kommitténs
förslag icke lämnar garanti för tillräckliga och kompetenta lärarkrafter vid fortsättningsskolan
samt att lärjungarna komma att bliva allt för unga för att kunna behörigen
tillgodogöra sig undervisningen särskilt i ämnet arbetskunskap, och kan därför
icke förorda fortsättningsskolan »i dess helhet». Blott de för denna skola föreslagna
ämnena medborgarkunskap och, för flickorna, huslig ekonomi äro av den betydelse, att
de böra ingå i den undervisning staten består alla sina medborgare.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län ställer sig mycket betänksam mot kommitténs förslag.
Den uppdelning i olika typer, som yrkessynpunktens upptagande i undervisningen
skulle göra erforderlig, kan icke genomföras, och därigenom blir yrkesfortsättningsskolans
uppgift till stor del förfelad. Många grenar av näringslivet bliva ej företrädda
inom skolan, under det att en måhända alltför stark rekrytering kommer att äga rum
inom andra.

I ogillande och avstyrkande riktning uttala sig ock Gävleborgs läns, Älvsborgs
läns södra och Skaraborgs läns hushållningssällskap

I de inkomna yttrandena har uppmärksamhet även ägnats kommitténs
förslag att genom vissa åtgärder till utvidgande och förstärkande av
folkskolans kurs giva fortsättningsskolan en starkare grundval. Så har
kommitténs förslag angående viss minimiålder för avgång eller att lärjunge
ej må tillåtas avgå från folkskolan före det kalenderår, under vilket han
fyller 13 år, blivit mer eller mindre uttryckligt tillstyrkt i bortåt ett femtiotal
av de officiella utlåtandena och avstyrkt endast av Stockholms stads
konsistorium och länsstyrelsen i Västerbottens län, varjämte lantbruksakademien
uttalat tveksamhet om förslagets lämplighet.

Kommitténs hemställan, att bestämmelsen i folkskolestadgans § 48
mom. 1 angående tillstånd för fattiga lärjungar att avgå från folkskolan
utan fullständigt genomgången skolkurs måtte begränsas till de barn, som
icke vid skolålderns slut inhämtat den för skolan i vederbörande reglemente
fastställda lärokursen, förordas i en stor mängd yttranden, ofta dock
under starkt framhållande av att en ändring i nu gällande bestämmelser
icke bör ske utan att åtföljas av en verksammare lagstiftning angående

153

Kmu/I. Maj.is Xåd. Proposition Nr 96.

kommunernas skyldighet att ekonomiskt understödja barn från fattiga hem.
I avstyrkande riktning hava jämväl i denna punkt uttalat sig Stockholms
stads konsistorium, länsstyrelsen i Västerbottens län och lantbruksakademien
samt dessutom kollegiet vid folkskoleseminariet i Umeå.

Med avseende på halvtidsläsningens motverkande hade kommittén hemställt,
att i folkskolestadgan måtte komma att angivas vilka skolformer,
som äro att anse såsom normala och i vilka fall andra skolformer må vara
tillåtna, samt att normalplanen uppställes på ett sätt, som tydligt angiver,
vilka skolformer äro att betrakta såsom normala och vilka icke äro att
anse som sådana.

Den allt för allmänna förekomsten av halvtidsläsning — varannandagsläsning
eller periodläsning -— har i åtskilliga av de officiella utlåtandena
betecknats såsom ett beklagligt förhållande, och några yttranden i
sådan riktning äro i det föregående anförda. Å andra sidan betonas i en
del uttalanden, att halvtidsläsningen inom vidsträckta områden av landet
måste anses vara av omständigheterna betingad och fördenskull icke kan
betraktas som en icke normal anordning. I flera fall, där man söker
hävda halvtidsläsningens lokala berättigande, framhåller man emellertid i
känsla av otillräckligheten i det resultat den lämnar, att den borde förenas
med en obligatorisk förlängning av skoltiden från sexårig till sjuårig.
Särskilt boi’de halvtid släsande småskolor göras treåriga i stället för
tvååriga. För sjuårig skolkurs i halvtidsläsande skolor uttala sig sålunda
domkapitlen i Skara och Karlstad, flera av statens och kommunernas folkskolinspektörer.
några rektorer och kollegier vid folkskoleseminarierna.

Särskild uppmärksamhet förtjänar det intresse och den allmänna sympati,
varmed tanken på en förlängning av den normala skolkursen med
ett sjunde skolår mottagits inom skilda läger.

I ett stort antal av de ingivna utlåtandena betonas med styrka vikten
därav, att den fortsatta undervisningen för flickorna så anordnas, att
behovet av utbildning i husligt arbete för dessa blir så vitt möjligt tillgodosett.

Så framhålla lantbruksstyrelsen, hushållningssällskapen i TJppsala, Malmöhus,
Kristianstads och Västernorrlands län, styrelsen för Uppsala enskilda läroverk, rektorn
för Prins Gustavs folkskola i Uppsala m. fl., att jordbruksfortsättningsskolorna
icke böra meddela samma undervisning i arbetskunskap åt flickorna som åt gossarna.
Även vid de mindre jordbruken gör sig en arbetsfördelning mellan männen och kvinnorna
gällande; flickorna böra fördenskull med avseende på jordbruket få undervisning
företrädesvis i sådant, som rör mjölkens behandling, ladugårdens skötsel och smådjursskötseln;
men därjämte behöva de undervisning och övning i det husliga arbetet, och

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 87 höft. (Nr 96.) 20

154

Kwujl. Maj:ts Nåd. Proposition Pr 96.

man gör jordbrukarhemmen den största tjänsten genom att ej försumma flickornas utbildning
i sådant hänseende.

Från flera båll, såsom av länsstyrelserna i Uppsala och Hallands län, seminarieJcollegiet
i Kalmar m. fl., framhålles, att fortsättningsskolan borde bereda alla flickor
undervisning i sådana göromål, som tillhöra ett hems skötande.

Deltagarna i Sveriges moderata kvinnoförbunds ombudsmöte år 1916 hava
i en i hithörande fråga till folkskolöverstyrelsen avlåten skrivelse gjort
följande uttalande:

Visserligen kunde det vara önskvärt, att inom jordbrukskretsar kvinnorna hade
något begrepp om de arbeten, som i vanliga fall utföras uteslutande eller huvudsakligen
av män, liksom man med lika goda skäl kunde finna önskvärt, att männen hade
något begrepp om sådana arbeten, som på landsbygden utföras huvudsakligen eller uteslutande
av kvinnor. I de av folkundervisningskommittén föreslagna »fortsättningsskolor
i jordbruksbygder» skulle emellertid landsbygdens kvinnor icke erhålla något av det
som för dem i deras levnadskall som husmödrar eller biträden i jordbrukarhem vore
det viktigaste eller rättare det för dem alldeles oumbärliga, nämligen kunskaper och
färdigheter i vad som rör hemmets skötsel och moderskallet. Ombudsmötets medlemmar
uttala den förhoppningen, att överstyrelsen i sina blivande förslag måtte verka
för att undervisningen för flickorna i landsbygdens fortsättningsskolor bliver på annat
sätt ordnad, och hemställa bland annat, att dessas undervisning måtte anordnas i väsentlig
överensstämmelse med den undervisningsplan, som kommittén framlagt för den
av kommittén föreslagna typen »fortsättningsskolor för kvinnlig ungdom i anslutning
till det husliga arbetet», dock med tillägg av husdjursskötsel och mjölkhushållning.

F otkskolörerntynlsen.

Folkskolöverstyrelsen har i sitt utlåtande ägnat frågan om fortsättningsskolans
organisation en ingående behandling.

Överstyrelsen underskattar icke betydelsen av de svårigheter, som förefinnas,
men är dock av den bestämda åsikten, att man trots dessa svårigheter bör gripa sig
an med en reform av fortsättningsskolan i enlighet med de riktlinjer kommittén angivit.
Att så sker är en trängande social angelägenhet. Visserligen är vår folkskola behäftad
med brister, varför ock den grund, som kan erbjudas åt fortsättningsskolan, i många
fall måste bliva otillfredsställande. Överstyrelsen anser sig dock i likhet med kommittén
kunna uttala den förvissningen, att den svenska folkskolan i stort sett är sådan, att
den kan bliva grundval för en god fortsättningsskola. De förefintliga olikheterna i
folkskolans utveckling bliva givetvis en av de viktigaste bland de faktorer, som kräva,
att fortsättningsskolan strängt anpassas efter skilda orters möjligheter och behov.

Uppenbarligen är det dock i hög grad nödvändigt, att allt vad som kan göras
också blir gjort, lör att folkskolan måtte bliva tillförsäkrad en tillräcklig undervisningstid
i fråga om såväl antalet skolår som den årliga undervisningstidens längd. Folkskolöverstyrelsen
ansluter sig därför till kommitténs förslag beträffande åtgärder i sådant
syfte, överstyrelsen framhåller härvid, hurusom en stor olägenhet vid anordnandet
av fortsättningsskolans undervisning dock ligger däri, att barnen i många fall
komma att inträda i fortsättningsskolan redan under det år de fylla 13 år och lämna
densamma under det år de fylla 15 år. Det ligger i öppen dag, att i skolor, där detta
gäller om ett stort antal av barnen, det på grund av lärjungarnas ungdom måste bliva

155

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition AV !)G.

svårt att giva undervisningen en yrkesbestämd prägel. Särskilt då sådana förhållanden
föreligga, skulle det vara en stor fördel, om fortsättningsskolans kurs kunde utsträckas
över tre år i stället för två. Därigenom skulle i första rummet vinnas, att lärjungarna
icke i alltför tidig ålder undandroges skolans inflytande, men på samma gång skulle
också eu ändamålsenligare läggning av undervisningen möjliggöras, i det att denna
under första året kunde få en förberedande karaktär för att under de två följande åren
erhålla en mera facklig prägel.

Det är emellertid uppenbart, att överallt där för fortsättningsskolans behov endast
en enda lärarkraft finnes att tillgå, således i ett stort antal av landsbygdens skoldistrikt,
lärokursens fördelning på tre år måste medföra synnerligen stora tekniska svårigheter,
i det att läraren i sådana fall finge samtidigt undervisa tre årsklasser. I
städerna och i allmänhet å folkrikare orter föreligga däremot ej dylika hinder mot eu
utbredning av lärokursen över tre år. Där kräver ock hänsynen till lärjungarnas moraliska
omvårdnad ännu mer än annorstädes, att man så länge som möjligt söker hålla
dem under skolans hägn, och där äro ock förutsättningarna för en mera utvecklad
facklig undervisning i särskild grad för hauden. Också har kommittén föreslagit, att
fortsättningsskolkursen skulle kunna fördelas på två eller tre år, och förordat dess fördelning
på tre år i städer, stadsliknande samhällen och större industriorter.

Överstyrelsen anser i likhet med kommittén, att yrkessynpunklen i den
män möjligt är bör införas i fortsättningsskolans undervisning, att således
»yrkesfortsättningsskolans > program i varje särskilt fall bör framstå som
det mål, vilket man, så långt omständigheterna medgiva, söker närma sig.
överstyrelsen framhåller emellertid, hurusom förutsättningarna för anordnande
av fortsättningsskolan i överensstämmelse med »yrkesfortsättningsskolans»
undervisningsprogram i många fall icke äro för handen. Hit
höra de tillfällen, då kompetent lärarkraft för undervisningen i ämnet arbetskunskap
icke finnes att tillgå. Och hit höra vidare de tillfällen, då
någon bestämd yrkessynpunkt ej kan anläggas på undervisningen, beroende
därpå, att lärjungarna antingen till övervägande antal icke ha beröring
med något yrkesarbete eller tillhöra alltför många och olika områden av
det praktiska livet.

I alla dessa fall måste fortsättningsskolan antaga en annan karaktär
än den, som utmärker »yrkesfortsättningsskolan». Det för denna utmärkande
ämnet arbetskunskap måste bortfalla, allmänbildande ämnen måste
i stället upptagas, man får en »allmän», ospecialiserad eller ofacklig fortsättning
sskola.

överstyrelsen betonar emellertid, att även i denna skola »yrkesfortsättningsskolans»
grundsatser höra i någon mån finna tillämpning. Därom
yttrar överstyrelsen:

Medborgarkunskapen bör även här bliva ett huvudämne, däri uppmärksamhet särskilt
torde höra ägnas vissa allmänna ekonomiska förhållanden. Affärsräkning, bokföring
och linearritning böra jämte andra ämnen ingå i dess läroplan.

156

Katigt. Maj:Is Nåd. Proposition Nr 96.

Att den »allmänna» fortsättningsskolan såsom i flera avseenden mindre krävande
än den fackliga kommer att, särskilt till en början, få större utbredning, än i och för
sig önskligt vore, är väl att vänta. Man torde dock vara berättigad till den förhoppningen,
att de företräden, som den fackliga fortsättningsskolan äger, alltmera skola
bliva insedda och göra sig gällande.

Givetvis måste det dock från statens sida ordnas så, att den skillnad i kostnader,
som väl i regel måste komma att förefinnas mellan den yrkesbestämda och den icke
yrkesbestämda fortsättningsskolan, blir för kommunerna åtminstone i vissa hänseenden
utjämnad.

Slutligen erinrar överstyrelsen om att medgivandet av det berättigade
i förekomsten även av den allmänna, icke yrkesbestämda fortsättningsskolan
icke innebär någon motsättning mot det förslag, som avgivits av folkundervisningskommittén,
ehuru denna lagt tonvikten helt och hållet på
den fackliga skolan. Klart är emellertid, att det uttryckligare angivandet
och tydligare utformandet av den allmänna fortsättningsskolan i förening
med fastställandet av frihet för kommunerna att välja mellan denna och
den fackliga bör häva en hel del av de betänkligheter och invändningar,
som anförts mot kommitténs förslag.

Vad beträffar den yrkesbestämda fortsättningsskolans uppdelning i typer
efter de olika yrken eller yrkesgrupper, till vilka den har att ansluta
sig, hade folkundervisningskommittén icke ansett sig behöva upptaga mer
än de allra viktigaste. Överstyrelsen har med biträde av tillkallade sakkunniga
undersökt vilka typer, som ytterligare kunna komma att få den
betydelse, att normerande undervisningsplaner för dem kunna anses behövliga.
Härom anmärker dock överstyrelsen, att detta icke låter sig med
större säkerhet på förhand beräkna, utan i sista hand måste bli en erfarenhetsfråga.
Detsamma gäller om de modifikationer av en och samma
typ, som olika lokala förhållanden kunna göra erforderliga.

Såsom bilagor har överstyrelsen till sitt utlåtande fogat ett antal förslag
till undei’visningsplaner i olika ämnen, avseende följande typer av
fortsättningssk olor:

yrkesbestämda fortsättningsskolor i anslutning till jordbruk, till jordbruk
och skogshantering, till bergsbruk och järnverksindustri (samt skogshantering),
till sågverksindustri (och skogshantering), till stenkols-, ler- och
kalkindustri, till fiskerinäring, till järnmanufaktur, till träindustri, till elektroteknisk
industri, till kemisk-teknisk industri, till grafisk industri, till
textilindustri, till skrädderihantverk, till skomakerihantverk, till beklädnadsyrkena
(skolor för kvinnlig ungdom), fortsättningsskolor i anslutningtill
handel, fortsättningsskolor för kvinnlig ungdom i anslutning till det
husliga arbetet samt allmänna fortsättningsskolor.

157

Juni yl. Muj-.ts No d. Proposition -A r 00.

Av domänstyrelsen, skogsinstitutets lärarkollegium och svenska skogsvårdsföreningen
hade framhållits behovet av eu serskild fortaättningsskoltyp
för skogsbygder. En sådan typ bör enligt överstyrelsens mening också
komma till stånd. Da densamma emellertid maste upptaga även undervisning
i jordbruk (och husdjursskötsel), har överstyrelsen ansett eu
undervisningsplan i anslutning till »jordbruk och skogshantering» vara
tillfyllestgörande för det nu föreliggande syftet, om och draga om rena
skogsbygder de moment, som avse jordbruket, böra inknappas och de, som
röra skogsvården, däremot något mera utformas. Utom i jordbruks- och
skogsbygdernas fortsättningsskolor skulle enligt överstyrelsens låroplansförslag
skogsvården erhålla beaktande dels i brukssamhällenas fortsättningsskolor,
dels i sågverksdistriktens.

De föreslagna fortsättningsskoltyperna äro, med undantag av dem, som
särskilt angivits vara avsedda för kvinnlig ungdom, tänkta såsom skolor
för manlig ungdom eller som samskolor.

Beträffande fortsättningsskolans lämpligaste anordning för den kvinnliga
ungdomen uttalar överstyrelsen först såsom sin åsikt, att det bör uppställas
såsom en fordran, vilken efter viss övergångstid bör vara uppfylld, att
inom varje skoldistrikt tillfälle pa ett eller annat sätt skulle vara berett
den kvinnliga ungdomen att erhålla undervisning i husligt arbete. Härom
yttrar överstyrelsen:

Om möjligt bör fortsättningsskolan meddela sina kvinnliga lärjungar undervisning
i husligt arbete. Att hela den kvinnliga ungdomen tidigare eller senare under sin uppväxttid
må erhålla undervisning i sådant, som hör till ett hems skötande, är uppenbarligen
ett eftersträvansvärt mål, av största betydelse för hela folkets hälsa och ekonomiska
välstånd. Och i de allra flesta fall torde en undervisning av detta slag bereda
den unga flickan en säkrare fördel än en yrkesundervisning, sådan som fortsättningsskolan
kan meddela.

önskvärdast vore givetvis i fråga om flickor anställda i yrkesarbete, att både den
ena och den andra undervisningen kunde komma dem till del, att de sålunda både erhölle
den undervisning i fortsättningsskolan, som tillkommer i samma yrkesarbete anställda
gossar, och dessutom undervisning i husligt arbete. Den tanken har därför ock
framkastats, att den obligatoriska fortsättningsskolan skulle göras mera omfattande för
flickorna än för gossarna, i det att den för de förra skulle upptaga dels samma kurs
som för de senare, dels ock en kurs i sådant, som tillhör hemmets skötsel och moderskallet.
Och man har med hänvisning till den manliga ungdomens värnplikt framhållit,
att man icke kunde anses ställa för stora anspråk på den kvinnliga ungdomen genom
en sådan utsträckning av deras skolplikt.

Det torde dock, enligt överstyrelsens mening, åtminstone för närvarande icke vara
möjligt eller lämpligt att upptaga denna tanke, även om den måste anses synnerligen
förtjänt av beaktande, utan torde den få ställas på framtiden. Man torde även utan
ett dylikt steg kunna bringa det därhän, att den övervägande delen av den kvinnliga

1°8 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 96.

ungdomen under något skede av sin skolpliktstid kommer i åtnjutande av den ifrågavarande
undervisningen. ö

Sin förhoppning i detta avseende grundar överstyrelsen framför allt på den uppfattningen,
att den form av lortsättningsskola, för vilken kommittén under benämningen
»fortsättningsskola för kvinnlig ungdom i anslutning till det husliga arbetet» föreslagit
undervisningsplan och som i de officiella utlåtandena blivit mottagen med allmänt gil*
lande, skall komma att få eu mycket stor utbredning och i stort sett bliva den normala
formen för den kvinnliga, ungdomens fortsatta undervisning. I städer och köpingar,
i större stationssamhällen, i bruks- och sågverksdistrikt samt allestädes på den
egentliga landsbygden, där man är i tillfälle att bereda särskild undervisning åt flickorna,
kommer denna fortsättningsskola helt visst att bliva den för flickorna allmännast
anlitade skolformen. Och den torde i många fall komma att föredragas av den
kvinnliga ungdomen och dennas målsmän framför industriella och hantverksfortsättningsskolor,
även där dessa vore väl motiverade med hänsyn till det förvärvsarbete,
vari flickorna äro sysselsatta.

I dylika särskilda fortsättningsskolor med husligt arbete som huvudämne böra
givetvis, såsom från flera hall erinrats, i flickornas undervisning jämväl upptagas sådana
till lantbruksundervisningen hörande partier, som stå det kvinnliga arbetet närmast
såsom husdjursskötsel och mjölkhushållning. I de flesta fall lärer man emellertid med
hänsyn till lärjungeantalet och de tillgängliga lärarkrafterna få räkna med att gossar
och flickor på landsbygden måste sammanhållas i en och samma fortsättningsskola.
Där fackkunnig lärarinna för undervisning i husligt arbete finnes att tillgå, kan man
da, på sätt kommittén angivit, tillämpa delvis Barnundervisning och delvis särundervisning,
i det att man låter vissa partier av undervisningen i jordbrukskunskap, måhända
även i medborgarkunskap utgå ur flickornas kurs och i stället bereder dem i motsvarande
utsträckning undervisning i husligt arbete, antingen i båda grenarna av detta
ämne ellei i endera och da framför allt i hushållsgöromål. överstyrelsen anser med
stöd av uttalanden, som överstyrelsen inhämtat från sakkunniga på hithörande område,
att den kurs i hushållsgöromål (huslig ekonomi), som under sådana förhållanden kan
komma flickorna till del, mycket väl kan få tillräcklig omfattning för att giva ett från
praktisk synpunkt sett tillfredsställande utbyte.

Där fackkunnig lärarkraft för de speciellt kvinnliga läroämnena ej kan erhållas
kunna dessa ämnen givetvis ej förekomma. I sådana fall får man då låta flickorna
tillsamman med gossarna genomgå en kurs i arbetskunskap, ungefär sådan som den
för jordbruksfortsättningsskolan föreslagna. Och överstyrelsen är i likhet med kommittén
av den uppfattningen, att eu dylik kurs ingalunda kan anses för flickorna otjänlig,
en uppfattning som uttalats även av flera av de sakkunniga på lanthushållningens
område, med vilka överstyrelsen haft tillfälle att samråda. Åtminstone i småbrukarhemmen
delar hustrun med mannen intresset och omtanken även för det egentliga jordbruket
och deltager tillsammans med honom i arbetet på åker och äng.

De kurser i arbetskunskap, som ingå i undervisningen vid industriella och hantverks
fortsättningsskolor, tillhörande sådana industrier och hantverk, som, sysselsätta
både manlig och kvinnlig ungdom, torde i stort sett icke erbjuda flickorna samma
intresse, ej heller för dem vara av samma betydelse som för gossarna. Undervisning i
husligt arbete (huslig ekonomi) däremot skulle säkerligen mottagas med intresse av dessa
flickor och vara för dem och arbetarhemmen till nytta. Det torde ock, såsom förut
sagts, komma att visa sig, att flickorna och deras målsmän i allmänhet föredraga denna
sistnämnda undervisning framför den förra och att således den kvinnliga ungdom, var -

159

Kutigl. Maj:ls Xåd. Proposition AV 00.

om här är fråga, i regel kommer att få sin undervisning i fortsättningsskolor av den
typ, som kommittén betecknat som »fortsättningsskolor i anslutning till det husliga arbetet».
I)är på någon plats deras antal ej är nog stort för att särskilda skolor skulle
för dem kunna inrättas, utan de måste besöka samma skolor som den manliga ungdomen
inom samma yrken, får avdelningsundervisning komma till användning, i det
att arbetskunskapen för flickorna utbytes mot husligt arbete. I många fall torde man
härvid kunna inskränka flickornas särskilda undervisning till en kurs i huslig ekonomi
beräknad allenast för eu självförsörjande kvinnas eget hushåll.

Det må emellertid ingalunda anses uteslutet, att, särskilt i de fall där flickorna
i en sexårig eller ännu hellre sjuårig folkskola genomgått kurs i husligt arbete eller
på annat sätt däri fått utbildning, de skulle kunna helt och hållet följa gossarna åt
vid undervisningen i de ifrågavarande fortsättningsskolorna och därav hava gagn och
glädje i sitt förvärvsarbete. Det synes böra helt och hållet överlåtas åt de lokala skolmyndigheterna
att i dessa fall på det ena eller det andra sättet ordna frågan om flickornas
undervisning, så mycket mera som de lokala skolmyndigheterna icke lära underlåta
att därvid taga all möjlig hänsyn till individuella önskningar.

Yad beträffar industriella och hantverksfortsättningsskolor i anslutning till industrier
och hantverk, som sysselsätta endast eller åtminstone företrädesvis kvinnlig
ungdom, såsom exempelvis den av kommittén upptagna typen »hantverksfortsättningsskolor
för kvinnlig ungdom i anslutning till beklädnadsyrkena», synes i deras läroplan
utrymme näppeligen kunna beredas för undervisning i huslig ekonomi, om den rent
fackliga utbildningen ej skall bliva i allt för otillfredsställande grad tillgodosedd. Man
torde emellertid kunna räkna med att dessa fortsättningsskolor egentligen endast skola
komma att inrättas i större städer med väl utbildat folkskoleväsen, där flickorna således
i folkskolan haft tillfälle att åtnjuta undervisning i husligt arbete, vadan undervisningen
i fortsättningsskolan utan större olägenhet kan inriktas på sådant, som tillhör
det ifrågakommande yrket.

Svårare ställer sig saken, då det gäller den kvinnliga ungdomen i liandelsfortsättningsskolorna.
Dessa skolors kurs måste från yrkessynpunkt anses lika lämplig
för flickorna som för gossarna och lika behövlig för bådadera. Att för flickornas räkning
utesluta ur denna kurs så stora delar, att plats skulle kunna erhållas för undervisning
i husliga göromål, är ej möjligt, och man torde kunna vänta, att ifrågavarande
skolor komma att upprättas även på mindre platser, där folkskolan måhända ej givit
någon mera effektiv undervisning i det husliga arbetet. Man torde dock ha anledning
att hoppas, att handelsfortsättningsskolans kurs mångenstädes skall komma att utsträckas
utöver den lagstadgade minimitiden och göras till en treårig kurs på 540 undervisningstimmar
och att man därvid skall finna möjlighet att vad flickorna beträffar i nöjaktig
mån tillgodose ej blott de fackliga utan även de speciellt kvinnliga utbildningsintressena.

överstyrelsen vill till sist påpeka, att den undervisning i husligt arbete, som bör
meddelas den kvinnliga ungdomen i fortsättningsskolorna, ej med nödvändighet behöver
förläggas till samma tid som den övriga undervisningen. Särskilt är detta att beakta
i fråga om landsbygden. Klart är, att det skall bliva förenat med stora svårigheter
att på landsbygden anordna ifrågavarande undervisning, för vilken krävas fackkunniga
lärarinnor och därjämte särskilda lokaler och andra hjälpmedel. Man får därför låta
sig nöja även med mindre förträffliga anordningar. I stor utsträckning få de vandrande
skolköken komma till användning. Men för att utnyttja dessa blir det ofta nödvändigt
att förlägga skolkökskursen till annan tid på året än den övriga försätta undervis -

160

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

ningen, vars obligatoriska omfattning i stället för flickornas del får minskas med det
antal timmar, som skolkökskursen upptager.

Beträffande de svårigheter av olika slag, som möta vid anordnandet
av fortsatt undervisning för barn från svagare skolformer och för barn, som
avgått enligt § 48 av folkskolestadgan, framhåller överstyrelsen, att man
borde vara berättigad att räkna med den utveckling till det bättre, som
alltjämt i det hela pågår och som av flera under senare år vidtagna åtgärder,
såsom ökningen av statsbidraget till lärarkårens avlönande, ökningen
av tillgången på lärarkrafter med full utbildning, förstärkandet av
folkskoleväsendets administration och inspektion, synes böra komma att
påskyndas, och man torde således vid bedömandet av möjligheten att
genomföra en reform av fortsättningsskolan böra se ej så mycket på det
nuvarande läget som på de mindre ogynnsamma förhållanden, vilka med
skäl kunna väntas skola inom en ej allt för avlägsen framtid vara för
handen.

Huru i fråga om lärjungar, som fått sin folkskoleutbildning i svagare
skolformer, innehållet i fortsättningsskolans undervisning närmare bör bestämmas,
är enligt överstyrelsens mening en fråga, som torde böra avgöras
i varje särskilt fall på erfarenhetens väg under inseende av vederbörande
folkskolinspektör, helst den i viss man blir beroende av de lärarkrafter,
som äro att tillgå, och av andra individuella förhållanden. I den mån
man finner möjligt, bör man dock söka tillgodogöra sig de synpunkter,
som angivas av normalplanen för fortsättningsskolan, vare sig den fackliga
eller den allmänna.

I fråga om barn, som avgått från folkskolan enligt § 48 mom. 1 i
folkskolestadgan, således barn, som till följd av fattigdom tillåtits lämna
skolan med s. k. minimikurs, ävensom sådana barn, som avgått enligt §
48 mom. 2, d. v. s. sådana, som på grund av bristande fattningsgåva icke
kunnat föras fram till folkskolans slutmål, synes det i intetdera fallet
(annat än möjligen i större stadskommuner) kunna bli fråga om att upprätta
särskilda fortsättningsskolor, enär frågan gäller lärjungar, vilkas antal,
särskilt efter genomförande av den ändring av bestämmelsen i § 48
mom. 1, som folkundervisningskommittén föreslagit, ej kan eller åtminstone
ej bör bliva betydande. Frågan om dessa lärjungars fortsatta undervisning
torde i flertalet fall kunna bliva icke blott ett lokalt utan ett individuellt
spörsmål.

Slutligen fäster överstyrelsen uppmärksamheten vid, hurusom bland
de svagare skolformerna de mindre folkskolorna påkalla även från annan

Katigt. Maj:ts Nöd. Proposition Kr 96. Kil

synpunkt särskild uppmärksamhet vid frågan om fortsättningsskolväsen(lets
organisation. Det liar från alla håll medgivits, att fortsättningsskolan,
om den i vidsträcktare omfattning skall komma till stånd, måste i
stor utsträckning lita till folkskolans lärarkår för att få sitt lärarbehov
fyllt. Om nu den reformerade fortsättningsskolan med avseende på undervisningen
i vissa ämnen ställer anspråk på läraren, som delvis gå utöver den
utbildning folkskoleseminarierna kunna meddela, måste man vad beträffar
de lärarkrafter, som erhållit utbildning endast för undervisning i småskola,
anse, att den i det hela faller alldeles utanför dessa lärarkrafters kompetensområde.
1 bygder, där mindre folkskolor äro förhärskande och de
befintliga lärarkrafterna således till övervägande del utgöras av småskollärarinnor,
måste det följaktligen bliva förenat med alldeles särskilda svårigheter
att bringa en fortsatt undervisning till stånd.

Vid diskussionen härom har den tanken framkastats, att man i sådana
bygder skulle kunna anordna en sorts med de vandrande skolköken
jämförliga ambulerande fortsättningsskolor, ledda av därtill lämpliga folkskollärare
eller andra lärare, som för sådant ändamål särskilt anställdes.
Den fortsatta undervisningen finge förläggas till olika tider inom olika
områden. Man inser genast, huru många svårigheter en dylik anordning
måste vara förenad med. Den synes dock vara värd att prövas.

Man bör emellertid även försöka, huruvida man icke skulle kunna
fä till stånd en fortsatt undervisning av sådant slag, att man för densamma
kunde anlita de mindre folkskolornas egna lärarkrafter. Den fortsatta
undervisningen finge naturligtvis härvid i det hela begränsas till en
fortsatt övning inom folkskolans lärokurs, framför allt övning i läsning,
skrivning och räkning. Fortsättningsskolan finge i detta fall närmast karaktären
av en ersättningsskola och borde lämpligast betecknas som sådan. Men
från synpunkten av barnens fostran och folkbildningen i allmänhet vore den
uppenbarligen att långt föredraga framför saknaden av varje fortsatt undervisning.
Det bör emellertid, framhåller överstyrelsen, icke förbises, att den■
samma både i intellektuellt och fysiskt avseende ställer stora fordringar
på de redan förut hårt anlitade lärarkrafterna i de mindre folkskolorna.

Såsom i det föregående redan framhållits, äro departementssakkunniga
i allt väsentligt ense med kommittén beträffande dess förslag till organisation
av fortsättningsskolan såväl i fråga om förslagets allmänna innebörd
som förutsättningarna för dess genomförande och begränsningen i
dess tillämpning. De sakkunniga framhålla emellertid i likhet med folkskolöverstyrelsen,
att förutsättningarna för en yrkesbestämd fortsättningsskola
i ett stort antal fall icke äro för handen. Den allmänna, icke specialiserade

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 87 höft. (Kr 96.) 2L

Departe mentssak kunniga -

Departe mentschefen.

162 Kunyl. Ma j:t-i Nåd. Proposition Nr 96.

fortsättningsskolan kommer därför säkerligen att åtminstone till en början
få en avsevärd utbredning, och det måste då anses vara önskvärt, att
även dess undervisning planlägges i mera praktisk riktning, så att den
blir för lärjungarna så fruktbärande som möjligt. Mot den av kommittén
föreslagna och av folkskolöverstyrelsen sedermera närmare genomförda
grupperingen av de yrkesbestämda fortsättningsskolorna hava de sakkunniga
intet att erinra.

De sakkunniga dela ävenledes den uppfattningen, att fortsättningsskolor
i anslutning till husligt arbete komma att få en mycket stor utbredning,
och att i stort sett denna skoltyp kommer att bliva den normala
i fråga om fortsättningsskolor för den kvinnliga ungdomen samt
finna det synnerligen önskvärt, att det för kvinnliga lärjungar i fortsättningsskolor
av även annan typ måtte beredas tillfälle till undervisning i
husligt arbete, helst i såväl kvinnlig slöjd som hushållsgöromål, framförallt
dock i det senare.

I fråga om fortsättningsskolorna på den egentliga landsbygden framhålla
de sakkunniga, att ehuruväl undervisningen i åtskilliga grenar av
arbetskunskapen vid dessa skolor utan olägenhet kan vara gemensam för
båda könen, det dock finnes avsevärda kunskapsområden, vilka för de
manliga lärjungarna äro av sådan betydelse, att de knappast kunna förbigås,
men ej äga nämnvärt intresse för flickorna. Det är därför enligt de
sakkunnigas mening ett synnerligen angeläget önskemål, att en väsentlig
del av lärokursen i arbetskunskap vid dessa samskolor för flickornas vidkommande
utbytes mot undervisning i husligt arbete.

Med anledning därav, att mot benämningen »yrkesfortsättningsskola»
från flera håll blivit anmärkt, att den verkar vilseledande och kan åstadkomma
förväxling, finna de sakkunniga det vara lämpligast att helt enkelt
använda benämningen fortsättningsskola och att i ett tillägg angiva dennas
egenart, förslagsvis:

fortsättningsskola med jordbruks-, skogsbruks- eller fiskeriundervisning,
fortsättningsskola med industriell eller hantverksundervisning,
fortsättningsskola med handelsundervisning,
fortsättningsskola med undervisning i husligt arbete.

I det föregående har jag givit uttryck åt min övertygelse om behövligheten
av en omgestaltning av fortsättningsskolan. Jag har därvid också
uttalat min anslutning till den av folkundervisningskommittén framförda
tanken att vid denna omgestaltning låta yrkessynpunkten träda i
förgrunden och bliva den ledande. Men jag har tillika fäst uppmärksamheten
vid hurusom denna synpunkt i fortsättningsskolan aldrig kan

Kung!. Maj:In Nåd. Proposition AV ,96''.

1615

till deri grad komma till genomförande, att denna skolform skulle komma
att övertaga den egentliga yrkesskolans uppgifter, dag liar därjämte
ansett mig böra framhålla, hurusom förhållandena i vårt land ännu äro
sådana, att, även om man i varje fall fasthåller vid grundsatsen om
undervisningens samlande kring vissa arbets- och yrkesmoinent, man dock
i ganska stor utsträckning måste räkna med en fortsättningsskola av en
mera allmän, icke yrkesbestämd typ.

1 betraktande av den begränsning, som det av kommittén framlagda
programmet ur nu angivna synpunkter i verkligheten måste komma att
få, tror jag i likhet med folkskolöverstyrelsen och många andra, som yttrat
sig i denna fråga, att, även om vår folkskola för närvarande i vissa avseenden
påkallar förbättringar av såväl mera allmän som kanske framför allt
lokal natur, dess nuvarande tillstånd i allmänhet dock är sådant, att det
ingalunda behöver lägga hinder i vägen för att det av tidsförhållandena
så starkt påkallade reformarbetet på fortsättningsskolan redan nu kan med
full kraft sättas i gång. Härom är jag så mycket mera övertygad, som
det tillika står klart för mig, att, oberoende av huru arbetet på folkskoleväsendets
förbättring i övrigt fortskrider, redan nu vissa anordningar av
mera allmän natur kunna vidtagas, som äro ägnade att möjliggöra, att
barnen vid övergången till fortsättningsskolan nått en sådan åldersmognad
och förvärvat så stora kunskaper, att de med framgång kunna deltaga i
fortsättningsskolans undervisning. Såsom jag redan förut omnämt, har
folkundervisningskommittén i detta avseende framlagt tvenne förslag. Det
ena innebär, att lärjunge icke skulle få avgå från folkskolan före det
kalenderår, under vilket han fyller tretton år, och det andra, att lärjunge
icke skulle tillåtas på grund av fattigdom lämna folkskolan med blott
inhämtad minimikurs enligt § 48 i folkskolestadgan före skolålderns slut,
alltså icke före det år, under vilket han fyller fjorton år. Någon egentlig
utsträckning av skolplikten i folkskolan innebära dessa förslag i själva
verket icke, eftersom de falla inom ramen av vad ända från vår första
folkskolestadga av år 1842 finnes stadgat om barnens skolålder, eller att
denna sträcker sig till och med barnens fjortonde år. De innebära endast
ett konsekventare tillämpande av detta stadgande. För min del vill jag
därför nu förorda dessa förslag. Jag anser dock, att det förstnämnda av
dem bör så tillvida erhålla en ändrad avfattning, som det bör stadgas,
att lärjunge icke skall få avgå från folkskolan förrän efter avslutandet av
det läsår, under vilket han fyller tretton år. Jag finner en sådan avfattning
vara att föredraga framför den av folkundervisningskommittén föreslagna,
vilken synes mig kunna leda till att barn i alltför stor utsträckning
komma att vid slutet av ett kalenderår, d. v. s., då läsåret i folkskolan

164 Kung!.. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

numera i regeln löper från höst till vår, mitt under ett läsår avbryta sin
skolgång.

I detta sammanhang anser jag mig även böra framhålla, hurusom
förverkligandet av det numera alltmer framställda önskemålet, att folkskolans
kurs måtte bliva sjuårig i stället för, som den nu vanligen är,
sexårig, skulle betydligt underlätta det nya programmets genomförande.
Aven det sjunde skolårets införande innebär ju blott en anpassning till
de bestämmelser angående barnens skolålder, som redan nu förefinnas.
En skolålder, som räknas från och med det kalenderår, under vilket barnet
fyller sju, till och med det, under vilket barnet fyller fjorton år, pekar
ju direkt på de sju skolår, vilka folkskolestadgan av år 1842 avsett.

Slutligen är det ju uppenbart, att i samma mån som det för närvarande
av vederbörande myndigheter kraftigt bedrivna och av riksdagen —
särskilt genom dess beslut av förra året — påyrkade arbetet på folkskolans
förbättring fortskrider, förutsättningarna för ett framgångsrikt arbete
i fortsättningsskolan även skola bliva gynnsammare.

Under alla förhållanden anser jag emellertid, såsom jag redan sagt,
att vår folkskolas allmänna tillstånd är sådant, att reformarbetet på fortsättningsskolan
redan nu kan med framgång upptagas.

För framgång i fortsättningsskolans arbete erfordras emellertid icke
blott att arbetet på vår folkskolas förbättrande oförtrutet pågår. Det erfordras
därjämte enligt min mening, att fortsättningsskolan själv noggrant
anpassas efter olika orters möjligheter och behov. Och den anpassning,
varom det här är fråga, måste iakttagas både när det gäller att välja
mellan den yrkesbestämda fortsättningsskolan och fortsättningsskolan av
mera allmän typ och när valet står mellan de olika typerna av den
förstnämnda formen av fortsättningsskolan. Jag anser mig här böra särskilt
understryka folkundervisningskommitténs tanke, att den fortsatta undervisningen
hos oss måste antaga olika grader av utveckling ifrån sådana,
som framträda i ersättningsskolans typ, upp till dem, som betecknas av
de högst utvecklade yrkesfortsättningsskolorna. Lika mycket som jag gillar
yrkessynpunkten såsom allmän princip för fortsättningsskolans arbete, lika
olyckligt skulle jag finna det, därest denna synpunkt för blotta likformighetens
skull komme att tillämpas på ett sätt, som ej stode i god överensstämmelse
med den utveckling folkskolan nått på olika orter, med de särskilda
orternas ekonomiska förhållanden eller där rådande allmänna åskådningssätt.

Av vad jag nu senast anfört framgår, att jag i huvudsak biträder vad
folkskolöverstyrelsen yttrat angående fortsatt undervisning för barn, som av -

165

Kungl. Mnj:tu Nåd. Vrojmsiiion Nr Uti.

gå från folkskolan enligt § 48 i folkskolestadgan, ävensom för barn, som
åtnjutit undervisning i mindre folkskola.

1 detta sammanhang anser jag mig böra nämna, att jag i likhet
med de departeinentssakkunniga anser, att den av folkundervisningskommittén
föreslagna benämningen yrkesfortsättningsskola, såsom möjligen
missvisande, bör utbytas mot någon annan mera lämplig. För
min del ansluter jag mig i huvudsak till de sakkunnigas förslag, att för
nu ifrågavarande skolform helt enkelt använda benämningen fortsättningsskola
och att med avseende på de olika slagen av fortsättningsskolor genom
ett särskilt tillägg angiva deras egenart, t. ex. allmän fortsättningsskola,
yrkesbestämd fortsättningsskola, yrkesbestämd fortsättningsskola med
handelsundervisning o. s. v.

Av vad jag i det föregående anfört torde framgå, att jag i likhet
med folkundervisningskommittén anser, att fortsättningsskolans organisation
icke bör i detalj fastslås genom några allmänna författningsbestämmelser.
Väl böra de allmänna grunderna för skolans organisation i författningsväg
angivas, men det detaljerade utförandet av dessa, sådant det erfordras för
de olika orterna, bör lämpas efter därvarande förhållanden. Det bör därför
överlämnas åt de lokala skolmyndigheterna att avgiva förslag å den
eller de organisationsformer, som bäst lämpa sig för varje ort. Därvid
böra givetvis dessa myndigheter kunna påräkna råd och stöd såväl av
folkskolinspektörerna som av folkskolöverstyrelsen. Särskilt för sistnämnda
myndighet torde det bliva en viktig uppgift att sörja för att lämpliga
riktlinjer för fortsättningsskolans organisation, lämpade efter olika orters skiftande
förhållanden, utarbetas och tillhandahållas vederbörande skolstyrelser.

En synpunkt, som i fråga om dessa riktlinjer icke bör förbises, är
den av departementssakkunniga särskilt framhållna, att arbetet i fortsättningsskolan
bör ordnas så, att det kan bliva för de unga i möjligaste
mån vägledande i fråga om deras val av levnadsbana.

Vad beträffar de av folkundervisningskommittén och folkskolöverstyrelsen
föreslagna olika typerna av den yrkesbestämda fortsättningsskolan
har jag, utöver vad jag i det föregående därom kan hava anfört, intet
annat att erinra, än att jag anser, att särskild uppmärksamhet bör ägnas
åt att den kvinnliga ungdomens utbildning för det husliga arbetet i största
möjliga utsträckning må varda tillgodosedd. Skälen därtill har jag i det
föregående närmare angivit. I likhet med folkskolöverstyrelsen anser jag,
att det bör kunna uppställas såsom en fordran, vilken efter en viss över -

166

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

Folkunder visnings kommittén.

Huvud ämnena.

Övriga

ämnen.

gångstid bör vara uppfylld, att inom varje skoldistrikt tillfälle på ett eller
annat sätt skall vara berett den kvinnliga ungdomen att erhålla undervisning
i husligt arbete.

2) Fortsättning sskolans undervisning spion.

Enligt nu gällande bestämmelser skola, så vida ej folkskolöverstyrelsen
därutinnan medgiver ändring, läroämnena i fortsättningsskolan
vara kristendomskunskap, modersmålet, räkning, geometri och teckning
samt, så vitt möjligt är, historia och naturkunnighet. Klart är, såsom
jag i det föregående redan framhållit, att den förändrade allmänna
karaktär, som fortsättningsskolan efter dess omorganisation skulle komma
att antaga, tillika innebär eu omläggning av dess ämneskrets.

De båda huvudpunkter, omkring vilka undervisningen skulle komma
att röra sig, nämligen yrkesarbetet och samhällslivet, hava föranlett folkundervisningskoinmittén
att låta fortsättningsskolans undervisning närmast
samla sig kring de båda huvudämnena arbetskunskap och medbor g arkunskap.
Det förra av dessa ämnen skulle hava till sitt särskilda syfte att främja
lärjungarnas duglighet i det praktiska arbets- och förvärvslivet och det
senare att befordra deras duglighet för det samhälleliga livet. Den
medborgerliga bildningsuppgiften innebär emellertid tillika ett krav på
främjande av lärjungarnas rent personliga utveckling samt på tillgodoseende
av deras behov av allmänbildning utöver det mått folkskolan
kunnat skänka. Med blicken härpå har kommittén såsom tredje huvudämne
föreslagit modersmålet.

Vad övriga ämnen beträffar, har kommittén undersökt, huruvida det
vore möjligt att å fortsättningsskolans undervisningsplan bereda utrymme åt
ett eller flera av ämnena kristendomskunskap, hälsolära och gymnastik.

Om ämnet kristendomskunskap yttrar kommittén:

Huruvida kristendomskunskap bör ingå i fortsättningsskolans läroplan skulle möjligen
kunna ifrågasättas. I utlandets efter yrkesfortsättningsskolans principer omlagda
fortsättningsskolor har kristendomskunskap i allmänhet icke upptagits som särskilt
läroämne. Det bör vidare ihågkommas, att lärjungarna i regel antingen samtidigt bevista
eller kort förut genomgått kofirmationsskolan och sålunda redan förvärvat eller
samtidigt förvärva det mått av kristendomskunskap, som varje svensk samhällsmedlem
anses i det minsta böra äga. Ävenledes må erinras därom, att fortsättningsskolans
mycket begränsade lärotid i sin mån ställer sig ogynnsamt mot tanken på upptagande
av ytterligare ett ämne i läroplanen.

Men å andra sidan kunna talande skäl åberopas för det ifrågavarande ämnets
förekomst i fortsättningsskolan. Denna skola får icke inskränka sin verksamhet till
att avse blott yrkesskicklighetens främjande eller meddelande av än så nyttiga kunskaper,
den måste söka främja lärjungens utveckling som människa, hans personlighets

Kung/. Maj:ts Nåd. Proposition Nr ''./(>. 167

utbildning, hans karaktärs daning. Och i arbetet för ett sådant syfte är det religiösa
momentet av väsentlig betydelse.

.... s^m åt'' ämnet kan anslås, måste emellertid under alla förhållanden bliva

jämförelsevis obetydlig. Detta bör dock icke hindra, att ämnet upptages i läroplanen.
Dåligt kommitténs åsikt bör nämligen kristendomskunskapen i fortsättningsskolan icke
vara ett läroämne i vanlig mening, ett kunskapsämne, vari bestämda lärokurser enligt
en viss fastställd läroplan skola genomgås och inhämtas. Tonvikten måste helt falla
på den ideella uppgiften, på undervisningens uppfostrande, karaktärsbildande syfte.
Och fattas kristendomsundervisningens uppgift på det sättet, kan dess syfte vinnas även
med eu kortare lärotid.

Med hänsyn till de olika synpunkter, som i denna fråga kunna göras gällande,
har kommittén emellertid icke velat göra kristendomsundervisningen på samma sätt
som de i det föregående omförmälda ämhena till ett i yrkesfortsättningsskolan obligatoriskt
läroämne utan ansett, att de kommunala skolmyndigheterna böra på denna punkt
äga en viss frihet, hör att likväl ämnets förekomst i undervisningen icke må bli beroende
av godtycke eller tillfälligheter, synes det vara ändamålsenligt, att ett eventuellt
beslut av kommunal skolmyndighet, att kristendomsundervisning icke skall i fortsättningsskolan
meddelas, med angiven motivering underställes överordnad myndighets provning
och avgörande. Den fråga det här gäller står uppenbarligen i ett mycket nära
samband med frågan om läroplanernas granskning och fastställelse. Kommittén ämnar
längre fram i detta betänkande föreslå, att fortsättningsskolornas läroplaner skola slutligt
prövas och fastställas av folkskolöverstyrelsen. Därav följer, att jämväl den speciella
jurövning och fastställelse, varom här är fråga, bör i sista hand tillkomma samma myndighet.

Enligt gällande normalplan ingår i den nuvarande fortsättningsskolans kristendomsundervisning
dels läsning i sammanhängande följd av någon hel" bibelbok eller avdelning,
dels ock läsning av Luthers lilla katekes till sammanfattning av den förut
genomgångna kursen i kristendomskunskap, dels slutligen en något fullständigare behandling
av läran om sakramenten. Vad de båda sista kursmomenten vidkommer,
anser kommittén, att dessa icke böra tillhöra den framtida fortsättningsskolans kristendomsundervisning.
Luthers lilla katekes ha ju lärjungarna redan i folkskolan genomgått
och inlärt, och läran om sakramenten, liksom den kristna trosläran över huvud, ingår
i den undervisning, som meddelas i konfirmationsskolan. Däremot bör bibelläsning
bliva ett huvudsakligt led i fortsättningsskolans hithörande undervisning. Härvid bör
väsentlig vikt läggas vid kärnpunkterna i den nytestamentliga sedeläran med tillämpning
på vår tids förhållanden. Urvalet av bibeltexter synes i enlighet härmed böra
ske framför allt med hänsyn till deras betydelse för det kristligt sedliga livet. Jämte
bibelläsningen torde även annan undervisning med religiöst och sedligt uppfostrande
syfte höra förekomma. Härvid tänker kommittén företrädesvis på skildringar av märkligare
religiösa personligheter från olika tider. Dylika skildringar äga otvivelaktigt ett
synnerligt värde just med hänsyn till fortsättningsskolans karaktärsbildande uppgift.

i ormen för undervisningen torde i de flesta fall böra vara läsning jämte samtal
om det lästa, framför allt när fråga är om de bibeltexter, som läggas till grund för
undervisningen. Stundom kan ock lärarens fria föredrag vara att förorda; särskilt blir
detta fallet vid de levnadsteckningar och kyrkohistoriska skildringar, som tänkts skola
komma att ingå i undervisningen.

Kommitténs förslag gar alltså ut pa att, därest icke i vederbörlig ordning
annorlunda beslutes, någon kortare del av lärotiden skall ägnas åt
kristendomsundervisning.

168

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

I fråga om I till sold rctns ställning i fortsättningsskolans undervisningsplan
yttrar kommittén:

Då man i folkskolan givetvis nödgas inskränka hithörande undervisning till det
allra nödvändigaste, måste eu fortsatt undervisning i ämnet anses vara i hög grad
önskvärd. Med hänsyn till ämnets stora betydelse skulle det till och med kunna inägasättas,
om icke hälsolära borde i fortsättningsskolan upptagas som ett särskilt läroämne.
Kommittén har vid frågans övervägande kommit till den uppfattningen, att detta
icke vore lämpligt. Det huvudsakliga skälet härtill är, att den korta lärotid, som stål
till förfogande, nödväudiggör eu stark koncentrering av undervisningen och följaktligen
en begränsning i möjligaste män av ämnenas antal. Det syfte det gäller torde ock
kunna vinnas, om undervisningen i hälsolära* inordnas i de i det föregående omförmälda
läroämnen, med vilka denna undervisning närmast hör samman, med andra oid arbetskunskap
och medborgarkunskap. Den del av hälsoläran, som avser yrkets, d. v. s.
verkstadens och arbetets hygien, bör sålunda behandlas i samband med arbetskunskapen,
varemot undervisningen om bostadens hygien och den personliga hälsovården
lämpligast låta sig anknyta till undervisningen i medborgarkunskap, närmare angivet,
den del därav, som enligt kommitténs kursplansförslag skulle avse familjen.

I fråga om den personliga hälsovården är det ett moment, som särskilt påkallar
uppmärksamheten, nämligen den sexuella hygienen. Kommittén erkänner visserligen,
att fortsättningsskolans lärjungar i allmänhet nått den kroppsliga och andliga utveckling,
att de kunna anses mogna för och i behov av en undervisning om hithörande förhållanden,
men den framhåller starkt vanskligheterna vid anordnandet av sådan undervisning.
Denna ställer, särskilt när den gäller ynglingar och flickor i den tidiga ungdomsåldern,
stora anspråk på läraren i fråga om speciella kunskaper, auktoritet, takt

och förmåga. . .

Härtill kommer, att, om det över huvud taget är ömkligt, att undervisning och
uppfostran, så långt görligt är, individualiseras, detta i särskild grad torde galla den
undervisning och ledning, varom här är fråga, I varje fall måste det anses olämpligt,
att (i-ossar och flickor i den ifrågavarande åldern angående dylika ting undervisas gemensamt.
Med avseende på de många fortsättningsskolor, som äro eller bliva anordnade
som samskolor, skulle man därför nödgas uppställa den fordran, att, om sexuell
hygien över huvud skall upptagas i läroplanen, de båda könen vid undervisningen bärom
bleve skilda åt. Slutligen möter en svårighet även därutinnan, att flickornas hithörande
undervisning icke lämpligen kan anförtros åt manliga lärare eller gossarnas åt
kvinnliga. På detta område måste lärare och lärjungar uppenbarligen tillhöra samma
kön. Undantag från denna regel synes endast i det fallet böra medgivas, att skolan
för ifrågavarande undervisning lyckats förvärva en läkare med de erforderliga personliga
egenskaperna.

Kommittén finner det föreliggande spörsmålet synnerligen allvarligt och viktigt
och anser det för sin del önskligt, att från skolans sida något måtte göras till de
ungas upplysning och hjälp. Men med hänsyn till de svårigheter och vanskligheter,
som kunna vara förknippade med anordnande av dylik undervisning, har kommittén
likväl icke ansett sig böra upptaga den sexuella hygienen såsom särskilt kursmoment
i fortsättningsskolans läroplan. Då förutsättningarna för en verkligt god och gagnande
undervisning härom äro av så övervägande personlig natur, som i det föregående angivits,
synes det rent av otänkbart, att man skulle kunna göra ifrågavarande undervisning
obligatorisk. Endast där de nämnda förutsättningarna verkligen äro för han -

10!»

Kung!. Maj.ts Nåd. Proposition Nr !)(>.

deri, bör därför sexuoll undervisning komma till stånd. I varje fäll är det, enligt
kommitténs åsikt, synnerligen angeläget, att även läraren i fortsättningsskolan ur den
synpunkt, som nu är i fråga, vakar över sina lärjungar ock att han, då omständigheterna
därtill föranleda, i individuella fall enskilt söker giva behövliga upplysningar
och förmaningar.

Vidkommande frågan om fortsättningsskolans befattning med ungdomens
fysiska utbildning framhåller kommittén följande:

Både ur synpunkten av lärjungarnas rent kroppsliga utveckling och ur allmän
uppfostringssynpunkt vore helt visst en fördel, om åt gymnastiken och idrotten kunde
givas en framträdande plats i skolans arbetsordning. Men tillika påpekas, att härför
ett avgörande hinder möter i den ytterst begränsade tid man har att räkna med
och att lärjungarnas fysiska utbildning även i bästa fall icke kan bliva mer än eu uppgift
vid sidan av de huvudsakliga.

Det synes icke vara möjligt att låta gymnastikundervisningen i fortsättningsskolan
erhålla den omfattning, som erfordras för att den skall medföra något nämnvärt resultat
med hänsyn till lärjungarnas fysiska utveckling, utan att den kommer att så väsentligt
inkräkta på den för huvudämnena behövliga lärotiden, att undervisningen i dem
bleve i hög grad lidande. En annan svårighet vid ordnandet av denna undervisning
är den allmänna bristen på ändamålsenliga gymnastiklokaler.

Om sålunda svårigheter av olika slag uppenbarligen äro för handen och om fortsättningsskolan
på detta område, även där förhållandena äro gynnsamma, icke kan giva
allt vad ungdomen behöver, bör den dock, enligt kommitténs mening, söka att i varje
fall giva vad den kan. Där lämpliga lokaler stå till buds och ett verkligt intresse
för saken finnes, bör det icke vara omöjligt att för förtsättningsskolans
lärjungar få till stånd undervisning i ordnad gymnastik. Helst
bör denna undervisning förläggas helt utanför den obligatoriska minimitiden, men med
den betydelse, som kommittén i det föregående tillerkänt gymnastiken, skulle kommittén
dock finna det olämpligt, om det förbjödes, att gymnastikundervisningen till någon del
inordnades i denna obligatoriska lärotid. Kommittén anser således, att, då omständigheterna
därtill föranleda, eu viss begränsad del av den minsta medgivna arbetstiden
må kunna användas även för gymnastikundervisning.

Vad angår idrottsövningar för fortsättningsskolornas ungdom, framhåller kommittén
som önskvärt, att sådana måtte komma till stånd allestädes, där förutsättningarna härför
äro för handen, men de böra dock icke under några förhållanden få inkräkta på
den minimiundervisningstid, som av kommittén föreslagits.

Med avseende på den fysiska uppfostran sammanfattar kommittén sitt
förslag sålunda:

Då omständigheterna därtill föranleda, må en viss begränsad del av
lärotiden kunna användas även för gymnastikundervisning.

Kommittén sätter i övrigt sitt hopp därtill, att den betydelsefulla
uppfostran, som gymnastiken, idrotten och den ordnade leken innebära,
skall i väsentlig mån komma att tillgodoses på frivillighetens väg, särskilt
genom av fortsättningsskolans lärare ledda fria sammanslutningar
bland de unga.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 87 höft. (Nr 96.)

170

Allmänna
grunder för
undervisningen.

Grunder för
undervisning
i arbetskunskap.

Kung!. MajUs Nåd. Proposition Nr 96.

Vidkommande kostnader för själva undervisningen i gymnastik och
idrott är kommittén av den meningen, att statsanslag härför bör inom
vissa gränser utgå enligt samma grunder som för den övriga undervisningen
i fortsättningsskolan.

Innan kommittén framlägger mera detaljerade förslag till undervisningsplaner
för olika typer av fortsättningsskolor, lämnar den en
allmän karaktäristik av de lärokurser, som enligt nämnda förslag böra genomgås
i fortsättningsskolans tre egentliga läroämnen. Härvid är, säger
kommittén, till en början att märka, att, liksom fortsättningsskolan i sin
organisation omedelbart ansluter sig till folkskolan, så böra ock kurserna
så läggas, att undervisningen skall kunna omedelbart bygga på och tillgodogöra
sig den undervisning, som i folkskolan meddelats. Särdeles angeläget
är, att denna synpunkt blir i de olika fallen i praktiken tillämpad,
så att läraren å ena sidan icke underlåter att anknyta sin undervisning
till folkskolekursen, men å andra sidan icke heller onödigt uppehåller
lärjungarna med repetitioner av sådant, som de redan äro förtrogna med.
Det gäller att — allt under det att sambandet med barnskolans undervisning,
i nödfall genom en eller annan kort repetition, upprätthålles — skrida
framåt till nya kunskapsförvärv. Det sagda har avseende såväl på den
teoretiska undervisningen som ock, i tillämpliga delar, på de praktiska
arbetsövningarna.

Ehuru lärokursen i arbetskunskap givetvis måste erhålla ett väsentligt
olika innehåll i olika typer av fortsättningsskolor, hindrar detta icke, att
det olikartade innehållet kan och bör i de olika slagen av skolor betraktas
och tillrättaläggas efter i stort sett enahanda synpunkter. Om dessa yttrar
kommittén:

De huvudsynpunkter, som vid hithörande undervisning alltid böra beaktas, äro
dels det ifrågavarande yrkets naturlära och teknik, dels dess ekonomi. I vissa slags
fortsättningsskolor blir det även av betydelse, att uppmärksamheten riktas på yrkets
hygien, så att de unga arbetarna undervisas om vad de ha att iakttaga för att icke
genom eller under arbetet taga skada till sin hälsa. Vidare har närings- och yrkeslagstiftningen
så stor omedelbar betydelse för en del yrken, att det synes ändamålsenligt,
att undervisning meddelas om de viktigaste dithörande författningsbestämmelserna.
Slutligen kan det i många fall vara ägnat att öka lärjungarnas intresse för
yrkesarbetet, om några korta meddelanden lämnas dem rörande detta arbetes geografi
och historia.

I enlighet med det ovan sagda skulle arbetskunskapen i jordbruksbygdernas fortsättningsskolor
komma att till sin ena huvuddel avse jordbrukets naturlära, företrädesvis
kunskapen om åkerväxterna och husdjuren, samt den ifrågavarande näringsgrenens

171

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition AV l)G.

teknik, allt naturligtvis i flen mycket begränsade omfattning, som hänsynen till lärjungarnas
ålder och förkunskaper samt den korta lärotiden in. in. påkallar. Undervisningen
skulle alltså komma att röra fjig exempelvis om åkerjorden, dess avdikning
och bearbetning, om de odlade åkerväxterna, dessas sådd, behandling under växttidon,
skörd, bärgning och förvaring samt härför erforderliga redskap ocli maskiner, om ogräs
och växtsjukdomar, om de viktigaste husdjuren och deras skötsel, om mjölken och dess
behandling samt om skogen och dess vård. Lärjungarna skulle också övas mod sådan
ritning, som är av betydelse för jordbrukare, såsom uppgörande av eu eller annan
enkel ritning till någon byggnad, samt med några lättare fältmätningsövningar.

Till sin andra huvuddel skulle ämnet komma att avse jordbrukets och jordbrukarhemmets
ekonomi. Visserligen bör den ekonomiska synpunkten spela in redan vid den
undervisning, som mera omedelbart sysslar med jordbrukets naturlära och teknik, bland
annat på det sättet att den i många fall blir bestämmande vid urvalet av hithörande
lärostoff, men därjämte måste särskild tid avsättas för en undervisning, som mera direkt
riktar sig på det ekonomiska. Detta blir så mycket behövligare, som många av lärjungarna
i en framtid själva bliva jordbrukare eller ledare av jordbruksarbete. Så
böra exempelvis jordbruksprodukternas avsättningsmöjligheter och vad därmed närmast
sammanhänger samt förenings- och försäkringsväsendet på lanthushållningens område
komma på tal vid undervisningen. Hit höra också övningar i jordbruks- och hushållsbokföring
samt i sådana praktiska beräkningar, som äro av värde för en jordbrukare,
såsom beräkningar rörande jordens utdikning och behandling i övrigt, gödningsämnenas
sammansättning och pris, utsäde och skörd, husdjurens utfodring, skogens avkastning
o. s. v. Av vikt är härvid, att ej mindre de särskilda bokföringsposterna än ock alla
uppgifter om pris, mått och vikt m. m. i möjligaste mån motsvara verkligheten, så att,
på samma gång som lärjungarnas räknefärdighet uppövas, också deras insikt i yrkets
ekonomiska villkor främjas. I samband med bokföringen böra lärjungarna erhålla kännedom
om det viktigaste rörande post-, telegraf- och järnvägsförsändelser samt övas
att ifylla vanligen förekommande blanketter.

Slutligen torde dels jordbrukets allmänna betydelse kunna i korthet påvisas, dels
ock, i den mån tiden medgiver, några meddelanden av större intresse för ungdomen
lämnas rörande jordbruksnäringens utveckling i vårt fädernesland.

På den egentliga landsbygden måste i de allra flesta fall fortsättningsskolorna
bliva samskolor. Däri ligger, synes det, knappast någon olägenhet, då jordbrukarhemmens
kvinnor dela männens intressen och jämväl ofta, särskilt vad småbruken vidkommer,
deltaga i arbetet. Kommittén har därför givit lärokursen i hithörande skolors
arbetskunskap ett sådant innehåll, att det i stort sett bör kunna lämpa sig för lärjungar
av bägge könen. Visserligen kunna i åtskilliga fall, t. ex. i fråga om de beräkningar
och ritövningar, som i skolorna böra förekomma, olika uppgifter med fördel tilldelas
gossar och flickor, men i det väsentliga torde dock undervisningen kunna vara lika för
alla lärjungar. År det för flickorna så väl ordnat, att de erhålla särskild undervisning
i husligt arbete (huslig ekonomi eller kvinnlig slöjd), bör för dem den här föreslagna
kursen i arbetskunskap i erforderlig grad minskas.

Jämväl i de industriella fortsättning sskolorna samt hantverksf''ortsättning sskolorna
skola lärjungarna i första hand sysselsätta sig med yrkets naturlära och teknik.
Det gäller sålunda att bibringa dem någon materialkännedom; att lära dem något om
varifrån råvaran erhålles, huru den framställes och bearbetas till arbetsmaterial, vilka
egenskaper detta bör ha, hur det lämpar sig för olika ändamål o. s. v. Vidare har

172

Kungl. Maj:ls Nåd. Proposition Nr 96.

undervisningen att taga i sikte de viktigaste verktygen och arbetsmaskinerna samt deras
användning. I samband härmed böra lärjungarna meddelas undervisning i sådana
elementära delar av mekaniken och fysiken, som ha omedelbar tillämpning på de verktyg,
maskiner och maskindelar, som lärjungarna i fabriken eller verkstaden dagligen
ha för ögonen. Även några av de viktigaste arbetsprodukterna, deras egenskaper och
användning böra bli föremål för undervisning. Genom övningar i fackligt ordnad teckning
böra lärjungarna kunna förvärva ej allenast förmåga att uppfatta enklare arbetsritningar
utan ock någon färdighet att själva avbilda enklare föremål både på fri hand
och med tillhjälp av vanliga ritinstrument.

Ur ekonomisk synpunkt har undervisningen i dessa skolor till uppgift ej mindre
att i allmänhet söka utveckla den unge industriarbetarens och hantverkslärlingens sinne
för sparsamhet och omtanke i förvaltandet av inkomst än ock att, i den ringa mån
det är möjligt, giva dem någon inblick i deras respektive yrkens ekonomiska villkor.
För det ändamålet böra lärjungarna övas med räkneuppgifter, som avse dels arbetarens
och arbetarhemmets ekonomi, dels den industri eller det hantverk, varom i varje fall
är fråga. I sistnämnda hänseende böra förekomma beräkningar, exempelvis om verkstaden,
dess utrymme, upplysning och uppvärmning, om verktyg och maskiner, om
materialkostnader och arbetslöner (timpenning och ackord) m. m. Den enklare bokföring,
som även i dessa skolor bör förekomma, måste givetvis få en olika omfattning
allt efter beskaffenheten av det yrkesarbete, varåt lärjungarna ägna sig. I samband
med bokföringsarbetet böra lärjungarna även i dessa skolor erhålla undervisning dels
om det viktigaste rörande post-, telegraf- och järnvägsförsändelser samt eventuellt förtullning,
dels ock om sättet för ifyllande av vanligen förekommande blanketter.

Vidare bör uppmärksamheten i de ifrågavarande skolorna riktas på yrkenas hygien.
I det avseendet bör undervisas dels om verkstadens hygien i enlighet med lagen
om arbetarskydd, dels ock om sådana omständigheter, som inverka på arbetsförmågan,
såsom sömn, vilostunderna under arbetsdagen, söndagsvila, kroppsrörelse i det fria,
nykterhet, arbetsdräkt och arbetsställning m. in., varjämte lärjungarna böra upplysas
om vad de ha att iakttaga i fråga om tuberkulos och andra smittosamma sjukdomar.

Slutligen torde några meddelanden kunna lämnas även om yrkenas utveckling och
nuvarande ställning i vårt land.

Där praktiskt arbete förekommer antingen i skolverkstad eller i annan verkstad,
men så ordnat att det kan sättas i förbindelse med skolundervisningen, där bör också
den övriga undervisningen i möjligaste mån ansluta sig till detta arbete. Lättast torde
en dylik anslutning av den teoretiska undervisningen till den praktiska låta sig genomföra
i fråga om sådana ämnen som fackritning och räkning.

I det slags fortsättningsskolor, varom nu är fråga, torde i många fall lärjungar
från två eller flera yrken komma att undervisas tillsammans. Undervisningen måste
då komma att i mycket röra sig mera om det för de olika yrkena gemensamma, än
om det för vart och ett särskilt utmärkande. I vissa fall torde dock individualisering
kunna ske, t. ex. genom anordnande av gruppundervisning, så att undervisningen i
vissa stycken blir lika för alla lärjungar, i andra däremot olika för lärjungar, tillhörande
skilda yrken.

Då handelsyrket, till skillnad från andra yrken, alltigenom har karaktär av ekonomisk
verksamhet, komma i handelsfortsättningsskolorna de yrkestekniska och yrkes -

173

Kungl. Maj:t^ Nåd. Proposition Nr ''JO.

ekonomiska riktlinjerna för undervisningen att i stort sett sammanlöpa. Som utgångspunkt
för undervisningen lämpar sig i flera hänseenden bokföringen, i vilken ämnesgren
lärjungarna böra få genomgå en kurs i detaljhandelsbokföring med tillhörande
brev och andra affärsskrivelser. I samband härmed torde det viktigaste om post-,
telegraf- och järnvägsförsändelsor samt förtullning kunna bli föremål för undervisning,
varjämte några lättfattliga notiser av större betydelse ur handelsläran och handelslagstiftningen
böra meddelas. I närmaste anslutning till bokföringen och vad därmed
sammanhänger bör övas räkning. Denna, som i handelsfortsättningsskolorna givetvis
måste tillerkännas ett jämförelsevis stort utrymme,.bör i möjligaste mån drivas som
handelsräkning och följaktligen avse bland annat mynt, även viktigare utländska sådana,
samt mått och vikt jämte dithörande beräkningar, inköps- och försäljningspris, vinstock
förlustberäkningar, ränta och diskont m. m. I de flesta fall torde lärjungarna vid
inträdet i skolan icke äga så stor färdighet i den allmänna aritmetiken, att egentliga
handelsräkningsuppgifter kunna redan frän början med fördel föreläggas dem. Ändamålsenligt
synes därför vara att först låta dem i korthet repetera de fyra räknesätten
i hela tal och decimalbråk, med syfte särskilt att deras färdighet i snabb räkning
måtte uppövas. Av betydelse är vidare, att lärjungarna emellanåt få göra överslagsräkningar
och såmedelst bland annat vänjas att kontrollera riktigheten av ett vunnet
räkneresultat. Huvudräkning bör, så ofta den kan anses lämplig, komma till användning.

Till handelsyrkets teknik hör på visst sätt även välskrivningen. Undervisning
häri, innefattande även rubrikstil, bör fördenskull meddelas. För att särskild tid härför
icke i nämnvärd män må behöva tagas i anspråk, synes det lämpligt, att välskrivning
övas framför allt vid de skriftliga arbeten, som tillhöra kursen i modersmålet
samt vid bokföringen.

Såsom motsvarighet till vad i det föregående betecknats som yrkets naturlära
torde handelsfortsättningsskolans lärjungar böra bibringas någon kännedom om de
brukligaste handelsvarorna, särskilt med hänsyn till i handeln ofta förekommande förfalskningar.
Härvid böra varuprov förevisas och, då så behöves, även experiment
anställas.

I den mån tiden medgiver, kunna också några meddelanden av större intresse ur
handelns geografi och historia lämnas.

Då undervisningen därtill osökt giver anledning, bör förpliktelsen av redbarhet i
handel inskärpas och betydelsen för handelsmannen av precision i alla affärsförhållanden
framhållas.

I vissa städer, särskilt sådana som ha livligare förbindelse med utlandet, torde
åtminstone eu del av handelsfortsättningsskolans lärjungar ha behov av undervisning
jämväl i något främmande språk. Där förhållandena sådant påkalla och medgiva, må
därför, enligt kommitténs mening, elementära kurser i exempelvis tyska eller engelska
språket kunna inordnas i fortsättningsskolans undervisning. Deltagandet i dessa kurser
bör dock vara frivilligt från lärjungarnas sida, och kurserna synas böra förläggas helt
utanför den lärotid, kommittén tänkt sig som obligatoriskt minimum för samtliga fortsättningsskolor.

I sådana fortsättningsskolor för kvinnlig ungdom, som avse utbildning för det
husliga arbetet, bör syftet med undervisningen i arbetskunskap vara att bibringa lärjungarna
några av de viktigaste förutsättningarna för att kunna sköta ett hem. Teoretiska
kunskaper äro härvid otvivelaktigt av värde och synas under alla omständig -

174

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

heter böra meddelas. Men eu undervisning om hithörande förhållanden utan samtidig
övning i sådana arbeten och sysslor, som förekomma i ett hem, lämnar icke synnerligen
varaktigt resultat. Det måste därför anses i hög grad önskvärt, att praktiskt
arbete upptages å läroplanen. Detta skulle helst bestå både i de för ett hem nödvändiga
sömnadsarbetena och i vanliga hushållsgöromål.

Där man nödgas inskränka det praktiska arbetet till sömnadsarbete, synes det
ifrågavarande arbetet böra bestå dels av enklare linne- och klädsömnad, dels ock av
lagnings- och ändringsarbeten. Där förhållandena medgiva upptagandet av hushållsgöromål
på läroplanen, måste sömnadsarbetena inskränkas till de för ett hem allra
nödvändigaste, såsom lagnings- och reparationsarbeten, i bästa fall med tillägg av antingen
enkel linnesömnad eller enklare klädsömnad. Hushållsgöromålen böra utgöras
av enklare matlagning, bakning, rengöringsarbeten m. m. I alla de olika slagen av
praktiskt arbete bör undervisningen syfta till att småningom vänja lärjungarna vid att
med ordning och raskhet på egen hand utföra arbetet.

Till de praktiska arbetsövningarna har den teoretiska undervisningen att söka
anknytning. I anslutning till matlagningen kan alltså lämpligen undervisas om födoämnena,
deras ursprung, beredning, näringsvärde och pris m. in. Till sömnadsarbetet
kunna anknytas dels vissa upplysningar om klädedräkten, såsom om olika tygers pris
och hållbarhet, om klädedräktens ändamålsenlighet och prydlighet m. m., dels ock övningar
i ritning av mönster till klädesplagg samt teckning av mönster för prydnadssöm,
varvid svenska allmogemönster lämpligen kunna tjäna som förebilder.

Om över huvud taget undervisning i hälsolära har en viktig plats att fylla i fortsättningsskolan,
gäller detta i all synnerhet de kvinnliga fortsättningsskolorna, då det
givetvis är till stor fördel för hemmet, att den, som skall sköta detsamma, känner till
det nödvändigaste i fråga om hälso- och sjukvård. Flickorna böra fördenskull få lära
sig ej allenast det viktigaste om den personliga hälsovården utan ock något om späda
barns vård, om sjukvård i hemmet, om den första hjälpen vid olycksfall o. s. v., varjämte
bostaden och dess hygien böra göras till föremål för undervisning.

Ej minst viktigt är, att det husliga arbetet belyses med hänsyn till hemmets ekonomi.
Lämpligt synes därför vara, att lärjungarna övas med till hushållet hörande
beräkningar, såsom angående årsinkomstens fördelning på de olika utgiftsposterna i
större och mindre familjer, köp i större poster och köp i småposter, matordningar till
visst pris per vecka och månad ävensom med enkel hushållsbokföring. Även hemslöjdens
betydelse, ej minst i ekonomiskt avseende, torde särskilt i detta slags fortsättni
ngsskolor böra påpekas.

Av den nu lämnade översikten över arbetskunskapens allmänna innehåll
i olika slag av fortsättningsskolor torde, säger kommittén, framgå,
att undervisningen i detta ämne bör vara ägnad att åt lärjungarna giva
vad som i det föregående kallats en begynnande fackbildning. Det torde
vidare vara klart, att kommittén varit angelägen om att denna fackbildning
icke måtte bliva ensidig. Det är icke uteslutande kännedomen om
och övningen i tekniken allra minst blott i en eller annan detalj, icke
heller uteslutande den yrkesekonomiska insikten kommittén velat främja
utan bådadera i förening. Härigenom ävensom genom de övriga synpunkter,
som vid undervisningen skola beaktas, har kommittén velat vinna,
ej mindre att lärjungarna genom och under utbildningen för yrket eller

175

Kuufjl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr ''JO.

levnadskallet måtte få så att stiga eu allmän intellektuell träning, än oek
att dem måtte bibringas kunskaper och färdigheter, som hava betydelse ej
blott för yrket, utan även för allmänbildningen.

Undervisningen i medbortjarkunskap bör — framhåller kommittén
— framför allt avse att stärka de ungas känsla av samhörighet med och
ansvar gent emot andra. Det gäller att för lärjungarna klargöra, huru de
såsom samhällsmedlemmar ha intressen, gemensamma med andras, huru
dessa tillvaratagas och främjas, huru den enskilde såsom samhällsmedlem
har både förmåner och plikter m. in., allt i syfte att, i den mån det för
skolan är möjligt, bidraga till att uppfostra de unga till att var på sin
plats med intresse och ansvarskänsla göra sin insats i det samhälleliga
livet. Om denna undervisning yttrar kommittén vidare:

Utgångspunkt för undervisningen blir det samfund, som är grundvalen för hela
samhällsbyggnaden, familjen. Skall man över huvud taget kunna främja de ungas
utbildning till dugliga samhällsmedlemmar, lärer det i första hand bliva nödvändigt,
att man söker befordra deras utveckling till goda familjemedlemmar. Ty just som medlem
i det lilla samhället, familjen, är det framför allt som människan skall uppfostras
till att fylla sin uppgift som medlem i det stora samhället. Angeläget blir därför, att
lärjungarna få ett starkt intryck av vad ett gott hem är och betyder ej minst för
barnens uppfostran och att det göres klart för dem, vilka arbetsuppgifter de särskilda
familjemedlemmarna ha för hemmets bestånd, förkovran och trevnad. Härvid erbjuda
sig osökta tillfällen att tala om betydelsen av ett rätt förhållande mellan föräldrar och
barn och mellan syskonen inbördes och särskilt om det hänsynstagande till varandra,
som åligger medlemmarna av en familj, om hemmets ekonomi, i den mån dylik undervisning
icke ingått i arbetskunskapens lärokurs, om vikten av sparsamhet, om hemmets
ordning och hygien, om nykterhetens betydelse o. s. v. I fråga om hygienen bör undervisas
dels om bostadens hygien, såsom om betydelsen av frisk luft, av ljus och renlighet
m. m., dels ock om vissa förhållanden, som röra den personliga hälsovården.

Från familjen ligger det nära till hands att föra tanken över till de personer utom
familjekretsen, med vilka denna eller dess enskilda medlemmar oftast komma i beröring,
umgängeskretsen, grannarna. (Det kan då vara skäl att erinra de unga t. ex.
om det gagn och den trevnad ett gott grannskap kan medföra samt om de förpliktelser
av ömsesidig hänsyn och hjälpsamhet, som åligga grannar).

Härmed vinnes en naturlig övergång till undervisningen om de samhällen, som
utgöras av kommunen och församlingen. Under anknytning i möjligaste mån till
sådana anordningar och institutioner, som äro för lärjungarna bekanta, bör undervisningen
här till en början avse de för kommunens och församlingens medlemmar gemensamma
intressena, såsom religionsvården, skolundervisningen och barnavården, fattigvården
och hälsovården m. m. Uppgiften är att klargöra, vilka dessa intressen äro,
samt att utreda, huru de tillvaratagas och främjas. Det blir då tillfälle att tala om
kommunens självstyrelse och organen härför och om den kommunala rösträtten. Tillgodoseendet
av de gemensamma behoven kräver utgifter, vartill de enskilda i mån av
tillgångar måste bidraga. Detta påkallar en undervisning om den kommunala beskattningen.
I samband härmed böra lärjungarna få lära sig även något om självdeklarationen.

Grunder för
undervisning
i medborgarkunskap -

176

Kung}. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

Så vidgar sig synkretsen vidare till att omfatta även de större samhällena: kyrkan
och staten. Om bådadera behöva lärjungarna undervisning. I kursen bör därför
ingå undervisning om kyrkostyrelse och kyrklig verksamhet, om medborgarförmåner
och medborgarplikter, om statsmaktens fördelning, om konungen och statsrådet, om
riksdagen, om rösträtt och valbarhet, om skatteväsendet, om försvaret och värnplikten,
om länsförvaltningen, om rättskipningen o. s. v.

I stort sett blir undervisningen i medborgarkunskap lika i alla fortsättningsskolor.
Klart är emellertid, dels att behandlingen av vissa delar av ämnet måste bliva olika i
olika skolor, dels att ämnet även innehåller åtskilligt, som kan böra förekomma i t omliga
fortsättningsskolor men däremot icke i andra. Så synes det självfallet, att exempelvis
undervisningen om organen för kommunens självstyrelse måste bliva en annan
i stad än på landsbygd. Detsamma gäller i viss mån även rättskipningen. Vidare
behöva lärjungarna i jordbruksbygdernas fortsättningsskolor iå veta något om anstalter
för lanthushållningens främjande, såsom hushållningssällskap, undervisningsanstalter för
jordbrukare in. m. I lärokursen för de industriella samt hantverksfortsättningsskolorna
bör ingå något om yrkes- och arbetarlagstiftningen samt om skolor och anstalter för
fortsatt yrkesutbildning. Likaså böra handelsfortsättningsskolornas lärjungar få upplysning
om skolor och anstalter för fortsatt utbildning i handelsyrket. I fortsättningsskolorna
för kvinnlig ungdom tarvas undervisning om husmoderskallets betydelse, om
anstalter för utbildning i olika slag av kvinnlig verksamhet, om det som särskilt rör
kvinnornas ställning, rättigheter och skyldigheter som medborgare i samhället o. s. v

Grunder för
undervisning
i modersmålet.

Fortsättningsskolans ideella och allmänbildande karaktär bör — yttrar
kommittén — komma till synes bland annat därigenom, att modersmålet
får intaga en viktig plats i dess undervisningsplan.

Såsom företrädesvis tjänande det ideella syftet anbefaller sig läsning av värdefull
och intresseväckande litteratur av svenska författare. Kommittén tänker härvid närmast
på sådan modern skönlitteratur, som motsvarar de nämnda fordringarna, men
även annan värdefull litteratur, ägnad att intressera lärjungarna, bör givetvis kunna
ifrågakomma. Vid tillgodoseendet av de ungas behov av nöjesläsning gäller det att
söka leda detta behov in på sunda banor och sålunda uppodla smaken för en god förströelseläsning.
På grund av lärotidens starka begränsning kan det slags läsning, varom
här är fråga, uppenbarligen icke förekomma i någon större omfattning å lärorummet,
men kommittén har tänkt sig, att läsningen delvis skulle kunna förläggas till hemmet.

Även till den praktiska bildningsuppgiften kan läsningen taga hänsyn, i det att
jämväl sådana stycken läsas, som nära ansluta sig till lärokursen i arbetskunskap,
alltså skildringar ur jordbrukslivet, det industriella eller ekonomiska livet o. s. v. Önskligt
är, att urvalet härvid sker på ett sådant sätt, att lärjungarna få göra bekantskap
med en eller annan av de mera betydande märkesmännen på de olika arbetsområdena,
särskilt inom vårt eget land. I de kvinnliga fortsättningsskolorna erbjuda sig som
lämpliga ämnen även skildringar av märkligare kvinnors liv och arbete.

I fråga om de skriftliga övningarna kommer av naturliga skäl det praktiska
livets krav att i avsevärd mån bliva bestämmande för övningarnas natur.

Det gäller nämligen att öva lärjungarna med uppsättande av sådana skrivelser,
som förekomma i det praktiska livet, såsom räkningar, kvitton, rekvisitioner, annonser,
fullmakter, ansökningar, affärsbrev m. m. Åt somliga av dessa skrivelser kan med
fördel givas formen av den brevväxling, som är förbunden med platsansökning eller

177

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

med uppgörandet av en affär eller dylikt. I samband med de nämnda övningarna bör
lär iren icke underlåta att erinra lärjungarna om vikten av noggrannhet vid upprättande
och vidimering av avskrifter och om faran av att tanklöst sätta sitt namn på en
handling. Ej minst vid den skrivning, varom här är fråga, har undervisningen att
fullfölja jämväl det syttet att uppnjälpa sådana brister i fråga om rättstavning, interpunktion
m. m., som ännu förefinnas hos lärjungarna. Eu mera personlig synpunkt
bör anläggas vid den uppsatsskrivning, som kan förekomma även i fortsättningsskolan,
ehuru den där givetvis måste få eu mycke begränsad omfattning.

Kommittén framlägger även, såsom jag förut (sid. 77) nämnt, förslag
till undervisningsplaner för olika typer av fortsättningsskolor »i syfte att
genom dem giva exempel på det material, som över huvud bör komma
till användning i de olika skoltyperna».

Beträffande frågan om undervisningstidens lämpligaste fördelning mellan
de särskilda läroämnena torde det — säger kommittén — vara klart, att
en för alla fortsättningsskolor passande enhetlig timplan icke låter sig
uppställa. Skiljaktigheter härutinnan påkallas med nödvändighet av olikheterna
i fortsättningsskolans organisatoriska anordning.

Dock torde vissa allmänna anvisningar i fråga om den ändamålsenligaste
timfördelningen kunna och höra givas. Arbetskunskapen kräver
under alla förhållanden det ojämförligt största timantalet. Kommittén
anser, att åt detta omfattande och innehållsrika ämne i regel bör anslås,
då undervisningen är uteslutande teoretisk, omkring hälften, eller, då den
jämväl omfattar praktiskt arbete, omkring två tredjedelar av fortsättningsskolans
hela lärotid. Medborgarkunskapen, som bör få en betydligt mindre
omfattning, torde i regel kunna åtnöjas med ett timantal, som utgör lägst
en tiondel, högst en sjättedel av hela undervisningstiden. Modersmdlsundervisningen
torde, särskilt med hänsyn till de skriftliga övningarna, i
regel påkalla en något längre undervisningstid än medborgarkunskapen.
Enligt kommitténs mening bör åt densamma anslås lägst en sjättedel,
högst en fjärdedel av undervisningstiden. Beträffande den kristendomsundervisning,
som förekommer i fortsättningsskolan, anser kommittén, att
för densamma intill en tolvtedel av lärotiden bör förbehållas.

De nu lämnade anvisningarna avse skolor av den egentliga yrkesfortsättningsskolans
typ. I många fall kan dock, såsom redan nämnts,
undervisningen icke direkt inriktas på något visst yrke-arbete utan måste
få en mera allmän läggning. I dylika fall bör timfördelningen givetvis
bliva en annan än den här föreslagna, och särskilt torde åt modersmålet
böra tillmätas ett större timantal, än ovan nämnts.

Då timfördelningen i mycket blir beroende av den organisatoriska
anordningen och denna återigen av ortens näringsförhållanden, synes det
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 87 höft. (Nr 96.) 23

Undervisningsplaner

för olik a typer
av fortsättningsskolor.

Timplanen

178

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

Myndig heterna.

Om de föreslagna
huvudämnena
i den
yrkesbestämda
fortsättningsskolan.

Om kristendomskunskapens
ftidning
i fortsättningsskolan.

kommittén rimligt, att åt de lokala skolmyndigheterna tillerkännes eu
viss, ej alltför begränsad frihet vid timplanernas upprättande.

De av myndigheter m. fl. avgivna yttrandena inlåta sig i de flesta
fall icke på detaljkritik av kommitténs förslag rörande undervisningsplanen.

I fråga om de föreslagna huvudämnena i den yrkesbestämda fortsättningsskolan:
arbetskunskap, medborgarkunskap och modersmålet, äro de
flesta av de hörda myndigheterna ense med kommittén däri, att dessa
ämnen hava sin givna plats vid ifrågavarande skola.

Beträffande undervisningen i ämnet arbetskunskap betona departementssakkunniga,
såsom jag redan nämnt, att förutsättningarna för införande av verkstads- och
hantverksarbete endast mera sällan torde förefinnas. Då det emellertid som bekant
finnes bygder, i vilka ett visst bestämt hantverk, t. ex. skomakeri, skrädderi eller snickeri,
är så gott som allenahärskande, kan det antagas, att man där, ävensom på andra
platser med tillräckligt antal lärjungar från samma yrke, finner lämpligt att begagna
sig av fortsättningsskolan för att meddela ungdomen en förberedande utbildning i detta
yrke. I regel torde dock den undervisning i arbetskunskap, som kommer att meddelas
i fortsättningsskolan, endast bliva vad folkundervisningskommittén kallar teoretisk
undervisning. Den bör med andra ord vara en undervisning om grunderna för yrkets
teknik, om de verktyg och hjälpmedel, varav det betjänar sig, om råvarorna och deras
ursprung, om arbetsprodukternas betydelse och deras spridning i marknaden samt dessutom
undervisning i de delar av naturkunnigheten, som ha största betydelsen för yrket,
i räkning, bokföring och fackritning med tillämpning på yrket, i yrkeshygien, i vissa
delar av närings- och arbetslagstiftning samt i yrkets historia. Även de nationalekonomiska
synpunkterna böra vid denna undervisning framhållas.

Fortsättningsskola i anslutning till husligt arbete bör givetvis överallt, där icke
särskilda omständigheter föranleda undantag, begagna sig av skolkök för att meddela
praktisk undervisning i matlagning.

I ett ganska stort antal av de inkomna yttrandena är den ställning
kommittén velat giva kristendomsämnet i fortsättningsskolan och i vissa
fall även karaktären av den kristendomsundervisning kommittén i fråga
om denna skola åsyftat föremål för uttalanden i ena eller andra riktningen.

Över de i frågan gjorda utlåtandena skall jag här lämna en kortfattad
översikt.

Att kristendomsämnet måtte tillförsäkras en obligatorisk ställning i fortsättningsskolan
yrkas med mer eller mindre utförlig motivering av bland andra Stockholms
stads konsistorium, domkapitlen i Linköping, Skara, Västerås och Karlstad, vidare
av länsstyrelsen i Västerås, av lärarkollegiets majoritet vid folkskolesemmariet i Linköping,
av rektorerna vid folkskolesemmarierna i U]jpsala och Kalmar samt ytterligare
av centralstyrelsen för allmänna svenska prästföreningen och av svenska folkskolans
vänners förvaltningsråd, av folkskolestyrelserna i Linköping, Kalmar, Lund och Götelorg
samt av ett antal kretsar inom Sveriges allmänna folkskollärarförening.

171»

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

Å andra sidan finner man ock yttranden, som gå ut på att kristendomsundervisning
knappast borde anses tillhöra fortsättningsskolan. I sådan riktning uttala sig
länsstyrelsen i Gävleborgs län, Blekinge läns hushållningssällskap, svenska läkarsällskapets
sektion för skolhygien samt lärarpersonalen vid folkskolorna i Kristianstad.

Folkskolinspektören Klint i Visby stift, till vars uttalande domkapitlet i Visby ansluter
sig, yttrar, att det synes honom hava varit klarare linjer, om kommittén, med större tillit
till vårt svenska kyrkoväsens karaktärsdanande arbete, hade begränsat fortsättningsskolans
uppgifter och anspråk till mera fackmässig yrkesundervisning och medborgarkunskap.

För ämnets förekomst i fortsättningsskolan men med annan form för avgörandet
om dess upptagande i särskilda fall uttala sig seminariekollegerna i Karlstad och
Göteborg. Det förra kollegiet yrkar, att kristendomsundervisningen må kunna förekomma,
sedan folkskolöverstyrelsen på förslag av de lokala skolmyndigheterna därom
beslutat, och det senare anser, att frågan om upptagandet eller uteslutandet av kristendomskunskapen
torde kunna överlåtas åt allenast de lokala skolmyndigheternas beslut.

Folkskolinspektörerna Karlgren, Torbiörnsson, J. A. Franzén och Renvall uttala
den tanken, att undervisningen i kristendomskunskap i fortsättningsskolan lämpligen
skulle kunna infogas som led i undervisningen i medborgarkunskap. Domkapitlet i
Karlstad ansluter sig till samma tanke, och i liknande riktning yttrar sig även folkskolinspektören
Fridén.

Med avseende på den läggning, som kommittén velat giva åt undervisningen i
kristendomsämnet, göras från några håll anmärkningar. Domkapitlet i Uppsala framhåller
sålunda önskvärdheten av att undervisningen sä anordnas, att lärjungarna få eu
mera sammanhängande bild av den kristna kyrkans utveckling, och i denna riktning
uttalar sig även seminariekollegiet i Linköping. Att undervisningen måtte meddelas
efter en given läroplan och på det sätt, att den bibringar ett bestämt kunskapsmått,
yrkas av domkapitlen i Skara och Västerås, vidare av folkskolestyrelsen i Borås och
centralstyrelsen för allmänna svenska prästföreningen.

Däremot utvecklar biskop Ullman i särskilt yttrande åsikter om kristendomsundervisningens
i fortsättningsskolan uppgift och anordning, som i stort sett överensstämma
med kommitténs tankegång. Domkapitlet i Linköping tänker sig ämnet »behandlat
ungefärligen så, som kommittén tänkt sig». Svenska folkskolans vänners förvaltningsråd
har »intet att invända mot den art av kristendomsundervisning, som kommittén förordar».

Strängast bedömes kommitténs förslag beträffande arten av fortsättningsskolans
undervisning i kristendomskunskap i Göteborgs domkapitels utlåtande. Domkapitlet
fruktar, att med den frihet, som kommittéförslaget innebär med avseende på ämnets
behandling, ingen garanti vinnes för att undervisningen blir efter evangelisk lutherska
grundsatser tillfredsställande, och finner, att kristendomsämnet hellre bör utgå ur fortsättningsskolans
undervisning än upptagas på sätt kommittén föreslagit. Om däremot
undervisningen på rätt sätt anordnas, synas domkapitlet alla skäl tala för att det upptages
i fortsättningsskolan som självständigt läroämne.

Vidare är angående de om kristendomsundervisningen i fortsättningsskolan avgivna
yttrandena att nämna, att domkapitlen i Uppsala och Linköping uttrycka sin
tillfredsställelse med kommitténs tauke, att för denna undervisning biträde stundom
skulle kunna påräknas av församlingens prästerskap.

Folkskolöverstyrelsen yttrar angående kristendomsundervisningen, att det synes
överstyrelsen, som skulle frågan om denna undervisnings ställning ha mer än nödigt
kommit att lösgöra sig från sitt sammanhang med frågan om undervisningskurserna i
övrigt. Enligt förslag, som överstyrelsen lämnar i sitt utlåtande i annat sammanhang,

180

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

skulle i varje skoldistrikt finnas ett särskilt reglemente för den fortsatta undervisningen
inom distriktet, och i detta reglemente skulle undervisningsplaner för de olika skolorna
ingå. Detta reglemente med dess undervisningsplaner och i samband därmed
således även frågan om kristendomsundervisningen skulle enligt detta förslag komma
att prövas och avgöras antingen av vederbörande domkapitel efter yttrande av folkskolinspektören
eller ock av folkskolöverstyrelsen, efter det inspektören och domkapitlet
haft tillfälle att uttala sig. Under förutsättning att en sådan ordning som den av
överstyrelsen föreslagna kommer till stånd, synes det överstyrelsen, som skulle frågan
om kristendomsämnet i fortsättningsskolan i tillbörlig mån hava att påräkna saklig
och allsidig prövning och intet vara att invända mot att ämnet erhåller en sådan ställning,
som av kommittén föreslagits.

Med avseende på arten av den kristendomsundervisning, som bör förekomma i
fortsättningsskolan, är överstyrelsen av samma åsikt som kommittén. Vill man, att
en sådan undervisning verkligen skall i religiöst och etiskt avseende medföra en uppfostrande
inverkan på de lärjungar, om vilka det här är fråga, synes det överstyrelsen
uppenbart, att den läggning kommittén velat giva åt densamma är den riktiga.
Detta innebär naturligtvis icke, att icke anvisningar för läraren rörande undervisningens
bedrivande äro behövliga och att sådana, såsom på några håll yrkats, upptagas i en
normalplan. Överstyrelsen har i en bilaga förslagsvis angivit några för den ifrågavarande
undervisningen vägledande synpunkter.

Departementssakkunniga uttala, att de stridiga yrkanden i frågan, vilka framkommit
i de olika yttrandena giva anledning förutse, att ett upptagande av kristendomsämnet
på fortsättningsskolans läroplan, vare sig som obligatoriskt eller, i enlighet
med folkundervisningskommitténs förslag, såsom fakultativt, på många håll skulle mötas
med ogillande samt framkalla meningsbrytningar, vilka kunde verka menligt på den
nu föreslagna skolreformens genomförande,

Det torde icke kunna förbises, att för den ungdom, varom här är fråga, ett behov
av etisk och religiös fostran föreligger, och de sakkunniga uppskatta också till
fullo värdet i detta hänseende av en kristendomsundervisning, meddelad i överensstämmelse
med de ledande synpunkter, som av folkskolöverstyrelsen blivit framlagda.
Emellertid torde det vara tvivel underkastat, huruvida förutsättningarna för meddelandet
av en kristendomsundervisning av sådan art i regel kunna antagas vara för handen
i fortsättningsskolan. Det synes de sakkunniga därför, som om tillgodoseendet
av lärjungarnas behov av etisk och religiös fostran lämpligare och med full tillit
skulle kunna överlämnas åt den kyrkliga verksamheten, så mycket mer som det stora
flertalet av fortsättningsskolans lärjungar deltaga i konfirmationsundervisningen.

På grund av det ovan anförda anse de sakkunniga sig icke kunna förorda, att
kristendomsämnet upptages på fortsättningsskolans läroplan såsom ett fristående läroämne,
vare sig obligatoriskt eller fakultativt. A andra sidan bör det ingalunda fullständigt
uteslutas från fortsättningsskolans program utan, i överensstämmelse med vad
som föreslagits i en del av de inkomna utlåtandena över kommittébetänkandet, infogas
såsom ett led i skolans övriga verksamhet. Med beaktande av de av folkskolöverstyrelsen
givna anvisningarna beträffande lämpligt läroinnehåll för den undervisning, varom här
är fråga, vilja de sakkunniga för sin del förorda, att uti den läsning, som enligt kursplanen
bör förbindas med undervisningen i modersmålet eller medborgarkunskap, måtte
ingå bilder ur den kristna kyrkans historia jämte skildringar av märkligare religiösa
personligheter från olika tider, ägnade att i sedligt-religiöst avseende inverka uppfostrande
på de unga.

181

Kungl. i/fij:ts Nåd. Proposition Nr 9<i.

Med anledning av sakkunnigas sålunda gjorda uttalande bär föreningen svenska
folkskolans vänners förvaltningsråd i skrivelse till Kungl. Maj:t den 16 januari 1918
hemställt, att ämnet kristendomakunskap måtte ingå som obligatoriskt i fortsätta i ngsskolan
eller om oövervinneliga svårigheter härför skulle mota-, att ämnet måtte få den
av folkundervisningskommittén och folkskolöverstyrelsen förordade ställningen.

Den ställning kommittén givit hälsoläran hav givit anledning till åtskilliga
uttalanden.

Medicinalstyrelsen, svenska provinsialläkarf''öreningen, svenska läkarsällskapets
sektion för skolhygien samt ungefär halva antalet av det tjugutal tjänsteläkare, som
avgivit särskilda yttranden, hava yrkat, att hälsoläran måtte göras till ett särskilt läroämne
i fortsättningsskolan. Beträffande den sexuella hygienen hava åtskilliga av de
ifrågavarande läkarna uttalat sig i enlighet med kommitténs uppfattning, men svenska
provinsialläkarföreningen och läkarsällskapets skolhygieniska sektion samt flertalet
tjänsteläkare ha uttalat sig för att sexuell hygien borde upptagas i fortsättningsskolans
läroplan. I flera fall tillfogas dock, att undervisningen däri bör förekomma, »där
så ske kan», eller fiamhålles, att undervisningen bör besörjas av läkare. Frågans vikt
och ämnets behandling i skolundervisning hava i särskild bilaga till det av läkarsällskapets
skolhygieniska sektion avgivna utlåtandet ytterligare belysts av med. lic. Karolina
Widerström. I samma riktning ha vidare uttalat sig professor Herrlin i Lund
och folkskolinspektören Larsson i Karlstad.

Folkskolöverstyrelsen anser det önskligt, att den grundsats om undervisningens
koncentration i fortsättningsskolan, som kommittén sökt göra gällande, måtte så långt
möjligt fasthållas, och hyser den uppfattningen, att den ställning kommittén i sin undervisningsplan
givit åt hälsoläran icke bör kunna utgöra hinder för en effektiv hygienisk
undervisning, lämplig som fortsättning av den i folkskolan meddelade. Den sistnämnda
undervisningen utgör en i samband med undervisningen i naturkunnighet, särskilt
läran om människokroppen, ställd kurs i hälsolärans allmänna grunder, under
det att den hygieniska undervisningen i fortsättningsskolan mera åsyftar en utvidgning
i vissa riktningar och tillämpning på särskilda områden (hemmets hygien, yrkets hygien)
av det förut inhämtade. Även denna avsedda läggning av fortsättningsskolans
hygieniska kurs talar för dess anknytning till undervisningen i andra ämnen.

Skulle det emellertid komma att visa sig, att en sådan ställning är för undervisningen
i ämnet ogynnsam, bör ändring vidtagas, och intet bör för övrigt hindra, att
man, där särskilda skäl föreligga, utskiljer hälsoläran till ett fristående ämne. Detta
måste i regel ske i de fall, där för undervisningen i hälsolära särskild lärarkraft användes.

Det vore enligt överstyrelsens åsiU ej önskligt, att åt hälsoläran gåves en sådan
ställning, att den framträdde som huvudämne i skolundervisningen. Dock finner överstyrelsen
lämpligt, att i den blivande normalplanen det hygieniska momentet i medborgarkunskapens
lärokurs göres något starkare framträdande, än det är i de av kommittén
föreslagna undervisningsplanerna. Vad beträffar den sexuella hygienen måste
överstyrelsen, med stark känsla av det behjärtansvärda i de syften, som förestavat yrkandena
på dess upptagande i undervisningsplanen, dock ansluta sig till den av kommittén
utvecklade uppfattningen. Kommitténs framställning vilar på omedelbar kännedom
om de vanskligheter, med vilka en dylik undervisning i det vida övervägande
antalet fäll är förbunden och som allt för lätt kunnat medföra eu verkan alldeles motsatt
den åsyftade. Att denna undervisning, där verkligen förutsättningarna för densamma

Om hälsolärans
ställning.

182

Om de före
slakna anord
nimiarna för
fysisk uppfostran
och
gymnastik.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

äro till finnandes, bör komma till stånd, därom torde meningsskiljaktighet knappast behöva
råda. En erinran härom torde ock böra inflyta i normalplanen. Viktigt är, att
lärares och lärarinnors uppmärksamhet riktas på det ifrågavarande allvarliga spörsmålet.

Det bör slutligen erinras därom, att, såsom styrelsen för svenska provinsialläkarföreningen
framhållit, den verksamhet, som från skolans sida i detta stycke bör utövas,
allt mera torde kunna vinna understöd genom direkt medverkan från läkarkårens sida.

Centralförbundet för nykterhetsundervisning, som avgivit utlåtande över kommittébetänkandet,
är ense med kommittén därom, att nykterhetsundervisningen icke
bör göras till ett särskilt läroämne i fortsättningsskolan utan upptagas i anslutning till
andra ämnen. Men centralförbundet kritiserar den föreslagna anknytningen enbart
till hälsoläran och framhåller, att undervisningens tyngdpunkt bör förläggas till den
sociala sidan av alkoholspörsmålet, samt lämnar en i enlighet härmed utarbetad kursplan
för nykterhetsundervisningen i fortsättningsskolan. I huvudsak sammanfaller centralförbundets
uppfattning med de åsikter, som återfinnas i det inom ecklesiastikdepartementet
av tillkallade sakkunniga utarbetade och den 16 mars 1915 avgivna förslaget
angående »planmässig nykterhetsundervisning såväl inom som utom skolan».

I anslutning till de allmänna synpunkter, som framställts av ifrågavarande sakkunniga
och centralförbundet för nykterhetsundervisning, finner folkskolöverstyrelsen
önskvärt, att nykterhetsfrågan i fortsättningsskolans undervisningsplan dels något starkare
betonas, än som skett i kommittéförslaget, dels ock tydligt inställes jämväl under
andra synpunkter än den hygieniska.

Den bör således förbindas icke blott med de hygieniska utan ock med de ekonomiska
och sociala kursmoment, som tillhöra fortsättningsskolans undervisning. Liksom
i kommittéförslaget bör nykterhetsfrågan i undervisningsplanen omnämnas i samband
med hemmets och yrkets hygien. Den bör vidare komma i betraktande i anslutning
till undervisningen om hemmets ekonomi i överensstämmelse med centralförbundets
och de sakkunnigas anvisning: »rusdrycksutgifterna en relativt stor post
i den fattiga familjen, till och med vid måttligt rusdrycksbruk, på bekostnad
av de verkligt nödvändiga utgifterna för livets nödtorft». Men även den nationalekonomiska
sidan av alkdiolspörsmålet bör i undervisningsplanen på ett eller annat sätt
komma till uttryck. Särskilt bör dock, i samband med ett klarare framhållande i det
hela av den sociala synpunkten inom ämnet medborgarkunskap, nykterhetsfrågan såsom
ett socialt spörsmål framträda i ämnets läroplan, helst därigenom, att nykterhetsrörelsen
upptages som kursmoment.

I de utlåtanden över kommittébetänkandet, som icke härröra från
medicinska auktoriteter eller från de speciella målsmännen för den fysiska
uppfostran, finner man endast undantagsvis yrkanden på obligatorisk gymnastik
i fortsättningsskolorna. Däremot yrka medicinalstyrelsen, svenska
provinsialläkarföreningen, läkarsällskapets sektion för skolhygien samt åtskilliga
av de över betänkandet hörda läkarna, att gymnastiken måtte
upptagas som obligatoriskt led i fortsättningsskolans program. Och gymnasterna
och idrottsmännen av facket vända sig ej utan skärpa mot kommittéförslaget
och uppställa gent emot detta fordran på obligatorisk gymnastik
och idrott i fortsättningsskolan. Så göra direktionen för gymnastiska
centralinstitutet, gymnastiska centralinstitutets lärarkollegium, sven -

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr ,96''. lh;5

skd gymnastiklär ar sällskapet, gymnastik- och Idrottsföreningarnas riksförbund,
gymnastik- och idrottskommiiién, svenska gymnastikförbundet, svenska
simförbundet, föreningen G. C. L, förbundet för fysisk fostran, centralföreningen
for idrottens befrämjande och samtliga gymnastikinspektörerna vid
tolkskolorna. Bland dessa bestämmer centralföreningen för idrottens befrämjande
det uppställda kravet närmare till »daglig gymnastik och
idrott», och. svenska gymnastddärai>ällskapet kräver »under varje skotta»-en gymnastikövning av vanlig skollektions längd, d. v. s. 45 minuter

Folk skolöv er styr el sen är liksom kommittén starkt intresserad av att
ör gymnastikundervisningen i fortsättningsskolan göra vad göras kan
men inser ock de störa svårigheter, som föreligga för ett uppfyllande
av fackmännens fordringar. Ett efterkommande exempelvis av svenska,
gymnaiStiklärarsällskapets anspråk skulle i de helt visst mycket talrika
tall, da fortsättningsskolan blir anordnad som aftonskola med tre eller
tva timmar två eller tre eftermiddagar i veckan, minska skolans i och
för sig obetydliga arbetstid med en tredjedel, respektive hälften och därmed
givetvis helt omöjliggöra hela den åsyftade reformen av fortsättmngsskolans
undervisningsplan. I de fortsättningsskolor, som ha samlad
lästid, således i allmänhet skolorna på den egentliga landsbygden i
mellersta och norra delarna av landet, synes, som kommittén anmärkt,
något möjligare att upptaga gymnastiken på schemat, om man bortser
från den svårighet, vilken föreligger i den nästan fullständiga brist på
lokaler och redskap för gymnastikundervisningen, som företrädesvis i dessa
skolor ännu är radande. Därest man icke vill uppgiva det av kommittén
uppställda programmet för fortsättningsskolans verksamhet och slå in på
helt andra vägar, torde det, även enligt överstyrelsens mening, icke vara
möjligt att för gymnastiken och idrotten i fortsättningsskolan anslå så
mycken tid, som både från allmän uppfostringssynpunkt och från synpunkten
av den fysiska utbildningen vore i och för sig ömkligt. Det
vore väl ock knappast att hoppas, att en för gymnastiken och idrotten
anslagen rikligare tid skulle under det närmaste årtiondet mera allmänt
kunna bliva för sitt ändamål på ett effektivt sätt utnyttjad. Överstyrelsen
anser sig under sadana förhallanden ej kunna gå längre i denna punkt
än kommittén och vill således i likhet med kommittén hemställa, att en
viss begränsad del — överstyrelsen föreslår intill en tolvtedel — av den
obligatoriska minimitiden må, då omständigheterna därtill föranleda, kunna
användas, för gymnastikundervisning och att statens bidrag till lärararvodet
härvid skall utgå enligt samma grunder, som för undervisningen i
allmänhet äro gällande.

Vad beträffar den frivilliga gymnastiken och idrotten, förlagd utan -

Om den allmänna
fortsäaningsskolans
undervisningsplan.

184 Kung!. Maj:is Nåd. Proposition Nr 96.

för den obligatoriska lärotiden, torde man hava skäl att räkna med densamma
såsom med en ej oviktig faktor.

I städer och tättbebyggda orter torde en utanför den obligatoriska lärotiden
anordnad gymnastikundervisning kunna påräkna anslutning från ungdomens
sida, där förutsättningarna härför ej äro allt för ogynnsamma. Överstyrelsen
vill därför ock biträda kommitténs förslag, att anslag av statsmedel
under vissa begränsande villkor bör utgå för ledningen av till fortsätt
ningsskolan anknutna frivilliga gymnastik- och idrottsövningar.

Såsom förut blivit nämnt har folkundervisningskommittén vid utarbetandet
av sina undervisningsplaner haft i sikte den yrkesbestämda fortsättningsskolan
och icke tagit någon hänsyn till den allmänna fortsättningsskolan.
Folkst olöverstyrelsen har därför funnit sig böra i sitt utlåtande lämna
anvisningar till lämplig undervisningsplan även för denna senare. Överstyrelsen
påpekar därvid uttryckligen, att denna allmänna fortsattningsskola
måste bestämt skiljas från den ar! av fortsatt undervisning, som bör anordnas
i sådana fall, där till följd av lärjungarnas bristfälliga förkunskapei
eller saknaden av tillräckligt utbildad lärarkraft en mera utvecklad fortsättningsskola
ej kan bringas till stånd.

Jämväl åt den allmänna fortsättningsskolan skall, anser överstyrelsen,
givas en så praktisk gestaltning som möjligt. Dess huvudämnen böra
bliva medborgarkunskap och modersmål. Såsom en motsvarighet till det
felande ämnet arbetskunskap föreslår överstyrelsen en utvidgning av det
moment av medborgarkunskapen, som omfattar hemmet och dess föihållanden.

Med utgångspunkt från de olika hem lärjungarna tillhöra torde sålunda
kunna i undervisningen ingå en redogörelse för viktigare drag i
ortens arbet-liv och i samband därmed arbetsfördelningen och dess betydelse
bliva föremål för uppmärksamhet. Vidare bör avdelningen om hemmets
ekonomi göras utförligare, i det att den däri ingående undervisnin
gen om viktigare inkomst- och utgift-poster, om besparing och skuldsättning
samt om försäkringar får något större omfattning samt förbindes
med praktiska räkneuppgifter och med en enkel kurs i bokföring, närmast
upptagande hushållsbokföring. I samband med undervisningen i räkning
och bokföring redogöres liksom i övriga fort-ättningsskolor för det viktigaste
om post-, telegraf- och järnväg-försändelser i förbindelse med ifyllande
av vanligen förekommande blanketter. Till den ekonomiska kursen
torde slutligen kunna anknytas även undervisning i ritning, ehuruväl
åt denna undervisning i den allmänna fortsättningsskolan helst synes
böra givas en mera fristående ställning.

185

Kuni/l. Maj:Ui Nåd. Proposition Xr DO.

Aven kursen i modersmålet bör kunna utvidgas. Särskilt bör litteraturläsningen
få större utrymme, och ökade tillfällen böra beredas lärjungarna
till övning i språkets skriftliga behandling.

Utrymme bör emellertid finnas för upptagande av ytterligare något
ämne vid sidan av de sålunda förstärkta kurserna i medborgarkunskapen
och modersmålet. Närmast synes ligga att söka någon motsvarighet till
det från naturkunnigheten hämtade innehåll, som ingår i ämnet arbetsmanskap
inom de olika typerna av fackliga fortsättningsskolor, således att
i den allmänna fortsättningsskolan upptaga även ämnet naturkunnighet.
Innehållet i detta ämne borde då lämpas efter ortens arbetsliv, i det att å
en ort, där huvudsakligen hantverk eller industri drives, innehållet företrädesvis
koinme att hämtas från fysikens och kemiens område, men å
en ort, där jordbruket är förhärskande, företrädesvis från biologiens och
geologiens.

Det kan emellertid tänkas, att man å vissa orter önskade giva den
allmänna fortsättningsskolan en mera humanistisk läggning genom att i
densamma låta ingå icke blott modersmålet och medborgarkunskap utan
även historia. Enligt överstyrelsens mening bör i dylikt fall ämnet naturkunnighet
uteslutas.

Givetvis bör ock en del av undervisningstiden i en allmän fortsättningsskola
kunna upptagas av praktiskt arbete i form av slöjd eller
trädgårdsskötsel. I dylikt fall synas dessa praktiska övningar kunna få
åt sig anslagen den tid, som eljest skulle ägnas åt naturkunnighet eller
historia.

Vad överstyrelsen i det föregående yttrat om undervisningen i kristendomskunskap
bör gälla även i fråga om den allmänna fortsättningsskolan.
Likaledes är vad som anförts beträffande hälsoläran och nykterhetsundervisningen
samt gymnastiken och idrotten tillämpligt även på denna.

Departementssakkunnigci instämma i förslaget, att i de allmänna fortsättningsskolorna
ämnet arbetskunskap utbytes mot sådana delar av naturkunnigheten^
vilka äro av särskild betydelse för ortens näringsliv, och ha
intet att erinra mot att någon undervisning i slöjd och trädgårdsskötsel
inlöres i dessa skolor. Däremot synes det de sakkunniga icke stå i god
överensstämmelse med de praktiska synpunkter, som varit bestämmande
för den nya forsättningsskolans program, att ämnet naturkunnighet skulle
'' kunna i den allmänna fortsättning-skolan i vissa fall helt uteslutas och
ersättas med historie Den historieundervisning, som enligt folkskolöverstyrelsens
förslag skulle kunna förekomma i denna skola, borde enligt de
sakkunnigas förmenande anknytas till undervisningen i modersmål och
medborgarkunskap. De sakkunniga framhålla även i detta sammanhang
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 87 höft. (Nr 96.) 24

186

Kungl. Muj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

lämpligheten av att meddela undervisning om olika yrken för att därmed
underlätta lärjungarnas yrkesval.

Om de föreslagna
under- , ,

visningspla- Skolor,
norna.

De förslag till undervisning splaner för olika typer av fortsättningssom
kommittén lämnat i sitt betänkande, synas i det hela hava
rönt gillande. Folkskolöverstyrelsen, som vid behandlingen av det föreliggande
ärendet tillkallat sakkunniga från olika områden av det praktiska
livet, såväl arbetsledare som arbetare och i några fall även vid
yrkesskolor eller andra praktiska skolor anställda lärare, har i samråd
med dessa sakkunniga dels underkastat de av kommittén lämnade undervisningsplanerna
revision, dels utarbetat ytterligare ett antal planer för
andra skoltyper än de av kommittén upptagna. De exempel på undervisningsplaner,
vilka överstyrelsen sålunda fått till stånd, äro såsom bilagor
fogade till överstyrelsens utlåtande. De böra enligt överstyrelsens
uttryckliga uttalande närmast betraktas såsom angivande de områden,
inom vilka undervisningen har att röra sig, eller det förråd, varur
den enskilda skolan eller läraren har att göra sitt urval. Urvalet
måste både till omfattning och innehåll bestämmas med
hänsyn till förhandenvarande omständigheter, särskilt den föregående
folkskolekursens beskaffenhet och fortsättningsskolekursens
längd. Redan de mycket skilda förutsättningar, under vilka
fortsättningsskolorna måste komma att arbeta, gör det omöjligt
att föreskriva genomgåendet av vissa bestämda lärokurser.

Departementssakkunniga anse sig i fråga om kursplanerna böra framhålla
vikten därav, att då verkliga kursplaner för fortsättningsskolorna
komma att utarbetas, en begränsning av det nu angivna
omfattande läroinnehållet vidtages. I annat fall föreligger den
faran, att undervisningen breder ut sig över så vidsträckta områden, att
de kunskaper den kan bibringa lärjungarna bliva av allra ytligaste art.
Allt för omfattande kursplaner äro ock ägnade att beträdande undervisningens
resultat väcka för stora förhoppningar, vilka sedan icke kunna
förverkligas.

Om den föreslagna
timpl
nnen.

Mot kommitténs framställning rörande timför delning en har från ett
och annat håll uttalats, att åt medborgarkunskapen bort givas något större
utrymme och åt arbetskunskapen i samband därmed något mindre, och *
från några håll, att tiden för kristendomsundervisningen väl snävt begränsats,
varjämte av målsmännen för den fysiska utbildningen, såsom i
det föregående omtalats, uppställts omfattande krav på andel i den obligatoriska
lärotiden för gymnastikundervisningen.

187

KuiiijL Maj: 1.1 Nåd. Proposition Nr Hd.

Folkskolöverstyrelsen finner för sin del intet att erinra mot kommitténs
förslag härutinnan, om man fasthåller vad kommittén betonat, att
en enhetlig timplan, passande för alla fortsättningsskolor, icke
låter sig uppställa och att de angivna gränserna böra med hänsyn
till olika förhållanden kunna tänkas i olika riktningar förskjutna.

Med avseende på lärotidens fördelning i den allmänna fortsättningsskolari
finner överstyrelsen lämpligt, att en tredjedel eller intill hälften av
tiden anslås åt medborgarkunskapen, från en fjärdedel till en tredjedel
åt modersmålet och från en sjättedel till en fjärdedel åt det tredje större
ämnet. För kristendomskunskapen liksom för gymnastiken bör lärotiden
bestämmas på samma sätt som i fråga om »yrkesfortsättningsskolan».

Det av folkundervisningskommittén framlagda förslaget till grunder
för den yrkesbestämda fortsättningsskolans undervisning spion finner jag mig
kunna i allt väsentligt biträda. Jag anser det vara ett lyckligt grepp
av kommittén att hava samlat fortsättningsskolans undervisning på de tre
huvudämnena arbetskunskap, medborgarkunskap och modersmålet. Kommitténs
förslag i denna punkt har ju också vunnit så gott som odelat bifall
hos de myndigheter, som uttalat sig därom. Jag har endast i följande
avseenden några smärre erinringar att framställa.

Vad först angår ämnet arbetskunskap, hänvisar jag till vad jag förut
anfört om yrkessynpunktens tillämpning på fortsättningsskolans arbete.
Jag har å ena sidan skänkt denna synpunkt varmt erkännande men å
andra sidan framhållit, hurusom de förhandenvarande förhållandena med
nödvändighet komma att pålägga densamma en bestämd begränsning. Överhuvud
anser jag mig kunna ansluta mig till vad departementssakkunniga
i denna punkt anfört.

I fråga om ämnet medborgarkunskap har jag ingen annan erinran
att göra än att jag i likhet med folkskolöverstyrelsen anser, att den sociala
synpunkten bör i det hela något klarare framträda, än vad kommittén
föreslagit, ävensom att i samband härmed den i fortsättningsskolan
förekommande nykterhetsundervi•mingen huvudsakligen bör anknytas till
detta ämne. En sådan anordning överensstämmer med den numera allmänt
uttalade uppfattningen, att sagda undervisning bör i främsta rummet
anläggas efter sociala, ej efter hygieniskt-biologiska synpunkter.

Av de skäl, som av departementssakkunniga anförts, anser jag, att
ämnet kristendomskunskap ej bör upptagas som ett självständigt ämne på
fortsättningsskolans undervisningsplan.

Vad beträffar undervisningen i ämnet hälsolära inom fortsättnings -

Departe mentschefen.

188

Kung!. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 90.

skolan, synes det mig uppenbart, att den ställning kommittén i sin undervisningsplan
givit detta ämne bör kunna möjliggöra en verkligt effektiv
hygienisk undervisning. Givetvis innebär kommitténs förslag icke något
hinder för att, där förhållandena i övrigt lämpa sig därför, såsom då
särskild lärarkraft finnes att tillgå, ämnet kan erhålla en mera fristående
ställning. Under alla förhållanden är emellertid önskvärt, att ämnet fålen
behandling, som ställer det in under samma huvudsynpunkter, som i
övrigt äro de bestämmande för fortsättningsskolans undervisning. I sådant
avseende vill jag med särskilt eftertryck framhålla synpunkterna av hemmet
och yrket. Såväl hemmets som yrkets hygien böra bliva tillbörligt
beaktade. Vad särskilt angår den sexuella hygienen, uppskattar jag till
fullo de behjärtansvärda syften, som kunna hava föranlett yrkandena på
detta ämnes upptagande på fortsättningsskolans undervisningsplan, men
jag instämmer icke desto mindre i den från erfaret uppfostrarhåll uttalade
meningen, att de vanskligheter, med vilka ett obligatoriskt införande
av undervisning i sexuell hygien skulle vara förknippat, bör mana till
att man här går fram med stor varsamhet. Ett aldrig så välmenat nit
kan eljest åstadkomma motsatsen till vad man vill vinna. Där förutsättningarna
— framför allt de personliga — äro förhanden för en undervisning
i ämnet, bör dock givetvis en sådan kunna komma till stånd.

Beträffande ämnet gymnastik har folkskolöverstyrelsen, såsom jag
förut omnämnt, i likhet med folkundervisningskommittén hemställt, att en
.viss begränsad del — överstyrelsen föreslår intill eu tolvtedel — av den
obligatoriska minimitiden må, då omständigheterna därtill föranleda, kunna
användas till gymnastikundervisning och att statens bidrag till lärararvodet
skall utgå enligt samma grunder, som för undervisningen i allmänhet
äro gällande. Överstyrelsen Biträder också kommitténs förslag, att anslag
under vissa begränsande villkor bör utgå för ledningen av till fortsättningsskolan
anknutna frivilliga gymnastik- och idrottsövningar.

Det synes mig uppenbart, att den ställning, gymnastiken efter kommitténs
förslag skulle komma att få vid fortsättningsskolan, ej bleve synnerligen
stark. Sannolikast är väl, tyvärr, att gymnastiken, ställd såsom fakultativ,
mångenstädes skulle komma att helt uteslutas. A andra sidan synes mig
just fortsättningsskolan vara en av de skolformer, som framför andra borde
vara ägnad att bland allmänheten sprida intresse för gymnastik och
idrott. Skolans lärjungar befinna sig ju i den ålder, då både hågen för
kroppsliga övningar och behovet av sådana är som störst. Tanken på att
till fortsättnings-kolan knyta statsunderstödda frivilliga gymnastik- och
idrottsövningar finner jag även av detta skäl mycket tilltalande.

Det är emellertid särskilt två omständigheter, som äro ägna -

189

Kung/. Maj:ts Nät/. Proposition Nr !M>.

de att ingiva betänkligheter mot att nu på eu gång taga steget fullt
ut och göra gymnastiken obligatorisk i fortsättningsskolan. Den
ena är den knappt tillmätta undervisningstiden oeli den därmed förknippade
faran att införa en alltlör stark splittring i undervisningen.
Den andra är den, särskilt på landsbygden, förhandenvarande allmänna
bristen på lämpliga gymnastiklokaler och erforderlig gymnastikredskap.
Och härvid inträffar det ogynnsamma förhållandet, att i de fall, då
liden eljest skulle räcka till som bäst — närmast i de allmänna fortsättningsskolor,
som utan tvivel till eu början komma att i ej ringa antal
upprättas pa landsbygden — franvaron av de nödiga yttre betingelserna
är som allmännast. Jag håller emellertid före, att i de blivande bestämmelserna
för fortsättningsskolan bör uttryckligen utsägas, att där omständigheterna
sadant medgiva, bör gymnastik upptagas på skolans timplan.

De förslag till undervisningsplaner för olika ttjper av fortsättningsskolor,
som kommittén och överstyrelsen lämnat, innehålla eu rikedom
av beaktansvärda uppslag och synpunkter och torde därför också komma
att bliva till en betydelsefull vägledning för arbetet i fortsättningsskolan.
Jag anser mig emellertid böra särskilt understryka dels överstyrelsens ord,
att dessa planer böra närmast betraktas såsom angivande det förråd, varur
den enskilda skolan eller läraren har att göra sitt urval, dels ock det av departementssakkunniga
uttalade önskemålet, att då verkliga kursplaner för fortsättningsskolorna
en gång komma att utarbetas, en begränsning av det genom
de framlagda planerna angivna omfattande läroinnehållet måtte vidtagas.

Vad slutligen beträffar den allmänna fortsättningsskolan, så håller jag
det för en förtjänst, att folkskolöverstyrelsen framlagt en undervisningsplan
även för denna skolform. 1 fråga om den framlagda planen finner
jag mig böra uttala den önskan, att densamma, trots sin mera allmänna
läggning, måtte bereda ett ej allt för knappt tillmätt utrymme åt undervisningen
såväl om ortens arbetsliv och näringsförhållanden som ock i
allmänhet om olika yrken för att därmed underlätta lärjungarnas yrkesval.
Jag finner det också önskvärt, att i den mån så kan ske undervisning i
slöjd, trädgårdsskötsel och husligt arbete införas i dessa skolor. Däremot finner
jag, i likhet ined de departementssakkunniga, överstyrelsens alternativa förslag
att utbyta ämnet naturkunnighet mot ämnet historia icke stå i god överensstämmelse
med grundprinciperna för den reformerade fortsättningsskolan.

3) Fort&ättningsskolans lärotider.

Då lärjungarna i fortsättningsskolan i allmänhet redan trätt ut i det
praktiska arbetslivet, kan denna skola icke under någon större del av året

190

Folkunder visnings kommittén.

Kanyl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr .96.

taga deras huvudsakliga tid i anspråk utan måste i jämförelse med flertalet
andra läroanstalter, åtnöjas med en ganska begränsad undervisningstid.
I fråga om undervisningstidens ändamålsenligaste förläggning och fördelning
hava olika meningar framträtt. Detta är förklarligt, då det här gäller ej
allenast att anpassa tiderna för undervisningen efter olika förhållanden på
skilda orter utan ock att tillgodose skiljaktiga, stundom stridiga intressen
på samma ort. Så måste ju å ena sidan tillses, att lärotiderna bliva ur
undervisningens synpunkt i möjligaste mån lämpliga, men å andra sidan
får arbetet i yrket icke lida otillbörligt intrång genom ur dess synpunkt
alltför ofördelaktiga undervisningstider. Och under alla förhål anden kräver
hänsynen till lärjungen själv, att tiderna för såväl skolundervisningen
som yrkesarbetet bliva reglerade på ett med hans bästa förenligt sätt. Om
denna fråga yttrar folkundervisningskommittén:

Bland de nuvarande fortsättningsskolorna kan man med avseende på lärotidens
fördelning och förläggning urskilja två huvudgrupper, den ena med eu mera sammanträngd
och den andra med en mera utbredd årlig lärotid. I det förra huvudslaget av
fortsättningsskolor samlas undervisningen på ett mindre antal veckor med en normal
undervisningstid av omkring trettio timmar i veckan och fortgår antingen i en följd
eller fördelas, med ett kortare uppehåll för mellanliggande ferier, på två terminer. I
det senare huvudslaget av fortsättningsskolor däremot utbredes undervisningen över en
längre tid av året, vilket kan ske antingen på det sättet, att lärjungarna en hel arbetsdag
i veckan sysselsättas i skolan (s. k. endagsskolor), eller ock så, att veckans lärotimmar
fördelas på flera eller färre dagar med kortare undervisningstid för varje dag.
Det sistnämnda alternativet innebär i sin ordning flera olika möjligheter för undervisningstidens
fördelning och förläggning, beroende dels därpå att två eller flera av veckans
dagar kunna tagas i anspråk för undervisningen med en daglig lärotid av exempelvis
tre eller två timmar, dels därpå att undervisningen kan förläggas ej blott till
aftnarna, såsom gällande författningar synas förutsätta, utan ock till morgon- och förmiddagstimmarna
eller de tidigare eftermiddagstimmarna.

Utom dessa båda huvudslag av fortsättningsskolor med hela den årliga lärotiden
antingen samlad eller utbredd kunna också mellanformer förekomma, d. v. s. sådana
skolor, där under en del av arbetsåret undervisningstiden är mera sammanträngd och
under den övriga delen mera utbredd. Om den årliga lärotiden är 180 timmar, kan
exempelvis halva detta timantal samlas på tre veckor med trettio undervisningstimmar
i veckan och den återstående hälften fördelas på ett större antal veckor med kortare
undervisningstid i veckan.

Då de nu omnämnda möjligheterna för fortsättningsskolans anordning
med avseende på undervisningstiden givetvis icke äro för alla orter och
förhållanden lika lämpliga, måste, vid bestämmandet av fortsättningsskolans
lärotider anpassning ske efter på vederbörande ort rådande särskilda
förhållanden och behov. Med avseende härp i anför kommittén följande:

Vad till en början den egentliga landsbygden vidkommer, vill kommittén, med
hänvisning till en mångenstädes redan hävdvunnen praxis, för sin del förorda den sam -

1 in

Kung!. Maj:Is Nåd. Proposition Nr !)6.

läde lärotiden och anser, att denna i allmänhet helst bör förläggas till vintermånaderna,
t. ex. januari och februari eller ock december, januari ocli februari med eu kortare
ferietid vid jul och nyår. Skälen härtill äro dels nödvändigheten att söka finna
en ur jordbruksarbetets synpunkt lämplig undervisningstid, dels den hänsyn, som här,
då folkskolan ofta har blott en lärare, som väl i regel även blir fortsättningsskolans
lärare, måste tagas till lärotiderna i den egentliga folkskolan. I det förra hänseendet
synes undervisningens förläggande till vintermånaderna vara ur jordbruksnäringens synpunkt
särdeles ändamålsenligt, enär lärjungarna då icke hindras från att deltaga i jordbruksarbetet
de tider av året, då denna näring allra mest är i behov av arbetskrafter.
Och i det senare hänseendet är det för folkskolans lärare uppenbarligen vida lättare
att på ett tillfredsställande sätt handhava undervisningen i fortsättningsskolan, om tiden
härför förlägges till den egentliga folkskolans ferier, än om han under de ordinarie
skolterminernas eftermiddagar, då han ofta har att undervisa folkskolebarnen i slöjd,
tillika skall fullgöra ett krävande arbete i fortsättningsskolan.

I de trakter av landet, där folkskolans julferier äro korta och sommarferierna
däremot långa, måste visserligen, med den nu förordade anordningen, en förskjutning
av folkskolans terminer äga rum, så att sommarferierna bliva kortare och vinterferierna
i motsvarande grad längre. Med en beräknad årlig lärotid av 6 veckor i fortsättningsskolan
och 34 ya veckor i folkskolan bliva, därest julferierna för läraren och eventuellt
fortsättningsskolans lärjungar inskränkas till 2 eller 2 ]/2 veckor, folkskolebarnens ferier
så fördelade, att 8 eller 8 V2 veckor komma på de mörkaste vintermånaderna och 91/.,
eller 9 veckor på sommarmånaderna. Eu dylik anordning är redan nu den vanligaste
i landsbygdsdistrikt, där fortsättningsskola finnes. Om den årliga lärotiden i fortsättningsskolan
begränsas till 4 veckor, vilket under vissa förutsättningar bör vara möjligt,
kunna folkskolebarnens sommarferier få eu längd av ända till 11 eller 111/2 veckor.
Även i det fall att folkskolans läsår utsträckes till att omfatta exempelvis 36 veckor,
synes följaktligen tiden för sommarlovet kunna bliva tillräckligt lång.

Då kommittén i det föregående betecknat eu viss del av vintern såsom den i allmänhet
lämpligaste lärotiden i landsbygdens fortsättningsskolor, har den företrädesvis
tänkt på förhållandena i de egentliga jordbruksbygderna. I eu sådan landsbygd åter,
där skogshantering är huvudnäringen, torde det, ur synpunkten av denna närings
behov av arbetskrafter särskilt under vintern, vara ändamålsenligare att förlägga undervisningen
i fortsättningsskolan exempelvis till den tidigare delen av sommaren.

Vidkommande sedan städer och stadsliknande samhällen är utan tvivel den mera
utbredda tiden, med hänsyn till där rådande förhållanden, den för fortsättningsskolan
ändamålsenligaste. Dels torde fortsättningsskolan på dylika orter, till följd av den rikligare
tillgången på lärare, icke i samma grad som på den egentliga landsbygden vara
beroende av folkskolans lärotider, dels är det för de i städerna företrädda yrkena säkerligen
tämligen likgiltigt, huruvida de minderåriga arbetarna under eu mera utbredd
eller en mera samiad tid besöka fortsättningsskolan, dels slutligen bör det för lärjungarna
själva, som mera i städerna än på landsbygden äro utsatta för skadliga inflytelser,
vara gagneligt, om de under en längre tid av året stå under skolans omvårdnad.

Då kommittén alltså för städer och med dem jämförliga samhällen förordar den mera
utbredda lärotiden, vill den samtidigt fästa uppmärksamheten på att det med hänsyn
såväl till lärjungarnas förvärvsarbete som ock till behovet av undervisningens sammanhållning
är önskvärt, att tiden icke alltför mycket splittras. Är t. ex. antalet lärotimmar
i veckan sex, vill kommittén i första rummet förorda, att dessa antingen samlas
på eu dag (endagsskola) eller ock fördelas på två dagar i veckan med tre undervis -

192

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

ningstimmar per dag, och i andra rummet, att de fördelas på tre dagar med två undervisningstimmar
per dag. Mindre ändamålsenligt torde det däremot vara. att undervisningstiden
splittras ända därhän, att blott en undervisningstimme kommer på varje
skoldag.

Emellertid äro — fortsätter kommittén — möjligheterna för förläggningen
och fördelningen av fortsättningsskolans arbetstider så talrika och de
lokala förhållanden, till vilka det gäller att här taga hänsyn, så mångskiftande,
att största möjliga frihet synes böra tillerkännas de lokala skolmyndigheterna
vid ordnandet av denna angelägenhet. Endast i tvenne
hänseenden är en begränsning av kommunernas bestämmanderätt på detta
område, enligt kommitténs uppfattning, erforderlig.

Den första begränsningen avser förhållandet till den egentliga folkskolans undervisningstid.
Enligt nu gällande bestämmelser hava skoldistrikten rätt att, i fall av behov,
av denna tid för den fortsatta undervisningen använda högst fyra veckor. Eolkskolaus
läsår är emellertid i värt land i allmänhet så kort, att det, eldigt kommitténs
åsikt, icke kan utan verklig skada göras kortare. Eu beskärning av den årliga lärotiden
synes vara så mycket mindre tillrådlig, som skolplikten i folkskolan hos oss i
verkligheten blir i de allra flesta fall inskränkt till sex år.

Kommittén vill därför göra det uttalandet, att fortsättningsskolans
arbetstid under inga förhållanden bör få inkräkta på den för folkskolan
lagstadgade undervisningstiden.

Den andra erforderliga begränsningen av de lokala skolmyndigheternas rätt att
bestämma lärotiderna avser undervisningstidens utsträckning till sena aftontimmar. Såväl
i värt land som i andra länder har på vissa häll framträtt en ganska stark benägenhet
att låta undervisningen ej mindre i de såsom aftonskolor anordnade fortsättningsskolorna
än ock i vissa med dem likartade läroanstalter, såsom hos oss de lägre tekniska
yrkesskolorna, taga sin början, först sedan de minderårigas arbete för dagen i fabriker,
verkstäder eller på andra arbetsplatser redan avslutats. Det har därför ej sällan inträffat,
att undervisningen, som kanske begynt först omkring kl. 7 på aftonen, i vissa
f.dl utsträckts ända till kl. 9, 9,30 eller 10 på kvällarna. Uppenbart borde dock vara,
att detta är mycket olämpliga tider för meddelande av skolundervisning åt så unga
personer, som här är fråga om. Ej nog med att rätt många lärjungar redan vid sin
ankomst till skolan äro uttröttade av dagens föregående sysselsättningar; om alla torde
med säkerhet kunna påstås, att deras mottaglighet för undervisning och deras förmåga
av intellektuellt arbete över huvud äro väsentligt mindre under de sena kvällstimmarna
än under dagens övriga tider. Dessutom måste det, särskilt vad de större städerna
beträffar, ur disciplinär synpunkt anses betänkligt, att lärjungarna dragas från hemmen
under de tider av dygnet, varom här är fråga.

Flerstädes i utlandet har man gjort sådana erfarenheter om den sena aftonundervisningens
menliga följder for både undervisning och disciplin, att det befunnits nödvändigt
att genom särskild lagstiftning förebygga undervisningstidens ut-träckning utöver
ett visst klockslag. Så kräves t. ex. i Preussen i regel som villkor för erhållande
av statsbidrag tdl de industriella fortsättniugsskolorna, att undervisningen ej pågår
längre än till kl. 8 e. m. I Nedre Österrike får undervisningen i samma slag av skolor

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96. 193

ej förläggas till tiden mellan kl. 7 e. m. och 7 f. in. Beträffande Wurttembergs yrkestortsattningsskolor
är föreskrivet, att undervisningen skall vara avslutad senast kl. 7 e. m.
oamma sluttid är fastställd för de obligatoriska fortsättningsskolorna i Miinchen.

I vårt land hava olika meningar uttalats beträffande den tid på dagen, då undervisningen
i dylika skolor senast bör vara avslutad. Så har t. ex. kommittén för avgivande
av förslag till den lägre tekniska undervisningens ordnande, med avseende på
de förutnämnda av denna kommitté planerade obligatoriska lärlingsskolorna, föreslagit,
att undervisningstiden skulle förläggas till vardagar mellan kl. 7 f. m. och kl. 7 e. m.
Handelsundervisningskommittén, som bland annat avgivit förslag till inrättande av s. k.
handelsaftonskolor med en inträdesålder av 12, i vissa fall 13 år, bar däremot ansett
sig kunna förorda aftonundervisning så sent som till kl. 9,30, resp. 10 e. m. Eu förmedlande
ståndpunkt intages av styrelsen för Sveriges hantverksorganisation. I sitt
yttrande över den tekniska undervisningskommitténs betänkande hänvisar denna styrelse
bland annat till svårigheten att på mindre och medelstora platser förvärva lämpliga
lärarkrafter för de föreslagna lärlingsskolorna, om sluttiden fastställes till så tidig
timme som kl. 7 e. m., och framhåller som sin åsikt, dels att tiden för vissa obligatoriska
ämnen bör kunna utsträckas åtminstone till kl. 8 e. m., dels att för frivilliga läroämnen
som kunna komplettera lärlingsskolans ordinarie undervisning, skolstyrelserna böra äga
full frihet att bestämma eu senare tid än den nu nämnda.

Folkundervisningskommittén anser det visserligen vara lyckligast, om
undervisningen i fortsättningsskolan, där denna anordnas som aftonskola,
avslutas senast kl. 7 e. m. Men då en allmän föreskrift härom möjligen
icke skulle taga tillräcklig hänsyn till industriens och yrkenas berättigade
intressen eller till på vissa orter rådande särskilda förhållanden, vill kommittén
inskränka sig till det uttalandet, att det bör genom lagstiftning
bestämmas, att undervisningstiden i fortsättningsskolan icke får utsträckas
längre än till kl. 8 e. m.

Slutligen har kommittén i detta sammanhang berört frågan, huru
lång en undervisning stimme i fortsättningsskolan rätteligen bör vara. Med
avseende på folkskolan har kommittén föreslagit en inskränkning till 45
minuter. En dylik inskränkning torde icke vara lämplig med avseende
på fortsättningsskolan, vurs lärjungar ej allenast äro äldre utan därtill
ofta, nämligen i alla de fall, då lärotiden är utbredd över ett större antal
undervisningsdagar, hava en betydligt kortare lärotid för vaije skoldag än
folkskolebarnen. Kommittén anser därför, att en undervisningstimme i
fortsättningsskolan bör beräknas till sextio minuter, dock att tiden för en
rast av tio minuter mellan omedelbart på varandra följande lärotimmar
må inräknas i dessa.

Mot yrkandet, att fortsättningsskolan ej bör få inkräkta på folkskolans
arbetstid, hava inga gensagor blivit framställda.

Att den senaste tiden på dagen för arbetets avslutning i fortsättningsskolan
måtte bestämmas icke till kl. 8 utan till kl. 7 e. m. yrkas av

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 87 käft. (Nr 96.) 25

Myndighe terna -

Folkskol överstyrelsen.

194 Kungl. Maj:ts 1Nåd. Proposition Xr 96.

seminariekollegierna i Karlstad och Kalmar, av Linköpings stads folkskolestyrelse
och folkskolinspektör, av svenska läkarsällskapets sektion för skolhygien,
av svenska provinsiallåkarföreningens styrelse samt av åtskilliga
tjänsteläkare. Inom Sveriges allmänna folkskollärarförening hava 89 kretsar
röstat för att undervisningen bör vara avslutad senast kl. 7 e. m. och 122
kretsar ställt sig på kommitténs ståndpunkt i frågan. Det bör i samband
härmed nämnas, att kommittén starkt framhållit önskvärdheten av att gränsen
för skolarbetets avslutande kunde sättas till kl. 7 e. m. men med hänsyn
till industriens och yrkenas intressen och till på vissa orter rådande särskilda
förhållanden funnit sig böra avstå från att föreslå detta.

Mot en lektionstid av större längd än 45 minuter opponera sig nyssnämnda
två seminariekollegier, medicinalstyrelsen (dock endast i fråga om
lektioner i teoretiska ämnen), läkarsällskapets skolhygieniska sektion och
en del av de i ärendet hörda läkarna, under det att några av de senare
ej finna skäl till invändning mot kommittéförslaget i denna punkt.

I likhet med kommittén anser folkskolöverstyrelsen det högeligen ömkligt,
att undervisningstiden i fortsättningsskolan icke utsträckes längre än
till kl. 7 e. m. De skäl, som kommittén anfört mot en hemställan om
lagstiftning i sådan riktning, bär överstyrelsen dock fått ytterligare understrukna
av flera av de sakkunniga från det industriella arbetsområdet,
med vilka överstyrelsen haft tillfälle att samråda, överstyrelsen finner
sig ock höra ansluta sig till kommitténs förslag, att det måtte genom lagstiftning
bestämmas, att undervisningstiden i fortsättningsskolan icke får
utsträckas längre än till kl. 8 e. m.

Beträffande lektionstidens längd anser överstyrelsen, att vid hel läsdag
undervisningstimme må kunna bestämmas till en längd av endast 45
minuter. Då undervisningen däremot är fördelad i små portioner med
två eller tre undervisningstimmar på dagen, synas de hygieniska skäl, som
anförts för den kortare lektionstiden, få mindre giltighet och däremot
olägenheterna från undervisningens synpunkt av en kort lektionstid bliva
större. Lärjungarna komma i allmänhet till dessa arbetsstunder med sinnena
upptagna av intrycken från det, som mött dem under dagen, det tager
en viss tid att få dem så att säga inställda på det intellektuella arbetet,
undervisningen får ej vara alltför kortvarig, om den över huvud
taget skall göra sig gällande och kvarlämna något varaktigare intryck,
överstyrelsen hemställer således för sin del, att undervisningstimme i fortsättningsskola
bestämmes till att omfatta en tid av 60 minuter, tiden för
en rast av 10 minuter mellan omedelbart på varandra följande lärotimmar
däri inräknad, dock att vid hel läsdag undervisningstimmes längd må kunna
bestämmas till endast 45 minuter.

195

luingl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 9(1.

Beträffande frågan om lärotiderna framhåller överstyrelsen dessutom
i huvudsaklig överensstämmelse med kommittén, att i de fall, där fortsättningsskolans
lärotid är utbredd över en större del av året, såsom i allmänhet
i städer och industrisamhällen måste bliva händelsen, det från
skolarbetets synpunkt sett är att anse som fördelaktigast, om detsamma
kan samlas till en hel läsdag i veckan. Den s. k. endagsskolan är således
på sådana orter den anordning, som enligt överstyrelsens åsikt bör eftersträvas
allestädes, där lärjungarnas förvärvsarbete ej ställer avgörande
hinder däremot. Därnäst att förorda är lärotidens fördelning på två veckodagar.

Överstyrelsen erinrar ock därom, att den frihet från yrkesarbetet, som
för skolundervisningen måste beredas lärjungarna, i vissa fall med fördel
kan förläggas icke till aftonen utan till morgonen. Detta torde särskilt
gälla i fråga om handelsfortsättningsskolorna. Det är alltid en fördel,
att lärjungarna ej komma till sitt skolarbete uttröttade av annat arbete,
och för principalerna till de i handel såsom biträden eller såsom springgossar
och springflickor anställda lärjungarna i handelsfortsättningsskolorna
torde det vara lättare att undvara dessa unga arbetare under den
tidigare än under den senare delen av dagen.

Departementssakkunniga föreslå beträffande fortsättningsskolans lärotider
följande bestämmelser:

I fråga om förläggningen och fördelningen av fortsättningsskolans arbetstider bör
största möjliga frihet tillerkännas de lokala skolmyndigheterna, dock med följande inskränkningar
:

fortsättningsskolans arbetstid bör under ingå förhållanden få medföra inskränkning
i den för folkskolan lagstadgade undervisningstiden;

undervisningstiden i fortsättningsskola får icke utsträckas till senare tid än kl.
8 e,'' m.;

undervisningstimme i fortsättningsskola skall beräknas till 60 minuter, dock att
tiden för en rast av 10—15 minuter mellan omedelbart på varandra följande lärotimmar
må inräknas i dessa.

I fråga om sluttiden för det dagliga skolarbetet betona dock de sakkunniga,
att en bestämmelse om kl. 7 e. m. såsom gränsticl för arbetet i
fortsättningsskolan måste anses som ett önskemål, vilket, så snart möjlighet
därtill förefinnes, bör förverkligas.

Bestämmandet av fortsättningsskolans lärotider hör till de frågor,
vid vilkas behandling största hänsyn måste tagas till olika orters möjligheter
och önskemål och beträffande vilka därför också inga allmänna,
mera detaljerade föreskrifter kunna eller böra givas. De närmare bestämmelserna
härom böra hava sin plats i de särskilda skolreglementena.

Departe mentssak kunniga -

Departe mentschefen.

folkunder rranings kommrtién.

196 Kung!. Maj;ts Nåd. Proposition Nr 96.

Att fortsättningsskolans lärotider ej få inkräkta på folkskolans och att
undervisningen i fortsättningsskolan ej får utsträckas längre än till kl. 8

e. m., äro två så naturliga begränsningar, att någon meningsskiljaktighet
därom icke synes böra råda. Önskligt är givetvis också, att undervisningstiden
begränsas till kl. 7 e. m. i alla de fall, då så låter sig göra. och
att överhuvud allt för stor splittring av arbetstiden undvikes.

Skall med arbetet i fortsättningsskolan kunna vinnas vad därmed
åsyftas, erfordras uppenbarligen, att tiderna för detta arbete så bestämmas,
att det icke träffar lärjungarna i uttröttat tillstånd eller att deras hälsa
därigenom blottställes. Å andra sidan måste man tydligtvis räkna med
en anordning, som för vederbörande arbetsgivare medför en ej alltför kännbar
förlust av arbetskraft. Det är att hoppas, att i samma mån som de
säkerligen betydelsefulla verkningarna av fortsättningsskolans arbete göra
sig förnumna och därmed också insikten växer därom, att förlusten av arbetskraft
i regel endast är skenbar, skall här i landet liksom redan skett i
utlandet från arbetsgivarhåll i stegrad grad kunna påräknas det tillmötesgående,
som behövs för att arbetet i fortsättningsskolan skall såväl i fråga
om lärotiderna som i andra avseenden kunna ordnas på ett för detta
arbete lämpligt sätt.

4) Fortsättningsskolans obligatoriska karaktär.

Då kraven på en reformering av vår fortsättningsskola blivit framställda,
har redan sedan lång tid tillbaka jämte betydelsen av själva undervisningens
omläggning i praktisk riktning med styrka framhållits nödvändigheten
av att denna skola göres obligatorisk, om den verkligen skall
kunna fylla den uppgift, som bör tillkomma densamma. Folkundervisning
skommittén har också lagt synnerlig vikt vid denna synpunkt och
bestämt yrkat, att fortsättningsskolan bör göras obligatorisk såväl för
skoldistrikten som för ungdomen.

Angående skälen för att införa skolplikt på här förevarande område
anför kommittén följande:

Beträffande kommitténs egen uppfattning av den föreliggande frågan vill kommittén
först och främst framhålla, att den icke betraktar införande av fortsättningsskoltvång
såsom något i och för sig önskvärt. Kommittén kan förstå dem, som huvudsakligen
av ideella skål på detta område önska frihet i utvecklingen. Icke heller
blundar kommittén för de svårigheter av ekonomisk eller annan art, som otvivelaktigt
äro förknippade med reformens genomförande. Klart synes därför vara, att den åtgärd
det gäller icke bör tillgripas, utan att starka skäl kunna åberopas för densamma.
Men enligt kommitténs åsikt äro sådana skäl för handen.

197

Kuntjl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr DO.

Det torde icke kunna bestridas, att fortsättningsskolväsendets omorganisation i
den riktning kommittén föreslagit är ett statsintresse av synnerlig vikt. Med hänvisning
till vad i kap. 1 anförts om fortsättningsskolans betydelse och om nödvändigheten
av dess omgestaltning efter tidsförhållandenas krav vill kommittén bär framhålla, att
vad som genom en förbättrad ungdomsuppfostran står att vinna ej mindre för arbetsduglighetens
främjande än ock för höjande av den allmänna medborgerliga bildningen
utan tvivel innebär för vårt folk i materiellt och andligt hänseende ett krafttillskott,
som icke är att underskatta. Med hänsyn härtill och till den skarpa tävlan i olika
avseenden, som för närvarande är rådande nationerna emellan, torde man därför kunna
såga, att staten för sin egen skull och ur synpunkten av det allmänna bästa har både
rätt och plikt att här ingripa, i syfte att vad som på detta område behöver göras
också måtte bliva gjort.

Härtill kommer, att den undervisning och uppfostran, varom fråga är, synes
vara av så stort värde för de unga själva, att det icke lämpligen bör göras beroende
av godtycke eller tillfälligheter, huruvida de skola komma i åtnjutande av sådan undervisning
och uppfostran eller icke. Visserligen vore det, ej minst på detta område,
lyckligast, om allt slags tvång kunde undvikas, men liksom det, såsom förut framhållits,
i flera andra länder icke befunnits möjligt att uteslutande på frivillighetens grund
uppbygga ett ändamålsenligt ordnat fortsättningsskolsystem, så torde det icke heller i
vårt land lyckas att utan någon form av skotvång nå det mål, vartill man med fortsättningsskolreformen
syftar.

Tänka vi på vår ungdoms villighet att besöka fortsättningsskolan, så är det visserligen
sant, att många finnas, som lägga i dagen både iver och uthållighet vid kunskapers
inhämtande och som därför gärna och regelbundet deltaga i den fortsatta undervisningen
eller skulle deltaga i sådan, om den funnes anordnad. Men om många
andra gossar och flickor i fortsiittningsskolåldern torde man likväl vara berättigad
saga, att de varken uppnått den förståndsmognad, som behöves för en rätt värdesättning
av fortsättningsskolans undervisning, eller förvärvat den förmåga av uthållig
viljeansträngning, som onekligen kräves, när det gäller att utan stöd av något yttre
tvång regelbundet och till dess avgångsbetyg erhålles deltaga i en påbörjad undervisningskurs.
Därtill måste man räkna även med dem, som äro avgjort håglösa och
ovilliga att lära, som hellre än att besöka skolan uppsöka sällskap och nöjen av tvivelaktigt
värde. Hos en rätt stor del av den ungdom, för vilken fortsättningsskolan
är avsedd, kan man alltså icke förutsätta den förståndsmognad, det allvar och det intresse,
som ovillkorligen måste finnas, om fortsättningsskolan skall kunna bygga på
ungdomens frivilliga skolbesök.

Men även om de unga allmänt vore villiga att besöka fortsättningsskolan, skulle
säkerligen i mänga fall hinder utifrån resa sig i deras väg, som det icke stode i deras
makt att undanröja. Efter avslutad folkskolekurs äro de flesta gossar och flickor
nödsakade att arbeta för sin utkomst. De träda in i det av skarp konkurrens präglade
nutida förvärvslivet. Det gäller för dem att så använda sin tid och sina krafter,
att 8 tö rata möjliga vinst erhålles av deras arbete. Och att så sker är av intresse ej
allenast för dem själva utan ej mindre för dem, i vilkas tjänst de arbeta. Många
föräldrar, som i förvärvsarbetet eller de husliga sysslorna biträdas av sina barn, befinna
sig i en sådan ekonomisk ställning, att de anse sig nödsakade att med eller
mot sin vilja till det yttersta utnyttja barnens arbetskraft. Och vad angår sådana
minderåriga, som trätt in i det industriella arbetslivet, så kräver detta mångenstädes
av dem, att de inom de gränser, som lagen medgiver, åt detsamma ägna all sin tid

198

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr .96''.

och alla sina krafter. Under sådana förhållanden synes det vara uppenbart, att, där
intet lagstadgat skoltvång för ungdomen förefinnes, där skola många, som borde
besöka fortsättningsskolan, utebliva från densamma, där skall skolgången ofta bliva
ojämn eller upphöra i förtid och där skola de menliga följder för undervisning och organisation
inställa sig, varav man i utlandet under enahanda förutsättningar haft erfarenhet.

Ses åter frågan från synpunkten av kommunernas ställning till densamma, är det
klart, att man icke allestädes kan påräkna en sådan insikt om den fortsatta undervisningens
värde eller ett sådant intresse för densamma, att det förefintliga behovet
av för ungdomen obligatoriska fortsättningsskolor skulle, om kommunerna i det avseende,
varom fråga är, icke hade någon som helst laglig förpliktelse, bliva tillgodosett
även gent emot de ekonomiska hänsyn, som kunde göra sig gällande. Ivärtom är det
i hög grad sannolikt, att, därest det överlåtes åt kommunerna att själva bestämma,
huruvida obligatoriska fortsättningsskolor skulle inrättas eller icke, så skulle mångenstädes
även i kommuner, där behovet av dylika skolor vore synnerligen stort, så mäktiga
hinder mot deras inrättande uppställas, att de icke komme till stånd.

Nu beskrivna förhållanden synas alltså vara talande skäl för införande av fortsättningsskolplikt
ej blott i den meningen, att de unga förpliktas att besöka för dem
inrättade fortsättningsskolor, utan ock så, att kommunerna åläggas att inrätta dylika
skolor. Häremot skulle emellertid möjligen kunna invändas, att de förhållanden, som
göra fortsättningsskolor behövliga och som påkalla skolplikt, dock icke förefinnas i
lika hög grad överallt, På somliga orter, såsom i större och medelstora städer samt
vissa tättbebyggda landskommuner med utvecklad industriell verksamhet, äro de mera
framträdande än i andra. Man kunde därför tänka sig eu sådan lösning av frågan,
att endast sådana kommuner, som ovan nämnts, skulle äga skyldighet att inrätta för
ungdomen obligatoriska fortsättningsskolor, medan åt de övriga tillerkändes rätten att,
om de själva så önskade, upprätta dylika skolor. Men en lagstiftning i denna riktning,
som under inga förhållanden kunde anses innebära en slutgiltig lösning av skolpliktsfrågan,
skulle säkerligen i tillämpningen medföra rätt betydande praktiska svårigheter.
Så bleve det förvisso ingen lätt sak att uppdraga gränsen mellan de kommuner,
som borde vara skyldiga, och dem, som borde vara befriade från skyldigheten att
upprätta obligatoriska fortsättningsskolor. Därjämte skulle utan tvivel de täta, flyttningarna
från arbetsplats till arbetsplats och särskilt från landsbygden till städerna
komma att i många fall vålla de förvaltande skolmyndigheterna avsevärda svårigheter
vid ordnandet av undervisningen, om skolplikt förefunnes blott på vissa orter, men
icke på andra. Slutligen faller hela den tanken, att det skulle överlåtas åt de särskilda
kommunerna att bestämma, huruvida fortsatt undervisning med eller utan skolplikt
för ungdomen skulle anordnas eller icke, på det redan anförda skälet, att denna
undervisning avser att tillgodose ett statsintresse av synnerlig vikt.

När den egentliga folkskolan i början på 1840-talet lagstadgades i våld land,
beslöto sig statsmakterna för att ålägga rikets samtliga kommuner att upprätta för
alla barn, som icke på annat sätt erhölle undervisning, obligatoriska folkskolor. Det
var ett stort och betydelsefullt steg framåt i den svenska folkbildningens historia, som
då togs. Nu väntar på genomförande en skolreform av föga mindre betydelse. Mellan
förhållandena då och nu råder onekligen en viss parallellism. Då funnos jämförelsevis
få folkskolor inrättade, och endast en ringa procent av samtliga barn i skolåldern
besökte dem. Antalet nu befintliga fortsättningsskolor är relativt litet, och blott en
mindre del av den från folkskolan avgångna ungdomen åtnjuter fortsatt undervisning.
Tidsförhållandena då gjorde folkskolors allmänna inrättande till ett oavvisligt behov.

199

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

Nu är behovet av praktiska fortsättningsskolor på grund av tidsutvecklingens krav
minst lika trängande. Då var nödvändigheten av folkskolereformen åtminstone bland
de mera klarseende allmänt insedd. Nu väntar man i skilda kretsar av vårt folk på att de
länge saknade praktiska överbyggnaderna på folkskolan allmänt skola komma till stånd.

På grund av vad kommittén nu anfört, anser sig kommittén böra föreslå, att
allmän lagstadgad fortsättningsskolplikt införes, i det att rikets kommuner förpliktas
att inrätta för ungdomen obligatoriska fortsättningsskolor.

Vad angår skyldigheten för kommunerna att inrätta fortsättningsskolor,
betonar kommittén, att hinder givetvis kunna inträda för kommun att
uppfylla denna skyldighet. Såsom dylika hinder angivas brist på lämpliga
lärare eller så ringa barnantal, att kostnaderna för en skolas upprättande
och underhåll skulle bliva allt för stora i förhållande till elevantalet.
I dylika fall böra enligt kommitténs mening efter på vederbörligt
sätt skedd prövning befrielse eller uppskov kunna meddelas. Kommitténs
hemställan angående kommuns skyldighet i förevarande avseende
är, såsom jag redan tidigare haft tillfälle omnämna, av följande innehåll:

I varje kommun skall finnas en eller, där förhållandena sådant påkalla och medgiva,
flera fortsättningsskolor. Undantagsvis må dock, efter Kungl. Maj:ts medgivande,
tvenne eller flera närliggande kommuner kunna förena sig om en gemensam fortsättningsskola,
där ringare folkmängd och övriga förhållanden påkalla en sådan anordning.

Huruvida kommun må för viss tid helt befrias från skyldighet att inrätta fortsättningsskola,
skall i varje särskilt fall av Kungl. Maj:t prövas och avgöras.

Beträffande ungdomens plikt att besöka fortsättningsskola har kommittén
först upptagit frågan om den tidpunkt, då denna plikt bör inträda,
och i detta hänseende hemställt, att som allmän regel måtte fastställas,
att inträde i fortsättningsskola skall ske vid början av den årskurs, som
inträffar närmast efter det läsår, då avgångsbetyg från folkskola eller
betyg om däremot svarande kunskaper erhållits. För att i någon mån
råda hot på det missförhållandet, att barn alltför unga avgå från folkskolan
och därför skulle komma att vid alltför tidig ålder inträda i fortsättningsskolan
och följaktligen också för tidigt lämna densamma, har kommittén,
såsom jag redan i det föregående nämnt, föreslagit, att i folkskolestadgan
skulle intagas en bestämmelse av innehåll, att lärjunge icke
må tillåtas avgå från folkskolan före det kalenderår, under vilket
han fyller tretton år.

Beträffande frågan om huru lång tid lärokurs i fortsättningsskolan bör
avse, har kommittén föreslagit, att den för lärjungarna obligatoriska undervisningstiden
skulle fastställas till minst 360 undervisningstimmar, d. v. s.
en tid motsvarande två av den nuvarande fortsättningsskolans årskurser
å 180 timmar. Med hänsyn därtill, att det på vissa orter, framför allt i

200

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

städer och stadsliknande industrisamhällen, måste vara både möjligt och
i hög grad önskligt, att den för lärjungarna obligatoriska undervisningstiden
bleve något längre, har kommittén vidare hemställt, att kommun
måtte tillerkännas rätt att utsträcka den obligatoriska kursen till att omfatta
högst -540 undervisningstimmar. Till förebyggande av missförstånd
påpekar kommittén, att de föreslagna ininimi- och maximitalen icke enligt
dess mening skulle avse det antal timmar, varunder de enskilda lärjungarna
nödvändigt skulle deltaga i undervisningen, för att deras skolplikt
skulle anses fullgjord, utan endast vore ämnade att beteckna längden
av själva skolkursen.

Den fastställda sammanlargda lärotiden skulle enligt kommitténs förslag
fördelas på minst två år. Densamma borde dock också kunna utsträckas
över tre år. Denna senare anordning finner kommittén av behovet
påkallad särskilt i större städer samt i vissa stadsliknande samhällen
i industribygder, vid större järnvägsstationer o. s. v.

Kommittén uttalar vidare som sin mening, att lärjunge bör av den
lokala skolledningen kunna beviljas uppskov med inträde i fortsättning sskolan.
Detta uppskov anser kommittén i regel böra begränsas till ett år
och i intet fall beviljas för längre tid än till det kalenderår, under vilket
den fortsättningsskolpliktige fyller femton år. Såsom övre gräns för fortsättningsskolpliktens
fullgörande beräknar kommittén en ålder hos lärjungarna
av aderton år. Skulle av någon anledning skolplikten icke vara
fullgjord vid adertonårsålderns slut, bör enligt kommitténs mening vederbörande
skolstyrelse kunna befria från ytterligare skolgångsskyldighet.

Kommittén finner det självklart, att lärjunge även i vissa andra fall
bör kunna befrias från fortsättningsskolpliktens fullgörande. Sålunda borde
exempelvis sådan skyldighet icke kunna åläggas minderåriga i sådana kommuner
eller fortsättningsskolområden, där fortsättningsskola av någon anledning
icke kunnat inrättas, ej heller den, som prövas åtnjuta annan till
omfattningen fullt motsvarande undervisning.

Om kommittén sålunda å ena sidan finner det erforderligt, att föreskrifter
lämnas om befrielse från fortsättningsskolpliktens fullgörande, där
sådan befrielse är av nöden, betonar kommittén å andra sidan nödvändigheten
av att jämväl sådana bestämmelser givas, som kunna hava till följd,
att stadgandena om skolplikt verkligen bliva effektiva. I detta avseende
yttrar kommittén:

På det att ovan föreslagna skolpliktsbestämmelser må bli effektiva, äro,
utöver vad som härom kan komma att stadgas i de särskilda skoldistriktens
fortsättningsskolregleinenten, vissa föreskrifter av mera allmän natur
erforderliga. Det huvudsakliga ansvaret för skolgångens övervakande kom -

201

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr Hd.

mer givetvis att vila på den lokala skolstyrelsen. Men för att denna skall
kunna fullgöra sina åligganden härutinnan, år det till eu början nödvändigt,
att den har tillgång till en förteckning på alla fortsättningsskolpliktiga,
som äro inom dess förvaltningsområde kyrkoskrivna. Upprättandet
av sådan förteckning synes, i överensstämmelse med vad som gäller i
fråga om folkskolan, böra tillkomma vederbörande församlings (församlingars)
kyrkoherde (kyrkoherdar), varemot skolstyrelsen själv bör ha till
åliggande att draga försorg därom, att erforderliga anteckningar göras om
huru det i varje fall sörjts för de skolpliktigas undervisning. Vidare synes
det böra åligga dels föräldrar och målsmän att antingen till deltagande
i fortsättningsskolans undervisning på bestämd tid anmäla sina fortsättningsskolpliktiga
minderåriga eller ock, i händelse dessa annorstädes
åtnjuta fullt motsvarande undervisning, sådant styrka, dels arbetsgivare att
ej allenast bereda hos dem anställda fortsättningsskolpliktiga arbetare erforderlig
ledighet för deltagande i undervisningen, utan även, tillika med
föräldrar och målsmän, vaka över att de ordentligt fullgöra sin skolplikt.

Huru försummelser härutinnan från föräldrars och målsmäns samt
arbetsgivares sida lämpligast böra beivras, är en fråga, som torde påkalla
sakkunnig utredning särskilt från juridisk synpunkt och i vilken kommittén
icke anser sig böra avgiva något bestämt förslag. Så mycket står
emellertid för kommittén klart, att det icke är möjligt att för fortsättningsskolans
vidkommande på ett verksamt sätt tillämpa sådana författningsbestämmelser,
som med avseende på folkskolan äro givna i folkskolestadgans
§ 51. Det förfaringssätt, som där anbefalles, är alltför vidlyftigt
och omständligt, för att man ens torde kunna ifrågasätta dess tillämpning
på en skola, vars årliga lärotid kan sammanträngas inom ramen av fyra
till sex veckor. I vissa andra länder, där fortsättningsskolplikt finnes införd,
kunna för försummelser av nu ifrågavarande art böter eller eventuellt
fängelsestraff ådömas. Hos oss har i det förut omförmälda förslaget
till lag om lärlingsväsendet i vissa yrken föreslagits liknande straffbestämmelser
för sådana arbetsgivare, som i väsentlig mån åsidosätta sina
skyldigheter med avseende på hos dem anställda lärlingars skolgångsskyldighet.
På redan angivet skäl inskränker sig kommittén här till uttalande
av det önskemålet, att försummelser från målsmäns och arbetsgivares
sida i fråga om de fortsättningsskolpliktigas skolgångsskyldighet
må kunna hastigare och verksammare beivras, än vad
hithörande för folkskolan gällande bestämmelser medgiva.

Slutligen framhåller kommittén, att införande av fortsättningsskolplikt
bör medföra en ändring i lagen om arbetarskydd den 29 juni 1912 i den
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 87 höft. (Nr 96.) 26

Mf tidighétorna.

Tillstyrkande

utlåtanden.

202 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

riktningen, att vad som i nämnda lags § 13 stadgas om skyldighet för
arbetsgivare att så begränsa den minderåriges arbetstid, att sammanlagda
undervisnings- och arbetstiden för dygn ej må överstiga den i samma §
medgivna högsta arbetstiden, må komma att gälla även minderårig, som
fyllt femton år.

1 det utan jämförelse övervägande flertalet av de yttranden, som avgivits
över kommitténs betänkande angående fortsättningsskolan, har förslaget
att fortsättningsskolan skall göras obligatorisk vunnit understöd.

Sålunda hava icke några väsentliga invändningar mot detta förslag
gjorts i de utlåtanden, som inkommit från domkapitlen i Uppsala, Linköping,
Skara, Växjö, Karlstad, Härnösand, Luleå och Visby samt från
Stockholms städs konsistorium, även om uttalandena givetvis äro varandra
betydligt olika. Några av de nämnda konsistorierna hava i allmänhet angivit
sitt gillande av kommittéförslagets huvudpunkter, andra hava uttalat
sin principiella anslutning men på samma gång betonat svårigheterna
för programmets genomförande, somliga åter, såsom domkapitlen i Växjö
och Visby, hava särskilt betonat vikten av att skolan göres obligatorisk.
Lunds domkapitel har icke avgivit något samfällt yttrande. Domkapitlets
ordförande, biskop Billing, finner vad kommittén föreslagit om fortsättningsskolan
till sitt syfte vara i hög grad behjärtansvärt samt väl genomtänkt
och ändamålsenligt, och professor Holmström yttrar, att behovet
av en obligatorisk fortsättningsskola är så viktigt och allmänt, att det
icke utan kanske obotlig skada längre låter sig undanskjutas.

Länsstyrelserna yttra sig i allmänhet kortfattat, några tämligen obestämt,
i avstyrkande riktning endast undantagsvis. Tillstyrkande uttalanden
i fråga om förslagets huvudpunkter, alltså även beträffande skolplikten,
föreligga från de flesta, bland dessa länsstyrelserna i Södermanlands,
Östergötlands, Kalmar, Gottlands, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus,
Värmlands, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs och Norrbottens län.

Av statens under år 1914 i tjänst varande folkskolinspektörer hava
25 yttrat sig angående förslaget om fortsättningsskolan, och ingen av dessa
har ställt sig avvisande mot tanken på att denna skola göres obligatorisk,
utan tvärt om hava de i allmänhet vitsordat nödvändigheten av att ett
sådant steg tages, om skolan skall kunna få den betydelse, som bör tillkomma
densamma. Några bland dem förorda en över kommitténs förslag
utsträckt skolplikt i städer och liknande samhällen.

Tillstyrkande uttalanden föreligga jämväl från samtliga de seminariekollegier,
som yttrat sig angående förevarande angelägenhet.

2015

Kung]. Maj:ts KM. Proposition Nr 90.

Städernas folkskolestyrelser och kommunala folkskolinspektörer hylla
i sina utlåtanden så gott som genomgående samma principiella åsikter
som kommittén. Utlåtanden föreligga från några och tjugo ståder.

Socialstyrelsen yttrar angående frågan om skolplikt:

För att giva nödigt underlag för fortsättningsskolans utveckling bär kommittén
ansett sig böra förorda tvång såväl för kommunerna att upprätta dylika skolor som
för landets ungdom att besöka desamma. Mot förslaget i denna punkt har styrelsen
ingenting att erinra, så mycket mindre som styrelsen i likhet med kommittén finner
tvångsföreskrifter i nyssnämnda avseende vara den enda säkra vägen för vinnande av
det med fortsättningsskolan avsedda ändamålet. Beträffande skyldigheten för kommunerna
att upprätta fortsättningsskolor torde man dock på grund av de lokala förhållandena
i vårt land — brist på kompetenta lärarkrafter, befolkningens glesboddbet m. m.
— böra redan från början göra klart för sig, att Kungl. Maj:ts rätt att medgiva dispens
för nämnda skyldighet måste förväntas komma i tillämpning i ganska avsevärd
utsträckning.

Socialstyrelsen framhåller vidare vikten av att även de barn, som
lämnat folkskolan utan att hava inhämtat det för avgång föreskrivna kunskapsmåttet,
måtte förbindas att på något sätt deltaga i fortsatt undervisning,
samt förklarar, att den av kommittén ifrågasatta ändringen utav
§ 13 i lagen om arbetarskydd den 29 juni 1912 torde få betraktas såsom
en nödvändig följd av fortsättningsskolans obligatoriska karaktär och att
styrelsen sålunda anser sig böra tillstyrka ändringen i fråga.

Lantbruksakademien ansluter sig också till förslaget, att fortsättningsskolan
göres obligatorisk och yttrar, att denna anslutning sker obetingat
i avseende på ungdomens skyldighet, men däremot anser akademien, att
kommunens skyldighet bör vara villkorlig »så till vida, att befrielse tills
vidare eller på viss tid från denna skyldighet eller inskränkningar i den
fastställda skolplanen skola kunna medgivas, där giltiga skäl till sådana
undantag anföras».

Hushållningssällskapens förvaltningsutskott, vilka i allmänhet yttra sig
huvudsakligen med hänsyn till landsbygdens förhållanden och jordbrukets
intressse, förorda också i regel, då de överhuvud i sina utlåtanden beröra
frågan om skolplikten, att skolorna göras obligatoriska för såväl skoldistrikten
som ungdomen. Somliga uttala sig mera allmänt, men några,
nämligen Uppsala läns, Södermanlands läns, Kalmar läns norra, Blekinge
läns, Malmöhus läns, Örebro läns och Kopparbergs läns, understryka med
eftertryck nödvändigheten av att skolorna bliva obligatoriska.

Även några bland de mera enskilda sammanslutningar, som yttrat sig
om fortsättningsskolan, hava betonat sin anslutning till kravet på skolplikt.

Sålunda yttrar svenska lantarbetsgivarföreningens fidlmäktige genom
sitt verkställande utskott,

204

Kungl. Majits Nåd. Proposition Nr 96.

att vad fortsättningsskolan angår, betänkandets tyngdpunkt måste anses ligga i förslaget
om att fortsättningsskolan skall vara obligatorisk, ett steg, som säkerligen, säger
utskottet, skall förefalla många, särskilt i lantmannakretsar, radikalt, och fortsätter
därefter: Reformen torde dock vara mogen till genomförande, och den torde ingalunda
komma att stöta på liknande motstånd som folkskolereformen av år 1842.

Sveriges allmänna handelsförenings förvaltningsutskott vill med avseende
på de båda huvudpunkterna för kommitténs förslag: fortsättningsskolan?
omläggning i praktisk riktning och införandet av fortsättningsskolplikt,
»för sin del uttala sin bestämda anslutning till båda dessa synpunkter».

Att man inom Sveriges folkskollärarkår starkt känner behovet av att
fortsättningsskolan göres obligatorisk framgår oförtydbart av de yttranden,
som avgivits dels av Sveriges allmänna folkskollärarförenings centralstyrelse,
vilken stöder sina uttalanden på beslut från ej mindre än 285 kretsföreningar
spridda runt i landet, dels av föreningen svenska folkskolans
vänners förvaltningsråd.

Det är helt naturligt, att man i de yttranden, som innehålla förord
för den obligatoriska fortsättningsskolan, i allmänhet också framhåller, att
man icke får förbise de svårigheter, som kunna möta för dess allmänna
förverkligande, utan att dessa svårigheter böra i en blivande lagstiftningtill
fullo beaktas.

I ett och annat fall har man dock funnit svårigheterna så stora, att
man vill ställa förverkligandet av det program, som man principiellt gillar,
på framtiden eller åtminstone se detsamma endast stegvis och mycket
långsamt genomfört. Sålunda anser domkapitlet i Västerås, att man till
en början icke gärna kan sträcka sig längre än att söka få genomförd en
obligatorisk ettårig fortsättningsskola med det nu för fortsättningsskolan
föreskrivna timtalet och låta denna prövas eu tid.

En medelväg vid skolpliktens utsträckande till fortsättningsskolan förordas
i några utlåtanden, nämligen den av kommittén visserligen diskussionsvis
framställda men dock icke godtagna anordningen att låta fortsättningsskolans
inrättande helt eller delvis bliva en för kommunerna frivillig
sak men göra skolan obligatorisk för lärjungarna. I sådan riktninguttalar
sig särskilt länsstyrelsen i Kristianstad. I utlåtandet från domkapitlet
i Luleå, liksom i ett par andra utlåtanden, framhålles med särskilt
eftertryck, att fortsättningsskolan givetvis icke kan göras obligatorisk inom
andra skoldistrikt eller å andra orter, än där de lokala förutsättningarna
äro för handen, men ett sådant uttalande torde väl snarast innebära ett
starkare betonande av den erforderliga anpassning efter förhållandena,
som även kommittén ansett nödvändig. — Lantbruksstyrelsen finner det
visserligen vara principiellt riktigt, då kommittén föreslår, att fortsätt -

Kungl. Maj:tu Nåd. Proposition Nr 96.

205

ningsskolan skall efter en fastställd övergångstid göras obligatorisk; styrelsen
finner det emellertid med hänsyn till de praktiska svårigheter,
som skulle resa sig mot förverkligandet av en dylik från flera synpunkter
sett onekligen önskvärd bestämmelse, »vara riktigast att icke nu göra
fortsättningsskolan obligatorisk utan dröja därmed, till dess erfarenheten
fatt lägga i dagen, vad som kan vinnas genom ytterligare försök att på
frivillighetens väg få den föreslagna reformen genomförd». Däremot anser
styrelsen, att för barnen bör införas skolplikt i de kommuner, som
ansett sig kunna upprätta fortsättningsskolor. Mot den föreslagna tiden
av lägst 360, högst 540 timmar har styrelsen intet att invända.

En annan modifikation i fråga om skolplikten förordas av domkapitlet
i Kalmar, som anser, att i detta avseende en bestämd skillnad bör göras
mellan landsbygd och städer, så att fortsättningsskolan på landsbygden får
behålla sin hittillsvarande karaktär att vara frivillig med avseende på
kommunernas skyldighet att anordna densamma, varemot barnen med undantag
av dem, som av fattigdom hindras, böra vara pliktiga att besöka
skolan, där den blivit anordnad.

Såsom i det föregående framhållits, är det blott i ett jämförelsevis
ringa antal fall, som myndigheterna ställa sig helt och hållet avvisande
till kommitténs förslag att göra fortsättningsskolan obligatorisk.

Bland dem, som intagit denna ståndpunkt, yttrar domkapitlet i Strängnäs,
att varje försök att göra fortsättningsskolan med dess i kommitterades
förslag upptagna program obligatorisk utan begränsning skulle vara
synnerligen olyckligt. Ett nytt skoltvång och därav betingade strafformer
skulle verka odiöst.

Göteborgs domkapitel anser det icke »rådligt eller ens möjligt* att
ålägga alla landsdelar den förpliktelse, som innebäres i förslaget om obligatorisk
fortsättningsskola.

Kristianstads läns hushållningssällskaps under visningskommitte'', som i
flera avseenden ställer sig sympatisk till kommittéförslaget, yttrar angående
åtgärden att göra fortsättningsskolan obligatorisk, att denna åtgärd
»torde under nuvarande förhållanden för ett mycket stort antal kommuner
möta så gott som oöverstigliga ekonomiska svårigheter».

Skaraborgs läns hushållningssällskap finner visserligen de av kommittén
framlagda förslagen avse en betydande omläggning och förbättring av
folkskoleväsendet, men anser dock, att fortsättningsskolan icke bör göras
obligatorisk på landsbygden.

Slutligen finnas några utlåtanden, i vilka förslagets olämplighet för
vissa landsdelar betonas. Så framhålla länsstyrelserna i Västernorrlands och

Folkaxo:-

Sverstyrelsen.

206 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

i Västerbottens län, att i fråga om störa delar av Norrland förutsättningarna
för förslagets genomförande endast i ringa omfattning äro för handen.
Länsstyrelsen i Norrbottens län erinrar om »att förhållandena i det övre
Norrland resa alldeles särskilda svårigheter mot förverkligande av kommitténs
förslag».

Folkskolöverstyrelsen har i sitt utlåtande uttalat sin fulla anslutning
till kommitténs förslag, att fortsättningsskolan göres obligatorisk såväl för
skoldistrikten som för ungdomen.

Angående invändningarna mot fortsättningsskolans obligatoriska karaktär
yttrar överstyrelsen sig på följande sätt:

Vad beträffar de gensagor, som i ett fåtal fall riktats mot yrkandet på en obligatorisk
fortsättningsskola, befinnas de grunda sig dels på en väl förståelig allmän obenägenhet
mot ett utsträckt skoltvång, dels på farhågan för att det ifrågasatta steget
är allt för stort för att vara tillrådligt, dels på ekonomiska hänsyn. Att samtliga
dessa grunder äro av den allvarligaste betydelse är uppenbart, och huruvida de höra
bliva bestämmande eller icke beror helt och hållet av den vikt, som man finner hora
tillmätas de skäl av ekonomisk, social och sedlig innebörd, som anföras i motsatt riktning,
och av den tilltro man anser sig kunna hysa till skolans förmåga att något uträtta
till de avsedda syftenas uppnående. Överstyrelsen delar kommitténs uppfattning
i dessa avseenden och kan helt ansluta sig till den motivering, som av kommittén
lämnats.

Även i fråga om enskildheterna rörande skolplikten i kommitténs
försko- är överstyrelsen i det väsentliga av samma åsikt som kommittén.
Så särskilt i fråga om skolkursens längd och tiden för inträde i fortsättningsskolan.
Så ock i fråga om möjlighet för kommun att för viss tid
befrias från skyldighet med avseende på fortsättningsskolas inrättande och
i fråga om möjlighet för närliggande kommun att inrätta gemensam fortsättningsskola.

Något mera utförligt yttrar sig överstyrelsen blott angående lärjungarnas
befrielse från fullgörande av skolplikt och anför därutinnan följande:

De av kommittén föreslagna detaljbestämmelserna angående uppskov med och befrielse
från skolpliktens fullgörande samt angående åtgärder för dess kontroll hava jämförelsevis
litet berörts i de officiella utlåtandena och endast i ringa mån givit anledning
till anmärkningar. Dessa gå i allmänhet ut på ett ytterligare betonande av behovet
av bestämmelser, som förebygga, att skolplikten i enskilda fall kommer att kännas
alltför betungande för de i ekonomiskt avseende mindre lyckligt lottade eller att
utsträckas till väl framskridna åldersstadier.

Överstyrelsen anser det knappast nödigt att i det läge, vari frågan ännu befinner
sig, söka närmare än kommittén redan gjort utforma skolpliktsbestämmelserna. Onskligt
är givetvis, att den utsträckta skolplikten, på samma gång den befästes genom
lagbestämmelser, ägnade att göra den alltmera undantagslös, införes med största möj -

■207

Kunyl. Maj:tn Nåd. Proposition Nr ''JO.

liga hänsynstagande till do svårigheter för kommunerna och de enskilda, med vilka
den i många fall måste hliva förenad. Förutom den befrielse frän deltagande i fortsättningsskolans
undervisning, som följer av generella, automatiskt verkande bestämmelser
— framför allt bestämmelsen om dem, som åtnjuta annan till omfattningen fullt
motsvarande undervisning i allmänt läroverk, i lärlings- eller yrkesskola, i högre folkskola
o. s. v. — hör därför, särskilt till eu början, lämnas ganska vidsträckt möjlighet
till befrielse i individuella fall, och befogenhet givas åt de lokala skolmyndigheterna
att meddela sådan. Klart är, att avgörandet härvid i väsentlig män måste bliva beroende
av subjektiv uppfattning, men en framtida lagstiftning torde dock böra angiva
de förhållanden, till vilka hänsyn företrädesvis må kunna tagas.

Därvid inställer sig i första rummet den frågan, huruvida föräldrarnas fattigdom
må utgöra skäl till befrielse från skolpliktens fullgörande.

Bestämmelsen i § 49 av folkskolestadgan, att där föräldrar eller målsmän icke
äga tillgång att bekosta barnen kläder och underhåll vid skolan, böra de genom kommunens
fattigvård härutinnan understödjas, torde vara eller böra göras gällande även
i fråga om eu obligatorisk fortsättningsskola. Denna bestämmelse tarvar dock en förändring,
som ju förr desto hellre borde vidtagas, den nämligen, att den hjälp som
lämnas ej må ha karaktären av fattigunderstöd, som för mången kännes förödmjukande
att mottaga och dessutom kan medföra inskränkning i de medborgerliga befogenheterna,
utan vara ett understöd, som utgår av för sådant ändamål särskilt anslagna medel.

Emellertid, även om sådan ändring i detta stadgande kommer till stånd, torde
detsamma dock framgent som hittills i många fall bliva av ringa betydelse, så länge
ej åtgärder blivit vidtagna för att understödja fattigare kommuner i deras utgifter för
skolväsendet, och innan så skett, lärer därför ock föräldrars fattigdom i många fall
komma att utgöra skäl till befrielse från fullgörandet av den nu ifrågasatta skolplikten.
Kunna däremot för de svagare kommunerna mindre ogynnsamma förhållanden bringas
till stånd med avseende på den kommunala beskattningen för folkbildningsändamål, bör
också tillbörligt eftertryck kunna givas åt en lagbestämmelse om kommunens skyldighet
att lämna behövligt understöd åt skolbarn från fattiga hem, så att ingen av fattigdom
må hindras att erhålla den skolbildning, som i lika mån bör vara alla normalt
begåvade barns rättighet att erhålla, och då synes föräldrars fattigdom icke heller böra
få utgöra skäl till befrielse från fortsättningsskolpliktens fullgörande.

Uppenbart är vidare, att lång eller svår skolväg i många fall måste komma att
medföra befrielse i sådant avseende. Visserligen böra i bygder, där fortsättningsskolans
lärotid är samlad till viss tid av året, avlägset boende barn kunna under skoltiden
inackorderas i skolans närhet, men i många fall skall möjlighet härför av varjehanda
orsaker ej förefinnas. Där inom något visst område av ett skoldistrikt de barn,
som med hänsyn till skolvägen måste befrias, komma att uppgå till ett mera betydande
antal, inträder behovet av en fortsättningsskola inom detta område, ett behov
som det blir skolmyndigheternas sak att söka få tillgodosett.

Även hänsyn till kroppslig svaghet eller ohälsa hos den skolpliktige måste givetvis
kunna föranleda befrielse. Likaledes sådana särskilda förhållanden i hemmet, då
rena humanitetsskäl påkalla, att undantag göres från gällande regel.

Åtskilliga svårigheter vid upprätthållandet av kravet på skolplikt komma att
förorsakas därav, att skolpliktiga flytta från en ort till en annan. Det kommer därvid

fivetvis ofta att inträffa, att fortsättningsskolan på den ort, till vilken den skolpliktige
yttar, är av annan organisation eller utgår från annorlunda beskaffad folkskolekurs än
på den ort, varifrån han kommit. Att för sådana fall uppställa allmänna regler torde,

Departe mentssak kunniga.

208 Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

åtminstone innan några erfarenheter att bygga på föreligga, knappast vara möjligt, utan
det måste överlämnas åt de lokala skolmyndigheterna att i varje särskilt fall ordna
förhållandena på bästa möjliga sätt. I det av kommittén särskilt nämnda fallet, att
den inflyttade av giltig anledning varit förhindrad att besöka en fortsättningsskola och
vid inflyttningen är i sexton årsåldern eller ännu äldre, finner överstyrelsen i likhet med
kommittén, att vederbörande lokala skolmyndighet må vara berättigad att förklara
honom fri från skolplikt.

Även departementssakkunniga förklara, att de i allt väsentligt ansluta
sig till kommitténs förslag beträffande lagstadgad förpliktelse för kommiinerna
att inrätta fortsättningsskolor och för ungdomen att besöka dessa
skolor.

Med hänsyn till sin uppfattning om fortsättningsskolans och lärlingsskolans
inbördes förhållande anse de emellertid, såsom redan förut angivits,
att de ungas fortsättningsskolplikt i regel icke bör omfatta mera än
två år. Dock betona de jämväl, att där folkskolekursen är blott sexårig,
fall kunna inträffa, då skolplikten för lärjungarna bör kunna under vissa
omständigheter utsträckas över tre år.

De förklara sig också instämma i kommitténs yrkande, att lärjunge
icke må tillåtas avgå från folkskolan före det kalenderår, under vilket han
fyller tretton år.

Angående befrielse från fullgörande av skolplikt göra de sakkunniga
följande uttalanden:

I likhet med folkskolöverstyrelsen anse vi nödvändigt, att de lokala skolmyndigheterna
erhålla en ganska vidsträckt befogenhet att i individuella fall medgiva uppskov
med eller befrielse från fortsättningsskolpliktens fullgörande. Sålunda bör skolplikt^,
som på grund av kroppslig svaghet eller ohälsa, lång och svår skolväg, särskilda förhållanden
i hemmet eller andra skäl befinnes endast med synnerlig svårighet förmå,
fullgöra sin fortsättningsskolplikt, kunna av de lokala skolmyndigheterna för ett år i
sänder beviljas uppskov därmed. Till de skäl, som efter den lokala styrelsens prövning
må kunna föranleda till befrielse från fortsättningsskolplikt, hör även hänsynen
till yrkesanställda minderårigas möjlighet att hinna genomgå vederbörlig lärlingsskola
före minderårighetsålderns utgång. Som i första kapitlet anförts, bör befrielse i dylikt
fall enligt vårt förmenande i allmänhet medgivas minderårig, som fyllt 15 år, har stadigvarande
sysselsättning i ett yrke, vartill motsvarande lärlingsskola finnes på platsen
upprättad, och av sistnämnda skolas styrelse befunnits äga nödiga förutsättningar att
tillgodogöra sig undervisningen därstädes. Under alla omständigheter bör skolplikten
upphöra, så snart den skolpliktige fyllt 18 år.

Yi instämma i folkskolöverstyrelsens uttalande, att fattigdom icke hör få utgöra
skäl till befrielse från skolplikten, ävensom i överstyrelsens yrkande, att bestämmelsen
i § 49 av folkskolestadgan om understöd till fattiga föräldrar eller målsmän bör göras
gällande även i fråga om obligatorisk fortsättningsskola och i samband därmed ändras
så, att dylikt understöd ej får karaktären av fattigunderstöd utan kommer att utgå av
för ändamålet särskilt anslagna medel, vilka omhäuderhavas och utdelas av vederbörande
skolmyndighet.

209

KungI. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

I sammanhang med frågan om de förpliktelser, som böra åläggas målsmän och
arbetsgivare att övervaka, att de skolpliktiga ordentligt fullgöra sin skolplikt, ävensom
behovet att kunna på ett verksamt sätt beivra försummelser härutinnan, hava vi tagit
under övervägande, huruvida någon särskild påföljd borde stadgas för den skolpliktige
själv, om han på grund av tredska eller försumlighet uraktlåter att i vederbörlig ordning
fullgöra sin skolplikt. Därvid hava vi dock stannat vid att, utöver vad som i
gällande författningar rörande uppfostran åt vanartade barn redan finnes stadgat, några
lagbestämmelser i detta avseende knappast kunna anses lämpliga.

Beträffande fullgörandet av de förpliktelser, som komma att åligga såväl kommunerna
som ungdomen, torde man med visshet kunna hoppas, att den nya fortsättningsskolan
kommer att visa sig bliva till sådant allmänt och enskilt gagn, att den av
kommunerna kommer att omfattas med offervilligt intresse och att de unga självmant
i densamma skola söka den hjälp med avseende på sin fortsatta utbildning, som där
erbjudes dem.

Beträffande den av kommittén upptagna frågan om ändring i lagen
angående arbetarskydd yttra de sakkunniga:

Förutom den ändring av § 13, punkt b, i lagen om arbetarskydd den 29 juni
1912, som av kommittén föreslås, i syfte att den däri givna föreskriften om arbetsgivares
skyldighet med avseende på begränsning av de minderårigas arbetstid må
komma att gälla även minderårig, som fyllt femton år, torde det vara behövligt att i
§§ 15 och 34 av nämnda lag införa ett tillägg därom, att i den för minderårig utfärdade
intygsboken skall antecknas, huruvida den minderårige fullgjort sin fortsättningsskolplikt
eller fortfarande är skolpliktig.

Jag har redan förut uttalat min fulla anslutning till förslaget, att
fortsättningsskolan göres obligatorisk, så att skoldistrikten bliva skyldiga
att inrätta fortsättningsskolor samt att ungdomen under en viss tid och i
en viss ålder förpliktas att besöka dessa skolor.

Endast om en sådan åtgärd vidtages, kan — synes mig — den nya
fortsättningsskolan förväntas göra den insats i ungdomens praktiska ocli
medborgerliga uppfostran, som enligt vad jag i det föregående framhållit
bör tillkomma densamma. Skulle upprättandet av fortsättningsskolor fortfarande
vara fullt valfritt för skoldistrikten, bleve följden tvivelsutan
den, att dylika skolor komme att saknas även på många orter, där några
egentliga hinder för deras upprättande icke vore tillfinnandes. Huru
tilltalande och lockande man än förmår göra skolornas program, skulle
säkerligen många av de unga, om de finge efter behag besöka skolan eller
bliva borta, underlåta att infinna sig, och detta skulle nog icke minst
komma att gälla sådana bland dem, för vilka det skulle vara av största
betydelse, att de fortfarande stode under skolans inflytande.

Såsom den föregående redogörelsen giver vid handen, har tanken, att
fortsättningsskolan skall vara obligatorisk, i de avgivna yttrandena vunnit
en över all förväntan enhällig anslutning. Visserligen hava också avstyrBihang
till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 87 käft. (Nr 96.) 27

Departementschefen.

Fortsättnigsskolans
obligatoriska

karaktär i
allmänhet.

210

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

kande och tvivlande röster förnummits. Men att så skett väcker mindre
förvåning, än att dessa röster äro så få som verkligen är fallet. Underligt
skulle det ju vara, om ett så genomgripande förslag som det, varom
här är fråga, ej på sina håll skulle väcka betänkligheter. Att dessa betänkligheter
icke blivit flera och större synes mig ådagalägga, att insikten
om nödvändigheten av skolpliktens utsträckande jämväl till fortsättningsskolan
numera är allmän i vårt land, och att frågan om den obligatoriska
fortsättningsskolans införande därför kan anses vara mogen till
lösning.

Givetvis är jag icke blind för att svårigheter kunna möta för skolpliktens
förverkligande på ifrågavarande område. Dessa svårigheter äro
dock som sagt enligt min övertygelse icke så stora, att de skulle behöva
medföra ett uppgivande av tanken på programmets genomförande även i
denna punkt. Ej heller synas de mig vara sådana, att man skulle vara
nödsakad att vidtaga modifikationer i fråga om skolans obligatoriska karaktär
av den art, som i ett eller annat av de avgivna yttrandena förordats.

Att genomföra en sådan anordning som att göra skolan obligatorisk
för städerna men icke för landsbygden förefaller mig vara nästan outförbar
i praktiken. Det finnes ovedersägligen även på landsbygden samhällen,
där en allmänt besökt fortsättningsskola skulle visa sig vara av
nöden i högre grad än i mången stad och där några avgörande hinder
för dess tillkomst icke skulle kunna uppvisas. A andra sidan hava vi
städer, som med fullt skäl skulle känna det som en inkonsekvens, om de
bleve förpliktade att inrätta fortsättningsskolor, under det att landsbygdssamhällen
av nyss antydda typ vore därifrån fri tagna. För övrigt äro
tillfällena till vidare utbildning för ungdomen redan nu så mycket större
i de folkrikare samhällena än på den egentliga landsbygden, att det icke
synes mig kunna anses vara till den senares fördel att göra denna olikhet
ännu större.

Starkare skäl kunna onekligen anföras för den anordningen, att fortsättningsskolors
upprättande framgent som hittills vore beroende av skoldistriktets
fria vilja men att i skoldistrikt, där fortsättningsskolor komme
till stånd, ungdomen skulle vara förpliktad att besöka dem. Jag kan dock
icke finna annat, än att denna anordning måste anses som en nödfallsutväg,
vilken endast inför absolut tvingande skäl vore att anbefalla. Men
då dylika skäl icke synas mig föreligga, anser jag mig icke kunna rekommendera
densamma, helst som den otvivelaktigt är behäftad med svåra
brister.

Mera i förbigående vill jag framhålla, att det med denna frihet för

Kunql. Majds Nåd. Proposition Nr 96.

211

skoldistrikten säkerligen skulle möta större svårigheter att göra skolplikten
för ungdomen effektiv. Såväl de föräldrar och målsmän som de barn,
vilka kände skolplikten som en tunga, skulle tvivelsutan uppfatta det som
en orättvisa, att de skulle vara underkastade skolpliktens bestämmelser,
under det att kanske i grannkommunen dylika bestämmelser icke kommit
till stånd. Och anordningen skulle tydligen också kunna giva anledning
till utflyttningar från kommuner, där skoltvånget blivit infört.

Jag fäster mig dock icke så mycket vid nu angivna olägenheter.
Avgörande för mig är den omständigheten, att fortsättningsskolor, därest
full frihet lämnades åt kommunerna, icke skulle komma till stånd å alla
de orter, där förutsättningar för deras upprättande verkligen äro för handen.
Därigenom skulle tydligen syftet med den betydelsefulla reformen egentligen
bliva förfelat, och i stort sett komme vi att stå kvar på den ståndpunkt,
där vi för närvarande befinna oss.

Jag kan, såsom jag ser saken, icke dela den uppfattningen, att
oöverstigliga svårigheter resa sig för reformens fullständiga förverkligande,
blott man, såsom under frågans förberedelse från olika håll
blivit med styrka betonat, går fram med nödig försiktighet och varsamhet.
Att så bör ske, däri instämmer jag på det livligaste. Jag ämnar därför
längre fram föreslå, att för den nya ordningens genomförande skall föreskrivas
en viss övergångstid, tillräcklig för skoldistrikten att vidtaga de
åtgärder, som erfordras. Och de skoldistrikt, som efter övergångstidens
förlopp icke äro i stånd att upprätta obligatoriska fortsättningsskolor, böra
i särskilt trängande undantagsfall efter vederbörlig prövning av Kungl.
Maj:t kunna erhålla någon ytterligare tidsfrist för övergången till den
nya ordningen.

Att jag så bestämt kunnat ansluta mig till den uppfattningen, att
några oöverstigliga hinder för den obligatoriska fortsättningsskolans införande
i vårt land icke behöva befaras, beror framför allt därpå, att jag
kommit till den övertygelsen, att man på det håll, där man med hänsyn
till farhågan för dylika hinder ställt sig avvisande till reformen, vanligen
överskattat de svårigheter, som kunna möta för programmets förverkligande
i denna punkt.

Vad först angår svårigheterna för ungdomen att besöka skolorna, är
det att märka, att det icke här, såsom då den obligatoriska folkskolan
infördes, gäller att ålägga de unga en skolgång, som skulle nästan helt
upptaga deras tid under större delen av året. Här blir det ju endast
fråga om ett jämförelsevis ringa antal timmar årligen, och dessa timmar
skola så förläggas på året och under dagen, att lärjungarna blott i mycket
ringa utsträckning hindras från de sysslor, som de för övrigt hava att

212

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

Skolpliktens
atgestaltning
i enskildheter.

utföra, vare sig de nu inträtt i tjänst hos någon arbetsgivare eller biträda
i hemmet. I stort sett blir det väl så, att de komma att för skolgång
använda sådan tid, som de eljest skulle ägna åt sysslolöshet för att icke
säga något ännu värre. Och om undervisningstiden förlägges på det sätt,
som jag nu antytt, skulle det tydligen ej heller behöva bliva fråga om
några större kostnader för skolgången vare sig för de unga själva eller för
deras föräldrar. Visserligen skulle arbetsgivarna icke alltid kunna erhålla
fullt så många timmars arbete av de minderåriga, men den förlusten
skulle säkerligen, såsom jag redan i annat sammanhang framhållit, mer
än uppvägas av skolans betydelse för de ungas arbetslust och arbetsduglighet.

De befarade svårigheterna för skoldistrikten skulle väl närmast vara
av ekonomisk natur. Ännu mindre på denna punkt kan man enligt min
mening räkna med en motsvarighet till vad som gäller i fråga om folkskolan.
I det stora flertalet skoldistrikt kan det tydligen icke gärna bliva
tal om att man för en till tidsomfattningen så begränsad skolkurs skulle
behöva uppföra några särskilda skolbyggnader. Fortsättningsskolan Ange
givetvis använda folkskolans lokaler och jämväl dess inventarier och undervisningsmateriell,
och det bleve alltså i själva verket fråga om att bättre
utnyttja tillgångar, som skoldistrikten redan förfoga över. Om så därtill
kommer, att det stadgade minimiarvodet till lärarna, såsom allmänt blivit
förordat och som även jag ämnar föreslå, skulle bestridas av statsmedel,
torde skoldistriktets kostnader för fortsättningsskolan bliva jämförelsevis
obetydliga. Utgifterna för distriktet komma huvudsakligen att avse lokalernas
uppvärmning, belysning och rengöring under den korta tid kursen
skall pågå samt vissa hjälpmedel för undervisningen, vilka tilläventyrs
icke vore att tillgå i folkskolans samlingar. Visserligen måste man antaga,
att i ett mindre antal mera folkrika samhällen, framför allt våra större
städer, komma att för den fortsatta undervisningen erfordras särskilda
lokaler med tillhörande utrustning. Detta torde dock icke böra avskräcka
från reformens genomförande. Efter vad som framgår av de förut berörda
yttrandena från städernas folkskolestyrelser, synes man inom dessa städer
ställa sig långt ifrån avvisande till tanken på obligatoriska fortsättningsskolor.
För övrigt innebär ju ett förhållande som det ifrågavarande på
sätt och vis ett förverkligande i detta fall av önskemålet, att de kommunala
utgifterna bliva jämnare fördelade och avpassade efter kommunernas
olika ekonomiska bärkraft.

Jag har nu angivit min ståndpunkt till den allmänna principen om
fortsättningsskolans obligatoriska karaktär och vill därefter övergå till en -

213

K ungt. Maj:ts Nåd. Proposition Nr !)(!.

skildheterna beträffande skolpliktens linje ståltät ap i verkligheten. Även i
detta hänseende kan jag i allt väsentligt ansluta inig till kommitténs förslag,
vilka i allmänhet icke rönt några motsägelser i de avgivna yttrandena.

Jag finner det alltså i anslutning till vad som redan är föreskrivet
i fråga om folkskolan böra stadgas, att i varje skoldistrikt skall finnas eu
eller, där förhållandena sådant påkalla och medgiva, flera fortsättningsskolor.
Även finner jag det lämpligt, att tvenne eller flera varandra närliggande
skoldistrikt kunna förena sig om gemensam fortsättningsskola,
där förhållandena föranleda en sådan anordning. Genom ett allmännare
anlitande av sistnämnda utväg skall det säkert i åtskilliga fall bliva lättare
att vid anordnandet av fortsättningsskolor taga hänsyn till lärjungarnas
skolvägar och till kostnadernas önskvärda begränsning.

I överensstämmelse med vad jag här ovan uttalat, anser jag, att skoldistrikt
må efter vederbörlig prövning av Kungl. Maj:t kunna i särskilda
förut angivna fall för viss tid befrias från detsamma åliggande skyldighet
att inrätta fortsättningsskola.

Likaledes instämmer jag i vad som föreslagits därom, att för barn,
som avgått från egentlig folkskola utan att erhålla fullständigt avgångsbetyg,
ävensom för barn, som avgått från mindre folkskola, må i stället
för fortsättningsskola anordnas ersättningsskola, därvid barn i ersättningsskola
skall vara underkastat skolplikt enligt samma grunder, som gälla
för barn i egentlig fortsättningsskola.

Ö O C

Jag övergår nu till frågan om den ålder, vid vilken barnen skola vara
förpliktade att inträda i fortsättning sskolan. Kommitténs förslag i detta
hänseende, att inträde i fortsättningsskola skall ske vid början av den årskurs,
som inträffar närmast efter det läsår, då avgångsbetyg från folkskola
eller betyg om häremot svarande kunskaper erhållits, har icke mött några
gensägelse!1 utan tvärtom vunnit bestämt understöd av bland andra folkskolöverstyrelsen
och departementssakkunniga. Jag vill för min del förorda
en bestämmelse av dylik innebörd. Det synes vara till stor fördel,
att icke något längre avbrott i ungdomens skolgång göres, och med hänsyn
till de praktiska ungdomsskolor, som skola bygga på fortsättningsskolan
såsom grund, finner jag det vara av synnerlig vikt, att inträdet i
fortsättningsskolan icke får ske vid för sen ålder.

1 regel skulle alltså inträdet i fortsättningsskola ske så snart efter
avslutad folkskolekurs, som med hänsyn till fortsättningsskolans anordning
är möjligt. I likhet med kommittén anser jag det vara riktigt, att man
dock räknar därmed, att barn på grund av sjukdom, snart stundande flyttning
från orten eller andra omständigheter kunna behöva tillåtelse att få
vänta något med att begynna kursen i fortsättningsskolan. I dylika fall

214

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

bör uppskov av den lokala skolstyrelsen kunna medgivas, och jag ansluter
mig till kommitténs förslag, att dylikt uppskov i regel bör begränsas till
högst ett år och ej beviljas för längre tid än till det kalenderår, under
vilket den fortsättningsskolpliktige fyller femton år.

Vad angår längden av den obligatoriska fortsättningsskolkursen, synes
det mig välbetänkt att, såsom kommittén gjort, anknyta till den för närvarande
för fortsättningsskolan fastställda årskursen av 180 undervisningstimraar,
och då jag finner det vara omöjligt att någorlunda effektivt förverkliga
fortsättningsskolans program med mindre än två dylika kurser,
kan jag utan tvekan instämma i kommitténs yrkande, att den obligatoriska
lärokursen för den fortsättningsskolpliktige skall omfatta sammanlagt
minst 360 undervisningstimmar. Då förhållandena på olika orter givetvis
kunna förete stora skiljaktigheter och därför också olika förutsättningar i
fråga om kursens utsträckning kunna föreligga, finner jag det vara väl
motiverat, att skoldistrikt för åvägabringande av lämplig anpassning efter
dylika växlande förutsättningar må kunna erhålla rätt att utsträcka den
för lärjungarna obligatoriska lärotiden utöver det stadgade minimiantalet
timmar, en utsträckning, som jag i likhet med kommittén anser böra fastställas
till ytterligare 180 undervisningstimmar. Maximiantalet timmar för
den obligatoriska kursen skulle sålunda bliva 540.

Att den fastställda undervisningstiden skall utsträckas över minst två
år, därom har knappast rått mera än en mening. Kommittén har framhållit
det som önskvärt, att i vissa samhällen kursen utsträckes över tre
år. Vikten av att skolan på eu del orter göres treårig har framhållits i
åtskilliga yttranden och även vunnit kraftigt understöd av folkskolöverstyrelsen.
I dessa fall har man emellertid mera betraktat fortsättningsskolan
ensamt för sig, och det är tydligt, att det måste framstå såsom synnerligen
eftersträvansvärt, att kursen utsträckes över tre år, om man tänker
sisr, att ungdomen efter genomgången fortsättningsskola icke mera skulle
erhålla någon skolundervisning. Departementssakkunniga däremot, som
betraktat fortsättningsskolan såsom led i ett skolsystem, där den skulle
utgöra bottenskola för andra skolor, nämligen lärlingsskolorna, har helt
naturligt ställt sig mera betänksam mot en över tre år utsträckt fortsättningsskola,
enär denna skulle komma att medföra en alltför hög inträdesoch
därmed jämväl avgångsålder för lärjungarna i lärlingsskolan. Även
de sakkunniga uttala sig emellertid för fortsättningsskolekursens utsträckning
över tre år, där fortsättningsskolan bygger på en endast sexårig
folkskola, dock skulle en sådan utsträckning av kursen få ske först efter
prövning av den centrala ledningen. Jag ansluter mig i förevarande avseende
till departementssakkunnigas uppfattning. Där fortsättningsskolan
skall vara grundval för en lärlingsskola, bör den med hänsyn till denna

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr !)ti. 215

senare icke gärna omfatta mera än eu tvåårig kurs. Det må emellertid
ihågkommas, att långt ifrån alla lärjungar, som avgå från fortsättnirmss
kol an, kunna förväntas komma att fortsätta i eu lärlingsskola. Skolor "iv
sistnämnda slag skulle ju anordnas endast för dem, som inträtt i vissa
yrken, och deras upprättande skulle bero på kommunerna, som också skulle
bestämma, om de skulle vara förenade med skolplikt eller ej. Det är
tydligt, att särskilt under den första tiden lärlingsskolor icke kunna förväntas
bliva upprättade utom å ett mera begränsat antal orter. Därför
måste man också räkna med att ett stort antal, ja flertalet av fortsättningsskolans
lärjungar icke komma att övergå till en lärlingsskola. För
dessa står tydligen behovet av en treårig fortsättningsskolkurs oförändrat,
även om den av sakkunniga förordade organisationen kommer till stånd!
Det synes mig därför vara riktigast, att möjlighet till fördelning av fortsättningsskolans
lärotid över tre år hålles öppen.

Emellertid torde det icke vara alldeles nödvändigt, att vidtagande
av en sådan anordning i varje fäll först skall prövas av den centrala ledningen,
vilken enligt vad jag kommer att föreslå i detta fall skulle vara
folkskolöverstyrelsen. Det. torde vara tillräckligt, att bestämmelsen om
lärokursens längd intages i vederbörande reglemente och alltså prövas av
den myndighet, som skall stadfästa detta. Då med den ordning för reglementenas
fastställande, som enligt min mening bör gälla, reglementena för
fortsättningsskolorna i sådana samhällen, där lärlingsskolor kunna väntas
bliva upprättade, skulle komma att stadfästas av folkskolöverstyrelsen, som
därvid skulle hava att söka samarbeta med lärlingsskolornas centrala ledning
torde nödig garanti för att lärlingsskolans intressen i förevarande hänseende
skola bliva tillbörligen beaktade, vara för handen, även om det stadoas, att
bestämmelserna om lärotidens längd och fördelning skall intagas i skolornas
reglemente.

Mot den föreslagna bestämmelsen, att skolplikten i fråga om fortsättningsskolan
bör upphöra, då den skolplikt^ uppnått aderton år, har
icke något att invända. n

Givetvis böra även stadgandena om lärjungarnas skolplikt tillämpas
med all nödig varsamhet och hänsynsfullhet. Därför bör, då giltig anlednin^,
föreliÖOer, befrielse från skolpliktens fullgörande kunna av den lokala
skolstyrelsen medgivas. Att sådan befrielse inträder, då inom skoldistriktet
fortsättningsskola icke finnes inrättad, är självfallet. Likaså att den skall
medgivas,, om den skolpliktige åtnjuter annan motsvarande undervisning.
Att i enlighet med de sakkunnigas förslag såsom sådan bör betraktas jämväl
undervisning i lärlingsskola torde falla av sig siälvt. Naturligtvis bör

O c O

216

Kutig!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

det icke komma i fråga, att lärjunge på en gång skulle vara underkastad
skolplikt i både fortsättningsskola och lärlingsskola. Givetvis kunna även
andra omständigheter, exempelvis sjukdom eller lyte, föranleda befrielse från
skolgången. Att i förevarande hänseende få till stånd uttömmande allmänna
bestämmelser synes icke vara möjligt, utan torde frågan angående befrielse
från skolplikt böra i enlighet med i vederbörande reglemente givna närmare
bestämmelser i varje särskilt tall avgöras av den lokala skolstyrelsen.

Tydligtvis måste man under alla omständigheter utgå ifrån att befrielse
från skolgång skall komma att höra till de mera sällsynta undantagen
och att regeln i stället skall bliva, att lärjungarna ordentligt besöka fortsättningsskolorna.
F ördenskull erfordras också JövJidåning sbestämmelset, som
kunna befordra, att stadgandet om skolplikt i möjligaste^ mån blir ejf aktivt.

Det synes mig emellertid vara oriktigt att utgå från den förutsättningen,
att ordentlig skolgång skall åtstadkommas huvudsakligen genom
tvångsåtgärder. Man får här icke låta förvilla sig därav, att den nuvarande
frivilliga fortsättningsskolan i så många fall icke förmått draga
ungdomen till sig. Förhållandet blir enligt min säkra förväntan ett helt
annat, om skolplikt införes. Den omständigheten, att skolgången blir en
skyldighet och dess underlåtande en lagöverträdelse, kommer otvivelaktigt
att giva saken ett helt annat läge. Man synes mig hava alla skäl att utgå
därifrån, att vårt folk även i detta fall skall visa sig laglydigt.

Vidare måste man lita till verkningarna av ett behövligt upplysningsarbete
i syfte att klargöra fortsättningsskolans uppgift och betydelse och
inriktat såväl på de unga själva som på deras föräldrar och målsmän.
Man kan givetvis här tänka sig dels en mera allmän upplysningsverksamhet
genom föredrag, genom pressen, genom broschyrer o. d., dels en mera
speciell verksamhet i de särskilda skoldistrikten, uppburen framför allt av
de lokala skolmyndigheterna och av lärarkåren. Frågans föregående behandling
synes mig giva vid handen, att man i förevarande avseende också
kan tänka sig ett gott stöd från arbetsgivarna.

Givetvis bör det sörjas för att så vitt möjligt varken de unga eller
de, som hava att svara för deras skolgång, på grund av bristande kännedom
om vad författningen bjuder komma att fela mot bestämmelserna
om skolplikten. Redan i folkskolan böra därför barnen av läraren erhålla
upplysning om vad fortsättningsskolplikten innebär och vid sin avgång
från folkskolan böra de erhålla tydligt meddelande om när och hur deras
fortsättningsskolplikt skall fullgöras. Genom den lokala fortsättningsskolstyrelsen
bör gällande reglemente för fortsättningsskolorna inom distriktet
på lämpligt sätt spridas, och meddelanden om när fortsättningsskolkurs börjar
och om vilka som hava att infinna sig till densamma effektivt kungöras.

Kungl. Maj:ls Nåd. Proposition Nr 96. 217

Tillsynen över skolgången bör tydligen närmast tillkomma fortsättningsskolestyrelsen
inom distriktet. För att kunna utöva denna tillsyn
måste styrelsen hava att tillgå en tillförlitlig förteckning över de fortsättningsskolpliktiga.
Då en dylik förteckning uppenbarligen måste grunda
sig pa kyrkoböckernas anteckningar, synes dess uppgörande lämpligen böra
i komma den prästman, som har att ombesörja kyrkobokföringen. Detta
utesluter tydligen icke, att i skoldistrikt, där uppdraget skulle° bliva synnerligen
betungande, erforderligt biträde beredes honom. På grundval av
denna förteckning bör så skolstyrelsen, som ombesörjer införande i förteckningen
av nödiga anteckningar om huru de särskilda lärjungarna fullgöra
sin skolplikt, verka för att samtliga de fortsättningsskolpliktiga verkligen
också besöka fortsättningsskolan. I detta sitt arbete bör styrelsen

f.1Ve|y1S S*ö<^ k°s skolans lärare, hos arbetsgivare samt hos barnens

föräldrar och målsmän. För skolgångens närmare övervakande böra särskilda
tillsyningsman utses.

Utebliver lärjunge utan anmält giltigt förfall från skolan, bör läraren
gorå undersökning angående orsaken härtill och söka bringa missförhållandet
till rätta. Lyckas ej detta, skall han göra anmälan hos skolstyrelsen,
som genom sin ordförande, tillsyningsmannen eller annan lämplig
person bör försöka ordna saken i godo. Visar det sig, att verklig tredska
öle 1ooer> bör den, som har att ansvara för den försumliges skolvän o* av
styrelsen erhålla en allvarlig föreställning och varning, och styrelsen synes
även böra äga rätt att genom lämplig person avhämta den uteblivne till
skolan. Blotta utsikten till en sådan avhämtning kommer säkerligen att
verka avskräckande på dem, som vilja bliva borta.

Lyckas det icke att på nu nämnda sätt åstadkomma rättelse, böra
tydligen allvai sammare åtgärder kunna vidtagas. Från något håll har den
tanken framkastats, att man hos oss liksom i vissa främmande länder
skulle ålägga förfallolöst uteblivande från skolan med kännbara böter.
Det synes mig dock icke lämpjigt att särskilt beträffande fortsättningsskolan
införa en sådan nyhet. Åtminstone bör detta icke ske, förrän ett
förfaringssätt, som närmare står i överensstämmelse med vad som i förevarande
hänseende hos oss hittills tillämpats, visar sig vara verkningslöst.
Det synes mig därför vara mest ändamålsenligt att söka så lånad
sig gorå låter använda samma åtgärd, som i motsvarande fall tillämpas” i
fråga om folkskolans lärjungar, alltså barnens skiljande från hemmet och
utackordenng på föräldrars eller målsmäns bekostnad. Givetvis kommer
i åtskilliga fall målsmannen att bliva densamme som arbetsgivaren.

Jag delar den uppfattning, som uttalats av kommittén och som underst8
av såväl överstyrelsen som departementssakkunniga, att själva ordBihang
till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 87 käft. (Nr 96.) 28

218

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

ningen för nämnda åtgärders vidtagande icke bör vara så invecklad och långsam,
som nu är fallet beträffande folkskolan. Denna ordning med sina varningar
först inför pastor och sedan inför kyrkoråd synes mig i och för sig vara
föråldrad, och ännu mera opraktisk blir den i fråga om fortsättningsskolan
med dess korta undervisningstid. Har en föreställning och varning visat
sig fruktlös, synes den allvarliga åtgärden böra kunna utan dröjsmål tillgripas.

Jag vill emellertid ännu en gång framhålla, att man, då det
gäller att göra fortsättningsskolan allmänt besökt, icke har att så
mycket sätta sitt hopp till tvångsåtgärderna. Såsom jag förut betonat,
får man i stället lita till vårt folks laglydnad och till en alltmer växande
insikt om fortsättningsskolans betydelse och nytta. Jag vågar i detta hänseende
dela den av departementssakkunniga uttalade förhoppningen, att den
nya fortsättningsskolan kommer att visa sig bliva till sådant allmänt och
enskilt gagn, att den av kommunerna kommer att omfattas med offervilligt
intresse och att de unga självmant i densamma skola söka den hjälp med
avseende på sin fortsatta utbildning, som där erbjudes dem.

För övrigt vill jag åter erinra om vad jag redan upprepade gånger
uttalat, nämligen att den tillämnade reformen enligt min mening icke kan
tänkas förverkligad i ett enda slag utan först så småningom och att de
nya bestämmelserna böra tillämpas med all erforderlig varsamhet och
grannlagenhet, så att alla de medgivanden i fråga om deras efterlevnad,
som verkligen visa sig vara av behovet påkallade, också lämnas.

Slutligen har jag i fråga om skolplikten yttrat mig om de föränd- '',
ringar i lagen om arbetarskydd den 29 juni 1912, som bliva en nödvändig
följd av fortsättningsskolpliktens införande. Jag ansluter mig i detta hänseende
till departeinentssakkunnigas förslag, och enligt överenskommelse
med chefen för civildepartementet kommer förslag om dylika ändringars
vidtagande att föreslås till föreläggande för riksdagen.

5) Fortsättningsskolans förvaltning.

Folkunder- I sin framställning angående fortsättningsskolans förvaltning har folk undervisningskommittén

först framhållit, att fortsättningsskolan enligt
Folkskola dess mening i förvaltningshänseende bör så långt som möjligt sammanoch
fortsatt- hållas med folkskolan. Kommittén medgiver visserligen, att med yrkesniunder°la
synpunktens upptagande på fortsättningsskolans program man skulle
gemensam kunna tänka sig, att fortsättningsskolan skulle behöva en annan ledning
förvaltning. än f0iksk0ian. Kommittén finner dock icke några avgörande skäl före -

219

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

ligga för en strängt skild förvaltning av de båda olika skolformerna utan
förmenar som sagt, att den nuvarande gemensamheten bör bibehållas, så
långt detta är förenligt med tillvaratagandet av skolornas verkliga intressen.
Som skäl för denna sin mening anför kommittén följande:

Fortsättningsskolan är ju eu omedelbar överbyggnad på folkskolan
och såsom sådan ett led i det allmänna folkundervisningsväsendet. Den
har till sin förnämsta uppgift att främja sina lärjungars sedliga och intellektuella
utveckling samt deras utbildning till dugliga samhällsmedlemmar.
Om den också upptagit arbetskunskap i sin undervisningsplan, vill
den därför icke vara en ren yrkesskola. Det synes då vara fullt naturligt,
att den i förvaltningshänseende sammanhålles med andra anstalter för
folkuppfostran och folkundervisning, i all synnerhet med den allmänna
folkskolan. Härför tala jämväl rent praktiska skäl. Såsom förut framhållits,
är fortsättningsskolan i de bestå kommuner hänvisad till folkskolan
för erhållande ej mindre av lämpliga lärare än ock av ändamålsenliga
. lokaler. Skulle nu helt och hållet skilda förvaltningsorgan i de
olika instanserna handhava ledningen av de båda skolarterna, vore det
fara värt, att i det ena eller andra hänseendet skulle vid förvaltningen
uppstå svårigheter eller konflikter, som bleve till skada för fortsättningsskolans
utveckling. Kommittén har redan i sitt betänkande om överstyrelse
för folkundervisningsväsendet som sin åsikt uttalat, att fortsättningsskolan
borde ställas under samma centrala ledning som folkskolan och
dess övriga överbyggnader. Och på nyss angivna skäl vill kommittén
här framhålla lämpligheten av att det nämnda sambandet, med de modifikationer
som av förhållandena påkallas, upprätthålles även vid den lokala
ledningen samt på förvaltningens mellanstadier.

Härvid bör emellertid tillses, att den i särskild mening praktiska
läggning, kommittén velat giva åt fortsättningsskolan, icke genom möjligen
bristande sakkunskap hos de styrande organen äventyras. För fortsättningsskolans
utveckling i rätt riktning är det tvärtom, såsom kommittén
i ovannämnda betänkande ävenledes betonat, synnerligen viktigt, att det
praktiska arbetets män få tillfälle att medverka vid förvaltningen och
därvid göra sin sakkunskap och sina erfarenheter gällande. Av det följande
torde framgå, att kommittén vid avgivande av sina hithörande förslag
varit angelägen, att just denna synpunkt måtte komma till sin fulla rätt.

I överensstämmelse med den angivna ståndpunkten föreslår kommittén,
att kyrkostämma, respektive stadsfullmäktige, skulle äga att besluta
om fortsättningsskolors upprättande och förläggning samt om nödiga anslag
för undervisningens bedrivande. I likhet med vad som i motsvarande
fall gäller i fråga om folkskolan, skulle kyrkostämma i allmänhet

Forts&tt ningsskolans styrelse.

220 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

också besluta angående fortsättningsskolans lärotider. I stad, där folkskoleväsendet
lyder under stadsfullmäktige, skulle beslutanderätten i detta
hänseende tillkomma fortsättningsskolans kommunala styrelse, dock skulle
stadsfullmäktiges medgivande erfordras för lärokursens utsträckande utöver
360 undervisningstimmar.

Med synnerlig styrka betonar kommittén vikten av att den styrelse, som
inom kommunen skall handhava fortsättningsskolans angelägenheter, blir så
sammansatt, att densamma kommer att förfoga över nödig sakkunskap rörande
det praktiska arbete, kring vilket undervisningen i de särskilda skolorna
skall koncentreras. För vinnande av detta syfte anser kommittén det dock
icke erforderligt att i varje fall en särskild fortsättningsskolestyrelse skulle
finnas vid sidan av skolråd eller folkskolestyrelse. Härom anför kommittén:

I många kommuner torde just den praktiska sakkunskap, som behöves, redan
förefinnas inom vederbörande lokala skolmyndighet. Säkert är detta händelsen i de
flesta kommuner på den egentliga landsbygden. Den praktiska sakkunskap, som där
är av nöden, är kännedom om jordbruket och dess binäringar, och sådan kännedom
lärer i regel vara till finnandes till och med bos flertalet av ledamöterna i landsbygdens
skolråd. Att då tillskapa en ny styrelse i syfte att betrygga den praktiska sakkunskapens
inflytande på ärendenas behandling vore tydligen överflödigt.

I andra kommuner däremot kunna förhållandena vara sådana, att sakkunskap
på näringslivets område icke i erforderlig grad förefinnes inom den lokala folkskolemyndigheten.
I sådana kommuner är det givetvis av behovet påkallat, att fortsättningsskolans
ledning anförtros åt en särskild kommunal styrelse, där det praktiska
arbetets intressen bliva på lämpligt sätt företrädda. Ett annat skäl för tillsättandet
av dylik styrelse kan särskilt i större kommuner vara den omständigheten, att vederbörande
skolråd eller folkskolestyrelse, till följd av den krävande tillsynen och vården
om den egentliga folkskolan, saknar nödig tid för en omsorgsfull ledning jämväl av
fortsättningsskolan.

Att bestämma, huruvida särskild kommunal fortsättningsskolestyrelse skall tillsättas
eller icke, synes i varje fall kunna överlåtas åt vederbörande kyrkostämma
(stadsfullmäktige). Vad åter angår sättet för val av ledamöter i dylik styrelse, är det
av vikt, att formerna härvid bliva sådana, att det önskvärda samarbetet med folkskolans
lokala myndighet främjas. För vinnande av det syftet torde det vara lämpligt,
att skolrådet (folkskolestyrelsen) tillerkännes rätten att i den kommunala fortsättningsskolestyrelsen
utse det antal ledamöter, som är närmast över hälften. Övriga ledamöter
kunna väljas av kyrkostämman eller i städer med särskild folkskolestyrelse av stadsfullmäktige
och kyrkostämman (kyrkostämmorna) enligt de närmare författningsbestämmelser,
som härom må bliva utfärdade.

Vad kommittén anfört angående den kommunala skolstyrelsen sammanfattar
kommittén i följande punkter:

På landsbygden samt i stad, där folkskoleväsendet lyder under kyrkostämman,
handhaves den lokala ledningen av fortsättningsskolan av
skolrådet eller, där kyrkostämman så beslutar, av en fortsättningsskolesty -

221

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

relse, i vilken skolrådet utser det antal ledamöter, som är närmast över
hälften och kyrkostämman de övriga.

I stad. där folkskoleväsendet lyder under stadsfullmäktige, handhaves
den lokala ledningen av fortsättningsskolan av folkskolestyrelsen eller, där
stadsfullmäktige så besluta, av en fortsättningsskolestyrelse, i vilken folkskolestyrelsen
utser det antal ledamöter, som är närmast över hälften;
Övriga ledamöter väljas av stadsfullmäktige och kyrkostämma enligt de
närmare författningsbestämmelser, som må bliva utfärdade.

Där sådan särskild kommunal fortsättningsskolestyrelse tillsättes, böra
de väljande myndigheterna låta sig angeläget vara att tillse, att det praktiska
arbetets intressen bliva i styrelsen företrädda.

Kommittén anser emellertid, att det i vissa fall kan vara lämpligt,
att för vissa skolor utses särskilda styrelser stående under den gemensamma
fortsättningsskolestyrelsen. Vad kommittén i detta hänseende anfört
är av följande lydelse:

,sl,Geir> bestämmelser av föreslaget innehåll torde betryggande garantier kunna
erhållas or att näringslivets representanter skola komma att medverka vid fortsättningsskolornas
lokala ledning och att sålunda den allmänna erfarenhet och sakkunskap
rörande praktiskt arbete over huvud taget, som hos dem förefinnes, skall komma skolorna
till godo. Emellertid lärer detta icke under alla förhållanden vara till fyllest
i kommuner, dar fortsättaingsskolorna uppdelats med hänsyn till skilda yrken eller
sysselsättningar, torde nämligen i många fall för deras ledning erfordras en mera speciell
praktisk sakkunskap, än som tilläventyrs förefinnes inom den enligt förenämnda
grunder valda fortsättningsskolestyrelsen, en sakkunskap rörande just det slag av praktiskt
arbete, som utgör medelpunkten för varje särskild''skolas undervisning. Gäller
. t‘, ex‘ en fortsättningsskola med undervisning i husligt arbete, är det givet vis

i hog grad önskvärt, att på detta område erfarna och intresserade kvinnor tagas i
anspråk vid skolans ledning. År det vidare fråga om en industriell fortsättningsskola
aI ''v1S?v.-tyP i 6r en bandeisfortsättningsskola eller en hantverksfortsättningsskola, böra
på hithörande områden sakkunniga fackmän taga del i skolornas förvaltning. Nu
torde det, åtminstone vad de större kommunerna beträffar, icke vara lämpligt, att alla
de olika slag av praktiskt arbete, vartill de olika typerna av fortsättningsskolor hava
att taga hänsyn bliva företrädda inom en och samma styrelse. Kommittén anser
kartor, att i sådana kommuner, som ovan nämnts, må, då så befinnes nödigt, kunna
för varje skola eller grupp av skolor tillsättas en under den gemensamma fortsättningsskolestyrelsen
sorterande särskild styrelse, som med avseende på sin sammansättDing
motsvarar ovan angivna fordran.

Mera torde icke i författningsväg böra föreskrivas angående dessa särskilda styrelsers
sammansättning. Icke heller synes det vara lämpligt, att allmänna bestämmelser
uttardas med avseende på formerna för val av ledamöter i dylika styrelser. Olika förhållanden
på skilda orter kunna nämligen härutinnan påkalla skiljaktiga anordningar. Så kan det
i vissa kommuner befinnas ömkligt, att vederbörande yrkesorganisationer såväl bland
arbe sgivarna som arbetstagarna tillerkännas rätt att i styrelserna utse någon eller
några representanter. Ändamålsenligast torde därför vara, att hithörande bestämmelser
intagas i vederbörande kommuners fortsättningsskolreglementen.

Special styrelser.

222

Kungl. Moj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

Sin ståndpunkt sammanfattar kommittén sålunda:

I kommun, där fortsättningsskolorna uppdelats med hänsyn till skilda
yrken eller sysselsättningar, må, då så finnes nödigt, tillsättas en under
den gemensamma fortsättningsskolestyrelsen sorterande särskild styrelse
för varje skola eller grupp av skolor. Huru denna styrelse skall väljas
och vara sammansatt bör bestämmas i vederbörande reglemente; dock
skall i varje fall det praktiska arbete, som utgör medelpunkten för respektive
skolors undervisning, vara i sådan styrelse företrätt.

Inspektör
och överlärare.

Kommittén förordar vidare, att, där så befinnes erforderligt, må
kunna för fortsättningsskolan antagas inspektör och överlärare, vilkas skyldigheter
böra angivas i för dem avsedda instruktioner.

Ävenledes anser kommittén, att liksom nu är fallet beträffande de
vid folkskolan anställda lärarna också fortsättningsskolans lärare höra
äga rätt att utse en representant att närvara vid fortsättningsskolestyrelsens
sammanträden. Dock finner kommittén det i allmänhet icke vara
nödigt., att sådan representant utses, där fortsättningsskolans styrelse utgöres
av skolråd eller folkskolestyrelse och där den av distriktets hela lärarkår
utsedde representanten själv undervisar i fortsättningsskolan.

Då folkskolestyrelse handhar ledningen av kommunens fortsättningsskolor,
bör denna styrelse, enligt kommitténs . mening, äga rätt att för
handläggning av fortsättningsskolärenden inom sig utse särskilda nämnder.

I fråga om styrelsens åligganden yttrar kommittén:

Vad sedan angår deji kommunala fortsättningsskolestyrelsens åligganden
och befogenheter, synas dessa höra vara i huvudsak lika dem, som
för närvarande med avseende pa folkskolan tillkomma skolråd eller folkskolestyrelse.
I korthet angivet skulle alltså dessa åligganden och befogenheter
vara ungefär följande: att handhava värden om distriktets fortsättningsskolor
samt vaka över att de arbeta i överensstämmelse med givna
föreskrifter; att antaga och entlediga lärare vid fortsättningsskolorna; att
vaka över att lärarna fullgöra vad dem åligger och att över dem utöva
disciplinär myndighet; att åt lärare utfärda tjänstgöringsbetyg; att antaga
lokal fortsättningsskolinspektör eller överlärare och att för dem. upprätta
förslag till instruktioner; att övervaka de fortsättningsskolpliktigas skolgång
och i hithörande ärenden fatta beslut; att upprätta förslag till reglemente
och undervisningsordning för fortsättningsskolorna; att för dessa
skolor uppgöra eller fastställa bestämmelser, avseende rent lokala förvaltnings-
och regleringsbestyr (lokala skolbestämmelser); att, efter vidkommande
lärares hörande, besluta i frågor angående läro- och läseböcker, som
skola begagnas vid undervisningen; att fastställa arbetsordning lör de sär -

Ku t tgl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 86. 223

skilda fortsätta ingsskolorna; att bereda de ärenden rörande fortsättningsskolan,
_ som skola av kyrkostämman, resp. stadsfullmäktige, handläggas,
savida icke, enligt kyrkostämmans eller stadsfullmäktiges beslut, särskilda
personer därtill utsetts; samt att för varje år för fortsättningsskolan uppgöra
utgifts- och inkomstförslag.

I den nu citerade redogörelsen nämnes bland annat, att styrelsen
skulle hava att upprätta förslag till reglemente och undervisningsordning
för fortsättningsskolorna. Kommittén har nämligen ansett, att inom varje
skoldistrikt borde för fortsättningsskolorna finnas två olika bestämmelseurkunder,
dels att reglemente med stadganden om fortsättningsskolväsendets
allmänna anordning i kommunen samt om lärotiderna, dels en undervisningsordning
med stadganden rörande undervisningen och därmed närmast
sammanhängande frågor.

För de båda urkundernas innehåll lämnar kommittén följande närmare
redogörelse:

Beträffande först det egentliga reglementet skulle dess huvudsakliga
innehall kunna komma att röra sig exempelvis om nedannämnda punkter:
kommunens indelning i fortsättningsskolområden; antalet fortsättningsskolor
och deras förläggning; behövliga lärarkrafter; eventuellt anställda överlärare
och lokalinspektörer; den för lärjungarna obligatoriska undervisningstidens
längd, eventuellt dess utsträckning utöver 360 timmar; det huvudsakliga
angående undervisningstidens förläggning.

Den andra huvudgruppen av bestämmelser, den s. k. undervisning sordningen,
skulle komma att exempelvis innehålla: läroplaner med timfördelning
för de särskilda fortsättningsskolorna; närmare bestämmelser om ordning
och tukt; stadganden om skolplikt och skolgång; om giltigt förfall; bestämmelser
om grunderna för lärjungars uppflyttning till högre klass och om
avgang från fortsättningsskolan; vissa stadganden av mera instruktionsxnässig
natur, såsom närmare instruktioner för lokalinspektörer eller överlärare.

Innan kommittén går in på frågan, i vilken ordning de lokala bestämmelseurkunderna
för fortsättningsskolan höra uppgöras och fastställas,
har kommittén ansett sig böra något närmare behandla frågan om fortsättning
sskolans förvaltning på mellanstadiet. Kommittén kommer därvid
till det resultatet, att domkapitlen böra vara mellaninstanser i fråga om
fortsättningsskolor liksom i fråga om folkskolorna. En huvudsynpunkt
för kommittén vid bedömande av detta spörsmål har just varit det förut
betonade önskvärda sambandet mellan folkskola och fortsättningsskola, även
om kommittén icke kunnat undgå att finna, att domkapitlen i sin nuvarande

Bestämmelse urkunder.

Fortsätta ngsskolans
förvaltning
på
mellanstadiet.

Uppgörande
och fastställande
av reglemente
och
undervisnings
ordning.

224 Kungt. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

form, ej minst med avseende på förvaltningen av fortsättningsskolan, icke
kunna anses i alla avseenden motsvara de anspråk, som måste ställas på
ett förvaltningsorgan för ärenden tillhörande folkundervisningen. Att ställa
fortsättningsskolan direkt under folkskolöverstyrelsens ledning och administration
finner kommittén visserligen kunna vara till fördel ur synpunkten
av sakkunnig och enhetlig behandlig av fortsättningsskolärendena men
anser sig dock icke kunna förorda en dylik anordning särskilt med hänsyn
till det stora antal ärenden, som skulle komma att betunga överstyrelsen
samt till strävandet att åstadkomma nödig decentralisation i skolförvaltningen.

Vad sedan angår uppgörande och fastställande av reglemente och
undervisningsordning, föreslår kommittén, att förslag till bada dessa urkunder
skulle upprättas av vederbörande lokala skolmyndighet, efter lärarpersonalens
hörande och sedan kyrkostämman (stadsfullmäktige) fattat erforderliga
beslut, varefter reglementet, sedan förslaget granskats av folkskolinspektören,
skulle fastställas av domkapitlet, under det att undervisningsordningen
efter att yttranden avgivits av folkskolinspektör och domkapitel,
skulle fastställas av folkskolöverstyrelsen.

Vad kommittén sålunda föreslagit innebär en avvikelse från vad som
gäller i fråga om folkskolan. För denna skall finnas blott ett reglemente,
vilket motsvarar fortsättningsskolans både reglemente och undervisningsordning.
Detta reglemente fastställes i sin helhet av domkapitlet. Den
likheten med vad kommittén förordat i fråga om fortsättningsskolans bestämmelseurkunder
finnes dock, att därest folkskolinspektör och domkapitel
stanna i olika mening beträffande sådana bestämmelser i folkskolans
reglemente, som svara mot den för fortsättningsskolan föreslagna undervisningsordningen,
skall ärendet hänskjutas till folkskolöverstyrelsen för
avgörande. Som skäl för att kommittén nu ansett sig böra föreslå en
annan ordning än den, som är stadgad angående folkskolan, anför kommittén
huvudsakligen, att för bedömande av fortsättningsskolans undervisningsplaner
och vad som med dem hör samman, det skulle vara till
största fördel att äga tillgång till den särskilda sakkunskap på hithörande
område, som kan förväntas bliva tillförsäkrad folkskolöverstyrelsen. Att
utrusta de olika domkapitlen med särskilda sakkunniga för de olika områden,
som skulle ingå i fortsättningsskolans undervisning, syntes kommittén
icke kunna ifrågasättas.

Att kommittén emellertid räknar därmed, att svårigheter kunde befaras
uppstå vid tillämpning av den ordning, kommittén sålunda förordat,
framgår av följande dess uttalande:

225

billigt. Maj:/* Noll. Proposition Nr 96.

Kommittén inser visserligen, att de olika förhållanden, som skola ordnas
genom bestämmelse!'' i de nu berörda bada författningsurkunderna,
reglementet och undervisningsordningen, stundom kunna inom de särskilda
skoldistrikten sta i det n ii ra beroende av varandra, att det kan komma
att erbjuda svårigheter att giva dem slutlig fastställelse genom skilda förvaltningsorgan,
och att ett och annat av det. som här tänkts böra ingå i
den ena författningsurkunden, i det enskilda fallet kan visa sig vara av
njitur att hellre höra tillhöra den andra. Men då det av skäl, som i det
föregående blivit framhalta, icke gärna låter sig göra att överlämna under*
visningsordningens fastställande till distriktsstyrelserna, får man lita till
att lämpliga former för samarbetet mellan de olika förvaltningsorgan, som
tagas i anspråk för de båda författningarnas utformande och fastställande,
skola kunna utfinnas.

Mot att domkapitel och länsstyrelser fortfarande komma att handlägga
besvärsmål rörande fortsättningsskolan bär kommittén icke någon erinran
att göra, ej heller mot att länsstyrelserna även framgent, sedan vederbörande
folkskolinspektör avgivit yttrande, granska rekvisitioner av statsbidrag
för lärares avlöning samt besluta angående statsbidragets ^anordnande.

. ^ a(l slutligen angar fortsättningsskolans inspektion, erinrar kommittén

till att börja med^ därom, att folkskolöverstyrelsen enligt sin instruktion
har att, i den man det är möjligt, utöva omedelbar inspektion av fortsättningsskolorna.
Kommittén antager, att en sådan omedelbar inspektion
tran överstyrelsens sida pa grund av dess mångahanda andra göromål endast
i mycket ringa omfattning kan komma att äga rum och håller fördenskull
före, att styrelsens huvuduppgift beträffande inspektionen måste
bliva att leda och sammanhålla den inspektionsverksamhet, som med avseende
pa fortsättningsskolan kan komma att utövas gonom andra personer.

Denna verksamhet bör enligt kommitténs åsikt fortfarande huvudsakligen^
tillkomma folkskolinspektörerna. Att anställa en särskild inspektionskar
för fortsättningsskolorna synes kommittén framför allt av ekonomiska
hänsyn, vara otänkbart. För vissa slag av fortsättningsskolor, nämligen
industriella och hantverksfortsättningsskolor, soin äro förbundna med skolverkstad,
samt fortsättningsskolor med praktisk undervisning i husligt arbete,
förordar dock kommittén särskild fackinspektion, vilken skulle under
överstyrelsens ledning utövas av sakkunniga personer.

. I fråga om den tillsyn över kristendomsundervisningen, som enligt §
63 i folkskolestadgan tillkommer församlingarnas prästerskap, anser komBihang
till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 87 höft. (Nr 96.) 29

Besvärsmål
m. m.

Inspektion.

Myndig heterna.

226 Kung!. MajUs Nåd. Proposition Nr Hd.

mittén förslaget om fortsättningsskolan icke behöva påkalla någon förändring.

Myndigheterna hava i sina uttalanden mera sällan gått något närmare
in på frågan om fortsättningsskolans förvaltning.

Största uppmärksamhet har ägnats spörsmålet om fortsättning sskolornas
centrala ledning, beroende på detta spörsmåls samband med förhållandet
mellan fortsättningsskolan och lärlingsskolan. Då jag i det föregående
utförligt yttrat mig angående denna angelägenhet, anser jag mig här blott
behöva hänvisa till vad jag förut (sid. 139—142) anfört.

En annan detalj i kommitténs förslag beträffande förvaltningen har
också på åtskilliga håll mött gensägelse!'', nämligen förslaget om förfarandet
vid de lokala bestämmelseurkundernas uppgörande och fastställelse. Man
har funnit uppdelningen i reglemente och undervisningsordning onödig''och
opraktisk samt ansett, att den av kommittén föreslagna gången för undervisningsordningens
fastställande skulle utan motsvarande nytta betunga
folkskolöverstyrelsen med en hel mängd ärenden.

Folkskolöv erstyr elsen har i sitt utlåtande i det allra mesta anslutit sig
till kommitténs förslag i förevarande hänseende.

Överstyrelsen betonar sålunda betydelsen av att fortsättningsskolan i
förvaltningshänseende sammanhålles med folkskolan i fråga om både den
lokala förvaltningen, förvaltningen å mellanstadiet och den centrala ledningen.

Vad angår den lokala förvaltningen har överstyrelsen intet att invända
mot att kyrkostämma och stadsfullmäktige erhålla en beslutande myndighet
i fråga om fortsättningsskolan motsvarande den, som de redan äga beträffande
folkskolan.

Såsom deras viktigaste befogenheter härutinnan nämner överstyrelsen:.
beslut om antalet fortsättningsskolor och lokaler för dessa, beslut om antalet
lärare och om lärarnas avlöningsförhållanden, beviljande i övrigt av
erforderliga anslag samt val av ledamöter i fortsättningsskolans lokalstyrelse.

Angående fortsättningsskolans lokalstyrelse yttrar överstyrelsen:

Den närmaste tillsynen och ledningen i fråga om ett skoldistrikts fortsättningsskolor
bör givetvis handhavas av en styrelse för dessa skolor. Överstyrelsen kan dock
lika litet som kommittén finna det nödvändigt, att inom samtliga skoldistrikt särskild
fortsättningsskolestyrelse bringas till stånd. De flesta skoldistrikten äro belägna på
landsbygden, och inom ett stort antal av dessa kommer att finnas blott ett ringa fåtal
fortsättningsskolor, i många fall blott eu enda. I sådana skoldistrikt har då även det

227

Kungl. Maj:ls Nåd. Proposition AV idi.

egentliga folkskoleväsendet eu mycket begränsad omfattning. Under dylika omständigheter
synas fortsättningsskolans angelägenheter lämpligen kunna överlämnas åt skolrådet.
I detta torde å den egentliga landsbygden redan förefinnas den sakkunskap på
jordbrukets område, som är önskvärd för ledningen av en fortsättningsskola med undervisningen
samlad kring jordbruket. Det torde i dylika små skoldistrikt ofta bliva
svårt att få lämpliga personer lör två skolstyrelser, varför ock, om skilda styrelser
anordnades, medlemmarna i båda nog i huvudsak bleve desamma. Då i ett stort antal
skoldistrikt'' sålunda anordningen med två skilda styrelser ej skulle medföra några
egentliga fördelar utan blott försvåra förvaltningen, synes det överstyrelsen vara ändamålsenligast,
att, såsom kommittén föreslagit, det överlåtes åt distriktet att självt bestämma,
huruvida särskild fortsättningsskolestyrelse skall tillsättas eller icke, allenast
det tillses, att yrkesinsikten och de praktiska intressena i varje fall bliva i vederbörlig
mån representerade.

Angående grunderna för valet av särskild fortsättningsskolestyrelse kan överstyrelsen
ansluta sig till kommitténs förslag. Vad beträffar den viktiga frågan om det praktiska
arbetets representation i de kommunala skolstyrelserna har överstyrelsen i ett
före^ende sammanhang yttrat, att i den allmänna lagstiftningen för fortsättningsskolan
måhända blott ett mera generellt stadgande härom kunde upptagas men
att i de särskilda distriktens reglementen i många fall borde kunna givas närmare föreskrifter
i sådant hänseende. Särskilt synes det önskligt, att på orten möjligen förekommande
sammanslutningar av yrkesmän, såsom hantverks- och handelsföreningar, bliva
företrädda i styrelsen. Att intresserade representanter för de yrken, till vilka fortsättningsskolorna
hänföra sig, anlitas för medverkan i skolornas ledning ligger emellertid,
såsom förut framhållits, till den grad i sakens natur, att man, även då detaljbestämmelser
om styrelsernas sammansättning saknas, torde kunna förutsätta, att styrelserna bliva
lämpligt sammansatta. De beslutande kommunala korporationerna hava ju förut åt
sig anförtrodda val av nämnder och styrelser för olika ändamål, och erfarenheten torde
icke giva vid handen, att den frihet, som de härvid i regel äga, ger anledning till
missförhållanden.

^ Vad kommittén föreslagit angående särskilda styrelser för vissa fortsättningsskoTor,
angående lokala inspektörer för fortsättningsskolorna, angående lärarkårens representerande
i styrelsen, angående särskilda nämnder inom densamma samt angående
den kommunala fortsättningsskolestyrelsens åligganden och befogenheter synes överstyrelsen
i allt huvudsakligt vara välbetänkt. En närmare granskning av hithörande förslag
torde icke behöva företagas förrän i samband med utarbetandet av ny författning
för fortsättningsskolan.

Om förvaltningen på mellanstadierna har överstyrelsen gjort följande
uttalande:

Det skulle enligt överstyrelsens uppfattning innebära en allt för stark centralisation,
om fortsättningsskolornas lokala styrelser skulle omedelbart sortera under den centrala ledningen.
Såväl fortsättningsskolväsendets stora omfattning och fordran på anpassning efter
förhållandena i olika delar av landet som ock önskvärdheten över huvud av en tillbörlig
decentralisation i förvaltningen framkallar behovet av administrativa mellaninstanser.

Kommittén har uttalat sig för att domkapitlen fortfarande skulle vara mellaninstanser
för fortsättningsskolorna liksom för folkskolorna, och häremot har med ett eller
annat enstaka undantag ingen gensaga blivit gjord i de avgivna officiella yttrandena.
Överstyrelsen anser sig böra biträda kommitténs förslag i detta avsende, även om översty -

228

Kunjl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr !J6.

relsen delar kommitténs uppfattning, att domkapitlen, såsom varande i främsta rummet
kyrkostyrelser, åtminstone i sin nuvarande form icke kunna anses vara speciellt lämpade
för handhavandet av fortsättningsskolans angelägenheter. Då inga andra för ändamålet
lämpliga styrelseorgan finnas att tillgå och då det ej kan hliva fråga om att
skapa en särskild mellaninstans för fortsättningsskolan, synes den förut betonade samhörigheten
mellan folkskola och fortsättningsskola motivera, att samma myndighet å
mellanstadiet har att taga befattning med båda dessa skolors administration. Visserligen
torde den speciella sakkunskap, som yrkessynpunktens upptagande i fortsättningsskolan
kräver, mera sällan vara till finnandes inom domkapitlen. Överstyrelsen har
för sin del icke förbisett detta förhållande och återkommer i det följande till denna
fråga. Angående den särskilda befogenheten med avseende på fortsättningsskolorna,
som skulle tillkomma domkapitlen, skall överstyrelsen ävenledes närmare uttala sig
längre fram i detta utlåtande. Överstyrelsen vill bär blott framhålla, att domkapitlen
vid sin handläggning av ärenden rörande fortsättningsskolan höra få all möjlig hjälp
av statens folkskolinspektörer, vilka givetvis måste komma att få ganska mycken befattning
med fortsättningsskolorna.

I fråga om folkskolöverstyrelsens egen allmänna befattning med fortsättningsskolorna
gör överstyrelsen blott följande erinran om vad som i detta
hänseende är föreskrivet i överstyrelsens instruktion.

Folkskolöverstyrelsens allmänna uppgift beträffande fortsättningsskolorna
är redan angiven i dess instruktion. Enligt denna (§ 4) skall det
beträffande fortsättningsskolor särskilt åligga överstyrelsen: 1) att, i den
mån sådant är möjligt, utöva omedelbar inspektion över dessa skolor;
2) att utarbeta organisationsplaner för olika skoltyper; 3) att verka för
upprättande av nya och, då så befinnes vara av nöden, för omorganisation
av redan befintliga skolor och att därvid träda i förhandling med vederbörliga
myndigheter och med representanter för skilda yrken och ortsin-.,
tressen; 4) att i den ordning, som kan bliva föreskriven, handlägga frågor
rörande de särskilda skolornas läroplaner; samt 5) att tillse, att skolorna
utrustas med erforderlig undervisningsmateriell.

Utförligast uttalar sig överstyrelsen emellertid om de lokala bestämnielseurkunderna
för fortsättningsskolan. Om dessa urkunder yttrar
överstyrelsen först i allmänhet:

En viktig sida av frågan om förvaltningen, särskilt med hänsyn
till folkskolöverstyrelsens och domkapitlens förhållande i administrativt
avseende, är frågan om lokala bestämmelseurkunder för de olika skoldistriktens
fortsättningsskolor. Frågan härom är, såsom kommitténs framställning
nogsamt giver vid handen, förknippad med svårigheter, som påkalla
särskild uppmärksamhet.

I första hand uppställer sig det spörsmålet, huruvida sådana lokala
bestämmelseurkunder äro av behovet påkallade. För de fortsättningsskolor,
som för närvarande finnas, upptagas särskilda bestämmelser i distrik -

229

Kuiit/l. Maj:tx l‘rapoxition AV 90.

tens folkskolercglcmenten. Då särskilda bestämmelser redan nu anses
Itc] lövliga, torde behovet därav ännu mera framträda, när dessa skolor
erhålla en betydligt mera omfattande och från folkskolan mera avskild
organisation. Dylika bestämmelser torde bliva erforderliga ej mindre för
skolornas styrelser och lärare samt för lärjungarna och deras målsmän än
för dem, som skola å statens vägnar utöva ledning och kontroll av fortsätfningsskolväsendet.
Några svårigheter att redan nu angiva de viktigare
bestämmelser, som böra ingå i en sådan urkund, torde icke förefinn as, och
kommittén har för sin del påpekat, om vilka spörsmål sådana bestämmelser
i främsta rummet böra röra sig (Bet. sid. 173).

Då det alltså synes vara tydligt, att särskilda lokala bestämmelseurkunder
för fortsättningsskolorna böra bringas till stånd, torde nästa fråga
bliva, huruvida det skall överlämnas åt de kommunala skolmyndigheterna
att själva helt och hållet ombesörja dessa urkunders tillkomst eller huruvida
prövning och gillande av någon statsmyndighet måste anses erforderlig.
överstyrelsen måste för sin del liksom kommittén ansluta sig till det
senare alternativet. Då fortsättningsskolorna ovedersägligen äro ämnade
att tillgodose ett viktigt statsintresse, vilket också skulle taga sig uttryck
i jämförelsevis rikliga bidrag av statsmedel till dessa skolor, synes det
också vara nödvändigt, att från statens sida genom dess organ tillses, att
de lokala stadgandena komma att stå i överensstämmelse med de av staten
givna allmänna föreskrifterna och utgöra en riktig tillämpning av dessa.
Men lika viktig är i denna fråga den synpunkten, att genom medverkan
av statens organ större säkerhet vinnes, att de lokala bestämmelserna
komma att på bästa sätt motsvara sitt ändamål.

Sedan överstyrelsen sålunda konstaterat behovet av lokala bestämmelseurkunder
och uttalat sig för att dessa skola fastställas av någon
statsmyndighet, övergår överstyrelsen till att närmare utreda frågan, åt
vem denna fastställelse bör anförtros, varom överstyrelsen anför:

De statsmyndigheter, som kunna komma i fråga, då det gäller prövning och fastställelse
av ifrågavarande urkunder, äro tydligen, i överensstämmelse med vad som i
det föregående blivit uttalat, domkapitleu och folkskolöverstyrelsen. Man kan då i
detta avseende tänka sig, att uppdraget i fråga anförtros antingen enbart åt domkapitlen
eller enbart åt folkskolöverstyrelsen eller ock på lämpligt sätt fördelas mellan
båda.

För uppdragets överlämnande åt domkapitlen talar ju det förhållandet, att domkapitlen
för närvarande i det hela taget hava att pröva och fastställa reglementena
för folkskolorna. Det må dock kunna ifrågasättas, huruvida det ur sakens egen synpunkt
sett vore önskligt, att folkskolöverstyrelsen i förevarande viktiga angelägenhet
icke skulle få befattning med de nya fortsättningsskolorna. Dessa skolors särskilda
uppgifter och egenartade beskaffenhet synas göra det önskligt, att de komma att stå i

230

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

mera omedelbart förhållande till den centrala skolledningen, än folkskolorna kunna
göra, något som ju ock funnit uttryck i överstyrelsens instruktion. Det kan ock erinras
därom, att överstyrelsen redan genom den befattning överstyrelsens medlemmar hittills
haft med frågan om fortsättningsskolväsendets omorganisation, därunder även tillfälle
givits till förhandlingar med representanter för skilda grenar av det praktiska arbetslivet,
äger en viss förtrogenhet med de olika sidorna av den föreliggande betydelsefulla
angelägenheten. Härtill kommer, att, såsom förut antytts, å folkskolöverstyrelsens
stat uppförts ett särskilt anslag, avsett att möjliggöra, att överstyrelsen måtte vid
sig kunna binda personer med den tekniska eller i allmänhet praktiska sakkunskap,
som för handläggning av till fortsättningsskolorna hörande ärenden särskilt skall bliva
behövlig. Såsom överstyrelsen i det föregående framhållit, bör dessutom den centrala
administrationen av fortsättningsskolan framdeles så ordnas, att vissa ärenden rörande
de yrkesbestämda fortsättningsskolorna behandlas gemensamt av folkskolöverstyrelsen
och de centrala förvaltningsorganen för de områden av näringslivet, till vilka skolorna
genom sin undervisning hänföra sig (sid. 84). Den sakkunskap, som sålunda på olika
sätt bör komma att finnas hos den centrala ledningen, bör, synes det, i så stor utsträckning
som möjligt komma fortsättningsskoleväsendet till godo. Nu måste emellertid prövningen
och stadfästelse!! av de lokala bestämmelseurkunderna och därmed i förbindelse
stående förhandlingar och samarbete med de lokala skolmyndigheterna komma att
bliva en av de viktigaste faktorerna i arbetet för de nya fortsättningsskolornas tillkomst
och organisation, varför ock den sakkunskap på området, som kan vara till finnandes
hos den centrala ledningen och dess särskilda sakkunniga, skulle komma att i väsentlig
grad undandragas detta arbete, om folkskolöverstyrelsen uteslötes från befattningen
med urkundernas prövning och fastställelse.

Vad överstyrelsen nu haft anledning anföra synes med styrka tala för att den
centrala ledningen icke uteslutes från arbetet med granskningen av de lokala bestämmelseurkunderna.
Därmed vill överstyrelsen dock icke hava sagt, att någon befogenhet
i detta avseende icke skulle tillkomma domkapitlen. Dessas ställning som mellaniustanser
synes icke vara förenlig med en sådan anordning, att eu så betydelsefull del
av fortsättningsskolornas förvaltning som den ifrågarande skulle gå dem förbi.

Överstyrelsen övergår därefter till en granskning av kommitténs förslag
i förevarande avseende samt yttrar:

Resultatet av det nu sagda skulle alltså bliva, att befattningen med
de lokala urkundernas prövning och fastställelse borde tillkomma både
domkapitlen och folkskolöverstyrelsen. Detta förutsätter tydligen en lämplig
fördelning av deras befogenhet i det förevarande avseendet.

Det kunde då ligga närmast att följa den av kommittén inslagna
vägen och tänka sig en uppdelning av de lokala bestämmelserna på två
urkunder, av vilka den ena underställdes domkapitlet, den andra överstyrelsen.
Enligt kommitténs förslag skulle i varje distrikt finnas dels ett
reglemente för fortsättningsskolorna, vilket skulle prövas och fastställas
av vederbörande domkapitel, dels en undervisningsordning för samma skolor,
vars prövning och fastställelse skulle tillkomma folkskolöverstyrelsen.
Reglementets stadganden skulle avse skolornas yttre anordning, undervis -

Kungl. Moj:ts Säd. Proposition Nr 96. 231

mngsordningen åter det, soin mera direkt rörde själva arbetet i skolorna.
För eu sådan anordning tala visserligen åtskilliga skäl, av kommittén angivna
dels i det föreliggande betänkandet, dels i det av kommittén tidigare
avgivna betänkandet om en skolöverstyrelse, och man kunde eldigt överstyrelsens
mening måhända tänka sig den åsyftade uppdelningen verkställd
på lämpligare sätt än det av kommittén föreslagna.

Den erfarenhet, som överstyrelsen under sin verksamhet haft tillfälle
göra med avseende på folkskolärenden av motsvarande beskaffenhet,
har emellertid bibragt överstyrelsen den bestämda meningen, att en uppdelning
av de lokala bestämmelserna på olika urkunder, avsedda att underställas
olika myndigheter, innebär mera en tilltalande teoretisk än eu
ändamålsenlig praktisk lösning av frågan och att varje sådan uppdelning
är olämplig. Man kommer därvid allt för lätt att åtskilja sådant, som
rätteligen hör tillsamman och som därför rätteligen bör behandlas i ett
sammanhang.

Överstyrelsen anser sålunda, att de lokala bestämmelserna för fortsättningsskolorna
böra i likhet med motsvarande bestämmelser för folkskolorna
sammanhållas i en enda urkund, ett reglemente för fortsättningsskolorna.

Sedan överstyrelsen sålunda uttalat sig för blott en enda lokal bestämmelseurkund
för fortsättningsskolan, nämligen ett reglemente, upptager
överstyrelsen till skärskådande frågan om huru detta reglemente
bör prövas och fastställas. Överstyrelsen kommer därvid till det resultatet,
att icke alla reglementen kunna underställas överstyrelsens prövning utan
framhåller nödvändigheten av eu decentralisation i förevarande hänseende.
Därom yttrar överstyrelsen:

Om man således å ena sidan utgår från den uppfattningen, att de lokala bestämmelserna
ej böra med avseende på vissa delar prövas av en myndighet och med avseende
på andra delar av en annan myndighet, och å andra sidan fasthåller, att varken
domkapitlet eller folkskolöverstyrelsen bör utestängas från befattning med ärenden,
som avse sådana bestämmelser, synes man närmast vara ställd inför den nödvändigheten
att låta den samlade bestämmelseurkunden, reglementet, komma både under vederbörande
domkapitels och under folkskolöverstyrelsens prövning.

Överstyrelsen måste emellertid känna sig synnerligen tveksam om lämpligheten av
en anordning, enligt vilken reglementena från samtliga skoldistrikt i riket skulle göras
till föremål för granskning och fastställelse av den centrala styrelsen.

I första rummet måste överstyrelsen fästa sig vid den stora omfattningen av det
arbete, som därvid skulle komma att påvila överstyrelsen. Skoldistrikten i landet uppgå
till ett antal av omkring 2,400, och allt efter som nya skolor upprättas eller andra
ändringar ske i skolförhållandena, böra reglementena undergå revision. Överstyrelsen
håller visserligen före, att kvantiteten av arbetet icke bör vara avgörande för omdömet
om vilka ärenden som skola komma under överstyrelsens handläggning. Fordrar ären -

232

KungI. ilaj;ts Nåd. Proposition Nr 96.

denas natur, att de behandlas av den centrala myndigheten, bör detta också ske, då
ju allenast det, som prövas vara till skolväsendets bästa, bör vara i främsta rummet
avgörande. I den utveckling statsmakterna varit angelägna att bereda åt de centrala
styrelserna i allmänhet och icke minst åt dem bland dessa, vilka i likhet med folkskolöverstyrelsen
hava omfattande sociala intressen att vårda, finner överstyrelsen också ett
stöd för den förvissningen, att, i den mån överstyrelsens arbetsuppgifter ökas, de erforderliga
arbetskrafterna skola ställas till dess förfogande. Men uppenbart är, att
genom den ifrågavarande anordningen fortsättningsskolorna skulle komma att i jämförelse
med de övriga områden, som tillhöra överstyrelsens verksamhetskrets, i allt för
hög grad taga överstyrelsens tid och krafter i anspråk.

Det är emellertid ej blott hänsynen till kvantiteten av det arbete, som inom överstyrelsen
skall utföras, utan ej mindre hänsynen till överstyrelsens huvudsakliga uppgifter,
som är ägnad att vålla betänksamhet gent emot en genom centralisering av
ärendenas handläggning framkallad tillväxt i antalet till ämbetsverket inlöpande ärenden.
Överstyrelsen måste söka att till eu viss grad begränsa sin befattning med enskildheterna
av skolväsendet för att kunna med framgång ägna sig åt dettas mera omfattande
spörsmål. Och lika önskligt som det är, att överstyrelsen må äga tillfälle att
ingripa även i enskildheter, där dess hjälp påkallas eller en central myndighets avgörande
är av nöden, lika önskligt är, att överstyrelsen icke tages i anspråk för ärenden,
som kunna på ett tillfredsställande sätt ombesörjas av lokala eller provinsiella organ.

Slutligen är att erinra om de övriga menliga verkningar, som i allmänhet taget
måste anses förbundna med eu alltför utsträckt centralisering av skolväsendets administration
och som här icke torde behöva närmare påpekas.

För att åstadkomma deri erforderliga decentralisationen och ändå bevara
överstyrelsen vid det inflytande, som bör tillkomma densamma, anser
överstyrelsen det lämpligt, att blott vissa reglementen komma att gå upp
till överstyrelsen för fastställelse, och anför i detta avseende:

Av sådana skäl som de nu antydda har det synts överstyrelsen böra tagas i allvarligt
övervägande, huruvida icke, utan att viktigare intressen åsidosättas, någon viss
begränsning skulle kunna göras beträffande överstyrelsens befattning med fortsättningsskolornas
reglementen, även om en dylik begränsning näppeligen lär kunna vidtagas, utan
att den i ett eller annat avseende kommer att innebära en viss inkonsekvens. Något
annat sätt att vinna en begränsning torde, så vitt överstyrelsen kan se, härvid icke
kunna ifrågakomma än att låta reglementena för vissa skoldistrikt stanna hos domkapitlen
såsom fastställande myndighet och låta endast de övriga gå vidare för att slutgranskas
och fastställas av folkskolöverstyrelsen.

Det gäller då att finna eu norm för en sådan uppdelning.

Närmast till hands synes det ligga att tänka sig överstyrelsens direkta medverkan
vid den fortsatta undervisningens ordnande erforderlig i fråga om skoldistrikt med ett
mera mångskiftande och invecklat fortsättningsskolväsen. Ett sådant fortsättningsskolväsen
skulle väl i allmänhet uppstå inom de folkrikare och tätare bebyggda skoldistrikten,
där näringslivet, som ju komme att bilda grundvalen för fortsättningsskolornas gestaltning,
är mera mångsidigt och utvecklat. Det är ock särskilt i dylika distrikt, som
yrkesbestämda fortsättningsskolor av utpräglad typ kunna väntas uppkomma, och det är
ju framför allt för dessa skolor, som anlitande av inom överstyrelsen förefintlig sakkun -

Kuncjl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr DO. 233

skap skulle komma i fråga och medverkan av andra centrala ämbetsverk kunde bliva
erforderlig.

En stor svårighet uppstår emellertid, då man söker avskilja de skoldistrikt, som
bär åsyftas. Ett åtskiljande efter ett visst antal invånare eller ett visst antal fortsättningsskolpliktiga
barn skulle för det avsedda syftet säkerligen icke visa sig ändamålsenligt.
Överstyrelsen bar därför ansett sig böra söka finna eu annan indelningsgrund
och bar därvid stannat vid den tanken, att eu åtskillnad skulle kunna grundas på olikheten
mellan skolorna själva.

Tvivelsutan komma vissa skolor att i sin organisation och verksamhet stå ganska
nära de nuvarande fortsättningsskolorna. Detta gäller i främsta rummet ersättningsskolorna
och dessutom, om ock i mindre män, de »allmänna» fortsättningsskolorna. Annorlunda
blir givetvis förhållandet med de fackliga fortsättningsskolorna. Det skulle då
kunna tänkas, att reglementen, som avsåge skolor av det förra slaget, prövades av domkapitlen,
vilka hava att fastställa reglementariska bestämmelser för de nuvarande fortsättningsskolorna,
under det att reglementen för skolor av det senare slaget båge fastställas
av folkskolöverstyrelsen.

Det ligger emellertid i öppen dag, att det icke går att strängt upprätthålla eu
dylik uppdelning. I många skoldistrikt komma utan tvivel att finnas skolor tillhörande
båda grupperna. Men givetvis måste det, såsom förut är framhållet, för varje skoldistrikt
i regel finnas ett enda reglemente för samtliga dess fortsättningsskolor, varför
icke heller i det fall, att skolor av båda grupperna voi’e för handen inom ett distrikt,
detta distrikts reglementariska bestämmelser för den fortsatta undervisningen torde
kunna göras beroende av två olika myndigheters beslut utan måste fastställas av en
och samma myndighet. Utgår man då från att reglementen för de yrkesbestämda fortsättningsskolorna
skulle undergå prövning hos folkskolöverstyrelsen, måste konsekvensen
bliva, att så snart i ett skoldistrikt funnes någon yrkesbestämd fortsättningsskola,
reglementet för detta skoldistrikt skulle fastställas av överstyrelsen, även om där funnes
skolor av annan typ.

För den nu senast skisserade ordningen synas goda skäl föreligga, om man nämligen
utgår från den förutsättningen, att folkskolöverstyrelsens direkta medverkan måste
anses erforderlig i fråga om samtliga yrkesbestämda fortsättningsskolor. Det är emellertid
att märka, att man enligt denna anordning endast fått en relativt liten del av
fortsättningsskolorna avsöndrad och således endast i jämförelsevis ringa mån nått det
föreliggande syftet.

Det är därför önskvärt, att man må kunna avsöndra även någon eller några grupper
av de fackliga fortsättningsskolorna.

Bland dessa är det särskilt två typer, som i detta sammanhang komma i betraktande,
emedan de kunna väntas få stor utbredning och komma att finnas just i distrikt,
där även ersättningsskolor och allmänna fortsättningsskolor bliva tillfinnandes, nämligen
fortsättningsskolor för kvinnlig ungdom i anslutning till det husliga arbetet samt jordbruksfortsättningsskolor.
Därest dessa skoltypers förhandenvaro i ett skoldistrikt skulle
hava till följd, att distriktets reglemente skulle undergå prövning och fastställelse av
folkskolöverstyrelsen, finge denna fortfarande behandla det vida övervägande antalet
reglementen.

Vad nu de fortsättningsskolor beträffar, vilka samla sin undervisning kring det
husliga arbetet, d. v. s. kvinnlig slöjd och huslig ekonomi, torde näppeligen kunna
göras gällande, att de skulle vara av sådan natur, att deras reglementen måste prövas
av central myndighet. Såväl kvinnlig slöjd som huslig ekonomi hava länge förekommit

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 87 höft. (Nr 96.) 30

234

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

i våra folkskolor, utan att deras förekomst medfört några större svårigheter vid administrationen,
och den undervisning, som däri förekommit, kan i stort sett anses hava
varit tillfredsställande ordnad. Det är överstyrelsens mening, att dessa ämnens upptagande
i en fortsättningsskola endast i undantagsfall skall behöva medföra behovet av
att den slutliga behandlingen av distriktets skolreglemente förlägges till den centrala
myndigheten.

Jordbruksfortsättningsskolan däremot innebär i fråga om sin läroplan något nytt
och oförsökt, och det är klart, att många skäl tala för att reglementena från skoldistrikt,
där denna skoltyp förekommer, underställas folkskolöverstyrelsen. Likväl måste överstyrelsen,
med hänsyn till nödvändigheten att i något avsevärdare mån vinna den åsyftade
begränsningen i överstyrelsens befattning med skolreglementena, anse det synnerligen
önskligt, att sådant underställande ej måtte bliva regel. Överstyrelsen tror icke
heller, att detta är behövligt. Hela den omgivning, vari eu jordbruksfortsättningsskola
befinner sig, innebär en viss kontroll på dess ändamålsenliga anordning, och den fackinsikt,
som man vill skall finnas i fortsättningsskolornas lokalstyrelser, bör j distrikt,
där jordbruksfortsättningsskolor förekomma, bliva ganska starkt företrädd. Ävenledes
torde folkskolinspektörerna, om vilkas befattning med fortsättningsskolorna överstyrelsen
i det följande skall yttra sig, lättare än i fråga om andra yrkesbestämda fortsättningsskolor
kunna göra sig förtrogna med de förhållanden, som äro av särskild betydelse för
jordbruksfortsättningsskolorna.

Det bör vidare — och detta gäller såväl om jordbruksfortsättningsskolorna som
om de till det husliga arbetet anslutna fortsättningsskolorna — ihågkommas, att den
åtgärd, som här är i fråga: granskning och fastställelse av reglemente, icke innebär
något ingående på enskildheter i undervisningsplanen, helst de ifrågavarande skolorna
i större utsträckning än övriga torde komma att ansluta sig till normalplanen. När
det blir fråga om allmänna bestämmelser för dessa skolor eller anvisningar i särskilda
fall beträffande undervisningen, är det givetvis från folkskolöverstyrelsen sådana bestämmelser
eller anvisningar skola utgå, och därvid skall i synnerlig grad behov föreligga
av all den sakkunskap, som genom medverkan av annan central styrelse och biträde
av vederbörande fackbildade konsulenter kan komma ärendena till del. Likaså böra de
ifrågavarande skolorna komma i åtnjutande av den sakkunniga inspektion, av vilken
de i likhet med andra fackliga fortsättningsskolor äro i behov. Slutligen böra enligt
överstyrelsens åsikt även reglementena för ifrågavarande skolor komma under folkskolöverstyrelsens
prövning i det fall, då domkapitlet finner sig icke kunna godkänna av
folkskolinspektören gjort yrkande angående deras innehåll.

I enlighet med vad överstyrelsen nu anfört vill överstyrelsen för sin
del föreslå, att endast beträffande skoldistrikt, i vilka sådana yrkesbestämda
fortsättningsskolor förekomma, som i sin undervisning hänföra sig till industri,
hantverk eller handel, reglementena skola prövas och fastställas av
folkskolöverstyrelsen. — Genom en dylik ordning kommer man i själva
verket till den begränsning, som i närmaste hand framstår såsom den naturliga
men som av praktiska skäl ej synes kunna bringas till stånd, nämligen
begränsningen till städer och industrisamhällen eller i allmänhet
orter med mera komplicerade förhållanden. Industri-, hantverks- och
handelsfortsättningsskolor kunna väntas uppstå just i skoldistrikt med en

Kung}. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96. 235

talrikare och mera samlad befolkning och med ett mera mångsidigt och
utvecklat näringsliv.

I anslutning till vad överstyrelsen sålunda anfört föreslår överstyrelsen
följande ordning för reglementenas prövning och fastställelse:

Under förutsättning att vad överstyrelsen sålunda föreslagit angående
frågan om prövningen och fastställelsen av de reglementariska bestämmelserna
för fortsättningsskolorna vinner gillande, skulle gången av reglementenas
behandling i huvudsak komma att bliva följande:

Sedan inom distriktet nödiga grundläggande beslut blivit fattade och
förslag till reglemente blivit i vederbörlig ordning uppgjort, insändes förslaget
till folkskolinspektören, som efter verkställd granskning med eget
yttrande översänder detsamma till domkapitlet. Domkapitlet har då tydligen
att undersöka, om med hänsyn till de typer av skolor, som inom
distriktet i fråga skola förekomma, reglementet skall för stadfästelse stanna
hos domkapitlet eller om det skall gå vidare till överstyrelsen. I förra
fallet meddelar domkapitlet fastställelse, varefter reglementet tillställes
överstyrelsen för kännedom. I senare fallet däremot översänder domkapitlet
reglementsförslaget jämte inspektörens och sitt eget yttrande till
överstyrelsen, som har att pröva och stadfästa detsamma.

Enligt överstyrelsens mening bör emellertid, såsom överstyrelsen
nyss anfört, även i förra fallet reglementsförslaget under visst förhållande
underställas folkskolöverstyrelsen, nämligen därest domkapitlet vid sin behandling
av detsamma finner sig icke kunna godkänna yrkande i frågan, som
blivit framställt av folkskolinspektören i det yttrande över förslaget, som
av honom bör ingivas till domkapitlet. En dylik ordning äger motsvarighet
i vad numera är stadgat angående fastställelse av folkskolereglemente.

Överstyrelsen övergår sedan till att uttala sig angående ordningen
för besvärsmål. Härom anför överstyrelsen:

överstyrelsen anser sig även böra yttra något om den ordning, vari
besvär över beslut angående den fortsatta undervisningen skola anföras.
Det torde vara självfallet, att domkapitlet liksom förut blir den första besvärsinstansen.
Det synes dock överstyrelsen icke vara riktigt, om folkskolöverstyrelsen,
därest den i förut angiven omfattning skulle få att handlägga
ärenden rörande den fortsatta undervisningen, icke direkt finge något
att göra med besvärsmålen. Överstyrelsen skulle i så fall tydligen komma
att utestängas från ett viktigt inflytande på fortsättningsskolväsendets ledning,
då ju dessa måls utgång ofta kommer att få prejudicierande betydelse.
Och även vid dessas handläggning synes den erfarenhet överstyrelsen förvärvat
böra tillgodogöras. Ett tillbörligt inflytande för folkskolöverstyrelsen

236

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

i detta hänseende synes lämpligen kunna vinnas genom den anordningen,
att överstyrelsen insättes som besvärsinstans mellan domkapitlet och Kungl.
Maj:t. En liknande ordning torde böra tillämpas även i sådana fall, då
Kungl. Maj:ts befallningshavande har att i första hand pröva besvären
eller då prövningen åligger Kungl. Maj:ts befallningshavande och domkapitlet
gemensamt.

Till sist upptager överstyrelsen frågan om fortsättningsskolans inspektion
och yttrar sig därom på följande sätt:

I förevarande sammanhang vill överstyrelsen även beröra frågan om
inspektionen av fortsättningsskolorna. Redan av i det föregående gjorda
uttalanden torde framgå, att enligt överstyrelsens mening folkskolinspektörerna
i allmänhet skola hava den närmaste inspektionen om hand. De
böra alltså under överstyrelsens inseende öva tillsyn även över fortsättningsskolväsendet,
tillse att gällande författningar efterlevas och, så långt
det är dem möjligt, övervaka arbetet i fortsättningsskolorna och främja
dessa skolors utveckling. Vid sina besök i de olika skoldistrikten böra de
fördenskull taga noggrann kännedom om ifrågavarande skolors tillstånd
och behov samt lämna de råd och anvisningar angående skolornas organisation
och verksamhet, som de finna vara av nöden. Liksom hittills
bör det tillkomma folkskolinspektörerna att granska och vitsorda rekvisitioner
av statsbidrag till fortsättningsskolorna, och det är tydligt, att detta
uppdrag, om fortsättningsskolan blir obligatorisk, kommer att bliva av
betydligt större omfattning än för närvarande. Såsom i det föregående
blivit framhållet, skulle folkskolinspektören vidare medverka vid upprättandet
av skolor och utarbetandet av reglementen för den fortsatta undervisningen.

Det är uppenbart, att arbetet med fortsättningsskolorna skall, om föreliggande förslag
blir genomfört, i betydlig grad taga folkskolinspektörens tid och krafter i anspråk.
Man måste därför göra sig den frågan, om folkskolinspektörerna kunna utöver de uppgifter,
som för närvarande tillkomma dem, jämväl åtaga sig dessa ökade göromål, eller
med andra ord, om det nuvarande antalet folkskolinspektörer räcker till även för inspektionen
av de framtida fortsättningsskolorna. Skulle det visa sig, att de krafter
folkskolinspektionen nu förfogar över icke skulle vara tillräckliga jämväl för de nya uppgifterna,
bleve alltså en ökning av inspektionsområdenas antal behövlig.

I sitt över folkundervisningskommitténs betänkande om folkskolinspektionen den 3
mars 1914 avgivna underdåniga utlåtande yttrade överstyrelsen angående rikets indelning i
inspektionsområden bland annat följande. »Även överstyrelsen skulle finna det synnerligen
fördelaktigt, om mindre områden än de av kommittén föreslagna kunde erhållas.
Härigenom skulle inspektörerna säkerligen lättare bliva i stånd att fylla sin uppgift
såväl att öva kontroll som att giva råd och ledning. Överstyrelsen finner därför med
hänsyn särskilt tagen till folkmängdens tillväxt och skolväsendets allmänna utveckling
det ligga i sakens natur, att det antal områden, som nu föreslagits, icke kan innebära

237

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

en slutgiltig lösning. A andra sidan vill dock överstyrelsen instämma med kommittén
däruti, att, enligt vad erfarenheten givit vid handen, även med det nu framlagda förslaget
eu verksam inspektion kan åstadkommas.»

Av detta utlåtande framgår, att, om överstyrelsen ock ansåg sig kunna vänta en
någorlunda effektiv inspektion med det av kommittén föreslagna antalet inspektörer,
eller 34, överstyrelsen dock helst velat föreslå ett större antal. Den erfarenhet, som
vunnits under den korta tid folkskolinspektionen i sin förändrade gestaltning varit i
verksamhet, är visserligen för litet omfattande för att överstyrelsen skall hava kunnat
bilda sig eu bestämd uppfattning om möjligheten för inspektörerna att fylla de många
och betydelsefulla uppgifter, som enligt deras instruktion åligga dem, men redan nu
är det dock klart för överstyrelsen, att inspektionsområdenas jämförelsevis stora omfattning
i detta hänseende lägger betydande hinder i vägen. Svårigheterna för inspektörerna
att hinna med allt, som tillhör dem, hava givetvis blivit än större på grund av
den utveckling på folkskoleväsendets område, som för närvarande är att iakttaga, en
utveckling, som i ej oväsentlig grad har sin orsak just i den genomförda förändringen
i folkskolinspektionen men också i de nya grunderna för statsbidrag till folk- och småskolor.
Skola nu inspektörerna kunna göra sin tillbörliga insats i den omdaning av
fortsättningsskoleväsendet, som ifrågasättes, synes det överstyrelsen vara nödvändigt, att
de, om de ej skola tvingas att åsidosätta andra viktiga uppgifter, erhålla någon minskning
i sina områden. Något bestämt förslag i fråga om ökningen av antalet inspektionsområden
anser sig överstyrelsen för närvarande icke böra framlägga.

Även om folkskolinspektörerna skola hava att å statens vägnar öva
den närmaste kontrollen och tillsynen över fortsättningsskolorna, får detta
icke hindra, att de yrkesbestämda fortsättningsskolorna, i den mån så befinnes
nödvändigt, bliva föremål för särskild fackinspektion.

Det synes överstyrelsen redan av ekonomiska skäl icke kunna ifrågasättas
att, såsom föreslagits av bl. a. domkapitlet i Kalmar, anställa särskilda
fackinspektörer av olika slag inom varje folkskolinspektörsområde
eller att binda sådana inspektörer vid domkapitlen. I likhet med kommittén
anser överstyrelsen, att de förutnämnda till den centrala ledningen
knutna sakkunniga skola utöva den ifrågavarande inspektionen. Skulle det
komma att visa sig, att de vid överstyrelsen omedelbart anställda inspektörerna
ej räcka till för ändamålet, bör man taga i övervägande, huruvida
även särskilda inspektörer för olika delar av landet böra anställas i sådana
fack, som företrädesvis förekomma i fortsättningsskolornas undervisning.

De departementssakkunniga ställa sig beträffande fortsättningsskolans
förvaltning och inspektion på samma ståndpunkt som folkskolöverstyrelsen.
Det är endast i ett par detaljfrågor, som de giva uttryck åt en avvikande
mening. Sålunda anse de, att fortsättningsskolans lärare under alla omständigheter
böra utse en representant att närvara vid fortsättningsskolestyrelsens
sammanträden, samt framhålla, att, därest kristendomskunskap

Departe mentssakkun niga.

238

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

i enlighet med deras förslag icke skulle komma att upptagas som fristående
ämne i fortsättningsskolan, prästerskapets rätt och plikt att i denna
skola övervaka kristendomsundervisningen tydligen komme att bortfalla.

De sakkunnigas yttrande i fråga om förvaltning och inspektion är av
följande lydelse:

»''Beträffande fortsättningsskolans förvaltning ansluta vi oss till folkundervisningskommitténs
uttalande, att fortsättningsskolan, såsom varande
ett led i det allmänna folkundervisningsväsendet, bör sammanhållas med
övriga anstalter för folkuppfostran och folkundervisning. Mot kommitténs
förslag till bestämmelser i fråga om fortsättningsskolans lokala och centrala
ledning ävensom förvaltningens melhmstadier liava vi intet väsentligt
att erinra. Dock synes den av folkskolöverstyrelsen föreslagna ordningen
med avseende på prövning och fastställelse av fortsättningsskolornas
reglementen (folkskolöverstyrelsens utlåtande, sid. 92—100) vara att
föredraga framför kommitténs förslag.

Vi vilja med särskild styrka framhålla nödvändigheten därav, att, såsom
kommittén också föreslagit, representanter för näringslivet och det
praktiska arbetet få tillfälle att medverka vid fortsättningsskolornas administration
och därvid göra sin sakkunskap och erfarenhet gällande. Av
synnerlig vikt är även, att ett fruktbärande samarbete kommer att äga
rum med närstående utbildningsanstalter. Finnes sålunda inom samma
kommun såväl yrkesbetonad fortsättningsskola som däremot svarande lärlings-
eller yrkesskola, bör samarbete mellan dem åstadkommas, t. ex.
därigenom, att någon representant för ifrågavarande praktiska yrke insättes
såsom ledamot i båda skolornas styrelser.

Folkskolöverstyrelsen har i sitt utlåtande föreslagit, att sådana frågor,
som beröra den yrkesbetonade undervisningen i fortsättningsskolan, böra
i vissa i författningsväg bestämda avseenden handläggas av folkskolöverstyrelsen
gemensamt med det eller de centrala verk, med vilkas förvaltningsområden
de stå i samband, samt närmare angivit grunderna för ordnandet
av ett dylikt samarbete. Vi vilja för vår del ansluta oss till
detta förslag och få därför hänvisa till överstyrelsens utlåtande (sid. 84
— 85).

Folkundervisningskommittén föreslår, att en av de vid fortsättningsskolan
anställda lärarna skall av de övriga utses till representant med
rätt att deltaga i fortsättningsskolestyrelsens sammanträden, men bifogar den
inskränkningen, att dylik representant icke skulle vara erforderlig i de
fall, då fortsättningsskolans styrelse utgöres av skolråd eller folkskolestyrelse
och den av distriktets hela lärarkår utsedde representanten själv
undervisar i fortsättningsskolan. Vi hålla dock före, att denna inskränk -

239

Kungl. Alajtis Nåd. Proposition Nr 96.

ning i rätten för fortsättningsskolans lärare att utse egen representant i
styrelsen bör utgå ur förslaget, enär det eljest skulle kunna inträffa, att
fortsättningsskolan bleve representerad av en lärare, vars verksamhet endast
till oväsentlig del folie inom denna skolas arbetsområde.

I fråga om inspektionen av fortsättningsskolorna uttalar folkundervisningskommittén,
att särskilt sådana industriella och hantverksfortsättningsskolor,
som äro förbundna med skolverkstad, samt fortsättningsskolor med
praktisk undervisning i husligt arbete böra vara underkastade fackinspektion
samt att denna fackinspektion bör under överstyrelsens ledning utövas
av sakkunniga personer. Enligt vårt förmenande vore det önskvärt,
att all vid fortsättningsskolan förekommande undervisning i arbetskunskap
ställdes under sådan fackinspektion. Då detta emellertid skulle kräva anställande
av ett jämförelsevis stort antal inspektörer och sålunda medföra
betydande kostnader, torde detta önskemål icke för närvarande kunna
förverkligas. En verksam kontroll på ifrågavarande undervisning skulle
dock kunna vinnas därigenom, att den lokala styrelsen lämnade någon
av sina sakkunniga medlemmar i särskilt uppdrag att övervaka densamma.

Om kristendomsundervisningen, i enlighet med vårt förslag, icke kommer
att upptagas såsom ett fristående ämne på fortsättningsskolans undervisningsplan,
bortfaller givetvis den rätt och skyldighet att öva uppsikt
över denna undervisning, som eljest skulle tillkommit församlingens
prästerskap.»

Om fortsättningsskolan skall kunna komma att på ett lyckligt sätt
anordnas och utvecklas och dess program att under ändamålsenliga former
genomföras, kommer uppenbarligen att i väsentligaste grad bliva
beroende av det sätt, varpå dess förvaltning ordnas. Det är de förvaltande
organen, som skola sörja för att skolor uppstå och sedan alltjämt
leda och stödja dessas verksamhet, så att de förmå att på bästa sätt
fylla sin viktiga uppgift. Det ligger därför synnerlig vikt därpå, att frågan
om fortsättningsskolans förvaltning får den möjligast bästa lösning.

Såsom en huvudgrundsats vid förvaltningens ordnande vill jag först
framhålla, att man därvid bör så långt som möjligt anlita sådana
för uppgiften lämpliga organ, som redan finnas, för att tillgodogöra
sig den administrativa erfarenhet och sakkunskap, som de
förfoga över. Vad man redan har känner man bättre till, och tillskapandet
av nya förvaltningsformer, där detta icke är oundgängligen nödvändigt,
kan lätt medföra onödiga kostnader. Å andra sidan ligger det
emellertid i öppen dag, att en ny organisation kan för sin förvaltning
kräva nya organ. Om detta efter en sorgfällig prövning visar sig

Departe mentschefen.

Allmänna
grunder angående
fortsättningsskolans
förvaltning''.

240

Sambandet
mellan folkskolans
och
fortsättningsskolans
förvaltning.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.]

vara fallet på förevarande område, böra dylika organ givetvis bringas till
stånd. Vill man saken, måste man också skaffa medlen.

Om ännu en synnerligen viktig grundsats beträffande förvaltningsspörsmålets
ändamålsenliga lösning anser jag mig emellertid böra erinra,
innan jag går närmare in på själva frågan. Jag syftar på den grundsatsen,
att de personer, som skola få hand om skolans vård och
ledning, böra besitta erforderlig sakkunskap och erfarenhet inom
det område, där de skola verka. I förevarande fall behöves det hos
ledningen tydligen allmän administrativ insikt och övning men också god
förtrogenhet med olika sidor av undervisningsväsendet och icke minst erfarenhet
inom näringslivet och det medborgerliga livet, om skolan skall
kunna förverkliga det för densamma uppställda programmet. Då allt
detta näppeligen kan förväntas vara för handen hos en och samma person,
blir det, såsom jag redan i det föregående haft tillfälle betona, en
viktig uppgift vid förvaltningens ordnande att åstadkomma samverkan mellan
olika krafter, sä att de olika slagen av erforderlig sakkunskap bliva på
lämpligt sätt företrädda.

Såsom allmän synpunkt för ordnandet av fortsättningsskolans förvaltning
har med styrka framhållits vikten av att det nu förehntliga sambandet
mellan folkskola och fortsättningsskola på detta område måtte bevaras.
Denna synpunkt har mött endast mycket få motsägelser. Särskilt betydelsefullt
synes mig vara, att de departementssakkunniga, bland vilka ju
funnits representanter för olika yrken, enhälligt anslutit sig till den av
kommittén framställda och av folkskolöverstyrelsen understödda synpunkten,
att vid förvaltningens gestaltning sambandet mellan folkskola och
fortsättningsskola måtte bibehållas.

Även för mig framstår det som synnerligen angeläget, att detta samband
icke må brytas. Det synes mig därför böra eftersträvas att så långt
sig göra låter för fortsättningsskolans förvaltning anlita de krafter, som
hava folkskolans ledning sig anförtrodd. Att så sker överensstämmer tydligen
med den av mig här ovan hävdade grundsatsen, att man bör
anknyta till vad man redan har. Jag tror också, att man hos dem,
som hava folkskolans angelägenheter om hand, har att förvänta både
intresse och sakkunskap i fråga om fortsättningsskolan. Detta synes mig
bland annat framgå av de utförliga och innehållsrika utredningar i frågan,
som framlagts av folkundervisningskommittén och av folkskolöverstyrelsen.
Det blir uppenbarligen närmast dessa fullständiga utredningar, som komma
att ligga till grund, då det blir fråga om att i verkligheten utforma
det nya fortsättningsskoleprogrammet. Att för vården av fortsättnings -

241

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr .96''.

skolans angelägenheter kyn behövas sakkunskap av annat slag, än när det
gäller folkskolan, har jag redan förut i unnat sammanhang starkt betonat.
Men jag är förvissad om att detta behov skall kunna tillbörligen tillgodoses
även med bibehållande av det samband, varom här är fråga. Den
viktigaste synpunkten i förevarande avseende synes mig dock vara, att
folkskola och fortsättningsskola, även med sina olikheter beträffande lärjungarnas
ålder och undervisningens innehåll, i alla fall i stort sett hava
en gemensam uppgift att fylla.

I enlighet med den allmänna ståndpunkt jag nu angivit, vill jag förorda,
att för värden av fortsättningsskolans angelägenheter så
långt som möjligt på samtliga förvaltningsstadier användas
samma organ, som hava folkskolans ledning om hand.

Inom skoldistrikten böra alltså de grundläggande besluten angående fortsättningsskolan
fattas av kyrkostämman eller i vissa distrikt av stadsfullmäktige,
nämligen där lagen den 25 juni 1909 angående folkskoleväsendet
i vissa städer vunnit tillämpning. Dessa korporationer skulle sålunda hava
att fatta beslut om fortsättningsskolors upprättande och bevilja de för
dessa. skolor erforderliga kommunala anslag, och inför dem skulle också
redovisning för de. beviljade medlen ske. Ett av deras viktigaste uppdrag
skulle givetvis bliva att utse ledamöter i den styrelse, som skulle hava
fortsättningsskolans angelägenheter om hand.

_ Det synes mig vara synnerligen välbetänkt att icke föreskriva, att i
varje skoldistrikt skall linnas en särskild fortsättningsskolestyrelse. Det överensstämmer
ju med den ovan angivna grundsatsen, att man så långt ske
kan skall begagna sig av redan förefintliga organ, i detta fall skolråd eller
folkskolestyrelse. I skoldistrikt med icke alltför omfattande skolväsen
torde den styrelse, som ombesörjer folkskolans angelägenheter, också kunna
övertaga fortsättningsskolans. Det skulle där i allmänhet vara ett slöseri
med tid och krafter att ordna det på annat sätt. I regel äro nog ärendena
icke flera än att de kunna behandlas vid ett och samma sammanträde,
och de kommunala förtroendemän, åt vilka folkskolans vård och ledning
överlämnats, äro nog både villiga och skickade att övertaga vården
och ledningen av fortsättningsskolan. De skoldistrikt det här gäller äro
väl i allmänhet belägna på landsbygden, och de yrkesbestämda fortsättningsskolor,
som där kunna tänkas uppstå, få i regel sin undervisning i
arbetskunskap knuten antingen till jordbruk eller till husligt arbete. Det är
ju en känd sak, att i våra skolråd på landsbygden sakkunskapen på jordbrukets
område nästan alltid är mycket väl företrädd. Och tillgång på
lämpliga personer hemmastadda i husligt arbete torde icke saknas. Om

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 87 höft. (Nr 96.) 31

Den lokala
förvaltningen.

242

Kutig!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

sådana personer mera allmänt Unge plats i skolråden, skulle detta säkerligen
bliva till nytta för flickornas undervisning icke blott i fortsättningsskolan
utan också i folkskolan. Men även i fråga om städer och industrisamhällen
har erfarenheten visat, att man är angelägen att i skolrådet insätta
representanter för olika områden inom det praktiska livet, vartör det mycket
väl kan tänkas, att man även i dylika samhällen kan finna det fördelaktigt
att låta skolrådet få hand även om fortsättningsskolans ledning.

Detta utesluter dock, enligt mitt förmenande, icke, att skoldistrikten
böra få frihet att tillsätta en särskild fortsättningsskolestyrelse, där detta
anses vara till fördel för skolväsendet. Denna ordning kan tydligen förväntas
i allmänhet komma till stånd i större städer och andra samhällen
med ett mera omfattande skolväsen. På dylika ställen komma väl pregel
att finnas fortsättningsskolor av flera olika typer, varför det också där
uppstår ett särskilt behov att i fortsättningsskolestyrelsen få representanter
för flera olika yrken, vilket sannolikt underlättas, om man får välja personer
uteslutande med hänsyn till fortsättningsskolan.

Där fortsättningsskolan kommer att fördela sig på ett ^synnerligen
stort antal typer, torde det bliva svårt att i en enda styrelse få tillräckligt
antal representanter för de olika yrkena. Då det dock under alla omständigheter
med hänsyn till enhetlighet och sammanhållning i ledningen blir
nödvändigt, att samtliga fortsättningsskolor stå under en enda gemensam
styrelse, synes det mig vara ett lyckligt grepp att under denna styrelse
ställa specialstyrelser för olika typer av skolor. Därigenom blir det ju
också tillfälle att taga i bruk flera för skolan intresserade krafter med
särskild sakkunskap var på sitt område.

För vidmakthållande av sambandet mellan folkskolans och fortsättnmgsskolans
ledning även där en särskild fortsättningsskolestyrelse komme att
finnas, har kommittén föreslagit, att skolråd, respektive folkskolestyrelse,
skulle äga utse det antal ledamöter i fortsättningsskolestyrelsen, som vore
närmast över hälften. Häremot har jag icke något att invända. Ej heller
mot den anordningen, att i skoldistrikt, där skolväsendet lyder under kj r
kostämman, denna skulle hava att välja de övriga ledamöterna i fortsättningsskolans
särskilda styrelse. Däremot kan jag icke instämma i kom
mitténs förslag, att i stad, där skolväsendet lyder under stadsfullmäktige,
valet av de ledamöter, som icke bleve utsedda av folkskolestyrelsen, skulle
ske delvis av stadsfullmäktige och delvis av kyrkostämman. Det synes
mig icke nödigt, att för en sådan styrelse, som givetvis ofta kommer att
bestå av ett jämförelsevis litet antal ledamöter, anlita tre olika valkorporationer.
Därtill kommer, att det bleve svårt att i författningsväg
så reglera antalet, att stadsfullmäktige och kyrkostämma vardera

243

Kung!. Majds Nåd. Proposition Nr 90.

alltid linge välja lika många. En sådan reglering skulle också lägga band
på skoldistriktets möjlighet att självt bestämma antalet efter föreliggande
behov. Mig förefaller det därför vara bäst, att de ledamöter, som icke utses
av folkskolestyrelsen, komma att väljas av stadsfullmäktige. Kyrkostämman
bleve ju ändå icke utan inbytande, då den har att utse ett visst antal av
ledamöterna i folkskolestyrelsen, vilken ju skulle välja det största antalet.

Bestämmelser angående ordningen för valet av fortsättningsskolestyrelse
och vad därmed står i sammanhang, torde böra ingå i de författningar,
som innehålla föreskrifter om val av skolråd och folkskolestyrelse, alltså
i förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd och i
lagen angående folkskoleväsendet i vissa städer. Jag ämnar därför föreslå
framläggande för riksdagen av förslag till nödiga ändringar i nämnda
författningar.

I fråga om ordförandeskapet i den särskilda fortsättningsskolestyrelsen,
synes det mig icke vara skäl att införa något slags självskrivenhet, utan
förefaller det mig vara lämpligast, att nämnda styrelse, i likhet med vad
som nu gäller om folkskolestyrelse, tillerkännes rätt att själv för varje år
inom sig utse både ordförande och vice ordförande.

Vad angår de befogenheter och skyldigheter, vilka tillkomma den styrelse,
som får hand om fortsättnings skolans lokala ledning, får jag hänvisa till vad
kommittén anfört.

Det är tydligt, att dessa befogenheter och skyldigheter ävensom vad
i övrigt gäller om fortsättningsskolans organisation, förvaltning och verksamhet
behöva närmare regleras genom särskilda författningsbestämmelser,
vilka lämpligen synas kunna upptagas i en för fortsättningsskolan utfärdad
allmän stadga i likhet med vad som skett beträffande folkskolan.

Då denna stadga givetvis icke kan tillräckligt avpassas efter de vitt
skilda förhållanden, som kunna råda å olika orter, blir det tydligen nödvändigt
att liksom för folkskolan inom de olika skoldistrikten få till stånd
särskilda bestämmelser, vilka bland annat böra närmare reglera de uppgifter,
som skola tillkomma för särskilda skolor eller grupper av skolor tillsatta styrelser.
Till frågan om dessa lokala bestämmelser återkommer jag längre fram.

Mot förslaget, att för ledningen av fortsättningsskolan må kunna antagas
kommunal inspektör eller överlärare, har jag icke någon erinran att
göra. Givetvis blir det väl i regel så, att samma lokalinspektör får befattning
med såväl distriktets folkskolor som dess fortsättriingsskolor,
och detta även om skilda styrelser för de båda skolarterna komma att
finnas. I allmänhet komma väl också överlärarna att bliva gemensamma
för båda slagen av skolor.

Därest för ett distrikts fortsättningsskolor särskild inspektör eller

244

Förvaltningen
på mellanstadiet.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

överlärare skall finnas, bör givetvis i fråga om dylika befattningshavares
tillsättning gälla detsamma, som numera enligt nådiga kungörelsen den
22 september 1917 om ändrad lydelse av § 8 mom. 4, § 10 mom. 2 och
§ 32 i förnyade nådiga stadgan den 10 december 1897 angående''* folkundervisningen
i riket gäller i fråga om tillsättning av sådana befattningshavare
vid folkskolan. Befattningen bör alltså officiellt ledigkungöras och
ansökningshandlingarna av vederbörande lokalstyrelse insändas till folkskolöverstyrelsen
för inhämtande av yttrande angående de sökandes lämplighet,
innan lokalstyrelsen gör sitt val. Instruktioner för ifrågavarande befattningshavare
böra i överensstämmelse med vad som enligt nyssnämnda kungörelse
är stadgat på folkskolans område fastställas av folkskolöverstyrelsen.

Att de vid fortsättningsskolan anställda lärarna skola tillerkännas rätt
att genom en representant vara företrädda vid den lokala styrelsens sammanträden
samt att denna representant skall hava rätt att deltaga i överläggningarna
och, om han så vill, få sin avvikande mening antecknad till
protokollet, finner jag vara självklart med hänsyn till vad som redan i
detta avseende är stadgat beträffande folkskolans lärare. Jag ställer mig
härvid på de departementssakkunnigas ståndpunkt, att lärarna vid fortsättningsskolan
i varje skoldistrikt, där fortsättningsskolor äro inrättade, böra
få rätt att utse sin egen representant. Detta hindrar givetvis icke, att representanten
i ett mycket stort antal fall, särskilt inom de små skoldistrikten,
i verkligheten torde komma att bliva densamma för både fortsättningsskolans
och folkskolans lärare.

Redan i det föregående har jag antytt min anslutning till kommitténs
ståndpunkt även i det avseendet, att sambandet mellan folkskolan och
fortsättningsskolan måste medföra gemensam förvaltning också på mellanstadiet,
vilket innebär, att domkapitlen skola fungera som mellaninstanser
i administrativt hänseende för fortsättningsskolan likaväl som för folkskolan.
Givetvis delar jag den av kommittén och folkskolöverstyrelsen uttryckta
uppfattningen, att domkapitlen, såsom de äro sammansatta, i viktiga avseenden
icke kunna besitta den sakkunskap, som för handläggningen av ärenden
angående fortsättningsskolan kan befinnas erforderlig. Domkapitlens
ledamöter, biskop och domprost samt antingen läroverkslektorer eller teologie
professorer, kunna uppenbarligen icke i allmänhet förväntas hava
förvärvat sig någon speciell erfarenhet inom det område, varom här är fråga.

Det skulle därför tvivelsutan varit önskvärt, att man för fort-ättningsskolans
förvaltning kunnat påräkna mera lämpliga mellaninstanser. Detta
gäller emellertid enligt min mening även i fråga om folkskolans administra -

245

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr !)<>.

tion. Att en ändring i detta hänseende erkänts vara av nöden framgår därav,
att frågan om domkapitlens ombildning för närvarande är föremål för
utredning. Då det en gång blir fråga om att fatta beslut med anledning
av de förslag, som den för ifrågavarande utredning tillsatta kommittén kan
komma att framlägga, blir givetvis en av de viktigaste uppgifterna att för
folkundervisningsväsendets administration å mellanstadiet tillskapa ändamålsenliga
organ. Att på frågans nuvarande stadium beträffande fort-ättningsskolan
göra någon avvikelse från den ordning, som i förevarande hänseende
nu gäller, synes mig icke vara möjligt utan att föregripa lösningen av
det viktiga och invecklade spörsmål, som jag nu berört, och det torde väl
icke heller behöva dröja så länge, innan detta spörsmål i sin helhet kan
föreligga till avgörande.

Den utvägen att tillsvidare låta fortsättningsskolan utan anlitande av
någon mellaninstans lyda mera direkt under den centrala ledningen kan
knappast vara tillrådlig. Detta skulle å ena sidan enligt min mening
innebära en alltför stark centralisering av hithörande ärenden och å andra
sidan betunga den centralmyndighet det här gäller, nämligen folkskolöverstyrelsen,
med alltför många detaljfrågor, som skulle kunna alltför mycket
inkräkta på överstyrelsens övriga uppgifter.

Att fortsättningsskolans centrala ledning efter mitt förmenande bör ligga De“ör^"Jrftla
hos folkskolöverstyrelsen, har jag redan förut i annat sammanhang utvecklat. ningen.

Vad angår överstyrelsens befattning med fortsättning sskolans administration
har i det föregående i samband med redogörelsen för överstyrelsens utlåtande
angivits, vad överstyrelsens instruktion i detta avseende för närvarande
stadgar.

Det är tydligt, att ett omfattande och maktpåliggande arbete kommer
att påvila överstyrelsen, då det blir fråga om att i verkligheten utgestalta
den nya fortsättningsskolan. En bland de viktigaste sidorna av detta arbete
kommer givetvis att bliva utarbetande av förslag till den för fortsättningsskolans
organisation och verksamhet grundläggande allmänna
stadga, varom jag nyss talat. Huru överstyrelsen för fullgörande av sina
förpliktelser bör utrustas med lämpliga sakkunniga krafter, därom kommer
jag att längre fram i annat sammanhang närmare yttra mig.

Utom nyssnämnda allmänna stadga behövas, såsom jag också förut Lokala beangivit,
särskilda lokala bestämmelser angående fortsättningsskolan inom de tunder''6och"
särskilda skoldistrikten. Såsom av de här ovan lämnade redogörelserna deras stad
framgår, hava både folkundervisningskommittén i sitt betänkande och folk- fä3telse
skolöverstyrelsen i sitt utlåtande däröver ägnat särskild uppmärksamhet åt
frågan om dessa lokala bestämmelser, framför allt åt spörsmålet om huru

246

Kunyl. Maj:ts Nåd. Proposition iVr 96.

prövningen och stadfästelsen av dessa bestämmelser borde fördelas mellan
domkapitel och överstyrelse.

Som synes, har kommittén tänkt sig, att dessa lokala bestämmelser
skulle fördelas på två olika urkunder: ett reglemente, huvudsakligen innehållande
bestämmelser om skolornas organisation, och en undervisningsordning,
framför allt innefattande föreskrifter om arbetet i skolorna och
därmed i samband stående frågor. Förslag till båda urkunderna skulle
enligt kommitténs mening, efter hörande av lärarpersonalen och sedan kyrkostämman,
respektive stadsfullmäktige, fattat erforderliga grundläggande
beslut, uppgöras av fortsättningsskolans lokala styrelse inom distriktet och
därefter översändas till vederbörande folkskolinspektör, som hade att med
eget yttrande översända förslagen till domkapitlet. Reglementet skulle
sedan fastställas av domkapitlet, undervisningsordningen däremot av överstyrelsen.

Kommittén erinrar emellertid själv om svårigheten att göra en best;''!
mel skillnad mellan de bestämmelser, som skulle tillhöra reglementet,
och dem, som skulle ingå i undervisningsordningen. Denna svårighet
har sedan understrukits i åtskilliga yttranden, och även andra anmärkningar
mot den föreslagna uppdelningen hava blivit gjorda.

Ej heller folkskolöverstyrelsen har kunnat ansluta sig till kommitténs
förslag i förevarande punkt. Överstyrelsen anför, att den erfarenhet
överstyrelsen under sin verksamhet vunnit ginge i den riktningen, att
skolans organisation och det i skolan bedrivna arbetet stode i det nära
beroende av varandra, att det icke gärna vore möjligt att fördela bestämmelserna
på två urkunder, som skulle slutligt granskas och fastställas av
olika myndigheter.

Överstyrelsen förordar därför eu annan ordning. För varje skoldistrikt
skulle liksom för folkskolan finnas blott en bestämmelseurkund,
nämligen ett reglemente. Fastställelsen av fortsättningsskolornas reglementen
skulle tillkomma domkapitlet utom i det fall, att inom distriktet
funnes fortsättningsskola med sin undervisning knuten till industri, hantverk
eller handel, då fastställelsen skulle ske av överstyrelsen.

Departementssakkunniga hava funnit den av överstyrelsen förordade
anordningen vara den bästa och därför förordat densamma.

Aven jag ansluter mig till överstyrelsens ståndpunkt i denna fråga.
Det nära samband, som i fråga om fortsättningsskolan obestridligen råder
mellan organisation och undervisning, synes mig göra det önskligt för att
icke säga nödvändigt, att bestämmelserna därom granskas och prövas i ett
sammanhang. Da fortsättningsskolans uppdelning i olika typer kommer
att betingas av undervisningens innehåll, blir också undervisningen grundläggande
för organisationen. Fn uppdelning på två urkunder på av

Kuut/I. \Iaj:ts j\''(hL Preposition AV DO.

247

kommittén föreslaget sått kali jag därför icke förorda, helst som eu
dylik uppdelning, fastän en gång av folkundervisningskommittén ifrågasatt,
icke blivit genomförd på folkskolans område. Enligt min mening
höra således de lokala bestämmelserna samlas i en urkund, nämligen i
ett reglemente. Detta bör dock icke hindra, att vissa av reglementets
föreskrifter liksom beträffande folkskolan närmare utformas i en särskil 1
lokal ordningsstadga.

Att förslag till reglementet skall, sedan grundläggande beslut fattats
av kyrkostämma eller stadsfullmäktige och sedan lärarkåren fått tillfälle
att yttra sig, uppgöras av den lokala styrelsen synes mig vara självklart.
Meningsskiljaktigheter hava icke heller yppats härutinnan. De hava, såsom
av det föregående framgår, gällt ordningen för reglementets prövning
och stadfästelse.

Med den stora grundläggande betydelse reglementena komma att få
för fortsättningsskoleväsendet inom de olika skoldisrikten synes det mig
vara mycket önskvärt, att folkskolöverstyrelsens sakkunskap kunde tillgodogöras
dessa urkunder. Skola fortsättningsskolorna kunna fylla sin viktiga
uppgift, gäller det för visso, att för .ordnandet av deras organisation
och verksamhet låta alla tillgängliga intresserade och sakkunniga krafter
på lämpligt sätt samverka. Att låta reglementena från samtliga skoldistrikt
gå upp till överstyrelsen för stadfästelse synes mig dock icke vara
lämpligt. Därigenom skulle säkerligen överstyrelsen betungas med ett
omfattande detaljarbete, som skulle bliva till hinder för utförandet av
större och viktigare uppgifter. Härav vill jag dock icke draga den slutsatsen,
att överstyrelsen skulle helt och hållet undandragas från befattningen
med reglementenas prövning. I vissa fall synes det mig vara nödvändigt,
att den slutliga behandlingen av fortsättningsskolornas reglementen
kommer att ske genom överstyrelsen. Detta gäller, då härvid samarbete
behöver komma till stånd mellan folkskolöverstyrelsen och yrkesskolö
ver styrelsen. Därför synes mig den av folkskolöverstyrelsen själv förordade
anordningen, att till överstyrelsen skola gå reglementen från skoldistrikt,
inom vilka finnas fortsättningsskolor anknutna till industri, hantverk
eller handel, vara synnerligen lämplig. Därigenom kommer också
helt naturligt till stånd ett urval i den riktningen, att reglementena från
skoldistrikt med ett mera omfattande, mångsidigt och invecklat fortsättningsskolväsen
bliva prövade av överstyrelsen. Detta kan erhålla en betydelse
jämväl för andra skoldistrikt, i det att reglementen från just sådana
skoldistrikt som de nämnda med all sannolikhet i många fall komma
att tjäna som mönster inom andra mindre skoldistrikt.

Även på annat sätt torde det vara nödvändigt att i vissa fall låta över -

Inspektion.

248 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

styrelsen få inflytande på den slutliga avfattningen av reglementen från
andra skoldistrikt än dem, vilkas reglementen av densamma skulle erhålla
sin stadfästelse. I analogi med vad som redan i vissa fall sker beträffande
folkskolan, torde det böra ordnas så, att då domkapitel och folkskolinspektör
äro av olika mening i fråga om någon punkt i ett reglemente,
som skall stadfästas av domkapitlet, denna punkt hänskjutes till
överstyrelsen, som skall äga att, sedan den lokala styrelsen blivit hörd,
fatta beslut angående densamma. Att i detta avseende göra någon skillnad
efter bestämmelsernas innehåll synes mig icke vara möjligt på grund
av det förut betonade nära sambandet de olika bestämmelserna emellan.

I ett avseende kommer dessutom överstyrelsen att öva inflytande på
reglementena från samtliga skoldistrikt. Det bör nämligen, såsom redan
ägt rum beträffande folkskolornas reglementen, uppdragas åt folkskolöverstyrelsen
att efter hörande av folkskolinspektörer och domkapitel
uppgöra så kallade normalreglementen att tjäna till ledning för skoldistrikten
vid deras arbete med reglementsförslagens uppgörande. Givetvis
kommer denna vägledning att i stor utsträckning inverka på reglementenas
innehåll och avfattning.

I städer, vilka erhållit befrielse från inspektion av statens folkskolinspektör,
böra reglementen för fortsättningsskolan handläggas på samma
sätt, som nu är föreskrivet beträffande de vanliga skolreglementena i
dessa städer.

Närmare föreskrifter om reglementenas innehåll och formerna för
deras utarbetande och prövning böra tydligen ingå i den allmänna stadga
för fortsättningsskolorna, som måste utarbetas.

I nära samband med fortsättningsskolornas förvaltning står uppenbarligen
deras inspektion. Detta ord får dock icke förleda till den uppfattningen,
att den verksamhet, varom här är fråga, i första rummet skall
bestå i kontroll och därav härflytande yrkanden på förändringars vidtagande,
även om denna sida av verksamheten med hänsyn till det allmänna
intresse fortsättningsskolan skall tjäna givetvis icke kan av staten eftersättas.
Inspektionsverksamheten bör dock enligt min mening framför allt
gå ut på att lämna råd och stöd åt dem, som i de olika distrikten hava
att bära upp fortsättningsskolan, alltså åt styrelser och lärare. Inspektörerna
bliva sålunda mera att betrakta som konsulenter.

Att för fortsättningsskolornas inspektion tillskapa eu ny tjänstemannakår
synes mig v ara varken möjligt eller önskligt. En sådan åtgärd
skulle medföra alltför stora kostnader, och därigenom skulle lätt kunna
åstadkommas en skadlig dualism i folkundervisningsväsendets inspektion.

249

Kung/. Maj-.ts Nåd. Proposition Kr 96.

-Jag delar därför den meningen, att den huvudsakliga inspektionen av
fortsättningsskolorna bör anförtros åt folkskolinspektörerna. I stort sett
synes man också kunna förvänta, att folkskolinspektörerna skola visa sig
vara väl skickade att utöva inspektionen av fortsättningsskolorna, ett uppdrag
som ju egentligen blott innebär eu vidare utveckling av de åligganden,
som redan nu tillkomma dem, i det att inspektionen av de fortsättningsskolor,
som för närvarande finnas, redan enligt för inspektörerna
gällande instruktion är åt dem anförtrodd.

Med den vana och erfarenhet de förut äga har man också all anledning
att antaga, att folkskolinspektörerna skola kunna på bästa sätt tillse,
att författningarna angående fortsättningsskolan ordentligt efterlevas, varför
de också lämpligen böra få åt sig uppdraget att granska och vitsorda
riktigheten av uppgifter, som lämnas i ansökningar om statsbidrag
till lärarnas avlöning. På grund av den förtrogenhet de äga med
skolväsendet inom de olika skoldistrikten, torde de också besitta goda
förutsättningar för att biträda vid fortsättningsskolornas organisation,
att utföra den grundläggande granskningen av uppgjorda förslag till
reglementen och att i övrigt stå lokala skolstyrelser, domkapitel, länsstyrelser
och överstyrelsen till hjälp beträffande ärenden, som angå fortsättningsskolorna,
Också synas de vara skickade att i de flesta avseenden
kunna, så långt det med de jämförelsevis sällan återkommande besöken i
skolorna är möjligt, övervaka det i skolorna bedrivna arbetet och angående
detta lämna råd och upplysningar.

Om sålunda några särskilda fortsättningsskolinspektörer icke behöva
tillsättas utan ifrågavarande inspektion bör kunna överlämnas åt folkskolinspektörerna,
bör detta dock icke fattas så, att några ökade arbetskrafter
på området alls icke skulle behövas. Blir fortsättningsskolan obligatorisk,
och erhåller den den utbredning och utveckling, som är att hoppas, kommer
tydligen inspektionen att kräva ett ganska omfattande arbete, om den
verkligen skall kunna göra sin insats i den väntade utvecklingen. Såsom
folkskolöverstyrelsen framhållit, har erfarenheten visat, att det antal inspektörer,
som fastställdes vid folkskolinspektionens omorganisation år
1914, snarare var för litet än för stort. Det är endast med ett intensivt
utnyttjande av tid och krafter, som folkskolinspektörerna kunna medhinna
det arbete, som nu påvilar dem. Den ökning i detta arbete, som
fortsättningsskolans väntade utveckling måste medföra, gör det därför
erforderligt, att inspektörernas antal något ökas, så att de nu fastställda
områdena kunna göras mindre och arbetet därför lättare medhinnas. I
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 87 höft. (Kr 96.) 32

250

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

annat fall synes mig hela den betydelsefulla uppgift, som tillkommer
folkskolinspektionen, kunna äventyras.

Om jag alltså anser, att den obligatoriska fortsättningsskolans tillkomst
bör medföra en ökning i folkskolinspektörernas antal, är det
dock icke min mening att nu framlägga förslag om en dylik ökning,
utan synes mig därmed kunna anstå till längre fram. De nya bestämmelserna
om fortsättningsskoloma torde knappast i någon större omfattning
kunna få tillämpning förrän under senare hälften av år 1919. Räknar
man därtill med att en övergångstid skall medgivas och att den nya
organisationen givetvis kommer att kräva åtskilliga förberedelser, torde
man icke kunna förvänta, att ett större antal nya fortsättningsskolor
skola upprättas under nämnda år. Vad som nu närmast kommer att
behövas är utarbetande av allmänna bestämmelser i stadga, normalreglementen
o. d., ett arbete som tydligen närmast bör tillkomma folkskolöverstyrelsen,
som för detsamma också bör utrustas med behövliga
krafter.

överlämnandet av inspektionen åt folkskolinspektörerna bör dock
icke utesluta, att i vissa fall särskild fackinspektion anordnas. Av kommittén
har föreslagits, att sådan inspektion borde införas i fråga om industriella
och handelsfortsättningsskolor med undervisning i skolverkstäder
samt fortsättningsskolor med praktisk undervisning i husligt arbete. En
sådan anordning, som vunnit understöd av både folkskolöverstyrelsen
och departementssakkunniga, finner även jag för min del vara lämplig.
Förslaget, att densamma skulle utföras av inom folkskolöverstyrelsen anställda
sakkunniga personer, vill jag också biträda. Då inspektionen i
fråga tydligen närmast skulle avse undervisningen i ämnet arbetskunskap,
finge man här blott en vidare utveckling av en anordning, som för närvarande
är införd. Inom överstyrelsen äro nämligen redan anställda
särskilda sakkunniga för inspektion av undervisning i sådana ämnen som
sång, gymnastik, slöjd och husligt arbete.

Frågan om fackinspektion leder osökt tanken in på önskvärdheten
av det samarbete mellan folkskolöverstyrelsen och chefsmyndigheten för yrkesundervisningen,
vilket jag redan i ett annat sammanhang livligt förordat.
Det synes nämligen ligga mycket nära till hands, att de båda överstyrelserna
komma att i åtskilliga fall anlita samma fackinspektörer. Åven
inom andra grenar av förvaltningen bör, såsom redan i det föregående
antytts, samarbete mellan nämnda styrelser bringas till stånd. Till denna
viktiga fråga återkommer jag närmare längre fram.

251

Kung], Maj:ts Nåd. Proposition Nr Sfi.

Ävenledes begagnar jag tillfället att ånyo betona, huru önskvärt det
är att, såsom departementssakkunniga förordat, samarbete anordnas jämväl
inom de olika skoldistrikten mellan representanter för där befintliga olika
slag av praktiska ungdomsskolor.. Närmast blir det tydligen fråga om
samarbete mellan skolornas styrelser och lärare. För såväl de båda överstyrelserna
som inspektörerna måste det bliva en angelägen uppgift att
på bästa sätt främja och stödja ett dylikt samarbete.

i sammanhang med sina uttalanden angående förvaltningen har kommittén
upptagit också frågan om handläggning av besvär i mål, som angå
fortsättningsskolan, och därvid icke påyrkat någon ändring i vad som
gäller i fråga om mål, som gälla folkskolan. Folkskolöverstyrelsen har
ansett, att överstyrelsen också måtte få bliva besvärsinstans i fråga om
mål rörande fortsättningsskolan.

Att besvär skola kunna, allt efter ärendenas art, i första hand anföras
hos länsstyrelse eller domkapitel, finner jag vara självklart. Däremot
anser jag mig icke kunna förorda folkskolöverstyrelsens förslag, att
överstyrelsen inskjutes såsom besvärsinstans, så att besvär över domkapitels
eller länsstyrelses beslut i mål, som angå fortsättningsskolan, må anhängiggöras
hos överstyrelsen. En ökning av instansernas antal skulle
nämligen utan tvivel icke oväsentligt fördröja målens slutliga avgörande.
Det torde därför vara lämpligast, att besvär över beslut av länsstyrelse
eller domkapitel rörande fortsättningsskolan fullföljas hos Kungl. Maj:t.
Jag finner det emellertid uppenbart, att den sakkunskap i hithörande frågor,
som förefinnes hos folkskolöverstyrelsen, bör få göra sig gällande
även vid prövningen av besvärsmål. Av alldeles särskild betydelse för
ett enhetligt och framgångsrikt ordnande av de nya fortsättningsskolorna
måste det anses vara, att överstyrelsen framför allt under den första perioden
av dessas verksamhet får göra sin röst hörd vid avgörande av förekommande
besvärsmål. I sak föreligger ofta ingen skillnad mellan sådana
ärenden, som kunna komma till överordnad myndighet i form av
besvär, och sådana, som komma i form av anhållan om stadfästelse av
fattat beslut. Och ärenden av sistnämnda art böra enligt min mening i
vissa fall handläggas av folkskolöverstyrelsen. Tillbörligt inflytande på
besvärsmålens avgörande torde emellertid tillförsäkras överstyrelsen, om
densamma sättes i tillfälle att avgiva utlåtande över de besvär rörande
fortsättningsskolan, som anföras hos Kungl. Maj:t. Av vad jag förut anfört
torde framgå, att jag anser det vara nödvändigt att så sker. För att
folkskolöverstyrelsen skall kunna på ett målmedvetet och enhetligt sätt

foikunder vianings kommittén.

252 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

leda de skolor, som stå under dess överinseende, bör givetvis enahanda förfarande
även tillämpas i fråga om besvär över beslut rörande andra av
dessa skolor än fortsättningsskolor.

6) Fortsättning sskolans lärare.

Från nästan alla de håll, där man uttalat sig om den nya fortsättningsskolan,
har med eftertryck betonats nödvändigheten därav, att för
skolan förvärvas lämpliga och dugliga lärare med erforderliga insikter i de
ämnen, i vilka de skola undervisa. Särskilt har det framhållits, att deri
nödvändiga förutsättningen för att ämnet arbetskunskap skall kunna bliva
fortsättningsskolans centrala ämne måste vara, att det finnes nödig tillgång
på lärare, som äro kompetenta att på ett tillfredsställande sätt undervisa
i detta ämne.

Folkundervisningskommittén har på flera ställen i sitt betänkande om
fortsättningsskolan betonat lärarfrågans stora betydelse samt dessutom åt
detta spörsmål ägnat ett särskilt kapitel.

I detta yttrar sig kommittén först om rekryteringen av fortsättningsskolans
lärarpersonal. Kommittén erinrar därvid först om att undervisningen
i fortsättningsskolan hittills nästan undantagslöst handhafts av folkskolans
lärarpersonal, en anordning som kommittén finner äga stöd i
gällande författningar, men framhåller också, att från olika håll, bland
andra från 1905 års riksdag, uttalanden gjorts, att för undervisningen i
fortsättningsskolan lämpligen borde anlitas jämväl andra personer än folkskolans
lärare. Sina egna åsikter om lär arrekryter ingen framlägger kommittén
i följande uttalanden:

För kommittén synes det vara uppenbart, att även framtidens fortsättningsskola,
om den eljest skall vinna den allmänna utbredning, som är önskvärd, måste för erhållande
av lärarkrafter i det övervägande flertalet fall lita till folkskolans lärarkår. Härför
talar ja redan den omständigheten, att fortsättningsskolan också hädanefter är avsedd
att vara en omedelbar överbyggnad på folkskolan med i regel samma undervisningslokaler
som denna. Emellertid kan den seminarieutbildning folkskollärarna erhållit
icke anses ha gjort dem utan vidare i alla avseenden kompetenta för meddelande
av den undervisning, som i fortsättningsskolan bör förekomma. Detta gäller i synnerhet
den hittillsvarande seminarieundervisningen men har även sin giltighet i fråga om den
utbildning, seminarierna hädanefter komma att bibringa. Såsom kommittén redan i sitt
betänkande om folkskoleseminarierna framhållit, behöver visserligen även läraren i folkskolan
för ett framgångsrikt utövande av sin uppfostrande och undervisande verksamhet

25;;

Kunijl. MajU.s Säd. Proposition Sr ''JO.

äga god allmän bekantskap med sin orts arbetsliv, men av läraren i den framtida fortsättningsskolans
centrala ämne, arbetskunskap, måste dock fordras mera än en dylik blott allmän
bekantskap med det förvärvsarbete, som skall utgöra den samlande medelpunkten för
hans undervisning. Av honom måsto krävas en mera ingående kännedom om ifrågavarande
yrke eller yrkesgrupp, en yrkeskännedom, sträckande sig till yrkets eller yrkesgruppens
tekniska och ekonomiska sidor. Och eu sådan yrkeskännedom, olika för olika
behov, kan icke givas av seminariet. Klart är emellertid, att den allmänna bildning
och den allmänna pedagogiska förfarenhet seminariet bibringar sina lärjungar äro av
huvudsaklig betydelse jämväl för den lärarverksamhet, som hiir avses. Särskilt synes
man ha grundade skäl för det antagandet, att seminarierna hädanefter, bland annat
genom de väsentligt stegrade fordringarna i de naturvetenskapliga ämnena och den
nytillkomna kursen i ekonomilära, skola förmå att hos sina elever lägga en bredare och
säkrare grundval för fortsatta praktiska studier av olika slag, än vad seminarieundervisningen
hittills förmått. Men att dylika fortsatta studier i allmänhet icke kunna
undvaras, när det gäller vinnande av kompetens att i fortsättningsskolau meddela undervisning
i arbetskunskap. torde vara uppenbart.

I fortsättningsskolaus övriga ämnen däremot torde de flesta folkskollärare och
folkskollärarinnor, även utan kompletterande studier, vara väl skickade att meddela undervisning.
Detta gäller särskilt modersmålet och den kristendomsundervisning, som i
fortsättningsskolan kan förekomma, samt även, ehuru åtminstone för närvarande i mindre
grad, medborgarkunsknp med bälsolära. Dock bör det enligt kommitténs mening ingalunda
vara uteslutet, att undervisning jämväl i dessa ämnen meddelas av andra än folkskollärare.
För kristendomsundervisningen lärer man i många fall kunna påräkna en intresserad
och sakkunnig medverkan av församlingarnas prästerskap, och för undervisning
i medborgarkunskap samt hälsolära torde ävenledes i vissa fall särskilt sakkunniga
personer stå att erhålla.

Det ämne, där behovet av speciellt fackbildade lärare mest gör sig gällande, är
emellertid arbetskunskap. Jämte folkskollärare (eller andra skolmän), som genom särskilda
studier gjort sig kompetenta, har man här att tänka på tekniskt utbildade personer
samt praktiskt förfarna yrkesmän av olika slag. Nu torde det emellertid i de
flesta fall förhålla sig så, att icke heller dessa teknici och yrkesmän äro utan vidare
kompetenta att i det ifrågavarande ämnet meddela undervisning. Vad som i regel
fattas dem är givetvis icke insikt och färdighet i yrket utan pedagogisk utbildning och
erfarenhet. En yrkesman kan ju vara mycket skicklig i sitt yrke utan att därför vara
en i alla avseenden lämplig lärare i sitt fack. Jämte eu naturlig fallenhet och lust
för lärarkallet samt någon grad av allmänbildning fordras alltså här ett visst mått av
praktisk pedagogisk utbildning.

På somliga orter torde det bliva jämförelsevis lätt att förvärva dylika fackmän
till lärare, i andra trakter däremot blir det svårare. Behovet av dem är icke heller
överallt lika stort. För fortsättningsskolorna på den egentliga landsbygden kunna särskilda
facklärare i arbetskunskap knappast i någon större utsträckning erhållas. Men
där torde det också i de flesta fall vara mindre behövligt att anställa sådana. Folkskolläraren
på landet har ej sällan före sitt inträde på seminariet praktiskt sysslat med
jordbruksarbete, och då härtill kommer, att han så gott som dagligen har tillfälle att
i sin omgivning göra iakttagelser beträffande lanthushållningen, har han därigenom goda
förutsättningar för att kunna förvärva den ytterligare yrkeskännedom, som lian behöver
för att kunna i fortsättningsskolan på ett tillfredsställande sätt undervisa i ämnet. Där
möjlighet finnes att för ifrågavarande undervisning bland insiktsfulla och skickliga

254

Kung/. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

idkare av jordbruket erhålla lämpliga lärare med en mera omfattande fackbildning, är
det givetvis öuskligt, att vederbörande skolstyrelser icke underlåta att begagna sig av
denna möjlighet. För handelsfortsättningsskolorna, som väl endast komma att inrättas
i städer och större köpingar, torde det bliva jämförelsevis lätt att för den undervisning
i handelskunskap, som bör förekomma, förvärva kompetenta lärare av bägge slagen,
d. v. s. dels merkantilt utbildade fackmän, dels ock folkskollärare eller andra skolmän.
som på området gjort sig hemmastadda. I fråga om de industriella fortsättningsskolorna
samt hautverksfortsättningsskolorna har man att företrädesvis bland ingenjörer,
verkmästare och hantverkare se sig om efter lämpliga facklärare i arbetskunskap. För
den teoretiska undervisningen i detta ämne böra även tekniskt kunniga skolmän ifrågakomma.
Är fortsättuingsskolan förenad med skolverkstad, synes det däremot vara nödvändigt,
att åtminstone verkstadsundervisningen skötes av en verklig fackman på området,
då ingen, som icke genom eget praktiskt arbete vunnit förtrogenhet med vederbörande
yrkes teknik, lärer kunna på ett tillfredsställande sätt handhava dylik undervisning.
* Det senast sagda äger sin tillämpning även på sådana kvinnliga fortsättningsskolor,
där praktisk undervisning i husligt arbete meddelas. Här behövas tydligen
fackligt utbildade lärarinnor, såsom skolköks-och slöjdlärarinnor, lärarinnor i husmodersskolor,
hemkonsulenter eller dylika.

Beträffande rekryteringen av fortsättningsskolans lärarpersonal är kommittén alltså
av den meningen, att man i första hand och i det övervägande flertalet fall har att
lita till folkskolans lärarkår, men att man därjämte särskilt för undervisning i arbetskunskap
bör, i den mån det är möjligt, söka till lärare erhålla verkliga fackmän samt
slutligen att endast sådana böra anställas för meddelande av undervisning i skolverkstad,
där sådan finnes, liksom ock att den praktiska undervisningen i husligt arbete i
de särskilda fortsättningsskolorna för kvinnlig ungdom bör anförtros endast åt fackligt
utbildade personer.

Sedan kommittén sålunda uttalat sig angående själva rekryteringen,
övergår kommittén till den viktiga frågan om erforderliga åtgärder för
erhållande av kompetenta lärare. Därom yttrar kommittén:

I det föregående har framhållits, att i de flesta fall varken skolmänuen eller fackmännen
kunna anses vara utan vidare kompetenta för undervisning i fortsättningsskolan.
Här framträder därför till besvarande frågan, vilka åtgärder som böra vidtagas för att
såväl det ena som det andra slaget av lärare må vinna den erforderliga kompetensen.

Redan från början vill då "kommittén betona, att det givetvis icke kan bli fråga
om åtgärder, varigenom det förefintliga behovet av utbildade lärare för ungdomens
fortsatta undervisning skulle i hela sin omfattning kunna omedelbart och på en gång
fyllas. I ett föregående kapitel har påpekats, att för genomförandet av de förändringar
på fortsättningsskolväsendets område, som av kommittén ifrågasättas, kräves en viss,
måhända icke obetydlig övergångstid (sid. 59). Detta innebär tydligen, att man med
avseende på lärarkompetensen till att börja med icke får hava alltför stora anspråk.
1 många fall måste man nöja sig med den utbildning lärarna redan äga eller själva
kunna förskaffa sig. Klart är emellertid, att detta icke gör särskilda utbildningskurser,
avseende att dana dugliga lärare för fortsättningsskolorna, obehövliga. Anordnandet
av dylika kurser torde tvärtom vara alldeles oundgängligt, om eljest den önskade reformen
i fråga om fortsättningsskolans undervisning skall kunna i verkligheten genomföras.
Därför böra enligt kommitténs mening sådana kurser komma till stånd, visser -

255

Kumjl. Majita Säd. Proposition Sr 96.

ligen icke omedelbart i någon större omfattning, men så småningom och i den man
fortsättningsskoleväsendets utveckling det kräver.

Tänka vi nu först på folkskolans lärare och lärarinnor, säger det sig självt, pa
grund av vad i det föregående anförts, att de kurser, som för dem behöva anordnas,
närmast böra ha till syfte att bibringa lärarna ett visst mått av yrkeskännedom, nämligen
den grad av yrkeskännedom, som erfordras för att de skola kunna på ett tillfredsställande
sätt meddela åtminstone teoretisk undervisning rörande det yrke eller den
yrkesgrupp, som bör utgöra undervisningens medelpunkt.

Dessa kurser böra fördenskull vara av olika slag allt efter de olika typer av fortsättningsskola,
för vilka det gäller att utbilda lärare. Med hänsyn till landsbygdens
stora behov av fortsättningsskolor torde det i första hand vara behövligt, att utbildningskurser
i lanthushållning för folkskollärare komma till stånd. Framställning härom har
gjorts i tvenne till kommittén under år 1910 överlämnade skrivelser dels från centralstyrelsen
för Sveriges allmänna folkskollärarförening, dels från hushållningssällskapens
ombudsmöte. I den förra framhålles, att »särskilda fortbildningskurser, innefattande
allmän lanthushållning och husdjursskötsel, böra anordnas för folkskolans lärare», och
i den senare till Kungl. Maj:t ställda skrivelsen hemställes om proposition till riksdagen
om anvisande av årliga anslag av statsmedel att av hushållningssällskapen enligt
de närmare föreskrifter, som av Kungl. Maj:t kunde komma ett meddelas, användas
»till anordnande av kurser i lantbruk för folkskollärare och folkskollärarinnor samt till lämnande
av bidrag åt de i dessa kurser deltagande». Försök med anordnande av dylika
kurser ha redan gjorts av åtminstone två hushållningssällskap, nämligen i Södermanlands
län (åren 1909 och 1910) och i Malmöhus län (åren 1911, 1912 och 1913). 1 det förstnämnda
av dessa län ha kurserna omfattat dels omkring en veckas föreläsningar i jordbrukare
och husdjursskötsel, dels eu veckas studieresa till södra Sverige samt Danmark.
Såsom deltagare ha mottagits högst åtta lärare i fortsättningsskola, vilka förklarat sig
villiga att med vederbörande skolråds medgivande tillämpa undervisningen i vissa ämnen
på jordbruket. Föreläsningarna samt studieresan hava varit kostnadsfria för deltagarna,
vilka däremot själva ägt att bestrida utgifterna för bostad och kost under den
tid, föreläsningskursen pågått. I Malmöhus län ha motsvarande kurser varit mera omfattande
såväl med avseende på den anslagna tiden som med avseende på undervisningens
innehåll. Den år 1913 anordnade pågick i sex veckor,*) under vilken tid dels
teoretisk undervisning meddelades i jordbrukslära, husdjursskötsel, lantbruksbokföring,
geologi, botanik m. m., dels ock praktiska övningar med fältmätning, avvägning och
kartritning förekommo, dels slutligen även studieutflykter till välskötta lantgårdar företogos.
Undervisningen samt studieresorna m. m. ha bekostats av vederbörande hushållningssällskap,
som även beviljat anslag till stipendier åt samtliga kursdeltagare.

Det berömvärda initiativ, som sålunda tagits av vissa hushållningssällskap, anser
kommittén böra fullföljas, så att landsbygdens folkskollärare mera allmänt bliva i tillfälle
att åtminstone i någon mån förvärva sig den insikt på lanthushållningens område,
som de beböva för att i detta ämne bliva dugande lärare i sina hemorters fortsättningsskolor.
Önskligt är därför, att dylika kurser genom vederbörande hushållningssällskaps
försorg eller medverkan komma till stånd även inom andra delar av landet,
t. ex. vid härför lämpade lantbruks- eller lantmannaskolor. Det är emellertid icke tillräckligt
att lita till det enskilda initiativet. För det nämnda syftets vinnande lärer
det bliva nödvändigt, att jämväl staten genom sina organ själv anordnar kurser av den

*) 1911 års kurs omfattade två månader.

256

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr •%''.

art, varom du är fråga. Detta synes lämpligen kunna ske vid vissa av statens egna
läroaustalter. Härvid ligger det nära till bands att tänka på den under namn av
August Abrabamsons stiftelse å Nääs befintliga anstalten samt de båda lantbruksinstituten
ä Ultima och Aluarp. Huvudämnena vid undervisningen böra givetvis vara jordbrukslära
samt husdjursskötsel. Så långt förhållandena det medgiva, böra jämte den
teoretiska undervisningen praktiska övningar förekomma. På det att lärarna i landsbygdens
fortdutningsskolor må bliva i stånd att meddela eu tillfredsställande undervisning
jämväl i medborgarkunskap och hälsolära, i vilka ämnen särskilt de äldre lärarna
torde ba otillräckliga insikter, är det önskligt, att även dessa ämnen, i den
män det är möjligt, upptagas på kursernas program. Av vikt är emellertid, att tiden
för kurserna icke blir för kort. För personer, som förut sakna kännedom om jordbruksyrket,
kunna några få veckors föreläsningar och övningar givetvis icke vara till
fyllest. Lämpligast torde bliva, att undervisningen fördelas på tvä kurser.

Då undervisningen i arbetskunskap i sådana industriella och hantverksfortsättningsskolor,
som sakna skolverkstad, ej sällan torde komma att uppdragas åt folkskollärare,
bliva jämväl för tillgodoseende av deras behov av yrkeskännedom särskilda
fortbildningskurser i många fall av nöden. Dessa synas under alla förhållanden böra
omfatta teoretisk undervisning, varvid fackteckning i regel torde komma att spela en
framträdande roll. Kan med den teoretiska undervisningen förbindas praktiskt arbete
i det yrke eller inom den yrkesgrupp kursen avser, är detta givetvis synnerligen fördelaktigt.
Emellertid vill kommittén påpeka, att det för mången lärare just i sådana
fortsättningsskolor, varom här är fråga, bör vara möjiigt att även på annat sätt förvärva
den fackliga insikt han behöver. I utlandet förekommer ej sällan, att intresserade
lärare någon tid själva arbeta i fabriker eller verkstäder, i syfte att de så
grundligt som möjligt måtte lära känna det yrke, varom de sedan skola undervisa
andra. Man torde kunna hoppas, att dylika exempel ej alltför sparsamt skola vinna
efterföljd även i vårt land. Beträffande de platser, där kurser av nyss omförmält
slag helst böra anordnas, synes det kommittén, som om man härvid närmast hade att
tänka på vissa tekniska läroaustalter såsom de för detta ändamål mest lämpliga.

I den mån särskilda fortbildningskurser i handelskunskap visa sig vara av behovet
päkallade, böra även sådana komma till stånd. Både ur undervisnings- och
kostnadssynpunkt torde det vara lämpligast, att dylika kurser auorduas vid någon redan
befintlig eller blivande läroanstalt för handelsundervisning.

Vad ovan sagts om upptagandet av ämnena medborgarkunskap och hälsolära på
programmen för fortbildningskurserna i lanthushållning gäller i tillämpliga delar även
övriga här omnämnda fortbildningskurser för folkskollärare.

Vad sedan angår de yrkesutövare, som inom sina respektive fack vilja ägna
sig åt undervisning i fortsättningsskolan, är redan nämnt, att vad dessa i de flesta
fall torde behöva för att bliva dugliga lärare är ett visst mätt av praktisk pedagogisk
utbildning. Bom emellertid antalet dylika facklärare till att börja med säkerligen blir
jämförelsevis litet, lärer det icke bliva nödvändigt, åtminstone icke under den närmaste
framtiden, att för deras räkning anordna särskilda kurser. Man torde få antaga,
att de personer det här gäller ej sällan själva skola kunna bereda sig tillfälle
till någon praktisk pedagogisk utbildning. Så bör det icke vara omöjligt för vederböran
ie att genom någon tids åhörande av och eventuellt biträdande vid undervisningen
i välskötta fortsättuingsskolor förvärva omedelbar kännedom om huru undervisningen
i fortsättningsskolan rättast bör bedrivas. Om blott öviiga förutsättningar
för lärarkallet äro förhanden, torde också den på det sättet vunna pedagogiska utbildningen
för det ändamål, som här avses, kunna i mänga fall anses tillräcklig.

257

Aungl. Maj-Js Kull. Proposition Nr 96.

.... .Beträffande frågan om kostnaderna för de i det föregående omförmäla utbildningskurserna
ar det klart, att i främsta rummet staten måste för dessa kurser, i
(ten man de behovas och komma att anordnas, vidkännas utgifter. För främjande av
undervisningen i den egentliga folkskolan har staten redan lämnat ej oväsentliga bidrag
till fortbildningskurser för folkskollärare, bland annat i gymnastik, slöjd, teckT»’.
t-t^rdfkÖtSel ^;llt.alkohologi och hälsolära. Särskilt må erinras om det anslag
a jo,000 kronor till fortbildningskurser för lärare vid folk- och småskolor, som
av riksdagen beviljats saväl för år 1914 som för år 1915. De sålunda beviljade anslagen
hava avsetts förnämligast till bestridande av utgifterna för själva undervisningen
men ock i inanga fall till understöd åt de i kurserna deltagande. För sistnämnda
anda.mal hava bidrag ejsällan lämnats jämväl av andra, såsom av landstingen i åtskilliga
lan, en del hushållningssällskap samt vissa skoldistrikt. Kommittén håller för
sannolikt, att, särskilt vad landstingen vidkommer, dylika personliga understöd skola
kunna paraknas även åt deltagare i kurser, avseende utbildning för undervisning i
fortsättningsskolan. Den möjligheten synes icke heller utesluten, att vissa sammanslutningar
för näringslivets främjande skola finna med sina intressen förenligt att ekonomiskt
underlätta deltagandet i sådana praktiska utbildningskurser, som här avses.

Att sörja för upprättande och främjande av ifrågavarande utbildningskurser samt
att närmare utreda, huru de i de särskilda fallen böra vara beskaffade med avseende
pa ämnen lärostoff och undervisningsmetoder och huru lång tid de böra omfatta, allt

folk u n de r v i i n gs v ä "encl Jj.1'' ^upPglfter ocl1 åligganden för den nya överstyrelsen för

På grund av det nu anförda vill kommittén hemställa, att kurser för utbildning
av lärare och lararmnor i iortsättningsskolor måtte i män av behov anordnas samt
att anslag av allmänua medel måtte för ifrågavarande ändamål beredas.

Slutligen övergår kommittén till frågan, huru lärarnas kompetens skall
prövas, och anför i detta hänseende följande:

Då i det föregående framhållits, att de personer, bland vilka fortsättningsskolans
lärarpersonal kan komma att rekryteras, i allmänhet icke kunna anses vara utan vidare
och i alla avseenden kompetenta för undervisning i fortsättningsskolan och att fördenskull
särskilda^ kurser för deras utbildning i många fall bliva av behovet påkallade,
uppstår den fragan, huruvida icke för anställniug som lärare i fortsättningsskola rimligen
borde fordras, att vederbörande skulle hava antingen med godkända vitsord <''enomgatt
en sådan utbildningskurs eller ock på andra grunder av vederbörande ceufrala
myndighet förklarats behörig att i fortsättningsskola meddela undervisning Kommittén
haller också för sannolikt, att det i en framtid skall befinnas lämpligt och kanske
nödvändigt att genom lagstiftning fastslå fordran på en dylik formell kompetens
om, undervisningen i fortsättningsskolan eljest skall kunna bringas upp på önskvärd
?!va'' synes emellertid vara, att ett dylikt krav för närvarande varken kan eller

bor uppställas Da kurser endast så småningom kunna komma till stånd, skulle eu
lagstiftning i den angivna riktningen, som vore att omedelbart tillämpa, utan tvivel
hava till följd, att nya fortsättmngsskolor av brist på lärare icke skulle kunna i önskvärt
antal upprättas. Mot att det nanmda kravet för närvarande uppställes talar även
den omständigheten, att man ännu icke har tillräcklig erfarenhet att stödja sio- på i
avseende pa de föreslagna utbildmngskursernas behövliga omfattning samt det''lämpligaste
sattet for deras anordnande. 1

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 87 höft. (Nr 96.)

258

Myndigheternas
yttranden

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

Kommittén anser därför, att man tills vidare, med avstående från fordran på viss
formell kompetens, bör åtnöjas med att det i varje särskilt fall prövas, huruvida vederbörande
må anses äga den sakkunskap och duglighet, med andra ord den reella
kompetens, förutan vilken undervisning i fortsättningsskolan icke bör åt honom anförtros.
Prövningen härav bör i första hand tillkomma den myndighet, som äger att
antaga lärare, det vill säga den lokala fortsättningsskolestyrelsen. Om denna får den
sammansättning, som kommittén i ett senare kapitel vill förorda, lärer^ man också
kunna antaga, att den skall med nödig urskillnings- och omdömesförmåga fullgöra
det uppdrag, som sålunda varder åt densamma anförtrott. Att a statens vägnar härutinnan
utöva nödig kontroll bör närmast tillkomma vederbörande folkskolinspektör,
som dels vid inspektionerna, dels vid granskningen av statsbidragsrekvisitionerna bör
få tillfälle att taga frågan om lärarens kompetens under särskild omprövning. (Bet.

sid. 160.) ... ,

Kommittén anser således, att vissa formella kompetensvillkor tor undervisning
i fortsättningsskola i varje fall icke för närvarande böra uppställas,
men att däremot den reella kompetensen bör för varje särskilt
fall i viss given ordning prövas.

Domkapitlen, de statens folkskolinspektörer, från vilka utlåtanden
föreligga, seminariekollegierna, städernas folkskole styrelser och inspektörer
hava endast mera undantagsvis funnit anledning att något mera ingående
sysselsätta sig med lärarfrågan. Däremot hava åtskilliga länsstyrelser,
lantbruksstyrelsen och lantbruksakademien, domänstyrelsen, skogsinstitutets
lärarkollegium, svenska skog svår dsföreningen, svenska lantarbetsgivarföreningarnas
fullmäktige och många av hushållningssällskapens
förvaltningsutskott samt Sveriges allmänna folkskola ar förening och samma
förenings centralstyrelse gjort särskilda mer eller mindre utförliga uttalanden
i denna fråga.

De uttalanden som gjorts innebära i allmänhet ett understrykande av
lärarfrågans stora betydelse för hela den åsyftade reformen. Utan tillbörlig
kompetens hos läraren skall denna snart råka i misskredit. Särskilt
&är det ämnet arbetskunskap i »yrkesfortsättningsskolan», som ställer
speciella anspråk på läraren. Att inrätta skolorna, innan man hunnit utbilda
kompetenta lärare, är oriktigt.

Länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Malmöhus och Örebro län samt flera av
hushållningssällskapens förvaltningsutskott uttrycka sitt bekymmer över att lärarfrågan
ej skall kunna lösas eller sin misstro till möjligheten härav, varvid uppmärksamheten
är riktad särskilt på landsbygdens fortsättningsskolor, där i flertalet fall folkskolans
lärare måste komma till användning även för undervisningen i arbetskunskap,
om sådan undervisning i större utsträckning skall komma till stånd. Man pekar ock
på den bristande lämpligheten hos det stora flertalet av folkskolans kvinnliga lärarkrafter
för meddelande av yrkesmässig undervisning avsedd för gossar. Stundom är
tvivlet på möjligheten av att erhålla de erforderliga lärarkrafterna sa starkt, att det
leder till avvisande av hela förslaget. Så exempelvis i fråga om Gävleborgs läns

Kung/. Mtij.ls KåJ. Proposition Nr 90. 259

hushållningssällskaps förvaltningsutskott, för vilket dels de ekonomiska svårigheterna
dels svårigheterna att finna kompetenta lärare äro avgörande skäl mot förslaget, och
lansstyrelsen i Stockholms län, som anser, att då man endast undantagsvis lärer
kiinna bland insiktsfulla och skickliga jordbrukare erhålla lärare, man i jordbruksdistrikten
tar låta yrkesutbildningen intaga en blygsammare plats och låta »den medborgerliga
allmänbildningen» utgöra det centrala i forsättningsskolaus undervisning

Uttalanden i eu mera optimistisk riktning saknas dock icke. Särskilt gäller detta
n??J, f.1?, f?r folkskollärarna att förskaffa sig en utbildning, som kan "öra dem

skickade till lärare i arbetskunskap i lantbruksfortsättningsskolorna.

Lantbruksstyrelsen, som starkt betonar, att den fackliga undervisningens värde
beror av lararens kompetens, uttalar såsom sin mening, att folkskollärarna, såsom oftast
lodda pa landet och från barndomen förtrogna med förhållandena därstädes, »torde
lätt nog kunna tillägna sig den undervisning i jordbruksämnen, som här är behövli"»,
och anser, att för ändamålet lämpade kurser (av minst sex veckor under vartdera°av
tva ar) kunna förläggas till lantmannaskolorna. Även lantbruksakademien hänvisar
till kurser vid lantmannaskolorna för samma ändamål. Skogsinstitutets lärarkollegium
anser, att de av skogsvårdsstyrelsen anordnade skogsvårdskurserna .skulle kunna särskilt
avpassas för folkskollärarnas utbildningsbehov med avseende på undervisningen
i tortsattningsskolor i skogsbygder, och svenska skogsvårdsföreningen erinrar likaledesi
samma syfte om dessa kurser. Länsstyrelsen ''i Norrbottens län finner i likhet
P1.. kommittén, att man helt visst måste utgå därifrån, att fortsättningsskolans lärare
1..0grac* komma att utgöras av folkskollärare; härför behöva de emellertid
särskild utbildning, men utbildningskurserna böra göras grundligare, än kommittén,
ePllgtde.t. syj}tel länsstyrelsen, tänkt sig, och de böra genom stipendier
göras lattatkomliga för läraraspiranter. svenska lantarbetsgivarföreningarnas fullmäktige
anse, att folkskolans lärare icke äga kompetens att undervisa i de kunskaps"renar,
som sammanförts under benämningen arbetskunskap »och knappast i dem, som°kallas
medborgarkunskap heller». Men då det nog torde vara eu felaktig förutsättning, att
man pa landsbygden skulle kunna ens undantagsvis anlita andra än folkskollärare
maste nog hela undervisningen där bliva en folkskollärarnas sak, och det gäller därför
att bereda dem särskild utbildning genom kurser, för vilkas anordnande hushållningssällskapen
enligt fullmäktiges mening äro de rätta organen. Uppsala läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott yrkar på facklärare för undervisningen i lantbrukstortsättmngsskolorna;
skall folkskolläraren duga till undervisare i dessa skolor, måste
han, säger utskottet, hava genomgått lantbruksskola, och folkskollärarinnau måste ha
genomgått ettårig kurs på Brogård eller Rimforsa. Blekinge läns hushållninqssällskaps
förvaltningsutskott anser, att det bör bliva jämförelsevis minst svårt att anskaffa
lärare för lantbruksfortsättningsskolorna, enär ''folkskollärarna i stort sett torde
vara därtill lampliga, och säger, att i varje län kurser böra inrättas för folkskollärarnas
utbildning. Malmöhus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott hänvisar till
hushållningssällskapets egna kurser för folkskollärare. »Att folkskollärare kunna med.
f e? §. undervisning i jordbruksämnen, i den utsträckning som kan ifrågakomma
i tortsattningsskolor, därom», säger utskottet, »lämnar erfarenheten från detta län de
mest ojävaktiga bevis».

Cent) alstyrelsen för Sveriges allmänna folkskolläraiförening, som inhämtat
yttranden från föreningens olika kretsar, uttalar sig utförligt angående
frågan om folkskollärarnas användning såsom lärare i fortsättnings -

260

Kungl. Maj:ls Nåd. Proposition Nr 96.

skolan. Då detta uttalande synes förtjäna särskild uppmärksamhet vid
förevarande spörsmåls bedömande anföres här ordagrant, vad centralstyrelsen
principiellt anfört om folkskollärarnas ställning till föreliggande lårarfråga.
I detta avseende yttrar centralstyrelsen:

Vid varje tillfälle, då frågan om åstadkommande av ett ordnat fortsättningsskoleväsen
för de breda lagren av vårt folks ungdom under övergångsåldern pa allvar
upptagits till prövning, bär man vid övervägande av befintliga möjligheter kommit
till den slutsatsen, att folkskolans lärarkår härvid måste tagas, i anspråk.

Centralstyrelsen anser sig med anledning härav böra såsom sin mening uttala,
att en lösning av fortsättningsskolans lärarfråga i huvudsakligen denna riktning dock
synes vara förknippad med ganska stora betänkligheter och att den icke utan vidare
kan anses betingad av folkskollärarkårens och folkskolans särskilda intressen.

Undervisningen i den nuvarande fortsättningsskolan har visserligen mycket allmänt
ansetts såsom en lämplig biförtjänst för de folkskollärare, för vilka densamma
stått öppen, och med den abnormt knappa avlöning, folkskollärarkåren hittills åtnjutit,
har denna biförtjänst utan tvivel i de flesta fall vant synnerligen välkommen.
Men härav följer icke, att detta förhållande även för framtiden bör fa fortfara, folkskolans
lärare och lärarinnor böra för sin egentliga verksamhet, arbetet i själva folkskolan,
komma i åtnjutande av sådan gottgörelse, att de därav kunna hava sin anständiga
bärgning; de böra icke, ensamt för att kunna existera, rent av nödgas att
vid sidan av folkskolarbetet åtaga sig en extra synnerligen krävande undervisning av

delvis annan art. __ „

Även ur en annan synpunkt är det klart, att folkskollärarkåren ej,bar någon

anledning att yrka, att fortsättningsskolans undervisning måtte åt densamma överlämnas.

Folkskolarbetet är i och för sig alldeles tillräckligt maktpåliggande och ansträngande för
att i regel böra helt kräva sin man, och det skulle alldeles icke vara i dess intresse,
om folkskolans lärare och lärarinnor utan vidare skulle anses pliktiga att sköta eu
tjänstgöring, för vilken många av dem mahända känna sig sakna krafter, och för vilken
de i alla händelser ej blivit enkom utbildade samt måhända ej ens äro i tillfälle
att skaffa sig erforderlig utbildning. Ett stort antal skulle, i fall undervisning i den
nyorganiserade fortsättningsskolan ålades dem såsom en plikt, komma i eu skev ställning.
Å ena sidan skulle de ej med odelad kraft kunna ägna sig åt sin egentliga
verksamhet och följaktligen ej där kunna vinna så tillfredsställande resultat, som eljest
vore möjligt. A. andra sidan skulle de nödgas sköta ett arbete, vilket de mahända
ej kände sig ha krafter och förutsättningar för, och för vilket de ej heller
komme att från utomstående röna erkännande och respekt.

Med det anförda har centralstyrelsen velat betona, att det för folkskolans lärare
och lärarinnor alldeles icke kan betraktas såsom en kårangelägenhett, ett ekonomiskt
och personligt intresse, att de vid sidan av sitt arbete i folkskolan även matte bliva
anlitade såsom undervisare i den omorganiserade fortsättningsskolan. Fragan om fortsättningsskolans
omorganisation bör följaktligen lika väl som folkskolekårens lönefråga
handläggas och lösas utan alla sidoblickar till nämnda kårs behov av eller tillgång
till biförtjänster.

Härmed har centralstyrelsen emellertid icke på något sätt velat uttala, att folkskolans
lärarkår ej bör vara på det livligaste intresserad för att en fortsatt undervisning
för folkskolans lärjungar måtte i enlighet med folkundervisningskommitténs^ förslag
komma till stånd, liksom ej heller, att den utan vidare bör avvisa tanken pa att
den under vissa förutsättningar och i viss utsträckning skulle kunna därvid medverka.

261

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 00.

Sedan centralstyrelsen erinrat om kommitténs uttalande, att även framtidens
fortsättningsskola, om den skall kunna vinna den allmänna utbredning,
som är önskvilrd, lriåstc; för erhållande av lärarkrafter i ej ringa utsträckning
lita till folkskolans lärarkår, fortsätter centralstyrelsen:

Om, såsom centralstyrelsen vågat antaga och ytterligare fått bekräftat under frågans
behandling inom föreningen, inom nämnda lärarkår finnes ett så levande intresse
för ungdomens omhändertagande och uppfostran i obligatoriska fortsättningsskolor, att
den, i stort sett, icke^ vill undandraga sig att personligen medverka såsom lärare i
dessa skolor, i den man en medverkan i sakens intresse kommer att krävas — och i
vissa fall kanske rent av bliva en förutsättning för sådana skolors inrättande — då
bl.n; tydligen den närmaste fragan, i vilken utsträckning denna medverkan kan varda
möjlig med hänsyn till den för uppdraget erforderliga kompetensen.

Ivfter att hava omnämnt kommitténs uttalande, att folkskolans lärare
måste anses i allmänhet besitta förutsättningar för att inom fortsättningsskolan
upptaga undervisningen i ämnena medborgarkunskap och modersmålet,
yttrar centralstyrelsen sig särskilt om den erforderliga kompetensen
för att kunna bestrida undervisning i ämnet arbetskunskap:

Sa vitt centralstyrelsen kunde finna, måste den principen, att undervisaren i fortsättningsskolans
»arbetskunskap» skulle besitta en mera ingående kännedom om vederbörande
yrke eller yrkesgrupp beträffande dess såväl tekniska som ekonomiska sidor,
anses vara fullt riktig, dä ju detta blott vore en tillämpning av den allmänna
regeln, att läraren skall besitta kompetens för sin uppgift. För vinnande av erforderlig
kompetens som undervisare behövde således de folkskollärare, vilka härför måste
tagas i anspråk, särskild fortsatt utbildning. Vad beträffade lärarkårens ställning
till det ° spörsmålet, om dess medlemmar med hänsyn till de krav, som i detta hänseende
från samhällets sida kunde komma att ställas på densamma, vore villiga att underkasta
sig de uppoffringar, vilka under alla förhållanden måste bliva förbundna med
sådan fortsatt utbildning, så torde eu sådan villighet kunna påräknas. Men för att
nämnda krav skulle kunna uppställas, måste det, såsom ock framginge av kretsarnas
enhälliga utlåtande i denna punkt, förbindas med den oavvisliga förutsättningen, att
pa det allmännas bekostnad inrättades fortbildningskurser i olika ämnen för folkskolans
lärare.

Om lärarfrågan i allmänhet uttalar sig folkskolöverstyrelsen i sitt
utlåtande på följande sätt:

Överstyrelsen anser lärarfrågan vara en fråga av största betydelse för den nya
fortsättningsskolan. Vad särskilt den yrkesbestämda fortsättningsskoian beträffar, instämmer
överstyrelsen med lantbruksstyrelsen i dess uttalande, att man först och främst
har att tillse, att man bär kompetent lärarkraft till förfogande, innan man upprättar
skolan. . Om på en plats icke för undervisning i ämnet arbetskunskap, det må nu vara
inom vilket yrkesområde som helst, fackkunnig lärare finnes att tillgå, får man på
denna plats avsta från försöket att inrätta en yrkesbestämd skola och där tills vidare
åtnöja sig med en allmän fortsättningsskola. Ty det är i sista hand icke läroplanen
utan läraren, som är det väsentliga.

Folkskolöver styrelsen -

262

Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

Men överstyrelsen är dock av den övertygelsen, att lärarfrågan icke innebär så
stora svårigheter, att planerna på yrkessynpunktens upptagande i fortsättningsskolans
undervisning behöva stranda på denna fråga. Om »yrkesfortsättningsskolans» förutsättningar
i vårt land äro ogynnsammare än i de större kulturländerna, så gäller detta
dock näppeligen om förutsättningarna att erhålla de behövliga lärårkrafterna. Vi få
hos oss, liksom man i allmänhet taget gjort i utlandet, söka att för undervisningen i
arbetskunskap finna lärare, dels genom att anlita intresserade och för undervisning
begåvade yrkesmän, helst om man på ett eller annat sätt kan bereda dem någon pedagogisk
utbildning, dels genom att för ändamålet utbilda folkskolans egna lärare.
Och detta synes ej behöva bliva väsentligen svårare hos oss än annorstädes. Visserligen
kan det ske endast småningom, vilket ock mer än något annat har till följd, att
en allmännare omläggning av fortsättningsskolan i enlighet med »yrkesfortsättningsskolans»
synpunkter måste kräva en avsevärd tid.

Om utbildning av fortsättnin g sskolornas lärare yttrar överstyrelsen sig
utförligt:

Vad först och främst landsbygdens skolväsen beträffar och den undervisning i
arbetskunskap, som där skulle förekomma antingen för gossarna ensamt eller för gossarna
och flickorna gemensamt, har man hos oss att räkna med det synnerligen gynnsamma
förhållandet, att ett stort antal av vår folkskolas lärare växt upp i jordbruksbygder
och före sin seminarietid praktiskt deltagit i jordbruksarbete. Enligt folkundervisningskommitténs
statistiska utredningar av seminarieförhållandena (Bet. I, del 3)
voro under åren 1901—1910 vid de manliga seminarierna 40 % av de intagna eleverna
söner till jordbrukare, och inemot 37 % hade före sitt inträde i seminariet varit jordbruksarbetare,
vilket sistnämnda tal helt visst skulle kunna ökas med en del av det
till omkring 22 % uppgående antal intagna elever, vilka ej meddelat uppgift om föregående
sysselsättning. Åtminstone för de lärare, som en gång varit jordbruksarbetare,
synes även en jämförelsevis kortvarig teoretisk jordbrukskurs böra kunna medföra ett
ganska värdefullt resultat. Man har ock att erinra sig, att seminarieundervisningen,
f synnerhet efter de genom den nya stadgan och undervisningsplanen däri vidtagna
förändringarna, kan anses lägga god grund för eu sådan kurs. I detta hänseende är
särskilt att påminna om undervisningen i trädgårdsskötsel, Om den utvidgade undervisningen
i de naturvetenskapliga ämnena och om det nyupptagna ämnet ekonomilära.
Man torde av nu nämnda grunder och med stöd av de erfarenheter, som — tack vare
vissa hushållningssällskap, bland dem särskilt Malmöhus läns hushållningssällskap
redan föreligga, vara berättigad att i likhet med lantbruksstyrelsen och lantbruksakademien
antaga, att en jordbrukskurs under sammanlagt minst 12 veckor, fördelade på
två år, skall, om den på rätt sätt anordnas och ledes, kunna för ett icke ringa antal
av folkskolornas manliga lärare medföra en för det ifrågavarande ändamålet tillräcklig
utbildning. Genom samråd med auktoriteter på jordbrukets område har överstyrelsen
fått en sådan uppfattning ytterligare bekräftad.

De för utbildning av lärare i jordbruksfortsättningsskolor avsedda lärokurserna
böra, såsom i flera av de officiella yttrandena framhålles, icke centraliseras till en
plats i landet, utan med hänsyn till jordbrukets olika villkor i olika delar av landet
fördelas på skilda orter. Till att börja med torde man böra söka få till stånd en kurs
i vartdera av de tre huvudområden, i vilka vårt land torde kunna från jordbrukssynpunkt
indelas, alltså en kurs i sydligaste delarna av landet, en i Mellansverige och en

Kungl. i\loj;''s Nåd. Proposition År <J(i. 2(i3

i Norrland. Mycket möjligt är, att kurserna lämpligen kunna förläggas till lantmannaskolor
eller lantbruksskolor med förstärkning för tillfället av de lärarkrafter, som där
Kommittén bär riktat sin uppmärksamhet även på den bekanta läroanstalten
ä Naas samt pa de båda lantbruksinstituten å Ultuna och Alnarp, och det bör i detta
sammanhang nämnas, att styrelsen för den i August Abrahamsons stiftelse ingående
laroanstalten å Nääs uttalat sin redobogenhet att därstädes upptaga »sådana med folkskollärarnas
fortbildning sammanhängande nya undervisningsgreuar, som lämpligen
kunna dit anvisas», varvid styrelsen dock påpekar, att stiftelsens egna tillgångar icke
medgiva någon avsevärdare utvidgning av läroanstaltens nuvarande program. Såväl frågan
om de lämpliga platserna för de ifrågavarande kursernas förläggning som frågan
om deras närmare anordning torde emellertid böra bliva en angelägenhet för gemensam
handläggning av lantbruksstyrelsen och folkskolöverstyrelsen.

fullständig utbildningskurs för lärare vid jordbruksfortsättningsskolor bör i
regel ingå undervisning i skogsvård, meddelad av fackman och enligt plan, som upprättats
med bistånd av vederbörande auktoriteter på området. Då det gäller skolor
mom de egentliga skogsbygderna, måste denna undervisning naturligtvis bliva särskilt
framträdande.

få liknande sätt böra genom samarbete mellan folkskolöverstyrelsen och andra
ämbetsverk och under medverkan av korporationer sådana som svenska industriförbundet,
Sveriges ^hantverksorganisation, Sveriges allmänna handelsförening m. fl. kunna
bringas till stånd utbildningskurser för lärare i andra typer av fortsättningsskolor, industnella,
hantverks- och handelsfortsättningsskolor.

• år det i fråga om dessa kurser i om möjligt ännu högre grad än i fråga

jordbrukskurserna en nödvändig förutsättning, att kursdeltagarna förut praktiskt
deltagit i yrkesarbetet. Aven i fråga om de slag av yrkesarbete det här gäller torde
i ej sa få fall folkskolläraren hava förvärvat erfarenhet som yrkesarbetare. Den förutnämnda
av folkundervisningskommittén samlade statistiken för åren 1901—1910 upplyser,
att av de vid seminarierna intagna manliga eleverna ett antal av omkring 19 %
förut haft anställning i industri eller hantverk och ett antal av omkring 15 bihandel.
Klart är dock, att den intagne elevens befattning med arbetet ofta kan hava varit
allt för kortvarig eller begränsad, för att någon nämnvärd yrkeskännedom skall hava
kunnat förvärvas. Med avseende på de fordringar i praktiskt och teoretiskt avseende,
som höra uppställas, och den organisation, som lämpligen kan givas åt kurserna, torde
i manga fall erfarenheter från utlandet kunna tjäna till ledning. Att nu upptaga
fragan härom till närmare behandling synes icke vara erforderligt.

baväl i fråga om jordbruksfortsättningsskolor som ännu iller i fråga om nu belörda
typer av fortsättningsskolor är det emellertid önskligt, att, där möjlighet därtill
gives, verkliga fackmän kunna anlitas för undervisning i ämnet arbetskunskap. Där
skolverkstad är förenad med fortsättniugsskolan, kunna, såsom kommittén framhållit,
ej gärna några andra ifrågakomma.

Att i många fall yrkesmannen för att med framgång kunna meddela undervisskall
behöva förvärva sig någon praktiskt pedagogisk utbildning, har av kommittén
betonats. Kommittén har ansett, att denna i många fall skall kunna i tillräcklig
man vinnas helt enkelt därigenom, att vederbörande genom någon tids åhörande
av och eventuellt biträdande vid undervisningen i välskötta fortsättningsskolor erhåller
omedelbar kännedom om huru undervisningen i fortsättningsskolan rättast bör bedrivas,
samt att särskilda kurser i detta fall åtminstone icke under den närmaste framtiden
bliva behövliga. I ett och annat av de officiella utlåtandena över kommittébetänkandet

264

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 06.

framhålles, att man dock ej bör försumma att vidtaga åtgärder i nu berörda syfte. Så
särskilt i det av Kungl. Maj:ts befallninghavande i Malmöhus län avgivna utlåtandet.
Befallniugshavandeu, som anser det synnerligen öuskligt, att yrkesutövare, särskilt
yngre med teoretisk underbyggnad, komma att förskaffa sig nödig utbildning såsom
yrkeslärare och söka läraranställning vid fortsättningsskola som bisyssla, betonar, att
tillfälle bör beredas yrkesutövare, som i övrigt kunna vara lämpliga som lärare, »att
inhämta pedagogiskt vetande i den utsträckning, som kan anses oundgängligt för en
framgångsrik undervisning».

Även överstyrelsen finner det angeläget, att nu berörda sida av lärarfrågan erhåller
beaktande. Med avseende på sättet för vinnande av den utbildning, varom här
är fråga, torde kommittén hava visat i rätt riktning. Denna utbildning torde bäst tillgodoses
genom anordnandet av ett slags korta provårskurser vid redan befintliga, väl
ordnade »yrkesfortsättningsskolor». I kurserna bör sålunda ingå såväl åhörande av
undervisning som övning i undervisning, och till desamma böra anknytas diskussioner
och föreläsningar över pedagogiska frågor av särskild betydelse för arbetet i fortsättningsskolan.

För undervisningen slutligen i arbetskunskap i de kvinnliga fortsättningsskolorna
i anslutning till det husliga arbetet, skall man i fråga om den del av läroämnet husligt arbete,
som utgöres av hushållsgöromål eller huslig ekonomi, behöva särskilt utbildade skolkökslärarinnor.
Den ifrågavarande undervisningen kräver nämligen ej blott praktiska
utan ock teoretiska fackkunskaper, och den kräver därjämte tillägnandet av en viss ej
allt för lätt undervisningsteknik. Detta bör emellertid ej alldeles utesluta, att i ett och
annat undantagsfall, då lärjungeantalet är obetydligt, en insiktsfull och kunnig husmor
med anlag för undervisning skall kunna meddela undervisning i skolköket. Helt visst
innebär eu erfarenhet, som förvärvats under arbete i själva husmoderskallet och i de
förhållanden, som tillhöra bygden, en fördel, som i viss mån kan uppväga teoretiska
och pedagogiska brister.

Vad beträffar andra ämnen än arbetskunskap, vilka kunna ingå i fortsättningsskolans
ämneskrets, vållar lärarfrågan mindre svårighet. Visserligen ej utan studier
och arbete men dock på egen hand, således utan att behöva genomgå särskilda utbildningskurser,
bör folkskolläraren kunna göra sig fullt förtrogen med de undervisningsuppgifter,
som dessa ämnen innebära för lärareD. Det sagda gäller enligt överstyrelsens
mening även om ämnet medborgarkunskap, om ock en riktig behandling av detta
ämne ställer ganska stora anspråk med avseende på insikter och undervisningsförmåga.
Det är dock tydligt, att det vore mycket önskligt, om även i ämnet medborgarkunskap
fortbildningskurser kunde anordnas, vare sig i samband med andra kurser eller på
annat sätt. Särskilt måste det anses önskligt, att en god handbok för självstudium i
ämnet blir utarbetad med speciell hänsyn till fortsättningsskollärarnas behov av exakta
och tillräckligt omfattande kunskaper och av ledning vid ämnets metodiska behandling.

Anordnandet av kurser för utbildning av lärare i fortsättningsskolorna bör icke
göras beroende av enskilt initiativ, då ju denna angelägenhet lika mycket som lärarutbildningen
i övrigt är ett statsintresse.

Kostnaderna för utbildningskurserua måste ock, såsom kommittén framhållit,
komma att i främsta rummet pävila staten, om man ock torde kunna räkna med att
landsting och kommuner, måhända även vissa hushållningssällskap, skola befinnas villiga
att bidraga till beredande av personligt understöd åt kursdeltagarna. Även från vissa
stora industrier, såsom järnverks- och sågverksindustrierna, torde hjälp kunna påräknas
för ifrågavarande ändamål.

265

Knngl. Majsfs Nåd. Proposition År 96.

Att personligt understöd till kursdeltagarna bör utgå är uppenbart. Vad särskilt
folkskollärarna beträffar, måste man, bur högt man än må ha skäl att uppskatta deras
intresse för saken, dock med hänsyn till folkskollärarkårens svaga ekonomiska ställning
inse nödvändigheten av att det ordnas så, att deltagandet i de för dem avsedda
kurserna icke blir förenat med större ekonomisk uppoffring. Man får i detta fall tilllämpa
grundsatser liknande dem, som redan kommit till användning vid en del med
allmänna medel anordnade fortbildningskurser, exempelvis de genom centralförbundet
för nykterhetsuudervisning anordnade kurserna i hälsolära och alkoliologi, de av folkskolöverstyrelsen
och direktionen för gymnastiska centralinstitutet anordnade fortbildningskurserna
i gymnastik samt de fortbildningskurser för folkskollärare, som möjliggjorts
genom ett av riksdagen från och med år 1913 för ändamålet årligen beviljat
anslag av 15,000 kronor.

I fråga om prövning av lärarkompetensen gör överstyrelsen följande
uttalande:

Överstyrelsen anser i likhet med kommittén, att några bestämda formella kompetensvillkor
för undervisningen i fortsättningsskola åtminstone icke för närvarande
böra uppställas, men att den reella kompetensen bör i viss ordning prövas. Åtminstone
där den icke förvärvas genom särskild utbildning vid av staten kontrollerade kurser,
får kompetensen tydligen prövas i varje särskilt fall. Härvid få givetvis de inspektörer
och sakkunniga biträden, som enligt instruktionen för folkskolöverstyrelsen skola stå
denna till förfogande vid behandligen av frågor rörande den fortsatta undervisningen,
tagas i anspråk, och sannolikt bör även yttrande inhämtas från vederbörande statens
folkskolinspektör. Själva behörighetsförklarandet synes näppeligen kunna överlämnas
åt annan myndighet än den centrala.

Om prövningen av lärarkompetensen således lägges i den centrala myndighetens
hand, bör läraranställningen däremot tillkomma de lokala myndigheterna.

Efter att hava lämnat redogörelse för huvudpunkterna i kommitténs
förslag beträffande lärarna förklara de sakkunniga sig i huvudsak kunna
instämma i dessa huvudpunkter. Angående lärarrekryteringen uttala de sig
närmare blott om vad som i detta hänseende kräves för undervisningen i
hushållsgöromål. Därom yttra de sakkunniga:

Vad särskilt undervisningen i hushållsgöromål angår, så kräves det otvivelaktigt,
om densamma skall medföra avsett gagn, att lärarinnan är i besittning av såväl teoretiska
som praktiska fackinsikter i förening med en viss undervisningsvaua, och på grund
härav bör denna undervisning helst anförtros åt utbildade skolkökslärarinnor. Emellertid
skulle ett strängt vidhållande av denna fordran säkerligen leda till att vid
många skolor, särskilt på landsbygden, sådan undervisning icke alls kunde ifrågakomma,
vilket vore att beklaga. Undantagsvis torde därför undervisning i hushållsgöromål
kunna överlämnas även till folkskollärarinna eller, såsom folkskolöverstyrelsen
föreslår, till en kunnig husmoder, sedan dessa genom för ändamålet lämpad utbildning
förskaffat sig de nödigaste förutsättningarna därtill. Vi vilja i detta sammanhang särskilt
framhålla vikten därav, att för ifrågavarande undervisning i skolor på landsbygden
inga andra lärarinnor anställas än sådana, som äro fullt förtrogna med förhållandena
på landet och med där förekommande husliga arbeten.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 87 höft. (Nr 96.)

Departe mentssak kunniga.

266

Kungl. Mujrts Nåd. Proposition Nr 96.

Även de sakkunniga ägna synnerlig uppmärksamhet åt lärarnas utbildning.
Vad de därom hava att anföra är av följande lydelse:

För dem av folkskolans lärare och lärarinnor, som måste tagas i anspråk för
undervisning i arbetskuuskap, äro särskilda utbildningskurser nödvändiga. Av vikt är,
att till dessa kurser anslås tillräcklig tid, att de upprättas i behövligt antal och att
de bliva väl planlagda för sitt bestämda ändamål. De kurser av detta slag, som skulle
avse utbildning i lanthushållning, böra enligt vårt förmenande fördelas över hela riket
för att kunna motsvara de olika förhållandena i olika landsdelar och torde lämpligen
böra förläggas till lantmannaskolor eller liknande anstalter. Utbildningskurser för
lärare vid fortsättningsskolor med handels- eller hantverks- och industriell undervisning
torde kunna anordnas vid statsunderstödda handelsgymnasier, tekniska gymnasier
och fackskolor eller liknande anstalter. Kurserna böra förläggas till den tid, som
med hänsyn till deltagarnas ferier är lämpligast. I allmänhet torde det, med avseende
på möjligheten att utan allt för stor kostnad ernå önskvärt resultat, visa sig ändamålsenligt
att uppdela kursen på två år, så att deltagarna under mellantiden bliva i tillfälle
att idka självstudier efter givna anvisningar. För att resultatet skall bliva fullt
effektivt, torde det vara lämpligt, att deltagarna efter slutad kurs underkastas prövning
och tilldelas betyg.

I avsikt att visa, hur dylika kurser enligt vårt förmenande böra anordnas, bifoga
vi i bilagorna 1—5 förslag till utbildningskurser tör lärare i fortsättningsskolor
med undervisning i anslutning till jordbruk, industri, handel och husligt arbete.

Emellertid vilja vi betona, att en dylik kurs, avsedd att meddela kompetens för
undervisning i anslutning till jordbruk, hantverk eller industri, omöjligen kan i och för sig
vara tillräcklig för ändamålet, utan fordras därtill ovillkorligen, att deltagaren har någon
föregående praktisk erfarenhet inom yrket i fråga. Som både folkskolöverstyrelsen
och kommittén framhålla, har emellertid en mycket stor del av våra folkskollärare
vuxit upp i jordbruksbygder och deltagit i jordbruksarbete, och det torde även finnas
icke så få, som förvärvat sig erfarenhet såsom yrkesarbetare i industri eller hantverk.

I utlandet förekommer ej sällan, att intresserade lärare själva någon tid arbeta
i fabriker eller verkstäder i syfte att så grundligt som möjligt lära känna det yrke,
till vilket deras undervisning sedan skall ansluta sig. Vi hysa i likhet med kommittén
den förhoppningen, att detta måtte i vidsträcktare grad än hitintills bliva förhållandet
även hos oss.

Även för de »tekniskt utbildade personer samt praktiskt förfarna yrkesmän>,
vilka enligt kommitténs förmodan i många fall skulle vara villiga att åtaga sig undervisning
i fortsättningsskolan, borde på ett eller annat sätt beredas tillfälle att inhämta
nödigt mått av pedagogiskt vetande och undervisningsvana. Det vore måhända ej
otänkbart, att statens normalskola för yrkesundervisningen, i den mån utrymme, lärarkrafter
och övriga resurser medgåve, kunde bidraga att tillgodose ifrågavarande behov.

För att för såväl yrkesmän som folkskolans lärare underlätta genomgåendet av
här nämnda utbildningskurser, vilket åtminstone under den första tiden är av nöden
för erhållande av kompetenta lärarkrafter till erforderligt antal, anse vi det nödvändigt,
att av statsmedel anslås tillräckligt belopp att utdelas såsom stipendier åt deltagare
i dessa kurser efter väsentligen samma grunder, som gälla i fråga om för folkskolans
lärare anordnade fortbildningskurser i gymnastik, trädgårdsskötsel m. in.

Vad prövningen av lärarkompetensen angår, ansluta de sakkunniga sig
till folkskolöverstyrelsens förslag, att denna prövning jämte behörighets -

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96. 267

förklarandet överlämnas åt den centrala myndigheten och dess sakkunniga
biträden.

Lärarfrdgans betydelse för fortsättningsskolan torde näppeligen kunna Oeparteöverskattas.
Huruvida den nya fortsättningsskolan verkligen skall kunna mentschefen
göra sin betydelsefulla insats i arbetet för ungdomens utbildning och sålunda
fylla den viktiga uppgift, som enligt min mening skall tillkomma betydelse,
densamma, kommer givetvis att i väsentligaste mån bliva beroende av
möjligheten att åt skolan förvärva lämpliga lärare.

Den grundläggande förutsättningen måste, såsom ock från olika håll
framhållits, här som i fråga om all skolverksamhet vara, att läraren äger
tillfyllestgörande insikter i det ämne, vari han skall undervisa. Detta
galler uppenbarligen om alla fortsättningsskolans ämnen men i synnerlig
grad om ämnet arbetskunskap. Den nva fortsättningsskolan komrner tvivelsutan
att framför allt bliva bedömd efter de resultat, som undervisningen
i detta den yrkesbestämda skolans centrala ämne kommer att
lämna. På detta resultat kommer det också att väsentligen bero, om skolan
skall vinna tillbörligt förtroende hos såväl ungdomen och dess målsmän
som hos arbetsgivarna. Därför är det av särskild vikt, att läraren i arbetskunskap
väl behärskar sitt ämne. Det gäller här i regel att meddela teoretiska
insikter i sådant, varmed lärjungarna äro praktiskt sysselsatta. Det
är tydligt, att det strax skall väcka misstroende, om det visar sig, att det
teoretiska vetande läraren meddelar står i strid med lärjungens egna
praktiska erfarenheter i stället för att stödja och förklara dessa.

Det är dock icke nog med teoretiska insikter. Den, som i detta avseende
aldrig så väl behärskar ett ämne, är icke enbart därigenom kompetent
som lärare. Det fordras också, att läraren skall kunna göra ett
med hänsyn till lärjungarnas utveckling och behov lämpligt kunskapsurval
samt att han förmår meddela detta på ett medryckande, klart och verkningsfullt
sätt. I korthet sagt, det fordras, att läraren också behärskar
undervisningens tekniska sida. Ej minst kräves detta av den, som skall
undervisa i fortsättningsskolan. Dennas lärjungar befinna sig i allmänhet i eu
ömtålig ålder. Kanske lättare än på andra stadier låta de sig ryckas med
av en lärare, som förmår att tillvinna sig deras förtroende. Men å andra
sidan äro de i hög grad kritiska, om brister yppa sig, och för den rent
yttre auktoriteten böja de sig icke med samma lätthet som lärjungar i en
tidigare ålder. Den strängt begränsade undervisningstiden ställer också
stora krav på läraren. Den tvingar att skilja mellan huvudsak och bisak
och att icke låta något av den dyrbara tiden förspillas.

Det är inför nu antydda svårigheter icke underligt, att lärarfrågans

268 Kung]. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 9ti.

lösning på vissa håll ansetts erbjuda så stora svårigheter, att man rent
av befarat, att hela reformen skulle komma att stranda på dessa. Där
man så gjort, synes man mig emellertid hava sett läget svårare än det i
själva verket är.

Man bör dock komma i håg, att lärjungarna befinna sig på ett^ så
tidigt åldersstadium — i regel 13—16 år — att det icke kan bliva fråga
om några djupgående studier. Detta förbjudes också av den begränsade
undervisningstiden. Då man i allmänhet har att räkna med sammanlagt
endast 360 timmar, som skola fördelas på minst tre ämnen, måste man
tydligen även av denna orsak hålla sig på det elementära området. Med
hänsyn därtill, att lärjungarna dock lämnat det egentliga barndomsstadiet,
erfordras icke för undervisningen rent metodiska insikter i samma grad,
som då det gäller undervisning på ett tidigare åldersstadium.

Det har nog icke kunnat undvikas, att de exempel på undervisningsplaner,
som lämnats först av folkundervisningskommittén och sedan av
folkskolöverstyrelsen, verkat i viss mån förvillande och fresfat till att låta
anspråken på lärarna framstå som alltför stora. Vid dessa planers uppgörande
har man tydligen varit angelägen att icke tappa bort någon synpunkt,
som kunde förtjäna att vinna beaktande. Det har därigenom icke
kunnat undgås, att dessa planer på grund av sin stora utförlighet fått
över sig ett drag av anspråksfullhet, som säkerligen icke varit ämnat. Det
bör emellertid ihågkommas, att dessa planers innehåll egentligen är att
betrakta som ett förråd, varur ett urval bör göras. Detta gäller redan i
viss mån om ämnet medborgarkunskap men ännu mera om ämnet arbetskunskap.
Detta gör också, att en lärare icke behöver vara lika hemmastadd
inom alla grenar av ämnet, enär han mycket väl utan att därigenom
kunna sägas handla i strid med skolans krav kan vid undervisningen utförligare
behandla någon viss sida av ämnet, med vilken han blivit särskilt
förtrogen. Ja, även om han fullt behärskar ämnets olika grenar,
torde ett dylikt tillvägagångssätt i många fall rent av vara att rekommendera.
En fylligare framställning av vissa partier är säkerligen ägnad att
mera väcka lärjungarnas intresse och lämna dem större verkligt utbyte än
en torr och schematisk om än fullständig översikt av hela ämnet.

Inför'' de omständigheter, som jag nu senast berört, torde anspråken
på fortsättningsskolans lärare icke framstå fullt så stora och därför icke
heller svårigheterna att lösa lärarfrågan verka alltför avskräckande. Givetvis
måste man ej minst i detta fall sätta målet högt, och sedan på allt
sätt sträva att uppnå detsamma. Men om man nu på detta område lika
litet som annorstädes lyckas att i allo komma så långt man vill, så synes
man icke därav hava någon anledning att låta reformen falla. Skulle man

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr itc.

269

vänta med dess genomförande, till dess redan från början ett tillräckligt
antal i alla avseenden fullt kompetenta lärare stode färdiga att övertaga
arbetet, då skulle nog tiden aldrig bliva mogen. Det riktiga torde i stället
vara, att man även här utan att uppgiva det väsentliga dock nöjer sig
med en mera blygsam början och sedan arbetar på en ständigt fortgående
utveckling. 1 den ordningen hava alla stora undervisningsreformer måst
finna sitt förverkligande.

Sedan jag nu angivit några allmänna synpunkter beträffande lärarfrågan,
övergår jag till att yttra något om rekryteringen av fortsättning sskolans lärare.

Det ligger i sakens natur, att man icke kan förvänta, att fortsättningsskolans
undervisning skall i någon större utsträckning komma att
handhavas av personer, för vilka arbetet i fortsättningsskolan kan bliva
den egentliga livsuppgiften.

I ett’ och annat skoldistrikt torde dock lärare med full sysselsättning
i fortsättningsskolan komma att anställas. Detta gäller särskilt om våra
större städer. Där blir å ena sidan antalet undervisningsavdelningar, som
kunna alternera med varandra, tillräckligt stort, och där kan det å andra
sidan förväntas, att nödiga lokaler ställas till förfogande, för att lärare med
full tjänstgöring, förlagd till lämpliga tider, åtminstone i viss utsträckning
skola kunna anställas. Det är tydligt, att en sådan anordning skall vara i hög
grad ägnad att tillförsäkra fortsättningsskolan lämpliga lärare. Därigenom
kunde åt denna skola förvärvas arbetare, som ägnade både intresse och
krafter helt åt dess tjänst. Och kunde sålunda ordinarie, ordentligt avlönade
lärarbefattningar komma till stånd, skulle det säkerligen icke dröja
länge, förrän personer med lust för lärarverksamhet förskaffade sig den
speciella utbildning, som erfordras för dylika befattningars skötande. Särskilt
torde man på denna väg kunna erhålla synnerligen väl kvalificerade
lärare i arbetskunskap.

Såsom redan nämnts, kan man dock icke förvänta, att undervisningen
i fortsättningsskolan mera än i vissa undantagsfall kommer att bestridas
av lärare med denna verksamhet som sin huvuduppgift. I stället måste
man nog räkna med att för uppehållande av fortsättningsskolans undervisning
i regel måste anlitas timlärare, vilka däråt blott kunna ägna från deras
egentliga sysselsättning ledig tid.

Från nästan alla de håll, där fortsättningsskolans lärarfråga berörts,
har man framhållit, att man för fortsättningsskolans undervisning allt framgent
måste i viss utsträckning lita till folkskolans lärare, ja, att på vissa
ställen, särskilt på landsbygden, några andra lärare för ändamålet knappast
stå att erhålla. På samma gång har man dock jämväl betonat, att folk -

Rekryteringen
av
fortsättningsskolans

lärare.

270

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

skollärarna icke kunna anses utan vidare äga alla nödiga förutsättningar
för att övertaga arbetet i den nya fortsättningsskolan. Särskilt gäller detta
om undervisningen i arbetskunskap.

Även jag är av den bestämda uppfattningen, att fortsättningsskolreformens
genomförande i ej ringa grad kommer att bliva beroende av i
vad mån folkskollärarkåren skall visa sig kunna övertaga skolans undervisning.
Jag är också förvissad om att den i stor utsträckning skall be CO

finnas både villig och duglig att göra detta. Men jag delar jämväl den
av centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskollärarförening uttalade,
här ovan återgivna meningen, att folkskollärarna icke kunna för sin
del hava några anspråk på att helt behärska fortsättningsskolans
undervisning för att därigenom bliva tillförsäkrade ett tillskott
i sin avlöning. Folkskollärarens egentliga arbete ligger i folkskolan, och
för detta bör han erhålla sin anständiga bärgning utan hänsyn till annan
verksamhet, som möjligen kan bliva uppdragen åt honom. Skall folkskolläraren
tagas i anspråk för fortsättningsskolan, bör detta liksom i fråga
om varje annan, som där skall arbeta, ske därför, att skolan behöver
honom, icke därför att han skulle behöva skolan.

Det torde icke kunna bestridas, att folkskolans lärare från åtskilliga
synpunkter äga goda förutsättningar för att besörja undervisningen i fortsättningsskolan.
Såväl deras teoretiska som deras praktiska lärarutbildning
måste tydligen härvid vara av stort värde. Därtill kommer, att
eftersom de förut haft de till fortsättningsskolan övergångna lärjungarnas
undervisning om hand, de böra väl känna till dessas förkunskaper
och alltså veta, vilken grund man har att bygga på och vilka anspråk
man kan ställa. Det avgörande kommer dock mången gång säkerligen
icke att bliva hänsyn till dessa allmänna förutsättningar utan den omständigheten,
att man på ett stort antal platser, i synnerhet på landsbygden,
måste för fortsättningsskolan lita till folkskolans lärare, om överhuvud
någon fortsättningsskola skall kunna komma till stånd.

Obestridligt torde emellertid vara, att utbildningen för arbetet i folkskolan
icke i och för sig kan göra folkskollärarna i allo skickade att övertaga
undervisningen i fortsättningsskolan efter det nya program, som där skulle
tillämpas. Av de tre där förekommande huvudämnena synes dock modersmålet
icke behöva erbjuda några större svårigheter. Något annorlunda
ställer det sig uppenbarligen med ämnet medborgarkunskap. För undervisning
i detta ämne torde dock folkskolläraren i regel på grundval av redan
erhållen utbildning på egen hand genom studium av lämplig litteratur och
genom praktisk erfarenhet från de kommunala förhållandena och andra sidor
av samhällslivet kunna skaffa sig de nödiga förutsättningarna. Svårast blir

271

Kung/. Maj:ls Nåd. Proposition Nr 06.

det tydligen med kompetensen för undervisningen i arbetsmanskap. Angående
möjligheterna att i detta viktiga ämne, som ju får vitt skilt innehåll i
olika skolor, erhålla goda lärarkrafter skall jag strax närmare uttala mig,
sedan jag törst yttrat några ord om rekryteringen av fortsättningsskolans
lärare från andra håll än från folkskollärarkåren.

Det är givet, att för fortsättningsskolans undervisning böra, särskilt
i större samhällen, kunna påräknas jämväl lärare från andra skolor än
från folkskolorna. Så kunna ifrågakomma för saken intresserade lärare
vid allmänna läroverk, seminarier, kommunala mellanskolor eller liöure
folkskolor. Särskilt fördelaktigt måste det anses vara, om för
undervisningen i arbetskunskap kunna förvärvas lärare, som
hava meddelande av yrkesundervisning till sin egentliga uppgift.
Möjligheten härtill kommer tydligen att växa, i samma män som
efter hand lärlingsskolor, yrkesskolor, fackskolor och andra skolor för
yrkesundervisning i allt större utsträckning bliva upprättade.

Jag delar emellertid den redan av kommittén framställda, sedan
från olika hall understödda uppfattningen, att man för undervisningen i
nyssnämnda ämne bör söka vinna jämväl praktiska yrkesutövare, som befinnas
villiga och lämpliga. Här kunna komma i fråga ingenjörer, verkmästare,
kontorister, lantbrukare, jordbrukskonsulenter m. fl. Jag måste
dock erinra om vad jag förut framhållit, nämligen att det icke räcker med
aldrig så grundliga insikter, utan att det också fordras lärarduglighet,
och att det i fråga om denna måste från vissa synpunkter på grund
av fortsättningsskolans särskilda karaktär ställas ej ringa krav.

Med hänsyn till de möjligheter att anskaffa lärare, som sålunda få
anses föreligga, synes det ej behöva erbjuda några oövervinneliga svårigheter
att i det stora flertalet fåll få även undervisningen i arbetskunskap
ombesörjd på ett tillfredsställande sätt. I större samhällen, där ett mera
utvecklat fortsättningsskolväsen med olika skolor för industri, hantverk och
handel kunna väntas uppstå, synes denna undervisning kunna till°-odoses
genom lämplig samverkan mellan lärare från olika skolor och personer,
som stå direkt i yrkeslivets tjänst. Det kan ju i vissa fall tänkas, att
en sådan arbetsfördelning åstadkommer, att de förra meddela de grundläggande
kunskaperna från naturkunnighetens, ekonomiens och hygienens
områden, under det att de senare övertaga den undervisning, som avser
den rent tekniska sidan. I sådana samhällen som de ifrågavarande torde
det ej heller vara svart att för fortsättningsskolans undervisning i husligt
arbete förvärva fackutbildade lärarinnor.

Större vanskligheter torde säkerligen komma att möta, då det
gäller att åt landsbygdens fortsättningsskolor anskaffa lämpliga lärare i

272

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 96.

arbetskunskap, det vill närmast säga i arbetskunskap i anslutning till jordbruk
med eller utan skogshantering eller ock i anslutning till husligt arbete.
Visserligen kan man väl för undervisning om jordbruket i någon
mån räkna på hjälp från lantbrukare, framför allt sadana som skaffat
sig teoretisk utbildning i sitt fack, lantbrukslärare ävensom konsulenter
och andra tjänstemän på jordbrukets område samt för undervisning om
skogshantering vänta biträde av skogstjänstemän och andra på området
säräilt hemmastadda personer. I stor utsträckning torde dock ifrågavarande
undervisning få bestridas av folkskollärare. ISu är det väl sant, att deras
utbildning vid seminariet icke varit inriktad på att göra dem kompetenta
för meddelande av dylik undervisning, även om den, särskilt sådan den
enligt nu gällande undervisningsplan bedrives, kan skänka åtskilliga förutsättningar
därför. Men ett par omständigheter, som med styrka framhållits
av både kommittén och folkskolöverstyrelsen, måste emellertid i förevarande
avseende särskilt beaktas, nämligen dels att många av folkskollärarna
växt upp på landsbygden och före sitt inträde vid seminariet deltagit i
praktiskt jordbruksarbete, dels att landsbygdens lärare hava ypperliga tillfällen
att i sin omgivning sätta sig in i vad som hör till lanthushållningen.
Härmed vill jag dock icke hava sagt, att folkskollärarna i regel skulle
vara skickade att utan särskild utbildning övertaga undervisningen i arbetskunskap
i jordbruksfortsättningsskolorna, men det är tydligt, att de på grund
av de nämnda omständigheterna lätt nog kunna vinna nödig kompetens, om
de blott få tillfälle att genomgå en jämförelsevis kort utbildningskurs.

Vad undervisningen i husligt arbete angår, är det givetvis högeligen
önskvärt att för denna måtte kunna även å landsbygden förvärvas fackutbildade
lärarinnor. Med den tillgång på sådana, som man numera kan
räkna med, och med den utbredning, som undervisningen på ifrågavarande
område alltmera vinner, samt med de möjligheter, som finnas att genom
ändamålsenlig förläggning av lärotiderna ordna det så, att samma lärarinna
kan bestrida undervisningen inom flera olika kurser, synes man kunna
förvänta, att för fortsättningsskolans undervisning i husligt arbete även på
landsbygden skola kunna erhållas lärarkrafter med särskild utbildning för
undervisning i detta ämne. Skulle detta i något fall icke låta sig göra, bör
man dock enligt min mening icke därför avstå från denna undervisning, utan
försöka att om möjligt från annat håll anskaffa för uppgiften lämpliga lärarinnor.
Folkskolöverstyrelsen har antytt, att man skulle kunna anlita
någon intresserad och kunnig husmoder, som vore skickad för uppdraget,
och de sakkunniga, som förorda denna utväg, hava dessutom ansett, att
undervisningen i hushållsgöromål skulle kunna undantagsvis överlämnas
åt någon folkskollärarinna. Det synes mig som både den ena och den

273

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

andra utvägen skulle vara framkomlig. De personer det här gäller torde
i regel, på grund av de förutsättningar de redan äga, endast behöva genomgå
någon jämförelsevis kort kurs för att förskaffa sig behövlig specialutbildning.
Jag behöver dock knappast säga, att de nämnda utvägarna
böra anlitas endast i undantagsfall, då fackutbildade lärarinnor icke stå
att erhålla.

Givetvis kunna fall komma att inträffa, då ämnet arbetskunskap på
grund av bristande tillgång på lämpliga lärare icke kan upptagas i en
fortsättningsskola. Särskilt torde det bliva svårt att å sådana platser på
landsbygden, där man har att huvudsakligen lita till kvinnliga lärare, införa
arbetskunskap i anslutning till jordbruket. Även å andra orter kunna
tydligen av brist på lärare hinder möta för en ändamålsenlig undervisning
i arbetskunskap. I dylika fall måste man anlita utvägen att anordna
allmänna fortsättningsskolor. För dessas upprätthållande måste det vara
lättare att erhålla lämpliga lärarkrafter.

För lärarfrågans lyckliga lösning är det synnerligen viktigt, att lämpliga
åtgärder vidtagas för utbildning av lärare för fortsättningsskolan. Det
är tydligt, att staten i detta hänseende har en viktig uppgift att fylla.

Att för utbildning av fortsättningsskolans lärare upprätta särskilda
läroanstalter torde icke kunna ifrågasättas. Att i någon större utsträckning
för detta syfte anlita de lärarutbildningsanstalter, som redan finnas,
synes icke heller vara möjligt. Närmast till hands skulle det väl ligga
att i så fall tänka på folkskoleseminarierna. Såsom det framhölls vid beslutet
om senaste seminariereform, kunna emellertid nämnda anstalter icke, om de
ej skola åsidosätta sin egentliga uppgift, övertaga jämväl utbildningen av
lärare för folkskolornas överbyggnader. Det är dock uppenbart, att folkskoleseminarierna,
därest den obligatoriska fortsättningsskolan kommer till stånd,
böra vid sin undervisning så långt som möjligt taga hänsyn till det förhållandet,
att de från seminarierna utgående lärarna i stor utsträckning
komma att tjänstgöra även som lärare i fortsättningsskola. Att utbildningsanstalterna
för lärarinnor i huslig ekonomi och i kvinnlig slöjd i
regel komma att förse även fortsättningsskolorna med lärarkrafter för
undervisningen i husligt arbete, framgår av vad jag i det föregående
anfört.

Det torde emellertid av det sagda vara uppenbart, att den särskilda
lärarutbildning, som erfordras för arbetet i fortsättningsskolan, huvudsakligen
måste främjas genom särskilda åtgärder, som åtminstone till en början
måste få en mera tillfällig karaktär. Såväl folkundervisningskommittén
och folkskolöverstyrelsen som departementssakkunniga hava utförligt yttrat
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 87 höft. (Nr 96.) 35

Utbildning

kurser.

274

Kompetensens
prövning.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

sig i detta avseende. Då deras yttranden här ovan anförts, kan jag för
egen del i detta avseende fatta mig kort.

Jag instämmer däri, att särskilda utbildningskurser böra anordnas för
att i erforderliga avseenden komplettera vad som fattas dels hos de lärare
från andra skolor, som skola tjänstgöra i fortsättningsskolan, dels hos de
praktiska yrkesutövare, som där skola meddela undervisning.

Att redan nu uppställa en bestämd plan angående det årliga antalet
kurser, dessas förläggning m. m. torde vara ogörligt. I dessa avseenden
få de erfarenheter, som vinnas, sedan skolorna kommit i gång, vara avgörande.
Redan nu torde emellertid kunna förutses, att stort behov av
kurser för lärare vid fortsättningsskolor med jordbruksundervisning kommer
att föreligga. Man synes dessutom kunna räkna med att redan från början
erfordras kurser jämväl för utbildning av lärare i arbetskunskap i anslutning
till industri, handel eller husligt arbete. Till det för sådana kursers
anordning behövliga anslaget återkommer jag längre fram i samband med
beräkningen av övriga kostnader för fortsättningsskolan. Jag skall då
också närmare angiva det antal kurser jag anser mig höra räkna med för
nästkommande år.

Yad angår utbildningen för arbetet i fortsättningsskolan av de praktiska
yrkesutövare, som där komma att tjänstgöra, bör den uppenbarligen gå ut
på att göra dem förtrogna med undervisningens konst. Liksom kommittén
och folkskolöverstyrelsen anser jag, att denna uppgift bäst löses därigenom,
att dessa personer sättas i tillfälle att vid någon passande skola under
lämplig ledning få genomgå ett slags kortare provårskurs, där de få dels
åhöra undervisningen och erhålla behövliga råd och anvisningar, dels deltaga
i praktiska undervisningsövningar med efterföljande kritik. Liksom
de sakkunniga anser jag, att en blivande statens normalskola för yrkesundervisningen
härvid kan bliva till stor nytta.

Vad prövningen av lärarnas kompetens angår, ansluter jag mig väsentligen
till folkskolöverstyrelsens av de sakkunniga förordade förslag. Det
skulle alltså icke — åtminstone icke för närvarande — uppställas några
formella behörighetsvillkor, något som med de växlande krav, som här
komma i fråga, och på grund av omöjligheten att åstadkomma någon enhetlig
utbildning tydligen icke låter sig göra. Däremot skulle den reala
kompetensen i varje särskilt fall prövas. Enligt folkskolöverstyrelsens och
departementssakkunnigas förslag skulle denna prövning i varje fall ske genom
folkskolöverstyrelsen. I betraktande av det mycket stora antal ärenden,
som härigenom skulle dragas in under överstyrelsens avgörande,
måste jag ställa mig tveksam till detta förslag. Att prövningen av lära -

Kungl. Maj:ts iXdd. Proposition Nr 06. 275

tes kompetens att meddela undervisning i ämnet arbetskunskap måste
överlämnas till överstyrelsen synes mig obestridligt. Däremot förefaller
det mig, som om prövningen av lärarkompetensen i fråga om ämnena
modersmålet och medborgarkunskap skulle, utan att prövningens
effektivitet äventyrades, kunna anförtros åt vederbörande folkskolinspektörer.
Dessa skulle ju i varje fall hava att vitsorda riktigheten av de i
ansökningarna lämnade uppgifterna för erhållande av statsbidrag.

Tillsättningen ao lärare bör i likhet med vad som gäller beträffande
folkskolornas lärare tillkomma de lokala skolmyndigheterna. Ordningen
för tillsättningen bör fastställas genom föreskrifter dels i den
allmänna stadgan om fortsättningsskolorna, dels i de särskilda reglementena.
°

Till frågan om lärarnas avlöning, skall jag strax återkomma, då ja»
nu går att närmare avhandla fortsättningsskolans ekonomiska förhållandem

7) Ekonomiska förhållanden.

Kommittén angiver först, att de med fortsättningsskolors upprättande
och underhåll förenade kostnaderna lämpligen kunna uppdelas i utgifter
för lärares avlöning, för tillsyn och ledning, för skollokaler och skolmöbler,
för undervisningsmateriell samt för uppvärmning, belysning, renhållning
och dylikt.

Kommittén upptager först till skärskådande frågan om läraraolöningen
och yttrar sig därvid dels om lärararvodets storlek, dels om sättet
för dettas utgående. I fråga om arvodets storlek anför kommittén följande:

®b*nd dessa utgiftsposter, vilka icke alla behöva ifrågakomma i samtliga kommuner,
där fortsättningsskola upprättats, kommer otvivelaktigt läraravlöningen att bliva
den mest betydande. För närvarande utgör den lagstadgade minimilönen för sex veckors
eller 180 timmars undervisning i fortsättningsskolan 150 kronor. Detta lönebelopp
beslöts redan vid 1877 års riksdag. I den kungl. proposition, där nämnda avlöning
föreslogs, framhölls bland annat, att undervisningen i fortsättningsskolan utan
tvivel krävde större ansträngning och noggrannare förberedelse än den mindre omfattande
undervisningen i folkskolan och att fördenskull ersättningen till läraren syntes
höra bestämmas jämförelsevis något högre än för undervisningen i folkskolan. Den
dåvarande minimiavlöningen för folkskollärare utgjorde, oavsett naturaförmånerna, 500
kronor jämte ett ålderstillägg på 100 kronor efter fem års oförvitlig tjänstgöring, allt för
åtta månaders undervisning. Den år 1877 fastställda ersättningen för undervisning i

Tillsättning.

Avlöning,

Folkunder visnings kommittén.

Utgifter för
lärares
avlöning.

276 Kungl. Majits Nåd. Proposition Nr 96.

fortsättningsskolan blev sålunda ej oväsentligt högre än den för en motsvarande tids
undervisning i folkskolan utgående kontanta avlöningen. Om i folkskollararlonen
jämväl värdet av naturaförmånerna inräknas, blir visserligen förhållandet mellan de
bägge ifrågavarande lönebeloppen ett annat, men även i det fallet torde man, med
hänsyn till det dåtida höga penningvärdet, vara berättigad säga, att avlöningen per
läsveeka eller lektionstimme åtminstone icke blev lägre för undervisningen i fortsatt ningsskolan

än i folkskolan. . 0ll , ,

Den i ovannämnda kungl. proposition uttalade grundsatsen om förhållandet mellan
arvodet åt läraren i fortsättniugsskolan och folkskollärarens avlöning anser kommittén
vara riktig. Det torde icke kunna bestridas, att undervisning av lärjungar i
fortsättningsskolåldern är mera krävande än undervisning av folkskolebarn. Härtill
kommer, dels att folkskollärarna, enligt vad kommittén förut framhalt^, i. allmänhet
icke kunna anses vara utan vidare kompetenta att undervisa i fortsättmngsskolans
samtliga huvudämnen utan måste, för vinnande av sådan kompetens, i manga tall
crenorn^å särskilda utbildningskurser, dels att även de yrkesutövare, som vilja agna
sig åt fortsättniogsskollärarkallet, ofta måste för sin utbildning offra tid eller vulkannas
kostnader. Under sådana förhållanden synes det vara billigt, att för undervisning
i fortsättningsskolan icke utgår mindre utan snarare större ersättning än för undervisning
i folkskolan. , , , , t ...... ....

Nu har emellertid sedan år 1877 de lagstadgade kontanta minimilönerna tor
folkskolans lärarpersonal ej oväseutligt höjts, så att grundlönen för närvarande är 900
kronor och slutlöuen 1,350 kronor för lärare och 1.200 kronor för lärarinna Om
•värdet av naturaförmånerna (bostad och vedbrand) uppskattas till i medeltal 300 kronor,
skulle alltså hela lönen i högsta lönegraden uppgå till 1,650, resp. 1,500 kronor
eller, med beräkning av i runt tal 1,000 undervisningstimmar per läsår till 1 krona
65 öre, resp. 1 krona 50 öre för undervisningstimme. I fortsättniugsskolan är däremot
ersättningen för undervisningstimme endast 83,3 öre. På det att den ovan såsom
riktig angivna grundsatsen måtte kunna vinna tillämpning, torde därför ersättningen
för undervisningen i fortsättningsskolan icke böra sättas lägre än 2 kronor för undei För

detta belopp tala även andra omständigheter än förhållandet till. den föi
undervisningen i folkskolan utgående avlöningen. Ett bland skälen till fortsättmngsskolans
ringa utbredning i vårt land är utan tvivel svårigheten att för den i lag bestämda
minimilönen erhålla lämpliga lärare. Skola verkligt dugande sadana kunna
förvärvas, och skall alltså fortsättmngsskolans undervisning kunna bliva den basta möjliga,
synes det vara nödvändigt, att avlöningeu höjes till åtminstone det nyss angivua
beloppet.

Som ytterligare motivering för sitt förslag redogör kommittén för
fortsättningsskollärarnas arvode i åtskilliga utländska stater. Dä de i
detta avseende anförda uppgifterna numera måste anses föråldrade, torde
de icke kunna tillmätas någon större betydelse för frågans bedömande, varför
de här utelämnas.

Angående avlöningen åt sådana lärare, som skulle hava arbetet i fortsättningsskolan
till sin egentliga uppgift, yttrar kommittén sig på följande sätt:

I den män fortsättningsskoleväsendet utvecklas, torde i de större samhällena hos oss
liksom i utlandet lärare komma att anställas med full tjäustgöring vid fortsättmngssko -

277

Katigt. Maj:ts Nåd. Proposition Nr i)6.

lan. Deras avlöning synes då böra bestämmas till ett visst årsbelopp såsom grundlön,
vartill böra komma ålderstillägg efter viss tids oförvitlig tjänstgöring. Behövligt är
därjämte, att det sörjes för sådana lärares pensionering och i sammanhang därmed
även för änke- och pupillpensioner åt deras efterlevande änkor och barn. Att för
närvarande framställa detaljerade förslag härom torde emellertid vara mindre lämpligt,
ej allenast därför att man i vårt land saknar erfarenhet att härutinnan stödja sig på,
utan ock med hänsyn därtill att bestämmelser i sådant avseende under den närmaste
framtiden näppeligen bliva erforderliga.

I fråga om sättet för lär ar arv odets utgående föreslår kommittén, att
detsamma skall bestridas helt och hållet av statsmedel, och anför för detta
sitt förslag följande motivering:

Vidkommande spörsmålet huru den ovan föreslagna minimiavlöningen helst bör
utgöras, synes det för kommittén vara uppenbart, att de sedan år 1877 ännu gällande
bestämmelserna om proportionen mellan statens och kommunens bidrag till fortsättningsskollararens
avlöning icke lämpligen kunna för framtiden bibehållas, billigt dessa
bestämmelser bidrager nämligen staten endast med hälften av den fastställda minimilönen.
Då emellertid fortsättuingsskolorna enligt kommitténs förslag äro avsedda att
hädanefter bliva obligatoriska och då den nu föreslagna minimiavlöningen är väsentligt
större än den hittills utgående, skulle ett fortsatt tillämpande av den nämnda
proportionen vid avlöningens utgörande helt visst bliva alltför betungande för kommunerna,
isynnerhet för de i ekonomiskt avseende mindre väl ställda. I fråga om sättet
för utgörande av folkskollärarnas avlöning har riksdagen under år 1914 beslutat, att
staten skall betala ej allenast nio tiondelar av den kontanta grundlönen utan ock därutöver
samtliga ålderstillägg. Billigt synes vara, att kommunerna, i fråga om avlöningen
av fortsättuingsskolans lärare, åtminstone icke bliva mindre gynnsamt ställda
än de, enligt det nämnda riksdagsbeslutet, böra vara med avseende på utgörandet av
folkskollärarlönerna. Enligt kommitténs mening förefinnas goda skäl för att staten,
med undantag för de ortstillägg, som på vissa håll kunna behövas, helt övertager
fortsättningsskollärarnas avlöning. Många kommuner äro redan och bliva, säkerligen
även i framtiden hårt betungade genom utgifter, bland annat för erforderliga skolhusbyggnader.
För andra kommuner däremot är och blir det jämförelsevis lätt att bära
de nödvändiga utgifterna. Då alltså det kommunala skattetrycket är mycket olika i
olika kommuner, är det tydligen av behovet påkallat, att pa detta område en utjämning
äger rum. En dylik utjämning skulle åtminstone i någon mån främjas därigenom,
att staten övertoge fortsättningsskollärarnas avlöning. Därigenom skulle också fortsätta
ngsskolors inrättande betydligt underlättas för de ekonomiskt svagare kommunerna.
På grund av det nu anförda och med hänsyn jämväl till att det här gäller
främjandet av ett synnerligen viktigt statsintresse, vill kommittén hemställa, att^den
ovan föreslagna minimiavlöningen av 2 kronor för undervisningstimme måtte utgå av
statsmedel.

Beträffande de för fortsättning sskolornas tillsyn och ledning erforderliga
utgifterna yttrar sig kommittén först mera i förbigående om kommunernas
kostnader i detta hänseende, och uttalar sig sedan om de utgifter, som
på ifrågavarande område kunna tänkas komma att påvila staten, nämligen

Utgifter iöitillsyn
och
ledning.

278

Utgifter för
skollokaler
och skolmöbler,
uniervisningsraateriell

m. m.

Myndighe terna.

Fo/kskolöver styrelsen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

anslag åt den centrala ledningen för anlitande av sakkunnigt biträde och
för anordnande av fackinspektion. Då jag återkommer till denna frå^a i
annat sammanhang, torde det ej vara nödvändigt att här återgiva kommitténs
uttalanden i densamma.

Till sist upptager kommittén spörsmålet om utgifterna för skolornas
utrustning, renhållning, belysning och uppvärmning m. m. Därom anför
kommittén:

•• j och skolmöbler lära i flertalet kommuner knappast nå<*ra avse vardare

utgifter behöva förekomma. I regel torde fortsättningsskolans lärjungar
komma att undervisas i de for folkskolan avsedda lärorummen på tider, då dessa icke
aro upptagna För folkskolebarnens undervisning. I vissa större kommuner, särskilt
dar skolverkstader upprättas, lärer det emellertid, ej mindre i vårt land än i andra
länder, bliva nödvändigt att for fortsättningsskolans räkning uppföra egna skolbus.
De eventuella kostnaderna för såväl skollokaler som skolmöbler böra bestridas på sätt
som ar föreskrivet i fråga om motsvarande utgifter för folkskolan.

På sa mina sätt höra även de utgifter täckas, som erfordras för undervisningsmateriel!
samt för skollokalernas renhållning, belysning och uppvärmning m. m. Kostnaderna
harfor bliva i regel jämförelsevis små och kunna därför icke verka synnerligen
betungande ens i de ekonomiskt svagare kommunerna.

De hörda myndigheterna hava mera sällan yttrat sig över de ekonomiska
förhållandena. Där det skett, hava de utan undantag icke haft
något väsentligt att erinra mot kommitténs förslag. Några av länsstyrelserna
hava visserligen betonat, att reformen kommer att tillskynda statsverket
avsevärda utgifter, men de hava å andra sidan framhållit, hurusom
dessa utgifter måste anses vara synnerligen väl använda.

Aven folkskolöverstyrelsen har bland de ekonomiska synpunkterna
till utförlig behandling upptagit frågan om lärararvodet.

överstyrelsen sysselsätter sig därvid först med detta arvodes storlek
i allmänhet i yrkesbestämda och allmänna fortsättningsskolor och yttrar
därom efter en redogörelse för kommitténs förslag följande:

..., Överstyrelsen anser det ligga i sakens natur, att man vid avvägandet av den
ersättning, som bör tillkomma läraren i fortsättningsskolan, utgår från den ersättning,
som tillkommer läraren i folkskolan, och finner det uppenbart, att den förra ersättningen
bor bestammas till högre belopp än den senare.

c „ , Sedan kommittén avgav sitt betänkande, har frågan om en löneförbättring för
folkskolans lararkar kommit närmare sin lösning, i det att den s. k. lärarlönenämnden
den 31 oktober 1914 avgivit förslag till ny lönestat för denna kår, och det är att
torvanta, att en lönereglering i huvudsaklig överensstämmelse med lönenämndens förslag
inom snar framtid skall komma att genomföras. Det synes då överstyrelsen riktigast
att vid framställandet av förslag om avlöning för fortsättningsskolornas lärare
nu utgå tran den av lönenämuden föreslagna lönestaten för folkskolorna v

279

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition AV 96.

När fortsättningsskolväsendet blivit mera utvecklat, torde i de större samhällena
komma att anställas lärare, för vilka tjänstgöringen i fortaättningsakolan blir huvudsyssla
och som därför kunna tänkas fä ordinarie anställning och rätt till pension i
egenskap av fortsättningsskollärare. Sådan anställning kommer dock åtminstone under
eu längre tid framåt helt visst att bliva undantagsfall; i regel blir arbetet vid
fortsättning-skolan timlärarbefattning och kommer i många fall att utföras även av
personer, som i övrigt ej äro anställda i allmän tjänst.

Uppenbart är, att det vid avlönandet av skolans lärare ej bör ställas så, att läraren
far betalt för varje särskild undervisningtimme, utan ersättningen bör utgå till
honom för viss lärokurs eller, där så befinnes lämpligare, för veckotimme och avlöningsbeloppet
därvid beräknas efter det antal undervisningstimmar, som i enlighet
med skolans undervisningsplan och arbetsordning tillkommer honom. Då avlöningen
således dock måste bestämmas med hänsyn till visst antal undervisningstimmar och
statsbidraget likaledes måste komma att utgå efter sådan grund, torde man vid behandlingen
av frågan om avlöningen lämpligast böra taga avlöningen för undervisningstimme
till utgångspunkt.

Lärarlönenämnden förutsätter på grund av gjorda utredningar, att manlig folkskollärare
i normala fall tillträder befattning som vikarierande eller extra ordinarie
lärare vid 22 års ålder och efter två år befordras till ordinarie, i vilken egenskap
han enligt nämndens förslag skulle hava att tjänstgöra till och med sitt 59:e år, varefter
han ägde att avgå med pension. Under sin tjänstetid skulle han enligt den av
nämnden föreslagna lönestaten uppbära i årlig kontant minimilön: som vikarierande
eller extra ordinarie 1,150 kronor, som ordinarie under de första fem åren 1,300 kronor,
under följande 5 år 1,500 kronor, under därpå följande 5 år 1,700 kronor och
sedermera under återstående 21 år 1,900 kronor. Dessutom skulle han både i den
förra och den senare egenskapen åtnjuta fri bostad i enlighet med särskilda bestämmelser
samt därjämte nödigt bränsle. Dessa naturaförmåner torde kunna i genomsnitt
uppskattas för ordinarie lärare till 300 kronor och för icke ordinarie till 100 kronor.
Bortser man i detta sammanhang från de lönetillägg, som i vissa fall skulle utgå till
lärare med familj, samt från peusionsrätten med därtill hörande skyldighet att erlägga
vissa pensionsavgifter, finner man, att den genomsnittliga minimiavlöningen för år under
en 38-arig tjänstetid skulle bliva kronor 1,992: 11. Antalet undervisningstimmar under
ett läsår i folkskolan kan i runt tal beräknas till 1,000. För undervisningstimme
skulle minimiavlöningen således komma att belöpa sig till i det allra närmaste 2 kronor.

Särskilt med hänsyn till den starka prisstegring, som inträtt sedan den tid, då
lönenämnden utarbetade sitt förslag, eu prisstegring som visserligen förorsakats av
utomordentliga förhållanden men näppeligen torde komma att helt och hållet gå tillbaka,
synes man kuuna antaga, att de av nämnden föreslagna lönebeloppen väl kunna
komma att vid eu blivande lönereglering överstigas men knappast komma att understigas.
Det nämnda beloppet, 2 kronor, torde då icke kunna anses som en för högt
liggande utgångspunkt, och i betraktande av de större krav, som undervisningen i
fortsättningsskolan skall ställa på läraren, anser överstyrelsen, att vad denna skola
beträffar ersättningen beräknad efter undervisningstimme åtminstone icke kan sättas,
lägre än till 2 kronor 25 öre.

Överstyrelsen anser emellertid, att särskilt avlöning stillägg för undervisning
i ar betskunskap bör utgå, varom överstyrelsen anför:

280

Kung}. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

Na är emellertid att ihågkomma, att ett av fortsättningsskolans läroämnen skall
komma att av läraren kräva en särskild, officiellt vitsordad kompetens, nämligen den
yrkesbestämda fortsättningsskolans arbetskunskap. Läraren i arbetskunskap måste
antingen vara fackman eller åtminstone genom särskild utbildning hava förskaffat sig
en viss yrkeskännedom. Det är klart, att detta större anspråk på läraren bör motsvaras
av ett högre arvode. Att så sker innebär i och för sig en rättvisa, men det är
ock en uppenbar nödvändighet, därest man över huvud taget skall ha utsikt att erhålla
de lärarkrafter, som för den ifrågavarande undervisningen äro behövliga.

Överstyrelsen hemställer sålunda, att ersättningen för undervisningen i arbetskunskap
bestämmes till något högre belopp än för den övriga undervisningen, och anser,
att förhöjningen lämpligen skulle kunna beräknas efter 50 öre för undervisningstimme,
så att minimiarvodet för undervisning i arbetskunskap eller i någon gren av detta ämne
komme att utgå efter 2 kronor 75 öre för timme. Villkoren för det högie arvodet
skola enligt det sagda vara, att undervisningen som meddelas tillhör ämnet arbetskunskap
samt att undervisaren är i besittning av vederbörlig, officiellt vitsordad kompetens,
och den .erforderliga kontrollen över att villkoren äro uppfyllda måste i detta som i
andra avseenden åligga folkskolinspektören och Kungl. Maj:ts befallningshavande.

Om avlöning för kvinnlig lärare vid fortsättningsskolan yttrar överstyrelsen
:

Överstyrelsen har i det föregående närmast haft manlig lärares avlöning i sikte.
Skäl skulle visserligen kunna anföras för den meningen, att arvodet för kvinnlig lärare
borde bestämmas till lägre belopp än för manlig lärare. När det gäller en tjänstgöring
av den art och den jämförelsevis ringa omfattning, varom här är fråga, synes det överstyrelsen
dock mindre tilltalande och även föga befogat att göra skillnad i avlöningen
för lärare och lärarinna. Överstyrelsen anser sålunda i likhet med kommittén, att de
augivna arvodesbeloppen böra utgå utan hänsyn till om undervisningen i fråga bestrides
av manlig eller kvinnlig lärarkraft.

Emellertid anser överstyrelsen det nödvändigt, att för vissa skolor eller
för särskilda ämnen andra grunder än de förut angivna komma att tilllämpas
i fråga om lärarnas arvode, överstyrelsen uttalar sig härutinnan
först om avlöning för lärare i er sättning sskola och yttrar därom, sedan
nödvändigheten i allmänhet av andra grunder i vissa fall för arvodets utgående
framhållits:

Detta gäller i första rummet i fråga om den av överstyrelsen i det föregående
(sid. 40) berörda grupp av skolor för den fortsatta undervisuiugen, vilkas undervisning
med hänsyn såväl till den organisatoriska beskaffenheten hos den folkskola, vilken utgör
dess underlag, som ock till den tillgängliga lärarkraftens förutsättningar måste inskränkas
till att huvudsakligen blott avse att i någon män avhjälpa de brister i barnens
skolbildning, som svagare skolformer i regel måste hava till följd, fortsättuingsskolor
vilka visserligen från uppfostrings- och allmän folkbildningssyupunkt äro att anse såsom
mycket värdefulla men som dock: närmast äro att hänföra till de anstalter för fortsatt
undervisning, som nu förefiuuas under natnuet ersättningsskolor. Läraravlöuingen i
dessa skolor synes överstyrelsen lämpligen kunna bestämmas till ett belopp beräknat efter
lägst 1 krona 50 öre för undervisningstimme. Eu beräkning av den minimiavlöning

281

Kung/. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

för undervisningstimme, som enligt lärarlönenämndens förslag skulle komma att
utgå till lärare vid mindre folkskola, utförd enligt liknande grunder som den å sid.
104 med avseende på manlig folkskollärare antydda, giver vid handen, att detta belopp
kan anses skäligt.

Vidare anser överstyrelsen, att avvikande grunder måste gälla beträffande
arvodet för undervisning i slöjd och huslig ekonomi. Dess uttalande

1 detta hänseende är av följande lydelse:

Med avseende på två av de läroämnen, som tillhöra fortsättningsskolans ämneskrets,
nämligen slöjd och huslig ekonomi, synes kuuna ifrågasättas, huruvida läraravlöningen
kan bestämmas enligt den ovan föreslagna normen av 2 kronor 25 öre eller

2 kronor 75 öre för undervisningstimme. Där dessa ämnen nu äro upptagna i undervisningen,
gälla för dem särskilda författningar, vilka i enlighet med av riksdagen fastställda
villkor bestämma storleken av statsbidraget till lärarnas avlöning, och dessa författningar
avse skolstadier ej blott nedanför fortsättniugsskolan utan även ovanför denna.
Angående slöjdundervisningen i högre folkskola gäller sålunda en den 1 oktober 1915
utfärdad kuugl. kungörelse, och i fråga om undervisningen i huslig ekonomi finnes
en kungl. kungörelse av den 16 juni 1906, som avser denna undervisning såväl i folkskolor
som i högre folkskolor och folkhögskolor. Med avseende på statsbidraget till undervisningen
kommer fortsättuingsskolan till följd härav, vad beträffar slöjd och huslig
ekonomi, i beroende av förhållandena ej blott vid folkskolorna utan ock vid de högre
folkskolorna och folkhögskolorna, och dä avlöning och statsbidrag givetvis stå i samband
med varandra, kan ej heller avlöningsfrågan göras oberoende av förhållandena vid de
nämnda läroanstalterna.

Nu befinner sig emellertid frågan om ändrade bestämmelser angående statsbidrag
till undervisning i slöjd vid folkskolor samt angående avlöning åt lärarinnor i huslig
ekonomi och statsbidrag till undervisningen i detta ämne i folkskolor, högre folkskolor
m. fl. läroanstalter för närvarande under utredning. Lärarlöneuäinndeu har i dessa
avseenden framlagt förslag i ett den 8 november 1915 dagtecknat betänkande, över
vilket överstyrelsen anbefallts avgiva underdånigt utlåtande. Överstyrelsen har med
anledning härav infordrat yttranden i ärendet från folkskolinspektörerna och vederbörande
skolföreståndare m. fl. och har, då dessas yttranden ännu ej inkommit, icke kunnat
företaga frågan till slutligt avgörande. Under sådant förhållande finner sig överstyrelsen
icke för närvarande kunna avgiva förslag rörande avlöningen för undervisningen
i slöjd och huslig ekonomi i fortsättningsskolan men skall upptaga frågan härom i
samband med underdånigt utlåtande över det berörda betänkandet av lärarlönenämuden.

Om minimiavlöningens bestridande anför överstyrelsen:

Med bortseende för närvarande från frågorna om statsbidrag och minimiavlöning
för undervisning i slöjd och huslig ekonomi, vilka frågor överstyrelsen enligt det föregående
tillsvidare mäste för sin del lämna öppna, vill överstyrelsen såsom sin åsikt
uttala, att minimiavlöniugen för undervisuingen i de framtida fortsättnings- och ersättningsskolorna
bör i sin helhet utgå av statsmedel. Överstyrelsen biträder således i
detta avseende kommitténs hemställan. De skäl, som kommittén anfört för densamma,
äro synnerligen talande och hava från intet håll blivit motsagda.

Särskilt viktigt finner överstyrelsen det vara, att det högre belopp, som bör utgå
för undervisningen i arbetskuuskap, bestrides med statsmedel, så att icke de större ut Bihang

till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 87 höft. (Nr 96.) 36

Oeparte ments sakkunniga.

282 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

gifter, med vilka detta ämnes upptagande i läroplanen — i många fall även oavsett
den högre läraravlöningen — blir förbundet, komma att i sin helhet falla på kommunen.
Blir. den yrkesbestämda fortsättningsskolan avsevärt dyrare för kommunerna än den
allmänna, kommer detta att bliva till ett synnerligen svårt hinder för den yrkesbestämda
skolan i dess tävlan med den i flera avseenden lättare åstadkomna allmänna
fortsättningsskolan.

Till sist framhåller överstyrelsen, att överstyrelsen liksom kommittén
räknar på att särskilda kommunala ortstillägg i många fall skola komma
att beviljas utöver statens bidrag.

Departementssakkunniga göra, efter att hava i korthet redogjort för
kommitténs och överstyrelsens förslag, följande uttalanden angående läraravlöningen: För

var del vilja vi ansluta oss till den tankegång, som ligger till grund för överstyrelsens
förslag, och sålunda uttala, att lärararvodena vid fortsättningsskolan böra bestämmas
med hänsyn till de lönebelopp, som komma att fastställas för folkskolans lärare.
Dock bör härvid enligt vårt förmenande en något större differens göras gällande till förmån
för fortsättningsskolan än den av överstyrelsen föreslagna. Lektionerna i fortsättningsskolan
maste, särskilt i fråga om förberedelse, ställa avsevärt större anspråk på läraren
än lektionerna i folkskolan. För fortsättningsskolans framgång är det också av den
allra största vikt, att kvalificerade lärarkrafter kunna anskaffas, och gäller detta givetvis
i särskilt hög grad beträffande ämnet arbetskunskap. På grund av det anförda vilja
vi på frågans nuvarande stadium föreslå, att minimiavlöningen vid fortsättningsskola sättes
till 3. kronor för undervisningstimme i ämnet arbetskunskap och till 2 kronor 50 öre
i övriga ämnen. För det högre beloppet bör dock fordras, att undervisaren innehar
vederbörlig, officiellt vitsordad kompetens.

För lärare i de s. k. ersättningsskolorna vilja vi föreslå en minimiavlöning av 2
kronor för undervisningstimme.

Beträffande storleken av arvodet för undervisning i slöjd och husligt arbete kunna
vi instämma i folkskolöverstyrelsens yttrande och få därför hänvisa till detta (sid.
106—107). v

Vi ansluta oss även till kommitténs och fobskolöverstyrelsens uttalande, att minimiavlöningen
för undervisning i fortsättnings- och ersättningsskolor i sin helhet bör
utgå av statsmedel. Härvid bör enligt vårt förmenande ingen uppdelning på olika
anslag äga rum mellan de understöd, som skola utgå för undervisning i slöjd och huslig
ekonomi, och dem, som skola användas för den Övriga undervisningen, utan böra
samtliga statsunderstöd, avsedda till arvoden för undervisning i fortsättningsskolan, utgå
av ett och samma anslag.

Slutligen framhålla de sakkunniga, att det bör åligga kommunerna att
för fortsättningsskolornas behov anskaffa lokaler med inredning och möblering
likaså att ansvara för alla de med fortsättningsskolornas verksamhet
i övrigt förenade utgifter, vilka icke bestridas av statsanslag.

283

Kungl. Mnj.-ls Nåd. Proposition Nr 9(i.

Vad beträffar fortsättningsskolornas ekonomiska förhållanden måste
helt naturligt läraraolönirujen tilldraga sig största uppmärksamheten. Skola
fortsåttningsskolorna kunna tillförsäkras för arbetet i dem väl kvalificerade
lärare, framstår det såsom synnerligen angeläget, att arvodet fastställes till
ett lämpligt belopp, som står i full motsvarighet till vad som utgår för
arbetet inom besläktade områden. Det är därför självfallet, att det arvode
av 150 kronor för kurs om 180 timmar, vilket fastställdes år 1877, alltså
för mer ån 40 år tillbaka, och som sedan dess fått kvarstå oförändrat,
måste högst väsentligt höjas. Däremot anser jag, att man fortfarande bör
följa den vid nämnda tidpunkt uttalade grundsatsen, att arvodet för
undervisningen i fortsättningsskola borde ställas något högre än avlöningen
för undervisning i folkskola, en grundsats vars berättigande torde
ligga i öppen dag, om man besinnar, att läraren i fortsättningsskolan har
att undervisa lärjungar på ett högre åldersstadium och att det arbete
han har att utföra måste anses synnerligen krävande. Med utgångspunkt
från nämnda grundsats har såväl folkundervisningkommittén som folkskolöverstyrelsen
velat sätta arvodet för lärare i fortsättningsskola i lämpligt
förhållande till folkskollärarnas avlöning, om de än vid sina beräkningar
använt något olika grunder.

Det synes mig emellertid vara nödvändigt att vid arvodets fastställande
icke blott taga hänsyn till vad som gäller i fråga om folkskolan. Fortsättningsskolans
lärare skola, såsom jag förut framhållit, icke rekryteras
endast från folkskollärarkåren utan det är, såsom jag upprepade gånger
framhållit, synnerligen angeläget att kunna förvärva lärarkrafter även från
andra håll. Det är uppenbart, att detta viktiga önskemål också måste
tagas i betraktande vid bestämmandet av arvodets storlek.

Då fortsättningsskolan i ytterst ringa utsträckning kan förväntas
komma att använda lärare, som där hava sin huvudsakliga verksamhet, kan
man tydligen icke fastställa som regel, att ersättningen skall utgå i form
av en bestämd årsavlöning. Kommittén har ansett, att man icke ens borde
fasthålla den nuvarande beräkningen efter kurs utan i stället föreslagit,
att arvodet skulle beräknas för undervisningstimme, ett förslag som upptagits
av både folkskolöverstyrelsen och departementssakkunniga.

Det synes även mig lämpligt, att en sådan beräkningsgrund väljes.
Enligt det förut framställda förslaget om den obligatoriska fortsättningsskolkursens
längd skulle skoldistrikten äga ganska stor frihet att bestämma
över huru inånga timmar varje årskurs skulle omfatta, och då årskurserna
till följd härav kunna tänkas bliva ganska växlande, torde det vara svårt
att lägga årskursen till grund för arvodesberäkningen. Men även om arvodet
beräknas för timme, bör detta icke hindra, att, sedan kursens längd

Departe mentschefen Lä

raravlöningea.

Det allmänna
arvodet för
lärare i fortsätta!
ngsskola -

Arvodestilllägg
för undervisning
i
ar betskunskap.

284 Kungl''. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

för en skola blivit i vederbörande reglemente fastställd, arvodet åt läraren
icke bindes vid timme utan beräknas utgå för hela den tid en kurs omfattar.

Kommittén har föreslagit ett timarvode av 2 kronor, överstyrelsen har
höjt detta belopp till 2 kronor 25 öre och de sakkunniga hava uttalat sig
för en ytterligare höjning till 2 kronor 50 öre.

För min del anser jag, att något lägre belopp än det sist angivna icke
numera kan komma i fråga, och vill jag därför ansluta mig till de sakkunnigas
förslag. Med de prisförhållanden, som man för framtiden torde
hava att räkna med, synes icke detta belopp kunna anses för högt tilltaget.
Det torde också komma att stå i lämpligt förhållande till den avlöning,
som vid en blivande lönereglering kan väntas bliva fastställd för folkskolans
lärare. Ävenledes synes det kunna vara ägnat att tillgodose den
ovan angivna synpunkten, att arvodet bör så bestämmas, att lämpliga
lärare utanför folkskollärarkåren kunna förvärvas.

Folkskolöverstyrelsen har föreslagit, att under vissa förutsättningar
ett något högre arvode skulle utgå för undervisning i ämnet arbetskunskap,
ett förslag som vunnit de sakkunnigas understöd. Från båda hållen
har förordats, att ökningen i fråga skulle utgöra 50 öre.

Detta förslag synes mig synnerligen välbetänkt. Såsom av den i det
föregående lämnade framställningen om lärarrekryteringen torde framgå,
kommer det säkerligen att erbjuda särskilda svårigheter att för undervisningen
i nämnda ämne erhålla väl kvalificerade lärare. De praktiska yrkesutövare
man vill vinna för uppgiften, måste uppenbarligen sökas bland
de allra kunnigaste och dugligaste i sitt fack, men dessa äro säkerligen
i regel väl betalda för sitt övriga arbete och kunna därför icke förväntas vilja
övertaga undervisning i fortsättningsskolan, om ersättningen där är alltför
knapp. Och skall man åt fortsättningsskolan kunna vinna lärare från
skolor för speciell yrkesundervisning, torde det också vara nödvändigt att
kunna bjuda dessa ett arvode, som icke alltför mycket understiger vad de
eljest erhålla. Slutligen synes det också vara rättvist, att de folkskollärare,
som efter vederbörlig prövning förklarats behöriga att undervisa i arbetskunskap
och som i regel för denna behörighets vinnande måst genomgå
särskilda utbildningskurser, också erhålla något högre arvode för undervisning
i nämnda ämne.

Åven jag anser, att tilläggsarvodet för ämnet arbetskunskap bör utgöra
50 öre, och att alltså hela timarvodet i detta fall bör bliva 3 kronor.

Som villkor för erhållande av detta högre arvode borde uppställas,
att lärarens kompetens i föreskriven ordning prövats och godkänts av folkskolöverstyrelsen.

285

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

Det av folkskolöverstyrelsen framställda förslaget, att arvodet för undervisning
i ersättning sskola skulle utgå med lägre belopp än för undervisning
i egentlig fortsättningsskola biträder jag likaledes. 1 fråga om
skälen för en sådan anordning hänvisar jag till den motivering, som överstyrelsen
anfört.

Beträffande storleken av ifrågavarande arvode hava olika förslag framställts
av folkskolöverstyrelsen och av de sakkunniga, överstyrelsen förordar
1 krona 50 öre för timme, de sakkunniga däremot 2 kronor.

Visserligen finner jag skäl föreligga för det högre beloppet, men den
av överstyrelsen förordade proportionen, eller att arvodet för undervisning
i ersättningsskola skall utgöra två tredjedelar av arvodet i egentlig fortsättningsskola,
synes mig närmare motsvara det förhållandet, att undervisningen
i de flesta ersättningsskolor antagligen ännu en längre tid framåt
kommer att bestridas av lärarinnor vid mindre folkskolor.

Det finnes emellertid ännu ett särskilt skäl, varför jag icke för närvarande
anser mig kunna förorda högre arvode för lärare i ersättningsskola
än 1 krona 50 öre för undervisningstimme. Jag ämnar nämligen längre
fram föreslå en löneförbättring för lärarna vid de nuvarande fortsättningsskolorna,
så att dessa i enlighet med vad lärarlönenämnden och folkskolöverstyrelsen
förordat skulle erhålla arvode efter 1 krona 50 öre för undervisningstimme.
Det synes mig icke vara rimligt, att för undervisningen
i ersättningsskola med dess strängt begränsade kurser skulle utgå högre
arvode än för undervisning i en verklig fortsättningsskola, låt°vara att
denna är av den hittillsvarande typen. Jag finner mig därför böra stanna
vid att som arvode för lärare i ersättningsskola föreslå 1 krona 50 öre
för undervisningstimme.

Folkskolöverstyrelsen har föreslagit, att arvode för undervisning i
slöjd och huslig ekonomi skulle utgå efter andra grunder än för undervisning
i andra undervisningsgrenar. överstyrelsen har, synes det mig,
anfört fullt övertygande skäl för denna sin mening.

Arvodet i nämnda ämnen måste nämligen ställas i visst förhållande
till vad som i motsvarande ämnen utgår i arvode vid andra fortsättningsskolan
närstående läroanstalter. Särskilt måste man givetvis taga hänsyn till
förhållandena i detta hänseende vid folkskolorna och de högre folkskolorna.

Nu förhåller det sig så, att frågan om avlöningen för lärare i slöjd
och i huslig ekonomi varit föremål för utredning av lärarlönenämnden.
Lärarlönenämndens betänkande angående denna angelägenhet förskriver
sig från år 1915 och torde antagligen redan nästa år föranleda framställning
till riksdagen. Det synes mig därför icke vara lämpligt att nu söka

Arvodet fölundervisning

i ersättningsskola.

Arvode för
undervisning
i slöjd och
huslig ekonomi.

286

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.1

åstadkomma en definitiv lösning av arvodesfrågan beträffande dessa ämnen
i fortsättningsskolan. Detta skulle lätt kunna verka föregripande på ett
kommande beslut. Under sådana förhållanden torde det bliva nödvändigt
att för närvarande nöja sig med en blott provisorisk anordning i anslutning
till bestämmelser, som redan gälla.

Vad arvodet för undervisning i slöjd beträffar, synes en lämplig förebild
kunna sökas i vad som i motsvarande fall är bestämt för högre folkskola,
för vilken bestämmelser om statsbidrag för undervisning i slöjd
utfärdats så nyligen som år 1915. Vid högre folkskola utgår statens bidrag
till avlöning av lärare i slöjd, både manlig och kvinnlig, för närvarande
med 1 krona 25 öre för undervisningstimme. Då lärjungarna i
fortsättningsskolan befinna sig på ungefär samma åldersstadium som lärjungarna
i högre folkskolan och undervisning i slöjd i båda skolorna om
möjligt bör hava yrkesbetoning, synes statens bidrag i båda fallen höra
vara lika. Och då vid fortsättningsskola staten, såsom jag längre fram
vill förorda, skulle bidraga med hela minimiarvodet, synes mig detta för
såväl manlig som kvinnlig slöjd vid fortsättningsskola för närvarande böra
bestämmas till 1 krona 25 öre.

Annorlunda ställer det sig med arvodet för undervisningen i huslig
ekonomi (hushållsgöromål). För denna undervisning torde icke arvodet
i fortsättningsskolan lämpligen kunna beräknas för undervisningstimme.
Huvudvikten kommer ju här att läggas på praktiska övningar i skolköket.
Dessa böra i regel för varje gång omfatta en hel arbetsdag. Att bestämt
fastslå antalet timmar varje dag låter sig svårligen göra. Allt efter arbetets
art kan under en dag erfordras längre tid än under en annan. Det
förefaller därför riktigast, att om man icke vill, såsom nu är fallet, bestämma
statens bidrag för hel kurs, i stället låta det utgå för arbetsdag med
fastställt minimiantal timmar.

De nu gällande bestämmelserna om statsbidrag för undervisning i
huslig ekonomi i folkskola, högre folkskola, folkhögskola eller särskild anstalt
^härstam ma från så lång tid tillbaka som år 1906. Bidrag utgår för
kurs om minst 30 arbetsdagar med 75 kronor till lärarinnans avlöning
och 25 kronor till övriga löpande utgifter. Visserligen är fastställt en
minimitid för dag av fyra timmar, men då en arbetsdag icke gärna kan
beräknas omfatta mindre än fem timmar, blir statens bidrag till avlöningen
egentligen blott 50 öre för timme. Det är emellertid att märka, att detta
endast är ett bidrag. Också utgår avlöningen efter vad jag har mig bekant
i allmänhet med betydligt mera. Vanligen torde den icke understiga 150
kronor för kurs, vilket för en lärarinna med full tjänstgöring, d. v. s.
med undervisningsskyldighet i sex kurser om året, dock icke blir mera
än sammanlagt 900 kronor årligen. Då det nu här gäller att bestämma

287

Kungl. MajUs Ndd. Proposition Nr. 96.

ett minimiarvode, synes mig detta icke böra fastställas till lägre belopp
än 5 kronor för arbetsdag, alltså omkring ] krona för undcrvisnin^stnnme.
Därigenom torde icke heller en framtida definitiv lösning komma
att föregripas. Lärarlönenämndens förslag, som dock härstammar från
en tid med betydligt lägre levnadskostnader än man nu har att räkna
med, innebär att skolkökslärarinna skulle utom ålderstillägg erhålla avlöning
etter omkring 5 kronor 60 öre för arbetsdag. Att ]ä«re avJöningsbelopp
skulle komma att bestämmas torde icke vara anta<dio-t.
Jag vill alltså förorda, att arvodet för undervisning i hushållso-öromå? i
tortsättningsskola tills vidare fastställes till 5 kronor för arbetsdag, omfattande
minst fyra undervisningstimmar.

Såsom jag redan betonat, innebär det förslag till arvoden för undervisningen
i slöjd och hushållsgöromål jag nu framställt endast en provisorisk
lösning. Jag hoppas, att det skall bliva möjligt att redan nästkommande
riksdag framlägga förslag om ett definitivt ordnande i ett sammanhang
av frågan om såväl avlöning som statsbidrag för undervisning i
nämnda ämnen vid olika slag av skolor.

Utöver kostnaderna för läraravlöningen komma vissa kostnader för lolaler
aessas utrustning och underhåll, renhållning, uppvärmning och betsning.
, redan förut på tal om fortsättningsskolans obligatoriska

karaktar framhållit, kan man antaga, att dessa kostnader, vad denna skolform
angår, i allmänhet komma att bliva jämförelsevis obetydlig. Det
torde nämligen i regel bliva så, att för fortsättningsskolan komma att
användas folkskolans lokaler med deras inredning och skolmöbler. Och då
den årliga kursen är jämförelsevis kort, kunna utgifterna för renhållning
uppvärmning och belysning icke komma att uppgå till några större belopp.’

, Uj heller kostnaderna jör und er visa ings m ateriell kunna förväntas erhålla
någon större omfattning. I de flesta fall kan redan till<rän<di<r materiel!
användas. Visserligen kan det bliva nödvändigt att i vissa0 fall för
fortsättningsskolans undervisning anskaffa särskild materiell. Detta gäller
framför allt undervisningen i arbetskunskap. Några mera betydande kostnader
kan det dock icke här bliva fråga om.

e x .SVetV1S , är det’ såsom också förut betonats, icke uteslutet, att för
fortsättningsskolan särskilda lokaler med tillhörande utrustning behöva an Sa

j 1 ihtt dy lkt ^ehov kan dock väntas uppstå blott i större samhällen,
där det kommer att finnas ett mera utvecklat fortsättningsskoleväsen och där
undervisnmgsa vdelningarna bliva så många, att lokalerna, trots den begränsade
undervisningstiden för varje avdelning, kunna komma att fullt utnyttjas,
särskilda kostnader komma tydligen att uppstå, där skolverkstäder

Kostnader
för lokaler,
undervisningsmateriel!
m m.

288 Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

upprättas. Skolverkstäder i samband med fortsättningsskolor i anslutning
till hantverk eller industri komma dock säkerligen att just på grund av
de stora kostnaderna bliva ganska sällsynta. Annorlunda ställer det sig
med skolor för husligt arbete. Där måste undervisningen, om den verkligen
skall kunna fylla sitt syfte, vara förbunden med praktiska övningar.
För övningar i hushållsgöromål kräves tydligen tillgång till särskilda lokaler.
Att verkliga skolkök i någon större utsträckning komma att upprättas
enbart för fortsättningsskolan torde dock icke kunna förväntas. Aven
i detta fall torde i regel fortsättningsskolan få nöja sig med vad som
finnes vid andra skolor. Och skall praktisk undervisning i hushållsgöromål
allmänt komma till stånd även å den egentliga landsbygden, torde
det åtminstone för en tid framåt ofta bliva nödvändigt att för densamma
anlita privata för tillfället upplåtna lokaler.

Kostnadernas Det ligger i sakens natur, att fortsättningsskolan skall vara en komfö^delning
munai inrättning. Detta innebär, att skoldistriktet skall bära ansvaret för

och kommun, skolan även i ekonomiskt hänseende. Å andra sidan måste staten, därest
Statsbidrag. fortsättningsskolor verkligen skola kunna komma till stånd och fylla sin
uppgift, lämna ett kraftigt stöd, och detta gäller icke minst i fråga om

kostnaderna. .

Meningarna hava varit eniga därom, att staten bör lämna sitt ekonomiska
stöd genom att helt och hållet övertaga kostnaderna för den stadgade
minimiavlöningen. En sådan anordning synes mig också hava synnerligen
starka skäl för sig. Staten bestrider ju numera nästan hela den
kontanta minimiavlöningen för folkskolans lärare, i det att nio tiondelar
av grundlönen och samtliga ålderstillägg utgå av statsmedel. Då för lärare
vid fortsättningsskolan icke några ålderstillägg skola stadgas, skulle
tydligen, om motsvarighet till förhållandena vid tolkskolan skulle skapas,
skoldistriktet till avlöningen av lärare vid fortsättningsskolan bidraga med
ännu mindre än en tiondel. Det ligger i öppen dag, att den föreslagna
anordningen, att staten skall bidraga med hela minimiarvodet, under sådana
omständigheter icke spelar någon synnerlig roll från statsfinansiell synpunkt.
För skoldistrikten däremot kan det i många fall vara av ej ringa betydelse,
att nå°ra kostnader för avlöningen icke behöva’ utgå av distriktets egna
medel.0Detta gäller tydligen i synnerhet om starkt skattetyngda kommuner
på landsbygden. Där torde även en jämförelsevis ringa kostnad för avlöningen
kunna bliva till hinder för fortsättningsskolas upprättande. Statens
övertågande av hela kostnaden för avlöningen motsvarar ju också strävandeå
att åstadkomma en utjämning i de ekonomiska bördornas fördelning.
På grund av vad jag nu anfört vill även jag förorda, att det för lärare

289

Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

vid fortsättningsskola stadgade minimiarvodet skall utgå helt
och hållet av statsmedel.

Att vissa kostnader ändå komma att påvila skoldistrikten framgår av
den nyss lämnade redogörelsen för kostnaderna. De utgifter utöver lärararvodet,
som där angivits, skulle nämligen komma att bestridas av skoldistrikten.
Detta skulle då gälla även löpande utgifter för skolköksundervisningen,
för vilka nu i vissa andra fall statsbidrag utgår. Då med
övertagande av hela kostnaden för läraravlöningen statens utgifter för denna,
vad skolköksundervisningen beträffar, komine att bliva ungefär dubbelt större
i fråga om fortsättningsskola än vad som nu gäller beträffande exempelvis
folkskola, synes något bidrag till andra utgifter än avlöningar icke böra
utgå för undervisning i hushållsgöromål i fortsättningsskola.

I många fall bliva skoldistriktens kostnader visserligen icke synnerligen
störa, men i åtskilliga samhällen, särskilt i våra större städer, kunna
de bliva avsevärda nog, helst som man har att räkna med att man där
också i regel måste lämna tillskott till lärarnas avlöning utöver statsbidraget.
Dessa kostnader komma sålunda att bliva väsentligen olika i olika
skoldistrikt, men det förhåller sig ju så lyckligt, att denna olikhet i regel
kommer att svara mot olikheten i ekonomisk bärkraft.

Då staten sålunda skulle övertaga en så väsentlig del av kostnaderna vuikor för
för undervisningen i fortsättningsskolan, böra givetvis här som i andra mot- statsbidragets
svarande fall vissa villkor för statsbidragets utgående fastställas. utgående.

Vilka dessa villkor böra vara, torde i det hela taget framgå av det föregående.
För statsbidrags erhållande bör sålunda erfordras, att skolan skall
vara anordnad i enlighet med de grunder, som här ovan blivit i olika avseenden
framställda. Skolan skall alltså hava obligatorisk karaktär och
den sammanlagda kursen för lärjungarna skall omfatta minst 360 timmar,
fördelade på i regel två, men med möjlighet till fördelning på tre år.
Statsbidrag skall kunna utgå till högst 540 timmar för kurs. Undervisningen
skall vara anordnad i huvudsaklig enlighet med utfärdad normalplan
och fastställt reglemente och skall bestridas av lärare, vilkas behörighet
blivit i vederbörlig ordning prövad. För undervisningen skola av
skoldistriktet tillhandahållas lämpliga lokaler och erforderlig undervisningsmateriell.
Skolan skall vara underkastad den tillsyn och kontroll från
statens sida, som befinnes erforderlig.

Utöver de nu angivna allmänna grunderna torde några särskilda allmänna
villkor icke behöva uppställas utom i fråga om ett visst minimum
och maximum av undervisningstimmar för år. Med utgångspunkt från
det nyss angivna antal undervisningstimmar, för vilka statsbidrag lägst
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 saml. 87 käft. (Nr 96.) 37

290

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

eller högst skall utgå, synes det lämpligen böra bestämmas, att undervisningen
under ett och samma år skall hava omfattat minst 120 undervisningstimmar
och att statsbidrag får utgå till högst 270 timmar under
samma år. Det synes emellertid kunna överlämnas till Kungl. Maj:t
att i denna fråga meddela erforderliga bestämmelser.

Såsom av det föregående framgår, skola bidrag enligt särskilda grunder
utgå för undervisning i slöjd och hushållsgöromål. För statsbidrag
för dylik undervisning gälla i andra fall, till exempel för folkskola och
högre * folkskola, vissa villkor. Dessa villkor avse undervisningens innehåll,
undervisningstiden, minimiantalet lärjungar i hela skolan och i särskilda
avdelningar, om uppdelning på sådana sker, samt vidare lärarnas behörighet
och läroplanens prövning. Då undervisningen i nämnda ämnen i fortsättningsskolan,
där den förekommer, skall likaväl som annan undervisning
vara obligatorisk, ställer sig här denna fråga något annorlunda än i
fråga om nyssnämnda skolor. Timmarnas fördelning mellan ämnena
bör tydligen vara fastställd i reglementet, och därför torde icke några
allmänna föreskrifter i detta hänseende vara av nöden. Då undervisningen
skall vara obligatorisk, synes något minimiantal lärjungar lika
litet för dessa ämnen som för andra kunna bestämmas. Däremot synas
föreskrifter om uppdelning på avdelningar böra givas. Vid sådan med
praktiskt arbete förbunden undervisning, som det här gäller, kan antalet
av samma lärare samtidigt undervisade lärjungar icke vara lika stort
som i ämnen med i det hela taget teoretisk undervisning. Det blir därför
erforderligt att kunna uppdela lärjungarna på avdelningar. I överensstämmelse
med vad som nu gäller i fråga om högre folkskola synes
det vara lämpligt, att det bestämmes att, om i fortsättningsskola antalet
lärjungar är så stort, att de lärjungar, som deltaga i undervisning i slöjd
eller hushållsgöromål, behöva uppdelas på avdelningar, statsbidrag må utgå
för varje avdelning, om deltagarna i densamma varit i slöjd minst 10, i
hushållsgöromål minst 8 och om de, så länge de under kursen tillhört
skolan, i allmänhet deltagit i undervisningen. Några särskilda villkor angående
lärares behörighetsförklaring eller läroplans fastställande behövas
icke, då båda dessa angelägenheter böra ordnas på samma sätt för dessa
som för andra ämnen.

För uppdelning av lärjungar på avdelningar vid undervisning i verkstadsarbete
synas samma bestämmelser böra gälla, som nu föreslagits i fråga
om slöjd.

291

Kunyl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

J;ig anser mig icke böra sluta min framställning angående fortsättningsskolans
ekonomiska förhållanden utan att först hava upptagit eu angelägenhet,
som därmed står i närmaste samband, nämligen frågan om en förbättring
av det arvode, som utgår till lärarna i de fortsättningsskolor,
som för närvarande finnas. För dessa skolors organisation har jag redogjort
i det föregående å sid. 13—16.

Folkundervisningskommittén har endast i största korthet berört förevarande
spörsmål. Kommittén framhåller blott till slut i sitt betänkande,
att det synes vara önskligt, att under den stadgade övergångstiden statsbidrag
måtte enligt särskilda bestämmelser, som därför bliva erforderliga,
kunna utbetalas jämväl till sådana fortsättningsskolor, som icke äro för
lärjungarna obligatoriska eller som hava en kortare lärotid än den, som
skulle gälla för den nya fortsättningsskolan.

I sitt den 8 november 1915 avgivna betänkande II, del 1, har lärarlönenämnden
framlagt förslag till ökning av statsbidraget till de nu förefintliga
fortsättningsskolorna och i samband därmed även om höjning av
minimiarvodet åt lärarna i dessa skolor.

Angående behovet av en sådan höjning yttrar nämnden följande:

I 1877 års proposition om fortsättningsskolan framhölls, att undervisningen i
denna skola utan tvivel krävde större ansträngning och noggrannare förberedelse än
den mindre omfattande undervisningen i folkskolan, och att för den skull ersättningen
till läraren syntes böra bestämmas jämförelsevis något högre än lönen i allmänhet för
folkskollärare. Erinrar man sig den dåvarande kontanta minimiavlöningen för folkskollärare,
vilken för åtta månaders undervisningstid — motsvarande i runt tal 1,000
undervisningstimmar — utgjorde 500 kronor jämte ett ålderstillägg å 100 kronor
efter 5 års tjänstgöring, finner man, att den år 1877 fastställda avlöningen för lärare
i fortsättningsskola väsentligen översteg den för motsvarande undervisningstid inom
den egentliga folkskolan utgående kontanta avlöningen. Även om man i folkskollärarlönen
inräknar naturaförmånerna, torde, såsom folkundervisningskommittén i sitt
betänkande om fortsättningsskolan framhåller, avlöningen per undervisningstimme med
hänsyn till det dåtida penningvärdet icke vid nämnda tidpunkt hava varit lägre för
undervisning i fortsättningsskola än i folkskolan. Genom att under de nära fyrtio år,
som förflutit, sedan minimiavlöning för lärare vid fortsättningsskola stadgades, någon
förhöjning därav ej ägt rum, medan lönerna för folkskolans lärare vid flera tillfällen
höjts, har en betydande förskjutning ägt rum i det förhållande mellan avlöningen för
lärare vid fortsättningsskola och avlöningen för lärare vid folkskola, som år 1877 förordades
i Kungl. Majrts förut berörda proposition och som även riksdagen genom att
bevilja det av Kungl. Maj:t äskade beloppet synes i princip hava gillat.

Sedan nämnden anställt en jämförelse mellan arvodet för fortsättningsskolans
lärare och folkskollärarnas nu utgående avlöning, fortsätter
nämnden:

Löneförbättring
åt
litrarna vid
de nuvarande
fortsilttningsskolurua.

Folkundervis ningskom mittén.

Lärarlöne nämnden.

292

Kungl. Maj:t Nåd. Proposition Nr 96.

Det är uppenbart, att den stadgade ersättningen för undervisning i fortsättningsskolan
numera allt för litet motsvarar Kungl. Maj:ts och riksdagens intentioner vid
den tid, då statsbidrag för ifrågavarande ändamål beviljades. Det är fara värt, att
utsikterna för fortsättningsskolan att behålla och förvärva dugande lärare i allt för
hög grad försvåras, om ej lärarlönen höjes till ett belopp, som åtminstone någorlunda
motsvarar ersättningen för tjänstgöring inom folkskolan.

Därefter framhåller nämnden, att frågan om löneförbättring för fortsättningsskolans
lärare icke bör undanskjutas, och anför som skäl härför
särskilt, att det måste förväntas kräva åtskillig tid, innan fortsättningsskolreformen
kan bliva fullt genomförd.

Vad angår beloppet av den minimiavlöning, som bör stadgas, har
nämnden utgått från de avlöningsbelopp, som nämnden i sitt den 31 oktober
1914 avgivna betänkande föreslagit för folkskollärare, och efter medeltalsberäkning
kommit fram till förslaget, att avlöningen i fortsättningsskola
bör bestämmas till 1 krona 50 öre för timme.

Nämnden anser visserligen, att ett högre belopp med skäl kunde
ifrågasättas, men finner sig dock med hänsyn till den provisoriska karaktären
av den föreslagna löneförbättringen dock böra stanna vid att förorda
nämnda belopp.

Som bekant utgår för närvarande arvodet till fortsättningsskolans lärare
icke för timme utan för kurs. Om en del av tiden för kursen tages
från folkskolans undervisningstid, minskas arvodet i motsvarande mån.
Den av nämnden föreslagna höjningen skulle medföra en förhöjning av
arvodet: för 60 timmars tjänstgöring från 50 kronor till 90 kronor, för 120
timmars tjänstgöring från 100 kronor till 180 kronor och för 180 timmars
tjänstgöring från 150 kronor till 270 kronor eller med respektive 40, 80
och 120 kronor.

Angående statens bidrag till ifrågavarande lärararvode anför nämnden:

Beträffande statens bidrag till läraravlöningen, bar vid upprepade tillfällen inom
riksdagen yrkats, att staten måtte bidraga i större utsträckning än som är stadgat i
kungl. kungörelsen den 11 september 1877. Folkundervisningskommittén bar i berörda
avseende föreslagit, att minimiavlöningen för lärare vid fortsättningsskola skall
helt utgå av statsmedel. Då den av nämnden föreslagna löneförbättringen är en provisorisk
åtgärd, har nämnden ej känt sig uppfordrad att taga ställning till denna
principfråga. För nämnden har i förevarande fall den synpunkten varit avgörande,
att ökade utgifter för kommunerna för ifrågavarande ändamål skulle kunna utgöra
ett hinder för fortsättningsskolans utveckling. På grund bärav vill nämnden förorda,
att den föreslagna böjningen av läraravlöningen måtte bestridas av statsmedel.

Sitt förslag sammanfattar nämnden på följande sätt:

Nämnden hemställer således om sådan ändring i kungl. kungörelsen den 11
september 1877 angående anslag för avlöning åt lärare vid fortsättningsskolor, att

293

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

skoldistrikt, som enligt angivna grunder ordnar fortsättningsskola, må såsom understöd
för de lärares avlöning, som i denna skola undervisa utom tolkskolans ordinarie
undervisningstid, erhålla bidrag av allmänna medel sålunda, att för varje lärare, som meddelar
dylik undervisning under en tid motsvarande två veckor om året, statsbidrag
utgår med 65 kronor, under en tid motsvarande fyra veckor med 130 kronor och under
en tid motsvarande sex veckor med 195 kronor, under villkor att skoldistriktet
för samma ändamål tillskjuter för undervisningstid motsvarande två veckor om året
25 kronor, för undervisningstid motsvarande fyra veckor 50 kronor och för undervisningstid
motsvarande sex veckor 75 kronor.

De myndigheter, som avgivit utlåtanden över lärarlönenämndens betänkande,
hava med mycket stor enhällighet tillstyrkt nämndens förslag
beträffande såväl den föreslagna löneförbättringens storlek som sättet för
de ökade utgifternas bestridande. I det fåtal yttranden, däri avvikande
meningar kommit till uttryck, har icke i något fall påyrkats lägre arvodeän
det av nämnden förordade. Däremot har ifrågasatts höjning dels till
1 krona 75 öre, dels till 2 kronor. Endast i ett yttrande, nämligen från
domkapitlet i Härnösand, har den meningen framställts, att kommunen
borde fortfarande bidraga med lika stort belopp som staten. Åtskilligt
flera äro de uttalanden, som förorda, att staten borde övertaga ännu större
del av arvodet till de nuvarande fortsättningsskolornas lärare än vad
nämnden föreslagit, och de flesta av dessa gå ut på att staten borde även
i detta fall bestrida det hela.

I sitt betänkande den 15 juni 1916 berör folkskolöverstyrelsen i samband
med sin framställning om övergångsbestämmelser i korthet även
frågan om arvodet åt lärarna i de nuvarande frivilliga fortsättningsskolorna.
överstyrelsen uttalar sig härvid i anslutning till lärarlönenämndens
förslag för ett arvode av 1 krona 50 öre för undervisningstimme
samt förklarar sig i princip anse, att även i detta fall hela arvodet bör
utgå av statsmedel.

Mera. utförligt har överstyrelsen upptagit föreliggande spörsmål i sin
framställning den 31 augusti 1917 angående anslag till folkundervisningen
under budgetåret 1919. överstyrelsen har nämligen där gjort hemställan
om tillfällig läneförbättring under år 1919 åt lärarna vid fortsättningsskolorna.

Sedan överstyrelsen redogjort för lärarlönenämndens förslag och myndigheternas
yttranden däröver, anför överstyrelsen om behovet av en tillfällig
löneförbättring följande:

För egen del finner överstyrelsen det uppenbart, att det nu utgående statsunderstödet
till fortsättningsskolorna numera måste anses alldeles otillräckligt, och att en

Myndighe terna.

Folkskolöver styrelsen.

294

Kungl. Maj:t$ Nåd. Proposition Nr 96.

höjning av det åt lärarna vid dessa skolor utgående låga arvodet av 83,3 öre per undervisningstimme
är av behovet i hög grad påkallad. Med avseende pa lärararvodet
vill överstyrelsen framhålla, att den hittillsvarande disproportionen mellan avlöningen
för lärare i fortsättniugsskola och avlöningen för lärare i folkskola ytterligare ökas
från och med nästa år, då den av senaste riksdag beviljade tilltälliga löneförbättringen
för folkskolekåren träder i kraft. Redan eu extra ordinarie eller vikarierande
lärare och lärarinna erhåller då minst ett belopp av 1.300 kronor motsvarande 1 krona
30 öre per timme. För den ordinarie lärarpersonalen vid folkskolan utgör under nästa
år minsta ersättningen per timme enligt begynnelseavlöningen (familjetilläggen oberäknade)
1 krona 30 öre och enligt slutavlöniugen för lärarinna 1 krona 60 öre och
för lärare 1 krona 75 öre.

Överstyrelsen finner det vara av synnerlig vikt, att de för närvarande med allmänt
intresse omfattade strävandena i syfte att fa till stånd en reform av fortsättningsskolans
undervisning verksamt understödjas. För att förbereda och underlätta en
kommande mera genomgripande omläggning av denna undervisning bör intet uuder-låtas,
som redan nu omedelbart kan medföra önskvärda förbättringar i densamma
samt främja upprättandet av nya fortsättningsskolor, där sådana ännu icke kommit

till stånd. o

Ett av de främsta medlen härtill finner överstyrelsen vara att så långt möjligt
tillförsäkra fortsättuingsskolan behövligt antal goda lärarkrafter. Men detta kan uppenbarligen
icke ske, om arvodet för arbetet i fortsättniugsskolau fortfarande bestämmes
så lågt, som hittills varit fallet. Det är därför tara värt, att möjlighet
till utveckling av den fortsatta undervisningen, som åsyftas bland annat i 1917
års riksdags beslut, att skoldistrikten skola kunna göra ifrågavarande undervisning
obligatorisk för de från den egentliga folkskolan avgångna lärjungarna, omintetgöres,
ifair icke statsbidraget till fortsättningsskolan höjes, så att det medgiver en skälig
ersättning åt fortsättningsskolans lärare.

Angående den tillfälliga löneförbättringens belopp ansluter sig överstyrelsen,
under hänvisning till sitt förut gjorda uttalande i ämnet, till
förslaget, att detta belopp måtte så fastställas, att hela arvodet kommer
att utgöra 1 krona 50 öre för undervisningstimme.

Beträffande spörsmålet, i vad mån staten skall bidraga till löneförbättringen,
gör överstyrelsen följande uttalande:

Vad angår frågan, huruvida minimiavlöningen för lärare i fortsättningsskola bör
i sin helhet° eller endast delvis utgå av statsmedel, hyser överstyrelsen visserligen i
likhet med en del i ärendet hörda folkskolinspektörer den principiella uppfattniugen,
att ifrågavarande avlöning helst borde i sin helhet utgå av statsmedel. Men då, såsom
förut framhållits, det föreliggande förslaget avser en löneförbättring av provisorisk
natur, vid vars genomförande de nu gällande grunderna för statsbidragets utgående
böra i möjligaste mån bibehållas orubbade, och det mest angelägna tydligen är,
att kommunerna icke ytterligare betungas med utgifter för detta ändamål, får överstyrelsen
förorda, att merkostnaden för den föreslagna avlöningsförhöjningen för lärare
i fortsättningsskolor kommer att bestridas med statsmedel.

Departe- Att vid ett beslut om fortsättningsskolans omorganisation frågan om

menischefen. arvodet för undervisningen i de gamla fortsättningsskolorna icke kan un -

295

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

danskjutas synes mig ligga i öppen dag. Såsom i det föregående ofta
framhållits, kan man icke vänta, att fortsättningsskolor efter den nya ordningen
skola med ens komma till stånd överallt. I stället måste man
räkna med att under åtskilliga år framåt vid sidan av de nya skolorna
komma att finnas kvar fortsättningsskolor av nuvarande typ, fastän man
torde kunna vänta, att även dessa skolors undervisning skall komma att
röna inflytande av den nya skolans program. Om nu arvodet i den nya
tortsättningsskolan fastställes till de belopp, som i det föregående föreslagits,
måste det framstå som både orimligt och orättvist, om för undervisningen
i de gamla fortsättningsskolorna ej skulle utgå högre arvode än det
nuvarande av omkring 83 öre för timme. Ännu skarpare skulle kanske
denna orimlighet framstå vid en jämförelse med ett timarvode av 1 krona
00 öre för undervisning i ersättningsskola. Visserligen går den nuvarande
fortsättningsskolans undervisning egentligen blott ut på att befästa
och i någon mån fullständiga vad som inhämtats i folkskolan, men
där denna skola finnes och där den i större utsträckning förmått draira
ungdomen till sig, fyller även den en betydelsefull uppgift, som icke
tar underskattas. Därtill kommer, att man även i denna skola har att
räkna med de större krav på läraren, som följa med lärjungarnas hörn-e
, de7sstadiu“- var också med tanke på denna skola, som riksdao-en^år

1877 uttalade den grundsatsen, att undervisningen i fortsättningsskolan
borde betalas proportionsvis högre än arbetet i folkskolan. Att då låta
arvodet för undervisningen i fortsättningsskola fortfarande utgå med så
väsentligt lägre belopp, än vad som för närvarande tillkommer lärarna i
folkskolan, synes mig icke kunna komma i fråga.

•ii ^ad den ifrågasätta löneförbättringens belopp angår, ansluter jag mi»
till vad lärarlönenämnden och folkskolöverstyrelsen föreslagit och förordar
alltså, att arvodet skall höjas, så att det kommer att utgå efter 1 krona
50 öre för undervisningstim me. Visserligen kunna skäl anföras för
en ytterligare höjning till 2 kronor. Man bör emellertid ihågkomma, att
det här dock blott gäller en skolform, som är avsedd att så smånino-om
försvinna, varför det ej i detta fall kan bliva fråga om en verklig lönereglering
utan endast om en helt provisorisk anordning. Det får ej heller
örbises, att de nya skolorna komma att ställa betydligt större anspråk
pa läraren både på grund av det program, som i dem skall förverkligas,
pch på grund av deras obligatoriska karaktär, vilken medför, att läraren
i dem har att arbeta icke blott med lärjungar, som frivilligt infinna sioutan
även med andra, som antagligen i åtskilliga fall kunmT bliva mindre
lätta att leda.

296

Folkundervis ningskom mittén.

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 96.

Även beträffande statens bidrag till ifrågavarande löneförbättring kan
iao- instämma i nämndens och överstyrelsens förslag, att skoldistrikten
skola bidraga med samma belopp som hittills. Det avgörande synes
mi er även här vara, att det gäller en blott provisorisk anordning unåer
en övergångstid. Att för denna tid införa några nya principer
synes mig icke vara lämpligt. Det torde därför vara tillräckligt, att staten
åtager sig de merkostnader för arvodet, som uppstå. Vilja skoldistrikten
^vinna befrielse från utgifterna till arvodet åt fortsättningsskolans
lärare, synas de böra välja den utvägen att anordna obligatoriska lort
sättningsskolor i enlighet med de nya bestämmelserna. ^

Det av mig förordade förslaget innebär således, att åt lärare i lortsättningsskola,
anordnad enligt kungl. kungörelsen den 11 september 1877,
vars hela kurs om 180 timmar faller utanför folkskolans undervisningstid,
arvodet skall utgå med 270 kronor, varav staten skall bidraga med 19o
och skoldistriktet med 75 kronor. Om arvode och statsbidrag utgå för
blott 120 timmar, skulle motsvarande belopp bliva 180 kronor, 130 kronor
och 50 kronor och där arvode och statsbidrag utgå för 60 timmar 90
kronor, 65 kronor och 25 kronor.

8) Övergångstid. Övergångsbestämmelser.

Vid upprepade tillfällen har i det föregående framhållits, att den nya
ordningen med fortsättningsskolan icke kan med ens genomföras utan att
därför fordras en viss övergångstid, under vilken särskilda övergångsbestämmelser
skola gälla.

Angående denna angelägenhet yttrar folkundervisningskommittén:

Flerstädes i detta betänkande har redan framhållits, att den reform, som avses,
icke kan på en gång genomföras i hela sin utsträckning En viss övergångstid efter
det författning utfärdats i ärendet kräves ovillkorligen bland annat av den auledmn
gen att det tydligen icke är möjligt att omedelbart erhålla kompetenta lärare i tillräckligt
antal för alla de fortsättningsskolor, som enligt kommitténs förslag hora i

riket denna övergångstid böra kommunerna äga frihet att, till den omfattning

de salfva kunna vilja bestämma, ordna sitt fortsättningsskoleväsen i överensstämmelse
medJ de av kommittén framställda grundsatserna. Skyldighet för kommunerna att
så ordna fortsättningsskoleväsendet bör däremot inträda först vid den namn a

tidensRetj-äffande frågan, hur lång övergångstiden lämpligast bör bliva, kunna olika
meningar råda. För sin del anser kommittén, att densamma helst bor bestammas till

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr !)6. 297

fin° ?''^ryrn^ av fem ar. Med hänsyn därtill, att för somliga kommuner avsevärdare
svårigheter möjligen kunde möta att inom den föreslagna tiden författningsenligt ordna
fortsättningsskoleväsendet, synes det önskligt, att uppskov i berörda hänseende, då förhållandena
sadant påkalla, må kunna medgivas. På Kungl. Maj:ts särskilda prövning
ma det i varje fall bero, huruvida dylikt uppskov skall beviljas eller icke samt huru
lång tid det eventuellt skall avse.

Under de år övergångstiden varar böra kommunerna, såsom redan nämnts, icke
vara förpliktade att anordna obligatoriska fortsättningsskolor med den lärotid, som av
kommittén föreslagits. Däremot synas de böra äga full rätt att åtnjuta statsbidrag
med i detta kapitel föreslagna belopp för alla sådana fortsättningsskolor, som av dem
frivilligt upprättas och som med avseende på skolplikt och lärotid motsvara de i det
föregående framställda fordringarna. Nu är det ju icke otänkbart, att åtskilliga skoldistrikt,
som redan upprättat en eller flera fortsättningsskolor, icke skola se siir i stånd
att omedelbart göra dessa obligatoriska eller att utsträcka lärotiden till att ”omfatta
minst 360 undervisningstimmar. För att i dylika fall den fortsatta undervisningen
icke ma behöva för eu tid helt och hållet nedläggas, synes det vara önskligt, att under
övergångstiden statsbidrag måtte enligt särskilda bestämmelser, som härför^bliva erforderliga,
kunna utbetalas jämväl till sådana fortsättningsskolor, som icke äro för lärjungarna
obligatoriska eller som hava eu kortare lärotid än ovan angivits.

I de från myndigheterna inkomna yttranden, vari frågan om övergångstiden
beröres, hava i flertalet fall betänkligheter yttrats i den riktningen,
att den föreslagna övergångstiden ansetts vara för kort. I några yttranden
har dock kommitténs förslag om fem års övergångstid vunnit understöd.

Folkskolöverstyrelsen, som utgår ifrån att en övergångstid är alldeles
nödvändig, yttrar sig först om förhållandena under övergångstiden. Vad
överstyrelsen därvid uttalat angående de nuvarande fortsättningsskolornas
ställning har i näst föregående avdelning blivit berört. Om de nya fortsättningsskolorna
under övergångstiden anför överstyrelsen:

Såsom kommittén framhållit, måste för den ifrågasatta reformens genomförande
eu viss övergångstid bestämmas. Förhållandena under denna övergångstid få <renom
särskilda författningsbestämmelser ordnas. Dessa bestämmelser böra å ena sMan i
möjligaste man skapa garantier för att frågan om fortsättuingsskolan kommer att inom
varje skoldistrikt bliva inom viss tid och under lämpliga former upptagen till behandling
och att en plan för fortsättningsskoleväsendets ordnande inom distriktet blir utarbetad.
De böra å andra sidan giva kommunerna frihet att, till den omfattning de
själva bestämma, ordna sitt fortsättningsskoleväsen i överensstämmelse med de grundsatser,
som för den framtida fortsättningsskolan blivit fastställda. Kommun må således
under ifrågavarande tid jämväl vara berättigad att ålägga de barn inom kommunen,
för vilka tillfälle till fortsatt undervisning beredes, erforderlig skolplikt. Vid övergångstidens
slut bör inom varje kommun eller skoldistrikt, som ej på grund av särskilda
omständigheter erhållit vederbörlig dispens, fortsättningsskoleväsendet vara i nöjaktig
man ordnat i överensstämmelse med föreskrifterna för fortsättningsskolans nya ordning!

Då en fortsättningsskola vitsordas vara anordnad efter principerna för den fackBihang
till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 87 höft. (Nr 96.) 38

Myndig heterna.

Folkskolörer styrelsen.

298 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

liga eller den allmänna fortsättningsskolan och blivit gjord obligatorisk för ungdomen
inom skolområdet, bör enligt överstyrelsens mening statsbidraget till läraravlöningen
utgå med de för sådan skola fastställda belopp. Det synes ock kunna tagas i övervägande,
huruvida icke även sådana fortsättningsskolor, som ej blivit gjorda obligatoriska
men vilkas undervisning blivit i överensstämmelse med de nya grundsatserna så
väl ordnad, att de kunna tjänstgöra som mönster för andra tortsättningsskolor, skulle
kunna efter prövning i varje särskilt fall bliva delaktiga av det högre statsbidraget.

Angående övergångstidens längd gör överstyrelsen följande uttalanden:

Helt visst skall en övergångstid av fem år befinnas för kort, därest man fordrar,
att det vid dess utgång skall vara sörjt för att alla barn i alla skoldistrikt erhålla
fortsatt undervisning och att denna är på bästa möjliga sätt anordnad. Ln så långt
gående fordran har kommittén dock tydligen ej tänkt sig skola uppställas, och den
vore helt visst en fordran, som vore omöjlig att upprätthålla, vilken övergångstid som
än bleve bestämd. I själva verket torde med hänsyn därtill, att reformförslaget äger
stöd i en rätt utbredd uppfattning av vad som för en förbättrad folkundervisning bör
göras, och jämväl i betraktande av den större hastighet, varmed samhällsutvecklingen
f våra dagar fortlöper, kommitténs förslag om eu övergångstid av fem år låta väl
försvara sig.

Givetvis kunna dock skäl anföras för en längre övergångstid.

Mångenstädes ute i skoldistrikten skola de ökade anspråk på omsorg om skolväsendet,
som reformförslaget innebär, och i all synnerhet den utsträckta skolplikten
komma att betraktas som en pålaga, som skall förefalla strängare, ju snarare dess
åtagande måste ske.

Härvid skola särskilt de ekonomiska synpunkterna komma i betraktande. Val
är sant, att förslaget åtminstone icke i allmänhet förutsätter någon synnerligen stor
ökning i kommunernas utgifter, då de huvudsakliga kostnaderna skulle bäras av statsverket.
Men man har att ihågkomma, att många kommuner i förhållande till sin
ekonomiska bärkraft äro så starkt betungade av utgifterna för sitt skolväsen, att även
en obetydlig ökning i dessa utgifter måste bliva kännbar. Det vore därför helt visst
önskvärt, att reformen av fortsättningsskolväsendet kunde sättas i samband med eller
före«ås av åtgärder, ägnade att utjämna den kommunala beskattningen eller på annat
sätt "underlätta för de i särskild grad skattetyngda kommunerna uppehållandet av ett

välordnat skolväsen. . . , 0„

Uttalanden i sådan riktning förekomma också i nagra ofhciella utlåtanden, tea
yttrar Kungl. Maj:ts befallningshavande i Jämtlands län, att en verklig utveckling
till det bättre av folkundervisningen »med nödvändighet förutsätter en avsevärd förbättring
i de hårdare betungade kommunernas ekonomiska förhållanden». Och Kristianstads
läns hushållningssällskaps undervisningskommitté lämnar en utförlig framställning,
avsedd att belysa ojämnheten i den kommunala beskattningen för skolväsendet
och landskommunernas utgifter för sina skolor, detta »icke för att uppkonstruera svårigheter
för genomförandet av den reform till folkundervisningens förbättrande kommittén
föreslagit, utan för att rikta uppmärksamheten pa vissa samhällsproblem, som med
nödvändighet måste finna sin lösning antingen före eller samtidigt med det yttre och
inre omdamngsarbete av skolan, kommittén förordat».

Huruvida nu berörda synpunkt påkallar en förlängning av övergångstiden torde
lättare bedömas vid tidpunkten för statsmakternas behandling av den föreliggande
reformfrågan. I varje fall synes den därvid böra vinna beaktande.

299

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

... Såsom skäl för en längre övergångstid än den av kommittén föreslagna har särskilt
framhållits nödvändigheten av att man, innan skyldigheten för kommunerna att
inrätta fortsättningsskolor inträder, huunit utbilda något större antal lärare för undervisning
i arbetskunskap, då ju skolorna eljest icke kunna upptaga nämnda ämne i sin
läroplan. Detta skäl maste givetvis tillerkännas betydelse. Under en övergångstid
^fem ar bör man dock hinna bereda tillfälle för ett ganska stort antal personer att
erhålla den ifrågavarande utbildningen, och skulle det dessutom komma att förflyta
någon avsevärdare tid, innan en obligatorisk fortsättningsskola kan varda av statsmakterna
beslutad, torde även dessförinnan något kunna vara åtgjort till förmån för
lärarutbildningen. Genom den ändring i gällande författning för fortsättningsskolan,
som av 1917 års riksdag i enlighet med proposition medgivits, kan arbetet på en omläggning
av undervisningen i fortsättningsskolan redan nu, om ock endast i ett mindre
antal fall, påbörjas, och i samband därmed torde, därest medel för ändamålet kunna
beredas, åtgärder för lärarutbildningen snart nog kunna vidtagas.

Klart är dock, att man står inför avsevärda svårigheter, när det gäller ej blott
att fa till stånd fortsättningsskolor i erforderligt antal inom samtliga skoldistrikt utan
att fa en yrkesbestämd undervisning anordnad i, om möjligt, ett ej alltför obetydligt
antal av dessa skolor, och särskilt måste härvid lärarfrågan erbjuda vanskligheter.
Det rätta tillvägagångssättet för olika fall torde först på erfarenhetens väg kunna utfinnas,
och ett försök att hastigt få reformen genomförd kan lätt leda till annat resultat,
än det man åsyftat.

Om man således har skäl att tillse, att övergångstiden ej tillmätes för knappt,
har man a andra sidan att undvika att genom eu onödigt utsträckt övergångstid försena
en oneklig utveckling och öka de olägenheter, som naturligt nog bliva förbundna
med övergångstidens osäkra och oregelbundna förhållanden, överstyrelsen vill med
avseende på frågan om övergångstidens längd inskränka sig till det uttalandet,
att övergångstiden åtminstone icke synes böra göras kortare, än den av kommittén
föreslagits.

Departemerit
ssakkunniga.

I fråga om övergångstiden yttra sig departementssakkunniga på följande
sätt:

k?1'' genomförande av det föreliggande förslaget har folkundervisuingskommittén
föreslagit eu övergångstid av fem år. Med hänsyn till möjligheten att hinna utbilda
etfc tillräckligt stort antal lärare för undervisningen i arbetskunskap ävensom med tanke
pa den ökning i kommunernas utgifter, som fortsättningsskolornas upprättande, trots
statsanslaget, måste medföra, kan denna tidrymd måhända synas väl knappt tillmätt.
Ett utsträckande av densamma skulle emellertid säkerligen medföra, att upprättandet
av fortsättningsskolor i ett mycket stort antal fall uppskötes, utan att särskilda skäl
därtill förelåge, vilket vore atp beklaga. Vi vilja därför uttala vår anslutning till
förlag om en övergångstid av fem år, dock att uppskov utöver sagda tid,
där törhallandena sadant påkalla, ma kunna, efter Kungl. Maj:ts prövning i varje särskilt
fall, beviljas. i h :

Att, om nu beslut fattas angående en fullständig omorganisation av Oepartefortsättningsskolan,
J det icke skall bliva möjligt att fullt genomföra detta mentsch>fe‘
beslut redan under det eller de första åren, den nya ordningen skulle

, 300 Kung!. Maj Aa Nåd. Proposition Nr 96.

vinna tillämpning, torde vara så självklart, att därom icke behöver lämnas
någon vidlyftigare utredning. Också har man från alla hall varit enig
därom, att en viss, ej alltför kort övergångstid för reformens genomförande
är alldeles nödvändig.

Under denna övergångstid skulle då skoldistrikten icke vara förpliktade
att inrätta fortsättningsskolor enligt det nya programmet. Däremot skulle
de äga rätt att anordna sådana skolor och att göra dessa obligatoriska
för ungdomen under en så lång kurs, som i det föregående angivits. Åt
i dessa skolor tjänstgörande lärare, som blivit i vederbörlig ordning förklarade
behöriga, skulle utgå minimiarvode med de här ovan för undervisningen
i den nya fortsättningsskolan förordade beloppen, och detta
minimiarvode skulle bestridas helt och hållet av statsmedel. ^

Att på förhand med någon större säkerhet beräkna, huru lång. övergångstiden
behöver sättas, är givetvis synnerligen vanskligt. 1 varje fall
torde man icke, om man icke vill snart sagt i det oändliga utdraga övergångstiden,
kunna gå ut ifrån att fortsättningsskolan vid denna tids förlopp
skulle överallt vara organiserad i full överensstämmelse med det uppställda
programmet. Ville man lägga eu sådan mattstock exempelvis pa folk
skolan, skulle man ju kunna säga, att övergångstiden för denna räcker
ännu, ty man kan knappast påstå, att folkskolan för närvarande överallt
motsvarar de grundsatser, som fastställdes för över sjuttiolem ar sedan vid
beslutet om den obligatoriska folkskolans införande. Man far tydligen icke
ställa anspråken alltför högt utan även i fråga om fortsättningsskolan
räkna med en långsamt, ständigt fortgående utveckling. Särskilt kommer
antagligen lärarfrågan att vålla svårigheter. Däremot synes man icke
böra hysa alltför stora farhågor för ekonomiska svårigheter, om staten
åtager sig att helt och hållet bekosta avlöningen.

I det hela taget torde det vara vanskligt att här göra nagra jämförelser
med förhållandena på folkskolans område. Det gäller ju här en
betydligt kortare undervisningstid, och svårigheterna att erhålla lämpliga
lokaler bliva ju alls icke desamma. Därtill kommer, att utvecklingen på
alla områden går betydligt snabbare i vara dagar än pa den tid, da den
lagstadgade folkskolan tillkom.

Visserligen bör man vara försiktig vid fastställande av övergångstidens
längd. Att söka tvinga igenom reformen, innan förutsättningarna för dess
genomförande äro för handen, är uppenbarligen icke rådligt. Genom ett
dylikt åtgörande skulle den goda saken säkerligen mera skadas än gagnas.
Skoldistrikten måste hava tid att vidtaga nödiga förberedelser, och utrymme
måste även givas åt det av mig i det föregående omtalade upplysnings

301

K un yl. Alajits Nåd. Proposition Nr DG.

arbetet, om skolan skall kunna mötas med tillit och sympati. Å andra
sidan ligger det också fara uti att göra övergångstiden alltför lång. Man
kan nämligen befara, att man i åtskilliga skoldistrikt, där förutsättningar
för den nya fortsättningsskolans införande verkligen lörefinnas, dock icke
skulle vidtaga erforderliga åtgärder förrän under övergångstidens sigta år.
Eu alltför lång övergångstid skulle därför kunna på ett onödigt sätt fördröja
reformens förverkligande. Och det är tydligt, att det alltid skulle
kunna giva anledning till missnöje även bland ungdomen och dess målsmän,
om man i det ena skoldistriktet genomförde den nya fortsättningsskolan
i dess fulla utsträckning, under det att man underläte att göra detta
i ett annat, där förutsättningarna dock vore lika goda.

Givetvis kan det, såsom jag redan antytt, icke förväntas, att samtliga
skoldistrikt vid övergångstiden verkligen skulle hava sitt fortsättningsskoleväsen
fullt ordnat. Man måste därför gå ut ifrån, att även efter övergångstidens
förlopp undantagsvis komma att finnas skoldistrikt utan obligatoriska
fortsättningsskolor enligt det nya programmet. Men förutsättning härför
skulle alltid vara ett särskilt medgivande från Kungl. Maj:t, ett medgivande
som uppenbarligen komme att lämnas, därest genom eu utredning adagalagts,
att särskilda undantagsförhållanden nödvändiggöra ännu något
ytterligare uppskov med fullgörandet av fortsättningsskolestadgans bestämmelser.

Med hänsyn till vad jag nu anfört, finner jag det lämpligast, att i
fråga om övergångstidens längd i huvudsak ansluta mig till vad som
förordats av både folkundervisningskommittén och departementssakkunniga.
Då jag tänkt mig, att den nya ordningen skulle kunna träda i kraft
tidigast den 1 juli 1919, anser jag, att skoldistrikten böra senast vid utgången
av år 1924 på något sätt hava ordnat sig efter de nya bestämmelserna.
Med en sådan anordning skulle övergångstiden komma att
omfatta fem och ett halvt år.

För övergångstiden böra tydligen fastställas särskilda övergångsbestämmelser.

9) Kostnadsberäkning. Hemställan.

Slutligen har jag att ingå på frågan om de kostnader för statsverket,
som fortsättningsskolreformens genomförande skulle medföra, och att i
samband därmed göra en sammanställning av de äskanden hos riksdagen,
som skulle föranledas av de förslag jag i det föregående framställt.

302

Kostnads beräkning.

Folkundervis ningskom mittén.

Kung],. Majrts Nåd. Proposition Nr 96.

Beräkningar angående kostnaderna för staten att utgå genom bestridande
av utgifterna för minimiarvodet åt lärarna hava verkställts av folkundervisningskommitten,
folkskolöverstyrelsen och departementssakkunniga.

Folkundervisningskommittén yttrar följande om kostnaderna för statsverk
et:

Vad sedan angår de årliga kostnader för statsverket, som den av kommittén föreslagna
fortsättningsskolreformens genomförande kan komma att kräva, vill kommittén
fästa uppmärksamheten på att inflytandet av de faktorer, som inverka på dessa kostnader,
i manga fall icke kan pa förhand bestämmas och att det fördenskull är synnerligen
vanskligt att med någon större grad av noggrannhet söka angiva dessa kostnader.

Det sagda gäller särskilt den kortare eller längre övergångstid, som givetvis blir
av behovet^ pakallad. Uppenbarligen later det sig icke för närvarande beräkna, vare
sig huru många fortsättningsskolor som under den nämnda tiden komma att upprättas,
ej heller i vilken utsträckning det skall bliva möjligt att för de skolor, som beslutas,
erhålla kompetenta lärare. Under sadana förhållanden synes det vara hart när omöjligt
att ens approximativt beräkna kostnaderna för övergångstiden.

Att någorlunda exakt uppgiva, till vilket belopp de årliga kostnaderna skola
uppgå, sedan reformen i det väsentliga genomförts, är ävenledes så gott som omöjligt.
Som exempel på de svårigheter, som vid försök till dylika beräkningar möta, mä erinras
om det förhållandet, att den obligatoriska lärokursen enligt kommitténs förslag
skall omfatta^ lägst 360, högst 540 undervisningstimmar samt fördelas antingen på två
eller pa tre ar. Klart synes vara, dels att kostnaderna för den treåriga fortsättningsskolan
icke alltid bliva desamma som för den tvååriga, dels att varje ökning av den
ärliga undervisningstidens längd måste medföra eu ökning i statsutgifterna, ^eftersom
statsbidraget, är avsett att utgå med visst belopp för undervisningstimme. Då man nu
icke kali på förhand beräkna, i vilken omfattning kommunerna skola göra sina fortsättningsskolor
treariga eller utsträcka den årliga lärotiden utöver minimum, är det
tydligen redan på grund härav omöjligt att någorlunda exakt uppgiva de framtida
årskostnaderna för fortsättningsskolväsendet.

Om man således måste avstå från varje tanke på att kunna med någon grad av
noggrannhet angiva de årliga anslagssummor det framtida fortsättningsskolväsendet
kan komma att kräva, torde man dock, med stöd av vissa statistiska beräkningar,
kunna göra sig åtminstone en ungefärlig föreställning om de årliga kostnader den
föreslagna reformen, när den en gäng är i huvudsak genomförd, skall vålla statsverket.

I kapitlet om skolplikten har kommittén uttalat sig för att varje kommun
skall, där ej särskilda förhållanden föranleda undantag, vara förpliktad att upprätta
och underhålla åtminstone eu fortsättningsskola. Om nu antalet av de kommuner,
som vid övergångstidens slut äga minst en fortsättningsskola, får antagas bliva
lika stort som det nuvarande antalet skoldistrikt, skulle vid nämnda tidpunkt finnas
minst 2,418 fortsättningsskolor. Om man vidare antager, dels att de särskilda årsklasserna
i varje skola kunna undervisas gemensamt av en lärare, dels att den årliga
lärotiden blir i medeltal 180 timmar, skulle .statens kostnader för ifrågavarande skolor,
därest statsbidraget utginge med två kronor för undervisningstimme, komma att uppgå
till minst 2,418X360 kronor = 870,480 kronor.

303

Kung!. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 96.

Då emellertid förhållandena i många kommuner med nödvändighet kräva ej
mindre upprättandet av flera fortsättningsskolor än ock de olika årsklassernas undervisning
på skilda tider, är det uppenbart, att nyssnämnda summa ingalunda kan komma
att motsvara det verkliga behovet av anslag för forts;ittnin<rssko)väsendet. Den kan
blott angiva en viss, låt vara alltför låg, minimisumma, under vilken det under inga
förhållanden är möjligt att komma, om man nämligen fasthålla- kommitténs förutsättningar
i fråga om lärarlöner, skolplikt m. m.

För att få en något riktigare föreställning om det verkliga anslagsbehovet skulle
man möjligen kunna vid beräkningen utgå från antalet från folkskolorna efter inhämtad
fullständig lärokurs årligen avgående lärjungar.

Enligt de i Kap. II lämnade statistiska uppgifterna kan antalet av de barn,
som efter inhämtad fullständig skolkurs årligen avgå från folkskolorna och följaktligen
jämlikt nuvarande bestämmelser äro berättigade till inträde i fortsättningsskola,
uppskattas till inemot 95,000. Med hänsyn så väl till den ännu förefintliga årliga
tillväxten i rikets folkmängd som ock till den inskränkning i skolråds rätt att
bevilja avgång från folkskolan efter inhämtad minimikurs, som av kommittén i bet.
IV (sid. 31 tf.) föreslagits, torde man likväl böra räkna med att omkring 100,000 barn
komma att årligen övergå från folkskolorna till fortsättningsskolorna. Antalet lärjungar
i fortsättningsskolorna blir således, därest årsklassernas antal begränsas till två,
omkring 200,000. På varje lärare bör icke för samtidig undervisning komma mer än
i medeltal 30 lärjungar. Antalet skolor och skolavdelningar, resp. klasser med skild
undervisning blir följaktligen omkring 6,666. Om nu staten för var och eu av dessa
har att utbetala 180x2 kronor = 360 kronor, bliva de årliga statsutgifterna för fortsättningsskoleväsendet
i runt tal omkring 2,400,000 kronor.

Kommittén har även gjort eu beräkning med utgångspunkt från antalet i riket
befintliga folkskolor och därvid kommit till eu slutsumma, som endast med ett obetydligt
belopp understiger den senast nämnda.

Att märka är emellertid, att antalet lärjungar i fortsättningsskolorna under de
närmaste åren efter övergångstidens slut knappast kan förväntas bliva så stort, som
ovan angivits, enär nog en rätt avsevärd tid torde förflyta, innan fortsättningsskoleväsendet
når sin fulla utveckling och en blivande lagstiftning sin fulla effektivitet.

Vill man ha en ungefärlig föreställning om den ökning i statsutgifterna, som
det enligt kommitténs förslag reformerade fortsättningsskoleväsendet kan komma att
kräva, bör man i varje fall från den summa, vartill de nu ifrågavarande beräkningarna
lett, draga det belopp, varmed staten för närvarande bidrager till fortsättningsskollärarnas
avlöning. Detta belopp, som utgör jämnt hälften av den för undervisning i
fortsättningsskolan stadgade rainimiavlöningen, uppgår till i runt tal 160,000 kronor.

Angående kostnadernas förhållande till det resultat, som för dem kan
väntas, yttrar kommittén:

Den merkostnad, som sålunda blir nödvändig, kan ju synas betydande. Kommittén
är emellertid övertygad därom, att genom de ökade utgifter för UDgdomens fortsatta
undervisning och uppfostran, som här förordas, goda frukter skola kunna erhållas
ej allenast för samhällslivet i det hela genom den medborgerliga bildningens höjande
utan ock särskilt för det ekonomiska livet genom det stegrade intresse för och den
större duglighet i det praktiska arbetet, som en på detta arbete inriktad obligatorisk
fortsättningsskolundervisning bör vara ägnad att medföra.

304

Folkskotöver st/relsen.

Oeparte mentssakkun niga.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

Sedan överstyrelsen redogjort för resultatet av kommitténs beräkningar.
anför överstyrelsen angående förevarande spörsmål:

Redan nu torde man dock kunna fastslå, att kommitténs summa är för lågt beräknad.
Särskilt synes en av de i räkningen ingående faktorerna innebära ett från
ekonomisk synpunkt alltför gynnsamt antagande, nämligen det antal av 30 lärjungar,
som kommittén beräknat skola i medeltal komma att samtidigt undervisas av eu och
samma lärare. Säkerligen kan detta antal icke sättas till mera än högst 20. Nu
har överstyrelsen dessutom för sin del vid förslaget om minimiavlöning utgått från
förhållandena efter genomförandet av den väntade löneregleringen för folkskollärarkåren
och till följd därav kommit till högre belopp för denna avlöning än kommittén.
Överstyrelsen har å andra sidan för den lägre form av fortsättningsskola, som lämpligen
torde kunna benämnas ersättningsskola, föreslagit en lägre avlöning.

I enlighet med de sålunda ändrade förutsättningarna har överstyrelsen verkställt
en liknande överslagsräkuing som den av kommittén utförda och därvid kommit till
en summa av inemot 4,000,000 kronor såsom uttryck för storleken av det årliga statsbidraget
till avlöningen av fortsättniugsskolans lärare.

Liksom kommittén har överstyrelsen vid denna överslagsräkning tänkt sig undervisningen
i fortsättningsskolan begränsad till den minsta obligatoriska lärotiden av
360 undervisningstimmar och fortsättningsskolans lärokurs fördelad på endast två år.
Då det är att hoppas, att undervisningen i fortsättningsskolan mångenstädes skall
komma att utsträckas utöver 360 undervisningstimmar och lärokursen i samband därmed
att fördelas på tre år och en utveckling i sådan riktning på allt sätt bör främjas,
är det uppenbart, att den anförda summan betecknar ett minimum för de framtida
statsutgifterna för läraravlöningen vid fortsättningsskolorua, sedan man kommit
därhän, att alla fortsättningsskolphktiga barn kunna komma i åtnjutande av fortsatt
undervisning. Klart är emellertid, såsom kommittén ock anmärkt, att en avsevärd tid
torde förflyta, innan fortsättningsskoleväsendet nått en sådan utveckling.

Till statens kostnader för läraravlöningen komma sedan vissa utgifter för lärarutbildningen.
Från de beräknade statsutgifterna har man å andra sidan vid en uppskattning
av den sannolika ökningen i statens kostnader för den fortsatta undervisningen
att draga det belopp, varmed staten för närvarande understödjer denna undervisning,
vilket belopp uppgår till omkring 160,000 kronor.

Departementssakkunniga göra i fråga om kostnaderna för statsverket
följande uttalande:

Beträffande storleken av det årliga statsanslag, som kommer att erfordras, sedan
fortsättningsskoleförslaget blivit fullt genomfört, har folkskolöverstyrelsen beräknat
denna till lägst 4 millioner kronor. Med de av oss föreslagna något högre minimiavlöningarna
torde siffran böra höjas till 4,500,000 kronor. Till statens utgifter för
fortsättningsskoleväsendet komma dessutom kostnaderna för anordnande av lärarutbildningskurser
samt understöd till kursdeltagarna, för inspektion m. m.

I detta sammanhang må emellertid omnämnas jämväl en annan kostnadsberäkning.
som av de sakkunniga utförts. De hava nämligen i särskilda
bilagor framlagt planer för anordnande av utbildningskurser för
lärare i ämnet arbetskunskap och i samband därmed också framställt beräkningar
angående kostnaderna för dessa kurser.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr Uti. 305

Planerna avse fem olika slag av utbildningskurser, nämligen för lärare
vid följande typer av fortsättningsskolor: skolor med jordbruksundervisning,
med industriell undervisning, med handelsundervisning, med undervisning
i husligt arbete, huvudsakligen matlagning, samt med undervisning
i husligt arbete, huvudsakligen sömnad. Kurserna tänkas samtliga fördelade
pa tva ar och skulle vardera utom handelskursen omfatta sammanlagt
minst tolv veckor med sex veckor varje år; handelskursen beräknas
till blott åtta veckor, därav fem veckor under första och tre under andra året.

Kostnaderna beräknas av de sakkunniga komma att utgöra för de
olika kurserna: för jordbrukskursen 3,600 kronor, för industrikursen 4,100
kronor, för handelskursen 2,800 kronor, för matlagningskursen 2,560 kronor
och för sömnadskursen 2,310 kronor.

Det är emellertid att märka, att i dessa summor icke upptagits något belopp
för beredande av stipendier och resekostnadsersättning åt deltagarna.

Det. är givetvis omöjligt att för närvarande med någon större säker- Oepartehet
angiva de kostnader för statsverket, som fortsättningsskolans om- mentschefM
organisation i framtiden kommer att föra med sig. Man har här alltför
många obekanta faktorer att räkna med för att kunna komma till
några exakta resultat. Man måste därför nu nöja sig med ett försök att mera
ungefärligt fastställa de utgifter, som reformen kan förväntas föra med sio o

* c‘

Såsom förut angivits, skulle statens andel i kostnaderna för de nya Kostnader
fortsättmngsskolorna närmast bestå däri, att staten övertager utgifterna för 18rarni»s
för det minimiarvode, som skulle utgå till lärarna. avlöning.

Med hänsyn till vad jag i det föregående förordat i fråga om nämnda Arvode åt
arvode, synes det mig vara lämpligast att för ifrågavarande ändamål räkna ,ärarna * de
med det belopp, som av departementssakkunniga angivits, alltså 4,500,000 “nlnS-**''
kronor. Denna summa skulle således motsvara statens årliga utgifter för lornaläraraylöningen,
då reformen en gång blivit fullt genomförd.

Såsom framgar av vad jag här ovan anfört, är det givetvis omöjligt
att med absolut säkerhet påvisa, att just detta belopp är det riktiga. En
sannolikhetsberäkning låter sig emellertid verkställa enligt följande grunder.

Enligt en uppgift, som förut (sid. 21) lämnats, skulle man kunna
antaga, att omkring 105,000 lärjungar skulle årligen stå färdiga att övergå
från folkskolorna till fortsättningsskolorna. Man kan dock icke gå ut
ifrån att alla dessa verkligen komma att inträda i fortsättningsskolorna
Man maste nämligen taga med i räkningen, att av olika avdelningar, särskilt
under de. första åren, åtskilliga av de från folkskolorna avgångna icke
komma att bliva underkastade fortsättningsskolplikten. Med hänsyn till
dessa omständigheter torde det vara högt räknat, om man utgår ifrån
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 87 höft. (Nr 96.) 39

306 Iiunyl. Maj:U Nåd. Proposition JSr 06.

att årligen 100,000 lärjungar skola övergå från folkskolorna till fortsättningsskolorna.

Nästa fråga blir då, huru många undervisnmgsavdelningar, som kunna
tänkas komma att bildas av _ dessa lärjungar. Naturligtvis blir antalet
lärjungar i undervisningsavdelningarna mycket växlande. Det synes mig
emellertid vara riktigt att liksom folkskolöverstyrelsen icke räkna med
ett högre medeltal än 20. Där förhållandena så medgiva, bör visserligen
en lärare, då det gäller mera teoretisk undervisning, kunna samtidigt
sysselsätta ett större antal. I andra fall särskilt pa landsbygden måste
man däremot tänka sig ännu mindre avdelningar. Uppkomsten av alltför
små avdelningar kommer dock att motverkas därav, att i ett stort antal
fall lärjungarna från två olika årskurser komma att hållas tillsammans i
samma avdelning, varigenom kostnaderna uppenbarligen minskas.

Med den av mig angivna utgångspunkten av i medeltal 20 lärjungar
i varje avdelning skulle alltså årligen tillkomma 5,000 undervisningsavdelningar.
Utgår man nu vidare ifrån att kursen för varje avdelning omfattar
180 timmar och att arvodet för timme i regel utgör 2 kronor 50 öre,
skulle lärarens minimiarvode för avdelning bliva 450 kronor. Det bör
visserligen icke förglömmas, att även andra arvoden än 2 kronor 50 öre
för timme skulle kunna ifrågakomma, För undervisning i arbetskunskap
skulle i visså fall betalas 8 kronor, men å andra sidan skulle arvodet för
lärare i ersättningsskola utgöra blott 1 krona 50 öre och för undervisning
i slöjd och hushållsgöromål skulle åtminstone tills vidare lägre arvoden
utgå. Man synes mig kunna antaga, att de nu sist angivna faktorerna
komma att utjämna varandra. Till att börja med torde man säkerligen
snarare böra räkna med en minskning än en ökning av det ovan angivna

normaltalet 450 kronor. _ ...

Nu må emellertid ihågkommas, att antalet 5,000 undervisnmgsavclelningar
avser blott en årgång lärjungar. Då kursen i regel skulle vara
tvåårig med 180 timmar varje år, skulle hela antalet undervisnmgsavdelningar
uppgå till 10,000 om året, Efter 450 kronors utgifter för varje
avdelnings undervisning kommer man till en slutsumma av 4,500,000 kronor.

Mot°de gjorda beräkningarna skulle kunna anmärkas, att man i vissa
fall har att räkna med ett statsbidrag till längre kurser, som kunna omfatta
sammanlagt ända till 540 timmar eller i medeltal 270 timmar för ar. De
högre kostnader, som därigenom skulle uppstå, torde dock motvägas därav,
att antalet 10,000 undervisnmgsavdelningar om året säkerligen är alltför
högt beräknat, särskilt om man tager hänsyn till den närmaste framtiden.

Ä Den löneförbättring för lärarna i de nuvarande fortsättningsskolorna,

lärarna i de gom jag i det föregående förordat, maste givetvis också tagas i beräkning,
fortsättnings- då det gäller att uppskatta nu ifrågavarande kostnader.

»koloma.

307

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 90.

Folkskolöverstyrelsen har gjort följande beräkning angående de merkostnader,
som nämnda löneförbättring skulle kräva. För år 1918 är
anslaget till fortsättningsskolor i riksstaten upptaget med ett belopp av

163.000 kronor, vilket belopp visat sig i det närmaste motsvara det verkliga
behovet. Då den föreslagna löneförbättringen innebär en höjning av statsbidraget
för kurs med 8/& av nu utgående bidrag — - höjningen skulle ju
utgöra respektive 120, 80 och 40 kronor utöver nu utgående 75, 50 eller
25 kronor — skulle alltså ökningen av statsbidraget i det hela belöpa
sig till 260,000 kronor.

Sammanlagda statsanslaget till avlöning av lärare i de nuvarande
fortsättningsskolorna skulle alltså eldigt denna beräkning komma att utgöra
423,000 kronor.

Det är tydligt, att man för år 1919 icke alls bör räkna med den ovan
angivna slutliga utgiftssumman av 4,500,000 kronor. Det har ju så ofta betonats,
att fortsättningsskolreformen skall kunna genomföras endast så småningom
under en följd av år. Med ganska stor säkerhet synes man kunna antaga,
att särskilt det första året på de flesta ställen måste ägnas åt föreberedelser.

Att med någon större visshet angiva, till vilka belopp kostnaderna
för de nya fortsättningsskolorna under vart och ett av de närmast följande
åren komma att uppgå torde vara alldeles omöjligt. För att dock
söka få någon grund för beräkningarna vill jag utgå ifrån att reformen
verkligen hinner genomföras under en övergångstid av fem år och att tillväxten
av skolor kommer att fördela sig jämnt på dessa år. Detta antagande
leder då till att kostnaderna under första året skulle komma att
utgöra omkring en femtedel av hela beloppet eller 900,000 kronor. Givetvis
skall emellertid skolplikten första året gälla blott de lärjungar, som
då avgå från folkskolan, vilket innebär, att man, om kursen påginge hela
året, hade att räkna med i regel 180 timmar i stället, för 360 timmar för
varje lärjunge. Konsekvensen härav blir en minskning från 900,000 till

450.000 kronor. Såsom jag förut antytt, anser jag emellertid, att de nya
bestämmelserna böra gälla endast under senare hälften av år 1919. Dels
behöves tid både för organisatoriska förberedelser, såsom utarbetande av
stadga och reglementen, och för anskaffande av lärare, dels är det givetvis
lämpligast, att fortsättningsskolan anknytes omedelbart till den folkskolekurs,
som slutar under år 1919. Som bekant sker avgången från
folkskolan i de allra flesta fall vid vårterminens slut i maj eller juni.
Om man alltså tager i beräkningen kostnader för blott ett halvt år, måste
man tydligen åter göra en tudelning och kommer då till en summa av

225.000 kronor för år 1919.

Nu måste man emellertid också taga med utgifterna för de nu -

Summanst&llning
av statens
utgifter
till lårararlöningen
under
år 1919.

308

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

varande fortsättningsskolorna. Dessa skulle enligt vad ovan angivits
för år 1919 kunna uppskattas till sammanlagt 423,000 kronor. Läggas
de båda summorna 225,000 och 423,000 kronor tillhopa, skulle man
komma till 648,000 kronor. Men även denna summa måste underkastas
reducering. Det är nämligen att märka, att manga av de nya fortsättningsskolorna
komma att uppstå genom förvandling av nuvarande fortsättningsskolor.
Ja, det antagandet ligger nära till hands,° att reformen till
en början kommer att i stor utsträckning genomföras pa denna väg. Om
detta antagande är riktigt, så innebär detta tydligen, att utgifterna för
vissa skolor här ovan egentligen kommit att räknas två gånger. Huru
mycket den angivna summan 648,000 kronor med hänsyn till denna
dubbelräkning bör minskas, är givetvis mycket svårt att avgöra. Det
synes mig dock icke vara för mycket att med anledning av berörda omständighet
beräkna en minskning till 600,000 kronor.

Med anledning av vad jag nu anfört, finner jag mig höra föreslå, att
förslagsanslaget till understöd för avlönande av lärare vid fortsättningsskolor
i 1919 års riksstat upptages till 600,000 kronor.

förebud- Till statens utgifter för läraravlöningen komma vidare bidrag av
nlngskurser statsmedel till utbildningskurser för lärare. Om nödvändigheten av dyför
lärare. ijka ]jUrger har jag uttalat mig i det föregående.

Såsom ovan angivits, hava departementssakkunniga gjort beräkningar
angående kostnader för olika slag av kurser. För att kunna beräkna den
slutsumma, vartill dessa leda, bör man givetvis veta, huru stort antal kurser
av de olika slagen som kunna väntas bliva anordnade. Även i detta avseende
måste man närmast röra sig med antaganden. Det må emellertid
märkas, att man icke här har att göra med utgifter, vilkas storlek är direkt
beroende av skolans obligatoriska karaktär och därför komma att bestämmas
av det antal lärjungar, som kommer att besöka skolorna. Det är därför
icke heller behövligt att göra några beräkningar för en längre tid
framåt. Riksdagen kan i stället på detta område mera fritt år för år avgöra,
huru stora belopp som för ändamålet behöva anvisas. Det synes
mig därför också vara tillräckligt, att jag här sysselsätter mig med de
kurser, som kunna antagas komma till stånd under år 1919.

Vad kursernas art beträffar, ansluter jag mig till de sakkunnigas förslag,
att kurser behövas för undervisning i jordbruk, i någon gren av
industri, i handel samt i husligt arbete (dels matlagning, dels sömnad).

Störst är behovet av kurser i jordbruk. Man har ju anledning att hoppas,
att redan från början ett stort antal jordbi uksfort-ättnings-kolor skola uppstå,
om blott lämpliga lärare äro att erhålla. Redan av detta skäl bot a jordbrukskurser
anordnas i större antal, men därtill kommer, att jordbruksfortsättnings -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 90. 30t)

skolorna komma att finnas å landsbygden, där tillgången på lämpliga lärarkraiter
tydligen är mera begränsad än i städer och liknande samhällen. Jag
anser mig därför, med hänsyn också tagen till föreliggande möjligheter att å
olika platser anordna kurser, böra utgå ifrån att åtta kurser i jordbruk under
nästa ar komma att hållas. Av övriga kurser räknar jag med två industrikurser
och eu av vartdera slaget av de andra tre arterna. Att jag tänkt mig
mera än en industrikurs beror därpå, att dessa kurser tydligen böra differentieras
med hänsyn till olika industrier, och jag finner det därför önskvärt att
man redan under första året måtte kunna få till stånd kurser för ett par av
vara viktigaste industrigrenar. Skulle man särskilt taga hänsyn till det antal
skolor av de olika typerna, som kan väntas komma att upprättas, synes det
visserligen ligga nära till hands, att man sökte fa till stånd ett större antal
kurser i husligt arbete. Det är emellertid att märka, att man, såsom jag i det
föregående framhalht, kan förvänta, att för undervisning i husligt arbete i stor
utsträckning få påräkna medverkan av redan utbildade lärarinnor i detta ämne.

1 sina kostnadsberäkningar hava de sakkunniga icke upptagit något belopp
för understöd åt kursdeltagarna men hava dock liksom folkundcrvismngskommittén
och folkskolöverstyrelsen uttalat sig för att statsbidrag jämväl
för detta ändamål måtte beredas. Det tynes mig också vara alldeles nödvändigt,
att sadant bidrag utgår, om kurserna verkligen skola kunna fylla sin uppgift.
1 annat fall kan man befara, att personer med intresse och lämplighet för
undervisning i arbetsmanskap i fortsättningsskola skulle av ekonomiska skäl
hindras att förskaffa sig den behövliga utbildningen.

Vad understödets storlek beträffar, kunde det ju anses ligga närmast till
hands, att understöd skulle utgå till deltagare i nu ifrågavarande utbildningskurser
efter samma grunder, som av Kungl. Maj:t i årets statsverksproposition
under åttonde huvudtiteln, punkt 170, föreslagits i fråga om understöd åt deltagare
i fortbildningskurser för lärare i folkskolor, och alltså utgå i form av
rese- och traktamentsersättning. En tillämpning av liknande grunder i förevarande
fall skulle giva till resultat, att en deltagare i en utbildningskurs om
sex veckor skulle erhålla omkring 300 kronor och deltagare i en kurs om fem
veckor omkring 250 kronor. Enligt de sakkunnigas förslag skulle samtliga utbildnmgskurser
för lärare vid fortsättningsskolor under första året omfatta
sex veckor med undantag av handelskursen, som skulle pågå blott fem veckor.

Visserligen kunna skäl anföras för en sådan överensstämmelse som den
här ovan angivna, helst som bidragen tydligen icke kunna helt betacka utgifterna
för deltagande i kursen. Jag anser mig dock i detta fall böra förorda
lägre belopp. Det synes mig vara viktigt att så långt ske kan begränsa utgifterna
för en kurs, ^sa att man för de medel, som stå till förfogande, måtte
kunna anordna så många kurser som möjligt. Därtill kommer, att deltagare
i ovan berörda fortbildningskurser för lärare i folk- och småskolor i regel icke

3 LO

Kungl. Maj:(s Nåd. Proposition Nr 96.

hava någon utsikt att genom kursens genomgående bereda sig möjlighet till
ökade inkomster, vi ket däremot skulle bliva fallet med deltagare i utbild ningskurser

för lärare vid fortsättningsskolor. , .

Med hänsyn till det nu anförda anser jag mig böra förorda, att till delt
i^are i utbildningskurs för lärare vid fortsättningsskolor matte, i fall kursen
räcker sex veckor, utgå stipendium å 150 kronor, om deltagaren icke är bosatt
å kursorten, och å 75 kronor, därest han där är bosatt, samt, i fall kursen
pågår fem veckor, stipendium å respektive 125 kronor och 62 kronor 50 öre.

Går man nu ut ifrån de av mig här ovan angivna högsta stipendiebeloppen
samt från de av departementssakkunniga gjorda beräkningarna av utgifterna
för själva undervisningen, hyra annonser m. m. samt beräknar antalet
deltagare i varje kurs till 20, skulle kostnaderna för de olika kurserna
under första året ställa sig sålunda:

Jordbrukskurs: Undervisningen m. m.

Stipendier åt deltagarna

Industrikurs: Undervisningen in. m.

Stipendier åt deltagarna

Handelskurs: Undervisningen in. m......

Stipendier åt deltagarna

Matlagningskurs: Undervisningen in. m.

Stipendier åt deltagarna

Sömnadskurs: Undervisningen in. in.

Stipendier åt deltagarna

kronor	1,800: —
»	3,000: — 4,800: —
7>	2,050: —
»	3,000: — 5,050: —
»	1,750: —
»	2,500: — 4,250: —
»	1,280: —
»	3,000: — 4,280: —
»	1,155: —
»	3,000: - 4,155: -

För åtta jordbrukskurser, två industrikurser och en kurs av varje slag bland
de övriga skulle man alltså komma till en sammanlagd kostnad av61,185 kronor
Det är emellertid ej meningen att här fastslå vare sig kursernas antal
eller deras art. Vad som nu anförts har uteslutande vant avsett att tjäna
som grundval för beräkningarna. Folkskolöverstyrelsen torde höra få i
uppdrar att inom den ram, som de anslagna medlen lämna, anordna kurser
till det antal och den art, som omständigheterna påkalla och medgiva.
Såsom särskilt av folkskolöverstyrelsen framhållits, bör man emellertid
kunna vänta, att bidrag till kurserna skola lämnas även från andra hall,
såsom från landsting, kommuner och hushållningssällskap, ävensom tran
vissa större industrier. På grund härav kunde ju synas, som om statsunderstödet
bort beräknas betydligt lägre än vad. som skett. Jag
finner’ mig emellertid icke kunna föreslå någon egentlig minskning. Def
förefaller mig nämligen, som om de sakkunniga i vissa avseenden räkpat
alltför lågt. De synas sålunda hava utgått ifrån att föreläsare och andra
lärare alltid skulle kunna erhållas från den ort, där kursen hålles. Aven

311

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 96.

om man givetvis bör sörja för att kurserna erhålla en sådan förläggning,
att de så långt som möjligt kunna upprätthållas av personer på platsen,
torde det dock icke kunna undvikas, att i åtskilliga fall hjälp från andra
håll behöver anlitas, vilket tydligen kommer att medföra ökade kostnader.
Med hänsyn till detta förhållande synes man mig icke kunna räkna med
väsentligt ^mindre bidrag från statens sida än det här ovan angivna.

Jag vill därför förorda, att för år 1919 till utbildningskurser för lärare vid
fortsättningsskolor måtte av statsmedel anvisas ett belopp av 60,000 kronor.

På grund av vad jag sålunda anfört, hemställer jag, att Eders Kung].
Maj :t måtte föreslå riksdagen att

dels fastställa följande huvudsakliga grunder och
bestämmelser att gälla beträffande fortsättningsskolor, med
rätt för Kungl. Maj:t att utfärda de närmare föreskrifter,
som för deras tillämpning befinnas erforderliga:

1. I varje skoldistrikt skall för de lärjungar, som
med fullständigt avgångsbetyg lämnat folkskolan eller
på annat sätt vunnit motsvarande kunskaper, finnas en
eller, där förhållandena sådant påkalla och medgiva,
flera fortsättningsskolor.

2. Undantagsvis må, efter vederbörligt medgivande,
två eller flera närliggande skoldistrikt kunna förena sig
om en gemensam fortsättningsskola.

3. Kursen i fortsättningsskola skall för lärjungarna
omfatta sammanlagt minst 360 undervisningstimmar, förlagda
utom folkskolans ordinarie undervisningstid,
och fördelas på minst två, högst tre år samt i övrigt
vara anordnad i huvudsaklig överensstämmelse med de
grunder, vilka jag i det föregående närmare angivit.

4. Lärjunge skall, i den mån han icke enligt gällande
föreskrifter skall vara därifrån befriad eller i
vederbörlig ordning därifrån erhållit befrielse, vara pliktig
att inträda i fortsättningsskola vid början av den
årskurs, som inträffar närmast efter det läsår, då avgångsbetyg
från folkskola eller vitsord om motsvarande
kunskaper erhållits, samt att deltaga i skolans undervisning
under den för fortsättningsskolans kurs stadgade
minimitiden eller den längre tid intill sammanlagt 540
undervisningstimmar, som skoldistriktet må i vederbörlig
ordning hava bestämt; dock att skolplikten i varje fall
skall upphöra, då lärjunge fyllt aderton år.

Hemställan

312

Kungl. Maj:ts Nåd. ^Proposition Nr 96.

5. För lärjungar, som avgått från egentlig folkskola
utan att erhålla fullständigt avgångsbetyg, ävensom
för lärjungar, som avgått från mindre folkskola,
må i stället för fortsättningsskola anordnas ersättningsskola,
och skall lärjunge i ersättningsskola vara underkastad
skolplikt enligt samma grunder, som gälla för
lärjunge i egentlig fortsättningsskola.

6. Skoldistrikt skall senast vid utgången av år 1924
hava fullgjort vad detsamma enligt meddelade bestämmelser
åligger i fråga om den fortsatta undervisningen,
dock att skoldistrikt må, efter medgivande av Kungl. Maj:t,
i särskilt trängande undantagsfall kunna även efter
denna tidpunkt under viss tid i större eller mindre mån
vinna befrielse från sagda åligganden;

dels föreskriva i fråga om arvodet till lärare i fortsättningsskola
och ersättningsskola, som upprättas efter
ovan angivna grunder, att detta skall utgöra för undervisningstimme
i fortsättningsskola minst 2 kronor 50 öre och
för undervisningstimme i ersättningsskola minst 1 krona
50 öre, med undantag dock dels att arvodet för undervisning
i manlig eller kvinnlig slöjd skall utgöra minst 1
krona 25 öre för undervisningstimme och arvodet för
undervisning i hushållsgöromål minst 5 kronor för
arbetsdag, omfattande minst fyra undervisningstimmar,
dels att för undervisning i ämnet arbetskunskap i fortsättningsskola
till lärare, som förklarats därtill berättigad,
skall utgå arvode med minst 3 kronor för undervisningstimme;
med rätt för Kungl. Maj:t att utfärda de
närmare bestämmelser i fråga om dessa arvodens åtnjutande,
som kunna befinnas erforderliga;

dels besluta, att statsbidrag till avlönande av lärare
i fortsättningsskola och i ersättningsskola skall, enligt de
närmare bestämmelser, Kungl. Maj:t kan finna gott meddela,
utgå med belopp motsvarande de för undervisningen
i sådan skola enligt stadgade grunder utgående
minimiarvodena, därvid för statsbidragets åtnjutande skola
gälla följande grunder och villkor, med rätt för Kungl.
Maj:t att, när i särskilda fall omständigheterna därtill
föranleda, besluta om statsbidrags utgående utan hinder
därav, att avvikelse i något fall från dessa grunder och
villkor ägt rum:

313

Kungl. Maj:ts Nåd, Proposition Nr 96.

1. Skolan skall vara anordnad i enlighet med de föreskrifter,
som av Kungl. Maj:t meddelas i huvudsaklig
överensstämmelse med av mig i det föregående angivna
grunder.

2. Statsbidrag utgår för högst det antal undervisningstimmar,
som erfordras, för att lärjungarna skola
erhålla undervisning under den tid, för vilken skolplikt enligt
i vederbörlig ordning meddelad föreskrift åligger dem.

3. Lärjungarna skola sammanföras till undervisningsavdelningar
av lämplig storlek. Om i skola, som
här avses, antalet lärjungar, som undervisas i verkstadsarbete,
i slöjd eller i hushållsgöromål, varit så stort, att
de uppdelats på avdelningar, må statsbidrag utgå för avdelning,
endast om lärjungarna vid kursens början varit,
där fråga är om undervisning i verkstadsarbete eller slöjd,
minst tio och, där fråga är om undervisning i hushållsgöromål,
minst åtta, och om de, så länge de under året
tillhört skolan, i allmänhet deltagit i undervisningen.

5. Skoldistriktet skall för undervisningen tillhandahålla
lämpliga lokaler samt nödig inrednings- och undervisningsmateriell.

6. Inom varje skoldistrikt skall för fortsättningsskolorna
finnas ett i vederbörlig ordning fastställt reglemente.

7. Skolorna skola vara underkastade den tillsyn och
kontroll, som Kungl. Maj:t kan finna gott föreskriva;

dels medgiva, att skoldistrikt, som anordnat fortsättningsskola
enligt de grunder, som angivas i kungl.
kungörelsen den 11 september 1877 angående anslag för
avlöning åt lärare vid fortsättningsskola, må tills vidare,
intill dess annorlunda bestämmes, såsom understöd för
de lärares avlöning, som i sådan skola undervisa utom
folkskolans ordinarie undervisningstid, erhålla bidrag av
allmänna medel sålunda, att för varje lärare, som meddelar
dylik undervisning under en tid motsvarande två
veckor om året, statsbidrag utgår med 65 kronor, under
Bihang Ull riksdagens protokoll 1918. 1 saml. 87 höft. (Nr 96.) 40

314

Departe mentssak kunniga.

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

en tid motsvarande fyra veckor med 130 kronor och
under en tid motsvarande sex veckor med 195 kronor,
under villkor att skoldistriktet för lärarens avlönande
tillskjuter för undervisningstid motsvarande två veckor
om året minst 2o kronor, för undervisningstid motsvarande
fyra veckor minst 50 kronor och för undervisningstid
motsvarande sex veckor 75 kronor;

dels höja det ordinarie förslagsanslaget till understöd
för avlönande av lärare vid fortsättningsskola från

163,000 kronor till 600,000 kronor eller med 437,000
kronor;

dels ock bevilja på extra stat för år 1919 till utbildningskurser
för lärare vid fortsättningsskolor ett
reservationsanslag av 60,000 kronor att utgå enligt
Kungl. Maj:ts bestämmande och på de villkor Kungl.
Maj:t kan finna gott föreskriva.

VII. Förslag till omorganisation av den högre folkskolan.

Jag övergår nu till att framlägga förslag till omorganisation av den
högre folkskolan. Min framställning därom skall jag ordna under följande
punkter: 1) den högre folkskolans organisation, 2) den högre folk skolans

undervisning, 3) den högre folkskolans lärotider, 4) den högre
folkskolans administration och ledning, 5) den högre folkskolans lärare,

6) ekonomiska förhållanden samt 7) hemställan.

1) Den högre folkskolans organisation.

Jag har i det föregående å sid. 21—25 redogjort för våra nuvarande
högre folkskolor. Jag har tillika i ett senare sammanhang (sid. 108)
omnämnt, hurusom de departementssakkunniga föreslagit, att den högre
folkskolan skulle i likhet med fortsättningsskolan anpassas efter de särskilda
behov, som förefinnas å den ort, där skolan är belägen. Den skulle
sålunda på vissa platser få till uppgift att utöver folkskolans kurs meddela
ett högre mått av mera allmänt hållen medborgerlig bildning. På
andra orter åter skulle den bäst motsvara förefintliga behov, om den, utan
att uppgiva sitt allmänbildande syfte, inriktade sitt arbete på att bibringa

315

KungI. iMitjHs Nåd. Proposition Nr 06.

lärjungarna eu utbildning i riktning mot ett visst yrke. Den högre tolkskolan
skulle alltså liksom fortsättningsskolan kunna fördela sig på en
allmän och en yrkesbestämd typ. I fråga om den senare framhålla emellertid
de sakkunniga, att denna lika litet som den yrkesbestämda fortsättningsskolan
skulle kunna komma att meddela någon yrkesutbildning i
egentlig mening. Men genom att väcka lärjungarnas intresse för och inrikta
deras håg på de praktiska yrkena samt giva dem en för dessa förberedande
utbildning skulle den yrkesbestämda högre folkskolan säkerligen
för det flertal barn, som efter slutad skolkurs gå ut i det praktiska
livet, utgöra eu vida säkrare förberedelse än sadana studier, som
äro'' av eu helt allmänbildande karaktär och vilkas slutmål är realskolexamen.

Såsom jag redan omnämnt i sammanhang med den redogörelse jag
förut lämnat för den högre folkskolan, befinner sig denna skolform redan
nu i en utveckling, som går i den riktning de sakkunniga framhållit såsom
den önskvärda. De flesta av våra nuvarande högre folkskolor äro visserligen
ännu anordnade närmast i överensstämmelse med den ovan antydda
allmänna typen. Men redan nu finnas åtskilliga högre folkskolor, vilkas
undervisning mera omedelbart inriktats på det praktiska livet. Sålunda
förekommer sedan längre tid tillbaka hos somliga av dessa skolor en undervisning
med en viss inriktning på handeln. Andra med mera utpräglad
yrkesbetoning hava tillkommit på senare tid. Sålunda har, för att nämna
ett par exempel, Kungl. Maj:t fastställt reglementen den 15 december 1916
för högre folkskolor i Göteborg för undervisning i handel och i husligt
arbete och den 30 november 1917 för högre folkskola i \ ästerås för handelsundervisning.
På åtskilliga orter äro dylika högre folkskolor under
förberedande, och det synes uppenbart, att den högre folkskolans lämplighet
för ungdomens praktiska utbildning i olika riktningar vinner allt större
beaktande. Också har folkskolöverstyrelsen funnit sig föranlåten att i skrivelse
till Kungl. Maj:t den 31 augusti 1917 framlägga ett utförligt förslag
till en omorganisation av den högre folkskolan i syfte att denna skolform
måtte kunna i större utsträckning än hittills varit möjligt tillgodose olika
orters behov av ungdomens utbildning för det praktiska livet. Förslaget
går huvudsakligen ut på att undanröja de svårigheter, som otillräckligt
ekonomiskt understöd från det allmännas sida och brist på lämpliga lärarkrafter
kunna lägga i vägen för ett fullföljande av den nu inslagna utvecklingen
ävensom att åt formerna för skolans arbete förläna en högre grad
av stadga än de hittills haft.

Fo/kskolövtrstyrelsen,

316

Kung}. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

Departe mentschefen.

Den högre
folkskolans
ställning i
skolsystemet.

Olika typer
ät högre
folkskola.

Såsom torde framgå av vad jag i ett föregående sammanhang yttrat
om den högre folkskolans plats i vårt skolsystem, ansluter jag mig till
de av de sakkunniga och av folkskolöverstyrelsen uttalade allmänna grunderna
för en organisation av den högre folkskolan. Denna skolform bör
enligt min mening till sin allmänna läggning bliva eu parallellform till
fortsättningsskolan med uppgift att bereda sådana barn, vilka efter avslutad
folkskolekurs äro i tillfälle att ännu under något eller några år
odelat ägna sig åt fortsatt dagligt skolarbete för vinnande av förberedelse
för inträde i yrkesarbete, ett vidgat mått av medborgerlig praktisk bildning
med — där så lämpligen kan ske -— inriktning pa olika grenar av arbetslivet
i skolans omgivning. Av den högre folkskolans ställning till den
allmänna folkskolan följer, att för inträde i den högre folkskolan bör stadgas,
att lärjungen skall hava inhämtat den lärokurs, som genomgås i småskola
och folkskola, tillsammans omfattande minst sexårig lärokurs.

Då av de båda typer, under vilka den högre folkskolan bör kunna
förekomma — den allmänna och den yrkesbestämda — den sistnämnda
på grund av sitt behov av fackbildade lärare, av särskild inrednings- och
undervisningsmateriell o. s. v. givetvis kommer att draga större kostnader
än den allmänna typen, torde det för möjliggörande av dess upprättande
i önskvärd utsträckning vara nödigt att tilldela densamma rikligare understöd
än som synes böra ifrågasättas för den allmänna typen. Jag har
därför för avsikt att föreslå, att till den yrkesbestämda högre folkskolan
måtte utgå statsunderstöd efter samma grunder, som komma att gälla
ifråga om den kommunala mellanskolan.

Enligt kungl. kungörelsen den 28 juni 1907 angående anslag till
högre folkskolor, § 1 mom. 2, kan kommun, som sådant önskar, under
vissa villkor få högre folkskola erkänd såsom kommunal mellanskola, På
grund av dessa bestämmelser hava hittills på åtskilliga orter högre folkskolor
upprättats i syfte att de i sinom tid måtte bliva erkända såsom
kommunala mellanskolor. Jag anser önskvärt, att den berörda bestämmelsen
även för framtiden bibehålies. Därigenom framträder uttryckligen
det nära samband mellan folkundervisningen och den kommunala mellanskolan,
som utgjorde en av grundsynpunkterna vid den sistnämnda skolformens
tillkomst.

Liksom beslut av Kungl. Maj:t redan erfordras för att högre folkskola
skall bliva erkänd såsom kommunal mellanskola, bör det ock bero
på prövning av Kungl Maj:t, huruvida högre folkskola skall anses såsom
yrkesbestämd högre folkskola med rätt till det högre statsunderstöd, som
skulle komma att utgå till skola av denna typ.

317

Kumjl. Mnj:tti Mud. Propoxiliuti AV 00.

Rörande antalet årsklasser i den högre folkskola?) är för närvarande
bestämt, att statsunderstöd kan åtnjutas till högst fyra ettåriga årsklasser
och i varje årsklass till högst två parallella avdelningar. Sammanlagda
antalet lärjungar i årsklassens båda avdelningar skall utgöra minst 36.
Emellertid finnes intet, som hindrar, att en och samma kommun upprättar
flera högre folkskolor och att dessa ställas under gemensam ledning
och styrelse samt till och med inrymmas i samma byggnad. Då
så är förhållandet, är, såsom också folkskolöverstyrelsen anmärkt i sin
skrivelse i ämnet, den nu föreskrivna begränsningen av antalet parallellavdelningar
endast skenbar. Något skäl, varför en kommun icke bör
få statsunderstöd för huru stort antal avdelningar som helst, om blott
dessa äro på lämpligt sätt fyllda, torde knappast kunna anföras. Tvärtom
synes det högeligen önskvärt, att tillfälle måtte beredas kommun,
som önskar att genom upprättande av högre folkskola tillgodose sin
uppväxande ungdoms bildningsbehov, att även göra detta i en ändamålsenlig
utsträckning. Jag anser därför, att för framtiden icke någon
begränsning av antalet parallellavdelningar inom viss årsklass bör bestämmas,
utan att det bör stå kommun fritt att upprätta det erforderliga
antalet sådana avdelningar. Härvid bör emellertid som villkor för statsunderstöds
utgående till de olika avdelningarna föreskrivas, att ny avdelning
ej må komma i åtnjutande av statsunderstöd, förr än de redan
förefintliga avdelningarna omfatta ett bestämt angivet antal lärjungar.
Detta antal synes mig böra sättas något olika i fråga om de olika typerna
av skolan. Det är nämligen uppenbart, att undervisningen i en yrkesbestämd
skola måste antaga en betydligt mera individualiserad karaktär
än undervisningen i en allmän skola. Läraren måste i den förra mera
ingående sysselsätta sig med var och en enskild lärjunge, för att lärjungarna
skola få verkligt gagn av undervisningen. Jag anser mig därför
böra föreslå, att för att statsunderstöd skall kunna utgå till ny avdelning,
bör fordras, att lärjungeantalet i årsklassen är så stort, att detsamma, fördelat
på de redan befintliga avdelningarna, uppgår i fråga om allmän högre
folkskola till minst 35 och i fråga om yrkesbestämd till minst 30 på varje
avdelning.

Med den möjlighet att anordna parallellavdelningar, som jag nu föreslagit,
torde mera sällan komma att yppa sig behov att inom ett och
samma skolområde upprätta mer än en högre folkskola av samma typ.
Då emellertid vissa förhållanden — t. ex. ett skolområdes mycket stora
territoriella omfattning — torde kunna tänkas vara förhanden, som göra
en sådan anordning önskvärd, synes mig möjligheten för skolområde att
upprätta flera högre skolor av samma typ böra hållas öppen. Det synes

Antalet årsklasser
m. m

Den högre
folkskolan
som samskola.

Departement
ssakkunniga.

Folkskol överstyrelsen.

318 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 9ii.

emellertid böra bero på Kungl. Maj:ts beslut, huruvida så skall i de särskilda
fallen få ske.

I likhet med folkskolöverstyrelsen anser jag, att på orter, där blott
en högre folkskola tinnes upprättad, denna bör vara gemensam för gossar
och flickor. I övrigt synes det böra överlämnas åt vederbörande lokala
myndighet att bestämma, huruvida undervisningen skall anordnas såsom
samundervisning eller icke.

2) Den högre folkskolans undervisning.

För närvarande finnas inga i författningsväg givna allmänna bestämmelser
angående den högre folkskolans undervisningsplan. Den enda antydan,
som finnes därom, innehålles i den uti kungl. kungörelsen den 28
juni 1907 innefattade bestämmelsen om den högre folkskolans uppgift att
meddela ett högre mått av allmänt medborgerlig och praktisk bildning än
det folkskolan förmår giva. De närmare bestämmelser, som i detta avseende
hittills ansetts erforderliga, hava meddelats, tidigare uti de av Kungl.
Maj:t för de olika skolorna fastställda reglementena och under senare tiden
uti särskilda av folkskolöverstyrelsen fastställda undervisningsplaner. Nu
föreligger emellertid förslag till en i vissa avseenden förändrad anordning.

Departementssakkunniga uttala såsom sin mening, att de för fortsättningsskolan
föreslagna bestämmelserna angående läroämnen borde i tilllämpliga
delar och med tagen hänsyn till att de högre folkskolorna hava
daglig undervisning göras gällande även för den högre folkskolan.

Uti sin av mig förut omnämnda skrivelse i ämnet har folkskolöverstyrelsen
ägnat denna fråga särskild uppmärksamhet. Sedan överstyrelsen
erinrat om att bestämmelse om den högre folkskolans undervisningsplan
för närvarande saknas, fortsätter överstyrelsen på följande sätt:

Frånvaron av en sådan har visserligen förlänat åt skolarten all den rörelsefrihet,
varav den kunnat vara i behov under den utveckling den hittills genomgått. Det är
dock behövligt, att det, med hänsyn till den stora betydelse dessa skolor böra och kunna
få, författningsenligt närmare bestämmes, huru såväl den allmänt medborgerliga
som den praktiska sidan av skolans verksamhet skall ordnas för att det åsyftade målet
skall kunna uppnås. Detta kan givetvis ske genom fastställande av vissa normer för
högre folkskolans arbete. Någon enhetlig läroplan, liksom för t. ex. de allmänna läroverken,
är för högre folkskolan icke önskvärd, enär varje sådan skola för att väl kunna
fylla sin uppgift på den ort, där den är förlagd, måste i icke oväsentliga avseenden anpassa
sin undervisning efter de förhållanden, som där råda inom såväl det medborgerliga livet

Kungl. MujiUs Proposition AV .9ti.

som näringslivet. På samma gång den allmänna författningen gåva trygghet för att
det med skolan avsedda ändamålet komme att uppnås, måste den sålunda med hänsyn
till vad som nyss anförts lämna de lokala skolmyndigheterna nödigt inflytande beträffande
läroplanen. Båda de nu angivna kraven synas lämpligen kunna tillgodoses genom
att de mera allmänna bestämmelserna om läroplanen utfärdas av Kung! Maj:t och att
överstyrelsen därefter i enlighet med dessa uppgör vissa ej allt för få typer av läroplaner.
Dessa skulle tjäna de lokala skolstyrelserna till hjälp och ledning vid uppgörande
av förslag till den läroplan, vilken skulle fastställas av överstyrelsen. I någon män har
överstyrelsen redan med den nu gällande författningen eftersträvat att genomföra nu
antydda ordning. Då överstyrelsens förslag har sålunda Kungl. Maj:t överlåtit på, överstyrelsen
att fastställa läroplan för de högre folkskolor, som under senare tid inrättats.

Att här mera i detalj ingå på innehållet av de allmänna bestämmelser, som i förevarande
avseende erfordras, eller på beskaffenheten av de nämnda läroplanerna synes
icke vara behövligt. Givetvis skulle de ena som de andra gå ut pa att säkerställa, att
varje särskild skolas verksamhet i möjligaste män komme att tillgodose det på varje
ort förefintliga behovet av medborgerlig praktisk bildning för den ungdom, som avslutat
sin folkskolekurs. Överstyrelsen anser sig dock böra i detta sammanhang något yttra
sig om den allmänna läggningen av högre folkskolans läroplan med hänsyn till behovet
hos den ungdom, vilken här är i fråga. Detta måste nämligen anses vara a\ alka
största betydelse för att denna skolart skall kunna fylla sin uppgift.

Med tanke härpå vill överstyrelsen med all styrka framhålla nödvändigheten av
att högre folkskolans undervisning blir inriktad på att giva lärjungarna eu levande uppfattning
av det medborgerliga och praktiska livet och de därav härflytande plikterna i
vårt land och särskilt i den bygd, där lärjungarna hava sitt hem. Skall detta komma
att äga rum, måste undervisningen i skolans skilda ämnen vara genomträngd och behärskad
av hänsynen härtill. Detta jnnebär såväl att valet av det sakinnehåll, varmed
undervisningen sysslar, göres sådant, att lärjungarna vinna eu nära och konkret bekantskap
med det medborgerliga och praktiska livets olika företeelser, som ock att undervisningen
inriktas på att vinna för detta liv direkt användbara kunskaper och färdigheter.
Eu strävan av sådan innebörd leder givetvis med nödvändighet till att undervisningen
i stor utsträckning kommer att syssla även och icke minst med näringslivet, dess förutsättningar,
olika förhållanden och resultat. Ett par belysande exempel torde klarlägga
innebörden härav: språkundervisningen, såväl i modersmålet som i främmande språk,
såväl vid muntliga som skriftliga övningar, bör till betydande del röra sig med innehåll,
hämtat från närings- och samhällslivets viktigare områden, och leda till utformande
av muntliga och skriftliga framställningar, som äga anslutning till det praktiska livet;
likaså hör undervisningen i de naturvetenskapliga, matematiska och tekniska ämnena avse
att göra lärjungarna förtrogna med föremål och företeelser, som hava större betydelse
för vårt lands och särskilt hemortens natur och arbetsliv, och även här leda till övningar
i framställande av modeller, ritningar, beräkningar, kalkyler och tablåer, ävensom
i den utsträckning så kan ske arbetsprodukter, ägnade att förbereda inträde i yrkesarbete
och yrkesutövning.

De grundsatser, som överstyrelsen sålunda uttalat, finner jag mig
kunna biträda. Att binda den högre folkskolan vid någon gemensam, i
detalj utförd undervisningsplan, i likhet med vad som sker bl. a. i fråga
om de allmänna läroverken, vore givetvis olämpligt. Varje särskild skola
måste hava full frihet att utforma sitt arbete efter det individuellt be -

Deparie mentschefen.

Undervis ningens anordnande.

320

Lokaler och
undervisningsmedel.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

stämda syfte, som den har att tjäna. I detta avseende bör om den högre
folkskolan gälla detsamma som om fortsättningsskolan. Men liksom för denna
senare skolforrn vissa, mera allmänt hållna normalplaner böra och kunna
astadkommas, så bör och kan också något motsvarande göras i fråga om
den högre folkskolan. Det synes närmast böra ankomma på folkskolöverstyrelsen
att utarbeta dylika planer. I författningsväg böra endast angivas
de allmänna grunderna för deras uppgörande. Vad som i nu berörda avseende
gäller om den yrkesbestämda högre folkskolan, bör även gälla om
den allmänna.

I detta sammanhang känner jag mig dock manad att uttala ett bestämt
önskemal. Aven om det varken är behövligt eller ens möjligt att undervisningen
i den högre folkskolan erhåller samma starka koncentration kring
ett fatal ämnen, som i fortsättningsskolan kan anses erforderlig, håller jag
det dock i varje fall för synnerligen viktigt, att en anhopning av en massa
olika undervisningsämnen sorgfälligt undvikes. I överensstämmelse med vad
jag tidigare anfört, anser jag det ligga stor vikt på att undervisningen i våra
ungdomsskolor överhuvud i största möjliga utsträckning knytes till vissa samlande
huvudpunkter, vilka kunna innebära en uppfordran till ett grundligt
och självverksamt arbete från lärjungarnas sida. Med detta önskemål sammanhänger
pa ett naturligt sätt önskemålet, att eu för stark splittring av den
högre folkskolans timplan måtte undvikas.'' Iakttages ej detta, är det att
befara, att både lärjungarnas och lärarnas''tid och krafter komma att missbrukas
och, vad som är ännu värre, att skolan får svårt att fylla sin
allmänt och medborgerligt fostrande uppgift. Jag håller denna sak för så
betydelsefull, att jag^ anser, att en blivande författning om den högre
folkskolan bör innehålla någon anvisning i nu nämnda avseende.

I nära sammanhang med frågan om undervisningen i den högre folkskolan
star spörsmålet om skolans utrustning i fråga om undervisningslokaler
samt undervisnings- och inredningsmateriell. Några egna byggnader
har den högre folkskolan hittills i regel icke haft till sitt förfogande.
Sådana torde ej heller hädanefter i flertalet fall bliva nödvändiga. Den
högre folkskolan torde i allmänhet, ehuru givetvis särskilda byggnader
kunna i åtskilliga fall vara av nöden, kunna få sitt behov av undervisningslokaler
tillgodosett inom byggnader, som uppförts och utrustats för folkskolan
eller den kommunala mellanskolan. Emellertid är det uppenbart,
att, för att den högre folkskolan skall kunna bedriva sin undervisning efter
de grunder, som förut angivits, den måste förses både med lämpliga lokaler
och med övrig utrustning, som erfordras för undervisningen. Jag finner
det därför i överensstämmelse med vad folkskolöverstyrelsen i sin skrivelse

Kungl. Maj:ls Nåd. Proposition Nr 96. 321

föreslagit — önskvärt, att bland villkoren för statsbidrags utgående till
högre folkskola må inryckas även den bestämmelsen, att skolan skall hava
till sitt förfogande tjänliga och tillräckliga undervisningslokaler samt erforderliga
skolmöbler och undervisningsmedel.

För att arbetet i den högre folkskolan skall kunna bedrivas på önskvärt
sätt erfordras givetvis, att särskild omsorg ägnas åt sundhetsförhållandena
vid skolan. Er denna synpunkt är det önskligt, att överallt, där
förhallandena sådant medgiva, skolläkare anställes för vården av lärjungarnas
hälsa och skolans hygieniska förhållanden.

3) Den högre folkskolans lärotider.

I fråga om den högre folkskolans lärotider yttr ar folkskolöverstyrelsen
i sin skrivelse i ämnet av den 31 augusti 1917:

I fråga om högre folkskolans lärotid finnes nu bestämt, att undervisningen skall
fortgå 30 veckor varje år, därest ej Kungl. Maj:t på gjord ansökning annorlunda bestämmer.
Emellertid bava så gott som undantagslöst för de under de senare åren inrättade
högre folkskolorna på begäran av de lokala myndigheterna bestämts väsentligen
längre lärotid, i allmänhet densamma som gällt för folkskolan på den ort, där den nya
högre folkskolan upprättats. Skäl synes därför föreligga, att de båda skolarterna erhålla
samma författningsenliga lärotid, med rätt för Kungl. Maj:t att såsom nu efter
ansökan medgiva undantag.

Liksom för närvarande bör statsbidrag kunna utgå till skola eller skolavdelning,
som upprättats eller indragits under ett kalenderår, då giltiga skäl härtill förelegat.

Livet äro jämväl andra än den nu nämnda bestämmelsen om lärotiden, exempelvis
om antalet veckotimmar, om raster och dylikt för nu ifrågavarande skolart nödvändiga,
men därom torde i detta sammanhang ej erfordras någon närmare utredning.

Om lärotiden vill överstyrelsen alltså med anledning av vad nu anförts föreslå,
att följande bestämmelser intagas bland villkoren för statsbidrag:

Undervisningen skall pågå minst trettiofyra och en halv läsveckor
om året, påsk- och pingstferier samt tillfälliga lovdagar däri inberäknade,
därest ej Kungl. Maj:t på gjord ansökning annorlunda bestämmer
Har undervisning i högre folkskola ej fortgått så lång tid, som ovan
stadgats, men beror detta därav, att skolan eller viss klass eller klassavdelning
av densamma, för vilken statsbidrag kan utgå, först under
kalenderåret inrättats eller ock under kalenderåret upphört, äge skolan
bekomma statsbidrag i förhållande till den del av läsåret, som undervisningen
pågått.

Emot vad överstyrelsen föreslagit finner jag icke anledning till någon
erinran.

Bihang Ull riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 87 höft. (Nr 96.)

Skolkare

Fo/kskoi överstyretsen.

Departe mentschefen -

322

Den högre
folkskolans
ställning i
kommunalt
avseende.

Departe mentschefen.

Kungl. Maj ds Säd. Proposition Sr 90.

4) Den högre folkskolans administration och ledning.

I kungl. kungörelsen den 28 juni 1907 angående anslag till högre
folkskolor är bestämt, att »understöd må kunna utgå till skolor, som för
ett eller gemensamt för flera skoldistrikt inrättas». Genom denna bestämmelse
är möjligheten att upprätta högre folkskolor begränsad av den territoriella
skoldistriktsindelningen. Denna begränsning har emellertid visat
sig hinderlig för uppkomsten av högre folkskolor. Särskilt i sammanhang
med senare tiders utveckling i fråga om industri och samfärdsel har det
hos oss uppstått åtskilliga tätbefolkade samhällen, företrädesvis å större
industri- och stationsplatser, vilka i de flesta fall bildat municipalsamhällpn,
i vissa fall även kommuner utan att samtidigt övergå till självständiga
skoldistrikt. Även i sådana samhällen skulle en högre folkskola i många
fall vara en lämplig skolform för tillgodoseende av den där uppväxande
ungdomens behov av fortsatt utbildning. Nu gällande bestämmelser lägga
emellertid, såsom nämnts, hinder i vägen därför, och följden har blivit
den, att det förhandenvarande behovet ej sällan kommit att tillgodoses
genom någon tillfälligt upprättad, oftast enskild läroanstalt med uteslutande
teoretisk läggning. En sådan anordning kommer, frånsett den skada
den kan åstadkomma genom olämpliga lärarkrafter och genom underhaltig
skolutrustning i övrigt, lätt att giva ungdomens utbildning en missriktning,
i det att den lockar över till de allmänna läroverken även den
ungdom, för vilken en praktisk utbildning varit den enda riktiga. För att
råda bot på nu berörda missförhållande bör, såsom folkskolöverstyrelsen i
sin meranämnda skrivelse påpekat, i nu gällande författningar den förändring
vidtagas, att vilken som helst av Kungl. Maj:t godkänd kommunal
territoriell samfällighet — t. ex. ett municipalsamhälle ensamt eller tillsammans
med annat municipalsamhälle eller tillsammans med visst skoldistrikt
eller viss kommun, som ej utgör eget skoldistrikt — ma kunna bilda
ett skolområde, som kan upprätta en statsunderstödd högre folkskola och
åtaga sig därmed följande förpliktelser. Det skulle givetvis ankomma på
Kungl. Maj:t att i varje särskilt fall — i sammanhang med fastställande
av skolans reglemente — bestämma, vilken kommunal territoriell samfällighet
som skulle bära ansvaret för skolans bestånd och drift, samt föreskriva
ordningen för det kommunala handhavandet av dess angelägenheter.
Jag anser således, att nu ifrågavarande bestämmelse bör avfattas sa, att
understöd av statsmedel må kunna utgå till högre folkskola, som inrättas
av skolområde bestående av ett eller flera skoldistrikt eller efter Kungl.
Maj:ts beprövande av annan kommunal samfällighet eller sammanslagning
av flera sådana.

Kung!. Maj:ls Nåd. Proposition Nr !)(>.

323

I oftanämnda kungl. kungörelse deri 28 juni 1907 saknas närmare
bestämmelser om förvaltningen och ledningen av den högre folkskolan. I
folkskolöverstyrelsens instruktion föreskrives emellertid, att denna skolform
skall stå under inseende av överstyrelsen. Och enligt den för statens folkskolinspektörer
gällande instruktionen står skolan i visst avseende under tillsyn
av statens vederbörande folkskolinspektör. Några allmänna bestämmelser
om lokalstyrelse för den högre folkskolan tinnas icke. I anledning
härav yttrar folkskolöverstyrelsen i sin skrivelse i ämnet följande:

Befintligheten av lokalstyrelse är icke direkt upptagen bland villkoren för åtnjutande
av statsunderstöd i nu gällande författning för högre folkskola, men en skolstyrelse
förutsättes i vissa bestämmelser. Givetvis måste en styrelse finnas, som svarar för
skolans drift, handhar dess angelägenheter och förvaltar dess tillgångar. Om dess tillsättning,
den kommunala korporation, inför vilken den har att redovisa sin förvaltning,
dess arbetsordning och befogenhet samt annat sådant bör tydligen bestämmelser finnas
i skolans reglemente. Vid skola, där undervisningen för lärjungarnas praktiska utbildning
är inriktad på visst yrke, på sätt förut anförts, är det givetvis av stor vikt, att i
skolstyrelsen finnas personer, som äro förtrogna med det eller de yrken, varpå skolan
inriktat sin undervisning. Bestämmelser, som trygga invalet av sådana personer, böra
därför finnas i vederbörligt reglemente.

Angående skolstyrelsens sammansättning och uppgifter i övrigt må anmärkas, att
den sakkunskap i skolangeliigenheter och den kännedom om den skola, som är i fråga,
vilken representeras av skolans rektor, bör uppenbarligen tillgodogöras styrelsen. Föreskrift
bör tinnas om att rektor skall, såsom förbållandet är vid kommunala mellanskolan,
vara medlem av skolstyrelsen. Likaså bör skolläkaren, där sådan är anställd,
äga möjlighet att göra sig gällande i skolstyrelsen beträffande frågor, som angå hygieniska
förhållanden. För tryggandet av de anställda lärarnas rättsliga ställning är det
av vikt, att bestämmelser intagas i styrelsens arbetsordning, som väsentligen motsvara
vad som är stadgat i det fall, att skolråd eller skolstyrelse har att tillsätta lärare.

Av här anförda skäl vill överstyrelsen förorda, att rörande skolans ledning och
styrelse följande föreskrifter måtte ingå bland villkoren för statsunderstöd:

Högre folkskola skall vara försedd med av Kungl. Maj:t fastställt
reglemente och stå under inseende av folkskolöverstyrelsen samt vara
underkastad den kontroll och de bestämmelser i övrigt, som Kungl. Maj:t
kan finna gott föreskriva.

Folkskolöverstyrelsen må för varje skola kunna förordna eu inspektor.

För högre folkskola skall finnas eu av minst fem personer bestående
skolstyrelse. Om dess sammansättning, revision av dess räkenskaper
m. m. skola bestämmelser finnas i det för skolan fastställda reglementet.
År undervisningen med hänsyn till lärjungarnas praktiska utbildning
inriktad på visst yrke eller yrkesgrupp, och åtnjuter skolan med hänsyn
därtill högre statsunderstöd, skall reglementet innehålla bestämmelse
därom, att minst eu i sådant yrke sakkunnig person skall vara medlem
av skolstyrelsen.

Vad folkskolöverstyrelsen här föreslagit står i principiell överensstämmelse
med vad jag för min del godtagit i fråga om fortsättningsskolan.

Den högre
folkskolans
styrelse oeh
led n i n g.

Folkskol överstyrelsen.

Departe mentschefen.

324

Kung!. Ma j:ts K åt!. Proposition Pr 96.

Lärar kompetens.

Folkskol överstyrelsen.

Jag anser sålunda, att den högre folkskolan bör i likhet med fortsättningsskolan
framdeles såsom hittills stå under inseende av folkskolöverstyrelsen.
Dock torde detta inseende, vad beträffar den högre folkskolan,
böra, såsom jämväl hittills varit fallet, antaga en mera omedelbar karaktär
och närmast bliva jämförligt med det inseende folkskolöverstyrelsen har
att utöva över folkskoleseminarierna och småskoleseminarierna. Då emellertid
statens folkskolinspektörer fortfarande böra få åt sig uppdraget att
vitsorda riktigheten av uppgifter, som lämnas av de högre folkskolorna
för utfående av statsbidrag, bör givetvis även åt dessa befattningshavare
inrymmas — närmast under folkskolöverstyrelsen — viss inspektionsbefogenhet
i fråga om den högre folkskolan. I samma mån som en högre
folkskola antager en starkare utpräglad yrkesbestämd karaktär, erfordras
givetvis i fråga om den mera speciella fackundervisningen vid en sådan
skola liksom vid motsvarande slag av fortsättningsskolor särskild fackinspektion,
vilken emellertid i regel torde kunna uppdragas åt samma personer,
som få sig anförtrott att utöva motsvarande inspektion vid fortsättningsskolor,
lärlingsskolor m. fl. andra praktiska ungdomsskolor. För anordnande
av nu senast berörda inspektion liksom ock för ledningen av den yrkesbestämda
högre folkskolan i vissa andra avseenden påkallas givetvis samarbete
mellan folkskolöverstyrelsen och de centrala myndigheter, åt vilka
omsorgen om landets industri och näringar i allmänhet är anförtrodd.

I fråga om den lokala styrelsen för den högre folkskolan ansluter
jag mig till folkskolöverstyrelsens uppfattning utom vad beträffar antalet
speciellt sakkunniga medlemmar i styrelsen för yrkesbestämd sådan skola,
vilket antal jag anser böra reglementsepligt fastställas till minst två.

5) Den högre folkskolans lärare.

Bestämmelserna om behörighet för anställning som lärare vid den högre
folkskolan äro visserligen icke av den art, att de synas böra upptagas
bland villkoren för statsunderstöd, men hava dock för skolans arbete den
stora betydelse, att jag icke anser mig kunna i detta sammanhang förbigå
dem, allrahelst folkskolöverstyrelsen i sin skrivelse i ärendet funnit sig
böra föreslå vissa ändrade bestämmelser.

Överstyrelsen yttrar därom:

Ett flertal av de lärare, som hittills vunnit anställning i högre folkskolan, hava
tidigare längre eller kortare tid tjänstgjort i folkskolan och på grundval av den utbildning,
som erhållits vid ett folkskoleseminarium, samt den erfarenhet, som vunnits under
arbete i folkskolans högre klasser, jämte samtidigt fortsatta studier i ett begränsat
antal av skolans ämnen av Kungl. Maj:t tillerkänts behörighet för anställning som or -

325

Kungl. \laj:hs Nåd. Proposition Nr !)(>.

ilinarie lärare i högre folkskola. Det nu berörda sättet att vinna den nämnda behörigheten
kan i det hela sägas hava varit till skolans fromma. Därigenom har skolan
nämligen haft tillfälle att draga till sig begåvade och dugliga lärare med ingående
kännedom om den utbildning lärjungarna i högre folkskolan erhållit före sitt inträde i
denna skola. Denna väg till anställning vid högre folkskolan torde också för framtiden
bliva vanlig. Det synes med hänsyn härtill böra tillses, att bestämmelserna om
vinnandet av behörighet på berört sätt fullständigas, så att nödig trygghet för verklig
realkompetens, omfattande såväl insikter som praktisk lärarerfarenhet, tinnes, innan den
formella kompetensen meddelas. I detta avseende synes det böra föreskrivas, att för
behörighet skall fordras såväl fortsatta studier inom ämnen, tillhörande högre folkskolans
ämneskrets, som minst två års tjänstgöring som vikarierande eller extra ordinarie
lärare vid högre folkskola eller kommunal mellanskola eller ock sådan tjänstgöring
vid annan motsvarande undervisningsanstalt.

En i utbildningshänseende annan grupp lärare vid högre folkskolan utgöra de, som
skaffat sig teoretisk utbildning genom någon tids studier vid universitet och därefter
praktisk lärarutbildning genom avläggande av folkskollärarexamen eller ock genom undervisningsverksamhet
i skolor för samma åldersstadium som högre folkskolan. Även
på denna väg torde lämpliga lärarkrafter kunna vinnas också för framtiden. De nuvarande
bestämmelserna i sådant hänseende äro emellertid allt för obestämda, varför
det synes lämpligt, att det tydligt angives, dels att studierna skola avse högre folkskolans
ämneskrets, dels att den praktiska utbildningen genom tjänstgöring skall avse
viss tid, ävensom att också i detta fall behörigheten skall erhållas efter prövning av
Kungl. Maj:t. Bestämmelsen i fråga synes därjämte böra fullständigas genom anvisning
om, att den teoretiska utbildningen även må kunna förvärvas vid teknisk högskola,
handelshögskola, statens lantbruksinstitut eller skogshögskola. Denna utvidgning
av hithörande bestämmelse synes så mycket behövligare, som högre folkskolan genom
sin praktiska läggning är i behov av lärarkrafter med grundlig utbildning i yrkesvetenskapligt
och tekniskt hänseende. Möjlighet att vinna anställning som ordinarie lärare
vid högre folkskola torde även böra öppnas för personer, som genomgått tekniskt
läroverk, handelsgymnasium eller liknande läroanstalt samt genom fortsatta studier,
resor och praktisk yrkesverksamhet ävensom genom pedagogiska studier utbildat sig
för lärarkallet.

Vad angår dem, som äro behöiiga för adjunktstjänst eller ordinarie ämneslärarinnebefattning
vid allmänt läroverk, böra dessa såsom hittills givetvis kunna vinna
anställning vid högre folkskola och synes i fråga därom, vad som är stadgat beträffande
behörighet för anställning vid kommunal mellanskola, böra äga tillämplighet
även i avseende på högre folkskola.

Rörande behörighet för ordinarie anställning vid högre folkskola anser överstyrelsen
alltså, att följande bestämmelser böra intagas i förevarande författning.

För att kunna antagas till ordinarie lärare vid högre folkskola
erfordras:

a) att hava med goda vitsord genomgått folkskoleseminarium samt
därefter med hänsyn till fortsatta väl vitsordade studier i ämnen tillhörande
högre folkskolans ämneskrets och väl vitsordad tjänstgöring under
minst två år i högre folkskola, kommunal mellanskola eller annan
motsvarande läroanstalt hava blivit av Kungl. Maj:t, efter folkskolöverstyrelsens
hörande, förklarad behörig att antagas till ordinarie lärare vid
högre folkskola; eller

326

Departe mentschefen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

b) att hava blivit genom intyg om genomgången prövning i ämnen
tillhörande högre folkskolans ämneskrets väl vitsordad för studier vid
universitet, teknisk högskola, handelshögskola, lantbruksinstitut, skogshögskola
eller hava i annan ordning vunnit motsvarande utbildning och
hava med goda vitsord avlagt folkskollärarexamen samt utövat sådan
tjänstgöring, som under a) säges, eller på anuat sätt förvärvat sig motsvarande
lärarutbildning samt i varje fall därefter hava på sätt här.näst
ovan sägs av Kungl. Maj:t i vederbörlig ordning förklarats behörig för
anställning såsom ordinarie lärare vid högre folkskola; eller ock

c) att uppfylla villkoren för behörighet till ordinarie adjunktstj-änst
eller ordinarie ämneslärarinnebefattning vid allmänt läroverk; dock att
den härför stadgade tjänstgöringen må kunna ersättas av tjänstgöring vid
läroanstalt, som angives under a).

Såsom jag vid flera tillfällen i det föregående funnit mig böra framhålla,
anser jag det vara av utomordentligt stor betydelse för framgången
i de praktiska ungdomsskolornas arbete, att dessa skolor utrustas med
lämpliga lärarkrafter. Detta gäller i icke mindre grad den högre folkskolan
än övriga skolor.

Behörighet till anställning som lärare vid högre folkskola har hittills
kunnat förvärvas på tre olika sätt. Först och främst har behörighet till
ämneslärartjänst vid allmänt läroverk medfört behörighet även till lärartjänst
vid högre folkskola. Vidare hava väl vitsordade studier vid universitet
tillika med praktisk utbildning för lärarkallet antingen vid
folkskoleseminarium eller på annat av. Kungl. Maj:t godkänt sätt medfört
dylik behörighet. Slutligen har Kungl. Maj:t kunnat tillerkänna nu ifrågavarande
behörighet åt den, som med goda vitsord avlagt folkskollärarexamen
och därefter antingen förkovrat sig genom fortsatta studier eller
ock blivit väl vitsordad för tjänstgöring vid högre folkskola, högre avdelning
av folkskola eller annan motsvarande läroanstalt. Det av folkskolöverstyrelsen
framlagda förslaget innebär vissa ändringar i fråga om de
båda sistnämnda slagen av behörighetsvillkor. I fråga om det förra av
dessa föreslås en uttrycklig bestämmelse om att de däri avsedda universitetsstudierna
böra gälla ämnen tillhörande den högre folkskolans ämneskrets.
Vidare likställas — givetvis med hänsyn till de yrkesbestäinda
högre folkskolornas behov av fackbildade lärare — studier vid teknisk
högskola, handelshögskola, lantbruksinstitut och skogshögskola med universitetsstudier.
Ifråga om det senare slaget av behörighetsvillkor föreslås en
skärpning så tillvida, som det för framtiden skulle fordras att efter avlagd
folkskollärarexamen hava både bedrivit fortsatta studier i ämnen tillhörande
den högre folkskolans ämneskrets och tjänstgjort vid folkskolans
överbyggnader eller därmed jämförliga läroanstalter. Slutligen skulle ifråga

Kanyl. Mnj:ls Nåd. Proposition Nr Hd.

:i27

om alla tre behörighetsvillkoren gälla, att den däri avsedda tjänstgöringen
skulle omfatta minst två år.

De av folkskolöverstyrelsen sålunda föreslagna behörighetsvillkoren
innebära i åtskilligt en ej oväsentlig skärpning av nu gällande bestämmelser.
Med hänsyn till de uppgifter, som, enligt vad jag i det föregående
anfört, skulle tillkomma den högre folkskolan, är en sådan skärpning för
vissa falla otvivelaktigt motiverad. Emellertid ligger det vikt uppå att
rörelsefriheten vid val av lärare ej alltför starkt åtstramas. Den högre
folkskolan kan vara betjänt av att erhålla lärare — särskilt tänker jag
på fackbildade lärare samt speciellt dugande folkskollärare — även om
dessa tjänstgjort vid läroanstalt av annan beskaffenhet än den, som under

a) i överstyrelsens förslag angives, exempelvis folkskolans högre avdelning,
yrkesskola o. s. v. Innan föreskrifterna om behörighet till lärarbefattning
vid högre folkskola av Kungl. Maj:t utfärdas, torde därför vissa jämkningar
i folkskolöverstyrelsens nu berörda förslag böra vidtagas.

Den kungl. kungörelsen den 28 juni 1907 innehåller icke några A“vst^J.““ge
närmare bestämmelser om det antal lärare, som erfordras vid en högre ‘ m. m.
folkskola. Likaså saknas däri föreskrifter om lärares antagande och av- Fo/kskoigång
samt om deras tjänståligganden. Härom hava dock i allmänhet an- overstyre/senvisningar
brukat intagas i de för varje skola fastställda reglementena. Då
emellertid dessa bestämmelser i det hela måste bliva desamma i de olika
reglementena, torde de av dem, som äro av mera allmän art, redan av detta
skäl böra upptagas i en ny författning för skolan. Därtill torde flera av dem
vara av den vikt, att de, med hänsyn till högre folkskolornas snabba tillväxt
i antal och den stora betydelse denna skolform synes böra få i vårt
skolsystem, böra upptagas i en allmän författning om den högre folkskolan.

Härom uttalar sig överstyrelsen på följande sätt:

Vad antalet lärare angår, så kan givetvis icke ett bestämt antal för varje skola
föreskrivas, då antalet klasser och avdelningar kan växla högst betydligt, utan synes
bestämmelsen böra erhålla en mera allmän avfattning. Det säger sig självt, att för
varje årsklass skall finnas minst en lärare, och bör denne hava ordinarie anställning.

För avdelningar, som uppstå genom att årsklass uppdelas-i klassavdelningar, torde i
regel till en början anställas extra ordinarie lärare, men även för sådan avdelning
kan det, då förhållandena stadgat sig, så att det är tydligt, att behovet av densamma
är konstant, erfordras, att ordinarie lärare anställes. Därom torde emellertid icke någon
författningsbestämmelse i förevarande sammanhang kunna lämpligen givas, utan
torde vad-därom kan behöva bestämmas böra inflyta i skolans reglemente. Angående
lärarkrafter för parallellavdelningar torde därför i författningsväg endast böra föreskrivas,
att behövliga sådana lärarkrafter skola anställas. Då antalet lärotimmar för
en avdelning vanligen är större än det, som i regel kan åläggas en lärare, måste de
överskjutande lärotimmarna fyllas genom timlärare.

328

Departe mentschefen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

Någon genomgående skillnad i anställniDgssätt mellan lärare i läsämnen ock i
övningsämnen torde i en skola av förevarande art ej kunna eller böra upprätthållas.
Med den praktiska läggning, undervisningen redan har och än vidare skulle erhålla,
inåste nämligen vissa övningsämnen såsom teckning, modellering, praktiskt ai-hete i
verkstad, handarbete samt bokföring i många fall få stort utrymme och kravet på
lärarkompetensen bliva betydligt större än i vanliga allmänbildande skolor. En följd
av detta sakförhållande skulle tydligen bliva, att vid fastställandet av den ämnesgrupp,
vari en lärartjänst skall anslås ledig, övningsämne ensamt eller i förening med läsämnen
skulle kunna bestämmas för en lärartjänst.

Beträffande de olika befattningshavarnas tjänståligganden, tillsättning och avgång
böra givetvis dels allmänna författningsbestämmelser, dels speciella för varje skola
behövliga föreskrifter finnas. Härom synes dock icke i förevarande framställning något
mera ingående behöva yttras, helst vad därom bestämmes i det hela synes böra
bliva av samma art, som gäller för övriga offentliga skolor för ungdom. Vad särskilt
angår ordinarie lärares tillsättande samt förordnande av rektor torde vad därom är
bestämt rörande kommunala mellanskolor kunna väsentligen vinna tillämpning även
på högre folkskola. Vad som gäller om förordnande av rektor vid kommunal mellanskola,
nämligen att avgörandet skall tillkomma den centrala myndigheten, sedan den
särskilda skolstyrelsen därom avgivit förslag, torde så mycket mera böra bliva gällande
även i fråga om högre folkskolan, som folkskolöverstyrelsen enligt sin instruktion har att
taga särskild befattning med dessa skolors ledning och deras befattningshavares tjänstanställning.

Angående lärarkrafterna vid högre folkskola vill överstyrelsen, med hänsyn till
vad här anförts, föreslå, att bland villkoren för erhållande av statsunderstöd måtte
ingå följande:

Vid högre folkskola skola finnas minst så många ordinarie lärartjänster
som antalet årsklasser i skolan. I den mån så erfordras, skola
dessutom vara anställda extra ordinarie lärare med full tjänstgöring
ävensom nödigt antal timlärare. Som lärare kunna anställas såväl män
som kvinnor.

Högre folkskola förestås av en för viss tid utsedd manlig eller
kvinnlig rektoi’.

Vad överstyrelsen sålunda föreslagit finner jag mig böra biträda.
Jag håller dock för önskligt, att det något närmare angives, vad som
innefattas under beteckningen fullständig tjänstgöring. I regel torde detta
väl komma att ske i de särskilda skolornas reglementen. Men det synes
mig dock lämpligt, att även i sammanhang med de allmänna bestämmelserna
en ungefärlig övre och nedre gräns för sagda tjänstgöring bliver
angiven. 1 sådant avseende föreslår jag för lärare vid allmän högre folkskola
28 å 24 timmar, för lärare vid yrkesbestämd högre folkskola 26 a
22 timmar samt för lärare med fullständig tjänstgöring, som tillika innehar
förordnande som rektor, 24 å 20 timmar, allt för vecka räknat.

För särskilt undantagsfall torde Kungl. Maj:t böra äga möjlighet att
dispensera från de generella föreskrifterna om antalet ordinarie lärare.

329

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

6) Deri högre folkskolans ekonomiska förhållanden.

I en del högre folkskolor upptagas terminsavgifter. Folkskolöver- Oepartestyrelsen
har nu i sin skrivelse i ämnet framhållit såsom önskvärt, att mentschefensådant
kunde undvikas, då flertalet av lärjungarna tillhöra hem med små
inkomster och sålunda en påförd terminsavgift kan kännas betungande och aTSI
bliva anledning till att lärjunge hindras att besöka skolan, överstyrelsen
anser det dock icke böra helt förbjudas, att sådan avgift upptages, helst
ett dylikt förbud i vissa fall möjligen kunde förhindra upprättandet av en
högre folkskola, som annars kunnat komma till stånd. För den händelse att
terminsavgifter upptagas, bör dock enligt överstyrelsens mening i varje fall
eftersträvas trygghet för att medellösa lärjungar vinna befrielse från erläggande
av sådana och mindre bemedlade erhålla nedsättning i terminsavgiftsbeloppen.
Överstyrelsen erinrar härvid om att i fråga om kommunala
mellanskolan är föreskrivet, att, därest terminsavgifter upptagas av lärjungarna,
frågan om befrielse från eller nedsättning i sådana avgifter skall
handläggas av en nämnd, bestående av skolans inspektor och rektor samt
en av kommunalstyrelsen utsedd ledamot, och skall härvid iakttagas, att
terminsavgifter ej må uttagas av medellösa lärjungar från kommunen,
överstyrelsen förordar nu, att en liknande bestämmelse tillika med ett
uttalande, att högre folkskolans undervisning helst bör vara avgiftsfri,
upptages bland de villkor, som kunna komma att uppställas, för att högre
folkskola skall komma i åtnjutande av statsunderstöd.

För egen. del är jag av den uppfattningen, att terminsavgifter över
huvud helst icke borde få förekomma i något slag av de allmänna
skolorna. Jag instämmer därför givetvis i den av överstyrelsen nu uttalade
uppfattningen i fråga om terminsavgifter vid den högre folkskolan men
anser, att denna uppfattning bör något bestämdare, än överstyrelsen ifrågasatt,
komma till uttryck i de föreslagna bestämmelserna. Det bör där
fastslås,, att undervisningen i den högre folkskolan skall vara avgiftsfri,
och det bör uttryckligen betecknas som ett undantagsförhållande,
att terminsavgifter där må i enstaka fall, exempelvis i fråga om
lärjungar ifrån annat skolområde, kunna förekomma efter medgivande av
Kungl. Maj:t. Givetvis bör undervisningen för medellös lärjunge
under alla förhållanden vara avgiftsfri.

Rörande lärarpersonalens avlöning samt grunderna för bestämmande Lärarlöner
av statsbidrag kommer jag att yttra mig i sammanhang med det förslag ochd^toW''
till löne- och pensionsreglering för lärarpersonalen vid de allmänna läroverken
m.^fl. läroanstalter, om vars framläggande för innevarande års riksda£
jao? såsom redan inför Kungl. Maj:t blivit av mig anmält, har för avsikt

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 87 höft. (Nr 96.) 42

330

Kungl. Alaj.is Nåd. Proposition Nr 96.

att framdeles göra hemställan. I sammanhang därmed kommer jag också
att framlägga fullständig kostnadsberäkning angående den höjning av det
för närvarande till de högre folkskolorna utgående anslaget, som kan
bliva erforderlig. För ändamålet har Kungl. Maj:t redan i innevarande
års statsverksproposition på mitt förslag, i avbidan på proposition i ämnet,
för ändamålet beräknat en ökning av det i riksstaten under åttonde huvudtiteln
å ordinarie stat uppförda förslagsanslaget till de högre folkskorna
med 293,000 kronor.

7) Hemställan.

På grund av vad jag nu och i det föregående anfört, får jag hemställa,
att Eders Kungl. Maj:t täcktes föreslå riksdagen att

fastställa följande grunder och villkor för utgående
av statsunderstöd till högre folkskolor:

1. Av anslaget till högre folkskolor må understöd
kunna utgå till skola, som inrättas av skolområde,
bestående av ett eller flera skoldistrikt eller efter Kungl.
Maj:ts beprövande av annan kommunal samfällighet
eller sammanslagning av flera sådana, i ändamål att bereda
lärjungar, som genomgått småskola och folkskola,
tillsammans omfattande minst sexårig lärokurs, eller på
annat sätt vunnit motsvarande kunskaper, tillfälle att
inhämta ett högre mått av allmänt medborgerlig och
praktisk bildning, utan att lärjungarna därigenom dragas
från sina vanliga levnadsförhållanden eller nödig övning
i praktiskt arbete.

Den högre folkskolan må, allt efter förhållandena,
kunna anordnas antingen såsom allmän högre folkskola,
i vilken undervisningen erhåller en mera allmän läggning,
eller såsom yrkesbestämd högre folkskola, i vilken
undervisningen inriktas på visst yrke eller viss yrkesgrupp.
Huruvida yrkesbestämd högre folkskola må
komma i åtnjutande av det högre understöd, som för
skola av sådan typ av riksdagen bestämmes, skall bero
på beslut av Kungl. Maj:t i varje särskilt fall.

2. Högre folkskola må åtnjuta statsbidrag till högst
fyra ettåriga klasser. Inom varje årsklass må statsbidrag
utgå till högst så stort antal parallella klassavdelningar,
som uppkommer vid iakttagande därav, att i fråga om
allmän högre folkskola minst 35 och i fråga om yrkesbestämd
minst 30 lärjungar komma på varje sådan av -

331

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr ''JO.

delning inom årsklassen, innan ny klassavdelning upprättas
inom densamma.

Huruvida inom skolområde, som redan åtnjuter statsunderstöd
till en eller flera högre folkskolor, understöd
må utgå till ny skola av samma typ, skall bero på
Kungl. Maj:ts prövning.

Finnes inom ett skolområde endast en högre folkskola,
skall denna, såvitt ej Kungl. Maj:t pa anförda
skäl medgiver undantag, vara avsedd för både gossar
och flickor.

3. Vid högre folkskola skola, därest ej Kungl.
Maj:t i särskilt fall annorlunda bestämmer, finnas minst
så många ordinarie lärartjänster som antalet årsklasser
i skolan. I den mån så erfordras, skola dessutom vara
anställda extra ordinarie lärare med full tjänstgöring
ävensom nödigt antal timlärare. Som lärare kunna anställas
såväl män som kvinnor.

Högre folkskola förestås av en för viss tid utsedd
manlig eller kvinnlig rektor.

4. Undervisningen skall, därest ej Kungl. Maj:t i
särskilt fall annorlunda bestämmer, pågå minst trettiofyra
och en halv läsveckor om året, påsk- och pingstferier
samt tillfälliga lovdagar däri inberäknade.

Har undervisning i högre folkskola ej fortgått sa
lång tid, som ovan stadgats, men beror detta därav, att
skolan eller viss klass eller klassavdelning av densamma,
för vilken statsbidrag kan utgå, först under kalenderåret
inrättats eller ock under kalenderåret upphört, äge
skolan bekomma statsbidrag i förhållande till den del
av läsåret, som undervisningen pågått.

5. Högre folkskola skall hava till sitt förfogande
tjänliga och tillräckliga undervisningslokaler samt erforderliga
skolmöbler och undervisningsmedel.

6. Högre folkskola skall vara försedd med av
Kungl. Maj:t fastställt reglemente och stå under inseende
av folkskolöverstyrelsen samt vara underkastad
den kontroll och de bestämmelser i övrigt, som Kungl.
Maj:t kan finna gott föreskriva.

Folkskolöverstyrelsen må för varje skola kunna förordna
en inspektor.

För högre folkskola skall finnas en av minst fem

332

Kung]. Mqj:ts Nåd. Proposition Kr 96.

personer bestående skolstyrelse. Om dess sammansättning,
revision av dess räkenskaper m. m. skola bestämmelser
tinnas i det för skolan fastställda reglementet. Är
undervisningen med hänsyn till lärjungarnas praktiska
utbildning inriktad på visst yrke eller yrkesgrupp och
åtnjuter skolan^ med hänsyn därtill högre statsunderstöd,
skola minst tva i sadant yrke sakkunniga personer vara
medlemmar av skolstyrelsen.

7. Undervisningen i högre folkskola skall vara avgiftsfri,
såvida ej Kungl. Maj:t i visst fall på grund av
särskilda undantagsförhallanden annorlunda bestämmer.
Terminsavgifter må dock i intet fall påföras medellösa
lärj ungar.

8. Vid högre folkskola skall lärarpersonalen åtnjuta
de avlöningsförmåner, som av riksdagen närmare
bestämmas.

9. Statsunderstöd till högre folkskola utgår med det belopp
och i den ordning, som avriksdagen närmare bestämmes.

Vill. Förslag till lärlings- och yrkesskolor.

Enligt det förslag till ett enhetligt system av praktiska ungdomsskolor
vilket jag i det föregående (sid. 143) framlagt, skulle för de minderåriga’
vilka genomgått den obligatoriska fortsättningsskolan och äro anställda’
såsom lärlingar i industri, hantverk, handel eller husligt arbete, följa genomgång
av lärlingsskola. För dem, som genomgått lärlingsskolan och önska
ytterligare förkovra sig i sitt fack, skulle möjlighet beredas att genomgå
yrkesskola. Vid sidan av dessa båda mera reguljära skolformer för yrkesundervisningen
skulle dessutom lämnas utrymme åt vissa friare skolformer
för samma undervisning, vilka även borde av staten på lämpligt sätt
understödjas. Åven dessa läroanstalter bliva givetvis ett slags lärlings°C^j
y^esskolor, om de än icke till sin yttre organisation sammanfalla
med de skolor, som officiellt skulle bära denna beteckning.

.lag skall nu övergå till att framlägga detaljerade förslag till olika
slag av lärlings- och yrkesskolor. Därvid skall jag först uppehålla mig
vid de mera reguljära skolformerna, de egentliga lärlings- och yrkesskolorna.
Bland dessa skall jag först behandla dem, som avse hantverk och
industri, därefter dem, som avse handel, och sist dem, som avse husligt
arbete. Sedan jag därefter redogjort för de friare skolformerna för nu
ifrågavarande slag av undervisning, skall jag framlägga kostnadsberäkning
och slutligt förslag.

333

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

A. Reguljära skolformer.

1. Lärlingsskolor för industri och hantverk.

Framställningen om lärlingsskolorna för industri och hantverk skall
jag ordna under löljande huvudpunkter: 1) lärlingsskolornas organisation,

2) lärlingsskolornas undervisning, 3) lärlingsskolornas obligatoriska karaktär,
4) lärlingsskolornas lärotider, 5) lärlingsskolornas styrelse och förvaltning,
6) lärlingsskolornas lärare samt 7) ekonomiska förhållanden.

1) Lärlingsskolornas organisation.

Enligt vad jag förut (sid. 57) meddelat, skulle de av tekniska kommittén
föreslagna lärlingsskolorna hava till uppgift att giva samhället ett
medel att leda och övervaka den inom industri och hantverk arbetande
ungdomens uppfostran till kunniga arbetare och upplysta medborgare genom
att, samtidigt med att de unga genom arbete i industriens tjänst
lärde sina yrken, fullständiga deras lärlingsutbildning med sådana för deras
yrkesutövning nödiga kunskaper och färdigheter, som den enskilde
arbetsgivaren icke lämpligen kunde meddela dem i samband med deras
praktiska yrkesutbildning. De skulle kunna vara av tre olika slag:

1. Kompletterande lärlingsskolor med ändamål att i teoretiskt och
om möjligt även i praktiskt hänseende fullständiga den lärlingsutbildning,
som kan vinnas genom yrkesarbete i industriens tjänst.

2. Fullständiga lärlingsskolor med ändamål att giva en fullständig
såväl teoretisk som praktisk lärlingsutbildning.

3. Förberedande lärlingsskolor med ändamål att förbereda eller lägga
grund för lärlingsutbildningen inom industrien.

Kommittén har emellertid ansett, att lärlingsundervisningen i vårt
land, åtminstone under den närmaste framtiden, huvudsakligen borde tillgodoses
genom det första slaget av lärlingsskolor, men att även de båda
andra slagen av lärlingsskolor i vissa fall borde kunna inrättas och komma
i åtnjutande av understöd av allmänna medel.

Denna sin ståndpunkt motiverar kommittén på följande sätt:

När det gäller att avgöra, vilket system av lärlingsskolor kan hava bästa utsikten
till framgång i vårt land, torde det vara skäl att till en början fästa uppmärksamheten
därpå, att de olika systemen för lärlingsundervisningen ingalunda utesluta varandra

Intet land bar ännu helt och hållet kunnat tillgodose lärlingsutbildningen ute-''
slutande genom fullständiga lärlingsskolor. Även i de länder, som gått längst i inrättandet
av sådana skolor, måste det övervägande flertalet lärlingar förvärva sin praktiska
utbildning i enskilda arbetsgivares tjänst. För dessa lärlingar måste under alla
förhållanden lärlingsskolor med uppgift att fullständiga lärlingsutbildningen inom industrien
inrättas.

Vi kunna sålunda icke undvara kompletterande lärlingsskolor.

Av allt att döma är det ock denna skoltyp, som åtminstone för närvarande har

Tekniska
kommittén.
Olika organ!
sationstyper

334

Kungl. Maj;ts Nåd. Proposition Nr 96.

största utsikten att vinna allmännare spridning i vårt land. Tack vare skolornas billighet
för stat och kommun borde det icke vara omöjligt att få till stånd sådana skolor
i den utsträckning, att de åtminstone i städer och andra orter med i högre grad
sammanträngd befolkning kunna komma alla eller åtminstone flertalet lärlingar inom
industri och hantverk till godo.

Då de icke heller i avsevärd grad inkräkta på lärlingarnas arbetsförtjänst, böra
varken lärlingarna själva eller deras målsmän hava några giltiga skäl att ställa sig
avoga gent emot skolorna, om blott undervisningen ordnas så, att den väcker lärjungarnas
intresse och i övervägande grad inriktas på att höja deras yrkesutbildning och
förvärvsförmåga. Man synes även hava skäl antaga, att våra arbetsgivare skola omfatta
sådana skolor med intresse och finna utvägar att övervinna de svårigheter, som
äro förenade med att giva lärjungarna ledighet för deras skolgång.

De diskussioner i lärlingsfrågan, som lett till utarbetandet av förslagen till lärlingslag,
och de utlåtanden, som från intresserade kretsar avgivits över dem, giva också
otvetydigt vid handen, att allmänna meningen hos oss går i den riktningen, att lärlingarnas
praktiska utbildning åtminstone i huvudsak bör vinnas genom yrkesmässigt arbete
i enskilda verkstäder och fabriker, och att vi för att trygga denna yrkesutbildning med
nödvändighet behöva en lärlingslag. Under sådana förhållanden torde det vara lämpligast,
att även den teoretiska yrkesutbildningen ordnas på ett sätt, som står i samklang
med den allt enstämmigare fordrade lagstiftningen på detta område.

Eldigt kommitténs förmenande förefinnas icke heller för närvarande några utsikter
att kunna uppbringa de betydande summor, som skulle erfordras för att i större
utsträckning grunda lärlingsutbildningen på ett system av fullständiga lärliugsskolor.

Det skulle också helt säkert vara mycket vågade experiment, om staten eller
kommunerna i större utsträckning började nedlägga stora summor på inrättandet av
dyrbara lärlingsskolor, avsedda att giva sina lärjungar en fullständig lärlingsutbildning.
I vårt land hava vi ännu eu alltför liten erfarenhet på yrkesundervisningens område
för att med någon större grad av säkerhet kunna angiva, huru sådana skolor för olika
yrken böra organiseras och ledas för att giva ett gott resultat.

Med all säkerhet skulle det även möta stora svårigheter att uppbringa goda
lärarkrafter för ett större antal skolor av detta slag. Om också den praktiska yrkesfärdigheten
inom en del yrken i vårt land kan anses vara rätt högt uppdriven, gives
det dock endast ett mycket ringa antal hantverkare, som äro i besittning av den teoretiska
yrkeskunskap, som fordras för yrkeslärarkallets utövning. Ett alltför brådstörtat
framåtgående på denna väg skulle säkert medföra många missräkningar och
otillfredsställande resultat.

Man kan också med allt skäl göra sig den frågan, om fullständiga lärlingsskolor
i vårt land för närvarande eller inom en nära framtid kunna påräkna ett tillräckligt
antal lärjungar. Är det troligt, att föräldrar hos oss i större utsträckning äro beredda
att bekosta sina birn, som slutat folkskolan, en ny lärokurs, som helt uoptager
de ungas tid under tre eller fyra år för att utbilda dem till yrkesarbetare? Helt säkert
skulle fullständiga lärlingsskolor åtminstone under den närmaste framtiden hos
oss bli fåtaligt besökta och redan av denna anledning icke medföra ett gagn, som motsvarar
kostnaderna, så vida man icke genom att i stor utsträckning bevilja kommunala
eller statsstipendier underlättade de ungas tillträde till yrkesskolorna.

Då det icke heller är tänkbart att inom varje kommun ordna dylika skolor annat
än för en enda eller några få industrigrenar, måste budgeternas belastning med dryga
utgifter för detta ändamål såsom innebärande ett orättvist gynnande av vissa industrier
på dejivrigas bekostnad väcka betänkligheter.

335

Kung!. MajUs Nåd. Proposition Nr 96.

Dot gives dock utan tvivel några full, då fullständiga lärlingsskolor mycket väl
försvara sin plats och hava berättigade anspråk på understöd av allmänna medel.
Först och främst när det gäller att stödja och upprätthålla traditionerna inom någon
säregen, för en viss ort eller för landet i dess helhet betydelsefull industri. Ett sådant
fall föreligger hos oss med avseende på Eskilstunaindustrien, till vars stöd en tackskola
för finare smides- och metallindustri inrättades år 1886. Även för sådana industrier
och yrken, inom vilka det möter särskilda svårigheter för arbetsgivarna att ordna
lärlingsutbildningen på ett tillfredsställande sätt, torde fullständiga lärlingsskolor vara
på sin plats. Likaledes torde privata skolor grundade av enskilda personer eller föreningar
böra, för så vitt de icke drivas som affär för egen vinning, vara berättigade till
understöd av allmänna medel. Sådana privata skolor kunna ofta på grund därav, att de
uppbäras av ett starkt personligt intresse, vara mycket framgångsrika och göra avsevärd
nytta icke minst genom den erfarenhet på yrkesundervisningens område, som genom
dem kau vinnas.

De förberedande lärlingsskolorna, som arbeta under den förutsättningen, att den
praktiska yrkesutbildningen skall påbörjas och förberedas i en skolverkstad för att
sedan avslutas inom industrien, och därigenom undvika eu stor del av olägenheterna
med de två föregående skoltyperna, synas däremot vara mer förtjänta att tagas i betraktande
vid en blivande omorganisation av vårt tekniska undervisningsväsende.

De böra särskilt lämpa sig för sådana ynglingar och tiickor, som vid den normala
folkskolekursens avslutning äro för unga eller i kroppsligt hänseende för svagt utvecklade
för att omedelbart övergå till industriellt arbete, samt för sådana fall, då föräldrar
önska bereda sina barn en något grundligare förberedelse för deras praktiska verksamhet,
än den folkskolan förmår giva. Dylika förberedande yrkesskolor, grundade av enskilda
personer, föreningar eller kommuner, torde därför i många fall vara värda att
komma i åtnjutande av understöd av allmänna medel.

På grund av vad kommittén sålunda anfört, anser sig kommittén
böra föreslå:

att lärlingsundervisningen i vårt land huvudsakligen tillgodoses genom
lärlingsskolor med uppgift att i teoretiskt och om möjligt även i
praktiskt hänseende fullständiga den lärlingsutbildning, som vinnes genom
yrkesarbete i den enskilda arbetsgivarens tjänst:

att lärlingsskolor med ändamål att giva en fullständig såväl teoretisk
som praktisk lärlingsutbildning må kunna inrättas och komma i åtnjutande
av anslag av allmänna medel i särskilda undantagsfall, såsom
då det gäller att stödja en säregen, för en viss ort eller landet i dess helhet
betydelsefull industri eller att främja lärlingsutbildningen inom yrken
och industrier, där den endast med svårighet kan vinnas genom arbete i
den enskilda arbetsgivarens tjänst, eller för att understödja framgångsrikt
ledda försök av enskilda personer att genom fullständiga lärlingsskolor
främja yrkesbildningen; samt

att förberedande lärlingsskolor med ändamål att genom teoretisk undervisning
och yrkesmässigt arbete i enkla skolverkstäder lägga grund för
lärlingsutbildningen inom industrien böra efter prövning i varje särskilt
fall erhålla understöd av allmänna medel.

336

‘De kompletterande
lårlingsskolornas
ändamål
och gestaltning.

Kung!. Maj;ts Nåd. Proposition Nr 96.

Såsom förut omnämnts, skulle enligt kommitténs förslag de kompletterande
lärlingsskolorna hava till närmaste mål att, samtidigt med att deri
unge arbetaren lär sig sitt yrke genom praktiskt arbete under den enskilde
mästarens eller arbetsgivarens ledning, fullständiga hans lärlingsutbildning
med de teoretiska kunskaper och praktiska färdigheter, som den enskilde
arbetsgivaren icke lämpligen kan meddela honom, men som äro nödvändiga
för framgång i hans yrkesutövning.

Lärjungarna i lärlingsskolorna böra, enligt kommitténs förslag, så
långt ske kan, uppdelas i olika avdelningar efter sina yrken, och undervisningen.
inom varje yrkesavdelning ordnas med största möjliga hänsyn
till de olika yrkenas behov.

l)enna organisation låter sig dock, yttrar kommittén, icke fullständigt genomföras
annat än i våra större städer, där antalet minderåriga arbetare inom samma eller närbesläktade
yrken är tillräckligt stort för bildande av självständiga yrkesavdelningar. J
medelstora städer bör man dock kunna bilda åtminstone några yrkesavdelningar av
minderåriga arbetare, tillhörande samma eller närbesläktade yrken. Lärjungar tillhörande
yrken, som endast sysselsätta ett fåtal minderåriga arbetare, måste däremot sammanföras
till blandade eller allmänna avdelningar.

Även på mindre orter inträffar det dock ofta, att åtminstone något yrke är företrätt
av ett så stort antal minderåriga arbetare, att de kunna bilda en självständig
yrkesavdelning. På orter, där hela antalet minderåriga arbetare inom samtliga yrken
icke räcker till för mer än en eller ett par skolavdelningar, måste däremot alla lärjungar
sammanföras till blandade eller allmänna avdelningar.

Men även inom de blandade eller allmänna avdelningarna är en viss grad av specialisering
av undervisningen med hänsyn till lärjungarnas yrken ingalunda utesluten
Det bör i allmänhet icke möta allt för stora svårigheter att uppdela dessa blandade
avdelningar i mindre yrkesgrupper och att ordna undervisningen åtminstone i en del
ämnen t. ex. ritning, räkning, bokföring och uppsatsskrivning så, att lärjungarna erhålla
tillämpningar var och en på sitt yrke.

Kommittén har sökt beräkna, hur stort antal skolavdelningar lämpligen
skulle kunna bildas av de år 1907 vid fabriker inom städer och
köpingar^ anställda minderåriga arbetarna och kommit till det resultat,
att förhållandena hos oss ingalunda äro för små för att möjliggöra en
ganska långt gående uppdelning av lärjungarna i olika yrkesavdelningar
och att ordna undervisningen med hänsyn till de olika yrkena.

Möjligheten av en genomförd specialisering av undervisningen är dock
icke enbart, beroende på antalet lärjungar. Den förutsätter lämpliga lokaler,
god tillgång på undervisningsmateriell och lämpliga läroböcker samt
framför allt tillgång på lämpliga lärare med tillräcklig praktisk erfarenhet
inom de speciella yrkena. Det torde därför icke vara möjligt att genast
från böijan driva specialiseringen av undervisningen så långt, som antalet
lärjungar i många fall tillåter. Målet för våra strävanden bör dock
vara att allt mer och mer söka ordna undervisningen så, att

3:{7

Kanyl. Maj:ts Säd. Proposition Kr 0(1.

värjo lärjunge tar största möjliga nytta av densamma för sin
speciella verksamhet.

I fråga om de föreslagna lärlingsskoletypernas större eller mindre
lämplighet dela de avgivna utlåtandena i allmänhet kommitténs uppfattning.

I likhet med kommittén anser sålunda kommerskollegium, att, på samma
gång den praktiska lärlingsutbildningen i normala fall bör meddelas under
och genom yrkesarbete hos eu enskild arbetsgivare, bör den normala
formen för meddelande av erforderlig teoretisk lärlingsutbildning vara den
kompletterande lärlingsskolan. Denna skolform bör därför anses som den
typiska lärlingsskolan, medan de två övriga formerna må betraktas såsom
i vissa fall berättigade utvikningar från det principiella lärlingsskolprogrammet.
Länsstyrelsen i Östergötlands län ävensom stadsfidhnäktige i
Norrköping samt Ebersteinska söndags- och aftonskolan anse de kompletterande
lärlingsskolorna vara de enda, som kunna komma ifråga, och framhålla,
i likhet med en del skolstyrelser, t. ex. styrelsen för Hudiksvalls
tekniska aftonskola och styrelsen för tekniska yrkesskolan i Karlshamn, att
dessa skolor lätt kunna anpassas till eller utbildas ur de nuvarande attonoch
söndagsskolorna.

Sveriges hantverksorganisation vill hava de olika slagen lärlingsskolors
namn ändrade så, att »kompletterande lärlingsskolor» kallas »lärlingsskolor»
och de övriga få lämpliga prefix.

Mot den av kommittén föreslagna organisationen av den kompletterande
lärlingsskolan hava inga väsentliga invändningar blivit framställda.

Även de sakkunniga äro av den meningen, att av de tre föreslagna
skoltyperna den kompletterande lärlingsskolan i första rummet bör göras
till föremål för kommunernas liksom för statens intresse, och ansluta sig
ock till förslaget, att denna skoltyp helt enkelt benämnes »lärlingsskolor».

I fråga om skolornas organisation anse de sakkunniga i likhet med
kommittén, att lärlingsskolan så långt sig göra låter bör uppdelas i skilda
yrkesavdelningar och att undervisningen så nära som möjligt bör anpassas
efter lärjungarnas yrken. På sådana orter, där en mängd olika yrken
äro representerade men där endast ett fåtal minderåriga sysselsättes inom
vart och ett av dessa yrken, måste lärjungarna sammanföras till blandade
eller allmänna avdelningar, men även inom dessa bör undervisningen i sådana
ämnen som ritning, räkning, bokföring m. in. utan synnerlig svårighet kunna
ordnas så, att lärjungarna erhålla tillämpningar var och en på sitt yrke.

I likhet med den tekniska kommittén och på de av denna anförda
grunder anser även jag, att lärlingsundersvisningen i vårt land huvudsakligen
bör tillgodoses genom det slag av lärlingsskolor, som av kommittén

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 87 höft. (Nr 96.) 43

Myndig heterna.

Depatte■
mentssakkunniga.

Departe mentschefen.

338

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

Tekniska

kommittén.

betecknats såsom kompletterande lärlingsskolor. De synas bäst motsvara
både vårt behov och våra ekonomiska resurser. Den allmänna meningen
hos oss torde också gå i den riktningen, att lärlingarnas praktiska utbildning
i huvudsak bör förvärvas genom arbete å verkstäder och fabriker,
under det att lärlingsskolan huvudsakligen har att sörja för den teoretiska
delen av utbildningen.

1 likhet med de sakkunniga finner jag det lämpligt, att denna skolform
helt enkelt benämnes »lärlingsskola».

I nu förevarande sammanhang kommer jag att uteslutande fästa uppmärksamhet
vid dessa skolor. Under avdelningen »friare skolformer»
skall jag sedermera något närmare beröra de båda andra organisationstyper
av lärlingsskola, som kommittén upptagit.

2) Lärlingsskolornas undervisning.

I fråga om undervisningen i lärlingsskolorna framhåller kommittén,
att då denna så nära som möjligt bör anpassas efter lärjungarnas olika
yrken, måste densamma komma att avsevärt växla inom olika skolor och
olika yrkesavdelningar med avseende på såväl innehåll som undervisningsmetoder.
Kommittén har därför icke framlagt några detaljerade läroplaner
utan inskränkt sig till att giva några allmänna anvisningar om undervisningens
innehåll och lämpliga undervisningsmetoder. Utarbetandet
av mera i detalj gående normalplaner för olika slag av skolor bör sedermera
bliva en av den föreslagna överstyrelsens viktigaste uppgifter. Med
ledning av dessa normalplaner böra sedermera de lokala skolstyrelserna
utarbeta speciella läroplaner för de skolor, som stå under deras vård. Om
undervisningen yttrar kommittén vidare:

Undervisningen i dessa skolor hör i första rummet gå ut på att på grundvalen
av folkskolans lärokurser och i så nära anslutning till den minderåriga arbetarens praktiska
yrkesutbildning som möjligt meddela honom de första grunderna av det tekniska
och yrkesekonomiska vetande, som fordras för att han med insikt och framgång skall
kunna utöva sitt yrke.

Av icke mindre vikt är, såsom förut framhållits, att lärlingsskolorna söka vidga
lärjungarnas medborgerliga bildning med sådana kunskaper, som kunna giva dem förutsättningar
för en insiktsfull utövning av deras medborgerliga plikter.

Lärlingsskolorna böra sålunda meddela lärjungarna, förutom kunskaper i den lagstiftning,
som direkt berör arbetarnas förhållanden och det industriella livet, en inblick
i de allmännaste grunderna av vår kommunal- och statsförfattning. I folkskolan äro
lärjungarna allt för unga och oerfarna för att förstå och intressera sig för lagstiftningsoch
förvaltningsfrågor. Men när de unga komma ut i industriellt arbete, dröjer det
icke länge, förr än de genom sin egen erfarenhet, genom läsning av tidningar eller genom
äldre kamraters diskussioner väckas till intresse för samhälleliga frågor. Det
måste då anses som en av samhällets angelägnaste uppgifter att genom lämplig undervisning
söka främja de ungas medborgerliga uppfostran.

339

Kmiyl. Majds Säd. 1‘roposition Sr Hd.

Den medborgerliga undervisningen kan också, såsom förut påpekats, på ett mycket
naturligt sätt anknytas till den egentliga yrkesundervisningen. Övningarna i uppsättandet
av inlagor till offentliga myndigheter kunna giva anledning till meddelanden om
dessa myndigheters allmänna uppgifter. Vid undervisningen i bokföring komma statsoch
kommunalutskylderna att ingå, som betydande poster i räkenskaperna och giva
naturliga utgångspunkter för meddelanden om skatternas betydelse och grunderna för
deras uttaxering. Skattelagstiftningen och yrkeslagstiftningen giva naturliga utgångspunkter
för redogörelser för kommunens och statens beslutande och förvaltande myndigheter
samt för de lagliga medel, varigenom den enskilde under hänsyn till samhällets
intressen kan göra sitt inflytande gällande vid dylika frågors behandling.

I övrigt höra allmänna skolämnen såsom geografi, historia, naturlära m. fl. icke
ingå såsom självständiga läroämnen i lärlingsskolornas läroplaner. Undervisningen i
‘modersmålet bör dock, såsom här nedan visas, kunna ordnas så, att lärjungarnas kunskaper
i allmänna ämnen ökas. Likaledes kan undervisningen i materiallära, som även
bör redogöra för råmaterialiernas härkomst och framställning, osökt giva anledning att
uppfriska lärjungarnas såväl geografiska som naturvetenskapliga insikter. Skildringar
ur yrkenas utvecklingshistoria kan giva anledning att uppfriska lärjungarnas historiska
kunskaper.

Huruvida verkligt yrkesarbete bör ingå i läroprogrammet för ifrågavarande slag
av skolor är en i utlandet mycket diskuterad fråga. I allmänhet synes man vara av
den åsikten, att skolverkstäder icke med nödvändighet behöva ingå i skolornas utrustning.
Dock börjar i Tysklands större städer den uppfattningen bli allt vanligare, att
praktiskt yrkesarbete inom de industriella fortsättningsskolorna, vilka just motsvara de
av kommittén för vårt land föreslagna obligatoriska lärlingsskolorna, är mycket fördelaktigt
för undervisningen. ,

Det praktiska arbetet anses göra skolan mer tilltalande tor lärjungen, dä nan
genom detsamma får en starkare förnimmelse av att skolan avser att främja hans
yrkesutbildning. Den teoretiska undervisningen blir även mer konkret och åskådlig,
om den sättes i direkt samband med praktiska övningar. Så t. ex. måste det vara en
stor fördel, om undervisningen i beskrivande geometri i en lärlingsskola för plåtslagare
omedelbart kan tillämpas på arbeten tillhörande plåtslagaryrket.

Skolornas utrustning med verkstäder anses också vara fördelaktig så till vida,
att minderåriga arbetare, som vunnit anställning på mindre väl utrustade och skötta
verkstäder och som icke av sina arbetsgivare få åtnjuta tillräcklig tillsyn och ledning
under sin lärlingsutbildning, på skolverkstaden få lära känna tidsenliga arbetsmetoder,
verktyg och maskiner och beredas tillfälle att åtminstone några timmar i veckan arbeta
under ledning av mästare, som äro i besittning av fullgod yrkeskompetens och
som kunna lära dem att handhava verktyg och att utföra alla handgrepp på ett fullt
regelrätt och ändamålsenligt sätt.

Skolverkstadsarbetet anses också kunna motverka den ensidighet i yrkesutbildningen
inom industrien, som lätt blir en följd därav, att arbetsgivaren i regel finner
med sin fördel förenligt att låta varje arbetare så mycket som möjligt syssla med

samma slag av arbete. . ,

Det torde sålunda knappast kunna betvivlas, att praktiskt yrkesarbete och skolverkstäder
även inom lärlingsskolor med några få timmars undervisning i veckan i
många fall och särskilt för vissa yrken kunna vara önskvärda och rent av nödvändiga
dels för att åskådliggöra den teoretiska undervisningen, dels för att fullständiga den
praktiska lärlingsutbildningen och minska det besvär och de svårigheter, som lärlingarnas
handledning många gånger bereder den enskilde arbetsgivaren.

340

Kung1. Maj:1s Nåd. Proposition Nr 96.

Med avseende på denna fråga vill dock kommittén betona, att lärlingsskolorna
alltid i främsta rummet måste ha till mål att i teoretiskt hänseende
komplettera lärlingsutbildningen, men att skolornas utrustning med verkstäder
i många fall torde vara önskvärd, om tillgångarna sådant medgiva.

Kommittén vill även framhålla, att i de fall, då obligatoriska lärlingsskolor för
i yrke anställda kvinnliga arbetare komma att inrättas, dessas lärjungar även böra beredas
tillgång till undervisning i hushållslära i ändamål att bibringa de unga ilickorna
kunskaper i sådana ämnen, som fordras för skötandet av ett hem, såsom sömnad, lagning
av kläder, matlagning, hälso- och sjukvård m. m. Dock har kommittén ansett,
att denna undervisning för lärlingsskolornas kvinnliga lärjungar bör kunna tillgodoses
genom de särskilda fortsättningsskolor för kvinnlig ungdom, som det torde tillkomma
folkundervisningskommittén att ordna, så att lärlingsskolorna även för de kvinnliga lärjungarna
kunna inskränka sig till meddelandet av endast yrkesundervisning.

Den tekniska, yrkesekonomiska och medborgerliga undervisning, som de obligatoriska
lärlingsskolorna sålunda ha till uppgift att meddela, torde lämpligen kunna
grupperas omkring läroämnena: modersmålet, räkning, ritning, yrkesekonomi och yrkeslära.
Av dessa läroämnen torde de tre förstnämnda i regel böra betraktas såsom lärlingsskolornas
huvudämnen, under det att de två sistnämnda läroämnena, som huvudsakligen
höra hemma i den egentliga yrkesskolan, vinna i betydelse, i den män det är
möjligt att uppdela lärjungarna i speciella yrkesavdelningar.

Om undervisningens ändamål och innehåll i de olika läroämnena
framhåller kommittén därjämte vissa allmänna synpunkter (Bet.
sid. 121—124).

Kommittén erinrar vidare om att lärlingsskolorna för ett rationellt
ordnande av undervisningen måste förfoga över rikhaltiga samlingar av
modeller, som utgöras av verkliga industriföremål från skilda områden,
samt av övrig lämplig undervisningsmateriel]. Därom yttrar kommittén:

Sådana föremål torde i rätt stor utsträckning och utan avsevärda kostnader kunna
erhållas av industriidkare i skolornas omgivning, därigenom att dessa till skolorna avlåta
föremål från sin egen tillverkning. Många för ritundervisningen lämpliga industriföremål,
såsom t. ex. enkla verktyg och konstindustriella föremål, torde också kunna
erhållas i allmänna handeln.

Av vikt är även, att skolorna förfoga över annan för undervisningen lämplig materiell,
såsom samlingar av råvaror, halvfabrikat och färdiga industriartiklar, verktyg
samt skioptikon med tillhörande bildserier, för att göra undervisningen åskådlig och
levande.

Till ledning för skolorna vid inköp av dylik materiell bör överstyrelsen för rikets
tekniska skolor söka bringa till stånd mönsterserier av lämplig undervisnings- och
åskåda i ngsmateriell för olika slag av lärlingsskolor. Likaledes bör det bli eu av överstyrelsens
angelägnaste uppgifter att föranstalta om utgivandet av lämpliga läroböcker,
exempelsamlingar och handledningar för undervisningen i lärlingsskolorna.

I sitt arbete för anskaffning av undervisningsmateriell och läroböcker bör överstyrelsen,
såsom i det följande kommer att utvecklas, kunna erhålla ett verksamt biträde
av den av kommittén föreslagna statens normalskola för yrkesundervisningen,

Kuiitjl. Maj:•/« Nåd. Proposition Nr !)<>. 114 I

Med avseende på kravet, att lärlingsskolan i viss man borde tillgodose
lärlingarnas allmänbildning, giva yttrandena uttryck för delade meningar.

Styrelsen för tekniska afton- och söndagsskolan i Karlstad anser, att vid undervisningen
bör följas principen: teoretisk och praktisk yrkesutbildning samt i och genom
yrkesutbildningen allmänbildning.

Ebersteinska söndags- och aftonskolan framhåller, att i lärlingsskolan blott bör
givas sådan undervisning, som befordrar yrkeskunnighetens höjande.

Undervisningen i samhällslära gillas av tekniska skolan i Lund och handtverksorganisationen.

Däremot anser tekniska föreningen i Hälsingborg, att lärlingsskolan ej bör befatta
sig med allmän medborgerlig bildning men däremot bör giva undervisning i de
förordningar och lagar, som arbetare böra känna till. Även länsstyrelsen i Uppsala
och styrelsen för tekniska skolan därstädes anse olämpligt, att lärlingsskolan skulle
giva medborgerlig fostran. Vacklandet mellan teknisk och allmän bildning har ju
kommittén själv ansett vara ett fel hos de nuvarande tekniska skolorna.

I fråga om de särskilda undervisningsämnena må anföras:

Länsstyrelsen och tekniska skolan i Uppsala avstyrka övningar i modersmålet.

Elementär undervisning i något främmande språk, särskilt tyska, finner Sveriges
hantverksorganisation önskvärd, även om den sker frivilligt på extra tider, naturligtvis
dock blott i medelstora eller större skolor. Häri instämma handelskammaren i Karlstad
och ett flertal skolstyrelser. Emot realiserandet av detta önskemål har kommerskollegium
intet att invända, blott språkundervisningen bedrives på ett sådant sätt, att
den verkligen gagnar yrkesutbildningen. Även den bör således snarast möjligt givas
fackligt innehåll, i det att den först och främst inriktas på studiet av facklitteratur
och dessutom i någon mån på sådana övningar, som kunde underlätta tillägnandet av
vidgad yrkesutbildning genom studieresor i främmande länder. Härmed sammanhänger
jämväl, att det språk, vari en viss yrkesavdelning erhåller undervisning, måste bestämmas
med hänsyn till dess betydelse såsom yrkesutbildningsmedel för det ifrågavarande,
yrket. Endast genom att givas denna riktning kan språkundervisningen försvara en
plats i lärlingsskolans program, enär det timantal, som här kan anslås åt densamma,
är så ringa, att något gagn därav ej kunde förväntas för yrkesarbetare och hantverksidkare,
om den bedreves efter samma riktlinjer som i de allmänbildande skolorna. Då
emellertid kunskap i främmande språk ej kan anses såsom en oeftergivlig förutsättning
för samtliga lärjungars yrkesutbildning, bör undervisningen däri vara frivillig.

Hushållslära för flickorna förordas av svenska pappers- och cellulosaingenjörsföreningen,
länsstyrelsen i Jönköpings län samt Smålands och Blekinge handelskammare,
i som därvid påpekar, att yrkesutbildningen för flickor, speciellt i yrken
med hög maskinell utveckling, bleve mindre givande. I samma fråga yttra sig
stadsfullmäktige i Västervik, i vilken stad finnas många kvinnliga tändsticksfabriksarbeterskor,
som ej hava behov av stor yrkesskicklighet. Stadsfullmäktige framhålla
vikten av att i samhällen, där kvinnlig ungdom i större utsträckning användes
i industrien, densammas lärokurser helt eller delvis utbytes mot undervisning i
huslig ekonomi. Samma yrkande göres av stadsfullmäktige och magistrat i Jönköping,
som önska, att kommunernas rätt att deltaga i kursernas planläggande må göras så
vidsträckt, att lärokurserna i lärlingsskolan må kunna för kvinnliga elever utbytas mot

Myndigheternas
yttranden -

342

Kung!. Maj:ls .Nåd. Proposition Nr 96.

kurser i huslig ehonomi, där, såsom i Jönköping, de kvinnliga arbetarnas antal är stort
och deras arbete av den art, att ren yrkesutbildning däri ej vore givande i förbiilande
till kostnaden därför.

Däremot avstyrkes undervisning i detta ämne av länsstyrelsen i Uppsala och
styrelsen för tekniska skolan i Uppsala, enär för detta ämne mångenstädes finnas särskilda
hushållsskolor, med vilka lärlingsskolorna icke böra konkurrera, varförutom flickor
från folkskolan ofta erhålla dylik undervisning i folkskolan.

Värmlands läns landsting anser, att behovet av yrkesutbildning ännu bättre
skulle tillgodosetts, om även undervisning i jordbruks- och skogsskötsel upptagits på
programmet, särskilt med hänsyn till att dessa näringar på grund av utvecklingen
antaga en alltmer industriell karaktär.

I fråga om anordningen av läroinnehdllet yttrar kommerskollegium-.

Vid lärostoffets gruppering bar kommittén sammanfört detsamma under ämnena
modersmålet, räkning, ritning, yrkesekonomi och yrkeslära och därvid angivit, att de
tre första i regel skulle komma att bliva skolans huvudämnen, i sig upptagande jämväl
allmänt medborgerliga kunskaper samt åtskilligt av det stoff! som i sak egentligen
tillhörde de två sistnämnda ämnena, men som vid undervisningen lätt kunde behandlas
i samband med de tre nämnda huvudämnena. Kommittén bar bär tillämpat principen
om undervisningens koncentration i den riktningen, att en avsevärd del i den sakliga
undervisning, som är skolans egentliga mål, hänförts till ämnen, vilkas från de
allmänna skolorna hämtade namn lätt giva skolan sken av att vilja meddela mera en
grundläggande utbildning i allmänna skolkunskaper än en kompletterande teoretisk
yrkesutbildning. För att säkerställa lärlingsskolan mot den förskjutning av undervisningens
innehåll till att bliva alltmera allmänbildande i stället för yrkesutbildande,
som lätt kan bliva en följd av ett ordnande av läroämnena i överensstämmelse med
kommitténs förslag, synes det kollegium nödvändigt, att ämneskoncentrationen sker
kring de yrkestekniska, yrkesekonomiska och medborgerliga ämnena, vilka i överensstämmelse
med skolans syfte måste vara hennes huvudämnen. Till dessa ämnen torde
i regel kunna utan svårighet anknytas den undervisning i de förberedande ämnena
modersmålet och räkning, som kan synas erforderlig. Skulle å någon ort folkskolekursen
ej vara så säkert tillägnad, att lärlingsskolans undervisning kan byggas på
densamma, torde bristen bäst avhjälpas genom att under ett par månader vid läsårets
början i lärlingsskolan ägna skolans hela arbete i avseende å de nykomna lärjungarna
åt ett rent mekaniskt uppövande av dessas färdigheter i räkning och rättskrivning,
varvid den egentliga lärlingsuudervisningen skulle vidtaga först efter avslutandet av
dessa förberedande övningar.

På grund av de många gånger ganska vidlyftiga särskilda anordningar, som ritundervisningen
kräver för att bliva verkligt fruktbringande, torde denna, som tillföljd
av sin strängt fackliga karaktär måste anses vara ett yrkestekniskt ämne, likväl böra
avskiljas såsom särskilt undervisningsämne, om ock undervisningen däri måste ställas i
intimt samband med den övriga yrkestekniska undervisningen.

På grund av vad kollegium sålunda anfört, synes det kollegium vara lämpligt,
att det kunskapsstoff, som enligt kommitténs förslag skall utgöra innehållet i lärlingsskolans
undervisning, koncentreras till följande ämnesgrupper:

yrkeslära, innefattande alla de yrkestekniska kunskaper och färdigheter, som
äro för yrkesarbetets utförande gagneliga och som ligga inom skolans arbetsområde
(ritövningarna dock undantagna);

fackritning, innefattande såväl teckning på fri hand som ritning med hjälp av

343

K un*fl. MajUs Null. Proposition Nr .96''.

ritinstrument, med syfte att bibringa lärjungen förmåga dels att självständigt utföra
enklare för hans yrke erforderliga ritningar, dels att förstå av andra utförda dylika;

yrkesekonomi, innefattande de elementära kunskaper och färdigheter, som äro
nödvändiga för yrkets ekonomiska bedrivande;

medborgarlära, innefattande de elementära kunskaper i medborgerliga ämnen,
som äro av nöden, för att lärjungen vid sitt utträde i livet må kunna i någon mån
förstå och deltaga i samhällslivet;

främmande språk, frivillig kurs med avseende på studiet av yrkeslitteratur och
studieresor i främmande land.

Beträffande förhållandet mellan skolornas av kommittén betonade uppgift
att i första rummet teoretiskt komplettera lärlingsutbildningen samt önskvärdheten
av skolverkstäder yttras följande:

Länsstyrelsen i Uppsala och tekniska skolan i Uppsala anse, att om skolverkstäder
inrättas, många timmar ej bliva över för den teoretiska undervisningen, som väl
borde vara huvudsak vid eu kompletterande lärlingsskola. Beträffande vissa yrkesarbeten
t. ex. diverse måleriarbeten (skyltmålning in. m.) är dock den praktiska utbildningen
så tidsödande, att man knappt kan begära, att denna utbildning skall meddelas på
verkstaden åt eu lärling, som skall hava god betalning, utan kunde i sådana fall skolverkstäder
komma till nytta.

Sveriges hantverksorganisation uttalar, att huvudvikten bör ligga på sådant,
som direkt främjar den yrkestekniska utbildningen, ty skolan skall komplettera den
undervisning, som ej kan vinnas bos mästaren. Skolverkstäder äro därför önskvärda
för ökad utbildning i det praktiska. Lärlingarna böra där få tillfälle att praktiskt
utföra föremål, för vilka de sysselsatts under ritlektionerna. Även stadsfullmäktige
jämte magistraten i Kristianstad hoppas, att med skolverkstäderna skall motverkas
ensidigheten i yrkesutbildningen på mästarens verkstad.

För skolverkstäder uttala sig också styrelserna för tekniska elementarskolan i
Norrköping och för tekniska aftonskolan i Trälleborg jämte stadsfullmäktige i sistnämnda
stad.

Sveriges gjutmästarförbund anser den huvudsakliga lärlingsutbildningen böra
ske inom industrien och hantverket och icke i skolverkstäder, där man lätt riskerar
efterblivenhet och stelnande i former, slöseri med materialier, eftersom skolverkstaden
icke är ett ekonomiskt företag, samt å ena sidan ett mindre väl utfört arbete, å den
andra ett kanske alltför petigt utförande, beroende på lärarens läggning.

I överensstämmelse med sin förut uttalade uppfattning, att den praktiska yrkesutbildningen
i regel bör försiggå å arbetsgivarnas verkstäder, anser kommerskollegium,
att, när skolverkstäder inrättas i samband med lärlingsskolor, dessa verkstäder i allmänhet
ej böra avses till att bibringa lärjungarna praktisk yrkesfärdighet annat än i
fråga om sådana detaljer i yrkesarbetet, som, ehuru tillhörande det ifrågavarande yrket,
ej å en del yrkesverkstäder kunde inövas på grund av deras små resurser och begränsade
arbetsområde. Förutom denna rent kompletterande praktiska yrkesundervisning,
som sålunda skulle i vissa fall kunna komma på skolverkstädernas lott, synas de
kollegium även för den teoretiska undervisningen i yrkeslära och fackritning kunna
vara till stort gagn i deras egenskap av att vara ett ständigt tillgängligt medel att
omedelbart anknyta undervisningen vid det praktiska yrkesarbetet. Då de emellertid
helt naturligt ofta bliva ganska dyrbara både i anläggning och drift, böra de ej annat
än undantagsvis inrättas och i varje fall endast under förutsättning, att garantier fin -

344

Kungl. Nåd. Proposition Nr 96.

nas för att de komma att bliva till verkligt gagn. Den kanske viktigaste garantien
härvidlag är enligt kollegiets förmenande, att man försäkrat sig om att till ledare för
skolverkstaden erhålla en verklig yrkesman, varförutan arbetet å densamma snart nog
torde komma att försjunka till en för yrkesutbildningen skadlig slentrian och amatörmässighet.

Då den praktiska utbildningen i stort sett ligger utom lärlingsskolans arbetsområde,
synes det i avseende å skolverkstäderna kollegium lämpligast, att undervisningen
å dessa ej upptages såsom särskilt ämne utan hänföres till ämnena yrkeslära och fackritning,
i samband med vilka den också i regel kommer att bedrivas. Genom att
verkstadsarbete upptages som särskilt skolämne, skulle följden bliva en dubbel betygssättning
över lärjungarnas praktiska yrkesfärdighet, nämligen dels från skolan, dels
från arbetsgivaren eller den lokala myndighet, som i blivande lärlingslag möjligen
komme att givas befogenhet att bedöma lärlings arbetsskicklighet, En dylik dubbelhet
skulle säkerligen mången gång kunna leda till obehagliga konsekvenser, som helst
böra undvikas.

I fråga om möjligheten att inrätta sådana skolverkstäder anser styrelsen för
tekniska skolan i Kristianstad, att de kunna inrättas i de flesta fall för de större
hantverksyrkena på platsen, där tillräckligt antal elever kunna påräknas, varemot, där
systemet av ekonomiska skäl ej kan helt genomföras, de flesta skolförvaltningar nog
utan nämnvärda svårigheter skulle kunna utsträcka detsamma genom att ernå samarbete
med för saken intresserade yrkesidkare, som kunde vara villiga att biträda
med praktisk undervisning antingen i egna verkstäder eller i skolornas lokaler. Hudiksvalls
fabriks- och hantverksförening yttrar, att sådan skolverkstad bör, åtminstone
i mindre samhällen, av ekonomiska skal ej behöva ifrågakomma i annan form än att
kompetent hantverkares ordinarie verkstad får anlitas för ändamålet.

Departementssakkun
-niga.

De sakkunniga ansluta sig i huvudsak till kommitténs förslag i fråga
om undervisningens allmänna läggning och valet av läroinnehåll. I övrigt
göra de sakkunniga följande uttalanden:

Yi hava för vår del redan vid flera tillfällen uttalat den meningen, att i och
med upprättandet av de obligatoriska fortsättaingsskolorna, vilkas undervisning avser
allmänt medborgerlig bildning, lärlingsskolorna böra koncentrera sin undervisning
i mera utpräglat facklig riktning. Vidare anse vi det vara en fördel,
att vid gruppering av undervisningens innehåll kring vissa huvudämnen
dessas antal ej blir större, än som är nödvändigt. Sålunda torde det vara
onödigt att skilja fackritningen från ämnet yrkeslära, såsom kommerskollegium föreslår.
Vad ämnet medborgarlära angår, synes denna av kommerskollegium föreslagna benämning
vara allt för allmänt hållen och mera motsvara undervisningen i fortsättningsskolan.
I lärlingsskolan torde hithörande läroinnehåll bättre kunna angivas såsom
yrkes- och arbetarlagstiftning. De obligatoriska läroämnena i lärlingsskolan böra sålunda
enligt vårt förmenande vara: yrkeslära, yrkesekonomi samt yrkes- och arbetarlagstiftning.
Mot kommer8kollegii förslag att, där så befinnes lämpligt, införa undervisning
i något främmande språk såsom frivilligt ämne och med undervisningen inriktad
på att underlätta studiet av utländsk yrkeslitteratur och utnyttjandet av studieresor
i främmande land hava vi intet att erinra.

Vad undervisningens innehåll i övrigt angår, kunna vi i det väsentliga instämma
i kommerskollegii yttrande. Vid undervisningen i ämnet yrkesekonomi är det av syn -

345

Kungl. Alaj:ts Nåd. Proposition Nr Std.

nerlig vikt, att även de nationalekonomiska synpunkterna framhållas. 1 ettdera av
ämnena yrkes- och arbetarlagstiftning eller yrkeslära bör inrymmas även undervisning
i yrkeshygien samt redogörelse för skyddsanordningar mot faror i yrkesarbetet.
Åt dessa frågor bör ägnas större uppmärksamhet, än som kan bliva fallet genom enbart
läsning av uppsatser i dithörande ämnen, ett tillvägagångssätt, som i kommittéförslaget
blivit antytt.

Angående lärlingsskolornas undervisning för kvinnliga lärjungar hava vi redan
uttalat som vår uppfattning, att de kvinnliga yrkesanställda minderåriga kunna vara
i lika stort behov av yrkesundervisning som de manliga och att därför ingen principiell
skillnad i allmänhet bör göras mellan dem. I de fall, där deras arbete inom
yrket ställer sig väsentligen olika och det kvinnliga arbetet fordrar en mindre omfattande
yrkesutbildning, bör emellertid någon del av lärlingsskolans obligatoriska undervisningstid
för de kvinnliga lärjungarna kunna ägnas åt undervisning i hemmets
skötsel och vård. Även vid vissa slag av enbart kvinnliga lärlingsskolor bör dylik
undervisning kunna få ingå i läroplanen.

Rörande betydelsen av skolverkstad i samband med de egentliga lärlingsskolorna
ansluta vi oss till kommerskollegii uttalande, att dylika skolverkstäder på grund av
sin dyrbarhet både i anläggning och drift ej annat än undantagsvis böra inrättas, att
deras uppgift i fråga om att bibringa lärjungarna praktisk yrkesfärdighet skall inskränkas
till sådana detaljer, som av en eller annan orsak ej kunna inläras hos den
enskilde arbetsgivaren, samt att de för övrigt kunna vara till stort gagn för undervisningen
i yrkeslära genom att göra denna mera åskådlig och konkret. Särskilt
vilja vi emellertid betona, att verkstadsarbete i egentlig mening såsom ett fristående
skolämne med åtföljande särskild betygssättning icke bör förekomma vid dessa skolor.

1 samband med frågan om undervisningen må erinras om lärlingsskolans ställning
i förhållande till yrkesskolan. Härvid gäller, såsom kommittén yttrar, att lärlingsskolorna,
på samma gång som de fullfölja sin uppgift att meddela våra arbetare
ett visst minimum av yrkesbildning, i regel bliva grundläggande skolor för yrkesskolorna.
Emellertid torde det ej vara lämpligt, särskilt i början, att för tillträde till
yrkesskola strängt upprätthålla fordran på genomgången lärlingsskola i fråga om äldre
arbetare, som förvärvat grundlig praktisk yrkeserfarenhet men ej varit i tillfälle att
genomgå lärlingsskola. Å andra sidan kan man ej utan vidare medgiva dem inträde
i yrkesskolan, enär detta skulle medföra, att undervisningen därstädes i mångt och
mycket droges ned till samma nivå som i lärlingsskolan. På grund härav bör det,
enligt vårt förmenande, vid lärlingsskolor, där så befinnes lämpligt, anordnas särskilda
kurser för äldre arbetare med grundlig praktisk yrkeserfarenhet, avsedda såsom förberedelse
för inträde i yrkesskola.

Av vad jag tidigare uttalat angående förhållandet mellan fortsättningsskolan
och lärlingsskolan (sid. 138 f.) framgår, att jag håller före,
att sedan den obligatoriska fortsättningsskolan såsom allmän bottenskola
för hela systemet av praktiska ungdomsskolor övertagit som sin huvudsakliga
uppgift att meddela den allmänt medborgerliga bildningen, lärlingsskolorna
för sin del kunna och böra få en på den egentliga fackbildningen mera
uteslutande och direkt inriktad uppgift, än tekniska kommittén tänkt sig.

Det överensstämmer även med de grundsatser för undervisningen i

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 87 käft. (Nr 96.) 44

Departe mentschefen.

346

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

fortsättningsskolan, åt vilka jag vid derå tillfällen i det föregående givit
uttryck, att undervisningen i lärlingsskolan erhåller möjligast starka samling
kring ett fåtal huvudämnen, varför jag ock önskar giva särskilt
eftertryck åt vad kommerskollegium och de sakkunniga i sådant avseende
haft att erinra.

Jag har även förut framhållit önskemålet, att särskild uppmärksamhet
bör ägnas åt den kvinnliga ungdomens utbildning, och instämmer
därför i vad de sakkunniga i detta sammanhang därom yttrat.

Vad i övrigt beträffar den undervisning, som skall meddelas i lärlingsskolan,
har jag i huvudsak intet att erinra emot vad därom av kommittén
och de sakkunniga föreslagits. I likhet med de sakkunniga anser
jag mig böra framhålla vikten av att tillbörlig uppmärksamhet ägnas
däråt, att lärjungarna erhålla nöjaktig undervisning i yrkets hygien och
göras bekanta med skyddsanordningar mot faror i yrkesarbetet. I övrigt
torde det bliva en betydelsefull uppgift för den centrala ledningen av
lärlingsskolan att medverka till åstadkommandet av lämpliga undervisningsplaner
för skolan.

3) Lärlingsskolornas obligatoriska karaktär.

Tekniska

kommittén.

Då kommitténs utredningar visat, att endast föga mer än 5 procent
av våra yrkesarbetare i den egentliga lärlingsåldern, 14—18 år, besöka
våra nuvarande yrkesskolor, och att det endast är ett försvinnande fåtal
av dessa skolors lärjungar som något så när fullständigt genomgår de lärokurser,
som skolorna erbjuda, har kommittén ansett, att man med all
sannolikhet icke, åtminstone icke inom den närmaste framtiden, kan vänta ett
starkare tillopp av lärjungar till lärlingsskolorna, med mindre någon form
av skoltvång genomföres. Härom uttalar sig kommittén på följande sätt:

Det torde vara uppenbart, att lärlingsskolan icke i högre grad kan fylla sin
uppgift att giva samhället ett medel att leda och övervaka de ungas uppfostran under
åren närmast folkskolåldern, om skolbesöket är fullkomligt frivilligt.

Utan skoltvång blir också resultatet av skolans undervisning i hög grad tvivelaktigt.
Skolbesöket blir ofta oregelbundet, framstegen ojämna och för det stora flertalet
så ringa, att de snart tröttna och lämna skolan, innan de inhämtat det kunskapsmått
skolan avser att bibringa. På grund härav blir det också omöjligt att utan skoltvång
införa en ordnad klassundervisning och bestämda lärokurser. Utan skoltvång
blir också antalet lärjungar sällan tillräckligt stort för att möjliggöra deras uppdelning
i särskilda yrkesavdelningar och undervisningens ordnande med hänsyn till lärjungarnas
yrken.

Skolplikt är sålunda även en nödvändig förutsättning för genomförandet av ett
fackligt ordnat undervisningsprogram för lärlingsskolorna.

347

Kungl. Maj:ls Nåd. Proposition Nr 96.

Om vi önska åstadkomma en verkligt god yrkesutbildning, och att denna skall
sträcka sina verkningar till det stora flertalet av vårt lands yrkesarbetare, stå oss
knappast andra medel till buds än de, som utomlands, särskilt i Tyskland och Österrike,
tillgripits för yrkesutbildningens främjande. En lärlingslag, som ordnar förhållandet
mellan lärlingen och hans arbetsgivare, samt obligatorisk skolplikt under lärlingsåren
måste även hos oss utgöra yrkesbildningens grundpelare. Båda förutsätta och
komplettera varandra. Utan eu lärlingslag sättes den praktiska sidan av lärlingens
yrkesutbildning på spel, utan obligatorisk skolplikt under lärlingsåren blir hans teoretiska
yrkesbildning försummad och bristfällig.

Med avseende på skolpliktens omfattning må här betonas, att de lärlingsskolor,
varom här är fråga, äro avsedda för arbetare, manliga såväl som kvinnliga, vilka vunnit
anställning i industriellt yrke, hantverk eller annan därmed jämförlig hantering, samt
att de icke kunna ifrågakomma annat än i städer, köpingar, municipalsamhällen och
andra orter med mera sammanträngd befolkning.

För att medföra avsett gagn höra skolorna ansluta sig så omedelbart som möjligt
till folkskolan. Förflyter en längre tidrymd mellan folkskolekursens avslutning och
övergången till lärlingsskolan, går en stor del av de i folkskolan förvärvade kunskaperna
förlorade, och lärlingsskolan måste offra en avsevärd tid på att åter bibringa
lärjungarna folkskolans kunskapsmått.

Den uppsikt, som lärlingsskolan är avsedd att utöva över de unga under lärlingstiden,
bör också om möjligt vidtaga omedelbart efter sedan folkskolans uppsikt över
dem upphört.

Enligt gällande folkskolestadga räknas barns skolålder från och med det kalenderår,
under vilket barnet fyller sju år, till och med det, varunder det fyller fjorton år.
Då den normala undervisningstiden i folkskolan (småskolan inberäknad) omfattar sex
årsklasser, bliva emellertid en stor del av folkskolans lärjungar berättigade att erhålla
avgångsbetyg redan vid 12 å 13 års ålder. Erfarenheten visar också, att det stora
flertalet lämnar folkskolan vid denna tidiga ålder.

Då emellertid de lärlingsskolor, varom här är fråga, ha till uppgift att komplettera
lärlingsutbildningen inom industrien, och undervisningen följaktligen bör ordnas i
så nära anslutning till lärjungarnas yrken som möjligt, är det av eu viss betydelse, att
lärjungarna vid sitt inträde i lärlingsskolorna verkligen vunnit stadigvarande anställning
i något visst yrke.

Detta torde dock endast undantagsvis vara förhållandet med ungdom i åldern 12
till 13 år. De, som vid denna tidiga ålder vinna anställning inom industri och hantverk,
torde i de flesta fall endast användas såsom springpojkar eller till annat arbete,
som ligger utanför det egentliga yrkesarbetet. Den verkliga lärlingsutbildningen inom
industrien torde i regel icke kunna börja förr än allra tidigast vid fyllda 14 års ålder
och inom många yrken först ett eller annat år senare.

Minimiåldern för lärlingsslcolpliktens införande torde sålunda icke böra sättas
lägre än till 14 år.

Kommittén har icke heller ansett lämpligt, att minimiåldern för skolpliktens inträdande
sättes högre än till 14 år, då det förslag till lag angående vissa lärlingsavtal,
som avgivits av särskilda kommitterade den 14 januari 1909, utgår ifrån, att lärlingsförhållandet
skall kunna inträda vid denna ålder. Så snart lärlingen vunnit så fast
anställning inom industrien, att han bundits medelst lärlingskontrakt, bör även hans
teoretiska utbildning för yrket kunna taga sin början. En överensstämmelse mellan
lärlingslagens bestämmelser i detta avseende och stadgandena om lärlingsskolplikten
synes därför önskvärd.

348

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

A andra sidan torde lärlingsskolplikten icke böra utsträckas utöver det 18: e året.
Enligt de förut anförda lagbestämmelserna om minderårigas användande i industriellt
yrke, hantverk eller annan hantering, anses en arbetare vid denna ålder hava vunnit
den utveckling i kroppsligt hänseende, att han bör få användas till vilket slag av arbete
som helst. Hans arbetskraft torde då ha det värde för honom själv och hans
arbetsgivare, att en inskränkning i hans arbetstid för skolpliktens fullgörande torde
väcka betänkligheter.

Med avseende på skolpliktens genomförande föreslår kommittén såsom det lämpligaste
medlet att leda utvecklingen i den riktning, kommittén anser önskvärd, att
kommunerna genom lag berättigas att själva besluta om inrättandet av lärlingsskolor
med skolplikt, och att staten uppmuntrar kommunerna därtill genom att verksamt understödja
sådana lärlingsskolor.

Det starka intresse, varmed yrkesundervisningen för närvarande omfattas i vårt
land, och den allt allmännare övertygelsen, att åtgärder måste vidtagas för ungdomens
övervakande och handledning efter folkskolekursens avslutning, giva grundad anledning
förmoda, att, om blott statsbidraget till de obligatoriska lärlingsskolorna ej blir allt för
knappt, ett flertal kommuner snart nog skulle begagna sig av sin rätt att införa lagstadgarl
lärlingsskolplikt, samt att det ej skulle komma att dröja så synnerligen länge, innan
tillräcklig erfarenhet samlats för att göra det möjligt att genom ett allmänt lagbud
ålägga kommuner med ett tillräckligt antal minderåriga arbetare inom ett så begränsat
område, att lärlingsskolor lämpligen kunna ifrågakomma, att inrätta sådana.

Arbetsgivarna böra vidare genom lag åläggas att giva hos dem anställda skolpliktiga
arbetare nödig ledighet för deras skolgång och att gemensamt med de ungas
målsmän övervaka, att de fullgöra sin skolplikt. Lämpligt straff bör stadgas för den,
som utan giltigt skäl hindrar den skolpliktige från skolpliktens fullgörande.

Då förutsättningarna för inrättandet av obligatoriska lärlingsskolor på grund av
lokala förhållanden ställa sig olika inom olika orter, böra kommunerna även ha frihet
att inom vissa fastställda gränser och under vederbörlig kontroll av den föreslagna
överstyrelsen för rikets tekniska skolor själva utfärda närmare bestämmelser om skolpliktens
omfattning och skolornas verksamhet.

Gränserna för kommunernas självbestämningsrätt i dessa fall böra till en början,
och till dess nödig erfarenhet vunnits, göras så vida som möjligt för att icke onödigtvis
försvåra inrättandet av obligatoriska lärlingsskolor.

Sålunda kan det för stadskommuner med stor utsträckning vara förenat med svårighet
att genomföra lärlingsskolplikten för hela kommunens område. En del kommunen
tillhörande minderåriga arbetare kunna vara bosatta eller ha sitt arbete på så
långt avstånd från det egentliga stadssamhället, att de icke alls eller endast med största
svårighet kunna besöka eu inom detsamma befintlig lärlingsskola. Kommunerna böra
då ha rätt att fastställa skolplikt för minderåriga arbetare, som äro bosatta eller ha
sitt arbete inom en viss del av kommunen. Med landskommuner, som önska genomföra
lärlingsskolplikt för arbetare inom ett visst, kommunen tillhörande industriområde, bör
förhållandet bli enahanda.

Likaledes böra kommunerna ha rätt att stadga lärlingsskolplikt för såväl manliga
som kvinnliga eller för endast manliga arbetare i åldern 14—18 år. Från skolplikten
böra kunna undantagas minderåriga arbetare inom vissa yrken, ifall lämplig undervisning
ej för dem kan anordnas i lärlingsskolan.

Slutligen anser sig kommittén böra framhålla, att även om skolplikten kommer

349

Kungl. Maj:ls Nåd. Proposition Nr 96.

att inträda först med fyllda 14 år, och sedan anställning i yrke vunnits, detta icke
behöver innebära, att unga personer icke få intagas i lärlingsskolan vid något tidigare
ålder, t. ex. under det kalenderår då do fylla 14 år, eller innan de vunnit anställning
i yrke, för så vitt det är deras avsikt att söka sådan anställning. Lika litet bör det
vara arbetare, som överskridit 18 års ålder, förmenat att begagna sig av lärlingsskolans
undervisning, för så vitt de förbinda sig till regelbunden skolgång.

I förslaget om skolplikt instämma obetingat en mängd tekniska skolor,
kommunala myndigheter, flera handelskammare, hantverksorganisationen in. fl.

Från mänga håll göras dock invändningar.

Svenska teknologiöreningen och tekniska föreningarnas samarbetsdelegation
anse sålunda, att skoltvånget i den omfattning kommittén förordar ej torde kunna genomföras.
Skolplikten kan ej göras effektiv för de yngre arbetare, som ej äro bundna
genom lärlingskontrakt. I avstyrkande riktning uttala sig även stadsfullmäktige i Eskilstuna,
som befara att skoltvånget skall komma att sänka skolornas nivå, samt länsstyrelsen
och styrelsen för tekniska skolan i Uppsala.

Från olika håll uttalas betänkligheter mot att låta skoltvånget omfatta
alla yrken.

St ad skamrer ar en i Göteborg, mot vars uttalande drätselkammaren ej har något
att invända, anser sålunda, att skolplikten bör av kommunerna få begränsas till de industrier,
som av kommunen anses lämpliga. Länsstyrelsen i Kopparbergs län befarar,
att skoltvånget genom de därmed förbundna olägenheterna för arbetsgivarna skall på
sina håll och inom vissa industrigrenar visa sig i stånd att förhindra inrättandet
av lärlingsskolor.

Järnkontoret önskar, att frågan om lärlingsskolorna utbrytes och underkastas förnyad
utredning. Förslaget är nämligen i denna del för vittgående och likväl icke ägnat
att tillgodose det verkliga behovet. Inom olika yrken är nämligen detta mycket olika,
och för vissa yrken eller avdelningar av yrken kan det sägas, att skolundervisning av
nu avsett slag knappast erfordras. Vid den av järnkontoret förordade nya utredningen
bör det obligatoriska skoltvånget tagas under ny omprövning. Därvid bör också mera
hänsyn tagas till yrkenas verkliga behov.

Å andra sidan påpekar Stockholms handelskammare att det är fara värt, att
lärlingen kan dragas från ett yrke till ett annat, om alltför stora skiljaktigheter beträffande
skoltvånget finnas mellan yrkena.

I en del yttranden, t. ex. från tekniska skolan i Jönköping, stadsfullmäktige i
Gävle och Skara hantverksförening, framställas också farhågor för att skoltvånget
skulle medföra svårigheter i fråga om yrkenas rekrytering med minderåriga.

Beträffande den ålder, vid vilken skolgång skulle inträda, yrkas i ett
stort antal yttranden, att lärlingsskolan härutinnan bör anslutas så nära
som möjligt till folkskolan eller obligatorisk fortsättningsskola, så att något
avbrott i skolgången ej måtte uppstå.

Kommitténs förslag om arbetsgivares plikter i avseende å skolpliktens

Myndig heterna.

350

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

fullgörande tillstyrkes av svenska teknologi öreningen endast under den förutsättningen,
att, såsom föreningen föreslagit, skolplikten inskränkes till
lärlingar, bundna genom lärlingskontrakt.

I förslaget om kommunernas rätt att själva bestämma över sina lärlingsskolor
instämma Smålands och Blekinge handelskammare, stadsfullmäktige i
Varberg, Kalmar, Västervik, Växjö och Borås, styrelsen för tekniska aftonskolan
i Simrishamn och länsstyrelsen i Jönköpings län, som dock anser, att
för säkerhets skull kommunernas beslut härom höra underställas ofientlig
myndighets prövning.

I motsats härtill uttalas från en del tekniska skolor (\ Varberg, Västervik,
Lund, Östersund och Sollefteå) ävensom från andra håll, att kommunerna
böra kunna åläggas att inrätta lärlingsskolor. Hantverksföreningen,
kommunalfullmäktige och tekniska aftonskolans styrelse i Sollefteå samt
länsstyrelsen i Västernorrlands län påyrka detta utan angivande av någon
norm för den ifrågasatta skyldigheten, och järnkontoret, som anser lärlingsskolorna
säkert bliva mycket ojämnt fördelade över riket, inskränker
sig likaledes till att betona, att alla lärlingar inom yrken, där skolutbildning
är behövlig, böra tillförsäkras tillgång till undervisning, oberoende av
om den kommun, där lärlingen är bosatt, inrättat lärlingsskolor eller ej.
Av denna senare mening är även styrelsen för tekniska högskolan.

Såsom norm för den påyrkade skyldigheten att upprätta lärlingsskolor
föreslås av styrelsen för Östersunds tekniska aftonskola samt stadsfullmäktige
därstädes, Falu tekniska skolas styrelse samt Smålands och Blekinge handelskammare
ett visst antal lärlingsskolpliktiga barn, av tekniska skolan i Lund
en viss folkmängd inom samhället och av styrelsen för Varbergs tekniska söndags-
och aftonskola eu kombination av båda dessa principer.

I samband med yttranden om skolplikten innehålla yttrandena även
uttalanden angående kommitténs princip, att endast skolpliktiga yrkesanställda
böra äga tillträde till lärlingsskolorna.

Stockholms handelskammare uttalar sitt gillande av denna princip. Den befarar,
att skolorna kunna utvecklas i samma riktning som de nuvarande tekniska skolorna,
om ej genom effektiva bestämmelser alla icke-yrkesmiin uteslutas. Men från åtskilliga
av de tekniska skolorna och jämväl några kommunala myndigheter röner denna del
av förslaget ett livligt motstånd. Kommunerna böl a enligt dessa få i förevarande hänseenden
friare händer vid skolornas organiserande, än kommittén föreslagit. Därvid framhålla
de lämpligheten av att bereda icke skolpliktiga personer såsom arbetare under
eller över lärlingsskolåldern eller icke skolpliktig ungdom i denna ålder, kringboende
lantbefolkning, värnpliktige från platser, där tillfälle till yrkesundervisning saknas, kvinnliga
arbetare, som ej behöva större yrkesskicklighet, i handeln anställda personer, m. fl.
tillfälle till frivillig undervisning.

Stadsfullmäktige och magistraten i Kristianstad betrakta frågan dessutom ur den

351

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

mera ekonomiska synpunkten, att, om icke praktikanter få tillträde till lärlings- och
yrkesskolor, tvingas kommunerna att genom överbyggnader på folkskolorna tillgodose
behovet av billig allmän medborgerlig bildning eller undervisning i ämnen, hörande till
det praktiska livet och konstfärdigheten. I samma riktning uttalar sig styrelsen för
tekniska skolan i Kristianstad.

En mera förmedlande ställning i denna fråga intages av styrelsen för
tekniska skolan i Luled, som ifrågasätter ett allmännare tillträde till lärlingsskolorna
på mindre orter tills vidare och i starkt begränsad utsträckning,
utan att dock därigenom lärlingsskolan får förryckas från sin egentliga
uppgift. Länsstyrelsen i Kristianstads län anser berörda tillträde till
lärlingsskolorna böra stå öppet i mån av utrymme.

För kommerskollegiets yttrande i fråga om lärlingsskolplikten har redogörelse
lämnats i det föregående (s. 90 f.). I samband med behandlingen
av skolplikten upptager emellertid kollegium även frågan om de
yrkesanställda kvinnliga minderårigas undervisning.

Kollegium utgår här från att en icke oväsentlig del av de kvinnor, som såsom
minderåriga äro anställda i industriella yrken, sedermera övergå till andra arbetsuppgifter
och att det även oavsett detta för det stora flertalet av dem är av stor vikt att
så ingående, som omständigheterna kunna medgiva det, lära sig vad som står i samband
med skötandet av ett hushåll. På grund härav synes det kollegium naturligast,
att den kvinnliga ungdomens fortsatta undervisning i regel i första hand inriktas på
huslig ekonomi och ej på industriell yrkesutbildning. Då emellertid lärlingsskolan
måste organiseras med för hantverk och industri avpassad yrkesutbildning som huvudsyfte
och huslig ekonomi i regel ej lämpligen kan ingå i lärlingsskolans undervisning,
synes det kollegium, som om de yrkesanställda kvinnliga minderårigas undervisning
lämpligast borde överlämnas åt den allmänna fortsättningsskolan, i vilken undervisning
i huslig ekonomi har sin naturliga och mycket viktiga plats. Den i allmänhet mindre
omfattande yrkesundervisning, som torde vara erforderlig för de ifrågavarande lärjungarna,
skulle säkerligen kunna anordnas vid sidan av det angivna huvudämnet. På
grund av vad här anförts, skulle sålunda enligt kollega förmenande lärlingsskolan i
regel komma att avses endast för manliga lärjungar. Då emellertid inom vissa yrken,
särskilt inom textilbranschen, behovet av yrkesundervisning för kvinnliga minderåriga''
är så stort och antalet anställda å vissa orter inom dessa yrken så betydande, att de
kunna motivera särskilda kvinnliga lärlingsskolors inrättande, bör möjligheten att anordna
sådana bibehållas. De ifrågavarande skolornas lärjungar böra likväl tillförsäkras
undervisning jämväl i huslig ekonomi, även om densamma icke lämpligen kan anordnas
inom själva lärlingsskolan, utan i enlighet med vad av kommittén för den lägre
tekniska undervisningens ordnande föreslagits, helst bör överlämnas åt de allmänna
fortsättningsskolorna.

Även för de sakkunnigas ställning till frågan om lärlingsskolplikt
har i det föregående (s. 105) i korthet blivit redogjort. Till fullständigande
härav meddelas här några uttalanden rörande vissa delar av denna
fråga.

Departe ments sakkunniga,

352

Kungl. Ma/:ts Nåd. Proposition Nr 96.

Beträffande lärlingsskolpliktens inverkan på yrkenas rekrytering yttra
de sakkunniga:

Vad angår de uttalade farhågorna, att lärlingsskolplikten skulle kunna verka avskräckande
på de unga och såmedelst försvåra rekryteringen av hantverks- och industriyrkena,
så måste det medgivas, att det nog utan tvivel skulle komma att visa sig,
att om det bland ett flertal olika yrken, som stode de unga till buds, funnes några lä,
som medförde skolplikt, under det de andra icke gjorde det, eu stor del av ungdomen
skulle föredraga de senare,

Såväl med tanke på denna rekryteringsfråga som ock med hänsyn till det allmänt
förefintliga behov av yrkesutbildning, varom förut talats, tro vi, att det vore lyckligast
att låta lärlingsskolplikten omfatta så många yrken som möjligt, så att de minderåriga
svårligen kunde undgå obligatorisk yrkesundervisning, vilken levnadsbana de an välde.
Vi anse därför, att härvidlag först och främst alla till industri och hantverk hörande
yrken böra likställas, och vi komma dessutom att föreslå inrättandet av larlingsskolor
med skolplikt även för de i handel anställda minderåriga.

Av naturliga skäl blir det huvudsakligen i städer och industrisamhällen, som larlingsskolor
komma till stånd, men om där upprättas lärlingsskolor för alla på orten
förefintliga hantverk och industrigrenar ävensom för handeln, så torde lärlingsskolplikten
icke komma att menligt inverka på rekryteringen av det ena eller andra yrket,
så mycket mindre som man väl kan med visshet hoppas, att det ej skall dreja länge,
innan dessa skolor tillvunnit sig allmänhetens förtroende, och ungdomen mera allmänt
lärt sig inse deras betydelse för vinnande av framgång i livet.

De sakkunniga föreslå därför, att skolplikten för sådana minderåriga, som agna
sig åt hantverk, industri eller handel, må som allmän regel omfatta både fortsättningsskola
och lärlingsskola med två års lärokurs i vardera, samt att skolplikten må sträcka
sig intill 18 års ålder, dock att den, som dessförinnan genomgått sådan skola, som
hans skolplikt avser, därmed må anses hava fullgjort densamma.

Från denna allmänna regel måste emellertid medgivas vissa undantag. Om t. ex.
en minderårig, som befinner sig i 15-17-årsåldern, men som av en eller annan anledning,
t. ex. lång och svår skolväg, sjukdom eller dylikt, icke varit i tillfälle att besöka
någon fortsättningsskola, vinner anställning på en ort, där lärlingsskola för hans
yrke finnes upprättad, skulle det givetvis för honom bliva allt för betungande, om han
för att vinna inträde i lärlingsskolan först skulle nödgas gå två år i fortsättningsskola.
I dylikt fall hör således dispens kunna beviljas, vilket dock icke bör få medföra, att
lärlingsskolans nivå säukes. Det är nämligen tydligt, att även om lärlingsskolan i sin
undervisning bygger på det kunskapsmått, som fortsättningsskolan ger, det icke är absolut
nödvändigt att hava genomgått fortsättningsskolan för att kunna tillgodogöra sig
undervisningen i lärlingsskolan, utan att härför endast fordras att hava tillägnat sig
den del av fortsättningsskolans kunskapsmått, som är erforderlig som grund för undervisningen
i vidkommande lärlingsskola. . .

I lärlingsskolans program bör därför bestämmas beträffande undervisningen, att
den skall bygga på fortsättningsskolans kunskapsmått, men beträffande de skolpliktiga,
att de, förutom att hava stadigvarande sysselsättning i det yrke, lärlingsskolan avser,
antingen skola hava genomgått fortsättningsskola eller också hava fyllt 15 år och visa
sig äga nödiga förutsättningar att tillgodogöra sig undervisningen. 1 senare fallet bleve
det fortsättningsskolans lokalstyrelse, som skulle äga att bevilja, dispens från skolplikten
i denna skola, sedan styrelsen för lärlingsskolan förklarat sig anse den minderårige

flöd

Rungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr Sfi.

äga förutsättningar att kunna följa undervisningen i liirlingsskolan. Skolplikt i båda
skolorna samtidigt får naturligtvis icke förekomma.

Angående kommerskollegiets förslag om införande av kommunal skolplikt
på så sätt, att varje kommun, i vilken antalet i industri ocli hantverk
anställda manliga arbetare mellan 14 och 18 års ålder uppginge till 100,
skulle vara skyldig inrätta lärlingsskola, uttala sig de sakkunniga sålunda: För

vår del finna vi visserligen kommerskollegii förslag synnerligen beaktansvärt
med hänsyn till önskemålet att få till stånd så många lärlingsskolor som möjligt. Det
torde nämligen kunna befaras, att på åtskilliga håll, så t. ex. i landskommuner med
på ett mindre område koncentrerad industri, starkt motstånd kommer att resas emot
de, oaktat statsbidraget, rätt avsevärda kommunala utgifter, som krävas för lärlingsskolorna.

Men å andra sidan finnas åtskilliga skäl, som tala emot införandet av kommunalt
skolgång i fråga om lärlingsskolors upprättande. Sålunda skulle uppdragandet av en
sådan gräns som den av kommerskollegium föreslagna, 100 i hantverk eller industri
anställda manliga minderåriga, lätt kunna medföra en viss godtycklighet, i det att av
två kommuner med tämligen nära likartad ställning i fråga om omfattningen av industri
och hantverk den ena på grund därav, att antalet inom densamma anställda minderåriga
endast obetydligt överstege motsvarande antal i den andra, kunde bliva mot
sin vilja ålagd dryga utgifter till lärlingsskola. under det den andra bleve helt befriad
från dylika utgifter. För övrigt kan behovet av lärlingsskola på eu plats icke bedömas
enbart med hänsyn till antalet i hantverk och industri anställda minderåriga utan
beror även på arten av dessas verksamhet. Det torde även kunna sättas i fråga om
ej införandet av ett kommunalt skotvång av antydd art vore ett allt för starkt ingrepp
i kommunernas ekonomiska förhållanden, särskilt med tanke på, hur olika det
skulle träffa de skattebetalande i olika kommuner.

På grund av det anförda vilja vi i denna fråga ansluta oss till 1907 års kommitté
och således förorda, att tills vidare åt kommunerna överlämnas att besluta om
obligatoriska lärlingsskolors upprättande ävensom att inom vissa fastställda gränser
utfärda närmare bestämmelser om skolpliktens omfattning och genomförande.

Man torde på grund av det intresse, varmed lärlingsskolfrågan allmänt omfattas
och som under de år, som förflutit sedan 1907 års kommitté framlade sitt förslag, på
flera håll tagit sig uttryck i målmedvetet arbete för lärlingsskolors anordnande, kunna
hoppas, att detta intresse i förening med ett ej för knappt tillmätt statsbidrag och en
kraftig central ledning skall visa sig vara i stånd att, även utan att något tvång pålägges
kommunerna, åvägabringa lärlingsskolor på de flesta av de platser, där behov av sådana
föreligga-.

Givetvis kan icke eu kommun i allmänhet, åtminstone icke våra större industrisamhällen,
lösa sin lärlingsskolfråga på en gång, utan detta torde ofta komma att ske
på så sätt, att de befintliga tekniska aftonskolorna så småningom omorganiseras och
utvidgas till att omfatta allt flera av de yrken, som äro på platsen representerade, och
allt flera av de yrkesanställda minderåriga. Vad dessa senare beträffar, kan man tänka
sig den successiva utvidgningen tillgå dels så, att skolplikten till en början får omfatta
-ett mindre antal åldersklasser och småningom utsträckes till afla minderåriga under 18
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 87 höft. (Nr 96.) 45

354

KungI. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

år, dels så, att kommunens område indelas i distrikt ock skolplikten införes i det ena
distriktet efter det andra.

Beträffande skolplikten såväl för de olika yrkena som för de minderåriga vilja vi
betona, att lärlingsskolorna i första rummet böra upprättas med tanke på sådana minderåriga,
vilka äro att anse som lärlingar i egentlig mening, d. v. s. sådana, som äro
bundna genom lärlingskontrakt.

Lärlingsskolor av den art, som bärovan antytts, och med skolplikt för lärjungarna
böra givetvis under alla omständigheter vara kommunala institutioner.

Med anledning av kommerskollegiets förmenande, att lärlingsskolan
i regel skulle komma att avses endast för manliga lärjungar, yttra de sakkunniga: För

vår del vilja vi med avseende på skolplikt för kvinnliga minderåriga först
erinra om vår förut uttalade mening, att anställning i hantverks- eller industriellt yrke
icke i regel må medföra befrielse från fortsättningsskolplikten. De flickor, som vinna
anställning inom nämnda yrken, skola således lika väl som andra genomgå fortsättningsskolan
och där erhålla den undervisning i husliga arbeten, som deras åldersstadium
och övriga omständigheter medgiva. Vad deras behov av industriell yrkesutbildning
angår, så är det visserligen sant, att det i samband med hantverk och industri
finns en hel del sysslor, t. ex. sortering, förpackning och dylikt, där ingen nämnvärd
yrkeskännedom erfordras, och det är likaledes sant, att många flickor taga dylika platser
endast för någon kortare tid och sedan övergå till husliga arbeten i eget eller andras
hem. Att påtvinga dylika flickor, vilka strängt taget ej kunna anses vara anställa
i yrket, eftersom de ej hava något med själva tillverkningen att skaffa, teoretisk
yrkesundervisning, som de för övrigt knappast skulle äga förutsättningar att tillgodogöra
sig, vore ju i de flesta fall meningslöst. Å andra sidan finns det inom hantverks-
och industriella yrken en mängd arbeten, som utföras av kvinnor, där verklig
yrkeskunskap är lika nödvändig och i fråga om förvärvsförmågan proportionsvis lika
värdefull som inom de manliga arbetsområdena. Även om det ofta inträffar, att kvinnor,
som grundligt fått lära ett dylikt yrke, sedermera gifta sig och därmed upphöra
med yrkesarbetet för att ägna sig åt hemmets sysslor, synes oss detta icke utgöra något
skäl för att giva de unga kvinnorna en sämre ställning än männen i fråga om yrkesutbildning.
Vid den ålder, som lärlingsskolplikten skulle omfatta, är det ju i regel
omöjligt för den unga kvinnan att veta, hur hennes framtid kommer att gestalta sig,
och även om hon ingår äktenskap, är det ju numera ej ovanligt, att hon även därefter
måste genom arbete utom hemmet bidraga till familjens uppehälle. Ej sällan inträffar
också, att hon, även om hon för någon tid fått ägna sig uteslutande åt hemmets sysslor,
åter står inför nödvändigheten att tillgripa förvärvsarbetet för att på egen hand
förtjäna ej blott sitt eget utan även andras uppehälle. Äger hon då eu grundlig yrkesutbildning
inom något visst fack, så är i regel hennes ställning vida mindre prekär,
än den eljest skulle varit. En annan synpunkt, vartill hänsyn också bör tagas vid
bedömandet av den obligatoriska lärlingsskolans ställning till de kvinnliga minderåriga
arbetarna, är skolans uppfostrande inflytande. Även om den uppgift, som av 1907 års
kommitté satts som lärlingsskolornas främsta syfte, nämligen »att giva samhället ett medel
att leda och övervaka de ungas uppfostran till dugande samhällsmedlemmar», kommer
att väsentligen övertagas av fortsättningsskolorna och om lärlingsskolornas huvuduppgift
sålunda blir att meddela facklig utbildning, så är det i alla fall självklart, att

Kung!. Maj:lk Nåd. Proposition .\ r 96. 355

även dessa senare i likhet med andra skolor måste komma att ntöva ett fostrande och
karaktärsdanande inflytande på sina lärjungar. Utan tvivel äro de minderåriga fabriksarbeterskorna
i våra storstäder och industrisamhällen i lika hög grad som deras
manliga kamrater i behov av detta skolans fostrande inflytande.

Rörande kommitténs förslag, att skolplikten i lärlingsskolan skulle
omfatta minderåriga i åldern 14—18 år, göra de sakkunniga följande uttalande: I

och med införandet av tvåårig fortsättuingsskolplikt i förening med bestämmelsen
om att avgång från folkskolan ej får äga rum före det kalenderår, då lärjungen
fyller 13 år, bortfaller tydligen behovet av en nedre åldersgräns utom för do få, som
kunna varda befriade från fortsättningsskolplikten för att medhinna fullgörandet av
lärlingsskolplikten. För dessa senare bör emellertid, såsom vi förut framhållit, bestämmas
eu undre åldersgräns av 15 år.

Beträffande den övre åldersgränsen faller det av sig självt, att även om skolplikten
upphör vid fyllda 18 år, lärlingsskolan skall stå öppen för en var äldre yrkesarbetare,
som önskar åtnjuta dess undervisning och vill underkasta sig gällande föreskrifter.
Särskilt torde man med visshet kunna hoppas, att de, som en gång börjat
studierna på grund av gällande skolplikt men ej hinna avsluta dem före fyllda 18 år,
frivilligt skola fortsätta skolgången, tills de erhållit avgångsbetyg.

I övrigt må ur de sakkunnigas uttalande anföras följande:

I fråga om arbetsgivares skyldighet att bevilja de anställda minderåriga nödig
ledighet för skolgången instämma vi i kommitténs uttalande men vilja dessutom här,
liksom då fråga var om fortsättningsskolorna, föreslå att sådan ändring i bestämmelserna
i arbetarskyddslagen av den 29 juni 1912, § 13, stycket b, vidtages, att föreskriften
om begränsning av den minderåriges arbetstid därhän, att den obligatoriska
undervisningstiden i lärlingsskolan skall inräknas i den lagstadgade högsta medgivna
arbetstiden, varder utsträckt till att omfatta även minderårig, som fyllt 15 år. Eventuellt
förekommande frivilliga lektionstimmar böra enligt vårt förmenande härvid icke
medräknas, enär detta skulle vålla svårigheter för arbetsgivaren på så sätt, att den
ene minderårige skulle behöva beviljas mer ledighet äu den andre, vilket åter för den,
som icke deltoge i den frivilliga undervisningen, sannolikt skulle medföra ett sådant
företräde i fråga om möjlighet att vinna anställning, att önskvärt antal elever för dylik
undervisning icke skulle kunna påräknas.

Likaledes vilja vi föreslå, att till bestämmelserna i §§ 15 och 34 av samma lag
ett tillägg göres av innehåll, att i den för minderårig utfärdade intygsboken skall antecknas,
huruvida den minderårige fullgjort lärlingsskolplikten eller fortfarande är
skolpliktig.

I samband med bestämmelserna om arbetsgivares och målsmäns skyldighet att
övervaka skolpliktens fullgörande samt om påföljd för den, som hindrar den skolpliktige
att fullgöra skolplikten, framträder här liksom i fråga om fortsättningsskolorna
ett visst behov av lämplig påföljd även för den skolpliktige själv, om han, trots beviljad
ledighet från arbetet hos arbetsgivaren, uraktlåter att bevista lärlingsskolan. Vi
kunna dock icke föreslå någon lämplig sådan påföljd men vilja erinra därom, att arbetsgivaren,
särskilt i det fall att den minderårige är bunden genom lärlingskontrakt,
torde vara i stånd att vid behov utöva effektiv påtryckning i en eller annan form.

Departe mentschefen.

356 Kung!.. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 90.

Av den redogörelse jag nu lämnat för de framlagda förslagen angående
lärlingsskolans obligatoriska karaktär och de däröver avgivna yttrandena
framgår, att meningarna i denna punkt varit ganska delade.
Meningsskiljaktigheten gäller emellertid icke så mycket själva grundsatsen
om skolpliktens införande — i de flesta fall synes man härom vara ense —
som mera vissa detaljer i fråga om sättet för skolpliktens tillämpande,
såsom vilka yrken och vilka lärlingar skolplikten bör avse, huru lång tid
den bör omfatta, huruvida kommun skall vara skyldig eller ej att inrätta
lärlingsskolor.

Vad då först beträffar själva grund spörsmålet eller om skolplikt bär
överhuvud ifrågasättas för lärlingsskolan, framställa sig här principiellt samma
synpunkter till övervägande som vid frågan om skolplikt för fortsättningsskolans
vidkommande. Samma betänkligheter göra sig i stort sett gällande
i båda fallen. Men samma eller besläktade skäl för att låta betänkligheterna
falla låta sig ock anföra i båda avseendena. .Tåg kan därför
också nu i stöld sett hänvisa till vad jag tidigare (sid. 209 f.) anfört
i denna fråga, Två saker äro mig härvid klara. Den ena är denna: att
ett yrke, som icke rekryteras med personer, som hava tillräckliga förutsättningar
för att kunna utföra det arbete, som tillhör detsamma, är dömt
att förfalla. Den andra är denna: att utan ordnad yrkesutbildning står
ingen garanti att vinna för åstadkommande av den yrkesskicklighet, som
erfordras. Ställningen hos oss är nu sådan, att, såvida ej särskilda anstalter
träffas, våra näringar, framför allt våra hantverk, hotas av en betänklig
brist på yrkesutbildade ämnessvenner. Men ställningen är tillika sådan,
att det synes bliva allt svårare att på frivillighetens väg skapa åtgärder,
som kunna trygga yrkesutbildningen. Under det att å ena sidan mycket
ofta inträffar, att målsmän med ingalunda stark ekonomisk ställning ej sky
några uppoffringar, när det gäller att bereda sina barn tillfälle att besöka
våra allmänna läroverk, även om de där påbegynta studierna sedan i många
fall måste halvfärdiga avslutas, så inträffar det å andra sidan mera sällan,
att målsmän, som lämnat sina barn åt något praktiskt yrke, anse sig uppfordrade
att för deras yrkesutbildning göra motsvarande ekonomiska uppoffringar.
Tvärtom linnes en starkt framträdande, visserligen ej sällan av
omständigheterna framtvingad benägenhet att på den unge yrkesalumnens
verksamhet lägga det rena förvärvsarbetets synpunkt, Denna olika värdesättning
av de båda slagen av utbildning bottnar i en alldeles oriktig, men
hos oss djupt rotad föreställning om värdet av de kunskaper och färdigheter,
som i de båda fallen kunna förvärvas. Och till denna föreställningär
det allmänna självt så tillvida skuld, som det av gammalt genom det
omhuldande och det starka ekonomiska understöd det skänkt det första slaget

Kmii/!. MajUx Sill/. Proposition Sr Hd. 357

av utbildning på ett alldeles särskilt sätt framhävt värdet av densamma,
under det att det sorglöst lämnat det senare slaget åt sitt öde. Det är
under sådana förhållanden icke underligt, att från målsmäns och arbetsgivares
sida ej alltför mycket stål'' att vinna på den rena frivillighetens
väg, men det- är å andra sidan också uppenbart, att det är hög tid, att
där denna väg ej kan anlitas, samhället vidtager åtgärder att säkra en
ordning, som leder till en riktigare uppfattning av den praktiska utbildningens
värde. En sådan ordning är efter min mening upprättandet av
obligatoriska lärlingsskolor.

Om jag sålunda ansluter mig till tanken på skolpliktens införande även
i lärlingsskolan, så vill jag å andra sidan starkt understryka behovet och
önskvärdheten av att den tillämpas med all den hänsynsfullhet, som både
sakens egen grannlaga natur och olika orters skiftande förhållanden kunna
påkalla. Sker ej detta, så äventyras den viktigaste av alla förutsättningar
för en lycklig lösning av hela lärlingsskoleprohlemet: allmänhetens, arbetsgivarnas,
de unga arbetsanstäildas och deras målsmäns förtroende. Vinnes
åter detta, så torde, med hänsyn tagen särskilt till vårt folks laglydighet,
skolplikten i lärlingsskolan varken komma att mötas av något starkare
motstånd eller från det allmännas sida påkalla några extraordinära kraftåtgärder.

Med avseende på den närmare utgestaltningen av skolplikten biträder
jag förslaget om att det må ankomma på de särskilda kommunerna att
bestämma om införande av skolplikt eller icke ävensom att — om skolplikt
införes — inom vissa fastställda gränser närmare reglera densamma.
Jag instämmer härvid emellertid i det av de sakkunniga uttalade önskemålet
att, om skolplikt i en kommun införes, denna må träffa så många
yrken som möjligt, så att den minderårige svårligen kan undgå obligatorisk
lärlingsundervisning, vilken levnadsbana han än väljer. Endast därigenom
synes mig kunna förebyggas, att de yrken, som skolplikten avser, bliva utsatta
för faran att icke erhålla lärlingar till nödigt antal.

I fråga om villkoren för inträde i lärlingsskola biträder jag vad de
sakkunniga därom föreslagit. Jag finner det självfallet, att även äldre
arbetsanställda böra, i den mån så kan ske, äga tillträde till undervisningen
i dessa skolor.

Samtliga obligatoriska lärlingsskolor böra givetvis vara kommunala
institutioner.

I fråga om tidsomfattningen hava de sakkunniga föreslagit, att skolplikten i
lärlingsskolan skall omfatta två år med högst 9 månaders årlig undervisning
och i medeltal högst 12 undervisningstimmar i veckan och sträcka sig intill 18
års ålder, dock att den, som dessförinnan genomgått sådan skola, som hans
skolplikt avser, därmed må anses hava fullgjort denna. Mot detta förslag

358

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

bär jag, såsom jag redan förut angivit, intet att erinra. Den farhågan har
uttalats, att tanken på att ett inträde i industriellt yrke skulle medföra
krav på en till 18-årsåldern utsträckt skolplikt skulle kunna på förhand
avskräcka ej sa få ynglingar från att bliva hantverks- och industriarbetare.
Jag tror ej, att man bör tillägga denna farhåga alltför stor betydelse.
Det är ju ej fråga om att nu med ens införa en allmän skolplikt av den
angivna beskaffenheten. Införandet bör, såsom de sakkunniga framhållit,
ske successivt. I den mån genom fortsättningsskolplikten tanken på en
obligatorisk skolgång under den tidigare ungdomsåldern vinner insteg i
det allmänna medvetandet och fördelania därav bliva allt mera hända,
torde vägen för en till lärlingsskolan utsträckt skolplikt också vara alltmer
banad. Man synes hava allt skäl för det antagandet, att svårigheterna
för dess genomförande här i landet ej skola bliva större än vad fallet
visat sig vara i länder, där en dylik anordning redan införts.

I likhet med de sakkunniga är jag av den meningen, att ett införande
av skolplikt i lärlingsskolan medför nödvändigheten av en ändring i bestämmelserna
i arbetarskyddslagen av den 29 juni 1912 § 13 stycket b samt
§§ 15 och 34. Jag har redan i sammanhang med frågan om skolplikt
för fortsätt ni ngsskolan berört denna fråga och hänvisar till vad jag däröver
yttrat (sid. 218).

Frågan om lärlingsskolplikten har vid upprepade tillfällen satts i förbindelse
med frågan om en lärlingslag. Så bär bland annat tekniska kommittén
uttalat den meningen, att vi för att trygga vår yrkesutbildning nödvändigt
behöva en lärlingslag. I anledning härav anser jag mig böra i detta
sammanhang erinra därom, att det sedan den 29 juli 1913 föreligger
ett av därtill utsedda kommitterade utarbetat förslag till lag om lärlingsväsendet
i vissa yrken. Utredningen i ärendet är emellertid ännu icke
slutförd och det är för närvarande omöjligt att avgöra, vilken utgång
frågan kan få. Emellertid är jag i likhet med de sakkunniga av den åsikten,
att frågan om lärlingsskolplikten bör kunna, oberoende härav, redan
nu företagas till avgörande. Jag erinrar om hurusom redan nu enligt
kungl. förordningen angående utvidgad näringsfrihet den 18 juni 1864
mästare kan ingå avtal med lärlings målsman. Jag erinrar vidare om
att 1917 års riksdag beviljat 8,000 kronor till statsunderstöd åt
hantverksidkare för utbildande av lärlingar och till lärlingspremier samt
att det angående samma angelägenhet av kommerskollegium föreslagits den
bestämmelsen, bland annat, att ansökan om understöd skall vara åtföljd
av överenskommelse mellan mästaren å ena sidan samt lärlingen och hans
målsman å andra sidan angående lärlingens anställning. Det föreslås
vidare, att mästare, som tilldelats statsunderstöd för utbildande av lärlingar,

Kungl. Mnj:ts Nåd. Proposition Nr 90. 359

skall sä ordna lärlingens yrkesarbete, att hinder ej därav må uppstå för
lärlingens bevistande av för hans teoretiska yrkesutbildning lämplig skola,
därest sådan finnes å orten med understöd av allmänna medel anordnad.
I statsverkspropositionen till innevarande års riksdag har Kungl. Maj:t
gjort framställning till riksdagen om nu berörda statsunderstöds höjande
till 11,750 kronor.

Det är emellertid icke på av mig nu berörda förhållanden, som jag
väsentligen grundar min uppfattning om möjligheten att redan nu — oberoende
av utgången av lärlingslagfrågan — vidtaga åtgärder för införande
av skolplikt för lärlingar. Jag grundar denna i främsta rummet på
min övertygelse om att, i samma mån som eu ordnad lärlingsundervisning
kommer att visa sina frukter och det för de unga och deras målsmän
liksom ock för arbetsgivarna blir klart, vilken fördel en sådan undervisning
kommer att medföra, det skall — även om det, såsom fallet var när
den allmänna folkskoleplikten infördes, kommer att dröja någon tid —
utan några starkare tvångsåtgärder bliva möjligt att få nu ifrågavarande
angelägenhet på ett tillfredsställande sätt ordnad.

De sakkunniga förmäla sig hava tagit i övervägande frågan om lämplig
påföljd för den skolpliktige själv, om han trots beviljad ledighet från
arbetet hos arbetsgivaren uraktlåter att bevista lärlingsskolan. De förklara
sig emellertid icke kunna föreslå någon lämplig sådan påföljd, men
erinra därom, att arbetsgivaren, särskilt i det fall, att den minderårige är
bunden genom lärlingskontrakt, torde vara i stånd att vid behov utöva
effektiv påtryckning i en eller annan form. För min del anser jag denna
fråga höra till de spörsmål, som böra tagas i närmare övervägande, sedan
någon större erfarenhet vunnits om huru saken vid det praktiska genomförandet
kommer att utveckla sig.

4) Lärlingsskolornas lärotider.

Med avseende på lärokursernas längd och undervisningstiden uttalar sig
kommittén sålunda:

Undervisningen i lärlingsskolan torde därför böra ordnas så, att den kommer att
omfatta tre årskurser. Dock torde det vara lämpligt att åtminstone till en början
tillåta inrättandet av lärlingsskolor även med tvååriga lärokurser. De, som med nöjaktigt
resultat genomgått den sålunda fastställda två- eller treåriga lärokursen, böra
därmed anses hava fullgjort sin lärlingsskolplikt, även om de icke fyllt 18 år.

Undervisningen i lärlingsskolan borde helst pågå året om. Då lärjungarna hela
året äro upptagna av sitt arbete i verkstäder, fabriker eller på andra arbetsplatser, och

Tekniska

kommittén.

Myndighe terna.

360 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr OO.

skolarbetet av skäl, som utvecklas längre fram, måste förläggas till den normala arbetstiden,
bör detta för lärjungarna snarare bli eu rekreation och en välkommen omväxling
än eu börda, som de under någon tid av året böra erhålla befrielse ifrån. Någon
anledning att med hänsyn till lärjungarna avbryta skolarbetet genom ferier finnes
sålunda knappast. För arbetsgivaren kunna ferier möjligen någon gång medföra olägenheter
därigenom, att han under ferierna får överflöd på arbetskraft, i fall han med
anledning därav, att hans minderåriga arbetare tidtals äro upptagna av skolan, varit
nödsakad att anställa fler minderåriga arbetare, än han eljest behövt. A andra sidan
torde lärarna i de flesta fall önska och behöva någon tids ledighet varje år, utan att
alltid möjlighet förefinnes att bereda dem denna ledighet genom tjänstens uppehållande
med vikarie. Likaledes torde inånga gånger vara önskligt, att skol pliktiga arbetare
inom sådana yrken, där säsongarbete förekommer, kunna beredas frihet från skolan
under den för dessa yrken brådaste tiden. Det måste sålunda enligt kommitténs förmenande
i många fall möta svårigheter att hålla undervisningen i lärlingsskolan i gång
på normalt sätt året om. Dock torde böra föreskrivas, att lärlingsskolan måste pågå
minst 8 månader av året.

Åt skolarbetet måste anslås ett så pass stort timtal i veckan, att man kan vänta
något verkligt utbyte av undervisningen. Med en allt för knapp undervisningstid
riskerar man, att resultatet av undervisningen blir så ringa, att såväl lärjungarna
själva som deras arbetsgivare förlora intresset för skolan. Sex timmar i veckan torde
vara den minsta tid, av vilken man kan vänta sig något avsevärt gagn. Å andra
sidan bör den obligatoriska undervisningstiden för att icke alltför mycket inkräkta på
lärjungarnas arbetstid knappast sättas högre än till 12 timmar i veckan. Såsom ett
lämpligt medeltal torde kunna anses det timtal, som motsvarar en vanlig arbetsdag,
eller 8 å 9 timmar i veckan.

Hela undervisningstidens förläggning till en dag i veckan kau i många fall göra
det lättare för arbetsgivaren att ordna arbetet med hänsyn till sina minderåriga arbetares
skolgång. Dess fördelning på två eller tre veckodagar underlättar skolans uppsikt
över lärjungarna därigenom, att läraren oftare sammanträffar med dem. I detta
hänseende torde de lokala myndigheterna böra ha frihet att under hänsyn till arbetsgivarnas
berättigade intressen ordna förhållandena på det för varje ort lämpligaste
sättet. Att förlägga undervisningen till sena aftontimmar efter den vanliga arbetstidens
slut är förkastligt. De unga komma då uttröttade till skolan och sakna den
andliga spänstighet, som fordras för ett fruktbringande skolarbete. Likaledes är söndagens
användning för obligatorisk undervisning olämplig. Det torde heller icke vara
välbetänkt att ordna skolarbetet så, att de minderåriga arbetarna bli mer buudna än
deras äldre kamrater, ty därav skulle lätt väckas ovilja mot skolan. Undervisningen
i de obligatoriska lärlingsskolorna bör därför förläggas till den normala arbetstiden.

Lämpligast torde vara att för vårt land stadga, att undervisningen i de obligatoriska
lärlingsskolorna skall förläggas till vardagar mellan kl. 7 f. in. och 7 e. in.

Över kommitténs förslag angående skolkursens längd hava följande
yttranden avgivits:

Handelskammarens i Gävle kommitté anser, att kommunen bör få upprätta lärlingsskolor
med ännu kortare skoltid än två år, vilkas genomgående skulle befria från
vidare skolplikt. Tre år anses av styrelserna för tekniska elementarskolan och Ebersteinska
söndags- och aftonskolan i Norrköping samt av styrelsen för tekniska afton -

361

Kung!. Maj:ln Nåd. Proposition Nr 96.

och söndagsskolan i Karlstad vara eu lämplig tid. Min«t 3-årig kurs påyrkas av styrelserna
för lägre tekniska yrkesskolan i Halmstad och tekniska aftonskolorna i Skövde
och Falun. Tre år och i vis-a såsongyrkeu ännu längre tid forordas av styrelsen för
tekniska skolan i Kristianstad. Också Sveriges hantverksorganisation ifrågasätter, om
3 år äro tillfyllest, särskilt i betraktande av att i mänga yrken erfordras 4 år för att
systematiskt utbilda lärlingen hos mästaren. Bland annat kunna i vissa säsongyrken
3-åriga kurser knappast giva lärlingen tillfälle att parallellt med utbildningen hos
läromästaren utnyttja ilen kompletterande undervisningen i lärlingsskolan. Enligt styrelsens
för tekniska skolan i Lund undervisningsprogram bör skoltiden vara 4 år, dock
att den för ointresserade och försumliga bör förlängas med ytterligare ett år. Den
tid, som bör beräknas för fullt genomgående av lärlingsskolaus kurser, bör enligt
kommerskollegii förmenande som regel fastställas till tre år. I likhet med kommittén
anser dock kollegium, att skoltiden, för att ej i början inrättandet av kompletterande
lärlingsskolor måtte försvåras genom alltför störa kostnader, må inom ekonomiskt starkt
belastade kommuner kunna begränsas till två år. Da det emellertid inom vissa säsongyrken
borde vara av behovet påkallat att förlägga större delen av skolans verksamhet
till den minst bråda tiden och det i dylika fall möjligen kan nödvändiggöras eu
avsevärd förkortning av den årliga lästiden, synes det kollegium lämpligt, att under
dylika förhållanden skoltiden må kunna utsträckas till fyra år under förutsättning,
att den inom ifrågavarande yrke brukliga lärotiden uppgår till minst samma tid. Medgiva
förhållandena inom yrket, att ett större antal timmar i veckan än det normala
användes för skolans räkning, bör dock denna utväg att uppväga den årliga lärotidens
förkortning föredragas, så att icke onödigtvis skolarbetet utsträekes till den ålder, då
skolbesöken skulle mera kännbart inkräkta på den för ekonomiskt förvärvsarbete avsedda
arbetstiden.

I fråga om längden av årskurserna och läster miner nas förläggning hava
följande uttalanden gjorts:

Sveriges hantverksorganisation anser, att ferierna böra reduceras och uppdelas på
lämpliga tider. Svenska teknologi''öreningen menar, att undervisningen i den obligatoriska
lärlingsskolan i regel ej bör pågå hela året, så att möjlighet till sommarferier
beredes, varigenom skulle kunna undvikas, att den av föreningen föreslagna utsträckta
dagliga undervisningstiden medförde överansträngning.

Kommerskollegium kan icke biträda kommitténs uppfattning, att undervisningen
i lärlingsskolan borde pågå året om. Eu dylik anordning kunde med hänsyn till den
förläggning av den dagliga undervisningstiden, som kollegium förmenar vara nästan
ensamt realiserbar, nämligen undervisningens huvudsakliga förläggande till kvällarna,
otvivelaktigt föra dels till överansträngning, dels till leda vid skolarbetet på grund av
den särställning i förhållande till den traditionella svenska uppdelningen av allt skolarbete
i två terminer med ett längre avbrott under sommaren och ett kortare vid
jultiden, som de i hantverk och industri anställda minderåriga skulle komma att intaga
i jämförelse med sina jämnåriga. Enligt kollega uppfattning bör den årliga arbetstiden
i en treårig lärlingsskola uppgå till åtta å nio månader, medan den i en tvåårig bör
utsträckas till tio månader. I de fall, där för vissa säsongyrken skolan gjorts fyraårig,
avkortas årskursens längd så långt, som förhållandena kräva och yrkesutbildningens
intressen kunna medgiva.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 87 käft. (Nr 96.)

362

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

Kommitténs förslag att förlägga den dagliga arbetstiden till någon
tid emellan 7 f. in. och 7 e. m. möter gensagor i ett stort antal yttranden.

Kritik utan positiva ändringsförslag om undervisningens utsträckande
till visst klockslag möter från följande:

Nacka kommunalnämnd och kommunalstämma samt styrelsen för Nacka lägre
tekniska aftonskola i likhet med styrelsen för tekniska yrkesskolan i Karlskrona finna
det ur samhällelig synpunkt önskvärt, att ungdomen beredes tillfälle till nyttig sysselsättning
jämväl under aftontimmarna, varför undervisningen bör förläggas även till
timmar efter den vanliga arbetstidens slut. Stadsfullmäktige i Borås framhålla, att
lärlingsskolplikten kan fördyra industriens arbetskraft. Tekniska föreningen i Hälsingborg
påpekar svårigheten att finna i arbetet vana ersättare under den tid, som lärlingarna
måste vara burta för skolarbetet, och yrkar därför att undervisningen förlägges
efter den ordinarie arbetstidens slut. Svenska teknologföreningen föreslår, att i industriens
intresse bestämmelsen om undervisningstiden 7—7 utgår. Länsstyrelsen och
styrelsen för tekniska skolan i Uppsa la finna det icke lämpligt, att allmänna föreskrifter
om undervisningstiden utfärdas.

Såsom skäl för undervisningstidens utsträckande efter kl. 7 e. m. anföres av styrelsen
för tekniska skolan i Simrishamn, slöjdföreningens i Göteborg lärarråd och
stadsfullmäktige i Arvika, att det därigenom skulle bliva lättare att erhålla lämpliga
lärarkrafter samt billigare lokaler, som om dagarna användas för andra ändamål.
Follcskolestyrelsen i Hälsingborg anser kvällsundervisning nödvändig av ekonomiska skäl.

Som sluttid föreslås av ett flertal myndigheter kl. 8, av några kl. 8,30, av
andra kl. 9.

Styrelsen för tekniska skolan i Kristianstad samt Sveriges hantverksorganisation
anse, att undervisningen kan utsträckas till kl. 8 utom lördagarna. Dagtimmarna borde
användas till praktiskt och aftontimmarna till teoretiskt arbete. Organisationen anser
därjämte, att i frivilliga ämnen lektioner jämväl efter kl. 8 ävensom på lördagseftermiddagar,
borde få förekomma efter skolstyrelsernas beprövande. Även hantverksorganisationen
framhåller, att med eu sluttid av kl. 7 det skulle bli förenat med stora kostnader
att skaffa lämpliga lärare.

Kommerskollegium anser sig böra framhålla önskvärdheten av, att i skolor med
tvåårig kurs antalet veckotimmar i allmänhet ej bör tagas för knappt samt att i skolavdelningar,
avsedda för säsongyrken, i enlighet med vad förut framhållits, antalet
veckotimmar bör kunna ökas till över 12 för att kompensera förkortningen i den årliga
lästiden i stället för att i samma syfte göra kursen fyraårig.

Angående den dagliga undervisningstidens förläggning synes det kollegium, som
om kommittén gjort sig för stora förhoppningar i fråga om möjligheterna att förlägga
hela undervisningen till tiden före kl. 7 e. m. Att förlägga hela undervisningen till
denna tid, vare sig det sker genom att samla den till en dag i veckan eller genom
att fördela den på Hera veckodagar, kan visserligen enligt kollegii förmenande någon
gång låta sig göra, åtminstone inom hantverksyrkena, men i stort sett torde en dylik
anordning, som från skolundervisningens synpunkt naturligtvis måste erkännas vara
den mest önskvärda, dock helt lämnas ur räkningen på grund av de stora svårigheter
den från den industriella arbetsfördelningens synpunkt måste medföra.

Den risk för överansträngning, som kvällsundervisningen skulle kunna medföra,
om arbetet i lärlingsskolan skulle i enlighet med kommitténs förslag pågå hela

Kung!. Maj.is Nåd. Proposition Nr 90. 363

året, anser kollegium hävd genom den, afkortning av årskurserna, som av kollegium
föreslagits.

Då emellertid de skäl, som av kommittén framlagts för undervisningens förläggande
till uteslutande dagtimmar, likväl hava viss betydelse, synes en begränsning av
kvällsundervisningen till ej alltför sena timmar vara ofrånkomlig. På grund härav
synes det kollegium lämpligt att lör lärlingsskolan fastställa kl. 8 e. m. för den dagliga
undervisningens avslutande, varvid dock, där så från industriens synpunkt prövas
nödvändigt, undervisningstiden i lärlingsskolans äldre årsklasser må kunna utsträckas
till kl. 9 e. m.

I fråga om lärotiden i lärlingsskolan göra de sakkunniga följande
uttalande:

Beträffande lärokursens längd har kommittén föreslagit två eller helst tre år.
Kommerskollegium går ännu längre och föreslår tre år som regel samt uttalar dessutom,
att den fullständiga lärokursen må kunna utsträckas ända till fyra år i fråga
om vissa säsongyrken. Härvid har dock varken kommittén eller kommerskollegium
tänkt sig, att lärjungarna först skulle fullständigt genomgå den obligatoriska tvååriga
fortsättningsskolan, vilket vi för vår del anse böra vara allmän regel.

På grund av den större åldersmognad och de grundligare allmänna förkunskaper,
som lärjungarna förvärva genom att först genomgå fortsättningsskolan, bliva deras
förutsättningar att tillgodogöra sig undervisningen i lärlingsskolan emellertid avsevärt
större, vartill kommer, att denna senare undervisning ej behöver omfatta så mycket av
de allmänna ämnena, som eljest hade blivit fallet, utan mera kan koncentreras i rent
facklig riktning. På grund härav torde man med visshet kunna hoppas, att med två
års lärokurs det resultat skall uppnås, som med lärlingsskolan avses. Beträffande
lärlingsundervisningen för de säsongyrken, där skolarbetet kan behöva koncentreras till
den mindre bråda tiden, anse vi det vara lämpligast att under dylika perioder öka
antalet veckotimmar så mycket, som erfordras, för att kursen skall kunna nöjaktigt
medhinnas på två år. Det skulle enligt vårt förmenande vara ur liera synpunkter
olämpligt att göra lärotiden i eu obligatorisk skola av detta slag olika lång för olika
yrkesgrenar. För såväl arbetsgivarna som för de minderåriga själva måste skolplikten
med åtföljande inskränkning i arbetstiden givetvis vålla en hel del besvärligheter, och
det torde därför även ur denna synpunkt icke böra ifrågasättas att utsträcka den
obligatoriska lärokursen utöver två år.

I fråga om läsårets längd anse de sakkunniga, särskilt med tanke på att undervisningen
vid dessa skolor i stor utsträckning måste förläggas till aftnarna, att sommarferier
äro så gott som nödvändiga för så väl lärjungar som lärare, och vilja därför
föreslå, att läsåret skall omfatta 8 till 9 månader och fördelas på två terminer med
ett längre avbrott under sommaren.

Beträffande antalet undervisningstimmar per vecka ansluta vi oss till kommitténs
uttalande, att detta antal bör vara minst 6 och högst 12. Dock bör eldigt vårt förmenande
i fråga om lärlingsskolor för vissa säsongyrken antalet veckotimmar, då så
behnne8 nödigt och lämpligt, periodvis kunna ökas utöver 12.

De anförda skälen för lektionstidens utsträckande till efter kl. 7 e. m. synas oss
vara synnerligen tungt vägande. 1 de nuvarande tekniska aftonskolorna är det ju
också mycket vanligt, att undervisningen slutar först klockan 9 e. m., och detta torde
ej hava visat sig medföra några allvarligare olägenheter, ehuru man med visshet kan

Departe mentssak kunniga.

Departe mentschefen.

Tekniska

kommittén.

364 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

antaga, att resultatet av undervisningen blivit bättre, om denna kunnat förläggas till
mindre sena aftontimmar. Dock är härvid att märka, att dessa skolor äro frivilliga
och att således lärjungarna och deras målsmäu själva äga att avgöra, i vad mån de
unga kunna anses tåla vid den ansträngning, som ovillkorligen måste vara förenad med
skolarbete, förlagt till denna tid på dygnet. Faran för att fall av överansträngning
skola inträffa, ävensom olägenheten av att undervisningen måste lämna ett mindre
gynnsamt resultat, om lektionerna förläggas till allt för sena aftontimmar, bliva onekligen
avsevärt större, då undervisningen göres obligatorisk. Det hade därför otvivelaktigt
varit bäst, om man i fråga om lektionstidens förläggning kunnat vidhålla 1907 års
kommittés förslag, om detta blott låtit sig genomföra.

På grund av det anförda vilja vi emellertid föreslå, att undervisningen i lärlingsskolorna
såsom allmän regel må avslutas senast kl. 8 e. m. och att ett utsträckande
av undervisningstiden till kl. 9 e. m. endast under särskilda förhållanden och därvid
företrädesvis i frivilliga ämnen må efter överstyrelsens prövning i varje särskilt fall
äga rum.

Av vad jag i det föregående anfört angående lärling-skolans obligatoriska
karakter och dess ställning till fortsättningsskolan framgår, att jag
ansluter mig till den uppfattningen, att lärokursen i lärlingsskolan bör
omfatta två år.

Rörande längden av läsåret har det blivit ifrågasatt, att detsamma
skulle fortgå utan ferier och alltså omfatta ett helt kalenderår. För min
del anser jag, att både sommar- och julferier äro oundgängligen nödvändiga
såväl för lärare som för lärjungar, och kan icke finna tillräckliga
skäl föreligga, varför överhuvud någon starkare avvikelse i fråga om läsårets
längd och fördelning skulle göras ifrån vad som i våra skolor i allmänhet
i sådant avseende är brukligt. Läsåret bör således efter min mening
omfatta 8 å 9 månader samt fördelas på två terminer, en hösttermin och
en vårtermin.

Mot det föreslagna antalet veckotimmar, minst 6, högst 12 har jag
intet att erinra.

1 fråga om de tider på dagen, till vilka undervisningstiden bör förläggas,
anser jag, huvudsakligen av samma skäl, som jag i motsvarande
avseende anfört i fråga om fortsättningsskolan, önskvärt, att det mål te som
allmän regel fastställas, att undervisningen skall vara avslutad senast kl.
8 e. m. Endast på grund av särskilda förhållanden och efter prövning i
varje fall av chefsmyndigheten för yrkesundervisningen må undervisningen
kunna utsträckas till kl. 9 e. in.

5) Lärlingsskolornas styrelse och förvaltning.

Tekniska kommittén föreslår, att lärlingsskolorna skola stå under
överinseende och inspektion av den ifrågasatta överstyrelsen för rikets tek -

365

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr >96''.

niska skolor samt under ledning av lokala styrelser. I varje kommun, som
beslutar inrättandet av obligatoriska lärlingsskolor, bör sålunda även tillsättas
en lärlingsskolestyrelse. Då skolorna i väsentlig mån komma att
underhållas på statens bekostnad, bör staten hava eu representant i dessa
styrelser. Kommittén anser därför, att ordförandena i styrelserna böra
tillförordnas av Konungens befallningshavande i det län, där skolorna äro
belägna. Ledamöterna i styrelserna, till ett antal av minst två för varje
påbörjat hundratal lärjungar i skolan, böra väljas lör tidsperioder av fyra
år i sänder av stadsfullmäktige, allmän rådstuga eller kommunalstämma
bland personer med god kännedom om ortens industri och under iakttagande
av, att för orten mera betydelsefulla yrken bliva företrädda i
styrelserna.

Skolstyrelserna böra utöva ledningen av lärlingsskolornas verksamhet
och handhava förvaltningen av de till skolornas underhåll anslagna medlen.
De böra tillsätta skolornas lärare, uppgöra förslag till skolornas
läroplaner och årligen inom föreskriven tid och efter fastställt formulär
avgiva berättelse över skolornas verksamhet under senast förflutna arbetsår.
Skolstyrelserna böra även låta sig angeläget vara att genom samarbete
med arbetsgivarna övervaka lärjungarnas skolbesök och uppförande i allmänhet.

Den närmaste uppsikten över lärlingsskolan inom varje kommun bör
tillkomma en föreståndare, som på förslag av skolstyrelsen förordnas av
överstyrelsen för rikets tekniska skolor för ett år i sänder. Dock böra
föreståndare, som tjänstgjort minst fem år och därunder med nit och
skicklighet fullgjort sina åligganden, kunna förordnas för fem år i sänder.

Föreståndaren bör hava skyldighet att närvara vid skolstyrelsens
sammanträden och hava rätt att i överläggningarna men ej i besluten
deltaga. Han bör tillika kunna vara lärare vid skolan.

Föreståndaren bör åtnjuta särskilt arvode för tillsynen och ledningen
av skolan utöver det lärararvode, som möjligen kan tillkomma
honom.

För varje lärlingsskola skall uppsättas ett reglemente, innehållande
bestämmelser om skolornas organisation och verksamhet samt de föreskrifter,
som för tryggandet av ordningen inom skolan och en regelbunden
skolgång kunna vara erforderliga. Förslag till reglemente uppgöres
av skolstyrelsen och insändes, sedan stadsfullmäktige, allmän rådstuga eller
kommunalstämma för sin del godkänt detsamma, till överstyrelsen för
rikets tekniska skolor, och skall, innan det träder i kraft, av nämnda
överstyrelse prövas och godkännas.

366

Kung/,. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

hjerna. * fråga om skolstyrelsernas sammansättning hava i de avgivna utlå tandena

följande uttalanden gjorts:

Gävle stadsfullmäktige, stadens handelskammares kommitté och styrelsen för
Gävle tekniska aftonskola önska uttryckligen stadgat, att minst hälften av skolstvrelseus
medlemmar skola vara personer, verksamma inom industri och hantverk. Stockholms
handelskammare finner det nödvändigt, att industriens män få avgörande inflytande
på förvaltningen av både lärlings-, yrkes- och fackskolorua. Därför bör genom
lämpliga bestämmelser garanteras, att verkliga industrimän i tillräckligt antal insättas
i skolstyrelserna.

Konstd Ljunggren vill hava arbetarrepresentanter i skolstyrelserna. Styrelsen för
tekniska skolan i Kristianstad instämmer i detta. Skara hantverksförening och härvarande
skolstyrelse påyrka, att i styrelserna skola insättas representanter för korporationer,
intresserade för industrien, och länsstyrelsen samt styrelsen för tekniska
skolan i Uppsala förorda, att även landsting får insätta ledamöter i styrelsen, om
det giver anslag. Hänsynen till yrkenas intressen anser kommerskoUegium höra skärpas
så tillvida, att det bestämmes, att minst två tredjedelar av styrelseledamöterna
väljas bland personer, vilkas verksamhet faller inom hantverk och industri, varjämte
vid valet av styrelse bör tillses, att såväl arbetsgivare som yrkesarbetare där bliva
representerade.

Kommitténs förslag att för tillgodoseende av statsintresset bestämma,
att skolstyrelsernas ordförande skola utses av Konungens befalln i ngsh av a, de,
har mött starkt motstånd i de avgivna yttrandena.

Kommer skoUegium anser statsintresset vida lämpligare, än på det sätt kommittén
föreslagit, kunna tillvaratagas genom att överlämna befogenheten att utse styrelseordförande
till skolornas chefsmyndighet, som måste anses hava avgjort större förutsättningar
att kunna tillgodose yrkesutbildningsintresset.

Angående _ förslaget om antalet medlemmar i skolstyrelserna hava meningarna
i de inkomna utlåtandena varit mycket delade, och en stor mängd
förslag hava framkommit.

Att enligt kommitténs förslag låta antalet styrelseledamöter helt bero av antalet lärjungar
synes kommer skoUegium ej i allo tillfredsställande. Visserligen bör skolans storlek i
nf''g°n män läggas till grund för bestämmande av det ifrågavarande antalet, men lika
val bör hänsyn tagas även till ortens hantverks- och industriella förhållanden i allmänhet.
Eu ort, där en viss industrigren med ett stort antal lärlingar har nått en
mycket dominerande ställning, men endast ett fätal andra yrken utövas, bör tydligen
kunna reda sig med en mindre och mera specialiserad skolstyrelse än en annan
ort, där ett flertal i avseende å lärlingsantalet någorlunda jämställda yrken bedrivas,
även om a den senare orten skolans lärjungeantal är avsevärt mindre än å den förra.
Det torde därför böra överlämnas åt de lokala myndigheterna att i skolans reglemente
angiva det antal styrelseledamöter, som på grund av ortsförhållandena synes lämpligast,
varvid skolornas chefsmyndighet har möjlighet att vid reglementets granskning
göra erforderliga erinringar, om autalet icke synes väl avvägt.

Sveriges hantverksorganisation betvivlar, att önskemålet, att yrkenas och indu -

367

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr .90.

striens målsmän måtte få bestämmande inflytande på skolornas ledning, kan tillgodoses
genom av kommittén föreslagna anordningar. Flera ärenden, som kommittén föreslår
behandlade av överstyrelsen, borde behandlas av lokalstyrelserna.

Styrehen för Ängelkolms tekniska aftonskola jämte stadens stadsfullmäktige
önska största möjliga frihet för skolans lokala styrelse att ordna undervisningen inom
av myndigheterna fastställd ram. I samma riktning yttra sig tekniska skolorna i
Ludvika och Oävle samt styrelserna för tekniska skolorna i Umeå och Lund.

Allmänna folkskolestyrelsen i Göteborg anmärker som en brist i förslaget, att
kommittén ej ägnat någon uppmärksamhet åt att utfinna någon form för samarbete
och förbindelse mellan den av kommittén föreslagna lokalstyrelsen för lärlingsskolorna
och den lokala folkskolestyrelsen, och kommerskollegium påyrkar, att, därest på grund
av en blivande lärlingslag lärlingskommissioner komma att inrättas för övervakande
av den praktiska lärlingsutbildningen, skolstyrelserna böra på lämpligt sätt samarbeta
med dessa.

De sakkunniga instämma i kommitténs förslag, att lärlingsskolorna
ställas under överinseende och inspektion av den föreslagna överstyrelsen
för yrkesundervisningen och inom varje kommun under ledning av en lokal
styrelse samt att den närmaste tillsynen bör handhavas av skolornas föreståndare.

Med anledning av kommitténs förslag, att antalet ledamöter i den lokala styrelsen
skall vara minst två för varje påbörjat hundratal lärjungar, anföra de sakkunniga:

Den av kommittén föreslagna bestämmelsen skulle leda till, att i våra större
städer skolstyrelserna skulle bliva av sådan storlek, att det menligt skulle inverka på
deras förmåga att på ett tillfredsställande sätt fuuktionera. Enligt vårt förmenande
är det av synnerlig vikt, att dessa styrelser ej komma att arbeta under allt för tidsödande
och tunga förmer; vi vilja därför föreslå, att antalet ledamöter bestämmes
till minst fem och högst nio. 1 kommun, där lärlingsskolorna uppdelats i ett stort
antal olika yrkesavdelningar och det med hänsyn till dessas speciella intressen så kan
befinnas lämpligt, böra under den gemensamma lärlingsskolstyrelsen hörande särskilda
styrelser kunna tillsättas för olika avdelningar eller grupper av dylika. Hur dessa
undeistyrelser skola tillsättas, bör i varje särskilt fall fastställas i skolornas reglementen.
Dock skall i sådan styrelse det praktiska yrkesarbete, varom fråga är, alltid
vara företrätt.

I fråga om styrelseval samt föreståndare yttra de sakkunniga:

Yi ansluta oss i huvudsak till kommittéförslaget i fråga om val av styrelseledamöter.
Dock bör särskilt bestämmas, att val skall äga rum vartannat år och halva
antalet ledamöter varje gång tillsättas. Den av kommerskollegium föreslagna bestämmelsen,
att minst två tredjedelar av styrelseledamöterna skola vara yrkesrepreseutanter,
synes oss gå onödigt långt. Vi vilja i stället föreslå det antal, som är närmast över
hälften. Beträffande ordförandevalet torde det vara lämpligast att överlämna åt styrelsen
själv att inom sig utse ordförande. Det statsintresse, som avsetts med förslaget
att låta Konungens befallningshavande eller överstyrelsen utse ordförande, torde lämpligen
kunna tillvaratagas genom att låta den av överstyrelsen förordnade föreståndaren
vara självskriven ledamot i den lokala styrelsen.

Departe mentssakkun niga -

368

Departe mentschefen.

Tekniska

kommittén.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

I fråga om föreståndarens tillsättande framhålla de sakkunniga,

att den lokala styrelsen vid uppgörande av förslag till föreståndare icke bör uppsätta
mer än ett namn på förslaget men bifoga samtliga sökandes ansökningshandlingar
vid förslagets inlämnande till överstyrelsen, som skall äga beslutanderätt i fråga
om vem av de sökande, som skall tillförordnas. Rörande tiden för förordnandet synes
det oss lämpligt, att detta första gången omfattar blott ett år men att det sedan, om
vederbörande med nit och skicklighet fullgjort sina åliggauden, må kunna förnyas för
högst fem år i sänder.

Med avseende på föreståndarens ställning i förhållande till den lokala skolstyrelsen
föreslår kommittén, att han skall vara skyldig närvara vid styrelsens sammanträden
samt äga rätt att deltaga i överläggningarna men ej i besluten. Enligt vårt
förmenande bör föreståndaren vara självskriven ledamot i styrelsen utom i det fall, att
i en och samma kommun flera lärlingsskolor med var sin föreståndare varda upprättade,
i vilket fall särskilda föreskrifter äro nödvändiga.

Det av kommittén föreslagna sättet att beräkna förståndararvodet, nämligen
efter 4 kronor om året för varje lärjunge eller 100 kronor för varje skolavdelning med
i medeltal 25 lärjungar, torde knappast vara lämpligt, utan bör föreståndarens arvode
bestämmas efter göromålens art och omfattning i varje särskilt fall.

I fråga om lärlingsskolans styrel-e och förvaltning anser jag mig
kunna i huvudsak biträda allt vad de departementssakkunniga därom
föreslagit. Endast i en punkt finner jag anledning till eu erinran. De
sakkunniga föreslå beträffande den tid, för vilken en föreståndare för lärlingsskola
bör utses, att förordnandet första gången skull omfatta ett år,
och att detsamma må, därest vederbörande med nit och skicklighet fullgjort
sina åligganden, kunna förnyas, dock för högst fem år i sänder. Då
det emellertid torde kunna befaras, att en bestämmelse av den innebörden,
att det första förordnandet av föreståndare skall i varje fall
avse endast ett år, skulle kunna komma att avhålla en eljest lämplig person,
som emellertid önskar en fastare anställning, från att antaga förordnande,
anser jag det lämpligast, att denna bestämmelse utgår, och att det
blott stadgas, att förordnandet för varje gång skall avse högst fem år. I
de fall, då en kortare tid möjligen kan komma att synas önskvärd och
lämplig, bör det bero på chefsmyndigheten att efter förslag av vederbörande
lokala styrelse därom besluta.

6) Lärlingsskolornas lärare.

Med avseende på lärarfrågan betonar den tekniska kommittén önskvärdheten
av att verkliga yrkesmän med god praktisk erfarenhet i högre
grad än hittills varit förhållandet kunde vinnas för yrkeslärarkallet, och
att för detta önskemåls ernående särskilda åtgärder för lärarutbildningen

369

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition AV 96.

borde vidtagas genom inrättandet av en statens normalskola i Stockholm.
I detta sammanhang yttrar kommittén:

Att redan nu framlägga förslag till fordringar på viss kompetens för lärarbefattningar
vid lärlingsskolorna torde knappast vara lämpligt eller ens möjligt. Först
då frågan om lärarutbildningen blivit ordnad, och tillgången på lärare med verklig
kompetens för yrkeslärarkallet blivit bättre, än den nu är, torde bestämda kompetensfordringar
kunna uppställas. Att anskaffningen av goda lärare i väsentlig mån
underlättas, om skolorna kunna erbjuda sina lärare en god avlöning och eu i ekonomiskt
hänseende tryggad ställning, är uppenbart.

Enligt kommitténs förmenande bör man vid beräkningen av avlöningen för lärarna
vid lärlingsskolorna utgå från i medeltal 3 kronor i timmen eller 150 kronor
för veckotimme under helt läroår.

Vid avlöningens fördelning mellan lärarna bör tillses, att de lärare, som längre
tid tjänstgjort vid skolorna, kunna beredas tillgång till något högre avlöning än de
lärare, som tjänstgjort kortare tid, så att lärarna på detta sätt kunna beredas eu form
av ålderstillägg å sina arvoden.

önskvärdheten av, att pension kan beredas lärlingsskolans lärare vid viss ålder
eller vid oförmåga till självförsörjning samt deras änkor och oförsörjda barn, bar förut
framhållits.

Lärarna böra tillsättas av skolornas styrelser genom förordnanden på viss tid
eller tillsvidare med viss ömsesidig uppsägningstid.

Rörande den av kommittén betonade önskvärdheten av att i högre
grad än nu vinna yrkesmän till lärare förekomma följande uttalanden.

Tekniska föreningen i Hälsingborg yttrar, att, om lärlingsskolorna mista sin
karaktär av skolor för allmänna ämnen och bliva mera rent fackliga, lärarna måste
vara verkliga yrkesmän. Stockholms handelskammare uttalar, att man bör skapa garantier
för de bästa möjliga lärare för att undvika en utveckling av lärlingsskolorna i
samma riktning som de nuvarande lägre tekniska skolornas. Att i de praktiska ämnena
använda yrkesmän som lärare anses av Sveriges handtverksorganisation, styrelserna
för tekniska skolan i Kristianstad och lägre tekniska yrkesskolan i Halmstad
samt av stadsfullmäktige i sistnämnda stad., med vilka länsstyrelsen i Hallands län
instämmer, vara önskvärt i den män det verkligen låter sig göra.

Men tillika frambålles från flera håll att genomförandet av denna plan stöter på
svårigheter. Styrelsen för tekniska skolan i Lund anför sålunda, att lärarens inkomst
ej blir så stor, att den kan locka till att kosta på sig en speciell utbildning, samt
påpekar vidare, att det i mån undervisningen specialiseras också blir svårare att få
kompetenta lärare. Detta senare frambålles, särskilt beträffande mindre städer, av
tekniska yrkesskolan i Växjö, Hudiksvalls tekniska aftonskola jämte stadsfullmäktige
i Hudiksvall.

Styrelsen för tekniska afton- och söndagsskolan i Örnsköldsvik vill hava rätt
att anställa andra lärare än yrkesmän, om så finnes lämpligt.

Kommitténs uppfattning, att läroverks- och folkskollärare äro olämpliga för dessa
skolor, delas ej av styrelsen för lägre tekniska yrkesskolan i Halmstad. Styrelsen för
lägre tekniska yrkesskolan i Växjö anser, att i mindre och medelstora städer lärare
från folkskolor och allmänna läroverk böra användas för undervisning i yrkeslära och
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sarnl. 87 höft. (Nr 96.) 47

Myndigheternas
yttranden.

Oepartementssakkun■

niga.

370 Kutig!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

yrkesekonomi. Särskilt kunna ej tock ni n skärare umbäras i lärlingsskolorna. De ha
pedagogisk utbildning samt ofta praktisk förtrogenhet med något specialämne. Styrelsen
för Hudiksvalls tekniska aftonskola samt stadsfullmäktige därstädes yttra i anslutning
till sitt ovan refererade uttalande, att en lärliugsskollärare bör hava både teoretiska,
praktiska och pedagogiska insikter. De nuvarande fylla det första och tredje
och de av kommittén föreslagna det andra villkoret, men det första och tredje i ringa
grad. Ett sätt vore att bereda dem, som ha teoretisk och pedagogisk kompetens, tillfälle
att inhämta praktiska insikter, en form för lärarutbildning, som användes i
Preussen. Detsamma förordas här.

I samma riktning uttalar sig Sveriqes hantverksorganisation, vartill flera andra
yttranden ansluta sig. Organisationen ifrågasätter, om ej folkskollärarna genom lämpliga
informationskurser i normalskolan kunde bibringas kännedom om sådant, som de
för undervisningens rätta bedrivande måste känna. Samma utväg förordas även av
magistraten, stadsfullmäktige och tekniska skolans styrelse i Umeå samt styrelsen för
Falu tekniska aftonskola. Slutligen erinrar styrelsen för Varbergs tekniska söndagsoch
afto7iskola om möjligheten att som eu billig utväg att fä yrkeslärare vid yrkesskolor
och vid fackkurser inom läilingsskolor använda ambulerande speciallärare.

I likhet med kommittén anser kommerskollegium, att tills vidare och tills erfarenhet
vunnits, inga bestämda kompetenstordringar för anställning som lärare vid lärlingsskola
böra uppställas. För närvarande torde kompetensfordringarna enligt kollegii
förmenande kunna angivas endast mera allmänt och böra avse: fackkunskap på det
område undervisningen omfattar, kännedom om omfattningen av den yrkesutbildning,
som inom ifrågavarande yrken är erforderlig, och förmåga att meddela undervisning.
Härtill komina naturligtvis de karaktärsfordringar, som måste ställas på varje ungdomens
lärare. Kollegium anser sig särskilt böra betona, att pedagogisk och metodisk
utbildning hos läraren, om ock av stor betydelse för den allmänna uppfostran och för
det formella uudervisningsmeddelandet, ej kan ersätta den verkliga fackkunskapen,
utan vilken en yrkesundervisning ej kan bliva annat än amatörmässig. Kollegium
hyser ock den uppfattningen, att verkliga yrkesmän i högsta möjliga utsträckning böra
anställas som lärare vid lärlingsskolorna. För att erhålla säkerhet för, att lönerna på
sådant sätt avpassas efter ortsförbållandena, att detta önskemål verkligen låter sig i
tillbörlig grad realiseras, böra skolornas lönestater granskas och fastställas av chefsmyndigheten.

Kommitténs förslag angående lärarnas avlöning gillas fullständigt av stadsfullmäktige
i Växjö och styrelsen för tekniska skolan i Lund, varjämte länsstyrelsen och
styrelsen för tekniska skolan i Uppsala instämma i förslaget i det stora hela.

Beträffande lärarfrågan betona de sakkunniga i överensstämmelse med
kommitténs uttalanden önskvärdheten av att verkliga yrkesmän bliva anställda
såsom lärare. Likaledes ansluta de sig till kommitténs uttalande, att
tills vidare och tills erfarenhet vunnits inga bestämda formella kompetensfordringar
för dylik anställning böra uppställas. I fråga om lärarnas tillsättning
biträda de även kommitténs uttalande, att de böra förordnas av
skolornas styrelser på viss tid eller tills vidare med viss ömsesidig uppsägningstid.
Den av kommittén föreslagna medelavlöningen, 3 kronor per

371

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

undervisningstimme, anse de sakkunniga såväl med hänsyn till den sänkning
i penningvärdet, smil, oavsett nu rådande särskilda förhållanden, ägt
rum, sedan kommittén avgav sitt förslag, som oek med tanke på vikten
av att fullt kvalificerade lärarkrafter må kunna anskaffas, böra något höjas.
För undervisning i arbetskunskap i fortsättningsskolan hava de sakkunniga
förut föreslagit ett minimiarvode av 3 kronor i timmen, men klart är, att
undervisningen i lärlingsskolan i regel måste ställa större anspråk på läraren
i fråga om såväl utbildning som arbetsförmåga. De sakkunniga föreslå
därför en medelavlöning av minst 4 kronor per undervisningstimme, dock
må även föreståndarens arvode häri ingå. Kommittén har även föreslagit,
att pension skall beredas såväl lärarna själva vid viss ålder eller vid oförmåga
till självförsörjning som deras änkor och oförsörjda barn. I denna
punkt kunna de sakkunniga dock icke biträda kommitténs mening. Sannolikt
torde lärarna i regel komma att utgöras av yngre personer, som
undervisa ett fåtal timmar i veckan och hava detta arbete som en bisyssla
under några år för att sedermera, då deras tid mera helt tages i anspråk
för deras egentliga värv, avlösas av andra. Att genom åtgärder i form av
pensionering särskilt lägga an på att varaktigt binda dylika personer vid
skolan skulle, enligt de sakkunnigas mening, sannolikt icke i regel vara
till fördel med hänsyn till önskemålet att städse hålla undervisningen i
nivå med den raskt fortskridande utvecklingen inom industrien och hantverket.
Härtill kommer, att det ju numera finnes möjlighet för ifrågavarande
personer att på annat sätt ordna sin pensionsfråga.

Vad jag redan i det föregående yttrat om vikten av att för undervisningen
i arbetskunskap inom fortsättningsskolan söka förvärva lärare,
som äro i besittning av tillbörlig yrkeskännedom, har tydligen sin tilllämpning
i ännu högre grad, då fråga är om lärlingsskolorna. Jag delar
därför den tekniska kommitténs och departementssakkunnigas uppfattning
rörande önskvärdheten av att verklig yrkesmän i så stor utsträckning
som möjligt anställas såsom lärare i sistnämnda skolor.

Man torde emellertid kunna utgå ifrån, såsom även de sakkunniga
särskilt framhållit, att yrkesmän i allmänhet, huru stor skicklighet de än
må besitta i sina respektiva yrken, icke utan vidare äro lämpade att planlägga
och på ett fruktbärande sätt meddela undervisning eller att utöva
den mera uppfostrande inverkan, som kräves vid handledning av ungdom
på det åldersstadium, i vilket lärlingsskolornas elever befinna sig. Denna
brist måste givetvis avhjälpas. Det synes mig därför alldeles oundgängligt,
att åtgärder vidtagas, för att skickliga yrkesmän, som kunna befinnas

Departe mentschefen.

372

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

villiga att åtaga sig lärarbefattningar vid lärlingsskolorna, må erhålla den
lärarutbildning, som för berörda ändamål är erforderlig.

Att de redan för banden varande lärarutbildningsanstalterna icke
lämpa sig för meddelande av här ifrågavarande utbildning torde utan
vidare vara klart. För åstadkommande av den utbildning, som här avses,
måste således särskilda anordningar vidtagas.

Härvid kunde den tanken ligga nära, att den behövliga lärarutbildningen
skulle kunna vinnas genom fristående korta utbildningskurser, vid
vilka yrkesmännen erhölle endast eu teoretisk undervisning av pedagogisk
art. Fn sådan utbildning skulle emellertid enligt min mening i de flesta fall
vara alltför ofullständig. Vid utbildning av lärare för de allmänna läroverken
och folkundervisningsanstalterna har man icke nöjt sig med blott teoretiska
kurser. I denna lärarutbildning ingår även ett ur undervisnings- och uppfostringssynpunkt
praktiskt moment. För lärarkandidaterna är nämligen
berett tillfälle att följa det dagliga arbetet i sådana skolor, i vilka de
framdeles komma att utöva lärarverksamhet, att där åhöra föredömliga
lektioner samt under vederbörlig ledning själva försöka sig på att meddela
undervisning och att öva ett uppfostrande inflytande på lärjungarna,
Denna praktiska del av lärarutbildningen tillmätes icke utan skäl ett
mycket högt värde. Ett liknande praktiskt moment torde icke kunna
undvaras, när det gäller att på jämförelsevis kort tid utbilda yrkesmän
till lärare vid lärlingsskolorna, såvida man nämligen vill uppnå ett något
så när effektivt resultat. Men detta förutsätter tillgång till en särskild
lärarutbildningsanstalt, med vilken mönstergillt anordnade lärlingsskolor
av olika slag äro förenade. Och vad nu är sagt beträffande lärlingsskolorna
gäller även i fråga om yrkesskolorna, till vilka jag i det följande
skall återkomma.

Den tekniska kommittén har starkt framhållit behovet av en sådan
utbildningsanstalt som den nu nämnda. Utbildningen av lärare för lärlings-
och yrkesskolorna borde enligt kommitténs mening förläggas till en
yrkesundervisningsanstalt av så stor omfattning, att vid densamma undervisning
meddelades för ett flertal av de yrkesgrenar, som hava någon större
betydelse i vårt land, och som tillika både med hänsyn till lärjungematerial,
lärarkrafter och utrustning samt icke minst med hänsyn till det
sakkunniga biträde, den kunde påräkna från industri- och hantverksidkares
sida vid undervisningens ordnande, arbetade under så gynnsamma förhallanden,
att den kunde bli en god vägledande förebild på yrkesundervisningens
område. Där skulle lärarkandidaterna erhålla tillfälle att se
och åhöra en väl ordnad yrkesundervisning och att själva under lämplig
handledning och kritik öva sig i att meddela undervisning, samtidigt med

373

Kungl. Maj:ta Nåd. Proposition Nr 06.

att dem beredde6 möjlighet att i erforderliga delar utvidga sin egen teoretiska
och praktiska yrkesutbildning och genom härför lämpade föredrag
bibringades en god uppfattning om yrkesundervisningens mål och medel.

Kommitterade hava tänkt sig, att den av dem föreslagna statens normalskola
för yrkesundervisningen, som jämväl skulle tjäna andra syften,
lämpligen skulle kunna anordnas så, att den kunde tjänstgöra såsom en
sådan lärarutbildningsanstalt, och de sakkunniga hava enhälligt uttalat sig
för detta förslag. Till detsamma kan jag helt ansluta mig. Jag skall i
ett senare sammanhang återkomma till denna fråga.

För närvarande torde det icke vara lämpligt att fastslå vissa detaljerade
bestämmelser rörande kompetensfordringarna för dem, vilka
skola anställas såsom lärare i lärlingsskolorna. Huruvida sådana bestämmelser
framdeles böra meddelas är en fråga, som kan avgöras först
sedan förenämnda normalskola någon tid varit i verksamhet och någon
erfarenhet vunnits i de nya lärlingsskolorna beträffande den lärarutbildning,
som i normalskolan blivit meddelad.

Enligt den tekniska kommitténs förslag skulle lärlingsskolornas lärare
förordnas av de lokala styrelserna antingen på viss tid eller tills vidare
med viss ömsesidig uppsägningi-tid. De sakkunniga hava instämt i
detta förslag, och jag har intet att däremot invända.

Beträffande avlöningen åt nyssnämnda lärare har kommittén föreslagit,
att den skulle beräknas efter i medeltal 3 kronor för varje undervisningstimme.
De sakkunniga hava ansett, särskilt med tanke på vikten
av att fullt kvalificerade lärarkrafter må kunna anskaffas och med hänsyn
till den föreslagna avlöningen av 3 kronor i timmen för lärare i arbetskunskap
inom fortsättningsskolan, att man för lärlingsskolans lärare borde
räkna med en medelavlöning av 4 kronor i timmen, vari dock föreståndarens
arvode skulle ingå. Då möjligheten att för lärlingsskolan erhålla
goda lärare i mycket hög grad är beroende på avlöningen, biträder
jag de sakkunnigas förslag i denna del. Vidare har kommerskollegium
på anförda skäl föreslagit, att de särskilda skolornas lönestat skulle granskas
och fastställas av chefsmyndigheten, vilken här skulle bliva den föreslagna
överstyrelsen för yrkesundervisningen, och häremot har jag intet
att erinra.

Slutligen har den tekniska kommittén uttalat önskvärdheten av att
pension kunde beredas lärlingsskolornas lärare vid viss ålder eller vid
oförmåga till självförsörjning samt deras änkor och oförsörjda barn. Av
skäl, som de sakkunniga anfört, kan jag icke biträda kommitténs mening.
Skulle förhållandena i framtiden gestalta sig så, att dylik pension kan

374

Kung!. Maj:fs Nåd. Proposition AV 96.

anses påkallad, lärer en blivande överstyrelse för yrkesundervisningen
då icke underlåta att bringa frågan därom under vederbörlig behandling.

7) Lärlingsskolornas ekonomiska förhållanden.

Tekniska

kommittén.

Enligt kommitténs mening böra de obligatoriska lärlingsskolorna vara
kommunala anstalter, som med lämpligt bidrag av staten inrättas och
underhållas på kommunernas bekostnad. De kommuner, som besluta
inrätta obligatoriska lärlingsskolor, böra sålunda förbinda sig att bestrida
alla kostnaderna härför, i den mån de icke bestridas av statsverket. Om
enskildheterna i fråga om statsunderstödet yttrar kommittén:

För närvarande understödjas våra lägre tekniska yrkesskolor på det sättet, att
riksdagen för varje år beviljar ett visst anslagsbelopp, som fördelas mellan skolorna,
så långt auslaget räcker, under iakttagande av, att statsbidraget till varje skola icke
får överskrida, vad vederbörande kommun för samma ändamål kontant tillskjuter.

Vid uppgörande av förslag till grunder för lärlingsskolornas understödjande från
statsverkets sida har kommittén ansett, dels att statsunderstödet borde tillmätas icke
oväsentligt rikligare än till de nuvarande yrkesskolorna, dels att sådana grunder för
statsanslagens utbetalande borde fastställas, att kommunerna på förband kunde beräkna,
huru stort statsbidrag de vore berättigade att erhålla för sina skolor.

Kommittén har därför ansett, att statsanslagens storlek lämpligen borde kunna
beräknas efter samma grunder, som hittills i vårt land tillämpats vid statens understödjande
av folkskoleväsendet eller så, att statsbidragen utgå med två tredjedelar
av avlöningen till skolornas föreståndare och lärare.

För att för skolorna underlätta anskaffningen av undervisningsmateriell och tilllika
skaffa garanti för, att sådan verkligen inköpes, har kommittén dessutom ansett
sig böra föreslå, dels att staten vid inrättandet av nya skolor eller vid mera väsentliga
utvidgningar av äldre skolor bidrager med två tredjedelar av kostnaderna för den
härför erforderliga första uppsättningen av undervisningsmateriell efter av vederbörande
skolstyrelse uppgjort och av överstyrelsen granskat förslag mot villkor, att den
återstående tredjedelen för samma ändamål av vederbörande kommun eller eljest från
annat håll tillskjutes, dels att staten årligen bidrager till kostnaderna för undervisniugsmateriellens
underhåll och komplettering med ett belopp motsvarande fem procent
av statsbidraget till föreståndares och lärares avlöning.

Med anledning av de för vår nuvarande yrkesundervisning synnerligen ogynnsamma
förhållanden, som bristen på lämpliga lokaler framkallat, vill kommittén framhålla
nödvändigheten av, att kommunerna såsom villkor för erhållande av statsbidrag
till lärlingsskolorna ikläda sig förpliktelsen att tillhandahålla skolorna fullt lämpliga
och ändamålsenliga lokaler med inventarier och möbler, och att kommunernas fullgörande
av denna skyldighet ställes under överstyrelsens kontroll.

Skall det bli möjligt att, såsom kommittén anser nödvändigt, förlägga lärlingsskolornas
undervisning till den normala arbetsdagen och icke till sena aftontimmar,
kan det icke längre gå för sig att inrymma lärlingsskolorna i skollokaler, som äro
avsedda även för andra skolor. Lärlingsskolorna böra därför helst förfoga över egna

375

Kungl, Maj:ts Nåd. Proposition Nr 90.

lokaler, som uteslutande stå till deras disposition, och helst Tara belägna i särskilda
för ändamålet uppförda och inredda skolbyggnader.

Såsom villkor för erhållande av statsbidrag till lärlingsskolorna torde i övrigt
böra stadgas, att skolorna arbeta efter av överstyrelsen för rikets tekniska skolor fastställda
reglementen och läroplaner, att de hava en av samma överstyrelse förordnad
föreståndare, att skolornas ledning och förvaltning är anförtrodd åt eu styrelse, vars
ordförande utnämnts av Konungens befallningshavande i de län, där skolorna äro belägna,
och att de kommuner, som beslutat skolornas inrättande, ansvara för bestridandet
av alla kostnader för skolornas verksamhet, i den män dessa icke bestridas
av statsverket.

Att med någon större grad av noggrannhet beräkna statsverkets kostnader
för genomförandet av ett fullständigt system av obligatoriska lärlingsskolor
i alla de städer, köpingar, municipalsamhällen och därmed
jämförliga orter, där antalet minderåriga arbetare inom industri och hantverk
är tillräckligt stort för att motivera inrättandet av sådana skolor,
har kommittén icke ansett sig kunna göra, då den icke haft tillgång till
det omfattande statistiska material, som härför erfordras. Kommittén yttrar:

En ungefärlig föreställning om dessa kostnader beträffande städer och köpingar
kan man dock erhålla, om man till grund för beräkningarna lägger det antal skolavdelniugar,
som enligt de förut omnämnda av kommittén verkställda undersökningarna
skulle erhållas av de minderåriga fabriksarbetarna i de städer och köpingar, som år 1907
hade minst 20 sådana arbetare.

De årliga kostnaderna för en skolavdelning med 8 timmars undervisning i veckan
och en avlöning till lärarna med 150 kronor för veckotimme och till föreståndaren
med 100 kronor för år, uppgå till 1,300 kronor. Därav skulle staten bidraga
med två tredjedelar eller 866 kronor 67 öre jämte fem procent därutöver eller 43
kronor 33 öre till undervisningsmateriell eller sammanlagt för varje skolavdelning (om
c:a 25 lärjungar) med 910 kronor årligen.

Enligt kommitténs beräkningar skulle år 1907 av de minderåriga fabriksarbetarna
i rikets städer och köpingar med minst 20 sådana arbetare erhållas sammanlagt
1,038 skolavdelningar av såväl de manliga som de kvinnliga arbetarna eller sammanlagt
637 skolavdelningar av enbart de manliga arbetarna. Statens årliga bidrag till
såväl de manliga som kvinnliga skolavdelningarna skulle sålunda för nämnda år hava
uppgått till 944.580 kronor eller avrundat till 1 million kronor och för enbart de
manliga skolavdelningarna till 579.670 kronor eller i runt tal 600.000 kronor.

Kommunernas årliga kostnader torde kunna beräknas till ungefär samma belopp
eller något mer.

Därtill skulle komma statens och kommunernas bidrag till skolornas första utrustning
med undervisningsmateriell.

Till dessa beräkningar fogas den anmärkningen, att de slutsummor, vartill beräkningarna
lett, utan tvivel (av skäl som angivas å sid. 57) måste betecknas såsom
icke oväsentligt för låga för genomförandet av ett fullständigt lärlingsskolesystem för
städer, köpingar och andra orter inom riket med mera sammanträngd befolkning, men
att man å andra sidan torde kunna förutse, att det kommer att dröja en avsevärd tid,
innan systemet blir genomfört ens så fullständigt, som vid beräkningarna antagits.

Myndighe terna.

376 Kungl. Maj:ls Nåd. Proposition Nr 96.

Kommerskollegium har i princip intet att invända mot kommitténs
förslag, att de obligatoriska lärlingsskolorna göras till kommunala inrättningar,
som med lämpligt bidrag av staten underhållas på kommunernas
bekostnad, ej heller mot storleken av det av kommittén föreslagna statsbidraget
till lärarpersonalens avlöning och till nyanskaffning av undervisningsinateriell
vid inrättandet av nya eller väsentliga utvidgningar av
äldre skolor.

Åtskilliga uttalanden rikta sig mot fördelningen av kostnaden mellan
stat och kommun. Större andel av kostnaden bör enligt mångas åsikt
läggas på staten.

I stället för de av kommittén föreslagna principerna föreslås, att staten bidrager
med viss procent av

a) driftko-tnaderna, vilket yrkas av hantverksorganisationen, som får instämmande
från styrelserna för tekniska skolorna i Lund och Kristianstad samt Varbergs
tekniska söndags- och aftonskola ävensom Hudiksvalls fabriks- och hantverksförening
samt Nässjö municipalstämma;

b) alla omkostnader, vilket yrkas av styrelsen för tekniska aftonskolan i Trälleborg
jämte stadsfullmäktige därstädes.

Vidare riktas detaljkritik mot förslaget i vad det avser bidraget till lärarlöner,
undervisningsmateriell, särskilt skolverkstäder, samt nybyggnad m. m.

Sålunda föreslå stadsfullmäktige och styrelsen för lägre tekniska yrkesskolan i
Lidköping. att statsbidraget till lönerna bör utgå sä, att skola med 1—4 avdelningar
erhäller 67, med 5 — 6: 70, 7—8: 75. 9—10: 80 och skola med över 10 avdelningar
85 procent. Vidare föreslå stadsfullmäktige i Örnsköldsvik att, om statsbidraget till
folkskollärare höjes, bidraget till nu ifrågavarande lärare och föreståndare må utgå
efter samma grund.

Sveriges hantverksorganisation anser, att statsbidraget till första uppsättningen
undervisningsmateriell, varibland skolverkstäder, bör höjas utöver de föreslagna 2/3, då
man annars ej kan påräkna kommunernas fulla intresse för inrättande av skolverkstäder.
Även styrelsen för tekniska skolan i Kristianstad samt därvarande magistrat
och stadsfullmäktige instämma häri och yttra, att statsbidraget till skolverkstäder
jämväl bör omfatta fortsatt utrustning med undervisningsmateriell, ej blott första anskaffniugen.
Jämväl styrelsen för tekniska aftonskolan och stadsfullmäktige i Trälleborg
samt länsstyrelsen i Norrbottens län önska, att staten lämnar större bidrag till
skolverkstäderna, än kommittén avsett.

Anslaget till komplettering och underhåll av undervisningsmateriell anses av styrelsen
för yrkesskolan samt stadsfullmäktige i Nyköping böra utgå med högre bidrag
än 5 procent till maskiner och verktyg.

Stadsfullmäktige i Örnsköldsvik önska anslaget satt till 10 procent, och styrelsen
för tekniska skolan i Norrköping samt Ehersteinsha söndags- och aftonskolan
anse likaledes, att detta bidrag bör sättas till 10 procent samt att därjämte bidraget
för nyanskaffning bör få utgå ej blott vid skolornas inrättande utan också vid utrustningens
komplettering. Norrköpings stadsfullmäktige föreslå härutinnan till och med
20 procent.

Skövde tekniska aftonskola anser slutligen statsbidrag till undervisningsmateriell
böra utgå med 2/3 av kostnaderna i likhet med bidraget till lärarlönerna.

377

I\ tingl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 96.

Korum er stolle g ium finner icke den av kommittén föreslagna grunden för beräkning
av stat skid råget till undervisniugsmaterieltens underhåll och komplettering vara
tillfredsställande. Kn skola, som på grund av ortens industriella förhållanden kan anordna
speciella yrkesavdelningar och möjligen också förse dessa med verkstäder, torde
i regel komma att fa avsevärt högre materiellkostnad -r än en skola utan yrkesavdelningar,
även om lönerna vid den senare uppgå till samma belopp, som vid den förra.
Likaså måste materiellkostnaderna i vä-entlig män komma att beto av beskaffenheten
av de yrken, som huvudsakligen äro i skolan representerade, särskilt om för dem finnas
anordnade särskilda avdelningar. På grund härav torde beräknandet av statens bidrag
till undervisniugsmateriellens underhall såsom viss procent av statens lönebidrag ej
komma att resultera i eu efter de olika skolornas relativa behov avpassad fördelning.
Utgående från att undervisningsmateriel! av ifrågavarande slag i regel kan anses förbrukad
eller ock föråldrad efter tio år och från att statsbidraget till underhåll och
komplettering av densamma bör utgå efter samma grunder som Övriga statsbidrag,
d. v. s. med två tredjedelar av verkliga kostnaderna, finner kollegium det lämpligt,
att det ifrågavarande bidraget utgår med sju procent av materiellens nyanskaffningskostnad.
I de fall, där blivande lärlingsskolor komma att övertaga för dem användbar
undervisningsmateriel! från nuvarande lägre tekniska yrke-skolor, torde en uppskattning
av den övertagna materiellens inköpsvärde böra läggas till grund för anslagsbeiåkningen
i förevarande avseende.

Sveriges hantverksorganisation betonar, att det är synnerligen önskvärt, att de
skolor, som avse att ordna mera vittgående skolsamlingar, böra kunna påräkna statens
hjälp ej blott i avseende på råd och upplysningar, utan också medelst penningunderstöd
för samlingarnas anskaffande och vidmakthållande. Dä. enligt kommerskolbgii mening
dylika skolsamlingar ävensom skolverkstäder ha till uppgift att stödja undervisningen,
och deras utrustning sålunda är att hänföra till undervisniugsmateriell, bör särskilt
anslag till dessa i allmänhet ej utgå, utan bör det beräknas efter samma grunder, som
ovan angivits för undervisniugsmateriell i allmänhet.

Kommittéus förslag, att lärlingsskolorna böra beredas egna, av kommunerna bekostade
lokaler, finner uttryckligt gillande hos styrelser na för tekniska skolorna i
Lund och Höganäs, den sista med instämmande av mumcipalnämnden.

Däremot framhållas från andra håll de för kommunerna betungande kostnaderna
för sådana egna lokaler.

Enligt styrelsen för Trällehorgs tekniska aftonskola samt diirvarande stadsfullmäktige
bör staten bidraga med viss del av nybyggnad-kostnaden i de samhällen, där
folkskolekostnaderna äro höga. Även Konungens befall ning shav ande i Västmanlands
län ifråga-ätter statsbidrag till uppförandet av lärling-skola, enär redan nu skolväsendet
ställer stora anspråk på Kommunernas kassa; likaså hautoerksorganisationen, stadsfullmäktige
i Arvilca, styrelsen för Fulu tekniska aftonskola och Ljungstedtska tekniska
yrkesskolan i Linköping.

Det bör enligt styrelsen för lägre tekniska yrkesskolan i Trollhättan ej göras
till villkor för statsanslag till lärling-skola, att kommuner tillhandahålla skolan egna
lokaler, ty för flertalet av nuvarande lägre tekniska yrkesskolor är det eu livsfråga att
få fortfarande använda de hittillsvarande lokalerna. Styrelsen för Slöjdföreningen i
Göteborg yttrar, att lokalerna blLa dyra. då kommittén ej vill inrymma lärlings-kolorna
i and''a skolors lokaler. Även styrelsen för tekniska skolan i Kristianstad vill
ha lokalerna m. m. utnyttjade också för andra ändamål, nämligen haudelsundervisningeu.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 87 käft. (Nr 96.)

378

Departementssakk
un niga.

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 96.

Denna skolstyrelse påyrkar också mera detaljerade bestämmelser för överstyrelsens
rätt att uppställa fordringar på lokalerna, därest det skall vara möjligt för kommunerna
att påtaga sig hit förande förpliktelser. Samma yrkande framställa även av
stadsfullmäktige i Kristinehamn, styrelsen för tekniska elementarskolan i Norrköping,
Smålands och Blekinge handelskammare samt ingenjör Hallström och stadsfullmäktige
i Eskilstuna.

Styrelsen för Ängelholms tekniska aftonskola med instämmande av stadsfullmäktige
önska, att dessa föreskrifter ej må bli för minutiösa, så att ekonomiska svårigheter
därigenom skulle resa sig mot införandet av yrkesundervisningen.

Kommerskollegium anser, att statsbidrag till nybyggnader för närvarande ej böra
ifrågasättas. I stället torde något kunna prutas på kommitténs fordran, att skolorna
måste hava egna lokaler. Den fordran, att lokalerna skola vara ändamålsenliga och
försedda med för ändamålet lämplig inredning, måste naturligtvis upprätthållas, men
de torde likväl böra fä utnyttjas även för andra ändamål av sådan beskaffenhet, att
de ej lägga hinder i vägen för att skolans arbete ordnas på det sätt, som för dess
syfte befinnes lämpligast. Det bör tillkomma vederbörande chefsmyndighet att tillse,
det ej lokalerna brukas för sådana ändamål, som kunna hindra skolans egen verksamhet.
Vid den inspektion, som sålunda måste ifrågakomma, bör dock hänsyn tagas därtill,
att fordringarna på lokalerna ej få bli så höga, att ekonomiskt svaga kommuner,
som äro i behov av kompletterande lärlingsskolor, genom svårigheterna med lokalfrågan
6una sig föranlåtna att av ekonomiska skäl till en oviss framtid uppskjuta dylika
skolors inrättande.

Styrelsen för Lidköpings lägre tekniska yrkesskola och stadsfullmäktige därstädes
anse kostnaderna för lärlingsskolorna komma att drabba för ojämnt, då de komma
att bero på antalet skolpliktiga arbetare i kommunen. De föreslå kraftigt statsunderstöd,
allra helst det samhälle, som bekostar skolan, ej kan göra anspråk på att för
framtiden få behålla arbetaren.

Stadsfullmäktige i Enköping uttala, att förslagets genomförande bör ske under
hänsynstagande till kommuuernas ekonomiska bärkraft.

Styrelsen för Värnamo tekniska yrkesskola jämte Värnamo kommunalstämma
påyrka proportionsvis större bidrag till skuldbelastade kommuner, åtminstone vid reformens
ikraftträdande.

Av samma myndigheter ävensom av Smålands och Blekinge handelskammare
ifråga''ättes för ekonomiskt svaga kommuner statslån med billig ränta.

Rörande skolavgifter i de kompletterande lärlingsskolorna har kommittén icke
gjort något bestämt uttalande. Kommerskollegium anser emellertid för sin del, att
särskild bestämmelse bör givas, att undervisningen skall vara avgiftsfri^

Beträffande lärlingsskolornas ekonomiska förhållanden yttra de sakkunniga: Vi

ansluta oss i huvudsak till förslaget, att statsbidraget till avlöningarnas bestridande
må utgå med två tredjedelar av lärares och föreståndares arvoden. Härvid
bör det av oss föreslagna medeltalsarvodet, 4 kronor för varje undervisuingstimme,
läggas till grund för beräkningen, så att statsan-laget för detta ändamål må utgå med
2 2/8 kronor för varje undervisningstirnme. Med den av oss föreslagna höjningen av
medeltalsarvodet per undervisningstirnme torde särskilt statsbidrag till föreståndararvode
icke böra ifrågasättas, särskilt som det skulle bliva mycket svårt att angiva nå -

379

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition AV 96.

gon fullt lämplig allmänt gällande norm för dess beräkning. Det torde vara nog att
föreskriva, att det på nyss angivet sätt beräknade statsanslaget tillika med ett kommunalt
anslag, vars storlek skall vara minst hälften av det förra, skall i sin helhet
användas till lärares och föreståndares avlöning.

Beträffande det ifrågasatta årliga statsbidraget till undervisningsmateriellens
underhåll och komplettering instämma vi med kommerskollegium däri, att den av
kommittén föreslagna beräkningsgrunden, fem procent av statsanslaget till lärarlöner,
ej är i allo tillfredsställande. Den av kommerskollegium föreslagna utvägen att beräkna
ifrågavarande årliga statsanslag efter viss procent på nyanskaffuingskostnaden,
torde emellertid icke heller vara fullt lämplig bl. a. av det skäl, att det ofta bleve
omöjligt att avgöra, huruvida inköpt instrument, apparat eller dylikt skulle räknas till
nyanskaffningen eller endast betraktas som ersättning och komplettering av förut befintlig
materiell. I förra fallet skulle varje dylikt inköp föranleda en ökning i årliga
statsanslaget med sju procent av värdet.

Enligt vårt förmenande böra de årliga statsbidragen till undervisningsmateriellens
underhåll och komplettering utgå med vissa belopp för varje skolavdelning, olika för
olika yrkesgrenar och så avpassade, att de täcka hälften eller, i särskilda fall, intill
två tredjedelar av de för ändamålet nödvändiga kostnaderna. Storleken av de sålunda
erforderliga beloppen kan icke på förhand beräknas utan bör så småningom med stöd
av vunnen erfarenhet och efter överstyrelsens prövning bestämmas. På likuande sätt
och efter samma grunder bör statsbidrag utgå till första uppsättningen av undervisningsmateriell.

Vad lokalerna angår, dela vi kommitténs åsikt, att det bör vara kommunernas
sak att för dessa skolor tillhandahålla och bekosta sådana, fullt lämpliga samt ändamålsenligt
inredda och möblerade. I likhet med kommerskollegium anse vi dock, att
lokalerna, där så befinnes nödvändigt, må kunna användas även för annat ändamål,
såvida detta efter överstyrelsens prövning icke befinnes hinderlig! för skolans egen
verksamhet.

Statsverkets kostnader för genomförandet av ett fullständigt system av lärlingsskolor
i alla de städer, köpingar, municipalsamhällen och därmed jämförliga orter, där
antalet minderåriga arbetare inom industri och hantverk är tillräckligt stort för att
motivera inrättandet av sådana skolor, kan man, såsom kommittén även anför, omöjligen
med någon större grad av noggrannhet beräkna utan att äga tillgång till ett
synnerligen omfattande statistiskt material, som för närvarande icke torde kunna anskaffas.
Kommittén lämnar i sitt betänkande en tablå över antalet minderåriga fabriksarbetare
i de städer och köpingar, där antalet år 1907 översteg 20. Kommittén
utgår sedan ifrån, att om även hantverket medräknats, talen skulle blivit ungefär en
tredjedel större. För att erhålla det erforderliga antalet läsavdelningar på varje ort
dividerar kommittén antalet minderåriga fabriksarbetare med 20. På detta sätt erhålles,
då både manliga och kvinnliga lärjungar medräknas, en slutsiffra av 1,038 lärlingsskolavdelningar
i sammanlagt 8L städer och köpingar. Till varje avdelning skulle
enligt kommitténs förslag statsbidrag utgå med 910 kronor årligen, varför totala årliga
statsanslaget för ändamålet beräknas till omkring en million kronor.

Mot dessa beräkningar kan naturligtvis den anmärkningen göras, att även andra
samhällen än städer och köpingar bort medräknas. Exempelvis saknas i kommitténs
tablå sådana orter som de nuvarande städerua Trollhättan, Katrineholm, Nässjö, de
nuvarande köpingarna Ludvika, Ljusdal, Vetlanda och dessutom Karlskoga, Kävlinge,

380

Kuiigl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

Högauiis in. ti. platser. Med hänsyn härtill borde den erhållna slutsiffran avsevärt
höjas. Ur en annan synpunkt vill det emellertid synas, som om kommitténs beräkningsmetod
skulle giva för höga värden. Kommittén utgår nämligen ifrån att varje
läsavdelning skall omfatta 20 lärjungar samt att, om antalet mindpråriga fabriksarbetare
på en plats uppgår till 20. eu lärlingsskola med en dylik läsavdelning är motiverad.
Som de minderåriga emellertid omfatta fyra årsklasser (14—18 års ålder), skulle
denna beräkning egentligen förutsätta, dels att lärokursen vore fyraårig, dels att alla
fyra klasserna kunde undervisas gemensamt.

Om man antager, att de minderåriga iiro lika fördelade på de fyra åldersklasserna,
och skolans lärokurs omfattar två år, bör endast hälften av den siffra, som anger
de minderårigas antal, läggas till grund för beräkning av skolans lärjungeantal.
Detta åter bör vara så stött, att minst två läsavdelningar kunna bildas. Visserligen
kunna de båda årskurserna undervisas gemensamt i eu del ämnen, särskilt övningsämnen,
men att helt och hållet sammanslå dem till en enda läsavdelning torde ej utan
olägenheter kunna försiggå. Utgår man frän ett minimiantal lärjungar av 15 i vardera
av de två årsklasserna eller 30 i hela skolan, bör antalet minderåriga arbetare i de fyra
åldersklasserna 14 —18 år vara mins» 00, för att en skola skall vara motiverad. Som
de äldre åldersklasserna emellertid sannolikt äro något talrikare företrädda än de yngre
och den tillgängliga statistiken ej upptager samtliga i hantverk anställda minderåriga,
bör en något lägre siffra väljas. I någon ringa män motverkas de anförda omständigheterna
därav, att statistiken upptager även minderåriga under 14 års ålder. Vi skola
emellertid utgå från siffran 50. Genom socialstyrelsen hava vi blivit satta i tillfälle
att taga del av inkomna rapporter över antalen av de år 1916 i hantverks- eller industriella
yrken anställda minderåriga manliga och kvinnliga arbetare, som jämlikt bestämmelserna
i § 35 i arbetarskyddslagen undergått vederbörlig läkarbesiktning. I
bilaga 6 lämnas eu sammanställning av siffrorna, uppställd på liknande sätt som tabellen
å sid. 112 i kommitténs utlåtande samt medtagande de orter, till antalet 204,
där antalet minderåriga arbetare inom hantverk och industri uppgår till minst 50.
Vid beräkning av erforderligt antal läsavdelniugar utgå vi i överensstämmelse med
det nyss anförda från halva antalet minderåriga arbetare på varje ort. Vidare beräkna
vi liksom kommittén cirka 20 elever i varje avdelning. Denna relativt låga siffra motiveras
därmed, att de tillgängliga siffrorna på antalen minderåriga kunna antagas vara
något för låga och att de äldre åldersklasserna kunna antagas vara något talrikare företrädda
än de yngre. Vi utgå vidare från att antalet läsavdelningar vid varje skola skall vara en jämn
siffra (två, fyra, sex o. s. v.), så att de båda olika årsklasserna kunna undervisas var for sig.

Som av tabellen framgar, skulle det erforderliga antalet läsavdelningar uppgå
till 1,092, om både manliga och kvinnliga lärjungar medräknas. 1 åtskilliga av de i
tabellen anförda landskommunerna med relativt litet antal minderåriga torde visserligen
de långa avstånden lägga sådana hinder i vägen för en regelbunden .skolgång,
att lärlingsskolor ej där komma att upprättas, men ä andra sidan torde lärlingsskolor
komma till stånd även å en del platser, som ej medtagits i tabellen på grund av att
det nuvarande antalet minderåriga arbetare enligt de tillgängliga statistiska uppgifterna
något understigit 50. Den erhållna slutsiffran torde därför kunna anses giva
en ungefärlig föreställning om antalet erforderliga skolavdeluingar.

Med ett läsår av i medeltal 36 veckor och eu lästid av i medeltal 9 timmar i
veckan samt ett årligt statsbidrag till löner åt lärare och föreståndare av 2 2/a kronor
för undervisningstimme skulle det för varje läsavdelning eiforderliga årliga statsanslaget
till löner uppgå till 864 kronor. Härtill kommer ytterligare ett årligt statsbidrag

381

Kuityl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

för undervisningsmateriellens underhåll och komplettering, så att hela statsbidraget för
varje läsavdelning torde kunna beräknas till 920 kronor om året. Statens totalkostnader
för de egentliga liirlingsskolorna skulle då bliva 1,004,640 eller i runt tal en
million kronor årligen, vilket är samma belopp, som kommittén angivit.

I detta sammanhang vilja vi i likhet med kommerskollegium framhålla, att det
uttryckligen bör bestämmas, att undervisningen i lärlingsskolorna skall vara för lärjungarna
avgiftsfri.

I likhet med den tekniska kommittén, de hörda myndigheterna och Departementi.
departementssakkurmiga anser jag, såsom jag förut framhållit, att de oheten.
obligatoriska lärlingsskolorna böra vara kommunala läroanstalter, som för
sin verksamhet åtnjuta bidrag av statsmedel.

Kommittén har föreslagit, att sådant bidrag skulle utgå dels till föreståndares
och lärares avlöning, dels ock till anskaffande och underhåll av
undervisningsmateriell.

Till föreståndares och lärares avlöning skulle enligt kommitténs förslag
utgå statsbidrag med två tredjedelar av sagda befattningshavares arvoden.
I likhet med de sakkunniga ansluter jag mig i huvudsak till detta
förslag. Jag anser dock, att statsbidraget bör beräknas endast efter antalet
undervisningstimmar, och att därutöver särskilt sådant bidrag icke bör
avses för arvoden åt föreståndare. Beräknas lärararvodet, såsom jag i
det föregående föreslagit, till i medeltal 4 kronor i timmen, skulle således
statsbidraget för nu ifrågavarande ändamål komma att utgå med 2 2/3
kronor för varje undervisningstimme.

Vidare skulle staten enligt kommitténs förslag till underhåll och komplettering
av undervisningsmateriell bidraga med 5 procent å nyssnämnda
statsbidragsbelopp till lärares avlöning samt med två tredjedelar av kostnaden
för den första uppsättningen av undervisningsmateriell vid inrättande
av nya eller väsentliga utvidgningar av äldre skolor. Såväl kommerskollegium
som de sakkunniga hava i denna punkt haft avvikande
mening. Kommerskollegium skiljer sig i så måtto från kommittén, att
kollegium vill sätta det årliga bidraget för materiellens underhåll och komplettering
till 7 procent av nyanskaffningskostnaden. De sakkunniga anse,
att de årliga statsbidragen till materiellens underhåll och komplettering
böra utgå med vissa belopp för varje skolavdelning, olika för olika yrkesgrenar
och så avpassade, att de täcka hälften eller, i särskilda fall, intill
två tredjedelar av de för ändamålet nödvändiga kostnaderna, samt att statsbidraget
till den första uppsättningen av undervisningsmateriell bör utgå
på liknande sätt och efter samma grunder. Sistnämnda sätt för statsbidragets
utgående synes mig vara det enda, som är lämpat efter de särskilda
skolornas olika behov. För min del vill jag förorda detsamma.

382

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

I betraktande av de omkostnader, kommunerna skulle komma att vidkännas
för lärlingsskolorna, nämligen, utom bidrag till lärarlöner och undervisningsmateriell,
för anskaffande av lämpliga lokaler med inredning
och möblering, uppvärmning, belysning, renhållning m. m., torde de av
mig nu föreslagna statsbidragen för nämnda skolor icke kunna anses vara
för höga.

Givetvis bör för statsbidragens utgående uppställas vissa villkor. Sålunda
synas de lokaler med tillhörande inredning m. m., som av kommunerna
tillhandahållas skolorna, liksom ock undervisningsmateriellen böra
vara av sådan beskaffenhet, att de kunna godkännas av chefsmyndigheten för
yrkesundervisningen. Likaledes torde skolorna böra vara försedda med av
denna myndighet godkända reglementen och läroplaner. För varje skolas
lokala ledning bör tydligen finnas en särskild styrelse ävensom en föreståndare.
Den senare torde böra vara förordnad av chefsmyndigheten på förslag
av den lokala styrelsen. Vidare synes böra bestämmas, att undervissningen
i lärlingsskolorna skall för lärjungarna vara avgiftsfri. De närmare
bestämmelser, som kunna vara erforderliga, torde böra meddelas av Kungl.
Maj:t.

Enligt av de sakkunniga verkställd beräkning skulle statens totalkostnader
för ifrågavarande skolor belöpa sig till i runt tal 1,000,000 kronor
årligen. Mot denna beräkning, som givetvis endast kan vara approximativ,
har jag intet att erinra. Givetvis komma kostnaderna under de första
åren, sedan skolorna trätt i verksamhet, att uppgå till en jämförelsevis
ringa del av detta belopp. Jag skall återkomma härtill i ett senare sammanhang.

2. Yrkesskolor för industri och hantverk.

1) Yrkesskolornas organisation.

Jag har redan förut (sid. 60) i stora drag redogjort för den tekniska
kommitténs förslag till yrkesskolor. Jag har likaledes (sid. 110) lämnat
en redogörelse för de departementssakkunnigas ställning till detta förslag.
Slutligen har jag själv (sid. 136) uttalat min huvudsakliga anslutning till
det av den tekniska kommittén framlagda och av de sakkunniga understödda
förslaget.

Innan jag nu övergår till att lämna en mera detaljerad redogörelse
för huru den tekniska kommittén tänkt sig yrkesskolornas organisation,
anser jag mig böra erinra om hurusom yrkesskolorna enligt tekniska kommitténs
förslag skulle hava till uppgift att giva arbetare med god yrkeser -

Kungl. Muj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

383

farenhet tillfälle att förvärva den tekniska, yrkesekonomiska och medborgerliga
bildning samt om möjligt även den ytterligare förkovran i deras
yrken, som fordras för att i allmänhet höja deras arbets- och förvärvsförmåga
eller för att giva dem nödiga förutsättningar för vissa mera ansvarsfulla
befattningar inom industrien, såsom förmans- och andra därmed
jämförliga förtroendeposter, eller för en mera oberoende ställning såsom
självständiga mästare inom hantverket.

Om organisationen av dessa skolor yttrar kommittén:

Om yrkesskolorna i önskvärd grad skola kunna draga till sig yrkesarbetarnas
intresse, är det av vikt, att de ordnas med största möjliga hänsyn till arbetarnas
levnadsförhållanden. De måste förorsaka sina lätjuugar minsta möjliga avbräck i
deras förvärvsarbete och även i övrigt av dem kräva så små ekonomiska uppoffringar
som möjligt.

I detta hänseende kan knappast någon skolform tävla med de fristående lärokurser
i skilda ämnen, som återfinnas vid våra nuvarande lägre tekniska yrkesskolor.
Därigenom att undervisningen i dessa ämneskurser i regel är förlagd till söndagar
och sena aftontimmar, inkräktar den föga på lärjungarnas arbetsförtjänst, och då lärjungarna
hava fullständig frihet i valet av läroämnen, och den enas framsteg i regel
är oberoende av den andres, kan varje lärjunge offra fler eller färre timmar åt sina
skolstudier, allt efter som hans tid och arbetskrafter tillåta honom.

De fristående ämneskursernas svaghet ligger däri, att de i förhållande till sin
omfattning taga en onaturligt läng tid i anspråk. Följden härav blir ofta den, att
lärjungarna avbryta sin skolgång, innan något väsentligt resultat uppnåtts. Friheten
i valet av läroämnen blir ofta ödesdiger så till vida, att lärjungarna begagna undervisningen
i ett eller ett par ämnen, som särskilt intressera dem, men försumma andra,
som för deras yrkesbildning kunna vara lika viktiga. Till sina resultat äro därför
fristående ämneskurser de mest oberäkneliga och minst effektiva av alla för yrkesundervisningens
främjande avsedda skolformer. Flertalet lärjungar lämna dessa kurser
med eu svag och ofullständig yrkesbildning.

Om de av kommittén föreslagna obligatoriska lärlingsskolorna skulle komma till
stånd och övertaga en del av den undervisning, som meddelas i de nuvarande lägre
tekniska yrkesskolorna, är det därför sannolikt, att dessa skolors ämneskurser allt
mer skola foliera i betydelse. Helt och hållet torde de dock icke kunna undvaras.
I våra städer och därmed jämförliga industrisamhällen kommer det alltid att finnas
ett antal aibetare, som på grund därav, att de inflyttat från landet, eller av andra
orsaker icke haft tillfälle att genomgå en lärlingsskola och icke heller ha möjlighet
att förskaffa sig den fullständigare yrkesbildning, som andra skolformer kunna erbjuda.
För dessa komma ämneskurser alltid att ha en viss betydelse, emedan de ofta utgöra
deras enda möjlighet att förskaffa sig åtminstone någon yrkesbildning.

Men dessutom vore det utan tvivel synnerligen önsk\ärt, att vi även i vårt land
kunde få till stånd mera effektiva skolformer för yrkesundervisningen efter mönstret
av utlandets fackskolor.

Kommittén har därför av skäl, som redan anförts i de allmänna grunderna till
kommitténs organisationsförslag, ansett sig kunna och böra upptaga och söka närmare
utveckla den tanke, som ligger till grund för de fackligt ordnade studieplaner för
yrkesundervisningen (sid. 73), vilka redan finnas vid en del av de lägre tekniska yrkes -

384

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

skolorna i riket, genom att föreslå, att vid våra blivande yrkesskolor jämte ämneskurserna
även inrättas yrkeskurser med fasta läroplaner avpassade för vissa yrken
och beräknade att fullständigt genomgås av samtliga kursdeltagare på en viss begränsad
tid.

Dylika yrkeskurser skulle, förutom en grundligare och fullständigare yrkesbildning,
även medföra den fördelen, aft lärjungarnas under kursen inhämtade kunskaper
lätt kunde kontrolleras och bedömas genom betyg, som inuebure tillförlitliga intyg
om kompetens för vissa befattningar. Man skulle sålunda kunna ordna dessa yrkeskurser
sä, att industrien erhölle tillgång på examinerade eldare, maskinister, installatörer
och montörer etc. i de fall, då detta kunde anses önskvärt.

Yrkeskurserna böra kunna organiseras antingen såsom aftonkurser eller såsom
dagkurser.

Aftonkurser böra företrädesvis inrättas i de fall, då yrkeskurserna uteslutande
eller åtminstone i övervägande grad äro avsedda för arbetare, som hava anställning i
yrkesskolans närhet.

Yrkeskurser med dagundervisning äro företrädesvis på sin plats, då utbildningen
för något visst yrke kräver en grundligare och mer omfattande undervisning, än som
lämpligen kan meddelas i aftoukurser. Särskilt böra dagkurser tillerkännas företrädet,
då praktiska övningar, som i allmänhet kräva en mera samlad tid, i större utsträckning
måste ingå i undervisningen. Även för såuaua yrken, inom vilka säsongarbete
i högre grad förekommer, är det otvivelaktigt lämpligast, att arbetarna beredas tillfälle
att ägna hela sin dag åt skolan under den tid av året, då arbetet inom yrket
ligger nere eller bedrives med mindre kraft. Dagkurser äro vidare oundgängliga i
de fall, då de praktiska övningarna, såsom förhållandet är med yrkes- och dekorationsmålning,
med nödvändighet måste bedrivas vid dagsljus.

Yrkeskursernas ordnande såsom dagkurser blir dock framför allt nödvändigt i
de fall, då kurserna icke uteslutande äro avsedda för eu viss ort, utan för landet i
dess helhet eller åtminstone för en större del av detsamma. Yrkeskurser kunna nämligen
icke inrättas annat än i ganska begiänsat antal. Endast våra större städer
kuuna påräkna att erhålla sådana för ett flertal yrken. I mindre städer kunna yrkeskurser
endast inrättas för ett enda eller ett par av de yrken, som för orten äro mest
betydelsefulla. Det kommer sålunda alltid att finnas ett stort antal arbetare, som
icke hava tillgång till en för dem lämpad yrkeskurs ä den ort, där de hava sin verksamhet.
Av denua anledning vore det utan tvivel önskvärt, att en del yrkesskolors
yrkeskurser ordnades så, att de komme att utgöra eu sorts centralskolor för vissa
yrken för landet i dess helhet eller för större områden av detsamma. Dylika centralskolor
måste givetvis hava daguudervisning, så att de arbetare frän andra orter,
som besöka dem, kunna ägna hela sin kraft åt skolarbetet och sålunda genomgå
skolan på kortast möjliga tid.

Da kommittén haft anledning förmoda, att mot förslaget om inrättandet av yrkeskurser
med daguudervisning den invändningen kan komma att göras, att arbetare i
vårt land endast sällan skulle kunna underkasta sig de för dem utan tvivel avsevärda
uppoffringar, som genomgåendet av yrkeskuiser med dagundervisuing skulle kräva,
och att sådana dagkurser därför icke skulle kunna påräkna tillräckligt antal lärjungar,
vill kommittén framhålla, att för yrkesarbetare avsedda yrkesskolor med dagundervisning
i utlandet äro synnerligen vanliga och besökta av ett stort antal lärjungar.

I den mån fordringarna på yrkesutbildningeu skärpas och erfarenheten visar,
att våra arbetare genom höjd arbets- och förvärvsförmåga eller genom ökade utsikter

385

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

till eu bättre ställning i livet verkligen hava nytta av yrkeskurserna, är det väl sannolikt,
att även våra arbetare lika väl som utlandets skola törsta att övervinna de svårigheter
av ekonomisk eller annan art, som kunna vara förenade med begagnandet av
undervisningen i yrkeskurser med dagundervisning.

M.uiga arbetare torde även från sina arbetsgivare kunna påräkna understöd för
yrkeskurseruas genomgående, I måuga fall torde också understöd genom av hantverksocb
industriföreningar eller enskilda personer stiftade stipendier kunna paräkuas. I
utlandet förekommer även, att man genom statsunderstöd söker underlätta därav förtjänta
arbetares besök i yrkesskolor.

Yrkesskolorna böra kunna omfatta ett flertal ämneskurser och yrkeskurser för
olika yrken eller också utgöra fristående fackskolor för ett enda yrke.

Med avseende på yrkesskolornas organisation i övrigt och deras förhållande till
de obligatoriska lärlingsskolorna vill kommittén framhålla, att yrkesundervisningen å
många, i synnerhet mindre orter torde komma att tillgodoses antingen genom obligatoriska
lärlingsskolor enbart eller genom obligatoriska lärlingsskolor och till dem anknutna
yrkesskolor, vilka senare sålunda skulle fa karaktären av frivilliga fortsättningskurser
till lärlingsskolorna. I andra fall, särskilt å större orter, kan det visa sig
lämpligare att giva yrkesskolorna en i förhållande till lärlingsskolorna mera fristående
ställning. Slutligen kan det i måuga fäll vara lämpligt att anknyta yrkeskurser för
något visst yrke eller någon viss industri till högre skolor. Sålunda har kommittén ansett,
att° med den föreslagna konsthautverksskolan (tekniska skolan) i Stockholm borde
förenas en yrkesskola för sådana yrken, som gå i konstindustriell riktning.

Vid våra yrkesskolor böra sålunda enligt kommitténs förmenande inrättas

dels ämneskurser, d. v. s. fristående lärokurser i olika läroämnen, bland vilka
lärjungarna ha rätt att utvälja dem, som bäst motsvara vars och ens behov och önskningar; dels

yrkeskurser för vissa yrken med fasta läroplaner, avsedda att fullständigt
genomgås på en viss begränsad tid av samtliga deltagare i kursen, i form antingen av
aftonkurser eller dagkurser.

Skånes handels-, industri- och sjöf''artskammare instämmer i kommitténs
förslag, att jämte de yrkeskurser, för vilka fasta läroplaner föreslås, även
andra systematiskt ordnade ämneskurser böra sammanställas och genomgås.
Kursernas föremål bör också kunna växla från ett år till ett annat.

I fråga om aftonkurser eller dagkurser yttrar styrelsen för tekniska
skolan i Kristianstad, att dagkurserna få största svårighet att vinna jämn
frekvens, då utlärda arbetare knappast kunna tänkas bliva lediga till fackkursen
under själva arbetstiden. Till dagkurserna kunna därför väntas
blott tillfälligtvis lediga eller säsongarbetare.

Slöjd föreningens i Göteborg styrelse anser huvudsakligen aftonskolor
kunna ifrågakomma, då dessa medgiva lärjungarna möjlighet att under
skoltiden förtjäna sitt uppehälle genom industriarbete. — Jämväl styrelsen
för lägre tekniska yrkesskolan i Trollhättan förordar huvudsakligen aftonoch
söndagsskolor, för att eleven ej skall behöva avbryta sin anställning.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 87 käft. (Nr 96.) 49

386

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

Styrelsen för tekniska elementarskolan i Malmö uttalar, att man tillsvidare
torde få nöja sig med aftonkurser, värja mte tekniska samarbetseh
legationen särskilt framhåller yrkesskolor med aftonundervisning som en
lämplig skolform samt tillika framkastar tanken på ambulatoriska yrkesoch
ämneskurser om också av mera begränsad omfattning på mindre orter
utan yrkesskolor.

Enligt kommerskollegiets uppfattning böra i en yrkesskola följande
kurser förekomma:

ämnrslurser, avseende att giva arbetare, som redan inhämtat de kunskaper, som
ingå i lärlingsskolans kurs, den ökade utbildning i ett eller flera av de ämnen, som
äro av vikt för deras yrkesarbete;

yrkeskurser, avseende att giva arbetare, som redan inhämtat de kunskaper, som
ingå i lärlingsskolans kurs, en sammanhängande utbildning i de för deras yrkesarbete
viktigaste ämnena, vilka skola vara obligatoriska för alla kursdeltagare;

törrn an skur ser, avsedda att giva skickliga och såsom förmän lämpliga arbetare
den teoretiska utbildning, som är erforderlig för anställning å förmans- och andra
liknande poster inom industrien;

mästarkurser, avsedda dels att giva mästare inom hantverket den fortsatta yrkestekniska
eller yrkesekonomiska utbildning eller bådadera, som betingas av yrkets oavbrutet
fortgående utveckling, dels ock att giva arbetare med god yrkesskicklighet, som
ämna etablera sig som mästare, den yrkesekonomiska utbildning, som är behövlig för
bedrivande av självständig hantverksrörelse.

Med den mångfald av undervisningsformer, som här angivits, är det tydligt, att
yrkesskolorna komma att gestalta sig helt olika, allteftersom det gäller att tillgodose
de å olika orter och under olika industriella förhållanden förefintliga behoven av undervisning
på ett stadium, som ligger något högre än lärlingsskolans. Det stadium av
yrkesutbildningen, som här betecknats som yrkesskolans, behöver ej alltid motsvaras
av såsom fristående institutioner anordnade skolor, utan yrkesskolan är mera att betrakta
som ett begrepp, vars realiserande allt efter omständigheterna tager sig olika
uttryck.

Stundom, särskilt i mindre samhällen, torde det från industriell synpunkt vara
obehövligt och från kommunal-ekonomisk synpunkt omöjligt att på yrkesstadiet anordna
andra kurser än de ovannämnda ämneskurserna, varvid yrkesskolan lämpligast torde
kunna anordnas såsom en påbyggnad på lärlingsskolan och ställas under samma förvaltning
som denna. I andra tall åter, särskilt i de större släderna, torde det vara
lämpligast, stundom till och med nödvändigt, att anordna yrkesskolan såsom eu fristående
institution med egen förvaltning, för att de krav, som ställas på i densamma
anordnade kurser av olika slag, måtte kunna på ett tillfredsställande sätt tillgodoses.
Inom de fack, där tekniska täckskolor komma att inrättas, kan det jämväl befinnas
gagneligt att anordna vissa av de till yrkesskolstadiet hörande kurserna, särskilt förmauskurserna
och möjligen även vissa mästaikurser, såsom ett appendix till vederbörande
fackskolor för att vid de ifrågavarande kurserna kunna tillgodogöra sig fackskolornas
större resurser i såväl läraikrafter som i undervisningsmateriel!.

Vid anordnandet av yrkesundervisning på yrkesskolstadiet måste hänsyn jämväl
tagas därtill, att stundom det lokala behovet är så stort, att kursernas rekrytering
måste begränsas till den ifrågavarande orten, medan åter i andra fall ett tillgodose -

387

ende av det lokala behovet genom särskilda kurser skulle ställa sig alltför dyrbart i
förhållande till det antal deltagare, som kunde påräknas, varför kurserna måste lämnas
öppna för deltagare från hela landet. Denna olikhet inverkar helt naturligt på
huruvida kursen skall anordnas såsom en 5ver längre tid utsträckt aftonkurs, varvid
förutsättes, att deltagarna även under kursens fortgång skola kunna utföra förvärvsarbete,
eller såsom eu till kortare tid begränsad dagkurs, som kräver, att deltagarna
helt ägua sig åt de med kursen förenade studierna.

Ävenså bör tagas i betraktande, att ett begränsat behov inom ett visst fack för
sitt tillgodoseende ej kräver årligen återkommande, likartade kurser, utan kan för en
tidrymd av flera år till fullo tillgodoses genom eu enda kurs, som ett följande år utbytes
mot kurser, som avse att fylla andra behov. För att pa detta sätt tillgodose
olika orters mera begränsade behov torde även ambulatoriska kurser med en flyttbar
samling undervisuingsinateriell kunna tänkas.

P*''; Det torde jämväl kunna ifrågakomma, att intresset för anordnandet av vissa kurser
av den art, som faller inom yrkesskolans ram, bland representanterna för hantverk
och industri är så stort, att deras sammanslutningar taga initiativ till och jämväl till
stor del bekosta dylika kurser.

Av vad här anförts, framgår, att för yrkesskolan icke på förhand böra fastställas
så detaljerade former, att undervisningens anpasslighet efter omständigheterna på något
sätt äventyras.

Angående yrkesskolornas organisation yttra de sakkunniga:

Kommittén antyder beträffande undervisningens nivå i ämneskurserna, att denna
delvis borde avpassas för sådana äldre arbetare, som ej varit i tillfälle att såsom minderåriga
genomgå någon lärlingsskola. I likhet med kommerskollegium anse vi för
vår del, att det vore olämpligt att på detta sätt anordna alldeles likartad undervisning
i yrkesskolan som i lärlingsskolan. För tillgodoseende av äldre arbetares behov av
undervisning på det stadium, som tillhör lärlingsskolan, böra, såsom förut vid behandlingen
av lärlingsskolorna framhållits, särskilda kurser vid dessa sistnämnda anorduas.
Yrkesskolornas undervisning bör däremot i sin helhet ligga pa en högre nivå än lärlingsskoloruas
och bygga på det kunskapsmått, som i de sistuämnda inhämtas.

Kommerskollegium uttalar den åsikten, att de av kommittén föreslagna ämnesoch
yrkeskurserna icke böra avse att utbilda förmån utan blott att tillfredsställa arbetarens
personliga behov av ökad yrkesutbildning för höjandet av förvärvsförmågan i
allmänhet. För tillgodoseende av industriens behov av särskilt utbildade förmän anser
kommerskollegium uödväudigt, att det anordnas speciellt för detta ändamål avsedda
kurser, av kommerskollegium benämnda förmanskurser. För de inom hantverket behövliga
kurserna såväl för arbetare, vilka skola etablera sig såsom mästare, som ock
för äldre mästare, vilka önska närmare studera yrkets nyaste framsteg och rön, föreslår
kommerskollegium likaledes eu särskild benämning, nämligen mästarkurser.

i Vi vilja för vår del beträffande alla dessa olika slag av kurser uttala den uppfattningen,
att det vore en fördel, om autalet olika benämningar kunde något inskränkas.
De av kommittén föreslagna yrkeskurserna synas vara väl motiverade och böra
hava till ändamål att giva arbetareu eu på lärlingsskolans kunskapsmatt byggd sammanhängande
grundlig utbildning i de ämnen, som äro av vikt för haus yrkesarbete.
Kommerskollegii åsikt, att eu dylik kurs icke borde avse att utbilda förmän utan endast
att tillfredsställa arbetarens personliga behov av ökad utbildning, kunna vi emel -

Departt ments sakkunniga.

Departe mentschefen.

388 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Kr 96.

lertid icke dela. Givetvis bör det ej ifrågasättas, att genomgåendet av en yrkeskårs
i och för sig skulle medföra någon officiellt giltig kompetens för det ena eller andra
slaget av befattningar, men å andra sidan ligger det i sakens natur, att en arbetare,
som frivilligt offrar tid och möda, i någon mån även penningar, på att i en dylik
yrkeskurs förskaffa sig en utbildning, avsevärt högre än genomsnitt.-arbetarens, också
i regel därmed vill och bör ei hålla vissa möjligheter att i ekonomiskt avseende förbättra
sin ställning. Huruvida och i vilken mån detta kan försiggå genom befordran
till förmansbefattuingar eller genom erhållande av mera krävande arbetsuppdrag, t. ex.
såsom maskinuppsättare, självständig montör, maskinskötare o. s. v., det torde huvudsakligen
komma att bero av de personliga egenskaperna, de rådande konjunkturerna i
facket m. fl omständigheter. Förmauskurser böra därför enligt vårt förmenande icke
upptagas som en särskild rubrik på yrkesskolans program. Visserligen fordras det för
skötande av vissa slag av förmansbefattningar, förutom de nödvändiga personliga egenskaperna
i förening med grundlig yrkesutbildning, även särskilda kunskaper i bokföring,
lagbestämmelser o. dyk, men sådana kunskaper böra enligt vårt förmenande
meddelas i form av ämneskurser. Vad dessa senare angår, synas de kunna i sig innebära
så gott som all den undervisning, utöver vad i lärlingsskolan meddelas, av såväl
teoretisk som praktisk art, som kan anses vara av betydelse för yrkesutbildningen. Vi
nämnde nyss s»dana ämneskurser i bokföring, lagkunskap o. dyl„ som i vissa fall kunde
vara behövliga för blivande förmän. Vi vilja ytterligare som exempel på rent teoretisk
undervisning av detta slag nämna sådana ämneskurser i matematik, som på vis-a
platser äro önskvärda för att giva nödiga förutsättningar för studiet av elektroteknik
eller för att bereda för intiäde i teknisk fackskola. Såsom exempel på ämneskurser
av rent praktisk art må nämnas sådana i autogensvetsning, metallfärgning, tegelglasering
o. s. v.

Visserligen skulle man under rubriken ämneskurser även kunna inrangera såväl
den undervisning av övervägande yrkesekonomisk art, som kan vara behövlig för hantverksarbetare,
vilka ämna etablera sig som mästare, som ock de kurser av yrkesteknisk
eller yrkesekonomisk art, vilka avse att sätta äldre hantverksmästare in uti de
nyaste rön och framsteg, som föreligga på deras yrkesområde, men då, såsom kommerskollegium
påpekar, benämningen mästarkurser för denna undervisning redan vunnit
en viss hävd inom hantverkskretsar, torde den böra upptagas på yrkesskolans program.

Yrkesskolan skulle sålunda omfatta yrke skur ser, ämneskurser och mästarkurstr.

Beträffande formen i övrigt för meddelande av yrkesutbildning på det stadium,
varom här är fråga, dela vi kommer.-kollegii åsikt, att denna icke alltid behöver motsvaras
av såsom fristående institutioner anordnade skolor. Ofta torde hantverks- eller
industriella korporationer komma att taga initiativ till och delvis bekosta anoidnandet
av vissa utbildningskurser än på en ort, än på en annan. Stundom torde det visa sig
ändamålsenligt att för detta slags kurser begagna de tekniska fackskolornas resurser
och därför anordna kurserna i samband med nämnda läroanstalter. Under alla omständigheter
bör åt yrkes-kolan givas en så elastisk organisation, att dess undervisning
städse kan anpassas efter omständigheternas krav.

I fråga om de båda alternativen med aftonkurser och dagkurser ansluta sig de
sakkunniga till kommitténs förslag.

Beträffande yrkesskolans organisation vill jag först såsom min mening
uttala, att yrkesskolan i stort sett bör bygga på den grund, som lagts i
lärlingsskolan. Jag kan sålunda icke dela den tekniska kommitténs me -

Kuugl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

389

ning, att yrkesskolan skulle i vissa fall erbjuda en utbildning, motsvarande
den lärlingsskolan är avsedd att meddela, för sådana äldre arbetare, som
icke inhämtat lärlirigsskolans kurs av det skäl, att de icke haft tillgång
till någon lårlingsskola. En sådan anordning skulle vålla en alldeles onödig
splittring i skolsystemet. Alla de, som hava behov av att inhämta lärlingsskolans
kurs, böra enligt min mening söka sig till sistnämnda skola.
Skulle det någonstädes visa sig behövligt att för nyssnämnda arbetare anordna
en särskild kortare kurs, bör denna kunna anslutas till lärlingsskolan.

I fråga om de kurser, som skulle rymmas inom yrkesskolans ram,
hava olika förslag blivit framställda.

Med hänsyn till kursernas innehåll hav den tekniska kommittén föreslagit
två slag, nämligen ämneskurser, vid vilka lärjungarna skulle hava
frihet att efter eget behag välja ett eller flera ämnen, och yrkeskurser,
vilka skulle anordnas för olika yrken enligt fasta läroplaner samt beräknas
att på viss tid fullständigt genomgås av samtliga kursdeltagare. Givetvis
skulle alla de ämnen, som vore upptagna på läroplanen för en viss yrkeskurs,
vara för lärjungarna obligatoriska. Kommerskollegium har föreslagit
fyra olika slag av kurser, nämligen utom de två nyssnämnda även
förmanskurser, avsedda att meddela den teoretiska utbildning, som är erforderlig
för anställning å förmans- och andra liknande poster inom industrien,
och mästarkurser av yrkestekniskoch yrkesekonomisk art, avsedda
för personer, som redan vore mästare eller som hade för avsikt att etablera
sig som sådana inom hantverket. De sakkunniga hava på anförda skål
ansett det vara en fördel, om antalet benämningar på kurserna icke bleve
för stort. Med hänsyn härtill och då de av kommerskollegium föreslagna
förmanskurserna enligt de sakkunnigas mening lämpligen skulle kunna
i huvudsak inordnas i yrkeskurserna, hava de sakkunniga upptagit tre slag
av kurser: ämnes-, yrkes- och mästarkurser. Att såväl ämnes- som yrkeskurser
böra förekomma torde av det föregående vara tillräckligt motiverat.
Med avseende på förmanskurserna biträder jag de sakkunnigas mening.
Givetvis skulle även mästarkurserna, åtminstone där de äro avsedda för
arbetare, vilka ämna etablera sig som självständiga mästare, kunna inrymmas
under rubriken yrkeskurser, enär de uppenbarligen böra anordnas för
vissa yrken och med bestämda läroplaner, upptagande de ämnen av yrkesteknisk
och yrkesekonomisk art, som kunna anses för hantverksmästare
behövliga, samt genomgås fullständigt av alla deltagare. Men då dessa
kurser äro ämnade att tillgodose en särskild och ganska betydande grupp
av näringsidkare, och då namnet redan vunnit hävd, anser jag för min
del, att hinder icke bör läggas i vägen för dessa kursers uppförande inom
yrkesskolan under särskild rubrik.

390

Tekniska

kommittén.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

Med avseende på den tid på dagen, till vilken kurserna skulle förläggas,
hava två slags kurser föreslagits: aftonkurser och heldagskurser. Någon
större meningsskiljaktighet har härutinnan icke yppat sig. Den föreslagna
anordningen är också enligt min mening av omständigheterna påkallad.

Huruvida en yrkesskola skall anordnas såsom fristående skola med
egen förvaltning eller anknytas till någon lärlingsskola eller fackskola under
samma förvaltning som denna, torde böra bliva beroende av de lokala förhållandena.
över huvud taget synes mig den särskilt av kommerskollegium
och de sakkunniga uttalade meningen, att yrkesskolan icke bör bindas
av mera snäva former, än att undervisningen städse kan anpassas efter
omständigheternas krav, hava mycket goda skäl för sig.

2) Yrkesskolornas lärotider.

Enligt kommitténs förslag kunna yrkesskolorna ordnas med längre
eller kortare läroår, flera eller färre årskurser och större eller mindre antal
timmar i veckan, allt efter ortliga förhållanden och arbetsförhållandena
inom de yrken, för vilka kurserna äro avsedda. Härom yttrar kommittén:

Dock anser sig kommittén på grund av erfarenheten från våra nuvarande lägre
tekniska yrkesskolor höra framhålla, att läroåret i allmänhet icke bör börja före initteu
av september och icke pågå längre än till slutet av april. Under den ljusare årstiden
kommer de unga arbetarnas behov att tillbringa de lediga aftonstunderna i det
fria att för dem utgöra en allt för stark frestelse att försumma skolan, så att man
under denna tid i regel icke kan påräkna en regelbunden skolgång. Läroåret bör
sålunda i regel icke omfatta mer äu c:a 30 veckor.

En stor svårighet, som alltid vidlåder aftonkurser, är den, att de för att giva
något väsentligt utbyte måste utsträckas över flera år. Följden härav blir den, att en
stor del av lärjungarna till följd av ombyte av arbetsplats eller andra förändrade förhållanden
tvingas att avbryta skolkursen, innan den nått sin avslutning. Kommittén
anser sig därför böra framhålla vikten av att undervisningen koncentreras, så att lärokurserna
i regel ej behöva utsträckas över mer äu på sin höjd två år.

För att på denna korta tid några väsentliga resultat skola uppuås, är det emellertid
nödvändigt att åt skolarbetet anslå ett rätt stort antal timmar i veckan. Att
döma efter hittills vunnen erfarenhet inom likartade skolor borde det icke vara omöjligt
att åtminstone i ett stort antal fall kunna ordna undervisningen i yrkeskurser
med aftonundervisning så, att den kommer att omfatta åtminstone 12 timmar i veckan.

Med eu undervisningstid av 12 timmar i veckan under tvenne årskurser, vardera
om 30 veckor, skulle sammanlagda timtalet under hela lärokursen uppgå till 720
timmar.

Eu viktig förutsättning för att våra arbetare skola kunna besöka yrkesskolornas
dagkurser är dock, att kurserna ej göras allt för långa. Om skolorna endast mottaga
lärjungar, som redan besitta en god erfarenhet inom sina yrken, böra dock i dagkurserna
avsevärda resultat kunna ernås, även om kurserna icke räcka längre än några
få månader. Enligt kommitténs förmenande bör det endast i undantagsfall behöva

391

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition AV 06.

förekomma, att lärotiden i yrkesknrser med (lagundel visning beliöVer utsträckas utöver
7 ä 8 månader eller c:a 30 veckor med en undervisningstid av minst 44 timmar i
veckan.

Om det i vissa fall kan visa sig vara fördelaktigare att fördela lärokursen på
två årskurser om c:a 15 veckor vardera, bör detta naturligtvis vara tillätet.

Med 30 arbetsveckor och 44 undervisningstimmar i veckan skulle yrkeskurserna
med dagundervisning komma att omfatta sammanlagt 1,320 undervisningstimmar.

Om undervisningstidens utsträckning yttrar Slöjdföreningens i Göteborg
styrelse, att den anser 12 timmars undervisning i veckan vid aftonskolor
vara för ansträngande för de flesta elever och förordar högst 8 ä 9 timmar,
men en utsträckning av skoltiden till 3 år. Lärarrådet vid föreningens
skola anser 8 k 10 timmar böra vara maximum. Det är olämpligt att koncentrera
undervisningen på 2 år endast för det, att ett mindre antal arbetare
kanske eljest under tiden förflyttades till annan arbetsplats. Också magistraten
och stadsfullmäktige samt styrelsen för tekniska afton- och söndagsskolan i
Södertälje anse undervisningen i yrkesskolorna, sådan den föreslagits, vara
för koncentrerad och förorda antingen 3-åriga aftonkurser med 8 k 10
undervisningstimmar i veckan eller 2-åriga dagkurser med 30 timmar i
veckan. Aven styrelsen för tekniska skolan i Visby med huvudsakligt instämmande
av länsstyrelsen finner undervisningstiden möjligen vara väl kort.

Styrelsen för tekniska skolan i Stockholm anser, att dagkurser böra
göras tvååriga. De personer, för vilka dessa skolor äro avsedda, äro i
regel föga tränade för läsarbete, och de torde därför knappast kunna
lyckligt tillgodogöra sig undervisningen i en skola med så forcerat arbete,
som kommitténs förslag förutsätter, och detta så mycket mindre som nödig
tid till hemarbete icke bliver dem beredd. Genom inrättandet av tvååriga
kurser skulle ock längden av varje läsår kunna inskränkas.

Järnkontoret finner kurstidens längd böra sättas till ett år, vilket i
bergsskolornas lägre avdelningar visat sig tillräckligt. Dock kunna vid
säsongyrken som byggnadsfacket skolor med ett halvt års undervisning
under vartdera av två år hava företräde. Med åberopande av erfarenhet
från Svedala tegelmästarskola, där kursen är sammanträngd inom 3 månader,
anser Skånes handels-, industri- och sjöfai tskammare, att lärotiden
kan begränsas till mindre än 30 veckor, om man låter de förberedande
ämnena bortfalla.

Samarbetsdrlegationen finner med hänsyn till elevernas ekonomi 30
veckors yrkesskola med dagkurser vara väl mycket och hemställer till
beprövande, om icke även yrkesskolor med kortare kurser kunde giva goda
resultat.

Stockholms handelskammare ifrågasätter, om det ej vore lämpligt att
bestämma lärokursernas längd i enlighet med behovet inom varje yrke, i

Myndig heterna.

Departe mentssakkun niga -

392 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

stället för, som kommittén, 30 veckor ä 44 timmar vid dagyrkesskolorna.
I samma riktning yttrar sig svenska teknolog föreningen.

Kommer »kollegium anser det icke vara ändamålsenligt att för desammas
längd fastställa ett visst timantal, även om detta endast skulle hava
karaktären av att vara ett medeltal, som tilläte mindre variationer.

För yrkeskurser, avsedda till höjande av arbetarnas yrkesutbildning utöver lärlingsskolans
matt, finner kollegiet det av kommittén för aftonkurser beräknade timantalet
lämpligt, om det ock allt efter yrkenas art bör i viss grad varieras. Likaså
synes d-t av kommittén för dagkurser beräknade timantalet kunna i åtskilliga fall
anses lämpligt, medan det åter i andra fall synes vara väl drygt tilltaget.

Vad mästarkurserna angår, synes det kollegium, som skulle för dessa en avsevärt
kortare tid vara tillräcklig, något som även bestyrkes av i utlandet gjorda erfarenheter.
Göras de till dagkurser, varvid de sålunda i regel icke böra avse blott att
fylla ortens bnhov, utan beräkuas även för deltagare från andra orter, torde de ej böra
utsträckas över 4 å 6 veckor, då det nämligen ej är att räkna på, att hantverksidkare,
som ofta ej hava någon lämplig person att sätta i sitt ställe för verksamhetens bedrivande
under en längre tid, skulle kunna under flera månader lämna sin verksamhet
för att genomgå en skolkurs. Anordnas mästarkurserna som aftonkurser, avsedda huvudsakligen
för ortens hantverksidkare eller arbetare, kunna de däremot utsträckas
något längre, varigenom jämväl den fördelen vunnes, att de genom det mindre antalet
eiforderliga veckotimmar åsamkade deltagarna mindre hinder i yrkesutövningen, än
om de koncentrerades till kortare tid.

Med avseende på lärotiden yttra departementssakkunniga:

Beträffande lärokursens längd vilja vi betona, att på det stadium, varom här är
fråga, undi-rvisuingen inom olika yrken kräver så väsentligt olika lång tid, att någon
allmänt gällande bestämmelse härutinnan icke bör fastställas. I fråga om sådana yrkeskurser,
vilka anordnas i form av daguudervisuing och sålunda förutsätta, att deltagarna,
under den tid kursen varar, lämna sitt förvärvsarbete å sido, är det av synnerlig
vikt, att kursen ej göres för lång. Utö.er den av kommittén föreslagna tidrymden
av 30 veckor bör man under inga omständigheter gå, men för en hel del yrken torde
fordringarna på lärokursens längd kunna avsevärt sänkas, förslagsvis ned till ett par
månader såsom undre gräns. I regel torde det vara lämpligt att icke draga ut kursen
över mer än ett läsår.

Särskilda föreskrifter rörande antalet undervisningstimmar per vecka torde ej vara
behövliga i fråga om dagkurser. Vad aftonkurserna beträffar, bör det ihågkommas, att
deltagarna såsom i allmänhet icke varande minderåriga väl ej i regel kunna påräkna
ledighet från arbetet för att bevista skolan. Dock är det ett önskemål, att undervisningen
ej förlägges till allt för sena aftontimmar. Det av kommittén föreslagna antalet
undervisningstimmar, 12 per vecka, torde under sådana omständigheter i allmänhet böra
betraktas som en övre gräns. Den undre torde liksom vid lärlingsskolorna kunna sättas
till 6 timmar i veckan. Några bestämmelser i fråga om hela lärokursens längd
kunna icke lämpligen fast-tällas. Att läsåret i enlighet med kommitténs förslag icke
skall omfatta mer än 30 veckor synes däremot böra gälla som allmän regel. Mer än
tvenne dylika lä-år torde eu aftonyrkeskurs icke böra omfatta.

Vall ämnes- och mästarkurser beträffar, ligger det i sakens natur, att inga som
helst bestämmelser rörande lärotidens längd för dessa böra utfärdas, utan att full frihet
till anpassning efter förhällandena bör lämnas.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition AV i)(i. 393

Framför allt med avseende på yrkesskolans lärotider år det nödvändigt
att rätta sig efter föreliggande omständigheter. Visserligen torde
läsåret, av skål som den tekniska kommittén anfört, i regel icke böra
utsträckas till mer än 30 veckor, förlagda inom liden från och med september
till och med april. Likaså torde de lärokurser, vilka äro avsedda
att inhämtas genom aftonundervisning, böra i regel så begränsas, att de
kunna medhinnas under två på varandra följande läsår. Men i övrigt synes
mig varje skolas styrelse höra äga frihet att, efter som förhållandena
kräva, bestämma lärotiderna för varje särskild kurs. Att meddela allmänt
gällande föreskrifter rörande kursens längd och antalet lärotimmar i veckan
skulle utan tvivel endast vara ägnat att i vissa fall omöjliggöra undervisningens
anordning på det med hänsyn till föreliggande behov lämpligaste
sättet.

3) Yrkesskolornas undervisning.

Då yrkesskolorna, såsom förut framhållits, hava till ändamål att giva
arbetare med god yrkeserfarenhet tillfälle att fullständiga den tekniska
yrkesekonomiska och medborgerliga bildning, vartill grunden lagts i de
obligatoriska lärlingsskolorna, samt att om möjligt även giva deras praktiska
utbildning en viss grad av fulländning, ligger det närmast till hands att
för inträde i yrkesskolorna fordra god yrkeserfarenhet inom något visst yrke
och intyg om fullgjord lärlingsskolplikt eller däremot svarande kunskaper.

Häri torde dock av praktiska skal vissa modifikationer böra göras.

Därom yttrar kommittén:

Såsom redan påpekats, kommer det i våra städer och industrisamhällen, även sedan
lärlingsskolplikt genomförts, att finnas många arbetare, som icke haft tillfälle att
genomgå en lärlingsskola och icke heller haft möjlighet att på annan väg skaffa sig
motvarande kunskaper. Dessa böra icke utestängas från yrkesskolorna, som för dem
utgöra enda möjligheten att erhålla åtminstone någon yrkesbildning.

Då ämneskurserna, i vilka undervisningen måste ordnas så, att den enes framsteg
blir oberoende av den andres, icke ha samma fordringar på ett likartat och väl
förberett lärjungematerial som yrkeskurserna, där alla lärjungar på samma tid måste
genomgå en och samma lärokurs, har kommittén ansett, att inträdesfordringarna kunna
och böra ställas något olika för ämneskurser och för yrkeskurser.

Enär enligt kommitténs mening ingen, som det önskar, bör hindras att omedelbart
övergå från lärlingsskolau till yrkesskolan för att där fortsätta sin utbildning, kar
kommittén ansett, att minimiåldern för tillträde till yrkesskolornas såväl ämneskurser
som yrkeskurser bör fastställas till 17 år eller den ålder, då arbetare, som vid fyllda
14 år inträtt i den obligatoriska lärlingsskolan, hunnit fullgöra siu lärlingsskolplikt.

Dessutom böra för såväl ämneskurser som yrkeskurser fastställas, att ingen äger
tillträde, som icke varit anställd i industriellt yrke, hantverk eller annan därmed jämförlig
hantering under så lång tid, att han samlat tillräcklig yrkeserfarenhet för att
kunna draga verklig nytta av yrkesskolans undervisning.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 87 käft (Nr 96.)

Departe mentschefen.

inträdesfor dringar.

Tekniska

kommittén.

394

_ Myndigheterna.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

För tillträde till ämneskurserna torde det icke vara skäl att ställa fordringarna
på föregående praktisk verksamhet högre, än att den skall bava omfattat en tid av
minst två år. För tillträde till yrkeskurserna. bör däremot fordras intyg om väl vitsordad
yrkesverksamhet under minst tre år. Ingen bör dock erhålla tillträde till andra
än de av yrkesskolornas kurser, som hava betydelse för det yrke, varåt han eller hon
under sin föregående praktiska verksamhet ägnat sig. I annat fall bleve fordringarna
på föregående praktisk verksamhet utan betydelse.

Då det är av vikt, att ingen, som fyller förut angivna fordringar, utestänges från
möjligheten att begagna sig av undervisningen i yrkesskolornas ämneskurser, böra i
övrigt för tillträde till dessa kurser inga särskilda fordringar på teoretiska kunskaper
uppställas. Dock bör den inträdessökande styrka, att han är fri från lärlingsskolplikt.
Amneskurserna böra sålunda stå öppna även för sådana arbetare, som icke^ alls eller
endast delvis genomgått lärlingsskolan, men redan överskridit den ålder, då lärlingsskolplikten
upphör.fg

Däremot måste man givetvis vara strängare med avseende på fordringarna på
teoretiska kunskaper för tillträde till yrkeskurserna, om man i dem skall kunna erhålla
lärjungar med något så när likartade förutsättningar att följa undervisningen.
För dessa kurser bör fordras, att den inträdessökande medelst betyg styrker, att han
med gott resultat genomgått en lärlingsskola, eller att han genomgått annan därmed
fullt likvärdig skola. I fall den inträdessökande icke nöjaktigt kan styrka, att han
har tillräckliga förkunskaper, bör han vara underkastad inträdesprov i läsning, skrivning,
räkning och ritning.

Svenska cellulosa- och trämasseföreningarna vilja hava inträdesåldern
satt högre än kommittén föreslår, för att inträdessökande dessförinnan
må hava förvärvat några års praktisk erfarenhet, varom intyg från
fabriksägaren bör företes. Handelskammaren i Karlstad anser även inträ
desåldern 17 år för låg. Inträdet bör föregås av en så lång yrkesverksamhet,
att arbetsgivaren må på säkra grunder kunna avgiva goda
vitsord om deltagande i yrkessmässigt arbete.

Samarbetsdelegationen och riksdagsman Eriksson i Grängesberg anse,
att inträdesåldern bör sättas till 20 år, svenska tråmasseexportföreningen
föreslår 23 å 25 år.

I avseende å minimiåldern för inträde i yrkesskolan anser kommerskollegium
i likhet med kommittén,

att man bör bereda den intresserade arbetaren möjlighet att snarast möjligt efter
avslutandet av lärlingsskolkursen fortsätta sina studier i yrkesskolan, för såvitt dessa
fortfarande avse hans utbildning som arbetare. På grund härav finner kollegium intet
att invända mot, att minimiåldern för tillträde till yrkesskolans ämneskurser och yrkeskurser
för arbetare fastställes till 17 år. Vad däremot förmanskurserna och.mästarkurserna
angår, synes det kollegium vara självklart, att sjuttonåringens praktiska
yrkeserfarenhet ej kan ha hunnit den mognad, att på densamma en förmans- eller
mästarutbildning kan byggas. För sin del anser kollegium dock, att man, utan rusk
att genomsnittsåldern blir för låg, kan nöja sig med att höja minimiåldern till 20 år.

395

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr (J(>.

Stadsfullmäktige i Gävle anse, att man beträffande inträdesfordringarna
till yrkesskolan bör hålla förnämligast på föregående yrkesutbildning
och praktiska anlag. Yrkesskolorna få enligt styrelsen för Landskrona
tekniska yrkesskola och handelsinstitutet ej locka till sig lärjungar
utan yrkeserfarenhet, och handelskammarens i Gävle kommitté yttrar,
att ingen bör äga tillträde till yrkesskolan utan föregående praktik.

För inträde i yrkesskola bör enligt kommerskollegiets mening fordras
godkänt avgångsbetyg från lärlingsskola eller antagligt intyg om motsvarande
kunskaper.

I fråga om längden av den praktiska yrkesverksamhet, som enligt kommitténs
förslag bör föregå inträdet i yrkesskolan, anser kollegium, att den för tillträde till
ämneskurserna föreslagna tiden av två år bör tillämpas även på yrkeskurserna för arbetare,
varemot för tillträde till förmans- och mästarkurser bör fordras minst tre års
praktisk yrkesverksamhet inom ifrågavarande fack.

;■ t $ Styrelsen för tekniska yrkesskolan i Höganäs jämte municipalnämnden därstädes
föreslår, att ungdomar anställda i handel jämväl få tillträde till yrkesskolan, särskilt
ämneskurserna, mot likartade inträdesvillkor som yrkesarbetarna. Eljest är det
riktigt att endast dessa få tillträde till yrkesskolan.

Styrelsen för tekniska skolan i Jönköping och styrelsen för tekniska yrkesskolan
samt stadsfullmäktige i Nyköping önska, att tillträde ej förvägras äldre arbetare,
som ej haft tillfälle att genomgå lärlingsskola.

Stadsfullmäktige och magistraten samt styrelsen för tekniska skolan ävensom länsstyrelsen
i Kristianstad uttala sig för att även icke-yrkesarbetare medgivas tillträde
till yrkesskolorna.

De sakkunniga yttra angående inträdesfordringarna: Departe Vi

vilja för vår del först framhålla, att frågan om inträdesfordringar i någon mentssakkun
mån sammanhänger med frågan om yrkes- och lärlingsskolornas inbördes ställning. mga
Där båda dessa läroaustalter upprättas såsom kommunala institutioner, torde det i regel
visa sig mest ändamålsenligt att ställa dem i så nära samband med varandra i
fråga om styrelse, lokaler, lärare '' m. m., att yrkesskolan kommer att bilda en frivillig
fortsättningskurs till den obligatoriska lärlingsskolan. Inträdesfordringarna böra
i detta fall icke sättas högre, än att de lärjungar, som från lärlingsskolan önska utan
avbrott fortsätta studierna i yrkesskolan, må kunna göra detta. De kurser i yrkesskolan,
som härvid komma i betraktande, äro ämnes- och yrkeskurser med aftonundervisning.
För dem, som utan att hava genomgått lärlingsskola söka inträde i dylika
aftonkurser, torde en minimiålder av 17 år jämte två års föregående praktisk yrkesverksamhet
böra fastställas såsom inträdesfordringar. Eu ämnes- eller yrkeskurs med
dagundervisning, vilken ju i regel bör avses för deltagare från skilda håll, kommer
icke att utgöra en till viss lärlingsskola på detta sätt anknuten fortsättning. Enär
dessutom eu dylik kurs måste göras avsevärt kortvarigare än en aftonkurs och lärjungarnas
åldersmognad sålunda under kursens fortgång icke i nämnvärd grad ökas,
torde en något högre ålder böra krävas för inträde. Vi vilja därför föreslå 18 års
ålder såsom minimum för tillträde till ämnes- och yrkeskurser med dagundervisning.

För tillträde till mästarkurserna, som ju skulle avses för arbetare, vilka stå i begrepp
att bliva självständiga mästare eller vilka redan etablerat sig såsom sådana, bör mini -

Undervis ningsplan.

Tekniska

kommittén.

396 Kttngl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

miåldern varu 20 år och den föregående praktiska yrkesverksamheten omfatta minst
tre år.

Vad angår fordringarna på förkunskaper, faller det av sig självt, att då yrkesskolans
undervisning skall bygga på lärlingsskolans kunskapsmått, godkänt avgångsbetyg
från den senare skall i detta avseende vara ett fullt tillräckligt villkor för inträde
i den förra. Detta villkor behöver emellertid ingalunda strängt vidhållas under
alla omständigheter, utan är det enligt vårt förmenande nog att i fråga om förkunskaper
stadga, att den iuträdessökande skall medelst betyg eller avlagda prov visa sig
äga nödiga förutsättningar att tillgodogöra sig undervisningen i den lärokurs, till vilken
han söker inträde. Sålunda torde det bland ämneskurser av rent praktisk art
vara åtskilliga, som knappt behöva förutsätta några nämnvärda förkunskaper av teoretisk
beskaffenhet. Nödiga förkunskaper för inträde i de olika slagen av kurser böra i
övrigt kunna förvärvas i särskilda vid lärlingsskolor anordnade och för äldre arbetare
avsedda förberedande lärokurser, vilka i regel torde kunna medhinnas på mycket
kortare tid, än ett fullständigt genomgående av en lärlingsskola skulle kräva.

Om man, yttrar kommittén, fasthåller vid de grundsatser, som kommittén
ansett vara de enda riktiga, eller att yrkesskolorna endast äro avsedda
för arbetare, manliga såväl som kvinnliga, vilka redan vunnit god
erfarenhet i sina yrken, och att skolorna endast ha till mål att höja våra
arbetares yrkesbildning, följer därav med nödvändighet, att skolorna endast
böra meddela verklig yrkesundervisning. Läroämnena böra uteslutande
väljas med hänsyn till skolornas uppgift att meddela den tekniska,
yrkesekonomiska och medborgerliga bildning, som kan vara ägnad att höja
våra arbetares ekonomiska ställning och i sin mån kan bidraga till främjandet
av en tidsenlig utveckling av hela vårt näringsliv. Därefter fortsätter
kommittén:

Undervisningen i yrkesskolorna måste om möjligt i än högre grad än i lärlingsskolorna
taga hänsyn till de industriella förhållandena på varje särskild ort. Det blir
därför lika litet bär som inom närmast föregående skolstadium möjligt att uppgöra
läroplaner, gällande för alla eller ett flertal skolor. Det måste tillkomma de lokala
styrelserna att under samverkan med den blivande överstyrelsen för rikets tekniska
skolor utarbeta detaljerade läroplaner för de olika yrkesskolorna.

1 stort sett bliva dock läroämnena desamma i yrkesskolorna som i lärlingsskolorna,
nämligen:

modersmålet, matematik, ritning, yrkesekonomi och yrkeslära.

Åven de pedagogiska grundsatser, som gälla för undervisningen i lärlingsskolorna,
ha sin tillämpning inom yrkesskolorna. Sålunda bör undervisningen vara rent facklig,
det vill säga både till innehåll och framställningssätt taga största möjliga hänsyn till
de kunskaper, lärjungarna för sina yrkens rätta utövning behöva. Läroämnenas innehåll
får icke bestämmas av teoretiskt vetenskapliga synpunkter, utan endast med hänsyn
till skolornas praktiska ändamål. Endast med avseende på undervisningens omfattning
i de olika läroämnena kommer en väsentlig skillnad att göra sig gällande
mellan lärlingsskolorna och yrkesskolorna, i det att de senare ha att bygga på den
grund, som iagts i de förra, och följaktligen ha att meddela eu grundligare och mer
fördjupad yrkesbildning.

397

Kunyl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr DO.

Kommittén lämnar därefter en redogörelse för huru den tänkt sig
undervisningen i de olika ämnena (Bet. sid. 168 —169).

Förutom den ordinarie undervisningen böra vid yrkesskolorna allt
emellanåt anordnas föredrag eller serier av föredra» antingen av skolornas
lärare eller särskilda föredragshållare över sådana frågor av mera allmänt
intresse, som stå i samband med yrkesundervisningen men icke lämpligen
eller endast i ringa omfattning kunna ingå i den ordinarie undervisningen.
Föredragen böra exempelvis behandla näringslagstiftning, industriell organisation,
förmansplikter, hälsolära, sjukkasse- och försäkringsväsende, kommunal-
och statsförvaltningsfrågor in. in.

Särskilda statsanslag för detta ändamål böra ställas till skolornas förfogande.

Vad förut sagts om undervisningsmateriell och läroböcker vid lärlingsskolorna
har i stort sett sin tillämpning även på yrkesskolorna.

Styrelsen för Malmö tekniska elementarskola meddelar, att vid den
med denna skola förenade yrkesskolan undervisningen sedan hösten 1911
varit ordnad efter de av kommittén angivna principerna, och anser att
dessa peka åt rätt håll, även om en del jämkningar måste göras.

Slöjdföreningen i Göteborg, som i sitt yttrande, i vad beträffar yrkesskolorna,
avser sådana för utbildande av dugliga arbetare, yttrar i avseende
på undervisningsämnena följande:

Huvudvikten bör läggas på ämnen som befordra den praktiska yrkesutbildningen
såsom ritning och yrkeslära samt på verkstadsarbete för hantverkarna. — Särskilt i
konstyrken måste läroämnena gruppera sig kring det praktiska arbetet och omfatta
huvudsakligen material- och verktygslära jämte fackrituing. I de yrken, där egentligt
verkstadsarbete ej kan förekomma, borde yrkesskolans undervisning omfatta huvudsakligen
föreläsningar i yrkeslära och fackritning. Undervisningen i material- och verktygslära
samt i fackritning bör lämnas om möjligt av samma lärare, som undervisar i
verkstadsarbetet.

Länsstyrelsen i Norrbottens län finner yrkesskolornas plan för teoretisk,
svenska cellulosa- och trämasseföreningarna anse läroplanerna ej vara
ändamålsenliga, och Stockholms handelskammare föreslår, att de omarbetas
så, att tyngdpunkten kommer på den praktiska utbildningen.

Styrelsen för tekniska skolan i Stockholm anser de uppgjorda programmen
och läroplanerna föga överensstämmande med yrkesskolans angivna
ändamål, utan fastmer åsyfta en mer kvalificerad utbildning. Den
från yrkesskolan utexaminerade arbetaren torde knappast nöja sig med så
blygsamma befattningar, som kommittén antytt.

Kommerskol legitim yttrar:

Myndig heterna.

398

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

Undersöker man de detaljerade läroplaner, som kommittén uppgjort för vissa slag
av yrkesskolor, finner man, att det stoff, som hänförts till ämnet »modersmålet», ej
mer än till den formella behandlingen är att anse som modersmålsundervisning, medan
såväl syftet som innehållet huvudsakligen är av yrkesteknisk och yrkesekonomisk natur.
Det synes därför kollegium icke ändamålsenligt, att »modersmålet» upptages såsom
särskilt konceutratiousämne. Syftet att vidga lärjungarnas allmänna vetande och öka
deras kunskaper i medborgerliga ämnen, vilket av kommittén äveuså tillagts modersmålsundervisningen,
torde lämpligare kunna tillgodoses genom ämnet »medborgarlära»,
vilket namn bättre synes motsvara ämnets innehåll.

Departe mentssakku'',

niga.

Beträffande undervisningen i yrkesskolorna uttala departementssakkunniga: vi

vilja för vår del, i anslutning till vad som anförts beträffande undervisningen
i lärlingsskolan, föreslå, att undervisningen i yrkeskurserna, vilka ju avse att giva en
grundlig och fullständig utbildning inom resp. yrken, grupperas i analogi med lärliugsskolornas
undervisning kring ämnena yrkeslära, yrkesekonomi samt yrkes- och arbetarlagstiftning'',
vilka ämnen samtliga skola vara obligatoriska för alla kursdeltagare. Efter
nöjaktigt genomgången yrkeskurs böra lärjungarna erhålla avgångsbetyg. Vad ämuesoch
mästarkurserna angår, får givetvis läroämnenas såväl art som antal i varje särskilt
fall bestämmas efter för handen varande omständigheter. I de fall, då hithörande
undervisning meddelas i form av föreläsningsserier utan någon efterföljande prövning
såsom kontroll på, i vilken grad deltagarna tillgodogjort sig undervisningen, bör avgångsbetyg
från dylik kurs icke komma i fråga.

Mot kommitténs förslag, att i yrkesskolorna vid sidan av den ordinarie undervisningen
allt emellanåt skulle anordnas föredrag eller serier av föredrag över ämnen
av mera allmänt intresse, som stå i samband med yrkesundervisningen, exempelvis om
förmansplikter, sjukkasse- och försäkringsväsende, industriens organisation m. m., hava
vi intet att erinra.

Departe ments chefen.

Vid behandlingen av frågan om yrkesskolans undervisning hava såväl
den tekniska kommittén som de hörda myndigheterna och de sakkunniga
yttrat sig dels om de fordringar, vilka skulle uppställas såsom villkor för
inträde i yrkesskolan, dels om läroämnena i sagda skola.

Såsom redan nämnts, anser jag, att yrkesskolan bör bygga på lärlingsskolan.
Därav följer, att de yrkesarbetare, som vilja söka inträde i yrkesskolan,
enligt min mening i regel böra visa sig hava inhämtat det kunskapsmått,
som lärlingsskolan avser att meddela. Huruvida detta kunskapsmått
är förvärvat i en lärlingsskola eller på annat sätt torde vara
likgiltigt. Undantag från denna regel synes böra medgivas endast beträffande
sådana av de sakkunniga omförmälda kurser av rent praktisk art,
vilkas genomgående förutsätta mindre förkunskaper av teoretisk beskaffenhet,
och torde det i sådana fall böra ankomma på chefsmyndigheten för yrkesundervisningen
att bestämma inträdesfordringarna. Givetvis böra de inträdessökande
hava förvärvat god praktisk yrkeserfarenhet. Med hänsyn härtill
bör enligt min mening krävas, att inträdessökande under minst 2 år varit sys -

399

K myl. MujUs Nåd. Proposition Nr ‘JO.

selenit med yrkesarbete. Beträffande*minimiåldern för inträde i yrkesskolan
ansluter jag mig till de sakkunnigas förslag, enligt vilket sagda ålder
skulle för ämnes- och yrkeskurs med aftonundervisning bestämmas till 1 7
år, för ämnes- och yrkeskurs med heldagsundervisning till 18 år och för
mästarkurs till 20 år, dock att tillträde tillaftonyrkeskurs, som utgör en direkt
påbyggnad på motsvarande kurs i lärlingsskola, må beviljas den, som med
godkänt betyg genomgått lärlingsskolan, även om han cj fyllt 17 år.

Såsom läroämnen i yrkesskolan har kommittén föreslagit desamma
som för lärlingsskolan, nämligen modersmålet, matematik, ritning, yrkesekonomi
och yrkeslära. De sakkunniga hava såsom läroämnen i yrkeskurserna
föreslagit yrkeslära, yrkesekonomi samt yrkeslagstiftning. Vad
ämnes- och mästarkurserna angår, hava de ansett, att såväl läroämnenas
art som antal böra i varje särskilt fall bestämmas efter för handen varande
omständigheter. Uppenbarligen är de sakkunnigas förslag rörande yrkeskurserna
mera ägnat att samla undervisningen kring yrket. Därmed äro
dock de av kommittén nämnda ämnena modersmålet, matematik och ritning
ingalunda uteslutna från yrkeskurserna. Tvärtom komma de att med
nödvändighet ingå i sagda kurser, nämligen just till den omfattning och
på det sätt, som yrkesutbildningen kräver. Men det torde vara en fördel
för denna utbildning, att de icke få spela rollen av självständiga ämnen,
varigenom undervisningens koncentration lätt skulle kunna äventyras. De
sakkunnigas förslag beträffande ämnes- och mästarkurserna avser tydligen
att lämna vederbörande styrelser tillfälle att i förevarande avseende för olika
fall tillgodose de olika behoven. Av vad jag nu anfört torde framgå, att jag
biträder de sakkunnigas förslag i fråga om yrkesskolans läroämnen. Utom
nu berörda egentliga läroämnen skulle enligt de avgivna förslagen även
andra ämnen, som stå i nära samband med yrkesundervisningen, kunna
inom yrkesskolan föreläsningsvis eller genom serier av föredrag behandlas.
Häremot har jag intet att erinra.

4) Yrkesskolornas lärare.

Om yrkesskolornas lärare yttrar kommittén:

Vad som förut sagts om lärarua vid lärlingsskolorna äger i stort sett sin tilllämpning
även på yrkesskolornas lärare. Att det även för sist nämnda skolor^måste
betraktas som en livssak att erhålla lärare, som äro bättre kvalificerade för en verklig
yrkesundervisning än det övervägande flertalet av lärarna vid våra nuvarande yrkesskolor,
är uppenbart. Strävandena böra även bär gå ut på att förmå personer med
teknisk bildning samt verkliga yrkesmän att i högre grad än hittills varit förhållandet
åtaga sig undervisningen vid våra yrkesskolor.

Man torde också ha full rätt att hoppas, att så snart yrkeskurser för ett flertal
yrken kommit till stånd, det icke skall dröja så synnerligen länge, innan vi erhålla
god tillgång på personer, som med god praktisk yrkeserfarenhet förena tillräcklig

Tekniska

kommittén.

Myndig heterna -

Departe mentssakkun niga.

400 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

teoretisk yrkesbilduing för att kunna leda en fackligt ordnad yrkesundervisning. Den
särskilda pedagogiska utbildning, som måste anses önskvärd för blivande lärare vid
yrkesskolorna, bör kunna vinnas vid samma lärarutbildningsanstalt, som kommittén
ansett böra inrättas för utbildning av lärare för lärlingsskolorna.

Ett oeftergivligt villkor för erhållande av goda lärare är dock, att lärararvodena
utgå med fullt tillräckliga belopp. Då det väl oftast kommer att inträffa, att lärarna
åtaga sig tjänstgöring i skolan endast ett fätal timmar i veckan vid sidan av sin
egentliga verksamhet, torde det vara lämpligast, att arvodet beräknas per timme, och
bar kommittén ansett, att om arvodet per timme i Iärlingsskolan i medeltal beräknas
till 3 kronor, bör det i yrkesskolan, som helt naturligt måste ställa större fordringar
på lärarnas kompetens, beräknas till i medeltal 4 kronor i timmen eller till 120 kronor
för veckotimme under helt läroår om c:a 30 veckor. Vid avlöningens bestämmande bör
här liksom i lärlingsskolorna ett något högre belopp beräknas för lärare, som tjänst f''jort

längre tid vid skolan, så att lärarna härigenom må kunna beredas en form av
öuetillägg. Lärarna höra dessutom beredas samma pensionsförmåner, som kommittén
ifrågasatt för lärlingsskolornas lärare.

Yrkesskolornas lärare torde i likhet med lärarna i lärlingsskolorna böra tillsättas
av skolornas styrelser genom förordnanden på viss tid eller tills vidare med viss ömsesidig
uppsägningstid.

Styrelsen för tekniska skolan i Lund finner 4 kronor i tinnnen vara
lämplig lärarlön, under det styrelsen för tekniska elementarskolan i Norrköping
anser, att avlöningen bör lämpas efter lokala förhållanden.

Styrelsen för Varbergs tekniska söndags- och aftonskola framkastar
tanken på ambulerande speciallärare för yrkesskolor, vilket styrelsen anser
vara en billig utväg att anskaffa yrkeslärare.

I avseende å kommitténs yttrande rörande yrkesskolornas lärare har
kommerskollegium intet annat att erinra än att avlöningen till lärarna vid
förmans- och mästarkurserna i åtskilliga fall torde böra beräknas efter
andra grunder än de av kommittén föreslagna. Vid dessa kurser torde
nämligen mången gång behöva anmodas personer, som ej äro anställda
som lärare vid yrkesskolan i övrigt, att mera tillfälligt hålla ett mindre antal
föreläsningar eller demonstrationer, och i dylika fall synes avlöningen böra
beräknas till avsevärt högre belopp, om man skall kunna räkna på biträde
av personer, som stå på höjden av facklig bildning.

I fråga om yrkesskolornas lärare yttra departementssakkunniga:

Vi ansluta oss till kommitténs uttalaude, att det för yrkesskolorna är av största
vikt att till lärare erhålla personer med teknisk bildning samt verkliga yrkesmän.
Lärararvodet bar av kommittén föreslagits till i medeltal 4 kronor för varje undervisningstimme
men bör enligt värt förmeuaude höjas till minst 4 kronor 50 öre, i vilket
medeltal dock även föreståndararvodet må ingå. Vi dela kommerskollegii åsikt, att det
ofta, särskilt vid mästarkurser och i vissa ämneskurser, då det är fråga om att tillfälligt
anmoda utomstående personer att hålla ett mindre antal föreläsningar eller
demonstrationer, kan bliva nödvändigt att beräkna avsevärt högre arvoden.

Kung!. Maj ds Nåd. Proposition Nr !)ti. 401

Kommitténs förslag beträffande beredande av pensioner åt lärarna samt åt deras
änkor och barn anse vi oss av samma skäl, som vid behandlingen av lärlingsskolorna
anförts, böra avstyrka.

Beträffande yrkesskolans lärare synes xnig vad jag i det föregående
anfört rörande lärarna i lärlingsskolan kunna hava tillämpning. Lärararvodet
i yrkesskolan torde dock böra beräknas efter i medeltal 4 kronor
50 öre för varje undervisningstimme, föreståndararvodet däri inbegripet.

5) Yrkesskolornas styrelse och förvaltning.

Härom yttrar kommittén:

Yrkesskolorna böra liksom lärlingsskolorna stå under den blivande överstyrelsens
för rikets tekniska skolor överinseende och inspektion.

De böra dessutom i likhet med lärlingsskolorna ställas under ledning av lokala
styrelser. Dessa styrelser, som i många fall torde komma att bli gemensamma för
såväl lärlingsskolor som yrkesskolor, torde böra tillsättas efter samma grunder, som
kommittén föreslagit med avseende på lärlingsskoloruas styrelser. För den händelse
avsevärda bidrag till yrkesskolornas underhåll erhållas från enskilda korporationer, böra
dessa ha rätt att deltaga i skolornas styrelse efter grunder, som närmare böra fastställas
i skolornas reglementen.

Skolstyrelserna böra utöva den närmare ledningen av skolornas verksamhet och
handhava förvaltningen av till skolornas uppehållande anslagna medel. De böra tillsätta
och avskeda skolornas lärare, upprätta förslag till läroplaner för skolorna och
insända dem för vederbörlig granskning och stadfästelse till överstyrelsen och årligen
inom föreskriven tid och efter fastställt formulär till överstyrelsen ingiva berättelse
över skolornas verksamhet.

Den närmaste uppsikten över yrkesskolorna bör utövas av en skolföreståndare,
som på förslag av skolstyrelsen förordnas av överstyrelsen för rikets tekniska skolor
för ett år i sänder, dock att föreståndare, som med nit och skicklighet tjänstgjort
minst fem år, må kunna förordnas för fem år i sänder.

Yrkesskolornas föreståndare, som tillika böra kunna vara lärare vid de skolor,
där de äro anställda, böra åtnjuta särskilt arvode för föreståndarbefattningen. Detta
arvode torde kunna beräknas till i medeltal 5 kronor om året för varje lärjunge i
aftonkurser och 10 kronor om året för värjo lärjunge i dagkurser. Under antagande,
att yrkeskurserua i medeltal hava 20 lärjungar, skulle föreståndararvodet för varje
yrkeskurs sålunda komma att utgå med i medeltal 200 kronor. Föreståndare böra
dessutom vara berättigade till pension för sig själva samt för änkor och oförsörjda barn
efter samma grunder som skolornas lärare.

För varje yrkesskola bör upprättas ett reglemente, innehållande bestämmelser om
skolans ändamål, organisation och verksamhet samt de föreskrifter, som för tryggandet
av orduiugeu inom skolan kunna vara erforderliga. Förslag till reglemente uppgöres
av skolstyrelsen och insäudes, sedan de kommunala myndigheter eller de korporationer,
som upprättat skolan och bidraga till dess underhäll, för sin del godkänt detsamma,
till överstyrelsen för rikets tekniska skolor, och skall, innan det träder i kraft, av
nämnda överstyrelse granskas och godkännas.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 87 höft. (Nr 96.J 51

Departe mentschefen.

Tekniska

kommittén.

402

Myndig heterna -

Departe mentssakkun niga.

Departe mentschefen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

Järnkontoret framhåller vikten av en rörlig organisation för yrkesskolorna
samt att industri och hantverk få tillräckligt inflytande på yrkesskolornas
ledning och organisation.

Yrkesskolornas föreståndare böra enligt stadsfullmäktige i Umeå utses
av de lokala myndigheterna.

Kommerskollegium anser, att såväl lärlings- som yrkesskolorna böra förläggas
under kollegium såsom chefsmyndighet, att även här de lokala styrelsernas
ordförande böra utses av chefsmyndigheten och ej av länsstyrelsen
och att antalet styrelseledamöter skall bestämmas med hänsyn till ortens
industriella förhållanden i allmänhet och ej uteslutande med hänsyn till
skolans lärjungeantal.

Då det i fråga om kommunala yrkesskolor i många fall måste anses
ekonomiskt fördelaktigt, att de inrättas i samband med kommunens lärlingsskola,
varvid såväl lokaler som undervisningsmateriell på ett mycket
bättre sätt kunna utnyttjas, utan att därför undervisningen behöver bliva
lidande, torde det ofta befinnas lämpligt, att de två skolformerna ställas
under samma lokala styrelse. När så sker, måste naturligtvis vid den
gemensamma styrelsens tillsättande vederbörlig hänsyn tagas till dess
dubbla uppgift, så att alla berättigade intressen bliva i tillbörlig mån
tillgodosedda.

Departementssakkunniga yttra med avseende på yrkesskolornas styrelse
och förvaltning:

Yrkesskolorna böra givetvis ställas under överinseende och inspektion av den
föreslagna överstyrelsen samt under ledning av lokala styrelser. Den närmaste tillsynen
över varje yrkesskola bör utövas av en föreståndare.

För yrkesskolor, vilka upprättas som kommunala institutioner, bör i fråga om
såväl lokala styrelser som föreståndare gälla vad vi föreslagit bet)äflande lärlingsskolorna.
Där lärlings- och yrkesskolorna begagna samma lokaler, undervisningsmateriell
och dylikt, böra de ovillkorligen ställas under gemensam styrelse och gemensam föreståndare,
men även i sådana kommuner, där skilda lokaler för lärlings- och yrkesskolor
stå till förfogande, torde det i regel vara mest ändamålsenligt, att de hava gemensam
styrelse.

Där yrkesskolor varda upprättade på enskilt initiativ, torde närmare föreskrifter
angående tillsättande av styrelse och föreståndare böra ingå i skolans reglemente, som
för statsbidrags erhållande skall vara av överstyrelsen piövat och fastställt. Vid denna
prövning har överstyrelsen att tillse, det nödiga garantier givas för tillvaratagande av
statens intresse.

I fråga om yrkesskolans styrelse och förvaltning har jag redan förut
såsom min mening uttalat, att sagda skola bör stå under inseende av
chefsmyndigheten för yrkesundervisningen. Givetvis bör varje skola förvaltas
av en lokal styrelse och ledas av en föreståndare. Huruvida den skall
hava sin särskilda styrelse för sig eller med annan skola gemensam styrelse,

403

. Kung!. Maj .in Nåd. Proposition Nr 9ti.

bör tydligen vara beroende av de lokala förhållandena. Närmare bestämmelser
rörande värjo särskild skolas styrelse och förvaltning böra meddelas
i ett av lokalstyrelsen föreslaget och av chefsmyndigheten fastställt
reglemente.

6) Ekonomiska förhållanden.

Några få av de nuvarande lägre tekniska yrkesskolorna upptaga icke
skolavgifter av sina lärjungar. Vid övriga skolor växla lärjungarnas skolavgifter
mellan 50 öre och 5 kronor i terminen. För en del specialämnen
och specialkurser såsom tyska och engelska språken, konstvävnad och konstsömnad,
målning in. m. betalas i vissa fall högre avgifter.

Vid framläggandet av förslag till skolavgifter för yrkesskolornas lärjungar
har kommittén ansett, att dessa avgifter borde kunna beräknas till
något högre belopp än i de nuvarande lägre tekniska yrkesskolorna. Detta
torde till fullo motiveras därmed, att undervisningen i yrkesskolorna i
enlighet med kommitténs organisationsförslag hädanefter skulle komma att
stå på ett väsentligt högre plan än för närvarande, då den skulle komma
att grunda sig på flerårig praktisk verksamhet och på de i lärlingsskolan
inhämtade kunskaperna. I synnerhet torde detta komma att bli förhållandet
med undervisningen i yrkeskurserna.

Kommittén har sålunda ansett, att skolavgifterna för deltagare i yrkesskolornas
ämneskurser borde kunna beräknas till 2 å 5 kronor för varje
läroämne, för deltagare i yrkeskurser med afton undervisning till 5 ä 10
kronor om året och för deltagare i yrkeskurser med dagundervisning till
10 å 20 kronor om året.

Avgifternas belopp böra fastställas i skolornas reglementen. Skolstyrelserna
böra dock hava rätt att helt och hållet eller delvis befria medellösa
eller mindre bemedlade lärjungar från de fastställda skolavgifterna.

Kommittén uttalar sig vidare) om grunderna för statsunderstöd och
yttrar därom:

De kommuner eller enskilda korporationer, som önska få nya yrkesskolor till
stånd, eller att nya yrkeskurser skola upprättas vid redan befintliga skolor, måste vara
beredda att själva bekosta lämplig lokal för skolorna och i övrigt ansvara för kostnaderna
för skolornas underhäll, i den mån dessa icke bestridas genom statens bidrag.

Med avseende på yrkesskolornas lokaler gälla i tillämpliga delar, vad kommittén
anfört med avseende på lokaler för lärlingsskolorna (sid. 130).

Staten bör medverka till yrkesskolväsendets utveckling därigenom, att den lämnar
bidrag till skolornas underhåll, genom överstyrelsen för rikets tekniska skolor meddelar
råd och anvisningar vid skolornas organisation och läroplanernas uppgörande, genom
en verksam inspektion tillser, att skolorna ledas så, att de fylla sitt ändamål, och
slutligen genom att vidtaga åtgärder för utbildningen av lämpliga lärarkrafter för
skolorna.

Tekniska

kommittén.

Skolavgifter.

Grunder för
statsunderstöd
m. m.

404

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

Statens årliga kontanta bidrag till yrkesskolorna torde böra utgå efter samma
grunder som för lärlingsskolorna eller med a/8 av lärares och föreståndares avlöning,
vartill bör komma ett ytterligare årligt bidrag till undervisningsmateriellens underhåll
och komplettering. Detta bidrag torde, på grund av yrkesskolornas större fordringar
på undervisniugsmateriell, böra beräknas'' något högre än för lärlingsskolorna
eller till 10 procent av statsbidraget till lärares och föreståndares avlöning.

Staten bör även vid skolornas första inrättande eller vid väsentliga utvidgningar
av äldre skolor bidraga för en gång till första uppsättningen av undervisningsmateriell
med ett belopp motsvarande två tredjedelar av anskaffningskostnaderna efter av skolornas
styrelser upprättade och av överstyrelsen för rikets tekniska skolor granskat och
godkänt kostnadsförslag med villkor, att den återstående tredjedelen för samma ändamål
från annat håll tillskjutes.

För statsbidragets erhållande torde i övrigt böra fastställas samma villkor, som
kommittén föreslagit för statens understödjande av de obligatoriska lärlingsskolorna,
endast med den skillnadeD, att statsbidraget bör kunna utgå, förutom till kommunala
yrkesskolor, även till sådana yrkesskolor, som inrättats av enskilda korporationer.

Kostnaderna för föreståndares och lärares avlöning i en yrkeskurs med aftonundervisning
under 720 timmar uppgå i enlighet med förut föreslagna grunder till
3,080 kronor.

Motsvarande kostnader för en yrkeskurs med dagundervisning under 1,320 timmar
uppgå till 5,480 kronor.

Statens bidrag skalle utgöra för yrkeskurs med aftonundervisning
2,259 kronor, för yrkeskurs med dagundervisning 4,019 kronor.

Myndig- Malmö tekniska elementarskolas styrelse har på grund av sin erfa Mtrna-

renhet förklarat jämkningar behövliga i avseende på bland annat skolavgifterna.

Skara hantverksförening och styrelsen för tekniska aftonskolan i
Skara ävensom stadsfullmäktige i Borås önska, att staten och kommunen
understödja arbetare, som vilja genomgå en dagyrkesskolkurs.

De av kommittén föreslagna skolavgifterna synas kommerskollegium
lämpliga i fråga om arbetarkurserna. Då emellertid kollegium utöver vad
kommittén föreslagit förordat anordnandet av särskilda förmanskurser och
mästarkurser, torde även för dessa böra fastställas avgifternas storlek. För
förmanskurserna synas de böra beräknas för år och uppgå till samma belopp
som för yrkeskurser för arbetare, medan de för mästarkurserna, som äro
av kortare varaktighet, böra beräknas för kurs och uppgå till 10 ä 30
kronor allt efter kursens omfattning.

Yrkesskolorna anses av styrelsen för Skara tekniska aftonskola och
Skara hantverksförening höra lämpligast anordnas av staten, möjligen
parallellt med för storindustrien mer lämpade fackskolor.

Dessutom kunde kommunen enligt Skara hantverksförenings mening

405

KungI. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 06.

bidraga till yrkesskolans underhåll, skolavgifter och dylikt, om ej stipendier
eller enskilda bidrag bleve att påräkna.

Handels- och industrikammaren för Örebro och Västmanlands län
anser staten böra i högre grad, än vad de kommitterade föreslagit, övertaga
kostnaden för yrkesskolornas undervisning, ty de flesta förmän, som
där utbildas, söka ju sedan arbete på annat håll än i den stad, där yrkesskolan
ligger. I stället bör staten tillerkännas bestämmanderätten angående
platsen för sådan skolas inrättande. — Även styrelsen för yrkesskolan
samt stadsfullmäktige i Nyköping anse staten böra kraftigare bidraga till
yrkesskolorna, enär i dessa jämväl skola undervisas lärjungar från andra
platser än orten; styrelsen föreslår bidrag till nybyggnad och inredning
samt mer än föreslagna 10 procent till maskiner och verktyg.

Styrelsen för tekniska skolan i Lund framhåller behovet av bibliotek
i facklitteratur ävensom av yrkesmuseer vid skolor, där praktiskt arbete
förekommer.

Skånes handels-, industri- och sjöjartskammare vill hava den dyraste
undervisningsmateriellen ambulatorisk.

Kommerskollegium finner det icke lämpligt att göra anslaget till undervisningsmateriellens
underhåll och komplettering direkt beroende av
löneanslagets storlek. Kollegiet yttrar därom:

De skäl, som anförts mot denna princips tillämpande vid lärlingsskolorna, gälla i

ännu högre grad vid yrkesskolorna, där undervisningen måste ännu starkare specialiseras

än vid de förra. Även här bör således den principen följas, att det ifrågavarande bidraget
beräknas såsom ungefär samma kvot av en tioårig amortering av de ursprungliga
kostnaderna, som föreslagits gälla för nyanskaffning. Då vidare, såsom nämnts,
kollegium förutsätter, att å många orter lärlingsskola och yrkesskola komma att inrättas
i samband med varandra, synes det även på grund bärav vara ändamålsenligast, att
bestämmelserna om anslag i de fall, där gemensamhetsbruk kan täokas, avfattas lika
för båda skolformerna.

I likhet med vad kollegium föreslagit ifråga om lärlingsskolorna, anser kollegium
sålunda, att statens bidrag till yrkesskolornas verksamhet bör, med nedannämnda undantag,
utgå med två tredjedelar av kostnaderna såväl för lärares och föreståndares
avlöning som för nyanskaffning av undervisningsmateriell vid inrättande av nya eller
väsentliga utvidgningar av äldre skolor, samt att bidraget till undervisningsraateriellens
underhåll och komplettering bör utgå med sju procent av den ursprungliga anskaffningskostnaden.
.

Yrkesskolornas mästarkurser torde dock på grund av åtskilliga omständigheter
böra i fråga om statsunderstöd givas en särställning. På grund av kursernas korthet
och deltagarnas i allmänhet starkare ekonomiska ställning kunna avgifterna fastställas
till jämförelsevis höga belopp, varigenom kurserna till avsevärd del komma att bekostas
av deltagarna själva. Vid deras anordnande bör man dessutom kunna påräkna ekonomisk
medverkan av organisationer och sammanslutningar inom de fack, kurserna avse.
De särskilda kostnader för mästarkurserna, i vilka staten skall deltaga, äro enligt
kollegii förmenande kostnaderna för lärares avlöning och undervisningsmateriell. Utom

Departe nentssakkun niga.

406 Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

det bidrag av statsmedel, som redan förordats till yrkesskolornas verksamhet i övrigt,
anser kollegium sålunda, att yrkesskolorna böra erhålla särskilda bidrag dels till täckande
av med mästarkurserna förenade kostnader för lärares avlöning och anskaffning
av tillfällig undervisningsmateriell, dels till anordnande av föredrag eller serier av föredrag
över ämnen av mera allmänt intresse, som stå i samband med yrkesundervisningen.
Dessa särskilda bidrag fördelas av yrkesskolornas chefsmyndighet med belopp högst lika
med hälften av ifrågavarande kostnader.

Emot de av kommittén föreslagna villkoren för statsbidragens åtnjutande har
kollegium intet att i huvudsak invända, bortsett från den ändring i avseende å förvaltningen,
som betiugas av kollega förslag, att kollegium bör vara chefsmyndighet
och att lokalstyrelsernas ordförande böra tillsättas av denna.

Såsom kommittén uttalat, torde initiativet till yrkesskolors inrättande i huvudsak
böra överlämnas åt de kommunala myndigheterna och det enskilda intresset. Att på
förhand ens tillnärmelsevis beräkna kostnaderna torde sålunda vara omöjligt utan en
mycket ingående undersökning av det intresse för saken, som å olika orter är tillfinnandes.

Då yrkesskolorna till en avsevärd del avse att giva kurser för deltagare icke blott
från den ort, där skolan är belägen, utan även från .större områden, torde en enhetlig
uppfattning om förläggningen och antalet av erforderliga yrkes-, förmans- och mästarkurser
knappast kunna erhällas, såvida den icke baseras på en särskild utredning.

Detta utredningsarbete skulle det tillkomma den sektion av kollega iudustribyrå,
som får yrkesutbildniugsärendena på sitt ansvar, att verkställa med biträde av personer
med ingående kännedom om olika hantverks och industriers behov i förevarande avseende,
i syfte att å de orter, som syntes böra kunna komma i fråga, närmare undersöka
de betingelser, som göra det önskvärt, att dit förläggas yrkesskolor, omfattande
utom ämneskurser även övriga i det föregående angivna kurser.

Departementssakkunniga anföra med avseende på yrkesskolornas
ekonomiska förhållanden:

Enligt vårt förmenande är det lämpligast, att avgiften beräknas per år eller per
kurs allt efter omständigheterna. Avgifternas storlek bör angivas i det förslag till reglemente,
som uppgöres av den lokala skolstyrelsen, och i saraband med detta underställas
överstyrelseus prövning och fastställelse. Avgiften i en aftonyrkeskurs med 30 veckors
årlig undervisningstid synes oss lämpligen kunna få uppgå till 5 — 15 kronor per år, i
en dagyrkeskurs av 30 veckors längd till 10—30 kronor för hela kursen. För ämnes-,
yrkes- och mästarkurser av kortare varaktighet bör avgiftens storlek bestämmas med
hänsyn till kursens längd, omfattning och övriga omständigheter. Rimligt synes
emellertid vara, att avgifterna för mästarkurser, avsedda för äldre mästare, må upptagas
till proportionsvis något högre belopp än för övriga slag av kurser.

Medellösa eller mindre bemedlade lärjungar böra efter den lokala styrelsens prövning
helt eller delvis befrias från erläggande av avgifter.

I fråga om statens bidrag till yrkesskolornas underhåll gäller i tillämpliga delar
vad vi i detta avseende anfört beträffande lärlingsskolorna. Särskilt torde det med hänsyn
till det nära samband, som i regel bör förefinnas mellan kommunala yrkes- och
lärlingsskolor med avseende på såväl lärare som undervisningsmateriell, vara alldeles
nödvändigt, att statens bidrag till såväl lärarlöner som undervisningsmateriell utgår
efter enahanda grunder vid båda slagen av läroanstalter. Enda skillnaden bör vara den,

407

[Kungl. Muj:ts Nåd. Proposition År Hd.

att till grund för beräkning av anslaget till löner åt lärare och föreståndare i yrkesskolan
lägges det föreslagna högre genomsnittsarvodet, 4 kronor 50 öre per undervisningstimme.
Statsbidraget, som bör vara två tredjedelar bärav, skulle sålunda för sagda
ändamål utgå med 3 kronor för varje undervisningstimme.

Årliga statsbidraget till löner vid en yrkesskola med aftonundervisning, omfattande
ett läsår av 30 veckor med 10 timmars undervisning i veckan, skulle då för varje läsavdelning
uppgå till 900 krouor. Därtill kommer statsbidraget för undervisuingsmateriell.
Om sistnämnda bidrag beräknas till i medeltal 100 kronor, skulle statens
årliga kostnader belöpa sig till 1,000 kronor per läsavdelning.

För eu yrkeskurs med dagundervisning under 30 veckor med 40 undervisningstimmar
i veckan skulle statsbidraget till löner belöpa sig till 3,600 kronor och statsanslaget
i sin helhet till omkring 4,000 kronor.

Beträffande de på enskilt initiativ upprättade yrkesskolorna torde statsbidrag till
dessa böra utgå med belopp, som till sin storlek bestämmas efter prövning i varje särskilt
fall. Härvid synes det ej vara uteslutet, att staten i vissa fall, när det i särskilt hög
grad ligger i det allmännas intresse, att eu dylik skola kommer till stånd, må kunna
bidraga till dennas förverkligande på ett till och med mer effektivt sätt än i fråga om
de kommunala yrkesskolorna. Likaledes torde staten i enstaka fäll böra, såsom av 1907
års kommitté föreslagits i fråga om den konstindustriella undervisningen, helt ikläda
sig kostnaderna för upprättande och underhåll av yrkesskolor.

Att på förhand utarbeta en fullständig, hela riket omfattande plan för inrättande
av nya yrkesskolor och särskilt för inrättande av yrkeskurser för speciella yrken är
tydligen icke möjligt. Följaktligen låter det sig ej heller göra att på förhand beräkna
statsverkets blivande årliga kostnader för ifrågavarande ändamål. Alöjligen skulle man
för uppskattande av dessa kostnaders ungefärliga storlek kunna utgå ifrån de förut
till omkring en million kronor beräknade kostnaderna för lärlingsskolväsendet, som ju
skall omfatta den stora massan av minderåriga hantverks- och industriarbetare. Om
man antager, att en viss bråkdel av dessa, t. ex. en femtedel, kommer att begagna sig
av yrkesskolornas undervisning, samt att kostnaderna för sistnämnda undervisning,
räknad per lärjunge, ställer sig 50 procent högre än i lärlingsskolorna, så skulle man
komma till eu årlig statsutgift för yrkesskolorna av omkring 300,000 kronor.

Beträffande de ekonomiska förhållandena skulle yrkesskolan enligt
de föreliggande förslagen skilja sig från lärlingsskolan bland annat däri,
att kurserna i yrkesskolan i regel skulle vara förenade med elevavgifter,
vilkas storlek skulle växla allt efter kursernas art och längd. Beträffande
de gränser, inom vilka avgiftsbeloppen skulle röra sig, hava emellertid
skilda meningar yppat sig. Den tekniska kommittén har ansett, att avgifterna
vid ämneskurserna skulle sättas till 2 — 5 kronor för varje ämne samt
att årsavgiften för en yrkeskurs med aftonundervisning skulle bestämmas
till 5—10 kronor och för en yrkeskurs med heldagsundervisning till 10 — 20
kronor. Kommerskollegium vill sätta avgiften för mästarkurserna till 10
—30 kronor. De sakkunniga hålla före, att inaximiavgiften för yrkeskurser
av 30 veckors längd lämpligen kunde sätlas något högre än kommittén
tänkt sig, nämligen till 15 kronor för aftonkurser, och 30 kronor

Departe mentschefen.

408

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

för he dagskurser, och att avgiften för ämnes-, yrkes- och mästarkurser av
kortare varaktighet borde bestämmas med hänsyn till kursens längd, omfattning
och övriga omständigheter. Med den reservation ifråga om terminsavgifter
i allmänhet, som jag förut givit uttryck åt, biträder jag förslaget,
att vissa avgifter må kunna påföras yrkesskolans lärjungar, och jag
finner det rimligt, att dessa avgifter bestämmas till olika belopp för olika
slag av kurser. Under nuvarande förhållanden torde de av de sakkunniga
föreslagna maximibeloppen kunna anses tillfredsställande. Vilket belopp
som i förevarande avseende bäst lämpar sig för varje särskild skola och
kurs, torde emellertid säkrast kunna bedömas av chefsmyndigheten för
yrkesundervisningen, varför jag ansluter mig till förslaget,.att elevavgifterna
höra angivas i de särskilda skolornas reglementen.

Vad sedan angår statens bidrag till uppehållande av ifrågavarande
skolor, synes mig detta bidrag böra utgå till de kommunala yrkesskolorna
enligt samma grunder, som i det föregående av mig föreslagits beträffande
lärlingsskolorna. Om arvodet åt lärarna i yrkesskolan beräknas efter i
medeltal 4 kronor 50 öre i timmen, skulle således statens bidrag till
lärarnas avlöning belöpa sig till 3 kronor för varje undervisningstimme.
Vidare skulle statsbidraget till undervisningsmateriell utgå med hälften
eller i särskilda fall intill två tredjedelar av kostnaderna för sagda materiell.
Men staten torde böra understödja även sådana yrkesskolor, som
eventuellt upprättas av korporationer eller enskilda, då dylika skolor fylla
samma ändamål som de kommunala skolorna. Huruvida statsunderstödet
till en sådan enskild yrkesskola skall utgå med proportionsvis lika stort belopp
som statsbidraget till en kommunal yrkesskola av samma slag eller det bör
sättas lägre eller ock möjligen något högre för vissa undantagsfall, som de sakkunniga
tänkt sig kunna förekomma, synes mig böra bliva beroende på en
föregående noggrann prövning av chefsmyndigheten för yrkesundervisningen.

För åtnjutande av statsbidrag till yrkesskolorna torde enahanda villkor
böra gälla som i fråga om statsbidrag till lärlingsskolorna. Närmare bestämmelser
i detta avseende torde böra utfärdas av Kungl. Maj:t.

Under förutsättning att statsbidraget till yrkesskolan kommer att utgå
enligt nu angivna grunder, skulle enligt de sakkunnigas beräkning statens
kostnader för en kommunal yrkesskola med aftonundervisning, som påginge
under ett läsår, omfattande 30 veckor med 10 timmars undervisning i
veckan, uppgå till omkring 1,000 kronor för varje läsavdelning och för en
kommunal yrkeskurs med heldagsundervisning, omfattande 30 veckor med 40
timmars undervisning i veckan, till omkring 4,000 kronor. Kortare kurser

400

Kunyl. Muj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

skulle tydligen kräva mindre kostnader. Huru många kurser av olika
slag, som kunna vara behövliga, synes icke för närvarande kunna beräknas!
Härav följer, att man nu icke heller kan med någon större grad av
tillförlitlighet beräkna statens årliga totalkostnader för yrkesskolorna, sådana
dessa kostnader skulle ställa sig, efter det samtliga behövliga yrkesskolor
kommit i gång. De sakkunniga hava uppskattat dessa kostnader till omkring

300,000 kronor. Under de första åren av yrkesskolornas tillvaro kommer
uppenbarligen endast en mindre del av denna summa att bliva erforderlig.

3. Lärlingsskolor för handel.

1) Olika förslag angående den grundläggande handels undervisning en.

Såsom i det föregående (s. 65—73) meddelats, omfattar det förslag Hcwdeisunder
till den lägre handelsundervisningens ordnande, som framlagts av de år
1913 tillkallade handelsundervisningskommitterade, bortsett från handelsgyinnasierna,
om vilka statsmakterna redan fattat beslut, tvenne huvudtyper
av utbildningsanstalter: handelsskolor och handelskurser.

Handelsskolorna skulle hava till ändamål att bibringa personer, som ägna eller
avse att ägna sig åt handelsverksamhet men icke kunna komma i åtnjutande av högre
bandelsundervisning, den utbildning, som deras förutsättningar och övriga omständigheter
medgiva och som lämpligen erfordras för idkande av eller anställning i handelsrörelse
av mindre omfattning eller för skötande av jämförelsevis mindre krävande
platser på kontor eller lager. .

Dessa handelsskolor skulle vara s. k. dagskolor, vilket innebär, att lärjungarna
skulle ägna sin tid helt och hållet åt studierna. Kommitterade föreslå inrättande av
två olika typer av dylika handelsskolor, nämligen ettåriga och tvååriga. Läsårets
längd ävensom undervisningens innehåll och omfattning skulle bliva i det närmaste lika
i båda slagen av skolor. Däremot skulle de skilja sig med avseende på elevmaterialet.

I de tvååriga handelsskolorna skulle lärjungarna intagas direkt efter genomgången
6-årig folkskola, således utan någon praktisk erfarenhet om det yrke, för vilket, de
skulle utbildas. Undér det första året skulle tiden huvudsakligen användas till inhämtande
av ökad kunskap i sådana allmänbildande ämnen, som äro grundläggande för
handelsundervisningen; de handelstekuiska ämnena skulle till större delen koncentreras
till den andra årsklassen.

För att vinna inträde i eu ettårig handelsskola skulle fordras att hava genomgått
6-årig folkskola samt att därefter under två år hava varit anställd i praktisk
verksamhet, helst i handel eller industri, och att samtidigt hava begagnat sig av undervisningen
i »handels fortsätt ningsskola». Kommitterade tro, att dessa sistnämnda
lärjungar på grund av sina större praktiska förutsättningar och med den större målmedvetenhet
och det starkare intresse, varmed sådana personer i allmänhet bedriva

sina studier, skulle kunna bibringas en utbildning, som i det hela icke bleve nämnvärt
underlägsen deras, vilka direkt från folkskolan överginge till och genomginge en tvåårig
handelsskola.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sarnl. 87 käft. (Nr 96.) 52

410

Myndigheternas
yttranden.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

I sammanhang med frågan om organisationen av de sålunda föreslagna handelsskolorna
erinra de kommitterade därom, att en viss motsättning härvidlag förefunnes,
i det från vissa hall påyrkades, att ifrågavarande handelsundervisning skulle förläggas
till högre folkskolor och därmed underordnas dessa skolors myndigheter, från andra
håll däremot krävdes, att handelsundervisningen skulle meddelas i uteslutande för
sådant ändamål inrättade läroanstalter, tillhörande det övriga handelsundervisningsväsendet.
Kommitterade anse, att mot-atserna i denna fråga blivit över hövan skärpta,
och shävda i princip, att handelsskolorna böra vara speciella och fullt fackmässigt
organiserade läroanstalter samt tillhöra det övriga haudelsundervisningsväsendet, men
kunna praktiskt taget icke se något avsevärdare hinder för att nåyra av dem, såsom
från vissa hall föreslagits, anordnas i form av högre folkskolor.»

Till en början skulle man enligt kommitterades förslag upprätta fyra ettåriga
och fyra tvaariga handelsskolor; av de sistnämnda skulle tre anordnas i form av högre
folkskolor, av kommitterade benämnda handelsfolkskolor, under det att den fjärde
jämte de fyra ettåriga skolorna skulle anordnas såsom fristående.

De av kommitterade föreslagna handelskur serna skulle avse att meddela utbildning
åt personer, som redan äro anställda i praktisk verksamhet och icke kunna avbryta
denna anställning för genomgående av en samlad kurs. Vidare skulle de tillgodose
det behov av fortsatt utbildning i speciella ämnen, som kunde förefinnas hos
personer, vilka redan erhållit utbildning för handelsyrket i handelsskola, handelsgymnasium
eller annan läroanstalt.

Undervisningen vid dessa handelskurser skulle därför omfatta vitt skilda stadier.
De kommitterade föreslå härvidlag en indelning av lärjungematerialet i tre grupper,
nämligen: grupp I, sådana som endast genomgått 6- eller 7-årig folkskola eller motsvarande,
eventuellt även fortsättningsskola; grupp II, sådana som genomgått statsunderstödd
ett- eller tvåårig handelsskola eller motsvarande; grupp III, sådana som
genomgått statsunderstött handeUgymnasium eller motsvarande.

Läroämnena skulle på det lägsta stadiet vara såväl allmänna som speciellt kommersiella,
på de högre stadierna endast speciella. Samtliga läroämnen skulle vara
valfria och undervisningen i varje ämne omfatta eu fristående och avslutad kurs.
Samtidigt skulle dock ämnena kunna sammansättas till vissa serier för de lärjungar,
som önskade en mera mångsidig utbildning.

Kommitterade föreslå upprättande av handelskurser på till en början 10 platser.
Kurserna skulle antingen kunna anordnas såsom fristående skolor, som hade dylika
handel-kurser till uteslutande uppgift, eller anordnas i samband med skolor, som
vid sidan av sin övriga verksamhet önskade upprätta en handelsliuje av denna beskaffenhet.

I de från olika myndigheter inkomna yttrandena över kommitterades
förslag betonas från alla håll med styrka nödvändigheten av ifrågavarande
undervisnings snara ordnande.

Sålunda framhåller styrelsen för Norrköpings handelsgymnasium, att bristande
kunskaper i bokföring och bandelslära i en mängd fall torde vara anledningen till de
betalnings!uställel-er, som inträffa bland landets småhandlande, varvid stora summor
årligen gå förlorade, samt att våra lagar stadga bokföringsplikt för även mindre handelsidkare
och fastställa straff i händelse av konkurs för vårdslös och bristfällig bokföring,
varför enligt styrelsens mening åtgärders vidtagande för höjande av det allmänna
kunskapsmåttet på handelsskolebildningens område är ett verkligt samhällsiu -

411

KungI. Maj;ts Nåd. Proposition Nr 96.

tresse, som det är statens plikt att understödja. Örebro handelskammare och handelsgymnasium
anse, att behovet av eu god, rationell och effektiv bandelsundervisniug
på grund av den merkantila ställning, som vårt land kan komma att intaga etter det
nu pågående kriget, blivit för Sverige äu mera aktuellt. Luleå handelskammare yttrar,
att även om för närvarande ända till 28 ganska omfattande rent privata handelsläroanstalter
av lägre typ förefinnas i vårt land, lär icke desto mindre behovet av flera,
rationellt och praktiskt organiserade skolor just på detta område göra sig starkt gällande
inom vida delar av vårt land, särskilt Norrland, och förordar med värme, att
handelsskolor anordnas med statens bistånd. Malmö handelsgymnasiums kollegium
anser frågan om den lägre handelsundervisningeus ordnande vara av allra största betydelse,
då endast härigenom eu verklig motvikt erhälles till en mängd okontrollerade
och mindervärdiga s. k. handelsinstitut och bokhålleriskolor, vilkas verksamhet skapat
ett djupt rotat misstroende till all bandelsundervisniug i vårt land. Karlstads handelskammare
uttalar, att ett ordnande och höjande av denna undervisning icke kan komma
till stånd utan statens verksamma stöd. Med all aktning för de privata läroanstalter,
av vilka flera samvetsgrant och energiskt sökt fylla siu uppgift, niaste kammaren
dock instämma i kommitterades mening, att den lägre bandelsundervisningen »icke
längre kau vara betjänt med dessa läroaustalter i deras nuvarande form».

Borås handelskammare framhåller vikten över huvud taget av att statsmakterna,
för att den lägre bandelsundervisningen skall komma till sin rätt här i landet, taga
frågan i sin hand och med lämpliga föreskrifter om undervisningens organisation och
med beviljandet av statsbidrag stöder de olika skoltypernas uppkomst.

Flera myndigheter, bland andra Sveriges allmänna handelsförening, uttala också
tillfredsställelse med det förslag till handelsuudervisningens ordnande, som av kornmitterade
framlagts, och sin anslutning till dess huvuddrag. Undantag härifrån utgör
Sveriges allmänna exportförening, som icke anser förslaget erbjuda den gynnsammaste
lösningen av denna fråga. Det synes föreningen, som om man genom åt t i den utsträckning,
förslaget innebär, ersätta den privata bandelsundervisningen med en officiell
sådan, vore inne på en väg, förande till ett synnerligen kost-amt handelsundervisningssystem.
En bättre lösning torde vinnas genom ett anlitande i högre grad av
de privata handelsskolornas resurser. I anslutning härtill förordas ett utsträckt statligt
understöd för beredande av friplatser och billigare avgifter åt mindre bemedlade vid
bandelskurser, anordnade av under statens kontroll stående privata skolor. Även styrelsen
för Göteborgs handelsinstitut ger uttryck för en beträffande förslaget i allmänhet
avvikande mening. Styrelsen förklarar sig icke kunna undertrycka den fanken,
att kommitterade i sitt förslag icke funnit rätta vägen att höja köpmanskårens förtroende
till bandelsundervisningen och att egga dess intresse för medverkan i denna
för vårt land viktiga angelägenhet.

I fråga om de föreslagna ettåriga handelsskolorna äro myndigheterna i stort
sett eniga om värdet av sådana skolor och behovet av deras upprättande. För yttrandena
rörande dessa skolor redogöres å s. 451—460.

Beträffande de tvååriga handelsskolorna däremot äro meningarna mycket delade.

Göteborgs handelskammare fiuner fristående sådana skolor vara väl förtjänta av
beaktande och förmodar, att de komma att visa sig lämpliga för handelns behov.

Gävle handelskammare anser visserligen, att det mätt merkantil utbildning, denna
skoltyp förmår giva, måste bliva tämligen ringa, på grund av lärjungarnas laga inträdesålder
och bristande erfarenhet i yrket, men tillstyrker dock livligt inrättandet
försöksvis av tvååriga skolor. Styrelsen för Stockholms handelsgymnasium tillstyrker,

412

Kung!. Maj:ts Nåd,. Proposition Nr 96.

ehuru icke utan tvekan med hänsyn till den låga inträdesåldern, kommitterades förslag
om inrättande tills vidare av ett begränsat antal på sexårig folkskolekurs baserade
tvååriga handelsskolor.

Malmö handelsgymnasiums kollegium anser såväl den tvååriga som den ettåriga
fristående handelsskolan fullt berättigad. Kollegiet befarar dock, att de ettåriga komma
att bli fåtaligt besökta, och föreslår därför, att de båda skoltyperna sammanslås
till en, så att för inträde i den tvååriga skolans lägsta klass blott skulle erfordras
genomgången sexårig folkskolekurs, medan i dess högsta klass skulle kunna direkt
intagas sådana från folkskolans sjätte klass avgångna lärjungar, vilka därefter under
två år haft affärsanställning. För en sådan förening av de två typerna uttala sig även
styrelsen för samma handelsgymnasium samt handelskamrarna i Malmö och Luleå.

Koras handelskammare däremot avstyrker inråttan let av de föreslagna tvååriga
handelsskolorna av bland annat följande skäl: eleverna äro för unga; då eleverna icke
äga någon föregående praktisk erfarenhet inom handelsyrket, kunna de icke på ett
tillfredsställande sätt tillgodogöra sig undervisningen, och då deras fallenhet för vrket
ej på förhand kunnat utrönas, kan det befaras, att de komma att befinnas mindre
lämpliga för yrket och kanske lämna detsamma; de tvååriga skolorna bli onödigt
ekonomiskt betungande; det innebär en nationalekonomisk vinst, att de unga tidigt
komma in i det praktiska arbetet och ej tillbringa för lång tid i skolan; anskaffandet
av lämpliga lärare kommer att visa sig svårare vid den tvååriga skolan än vid den
ettåriga. Även handelskammaren i Karlstad anför liknande skäl emot den tvååriga
handelsskolan och säger sig ha förnummit, att den nu föreslagna typen av densamma
icke fungerat till belåtenhet i de länder, där den blivit införd, samt uttalar sin förmodan,
att den ej heller i vårt land skulle komma att visa sig lämplig. Örebro handelskammare
och handelsgymnasium anse den tvååriga skolan vara av mindre värde
än den ettåriga, och handelskammaren i Jönköping hyser starka tvivel om de tvååriga
skolornas lämplighet, varför kammaren avstyrker deras upprättande.

I fråga om kommitterades förslag att anordna tvååriga handelsskolor i form av
högre folkskolor yttrar styrelsen för Stockholms handelsgymnasium, att då kommitterade,
följande en av riksdagen given fingervisning, föreslå, att några handelsskolor
upprättas i form av högre folkskolor, omgärda de dessa av dem föreslagna handelsfolkskolor
med garantier av så pass omfattande art, att dessa skolor i realiteten skulle
bliva så gott som självständiga läroanstalter med helt andra lärarkrafter än folkskolan
under särskild lokalstyrelse ocli väsentligen under kommerskollegii överinseende.
Under förutsättning att dessa garantier verkligen genomföras och att köpmanskären
blir starkare representerad i lokalstyrelsen, anser styrelsen, att åtminstone ett försök i
denna riktning bör göras, och vill därför tillstyrka kommitterades förslag om upprättandet
av ett mindre antal handelsfolkskolor. Gävle handelskammare förordar upprättandet
av tre handelsfolkskolor, särskilt med tanke på, att skolorna därigenom
kunna göras avgiftsfria, liiksförbundet för affärsanställda uttalar sina sympatier
för att handelsundervisningen sättes i samband med folkskolan. Genom ett sådant samband
skulle måhända många av de unga lättare komma i åtnjutande av undervisning
och pedagogisk omvårdnad under de viktiga uppväxtåren. Övergången från folkskolans
allmänna avdelning till dess överbyggnad torde lättare förmedlas än inträdet i en helt
ny skola. Med de av kommitterade angivna grunderna för undervisningens ordnande
finnes heller ingen anledning antaga, att berättigade krav på lärarkrafter skulle bli
mindre tillgodosedda i handelsfolkskolor än i fristående handelsskolor. Folkskolöverstyrelsen,
som av Kungl. Maj:t anbefallts avgiva utlåtande över kommitterades

413

Kungl. Säd. Proposition AV 96.

förslag, yttrar angående handelsfolkskolorna: Vid en jämförelse mellan de kommitterades
förslag om två olika slags skolor, fristående handelsskolor och handelsfolkskolor,
avseende samma uppgift men skilda i avseende på organisation och lokal ledning, och
vad som kunde vinnas i enkelhet och ändamålsenlighet genom att för den lägre handelsundervisningen
i varje fall, när denna angelägenhet toges om hand av det allmänna,
begagna sig av högre folkskolans redan ordnade former för praktisk utbildning av
ungdomen, syntes det enligt överstyrelsens förmenande vara uppenbart, att den senare
anordningen vore att föredraga. De kommitterade förutsatte, att köpmannaorganisationerna
kunde vara villiga att upprätta handelsskolor. Härvidlag erbjöde likaledes
den högre folkskolan synnerligen lämpligt tillfälle för organiserad medverkan av denna
art. Huru väl högre folkskolan såväl till sin idé som till sin praktiska utformning
lämpade sig för de uppgifter, som här vore ifråga, framginge kanske påtagligast därav,
att flera högre folkskolor redan vore i icke oväsentlig mån anpassade för meddelande
av kommersiell utbildning och att man i fråga om andra vore betänkt på att vidtaga
sådan anordning.

Flertalet myndigheter ställa sig emellertid avvisande mot förslaget
om inrättande av handelsfolkskolor.

Sålunda yttrar Stockholms handelskammare, att det visserligen är en synnerligen
god tanke, som ligger bakom kommitterades förslag, då kommitterade velat medverka
till en utveckling av de högre tolkskolorna i praktisk riktning, men kammaren
anser det vara fara värt, om handelsskolorna ställas under samma förvaltning som de
allmänna skolorna, att undervi-ningen huvudsakligen blir inriktad på allmänbildning
och skolornas särskilda syfte sålunda icke blir tillräckligt beaktat samt kravet på speciell
lärarutbildning icke vederbörligen tillgodosett, varför kammaren finner sig böra
avstyrka förslaget.

Liknande skäl för avstyrkande anföras även av övriga myndigheter, varvid dock
är att märka, att flera av dessa icke beaktat den väsentliga skillnaden mellan den högre
folkskolan och den egentliga folkskolan i fråga om organisation, förvaltning och lärare.

I det föregående (s. 114) har redan framhållits, att departeinentssakkunniga
icke i fråga om det lägsta stadiet av handelsundervisningen
kunna helt ansluta sig till kommitterades förslag utan ansett sig böra
påyrka vissa förändringar däri. På grund av anförda skäl göra de
sakkunniga det uttalandet, att de anse de av kommitterade föreslagna
tvååriga handelsskolorna olämpliga såsom handelsutbildningsanstalter i
egentlig mening och att dessa sålunda icke böra upptagas på programmet
för den lägre handelsundervisningens ordnande. De yttra därom:

I stället vilja vi föreslå upprättande av handelslärlingsslcolor och handelsyrkesskolor
i huvudsaklig överensstämmelse med motsvarande läroanstalter för industri och
hantverk. Denna lösning är enligt vårt förmenande den för såväl haudelsyrket som
de minderåriga bästa utvägen. För de peisoner, vilkas utbildning det här är fråga
om, är den naturliga vägen den, att de börja sin bana från början, d. v. s. genom att
taga anställning som springpojkar eller dylikt, samt sedan arbeta sig framåt under
inhämtande av den teoretiska utbildningen samtidigt med den praktiska erfarenheten.
Eif allmänt anlitande av den utbildningsväg, som kommitterade med de tvååriga
handelsskolorna föreslagit, skulle kunna medföra, att en mycket avsevärd procent av

Departe mentssak kunniga -

Departe mentschefen.

Departe mentssak kunniga.

414 Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 90.

de utexaminerade sedermera vid sitt utträde i det praktiska livet skulle finna sig hava
valt ett yrke, för vilket de saknade anlag och håg. En person, som på detta sätt
fått ett betyg, vars innehåll vore ägnat att ingiva åtminstone honom själv den uppfattningen,
att han i viss mån vore färdig med sin liandelsutbildning, vore säkerligen
icke villig, ej heller lämplig att taga en allt för underordnad anställning. Ett dylikt
förhållande skulle vara till skada lika mycket för handelsyrket som för de minderåriga
Vad de senare beträfiar, vore det väl nästan orimligt att låta eu 13-åring, som varken
äger någon erfarenhet om handelsyrket eller någon vetskap om, huruvida hans håg
och fallenhet ligga åt detta håll, vinna inträde i en skola med specialiserad handelsundervisning,
där han på två år skulle göras färdig och erhålla ett slags yrkesprägel,
föga motsvarad av verklig yrkeskännedom. Enligt vår mening bör den minderårige,
som ämnar ägna sig åt handelsyrket, efter avslutad folkskolekurs först genomgå den
obligatoriska tvååriga fortsättningsskolan, helst eu sådan med undervisning i anslutning
till handel. Under tiden kan han vinna anställning i yrket och sålunda få pröva
sina praktiska anlag för detta. Efter fullgjord fort-ättningsskolplikt och förutsatt, att
han erhållit stadigvarande sysselsättning i handelsyrket, bör han sedan genomgå en
handelslärlingsskola, om dylik finnes på platsen.

De av de handelsanställda, som vilja ytterligare vidga sitt kunskapsmått
och därmed skaffa sig ökad kompetens, kunna vinna detta i de vid
handelsyrkesskolorna anordnade yrkes- eller ämneskurserna.

För sådana handelsanställda, för vilka det icke är möjligt att jämsides
med sitt förvärvsarbete bevista handelslärlings- och handelsyrkesskola,
föreslå de sakkunniga upprättandet av ettåriga handelsskolor i huvudsaklig
överensstämmelse med kommitterades förslag.

Beträffande den grundläggande handelsundervisningen ansluter jag mig
till de sakkunnigas förslag och anser således mest ändamålsenligt, vare
sig frågan betraktas ur yrkesutbildningens eller lärjungarnas personliga
synpunkter, att denna undervisning meddelas i lärlingsskolor, motsvarande
dem, som av mig föreslagits i fråga om industri och hantverk.

2) Handelslärlingsskolornas ändamål och organisation.

Den uppgift, handelslärlingsskolan avser att fylla, angiva departementssakkunniga
sålunda:

Handelslärlings<kolans ändamål bör vara att bereda den inom handelsyrket arbetande
ungdomen tillfälle att, samtidigt med inhämtandet av den praktiska yrkesfärdigheten
genom arbete hos den enskilde arbetsgivaren, förvärva den teoretiska utbildning,
som är nödvändig för ett framgångsrikt arbete inom handelsyrket.

Angående lärlingsskolans organisation yttra departementssakkunniga:

Handelslärlingsskolorna böra i stort sett bliva sins emellan tämligen lika. Där lärjungarnas
antal är så stort, att en uppdelning i parallellklasser är nödvändig, bör dock
undervisningen i vissa ämnen, då så befinnes lämpligt, något differentieras allt efter handelsvrkets
olika grenar. Likaledes kunna särskilda förhållanden föranleda en viss åtskillnad
i fråga om undervisningens innehåll vid handelslärlingsskolor, belägna på olika orter.

415

Kung!. Mnj:ts A7Std. Proposition Sr 96.

I nu berörda avseenden biträder jag departementssakkunnigas
mening.

3) Handelslärling sskolornas obligatoriska karaktär.

Komraitterade angiva såsom sin mening, att det icke vore välbetänkt
att redan nu införa skoltvång beträffande läroanstalter för handelsundervisning.
Denna mening delas även av Malmö handelskammare, den enda
myndighet, som yttrat sig i frågan.

Departementssakkunniga däremot påyrka av skäl, som i det föregående
(s. 115) blivit anförda, att även i dessa lärlingsskolor skoltvång skulle
kunna påbjudas. De sakkunniga yttra härom:

De närmare bestämmelser, som böra gälla i fråga om skolpliktens omfattning
och genomförande, böra enligt vårt förmenande vara alldeles lika med dem, som vi
föreslagit beträffande lärlingsskolorna för hantverks- och industriella yrken, varför det
torde vara nog att hänvisa till vad därom yttrats.

. ^ överensstämmelse med skolans angivna syfte att meddela teoretisk utbildning
jämsides med den praktiska utbildning, som lärjungarna erhålla genom arbete hos
enskilda arbetsgivare, böra i allmänhet inga andra personer än sådana, som äro
anställda inony handelsyrket, antagas såsom lärjungar i densamma. Med tanke på
sådana minderåriga, som icke ännu erhållit varaktig anställning men måhända under
kortare perioder av livligare affärsrörelse fått arbeta inom handelsyiket och som hava
för avsikt att ägna sig åt detta yrke, vilja vi dock föreslå den bestämmelsen, att
skolans styrelse må äga rätt att i undantagsfall såsom lärjunge i skolan mottaga även
minderårig, som vid tiden för antagandet icke är anställd inom handelsyrket, så vida
denne ämnar framdeles ägna sig åt merkantil verksamhet, är fri frän fortsättningsskolplikt
och kan anses äga nödiga förutsättningar att tillgodogöra sig undervisningen
i handelslärlingsskolan.

Mot vad departementssakkunniga anfört rörande skolplikt för lärjungarna
i handelslärlingsskolor har jag intet att invända.

4) Handelslärlingsskolornas lärotider.

I avseende på lärotiden vid de föreslagna handelskurserna göra kommitterade
följande uttalande, som i det hela måste anses kunna gälla även
lärlingsskolorna:

Läsåret torde, med hänsyn till de svårigheter, som alltid möta för skolgång av
ifrågavarande art, böra inskränkas till att omfatta exempelvis minst 30 veckor, fördelade
på två terminer och förlagda efter lokabtyrel-ens bestämmande till de tider, som
befinnas för de olika orternas förhållanden lämpligast. I dessa 30 veckor äro påskoch
pingstlov och tillfälliga lovdagar imäknade.

^Angående den tid av dagen, till vilken undervisningstimmarna böra förläggas,
är frågan härom icke lätt att lösa.

Departe mentschefen.

Handelsun den/isnings kommitte rade.

Departe mentssak kunniga -

Departe mentschefen.

ffandelsun dervisnings kommitte rade.

4l6

Katigt. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

Från pedagogisk synpunkt vore utan tvivel fördelaktigast, om undervisningen
kunde så auordnas, att den försigginge på normal arbetstid, d. v. s. före aftonens
början. Från arbetsgivarens synpunkt och av en del andra praktika skäl synes återigen
lämpligare, att den normala arbetstiden lider så litet inträng som möjligt av
skolgången, och att undervisningen sålunda föiläggas till tid efter aftonens inträde.
Den senare synpunkten har länge varit den i allmänhet segrande, under det
att den förra först på senare tid mera gjort sig gällande och utrikes vunnit rätt
betydande insteg. Härvid har man funnit sig bäst kunna vinna målet genom att
koncentrera veckans undervisning på en eller två dagar med t. ex. 6 timmar på eu
dag eller 3 timmar på vardera av två dagar.

Kommitterade våga emellertid icke hålla för sannolikt, att nämnda system med
en hel eller två halva dagars undervisning i veckan, som flerstädes utrikes användes
vid yrkesskolor av olika slag, skall i fråga om haudelsundervisningen lata sig hos oss
genomföra utan stora svårigheter och utan en mycket lång övergångstid.

Såsom en annan utväg, vilken kan försökas jämsides med den nyssnämnda, vilja
kommitterade ifrågasätta följande.

1 städerna äro de tidigare morgontimmarna, kl. 8—10, präglade av jämförelsevis
mindre rörelse i affärerna än andra tider av dagen, och bank- och handelskontor
öppnas i allmänhet icke förr än kl. 9 å 10 f. in. Under sådana omständigheter ligger
det nära till hands att ifrågasätta, att undervisningen i en del bandelskurser må försiggå
just på nämnda timmar. Så är ock, åtminstone delvis, förhållandet pa vissa
ställen utrikes, t. ex. i Köpenhamn. Det ligger i öppen dag, att sagda tid skulle vara
synnerligen gynnsam för själva undervisningsarbetet, enär resultatet därav alltid blir
bättre, i den mån lärjungarna äro kroppsligen och andligen utvilade och deras uppmärksamhet
oförhindrad av tidigare intryck.

Kommitterade våga emellertid icke förutsätta, att nämnda tid kan komma till
användning annat än mera undantagsvis, och anse därför, att man — åtminstone till
en början och under lång tid framåt — måste finna sig i att räkna med aftontimmarna
såsom den tid, under vilken handelskurserna i allmänhet komma att pågå.

Kommitterade ha till de olika haudelskammarområdena utsänt förfrågningar
angående denna angelägenhet. Av de ingångna svaren framgår såsom huvud resultat:
att° förhoppning åtminstone för närvarande icke förefinnes, att affärsmän skulle vara
hågade att lämna biträden ledighet under en hel eller två halva dagar i veckan för
att deltaga i undervisningen i handelskurser; att utsikt åtminstone pa en del orter
och hos en del firmor finnes att kunna bereda yngre biträden ledighet för samma
ändamål under ett par morgontimmar av de fle-ta söckendagar i veckan; samt att,
därest handelskurserna måste förläggas huvudsakligen till aftontimmar, undervisningen
knappast någonstädes kan’ bölja före kl. 6 e. in. och ingenstädes bör sluta efter kl.
10 på kvällen.

Kommitterade anse sig sålunda icke kunna eller böra fixera sin uppfattning i
fråga om tiden för aftonkurser på annat sätt än genom att för undervisningen förorda
tiden mellan kl. 6—10 e. in. med den fördelning, vartill medelåldern i de olika
grupperna och andra omständigheter kunna föranleda.

Däremot äro kommitterade, med hänsyn till behövligheten i vår jäktande tid
av orubbade vilodagar, av den bestämda åsikten, att ingen undervisning må förläggas
till söndagarna och att lördagens afton må i minsta möjliga män tagas i anspråk för
undervisning. Härvid bör emellertid icke förglömmas, att olika orter i förevarande
avseende hava olika behov, vadan någon likformighet över hela landet ingalunda bör
eftersträvas.

Kumjl. Maj ds Nåd. Proposition Nr ‘.Hi.

417

Malmö handelskammare iir av den åsikten, att särskilt med hänsyn
till arbetsgivarnas svårigheter att under kontorsarbetstiden avvara de anställdas
arbetskrafter undervisningstiden bör bestämmas till kl. 6—9 e. in.,
varjämte möjligen i undantagsfall tiden 7—9 f. m. bör kunna ifrågakomma.
Samma tider föreslås även av Malmö handelsgymnasium. Örebro handelsgymnasiurn
och handelskammare uttala, att, ehuru lärjungarna sannolikt
skulle hava mera nytta av undervisningen på morgontimmarna, det dock
torde möta mycket stora svårigheter att vid den tiden bereda lärjungarna
behövlig ledighet, varför tiden 6—9 e. in. anses vara den lämpligaste.
Borås handelskammare yttrar:

Ju mer det kan vara möjligt att förlägga undervisningstiden till morgnarna
desto förmånligare synes det bliva för det med undervisningen avsedda ändamålet,
och för elevernas principaler torde det icke möta oöverstigliga hinder att i allmänhet
avvara dem 2 till B morgnar i veckan. Ett allmänt önskemål torde vara, att undervisning
icke förekommer senare än kl. 9 e. m. (hiskligt är, att söndagar och lördagseftermiddagar
icke användas för undervisning. I största möjliga utsträckning bör det
överlåtas åt lokalstyrelsen att bestämma om undervisningstiden.

Sveriges allmänna handelsförenings förvaltningsutskott erkänner det
beaktansvärda i kominitterades uppslag angående en hel eller två halva
dagars undervisning i veckan, eventuellt under de tidigare morgontimmarna,
men anser dock, att man så gott som uteslutande måste räkna
med undervisningens förläggande till aftontimmarna. Tiden bör icke i
något fall utsträckas längre än till kl. 9 e. m.

Departementssakkunniga yttra i fråga om lärotiden:

Arbetsåret vid haudelslärlingsskoloma bör hava samma längd och fördelas på i
huvudsak samma sätt som vid övriga lärlingsskolor, och lärokursen bör liksom vid
dessa omfatta två år.

Antalet undervisningstimmar per vecka hava vi för lärlingsskolorna för industri
och hantverk föreslagit till minst 6 och högst 12. För att den undervisning, som
skall meddelas i en handelslärlingsskola, må bliva fullt effektiv, torde emellertid eu
så obetydlig undervisningstid som 6 timmar i veckan icke förslå, utan torde minst
8 timmar böra anses nödvändiga. Vi vilja således föreslå, att den obligatoriska undervisningstiden
i bandelslärlingsskolan bestämmes till minst 8 och högst 12 timmar i
veckan.

I fråga om undervisnmgstimmarnas förläggning böra samma bestämmelser gälla,
som vi föreslagit för övriga lärlingsskolor. I detta sammanhang vilja vi framhålla,
att ett förläggande av undervisningen till tiden mellan kl. 8 och kl. 10 f. m., vilket
givetvis vore med avseende på undervisningens resultat synnerligen gynnsamt, vid
haudelslärlingsskoloma synes kunna i många fall visa sig även från arbetsgivarens
synpunkt vara att föredraga framför afton- eller eftermiddagslektioner. På flera håll
torde det befinnas lämpligt att koncentrera undervisningen på två dagar i veckan.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 87 höft. (Nr 96.) 53

Myndigheternas
yttranden -

Departe mentssak kunniga -

418

Departe mentschefen.

Handelsun dervisnings kommitte rade.

Myndigheternas
yttranden.

Departements

sakkunniga.

Kungl. Maj sfs Nåd. Proposition Kr !)6.

Lärokursen i handelslärlingsskolan synes mig böra fördelas på två
läsår, vartdera omfattande 8 till 9 månader med en undervisningstid av
minst 8, högst 12 timmar i veckan. Ur synpunkten av lärjungarnas förmåga
att bäst tillgodogöra sig undervisningen bör enligt min mening denna förläggas
till tiden mellan kl. 8 och 10 förmiddagen i alla sådana skolor, där detta
utan men för arbetsgivarna låter sig göra. Där undervisningen måste bedrivas
under aftonen, torde samma bestämmelser med avseende å lärotimmarnas
förläggning böra gälla för dessa skolor, som redan blivit föreslagna i
fråga om lärlingsskolor för industri och hantverk. Skulle omständigheterna
någonstädes medgiva, att undervisningen koncentreras på två hela
dagar i veckan, synes mig detta böra anses såsom en given fördel för
utbildningen.

5) Handels! är ting sskolornas undervisning.

I fräsa om undervisningens innehåll föreslå kommitterade för de
av dem föreslagna handelsskolorna ämnena svenska, tyska, geografi, räkning,
naturkunnighet, välskrivning, handelsräkning, bokföring med handelskorrespondens
och kontorsgöromål, handelslära, författningskunskap, varukännedom,
stenografi och maskinskrivning.

Hälsingborgs liandelsgymnasium önskar, att naturkunnighet och varukännedom
böra få efter behag upptagas på undervisningsplanen eller
uteslutas från densamma. Stockholms handelskammare anser, att stenografi
såsom obligatoriskt läroämne ej hör hemma i en lägre handelsskola. Av
samma mening äro även Stockholms liandelsgymnasium och Riksförbundet
för affärsanställda, vilka dessutom anse detsamma i viss mån vara fallet
även med maskinskrivning, t. ex. efter stenografisk text.

Beträffande undervisningsplanen uttala departementssakkunniga:

I överensstämmelse med vad vi anfört rörande undervisningen vid lärlingsskoloma
för industri och hantverk, bör undervisningen jämväl i liandelslärlingsskolorna bygga
på fortsättningsskolans kunskapsmått och lärostoffet grupperas kring ett fåtal huvudämnen
av facklig beskaffenhet.

Ämnet svenska bör enligt vårt förmenande icke annat än i särskilda fall upptagas
såsom ett fristående ämne i handels!ärlingsskolorna. I regel böra tillräckliga
kunskaper häri kunna meddelas i samband med undervisningen i handelskorrespondens.
Sistnämnda ämne jämte handelsräkning, bokföring och kontorsgöromål samt handelslära
torde böra sammanföras under den gemensamma beteckningen handelsteknik.
Välskrivning torde icke, hur viktigt det än är, att lärjungarna häri vinna en tillfredsställande
färdighet, böra upptagas såsom ett fristående ämne, utan bör även denna
undervisning hänföras till nyssnämnda ämnesgrupp.

41!)

Kutig!. MajUs Nåd. Proposition Nr !)6.

För att angiva, att undervisningen i geografi har till syfte att meddela handelsutbildning,
vilja vi föreslå, att ämnet benämnes ekonomisk geografi. Undervisning i
naturkunnighet såsom ett särskilt ämne kan däremot icke anses tillhöra området för
dessa skolors verksamhet.

Varukännedom är ett så vittomfattande ämne, att undervisning däri, med hänsyn
till lärjuugarnas relativt ringa åldersmognad och erfarenhet samt den korta tid, som
skulle kunna anslås däråt, knappast skulle kunna medföra någon nämnvärd behållning.
Detta ämne bör därför enligt vårt förmenande icke upptagas. I stället bör i samband
med undervisningen i ekonomisk geografi upptagas ämnet produktionslära.

Enär undervisningen i författningskunskap bör vara inriktad på vad som rör
handelsyrket, vilja vi för detta ämne föreslå benämningen handelsrätt.

Dessutom bör undervisning meddelas även i nationalekonomi, ett ämne, som för
ifrågavarande utbildning är av synnerligen stor betydelse.

De av kommitterade ytterligare uppräknade ämnena: tyska, stenograf! och maskinskrivning,
böra enligt vårt förmenande icke vara obligatoriska men, där så befinnes
lämpligt, upptagas på lärlingsskolans program såsom frivilliga ämnen. Härvid torde
det emellertid på åtskilliga platser visa sig lämpligt att utbyta tyska mot engelska.

Såsom sammanfattning av det anförda vilja vi beträffande undervisningen i handelslärlingsskolorna
föreslå:

att denna undervisning skall bygga på fortsättningsskolans kunskapsmått och
grupperas kring läroämnena handelsteknik, ekonomisk geografi med produktionslära
samt handelsrätt och nationalekonomi;

att svenska språket i de särskilda fall, då det efter den lokala skolstyrelsens
prövning så kan befinnas erforderligt och lämpligt, må upptagas som ett fristående
läroämne;

att såsom frivilliga läroämnen må upptagas främmande språk, stenografi och
maskinskrivning; samt

att vid handelslärliugsskolor, där antalet lärjungar är så stort, att uppdelning i
parallell klasser är nödvändig, undervisningen, särskilt i ekonomisk geografi med produktionslära,
differentieras i de olika klasserna efter de olika grenar av handelsrörelse,
som på orten äro företrädda, och att lärjungarna så fördelas, att envar får, så vitt
möjligt, den undervisning, som bäst motsvarar hans behov.

I fråga om kvinnliga lärjungar samt beträffande undervisning för äldre i handel
anställda personer, vilka ej varit i tillfälle att i yngre år genomgå liandelslärlingsskola.
gäller i tillämpliga delar vad som i dessa avseenden anförts vid behandlingen
av övriga lärlingsskolor.

Läroplanerna böra uppgöras av de lokala skolstyrelserna men, innan de tillämpa?,
granskas och fastställas av den föreslagna överstyrelsen.

Undervisningen i handelslärlingsskolan bör självfallet bygga på det
kunskapsmått, som fortsättningsskolan avser att meddela, och lärostoflet
grupperas kring ett fåtal huvudämnen av facklig art. I likhet med de
sakkunniga anser jag såsom lämpliga läroämnen handelsteknik, ekonomisk
geografi med produktionslära, handelsrätt och nationalekonomi, med frihet
till den differentiering i dessa ämnen, som ortsförhållandena och olika
slag av handel kräva. I dessa ämnen bör i allmänhet den erforderliga
undervisningen i modersmålet ingå. Endast i undantagsfall, då lokalstyrel -

Departe mentschefen.

Departements sakkunniga.

Departe mentschefen.

Handels undervis ningskommit terade.

Myndigheter
nas yttranden.

Departements sakkunniga.

420 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

sen så finner särskilt påkallat, torde det böra medgivas, att modersmålet
erhåller en plats på läroplanen såsom fristående ämne. Såsom valfria
ämnen synas dessutom kunna upptagas främmande språk, stenografi och
maskinskrivning. Läroplanerna böra fastställas av chefsmyndigheten för yrkesundervisningen,
sedan lokalstyrelsen i sådant avseende inkommit med förslag.

6) Handelslärlingsskolornas lärare.

Vad kommitterade och myndigheter uttalat angående lärarnas antal,
kompetens, tillsättning, avlöning m. m. äger endast i ringa mån tillämplighet
på de här föreslagna lärlingsskolorna.

Departementssakkunniga föreslå att

i fråga om lärarnas tillsättning, kompetens och löneförmåner bör i tillämpliga
delar gälla vad vi härom föreslagit beträffande lärarna vid lärlingsskolorna för industri
och hantverk. Det ligger dock i sakens natur, att vid bandelslärlingsskolorna lärarnas
teoretiska utbildning är av särskilt stor betydelse.

Jag har intet att erinra mot dessa av departementssakkunniga
gjorda förslag.

7) Handelslärlingsskolornas styrelse och förvaltning.

Enligt kommitterades förslag skulle de av dem föreslagna handelsskolorna
stå under ledning av lokalstyrelser, valda med bestämd hänsyn
till skolornas fackmässiga uppgift, och den närmaste tillsynen handhavas
av en föreståndare eller rektor. Såsom önskvärt framhålles, att köpmannaelementet
blir i styrelsen starkt representerat.

Angående den centrala ledningen av bandelslärlingsskolorna kommer
jag att yttra mig i ett senare sammanhang (sid. 498 f.).

Ett stort antal av de myndigheter, som yttrat sig, såsom handelskamrarna
i Stockholm, Malmö, Karlstad och Luleå, framhålla med styrka kravet
på att affärsmännen erhålla behövligt inflytande i fråga om lokalstyrelsernas
tillsättning och verksamhet. Riksförbundet för affärsanställda framhåller
önskvärdheten av att de affärsanställda blvai representerade i dessa
styrelser.

Angående styrelsen och förvaltningen yttra departementssakkunniga:

Bandelslärlingsskolorna böra, i överensstämmelse med vad vi i första kapitlet anfört,
stå under överinseende och inspektion av den föreslagna överstyrelsen för yrkesundervisningen
samt under ledning av lokala styrelser; den närmaste tillsynen bör
utövas av en föreståndare.

421

K un yl. MajUs Nåd. Proposition Nr DO.

L fråga om säväl lokalstyrelse som föreståndare gäller i tillämpliga delar vad
som härom anförts vid behandlingen av övriga lärlingsskolor. Finnas inom samma
kommun såväl handels- som andra lärlingsskolor, böra de stå under en gemensam lokalstyrelse,
i vilken de merkantila intressena böra vara företrädda. Där handelslärlingsskola
och industriella lärlingsskolor använda samma lokaler, böra de stå under
gemensam föreståndare.

I fråga om skolornas reglementen gäller vad därom föreslagits beträffande övriga
lärlingsskolor.

Med avseende på handels lärd ngsskolornas styrelse och förvaltning bör
enligt min mening i tillämpliga delar gälla detsamma, som i berörda avseenden
kan bliva stadgat rörande lärlingsskolor för industri och hantverk.

8) Handelslärlingsskolornas ekonomiska förhållanden.

Beträffande de belopp, varmed statsunderstöd bör utgå till de föreslagna
handelsskolorna och handelskurserna, synes det kommitterade, att
för dessa anstalter lämpligen böra tillämpas samma grunder, som bestämts
för handelsgymnasierna. Nämnda grunder innebära, att ett visst maximibelopp
stadgas för statsbidraget, vars storlek i övrigt lämpas efter varje
skolas verkliga behov, samt att kommunen eller enskilda åläggas vissa
förpliktelser, däribland att tillhandahålla erforderliga lokaler samt lämna
visst årligt kontant bidrag till skolans underhåll.

Angående lärlingsskolornas ekonomiska förhållanden uttala departementssakkunniga: I

likhet med övriga egentliga lärlingsskolor böra handelslärlingsskolorna vara
kommunala institutioner med statsbidrag.

Undervisningen bör vara för lärjungarna avgiftsfri och statsbidrag utgå efter enahanda
grunder, som varda fastställda i fråga om övriga lärlingsskolor.

Hur stora statens kostnader för ifrågavarande ändamål kunna komma att bliva,
låter sig icke på förhand beräkna, då nödigt statistiskt material icke för närvarande
står till förfogande. o _

De kommuner, som inrättat skolorna, böra tillhandahålla dem ändamålsenliga
lokaler med inredning och möblering samt ansvara för alla kostnader för skolornas
underhåll, i den mån dessa ej bestridas genom statsanslag.

Givetvis bör undervisningen i handelslärlingsskolorna vara för lärjungarna
avgiftsfri. Statsbidrag till sagda skolor synas mig böra utgå
efter samma grunder som statsbidrag till övriga lärlingsskolor. Under den
första tiden för skolornas verksamhet torde statens kostnader för desamma
icke komma att uppgå till något avsevärdare belopp.

Departe mentschefen.

Handelsunder

visningskom mitterade.

Departements

sakkunniga.

Departe mentschefen -

422

Kung], Maj:ts Nåd. Proposition Nr .96''.

Handelsundervisningskommitterade -

4. Yrkesskolor för handel.

1) Olika förslag angående den fortsatta handelsundervisningen.

De yrkesskolor för handel, vilka föreslagits av de sakkunniga (Bet. sid.
114—115) motsvara närmast de högre avdelningarna inom de handelskurser,
som ingå i liandelsundervisningskommitterades program.

Redan kommittén av 1908—1910 föreslog, under beteckningen liandelsaftonskolor,
dels eu fast tvåårig kurs med obligatoriska ämnen, avsedd närmast för kontors- och
butiksbiträden med mindre förkunskaper, dels valfria kurser i handelsämnen, avsedda
att bereda kontorister och yngre affärsidkare tillfälle till vidare utbildning. Såsom
motivering för handelsaftonskolors upprättande hänvisade kommittén särskilt till den
talrika förekomsten i vårt land av statsunderstödda lägre tekniska yrkesskolor. I dessa
skolor erbjudas de inom de tekniska yrkena anställda i stor omfattning tillfällen till
vidare fackutbildniug. Haudelslärlingarna däremot äro i sådant avseende vanlottade,
då i stort sett ingå direkta motsvarigheter till ovannämnda yrkesskolor finnas på den
merkantila utbildningens område.

Handelsuudervisningskommitterade av år 1913 finna huvuddragen av sagda förslag
vara ändamålsenliga och riktiga samt grundade på erfarenhet av den hos oss
redan förefintliga utvecklingen, vilken röjer ett tydligt behov hos de kunskapssökande
av såväl lägre som högre handelskurser.

Handelskursernas styrka ligger i deras stora förmåga att kunna avpassa sig efter
olika undervisningsbehov såväl i fråga om graden som arten av bandelsundervisning.
Deras tänjbarhet inom haudelsundervisningens område är i själva verket obegränsad,
ty de kunna utan olägenhet bringas att beröra såväl den högsta som den lägsta undervisningen,
alltefter behovet och förutsättningarna hos de lärjungar, som komma att
begagna sig av denna skolform. Deras svaghet åter, som de ha gemensamt med s. k.
fortsättningsskolor i allmänhet, är uppenbarligen att söka däri, att den tid, som kan
åt undervisningen anslås, är mycket knapp och endast motsvarar en bråkdel av den,
som tages i anspråk vid dagskolorna. Men denna olägenhet låter sig i väsentlig mån
häva därigenom, att en intresserad lärjunge kan under flera års tid bevista undervisningen
och därigenom i det ena ämnet efter det andra tillägna sig en utbildning,
jämförlig med den, som förvärvas i en handelsundervisningsanstalt med samlad lärokurs.

Såsom av ovanstående framgår, äro handelskurserna huvudsakligen avsedda att,
så långt tid och övriga omständigheter tillåta, meddela utbildning åt personer, såväl
manliga som kvinnliga, som redan äro anställda i praktisk verksamhet och icke kunna
avbryta denna anställning för inhämtande av en samlad kurs.

Men deras betydelse inskränker sig icke härtill. Ty givet är, att de på orter,
där ingen annan bandelsundervisning finnes anordnad, tjänstgöra som läroanstalter
för alla de å orten boende, som önska åtnjuta sådan. Vidare ha de ett ej obetydligt
värde för dem, som genomgått handelsskola men önska att förkovra sig i ett eller
annat ämne, t. ex. främmande levande språk. Handelskurserna äga sålunda betydelse
såsom ett lämpligt komplement till handelsskolorna. Slutligen kan det rätt ofta inträffa,
att personer, som genomgått handelsgymnasium eller idkat andra högre studier,
finna med sin fördel förenligt att begagna sig av undervisningen i högre handels -

Kanyl. Maj:tu Kålt. Proposition Nr .96''. -123

kurser, t. ex. nationalekonomi och författningskunskap eller i sådana språk som ryska
och spanska.

På grund härav är handelskursernas betydelse lätt insedd: de äro avsedda att
tillgodose dels deras behov, som önska åtnjuta haudelsundervisning men av en eller
annan anledning icke fått tillfälle att genomgå en samlad kurs, dels deras behov, som
åstunda fortsatt utbildning i handelskunskaper. Ändamålet med denna undervisningstyp
är sålunda i hög grad behjärtansvärt och dess betydelse för handelsundervisningen och
därigenom även för näringslivet synerligen stor.

Detta omdöme gäller framför allt i fråga om förhållandena i större städer och
på orter, där ingen annan handelsundervisning står till buds. Också visa det stora
antal sådana kurser, som upprättats i de olika länderna, samt de skaror av lärjungar,
som besöka dem, att de fylla ett mycket starkt känt behov.

Komnritterade anse emellertid, att frågan om dessa kurser förändrats och i viss
mån förenklats genom de senare framlagda förslagen om obligatoriska tvååriga fortsättningsskolor,
'' av vilka en huvudgrupp skulle meddela undervisning i anslutning till
handelsyrket. Enligt kommitterades mening blir genom sådana handelsfortsättningsskolor
behovet av en lägre, fast handelskurs tillgodosett, och kommitterade ha därför
begränsat sin uppgift till att avgiva förslag angående upprättande endast av valfria
han delskurser.

Samtliga från myndigheterna inkomna yttranden utvisa oförtydbart,
att ett starkt intresse allmänt förefinnes för upprättandet av handelskurser
för dem, som redan äro anställda i praktisk verksamhet.

Handelskamrarna i Stockholm, Göteborg, Malmö, Luleå, Sundsvall och Gävle
samt Stockholms handelsgymnasium och Sveriges allmänna handelsförenings förvaltningsutskott
uttala enhälligt såsom sin åsikt, att handelsundervisning i form av handelskurser
är ägnad att kraftigt verka till köpmannabildningens höjande, och de uttrycka
sin livliga förhoppning, att kurser av detta slag snart måtte bli upprättade.
Sveriges hantverksorganisation finner, att de föreslagna handelskurserna, ehuru de
synas vara huvudsakligen avsedda för personer, som äro anställda i praktisk verksamhet
inom handeln och sålunda närmast beröra köpmanskåren, äro av betydelse och
intresse även för hantverksidkare, enär med många hantverksyrken är förenad en omfattande
affärsverksamhet.

Departementssakkunniga förorda (Bet. sid. 114), att handelskurserna
anordnas i form av yrkesskolor i huvudsaklig överensstämmelse med vad
som föreslagits i fråga om hantverk och industri.

Även med avseende på den fortsatta handelsundervisningen biträder
jag de sakkunnigas förslag. Jag finner det sålunda lämpligast, att handelsyrkesskolor,
motsvarande de yrkesskolor, som föreslagits för hantverk och
industri, upprättas för meddelande av sagda undervisning åt sådana personer
med praktisk yrkeserfarenhet på handelns område, som vilja öka sina
fackkunskaper utöver det mått, som handelslärlingsskolan avser att
meddela.

Myndigheternas
yttranden.

Departe mentssak kunniga.

Departe mentschefen.

Hande/sundervisningsko
nmitterade.

424 Kungl. Maj:ls Nåd. Proposition Nr 96.

2) Handelsyrkesskolornas ändamål, organisation, antal och förläggning

Ändamålet med liandelsyrkesskolorna angives av de sakkunniga
sålunda:

Han delsyrkesskolornas ändamål bör vara att meddela personer med
god praktisk yrkeserfarenhet på handelns område en på handelslärlingsskolans
kunskapsmått byggd fortsatt undervisning, avsedd att i allmänhet
höja deras yrkesskicklighet eller att giva dem nödiga förutsättningar för
skötande av vissa enklare kontorsbefattningar eller för idkande av handelsrörelse
av mindre omfattning.

Rörande den yttre formen för de läroanstalter, som komma att anordna
handelskurser, anse kommitterade, att stor frihet bör medgivas. Så bör
anslag kunna beviljas dels åt skolor, som hava nämnda undervisning till
uteslutande uppgift, dels åt andra skolor, t. ex. handelsgymnasier, tekniska
skolor och borgarskolor, som vid sidan av sin övriga verksamhet önska
upprätta en handelslinje av denna beskaffenhet.

Dock bör givetvis i allmänhet tillses, att statsunderstödda handelsundervisningsanstalter
av olika slag bliva fördelade över landet på det
sätt, att icke en och samma ort utan vägande skäl tillgodoses med mer
än en statsunderstödd handelsläroanstalt — handelsgymnasium eller handelsskola
eller handelskurs — under det andra, som borde ifrågakomma
till sådan förmån, bli helt och hållet utan. Endast i fråga om de största
städerna — t. ex. Stockholm, Göteborg och Malmö — anse kommitterade,
att undantag härifrån må göras. I nämnda städer torde, därest omständigheterna
i övrigt befinnas gynnsamma för en sådan anordning, handelskurser
med fördel kunna anordnas vid därstädes förut befintliga handelsund
ervisningsanstalt er.

I fråga om det antal läroanstalter, som böra erhålla statsunderstöd
för upprättande av handelskurser, ansluta sig kommitterade till förslaget
i den kungl. propositionen i handelsundervisningsfrågan till 1913 års
riksdag, vilket avsåg beviljande av anslag till 10 sådana undervisningsanstalter.

För att undervisningen må leda till åsyftat resultat, anse kommitterade
oundgängligt, att kurserna erhålla en så vitt möjligt fast organisation.
Härmed avse kommitterade närmast en sådan anordning, att i själva organisationen
ligger en ledning för lärjungarna vid valet bland de olika kurserna.
Ett huvudvillkor härför torde vara, att lärjungarna indelas i vissa
grupper alltefter sina olika förutsättningar, och att även ämnen, timtal
och kursernas beskaffenhet lämpas efter dessa olika grupper.

425

Kmiyl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

Kurserna böra å de lägre stadierna även omfatta allmänbildande
ämnen men i övrigt till övervägande del avse utbildning i specialgrenar.
De böra vara så ordnade, att ämnena kunna sammansättas till vissa serier
för de lärjungar, vilkas omständigheter medgiva en mera mångsidig utbildning,
men på samma gång omfatta eu fristående och avslutad kurs
inom varje ämne.

Malmö handelsgymnasium och handelskammare anse, att handelskurser
i städer, där handelsgymnasier eller fristående handelsskolor finnas, böra
upprättas i samband med dessa och ej förbindas med tekniska skolor,
borgarskolor eller andra liknande anstalter. Sveriges hantverksorganisation
däremot tänker sig ett direkt samarbete med de lägre yrkesskolorna såsom
möjligt och lämpligt. Örebro handelskammare och handelsgymnasium ävensom
handelskamrarna i Karlstad och Jönköping kunna icke gilla kommitterades
förslag, att endast våra allra största städer skulle få tillgodoses
med statsunderstödda handelsundervisningsanstalter av olika slag. Göteborgs
och Gottlands handelskamrar finna förslaget om inrättande av handelskurser
på endast tio platser inom vårt land otillfredsställande. Dylika kurser
höra anordnas överallt, där ett behov av dem gör sig kännbart, således i
alla städer med någorlunda utbildad köpenskap. I motsats härtill finna
Örebro handelskammare och handelsgymnasium tio statsunderstödda läroanstalter
för handelskurser vara för närvarande tillräckligt.

I fråga om organisationen uttala departementssakkunniga:

Han delsyrkesskolornas undervisning bör meddelas i form av yrkeskurser och
ämneskurser.

1 yrkeskurserna, vilka skola hava till ändamål att meddela en sammanhängande
mera grundlig handelsutbildning, bör undervisningen meddelas efter fast läroplan, avsedd
att fullständigt genomgås av samtliga kursdeltagare på en viss begränsad tid.

I ämneskurserna bör undervisning meddelas i olika fristående läroämnen, bland
vilka lärjungarna äga rätt att utvälja dem, som bäst motsvara vars och ens behov och
önskningar. Såsom exempel på ämneskurser må nämnas sådana i bankväsendet, utsökniugs-
och konkurslagen, främmande språk o. s. v. Om dylika kurser gäller liksom
i fråga om deras motsvarighet vid hantverks- och industriella yrkesskolor, att de
ingalunda behöva vara av permanent natur eller motsvaras av såsom fristående institutioner
anordnade skolor, utan att det ofta kan förekomma, att behovet på eu ort av
ifrågavarande undervisning i ett visst ämne kan för en tidrymd av flera år bliva fullt
tillgodosett genom eu enda kurs, som ett följande år kan utbytas mot en kurs i något
annat ämne. Aven ambulatoriska kurser torde möjligen kunna ifrågakomma.

I fråga om handelsyrkesskolornas ändamål ansluter jag mig till
departementssakkunnigas mening. Undervisningen i sagda skolor synes

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 87 höft. (Nr 96.) 54

Myndigheternas
yttranden

Departe mentssak kunniga.

Departe mentschefen.

Handelsun dervisnings kommitterade -

Departe menlssak kunniga.

426 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

mig höra meddelas i form av yrkeskurser och ämneskurser i analogi med
yrkes- och ämneskurserna för hantverk och industri, således med aftonundervisning
eller heldagsundervisning, allt eftersom behovet kräver.

3) Handelsyrkesskolornas lärotider.

Beträffande den tid, som bör beräknas för de olika kurserna, anse
kommitterade, att de kortaste böra omfatta minst två terminer och de
längsta högst sex terminer. Härmed är emellertid icke sagt, att icke en
lärjunge, vars förkunskaper sådant tillåta, må kunna medhinna kursen på
kortare tid än den normala, t. ex. en årskurs på en termin. De timmar
i veckan, som anslås åt varje kurs, böra uppgå till minst 1 och högst 5.

För kommitterades förslag och myndigheternas yttranden angående
lärokursens fördelning under året och den dagliga undervisningstidens förläggning
har redogörelse lämnats i det föregående (sid. 409 f.).

Departementssakkunniga angiva sin mening härutinnan på följande sätt:

I fråga om lärokursens längd hava kommitterade för de av dem föreslagna handelskurserna,
vilka närmast motsvara vad vi benämnt ämneskurser, föreslagit den bestämmelsen,
att kursen i ett ämne skall omfatta minst två och högst sex terminer.
Enligt vårt förmenande skulle det emellertid vara ytterst olämpligt att beträffande
ämneskurserna föreskriva, att undervisningen under alla omständigheter skall utdragas
över en så lång tidrymd. Likaledes finna vi det olämpligt att i enlighet med kommitterades
förslag bestämma, att undervisning i ett och samma ämne ej får meddelas
under mer än högst fem timmar i veckan.

Vi vilja för vår del föreslå, att ämneskurserna må anordnas antingen med aftonundervisning
eller med dagundervisning. Aftonundervisning bör komma till användning
vid kurser, till vilka man kan påräkna ett tillräckligt stort antal deltagare, som
äro i tillfälle att samtidigt med studierna sköta sitt förvärvsarbete; dagundervisning
däremot vid kurser, som skola tillgodose behovet inom ett större område, så att flertalet
deltagare för den tid kursen varar måste lämna sina hemorter och sålunda avstå
från sitt förvärvsarbete. Enär olika ämnen kräva väsentligt olika lång tid och även
lärokurserna inom samma ämne icke alltid behöva vara av samma omfattning, synas
inga bestämmelser rörande lärotiden för dylika ämneskurser böra på förhand utfärdas.
Den garanti för en gedigen undervisning av tillräcklig omfattning, som kommitterade
avsett med de av dem härutinnan föreslagna besiämmelserna, bör säkrare kunna vinnas
genom den föreskriften, att läroplanerna, innan de tillämpas, skola prövas och fastställas
av den blivande överstyrelsen.

I fråga om yrkeskurserna, vilka närmast äro att betrakta som en frivillig påbyggnad
på handelslärlingsskolau och avse att giva en mera grundlig allmän handelsutbilduing,
är det lättare att föreslå en enhetlig norm beträffande lärotidens längd. I
de allra flesta fall böra dylika yrkeskurser vara så anordnade, att deltagarna samtidigt
med studierna kunna sköta sitt förvärvsarbete. Lärokursen bör i detta fall enligt vårt
förmenande omfatta ett läsår av 30 veckors längd med en undervisningstid av minst

427

Iiungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 9(1.

8 och högst 12 timmar i veckan. För sådaua haudelsanställda, vilka äro bosatta pa
platser, där lärlingsskola men icke yrkesskola finnes upprättad, och som, sedan de genomgått
den förra, vilja skaffa sig den ytterligare utbildning, som lämnas i eu yrkeskurs,
utan att dock vara i tillfälle att för så lång tid som ett helt läsår lämna sin
hemort, böra handelsyrkeskurser av kortare varaktighet men med heldagsläsniug kunna
anordnas. Eu dylik yrkeskurs torde böra omfatta 12—15 veckor med en undervisningstid
av 34—36 timmar i veckan.

I fråga om den dagliga undervisningstidens förläggning är det visserligen beträffande
såväl ämnes- som yrkeskurser i allmänhet ett önskemål, att undervisuingen
ej förlägges till allt för sena aftontimmar, men med tanke på såväl dessa kursers frivilliga
natur som deltagarnes åldersstadium torde några särskilda föreskrifter i detta
hänseende icke vara av nöden.

Inom handelsyrkesskolorna torde läsåret böra omfatta högst 30 veckor,
förlagda inom månaderna september — april. En yrkeskurs med aftonundervisning
synes böra upptaga ett läsår med en undervisningstid av 8—12
timmar i veckan och en yrkeskurs med heldagsundervisning 12—15 veckor
med omkring 36 undervisningstimmar i veckan. Ämneskursernas längd
torde böra bestämmas för varje särskilt fall. Givetvis böra sena aftontimmar
även inom dessa skolor såvitt möjligt undvikas.

4) Handelsyrkesskolornas undervisning.

Vad inträdesfordringar beträffar, anse kommitterade, att några enhetliga
sådana icke kunna eller böra uppställas, utan bör det överlämnas åt
lokalstyrelserna att utfärda bestämmelser om lärjungarnas tillträde till
kurserna och deras fördelning i grupper.

Av myndigheterna ha endast ett par bestämt uttalat sig i denna fråga.
Malmö handelsgymnasium anser, att ingen må intagas vid högre avdelning
av handelskurs i stad, där handelsgymnasium eller annat statsunderstött
handelsläroverk finnes, som ej förut genomgått detta eller är anställd i
affär. Karlstads handelskammare önskar, att såsom en oavvislig fordran
för rätt till deltagande i handelskurs i allmänhet först och främst bör fastställas
intyg om affärsanställning samt att endast den, som tillgodogjort
sig de lägre kursernas undervisning i de för han delsutbildningen nödvändiga
ämnena eller vid prövning visat sig äga motsvarande kunskaper i
dessa ämnen, bör medgivas tillträde till de högre kurserna. Medan åldern
för inträde i handelsskola, enligt kammarens mening, bör sättas till lägst
16 år, torde för handelskurserna, där arbetet bedrives under flera år. inträdesåldern
kunna sättas något lägre.

Departe mentschefen.

Inträdes fordringar.

Handelsundervisnings
-kommitterade.

Myndigheternas
yttranden.

428

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

Departe mentssak kunniga.

Kursplan.

Handelsun dervisnings kommitterade.

Myndigheternas
yttranden.

Departe mentssak kunniga.

Under hänvisning till den motivering, som anförts rörande inträdesfordringarna
till yrkesskolorna för industri och hantverk, föreslå departementssakkunniga
såsom inlrädesfordringar vid handelsyrkesskola:

i ämnes- eller yrkeskurs med aftonundervisning, att den inträdessökande
under minst två år varit anställd i handel eller affärsrörelse samt att han
antingen med godkänt avgångsbetyg genomgått handelslärlingsskola eller
ock fyllt 17 år och genom betyg eller avlagda prov styrker sig äga nödiga
förutsättningar att tillgodogöra sig undervisningen;

i ämnes- eller yrkeskurs med dagundervisning, att den inträdessökande
fyllt 18 år och under minst två år varit anställd i handel eller affärsrörelse
samt genom betyg eller avlagda prov styrker sig äga nödiga förutsättningar
att tillgodogöra sig undervisningen.

1 de av kommitterade utarbetade kursplanerna för olika slag av handelskurser
upptagas följande undervisningsämnen: svenska, tyska, engelska,
franska, ryska, spanska, ekonomisk geografi, författningskunskap, nationalekonomi,
bokföring med handelskorrespondens och övriga kontorsarbeten,
handelslära, handelsräkning, kemi, varukännedom, välskrivning, stenografi och
ma-kinskrivning. Kommitterade anse, att en handelskurs för att erhålla
understöd av statsmedel bör omfatta minst fyra av ovannämnda ämnen
sammanförda på lämpligt sätt.

Någon avgångsprövning torde enligt kommitterades åsikt ej böra föreskrivas,
men lärjungarna böra erhålla intyg om längden av vistelsen vid
han delskurserna och om de årskurser de besökt m. m. Dock må för de
lärjungar, som så önska, prövning kunna anställas och betyg avgivas enligt
fastställt formulär.

Stockholms handelskammare finner det olämpligt att genom upptagande
av ämnet stenografi på kursplanen locka lärjungar till försök, som svårligen
kunde giva önskat resultat. Jönköpings handelskammare framhåller önskvärdheten
och det pedagogiska gagnet av att lärjungarna veta sig erhålla
betyg efter genomgången årskurs.

I fråga om undervisningen i handelsyrkesskolorna uttala departementssakkunniga: Undervisningen

i yrkeskurserna bör hava till ändamål att fördjupa och utvidga de
kunskaper, som inhämtats i handelslärlingsskolan. Den bör därför bygga på handelslärlingsskolans
kunskapsmått och omfatta samma läroämnen, som upptagits på den senares
läroplan. Undervisningen bör sålunda grupperas omkring ämnena handelsteknik,
ekonomisk geografi med produktionslära samt handelsrätt och nationalekonomi, vilka
ämnen samtliga skola vara obligatoriska för varje kursdeltagare. Dessutom må såsom
frivilliga ämnen upptagas främmande språk, stenografi och maskinskrivning.

429

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

Avgångsbetyg bör tilldelas lärjunge, som med nöjaktigt resultat genomgått handelsyrkeskurs.
Vad ämneskurserna beträffar, är det givetvis en mångfald olika ämnen,
som kunna göras till föremål för ifrågavarande undervisning. I allmänhet torde språk
samt vissa delar av bandelstekniken, av den ekonomiska geografien eller av handelsrätten
böra ifrågakomma. För deltagarna i ämneskurs torde avgångsbetyg endast undantagsvis
böra utfärdas. Kommitterade föreslå den bestämmelsen, att minst fyra ämnen skola
ingå i de av kommitterade föreslagna handelskurserna. Fn dylik bestämmelse bör enligt
vårt förmenande icke sättas i fråga beträffande ämneskurserna.

För inträde i handelsyrkesskolan bör enligt min mening fordras
utom föregående praktisk verksamhet under minst två år i handel eller
annan affärsrörelse antingen att hava med godkänt betyg genomgått en
handelslärlingsskola eller ock att hava på annat sätt inhämtat motsvarande
kunskaper samt i senare fallet att hava uppnått 17 års ålder, då
inträde sökes i en aftonkurs, och 18 års ålder, då inträde sökes i eu heldagskurs.

Läroämnena torde lämpligen kunna bliva desamma som inom lärlingsskolan.
I yrkeskurserna skulle sålunda handelsteknik, ekonomisk geografi
med produktionslära, handelsrätt och nationalekonomi bliva för lärjungarna
obligatoriska, främmande språk, stenografi och maskinskrivning valfria.
Att lärokurserna i dessa ämnen skola utgöra en fortsättning av motsvarande
lärokurser i lärlingsskolan faller av sig självt. Läroplanerna för handelsyrkesskolorna
böra efter förslag av lokalstyrelserna fastställas av chefsmyndigheten
för handelsundervisningen.

5) Handelsyrkesskolornas lärare.

Vad lärarnas kompetens, anställning och avlöning beträffar, anse kommitterade,
att full frihet bör i detta avseende lämnas handelskursernas
styrelser. Kurserna komma nämligen, såsom ovan framhållits, att vara av
mycket olika beskaffenhet och följaktligen kräva olika kvalificerade lärarkrafter,
varjämte är att märka, att undervisningen i de högre och i all
synnerhet i de högsta kurserna kommer att på olika orter betinga mycket
olika pris allt efter den större eller mindre tillgången på lärarkrafter.

Det torde på grund härav icke bliva möjligt och icke heller lämpligt
att i nämnda avseenden meddela några bestämmelser. I de största städerna,
där handelsgymnasium eller handelsskola jämväl är upprättad, torde
lärare från nämnda undervisningsanstalter böra, såvitt deras tid tillåter,
tagas i anspråk även för handelskurserna, givetvis mot särskild ersättning.

I överensstämmelse med kommitterade anse även departementssakkunniga,
att några bestämda formella kompetensfordringar för anställning
som lärare vid handelsyrkesskolor icke böra uppställas.

Departe mentschefen.

Handelsun dervisnings kommitterade.

Departe mentssak kunniga.

430

Departe mentschefen.

Handelsun dervisnings kommitterade.

Myndigheternas
yttranden.

Departe

mentssak kunniga.

Departe mentschefen.

Skol avgifter,

Handelsun kdervisnings ommitterade.

Kung!. Majtts Nåd. Proposition Nr 96.

Lärarna böra liksom vid övriga lärlings- och yrkesskolor förordnas av
de lokala styrelserna på viss tid eller tills vidare med viss ömsesidig uppsägningstid.
Lärarnas arvoden böra utgå efter enahanda grunder som vid
yrkesskolorna för industri och hantverk.

Vad departementssakkunniga anfört i fråga om handelsyrkesskolornas
lärare biträder jag.

6) Handelsyrkesskolornas styrelse och förvaltning.

Enligt kommitterades mening kräva handelskurserna i vissa avseenden
större förutsättningar i fråga om organisation och ledning än handelsskolorna
och torde även i vissa fall komma att medföra jämförelsevis större
utgifter, därest undervisningen skall utvidgas till att omfatta högre och
speciellare kunskapsområden och hållas uppe på önskvärd nivå. På grund
härav förefaller det lämpligast, att omsorgen om handelskurserna i allmänhet
icke lägges i händerna på enskilda personer utan företrädesvis överlämnas
åt kommunerna. Kommitterade föreslå därför, att kursernas styrelser må
bestå av, förutom föreståndaren såsom självskriven, fyra personer, som utses
av kommunalstyrelsen, och att medlemmarna inom sig välja ordförande,
önskvärt är, att köpmannaelementet blir i styrelsen starkt representerat.

Stockholms, Sundsvalls, Gottlands och Luleå handelskarnrar framföra
som ett önskemål, att handelskamrarna eller andra sammanslutningar inom
näringslivet må erhålla behörigt inflytande på lokalstyrelsernas sammansättning.

Beträffande administrationen av de föreslagna handelsyrkesskolorna
bör, anse departementssakkunniga, i alla avseenden gälla vad av dem i
det föregående (sid. 401) anförts i fråga om yrkesskolor för hantverk och
industri.

Aven i avseende på handelsyrkesskolornas styrelse och förvaltning
ansluter jag mig till departementssakkunnigas förslag.

7) Handelsyrkesskolornas ekonomiska förhållanden Kommitterade

förorda att för deltagande i handelskurserna må kunna
bestämmas en avgift av högst 5 kronor för varje termin för vart och ett
av ämnena i allmänhet samt högst 20 kronor i terminen för varje språk.

Katigt. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96. 41! I

De mindre bemedlades intresse l<an tillgodoses genom åläggande för läroanstalten
att bevilja befrielser och nedsättningar till samma utsträckning, som
föreskrivits för handelsgymnasicrna, d. v. s. med minst 15 procent av hela
den eljest beräknade inkomstsumman.

I fråga om skolavgifter hänvisa departementssakkunniga till vad därom
föreslagits för yrkesskolorna inom industri och hantverk. Kommitterades
förslag, att omfattningen av nedsättning i eller befrielse från erläggande
av avgifter skulle fixeras till minst 15 procent av avgifternas totalbelopp,
finna de sakkunniga mindre ändamålsenligt.

För upprättande och underhåll av handelskurser föreslå kommitterade,
att ett visst anslag beviljas, av vilket Kungl. Maj:t äger att utdela understöd
inom viss begränsning till läroanstalter, som därom gjort framställning
och efter vederbörlig granskning befunnits därav förtjänta. På anförda
skäl anse kommitterade, att statsunderstöd bör utgå endast till
kommuner, korporationer och föreningar men ej till enskilda personer.
För statsbidraget bör ett visst maximibelopp stadgas, och dess storlek bör
lämpas efter det verkliga behovet. Kommun eller förening skall för utfående
av statsunderstödet förpliktas att tillhandahålla, lokal och lämna
visst kontant bidrag till skolans underhåll.

Rörande handelsyrkesskolornas ekonomiska förhållanden yttra departementssakkunniga
:

Randelsyrkesskolorna böra i regel Tara kommunala institutioner; endast mera undantagsvis
torde de komma att upprättas såsom enskilda läroanstalter. I förra fallet
böra kostnaderna för deras upprättande och underhåll fördelas mellan staten och vederbörande
kommun efter samma grunder, som föreslagits i fråga om kommunala yrkesskolor
för industri och hantverk. Beträffande på enskilt initiativ upprättade handelsyrkesskolor
torde statsbidrag böra utgå efter prövning i varje särskilt fall.

Om elevavgifter samt om skolornas ekonomiska förhållanden i övrigt
synes böra i tillämpliga delar gälla detsamma, som i berörda avseenden
föreslagits angående yrkesskolorna för hantverk och industri. Beträffande
statens kostnader för handelsyrkesskolorna hava de sakkunniga icke ansett
sig kunna göra någon beräkning. Det torde emellertid vara antagligt,
att handelsyrkesskolor komma att upprättas till betydligt mindre
antal än yrkesskolor för hantverk och industri. Givetvis är det omöjligt
att här lämna några bestämdare siffror. Med ledning av de siffror angående
nu förefintliga handelsskolor, som handel-kommittén inhämtat, synes
man dock kunna antaga, att statens omkostnader för handelsyrkessko -

Deparlementssakkunr
iga.

Anslag: in. in.

Handelsun dervisnings kommitterade.

Departe mentssak kunniga.

Departe mentschefen.

Departe mentssak kunniga.

432 Kungl. Maj:ta Nåd. Proposition Nr 96.

loma ej komma att uppgå till mer än en fjärdedel av dess utgifter för
yrkesskolorna för hantverk och industri. Då dessa senare utgifter beräknats
uppgå till omkring 300,000 kronor, skulle alltså statens utgifter för
handelsyrkesskolorna kunna beräknas till omkring 75,000 kronor. Av
detta belopp torde dock under de första åren endast en mindre del behöva
ifrågåsättas.

5. Lärlingsskolor för husligt arbete.

Såsom framgår av den i det föregående (s. 118—121) lämnade kortfattade
redogörelsen för huvudpunkterna i det av de sakkunniga avgivna
betänkandet, hava dessa under arbetets gång funnit anledning upptaga till
behandling även frågan om undervisning i husligt arbete. I sammanhang
därmed hava också framförts de skäl, vilka föranlett de sakkunniga att såsom
sin åsikt uttala, att för dem, som ägna sig åt de husliga sysslorna såsom
förvärvsarbete, i stort sett böra beredas samma möjligheter till erhållande
av yrkesutbildning, ..som stå manliga och kvinnliga arbetare inom
övriga yrken till buds. Ävenledes angivas de skoltyper, som enligt de
sakkunnigas mening för vinnande av ifrågavarande syfte i första rummet
böra upprättas, nämligen lärlingsskolor och yrkesskolor för husligt arbete.

För de sålunda föreslagna lärlingsskolorna framlägga departementssakkunniga
följande program:

1) Ändamål.

Lärlingsskolorna för husligt arbete böra hava till ändamål att bereda
de kvinnliga minderåriga, vilka förtjäna sitt uppehälle med husligt arbete,
tillfälle att samtidigt härmed förvärva de kunskaper och färdigheter, som
erfordras, för att de skola med skicklighet och framgång kunna utöva
sitt yrke.

2) Skolplikt.

Under hänvisning till vad de sakkunniga i det föregående anfört beträffande
skolplikt vid dessa skolor och i huvudsaklig överensstämmelse
med vad de i detta avseende föreslagit för övriga lärlingsskolor, föreslå
de sakkunniga följande bestämmelser:

Kommunerna berättigas genom lag att besluta inrättandet av lärlingsskolor
för husligt arbete med skolplikt för flickor under 18 års ålder,
vilka för sin utkomst äro sysselsatta med husligt arbete och äro fria från
sin fortsättningsskolplikt; likaså att inom vissa fastställda gränser utfärda
närmare bestämmelser om skolpliktens omfattning och genomförande samt
om skolornas verksamhet i övrigt.

433

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

Arbetsgivare äro skyldiga att ej allenast bereda hos dem anställda
skolpliktiga nödig ledighet för deras skolgång utan även gemensamt med
föräldrar och målsmän övervaka skolpliktens fullgörande.

Lämplig påföljd stadgas för den, som utan giltig orsak hindrar den
skolpliktiga att fullgöra skolplikten.

Arbetsgivare åligger att så ordna den minderårigas arbete, att icke
totala arbetstiden för denna genom skolpliktens uppfyllande blir oskäligt
lång.

Befriad från skolplikt är den, som genomgått ettårig husmodersskola
(jfr sid. 462) eller på annat sätt erhållit motsvarande utbildning.

Förutom de skolpliktiga må i lärlingsskolan för husligt arbete i mån
av utrymme även sådana flickor vinna inträde, vilka i hemmet eller på
annat sätt äro sysselsatta med husligt arbete, utan att detta dock kan
sägas vara förvärvsarbete, samt äro fria från fortsättningsskolplikt.

Den, som icke varit i tillfälle att genomgå fortsättningsskola, må icke
intagas i lärlingsskolan, med mindre hon fyllt 15 år och visar sig äga
nödiga förutsättningar att tillgodogöra sig lärlingsskolans undervisning,
allt i överensstämmelse med vad i motsvarande fall föreslagits beträffande
övriga lärlingsskolor.

3) Lärotid.

Undervisningen vid lärlingsskolorna för husligt arbete bör liksom vid
övriga lärlingsskolor ordnas på två årskurser, och den, som genomgått
den sålunda fastställda tvååriga lärokursen, må anses därmed hava fullgjort
sin lärlingsskolplikt, även om hon ej fyllt 18 år.

Läsåret bör vara av samma längd, som föreslagits för övriga lärlingsskolor,
eller 8 — 9 månader, och fördelas på två terminer.

Antalet undervisningstimmar i veckan, vilket vid lärlingsskolorna
för industri och hantverk föreslagits till minst 6 och högst 12, torde här
liksom vid handelslärlingsskolorna ej kunna sättas lägre än till 8, om
undervisningen skall medföra det kunskapsresultat, som avses.

I fråga om lektionstimmarnas förläggning är det att märka, att vissa
ämnen vid dessa skolor äro av den beskaffenhet, att undervisningen för
att bliva fullt effektiv måste pågå under flera timmar i följd. Sålunda
kan för en lektion i praktisk matlagning ej gärna anslås kortare tid än
4 timmar. I allmänhet torde därför undervisningen, vad praktiskt arbete
beträffar, böra koncentreras på en eller högst två dagar i veckan. På
grund av den stora betydelse för ernående av ett gott resultat av undervisningen,
som sålunda måste tillmätas en ändamålsenlig och praktisk
förläggning av lektionstimmarna, föreslå de sakkunniga, att ifrågavarande

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 87 höft. Nr 96.) 55

434

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

förläggning av undervisningstiden införes i skolans reglemente och därmed
underställes överstyrelsens prövning och fastställelse. Sena aftontimmar
böra liksom vid övriga lärlingsskolor undvikas, och på söndagarna
bör ingen undervisning äga rum.

Den obligatoriska undervisningstiden skall alltså omfatta minst 8 och
högst 12 timinar i veckan samt fördelas på sätt, som närmare angives i
skolans reglemente. Undervisningstiden skall förläggas till vardagar mellan
kl. 7 f. m. och kl. 8 e. m.

4) Undervisning.

Undervisningen vid lärlingsskolorna för husligt arbete bör bygga på
fortsättningsskolans kunskapsmått samt grupperas kring ämnena praktiskt
hushållsarbete, hushållslära och hälsovård.

Ämnet praktiskt hushållsarbete bör omfatta matlagning, tillvaratagande
av slakt, konservering, bakning, tvätt, strykning och rengöringsarbeten samt
sömnad med mönsterritning, ifrågavarande undervisning förutsätter givetvis
tillgång till skolkök och övrig utrustning för det praktiska arbetets utförande.

Ämnet hushållslära bör omfatta födoämnes- och näringslära, bostadsvård,
hemmets ekonomi och enklare hushållsbokföring.

Ämnet hälsovård bör omfatta personlig och allmän hygien samt, där
så ske kan, grunderna för barnavård och sjukvård i hemmet.

Utöver det nu nämnda må, där ortsförhållanden eller andra omständigheter
därtill föranleda, ytterligare upptagas sådana till hushållningen
hörande eller densamma närstående ämnen som smådjursskötsel,
trädgårdsskötsel, m. fl.

Där lärjungarnas antal är så stort, att uppdelning i parallellklasser
är nödvändig, bör undervisningen, då så befinnes lämpligt, differentieras
de särskilda klasserna emellan, så att huvudvikten vid undervisningen
inom dessa lägges antingen på matlagning, på spädbarnsvård eller på
beklädnads- och bostadsvård, och lärjungarna så fördelas, att var och en
får,, så vitt möjligt, den undervisning, som bäst motsvarar hennes behov.
Dock bör praktisk matlagning ingå i varje avdelnings program.

Läroplanerna böra uppgöras av de lokala skolstyrelserna men, innan
de tillämpas, granskas och fastställas av chefsmyndigheten för yrkesundervisningen.

5) Lärare.

Till lärare vid lärlingsskolorna för husligt arbete böra för undervisning
i de praktiska ämnena, så vitt möjligt, endast fackligt utbildade

435

Iiungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

personer anställas. Vissa av dessa torde i många fall kunna erhålla full
tjänstgöring vid lärlingsskolan. Där nämligen antalet lärjungar är tillräckligt
stort för att bilda ett flertal parallellklasser, är det lämpligast att förlägga
dessas undervisningstider till olika veckodagar, så att en lärarinna
i t. ex. matlagning kan undervisa en klass häruti på måndagarna, en
annan klass på tisdagarna o. s. v. hela veckan igenom. Då härtill kommer,
att den dagliga undervisningen kommer att omfatta ett relativt stort
antal timmar i följd, torde det ej kunna sättas i fråga att beräkna avlöningen
efter samma norm, som föreslagits för lärarna vid övriga lärlingsskolor.
Arvodena för dessa lärarinnebefattningar böra enligt de sakkunnigas
förmenande bestämmas med ledning av vad som kan bliva fastställt, då
lönefrågan för motsvarande befattningsinnehavare vid de allmänna skolorna
kommer att ordnas. •

Befattningarnas tillsättande bör däremot ske efter samma grunder,
som föreslagits beträffande övriga lärlingsskolor.

6) Styrelse och förvaltning.

Lärlingsskolorna för husligt arbete böra ställas under överinseende
och inspektion av chefsmyndigheten för yrkesundervisningen samt under
ledning av lokala styrelser; den närmaste tillsynen över varje skola bör
utövas av en föreståndarinna. Antalet ledamöter i den lokala styrelsen
torde böra bestämmas till fem.

I fråga om tillsättande av styrelse och föreståndarinna bör gälla vad
därom föreslagits beträffande övriga lärlingsskolor.

Finnas inom samma kommun lärlingsskolor såväl för husligt arbete
som för andra yrken, böra samtliga lärlingsskolor stå under en gemensam
lokalstyrelse. Dock torde den föreslagna bestämmelsen om möjlighet att
tillsätta särskilda understyrelser för olika yrkesavdelningar härvid i regel
böra tillämpas på så sätt, att undervisningen i husligt arbete varder företrädd
av en särskild understyrelse. 1 fråga om uppgörande och fastställande
av reglemente för lärlingsskola för husligt arbete gäller vad i detta
avseende föreslagits för övriga lärlingsskolor.

7) Ekonomiska förhållanden.

Lärlingsskolorna för husligt arbete böra i likhet med övriga egentliga
lärlingsskolor vara kommunala institutioner, vilka åtnjuta statsbidrag.

Fördelningen mellan stat och kommun av kostnaderna för skolornas
upprättande och underhåll bör ske efter i huvudsak samma grunder, som

436

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

Departe mentschefen.

föreslagits för övriga lärlingsskolor. Närmare bestämmelser härom böra
utfärdas i sammanhang med fastställandet av den norm, efter vilken
arvodena för undervisningen böra utgå.

Med anledning av de sakkunnigas nu refererade förslag har styrelsen
för Fredrika-Bremer-förbundet i en till Kungl. Maj:t den 29 december 1917
ingiven skrivelse gjort vissa erinringar.

Styrelsen säger sig hava med stor tillfredsställelse tagit del av de sakkunnigas
betänkande. Bleve de däri framställda förslagen förverkligade, synes det styrelsen
komma att bliva väl sörjt för den kvinnliga ungdomens utbildning. Styrelsen anser
sig dock böra påyrka, att skolplikten beträffande lärlingsskolor för husligt arbete matte
erhålla en vidare omfattning än den i betänkandet angivna. Den av de sakkunniga
föreslagna anordningen, att deltagandet i lärlingsskolans undervisning skulle för de
flickor, för vilka de husliga sysslorna icke äitgöra förvärvsarbete, vara frivilligt och
beroende av tillgängligt utrymme, skulle enligt styrelsens förmenande givetvis leda
därtill, att dessa flickor endast undantagsvis eller åtminstone mera sällan koinme i
åtnjutande av ifrågavarande undervisning. Ett sådant förhållande finner styrelsen
ogynnsamt, då den anser, att de icke förvärsarbetande flickorna äro i minst lika stort
behov av den vägledning och utbildning, som lärlingsskolau är avsedd att giva. Styrelsen
hemställer därför, att skolplikten i lärlingsskolor för husligt arbete mätte utsträckas
till att i eu eller annan form gälla även sådana kvinnliga minderåriga, som
i hemmet på ett eller annat sätt äro sysselsatta med husligt arbete, utan att detta
dock kan sägas vara förvärvsarbete, samt äro fria från fortsättningsskolplikt.

Jag har redan i det föregående (sid. 139) såsom min mening uttalat,
att särskilda lärlings- och yrkesskolor äro behövliga för undervisning i
husligt arbete, och angivit skålen för denna min ståndpunkt.

Vad först beträffar lärlingsskolorna av nu nämnda slag, anser jag i
likhet med de sakkunniga, att de böra vara kommunala läroanstalter,
avsedda för sådana kvinnliga minderåriga, vilka äro anställda i husligt
arbete, och att de böra hava till ändamål att meddela de kunskaper och
färdigheter, som erfordras för yrkets utövande.

De sakkunniga hava föreslagit, att lärlingsskolorna skulle vara obligatoriska
för ovannämnda kvinnliga minderåriga. För sådana flickor däremot,
som i hemmet eller på annat sätt vore sysselsatta med husligt arbete,
utan att detta kunde sägas vara förvärvsarbete, och som vore fria från
fortsättningsskolplikt, skulle enligt de sakkunnigas merling tillträde till
lärlingsskolorna visserligen kunna medgivas, dock endast i män av utrymme.
Nu har emellertid styrelsen för Fredrika-Bremer-förbundet hemställt,
att skolplikten skulle utsträckas även till sistnämnda kategori av
flickor, emedan även dessa vore i behov av den utbildning, som lärlingsskolorna
vore avsedda att meddela. Såsom redan av det föregående
framgår, faller emellertid en sådan utsträckning av skolplikten, som

437

Kungl. Mnj:1s Nåd. Proposition Nr

Fredrika-Bremer-förbundet avser, alldeles utanför ramen av den yrkesundervisning,
som det här gäller att ordna. Beträffande skolplikten i
fråga om lärlingsskolorna för husligt arbete måste jag därför ansluta mig
till departementssakkunnigas förslag. Jag har däremot intet att erinra
mot förslaget, att icke yrkesanställda flickor, som äro sysselsatta med
husligt arbete i hemmet eller på annat sätt och som äro fria från fortsättningsskolplikt,
erhålla tillträde till lärlingsskolan, då så kan ske utan
intrång för dem, som verkligen äro anställda i yrket.

Beträffande lärotiden i nu ifrågavarande lärlingsskolor torde böra i
huvudsak gälla detsamma som i fråga om övriga lärlingsskolor. ° Lärokursen
skulle då bliva tvåårig, och läsaret skulle omfatta 8 till 9 manader.
Antalet undervisningstimmar i veckan torde här böra sättas till. minst 8,
högst 12. På grund av lärokursens beskaffenhet kan det dock icke vara
lämpligt att här fördela undervisningen på flera dagar i veckan med
enda-t ett par timmar om dagen. Den torde med nödvändighet böra
samlas på en eller två veckodagar med flera timmar i följd. Framför allt
i dessa skolor höra sena aftontimmar undvikas. För betryggande av en
lämplig anordning med avseende på undervisningstimmarnas förläggning
synas bestämmelser härom böra inflyta i varje skolas reglemente.

De obligator ska läroämnena skulle enligt de sakkunnigas förslag
bliva praktiskt hushållsarbete, hushållslära och hälsovård med den differentiering
i vissa fall, som kunde vara av behovet pakallad. Häremot
har jag intet att erinra. Huruvida därutöver även andra till hushållningen
hörande eller densamma närstående ämnen skola upptagas, torde böra
bliva beroende av de lokala förhållandena. Givetvis böra läroplanerna
även för dessa skolor upprättas av lokalstyrelserna och fastställas av chefsmyndigheten
för yrkesundervisningen.

Med hänsyn till ifrågavarande lärlingsskolors egenart synes mig endast
personer med fackutbildning böra komma i fråga såsom lärarinnor i de
praktiska undervisningsämnena. De sakkunniga hava ansett, att arvodet
för dessa lärarinnebefattningar skulle bestämmas med ledning av vad som
kan bliva fastställt, då lönefrågan för motsvarande befattningshavare vid
de allmänna skolorna blivit ordnad. Även härutinnan ansluter jag mig till
de sakkunniga. Tills vidare torde emellertid lårararvodet, inklusive föreståndararvodet,
vid lärlingsskolorna för husligt arbete kunna beräknas efter
i medeltal 2 kronor för varje undervisningstimme. Befattningarna.torde böra
tillsättas på samma sätt som lärarbefattningarna vid övriga lärlingsskolor.

Beträffande skolornas styrelse och förvaltning samt deras, ekonomiska
förhållanden synas bestämmelser, motsvarande dem, som av mig föreslagits
rörande andra lärlingsskolor, böra gälla.

438

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

Under antagande att en lärlingsskola pågår 36 veckor under ett läsår
med i medeltal 10 undervisningstimmar i veckan och att statsbidraget beräknas
utgå med 1 1/3 kronor för varje undervisningstimme samt med 50
kronor till undervisningsmateriell, skulle statens årliga bidrag för varje undervisningsävdelning
uppgå till omkring 530 kronor. Det behövliga antalet
undervisningsavdelningar kan icke nu angivas, enär nödigt statistiskt material
för beräkningen härav icke star till buds. Med ledning av de uppgifter,
folkundervisningskommittén i sitt betänkande rörande fortsättningsskolan
(Betänk. V, sid. 214) lämnat angående antalet barn, som avgå från folkskolor,
fortsättningsskolor och ersättningsskolor till tjänst i enskilda hem,
torde dock sagda antal kunna uppskattas till omkring 400. För detta
antal skulle^ statens kostnader uppgå till omkring 212,000 kronor. Under
de första aren av skolornas tillvaro lärer emellertid endast ett jämförelsevis
litet antal undervisningsavdelningar komma till stånd, och statens
kostnader för dessa torde icke komma att uppgå till något större belopp.

6. Yrkesskolor för husligt arbete.

Departe mentssak kunniga.

I fråga om yrkesskolor för husligt arbete framlägga departementssakkunniga
följande förslag.

1) Ändamål.

Yrkesskolorna för husligt arbete böra hava till ändamål att meddela
personer med god praktisk erfarenhet i husligt arbete de grundligare fackkunskaper
och den större skicklighet i deras yrke, som fordras för att
höja deras arbets- och förvärvsförmåga eller för att giva dem nödiga förutsättningar
för mera ansvarsfulla befattningar inom de husliga arbetenas
område.

2) Organisation.

Undervisningen i yrkesskolorna för husligt arbete bör meddelas i form
av yrkeskurser och ämneskurser.

I yrkeskurserna bör undervisning meddelas efter fasta läroplaner, avpassade
för vissa bestämda yrkesgrenar inom det husliga arbetets område
och beräknade att fullständigt genomgås av samtliga kursdeltagare på en
viss begränsad tid.

I ämneskurserna bör undervisning meddelas i olika fristående ämnen,

439

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

bland vilka lärjungarna hava rätt att utvälja dera, som bust motsvara vars
och ens behov och önskningar.

Givetvis behöva kurser av nu angivet slag ingalunda alltid motsvaras
av såsom fristående institutioner anordnade skolor. Tvärtom torde det
ofta visa sig särdeles lämpligt att allt efter omständigheterna anordna dem
än på en plats, än på en annan och i anslutning till andra läroanstalter
på det husliga området.

3) Lärotid.

Såväl yrkes- som ämneskurser kunna antingen koncentreras på kortare
tid med heldagsundervisning under sex dagar i veckan eller också
utsträckas över längre tid med undervisningen förlagd till aftnarna eller
till en hel eller ett par halva dagar i veckan. Enär olika yrkeskurser
måste kräva olika lång tid och detta i kanske ännu högre grad är fallet
med ämneskurserna, böra inga bestämmelser rörande lärokursernas längd
utfärdas utan denna angelägenhet i varje särskilt fall ordnas med hänsyn
till de olika ämnenas art och omfattning.

4) Intrådesfordringar.

För att vinna inträde i yrkesskola för husligt arbete bör fordras, att
den sökande fyllt 18 år, att hon under minst tre år deltagit i praktiskt
arbete på det husliga området samt att hon antingen med godkänt betyg
genomgått lärlingsskola för husligt arbete eller ock kan på annat sätt
styrka sig äga nödiga förutsättningar att tillgodogöra sig undervisningen
i den kurs, vari inträde sökes.

5) Undervisning.

Undervisningen i yrkesskolorna för husligt arbete bör bygga på grundvalen
av det kunskapsmått, som meddelas i lärlingsskolorna för husligt
arbete, samt vara av såväl praktisk som teoretisk art.

I en yrkeskurs bör undervisning meddelas i samtliga de ämnen, som
äro av väsentlig betydelse för den yrkesgren utbildningen avser. Dessa
ämnen böra vara obligatoriska för varje kursdeltagare.

Avgångsbetyg bör tilldelas lärjunge, som med nöjaktigt resultat genomgått
en yrkeskurs.

Såsom exempel på yrkeskurser, som kunna visa sig erforderliga, anföra
de sakkunniga yrkeskurser för utbildning av kokerskor, barnsköterskor,
fintvätterskor, strykerskor o. s. v.

440

Kungl. Ma,j:ts Nåd. Proposition Nr 96.

Rörande de obligatoriska ämnena inom resp. yrkeskurser inskränka
sig de sakkunniga till att såsom exempel anföra, att en yrkeskurs för utbildning
av kokerskor bör omfatta dels prakt sk undervisning i matlagning,
bakning, tillvaratagande av slakt samt konservering av såväl animaliska
som vegetabiliska födoämnen, dels teoretisk undervisning i närings- och
födoämneslära jämte hushållsbokföring och kostnadsberäkning.

I en ämneskurs kan undervisning meddelas antingen i ett enstaka
ämne eller i en grupp av varandra närstående ämnen, varvid är att märka,
att vissa teoretiska ämnen höra tillsammans med vissa praktiska. Såsom
exempel på ämneskurser anföras sådana i konservering, bakning, strykning,
sömnad o. s. v.

Läroplanerna böra uppgöras av de lokala skolstyrelserna men, innan
de tillämpas, granskas och fastställas av överstyrelsen för yrkesundervisningen.

6) Skolavgifter.

I yrkesskolorna för husligt arbete må skolavgifter kunna upptagas,
beräknade per kurs och till belopp, vilka böra angivas i vederbörande
skolas reglemente.

Medellösa eller mindre bemedlade lärjungar böra efter den lokala
skolstyrelsens prövning helt eller delvis befrias från erläggande av avgifter.

7) Lärare.

I fråga om lärarkrafter och avlöningsförhållanden för dessa bör i
tillämpliga delar gälla vad därom anförts beträffande lärlingsskolorna för
husligt arbete.

8) Styrelse och förvaltning.

Yrkesskolorna för husligt arbete böra ställas under överinseende och
inspektion av chefsmyndigheten för yrkesundervisningen samt under ledning
av lokala styrelser; den närmaste tillsynen över varje skola bör utövas
av en föreståndarinna. Aro yrkesskolorna kommunala institutioner, gäller
i fråga om tillsättande av styrelse och föreståndarinna vad vi därom yttrat
vid behandlingen av lärlingsskolorna för husligt arbete.

Där yrkesskola och lärlingsskola för husligt arbete använda samma

441

lokaler, undervisningsmateriell o. dyl., böra de stå under gemensam styrelse
och gemensam föreståndarinna.

Upprättas yrkesskolor för husligt arbete på enskilt initiativ, skola
föreskrifter angående tillsättande av styrelse och föreståndarinna ingå i
skolans reglemente.

Angående reglementenas uppgörande och fastställande gäller vad därom
för övriga yrkesskolor föreslagits.

9) Ekonomiska förhållanden.

Yrkesskolorna för husligt arbete böra liksom övriga yrkesskolor kunna
vara antingen kommunala eller enskilda läroanstalter. Statsbidrag bör
utgå efter samma grunder, som föreslagits för övriga yrkesskolor, med de
modifikationer, som kunna föranledas därav, att lärararvodena komma att
beräknas efter särskild norm.

Detta departementssakkunnigas förslag biträder jag. Beträffande lärår- Oepartearvodet
i fråga om andra yrkesskolor har av mig föreslagits, att det skulle m n sc en
beräknas med något högre belopp än lärararvodet inom motsvarande lärlingsskolor.
De sakkunniga hava icke ansett någon sådan skillnad mellan
yrkes- och lärlingsskolor för husligt arbete vara behövlig. Då vid båda
dessa sistnämnda slag av skolor fackutbildade lärarinnor skulle anställas
och någon nämnvärd skillnad i undervisningsarbetets beskaffenhet näppeligen
kommer att förefinnas, synes de sakkunnigas mening i berörda avseende
hava fog för sig. Tills vidare torde sålunda kunna beräknas ett
lärararvode i yrkesskolan av i medeltal 2 kronor för varje undervisningstimme.
Statens kostnader för en 30 veckors aftonkurs med i medeltal
8 timmars undervisning i veckan skulle belöpa sig till omkring 350 kronor.
Kurser med heldagsundervisning skulle enligt de sakkunnigas mening
koncentreras på kortare tid. I allmänhet torde väl dylika kurser knappast
komma att utsträckas längre än till ett par månader. För en sådan
8 veckors kurs med i medeltal 40 undervisningstimmar i veckan skulle
statens kostnader komma att uppgå till omkring 475 kronor. Huru stort
antal av ifrågavarande yrkesskolkurser, som kan komma att upprättas, är
omöjligt att på förhand beräkna, men något särdeles stort antal lärer, åtminstone
till en början, icke komma i fråga, vadan statens kostnader för
desamma icke torde bliva av större betydenhet.

Bihang till riksdagens protokoll 1018. 1 samt. 87 höft. (Nr 06.)

442

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

Tekniska

kommittén

Myndig heternas yttranden,

B. Friare skolformer.

I. Skolor för industri och hantverk.

1. Fullständiga lärlingsskolor.

Av förut anförda skäl har kommittén ansett, att man åtminstone icke
under den närmaste framtiden kunde tänka på att i större omfattning grunda
lärlingsutbildningen i vårt land på skolor med ändamål att genom såväl
teoretisk undervisning som praktiskt yrkesarbete i särskilda skolverkstäder
helt och hållet ersätta lärlingsutbildningen inom industrien (jfr sid. 333 £).

Kommittén har dock på samma gång betonat, att det utan tvivel kan
förekomma vissa fall, då sådana skolor kunna vara väl motiverade även i
vårt land. Särskilt har kommittén framhållit, att fackskolan för finare smides-
och metallindustri i Eskilstuna, som väl närmast är hänförlig till
denna skolform, om den också med sitt nuvarande arbetssätt endast ofullkomligt
fyller sin uppgift, efter en lämplig omorganisation bör bibehållas
och fortfarande komma i åtnjutande av statens och kommunens understöd.

För att giva en föreställning om de grundsatser, kommittén ansett böra
tillämpas vid ordnandet av fullständiga lärlingsskolor i de fall, då sådana
kunna anses vara berättigade, meddelar kommittén ett fullständigt förslag
till ny organisation av nämnda skola.

Tekniska föreningen i Hälsingborg yttrar, att de lärlingsskolor, som arbeta utan
samtidig anslutning till praktiken och där lärjungarna alltså få tillbringa hela eller en
stor del av dagen utan att kunna påräkna nämnvärd förtjänst, bliva till utrustning och
drift mycket dyra, varför de icke för närvarande böra av det offentliga inrättas. Skulle
de däremot tillkomma på enskilt initiativ, kunde något statsunderstöd lämnas.

Ehuru de fullständiga lärlingsskolorna enligt Skara hantverksförening ej lämpa
sig för hantverket, underkänner föreningen därigenom ej deras betydelse för fabriksindustrien.
Stadsfullmäktige och magistraten i Kristianstad anse dem möjliga blott i
större städer med starkt utvecklad industri.

Handelskammaren i Göteborg finner de fullständiga lärlingsskolorna vara av ringa
betydelse.

Länsstyrelsen i Östergötlands län, Norrköpings stadsfullmäktige samt Ebersteinska
söndags- och aftonskolan och styrelsen för tekniska elementarskolan i Norrköping
anse den fullständiga lärlingsskolan knappt böra ifrågakomma.

Rörande de fullständiga lärlingsskolorna anser sig kommerskollegium böra framhålla
den risk, som förefinnes, att ett allmännare inrättande av dylika skolor skulle
kunna hava till följd, att de snart nog bleve schablonmässiga och efterblivna. Enligt
kollegiets förmenande böra de förekomma endast å sådana orter, där sådana industrier,

443

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr ,96''.

för vilka denna skolform kan anses särskilt lämplig, äro i hög grad representerade. Då
dylika skolor alltid bliva mycket dyrbara, böra de inrättas enbart på grundvalen av
ett bestämt behov bland ortens hantverks- och industrirepresentanter, ett behov, som
bör visa sig så starkt, att skolorna kunna på enskilt initiativ sättas i verksamhet och
uppnå tillfredsställande resultat. Först efter prövning av skolans verksamhetssätt och
de resultat, den vunnit, bör den erhålla bidrag av statsmedel. Det belopp, vartill detta
bidrag skall utgå, torde icke kunna fastställas efter någon för dylika skolor gemensam
norm, utan bör bestämmas efter prövning av varje särskilt fall.

I fråga om de fullständiga lärlingsskolorna ansluta sig departementssakkunniga
såväl till kommitténs och kommerskollegiets samfällda åsikt, att
dylika skolor på grund av den vidlyftiga utrustning de kräva och den
långa tid, under vilken lärjungen linge arbeta uteslutande inom skolan, i
regel skulle bliva en allt för kostsam form för yrkesutbildningens tillgodoseende,
som ock till kommerskollegiets uttalande, att i de speciella fall, da
denna skolform kan anses särskilt lämplig, dess upprättande och verksamhet
bör överlämnas åt det enskilda initiativet, ävensom att sådan skola efter
prövning i varje särskilt fall bör tilldelas statsunderstöd, vars belopp icke låter
sig på förhand fastställas efter någon för dylika skolor gemensam norm.

Mot förslaget om inrättande av fullständiga lärlingsskolor på det sätt,
som komrnerskollegium och de sakkunniga förordat, har jag intet att erinra.
Därmed torde emellertid böra anstå, till dess en överstyrelse för yrkesundervisningen
kommit till stånd. Det torde då bliva denna överstyrelses
uppgift, bland annat, att upptaga frågan om nämnda skolor till närmare
behandling.

2. Förberedande lärlingsskolor.

Såsom några av de viktigaste synpunkter, som tala för inrättandet av
förberedande lärlingsskolor (sid. 333 f.), framhåller kommittén följande:

De, som vid 12 till 14 års ålder utgå från folkskolorna, äro ofta allt för unga och
outvecklade för att omedelbart övergå till verkligt yrkesarbete inom hantverk och industri.
Många av dem få därför under tiden närmast efter folkskolekursens avslutning gå
hemma utan ordnat arbete eller söka anställning som springpojkar och hantlangare eller
ägna sig åt annan tillfällig verksamhet, som är av ringa eller ingen betydelse för deras
yrkesutbildning. /

För alla dessa vore en fortsättning av skolkursen ett eller annat år synnerligen
önskvärd under förutsättning, att undervisningen ordnades så, att den genom lämpligt
praktiskt arbete utvecklade de ungas kroppskrafter, väckte deras intresse för yrkesmässigt
arbete och förberedde deras yrkesutbildning.

Det framhålles också, att det just är de första stadierna av lärlingsutbildningen
inom industrien, som förorsaka såväl arbetsgivaren som den unga arbetaren de största

Departe ments sakkunniga.

Departe mentschefen.

Tekniska

kommittén.

444

Kungl. Maj:ls Nåd. Proposition Nr 96.

svårigheterna. Lärlingen måste under den första tiden av sin utbildning stå under
ständig tillsyn och ledning. Han gör då sin arbetsgivare vida mer besvär än nytta.
Mången arbetsgivare undviker därför att taga lärlingar i sin tjänst. De unga få svårt
att erhålla lämplig anställning, och om detta lyckas dem, blir deras utbildning alltför
ofta vanvårdad och tager ej sällan vida längre tid, än den under god handledning
behövde taga.

Lärlingsutbildningen skulle därför väsentligen underlättas både för arbetsgivaren
och lärlingen, om det första stadiet av densamma kunde övertagas av en skola med
verkstäder, där lärlingen kunde få en metodisk utbildning i de första grunderna av
sitt yrke under ledning av lärare, som uteslutande hade till uppgift att genom muntliga
förklaringar och praktiska förevisningar inöva honom i verktygens rätta användning
och vård och i ett regelrätt utförande av de vanligaste handgreppen och arbetsoperationerna.

På skolverkstaden skulle han under sådana förhållanden i de flesta fall lära mer
på ett år än under den dubbla tiden såsom lärling i en vanlig verkstad. Hans lärlingstid
skulle därigenom kunna väsentligt förkortas. Han skulle efter skolkursens avslutning
ha lätt att vinna anställning inom industri och hantverk, då han redan från första
början kan göra nytta för sig, och hans fortsatta utbildning skulle icke behöva förorsaka
arbetsgivaren på långt när samma besvär, som om han måste mottaga lärlingen fullständigt
okunnig i yrket.

Det framhålles vidare, att det i synnerhet i större verkstäder och industriella anläggningar
är svårt att bringa eu verklig lärlingsutbildning till stånd. Där ligger det
oftast i såväl arbetsgivarens som arbetarens intresse, att arbetet så långt möjligt är
specialiserat, så att var och en får syssla med ett enda slag av arbete för att därigenom
vinna största möjliga säkerhet och snabbhet i arbetets utförande. Därtill kommer, att i
moderna verkstäder mycket arbete numera utföres med specialmaskiner och automatiskt
maskineri, som kan skötas av snart sagt vem som helst, och som med mångdubbelt
större hastighet och säkerhet utför arbeten, vartill förr fordrades arbetare med högt
uppdriven yrkesskicklighet. En yngling, som sättes att sköta en sådan maskin, uppövas
endast till maskinskötare, men finner därigenom ingen yrkesutbildning i egentlig
mening.

Skolverkstadens betydelse för motverkandet av dessa svårigheter anses ligga däri,
att deu systematiska och allsidiga utbildning, skolverkstaden kan giva, minskar faran
av en ensidig och begränsad yrkesutbildning inom industrien och gör det lättare för
en arbetare att övergå från ett slag av arbete till ett annat.

Om skolan endast sätter som sitt mål att bibringa de unga de första grunderna
av deras yrkesutbildning, kunna skolkurserna göras relativt korta. De bli därför, såsom
förut påpekats, i ekonomiskt hänseende vida mindre betungande för lärjungarna och deras
föräldrar än de fullständiga lärlingsskolorna med sina långvarigare kurser, helst skoltiden
infaller under de år, då de ungas arbetskraft har ringa värde. Skolorna bli även
i anläggning och underhåll vida billigare än de fullständiga lärlingsskolorna, då de
icke kräva samma dyrbara utrustning och underhåll som dessa.

Den teoretiska undervisning, som bör ingå i lärlingsutbildningen, kan i eu förberedande
lärlingsskola, som upptager lärjungarnas hela arbetsdag, göras grundligare
och ställas i närmare samband med den praktiska yrkesutbildningen än i eu lärlingsskola,
som endast förfogar över lärjungarna några få timmar i veckan.

Skolformer hänförliga till förberedande lärlingsskolor omfattas för närvarande
med stort intresse flerstädes i utlandet. Många av dem synas även utgöra ett lyckligt

445

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 90.

funnet, medel att tillmötesgå det allt allmännare kravet pa att även den praktiska
sidan av yrkesutbildningen skall stödjas genom metodiskt ordnad yrkesundervisning
i härför lämpliga skolor.

De förberedande lärlingsskolorna synas också ha en viktig uppgift att fylla genom
att väcka de ungas intresse för industriellt arbete och för dem underlätta övergången
från skolan till industrien och därigenom bereda den senare ökad tillgång på
goda arbetskrafter.

Med avseende på de grundsatser, som böra tillämpas vid organisationen av dessa
skolor, vill kommittén framhålla följande.

Förberedande lärlingsskolor böra endast inrättas för sådana yrken och industrier,
inom vilka man på grund av omsorgsfulla utredningar med säkerhet vet, att lärjungarna
kunna påräkna god utkomst. Iakttages icke detta, kunna de förberedande lärlingsskolorna
lätt göra mer skada än gagn därigenom, att de locka de unga in på
sådana områden, där arbetstillgången är allt för knapp, och där de endast kunna påräkna
en svag och otillräcklig bärgning.

Lärokurserna böra pågå hela året, och ferierna, då sådana icke kunna undvikas,
inskränkas till den tid, som oundgängligen fordras för beredande av nödig semester
åt lärarna.

Antalet undervisningstimmar i veckan bör i det närmaste motsvara arbetstiden
inom de industrier i orten, för vilka skolorna äro avsedda, för att därigenom vänja
lärjungarna vid den inom industrien vanliga arbetstiden. _

Undervisningen bör huvudsakligen ägnas åt praktiskt arbete och drivas sa, att
lärjungen får en god kännedom om de första grunderna av sitt blivande yrke och
vänjes vid ihärdighet och noggrannhet i arbetet samt aktsamhet om verktyg och
arbetsmaterial. Den teoretiska undervisningen bör ha ungefärligen samma^innehåll
och omfattning som i de obligatoriska lärlingsskolorna. Den torde-även i många fall
kunna övertagas av en i orten befintlig obligatorisk lärlingsskola, så att den förberedande
lärlingsskolan endast har att sörja för den praktiska utbildningen.

De lärjungar, som genomgått skolkursen, böra under sin fortsatta utbildning i
enskilda arbetsgivares tjänst vara skyldiga att deltaga i undervisningen i den obligatoriska
lärlingsskolan, för så vitt de icke fyllt 18 år.

Till lärare för de praktiska övningarna böra ovillkorligen väljas yrkesmän med
god erfarenhet i sina yrken och god förmåga att handleda lärlingar.

Då kommittén är öfvertygad därom, att framgången av de förberedande lärlingsskolorna
i väsentlig mån är beroende därav, att de omfattas med intresse av industriidkarna
själva, och att dessa övertaga ansvaret för skolornas ledning och framför allt
för anskaffningen af dugliga lärare för den praktiska undervisningen, har-kommittén
ansett, att de förberedande lärlingsskolorna böra bringas till stånd på privat eller
kommunalt initiativ, och att initiativtagarna till skolornas inrättande böra vara beredda
att avsevärt bidraga till skolornas underhåll. Dock bör, såsom förut framhållits,
försök göras med en eller annan dylik skola även inom den föreslagna statens normalskola
för yrkesundervisningen.

Skolorna böra stå under ledning av lokala styrelser och under överstyrelsens för
rikets tekniska skolor överinseende och inspektion.

För så vitt skolorna åtnjuta statsunderstöd, böra ordförandena i skolstyrelserna
förordnas av Konungens befallningshavande i de län, där skolorna äro belägna.

Då de förberedande lärlingsskolorna särskilt med hänsyn till verkstadsutrustningen
i allmänhet bli dyrare i anläggning och underhåll än de obligatoriska lär -

446

Myndigheternas
yttranden.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

lingsskolorna, torde statsbidraget till dem för anskaffning och underhåll av undervisningsmateriel!
höra utgå med något högre belopp än till de obligatoriska lärlingsskolorna
men i övrigt efter samma grunder som för sistnämnda skolor. Kommittén
anser sålunda, att staten bör bidraga till de förberedande lärlingsskolornas uppehållande
med tva tredjedelar av avlöningen till föreståndare och lärare samt därutöver
med 10 procent av det sålunda beräknade statsanslaget såsom bidrag till anskaffning
och underhåll av undervisningsmateriell ävensom med två tredjedelar av
kostnaderna för skolornas första utrustning med verktyg och undervisningsmateriell
mot villkoi, att skolorna från annat hall tillhandahallas dels lämpliga lokaler med inredning
och möblering, dels den återstående tredjedelen av kostnaderna för skolornas
första utrustning med verktyg och undervisningsmateriell, dels slutligen även ett årligt
bidrag till skolornas uppehållande till det belopp, som utöver statsbidragen härför
erfordras.

Beträffande de förberedande lärlingsskolorna göras i de avgivna yttrandena
följande uttalanden.

Sveriges gjut mästare förbund anser intet annat än gott vara att säga om de förberedande
lärlingsskolorna för 12—16-åringar.

Styrelsen för Värnamo tekniska yrkesskola med instämmande av Värnamo
lantkommuns kommunalstämma anser förberedande lärlingsskolor icke böra ifrågakomma;
handelskammaren i Göteborg finner dem vara av ringa betydelse, och styrelsen
för tekniska skolan i Luleå anser denna lärlingsskoletyp ej vara att tänka på.
De förberedande lärlingsskolorna skulle enligt Skara hantverksförening hindra lärlingarna
att i tillräckligt tidig ålder lära det hantverk, de bestämma sig för.

Styrelserna för tekniska skolan i Kristianstad och tekniska elementarskolan i
Norrköping, stadsfullmäktige i Kristianstad och Gävle, magistraten i Gävle, länsstyrelsen
i Östergötland, Norrköpings stadsfullmäktige samt Ebersteinska söndagsoch
aftonskolan anse, att de förberedande lärlingsskolorna snarast tillhöra folkskolans
överbyggnad. Slutligen framhåller styrelsen för tekniska yrkesskolan samt stadsfullmäktige
f Nyköping som en förtjänst hos förslaget, att den första yrkesundervisningen
lämnas på verkstäder och icke i eu överbyggnad på folkskolan.

Kommerskollegium anför angående denna lärlingsskoltyp följande:

Angående de lärlingsskolor, som avse att förbereda lärlingsutbildningen inom
industrien, har kommittén angivit två syften med förberedelsen, nämligen dels att efter
avslutad folkskolekurs genom en lämpligt ordnad praktisk undervisning utveckla lärjungarnas
kroppskrafter och väcka deras intresse för yrkesmässigt arbete, dels att giva
lärjungarna den grundläggande yrkesutbildning, vars meddelande å enskilda arbetsgivares
verkstäder förorsakar saväl mästaren som lärlingen de största svårigheterna. I
fråga om de skolor, vilkas syfte är av det först angivna slaget, och vilkas arbete tydligen
är avsett att vara av huvudsakligen allmänt uppfostrande art, synes det kollegium,
som om man i dem knappt kunde räkna på att en verklig yrkesutbildning
komme att meddelas, da ingen säkerhet förefunnes för att lärjungarna efter genomgången
av skolan verkligen ägnade sig åt det yrke, i vilket skolan avsett att införa
dem, utan att skolkursen mera vore att betrakta som en försökskurs för lärjungarna
under en tidsperiod, da dessa ännu ej valt sitt blivande yrke. Under uttalande av,
att skolor av denna art visserligen ofta kunna vara till visst gagn vid de minder -

447

Kungl. M<tj:tn Nåd. Proposition Nr

årigas yrkesval, äro de likväl enligt kollegii förmenanande ej att anse som skolor för
yrkesutbildning, och böra de därför hänföras till det allmänna skolväsendet, där de
närmast äro jämförbara med de av folkundervisningskommittén föreslagna »yrkesfortsättningsskolorna»,
sådana dessa av kommittén skisserats för vissa fall.

Rörande de förberedande lärlingsskolor åter, som avse att bibringa sina lärjungar
den första delen av utbildningen inom det yrke, varåt dessa beslutat att ägna sig,
synas de kollegium ligga inom ramen för ilet lägre tekniska skolväsendet. Inom
många yrken äro de kostnader, som under första delen av en lärlings utbildningstid
äro förknippade med en någorlunda ordnad utbildning på eu arbetsgivares verkstad,
så svåröverkomliga för många mästare, att de se sig ur stånd att anställa några lärlingar
redan under nuvarande förhållanden, då ingen offentlig kontroll förefinnes över
det sätt, varpå lärlingarnas utbildning bedrives. Skulle härefter, som är att hoppas,
lärlingsutbildningen ordnas genom i lag givna bestämmelser, torde i förevarande avseende
svårigheterna ökas, då av den offentliga kontrollen torde följa, att lärlingsutbildningen
måste bedrivas mera intensivt och ordnas mera planmässigt, än som för
närvarande vanligen är fallet. Det torde därför vara att förutse, att, såsom redan i
vissa fall förekommit, inom de yrken, där svårigheterna visat sig särskilt stora, komma
att på initiativ av yrkenas representanter inrättas lärlingsskolor, avsedda att övertaga
den första och för den enskilde arbetsgivaren svåröverkomligaste delen av den rent
praktiska lärlingsutbildningen. Då behovet av dylika skolor i många fall ej kan förnekas,
böra de också kunna komma i åtnjutande av anslag från stat och kommun.
Men då samma nackdelar torde komma att vidlåda dem som de fullständiga lärlingsskolorna,
böra också statsanslagen till dem utgå först sedan skolornas verksamhet och
de uppnådda resultaten prövats.

I avseende å de förberedande skolornas teoretiska undervisning har kommittén
föreslagit, att den skall vara av enahanda art och omfattning som de kompletterande
lärlingsskolornas, ehuru därav enligt kommitténs förmenande icke behöver följa, att
genomgång av en förberedande lärlingsskola berättigar till inskränkning i skolplikten
f förhållande till den kompletterande lärlingsskolan. I avseende härå är kollegium
av den meningen, att, på grund av den förberedande lärlingsskolans uppgift att meddela
verklig lärlingsutbildning, om ock blott den första delen därav, dess lärjungar
böra i avseende å den teoretiska utbildningen likställas med i hantverk och industri
anställda lärlingar, att således teoretisk undervisning, i enlighet med vad för kompletterande
lärlingsskolor kommer att föreskrivas, skall meddelas även i de förberedande
lärlingsskolorna — såvida icke på grund av ortförhållandena det befinnes lämpligare
att låta den förberedande skolan meddela blott praktisk yrkesundervisning, medan lärjungarna
erhålla sin teoretiska undervisning i platsens kompletterande lärlingsskola —
samt att genomgången, godkänd kurs i på detta sätt ordnad förberedande lärlingsskola
skall berättiga till motsvarande avkortning i den för skolplikt i avseende å ortens
kompletterande lärlingsskola fastställda tiden.

Departementssakkunniga ansluta sig i stort sett till kommerskollegiets
mening angående de förberedande lärlingsskolorna och yttra i övrigt om
dem följande:

I den mån, som dessa skolor avse endast att »efter avslutad folkskolekurs genom
en lämpligt ordnad praktisk undervisning utveckla lärjungarnas kroppskrafter och väcka
deras intresse för yrkesmässigt arbete», utan att det förefinnes någon säkerhet för

Departe mentssak kunniga.

448

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96,

åtfc lärjungarna efter slutad kurs ägna sig åt det yrke, vari de fått undervisning, äro
de att hänföra till det allmänna skolväsendet. Dylika skolor äro icke, enligt vårt förmenande,
några verkliga lärlingsskolor, utan kunna närmast jämställas med de yrkesbetonade
fortsättningsskolornas skolverkstäder.

Där emellertid den förberedande lärlingsskolau avser att bibringa sina lärjungar
den första utbildningen inom det yrke, varåt dessa definitivt beslutat ägna sig, bär
den utan tvivel eu viktig uppgift att fylla inom ramen för det lägre tekniska undervisningsväsendet.
Inom en del yrken är det nämligen ytterst svårt att på vanligt sätt
anställa och utbilda lärlingar. Detta gäller sådana yrken, i vilka lärlingen under den
första tiden av sin anställning icke är i stånd att utföra så mycket nyttigt arbete, att
han kan göra skäl för någon nämnvärd lön, utan kanske tvärtom genom onyttig materialförbrukning
samt genom att upptaga arbetsplats och maskiner vållar arbetsgivaren
förlust, ävensom sådana yrken, i vilka arbetet utlämnas på ackord till arbetarna i form
av styckearbete och till följd därav varje enskild arbetares intresse så helt och hållet
upptages av hans speciella arbete, att ingen kan eller vill offra någon tid på upplärandet
av nybörjare. Om i ett dylikt yrke den utrustning, som tarvas för den första
lärlingsutbildningen, därtill är relativt enkel och billig, såsom fallet är inom vissa
hantverksyrken, är det säkerligen mycket ändamålsenligt att anordna en förberedande
lärlingsskola, och dylika hava också genom enskilt initiativ redan kommit till stånd
på vissa håll.

I fråga om dylika förberedande lärlingsskolors organisation kunde det möjligen
tvekan lämpligt, att de ordnades som kommunala institutioner med statsbidrag efter
samma normer, som kunna varda fastställda för de egentliga lärliugsskolorna. Vi
vilja härvid först betona, att vi anse dessa förberedande lärlingsskolor fylla en så viktig
uppgift såväl för de yrken, för vilka de lämna utbildning, som för de unga, vilka
genom dessa skolor sättas i tillfälle att komma in på levnadsbanor, som kanske eljest
vore stängda för dem, att de av stat och kommun böra understödjas på ett lika verksamt
sätt som de egentliga lärlingsskolorna. Dock synas oss åtskilliga skäl tala för
att dessa skolor i regel böra komma till stånd och underhållas icke såsom kommunala
eller statliga anstalter utan såsom enskilda.

För att eu skola av detta slag skall fylla sin uppgift att giva lärjungarna en
första utbildning, som är så pass värdefull, att de efter skolans genomgående utan
svårighet kunna vinna anställning hos enskilda arbetsgivare för att där fullborda utbildningen
och samtidigt förtjäna sitt uppehälle, fordras det tydligen, att en mycket
intim samverkan äger ruin mellan skolan och yrkesidkarna. Ett dylikt samarbete torde
i de flesta fall bliva av även ekonomisk art. Sålunda har det på vissa håll visat sig
nödvändigt, för att få erforderligt antal lärjungar, att redan i skolan tilldela lärlingarna
en viss avlöning. Lärlingen anställes i sådana fall med formligt kontrakt samt
förbinder sig att arbeta först i skolan under en viss tid mot en fastställd relativt låg
avlöning och därefter ytterligare en viss tid hos enskild arbetsgivare mot en likaledes
fastställd något högre betalning. För att arbetet i skolverkstaden skall bliva så yrkesmässigt
som möjligt, har man valt den säkerligen mycket praktiska utvägen, att
arbetsgivarna överlämna beställningar till skolan och tillhandahålla material samt
lämna skolan betalning för det utförda arbetet. Alla dessa ekonomiska mellanhavanden
mellan skolan och arbetsgivarna synas oss å ena sidan särdeles lämpliga med hänsyn
till _ skolans uppgift men torde å andra sidan lägga avgörande hinder i vägen för att
dylika förberedande lärlingsskolor skulle kunna med fördel ordnas såsom kommunala
institutioner. Ett likställande i detta avseende med de egentliga lärlingsskolorna vore

449

Kanyl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

måhända ej heller fullt rättvist, enär inom de yrken, där förberedande lärlingsskolor
komme till stånd, arbetsgivarna bleve i högst väsentlig grad befriade från de besvär
och omkostnader, som inom övriga yrken, där de minderåriga skulle erhålla sin grundläggande
praktiska utbildning hos arbetsgivarna, äro förknippade med lärlingsutbildningen
på grund av lärlingens bristande skicklighet i förening med den för hans bevistande
av den obligatoriska lärlingsskolan nödvändiga inskränkningen i hans arbetstid.
.

Vi fä diirför beträffande dessa förberedande lärlingsskolor uttala, att de hora
startas och ledas av vederbörande yrkesorganisationer såsom enskilda läroanstalter men
av stat och kommun på ett verksamt sätt understödjas. Statsanslag bör dock utgå,
först sedan skolorna någon tid varit i verksamhet och de uppnådda resultaten prövats.

I fråga om benämningarna »fullständiga» och »förberedande» lärlingsskolor torde
det visa sig lämpligast att, såsom kommerskollegium föreslår, giva varje dylik skola
dess särskilda namn efter yrket och orten med uteslutande av ordet »fullständiga» men,
där så för undvikande av missuppfattning kan anses behövligt, utsättande av ordet
»förberedande», t. ex. Eskilstuna smidesskola, Skräddareskolan i Göteborg, Förberedande
snickareskolan i Stockholm o. s. v. ....

Där dylika enskilda yrkesutbildningsanstalter meddela enbart praktisk utbildning,
böra lärjungarna givetvis, för att erhålla nödig teoretisk undervisning, efter fullgjord
fortsättningsskolplikt vara underkastade skolplikt i den egentliga lärlingsskolan, om
dylik finnes på platsen upprättad.

Såsom kommerskollegium och de sakkunniga framhållit, torde det
knappast finnas tillräcklig anledning att inrätta förberedande lärlingsskolor
för barn, som lämnat folkskolan, enbart för att bereda dem tillfälle att
utveckla sina kroppskrafter och för att väcka deras intresse för yrkesmässigt
arbete.

Beträffande inrättandet av dylika skolor, för så vitt deras ^syfte
skulle vara att bibringa dem, som definitivt beslutat att ägna sig åt ett
visst yrke, den grundläggande utbildningen i yrket, hava de myndigheter,
som yttrat sig i denna fråga, uttalat vitt skilda meningar. A ena sidan
har man ansett, att sådana förberedande lärlingsskolor icke borde ifrågakomma,
å andra sidan har uttalats, att om dem vore icke annat än gott
att säga. Flera av de hörda myndigheterna hava velat närmast hänföra
dem till folkskolans överbyggnader. Av skäl, som kommerskollegium och
de sakkunniga anfört, anser jag dessa skolor fullt motiverade. Om den
närmare utformningen av denna lärlingsskoltyp anser jag mig dock icke
nu böra yttra mig. Denna fråga synes mig nämligen vara av den beskaffenhet,
att den bör upptagas till prövning av chefsmyndigheten för
yrkesundervisningen.

Departe mentschefen.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 87 höft. (Nr 96.)

450

Kung!. Maj-.ts Nåd. Proposition Nr 96.

Handeteun derrisnings kommilte rade.

Myndigheternas
yttranden.

2. Skolor för handelsundervisning.

Ettåriga handelsskolor.

1) Ändamål.

Kommittera de hava, såsom i det föregående (s. 66) redan framhållits,
i sitt förslag upptagit en typ av handelsskola, som grundas på genomgången
folkskola men förutsätter ett par års anställning därefter i praktisk
verksamhet jämte samtidig skolgång i folkskolans blivamle fortsättningskurser.
Den skulle vara heldagskola samt omfatta en samlad ettårig
kurs.

De grunder, kommitterade hava att åberopa för sistnämnda förslag,
äro följande.

I fråga om all yrkesundervisning, bandelsundervisningen icke undantagen, är det
en allmänt erkänd sanning, att den teoretiska utbildningen vinner i värde, om den
kan bygga på förut inhämtad praktisk erfarenhet hos lärjungarna. Så fordras även
hos oss föregående praktisk verksamhet eller anses åtminstone utgöra en merit vid inträde
i åtskilliga yrkesskolor, t. ex. skogsskolor och tekniska skolor. Om denna princip
ännu icke gjort sig gällande inom bandelsundervisningen, sä beror det utan tvivel
därpå, att nämnda undervisning hittills haft att kämpa med en del olägenheter, som
ställt sig hindrande i vägen. Bland dessa må nämnas dels vanskligheten för dem, som
äro anställda i praktiken, att avbryta sin verksamhet, dels svårigheten att hygga på
skolkunskaper, som redan hunnit glömmas. Att icke desto mindre en sådan utbildningsgång
redan av sig själv börjat arbeta sig fram inom vår lägre handelsundervisning,
visar bättre än allt annat dess ändamålsenlighet.

Visserligen ligger den invändningen nära till hands, att det kan bliva svårt att
i större utsträckning förmå personer, som redan äro anställda i praktisk verksamhet,
att underkasta sig ett helt års skolkurs. Nämnda olägenhet uppväges dock i viss mån
av den större lätthet att erhålla plats, på vilken sådana lärjungar i allmänhet kunna
räkna. Och i varje tall äro de fördelar i övrigt, som av ett såciant system kunna förväntas,
så behjärtansvärda, att svårigheterna icke få avskräcka från lörsöks anställande.

Med endast ett enda undantag uttala sig myndigheterna tillstyrkande
beträffande den föreslagna typen av handelsskola.

Borås handelskammare utlalar sålunda, att endast den ettåriga skoltypen bort
av kommitterade föresläs. Norrköpings handelskammare finner det för handelns vidkommande
vara fördelaktigast, att törst och främst ettåriga handelsskolor komma till
stånd. Gävle handelskammare anser, att handel och industri skola få god användning
för lärjungar flan de ettåriga skolorna. Riksförbundet för affärsanställda understödjer
på det varmaste förslaget, då genom dessa skolor lärjungarnas föregående praktiska
arbete skulle kunna göras fruktbärande. I mer eller mindre bestämt iörordande

451

Kungl. Maj:Ls Nåd. Proposition Nr 96.

riktning uttala sig även handelskamrarna i Stockholm, Jönköping, Karlstad och Örebro.
handelsqymnasierna i Stockholm, Örebro och Hälsingborg samt Sveriges allmänna
handelsförening. I motsats till alla dessa ställer sig Göteborgs handelsgymnamim
mycket tveksamt gentemot de ettåriga skolorna och anser handelskurser vara att
föredraga.

Departementssakkunniga yttra angående den bär behandlade typen mg^tps°akkunav
handelsskola:! niga Som

av det föregående framgår, bör behovet av lägre haudelsutbildmng i våra
större städer och samhällen normalt tillgodoses genom lärlings- och yrkesskolor, i
vilka undervisningen i allmänhet är så ordnad, att lärjungarna kunna bedriva sina
studier jämsides med skötandet av sina anställningar i affärslivets tjänst.

För personer, som ägna sig åt handelsyrket men äro bosatta pa landsbygden eller
i mindre samhällen, där antalet minderåriga haudelsauställda på varje ort är för litet
att motivera upprättandet av läroanstalter av nyssnämnda art, bör möjlighet beredas
att på annat sätt förvärva den handelsutbildning, varav de aro i behov, hor detta
ändamål synas de av 1913 års kommitterade föreslagna ettåriga handelsskolorna vara
de mest lämpliga. De böra i en samlad kurs, under vilken lärjungarna helt agna sin
tid åt studierna, meddela en utbildning av samma omfattning som den, vilken erhalles
i handelslärlingsskola jämte därpå följande yrkeskurs i handelsyrkesskola. för att
lärjungarna skola kunna tillgodogöra sig undervisningen, är det nödvändigt, att de
hava en viss åldersmognad i förening med erforderlig praktisk erfarenhet av arbetet

inom handelsyrket. o, ,, . ,

De ettåriga handelsskolorna böra sålunda hava till ändamål att i form av en
samlad lärokurs meddela personer, manliga såväl som kvinnliga, med god praktisk erfarenhet
inom handelsyrkets område eu på fortsättningsskolans kunskapsmatt byggd
teoretisk utbildning av den omfattning, som fordras för skötande av vissa enklare
kontorsbefattningar eller för idkande av handelsrörelse av mindre omfattning.

Såsom framgår av det anförda, hava de kommitterade lågt stor vikt
vid sitt förslag om upprättande av ettåriga handelsskolor, och någon nämnvärd
meningsskiljaktighet angående behovet av sadana skolor har icke
yppat sig hos de hörda myndigheterna. De sakkunniga anse visserligen,
att behovet av lägre handelsutbildning i vara större städer och andra
större samhällen borde normalt tillgodoses genom lärlings- och yrkesskolor,
men tillika uttala de sig med bestämdhet för upprättandet av ettåriga
handelsskolor för sådana personer, som på landsbygden eller i mindre
samhällen ägna sig åt handelsyrket. Med hänsyn därtill, att. ett ganska
stort antal av de i nämnda yrke anställda säkerligen icke å sin egen ort
få tillgång till någon handelslärlingsskola och ännu mindre till någon
handelsyrkesskola, anser även jag de av kommitterade föreslagna ettåriga
handelsskolorna vara av behovet påkallade.

Vad de sakkunniga anfört rörande dessa skolors ändamål biträder jag.

Handelsunderrisnings

kommittera
de.

Myndigheterna»
yttranden.

Departe mentssakkun niga.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

Sagda skolor skulle sålunda vara avsedda att meddela en utbildning av
samma omfattning som den, vilken erhålles i handelslärlingsskola jämte
därpå följande yrkeskurs i handelsyrkesskola.

2) Organisation, antal och förläggning.

Kommitterade äro av den meningen, att handelsskolor böra upprättas
mera försöksvis ^och sålunda tillsvidare begränsas till ett mindre antal,
varför de föreslå, att till en början statsmedel må utgå till endast fyra
ettåriga handelsskolor.

Vad skolornas förläggning beträffar, äro kommitterade av den åsikten,
att densamma icke bör på förhand bestämmas, och hålla före, att
utvecklingen försiggår enklast och naturligast, om ett visst totalbelopp av
statsmedel för ändamålet anslås och vederbörande på olika orter hava att
ansöka om understöd från nämnda anslag hos Kungl. Maj:t, som efter
vederbörlig granskning avgör, till vilka sökande understöden böra utgå.
Härvid bör emellertid särskilt den synpunkten tagas i betraktande, att
ingen ort, utom de allra största städerna, bör erhålla handelsskola, om
handelsgymnasium förut där åtnjuter understöd.

Det bör enligt kommitterades mening stå fritt för såväl enskilda som
kommuner att söka och erhålla statsunderstöd från nämnda anslag. Härigenom
vinnes den fördelen, bland andra, att även nu befintliga enskilda
handelsskolor, som organiseras i överensstämmelse med den föreslagna
skoltypen och i övrigt gjort sig därav förtjänta, kunna bliva delaktiga
av understödet.

Ingen fristående skola bör emellertid understödjas, som icke någon
tid varit i full verksamhet och vars beskalfenhet blivit av vederbörande
myndigheter noga undersökt.

Handelsskolorna böra anordnas som samskolor för gossar och flickor.

Malmö handelskammare finner det välbetänkt att begränsa antalet skolor i överensstämmelse
med kommitterades förslag. Stockholms handelskammare åter finner det
angivna låga antalet vittna om väl långt gången försiktighet. Malmö handelsgymnasiums
lärarkollegium påyrkar tryggande bestämmelser till förhindrande av att de
förutvarande handelsgymnasierna utsättas för konkurrens från de nya handelsskolornas
sida. En reservant inom kollegiet anser emellertid, att det må bero på städernas behov
av statsunderstödda handelsskolor och deras beredvillighet att underkasta sig därmed
förenade kostnader, varest dylika skolor böra upprättas.

Angående här berörda förhallanden uttala sig departementssakkunniga
sålunda:

453

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

Vi ansluta oss till konunitterades förslag, att de ettåriga handelsskolorna må
kunna upprättas antingen såsom kommunala eller såsom enskilda läroanstalter. Möjligen
kan det dock visa sig nödvändigt i vissa fall, att staten upprättar och helt bekostar
en eller annan dylik skola.

Vi dela likaledes de kommitterades mening därom, att det icke är lämpligt att
på förhand bestämma någonting i fråga om de blivande förlägguingsorterna för dessa
skolor.

Kommitterade hava i sitt förslag till den lägre handelsundervisningens ordnande
fixerat antalet skolor av var och en av de föreslagna typerna.

Enligt vårt förmenande är det emellertid i fråga om de ettåriga handelsskolorna
i lika hög grad som beträffande lärlings- och yrkesskolorna omöjligt att med någon
tillförlitlighet beräkna, hur stort antal skolor som kan visa sig erforderligt. Såväl i
fråga om antalet skolor som beträffande deras förläggning kan därför ingenting på
förhand bestämmas, utan bör den kommande utvecklingen få giva vid handen, i vilken
mån och på vilka orter dessa läroanstalter böra upprättas för att tillgodose ett förefintligt
verkligt behov.

Beträffande organisationen av nämnda skolor har jag intet att invända
mot förslaget, att de skulle få upprättas av såväl kommuner som enskilda.
Huruvida det kan bliva behövligt, att även staten, såsom de sakkunniga
ansett möjligt, upprättar någon sådan skola, är en fråga, som enligt min
mening icke bör upptagas till prövning, förrän någon erfarenhet vunnits
rörande de kommunala och enskilda skolorna av ifrågavarande slag. Icke
heller torde några bestämmelser rörande antalet skolor nu böra givas, utan
torde vara lämpligast, åtminstone tills vidare, att dylika skolor få upprättas
i mån av behov. Beträffande skolornas förläggning däremot vill jag såsom
min mening särskilt betona, att sagda skolor, just med hänsyn till
den uppgift de skulle hava att fylla, i främsta rummet böra upprättas å
sådana smärre orter, där ingen handelslärlingsskola finnes att tillgå. Det
synes mig dessutom vara av största vikt, att dessa skolor icke uppträda
såsom konkurrenter till handelslärlingsskolorna. Skulle det av någon anledning
finnas särdeles lämpligt att förlägga en ettårig handelsskola till
något större samhälle, bör detta sålunda i regel medgivas endast under
den förutsättningen, att en handelslärlingsskola därstädes redan förefinnes.

3) Lärotid.

Läsårets längd vid handelsskolorna synes kommitterade böra bestämmas
till minst 36 veckor, påsk- och pingstlov däri inberäknade. Antalet
undervisningstimmar för vecka föreslås till 33.

Departementssakkunniga ansluta sig till detta förslag beträffande läsårets
längd men anse, att antalet veckotimmar bör bestämmas till 34—36

Departe mentschefen,

Handelsun dervisnings kommitte rade.

Departe mentssak kunniga.

Departe mentschefen.

Handelsun dervisnings kommitte rade.

Myndigheternas
yttranden.

454 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

och undervisningstimmarnas längd till 50 minuter med 10 minuters raster
mellan på varandra följande lektioner.

Där förhållandena sådant medgiva, bör till den nyss angivna undervisningstiden
ytterligare läggas 3 timmars obligatorisk gymnastik.

Med avseende på lärotiderna för den ettåriga handelsskolan ansluter jag
mig till de sakkunnigas förslag. Läsåret skulle sålunda omfatta omkring
36 veckor och undervisningen pågå 34—36 timmar i veckan.

4) Inträdesfordringar.

Såsom villkor för inträde i de ettåriga handelsskolorna föreslå kommitterade
genomgången sexårig folkskola och därpå följande tvåårig handelsfortsättningsskola
samt 2 års anställning i praktisk verksamhet, helst
i handel eller industri.

Kommitterade framhålla dock såsom sin mening, att fordringarna på
arten av lärjungarnas föregående praktiska verksamhet och på beskaffenheten
av den folkskolans fortsättningsskola, som de böra hava besökt, icke
må tillämpas med för stor stränghet, utan att styrelserna må erhålla befogenhet
att medgiva lämpliga undantag. Huvudsynpunkten vid intagandet
av sådana lärjungar, som söka sig inträde vid de ettåriga skolorna,
bör icke så mycket vara hänsynen till de vid kursens början hos lärjungen
förefintliga kunskaperna utan snarare hans utsikter att i fortsättningen
kunna följa med och tillgodogöra sig undervisningen.

Enligt kommitterades förslag skulle inträdesåldern vid de ettåriga
handelsskolorna uppgå till 14 å 15 år och antagligen i genomsnitt stiga
avsevärt högre.

Beträffande de teoretiska förutsättningarna för inträde i den ettåriga handelsskolan
uttalar Gävle handelskammare, att genomgåendet av handels fortsättningsskola utgör
en betingelse för att eleverna skola kunna draga full nytta av undervisningen.
Hälsingborgs handelsgymnasium däremot finner denna inträdesfordran ej tillräckligt
motiverad, och även Norrköpings handelskammare och handelsgymnasium uttala sig
emot densamma. Göteborgs handelskammare befarar, att villkoret om genomgången
fortsättningsskola skall komma att förorsaka onödigt uppskov med handelsskolornas
igångsättande. Stockholms handelsgymnasium anser, att för den händelse handelsskolor
skulle komma att upprättas, innan handelsfortsättuingsskolor ännu kommit till
stånd, någon slags inträdesprövning torde bliva behövlig för utrönande av huruvida
de sökande äga önskvärd mognad och nödig underbyggnad. Jönköpings handelskammare
yrkar, att tillträde till handelsskola bör medgivas även dem, som icke genomgått
folkskola och fortsättningsskola men erhållit annan därmed likvärdig undervisning
eller vid prövning visat sig äga motsvarande kunskaper. Enligt uttalande av

Katigt. Maj:ts Nåd. Proposition Nr Std. 455

Örebro handelskammare och handelsgymnasium borde den ettåriga handelsskolan byggas
på sexårig folkskola eller motsvarande klass vid allmänt läroverk eller ock motsvarande
kunskapsmått. Norrköpings handelsgymnasium anser, att avgångsbetyg från
läroverkens femte klass eller inträdesprov för motsvarande kunskaper bör berättiga till
inträde i handelsskolan.

Fordran på två års föregående praktisk verksamhet gillas av de flesta myndigheter.
Åtskilliga uttala dock en avvikande mening. Så föreslår Jönköpings handelskammare,
att praktik inom merkantilt yrke skall räknas som en merit men ej utgöra
ett oeftergivligt villkor, Hälsingborgs handelsgymnasium anser ett års föregående
praktisk verksamhet tillräcklig, och Norrköpings handelskammare och handelsgymnasium
uttala sig för att fordran på föregående praktik lättas eller helt uteslutes.

Såsom inträdesålder föreslå Jönköpings handelskammare och Norrköpings handelsgymnasium
minst 15 år, Hälsingborgs handelsgymnasium minst 14 år och högst
18 år.

Departementssakkunniga yttra angående inträdesfordringarna:

Då undervisningen i de ettåriga handelsskolorna, såsom förut nämnts, skall bygga
på fortsättningsskolaDS kunskapsmått, bör iuträdessökande, som genomgått fortsättningsskola,
vara befriad från inträdesprövning. Har den sökande icke genomgått fortsättningsskola
eller annan läroanstalt med motsvarande undervisning, bör han genom
avläggande av prov visa sig äga förkunskaper till den omfattning, som erfordras för
att tillgodogöra sig undervisningen i handelsskolan.

Ytterligare bör fordras, att den inträdessökande skall hava fyllt 17 år samt att
han under minst två år varit sysselsatt i handel eller affärsrörelse.

Inträdesfordringarna skulle avse dels vissa förkunskaper och föregående''
praktisk verksamhet, dels en viss minimiålder. Beträffande de förkunskaper,
vilka skulle fordras för inträde i berörda skola, hava meningarna
varit ganska olika. Kommitterade hava ansett, att genomgången
tvåårig handelsfortsättningsskola borde vara villkor för inträde, och vissa
myndigheter hava såsom sådant villkor velat uppställa avgångsbetyg från
läroverkens femte klass eller däremot svarande kunskaper. Andra myndigheter
hava däremot hållit före, att inträdesfordringarna kunde stanna vid
genomgången folkskolekurs. De sakkunniga mena, att undervisningen i
den ettåriga handelsskolan bör bygga på fortsättningsskolans kunskapsmått.
Det sistnämnda synes mig vara det naturligaste och det lämpligaste, detta
särskilt med tanke på de lärokurser för den ettåriga handelsskolan, till
vilka jag i det följande skall återkomma. Samma inträdesfordringar skulle
således gälla för denna skola som för handelslärlingsskolan, vadan den,
som erhållit godkänt avgångsbetyg från fortsättningsskolan eller visade sig
äga motsvarande kunskaper, skulle äga rätt till inträde. Att därjämte
viss tids föregående praktisk verksamhet skulle fordras hava de flesta, som
yttrat sig i frågan, varit ense om. För min del biträder jag de sakkunnigas

Departe mentssakkun niga.

Departe mentschefen.

450

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

mening, att den inträdessökande bör hava minst 2 år varit sysselsatt i
handel eller affärsrörelse. Vad slutligen angår minimiåldern för inträdet,
hava de kommitterade ansett, att den lämpligen kunde bestämmas till 14
ä 15 år. De lärokurser, som äro avsedda att genomgås i den ettåriga
handelsskolan, förutsätta emellertid en allmän utveckling och mognad, som
icke kan vara alltför ringa. Ur denna synpunkt synes mig den av de
sakkunniga föreslagna minimiåldern, 17 år, vara lämplig.

5) Undervisning.

Handelsun dervisnings kommitte rade.

Kommitterade hava för den ettåriga handelsskolan utarbetat följande
kursplan.

Svenska: Litteraturläsning (företrädesvis modern prosa). Repetition av form- och
satsläran jämte övningar i satslösning. luterpunktionsövningar. Praktisk uppsatsskrivning.
Övningar i muntligt föredrag.

Tyska: Uttals- och läsövningar. Översikt av formläran och behövliga delar av
syntaxen muntligt meddelade. Läsning och memoreriug av enkla handelsbrev. Muntliga
och skriftliga reproduktionsövningar. Talövningar.

Geografi: Grunddragen av Sveriges ekonomiska geografi.

Handelsräkning: Repetition av procent-, rånte- och diskonträkniug. Mynt-, måttoch
viktreduktioner. Blanduingsräkning och beräkning av medeltal. Bolags-, aktieoch
obligationsräkning. Enklare kalkyler. Kontokuranter. Huvudräkning, övningar
•å räknemaskin.

Bokföring: Kurs i handelsbokföring tillämpad på en större affär (även efter kolumnsysteniet).
Utskrivning av tillhörande handelsbrev. Övning i blankettifyllning,
kopiering och andra vanliga kontorsgöromål.

Handelslära: Olika slag av handel. Varu- och penningmarknaden, börsväsendet.
Växellära. Banker och kreditaustalter. Försäkringsväsendet. Transport- och kommunikationsförhållanden.
Förtullning och spedition. Handelsbruk.

Författningskunskap: De viktigaste handelsförfattningarna.

Varukännedom: Kännedom om de vanligaste handelsvarorna, företrädesvis livsmedel
och beklädnadsartiklar, med särskild hänsyn till förekommande förfalskningar.

Välskrivning: Övningar för bildande av en ledig och lättläst affärsstil.

Stenograf,: Övningar i förenklad snabbskrift efter något för kontorsstenografer
särskilt lämpat system.

Maskinskrivning: Metodisk undervisning om skrivmaskinens användning, varvid
olika maskintyper böra demonstreras. Skrivövningar (även efter stenografisk text).

Kommitterade anmärka, att denna undervisningsplan utarbetats i anslutning till
de för den föreslagna handelsfortsättnin;jsskolan uppgjorda kurserna, vilka förutsättas
vara inhämtade före inträdet i den ettåriga handelsskolan.

Lärjungarna i handelsskolan böra efter vederbörlig avgångsprövning erhålla betyg
enligt fastställt formulär. Med hänsyn till det mindre antal ämnen, som förekomma
i dessa skolor, böra godkända vitsord fordras i alla ämnen för utfärdande av
sådant betyg.

457

Kmiyl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 9ii.

Mot den framlagda undervisningsplanen hava myndigheterna i det
hela icke haft något att invända. Från ett par håll har dock anmärkts,
att stenografi och maskinskrivning efter stenografisk text ej bort upptagas
på läroplanen.

I fråga om undervisningen i handelsskolorna yttra departementssakkunniga: Eftersom

de ettåriga handelsskolorna skola meddela en utbildning av samma omfattning
som haudelsliirlingsskolan och en därpå följande handelsyrkeskurs tillsamman,
gäller i fråga om undervisningens innehåll vad vi i detta avseende anfört vid behandlingen
av de nämnda utbildningsanstalterna. Som sammanfattning få vi föreslå följande
bestämmelser.

Undervisningen vid de ettåriga handelsskolorna skall bygga på fortsättningsskolans
kunskapsmått samt grupperas kring ämnena handelsteknik, ekonomisk geografi
med produktionslära samt handelsrätt och nationalekonomi, vilka ämnen samtliga skola
vara obligatoriska för varje kursdeltagare.

Svenska språket må i de fall, då det efter den lokala styrelsens prövning befinnes
erforderligt och lämpligt, upptagas såsom ett fristående likaledes obligatoriskt läroämne.

Såsom frivilliga läroämnen må, där så befinnes lämpligt, upptagas främmande
språk, stenografi och maskinskrivning.

Där antalet lärjungar är så stort, att uppdelning i parallellklasser är nödvändig,
bör undervisningen, särskilt i ekonomisk geografi med produktionslära, då så befinnes
lämpligt, differentieras i de olika klasserna efter olika grenar av handelsrörelse och
lärjungarna så grupperas, att en var får, så vitt möjligt, den undervisning, som bäst
motsvarar hans behov.

Läroplanerna böra uppgöras av de lokala skolstyrelserna men, innan de tillämpas,
granskas och fastställas av den blivande överstyrelsen för yrkesundervisningen.

Avgångsbetyg skall tilldelas lärjunge, som med nöjaktigt resultat genomgått
skolan.

Såsom förut är nämnt, skulle den ettåriga handelsskolan vara avsedd
att på sitt sätt fylla en uppgift, motsvarande handelslärlings- och handelsyrkesskolans
tillsammans. Därav följer, att undervisning i den förstnämnda
bör meddelas i samma läroämnen och till samma omfattning som i de båda
sistnämnda. Läroplanerna för den ettåriga handelsskolan böra tydligen
efter förslag av lokalstyrelsen fastställas av chefsmyndigheten för yrkesundervisningen
och avgångsbetyg tilldelas lärjunge, som med nöjaktigt
resultat genomgått skolan.

6) Skolavgifter.

I fråga om de avgifter, som skulle erläggas av lärjungarna i de ettåriga
handelsskolorna, uttala de kommitterade, att ett årligt belopp av 75 kroBihang
till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 87 höft. (Nr 96.) 58

Myndigheternas
yttranden.

Departe mentssak kunniga.

Departe mentschefen -

Myndigheternas
yttranden.

458

Departe mentschefen.

Departe mentssak kunniga.

Departe mentschefen.

Handelsundervisningskommitterade.

Kutig!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 90.

nor torde få anses skäligt. Avgifterna vid de nuvarande, icke statsunderstödda
lägre handelsundervisningsanstalterna äro i genomsnitt betydligt
högre. Befrielse från eller nedsättning i avgifterna bör beviljas till så
stor utsträckning, att den minskning i avgifter, som härigenom uppkommer,
utgör minst 15 procent av det belopp, vartill avgifterna skolat uppgå,
därest samtliga lärjungar erlagt fulla avgifter.

Gävle handelskammare uttalar den meningen, att befrielse från avgift
endast bör meddelas dem, som skäligen kunna göra anspråk på denna
förmån samt genom flit och begåvning göra sig förtjänta därav.

Departementssakkunniga anse det icke lämpligt att i fråga om dessa
dels kommunala, dels enskilda läroanstalter fastslå någon bestämd avgift.
En övre gräns torde dock böra uppdragas, och såsom sådan föreslå de
sakkunniga 100 kronor per år. I övrigt anse de vara lämpligast, att
avgiftens storlek efter förslag av den lokala skolstyrelsen prövas och fastställes
av den blivande överstyrelsen i sammanhang med vederbörande
skolas reglemente, där avgiftens storlek bör vara angiven.

De kommitterade hava tänkt sig, att lärjungarna i allmänhet skulle
erlägga en skolavgift av 75 kronor, men att befrielse från eller nedsättning
i avgiften skulle i vissa fall medgivas. Med den reservation mot terminsavgifter
i allmänhet, åt vilken jag förut givit uttryck, anser jag mig
icke böra motsätta mig förslaget, att avgift må kunna erläggas av lärjungarna,
men i likhet med de sakkunniga finner jag det icke skäligt, att
avgiften nu fixeras till ett visst belopp. Lämpligare torde vara, att avgiftens
storlek får efter lokalstyrelsens förslag fastställas av chefsmyndigheten
för handelsundervisningen och angivas i skolans reglemente.

7) Lärare.

Då den övliga beräkningen av lärarkrafter brukar omfatta i genomsnitt
en lärare för varje klass, torde för de ettåriga skolorna böra anställas
minst en ordinarie lärare. Till rektor bör förordnas innehavare av
ordinarie lärarbefattning. För överskjutande timmar samt för parallellavdelningar
kunna tills vidare förordnas extra ordinarie lärare och timlärare.

De ordinarie lärarnas undervisningsskyldighet torde i analogi med
lärarnas vid statens realskolor, vilka ha sig ålagd en tjänstgöring av 24
28 timmar i veckan, böra bestämmas till omkring 25 timmar i veckan
och rektors till 15 å 20 timmar i veckan.

459

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 56''.

Med den jämförelsevis ringa utveckling, vårt handelsuudervisningsväsen
ännu äger, låter det sig icke göra att för lärarnas komp tens uppställa
de fordringar, som eljest vore önskvärda. Dessa fordringar borde
enligt kommitterades mening vara minst likvärdiga med de för de kommunala
mellanskolornas lärare föreskrivna utom i fråga om de rent merkantila
ämnena, i vilka helst endast borde undervisa sådana lärare, som
utbildats vid handelshögskola och därjämte varit någon tid anställda i
praktisk verksamhet.

Tills vidare torde man emellertid få nöja sig med något lägre kompetens,
särskilt i fråga om de merkantila ämnena, i vilka undervisningen
måhända kan handhavas av sådana, som med goda betyg genomgått handelsgymnasium
och därefter förvärvat större praktisk affärsvana samt visat
erforderlig fallenhet för lärarkallet.

Några föreskrifter i fråga om lärarkompetensen böra, enligt kommitterades
mening, i varje fall tills vidare icke utfärdas, men då befintligheten
av goda lärarkrafter är att anse som en synnerlig merit hos skolor,
som ansöka om statsunderstöd, bör vid sådant understöds beviljande principen
om lärarnas likvärdighet med de kommunala mellanskolornas lärare
såvitt möjligt upprätthållas. Härigenom vinnes en garanti, som för närvarande
må kunna anses tillfyllestgörande utan utfärdande av kompetensbestämmelser.
Då handelsskolorna framgent som hittills komma att vara
samskolor, bör intet hinder möta för anställande även av kvinnliga lärare.

Enligt kommitterades mening böra dock endast manliga lärare förordnas
till rektorer.

Liksom beträffande handelsgymnasierna torde i fråga om handelsskolorna
böra stadgas en viss minimilön för den ordinarie lärarpersonalen.
Kommitterade vilja i sådant avseende föreslå samma löner med därtill
hörande ålderstillägg, som gälla för lärarna vid de kommunala mellanskolorna.
Vad lärarnas pensionering beträffar, lärer man bliva tvungen att
låta anstå med lösningen av pensionsfrågan, allt under det skolorna själva
så småningom böra bereda sig på att lämna bidrag till kostnaderna för
denna angelägenhet.

Vid samtliga handelsskolor böra liksom vid handelsgymnasierna de
ordinarie lärarna tillsättas och rektor förordnas av vederbörande styrelse.

Någon skyldighet för skolorna att inom viss tid ha ett visst antal ordinarie
lärare tillsatta torde, med hänsyn till de nya och oprövade förhållandena,
tills vidare icke böra stadgas.*

Örebro handelskammare och handelsgymnasium finna de föreslagna lönerna i Myndighetervissa
fall allt för knappt tilltagna och framhålla önskvärdheten av att en särskild pen- nas yttranden.

Departements sakkunniga.

Departe mentschefen.

460 Kung!. Majtts Nåd. Proposition Nr 96.

sionskassa för handelsskolornas lärare snarast kommer till stånd. Även hand el skamrama
i Gävle och Luleå anse lönerna för låga. Den senare uttalar också den meningen,
att lokalstyrelsens beslut angående tillsättningen av lärare bör underställas
den centrala myndighetens prövning och godkännande.

Departementssakkunniga yttra härom:

Yi dela kommitterades åsikt därom, att inga bestämda formella kompetensvillkor
för anställning som lärare vid de ettåriga handelsskolorna för närvarande böra uppställas.

Kommitterade föreslå, att lärarna skola vara dels ordinarie, dels extra samt att
för de förra skall fastställas viss bestämd tjänstgöringsskyldighet ävensom vissa bestämda
löner med tillhörande ålderstillägg. Då ifrågavarande skoltyp emellertid är i
väsentlig mån ny på området och full sysselsättning vid dylik skola, därest elevernas
antal icke är stort nog att nödvändiggöra uppdelning i parallellklasser, ej gärna kan
beredas mer än en enda lärare, synes det oss lämpligast att, tillsvidare och till dess erfarenhet
om dessa skolors betydelse och verksamhet vunnits, frågorna om lärarnas tillsättande
och avlöniugsförmåner ordnas efter samma grunder, som föreslagits för yrkesskolorna.

Lärarna böra sålunda förordnas av den lokala styrelsen på viss tid eller tills
vidare med viss ömsesidig uppsägningstid och deras arvoden beräknas efter i medeltal
4 kronor 50 öre för varje undervisningstimme. Det synes emellertid icke uteslutet,
att det framdeles, då dessa skolor vunnit eu viss stabilitet och flertalet måhända inrättats
för parallellklasser, kommer att visa sig lämpligt, att åt lärarna vid desamma
gives en tastare ställning i huvudsaklig överensstämmelse med det förslag, som framlagts
av 1913 års kommitterade.

Beträffande den ettåriga handelsskolans lärare är jag av samma mening
som kommitterade och de sakkunniga därutinnan, att bestämda
formella kompetensvillkor för anställning såsom lärare vid nämnda skola
icke för närvarande böra uppställas. I fråga om lärarnas tillsättning och
avlöningsvillkor hava de kommitterade ansett, att varje skola borde hava
minst en ordinarie lärare samt att de ordinarie lärarna borde hava en
viss bestämd tjänstgöringsskyldighet och samma minimiavlöning med
ålderstillägg som lärarna vid kommunala mellanskolor. Denna mening
kan jag icke dela. Att utan bestämmande av vissa kompetensvillkor på
förhand binda sig vid en viss lärarpersonal och fixera dennas avlöning
på sätt kommitterade tänkt sig, innan någon erfarenhet vunnits om denna
lärarpersonals beskaffenhet och dess förmåga att lösa de uppgifter, som vid
ifrågavarande slag av skolor föreligga, kan icke vara välbetänkt. Det enda
riktiga synes mig vara, att, såsom de sakkunniga föreslagit, frågan om
lärarnas tillsättning och avlöning tills vidare ordnas efter samma grunder,
som föreslagits för handelsyrkesskolorna. Lärarna skulle då förordnas av
lokalstyrelserna för viss tid eller tills vidare med viss ömsesidig uppsägningstid
och deras arvode beräknas efter i medeltal 4 kronor 50 öre för
varje undervisningstimme.

Knngl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 90. -161

8) Styrelse och förvaltning.

I fråga om lokalstyrelserna föreslå kommitterade, att handelsskolorna,
såsom förhållandet är med handelsgymnasierna, tills vidare böra lämnas frihet
att själva bestämma över styrelsens sammansättning. Dock bör såsom
en nödig garanti krävas, att styrelsen förutom föreståndaren bör bestå av
fyra personer och att två av dessa utses av kommunalstyrelsen. Det är
givetvis önskvärt, att köpmannakåren blir inom styrelsen starkt representerad.

Departementssakkunniga anse,

att de statsunderstödda ettåriga handelsskolorna böra ställas under överinseende
och inspektion av den blivande överstyrelsen för yrkesundervisningen samt under ledning
av lokala styrelser; den närmaste tillsynen över varje skola bör utövas av en föreståndare.
Den lokala styrelsen bör bestå av föreståndaren såsom självskriven ledamot
samt fyra andra ledamöter.

Där skolan är en kommunal institution, höra såväl i fråga om föreståndarbefattningeus
tillsättande som beträffande valet av de övriga styrelseledamöterna samma
bestämmelser gälla, vilka föreslagits för de kommunala lärlings- och yrkesskolorna,

Där ettårig handelsskola upprättas såsom enskild läroanstalt, böra föreskrifter
angående tillsättandet av styrelse och föreståndare ingå i skolans reglemente.

Reglemente för statsunderstödd ettårig handelsskola hör, sedan skolans styrelse
uppgjort förslag och de kommunala myndigheter eller de korporationer, som upprättat
skolan och bidraga till dess underhåll, för sin del godkänt detsamma, av den blivande
överstyrelsen för yrkesundervisningen prövas och stadfästas.

I fråga om den ettåriga handelsskolans styrelse och förvaltning ansluter
jag mig till de sakkunnigas förslag, enligt vilket om sagda styrelse och
förvaltning skulle i huvudsak gälla detsamma som beträffande lärlingsoch
yrkesskolor.

9) Ekonomiska förhållanden.

Angående principerna för åtnjutande av statsunderstöd finna kommitterade
icke skäl att i fråga om de föreslagna fristående handelsskolorna
frångå de grunder, som av 1913 års riksdag fastställdes för handelsgymnasierna
och som i huvudsak innebära, att ett visst maximibelopp stadgas
för statsbidraget, vars storlek i övrigt med hänsyn tagen till olika omständigheter
noga lämpas efter varje skolas verkliga behov, samt att kommunen
eller enskilda åläggas vissa förpliktelser, däribland att lämna ett
visst årligt kontant bidrag till skolans underhåll.

Beträffande kommunernas eller enskildas skyldigheter gent emot skolorna
torde böra gälla, att de först och främst ha att tillhandahålla erforderliga
lokaler samt därjämte böra åläggas att bidraga med ett kontant
belopp, motsvarande minst en fjärdedel av statsunderstödet.

Handels undervis ningskommit terade.

Departe mentssak kunniga.

Departe mentschefen.

Handels undervis ningskommit terade.

462

Myndig heternas yttranden.

Departe mentssak kunniga.

Departe mentschefen.

Kung}. MajUs Nåd. Proposition Nr 96.

Karlstads handelskammare anser, att frågan om statsanslag skulle få en lyckligare
[ösning, om handelsskolorna i likhet med lantmannaskolorna tilldelades ett visst
grundanslag utan krav på understöd från orten samt därjämte tilläggsanslag, beräknade
efter antalet elever, uuder förutsättning att från orten tillskjutes motsvarande
belopp. Borås handelskammare fäster uppmärksamheten på, att bland kommunernas
åligganden även bör upptagas skyldighet att förse skolorna med möbler och därmed
jämförlig utrustning.

Enligt de sakkunnigas mening bör statsbidrag till de ettåriga handelsskolorna,
där skolorna äro kommunala institutioner, utgå efter samma
beräkningsgrunder som statsbidraget till de kommunala yrkesskolorna och,
där de äro enskilda anstalter, med belopp, som till sin storlek böra bestämmas
efter prövning i varje särskilt fall.

Till kommunala ettåriga handelsskolor synes mig statsbidrag böra utgå
efter samma beräkningsgrunder som statsunderstödet till kommunala yrkesskolor.
Till en kommunal läroanstalt, som påginge 36 veckor om aret med
36 undervisningstimmar i veckan, skulle det årliga statsunderstödet då kunna
komma att uppgå till omkring 3,900 kronor. Beträffande statsunderstöd åt
enskilda ettåriga handelsskolor torde i huvudsak böra gälla detsamma som
kan bliva bestämt om statsunderstöd i allmänhet åt enskilda yrkesundervisningsanstalter.

Huru stort antal ettåriga handelsskolor, som kan komma att upprättas,
är givetvis omöjligt att på förhand beräkna, varför statens kostnader
för dessa skolor icke heller nu kan angivas.

3. Skolor för husligt arbete.

Hushållsskolor.

Enligt departementssakkunnigas förslag skulle, såsom i det föregående
(s. 120 f.) meddelats, behovet av utbildning i husligt arbete normalt
tillgodoses medelst lärlings- och yrkesskolor. På landsbygden och i mindre
samhällen torde emellertid dylika skolor, vilka lärjungarna skulle besöka
jämsides med sitt förvärvsarbete, icke gärna kunna komma i fråga. Där
behövas enligt de sakkunnigas mening läroanstalter med undervisningen
samlad på kortare tid, under vilken lärjungarna odelat kunna ägna sig
åt skolarbetet.

! mindre samhällen och på landsbygden borde därför, anse de sakkunniga,
upprättas hushållsskolor, avsedda för kvinnor, som där äro sysselsatta
med husligt arbete utan att dock vara berättigade till inträde i
lanthushållsskola. Fastställdes såsom villkor för tillträde till sådan hushållsskola
18 års ålder samt två års föregående sysselsättning i husligt

Kmif/I. Maj:ts Nåd. Proposition Nr .96''.

4li3

arbete, skulle lärokursens längd sannolikt kunna inskränkas till ett halvt
år eller något mindre. Aven kortare kurser borde kunna anordnas, varvid
dock eu viss begränsning av läroämnenas antal borde iakttagas, så
att undervisningen omfattade endast vissa grenar av det husliga arbetet,
såsom matlagning, konservering och dylikt. I vissa fall kunde det vara
lämpligt att göra dessa kurser ambulatoriska.

1 detta sammanhang hava de sakkunniga yttrat sig även om de ettåriga
husmodersskolor, som skulle träda i verksamhet under år 1018 och
om vilkas understödjande med statsmedel 1917 års riksdag fattat beslut.
Sagda riksdag har nämligen under sjätte huvudtiteln på extra stat för
år 1918 anvisat ett förslagsanslag av 50,000 kronor att, i huvudsaklig
överensstämmelse med av chefen för civildepartementet angivna grunder,
utgå som understöd dels till yrkesskolor för husmodersutbildning i städer,
köpingar, industri- och andra liknande samhällen, dels ock till obemedlade
och mindre bemedlade elever vid nämnda skolor, varjämte riksdagen medgivit,
att av omförmälda anslag ett belopp av högst 1,500 kronor må
användas för bestridande av kostnaderna för statens tillsyn av samma skolor.

Närmare föreskrifter att lända till efterrättelse tills vidare, så länge
anslag för ifrågavarande ändamål utgår, hava sedermera av Kungl. Maj:t
meddelats genom kungörelse den 29 juni 1917 (sv. förf.-saml. nr 567).

De sakkunniga hava funnit dessa husmodersskolors uppgift vara i någon
mån oklar. Enligt de bestämmelser, som utfärdats för dessa skolor, skulle
de förläggas till städer och industrisamhällen, men därstädes skulle de bliva
överflödiga, såvida de sakkunnigas förslag om lärlings- och yrkesskolors upprättande
vunne beaktande. I fråga om såväl inträdesfordringar som undervisningsplaner
gåve de utfärdade bestämmelserna vid handen, att de ettåriga
husmodersskolorna närmast skulle motsvara vad 1907 års kommitté för den
lägre tekniska undervisningen kallat »fullständiga lärlingsskolor». Enligt
de sakkunnigas mening skulle dock utbildningen för lärjungarna ställa sig
så pass dyrbar, att dessa skolor snarare skulle komma att tillgodose det
behov av praktisk utbildning för skötandet av ett eget hem, som förefunnes
hos medelklassens flickor, än att bliva egentliga yrkesutbildningsanstalter
för dem, som skulle förtjäna sitt uppehälle genom husligt arbete. Under
sådana förhållanden torde ifrågavarande skolor, såvida de skulle bibehålla
den prägel, som dem genom nuvarande bestämmelser åsatts, framgent liksom
hittills böra vara enskilda läroanstalter.

De sakkunniga hålla emellertid före, att man skulle kunna tänka sig
även en annan uppgift för dessa skolor. I likhet med de föreslagna ettåriga
handelsskolorna skulle de nämligen kunna avses för sådana yrkesanställda,
vilka sakna möjlighet att begagna sig av undervisningen i lär -

464

Kungl. Maj:La Nåd. Proposition Nr 96.

lings- och yrkesskolor. 1 dylikt fall borde inträdesåldern sättas så hög,
att de ej komrne att konkurrera med lär lings skolorna. Om man därjämte
av de inträdessökande fordrade ett par års praktisk erfarenhet i husligt
arbete, skulle lärotiden kunna minskas till ett halvt år. Husmodersskoloma
skulle då bliva av alldeles samma typ som nyssberörda hushållsskolor,
vilka framhållits såsom behövliga på landsbygden vid sidan av
lanthushållsskolorna, och borde inrättas företrädesvis i mindre samhällen,
där antalet i husligt arbete anställda minderåriga vore för litet att motivera
anordnandet av lärlingsskola.

Då ifrågavarande hushållsskolor skulle vara avsedda för sådana flickor,
vilka icke hade tillgång till lärlings- och yrkesskolor, skulle de sålunda
beträffande det husliga arbetet fylla samma uppgift som de ettåriga handelsskolorna
i fråga om handelsutbildningen.

Lärotiden vid dylika hushållsskolor skulle enligt de sakkunnigas mening
i allmänhet omfatta C månader. Där förhållandena sådant påkallade,
borde dock även kortare kurser kunna anordnas, varvid emellertid en viss
begränsning av läroämnenas antal borde iakttagas. För inträde borde
fordras, att den sökande fyllt 18 år och under minst två år varit sysselsatt
med husligt arbete.

Enär dylika skolor skulle vara avsedda för större områden, torde man
knappast kunna påräkna, att de skulle bliva kommunala läroanstalter. Ehuru
de sålunda i regel torde komma att upprättas av enskilda, borde de dock
enligt de sakkunnigas mening kraftigt understödjas av stat och kommun.

Vad de sakkunniga anfört om behovet av ifrågavarande hushållsskolor
lärer icke kunna förnekas. Sagda skolor böra därför enligt min mening
hava en plats i systemet av skolor för yrkesundervisningen. Deras ändamål
bör vara att meddela en utbildning, motsvarande den, som är avsedd
att bibringas genom lärlings- och yrkesskolorna för husligt arbete.
Givetvis bör det icke vara en kommun förmenat att upprätta hushållsskola,
men det torde kunna tagas för givet, att dessa skolor i allmänhet
och framför allt till eu början få karaktären av enskilda läroanstalter.
Att berörda skolor böra anordnas med heldagsundervisning under en
samlad undervisningstid följer av deras uppgift att draga till sig lärjungar
från olika orter. Mot förslaget, att denna undervisningstid skulle
i regel omfatta 6 månader men att även särskilda kurser med kortare
lärotid skulle kunna anordnas, har jag intet att erinra. För att lärjungarna
med gott resultat skola kunna genomgå en hushållsskola, förutsattes
tydligen dels en viss yrkeserfarenhet, dels en viss allmän utveckling
och mognad. I likhet med de sakkunniga anser jag därför, att minst 2

460

Kung/. Ma,j:ts Nåd. Proposition Nr 00.

års föregående sysselsättning med husligt arbete samt eu minimiålder av
fyllda 18 år böra bestämmas såsom villkor för inträde i skolan. Beträffande
hushållsskolornas lärare, dessas utbildning och arvoden m. m.. ävensom
vad angår skolornas styrelse och förvaltning torde i huvudsak böra
gälla detsamma som i fråga om lärlings- och yrkesskolor för husligt arbete.
Då det, såsom ovan nämnts, är antagligt, att hushållsskolorna komma
att upprättas huvudsakligen av enskilda, bör frågan om statsbidrag till
dessa skolor prövas för varje särskilt fall, varvid synes i tillämpliga delar
böra gälla, vad som kommer att föreskrivas om statsbidrag till motsvarande
anstalter inom andra yrkesområden.

Vad slutligen beträffar de av 1917 års riksdag beslutade husmodersskolorna,
är det givet, att de fortfarande hava en viss uppgift att fylla, men
å andra sidan faller det av sig självt, att de böra, så snart ske kan, anpassas
efter de nya förhållanden, som komma att inträda, därest nu föreliggande
förslag om yrkesundervisningens ordnande vinper riksdagens bifall.
Aven dessa skolor böra givetvis ställas under inseende av chefsmyndigheten
för yrkesundervisningen, och det blir då denna myndighets
uppgift att framlägga de förslag, som i nämnda avseende kunna vara erforderliga.
För närvarande anser jag mig böra inskränka mig att hemställa
om framställning till riksdagen att, i enlighet med riksdagens beslut
av föregående år, för anordnande av husmodersskolor på extra stat för
år 1919 anvisa ett förslagsanslag av 50,000 kronor.

4. Andra fria skolformer för yrkesundervisning.

Förutom de i det föregående behandlade skoltyperna finns och kommer
sannolikt fortfarande att finnas en hel del enskilda läroanstalter av
olika slag, vilka meddela yrkesundervisning i en eller annan form såväl
på det tekniska som på handelns och det husliga arbetets områden. Även
beträffande dessa skolor har man på olika håll funnit det vara rätt och
billigt, att de under vissa förutsättningar skulle kunna erhålla understöd
av staten.

Handelsundervisningskommitterade framställa sålunda följande förslag
till understöd åt handels undervisningsanstalter av andra typer än de av
dem föreslagna.

Det förhållandet, att staten icke kan tillgodose hela det behov av undervisning,
som inom ett visst fack förefinnes, är i och för sig endast naturligt. Inom alla undervisningsområden,
där så kan ske, lämnas större eller mindre utrymme åt den enskilda
företagsamheten. Och vad särskilt handelsundervisningen beträffar, ha kommitterade

Bihang till riksdagens protokoll 19i8. 1 saml. 87 häft. (Nr 96.) 59

Handets undervis ningskommit torado.

466

Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.\

ofta haft tillfälle att framhålla, att statens ingripande hör ske med en viss försiktighet
både i det ena och det andra avseendet, en synpunkt, som för övrigt även riksdagen
framhållit.

Men å andra sidan låter det sig icke förneka, att den utsträckning, vari bandelsundervisningen
även hädanefter skulle utan understöd eller kontroll från statens sida
bedrivas, bleve alltför stor för att icke inge betänkligheter såväl med hänsyn till den
betydelse, som rättvisligen bör från det allmännas sida tillerkännas handelsundervisningen,
som ock med hänsyn till önskvärdheten av dess utveckling i sund riktning.

Den enda utvägen att ordna ovannämnda förhållanden anse kommitterade vara att
genom smärre understöd föra de bästa av de privata anstalterna inom de statsunderstöddas
krets. Kan nämligen möjlighet till en sådan ekonomisk fördel — med vilken jämväl
utan vidare följer förmånen av statsinspektion — beredas de privata läroanstalterna,
kommer utan tvivel att häri för dem föreligga en stark uppfordran att höja och stärka
sin undervisning och att med hänsyn till förnyat statsunderstöd hålla densamma uppe
på önskvärd nivå. Härtill kommer, att staten har obestridd rätt att för nämnda förmåners
åtnjutande föreskriva de villkor, som kunna befinnas lämpliga. I det begränsade
anslag, som kommitterade här nedan ämna för ändamålet föreslå, ligger slutligen
en säkerhet för, att förmånen icke kommer att utsträckas så långt, att den behöver
komma icke förtjänta undervisningsanstalter till del.

Aven andra skäl än de ovan antörda kunna åberopas för lämpligheten att på
angivet sätt uppmuntra en del handelsskolor. Det kan nämligen tänkas, att kommunalunderstödda
eller rent privata skolor, som inlagt förtjänst om handelsundervisningen,
icke vilja eller icke kunna — t. ex. på grund av föreskrifter i donationsbrev — låta
sig ombilda till någon av de statsunderstödda normaltyperna, men det synes hårt, om
dessa skulle vara utestängda från varje möjlighet att få åtnjuta statsunderstöd.

På grund av vad sålunda blivit anlöit, anse sig kommitterade böra förorda, att
läroanstalter av nämnda slag, som icke erhållit understöd ur de övriga anslagen, må
kunna komma i åtnjutande av ett mera begränsat bidrag från statsverket.

Angående beloppet av nämnda bidrag vilja kommitterade exempelvis föreslå högst

2,000 kronor till varje skola och att hela anslaget för ändamålet begränsas till 10.000
kronor.

Beträffande de kvalifikationer, som av sådana läroanstalter skulle krävas, anse
kommitterade i främsta rummet böra föreskrivas, att de skulle ha gjort sig kända genom
värdefull och gagnande verksamhet inom handelsundervisningens område. Vidare
bör man på dem ställa de anspråken, att kortare kurser än terminskurser icke må
vid läroanstalten förekomma, att bestämda inträdesfordringar må tillämpas och lärjungar
mottagas endast vid terminernas början, att lärarpersonalen bör inneha erforderliga
förutsättningar för sitt kall och vara med skäliga belopp avlönade, samt att tjänliga
undervisningslokaler och erforderlig undervisningsmateriel! stå till skolornas förfogande.
Lärjungeantalet i varje skola av ifrågavarande art bör uppgå till minst 50. Vidare
böra skolorna stå under statens inspektion och vara underkastade de villkor i övrigt,
t. ex. i fråga om läsårets längd, som Kungl. Maj:t kan finna skäl att föreskriva. Innan
understöd kan sökas, bör skolan vara färdigbildad, och understöd kan första gången
icke erhållas förrän efter verkställd inspektion. Understöd torde böra beviljas för endast
ett år i sänder. Vid anslagets utdelande må tillses, att de understödda anstalterna
bli så rättvist som möjligt fördelade över landet.

4ti7

J.Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

Rörande detta koramitterades förslag göra sig mycket olika meningar
gällande i de av myndigheterna avgivna yttrandena.

Milmö handelskammare och handeUggmnasium ha intet att erinra mot kommitteradei
förslag, och Norrköpings handelskammare finner det tillfälle, som g»n >ru
detta förslag lämnats åt den nuvarande privata handelsundervisningen att med hjälp
av statsunderstöd utvecklas vidare, utgöra ett praktiskt sätt att tillvarataga den utveckling,
som frambragts av behovet, och på samma gåug ett erkännande av det nyttiga
undervisningsarbete, som åtminstone en del av de privata anstalterna för handelsundervisning
åstadkommit.

Göteborgs handelsinstitut däremot framhåller, dels att betydande praktiska hinder
torde resa sig mot den föreslagna anordningen, dels att i kontrollavseende föga lärer
vara vunnet med att under statens inspektion bringa ett litet fåtal av den stora mängden
privata handelsskolor, och dessa därtill de bäst inrättade, som således minst äro i
behov av kontroll. Gäole handelskammare anser villkoren vara för stränga och föreslår,
att kravet på minimiantalet elever nedsättes, exempelvis till 30, samt att understödet
beviljas för åtminstone två år i sänder. Karlstads handelskammare finner anslaget
för snävt tilltaget och anser, att ett större antal handelssk )lor än vad koinitterade
angivit borde komma i åtnjutande av den uppmuntran och det stöd, som ett om
ock obetydligt statsanslag iunebår. Fordran att statsunderstödd handelsskola skulle
mottaga elever endast en gång i terminen torde göra d<?t omöjligt för de största och
bästa skolorna att söka statsanslag.

Örebro handelskammare och handelsgymnasium erkänna visserligen, att väl skötta
privata handelsskolor finnas, men anse dock kommitténs förslag, att dylika skulle komma
i åtnjutande av statsunderstöd, böra uppskjutas, till dess att redan befintliga statsunderstödda
läroanstalter vunnit mera stadga eller föreslagua dylika kommit till stånd.

Angående sådana enskilda anstalter för yrkesundervisning i allmänhet,
vilka mer eller mindre avvika från de föreslagna skoltyperna, yttra departementssakkunniga: Där

sådana enskilda skolor skötas på ett ändamålsenligt och samvetsgrant sätt,
hava de utan tvivel eu viss uppgift att fylla inom vårt undervisningsväsende därigenom,
att de på grund av den större friheten i organisatoriskt avseende och det vidare utrymmet
för den enskilde lärarens initiativ ofta kunna giva uppslag till nya undervisningsmetoder
ävensom till undervisningens utsträckande till nya områden. På grund
härav vilja vi uttala den meningen, att staten, efter provning i varje särskilt fall, bör
understödja dylika enskilda skolor, vilka varit i gång under tillräckligt lång tid och
därunder gjort sig kända för en verkligt gedigen och gagnande verksamhet. Såsom
villkor för erhållande av sådant understöd bör dock fordras, att skolan ställes under
inspektion av överstyrelsen för yrkesundervisningen.

I likhet med de sakkunniga anser jag, att även enskilda skolor av
nu berörda slag böra under vissa förutsättningar kunna komma i åtnjutande
av statsunderstöd. Huvudvikten vid yrkesundervisningens ordnande
synes mig nämligen icke böra läggas vid en på alla punkter strängt geno
mförd uniformitet med avseende på skolornas organisation utan fastmera

Oepartt mentssakkua niga.

Departe mentschefm.

Departe mentschefen.

468 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

därpå, att ett för yrkesutbildningen värdefullt resultat kan uppnås. Ur
denna synpunkt torde det vara en fördel, att även sådana enskilda skolor
finnas, vilka arbeta under ännu mera fria former än de i det föregående
nämnda och inom vilka det enskilda initiativet sålunda har större möjlighet
att göra sig gällande. På andra undervisningsområden har erfarenheten
ådagalagt, att enskilda skolor, som ägt full frihet med avseende på
sin organisation, understundom kunnat på ett eller annat sätt verka banbrytande.
Liknande fall kunna tänkas beträffande enskilda skolor för
yrkesundervisningen. Ingen lärer förneka, att en skola av denna art skulle
vara väl förtjänt av den uppmuntran, som ett statsunderstöd skulle innebära.
Men även om en enskild skola icke är av sådan framstående beskaffenhet,
. som nu nämnts, torde ett statsunderstöd åt densamma hava
fog för sig, därest skolan tjänar samma ändamål som en lärlings- eller
yrkesskola eller som badadera och under tillräckligt lång tid visat sig
meddela en gedigen yrkesutbildning. Frågan om det belopp, med vilket
statsunderstöd till nu ifrågavarande slag av skolor skall utgå, samt om
de villkor och bestämmelser, som böra stadgas för statsunderstödets åtnjutande,
torde böra prövas för varje särskilt fall.

C. Anslag för den lägre yrkesundervisningen för
år 1919. Hemställan.

Jag har redan i det föregående antytt, att den plan för den lägre
yrkesundervisningens omorganisation, som av mig nu framlagts, omöjligen
kan genomföras på eu gång, utan att en viss övergångstid för denna omorganisation
kräves. Detta torde vara klart redan av det förhållandet, att
erforderliga undervisningslokaler med lämplig undervisningsmateriell icke
genast sta till buds överallt, där skolor för yrkesundervisningen kunna vara
behövliga, och att lämpliga lärarkrafter för dessa skolor icke heller genast
sta till förfogande. Men det följer också med nödvändighet av det föreslagna
skolsystemet.

Enligt detta system skulle lärlingsskolan utgöra en överbyggnad på
den nya fortsättningsskolan. Denna senare skulle komma att träda i verksamhet
år 1919. Då fortsättningsskolan är tvåårig, skulle således något
större antal lärlingsskolor icke komma att upprättas förrän år 1921. Vidare
skulle yrkesskolan bygga på lärlingsskolan, och då även denna är tvåårig,
har man icke att förvänta inrättandet av yrkesskolor till något större antal
förrän år 1923.

4(59

KungI. Majilss Nåd. Proposition Nr 96.

Nu skulle emellertid genomgången fortsättningsskola icke vara ett nödvändigt
villkor för inträde i lärlingsskolan, icke heller skulle för inträde
i yrkesskolan oeftergivligen fordras att hava genomgått en lärlingsskola,
utan i såväl lärlings- sou) yrkesskolan skulle kunna intagas inträdessökande,
som visat sig vara i besittning av kunskaper motsvarande dem, som äro
avsedda att förvärvas i en fortsättnings-, respektive lärlingsskola. Med
anledning härav kan man tänka sig, att ett antal lärlings- och yrkesskolor
— möjligen särskilt för handelsundervisning — skulle komma att upprättas
redan under år 1919. Beträffande skolor med friare former skulle,
såsom jag i det föregående oinförmält, fullständiga lärlingsskolor och förberedande
lärlingsskolor komma till stånd endast under medverkan av chefsmyndigheten
för yrkesundervisningen. Något nämnvärt antal av dylika skolor
lärer därför knappast kunna tänkas inrättade under år 1919. Däremot är
det mera antagligt, att en del ettåriga handelsskolor och några hushållsskolor
under sagda år kunna komma till stånd. Likaledes torde man böra
räkna med, att en eller annan enskild skola med friare former kan befinnas
vara av den beskaffenhet, att statsbidrag till densamma bör utgå. Medel för
tilldelande av statsbidrag för år 1919 till de nya skolorna för yrkesundervisningen
böra således vara tillgängliga.

Att exakt beräkna det belopp, som för nu nämnda ändamål kan vara
erforderligt, låter sig tydligen icke göra. Detta belopp kan på förhand
endast tillnärmelsevis uppskattas. Med ledning av vad i det föregående
anförts rörande statens kostnader för varje skola av de olika kategorierna
har jag kommit till den uppfattningen, att ett belopp av 110,000 kronor
skulle för år 1919 vara tillräckligt.

De nuvarande lägre tekniska yrkesskolorna skulle enligt förberörda
organisationsplan så småningom avlösas av de nya skolformerna. Den
tekniska kommittén har ansett, att detta skulle kunna ske genom eu uppdelning
av undervisningen vid de lägre tekniska skolorna på två stadier,
ett lägre förberedande stadium, motsvarande den föreslagna obligatoriska
lärlingsskolan, och ett högre stadium, motsvarande yrkesskolan. Givetvis
låter det också tänka sig, att vissa lägre tekniska yrkesskolor ombildas
till lärlingsskolor, andra till yrkesskolor. Huru än härmed kommer att
gå, komma säkerligen de flesta av de nuvarande lägre tekniska yrkesskolorna
i stort sett att under några år framåt fortgå på samma sätt som förut. Någon
avsöndring inom desamma av lärlingsskolavdelningar eller någon fullständig
ombildning av vissa skolor till lärlingsskolor torde i större utsträckning
icke ske förrän år 1921, då avgång från de nya fortsättningsskolorna första
gången skulle äga rum. och ombildningen till yrkesskolor lärer i allmänhet
icke komma till stånd förrän år 1923. då de nya lärlingsskolorna

470

Kungl. Maj:ts Nåd. disposition Nr 96.

första gången lämna från sig sin kontingent av lärjungar. Man får således
utgå ifrån att statsbidrag tills vidare kommer att utgå även till
lägre tekniska yrkesskolor av nuvarande typ, och för år 1919 torde för
detta ändamål böra beräknas samma belopp, som är upptaget i 1918 års
riksstat, eller 140,000 kronor.

Tills vidare torde vara lämpligast, att statsbidragen såväl till de nya
skolorna som till de nuvarande lägre tekniska yrkesskolorna utgå från ett
gemensamt anslag. Enligt det ovan anförda skulle för de nya skolorna beräknas
ett belopp av 110,000 kronor och för de lägre tekniska yrkesskolorna
det nuvarande beloppet, 140,000 kronor. Det gemensamma anslaget borde
sålunda upptagas med ett belopp av 250,OdO kronor. Såsom jag redan
förut erinrat, har Kungl. Maj:t i den till 1918 års riksdag avlåtna propositionen
angående statsverkets tillstånd och behov föreslagit riksdagen att,
i avbi lan på blivande proposition i ämnet, beräkna på extra stat för år
1919 ett förslagsanslag, högst 250,000 kronor, åt lägre tekniska yrkesskolor
in. in. Med hänsyn till de grunder, som jag i det föregående förordat för utgående
av statsbidrag till de nya skolorna, bör anslaget emellertid erhålla
karaktären av förslagsanslag för -att under alla förhållanden lämna tillgång
till utanordnande av de statsbidrag, som enligt dessa grunder böra utgå.
Då det behov, för vilket anslaget är avsett, är av permanent natur samt
i varje fall någon minskning av anslaget under det belopp, jag nu ifrågasatt,
säkerligen icke kan tagas i beräkning, torde anslaget dessutom böra
uppföras på ordinarie stat. Anslagets beteckning synes därvid lämpligen
höra något ändras, så att det upptages under rubriken: understöd åt skolor
för den lägre yrkesundervisningen.

Ur synpunkten av reda och överskådlighet synes det mig lämpligt,
att ovanberörda anslag till understöd åt skolor för den lägre yrkesundervisningen
framdeles, sedan de olika slagen av skolor i något större utsträckning
kommit till stånd, uppdelas på tre särskilda anslag, nämligen
ett för lärlingsskolorna, ett för de kommunala yrkesskolorna och ett för de
enskilda skolorna. En sådan uppdelning torde kunna genomföras i 1922
års riksstat.

Beträffande husmodersskolorna har riksdagen så nyligen som år 1917
fattat beslut. Någon ändring av det för dessa skolor avsedda anslaget med
avseende på anslagets storlek eller natur torde icke böra ifrågasättas, förrän
någon erfarenhet vunnits rörande sagda skolor. Detta anslag bör således,
såsom jag förut antytt, även för år 1919 uppföras såsom förslagsanslag på
extra stat med ett belopp av 50,000 kronor, men överflyttas från sjätte
till åttonde huvudtiteln.

471

Kungl. Maj:ta Nåd. Proposition Nr 96.

På grund av vad jag nu anfört rörande den lägre yrkesundervisningen
hemställer jag, att Eders Kungl. Maj:t täcktes föreslå riksdagen att

dels besluta, att det må ankomma på kommun att
bestämma, att i yrke anställda lärlingar skola, i den
utsträckning vartill förhållandena kunna föranleda, vara
pliktiga att under högst två läsår med högst nio månaders
årlig undervisning och med i medeltal högst
tolv undervisningstimmar i veckan deltaga i undervisningen
i lärlingsskola, anordnad huvudsakligen efter
de av mig i det föregående angivna grunder; dock
att skolplikten i varje fall skall upphöra, då lärjunge
fyllt aderton år.

dels för beredande av understöd åt skolor för
den lägre yrkesutbildningen under riksstatens åttonde
huvudtitel på ordinarie stat uppföra ett förslagsanslag av

250,000 kronor;

dels medgiva, att från nämnda anslag må årligen
utgå understöd

1. för av kommun upprättad lärlingsskola för
industri, hantverk eller handel till lärares avlöning
med belopp, beräknat efter 2 kronor 67 öre för varje
undervisningstimme, och till undervisningsmateriell
med belopp, motsvarande hälften eller i vissa undantagsfall
intill två tredjedelar av kostnaderna för densamma.

4. för enskild skola för yrkesundervisning med be -

Hemställan.

472

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

lopp, som av Kungl. Maj:t för varje särskilt fall bestämmes
efter i huvudsak samma grunder som för motsvarande
under 2 eller 3 angiven skola,

ävensom att understödet för ovannämnda skolor må
utgå under följande villkor:

a) undervisningen skall bestridas av lärare, som godkännas
av chefsmyndigheten för yrkesundervisningen;

b) arvoden åt lärare skola utgå med belopp, beräknade
efter i medeltal minst 4 kronor för varje undervisningstimme
vid lärlingsskola för industri, hantverk eller
handel, minst 2 kronor vid lärlings- eller yrkesskola för
husligt arbete eller vid hushållsskola samt minst 4 kronor
50 öre vid yrkesskola för industri, hantverk eller handel
samt vid ettårig handelsskola;

c) skolan skall hava till sitt förfogande lokaler
samt inrednings- och undervisningsmateriell, som kunna
godkännas av chefsmyndigheten för yrkesundervisningen;

d) för varje skola skall finnas ett av sagda myndighet
fastställt reglemente innehållande bestämmelser,
bland annat, rörande skolans undervisning, styrelse och
förvaltning samt föreståndare och lärare;

e) undervisningen i lärlingsskola skall för lärjungarna
vara avgiftsfri;

f) skolans läroplan skall vara godkänd av chefsmyndigheten
för yrkesundervisningen:

g) skolan skall stå under inseende av chefsmyndigheten
för yrkesundervisningen;

h) för statsbidrags åtnjutande skola i övrigt gälla
de närmare bestämmelser, Kungl. Maj:t kan finna gott
meddela; samt

5. för nuvarande lägre tekniska yrkesskolor enligt
nu gällande grunder;

dels för beredande av understöd, i överensstämmelse
med av 1917 års riksdag godkända grunder, till yrkesskolor
för husmodersutbildning i städer, köpingar, industriös
andra liknande samhällen samt till obemedlade och
mindre bemedlade elever vid nämnda skolor anvisa under
åttonde huvudtiteln på extra stat för år 1919 ett
förslagsanslag av 50,000 kronor;

Kung!. Muj:ts Nåd. Proposition ATr 06.

473

IX. Tekniska fackskolor och tekniska gymnasier.

Av deri översikt jag förut (sid. 122 f.) lämnat över de allmänna grunder,
som enligt min mening böra tillämpas vid ett enhetligt ordnande av
våra praktiska ungdomsskolor, framgår, att jag ansluter mig till det av de
departementssakkunniga framlagda förslaget om de nuvarande tekniska
elementarskolornas omgestaltning till tekniska fackskolor och tekniska gymnasier.
Jag är också av den meningen, att en sådan omgestaltning bör,
i den mån sådant är möjligt, redan nu påbörjas. Det är därför min avsikt
att föreslå Kungl. Maj:t att göra hemställan hos riksdagen om beviljande
av erforderliga medel för upprättande av tekniska fackskolor i Malmö
och Västerås samt av tekniska gymnasier i Malmö och Örebro. Detta
ärende sammanhänger emellertid i vissa avseenden på det närmaste med
den löne- och pensionsreglering för vissa andra av de under ecklesiastikdepartementet
lydande läroanstalter, om vilken jag, efter vad jag redan
inför Kungl. Maj:t tillkännagivit, har för avsikt att föreslå Kungl. Maj:t
att framlägga förslag till innevarande års riksdag. Utredningen rörande
sistnämnda fråga har emellertid ännu icke hunnit slutföras. Vid sådant
förhållande finner jag mig förhindrad att i detta sammanhang framlägga
fullständigt utarbetat förslag till upprättandet av sagda fackskolor och
gymnasier. Det är därför min avsikt att framdeles i sammanhang med
min förestående framställning angående löne- och pensionsreglering göra
hemställan om särskild proposition rörande löne- och pensionsreglering
för lärarna vid vissa tekniska läroanstalter. Jag skall då tillika framlägga
fullständig utredning jämte förslag angående upprättandet av förenämnda
tekniska fackskolor och tekniska gymnasier.

X. Statens skola för konsthantverk och konstindustri

i Stockholm.

I det föregående (sid. 27 f.) har jag redogjort för uppkomsten och utveckligen
av den tekniska skolan i Stockholm. Jag har likaledes i det
föregående (sid. 62) omnämnt, hurusom den tekniska kommittén föreslagit
en fullständig omgestaltning av denna skola. Jag skall nu något närmare
redogöra för kommitténs förslag.

O O

Med avseende på tekniska skolans i Stockholm blivande organisation
föreslår kommittén, att de med skolan för närvarande förenade byggnadsocli
maskinyrkesskolorna skulle utbrytas från skolan och omorganiseras till
tekniska fackskolor för byggnads- och maskinindustrierna i överensstämBihang
till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 87 höft. (Nr 96.) 60

Oeparte-,

mentschefen.

Tekniska

kommittén.

Allmänna
grunder för
omorganisationen.

Högre läroanstalt
för
konsthantTeik.

474 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

melse med de grunder, som kommittén ansett böra tillämpas vid organisationen
av övriga tekniska fackskolor i riket.

Den med tekniska skolan förenade högre konstindustriella skolan bör
enligt kommitténs mening genom undervisningens specialisering och omläggning
i mera praktisk riktning samt genom skolans utrustning med
ateljéer, laboratorier och försöksverkstäder omvandlas till en högre läroanstalt
för konsthantverket.

Med denna konsthantverksskola bör, likasom hittills varit förhållandet
med den högre konstindustriella skolan, kunna förenas en särskild avdelning
för utbildning av lärare i teckning, modellering och välskrivning.
Med avseende på denna avdelning, vars ordnande kommittén ansett falla
utom området för sitt uppdrag, vill kommittén endast uttala, att den ytterligare
utbildning, som teckningslärare behöva för att erhålla kompetens
som lärare vid lärlings- och yrkesskolor, bör kunna vinnas vid den särskilda
lärarutbildningsanstalt för yrkesundervisningen, vars inrättande
kommittén föreslår.

De två återstående huvudavdelningarna vid tekniska skolan i Stockholm,
nämligen tekniska afton- och söndagsskolan samt tekniska skolan för
kvinnliga lärjungar, motsvara, vad ändamål och organisation beträffar, närmast
de lägre tekniska yrkesskolorna i riket.

Dels på grund av stadgarnas bestämmelser, dels på grund av den -tradition, som utbildats vid tekniska skolan i Stockholm, går emellertid
undervisningen vid tekniska skolan för kvinnliga lärjungar nästan uteslutande
och vid tekniska afton- och söndagsskolan i väsentlig mån i konstindustriell
riktning. En tillämpning av kommitténs allmänna program för
yrkesundervisningens ordnande på dessa skolavdelningar borde följaktligen
leda därtill, att av dem skulle bildas en yrkesskola för sådana yrken, som
gå i konstindustriell riktning.

Denna yrkesskola bör enligt kommitténs förmenande fortfarande vara
förenad med den genom högre konstindustriella skolans omorganisation
bildade konsthantverksskolan. Härför talar, att konsthantverksskolan med
nödvändighet kommer att kräva avsevärda kostnader i förhållande till det
antal lärjungar, som kan väntas komma att besöka skolan. Den fordrar
nämligen, såsom redan framhållits, ateljéer, laboratorier och försöksverkstäder
för olika yrken samt omfattande samlingar av modeller, planschverk
och annan undervisningsmateriell. Därtill kommer, att skolan måste
hava tillgång till framstående facklärare för var och en av de yrkesavdelningar,
som komma att ingå i densamma, även om lärjungarna inom
många avdelningar komma att inskränkas till ett fåtal. Genom att med

475

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr DO.

konsthantverksskolan förena eu yrkesskola för i huvudsak samma yrken,
som konsthantverksskolans undervisning kommer att omfatta, skulle skolans
dyrbara utrustning och dess lärarkrafter komma att bättre utnyttjas
och den konstindustriella yrkesskolans inrättande förorsaka en jämförelsevis
ringa kostnad utöver kostnaderna för själva konsthantverksskolan. Därtill
skulle genom de båda skolornas förening den fördelen vinnas, att
konsthantverksskolans lärare redan i yrkesskolan lärde känna konsthantverkets
yngre utövare i landet och kunde föranleda dem, som visade avgjorda
konstnärliga anlag, att fortsätta sin utbildning inom konsthantverksskolan.

Den undervisning vid tekniska afton- och söndagsskolan och tekniska
skolan för kvinnliga lärjungar, som icke är att hänföra till konstindustriell
yrkesundervisning, bör till sin huvudsakliga del kunna övertagas av den
av kommittén föreslagna statens normalskola för yrkesundervisningen, vilken
skola, på samma gång den ordnas som en lärarutbildningsanstalt och
en mönster- och försöksskola för yrkesundervisningen, skulle komma att
tillgodose en väsentlig del av yrkesundervisningen i Stockholms stad.

De uppgifter, som nu tillhöra tekniska skolan i Stockholm, skulle sålunda
komma att övertagas av fyra skilda läroanstalter, nämligen:

a) en teknisk fackskola för maskinindustri,

b) » » * » byggnadsindustri,

c) » läroanstalt för konsthantverk med särskild avdelning för bildande
av lärare i teckning och välskrivning, samt

d) statens normalskola för yrkesundervisningen.

Kommittén anser, att i samband med genomförandet av tekniska
skolans i Stockholm omorganisation i denna riktning även en uppdelning
av skolan med hänsyn till förvaltning och lokaler är icke blott önskvärd
utan även nödvändig. Därom yttrar kommittén:

Såsom förut framhållits och närmare utvecklas längre fram, bör statens normalskola
ställas omedelbart under överstyrelsens för rikets tekniska skolor ledning och
förvaltning.

Men även om så sker, och därigenom en icke oväsentlig del av den arbetsbörda,
som nu åligger tekniska skolans styrelse vid ledningen av tekniska afton- och söndagsskolan
och tekniska skolan för kvinnliga lärjungar, skulle komma att avlyftas^ från
densamma, torde det icke vara lämpligt att sammanföra läroanstalter medusa vitt
skilda uppgifter som de tekniska fackskolorna för byggnadsindustri och maskinindustri
samt den konstindustriella läroanstalten under gemensam förvaltning och ledning.

För en uppdelning av tekniska skolan i Stockholm talar också^ de svårigheter,
ordnandet av skolans ekonomiska förhållanden mött under de sista årtiondena. Av
riksdagsförhandlingarna härom framgår, att dessa svårigheter till stor del haft sin
grund däri, att så olikartade skolavdelningar varit sammanförda under gemensam för -

TJppdeinmg
av skola»
''nSdvändig.

476

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

vältning, att det knappast varit möjligt att utreda, vilka förpliktelser borde tillkomma
staten å ena sidan och Stockholms stad å den andra vid skolans underhåll. Kommittén
har därför ansett det vara synnerligen angeläget att vid tekniska skolans omorganisation
ordna förvaltningen av de olika skolformer, som därvid skulle uppstå, på
ett sådant sätt, att full klarhet i berörda hänseende vunnes.

En uppdelning av tekniska skolan torde också vara nödvändig med hänsyn till
det utrymme, varöver skolan förfogar. Redan i underdåniga skrivelser av den 25 september
1900 och den 7 april 1902 har tekniska skolans styrelse framhållit, att skolans
lokaler äro otillräckliga och oändamålsenliga för sin nuvarande uppgift. Särskilt framhåller
styrelsen, att lokalernas otillräcklighet gjort det omöjligt att ordna och uppställa
skolans bibliotek och samlingar på ett sådant sätt, att de bliva lätt tillgängliga
för undervisningen och för allmänheten, att ofta ett alltför stort antal lärjungar måsle
undervisas samtidigt i gemensamma lokaler, att frånvaron av korridorer gör förbindelsen
mellan de olika lokalerna synnerligen obekväm, och att saknaden av ett tidsenligt
uppvärmnings- och ventilationssystem gör de hygieniska förhållandena inom
skolan otillfredsställande.

Till bristernas avhjälpande har styrelsen i sin underdåniga skrivelse föreslagit,
att de lokaler i skolans byggnad, som nu användas av Sveriges geologiska undersökning,
matte upplatas åt skolan, och att skolbyggnaden i samband därmed måtte undergå
en grundlig ombyggnad.

Efter tagen kännedom om förhållandena vid tekniska skolan i Stockholm kan
kommittén till fullo vitsorda befogenheten av de gjorda anmärkningarna mot skolans
lokaler.

Da sålunda ökade utrymmen för tekniska skolan redan under nuvarande förhållanden
torde få anses erforderliga, bleve detta i ännu högre grad fallet, om skolan
omorganiserades pa sätt i det föregående antytts. Särskilt vill kommittén framhålla,
att den blivande tekniska fackskolan för maskinindustri för sina laboratorier kräver
betydligt större utrymme än de tre lärosalar, varöver maskinyrkesskolan för närvarande
förfogar. Likaledes kan den tekniska fackskolan för byggnadsindustri icke nöja sig
med de tre lärosalar, som stå den nuvarande byggnadsyrkesskolan till buds. Även
konsthantyerksskolan med dess konstindustriella yrkesskola torde för sina ateljéer, försöksverkstäder
och laboratorier kräva större utrymme än den högre konstindustriella
skolan och skolan för kvinnliga lärjungar för närvarande hava. Genom avlägsnande
från tekniska skolan av en del av afton- och söndagsskolan vinnes icke något ökat
utrymme, då denna skola under aftnarna begagnar samma lokaler, som under daoen
användas av de övriga skolavdelningarna.

Under sådana förhållanden torde det vara helt naturligt, att de tekniska fackskolor
för byggnads- och maskinindustri, som skulle bildas genom byggnads- och maskinyrkesskolornas
omorganisation, i första hand avskiljas från tekniska skolan. Enligt
kommitténs förslag till ordnandet av de tekniska fackskolornas ekonomi skulle den
kommun, till vilken en sådan skola komme att förläggas, vara skyldig att tillhandahåll.
skolan tidsenlig lokal jämte bostad eller bostadsersättning åt skolans föreståndare.
Da inga som helst giltiga skäl torde kunna anföras för att Stockholms stad i detta
hänseende bör intaga en mera gynnad ställning än andra kommuner, anser kommittén,
att för byggnads- och maskinyrkesskolornas fortbestånd såsom tekniska fackskolor för
hy8f?Dads- °ch maskinindustri bör uppställas enahanda villkor som för övriga tekniska
fackskoloi, eller att Stockholms stad tillhandahåller skolorna lämpliga lokaler med inredning
och möblering jämte bostad eller bostadsersättning för skolornas föreståndare.

I övrigt böra dessa skolor i likhet med andra tekniska fackskolor underhållas av staten.

477

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96

På grund av den betydelse, byggnads- och maskinyrkesskolorna redan hava för
Stockholms stad, och de tekniska fackskolor, som i stället för dem skulle inrättas, i
än högre grad böra komma att få, torde man ha grundad anledning vänta, att Stockholms
stad icke skall tveka att ikläda sig uppfyllandet av dessa villkor.

Efter utbrytningen av byggnads- och maskinyrkesskolorna, och sedan
statens normalskola övertagit de delar av undervisningen i tekniska aftonoch
söndagsskolan samt i tekniska skolan för kvinnliga lärjungar, som
icke gå i konstindustriell riktning, skulle sålunda tekniska skolan i Stockholm
uteslutande komma att bestå av en läroanstalt för konsthantverket
omfattande dels en yrkesskola för konstindustriella yrken, dels en högre
läroanstalt eller den egentliga konst)''tantverks skolan jämte därmed förenad
avdelning för utbildning av lärare i teckning och välskrivning.

I denna nya form bör tekniska skolan enligt kommitténs förmenande
ordnas såsom eu statsanstalt, som både med avseende på lokaler, utrustning
och årliga kostnader helt och hållet uppehälles på statsverkets bekostnad.
Härför talar först och främst, att skolan genom sin huvudavdelning,
konsthantverksskolan, skulle komma att framstå såsom en centralanstalt
avsedd att främja hela rikets konsthantverk. Avdelningen för
utbildande av lärare i teckning och välskrivning för rikets allmänna läroverk
och folkskoleseminarier, vilken skulle förenas med konsthantverksskolan,
kommer också att tjäna ett uteslutande statsintresse. Läroanstalten
kommer därför att bli närmast jämförlig med andra för hela
riket avsedda högre bildningsanstalter.

Den eljest vanliga principen, att kommunen skall tillhandahålla skolan
lokal, kan här svårligen tillämpas, då tekniska skolan redan är inrymd
i en staten tillhörig byggnad och det under sådana förhållanden torde
bli mycket svårt att finna någon lämplig grund för fördelningen mellan
staten och kommunen av kostnaderna för skolans uppehållande.

Då kommittén sålunda föreslår, att staten ensam bör ikläda sig kostnaderna
för den omorganiserade tekniska skolan, har kommittén ansett,
att en sådan överenskommelse bör träffas med Stockholms stad om underhållet
av den av kommittén föreslagna statens normalskola för yrkesundervisningen,
att Stockholms stads bidrag till den nuvarande tekniska skolan
överflyttas på normalskolan och Stockholms stad samtidigt erhåller vederlag
för de kostnader, som staden nedlagt i tekniska skolans nuvarande
byggnad. Förslag i denna riktning framlägger kommittén i samband med
förslag om normalskolans inrättande, och hoppas kommittén, att därigenom
större enkelhet och klarhet skall vinnas i förhållandet mellan statens och
kommunens skyldighet att bidraga till underhållet av de tekniska läroanstalterna
i Stockholm.

Tekniska
skolan statsanstalt -

Stockholms
stads anslag
till tekniska
skolan överflyttas
på statens
normalskola
för
yrkesundervisningen.

478

Myndig heternas yttranden.

Departe mentssak kunniga.

Kling!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

De hörda myndigheterna hava i allmänhet tillstyrkt de av kommittén
framlagda allmänna grunderna för skolans omorganisation. Om dessa
yttrar kommerskollegiet:

i tekniska skolan i Stockholm har av kommittén föreslagits böra

med bibehållande av sitt nuvarande namn omorganiseras till eu läroanstalt för konsthantverket,
omfattande dels eu konstindustriell yrkesskola, avseende att giva personer
(manhga och kvinnliga) med god erfarenhet inom något konstindustriellt yrke tillfälle
it myvarva den konsttekniska, yrkesekonomiska och medborgerliga bildning samt den
ytterligare förkovran i praktisk yrkesutbildning, som fordras för en framcan^srik utövning
av deras yrke, dels eu konsthantverksskola med ändamål att giva ”personer
med god erfarenhet inom någon gren av konsthantverket möjlighet att förvärva en i
konstnärligt hänseende större fulländning i sin yrkesbildning.

Då behovet av den teoretiska yrkesundervisning, som hitintills meddelats i tekniska
skolan i b tock kol in, synes komma, för såvitt det avsett de allmänna yrkesintressena,
att kunna tillgodoses genom de i det föregående behandlade skolformerna, torde
ett omorganiserande av förenämnda skola i huvudsaklig överensstämmelse med kommittens
förslag ej behöva möta några betänkligheter.

... * fråga om vissa detaljer av förslaget finner sig kollegium emellertid i överensstämmelse
med sill i samband med behandlingen av de övriga skolformerna angivna
uppfattning böra uttala önskvärdheten av från förslaget avvikande anordningar? och
har kollegium att därvid i vissa avseenden stödja sig på uttalanden av bland andra
tekniska skolans i btockholm styrelse.

Såsom jag förut (sid. 112) omnämnt, hava de departementssakkunniga
i huvudsak anslutit sig till kommitténs förslag. De yttra därom:

, V1 hava^ redan i det föregående. uttalat vår anslutning till 1907 års kommittés
loislag att tran den nuvarande tekniska skolan i Stockholm utbryta byggnads- och
maskinyrkesskolorna, vilka skulle omorganiseras till tekniska fackskolor.

Vi dela likaledes kommitténs mening, att de återstående avdelningarna — tekniska
afton- och söndagsskolan, tekniska skolan för kvinnliga lärjungar och högre konstindustriella
skolan — lämpligen höra omorganiseras till eu läroanstalt, avsedd att
tjäna konsthantverket och de konstindustriella yrkena.

Kommittén föreslår även, att den vid skolan befintliga kursen för utbildning av
teckmngslarare för rikets allmänna läroverk och folkskoleseminarier bibehålies, och
framhåller i övrigt, att läroanstalten skulle hava till syfte att främja icke allenast
huvudstadens utan hela rikets konsthantverk. På grund härav anser kommittén, att
skolan i sin helhet, sålunda även beträffande lokalerna, bör bekostas av staten.

rbnär ^ skolan redan nu är eu statens anstalt och inrymd i en staten tillhörig
bJggnac*, är kanske^ ingenting att invända häremot. Dock kunna vi ej uraktlåta att
påpeka, att kommittén i denna punkt synes frångå de principer beträffande skollokaler,
som i ovngt i förslaget tillämpats. Det torde nämligen ej kunna bestridas, att konsthantverket
och de koustindustriella yrkena äro vida mer företrädda i Stockholm än på
andra orter i riket och att den föreslagna läroanstalten sålunda i viss mån skulle tillgodose
ett huvudstadens särskilda intresse. Visserligen kan den icke härvidlag jämställas
med de föreslagna kommunala yrkesskolorna, utan den bör avgjort vara en statsinstitution,
men det ligger rätt nära till hands att i förevarande avseende göra eu

479

Kung/. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 90.

jämförelse med de tekniska fackskolorna, vilka ju ävenledes skulle vara statens läroanstalter,
men vilkas lokaler dock skulle bekostas av vederbörande kommun. Då t. ex.
Norrköpings stad skall ikläda sig kostnaderna för lokaler m. m. för en väg- och vattenbyggnadsfackskola,
om vilken det väl i vida högre grad än om tekniska skolan i
Stockholm gäller, att den skall vara en centralanstalt för att tillgodose behovet för
hela riket, synes det kunna ifrågasättas, huruvida icke Stockholms stad rätteligen bör
i en eller aunan form bidraga till kostnaderna för den omorganiserade tekniska skolan
därstädes.

Bestämmelserna om inträdesfordringar, läroämnen, antal undervisningstimmar per
vecka m. fl. dylika detaljfrågor äro beträffande denna skola av en så speciell natur,
att ett närmare ingående härpå torde få anses ligga utom ramen för vårt uppdrag.
I huvudsak kunna vi dock instämma i kommerskollegii yttrande och vilja i övrigt ansluta
oss till den av kommerskollegium framkastade tanken, att det bör uppdragas
antingen åt tekniska skolans styrelse eller ock åt särskilda sakkunniga att efter företagen
utredning inkomma med förslag till omorganiserande av tekniska skolan i Stockholm
såsom en skola för konsthantverk och konstindustri, varvid jämväl frågan om
anslutning till densamma av kurs för utbildning av teckningslärare skulle upptagas till
behandling. Ifrågavarande utredning torde böra utföras i samråd med den föreslagna
överstyrelsen för yrkesundervisningen.

Vårt lands konsthantverk och konstindustri befinna sig sedan några
tiotal år tillbaka i en mycket glädjande utveckling. Förtjänsten härav
tillkommer i ej ringa mån den tekniska skolan i Stockholm, som genom
sin högre konstindustriella avdelning givit kraftiga impulser åt denna utveckling.
Sålunda torde de flesta av våra mera bemärkta mönstertecknare
hava fått sin utbildning vid nämnda avdelning. Jag håller det för i hög
grad önskvärt, att skolan snarast möjligt sättes i stånd att i stegrad grad
skänka vårt konsthantverk och vår konstindustri sitt stöd. Den av kommittén
framlagda planen för skolans omgestaltning torde kunna tjäna
som en god utgångspunkt för det omgestaltningsarbete, som här kan behövas.
Såsom ^sakkunniga framhålla, torde emellertid en ingående utredning
vara erforderlig. Kommer, såsom jag ämnar föreslå, en överstyrelse
för yrkesundervisningen till stånd, bör det bliva en av dennas viktigare
uppgifter att utarbeta förslag till en lämplig omgestaltning av den tekniska
skolan i den av kommittén föreslagna riktningen.

XI. Statens normalskola för yrkesundervisningen. H

Jag har i det föregående (sid. 63) i korthet erinrat om den tekniska
kommitténs förslag till inrättande av en statens normalskola i Stockholm.
Kommitténs förslag innefattar i huvudsak följande.

Departe mentschefen.

480

Tekniska

kommittén.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

Om de allmänna synpunkter, som föranlett kommittén att upptaga
denna fråga, yttrar kommittén:

Redan i de allmänna grunderna för kommitténs förslag till ny organisation av
vårt lägre tekniska undervisningsväsende kar framhållits, att man icke hos en överstyrelse
av endast fem personer kan vänta den i detalj gående sakkunskap och erfarenhet
på alla industriens områden, som fordras för nydaningen av det lägre tekniska
undervisningsväsendet i riket och för att leda dess framtida utveckling3så, att den
håller jämua steg med och anpassas efter industriens alltjämt fortgående utveckling.
Det torde icke heller vara lämpligt att belasta överstyrelsen med allt det detaljarbete,
som härför erfordras. Därigenom skulle dess initiativkraft hämmas och blicken skymmas
för det väsentliga i dess uppgift.

En god hjälp i detaljarbetet torde överstyrelsen i många fall kunna påräkna av
de särskilda skolornas styrelser och lärare. Särskilt torde detta bli förhållandet med
avseende på de tekniska fäckskolorna. Om blott lärarnas avlöningar och anslagen till
skolorna icke bli för knappt tillmätta, torde det icke möta allt för stora svårigheter
för dessa skolor att erhålla lärare med goda förutsättningar att själva utarbeta förslag
till läroplaner och att anskaffa läroböcker och undervisningsmateriell i enlighet med
de anvisningar, kommittén härför lämnat. I de blivande lokala styrelserna°för dessa
skolor torde även såväl lärarna som överstyrelsen kunna påräkna det sakkunniga biträde,
som fordras för att ordna skolornas arbete så, att industriens berättigade°fordringar
på lärjungarnas utbildning bliva tillgodosedda.

Däremot har det statt klart för kommittén, att genomförandet av dess program
med avseende på yrkesundervisningens ordnande kommer att möta stora svårigheter.

Själva grundprincipen i kommitténs program med avseende på denna undervisning,
eller att den såväl i lärlingsskolan som framför allt i den egentliga yrkesskolan
måste ordnas med största möjliga hänsyn till lärjungarnas yrken och de ‘industriella
förhållandena på varje särskild ort, innebär i själva verket icke någon nyhet. Denna
tanke har flera gånger mer eller mindre klart och bestämt uttalats av såväl 1872 års
kommitté för den tekniska undervisningens ordnande som av rektor B. V. Adler, som
ända sedan ar 1892 och till sin år 1910 inträffade död utövat inspektionen över yrkesskolorna
i riket. J

Det är emellertid uppenbart, att man hittills saknat medel till denna tankes
genomförande. Undervisningen i våra yrkesskolor ägnas ännu i övervägande grad åt
allmänna skolämnen och åt de för tekniska studier i allmänhet grundläggande läroämnena,
under det att den egentliga fackundervisuingen spelar en jämförelsevis underordnad
roll.

Det har därför stått klart för kommittén, att det icke tjänade någonting till, att
kommittén ännu en gång betonade nödvändigheten av yrkesundervisningens fackliga
ordnande med hänsyn till ortliga förhållanden, om icke kommittén samtidigt kunde
anvisa de medel, varigenom målet kunde vinnas.

Oavsett kostnaderna är det isynnerhet i tre avseenden, som betydande svårigheter
komma att möta vid genomförandet av kommitténs program för yrkesundervisningens
ordnande, nämligen med avseende på anskaffningen av kompetenta lärare,
utarbetandet av organisations- och undervisningsplaner för de särskilda skolorna och
anskaffningen av läroböcker och undervisningsmateriell.

I fråga om de uppgifter, som föreligga med avseende på lärarutbildningen,
uttalar sig kommittén på följande sätt:

481

I\inngl. MujUs Såll. Proposition Sr 96.

Vad då först lärår frågan beträffar, liar kommittén i redogörelsen för det lägre
tekniska undervisningsväsendets tillstånd i riket käft anledning framhålla, vilka svårigheter
denna fråga erbjuder för våra nuvarande yrkesskolor. Ungefär 40 procent av
de lägre tekniska yrkesskolornas lärare utgöras för närvarande av folkskollärare och
lärare vid allmänna läroverk. Av dessa lärare, som fatt sin utbildning för helt andra
ändamål, kan man knappast vänta någon egentlig erfarenhet om en yrkesidkares kunskapsbehov.
De ha därför allt för stor benägenhet att giva undervisningen samma
innehåll ocli form, som de äro vana vid från de allmänna läroanstalterna. De från
tekniska skolans i Stockholm högre konstindustriella skola utexaminerade teckningslärarua
och -lärarinnorna, som utgöra ungefär 10 procent av de lägre tekniska yrkesskolornas
lärarkår, hava icke heller, såsom deras utbildning nu är ordnad, fått några
större förutsättningar att leda yrkesundervisningen i en praktisk, för utövare av olika
yrken lämpad riktning. Då dessa teckuingslärare och -lärarinnor ofta äro i saknad av
verklig yrkeserfarenhet, men ändock anställas såsom lärare även i fackritniug, under
det att deras utbildning huvudsakligen gått i en konstnärlig eller konstindustriell riktning,
ha de allt för stor benägenhet att till yrkesskolorna överflytta så mycket som
möjligt av de konst- och konstslöjdarter, vari de själva åtnjutit undervisning, utan eller
med ringa hänsyn till, om detta betingas av de industriella förhållanden på den ort,
där deras lärarverksamhet är förlagd.

Antalet personer med anställning i industriens tjänst, som ägna sig åt undervisningen
vid de lägre tekniska yrkesskolorna i riket, uppgår icke till mer än ungefär
25 procent av hela antalet lärare. Även om dessa lärare på grund av sin praktiska
verksamhet hava förutsättningar att bedöma sina lärjungars kunskapsbehov, uppnå de
icke alltid de resultat, man av dem kunnat vänta, på grund därav att de sakna pedagogisk
erfarenhet och aldrig haft tillfälle att sätta sig in uti, huru en god yrkesundervisning
bör ordnas och ledas. Deras antal har för övrigt hittills vant allt för ringa
för att utöva något större inflytande på vår yrkesundervisning.

Såväl med avseende på lärlingsskolorna som yrkesskolorna har kommittén ausett
sig höra framhålla, att det måste betecknas som en verklig livssak för en praktisk utveckling
av båda dessa skolformer, att de i vida högre grad, än hittills varit förhållandet
vid de nuvarande yrkesskolorna, kunna tillförsäkras lärare med verklig praktisk
yrkeserfarenhet. Kommittén är också övertygad därom, att i den mån vår yrkesundervisning
utvecklas och tillgången på personer, som med god praktisk yrkeserfarenhet
förena en god teoretisk yrkesbildning, ökas samt intresset för yrkesundervisningen
bland våra yrkesidkare själva växer, det skall bli allt lättare att förverkliga detta önskemål.

Men vare sig vi för vår yrkesundervisning vilja använda lärare vid allmänna läroanstalter
— vilket nog hädanefter som hittills blir oundgängligt särskilt för de grundläggande
läroämnena — eller verkliga yrkesmän, måste det betecknas som ett oavvisligt
krav, att de förra såväl som de senare erhålla en särskilt för yrkeslärarkallet lämpad
utbildning.

Vid uppgörandet av förslag till denna frågas lösning har det emellertid stått
klart för kommittén, att huvudvikten vid lärarutbildningen icke borde läggas på att
bibringa lärarkandidaterna de speciella yrkeskunskaper vare sig av praktisk eller teoretisk
art, som de för utövningen av lärarkallet behöva. Lärarkandidaterna borde tvärt
om i regel utgöras av personer, som genom längre tids utövning av ett yrke och genom
besök i en yrkesskola eller på annat sätt förvärvat en god praktisk och teoretisk
yrkesbildning. Även av lärare vid folkskolor eller allmänna läroverk, som vilja förBihang
till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 87 höft. (Nr 96.) 61

482

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 9t>.

värva kompetens för yrkesundervisningen, måste fordras, att de söka vinna praktisk
industriell erfarenhet. Den särskilda utbildning för yrkeslärarkallet, som därutöver
skulle erfordras, borde då kunna vinnas genom eu relativt kort, i övervägande grad
rent pedagogisk utbilduingskurs.

Denna utbildningskurs borde förläggas till en yrkesundervisningsanstalt av så stor
omfattning, att vid densamma undervisning meddelades för ett flertal av de yrkesgrenar,
som ba någon större betydelse i vårt land, och som tillika både med hänsyn till lärjungematerial,
lärarkrafter och utrustning samt icke minst med hänsyn till det sakkunniga
biträde, den kunde påräkna från industri- och bantverksidkares sida vid undervisningens
ordnande, arbetade under så gynnsamma förhållanden, att den kunde bli eu
god vägledande förebild på yrkesundervisningens område. Där skulle lärarkandidaterna
erhålla tillfälle att se och åhöra en väl ordnad yrkesundervisning och att själva under
lämplig handledning och kritik öva sig i att meddela undervisning, samtidigt med att
de bereddes möjlighet att i erforderliga delar utvidga sin egen teoretiska och praktiska
yrkesutbildning och genom härför iämpade föredrag bibringades en god uppfattning
om yrkesundervisningens mål och medel.

Om behovet av en mönster- och försöksanstalt för yrkesundervisningen
anför kommittén följande:

Den mönsteranstalt för yrkesundervisningen, som sålunda fordras för lärarutbildningen,
är även, såsom redan i de allmänna grunderna till kommitténs organisationsförslag
framhållits, nödvändig i andra avseenden.

Endast i våra större städer och i en del orter, där en speciell industri är förhärskande,
blir det möjligt att något så när fullständigt uppdela lärlings- och yrkesskolornas
lärjungar i särskilda yrkesavdeluingar och att anförtro undervisningen åt fackmän
inom det yrke, varje avdelning företräder. Likaledes torde man också endast i
våra större städer kunna påräkna den sakkunskap och yrkesbildning hos industri- och
hantverksidkarna själva, att de kunna medverka vid utarbetandet av organisations- och
läroplaner för skolorna på ett sådant sätt, att undervisningen kommer att motsvara
lärjungarnas bildnings behov och blir praktiskt fruktbärande för ortens industri.

På mindre orter blir antalet lärjungar allt för ringa för att annat än i undantagsfall
möjliggöra en uppdelning av lärjungarna i yrkesavdelningar. Varje lärare
kommer då att få handleda lärjungar tillhörande ett flertal olika yrken. Vare sig
man till lärare för sådana skolor väljer eu folkskollärare eller en yrkesman, blir det
för honom omöjligt, även om han genomgått en lärarutbildningsanstalt, att med sakkunskap
behärska mer än på sin höjd ett enda industriellt område. Man kan icke av
honom begära, att han på grund av sin egen erfarenhet skall kunna ordna undervisningen
i t. ex. räkning, bokföring, ritning m. fl. ämnen så, att alla lärjungar erhålla
direkta tillämpingar på sina yrken.

Här måste den centrala ledningen av det lägre tekniska undervisningsväsendet
träda hjälpande emellan. Genom överstyrelsens försorg måste för flertalet av de yrken,
som äro företrädda i våra lärlings- och yrkesskolor, lämpliga handledningar och exempelsamlingar
utarbetas samt ändamålsenliga serier av undervisningsmateriell ordnas och
ställas till skolornas förfogande. Därigenom kan det bli möjligt för lärarna även i sådana
skolavdelningar, som omfatta ett flertal yrken, att erbjuda varje lärjunge sådana
tillämpningar, som han behöver, och att sålunda giva undervisningen även i allmänna
eller blandade yrkesavdelningar en facklig karaktär.

483

Kung!. Maj-.ts Nåd. Proposition Nr ''.)<>.

På liknande sätt torde man också kunna hjälpa många av de nuvarande lärarna
vid våra yrkesskolor att komma till bättre resultat med sin undervisning och därigenom
göra dem mera användbara för den nya organisation av yrkesundervisningen, som
kommittén föreslagit.

Det torde emellertid vara uppenbart, att överstyrelsens sakkunskap och tid icke
kan räcka till för detta detaljarbete. Undervisningsplaner och läroböcker samt exempelsamlingar
måste, såsom förut framhållits, utarbetas och prövas så att säga på experimentell
väg genom praktiska försök i en skola under erfarna och kunniga lärares
ledning. Detsamma är förhållandet med samlandet och avprovningen av ny uudervisniugsmateriell.
För att överstyrelsen skall kunna lämna skolorna den hjälp, de i berörda
hänseende behöva, måste den sjiilv ha tillgång till en mångsidig och val skött
läroanstalt, vars lärare under överstyrelsens omedelbara ledning och kontroll i och genom
sitt arbete i skolan kunna biträda överstyrelsen med utarbetandet och prövningen
av nya organisationsformer och hjälpmedel för yrkesundervisningen. Endast genom eu
sådau mönsteranstalt torde det bli möjligt för överstyrelsen att komma i den intima
kontakt med yrkesundervisningen och med fackmännen på industriens och hantverkets
områden, som erfordras, för att överstyrelsen med sakkunskap skall kunna
utreda och bedöma alla de mångskiftande detaljfrågor, som yrkesundervisningens
ordnande innebär, och göra denna undervisning praktiskt fruktbringande för det industriella
livet.

1 lärarna vid en sådan mönsteranstalt bör överstyrelsen enligt kommitténs
mening även kunna erhålla välbehövligt biträde vid inspektionen av
yrkesundervisningen.

Även vid fullgörandet av detta åliggande måste överstyrelsens sakkunskap många
gånger komma till korta, när det gäller att bedöma den rent fackliga sidan av yrkesundervisningen.
Förutom den granskning av skolornas administration och deras verksamhet
i allmänhet, som bör utövas genom överstyrelsens inspektion, bör tid efter annan
en särskild fackinspektion av vissa skolor eller grupper av skolor anordnas av därtill
särskilt förordnade fackmän, och då torde facklärarna vid den ifrågasätta mönsterskolan
i många fall bliva synnerligen lämpliga härtör. Därigenom skulle också den erfarenhet,
som man vid andra skolor gjort, kunna komma mönsteranstalten tillgodo och
dess förmåga att verka befruktande på hela landets yrkesundervisning ytterligare
ökas.

Den mönsteranstalt för yrkesundervisningen, som kommittén sålunda ansett vara
nödvändig för att biträda överstyrelsen med viktiga delar av dess uppgift, bör utgöra
en statsanslag och ställas under överstyrelsens omedelbara ledning. Den torde, såsom
redan angivits, lämpligen böra benämnas statens normalskola för yrkesundervisningen.

iden bör givetvis förläggas till Stockholm, där förutsättningarna för dess verksamhet
utan tvivel äro mest gynnsamma. Där torde flertalet av de yrken, som ha
någon större betydelse för vårt land, vara företrädda pa ett sadant sätt, att skolan
kan påräkna ett tillräckligt antal lärjungar inom sina olika yrkesavdelningar, lärare
med god såväl teoretisk som praktisk yrkesbildning samt tillräcklig sakkunskap hos
industriidkarna på platsen för att tillhandagå överstyrelsen med råd och upplysningar
vid undervisningens ordnande.

484 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

Om normalskolans organisation yttrar kommittén:

Skolan bör organiseras efter samma grundsatser, som kommittén ansett böra tilllämpas
vid ordnandet av yrkesundervisningen i våra större städer, endast med de avvikelser,
som betingas därav, att skolan bör arbeta under så gynnsamma förhållanden
som möjligt, och så att den kan tjäna de särskilda ändamål, för vilka den är avsedd.

Den bör sålunda omfatta såväl lärlingsskola som yrkesskola. Lärlingsskolan bör
huvudsakligen organiseras som eu obligatorisk lärlingsskola, men försök böra även göras
med förberedande lärlingsskolor för ett eller annat yrke. Yrkesskolan bör ba såväl
dag- som aftonkurser. Inom både lärlings- och yrkesskolan böra lärjungarna uppdelas
io bestämda yrkesavdelningar och undervisningen ordnas så, att varje yrkesavdelninofar
karaktären av en speciell fackskola för ett visst yrke eller en viss grupp av nära
besläktade yrken. Särskilda eller gemensamma yrkesavdelningar böra inrättas för såväl
manliga som kvinnliga lärjungar.

De yrken, för vilka fackskolor sålunda skulle komma att inrättas, böra väljas
så, att normalskolan kommer att omfatta så många som möjligt av de i vårt land
allmännast förekommande och mest betydelsefulla yrkena med undantag likväl av de
konstindustriella yrkena, för vilka undervisning, särskilt på yrkesskolestadiet, skulle
lämnas i tekniska skolans i Stockholm yrkeskurser. För att normalskolan skall kunna
fylla sin uppgift, torde den böra omfatta åtminstone 12 å 15 fackskolor för olika yrken
eller yrkesgrupper. Dock torde det vara lämpligt att till en början inrätta skolan filett
mindre antal yrken och sedan låta den växa så småningom, i den mån erfarenhet
vinnes och behovet av nya fackskolor framträder. Likaledes torde valet av de yrken,
för vilka undervisning bör ordnas inom normalskolan, böra överlåtas åt överstyrelsen
för rikets tekniska skolor efter samråd med industri- och hantverksidkare i Stockholm.
Nya yrkesavdelningar böra nämligen icke komina till stånd, förr än man tillförsäkrat
sig om intresserat bistånd vid undervisningens ordnande från industriidkare a själva.

Det torde även höra framhållas, att yrkesavdelningarna inom skolan tid efter
annan böra kunna växla, i det att en yrkesavdelning bör utbytas mot en ny, när den
förra fyllt sin uppgift genom att utbilda tillräckligt antal lärare för sitt område fölen
tid framåt, och tillräcklig erfarenhet samlats om yrkesundervisningen på det industriområde,
avdelningen företrätt.

För unga arbetare i Stockholm, som icke lämpligen kunna mottagas i statens
normalskola, bör, yttrar kommittén, naturligtvis Stockholms stad, liksom andra kommuner,
bereda undervisningsmöjligheter på annat håll. När yrkesundervisningen eu
gång blir fullständigt ordnad i Stockholm, torde man nämligen kunna förutsätta, att
den kommer att fördelas på flera centraler i olika delar av staden. En av dessa centraler
skulle utgöras av statens normalskola.

Inrättandet av en statens normalskola med de speciella uppgifter, som enligt det
föregående skulle tillkomma densamma, innebär sålunda icke åvägabringandet av eu
helt och hållet ny skola, som eljest bleve överflödig, utan endast att staten övertager
en del av den yrkesundervisning, som eljest skulle åligga Stockholms stad, och ordnar
denna så, att de särskilda ändamål vinnas, för vilka normalskolan är avsedd.

Med avseende på undervisningen i statens normalskola framhåller kommittén,
att da skolan skulle fa en rent facklig organisation, bör undervisningen inom de skolavdelningar,
där detta är möjligt och i övrigt anses lämpligt, även omfatta praktiska
övningar i lärjungarnas yrken, och att följaktligen övningsverkstäder böra ingå i skolans
utrustning.

485

Kung!. Muj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

Den med normalskolan förbundna utbildning skur sen för lärare ork
lärarinnor anser kommittén böra till eu början, och intill dess nödig erfarenhet
vunnits, organiseras på följande sätt.

Lärokurserna böra, för att tillträdet till dem icke allt för mycket må
försvåras, icke göras längre än 8 veckor och allt efter behovet anordnas
eu eller två gånger om året. Antalet deltagare torde höra begränsas till
15 i varje kurs. För tillträde till kurserna bör fordras, att den inträdessökande
genom intyg om skolbildning och föregående praktisk verksamhet
eller genom särskilt inträdesprov styrker, att han eller hon har nödiga
förutsättningar för yrkeslärarkallet. Utbildningen bör ske genom åhörande
av undervisningen i normalskolans yrkesavdelningar, genom undervisningsövningar
under lämplig handledning och kritik samt genom pedagogiska
föredrag över undervisningens mål och medel. Därtill bör komma
undervisning i ritning, yrkesekonomi och industriell lagstiftning.

För lärarnas ä fortsatta utbildning bör sörjas dels genom anordnande
av särskilda fortsttningskurser för äldre lärare, dels genom korrespondensundervisning.

Lärarna vid normalskolan böra enligt kommitténs förslag vara skyldiga
att i samband med undervisningen vid skolan biträda överstyrelsen
med handledningen av lärarkandidaternas utbildning, med utarbetandet
av nya organisationsformer, undervisningsplaner, läroböcker och exempelsamlingar
samt med anskaffningen och avprovningen av ny undervisningsmateriell
och andra hjälpmedel för yrkesundervisningen ävensom med den
korrespondensundervisning, som kan komma att anordnas vid skolan.

För varje yrkesavdelning bör anställas en fackföreståndare eller en
fackföreståndarinna, som i främsta rummet har att ansvara för undervisningens
ordnande var och eu inom sin yrkesavdelning, samt nödigt antal
lärare. Fackföreståndare och fackföreståndarinnor samt övriga lärare böra
tillsättas av överstyrelsen för rikets tekniska skolor genom förordnande på
ett år i sänder. Fackföreståndare och fackföreståndarinna, som med goda
vitsord tjänstgjort i fem år, bör kunna förordnas för fem år i sänder.

Om normalskolans styrelse och förvaltning yttrar kommittén:

Statens normalskola för yrkesundervisningen bör stå under överstyrelsens för
rikets tekniska skolor omedelbara överinseende och ledning, och en av dess medlemmar
bör i egenskap av föreståndare utöva den närmaste ledningen av skolans verksamhet.
Han bör handhava lärarkandidaternas pedagogiska utbildning och ordnandet av försöksverksamheten
inom skolan. Han bör därför vara en person med god pedagogisk
bildning och erfarenhet.

Vid skolan bör dessutom finnas ett skolråd bestående av två erfarna och för yrkesundervisningen
intresserade yrkes- eller industriidkare för var och en av skolans yrkes -

Myndig heterna.

486 Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

avdelningar. Av dessa medlemmar i skolrådet bör överstyrelsen för rikets tekniska
skolor utse ena hälften och Stockholms stadsfullmäktige den andra. Skolrådets ledamöter
skola taga noggrann kännedom om skolans verksamhet inom de yrkesavdelningar,
var och en företräder, och tillhandagå överstyrelsen samt skolans föreståndare
med råd och upplysningar angående skolans verksamhet.

Fackföreståndare och fackföreståndarinnor böra bilda ett lärarråd under ordförandeskap
av skolans föreståndare med uppgift att avgiva utlåtanden i sådana frågor rörande
normalskolans verksamhet, som överstyrelsen för rikets tekniska skolor hänskjuter till
detsamma.

Då statens normalskola för yrkesundervisningen skulle komma att
övertaga en väsentlig del av yrkesundervisningen i Stockholms stad, har
kommittén ansett rättvist, att Stockholms stad bidrager till skolans
underhåll.

Över kommitténs förslag till inrättande av en statens normalskola för
yrkesundervisningen hava åtskilliga av de hörda myndigheterna uttalat sig.

Skara och Växjö stadsfullmäktige samt styrelsen för Landskrona tekniska
yrkesskola och handelsinstitut förorda sålunda förslaget till normalskola.
Länsstyrelsen i Blekinge län anser normalskolan och överstyrelsen
vara goda garantier för lärarutbildning och inspektion. Stadsfullmäktige
i Kristinehamn anse eu normalskola ej blott lämplig utan i hög grad nödvändig.
Däremot uttalas av slöjdföreningen i Göteborg, att bestämmelserna,
även i detalj, för normalskolan böra före fastställandet överlämnas till yttrande
av de nu verksamma tekniska och yrkesskolorna. Styrelsen för
tekniska skolan i Stockholm kan icke tillstyrka kommitténs förslag till
normalskola. Dess vitt skilda uppgifter kunna icke fyllas av den föreslagna
organisationen. Sålunda torde ett bättre resultat vinnas, bland annat,
genom inrättande av verkliga lärlings- och yrkesskolor på skilda håll
inom huvudstaden. Normalskolan skulle enligt tekniska högskolans
lärarkollegium med säkerhet ej fylla så höga anspråk, som kommittén
tänkt sig.

Ledningen av normalskolan bör enligt svenska teknolog föreningen, som
ej tillstyrker förslaget om överstyrelse, utövas av en särskild föreståndare,
som står i ständig kontakt med den vidkommande departementsbyrån genom
t. ex ledamotskap i rådet.

Styrelsen för tekniska skolan i Kristianstad anmärker, att normalskolan
framför andra hade bort tänkas utrustad med mästarkurser och ställd i
samband med centralt j^rkesmuseum.

Sveriges hantverksorganisation framlägger program till ett centralt
yrkesutbildningsinstitut i stället för normalskolan, ställt i närmaste samband
med nåringsförvaltningen. Detta skulle förläggas under handelsde -

Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition JVr ''.Hi.

487

partementets byrå för det tekniska skolväsendet, hava egen förvaltning och
innehålla följande avdelningar:, a) normalskola för yrkesutbildning: 1) lärlingsskolor,
2) yrkesskolor, 3) mästarkurser; b) centralt yrkesmuseutn; c)
centralt bibliotek för hantverksyrkena; d) utställningslokal för arbetsmaskiner,
motorer och verktyg.

Genom musei- och utställningsavdelningarna utsändas ambulerande
utställningsgrupper till landsorten, genom normalkurserna för mästare
utsändas ambulerande mästarkurser, från yrkesmuseet givas råd angående
skolsamlingar m. in., från biblioteket givas råd angående bibliotek
samt organiseras föreläsningsverksamhet, inom normalskolorna anordnas
informationskurser för blivande lärare, inom förvaltningen utarbetas och
prövas läroplaner och från förvaltningen lämnas upplysningar till den
övriga näringsförvaltningen.

Detta institut skulle från början inrättas i mindre omfång och sedermera
kompletteras.

Styrelsen för läyre tekniska yrkesskolan i Växjö, som anser läroverksoch
folkskollärare i högre grad än kommittén föreslagit böra användas för
undervisningens meddelande, tror, att normalskolan svårligen kan giva
yrkesmän den pedagogiska utbildning, de behöva, på den korta tiden av
8 veckor. Snarare lämpar sig en kurs för läroverks- och folkskollärare,
som vilja komplettera sin kompetens som yrkeslärare.

Riksdagsman Eriksson i Grängesberg anser förslaget om utbildningskurser
för lärarna i samband med normalskolan böra med allra första,
sedan den nya organisationen genomförts, komma till utförande.

Kommerskollegiet yttrar följande:

För ett ändamålsenligt ordnande av den lägre tekniska undervisningen hava betydande
svårigheter synts kommittén komma att möta särskilt i tre avseenden, nämligen
med avseende å anskaffningen av kompetenta lärare, utarbetandet av organisations-
och undervisningsplaner för de särskilda skolorna och anskaffningen av läroböcker
och undervisniugsmateriell. Vid en så genomgripande omorganisation av det
lägre tekniska undervisningsväsendet, som det i kommitténs förslag är fråga om, har
kommittén ansett, att de nämnda svårigheterna icke kunna mötas med mindre staten
härför vidtager särskilda åtgärder. På grund härav har kommittén föreslagit inrättandet
av en statens normalskola för yrkesundervisningen, som, på samma gång den ombesörjde
en väsentlig del av yrkesundervisningen i Stockholm, jämväl skulle utgöra en
lärarutbildningsanstalt och en mönster- och försöksskola på yrkesundervisningens område.

Beträffande de vid de blivande lärlings- och yrkesskolorna anställda lärarnas
kompetens har kollegium redan uttalat sin anslutning till kommitténs uppfattning,
att yrkesmän böra i största möjliga utsträckning anställas. Men då härvidlag de
yrkesmän, som befinnas hava intresse för att åtaga sig undervisningsarbete i
de nämnda skolorna, på grund av de för närvarande så gott som fullständigt
oordnade förhållandena på detta område endast hava sin egen energi och kunskapstörst
att tacka för, att de på egen hand lyckats skaffa sig en fullgod teoretisk
yrkesutbildning, så följer därav, att många av dem ej känna sig mäktiga

488

KungI. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

att i form av ordnad skolundervisning framlägga sitt kunskapsförråd. Detta torde i
första band vara förhållandet bland hantverkets män, men även i viss mån inom den
egentliga industrien, ehuru inom sistnämnda område tillgång jämväl torde finnas på
för saken intresserade personer med systematisk, teknisk utbildning. Den ifrågasatta
lärarutbildningen bör sålunda först och främst avse att dels systematisera lärarkandidaternas
eget kunskapsförråd ur pedagogisk och metodisk synpunkt och i mån av behov
äveii komplettera detsamma, dels ock på grundvalen av undervisning i skolavdelningar
på olika stadier meddela dem de för undervisningens äudamålsenliga bedrivande
erforderliga pedagogiska och metodiska anvisningarna. Såsom kommittén anmärkt,
torde man emellertid utom yrkesmän även få att räkna med ett avsevärt antal
i andra skolor anställda lärare såsom undervisare i särskilt de förberedande ämnena i
här ifrågavarande skolor. Vad dessa lärare behöva av särskild utbildning torde böra
vara inriktat på att ur deras eget, för allmänbildande skolor i regel avpassade kunskapsförråd
avgränsa de delar, som behövas såsom grund för yrkesutbildningen, och
att anknyta dessa avgränsade delar till de grenar av den egentliga yrkesundervisningen,
inom vilka tillämpningarna äro tillfinnandes.

Då behovet av en lärarutbildning med ovan angivna ändamål ej torde kunna
tillfredsställas med mindre staten fullständigt övertager vissa lärlings- och yrkesskolor
och organiserar dessa i särskilt syfte att med dem som grundval meddela lärarutbildning,
finner sig kollegium böra biträda kommitténs förslag att inrätta en statens normalskola
för yrkesundervisning med syfte bland annat att giva såväl yrkesmän som
lärare vid allmänna skolor den särskilda utbildning av ovan antydd art, som de för
yrkeslärarkallet behöva. I samband härmed anser sig kollegium emellertid böra framhålla
som sin uppfattning, att genomgång av lärarkurs ej bör vara något oeftergivligt
villkor för att erhålla anställning som lärare vid lärlings- och yrkesskolor, enär de
inom industri och hantverk skickligaste fackmännens tid mången gång torde synas
dem alltför dyrbar, för att de skulle kunna anse sig ha tid att för egen utbildning
såsom lärare offra ett par månader. Ett villkor av antytt slag skulle sålunda möjligen
kunna hava till följd, att de ifrågavarande skolorna ginge miste om att till lärare
erhålla just de mest framstående fackmännen, vilka på grund av sin stora duglighet
säkerligen ej skulle vara i något behov av särskild lärarutbildning.

Det andra av kommittén föreslagna syftet med en statens normalskola för yrkesundervisningen,
nämligen att vara en mönster- och försöksskola på yrkesundervisningens
område, anser kollegium jämväl böra vinna särskilt beaktande. De å skilda
orter mycket olika industriella förhållandena komma nämligen, efter vad man kan
förutse, att framtvinga ett stort antal olika läroplaner; till ledning vid dessas uppgörande
torde det vara av största vikt, att en skola, omfattande olika former av lärlingsskolor
och yrkesskolor med till dem hörande olika slag av kurser inom de viktigare
yrkena, finnes att tillgå, där av särskilt lämpliga lärare försök finge utföras för
åstadkommande av normalplaner för undervisningens ordnande i olika fall. I nära
samband härmed står också arbetet med urvalet av lämplig undervisningsmateriel] och
bibliotekslitteratur, ett arbete, som visserligen till stor del med hänsyn till de olika
orternas behov och ekonomiska resurser i sista hand måste utföras vid varje särskild
skola, men som dessförinnan till sin grundläggande del bör ha utförts vid en anstalt
med tillräckliga ekonomiska och personliga resurser, för att en verkligt rådgivande
och vägledande verksamhet därifrån skulle kunna bedrivas.

489

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

Emot kommitténs förslag angående normalskolans organisation har kollegium intet
att i huvudsak invända. Dock anser sig kollegium böra framhålla, att, di lärlingsskolorna
å mindre orter i många fall ej torde bliva nog stola för att möjliggöra en
uppdelning i yrkesavdelningar, det vore lämpligt att i normalskolan jämväl tunnes
avdelningar för gemensam undervisning av lärjungar från olika yrken, enär såväl sättet
för undervisningen i dylika avdelningar som de i dem tillämpade läroplanerna i många
viktiga avseenden måste avvika frän vad som gäller yrkesavdeluingarna.

.lag har redan förut (sid. 113) omnämnt, hurusom departementssakkunniga
i huvudsak anslutit sig till kommitténs förslag om en normalskola.

o o cj

De sakkunniga yttra därom bland annat följande:

För att lärlings- och yrkesskolorna skola kunna fylla sina uppgifter på
ett fullt tillfredsställande sätt, är det i första rummet nödvändigt, att för
undervisningen fullt lämpliga och kvalificerade lära,rkiaf ter kunna anskaffas.
Härvid böra verkliga yrkesmän i största utsträckning anlitas. Aven om
dessa äga nödiga kunskaper av såväl teoretisk som praktisk art, torde de
emellertid, åtminstone inom hantverkets område, i regel ej känna sig kompetenta
att meddela systematiskt ordnad undervisning. På grund härav
bör en mönsterskola på yrkesundervisningens område upprättas, där yrkesmän
kunde få tillfälle att under en kortare kurs förvärva de härför nödiga
pedagogiska förutsättningarna.

För att dylik lärarutbildning skall på ett fullt effektivt sätt kunna
anordnas, anse vi i likhet med kommittén nödvändigt, att staten för ifrågavarande
ändamål disponerar över en lärlings- och yrkesskola med ett stort
antal olika yrkesavdelningar, lämpligast förlagd till Stockholm. Denna
normalskola bör på samma gång tjäna som försöksanstalt på yrkesundervisningens
område och som sådan användas för avprovande av nya läroböcker
och undervisningsinateriell, för ^experimenterande av effektiva
läroplaner och undervisningsmetoder in. in. Den skulle härigenom bliva
yrkesundervisningen till synnerligen stort gagn.

Den vid normalskolan anordnade lärlinysskolan bör enligt vårt förmenande
vara av den »kompletterande» typen, vilken vi i det föregående angivit
såsom den normala. Kommittén uttalar, att försök även böra göras
med »förberedande» lärlingsskolor för ett eller annat yrke. Det torde
dock kunna starkt ifrågasättas, om detta vore välbetänkt. Vi hava i första
kapitlet närmare utvecklat skälen för vår mening, att såväl »förberedande»
som »fullständiga» lärlingsskolor, för att på ett tillfredsställande sätt kunna
fylla sina speciella uppgifter, böra startas och ledas som enskilda företag,
och det torde icke vara skäl att för normalskolans vidkommande göra undantag
härutinnan. Visserligen är det synnerligen önskvärt, att möjlighet
beredes såväl för de blivande lärarna att studera undervisningen och arBihang
till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 87 höft. (Nr 96) 62

Oeparte mentssal;- kunniga.

490 Kung}. Maj :ts Kad. Proposition Kr 96.

betssättet vid en mönstergillt skött skola även av denna typ som för den
blivande överstyrelsen att få deltaga vid uppgörande av dylika skolors
organisations- och läroplaner, men detta synes kunna ordnas genom överenskommelse
mellan överstyrelsen och en eller annan enskild sådan skolai
sammanhang med beviljande av statsunderstöd för skolan i fråga.

Normalskolan bör således enligt vårt förmenande omfatta endast egentlig
lärlingsskola samt yrkesskola.

I fråga om lärotid, läroplaner, undervisning och undervisningsmateriell
gäller vad som förut härutinnan anförts beträffande nyssnämnda slag av
skolor.

Givetvis bör normalskolan omfatta ett stort antal olika yrkesavdelningar.
Kommerskollegium föreslår, att dessutom en blandad avdelning skulle anordnas,
för att lärarkandidaterna därigenom måtte beredas tillfälle att
studera, hur detta slags lärlingsutbildning, som i mindre samhällen ofta
måste komma att anlitas, ter sig. Utan att vilja underskatta betydelsen
av det angivna syftet vilja vi dock erinra därom, att i huvudstaden
visserligen åtskilliga yrken utövas, vilka sysselsätta ett så ringa antal minderåriga,
att en eller annan blandad avdelning vid därvarande lärlingsskolor
säkerligen kommer att visa sig erforderlig, men att de yrken, som
i detta hänseende kunna behöva ifrågakomma, i regel torde vara av en
så speciell beskaffenhet och i mindre samhällen så sällsynta, att vid lärlingsskolor
i de senare någon direkt motsvarighet med avseende på yrkesundervisningens
innehåll till en dylik vid huvudstadens lärlingsskolor behövlig
blandad avdelning knappast är att påräkna. Skulle man åter vid normalskolan
anordna en blandad avdelning för mera allmänt förekommande
yrken, vilka i Stockholm sysselsätta så många minderåriga, att specialiserade
yrkesavdelningar för vart och ett av dem dessutom varda upprättade,
skulle detta innebära en viss orättvisa mot de lärjungar, som skulle placeras
i den blandade avdelningen och som därigenom skulle gå miste om
den värdefullare undervisningen i de specialiserade yrkesavdelningarna.
En såsom mönster- och försöksanstalt tjänande lärlingsskola med blandad
avdelning och stående under överstyrelsens mera direkta ledning kunde
måhända anordnas i något mindre samhälle i huvudstadens närhet, där
det på grund av alltför obetydligt antal minderåriga arbetare inom de
olika yrkena ändock vore nödvändigt att ordna undervisningen på detta sätt.

Lärarkandidaterna skulle enligt kommitténs förslag erhålla sin utbildning
genom åhörande av undervisningen och av pedagogiska föredrag samt
genom undervisningsövningar under lämplig handledning. Härtill skulle
emellertid ytterligare komma undervisning i ritning, yrkesekonomi och
industriell lagstiftning. Kursen skulle omfatta högst 8 veckor. Vi vilja

lytingl. 4laj:tn Nåd. Proposition AV tfa. 494

för vår del ansluta oss till kommitténs förslag härutinnan men därvid
betona, att utbildningstiden särskilt i fråga om personer, vilka ej ärp i
behov av någon undervisning i ritning, yrkesekonomi eller industriell lagstiftning
utan endast av rent pedagogisk utbildning, otta torde kunna
■förkortas.

I överensstämmelse med vad vi förut yttrat rörande tillsättning av
lärare vid lärlings- och yrkesskolor, nämligen att inga formella kompetensvillkor
därvid böra uppställas, instämma vi i koinmerskollegii uttalande,
att ffenomcåno- av lärarkurs ingalunda bör vara något oeftergivligt villkor
för vinnande av dylik anställning.

Sakkunniga ansluta sig till kommitténs förslag, att normalskolan bör
vara en statsanstalt men att Stockholms stad bör bidraga till bestridande
av kostnaderna.

Jag har redan förut i annat sammanhang (sid. 143, 372 f.) uttalat min
övertygelse om vikten av att den utav tekniska kommittén föreslagna normalskolan
för yrkesundervisningen snarast möjligt kommer till stånd. Jag
skulle också gärna hava sett, att det varit mig möjligt att redan nu framlägga
förslag till upprättandet av en sådan läroanstalt. Vid övervägande
av denna angelägenhet har det emellertid blivit klart för mig, att organiserandet
av en sådan skola som den ifrågasatta med nödvändighet förutsätter,
att organisationen av de skolor, vilkas lärarbehov genom densamma
skall tillgodoses, fortskridit så långt, att man något fullständigare kan överblicka
det behov, som verkligen förefinnes. Jag har icke heller kunnat
förbise, att, då en blivande normalskolas verksamhet helt naturligt kommer
att få ett vittgående inflytande på den framtida utvecklingen av hela yrkesundervisningen,
det vore riktigast att avbida den medverkan vid upprättandet
av normalskolan, som givetvis bör kunna i mycket stor utsträekning
påräknas ifrån en blivande central överlednings sida. Av nu angivna
anledningar har jag icke ansett mig kunna för närvarande framlägga något
förslag i ämnet. Jag anser emellertid frågan höra till dem, vilka i allra
främsta rummet böra påkalla vederbörande myndigheters uppmärksamhet.

Departe mentschefen.

492

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

FoHiunderris

ningsJtom mrttén.

Myndig hettrna.

XII. Den centrala ledningen av de praktiska ungdomsskolorna.

I. Folkskolöverstyrelsen såsom chefsmyndighet för fortsättningsskolor
och högre folkskolor.

Av den redogörelse jag förut (sidd. 82, 218 f.) lämnat för folkundervisning
skönt mttténs förslag till fortsättningsskola framgår, att kommittén
anser, att denna skolform bör i förvaltningsavseende så långt som möjli oi
sammanhållas med folkskolan. Den bör därför också ställas under samma
centrala ledning som folkskolan och dess övriga överbyggnader. Fortsättningsskolan
är ju yttrar kommittén — en omedelbar överbyggnad på
folkskolan och såsom sådan ett led i det allmänna folkundervisninofsväsendet.
Den har till sin förnämsta uppgift att främja sina lärjungars sedliga
och intellektuella utveckling samt deras utbildning till dugliga samhällsmedlemmar.
Om den också upptagit arbetskunskap i sin "undervisninkaplan,
vill den därför icke vara en ren yrkesskola. Det synes då — säger
kommittén — fullt naturligt, att den i förvaltningshänseende sammanhåfles
med andra anstalter för folkuppfostran och folkundervisning, i all synnerhet
med den allmänna folkskolan. För en sådan anordning tala jämväl

menar kommittén rent praktiska skäl i fråga om skolornas administration
och förvaltning.

Emot kommitténs förslag, att fortsättningsskolan skulle förläggas under
folkskolöverstyrelsen, hava i flertalet av de av myndigheterna avgivna
utlåtandena ingen erinran gjorts. Från vissa håll hava emellertid, såsom
jag tidigare (sid. 87) omnämnt, gjorts gällande, att de av kommittén föreslagna
industriella och hantverksfortsättningsskolorna icke borde lyda under
folkskolöverstyrelsen utan ställas under vederbörande centrala myndighet
för det tekniska undervisningsväsendet.

Såväl socialstyrelsen som kommerskollegium tillstyrka fortsättnino-sskolans
förläggning under folkskolöverstyrelsen. Kommerskollegium framhåller
dock därvid, att det måste anses självklart, att de fortsättningsskolor,
inom vilka särskilda avdelningar för vissa hantverks- och industriella yrken
anordnas, ej helt undandragas inflytandet av den myndighet, som får
vården om yrkesutbildningen på sitt ansvar. Kollegiet framkastar tanken,
huruvida icke en representant för lärlingsskolornas chefsmyndighet borde
deltaga i behandlingen av och beslut i ärenden, som röra berörda art av

493

Kungl. Maj.-ts Nåd. Proposition Nr 96.

fortsättningsskola. Endast derigenom torde — yttrar kollegiet — ett enhetligt
tillgodoseende av yrkesutbildningsbehovet vara tänkbart.

Fulkskolöoer styr elsen har, såsom jag tidigare återgivit (sid. 92 f.), i
en utförlig framställning uttalat sig för fortsättningsskolans förläggning
under folkskolöverstyrelsen, överstyrelsen har därvid erinrat om de svårigheter
och olägenheter, som ett eventuellt avskiljande av vissa fortsättningsskolor
från folkundervisningsväsendets allmänna administration skulle
medföra både i fråga om organisationen och förvaltningen av skolorna
(sid. 95). överstyrelseu framhåller därvid särskilt, hurusom samtliga
fortsättningsskolor inom ett visst distrikt med nödvändighet måste få åtskilliga
ärenden gemensamma och därför oftast även påkalla en gemensam
lokalstyrelse. Om nu denna gemensamma styrelse skulle, allt efter de
underlydande skolornas natur, subordinera under olika centrala styrelser,
tillhörande skilda förvaltningsområden, måste därav uppstå ganska invecklade
förhållanden, som lätteligen skulle kunna bliva en källa till allehanda
svårigheter och förvecklingar, överstyrelsen är dock framför allt mån om
att påpeka, att ett avskiljande av fortsättningsskolorna från överstyrelsens
förvaltningsområde skulle vara ödesdigert särskilt därför, att det vore i
hög grad ägnat att vilseleda den allmänna uppfattningen i fråga om folkundervisningens
ställning till det praktiska livets uppgifter i allmänhet och
överhuvud verka hinderligt för de nutida strävandena att omorganisera
vårt folkbildningsväsen i praktisk riktning.

överstyrelsen erinrar vidare om de uppgifter, som överstyrelsens instruktion
redan nu ålägger överstyrelsen beträffande fortsättningsskolan.
Enligt denna har överstyrelsen 1) att, i den mån sådant är möjligt, utöva
omedelbar inspektion över fortsättningsskolorna, 2) att utarbeta organisationsplaner
för olika skoltyper, 3) att verka för upprättandet av nya och,
då så befinnes vara av nöden, för omorganisation av redan befintliga skolor
och att därvid träda i förhandling med vederbörliga myndigheter och med
representanter för skilda yrken och ortsintressen, 4) att i den ordning,
som kan bliva föreskriven, handlada frågor rörande de särskilda skolornas
läroplaner, samt 5) att tillse, att skolorna utrustas med erforderlig undervisningsmateriell.

överstyrelsen påminner vidare om de organ, som stå till överstyrelsens
förfogande för utövande av pedagogiskt och fackligt inseende över fortsättningsskolorna.
Förutom folkskolinspektörerna, som i sådant avseende
måste få vittomfattande och maktpåliggande uppgifter, har överstyrelsen
redan nu till sitt förfogande särskild fackkunskap, överstyrelsens instruktion
tillförsäkrar nämligen överstyrelsen tillgång till »inspektörer och sakkunniga
biträden för den fortsatta undervisningen», varjämte i överstyrel -

Handelsun dervisnings kommrtterade.

Departe mentsaakkun niga.

Departe mentschefen.

494 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

sens stat upptagits ett anslag till arvoden åt sådana inspektörer och sakkunniga
biträden.

överstyrelsen framhåller emellertid vikten av att anstalter trätfas för
ett utvidgande av nu angivna möjligheter för överstyrelsen att öva effektiv
ledning av fortsättningsskolorna. Närmast erfordras en utökning av antalet
folkskolinspektörer samt höjt anslag för åstadkommande av en verksam
fackinspektion.

Slutligen är överstyrelsen angelägen om att betona vikten av att
alla sådana frågor, som beröra den yrkesbestämda eller fackliga undervisningen
vid fortsättningsskolorna, komma att i vissa i författningsväg närmare
bestämda avseenden handläggas av folkskolöverstyrelsen gemensamt med det
eller de centrala verk, med vilkas förvaltningsområden de stå i samband.

Handelsundermsmngslommitterade, som haft kännedom om folkundervisningskommitténs
förslag angående fortsättningsskolornas förläggning,
hava icke haft något att erinra emot detta, men framhålla beträffande
fortsättningsskolor med inriktning på handelsyrket vikten av att ett lämpligt
samarbete i fråga om ledningen av dessa skolor kommer till stånd
mellan folkskolöverstyrelsen och den centrala chefsmyndigheten för handelsundervisningen.

För departementssakkunniga, vilka ju tänka sig fortsättningsskolan
såsom den allmänt medborgerliga bottenskolan för hela yrkesskolesystemet,
är det självfallet, att denna skolform bör räknas med till folkundervisningsväsendet
och därför ställas under inseende av folkskolöverstyrelsen.
De- sakkunniga betona emellertid vikten av att sådana fortsättningskolor,
som äro förbundna med skolverkstad, samt fortsättningsskolor med praktisk
undervisning i husligt arbete underkastas under överstyrelsens ledning
stående fackinspektion av sakkunniga personer och att representanter
för näringslivet och det praktiska arbetet få tillfälle att medverka vid fortsättningsskolornas
organiserande och administrerande. De framhålla tillika vikten
av att ett fruktbärande samarbete kommer att äga rum mellan folkskolöverstyrelsen
och den centrala administrationen av andra utbildningsanstalter.

Jag har redan förut (sid. 140) uttalat min anslutning till folkundervisningskommitténs
förslag att förlägga fortsättningsskolan under inseende
av folkskolöverstyrelsen. Den nuvarande fortsättningsskolan står ju redan
under denna styrelses förvaltning och ledning. Så ock den med denna skola
nära besläktade högre folkskolan. I denDa anordning bör ingen ändring
vidtagas. Denna min uppfattning är en omedelbar följd av min förut angivna
allmänna ståndpunkt, att för vården av den fortsatta folkundervis -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 06.

495

ningens läroanstalter böra så långt som möjligt på samtliga förvaltningsstadier
användas samma organ, som hava folkskolans ledning om hand,
och att man för administrationen av dessa anstalter bör i största möjliga utsträckning
anlita sådana för uppgiften lämpliga organ, som redan finnas,
för att tillgodogöra sig den administrativa erfarenhet och sakkunskap, som
dessa förfoga över.

Till denna min ståndpunkt har jag, såsom jag redan förut framhållit,
letts såväl av skolorganisatoriska som av pedagogiska och administrativa synpunkter.
Fortsättningsskolan och den högre folkskolan äro omedelbara överbyggnader
på folkskolan och såsom sådana led i det allmänna folkundervisningsväsendet.
De hava liksom folkskolan till sin förnämsta uppgift att
främja lärjungarnas sedliga och intellektuella utveckling samt deras utbildning
till dugliga samhällsmedlemmar. Bygga sålunda fortsättningsskolan
och den högre folkskolan vidare på den grund, som lagts i folkskolan, så är
det givetvis också av stor betydelse för dessa läroanstalter, att det i dem
bedrivna arbetet får verklig anslutning till lärjungarnas i folkskolan inhämtade
kunskaper. Det tinnes därför mellan dessa skolformer och folkskolan
även ett ur rent pedagogisk synpunkt intimt samband. Huru närstående
de ifrågavarande anstalterna äro även ur den lokala administrationens
synpunkt har jag — i anslutning till folkundervisningskommitténs
och folkskolöverstyrelsens uppfattning — vid upprepade tillfällen i det
föregående betonat.

År jag sålunda övertygad om att såväl fortsättningsskolan som den
högre folkskolan höra hemma hos folkskolöverstyrelsen, så står det ej mindre
klart för mig, att det för framgången i dessa skolformers arbete är oundgängligen
nödigt att till folkskolöverstyrelsens förfogande ställas sådana
personkrafter och att i dess arbetssätt träffas sådana anordningar, som möjliggöra
ett verkligt tillgodoseende av de synpunkter, som böra vara bestämmande
för arbetet i de reformerade praktiska ungdomsskolorna.

Vad då beträffar de erforderliga personliga krafterna, så är det ju
uppenbart, att man i främsta rummet måste kunna hos de ledande
krafterna inom överstyrelsen påräkna nödig insikt och erfarenhet i fråga
om de undervisningsgrenar det här gäller, liksom ock möjlighet för dem
att åt arbetet i nu ifrågavarande skolor ägna erforderlig tid och uppmärksamhet.
överstyrelsen måste förfoga över tillräckligt många, och tillräckligt
val kvalificerade arbetskrafter. Härvid går nu tanken i främsta rummet
till ledamöterna i överstyrelsen. Genom den reformerade fortsättningsskolans
förläggning under överstyrelsen måste arbetet för medlemmarna
av denna komma att i avsevärd mån ökas. Utarbetandet av de
allmänna författningar och bestämmelser, söm den nva organisationen

Ö 7 %/ CD

496

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

kräver, kommer att i hög grad taga ledamöternas tid och uppmärksamhet
i anspråk. Åstadkommandet av lämpliga organisationstyper påkallar en
mångfald underhandlingar och överläggningar med representanter för olika
orter och olika verksamhetsgrenar. Upprättandet av nya och omorganiserandet
av redan förhandenvarande skolor kräver en nosrorann undersökning
av en mångfald individuella förhållanden. Prövningen av lärarnas
kompetens och av läroplaner, granskning och stadfästelse av reglementen
m. m. komma att medföra väsentlig ökning i arbetet för ledamöterna.
Redan nu äro — såsom framgår av vad jag därom anfört i innevarande års
statsverksproposition, punkt 156 — ledamöterna i överstyrelsen fullt upptagna
av redan föreliggande arbetsuppgifter. Skall det bliva överst)7relsen möjligt
att övertaga de nya arbetsuppgifter, som de reformerade ungdomsskolorna
komma att medföra, kan jag ej se annat än att ytterligare arbetskraft
måste tillföras överstyrelsen. Jag anser, att detta för den närmaste tiden,
och intill dess man vunnit en mera stadgad erfarenhet om det ökade arbetets
omfattning, bör ske på det sättet, att ytterligare en extra ledamot
anställes hos överstyrelsen för år 1919 med samma arvode, som under år
1917 utgått till den hos överstyrelsen redan anställde extra ledamoten,
eller 7,000 kronor, varav 2,500 kronor böra anses motsvara tjänstgöringspenningar.

Vad den nye ledamotens arbetsuppgifter beträffar, anser jag mig böra
nämna, att ehuru omorganisationen av fortsättningsskolan och den högre
folkskolan närmast föranleder hans anställande, därav icke med nödvändighet
bör följa, att hans arbetskraft skall avses uteslutande för dessa skolor.
Han bör enligt min mening i fråga om arbetsuppgifter likställas med de
hittillsvarande ledamöterna, och samma synpunkter, som varit bestämmande
för den för dem gällande arbetsfördelningen, böra tillämpas även i fråga
om den nye extra ledamoten.

Vad i övrigt angår överstyrelsens arbetskrafter, vill jag erinra om
hurusom från många håll uttalats önskvärdheten av att överstyrelsen utrustades
med sakkunniga biträden, vilka såsom inspektörer och rådgivare
kunde komplettera överstyrelsens egen sakkunskap, när det gäller att tillgodose
de många olika yrkes- och ortsintressen, som måste beaktas vid
de yrkesbestämda skolornas organisation och ledning. Jag instämmer livligt
i de uttalanden, som i detta avseende blivit gjorda. Om, såsom jag
hoppas, en särskild överstyrelse kommer till stånd för yrkesundervisningen,
torde åtskilliga av de sakkunniga krafter, som för nu berörda uppgifter
behövas inom folkskolöverstyrelsen, kunna bliva gemensamma för
denna och den nya överstyrelsen. Lämpliga anordningar i sådant syfte
synas mig böra vidtagas. Därjämte vill jag betona vikten av att översty -

497

Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition Nr 90.

re Isen vid valet av sina sakkunniga medhjälpare i så stor utsträckning som
möjligt tillser, att olika intressen och åskådningar bliva representerade, så
att både arbetsgivare och arbetare, målsmän och ortsmyndigheter bliva på
lämpligt sätt företrädda. För närvarande finnes ställt till överstyrelsens
förfogande ett anslag å 7,000 kronor för tillkallande av sakkunniga biträden
för olika undervisningsgrenar, däribland även för den fortsatta undervisningen.
I mån som arbetet på organisationen av de nya skolorna framskrider,
torde det bliva nödvändigt att höja sagda anslag. För år 1919
lär emellertid ingen höjning vara erforderlig.

Såsom jag i det föregående omnämnt, hade folkundervisningskommittén
på tal om folkskolöverstyrelsens befattning med den yrkesbestämda fortsättningsskolan
framhållit önskvärdheten av att ett samarbete kommer till
stånd mellan överstyrelsen och chefsmyndigheten för den tekniska undervisningen.
Samma önskemål har med särskild styrka framförts av folkskolöverstyrelsen.
Kommerskollegium m. fl. myndigheter har yttrat sig i
samma riktning. Aven departementssakkunniga hava betonat vikten av
ett närmare samarbete mellan de olika myndigheterna. För min e^en del
har jag redan i det föregående (sid. 141) erinrat om betydelsen°av ett
sådant samarbete, liksom jag också antytt, att detsamma syntes i vissa
avseenden behöva utsträckas även till läroverksöverst}Trelsen. Då jag i det
följande upptager till behandling frågan om den föreslagna överstyrelsen
för yrkesundervisningen och denna överstyrelses departementala förläggning,
får jag anledning att mera i detalj angiva åtskilliga av de synpunkter,
som göra ett närmare samarbete mellan de olika överstyrelserna önskvärt.

För närvarande finnas i de för folkskolöverstyrelsen och läroverksöverstyrelsen
gällande instruktionerna föreskrifter meddelade om samarbete i
vissa avseenden mellan de båda ämbetsverken. Om nu en överstyrelse
kommer att upprättas även för yrkesundervisningen, blir det enligt min
mening nödvändigt, att det i sammanhang med utfärdande av instruktion
för denna överstyrelse träffas närmare anstalter för åvägabringande av nödigt
samarbete mellan denna överstyrelse och de båda andra skolöverstyrelserna.
Och jag anser det ligga särskild vikt uppå att åt detta samarbeté gives
en form och att för detsamma bestämmes en ordning, som innebär verklig
garanti för att ett fullt planmässigt och ej! blott mera tillfälligt samarbete
kommer till stånd. Det gäller nämligen att se till att de både ur statsekonomi
och ur allmän undervisnings- och uppfostringssynpunkt högst
betydelsefulla värden, som här äro i fråga, icke genom brist på planmässighet
i arbetet eller oklok splittring av tid och krafter på något sätt
äventyras. De närmare bestämmelserna härom torde böra fastställas genom
föreskrifter i vederbörande styrelsers instruktioner.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 87 käft. (Nr 90.)

498

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

Vad jag nu anfört torde icke för närvarande föranleda någon annan
Kung]. Maj:ts åtgärd än en hemställan till riksdagen att

2. Yrkesskolöverstyrelsen såsom chefsmyndighet för den
lägre tekniska undervisningen, den lägre handelsundervisningen
och undervisningen i husligt arbete.

1. Behovet av en förstärkt central ledning för den lägre tekniska undervisningen.

Behovet av en effektiv ledning och en verklig överstyrelse för den
lägre tekniska undervisningen här i landet har sedan länge varit kännbart.
Sålunda var, när riksdagen 1847—48 första gången anslog medel till
understödjande av svenska slöjdföreningens skola (numera tekniska skolan)
i Stockholm, ett av villkoren för statsunderstödets beviljande, att skolan
skulle ställas under tillsyn av kommerskollegium eller en blivande
överstyrelse för handel och slöjder. Uti det i viss mån epokgörande förslag
till den tekniska undervisningens ordnande, som år 1850 framlades
av föreståndaren för teknologiska institutet J. Wallmark, hemställdes att
Kungl. Maj:t för dessa skolor skulle nedsätta en styrelse i Stockholm av
sakkunniga och nitälskande män, och att dessutom i varje stad, som förklarat
sig villig mottaga en sådan skola, skulle bildas en understyrelse.
Anslagen till de äldsta tekniska elementarskolorna beviljades också vid
1850—51 och 1853—54 årens riksdagar under villkor, att skolorna skulle
ställas under överinseende antingen av något ämbetsverk eller en särskild
i nåder förordnad styrelse. I överensstämmelse härmed före.-krevo de
äldsta stadgarna för såväl slöjdföreningens skola som de tekniska elementarskolorna,
att samtliga dessa skolor skulle stå under kommerskollegiets
överinseende. Detsamma blev också i enlighet med riksdagens beslut förhållandet
med den kort efter de tekniska elementarskolorna inrättade tekniska
söndags- och aftonskolan i Eskilstuna.

Tid efter annan framställdes därefter nya förslag till ordnande av
det tekniska undervisningsväsendets överledning.

499

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr t)(i.

Bland dessa förslag må till eu början nämnas de inom riksdagen
framställda att anförtro denna överledning antingen direkt till vederbörande
departement eller till direktionen för teknologiska institutet. Sistnämnda
förslag, vilket även sedermera upptagits till skärskådande oeh
varmed åsyftades att få såväl det högre som det lägre tekniska undervisningsväsendet
ställt under en gemensam överledning, har emellertid städse
avvisats huvudsakligen av det skäl, att ett sådant uppdrag icke lämpligen
kunde anförtros åt en oavlönad styrelse.

1872 års kommitté för den tekniska undervisningens ordnande ägnade
frågan om högsta ledningen av vårt lägre tekniska undervisningsväsende
stor uppmärksamhet. Med avseende på de tekniska afton- och söndagsskolorna
framhöll sålunda nämnda kommitté följande:

»Organisationen av sådana anstalter fordrar en samverkan av insikter
från olika håll, så väl allmänna pedagogiska kunskaper som vetenskaplig
och konstnärlig bildning samt kännedom om industriens natur
och behov, som icke alltid kunna påräknas i var och en av de många
särskilda orter, där dylika skolor äro behövliga. Tager man tillika i betraktande,
att en sådan organisation enligt sin natur aldrig kan vara fullt
avslutad, utan måste oavlåtligen utveckla sig och fortgå, att skolorna
måste underkastas inspektion, på det att de resultat, de uppnå, matte bliva
allmänt kända, ävensom för att åt lärarna meddela erforderliga upplysningar,
samt att anskaffandet av lämplig undervisningsmateriell, i synnerhet
för den konstindustriella undervisningen, innebär en lika svår som
maktpåliggande uppgift, så inses lätt behovet av, att staten, jämte det han
giver ett materiellt stöd åt de tekniska afton- och söndagsskolorna, tillika
förbehåller sig överstyrelsen och inspektionen över dessa läroanstalter.
Endast därigenom kan man förvissa sig, att de uppoffringar, det allmänna
gör för arbetarnas tekniska utbildning, till fullo åstadkommer den
åsyftade verkan.»

Den överstyrelse, som 1872 års kommitté sålunda ansåg nödvändig
för afton- och söndagsskolorna, borde enligt kommitténs förslag utöva
överinseende även över de tekniska elementarskolorna eller den lägre, tekniska
undervisningen i allmänhet. I samband härmed framhöll kommittén
olämpligheten av, att överinseendet över de tekniska skolorna, såsom dittills
varit förhållandet med en del av dem, anförtroddes åt kommerskollegium,
och föreslog, att den lägre tekniska undervisningen skulle ställas
under en särskild för ändamålet inrättad överstyrelse, bestående av en ordförande
och tre ledamöter, av vilka en skulle vara kassaförvaltare, en representera
den tekniskt vetenskapliga och en den artistiska undervisningen.

500

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

Det av kommittén framlagda förslaget vann emellertid icke beaktande.
Med avseende på de tekniska afton- och söndagsskolorna eller de
nuvarande lägre tekniska yrkesskolorna vidtogos i stället följande åtgärder,
bedan 1877 års riksdag på Kungl. Maj:ts förslag beviljat 20,000 kronor
pa extra stat. till understödjande av dessa skolor, uppdrog Kungl. Maj:t
den 31 augusti 1877 åt en särskild kommitté av tre personer att uppgöra
förslag till undervisningsplaner för skolorna. Kommittén avgav sitt utlåtande
i det kommittén ursprungligen förelagda ämnet den 20 oktober
1877 men fick sedan fortfarande årligen i uppdrag att avgiva utlåtande
om fördelningen av de till dessa tekniska läroverk anslagna medlen, varjämte
en av kommitténs ledamöter förordnades att besöka, utom andra
läroverk, även de tekniska afton- och söndagsskolorna för att taga kännedom
om deras undervisning m. m.

Sedan riksdagens revisorer funnit anmärkningsvärt, att en kommitté
efter att hava fullgjort sitt ursprungliga uppdrag fortfarande kvarstode
och arbetade för annat ändamål än det med densamma från början åsyftade,
lämnades år 1886 uppdraget att inspektera de tekniska afton- och söndagsskolorna
och att. uppgöra förslag till statsanslagets fördelning dem
emellan åt den förre inspektören ensam.

Detta förhållande fortfor till År 1892. Från och med detta år har Kungl.
Maj.t årligen. uppdragit åt tekniska skolans i Stockholm styrelse att avgiva
förslag till fördelningen av statsanslaget till de lägre tekniska yrkesskolorna
och åt dess föreståndare att inspektera de statsunderstödda sk,oloma.
Inspektionsuppdraget har förutom de nämnda skolorna även omfattat
tekniska skolan i Eskilstuna och slöjdföreningens i Göteborg skola,
varjämte inspektören skulle besöka allmänna läroverk, folkskolcseminarier
och tekniska elementarskolor i ändamål att vid dessa läroanstalter
taga -kännedom om undervisningen i teckning samt meddela råd och anvisningar
rörande anskaffande av lämplig materiell och undervisningens
ändamålsenliga anordning i jberörda läroämne.

Arvodet för detta omfattande inspektionsuppdrag utgår för närvarande
med 1,500 kronor .årligen av anslaget till understöd åt lägre tekniska
yrkesskolor samt till bestridande av kostnaderna för inspektionen
a,v dessa skolor. För nämnda arvode är emellertid inspektören även skyldig
att biträda vid fördelningen av statsanslaget till de lägre tekniska
yrkesskolorna.

För de tekniska elementarskolorna medförde det av 1872 års kommitté
framställda förslaget om inrättandet av en särskild överstyrelse för
den lägre tekniska undervisningen ingen annan förändring än den, att i
de förnyade nådiga stadgarna för dessa skolor av den 15 juni 1877 före -

501

Kung}. Majds Nåd. Proposition Nr 96.

skrevs, att »överinseendet över de tekniska elementarskolorna tillhör kommerskollegium
eller den särskilda överstyrelse, som av Kungl. Maj:t därtill
i nåder förordnas». En liknande bestämmelse inflöt i stadgarna för
tekniska skolan i Stockholm av den 1 november 1878. Någon särskild
överstyrelse kom dock icke till stånd. Såväl de nämnda skolorna som
tekniska skolan i Eskilstuna kvarstodo under kommerskollegiets överinseende
ända till slutet av år 1886, då de på grund av Kungl. Maj:ts beslut
den 29 oktober nämnda år ställdes direkt under kungl. ecklesiastikdepartementet.
Nämnda beslut var närmast föranlett av ett utav 1883 års kurnmerskollegiekommitté
framlagt förslag, att de dittills kollegiet underställda
tekniska skolorna skulle omedelbart underordnas ecklesiastikdepartementet.
Det förutsattes därvid av kommittén, att en särskild sakkunnig föredragande
anställdes, åt vilken även skolornas inspektion kunde uppdragas.

De åligganden, som förut tillkommit kommerskollegium i egenskap
av överstyrelse för de tekniska skolorna, överflyttades genom kungl. kungörelsen
den 10 december 1886 dels på Kungl. Maj:t, dels på de särskilda
skolornas styrelser. Den sålunda vidtagna anordningen har sedermera alltjämt
bibehållits.

Såsom jag redan förut (sid. 64) omnämnt, har tekniska kommittén
ägnat särskild uppmärksamhet åt frågan om den centrala överledningen
av den lägre tekniska undervisningen. Kommittén har därvid starkt framhållit
behovet av en sådan överledning och för sin del på det livligaste
förordat upprättandet av en särskild överstyrelse för de tekniska skolorna.

Om behovet av en överstyrelse yttrar kommittén:

Det måste utan tvivel betecknas såsom en beklaglig underlåtenhet, att det förslag
till inrättandet av en särskild överstyrelse för den lägre tekniska undervisningen,
som 1872 års kommitté framlade, icke vann beaktande.

I synnerhet blir detta i ögonen fallande med avseende på de tekniska afton- och
söndagsskolorna eller de s. k. lägre tekniska yrkesskolorna. De utan tvivel i många
hänseenden beaktansvärda grundsatser med avseende på dessa skolors verksamhet, som
1872 års kommitté uttalade, blevo endast ofullständigt genomförda. Ännu år 1898 kunde
skolornas dåvarande inspektör sedan flera år tillbaka, rektor B. Y. Adler, i en skrivelse
till statsrådet och chefen för kungl. ecklesiastikdepartementet framhålla, att

endast en mindre del av dessa skolor hade ett bestämt fackligt program att följa. En

del hade ännu ej kunnat frigöra sig från ett mera i form av fortsättningskurser till

folkskolan ordnat program och visste icke vad en tekniskt yrkesmässig undervisning
innebure.

Att dessa omdömen ännu i dag i mycket stor utsträckning äga sin tillämplighet
på våra yrkesskolor bar .visats i det föregående.

Den inspektion, som dessa skolor varit underkastad, har också just på grund av

Tekniska

kommittén.

502

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

det sätt, på vilket den varit ordnad, påtagligen varit allt för svag att utöva något
väsentligt inflytande på skolornas utveckling. Under de senare åren har inspektören
icke^ besökt der än 6 å 8 lägre tekniska yrkesskolor årligen. Att han under sådana
förhållanden icke kunnat utöva någon verklig ledning av och kontroll över skolornas
verksamhet är lätt att inse, helst inspektören icke kunnat åberopa några allmänt fastställda
normer för skolornas verksamhet såsom stöd för yrkanden om ändringar i deras
arbetssätt. De lägre tekniska yrkesskolorna hava haft nästan obegräusad frihet
att sköta sig på egen hand. Att denna frihet från kontroll och ledning icke i allo
varit gynnsam för skolornas utveckling har förut framhållits.

Även med avseende på de tekniska elementarskolorna framträder bristen på eu
enhetlig överledning, som kunnat med full sakkunskap utreda frågor, som beröra
dessa skolor, och med tillräcklig auktoritet framlägga dem för regering och riksdag.
Kommittén har i detta hänseende framhållit, att den antydan till en fackindelning,
som genomfördes vid dessa skolor på 1870-talet, trots industriens allt jämt fortgående
specialisering, icke väsentligen utvecklats, att den för all teknisk undervisning så betydelsefulla
laboratorieundervisniugen med undantag för kemiska och kemiskt teknologiska
laborationer ännu endast i ringa grad vunnit insteg vid dessa skolor, och att en
tidsenligt orduad undervisning i elektroteknik ännu icke kommit till stånd vid något
av våra elementära tekniska läroverk.

Kommittén har även framhållit, att den brist på tidsenlig utveckling, som kiinuetecknat
vår lägre tekniska undervisning under de senaste trettio åren, i icke oväsentlig
man finner sin förklaring däri, att någon årlig statistik över densamma icke samlats
och bearbetats, och att det därför varit mycket svårt även för dem, som närmast äro
intresserade av denna undervisning, att få en tillförlitlig överblick över dess utveckling
och nuvarande beskaffenhet. Likaledes har vår kännedom om den tekniska undervisningens
ståndpunkt i utlandet varit allt för ringa för att giva oss välbehövliga impulser
till utvecklingen av vårt eget lands tekniska undervisningsväsende. Sadaua
viktiga företeelser på den tekniska undervisningens område som de österrikiskt-tyska
industriella fortsättniugsskolorna och det tekniska fackskoleväsendet i samma länder
torde ända till det allra sista årtiondet varit så gott som okända i vårt land.

Den granskning av vår lägre tekniska undervisnings utveckling uuder de senaste
trettio åren och över dess nuvarande tillstånd, som kommittén utfört, har bibragt
kommittén den bestämda övertygelsen, att vi icke heller för framtiden kunna
vänta oss en kraftigare utveckling af denna undervisning, för så vitt
icke den centrala ledningeu av densamma anförtros åt en särskild överstyrelse,
som med hela sin kraft ägnar sig uteslutande åt denna angeläge
n h e t.

Kommittén sammanfattar vad den anfört om nödvändigheten av en
särskild överstyrelse sålunda:

Av val här ovan anförts torde framgå, att den högsta ledningeu av det lägre
tekniska undervisningsväsendet i riket förutsätter ett så omfattande och maktpåliggande
arbete, att det icke kan vara lämpligt eller ens möjligt att, såsom hittills under
skilda tider varit förhållandet, anförtro den åt ett ämbetsverk vid sidan av dess egentliga
uppgift eller att överlämna handläggniugen av alla de ärenden, som röra deuna
undervisning, åt ett kansliråd inom ett regeringsdepartement. Fullgörandet av de
uppgifter, som skulle komma att åligga den högsta ledningen av det lägre tekniska

503

Kurtgl. AlajUs Nåd. Proposition" Nr 96.

undervisningsväsendet i riket, förutsätter så omfattande insikter och så stor erfarenhet
på skilda områden, att härför med nödvändighet fordras en särskild överstyrelse sammansatt
av ett tillräckligt antal personer, som uteslutande kunna ägna sig åt fullgörandet
av detta värv.

Av redogörelsen för den lägre tekniska undervisningen i utlandet i del 111 framgår
även, att flerstädes i utlandet, där den lägre tekniska undervisningen nått en kraftigare
utveckling, såsom i Preussen, Baden, Österrike, Frankrike och Belgien, ledningen
av densamma anförtrotts åt särskilda centrala styrelser.

Om behövligheten av eu förstärkt central ledning av den tekniska
undervisningen och därmed följande effektiv inspektion äro de hörda myndigheterna
i allmänhet fullt ense. Om formen för denna ledning äro meningarna
emellertid ganska delade. Då de hörda myndigheterna närmast
haft att utgå ifrån det föreliggande förslaget, att den ifrågasatta överstyrelsen
skulle avse endast den lägre tekniska undervisningen, är det
lätt förklarligt, att åtskilliga av dem funnit den föreslagna apparaten för
stor och för kostbar och därför också ansett, att frågan borde lättare
kunna ordnas sålunda, att den centrala ledningen förlädes till någon
byrå antingen inom kommerskollegiet eller inom något av statsdepartementen
och att samtidigt inspektionen av undervisningen förstärktes.

I sådan riktning yttra sig åtskilliga länsstyrelser, styrelserna för ett
flertal tekniska yrkesskolor, Sveriges hantverksorganisation, svenska teknologföreningen,
lärarkollegiet vid tekniska högskolan samt styrelsen för tekniska
skolan i Stockholm.

Å andra sidan tillstyrkes eu fristående överstyrelse i åtskilliga av de
avgivna yttrandena. Så är fallet med de yttranden, som avgivits av
hantverksföreningen och styrelsen för tekniska aftonskolan i Skara, styrelsen
för Landskrona tekniska yrkesskola och handelsinstitut, styrelsen för
tekniska skolan i Lund samt styrelsen för Hälsingborgs lägre tekniska yrkesskola
m. fl.

Samarbetsdelegationen önskar tillräckligt antal inspektörer över den
lägre tekniska undervisningen, ställda vid överstyrelsens sida. De böra
även stå till överstyrelsens förfogande såsom sakkunniga.

Kommerskollegiikommittén och departementalkommitterade hava i sitt gemensamma
betänkande om inrättande av ett handelsdepartement föreslagit,
att kommerskollegiet skulle bliva överstyrelse för det lägre tekniska undervisningsväsendet
i riket med i huvudsak de uppgifter, som den tekniska
kommittén föreslagit böra tillkomma en sådan myndighet._

Samma mening har kommerskollegiet självt uttalat i sitt över den tekniska
kommitténs förslag avgivna utlåtande. Kollegiet yttrar bland annat:

Myndighe terna.

504

Departe ments sakkunniga.

Kungl. Mapts Nåd. Proposition Nr 96.

Rörande den ifrågasatta överstyrelsens organisation finner sig emellertid kollegium
höra såsom slutmening framhålla, att de kostnader, som överstyrelsens organiserande
såsom ett fristående ämbetsverk skulle komma att kräva, icke torde komma att
uppvägas av den möjlighet till de olika ärendenas allsidiga bedömande, som kommittén
genom överstyrelsen hoppats att åvägabringa. I likhet med kommerskollegiikommittén
oeh departementalkomnntterade anser kollegium, att uppdraget att vara överstyrelse
för det lägre tekniska skolväsendet bör överlämnas åt kollegium och att hithörande
ärenden lämpligast handhavas av en till industribyrån hörande sektion i det enligt de
nyssnämnda kommittéernas förslag omorganiserade kollegiet. Utom det, att härigenom
kostnaderna avsevärt nedbringades, skulle genom en dylik anordning även störa fördelar
vinnas just till förmån för hithörande ärendens sakliga behandling, i det att
inom kollegium alltid funnes att tillgå för den allmänna näringsförvaltninwens behov
ertorderhga fackmän inom skilda områden, fördelar, vilka icke stode att vinna inom
ett ämbetsverk, vars arbetsområde begränsats uteslutande till undervisningsfrågor.

Den inspektion, _ som enligt kommitténs förslag skulle utövas av överstyrelsen
och som sålunda enligt vad ovan anförts borde anförtros åt kollegium, torde, såsom
aven av kommittén föreslagits, tid efter annan böra kompletteras genom en facklig
inspektion, utövad av särskilt förordnade fackmän, varvid facklärarne vid normalskolan
i atskilhga fall kunde tänkas ifrågakomma, för att andra skolors erfarenheter skulle
komma aven normalskolan till godo. De fackmän inom industri och hantverk, som
sålunda finge i uppdrag att inom resp. fack inspektera olika skolor, kunde jämväl
fungera som ett sakkunnigt råd, som gåves tillfälle att yttra sig i sådana frågor där
särskild fackkunskap vore behövlig. ° ’

Såsom jag redan förut omnämnt, uttala de departementssakkunniga den
meningen, att det vore föga lyckligt, om det lägre tekniska undervisningsväsendets
organisation och utveckling skulle anförtros åt en sektion av eu
byrå inom ett ämbetsverk, vars arbetsområde är så vittomfattande, att
denna speciella gren av dess verksamhet sannolikt skulle komma att anses
vara av mera underordnad betydelse. De sakkunniga yttra härom:

. VL är0.,% d“1 f den meningen, att det vidlyftiga organisationsarbete, som

tarvas för att fa till stånd alla for tillgodoseende av hantverkets och industriens behov
erforderliga skolor till fullo motiverar inrättandet av en central ledning med vidsträckt
befogenhet och självständighet. Det har visserligen från eu del håll uttalats, att det
lägre tekniska skolväsendet i fråga om antalet skolor, lärare och lärjungar aldrig kan
fa eu sådan omfattning, att göromålen med dess ledning och utveckling skulle5 giva
full sysselsättning åt en särskild överstyrelse, såsom fallet är med folkskol- och läroverksvasendet.
Gent emot dylika betänkligheter vilja vi anföra, att, under det de allmänna
undervisningsanstalterna - folkskolor och läroverk — äro begränsade till ett
fata typer, dar varje typ visserligen företrädes av ett stort antal skolor men dessa sins
emellan aro sa gott som alldeles kongruera med avseende på organisation, läroplaner
o undervisning, det lägre tekniska undervisningsväsendet kommer att omfatta en sådan
mångfald av olika skoltyper med från varandra vitt skilda undervisningsområden, for va7aÄ

iikf'' ”” Jttr“r’ ‘“P''»*4

Kung!. MnjUs Kålt Broposilion AV f)05

•la^ har redan förut (sid. 141 f.) angivit min ställning i allmänhet till
frågan om eu fristående överstyrelse för den tekniska undervisningen och
skall i ett senare sammanhang närmare uttala mig i denna fråga,

2. Behovet av eu förstärkt central ledning för den lägre handels und

er visning en.

Den centrala ledningen av de statsunderstödda handelsundervisningsanstalterna
har alltsedan dessa anstalter (år 1894) kommo i åtnjutande
av statsunderstöd utövats av kommerskollegium med biträde av eu utav
Kungl. Maj:t förordnad inspektör. Före år 1914 torde emellertid kollegiets
befattning med nämnda läroanstalter hava inskränkt sig därtill, att kollegiet
avgivit förslag angående statsunderstödets fördelning och med eget
yttrande till Kungl. Maj:t överlämnat den berättelse, som det ålegat inspektören
att varje år avgiva över sin verksamhet, Dessutom har kollegiet
tid efter annan föreslagit eller yttrat sig över eljest ifrågasatta åtgärder,
som berört hithörande läroanstalter.

Inspektören, vilken på kommerskollegiets förslag av Kungl. Maj:t förordnats
för ett år i sänder, har jämlikt de bestämmelser, som föreskrivits
för statsunderstöds åtnjutande, haft sig ålagt att genom besök vid instituten
utröna, huruvida undervisningen under det gångna året bedrivits i
sådan omfattning och utsträckning samt på ett sådant sätt, att den kunnat
anses överensstämmande med institutens ändamål. Över de under året
verkställda inspektionerna har han haft att till kommerskollegium avgiva
berättelse. Därjämte har han avgivit infordrade yttranden i handelsundervisningsärenden.

Efter den omreglering i vissa avseenden av handelsgymnasiernas förhållanden,
som skedde genom beslut av 1913 års riksdag, har sagda ledning
närmare preciserats dels genom kungl. kungörelsen den 28 november
1913 angående villkor och bestämmelser för åtnjutande av de åt handelsgymnasier
anvisade statsunderstöd, dels genom kungl. instruktionen för inspektören
för de statsunderstödda handelsgymnasierna den 6 mars 1914.
I nämnda kungörelse stadgas uttryckligen, att handelsgymnasierna skola
stå under inseende av kommerskollegium, varjämte även föreskrifter i detalj
lämnas angående kollegiets befattning med vissa ärenden.

Den av mig förut (sid. 39) omnämnda handelsundervisningskommittén
av år 1908 1910 yttrade om den centrala ledningen av handelsundervisningen,
att, sa länge fråga endast vore om de högre handelsundervisningsanstalterna,
anledning icke förelåge att ifrågasätta någon förändring i
dåvarande anordning, men. att, om en organisation av det övriga handelsBihang
till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 87 höft. (Nr 9(1.) 64

Departe mentschefen.

Frågans

tidigare

behandling

506

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

undervisningsväsendet komme till stånd, en sakkunnig myndighet vore påkallad
för att taga hand om och leda utvecklingsarbetet. Med avseende
på denna ansåg kommittén, att man hade att välja på två alternativ, nämligen
antingen att för handelsundervisningsväsendet upprätta en särskild
myndighet, närmast jämförlig med läroverksöverstyrelsen, eller också att
stärka den hittillsvarande myndighetens sakkunskap genom att vid kommerskollegiets
sida ställa ett undervisningsråd, bestående av 5 personer,
däribland inspektören såsom självskriven och de övriga representerande
framför allt merkantil men även pedagogisk sakkunskap. Undervisningsrådet
skulle uteslutande hava en rådgivande karaktär, och ärendenas avgörande
skulle fortfarande bibehållas hos kommerskollegium. Kommittén
ansåg, att detta senare alternativ tills vidare borde komma till användning,
men att man i en framtid hade att räkna med det förra.

I sitt den 30 september 1912 avgivna utlåtande över kommitténs betänkande
förklarade sig kommer skollegiet icke äga anledning förorda upprättande
av en särskild överstyrelse i en eller annan form för handelsundervisningsanstalterna.
Kollegiet yttrade därom:

Enligt kollegiets uppfattning torde den både lämpligaste och ekonomiskt ojämförligt
minst betungande anordningen vara, att ledningen av handelsundervisningsväsendet
uppdrages åt kommerskollegium eller den i dess ställe upprättade myndighet.
En nödvändig förutsättning härför är dock, att ämbetsverket utrustas med sakkunniga
arbetskrafter för fullgörande av ett sådant uppdrag. Kollegium utgår från att den
kommitté, som har till uppgift att verkställa utredning och avgiva förslag om kommerskollegii
omorganisation, har sin uppmärksamhet riktad på denna angelägenhet och
framlägger förslag till betryggande anordningar för nämnda syfte i den blivande organisationen.

Emellertid anser kollegium oundgängligt, att redan för tiden, innan det sålunda
pågående ombildningsarbetet kan hinna slutföras, kollegium får till sitt förfogande sakkunnigt
biträde för att kunna bliva i stånd att dels på det mest ändamålsenliga sätt sörja
för den viktiga frågan att lägga grundval för och organisera detaljerna av handelsundervisningsväsendet
redan från början, dels ock i fortsättningen leda utvecklingen i
sund och god riktning. Dessa syften synas kollegium tillsvidare kunna tillgodoses på
det sätt, att kollegium beredes tillfälle att vida mer än hittills taga inspektören i anspråk
icke blott i fråga om inspektion av samtliga statsunderstödda han delsundervisningsanstalter
och därmed i samband stående angelägenheter utan även vid själva förvaltningsarbetet
med beredning inom kollegium av ärenden, som angå handelsundervisuingen
i övrigt. Dit höra framför allt granskning av ansökningar om statsunderstöd
samt befattning med fasta lärares tillsättning m. m.

Dessa åligganden torde dock icke inom den närmaste framtiden bliva av den omfattning,
att de kunna förväntas upptaga en persons hela arbetstid, och i varje fall anser
kollegium det icke böra ifrågasättas att under övergångstiden för sådant ändamål upprätta
en särskild befattning.

Kollegium finner därför ändamålsenligast, att en inspektör med ovannämnda och
därmed sammanhängande skyldigheter anställes på förordnande för tre kalenderår i

507

Kung!. Maj-Js Kdd. Proposition Kr 06.

sänder med ett arvode avpassat efter den utsträckning, i vilken hans biträde tages i
anspråk, och utgående — oberäknat vederbörlig resekostnads- och traktamentsersättning
— med högst 3,000 kronor för år enligt Kungl. Maj:ts för varje år, efter kollegii förslag,
därom fattade beslut.

Såsom ett villkor, bland andra, för erhållande av statsunderstöd eller annan förmån
av statsverket bör givetvis gälla, att läroanstalten i fråga ställes under inseende
av sagde inspektör. f£J5 j

Med hänsyn till inspektörens sålunda utvidgade verksamhet lärer en särskild instruktion
böra för honom av Kungl. Maj:t utfärdas efter förslag av kollegium.

Kommitténs förslag om upprättande av ett särskilt undervisningsråd med uppgift
att tillföra kommerskollegium sakkunskap för behandling av frågor om handelsuudervisningen
anser kollegium ej böra föranleda någon åtgärd, då, enligt vad kollegium
har sig bekant, det för närvarande pågående utredningsarbetet om kollegii omorganisation
torde leda till framställandet av förslag, som, om ock i viss annan form, betjäna
i huvudsak samma syfte, som kommittén velat med sitt förslag i ämnet tillgodose.

Till den av kommerskollegiet uttalade meningen anslöt sig även den
kungl. propositionen till 1913 års riksdag, och den torde även ha legat
till grund för den sedermera för inspektören utfärdade instruktionen. I
riksdagsförhandlingarna kom frågan om centralstyrelse och inspektion, på
grund av det uppskov med den lägre handelsundervisningens ordnande,
som då av riksdagen beslöts, ej att bliva föremål för närmare behandling.

Kommerskollegiikommittén och departementalhommiiterade hava i sitt av
mig förut beiförda betänkande av år 1913 angående ett handelsdepartement
föreslagit, att den centrala ledningen av handelsundervisningen skulle tillkomma
kommerskollegium med förstärkning i vissa fall av kommersiell
och pedagogisk sakkunskap.

Handelsundervisningskommitterade hava även, såsom jag förut (sid. 72)
nämnt, behandlat frågan om handelsundervisningens centrala ledning.

De erinra till en början om hurusom en central ledning för handelsundervisningsanstalterna
så småningom uppstått så att säga av sig själv, i
det att kommerskollegium med inspektören som sakkunnigt biträde fått i
uppdrag att taga befattning med de ärenden, som berört handelsundervisningen.
De fortsätta därefter:

Det är emellertid, enligt kommitterades mening, endast en tidsfråga, när denna
ledning behöver ytterligare utvecklas. I längden torde det nämligen visa sig omöjligt
för kommer&kollegium —•'' eller den myndighet, som kan komma att träda i dess ställe
— att vid sidan av sina mångfaldiga övriga åligganden inom skilda områden och med
biträde av en enda särskild sakkunnig, inspektören, räcka till för befattningen med
och överinseendet över samtliga blivande handelsundervisningsanstalter.

Redan nu anse kommitterade, på grund av de i föreliggande betänkande avgivna
förslag, nödvändigt, att ännu ett steg tages till stärkande av den centrala ledningen.
Kommitterade åsyfta särskilt förslaget om upprättande av handelsfolkskolor och få er -

Handelsun derrisnings kommitte rade.

508

Knngl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 06.

inra därom, att kommitterade ansett sig kunna bidraga till förverkligandet av tanken
på högre folkskolors ombildande till handelsskolor under den förutsättningen bland
andra, att ett visst samarbete kunde åvägabringas mellan å ena sidan den myndighet,
som har överinseendet över handelsundervisningsväsendet, samt å den andra sidan folkskolornas
centrala styrelse, ävensom att för nämnda samarbete krävdes eu särskild
sakkunnig institution. Jämväl på grund av handelsundervisningsväsendets utveckling
i övrigt kommer en sålunda förstärkt sakkunskap att befinnas av behovet påkallad.

Sagda institution, som exempelvis kan kallas handelsundervisningsnämnden, bör
lämpligen bestå av tre personer, nämligen inspektören såsom självskriven samt två
andra av Kungl. Maj:t förordnade sakkunniga, den ene representerande den kommersiella,
den andre den pedagogiska sakkunskapen. Den förre av de båda si-tnämnda
bör sålunda helst vara köpman, den senare skolman.

Dessa tre sakkunniga böra enligt närmare instruktion, som av Kung], Maj:t utfärdas,
tillkallas vid behandling av viktigare handelsundervisningsärenden, vare sig de
handläggas av kommerskollegium eller folkskolöverstyrelsen eller av båda dessa myndigheter
gemensamt. De böra icke äga beslutanderöst men skola vara skvldiga att
anmäla avvikande mening till protokollet.

Angående fördelningen av ärendena mellan kommerskollegium och folkskolöverstyrelsen
torde i huvudsak böra gälla, att frågor angående högre folkskolors ombildning
till handelsskolor och en del andra spörsmål, som angå handelsfolkskolorna, behandlas
av båda myndigheterna samfällt, att omsorgen om folkskolans handelsfortsättmngsskolor
uppdrages åt folkskolöverstyrelsen ensam, och att övriga ärendens behandling
i allmänhet åligger kommerskollegium ensamt.

Enligt denna princip skulle handelsundervisningsärendenas fördelning kunna i
dess huvuddrag framställas på följande sätt:

Kommerskollegium och folkskolöverstyrelsen gemensamt åligger i fråga om handelsfolkskolorna:
DO

1) att avgiva yttrande över högre folkskolas ombildning till handelsfolkskola

samt över sökt statsunderstöd i anledning därav;

2) att besluta i anledning av sådan skriftlig anmälan från inspektören eller le damot

av folkskolöverstyrelsen, varom här nedan sägs;

3) att vidtaga eller föreslå åtgärder, som befinnas erforderliga i ovannämnda

avseenden.

Folkskolöverstyrelsen ensam åligger:

att taga befattning med folkskolans handelsfortsättuingsskulor, dock att inspektören
må ha rättighet att besöka dessa skolor, varvid han, därest anledning
till anmärkning från hans sida förekommer, har att till folkskolöverstyrelsen
därom gorå skriftlig anmälan.

Kommerskollegium ensamt åligger:

1) att ha överinseendet över handelsgymnasierna, handelsskolorna och handels kurserna;

dock att ledamot av folkskolöverstyrelsen även må äga att besöka
handelsfolkskola, varvid han, därest anledning till anmärkning från
hans sida förekommer, har att till kommerskollegium därom göra skriftlig
anmälan; o o o

2) att föreslå inspektör, till Kungl. Maj:t med eget yttrande insända dennes

berättelse samt för honom föreslå arvode för terminen;

3) att föreslå övriga ledamöter av handelsundervisningsuämuden;

4) att handlägga övriga ärenden, som röra handelsundervisningsväsendet.

509

A ungt. Maj:ts Nåd. Proposition Nr

Handelsundervisningsnäm liden torde i allmänhet böra tillkallas vid behandling av
ovan särskilt omförmälda ärenden samt dessutom ha att yttra sig över ärenden, som
till densamma remitteras.

Beträdande vissa punkter i ovanstående förslag fä kommitterade meddela följande
närmare motivering.

Ledamot av handelsundervisningsnänniden — med undantag av inspektören, som
i stället bör tillgodoräknas ökat arvode — bör givetvis erhålla särskild ersättning för
sitt arbete, t. ex. 20 kronor för tjänstgöringsdag i likhet med ombud i realskolexamen
m. b., varjämte envar av de tre ledamöterna bör, därest han är bosatt utom Stockholm,
åtnjuta resekostnads- och traktamentsersättning enligt tredje klassen i resereglementet
eller den högre klass, till vilken han eljest är berättigad.

Angående inspektörens ställning inträder, frånsett hans deltagande i handelsundervisningsnämnden,
ingen större förändring i arten av hans åligganden men väl i fråga
om deras omfattning. Sedan beslut fattats om upprättande av handelsgymnasier jämväl
i Örebro och Norrköping uppgå de läroanstalter, med vilka han för närvarande har att
i vanlig ordning taga befattning, till sex, förlagda till Göteborg, Hälsingborg, Malmö,
Norrköping, Stockholm och Örebro. Därest kommitterades förslag om upprättande av
handelsskolor vinner avseende, tillkomma åtta nya läroanstalter, därav fem fristående
handelsskolor och tre handelsfolkskolor.

Kommitterade anse under sådana förhållanden skäligt, att inspektörens arvode
höjes med 1,000 kronor för år eller från nu bestämda högst 1,500 kronor till högst
2,500 kronor.

Ehuru alla handelsskolorna icke kunna förväntas börja sin verksamhet redan under
år 1916, förorsakar dock övergångstiden ett i mycket avsevärd grad ökat arbete, och
bör därför nämnda förhöjning enligt kommitterades mening inträda med hälften från
och med år 1916 och med återstoden påföljande år.

Vid handelskursernas upprättande bör frågan om inspektörens ersättning m. in.
tagas under förnyad omprövning.

I nu gällande instruktion för inspektören böra givetvis införas de ändringar, som
betingas av hans befattning med handelsskolorna och längre fram även med handelskurserna.

Kommitterade anse sig till sist böra betona, att ovan avgivna förslag till ledningens
förstärkande enligt kommitterades mening är att betrakta som en övergångsform
till en fullständig centralstyrelse, som förr eller senare, alltefter handelsundervisningsväsendets
snabbare eller långsammare utveckling, kommer att att visa sig av behovet
pakallad. Det kan därvid även ifrågasättas, huruvida icke nämnda framtida styrelse
bör förenas med en tilltänkt centralstyrelse för den tekniska undervisningen — varom
ovannämnda kommitté för den lägre tekniska undervisningens ordnande avgivit förslag
—, och härtill kunde möjligen som en tredje gren sluta sig en central ledning för
navigationsskolorna.

Först genom åtgärder, som mer eller mindre gå i nämnda riktning, torde yrkesundervisningen
kunna erhålla de fastare former, som äro nödvändiga för dess ändamålsenliga
utveckling.

I frågans nuvarande läge finna emellertid kommitterade icke skäl att ingå på
någon närmare behandling av densamma.

510

Kling!.. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

Myndig heterna.

Departe menissak kunniga -

Av dem, som yttrat sig i anledning av handelsundervisningskommitterades
förslag, hava åtskilliga uttalat sig för att den centrala ledningen
av den lägre handelsundervisningen skulle tillkomma kommerskollegium.
Sådant uttalande liar gjorts av Stockholms, Gävle, Jönköpings, Malmö, Örebro
och Karlstads handelskammare samt Göteborgs handelsgymnasium, hantverksorganisationen
och riksförbundet för affärsanställda, de flesta av dessa
med tillstyrkande av den utav de kommitterade föreslagna handelsundervisningsnämnden.

Norrköpings handelskammare och Malmö handelsgymnasium anse, att
den centrala ledningen bör utövas av samma myndighet, under vilken
handelsgymnasierna lyda.

Gottlands handelskammare instämmer i allo med kommitterade, särskilt
vad angår den centrala ledningen.

Luleå handelskammare anser, att den centrala ledningen bör anförtros
åt en för handelsundervisningen och den lägre tekniska undervisningen
gemensam centralstyrelse.

Sveriges allmänna handelsförening ansluter sig till kommitterades tanke
på inrättandet framdeles av en fullständig centralstyrelse, eventuellt i förening
med andra grenar av yrkesundervisning.

Om den centrala ledningen av det lägre handelsundervisningsväsendet
yttra departementssakkunniga:

Beträffande administrationen av de föreslagna handelsutbilduingsanstalterna vilja
vi föreslå, att varje skolas ledning närmast skall handhavas av en lokal styrelse och
att ledningen av hela det lägre handelsundervisningsväsendet anförtros åt samma överstyrelse
som det lägre tekniska undervisningsväsendet. Ett samordnande av dessa båda
grenar av yrkesundervisning torde, om det av oss föreslagna skolsystemet bleve genomfört,
vara icke blott lämpligt utan även komma att visa sig nödvändigt. De kommuuala
lärlings- och yrkesskolorna, vare sig de avse att tjäna handeln, industrien eller
hantverket, torde sannolikt i fråga om organisation, lokaler m. m. komma att behandlas
i ett sammanhang av vederbörande kommunalstyrelse. De bestämmelser rörande
lärlingsskolplikten, som behöva utfärdas, torde även höra bliva sins emellan likartade,
vare sig dessa skolor tjäna det ena eller det andra syftet, och i flertalet fall torde det
dessutom komma att visa sig mest ändamålsenligt att ställa samtliga de i en kommun
upprättade lärlings- och yrkesskolorna under en gemensam lokal styrelse, där givetvis
såväl de industriella och hantverksyrkena som handelsyrket böra vara representerade.
Under sådana förhållanden kan det ej vara lämpligt, om ens möjligt, att uppdela den
centrala ledningen, som ju skall granska och stadfästa skolornas läroplaner och reglementen,
avgiva yttranden angående statsbidragens fördelning m. in., på två skilda
chefsmyndigheter. Som i inledningen nämnts, ifrågasätta också 1913 års kommitterade,
att en framtida central styrelse för den lägre handelsundervisningen bör förenas
med den föreslagna centrala styrelsen för den lägre tekniska undervisniugen. I det
vi sålunda upptaga denna av kommitterade framkastade tanke, vilja vi även uttala, att

511

K it it i/l. Maj:ls Nåd. Proposition Nr 9 ti.

det enligt vårt förmenande finnes åtskilliga skäl för att, som de kmnmitterade antyda,
även anförtro den centrala ledningen av navigationsskolorna åt samma överstyrelse.

Min egen ställning till frågan om en central ledning för den lägre
handelsundervisningen skall jag närmare angiva i sammanhang med frågan
om behovet av eu gemensam central ledning för samtliga praktiska
ungdomsskolor med fackutbildning till huvudsyfte.

3. Behovet av en gemensam central ledning för den lägre tekniska
undervisningen, den lägre handelsundervisningen och undervisningen
i husligt arbete.

Såsom jag i det föregående (sid. 118) omnämnt, hava departementssakkunniga
uttalat den uppfattningen, att för dem, som ägna sig åt husligt
arbete såsom förvärvsarbete, det i stort sett borde beredas samma möjligheter
till erhållande av yrkesutbildning, som stå manliga och kvinnliga
arbetare inom andra yrken till buds. De sakkunniga hava också, för vinnande
av ifrågavarande syfte, föreslagit upprättande av lärlingsskolor och
yrkesskolor för husligt arbete. Vid sådant förhållande har det legat de
sakkunniga nära att även taga i övex-vägande, huru det lämpligen borde
ordnas med frågan om den centrala ledningen av undervisningen i husligt
arbete. Vid övervägande härav hava de sakkunniga, såsom redan
förut nämnts, ansett den lämpligaste utvägen vara att förlägga denna ledning
till samma överstyrelse, som blivit föreslagen för den lägre tekniska
och handelsundervisningen. Efter att hava erinrat om nödvändigheten av
att en förstärkt central ledning bereddes den lägre tekniska undervisningen
fortsätta de sakkunniga sålunda:

Härtill kommer emellertid ytterligare, att såväl den lägre handelsundervisningen
som undervisningen i husligt arbete enligt vårt förmenande bör ordnas jämsides med
och i stort sett efter samma riktlinjer som yrkesundervisningen för hantverk och industri
och därför också ställas under samma centrala ledning som det lägre tekniska
undervisningsväsendet. I kommun, där lärlings- och yrkesskolor varda upprättade för
samtliga ovan angivna yrkesgrenar, kommer det säkerligen att visa sig mest ändamålsenligt
att i fråga om ledning och förvaltning ställa dem i nära samband med varandra.
Likaledes är det, med tanke på de föreslagna kommunala lärlingsskolornas
obligatoriska karaktär och kommunernas rätt att utfärda närmare bestämmelser rörande
skolpliktens genomförande, alldeles nödvändigt, att en hel del frågor rörande den skolpliktiga
ungdomen på lärlingsstadiet varda behandlade i ett sammanhang och efter
ensartade grunder, vare sig de unga ägna sig åt den ena eller andra yrkesgrenen.

Såväi med hänsyn härtill som med tanke på den likställighet i fråga om utbildningsmöjligheter
de angivna olika yrkesgrenarna emellan, som vi framhållit såsom synnerligen
önskvärd, för att icke det ena yrkets rekrytering skall försvåras genom det

Departe mentschefen.

Departe mentssak kunniga.

Departe mentschefen.

512 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

andras, synes det oss självklart, att den centrala ledningen bör vara gemensam för den
lägre tekniska undervisningen, den lägre handelsundervisningen och undervisningen i
husligt arbete. Vi vilja i detta sammanhang erinra om att även 1913 års kommitterade
för den lägre handelsundervisningens ordnande uttalat sig för ett sammanförande
av den lägre handelsundervisningen med den lägre tekniska undervisningen under en
gemensam central ledning.

Det torde vara alldeles självklart, att de göromål, som sålunda komma att åligga
den gemensamma centrala ledningen, bliva så omfattande att det ej kan sättas i fråga
att lägga dem på en sektion av kommerskollegii industribyrå. Dessutom faller ju
varken handeln eller det husliga arbetet inom nämnda byrås verksamhetsområde. Att
upprätta en särskild byrå inom kommerskollegium för ifrågavarande ändamål synes ej
heller lämpligt, då kommerskollegii verksamhet över huvud taget icke kan anses hava
något direkt samband med det husliga arbetet. Härtill kommer, att det för ett lyckligt
genomförande av hela förslaget till ordnande av de undervisningsanstalter av olika
slag, varom fråga är, fordras, att den centrala ledningen kan på ett mer odelat sätt
och under utvecklande av mer självständigt initiativ ägna sig åt uppgiften, än man
torde kunna påräkna hos en byra inom ett ämbetsverk med helt andra uppgifter än
sadana, som falla inom undervisningsväsendets område. Enligt vårt förmenande bör
nämligen den myndighet, som skall handhava organisationen och ledningen av det
undervisningsväsende, varom här är fråga, för att detta skall kunna på ett tillfredsställande
sätt ordnas och utvecklas, intaga en så självständig ställning som möjligt.
Vi vilja därför obetingat uttala oss för inrättandet av en särskild överstyrelse för den
lägre tekniska undervisningen, den lägre handelsundervisningen och undervisningen i
husligt arbete. °

Med avseende på undervisningens innehåll och omfattning stå navigationsskolorna
mycket nära det lägre tekniska undervisningsväsendet, varför vi icke hava något att
erinra mot det förslag, som framkastats av 1913 års kommitterade för den lägre handelsundervisningens
ordnande, att förlägga även dessa skolor under samma centrala
myndighet.

Som benämning på denna centrala myndighet vilja vi, såsom redan förut nämnts,
föreslå överstyrelsen för yrkesundervisningen.

Om behovet av en förstärkt central ledning av samtliga de praktiska
ungdomsskolor, som liava till uppgift att tillgodose den lägre tekniska
undervisningen, den lägre handelsundervisningen och undervisningen i husligt
arbete, torde icke råda något tvivel. Meningarna synas i denna fråga
vara fullständigt ense.

Vårt tekniska undervisningsväsen befinner sig för närvarande i fullkomlig
avsaknad av en effektiv överledning. Att en dylik ledning icke kunnat
utövas från ecklesiastikdepartementets sida, under vilket för närvarande så
gott som alla de olika tekniska skolorna direkt sortera, ligger i sakens natur,
då departementet icke haft till sitt förfogande vare sig tekniskt sakkunnig föredragande
för dithörande ärenden eller andra behövliga sakkunniga biträden.
Mellan de olika läroanstalternas lokala styrelser har icke något ordnat
samarbete förekommit. De tekniska elementarskolorna hava icke ens varit

K mull. MajUs Såll. Proposition Kr 96.

513

underkastade inspektion från statens sida. De förete ju också för närvarande
eu påfallande brist på tidsenlig utveckling. Den inspektion av de
lägre tekniska yrkesskolorna, som hittills förekommit, bär varit i hög grad
otillräcklig. Av det 80-tal skolor, som finnas, hava endast 6 ä 8 årligen
underkastats inspektion. För inspektionen har icke varit sörjt på annat
sätt än att föreståndaren för tekniska skolan i Stockholm haft i uppdrag
att vid sidan av sin mycket krävande huvuduppgift såsom ledare för den
tekniska skolan inspektera de lägre tekniska yrkesskolorna. Därutöver
har han haft i uppdrag att utöva inspektion över teckningsundervisningen
vid de allmänna läroverken, folkskoleseminarierna m. fl. läroanstalter. Den
centrala omsorg och ledning i fråga om skolornas organisation och arbete
samt deras förseende med lämpliga lärarkrafter och tidsenlig undervisningsmateriell,
som för deras ändamålsenliga drift och utveckling erfordrats,
har så gott som fullständigt saknats.

I stort sett har det ej varit mycket bättre beställt med den centrala
ledningen av den lägre handelsundervisningen. För de statsunderstödda
handelsgymnasiernas vidkommande har visserligen en särskild inspektör
varit anställd. Men då denne ej varit på något fastare sätt knuten vid den
chefsmyndighet, som hittills haft dessa läroanstalter under sin förvaltning,
torde det, trots all erkännansvärd omsorg från inspektörens sida, knappast
kunna sägas, att någon i egentlig mening organiserad central ledning av
dem förekommit. Och vad angår den lägre handelsundervisningen i övrigt,
bär denna på ett sätt, som torde sakna motstycke i något annat land,
varit lämnad helt och hållet åt sitt öde.

Vad slutligen beträffar undervisningen i husligt arbete, har denna
undervisning, såsom jag förut omnämnt, hittills så gott som uteslutande
varit anordnad såsom ett läroämne vid sidan av andra ämnen i
läroanstalterna för den kvinnliga ungdomen. Den har därför också stått
under samma inseende och ledning som dessa. Det enda mera betydande
undantag härifrån, som förekommit, har gällt de av sistlidne års riksdag
beslutade husmodersskolorna, vilka för närvarande sortera omedelbart under
civildepartementet men som från och med ingången av år 1919 torde böra
förläggas under ecklesiastikdepartementet. I och med upprättande av de
av mig i det föregående föreslagna lärlings- och yrkesskolorna för husligt
arbete inträder emellertid ett alldeles bestämt behov av en mera samlad
och effektiv central ledning även av denna för vårt land så utomordentligt
betydelsefulla gren av yrkesundervisningen.

Föreligger således ett alldeles påtagligt behov av en verklig central
ledning av nu berörda praktiska ungdomsskolor och erkännes även detta
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 saml. 87 höft. (Kr 96.) 65

514

Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr Vti.

så gott som undantagslöst, så äro emellertid meningarna delade, när det
gäller att bestämma den form, under vilken denna ledning lämpligast bör
anordnas. Meningsskiljaktigheten rör sig närmast kring frågan, huruvida
eu särskild fristående överstyrelse bör upprättas eller om den centrala ledningen
bör överlämnas åt någon byrå inom något statsdepartement eller
något redan befintligt ämbetsverk. Tankarna hava härvid närmast gått till
kommerskollegiet. Emellertid är att beakta, att när denna fråga hittills
förelegat till bedömande, den ej förelegat som en fråga om en gemensam
ledning för samtliga de områden av yrkesundervisningen, som jag i det
föregående berört, utan närmast avsett vart och ett för sig av de båda
områdena: den lägre tekniska undervisningen och den lägre handelsundervisningen.
I samma mån som behovet av en gemensam ledning för de
olika områdena, däri inbegripet även undervisningen i husligt arbete, allt
påtagligare framträtt, synes man också allt mera hava insett lämpligheten
av att giva denna formen av eu fristående överstyrelse.

Av det av mig framlagda förslaget till ett enhetligt ordnande av våra
fackutbildande ungdomsskolor följer med nödvändighet, om det antages, att
den centrala ledningen av dessa skolor måste bliva enhetlig och gemensam
för samtliga slagen av skolor. För samtliga områden av yrkesundervisningen
— för industri och hantverk, handel och husligt arbete —
skulle ju såsom reguljära skolformer finnas lärlingsskolor och yrkesskolor.
Dessa skulle alla avse ett och samma åldersstadium ocli alla hava samma
förutsättning och samma mål: de skulle alla bygga på den gemensamma
fortsättningsskolan och alla syfta till åstadkommande av en allt högre grad
av yrkesskicklighet. I egenskap av övervägande kommunala läroanstalter
torde de i flertalet fall i fråga om organisation, lokaler m. m. komma att
behandlas i ett sammanhang av vederbörande kommunalstyrelse. Likaledes
föranleda, såsom departementssakkunniga framhållit, de kommunala
lärlingsskolornas obligatoriska karaktär och kommunernas rätt att utfärda
närmare bestämmelser rörande skolpliktens genomförande med nödvändighet,
att frågorna rörande den skolplikt^ ungdomen på lärlingsstadiet
bliva behandlade i ett sammanhang och efter ensartade grunder, vare sig
de unga ägna sig åt det ena eller andra yrket. Detta synes så mycket
mera av nöden, som det gäller att sörja för likställighet i fråga om utbildningsmöjligheter
de olika yrkena emellan, så att icke det ena yrkets
rekrytering försvåras genom det andras. Härav följer också, att i kommuner,
där lärlings- och yrkesskolor bliva upprättade för de olika yrkesgrenarna,
det i de flesta fall torde komma att visa sig mest ändamålsenligt,
att samtliga dessa skolor i fråga om lokal ledning och förvaltning ställas
i närmaste samband med varandra.

515

Kung!. Maj:fn Nät]. Proposition AV 96''.

I)å nu den centrala ledningen skulle hava till uppgift bland annat att
planlägga och leda organisationsarbetet på de olika slagen av skolor, att
lämna vederbörande lokala myndigheter rad och upplysningar, att själv fördela
statsbidragen mellan de olika skolorna eller avgiva yttranden angående
deras fördelning, att granska och stadfästa skolornas läroplaner och reglementen
in. in., vore det givetvis i högsta grad olämpligt, om denna vore mer eller
mindre starkt splittrad, så att vederbörande lokala styrelser, när det gällde skolor
för ett yrkesområde, hade att vända sig åt ett håll, och när det gällde ett annat,
åt ett annat. Det synes mig därför höjt överallt tvivel, att vad
angår den centrala ledningen av lärlings- och yrkesskolorna
för samtliga i det föregående berörda yrkesgrenar det enda
lämpliga och riktiga är, att dessa läggas utan undantag, oavsett
vilket yrke de avse, under en och samma centrala ledning. Det
synes mig vidare självfallet, att de läroanstalter, som avse
ett högre stadium av yrkesutbildningen — de tekniska fackskolorna
och de tekniska gymnasierna samt liandelsgymnasierna
— böra förläggas under samma centrala ledning, som får
åt sig uppdraget överinseendet av övriga till den lägre yrkesutbildningen
hörande läroanstalter. Till samma ledning höra
givetvis även samtliga statsunderstödda enskilda skolor av nu
ifrågavarande slag hänföras.

Står det sålunda klart för mig, att samtliga de ungdomsskolor, varom
nu är fråga, måste ställas under enhetlig ledning av en och samma centrala
myndighet, så synes det mig lika uppenbart, att de uppgifter, som
skulle tillfalla den gemensamma överledningen, äro av den omfattning och
av den art, att denna ledning icke lämpligen kan anförtros åt en byrå av
ett departement eller av ett ämbetsverk, som vid sidan därav har att
handlägga en mångfald andra stora och viktiga uppgifter av i manga
avseenden väsentligen annan art. För ett lyckligt genomförande av hela
det nu föreliggande förslaget till ett enhetligt ordnande av våra fackutbildande
ungdomsskolor fordras oundgängligen, att den centrala ledningen
kan på ett mera odelat sätt och framför allt med större självständighet
hos de närmast ansvariga representanterna för uppgifterna i fråga ägna
sig åt dessa, än man torde kunna påräkna hos en byrå av ett departement
eller av ett ämbetsverk. Det förslag, som i sådant avseende föreligger i
kommerskollegiikommitténs och departementalkommitterades gemensamma
betänkande angående ett handelsdepartement och till vilket kommerskollegiet
i sitt däröver avgivna utlåtande anslutit sig, går närmast ut på, att överinseendet
över den lägre tekniska undervisningen skulle förläggas till en
sektion av den föreslagna industribyrån inom kommerskollegiet och där

516

Kungl. Mnj.is Nåd. Proposition AV 96.

närmast omhänderhavas av en byråchefen underordnad överinspektör eller
byrådirektör. Och på motsvarande sätt föreslås det beträffande den lägre
handelsundervisningen, att denna skulle hänföras till en sektion av samma
verks handelsbyrå, inom vilken en där anställd handelsundervisningsinspektör
skulle utöva det närmaste inseendet av handelsundervisningen. De sektioner,
som sålunda skulle få sig anförtrodd ledningen av de olika grenarna
av yrkesutbildningen, skulle vid sidan härav hava att handlägga
åtskilliga andra ärenden av helt annat slag. Så skulle den ifrågasatta sektionen
av handelsbyrån tillika hava att handlägga ärenden angående handelstraktater
och handelsförhållanden med främmande länder, export- ocli
handelsstudiestipendier, anslagsfrågor för handelns befrämjande, handelskamrar
och andra organisationer av handelsidkare, marknader, hamnavgifter,
grundpenningar, kanalavgifter m. m.

Det synes mig alldeles uppenbart, att ledningen av den lägre yrkesundervisningen,
om den på nyss antytt sätt splittras på flera sektioner
av olika byråer och om den inom de olika sektionerna inklämmes mellan
andra stora ärenden av heterogen natur, omöjligen skall kunna få den fasta
och enhetliga organisation eller den självständiga ställning, som den kräver
för att kunna lösa sina uppgifter, ja, den torde näppeligen kunna
ifrån verkets chefs och ledamöters sida kunna påräkna den uppmärksamhet
och omvårdnad, som den oundgängligen behöver. Härtill kommer
nu vidare, att den centrala ledningen av det husliga arbetet skulle kräva
ytterligare anordningar för sitt tillgodoseende. Och dessa torde då väl,
om splittringen ej skulle drivas alldeles in absurdum, närmast leda till
denna undervisningsgrens förläggning under någon sektion av samma ämbetsverk,
som skulle handhava ledningen av den övriga yrkesundervisningen,
d. v. s. kommerskollegiet, vilket ämbetsverk emellertid i övrigt intet
skulle få att skaffa med det husliga arbetet.

Det liar visserligen framhållits, att den centrala ledningens förläggning
till kommerskollegiet skulle för statsverket medföra väsentligt mindre
kostnader än om en fristående överstyrelse inrättades. Oavsett att minskningen
i kostnader i längden sannolikt bleve mera skenbar än verklig, då
såväl organisations- som inspektionsfrågorna otvivelaktigt komme att kräva
anlitande i ganska stor utsträckning av utanför verket befintlig sakkunskap,
torde emellertid i detta avseende framför allt böra beaktas, att de
större kostnader en fristående överstyrelse möjligen kunde tillskynda statsverket
komme att motsvaras av en större möjlighet för den centrala ledningen
att odelat och helt ägna sig åt sina uppgifter och att därför också
utgifterna komme att mångfaldiga gånger uppvägas av den vinst, som en
väl ordnad och väl ledd yrkesutbildning skulle inbringa.

517

Kntujl. Maj:ts Nåd, Proposition Nr !)(i.

Det bär vidare anförts som ett skid för den centrala ledningens förläggning
till kommerskollegiet, att genom en dylik anordning stora fördelar
skulle vinnas till förmån för hithörande ärendens sakliga behandling,
i det att inom kollegiet alltid funnes att tillgå för den allmänna näringsförvaltniagens
behov erforderliga fackmän inom skilda områden. Häremot
torde emellertid kunna invändas, att, om eu fristående överstyrelse upprättas,
eu av de förnämsta förutsättningarna för att denna skall kunna fylla sina
uppgifter givetvis är, att såväl chefsposten som ledamotsplatserna inom densamma
bliva besatta med fackmän, vilka under sin föregående verksamhet
stått i intim förbindelse med de verksamhetsområden de skola i överstyrelsen
företräda och vilka tillika både kunna och vilja under sitt arbete
i överstyrelsen träda i all den förbindelse med näringslivets olika områden,
som behövs för att inom överstyrelsen hålla den verkliga sakkunskapen
levande och förhindra, att ämbetsverket stelnar i byråkratiska former.
Efter min mening är det just en av fördelarna med en fackstyrelse
sådan som den föreslagna överstyrelsen, att det i varje fall är samma
personer, som representera fackkunskapen och som på grund av sin ställning
bära även det formella ansvaret för de beslut, som i styrelsen fattas,
något som ingalunda alltid skulle bliva förhållandet, ifall ledningen lades
till en eller flera sektioner av ett ämbetsverk, där den verklige representanten
för sakkunskapen i regel komme att intaga en jämförelsevis underordnad
ställning och ofta ej bleve den för besluten formellt ansvarige.

Vad i övrigt beträffar den sakkunskap inom olika områden, av vilken
den centrala ledningen är i behov, så torde det vara lättare för medlemmarna
av överstyrelsen att under sina många inspektionsresor komma i
nära beröring både med arbetsgivare och med arbetare, både med lärare
och lärjungar än för vederbörande byråchefer i kommerskollegiet, som
väl i regel ej komme i tillfälle att i lika mån genom besök å de skilda
orterna träda i omedelbar förbindelse med näringslivet och dess utövare
därstädes.

Vid övervägande av samtliga de omständigheter, som jag nu berört, har
jag kommit till den bestämda övertygelsen, att endast om den centrala
ledningen av yrkesskolväsendet erhåller formen aven fristående
överstyrelse, det skall bliva möjligt att förläna densamma
den fasthet i organisationen och den möjlighet till intimt
samarbete mellan dess medlemmar, som en på samma gång
enhetlig och mångsidig gestaltning och ledning av vederbörande
läroanstalter kräver. Endast under denna förutsättning skall det
bliva möjligt att träffa en sådan anordning, att de erfarenheter ifrån näringslivets
och överhuvud det praktiska livets olika områden, som ound -

518

Tekniska kommittén.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

gängligen behövas för den centrala ledningens arbete, komma att på ett
omedelbart, allsidigt och ingående sätt tillgodoföra^ detta arbete. Endast
under denna förutsättning skall det bliva möjligt att åt den centrala ledningens
arbete ägna den odelade uppmärksamhet, varpå detta måste göra
anspråk. Jag anser mig därför böra föreslå upprättandet av en fristående
överstyrelse. Denna torde lämpligen böra benämnas yrkesskolöverstyrelsen.

För att eu blivande överstyrelse för yrkesundervisningen verkligen
skall kunna fylla de uppgifter, som komma att påvila densamma, ligger
givetvis stor vikt därpå, att densamma erhåller en ändamålsenlig organisation
och att dess arbetsuppgifter lämpligen fördelas. Innan jag övergår
till en närmare behandling av dessa frågor, skall jag först något närmare
sysselsätta mig med frågan om överstyrelsens plats i den departementala administrationen
samt om detaljerna av överstyrelsens ämbetsbefattning.

4. Överstyrelsens departementala förläggning.

Vid behandlingen av frågan om under vilket statsdepartement den
föreslagna överstyrelsen bör förläggas har den tekniska kommittén helt
naturligt utgått ifrån att frågan endast gällde en överstyrelse för den lägre
tekniska undervisningen. Kommittén yttrar härom bland annat:

Kommittéa bär förut i korthet berört frågan om, under vilket statsdepartement
den lägre tekniska undervisningen och därmed även överstyrelsen för densamma bör
sortera. Till belysning av denna fråga vill kommittén här ytterligare anföra.

Anslagen till de tekniska läroanstalterna utgingo till och med år 1876 under riksstateus
sjätte huvudtitel. Pa grund av riksdagens beslut nämnda år överflyttades
emellertid anslagen till teknologiska institutet (numera tekniska högskolan), Chalmerska
slöjdskolan (numera Chalmers tekniska institut) i Göteborg, slöjdskolan (numera
tekniska skolan) i Stockholm, tekniska söndags- och aftonskolan (numera tekniska
skolan) i Eskilstuna samt de tekniska elementarskolorna från och med 1877 till
riksstatens åttonde huvudtitel. Anslagen till de tekniska afton- och söndagsskolorna
eller de nuvarande lägre tekniska yrkesskolorna och till slöjdföreningens i Göteborg
skola hava allt sedan de första gången beviljades, till de förra skolorna från och med
1878 och till den senare från och med 1907, utgått under åttonde huvudtiteln. Däremot
fingo anslagen till vävskolan i Borås och till bergsskolorna i Filipstad och Falun
fortfarande utgå uuder sjätte huvudtiteln till och med 1900, då de från och med det
följande året överflyttades till sjunde huvudtiteln.

Frågor rörande det lägre tekniska undervisningsväsendet handläggas sålunda fortfarande
dels av kungl. ecklesiastikdepartementet, dels av kungl. finansdepartementet.
Då enhetlighet härutinnan måste anses önskvärd, har kommittén ansett sig böra föreslå,
att vid eu blivande omreglering av statsdepartementen den lägre tekniska undervisningen
måtte förläggas under det departement, som kommer att handlägga frågor

Kunyl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 9ti. 519

rörande industri och hantverk, eller det föreslagna departementet för handel, industri
och sjöfart.

Till stöd för denna uppfattning har kommittén redan framhållit, att, då den tekniska
undervisningen ytterst är ett medel till industriens och hantverkets förkovran,
frågor rörande denna undervisning böra ställas i samband med andra frågor syftande
till. samma ändamål. Särskilt vill kommittén framhålla det nära sambandet mellan
lärlings- och yrkesundervisningen och lagstiftningen om lärlingsförhållandet. Sålunda
bör yrkesundervisningen ordnas under hänsyn till de kunskapsfordringar, som äro eller
kunna bliva fastställda för avläggande av lärlingsprov eller andra kompetensprov för
yrkesidkare.

Myndigheterna instämma i allmänhet med den tekniska kommittén
i fråga om överstyrelsens förläggning.

Styrelsen för tekniska skolan i Stockholm däremot anser, att överstyrelsen
lämpligen bör förläggas till ett blivande undervisningsdepartement
eller det nuvarande ecklesiastikdepartementet. Styrelsen yttrar därom:

Kungl. kommittén föreslår vidare, att nu omhandlade skolor förläggas under ett
blivande departement för handel, industri och sjöfart, i ändamål att ställa den tekniska
undervisningen i ett mera intimt samband med industrien. Med fullt erkännande av
detta skäl för skolornas förläggande under antydda departement anser styrelsen dock,
att, när fråga gäller undervisningen, så många och tungt vägande skäl förefinnas för
skolornas förläggande under eu i dylikt hänseende sakkunnig myndighet, att styrelsen
hemställer om nämnda läroanstalters förläggande under ett blivande departement för
undervisning, eller, i avvaktan på ett sådant departements inrättande, under ecklesiastikdepartementet,
dock under förutsättning av att inom detta undervisuingsdepartement,
resp. ecklesiastikdepartementet, inrättas en särskild byrå för handläggning av
hithörande frågor.

De departementssakkunniga, vilka utgått ifrån att frågan gällde en
överstyrelse såväl för den lägre tekniska undervisningen som för den
lägre handelsundervisningen och undervisningen i husligt arbete, uttala
sig angående den departementala förläggningen på följande sätt:

Angående frågan om under vilket departement den föreslagna överstyrelsen för
yrkesundervisningen bör förläggas, har såväl 1907 års kommitté för den lägre tekniska
undervisningens ordnande som kommerskollegium utgått från den ståndpunkten, att
ledningen av yrkesundervisningsväsendet bör inordnas under det departement, som kar
att i övrigt tillvarataga de näringars intressen, vilka undervisningen i fråga avser att
gagna. Kommittén föreslår därför, att den av kommittén föreslagna överstyrelsen för
rikets tekniska skolor skulle lyda under det ifrågasatta nya departementet för handel,
industri och sjöfart; kommerskollegium vill förlägga ledningen av det tekniska undervisningsväsendet
till kommerskollegii industribyrå. Det sistnämnda alternativet kan,
som vi förut visat, icke gärna komma i fråga.

Att förlägga överstyrelsen för yrkesundervisningen under det föreslagna handelsdepartementet
skulle visserligen vara i överensstämmelse med den angivna utgåugs -

Myndig fieternas yttranden.

Departe mentssak kunniga.

520 Kling’, iluj.is Nåd. Proposition Nr 96.

punkten, i vad angår den tekniska och merkantila undervisningen, men kan däremot
knappast anses motiverat beträffande undervisningen i husligt arbete. Att avskilja
denna från överstyrelsens verksamhetsområde vore a andra sidan av skal, som i det
föregående anförts, enligt vårt förmenande synnerligen olämpligt. Från eu del håll
har det visserligen påyrkats, att denna undervisning pa grund därav, att den innebär
vissa moment av socialt intresse, borde förläggas under socialstyrelsen, men denna asikt
kunna vi icke biträda.

Hela frågan om vart ledningen av yrkesundervisningsväsendet skall torlaggas, kan
emellertid betraktas även från en annan synpunkt, den nämligen, att ifrågavarande
utbildning dock är i minst lika hög grad en uppfostrings- och undervisniiigsangelägenhet
som eu direkt näringsfråga och att det för en sund och lycklig utveckling av såväl
det praktiska som det allmänna undervisningsväsendet framför allt är av vikt, att
ett befruktande samarbete mellan dem kommer att äga rum. Från denna synpunkt
sett, borde ledningen av yrkesundervisningsväsendet förläggas under det departement,
som'' handhar det allmänna undervisningsväsendet, d. v. s. ecklesiastikdepartementet.

Den motsättning mellan de sålunda angivna synpunkterna, som på åtskilliga häll
förefinnes, torde huvudsakligen bero därpa, att man kommit fram till kravet pa yrkesundervisningens
ordnande på två olika vägar, den ena karaktäriserad av näringarnas
oavvisliga behov av yrkesskicklig och väl utbildad personal, den andra av den uppväxande
ungdomens lika ofrånkomliga behov av fostran och praktisk utbildning. Båda dessa
synpunkter hava sitt fulla berättigande. För att yrkesundervisningsväsendet skall
kunna väl fylla sina uppgifter, fordras det därför ovillkorligen ett intimt samarbete
mellan undervisningens och näringarnas målsmän.

Samarbetet mellan de praktiska yrkenas målsmän och den föreslagna överstyrelsen
torde kunna ordnar på ett i huvudsak lika tillfredsställande sätt, vare sig den senare
förlägges till det ena eller andra departementet, och kommer säkerligen att så
gott som uteslutande bero på överstyrelsens personliga sammansättning. Vad åter
samarbetet mellan överstyrelsen för yrkesundervisningen samt folkskol- och läroverksöverstyrelserna
angår, skulle detta naturligtvis lättare kunna avägabringas, om de tre
överstyrelserna lydde under samma departement. Otvivelaktigt skulle detta samarbete
bliva till gagn icke blott för yrkesundervisningsväsendet utan i kanske ännu högre
grad för det allmänna undervisningsväsendet. Visserligen kan det ej förnekas, att särskilt
sådana grenar av det förra som yrkes- och mästarkurser synas föga höra tillsammans
med ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde, men å andra sidan förefiunas
beträffande vissa av de föreslagna läroanstalterna synnerligen starka skäl, som
tala för deras hänförande till nämnda departement. Så är fallet med de tekniska gymnasierna
och i viss mån även de tekniska fackskolorna. Dessa skola ju i sin undervisning
i stort sett bygga på den grundval, som meddelas i realskolau. Ändringar i dennas
läroplaner komma således att återverka på de nämnda tekniska läroanstalternas
verksamhet. Dessutom torde dessa, även om det ingalunda är deras egentliga uppgift,
komma att, i likhet med de nuvarande tekniska elementarskolorna, för mången bliva
eu mellanstation på vägen till vetenskaplig teknisk bildning, förvärvad vid tekniska
högskolan, vilken senare, oaktat sitt syfte att gagna industriens intressen, val alltid
bör lyda under samma departement som universiteten. De nuvarande tekniska elementarskolorna
lyda som bekant under ecklesiastikdepartementet, och att lösrycka dem
därifrån efter deras omorganisation till tekniska fackskolor och tekniska gymnasier
skulle på grund av vad nyss anförts vara en synnerligen betänklig åtgärd. Att av -

521

Kung!-. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

skilja dem från det övriga lägre tekniska undervisningsväsendet bör å andra sidan
under inga omständigheter ifrågasättas.

På grund av vad sålunda anförts vilja vi för vår del uttala, att den bästa lösningen
av hithörande frågor vore att inrätta ett särskilt undervisningsdepartement och
under detta förlägga såväl de redan betintliga folkskol- och läroverksöverstyrelserna
som den nu föreslagna överstyrelsen för yrkesundervisningen. Då en dylik lösning av
fragan måhända ej kan komma till stånd inom den närmaste framtiden, vilja vi föreslå,
att överstyrelsen för yrkesundervisningen tills vidare får lyda under ecklesiastikdepartementet.

Några svårigheter med avseende på samarbetet med de praktiska yrkenas utövare
bör en dylik anordning, såsom förut nämnts, icke medföra, enär detta samarbete alltid
skulle försiggå direkt med överstyrelsen och denna bör givas en så självständig ställning
som möjligt.

Jag har redan förut (sid. 141) uttalat min anslutning till departementssakkunnigas
förslag, att yrkesskolöverstyrelsen bör förläggas under
det departement, som har under sin förvaltning landets undervisningsväsen
i övrigt, d. v. s., därest vi få ett undervisningsdepartement, under detta,
och i avvaktan därpå under ecklesiastikdepartementet. Jag har också i
sammanhang därmed angivit huvudskälen för denna uppfattning.

Den fråga, som det här gäller att taga ståndpunkt till, kan formuleras
sålunda: bör en blivande yrkesskolstyrelse förläggas under det
departement, som har att i allmänhet handlägga frågor rörande den högre
och lägre undervisningen, eller bör den förläggas till det departement,
som har sig anförtrodda den allmänna vården och omsorgen om handel,
industri och hantverk?

Ser man denna fråga ur en mera principiell synpunkt, kan man å
ena sidan säga, att yrkesundervisningen är till för yrkenas skull, det är
dessa den har att tjäna genom att utbilda skickliga yrkesmän. Därför bör
också denna undervisning taga sina direktiv från yrkena och i förvaltninysavseende
hållas samman med yrkena. Men å andra sidan måste med styrka
framhållas, att yrkesundervisningen är till för de ungas skull, det är dem
denna undervisning har att tjäna genom att väcka och odla deras anlag och
skaffa dem kunskaper och färdigheter, så att de nå högsta möjliga grad av
utveckling och vinna medel att skaffa sig utkomst i livet. Därför bör yrkesundervisningen
främst taga sina direktiv från det allmänna undervisningsväsendet
och i förvaltningsavseende hållas samman med detta. Fattar man
rätt denna fråga, torde det visa sig, att de båda nu antydda synpunkterna
ej äro varandras motsatser, utan att de snarast förhålla sig till varandra
som mål och medel. Yrkesundervisningen har att hämta sitt mål från
yrkena, den har att skaffa sig medlen för att nå målet, den har att lägga
vägen till målet efter allmänna undervisnings- och uppfostringssynpunkter.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 87 käft. (Nr 96.) 66

Departe mentschefen.

522

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

Och i detta avseende är yrkesundervisningen likställd med all annan undervisning.
Aven denna hämtar sina mål utifrån, ifrån samhällslivet och det
praktiska livet, men den lägger sin väg till målet efter i det stora hela
gemensamma, från de ungas art och anlag hämtade undervisnings- och
uppfostringssynpunkter. Ser man denna fråga på detta sätt — och så bör
den efter min mening ses — då linnes ingen anledning att i förvaltningsavseende
skilja yrkesundervisningen från annan ungdomsundervisning, fasthellre
förefinna» mycket starka skäl att hälla den tillhopa med denna och
att följaktligen förlägga den under ecklesiastikdepartementet.

Förlägges. yrkesskolöverstyrelsen under ecklesiastikdepartementet,
komma dess angelägenheter att handhavas av samma centrala förvaltning,
som handhar de undervisningsangelägenheter, vilka företrädas av folkskolöverstyrelsen
och läroverksöverstyrelsen. Fördelarna härav ligga i öppen
dag, vare sig man tager hänsyn till de underlydande läroanstalternas organisationsfrågor,
övervakandet av den vid anstalterna bedrivna undervisningen
eller dessas utrustning med lärare och undervisningsmateriell.

Vad först organisationsfrågorna beträffar, finnes ju, såsom i det föregående
vid flera tillfällen blivit påpekat, ett nära och betydelsefullt samband
mellan fortsättningsskolan, särskilt den yrkesbestämda, och lärlingsskolan.
Detta samband framträder icke blott, när det gäller den allmänna
organisationen av dessa skolor, utan även och icke minst, när fråga är om
de enskilda skolornas upprättande och utgestaltning. Det gäller att se till
å ena sidan, att gränsen mellan de olika skolformerna hålles fullt klar,
men å andra sidan också, att intet underlåtes, som kan bidraga till att
de båda slagen av skolor komma att på lämpligt sätt stödja varandra.
Huru ofta kan det icke komma att inträffa, att då behov av eu viss lärlingsskola
eller yrkesskola uppstår på någon ort, tillgodoseendet av detta
behov fordrar, att å samma ort en viss form av fortsättningsskola inrättas
eller att en där redan förefintlig skola på ett eller annat sätt omgestaltas?
Och vad sedan angår de tekniska fackskolorna, de tekniska gymnasierna
och handelsgymnasierna, så kräves uppenbarligen i organisatoriskt avseende,
särskilt i fråga om bestämmandet av lämpliga inträdesfordringar,
ett hänsynstagande till de allmänna läroverkens realskolor och gymnasier,
som gör organisationen av de fackbildande läroanstalterna i viss mån beroende
av de allmänna läroverkens.

Vad vidare beträffar övervakandet av arbetet vid de under yrkesskolöverstyrelsen
lydande anstalterna, förefinnes särskilt i fråga om lärlingsskolan
och yrkesskolan ett sakligt samband med den yrkesbestämda fortsättningsskolan,
vilket, såsom jag redan i det föregående upprepade gånger
framhållit, gör en gemensam inspektion till viss utsträckning önskvärd. Fn

Kungl. Maj:t» Säd. /Proposition Sr 06. 523

sådan gemensamhet måste uppenbarligen bliva synnerligen värdefull särskilt
ur den synpunkten, att den erbjuder ett medel att åvägabringa erforderlig
inbördes anpassning av arbetet och lärokurserna i de båda skolformerna.

1 fråga om lä rarkrafter hava fortsättningsskolan. lärlingsskolan och
yrkesskolan många intressen gemensamma, intressen, vilka lättast kunna
tillgodoses, om den högsta ledningen av skolorna är gemensam. Aven för
de allmänna läroverken å ena sidan och de fackliga gymnasierna å andra
sidan bör givetvis ett lämpligt anordnat utbyte av lärarkrafter kunna
bliva till gagn.

Beträffande de olika läroanstalternas utrustning med lokaler, läroböcker
och annan undervisningsmateriell föreligger ett starkt behov av
att ett samarbete åvägabringas icke; blott rörande planläggningen och anskaffandet,
av vad som i det angivna avseendet behövs utan även i fråga
om beredande av möjlighet, att exempelvis vissa speciella lokaler och
dyrbara instrumentsamlingar kunna komma till gemensam användning.

Samtliga nu berörda förhållanden hava vid sidan av sin pedagogiska
betydelse en ganska avsevärd ekonomisk innebörd. Genom ett väl ordnat
samarbete kan i organisationsavseende vinnas tid och sparas krafter. I fråga
om inspektionen kan genom en förtänksam och planmässig gemensam
överledning onödiga och dyrbara dubbelresor och dubbelutgifter undvikas.
Genom gemensamma anstalter för anskaffande av facklitteratur och undervisningsmateriell
kunna avsevärda besparingar göras.

Till det nu sagda kommer ytterligare, vad särskilt beträffar de tekniska
fackskolorna och de fackliga gymnasierna, att det för dessa läroanstalter
med en mera vetenskaplig läggning av sitt arbete måste vara
värdefullt att stå under samma departementala ledning som de högskolor
— tekniska högskolan, respektive handelshögskolan — vilka företräda
detta arbete och vilka antingen, såsom förhållandet är med den tekniska
högskolan, redan tillhöra eller, såsom fallet är med handelshögskolan,
föreslagits komma att tillhöra ecklesiastikdepartementet.

Slutligen bör det i detta sammanhang icke förbises, att det i fråga
om både arbetsmetoder, lärarutbildning och undervisningsmateriell skulle

7 D O

kunna lända både de allmänna läroverken och folkbildningsanstalterna till
stort gagn, ifall genom förmedling av det gemensamma departementala
organet ett lämpligt samarbete mellan samtliga i det föregående avsedda
skolformerna kunde åvägabringas.

Det synes mig uppenbart att, därest yrkesskolöverstyrelsen icke bleve
förlagd till ecklesiastikdepartementet utan till annat departement, det
skulle bliva förenat med mycket stora svårigheter att ens tillnärmelsevis
tillgodose det behov av samarbete med organen för den allmänna under -

524

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

visningen, soin efter vad jag i det föregående påvisat måste komma att
yppa sig för överstyrelsen. Det torde icke heller kunna undvikas, att genom
en dylik förläggning ett onödigt dubbelarbete skulle vållas vid hithörande
ärendens handläggning inom departementet.

Nu uppstår emellertid den frågan, huruvida möjligen icke de fördelar,
som i nu angivna avseenden skulle stå att vinna genom överstyrelsens förläggning
under ecklesiastikdepartementet, komme att ernås på bekostnad
av intressen, vilkas tillgodoseende kunde hava krävt en förläggning under
ett annat departement. Bland sådana intressen framhåller den tekniska kommittén
särskilt det nära sambandet mellan lärlings- och yrkesundervisningen
och lagstiftningen om lärlingsförhållandet, ett samband, som framträder
bland annat däri, att yrkesundervisningen måste ordnas under hänsyn
till de kunskapsfordringar, som äro eller kunna bliva fastställda för avläggande
av lärlingsprov eller andra kompetensprov för yrkesidkare. Det lider
intet tvivel, att för att yrkesundervisningsväsendet skall kunna väl fylla sina
uppgifter, fordras ovillkorligen ett intimt samarbete såväl mellan den högsta
ledningen av yrkesundervisningen och den högsta ledningen av landets
handel och näringar som ock överhuvud mellan yrkesundervisningens och
näringarnas målsmän. Men det synes mig dock, som om ett dylikt samarbete
lätt nog skulle kunna åstadkommas, även om överstyrelsen förlädes
under ecklesiastikdepartementet. Vad särskilt angår det speciella samarbete,
som av tekniska kommittén framhållits såsom önskvärt i fråga om
lärlingsförhållandet, så synes mig detta närmast gå ut på ombesörjandet
av vissa upplysningar, vilka överstyrelsen med lätthet torde kunna förskaffa
sig, även om den icke förlägges under det departement, i vilket upplysningarna
närmast stå att få. Ett samarbete av sådan art äger ju numera
ständigt rum mellan de centrala ämbetsverken och de olika departementen.
Vad sedan beträffar samarbetet mellan de praktiska yrkenas
målsmän och överstyrelsen för yrkesskolundervisningen, hava departementssakkunniga
framhållit, att ett dylikt samarbete torde kunna ordnas
på ett i huvudsak lika tillfredsställande sätt, vare sig överstyrelsen
förlägges under det ena eller andra departementet, De hålla nämligen före,
att ett dylikt samarbete kommer att så gott som uteslutande bero på
överstyrelsens personliga sammansättning. Jag erinrar också i detta sammanhang
om den tekniska kommitténs yttrande, att den samverkan, som
vid det tekniska undervisningsväsendets ledning bör äga rum mellan
överstyrelsen å ena sidan och yrkenas och de industriella intressenas
målsmän å den andra, bör vinnas därigenom, att överstyrelsens ledamöter
under sina inspektionsresor hålla sammanträden med de lokala skolstyrelserna
för att av dem inhämta råd och upplysningar och med dem över -

525

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 9C.

lägga om angelägenheter, som röra skolornas verksamhet. Det hör här
givetvis kunna förutsättas, att en blivande överstyrelse utrustas med erforderliga
medel att med sig adjungera sakkunniga krafter från både arbetsgivare-
och arbetarehåll, så att handelns, industriens och hantverkets intressen
bliva inom densamma på möjligast mångsidiga sätt företrädda. Jag
har redan förut i ett annat sammanhang berört de utvägar, som skulle
komma att stå en blivande överstyrelse till buds för åstadkommande av
nödigt samarbete med det eller de centrala ämbetsverk, som hava att i allmänhet
handlägga ärenden angående handeln, industrien och hantverket.

För detta samarbete erfordras icke att yrkesskolöverstyrelsen förlägges
under samma departement som sagda myndighet.

Då jag nu övervägt samtliga berörda omständigheter, har jag
kommit till den övertygelsen, att det för yrkesskolöverstyrelsens
verksamhet erforderliga samarbetet med målsmännen för den
allmänna undervisningen svårligen torde kunna på ett tillfredsställande
sätt tillgodoses, om icke överstyrelsen förlägges under
ecklesiastikdepartementet. Å andra sidan har jag icke kunnat
finna, att en dylik förläggning skulle i något avseende bliva hinderlig för
överstyrelsens samarbete med de centrala myndigheterna för handeln och
näringarna eller med målsmännen för det praktiska arbete, i vars tjänst
överstyrelsen skulle arbeta.

Jag anser mig därför böra föreslå, att yrkesskolöverstyrelsen förlägges
under det allmänna undervisningsdepartementet, d. v. s. för närvarande
under ecklesiastikdepartementet.

5. Överstyrelsens ämbetsbefattniny.

Tekniska
kommittén.

Om de uppgifter, som skulle tillkomma den av kommittén föreslagna
överstyrelsen, yttrar kommittén:

Denna överstyrelse, vilken såsom redan framhållits lämpligen torde kunna benämnas
överstyrelsen för rikets tekniska skolor, bör i första rummet ha till uppgift
att praktiskt genomföra den organisation av det lägre tekniska undervisningsväsendet
i riket, som till sina huvudgrunder kan varda gillad och fastställd. Den måste följaktligen
i detalj utreda och avgiva utlåtande över samt själv taga initiativ i alla de
frågor, som härför erfordras, och som ankomma på regeringens och riksdagens prövning.
Den skall granska och stadfästa skolr. glementen och undervisningsplaner samt
biträda med råd och upplysningar vid deras uppgörande.

Redan dessa uppgifter komma i synnerhet under den närmaste tiden efter fastställandet
av grunderna för en ny organisation av det lägre tekniska undervisningsväsendet
i riket att lägga en betydande arbetsbörda på en blivande överstyrelse. I
vårt land finnas redan nu ett 80-tal tekniska skolor av mycket växlande typer. Om

526

Kung/. Maj:Is N-dd, Proposition AV 9t>.

det organisationsförslag, kommittén framlägger, vinner avseende, är det sannolikt, att
skolornas antal kommer att ansenligt ökas. Arbetet med omläggningen av de redan
förefintliga skolorna och inrättandet av nya kommer då att bli så mycket mer betungande,
som de tekniska skolorna icke i likhet med våra folkskolor och allmänna
läroverk kunna organiseras i stort sett på samma sätt. Av de skolor, som komma att
ingå i det lägre tekniska undervisningsväsendet i riket, blir det knappast två, som
bli varandra fullkomligt lika. Varje särskild skola måste behandlas för sig och dess
organisation fastställas med hänsyn till dess särskilda uppgift och de industriella förhållandena
i skolans omgivning.

Arbetet med organisationen av det tekniska undervisningsväsendet måste sedan
allt jämt fortgå, då denna organisation, såsom redan 1872 års kommitté framhöll, enligt
sin natur aldrig kan vara fullt avslutad. Det måste tillkomma överstyrelsen att tillse,
att den tekniska undervisningen ständigt följer och motsvarar industriens och de sociala
förhållandenas utveckling.

En icke mindre viktig uppgift för överstyrelsen måste utövandet av inspektionen
över de tekniska skolorna bliva. Överstyrelsen måste övervaka efterlevnaden av lagar
och förordningar angående den tekniska undervisningen, tillse att fastställda skolreglementen
och läroplaner verkligen tillämpas, och att anslagen till skolorna väl fylla sin
uppgift, samt genom råd och upplysningar söka åstadkomma förändringar i skolornas
verksamhet, där detta kan anses behövligt.

Med avseende härpå vill kommittén framhålla vikten av, att inspektören beredes
tillfälle att besöka skolorna tillräckligt ofta, och att han därvid bör ha tid att kvarstanna
vid varje skola flera dagar, så att han hinner förskaffa sig en ingående kännedom
om det sätt, på vilket skolan arbetar, om skolans utrustning med lokaler och
undervisningsmateriell, om föreståndares och lärares duglighet för sitt kall, om disciplinen
inom skolan och regelbundenheten i lärjungarnas skolbesök. Han bör ha tillfälle
att samråda med skolornas styrelser och ortens industri- och hantverksidkare för
att övertyga sig om, att skolornas organisation motsvarar de industriella förhållandena
i orten, och för att med dem träffa överenskommelse om de åtgärder, som kunna vara
erforderliga för åstadkommande av förbättringar i detta hänseende.

Eu ofta upprepad och grundlig inspektion är även nödvändig, för att överstyrelsen
skall vinna kännedom om värdet och resultaten av vid enskilda skolor tillämpade
organisatiousforiner och undervisningsmetoder samt använda hjälpmedel för undervisningen.
och kunua sprida kännedom härom även till andra skolor.

Överstyrelsen måste sörja för tillgång på lämpliga läroböcker och lämplig undervisningsmateriell
särskilt för yrkesundervisningen. Fullgörandet av denna uppgift
förutsätter, att överstyrelsen har möjlighet att tillgodogöra sig den erfarenhet och de
resultat, som med avseende härpå vuunits såväl inom som utom landet.

Den måste därför upplägga ett bibliotek av in- och utländsk pedagogisk litteratur
och lärobokslitteratur samt annan litteratur av betydelse för den tekniska undervisningen
och yrkesundervisningen. Denna litteratur måste genom överstyrelsens försorg
i lämpliga delar översättas och bearbetas, så att den blir till gagn för våra förhållanden.
Överstyrelsens bibliotek bör med tiden kunna utvecklas till ett speciellt
hantverks- och yrkesbibliotek, som på bestämda tider hålles tillgängligt för allmänheten
för utlåning och studier.

Likaledes bör genom överstyrelsens försorg serier av modeller för ritundervisningen
och av annan undervisningsmateriell från in- och utlandet samlas och prövas
för att i den mån, de befinnas lämpliga för våra skolor, bringas till användning.

527

Klätt//. Maj:ts Kod. Proposition Nr !iti.

Fyllandet av såväl senast berörda uppgifter som den icke mindre viktiga att
även i andra hänseenden noggrant följa den tekniska undervisningens utveckling i
utlandet förutsätter, att överstyrelsens medlemmar liava möjlighet att genom utländska
studieresor tid efter annan inhämta en ingående personlig kännedom om den tekniska
undervisningen i utlandet och de åtgärder för dess främjande, som där vidtagas.

Betydelsen av en väl ordnad statistik över den tekniska undervisningen kan
icke nog kraftigt betonas. Endast därigenom blir det möjligt att med någon grad av
tillförlitlighet bedöma effektiviteten av de åtgärder, som vidtagits för den tekniska
undervisningens främjande, och den valuta, uppoffringarna lör densamma medföra.
Att man i utlandet till fullo insett betydelsen härav, framgår av de utförliga statistiska
meddelanden, som utlandets skolförvaltningar offentliggöra icke blott över det
egna landets tekniska skolväsende, utan även över dess tillstånd i andra länder. Någon
motsvarighet härtill finnes icke i vårt land. Att den brist pa överblick över hithörande
förhållanden, som härav blivit eu följd, med all sannolikhet varit en viktig
orsak till, att den tekniska undervisningen hos oss ända till på sista tiden omfattats
med allt för ringa intresse, bar förut fiamhållits.

Särskilt anmärkningsvärd är den noggrannhet, varmed man vid en del skolor i
utlandet söker följa lärjungarnas öden, efter sedan de lämnat skolan, för att därigenom
komma underfund med om skolornas undervisning verkligen leder till det resultat,
som åsyftas. Sålunda bör det vara av stor vikt för en skola, som satt till sitt mål
att utbilda arbetsledare för industrien, att fä veta, huru stor procent av skolans lärjungar
verkligen vinna anställning såsom sådana. En speciell fackskola för en viss
industri bör hålla reda på, i hur stor utsträckning dess lärjungar vinna anställning
inom den industri, för vilken skolan är avsedd. Allmänhetens intresse och offervillighet
för den tekniska undervisningen skulle säkerligen betydligt ökas, om man sålunda
med siffror kuude ådagalägga, att skolorna fylla sitt ändamål, och att lärjungarna erhålla
valuta för sina studiekostnader i form av förbättrade framtidsutsikter.

Statistikföringen över den tekniska undervisningen i riket och de enskilda skolorna
är sålunda en viktig angelägenhet, som det bör tillkomma den blivande överstyrelsen
att leda och ordna.

överstyrelsen bör vidare, såsom redan påpekats, offentliggöra fullständiga redogörelser
för den lägre tekniska undervisningens tillstånd i riket och åtgärderna för
dess främjande. Kommittén anser sig med avseende härpå böra framhålla, att om
dessa redogörelser erhålla formen av en endast en gång om året återkommande berättelse
av tämligen stort omfång, det endast blir ett fätal personer, som komma att
taga närmare kännedom om dess innehåll. Därför har kommittén ansett sig böra förorda,
att dessa redogörelser erhålla formen av en periodiskt utgiven tidskrift, som
gratis ställes till skolornas förfogande, men i övrigt göres tillgänglig för allmänheten
mot en lämplig prenumerationsavgift. På detta sätt skulle redogörelserna kunna givas
ett fylligare och mera intresseväckaude innehåll. Jämte officiella meddelanden om
regeringens och överstyrelsens beslut och åtgärder med avseende på den lägre tekniska
undervisningen borde i denna tidskrift publiceras uppsatser, som behandla pa dagordningen
stående tekniska skolfrågor i in- och utlandet, berättelser över studieresor
till tekniska skolor, redogörelser för nya skolformer och undervisningsplaner, anmälningar
av läroböcker m. m. Därigenom skulle allmänhetens kännedom om den tekniska
undervisningen ökas och därmed också dess intresse för denna viktiga angelägenhet
väckas och underhållas.

Överstyrelsens uppgift med avseende på utbildningen av lärare särskilt för yrkes -

Mjndlsrbe terna.

Departementssakkunniga.

528 Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

undervisningen och de medel, varigenom den skulle kunna fylla denna uppgift, har
förut utvecklats i samband med kommitténs förslag till inrättandet av en statens normalskola
för yrkesundervisningen.

Av de hörda myndigheterna hava de flesta ej framställt några detaljerade
erinringar i fråga om överstyrelsens ämbetsbefattning. Ett flertal har
dock med styrka betonat vikten av att genom den centrala överledningens
försorg en effektiv inspektion bleve åvägabragt.

Stadsfullmäktige i Gävle framhålla som önskvärt, att överstyrelsen ej
sysslar för mycket med sådana detaljfrågor, som skolstyrelserna själva böra
få avgöra. Handelskammaren i Karlstad, och slöjdföreningens i Göteborg
lärarråd och styrelse varna för alltför uniformerande verksamhet från överstyrelsens
sida.

Om en överstyrelses blivande ämbetsbefattning yttra de sakkunniga:

I fråga om överstyrelsens blivande åligganden kunna vi i övrigt i huvudsak ansluta
oss till kommitténs uttalanden med de modifikationer, som betingas av den av
oss föreslagna vidsträcktare omfattningen av överstyrelsens verksamhet.

Sålunda bör överstyrelsen i enlighet med de närmare bestämmelser, som kunna
varda fastställda i en för densamma av Kungl. Maj:t utfärdad instruktion, i huvudsak
hava till uppgift:

att praktiskt genomföra den organisation av den lägre tekniska undervisningen, den
lägre handelsundervisningen och undervisningen i husligt arbete, som till sina
huvudgrunder kan varda gillad och fastställd;
att övervaka, att denna organisation alltjämt utvecklas så, att den motsvarar hantverkets,
industriens, handelns och de sociala förhållandenas utveckling;
att utreda och avgiva förslag samt själv taga initiativ i frågor rörande yrkesundervisningsväsendt-t; att

övervaka efterlevnaden av de lagar och förordningar, som beröra denna undervisning; att

granska och stadfästa skolreglementen och undervisningsplaner samt biträda med
råd och upplysningar vid deras uppgörande;
att sörja för utbildningen av lärare samt anskaffningen av läroböcker och undervisningsmateriel
1;

att genom en effektiv inspektion tillse, att resp. skolor väl fylla sitt ändamål, samt
genom råd och upplysningar söka åstadkomma förbättringar i skolornas verksamhet,
där detta kan anses behövligt;

att genom en fullständig statistik förskaffa sig en god översikt över vrkesundervisniugsväsendets
utveckling och tillstånd;

att med uppmärksamhet följa utvecklingen på samma område i utlandet;
att genom årliga berättelser eller andra meddelanden sprida kännedom om såväl vårt
eget lands yrkesundervisningsväsende som om de viktigaste företeelserna på samma
område i utlandet ävensom om sådana förhållanden i övrigt, som äro ägnade att
väcka och underhålla allmänhetens intresse för denna viktiga angelägenhet.

529

ä''ungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

Av vad jag i det föregående på olika ställen i ämnet anfört torde
framgå, huru jag i huvudsak tänker mig överstyrelsens ämbetsbefattning.
För vinnande av större överskådlighet över det verksamhetsområde, som
skulle tillkomma överstyrelsen, skall jag nu lämna en sammanfattning av
den blivande överstyrelsens viktigaste uppgifter sådana jag tänkt mig
desamma.

överstyrelsens allmänna åliggande skulle vara att, i enlighet med för
överstyrelsen av Kungl. Maj:t utfärdad instruktion och i övrigt gällande
föreskrifter samt i den mån särskilda bestämmelser ej annat föranleda,
hava inseende över yrkesundervisningen i riket, sådan denna bedrives vid
av staten upprättade eller av staten underhållna eller understödda anstalter
för den lägre tekniska undervisningen, för den lägre handelsundervisningen
och för undervisningen i husligt arbete, samt beträffande dessa
anstalter antingen omedelbart vidtaga eller hos Kungl. Maj:t föreslå de
åtgärder, som kunna finnas erforderliga, för att anstalterna skola motsvara
sitt ändamål.

Tvenne utomordentligt betydelsefulla förutsättningar för att överstyrelsen
skall kunna lösa den uppgift, som sålunda skulle tillkomma överstyrelsen,
äro givetvis att överstyrelsen själv med uppmärksamhet följer och noggrant
gör sig förtrogen med yrkesundervisningens och de tekniska och handelsvetenskapernas
utveckling såväl i hemlandet som i utlandet samt att överstyrelsen
sorgfälligt eftersträvar en nära förbindelse med det praktiska yrkesoch
näringslivet på alla de olika områden, som den under överstyrelsens
inseende ställda undervisningen avser att tjäna.

De anstalter, över vilka överstyrelsen har att öva inseende, äro:

1) anstalter för den lägre tekniska undervisningen: lärlingsskolor
och yrkesskolor för industri och hantverk, tekniska fackskolor och tekniska
gymnasier samt tekniska skolan i Stockholm ävensom statsunderstödda
enskilda skolor av friare organisation för förberedande eller fullständig
lärlings- och yrkesutbildning inom vissa hantverks- och industriella
yrken;

2) anstalter för den lägre handelsundervisningen: lärlingsskolor och
yrkesskolor för handel, ettåriga handelsskolor samt handelsgymnasier ävensom
statsunderstödda enskilda skolor av friare organisation för utbildning
i handelsyrket;

3) anstalter för undervisning i husligt arbete: lärlings- och yrkesskolor
för husligt arbete, hushållsskolor samt statsunderstödda enskilda
skolor av friare organisation för undervisning i husligt arbete;

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 87 höft. (Nr 96.)

Departe mentschefen -

Överstyrelsens
allmänna
uppgift.

Överstyrelsens
förvaltningsområde.

530

överstyrelsens
speciel U
»pppiter.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 9ti.

4) anstalter för utbildning av lärarkrafter: statens normalskola för
yrkesundervisningen samt utbildningskurser av olika slag.

Allt efter de speciella syftena med överstyrelsens olika funktioner
kan överstyrelsens verksamhet komma att antaga karaktären av:

I. sakkunnigt rådgivande och upplysande; II. övervakande och kontrollerande;
III. ledande samt IV. administrativt förvaltande.

I. överstyrelsens sakkunnigt rådgivande och upplysande verksamhet
kommer att omfatta huvudsakligen följande:

1) överstyrelsen har att avgiva de utlåtanden och verkställa de utredningar,
som i vederbörlig ordning äskas eller av förhållandena eljest
påkallas.

2) överstyrelsen har att tillhandagå myndigheter, korporationer och
enskilda med råd och upplysningar angående åtgärder för ett ändamålsenligt
anordnande av yrkesundervisningen såväl i allmänhet i landet som
på de enskilda orterna samt att, där så finnes lämpligt, för sådant ändamål
anordna möten och bereda tillfällen till överläggningar.

3) Överstyrelsen har att genom offentliggörande av redogörelser och
meddelanden bland allmänheten sprida kännedom om yrkesundervisningens
tillstånd i riket och åtgärderna för dess främjande.

4) överstyrelsen har att verka för att en väl ordnad statistik över
yrkesundervisningen åstadkommes.

II. Till överstyrelsens övervakande och kontrollerande verksamhet
kommer följande att höra:

1) Överstyrelsen har att genom planmässigt anordnade inspektionsbesök
av överstyrelsens chef och ledamöter samt av andra till överstyrelsens
förfogande stående inspektörer förskaffa sig en noggrann kännedom
om de underlydande läroanstalternas tillstånd och behov samt övervaka
att gällande författningar vid dem efterlevas.

Vid denna inspektion skall dock iakttagas, att densamma icke må avse
att åstadkomma en likformighet, som ej betingas av sakliga hänsyn eller
som kan bliva hinderlig för arbetets anpassning efter skilda förhållandens
olika krav.

2) överstyrelsen har att genom personlig förbindelse med skolstyrelser
och ortsmyndigheter samt med befolkningen överhuvud på de olika
orterna söka förvärva förtrogenhet med önskningar och behov på skilda
områden.

3) överstyrelsen har fitt med ledning av reglementen, läsordningar
och berättelser om läroanstalternas anordning och utveckling följa deras
verksamhet.

531

Kung!.

4) överstyrelsen har att inhämta kännedom om av vederbörande lokalmyndigheter
meddelade beslut i fråga om tillsättning och entledigande
av föreståndare och lärare in. in.

III. Under överstyrelsens ledande verksamhet inbegripes följande:

1) överstyrelsen bär att verka för upprättande av nya och, då så
befinnes vara av nöden, för omorganisation av redan befintliga skolor och
att därvid träda i förhandling med vederbörliga myndigheter och med
representanter för skilda yrken och ortsintressen.

2) överstyrelsen har att vid den av överstyrelsen utövade inspektionen
låta sig angeläget vara att genom upplysningar och råd understödja
och främja det vid anstalterna bedrivna arbetet.

3) överstyrelsen har att utarbeta organisationsplaner för olika skoltyper
och att i''den ordning, som kan bliva föreskriven, handlägga frågor
rörande de särskilda skolornas läroplaner.

4) överstyrelsen har att leda lärarutbildningen vid statens normalskola
samt sörja för upprättandet och ordnandet av kurser för fortsatt
utbildning såväl i teoretisk som i praktisk riktning.

! 5) överstyrelsen har att på lämpligt sätt främja åstadkommandet avför
yrkesundervisningen behövlig litteratur.

6) överstyrelsen har att verka för att lämplig undervisningsmateriell
finnes att tillgå, att med anlitande av medel, som för ändamålet kunna
bliva anvisade, understödja framställandet av sådan, att upprätta och
sprida förteckningar över förefintlig lämplig materiell samt att mottaga
rekvisitioner på materiell och ombesörja dess expediering genom vederbörande
försäljare.

7) överstyrelsen har att arbeta för åstadkommande av- ett för yrkes undervisningen

avsett skolmuseum med tillhörande hantverks- och yrkesbibliotek.
''

8) Överstyrelsen har att i fråga om skolhusbyggnader samt skollokalernas
inredning och skolornas sundhetsförhållanden o. d. själv- vidtaga
erforderliga åtgärder eller gå vederbörande skolstyrelser till hända med upplysningar,
råd och anvisningar.

IV. Till överstyrelsens administrativa verksamhet hör bland annat
följande:

''5t 1) Överstyrelsen har att i fråga om de tekniska fackskolorna och
gymnasierna samt statens normalskola för yrkesundervisningen avgiva förord
vid utnämning eller förordnande av rektor eller föreståndare samt att
efter gällande föreskrifter antingen avgiva förslag vid utnämning av lärare
eller utnämna sådana samt att på de villkor och inom de gränser,
som äro föreskrivna, besluta angående tjänstledighet samt förordna vikarier
och extra lärare.

532

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

2) överstyrelsen har att i fråga om de i föregående punkt nämnda
läroanstalter besluta angående lärares uppflyttning i högre lönegrad samt
att handlägga ärenden i fråga om kvarstående i tjänst efter uppnådd pensionsålder
samt om avsked eller entledigande.

3) överstyrelsen har att i fråga om lärarna vid nyss nämnda läroanstalter
i föreskriven ordning handlägga ärenden rörande fel och försummelse
i tjänsten.

4) överstyrelsen har att utfärda tjänstgöringsbetyg åt av Kungl.
Maj:t utnämnda eller förordnade rektorer och föreståndare.

5) överstyrelsen har att i fråga om samtliga underlydande läroanstalter
hos Kungl. Maj:t göra framställning om förefintliga anslagsbehov
samt efter närmare föreskrifter antingen själv fördela beviljade anslag
eller avgiva förslag rörande fördelning av sådana anslag.

6) överstyrelsen har att förordna och entlediga inspektörer, där sådana
komma att anställas, samt att i föreskriven ordning övervaka och
leda avgångsprövningarna.

7) överstyrelsen har att i föreskriven ordning pröva och avgöra de
besvär, som kunna hos överstyrelsen bliva anförda.

8) överstyrelsen har att till vederbörande myndigheter på föreskrivna
tider avlämna de redogörelser och räkenskaper, som överstyrelsen har att
upprätta.

Av handelsundervisningskommitterade har den tanken framhållits, att
navigationsskolorna lämpligen skulle kunna överflyttas till den nya överstyrelsens
förvaltningsområde. Tanken har funnit understöd hos departementssakkunniga.
Det är obestridligt, att sagda skolor i åtskilliga avseenden
förete en nära frändskap med de tekniska fackskolorna och gymnasierna
och att ur denna synpunkt vissa skäl måhända kunde föreligga
för deras förläggning under yrkesskolöverstyrelsen. Å andra sidan är, särskilt
i fråga om lärlings- och yrkesskolstadiet, sambandet mellan dessa
skolor och övriga skolor, som nu tänkas förlagda under yrkesskolöverstyrelsen,
icke av den beskaffenhet, att detta med särskild styrka påkallar en
sådan förläggning. Enligt vad chefen för finansdepartementet meddelat
mig, har han, efter samråd med chefen för sjöförsvarsdepartementet, för
avsikt att föreslå en förläggning av navigationsskolan under kommerskollegiet,
vilket förslag även jag finner vara välbetänkt.

533

Kungl. Maj:ts Ndd. Proposition Nr 96.

6. Överstyrelsens organisation.

Såsom jag redan förut (sid. 64) omnämnt, har den tekniska kommittén
uttalat sig även om den tilltänkta överstyrelsens organisation. Kommittén
yttrar därom:

Såsom redan i de allmänna grunderna för kommitténs organisatiousförslag framhållits,
har kommittén ansett sig böra föreslå, att den blivande överstyrelsen mätte
komma att bestå av en överdirektör och chef samt fyra råd jämte nödigt kansli.

I överstyrelsen, skola finnas representerade: lärarerfarenhet på den tekniska
undervisningens område, praktiskt industriella och ekonomiska insikter, tekniskt vetenskaplig
bildning samt konstiudustriell sakkunskap.

Ett av råden bör hava till uppdrag att vara föreståndare för statens normalskola
och leda lärarutbildningen och försöksverksamheten därstädes.

Överstyrelsens kansli torde böra bestå av en notarie samt en registrator och
aktuarie. Därtill bör komma en bibliotekarie och förvaltare av överstyrelsens bibliotek
och mönstersamlingar av undervisningsmateriell samt nödig betjäning.

Överstyrelsen för rikets tekniska skolor bör ha sitt säte i Stockholm och dess
verksamhet närmare regleras genom en av Kungl. Maj:t utfärdad instruktion.

I de över kommitténs förslag avgivna yttrandena beröras i några fall
frågan om överstyrelsens organisation.

Handelskammaren i Göteborg anser sålunda, att överstyrelsen är
onödigt stort tilltagen, åtminstone på de tidigare stadierna. Handelskammaren
i Gävle anser överstyrelsen till en början ej behöva mer än en överdirektör
och två råd, ett för fack- och ett för yrkes- och lärlingsskolorna.
Mindre antal ledamöter förordas därjämte av styrelsen för Landskrona
tekniska yrkesskola och handelsinstitut samt av stadsfullmäktige i Gävle.
Länsstyrelsen i Södermanlands län finner det olämpligt, att ett av råden
tillika skulle förestå normalskolan och i denna egenskap vara underordnad
den styrelse, varav han själv är medlem. Styrelsen för tekniska elementarskolan
i Norrköping påpekar, att enligt kommitténs förslag det skulle kunna
hända, att blott en »sakkunnig person» komme in i överstyrelsen. Järnkontoret
uttalar det önskemålet, att industrien blir starkt representerad
inom överstyrelsen, så att dess önskningar och behov, som i följd av utvecklingen
äro underkastade snabb förändring, må utan för mycken omgång
beaktas. Smålands och Blekinge handelskammare ansluta sig till
den vid kornmittébetänkandet fogade reservationen, att ett råd bör hava
konsthantverket till fack. Åven slöjdföreningens i Göteborg lärarråd med
instämmande av styrelsen ansluter sig till reservationen. Styrelsen för
tekniska skolan i Lund instämmer också i reservationen, liksom även länsstyrelsen
i Kopparbergs län. Flera av de hörda myndigheterna — så bland
annat Skånes handels-, industri- och sjöfartskammare — betona starkt
behovet av att sakkunniga inspektörer anställas hos överstyrelsen.

T ek ni stia
kommittén.

Myndig heternas yttranden.

Oaparte mentasak Itunniga.

534 Kung], Maj.ts Nåd. Proposition Nr 96.

.* . • "5

Kommerskollegiet har särskilt berört frågan om. överstyrelsens ställning
till den planerade normalskolan. Kollegiet anför:

På normalskolans föreståndare, som enligt kommitténs förslag jämväl skulle vara
ledamot i överstyrelsen, torde såsom föreståndare få sig ålagd en arbetsbörda, som mer
än väl helt kräver sin man, anser kollegium, att denna befattning, som på grund av
normalskolans särskilda uppgift naturligtvis måste ställa större krav på sin innehavare
än föreståndarbefattningarna vid övriga lärlings- eller yrkesskolor, gives samma
ställning som föreståndarbefattningarna vid fackskolorna. Bpfattniugen bör sålunda
avlönas lika med dessa och tillsättas av Kungl. Maj:t på förslag av kollegium.

Om överstyrelsens organisation yttra de departementssakkunniga:

I fråga om överstyrelsens sammansättning ansluta vi oss till kommitténs förslag,
att den bör bestå av en överdirektör och chef samt fyra råd jämte nödigt kansli. Som
det emellertid omöjligen kan förutsättas, att överstyrelsens ledamöter ensamma kunna
representera en i detalj gående sakkunskap inom den mångfald olika yrkesgrenar, för
vilka det undervisningsväsen, varom här är fråga, avses, villa vi föreslå den bestämmelsen,
1 att då för ärendenas behandling erfordras sakkunskap utöver den, som finnes
att tillgå inom överstyrelsen, för sådant ändamål må tillkallas särskilda sakkunniga att
härutinnan tillhandagå överstyrelsen.

Kommittén för den lägre tekniska undervisningens ordnande uttalar, att i överstyrelsen,
vars verksamhet kommittén tänkt sig begränsad till det tekniska skolväsendets
område, böra vara representerade: lärarerfarenhet på den tekniska undervisningens
område, praktiskt industriella och ekonomiska insikter, tekniskt vetenskaplig bildning
samt konstiudustriell sakkunskap. Det faller av sig självt, att med den av oss föreslagna
omfattningen av överstyrelsens verksamhetsområde icke allenast dessa utan även
handelns och det husliga arbetets intressen böra vara representerade.

Kommitténs förslag, att eu av överstyrelsens ledamöter samtidigt skulle vara
föreståndare för den föreslagna statens normalskola för yrkesundervisningen, kunna vi
av de skäl, som vid behandlingen av normalskolan anförts, icke biträda.

Dessa skäl hava de sakkunniga formulerat sålunda:

Mot kommitténs förslag, att normalskolans föreståndare samtidigt skulle vara ledamot
i överstyrelsen, vilken anordning skulle avse att betrygga ett intimt samarbete
mellan skolan och överstyrelsen, kan anmärkas, att föreståndarbefattningen, såsom
kommerskollegium i sitt yttrande betonar, i och för sig kommer att medföra en så
dryg arbetsbörda, att den med all säkerhet helt kräver sin man. Föreståndaren skulle
därför icke kunna ägna någon som helst tid åt andra göromål inom överstyrelsen än
sådana, som stå i alldeles omedelbart samband med normalskolan. Det är under sådana
törbållanden enligt vårt förmenande icke lämpligt, att föreståndaren är ledamot
i '' överstyrelsen. Vi ansluta oss i denna fråga till kommerskollegii mening, att föreståndaren
bör givas samma ställning som föreståudarna för de tekniska fackskolorna.
Han bör således förordnas av Kungl. Maj:t på förslag av överstyrelsen och i Jöneavseende
likställas med föreståndarna för fackskolorna.

..i .. . » . • „ l: • * ?. . • i »

Kanyl. Maj:ts K<Ul. Proposition Kr 90.

535

I fråga om överstyrelsens organisation är det framför allt av vikt, att
följande tre synpunkter bliva beaktade. Först och främst måste organisationen
ordnas så, att de olika verksamhetsområden, som de under överstyrelsen
stående anstalterna representera, bliva så långt som möjligt på ett
fackinannamässigt och fullt sakkunnigt sätt inom överstyrelsen företrädda.
Vidare måste arbetet inom överstyrelsen så fördelas, att överstyrelsens
fackmannaelement — i främsta rummet chefen och ledamöterna — ej
genom mera formellt administrativa göromål hindras från att så odelat
som möjligt ägna sig åt den reala handläggningen av överstyrelsens huvuduppgifter
och framför allt icke avstängas från möjligheten att träda i personlig
förbindelse med myndigheter, korporationer och enskilda, något som
jag i det föregående framhållit som en huvudbetingelse för framgång i
överstyrelsens arbete. Slutligen är det av stor betydelse, att den rent
administrativa apparaten inom överstyrelsen erhåller största möjliga enkelhet
både i sin anordning och i sitt sätt att arbeta, så att icke överstyrelsens
eget arbete insnöres i allt för invecklade eller tyngande former och
de underlydande anstalterna på ett för deras egentliga arbete störande eller
hinderligt sätt betungas med en allt för bred skriftväxling.

Vad då beträffar den förstnämnda av nu angivna synpunkter — de
olika verksamhetsområdenas fackmannamässiga representation inom överstyrelsen
— kräver denna, att sagda verksamhetsområden bliva i största
möjliga utsträckning representerade genom överstyrelsens chef och ledamöter
samt, i den mån detta ej låter sig gorå, genom andra sakkunniga
arbetskrafter inom överstyrelsen. Vad chefen beträffar, måste det givetvis
fordras, att han besitter omfattande erfarenheter på så många områden
som möjligt. Det är emellertid uppenbart att vid val av chef hänsyn till
personliga kvalifikationer måste spela en så väsentlig roll, att det torde
vara omöjligt att vid honom fästa representantskapet för något visst område.
Vad åter ledamöterna beträffar, år det i hög grad önskvärt, att
bland dem finnas fasta representanter för så inånga områden som möjligt.
Då emellertid de verksamhetsområden, som här kunna komma i fråga,
förete en utomordentligt stor rikedom på förgreningar och specialiseringar,
ligger det i sakens natur, att icke alla dessa kunna räkna på att bliva i
överstyrelsen företrädda genom överstyrelsens ledamöter. Den begränsning,
som här av sig själv inställer sig, nödvändiggöres först och främst
av hänsyn till den begränsning i kostnaderna för verkets drift, som ur
statsfinansiell synpunkt är erforderlig. Den nödvändiggöres även därav,
att det måste tillses, att det mått av arbetsuppgifter, som tilldelas ledamöterna,
icke understiger vad som i motsvarande avseende inom andra
ämbetsverk i regel kråves.

Oepar lementschefen.

Allmänna

synpunkter.

Sakkunskapen
inom
överstyrelsen

536

Kung!. Mcij:ts Nåd. Proposition Nr 96.

Närmast till hands ligger väl det önskemålet, att de fyra stora huvudgrenarna:
industri, hantverk, handel och husligt arbete måtte få var sin
representant bland överstyrelsens ledamöter. De nyss angivna begränsningssynpunkterna
torde dock näppeligen för närvarande medgiva detta.
Och vad beträffar den ena av grenarna, det husliga arbetet, synas förhållandena
vara sådana, att representantskapet för densamma åtminstone
under en tid framåt lämpligare låter sig ordna på annat sätt.

Såsom framgår av den redogörelse för undervisningen i husligt arbete,
som jag tidigare lämnat (sid. 32 f.), förekommer undervisning däri även i en
stor mängd av de läroanstalter, som lyda under folkskolöverstyrelsen och
läroverksöverstyrelsen. För närvarande finnas också hos dessa styrelser anställda
särskilda konsulenter och inspektörer för sagda undervisning, gemensamma
för båda överstyrelserna. För att nu förebygga, att undervisningen
i husligt arbete i olika skolor på en och samma ort eller inom
samma delar av landet, allt efter som de särskilda skolorna ligga under
yrkesskolöverstyrelsen eller någon av de båda allmänna skolstyrelserna,
komma att inspekteras av den ena eller- den andra överstyrelsens inspektörer,
synes det mig önskligt, att ett samarbete mellan samtliga skolöverstyrelser
kommer till stånd, så att nu ifrågavarande undervisningsgren
kan i samtliga skolor å samma ort eller inom samma del av landet —
oavsett vilken överstyrelse skolorna tillhöra — bliva inspekterade av en och
samma person. En sådan anordning kan lämpligen åstadkommas därigenom,
att det åt den hos yrkesskolöverstyrelsen anställde målsmannen för ämnet
uppdrages att tillika vara målsman för ämnet inom de båda övriga skolöverstyrelserna.
Då nu emellertid ämnet husligt arbete i sig innefattar
både hushållsgöromål och kvinnlig slöjd (jfr. sid. 32) och det därför
kan möta svårigheter att finna en representant, för ämnet, som äger
erforderlig sakkunskap i fråga om båda ämnesgrenarna, torde man böra
räkna med nödvändigheten att vid sidan av ämnets huvudrepresentant
ställa ett biträde för den gren av ämnet, för vilket representanten icke
själv besitter erforderlig sakkunskap. Ett sådant biträde torde även kunna
komma att erfordras på grund av arbetsuppgifternas kvantitativa omfattning.
Huru härmed än må komma att förhålla sig, bör emellertid nu ifrågavarande
undervisningsgren kunna inom yrkesskolöverstyrelsen och de båda
andra skolöverstyrelserna företrädas genom gemensamma funktionärer och
dessas resor och övriga verksamhet ordnas så, att onödiga dubbelresor och
dubbelutgifter undvikas. Med hänsyn till det nu anförda synes representanten
för undervisningen i ämnet husligt arbete inom yrkesskolöverstyrelsen
för närvarande lämpligast böra erhålla ställningen av konsulent med

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

537

uppdrag att vara inspektör och särskild föredragande för de till hans
verksamhetsområde hörande ärendena.

Handeln bör inom överstyrelsen vara företrädd genom en särskild
ledamot. Det är val sant, att till en början, innan ännu de lägre handelsskolorna
hunnit organiseras, denne ledamots löpande göromål måste till
antalet bliva jämförelsevis få, men med hänsyn till de mera krävande uppgifter,
som just under organisationstider i allmänhet pläga påvila ledamöterna
i ett centralt ämbetsverk, och jämväl i betraktande därav, att
arbetet inom överstyrelsen varken principiellt eller i verkligheten bör
ordnas efter strängt exklusiva gränslinjer utan i alla de avseenden, som
äro möjliga, erhålla en karaktär av samarbete och kollegial medansvarighet,
torde man hava fullt fog för anställande redan från början av en fast
representant för handelsundervisningen.

För industrien och hantverket böra två ledamöter beräknas. Det blir
emellertid nödvändigt att, på samma gång det sörjes för att de större och
viktigare områdena företrädesvis bliva representerade genom dessa ledamöter,
anordningar tillika vidtagas för att på annat sätt tillförsäkra överstyrelsen
den sakkunskap den behöver. Närmaste utvägen är då, att ett
tillräckligt stort anslag ställes till överstyrelsens förfogande för anställande
hos överstyrelsen av erforderligt antal konsulenter och inspektörer samt
för beredande av möjlighet att allt efter sig yppande behov tillkalla sakkunniga
biträden. Och härvid ter sig helt naturligt som ett framtida
önskemål, att -det till överstyrelsens förstärkande måtte kunna skapas en
organiserad sakkunniginstitution, närmast väl i form av ett mera konstant
sakkunnigråd. Emellertid torde det vara för tidigt att redan nu tänka
på något förslag i denna riktning. Ett sådant förutsätter erfarenheter,
vilka kunna göras, först sedan överstyrelsen begynt sin verksamhet och
kommit något längre in i densamma.

Att låta, såsom tekniska kommittén föreslagit, en av ledamöterna tilllika
vara föreståndare för statens normalskola för yrkesbildningen synes
mig ur åtskilliga synpunkter olämpligt. Föreståndarskapet för normalskolan
blir av så maktpåliggande natur, att det helt kräver sin man. Och
arbetet inom överstyrelsen blir av den art, att ledamöterna måste stå helt
till dess förfogande.

För tillgodoseende av den andra av de normerande synpunkter, som överstyretjag
här ovan angav — att chefen och ledamöterna måtte i görligaste mån sens kansl1
förbehållas åt den reala handläggningen av överstyrelsens huvuduppgifter
— erfordras, att överstyrelsens kansli förses med lämpliga och tillräckligt
många arbetskrafter. Det måste härvid tillses, att en var av överstyrelBihartg
till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 87 käft. (''Nr 96.) : ''ih 68

538

Formerna för
Överstyrelsens
arbete.

Departe mentschefen.

Chefen.

Ledamöterna.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

sens ledamöter erhåller erforderligt notariellt biträde. Detta torde kunna
ske, ifall hoos överstyrelsen anställes en sekreterare, en notarie och en
amanuens. Åt sekreteraren, som bör besitta juridisk bildning, kunna
uppdragas förutom chefskapet för kansliet de sekreteriella göromålen
hos en av ledamöterna. Motsvarande göromål hos de båda övriga
ledamöterna torde kunna utföras av notarien med biträde av amanuensen.
För bestridande av registratorsgöromålen bör anställas en registrator, som
tillika fungerar som aktuarie. Inom kansliet böra ytterligare anställas ett
kvinnligt biträde av andra graden och ett sådant biträde av första graden.

Dessutom bör hos verket finnas en vaktmästare.

Vad slutligen angår den tredje, av de nu här ovan angivna synpunkterna
i fråga om överstyrelsens organisation — att den administrativa
apparaten göres så enkel som möjligt — anser jag mig böra framhålla
önskvärdheten av att formerna för överstyrelsens arbete, i likhet med vad
som skett i de senast upprättade centrala ämbetsverken, göras så enkla och
rörliga som möjligt. Därtill hör, att endast sådana ärenden läggas under
plenarbehandling, som på grund av sin betydelse nödvändigt påkalla kollegial
behandling. Därtill hör ock, att protokollsföringen inskränkes till det
minsta möjliga och att från överstyrelsen utgående skrivelser avfattas kort
och koncist. Därtill hör slutligen ock, att de underlydande läroanstalterna
i minsta möjliga mån besväras med avlämnande av uppgifter och utredningar,
vilka endast hava ett mera formellt och tillfälligt värde, men
vilkas registrerande, ordnande och förvarande inom överstyrelsen kunna
komma att taga kanslipersonalens tid och krafter över hövan i anspråk.

7. Kostnadsberäkning och hemställan.

Enligt vad jag i det föregående närmare utfört, skulle inom överstyrelsen
anställas en chef, tre ledamöter, en konsulent för husligt arbete,
en sekreterare, en notarie, en registrator och aktuarie, ett kvinnligt biträde
av andra graden, ett kvinnligt biträde av första graden samt en vaktmästare.

Vad chefen beträffar, synes han i fråga om tjänsteställning och lön böra
likställas med cheferna inom folkskolöverstyrelsen och läroverksöverstyrelsen.
För en överdirektör inom överstyrelsen bör således beräknas lön
6,200 kronor, tjänstgöringspenningar 2,800 kronor, ortstillägg 1,000 kronor,
summa 10,000 kronor.

För en var av ledamöterna bör i likhet med vad som gäller för ledamöter
av andra centrala ämbetsverk beräknas lön 5,000 kronor, tjänstgöringspenningar
2,500 kronor, ortstillägg 600 kronor, summa 8,100 kronor.
För ledamot bör lönen efter 5 år kunna höjas med 600 kronor.

530

Katigt Maj:/.t Nåd. Proposition Kr .96''.

För sekreteraren böra beräknas de för andra grads tjänstemän vanliga
lönesatserna: lön 3,600 kronor, tjänstgöringspenningar 1,800 kronor, ortstilllägg
400 kronor, summa 5,800 kronor jämte två ålderstillägg å 500 kronor
efter resp. 5 och 10 år; för notarien samt registrator!! och aktuarie!!
de för första grads tjänstemän vanliga lönesatserna: lön 2,200 kronor, tjänstgöringspenningar
1,500 kronor, ortstillägg 300 kronor, summa 4,000
kronor jämte tre ålderstillägg å 500 kronor efter resp. 5, 10 och 15 år.
För kvinnligt biträde av andra graden bör uppföras lön 900 kronor, tjänstgöringspenningar
550 kronor, ortstillägg 150 kronor, summa 1,600 kronor
järnte två ålderstillägg å 200 kronor efter resp. 5 och 10 år, för kvinnligt
biträde av första graden bör beräknas lön 700 kronor, tjänstgöringspenningar
350 kronor, ortstillägg 150 kronor, summa 1,200 kronor jämte
två ålderstillägg å 200 kronor efter resp. 5 och 10 år. För vaktmästaren
bör bestämmas lön 700 kronor, tjänstgöringspenningar 350 kronor, ortstillägg
150 kronor, summa 1,200 kronor jämte två ålderstilllägg å 100
kronor efter resp. 5 och 10 år. Skulle frågan om reglering av avlöningsförhållandena
för de vid statens verk och inrättningar anställda vaktmästarna
komma att hänskjutas till prövning av 1918 års riksdag samt dylik lönereglering
bliva av riksdagen beslutad, böra givetvis avlöningsförmånerna för den nu
ifrågasatte vaktmästaren så jämkas, att de bliva lika med de avlöningsförmåner,
som tillkomma övriga vaktmästare vid de centrala ämbetsverken.

Vad angår konsulenten för husligt arbete, skulle det visserligen, med
hänsyn till det betydelsefulla uppdrag det här gäller, varit önskvärt, att
en ordinarie befattning redan nu kunnat inrättas för denne med å stat
uppförd lön och med rätt till pension. Emellertid synes det mig önskligt
att, innan en sådan anordning vidtages, närmare erfarenheter inhämtas i
fråga om omfattningen och gestaltningen av de arbetsuppgifter, som här
komma ifråga. Det torde därför vara riktigast att för den närmaste tiden
för befattningen beräkna ett visst arvode. Med hänsyn därtill, att befattningshavaren
tillika skulle komma att uppbära arvoden i folkskolöverstyrelsen
och läroverksöverstyrelsen — inom vardera överstyrelsen utgår för
närvarande till inspektören av undervisningen i huslig ekonomi 750 kronor
och till inspektören av undervisningen i kvinnligt handarbete 750 kronor
— torde det vara tillräckligt att för ändamålet å yrkesskolöverstyrelsens
stat beräkna ett arvode av 2,000 kronor, dag erinrar om att sistlidna års
riksdag för inspektion av de av riksdagen beslutade husmodersskolorna
beviljat ett belopp av 1,500 kronor. Då nu, efter vad jag förut föreslagit,
sistnämnda skolor skulle komma att ställas under yrkesskolöverstyrelsen,
kommer det sålunda beviljade beloppet att ej behöva tagas i anspråk.

Därest det skulle komma att visa sig behövligt att anställa ett biträde
för någon del av undervisningen i det husliga arbetet, synes det härför

Kanslirjäu.ste män.

Ordinarie

stat.

Chefens och
ledamöternas
pensionsålder.

540 Kungl. Maj:U Nåd. Proposition Nr 96.

erforderliga arvodet böra utgå ur de anslagsmedel, vilka ställas till överstyrelsens
förfogande för tillkallande av sakkunniga i allmänhet.

För en amanuens torde beräknas ett arvode av 2,000 kronor.

Jag finner behovet av den föreslagna överstyrelsen vara av så varaktig
natur, att jag icke anser någon tvekan böra råda därom, att överstyrelsen
bör uppföras på ordinarie stat. Jag anser också, att samtliga
tjänster, för vilka lön kommer att å ordinarie stat uppföras, böra besättas
med ordinarie innehavare.

Med tillämpning av bestämmelserna i lagen angående civila tjänstinnehavares
rätt till pension den 11 oktober 1907 skulle rätt att komma i åtnjutande
av hel pension inträda för chef och ledamöter i yrkesskolöverstyrelsen
vid sextiosju levnads- och trettiofem tjänstår. Då nu emellertid,
såsom jag förut framhållit, utomordentligt stor vikt ligger därpå, att till
innehavare av chefsposten och av ledamotsbefattningarna inom överstyrelsen
förvärvas personer med omfattande erfarenhet från de verksamhetsområden,
som de skola företräda inom överstyrelsen, finner jag det synnerligen
önskvärt, att eventuella bestämmelser angående nu ifrågavarande befattningshavares
pensionsförhållanden icke måtte komma att lägga hinder i vägen
för anställande av personer, som icke tidigare tillhört statstjänst och som
följaktligen icke heller hava att tillgodoräkna sig några pensionsår i sådan
tjänst. Ur denna synpunkt synes mig beträffande överstyrelsens chef
böra gälla vad som enligt ovan åberopade lag redan är bestämt ifråga
om chefen för lantbruksstyrelsen, eller att rätt till hel pension inträder vid
67 levnadsår och 10 tjänstår, samt att i fråga om ledamot av överstyrelsen
böra gälla vad som för närvarande rörande den för pensions åtnjutande bestämda
tjänståldern är bestämt i fråga om bl. a. statens folkskolinspektörer,
vissa av tjänstmännen vid centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet
samt byråchefen för lantbruksärenden i lantbruksstyrelsen, eller att
rätt till hel pension inträder vid 25 tjänstår. För ledamöterna bör liksom för
chefen i fråga om levnadsåldern bestämmas 67 år. Särskild proposition till
riksdagen för vidtagande av nödiga ändringar i lagen angående civila tjänstinnehavares
rätt till pension torde framdeles få avlåtas. Då framställning till
riksdagen i denna fråga ankommer på finansdepartementets föredragning, har
jag i detta sammanhang ansett mig böra inskränka mig till nämnda uttalande.

I avseende å chef eller ledamot, som vid tillträdet till befattningen
tillhör såsom delägare endera av lärarnas vid elementarläroverken nya
änke- och pupillkassa eller folkskollärarnas änke- och pupillkassa, torde föreskrifter
böra meddelas i enlighet med vad riksdagen i enahanda avseende
föreskrivit beträffande motsvarande befattningshavare i läroverksöverstyrelsen
och folkskolöverstyrelsen.

541

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 9(i.

1 avseende å åtnjutandet av avlöningsförmånerna för yrkesskolöverstyrelsens
ordinarie befattningshavare torde i överensstämmelse med vad i föråtnjutande
liknande fall i allmänhet blivit föreskrivet följande villkor och bestämmelser
böra stadgas, nämligen:

i fråga om ändrad tjänstgöringsskyldighet, förflyttning till annan tjänst,
förening av tjänster in. rabatt
befattningshavare skall, därest vidsträcktare tjänstgöringsskyldighet
eller jämkning i åligganden vid eu möjligen inträdande förändrad organisation
av ämbetsverket eller dess särskilda avdelningar eller eljest i allmänhet
kan varda stadgad, ävensom därest ämbetsverkets ställning inom
statsförvaltningen så förändras, att detsamma ej längre kan anses såsom
självständigt ämbetsverk, eller därest vissa ifrågavarande ämbetsverk tillhörande
göromål överflyttas till annat ämbetsverk, vara pliktig att, med bibehållande
av den tjänstegrad och den avlöning han innehar, efter ny eller förändrad
arbetsordning sköta de göromål, som honom anförtros, eller, efter Kungl.

Maj:ts förordnande, tjänstgöra i det verk, till vilket göromålen överlämnas;

att befattningshavare är skyldig att tjänstgöra å den särskilda befattning
uti innehavande grad, där han, till befordrande av arbetets oavbrutna
gång, befinnes vara lämplig och behövlig;

att befattningshavar*e vidare skall, likaledes med bibehållande av den
tjänstegrad och den avlöning han innehar, vara pliktig att, närhelst så av
Kungl. Maj:t prövas lämpligt, låta sig förflyttas till annan befattning inom
förvaltningen på ifrågavarande område;

att med ordinarie befattning i överstyrelsen icke må förenas annan
tjänst å rikets, riksdagens eller kommuns stat;

att med ordinarie befattning i nämnda ämbetsverk ej heller må förenas
vare sig uppdrag såsom ordförande eller ledamot i styrelse för verk eller
bolag, som är försett med Kungl. Maj:ts oktroj eller blivit registrerat såsom
aktiebolag, eller befattning såsom tjänsteman i sådant verk eller bolag eller
annan tjänstebefattning av vad slag som helst, så framt ej, vad angår chef
eller ledamot, Kungl. Maj:t och, vad angår innehavare av annan befattning,
överstyrelsen, uppå därom gjord framställning och efter prövning, att ifrågavarande
uppdrag eller tjänstebefattning ej må anses inverka hinderligt för
tjänstgöringen i ämbetsverket, finner uppdraget eller befattningen kunna
få mottagas och tillsvidare bibehållas;

i fråga om avlöningsförmåners uppbärande in. in.:
att tjänstgöringspenningar få uppbäras endast för den tid, befattningshavare
verkligen tjänstgjort eller åtnjutit semester, men för tid, han
eljest varit befriad från tjänstgöring, skola utgå till den, som uppehållit
befattningen;

att den, som av sjukdom hindras att förrätta sin befattning, äger upp -

542

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

bära- hela lönen jämte ortstillägget eller i det fall, där avlöningen utgöres
av arvode, den del därav, som icke anses såsom tjänstgöringspenningar,
men att den, som eljest undfår ledighet, såsom för svag hälsas vårdande,
enskilda angelägenheter, tjänstgöring hos riksdagen, dess utskott eller
revisorer eller andra särskilda uppdrag, eller i behörig ordning avstänges
från tjänstgöring eller av annan anledning är lagligen förhindrad att sköta
befattningen, kan förpliktas att under ledigheten utöver sina tjänstgöringspenningar
avstå så mycket av lönen eller ortstillägget eller av arvodet,
som erfordras för befattningens uppehållande eller eljest prövas skäligt;

att avlöning ej må utgå till befattningshavare för tid, varunder han
avhållit sig från tjänstgöring utan att hava i vederbörlig ordning erhållit
tjänstledighet eller kunna styrka giltigt förfall;

att, därest befattningshavare varder avstängd från tjänstgöring eller i
häkte tagen, den del av hans avlöning, som icke prövas böra användas
till befattningens uppehållande, skall under tiden innehållas, såvida ej
prövas skäligt låta honom uppbära något därav;

att, vid sjukdomsförfall eller när det erfordras till följd av tjänsteresor
eller för beredande av semester, befattningshavare av lägre grad skall
vara skyldig att, om han förordnas till högre befattning i överstyrelsen,
bestrida densamma, dock ej längre än sammanlagt tre månader under ett
och samma kalenderår; ägande han därvid att’, i stället för egna tjänstgöringspenningar,
åtnjuta vid sjukdomsförfall de för befattningen anslagna
tjänstgöringspenningar men eljest däremot svarande belopp;

att emellertid, därest ledamot av överstyrelsen till följd av tjänsteresa
eller för handläggning av särskilda ärenden är under allenast'' några få,
högst fyra dagar, hindrad att sköta sin befattning, tjänsteman av lägre
grad skall vara pliktig att utan särskild ersättning sköta de till ledamotsbefattningen
hörande löpande göromål;

att den, som tillträder den nya staten, skall vara skyldig underkasta
sig, efter Kungl. Maj:ts bestämmande, upphörande av eller minskning i
extra inkomster, som kunna åtfölja tjänstebefattning eller utgå för bestyr
i sammanhang därmed; samt

att vid avgång från tjänsten till följd av avskedstagande, entledigande
eller dödsfall själva lönen ävensom ortstillägget eller, där avlöningen utgöres
av arvode, den del därav, som icke anses såsom tjänstgöringspenningar,
utgå till månadens slut;
i fråga om ålder stillägg:

att, därest förhöjning av lönen efter viss tids fortsatt innehavande av
befattning i samma lönegrad är i staten medgiven, tidpunkten för

första förhöjningen bestämmes att inträda efter fem år, under villkor
att innehavaren under mer än fyra femtedelar av den tjänstetid, som

543

Kunyl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr

erfordras för att vinna nämnda förhöjning, med gott vitsord bestritt sin
egen eller, på grund av förordnande, annan statens tjänst eller fullgjort
annat offentligt uppdrag, dock att härvid icke må föras honom till last
den tid, han åtnjutit semester eller ledighet för fullgörande av värnplikt,
och

andra förhöjningen, om sådan äger rum, efter ytterligare fem år, på
samma villkor, samt

tredje förhöjningen, därest sådan kan ske, efter än ytterligare fem
år, ävenledes på samma villkor,

under iakttagande, vad var och en av omförmälda löneförhöjningar
angår, att den högre avlöningen ej får tillträdas förr än vid början av kalenderåret
näst efter det, varunder den stadgade tjänståldern blivit uppnådd;

att likväl löntagare, som, då han intjänat stadgad tid för erhållande
av löneförhöjning, redan uppnått den levnadsålder, vid vilken han enligt
bestämmelserna i lagen angående civila tjänstinnehavares rätt till pension
är skyldig att från tjänsten avgå, icke må tillträda samma förhöjning;

i fråga om semester, skyldighet att avgå från tjänsten och pensionsrätt:

att semester årligen må, när det kan ske utan hinder för göromålens
behöriga gång,'' åtnjutas av chefen, ledamöterna och sekreteraren en var
under en och en halv månad, av notarien, av registratorn och aktuarien
samt av de kvinnliga biträdena en var under en månad samt av vaktmästaren
under 15 dagar;

att befattningshavare, som har sig anförtrodd uppbörd eller kontroll
å uppbörd, är pliktig att å tid av året, som av chefen bestämmes, begagna
sig av semester;

att i fråga om skyldighet att avgå från tjänsten ävensom i fråga om
rätt till pension skall gälla vad i lagen angående civila tjänstinnehavares
rätt till pension är vid tiden för den nya statens ikraftträdande eller,
såvitt angår innehavare av befattning, som därefter tillträdes, vid tillträdet
till befattningen stadgat;

i fråga om särskilda föreskrifter för kvinnliga befattningshavare:

att beträffande kvinnliga biträden å överstyrelsens stat skola i övrigt
lända till efterrättelse de föreskrifter, som äro eller kunna varda utfärdade
angående allmänna villkor och bestämmelser att gälla för de å vissa domstolars,
ämbetsverks och myndigheters stater uppförda biträdesbefattningar.

Såsom jag också förut framhållit, blir det erforderligt, att tillgång på
sakkunniga biträden beredes överstyrelsen i ganska stor utsträckning, för
att överstyrelsen må bli i tillfälle att tillgodose alla de många olika intressen
och verksamhetsområden, som beröras av överstyrelsens arbetsuppgifter.
Det; är givetvis omöjligt att, innan närmare erfarenheter därom vunnits,

Anslag för
anställande
ay sakkunniga.

544

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

med större noggrannhet beräkna något belopp för ändamålet. För närvarande
utgår inom folkskolöverstyrelsen för anställande därstädes av sakkunniga
biträden ett belopp av 7,000 kronor. Jag anser mig icke kunna
beräkna lägre belopp för yrkesskolöverstyrelsens vidkommande. I detta sammanhang
anser jag mig emellertid böra erinra därom, att genom handelsundervisningens
överflyttande till yrkesskolöverstyrelsens förvaltningsområde,
varmed följer, att nödvändigt anslag för inspektion av handelsundervisningen
kommer att utgå ur denna styrelses anslag till sakkunniga biträden,
det nu under sjunde huvudtiteln utgående anslaget av 1,500 kronor till
inspektion av handelsundervisningen ej vidare kommer att erfordras.

Expenser. Även i fråga om de för överstyrelsen erforderliga s. k. expensmedlen

säum^gar. tör bestridande av utgifter för skrivmaterialier, blankett- och annat tryck,
lokalhyra inköp av böcker och tidskrifter, lokalernas rengöring, belysning och uppra
ra värmning ävensom ersättning till extra vaktbiträden och dylikt samt till
avlöning av amanuenser, till gratifikationer, vikariatsersättningar in. in. är
det givetvis förenat med stora svårigheter att nu på förhand med någon
större säkerhet beräkna vad som kan i anslagsväg erfordras. Med ledning
av beräkningar, som i motsvarande avseenden verkställts inom folkskolöverstyrelsen,
anser jag, att för ändamålet bör för den närmaste tiden
beräknas 12,000 kronor. Härtill måste läggas ersättning till semestervikarier
för överstyrelsens samtliga åmbets- och tjänstemän. I fråga om dessa
har jag följt samma beräkning, som lagts till grund för den ersättning,
som i motsvarande avseende för närvarande utgår inom de båda andra
skolöverstyrelserna. Med tillämpning härav skulle erfordras såsom ersättning
åt semestervikarier:

för överdirektören och 3 ledamöter ä 450 kronor .................. 1,350 kronor

» en sekreterare å 225 kronor.................................................. 225 »

* en notarie å 125 kronor........................................................... 125 »

» en registrator och aktuarie ä 125 kronor .......................... 125 »

» ett kvinnligt biträde av andra graden å 100 kronor ...... 100 »

» ett kvinnligt biträde av första graden å 75 kronor......... 75 »

Summa 2,000 kronor

Lägges sistnämnda summa ävensom det i det föregående för en
amanuens beräknade arvodet av 2,000 kronor till det här ovan beräknade
beloppet, 12,000 kronor, skulle för ifrågavarande ändamål erfordras ett
anslag av 16,000 kronor. I anslaget till expenser m. m. synes emellertid
lämpligen böra inräknas jämväl erforderlig lokalhyra för överstyrelsen. Då
överstyrelsen förutsattes träda i verksamhet med ingången av år 1919, bör
kostnad för hyra beräknas för tiden från och med den 1 oktober 1918.

545

Kungl, Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

Den för vardera av de båda redan befintliga skolöverstyrelserna för närvarande
utgående lokalhyran belöper sig till 8,000 kronor. För yrkesskolöverstyrelsen
torde åtminstone till en början ej behöva beräknas högre belopp än

6,000 kronor. Detta belopp bör intagas i beräkningarna för 1919 års stat
till gäldande av hyran under de två senare kvartalen av hyresåret oktober

1918— september 1919 och de två förra kvartalen av hyresåret oktober

1919— september 1920. Det belopp av 3,000 kronor, som beräknas bliva
erforderligt för bestridande av hyreskostnaden för tiden den 1 oktober
1918 — den 30 april 1919, bör tydligtvis stå till förfogande redan under
år 1918. Något anslag för detta ändamål torde emellertid icke behöva
äskas av riksdagen, enär det belopp, som härför bliver behövligt, synes
kunna gäldas av medel, som stå till Kungl. Maj:ts förfogande.

Anslaget för expenser, vikariatsersättningar m. in. bör följaktligen
uppföras å staten med ett sammanlagt belopp av 22,000 kronor.

1 nu senast gjorda beräkningar ingå icke uppsättnings- och organisationskostnader.
Det för ändamålet behövliga beloppet torde, i likhet med
vad fallet var vid folkskolöverstyrelsens upprättande, böra efter Kungl. Maj:ts
beprövande utgå av åttonde huvudtitelens förslagsanslag till skrivmaterialier
och expenser, ved m. m.

Ersättning för de tjänsteresor, som föranledas av den överstyrelsen åliggande
inspektionsskyldigheten, torde, såsom nu är fallet med chefernas och ledamöternas
i folkskolöverstyrelsen och läroverksöverstyrelsen tjänsteresor, utgå
av åttonde huvudtitelns förslagsanslag till rese- och traktamentspenningar.

I enlighet med vad jag sålunda anfört, skulle staten för yrkesskolöverstyrelsen
komma att hava följande utseende:

Ordinarie stat för yrkesskolöverstyrelsen.

	Lön.	Tjänst- görings- penningar.	Orts- tillägg.	Arvode.	Summa.
1 överdirektör.....................	6,200	2,800	1,000	_	10,000
1 ledamot ...........................	5,000 10,000	2,500 5,000	600		8,100 16,200	i Efter 5 år kan lönen ! höjas med 600 kro-nor.
2 ledamöter ........................	1,200	—
1 konsulent för husligt ar-bete .................................				2,000	2,000 5,800
1 sekreterare .....................	3,600	1,800	400	(Efter 5 år kan lönen 1 höjas med 500 kro-1 nor och efter 10 år 1 med ytterligare 500 ( kronor.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 saml. 87 käft. (Nr 96.) 69

Uppsätta! ngsoch
organisationskost*

nader.

Ersättning för
tjänsteresor.

Stat.

546

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 96.

	Lön.	Tjänst-gör) up-pfinningar.	Orts- tillägg.	Arvode.	Summa.
1 notarie.............................	2,200 2,200	1,500 1,500	300		4,000 4,000	Efter 5 år kan lönen höjas med 500 kro-nor, efter 10 år med ytterligare 500 kro-nor och efter 15 år med än ytterligare 50Ö kronor.
1 registrator och aktuarie...	300	—
1 kvinnligt biträde av an-dra graden .....................	900	550	150		1,600	1 Efter 5 år kan lönen \| höjas med 200 kro-

1 kvinnligt biträde av för-sta graden .....................	700	350	150		1,200	\ nor och efter 10 år med ytterligare 200 \| kronor.

1 vaktmästare ................	700	350	150		1,200	Efter 5 år kan lönen höjas med 100 kro-nor och efter 10 år med ytterligare 100 kronor.

För sakkunniga biträden ...	—	—	—	—	7,000
För expenser, hyra m. in....	—	—	—	—	22,000
Summa kronor	, f l ■>	-	—	—	83,100

Anm. Därest vaktmästare i sådan egenskap åtnjuter fri bostad samt bränsle, skall, så länge denna
förmån kvarstår, ortstillägg ej utgå till honom ävensom å lönen avdragas 100 kronor årligen.

Stat för år Enligt det av mig i det föregående framlagda förslaget till organi1919‘
sation av de läroanstalter, som skulle komma att stå under inseende av
yrkesskolöverstyrelsen, skulle omorganisationen av samtliga dessa läroanstalter
taga sin början först med hösttermien 1919. Detta bör emellertid
icke hindra, att yrkesskolöverstyrelsen träder i verksamhet redan med ingången
av år 1919. Tvärtom torde igångsättandet av organisationsarbetet
samt arbetet på organisationens vidare genomförande kräva, att överstyrelsens
verksamhet begynner redan vid sistnämnda tidpunkt. Det är emellertid
tydligt, att arbetet i överstyrelsen framför allt under förra delen
av år 1919 måste komma att få en mindre omfattning än vad fallet sedermera
måste bliva. Särskilt komma de löpande ärendena och de rent
administrativa göromålen att bliva jämförelsevis få. Detta förhållande
synes mig böra leda till att vissa av de å överstyrelsens stat föreslagna
tjänsterna ej besättas med innehavare under år 1919 liksom ock att vissa
av de för övriga ändamål föreslagna anslagsbelopp för sagda år något

547

Kungl Maj.ts Nåd. Proposition Nr 96.

minskas. Jag anser sålunda, att den ena av de tre ledamotsbefattningarna
bör kunna hållas obesatt under år 1919. Likaledes bör det under detta år
kunna anstå med tillsättandet av sekreterareånsten samt den kvinnliga
biträdesbefattningen av andra graden. Vidare synes amanuensbefattningen,
för vilken ett arvode av 2,000 kronor beräknats, ej böra erfordras
under år 1919. Erforderligt amanuensbiträde torde kunna beredas av
expensmedlen.

fa i Sistnämnda medel synas för år 1919 böra uppföras med 13,000 kronor,
därav 6,000 kronor beräknas för lokalhyra. Av anslaget för tillkallande av
sakkunniga torde endast 5,000 kronor höra beräknas för år 1919.

Med tillämpning av vad jag nu senast anfört skulle staterh för yrkesskolöverstyrelsen
för år 1919 komma att häva följande utseende:

Ordinarie stat för yrkesskolöverstyrelsen för år 1919.

	Lön.	Tjänst- görings- penningar.	Orts- tillägg.	Arvode.	Summa.
1 överdirektör.....................	6,200	2,800 2,500	1,000 600		10,000
1 ledamot ...........................	5,000		8,100	\| Efter 5 år kan lönen > höjas med 600 kro-\| nor.
1 ledamot ..........................	5,000	2,500	600		8,100,
1 konsulent för husligt ar-bete .................................		2,000	2,000
1 notarie..............................	2,200	1,500	300		4,000	Efter 5 år kan lönen höjas med 500 kro-nor, efter 10 år med
1 registrator och aktuarie...	2,200	1,500	300	—	4,000	ytterligare 500 kro-nor och efter 15 år med än ytterligare 500 kronor.
1 ^kvinnligt biträde af för-sta graden...... ......	700	350	150		1,200	(Efter 5 år kan lönen höjas med 200 kro ; nor och efter 10 år
		med ytterligare 200 [ kronor
1 vaktmästare....................	700	350	150		1,200	\| Efter 5 år kan lönen \| höjas med 100 kro-? nor och efter 10 år
			I med ytterligare 100 ( kronor.
För sakkunniga biträden ...	—	—	—	—	5,000
För expenser, hyra in. in....					,13,000
Summa kronor	—	—	-	—	56,600

Anm. Därest vaktmästare i sådan egenskap åtnjuter fri bostad samt bränsle, skall, så länge denna
för oin kvarstår, ortstillågg ej utgå till honom ävensom å lönen avdragas 100 kronor årligen.

548

Hemställan.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

I statsverkspropositionen till 1918 års riksdag, åttonde huvudtiteln,
punkten 217, har Kungl. Maj:t, såsom jag redan bragt i erinran i början
av min framställning, föreslagit riksdagen att för inrättande av en överstyrelse
för teknisk undervisning å ordinarie stat för- år 1919 beräkna ett
belopp av 50,000 kronor. Därest den av mig nu föreslagna avlöningsstaten
för den ifrågasatta yrkesskolöverstyrelsen vinner godkännande, erfordras
alltså för ändamålet, utöver det i statsverkspropositionen beräknade
beloppet, en summa av 6,600 kronor. Erforderliga medel för täckande
av bristen stå emellertid till förfogande genom besparing å annat
under åttonde huvudtiteln beräknat anslag. Av det belopp av 600,000
kronor, som togs i beräkning i årets statsverksproposition för beredande
av tillfällig löneförbättring för år 1919 åt lärarpersonalen vid privatläroverken,
har nämligen Kungl. Maj:t i senare avlåten proposition (nr 73)
föreslagit riksdagen att anvisa allenast 550,000 kronor.

På grund av vad jag i det föregående anfört, får jag hemställa, det
Eders Kungl. Maj:t täcktes föreslå riksdagen att

dels godkänna den av mig förordade staten för år
1919 för en yrkesskolöverstyrelse och de av mig föreslagna
villkoren och bestämmelserna för åtnjutande av i
staten upptagna avlöningsförmåner samt för tillämpning
av samma stat uppföra i riksstaten under åttonde huvudtiteln
ett ordinarie anslag till yrkesskolöverstyrelsen å
56,600 kronor;

549

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr !)6.

vilka tillkomma delägare, som innehar befattning, med
vilken är förenad skyldighet att tillhöra kassan;

Vad föredragande departementschefen här ovan
föreslagit och hemställt biträddes av statsrådets Övriga
ledamöter; och behagade Hans Maj:t Konungen härtill
lämna bifall samt förordna, att proposition i ämnet av
den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar, skulle
avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Gustaf Florin.

■ /

. .

, ii t /*;

/ • -■••• . ii jO

. - : - ■ ’/

• ■

hungi, Mai;it Nåd. Proposition Nr 96.

551

INNEHÅLL.

sid.

Inledning .......................................................................................................................... 11

I. Våra nuvarande praktiska ungdomsskolor .......................................................................... 12

1. Praktiska ungdomsskolor med allmänt medborgerlig utbildning på praktisk grund till huvud syfte

.................................................................................................................. 13

1) Fortsättningsskolor............................................................................................... 13

2) Högre folkskolor .............................................................................................. 21

2. Praktiska ungdomsskolor med speciell fackutbildning till huvudsyfte................................. 25

1) Skolor för den lägre tekniska undervisningen........................................................... 25

2) Skolor för den lägre handelsundervisningen .......................................................... 29

3) Skolor för den lägre lantbruksundervisningen......................................... 30

4) Anstalter för undervisning i husligt arbete............................................................... 32

II. Keformsträvanden och kommittéer........................... 36

UT. Anmärkta brister hos våra praktiska ungdomsskolor........................................................... 41

IV. Kommittéernas förslag till ordnande av de praktiska ungdomsskolorna.................................... 54

1) Tekniska kommitténs förslag till det lägre tekniska undervisningsväsendets ordnande...... 54

2) Handelsundervisningskommitterades förslag till den lägre handelsundervisningens ordnande 65

3) Folkundervisnings!ommitténs förslag till omorganisation av fortsättningsskolan............... 73

4) Kommittéförslagen i deras förhållande till varandra ................................................... 84

5) Departementssakkunnigas förslag till enhetlig behandling av ungdomsskolefrågan............ 103

V. Allmänna grunder för ett enhetligt ordnande av våra praktiska ungdomsskolor........................ 122

Departementschefens vitalande ................... 122

VI. Förslag till omorganisation av fortsättningsskolan............................................................... 144

1) Fortsättningsskolans organisation .......................................................................... 144

Departementschefens uttalande ..................... 162

2) Fortsättningsskolans undervisningsplan...................... 166

Departementschefens uttalande ........................................................................ 187

3) Fortsättningsskolans lärotider ................................................................................ 189

Departementschefens uttalande .......................................................................... 195

4) Fortsättningsskolans obligatorisaa karaktär............................................................... 196

Departementschefens uttalande ........................................................................... 209

5) Fortsättningsskolans förvaltning................................................................. 218

Departementschefens uttalande ........................................................................... 239

6) Fortsättningsskolas lärare....................................................................................... 252

Departementschefens uttalande .......................................................................... 267

7) Fortsättningsskolans ekonomiska förhållanden............................................................ 275

Departementschefens uttalande..................................................................... 283, 294

8) övergångstid. Övergångsbestämmelser.......................................... 296

552

Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

sid

Departementschefens uttalande ......................................................................... 299

9) Kostnadsberäkning. Hemställan.................................................................. 301, 311

VII. Förslag till omorganisation av den högre folkskolan ...................................................... 314

1) Den högre folkskolans organisation .................... 314

Departementschefens uttalande .......................................................................... 316

2) Den högre folkskolans undervisning......................................................... 318

Departementschefens uttalande ........................................................................... 319

3) Den högre folkskolans lärotider.............................................................................. 321

Departementschefens uttalande ........................................................................... 321

4) Den högre folkskolans administration och ledning..................... 322

Departementschefens uttalande .............................................. 323

5) Den högre folkskolans lärare............................................................................ .... 324

Departementschefens uttalande ...................................................................320, 328

6) Den högre folkskolans ekonomiska förhållanden .................................................... 329

7) Hemställan....................................................................................................... 330

Vill. Förslag till lärlings- och yrkesskolor .......................................................................... 332

A. Reguljära skolformer ................................................................................................... 333

1. Lärlingsskolor för hantverk och industri ....................................................................... 333

1) Lärlingsskolornas organisation.............................:................................................. 333

Departementschefens uttalande ........................................................................ 337

2) Lärlingsskolornas undervisning ....................................................................... 338

Departementschefens uttalande ........................................................................ 345

3) Lärlingskolornas obligatoriska karaktär................................................................. 346

Departementschefens uttalande .................. 356

4) Lärlingsskolornas lärotider .......................................................... 359

Departementscehfens uttalande .......................................................;.................. 364

5) Lärlingsskolornas styrelse och förvaltning ................................................................................... 364

Departementschefens uttalande .......................................................................... 368

6) Lärlingsskolornas lärare........................................................................................................................ 368

Departementschefens uttalande ............................................................................ 371

7) Lärlingsskolornas ekonomiska förhållanden .................................................................................... 374

Departementschefens uttalande ............... 381

2. Yrkesskolor för hantverk och industri ...................................................................... 382

1) Yrkesskolornas organisation................................................................................................................ 382

Departementschefens uttalande................................... 388

2) Yrkesskolornas lärotider .................................................................................................................. 390

Departementschefens uttalande..................................... 393

3) Yrkesskolornas undervisning ......................................................................................................... 393

Departementschefens uttalande............................................................................. 398

4) Yrkesskolornas lärare ............................................................................................................ 399

Departementschefens uttalande............................................ 401

5) Yrkesskolornas styrelse och förvaltning..................... 401

Departementschefens uttalande............................................................. 402

6) Yrkesskolornas ekonomiska förhållanden...................................................................... 403

Departementschefens uttalande ....... 407

3. Lärlingsskolor för handel ....................................................................................................... 409

1) Olika förslag angående den grundläggande handelsundervisningen............................................ 409

K ungt. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96. 553

sid

Departementschefens uttalande........................................................................ 414

2) Handelslärlingsskolornas ändamål och organisation ................................................................... 414

Departementschefens uttalande .......................................................................... 415

3) Handelslärlingsskolornas obligatoriska karaktär ........................................................................... 415

Departementschefens uttalande ......................... 415

4) Handelslärlingsskolornas lärotider ................................................................................................... 415

Departementschefens uttalande........................................................................... 418

5) Handelslärlingsskolornas undervisning............................................................................................ 418

Departementschefens uttalande ....................................................................... 419

6) Handelslärlingsskolornas lärare............................................................................................................ 420

Departementschefens uttalande.......................................................................... 420

7) Handelslärlingsskolornas styrelse och förvaltning............................................................................ 420

Departementschefens uttalande..................................................................... 421

8) Handelslärlingsskolornas ekonomiska förhållanden........................................................................ 421

Departementschefens uttalande .................................................................................................... 421

4. Yrkesskolor för handel ......................................................................................................................... 422

1) Olika förslag angående den fortsatta handelsundervisningen ....................................... 422

Departementschefens vitalande ........................................................................... 423

2) Handelsyrkesskolornas ändamål, organisation, antal och förläggning.............................. 424

Departementschefens uttalande .................•..................................................... 425

3) Handelsyrkesskolornas lärotider .............................................................................. 426

Departementschefens uttalande ...... 427

4) Handelsyrkesskolornas undervisning........................................................................ 427

Departementschefens uttalande........................................................................... 429

5) Handelsyrkesskolornas lärare ..................7............................................................. 429

Departementschefens uttalande .......................................................................... 430

6) Handelsyrkesskolornas styrelse och förvaltning ......................................................... 430

Departementschefens uttalande .............. 430

7) Handelsyrkesskolornas ekonomiska förhållanden........................................................ 430

Departementschefens uttalande ........................................................................... 431

5. Lärlingsskolor för husligt arbete ................................................................................. 432

1) Ändamål .......................................................................................................... 432

2) Skolplikt ....................................................................................................... 432

3) Lärotid............................................................................................................ 433

4) Undervisning .................................. 434

5) Lärare ............................................................................................................... 434

6) Styrelse och förvaltning......................................................................................... 435

7) Ekonomiska förhållanden....................................................................................... 435

Departementschefens uttalande ........................................................................... 436

6. Yrkesskolor för husligt arbetete ................................................................................ 438

1) Ändamål .........................y...................................... .......................................... 438

2) Organisation ...........................„.......................................................................... 438

3) Lärotid....................‘......................................................................................... 439

4) Inträdesfordringar ........................................................ 439

5) Undervisning .................................................................................................... 439

6) Skolavgifter......................................................................................................... 441)

7) Lärare .............................................................................................................. 440

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 87 höft. (Nr 96.) 70

554

Kitt tgl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 96.

8) Styrelse och förvaltning ......................................................................... 440

9) Ekonomiska förhållanden.......................................................................... 444

Departementschefens uttalande ........................................................................ 444

B. Friare skolformer.......................................................................................... 442

1. Skolor för hantverk och industri ..................................................................... 442

1) Fullständiga lärliogsskolor ........................................................................ 440

Departementschefens uttalande ...................................................... 443

2) Förberedande lärliogsskolor............................................................. 443

Departementschefens utlåtande ................................................................ 449

2. Skolor för handelsundervisning................................................................. 450

Ettåriga handelsskolor .................................................................. 45O

1) Ändamål ...............................;................................................. 45O

Departementschefens uttalande...................................................................... 454

2) Organisation, antal och förläggning ....................................................... 452

Departementschefens uttalande........................................................................ 453

3) Lärotid.................................................................................. 453

Departementschefens uttalande......................................................................... 454

4) Inträdesfordringar .................................................................................... 454

Departementschefens uttalande.................................................................... 455

5) Undervisning .............. .........•.............................................................. 459

Departementschefens uttalande ................................................................ 457

6 Skolavgifter............................................................................ 457

Departementschefens uttalande............................................................ 458

7) Lärare .............................................................................................. 45g

Departementschefens uttalande......’............................................................ 4gQ

8) Styrelse och förvaltning ................................................................... 454

Departementschefens uttalande ................................................................ 454

9) Ekonomiska förhållanden................................................................................. 404

Departementschefens uttalande ...... ............................................... 4g2

3. Skolor för husligt arbete................................................................................... 4g2

Hushållsskolor ............................................................................................... 4g2

Departementschefens uttalande ........................................................................... 4g2

4. Andra fria skolformer för yrkesundervisning............................. 405

Departementschefens uttalande ........................................................................ 4g7

C. Anslag för den lägre yrkesundervisningen för år 1919. Hemställan ........................... 408, 471

IX. Tekniska fackskolor och tekniska gymnasier......................................................... 473

Departementschefens uttalande ...................................................................... 473

X. Statens skola för konsthantverk och konstindustri i Stockholm ....................................... 473

Departementschefens uttalande .......................................................................... 479

XI. Statens normalskola för yrkesundervisningen................................................................ 479

Departementschefens uttalande ....................................................................... 494

XII. Den centrala ledningen av de praktiska ungdomsskolorna ................................................ 490

1. Folkskolöverstyrelsen såsom chefsmyndighet för fortsättningsskofor och högre folkskolor ...... 492

2. Yrkesskolöverstyrelsen såsom chefsmyndighet för den lägre tekniska undervisningen, handels undervisningen

och undervisningen i husligt arbete ............................................... 498

1) Behovet av en förstärkt central ledning för den lägre tekniska undervisningen............... 498

Departementschefens uttalande ...................................................................... 595

2) Behovet av en förstärkt central ledning för den lägre handelsundervisningen ............... 505

Kutig!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr'' 96. 555

sill

Departementschefens uttalande ......................................................................... 511

3) Behovet av en gemensam central ledning för den lägre tekniska undervisningen, den lägre

handelsundersvisningen och undervisningen i husligt arbete......................................... 511

Departementschefens uttalande .......................................................................... 512

4) Överstyrelsens departemental förläggning ............................................................... 518

Departementschefens uttalande ........................................................................... 521

5) Överstyrelsens ämbetsbelättning ............................................................................. 525

Departementschef eris uttalande ..... 529

6) Överstyrelsens organisation .................................................................................... 533

Departementschefens uttalande ........................................................................... 535

7) Kostnadsberäkning. Hemställan...................................................................... 538, 548

innehåll......................................................................................................................... 551