Kungl. Maj. is proposition nr 71 år 1963 (Proposition 1963:71)

Kungl. Maj. is proposition nr 71 år 1963

Nr 71

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående riktlinjer och
organisation för naturvårdsverksamheten, m. m., given
Stockholms slott den 1 mars 1963.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF ADOLF

Eric Holmquist

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen uppdras riktlinjer för en intensifierad naturvårdsverksamhet
från det allmännas sida. Bland annat framhålls vikten av att ett betydande
antal naturområden avsätts för rekreation och friluftsliv samt att
täktverksamheten planeras så att den kan bedrivas utan att oersättliga naturvärden
spolieras. För att göra det möjligt att aktivera naturvårdsverksamheten
förordas en betydande utbyggnad av naturvårdsorganisationen och
ökad ekonomisk insats från statens sida. Förslag till reformer i naturvårdslagstiftningen
avses att framläggas senare.

I fråga om naturvårdsorganisation föreslås att från och med den 1 juli
1963 inrättas ett centralt naturvårdsorgan, statens naturvårdsnämnd. Nämnden
organiseras som en självständig myndighet med två byråer och sammanlagt
16 tjänstemän. Till kostnaderna för nämnden föreslås för nästa budgetår
en medelsanvisning av 689 000 kr. Därjämte förordas att 480 000 kr.
ställs till förfogande för länsstyrelsernas naturvårdsarbete, 200 000 kr. till
statsbidrag till naturvårdsupplysning, m. m., samt 200 000 kr. till ersättningar
till markägare i anledning av beslut enligt naturskyddslagen.

Slutligen förordas att det allmänna inköper vissa värdefulla naturvårdsområden.
För att finansiera markförvärven, som avses att redovisas under
en ny delfond under domänfonden, föreslås en anslagsanvisning av 2 000 000
kr. på kapitalbudgeten.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 saml. Nr 71

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1963

Utdrag ur protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
1 mars 1963.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Lindström, Länge, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman,
Johansson, af Geijerstam, Holmqvist, Aspling,

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Holmqvist, anmäler efter
gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om riktlinjer
och organisation för naturvårdsverksamheten, m. m. samt anför följande.

I. Inledning

Genom beslut den 14 oktober 1960 bemyndigade Kungl. Maj :t chefen för
jordbruksdepartementet att tillkalla en utredningsman för att verkställa
utredning angående naturskyddslagstiftningen, m. m. Med stöd av detta
bemyndigande tillkallades den 21 oktober 1960 såsom utredningsman numera
generaldirektören och chefen för lantbruksstyrelsen J. B. Lundgren.
Såsom experter har biträtt länsarkitekten E. L. Borg, överjägmästaren F. H.
Ebeling, intendenten L.-E. Esping, revisionssekreteraren L. A. Delin, överdirektören
G. V. Hall, överlantmätaren N. R. Kvarby, riksdagsmannen I. R.
Lassinantti, planeringsdirektören J. V. Norrby, verkställande direktören H.
Sehlin, professorn H. M. Sjörs och landsantikvarien G. A. E. Westin.

Utredningen, som antagit namnet 1960 års naturvårdsutredning, har avlämnat
ett den 21 augusti 1962 dagtecknat betänkande angående naturen och
samhället (SOU 1962:36).

över betänkandet har — i vissa fall efter hörande av underlydande och andra
organ — remissyttranden avgetts av statskontoret, domänstyrelsen, skogsstyrelsen,
lantmäteristyrelsen, riksantikvarieämbetet, byggnadsstyrelsen, lantbruksstyrelsen,
vattenfallsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, järnvägstyrelsen,
kammarkollegiet, fiskeristyrelsen, vattenvårdsnämnden, naturvårdsdelegationen,
statens fritidsnämnd, Sveriges geologiska undersökning,
hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra Sverige, vattenöverdomstolen,
viltforskningsrådet, kommerskollegium, lantbrukshögskolan, statens
tekniska forskningsråd, statens naturvetenskapliga forskningsråd, överståthållarämbetet,
samtliga länsstyrelser, 1960 års vägsakkunniga, bilskrotningsutredningen,
utredningen angående riksantikvarieämbetets organisa -

Kungl. Maj:is proposition nr 71 år 1963

tion, sakkunniga för översyn av expropriationslagstiftningen, 1949 års jaktutredning,
vattenvårdskommittén, Vetenskapsakademien, Skogs- och lantbruksakademien,
Ingeniörsvetenskapsakademien, Nordiska museet, Svenska
naturskyddsföreningen, Samfundet för hembygdsvård, Landsorganisationen
i Sverige, Sveriges akademikers centralorganisation, Tjänstemännens centralorganisation,
Svenska landskommunernas förbund, Svenska stadsförbundet,
Svenska landstingsförbundet, Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet
Landsbygdens folk, Sveriges skogsägareförbund, Sveriges skogsägareföreningars
riksförbund, Svenska turistföreningen, Reso, Sveriges riksidrottsförbund,
Skid- och friluftsfrämjandet, Svenska fjällklubben, Svenska jägareförbundet,
Fritidsfiskets samarbetsnämnd, Kungl. Svenska Segelsällskapet,
Svenska kryssarklubben, Sveriges motorbåtsunion, Cykel- och mopedfrämjandet,
Motormännens riksförbund, Kungl. Automobilklubben, Motorförarnas
helnykterhetsförbund, Grus- och makadamföreningen, Svenska vägföreningen,
Svenska vattenkraftföreningen, Svenska elverksföreningen, Sveriges
industriförbund, Samernas riksförbund, Landsantikvarieorganisationernas
samarbetsråd, Svenska teknologföreningen, Sveriges bilskrotares riksförbund,
Svenska annonsörers förening, Svenska försäljnings- och reklamförbundet,
Svenska byggnadsindustriförbundet, Svenska byggnadsentreprenörföreningen,
Svenska väg- och vattenbyggarnas arbetsgivareförbund samt Föreningen
för samhällsplanering.

I anledning av betänkandet har vidare skrifter inkommit från Sveriges
stenindustriförbund, Sveriges ornitologiska förening, ARE-bolagen, Svenska
arkitekters riksförbund, Torvströfabrikernas centralförening, Affischeringsföretagens
förening, Sveriges agronom- och lantbrukslärareförbund, Svenska
väg- och vattenbyggares riksförbund, Sveriges fröodlareförbund, Näringslivets
byggnadsdelegation, Jägarnas riksförbund, Distriktsingenjörers förening,
Föreningen för vattenhygien, Sveriges jordägareförbund, Håbo kommunalfullmäktige
samt jägmästaren Otto Rittner.

I det följande torde få lämnas redogörelse för de delar av betänkandet och
remissyttrandena, som avser riktlinjer och organisation för den statliga
naturvårdsverksamheten, ävensom en kortfattad översikt över utredningens
förslag till naturvårdslag.

Vidare torde i detta sammanhang få anmälas skrivelse den 5 februari 1962
från länsstyrelsen i Östergötlands län angående inköp och förvaltning av
fastigheter i länets skärgård och kustbygd. Remissyttranden häröver har avgivits
av lantbruksnämnden i Östergötlands län samt av lantbruksstyrelsen
och lantmätcristyrelsen gemensamt.

Slutligen bör anmälas vissa framställningar rörande medel för naturvårdsändamål
under budgetåret 1963/64, nämligen skrivelse den 26 november
1962 från domänstyrelsen angående ersättning till domänverkets fond för
utgifter för vård och förvaltning av nationalparker, skrivelse den 5 september
1962 från naturvårdsdelcgationen angående medelsanvisning för budgetåret
1963/64, skrivelse den 7 juni 1962 från vetenskapsakademien angående
anslagsanvisning till akademiens naturskyddsverksamhet, skrivelser

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1963

den 15 augusti 1962 från Svenska naturskyddsföreningen angående anslag
till föreningen och till bidrag till särskilda naturskyddsåtgärder samt skrivelse
den 30 april 1962 från Samfundet för hembygdsvård angående statsbidrag
för budgetåret 1963/64.

II. Nuvarande förhållanden

Lagstiftningen. Den centrala lagstiftningen på naturvårdens område innefattas
i naturskyddslagen den 21 november 1952 (nr 688) med tillhörande
tillämpningsföreskrifter, intagna i kungörelse den 30 december
1952 (nr 821). I naturskyddslagens inledande bestämmelser fastslås att naturen
är en nationell tillgång som skall skyddas och vårdas och att envar
i sitt umgänge med naturen bör visa varsamhet så att onödig skada ej uppkommer.
Härefter behandlas tre slag av naturskyddsobjekt, nämligen nationalparker,
naturminnen och naturparker. Beträffande dessa gäller i huvudsak
följande.

Nationalpark kan endast avsättas på mark tillhörig kronan i syfte att bevara
större sammanhängande område av viss landskapstyp i dess naturliga
tillstånd eller i väsentligen oförändrat skick. Kungl. Maj :t äger för varje
nationalpark meddela de särskilda föreskrifter, som är erforderliga för att
trygga ändamålet med nationalparken.

Såsom naturminne kan fridlysas område eller till fastighet hörande naturföremål,
som på grund av sin betydelse för kännedomen om landets natur,
sin skönhet, egenart eller eljest märkliga beskaffenhet bör särskilt skyddas.
Beslut om fridlysning meddelas av länsstyrelsen. Därest beslut om fridlysning
medför sådan inskränkning i rätten att bebygga mark, att marken kan utnyttjas
endast på sätt som står i uppenbart missförhållande till dess tidigare
värde, är markägare eller annan rättsinnehavare berättigad till ersättning
för den skada han lider. Ersättning kan även utgå för andra former av avsevärt
men, som tillfogas markägaren genom fridlysningen. Vid fall av synnerligt
men kan ägaren fordra att fastigheten löses.

För att tillgodose det sociala naturskyddets behov av marker för friluftsliv
tillskapades i naturskyddslagen ett helt nytt institut, naturparken. Som
naturpark kan genom länsstyrelsens beslut fridlysas område, som på grund
av sin egen eller omgivningens beskaffenhet är av väsentlig betydelse för
befolkningens umgänge med naturen. Såsom villkor för fridlysning av naturpark
stadgas, att fridlysningen ej må ske utan ägarens samtycke med mindre
området blivit i fastställd plan enligt byggnadslagen avsatt för det med fridlysningen
avsedda ändamålet. I övrigt gäller för naturpark i tillämpliga delar
samma regler rörande ersättning till markägare m. m. som gäller för naturminnen.

Därefter följer regler till skydd för växt- och djurarter, som möjliggör för
Kungl. Maj :t eller den myndighet Kungl. Maj:t bestämmer att meddela fridlysning
för växt- eller djurart, som löper risk att utrotas. Sådan fridlysning
skall ej utgöra hinder mot marks utnyttjande på ekonomiskt ändamålsenligt
sätt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1963

Till skydd för landskapsbilden finns regler om samrådsskyldighet rörande
vissa arbetsföretag, om förbud mot täktverksamhet i vissa fall och om utomhusreklamen.

Rörande arbetsföretag som avser annat än bebyggelse stadgas att, därest
sådant företag kan komma att väsentligt ändra landskapsbilden, bör innan
företaget utförs samråd ske med länsarkitekten eller den han anvisar. Länsstyrelsen
äger vid vite förelägga företagaren att vidta åtgärder för att begränsa
eller motverka skada på landskapsbilden. Inom vissa utvalda områden
äger länsstyrelsen förordna att täkt av sten, grus, sand, jord eller därmed
jämförliga nyttigheter ej får utföras utan länsstyrelsens tillstånd. Om
markägare eller annan rättsinnehavare förorsakas avsevärt men genom vägrat
tillstånd till täkt eller genom de särskilda föreskrifter länsstyrelsen utfärdat
för täktens bedrivande är han berättigad till ersättning. Den som vill
anbringa varaktig anordning för utomhusreklam eller liknande är skyldig
att samråda med länsarkitekten om anordningen kan komma att störa
landskapsbilden. Är sådan anordning uppenbart vanprydande i landskapsbilden
äger länsstyrelsen vid vite meddela föreläggande om dess borttagande
eller ändring. För förlust som uppkommer härigenom kan i särskilda fall
ersättning utgå av allmänna medel. Inom vissa känsliga områden äger länsstyrelsen
meddela generellt förbud mot all utomhusreklam med undantag
för anordning som anbringas på byggnad till upplysning om på stället bedriven
verksamhet.

Om skydd mot nedskräpning stadgas, att envar skall tillse att han ej
skräpar ned i naturen på sådant sätt att otrevnad eller skada kan uppkomma
för annan. Länsstyrelsen äger vid vite förelägga den som skräpat ned
eller osnyggat så att därav för närboende eller andra uppkommit obehag
av betydenhet eller uppenbar fara för skada till person eller egendom att
iordningställa platsen efter sig under förutsättning att detta inte framstår
som oskäligt betungande för vederbörande.

Slutligen innehåller naturskyddslagen regler rörande behandling av ersättningsfrågor
samt ansvarsbestämmelser m. m.

För att åt allmänheten trygga tillgången till platser för bad och friluftsliv
vid havet, insjöar och vattendrag äger enligt strandlagen den 30
maj 1952 (nr 382) länsstyrelse förordna, att inom visst strandområde bebyggelse
ej får företas utan länsstyrelsens tillstånd.

Sådant förordnande skall avse land- och vattenområde inom det avstånd
från strandlinjen som prövas erforderligt med hänsyn till omständigheterna
i varje fall, dock högst 300 m från strandlinjen vid normalt medelvattenstånd.
Förbud enligt lagen utgör ej hinder för bebyggelse som erfordras för
försvaret, jordbruket, fisket, skogsskötseln eller den allmänna samfärdseln.
Den som lider inskränkning i sin bebyggelserätt kan få ersättning av allmänna
medel. I lagen finns vidare bl. a. vissa regler om anordnande av grind
eller annan genomgång genom hindrande stängsel m. m. Kostnaden för sådan
genomgång skall i princip utgå av allmänna medel.

Frågor rörande naturens skydd och vård behandlas även på ett flertal
ställen i annan lagstiftning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 71 ur 1963

Byggnadslagen med tillhörande byggnadsstadga har ur naturvårdssynpunkt
en tydligt social prägel. Genom de översiktliga planinstituten regionplan
och generalplan i kombination med befogenhet att avgöra var tätbebyggelse
får uppkomma har det allmänna tillagts möjligheter att tillse
att lämpliga områden för friluftsliv blir reserverade för detta ändamål. Vid
planläggning enligt byggnadslagen skall vidare tillses att områden med särskild
naturskönhet, säregna naturförhållanden eller bebyggelse av historiskt
eller kulturhistoriskt värde såvitt möjligt bevaras. 86 och 122 §§ byggnadslagen
ger möjlighet att utfärda byggnadsförbud inom områden som bör
skyddas på grund av naturskönhet, växtlighet eller andra särskilda naturförhållanden
eller med hänsyn till förefintlig från historisk eller konstnärlig
synpunkt värdefull bebyggelse, fasta fornlämningar eller andra minnesmärken.
Byggnadsstadgans bestämmelser om byggande är i många avseenden
utformade med hänsyn till natur- och landskapsvård.

I kombination med byggnadslagens eller strandlagens bestämmelser ger
fastighetsbildningslagstiftningen — jorddelning slag en och fastighetsbildningslagen
—- möjligheter till en ur allmän synpunkt ändamålsenlig lokalisering
och utformning av nybildade fastigheter.

Även vattenlagen innehåller betydelsefulla bestämmelser om naturvård.
Byggande i vatten får ej ske om därigenom skulle uppstå sådan bestående
ändring av naturförhållandena att väsentligt minskad trevnad för närboende
eller betydande förlust från naturskyddssynpunkt är att befara. Därest
Byggnaden är av synnerlig betydelse för näringslivet eller för orten eller
eljest ur allmän synpunkt, kan dock Kungl. Maj:t tillåta densamma oaktat
att den medför angivna olägenheter. Liknande bestämmelser gäller även vid
vattenavledning och invallning. Till bevarande av naturminnesmärke, som
ej blivit i laga ordning fridlyst, bör vidtas sådana anordningar, som utan att
för företaget medföra kostnader av betydenhet kan anses för ändamålet
lämpliga. Vattenlagen innehåller vidare bestämmelser om skydd mot vattenförorening
genom avloppsvatten.

Lagen om allmänna vägar innehåller förbud att utan länsstyrelsens tillstånd
anbringa reklamanordning eller liknande inom ett avstånd av 50 m
från mitten av allmän väg. Enligt vägstadgan skall väg om möjligt ges en
mjuk och naturlig inpassning i landskapet, och fornlämning eller naturföremål,
som är av särskilt intresse för kännedomen om landets natur eller på
grund av märklig naturbeskaffenhet eller eljest för framtiden bör skyddas,
ej beröras av vägföretaget.

Genom fornminne slag en skyddas inte bara de fasta fornlämningarna
utan även ett mindre markområde däromkring. Enligt lagen om byggnadsminnen
kan föreskrivas att område kring kulturhistoriskt värdefull byggnad
skall hållas i sådant skick att byggnadens utseende och karaktär inte
förvanskas. Förutom naturskyddslagen innehåller jakt- och fiskelagstiftningen
bestämmelser till skydd för djurlivet. I enlighet med jaktstadgans
bestämmelser utfärdar Kungl. Maj :t årligen kungörelse angående fridlysning
av vissa djurarter. Särskilda skyddsbestämmelser för djurlivet å vissa
platser finns intagna i kungörelsen den 16 december 1960 (nr 727).

Kungl. Maj.ls proposition nr 71 år 1963

För att bevara område såsom nationalpark eller naturminne kan expropriation
ske jämlikt expropriationslagen.

Organisationen. Kungl. Maj:t är högsta beslutande organ i naturvårdsfrågor
avseende tillstånd till expropriation, fridlysning av djur och växter enligt
naturskyddslagen och jaktlagen, fastställande av reglemente för nationalpark,
förordnande om byggnadsförbud enligt 86 § byggnadslagen
och tillstånd i vissa fall till viktigare vattenbyggnad, vattenavledning och
invallning. Vid avsättande av nationalpark krävs samstämmiga beslut av
Kungl. Maj :t och riksdagen. Regionalt är länsstyrelsen beslutande myndighet
i flertalet naturvårdsfrågor enligt fiskelagstiftningen, byggnadslagstiftningen,
strandlagen, fornminneslagen, byggnadsminneslagen och naturskyddslagen.
Enligt fornminneslagen har riksantikvarien befogenhet att besluta
i frågor rörande ändring eller borttagande av fast fornlämning. Riksantikvarien
meddelar vidare beslut i de flesta fall enligt byggnadsminneslagen.
Enligt vattenlagen tillkommer beslutanderätten, förutom Kungl. Maj:t
i vissa fall, i allmänhet vattendomstol.

Bland förvaltande organ kan nämnas domänstyrelsen, som omhänderhar
vård och förvaltning av nationalparkerna samt naturminnen på kronomark
under domänverkets förvaltning. Naturminnen på övrig kronomark eller på
ecklesiastik mark skall vårdas och förvaltas av den myndighet under vilken
marken hör, medan motsvarande uppgifter beträffande naturminnen
på enskild mark tillkommer skogsvårdsstyrelsen, såvida inte länsstyrelsen
förordnar annorlunda. I fråga om vård och skydd av de fasta fornlämningarna
äger riksantikvarien omfattande befogenheter.

Inom speciallagstiftningen på naturskyddets område finns på vissa områden
övervakande organ.

Riksantikvarien utövar tillsyn över de fasta fornlämningarna och över
byggnadsminnena. I mål rörande byggande i vatten och vattenreglering åligger
det kammarkollegiet att föra talan för att tillgodose allmänna intressen
inbegripande naturvårdsintressen. I sådana mål har fiskeristyrelsen övervakande
funktioner med avseende på fiskeintressena. Tillsyn över vattendragen
med avseende på vattenföroreningar utövas av statens vatteninspektion.
Kommunernas byggnadsnämnder har betydande åligganden på naturoch
kulturvårdens område i anslutning till ansvaret för plan- och byggnadsväsende
inom kommunerna. Länsarkitekterna har stora övervakande uppgifter
inom byggnadslagstiftningen. Även inom naturskyddslagstiftningen har
länsarkitekterna vissa övervakande uppgifter i samband med frågor rörande
skydd för landskapsbilden.

De övervakande organen har samtidigt i många fall rådgivande funktioner
i förhållande till den beslutande myndigheten. Sålunda bör exempelvis
vetenskapsakademien höras i naturskyddsärenden, där det är av vikt att vetenskapliga
synpunkter blir beaktade. Akademien har för naturvårdsfrågor
inrättat en särskild naturskyddskommitté. I ärenden rörande fridlysning av
naturpark bör statens fritidsnämnd höras. Till de rådgivande organen hör
även länens naturskyddsråd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 7i år 1963

En särställning i organisatoriskt avseende intar naturvårdsdelegationen.
Denna består av ordförande och sekreterare, utsedda av Kungl. Maj :t, samt
företrädare för vissa naturskyddsorganisationer. Delegationen har till uppgift
att genom överläggningar med vattenkraftsintressenterna söka nå en
avvägning mellan naturvårds- och kraftintresset vid vattenkraftutbyggnaden.

Naturskyddsarbete bedrivs även av olika enskilda organisationer. Sålunda
bör enligt naturskyddslagens tillämpningskungörelse Svenska naturskyddsföreningen
eller lokal förening, som naturskyddsföreningen utsett för ändamålet,
höras i alla naturskyddsärenden av någon betydenhet. Vidare bör i
ärenden, som avser tillämpning av lagens bestämmelser till skydd för landskapsbilden
eller som eljest är av betydelse för landskapsvården, yttrande
inhämtas från Samfundet för hembygdsvård eller lokal organisation, som
samfundet utsett. Dessutom har såväl naturskyddsföreningen som samfundet
rätt att överklaga myndighets beslut i naturskyddsärende. Vidare bedriver
bada organisationerna en omfattande upplysnings- och propagandaverksamhet.
Statsbidrag utgår till både naturskyddsföreningen och samfundet.
Även andra riksorganisationer samt lokala föreningar och förbund bedriver
upplysnings- och propagandaverksamhet i naturvårdsfrågor.

III. Nuvarande tillgång till naturområden, m. m.

Utredningen. I betänkandet framhålls, att en av de centrala funktionerna
för naturvården är att för framtiden säkerställa olika typer av naturområden.
Med hänsyn härtill har utredningen verkställt en riksomfattande inventering
av nuvarande tillgång till naturområden av olika
slag. Resultatet av inventeringen är i huvudsak följande.

Till nationalparker har avsatts 16 områden med en areal av sammanlagt
ca 6 000 km2. Utredningen indelar parkerna i tre grupper, nämligen fjäll-,
urskogs- och kulturlandskapsparker.

Till den första gruppen hör Vadvetjåkko, Abisko, Stora Sjöfallet, Sarek,
Padjelanta, Peljekaise och Sonfjället. Dessa täcker tillsammans över 5 500
km2. Såväl Stora Sjöfallets som Peljekaise nationalparker har emellertid
skadats genom regleringar och Sarek-området — vilket kan anses mest representativt
för gruppen — kommer till en mindre del att tas i anspråk för
reglering. Helt orörda är endast de två mindre nationalparkerna Vadvetjåkko
och Sonfjället, av vilka dock den förstnämnda är svår att nå.

Gruppen urskogsparker utgörs av Muddus, Töfsingdalen, Hamra, Gotska
Sandön, Norra Kvill och Blå Jungfrun. Av dessa parker är Hamra och Norra
K vill så små — 0,27 km2 — att de närmast kan jämföras med naturminnen.
Återstående nationalparker, Garphyttan, Ängsö och Dalby Söderskog, kan
betecknas som kulturlandskapsparker.

Som naturminnen har fridlysts omkring 340 områden om sammanlagt
drygt 3 000 ha. Mer än en tredjedel av områdena omfattar mindre än 1 ha.

Kungl. Maj. ts proposition nr 71 år 1963

Vidare har fridlysts ca 6 000 olika föremål eller grupper av föremål (träd,
flyttblock, raukar, grottor, klippformationer, jättegrytor, åsgropar m. m.).
Enligt utredningen har en del av naturminnena klart vetenskapligt värde,
andra fyller en uppgift för landskapsbilden eller friluftsfolket medan vissa
endast har ett begränsat musealt hembygdsintresse.

Till naturparker har avsatts åtta naturområden. De viktigaste är Hallands
Väderö naturpark och Hagestads fritidsreservat i Kristianstads län samt
Ängsö naturpark och Västerås stads fritidsområden i Västmanlands län.

Domänstyrelsen har av Kungl. Maj :t bemyndigats att utfärda skyddsbestämmelser
för område eller föremål på domänverkets marker, som är att
anse som naturminne. Med stöd av detta bemyndigande har styrelsen avsatt
omkring 730 domänreservat om sammanlagt drygt 47 000 ha samt fredat
närmare 800 föremål.

Områdena finns spridda över hela landet och representerar typer av skog
och mark med värde och intresse från skogliga, natur- och kulturhistoriska,
landskapliga och sociala synpunkter. Dominerande är de omkring 200 urskogsartade
reservaten med en sammanlagd areal av över 29 000 ha. En viktig
kategori skyddade områden utgör lövängar, lövlundar och hagmarker.
Andra exempel på skyddade objekt är rullstens- och grusåsar, myrar, högmossar,
sjöar m. m. Domänreservaten har enligt utredningen kommit att bli
utomordentligt värdefulla komplement till fridlysningarna enligt naturskyddslagen.
I vissa fall fyller de väl fordringarna för nationalpark (Reivoreservatet
och Gotska Sandön).

Vidare har enligt beslut av 1962 års riksdag (prop. 29; JoU 8; rskr 237)
påbörjats en intensifierad verksamhet för att underlätta friluftslivet på domänverkets
skogar. I första hand skall vissa avgränsade områden iordningställas
för ett mer intensivt utnyttjande, men avsikten är även att underlätta
friluftslivet på de av domänverket förvaltade skogarna i allmänhet.

Fågellivet har med stöd av kungörelsen om skydd för djurlivet på vissa
platser helt eller delvis fredats inom mer än 80 fågelskyddsområden om
drygt 5 000 km2.

Vitterhetsakademien äger eller förvaltar över 80 kulturhistoriska minnesmärken
runt om i landet.

Dessa utgörs dels av fasta fornlämningar i egentlig mening, såsom gravfält,
enstaka storhögar, fornborgar samt ruiner efter kyrkor m. m., och dels
av äldre byggnader t. ex. ödekyrkor, slott eller liknande. De områden, som
innefattar fasta fornlämningar och som ofta är av avsevärd storlek, är av
betydande intresse även ur naturvårdssynpunkt på grund av den intensiva
vård och det skydd som kommer både själva fornlämningen och området
till del.

Antalet kommunalägda fritidsområden med arealer överstigande 100 ha
utgör omkring 60 med en ungefärlig totalareal av 28 000 ha. I nära hälften
av länen saknas dock sådana områden. Största antalet områden finns i tätort
si*egionerna och speciellt i Stockholms län.

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1963

Utredningen lämnar härutöver exempel på av föreningar eller stiftelser
m. fl. ägda områden som, även om de ej direkt kan sägas ha karaktären av
fritidsområden, är av betydelse. Bl. a. nämns Komosse i Jönköpings län,
Storsund i Gotlands län och Storlienområdet i Jämtlands län.

För att erhålla en uppfattning om den översiktliga planläggningens betydelse
för naturvården har utredningen inhämtat vissa uppgifter om de region-
och generalplaner m. m., som redovisar större grönområden eller som
eljest är av intresse i sammanhanget.

I regionplanen för Stockholmstrakten redovisas större delen av ytterskärgården
såsom naturskyddsområde. Stora delar av den övriga skärgården
samt vidsträckta sammanhängande områden närmast permanentbebyggelsen
betecknas såsom område huvudsakligen avsett att lämnas obebyggt som
friluftsområde eller i landskapsvårdande syfte. Regionplanen för KalmarNybroområdet
upptar stora sammanhängande grönområden längs stränderna
norr och söder om Kalmar. Grönområden av betydelse finns även i regionplanerna
för Boråstrakten samt Sundsvalls- och örnsköldsviksregionerna.
Härtill kommer att planläggning pågår inom ytterligare några regioner
i landet, särskilt i Göteborgsregionen.

Andra former av planläggning i större sammanhang berörande ett flertal
kommuner är t. ex. de strandutredningar, som igångsatts inom flera län.
Omfattande länsutredningar har även påbörjats under de senaste åren, vilka
på lång sikt kan komma att bli av väsentlig betydelse för naturvården.

De generalplaner, som innehåller större grönområden, har ej fastställts
och har således inte erhållit rättsverkningar med avseende på grönområdenas
säkerställande. I flertalet län finns emellertid antagna generalplaner eller
generalplaneförslag som innehåller grönområden. Dessa områden har
dock i många fall inte tillkommit efter överväganden av behovet av fritidsområden
utan huvudintresset vid planeringen har varit permanentbebyggelsens
lokalisering och omfattning, kommunikationsledernas sträckning etc.
I andra fall åter, speciellt när planläggningen verkställts inom landskommuner
med attraktiva strandområden, har planen till väsentlig uppgift att
reglera fritidsbebyggelsen, varvid naturligen behovet av marker för friluftsliv
kommit i förgrunden.

Utredningen gör härefter en allmän bedömning av de nuvarande
naturskyddsobjekten, vars värde ur såväl vetenskapliga
som sociala synpunkter synes mindre tillfredsställande. Den från vetenskapligt
håll framförda kritiken sammanfattar utredningen på följande sätt.

Ur vetenskaplig synpunkt är det önskvärt, att de mest skyddsvärda ocfi
skyddsbehövande områdena och föremålen objektivt utväljs och därefter
lridlyses med lämpliga skyddsföreskrifter. Verkligheten är emellertid helt
annorlunda. Största delen av vårt lands mest skyddsvärda objekt har inte
fridlysts och ej heller blivit föreslagna till fridlysning. Även om de fridlysta
objekten i och för sig är talrika är de till stor del kuriosa i ett naturaliekabinett
i det fria. De områden som fridlysts är av mycket mångskiftande karaktär
men kan ändock inte sägas företräda det svenska natur- och kulturlandskapet.
Naturreservaten är också ofta otillräckliga i storlek samt mycket
ojämnt fördelade på kategorier och geografiska zoner. Ingen stor eller
medelstor älv åtnjuter skydd. Många former av fjällvegetation, olika slags

Kungl. Maj:ls proposition nr 71 år 1963

skog, vissa typer av myrvegetation o. s. v. saknas och våra kuster och skärgårdar
är endast i ringa omfattning skyddade genom fridlysning.

Utredningen konstaterar vidare, att — ehuru bland nationalparkerna, naturminnena,
naturparkerna och domänreservaten finns ett mindre antal objekt
av utomordentligt högt värde ur social synpunkt — beståndet torde ha
relativt liten betydelse som underlag för den bredare allmänhetens rekreation
och friluftsliv.

Flertalet är antingen så begränsade till arealen att de över huvud inte kan
utsättas för någon större besöksfrekvens eller ligger så avlägset att man inte
kan förutsätta att de blir några attraktiva utflyktsmål. En stor del synes
vara relativt okända både för myndigheter och allmänheten. I stort sett likartade
objekt kan återfinnas under flertalet rubriker. Det synes många
gånger ha berott på en slump vilket tillvägagångssätt som kommit att utnyttjas
vid ett områdes säkerställande. Bland nationalparkerna finns objekt,
som hellre bort vara naturminnen eller kulturreservat, och bland naturminnena
finns objekt, som borde vara nationalparker.

I betänkandet redogörs vidare för det särskilda strandskyddet.
I fråga om strandlagens nuvarande tillämpning upplyses bl. a. följande.

F. n. omfattar det särskilda strandskyddet mer än 13 700 km strand. I
jämförelse med förhållandena vid strandlagens tillkomst innebär detta i
stort sett en ökning med ungefär 35 procent. Ändringarna är emellertid väsentligt
olika i skilda län. 17 län uppvisar en ökning och sex län en minskning
av strandskyddets totala omfattning. I ett län saknas strandlagsförordnanden
helt. Landområdenas medelbredd för hela riket är beträffande
47 procent av strandlängden 50—100 m, beträffande 43 procent 150—200
m och beträffande 10 procent maximibredden 300 m.

Resultatet av en undersökning i vilken omfattning förordnandeområdena
är bebyggda visar, att drygt 6 procent eller 870 km av den totala strandlängden
med särskilt strandskydd bedömts vara bebyggd vid årsskiftet 1961/62
i sådan omfattning att allmänhetens utnyttjande av stranden till bad och
friluftsliv är omintetgjord. Även i detta hänseende varierar förhållandena
avsevärt mellan länen.

Flertalet av de myndigheter vars verksamhet berörs av strandlagens tilllämpning
har vid förfrågan från utredningen ansett riktlinjerna i lagen vara
i stort sett tillfredsställande. Den skärpning av strandregleringen, som
anses nödvändig, kan i huvudsak sägas vara en tillämpningsfråga samt en
ekonomisk och organisatorisk fråga. Sålunda är man i allmänhet av den
uppfattningen, att det krävs en översyn av de nuvarande strandlagsområdenas
omfattning.

Det viktigaste skälet härtill är fritidsbebyggelsens utomordentligt snabba
utveckling på senare år, vilken i många fall ändrat förutsättningarna för de
tidigare övervägandena. Från olika delar av landet omvittnas en tendens att
vattnet attraherar fritidsbebyggelsen i en omfattning, som medför att denna
i mycket stor utsträckning är ett strandproblem. Samtidigt anmäler sig
en ökande kommunal aktivitet beträffande strandregleringen, varvid det
blir allt vanligare att en översyn av strandskyddet infogas som ett led i den
kommunala översiktliga planeringen av bl. a. markanvändningen för fritidsändamål.

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1963

De ekonomiska konsekvenserna för det allmänna av strandlagens tillämpning
har hittills varit relativt obetydliga.

Ersättning för inskränkning i bebyggelserätt eller annan kostnad för det
allmänna har utbetalats i mycket begränsad utsträckning. Intill den 1 mars
1962 har ersättningar utgått med sammanlagt ca 108 000 kr. I förhållande
till de belopp, som ursprungligen beräknats åtgå, är medelsförbrukningen
obetydlig. Detta beror på två orsaker. Den ena är att länsstyrelserna iakttagit
stor försiktighet vid handhavandet av dispensfrågorna. I regel har man
beviljat begärd byggnadsdispens, i en del fall efter jämkning av byggnads
läge. Därigenom har ersättningssituationer oftast kunnat undvikas. Det
andra skälet kan vara att ersättningsmöjligheterna inte varit så kända för
markägarna samt möjligen också att markägarna velat respektera strandregleringen
utan krav på ersättning. Detta kan vara anledningen till att man
i flera fall av vägrad dispens underlåtit begära ersättning.

Från praktiskt taget alla håll uppges emellertid, att trycket på stränderna
nu fått en så ökad omfattning, att en skärpning av myndigheternas hållning
i dispensfrågorna ter sig nödvändig. På grund härav anses det allmänt, att
medelsförbrukningen för ersättningar kommer att öka avsevärt.

IV. Allmänna riktlinjer för naturvården

Utredningen. Inledningsvis behandlar utredningen naturvårdens
grundläggande karaktär och syften och erinrar därvid om
uttalandet i 1 § gällande naturskyddslag, att naturen utgör en nationell tillgång,
som skall skyddas och vårdas. Stadgandet bör enligt utredningens
mening främst tolkas som ett erkännande av det faktum, att naturen och
naturtillgångarna utgör grundvalen för mänsklig civilisation och att samhället
därför måste slå vakt om dessa värden. Sett ur människans nyttosynpunkt
kan naturvården, framhåller utredningen vidare, sägas vara formen
tör den på lång sikt bästa hushållningen med naturens värden.

Till grund för en modern naturvårdspolitik måste, hävdar utredningen,
ligga den numera allmänt omfattande synen på naturen som en biologisk
balansföreteelse, som ytterst lätt påverkas av mänsklig aktivitet. För att
markera denna ståndpunkt använder utredningen beteckningen naturvård i
stället för naturskydd för samhällets olika åtgärder för att upprätthålla vissa
karakteristiska egenskaper hos naturen. Till belysning härav anförs i betänkandet
följande.

Begreppet natur är utomordentligt vidsträckt. Det får anses omfatta berggrunden,
de lösa jordlagren, vattnet och luften samt växt- och djurlivet i
alla dess skiftande former. Växter och djur är inte endast inbördes nära
beroende av varandra utan de är även beroende av olika slags mark och vatten,
där de kan livnära sig och som de själva påverkar. Deras existens styrs
även både direkt och indirekt av de fysiska faktorer, som omformar jordytan.
Det är sålunda en komplicerad växelverkan, som formar det naturliga
landskapet. Naturen är vidare ej statisk utan är underkastad fortlöpande,
ottast långsamma ändringar vilka dock kan leda till att hela miljön för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1963

ändras. Det är vidare att märka, att det mesta som i vårt land betecknas som
ursprunglig natur i själva verket djupt påverkats av mänsklig aktivitet och
bibehålls i sitt nuvarande skick endast om denna aktivitet fortsättningsvis
uppehålls. Om man önskar behålla ett stycke natur i ett visst tillstånd är
praktiskt taget alltid en viss aktiv insats nödvändig. Det måste på ett eller
annat sätt tillses att den biologiska balansen upprätthålls.

Av denna allmänna syn på naturvården följer enligt utredningen vissa
grundläggande slutsatser. Natui-vårdspolitiken måste alltid grundas på en
ingående kännedom om de biologiska sammanhangen i naturen. Särskilt är
den naturvetenskapligt orienterade ekologien, som sysslar med samspelet
mellan jordarter, klimat och andra miljöfaktorer, vegetation och djurliv, av
grundläggande betydelse. Även humanekologien, som ägnar sig åt naturförhållandenas
och kulturmiljöns inverkan på människans biologiska existensvillkor,
spelar härvid stor roll. Vidare måste naturvården nära samordnas
med samhällets insatser för det egentliga kulturlandskapets vård. Inom dessa
arbetsområden måste det praktiska handlandet grundas på kännedom om
den historiska utvecklingen.

Utredningen påpekar härefter att gällande naturskyddslagstiftning har ett
dubbelt syfte då det gäller att säkerställa naturområden för olika behov,
nämligen ett kulturellt och ett socialt.

Vad som av ålder betecknats som den kulturella naturvården eftersträvar
främst att säkerställa områden, som erfordras för vetenskaplig forskning,
att bevara exempel på det äldre odlingslandskapet eller att slå vakt om detaljer
i landskapet av betydelse ur estetisk eller kulturell synpunkt. Vården
av dylika objekt innebär ofta att eljest gängse utnyttjande av marken måste
begränsas eller förhindras. Man brukar säga att objekten skyddas mot människan.
Den sociala naturvården åter eftersträvar främst att säkerställa erforderliga
områden för rekreation och friluftsliv. Förvaltningen av dylika
områden går ofta ut på att i ökad utsträckning göra dem tillgängliga för en
besökande allmänhet. De skyddas för människan.

Enligt utredningens mening råder i praktiken ett sådant sammanhang
mellan kulturell och social naturvård, att det är uppenbart att frågorna lagstiftningsmässigt
och förvaltningsmässigt bör samordnas. Utredningen har
därför sett som sin uppgift att även söka klarlägga den sociala naturvårdens
villkor och behov. Såsom en allmän bakgrund till frågan om behovet av
social naturvård belyser utredningen fritidens utnyttjande nu och i framtiden.
Härom anförs i betänkandet bl. a. följande.

Fritiden har ökat. Inom räckhåll ligger nu en arbetsvecka av 40 timmar.
I allt större utsträckning blir lördagarna arbetsfria. Parallellt därmed går utvecklingen
mot längre semester. Inom en nära överskådlig framtid torde de
flesta människor i landet vara lediga en dag av tre.

Vissa huvudgrupper av fritidssysselsättningar har ökat snabbt under de
senaste åren. Särskilt gäller detta idrotten och friluftslivet samt motorismen.
Allt fler skaffar sig en frilufts- och naturkontakt genom sommarställen
och sportstugor. Mycket stora belopp utnyttjas årligen för fritids- och
rekreationsändamål. Enligt en av utredningen återgiven uppgift skulle fritidsutgifterna
1958 ha uppgått till ej mindre än 4 780 miljoner kr.

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1963

I fråga om semestervanorna visar tillgängliga undersökningar att färderna
allt mer sker med egna motorfordon. Utvecklingen går vidare mot att billiga
inkvarteringsformer — vandrarhem, semestergårdar, bygdesemester, friluttsgårdar,
tält m. m. — i de flesta fall anlitas. Campingens starka ökning
har medfört att kommunerna anlägger nya eller förbättrade campingplatser.
Sverige är alltjämt dominerande semesterland för svenskarna. Viktigaste
semesterlandskap synes vara Bohuslän och Halland, därnäst Uppland och
Småland samt fjällandskapen Lappland, Jämtland och Härjedalen. Exempel
på viktigare mål för reseströmmarna är naturparker av olika slag, vattenfall
samt vackra utsiktspunkter.

Fritidsorganisationerna — Svenska turistföreningen, Skid- och friluftsfrämjandet,
motororganisationerna, Reso m. fl. — har starkt utvecklats
under de senaste årtiondena och räknar nu tillsammans ett stort antal medlemmar.

Utredningen har uppmärksammat den motsättning som ibland uppträder
mellan de kulturella och sociala strävandena inom naturvården. Denna
motsättning finner utredningen obefogad.

Ur samhällelig synpunkt måste den kulturella och den sociala naturvården
betraktas som lika viktiga och i hög grad beroende av varandra. Om
inte tillräckligt många representativa forskningsobjekt reserveras för det
nödvändiga studiet av naturen, löper naturvårdspolitiken risken att förlora
sitt sakliga underlag och den önskvärda effekten kan utebli. Å andra sidan
kan hävdas att skyddet av storslagen, vacker eller särpräglad natur i viss
mån är meningslöst, om inte allmänheten kan uppsöka den och njuta av
den. Den verkliga förståelsen för naturens värden uppstår hos den stora allmänheten
först då den får kontakt med och kännedom om de värden, som
den kulturella naturvården vill bevara. De flesta större naturvårdsobjekt är
även av den karaktären att både kulturella och sociala intressen kan tillgodoses
tillsammans. De stora norrländska nationalparkerna är exempel på
objekt, som redan från början uttryckligen avsatts för båda ändamålen.

I fråga om förvaltningen på naturvårdens område finner
utredningen det nödvändigt att skilja mellan å ena sidan rådgivande
och bevakande funktioner och å andra sidan egentliga naturvårdsuppgifter,
d. v. s. uppgifter som förvaltas på naturvårdsorganens huvudansvar.

De förstnämnda funktionerna hänför sig till de former av markutnyttjande
som av ålder behandlas som självständiga förvaltningsområden, exempelvis
jordbruk, skogsbruk, jakt och fiske. Samma är förhållandet med vissa
ingrepp i naturen, t. ex. husbyggnad, vägbyggnad, vattenbyggnad, vattenförsörjning,
avlopp o. s. v. Uppdelningen innebär inte, att utredningen anser
den ena eller den andra delen genomgående vara mindre viktig eller mindre
omfattande än den andra. Som huvudregel beträffande förvaltningen
bör gälla, att naturvärdens kulturella och sociala behov och intressen skall
beaktas i all verksamhet som rör naturens utnyttjande och exploatering,
oberoende av vilken myndighet som övervakar utnyttjandet eller svarar för
exploateringen. Den hänsyn som i det enskilda fallet kan tas till naturvårdsintresset
beror i regel på den vikt som tillmäts andra samhällsintressen,
exempelvis intresset av ett rationellt jordbruk eller skogsbruk, av en uthy§gd
kraftförsörjning o. s. v. Härvidlag blir det ofta fråga om en grannlaga
avvägning emellan motstående samhällsintressen. Ett första villkor för
att en sådan avvägning skall kunna ske anser utredningen vara, att det

Kungl. Maj:ls proposition nr 71 år 1963

finns en naturvårdsinstans, som i olika sammanhang övertygande kan styrka
naturvårdens behov.

Med angivna allmänna utgångspunkter har utredningen inte ansett det
erforderligt att föreslå mera genomgripande förändringar i förvaltningsverksamhetens
nuvarande ansvarsfördelning. Utredningen anser sålunda att
till egentliga naturvårdsuppgifter bör hänföras huvudsakligen de arbetsområden,
som omfattas av gällande naturskyddslag. På grund av sitt nära sammanhang
med naturskyddslagstiftningen bör emellertid det särskilda strandskyddet
samt åtgärder enligt 86 och 122 §§ byggnadslagen betraktas som
element i naturvårdspolitiken och systematiskt samordnas med naturskyddslagens
nuvarande innehåll.

På något längre sikt anser utredningen det önskvärt, att viss översyn sker
av riktlinjerna för viltvård, jakt och fiske i syfte att på dessa områden i
ökad utsträckning bereda utrymme för tidsenliga naturvårdssynpunkter. Det
har dock ej varit möjligt för utredningen att gå in på dessa var för sig vidsträckta
och komplicerade lagstiftnings- eller förvaltningsområden.

Utredningen redovisar härefter vissa riktlinjer för tillskapandet
av naturområden. Härvid bör principiellt eftersträvas att söka
tillgodose både kulturella och sociala behov samtidigt. En sådan målsättning
kräver jämförelsevis stora områden, som tillåter ett differentierat utnyttjande.
Härom anför utredningen vidare.

Stor uppmärksamhet måste ägnas områdenas tillgänglighet, d. v. s. utrustning
med vägar, parkeringsplatser och övernattningsmöjligheter, iordningställandet
av vandringsleder samt områdenas beskrivning. Vidare behövs
betydligt ökade omsorger i fråga om områdenas skötsel, särskilt med
syfte att bevara en värdefull flora och fauna. Inte minst ur social synpunkt
måste dessa allmänna kvalitetskrav understrykas. Värdefull rekreation uppnås
endast i en kvalificerad naturmiljö med väl bevarad och intresseväckande
flora och fauna, tillgång till rena vatten o. s. v. På längre sikt torde dessa
krav på naturområdenas standard i den allmänna opinionen framstå som
lika berättigade som kraven på goda bostäder och goda kommunikationer.

Ur vetenskaplig och allmänkulturell synpunkt är det viktigt att säkerställda
områden totalt sett skall kunna anses representativa för svensk natur och
det svenska odlingslandskapet. Härigenom tillgodoses såväl den vetenskapliga
forskningens intressen som önskemålet att till eftervärlden bevara exempel
på äldre odlingsformer och försvinnande landskapstyper.

Utredningen har tidigare understrukit vikten av att naturvårdspolitiken
grundas på vetenskapligt riktiga principer. Forskningen rörande de biologiska
sammanhangen i naturen förutsätter fältstudier av ett antal objekt,
som tillsammans kan anses representativa för svenska förhållanden. De
fridlysta objekten är visserligen redan nu många och av mångskiftande karaktär,
men kan dock inte på grund av sin många gånger slumpvisa tillkomst
sägas representativt företräda det svenska natur- och kulturlandskapet.
I stället kan göras gällande att en stor del av landets objektivt sett mest
skyddsvärda naturområden inte fridlysts och ej heller föreslagits till frid -

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1963

lysning. En komplettering är därför nödvändig för att nå jämnare fördelning
på både kategorier och geografiska zoner. Bland de mera framträdande önskemål,
som anmälts från naturvetenskapligt håll, nämner utredningen skyddet
av ett antal större sjöar, av en större eller medelstor älv i hela dess utsträckning,
av kust- och skärgårdsområden på både ost- och västkusten, av
ett stort alvarområde samt av ett antal exempel på nu ej representerade former
av myr-, fjäll- och hedlandskap. Utredningen har ej varit i tillfälle att
uttömmande inventera objekt som bör säkerställas ur nämnda synpunkter.
I betänkandet lämnas dock exempel på objekttyper som nu saknas samt på
åtgärder i övrigt som är önskvärda för att konsolidera det nuvarande beståndet
av objekt.

Den sociala naturvårdens behov har tilldragit sig mycket stor uppmärksamhet
bland de av utredningen hörda myndigheterna och organisationerna
och har av många betecknats som den dominerande arbetsuppgiften för naturvården.
Det ligger i sakens natur, att ett program för att tillgodose framför
allt tätortsbefolkningens behov av naturområden för rekreation och friluftsliv
bör anpassas till allmänhetens fritidsvanor på längre sikt. För att
undvika att friluftsbehovet täcks med alltför standardiserade eller ensartade
objekt bör allmänheten ges valmöjligheter i större utsträckning än vad
nu är fallet. Utredningen sammanfattar denna princip så att den sociala naturvården
bör inrikta sig på ett rikt urval av miljöbetonade områden. Enligt
utredningens mening kan man vidare inte bortse från att det råder ett
bestämt sammanhang mellan befolkningskoncentration och behov av friluftsområden.
Det gäller inte endast att möta behovet av rekreation under semester
och andra längre ledigheter genom säkerställande av »fj ärrområden»
utan lika viktigt är att beakta det mera kortfristiga rekreationsbehovet,
d. v. s. det dagliga och veckohelgbehovet, vilket fordrar »närområden». Ur
dessa synpunkter bör uppmärksamhet främst ägnas behovet av friluftsområden
i södra och mellersta Sveriges tättbefolkade regioner.

I vissa av dessa regioner sammanfaller dessutom den egna befolkningens
behov av närområden med det övriga landets behov av fjärrområden. Utredningen
anser att det föreligger överhängande behov av naturområden i ostkustens
och västkustens strand- och skärgårdsområden, på Öland, Gotland
och i Skåne samt i en bred region med ungefärlig axel Göteborg—Stockholm.
Vidare finns angelägna behov i vissa fjälltrakter.

Utredningen finner övervägande skäl tala för en successivt uppbyggd insats
för att säkerställa naturområden av social karaktär. Inom vissa län
finns tillräckligt omsorgsfullt utförda förundersökningar för att verksamheten
skall kunna påbörjas. Som en allmän målsättning rekommenderar utredningen
att landets mest skyddsvärda objekt säkras under en tioårsperiod.
Utredningen understryker, att en sådan målsättning är nödvändig, om de
ännu orörda områden som är värdefulla ur fritids- eller naturskyddssynpunkt
över huvud taget skall kunna räddas.

I detta sammanhang berör utredningen de awägningsproblem i förhållande
till fritidsbebyggelsen, som möter genom att de områden som är mest
angelägna att skydda ur naturvårdssynpunkt ofta samtidigt är de mest attraktiva
för denna bebyggelse.

Kungl. Ma j.is proposition nr 71 år 1963

Denna avvägning är särskilt grannlaga, eftersom ju även fritidsbebyggelsen
syftar till att bereda människan rekreation i naturmiljö. Särskilt kan
den planlöst fortskridande glesbebyggelsen för fritidsändamål ibland åstadkomma
betänkliga återverkningar ur allmän naturvårdssynpunkt. Enligt utredningens
uppfattning är det av mycket stor betydelse att en ur samhällets
synpunkt riktig avvägning sker mellan å ena sidan det exklusiva markutnyttjande,
som fritidsbebyggelsen innebär, och å andra sidan behovet av att
bereda den ej fastighetsägande befolkningen tillräckligt utrymme för dess
fritidsbehov. Det förtjänar emellertid understrykas, att de två konkurrerande
behoven ytterst möts. Även innehavaren av en fritidsstuga vill ha tillgång
till orörda naturområden i närheten av sin fastighet.

Ett realiserande av det skissera de programmet för
att säkerställa naturområden måste, framhåller utredningen,
i princip innebära att sammanlagt stora arealer överförs från enskild till någon
form av allmän disposition. Det är emellertid ingalunda alltid nödvändigt
att samhället förvärvar områdena med äganderätt. Syftet med ett naturområde
kan nämligen mycket ofta tillgodoses genom relativt obetydliga
inskränkningar i ägarens förfogande över marken. Till de praktiskt taget
alltid återkommande inskränkningarna torde höra att området ej får exploateras
för bebyggelse och att vägbyggnad och andra anläggningsarbeten sker
under viss kontroll. Däremot är det i regel i hög grad önskvärt att jordbruk
och skogsbruk bedrivs också i fortsättningen även om det i olika hänseenden
bör ske med ökat hänsynstagande till natux*vårdssynpunkter. Det är
därför utomordentligt viktigt, att säkerställande av ett naturområde i första
hand betraktas som en förhandlingsfråga om ett modifierat utnyttjande av
området och inte som en expropriationsfråga.

Utredningen understryker vidare att en snabb komplettering av beståndet
av naturområden kräver väsentligt ökade insatser av samhället, främst av
staten men i fråga om fritidsområden även av kommunerna. Det är enligt
utredningens uppfattning helt orealistiskt att förutsätta en sådan ökad kommunal
aktivitet utan ett väsentligt utbyggt statligt stöd för markpolitiska
åtgärder. Denna uppfattning motiveras på följande sätt i betänkandet.

Det har länge ansetts, att ansvaret för att tillskapa friluftsområden främst
är en kommunal uppgift. Enligt byggnadslagens regler har utarbetats ett
stort antal översiktsplaner, av vilka många upptar betydande s. k. grönområden.
I regel har det emellertid stannat härvid. Vid genomförandet av planerna
har kommunerna tvekat med hänsyn till kostnaderna. I och för sig är
detta fullt förklarligt. Genom den rörlighet, som numera kännetecknar friluftslivet,
är det mycket vanligt att allmänheten söker sin rekreation i en
annan kommun än den egna. Den gängse kommunala planeringen måste
främst inriktas på kommunens egna behov och det är därför helt naturligt
svårt att inom ramen för kommunens ekonomi finna utrymme för en aktiv
insats till fromma för folk från andra delar av landet. I många fall är även
det enskilda länet en alltför trång bas för en planering av friluftslivets markbehov.
Det kan med fog göras gällande att säkerställande av exempelvis delar
av ostkustens eller västkustens stränder och skärgårdar, delar av Öland
eller Gotland eller särskilt attraktiva delar av fjällvärlden till avgörande del
är en riksangelägenhet.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1963. i samt. Nr 71

18 Kungl. Maj:is proposition nr 71 år 1963

Det är, uttalar utredningen, nödvändigt att få till stånd en med hänsyn
till det anförda riktig ekonomisk ansvarsfördelning på det sociala naturvårdsområdet
mellan staten och kommunerna. Ökade insatser från statens
sida synes även befogade till följd av att staten iklätt sig det primära ansvaret
för alla åtgärder enligt naturskyddslagen och strandlagen.

Samtidigt framhåller utredningen att tillskapandet av naturområden avflera
skäl, bl. a. statsfinansiella, inte kan ske i obegränsad omfattning. Verksamheten
måste i första hand inriktas på klart påvisade behov, d. v. s. områden
som vid en bedömning av samhällets behov på längre sikt befinns
oundgängliga. Redan en sådan inskränkt målsättning kommer, understryker
utredningen, att ställa mycket stora anspråk på naturvårdspolitiken. I detta
sammanhang erinrar utredningen om att vidsträckta områden av lämplig beskaffenhet
på många håll i landet genom allemansrätten är tillgängliga för
friluftsliv utan att behöva genom särskilda åtgärder från samhällets sida
disponeras för ändamålet.

Vid sidan av säkerställandet av naturområden och åtgärder i övrigt till
skydd för friluftslivet utgör enligt utredningen landskapsvården
ett utomordentligt viktigt arbetsområde för naturvården. Landskapsvård i
vidare bemärkelse är, påpekar utredningen, ett mycket splittrat arbetsområde,
där det saknas en instans som koordinerar alla landskapspåverkande
åtgärder.

Landskapets utseende och karaktär bestäms på ett avgörande sätt av markens
utnyttjande och exploatering. Dessa verksamheter är ur förvaltningssynpunkt
fördelade på ett stort antal myndigheter och organ. En speciell
grupp av åtgärder med vittgående återverkningar i landskapet är de direkta
uttagen av vissa icke reproducerbara naturprodukter, såsom malm, sten,
grus, jord och torv. I det komplex av verksamheter, som tillsammans formar
landskapet, har i gällande rätt endast ett fåtal åtgärder, huvudsakligen
den s. k. täktverksamheten, karaktären av egentliga naturvårdsuppgifter.

Planeringen enligt byggnadslagen syftar visserligen till att klarlägga markens
användning för olika ändamål, men i stort sett har dessa planinstitut
endast använts för att lösa tätbebyggelsens problem. De områden, som därvid
inte varit aktuella för tätbebyggelse, har av olika skäl i stor utsträckning
lämnats åt sitt öde.

Utredningen anför, att det inte har saknats röster för att åtgärder borde
vidtas för att åstadkomma en ökad samordning av den fysiska planeringen.
Bl. a. har riksdagens år 1960 församlade revisorer vid sin behandling av
planväsendets centrala ledning ifrågasatt, om inte tiden var inne för en mera
allomfattande landskapsplanering, inom vilken även naturvården erhöll
sin tillbörliga plats. Det var, uttalade revisorerna, en fråga om gestaltningen
av hela den miljö, i vilken dagens och morgondagens människor har att
leva, verka och finna rekreation. Utredningen instämmer helt i den nyss angivna
målsättningen. Det faller emellertid utanför utredningens kompetens
att utforma en samordnad organisation för alla de skilda verksamheter, som
på ett eller annat sätt medverkar i landskapsplaneringen. Utredningen har i
stället ansett som sin uppgift att söka klarlägga, hur naturvårdsintresset

Kungl. Maj.is proposition nr 71 år 1963

skall bevakas och tillgodoses i den nuvarande förvaltningsorganisationen.
Härvid har utredningen i allt väsentligt haft att utgå från den ansvarsfördelning
som nu gäller.

Ur nyss anförda synpunkter kan naturvården enligt utredningen på landskapsvårdens
område anses ha dels ett stort antal bevaknings- och samrådsuppgifter,
dels inom ett begränsat men mycket viktigt område en uppgift att
förvalta på eget huvudansvar. I sistnämnda avseende erfordras enligt utredningens
mening en grundlig översyn och samordning av åtgärder för bebyggelsekontrollen,
kontrollen av vissa arbetsföretag, särskilt täkterna och bilskrotningsföretagen,
samt utomhusreklamen.

Utredningen berör härefter vissa rättsliga huvudfrågor, som
uppkommer vid genomförandet av markpolitiska åtgärder på naturvårdens
område. Inledningsvis understryker därvid utredningen betydelsen av att
nalurvårdsåtgärder i största möjliga utsträckning genomförs genom frivilliga
avtal med vederbörande markägare. Naturvården torde ha särskilt intresse
av detta tillvägagångsätt i de fall, då naturvårdsobjektet stannar i den
nuvarande ägarens hand och kanske även under hans vård. Det är då avutomordentlig
betydelse att han kan bli positivt engagerad i projektet. Inte
minst torde sådana lösningar böra eftersträvas för åtskilliga friluftsområden.

Ibland är det emellertid, framhåller utredningen, av olika skäl uteslutet
att uppnå frivilliga avtal. Då får lagens tvångsregler betydelse. Utredningen
fortsätter.

Vid en diskussion av dessa lagreglers utformning bör observeras att vår
moderna lagstiftning på en rad områden innehåller regler av innebörd att det
enskilda markägarintresset i princip skall vika för ett klart dokumenterat
samhällsintresse. Som exempel anförs byggnadslagstiftningen, strandlagen,
väglagstiftningen och expropriationslagstiftningen. I dessa sammanhang behandlas
den viktiga frågan att bereda markägaren full rättvisa i princip som
en ersättningsfråga. Om åtgärder exempelvis för att avsätta naturområden
ur samhällets synpunkt anses lika angelägna som t. ex. en ändamålsenlig
reglering av bebyggelsen finns det ingen anledning att i naturvårdslagstiftningen
bereda markägaren ett större inflytande på besluten än vad som
sker i byggnadslagstiftningen. Det förtjänar emellertid understrykas att
denna tankegång förutsätter att naturvårdsbehovet är klart dokumenterat genom
utredning. Den kan däremot ej tillämpas på löst framkastade projekt,
som inte är förankrade i en allsidig och ansvarsfull bedömning.

I fråga om naturvårdslagstiftningens ersättningsregler anförs i detta sammanhang
följande.

Generellt möter markvärderingsfrågor stora svårigheter och i flertalet
mål i expropriationsdomstolarna uppvisar parternas ståndpunkter mycket
stora skillnader. Åtskilliga av svårigheterna hänger samman med beräkning
av ersättning för mistad glesbebyggelserält. Ett annat huvudproblem
är ersättningen för förhindrad grusläkt. I båda fallen föreligger ringa ledning
i hittills utbildad rättspraxis. Det är uppenbart av stor praktisk betydelse
att ersättningsgrunderna analyseras så långt möjligt.

Kungl. Maj:is proposition nr 71 år 1963

En annan ersättningsfråga vid vilken utredningen fäster stor vikt är förenad
med den skada som en exploatör i vissa sammanhang vållar på naturen.

Det har uttalats att det synes naturligt att en verksamhet, som har en negativ
inverkan på landskapet, får tillhandahålla de medel som krävs för att
begränsa nya skadeverkningar eller eliminera äldre sådana. Synpunkten har
i första hand anförts som motiv för en grusavgift. Enligt utredningens uppfattning
förtjänar det närmare undersökas, huruvida inte all exploatering,
som varaktigt förstör för samhället värdefull natur, det må gälla enstaka
objekt eller hela regioner, borde avgiftsbeläggas av samhället i syfte att
möjliggöra kompensation av skadeverkningarna i andra sammanhang. 1
första hand synes en avgiftsbeläggning vara befogad för exploatering som
tillgodoser enskilt vinstintresse eller som medför värdefull naturs överförande
till exklusivt utnyttjande. Mera tveksamt är om principen bör tillämpas
för exploatering i samhällets eget intresse såvida den ej är uppenbart vinstgivande.
Utredningen betraktar frågan som viktig inte enbart därför att den
innebär en ny finansieringsmöjlighet för samhällets naturvårdskostnader
utan även därför att förfarandet skulle medverka till en hänsyn mot naturvärdena,
som kanske eljest ej skulle vara möjlig alt nå.

På grundval av den karakteristik av naturvårdens allmänna karaktär och
huvuduppgifter, som lämnats i det föregående, drar utredningen vissa allmänna
slutsatser om arbetsmetodiken på området. Principiellt bör
naturvården betraktas som ett element i samhällsplaneringen i stort.

Härav följer att naturvårdsarbetet bör grundas på verklig kännedom om
naturens faktiska beskaffenhet. Detta bör ske genom inventering. Vidare
måste en klassificering av naturen i värdefulla och mindre värdefulla element
göras. Utformningen av skyddsobjekt och skyddsåtgärder sker därefter
genom planering. Slutligen följer ett skede av verkställighetsåtgärder,
omfattande förvärv eller annat säkerställande av dispositionen, olika slag
av iordningställande samt utformning av konkreta vård- och förvaltningsprogram.
Verkställighetsskedet rymmer så gott som alltid en förhandlingsuppgift,
men kan även leda till en rad mer eller mindre vittgående rättsliga
åtgärder. Utredningen påpekar, att naturvården sålunda följer det vanliga
schemat för fysisk planering.

I fråga om såväl planering och verkställighetsåtgärder som organisation
och finansiering erfordras enligt utredningens uppfattning en lämplig ansvarsfördelning
på tre nivåer, den centrala, den regionala och den kommunala.
Till belysning härav anförs i betänkandet följande.

Planeringen måste ske i flera steg. Enligt utredningens mening kan man
på naturvårdsområdet inte undvara viss central vägledning eller styrning.
Detta följer redan därav att vissa regioner av landet kräver större uppmärksamhet
än andra. Vid begränsade medelsramar för genomförandet
måste alltid en prioritering ske. Då en riksomfattande översiktlig plan för
verksamheten föreligger, bör det emellertid vara lämpligt att eftersträva
största möjliga handlingsfrihet ute i länen. I fråga om det regionala arbetet
bör emellertid anmärkas, att vissa naturvårdsfrågor inte låter sig innestängas
i det enskilda länet. Som exempel må hänvisas till Göteborgsregionens
reservatbehov, som uppenbarligen redan nu berör tre län. I dylika fall
är en samverkan mellan berörda län och en gemensam behandlingsprocedur
nödvändig. Slutligen är det självklart att naturvårdspolitiken mycket in -

Kungl. Maj. ts proposition nr 71 år 1963

tiint berör den enskilda kommunen. Inom ett vidsträckt fält är det nödvändigt
att förutsätta ett samförstånd mellan kommunens handlande och regionala
eller riksintressen.

Utredningen berör härefter närmare frågan om planeringsmetodikens
utformning. Enligt utredningens mening talar många skäl för att naturvårdsplaneringen
utformas som en vägledande planering, som får rättsverkningar
först därigenom att den utgör underlag för ett särskilt beslut enligt
en ny naturvårdslag, t. ex. i fråga om avsättande av reservat. Beroende på
omständigheterna kan därför naturvårdsplaneringen antingen ha karaktären
av fristående, informell planering eller utnyttjande av en planering
enligt byggnadslagen, i vilken naturvårdssynpunktema funnit en ur allmän
synpunkt aktuell och rimlig lösning.

Utredningen finner det vidare nödvändigt att vid planeringen beakta
behovet av svntes och erinrar i samband därmed om att i naturvårdsarbetet
bör ingå ett rikhaltigt system av rättsmedel, som medger ett differentierat
och nyanserat åtgärdspVogram. Sålunda bör en naturvårdsplanering om
möjligt behandla avsättandet av reservat, strandskydd och landskapsvårdande
åtgärder såsom täktreglering, kontroll av andra arbetsföretag, behov
av bebyggelselokaliserande åtgärder o. s. v. i ett sammanhang. Först genom
en lämplig samordning av alla dessa åtgärder erhålls en systematisk
naturvård.

Slutligen framhåller utredningen vikten av att alla medborgargrupper
genom folkuppfostran kommer till insikt om den enskilda människans
ansvar vid vistelse i naturen.

Detta ansvar har två särskilt framträdande sidor. Den ena avser hänsynen
mot den levande naturen och måste bygga på vissa fundamentala kunskaper
om växt- och djurliv och det biologiska sammanhanget i stort. Den
andra sidan, som kan förväntas få allt större betydelse, avser hänsynen
mot markägarna och landsbygdens näringsliv över huvud. Om en^ tätortsbo
skall kunna uppträda på ett hänsynsfullt sätt ute i naturen, måste han
veta något om jordbruk och skogsbruk, så att han förstår, vilka åtgärder
från hans sida som kan föranleda skada eller olägenhet.

Här föreligger enligt utredningens mening en folkuppfostraruppgift av
stora dimensioner, till vilken både skolväsendet, åtskilliga fackmyndigheter
samt de stora folkrörelserna bör knytas och där både press, radio och
television bör utnyttjas. En god utgångspunkt finns i de insatser, som redan
nu görs av de ideella organisationerna på naturvårdsområdet.

Yttranden. Till utredningens allmänna riktlinjer för den framtida naturvårdsverksamheten
ansluter sig en överväldigande majoritet av remissinstanserna.
I det följande redovisas endast några av de yttranden, som representerar
denna positiva inställning till synpunkterna i betänkandet. Därutöver
torde få redogöras för de yttranden, där kritik riktas mot utredningens
uppfattning.

Kungl. Maj.ls proposition nr 71 år 19671

Sålunda biträds utredningens synpunkter i fråga om naturvårdens
grundläggande karaktär och syften på det vetenskapliga och
kulturella området allmänt av remissinstanserna. Riksantikvarieämbetet
finner det ur kulturminnesvårdens synpunkt särskilt glädjande, att man
byter beteckningen naturskydd mot naturvård. Härigenom befästs, framhåller
ämbetet, den nya ståndpunkt, som redovisades redan i 1951 års naturskyddsutredning
och som innebär att det krävs en aktiv insats för att be\ara
vissa landskapsbilder, framförallt kulturlandskapet. Lantmäteristyrelsen
anser det med hänsyn till vad utredningen anfört stå klart att en
väsentlig upprustning av verksamheten inom den kulturella naturvården
är av stor vikt. Styrelsen framhåller särskilt betydelsen av att frågorna angående
inverkan i naturen av det mänskliga handlandet uppmärksammas.

I fråga om vetenskapens uppgifter i sammanhanget anför naturvetenskapliga
forskningsrådet bl. a. följande.

i,Ana^UrS^^S^r*Van^eil1.a var ^ en början inspirerade från vetenskapligt
hall. Motiven var en strävan att rädda vetenskapliga, naturhistoriska dokument
undan förstörelse. Det framhölls att forskningen, framför allt den
framtida, inte fick förlora sitt arbetsmaterial. Genom detta ställningstagande
blev i hög grad vetenskapen en part i målet, som hävdade skyddsmtresset
gentemot andra intressen.

De vetenskapliga kraven på naturskydd kan emellertid numera motiveras
på helt andra sätt. Vi står inför mycket våldsamma förändringar i vår
omgivnmg, orsakade av människan. Det blir då av yttersta vikt att kunna
följa de förändringar av jämvikten i naturen som ‘sker. Detta är möjligt
endast om något av den orörda naturen bevaras. Genom denna syn på de
naturskyddade områdena får de snarast karaktären av framtida förrådskammare,
som exempelvis kan innehålla genetiskt viktigt material för djuroch
växtförädling eller material som kan bli av värde vid biologiska bekämpningar
av parasitangrepp och farsoter.

Även om vetenskapen haft och har intressen att bevaka i samband med
naturskyddet, synes det rådet lika viktigt att undersöka en annan synpunkt.
Det ar den roll som forskningen måste spela i samband med utnvttjandet
av våra naturresurser. Här är det i första hand hela samhällets intresse
att tillse att forskningen blir det instrument, som skall ge material
tor bedömningar och som skall öppna nya vägar.

Liknande synpunkter framförs av tekniska forskningsrådet.

b rågan om den sociala naturvården behandlas av ett mycket stort anta!
remissinstanser, av vilka det stora flertalet, ofta med stort eftertryck, ansluter
sig till utredningens ståndpunkt att denna gren av naturvården är
lika viktig som den kulturella naturvården. Å andra sidan saknas ej kritiska
roster, som hävdar att de sociala synpunkterna ej hör hemma i ifrågavarande
sammanhang. I några remissyttranden berörs särskilt de av utredningen
antydda motsättningarna mellan den sociala naturvårdens intressen
och markägarnas och farhågor av skiftande styrka uttrycks för att dessa
motsättningar kan bli alltför stora för att möjliggöra en effektiv naturvård.
Andra gör gällande att utredningen ej tillräckligt dokumenterat behovet på
detta område och hänvisar till den pågående fritidsutredningen, vars ro -

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1963

sultat enligt deras mening bör avvaktas innan ställning tas i denna fråga.

Vad gäller frågan om samordningen av den kulturella och den sociala
naturvården intas en klart avvisande hållning endast av ett fåtal remissinstanser,
vilka finner motsättningarna dem emellan alltför stora för att
kunna sammanjämkas i en gemensam lag. Sålunda delar kommerskollegium
väl utredningens uppfattning att samhället på lämpligt sätt bör uppmärksamma
och stödja friluftslivet och dess intressen och har ej något att invända
mot att dessa intressen beaktas i naturvårdsarbetet, men kollegium
ifrågasätter samtidigt om de bör beaktas i så stor utsträckning och i de
former som utredningen tänkt sig. Drätselkammaren i Trollhättan ifrågasätter
likaledes om inte den sociala naturvården fordrar särskild lagstiftning
och hänvisar till fritidsutredningen. En liknande ståndpunkt intar aven
länsstyrelsen i Örebro län, som erinrar om att den sociala naturvärden i Norge
behandlas i en särskild friluftslag. Länsstyrelsen anför bl. a. följande.

Betydelsen av den sociala naturvården är självklar. Den bör därför kunna
godtas utan att man identifierar den med den s. k. kulturella naturvården.
Även om dessa två riktningar inom naturvården har mycket gemensamt,
torde det inte kunna förnekas att de har olika syften och att det därför i
många fall kan förekomma motsättningar dem emellan. Särskilt gäller detta
då de olika naturvårdsrilctningarna visar intresse för samma objekt. Det
kan då bli nödvändigt att under ömsesidigt hänsynstagande jämka samman
de olika intressena, men att hävda att skillnad inte finns torde kunna
leda till att den ena riktningen inte tillbörligt beaktar den andras intressen. I

I viss mån liknande uppfattning hyser Sveriges lantbriiksförbund som
hävdar att naturvårdens problem inte är att människor saknar tillgång till
natur utan att problemet uppstår då människor möter naturen och förslitei
denna. Spörsmålet finner inte sin lösning genom att allmänheten mer än nu
garanteras tillgång till naturen. Utredningens förslag torde med andra ord
vara mera ägnat att öka naturskyddets svårigheter än att motverka dem.
Däremot finner förbundet det ovedersägligt att den kulturella och den sociala
naturvården är lika viktiga och höggradigt beroende av varandra. Detta
konstaterande jämte den faktiska svårigheten att balansera dessa två intressen
måste enligt förbundets mening vara utgångspunkten för en realistisk
naturvårdsutredning.

Hovrätten för Västra Sverige, som även kommer in på frågan om motsättningarna
till markägarintresset, anför följande.

Även om såsom utredningen framhållit motsättningen kan framstå som
obefogad och farlig, kan man vid utformningen av en lagstiftning pa området
inte bortse från dess tillvaro. Den som ser den kulturella naturvården
som en huvudsak torde inte alltid hälsa med tillfredsställelse en ökning av
friluftsintresset, som kan leda till slörningar på ömtåliga djurlokaler och utarmning
av växtlivet på känsliga områden samt över huvud taget ar agnad
att motverka det behov, som denna kategori människor anser sig ha a\ ostord
avkoppling i naturen. Känsligheten för ingrepp i landskapsbilden torde också
vara avsevärt större på detta håll. Den stora allmänheten lar a andra sidan
ha svårt att uppskatta sådana inskränkningar i rörelsefriheten som sker

Kungl. Maj.ts proposition nr 11 år 1963

på uteslutande kulturella och estetiska grunder. Såsom utredningen i niånga
sammanhang framhållit, kan vidare motsättningen gentemot markägarintresset
bli särskilt påtaglig i den mån lagstiftningen söker främja den sociala
naturvården; det är framför allt denna motsatsställning, som ger upphov
till de invecklade problemen inom allemansrätten. Att naturvårdspolitiken
på detta sätt måste bygga på värderingar från två skilda utgångspunkter
bidrar i ej ringa mån till att komplicera frågeställningarna.

Hovrätten uttalar emellertid därefter, att utredningen vid lösningen av
detaljproblemen i den föreslagna lagstiftningen synes ha tagit hänsyn till
den berörda svårigheten och i övervägande flertalet fall ha nått fram till en
enligt hovrättens mening rimlig kompromiss mellan de olika strävanden som
här gör sig gällande. Kammarkollegiet finner att tonvikten lagts mera markerat
åt den sociala naturvårdens sida än som varit nödvändigt, men kollegiet
föreställer sig dock att i tillämpningen större balans mellan den sociala
och den vetenskapliga och kulturella naturvården skall uppnås.

Ur den stora mängd remissyttranden i vilka utredningens ståndpunkt till
den sociala naturvården uttryckligen godtas kan endast återges vissa exempel.
Representativt för inställningen hos dessa remissinstanser är länsstyrelsens
i Värmlands län yttrande.

Länsstyrelsen väll för sin del helt ansluta sig till utredningens uppfattning
att någon motsättning mellan den kulturella och den sociala naturvården
inte får finnas. I båda fallen måste naturvårdsarbetet ytterst syfta till
att bevara naturen åt människan. Den naturvårdande verksamheten blir
med denna målsättning en integrerad del av den allmänna samhällsplaneringen
i detta begrepps vidaste mening.

Länsstyrelsen i Stockholms län betonar, att den kulturella och den sociala
naturvården är ömsesidigt beroende av varandra och oftast utgör en
oupplöslig enhet. Länsstyrelsen anför vidare, att skillnaden mellan social
naturvård och kulturell naturvård kan vara av värde som arbetshypotes,
men att ett alltför starkt särskiljande av dessa båda sidor kan vara ett frö
till motsättningar, ägnade att splittra insatserna för ett aktivt naturvårdsarbete.
Länsstyrelsen i Gotlands län framhåller mera allmänt alt utredningen
Sjort en realistisk bedömning av hur delaktigheten i naturupplevelser
skall kunna vidgas utan att det arv nuvarande generation mottagit skall i
förfuskat skick lämnas över till eftervärlden. Hovrätten över Skåne och Blekinge
ansluter sig till utredningens uttalande att den kulturella naturvården
och den sociala naturvården är lika viktiga ur samhällelig synpunkt. Eu aktiv
naturvård kan enligt hovrättens mening åstadkommas blott om man
samtidigt tillgodoser dessa båda sidor av de naturvårdande strävandena.

Lånt mät eristyrelsen anser det med hänsyn till den ökade fritiden i förening
med bilismens och det allmänna välståndets expansion påkallat att
den sociala naturvården ges en framskjuten plats. Likaså finner domänstyrelsen
det starka understrykandet av naturvårdens sociala karaktär och uppgifter
riktig. Särskilt bör enligt styrelsens mening framhållas naturskyddets
och naturvårdens betydelse inte bara för nutidens människor utan ännu mer

Kungl. Maj.is proposition nr 71 år 1963

för kommande släkten. Enligt Vetenskapsakademiens mening är det motiverat
att huvudvikten lagts på den sociala naturvården med hänsyn till det
stora behov av ströv- och fritidsområden som under de senaste decennierna
uppstått i samband med längre semester och ökad fritid i övrigt på grund
av den expanderande bilismen. Svenska turistföreningen konstaterar med
stor tillfredsställelse, att utredningen mycket starkt understrukit naturvårdens
sociala aspekter och föreningen delar utredningens uppfattning att rekreationsintresset
måste bli ett väsentligt inslag i samhällets naturvårdspolitik.
Svenska landstingsförbundet finner sammanförandet av den kulturella
och den sociala naturvården riktigt och ägnat att bäst tjäna den påkallade
upprustningen av naturvårdsarbetet.

Utredningens synpunkter i fråga om förvaltningen på naturvårdens
område biträds i allmänhet av remissinstanserna. Några remissinstanser,
exempelvis Distriktsingenjörers förening, anser att de egentliga
naturvårdsuppgifterna begränsats alltför snävt genom hänvisningen
till gällande naturskyddslag i det att vattenvården mer eller mindre ställts
utanför.

Utredningens förslag till riktlinjer för tillskapandet av naturområden
behandlas av åtskilliga remissinstanser. Det stora flertalet
ansluter sig helt eller i allt väsentligt till utredningens mening.

Vad först gäller behovet av naturområden vitsordar flertalet remissinstanser
utredningens uppfattning att ett stort behov föreligger av en komplettering
av det nuvarande beståndet, såväl ur vetenskaplig och kulturell som
social synpunkt. Starkast framhålls detta behov av länsstyrelsen i Stockholms
län, som till en början anför följande.

Den verkställda utredningen och de överväganden och åtgärder som därav
föranleds är av utomordentligt stort intresse just för Stockholms län.
Stor-Stockholms väldiga befolkningsagglomeration skapar nämligen naturvårds-
och friluftsproblem av en storleksordning och svårighetsgrad som
saknar jämförelse i andra län. Stockholms stad har f. n. 800 000 invånare
och Stockholms län 500 000 eller tillsammans 1 300 000. Om inte alla
prognoser slår fel kommer staden och länet att i början på 1070-talet omfatta
1 500 000 invånare och efter ytterligare några år rymma en femtedel
av hela landets befolkning. Naturligt nog söker sig människorna i denna''
koncentrerade befolkning huvudsakligen ut till länet under sin fritid för att
där tillgodose sina behov av rekreation och avkoppling genom friluftsliv,
bil- och båtfärder samt fritidsbosättning. Härtill kommer en ström av fritidsfolk
från tätorter i angränsande län samt turister från när och fjärran.
Särskilt attraktiv för frilidsbefolkningen är länets vidsträckta och enastående
skärgård, som utgör ett av landets viktigaste sammanhängande fritidsområden.
Storstadsbornas fritidsintressen är emellertid också i väsentlig
omfattning inriktade på de ännu tillgängliga naturområdena på länets fastland
liksom på ännu obebyggda partier i tätorternas omgivningar.

Till en belysning av de olika problem, som följer med de angivna förhållandena
i länet anför länsstyrelsen vidare följande.

Kungl. Maj:ls proposition nr 71 år 1963

Länets karaktär av mottagningsområde för större delen av Stor-Stockholms
fritidsbefolkning innebär, att riskerna för en förslitning och utnötning
av väsentliga naturvärden är större och allvarligare än på de flesta
andra håll i landet. Likaledes blir intressekonflikterna mellan olika grupper
här starkare än i andra län. Fritidsbefolkningen och de bofasta j^rkesutövarna
i glesbygderna, jordbrukarna och markexploatörerna, de som vill
bygga fritidsstugor och de som vill bevara fria strövområden, båtfolket och
bilisterna, yrkesfiskare och sportfiskare, för att nämna några exempel, konkurrerar
alla hårt om länets mark och natur. Naturvårdens företrädare har
hittills haft svårt att göra sig tillräckligt kraftigt gällande på grund av den
nuvarande lagstiftningens otillräcklighet i förening med myndigheternas
bristande personella och finansiella resurser för en verkligt aktiv naturvårdspolitik.
Inte minst har länsstyrelsen djupt känt bristen härvidlag. Situationen
kompliceras av att länet omfattar Svealands äldsta kulturbygd -—
länet är landets fornminnesrikaste — och inrymmer platser och områden,
som i landets tidigaste historia varit centra och kärnområden för materiell
och andlig odling. Naturvårdsarbetet måste därför i avsevärd mån ta hänsyn
till och samordnas med skyddet och vården av kulturminnena.

Om naturvårdens stora betydelse i länet samt om vikten av snara åtgärder
för att rädda återstående värden — särskilt med tanke på den expanderande
fritidsbebyggelsen — anför länsstyrelsen slutligen bl. a. följande.

Länsstyrelsen tillmäter naturvården en grundläggande betydelse. Det gäller
att bevara de fria vidderna åt dagens och morgondagens människor. Mot
bakgrunden av tätorternas växande befolkning och den gradvis ökade fritiden
framstår naturvårds- och friluftsproblemen som en av framtidens
största politiska frågor i vårt land. Särskilt gäller detta storstadsområdena.
I Stockholms län har dessa problem länge varit aktuella, och länsstyrelsen
har genom inventeringar, utredningar och en därpå grundad planering fått
ett visst underlag för ställningstaganden till löpande ärenden och till avvägningar
mellan bl. a. fritidsbebyggelse, fria strövområden och naturvård. Men
utan ytterligare resurser, vidgade inköps- och ersättningsmöjligheter samt
en förstärkt lagstiftning kommer förutsättningarna för en rationell naturvårdspolitik
i länet att bli ytterst begränsade. Aldrig så väl genomtänkta planer
och avvägningsprinciper blir betydelselösa om erforderliga instrument
och medel för deras genomförande saknas. Om några år kan det vara för
sent att här i länet rädda de öppna friluftsområdena. Länsstyrelsen syftar
särskilt på den snabbt och planlöst fortskridande glesbebyggelsen. Det förhåller
sig tyvärr så, att de områden som är mest angelägna att skydda från
naturvårdssynpunkt, samtidigt är de mest attraktiva för fritidsbebyggelsen.
Länsstyrelsen hoppas därför att statsmakterna snarast måtte besluta om erforderliga
åtgärder i syfte att stärka naturvårdens resurser.

Länsstyrelsen i Kronobergs län framhåller, att även de inre delarna av
Småland med dess tillgång på större skogsområden och den rikliga förekomsten
av sjöar synes erbjuda goda möjligheter till naturområden. Länsstyrelsen
anför vidare.

Även om befolkningen i länets orter med hänsyn till att umgänge med naturen
erbjuder sig inom bekvämt räckhåll från boningsorten inte ännu är i
större behov av att särskilda naturområden tillskapas, är det angeläget att
åtgärder vidtas för att för framtiden säkerställa erforderliga områden. Det

Kungl. Ma j;is proposition nr 71 år 1963 27

kan nämligen väntas att strömmen av invånare i kringliggande kustlandsdelar
samt av utlänningar, som redan nu söker sommarvistelse i länet, inte
blott ökar utan även utvidgas till att omfatta rekreationssökande under övriga
årstider. Den tilltagande fritidsbebyggelsen och det stora och med varje
år ökade antalet utlänningsförvärv av fritidsfastigheter i länet innebär också
risker för sådan sönderdelning av större sammanhängande områden att dessas
attraktion på fritidsfolket går förlorad.

Länsstyrelsen i Kalmar län understryker, att länet med anledning av dess
stora kust- och skärgårdsområden måste räknas till ett av de viktigaste länen
i naturvårdssammanhang och att dess framtida betydelse kommer att
bli än större. Redan nu besöks t. ex. Öland av över 300 000 turister per år.
Strömmen av rekreationssökande och sommarstugeägare från Norrköpings-,
Linköpings- och t. o. m. ända upp från Katrineholmsregionerna till kustbygden
i Tjust ökas allt mer för varje år. Exploateringsföretag av olika slag har
dessutom de senaste åren börjat intressera sig för länets kustbygd och skärgårdsområden.
Då länet har ovanligt stora förutsättningar att ta emot en
rekreationssökande allmänhet och samtidigt har en vacker och särpräglad
natur, rik på högst skyddsvärda objekt, kommer naturvårdsfrågornas lösning
att under den närmaste framtiden bli en samhällsplaneringsfråga av
största vikt för länet.

För Gotlands vidkommande föreligger enligt överlantmätaren i Gotlands
län knappast behov av naturområden enbart för friluftslivets behov. Varken
den bofasta befolkningen eller sommargästerna lär ha behov av andra strövområden
än sådana som normalt är tillgängliga inom allemansrättens ram.
Däremot kommer det alt bli aktuellt att avsätta områden som företer en
särskilt värdefull landskapsbild eller är av särskild betydelse för kännedom
om landets natur. Sådana områden har enligt gällande naturskyddslag fridlysts
som naturminnen, men ytterligare åtskilliga områden är förtjänta av
motsvarande skydd. Dessa områden kan naturligtvis i många fall få betydelse
även som strövområden men denna betydelse är sekundär.

En utveckling liknande den i Kalmar län väntas av skogsvårdsstyrelsen i
Blekinge län, särskilt såvitt gäller Blekinge läns kustområden men även i
inlandet. Skogsvårdsstyrelsen anför bl. a. följande.

Blekinges invånare är genom skärgården och naturen i övrigt synnerligen
väl lottade i fråga om områden som kan tillfredsställa deras behov av rekreation
och friluftsliv. Skärgården och kustbygden utgör sommartid i detta
hänseende ovärderliga tillgångar. De skogsbetonade, inbjudande och vida
strövområdena inpå städernas och övriga tätorters knutar — Karlskrona
utgör av naturliga orsaker ett undantag — tillgodoser året runt likaså på ett
lyckligt sätt anspråken på »närområden» för friluftsliv.

Länets invånare har tidigare utan nämnvärd konkurrens kunnat utnyttja
de tillgångar hav, skog och insjövatten till övermått bjudit dem. Men landskapet
har under senare år upptäckts; utifrån dras numera hit turister och
friluftsfolk i en ständigt stegrad ström. Den explosionsartade sport- och
sommarstugebebyggelsen utmed kusterna är mest iögonenfallande men en
likartad, mindre överskådlig invasion är under utbredning i inlandet, där
övergivna torp och gårdar i betydande grad övergått i friluftsfolkets ägo

Kungl. Maj.ts proposition nr 71 år 19671

och nyuppförda sportstugor numera skymtar fram i snart sagt varje lockande
miljö även i skogarnas inre.

Skogsvårdsstyrelsen finner den antydda utvecklingen i länet ur inånga
synpunkter glädjande och ingalunda förvånande. Landskapet har flerstädes
bevarat den vildmarksprägel och ostördhet som storstadsbon och friluftsälskaren
numera söker för avkoppling och rekreation. Länet får enligt skogsvårdsstyrelsens
mening bereda sig på att bli även ett skånskt naturområde.
Den dag en bro över Öresund blir verklighet kan ett redan visat danskt och
kontinentalt intresse för Blekinge som fritidsområde snabbt och påtagligt
accentueras.

Länsarkitekten i Hallands län understryker särskilt utredningens synpunkt
att säkerställandet av vissa områden, bl. a. delar av västkustens stränder,
till avgörande del är en riksangelägenhet. Vid valet av de skyddsvärda
objekt som i första hand bör säkras bör enligt länsarkitektens mening stor
uppmärksamhet ägnas graden av det tryck som den framträngande fritidsbebyggelsen
och bilturismen utövar. Beträffande hallandskusten synes från
denna synpunkt angeläget att åtgärder snarast vidtas.

En av de remissinstanser som starkast betonar angelägenheten av att naturområden
säkerställs i erforderlig omfattning under de närmaste åren är länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län, som anför bl. a. följande.

Länsstyrelsen har med stigande oro sett utvecklingen i detta län, framför
allt dess kustområden. Bokenäset kan numera betecknas som i det närmaste
fullexploaterat för fritidsbebyggelse och Stångenäset kommer med nuvarande
takt i exploateringen mycket snart att befinna sig i samma läge. Det jobbas
och spekuleras på naturvårdens område i detta län på ett sätt som aldrig
förut. De kommunala myndigheterna är ulsatta för ett mycket kraftigt
tryck från markägare, som vill exploatera sina fastigheter för fritidsbebyggelse,
och det skall ej förtänkas om dessa myndigheter då och då ger vika
och släpper fram bebyggelse på områden som med hänsyn till friluftslivet
eller naturskyddet borde fredas för bebj''ggelse. De senaste ändringarna i
byggnadslagstiftningen, varigenom tillstånd till upprättande av byggnadsplan
överflyttats från länsstyrelserna till vederbörande kommunala myndigheter,
har också försvagat skyddet för fritidsområden mot bebyggelse.

Även om behovet att säkerställa naturområden anses störst i södra och
mellersta Sverige föreligger sådant behov även i norra Sverige. Sålunda anför
exempelvis länsstyrelsen i Norrbottens län följande.

Befolkningen i länets inland söker sig alltmer till tätorterna vid kusten.
Härigenom har kraven på för fritidsbebyggelse lämpade områden ökat i länets
kustområden. Även om länsstyrelsen har möjlighet att genom bebyggelsereglerande
åtgärder minska trycket på stränderna, kommer det troligen
att i framtiden bli nödvändigt att tillgripa en högre skyddsform för att
tillgodose den icke fastighetsägande befolkningens önskemål om tillgång till
bad och rekreation.

I några remissyttranden ifrågasätts, som tidigare nämnts, om det föreligger
ett sådant behov av fritidsområden som utredningen anser. Sveriges lantbruksförbund
förklarar sålunda, att jordbrukets erfarenhet i detta hänseende
inte motsvarar utredningens uppfattning. Förbundet anser, att allemans -

Knngl. Maj:ls proposition nr 71 år 1963

rätten redan på de flesta marker öppnar de möjligheter för allmänheten,
som utredningen vill att den sociala naturvården skall skapa. På denna punkt
vill förbundet stödja utredningen endast i vad gäller speciella behov som
kräver s. k. serviceområden. Liknande uppfattning hyser Näringslivets byggnads
delegation, som anser att avsättningen av sådana områden med hänsyn
till det intensiva utnyttjandet och till att områdena företrädesvis bör förläggas
i närheten av större tätorter lämpligen bör ske enligt byggnadslagen. I
fråga om bilismens betydelse anför delegationen följande.

Delegationen kan inte instämma i utredningens bedömning att behovet av
strövområden för framtiden i avsevärd grad skulle öka till följd av bilismen.
Tvärtom torde motsatsen vara fallet. Den ökade utflyktsfrekvensen
från tätorterna syftar i allmänhet inte till ett kringströvande i naturen utan
inskränker sig i första hand till bilutflykter, varvid raster och även nattuppehåll
görs i tämligen omedelbar anslutning till vägarna. Allmänhetens behov
avser sålunda i första hand marksträngar utmed bilvägar och dylika
strängar blir också föremål för ett allt intensivare utnyttjande, som i många
fall torde medföra större intrång än vad markägarna bör anses skyldiga att
tåla utan ersättning.

Delegationen vitsordar, att brist kan tänkas uppkomma i fråga om lämpliga
badplatser för allmänheten samt skyddade ankar- och förtöjningsplatser
för båtsporten. Enär båda dessa ändamål kan tillgodoses genom det speciella
strandskyddet, finner delegationen något ytterligare rättsmedel härför
inte vara erforderligt. Tillfredsställande resultat i vad gäller tillskapandet
av erforderliga naturområden kan sannolikt åstadkommas med hjälp
av nuvarande lagstiftning, därest naturvårdsmyndigheterna ges i huvudsak
de förstärkta ekonomiska möjligheter som utredningen förutsätter.

En i viss mån liknande uppfattning beträffande utnyttjandet av fritidsområden
har länsstyrelsen i Kristianstads län, som anför.

Man bör hålla i minnet, att de störa friluftsälskande skaror, som vid sommarhalvårets
veckoslut och under semestertiden från tätorter reser ut till
landet, så gott som helt söker sig till bad- och campingplatser, vandrarhem
eller egna fritidsstugor. Ä dessa platser eller inom en snäv omkrets omkring
dessa uppehåller sig de flesta. I det inre av de strövområden, som ofta gränsar
till de nämnda platserna, möter man sällan någon människa.

En annan uppfattning angående bilismens inverkan på behovet av naturområden
hyser Motororganisationernas samarbetsdelegation.

Motorismen har medverkat till en genomgripande omdaning av samhället.
Bilen ger människan möjlighet att utnyttja sin fritid på ett mer varierat
sätt. De i delegationen ingående organisationerna — KAK, Motormännens
riksförbund och Motorförarnas helnykterhetsförbund — ser det soin
en av sina uppgifter att lära bilägarna hur de på ett givande sätt kan använda
bilen i rekreationssyfte. Då naturen för många utgör den bästa rekreationskällan
ställs stora krav dels på att samhället tillser att lämpliga områden
görs tillgängliga för den stora allmänheten, dels på att en genom sådan
användning uppkommen förslitning av naturområdena begränsas så mycket
som möjligt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1963

Sveriges industriförbund och Sveriges skogsägareförbund finner det nödvändigt
att avvakta resultatet av utredningen angående fritidsområden m. m.
innan behovet av sådana områden och därmed också behovet av en skärpning
av lagstiftningen med säkerhet kan bedömas. Länsstyrelsen i Örebro län
delar utredningens uppfattning om nödvändigheten av tillgång till områden
för allmänhetens friluftsliv. Enligt länsstyrelsens mening är dock utredningens
farhågor för att dylika områden inte skall finnas i tillräcklig utsträckning
överdrivna, i varje fall såvitt gäller stora delar av landet. Länsstyrelsen
väll emellertid inte bestrida, att naturreservat har en funktion att
fylla framför allt i södra och mellersta Sverige.

Utredningens målsättning beträffande den tid inom vilken naturområdena
bör vara säkerställda ifrågasätts i allmänhet inte av remissinstanserna.
Statens fritidsnämnd betonar särskilt den fara som ligger i dröjsmål och föreslår
att naturvårdsmyndigheterna får tillgång till ett instrument, med vilket
den nuvarande marksituationen inom i naturvårdssammanhang ömtåliga
trakter kan »frysas» under den inledande perioden.

Skyddet bör ha karaktären av ett partiellt områdesskydd med tyngdpunkten
på bebyggelsekontroll. Nämnden åsyftar ett generellt verkande skydd för
sådana markområden, vilka vid tiden för lagens ikraftträdande över huvud
taget kan tänkas ifrågakomma för ändamålet. Huruvida i det särskilda fallet
ett markområde kan vara tjänligt får bedömas antingen på grundval av
hos länsstyrelsen vid tiden för lagens ikraftträdande redan tillgängligt material
eller, om dylikt material saknas, på grundval av en av länsstyrelsen
vid nämnda tidpunkt företagen översiktlig snabbinventering. Nämnden är
medveten om att spörsmålet rörande den lämpliga avvägningen mellan avsättande
av markområden för småhusbebyggelse och markområden för gemensamt
utnyttjande i rekreationssyfte är föremål för utredning. Men även
för den planering, som i anledning av sistnämnda utredning kan vara befogad
i framtiden, torde status quo när det gäller nuvarande markdispositioner
av intresse för naturvården vara av stor betydelse.

I likhet med utredningen anser remissinstanserna genomgående att det
för att realisera programmet för att säkerställa naturområden
är erforderligt att väsentligt utbygga det statliga stödet
för markpolitiska åtgärder.

Remissinstanserna ansluter sig likaledes i stort sett till utredningens synpunkter
beträffande landskapsvården.

De av utredningen angivna rättsliga huvudfrågorna ägnas
stort intresse av remissinstanserna. Flertalet ansluter sig helt till utredningens
synpunkter härutinnan, men inte så få hyser allvarliga betänkligheter
och några ställer sig helt avvisande till införandet av nya tvångsregler.

Bland de många remissinstanser som biträder utredningens tankegångar
kan nämnas länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, som är helt ense med
utredningen att säkerställandet i första hand bör ske genom förhandlingar
och överenskommelser med berörda markägare. Länsstyrelsen uttalar dock
samtidigt att det är absolut nödvändigt att myndigheterna får möjlighet att

Kungl. Maj.is proposition nr 71 år 1963

mot markägarnas bestridande förordna om avsättande av naturreservat, då
det säkerligen i många fall kommer att visa sig omöjligt att på frivillighetens
väg genomföra åtgärden. Länsstyrelsen i Västmanlands län understryker
också det önskvärda i att naturvårdsåtgärder i största möjliga utsträckning
vidtas med positiv medverkan från markägarnas sida, men förklarar
tillika att i den mån motsättning uppstår ett klart dokumenterat samhällsintresse
måste ta över markägarintresset. Detta gäller även i fråga om
avsättande av områden för friluftslivets behov. Liknande synpunkter anförs
av länsstyrelsen i Stockholms län.

Några remissinstanser framhåller, att det under vissa förutsättningar kan
vara mest lämpligt att naturområden säkerställs genom att samhället förvärvar
dem. Sålunda anser exempelvis lantbruksnämnden i Stockholms län
och lantbruksnämnden i Göteborgs och Bohus län att det kan bli angeläget
att överföra äganderätten till de hårdast anlitade kustområdena i allmän
ägo.

Endast ett mindre antal remissinstanser avvisar helt tanken att naturområden
bör kunna säkerställas mot markägarens vilja. Detta gäller främst
representanter för markägarintresset men även vissa statliga myndigheter.
Sålunda anför exempelvis Sveriges skogsägareförbund följande.

Förbundet hyser den bestämda uppfattningen att lösningarna av naturvårdsfrågorna
bör och måste sökas i samförstånd med ägarna av den mark,
som friluftsfolket i allt större skaror utnyttjar. Ty — som utredningen även
antytt — utan ett i möjligaste mån friktionsfritt samarbete med markägarna
torde en tillfredsställande planering på lång sikt av naturvårdens många
problem ej kunna tillfredsställande genomföras. Ett gott förhållande mellan
markägarna och friluftsfolket utgör med andra ord en av de viktigaste hörnstenarna
vid uppbyggnaden av ett ändamålsenligt naturvårdsinstitut.

Av naturvårdssynpunkter betingade ingrepp i den privata äganderätten
bör enligt förbundets åsikt genomgående regleras genom frivilliga avtal och
ej under expropriationshot. I anknytning härtill föreslår förbundet, att lämpliga
kronomarker i största möjliga utsträckning tas i anspråk särskilt när
det gäller s. k. fjärrområden.

Överlantmätaren i Kristianstads län finner det principiellt otillfredsställande,
att ett markområde kan undandras ägarens inflytande utan att han
fått göra sin mening hörd. överlantmätaren anser att något skydd för markägaren
bör konstrueras. Skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län anser att mycket
starka skäl för fredning erfordras för att det skall kunna anses försvarligt
att i fråga om mera betydande områden genomdriva den mot ägarens
vilja.

Utredningens synpunkter i fråga om arbetsmetodiken på naturvårdens
område biträds i allmänhet av remissinstanserna. Byggnadsstyrelsen
framhåller emellertid, att genomförandet av ett så tidsmässigt komprimerat
program som utredningen föreslagit otvivelaktigt kommer att medföra
svårigheter att synkronisera arbetet med samhällsplaneringen i övrigt.
Oberoende av formen är det emellertid enligt styrelsens mening givet att

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1963

planeringen måste följa gemensamma allmänna riktlinjer och att resultaten
på längre sikt måste kunna samstämmas. En samordning på ändamålsenligt
sätt av naturvårdsarbetet med planväsendets uppgifter ter sig ofrånkomlig Slutligen

understryks i åtskilliga remissyttranden vikten av att alla medborgargrupper
kommer till insikt om den enskilda människans
ansvar d naturen. Sålunda anför exempelvis lantbruksstyrelsen bl. a. följande.

För att man skall kunna nå de resultat som åsyftas med naturvården torde
det vara en grundförutsättning att den stora allmänheten, som i ständigt
ökad utsträckning utnyttjar naturen för rekreationsändamål, redan från
barndoms- och ungdomsåren lär sig umgås med naturen på rätt sätt. Sådan
undervisning bör därför bedrivas i såväl grundskolan som yrkesskolorna
och då självfallet även i jordbrukets yrkesskolor, vars elever i sin framtida
verksamhet kommer att få speciellt rika tillfällen till aktiv naturvård. Lantbruksstyrelsen
är såsom tillsynsmyndighet beredd att medverka till utvidgning
av naturvårdsundervisningen vid dessa skolor.

Även i den rådgivnings- och upplysningsverksamhet som bedrivs av hushållningssällskapen
och lantbruksnämnderna och i hög grad vänder sig till
markägare bör det vara möjligt att åstadkomma betydande resultat i arbetet
med den aktiva naturvården.

Samma positiva syn på frågan och beredvillighet till medverkan redovisas
genomgående av de statliga myndigheter och organisationer av skilda slag,
som har möjlighet till en insats på detta område, exempelvis skogsvårdsstyrelserna
och Svenska naturskyddsföreningen. V.

V. Reformer rörande lagstiftningen om naturvård

Utredningen. Utredningen, som ej ansett det förenligt med sitt uppdrag
att verkställa en fullständig genomgång av naturvården i speciallagstiftningen,
har begränsat översynen av naturvårdslagstiftningen till naturskyddslagen,
strandlagen samt 86 och 122 §§ byggnadslagen, vilka inarbetats
i ett av utredningen framlagt förslag till ny naturvårdslag. Därjämte
har utredningen i samordningssyfte funnit anledning föreslå vissa mindre
ändringar i expropriationslagen, lagen om allmänna vägar och byggnadsstadgan.
I det följande torde få lämnas en kortfattad översikt över utredningens
förslag.

Beträffande sammanförandet av naturskyddslagen,
strandlagen och nämnda lagrum i byggnadslagen yttrar
utredningen bl. a.

De resultat, som åstadkoms med tillämpning av de tre lagarna eller lagbestämmelserna,
tjänar alla likartade eller identiska naturvårdsintressen av
social eller kulturell art. Den nuvarande splittringen har skapat tveksamhet
om vilket institut som skall tillämpas i ett konkret fall. En allvarlig olägenhet
i gällande ordning är att de tre lagarna i viktiga avseenden arbetar
med olika formella och materiella villkor för tillämpningen, med olika er -

Kungl. Maj:ls proposition nr 71 år 1963

sättningsförfaranden och med olika ersättningsmöjligheter. Utredningen har
på grund härav funnit en samordning vara nödvändig för att erhålla en
systematiskt utformad och tillräckligt effektiv ny naturvårdslag. Samordningen
är inte minst påkallad för att möjliggöra en lämplig ekonomisk ansvarsfördelning
på naturvårdens område.

Vid sin granskning av den nuvarande tillgången på naturområden
har utredningen funnit att den gällande lagstiftningens intentioner i praktiken
omsatts på ett föga systematiskt sätt. Det finns sålunda inte något
strängt samband mellan ett områdes rubricering enligt gällande lagstiftning,
områdets fysiska beskaffenhet och huvudmotivet för dess skydd. Detta
anser utredningen delvis förklaras av att villkoren för bildande av exempelvis
naturminne och naturpark är så olika utformade och att man i praktiken,
med bortseende från syftet med fridlysningen, tvingats begagna det
institut, som över huvud varit möjligt att tillämpa. Utredningen fortsätter.

Den grundläggande synpunkt utredningen vill anlägga i denna fråga är
alt det i praktiken i regel inte är möjligt och heller inte önskvärt att söka
upprätthålla en sträng gräns mellan kulturella och sociala markdispositioner.
En annan synpunkt är att det uppenbarligen inte kan stämma överens
med tidens krav att det skall vara förenat med större svårigheter att tillgodose
sociala intressen i detta sammanhang än kulturella. Det torde enligt
utredningens uppfattning inte finnas någon viktigare fråga för dagen i naturvårdslagstiftningen
än att undanröja anledningarna till naturparksinstitutets
ineffektivitet.

Efter övervägande av frågan vilka institut som mot denna bakgrund kan
vara behövliga i naturvårdslagen anför utredningen vidare.

Utredningen har slutligen stannat för att föreslå att man söker upprätthålla
en någorlunda klar gräns mellan naturområden och naturföremål. För
den senare kategorien vill utredningen reservera termen naturminne. Inom
områdeskategorien anser utredningen det önskvärt att liksom nu uppehålla
två olika skyddsnivåer. Den högre skyddsnivån bör då representeras av
nationalparken. Till denna kategori bör, liksom nu i regel är fallet, hänföras
objekt av framträdande riksintresse. Dessa bör liksom f. n. säkerställas
dels genom att kronan äger och förvaltar dem, dels genom att avsättande,
ändring eller upphävande beslutas av Kungl. Maj:t och riksdagen. För alla
övriga naturområden, som bör säkerställas för framtiden, föreslår utredningen
beteckningen naturreservat.

Termen naturreservat begagnar utredningen alltså som en sammanfattande
beteckning på områden av den lägre skyddsnivån. De skall kunna tillskapas
på antingen kulturella eller sociala grunder och helst båda i förening. Utredningen
har eftersträvat att göra institutet så smidigt och elastiskt som möjligt.
I stor utsträckning hör naturreservaten kunna vara områden i enskild
ägo, där ett normalt jordbruk, skogsbruk eller fiske upprätthålls men där
vissa inskränkningar rörande markutnyttjandet vidtagits i syfte att för framtiden
bibehålla områdenas väsentliga värden ur naturvårdssynpunkt.

Utredningen understryker att även naturminne föreslås omfatta det för
naturföremålet erforderliga skyddsområdet och alltså formellt får karaktären
av ett områdesskydd. Trots detta är det i regel väsentligt annan utgångspunkt
för skyddsåtgärden vid bildande av naturminne än vid bildande

;t Bihang till riksdagens protokoll 1063. 1 samt. Nr 71

Kurtgl. Maj:is proposition nr 71 år 1963

av naturreservat. Gränsen mellan naturreservat och naturminne kan dock
aldrig göras helt skarp. Om ett större antal värdefulla naturföremål ligger
i närheten av varandra, torde det ofta vara praktiskt att innesluta dem i ett
naturreservat.

Enligt lagförslaget skall som naturreservat kunna avsättas område som på
grund av naturens eller kulturmiljöns beskaffenhet företer en särskilt värdefull
landskapsbild eller som är av särskild betydelse för kännedomen om
landets natur eller för friluftslivet. Beslut om avsättande till naturreservat
meddelas av länsstyrelsen, som därvid skall ange grunden för avsättandet
och meddela de särskilda föreskrifter beträffande naturreservatets vård och
förvaltning eller i övrigt som finns erforderliga för att trygga ändamålet
med reservatet. Kungl. Maj :t skall äga förordna att vården och förvaltningen
helt eller delvis skall omhänderhas av myndighet. Då fråga väckts om avsättande
av naturreservat, skall länsstyrelsen — i likhet med vad f. n. gäller
vid fridlysning — kunna för viss tid, högst tre år, meddela förbud mot att
beträffande det berörda området vidta åtgärd som strider mot naturreservatets
syfte. Förbudet kan förlängas med högst tre år. Undantag från bestämmelser
som meddelats vid avsättande av naturreservat kan då särskilda
skäl föranleder därtill medges av länsstyrelsen, som också i vissa
angivna fall kan upphäva eller jämka beslut om avsättande av naturreservat.

Institutet naturreservat, som enligt utredningens bedömning i framtiden
bör komma till användning i ett mycket stort antal fall, ersätter sålunda
såväl naturpark som i vissa hänseenden även naturminne enligt gällande
rätt. Termen fridlysning har ansetts mindre lämplig då den ger intryck av
att fråga är om område som ej får beträdas, medan syftet ofta är det motsatta.
Jämfört med naturparksinstitutet innebär utredningens förslag den
skärpningen att villkoret om ägarens samtycke borttagits, liksom också det
alternativa villkoret att området blivit i fastställd plan enligt byggnadslagen
avsatt för det avsedda ändamålet. Utredningen anser det orimligt att för
de sociala naturvårdssträvandena uppehålla specialvillkor som inte finns för
de kulturella eftersom de två syftena i praktiken ofta sammanfaller. Utredningen
betonar dock att man vid bildande av naturreservat alltid i första
hand skall eftersträva frivilliga överenskommelser med markägarna.

I det stora flertalet fall, där bildande av naturreservat aktualiseras, kommer
enligt utredningens mening inte att finnas behov av expropriation.
Möjlighet till expropriation anser utredningen dock kunna vara av betydelse
i undantagsfall, där bestämmelserna för områdets utnyttjande och vård
måste bli så ingripande, att endast ett mycket begränsat utrymme blir kvar
tör markägarens förfogande, samt förhandlingar om förvärv av området
ej lett till resultat. Utredningen har därför föreslagit att nuvarande bestämmelser
om expropriation för att bevara område som nationalpark eller naturminne
utvidgas till att omfatta även naturreservat.

Om utredningens förslag genomförs, förordar utredningen att alla nu
befintliga skyddsobjekt genomgås samt att efter utgallring de kvarvarande
uppsorteras och omklassificeras till de nya instituten. Enligt utredning -

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1963

ens mening bör åtgärder också vidtas för att omföra de nuvarande d omänreservaten
till definitiva skyddsformer enligt den nya lagen. Utredningen
understryker att bland de talrika domänreservaten finns objekt
av sällsynt högt värde.

Utredningens förslag rörande särskilda bestämmelser till skydd för
växt- och djurarter motsvarar naturskyddslagens stadganden i samma
ämne med ett tillägg avseende kommersiell blomplockning. Beträffande
den senare frågan yttrar utredningen.

Vad beträffar förslagen om utvidgning av skyddsmöjligheterna för växtarter
genom införande av förbud mot kommersiell blomplockning finner utredningen
det vara bestyrkt att ett dylikt skyddsbehov uppenbarligen föreligger.
De missförhållanden som framkommit i detta sammanhang är emellertid
lokalt begränsade till vissa tätortsregioner i södra och mellersta delarna
av landet samt till vissa områden längs riksvägarna. Det måste betraktas
som ett klart missbruk av allemansrätten att vissa marker, som nu sker,
plundras på liljekonvaljer, blåsippor, gullvivor och andra vårblommor. För
att förhindra dylik skövling föreslår utredningen att Konungen eller den
myndighet som Konungen bestämmer skall äga att meddela förbud att inom
landet eller del därav för avsalu bortta växt av viss art där den växer vilt
eller del av sådan växt.

Under förslagets bestämmelser till skydd för friluftslivet regleras
främst det särskilda strandskyddet. Erfordras för att åt allmänheten
trygga tillgången till platser för bad och friluftsliv vid havet, insjö eller
vattendrag kontroll av lokaliseringen av bebyggelse inom visst strandområde,
skall länsstyrelsen äga förordna att bebyggelse inte får företas inom
området utan länsstyrelsens tillstånd. Sådant förordnande skall innefatta
förbud mot uppförande av helt ny byggnad samt ändring av befintlig byggnad
för ett väsentligen annat ändamål än det vartill byggnaden tidigare varit
använd ävensom grävnings- och andra förberedelsearbeten för dylik bebyggelse.
Förordnande kan omfatta område inom högst 300 m från strandlinjen.
Förbudet skall inte gälla område som ingår i naturreservat, naturminne,
fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan. Vidare undantas
sådan för försvaret, jordbruket, fisket, skogsskötseln eller den allmänna
samfärdseln erforderlig bebyggelse som ej utgörs av bostadsbyggnad. Stadgandet
motsvarar med mindre avvikelser bestämmelserna i 1 § strandlagen.

Utredningen har vid sin undersökning av det särskilda strandskyddets
nuvarande omfattning och utvecklingstendenser funnit att strandlagen i
stort sett är tillfredsställande och att den skärpning av strandregleringen,
som måste anses nödvändig, i huvudsak är en tillämpningsfråga samt en
organisatorisk och ekonomisk fråga. Utredningen har därför ej funnit anledning
att föreslå några genomgripande ändringar av det särskilda strandskyddets
utformning utan lägger i stället huvudvikten vid att främja en
ökad användning av detta skydd. I anslutning härtill diskuterar utredningen
vissa spörsmål som sammanhänger med strandreglernas innehåll och tilllämpning.

Kungl. Maj:is proposition nr 71 år 1963

Strandlagens regel om säkerställande av fri passage för allmänheten inom
strandskyddsområde och i dess närhet bibehålls i lagförslaget. Utredningen
anser därjämte att en regel till säkerställande av fri passage fyller en viktig
uppgift även på andra platser som är av väsentlig betydelse för friluftslivet.
En regel om stängselgenombrott med sålunda utvidgat tillämpningsområde
har intagits i lagförslaget.

I lagförslaget intagna särskilda bestämmelser till skydd för landskapsbilden
inleds med ett stadgande om viss bebyggelsekontroll. Erfordras
för skydd av område, som på grund av naturens eller kulturmiljöns
beskaffenhet företer en särskilt värdefull landskapsbild, kontroll av lokaliseringen
av bebyggelse inom området, skall länsstyrelsen kunna förordna
att byggnad inte må uppföras inom området utan länsstyrelsens tillstånd.
Beträffande område, som ingår i naturreservat eller naturminne eller i fastställd
generalplan, stadsplan eller byggnadsplan, liksom för bebyggelse, som
erfordras för försvaret m. m., föreslås undantagsbestämmelser. Förutom genom
undantagandet av visst slag av bebyggelse skiljer sig det föreslagna
stadgandet i sak från bestämmelserna i 86 och 122 §§ byggnadslagen framförallt
därigenom att det ej innefattar möjlighet att kontrollera byggnads
yttre utformning. I den mån det inom känsliga områden kan finnas ett behov
av närmare reglering av bebyggelsens utförande, rekommenderar utredningen
vidgad tillämpning av utomplansbestämmelser.

Som motivering för förslaget i denna del anför utredningen bl. a.

Det väsentliga värdet ur naturvårdssynpunkt av 86 och 122 §§ byggnadslagen
ligger i möjligheten att med stöd av dessa regler åstadkomma en lämplig
lokalisering av glesbebyggelsen till skydd för en känslig landskapsbild.
Då markägare inte får åsamkas avsevärt men utan att ersättning härför utges
och det inte är utsagt vem som i förekommande fall skall betala denna
ersättning, begränsas reglernas tillämplighet i praktiken. Glesbebyggelse har
sålunda inte helt kunnat förbjudas ens inom de känsligaste områden. Vid
övervägande av samordningsfrågan har utredningen funnit det mest övertygande
skälet för en överflyttning av bestämmelserna till naturvårdslagen
vara att bebyggelseregleringen därigenom på ett konsekvent sätt kan förses
med ersättningsbestämmelser. Ersättningsbestämmelserna föreslås bli enhetligt
utformade för hela naturvårdslagen och intagna i en särskild avdelning
av denna. Genom en komplettering på föreslaget sätt kommer de beslutande
myndigheterna att erhålla en starkare ställning och garantier vinnas
för att skyddet av värdefulla partier i landskapet mot störande bebyggelse
i fortsättningen inte skall behöva bli eftersatt.

Lagförslaget upptar vidare bestämmelser avsedda att möjliggöra en effektivare
kontroll ur naturvårdssynpunkt av arbetsföretag i allmänhet,
varmed utredningen förstår arbetsföretag, som avser annat än bebyggelse
eller sådan täktverksamhet för vilken särskilda lagbestämmelser föreslås.
Kan sådant arbetsföretag komma att väsentligt ändra landskapsbilden,
bör enligt förslaget innan företaget utförs samråd ske med länsstyrelsen eller
den länsstyrelsen anvisar. I dylikt fall skall länsstyrelsen kunna vid vite
förelägga företagaren att vidta de åtgärder som, utan att vara oskäligt be -

Kungl. Maj:ts proposition nr TI år 1963

tungande, må anses erforderliga för att begränsa eller motverka skada på
landskapsbilden. Finns anledning anta att arbetsföretag inom visst område
skulle komma att varaktigt skada landskapsbilden, föreslås länsstyrelsen få
befogenhet förordna att dylikt företag inte får utföras utan länsstyrelsens
tillstånd. I samband med tillstånd skall länsstyrelsen kunna meddela sådana
föreskrifter rörande företagets utförande att dess skadliga inverkan på landskapsbilden
såvitt möjligt begränsas eller motverkas. Reglerna föreslås inte
bli tillämpliga beträffande områden inom stadsplan eller byggnadsplan. Ej
heller skall reglerna tillämpas beträffande företag, vars tillåtlighet med hänsyn
till dess inverkan på naturen skall prövas i särskild ordning.

Utredningen anser att de förhoppningar, som på sin tid knöts till naturskyddslagens
motsvarande regler, inte blivit helt infriade, i varje fall ej beträffande
flertalet mindre arbetsföretag. Utredningen har emellertid funnit
det orealistiskt att förorda införande av en generell koncessionsplikt
för alla ifrågavarande företag. I stället har utredningen valt att föreslå vissa
partiella reformer i lagstiftningen för att komma till rätta med de allvarligaste
formerna av arbetsföretag och för att skydda vissa speciellt känsliga
landskapspartier. Beträffande den i sistnämnda hänseende föreslagna regeln
om möjlighet att förordna om tillståndsskyldighet rörande visst eller vissa
slag av arbetsföretag inom bestämda områden yttrar utredningen.

Den föreslagna regeln bör tillämpas på sådant sätt att avsevärt men för
enskilda på grund av vägrat tillstånd till företag eller särskilt betungande
föreskrifter rörande företags utförande av beskaffenhet att föranleda ersättningsskyldighet
för det allmänna normalt inte uppkommer. Naturvårdssynpunkterna
torde i allmänhet kunna tillgodoses genom måttliga justeringar
i ett företags lokalisering eller utförande. Genom att det överlämnas till
länsstyrelserna att avgöra omfattningen av skyddet såväl beträffande arbetsföretagens
art som skyddsområdets utsträckning underlättas en anpassning
till de regionala förhållandena och till den framtida utvecklingen. Härvid
har utredningen bl. a. haft i åtanke de på vissa håll vanligt förekommande
bilskrotupplagen.

Redan nu finns ganska vittgående möjligheter enligt såväl byggnadsstadgan
som gällande naturskyddslag att neutralisera de ogynnsamma verkningarna
i landskapet av bilskrotupplagen. Vad som härutöver främst erfordras
torde vara en kontroll alt nyetableringen av bilskrotningsföretagen
inte sker på ett olämpligt sätt. Utredningen har övervägt möjligheterna att
införa ett generellt tillståndstvång för all nyetablering av dessa företag men
funnit en sådan åtgärd alltför vittgående. Så länge vi inte här i landet har
en nyetableringskontroll över all bebyggelse eller alla industriföretag, kan
man inte lämpligen införa den för bilskrotupplagen. Däremot innebär utredningens
förslag om arbetsföretag i allmänhet en möjlighet för länsstyrelsen
att inom vissa områden, där omsorgen om landskapsbilden är speciellt
viktig, förbehålla sig kontrollen över vissa arbetsföretag och alltså
även bilskrotupplagen. Vid vägran av tillstånd till arbetsföretag inom sådant
område har utredningen även föreslagit att ersättning i vissa fall skal!
kunna utgå. Härigenom anser sig utredningen ha tillskapat rimliga möjligheter
för myndigheterna att såväl allmänt begränsa dessa företags skadliga
verkan i landskapsbilden som att i exceptionella fall helt hindra tillkomsten
av nya sådana.

Kungl. Maj:ls proposition nr 71 år 1963

Ett av utredningens förslag avser införande av tillståndsplikt för alla
täktföretag av någon betydenhet. Sålunda föreslås att täkt av sten,
grus, sand, jord eller torv för annat ändamål än fastighets husbehovsförbrukning
— intill 100 m3 per år — inte får utföras utan länsstyrelsens tillstånd.
Sådant tillstånd kan göras beroende av att en täktplan av lämplig
omfattning framläggs och att säkerhet ställs för kostnaderna för sådana åtgärder
i syfte att minska företagets inverkan på landskapsbilden som länsstyrelsen
må föreskriva. Från täktregleringen föreslås undantagna samma
planområden enligt byggnadslagen och företag m. m. som enligt förslaget
undantas från reglerna om arbetsföretag i allmänhet.

Utredningen framhåller att det material som ställts till utredningens förfogande
utomordentligt klart visar att täktverksamheten och främst grustäkterna
befinner sig i ett djupt otillfredsställande läge. Anledningen härtill
är främst den allmänna planlöshet som utmärker verksamheten, otillräckliga
personella och ekonomiska resurser hos myndigheterna samt otillräckligt
lagstöd för ingripanden. Som en allmän bakgrund för diskussionen i
frågan anför utredningen.

Gruset utgör en omistlig råvara för åtskilliga verksamheter i samhället,
främst byggnadsindustrin och kommunikationsväsendet. Därför kan det inte
ifrågakomma att införa något slag av reglering av grusbrytningen som
äventyrar näringslivets försörjning. Detta är heller inte nödvändigt, eftersom
landets sammanlagda grustillgångar förslår för ungefär 1 000 års konsumtion.
Huvudproblemet är i stället att förlägga grusbrytningen till platser,
där den gör ringa skada på motstående samhällsintressen och att där
se till att den utförs på skonsammast möjliga sätt. Ur dessa enkla riktlinjer,
varom de flesta är ense, kan omedelbart härledas krav på två olika slag
av planering, nämligen dels en översiktlig med syfte att klassificera grusfyndigheterna
i angelägenhetsgrad efter deras värde ur naturvårds-, kulturvårds-
eller vattenförsörjningssynpunkt, dels en detaljplan, som visar hur
grusbrytningen och återställningsarbetena skall ske i ett fall där grusbrytning
tillåts. Redan på grund härav är det nödvändigt att myndigheterna
bereds möjlighet att i förhand pröva varje tillämnad grustäkt av någon betydelse.
Denna princip har redan införts genom stadgandet om anmälningsplikt
enligt 14 a § tillämpningskungörelsen till naturskyddslagen. Denna
bestämmelse har i praktiken inte fungerat tillfredsställande, bl. "a. beroende
på den korta tid, en månad, som disponeras för utredning av och ställningstagande
till den tillämnade grusbrytningen.

Utredningen har funnit tiden nu vara mogen att införa generell tillståndsplikt
för all grusbrytning av någon betydelse. En sådan åtgärd har även
reservationslöst föreslagits av ansvariga representanter för grusnäringen.
Reformen innebär att nuvarande tillståndsplikt enligt 21 § naturskyddslagen,
som av vissa länsstyrelser börjat tillämpas över stora områden/nu utsträcks
till hela landet.

Enligt utredningens mening bör täkt av sten, sand, jord och torv underkastas
samma generella tillståndsplikt som grusbrytningen. Reträffande
den erforderliga översiktliga täktplaneringen anför utredningen.

Den översiktliga täktplaneringen skall syfta till att klarlägga hur täktverksamheten
skall lokaliseras för att dess negativa verkningar på natur

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1963

och miljö skall bli så begränsade som möjligt. Av denna planering måste
även krävas att den bereder näringslivet tillräckligt stort utrymme för dess
försörjning med nyttigheter, liksom att exploateringsmöjligheterna får en
rimlig lokalisering. Ett självklart inslag i den översiktliga planeringen ar
därför en noggrann inventering av alla pågående större täkter med uppgift
om deras årskapacitet och återstående disponibla tillgångar. I landet finns
i fråga om grus både överskottsregioner och bristområden. Bl. a. på grund
härav måste det förutsättas att den översiktliga grusplaneringen sammanhålls
i stora drag centralt. Det synes därvid lämpligt med ett fortlöpande
samarbete med näringsliv och huvudkonsumenter, exempelvis väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen. Grusplaneringen berör vidare direkt vissa andra
viktiga samhällsintressen, i första hand kulturminnesvården och vattenförsörjningen.
Det är därför praktiskt och lämpligt att den centrala naturvårdsmyndigheten
vid utarbetandet av råd och anvisningar liksom vid verksamhetens
administration i övrigt nära samverkar med de centrala företrädarna
för nämnda samhällsintressen. Tyngdpunkten i den översiktliga
grusplaneringen kommer dock att ligga regionalt och bör ledas av länsstyrelsen.

En minst lika viktig faktor som den översiktliga planeringen är enligt utredningen
detaljplaneringen eller den s. k. grustäktsplanen. Utredningen anser
denna plan vara av utomordentligt stor betydelse, enär det är genom
densamma som det i princip avgörs hur all framtida täktverksamhet av
någon betydenhet skall ske. Beträffande innehållet av en djdik plan yttrar
utredningen.

Planen skall utvisa grunddragen av terrängförhållanden före och efter
fullbordad täkt jämte befintliga fastighets- och äganderättsförhållanden
samt dessutom innehålla en redogörelse för den materialundersökning, varpå
planen grundar sig, hur motstående allmänna intressen såsom naturvård,
kulturminnesvård, grundvattenskydd och bebyggelse beaktats, under
vilken tid brytningen planeras pågå samt omfattningen av de återställningsarbeten
som avses att utföras såväl under pågående som efter avslutad täkt.
Innehållet i en plan bör i övrigt vara beroende av ärendets allmänna omfattning
och betydelse ur naturvårdssynpunkt. Det kommer säkerligen att
i framtiden även finnas täkter, som är relativt betydelselösa ur allmän synpunkt,
och då bör länsstyrelsen kunna avstå från att påfordra plan eller
nöja sig med en mycket enkel sådan. Utredningen vill starkt understryka nödvändigheten
av att undvika en byråkratisering av grustäktsplaneringen. Det
väsentliga är att stor omsorg nedläggs på de verkligt betydelsefulla ingreppen
i natur och miljö.

Beträffande den täktverksamhet som erfordras i samband med byggandet
av allmänna vägar förordar utredningen att vägmyndigheterna i samråd
med länsstyrelserna verkar för en lämplig lokalisering av täkterna under
arbetets gång. För de enskilda sidotag, som kommer till utförande, anser
utredningen plankravet i princip höra uppehållas. Länsstyrelsens handläggning
av dessa tillståndsfrågor förutsätts bli anpassad efter vad som kan
anses rimligt för vägbyggnadsprogrammet i dess helhet. Liknande tillvägagångssätt
anser utredningen önskvärt även vid byggandet av skogsbilvägar
och andra enskilda vägar.

Kungl. Maj:is proposition nr 71 år 1963

I fall, där en grusfyndighet är uppdelad på flera fastigheter med skilda
ägare på sådant sätt att en ur naturvårdssynpunkt godtagbar lösning knappast
kan åstadkommas annat än under samverkan mellan samtliga ägare,
bör enligt utredningens mening krävas en gemensam plan för hela täktområden
eller den mindre del därav, som ur naturvårdssynpunkt lämpligen
bör kunna exploateras för sig.

I fråga om varaktiga reklam anordningar i landskapet föreslår
utredningen dels en allmän skärpning av nuvarande bestämmelser och dels
en lagteknisk samordning beträffande ansvaret för kontrollen. Utredningen
hävdar med bestämdhet att det, med den allmänna utveckling reklamen
nått, har föga eller ingen betydelse för näringslivet i våra dagar om möjligheten
att sätta upp reklamanordningar i naturen bibehålls eller ej. Med hänsyn
till företeelsens mycket störande inverkan på landskapsbilden anser utredningen
att reklamanordningar i naturen i princip skall vara förbjudna.

Enligt utredningens förslag skall utanför tätort varaktiga reklamanordningar
inte få anbringas utomhus utan länsstyrelsens tillstånd. Från förbudet
undantas skylt på byggnad för upplysning om där bedriven affärsrörelse
eller annan verksamhet, anslagstavla för meddelanden rörande kommunala
angelägenheter m. m.

Under särskilda bestämmelser om uppträdandet i naturen upptar
lagförslaget dels en allmän förhållningsregel att iakttas vid vistelse i
naturen och dels en regel mot nedskräpning i naturen. Enligt sistnämnda
regel — som innefattar en viss skärpning i förhållande till gällande rätt —
äger länsstyrelsen, om nedskräpning eller osnyggande i naturen ägt rum
och därav uppkommit obehag av betydenhet för närboende eller andra eller
fara för skada till person eller egendom, vid vite ålägga den ansvarige att
iordningställa platsen samt vidta erforderliga förebyggande åtgärder för
framtiden.

I detta sammanhang yttrar utredningen i anslutning till diskussionen om
de i naturen kvarlämnade skrotbilarna.

Det allt vanligare förfaringssättet att överge en skrotningsfärdig bil i naturen
måste klart vara att anse som sådan kvalificerad nedskräpning för
vilken här behandlade regler avser att råda bot. Problemet med de övergivna
bilarna är emellertid ingalunda löst med nyssnämnda precisering. Oftast
torde nämligen förhållandena vara sådana att bilens ägare inte kan
uppspåras. Vidare kan svårigheter uppstå vid omhändertagandet av fordonet
på grund av hittegodslagens bestämmelser. Enligt utredningens uppfattning
torde dock här antydda problem komma att bli av mindre omfattning
för att så småningom helt upphöra, därest frågan om kontroll av nedskrotningen
av de avregistrerade fordonen kan lösas tillfredsställande. Rörande
denna fråga hänvisar utredningen till bilskrotningsutredningens kommande
förslag.

Utredningens förslag till ersättningsbestämmelser innebär i
huvudsak en lagteknisk samordning av nuvarande, delvis olikformade ersättningsregler
i naturskyddslagen, strandlagen samt 86 och 122 §§ bygg -

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1963

nadslagen i syfte att erhålla klara och enhetliga bestämmelser på detta område.
De viktigaste avvikelserna i materiellt hänseende från gällande rätt
avser dels reglerna om beaktande av s. k. influensverkan vid bestämmande
av intrångsersättning och dels beräkningen av ersättning i anledning av
vägrat tillstånd till täktverksamhet. I det förra hänseendet föreslås att den
nuvarande regeln i strandlagen, att den nytta en reglerande åtgärd på en del
av en fastighet kan medföra i form av värdestegring på annan del av fastigheten
skall tas i beräkning vid intrångsersättningens fastställande, skall bli
tillämplig även beträffande ersättning vid avsättande av naturreservat eller
naturminne och vid byggnadsförbud till skydd för landskapsbilden. Ersättning
i anledning av vägrat täkttillstånd föreslås skola bestämmas med utgångspunkt
från markens värde då den nya lagen träder i kraft. Utredningen
hänvisar här till att principen att mark, som beläggs med inskränkning i
dispositionsrätten, i ersättningsfall skall uppskattas efter realvärdet vid den
tidpunkt då inskränkningen inträdde redan gäller generellt i byggnadslagen
och strandlagen. Utredningens förslag innebär vidare vidgade möjligheter såväl
för enskild markägare som för kronan att påfordra inlösen, om åtgärd enligt
naturvårdslagen medför synnerlig skada i förhållande till värdet av berörd
fastighet eller del därav.

Utredningen har också framlagt riktlinjer för lösandet av vissa a 11 emansrättsliga
frågor. Därvid behandlas särskilt rätten till fri färdsel,
tomtbegreppet, tältning, båtförtöjning och därmed jämställd rastning,
särskilda anläggningar för tältning, bad e. d., parkering av motorfordon å
annans mark, tillgodogörande av naturalster samt behovet av särskilda inskränkningar
i allmänhetens rätt att uppehålla sig å annans mark.

Yttranden. Ett alldeles övervägande flertal bland remissinstanserna godtar
i princip utredningens förslag till ny naturvårdslag såsom ett lämpligt
instrument för en aktiverad naturvårdspolitik. Hit hör exempelvis de hörda
hovrätterna och samtliga länsstyrelser med undantag av en. Åtskilliga remissorgan
inom denna grupp framlägger dock på särskilda punkter förslag
till ändringar i formellt eller materiellt hänseende. Ett mindre antal
remissinstanser avstyrker förslaget helt eller i centrala delar. I det följande
sammanfattas det väsentliga innehållet av remissvaren.

Majoriteten av remissinstanserna ställer sig i huvudsak positiva till utredningens
förslag till samordning av bestämmelserna i naturskyddslagen,
strandlagen samt 86 och 122 §§ bygg nadslagen.

Sålunda finner exempelvis hovrätterna förslaget vara välmotiverat.
Länsstyrelsen i Blekinge län betonar att genom samordningen vinns
enhetlighet i fråga om villkoren för tillämpningen av lagregler som alla
ytterst har till syfte att utgöra skydd för ur olika synpunkter värdefulla naturområden.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län understryker att bestämmelserna
i strandlagen samt 86 och 122 §§ byggnadslagcn med hänsyn
till sitt syfte hör hemma i naturvårdslagstiftningen.

Kungl. Maj:is proposition nr 71 år 1963

Vissa remissorgan ifrågasätter om inte bestämmelserna i strandlagen och
nämnda paragrafer i byggnadslagen i stället har sin rätta plats i byggnadslagstiftningen.
Byggnadsstyrelsen anför i denna fråga.

Naturvårdsfrågorna, fristående eller kombinerade med fritidsbebyggelsens
problem, är vanliga inslag i översiktsplaneringen, den lokala likaväl som
den regionala. Vid regionplaneringen brukar detta frågekomplex höra till de
allra viktigaste av dem som där behandlas.

I samma mån som fältet för den översiktliga planeringen vidgas — vilket
synes vara en naturlig och ofrånkomlig följd av den allmänna samhällsutvecklingen
-—■ kan det förutsättas att även naturvården i växande omfattning
dras in i samhällsplaneringens intressesfär. Med tanke på dessa förhållanden
kan uppenbarligen åtskilliga skäl åberopas för att behandlingen av
naturvårdsfrågorna, i vart fall i de delar som kan inbegripas i den sociala
naturvården, hade anknutits till byggnadslagstiftningen.

Det finns emellertid även skäl som talar för att samtliga naturvårdsproblem
på det sätt som utredningen föreslagit blir föremål för särskild lagstiftning
och att möjligheter skapas för åtgärder som mera direkt inriktas
på lösandet av dessa problem. Bl. a. den tilltagande fritidsbebyggelsen gör
att behovet av snabbt verkande, effektiva åtgärder för skydd av värdefull
natur är trängande. Erfarenheterna från olika delar av landet visar att fritidsbebyggelsen
är i färd med att ta i anspråk många av våra värdefullaste
och mest attraktiva naturområden, ofta under former som gör det svårt
eller omöjligt för planväsendets nuvarande organ att bringa skeendet under
kontroll på ett tillräckligt tidigt stadium.

Med hänsyn till de brådskande uppgifter som f. n. föreligger på naturvårdens
område anser styrelsen således för sin del att konstruktionen med en
särskild naturvårdslag åtminstone i dagens läge innebär en lämplig lösning.
På längre sikt torde man emellertid få räkna med att det blir anledning att
uppta denna fråga till förnyat övervägande.

På liknande grunder ifrågasätter länsstyrelsen i Värmlands län om inte
bestämmelserna i strandlagen borde inarbetas i byggnadslagstiftningen.
Lantmäteristyrelsen uttalar att strandlagens möjligheter till byggnadsreglering
inom strandområde numera synes ha ingått i det allmänna medvetandet
och att en förbättrad tillämpning av dess bestämmelser inte är i första
hand beroende av en lagändring utan av tillgången på ökade medel för ersättning
till markägare.

Åtskilliga remissinstanser anser att 86 och 122 §§ helt eller delvis bör bibehållas
i byggnadslagen. Länsstyrelsen i Jämtlands län framhåller att byggnadslagstiftningens
bestämmelser om lokalisering av tätbebyggelse samt bebyggelseplanering
över huvud har utformats med tanke på att landskapets
bebyggande är en av de viktigaste formerna för dess planering samt att de
av naturvårdsintresset motiverade stadgandena i 86 och 122 §§ byggnadslagen
ingår däri som delar av ett organiskt helt. Länsstyrelsen anser därför
att något skäl inte finns att ifrågasätta just dessa bestämmelsers hemortsrätt
i byggförfattningarna. Liknande synpunkter anför bl. a. länsstyrelserna
i Stockholm och Värmlands län.

Det av utredningen föreslagna institutet naturreservat innebär
som nämnts att den sociala naturvården jämställs med den kulturella be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1963

träffande villkoren för avsättande av naturområden. Förslaget tillstyrks i
denna del av ett övervägande flertal bland remissinstanserna. Som karakteristiskt
för dessa remissorgans inställning kan nämnas länsstyrelsens i
Stockholms län uttalande att allmänintresset måste anses vara så starkt att
ianspråktagande av erforderligt markområde för naturreservat bör kunna
ske utan markägarens samtycke, i sista hand genom expropriation. Även
till utformningen i övrigt av det nya institutet har majoriteten av remissinstanserna
ställt sig positiv. Representativ för denna grupp är överlantmätaren
i Hallands län, som framhåller såsom en stor fördel med lagförslaget
att de särskilda föreskrifter, som skall utfärdas beträffande naturreservats
vård och förvaltning, kan anpassas med hänsyn till vad som erfordras i varje
särskilt fall.

Å andra sidan anför flera remissinstanser starkt kritiska synpunkter. Så
t. ex. anser Sveriges skogsägareförbund att inga egentliga motiv finns för
ett avsteg från naturskyddslagens bestämmelser på ifrågavarande område.
Avsättning av naturreservat bör därför enligt förbundets mening liksom
beträffande naturpark ske med ägarens samtycke. Liknande synpunkter
anför bl. a. överlantmätarna i Kristianstads och Malmöhus län samt skogsvårdsstyrelsen
i Norrbottens län.

Skogs- och lantbruksakademien, länsstyrelsen i Örebro lån, Svenska naturskyddsföreningen
och Samfundet för hembygdsvård ifrågasätter om inte ytterligare
en form av reservat, benämnt friluftsreservat eller liknande, borde
införas, varigenom en klarare gräns skulle nås mellan kulturellt värdefulla
naturreservat å ena och fritidsbetonade sådana å andra sidan. Längst i detta
betraktelsesätt går kommerskollegium, som anser, att inrättande av ett
friluftsområde inte bör betecknas som en naturvårdande åtgärd utan snarare
som en exploatering av naturen, och därför hävdar, att behovet av dylika
områden bör tillgodoses genom annan lagstiftning samt att bestämmelserna
om naturreservat bör överarbetas i överensstämmelse härmed.

Att benämningen naturpark bibehålls förordas bl. a. av skogsvårdsstyrelsen
i Stockholms län, Naturskyddsrådet i Göteborgs och Bohus län samt
Skid- och friluftsfrämjandet.

En precisering i lagen av arten och omfattningen av den inskränkning i
markägares förfoganderätt, som ett beslut om avsättande av naturreservat
kan innebära, anses vara ofrånkomlig bl. a. av lantmäteristyrelsen, Sveriges
industriförbund och Näringslivets byggnadsdelegation, vilka inte finner
det godtagbart att obegränsade befogenheter i ifrågavarande hänseende tillerkänns
länsstyrelsen. Enligt bygnadsstyrelsens mening bör det undersökas
om ej åtminstone i vissa avseenden kan åstadkommas enhetliga föreskrifter,
exempelvis efter mönster av de för hela riket gemensamma utomplansbeslämmelser
som numera införts i byggnadslagstiftningen. Några remissinstanser,
bland dom länsstyrelsen i Stockholms län, hemställer att det klart
utsägs att vid avsättande av naturreservat hänsyn även skall tas till andra
intressen än naturvårdens, t. ex. näringslivets.

Kammarkollegiet finner det böra noga övervägas, huruvida inte befogen -

Kungl. Maj:is proposition nr 71 år 1963

heten att besluta om avsättande av naturreservat — i vart fall större sådana
— bör tillkomma Kungl. Maj :t. I fråga om domänverkets skogar anser
domänstyrelsen, att initiativ och avsättande bör ankomma på styrelsen efter
samråd med länsstyrelsen. Denna åsikt delas av kammarkollegiet.

Utredningens förslag om särskilda bestämmelser till skydd för växtoch
djurarter berörs endast i ett fåtal remissyttranden. Betydelsen
av åtgärder mot kommersiell blomplockning understryks allmänt. Några remissorgan
anser att förslaget i detta hänseende bör kompletteras med försälj
ningsförbud eller utvidgas till att omfatta även blomplockning som ej
sker för avsalu.

Av de föreslagna bestämmelserna till skydd för friluftslivet
har reglerna om strandskyddet tilldragit sig den största uppmärksamheten
under remissbehandlingen. De erinringar som gjorts i denna del syftar huvudsakligen
till en skärpning av strandkontrollen i jämförelse med förslaget.
Vissa länsarkitekter vill åstadkomma en samordning med byggnadslagstiftningens
byggnadsbegrepp. Önskemål om prövning av frågan om lokalisering
av bad- och båtbryggor och liknande anläggningar framförs bl. a.
av länsstyrelserna i Stockholms, Göteborgs och Bohus samt Skaraborgs län.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser det önskvärt, att bestämmelser
om kontroll av permanenta campingläger — vilka enligt länsstyrelsens
åsikt kommit att utgöra ett hot mot allemansrätten — intas under
strandskyddsreglerna. Länsstyrelsen i Kronobergs län samt överlantmätarna
i Östergötlands och Blekinge län ifrågasätter, om inte strandkontrollen
bör utvidgas till att omfatta även tomtplatser eller marks ianspråktagande
som tomt. Länsarkitekten i Kronobergs län finner det önskvärt med kontroll
av arrendeupplåtelser inom strandlagsområden, enär dessa upplåtelser
kan utsläcka allemansrätten. Länsstyrelsen i Hallands län önskar i likhet
med några andra remissorgan att strandskyddet, när särskilda omständigheter
föranleder därtill, skall kunna utsträckas till längst 600 m från
stranden. För ett generellt strandskydd med omedelbar verkan efter liknande
principer som i Danmark uttalar sig Södra Älvsborgs läns naturvårdsförbund.
Svenska teknologföreningen menar, att här ifrågavarande skydd
för friluftslivet ej bör begränsas till kuster och stränder utan utsträckas till
andra för den sociala naturvårdens behov viktiga områden. Uppfattningen
delas av Sveriges arkitekters riksförbund.

Sveriges lantbruksförbund finner förslaget att utsträcka strandskyddet till
att avse även bostadsbyggnad för jordbrukets och skogsbrukets behov omotiverat,
enär kringgående av nuvarande bestämmelser i detta hänseende
inte förekommit i den omfattning att de lojala näringsidkarna skall behöva
åläggas inskränkning. Denna uppfattning delas av Sveriges skogsägareföreningars
riksförbund.

Om den föreslagna utvidgningen av reglerna om stängselgenombrytning
till att avse även annat område än stränder har endast ett fåtal remissorgan

Kungl. Maj:is proposition nr 71 år 1963

uttalat sig särskilt. Hovrätten för Västra Sverige finner utvidgningen välmotiverad
under framhållande, att det utan tvivel förekommer ett behov
av att kunna säkerställa färdselrätten exempelvis i närheten av en vacker
utsikt eller märklig naturformation utan att utvägen att bilda naturreservat
skall behöva tillgripas. Svenska naturskyddsföreningen anser, att bestämmelsen
bör få stor betydelse i preventivt syfte.

Kammarkollegiet anser däremot skälen för en skärpning av nuvarande
bestämmelser om stängselgenombrott ej vara särskilt starka och menar
att frågan bör kunna anstå till en allmän reglering av allemansrätten. Även
överlantmätaren i Västmanlands län framför betänkligheter mot den föreslagna
utvidgningen. Sveriges lantbruksförbund hävdar att erfarenhetsunderlag
saknas som stöder en så betydande utvidgning av allemansrätten
och kräver att ifrågavarande regel under alla förhållanden uppmjukas så,
att föreläggande inte kan meddelas annat än om det visas att invasionsfara
inte föreligger, varvid bevisbördan bör ligga på det allmänna.

I vad avser utredningens förslag till särskilda bestämmelser till skydd
för landskapsbilden har majoriteten av remissinstanserna intet
att erinra mot regeln om bebyggelsekontroll. I denna del framförs dock avvikande
meningar i påfallande stor omfattning.

Sålunda anser ett betydande antal remissinstanser att regeln bör kompletteras
så att länsstyrelsen inom förbudsområde får möjlighet att påverka
även den yttre utformningen av byggnad. I detta hänseende framhåller exempelvis
byggnadsstyrelsen att sådana frågor som en byggnads storlek,
form och färg samt fasad- och takmaterial är utomordentligt betydelsefulla
när det gäller en byggnads inpassande i stads- eller landskapsbilden. Kammarkollegiet
förklarar sig inte kunna tillstyrka, att det materiella innehållet
i 86 och 122 §§ byggnadslagen uttunnas på sätt utredningen föreslår
och hävdar, att även den yttre utformningen av bebyggelsen bör, när det
gäller landskapsbilden, vara föremål för kontroll. Likartade synpunkter
framförs bl. a. av flera länsstyrelser samt vissa länsarkitekter och överlantmätare.
Åtskilliga remissinstanser ifrågasätter den av utredningen anvisade
möjligheten att genom utomplansbestämmelser reglera den yttre utformningen
av byggnad. Byggnadsstyrelsen finner det under alla förhållanden
nödvändigt att i byggnadslagen bibehålla en förbudsmöjlighet av samma
typ som hittills till skydd för område med förefintlig, från historisk
eller konstnärlig synpunkt värdefull bebyggelse. Uppfattningen delas av
vissa andra remissorgan.

Flera remissinstanser påpekar, att det föreslagna undantaget från byggnadsförbud
för byggnad för försvaret, jordbruket, fisket, skogsskötseln eller
den allmänna samfärdseln innebär en försvagning i förhållande till de
nuvarande bestämmelserna i byggnadslagen. Länsstyrelsen i Värmlands
län framhåller exempelvis att det inte synes försvarligt att byggnadsföretag
för angivna ändamål skall kunna ges snart sagt vilket utseende som helst i

Kungl. Maj:ts proposition nr 11 år 1963

ur kultursynpunkt känsliga miljöer. Liknande synpunkter anförs bl. a. av
några andra länsstyrelser, byggnadsstyrelsen, hovrätten för Västra Sverige
och vissa länsarkitekter. Sveriges lantbruksförbund anser byggnadsförbud
inte vara motiverat i fråga om bostadsbyggnad och Samernas riksförbund
anför att från byggnadsförbud bör undantas även bebyggelse som erfordras
för renskötseln eller eljest för samernas behov.

Utredningens förslag till vidgade kontrollmöjligheter rörande arbetsföretag
i allmänhet mottas välvilligt av remissinstanserna. En viss
skärpning av samrådsskyldigheten föreslås av vissa myndigheter. Väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen, som förutsätter att vägföretag enligt fastställd arbetsplan
ej skall behandlas enligt naturvårdslagen, understryker att vid de
stora vägbyggnadsföretagen nedläggs ett omfattande arbete på den estetiska
utformningen i fråga om såväl inpassningen i landskapet som åtgärder i
anslutning till vägen.

Frågan om kontroll av bilskrotupplag behandlas i flera remissyttranden.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län anser, att frågan om bilskrotupplagen fått en
lycklig lösning genom införandet av tillståndstvång till arbetsföretag inom
vissa ur landskapssynpunltt känsliga områden. Samma uppfattning har
bl. a. Motororganisationernas samarbetsdelegation. Med påpekande att bilskrotupplagen
har en tendens att förläggas strax intill landets allmänna
vägar framhåller bilskrotningsutredningen att länsstyrelserna kanske skulle
kunna komma till rätta med problemet genom att förklara områdena inom
ett visst antal meter från länets allmänna vägar för sådana områden, inom
vilka tillståndstvång skall äga tillämpning. Vissa remissinstanser, såsom
länsstyrelsen i Kopparbergs lån och överlantmätaren i Jönköpings län, anser
att man bör överväga att införa allmän tillståndsplikt för bilskrotupplag
i naturvårdslagen.

Införandet av generell tillståndsplikt för täktverksamhet i enlighet
med utredningens förslag hälsas i allmänhet med stor tillfredsställelse
av remissinstanserna. Endast i några få fall avstyrks förslaget helt. I åtskilliga
yttranden pekas emellertid på olika negativa konsekvenser och föreslås
lättnader.

Bland dem som ställer sig avvisande märks Riksförbundet Landsbygdens
folk, som särskilt med hänsyn till ersättningsfrågan finner det ytterst
betänkligt om man nu genomför regler, som helt avviker från vad tidigare
gällt. Förbundet yttrar bl. a.

Bestämmelserna till skydd för landskapsbilden inskränker i hög grad
jordägarnas möjligheter att någorlunda fritt disponera över sin egendom.
Redan nu är t. ex. förbud mot täkter av olika slag i väsentlig grad till hinder
för tillgodogörandet av naturtillgångar. Den omständigheten att hittills
framställningar om ersättning i någon större utsträckning inte gjorts får
ej tas såsom bevis för att frågan möjligen inte kan få större omfattning.
Förbundet har sig bekant, att ersättningsfrågor kan komma att aktualiseras
i relativt stor omfattning inom en ej alltför avlägsen framtid.

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1963

Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare finner förslaget alltför
vittgående. Länsstyrelsen i Södermanlands län ifrågasätter om inte med
hänsyn till bristen på personal för kontrollens utförande det nuvarande anmälningssystemet
bör bibehållas.

En fråga som berörs i flera remissyttranden är täktregleringens konsekvenser
för den täktverksamhet som erfordras i samband med byggandet av
vägar. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen uttalar, att följderna av ett allmänt
tillståndstvång för verkets del måste bedömas bli mycket allvarliga
och kan förväntas leda till en väsentlig fördyring av vägbyggandet. Styrelsen
anser att tillståndstvånget ej bör avse sidotag till vägbyggnader och ifrågasätter
om förbudet i vad avser grus- eller sandtag eller stenbrott inte kunde
inskränkas till särskilt angivna områden som bestäms vid en allmän inventering
av täkterna. Vidare föreslår styrelsen att kravet på täktplan begränsas
till sådana täkter som kan beräknas väsentligt förändra landskapsbilden.
Länsstyrelsen i Värmlands län förutsätter, att bestämmelserna om
allmän tillståndsplikt får en sådan avfattning att hinder ej föreligger mot
att t. ex. vägförvaltningen får generella tillstånd på särskilda villkor.

Svenska väg- och vattenbyggares riksförbund understryker nödvändigheten
av att beakta de praktiska problem som uppstår vid anbudsberäkning
för byggnadsföretag genom att sidotag inte får öppnas utan tillstånd. Med
hänsyn till anbudsförfarandets betydelse finner Svenska byggnadsentreprenörföreningen,
Svenska byggnadsindustriförbundet och Svenska väg- och
vattenbyggarnas arbetsgivareförbund särskilda bestämmelser erforderliga
för materialtäkt som avses komma till användning för vägbyggnad. Vägförvaltningen
i Västmanlands län anser det beträffande vägbyggen på entreprenad
önskvärt att man efter en inventering i anbudsprogram anger från
vilka grusåspartier m. m. material till vägbygge inte får hämtas. En liknande
metod förordas av vägförvaltningen i Hallands län.

Torvströfabrikernas centralförening ifrågasätter, om torv bör omfattas av
tillståndsplikten. Samma uppfattning har hovrätten för Västra Sverige och
vissa överlantmätare.

Frågan om undantag för fastighets husbehovsförbrukning behandlas i åtskilliga
remissyttranden. Flera remissinstanser finner den av utredningen
föreslagna begränsningen till 100 m3 otillfredsställande.

Åtskilliga remissorgan understryker vikten av att täktplan ges en med
hänsyn till topografi och andra förhållanden lämplig omfattning, varvid bestående
fastighetsgränser bör tillmätas underordnad betydelse. Länsarkitekten
i Stockholms län betonar angelägenheten av att undvika spridning
av täkterna till olika delar av samma förekomst, beroende på olika ägares
intressen, och av att verksamheten sammanförs till större, för landskapet
mindre ömtåliga platser. Länsstyrelserna i Stockholms, Kronobergs och
Norrbottens län anser att behov föreligger av ett tvångsförfarande för bildande
av grussamfälligheter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1963

Utredningens förslag om generell tillståndsplikt för anbringande av varaktiga
reklamanordningar i naturen mottas genomgående med
tillfredsställelse av remissinstanserna. Endast i ett fåtal fall avstyrks förslaget,
huvudsakligen från branschorganisationernas sida.

Svenska annonsörers förening finner utredningens argumentering ej bärande
och hävdar, att man om nya lagbestämmelser behöver införas — vilket
föreningen starkt ifrågasätter — i första hand bör söka sig fram till en
form av obligatorisk anmälningsplikt. Svenska försäljnings- och reklamförbundet
avstyrker ett generellt tillståndstvång men har intet att erinra
mot obligatorisk tillståndsgivning och i vissa fall förbud beträffande utomhusreklam
i områden som reserverats för att naturen eller ett äldre kulturlandskap
skall vara orört. Föreningen tillstyrker livligt en överarbetning av
nuvarande bestämmelser och tillämpningsföreskrifter, så att de blir mera
enhetliga än vad nu är fallet. Liknande synpunkter anförs av Affischeringsföretagens
förening. Sveriges industriförbund ifrågasätter, liksom Stockholms
handelskammare, om inte det av utredningen avsedda syftet kan nås
genom en effektivare tillämpning av nu gällande bestämmelser.

Åtskilliga remissinstanser föreslår en skärpning av bestämmelserna så att
de även kommer att omfatta tillfällig reklam.

En allmän skärpning av de föreslagna bestämmelserna om uppträdandet
i naturen förordas av Sveriges lantbruksförbund och Sveriges
skogsägareföreningars riksförbund. Lantbruksförbundet föreslår, att
nedskräpning över huvud förbjuds, överlantmätaren i Örebro län erinrar om
svårigheten att i praktiken beivra nedskräpningen genom att den ansvarige
sällan kan anträffas och föreslår att ett sekundärt ansvar för uppsnyggning
och iordningställande bör åvila det allmänna i de fall, där jordägaren genom
förbud enligt naturvårdslagen hindras att freda sina ägor. Landsfogden
i Gävleborgs län konstaterar, att förevarande bestämmelser utgör ett
lämpligt instrument för att komma till rätta med problemet med de övergivna
bilvraken i sådana fall, där ägaren till desamma kan identifieras.

De sakliga nyheterna i utredningens förslag till ersättningsregler
har föranlett delade meningar bland remissinstanserna. Särskilt gäller detta
regeln att vid vägrat tillstånd till täktverksamhet markens värde vid naturvårdslagens
ikraftträdande skall tas till utgångspunkt vid skadeuppskattningen.

Ett stort antal remissinstanser har upptagit frågan om allemansrätten.
Flertalet anser att utredningens riktlinjer bör bli föremål för vidare
beredning i syfte att åvägabringa lagstiftning i ämnet. Andra ifrågasätter
däremot om lagstiftning är nödvändig eller lämplig. Några remissinstanser
finner att förslaget till naturvårdslag bör vila i avbidan på sådan lagstiftning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 71 år 1963

VI. Naturvårdens framtida organisation

Utredningen. Det är enligt utredningens mening riktigast att särskilja
forskningsuppgifter beträffande naturvården från
praktiskt-administrativa förvaltningsuppgifter. Samtidigt understryker utredningen
att detta inte innebär någon undervärdering av forskningens betydelse
utan i första hand är ett erkännande av att forskning och praktiskt
förvaltningsarbete har olika organisatoriska krav.

För att lösa de vetenskapliga uppgifterna på naturvårdens område fordras
enligt utredningens uppfattning utöver den mera allmänna forskningen
en speciell, programbunden forskning som är omedelbart inriktad på naturvårdens
problem. Bland aktuella uppgifter för denna forskning nämner utredningen
grunderna för naturvärdesbedömning och dokumentation i samband
med exploatering, de problem som är förenade med de sällsynta arterna
och de försvinnande miljöerna, studiet av jämvikt och järn viktsförskjutningar
i naturen samt frågor sammanhängande med naturmiljöns inverkan
på människans fysiska tillstånd. Inom den konstruktiva landskapsforskningen
finns även en rad problem, som hittills penetrerats ytterst litet.
För naturforskningen erfordras ett särskilt organ. Eftersom frågan väsentligen
faller utanför utredningens kompetensområde inskränker den sig till
några synpunkter på organets uppbyggnad.

En naturforskningsorganisation kan tänkas uppbyggd på flera olika sätt.
Skäl kan anföras både för att den skall vara fristående och för att den skall
anslutas till en institution vid universitet eller fackhögskola eller ett befintligt
forskningsorgan. För att kunna bereda naturvårdsforskningen en
rimlig start får organet ej göras för litet. Som en minimum i fråga om vetenskapligt
kvalificerad arbetskraft räknar utredningen med förutom föreståndaren
(professor) tre eller fyra högre befattningar, exempelvis laboratorer,
samt ett antal forskningsassistenter. Forskarna bör ha rikligt med
hjälpkrafter i form av institutionspersonal. En personalstat på 15 å 20 personer
utgör en rimlig avvägning i starten. Största vikt bör fästas vid att ge
organet goda kontakter med angränsande forskningsområden och smidiga
arbetsformer. Utredningen håller det inte för osannolikt att ett naturvårdsforskningsorgan
av antydd kapacitet delvis skulle kunna åstadkommas genom
ett effektivare utnyttjande eller en ändrad inriktning av befintliga resurser,
exempelvis inom naturhistoriska riksmuseet.

Utredningen föreslår, att inrättandet av ett målinriktat naturvårdsforskningsorgan
upptas till vidare behandling sedan betänkandet remissbehandlals.
1

1 fråga om nät ur vårdsorganisationens principiella
u p j> b y g g n a d har utredningen funnit att naturvårdsarbetet även i
framtiden bör ha sin tyngdpunkt förlagd regionalt. Länsstyrelsen torde vara
den enda instans i länet, som har möjligheter och kompetens att samordna
naturvårdsarbetet med övrig samhällsplanering. Utredningen anser
därför att länsstyrelsen är självklar som naturvårdsmyndighet i länet.

4 Bihang till riksdagens protokoll 1963. i saml. Nr 71

Kungl. Maj:is proposition nr 71 år 1963

Enligt utredningens mening kan emellertid en rationell naturvårdsorganisation
inte uppnås enbart genom att förstärka länsstyrelsernas resurser
för ändamålet. Härför erfordras även ett centralt naturvårdsorgan. Utan
ett sådant organ är det uteslutet att förverkliga den nya målsättningen på
iiaturvårdsområdet. Vad som främst motiverar inrättandet av ett centralorgan
är behovet av ledning av det egentliga naturvårdsarbetet och av handläggning
av vissa frågor rörande dispositionen av de medel som anvisas för
naturvården samt nödvändigheten av att ett sakkunnigt remissorgan finns
på naturvårdens område. Även naturvårdens bevakande och rådgivande
funktioner i exploateringssammanhang kräver att det finns en auktoritativ
naturvårdsinstans, med vilken centrala myndigheter inom andra förvaltningsområden
kan samråda eller som själv kan ta initiativ.

Utredningen anser vidare, att kommunerna bör inkopplas mer aktivt i
naturvårdsarbetet än vad som nu är fallet. Kommunerna har redan nu
klart formulerade uppgifter berörande naturvården genom sina åligganden
enligt byggnadslagstiftningen och hälsovårdsstadgan och det synes följdriktigt
att deras medansvar kommer till klart uttryck.

Det centrala natur vårdsorganets uppgifter skall i princip
omfatta såväl ledningen av det egentliga naturvårdsarbetet som en bevakande
verksamhet. Vad gäller de uppgifter, som ingår i ledningen av det
egentliga naturvårdsarbetet anförs i betänkandet i huvudsak följande.

Två huvuduppgifter dominerar, nämligen tillskapandet av naturområden
— nationalparker och naturreservat — samt uppbyggandet av en konstruktiv
landskapsvård, i vilken bl. a. täktregleringen ingår som ett viktigt moment.
I fråga om naturområdena erfordras i första hand råd och anvisningar
om deras beskaffenhet och allmänna utformning samt om inventering
och planering för att lokalisera och närmare avgränsa dem. För de
objekt, som är av riksbetydelse, måste förutsättas att centralorganet självt
skaffar sig närmare överblick. Även de bebyggelselokaliserande åtgärder,
som ingår i den nya naturvårdslagen och som svarar mot strandlagen samt
86 och 122 §§ byggnadslagen, fordrar stöd av central vägledning. Täktregleringen
kräver en omedelbar arbetsinsats av mycket stor omfattning. Det
är exempelvis nödvändigt att komplettera de spridda grusinventeringar,
som hittills verkställts, och härur härleda en översiktlig plan för den fortsatta
täktverksamheten. För denna arbetsuppgift behövs oundgängligen sakkunnig
vägledning från centralorganet. Vidare erfordras åtskillig rådgivande
verksamhet för att upprättandet av grustäktsplaner, återställningsarbeten
m. m. skall kunna ske med nödvändig enhetlighet.

En maktpåliggande uppgift för centralorganet blir vidare, framhåller utredningen,
att klarlägga naturvårdens medelsbehov på kortare och längre
sikt, att uppgöra erforderliga finansiella planer för naturvårdsverksamhcten
och att avge anslagsäskanden till Kungl. Maj:t för såväl den löpande
verksamheten som för de större projekt som möjligen kan komma att behöva
särskilt underställas riksdagen. I detta sammanhang understryks i
betänkandet, att verksamheten med nödvändighet måste förutsättas bli inriktad
på de väsentligaste objekten och åtgärderna. Tillgängliga medel kom -

Knngl. Maj:ts proposition nr 71 år 1963

mer med all sannolikhet inte att förslå för alla aktualiserade åtgärder. Under
sådana förhållanden är en av centralorganets viktigaste uppgifter att
åstadkomma en riktig angelägenhetsgradering.

Ytterligare en väsentlig uppgift för centralorganet blir att biträda länsstyrelserna
med större, kvalificerade ärenden.

Enligt utredningens mening kommer verkställigheten av beslut enligt den
nya naturvårdslagen, oavsett om därvid frivilliga avtal ingås med markägarna
eller lagens bestämmelser tillgrips, att aktualisera en mängd juridiska
och ekonomiska problem av delvis ny art. Särskilt erfordras en grundlig
genomarbetning av de ersättningsfall som uppslår vid olika slag av ingripanden.
För att uppnå en enhetlig praxis och rättstillämpning är det
nödvändigt att naturvårdsorganisationen besitter sakkunskap på dessa områden.
Detta gäller särskilt beträffande de ersättningsfrågor som är specifika
för naturvården, exempelvis ersättning för vissa inskränkningar i
markanvändningen eller för hindrad grustäkt. Det är rationellast att i första
hand inom centralorganet finns expertis med angivna uppgifter.

Ehuru naturobjektens vård och förvaltning enligt utredningens uppfattning
i princip bör decentraliseras så djupt som möjligt, behövs även på
detta område vissa centralt givna råd och anvisningar liksom fortlöpande
medelsanvisningar.

Till de angivna uppgifterna kommer slutligen funktionen som sakkunnigt
remissorgan på naturvårdens område.

I fråga om centralorganets bevakande funktioner anförs bl. a. följande i
betänkandet.

Utredningen har konstaterat att den pågående exploateringen av naturen
måste präglas av hänsyn till väsentliga naturvärden. I flera viktiga hänseenden
styrs exploateringen av central planering. Så är exempelvis fallet med
vattenkraftexploateringen, vägbyggandet, anläggandet av skjutfält eller
andra militära övningsområden. Även på jordbrukets, skogsbrukets, vattenvårdens
m. fl. områden utövas genom centrala myndigheter en viss ledning
genom att föreskrifter, råd och anvisningar i olika hänseenden utfärdas.
Genom att det finns en auktoritativ central naturvårdsinstans, med vilken
dessa myndigheter kan samråda eller som själv kan ta initiativ, kan alla dessa
åtgärder påverkas av naturvårdssynpunkter på ett tillräckligt tidigt stadium.
Ett belysande exempel på denna art av naturvårdsarbete är naturvårdsdelegationens
och vattenfallsstyrelsens överenskommelse 1961 om riktlinjer
för vattenkraftutbyggnaden i framtiden.

Med hänsyn till det nära samband som utredningen funnit föreligga mellan
å ena sidan naturvården och å andra sidan jakten och viltvården samt
vattenvården har utredningen övervägt möjligheterna alt samordna verksamheterna.
Då emellertid jaktlagstiftningen samt lagstiftningen och organisationen
på vattenvårdens område är föremål för översyn inom 1949 års jaktutredning
resp. vattenvårdskommittéen har utredningen inte ansett sig ha
möjlighet att framlägga några förslag i dessa ämnen. Utredningen håller
före, att frågan om den administrativa tillsynen på jaktens område lämpligen
bör tas upp till behandling sedan översynen av jaktlagstiftningen verkställts.
Likaså anser utredningen att beträffande vattenvården bör uppmärk -

Kungl. Maj.is proposition nr 71 år 1963

sammas möjligheterna alt i framtiden på lämpligt sätt samordna verksamheterna
eller i varje fall underlätta en samverkan mellan dem.

Ett nära samband kommer likaledes, framhåller utredningen, att råda
mellan verksamheten i statens fritidsnämnd och vissa delar av centralorganets
uppgifter. Vid utbyggandet av nationalparker och naturreservat kommer
sålunda att aktualiseras åtskilliga anläggnings- och utrustningsfrågor.
Skäl kan därför anföras för att verksamheterna samordnas. Andra skäl talar
emellertid mot en sådan samordning. Fritidsnämnden sorterar under handelsdepartementet,
som även är huvudman för statens stöd åt turistnäring
och turistpropaganda. Vidare har fritidsnämnden och bör även ha en delvis
annan sammansättning än naturvårdsorganet. Efter överläggning med fritidsnämnden
anser utredningen därför att det nu ej finns anledning att aktualisera
någon samordning av de två organen. I stället bör ett nära samarbete
mellan dem äga rum.

Genom utbyggnaden av nationalparkerna och naturreservaten erhåller fritidsnämnden
underlag för sin investeringspolitik på anläggningssektorn.
Från naturvårdshåll kan knappast göras anspråk på andel i de medel som
fritidsnämnden disponerar. I stället synes det angeläget att avsättningarna
till friluftsfonden ökas så att fritidsnämndens anläggningsverksamhet håller
jämna steg med avsättandet av reservat. För att erhålla en klar gräns mellan
verksamhetsområdena bör friluftsfonden inte tas i anspråk för statens
kostnader på grund av beslut enligt naturvårdslagen.

Som en särskild organisatorisk fråga upptas i betänkandet centralorganets
uppgifter i samband med vattenkraftutbyggnaden. Om de nuvarande
förhållandena på detta område anför utredningen bl. a. följande.

Vattendomstolarnas behov av sakkunskap på naturvårdsområdet hänger
i första hand samman med de svåröverskådliga naturvårdsproblem, som
uppkommer i samband med utbyggnaden av landets vattenkraft. Av grundläggande
betydelse för bevakningen av naturvårdssynpunkter i vattenmål är
reglerna i 2 kap. 3 § andra stycket vattenlagen. Enligt gällande lydelse av
stadgandet skall ett företag ej tillåtas, där genom byggande i vatten förorsakas
sådan bestående ändring av naturförhållandena, varigenom väsentligt
minskad trevnad för närboende eller betydande förlust från naturskyddssynpunkt
är att befara. Vidare erinrar utredningen i detta sammanhang
om den 1961 träffade överenskommelsen mellan naturvårdens representanter
i naturvårdsdelegationen samt vattenfallsstyrelsen om planeringen av
vattenkraftsexploateringen i vissa norrländska nederbördsområden.

Vissa naturundersökningar aktualiseras som förberedelse för vattenmål
rörande mycket omfattande företag. Det ankommer härvid på kammarkollegiet
att efter samråd med vattenrättsdomaren föranstalta om sådan
särskild utredning, som kan anses erforderlig med hänsyn till företagets
planering ur allmänna naturskyddsspunkter.

Vad angår ordningen för den judiciella behandlingen av naturvårdsfrågor
i samband med vattenbyggnadsföretag åligger det kammarkollegiet att vid
vattendomstolen föra talan för att tillvarata viss bygds intressen eller eljest
för bevakande av det allmännas rätt. Kollegiet brukar därvid ofta åberopa
yttranden från Svenska naturskyddsföreningen, Samfundet för hembygdsvård
eller Vetenskapsakademien.

Kungl. Maj.is proposition nr 71 år 1963

Utredningen bedömer, att naturundersökningar i samband med vattenkraftutbyggnader
inte är någon för all framtid bestående naturvårdsuppgift.
Det är snarare fråga om en uppgift, som visserligen har stor omfattning under
1960-talet men som därefter kan förväntas snabbt avta. Det bör emellertid
framhållas, tillägger utredningen, att även anläggning av värmekraftverk
och framför allt atomkraftverk kan föranleda bevakningsuppgifter för
naturvårdsorganen.

Vad gäller centralorganets ställning och funktion vid den judiciella behandlingen
av naturvårdsfrågor i samband med vattenbyggnadsföretag föreslår
utredningen, att organet skall kunna åta sig förordnande som sakkunnig
i vattenmål men däremot inte obligatoriskt medverka i mål vari naturvårdsfrågor
berörs på samma sätt som fiskeristyrelsen eller vatteninspektionen.
Som skäl för denna ståndpunkt anför utredningen bl. a. följande.

Centralorganets verksamhet kommer väsentligen att vara inriktad på andra
arbetsuppgifter än naturvårdsfrågor i vattenmål. Dess främsta uppgift
i samband med vattenkraftutbyggnader bör vara att i samråd med andia
myndigheter verka för en översiktlig planering av utnyttjandet av naturtillgångarna
på längre sikt med hänsyn till naturvårdsintresset. I detta hänseende
bör organet ha goda förutsättningar att direkt överta naturvårdsdelegationens
arbete. Vidare är det angeläget att centralorganet bereds tillfälle
att avge yttrande beträffande de mycket stora vattenbyggnadsföretagens
verkningar ur naturvårdssynpunkt. I vad avser detaljplaneringen av åtgärder
i fråga om sådana företag torde däremot naturvårdsintresset i de flesta
fall kunna tillgodoses utan centralorganets medverkan. Härtill kommer att
organet enligt utredningens förslag kommer att delta i samhällsplaneringen
på ett helt annat sätt än fiskeristyrelsen och vatteninspektionen. Med hänsyn
härtill är det önskvärt att centralorganet, i den mån det biträder i vattenmål,
så långt möjligt bereds ställning som ett opartiskt organ, vars verksamhet
inte präglas av ett alltför ensidigt hävdande av naturvårdens intressen.

Önskemålet att trygga viss medverkan från centralorganets sida i fråga
om de mycket stora vattenutbyggnadsföretagen bör enligt utredningens mening
tillgodoses på det sättet att organet övertar kammarkollegiets uppgift
att under förberedelsestadiet föranstalta om sådan särskild utredning, som
kan anses erforderlig med hänsyn till företagets planering ur allmänna naturskyddssynpunkter.
Utredningen framhåller, att förslaget ej innebär någon
ändring i kammarkollegiets uppgift att bevaka naturskyddsintresset i vattenmål.

Utredningen finner det naturligt, att naturvårdsorganet administrerar och
leder det utredningsarbete organet sålunda skall utföra i samband med vattenmål,
och anför vidare.

Vid utförandet av undersökningarna bör hänsyn tas till de önskemål rörande
utredningsmaterialets omfattning och beskaffenhet som kan framställas
från vattendomstolens sida. Centralorganet bör själv svara för de ytterligare
kontakter, exempelvis vetenskapliga, som i det aktuella fallet kan vara
av betydelse.

Det får anses uteslutet att centralorganet med egen personal skulle kun -

Kungl. Maj. ts proposition nr 71 år 1963

na tillgodose alla uppträdande utredningsbehov. Därför bör för ett aktuellt
ärende sammansättas en för uppgiften lämpad arbetsgrupp av specialister.
Det för en dylik verksamhet bästa organisationsunderlaget anser utredningen
vara att inrätta ett särskilt förslagsanslag, som upptas med formellt belopp
och vars verkliga volym bestäms av de medel, som sökandeparten antingen
på grund av åläggande från vattendomstolen eller genom frivilligt
åtagande ställer till förfogande.

Utredningen förordar att centralorganet ges ställning som självständigt
organ, benämnt statens naturvårdsnämnd. Till denna ståndpunkt har utredningen
kommit efter i huvudsak följande överväganden.

Fördelarna med en anslutning till ett befintligt ämbetsverk kan vara av
två slag. Den primära är att sammanförandet av två närbesläktade verksamheter,
som kräver samma slag av expertis, medger rationellare arbetsfördelning
och ger garantier att dubbelarbete undviks. Ett annat argument
för samordning är att besparingar kan vinnas genom gemensamt utnyttjande
av samma administrativa basapparat. Denna fördel bygger främst på en
lokal samordning och förutsätter inte nödvändigtvis nära relationer i fråga
om arbetsuppgifternas art.

Ett stort antal myndigheter har förts fram som lämpliga eller tänkbara
att vara central naturvårdsmyndighet. De viktigaste är byggnadsstyrelsen,
domänstyrelsen, kammarkollegiet, lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen,
riksantikvarieämbetet och skogsstyrelsen. En del av dessa förslag förutsätter
naturvårdens överflyttning från jordbruksdepartementet till annat departement.
I samband härmed anmärker utredningen, att även om departementstillhörigheten
är en sekundär fråga stora fördelar är förenade med att
naturvårdsfrågor handläggs inom samma departement, som svarar för jordbruk,
skogsbruk, jakt och fiske samt specialhögskolor och forskning inom
dessa områden.

De tekniska anslutningsmöjligheterna hos olika centrala verk bör knappast
tillmätas någon avgörande vikt. Det är i stället myndighetens arbetsuppgifter
och funktioner i stort, som har största betydelsen. Enligt utredningens
mening bör anslutning endast ifrågakomma till myndighet, som redan
nu har en viss funktion inom samhällsplaneringen och som på grund
härav nära samarbetar med länsstyrelser och kommuner. Fästs avgörande
vikt vid dessa förhållanden kan knappast domänstyrelsen, kammarkollegiet
eller riksantikvarieämbetet betraktas som idealiska anslutningsmöjligheter.
Lantbruksstyrelsens och skogsstyrelsens regionala organ har relativt
obetydliga kontakter med länsstyrelser och kommuner. Byggnadsstyrelsens
och lantmäteristyrelsens regionala organ, länsarkitekten och överlantmätaren,
har redan nu karaktär av sakkunnigorgan till länsstyrelsen.
Lantmäteriets lokalförvaltning har slutligen en klar kommunal orientering.

Frågan om anslutningsmöjligheterna försvåras av att flertalet av de myndigheter,
som i sammanhanget är av intresse, kan komma att förändras som
resultat av pågående utredningar. Av allt att döma torde domänverket komma
att övergå till en mera utpräglat affärsmässig driftsform — bildande
av statligt bolag har ifrågasatts. Inom 1960 års jordbruksutredning övervägs
organisatoriska ändringar i verksamheten för jordbrukets och skogsbrukets
rationalisering, som kan komma att beröra såväl skogsstyrelsen
som lantbruksstyrelsen och lantmäteristyrelsen. En översyn av riksantikvarieämbetets
organisation har nyligen igångsatts. Ännu råder ovisshet om
den vid flera tillfällen aktualiserade översynen av planväsendets organisation.

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1963

De myndigheter, som med hänsyn till samtliga omständigheter av betydelse
erbjuder de bästa anslutningsmöjligheterna, är enligt utredningens
uppfattning byggnadsstyrelsen med länsarkitektkontoren och lantmateristyrelsen
med sin regionala och lokala organisation. Ingen av de två verksstyrelserna
är emellertid f. n. så utformad att den utan utbyggnad med åtminstone
en ny byrå kan omhänderta ledningen av naturvården. Eftersom
båda styrelserna är enrådighetsverk, skulle särskilda bestämmelser ta meddelas
om handläggningen av naturvårdsärenden. I båda fallen skulle följden
bli att verkschefen skulle utvidga sitt redan maktpåliggande arbetsområde
med ledningen av naturvården. En sådan kombination ar knappast
lämplig vid en tidpunkt då samhällets naturvårdspolitik skall nyorienteras
och intensifieras.

Vidare påpekar utredningen, att det bland olika framlagda förslag även
väckts tanken att naturvårdens centrala funktioner skulle kunna anslutas
till naturvårdsdelegationen. Centralorganet bör emellertid enligt utredningens
uppfattning genom något större antal ledamöter och de intresseområden
de förutsatts företräda ha större representativitet än delegationen. Vidare
bör centralorganet ha en för verksamheten väl utbyggd tjänstemannastab,
medan delegationen härvidlag fått nöja sig med otillfredsställande provisorier.

Utredningen anser att alla möjligheter att åstadkomma besparingar bor
tillvaratas genom att lokalmässigt samordna naturvårdsnämnden med lämplig
myndighet, som kan erbjuda allmänadministrativ service. Slutligen fiamhåller
utredningen, att förutsättningarna i framtiden för att samordna naturvårdsnämnden
med annan central myndighet kan komma att förändras.
Därest exempelvis ett nytt verk för samhällsplanering i vidare bemärkelse
skulle komma att inrättas, anser utredningen att den centrala ledningen av
naturvården bör infogas i detta nya verk.

I fråga om organisationen au statens naturvårdsnämnd uttalar utredningen,
att den vid valet av organisationsform har fäst avgörande vikt vid naturvårdens
behov av god förankring i samhällslivet och kontakt med andra
verksamhetsområden samt förmågan att medverka till ur allmän synpunkt
riktiga avvägningar. Ur dessa synpunkter anser utredningen att en nämnd
eller styrelse är att föredra framför typen enrådighetsverk. Efter övervägande
av olika alternativ har utredningen funnit lämpligast föreslå, att antalet
ledamöter begränsas till fem. Det är önskvärt att bland dem finns representanter
för naturvetenskaplig forskning, folkrörelserna, landsbygdsnäringarna
och kommunerna. Alla ledamöterna bör förordnas av Kungl. Maj:t
för en tid av sex år och utan särskilt nomineringsförfarande. För att uppnå
smidiga arbetsformer bör nämnden i plenum endast avgöra ärenden av stöi -re vikt eller principiell innebörd och det löpande arbetet i huvudsak delegeras
till tjänstemannaplanet. Nämndens chefstjänsteman bör vara överdirektör.
Nämndens personal bör under överdirektören organiseras på tre byråer,
nämligen en kanslibyrå, innehållande juridisk-ekonomisk sakkunskap,
en naturvårdsbyrå, innehållande huvudsakligen naturvetenskaplig expertis,
samt en lnndskapsplaneringsbyrå med väsentligen teknisk sakkunskap.

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1963

Nämndens personal bör dimensioneras så att den i väsentlig utsträckning
kan biträda länsstyrelserna med större, kvalificerade ärenden.

Utredningens kalkyler rörande personalbehovet har lett fram till att redan
från början följande tjänster bör inrättas.

Tjänst Lönegrad

1 överdirektör .................................... gp 5

Kanslibyrån

1 byråchef ...................................... Bo j

1 byrådirektör.................................... Ae 27

2 byråsekreterare (varav en kamrerare) ............ Ae 21

1 kansliskrivare .................................. Ae 11

1 kanslibiträde .................................. Ae 7

2 biträden i reglerad befordringsgång .............. Ae 3

Naturvårdsbyrån

1 byråchef ...................................... Bo j

1 byrådirektör.................................... Ae 27

2 byråsekreterare ................................ Ae 21

2 assistenter .................................... Ae 19

2 ritbiträden .............................'' '' ’ ’ ‘ Ae 9

Landskapsplaneringsbyrån

1 byråchef ...................................... Bo 1

1 byrådirektör.................................... Ae 27

2 byråingenjörer......................!!!!!"!"!! Ae 21

2 assistenter .................................... Ae 19

2 ritbiträden ................. a„ q

Som motiv för den föreslagna personalsammansättningen anför utredningen
bl. a. följande.

Personalstaten omfattar 25 befattningshavare, vilket innebär att naturvardsnämnden
blir ett av de minsta centrala verken. Chefstjänstemannen
kan ej garna ges lägre ställning än överdirektör om en skicklig och auktoritativ
kraft skall kunna förvärvas.

Beträffande byråindelningen har utredningen beaktat att till nämnden
maste knytas framstående specialister av olika slag, nämligen juridisk-ekonomisk,
naturvetenskaplig och praktisk-teknisk. Det är enligt utredningens
uppfattning olämpligt att underordna endera av dessa specialister någon av
de andra, enär arbetsledningen då endast blir formell. Vid dimensioneringen
av personalen har utredningen tagit särskild hänsyn till att tjänstemännen
1 avsevärd utsträckning måste företa tjänsteresor för undersökningar
och inspektioner samt överläggningar med länsstyrelser och kommuner. På
grund härav måste inom varje byrå finnas en högt kvalificerad ersättare
tor byråchefen.

Kanslibyrån skall främst svara för den juridiska och administrativa delen
av naturvårdsverksamheten och bl. a. utarbeta råd och anvisningar i rätts^ar
förutsatts att huvuddelen av remissärendena handläggs
pa byrån för att bereda fackbyråerna tid för konstruktivt utvecklingsarbete.
Vidare skall byrån svara för de årliga anslagsäskandena samt den löpande
medelsforvaltningen. En annan viktig uppgift för byrån i samverkan med
tackbyråerna ar att ägna ersättningsfrågorna enligt naturvårdslagen uppmärksamhet
och vidareutveckla ersättningsmetodiken. Byrån skall också

Kungl. Maj. ts proposition nr 71 år 1963

administrera förekommande naturundersökningar i vattenmål. Inom byrån
finns slutligen nämndens kamrerare, registrator och skrivcentral.

Naturvårdsbgrån skall representera nämndens naturvetenskapliga kompetens
och bl. a. svara för erforderliga vetenskapliga kontakter. Dess huvuduppgift
är dock av praktisk art och består främst i att svara för en riksomfattande,
översiktlig plan för naturvårdsobjekt av olika slag samt riktlinjer
för den fortsatta utbyggnaden. Byrån kommer därvid att behöva nära
samarbeta med länsstyrelser och kommuner. Den bör svara för riksregistret
över naturvårdsobjekt. På byrån kommer att falla ett betydande ansvar
för samverkan med andra centrala organ, exempelvis rörande vattenkraftutbyggnaden.
Till byråns centrala uppgifter hänför utredningen även
att utarbeta råd och anvisningar om nationalparkernas och naturreservatens
vård och förvaltning.

Landskapsplaneringsbyrån skall främst syssla med konstruktivt utvecklingsarbete
samt råd och anvisningar rörande landskapsvården. Under en
följd av år kommer exempelvis den av utredningen föreslagna täktregleringen
att kräva mycket stora insatser från byråns sida bl. a. för att utarbeta
en riksomfattande plan för täktverksamhetens lokalisering i stora drag,
att medverka till att detaljplaneringen av täkterna styrs in på lämpliga banor
samt att återställningsåtgärder vidtas efter rationella och rimliga riktlinjer.
Landskapsplaneringsbyrån kan i fråga om personalens kompetens ges
en huvudsakligen teknisk-ekonomisk inriktning.

I de båda fackbyråerna ingår även högskolepersonal i rekryteringslönegrader.
Anordningen kan på längre sikt erbjuda möjlighet att rekrytera
specialister för tjänstgöring i länen. Assistentbefattningarna på fackbvråerna
är avsedda för personal i ett mellanskikt med lämplig grundutbildning,
exempelvis skogsmästare.

Förutom personal enligt förteckningen måste nämnden ha möjlighet att
tillfälligt anlita särskilda sakkunniga.

Utredningen framhåller beträffande frågan om regionala naturvår
d s o r g a n att det möter vissa svårigheter att organisera naturvårdsarbetet
i länen med hänsyn till att naturvårdssynpunkter bör beaktas i så
många verksamheter. Ansvaret för naturvårdsarbetet i dess helhet kan
emellertid enligt utredningens uppfattning inte läggas annorstädes än i
länsstyrelsen, närmast i dess plansektion. Samtidigt betonar utredningen
att detta inte bör medföra att specialmyndigheter med obestridlig kompetens
inom delar av naturvårdsområdet avskärmas från verksamheten.

Till de viktigaste länsmyndigheterna i detta avseende räknar utredningen
länsarkitekten, överlantmätaren och den lokala lantmäteriorganisationen,
landsantikvarien samt länsjägmästaren med den lokala organisation han
förfogar över. De nämnda fyra organen bör enligt utredningens mening
ha permanenta uppgifter i naturvårdsarbetet. I den mån så inte redan är
fälle!, bör länsstyrelsen kunna påkalla deras medverkan. Uppenbarligen
måste länsstyrelsernas befogenhet att påkalla medverkan från expertorganen
i länet följa vissa närmare riktlinjer. Utredningen utgår från att berörda
centrala verk, d. v. s. byggnadsstyrelsen, lantmäteristyrelsen, skogsstyrelsen
och riksantikvarieämbetet, i samverkan sinsemellan och med naturvårdsnämnden
kommer att utfärda närmare anvisningar i ämnet. Medverkan
bör enligt utredningens uppfattning lämnas utan debitering av kostnader.

Även andra länsorgan har betydelsefulla uppgifter inom naturvården el -

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1063

ler berörande denna, exempelvis lantbruksnämnden, hushållningssällskapet,
vägdirektören, distriktsingenjören för vatten och avlopp m. fl. I vissa
län, särskilt Kopparbergs, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län,
torde över jägmästarna komma att spela en betydande roll för naturvårdsarbetet
med hänsyn till statsskogarnas omfattning där.

Utredningen understryker, att dess förslag innebär att länsstyrelsen
kommer att få betydligt vidgade arbetsuppgifter på naturvårdens område.
Länsstyrelsen skall sålunda svara för huvuddelen av inventerings- och planeringsarbetet,
de flesta beslut enligt den nya naturvårdslagen samt verkställigheten
av besluten ända fram till ordnandet av vård och förvaltning av naturreservaten,
kontrollen av att täktexploateringen följer upprättade planer
o. s. v. Härav följer, framhåller utredningen, att ökade resurser erfordras
i fråga om personal och medel för att länsstyrelserna skall kunna fullfölja
sina åligganden. Det är härvid nödvändigt och rationellt att i första hand
utnyttja den nyss nämnda, redan tillgängliga expertisen i länet. Däremot
anser utredningen det ej tillrådligt att vid länsstyrelserna nu inrätta befattningar
för särskilda naturvårdstjänster, exempelvis naturvårdsintendenter.
Huvudsakliga anledningen härtill är att en befattning som naturvårdsintendent
i länsstyrelse knappast bör tillsättas utan att länsstyrelsen först
haft tillfälle pröva vederbörandes lämplighet för uppgiften. Det finns f. n.
ingen kategori av yngre tjänstemän, ur vilken naturvårdsintendenterna
självklart skulle kunna rekryteras.

Utredningen föreslår i stället att medel anvisas för att länsstyrelserna
skall kunna anlita särskild arbetskraft för förekommande större uppgifter.
Efter någon tid torde tillräcklig erfarenhet ha vunnits rörande kompetenskraven
på de tjänstemän, som bör ställas till länsstyrelsernas förfogande i
naturvårdsarbetet. Därvid bör även prövas om behovet av särskilda naturvårdsintendenter
lämpligen kan samordnas för grupper av län. Väljs en
sådan lösning torde befattningarna böra uppföras på naturvårdsstaten.
Många skäl talar för att denna organisationsfråga löses i samband med den
allmänna översynen av organisationen av samhällsplaneringen.

Anordningen med ett särskilt råd för naturvårdsfrågor i varje län finner
utredningen böra bibehållas. Rådet bör benämnas naturvårdsråd. Härom
anför utredningen vidare.

Rådens sammansättning varierar f. n. avsevärt, från 7 till 18 ledamöter.
En viss normalisering av deras sammansättning torde vara önskvärd. 1
framtiden övergår naturvårdsarbetet mer och mer till expertarbete på tjänstemannaplanet.
Härav följer att rådets väsentligaste uppgifter kommer att
bestå i att delta i diskussionerna om den allmänna målsättningen för naturvården
i länet, att därvid ta initiativ inom hittills försummade områden
samt att avge yttranden i frågor av principiell innebörd. Rådet bör däremot
inte belastas med yttranden i detalj ärenden.

Den värdefullaste egenskapen hos de nuvarande naturskyddsråden ligger
enligt utredningens uppfattning däri, att de bildar ett diskussionsforum för
berörda länstjänstemän och av naturvård särskilt intresserade lekmän eller
specialister. Härigenom får det allmänna medborgarintresset en möjlighet

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 i år 1963

att göra sin röst hörd i länsinstansen. Vid utseendet av lekmannarepresentanterna
bör beaktas att såväl tätorterna som landsbygden blir representerade.
Lekmannainslaget bör i övrigt främst bedömas med utgångspunkt
från rent personliga kvalifikationer och inte som en fråga om representation
för vissa lokala föreningar.

Utredningen har tidigare uttalat att fyra länstjänstemän, nämligen länsarkitekten,
överlantmätaren, landsantikvarien och länsjägmästaren, bör
permanent knytas till naturvårdsarbetet i länet. I vissa län gäller detta
även överjägmästaren. På grund härav bör nämnda tjänstemän även ingå i
rådet som ledamöter. Lekmannarepresentationen bör enligt utredningens
uppfattning vara lika stor eller i regel fyra personer. Av dessa bör två representera
tätortsbefolkningen och två landsbygdsnäringarna. Som sekreterare
i rådet bör förordnas lämplig tjänsteman i länsstyrelsen. Det är
enligt utredningens uppfattning en stor fördel om landshövdingen kan åta
sig att vara ordförande i naturvårdsrådet.

Under utredningsarbetet har den åsikten framförts, att länsstyrelsen,
som har att besluta i naturvårdsärenden, bör vara obunden av rådets ställningstaganden.
Utredningen förstår helt skälen till denna synpunkt men
anser inte att principen bör drivas så långt, att gemensamma diskussioner
mellan rådgivande och beslutande instans förhindras.

Utredningen har inte ansett nödvändigt att i författning närmare reglera
naturvårdsrådens sammansättning och arbetsuppgifter. De skiftande förhållandena
i olika län kommer även i framtiden att motivera avsteg från
de angivna riktlinjerna. Naturvårdsnämnden bör få befogenhet att meddela
rådgivande anvisningar i ämnet.

Beträffande kommunernas uppgifter på naturvårdens
område erinrar utredningen om att kommunen intar en mycket undanskymd
plats i gällande naturskyddslagstiftning. I tillämpningskungörelsen
till naturskyddslagen stadgas endast att länsstyrelse, då fråga om fridlysning
av naturpark uppkommer, i den mån så prövas lämpligt skall bereda
närmast berörda kommuner och samhällen tillfälle att yttra sig. Ett liknande
förfarande föreskrivs i samband med förordnande om förbud mot
täkt. I verkligheten gör, framhåller utredningen, kommunerna redan nu en
betydligt aktivare insats på naturvårdsområdet än den som direkt följer
av naturskyddslagen. Detta hänger främst samman med kommunernas ansvar
enligt byggnadslagstiftningen, strandlagen och hälsovårdsstadgan.

Utredningen betonar att de i betänkandet föreslagna allmänna riktlinjerna
för naturvården i framtiden mycket påtagligt framhäver betydelsen av
en aktiv kommunal insats. Detta beror främst på den vikt utredningen tillmätt
den sociala naturvården och landskapsvården. En annan viktig faktor
är att utredningen betraktar naturvården som en integrerande del av samhällsplaneringen
i stort, ett område där kommunen har ett vittgående ansvar.
Slutligen påpekar utredningen att dess förslag till naturvårdslag innehåller
element från annan lagstiftning, där kommunen redan nu har
betydelsefulla uppgifter. Redan på dessa allmänna grunder framstår det
för utredningen som i det närmaste självklart att kommunens ansvar på
naturvårdsområdet bör komma till klart uttryck i naturvårdslagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1963

Utredningen övergår därefter till att närmare behandla på vad sätt och
i vilka sammanhang kommunen enligt utredningens mening bör inkopplas
i naturvårdsarbetet.

Enligt förslaget till naturvårdslag ankommer alla beslut enligt lagen på
länsstyrelse eller Kungl. Maj :t. Detta hänger främst samman med det förhållandet
att kronan enligt lagen har det primära ekonomiska ansvaret
för de ersättningar, som kan aktualiseras av besluten. I andra hand motiveras
beslutsnivån av att flertalet viktigare beslut kräver överblick över en
större region. Emellertid skall härav inte dras den slutsatsen att kommunen
saknar inflytande över de beslut som träffas. Sålunda har utredningen förutsatt
att berörda kommuner skall höras före varje viktigare beslut enligt
naturvårdslagen. Uppenbarligen kommer den beslutande myndigheten att
ta den största hänsyn till de lokala önskemålen. Utredningen hyser vidare
den förhoppningen att länsstyrelses beslut enligt naturvårdslagen ofta skall
grunda sig på kommunala initiativ.

Utredningen har förutsatt en ny form av samverkan mellan staten och
kommunerna i praktiskt naturvårdsarbete, nämligen vid avsättandet av
naturreservat. Stat och kommun avses nämligen tillsammans svara för de
kostnader som uppstår gentemot markägarna. Enligt utredningens bedömning
kommer statens bidrag att vara av avgörande betydelse för en aktiv
kommunal insats. Utredningen hyser förhoppningen att kommunerna i
gengäld skall visa sig villiga att överta ansvaret för vård och förvaltning
av dessa objekt.

På strandskyddets och landskapsskyddets områden kommer att föreligga
ett omfattande fält för kommunala insatser. Dessa inskränker sig inte till
medverkan för att få fram underlag för beslut om lämpliga åtgärder utan
det är även önskvärt att kommunerna medverkar vid den fortlöpande kontrollen
av beslutens efterföljd. Kommuner med tillgång till teknisk expertis
bör sålunda kunna åta sig kontroll av att tillåten täktverksamhet följer
upprättade planer. Kommuner bör även kunna åta sig uppgiften att på
naturvårdsmyndighetens bekostnad iordningsställa nedlagda grustäkter i
landskapsvårdande syfte.

Utredningen har särskilt övervägt, vilken kommunal myndighet som lämpligen
skall anförtros uppgifterna i fråga om naturvården. Många av dessa
är nära besläktade med de uppgifter som ankommer på byggnadsnämnd.
Emellertid förekommer även viktiga uppgifter, som rör ekonomi och förvaltning,
och därför närmast hör hemma hos kommunalnämnd eller drätselkammare.
Vidare är att märka att förhållandena måste variera avsevärt
inom olika kommuner. Utredningen har därför ansett, att det bör vara eu
fördel att varje kommun får frihet att anpassa sig till vad som är mest
praktiskt för dess vidkommande. På nu anförda grunder föreslås i betänkandet
att det närmaste inseendet över naturvården inom kommunen utövas
av kommunens styrelse eller av nämnd som fullmäktige bestämmer.

På längre sikt kan det enligt utredningen visa sig möjligt och önskvärt att
vidga kommunernas befogenheter och delegera beslutsfunktioner till dem.
Frågan bör lämpligen övervägas vid den förestående översynen av samhällsplaneringen
och den likaledes aktuella ändrade kommunindelningen.

De ideella naturvårdsorganisationerna har enligt utredningen
i framtiden en stor arbetsuppgift beträffande upplysningsverksam -

Kungl. Maj:is proposition nr 71 år 1963

heten på området. I fråga om behovet av sådan verksamhet anför utredningen
i sammandrag följande.

Det ansvar, som vilar på den enskilda människan vid vistelse i naturen,
avser dels hänsynen mot den levande naturen, dels hänsynen mot markägarna
och landsbygdens näringsliv över huvud. Naturvårdsupplysningen
bör därför inte enbart ta sikte på att meddela vissa gi-undläggande kunskaper
om växt- och djurliv och det biologiska sammanhanget i stort utan även
att sprida kännedom om jordbruk, skogsbruk, jakt och fiske m. m. Vidare
finns ett klart sammanhang mellan naturvård och friluftsliv i allmänhet.
Naturvårdsupplysningen bör sålunda även ta upp frågan om naturens betydelse
för människans fysiska och psykiska hälsa, d. v. s. propagera för naturens
rekreationsvärden.

Det ligger i sakens natur att naturvårdsupplysningen främst bör inriktas
mot tätortsbefolkningen, då det är denna som främst exploaterar naturen.
Det är realistiskt att utgå från att denna stora befolkningsgrupp ännu inte
på långt när har fått insikt och mognad att uppträda i naturen på rätt sätt.
Här föreligger alltså en folkuppfostringsuppgift av stora dimensioner.

Om naturvårdsupplysningen skall kunna nå alla och ge goda resultat,
måste den begagna sig av de effektiva upplysnings- och propagandamedel
som numera finns. Upplysningen bör även ta sikte på att vidareutbilda ungdomsledare,
lärare och fackmän av olika slag, som i sin verksamhet kommer
i kontakt med naturvårdsfrågor. Det är av speciell vikt att i tid bibringa
den uppväxande ungdomen naturvett. Härvidlag kommer naturvården att
vara starkt beroende av en positiv samverkan med allmänna skolväsendet
liksom med de stora ungdomsorganisationerna med inriktning på friluftsliv.

Om de ideella organisationernas särskilda förutsättningar att handha
denna verksamhet samt den därmed sammanhängande anslagsfrågan anför
utredningen vidare.

De effektivaste kanalerna till den vuxna befolkningen torde representeras
av de stora folkrörelserna med olika former av friluftsliv och samhällsfrågor
på sitt program. Bland befintliga organisationer, som sedan lång tid
tillbaka gjort en aktiv insats på området, märks i första hand Svenska naturskyddsföreningen
och Samfundet för hembygdsvård. De kan betraktas
som specialistorgan på området.

De två naturvårdsorganisationerna åtnjuter redan nu visst statligt stöd
för sin verksamhet. Av det under nionde huvudtiteln upptagna anslaget Bidrag
till svenska naturskyddsföreningen m. fl. som för budgetåret 1962/63
uppförts med 150 000 kr. utgår till naturskyddsföreningen 75 000 kr. och
till samfundet 65 000 kr. Sedan en följd av år erhåller naturskyddsföreningen
bidrag även ur jaklvårdsfonden med betydande belopp.

Vad beträffar stödet i framtiden till de ideella organisationerna har utredningen
inte funnit anledning att föreslå några fasta normer. Vid bifall till
utredningens förslag kommer att inledas ett aktivt skede i svensk naturvård,
kännetecknat av kraftigt ökade insatser från samhällets sida. Det är
att förmoda alt denna utveckling även kommer att inverka avsevärt på de
ideella organisationernas uppbyggnad och inriktning. Det tillkommer emellertid
helt organisationerna själva att besluta härom. Under sådana förhållanden
bör nu organisationernas fortsatta utveckling och insatser allmänt

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1963

tryggas men ställning till det konkreta stödets omfattning tas först sedan
deras anpassning till det nya skedet verkställts.

Mot denna bakgrund föreslår utredningen att till Naturvård: Bidrag till
naturvårdsupplysning m. m. anvisas 300 000 kr. Utredningen understryker
särskilt att detta belopp längre fram, då upplysningsverksamheten fått fastare
former, kan behöva väsentligt utökas. Anslaget bör fördelas av Kungl.
Maj :t på förslag av statens naturvårdsnämnd efter överläggningar med berörda
organisationer. Utredningen förutsätter att anslaget inte skall användas
för verksamhetsområden inom organisationerna som är eller enligt allmänna
grundsatser bör vara självfinansierande, exempelvis uppdragsverksamhet.
Även andra organisationer än de nyss nämnda bör kunna åtnjuta
stöd ur anslaget för upplysningsverksamhet inom naturvårdsområdet. Utredningen
utgår från att naturskyddsföreningen, liksom hittills, skall erhålla
särskilt bidrag ur jaktvårdsfonden.

I detta sammanhang erinrar utredningen om att för budgetåret 1062/63
även utgår bidrag till Vetenskapsakademien med 10 000 kr. avsett för dess naturskyddskommitté.
Då de funktioner naturskyddskommittén hittills fyllt
övertas av statens naturvårdsnämnd och, i väsentligt utbyggda former, av
ett särskilt målforskningsorgan, synes något vidare understöd åt akademien
inte aktuellt. Om akademien även i fortsättningen vill uppehålla en verksamhet
inom det vetenskapliga naturskyddet bör denna enligt utredningens
mening inrymmas i akademiens ordinarie budget och medel äskas under
ecklesiastikdepartementets huvudtitel.

Utredningen upptar slutligen i detta avsnitt frågan om den nya naturvårdsorganisationens
ikraftträdande. Enligt utredningens
mening bör statens naturvårdsnämnd inrättas skyndsamt och helst ett år
före naturvårdslagens ikraftträdande. Den regionala och lokala naturvårdsorganisationen
bör likaledes inrättas i god tid, minst ett halvt år före samma
tidpunkt. Som skäl härför anför utredningen bl. a. följande.

Vid bifall till utredningens förslag kommer att inledas ett i jämförelse
med nuvarande förhållanden mycket aktivt skede i svensk naturvård. De
ansvariga myndigheterna kommer därför att från början utsättas för mycket
hårda påfrestningar. I detta avseende må särskilt hänvisas till det omfattande
utrednings- och planläggningsarbete, som förutsatts för genomgång av
äldre och tillskapande av nya nationalparker och naturreservat, för en översyn
av strand- och landskapsskyddsområden, för täktregleringen o. s. v.

Vid övervägande av de krävande uppgifterna av olika slag under inledningsskedet
har utredningen kommit till den bestämda uppfattningen att
det inte är tillrådligt att den nya naturvårdslagen träder i kraft samtidigt
som den nya organisationen träder i funktion. Detta skulle kunna leda till
en sådan samling av arbetsuppgifter att myndigheterna inte kan tillfredsställande
lösa dem. Viktigast är enligt utredningens uppfattning att statens
naturvårdsnämnd tillskapas skyndsamt, om så erfordras i provisoriska former,
och får tillfälle att snabbt bygga upp en tjänstemannastab av experter.
Ungefär samtidigt bör länsstyrelserna få tillfälle att inrätta sig efter de nya
uppgifterna och samtidigt disponera medel för att anlita särskild expertis,

Kungl. Maj:is proposition nr 71 år 1963

tillsätta naturvårdsråd, besluta om fördelning av arbetsuppgifter på redan
tillgänglig personal o. s. v.

Naturvårdsnämndens första uppgifter bör vara att avge förslag till Kungl.
Maj :t om tillämpningskungörelse till naturvårdslagen, naturvårdsinstruktion
och övriga beslut från Kungl. Maj :ts sida. Parallellt härmed måste förberedas
råd och anvisningar till länsstyrelserna i en rad frågor, av vilka
täktregleringen torde vara den mest överhängande. Alla de åtgärder, som nu
nämnts, förutsätter samråd och samförstånd mellan naturvårdsnämnden,
länsstyrelserna och en rad specialintressen med central representation. Många
skäl talar även för att de kommunala naturvårdsorganen bör ha utsetts vid
denna tidpunkt, så att i vart fall informationen gentemot kommunerna fungerar
på ett tidigt stadium.

Yttranden. Nödvändigheten av vetenskaplig forskning på naturvårdens
område understryks av flera remissinstanser. Sålunda finner exempelvis
statens naturvetenskapliga forskningsråd det obestridligt, att naturvårdsadministrationen
har ett stort behov av forskning för att kunna klara
de aktuella behoven. Frågan hur denna forskning skall bedrivas bör bli
föremål för snabbutredning. Rådet understryker vidare betydelsen av en
allmän ekologisk forskning, som bl. a. måste utgöra bakgrunden för den
mer speciella naturskvddsforskningen. Rådets kommitté för forskning rörande
naturresursernas bevarande och utnyttjande är sysselsatt med att
klarlägga behovet av en produktionsbiologisk forskning samtidigt som initiativ
tas för att starta vissa begränsade projekt med stor aktualitet.

Behovet av ett målinriktat naturvårdsforskningsorgan
betonas genomgående av de remissinstanser som uttalat sig i ämnet. Flera
anför synpunkter i fråga om organets uppgifter, administrativa ställning,
organisation, m. m. I samband därmed berör vissa remissinstanser frågan
om den vetenskapliga forskningens bedrivande under den tid som krävs för
uppbyggnaden av nya organisatoriska former. Kammarkollegiet finner det
sålunda angeläget, att under denna tid befintliga forskningsorgan och företrädare
för forskningsintresset, exempelvis Vetenskapsakademien, får principiellt
och praktiskt stöd till fortsatt arbete. Vetenskapsakademien hävdar
bestämt, att den föreslagna naturvårdsnämnden saknar betryggande naturvetenskaplig
förankring och är klart otillräcklig för denna uppgift.
Akademien föreslår därför, att dess naturskyddskommitté antingen bibehålls
som ett fristående men obligatoriskt remissorgan i alla naturskyddsfrågor,
för vilkas bedömning naturvetenskaplig sakkunskap erfordras, eller
också som ett naturvårdsråd knyts till naturvårdsnämnden intill dess nalurvårdsforskningsinstitutionen
blivit en verklighet. Det är viktigt, att naturskyddskommittén,
om den interimistiskt skall kvarstå som obligatoriskt
remissorgan, erhåller ett väsentligt ökat ekonomiskt stöd för sin verksamhet.
För att naturskyddskommittén bibehålls i vart fall under en övergångstid
uttalar sig åtskilliga andra remissinstanser. Hit hör exempelvis Sveriges
geologiska undersökning, som anser att kommittén med sin erfarenhet a\

Kungl. Maj.ts proposition nr 71 år 1963

de vetenskapliga aspekterna på naturvårdsfrågor även fortsättningsvis bör
fungera som en rådgivande instans. Statens tekniska forskningsråd finner
det angeläget att forskningen erhåller en fast förankring inom naturvårdsnämnden
och föreslår i detta syfte att ett forskningssekretariat inrättas inom
denna.

I några remissyttranden berörs frågan om utbildningen av vetenskapligt
skolad personal för de administrativa uppgifterna inom naturvården.

Statens naturvetenskapliga forskningsråd understryker vikten av att lämplig
sådan utbildning anordnas, även för forskare, och att den får en ekologisk
inriktning. Rådet instämmer i utredningens uppfattning att det f. n.
inte finns en lämpligt anordnad utbildning för naturvårdstjänstemän. Frågan
hur detta skall kunna ordnas bör kunna utredas samtidigt som planerna på
en forskningsorganisation utreds. Enligt styrelsen för lantbrukshögskolan
bör hortonomutbildningen vid högskolan kunna anpassas för ändamålet.
Svenska teknologföreningen erinrar om att vid tekniska högskolan redan
finns ett embryo till dylik utbildning genom den befintliga speciallärarbefattningen
i fornlämnings- och naturskyddslära. Samfundet för hembygdsvård
framhåller, att den utbildningsverksamhet som på samfundets initiativ
pågått sedan tre år vid Stockholms universitet inom geografiska institutionen
redan givit god erfarenhet, liksom vid tekniska högskolan och Experimentalfältet.
Samfundet föreslår, att en särskild kursverksamhet med
tanke på kommunerna läggs upp i samarbete mellan Svenska naturskyddsföreningen
och samfundet. Eventuellt kan medverkan också tänkas av hushållningssällskapen
och landskommunernas förbund. Svenska väg- och vattenbyggares
riksförbund upplyser, att förbundet föreslagit en helt ny grundutbildning
av samhällsplanerare, förlagd till universitet eller teknisk högskola.
Förbundet anser, att detta förslag inrymmer goda möjligheter till
högskoleutbildning av befattningshavare inom naturvårdsarbetet.

Vad gäller naturvårdsorganisationens principiella
uppbyggnad ansluter sig remissinstanserna nära nog genomgående
till utredningens synpunkter.

I fråga om länsstyrelsernas ställning i naturvårdsorganisationen anförs
avvikande uppfattning endast av Göteborgs och Bohus läns landstings förvaltningsutskott,
som finner det naturligt och riktigt att länsstyrelsen skall
vara mellaninstans när det gäller prövning och avgörande av rättsfrågor,
men anmäler starka betänkligheter mot att länsstyrelsen jämväl i övrigt
blir central naturvårdsinstans på länsplanet. I likhet med vad som gäller
för länsjaktvården bör i stället naturvårdsförbunden i länen förstärkas
med kvalificerade länsintendenter eller länskonsulenter samt förbundens
driftkostnader bestridas genom statsbidrag.

Behovet av ett centralorgan vitsordas allmänt. Statskontoret anför, att
det såsom utredningen framhållit torde vara uteslutet att bedriva naturvårdsarbetet
enligt de i betänkandet angivna riktlinjerna utan en central
ledning. Skogsstyrelsen anser det uppenbart att rätt omfattande organisatoriska
åtgärder behövs för att naturvårdsarbetet skall komma över från
ord till handling och tvekar därför inte att tillstyrka den föreslagna naturvårdsnämnden.
I likhet med utredningen håller lantmäteristyrelsen före,

Kungl. Maj.ls proposition nr 71 år 1963

att ett förverkligande av det uppsatta målet inte torde vara möjligt utan
en centralt rådgivande och samordnande myndighet. Enligt naturvårdsdelegationen
föreligger behov av ett centralt statligt naturvårdsorgan för
att överta och fullfölja delegationens uppgift att bevaka naturskyddets intressen
vid vattenkraftexploateringen. Kommer skollegium anser att det
föreligger ett påtagligt behov av en myndighet, som kan samordna naturvårdsverksamheten
i landet, medverka till att denna bedrivs planmässigt
och tjänstgöra såsom remissinstans. Liknande synpunkter anförs av bl. a.
domänstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, viltforskningsrådet, Sveriges akademikers
centralorganisation, Svenska landskommunernas förbund, Svenska
stadsförbundet, Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet Landsbygdens
folk, Sveriges skogsägareföreningars riksförbund, Sveriges skogsägareförtund,
Svenska naturskyddsföreningen och Sveriges industriförbund.

Ett fåtal remissinstanser ifrågasätter om inte uppgiften att leda naturvårdsverksamheten
bör kunna handhas av någon eller några ideella föreningar.
Handelskammaren i Gotlands län finner sålunda naturvårdens intressen
bli bäst tillgodosedda om den anförtros de ideella organisationerna
i samarbete med länsstyrelserna och naturskyddsråden samt de kommunala
myndigheterna. Handelskammaren ifrågasätter dock om inte ett mindre,
centralt organ bör inrättas för samordningen av arbetet och som ett kontaktorgan
mellan de lokala organen och de skilda statliga myndigheter, som
har hand om olika uppgifter i sammanhanget. Göteborgs och Bohus läns
landstings förvaltningsutskott anser att naturvården lika väl som jaktvården
kan ledas av en ideell förening med vissa, författningsmässigt reglerade
funktioner samt väl tilltagna statsbidrag för att anställa kvalificerad personal.
Naturvårdsrådet i Södermanlands län finner Svenska naturskyddsföreningen
lämplig som ledande organ, varvid dock Vetenskapsakademiens
naturskyddskommitté och Samfundet för hembygdsvård bör bli representerade
i föreningen.

Vad gäller förslaget att kommunerna i framtiden inkopplas mer aktivt i
naturvårdsarbetet uttrycker några remissinstanser viss tveksamhet beträffande
dessas förutsättningar att lösa ifrågavarande uppgifter. I allmänhet
ifrågasätts dock ej kommunernas ställning som lokalorgan i naturvårdsorganisationen.

Vad angår det centrala nät ur vårdsorganet har frågan
om sambandet mellan organets uppgifter och tillsynen över jakten och viltvården
berörts av några remissinstanser. Sålunda vidhåller domänstyrelsen
sitt tidigare uttalade önskemål att dessa frågor överförs till annan central
myndighet, förslagsvis naturvårdsorganet. Därest organisatoriska skäl anses
tala mot överförandet av allmänna jaktfrågor till nämnden redan i samband
med dess inrättande kan härmed anstå. Styrelsen anser det emellertid
olämpligt att göra överförandet beroende av lösningen av de jaktfrågor
som f. n. överarbetas av 1949 års jaktutredning. Av samma uppfattning är
länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län och Jägarnas riksförbund. 19i9 års

J> Bihang till riksdagens protokoll 1963. i samt. Nr 71

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1963

jaktutredning framhåller å andra sidan att det för utredningen viktigaste
i denna fråga inte är till vilken instans tillsynen blir förlagd. F. n. är den
knuten till domänstyrelsen, vars erfarenhet och kunskap på området är stor.
Jaktutredningens överväganden har hittills inte gett anledning till önskan
om ändring. Vad utredningen betraktar som avgörande är, att en överilyttning
av tillsynen inte får nedbryta den på det såväl naturvetenskapliga
som praktiska området mycket sakkunniga och effektiva organisation,
som Svenska jägareförbundet kunnat bygga upp. Svenska jägareförbundet
finner det naturligt att om naturvårdsnämnden kommer till stånd,
denna skall beredas tillfälle att delta i handläggningen av ifrågavarande
ärenden.

Vad gäller samordningen med vattenvården anför statens vatteninspektion,
att det hade varit önskvärt att närmare överväganden om formerna
för en sådan samordning eller samverkan kunnat ske redan på utredningsstadiet.
Inspektionen inskränker sig till att hemställa, att spörsmålet såvitt
möjligt beaktas vid prövningen av frågan om utformningen av en central
statlig naturvårdsinstitution. Ej heller vattenvårdskommittén är beredd att
uttala någon mening om den av utredningen antydda möjligheten av en gemensam
naturvårds- och vattenvårdsorganisation. Kommittén anför bl. a.
följande.

Den organisation som f. n. gäller för vattenvården går tillbaka till beslut
av 1958 års riksdag. Det förutsattes då att organisationen tills vidare skulle
vara i viss mån provisorisk och att erfarenheterna fick utvisa om andra åtgärder
borde vidtas. Åt kommittén har uppdragits att ånyo överse vattenvårdens
organisationsfråga i hela dess vidd. Arbetet härmed pågår inom
kommittén. Kommittén avser att undersöka olika möjliga alternativ för en
organisatorisk anknytning till andra myndigheter eller skapandet av en helt
fristående organisation. I sistnämnda hänseende kommer närmast i fråga
att till ett särskilt organ sammanslå statens vatteninspektion samt väg- och
vattenbyggnadsstyrelsens vatten- och avloppsbyrå och distriktsingenjörsorganisation.

Kommittén anser sig emellertid kunna uttala, att beröringspunkterna med
naturvårdsverksamheten är så många att, hur organisationsfrågan än löses,
ett nära samarbete är lämpligt och önskvärt. Frågan härom ävensom
den eventuella möjligheten av en gemensam organisation kommer att övervägas
vid kommitténs fortsatta arbete. Fiskeristgrelscn är likaledes ej beredd
att bestämt uttala sig om vattenvårdens ställning i förhållande till centralorganet
för naturvården.

Utredningens uttalande om behovet av ett nära samarbete mellan naturvårdsorganet
och statens fritidsnämnd understryks av bl. a. Svenska turistföreningen,
som även betonar angelägenheten av ökade avsättningar till fonden
för friluftslivets främjande så att nya naturreservat kan förses med
lämpliga anläggningar för friluftslivet. Statens fritidsnämnd framhåller, att
naturvårdsorganets planering av naturreservat och andra friluftsområden
kommer att väsentligt bredda underlaget för fritidsnämndens investerings -

Knngl. Maj:is proposition nr 71 år 11)63 67

politik på anläggningssektorn, vilket nödvändiggör att friluftsfonden tillförs
mera pengar.

Frågan om naturvårdens uppgifter i samband med vattenkraftutbyggnaden
behandlas främst av de därav närmast berörda remissinstanserna, kammarkollegiet
och vattenöverdomstolen, men har väckt visst intresse även på
andra håll. Vad beträffar naturvårdsorganets ställning vid den judiciella behandlingen
av naturvårdsfrågor förordar vattenöverdomstolen, att den skall
motsvara den som f. n. intas av fiskeristyrelsen, vatteninspektionen och sjöfartsstyrelsen.
Härigenom skulle naturvårdsorganet fast inordnas i vattendomstolsprocessen.
Som motivering härför anför vattenöverdomstolen följande.

Hittills har naturvårdsfrågorna inte vållat alltför mycket besvär vid tillåtlighetsprövning
eller vid utformningen av villkoren för tillstånd. Det kan
emellertid antas att mera svårbedömda frågor av denna art blir allt vanligare
vid vattendomstolarna i framtiden, såväl på grund av det intensifierade
arbete inom naturvården, som får antas bli en följd av den föreslagna nya
organisationen, som även på grund av att utbyggnadsföretagen i allt större
utsträckning kommer att beröra områden, som är känsliga nr naturvårdssynpunkt.
Det måste därför vara betydelsefullt att i sådant fall, då under ett
måls förberedelse vid vattendomstolen tillåtligheten av företaget bestrids på
grund av befarade skadeverkningar ur naturskyddssynpunkt, skyldighet föreligger
för domstolen att inhämta yttrande från naturvårdsorganet. Därigenom
vinns, förutom tid, även den fördelen att parterna alltid kan påräkna,
att naturvårdsfrågorna får sakkunnig belysning samtidigt som domstolen
befrias från den ofta grannlaga uppgiften att avgöra, huruvida viss sakkunnigutredning
skall införskaffas. Domstolens skyldighet att höra nämnden
kan eventuellt böra begränsas på så sätt att nämndens yttrande ej erfordras
då den befarade inverkan ur naturvårdssynpunkt måste antas bli
ringa.

Det är självfallet angeläget att organet beaktar olika motstående intressen
och vinnlägger sig om ett objektivt bedömande. Ett statsorgan, som har till
uppgift att företräda vissa intressen, har emellertid också både rättighet och
skyldighet att i främsta rummet bevaka dessa. Man måste också vänta att
ett sådant organ inte skall kunna betraktas som helt opartiskt av företrädare
för motstående intressen. Vattenöverdomstolen anser emellertid att man
ej bör överdriva nackdelarna i detta hänseende. Erfarenheterna av fiskeristyrelsens,
vatteninspektionens och sjöfartsstyrelsens verksamhet som sakkunnigorgan
åt vattendomstolarna är väsentligen goda.

Vattenöverdomstolen anser sålunda, att naturvårdsorganets hörande bör
göras obligatoriskt åtminstone i sådana fall, där av ansökningshandlingarna
i målet framgår att prövningen av företagets tillåtlighet kan antas bli beroende
av frågan, huruvida betydande skadeverkningar ur naturskyddssynpunkt
är att befara. Möjligen kan en viss gränsdragning mellan ur denna
synpunkt mera betydelsefulla företag och övriga företag visa sig nödvändig.
Såväl denna fråga som även frågan på vad sätt organets ställning skall regleras
i vattenlagen måste emellertid, därest vattenöverdomstolens synpunkter
beaktas, ytterligare utredas.

Kungl. Maj.is proposition nr 71 år 1963

För att nuvarande organisation för allmän talans förande i vattenmål bibehålls
uttalar sig fiskeristyrelsen. Vattenfallsstyrelsen har ingen erinran
mot utredningens förslag i ämnet.

Betydelsen av ett förberedande planeringsarbete beträffande vattenkraftexploateringen
ur naturvårdssynpunkt understryks av vattenöverdomstolen.
Den översiktliga bedömning och avvägning som vattenöverdomstolen anser
vara synnerligen betydelsefull för ett rationellt men samtidigt hänsynsfullt
utnyttjande av våra vattenkrafttillgångar kan med nuvarande utformning
av vattenlagstiftningen inte ske på annat sätt än vid en dylik planering. Under
senare år har ett fruktbärande samarbete skett mellan vattenkraftintresset,
representerat av vattenfallsstyrelsen, och naturvårdens företrädare i
naturvårdsdelegationen. Detta samarbete har redan lett till betydelsefulla resultat,
och det är önskvärt att verksamheten fortsätter och utvecklas. Det
synes naturligt att naturvårdsorganet därvid ersätter naturvårdsdelegationen.
Naturvårdsdelegationen framhåller i detta sammanhang, att frågan
om sättet för handläggningen av de delar av delegationens uppgifter som
skall övertas av nämnden bör närmare övervägas. Delegationen anför följande
härom.

Delegationens verksamhet har till största delen bestått i överläggningar
mellan delegationens av naturskyddets organisationer utsedda ledamöter såsom
parter å ena sidan samt företrädare för vattenfallsstyrelsen och andra
kraftintressenter såsom parter å andra sidan. Överläggningarna har letts av
delegationens ordförande. En dylik efter omständigheterna anpassad ordning
har kunnat med fördel praktiseras på grund av delegationens provisoi
iska och obundna karaktär samt pa grund av att ordföranden såsom ensam
utsedd av Kungl. Maj :t intagit en särställning i förhållande till delegationens
övriga ledamöter samt till statens partsrepresentanter. Det torde inte
låta sig göra att utan vidare inom naturvårdsorganet tillämpa en arbetsmetod
motsvarande denna.

Vad gäller utredningens förslag att naturvårdsorganet skall överta kammarkollegiets
uppgifter att föranstalta om särskild utredning med hänsyn
till företags planering ur allmänna naturvårdssynpunkter finner vattenöverdomstolen
lämpligheten härav kunna diskuteras, särskilt om organet får en
starkare ställning vid den judiciella behandlingen av målen än vad utredningen
tänkt sig. Kammarkollegiet, som avstyrker förslaget, framhåller att
nämnda befogenhet stundom varit mycket värdefull för kollegiet såsom processuell
företrädare för naturskyddsintresset i vattenmål.

Det stora flertalet remissinstanser biträder utredningens ståndpunkt att
det centrala naturvårdsorganet skall vara ett självständigt organ. Bland dessa
märks statskontoret, som motiverar sitt ställningstagande på i huvudsak
följande sätt.

Med hänsyn bl. a. till den samhällsplanerande verksamhet, som nu bedrivs
av skilda centrala myndigheter, finner statskontoret det visserligen naturligt
att den centrala ledningen av naturvården infogas i det nya organ för
en samordnad planering som kan komma till stånd i anslutning till den i

Kungl. Maj:ls proposition nr 71 år 1963

prop. 1962:98 antydda utredningen i ämnet. I avvaktan på resultatet av en
sådan utredning torde emellertid uppgiften att leda naturvårdsarbetet enligt
statskontorets uppfattning inte böra tillföras någon bestående myndighet.
Statskontoret vill dock understryka vad i betänkandet anförts därom,
att alla möjligheter att åstadkomma besparingar bör tillvaratas genom att
lokalmässigt samordna centralorganet med lämplig myndighet, som kan
erbjuda allmän-administrativ service. Ämbetsverket framhåller, att då byggnadsstyrelsen
och lantmäteristyrelsen enligt utredningens mening i princip
skulle erbjuda de bästa anslutningsmöjligheterna i fråga om naturvårdens
ledning, dessa myndigheter i första hand bör ifrågakomma även vid övervägandet
av en enbart lokalmässig anslutning.

Kammarkollegiet finner det främsta skälet för ett självständigt centralorgan
vara, att naturvårdsarbetet under den närmaste tiden får anses kräva
såväl att dess ledning kan koncentrera sig därpå som att ledningen har
tillräcklig självständighet gentemot de olika förvaltnings- och planeringsmyndigheter,
vilka väl kan sägas vara i och för sig lyhörda för naturskyddssynpunkter
men som likväl har till huvuduppgift att främja andra samhällsintressen.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, som också finner
att utredningen övertygande motiverat behovet av ett självständigt ämbetsverk,
anför i fråga om en eventuell anslutning till byggnadsstyrelsen följande.

Det är visserligen riktigt, att en avsevärd del av naturvårdsarbetet har
nära samband med samhällsplaneringen, men det skulle enligt länsstyrelsens
mening vara synnerligen olyckligt om naturvårdsuppgifterna skulle
anförtros byggnadsstyrelsen, som redan nu har stora svårigheter att bemästra
sina arbetsuppgifter. Det skulle föreligga en överhängande risk för
att naturvårdsfrågorna och i varje fall de som ej har ett intimt sammanhang
med bebyggelseplaneringen skulle komma helt i skymundan. I en sådan
för den allmänna trivseln nu och i framtiden vital angelägenhet som
naturvården är bör man inte tveka att tillskapa ett nytt organ med klar
ansvar sbestämning.

Liknande synpunkter anförs av länsstyrelsen i Västmanlands län, som
även berör möjligheten av en anslutning till domänstyrelsen men ifrågasätter
lämpligheten av att arbetsuppgifterna ligger hos ett affärsdrivande verk.
Länsstyrelsen i Kalmar län påpekar, att kostnaderna för ett fristående organ
torde bli något högre men förklarar att fördelarna med detta alternativ
synes så avsevärda, att länsstyrelsen — som tidigare intagit motsatt
ståndpunkt — för sin del numera övertygats om att ett fristående organ bör
inrättas.

Ett trettiotal remissinstanser ifrågasätter dock om inte anslutning till något
befintligt ämbetsverk bör ske. Flertalet anser byggnadsstyrelsen vara det
lämpligaste alternativet. Några föreslår lantmäteristyrelsen, domänstyrelsen,
kammarkollegiet och riksantikvarieämbetet. Byggnadsstyrelsen själv
anser, att mot bakgrunden av den splittring av organisationen som i dagens
läge utmärker det centrala planväsendet många skäl talar för en anslutning
till något av de nuvarande verken, exempelvis byggnadsstyrelsen. I det nu
föreliggande lägel och i avvaktan på resultatet av utredningen om plan -

Kungl. Maj:ls proposition nr 71 år 1963

väsendets organisation torde ett mer eller mindre fristående naturvårdsorgan
få godtas såsom en provisorisk organisation. Det är dock angeläget att
detta organ ges en sådan utformning att det framdeles smidigt kan samordnas
med planväsendet.

Lnntmäteristijrelsen är tveksam om i nuvarande läge centralorganet bör
ges karaktär av självständigt ämbetsverk. Styrelsen framhåller att ej oväsentliga
besparingar otvivelaktigt uppnås om organet kan anslutas till ett
befintligt ämbetsverk, varvid en utbyggnad med en ny byrå torde vara tillräcklig.
Styrelsen delar väl utredningens uppfattning att naturvårdsorganet
lämpligen bör ha en styrelse eller nämnd, men kan däremot inte finna
att behovet av de särbestämmelser, som skulle krävas vid en anslutning till
ett enrådighetsverk, utgör något avgörande skäl mot en sådan anordning.
Särskilt med hänsyn till verkets lokalt förgrenade organisation och nära
kontakt med kommunerna, sättet för fastighetsbildningsverksamlietens bedrivande
och naturvårdens anknytning till den egentliga landsbygden förklarar
sig styrelsen beredd att ansluta naturvårdsorganet såsom en ny byrå.
Riksantikvarieämbetet betonar för sin del, att ämbetet har ett nära samarbete
med statliga och kommunala organ i länen, framför allt i plan- och
exploateringsärenden, samt att organisationen med landsantikvarierna på
länsplanet och ombud i kommunerna ger ämbetet intima kontakter med vida
förgreningar över hela landet.

Ofta framhåller de remissinstanser, som förordar annan lösning än ett
självständigt naturvårdsorgan, att den föreslagna naturvårdsnämnden är
överdimensionerad. Till dessa hör exempelvis länsstyrelsen i Stockholms
län, som föreslår att i stället en naturvårdsbyrå inrättas inom jordbruksdepartementet
med den centrala naturvårdsnämndens chef som sekreterare
och verkställande kraft. Som motiv härför anför länsstyrelsen i huvudsak
följande.

Med länsstyrelsens starka betonande av den regionala verksamhetens
grundläggande roll i naturvårdsarbetet framstår det av utredningen föreslagna
centrala naturvårdsorganet såsom onödigt överdimensionerat. Utredningen
förutsätter, att det centrala organet skall ställa specialister till länsstyrelsernas
förfogande. Det kan starkt ifrågasättas om detta är en riktig
lösning. Ambulerande tjänstemän kan inte göra samma insatser som befattningshavare,
vilka genom sin dagliga gärning inom ett visst län vunnit
intim förtrogenhet med de konkreta problemen. Det är inte osäkerhet om
metoderna och brist på expertis som hämmat länsstyrelsernas naturvårdsarbete
utan avsaknaden av tillräckliga medel.

Länsstyrelsen anlägger dessutom följande principiella synpunkter på organets
ställning.

över huvud taget framstår tanken på ett centralorgan, vilket skulle ge
anvisningar till länsstyrelserna — även om de formellt ej är bindande —
såsom stridande mot andan i den svenska förvaltningsrätten enligt vilken
länsstyrelserna lyder direkt under Kungl. Maj :t. Anvisningar till länsstyrelserna
bör utfärdas av Kungl. Maj :t på förslag eller efter hörande av det
centrala organet. Likaså framstår det såsom egendomligt, att det föreslagna
centralorganet skulle fastställa bestämmelser om länsstyrelseanslagets ut -

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1963

nyttjande och om statsanslagets fördelning mellan olika länsstyrelser. Detta
bör ankomma på Kungl. Maj :t. Ej heller bör förslag från länsstyrelserna i
naturvårdsärenden avlämnas till centralorganet. Förslagen bör riktas till
Kungl. Maj :t, som sedan kan använda centralorganet såsom remissinstans.

Liknande synpunkter anförs av bl. a. lantbruksnämnden i Västerbottens
län, hushållningssällskapet i Västerbottens län och naiurskyddsrådet i Göteborgs
och Bohus län. De två förstnämnda remissinstanserna anser, att
de centrala uppgifterna på naturvårdsområdet bör kunna inrymmas inom
byggnadsstyrelsens eller lantmäteristyrelsens ram, medan den senare finner
kammarkollegiet eller riksantikvarieämbetet böra komma i fråga före
övriga av utredningen nämnda verk. Sveriges skogsägareförbund hemställer,
att anslutningsfrågan närmare utreds i syfte att förlägga naturvårdens
centrala ledning till ett redan befintligt ämbetsverk. Om detta inte låter
sig göra förordar förbundet att det centrala organet alternativt tillskapas
genom förstärkning och eventuell omorganisation av naturvårdsdelegationen.
Sveriges industriförbund anser, att naturvårdsorganet bör kunna erhålla
en fri ställning utan att ett nytt ämbetsverk bildas. Förbundet erinrar
om att statens vatteninspektion är organiserad så att inspektionen med egen
nämnd är löst knuten till fiskeristyrelsen. En anordning av detta slag bör
enligt förbundets mening i första hand övervägas för organets anslutning
till något centralt ämbetsverk.

Åtskilliga remissinstanser anför önskemål och synpunkter beträffande
naturvårdsnämndens sammansättning. Förslagen avser i huvudsak ökad
representation för naturvetenskaplig och annan sakkunskap samt för näringslivet
och vissa ideella organisationer. Samfundet för hembygdsvård
finner sålunda det föreslagna antalet ledamöter för litet. Vidare anser samfundet,
att sammansättningen av nämnden bör ske från andra utgångspunkter
än utredningen tänkt sig. Under de första åren torde det vara ändamålsenligt
att behålla den nuvarande naturvårdsdelegationen, omskapad
till en nämnd och med ledamöter ej endast liksom nu från Vetenskapsakademien,
naturskyddsföreningen och samfundet utan också från andra
sakkunniga föreningar och institutioner. Dessutom bör det också vara
möjligt att till ledamöter i nämnden kalla enskilda personer som visat sig
vara i ovanligt hög grad kvalificerade för uppgiften. Som ett absolut krav
framhåller samfundet ytterligare, att nämnden skall kunna helhjärtat hävda
naturvårdens ärenden i konkurrensen med övriga samhällsintressen,
främst de exploateringsekonomiska. Samfundet finner att så ej är möjligt
med den föreslagna organisationen. Härom anför samfundet följande.

En mycket allvarlig svaghet är att natur- och landskapsvårdande intressen
skulle komma i minoritetsställning. De exploateringsintressen, som kommer
i skarpast konflikt med naturvården, företräds av statliga verk av stor
styrka. För att uppnå balans mellan de legitima samhällsintressena måste
naturvården få en någorlunda likställd intresserepresentation för att nå
den rätta värdeavvägningen och kompromisslösningen i motsatssituationer.
Detta ingår uppenbart ej i utredningens principiella målsättning.

Innebörden av förslaget är, att naturvården centraliseras till ett ämbetsverk,
vars uppgift inte är alt främst hävda naturvårdsintressena. Härigenom

72 Kungl. I\laj:ts proposition nr 71 år 1963

blir naturvårdsintresset mycket svagt hävdat på det statliga centralplanet,
och då samtidigt de fria naturvårdsorganisationerna skulle mista sin nuvarande
sakkunnigfunktion i utredningar och remisser och deras uppgift
begränsas till den enbart pedagogisk-propagandistiska, blir innebörden en
allvarlig försämring av naturvårdens möjligheter.

Samfundet framlägger därefter följande önskemål beträffande nämndens
sammansättning.

Med hänsyn till landets stora geografiska utsträckning och mycket olika
naturtyper är det önskvärt med ytterligare naturvetenskaplig sakkunnigrepresentation.
Det kan vidare ej anses tillräckligt med en representant för
folkrörelserna. De aktiva organisationerna inom natur- och landskapsvård
bör även i fortsättningen ha var sin representant, fritids- och turistorganisationerna
en och motororganisationerna en. Landsbygdsnäringarna bör
kunna representeras genom sina föreningsorgan med en ledamot. Det kan
vidare ifrågasättas, huruvida ej i nämnden bör ingå en arkitekt med stadsplanering
som specialitet och en trädgårds- och landskapsarkitekt.

Kammarkollegiet finner den av utredningen föreslagna representationen
kunna medföra, att nämnden får få ledamöter — om ens någon — med
grundlig erfarenhet av och starkt engagemang för naturvårdsarbetet. Enligt
kollegiets mening är det angeläget, att det direkta naturvårdsintresset bereds
en stark representation. Med hänsyn till betydelsen av att de kulturhistoriska
synpunkterna och vårdfrågorna beaktas anser Landsantikvarieorganisationernas
samarbetsråd att en representant för riksantikvarieämbetet
bör ingå. Domänstgrelsen anser, att styrelsen, som har stora intressen
och sakkunskap i praktiska natur- och viltvårdsfrågor, bör vara representerad.
Därigenom skulle också den dualism förebyggas som framskymtar i
betänkandet i fråga om ledningen av verksamheten på nationalparkerna.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen uttalar att styrelsen, med hänsyn till den
genomgripande inverkan som de av utredningen föreslagna åtgärderna i
första hand vad avser täktverksamheten kan förutsättas få för vägväsendet,
anser det synnerligen önskvärt, att verket erhåller möjlighet att bevaka
vägväsendets intressen inom nämnden. Statens naturvetenskapliga forskningsråd
anser, att chefen för det föreslagna målforskningsorganet bör vara
självskriven medlem. Ingeniörsvetenskapsakademien betonar nödvändigheten
av att naturvården i alla frågor ses ur samhällets och människans synpunkt
på så sätt att en verklig avvägning av fördelar och nackdelar kommer
till stånd och att nämnden således inte bör representera endast naturvårdsintressena
utan även innehålla företrädare för dem som nyttiggör naturen
i näringslivets tjänst. Sveriges industriförbund framhåller, att industrins
intressen i olika sammanhang kommer att beröras av nämndens verksamhet,
varför en representant för industrin bör finnas i nämnden. Representation
för vattenvården föreslås av flera remissinstanser, bl. a. Svenska vägoch
vattenbyggares riksförbund och Distriktsingenjörers förening.

I fråga om den närmare utformningen av nämnden anförs erinringar
endast av kammarkollegiet, som finner att större slagkraft eller effektivitet
bör eftersträvas än som synes kunna förväntas från en nämnd, samman -

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1963

satt enligt utredningens förslag. Genom att ledningen eller chefskapet fördelats
mellan en styrelseordförande och en chefstjänsteman kan den senare
få mindre auktoritet än vad en verkschef bör ha. Kollegiet föreslår därför
att chefstjänstemannen även blir styrelsens ordförande.

Vad gäller dimensioneringen m. m. av naturvårdsnämndens personal uttalar
statskontoret att det med hänsyn till de förutsatta arbetsuppgifterna
inte torde vara något att erinra mot att centralorganet, i avvaktan på närmare
erfarenheter, erhåller den föreslagna utformningen. Nordiska muséet
anser att det naturvetenskapliga inslaget blivit alltför litet. Samma uppfattning
hyser länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, som framhåller att utredningen
kraftigt betonat vikten av att naturvårdsåtgärderna vilar på en
vetenskapligt riktig grund. Av enahanda skäl ifrågasätter överlantmätaren i
Kristianstads län och Skånes naturskyddsförening om dimensioneringen av
naturvårdsbyrån är tillräcklig för denna skall kunna motsvara sin uppgift.

Sveriges akademikers centralorganisation finner det betänkligt om centralorganet
ej utrustas med möjligheter att sammanställa inventeringar och
klassificeringar samt därmed förenad dokumentation och föreslår, att naturvårdsbyrån
utvidgas med en inventeringsavdelning. Naturskyddsrådet i
Göteborgs och Bohus län anser det angeläget, att åtminstone en av befattningshavarna
får sådan kompetens att han kan verka som pressombudsman.
Skid- och friluftsfrämjandet finner att frågan om propagandaverksamheten
och vårt folks allmänna uppfostran i naturvård förbigåtts i organisationsförslaget.

Ett utförligt förslag till organisation under begynnelseskedet framläggs av
Samfundet för hembygdsvård, som anser att den centrala tjänstemannagruppen
under denna tid kan minskas avsevärt. Samfundet föreslår, att
tjänstemännen inryms i en enda byrå, så organiserad att den bildar grunden
för en senare uppdelning.

Lämpligheten av termen naturvårdsbyrån ifrågasätts av Uppsala läns
naturvårdsförbund, enär hela nämnden och således även de övriga byråerna
sysslar med naturvård. Förbundet anser att man borde söka finna ett
namn som bättre täcker ifrågavarande byrås verksamhetsområde.

Frågan om nämndens stationeringsort berörs av Norrlands naturvärn,
som ifrågasätter om inte nämnden bör få en mera central förläggning än i
Stockholm. För atl underlätta nödvändigt samarbete med andra centrala
myndigheter, vetenskapliga institutioner och naturskyddsorganisationer anser
naturvärnet det dock praktiskt, att nämnden blir förlagd till Stockholm
eller Uppsala. Göteborgs och Bohus läns landsting finner med hänsyn till att
arbetsuppgifterna för nämnden väsentligen kommer alt ligga i södra och
mellersta Sverige att förläggning exempelvis till Göteborg säkerligen skulle
främja dess insats.

Beträffande frågan under vilket departement naturvårdsnämnden skall
höra motsätter sig LO inte utredningens förslag men vill dock understryka
vikten av att spörsmålet omprövas i samband med en framtida samordning

Kangl. Maj:is proposition nr 71 år W63

av den fysiska samhällsplaneringen. Sveriges industriförbund finner det naturligt
att nämnden sorterar under samma departement som länsstyrelserna,
d. v. s. inrikesdepartementet.

Vad gäller utredningens förslag om länsstyrelserna som regionala
naturvår dsorgan framhåller länsstyrelserna genomgående,
att resurser erfordras i fråga om personal och medel för att de skall
kunna fylla sina uppgifter i samband med aktiveringen av naturvården. Sålunda
anför exempelvis länsstyrelsen i Värmlands län följande.

Det är uppenbart, att länsorganen med hänsyn till sin redan stora arbetsbelastning
inte har möjlighet att med nuvarande personalresurser ta på sig
nya uppgifter utan att gamla eftersätts. Utrustas ej länsstyrelserna och experterna
med erforderlig arbetskraft, kommer sålunda stora svårigheter att
uppstå, då fråga är om att förverkliga ett planmässigt naturvårdsarbete.
Det är visserligen förtjänstfullt, att länsstyrelserna föreslås skola anvisas
medel till särskild arbetskraft för olika uppgifter. Den administrativa handläggningen
inom länet av dessa olika arbetsuppgifter torde emellertid inte
kunna ombesörjas av denna särskilda arbetskraft.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län finner den av utredningen föreslagna
verksamhetsformen för länsstyrelserna löst skisserad och anser det ej realistiskt
att tro att länsstyrelserna utan en avsevärd personalförstärkning kan
klara det betydande reformarbete som erfordras. Ansvaret mot allmänheten
påkallar, att det utökade arbetets organisatoriska uppläggning på länsplanet
samt användningen av de ökade resurserna i fråga om personal och
penningmedel noggrannare gås igenom. Innan så sker, är länsstyrelsen inte
beredd att påta sig det ökade ansvaret för det regionala naturvårdsarbetet.
Utredningens förslag till organisationen av arbetet i länet betraktas som ett
provisorium av länsstyrelsen i Jönköpings län.

Några länsstyrelser betonar särskilt nödvändigheten av en utökning av
personalstaten med tjänstemän i föredragandeställning. Sålunda anför länsstyrelsen
i Gävleborgs län följande.

Länsstyrelsen delar givetvis utredningens uppfattning om behovet av
tjänstemän och annan expertis på området. Länsstyrelsen får dock med
skärpa understryka att, även om länsstyrelsen får aldrig så god tillgång till
sådan personal och expertis, det dock i första hand, med hänsyn till storleken
och arten av många arbetsuppgifter som väntar, är oundgängligen nödvändigt
med en utökning av länsstyrelsens tjänstemän i föredragande ställning
på planeringssektionen för att naturvårdsarbetet skall kunna bedrivas
efter utredningens riktlinjer. Det är enligt länsstyrelsens mening en allvarlig
brist, att utredningen inte uppmärksammat behovet av just denna personalförstärkning
och dragit slutsatser därav.

Liknande synpunkter anförs av länsstyrelsen i Kalmar län, som i detta
sammanhang erinrar om att statsrevisorerna redan år 1958 konstaterade att
om man med den nuvarande planeringssektionen jämför den del av länsstyrelseutredningens
tänkta planeringssektion som svarar däremot, skall
man finna att den nuvarande planeringssektionen på de flesta länsstyrelser

Kanyl. Maj:ls proposition nr 71 år 1963

har att ännu snart tio år efter utredningen arbeta med en personal, som vad
angår den högre kvalificerade personalkategorin med ca en fjärdedels till
en halv arbetskraft understiger vad utredningen ansåg erforderligt.

Vissa länsstyrelser anser det nödvändigt att inrätta tjänster som naturvårdsintendenter
eller liknande i länsstyrelserna. Härom anför exempelvis
länsstyrelsen i Stockholm bl. a. följande.

Det som i första hand bör ske är enligt länsstyrelsens mening att tjänster
såsom naturvårdsintendenter inrättas. Naturvårdsarbetet kan inte börja på
allvar, om inte genom en förstärkning av länsstyrelsernas kapacitet den erforderliga
inventeringen, planeringen och samordningen ordentligt kommit
i gång. Om det likväl skulle anses, att naturvårdsintendenter inte bör tillsättas
omedelbart i samtliga län, bör övervägas att gradvis under en treårsperiod
inrätta dylika tjänster i länen. Länsstyrelsen förutsätter därvid att
de ur naturvårdssynpunkt mest pressade länen erhåller sina tjänstemän
under det första året. I de mest arbetstyngda länen bör åtminstone efter en
övergångstid flera tjänster inrättas.

Andra länsstyrelser är dock ense med utredningen om att inrättande av
särskilda tjänster inte bör komma i fråga utan att i stället särskild arbetskraft
bör anlitas för förekommande större uppgifter. Denna åsikt hyser länsstyrelserna
i Älvsborgs, Värmlands, Örebro, Kopparbergs och Norrbottens
län.

De berörda centrala ämbetsverken ställer sig genomgående positiva till
utredningens förslag rörande vidgade insatser från vederbörande länsmyndigheter.
Samtliga förutsätter emellertid, bl. a. med hänsyn till den redan
förefintliga arbetsbelastningen, att personalförstärkningar kan erhållas.
Byggnadsstyrelsen anför sålunda bl. a. följande.

Utredningen synes inte helt ha beaktat nödvändigheten av att bygga ut
de personella resurserna på länsplanet. Naturvårdsfrågorna har hittills inneburit
en förhållandevis stor arbetsbelastning för länsarkitektkontoren och
samtidigt utgjort en för länsarkitekternas arbete i övrigt betydelsefull uppgift.
Naturvårdsfrågorna har så intimt samband med länets planfrågor i allmänhet
att länsarkitektens fortsatta medverkan framstår såsom både naturlig
och angelägen. Den aktivering av naturvården som utredningsförslaget
syftar till torde emellertid få förutsättas komma att öka arbetet på länsarkitektkontoren
och föranleda krav på personalförstärkningar där.

Med hänsyn till att naturvård redan nu ingår som ett led i lantmäterimyndigheternas
verksamhet finner lånt mäter is tyr elsen det naturligt att dessa
påverkas vid en ökning av de samhälleliga insatserna på området. Skogsstyrelsen
framhåller, att med hänsyn till det finansieringssystem som nu
gäller för skogsvårdsstyrelserna ökade insatser ej är möjliga utan att styrelserna
får ekonomiska resurser för att fullgöra uppgifterna. Enligt riksanikvarieämbetet
och antikvarie utred ningen torde landsantikvarierna inte
utan ökade resurser få möjlighet alt i någon större utsträckning ägna sig
åt naturvårdsfrågor.

Av de remissinstanser, som uttalat sig om sammansättningen av natur -

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1963

vårdsrådet, föreslår åtskilliga att vägdirektören skall ingå i rådet. Sålunda
anser exempelvis länsarkitekten i Blekinge län, att vägdirektörens arbete
med vägpr oj ektering och den därmed förknippade landskapsvården gör det
lika naturligt att denne tillhör rådet som vissa av de övriga tjänstemännen.
Med hänsyn till den beröring lantbruksnämndernas arbetsuppgifter har med
naturvården finner lantbruksstgrelsen det lämpligt att lantbruksdirektören
är medlem.

Flera remissinstanser anser att representant för vattenvården bör permanent
knytas till rådet. Distriktsingenjörers förening framhåller i samband
därmed, att distriktsingenjören har att handlägga såväl vattenvårdsärenden
som andra ärenden vilka kan påverka naturvården.

Enligt vissa remissinstanser bör läns jaktvården, hushållningssällskap,
landsting, markägarintresset samt de frivilliga naturvårdsorganisationema
vara representerade i rådet.

Vetenskapsakademien framhåller att naturvårdsrådet enligt utredningens
förslag kommer att helt sakna den naturvårdsbiologiska sakkunskap, som
enligt akademiens uppfattning är oundgänglig då det gäller att bedöma naturvårdsfrågor
med vetenskaplig bakgrund. Skogs- och lantbruksakademien
anser att i varje råd bör finnas minst en ledamot med vetenskaplig utbildning
på området, främst i botanik, zoologi och geologi.

Av de remissinstanser som uttalat sig rörande naturvårdsrådets organisation
anser flertalet att landshövdingens ordförandeskap av principiella och
praktiska skäl är mindre lämpligt. Till dessa hör exempelvis länsstyrelsen i
Gävleborgs län, som även ifrågasätter lämpligheten av att tjänsteman i länsstyrelsen
förordnas som sekreterare i rådet.

En viss tveksamhet beträffande k o m m u nernas förutsättningar att
lösa de av utredningen avsedda uppgifterna på naturvårdsområdet uttrycks
i några remissyttranden. Domänstyrelsen anför sålunda, att den roll som
tilldelats kommunerna i dag kan synas ligga mindre väl till för många kommuner,
som ännu knappast haft anledning att räkna naturvården som ett
intresse, likaberättigat med industrilokalisering, bostadsförsörjning eller
andra kommunalpolitiska intressen med större eller mindre ekonomiskt
inslag. På längre sikt lär emellertid kommunernas ansvar för naturvården
inte kunna undvaras. Styrelsen finner dock såväl lagbestämmelserna som
den innebörd dessa enligt utredningen bör få väl långtgående. Sålunda är
det enligt styrelsens mening opåkallat att åt kommunerna uppdra inseende
och initiativ i fråga om naturvården på statens skogar. Likaledes anser länsstyrelsen
i Stockholms län det knappast möjligt att bortse från att kommunernas
intresse av en intensivare exploatering stundtals kan komma att
medföra en viss passivitet när det gäller önskvärda naturvårdsåtgärder, även
om de flesta kommuner får antas ägna naturvården stort intresse. Hushållningssällskapet
i Norrbottens län anser, att den kommunala verksamheten
kan förväntas bli effektiv endast under förutsättning av en intensiv rådgivnin8
genom länsstyrelsens och naturvårdsrådets försorg. Liknande uppfatt -

Kungl. Maj:Is proposition nr 71 år 1963 77

ning har lantbruksnämnden i Östergötlands län, som hävdar att formerna
för kommunernas ekonomiska engagemang bör utredas.

Ä andra sidan ifrågasätter vissa remissinstanser om inte en utvidgning av
kommunernas befogenheter bör göras redan nu. Sålunda anser byggnadsstyrelsen
att kommunernas medverkan bort kunna ges en vidare ram. Styrelsen
anför härom.

I det sammanhanget bör nämnas den kraftiga decentralisering till kommunerna
av beslutanderätten i bl. a. planfrågor som skedde genom 1959
ärs byggnadslagstiftning. Enligt utredningens förslag skulle alla naturvårdsbeslut
ankomma på länsstyrelse eller Kungl. Maj :t. Berörda kommuner
skulle dock höras före varje viktigt beslut. Sistnämnda förhållande kan dock
inte helt förta intrycket av att man föreslår en lagstiftning som praktiskt
taget helt ligger ovanför kommunplanet, vilket ej väl harmonierar med utredningens
uttalanden om en aktiv insats i naturvården från kommunernas
sida.

Liknande synpunkter anförs av länsstyrelsen i Södermanlands län och
drätselkammaren i Luleå. Ronneby landskommun finner det angeläget, att
kommunerna ges så starkt inflytande över förevarande frågor att dessa för
kommunerna verkligen framstår som en kommunal verksamhet av betydelse.
På det lokala planet bör kommunernas uppfattningar i naturvårdsfrågor
inte frångås utan att särskilda omständigheter föreligger. Svenska
landskommunernas förbund uttalar, att förbundet inser vikten av initiativ
och ingripanden på ett tidigt stadium från kommunernas sida och betydelsen
av kommunernas medverkan i övrigt i naturvårdsarbetet. Förbundet är
också övertygat om att kommunerna kommer att göra de insatser, som med
beaktande av deras varierande ekonomiska, personella och tekniska resurser
samt större eller mindre nytta av naturvårdsåtgärderna rimligen kan
begäras av dem.

Flertalet av de remissinstanser som uttalat sig i fråga om vilken kommunal
myndighet som bör handlägga kommunens uppgifter anser byggnadsnämnden
vara det lämpligaste organet. Till dessa hör byggnadsstyrelsen. Länsstyrelsen
i Malmöhus län anser att, därest naturvårdsarbetet läggs på annan
nämnd, behovet av samarbete med byggnadsnämnden bör framhållas. Länsstyrelsen
i Stockholms län håller för sin del före, att en särskild naturvårdsnämnd
från vissa synpunkter kan vara att föredra i de fall då inte kommunalnämnd
eller drätselkammare handhar uppgifterna. Länsstyrelsen i
Göteborgs och Bohus län anser att kommunerna för att intensifiera naturvårdsarbetet
bör tillsätta speciella kommittéer.

Betydelsen av de ideella natur vårdsorganisationernas
verksamhet inom naturvården betonas i åtskilliga remissyttranden. Beträffande
deras uppgifter i framtiden ifrågasätts från flera håll om inte organisationerna
borde tilldelas praktiskt betydelsefulla uppgifter utöver de av
utredningen föreslagna. Sålunda framhåller domänstyrelsen, att föreningarnas
erfarenhet och störa sakkunskap bör utnyttjas vid uppbyggandet av den

Kungl. Maj.ts proposition nr 71 år 1963

nya organisationen och i den framtida verksamheten, eftersom det frivilliga
arbetet alltid kommer att vara av stor betydelse inom en sådan verksamhet
som naturvård.

Samfundet för hembygdsvård ifrågasätter om utredningens mera allmänt
hållna rekommendationer är till fyllest och anför vidare.

De frivilliga organisationerna, främst samfundet och Svenska naturskyddsföreningen,
har under många år burit upp en stor del av naturvårdsarbetet
i landet. Genom den ställning som föreningarna tillsammans med
Vetenskapsakademiens naturskyddskommitté intar som sakkunniga organ
vid tillämpningen av naturskyddslagen har de en uppgift av stor räckvidd.
En hel rad av de initiativ som tagits inom naturvården de senaste 30 åren
har också kommit från föreningarna. Dessutom har samfundet byggt ut en
omfattande praktisk rådgivning, framför allt när det gäller landskapsvård
vid väganläggningar, kraftverksbyggen och annan exploatering. Den erfarenhet
man på annat sätt samlat och de kontakter som vunnits bör på alla
sätt tillvaratas i en framtida organisation.

Samfundet ifrågasätter om det inte är klokt att t. ex. under en övergångstid
bibehålla i någon omorganiserad form samfundets planerande och projekterande
väg- och landskapsbyrå. När det gäller samfundets vägvårdsbyrå
är det önskvärt att den bibehålls även för framtiden för att tillgodose
den estetiska delen av landskapsgestaltningen vid sidan av den tekniska
och ekonomiska vägplaneringen.

Svenska naturskyddsföreningen understryker, att de ideella organisationerna
utöver propagandaverksamheten också har betydelsefulla uppgifter
som initiativtagare, som diskussionsfora och kontaktorgan, som observatörer
och kritiker när det gäller de statliga organens handlande och som
remissinstanser. Utan en livlig verksamhet av denna art löper naturvården
enligt föreningens åsikt fara att hemfalla åt slentrian. Föreningen befarar
emellertid, att en verksamhet enbart av detta slag kan brista i stadga om
den ej förenas med mera praktiska fortlöpande uppgifter och förenas med
handläggning av aktuella ärenden. Föreningen hemställer för sin del att den
måtte alltjämt användas för remisser i alla naturskyddsfrågor av någon betydenhet
och att vårdfrågor och liknande angelägenheter liksom lämpliga
utredningar anförtros föreningen i den utsträckning som dess arbetskrafter
förslår. Liknande synpunkter anförs av Svenska turistföreningen och Fritidsfiskets
samarbetsnämnd. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser,
att såväl Samfundet för hembygdsvård som Svenska naturskyddsföreningen
alltjämt bör vara obligatoriska remissorgan i naturvårdsärenden.

Några remissinstanser finner det föreslagna anslaget till naturvårdsupplysning
m. m. väl knappt. Sålunda anser exempelvis lantbruksnämnden i
Västerbottens län, att en ökad medelstilldelning är angelägen redan från
början med hänsyn till möjligheterna till en vidgad upplysningsverksamhet
inom skol- och undervisningsväsendets ram och till förutsättningarna
att genom ungdomsorganisationer och sammanslutningar med friluftsliv
på programmet redan nu aktivera naturvårdsintresset. Flera skogsvårdsstyrelser
framhåller betydelsen av styrelsernas upplysningsverksamhet inom

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1963 79

naturvårdsområdet och betonar vikten av att de bereds ökade möilieheter
härtill.

19i9 års jaktutredning reserverar sig bestämt mot att medelsbehovet beräknas
med utgångspunkt från att Svenska naturskyddsföreningen liksom
hittills skall erhålla ett särskilt bidrag ur jaktvårdsfonden. I det i betänkandet
förutsatta läget kan en fortsatt sådan användning av jaktvårdsfonden
inte anses förenlig med dennas ändamål. Av samma mening är
Svenska jägareförbundet, som särskilt framhåller att jaktvårdsavgifterna
erläggs uteslutande av jägarna och att det enligt deras uppfattning är alldeles
självklart, att fondens medel skall disponeras uteslutande för jakt- och
viltvården.

VII. Medelsbehov och finansieringsfrågor ni. in.

Utredningen. Inledningsvis anlägger utredningen följande allmänna synpunkter
på medelsbehovet för naturvårdsverksamheten.

Av olika skäl kan naturvårdsverksamheten inte omedelbart få full effekt.
Om målsättningen i fråga om säkerställande av naturreservat skall kunna
realiseras inom önskvärd tidrymd bör dock inte uppbyggnadsperioden vara
för lång. Utredningen anser vid beaktande av samtliga föreliggande omständigheter
att den nya organisationen bör ha full effekt efter en uppbyggnadsperiod
av tre år.

Även i fråga om kostnaderna för inlösen och intrångsersättningar kommer
medelsbehovet att fortlöpande öka, allteftersom planeringen ger konkreta
resultat. Åtskilliga större projekt, exempelvis skyddet av ostkustens och
västkustens skärgårdar, torde bli av sådan omfattning att det bör förutsättas
att kostnadsramarna för åtgärderna kräver särskilda riksdagsbeslut. Samma
blir förhållandet med förslag om inrättande av nya nationalparker eller komplettering
av det befintliga beståndet av nationalparker.

Enligt utredningens beräkningar uppgår naturvårdens administrationskostnader
under det inledande budgetåret till följande.

Statens naturvårdsnämnd: Avlöningar

1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsvis.............. 147 000

2. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl. Maj:t,

förslagsvis .............................................. 16 000

3. Avlöningar till icke-ordinarie personal, förslagsvis .......... 352 000

4. Kostnader för anlitande av särskilda sakkunniga, förslagsvis . . 20 000

5. Rörligt tillägg, förslagsvis .................................. 214 000

6. Kompensation för höjda folkpensionsavgifter, förslagsvis...... 10 000

Summa kr. 759 000

Statens naturvårdsnämnd: Omkostnader

1. Sjukvård m. m., förslagsvis ................................ 1 000

2. Reseersättningar, förslagsvis .............................. 50 000

3. Expenser, förslagsvis ...................................... 100 000

4. Publikalionstryck, förslagsvis .............................. 20 000

Summa kr. 171 000

Kanyl. Maj:is proposition nr 71 år 1963

Naturvård: Kostnader för länsstyrelsernas naturvårdsarbete, reservationsanslag
............................................ 720 000

Naturvård: Bidraci till naturvårdsupplusninq m. m., reservationsanslag
................................................... 300 000

Naturvård: Naturundersökningar i vattenmål, förslagsanslag...... 1 000

Såsom motiv för de olika kostnadsposterna anförs i betänkandet bl. a. följande.

Utredningen har förutsatt att vissa befintliga myndigheter i ökad utsträckning
skall biträda med naturvårdsarbete. På det regionala planet är det
främst fråga om länsarkitekten, överlantmätaren, länsjägmästaren och landsantikvarien
samt den organisation dessa tjänstemän förfogar över. Allmänt
har förutsatts att denna medverkan skall ske i tjänsten och utan debitering
av kostnad. Alla de berörda myndigheterna är redan nu hårt belastade och
deras framtida insats måste bli så betydande att särskilda organisationsförstärkningar
blir påkallade. Det är emellertid ej nu möjligt att i detalj beräkna
behovet av sådana förstärkningar. För flertalet av myndigheterna gäller
att förstärkning för insats i naturvårdsarbetet ej kan ses isolerad utan bör
bedömas mot bakgrund av övriga aktuella organisationsfrågor. Utredningen
utgår därför från att berörda centrala verk i samråd med statens naturvårdsnämnd
tar upp förstärkningsförslag i sina anslagsäskanden. För skogsvårdsstyrelsernas
del är det omedelbart nödvändigt att skapa utrymme för naturvårdsarbetet
genom att öka antalet ej taxebelagda förrättningsdagar.

Vid beräkningen av avlöningsanslaget för naturvårdsnämnden har utredningen
förutsatt, att till nämndens ledamöter bör utgå årligt arvode i likhet
med vad som är fallet i andra organ. Ett särskilt belopp bör beräknas för
kostnader för att anlita sakkunniga. Medel för omkostnader bör avvägas
bl. a. med hänsyn till att nämndens ledamöter och tjänstemän måste företa
tjänsteresor i betydande omfattning.

För länsstyrelsernas kostnader för naturvårdsarbetet bör upptas ett särskilt
anslag. Länsstyrelserna bör ha viss frihet att utnyttja detta för ersättningar
till särskild arbetskraft, resekostnader och expenser. Till lekmannaledamöter
i naturvårdsrådet bör utgå dagarvode samt resekostnadsersättning''
och traktamente enligt kommittékungörelsen. Det bör ankomma på statens
naturvårdsnämnd att fastställa närmare bestämmelser om länsstyrelseanslagets
utnyttjande liksom att besluta om medlens fördelning mellan olika
länsstyrelser. I

I betänkandet framhålls, att naturvårdens dominerande kostnader i framtiden
kommer att utgöras av ersättningar till markägare
m. m. De viktigaste utgiftsposterna kommer att avse överförande i kronans
ägo av nya nationalparker, säkerställande av nya naturreservat, ersättningar
för minskad glesbebyggelserätt m. m. med anledning av byggnadsförbud,
samt ersättningar i samband med täktregleringen. Vid uppskattningen av
dessa kostnader står föga ledning att finna i tidigare erfarenheter.

Enligt utredningen finns det huvudsakligen två vägar att begränsa dessa
kostnader för staten. Den ena utvägen är att, där så är möjligt, undvika att
med äganderätt förvärva naturreservat och att i stället nöja sig med att ersätta
markägarna för det intrång, som inskränkningarna i områdets utnyttjande
leder till. Den andra möjligheten är att stat och kommuner gemensamt

Kanyl. \Iaj:ts proposition nr 71 år 1963

finansierar säkerställningskostnaderna för objekt av övervägande social betydelse.
Enär ansvarsfördelningen stat—kommun på naturvårdsområdet enligt
utredningens uppfattning är betydelsefull för framtiden, finner utredningen
nödvändigt närmare utveckla frågan.

Det kan redan nu sägas ingå i kommunens ansvar enligt byggnadslagstiftningen
och hälsovårdsstadgan att tillse att det inom kommunen för kommunens
egna invånare anordas lämpliga friluftsområden. Så har också skett i
flera fall, särskilt i vissa större städer. För att lösa dessa frågor har kommunerna
ibland tvingats gå utanför den egna kommunens gränser, såsom exempelvis
är fallet med Stockholms stad. På grund härav framtvingas alltmer
en interkommunal samverkan för att säkerställa fritidsområden.

Å andra sidan är att märka att staten traditionellt iklätt sig det primära
ekonomiska ansvaret för vissa delar av naturvården. Kronan erlägger sålunda
kostnaderna för alla ingrepp enligt gällande naturskyddslag och
strandlag. I praktiken har det haft ringa betydelse att lagstiftningen förutsatt,
att kostnader med anledning av beslut enligt strandlagen och vid tilllämpningen
av institutet naturpark i vissa fall kunnat delvis ersättas av
kommunen.

Eftersom några klara gränser mellan social och kulturell naturvård inte
längre bör uppehållas, bör det ekonomiska ansvaret anpassas härefter. Detta
är även nödvändigt med hänsyn till att utvecklingen klart visat, att de
mindre kommunerna inte rimligen kan åläggas ett ekonomiskt huvudansvar
på naturvårdsområdet till förmån för befolkningsgrupper, som inte
är bosatta i kommunen.

Det kan råda olika meningar om enligt vilka relationer stat och kommun
bör dela på kostnader för naturreservat. I Danmark tillämpas principen att
staten svarar för hälften, ibland mera av kostnaden. Utredningen har stannat
för en differentierad skala. Liksom hittills bör staten helt svara för
alla kostnader för nationalparker, naturreservat av utpräglad kulturell eller
vetenskaplig betydelse samt för naturminnen. För naturreservat av övervägande
social betydelse d. v. s. egentliga fritidsområden, bör eftersträvas
en gemensam finansiering av staten och berörda kommuner enligt en glidande
skala. Som förutsättning för statligt stöd bör allmänt gälla, att området
formellt får karaktär av naturreservat enligt den nya naturvårdslagen.
Detta är nämligen enklaste sättet att garantera, att området varaktigt
utnyttjas för avsett ändamål och att lämpliga utnyttjande- och vårdbestämmelser
meddelas. Om det aktuella reservatet uppenbarligen kommer att
utnyttjas huvudsakligen av den egna kommunens invånare, bör statens åtagande
begränsas till 20 procent av kostnaderna. Om å andra sidan reservatet
mer eller mindre har rikskaraktär, d. v. s. utnyttjas av folk från hela
landet, bör staten bidra med hela kostnaden. Emellan dessa ytterlighetsfall
bör en avvägning ske i varje enskilt fall. Då det gäller naturreservat av övervägande
social betydelse är det eftersträvansvärt att kommunen, där reservatet
ligger, får ansvaret för förvaltningen. Dylika åtaganden bör utverkas
redan vid reservatets avsättande och kan då, beroende på omständigheterna,
utgöra skäl till högre statsbidrag än eljest skulle vara skäligt.

Utredningen anför, att principerna för kostnadsfördelningen mellan stat

(} Bihang till riksdagens protokoll 1063. 1 samt. Nr 71

Kungl. Ma j:is proposition nr 71 år 1963

och kommun inte bör låsas i författning. Det är nämligen omöjligt att i detalj
förutse alla de situationer, som kan föranleda speciella hänsyn. I stället
törordar utredningen, att statens naturvårdsnämnd fortlöpande underställer
Kungl. Maj :t förslag till åtgärder med anledning av de förslag, som
inkommit från länsstyrelserna. Då de faktiska kostnaderna ibland inte är
kända får Kungl. Maj:ts beslut karaktären av ett garantibelopp. Detta kan
behöva omprövas, då de faktiska kostnaderna är kända.

Det möter uppenbarligen betydande svårigheter att uppskatta kostnaderna
för avsättande av nationalparker och naturreservat i framtiden. Vissa utgångspunkter
finns dock. Som exempel har utredningen valt den relativt
långt genomförda planeringen för Uppsala län. De däri upptagna områdena
innehåller sammanlagt en areal av storleksordningen 700 km2. Många
av dem kräver endast mycket litet ingripande bestämmelser. En del av dem
ar ledan partiellt säkerställda. Alla kan heller inte vara av högsta ange1
ägenhetsordning. överslagsmässigt torde rimliga säkerställningsåtgärder
kräva en totalkostnad av storleken 4 å 5 milj. kr. Uppsala län kan betraktas
som typiskt län för södra och mellersta Sverige. Däremot torde kostnaderna
tör tlertalet norrlandslän bli lägre. Efter en rad överslagsmässiga beräkningar
anser sig utredningen kunna uppskatta totalkostnaderna för ett rimligt
säkerställande under en tioårsperiod av landets viktigaste, nu oskyddade
naturområden till storleksordningen 80 å 100 milj. kr. Av detta belopp torde
uppskattningsvis 50 å 60 milj. kr. falla på staten. Kostnaderna under de
första åren av verksamheten torde vara relativt låga för att sedan öka mot
mitten och slutet av tioårsperioden. Om vidare större projekt, förslagsvis
sådana som drar kostnader över 500 000 kr., underställs riksdagens särskilda
provning, torde anslaget för ändamålet för de tre första verksamhetsåren
inte böra sättas lägre än resp. 2, 3 och 4 milj. kr.

Utredningen tillägger att de angivna beloppen kan synas avsevärda. De är
dock i relation till statens budget i dess helhet obetydliga. Det är även fråga
om investeringar med låga riskmarginaler. Principiellt torde allmänna investeringar
i mark eller dispositionsrätt till mark — alldeles bortsett från
det sociala och kulturella motivet — tillhöra de på lång sikt mest framsynta
investeringar samhället kan göra.

Härefter behandlas kostnaderna för ersättningar till markägare med anledning
av den fortsatta och intensifierade strandregleringen och byggnadstörbud
till skydd för landskapsbilden. Utredningen påpekar, att det definitiva
skyddet av de omistliga strandområdena och landskapspartierna förutsätts
ske genom att de avsätts som naturreservat och alltså finansieras
ur den nyss behandlade utgiftsposten. Bortsett härifrån föreligger ett mycket
omfattande skyddsbehov. Utredningen har på grund av verkställda kalkyler
ansett skäligt uppskatta kostnaderna till samma belopp som för budgetåret
1953/54 anvisades för ersättningar enligt strandlagen eller 800 000
kr. per år.

Beträffande bedömningen av de kostnader som hänger samman med
skyddet av de grusåsar, som befinns helt böra undantas från exploatering,

Kungl. Maj:is proposition nr 71 år 1963

samt med uppsnyggning och iordningställande av äldre täkter autor utredningen
bl. a. följande.

Även dessa kostnader är svåra att uppskatta, enär en systematisk inventering
och klassificering av grusförekomsterna ännu endast genomförts i ett
fåtal1 län. Enstaka aktuella fall tyder dock på att kostnaderna för hindrad
grustäkt kan bli avsevärda trots att bedömningen av ersättningsfrågorna
enligt såväl utredningens som branschorganisationens uppfattning bör präglas
av stor restriktivitet. Det bör observeras, att åtskilliga grusåsar åtnjuter
ett partiellt punktskydd på grund av fornminneslagens bestämmelser, ett
skydd som inte föranleder någon ersättning alls. Slutligen är att vänta att
vtterligare restriktioner tillkommer till följd av nödvändigheten att skydda
grundvattentillgångarna (jfr SOU 1960: 38). Vid bedömningen av totalkostnaderna
måste å andra sidan tas med i beräkningen att skyddsbehovet på
inånga håll är överhängande och att ersättningsfall aktualiseras i stort antal
så snart länsstyrelserna med stöd av den nya lagen vägrar tillstånd till
täkt. Uppgiften att iordningställa äldre täkter kan däremot planmässigt
utspridas över en längre tidrymd.

1 avvaktan på närmare erfarenheter anser utredningen, att medelsbehovet
under det första verksamhetsåret inte bör sättas lägre än 2 milj. kr. På
längre sikt torde medelsbehovet avta. Utredningen har inte ansett sig kunna
ifrågasätta ekonomisk medverkan av kommunerna.

Enär de angivna kostnadsposterna avser en relativt enhetlig kostnadstyp,
nämligen ersättningar till markägare för förvärv av mark eller för intrång,
anser utredningen att kostnaderna bör bestridas från samma anslag. Detta
kan lämpligen betitlas Naturvård: Ersättningar till markägare m. m. och
ges karaktär av reservationsanslag. Enligt utredningens uppskattningar behöver
anslaget inledningsvis upptas med ett belopp av 4,8 milj. kr., därest
anslagsfinansiering befinns lämpligast.

Utredningen övergår härefter till att behandla kostnaderna för natu robjektens
iordningställande, vård och förvaltning.
I samband därmed berörs även frågan om förvaltningens handhavande.

Förvaltningen av naturobjekt i kronans ägo anser utredningen alltjämt
höra åvila domänverket.

Domänstyrelsen har hittills förvaltat nationalparker och domänreservalen.
Erfarenheterna härav är enbart goda och enligt utredningens uppfattning
bör domänstyrelsen bibehållas vid dessa uppgifter och i framtiden
även omhänderha naturreservat i kronans ägo. Domänverket har en förvaltningsapparat,
som täcker hela landet och innehåller sakkunnig personal
med lämplig stationering. Det torde under dessa omständigheter inte vara
möjligt att ordna en lämplig förvaltning billigare och hällre än genom domänverket.
Liksom hittills bör förvaltningskostnaderna bestridas av domänverkets
driftsmedel.

Beträffande andra naturreservat tänker sig utredningen följande ordning
för förvaltningen.

Enligt utredningens målsättning bör i framtiden ett stort antal naturreservat
avsättas för allmän disposition. Därest reservat på grund av förut -

84 Kungl. Maj:ts proposition nr år 1963

satt intensivt utnyttjande förvärvas med äganderätt, anser utredningen önskvärt
att de i avsevärd utsträckning överförs i kommunal ägo. Därvid bör
helt naturligt kommun eller grupp av kommuner även överta ansvaret för
vård och förvaltning i enlighet med de bestämmelser länsstyrelsen utfärdar.

Åtskilliga reservat kommer emellertid att stanna i markägarens hand.
Det är under dylika förhållanden ibland även lämpligt att markägaren ombesörjer
vården. Ofta behöver han då sakkunnig hjälp. Om emellertid markägaren
inte är bosatt på platsen kan en särskild förvaltare eller tillsyningsman
behöva anlitas. Även denne torde ofta behöva sakkunnig hjälp. Sakkunskapen
bör i de flesta fall lämpligast kunna tillhandahållas av skogsvårdsstyrelsen
i länet. Även denna organisation har en väl utbyggd lokalförvaltning.
Skogsvårdsstyrelsernas hjälp för naturobjektens förvaltning och
vård bör enligt utredningens mening lämnas kostnadsfritt såsom tjänsteuppdrag.
Uppgiften hänger nämligen mycket nära samman med skogsvårdsstyrelsens
ordinarie tjänsteåligganden och en detalj debitering av tjänster
mellan två statliga organ torde inte tjäna något väsentligt ändamål. Skogsvårdsstvrelsens
biträde åt kommun i dess egenskap av ägare till naturreservat
torde däremot få debiteras enligt gängse normer.

Slutligen berör utredningen vissa andra utgifter i samband med förvaltningen.
Till dessa hänförs i betänkandet i första hand utmärkande av reservatens
gränser på marken, iordningställande av vägar, parkeringsplatser,
vandringsleder o. s. v., upprättande av skyltar med upplysning om objektets
sevärdheter, ordningsföreskrifter, m. m. Ibland torde även vara nödvändigt
att företa gallringar eller röjningar samt olika slag av markkultiveringsåtgärder.
Utredningen framhåller, att medel måste finnas anvisade
och ställas till länsstyrelsernas förfogande för dessa typer av åtgärder. Utgifterna
kan beräknas stiga i takt med att nya reservat och naturminnen
avsätts på enskild mark. Utredningen har beräknat att kostnaderna under
första verksamhetsåret kommer att uppgå till genomsnittligt 20 000 kr. per
län eller avrundat 500 000 kr. Vid beräkningen har hänsyn tagits till att nu
befintliga skyddsobjekt är allmänt eftersatta ur vårdsynpunkt. Utredningen
föreslår att medlen i fråga upptas under ett särskilt reservationsanslag, betitlat
Naturvård: Kostnader för vård och förvaltning av naturreservat m. m.

Då det enligt utredningen kan förväntas föreligga vissa svårigheter att
bereda utrymme för den föreslagna naturvårdsbudgeten — omkring 7 milj.
kr. per år — inom statsutgifterna har utredningen ansett sig böra närmare
undersöka de tekniska möjligheterna att a v giftsfi nansiera vissa
naturvårdskostnader.

Härvid erinrar utredningen inledningsvis om att den i samband med de
allmänna riktlinjerna för naturvården uttalat, att det vid vissa slag av exploatering
med fog kan göras gällande, att exploatören genom ingrepp i
naturen förorsakar bestående skada för samhället. I dylika fall är det berättigat,
anser utredningen, att exploatören, utöver kostnaderna för att på
olika sätt begränsa skadeverkningarna, även åläggs att till samhället gälda
viss ersättning för skada som kvarstår. Utredningen framhåller att denna
princip inte är ny i svensk rätt. Den ligger sålunda till grund för de enligt
vattenlagen utgående regleringsavgifterna.

Kungl. Maj:is proposition nr 71 år W63

I betänkandet behandlas tre möjligheter till finansiering av naturvårdskostnader
genom avgifter, nämligen regleringsavgifter enligt vattenlagen,
täktavgifter och exploateringsavgifter å fritidsbebyggelse.

Vätte nregleringsavgift har, framhåller utredningen, funnits
sedan länge och utredningen har närmast sett som sin uppgift att söka få
en uppfattning om de formella och praktiska möjligheterna att utnyttja en
viss del av avgiftsmedlen för naturvårdsändamål. Efter att ha redogjort för
regleringsavgiftens konstruktion och motiven för den konstaterar utredningen,
att gällande bestämmelser — 4 kap. 14 och 15 §§ vattenlagen — inte
hindrar att anslag beviljas från dessa medel till naturvårdsändamål. Detta
har dock hittills skett i mycket liten utsträckning. Genom att de från ett
visst regleringsföretag inflytande avgifterna endast är disponibla för ändamål
inom den av företaget berörda bygden kan de knappast utnyttjas utanför
vederbörande vattendrags nederbördsområde. Ur dessa synpunkter är
regleringsavgifterna främst en norrlandstillgång och utredningen har inte
funnit någon anledning att påkalla ändring härav. Vidare föreligger det
stora svårigheter att beräkna naturvårdens framtida andel i regleringsavgifterna.
Utredningen vill inte göra gällande att naturvården är angelägnare
än andra samhälleliga behov som stöds genom regleringsmedlen. De norrlandskommuner
som det i regel gäller har uppenbarligen stora allmänna
behov att tillgodose med därav följande investeringsproblem. Huvudsakligen
bör naturvårdens andel av regleringsmedlen utnyttjas för den kommunala
landskapsvården och för det lokala naturvårdsintresset av social natur.

Både den faktiska storleken av naturvårdsandelen av regleringsmedlen
och det område av naturvården, där denna andel kan sättas in, kan således,
framhåller utredningen, endast uppskattas mycket grovt. Vid övervägandet
av denna fråga har utredningen ansett det skäligt att beräkna att 10 procent
av regleringsavgifterna bör inräknas i naturvårdens budget. Detta skulle
— enligt för utredningen tillgängliga uppgifter om storleken av de belopp
som kan beräknas inflyta i framtiden — innebära, att norrlandslänen på sikt
skulle kunna disponera ett belopp av storleksordningen 1 milj. kr. per år
för vissa slag av naturvårdsåtgärder.

För alt förenkla administrationen av regleringsmedlen för naturvårdsändamål
föreslår utredningen att Kungl. Maj:t årligen ställer ett belopp till
förfogande motsvarande 10 procent av disponibla medel och med den fördelning
mellan vederbörande länsstyrelser, som följer av avgiftens lokala
anknytning.

Vad därefter gäller täkta v giften lämnar utredningen till en början
en sammanfattande redogörelse av det av särskild utredningsman framlagda
betänkandet Grusexploateringen i Sverige (SOU 1960:3). Detta har
efter remissbehandling inte föranlett annan åtgärd än atl frågan överlämnats
till utredningen för att övervägas på nytt.

Utredningen tar därefter upp till granskning och bemötande vissa av de
skäl mot en täktavgift som framförts i nyssnämnda betänkande. Härom
anför utredningen i huvudsak följande.

Knngl. Maj:ls proposition nr il år lf)63

Ett av skälen angavs vara, alt avgiften skulle komma att medföra en fördyring
för kommunikationsväsende och byggnadsindustri. Utredningen
medger att prissättningen på ifrågavarande produkter otvivelaktigt kommer
att påverkas av en avgift men påpekar att återverkningarna vid den avgift
som ifrågasätts - 5 å 10 öre per m:l — blir ytterst obetydliga. Då dessutom
numera allmän varuskatt införts på de flesta nyttigheter — dock ej
dem det nu gäller — kan en avgiftsbeläggning enligt utredningens mening
inte längre betraktas som oskälig, i vart fall inte så länge den håller sig
under varuskattenivån.

Vidare har det ansetts mindre tillfredsställande att belasta en särskild
näringsgren med avgifter avsedda att tillgodose ett allmänt intresse. I detta
hänseende erinrar utredningen särskilt om den princip som ligger till grund
för de tidigare nämnda regleringsavgifterna. Enligt utredningens uppfattning
är den i sammanhanget avgörande frågan att det skall finnas ett klart
samband mellan skadeverkningarna på grund av exploateringen och de
kompensationsåtgärder vartill avgiftsmedlen utnyttjas. Ju strängare detta
samband är, desto mindre vägande är invändningarna mot en avgift.

Enligt utredningens åsikt finns det ej heller någon anledning att, såsom
anförts i betänkandet, befara höga administrationskostnader för att indriva
avgiften, om utredningens förslag till täktreglering godtas. Genom att enligt
detta all täkt, bortsett från husbehovstäkt, faller under tillståndsplikt
och då de erforderliga uppgifterna kan erhållas i de täktplaner, som länsstyrelsen
i regel torde kräva för meddelande av täkttillstånd, föreligger nämligen
möjligheter till en mycket enkel administration för uppbörden.

Utredningen ställer härefter avgiftsfrågan i relation till medelsbehovet
på ifrågavarande område av naturvården. Härom anförs i betänkandet bl. a.
följande.

Stora svårigheter möter alt f. n. göra några mera preciserade uppskattningar
av kostnaderna för ersättningar i samband med vägrad grustäkt eller
kostnaderna för att iordningställa äldre täkter. Föreliggande omständigheter
talar emellertid för att kostnaderna under alla förhållanden blir högst
betydande. Detta är enligt utredningens mening det väsentliga i nu förevarande
sammanhang. Ett mindre antal redan aktualiserade, för utredningen
kända täktprojekt representerar sakägaranspråk på mer än 1 miljon
kr. och de utgör endast en bråkdel av den aktuella sektorn i hela landet.
Härav framgår att medel omedelbart måste bli tillgängliga för att rädda
viktiga projekt. Utredningen anser dock att det på längre sikt bör råda
balans melian de medel, som inflyter genom ett eventuellt avgiftssystem
och täktregleringens faktiska sakkostnader. Detta torde emellertid kunna
uppnås genom att avgiften avstäms till behovet. F. n. torde det räcka med
att konstatera, att det redan föreligger ett ansamlat behov av medel av den
storleksordning utredningen uppskattat.

Såsom framgår av det föregående har utredningen inte funnit de anförda
skälen mot ett avgiftssystem övertygande. För att lösa naturvårdens finansiering
har utredningen därför ansett sig böra utarbeta ett förslag till avgift
på täktverksamheten. Förslagets närmare innebörd är följande.

Det allmänna motivet för avgiften bör möjliggöra en konstruktion efter
starkt schematiska linjer, önskvärdheten av en nära anslutning till den
föreslagna täktregleringen talar för alt avgift utgår på allt tillståndspliktigt
material, d. v. s. sten, grus, sand, jord och torv. Härigenom avgränsas bl. a.

Kungl. Maj:is proposition nr 71 år 1963

rena liusbehovsnltag, d. v. s. den förbrukning som är knuten till en genomsnittlig
jordbruks- eller skogsbruksfastighet, dock högst 100 m3 per år. Avgiften
bör lämpligen anknytas till mängden uttaget material, beräknad efter
volymen fast mått. Denna kvantitet är möjlig att i stort kontrollera med
ledning av täktplanen. Avgiften bör vara lika för alla förekommande materialsorter.
Den bör i princip erläggas av ägaren till den fastighet där fyndigheten
ligger men hinder bör inte föreligga att exploatör, som genom arrende
eller annat avtal förvärvat särskild rätt till fyndigheten, övertar ansvaret
för avgiften. Stat och kommun bör erlägga avgift enligt samma grunder
som det enskilda näringslivet. Avgiften kan lämpligen uttas årligen i
efterskott och grunda sig på en från markägare eller exploatör lämnad uppgift
om mängden under föregående kalenderår utbrutet material fast mått.
Länsstyrelsen bör ha möjlighet att företa kontrollåtgärder i skälig omfattning.
Uppbördsåtgärderna torde i stort sett kunna inskränkas till att länsstyrelsen
med ledning av lämnade uppgifter årligen debiterar vederbörande
avgiftsbelopp för föregående år.

Avgiftsmedlen bör enligt utredningens uppfattning inte utnyttjas för andra
ändamål än dem som direkt hänger samman med täktregleringen. Härigenom
skulle bl. a. vinnas den betydande fördelen, att näringslivet godtar
avgiften lättare och kanske med tiden uppfattar den som en egen positiv insats
på ifrågavarande område av naturvården. Medlen bör sålunda endast
användas för ersättningar till markägare med anledning av beslut enligt naturvårdslagens
täktbestämmelser, häri inbegripet på kronan ankommande
rättegångskostnader för annan part, för att bestrida kostnader för att iordningställa
äldre täkter samt för erforderlig kontroll av att tillåten fältverksamhet
bedrivs enligt föreskrivna villkor.

Enligt utredningens mening talar övervägande skäl för att avgiftsmedlen
avvägs så att den framtida täktverksamheten betalar den del av nämnda
kostnader som avser skyddssektorn. Däremot synes tveksamt om näringslivet
skall bekosta uppsnyggningen av äldre, nu nedlagda täkter. Å andra sidan
bör inte täktverksamheten belastas med avgifter, som märkbart påverkar
prisbildningen på de samhällsviktiga nyttigheter som kommer ur densamma.

Enär en betydande osäkerhet råder i fråga om det sammanlagda årliga uttaget
av ifrågavarande material och säker kännedom härom erhålls först sedan
täktregleringen fungerat ett år, bör i början en eventuell täktavgift avvägas
med försiktighet för att sedermera anpassas dels till utvinningens faktiska
omfattning, dels till de faktiska kostnaderna för skyddsåtgärderna.
Med hänsyn härtill föreslår utredningen att grusavgiften under de tre första
åren sätts till 5 öre per m3. På grundval av vissa i betänkandet redovisade
uppgifter uppskattar utredningen det belopp som härigenom kommer att
tillföras statsverket till minst 1,5 milj. kr. per år.

Vad beträffar exploaterings a vgift på friti dshe bygge 1-s e anför utredningen, att det knappast torde finnas någon exploatering i dagens
samhälle som tar i anspråk större arealer värdefull natur än exploateringen
för fritidsbebyggelse. F. n. bildas omkring 8 000 nya fritidsfastigheter

88 Kungl. Maj.ls proposition nr 71 år 1963

varje år och tendensen är kraftigt ökande. Enbart investeringarna i markkostnader
torde uppgå till 40 å 50 milj. kr. per år.

Fritidsbebyggelsen är en i och för sig vällovlig företeelse, som förtjänar att
uppmuntras. Den har emellertid ur social naturvårdssynpunkt den nackdelen,
att den överför mark från ett mera fritt utnyttjande till ett exklusivt.
Förhållandena är helt naturligt mest akuta i tätortsregionerna. Inom exempelvis
Göteborgsregionen uppgick antalet fritidshus år 1956 till omkring
19 000. I januari 1962 hade det vuxit till omkring 26 000. Enligt regionplanekontorets
kalkyler kommer under de närmaste 30 åren antalet fritidshus
att behöva fördubblas.

Enligt utredningens mening har utvecklingen gått så långt att den fortsatta
exploateringen för fritidsbebyggelse måste direkt sammankopplas med åtgärder
för att säkerställa naturreservat. I annat fall kommer den icke fastighetsägande
befolkningens möjligheter till vistelse i naturen inom någorlunda
nära räckhåll från bostadsorten att undan för undan minska och till slut
försvinna. I den konkurrenssituation som råder i fråga om markutnyttjandet
kan den person, som bygger ett fritidshus, sägas få en förmån i förhållande
till dem som inte har möjligheter att bygga. Genom exploateringen utsläcks
nämligen i regel en tidigare på platsen gällande allemansrätt inom
den heinfridszon som enligt utredningens uppfattning bildas kring bostadshus.
Det skulle därför ur samhällelig synpunkt inte vara orimligt att rätten
att bygga belädes med avgift i syfte att inom samma större fritidsbebyggelseregion
säkerställa en fri natur.

På nu anförda grunder anser utredningen det skäligt att fritidsbebyggelsen
avgiftsbeläggs för sociala naturvårdsändamål. Avgiften bör i princip endast
avse fritidsbebyggelse. För den permanenta bebyggelsen bör naturvårdsintresset
här som i andra sammanhang vika. Rörande avgiftens närmare
konstruktion anför utredningen.

Utredningen föreslår att avgiften anknyts till fastställelse av byggnadsplaner
för fritidsändamål samt till dispenser från byggnadsförbud enligt
109 § första stycket byggnadslagen och till tillstånd till bebyggelse inom område
för vilket gäller byggnadsförbud till skydd för friluftslivet eller landskapsbilden.
Med hänsyn till att samtliga nämnda åtgärder, bortsett från
visst undantag, kräver beslut av länsstyrelsen bör denna fastställa avgiften.
Härigenom åstadkoms en enkel administration av uppbörden.

Avgiften bör beräknas efter det antal för fritidsändamål avsedda bostadsenheter,
som länsstyrelsen beräknar komma att uppföras på grund av beslut
om fastställande av byggnadsplan eller om dispens från byggnadsförbud.
Med bostadsenhet bör i detta sammanhang förstås familjebostad med
därtill hörande uthusbyggnader, gårdssluga etc.

Avgiftsmedlen bör i princip endast utgöra en mindre del av samhällets
kostnader för att avsätta naturreservat. Vidare bör avgiften vara så avvägd
att den aldrig framstår som en påtaglig ekonomisk belastning för den som
ämnar bygga.

Det förefaller utredningen skäligt, att en dylik exploateringsavgift får svara
för åtminstone 1 milj. kr. per år av sakkostnaderna vid avsättande av naturreservat
m. m. En försiktig kalkyl rörande de avgiftsbelagda bebyggelse -

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 ur 1963

fallen — vilka torde öka i den mån länsstyrelserna enligt utredningens förslag
skärper planläggningskraven på fritidsbebyggelsen — pekar mot åtminstone
5 000 avgiftsfall per år med tyngdpunkt i ost- och västkustlänen.
Om avgiften sätts till 200 kr. per bebyggelseenhet skulle alltså naturvården
tillföras 1 milj. kr. per år. De avgiftsmedel, som inflyter från ett län, bör utnyttjas
för att säkerställa naturområden inom länet. Härigenom uppnås det
nära samband mellan bebyggelseregleringen och avsättandet av naturområden,
som utredningen åsyftat.

Yttranden. I fråga om utredningens förslag rörande medel för naturvårdens
administrationskostnader anser länsstyrelserna,
som tidigare anmärkts, genomgående att ökade resurser fordras för att de
skall kunna fylla sina uppgifter. Länsstyrelserna i Skaraborgs och Västerbottens
län finner anslaget till länsstyrelsernas kostnader uppenbart otillräckligt.
Av övriga länsstyrelser anför exempelvis länsstyrelsen i Hallands län
följande.

Det av utredningen förordade anslaget torde med säkerhet bli otillräckligt,
särskilt med hänsyn till de ökade arbetsuppgifter som förutsätts komma
att åvila länsstyrelserna och på grund av att även naturskyddsrådens
verksamhet skall finansieras från samma anslag. Enbart arbetet med att
pröva täkttillstånd och den åtföljande kontrollen torde ge full sysselsättning
för en tjänsteman. Det lär vara alltför optimistiskt att förutsätta, att länsstyrelsernas
arbetsbörda i någon nämnvärd utsträckning kommer att lättas
genom bistånd från kommunerna. Under alla förhållanden bör man räkna
med en lång övergångstid innan så blir fallet. Det utredningsarbete i form
av inventeringar m. m., som länsstyrelsen enligt förslaget skall utföra, synes
bli särskilt betungande under den närmaste tioårsperioden.

I viss motsats till de övriga länsstyrelserna finner länsstyrelsen i Älvsborgs
län det av utredningen föreslagna beloppet kunna godtas till att börja med.
Det bör dock enligt länsstyrelsens uppfattning under inga omständigheter
underskridas om det skisserade programmet skall kunna förverkligas. Länsstyrelsen
anser det vidare nödvändigt att medelstilldelningen till de enskilda
länsstyrelserna något differentieras med hänsyn till länens olika storlek
och behov.

När det gäller kostnaderna för ersättningar till markägare
m. m. behandlas till en början i åtskilliga remissyttranden frågan om fördelningen
mellan stat och kommun av det ekonomiska ansvaret på naturvårdsområdet.
I flera av yttrandena betonas nödvändigheten av ett väsentligt
utbyggt statligt stöd för markpolitiska åtgärder.

Svenska landstingsförbundet finner sig sålunda ej kunna biträda förslaget
att kommun skall inträda som inedkostnadsbärare i fråga om avsättande
av naturreservat. Länsstyrelsen i Älvsborgs län anser med hänsyn till de
många övriga kommunala engagemangen att ej för mycket bör väntas av
de kommunala insatserna i naturvårdsarbetet. Likaså ifrågasätter kammarkollegiet
om utredningen ej bedömer kommunernas villighet att bidra väl
optimistiskt. I vart fall torde det enligt kollegiets mening i många fall kun -

Kungl. Majds proposition nr 71 år 1963

na komma att visa sig naturligare att anse investeringen som ett statligt företag,
vilket genomförs med visst kommunalt bidrag, än att såsom utredningen
genomgående gör tala om företag med statligt bidrag. Även länsstyrelsen
i Blekinge län håller för troligt, att man måste räkna med ett större
statligt stöd än utredningen tänkt sig. Detsamma gäller länsstyrelsen i Stockholms
län, som föreslår, att en särskild lånefond inrättas, där kommunerna
kan få möjlighet att uppta långfristiga lån för markförvärv. Genom en
dylik lånefond, varifrån lån bör gå vid sidan av övrig upplåning och inte påverka
bedömningen av kommunernas allmänna upplåningsrätt, skulle förutsättningarna
för att stimulera kommunerna till aktiva insatser för naturvården
väsentligt ökas. Byggnadsstyrelsen ifrågasätter om inte likartade fördelningsprinciper
som för naturreservat bör tillämpas även när det gäller
ersättningar i samband med strand- och landskapsskydd samt i fråga om
ersättningar till följd av vissa skyddsåtgärder beträffande kulturmiljöer.
Skid- och friluftsfrämjandet finner den i Danmark sedan många år tilllämpade
principen att stat och kommun svarar för hälften var av kostnaderna
vara lycklig. När det gäller reservat av rikskaraktär anser dock främjandet
att staten bör bidra i större omfattning. Stadsfullmäktige i Halmstad
anser, att staten inte bör delta i kostnaderna för friluftsreservat, som utnyttjas
huvudsakligen av den egna kommunens invånare.

Ett spörsmål, som berörs av vissa kommuner och som enligt länsstyrelsen
i Älvsborgs län ej observerats tillräckligt av utredningen, är hur kostnadsfrågan
skall lösas när det gäller fritidsområden utanför storstäderna,
där behovet ofta inte kan tillgodoses inom vederbörande kommuns eget område
utan i stället måste sökas inom angränsande kommuner. Härom anför
exempelvis kommunalfullmäktige i Björklinge kommun, att kommun som
inom sina gränser rymmer för strövområden lämpliga marker inte bör åläggas
vittgående ekonomiska konsekvenser för att tillfredsställa rekreaktionsbehovet
för t. ex. ett större omlands befolkning.

Remissinstanserna ingår i allmänhet inte på någon närmare bedömning
av medelsbehovet för ersättningar. Ett undantag är länsstyrelsen i Malmöhus
län, som för länets vidkommande beräknat kostnaderna enbart för fridlysning
och säkerställande av skyddsvärda objekt till omkring 4,5 milj.
kr. årligen under tio år. Enligt länsstyrelsens mening är de av utredningen
föreslagna beloppen uppenbarligen för knappt tilltagna. Väg- och oattenhyggnadsstyrelsen
är av den uppfattningen, att ersättningarna till ägare av
fastigheter beträffande vilka täktförbud meddelas blir vanligare och kommer
att dra högre kostnader än utredningen förmodar. Skälet härtill är de
redan nu befintliga svårigheterna att inom vissa områden erhålla grus till
rimliga kostnader både vad avser själva materialet och transporterna. Länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län anser däremot att kostnadsramen i stort
bör kunna hållas, om de av utredningen skisserade riktlinjerna för beräkningen
av ersättningarna, framför allt för inistad glesbebyggelserätt, följs
vid lagens tillämpning. I likhet med utredningen understryker statens fritidsnämnd
att en medelsanvisning av den i betänkandet angivna storleken
är ett av villkoren för genomförandet av ett effektivt naturvårdsprogram i
betänkandets anda.

Kungl. Maj:ls proposition nr 71 är 1963

Särskilda synpunkter beträffande konstruktionen av ifrågavarande anslag
anförs av två remissinstanser. Sålunda anser byggnadsstyrelsen, att anslaget
för att vinna önskad anpassbarhet till tidsmässiga variationer i väsentlig
utsträckning bör ges formen av förslagsanslag och inte i sin helhet
ha karaktären av reservationsanslag. Av liknande uppfattning är lantmäteristyrelsen.

Vad gäller kostnaderna för naturområdens iordningställande,
vård och förvaltning samt handhavandet av förvaltningen
anser till en början domänstyrelsen det försvarligt och lämpligt, att kostnaderna
för naturvården och fritidsverksamheten på kronoparkerna bestrids
med domänfondens medel. I fråga om förvaltningen av nationalparkerna
vidhåller emellertid styrelsen sin tidigare hävdade uppfattning, att domänverkets
fond inte bör belastas med direkta utgifter för nationalparkerna. Till
motivering härav anför styrelsen följande.

Några inkomster från nationalparkerna kan ej tillföras verkets driftsmedel.
Skötseln av nationalparkerna får därför anses ha anförtrotts domänverket
som ett administrativt uppdrag, vilket framgår av att vården av parkerna
är en allmän angelägenhet, där flera andra organ än domänstyrelsen
äger inflytande på storleken av investeringar och driftskostnader. Särskilt
i tider, då domänverket nödgas anpassa sina egna driftsutgifter till en svagare
ekonomisk situation, kan intressekonflikter uppstå, om utgifterna för
nationalparkerna alltjämt skall bestridas av domänfondens medel.

Beträffande naturreservat, som överförs i kommunal ägo eller stannar i
markägarens hand, ifrågasätts i några remissyttranden huruvida en decentralisering
av förvaltningen till kommunen eller den enskilde markägaren
är möjlig. Sålunda är exempelvis länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län
tveksam om decentralisering till kommunen är en framkomlig väg, särskilt
när det gäller intensivt utnyttjade naturreservat som i allmänhet ej torde
nyttjas av vederbörande kommuns egna invånare och beträffande vilka det
därför enligt länsstyrelsens mening torde bli svårt att övertyga kommunen
om att den skall slå för kostnaderna. Riksantikvarieämbetet, som i och för
sig finner tanken riktig att vården såvitt möjligt decentraliseras, anför för
sin del följande.

Kommunerna kanske kan ha möjlighet att ta hand om vissa objekt. Endast
ett fåtal kommuner torde dock ha tillgång till sakkunniga på naturvårdsfrågor.
Det måste därför bli svårt att lösa den praktiska naturvården
på det kommunala planet.

Rörande den enskilde markägaren vill ämbetet framhålla, att det är synnerligen
tveksamt, huruvida denne annat än i undantagsfall kan ha resurser
eller fackliga kunskaper för naturvård. Skötseln av det gamla odlingslandskapet
har sedan länge upphört, och markägaren av i dag är som regel
okunnig om hur detta en gång skedde. Utredningen framhåller också, att
sakkunskap måste tillhandahållas och att detta i de flesta län kan ske genom
skogsvårdsstyrelsen. För dessa speciella vårdproblem torde dock inte
de skogliga synpunkterna vara de som i första hand kommer i fråga.

Kungl. Maj.ts proposition nr 77 år 1963

Drätselkammaren i Trollhättan anser att förvaltningsfrågan bör lösas i
ett större sammanhang och att utredningens uttalanden föregriper fritidsutredningen.

Skogsvård sstyrelserna ställer sig genomgående villiga till en omfattande
medverkan för naturobjektens förvaltning och vård. I allmänhet ifrågasätts
inte annat än att denna skall vara kostnadsfri. Skogsvårdsstyrelsen i Stockholms
län finner det dock självfallet att vid skötsel av naturreservat m. m.
som motsvarar ordinär biträdesverksamhet skogsvårdsstyrelserna skall erhålla
ersättning enligt gällande taxa. Likaså anser skogsvårdsstyrelsen i
Hallands län att i fråga om biträde med förvaltningen av kommunägda objekt
debitering bör ske i vanlig ordning.

Skaraborgs läns naturskyddsförening erinrar om möjligheten att i förevarande
sammanhang anlita de ideella organisationerna. Beträffande sin
egen förvaltningsverksamhet anför föreningen följande.

Föreningen äger ett stort antal lokaler, som är fridlysta och som tillkommit
för att bevara särpräglade områden, värdefulla för vetenskaplig forskning.
Föreningen förvaltar därjämte enligt länsstyrelsens beslut vissa fridlysta
områden och en mängd naturminnen. Det är för naturvården och vetenskapen
av största vikt, att dessa uppgifter även i framtiden anförtros åt
föreningen. Hittills har de för ändamålet erforderliga medlen tagits ur föreningens
tillgångar och med stöd från Svenska naturskyddsföreningen, landsting,
kommuner och enskilda.

Det av utredningen föreslagna anslaget till kostnaderna för vård och förvaltning
anses av vissa remissinstanser vara för lågt. Riksantikvarieämbetet
förklarar, att beloppen enligt ämbetets erfarenhet står i uppenbart missförhållande
till de verkliga kostnaderna, i all synnerhet om nya vårdobjekt skapas
i den omfattning utredningen förutsätter. Enligt Skånes hembygdsförbund
torde en lämplig och fortlöpande vård av de naturreservat som företer
kraftig kulturpåverkan kräva betydligt större belopp än som ryms inom de
beräknade anslagen. Länsstyrelsen i Stockholms län är av den uppfattningen,
att de beräknade årliga kostnaderna kommer att överskridas vid intensivt
naturvårdsarbele.

Vad gäller de i betänkandet berörda åtgärderna av olika slag inom naturreservaten
— gränsutmärkning, iordningställande av vägar m. m. — framhåller
länsstyrelsen i Göteborys och Bohus län att utredningen ej omnämnt
rena städningsåtgärder. Länsstyrelsen framlägger följande förslag i detta
hänseende.

Även om man får hoppas att en intensifierad propaganda och upplysning
mot nedskräpningen och för bättre naturvett så småningom skall medföra
en förbättring på detta område måste man räkna med behovet av omfattande
renhållningsåtgärder inom naturreservaten. Annars kommer dessa snart
att hamna i det skick att deras värde som rekreationsobjekt avsevärt minskar.
Det bör därför vara angeläget för det allmänna att söka nedbringa kostnaderna
för dessa åtgärder. När det gäller mera frekventerade reservat bör
dessa förses med avgiftsbelagda parkeringsplatser och i anslutning till dessa
kioskanläggningar för uthyrning. Inflytande avgifter och hyror skall använ -

Kungl. Maj:ls proposition nr 71 år 1963 93

das för renhållningen inom reservaten. Detta gäller kanske framför allt badstränderna,
vilka även bör förses med toalettanordningar.

Frågan om avgiftsfinansiering av vissa naturvårdskostnader
har behandlats av ett stort antal remissinstanser. I ett inte obetydligt antal
yttranden hävdas att dessa kostnader i princip bör finansieras skattevägen.
Motivet härför är genomgående att tendensen sedan åtskillig tid gått emot
skatter och avgifter med specialdestination samt att, eftersom naturvården
kommer att lända alla medborgare till nytta, det ter sig rättvist och följdriktigt
att naturvården finansieras med skattemedel. Denna ståndpunkt intar
bl. a. kommerskollegium, länsstyrelserna i Jönköpings, Gotlands, Kristianstads,
Skaraborgs, Örebro och Västerbottens län, LO, Svenska landskommunernas
förbund, Svenska landstingsförbundet, Sveriges lantbruksförbund,
Riksförbundet Landsbygdens folk, Sveriges skogsägareförbund, Sveriges
skogsägareföreningars riksförbund, Svenska vägföreningen, Svenska vägört
vattenbyggares riksförbund, Sveriges industriförbund, Näringslivets
byggnadsdelegation och Svenska byggnadsentreprenörföreningen.

Utredningens förslag att regleringsavgifter enligt vattenlagen
i större utsträckning än vad hittills skett skall användas för naturvårdsändamål
godtas i princip av de något mer än 20 remissinstanser som
närmare gått in på denna fråga. Däremot avvisar åtskilliga av dessa remissinstanser
utredningens förslag om att viss andel av avgifterna schablonmässigt
skall avdelas för naturvårdsändamål.

Vad först gäller tillgången på medel ifrågasätter fiskeristyrelsen om inte
belastningen på regleringsfonderna för ersättningar på grund av oförutsedda
skador är så betydande, att det kan vara orealistiskt att räkna med några
nämnvärda överskott för naturvårdsändamål. Kammarkollegiet anser
dock att utredningens antagande ej är osannolikt men kan visa sig för högt.
I anslutning härtill förutsätter länsstyrelsen i Norrbottens län att den minskning
av andelen till bygdefrämjande åtgärder, som kan förväntas uppstå,
kompenseras genom att avgifterna höjs. Vattenfallsstyrelsen och Svenska
vägf öreningen understryker däremot, att meningen inte är att öka avgifterna.

Utredningens förslag att viss kvot av disponibla medel årligen skall ställas
till förfogande för naturvårdsändamål avstyrks, som nyss nämnts, av vissa
remissinstanser. Sålunda anser vattenöverdomstolen att skäl ej föreligger
att ändra nu gällande sätt för fördelning av regleringsavgifterna. Som motiv
härför anför vattenöverdomstolen följande.

Förslaget står inte i överensstämmelse med bestämmelserna i 4 kap. 15 §
vattenlagen och 11 § kungörelsen den 2 oktober 1953 angående indrivningen
och användningen av vissa med anledning av företag i vatten utgående
avgifter. Det skulle också verka inkonsekvent, om naturvården ensam skulle
tillerkännas en bestämd andel, medan alla övriga intressen skulle få tilldelning
efter fri skälighetsprövning.

Den för naturvårdsändamål beräknade andelen är godtyckligt vald och
om avsikten är att användningen för naturvårdsändamål skall vara begränsad
till denna andel, synes förslaget även kunna bli till nackdel ur natur -

Kungl. Maj:ts proposition nr It år 1063

vårdssynpunkt. Många fall kan tänkas, då ett större belopp än det som motsvarar
10 procent av ett företags regleringsavgifter bör kunna användas för
ett angeläget naturvårdsändamål.

Liknande synpunkter anförs av bl. a. kammarkollegiet, länsstyrelserna i
Västernorrlands, Jämtlands och Västerbottens län, Västernorrlands och
Jämtlands läns handelskammare och Svenska vattenkraftföreningen. Länsstyrelsen
i Jämtlands län understryker härvid, att om någon kvot fastställs,
denna på ingå villkor bör få avräknas mot de belopp Norrland anses böra
disponera för naturvårdsändamål.

Beträffande möjligheterna att med anlitande av regleringsavgifter tillgodose
naturvårdsintressen av riksnatur anför kammarkollegiet följande, från
betänkandet i viss mån avvikande synpunkter.

För Norrlands del kommer dessa avgifter framdeles att till övervägande
del inflyta i anledning av sjöregleringar inom fjällkommunerna. En av dessa
kommuners viktigaste och, såvitt nu kan bedömas, mest utvecklingsdugliga
näringar är turistnäringen. Denna näring torde i dessa kommuner vara
i förhållandevis hög grad betingad av rådande uppskattning av kommunens
naturvärden. Med hänsyn härtill kan disponerandet av regleringsavgiftsmedel
för naturvårdsändamål komma att samtidigt tillgodose ett naturvårdsintresse
av rikskaraktär och ortens lokala naturvårds- och näringsintressen.

Utredningens förslag om att införa en särskild avgift för täktverksamhet
godtas av flertalet remissinstanser, däribland statskontoret,
domänstyrelsen, byggnadsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, järnvägsstyrelsen,
kammarkollegiet, Sveriges geologiska undersökning, 13 länsstyrelser,
Svenska stadsförbundet, Samfundet för hembygdsvård, Svenska naturskyddsföreningen,
Skid- och friluftsfrämjandet, Cykel- och mopedfrämjandet
och Svenska teknologföreningen.

Statskontoret framhåller, att det i utlåtande över betänkandet angående
grusexploateringen i Sverige uttalade, att betänkligheter inte borde möta
mot att utta en speciell avgift för exploatering av grus m. m. Med hänsyn
till angelägenheten av att tillräckliga belopp ställs till naturvårdens förfogande
tillstyrker länsstyrelsen i Östergötlands län förslaget men framhåller
samtidigt angelägenheten av att täktavgiften ej medför minskning av täktägarens
skyldighet att verkställa återställningsarbeten m. m. Länsstyrelsen
i Jämtlands län finner sig i stort sett kunna godta förslaget men anser det
önskvärt att en närmare bedömning av kostnaderna för uppbörden görs innan
avgiften införs. Länsstyrelsen i Stockholms län anför, att det med hänsyn
till den bestående skada å landskapet som täkt av grus m. m. kan medföra
synes befogat att utta särskild avgift härför såsom bidrag till finansieringen
av återställningsarbeten och andra naturvårdande åtgärder samt att
avgiften också kan vara ägnad att i någon mån avskräcka från överdriven
exploatering av dessa tillgångar.

Järnvägsstyrelsen anmäler starka betänkligheter mot verkningarna av förslaget
för statens järnvägars del. Styrelsen anför följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1963

Om förslaget genomförs, kan statens järnvägar komma att drabbas av
kostnader i form av täktavgifter. Dessa avgifter skulle, beräknade för de
kvantiteter grus och sten som statens järnvägar f. n. förbrukar, efter den
föreslagna årliga täktavgiften, 5 öre/m3, komma att uppgå till i runt tal
75 000 kr. I den anda och med den mening, som avses med införandet av
dessa täktavgifter, anser sig styrelsen inte "böra motsätta sig utredningens
förslag. Styrelsen förutsätter dock att förslagets genomförande i övrigt inte
kommer att innebära mera restriktiva föreskrifter för statens järnvägar att
kunna utnyttja sina sten- och grusfyndigheter. Om täktverksamhet i något
fall skulle förvägras statens järnvägar, förutsätter styrelsen att även statens
järnvägar kan bli berättigat till ersättning för den ekonomiska skadan.

Ett stort antal remissinstanser avstyrker förslaget, däribland riksantikvarieämbetet,
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, kommerskollegium, sju länsstyrelser,
LO, Svenska landskommunernas förbund, Svenska landstingsförbundet,
Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet Landsbygdens folk, Sveriges
skogsägareförbund, Sveriges skogsägareföreningars riksförbund, Grusoch
makadamföreningen, Svenska vägföreningen, Sveriges industriförbund
och Svenska byggnadsentreprenörföreningen.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen framhåller, att en täktavgift — även
om den erläggs av markägare eller exploatör — kommer att slutligt belasta
de egentliga förbrukarna. Samhällsekonomiskt sett domineras avnämarsidan
av vägväsendet samt av bostads- och industribyggandet. Det allmänna
vägväsendet finansieras i sin helhet över statsbudgeten med från vägtrafikanterna
inflytande medel. Även statsbidragen till enskild väghållning finansieras
på detta sätt. Bostadsbyggandet subventioneras till ej oväsentlig
del med allmänna medel. Styrelsen finner det därför opraktiskt med ett detaljreglerat
avgiftssystem, som på omvägar överför uttaxeringen till det allmänna.

Länsstyrelsen i Södermanlands län betonar de administrativa svårigheter
som är förknippade med en täktavgift. Enligt länsstyrelsens mening saknas
rimliga proportioner mellan den behövliga administrativa apparaten och det
belopp som kan beräknas inflyta. Härom anför länsstyrelsen bl. a. följande.

Länsstyrelsen anser atl utredningen totalt underskattat dessa svårigheter.
Sålunda torde svårigheter att fastställa täktavgift komma att uppstå
bl. a. därigenom att man inte utan vidare kan avgöra om en täkt skett för
husbehov eller verkställts för flera år sedan. Arbetet med granskning av ingivna
deklarationer av grusuttag och fastställande av avgift förutsätter någon
form av kontroll och kanske besiktning på platsen och kräver säkerligen
åtskillig personal. Att besvär unförs över länsstyrelsernas debiteringsbeslut
i många fall får man givetvis också förutsätta.

Liknande synpunkter anförs av bl. a. kommerskollegium, länsstyrelserna
i Värmlands och Västerbottens län, handelskammaren i Gävle, stadskollegiet
i Göteborg och Svenska byggnadsentreprenörföreningen. Sveriges industriförbund
hyser även andra betänkligheter mot täktavgifter.

Utredningen föreslår alt all täkt i naturvårdslagens mening skall vara avgiftspliktig.
Enligt förbundets mening måste emellertid ingreppets skadlig -

Knngl. Maj:ts proposition nr 71 år 1963

het ur naturvårdssynpunkt variera starkt från takt till takt inom samma
materialområde och än mera för olika slags material. Den föreslagna täktavgiften
skulle drabba synnerligen ojämnt. För vissa stenindustriers del
gäller exempelvis — liksom vid gruvdrift — att blott en bråkdel av det uttagna
materialet kan utnyttjas ekonomiskt. För torvindustrins del blir avgiftens
uttagande efter volym speciellt oförmånligt på grund av materialets
låga specifika vikt. — Härtill kommer att enligt uppgift torvtillväxten väsentligt
överstiger förekommande täkt.

Täktutnyttjare kommer enligt förslaget att åläggas återställningsarbeten
och täktingreppen i naturen blir således av övergående karaktär. Utredningen
har med rätta framhållit, att det skall finnas ett klart samband mellan
skadeverkningarna på grund av en exploatering och de kompensationsåtgärder,
vartill avgiftsmedlen utnyttjas. Ett sådant samband föreligger emellertid
inte då avgifterna från en täkt används för att återställa andra täkter
eller för kompensation i fall då täkttillstånd vägras.

Remissinstansernas inställning till den föreslagna exploateringsavgiften
på fritidsbebyggelse är övervägande negativ. Till de
som tillstyrker förslaget hör bl. a. vattenfallsstyrelsen, skogsstyrelsen, ett fåtal
länsstyrelser, Svenska naturskyddsföreningen, Samfundet för hembygdsvård
och Skid- och friluftsfrämjandet. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus
län har vissa invändningar mot utredningens motiv för avgiften men anser
att fritidsbebyggelsen för egen del har nytta av naturreservat.

Tillgång till badstränder är numera ett underförstått krav från dem som
skaffat sig fritidsstugor i närheten av insjöar eller i kustområdena, även
om dessa områden ligger upp till en halv mil eller mera från själva kusten.
Så länge fritidsbebyggelsen var av mindre omfattning förelåg ej något bekymmer
beträffande tillgången till badstränder. Inom en del kustområden
är situationen nu sådan, att myndigheterna ansett sig inte böra medge upprättande
av ytterligare byggnadsplaner för fritidsbebyggelse med mindre exploatören
har säkrat tillgången till badplatser för fritidsbebyggarna. Följden
har blivit att exploatören i sådana fall tills vidare avstått från att uppgöra
byggnadsplan för fritidsbebyggelse.

Den av utredningen föreslagna exploateringsavgiften skulle möjliggöra att
medel finns tillgängliga för det allmänna att säkra strandreservat för den
ytterligare fritidsbebyggelsen inom ett område.

Länsstyrelsen tillstyrker därför utredningens förslag så till vida att den
föreslår att Kungl. Maj :t eller vederbörande länsstyrelse bör tillerkännas
rätt att, där med hänsyn till fritidsbebyggelsens omfattning skäl därtill föreligger,
förordna att inom viss kommun eller grupp av kommuner exploateringsavgift
skall utgå. Influtna avgifter skall användas för att säkerställa
badplatser inom vederbörande kommun eller kommungrupp.

Länsstyrelsen i Kronobergs län finner det likaledes tveksamt om avgiften
bör ges den generella karaktär som utredningen föreslagit. Syftet med exploateringsavgiften
torde enligt länsstyrelsens mening i huvudsak kunna
tillgodoses även om den inskränkning görs att länsstyrelsen i samband med
fastställandet av byggnadsplan för fritidsbebyggelse skall äga förordna huruvida
exploateringsavgift skall utgå. Länsstyrelsen i Uppsala län anser att
avgift bör utgå även å glesbebyggelse. Det finns inget skäl varför denna

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1963

oplanerade bebyggelse skulle komma i bättre läge än den planerade bebyggelsen.
Om avgiften anknyts till meddelande av byggnadslov torde större delen
av glesbebyggelsen för fritidsändamål komma att omfattas av avgiftsskyldigheten.
Länsstyrelsen i Stockholms län föredrar för sin del den årliga
sommarstugeskatt, varom länsstyrelsen tidigare gjort framställning till
Kungl. Maj :t. Denna skatt skulle påläggas varje fritidsfastighet — således
även redan uppförda hus — och användas inte bara för naturvårdsändamål
utan även för att täcka glesbygdskommunernas samtliga utgifter som är förknippade
med fritidsbosättningen. En liten kommun vars befolkning under
sommaren tiodubblas eller mer, mäktar inte utan extra inkomstkällor bemästra
alla de problem som följer därmed och kan ej heller ge fritidsbefolkningen
den samhällsservice som är nödvändig för dennas trivsel och
bekvämlighet.

Utredningens förslag avstyrks av bl. a. domänstyrelsen, lantmäteristyrelsen,
riksantikvarieämbetet, byggnadsstyrelsen, kammarkollegiet, kommerskollegium,
flertalet länsstyrelser, LO, Svenska landskommunernas förbund,
Svenska stadsförbundet och Svenska landstingsförbundet. Länsstyrelsen i
Gotlands län finner metoden att bestämma en enhetlig avgift alltför schablonartad,
då den varken tar hänsyn till graden av ingrepp i naturen eller
till kostnader för byggnadens uppförande. Vidare bör försiktighet iakttas i
fråga om nya specialskatter. Särskilt är detta på sin plats då skatten riktar
sig mot en socialt önskvärd utveckling. Byggnadsstyrelsen framhåller att —
bortsett från att det många gånger kan vara vanskligt att skilja fritidsbebyggelse
från permanent bostadsbebyggelse —- införandet av den föreslagna
exploateringsavgiften bl. a. kan befaras komma att öka tendenserna till ett
fritidsbyggande vid sidan av planläggningen. Samtidigt får den planmässigt
utvecklade fritidsbebyggelsen anses vara en del av samhällsbyggandet i stort
vilken det knappast finns speciella skäl att avgiftsbelägga för att finansiera
andra samhällsbehov. Liknande uppfattning redovisar länsstyrelsen i Östergötlands
län.

Domänstyrelsen anser frågan om exploateringsavgift för fritidsbebyggelse
otillräckligt utredd och föreslår att den hänskjuts till fritidsulredningen för
ytterligare övervägande. Samma uppfattning hyser bl. a. länsstyrelsen i
Västmanlands län, överlantmätaren i Kronobergs län och Svenska stadsförbundet.

Vill. Framställning av länsstyrelsen i Östergötlands län angående

vissa markförvärv

Länsstyrelsens framställning. I skrivelse den ö februari 1962 har länsstyrelsen
i Östergötlands län hemställt att Kungl. Maj:t måtte uppdra åt lantbruksnämnden
i länet att inköpa och förvalta fastigheter i länets skärgård
och kustbygd.

7 Bihang till riksdagens protokoll 1963. I samt. Sr 71

Kungl. Maj:is proposition nr 71 år 1963

Länsstyrelsen anför inledningsvis att under år 1960 slutförts en utredning
angående länets skärgård. Utredningen gav vid handen att där skett en
stark avfolkning. Under åren 1930—1958 minskade folkmängden sålunda
med mellan 30 och 40 procent. Likaså har en omfattande nedläggning av
jordbruk ägt rum. Vidare framgår, att en betydande fritidsbebyggelse förekommer.
1 slutet av 1950-talet tillkom årligen 30 ä 40 nya fritidsfastigheter.

Under de två senaste åren har utvecklingen i skärgården gått än snabbare.
Folkminskningen har fortsatt. Ett flertal skärgårdsjordbruk har nedlagts
och utbjudits till försäljning. I de flesta fall torde fastigheterna ha förvärvats
av enskilda kapitalstarka personer, som använder dem såsom exklusiva
rekreationsfastigheter eller såsom kapitalplaceringsobjekt. Efterfrågan på
tomtplatser för fritidsbosättning har även ökat avsevärt. Under 1961 tillkom
95—100 sådana fastigheter. Hos de kvarvarande skärgårdsborna märks en
ökad tendens att försälja strandtomter och öar, vilka ofta betingar relativt
höga priser. Denna tendens tycks sprida sig även till den yttre, hittills förhållandevis
orörda skärgården. Länsstyrelsen framhåller, att behovet av rekreationsområden
och av mark för fritidsbebyggelse säkert kommer att alltfort
öka. Enär de välbelägna delarna av Stockholms och Södermanlands skärgårdar
redan är slutexploaterade kan trycket under den närmaste framtiden
väntas med ökad intensitet rikta sig mot Östergötlands skärgård.

Enligt länsstyrelsen är det ur allmän synpunkt angeläget att behovet av
mark för fritidsbosättning kan tillgodoses. Såvitt möjligt bör dock detta ske
på sådant sätt att de traditionella skärgårdsnäringarna ej tillfogas större
skada än vad som är nödvändigt och att avfolkningen ej onödigtvis påskyndas.
Det är vidare angeläget att den säregna naturen i den ännu i huvudsak
orörda östgötaskärgården och dess skönhetsvärden ej förstörs samt att
tillräckliga områden lämnas fria för den allmänhet som mera tillfälligt besöker
skärgården.

Länsstyrelsen anser att gällande lagstiftning ej ger möjligheter att komma
till rätta med problemen i skärgården. Härom anförs bl. a. följande.

Jordförvärvslagen ger lantbruksnämnden vissa möjligheter att förhindra
att skärgårdsjordbruken förvärvas av icke jordbrukare. Jordbruken är dock
ofta små och har starkt splittrade ägor, varför det i de flesta fall är uteslutet
att de på längre sikt skall kunna bestå som självständiga brukningsenheter.
Det är ej heller möjligt att använda ledigblivna jordbruk för att förstärka
andra. Jordförvärvslagen kan därför enligt länsstyrelsen endast i mycket
begränsad utsträckning användas i nu ifrågavarande syfte.

Strandlagsförordnanden förekommer inom begränsade områden i skärgården
och avsikten är att inom kort utöka dem. Tillämpning av 122 § byggnadslagen
för vissa delar av den yttre skärgården har diskuterats. Utomplansbestämmelser
har införts för hela skärgården. Länsstyrelsen anser dock
att dessa förordnandens och bestämmelsers värde och räckvidd är mycket
begränsade. Genom den kan i viss utsträckning bebyggelse hindras på områden,
som är av betydelse för friluftslivet, och i övrigt lokaliseringen och
utformningen av bebyggelsen påverkas. Däremot är det inte möjligt att göra
en positiv insats t. ex. att öppna områden för fritidsbebyggelse eller att skaffa
rekreationsområden för en större allmänhet. Det torde ej vara praktiskt

Kungl. Maj.ls proposition nr 71 år 1963

möjligt att med hjälp av den nämnda lagstiftningen effektivt skydda skärgårdsnaturen
inom större sammanhängande områden. Ej heller synes det
länsstyrelsen möjligt att med stöd av naturskyddslagen utan stora kapitalinsatser
göra de insatser inom skärgården som är mest angelägna.

Enligt länsstyrelsens mening är det vidare inte möjligt att genom kommunala
markförvärv åstadkomma en lämplig markanvändning i skärgården.
Kommunerna där saknar i regel tillräckliga ekonomiska resurser för att
bedriva någon större inköpsverksamhet. Däremot borde det vara en angelägen
sak för de större tätortskommunerna att genom markförvärv medverka
till att tätortsbefolkningens behov av rekreationsområden blir tillgodosett.
Det har emellertid visat sig att tätortskommunernas intresse för sådana
markförvärv är mycket svagt.

Med hänsyn till angivna omständigheter har länsstyrelsen kommit till den
bestämda uppfattningen att staten inte kan förhålla sig passiv till utvecklingen
i skärgården. Den orörda, unika och för sin skönhet berömda skärgården
i länet kommer nämligen om ingenting görs att raskt övergå till i
orten ej bosatta kapitalstarka ägare, som ofta är helt främmande för skärgårdsbefolkningens
livsföring och som ej sällan har en negativ inställning
till allmänhetens fritids- och rekreationsbehov. Det riktigaste anser därför
länsstyrelsen vara att staten uppträder som köpare till större skärgårdsfastigheter
som utbjuds till försäljning. Sedan statens fastighetsinnehav fått någorlunda
stor omfattning bör avgöras, vilka områden som bör bevaras i den
jordbrukande och fiskande befolkningens ägo, vilka som bör användas för
enskild fritidsbebyggelse, vilka som bör överlåtas till kommuner, organisationer
och företag för deras specielia behov av fritids- och rekreationsområden
samt vilka som bör kvarstanna i statens ägo för att tillgodose det mera
allmänna intresset av rekreations- och naturskyddsområden.

Inköpsverksamheten och förvaltningen av fastigheterna kan handhas av
domänverket eller lantbruksnämnden. Domänverket har bättre organisation
för fastighetsförvaltning, men lantbruksnämnden har säkerligen bättre överblick
över fastighetsmarknaden i skärgården. Sannolikt är det av underordnad
betydelse vilket av dessa organ som handhar verksamheten. Åtminstone
tills vidare torde dock lantbruksnämnden vara bäst rustad härför.

Inköpsverksamheten bör på längre sikt inte dra så stora kostnader för
staten att allvarliga betänkligheter behöver föreligga. Betydande områden
bör så småningom kunna avyttras. Statens efterhand ofrånkomliga utgifter
för ersättningar enligt strandlagen och för skyddsåtgärder för naturskyddet
skulle i stor utsträckning bortfalla. Dessutom är det fråga om att rädda
värden, som har avsevärd social och ideell betydelse.

Yttranden. Lantbruksnämnden i Östergötlands län ansluter sig till länsstyrelsens
hemställan. Två ledamöter i nämnden anser dock att frågan om vidgad
förvärvs- och förvaltningsverksamhet från det allmännas sida bör ytterligare
utredas.

Lantbruksstgrelsen och lantmäteristyrelsen anför i gemensamt yttrande,

7| liihang till riksdagens protokoll 1003. I samt. .Vr 71

100

Kungl. Maj:is proposition nr il är 1063

att det torde vara en ofrånkomlig utveckling att väsentliga delar av särskilt
de yttre skärgårdsområdena, i likhet med många andra avlägset belägna
bygder, kommer att i stor utsträckning bli utan bofast befolkning. I sådana
områden torde det allmännas strävan få inriktas på att främja att områdena
kan utnyttjas på lämpligt sätt för fritids- och rekreationsändamål och att
naturvärdena där kan bevaras. I fråga om de mera välbelägna, inre delarna
av skärgården understryker ämbetsverken kraftigt länsstyrelsens synpunkter
i fråga om fritidsbebyggelsens lokalisering. Vidare vitsordar ämbetsverken
i huvudsak vad länsstyrelsen anfört rörande möjligheterna att med
hjälp av jordförvärvslagstiftningen och byggnadslagstiftningen inverka på
markanvändningen. 1 sammanhanget erinras dock om att byggnadslagstiftningen
i vissa nu aktuella delar översetts av 1960 års naturvårdsutredning.

förhållanden likartade dem i Östergötlands skärgård föreligger enligt ämbetsverken
även i många andra delar av riket, t. ex. i Stockholms skärgård,
på västkusten, på Gotland och Öland och flerstädes på ostkusten i övrigt
samt även i vissa fjälltrakter i Kopparbergs och Jämtlands län. Dessa problem
torde etter hand öka såväl i territoriellt hänseende som i angelägenhetsgrad.
Spörsmålen är sålunda av allmängiltig natur. Det är därför angeläget
att se på förhållandena i stort i landet och att söka finna lösningar med
principiell räckvidd.

Det är enligt ämbetsverken sannolikt att flera olika medel bör tillgripas
lör att berörda frågor skall kunna lösas på lämpligt sätt. Såsom exempel härpå
nämns planläggning för lokalisering av bebyggelserätten och i samband
därmed friställande av fritidsområden eller förvärv av glesbebyggelserätt,
varvid vidtagna dispositioner till viss grad kan säkras med byggnadslagstiftningens
rättsmedel i form av planer och byggnadsförbud. Vissa resultat torde
kunna erhållas genom reglering av allemansrätten och genom revision av
byggnädslagstiftningen i nu avsedda delar, däribland strandlagen. Andra
medel torde kunna vara upplåtelser av olika slag, såsom viss form av nyttjanderätt.
Det mera intensiva utnyttjandet för fritidsändamål från en större
allmänhets sida som stundom förekommer inom välbelägna och populära
fritidsområden, t. ex. bad- och campingplatser, synes vidare i vissa fall klart
motivera att områden förvärvas av det allmänna med äganderätt. Viss återhållsamhet
synes dock härvid befogad med hänsyn till att förvaltningen av
sådana områden regelmässigt torde vara förenad med svårigheter och kostnader.
I Göteborgs- och Stockholmsregionerna har tillskapats stiftelser med
ändamål att anskaffa medel för att bevara värdefulla områden. Såväl inom
som utom sådana stiftelser har vidare kommuner ställt medel till förfogande
i detta syfte. Dessa resurser är dock av mycket begränsad omfattning
i förhållande till behoven.

Konsekvenserna av ett mera allmänt förvärvande från statens sida av
mark i ifrågavarande områden låter sig enligt ämbetsverken i dag svårligen
överblickas. Dessutom framstår som naturligt att redan nu tillgängliga
möjligheter bör kartläggas och vägas mot varandra innan en sådan inköpsverksamhet
som länsstyrelsen avsett inrättas. Vidare bör utarbetas

Kungl. Maj.ls proposition nr 71 år 1963

101

närmare riktlinjer för inköpsverksamhetens bedrivande och för förvaltningen
av förvärvad egendom. Frågor av betydelse är även avvägningen
mellan statens, kommunernas och enskildas insatser samt formerna för
arbetet, varvid också naturskyddets organisation kommer in i bilden. Ämbetsverken
delar sålunda länsstyrelsens uppfattning, att spörsmålet är angeläget,
men anser dock alt frågeställningarna är av den art att de bör ingående
utredas innan slutlig ställning tas.

I avvaktan på sådan utredning bör emellertid enligt ämbetsverkens mening
undersökas vad som redan nu kan göras för att främja en lämplig
markdisposition i berörda bygder. Vad gäller användningen i detta syfte
av lantbruksnämndernas markförvärv med anlitande av jordfonden anför
ämbetsverken bl. a. följande.

Då det gäller markdispositionen inom jord- och skogsbruket underlättas
planeringen genom att mark inköps med anlitande av jordfonden. Denna
aktiva inköpspolitik kan inte med nu gällande riktlinjer användas i primärt
syfte att lösa sådana markfrågor som hänger samman med t. ex. tätbebyggelseplaneringen
och naturvården. Det föreligger dock ej hinder mot
inköp i sådana fall, där en del av den förvärvade egendomen avses att användas
för jordbruksrationaliseringsändamål, medan kanske en annan del
avses att användas för tätbebyggelse eller såsom fritidsområde. Hittills torde
med hänsyn till svårigheterna att ta ställning till värdena och att överblicka
eventuella förlustrisker emellertid sällan ha förekommit inköp i sådana
fall, där egendom haft mera betydande exploateringsövervärden.

I sådana bygder som de nu ifrågavarande kust- och skärgårdsområdena
föreligger starka skäl för att aktivera inköpsverksamheten i syfte att slå
vakt om de jordbruksintressen som bedöms ha utsikter att bli bestående.
Lantbruksnämnd bör därför kunna inköpa fastigheter, som lämpligen kan
användas för att komplettera jordbruk, även om i priset ingår övervärden
med hänsyn till exploateringsmöjligheter. Vid dylika markinköp blir bedömningen
av prisfrågorna ofta besvärlig. I dessa frågor torde lantbruksnämnd
ha att regelmässigt samråda med lantmäterimyndigheterna samt
där så är erforderligt med länsarkitekten. De delar av berörda fastigheter,
som inte behöver disponeras för jordbruket skulle genom det allmännas
medverkan kunna ges den disposition som med hänsyn till fritids- och naturvårdsintressena
anses lämpligast. Överlåtelse kan ske till kommuner,
stiftelser eller andra institutioner som har till uppgift att främja ur allmän
synpunkt lämplig disposition av fritidsområden i skärgården.

Lantbruksslyrelsen anlägger härutöver vissa synpunkter på tillämpningen
av jordförvärvslagen i berörda områden.

N id icke jordbrukares förvärv i dessa bygder är i allmänhet 4 § jordförvärvslagen
tillämplig. Lantbruksnämnd har då jämlikt andra stycket i
nämnda paragraf att pröva om förvärvet kan väntas medföra övervägande
nytta för jordbruket eller näringslivet i orten eller eljest särskilt skäl för
förvärvstillstånd föreligger. Lagens mening synes vara att den nytta förvärvet
ur nyssnämnda synpunkter må ha skall vägas mot intresset att
egendomen disponeras för bondejordbruket. Om lantbruksnämnd skulle
ha möjlighet att i sådant fall erbjuda sig att inköpa egendom fick det
enligt lantbruksstyrelsens mening inte anses oskäligt med hänsyn till säljaren
om förvärvstillstånd vägrades då jordbruket bedöms ha visst intresse

102

Kungl. Maj.ts proposition nr 71 år 1963

av en egendom, som i övrigt kanske bedöms bli exploaterad, och en inte
önskvärd utveckling av egendomens disposition kan befaras om förvärvstillstånd
medgavs. Om priset även med rimlig hänsyn till fritids- och affektionsvärden
befinns oskäligt högt och lantbruksnämnd därför inte anser
sig kunna tillämpa 5 § jordförvärvslagen med åtföljande inlösningsskyldighet
för nämnden, bör nämndens villighet att till rimligt pris inköpa fastigheten
även anses innebära att säljarens intresse att på skäliga villkor
avyttra sin egendom blev tillgodosett. Den angivna användningen av inköpspolitiken
innebär emellertid en viss utvidgning i förhållande till nuvarande
tillämpning.

Ämbetsverken tillstyrker så till vida länsstyrelsens förslag att lantbruksnämnd
bör aktivera sin inköpspolitik för de fall, där jordbruksintressena
kan anses utgöra ett primärt syfte med dylika markinköp. I sådana fall bör
lantbruksnämnd kunna inköpa fastigheter även där del av egendom är avsedd
för fritidsändamål. Vidare tillstyrker verken att frågan om en markinköpsverksamhet
även i primärt syfte att tillgodose fritids- och naturskyddsintressena
i ifrågavarande bygder skyndsamt övervägs i anslutning till behandlingen
av 1960 års naturvårdsutrednings betänkande m. m. ävensom
vid den särskilda utredning rörande dessa spörsmål som förutsatts i direktiven
för fritidsbebyggelseutredningen. Enligt lantbruksstyrelsens mening
förtjänar det härvid att närmare övervägas om en dylik inköpsverksamhet
kan påbörjas i begränsad utsträckning, tills vidare som ett provisorium
för att vinna erfarenheter.

IX. Vissa anslagsskrivelser

I skrivelse den 26 november 1962 har domänstyrelsen hemställt, att för
budgetåret 1963/64 måtte på riksstaten upptas ett anslag av 500 000 kr. för
att täcka kostnader för vård och förvaltning av nationalparker under 1963.
Som motiv för yrkandet åberopar domänstyrelsen vad styrelsen anfört i yttrande
över naturvårdsutredningens betänkande samt anför därutöver bl. a.
följande.

Domänstyrelsen har överlagt med representanter för länsstyrelsen i Norrbottens
län, Vetenskapsakademiens naturskyddskommitté, Svenska turistföreningen,
Svenska naturskyddsföreningen samt Svenska fjällklubben, varvid
bl. a. diskuterats upprättandet av reglemente för Padjelanta nationalpark
samt omfattningen av utbyggnadsprogrammet för samtliga nationalparker
vad beträffar vandringsleder, broar, övernattningsstugor m. m. Härvid
beräknades kostnaderna för dessa utbyggnader under femårsperioden
1963—1968 uppgå till ca 1 500 000 kr.

För 1963 har domänstyrelsen beräknat en nettokostnad av 500 000 kr. för
vård och förvaltning av nationalparker. I jämförelse med av Kungl. Maj :t
fastställt belopp för motsvarande ändamål under 1962 innebär detta en ökning
av kostnaderna med 310 000 kr. Ökningen beror uteslutande på planerade
åtgärder inom Padjelanta nationalpark. Styrelsen framhåller, att beloppet
om 500 000 kr. enbart avser kostnader för att utföra åtgärder inom

Kungl. Maj.ts proposition nr 71 år W63

103

nationalparkerna och att således ersättning för domänverkets administrationskostnader
ej ingår däri.

I skrivelse den 5 september 1962 har naturvårdsdelegationen hemställt,
att 25 000 kr. måtte anvisas för att under budgetåret 1963/64 bestrida vissa
expensutgifter. Delegationen anför till stöd för sitt yrkande bl. a. följande.

Under innevarande budgetår har delegationens arbete inletts med en resa
för syn av vissa, enskilda kraftföretag tillhöriga vatten i Jämtland. Överläggningar
skall föras med enskilda kraftintressenter angående eventuella överenskommelser
samt med vattenfallsstyrelsen angående Pite, Torne och Kalix
älvar, vilka ej omfattas av 1961 års överenskommelse. En förteckning
över vattendrag i södra och mellersta Sverige väntas bli färdigställd under
hösten. Denna förteckning torde komma att föranleda vissa överläggningar.

De angivna arbetsuppgifterna kan inte förväntas bli slutförda under budgetåret
1962/63. Delegationen blir för den skull — om den kommer att bestå
under budgetåret 1963/64 och ej ersätts av permanent, statligt naturvårdsorgan
— även under nämnda budgetår i behov av allmänna medel för
att bestrida utgifter för expenser, undersökningar och resor. Medelsbehovet
torde kunna tillgodoses med samma belopp som det innevarande budgetår
utgående eller 25 000 kr.

I skrivelse den 3 september 1962 anhåller Vetenskapsakademien att till
dess naturskyddsverksamhet anvisas 70 000 kr. för budgetåret 1963/64. Såsom
motiv härför anförs bl. a. följande.

Under innevarande budgetår har statsanslag erhållits med 10 000 kr. Akademiens
naturskyddskommitté framhåller, att dess arbetsuppgifter ökar.
Ingående utredningar av skilda slag verkställs av kommitténs ledamöter
utan annan ersättning än traktamente och reseersättningar til! utanför
Stockholm bosatta personer. Arvodet till kommitténs sekreterare bör höjas.
Vidare erfordras medel till skrivhjälp och till resor. Slutligen erfordras ett
belopp av ca 50 000 kr. för vissa undersökningar i samband med vattenmål.

I två särskilda, den 15 augusti 1962 dagtecknade skrivelser har Svenska
naturskyddsföreningen anhållit dels att anslaget till bidrag till särskilda naturvårdsåtgärder
för budgetåret 1963/64 uppförs med 400 000 kr., dels att
till föreningens verksamhet under nämnda budgetår genom anslag å riksstaten
och ur jaktvårdsfonden anvisas tillhopa 285 000 kr. Till stöd för det
förstnämnda yrkandet anför föreningen i huvudsak följande.

För innevarande budgetår har anslaget till bidrag till särskilda naturvårdsåtgärder
ej upptagits, men en reservation på ca 150 000 kr. fanns den
1 juli 1962. De restriktiva bestämmelserna för anslagets användning vid
uppkomna tvångssituationer jämlikt naturskyddslagen har försvårat och
ibland omöjliggjort dess utnyttjande. Föreningen understryker, att naturskyddet.
är försummat av statsmakterna och att de organ som verkar för naturvård
cj med framgång kan praktiskt arbeta på området utan alt på förhand
veta något om hur man skall planera på längre sikt och huruvida medel
finns tillgängliga.

Föreningen anhåller därför alt anslaget upptas på nytt för budgetåret
1963/64 med 400 000 kr. Vidare bör bestämmelserna för anslagets användning
ändras så att medel kan erhållas även för naturskyddsåtgärder på fri -

104

Kungl. Maj.ts proposition nr 71 år 1963

villighetens väg, t. ex. vid köp av ett område eller upprättande av servitutsavtal.
Det är nämligen ett önskemål, att tvångsåtgärder skall behöva anlitas
i så ringa utsträckning som möjligt. Behovet av medel för ersättningar är
inte sällan lika stort, när något skall göras på frivillighetens väg.

Rörande medelsbehovet för föreningens verksamhet anförs hl. a. följande.

För innevarande budgetår utgår 75 000 kr. till föreningen från anslaget
Bidrag till svenska naturskyddsföreningen in. fl. Härjämte har föreningen
erhållit bidrag ur jaktvårdsfonden med 130 000 kr.

Med anledning av vunna erfarenheter har i föreningens stat för budgetåret
1963/64 utgifterna upptagits till 729 000 kr., vilket innebär en ökning
med 128 000 kr. jämfört med vad som upptogs i petitaskrivelsen för innevarande
budgetår. Föreningen arbetar ändå i hög grad med frivilligt arbetande,
oavlönade krafter — centralt styrelsen och dess adjungerande ledamöter
samt lokalt länsombuden m. fl. De rådande förhållandena inverkar menligt
på möjligheten att bedriva det allmänna upplysnings- och bildningsarbete
och den propagandaverksamhet, som enligt prop. 1952: 188 avsågs skola
åvila de enskilda föreningarna. Denna verksamhet breddar basen för naturvårdsarbetet
och tillför, genom den medlemsökning som normalt följer, verksamheten
medel. Medlemsantalet uppgår nu till 21 000. För att förbättra det
ekonomiska läget såg sig föreningen nödsakad att 1961 höja medlemsavgiften
från 12 till 15 kr. Denna höjning går emellertid praktiskt taget helt åt
för de löne- och prisstegringar, som inträtt under 1961 och 1962.

Föreningen fäster uppmärksamheten på att föreningen under 1961 nödgats
ta i anspråk fondmedel om drygt 13 600 kr. för inventeringar och för att
täcka kvarstående förluster från 1960. En förlust å drygt 4 100 kr. har dock
sedermera täckts genom anslag ur jaktvårdsfonden. Svårigheterna att med
tillgängliga medel bemästra arbetsuppgifterna är mycket stora. En aldrig så
välkommen och behövlig täckning i efterskott av förlusten ger inte samma
möjligheter till att genomföra planenliga åtgärder som ett ökat årligt bidrag.
Svårigheterna växer även genom de väsentliga kostnadsstegringar, som gjort
sig gällande under en följd av år och som ytterligare skärper behovet av ökat
anslag.

I skrivelse den 30 april 1962 anhåller Samfundet för hembygdsvård om
statsbidrag för budgetåret 1963/64 med 120 000 kr. Samfundet anför bl. a.
följande.

Samfundet åtnjuter f. n. för sin hembygds- och landskapsvårdande verksamhet
ett statsanslag av 65 000 kr., som anvisats under nionde huvudtiteln.
Dessutom har under innevarande budgetår erhållits bidrag från åttonde huvudtiteln
med 4 500 kr. för fortsatt utgivande av »Bygd och Natur, tidskrift
för hembygdsvård». Samfundet erhåller även bidrag från sjätte huvudtiteln
för sin verksamhet i vägvårdande syfte med 20 000 kr.

Samfundet har under det förflutna verksamhetsåret haft en omfattande
teoretisk och praktisk rådgivning i vattenkraftsfrågor. Det har regelmässigt
anlitats av statliga myndigheter, främst kammarkollegiet, samt i vissa fall
av vattendomstolarna. Det kan sägas, att intet vattenkraftsärende av någon
betydelse handlagts utan att samfundet haft tillfälle att yttra sig eller verkställa
utredningar. Samfundet deltar också i naturvårdsdelegationen. Ett
omfattande arbete innebär vidare besvarandet av sådana remisser från länsstyrelser
och andra, vilka avser tillämpningen av naturskyddslagens bestämmelse
rörande landskapsvården.

Kungl. Maj.ts proposition nr 71 år 1963

105

Den nya linje samfundet söker följa är att i samarbete med främst kommunerna
få till stånd en sådan planerande verksamhet, att betydelsefulla
områden — särskilt vid stränderna — inte i onödan spolieras. F. n. pågår
förberedelser för att anordna fortbildningskurs för lärare i ämnet hembygdskunskap.
En särskild studiesekreterare har tillsatts och en omfattande kursverksamhet
planeras.

Det anslag samfundet åtnjuter är ej tillräckligt för att bedriva den skisserade
verksamheten. Visserligen kan vissa intäkter fås genom uppdrag, men
de täcker i allmänhet ej kostnaderna. Samfundet har också att bära betungande
underskott från de senaste årens verksamhet. Den allmänna lönelyftningen
måste slå igenom även hos samfundet, om goda krafter skall kunna
anställas och behållas. En sådan lönelyftning är ej möjlig utan höjning av
anslaget.

Under hänvisning härtill anhålls om ett anslag för budgetåret 1963/64 under
nionde huvudtiteln av 120 000 kr., varav 50 000 kr. till allmän miljöoch
hembygdsvårdande verksamhet och 70 000 kr. till verksamhet som sakkunnigt
organ enligt naturskyddslagen.

X. Departementschefen

Allmänna riktlinjer för naturvården. De stora naturtillgångarna har varit
en av förutsättningarna för välståndsutvecklingen i vårt land. De utgör underlaget
för så viktiga näringar som jord- och skogsbruk, gruvhantering och
krattlörsörjning. Samtidigt utgör naturen en ständig källa för skönhetsupplevelser
med rika tillfällen till rekreation och avkoppling. Sverige är även i
detta hänseende väl lottat. Många olika landskapstyper finns representerade
alltifrån de gamla odlingsområdena i de syd- och mellansvenska slättbygderna,
de vidsträckta kust- och skärgårdsområdena och de stora skogs- och
sjöregionerna i inlandet till fjällandskapet i norr.

Den moderna tekniken gör det emellertid möjligt för människan att på ett
helt annat sätt än tidigare påverka naturen. Den allt intensivare markanvändningen
och de förbättrade brukningsmetoderna på jordbrukets område förändrar
det gamla odlingslandskapet. Skogsbruket bedrivs efter rationella metoder
som medför att landskapsbilden ändras. Samtidigt expanderar bebyggelsen.
I tätorternas ytterområden växer nya bostads- och industriområden upp
i rask takt och tar i anspråk allt större markområden. Fritidsbebyggelsen
utbreder sig inom de ur rekreationssynpunkt attraktiva regionerna. Kommunikationernas
utveckling leder till fler och mer utrymmeskrävande anläggningar,
såsom vägar och flygfält. Det växande behovet av material till
byggnader och anläggningar kräver en omfattande fältverksamhet. För att
tillgodose det ökande kraftbehovet genomförs utbyggnader av vattenfall och
sjöregleringar i stor omfattning.

Samtidigt ökar anspråken på naturen som källa till rekreation för den stora
allmänheten. Flera faktorer talar för att dessa anspråk kommer att växa
i hastig takt. Prognoser visar sålunda att inom ett tiotal år närmare 80
procent av landets befolkning kommer att bo i tätorter. Genom den allmän -

106

Kungl. Maj.ls proposition nr 71 år 1963

na standardstegringen blir också befolkningen allt rörligare. Inom de närmaste
tio åren beräknas det finnas lika många personbilar som hushåll. En
arbetsvecka av 40 timmar synes även ligga inom räckhåll. Med hänsyn härtill
och till den ökning av semestertiden, som kan förutses, torde tämligen snart
de flesta människor vara lediga en dag av tre. Det är uppenbart att den växande
fritiden i stor utsträckning kommer att utnyttjas för rekreation i naturen.
Detta blir alltmer behövligt och önskvärt till följd av de krav som den
moderna tekniken och rationaliseringen på arbetslivets område ställer på
människans psykiska och fjrsiska prestationsförmåga.

Härutöver kvarstår med oförminskad styrka behovet av att bevara ur kulturella
synpunkter värdefulla områden och landskapsmiljöer samt att tillgodose
intresset av vetenskaplig forskning rörande växt- och djurlivet.

Den angivna utvecklingen har redan lett till att inom vissa delar av landet
stark konkurrens råder mellan de samhällsintressen, som medför att naturen
exploateras för kommunikationsleder, bebyggelse, täktverksamhet och dylikt,
och dem som syftar till att bevara naturområden för rekreation eller
för vetenskapliga och kulturella ändamål. Även den ökande omfattningen av
friluftslivet och bilismen har medfört problem genom tendenser till förslitning
av ömtåliga områden, till vanprydande nedskräpning, särskilt utmed
kommunikationslederna, och till intrång i landsbygdsnäringarna. De antydda
konkurrensförhållandena och problemen kommer säkerligen att i framtiden
bli än mer framträdande.

Mot denna bakgrund framstår det som synnerligen angeläget att dels söka
åstadkomma cn rimlig avvägning mellan de olika krav som dagens samhälle
ställer på naturen, dels se till att dess tillgångar också bevaras åt kommande
generationer. En aktiv naturvårdspolitik från samhällets sida är därför
utomordentligt angelägen. Endast härigenom torde det nämligen vara
möjligt att åstadkomma den på lång sikt bästa hushållningen med naturvärdena.
Behovet av en sådan naturvårdspolitik har också klarlagts av 1960
års naturvårdsutredning i det betänkande, för vilket redogjorts i det föregående.
Av betänkandet och av vad som anförts i remissyttrandena framgår att
det med de resurser, som nu står naturvården till buds, ej är möjligt att lösa
ens dagens problem på området. Framträdande brister har sålunda påvisats
såväl i fråga om lagstiftningen som beträffande organisation och medelsresurser.
Mot bakgrunden härav anser jag liksom utredningen och det övervägande
flertalet remissinstanser att det krävs en högst väsentlig intensifiering
av det allmännas insatser i fråga om naturvården.

Jag övergår härefter till att närmare behandla de allmänna riktlinjerna för
den framtida naturvårdspolitiken. Utredningen har som benämning på samhällets
olika åtgärder i sammanhanget använt beteckningen naturvård i stället
för naturskydd, som är den hittills vanligaste termen. Jag ansluter mig
helt till denna utredningens terminologi. Enligt min mening är nämligen ordet
skydd knappast en lämplig benämning på de aktiva åtgärder i fråga om
naturens användning, som bör ingå i samhällets insatser på området. Härut -

Kungl. Maj:Is proposition nr 71 år 1963

över vill jag understryka vad som i betänkandet uttalats rörande betydelsen
för naturvården av en ingående kännedom om de biologiska sammanhanger
i naturen.

Vad gäller syftet med naturvårdspolitiken betonar utredningen främst vikten
av att jämsides med bevarandet av vetenskapligt och kulturellt värdefulla
naturområden tillgodose det ur social synpunkt angelägna behovet av
mark för rekreation och friluftsliv. Liksom utredningen anser jag att de åtgärder
som erfordras för att naturen alltjämt skall kunna användas som en
källa till rekreation för den stora allmänheten måste vara ett utomordentligt
viktigt inslag i naturvårdspolitiken. Denna sociala sida av naturvården
bör därför, såsom redan i viss mån är fallet i gällande naturskyddslag, helt
jämställas med den kulturellt och vetenskapligt betonade sidan. För egen del
finner jag behovet härav så klart belyst i betänkandet att det saknas anledning
att, såsom vissa remissinstanser ansett, i detta hänseende avvakta resultatet
av den nyligen tillsatta fritidsutredningens arbete. I likhet med utredningen
är jag också av den uppfattningen att det vid en lämplig avvägning
ej behöver uppkomma några motsättningar av betydelse mellan dessa
båda sidor av naturvården.

Utöver de angivna uppgifterna för naturvården bör denna syfta till att naturvårdsintresset
beaktas i all verksamhet som rör naturens utnyttjande och
exploatering för skilda ändamål. Tillsammantagna utgör dessa funktioner de
uppgifter, som bör ingå i förvaltningen på naturvårdens område. I fråga
om den närmare innebörden av uppgifterna kan jag ansluta mig till vad utredningen
anfört i ämnet. Enligt min mening bör särskilt betonas vad som
uttalats i betänkandet rörande den avvägning mellan å ena sidan naturvårdsintresset
och å andra sidan motstående samhällsintressen, som ofta måste
ske.

Utredningen har därefter närmare utvecklat vilka åtgärder som i dagens
läge bör vidtas inom naturvården. Härvid betonar utredningen till en början
behovet av att säkerställa vissa landskapsmiljöer. I princip bör eftersträvas att
samtidigt tillgodose den kulturella och den sociala sidan av naturvården. Enligt
utredningens uppfattning bör ur vetenskaplig och kulturell synpunkt säkerställas
områden i sådan omfattning att de tillsammans skall kunna anses
representativa för svensk natur och det svenska odlingslandskapet. För att
detta skall kunna ske fordras en betydande komplettering av det nuvarande
beståndet av sådana objekt. Det stora behovet av områden för rekreation och
friluftsliv anser utredningen böra tillgodoses i sådan utsträckning att allmänheten
ges valmöjligheter. Med hänsyn härtill understryker utredningen
att sammanhanget mellan befolkningskoncentration och behovet av friluftsområden
gör att uppmärksamhet i första hand bör ägnas åt sådana områden
i södra och mellersta Sveriges tätbefolkade regioner. Utredningen framhåller
också angelägenheten av att en avvägning sker mellan markutnyttjandet
för naturområden och för fritidsbebyggelsen, vars syfte ju också är att bereda
tillfälle till rekreation i naturmiljö.

108

Kungl. \Iaj:is proposition nr 71 år 1!)63

Vid sidan av säkerställandet av naturområden utgör enligt utredningen
landskapsvården ett viktigt arbetsfält. De angelägnaste uppgifterna på detta
område anser utredningen vara viss kontroll av bebyggelsen, kontroll av vissa
arbetsföretag i naturen — särskilt täktverksamheten och bilskrotningsföretagen
— samt åtgärder i fråga om utomhusreklamen.

Utredningen framhåller att det skisserade programmet för naturvården
bör grundas på en kartläggning av de nuvarande förhållandena. Härefter bör
en planering ske med syfte att bland annat få till stånd en riksomfattande
översiktlig plan till ledning för naturvårdsverksamheten.

Slutligen pekar utredningen i detta sammanhang på angelägenheten av
att alla medborgare genom upplysningsverksamhet kommer till insikt om
den enskilda människans ansvar vid vistelse i naturen.

Det här i korthet återgivna principprogrammet för naturvårdsarbetets inriktning
har i huvudsak biträtts av de flesta remissinstanserna. För egen del
anser jag programmet vara väl ägnat att ligga till grund för den intensifiering
av det allmännas insatser i fråga om naturvården, som jag redan uttalat
mig för. Särskilt vill jag framhålla vikten av att avsätta tillräckliga områden
för rekreation och friluftsliv. Rörande behovet härav anser jag mig
utöver vad utredningen anfört endast böra hänvisa till den beskrivning
av förhållandena i detta hänseende inom några av landets befolkningscentra,
som lämnats av länsmyndigheterna och som återgetts i redogörelsen
för remissyttrandena. Av vad exempelvis länsstyrelsen i Stockholms län uttalat
framgår enligt min mening klart det överhängande behovet av åtgärder
för att skydda ännu återstående områden i länet med orörd natur. Högst
angeläget anser jag härutöver vara att den särskilda strandregleringen effektivt
upprätthålls i enlighet med strandlagens syfte så att allmänhetens
tillträde till landets kuster och sjöstränder inte hindras av okontrollerad bebyggelse.
Vidare är det enligt min mening önskvärt att åtgärder vidtas för
att hindra att landskapet förfulas genom olämpligt placerad eller utformad
bebyggelse. Samtidigt bör tillses att täktverksamheten såvitt möjligt lokaliseras
och bedrivs så att den inte spolierar oersättliga naturvärden. Slutligen
fäster jag stor vikt vid att den tilltagande nedskräpningen med avfallsprodukter
av olika slag kan bringas att upphöra. Det gäller härvid bland annat att
skapa en större ansvarskänsla hos dem som vistas i naturen. Enligt min mening
är detta en betydelsefull uppgift för den upplysningsverksamhet, som
utredningen förordat i sitt principprogram.

För att genomföra det nyss nämnda principprogrammet för naturvårdsarbetet
föreslår utredningen dels reformer i fråga om lagstiftningen på området,
dels en betydande utbyggnad av naturvårdsorganisationen, dels ock
en kraftigt ökad ekonomisk insats från statens sida.

Utredningens förslag på lagstiftningsområdet, för vilket en översiktlig redogörelse
lämnats i det föregående, innebär i huvudsak följande ändringar i
jämförelse med vad som nu gäller. I stället för naturskyddslagens »naturminne»
— i den del detta har karaktär av områdesskydd — och »naturpark», in -

109

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1963

förs för att säkerställa vissa områden ett nytt institut, som benämnes naturreservat.
Detta institut, som avses för ur kulturell eller social synpunkt viktiga
naturområden, skall liksom det nuvarande institutet naturminne men
till skillnad från institutet naturpark kunna användas även utan markägarens
samtycke. Vidare föreslår utredningen, att bestämmelserna i strandlagen
samt 86 och 122 §§ byggnadslagen infogas i naturvårdslagstiftningen. I
fråga om skyddet för landskapsbilden förordar utredningen att tillståndsplikt
införs för alla täktföretag av någon betydelse. Även för arbetsföretag i
övrigt framläggs förslag om effektivare kontrollmöjligheter, bland annat syftande
till att komma till rätta med bilskrotupplag. Också reklamen i landskapet
förutsätts bli restriktivare behandlad än vad som nu är fallet. Skärpta
bestämmelser föreslås mot nedskräpning i naturen. Vissa ändringar förordas
härjämte i fråga om ersättningsreglerna.

Till utredningens förslag i fråga om ändrad lagstiftning avser jag att återkomma
till Kungl. Maj :t i sådan tid att proposition i ämnet såvitt möjligt
skall kunna framläggas vid innevarande års riksdags höstsession. Det är min
förhoppning att en förbättrad naturvårdslagstiftning skall kunna träda i
kraft den 1 juli 1964. Enligt min uppfattning har nämligen goda skäl framförts
såväl av utredningen som av många remissinstanser för att samhället
i olika avseenden måste ha ett effektivare stöd i lagstiftningen för att säkerställa
naturvårdsintresset. Samtidigt vill jag emellertid uttala, att jag i likhet
med utredningen anser att vid naturvårdsarbetet i första hand bör eftersträvas
frivilliga överenskommelser med berörda markägare m. fl.

I fråga om naturvårdsorganisationen har utredningen förordat att ansvaret
för de samhälleliga åtgärderna på området fördelas på en central instans,
på länsorgan och på kommunerna. Utredningens förslag till en sådan
principiell uppbyggnad av organisationen har genomgående tillstyrkts i remissyttrandena.
Även jag ansluter mig härtill. Till följd härav och då jag
anser att en förstärkning av naturvårdsorganisationen bör komma till stånd
utan dröjsmål, avser jag att i det följande framlägga närmare förslag i
ämnet.

Enligt utredningens förslag skall staten svara för de huvudsakliga kostnaderna
för det intensifierade naturvårdsarbetet. I betänkandet föreslås sålunda
att — utöver utgifterna för naturvårdsorganisationen — staten liksom
nu skall bestrida kostnaderna för avsättande av nationalparker och naturreservat,
som är av utpräglad kulturell och vetenskaplig betydelse. Däremot
anser utredningen att det i fråga om naturreservat av övervägande social
betydelse bör eftersträvas en gemensam finansiering av staten och berörda
kommuner. Utredningen föreslår även regler för kostnadsfördelningen mellan
stat och komun. I fråga om kostnaderna i anledning av strandregleringen
och byggnadsförbud till skydd för landskapsbilden samt på grund av täktregleringen
har utredningen inte ansett sig kunna förutsätta ekonomisk medverkan
från kommunerna utan utgått från att staten ensam skall svara för
erforderliga medel.

8 II i häng till riksdagens protokoll 1963. I samt. .Yr 71

110

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1963

Utredningen har för sin del uppskattat totalkostnaderna för att under en
tioårsperiod säkerställa landets viktigaste, nu oskyddade naturområden till
storleksordningen 80 å 100 miljoner kr., varav ungefär 50 å 60 miljoner kr.
skulle falla på staten. Enbart för detta ändamål räknar utredningen med att
för de tre första verksamhetsåren fordras en medelsanvisning av respektive
2, 3 och 4 miljoner kr. Härtill kommer de av utredningen till 2 miljoner
kr. per år uppskattade kostnaderna i anledning av täktregleringen samt det
till 0,8 miljon kr. årligen angivna medelsbehovet för ersättningar till följd
av strandlagen och byggnadsförbud till skydd för landskapsbilden. Slutligen
fordras enligt utredningen under första verksamhetsåret ett belopp av 0,5
miljon kr. för att täcka kostnaderna för vård och förvaltning av naturområden.

Mot bakgrunden av de relativt höga kostnaderna för naturvårdsarbetet har
utredningen undersökt möjligheterna att finansiera viss del därav genom avgifter.
Utredningen anser att av disponibla regleringsavgifter enligt vattenlagen
årligen 10 procent skulle kunna ställas till förfogande för att täcka
kostnader för landskapsvård och lokala naturvårdsåtgärder i de bygder för
vilka regleringsavgifterna är avsedda. Vidare har utredningen funnit att
åtskilliga skäl talar för att en täktavgift uttas för att bestrida kostnader
som direkt hänger samman med täktregleringen. Enligt utredningens beräkningar
skulle en sådan avgift om 5 öre per kubikmeter uttaget material
tillföra statsverket minst 1,5 miljon kr. årligen. Slutligen diskuteras en
exploateringsavgift på fritidsbebyggelse, som enligt utredningen kan motiveras
med att denna bebyggelse tar i anspråk områden som eljest skulle kunna
disponeras för friluftslivet. En avgift av 200 kr. per bebyggelseenhet
anser utredningen skulle ge ett tillskott på 1 miljon kr. årligen till naturvårdskostnaderna.

Utredningens uttalanden rörande fördelningen av kostnaderna för naturvårdsåtgärder
mellan stat och kommun kan jag i allt väsentligt biträda. Jag
vill understryka att jag anser det vara väl motiverat att kommun antingen
i egen regi eller genom att delta i stiftelser och dylikt engagerar sig ekonomiskt
för att skaffa sina invånare tillgång till områden för rekreation och
triluftsliv. Det kan dock ej förväntas att kommunerna skall vara beredda att
svara för kostnaderna för sådana områden av utpräglad rikskaraktär. Beträffande
vissa av dem synes det vara lämpligt att stat och kommun, såsom utredningen
förutsatt, delar på kostnaderna. Några fasta normer för sådan
fördelning bör dock enligt min mening ej fastställas. Överenskommelse bör
i stället från fall till fall träffas med berörda kommuner.

Vanligen torde områden kunna säkerställas utan att det allmänna förvärvar
dem med äganderätt. Av den i det föregående återgivna framställningen
av länsstyrelsen i Östergötlands län angående markförvärv i länets skärgård
framgår dock att det i vissa fall kan vara ändamålsenligt att stat eller
kommun inköper ur naturvårdssynpunkt värdefull mark. Detsamma gäller
enligt vad som upplysts i remissyttrande över framställningen i andra delar
av landet. För egen del anser jag att starka skäl talar för dylika markför -

111

Kungl. Maj.ts proposition nr 71 år 1963

värv från det allmännas sida. Efter att ha övervägt olika lösningar i detta avseende
har jag funnit det mest ändamålsenligt att för statens förvärv inrättas
en delfond under domänfonden och att medel ställs till förfogande genom
investeringsanslag å kapitalbudgeten. Till de närmare riktlinjer, som bör
gälla för inköpsverksamheten, återkommer jag i det följande.

En intensifiering av naturvården enligt de riktlinjer, som jag nu uttalat
mig för, medför oundvikligen betydande utgifter för det allmänna. Enligt
min mening är det här också fråga om ett ändamål av sådan angelägenhet,
att staten bör vara beredd att fortlöpande anvisa betydande belopp. Det bör
dock framhållas, att en naturvårdspolitik enligt de i det föregående angivna
riktlinjerna ej automatiskt kommer att föranleda utgifter för ersättningar
till markägare, utan medelsåtgången bestäms av de särskilda beslut, som
fattas om avsättande av naturområden, om vägrad dispens från strandregleringen,
om vägrat täkttillstånd m. m. I varje särskilt fall kan man således
väga fördelarna av en åtgärd mot de kostnader den kan föranleda. Storleken
av medelsanvisningarna till naturvårdsutgifterna torde i gängse ordning
få prövas i det årliga budgetarbetet. Till frågan om medelsbehovet för nästkommande
budgetår återkommer jag i det följande.

Utredningens tankegång att en del av naturvårdskostnaderna skulle kunna
finansieras genom avgifter har gett upphov till delade uppfattningar bland
remissinstanserna. Vad först angår användningen av regleringsavgifter enligt
vattenlagen ansluter jag mig till den av bland annat vattenöverdomstolen
hävdade meningen att nu gällande principer för fördelningen av sådana
medel ej bör ändras. Möjlighet föreligger enligt dessa principer att efter
bedömning från fall till fall ställa dylika avgiftsmedel till förfogande för naturvårdsändamål
inom vederbörande bygd. Någon exploateringsavgift på fritidsbebyggelse
anser jag mig inte böra förorda i detta sammanhang. Det torde
i stället böra ankomma på 1962 års fritidsutredning att pröva härmed
sammanhängande frågor mot bakgrunden av utredningens allmänna översyn
av spörsmål i samband med fritidsbebyggelsen. Vad slutligen angår frågan
om uttagande av en täktavgift har det enligt min mening ännu inte blivit
tillfredsställande klarlagt, att ett sådant avgiftssystem kan utformas enkelt
och med en kontrollapparat som står i rimlig proportion till inkomsterna av
avgiften. Jag är därför för närvarande inte beredd att ta ställning till frågan
om avgift å täktverksamheten.

Naturvårdsorganisationen. I det föregående har jag uttalat min anslutning
till utredningens förslag att ansvaret för de samhälleliga åtgärderna på naturvårdens
område skall fördelas på en central instans, på länsorgan och på
kommunerna. Liksom flertalet remissinstanser anser jag sålunda att ett
centralt naturvårdsorgan bör inrättas. Uppgiften som regionalt naturvårdsorgan
bör även i fortsättningen åvila länsstyrelsen.

Innan jag övergår till alt närmare behandla de uppgifter inom naturvården,
som bör åvila det centrala organet, vill jag beröra de spörsmål om sam -

112

Kungl. Maj.is proposition nr 71 år 1963

ordning av naturvården med vissa andra verksamheter som diskuterats i
betänkandet och remissyttrandena. Utan tvekan föreligger ett nära samband
mellan å ena sidan naturvården och å andra sidan jakt- och viltvården samt
vattenvården. Även om goda skäl sålunda talar för att angivna verksamheter
organisatoriskt samordnas, delar jag utredningens uppfattning att detta
ej nu bör ske. Frågan bör emellertid tas upp på nytt när resultatet av pågående
utredningar beträffande bland annat domänverkets företagsform och
vattenvården föreligger. Även statens fritidsnämnds verksamhet är av sådan
karaktär att den enligt min mening ej för närvarande bör sammanföras
med naturvården. Ett nära samarbete med fritidsnämnden i vissa frågor
är dock önskvärt. Ej heller anser jag att naturvårdsverksamheten bör
infogas i den nu befintliga organisationen för den statliga samhällsplaneringen
i allmänhet. Jag vill dock understryka att detta givetvis inte innebär
att naturvården bör bedrivas fristående från exempelvis planeringen enligt
byggnadslagstiftningen. Det framstår enligt min mening som självklart att
en intim kontakt bör upprätthållas mellan dessa båda verksamheter.

I betänkandet och vid remissbehandlingen har ingående diskuterats frågan
om den centrala naturvårdsinstansen bör ges ställning som ett självständigt
organ eller om den lämpligen bör anslutas till någon befintlig central
myndighet. Mot bakgrunden av vad jag i det föregående anfört har jag
i likhet med utredningen funnit övervägande skäl tala för att den bästa lösningen
för närvarande är att inrätta en självständig myndighet. Med hänsyn
härtill och då den av utredningen föreslagna benämningen enligt min mening
är lämplig förordar jag, att från och med den 1 juli 1963 inrättas en statens
naturvårdsnämnd, som bör lyda under jordbruksdepartementet.

Naturvårdsnämndens huvuduppgift blir att under Kungl. Maj :t ha överinseendet
över naturvården i landet och verka för att den ordnas och utvecklas
ändamålsenligt. Detta innebär bland annat, att det bör åvila nämnden
att leda inventerings- och planeringsarbetet för att utvälja naturvårdsobjekt
samt att utfärda vägledande råd och anvisningar om avsättande och
förvaltning av naturområden. Vidare bör ingå i nämndens uppgifter att genom
översiktlig planering samt råd och anvisningar verka för att täktverksamheten
ges en lämplig lokalisering och utformning. Även i övrigt bör
nämnden verka för att skyddet för landskapsbilden liksom det särskilda
strandskyddet får en ändamålsenlig tillämpning. En viktig uppgift för nämnden
blir också att biträda länsstyrelserna i mera invecklade juridiska
och ekonomiska frågor, som kan uppkomma vid handläggningen av naturvårdsärenden.
Riksregister över naturvårdsobjekt bör föras genom nämndens
försorg.

Det bör även åligga naturvårdsnämnden att bevaka naturvårdens intressen
beträffande sådan exploateringsverksamhet i naturen, som leds av andra
centrala myndigheter. I fråga om naturvårdsintressets bevakning vid vattenkraftsexploateringen
har ett förtjänstfullt arbete uträttats av naturvårdsdelegationen,
i vilken Kungl. Maj:t utsett ordförande och sekreterare. Deras
uppgifter bör, såsom delegationen själv förordat, övertas av naturvårds -

113

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1963

nämnden. Delegationen bör kunna upphöra med sin verksamhet senast den
1 januari 1964. Utredningen och remissinstanserna har ingående behandlat
frågan om vilken ställning naturvårdsnämnden bör ha i vattenmål. Då det
ej förefaller uteslutet att frågans lösning kan föranleda ändringar i vattenlagen,
bör detta spörsmål slutligt avgöras i annat sammanhang.

Bland naturvårdsnämndens uppgifter bör vidare nämnas funktionen som
centralt remissorgan i naturvårdsfrågor. Nämnden bör också avge anslagsäskanden
till Kungl. Maj :t rörande medelsbehovet för naturvården.

Jag anser mig böra framhålla, att i det föregående angivna arbetsuppgifter
är överhängande och i väsentliga delar kan och bör utföras innan frågan
om ändrad lagstiftning behandlats.

I likhet med utredningen anser jag att det nya ämbetsverket bör organiseras
såsom en nämnd. För att tillräckligt utrymme skall finnas för en lämplig
sammansättning av nämnden har jag stannat för att antalet ledamöter
bör kunna uppgå till sju. De bör utan särskilt nomineringsförfarande utses
av Kungl. Maj :t för en tid av högst sex år. Bland ledamöterna bör Kungl.
Maj:t utse ordförande och vice ordförande. Nämndens chefstjänsteman bör
vara självskriven ledamot av nämnden. Vid behandling av ärende som har
samband med fora- och kulturminnesvården bör riksantikvarien eller den
han sätter i sitt ställe äga att närvara. Sådan rätt bör med hänsyn till de
uppgifter beträffande förvaltningen av naturvårdsobjekt, som skall åvila domänverket
och skogsvårdsstyrelserna, också tillkomma cheferna för domänstyrelsen
och skogsstyrelsen.

För nämndens chefstjänsteman bör inrättas en överdirektör stjänst i Bp 5.
Under hans ledning bör arbetsuppgifterna fördelas på en administrativ-j uridisk
byrå och en planeringsbyrå. Den förstnämnda byrån bör främst svara
för den juridiska och administrativa delen av nämndens verksamhet. Byrån
bör förestås av en byråchef i Be 1. Härjämte bör från och med den 1 juli 1963
inrättas en byrådirektörstjänst i Ae 27, en tjänst som kamrerare i Ae 19, en
kansliskrivartjänst i Ae 11, en tjänst som expeditionsvakt i Ae 7 samt en
kanslibiträdestjänst i Ae 7.

Planeringsbyrån, som också bör förestås av en byråchef i Be 1, bör organiseras
på två sektioner. På den ena sektionen bör handhas nämndens verksamhet
i fråga om naturvårdsområden av olika slag och på den andra uppgifterna
beträffande landskapsvården. Chef för en var av sektionerna bör vara
en byrådirektör i Ae 27. Utöver angivna tjänster bör från och med den 1
juli 1963 inrättas en tjänst som förste byråsekreterare i Ae 23, en tjänst som
förste byråingenjör i samma lönegrad, en byråingenjörstjänst i Ae 19, en byråassistenttjänst
i samma lönegrad, en kontoristtjänst i Ae 9 samt en tjänst i
den för viss kartritningspersonal avsedda reglerade befordringsgången.

Härjämte bör nämnden kunna anlita sakkunniga och tillfällig arbetskraft.
För nästa budgetår beräknar jag att härför 20 000 respektive 40 000 kr. bör
ställas till nämndens förfogande.

överdirektörstjänsten och extra ordinarie tjänster i högre lönegrad än Ae

114

Kungl. Maj:is proposition nr 71 år 1963

19 bör upptas på personalförteckning. I detta sammanhang bör anmälas att
i det föregående framlagda förslag till lönegradsplacering av tjänster varit
föremål för överläggningar mellan företrädare för jordbruks- och civildepartementen
samt vederbörande personalorganisationer, som därvid godtagit
förslagen.

På grund av naturvårdsnämndens behov av nära samarbete med ett stort
antal andra centrala organ kan den enligt min mening ej lämpligen förläggas
annorstädes än i Stockholm eller dess omedelbara närhet. Jag avser att
senare denna dag föreslå Kungl. Maj :t att uppdra åt byggnadsstyrelsen att
vidta förberedelser för att — vid riksdagens bifall till förslagen i det föregående
— lämpliga lokaler skall kunna ställas till förfogande den 1 juli
1963.

Såsom jag uttalat i det föregående bör ansvaret för det regionala naturvårdsarbetet
i dess helhet åvila länsstyrelsen i länet. På länsstyrelsen skall
sålunda ankomma de beslutsfunktioner inom naturvården, som ej förbehålls
Kungl. Maj :t, samt huvuddelen av den regionala inventerings- och planeringsverksamhet,
som erfordras för att i praktiken omsätta de i det föregående
angivna riktlinjerna för naturvårdspolitiken. Länsstyrelsen bör härvid
erhålla medverkan av de lokalorgan, som har speciell kompetens beträffande
vissa grenar av naturvårdsarbetet eller som vid fullgörandet av sina uppgifter
kommer i kontakt med naturvårdsfrågorna. De viktigaste av dessa
organ är enligt min mening länsarkitekten, landsantikvarien, överlantmätaren,
skogsvårdsstyrelsen, domänverkets lokalförvaltning och lantbruksnämnden.
I anledning av vad som anförts i den förut berörda framställningen
från länsstyrelsen i Östergötlands län och de däröver avgivna remissyttrandena
rörande lantbruksnämnds befattning med naturvårdsfrågor anser
jag mig böra uttala, att jag finner det angeläget att lantbruksnämnderna —
så långt gällande lagbestämmelser och andra föreskrifter medger — i sin
verksamhet med jordbrukets rationalisering tillvaratar naturvårdsintressena.

Även i fortsättningen bör länsstyrelserna till sitt förfogande i naturvårdsarbetet
ha särskilda råd. Dessa naturvårdsråds uppgifter bör, såsom utredningen
uttalat, huvudsakligen vara att överlägga om den allmänna målsättningen
för naturvården i länet samt att avge yttranden i ärenden av principiell
betydelse. Jag delar även utredningens uppfattning att råden bör sammansättas
av företrädare för närmast berörda länsorgan och av naturvård
särskilt intresserade lekmän eller specialister. Lekmannaledamöterna bör
representera både tätortsbefolkningen och landsbygdsnäringarna. Antalet
ledamöter i råden bör vara omkring tio, varav i regel hälften bör utgöras av
lekmän. I likhet med utredningen anser jag att några bindande bestämmelser
rörande naturvårdsrådens verksamhet och sammansättning ej bör utfärdas.
Det bör sålunda ankomma på envar länsstyrelse att under beaktande
av förhållandena i länet besluta i ämnet. Till lekmannaledamöter i råden
bör enligt Kungl. Maj :ts närmare bestämmande utgå arvode och i förekommande
fall traktamente och resekostnadsersättning.

115

Kungl. Maj.is proposition nr 71 år 1963

Jag är medveten om att det intensifierade naturvårdsarbetet kommer att
leda till ökad arbetsbelastning för länsstyrelserna. Med hänsyn härtill anser
jag i likhet med utredningen att medel bör anvisas för att länsstyrelserna
skall kunna anlita särskild arbetskraft för naturvårdsuppgifter av större
omfattning.

I likhet med utredningen fäster jag stor vikt vid kommunernas medverkan
i naturvårdsarbetet. I det föregående har jag framhållit att det är väl motiverat
att kommunerna engagerar sig ekonomiskt för att skaffa sina invånare
tillgång till naturområden för rekreation och friluftsliv. Enligt min
mening är det även angeläget att kommunerna inom andra delar av naturvården,
exempelvis i fråga om strandskyddet och landskapsvården, tar initiativ
till åtgärder och på annat sätt medverkar. Av vad jag nu sagt följer
att jag anser att, innan länsstyrelse fattar beslut i naturvårdsärende som
berör kommuns intresse, denna i allmänhet bör beredas tillfälle att yttra sig.

Kommunerna bör, såsom utredningen ansett, ha frihet att vid behandlingen
av naturvårdsfrågor i organisatoriskt hänseende anpassa sig till vad som
är mest praktiskt för deras vidkommande. Om ej annat beslutas eller gäller
på grund av särskild författning bör det ankomma på kommunens styrelse
att handlägga naturvårdsfrågorna.

I detta sammanhang anser jag mig även böra beröra den del av naturvärdsorganisationen,
som avser förvaltningen och vården av naturvårdsobjekt.
Det är nämligen enligt min mening av stor vikt, att avsatta områden
och skyddade föremål av olika slag får den vård och den tillsyn, som
krävs för att syftet med deras avsättande skall kunna upprätthållas. För att
nå enhetlighet i förvaltningen och för att såvitt möjligt hålla kostnaderna
härför nere anser jag att förvaltningsansvaret ej bör splittras mer än vad
som är nödvändigt. Bland annat med hänsyn härtill delar jag utredningens
uppfattning, att ansvaret för förvaltningen av naturvårdsobjekt i kronans
ägo i princip bör åvila domänverket. I fråga om objekt, som inte låter sig
väl inordnas under domänverkets egen förvaltning, bör dock domänstyrelsen
kunna uppdra åt annan att ombesörja förvaltningen. Enligt min mening är
det av budgettekniska skäl ej lämpligt att med domänverkets driftsmedel
bestrida förvaltningskostnaderna, vilka ej såsom fallet är med utgifterna för
att anordna fritidsområden på kronoparkerna kan anses ingå i normal skogsförvaltning.
Jag förordar därför, att från den 1 juli 1964 domänverkets fond
genom medelsanvisning på driftbudgeten erhåller ersättning med överslagsvis
beräknat belopp för förvaltningskostnader för naturvårdsobjekt. Sådana
objekt i kommunal ägo bör givetvis förvaltas av vederbörande kommun på
egen bekostnad. Ansvaret för tillsyn av objekt i annan markägares hand bör,
där ej annat befinns lämpligt, åvila vederbörande skogsvårdsstyrelse. Även
skogsvård sstyrelses kostnader för tillsynen bör täckas genom medelsanvisning
på driftbudgeten.

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1963

Jag delar utredningens uppfattning att de ideella naturvårdsorganisationerna
även efter utbyggnaden av den statliga organisationen på området har
en viktig uppgift att fylla. Såsom jag berört i det föregående bör nämligen
såsom ett betydelsefullt led i det intensifierade naturvårdsarbetet ingå en
omfattande upplysningsverksamhet. De ideella organisationerna har särskilda
förutsättningar för att omhänderha denna upplysningsverksamhet. Med
hänsyn till naturvårdsupplysningens betydelse ur samhällssynpunkt bör
statsbidrag utgå till organisationernas kostnader för verksamheten.

Slutligen vill jag i detta sammanhang något beröra naturvårdsforskningen
och dess ställning i naturvårdsorganisationen. I detta hänseende anser jag
mig böra understryka vikten av att naturvårdsarbetet anknyts till den vetenskapliga
forskningens resultat. Av vad utredningen och remissinstanserna
anfört framgår att det finns ett uppenbart behov av forskning beträffande
skilda problem inom naturvården. Jag ansluter mig till utredningens uppfattning
att det är riktigast att dessa forskningsuppgifter hålls skilda från
de praktiskt-administrativa förvaltningsuppgifterna på naturvårdsområdet.
Den i betänkandet upptagna frågan om inrättande av ett målinriktat naturforskningsorgan
bör emellertid, såsom utredningen uttalat, ytterligare övervägas.
I avvaktan härpå bör i naturvårdsfrågor alltjämt tas i anspråk bland
annat den naturvetenskapliga sakkunskap som är representerad i Vetenskapsakademiens
naturskyddskommitté. Med hänsyn härtill förordar jag,
att akademien tills vidare får åtnjuta fortsatt statligt stöd till kommitténs
verksamhet.

Anslagsfrågor. För att täcka medelsbehovet för statens nät urvård snämnds
verksamhet bör på riksstatens nionde huvudtitel uppföras två nya förslagsanslag.
Under anslagsrubriken Statens naturvårdsnämnd: Avlöningar föreslår
jag, att för budgetåret 1963/64 anvisas 564 000 kr. Av detta belopp erfordras
enligt mina beräkningar 16 000 kr. för arvoden till naturvårdsnämndens
ledamöter, 488 000 kr. för avlöningskostnader till i det föregående angivna
tjänster, 40 000 kr. för tillfällig arbetskraft och 20 000 kr. för att anlita
sakkunniga. Vid beräkningen av avlöningskostnaderna för tjänsterna
har jag utgått från att vissa av dem kommer att besättas först den 1 januari
1964. Anslagsbeloppet bör fördelas på olika poster i en avlöningsstat på sätt
framgår av efterföljande hemställan.

Medel till omkostnader bör anvisas under anslagsrubriken Statens naturvårdsnämnd:
Omkostnader. Under anslaget bör Kungl. Maj :t fastställa omkostnadsstat
upptagande anslagsposter till sjukvård m. m., till reseersättningar,
till expenser och till publikationstryck. För budgetåret 1963/64 förordar
jag, att posten till sjukvård m. m. uppförs med 1 000 kr. Till reseersättningar
bör beräknas 35 000 kr. Under posten till expenser bör en delpost
till bränsle, lyse och vatten upptas med 3 000 kr. samt en delpost till övriga
expenser med 78 000 kr. Härav utgör 57 000 kr. ett engångsbelopp för att
täcka kostnaderna för inventarier och annan utrustning åt nämnden. Till

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1963

117

publikationstryck bör slutligen beräknas 8 000 kr. Anslaget bör sålunda för
nästa budgetår uppföras med 125 000 kr.

Såsom ett speciellt arrangemang för budgetåret 1963/64 bör medel till särskild
arbetskraft för länsstyrelsernas naturvårdsarbete samt till arvoden
ävensom till traktamente och resekostnadsersättning åt naturvårdsrådens
lekmannaledamöter anvisas under ett på riksstatens nionde huvudtitel uppfört
nytt reservationsanslag med rubriken Naturvård: Kostnader för länsstyrelsernas
naturvårdsarbete. Vid mina överväganden rörande medelsbehovet
under nästkommande budgetår för nyssnämnda ändamål har jag stannat
för att en medelsanvisning av 480 000 kr. är tillfyllest. Beslut om fördelningen
av medlen mellan länsstyrelserna bör fattas av Kungl. Maj :t.

Jag har i det föregående uttalat mig för att statsbidrag bör utgå till naturvårdsupplysning
genom de ideella naturvårdsorganisationernas försorg.
Medel för ändamålet bör anvisas under ett nytt reservationsanslag med anslagsrubriken
Naturvård: Bidrag till naturvårdsupplysning, m. m. Från anslaget
bör vidare utgå det statliga stöd till Vetenskapsakademien för dess naturskyddskommittés
verksamhet, som enligt vad jag förut anfört bör få åtnjutas
under nästa budgetår. Slutligen anser jag, att från anslaget bör kunna
utgå bidrag med begränsade belopp till de kostnader, som under andra
halvåret 1963 kan uppkomma i anslutning till uti-edningsarbeten i naturvårdsdelegationens
verksamhet. För budgetåret 1963/64 bör enligt min mening
förevarande anslag uppföras med 200 000 kr. Det torde få ankomma
på Kungl. Maj :t att besluta om anslagsbeloppets fördelning på de olika ändamålen
och om de närmare villkor som bör gälla för bidragsmedlens användning.

Under budgetåret 1963/64 erfordras medel för att bestrida sådana ersättningar
till markägare, som kan föranledas av beslut enligt gällande naturskyddslag.
Under tiden fram till den 1 juli 1964 räknar jag med att naturvårdsarbetet
till betydande del kommer att inriktas på det inventerings- och
planeringsarbete, som erfordras som underlag för den intensifierade naturvården.
Med hänsyn härtill och då medel för inlösen och förvärv av naturvårdsobjekt
bör utgå från det anslag på kapitalbudgeten, som jag återkommer
till i det följande, anser jag att medelsanvisningen till nu ifrågavarande
ersättningar under nästa budgetår kan begränsas till 200 000 kr. För
ändamålet bör å riksstaten uppföras ett nytt reservationsanslag med rubriken
Naturvård: Ersättningar till markägare in. m. Såsom reservation under
anslaget bör upptas den mindre reservationsmedelsbehållning som vid utgången
av innevarande budgetår beräknas kvarstå å det senast för budgetåret
1959/60 uppförda anslaget Bidrag till särskilda naturvårdsåtgärder. Vidare
bör det nya anslaget såsom reservation tillföras det belopp av 30 000
kr., som anvisats under reservationsanslaget Naturskydd: Kostnader i samband
med fridlysning av Smålands Taberg. Ehuru någon gruvdrift för närvarande
inte förekommer i Smålands Taberg, anser jag att medel fortfaran -

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1963

de bör finnas till hands för utgifter i samband med åtgärder som eventuellt
kan erfordras till skydd för bergets naturvärden. Det är min avsikt att senare
föreslå Kungl. Maj :t att uppdra åt naturvårdsnämnden att följa utvecklingen
av detta spörsmål och att inkomma med de förslag som kan befinnas
påkallade.

Det bör ankomma på Kungl. Maj:t att i varje särskilt fall meddela beslut
om dispositionen av medlen å det nya anslaget.

Utredningen har föreslagit att medel anvisas för att täcka kostnader för
vård och förvaltning av naturvårdsobjekt. Såsom jag uttalat i det föregående
bör domänverket och skogsvårdsstyrelserna erhålla ersättning för kostnaderna
för deras förvaltningsuppgifter i fråga om naturvårdsobjekt. Vidare
bör medel ställas till förfogande för erforderliga åtgärder för objektens
vård. För domänverkets vård och förvaltning av nationalparker har för 1963
medel avsatts i det av Kungl. Maj :t den 28 december 1962 fastställda generalförslaget
angående domänverkets driftskostnader. Med hänsyn härtill och
då det, såsom utredningen uttalat, beträffande övriga naturvårdsobjekt torde
krävas en genomgång av behovet av vård- och förvaltningsåtgärder anser
jag att medel för ändamålet bör anvisas först för budgetåret 1964/65.

Vid behandlingen av de allmänna riktlinjerna för naturvården har jag
förordat, att kronan med äganderätt förvärvar vissa värdefulla naturområden
och att för ändamålet en särskild delfond av domänfonden tillförs medel
genom investeringsanslag å kapitalbudgeten. Det bör åvila länsstyrelserna
och naturvårdsnämnden att ta initiativ till sådana markförvärv. Givetvis
bör också naturområden å mark, som lantbruksnämnd förvärvar med anlitande
av jordfonden, kunna mot ersättning överföras till nämnda delfond.
Då lantbruksnämnd finner att sådan överföring kan ifrågakomma, bör nämnden
anmäla förhållandet till länsstyrelsen. Vidare bör till delfonden kunna
efter prövning i varje särskilt fall överföras naturvårdsobjekt som redan är
i kronans ägo. Sålunda torde exempelvis nationalparkerna böra redovisas å
delfonden.

Beslut om markförvärv eller överföring torde böra fattas av Kungl. Maj :t.
Det bör ej föreligga hinder för att inköp även omfattar mark, som ej bör avsättas
för naturvårdsändamål. Fall kan nämligen tänkas uppkomma då uppgörelse
om förvärv endast kan träffas i fråga om viss egendom i sin helhet.
Ur naturvårdssynpunkt ej erforderlig mark bör dock så snart som möjligt
allt efter omständigheterna i det enskilda fallet mot ersättning överföras till
domänfonden i övrigt eller till jordfonden eller ock försäljas till kommun,
stiftelse eller i allmänna marknaden. Inflytande medel bör tillföras fonden
och användas för inköp av naturvårdsobjekt.

Ä ifrågavarande delfond bör härjämte redovisas sådana naturvårdsobjekt
som kronan på grund av naturvårdslagstiftningen har att inlösa.

Jag anser det angeläget, att angivna markförvärv kan påbörjas redan under
nästa budgetår. Med hänsyn härtill föreslår jag, att å kapitalbudgeten
för budgetåret 1963/64 under statens affärsverksfonder, domänverket, upp -

119

Kungl. Maj:ls proposition nr 71 år 1963

tas ett investeringsanslag till markförvärv för naturvårdsändamål, m. m. av
2 000 000 kr. Från anslaget bör även enligt beslut av Kungl. Maj :t i varje
särskilt fall medel ställas till förfogande för de löseskillingar kronan kan
komma att få erlägga vid inlösen av mark på grund av naturvårdslagstiftningen.

Det torde kunna förutsättas, att någon nettoinkomst för statsverket inte
uppkommer från den på förut nämnda delfond upptagna marken. Ersättning
bör därför enligt gängse grunder utgå till domänverkets fond. Medelsanvisning
härför erfordras dock först från och med budgetåret 1964/65.

Hemställan. Under åberopande av vad jag i det föregående anfört hemställer
jag, att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen att

1) godkänna de av mig i det föregående förordade riktlinjerna
för naturvårdsverksamheten och dess organisation

2) besluta att från och med den 1 juli 1963 inrätta ett
statligt centralt naturvårdsorgan, benämnt statens naturvårdsnämnd,
med i huvudsak de uppgifter som angivits i
det föregående

3) medge att under domänfonden inrättas en delfond, varå
naturvårdsobjekt i kronans ägo redovisas i enlighet med i
det föregående angivna grunder

4) bemyndiga Kungl. Maj :t att fastställa personalförteckning
för statens naturvårdsnämnd i enlighet med vad jag
föreslagit i det föregående

5) fastställa följande avlöningsstat för statens naturvårdsnämnd,
att tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1963/64:

Avlöningsstat

1. Avlöningar till ordinarie tjänsteman, förslagsvis 43 000

2. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av

Kungl. Maj:t, förslagsvis .................... 16 000

3. Ersättningar till sakkunniga, förslagsvis ...... 20 000

4. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal, förslagsvis
.................................... 333 000

5. Rörligt tillägg, förslagsvis .................... 145 000

6. Kompensation för höjda folkpensionsavgifter,

förslagsvis ................................ 7 000

Summa kr. 564 000

6) å riksstaten för budgetåret 1963/64 under nionde huvudtiteln
anvisa

a) till Statens naturvårdsnämnd: Avlöningar ett förslagsanslag
av 564 000 kr.

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1963

b) till Statens naturvårdsnämnd: Omkostnader ett förslagsanslag
av 125 000 kr.

c) till Naturvård: Kostnader för länsstyrelsernas naturvårdsarbete
ett reservationsanslag av 480 000 kr.

d) till Naturvård: Bidrag till naturvårdsupplysning, m. m.
ett reservationsanslag av 200 000 kr.

e) till Naturvård: Ersättningar till markägare m. m. ett
reservationsanslag av 200 000 kr.

7) å kapitalbudgeten för budgetåret 1963/64 under Statens
affärsverksfonder, domänverket, till Markförvärv för
naturvårdsändamål, m. m. anvisa ett investeringsanslag av
2 000 000 kr.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar
Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas
proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.

Ur protokollet:
Stig Johansson

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1963

121

Innehållsförteckning

Propositionen ................................................ 1

Propositionens huvudsakliga innehåll .......................... 1

Utdrag av statsrådsprotokollet den 1 mars 1963 .................. 2

I. Inledning .............................................. 2

II. Nuvarande förhållanden.................................. 4

Lagstiftningen .......................................... 4

Organisationen .......................................... 7

III. Nuvarande tillgång till naturområden, m. m................. 8

Utredningen ............................................ 8

IV. Allmänna riktlinjer för naturvården ...................... 12

Utredningen ............................................ 12

Yttranden .............................................. 21

V. Reformer rörande lagstiftningen om naturvård ............ 32

Utredningen ............................................ 32

Yttranden .............................................. 41

VI. Naturvårdens framtida organisation ...................... 49

Utredningen ............................................ 49

Yttranden .............................................. 63

VII. Medelsbehov och finansieringsfrågor m. m................. 79

Utredningen ............................................ 79

Yttranden .............................................. 89

VIII. Framställning av länsstyrelsen i Östergötlands län angående

vissa markförvärv ...................................... 97

Länsstyrelsens framställning.............................. 97

Yttranden .............................................. 99

IX. Vissa anslagsskrivelser .................................. 102

X. Departementschefen .................................... 105

Allmänna riktlinjer för naturvården ...................... 105

Naturvårdsorganisationen ................................ 111

Anslagsfrågor .......................................... 116

Hemställan.............................................. 119

Stockholm 1963. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 030269