Kungl. Maj.is proposition Nr 253 (Proposition 1919:253)

Kungl. Maj.is proposition Nr 253.

Nr 253.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående reglering av
vissa löneförhållanden inom hovrätterna och nedre jiisiitierevisionen
m. m., given Stockholms slott den 18 mars
1919.

Under åberopande av bifogade utdrag av statsrådsprotokollet över
justitiedepartementsärenden för denna dag vill Kungl. Uuj:t härmed föreslå
riksdagen att

dels godkänna de i samma protokoll intagna, av chefen för justitiedepartementet
förordade förslag till nya ordinarie avlöningsstater för
rikets hovrätter att tillämpas från och med år 1920;

dels förklara, att för åtnjutande av avlöning å de nya avlöningsstaterna
skola gälla samma villkor och bestämmelser, som stadgats för
avlönings åtnjutande å de för hovrätterna nu gällande avlöningsstater,
med iakttagande att hovrättsråd må i fråga om rätten till ålderstillägg
räkna sig till godo den tid, som före avlöningsstatens trädande i kraft
förflutit från hans tillträde till befattningen;

dels — med uteslutande av det i riksstatens andra huvudtitel å anslaget
till Svea hovrätt med därunder lydande justitiestat anvisade belopp
av 2,000 kronor till en eller flera allmänna tolkar i tingslagen inom
Torneå domsaga — i stället därstädes uppföra till arvode åt en allmän
tolk i Jukkasjärvi lappmarks tingslag av Gällivare domsaga ett belopp
av 550 kronor, till arvode åt en allmän tolk i Karesuando lappmarks
tingslag av samma domsaga ett belopp av 50 kronor, till arvode åt en
allmän tolk i Korpilombolo och Pajala tingslag av Torneå domsaga ett
belopp av 900 kronor samt till arvode åt en allmän tolk i Nedertorneå och
Overtorneå tingslag av sistnämnda domsaga ett belopp av 1,500 kronor;

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 223 höft. (Nr 253). 1

Kungl. Maj:ts proposition Nr 253.

dels höja följande under andra huvudtiteln uppförda ordinarie
anslag, nämligen:

det till Svea hovrätt med därunder lydande justitiestat från dess

nuvarande belopp .................................................................. kronor 831,087

med 115,400 kronor till ...................................................... » 947,087,

varav 5,000 kronor skola utgöra förslagsanslag,

det till Göta hovrätt med därunder lydande justitiestat från dess

nuvarande belopp ................................................................... kronor 518,513

med 64,250 kronor till........................................................ » 582,763,

varav 2,000 kronor skola utgöra förslagsanslag,

samt det till hovrätten över Skåne octi Blekinge med därunder

lydande justitiestat från dess nuvarande belopp............... kronor 226,963

med 31,500 kronor till............................................................ » 258,463.

varav 1,500 kronor skola utgöra förslagsanslag;
dids under andra huvudtiteln anvisa

till avlönande av en extra ledamot i Svea hovrätt å extra stat för

år 1920 ett förslagsanslag, högst ....................................... kronor 7,000,

till avlönande av en extra notarie å krigshovrättsavdelningen i
Svea hovrätt likaledes å extra stut för år 1920 ett förslagsanslag,
högst ............................ kronor 4,350,

till förstärkning av hovrätternas arbetskrafter m. m. å tillägg sstat

för år 1919 ett förslagsanslag, högst ................................. kronor 43,000,

till bestridande av tillfällig förhöjning för år 1919 av det till tjänstgörande
tingstolken i Torneå domsaga utgående arvode jämväl å tillägqs stat

för år 1919 ett förslagsanslag, högst.......................... kronor 1,200

samt

till täckande av vissa förskottsvis bestridda utgifter för beredande
av tillfällig förstärkning av arbetskrafterna i Göta hovrätt samt i hovrätten
över Skåne och Blekinge med extra divisioner m. m. ävetdedes

& tillläggs åt lör år 1919 ett förslagsanslag, högst ....... kronor 47,000;

dels godkänna det i statsrådsprotokollet intagna, av departementschefen
förordade förslag till ny ordinarie avlöningsstat för nedre justitierevisionen
att tillämpas från och med år 1920;

dels höja det under andra huvudtiteln uppförda ordinarie anslag
till nedre justitierevisionen från dess nuvarande belopp kronor 294,000

med 39,100 kronor till......................................................... » 333,100,

varav 5,000 kronor skola utgöra förslagsanslag;
dels förklara,

att den, som med eller efter ingången av år 1920 tillträder ordinarie
befattning som revisionssekreterare, skall vara underkastad de be -

Kungl. Maj.ts proposition Nr 253.

stämmelser i fråga om skyldighet att låta sig förflyttas till ledamotsbefattning
i överrätt, som under år 1920 kunna varda meddelade, samt
att°i övrigt för åtnjutande av avlöning å den nya avlöningsstaten
för nedre justitierevisionen skola gälla samma villkor och bestämmelser,
som stadgats för avlönings åtnjutande å nu gällande avlöniugs-tat; dels

— med ändring av vad i sådant avseende nu är stadgat
— medgiva, att, därest revisionssekreterare, som vid utnämningen till
ämbetet var ledamot i någon av rikets hovrätter, ånjm utnä imes till
ledamot i hovrätt, han må för erhållande av ålderstillägg å hovrättsrådslönen
tillgodoräkna sig ej blott den tid, han förut varit ledamot i
hovrätt, utan även den tid, varunder han innehaft revisionssekreterarämbetet,
ävensom att, därest revisionssekreterare, som vid utnämningen
till ämbetet var fiskal eller assessor i någon av hovrätterna, utnämnes
till ledamot i hovrätt, han må för erhållande av ålderstillägg å hovrättsrådslönen
tillgodoräkna sig den tid, varunder han innehaft revisionssekreterarämbetet; dels

för tillfällig förstärkning av nedre justitierevisionens arbetskrafter
med fyra tillförordnade revisionssekreterare, en tillförordnad
protokollsekreterare, två amanuenser och två tillförordnade skrivbiträden
på extra stat för år 1920 anvisa ett förslagsanslag,

högst........................................................................................... kronor 46,650;

dels ock till avlönande av en extra vaktmästare i nedre justitierevisionen
jämväl å extra stat för år 1920 anvisa ett förslagsanslag,

högst.................................................................................................. kronor 1,570.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott.

GUSTAF.

Eliel Löfgren

Kungl. Maj:ts proposition Nr 253.

Ärende ang.
partiell lönereglering
för
hovrätterna
och nedre
justltiterevisiontn
m. in

Ärendets

uppkomst

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet in
för Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 18 mars 1919.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Edén,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena HELLNER,

Statsråden: Petersson,

SCIIOTTE,

Petrén,

Nilson,

Löfgren.

friherre Palmstierna.

Rydén,

Undén.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Löfgren, anhöll att få
underställa Kungl. J\laj:ts prövning frågan om reglering av visso löneförhållanden
inom hovrätterna och nedre justitierevisionen m. m. Därvid
anförde föredraganden:

Genom beslut den 10 maj 1918 bemyndigade Kung]. Magt chefen
för justitiedepartementet att tillkalla vissa personer att såsom sakkunniga
biträda inom departementet vid utredning angående, bland annat, vissa
ändringar i hovrätternas arbetssätt ävensom i löneförhållandena i hovrätterna,
särskilt beträffande storleken av ledamöternas begynnelselöner
samt den extra ordinarie personalens avlöning. Sedan jag med stöd av
berörda bemyndigande såsom sakkunniga i nu nämnt avseende tillkallat
hovrättsrådet i Svea hovrätt, numera justiiierådet Gustaf Appelberg, hovrättsrådet
i Göta hovrätt Birger Aurell, hovrättsrådet i hovrätten över
Skåne och Blekinge Gunnar Beskow och advokaten John Tjerneld, hava
de sakkunniga den 4 oktober 1918 i berörda ärende avgivit betänkande.

Kungl. Maj:ts proposition Kr 253.

Hovrätterna, som av Kungl. Maj:t anbefallts att inkomma med
utlåtaudeu över betänkandet, hava — Svea bovrätt den 8 november
1918, G<>ta hovrätt den 7 berörda november och hovrätten över Skåne
och Blekinge den 1 i samma månad — avgivit sådana utlåtanden, därvid
hovrätt’ rna tillika gjort vissa framställningar, vartill betänkandets
innehåll funnits föranleda.

Vid det av Göta hovrätt avgivna utlåtandet hava fogats två till
hovrätten ställda skrivelser, deri ena den 28 oktober 1918 av sekreteraren
och advokatfiskal vid hovrätten, vilka däri framhållit, hurusom
de för dessa tjänstemän fastställda avlöningar tarvade avsevärd förhöjning,
och den undra den 21 oktober 1918 av hovrättens aktuarie, arkivarie
och ordinarie notarier med hemställan om förslag till .förbättring
i dem tillkommande avlöning.

Härjämte har hovrätten över Skåne och Blekinge i underdånig
skrivelse förenämnda den 1 november, med överlämnande av eu till
hovrätten ställd, den 25 oktober 1918 dagtecknad skrift av de ordinarie
notarierna vid hovrätten, hemställt att bättre avlöningsförmåner måtte
beredas dessa hovrättens befattningshavare.

I underdånig skrivelse den 20 november 1918 hava dessutom vid
Svea hovrätt anställda akta ålder, arkivarie och sju ordinarie notarier
anhållit, att Kungl. Maj:t täcktés — oavsett tillfälligt lönetillägg under
rådande dyrtid — med avseende å deras löner vidtaga de förbättringar,
vilka Kungl. Maj:t kunde finna befogade och lämpliga.

Hos Kungl. Maj:t har vidare Svea hovrätt i skrivelse den 20 september
1918, efter därom av krigshovrätten gjord hemställan, tillstyikt,
att Kungl. Maj:t måtte genom proposition till 1919 års riksdag föreslå uppförande
å Svett hovrätts stat av en sekreterarbefattning hos krigshovrätten.

Slutligen har nedre justitierevisionen i skrivelse den 17 augusti
1918 hos Kungl. Maj:t gjort framställning om, förutom annat, förbättrade
avlöningsförmåner för nedre revisionens såväl ordinarie som extra ordinarie
tjänstemän samt skrivbiträden.

Genom remiss den 3 december 1918 har Kungl. Mnj:t anbefallt
1902 års löneregleringskommitté att avgiva utlåtande över samtliga
ovanberörda framställningar i vad de av.-åge förändrade .avlöningsförhållanden
för hovrätterna och nedre justitierevision samt i samband
därmed stående ändringar i nämnda ämbetsverks arbetssätt.

Då jag den 9 januari innevarande år inför Kungl. Maj:t anmälde
de frågor, som tillhöra regleringen för år 1920 av riksstatens

Anföranden
Ull statsrådspi
otokollet
den 9
januari

6 Kungl. Maj:ts proposition Nr 253.

andra huvudtitel, omnämnde jag vid behandlingen av de ordinarie anslagen
till hovrätterna det betänkande angående vissa ändringar i hovrätternas
arbetssätt och löneförhållanden in. in., som förut omförmälda
sakkunniga avgivit, samt framhöll, hurusom det vore min avsikt att,
sedan löneregleringskommitténs utlåtande i ämnet inkommit, ioreslå
Kungl. Maj:t att avlata proposition till riksdagen med de förslag, vartill
utredningen kunde giva anledning. I avvaktan härpå borde i statsverkpropositiouen
beräknas erforder iga förhöjningar i nämnda anslag.
För Svea hovrätts vidkommande påkallades höjning av det ordinarie
anslaget jämväl av det förslag beträffande arvodeshöjning för tingstolk
i tingslagen inom Torneå domsaga, som jag ämnade göra i samband
med hemställan om proposition av nyssberört innehåll. Av dessa
och andra anledningar hemställde jag, att Kungl. Maj:t ville föreslå riksdagen
att, i avvaktan på särskild proposition i ämnet, vissa till beloppet
angivna förhöjningar måtte för år 1920 beräknas i de å ordinarie stat
uppförda anslagen till hovrätterna med underlydande justitiestater.

Vid hänskjutande samma den 9 januari till Kungl. Maj:ts prövning
av de särskilda medelsbehov, som under andra huvudtiteln borde
tillgodoses genom anslag å tilläggsstat för år 1919, anförde jag, att
jag ämnade föreslå Kungl. Maj t att av riksdagen begära de medel,
som vore erforderliga för genomförande redan med ingången av
innevarande års höstsession i hovrätterna av vissa utav de av förenämnda
sakkunniga föreslagna ändringar i hovrätternas arbetssätt, gående
i huvudsak ut dels på en omläggning av den till hovrätterna förlagda
utbildningen av domareaspiranterua dels ock på utvinnande av ett större
arbetsresultat. Härför erfordrades bl. a. förstärkning- av hovrätternas
hskalsgrader samt införande av bättre avlöningsförhållanden för de i
hovrätterna tjänstgörande domaraspiranterna. Jag hemställde därför,
att Kungl. Maj: t måtte föreslå riksdagen att, i av vaktan på särskild proposition,
för förstärkning av hovrätternas arbetskrafter m. m. å tillag g sstat
för år 1919 såsom förslagsanslag, högst, beräkna ett visst belopp.

Slutligen anförde jag förutnämnda dag i fråga om det i riksstateu
upptagna ordinarie anslag till nedre justitierevisionen, hurusom en
höjning av detta anslag torde påkallas bl. a. av ifrågasatt avlöningsförbättrmg
för befattningshavare i nedre revisionen, vilket spörsmål delvis
sammanhängde med omregleringen av hovrätternas avlöningsförhållanden
och i sammanhang med denna fråga remitterats till löneregleringskommittén.
Av enahanda anledning borde höjning ske av det anslag å
extra stat, som jämväl för år 1920 erfordrades för tillfällig förstärkning
av nedre revisionens arbetskrafter. Jag hemställde, att Kungl. Maj:t

Kungl. Maj:ts proposition Nr 253. 7

ville föreslå riksdagen dels att, i avvaktan på särskild proposition i
ämnet, i det å ordinarie stat uppförda anklaget till avlöningar m. m.
i nedre revisionen måtte beräknas en förhöjning med visst angivet belopp,
dels oek att, likaledes i avvaktan på särskild proposition, för tillfällig
förstärkning av nedre revisionens arbetskrafter på extra stat för
år 1920 såsom förslagsanslag, högst, beräkna ett belopp av angiven
storlek.

Vad jag sålunda hemställt blev av Kungl. Maj:t bifallet; och har
därefter riksdagen fattat beslut i enlighet härmed.

Det utlåtande, löneregleringskommittén anbefallts avgiva över ovan
omförmälda framställningar beträffande förändrade avlöningsförhållanden
för hovrätterna och nedre justitierevisionen samt i samband därmed
stående ändringar i ämbetsverkens arbetssätt, har av kommittén avgivits
den 10 februari 1919 och iukom till justitiedepartementet den 18 i
samma månad. Jag är alltså nu i tillfälle att framlägga ärendet till
slutlig prövning.

Såsom framgår av det yttrande till statsrådsprotokollet den 10
maj 1918, vari jag hemställde om bemyndigande att tillkalla särskilda
sakkunniga att inom justitiedepartementet biträda vid utredning om
vissa ändringar i hovrätternas arbetsordningar m. in., har dylik utredning
närmast påkallats därav, att eu del av arbetet för de blivande
lamdomarnas utbildning komme att från och med 1919 års ingång överflyttas
på hovrätterna, vilket i sin ordning nödvändiggjorde en omläggning
av sättet för de nya hovrättsaspiranternas utbildning. Då därjämte
antalet till hovrätterna inkommande mål, särskilt brottmålen, under
senare tid avsevärt ökats, ansågs det nödigt, att åtgärder vidtoges för
att på verksammaste sätt höja hovrätternas arbetsprodukt. Härvid syntes
det jämväl vara en trängande nödvändighet att åvägabringa vissa
ändringar i löneförhållandena i hovrätterna, särskilt beträffande storleken
•av ledamöternas begynnelselöner samt den extra ordinarie personalens
avlöning, då eljest överhängande fara förelåge, att hovrätterna icke skulle
kunna på tillfredssällande sätt rekryteras.

Angående behovet av en ändring i nu rådande löneförhållanden
inom hovrätterna tillåter jag mig ytterligare att hänvisa till det av de
sakkunniga avgivna betänkandet, varav transumt i detta ärende berörande
delar torde'' få såsom bilaga (A) fogas vid protokollet. Härvid anser

Löneregleringskommitténs

utlutande
avgivet den
10 februari
1910.

Hovrätterna

Ändring i
vissa löneförhållanden.

Yltran Is till
statsrådsprol
ekillet
den 10 mai
1918.

De s''ikkunniga.

(Sid. 37—39.)

lfrfi.tr
lönereglerings
nödvändighet

och omfattning.

Hovrättsr&dsavlöningarna.

(Sid. 39—42.)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 253.

jag mig dock böra framhålla det huvudsakligaste av vad de sakkunniga
i nämnda hänseende audragit.

Efter att hava erinrat, hurusom för en tillfredsställande rekrytering av hovrätterna
för närvarande möta stora svårigheter, anföra de sakkunniga att anledningen
till härutinnan rådande exceptionella förhållanden till huvudsaklig del torde
vara att söka i det under de senaste åren uppkomna eller stegrade behovet av
juridiska kratter för kristidskommissioner och för affärslivet, därvid de unga juristerna
bjudits avsevärt högre löneförmåner än de kunnat erhålla inom hovrätterna. Därtill
komme, att den lockelse, hovrättsbanan hittills utövat på dugliga jurister genom
utsikt till befordran å högre platser inom domarkåren och administrationen, icke
förmådde i samma grad som tidigare att motverka den oförmånliga ställning i lönehänseende,
som hovrätterna intoge. Men även bortsett från nu nämnda särskilda
förhållanden vore det otvivelaktigt, att under de sista årtiondena tillgången på
dugliga yngre krafter i hovrätterna, särskilt de båda mindre, ofta nog visat sig
otillräcklig. Det kunde ej betvivlas, att dessa svårigheter i rekryteringsavseende
väsentligen berott på att avlöningarna i hovrätten varit mycket knappa, detta även
i förhållande till avlöningarna i andra statens ämbetsverk och för andra domarbefattningar.
För att icke de blivande hovrättsledamöternas kvalitet skulle allt för
mycket försämras och rättsskipningen i hovrätterna sålunda sättas i fara, torde fördenskull
vara nödigt att utan dröjsmål vidtaga sådana ändringar i löneförhållandena,
som kunde antagas verksamt avhjälpa de rådande rekryteringssvårigneterna. Hur
långt man därvid borde gå, kunde naturligtvis vara föremål för delade meningar.
Givet vore, att ju bättre löneförmånerna sattes, desto bättre resultat kunde förväntas.
De sakkunniga ville icke fördölja, att enligt deras mening avlöningarna i
hovrätterna, särskilt hovrättsrådslönerna, borde högst betydligt förhöjas över den
nuvarande nivån. Det uppdrag, de sakkunniga erhållit, innefattade emellertid icke
och kunde uppenbarligen t j heller, med hänsyn till angelägenheten att något omedelbart
åtgjordes i frågan, innefatta verkställande av utredning angående en lönereglering
av mera genomgripande beskaffenhet.

Vad de sakkunniga föresloge innebnre alltså endast sådana ändringar
i hovrätternas löneförhållanden, som, på samma gång de vore ägnade
att avhjälpa de svåraste missförhållandena, syntes kunna skyndsamt
genomföras. I enlighet härmed hade de sakkunniga — förutom vad
angiuge hovrättsrådsavlöningarna — ej inlåtit sig på frågan om ändring
av andra i hovrätterna anställda ordinarie tjänstemäns avlöningsförhållanden
än fiskalernas.

Beträffande hovrättsrådsavlöningarna hava därefter de sakkunniga
— på skäl som av dem närmare utvecklas — hemställt, att begynnelseavlöningen
för hovrättsråd bleve bestämd till 8,100 kronor med rätt att
efter fem år åtnjuta ett ålderstillägg av G()0 kronor. Tillika har, i fråga
om rätten att tillgodonjuta dylikt ålderstillägg, hemställts, att befattningshavare
måtte lå räkna sig till godo den tid, som före löneändringens
trädande i kraft förflutit från hans tillträde till befattningen.

Kung!. Maj:ts proposition Nr 253.

1 sitt över ifrågavarande betänkande avgivna utlåtande har Svea Svea
hovrätt uttalat sig för en mera omfattande lönereglering under framhållande
av önskvärdheten därav, att nu för hovrätten fastställdes eu
reglering av lönerna, vilken kunde vara ägnad att på ett mera bestående
sätt avhjälpa befintliga missförhållanden och trygga tillgången på ledamöter
och tjänstemän, som kunde antagas i allo motsvara de fordringar,
man med avseende å befattningarnas vikt borde ställa å dessa befattningshavare.
Hovrätten har vidare anfört, bland annat, följande:

Såvitt de sakkunnigas förslag avsåge att avskaffa det uppenbara missförhållandet,
att hovrättens ledamöter vore i avlöningshänseende sämre ställda än innehavarna
av motsvarande befattningar i andra centrala verk, ansåge hovrätten förslaget
ovillkorligen påkallat ej mindre av rättvisa och billighet mot hovrättsledamöterna
än med hänsyn till det allmännas intresse. En ändring i löneförhållandena
för hovrättens ledamöter borde dock icke stanna vid vad de sakkunniga föreslagit.
Hovrätten — som hänvisade därtill att genom Kung!. Maj:ts beslut den 16 september
1918 uppdragits åt löneregleringskommittén att verkställa utredning beträffande
tillfällig lönereglering för befattningshavare vid, bland andra verk, hovrätterna —
hade trott sig icke böra gå kommittén i förväg med avgivande av förslag å de
lönesatser, som vid den sålunda ifrågasatta löneregleringen borde komma i tillämpning.
Hovrätten ansåge sig dock böra uttala, hurusom det syntes hovrätten icke
kunna ifrågakomma, att avlöningsförmånerna för hovrättsråd ävensom för krigshovrättsrådet
— vilken sistnämnda befattningshavare givetvis borde i löneavseende vara
jämnställd med hovrättens övriga ledamöter — sattes lägre än de avlöningsförmåner,
som vid 1918 års löneregleringar beståtts högst avlönade byråchefer i kommunikationsverken.
Hovrätten funne ock den beträffande nämnda verk antagna grundsats,
enligt vilken byråcheferna berättigats till två eller tre ålderstillägg, vara att förorda;
därtill borde i hovrätten komma särskilda arvoden åt ordförande å division
och i krigshovrätten.

Göta hovrätt, som i sitt utlåtande över sakkunnigbetänkandet Göta
likaledes erinrat därom, att Kungl. Maj t uppdragit åt löneregleringskommittén
att verkställa utredning beträffande tillfällig lönereglering för
befattningshavare vid, förutom andra verk, jämväl hovrätterna, anför
vidare, att hovrätten ansåge sig ej böra gå kommittén i förväg med
avgivande av förslag å löner, utan funne sig i ärendet allenast böra
göra det uttalande att, därest de stora svårigheter, som under senare
åren förefunnits och alltjämt förefunnes för hovrätten att åstadkomma
en tillfredsställande rekrytering inom densamma, skulle kunna på et1
bestående sätt undanröjas, avlöningsförmånerna måste höjas i vida större
mån än vad de sakkunniga föreslagit, samt att det ur nämnda synpunkt
särskilt vore av trängande vikt att avlöningen för hovrättsråd ökades
med högst avsevärt belopp.

Bikung till riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 223 höft. (Nr 253.) 2

hovratt.

hovrätt.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 253.

Hovrätten Av hovrätter) över Skåne och Blekinge har i det utlåtande, nämnda

och^Biekinye. bovrätt avgivit över de sakkunnigas betänkande, hemställts, att begynnelseavlöningen
för hovrättsråd måtte sättas till 9,000 kronor.

Löneregle nvga kommittén.

Blott partiell
lönereglering.

Löneregleringskommittén har i sitt i ärendet» avgivna utlåtande
anfört:

Aven kommittén hölle före, att den svårighet i fråga om hovrätternas rekrytering,
som — på sätt de sakkunniga framhållit och genom meddelade sifferuppgifter
påvisat — för närvarande förefunnes, icke enbart berodde på nu rådande
exceptionella förhållanden utan ock på jämförelsevis ogynnsamma avlöningsförmåner,
.särskilt för hovrätternas ledamöter och fiskaler. Givetvis skulle det kunna anses
ligga nära till hands att förorda en fullständig omreglering av avlöningarna inom
de ifrågavarande ämbetsverken såsom det kraftigaste medlet att åstadkomma ej
endast förbättrade villkor för nuvarande befattningshavare utan även, och framför
allt, ökade möjligheter till verkens behöriga rekrytering. Kommittén ville emellertid
härvid framhålla, hurusom enahanda synpunker nogsamt med större eller mindre
styrka gjorde sig gällande inom snart sagt alla övriga statens ämbetsverk. De
särskilt genom världskriget skapade förhållandena å penningmarknaden och eljest
torde ock inom eu ej allt för avlägsen framtid framtvinga en allmän revision av
statstjänarnas löner.

Vad särskilt hovrätterna vidkomme, skulle en genomgående omreglering av
avlöningarna tarva en grundligare och mera detaljerad utredning än i förevarande
ärende varit möjligt att åstadkomma För hovrätternas förhjälpande ur det nödläge,
vari de för närvarande befunne sig, måste det nämligen, såsom jämväl de sakkunniga
anmärkt, anses synnerligen angeläget, att de åtgärder, som för ändamålet
vidtoges, ej mindre närmast toge syfte på de svåraste missförhållandena än även
skyndsamt bleve genomförda.

Ur sålunda angivna synpunkter hade kommittén ansett, att den
lönereglering beträffande hovrätterna, varom i detta ärende vore fråga,
företrädesvis i ändamål att åvägabringa bättre rekiyteringsmöjligheter,
icke borde givas vidsträcktare omfattning än de sakkunniga föreslagit.
I detta sammanhang ville kommittén emellertid även hänvisa till det
betänkande, som kommittén till fullgörande av förutberörda genom
Kungl. Maj:ts beslut den 16 september 1918 åt kommittén lämnade
uppdrag den 20 sistlidna november avgivit rörande tillfällig lönereglering
för befattningshavare vid statsdepartementen, centrala ämbetsverk,
hovrätterna och andra grenar av den civila statsförvaltningen.
Enligt de förslag, nämnda betänkande innefattade, skulle däri angivna
ordinarie befattningshavare vid hovrätterna — såväl som i nedre justitierevisionen
— komma i åtnjutande av viss löneförbättring av tillfällig
natur.

Hovrätts- Vad då först anginge hovrättsrådens begynnelseavlöningar, vilka år 1909

rådens be- bestämdes till 7,000 kronor med rätt för hovrättsråden att åtnjuta tre ålderstillägg

gynnelseav- J

1 öning.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 253. 11

ä resp. 500, 600 och 600 kronor, ville kommittén framhålla, hurusom anledningarna
till att man i fråga om hovrättsrådsavlöningarna frångått de principer, som vid
den tidens nya löneregleringar följts beträffande tredje gradens tjänstemän i de centrala
ämbetsverken, torde hava varit dels hänsyn till statsutgifterna, dels att ett
dylikt avlöningssystem för hovrättsråden skulle bättre ansluta sig ti''l de för ledamöter
i hovrätt, assessorer och hovrättsråd, då gällande avlöningsförmåner, dels
ock att befordran till ledamot i hovrätt i regel vunnes ej obetydligt tidigare än
till tredje gradens tjänst i allmänhet. Det torde kunna med tog sägas, att det
nämnda avlöningssystemet varit en övergångsanordning, som numera fyllt sitt ändamål
och icke vidare torde böra åberopas som skäl för en åtskillnad av angivet
slag mellan hovrättsrådsbefattningarna och andra rådsämbeten eller tjänster avtredje
normalgraden; och beträffande olikheten i utnämningsålder för hovrättsråden
och för innehavare av tredjegradstjänster i allmänhet torde densamma, såsom av de
sakkunniga påvisats, hava under de senare åren i icke obetydlig man utjämnats.

Till grund för upprätthållandet av förevarande skillnad i löneavseende kunde
därför enligt kommitténs förmenande skälen för denna skillnads införande icke längre
tjäna. Härtill komme, att hovrätterna nu befunne sig i sådana svårigheter med
avseende å möjligheten att för sin rekrytering draga till sig fullt kvalificerade
arbetskrafter, att det även från det allmännas sida måste vara av vikt, att den
orsak till berörda svårigheter undanröjdes, som kunde ligga i hovrättsrådens vid
jämförelse med andra rådsämbeten ogynnsamma avlöningsförhållanden Särskilt
sedan hovrätterna på grund av 1915 års rättegångsreform blivit högsta instans
i ett betydande antal till dem inkommande mål och ärenden, vore det uppenbarligen
av största betydelse, att hovrätterna bleve i tillfälle att till ledamöter förvärva
insiktsfulla och på sitt område verkligt dugande krafter.

På grund av vad sålunda anförts och då, på sätt Svea hovrätt
påpekat, krigshovrättsrådet uppenbarligen b"rde i förevarande avseende
likställas med övriga hovrfi^ledamöter, tillstyrkte kommittén, att begynnelseavlöningen
för hovrättsråd ävensom för krigshovrättsrådet bestämdes,
för tiden från och med den 1 januari 1920, till 8,100 kronor, vartill
skulle kunna komma etter fem år ett åldcrstillägg till lönen å C0O kronor.
Avlöningen torde, i överensstämme’se med vad hittills ägt rum, böra
fördelas så, att, 2,500 kronor utgjorde tjänstgöringspenningar och återstoden
lön. 1 nuvarande avlöningsvillkor ävensom i bestämmelse uti
löuestaterna angående pensionsunderlag för hovrättsråd och krigshovrättsrådet
skulle icke någon förändring inträda.

Kommittén ville i detta sammanhang framhålla, hurusom den omständigheten,
att kommittén icke nu föresloge någon ändring i det hittills bestående förhållandet
med lika avlöningsförmåner för alla tre hovrätterna beträffande ledamots- och fiskalsgraderna,
ingalunda borde givas den innebörd, att kommittén skulle hava för sin
del godkänt, för hovrätternas vidkommande, ett definitivt övergivande av den vid
löneregleringar i allmänhet följda principen med olika avlöningsbelopp för enahanda
befattningar å skilda orter. Fastmer vore det kommitténs åsikt, att frågan om
nämnda princips tillämpning jämväl å hovrätterna borde vid eu framdeles eventuellt
skeende lönereglering av allmännare omfattning ånyo tagas under omprövning. Att

.Fortfarande
lika avlöningsförmåner
för
samtliga hovrätter -

Kunjl. Maj:ts proposition Nr 253.

i nu förevarande ärende från;.å den ståndpunkt i frågan, som vid löneregleringen
år 1909 intagits, hade synts kommittén icke vara lämpligt, då det skäl, som föranlett
den nuvarande anordningen, fortfarande måste anses föreligga. Även om
bristen på extra ordinarie arbetskrafter för närvarande syntes vara lika stor för
alla hovrätterna, torde dock gälla, att utsikterna till erforderlig rekrytering ställde
sig jämförelsevis mera gynnsamma för Svea hovrätt med dess förläggning inom
huvudstaden, där den unge juristen ägde större möjligheter till befordran utom
hovrätten och flera tillfällen till extra iukomstförvärv än i landsorten.

vatten *iu Beträffande rätten att tillgodonjuta förenämnda ålderstillägg hade

a derstiiiägg. jg sakkunniga hemställt, att befattningshavare måtte få räkna sig till
godo den tid, som före löneändringens trädande i kraft förflutit från
hans tillträde till befattningen. Vad sålunda föreslagits kunde emellertid
kommittén icke biträda. Med hänsyn till den avsevärda löneförbättring,
som enligt den ifrågasatta regleringen skulle tillföras innehavarna av
hovrättsrådsämbeten särskilt i den nuvarande lägsta lönegraden, ville
kommittén i stället tillstyrka, att befattningshavare, som vid tidpunkten
för ikraftträdandet av nu avsedda förändring i lönestaten ägde mer än fem
för ålderstillägg beräkneliga tjänstår, finge för erhållande av ålderstilllägget
tillgodoräknas dessa tjänstår i vad de till antalet överstege fem.

Skiljaktiga I denna del av ärendet hava inom löneregleringskommittén uttalats

inomYiZe 8kiUaktiga meningar, nämligen dels av ledamoten av riksdagens andra
''regering*- kammare, redaktören August Nilsson i Kabbarp beträffande kommitténs
kommittén, beslut att icke föreslå någon ändring i det rådande förhållandet med
lika avlöningsförmåner för samtliga hovrätterna, dels ock av hovrättsrådet,
konstituerade revisionssekreteraren J. A. Samuelson i fråga om
rätten att tillgodonjuta ålderstillägg å hovrättsrådslönen.

Redaktören Nilsson har därvid yttrat:

»Det är enligt min mening fullt riktigt att nu bättre än hittills tillgodose
hovrättsråden, så att de, även vad begynnelseavlöningen beträffar, bliva jämställda
med tredje gradens tjänstemän. Men när så sker, borde man ej i fortsättningen
för de i Jönköping och Malmö bosatta hovrättsråden inräkna det ortstillägg om
600 kronor, som eljest utgår endast till de i Stockholm bosatta tjänstemännen i
nämnda grad. Aven beträffande fiskalerna i Jönköping och Malmö borde en avräkning
av ortstillägget företagas, således en minskning av lönen med 800 kronor.»

Hovrättsrådet Samuelson har anfört följande:

»Då löneregleringskommittén i sitt utlåtande förklarat sig icke kunna biträda
de sakkunnigas förslag, att vederbörande befattningshavare för erhållande av det
ålderstillägg till hovrättsrådslönen, som hädanefter skulle ifrågakomma, måtte få
tillgodoräkna sig den tid, som före löneändringens trädande i kraft förflutit från
hans tillträde till befattningen, har som skäl för ett avvikande från nämnda förslag

Kung1. Maj:ts proposition Nr 253. 13

anförts allenast hänsynen till den avsevärda löneförbättring, som enligt den ifrågasatta
regleringen skulle tillföras innehavarna av hovrättsrådsämbeten särskilt i den
nuvarande lägsta lönegraden. Något mera bärande skäl för berörda avvikelse torde
ej heller kunna andragas. Möjligen vore härutinnan att åberopa, hurusom kommittén
vid någon föregående lönereglering eller omorganisation beträffande andra verk
(exempelvis rikets allmänna kartverk och sjökarteverket) tillämpat den princip, vars
användning i föreliggande fall kommittén tillstyrker. Men däremot må anmärkas,
att den nu ifrågavarande partiella löneregleringen, avseende höjandet av hovrättsrådens
begynnelseavlöningar till likställighet med vad för övriga rådsämbeten eller
tredjegradstjänster gäller, icke torde vara fullt jämförlig med regleringar eller omorganisationer
av antytt slag.

Att hovrättsrådsämbetena med hänsyn såväl till deras vikt som till de å
deras innehavare ställda kompetenskrav icke varit eller äro underlägsna andra rådsämbeten
eller tredjegradstjänsterna i allmänhet, har erkänts. Blott på grund av
särskilda omständigheter, vilka ansågos värda hänsynstagande, var det som vid
1909 års lönereglering begynnelseavlöningarna för hovrättsråden sattes lägre än för
motsvarande befattningshavare i centrala ämbetsverk. Då nu dessa omständigheter
icke längre tillmätas samma betydelse, utan hovrättsråden omsider givas de löneförmåner,
som principiellt redan förut bort tillkomma dem, synes det mig vara
varken billigt eller ens konsekvent att ej medgiva tidigare befattningshavare rätt
att för ifrågavarande ålderstilläggs åtnjutande räkna sig till godo hela den tid,
han som ordinarie innehaft sin befattning. Dennas utövande bör icke rimligen förringas
i värde därför, att befattningen på grund av vissa förhållanden under en
följd av år avlönats lägre än andra tjänster, med vilka den i övrigt varit jämbördig.
Det skäl, kommittén åberopat till stöd för sin hemställan, kan jag därför
icke finna vägande. Och ser man till kommittéförslagets innebörd, skulle t. ex. den,
som före den 1 januari 1920 innehaft hovrättsrådsämbete i fem år, bliva i flaga om
tjänstårsberäkning för ålderstillägg likställd till och med med den, som ulnämnes
till sådant ämbete så sent som den 31 december 1919. Obilligheten härav bolde
enligt mitt förmenande ligga i öppen dag. Att, såsom måhända invändes, den av
kommittén förordade grunden för tjänstårsberäkningen skulle vara motiverad avhänsyn
till äldre befattningshavare, som intjänat eller efter berörda grund skulle
anses hava intjänat det för högsta lönegraden erforderliga antal år, kan jag ej
heller finna befogat, om man fasthåller därvid, att de ifrågavarande befattningarna
blott till följd av särskilda förhållanden, delvis av övergångsnatur, utrustats med
lägre begynnelselön än som givits tredjegradstjänster i allmänhet.

På grund av vad jag sålunda anfört hemställer jag, i likhet med de sakkunniga, att
hovrättsråd målte för åtnjutande av ålderstillägg få räkna sig till godo den tid, som
före löneändringens ikraftträdande förflutit från hans tillträde till befattningen.»

Att rådande rekryteringssvårigheter för hovrätterna med nödvändighet
påkalla en förbättring av vissa löneförhållanden i nämnda verk,
torde vara i ärendet ådagalagt. Lika med såväl de sakkunniga som
löneregleringskommittén anser jag emellertid förhållandena icke medgiva
vidtagandet av någon mera genomgripande lönereglering. Eu dylik
skulle kräva en allsidigare utredning och alltså mera tid än som stått till
buds nu, då det gäller att för hovrätternas vidkommande skyndsamt undan -

Dipartementi

chefen.

Kung!,. Maj:ts proposition Nr 253.

röja de svåraste olägenheterna i rekryteringshänseende. Den reglering av
löneförmåner inom hovrätterna, som för berörda ändamål närmast påkallas,
bör således även eldigt min mening givas allenast partiell omfattning på
sätt de sakkunnigas i ärendet avgivna betänkande innehåller.

Därvid upp>täller sig främst frågan om storleken av hovrättsrådens
begynnelseavlöningar. Såsom särskilt de sakkunniga närmare utvecklat
torde de skäl, som lagts till grund för nu gällande anordning, enligt
vilken hovrättsrådst jänsterna i lönehänseende satts i en särställning i
förhållande till övriga tredjegradstjänster, icke vidare böra tillmätas
avgörande betydelse. Löneregleringskommittén är ock enhälligt av den
uppfattningen, att till grund för upprätthållandet av berörda skillnad
i löneavseende mellan hovrättsrådsbefattningarna och andra rådsämbeten
eller tredjegradstjänster icke längre kunna åberopas skälen för denna
skillnads införande. Härtill vill jag endast lägga att, i synnerhet som
hovrätterna numera i avsevärd utsträckning äro högsta dömande instans,
ej mindre hänsynen till hovrätternas behöriga rekrytering än även de
ifrågavarande ämbetenas vikt och betydelse i och för sig synas kräva,
att med dem förenas löneförmåner, fullt motsvarande vad som tillkommer
andra jämförliga befattningar. Jag biträder alltså det föreliggande förslaget
atr, begynnelseavlöningen för hovrättsråd — med vilka, på sätt
anmärkts, krigshovrättsrådet givetvis är att likställa — bestämmes till
8,100 kronor med rätt för vederbörande befattningshavare att efter fem
år åtnjuta ett ålderstillägg av 600 kronor.

Med majoriteten imma löneregleringskommittén är jag ense därom,
att det icke nu låter sig göra att vidtaga någon förändring i det
rådande förhållandet med lika avlöningsförmåner för samtliga horrätterna
rörande hovrättsrådsbefattningarna lika litet som beträffande fiskalstjänBterna,
om vilka sistnämnda det. i annat sammanhang blir fråga. Den förevarande
löneregleringen av blott partiell omfattning bör enligt mitt förmenande
icke lå giva aidedning till en dylik betydelsefull förändring. På
sätt kommittén framhållit torde ock det skäl, som år 1909 föranledde den
nuvarande anordningens införande, fortfarande föreligga. Alltfort lära
nämligen de båda mindre hovrätterna äga färre rekryteringsmöjligheter
än Svea hovrätt, som — frånsett dess storlek och därmed till äventyrs
förenade bä''tre befordringsutsikter — redan genom sin förläggning i
huvudstaden lättare drager till sig erforderligt antal aspiranter bland
de många yngre jurister, vilka därstädes söka sin utkomst. I allt fall
skulle ett borttagande för de mindre hovrätternas vidkommande av de
mot ortstillägg eljest svarande belopp, vilka ingå i hovrättsråds- och
fiskalslönerna, knappast kunna annat än verka nedpressande jämväl å

Kungl. Maj:ts proposition Nr 253.

de ad jungerade ledamöternas och särskilt de 1 ill förordnade fiskalernas
avlöningsförmåner i nämnda hovrätter. Tager man i betraktande de
exceptionella rekryterings^vårigheter, med vilka hovrätterna för närvarande
liava att dragas, torde vådan av en dylik påföljd vara uppenbar.

I fråga om rätten att tillgodonjuta åliterstilläg t/et å hovrättsråd slönen
ansluter jag mig till de sakkunnigas, av en utav löneregleringskommitténs
ledamöter biträdda förslag, enligt vilket befattningshavare skulle
få räkna sig till godo den tid, som före löneändringens trädande i kraft
förflutit från hans tillträde till befattningen. Den betänklighet mot nämnda
förslag, som kommitténs majoritet uttalat, kan jag nämligen icke dela. Å
ena sidan lärer någon mera nämnvärd ökning av statsutgifterna icke åstadkommas
genom ett godkännande av de sakkunnigas förslag. Och å
andra sidan torde det, såsom den i förevarande avseende skiljaktige
ledamoten i kommittén påpekat, bäst överensstämma med rättvisa och
konsekvns, att befattningshavare, som utnämnts före löneändringens
ikraftträdande, medgives rätt att enligt vanliga regler för ålderstilläggets
åtnjutande tillgodoräkna sig hela den tid, han såsom ordinarie
innehaft sin befattning. Jag vill jämväl erinra därom, att vid lönereglering
år 1918 beträffande rikets allmänna kartverk, riksdagen, i motsats
till vad löneregleringskommittén i det ärendet förordat, för sin del anslöt
sig till samma princip, som innefattas i det nu föreliggande sukkunniglörslaget.
Beslut i dylik riktning torde icke heller sakna motsvarighet
vid andra tidigare genomförda löneregleringar.

Förutom förberörda fråga om hovrättsrådens begynnelseavlöningar
angår de sakkunnigas betänkande huvudsakligast dels vidtagande av åtgärder
för förbättring av hovrätternas arbetsprodukt — i vilket avseende
framlagts förslag, enligt vilka bland annat målens fördelning
skulle komma att ske efter deras inre art och beskaffenhet, eller efter
den s. k. spesialiceringsprincipen — dels ock domaraspiranternas utbildning
inom hovrätterna och deras avlöningsförhållanden därstädes. Förstnämnda
del föreligger icke nu till behandling, men jag vill redan här
framhålla, att de sakkunnigas berörda förslag synas mig böra i huvudsak
följas, då framdeles fråga blir om slutlig prövning av samma
förslag. Beträffande senare delen, eller domaraspiranternas utbildning
och avlöningsförhållanden, bar den ledande tanken för de sakkunnigas
förslag varit att, i anslutning till bestämmelserna i stadgan av den 20
juni 1918 med vissa föreskrifter angående domsagornas förvaltning,
söka på rationellare sätt än hitiills ordna domaraspiranternas utbildning
och ekonomiskt förbättra deras ställning. Det bär sålunda åsyftats ej

Domar
aspiranternit8
utbildning
i hovrätterna.

De sakkunniga.

Kimgl. Maj:ts proposition Nr 253.

mindre att genom nya och förbättrade avlöningsförhållanden tillmötesgå
de extra ordinaries krav på skälig ersättning för det arbete, de utföra
åt det allmänna, och på sådant sätt verka för hovrätternas rikligare tillgodoseende
med extra ordinarie arbetskrafter, än även att sörja för en
omsorgsfullare och grundligare utbildning av aspiranterna till det viktiga
domarkallet i överrätt.

(Sui. 7 9.) Efter att hava redogjort för vissa bestämmelser i domsagestadgan (§§ 12, 21

och 22) rörande lantdomarbiträdenas utbildning och villkoren för erhållande av förordnanden
inom domsagorna anföra de sakkunniga att, även om berörda bestämmelser
ej vore ägnade att i det hela mera avsevärt inveika på tillströmningen till
hovrätterna, vore det dock uppenbart, att samma bestämmelser vore av genomgripande
betydelse därutinnan, att de främjade växelverken mellan hovrätterna och
häradsrätterna i fråga om domarutbildningen samt Jade i hovrätternas hand att på
ett verksammare sätt än nu vore fallet vaka över domarkårens rekrytering genom
möjligheten att på ett tidigt stadium från vidare förordnande på domarbanan avstänga
dem, som icke hölle måttet.

Aven bortsett från domsagestadgan syntes det emellertid påkallat att vidtaga
vissa ändringar i utbildningsförhållandena i hovrätterna och organisationen av
de blivande ledamöternas arbete. Med den uppgift, hovrätterna hade sig pålagd i
fråga om domarkårens rekrytering, vore det givetvis en angelägenhet av största
vikt att utbildningen i hovrätterna ordnades på bästa sätt, något som icke kunde
sägas vara fallet för närvarande. Förbättringar i detta hänseende vore numera så
mycket mera påkallade, oavsett vad dom.-agestadgans tillkomst föranledde, som
hovrätternas ställning genom 1915 års reform blivit en annan än förr. Särskilt
måste det anses såsom ett missförhållande, att hovrätterna ej sällan nödgats meddela
ledamotsförordnande åt personer, som saknat därför erforderlig kompetens.
Hovrättsarbetets såväl kvalitet som kvantitet hade betydligt lidit därav att ledamotsplatserna.
i alltför stor utsträckning använts för utbildning. De sakkunnigas förslag
hade därför baserats på den pr incipen, att utbildningen i hovrätterna borde i största
möjliga utsträckning vara förlagd till tiden före första ledamotsförordnandet.

(Sid. to- ir>.) Vad särskilt angår den tidigaste utbildningsperioden för en domar aspirant

i hovrätterna, eller tiden före erhållandet av första förordnandet
som tillförordnad fiskal, hava de sakkunniga funnit det vara av vikt,
att denna tid, som hittills kunnat växla inom de olika hovrätterna från
över tre år till endast någon månad, bragtes till en lämplig längd. De
sakkunniga hava därvid tänkt sig, att hovrätterna borde söka reglera
densamma så, att den ej komme att understiga tre fjärdedels år eller
överstiga ett och ett halvt år.

Väl kunde det, säga de sakkunniga, särskilt med hänsyn till Svea hovrätt,
möta viss betänklighet, huruvida det läte sig göra att såsom regel fastslå en så
kort prövotid före första fiskalsförordnandet som tiden av ungefär ett år. De sakkunniga
hade emellertid kommit till den uppfattningen att, därest utbildningen
och prövningen av fiskalsaspiranterna ordnades på ändamålsenligt sätt, det skulle i
allmänhet låta sig göra att upprätthålla en regel om en väntetid till första fiskalsförordnandet
av ungefär nämnda längd.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 253.

Såsom ett moment, bland andra, i en dylik ändamålsenlig utbild- särskild»
ning av vederbörande fiskalsaspiranter föreslå de sakkunniga, att i arbetsordningarna
för hovrätterna måtte intagas bestämmelse därom, att en ledare
— eller beträffande Svea hovrätt, därest hovrätten så funne lämpligare,
två — av hovrättens ordinarie ledamöter, som därtill av presidenten
utsåges, ålåge att särskilt vaka över utbildningen av de extra ordinarie
tjänstemännen och lämna dem handräckning rörande deras arbete.

Beträffande de sakkunnigas närmare motivering härför hänvisar (Sld- 18—31 •>
jag till betänkandet.

Då det arbete, som skulle vara förenat med ifrågavarande uppdrag
rörande de extra ordinaries utbildning och handledning, enligt de sakkunnigas
förmenande komme att bliva ganska avsevärt, hava de sakkunniga
funnit särskild ersättning böra tillerkännas uppdragets innehavare.
I sådant avseende har hemställts, att i staterna för hovrätterna
måtte uppföras särskilda anslag till arvoden för övervakning och handledning
av de extra ordinarie tjänstemännen, nämligen för Svea hovrätt
1,500 kronor, för Göta hovrätt 750 kronor och för hovrätten över Skåne
och Blekinge 500 kronor.

Svea hovrätt har i sitt över betänkandet avgivna utlåtande för- Svea hovrätt.
klarat sig ställa sig betänksam mot den sålunda föreslagna anordningen
med särskild övervakare och handledare av de extra ordinaries arbete
inom hovrätten.

Enär, anför hovrätten, för granskning av de förslag till rubriker och föredragningspromemorior
m. m., som de extra ordinarie notarierna hade att uppsätta,
det vore nödvändigt, att granskaren helt satt sig in i målet, syntes det icke kunna
ifrågakomma, att arbetet härmed skulle utföras av annan än den, vilken målets
föredragning ålåge. Vid sådant förhållande måste den handledning, som skulle kunna
utföras av instruktören, inskränka sig till angivande av vissa allmänna grunder för
avfattningen av omförmälda handlingar. Att en dylik handledning kunde vara av
viss betydelse för den unge extra ordinarie notariens utbildning syntes icke kunna
bestridas, men med hänsyn därtill att hovrätten alltmera övergått till ett i formellt
avseende förenklat skrivsätt, som utan större möda torde kunna inläras genom
studium av i hovrättens arkiv förvarade domar och utslag, ansåge hovrätten det
näppeligen böra ifrågakomma att för detta ändamål genomföra en anordning av
sådant slag, som föreslagits. Att föredraganden efter justering av mottagna förslag
lämnade skribenten upplysning om ändringarna och skälen härtill vore givetvis av
synnerligen stor betydelse för dennes utbildning; och om angelägenheten härav hade
hovrättens president vid upprepade tillfällen erinrat hovrättsledamöterna.

Göta hovrätt har ej heller funnit sig kunna förorda den ifråga- anta hovratt.
satta anordningen.

Bi kant) till riksdagens protokoll 1913. I sand. 232 höft. (Nr 253.)

Hovrätten
över Skåne
och BLkinge.

Löneregle -ringskommitté
v.

Departements*

chefen.

Kungl. Majds proposition Nr 253.

Det syntes hovrätten nämligen icke vara lämpligt att överlämna handledningen
av de unga juristerna åt en enda ledamot, en så kallad övervakare, vilken
jämväl skulle hava att bedöma det utförda arbetet. Givet vore, att med en sådan
anordning hovrättens övriga ledamöter, vilka endast mera sällan komme i beröring
med de unga juristerna, maste huvudsakligen förlita sig på övervakarens omdöme
och urskiljning vid fullgörandet av detta synnerligen grannlaga uppdrag. Det erinrades
även därom, att pa hovrättens olika divisioner under årens lopp utbildat
sig eu något olikartad praxis i fråga om skrivsättet, vadan redan av denna anledning
den föreslagna bestämmelsens lämplighet kunde ifrågasättas. Men frånsett
detta finge betonas, att det icke torde vara möjligt för en enda ledamot att lämna
de unga juristerna deri handledning, som med förslaget avsetts, ty härför skulle
uppenbarligen åtgå mera tid än denne ledamot kunde för sina egentliga ämbetsgöromå1
få övrig. Dessutom vore det påtagligt att, då samma ledamot tillika hade
att bedöma det utförda arbetet, de unga juristerna skulle draga sig för att i första
hand vända sig till handledaren med förfrågningar, utan bleve följden säkerligen
den att de unga juristerna, såsom hittills varit fallet, i stället begärde råd och
upplysningar av sina jämnåriga eller något äldre kamrater. Hovrätten vor e därför
övertygad om att det med förslaget i denna del avsedda ändamålet icke skulle vinnas.

Två i ärendets behandling i hovrätten deltagande ledamöter hava förklarat
sig Lämna vad de sakkunnig^ i denna del föreslagit utau anmärkning.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har icke särskilt yttrat sig
över det nu ifrågavarande förslaget.

Löneregleringskommittén har funnit sig icke kunna emot de avstyrkanden,
_ som från Svea och Göta hovrätters sida förelåge, förorda
uppförande i hovrättsstaterna av anslag till arvoden för ifrågavarande
ändamål, därvid kommittén anfört följande:

Kommittén kunde icke annat än finna förslaget om särskild handledning åt
de extra ordinarie tjänstemännen tilltalande. Ur synpunkten av grundligare utbildning
åt de unga hovrättsjuristerna — en synpunkt som vore av ledande betydelse
i de sakkunnigas betänkande vore tanken att något gjordes för omhändertagande
av nykomlingarna i respektive hovrätter värd allt erkännande, detta så mycket
mer som dyn första utbildningsperioden för fiska Isaspiranterna satts till eu jämforelsevis
sa kort tidrymd som omkring ett år. Emellertid torde det, åtminstone
betrafiande de bada större hovrätterna, knappast vara möjligt att på detta sätt
hos en enda hovrättsledamot eller, vad Svea hovrätt anginge, till äventyrs två ledamöter
samla tillräcklig erfarenhet rörande alla aspiranterna och deras kompetens,
sa att hovrätten skulle kunna förnämligast på denna erfarenhet grunda sitt bedömande
av vederbörandes lämplighet eller olämplighet för hovrättsbanan eller
domarkallet överhuvud. Praktiska svårigheter torde ock, på sätt Svea och Göta
hovrätter anmärkt, möta mot den föreslagna anordningen.

på något sätt sörjes för att de unga hovrättsaspiranterna erhålla
nödig handledning under sitt utbildningsarbete i hovrätterna,

Kungl. Maj:ts proposition Nr 253.

anser även jag vara en angelägenhet av vikt. Liksom löneregleringskommittén
och två av hovrätterna håller jag dock före, att den av de
sakkunniga i sådant avseende föreslagna anordningens införande och
tillämpning skulle möta vissa svårigheter. Då jämväl ifrågasatts, huruvida
det med eu dylik anordning avsedda ändamål verkligen skulle
kunna vinnas genom förslagets realiserande, har jag funnit samma förslag
icke nu böra föranleda vidare åtgärd.

Den tid, som hittills i allmänhet plägat förflyta mellan ett första *''?«*«''*
förordnande att upprätthålla fiskalstjänst och ett första förordnande till yttringen.
ledamot i hovrätt (extra ordinarie assessor), har utgjort ungefär ett år • De sak Denna

tid hava de sakkunniga funnit numera böra avsevärt förlängas, kunniga.
därvid de särskilt hänvisat till och utvecklat vad förut anmärkts om (Sid. is o. f
nödvändigheten av att uppställa stora fordringar såsom villkor för ledamots
lörurd nande i hovrätterna. De sakkunniga anföra härefter, bland
annat, följande:

Eu förlängning av tiden mellan första fiskals- och första ledamotsförordnandet.
torde bliva följden redan därav, att hovrätternas tillförordnade fiskaler säkerligen
komme att i stor utsträckning anlitas för domsagevikariat i de helt visst ganska
ofta uppkommande fall, då häradshövdingarna ej själva ägde tillgång till vederbörligen
kvalificerade biträden. Att sålunda, framhålla de sakkunniga, de tillförordnade
fiskaler, som eftersträvade förordnande till ledamotskap i hovrätt, dessförinnan vunne
ökad underrättsutbildning, vore givetvis en fördel ur det allmännas synpunkt. Men
det vore å andra sidan uppenbart, att i samma mån som t. f. fiskaler anlitades
till vikariat i domsagorna, inkräktades på den tid, som måste vara anslagen åt den
särskilda utbildningen till ledamotskap i hovrätt. Av dessa skäl syntes det de sakkunniga,
att man borde utgå från att en tid av minst två år skulle i allmänhet
förlöpa mellan ett första fiskalsförordnande och ett första förordnande till ledamot.

Det torde ej vara möjligt, fortsätta de sakkunniga, att genomföra den för- ökning as
hängning av fiskaistiden, som sålunda vore önskvärd, med mindre antalet fiskals- antalet

tjänster i hovrätterna, utgörande för närvarande sex i Svea hovrätt, fyra i Göta
hovrätt och två i hovrätten över Skåne och Blekinge, avsevärt ökades. Den årliga J,ins Pl
avgången av tillförordnade fiskaler torde, om hänsyn toges dels till avgång på grund
av förordnande till ledamot och dels till avgång i följd av kassering, kunna för
närvarande i de olika hovrätterna beräknas till ungefär samma siffror, vartill antalet
i hovrätterna nu befintliga fiskalstjänster uppginge. Dä avgången varit tämligen
konstant och man kunde antaga, att densamma komme att framdeles uppgå
till ungefär samma siffror som nu, torde det till vinnande av önskemålet av fiskalstidens
förut angivna förlängning vara nödvändigt, att nuvarande antalet fiskalstjänster
fördubblades.

De sakkuniga hemställa förty, att antalet fiskalstjänster bestämmes
till följande: i Svea hovrätt tolv, i blöta hovrätt åtta och i hovrätten
över Skåne och Blekinge fyra.

Fiskal ernås
göromål.
(Sid. 22;
33—35.)

Biträdande
fiskal er.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 253.

1 denna del hava de sakkunniga vidare anfört, hurusom en dylik utökning
av antalet fiskal stjänster ej allenast vore betingad av önskemålet om fiskaistidens
förlängning, utan jämväl utgjorde en oundgänglig förutsättning för verkställandet av
de förändringar i fråga om fiskalsgöromålen, vilka de sakkunniga av hänsyn till
hovrätternas arbetsprodukt ansåge önskvärda och i annat sammanhang föresloge till
genomförande.

Av betänkandet inhämtas, hurusom den viktigaste av de föreslagna
ändringarna i fiskalsgöromålen är, att den äldste av de två fiskaler, som
skulle finnas å varje hovrättsdivision, där fiskaler vore anställda, komme
att väsenthgen syssla med föredragning av vädjade mål. Enligt de sakkunnigas
förslug skulle fiskalerna erhålla även vissa andra nya uppgifter,
som torde komma att icke obetydligt öka deras arbete. Sålunda
föreslås, att fiskalerna, liksom andra föredragande, skulle få sig ålagt
att till måls föredragning hava uppgjort förslag till decision. "Vidare
skulle därigenom, att, på sätt de sakkunniga förorda, i det stora flertalet
besvärsmål förklaring komme att infordras utan föregående föredragning,
den dubbla föredragning av besvärsmål, som nu i stor omfattning
förekommer i hovrätterna, till största delen försvinna, vilket
åter skulle medföra betydlig förtyngning av fiskalsarbetet, enär eu föredragning
— såsom nu skedde — andra gången av ett förut berett och
föredraget mål ej krävde mycken ytterligare förberedelse. Slutligen
skulle det åligga fiskalerna att i nyssberörda fall på egen hand utlärda
kommunikationsresolutioner.

Då enligt den förändrade anordning av fiskalstjänstgöringen, som de sakkunniga
sålunda tänkt sig, utbildningstiden för fiskal skulle ungefärligen fördubblas
och densamma komma att, till den del den ej åtginge för vinnande av ökad tingsutbildning,
tagas i anspråk för ett mera kvalificerat arbete i hovrätten än nu vore
fallet, anse de sakkunniga det vara otvivelaktigt, att de unga juristerna måste
komma bättre beredda till ledamotsförordnande än nu i allmänhet vore fallet.

Det vore ock enligt de sakkunnigas mening uppenbart, att samtidigt som
fiskalernas utbildning bleve grundligare, erhölles en större möjlighet att pröva deras
kompetens. Särskilt borde i sådant avseende betonas, att genom fiskalernas sysslande
med arbete av mera kvalificerad art, i synnerhet föredragning av vädjade mål,
och genom den längre tid, varunder fiskalsutbildningen skulle fortgå, hovrätterna
finge bättre tillfälle än nu att redan under fiskaistiden och sålunda innan vederbörande
intoge ledamotsplats pröva deras kompetens. Att detta vore en beaktansvärd
fördel ej blott ur det allmännas utan även ur vederbörandes enskilda synpunkt
läge i öppen dag.

För att emellertid bereda hovrätterna möjlighet att före meddelandet av
första fiskalsförordnandet skaffa sig en någorlunda säker uppfattning om vederbörandes
användbarhet å domarbanan över huvud, så att kassering å senare stadium
ej skulle behöva alltför ofta ifrågakomma, anse de sakkunniga det vara synnerligen
önskvärt att vederbörande, innan ett förordnande att upprätthålla fiskalstjänst
kunde för honom ifrågakomma, ej blott sysselsattes med protokollstjänstgöring samt

Kungl. Maj:ts proposition Nr 253.

arbete åt ledamöter och liskaler medelst uppsättandet av rubriker, decisioner och
föredragningspromemorior, utan även erhölle tillfälle att under någon tid, innan
dylikt förordnande kunde äga rum, själv föredraga mål inför hovrätten. Därigenom
skulle fiskalsaspiranten få en god insikt och övning i fiskalsgöromålen samt kunna
tillförlitligare ådagalägga sin kompetens för vinnande av förordnande som fiskal.
Berörda önskemål bonde, säga de sakkunniga, lämpligen förverkligas på det sätt att
hovrätterna, såsom redan i hovrätten över Skåne och Blekinge vore vanligt, på alla
divisioner, där fiskaler vore anställda, förordnade så kallade biträdande fiskaler,
som övertoge en avsevärd del av fiskalernas föredragningsskyldighet.

På grund härav och av ytterligare anförda skäl, beträffande vilka (Sidjag
anser mig kunna blott hänvisa till betänkandet, hava de sakkunniga
hemställt, att åt vederbörliga paragrafer i hovrätternas arbetsordningar
gåves sådan förändrad lydelse, att därav framginge, att vid varje division,
där fiskaler vore anställda, skulle finnas förordnad en extra ordinarie
tjänsteman med åliggande att biträda fiskalerna.

I sitt utlåtande bär Svea hovrätt tillstyrkt, att fiskalernas antal Svea
ökades från sex till tolv, men i fråga om biträdande fiskaler ansett,
att det borde överlåtas åt hovrätten att, såsom nu vore fallet, med anlitande
av anslag för avlöning av extra personal förordna biträdande
fiskaler att tjänstgöra, när anledning därtill förekomme. Hovrätten
har härutinnan anfört:

Med hänsyn till det ringa antalet extra tjänstemän läte det sig för närvarande
icke göra att, såsom de sakkunniga föreslagit, anställa tre tjänstgörande fiskaler å
varje av de sex divisioner inom hovrätten, där fisk al sföredragning ägde rum. Hovrätten
hölle det icke för sannolikt att, även om väsentligen förbättrade löneförhållanden
komme till stånd, tillströmningen av extra tjänstemän skulle bliva så stor,
att tillräckligt antal lämpliga personer att upprätthålla så många fiskalsbefattningar
skulle inom den närmaste framtiden ständigt bliva att tillgå. Aven om de tjänstgörande
fiskalernas antal bestämdes till två å varje av berörda divisioner, torde
det allt emellanåt komma att möta svårigheter att få befattningarna besätta.
Starka skäl talade dock för en sådan anordning. Förutom att den vore betingad
av den alltjämt fortgående ökningen av antalet till hovrätten fullföljda brottmål,
skulle desamma, på sätt de sakkunniga framhållit, möjliggöra en förlängning av
den tid, som hittills i allmänhet plägat förflyta mellan ett första förordnande
att upprätthålla fiskalstjänst och ett första förordnande såsom ledamot. Fn förlängning
av berörda tid, under vilken utbildningen till ledamot borde fullbordas,
vore önskvärd med hänsyn till vikten av att till ledamöter i hovrätten förordnades
endast fullt kompetenta personer. Denna ökning av antalet fiskalstjänster
skulle även möjliggöra en utökning av fiskalernas göromål med sådant arbete, som
eljest åvilade hovrättens ledamöter, vilket utan tvivel skulle medföra avsevärda fördelar
uti av de sakkunniga angivna hänseenden. Dock torde ej sådan utökning
kunna äga rum i den omfattning, som de sakkunnigas förslag förutsatte.

Kungl. Maj As proposition Nr 253.

De båda övriga hovrätterna hava icke funnit anledning att framti,
er°Skån7 8täUa någon erinran mot de sakkunnigas förslag i sistberörda delar.

och Blekinge.

Bane- Löneregleringskommittén har yttrat:

kommittén. Lika med de sakkunniga funne kommittén det vara av synnerlig vikt, att

vederbörande hovrättsaspirant, efter det han första gången erhållit förordnande som
fiskal, under sin tjänstgöring såsom sådan finge en så allsidig och grundlig utbildning
som möjligt och icke alltför snart släpptes fram till ledamotskap. Detta torde
åtminstone i någon mån vara påkallat redan därav att utbildningstiden före första
fiskalsförordnandet föreslagits till så pass kort tidrymd som ungefär ett år. Huru
lång fiskalstjänstgöringen hädanefter lämpligen borde göras, kunde måhända vara
tveksamt att avgöra; men det syntes kommittén, som om den av de sakkunniga
för normala fall förutsatta tid av två år mellan första fiskals- och första ledamotsförordnandet
vore väl avvägd. Det borde under denna tid bliva möjligt — oavsett
eventuellt mellankommande domsagevikariat av mera tillfällig beskaffenhet — så
väl för den unge juristen att omsorgsfullt och allsidigt utbilda sig för det blivande
ledamotskapet som ock för hovrätten att tillförlitligt bedöma hans kompetens. För
dessa båda syften verkade ock de ändringar i fiskalema åliggande göromål, som de
sakkunniga föreslagit till genomförande. Särskilt genom föredragningen av vädjade
mål skulle fiskalernas utbildning vinna i grundlighet och deras skicklighet däri
prövas, innan de komme i fråga till erhållande av förordnande som ansvarig ledamot.
I viss mån borde också denna anordning bidraga till ökning av arbetsproduktens
i hovrätterna resultat, enär ju ledamöterna befriades från en del av den
föredragningsskyldighet, som nu ålåge dem.

Då sålunda jämväl enligt kommitténs mening såväl en förlängning
af fiskaistiden på angivet sätt som ock de ifrågasatta ändringarna i fråga
om fiskalernas göromål vore synnerligen önskvärda samt dessa önskemåls
förverkligande torde förutsätta en ökning till det dubbla av det
nuvarande antalet fiskalstjänster vid hovrätterna, anslöte sig kommittén
till de sakkunnigas hemställan härutinnan. Detta funne sig kommittén
så mycket, hellre kunna göra, som ju genom en dylik ökning av fiskalstjänsternas
antal flera möjligheter bereddes de extra ordinarie tjänstemännen
att vinna befordran till ordinarie befattning med darmed förenade
förmåner. Kommittén tillstyrkte följaktligen, att antalet fiskalstjänster
bestämdes, från och med den 1 januari 1920, för Svea hovrätt
till tolv, för Göta hovrätt till åtta och för hovrätten över Skåne och
Blekinge till fyra.

Beträffande frågan om anställande av biträdande fiskaler ville kommittén
anföra följande.

Vad de sakkunniga anfört om lämpligheten därav, att bland de extra ordinarie
notarierna i hovrätterna vissa förordnades att tjänstgöra såsom biträdande
fiskaler å de divisioner, där fiskaler vore anställda, funne kommittén värt beaktande.
En sådan anordning kunde anses påkallad av önskemålet att hovrättsaspiranterna

Kungl. Maj ds preposition Nr 253.

snarast möjligt underkastades en så allsidig prövning, att hovrätterna, såvitt sig
läte göra, kunde undvika att meddela fiskalsförordnande åt någon, som sedermera
befunnes olämplig därtill eller till domarkallet över huvud; anordningen vore även
påkallad av hänsyn till lättandet av fiskalernas arbetsbörda, om denna befunnes
vara över hövan tryckande Då emellertid de sakkunniga föresloge stadgande om
obetingad skyldighet för hovrätterna att å division med fiskal stjänstgöring förordna
en biträdande fiskal, kunde kommittén icke biträda detta förslag. Bortsett från att
de nuvarande rekryteringsförhållandena åtminstone i de båda större hovrätterna
icke medgåve ett dylikt förordnande av biträdande fiskal å varje division, torde
nämligen, såsom Svea hovrätt anmärkt, åtminstone för den närmaste framtiden
icke kunna med säkerhet beräknas, att tillströmningen till hovrätterna av extra
tjänstemän bleve så riklig, att förordnanden av biträdande fiskaler möjliggjordes i
den utsträckning, de sakkunniga föreslagit. Under sådana förhållanden syntes det
kommittén icke vara lämpligt att hava i hovrätternas arbetsordning inryckt ett
stadgande, vars tillämpning tidtals icke ens kunde sättas ifråga. Därtill komme,
att det icke heller av hänsyn till lättandet av fiskalernas arbetsbörda alltid kunde
vara nödigt att förordna extra tjänstemän till deras biträdande; och vore härvid
jämväl att märka, att de fiskalerna åliggande göromålen måhända slutligen icke
bleve bestämda till den omfattning, de sakkunniga tänkt sig. Redan enligt nu
gällande arbetsordningar hade ju hovrätterna i sin hand att, när sådant prövades
för arbetets jämna gång nödigt eller av annan anledning lämpligt, förordna extra
ordinarie tjänsteman att i fiskals ställe på eget ansvar fullgöra någon del av honom
åliggande tjänstgöringsskyldighet. Och kommittén hölle före att hovrätterna, synnerligast
efter det påvisande av sakens vikt, som i ärendet förelåge, framdeles skulle
i största möjliga utsträckning begagna sig av sin berörda rätt till främjande, icke
minst, av fiskalsaspiranternas utbildning samt en snabb och rättvis prövning av
deras kompetens.

På grund av vad sålunda anförts avstyrkte kommittén de sakkunnigas
i denna punkt gjorda hemställan samt anslöt sig1 i stället till
Svea hovrätts mening, att det borde såsom hittills överlämnas åt hovrätterna
att förordna biträdande fiskaler att tjänstgöra, när därtill förekomme
anledning.

Såsom av det relaterade framgår hava de sakkunniga — i ändamål
att åstadkomma en grundligare utbildning för vederbörande aspiranter
till ledamotsknp i hovrätterna och jämväl större möjlighet för
hovrätterna att på ett relativt tidigt stadium pröva aspiranternas kompetens
— föreslagit en utvidgning och, delvis, omläggning av de fiskalerna
åliggande göromål. Till detta ämne, likasom till de av de sakkunniga
framlagda förslag i syfte att utvinna ett bättre arbetsresultat
i hovrätterna, torde jag få anledning att framdeles i annat ärende fatta
ståndpunkt. Här vill jag endast framhålla, att jag är fullt ense med
de sakkunniga om önskvärdhe ten därav, att åtgärder i antydd riktning
varda vidtagna. Icke minst för det allmänna torde det vara av största

Departements chefen.

Kungi. Maj:ts proposition Nr 253.

vikt, att lednmotskap i hovrätt tilldelas blott därtill väl skickade och
grundligt utbildade personer. Ur denna synpunkt finner jag ock en
förlängning av vederbörandes tjänstgöringstid som fiskal, på sätt de
sakkunniga ifrågasatt, vara synnerligen lämplig. Då emellertid förberörda
önskemåls förverkligande, såsom av de sakkunniga utvecklats och särskilt
av Svea hovrätt ytterligare framhållits, med nödvändighet förutsätter
en utökning till det dubbla av nuvarande antalet ordinarie fiskalstjänster
i hovrätterna, ansluter jag mig i likhet med löneregleringskommittén
till förslaget att antalet nämnda tjänster bestämmes till tolv för
Svea hovrätt, åtta för Göta hovtätt och fyra för hovrätten över Skåne
och Blekinge.

I fråga om anordningen med biträdande fiskaler är jag av enahanda
mening som den av Svea hovrätt och löneregleringskommittén uttalade.
Jag anser alltså, att det icke bör ovillkorligen åligga hovrätterna att
förordna ett visst antal dylika tjänstemän, utan att vederbörande hovrätt
själv bör få avgöra, om och i vilken utsträckning förordnanden av angivet
slag må meddelas.

Ordinarie

fiskalers

avlöning.

sakkunniga.

Till behandling hava de sakkunniga vidare upptagit frågan om
ordinarie fiskulers avlöningsförmåner.

De hava därvid erinrat om att det aldrig förekomine, åtminstone sedan
mycket lång tid tillbaka, att någon ordinarie fiskal själv bestrede sin tjänst. Lönefrågan
hade fördenskull icke för den ordinarie innehavaren någon egentlig betydelse:
hans avlöningsförmåner utmättes med hänsyn till den tjänst (t. ex. hovrättsledamots
eller revisionssekreterares), som han bestrede, eller det uppdrag, han erhållit. Det
vore uppenbarligen på grund härav och på grund av befattningens natur av övergångsplats,
som man ansett sig kunna sätta fiskalsavlöningen så lågt som till 4,000
kronor. Såge man åter frågan ur synpunkten av den vikt, tjänsten ägde, och de
fordringar på arbetsförmåga och duglighet, som ställdes på dess innehavare, vore
otvivelaktigt, att denna tjänst icke rättvisligen borde likställas med en vanlig förstagradstjänst.

De sakkunniga anföra vidare, hurusom i en av åtskilliga yngre ledamöter,
tillförordnade fiskaler och extra ordinarie notarier i Svea hovrätt till justitiedepartementet
ingiven skrivelse med vissa synpunkter och önskemål rörande avlöningsförhållandena
i hovrätten, vilken skrivelse överlämnats till de sakkunniga, påyrkats, att
avlöningen åt ordinarie fiskal måtte sättas till 5,800 kronor. Att sålunda, fortsätta
de sakkunniga, föra upp fiskalerna i andra lönegraden torde näppeligen vara riktigt
redan på den grund, att fiskals tjänsterna med all hänsyn tagen till deras vikt och de
krav, som ställdes på deras innehavare, dock måste sättas lägre än såväl sekreterarsom
advokatfiskalstjänsterna, vilka senare i de båda mindre hovrätterna avlönades
med allenast 5,400 kronor. En förhöjning av fiskal savlöningarna funne de sakkunniga
emellertid vara så mycket mer befogad som avlöning åt tillförordnade fiskaler enligt
de sakkunnigas mening borde utgå med 4.000 kronor, eventuellt 4,500 kronor.

Kungl. Maj:ts ''proposition AV 253.

Ordinarie fiskals avlöning ansåge de sakkunniga med avseende å
ovan berörda omständigheter lämpligen böra fastställas till 5,000 kronor
De sakkunniga hemställde alltså, att avlöningen för fiskal bestämdes till
sistnämnda belopp, därav 3,500 kronor i lön och 1,500 kronor i tjänstgö
ringspenningar.

Svea hovrätt bär i fråga om avlöningen för ordinarie fiskaler uttalat,
att man enligt hovrättens åsikt ej borde stanna vid det av de
sakkunniga föreslagna belopp. Med hänsyn till de kvalificerade och ansträngande
göromål, som tillhörde fiskalernas åliggande, ansåge hovrätten,
att dessa tjänster borde fullt likställas med vanliga audragradstjänster.
Vid sådant förhållande syntes det hovrätten ock önskvärt, att åt
fiskalerna utmättes en mot denna deras ställning fullt svarande avlöning.

Göta hovrätt har funnit fiskalernas .avlöningsförmåner höra höjas
i vida större män än vad de sakkunniga föreslagit.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har ej särskilt yttrat sig över
de sakkunnigas förslag härutinnan.

1 denna fråga har löneregleringskommittén yttrat:

Att fiskalstj änsterna med hänsyn såväl till de fordringar, vilka måste ställas
a kvalifikationerna hos deras innehavare, som ock till arbetsmängden vore för mer
än första gradens tjänster, torde vara ovedersägligt. Principiellt skalle det ej heller
vara något att invända mot att avlöningsförmånerna för ordinarie fiskal bleve bestämda
efter den ställning, befattningen sålunda intoge. Fiskalsbefattningarnas
natur av övergångsplatser hade emellertid hittills övat inflytande vid bestämmandet
av avlöningsförmånerna för dem och torde allt framgent verka i samma riktning,
så länge berörda förhållande ägde bestånd.

Då det nu gällde att för hovrätterna genomföra en blott partiell lönereglering,
torde det — såsom ock de sakkunniga antytt •— icke under några förhållanden
vara lämpligt att uppföra de av regleringen berörda fiskalstjänsterna i andra lönegraden,
varigenom ju dessa tjänster, för vilka lika avlöningsförmåner avsetts att
gälla i samtliga hovrätter, skulle komma att i avlöning å stat överträffa såväl
advokatfiskalstjänsterna i de båda mindre hovrätterna som sekreterarbefattningen i
bovrätten över Skåne och Blekinge. En mellangrad i lönehänseende syntes fördenskull
böra tillitas för fiskalerna. Med hänsyn härtill och då en dylik mellangrad
förut funnes i hovrätterna införd beträffande ordinarie notarier m. 11., hade det
synts kommittén skäligt, att denna redan befintliga avlöningsgrad gåves tillämpning
jämväl å fiskalstj änsterna, dock att fortfarande, såsom hittills, ålderstillägg ej skulle
förbindas med fiskalstjänsterna såsom övergångsplatser.

Kommittén hemställde därför, att avlöningen för fiskal från och
med den 1 januari 11)20 bestämdes till 4,500 kronor, därav 2,900 kronor
Bihang till riksdagens protokoll 1019. 1 sand. 223 höft. (Nr 253.) 4

Svea hofrätt.

Otäta hovrätt.

Hovrätten

tiver S cåne
cell Blekinge.

Linie reglerir.

gs kommittén.

I/ejiartementr ehefen.

Extrakt
ilinaricsystemet

beträffande
ho erättsledamöterna.

so \ kunniga.
(sid.

45-46.)

26 Kung/. Maj.is proposition Kr 253.

i lön och 1,600 kronor i tjänstgöringspenningar. Vid det förhållande, att
ortstillägg, 300 kronor, inginge i lönen, måste fortfarande gälla den i
lönestaterna för hovrätterna intagna bestämmelse angående pensionsunderlag
för fiskal. Beträffande avlöningsvillkor avsåges ej någon förändring.

Såsom i frågan framhållits torde det vara uppenbart, att fiskalstjänsterna
för närvarande icke äro avlönade efter måttet av vare sig
de anspråk, man ställer på befattningshavarnas skicklighet, eller det
arbete, de hava sig förelagt. Det lärer ock kunna med fog ifrågasättas,
huruvida icke dessa tjänster borde i löneavseende likställas med andragradstjänster
i allmänhet. Sådant låter sig likväl i föreliggande ärende
näppeligen göra redan med hänsyn till jämförelsen med sekreterar- och
advokatfiskalsbefattningarnas avlöningar, som skulle förbliva orubbade.
Ur dessa synpunkter torde de sakkunnigas förslag om en avlöning för
fiskalerna av 5,000 kronor vara att föredraga. Då emellertid löneregleringskommittén,
till undvikande av en ny mellangrad i lönehänseende
för hovrätterna, hemställt om fiskalsavlöningens bestämmande till endast
4,500 kronor eller samma avlöning, som nu utgår till ordinarie notarier
med flere hovrättstjänstemän, har jag — även med hänsyn till lönefrågans
ringa praktiska betydelse för ifrågavarande befattningshavare —
ansett mig böra biträda denna kommitténs hemställan.

Innan jag övergår till frågan om förbättrande av de adjungerade
hovrättsledamöternas och t. f. fiskalernas ekonomiska ställning, vill jag
något stanna vid ett av de sakkunniga framkastat spörsmål, berörande
den kända omständigheten att domartjänsterna i hovrätterna i vidsträckt
omfattning uppehållas av vikarier.

De sakkunniga påpeka, hurusom berörda omständighet — vilken
ju föranledes därav att ordinarie hovrättsledamöter i stort antal användas
till lagstiftningsuppdrag samt i befattningar, som icke tillsättas
medelst fullmakt, exempelvis såsom statssekreterare, konstituerade revisionssekreterare
etc., ävensom förordnas att vikariera såsom revisionssekreterare
eller å andra tjänster — givetvis vore ett missförhållande
och oförmånligt torde inverka även å rekryteringen inom hovrätterna
genom minskade utsikter för vederbörande aspiranter att inom rimlig
tid vinna befordran till ordinarie beställning. Härefter anföra de sakkunniga
bland annat:

Att på mera verksamt sätt råda bot på ifrågavarande missförhållande
torde näppeligen vara möjligt annorledes än genom en anordning
av huvudsakligen den innebörd, att då någon ordinarie hov -

Kung!,. Maj:ts proposition Nr 253.

rådsledamot erhölle ett mera stadigvarande förordnande eller annat uppdrag
utom hovrätten, hans ämbete förklarades ledigt och besattes med
ordinarie innehavare; han själv skulle visserligen kvarsta såsom hovrättsråd
(över stat) men utan rätt till lön, så länge hans verksamhet utom
hovrätten varade. För att tillgång till löner skulle finnas i fall av
någon eller några utom hovrätten tjänstgörandeg återgång till hovrätten,
kunde man t. ex. förfara så, att alltid ett visst antal av dessa ämbeten,
exempelvis två, lämnades obesatta. Om emellertid hovrätterna i samma
utsträckning som hittills skulle fortfarande begagnas såsom genomgångsverk,
kunde syftet med nu angivna anordning, d. v. s. en sådan sammansättning
av hovrätterna, att de tjänstgörande ledamöterna till den långt
övervägande delen utgjordes av ordinarie hovrättsråd, icke vinnas med
mindre utnämningen till hovrättsråd komme ledamot till del ungefär
vid den tid, då han enligt de nu rådande befordringsförhållandena förordnädes
till ordinarie assessor, alltså vid en ålder av omkring 30 år. Mot
eu så tidig utnämningsålder för ledamöterna i eu överinstans måste
man ställa sig betänksam. De sakkunniga hade med hänsyn härtill och
till de konsekvenser i övrigt, som ett genomförande av berörda anordning
i hovrätterna skulle draga med sig, ansett sig icke höra framlägga
något direkt förslag i denna, riktning.

Av hovrätterna har Svea hovrätt uttalat sin anslutning till den
av de sakkunniga sålunda framförda tanken, varjämte inom hovrätten
Över Skåne och Blekinge fem assessorer och e. o. assessorer haft ett
yttrande av liknande innebörd.

Löneregleringskommittén har — uppenbarligen av anledning att
något direkt förslag ej framlagts i frågan — icke gjort något uttalande
rörande densamma.

dag kan icke annat än dela de sakkunnigas önskan, att något
verksamt medel tillgrepes för avhjälpande av omförmälda missförhållande
att ledamot-platserna i hovrätterna i så stor utsträckning innehavas av
vikarier. Den av de sakkunniga ifrågasatta anordningen synes dock
även mig kunna medföra vissa betänkliga konsekvenser av beskaffenhet
att avråda från dess införande. Att nu fatta slutlig ståndpunkt till
frågan har jag emellertid ansett mig så mycket mindre böra göra, som
det ifrågavarande missförhållandet åtminstone i någon man skulle avhjälpas,
därest — på sätt jag längre fram i samband med löneförhållandena
inom nedre justitierevisionen kommer att föreslå — konstituerade och

Hovrätterna.

Löfte•
reglering i -kommittén.

Departement
»chef en.

.28

Adjungerade
leda
möters —
assessorers
och e. o.
assessorers
— samt t. /''
fiskalers avlöningsförhållanden.

De sakkunniga.

Assessorer
och e. o.
assessorer.

Kung!. Maj:ts proposition Nr 253.

vissn förordnade revisionssekreterares tjänster förvandlades till ordinarie
befattningar, samt det torde vara skäl att avvakta vad verkan i förevarande
hänseende en dylik åtgärd må visa sig medföra.

Till avlönande av hovrätternas adjungerade ledamöter — assessorer
och e. o. assessorer — samt tillförordnade fiskaler finnas inga anslaggivna.
Avlöningsförhållandena för dessa tjänstemän äro huvudsakligen
följande. Assessorer och e. o. assessorer uppbära de med hovrättsrådsämbete
förenade tjänstgöringspenningar, 2,500 kronor, samt erhålla
därjämte, i mån av tillgång på disponibla hovrättsrådslöner, avlöningstillägg
vilka enligt Kungl. Maj:ts beslut den 12 april 1918 utgå från
och med maj månad samma år för yngre assessorer med högst 3,000
kronor och för äldre assessorer med högst 4,000 kronor för år. Före
maj 1918 utgjorde berörda avlöningstillägg respektive högst 2,500
kronor och 3,5o0 kronor för år. Det antal assessorer, som kunna
erhålla det högre avlöningstillägget, må icke överstiga hälften av det
antal hovrättsrådslöner, som stå till hovrättens förfogande, eller, där
antalet sådana löner är udda och således hälften därav motsvarar
brutet tal, ett antal motsvarande det närmast över det ifrågavarande
brutna talet liggande hela talj dock att assessor, som erhållit det högre
avlöningstillägget, behåller detta, även om antalet disponibla hovrättsrådslöner
skulle nedgå. T. f. fiskal uppbär de med fiskalstjänsten
förenade tjänstgöringspenningar, 1,500 kronor, och bekommer tillika i
mån av tillgång på disponibla fiskalslöner avlöningstillägg, beräknat
enligt förenämnda nådiga beslut från och med maj 1918 efter högst 1,750
kronor för år mot allenast 1,250 kronor därforut. Om fiskalslönerna
ej förslå till dessa arvoden, kan av disponibla hovrättsrådslöner, om
fiämligen dylika finnas odisponerade, avlöningstillägg efter 1,250 kronor
för år tilläggas de t. f. fiskalerna. Avlöningsförmånerna uppgå sålunda
för ett visst antal adjungerade ledamöter till 6,500 kronor, för
andra sådana till 5,500 kronor och för t. f. fiskaler högst till 3,250
kronor, allt räknat för år.

Beträffande avlöningarna åt de adjungerade ledamöterna, assessorer och e. ö.
assessorer, hava de sakkunniga funnit, att den nuvarande uppdelningen i två olika
avlöningsgrader måste anses befogad särskilt av den anledning, att de adjungerade
ledamöter, som ägde rätt till den högre avlöningen, ofta till stor del vore sådana,
som av en eller annan anledning ej mottagit kallelse att förrätta revisionssekreterartjänst
och som därför måhända i flera år finge uppehålla hovrättsrådsämbete i
avvaktan på inträffande ledighet. Däremot hava de sakkunniga ansett det icke
vara tilltalande, att rätten till det högre avlöningsbeloppet skulle bero av sådana

Kungl. Maj:ts proposition Nr 253. .29

tilltalliga omständigheter som att antalet disponibla löner vore större eller mindre
eller att vederbörande hade derå eller färre äldre kamrater.

Under antagande, att för ändamålet behövliga medel städse komme
att stå till hovrätternas förfogande, föreslås därför, att uppbärandet
av det högre avlöningsbeloppet göres beroende av längden av den
tid, vederbörande tjänstgjort som ledamot. Angående denna tidslängd
förmena de sakkunniga att, då förordnande såsom ordinarie assessor
i regel erhölles först efter något mer än ett års tjänstgöring såsom
e. o. assessor och de högre avlöningsbeloppen icke borde tilläggas sådana
aspiranter på hovrättsbamin, som ännu ej erhållit förordnande som ordinarie
assessorer, borde det lämpligen stadgas som regel, att högre
avlöningsbelopp Unge tilldelas adjungerad ledamot först efter det han
tjänstgjort som sådan ett och ett halvt år.

1 fråga om avlöningsbeloppens storlek anse de sakkunniga, att,
då avlöningen i den högre av de båda avlöniugsgra derna borde sättas
tämligen nära under den ordinarie hovrättsrådslönens belopp efter framräknande
av utgifter för pensionering, denna avlönmg lämpligen kiindé
bestämmas till 7,000 kronor, vadan det tillskott, som skulle tilldelas
utöver tjänstgörings penningarna, komme att uppgå till 4,500 kronor.

För den lägre avlöningsgraden hade i förut omförmälda skrivelse av
tjänstemän i Svea hovrätt föreslagits ett belopp av 6,500 kronor. Denna
skillnad av 500 kronor mellan de båda graderna finna de sakkunniga
alltför obetydlig samt anse, med hänsyn även därtill att större delen
av dem, som skulle komma i åtnjutande av avlöningarna i den lägre
graden, vore e. o. assessorer, avlöningen icke böra fastställas högre
än till 6,000 kronor; och skulle alltså avlöningstillägget utgöra 3,500
kronor.

Beloppet av den avlöning, som borde tillkomma t. t. iiskaler. x.t. fiskaler»
hava de sakkunniga funnit lämpligen böra sättas till 4,000 kronor,
därvid det avlöningstillägg utöver tjänstgöringspenningarna, som skulle
tilldelas dessa tjänstemän, således komme att — vid bifall till de sakkunnigas
förslag om avlöningen till ordinarie fiskal och denna avlönings
fördelning i lön och tjänstgöringspenningar — utgöra 2,500 kronor.

De sakkunniga hade vid beloppets bestämmande tagit i betraktande, att pa
grund av föreskrifterna i domsagestadgan hovrätterna måste i fiskalstjänst använda
därtill skickade lantdomaraspiranter på ett tämligen tidigt stadium av deras utbildning;
att även sådana personer, vilka hade för avsikt att fortsätta på hovrättsbanan,
måste, sedan de erhållit liskalsförordnande, åtminstone någon gång sändas
ut som vikarier åt häradshövdingar; samt att därför avlöningarna för t. t.
fiskalerna • icke borde allt för mycket avvika från vad under nämnda vikariat kunde
påräknas.

<rratifikatio
ner (It t. f
fiskaler.

30 Kungl. Maj.ts proposition Nr 253.

I det nödläge, vari hovrätterna för närvarande befunne sig, syntes
det emellertid kunna ifrågasättas, huruvida det icke borde medgivas
hovrätterna att höja avlöningsbeloppet för t. f. fiskaler åtminstone till
4,500 kronor för att därigenom om möjligt kunna bringa upp antalet
fiskalsaspiranter närmare det normala. De sakkunniga funne eu sådan
anordning oneklig samt föresloge, att det under de närmaste åren måtte
medgivas hovrätterna att höja avlöningstillägget, åt t. f. fiskaler med
ytterligare 500 kronor.

De sakkunniga påpeka härefter, hurusom det i hovrätterna, särskilt i Svea
hovrätt, inträffade att, då de äldre tillförordnade fiskalerna i och för arbete på grund
av ledamotsförordnande ofta nödgades taga ledigt från fiskalsföredragning å sessionsdagar,
för vilka de ej erhållit ledamotsförordnande, deras substitut erhölle avlöning
endast för dessa dagar, oavsett att lika många eller flera dagar åtgått till fiskalsföredragningens
förberedande. En e. o. notarie, som t. ex. fått förordnande som
fiskal 15 dagar under en månad, däribland alla föredragningsdagarna, bekomme
sålunda endast hälften av månadsavlöningen, oaktat han faktiskt skött tjänsten
hela månaden. Detta missförhållande bleve visserligen delvis utjämnat, om befattningar
som biträdande fiskaler inrättades i enlighet med de sakkunnigas förslag och
dessa befattningar gåves bestämda arvoden, då ju förordnanden som fiskaler i regel
komine att meddelas dem, som redan vore biträdande fiskaler och alltså hade sina
arvoden i denna egenskap att tillgå för de dagar, de icke hade fiskalsförordnandé.
Men för de fall, att någon annan än en biträdande fiskal erhölle dylika tillfälliga
fiskalsförordnanden, borde hovrätterna äga möjlighet att fylla ut avlöningarna, lämpligen
medelst tilldelning av gratifikationer vid varje sessions slut. Att hovrätterna
genom gratifikationer upphjälpte de t. f. fiskalernas avlöningsförmåner praktiserades,
ehuru ur en i viss mån annan tilldelningssynpunkt, redan nu, därvid medel
erhölles från anslagen till arvoden åt amanuenser m. m.

De belopp, som för ifrågavarande ändamål enligt de sakkunnigas
mening framdeles borde beräknas för de olika hovrätterna, vore respektive
2,000, 1,500 och 1,000 kronor att utgå från nyssnämnda anslag.

Efter att hava erinrat om att medel för avlönande av adjungerade ledamöter
och t. f. fiskaler huvudsakligen erhölles därigenom, att hovrättsråds- och
fiskalslöner av Kungl. Maj:t ställdes till hovrätternas disposition, anmärka do sakkunniga,
att det givetvis icke vore lämpligt eller riktigt, att avlöningarnas utgående
skulle bero av den tillfälligheten, att tillräckligt antal dylika löner för ögonblicket
funnes för vederbörande hovrätt disponibla. Frånsett inträffandet av vissa undantagsfall
borde man emellertid kunna ordna så, att nödiga medel alltid stode till
förfogande för att varje adjungerad ledamot eller tillförordnad fiskal erhölle avlöning
■enligt givna regler. Om nämligen Kungl. Maj:t i nödig omfattning begagnade sig
av sin rätt att föreskriva skyldighet för de utom hovrätterna tjänstgörande ledamöterna
eller fiskalerna att avstå löner och ställa dem till hovrätternas förfogande
— på sätt Kungl. Maj:t redan under den sistförflutna tiden förfarit — borde tillräckliga
medel för vanliga fall kunna åstadkommas. Under vidare erinran om
sedan gammalt gällande bestämmelser att, då ämbete vore vakant, vederbörande
lön skulle indragas till statsverket, uttala de sakkunniga, att enligt deras mening

Kungl. Maj:ts proposition Nr 253.

hinder icke torde föreligga för Kungl. Maj:t att från allmänna besparingarna, dit
ju den indragna lönen ginge, tillägga vikarie å vakant tjänst ett belopp motsvarande
lönen. De sakkunniga ville därför uttala sig för att, i den män så vore
nödigt för här ifrågasatta avlöningars utgående till fulla beloppet, Kungl. Maj:t i
fall av vakans å något ämbete ställde behövliga medel från allmänna besparingarna
till hovrätts förfogande.

Svea hovrätt har i sitt utlåtande över betänkandet funnit de däri
till avlöningar åt adjungerade ledamöter och tillförordnade fiskaler föreslagna
belopp väl avpassade vid jämförelse med de hovrättsrådslöner,
som av de sakkunniga föreslagits. Hovrätten har i övrigt erinrat att,
då de adjungerade ledamöter, som aspirerade på hovrättsrådsämbeten, i
allmänhet efter ett års tjänstgöring förordnades till assessorer och dessa
borde åtnjuta det högre avlöningsbeloppet, men sådan förmån även
borde efter lika lång tids tjänstgöring tillkomma dem av de adjungerade
ledamöterna, som vore aspiranter på häradshövdingämbete och vilka ej
brukade förordnas till assessorer, det syntes böra bestämmas, att det
för adjungerad ledamot bestämda högre avlöningsbeloppet skulle tillfalla
vederbörande från och med månaden näst efter den, då tiden för
hans adjunktion uppginge till ett år.

Av Göta hovrätt har anförts, att det i vissa fall, då ordinarie
domare eller äldre domsageaspirant tillkallats att såsom adjungerad ledamot
biträda hovrätten, borde stå hovrätten öppet att jämväl tilldela
dylik ledamot det högre avlöningstillägget, även om han icke under ett
och ett hälft år tjänstgjort i sådan egenskap. På grund härav syntes
det hovrätten, att i villkoren för tilldelande av ifrågakomna högre avlöningstillägg
den ändring borde vidtagas, att det medgåves hovrätten
att tillerkänna detta avlöningstillägg åt adjungerad ledamot, vilken minst
ett och ett hälft år tjänstgjort i sådan egenskap eller på grund av särskilda
förhållanden eljest borde anses därav komma i åtnjutande. —
Beträffande de av de sakkunniga föreslagna avlöningsförmånerna åt tillförordnad
fiskal anmärkte hovrätten, att desamma med hänsyn till den
synnerligen stora vikten därav, att för hovrätten åstadkoxnmes en tillfredsställande
rekrytering, icke kunde anses tillräckliga. Enligt hovrättens
förmenande borde det årliga avlöningstillägg, som hovrätten
ägde utöver tjänstgöringspenningarna tilldela tillförordnad fiskal, i stället
hava bestämts till 3,500 kronor.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har hemställt, att avlöningen
åt tillförordnad fiskal måtte sättas till 4,500 kronor.

Lönereglcringskommitten har i denna del av ärendet yttrat följande:

De sakkunnigas uppfattning om lämpligheten därav, att den nuva -

Som hoindit.

Göta. hoprtitt.

Ho orät lön
Över Skäfte
och BlekingeLön
er c gle
ring sk om
mitten.

Kung!. Maj:ts proposition Nr 253.

rande uppdelningen i två grader av avlöningarna till hovrätternas adjungerade
ledamöter bibeiiölles, delade kommittén; liksom kommittén funne
de av de sakkunniga föreslagna avlöningsbeloppen för nämnda tjänstemän
väl avvägda såväl vid jämförelse med de till fastställande förordade
nya begynnelseavlöningarna för hovrättsråd som oek sinsemellan;
De avlöningstillägg, som skulle tilldelas adjungerade ledamöter utöver
tjänstgöringspenuingarna, borde således även enligt kommitténs meningutgå
med respektive 4,500 och 3,500 kronor.

Synnerligen önskvärt torde det vara, att rätten till åtnjutande av:
det högre avlöningsbeloppet kunde ställas i beroende icke av den tillfälliga
omständigheten att för ändamålet disponibla löner funnes att
tillgå, utan av längden av den tid, vederbörande tjänstgjort som adjungerad
ledamot. Därvid syntes frågan om berörda tidslängd lämpligast
böra lösas så, som de sakkunniga föreslagit, eller att vederbörande skulle
hava tjänstgjort i nämnda egenskap ett och ett halvt år. Med denna
regel torde nämligen säkrast vinnas, att de högre avlöningsbeloppen
tillädes endast sådana aspiranter å hovrättsbanan, vilka erhål''it förordnande
att vara ordinarie assessorer. Då emellertid, såsom Svea hovrätt
påpekat, rätten att tillgodonjuta det högre beloppet borde efter lika
lång tids tjänstgöring tillkomma även dem av hovrätternas adjungerade
ledamöter, som vore aspiranter på häradshövdingämbete, torde sådant
böra uttryckligen framgå av blivande föreskrift i ämnet. Göta hovrätts
erinran, att det borde stå hovrätten öppet att tilldela det högre avlöningstillägget
jämväl åt adjungerad ledamot, som på grund av särskilda
förhållanden (egenskap av ordinarie domare eller äldre domsageaspirant)
ansåges böra komma i åtnjutande därav oavsett längden av hans
tjänstgöringstid, funne kommittén likaledes värt beaktande.

Då de sakkunniga beträffande tillförordnade fiskalers avlöningsförmåner
föresloge en'' årsavlöning av 4,000 kronor, kundo kommittén icke
finna annat än att denna avlöning å ena sidan stode i lämplig relation
till vad t. f. fiskalerna kunde påräkna vid tillfälliga vikariat åt häradshövdingar
samt å andra sidan innebure en väsentlig förbättring i deras
nuvarande löneförhållanden. Kommittén förordade därför de sakkunnigas
förslag. Härvid vore dock att märka att, därest kommitténs hemställan
i fråga om ordinarie fiskals avlöningsförmåner vunne godkännande och
alltså sådan befattningshavares tjänstgöringspenningar beräknades till
1,000 kronor, det årliga avlöningstillägg, som skulle tilldelas t. f. fiskal,
komme att utgöra allenast 2,400 kronor.

Mot det av hovrätternas nuvarande nödläge motiverade förslaget,
att det under de närmaste åren måtte medgivas hovrätterna att, där så

33;

Kungl. Majds proposition Nr 253.

prövades nödigt, höja avlöniugstillägget till t. f. fiskaler med ytterligare
500 kronor, så att avlöningsförmånerna för dem skulle kunna uppgå
till sammanlagt 4,500 kronor, ville kommittén för sin del erinra dels
att, med hänsyn till vad kommittén föreslagit beträftande de ordinarie
fiskalernas avlöningar, den högsta avlöningen för t. f. fiskaler icke borde,
sättas högre än till ordinarie fiskals avlöning efter frånräknande av ett
blot den ordinarie befattningshavarens avgift för egen pensionering
svarande avrundat belopp, dels ock att den tid, under vilken berörda,
rätt skulle stå hovrätterna öppen, borde erhålla viss avgränsning, exempelvis
till de närmaste tre åren.

Att, på sätt de sakkunniga hemställt, det bereddes liovrätternä
möjlighet att i form av gratifikationer utfylla sådana t. f. fiskalers avlö-,
ningsförmåner, som innehaft fiskalsförordnande utan att uppbära mot.
den verkliga arbetstiden svarande avlöning, funne sig kommittén kunna
förorda så mycket hellre, som enligt kommitténs i annat sammanhang
uttalade mening biträdande fiskal icke borde ovillkorligen förord n as å
varje division, där fiskalstjänstgöring förekomme.

I denna del av ärendet ville slutligen kommittén uttala sin anslutning till
önskemålet att — för undvikande därav att medel kunde vid något tillfälle komma
att saknas till omförmälda avlöningstilläggs fulla utbetalande_ åt adjungerade ledas
möter och tillförordnade fiskaler — Kungl. Maj:t måtte i möjlig och nödig utsträckning
föreskriva skyldighet för de hovrättsledamöter och fiskaler, som tjänstgjorde
utom hovrätten, att avstå sin lön å vederbörande hovrättsstat samt att Kungl.
Maj t måtte ställa sålunda disponibla, löner till hovrätternas förfogande. Skulle
dylik åtgärd icke visa sig tillfyllest, torde Kungl. Maj:t icke underlåta att pröva,
huru erforderliga medel skulle kunna å annan väg för ändamålet disponeras.

Ett tillgodoseende av de adjungerade ledamöternas och tillf örorduade
fiskalernas i hovrätterna behov av löneförbättring är främst betingat
därav, att de nuvarande avlöningarna, trots nyligen vidtagen höjning,
visat sig otillräckliga att locka ett erforderligt antal aspiranter till hovrättsbanan.
Ur denna synpunkt kan icke nog betonas, huru viktigt
det för en tillfredsställande rekrytering av hovrätterna är, att de unga
jurister, som ägna sig åt arbetet i nämnda verk, tämligen snabbt komma
upp till inkomster, på vilka de kunna existera. Nödvändigheten torde
därför bjuda att, på samma gång som befordringsförhållandena inom
hovrätterna ordnas så, att de lämpliga bland aspirnnterna kunna efter
rimlig tid erhålla befordran till förordnande såsom fiskal, avlöningarna
såväl för de tillförordnade fiskalerna som för de adjungerade ledamöterna,
assessorerna, sättas någorlunda höga. Det förenämnda behovets
tillgodoseende torde emellertid även pakallas av genomförandet av
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 223 höft. (Nr 253.) ■>

Departements chefen.

34 Kutig!. Maj:ts proposition Nr 253.

det förslag, jag förut framlagt om höjande av hovrättsrådens begynnelseavlöningar.

Vad angår de blivande avlöningarnas storlek, anser jag i likhetmed
löneregleringskommittén de belopp, som i förevarande avseende
av de sakkunniga föreslagits, vara väl avvägda och ansluter mig därför
till förslaget härutinnan.

Den nuvarande uppdelningen i två grader av avlöningarna till
adjungerande ledamöter bör även enligt min mening bibehållas. Avlöningsbeloppen
för dessa tjänstemän skulle alltså, såsom föreslagits, utgöra
respektive 7,000 och 6,000 kronor, därvid de utöver tjänstgöringspenningarna
erforderliga tilläggen bleve resp. 4,500 och 3,500 kronor.
Jag finner det ock tilltalande, att rätten till det högre avlöningsbeloppet.
göres beroende icke av mer eller mindre tillfälliga omständigheter, utan
av längden av vederbörande tjänstgöringstid. Föreskrift härom bör
därför enligt min mening i sinom tid utfärdas. Berörda tidslängd torde»
på sätt de sakkunniga föreslagit och jämväl löneregleringskommittén
förordat, böra sättas till ett och ett halvt år, varigenom vinnes, att av
aspiranterna å hovrättsbauan blott ordinarie assessorer komma i åtnjutande
av det högre avlöningstillägget. Givetvis bör detta tillägg tilldelas
även sådana e. o. assessorer, som aspirera å häradshövdingämbete
och som efter erhållet ledamotsförordnande i hovrätt tjänstgjort i sådan
egenskap under förenämnda tidslängd. Detta torde ock överensstämma
redan med vad de sakkunniga hemställt. Förslaget om medgivande för
hovrätterna att tillerkänna det högre avlöningstillägget även åt adjungerad
ledamot, vilken icke såsom sådan tjäntgjort ett och ett halvt år, men
som på grund av särskilda förhållanden, exempelvis egenskap av ordinarie
domare eller äldre domsageaspirant, ansäges böra komma i åtnjutande
därav, synes mig vara väl grundat, vadan jag biträder detsamma.

Den årliga avlöningen åt tillförordnade fiskaler skulle i enlighet
med vad jag anfört utgå med 4,000 kronor. Därest, jämlikt min förut
gjorda hemställan beträffande ordinarie fiskals avlöningsförmåner, dessa
varda bestämda till 4,500 kronor, varav 1,600 kronor skulle utgöra
tjänstgöringspenningar, komme följaktligen det avlöningstillägg, som
utöver tjänstgöringspenningarna erfordrades för t. f. fiskaler, att bliva
2,400 kronor. — 1 likhet med de sakkunniga håller jag före, att de
svårigheter, som för närvarande förefinnas för hovrätterna att behörigen
fylla sitt behov av fiskalsaspiranter, väl motiverar ett förslag om beredande
av möjlighet för hovrätterna att under de närmaste åren ytterligare
höja avlöningstillägget åt t. f. fiskalerna. En dylik höjning har av

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 253.

de sakkunniga förslagits till 500 kronor, så att årsavlöningen åt en
t. f. fiskal därigenom skulle uppgå till 4,500 kronor. Om emellertid
ordinarie fiskals avlöningsförmåner icke fastställas till högre belopp än
det sistnämnda, bör, på sätt löneregleringskommittén erinrat, tillses, att
den högsta avlöningen för t. f. fiskaler icke sättes högre än till ordinarie
fiskals avlöning efter frånräknande av ett avrundat belopp, motsvarande
den ordinarie befattningshavarens avgift för egen pensionering. Med
hänsyn härtill torde den höjning av avlöningstillägget, som skulle få
ifrågakomma, böra fastslås till endast 350 kronor. Att den tid, varunder
rätten att sålunda höja avlöningstillägget åt t. f. fiskaler skulle
vara hovrätterna medgiven, bliver exakt angiven, finner jag önskligt.
En tidrymd av tre år lärer tills vidare vara till fyllest.

Mot anordningen av gratifikationer såsom medel att vid behov
utfylla t. f. fiskalers avlöningsförmåner torde med hänsyn till såväl anordningens
behjärtansvärda ändamål som de relativt små belopp
resp. 2,000, 1,500 och 1,000 kronor — varom är fråga, icke vara något
att erinra.

För säkerställande av tillgång till erforderliga medel till förenämnda
avlöningstilläggs utbetalande till adjungerande ledamöter och
tillförordnade fiskaler är det givetvis — såsom i ärendet påpekats -av nöden, att Kungl. Maj:t i största möjliga utsträckning ställer till hovr
rätternas förfogande de utom hovrätterna tjänstgörande ordinarie ledamöternas
och fiskalernas löner. Så har skett särskilt under det senast
förflutna året, och lärer Kungl. Maj:t komma att även framdeles tillämpa
samma princip. Därigenom torde i allmänhet det ifrågavarande behovet
av medel bliva fyllt.

För beredande åt den i hovrätterna tjänstgörande extra ordinarie Aolöninaar
personalen av ersättning, i viss utsträckning, ior det av densamma /difernas
utförda arbete stå till hovrätternas förfogande medel från särskilda i extra
hovrättsstaterna upptagna anslag — anslagen till arvoden åt amanuenser
m. m. — vilka emellertid skola användas även för andra ändamål,

-såsom tillfällig renskrivning och vikariatsarvode o. s. v. Ifrågavarande
anslag äro upptagna av Svea hovrätt till 32,100, för Göta
hovrätt till 14,500 och för hovrätten över Skåne och Blekinge till 7,700
kronor. Dessa belopp synas enligt de beräkningar, som ligga till grund
för desamma, och den användning, do faktisk fatt, bliva i huvudsalt
-disponerade av de olika hovrätterna på följande sätt: för utdelning åt
tillförordnade fiskaler i Svea hovrätt 3,000, i Göta hovrätt 2.000 och i

Dt sakkunniga.

(Sid. 5i
56.)

36 Kungl. Maj.ts preposition Nr 253.

hovrätten över Skånö och Blekinge 1,000 kronor; för arvodeu åt amanuenser
samt gratifikationer åt extra ordinarie tjänstemän i övrigt respektive
19,000, 8,250 och 4,000 kronor; för gratifikationer åt extra vaktmästare
respektive 2,000, 1,000 och 500 kronor; för tillfällig ren skri Vning
respektive 4,100, 1,300 och 1,000 kronor; samt för återstående utgifter,
vikariatsarvoden otc., respektive 4,000, 1,950 och 1,200 kronor.

Efter att hava redogjort för ovannämnda anslag ävensom sättet
för gratifikationsmed lens utdelande till de extra ordinarie notarierna i
de olika hovrätterna —- till vilken redogörelse jag här hänvisar — påpeka
de sakkunniga i denna del av sitt betänkande, hurusom berörda
medel givetvis icke förslagit att under vanliga förhållanden bereda de
extra ordinarie verklig ersättning för deras arbete. De sakkunniga anföra
vidare huvudsakligen följande:

Även om det icke förr ansetts spela någon särskild roll, att under den
första tjänstgöringstiden aspiranterna på hovrättsbanan icke hade någon nämnvärd
inkomst att beräkna, så vore förhållandena nu härutinnan helt annorlunda på grund
av den starka konkurrensen om arbetskrafter och den minskade lockelse, statstjänsten
numera utövade. Det kunde naturligtvis göras gällande, att ifrågavarandetjänstgöringstid
för den unge hovrättsjuristen huvudsakligen vore avsedd för hans
egen utbildning och att han därför strängt taget icke kunde göra anspråk på betalning
för det arbete, han därunder nedlade. Å andra sidan kunde framhållas, att hans
arbete komme vederbörande hovrätt till godo och ofta vore av beskaffenhet att
spara eu avsevärd del av ledamöternas tid. I alla händelser förelåge på grund av
den starka avgången från fiskals- och ledamotsgraderna för hovrätterna ett oundgängligt
behov att för fyllande av uppkomna luckor städse hava tillgång till ettvisst
antal för hovrättstjänstgöring utbildade extra ordinarie tjänstemän; och det
vore då naturligt, att staten för tillgodoseende av detta behov bidroge med de
därtill nödiga medlen.

Förutom den mera direkta hänsynen till rekryteringens upphjälpande förelåge
ett särskilt skäl att nu övergå till andra principer i fråga om gottgörelse för
de extra ordinarie tjänstemännens arbete. Enligt domsagestadgan skulle till de hos
häradshövdingarna tjänstgörande förste notarierna, vilkas arbete i väsentlig män
även avsåge deras utbildning, utgå vissa arvodesbelopp. Med den ställning, statsmakterna
sålunda intagit till frågan om ersättning åt lantdomarbiträdena, syntes
det knappast vara förenligt att låta do extra ordinarie notarier, som biträdde
hovrätterna, tjänstgöra utan avsevärd gottgörelse. Något starkare skal kunde svårligen
anföras för en skillnad i detta hänseende. För den unge juristen, som slutat
sin tingstjänstgöring och därunder åtnjutit skälig ersättning för sitt arbete, måste
det framstå som en inkonsekvens att, när han sedermera, och sålunda bättre utrustad
än då han började sin avlönade tjänstgöring hos häradshövdingen, skulle
fortsätta sitt arbete på domarbanan, han måste åtminstone ett år gå i det närmaste
oavlönad. Och det förefölle så mycket hårdare, som han ju enligt domsagestadgan
s bestämmelser icke såsom för närvarande vore berättigad att. fortsätta tjänst -

Kanyl. Ma jds proposition Nr .253.

gör i ngen på lantdomarbanan, innan han erhållit viss hovrättsutbildning. För de
sakkunniga stode det följaktligen klart, att man icke längre kunde nöja sig med
att, såsom särskilt i Svea hovrätt ännu praktiserades, tillgodose den extra ordinarie
personalen i hovrätterna med ersättning för deras arbete allenast i form av obetydliga
gratifikationer, vare sig de utdelades en eller två gånger om året, ävensom
att de nu utgående anslagen för dessa ersättningar måste avsevärt höjas. I enligfcet
med de synpunkter, från vilka domsagestadgan utginge, syntes alltså höra
till horätternas förfogande ställas medel för avlönande efter ungefärligen samma
måttstock, som läge till grund för stadgans bestämmelser, av ett antal fiskalsaspiranter,
motsvarande det för hovrätternas och lantdomarkårens vederbörliga
rekrytering i normala fall behövliga. Detta antal hade de sakkunniga beräknat
till 18 för Svea hovrätt, 10 för Göta hovrätt och 5 för hovrätten över Skåne och
Blekinge, därvid även medräknats behövligt antal biträdande fiskaler, utgörande
respektive 6, 4 och 2.

Vad anginge avlöningen till de biträdande fiskalerna syntes det
de sakkunniga, att densamma skäligen icke borde beräknas lägre än
till 2,400 kronor för år till en och var av dem. Då av samma skäl,
som föranlett de sakkunniga att föreslå, att fortfarande medel till gratifikationer
åt tillförordnade fiskaler borde-finnas tillgängliga, även någon
mindre summa för utdelning av gratifikationsmedel åt biträdande fiskaler
svutes böra beräknas, hade de för avlöning åt sistnämnda tjänstemän
erforderliga belopp ansetts böra sättas, i runt tal, till 15,000 kronor
för Svea hovrätt, 10,000 kronor för Göta hovrätt och 5.000 kronor
för hovrätten över Skåne och Blekinge.

Vid beräkning av det för arvoden åt den övriga extra ordinarie
personalen behövliga anslaget utginge de sakkunniga från att tillräckliga
medel borde finnas för tilldelning åt det antal fiskalsaspiranter,
som måste anses för varje hovrätt behövligt, med åtminstone 2,000 kronor
för år åt var och en av dem. I enlighet härmed skulle följaktligen
för ändamålet erfordras i Svea hovrätt 24,000 kronor, i Göta hovrätt
12,000 kronor och i hovrätten över Skåne och Blekinge 6,000 kronor.

Med hänsyn till de olika förhållandena i de särskilda hovrätterna torde, enligt
de sakkunniga, böra lämnas åt hovrätterna att själva bestämma i fråga om användningen
av nyssnämnda belopp. Då det ju visat sig, att tillströmningen till hovrätterna
vid olika tider varit synnerligen ojämn, vore tydligen svårt att på förhand
fastställa bestämda regler angående förfaringssättet ifråga om dessa medel. Det
måste emellertid förutsättas, att hovrätterna konnne att utdela åtminstone huvudt
parten av desamma i månatliga arvoden åt dem, vilka ägnade sin huvudsakligaste
tid åt hovrättsarbetet.

De sakkunniga förordade, att ersättningarna åt den extra ordinarie
personalen liksom hittills utginge ur ett bestämt anslag, lämpligast
fortfarande ur anslaget till arvoden åt amanuenser in. in.

Biträdande

fiskalerna.

■Fiskalsaspi ranterua.

Amanu enserna -

Medel för
tillfällig renskri
vning.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 253.

Därest anslaget till ifrågavarande arvoden sålunda fastställdes till en fix
summa; vore det givet, att vid rikligt tillflöde av fiskalsaspiranter kunde bliva omöjligt
att bereda en var av dem arvode till ovan beräknat belopp. Men någon ovillkorlig
rätt för den, som slutat sin tingstjänstgöring, att vid inträdande i hovrätten
omedelbart komma i åtnjutande av arvode till visst belopp eller av arvode över
huvud syntes man icke böra erkänna. Hovrätterna hade att utdela dessa arvoden
blott till personer, som aspirerade på fiskalsförordnande; och så snart det funnes
klart, att en extra ordinarie icke lämpade sig för domarbanan och således icke skäligen
borde erhålla fiskalsförordnande, borde vederbörande hovrätt ej låta honom
längre behålla sitt arvode. Genom dylika åtgärder torde enligt de sakkunnigas
mening hovrätterna oftast kunna även i fall av rik tillgång på fiskalsaspiranter
ordna så, att var och en av dem kunde åtminstone tämligen snart efter inträdet i
hovrättstjänstgöring erhålla ett något så när ordentligt arvode.

Beträffande behovet av extra ordinarie tjänstemän för tjänstgöring
såsom vikarier åt andra i hovrätterna anställda tjänstemän och för fyllande
av luckorna efter dem vid inträffande avgång ansåge de sakkunniga,
att något starkare behov av tillgång å extra ordinarie personal
särskilt för dessa ändamål icke kunde anses föreligga. För Svea hovrätts
del syntes vara tillräckligt sörjt för detta behovs tillfredsställande
genom förefintligheten av de fyra amanuensbefattningar, till vilka medel
vore anslagna. Åt Göta hovrätt, där endast en, och åt hovrätten
över Skåne och Blekinge, där ingen amanuensbefattning vore inrättad,
tordev däremot böra, liksom hittills skett, beredas särskilda medel för
tillgodoseende av nämnda behov; och borde därvid följas den nu tillämpade
beräkningsgrunden, enligt vilken anslagen till arvoden åt amanuenser
m. in. för dessa två hovrätter höjts med respektive 1,000 och
1,500 kronor. Vad anginge amanuensarvodenas belopp, nu beräknade
till 1,800 kronor, syntes desamma böra något höjas; och föresloges sådan
höjning till 2,400 kronor. Till arvoden åt vikarier för dessa amanuenser
vid semester och annan ledighet borde beräknas (såsom förut) ett
belopp för varje amanuens av 450 kronor. Med utgångspunkt från sålunda
gjorda beräkningar skulle för de i detta stycke angivna ändamål erfordras
i Svea hovrätt 11,400 kronor, i Göta hovrätt 3,850 kronor och i
hovrätten över Skåne och Blekinge 1,500 kronor.

Slutligen framställde de sakkunniga ett annat förslag, som skulle
föranleda minskning av ifrågavarande anslags belopp, nämligen därom,
att de medel, vilka behövdes för tillfällig renskrivning och som för respektive
hovrätter beräknas till 4,100, 1,300 och 1,000 kronor, icke vidare
skulle utgå ur nämnda anslag utan lämnas på annat sätt. Detta
måste anses önskligt — anföra de sakkunniga — därför, att de verkliga
kostnaderna för den extra skrivbjälp, som vid tider av ökat arbete
toges i anspråk, givetvis kunde betydligt överstiga de beräknade samt

Kungl. Maj.ts proposition Nr 253.

detta förhållande föranledde, att anslagsbeloppen kunde visa sig otillräckliga
för de andra ändamål, som skulle från anslagen tillgodoses.

Det syntes kunna förfaras med avseende å dessa för tillfällig renskrivning
erforderliga medel på samma sätt, som numera gällde inom statsdepartementen,
där medel för extra renskrivniug finge tagas ur de under
vederbörande huvudtitel uppförda förslagsanslagen till skrivmateriel och
expenser m. m.

I sitt utlåtande över betänkandet, såvitt angår denna del, har Svea Sota hovratt.
hovrätt funnit de sakkunnigas förslag till andra principer i fråga om
gottgörelse för de extra ordinarie tjänstemännens arbete värt synnerligt
beaktande samt för sin del ansett, att avlöningsförhållandena för ifrågavarande
tjänstemän borde i huvudsak ordnas efter de grunder, som i
betänkandet angivits. Dock ville hovrätten göra den erinran, att de
avlöningsbelopp, de sakkunniga lagt till grund för beräkningen av de
för anordningens genomförande erforderliga medlen, syntes vara allt för
knappt tilltagna. Huru långt man därvid borde gå, kunde vara ovisst.
Avlöningarna syntes dock icke böra utgå med mindre belopp för år räknat
än 3,000 kronor åt amanuenser och inträdande fiskaler samt 2,400 kronor
till andra extra ordinarie tjänstemän, som huvudsakligen ägnade sig åt
hovrättstjänstgöringen.

Vad anginge amanuenserna, syntes det, även om avlöningarna för
dem sattes tämligen höga, i vissa fall möta svårigheter att kunna på
ett tillfredsställande sätt uppehålla dessa för hovrättens arbete viktiga
befattningar. Detta gällde särskilt den å aktuariekontoren anställda
amanuensen, vilkens tjänstgöring med hänsyn till det honom åliggande
arbetet med utfärdandet av lagakraftbevis vore synnerligen betungande.

För att aktuariernas behov av biträde skulle bliva behörigen tillgodosett,
hade hovrätten därför ansett det erforderligt, att antingen sistberörda
amanuensbefattning fördelades på två iunehavare eller att med
befattningen förenades sådan avlöning, att dess innehavare kunde ägna
hela sin arbetstid åt denna tjänst.

Hovrätten hemställde alltså om den ytterligare ökning av ifrågavarande
anslag, som betingades av hänsyn till vad hovrättten anfört.

Göta hovrätt har likaledes funnit, att avlöningsförmånerna för de osta hovrätt.
extra ordinarie tjänstemännen blivit av de sakkunniga väl knappt utmätta.
Enligt hovrättens åsikt borde avlöningarna skäligen utgå, för
år räknat, med 3,500 kronor till biträdande fiskal samt med 3,0U0 kro -

Hovrätten
tiv er Skåne

och Blekinge.

Lönz regleringn lommittéu.

40 KungI. Maj:ts proposition Nr 253.

hor till amanuens ocli med enahanda belopp till en yar av de fiskalsas*
pi vant er, som ansetts för hovrätten behövliga.

Av hovrätten över Skåne och i Ilek in ge har hemställts, att avlöningen
åt biträdande fiskal måtte beräknas till 3,000 kronor.

Det av löneregleringskommittén i denna del av ärendet avgivna
yttrandet är av följande lydelse:

Genom de sakkunnigas ifrågavarande förslag skulle en verklig reform åvägabringas
till avskaffande för hovrätternas vidkommande av det oavlönade extraordinär]''esystemet.
Mot befogenheten av en sådan reform hade kommittén icke
något att erinra. Såsom förut anförts hölle fastmer kommittén före, att tidsförhållandena
nu påkallade, att åtgärder vidtoges ej mindre för säkerställande av
hovrätternas behöriga rekrytering än även på samma gång för beredande av skälig
ersättning åt den extra ordinarie personalen för dess arbete i det allmännas tjänst:
De närmare’ skäl, som av de sakkunniga andragits till stöd för övergång till nya
principer i fråga om gottgörelse för den extra ordinarie hovrättspersonalens arbete,
funne kommittén vara avgörande. Särskilt ville kommittén därvid betona, hurusom
en dylik övergång, på sätt de sakkunniga utvecklat, framtvingades av gällande
domsagestadgas föreskrifter om särskilda arvoden åt tingsbiträden hos häradshövdingarna,
vilka biträden ju för sin fortsatta utbildning å domarbanan vore hänvisade
till tjänstgöring i vederbörande hovrätt. Måhända kunde mot genomförandet
i denna ordning av en reform sådan som den ifrågasatta invändas, att utredning
för närvarande vore å bane rörande avlöningsförbättring åt den inom statsdepartementen
och andra förvaltningsgrenar anställda extra personal samt att frågan om
den förbättring i avlöningshänseende, som kunde anses påkallad jämväl för den
extra ordinarie hovrättspersonalen, lämpligen borde lösas i samband med den nämnda
utredningen. Kommittén ville dock härutinnan erinra, dels att hovrätterna i förevarande
hänseende måste anses intaga en viss särställning, icke minst i betraktande
av den växelverkan mellan hovrätterna och häradsrätterna, som i fråga om domarutbildningen
numera ägde rum. dels ock att frågan om en mera stadigvarande
förbättring i avlöningsförmåner för de extra ordinarie i hovrätterna vore på grund
av dessa ämbetsverks rekryteringssvårigheter synnerligen brännande och dessutom
in''imf sammanhängde med den omgestaltning av hovrätternas arbetssätt, som de
sakkunnigas betänkande i övrigt avsåge.

Kommittén funne följaktligen önskligt, att erforderliga medel
ställdes till förfogande för genomförande av en i huvudsak sådan reformering
av avlöningsförhållandena beträffande den extra ordinarie
personalen i hovrätterna, som de sakkunnigas förslag innebure. Att
hovrätterna skulle vid hnndhavandet av anslagna medel veta att utnyttja
desamma så, att det avsedda ändamålet bäst vunnes, syntes
kommittén kunna med visshet förutsättas.

Mot storleken av de belopp, som av de sakkunniga lagts till

Kling!. Mag t* proposition Nr 253.

grund för beräkning av ifrågavarande anslag, hade kommittén för sin
del icke något att erinra, utan syntes desamma kommittén vara å ena
sidan skäliga såsom ersättning för det arbete, varmed vederbörande
tjänstgöring vore förenad, och å andra sidan väl avpassade vid järnförelso
såväl sinsemellan som med de avlöningsförmåner, vilka enligt
domsagestadgan skulle utgå till häradshövdingarnas förste notarier.

Beträffande biträdande fisluder hå le kommittén visserligen intagit
en annan ståndpunkt än de sakkunniga så till vida som kommittén
ansett lämpligt, att föreskrift icke meddelades om ovillkorligt anställande
av en biträdande fiskal å varje division med fiskalstjänstgöring, utan
att det överlämnades åt hovrätterna att förordna dylika fiskaler att
tjänstgöra, när anledning därtill förekomme. Men då även enligt kommitténs
mening tjänstgöring som biträdande fiskal såvitt möjligt städse
borde ingå som ett led i hovrättsntbildningen samt hovrätterna icke
torde underlåta att, där så läte sig göra med hänsyn till rekryteringsförhållandena
och andra omständigheter, förordna biträdande fiskaler i
den utsträckning, de sakkunniga tänkt sig, hade det icke synts kommittén
radligt att föreslå någon minskning av de summor, respektive
15,000, 10,000 och 5,000 kronor, som beräknats skola inom de olika
hovrätterna utgå till avlöningar åt biträdande fiskaler.

Då, vad anginge amanuensarvodena, Svea hovrätt föreslagit, att
den å hovrättens båda aktuariekontor inrättade amanuensbefattningen
borde antingen fördelas på två innehavare eller utrustas med högre
avlöningsförmåner än övriga amanuensbelättningar, syntes detta icke
böra föranleda annat kommitténs yttrande än att kommittén icke ansåge
sig: kunna i ärendets nuvarande skick förorda inrättandet av ytterligare
en amanuensbefattning.

De sakkunnigas förslag om överflyttande till annat anslag av de för
tillfälli tf renskrivning erforderliga medel, som nu utginge ur anslaget till
arvoden åt amanuenser m. m., funne kommittén värt beaktande.

Att det rådande avlöningssystemet, eller rättare frånvaron av ett
verkligt avlöningssystem, för de extra ordinaries i hovrätterna vidkommande
icke är tilltalande utan påkallar ändring i hithörande förhållanden,
torde vara ovedersägligt. Vådan av den hittillsvarande anordningen för
hovrätterna har tydligt tagit sig uttryck i de svårigheter, som lör närvarande
förefinnas för ett behörigt tillgodoseende av hovrätternas behov
av extra ordinarie arbetskrafter. Åven ur vederbörandes enskilda synpunkt
kan det icke vara annat än stötande, att för ett arbete, som
utkräves för det allmännas räkning och icke kan undvaras, gives ingen
eller otillräcklig ersättning. Vid jämförelse med statsdepartement en
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 223 höft. (Nr 253.) ti

Departe mentschefen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 253.

torde man ock finna, hurusom där det oavlönade extraordinariesystemet
numera fullständigt frångåtts. Liksom löneregleringskommittéu huller
jag därför de sakkunnigas skäl för ett anlitande av andra principer i
fråga om gottgörelse för de extra ordinarie tjänstemännens i hovrätterna
arbete äga avgörande betydelse. Jag vill ävenledes särskilt framhålla,
hurusom på grund av den växelverkan, som i överensstämmelse med
domsagestadgans föreskrifter äger rum mellan vederbörande hovrätt och
underlydande häradsrätter i fråga om domaraspiranternas utbildning,
man icke kan undgå att taga hänsyn till det förhållandet, att jämlikt
nämnda stadga vissa årliga arvodesbelopp — utgörande, frånsett eventuellt
dyrtidstillägg, allt efter den klass, till vilken vederbörande domsaga hör,
respektive 1,800, 2,000 och 2,200 kronor — utgå till de hos häradshövdingarna
tjänstgörande förste notarier. Frågan om förbättring av den extra
ordinarie hovrättspersonalens avlöningsförmåner är ock, såsom löneregleringskommittén
anmärkt, på det närmaste sammanhängande med den
av de sakkunniga ifrågasatta omgestaltningen av vissa delar av hovrätternas
arbetssätt.

Jag anser det alltså av nöden, att medel nu ställas till hovrätternas
förfogande för beredande av skälig ersättning åt den extra ordinarie
personal, varav hovrätterna äro i behov. Därvid har jag funnit, att de
avlöningsprinciper, som de sakkunniga förordat, lämpligen böra följas
ävensom att ersättningarna såsom hittills höra utgå ur ett bestämt anslag,
anslaget till arvodeu åt amanuenser m. m. Löneregleringskommitténs förvissning
att hovrätterna sk"la vid handhavandet av anslagna medel veta att utnyttja
desamma så, att det avsedda ändamålet bäst vinnes, delar jag till fullo.

I fråga om de särskilda belopp, som av de sakkunniga lagts till
grund för beräkningen av ifrågavarande anslags storlek, kunna måhända
de föreslagna ersättningarna till fiskalsaspiranter, amanuenser och biträdande
fiskaler — såsom från hovrätternas sida anmärkts — synas
väl knappt tilltagna. Då emellertid berörda ersäitningar i allt fall skulle
medföra eu väsentlig förbättring i de avlöningsförmåner, som hittills
kommit de unga hovrättsjuristerna till del, har jag ansett mig böra
stanna vid vad de sakkunniga föreslagit.

Vidkommande Svea hovrätts framställning rörande amanuensbefattningen
å hovrättens aktuariekont<>r finner jag tillräckliga skäl icke
i ärendet föreligga för förordande av nämnda befattnings fördelande på
två innehavare. Vid rikligare tillströmning av aspiranter i hovrätten
lärer större möjlighet öppnas till förvärvande av lämplig innehavare
av befattningen; och i motsatt fall torde medlen av ifrågavarande anslag
förslå till beredande åt dylik befattningshavare av den förbättring i
avlöningshänseende, som må finnas erforderlig.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 253.

Förslaget att icke längre anlita omförmälda anslag för erhållande
av de för tillfällig renskrivning i hovrätterna erforderliga medel vill
jag för min del biträda, då därigenom skulle undvikas, att vid tider
av ökat arbete kostnaderna för extra skrivhjälp komme att äventyra
det fulla tillgodoseendet av de andra ändamål, för vilka anslagen avsetts.

Beträffande frågan, varifrån berörda renskrivningsmedel i stället
böra tagas, håller jag emellertid före, att kostnaderna för ifrågavarande
renskrivning lämpiigast böra bestridas från särskilda för ändamålet anvisade,
i hovrättsstaterna upptagna förslagsanslag; pcb vill jag framställa
förslag härom. En sådan anordning har ock i ett nyligen inför
Kungl. Maj:t anmält ärende angående omorganisation av kammarkollegium
in. m. blivit för nämnda verks vidkommande föreslagen samt vid ärendets
föredragning av chefen för finansdepartementet förordats. De belopp,
vartill d/lika för de särskilda hovrätterna erforderliga förslagsanslagböra
sättas, finner jag, med ledning av vad hittills för ändamålet beräknats
och med hänsyn till inträdd prisstegring, lämpligen kunna bestämmas
till 5,000 kronor för Svea hovrätt, 2,000 kronor för Göta
hovrätt och 1,500 kronor för hovrätten över Skåne och Blekinge.

I enlighet med vad jag anfört torde vid bestämmandet av storleken
utav anslagen till arvoden åt amanuenser in. in. beräknas skola
därur utgå dels för avlöningar åt biträdande fiskaler i Svea hovrätt
15,000 kronor, i Göta hovrätt 10,000 kronor och i hovrätten över
Skåne och Blekinge 5,000 kronor, dels för tilldelning åt fiskalsaspiranter
resp. 24,000, 12,000 och 6,000 kronor, dels för arvoden åt amanuenser
och extra ordinarie tjänstemän i övrigt resp. 11,400, 3,850 och 1,500
kronor, dels för tilldelning av gratifikationer åt den extra ordinarie
vaktbet jän ingen resp. 2,000, 1,000 och 500 kronor, dels oek för återstående
utgifter resp. 4,000, 1,950 och 1,200 kronor. Till följd härav
och med anledning av vad jag förut föreslagit angående gratifikationer
åt t. f. fiskaler skulle ifrågavarande anslag i hovrättsstaierna behöva
upptagas till 58,400 kronor för Svea hovrätt, 30,300 kronor för Göta
hovrätt och 15,200 kronor för hovrätten över Skåne och Blekinge.

Av innevarande års statsverksproposition rörande andra huvudtiteln
framgår, att Eders Kungl. Maj:t föieslagit riksdagen att, i avvaktan på
särskild proposition i ämnet, för förstärkning av hovrätternas arbetskrafter
m. m. å tilläggsstat för år 1919 såsom förslagsanslag, högst,
beräkna ett belopp av 43,000 kronor.

Såsom skäl för hemställan om dylikt förslag till riksdagen bär jag
— på säl t jag delvis redan förut erinrat — enligt det vid statsverkspropositionen
fogade utdrag av statsrådsprotokollet anfört, hurusom de

A tilläggs
stat för år
1919 erfor
dårligt anslag -

Löne reglerings kommittén.

44 Kungl. Maj:ts proposition Nr 253.

ändringar i hovrätternas arbetssätt, som i det nu behandlade sakkunnigbetänkandet
föreslagits, huvudsakligen giuge ut dtds på en omläggning
av den till hovrätterna förlagda utbildningen av dumaraspiranterua, dels
ock på utvinnande av ett bättre arbetsresultat; att det vore av vikt, att
de förändringar i hovrätternas arbetssätt, till vilka betänkandet i denna
del kunde iöranleda, trädde i kraft utan onödigt dröjsmål; att härlör
erfordrades, bland annat, förstärkning av hovrätternas fiskalsgrader och
införande av bättre avlöniugsförhå landen för de i hovrätterna tjänstgörande
domaraspiranterna; samt att det anslag, som lör ifrågavarande
ändamål skulle erfordras lör år 1 f> 19, enligt verkställd beräkning belöpte sig
till sammanlagt omkring 43,000 kronor för samtliga de tre hovrätterna.

Till grund för nämnda beräkning har lagts följande: Med hänsyn till den
föreslagna utökningen till det dubbla av nuvarande antalet ordinarie liskaler i de
olika hovrätterna skulle från och med höstsessionens början, den 10 september, ytterligare
tillförordnade fiskaler anställas till ett antal av sex för Svea hovrätt, fyra
för Göta hovrätt och två för hovrätten över Skåne och Blekinge. Såväl dessas
som de nu till lika antal befintliga tillförordnade fiskalernas avlöning — vilken
borde bestämmas med tagen hänsyn såväl till erforderlig avlöningsförbättring som
till den hittillsvarande ordinarie fiskalslönen och därmed förenade pensionsavgifter

— skulle sättas till 3,900 kronor för år, därav uträknats, huru mycket som skulle
för den ifrågavarande tidsperioden, september—december, eller fyra månader belöpa
dels som avlöning åt en var av de nytillkommande och dels som avlöningstillägg
åt en var av de förutvarande tillförordnade fiskalerna. Vidare antoges komma att
förordnas i Svea hovrätt sex. i Göta hovrätt fyra och i hovrätten över Skåne och
Blekinge två biträdande fiskaler, för vilka avlöning under nämnda tidsperiod borde
utgå efter den grund, som de sakkunniga föreslagit, eller efter 2,400 kronor för år,
vartill komme på samma tidslängd belöpande andelar av de belopp, som de sakkunniga
ansi tt böra årligen beräknas för utdelning av gratifikationsmedel åt de
biträdande fiskalerna. Slutligen skulle åt tolv extra ordinarie notarier eller fiskalsaspiianter
i Svea hovrätt, sex i Göta hovrätt och tre i hovrätten över Skåne och
Blekinge beredas avlöning för omförmälda del av 1919 efter den av de sakkunniga
i sådant hänseende föreslagna årsavlöning av 2,000 kronor.

Löneregleringskommittén har härav föranletts göra det uttalandet,
att kommittén icke för sin del hade något att erinra däremot, att de
ifrågasatta förändringarna i hovrätternas arbetssätt och avlöningsförhållanden
braktes att, i de delar där så läte sig göra, träda i kraft
redan från och med början av hovrätternas höstsession innevarande år.
Kommittén hölle fastmer före, att en sådan anordning vore önskvärd.
Mot grunderna för beräkningen av det för ändamålet erforderliga anslag

— om vilka grunder kommittén erhållit kännedom — hade kommittén
ej heller någon anmärkning att framställa, då samma grunder syntes
överensstämma med vad kommittén i ärendctansett sig kunna tillstyrka.

Kungl. Maj:ts ‘proposition Nr 253.

Jag är givetvis fortfarande av samma uppfattning i fråga om uepar>eönskvärdheten
därav, att de ifrågakomna ändringarna i hovrätternas arbets- ^sche/en.
sätt och löneförhållanden i den omfattning, som framgår av det ovan
sagda, bringas i tillämpning redan från början av årets höstsessioner i
hovrätterna. I denna uppfattning bär jag ytterligare stärkts genom löneregler
ingskommitténs förenämnda uttalande. Jag vill följaktligen göra
hemställan därom, att Kung!. Maj:t måtte föreslå riksdagen att för
ifrågavarande ändamål slutligt bevilja ett förslagsanslag, högst, av förberörda
belopp 43,000 kronor å tilläggsstat för år 1919.

Såsom jag redan omnämnt, hava särskilda framställningar gjorts ifrågasatt
rörande omreglering av löneförmånerna jämväl för andra ordinarie tiänste- li^‘^e,jlöer
män i hovi ätterna än de, som äro föremål för de sakkunnigas förslag, övriga ordi
Härutöver hava Svea och Göta hovrätter i sina yttranden över sakkunnigbetänkandet
anmärkt, att i samb.and med ifrågasatt förhöjning i män.
avlöningen för hovrättsh damöterna även en väsentlig höjning av avlöningsförmåner
borde bereda^ ho» rätternas presidenter, blntligen har Svea
hovrätt påpekat, att en förhöjning av vederbörande befattningshavares
löner även torde påkalla en förhöjning av dem tillkommande pension.

Med anledning av dessa framställningar och erinringar har löne- Löne regleringskommittén

yttrat: kommittén

Kommittén ville erinra, hurusom kommittén förut i ärendet förklarat sig
kunna tillstyrka, att hovrätterna nu bleve föremål för lönereglering allenast i den
omfattning, som av de sakkunniga i föreliggande betänkande föreslagits. Kommittén
ville ock hänvisa till vad kommittén i det sammanhanget anfört om den sannolika
nödvändigheten av att inom en ej alltför avlägsen framtid en allmän revision av
statsmanarnas avlöningar komme till stånd. På grund härav och då, såsom likaledes
redan förut berörts, viss löneförbättring av tillfällig natur skulle tillkomma
jämväl hovrätternas ifrågavarande tjänstemän enligt de förslag, som innefattades i
kommitténs den 20 november 1918 avgivna betänkande rörande tillfällig lönereglering
för befattningshavare vid statsdepartementen m. fl., funne kommittén omförmälda
framställningar icke böra föranleda någon vidare åtgärd.

Såsom yttrande över Svea och Göta hovrätters erinringar i fråga om höjning
av hovrättspresidenternas avlöningsförmåner kunde kommittén endast hänvisa till
det nyss förut sagda.

Beträffande anmärkningen rörande vederbörande befattningshavares pension
ansåge kommittén icke nödigt att härutinnan göra annat uttalande än att, såsom i
det föregående antytts, i fråga om pensionsunderlagets bestämmande för hovrättsråd
och fiskaler borde från de till fastställande föreslagna löner såsom hittills avräknas
de belopp, 600 kronor för de förra och 300 kronor för de senare befattningshavarna,
vilka motsvarade eljest utgående ortstillägg.

Iteparte

mentschcfen

Fråga om
nytt hovrättsrndsämbete
i
Svea
hovrätt.

Hovrätten*

förslag.

Tidigare anslag
till en
eatra
ledamot

Kungl. Maj:ts proposition Nr 253.

Till vad kommittén sålunda yttrat har jag, som förut uttalat min
anslutning till kommitténs åsikt angående omfattningen av hovrätternas
förevarande lönereglering, icke något att tillägga, utan hemställer, att
vad i denna del av ärendet förekommit nu icke måtte föranleda någon
ytterligare åtgärd från Kungl. Maj:ts sida.

I samband med uppkommen fråga om åtgärder för avhjälpande av
det missförhållandet, att domartjänsterna i hovrätterna i vidsträckt omfattning
uppehållas av vikarier — vilken fråga jag i annat sammanhang
redan omnämnt och får anledning att längre fram ytterligare beröra —
har Svea hovrätt i sitt utlåtande över sakkunnigbetänkandet förklarat
sig vilja fästa Kungl. Maj:ts uppmärksamhet på en jämväl ur annan
synpunkt påkallad åtgärd, som vore äguad att verka i riktning till berörda
missförhållandes avhjälpande.

Det hade, anför hovrätten, vid organisationen av krigshovrätten såsom en särskild
avdelning av Svea hovrätt bestämts, att å den division, där två ledamöter av
krigshovrätten vore placerade, skulle till tjänstgöring indelas en extra ledamot, för
vilken ett särskilt arvode understigande det, som tillkomme hovrättsråd, anslagits.
Syftet med denna anordning hade varit att motverka den minskning av divisionens
arbetsprodukt, som beräknades bliva en följd därav, att två ledamöter tillika vore
ledamöter i krigshovrätten. Då det icke kunde antagas att, så länge krigshovrätten
vore sålunda organiserad, behovet av en ytterligare ledamot av ifrågavarande
division skulle upphöra, syntes det hovrätten uppenbart, att denne ledamot även
borde erhålla ordinarie anställning.

Hovrätten ansåge sig därför böra hemställa, att å hovrättens stat.
uppfördes avlöning åt ytterligare ett hovrättsråd, varemot anslaget till
ifrågavarande extra ledamot borde utgå.

Ärendet om krigshovrättens införlivande med Svea hovrätt avgjordes
genom beslut av riksdagen 1915. I det yttrande till statsrådsprotokollet,
varmed dåvarande chefen för justiedepartementet i anslutning
till berörda ärende motiverade hemställan om förslag till riksdagen
att till avlönande av en extra ledamot i Svea hovrätt å extra stat för
år 1916 anvisa visst belopp, 5,000 kronor, anförde departementschefen
bland annat följande:

Vad beträffade frågan, huruvida det tillskott i arbetskraft, varav Svea hovrätt
från och med 1916 vore i behov, borde tillföras hovrätten i form av inrättandet
av ett nytt hovrättsrådsämbete eller allenast genom beviljande av medel till avlönande
av en extra ledamot därstädes, vore departementschefen visserligen av den
meningen att, dä nämnda behov måste anses vara av konstant natur, det kunde
starkt ifrågasättas, om icke det principiellt riktigaste vore att välja det förra av
nämnda alternativ. Men då det i brist på nödig erfarenhet vore synnerligen svårt

Kungl. Maj:ts proposition Nr 253.

att med någon större säkerhet överblicka, i vilken grad arbetet inom Svea hovrätt
komme att röna inverkan av krigshovrättens förenande med densamma, torde försiktigheten
bjuda väljandet av den senare utvägen.

Under vart och ett av åren ll)iö, 1917 och 1918 har därefter
riksdagen på Kungl. Maj:ts förslag anvisat enahanda anslag för ifrågavarande
ändamål under det följande året.

Till grund för hemställan om förslag till riksdagen i dylikt hänseende anfördes
såväl 191ö som 1917, att den erfarenhet, som ansetts erforderlig, innan ett nytt
ordinarie hovrättsrådsämbete inrättades, fortfarande saknades, samt 1918, att erfarenhet
i förut nämnt avseende, med hänsyn särskilt till det abnorma förhållande
med avseende å krigsrättsmålens antal, som under de senaste åren varit rådande,
fortfarande torde saknas.

L ö n e r e g''l er i n g'' s k o m m i 11 é n har med anledning av Svea hovrätts nu £ nneregie •

i ..i, • ° i • j tings gjorda

framställning yttrat följande: kommittén.

Kommittén funne sig böra i den föreliggande frågan hänvisa till vad som
förekommit rörande beviljandet av anslag å extra stat för det omförmäla ändamålet.
Under 1918 torde några omständigheter icke hava förekommit av beskaffenhet,
att man därigenom kunnat vinna den erfarenhet om inverkan å arbetet inom
Svea hovrätt av krigshovrättens förenande med densamma, vilken ansetts som ep
nödvändig förutsättning för den extra ledamotsbefattningens förvandlande till ordinarie.
Det abnorma förhållandet med avseende å krigsrättsmålens antal torde fastmer
hava fortfarit även under sistnämnda år. På grund härav och då man ej
heller syntes kunna nu bedöma, huru de militära förhållandena över huvud komme
att framdeles gestalta sig, ansåge sig kommittén icke kunna tillstyrka Svea hovrätts
hemställan om uppförande å hovrättens stat av avlöning till ytterligare ett
hovrättsråd.

Då kommittén i det föregående anslutit sig till de sakkunnigas förslag om
höjande av de adjungerade hovrättsledamöternas löneförmåner till 7,000 kronor i
den högre och 6,000 kronor i den lägre avlöningsgraden, syntes det emellertid
kommittén vara skäligt, att jämväl avlöningen till ifrågavarande extra ledamot
bleve höjd. Med hänsyn till ledamotskapets mera stabila karaktär torde därvid
det högre avlöningsbeloppet böra ifrågakomma.

Kommittén hemställde alltså, att det till avlönande av en extra
ledamot i Svea hovrätt å extra stat för år 1920 erforderliga anslag beräknades
till 7,000 kronor.

Ehuru jag — särskilt med hänsyn till önskvärdheten av att i Departcmenustörsta
möjliga utsträckning rådes bot för extraordinariesystemet be- ihctev
träffande domarplatserna i hovrätterna — gärna skulle velat biträda Svea
hovrätts hemställan om uppförande å stat av avlöning till ett ordinarie
hovrättsråd i stället för omlörmälde extra ledamot, kan jag dock icke finna
annat än att de skäl, som tala mot att en dylik anordning nu vidtages, äro
avgörande. .Jag åberopar härutinnan vad löneregleringskommittén anfört.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 253.

Jämväl för år 1920 skulle alltså komma att erfordras ett extra
anslag- till avlönande av en extra ledamot i Svea hovrätt, och vill jag
härom föreslå framställning till riksdagen. Anslagets storlek torde, på
sätt löneregleringskommittén förordat, böra bestämmas till 7,000 kronor.

fråga om
amanuensbefuHningeni
å krigshovrrWsavdelningen

i Svea hovrätt
utbytande
mot
ordinarie
tjänst med
höyre avlöningsförmåner.

Vid 1915 års omorganisation av krigshovrätten ansågs den dittillsvarande
sekreterartjänsten därstädes kunna såsom obehövlig indragas.
De med nämnda tjänst förenade göromål borde i stället ankomma på
de Svea hovrätts tjänstemän, vilka inom hovrätten verkställde motsvarande
arbete. Så länge krigshovrätten ej kunde inrymmas i samma
bygonad Pom Svea hovrätt, måste emellertid en särskild tjänsteman
finnas vid krigshovrätten för uppehållande av de diftillsvarande sekreterargöromålen.
Denna befattning uppfördes på extra stat, och innehavaren
tillädes benämningen amanuens. Såsom arvode åt honom anvisades för
år 1916 3,000 kronor, vilket bolopp skulle ungefärligen motsvara den
förutvarande sekreterarens avlöning, 3,300 kronor, efter avdrag för
renskrivningskostnad. Berörda arvode har därefter anvisats på extra
stat jämväl för vartdera av åren 1917 och 1918.

Ställning om'' Sistnämnda år förekom fråga om förbättring av de sålunda för

foibättrade amanuensen i krigshovrätten bestämda löneförmåner.

förmåner för Befattningens innehavare hade nämligen hos krigshovrätten gjort framställ ifrägava:ande

ning därom, att amanuensbefattningen bleve förändrad till en ordinarie tjänst med
amanuens, avlöning och Övriga förmåner ej understigande ordinarie notaries i Svea hovrätt samt,
därest ej titeln sekreterare kunde tilläggas eu dylik tjänsteman av första graden i
likhet med vad förut varit fallet, med titeln notarie.

Med anledning härav påpekade krigshovrätten i skrivelse till Svea hovrätt,
att krigshovrättens arbete uppnått en storlek, som väsentligen överstege vad vid
den nya krigsdomstolsorganisationen förutsatts. Ökningen av arbetet drabbade i
ej oväsentlig grad amanuensen. Omfattningen och arten av det arbete, som åvilade
denne, måste onekligen jämväl finnas vara av den beskaffenhet, att inrättandet av
en ordinarie tjänstebefattning med skäl kunde ifrågakomma. Men att emellertid
redan nu, innan längre tids erfarenhet vunnits av den nya organisationen och utan
samband med andra måhända inom kort erforderliga reformer, söka genomföra den
ifrågasatta förändringen hade krigshovräten ansett lämligen ej böra ifrågakomma.
Då däremot med billig rättvisa övensstämde, att arvodet till amanuensen sattes så
högt, att det, frånsett tryckande dyrtid, åtminstone närmelsevis kunde anses motsvara
skälig gottgörelse för arbetet, hemställde krigshovrätten. att Svea hovrätt
måtte söka utverka ett arvode åt ifrågavarande amanuens av 4,000 kronor å extra
stat för år 1919.

Svea hovrätt hemställde, på grund av vad krigshovrätten anfört och då det
vore ådagalagt, att den till amanuensen utgåenden avlöningen vore alltför låg i för -

Kungl. Majds proposition Nr 253. 49

hållande till mängden och betydelsen av hans göromål, att Kungl. Maj:t ville i
1919 års stat för hovrätten föreslå en förhöjning av 1,000 kronor i amanuensens arvode,
vilket således skulle utgöra 4,000 kronor.

Då denna fråga anmäldes i statsrådet den 14 januari 1918, gjorde
jag på de av krigs hovrätt en anförda skäl gällande, att det icke kunde
ifrågakomma att omskapa amanuen>befattning’ n till eu sekreterare eller
notarietjänst på ordinarie stat med en begynnelselön av minst den storlek,
som tillkomme ordinarie notarie i Svea hovrätt. Däremot syntes
mig den föreslagna höjningen av det årliga arvodet till amanuensen vara
skälig med hänsyn till aen ökning i arbete, som inträtt. Jag anhöll
därför om förslag till riksdagen att för ifrågavarande ändamål anvisa
å extra stat för år 1919 ett förslagsanslag, högst 4,000 kronor.

Framställning i enlighet härmed avläts till riksdagen, som dock,
sedan i avgivet yttrande statsutskottet till förebyggande av långt gående
konsekvenser med avseende å amanuensarvoden i allmänhet hemställt
om arvodets begränsande till 3,500 kronor, anvisade ett belopp
åt amanuensen för år 1919 av allenast sistnämnda belopp.

Nu har ifrågavarande befattningsinnehavare i en till krigshovrät- Svarande
ten den 5 september 1918 ingiven promemoria, däri redogjorts för de p. m. till
amanuensen åvilande göromål och anmärkts, i vilken utsträckning antalet kj.i~tk°v’
mål och ärenden hos krigshovrätten ökats under åren 1908—1917, väckt
fråga om amanuensbefattuingens ersättande med en sekreterartjänst å
ordinarie stat, för vilken tjärn t borde fastställas enahanda löneförmåner
som de, vilka utginge till sekreteraren i Svea hovrätt.

Krigshovrätten har med föranledande härav i skrivelse till Svea K^?‘the”v''
hovrätt den 11 september 1918 yttrat huvudsakligen följande:

Den erfarenhet, som vunnits under tiden sedan krigshovrättens förut omförrnälda
yttrande avgivits, hade ytterligare stärkt krigshovrätten i dess redan då uttalade
uppfattning, att omfattningen och arten av det arbete, som i krigshovrätten
åvilade amanuensen, med skäl kunde föranleda inrättandet av en ordinarie tjänstebefattning.
Av en amanuensens promemoria vidfogad statistisk redogörelse, vars riktighet
krigshovrätten vitsordade, framginge, att arbetsbördan för krigshovrätten vore
stadd i stadig tillväxt I sådant avseende ville krigshovrätten jämväl erinra, att
första hälften av år 1918 vid jämförelse med motsvarande del av det nästföregående
året haft att uppvisa en särskilt stark ökning av antalet inkomna besvärsmål.
Anledningen till denna starka tillväxt i krigshovrättens och därmed jämväl i amanuensens
arbetsbörda torde icke i nämnvärd utsträckning vara att söka i tillfälliga
omständigheter, utan måste huvudsakligen vara att tillskriva den väsentligen förlängda
övningstiden för de värnpliktiga och även fortgående ökad brottslighet. En
uppdelning av amanuensens göromål, på sätt i organisationsplanen förutsatts, å fyra
B Utan;] till riksdagens protokoll 1313. I sand. 223 höft. (Nr 253.) 7

Kungl. Maj:ts proposition Nr 253.

av hovrättens ordinarie tjänstemän skulle vid krigshovrättens tilltänkta förläggning
inom samma lokal som Svea hovrätt under nuvarande och otvivelaktigt jämväl för
framtiden bestående förhållanden helt visst medföra en så betydande ökning i arbetet
för dessa befattningshavare, att de icke skulle kunna på tillfredsställande sätt*
sköta sina respektive åligganden. Då det måste med visshet antagas, att någon
minskning i arbetsbördan för krigshovrätten icke vore att emotse och att därför
behovet av en arbetskraft för utförande av det arbete, som nu åvilade amanuensen,
komma att bliva av stadigvarande beskaffenhet, samt den ifrågasatta förhöjningen
i amanuensens avlöningsförmåner ej stått att vid 1918 års riksdag få i full utsträckning
godkänd, hade krigshovrätten funnit angeläget att ej längre dröja med genomförandet
av en förändring i den av amanuensen ifrågasatta riktningen. Det kunde
ej skäligen begäras, att en statens tjänsteman med en daglig arbetstid i genomsnitt
av minst sex timmar och med viktiga åligganden skulle kvarstå å extra stat
och åtnöjas med arvode som amanuens. Med hänsyn till arten och beskaffenheten
av det arbete, som ifrågavarande befattningshavare hade att utföra, ansåge krigshovrätten,
att denne i avlöningsavseende borde komma i andra lönegraden.

Krigshovrätten hemställde därför, att hovrätten mätte hos Kungl.
Maj:t söka utverka, att från och med år 1920, i stället för arvode å extra
stat åt en amanuens, å ordinarie stat uppfördes en andra gradens tjänst
för krigs hovrätt sa vdelningen. Beträffande den förändrade benämning,
som i sammanhang härmed borde givas ifrågavarande tjänsteman, hade
krigshovrätten iutet att erinra emot att han, på sätt amanuensen ifrågasatt,
erhölie benämningen sekreterare, vilken benämning före år 1916
tillkommit denne befattningshavare.

Svea hovrätt. 1 underdånig skrivelse den 20 september 1918 har därefter Svea

hovrätt anfört:

Med den omfattning, ärendena i krigshovrätten tagit, skulle det, även om
krigshovrätten vore inrymd i samma lokal som Svea hovrätt, icke vara möjligt åt t
belasta tjänstemännen i denna hovrätt med de göromål, som nu utfördes av amanuensen
i krigshovrätten. Och då dessa göromål vore av den mångfald och den
beskaffenhet, att det i längden icke kunde vara möjligt att få dem utförda av en
tjänsteman med de avlöningsförmåner och den ställning, som tillkomme amanuensen
i krigshovrätten, syntes fullt fog förefinnas för att amanuensbefattningen utbyttes
mot en ordinarie tjänst. Med befattningen skulle vara förenade göromål, som
i hovrätten ombesörjdes av sekreteraren, aktuarierna, arkivarien och notarier; men
då göromålen till övervägande delen vore sådana, som i hovrätten tillhörde de tre
sistnämnda klasserna av tjänstemän, torde det icke böra ifrågasättas, att den nye
tjänstemannen erhölie högre löneförmåner än dessa. Mot förslaget, att den nya befattningshavaren
benämndes sekreterare, hade dock hovrätten icke något att invända.

Hovrätten tillstyrkte alltså, att Kungl. Maj:t måtte genom proposition
till 1919 års riksdag föreslå, att å hovrättens stat, med uteslutande
av arvodet till en amanuens i krigshovrätten, uppfördes en sekreterare
hos krigshovrätten med en avlöning av 4,500 kronor, därav 2,600

Kungl. Maj:ts Proposition Sr 253.

kronor lön, 1,600 kronor tjänstgöringspenningar och 300 kronor ortstillägg,
samt med tre ålderstillägg vartdera å 500 kronor att utgå efter
respektive fem, tio och femion år. I rikhet med vad som ägt ruin beträffande
innehavaren av såväl krigshovrättsrådsämbelet som överkrigsfiskalsbefattningen
syntes, därest till innehavare av den nya tjänsten
komine att utnämnas den nuvarande amanuensen, chnne böra berättigas
att för ålderstillägg räkna sig till godo sin föregående tjänstgöring i
krigshovrätten från det han den 27 januari 1911 erhöll nådigt förordnande
att förestå den förutvarande sekreterarbefattningen i krigshovrätten.

På sätt jag förut nämnt har jämväl denna Svea hovrätts framställning
remitterats till löneregleringskommittén för avgivande av utlåtande
över densamma. Såsom sådant yttrande har kommittén anfört
följande:

Att de åligganden, som numera tillkomme den ä krigshovrättsavdelningen
anställda amanuensen, under de senare åren ökats i en omfattning, som vid krigshovrättens
omorganisation icke förutsetts, syntes kommittén vara ådagalagt genom
vad som förekommit såväl i det år 1918 avgjorda ärendet om höjning av hans löneförmåner
som ock i samband med här föreliggande framställning. Det torde ock
kunna med visshet antagas, att denna ökning av arbetsbördan icke berodde enbart
-av tillfälliga omständigheter — såsom extra inkallelser av värnpliktiga till krigstjänstgöring
— utan jämväl, och huvudsakligast, av den väsentliga förlängning av
de värnpliktigas övningstid, som 1914 års härordning medfört. Man torde sålunda
icke hava att förvänta, att någon lättnad i krigshovrättens arbete och därmed
jämväl i den del av samma arbete, som åvilade amanuensen, skulle komma att inträda,
så länge nu gällande ordning med avseende å värnpliktsövningar m. m. ägde
bestånd. Ur denna synpunkt kunde det synas befogat att till stöd för framställning
om ifrågavarande extra befattnings förändring till ordinarie sådan åberopa att,
även om krigshovrätten erhölle samma tjänstelokal som Svea hovrätt, de med befattningen
förenade göromål på grund av sin omfattning icke rimligen skulle kunna
påläggas de tjänstemän i Svea hovrätt, som från början förutsatts skola övertaga
desamma, och att alltså behovet av den nuvarande befattningen vore konstant
Häremot kunde emellertid kommittén icke underlåta att erinra, att — såsom jämväl
krigshovrätten i det tidigare ärendet rörande avlöningsförbättring åt dess amanuens
antytt — en längre tids erfarenhet i allt fall borde vinnas av den nya organisationen
och att till äventyrs även andra reformer kunde tänkas inom en relativt
snar framtid påkallas, i samband med vilka den nu ifrågasatta lämpligast finge
prövas. På sätt kommittén i annat sammanhang förut berört, syntes det ock vara
omöjligt att nu bedöma, huru de militära förhållandena över huvud taget komme
att gestalta sig framdeles. Kommittén funne sig alltså icke kunna för sin del tillstyrka.
att nuvarande amanuensbefattningen i krigshovrätten förändrades till tjänst
på ordinarie stat.

Emellertid torde vara ofrånkomligt, att krigshovrättens amanuens tillerkändes
den förbättring i avlöningsförmåner, som skäligen kunde svara mot ök -

Löuereghriny
skommittén.

Departementschefen
.

Kungl- Maj:ts proposition Kr, 253.

ningen av lians arbete. Att riksdagen år 1918 icke beviljade anslag till hela det
avlöningsbelopp, som i sådant hänseende då föreslagits, torde uteslutande hava berott
därpå, att man önskade undvika,, att det föreliggande fallet verkade prejudicierande
vid bestämmandet av avlöningsförmåner för amanuenser i allmänhet. Mot
beloppets skälighet i och för sig torde icke någon befogad anmärkning hava framställts.
Med hänsyn härtill syntes det kommittén som kunde avlöningsfrågan nu
lämpligen ordnas så, att ifrågavarande befattning — i överenstämmelse med vad
på senare tiden medgivits för extra revisorer i kammarrätten — likställdes med en
törsta normalgradens tjänst, ehuru på extra stat och med avlöningen min-kad med
ett avrundat belopp, motsvarande den å ordinarie befattningshavare för egen pensionering
lagda avgift. Tjänstens innehavare borde med avseende å arten av hans
sysslor givas benämningen notarie.

Kommittén tillstyrkte förty, att till avlönande av eu extra notarie
å krigshovrättsavdelningen i Svea hovrätt å extra stat för år 1920 anvisades
ett belopp av 3,900 kronor.

Åveu jag finner, nu likasom 1918, det vara till fullo ådagalagt,
att de göromål, för vilka ifrågavarande befattningshavare i krigshovrätten
har att svara, efter den nuvarande militära rättegångsordningens införande
ökats i en icke förutsedd omfattning. Jag håller ook före, att den
huvudsakligaste anledningen till denna ökning varit den genom 1914
års härordning genomförda förlängning av de värnpliktigas övningstid.
Vad i ärendet förekommit har emellertid icke synts mig innefatta tillräcklig
anledning att frångå min år 1918 intagna ståndpunkt, enligt
vilken jag fann det icke böra ifrågakomma att omskapa amanuensbefattningen
i krigshovrätten till en ordinarie sekreterare eller notarietjänst.
I likhet med lönereglering-kommittén kan jag därför icke tillstyrka, att
omförmälda befattning nu förändras till tjänst på ordinarie stat.

_ På sätt löneregleringskommittén jämväl anfört, är det likväl ofrånkomligt,
att befattningens innehavare beredes en mot ökningen i hans
arbete svarande förbättring i löneförmåner. En sådan förbättring torde
icke hava vunnits genom den nästlidet år vidtagna höjningen av amanuensarvodet
till 3,300 kronor; och synes mig ej heller det då föreslagna
beloppet, 4,000 kronor, kunna anses för ändamålet tillräckligt. Med
hänsyn härtill och i huvudsaklig anslutning till kommitténs förslag
till avlöningsfrågans ordnande anser jag önskligt, att amanuensbefattningen
i krigshovrätten förändras till en extra notariebefattning, men
med avlöningsförmåner i överensstämmelse med dem, som tillkomma
ordinarie hovrättsnotarie, efter avdrag av ett avrundat belopp, svarande
mot dylik befattningshavares avgift lör egen pensionering, eller således
4,350 kronor. Denna anordning skulle ock enligt mitt förmenande bäst

Kungl. Maj:ts proposition Nr 253.

överensstämma med den ifrågavarande befattningens jämförlighet med
hovrätternas notarietjänster.

Innan jag lämnar denna avdelning av min framställning, torde Anslag till
det tillåtas mig att anmäla ännu ett anslagskrav, som har avseende å av^förskottstvå
av hovrätterna. vis bestridda

I propositionen om tilläggsstat för år 1919 (punkt [1] och'' 2]) samt
årets statsverk-proposition (punkt [14]) har Kung!. Mnj:t på min hem- ilande av
ställan föreslagit riksdagen att anvisa medel för beredande av tillfällig iör- ^^iGöta
stärkning av arbetskrafterna i en var av Göta hovrätt samt hovrätten hovrätt och
över Skåne och Blekinge med en extra division, vad förstnämnda hov- ^‘^Skånc
rätt beträffar under tiden från och med den 10 april 1919 till och med och hleden
9 september 19:10 och vad angår sistnämnda hovrätt från och med hinge
den 10 april 1919 till samma års slut. Vid behandlingen i statsrådet
den 9 januari i år av berörda anslagsfrågor omnämnde jag, att de
båda extra divisionerna redan nu äro i verksamhet, den vid Göta hovrätt
från och med den 10 september 1918 och den vid hovrätten över
Skåne och Blekinge från början av innevarande år. Bedan dessförinnan
var en var av sistnämnda hovrätts två ordinarie divisioner förstärkt
med en extra ledamot under ti len från och med den 1 mars 1918 till
samma års utgång. Medel till bestridande av samtliga nu nämnda förstärkningar
av hovrätternas arbetskrafter intill den 10 april 1919 har
statskontoret anbefallts att förskottsvis utbetala. På sätt jag vid förberörda
tillfälle omnämnde, avsågos dessa medel att i sinom tid avföras
å andra huvudtitelns allmänna besparingar. Emellertid hava dessa besparingar
måst i stor utsträckning anlitas för eu del andra viktiga statsändamål.
En följd härav har blivit den, att, därest besparingarna under
andra huvudtiteln skulle komma till användning även för täckande av
nu ifrågavarande utgifter, berörda besparingar skulle, enligt verkställd
beräkning, komma att nedbringas till lägre belopp, än som, med särskild
hänsyn därtill att andra huvudtitelns anslag till extra utgifter är
satt till allenast 9,000 kronor, kan anses tillrådligt. Jag S''-r mig
alltså nödsakad föreslå Kungl. Maj:t, att medel till täckande av nu
ifrågavarande förskott äskas av riksdagen. Det belopp, det bär gäller,
uppgår efter verkställd uppskattning till, i ett för allt och i runt tal,

47,000 kronor. För nu ifiågavarande ändamål torde alltså böra på
tilläggsstat för år 1919 äskas ett förslagsanslag, högst, 47,000 kronor.

Något anslag i nu ifrågavarande avseende är ej beräknat i propositionen
om 1919 års tilläggsstat. Häri torde dock knappast ligga

Kungl. Maj:ts proposition Nr 253.

något hinder för framställnings avlåtande till riksdagen om sådant anslags
beviljande, helst som, på sätt jag närmare utvecklat förut i
dag vid anmälan av propositionen om anvisande av medel till beredande
av tvångsuppfost''an åt minderåriga manliga förbrytare m. m.,
vissa andra anslag, visserligen ej berörande tilläggsstaten för år 1919
utan avseende 1920 års riksstat, betärts med belopp, som så avsevärt
understiga de i statsverkspropositionen härför beräknade, att överskottet
mer än väl förslår till att täcka — jämte annat — även nu ifrågavarande
anslag.

tlerevision^n Uti nu ifrågavarande betänkande hava de sakkunniga, efter att

hava gjort sin framställning om höjande av hovrättsrådens begynnelseeniga''"1
avlöningar till 8,100 kronor, anföit följande:

(Sid. 42—43.) Redan den löneändring, soin sålunda föreslagits, torde medföra vissa konse kvenser

även utom hovrätterna, nämligen beträffande löneförhållandena i nedre justitierevisionen.
Man hade hittills utgått från att, såsom också syntes de sakkunniga vara
riktigt, löneförmånerna i hovrätterna och i nedre justitierevisionen borde vara ställda
i det förhållande till varandra, att å ena sidan de yngre hovrättsledamöterna lockades
att ingå i justitierevisionen och å andra sidan hovrätterna icke på grund av skillnaden
i löneförhållandena berövades möjlighet att åter draga till sig en del av dem,
som någon längre tid tjänstgjort i justitierevisionen. Det förra syftet hade man för
närvarande sökt uppnå dels genom att sätta lönerna såväl för de ordinarie som för
de konstituerade och de med egen rotel förordnade revisionssekreterarna högre än hovrättsråds!
önerna och dels genom att tillägga de hovrättsråd eller assessorer, vilka
tjänstgjorde såsom tillförordnade revisionssekreterare, visst belopp utöver vad de uppburit
i hovrätterna. För att tjäna det senare syftet hade införts särskild bestämmelse
om rätt för ordinarie revisionssekreterare, som åter erhölle hovräitsrådsämbete,
att för åtnjutande av ålderstillägg å hovrättsrådslönen räkna sig till godo fem år
av den tid, han innehaft revisionssekreterarämbete. Detta medel hade dock icke
visat sig verksamt. Någon återgång från ordinarie revisionssekreterai tjänst till
hovrättstjänst hade icke, sedan berörda bestämmelse infördes, förekommit, tvivelsutan
beroende därpå, att en dylik återgång i allt fall skulle på grund av den allt
för stora skillnaden mellan revisionssekreterarlönen och den nuvarande hovrättsrådslönen
bliva i ekonomiskt hänseende synnerligen oförmånlig.

Om man i enlighet med de sakkunnigas förslag satte begynnelseavlöningen
för hovrättsråden till 8,100 kronor, bleve det givetvis nödigt att vidtaga sådana
ärdringar i revisionssekreterarnas löneförmåner, att nedre justitierevisionen fortfarande
ägde möjlighet att i tillbörlig mån draga till sig lämpliga krafter från hovrätterna.
Om de blivande avlöningarnas storlek ansåge de sakkunniga det icke tillhöra
dem att avgiva förslag. Då utnämningen till hovrättsråd i regel skedde för
den i nedre justitierevisionen tjänstgörande avsevärt tidigare än utnämningen till
ordinarie revisionssekreterare, vore i alla händelser klart, att arvodena för konstituerade
revisionssekreterare samt revisionssekretare med egen rotel måste såsom följd av

Kungl. Maj:ts proposition Nr 253.

berörda ändring i hovrättsrådsavlöningarna förhöjas åtminstone till 8,100 kronor och att,
om revisionssekreterarnas nuvarande för delning i tre olika grader bibehölles, de ordinarie
revisionssekreterarnas löner icke kunde sättas lägre än till 8,700 kronor. Vid den utredning
om ändring i löneförhållandena i nedre justitierevisionen, som alltså påkallades,
syntes även komma att upptagas frågan om förvandling av de konstituerade
och de förordnade revisionssekreterarnas ämbeten till ordinarie, en frå^a som
redan förut flera gånger varit föremål för behandling utan att leda till slutligt resultat.

I anslutning till vad de sakkunniga sålunda anfört vill jag i frågan
om fövandling av vissa revisionssekreterares ämbeten till ordinarie
något närmare ingå på vad i berörda fråga tidigare törekommit.

Eldigt den år 1911 vidtagna organisationen av nedre justitierevisionen
finnes, ut-m femton ordinarie revisionssekreterarämbeten, fem
medelst konstitutorial och tre medelst årliga föro dnanden att förestå
egen rotel tillsatta revisiunssekreterarbefattningar, för vilka anslag uppförts
å ordinarie stat.

I samband m-d genomförandet år 1915 av vissa ändringar i bestämmelserna
om högsta domstolens tjänstgöring på avdelningar ansågs
nödigt åstadkomma tillfällig förstärkning — avseende en beräknad
tidrymd av sju å åtta år — av nedre revisionens arbetsrätt er;
och beviljade riksdagen nyssnämnda år lör dylikt ändamål å extra stat
för år 1916 visst belopp till avlönande, bland annat, av fyra tillförordnade
revisionssekreterare. Vid förutgående behandling av detta ärende
i statsrådet den 14 januari 1915 yttrade den då föredragande departementschefen
bland ann it:

Av de tjugutre revisionssekreterartjänster, till vilka anslag vore uppförda
på ordinarie stat, vore endast femton beklädda med ordinarie innehavare. De
åtta revisionssekreterare, som endast vore konstituerade eller förordnade att med
egen rotel förestå ett revisionssekreterarämbete, måste kvarstå i den ordinarie
befattningen, de kunde innehava. Då de i allmänhet vore ordinarie ledamöter i hovrätt,
måste deras hovrättsrådsämbeten under tiden uppehållas på förordnande. Häri
läge en av orsakerna till den utsträckta användningen av extraordinarie arbetskrafter
i hovrätterna. På detta missförhållande hade uppmärksamheten blivit riktad
i sammanhang med frågan om åtgärders vidtagande till påskyndande .av rättsskipningen
i högsta domstolen. Då enligt det upprättade förslaget till lag om ändrad
lydelse av 30 kap. rättegångsbalken hovrätterna skulle i ett avsevärt antal mål
bliva sista instans, hade det synts önskvärt, att i målens avdömande i hovrätterna
komme att deltaga ett så stort antal ordinarie ledamöter som möjligt. Till befrämjande
av detta önskemål skulle det bidraga, om alla de för det ordinarie arbetet i
nedre justitierevisionen behövliga revisionssekreterarämbetena också besattes med
ordinarie innehavare. Genom den föreslagna ökningen av antalet icke ordinarie revisions -

Fråga om
förändring
av visna icke
ordinarie
revisiorissekreierarbefuttningar
t ill
ordinarie
ämbeten.

Kungl. Maj:U proposition Nr 253.

sekreterare med ytterligare fyra skulle de berörda missförhållandena blott ytterligare
skärpas. Det kunde därför synts väl motiverat att i detta sammanhang föreslå,
att alla eller åtminstone ett större antal av de åtta icke ordinarie revisionssekrerartjänster,
till vilka anslag funnes å nedre justitierevisionens ordinarie stat,
förvandlades till ordinarie ämbeten. Under rådande förhållanden, då varje utgiftsökning,
som ej vore oundgänglig, borde undvikas, hade departementschefen emellertid
ansett sig böra avstå från att framlägga ett sådant förslag. Frågan borde dock.
så snart omständigheterna det medgåve, upptagas till förnyat övervägande.

Sedan derefter under år 1915 inom justitiedepartementet i ämnet
utarbetats en promemoria, vari bland annat uttalades, att framställning
syntes böra göras till riksdagen därom, att de fem medelst konstitutorial
och tre medelst förordnande för helt år med egen rotel tillsatta revisionssekreterartjänster
måtte förvandlas till ordinarie ämbeten, anbefalldes
löneregleringskommittén att avgiva utlåtande över nämnda promemoria;
och avgav kommittén sådant utlåtande den 18 december 1915.

I detta utlåtande, som jag hemställer måtte i hithörande delar såsom bilaga
(Sid. or> ... f.) (B) fogas till protokollet i ärendet, förklarade kommittén — efter en ingående motivering,
för vilken jag icke anser mig behöva här närmare redogöra — att kommittén,
under förutsättning att bland avlöningsvillkoren intoges erforderlig föreskrift i fräsa
om skyldighet för ordinarie revisionssekreterare att underkasta sig förflyttning till
ledamotsbefattning i överrätt, ansåge sig kunna tillstyrka, att till 1916 års riksdag
avlätes framställning om förändring till ordinarie revisionssekreterarämbeten av de
fem medelst konstitutorial och tre medelst förordnande att förestå egen rotel tillsatta
revisionssekreterarbefattningar, för vilka avlöningsmedel funnes avsedda i gällande
ordinarie stat för nedre justitierevisionen. Därvid föreslogs tillika, att avlöningsförmånerna
för ordinarie revisionssekreterare bestämdes till 7,500 kronor med
två ålderstillägg å 600 kronor efter respektive fem och tio år.

När dåvarande chefen för justiedepartementet den 14 januari 1916
i statsrådet anmälde förut omförmälda anslagsbehov jämväl för år 1917,
hänvisade departemens» liden till vad han 1915 uttalat angående önskvärdheten
av en öknmg av de ordinarie revisionssekreterarnas antal
samt yttrade, att vad sålunda uttalats fortfarande torde äga sin fulla
giltighet.

Av enahanda sparsamlietsskäl som föregående år hade han emellertid ej heller
nu ansett sig böra underställa frågan härom Kungl. Maj:ts prövning. Han hade
dock varit betänkt på att, för att redan nu få förut påpekade missförhållande med
hovrätternas extraordinariesysfem i någon män avhjälpt, föreslå - såsom ett provisorium
— förenämnda åtta konstituerade och förordnade revisionssekreterares uppflyttande
till ordinarie utan förhöjning av deras begynnelseavlöningar. Huvudsakligen
på den grund, att detta förslags genomförande enligt verkställd utredning skulle
stöta på vissa svårigheter i lönetekniskt avseende, hade han dock avstått från fullföljande
av denna sin avsikt.

Kungl. Maj.ts proposition Nr 253.

Med den reglering av revisionssekretorarnas avlöningar, som torde
påkallas, där< st den av mig lörordade höjningen av hovrättsrådens begyunelseavlöningar
genomföres, och varom jämväl nedre justitierevisionen
hemsiällt i sin i början av mitt anförande omförmälda underdåniga skrivelse
av den 17 augusti 1918, sammanhänger givetvis på det närmaste
den nu berörda frågan om utökning av de ordinarie revisionssekreterarnas
antal. Vid överlämnandet till löneregleringskommittén av remisshandliugarna
i föreliggande ärende har jag ock låtit framhålla önskvärdheten
av att kommittén vid avgivande av sitt utlåtande toge frågan
under omprövning och därutinnan framlade förslag.

Löneregleringskommittén har med föranledande härav gjort följande
utalande:

Kommiltén anstöta sig i allo till och åberopade vad kommittén i sitt utlåtande
den 18 december 1915 andragit. De skäl, kommittén då fann tala för de
ifrågavarande revisionssekreterartjänsternas förvandlande till ordinarie befattningar,
ansåge kommittén fortfarande äga giltighet. Beträffande den verkan, en dylik anordning
skulle hava för hovrätternas vidkommande, tilläte sig kommittén att ytterligare
påpeka den synnerliga önskvärdheten av att den dömande verksamheten i
hovrätterna i så stor utsträckning som möjligt utövades av ordinarie hdmöter, ett
önskemål som ju den ifrågasatta anordningen skulle främja genom minskande av det
antal platser i hovrätterna, som måste uppehållas med vikarier.

Dä kommittén alltså förordade framställning till 1919 års riksdag
om förändring till ordinarie ämbeten av förutnämnda åtta medelst konstitutorial
eller förordnande att förestå eg^n rotel tillsatta revisionssekreterarbefaitningar,
ville emellertid kommittén betona, att sådant förordande
nu liksom år 1915 skedde under förutsättning, att bland avlöningsvillkoren
iutoges erforderlig föreskrift i fråga om skyldighet för
ordinarie revisionssekreterare att underkasta sig förflyttning till ledamotsbefattning
i överrätt. En dylik föreskrift ansåge nämligen kommittén
med nödvändighet påkallas ej mindre av den relativt stora utökning
av de ordinarie revision ssekreterarnas antul, som skulle komma
att genomföras, än även med hänsyn till revisionssekreterartjänsternas
egenskap av övergångsplatser och den eventuella svårigheten att vid
önskvärd tid placera nämnda tjänstinnehavare å andra befattningar. Att,
där sådan förflyttning ifrågakoinme, vederbörande skulle bibehållas vid
dittillsvax-ande löneförmåner, funne kommittén vara uppenbart.

Såsom de sakkunniga anmärkt funnes viss bestämmelse meddelad i syfte att
befrämja revisionssekieterarnas återgång till hovrättstjänstgöring. Genom kungörelsen
den 16 juni 1911 hade nämligen i enlighet med riksdagens beslut meddelats
stadganden, vilka innebure att ordinarie revisionssekreterare, som utnämndes till hovBihang
till. riksdagens protokoll 1919. 1 somt. 223 höft. {Nr 253.) 8

Lönereglering
skönt’
mit ten.

Departement s •
chefen

(Sid.65 —69.)

58 Kunyl. Maj:ts proposition Nr 253.

rättsråd i hovrätt, där han vid sin befordran till revisionssekreterartjänsten var ledamot
eller fiskal, finge för ålderstillägg å hovrättsrådslönen tillgodoräkna sig, förutom
eventuell tidigare ledamotstid i hovrätten, jämväl den tid intill fem år, varunder
han innehaft revisionssekreterarämbetet. Med hänsyn till ökningen av de
ordinarie revisionssekreterartjänsternas antal och då det till äventyrs på grund av
särskilt tröga befordringsförhållanden i någon hovrätt kunde komma att inträffa,
att vederbörande utnämndes till revisionssekreterare, innan han ännu blivit vare sig
ordinarie ledamot eller fiskal i hovrätt, syntes förberörda stadganden böra erhålla
sådan avfattning, att de bleve tillämpliga också för det fäll, att vederbörande vid
s:n befordran till revisionssekreterartjänsten vore endast adjungerad ledamot, assessor,
i hovrätt.

Ehuru icke direkt sammanhängande med det nu föreliggande ämnet torde
böra framhållas, att det till främjande av hovrätternas förseende med väl kalificerade
krafter vore önskligt att, där så jämväl ur andra synpunkter läte sig gorå,
ordinarie revisionssekreterare tillätes övergå till hovrättsrådsbefattning även i annan
hovrätt än den, vid vilken han vid sin befordran till revisionssekreterarämbetet
vore bunden, med rätt att på enahanda sätt få räkna sig tjänstgöringstid inom
nedre justitierevisionen till godo.

I>n — på sätt av det sagda framgår — vid olika tillfällen upptagna
frågan om förvandling av vissa icke ordinarie revisionssekreterar
be fattningar till ordinarie ämbeten finner jag, med hänsyn till dess
intima samband med den ifrågasatta omxa gleringen av revisionssekreterarnas
avlöningar, nu böra göras till föremål för slutlig prövning.
Detta torde vara så mycket mer befogat, som frågans lösning är av betydelse
även för befordringsförhållandena inom hovrätterna och för ett
önskvärt avhjälpande av det av mig förut berörda missförhållandet att
å ledamotsplatserna i nämnda verk i stor utsträckning anlitas extra
ordinarie arbetskrafter.

Det med hänsyn till den normala arbetsmängden i nedre justitierevisioneu
konstant erforderliga antalet revisionssekreterare utgör tjugutre,
för vilkas avlönande anslag är uppfört å ordinarie stat. Av dessa
revisionssekreterare änster äro, såsom framhållits, blott femton beklädda
med ordinarie innehavare; de övriga tillsättas, fem medelst konstitutorial
och tre medelst förordnande med egen rotel. Sistnämnda åtta
revisonssekreterare kvarstå alltså i den ordinarie befattning, i regel hovrättstjänst,
som de må innehava. De skäl, som föranlett, att sålunda
vissa av de konstant erforderliga revisionssekreterartjänsterna för närvarande
liksom tidigare icke uppförts såsom ordinarie, framgå av den
redogörelse, som löneregleringskommittén härför lämnat i sitt den 18
december 1915 avgivna utlåtande och till vilken jag hänvisar.

Då det nu gäller att avföra, huruvida den hittillsvarande uppdelningen
av de ständigt erforderliga revisionssekreterartjänsterna i ordi -

Kung!. Maj:ts proposition Nr 253.

narie och icke ordinarie lämpligen må frångås, bör givetvis främst tillses, i
vad mån de skäl, som ligga till grund för eu dylik uppdelning, numera
bortfallit eller förlorat i betydelse. För min del håller jag före,
att berörda skäl icke vidare bör tillerkännas sådan vikt, att de utgöra
hinder för de ifrågavarande revisionssekreterartjänsternas förvandling till
Ordinarie befattningar. Jämte det jag i huvudsak ansluter mig till vad
löneregleringskommittén härutinnan anfört i sitt nyssnämnda utlåtande, (Sid. 69—71.)
vill jag särskilt framhålla följande synpunkter.

Vid 1911 års omorganisati >n av nedre justitierevisionen förelåg
såsom en av de förnämsta betänkligheterna mot alla de ständigt erforderliga
revisionssekreterarnas utnämnande med fullmakt hänsynen till
tjänsternas förmenta egenskap av övergångsplatser och svårigheten att
vid önskvärd tid placera dt-ras innehavare å andra befattningar. I ändamål
att bereda större möjlighet för ordinarie revisionssekreterare, som
förut tillhört hovrätt såsom ordinarie ledamot eller fiskal, att vid inträffande
vakans å hovrättsrådsämbete återgå till hovrätten, utfärdades
emellertid, i enlighet med riksdagens beslut, kungörelsen av den 16 juni
1911. Genom denna förordnades dels att, därest revisionssekreterare,
som vid utnämningen till ämbetet var ledamot i någon av likets hovrätter,
ånyo utnämndes till ledamot i samma hovrätt, han finge för
erhållande av ålderstillägg å hovrättsrådslönen tillgodoräkna sig ej blott
den tid, han förut vant ledamot i hovrätten, utan även den tid intill
fem år, varunder han innehaft revisionssekreterarämbetet, dels ock att,
därest revisionssekreterare utnämndes till ledamot i samma hovrätt, i
vilken han vid utnämningen till revisionssekreterare var fiskal, han finge
för erhållande av ålderstillägg å hovrättsrådslönen tillgodoräkna sig den
tid intill fem år, varunder han innehaft revisionssekreterarämbetet.

Att den utväg för ordinarie revisionssekreterares övergång till
annan befattning, som genom omformälda st idganden öppnats, hittills
— med ett enstaka undantag — icke anlitats, har säkerligen närmast
berott därpå, att eu återgång till hovrättstjänstgöring skulle för den
ordinarie revisionssekreteraren ställa sig ekonomiskt ogynnsamt med
hänsyn till den relativt stora skillnach-n mellan revisionssekreterarlönen
och den nuvarande hovrättsrådslönen. Om emellertid hovrättsrådens
begynnelseavlöning undergår den av mig förordade höjningen
och samtidigt, på sätt jag ämnar föreslå, revisionssekreterarnas avlöningar
så avpassas, att skillnaden i lönehänseende mellan de båda tjänsterna
så småningom utjämnas, torde det vara befogat att antaga, att det med
ifrågavarande stadganden avsedda syftet oftare kommer att vinnas.

Oå därjämte i befordringshänseende, framdeles såsom hittills, även andra

Kunyl. Maj:ts proposition Nr 253.

vägar lära stå en avgående revisionssekreterare öppna, torde förutnämnda
betänkligheter icke böra tillmätas avgörande betydelse för den
töreligyande frågan om ökning av antalet ordinarie revisionssekreterare.

Med det sagda vill jag ingalunda hava understrukit revisionssekreterartjänsternas
natur av över^angsplatser. Fast mer är jag av
den asikten, att dessa tjänsters stora vikt och betydelse fordra, att åt
deras innehavare give3 eu så fast och säker ställning som möjbgt; och
ur den synpunkten är det icke minst påkallat, att de åtta revisionssekreterarbeIattuingar,
om vilka det nu är fråga, göras till ordinarie
ämbeten. Å andra sidan är det naturligt, att arbetets krävande beskaffenhet
förr eller senare driver vederbörande revisionssekreterare att se sig
om elter annan verksamhet. För sådant fall är det, som utväg på antvtt
sätt står och bör stå honom öppen.

En annan betänklighet mot vidtagande av den ifrågasatta förändringen
av vissa icke ordinarie revisionssekreterartjänster till ordinarie
har varit den tänkta möjligheten av en framtida reduktion av antalet
ständigt erforderliga revisionssekreterartjänster. Såsom löneregleringskommittén
i utlåtandet av den 18 december 1915 närmare utvecklat,
torde emellertid — åtminstone så länge nuvarande rättegångsordning till
sina huvuddrag består — eu dylik reduktion icke kunna antagas bliva
påkallad av någon minskning i högsta domstolens arbetsbörda. Att
åter genom en blivande allmän rättegångsrelorm revisionssekreterartjänsterna
kunna komma att indragas eller i allt fall till antalet reduceras,
^nser jag vara ett förhållande, som icke bör få invetka på den föreliggande
frågan, huruvida icke statst;änster, av vilka det allmänna ofrånkomligt
nu är i konstant behov, böra besättas med ordinarie innehavare.
Förutom att det till undvikande av ordinarie revisionssekreterares överflyttande
å indragningsstat lärer givas tillräckligt rådrum för erforderliga
åtgärders vidtagaude, innan eu ny rättegångsieform träder i tillämpning,
toide. för. sådant ändamål tjäna dels iörenämnda stadganden om rätt
till viss tjänstårsbvräkning, dels ock ett intagande bland ordinarie revie
res avlömn^svillk (,r av föreskrift om skyldighet för honom
att underkasta sig förflyttning till ledamotsbefattning i överrätt. En
''* '' sistnämnda sla^, som av löneregleringskommittén uppställts

så>om villkor för dess tillstyrkande av utökningen på angivet sätt
av de ordinarie revisionssekreterarnas antal, finner nämligen även jagerforderlig.
Emellertid är med avseende å det sålunda uppställda villkoret
att uppmärksamma, hurusom en motsvarande b stämmelse i fråga
om jätten att åtnjuta avlöningsförmåner enligt gällande avlöningsstater
för hovrätterna innebär, att hovrättsråd är underkastad den förflyttning

Öl

Kungl. Maj:ts proposition Nr 253.

till annan ort, varom vid möjligen inträdande förändringar i avseende
ä hovrätternas organisation eller förlägguingsorter eller eljest i allmänhet
kan varda stadgat, men med iakttagande, bland annat, därav att
skyldighet uti berörda hänseende åligger de i tjänstegraden yngre framför
de äldre. Givetvis bör i fråga om förflyttning av yngre befattningshavare
framför äldre enahanda ordning gälla beträffande revisionssekreterares
förflyttning till ledamotsbefattning i överrätt, och detta
icke blott mellan revi-ionssekreterarna inbördes utan ock i förhållandet
mellan revisionssekreterare, å eua, och hovrättsledamöter, å andra sidan.
Den knappa tid, som förflutit sedan löneregleringskommitténs utlåtande
avgavs, har emellertid icke tillåtit utarbetandet av ett detaljerat förslag
i förevarande hänseende. Åt ifrågakomna avlöningsvillkor torde därför
tillsvidare böra givas sådan avfattuing, att den, som med eller efter ingången
av år 1920 tillträder ordinarie befattning som revisionssekreterare,
skall vara underkastad de bestämmelser i fråga om skyldighet
att låta sig förflyttas till ledamotsbefattning i överrätt, som under år
1920 kunna varda meddelade.

Åtgärden att förvandla ifrågavarande revisionssekreterartjänster
till ordinarie befattningar synes mig högeligen påkallad även av hänsynen
till ett utom nedre justitierevisionen liggande fot hållande. Jag
har förut i annat sammanhang erinrat om den synnerliga önskvärd
heten av att i görligaste mån rådes bot för det kända missförhållandet,
att ledamntsplatserna i hovrätterna i stor utsträckning innehavas
av vikarier. Särskilt sedan hovrätterna numera blivit sista instans i
ett avsevärt antal mål och ärenden, har detta önskemål kraftigt gipsig
gällande. Genom en åtgärd sådan som den här föreslagna skulle
berörda missförhållande åtminstone till någon del bliva avhjälpt, då ju
de åtta konstituerade och med egen rotel förordnade revisioussekreterarna
i regel innehava ordinarie ledamotstjänst i hovrätt och dessa ledamotstjänster
skulle bliva till återbesättande lediga genom innehavarnas
utnämning till ordinarie revisionssekreterare. Ur denna synpunkt hava
ock uttalanden till förmån för den ifrågasatta anordningen gjorts av
Svea och Göta hovrätter i deras utlåtanden över sakkunnigbetänkandet.

Under åberopande'' av vad jag anfört föreslår jag, att omlörmälda
åtta medelst konstitutorial eller förordnande att förestå egen rotel tillsatta
revisionssekreterarbefattningar förändras till ordinarie ämbeten, därvid
som avlöningsvillkor bör meddelas föreskrift av förenämnt innehåll.

Av löneregleringskommittén har påpekats, att med hänsyn till
Ökningen av de ordinarie revisionssekreterarnas antal och då det till

Kungl. Maj:ts proposition Nr 253.

äventyrs på grund av särskilt tröga befordringsförhållanden i någon
hovrätt kunde komma att inträffa, att vederbörande utnämndes till revisionssekreterare,
innan han ännu blivit vare sig ordinarie ledamot eller
fiskal i hovrätt, förut berörda stadganden i kungörelsen den 16 juni
191L om rätt för ordinarie revisionssekreterare till viss tjänstårsberäkning
syntes böra erhålla sådan avfattnirig, att de bleve tillämpliga också
för det fall, att vederbörande vid sin befordran till revisionssekreterare
tjänsten vore endast adjungerad ledamot, assessor, i hovrätt. Ehuru,
även med den föreslagna ökningen av antalet ordinarie revisionssekreterare,
det under normala beffrdringsförhållanden knappast lärer kunna
antagas, att den, som från tjänstgöring i hovrätt mottagit förordnande
i nedre justitierevisionen, icke hunnit befordras åtminstone till fiskal i
hovrätten, innan han kommit i tur att utnämnas till ordinarie revisionssekreterare,
kan dock sådant tänkas under exceptionella förhållanden
inträffa. Och då det givetvis saknas giltig anledning att från den ifrågavarande
förmånen avskära den, som vid utnämningen till revisionssekreterare
icke ännu hunnit bliva vare sig hovrättsråd eller fiskal,
rinner även jag, att åt omförmälda stadganden bär givas sådan avfattning,
som bär antytts. Då hädanefter skulle ifrågakomma endast ett
ålderstillägg å hovrättsrådslönen efter fem år, torde därjämte kungörelsens
stadgande om viss tidsbegränsning för tillgodoräknandet av tjänstår
i nedre revisionen böra såsom obehövligt bortfalla.

Då vidare löneregleringskommittén framhållit önskvärdheten av
att ordinarie revisionssekreterare tillätes övergå till hovrättsrådsbefattning
även i annan hovrätt än den, vid vilken han vid sin befordran till revisionssekreterarämbetet
var bunden, med rätt att på enahanda sätt få
räkna sig tjänstgöringstid inom nedre justitierevisionen till godo, vill
jag erinra, att någon ovillkorlig rätt för ordinarie revisionssekretare att
erhålla överflyttning till hovrättsrådsämbete i den hovrätt, han vid ut
nämningen till revisionssekreterare tillhörde, givetvis icke förefinnes.
Där vid inträffande vakans å hovrättsrådsämbete ansökning av revisionssekreterare
göres om dylik överflyttning, bör fastmer bifall till ansökningen
göras beroende av hänsynen till rådande befordringsförhållanden
i hovrätten och till andra föreliggande omständigheter. Om emellertid
ur sådan synpunkt en revisionssekreterare efter ansökning prövas kunna
erhålla utnämning till hovrättsråd i annan hovrätt än den han förut
tillhört, synes mig skäl icke förefinnas till annat än att jämväl sålunda
utnämnt hovrättsråd må för ålderstillägg å hovrättsrådslönen räkna sig
tjänstgöringstid som revisionssekreterare till godo. Åven i detta hänseende
torde alltså ändrade bestämmelser böra meddelas.

Kungl. Maj:ts proposition Nr Hb''6. Öb

Såsom redan anmärkts torde ett genomförande av den föreslagna
höjningen av hovrättsrådens begynnelseavlöningar påkalla en reglering
av revisionssekreterarnas avlöningsförmåner. Då revisionssekreterarna
företrädesvis rekryteras från hovrätterna, är det nämligen av vikt, att
avlöningsförhållandena inom nedre justitierevision en äro sådana, att de
kunna förmå de yngre hovrätt sledamöterna att ägna sig åt arbetet såsom
revisionssekreterare. En ledande grundsats för den år 1911 beslutade
lönereglering för revisionssekreterarna var ock, att vid bestämmandet
av deras ställning i avlöuingshänseeude hänsyn fortfarande såsom dittills
borde tugas till de avlöningar, som tillkomme hovt ätternas ordinarie
ledamöter.

Enligt de på 1911 års lönereglering grundade förhållanden ställa
sig avlöningsförmånerna för de ordinarie, de konstituerade och de i
avlöuingsstaten avsedda tre med egen rotel förordnade revisionssekreterarna
på följande sätt. Till en var av de femton ordinarie revisionssekreterarna
utgår en begynnelseavlöning å 8,100 kronor sålunda fördelad,
att 5,000 kronor utgöra lön, 2,500 kronor tjänstgöringspenningar
och G00 kronor ortstillägg. Lönen kan på vanliga villkor efter fem års
tjänstgöring höjas med 600 kronor. Var och en av de fem konstituerade
revisionssekreterarna åtnjuter ett i staten upptaget arvode av 7,500
kronor, varav 5.000 kronor motsvara lön och 2,5o0 kronor tjänstgöringspenningar.
De tre med egen rotel förordnade revisionssekreterarna slutligen
uppbära var och eu 7,500 kronor lör år från det i staten uppförda
beloppet 22,500 kronor »till arvoden åt vikarier för beredande
av semester åt revisionssekreterarna».

Åt de fyra revisionssekreterare, vilka tjänstgöra såsom tillfällig
förstärkning av nedre justitierevisionens arbetskrafter och som tillsättas
medelst förordnanden för ett år i sänder, finnas arvoden anslagna å
extra stat efter 7,500 kronor för år.

I detta sammanhang må ock erinras, dels att vikarierande revisionssekreterare
utan egen rotel, plägar tilläggas avlöning, för år räknat, efter
7,000 kronor samt efter ett års tjänstgöring eller för det fall, att han
såsom ordinarie hovrätisledamot åtnjuter eu årlig avlöning av nyssnämnda
belopp, efter 7,500 kronor, dels ock att extra revisionssekreterare,
som tjänstgör under vissa tider av året, likställes till avlöningens
storlek med dylik tillförordnad revisionssekreterare. I

I sin underdåniga skrivelse den 17 augusti 1918 har nedre justitierevisionen
beträffande revision ssekreterarnas avlöningar till eu början
anmärkt, att utredning påginge rörande förbättring av hovrättsleda -

Revisimis
sekreterarnas
aclönivysförhållanden.

Nedre revisionen
i skrivelsen
den 17
augusti 1918

Kungl. Maj:ts proposition Nr 253.

mö terna s avlöningsförhållanden samt att det kunde antagas, att genom
den blivande regleringen åvägabragtes en avsevärd ökning av dessa
ämbetsmäns avlöning, därvid, bland annat, begynnelselönen lör hovrättsråd
tvivelsntan komme att sä''tas betydligt högre än den nu vore. Efter
att därpå hava erinrat, att vid bestämmandet av revision^sekreterarnas
ställning i avlöningshänseende hänsyn borde tagas till den avlöning,
som tillkomme hovrätternas ledamöter, och att alltså en förbättring av
hovrätt''ledamöternas avlöningsförhållanden nödvändiggjorde en ökniDg
av revisionssekieterarnas löneförmåner, anlör nedre revisionen vidare:

hör att en löneförbättring för nedre revisionens ledamöter skulle
bliva fullt effektiv, så att deras avlöuing verkligen bleve överensstämmande
med ämbetenas betydelse och den å deras innehavare vilande
tunga arbetsbördan samt de fordringar å kunskaper, förmåga och skicklighet,
vilka ställdes å revisionssekreterarna, syntes det av behovet påkallat,
att avlöningen för tillförordnad revisionssekreterare sattes, då
första gången förordnande meddelades, till minst vad ett hovrättsråd i
första lönegraden komme att erhålla samt efter ett års tjänstgöring
ökades med 600 kronor, och att där-fter löneförhöjning om 600 kronor
inträdde dels då konstitutorial meddelades, dels vid befordran till ordinarie
revisionssekreterare och dels efter fem års tjänstgöring i sistnämnda
egenskap, ävensom att nedre revisionens ordförande tillerkändes
särskilt arvode till belopp av 600 kronor. Avlöningsbeloppens höjande
i enlighet med vad sålunda föreslagits komme visserligen att orsaka
statsverket avsevärt ökade utgifter; men endast en sådan löneförbättring
kunde väntas åstadkomma, att förordnande såsom revisionssekreterare
städse eftersträvades av därför fullt kompetenta personer, vilkas
bindande vid ämbetsverket vore för detsamma ömkligt, ävensom att de
tjänstgörande revisionssekreteraren icke av en i ekonomiskt avseende
ofördelaktig ställning dreves att lämna sina platser, så snart tillfälle
yppades.

LoneregU rinyskom miltén.

Löneregleringskommittén har över denna framställning yttrat följande:

Då det gällde att med den av kommittén förordade höjningen av hovrättsrådens
begynnelseavlöningar till 8.100 kronor såsom utgångspunkt bestämma de
löneförmåner, som skäligen borde tillkomma revisionssekreterama, ville kommittén
först gorå erinran därom att, enligt vad kommittén förut tillstyrkt, de fem medelst
konstitutorial och tre medelst förordnande med egen rotel tillsatta revisionssekreterartjänster
skulle förvandlas till ordinarie ämbeten, i samband varmed det anslag
i nuvarande ordinarie stat, från vilket avlöningarna till sistnämnda tre befattningshavare
utginge, givetvis försvunne. Skillnaden mellan tillförordnade med egen rotel.

Kungl. Majds proposition Nr 253.

konstituerade och ordinarie revisionssekreterare skulle alltså upphora och nedre
iustitierevisionen bestå av tjugutre ordinarie revisionssekreterare, vartill såsom hittills
skulle komma - bortsett från de fyra tillförordnade revisionssekreterare som
erfordrades för den tillfälliga förstärkningen av nedre revisionens arbetskrafter -ett för vikariat erforderligt antal utan egen rotel tillförordnade revisionssekreterare

ävensom extra revisionssekreterare. . , 1

Efter den norm, nedre justitierevisionen tillämpat vid avgivande av förslag
till lönesatser i förevarande hänseende, skulle — under förutsättning att antalet
ordinarie revisionssekreterare på angivet sätt ökades - begynnelseavlomngun för
sådan revisionssekreterare böra sättas till 9,300 kronor varefter lönen borde tvenne
gåno-er höjas med 600 kronor efter respektive fem och tio års tjänstgöring.

° Ett dylikt förslag till löneförbättring för ordinarie revisionssekreterare kunde
emellertid kommittén icke biträda. Kommittén underskattade ingalunda de ifrågavarande
ämbetenas vikt eller de anspråk på arbetsförmåga och duglighet i ovngt,
som ställdes och måste ställas på deras innehavare. Men man tinge icke bortse
från att nedre justitierevisionen ej vore ett verk, där nämnda befattningshavare
inträdde för att efter genomgångna lönegrader slutligen stanna Revisionssekreterartjänsternas
egenskap av övergångsplatser vore så allmänt bekant och både så
ofta framhållits i samband med löneregleringar för nedre revisionen eller eljest att
kommittén icke ansåge sig behöva här närmare ingå därpå. Det syntes kommittén
ofrånkomligt böra vid bestämmandet av revisionssekreterarnas avlöningar fastas
avseende vid berörda förhållande lika väl som vid önskemålet, att namnda av ilningar
gåves den storlek i förhållande till hovrättsrådsavlömngarna, att nedre revisionens
behöriga rekrytering från hovrätterna kunde tillgodoses.

Ur dessa synpunkter hade kommittén ansett tillfyllest, att avlöningen
för ordinarie revisionssekreterare sattes till 8, <00 kronor eller
sa unna belopp, som skulle tillkomma hovrättsråd efter intjänande av
ålderstillägget, samt att denna avlöning gjordes slutlig. Av det sålunda
föreslagna avlöningsbeloppet skulle, elter enahanda beräkning som
hittills, 5,000 kronor utgöra lön, 2,500 kronor tjänstgönngspenningar
och 600 kronor ortstillägg.

Enligt verkställd beräkning skulle med den ifrågasatta ökningen av de ordinarie
revisionssekreterarnas antal vederbörande vinna ordinarie revisionssekreterarbefattning
efter omkring två års tjänstgöring som tillförordnad revisionssekreterare.
Vid 1911 års reglering av nedre justitierevisionen uppställdes såsom normalfall,
att revisionssekreterarförordnande eibjödes ungefär vid den tid, då utnämning till
hovrättsråd vunnes. Såväl före 1911 som ock i synnerhet under de därefter loiande
åren hade det emellertid i verkligheten visat sig, att dylikt eibjudande eivits
väsentligt tidigare. Med hänsyn härtill och till den föreslagna ökningen av de
ordinarie revisionssekreterarnas antal med ytterligare åtta syntes man kunna såsom
normalfall antaga, att ordinarie revisionssekreterarskap skulle vinnas ungefär samtidigt
med utnämning till hovrättsråd. Den. som mottagit kallelse till tjänstgöring i
nedre revisionen, skulle alltså efter omkring två års dylik tjänstgöring erhålla en avlöning,
som med 6<>0 kronor överstege vad som vid samma tid skulle tillkommit honom,
därest lian kvarstannat i hovrätten. Efter ytterligare lem år skulle han såsom

Bihang till riksdagens protokoll 1319. 1 sand. 223 hult. (AV 2u3.)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 253.

hovrättsråd hava kommit i den högre lönegraden med 8,700 kronor, under det att
han såsom revisionssekreterare — för vilken ålderstillägg icke skulle givas — fortfarande
hade samma avlöning.

Vad an ginge de såsom vikarier utan egen rotel tillförordnade revisionssekreterarna—
med vilka extra revisionssekreterare givetvis vore att
likställa — syntes ersättningen åt dem böra sättas 600 kronor lägre,
lör år räknat, än avlöningen åt ordinarie revisionssekreterare, eller till
8,100 kröner. Detta belopp skulle sålunda sammanfalla med begynnelseavlöningen
lör hovrättsråd, men med 1,100 kronor överstiga de avlöningslörmåner,
som antoges komma att tilldelas adjungerad hovrättsledamot
i den högre avlöningsgrad<-n. Härvid torde dock lott lärande
iakttagas den vid 1911 års lönereglering godtagna regeln, att hovrättsråd,
som antagit kallelse till tjänstgöring i nedre justith-revisionen, redan
från början av denna tjänstgöring borde i avlöning erhålla mera än
han i sin berörda egenskap uppburit i hovrätten. Åt de fyra revisionssekreterare,
som i och för den tillfälliga förstärkningen av nedre
revisionens arbetskrafter årligen förordnades, torde, med hänsyn särskilt
till den relativt stora utökningen av de ordinarie revisionssekreterartjänsternas
antal, avlöningen näppeligen beräknas högre än vad kommittén
sålunda ifrågasatt för de tilllöiordnade revisionssekreterarna utan
egen rotel.

Kommittén hölle före, att med ett sådant avlöningssystem för revisionssekreterarna
som det av kommittén nu angivna avlöningsförmånerna skulle betinnas
tillräckliga lör att förmå hovrätternas adjungerade ledamöter att mottaga kallelse
till revisionssekreterartjänstgöring och att även ordinarie hovrättsråd skulle kunna
anse det med sin fördel lörenligt att ägna sig åt arbetet inom nedre justitierevisionen.
Därvid torde man icke kunna undgå att taga i betraktande jämväl den utsikt
till ytterligare befordran, som — även om förhållandena i detta avseende måhända
numera tedde sig något ^annorlunda än förr — revisionssekreterartjänsten i allt fall
otvivelaktigt öppnade. Å andra sidan skulle kanske den omständigheten, att ålderstillägg
till revisionssekreterarlönen icke stode att vinna, medföra, att vederbörande
revisionssekreterare, som följaktligen efter omkring sju års tjänstgöring i nedre revisionen
skulle såsom hovrättsråd erhålla lika stor avlöning, funne det för sig förmånligt
att återinträda i hovrättstjänstgöring. En dylik påföljd av det föreslagna
avlöningssystemet för revisionssekreterarna skulle enligt kommitténs mening icke
vara annat än lycklig. Därigenom skulle nämligen hovrätterna, som ju finge till
nedre justitierevisionens rekrytering lämna ifrån sig sina bästa yngre krafter, efter
några års förlopp återförvärva dessa och draga sig till godo den ökade utbildning
och erfarenhet, som revisionssekreterartjänstgöringen bibragt dem.

Med åberopande av vad kommittén anfört i fråga om avlöningsförhållandena
för de ordinarie revisinossekreterarna hemställde kommittén,
att dess i detta hänseende framställda förslag måtte läggas till

Kungl. Maj.ts proposition Nr 253.

grund vid förut tillstyrkt framställning till riksdagen om de nu medelst
konstitutorial eller förordnande med egen rotel tillsatta revisionssekreterarbefuttuingarnas
förändring till ordinarie ämbeten.

Inom löneregleringskommittén kava i denna del vissa ledamöter Särskilda me O

o WVtXQflf CIV

uttalat särskilda meningar. _ ledamöter i

Sålunda bär förste kanslisekreteraren F. S. Linroth anfört: löneregu i

rmushom »Vid

behandlingen av frågan om ändring av hovrätternas och nedre justitie- mittCn.
revisionens stater har löneregleringskommittén haft att taga hänsyn till. bland annat,
två så att säga programpunkter vid strävandet att få revisionssekreterarijänsterna
lämpligt besatta. Å ena sidan har man sålunda velat rekrytera nämnda tjänster
bland annat ur hovrättsrådens led och ansett det för detta ändamål nödvändigt att
göra anställning såsom revisionssekreterare fördelaktigare än anställningen såsom
hovrättsråd. Men å andra sidan bar man hållit före, att revisionssekreterarna ej
borde för länge sitta kvar på sina tjänster utan återgå till hovrätten eller på annat
sätt lämna sina platser till friska krafter, och för detta ändamål, vad återgången
till hovrätterna angår, funnit även denna böra förenas med någon fördel.

Dessa till synes oförenliga önskemål hava i kommitténs förslag tillgodosetts
på det sätt, att för revisionssekreterarna dels skapats en ny avlöningstyp, högre än
tredje normalgraden och av samma struktur som chefsavlöningarna i allmänhet, dels
ock i avlöningsvillkoren inryckts bestämmelse om skyldighet att låta sig förflyttas
till hovrättsrådsbefattning, dock utan minskning av innehavande avlöning.

För uppflyttandet av revisionssekreterarbefattningarna, vilka nu äro av tredje
normalgraden, till en högre lönegrad har jag ej kunnat finna något bärande skal,
helst med tanke på de konsekvenser ett dylikt uppflyttande lätt nog skulle kunna
erhålla. Revisionssekreterartjänstema torde, ehuru av gammalt företeende vissa särdrag,
i alla väsentliga avseenden vara fullt jämförbara med tjänster av tredje normalgraden
i allmänhet, såväl hovrättsrådsbefattningarna, vilka visst rligen ej nu tillhöra
nämnda grad men av kommittén föreslås att dit uppflyttas, som ock tredjegradstjänster
inom statsförvaltningen i övrigt. Det åstundade fortgående personb}rtet
mellan revisionsseki eterar- och hovrättsrådstjänsterna torde också tydligt nog
ådagalägga dessa tjänsters verkliga likvärdighet.

Den egentliga grunden till förslaget om höjning av revisionssekreteraravlöningen
torde vara att söka i den obenägenhet, som kan antagas förefinnas hos utnämnda
hovrättsråd att utan förmånen av höjd avlöning övergå till tjänstgöring i
nedre justitierevisionen. Så vitt jag kan inse, torde detta förhållande lämpligen
kunna avhjälpas på samma sätt, . varpå kommittén övervunnit svårigheten att tå
revisionssekreterare att återgå till hovrätt utan att därvid röna någon ekonomisk
fördel. _ .

När nu avlöningarna vid hovrättsrådstjänsterna regleras, skulle nämligen i
avlöningsvillkoren kunna intagas bestämmelse, att hovrättsråd vore skyldigt att låta
sig förflyttas till revisionssekreterartjänst, givetvis utan att därigenom i avlöningshänseende
komma i ofördelaktigare ställning — en förflyttning, som enligt sakens
natur endast vore av mer eller mindre temporär beskaffenhet.

Emot ett sådant villkor synas mig icke större betänkligheter böra hysas än
mot den av kommittén för revisionssekreterare föreslagna skyldigheten att låta sig

Kungl. Maj.ts proposition Nr 253.

förflyttas till hovrättsrådsbefattning, varvid lian visserligen icke skulle åsamkas någon
nackdel i avlöningshänseende men dock definitivt försättas till en tjänst, som,
enligt kommitténs förslag, i verkligheten stode lägre å löneskalan och således, enligt
det allmänna åskådningssättet, vore att betrakta såsom lägre.

Hovrättsrådens egenskap av domare synes mig ej rimligen böra utgöra hinder
att för dem stadga ett avlöningsvillkor av nämnda slag, då ju hovrättsrådens
och revisionssekreterarnas verksamhet representera visserligen olika men dock likvärdiga
sidor av domarverksamheten i stort, och hovrättsråden för övrigt redan i
viss mån äro underkastade förflyttningstvång, nämligen till ledamotsbefattning i annan
överrätt.

Därest det emellertid skulle anses oundgängligt, att övergång från hovrättsråds-
till revisionssekreterartjänst förknippas med någon ekonomisk förmån, synes
mig sådan — för att undvika en särskild avlöningstyp för revisionssekreterarna —
möjligen kunna beredas under form av rätt att i och med förflyttningen komma i
åtnjutande av det nuvarande ålderstillägget vid revisionssekreterarbefattning.»

Redaktören Nilsson har förklarat sig ställa sig betänksam inför
kommitténs förslag att bestämma ordinarie revisionssekreterares avlöning
till 8,700 kronor ntan ålderstillägg samt vidare anfört:

»Jag befarar, att en sådan åtgärd, dubbelt onödig när det är unga fiskaler
eller assessorer, som befordras till revisionen, skall verka förstörande på tredje normalgraden.
Säkerligen vore det lyckligast, att föredragande i högsta domstolen avlönades
lika med föredragandena i regeringsrätten och andra motsvarande befattningshavare
i Kungl. Maj:ts kansli. Rekryteringen skall näppeligen visa sig svårare
här än på åtskilliga andra håll, där pretentioner på högre avlöning än den normala
blivit framställda men avvisats.»

I nu nämnt hänseende — likasom i det förut berörda beträffande ortstillägg å
hovrättråds- och fiskalslönerna — hade denne ledamot vid ärendets behandling i
kommittén förordat ifrågavarande lönestaters reglering i närmare överensstämmelse
med de typer, som tillämpats inom de centrala verken och med dem jämförliga verk.

Hovrättsrådet Samuelson har yttrat:

»Beträffande ordinarie revisionssekreterares avlöningsförmåner är jag av annan
mening än kommittén så till vida att jag anser, att till den föreslagna avlöningen,
8,700 kronor, borde läggas ett ålderstillägg av 600 kronor att på vanliga villkor
utgå efter fem års tjänstgöring. Då kommittén förordar en avlöning utan ålderstillägg,
sker detta under hänvisning, bland annat, till revisionssekreterartjänsternas
egenskap av övergångsplatser. Det må ock erkännas, att ur berörda synpunkt den
föreslagna anordningen kan vara befogad. Ur en annan synpunkt åter har jag
funnit betänkligheter möta mot förslaget och på grund därav icke kunnat biträda
detsamma. Därest kommitténs förslag i denna del vinner bifall, torde det nämligen
vara att befara, att löneförmånerna för ordinarie revisionssekreterare icke skulle
finnas tillräckliga för att i erforderlig utsträckning förmå hovrätternas adjungerade
och ordinarie ledamöter att ägna sig åt arbetet i nedre justitierevisionen. Visserligen
lärer den föreslagna avlöningen åt tillförordnade revisionssekreterare av 8,100
kronor vara stor nog att locka adjungerade hovrättsledamöter att mottaga revisions -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 253.

sekreterarförordnande. Men sedan vederbörande efter ett par års förlopp vunnit
befordran till hovrättsrådsämbete eller, om han redan blivit ordinarie revisionssekreterare,
kommit i tur till dylik befordran och följaktligen hans löneförmåner i nedre
revisionen med blott 600 kronor överskjuta hovrättsrådslönen, torde lian näppeligen
endast för detta plus i lönehänseende vilja under någon längre tid offra sina kratter
åt den mera jäktande och på grund av arbetssättet jämväl enformigare revisionssekreterartjänsten.
Ställes han därjämte inför utsikten att icke ens efter fem års
tiänstgöring som ordinarie revisionssekreterare erhålla någon ökning i löneförmåner,
kan det inträffa, att han redan tidigare tröttnar på arbetet i nedre revisionen och
återvänder till hovrättstjänstgöringen. Att en förutvarande hovrättsledamot etter
några års tiänstgöring som revisionssekreterare återbördas till vederbörande hovrätt,
finner jag i likhet med kommittén vara lyckligt. Ä andra sidan är det emellertid
av vikt, att ett dylikt återbördande icke sker så snart, att ombytena å revisionssekreterarplatserna
bliva allt för ofta påkommande. Ty det kan icke vara annat
än till gagn för högsta domstolens arbete, och därmed indirekt även lör allmänheten,
att revisionssekreterarna efter vunnen utbildning och erfarenhet i tjänsten
ännu någon avsevärdare tid ägna sig åt densamma. Detta skulle enligt mitt förmenande
lättare ernås, om revisionssekreterarna hade att påräkna ett ålderstillagg
.till lönen. Att de härigenom skulle förmås att kvarstanna i tjänsten längre än som
med hänsyn till hovrätternas förseende med dugliga arbetskrafter eller eljest vore

önskligt, torde däremot icke kunna antagas. ....

Jag föreslår alltså, att begynnelseavlöningen för ordinarie revisionssekreterare
bestämmes till 8,700 kronor med rätt för honom att efter fem år åtnjuta ett ålderstillägg
av 600 kronor, ävensom att befattningshavare måtte för erhållande av
dylikt ålderstillagg få tillgodoräkna sig den tid, som före löneändringens trädande
i kraft förflutit från hans tillträde till befattningen.»

Vid prövningen av den föreliggande frågan om revisionssekreterarnas
avlöningsförmåner vill jag ånyo erinra om fragans intima samband
med den reglering av hovrättsrådsavlöningarna, som i ärendet förevarit.
På grund av detta samband skulle frågan med nödvändighet hava uppkommit
och krävt sin lösning alldeles oavsett den framställning om
löneförbättring åt, bland andra, revisionssekreterarna, som av nedre
jlistitierevisionen gjorts. Det är ock ur denna synpunkt frågan nu förnämligast
bör ees. Ty av enahanda skäl, som anförts beträffande hovrätterna,
har det icke kunnat ifrågakomma att under förhandenvarande
omständigheter vidtaga en allsidigt utredd och genomgripande lönereglering
för nedre revisionen med dess samtliga tjänstemän.

På grund av det förhållandet, att revisionssekreterarhefattningarna
huvudsakligast rekryteras ur hovrättsledamöternas klass, har — såsom
förut framhållits — ansetts nödvändigt att ställa revisionssekreterarnas
löneförmåner i viss proportion till avlöningsförhållandena i hovrätterna.
Så har ock hittills skett, i det att en skillnad i lönehänseende till revisionssekreterarnas
förmån upprätthållits ej mindre mellan icke ordinarie

Departements chefen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 253.

revisionssekreterare, å ena, samt såväl adjungerade som ordinarie hovrättsledamöter,
å andra sidan, än även mellan ordinarie revisionssekreterare,
å ena, och ordinarie hovrättslednmöter, eller hovrättsråden, å
andra sidan. Jag hänvisar i sådant hänseende till den redogörelse för
revisionssekreterarnas löneförmåner, jag förut lämnat, ävensom till vad
i ärendet förekommit angående hovrättsledamöternas nuvarande avlöningsförhållanden.
Tack vare förnämligast, berörda skillnad har den viktiga
frågan om nedre justitierevisionens behöriga rekrytering hitintills kunnat
på tillfredsställande sätt lösas.

Redan av vad jag sålunda påpekat torde vara tydligt, att jag
fäster den största vikt vid att — även efter höjning, på föreslaget sätt,
av hovrättsrådens begynnelseavlöningar samt av mig förordad ökning
av de ordinarie revisionssekreterarnas antal — löneförhållandena för revisionssekreterarna
bliva sådana, att nedre revisionens rekrytering icke
försvåras. Denna synpunkt har ock löneregleringskommittén beaktat i
sitt utlåtande, däri föreslagits en avlöning åt ordinarie och tillförordnade
revisionssekreterare av respektive 8,700 och 8,100 kronor. Huru
dessa avlöningsbelopp skulle komma att gestalta sig vid jämförelse med
löneförmånerna för den hovrättsledamot, som icke mottagit revisionssekreterarförordnande,
har kommittén påvisat.

Jag har vid behandlingen av frågan om förändring av vissa icke
ordinarie revisionssekreterartjänster till ordinarie ämbeten uttalat den
åsikten, att ifrågavarande befattningars stora vikt och betydelse kräva
en så fast och säker ställning som möjligt för dess innehavare. Samma
skäl talar ock, enligt mitt förmenande, för att dessa tjänstemän bliva
väl avlönade. Med hänsyn såväl härtill som till förberörda önskemål
om en god rekrytering av nedre revisionen synes mig, under förutsättning
av ifrågakomma höjning av hovrättsrådens begynnelselöner, avlöningen
för ordinarie revisionssekreterare icke kunna sättas lägre än
löneregleringskommittén förordat, eller till 8,700 kronor. När emellertid
kommittén föreslagit, att denna avlöning b''eve slutlig, d. v. s. att
ålderstillägg till lönen icke skulle ifrågakomma, har jag känt mig
något tveksam inför ett sådant förslag. Kommittén synes mig bygga
allt för mycket på revisionssekreterare''änsternas egenskap av övergångsplatser,
en egenskap, som jag för min del icke skulle vilja så att säga
främja genom att låta densamma vara utslagsgivande vid bestämmandet
av vederbörandes avlöniugsförmåner. Det torde fastmer ligga vikt
uppå, att ifrågavarande tjänster icke blott besättas med väl kvalificerade
innehavare utan ock få under någon längre tid behålla dessa sina innehavare.
Ett motsatt förhållande kan enligt sakens natur icke undgå

Kungl. Maj ds proposition Nr 253.

att verka tyngande på högsta domstolens redan i och för sig stora
arbetsbörda. Ur denna synpunkt synes mig det av en ledamot i kommittén
framförda förslaget om visst åldei sti Hägg å revision ssekreterarlönen
tilltalande. Då jag likväl icke funnit mig böra avvika från kommitténs
förslag, har det skett med hänsyn dels till den relativt långa
tid, en revisionssekreterare i allt fall skulle få tjänstgöra, innan han
såsom hovrättsråd vunnit enahanda avlöningsförmåner, dels ock till det
av kommittén särskilt framhållna, i sig befogade önskemålet om återbördande
till hovrätterna av goda ordinarie arbetskrafter.

Den av två audra ledamöter iuom kommittén förordade anordningen,
att de ordinarie revisionssekreterartjänsterna fortfarande icke
skulle tillgodoses med högre löneförmåner än som tillkomma tredje
normalgradens tjänster såsom begynnelselön och alltså, efter höjandet av
begynnelseavlöningarna för hovrättsråden till 8, L< >0 kronor, icke vara bättre
avlönade än hovrättsrådsämbeteua, finner jag vara synnerligen betänklig
såväl med hänsyn till revisionssekreterari jänsternas kvalificerade beskaffenhet
som ock särskilt ur synpunkten av nedre revisionens behöriga rekrytering.
Denna skulle enligt min övertygelse bliva äventyrad genom ett
dylikt ordnande av förevarande lönefråga. Till undvikande av berörda
påföljd skulle man icke hava att tillgripa annan utväg än den av
en utav sistnämnda två kommittéledamöter föreslagna, eller att i avlöningsvillkoren
för hovrättsråd inrycka bestämmelse om skyldighet
att låta sig förflyttas till revisionssekreterarfjänst. Men det olämpliga
i användandet av ett dylikt tvångsmedel torde ligga i öppen dag. Jag
vill ock erinra att, då på sådant sätt förordnanden som revisionssekreterare
komme att förnämligast meddelas hovrättsråd, man skulle nödgas att
i exceptionellt stor utsträckning skatta åt det med rätta klandrade systemet
att hålla de ordinarie domarplatserna i hovrätterna besatta med
vikarier.

Jag ansluter mig alltså till löneregleringskommitténs förslag, enligt
vilket avlöningen för ordinat ie revisionssekreterare skulle sättas till 8,700
kronor utan rätt till ålderstillägg, av vilken avlöning 5,G00 kronor
skulle utgöra lön, 2,500 kronor tjänstgöringspenningar ocli 600 kronor
ortstillngg. Efter förändring av de fem medelst konstitutorial och tre
medelst förordnande med egen rotel tillsatta revisionssekreterartjänsterna
till ordinarie befattningar skulle ur den ordinarie staten för nedre revisionen
utgå dels de däri uppförda arvodena åt konstituerade revisionssekreterare,
dels ock det likaledes i staten upptagna anslaget till arvoden
åt vikarier för beredande av semester åt revisioussekreterarna.

Beträffande tillförordnade revisionssekreterare — de, vilka såsom

72 Kungl. Maj-.ts proposition Nr 253.

vikarier förordnats för särskilda tider, då ordinarie revisionssekreterare
av förordnande å annan befattning, offentligt uppdrag eller annan anledning
äro hindrade att sköta sin tjänst eller eljest erhållit ledighet från
densamma — torde vid bestämmandet av deras löneförmåner avseende
böra fästas å ena sidan vid angelägenheten av att sådan revisionssekreterare
redan från början erhaller i avlöning nämnvärt mera än han
uppburit under sin föregående tjänstgöring, i regel bovrättsljänstgöring,
samt å andra sidan vid de ordinarie revisionssekreterarnas avlöning.
Det belopp, löneregleringskommittén i förevarande hänseende föreslagit,
eller 8,100 kronor, synes mig skäligt. Man torde oek vara berättigad
antaga, att denna avlöuing skall visa sig tillräcklig att förmå i första
hand de adjungerade hovrättsledamöterna att mottaga förordnanden inom
nedre revisionen. I det fall, att den, som tjänstgör som tillförordnad
revisionssekreterare, är hovrättsråd, bör, såsom kommittén påpekat, fortfarande
gälla, att åt honom beredes högre avlöning än han skulle ägt
uppbära i hovrätten. För tillförordnad revisionssekreterares avlönande
äro att tillgå tjänstgöringspenningarna å den revisionssekreterartjänst,
han förestår. De medel, som därutöver erfordras för avlöningens uppbringande
till det avsedda beloppet, skulle, i den mån han icke uppbär
lön å egen ordinarie befattning, i enlighet med hittills följd praxis
anordnas från andra huvudtitelns besparingar.

För ersättning åt extra revisionssekreterare — sådan plägar förordnas
för större delen av året för att föredraga särskilt vidlyftiga
mål eller eljest av särskilda anledningar — finnes i nedre revisionens
stat från och med år 1912 uppfört etc anslag å 5,000 kronor, benämnt
anslaget »till arvoden åt extra revisionssekreterare». Vid bestämmandet
av anslagets storlek bär beräknats, att extra revisionssekreterare skulle
årligen behöva förordnas för en tid av sammanlagt 8 månader samt att
sådan föredragande skulle i fråga om avlöning likställas med tillförordnad
revisionssekreterare. Efter enahanda grunder och med hänsyn till den
föreslagna höjningen av tillförordnade revisionssekreterares avlöning
skulle hädanefter för ifrågavarande ändamål erfordras ett belopp, i runt
tal, av 6,000 kronor. Jag föreslår därför, att omförmälda anslag höjes
till sistnämnda belopp.

Åt de fyra förut omförmälda revisionssekreterare, som erfordras
såsom tillfällig förstärkning av nedre justitierevisionens arbetskrafter
och tillisättas medelst förordnanden för ett år i sänder, har hittills
arvoden beräknats till samma belopp som den nuvarande avlöningen åt
konstituerade och med egen rotel förordnade revisionssekreterare, detta
med hänsyn till att ifrågavarande föredragande likaledes förestå egen

Kungl, Maj:ts proposition Nr 253

rotel i nedre revisionen. Om nu å ena sidan de konstituerade och med
egen rotel förordnade revisionssekreterarna göras till ordinarie med en
avlöning av 8,700 kronor och å andra sidan tillförordnade revisionssekreterare
komma att avlönas med 8,100 kronor, måste jämväl arvodena
till förstnämnda fyra revisionssekreterare höjas. Därvid ligger måhända
närmast till hands att i huvudsak likställa dem med ordinarie revisionssekreterare.
Med beaktande av vad löneregleringskommitten erinrat och
för iakttagande av största möjliga sparsamhet torde emellertid de fyra
nu ifrågavarande förordnade revisionssekreterarna böra få åtnöjas med
enahande avlöning som de vikarierande eller således, därest de icke
äro hovrättsråd, med 8,100 kronor och allenast för det fall, att de äro
hovrättsråd, erhålla en avlöning av 8,700 kronor. Med hänsyn därtill,
att den eventualiteten dock ej är utesluten, att samtliga de fyra förordnade
revisionssekreterare, om vilka nu är fråga, äro hovrättsråd, lärer
vara nödvändigt, att vid beräknandet av det för tillfällig förstärkning av
nedre revisionens arbetskrafter erforderliga anslag ett vart av de fyra
revisionssekreterararvodena upptages till 8,700 kronor.

I enlighet härmed och i avseende å de förhöjda avlöningar, som
numera äro bestämda för skrivbiträden, torde förenämnda anslag böra
på extra stat för nästkommande år äskas med ett från 41,050 kronor
till 46,650 kronor förhöjt belopp.

Något särskilt förordnande för viss person att vara ordförande
inom nedre justitierevisionen meddelas icke, utan åligger det äldste
tjänstgörande revisionssekreteraren att ombesörja vissa göromål eller utöva
viss funktion av natur att eljest tillhöra ett ordförandeskap. Sålunda
tillkommer nämnde revisionssekreterare att låta kalla till sammanträde,
då pleniärende föreligger, samt föra ordet vid sådant sammanträde; att
övervaka expedieringen av nedre revisionens beslut och å dess vägnar
underteckna avgående skrivelser och utlåtanden; att upprätta förslag till
indelning av revisionssekreterarnas årliga föredragningsskyldighet samt
till protokollssekreterarnas tjänstgöring vid protokollet i högsta domstolen
och i statsrådet ävensom till semester för tjänstemän och skrivbiträden;
att två gånger årligen ombesörja upprättandet av förteckning
över icke föredragna mål å varje rotel o. s. v. För dessa a den äldste
tjänstgörande revisionssekreteraren vilande särskilda göromål uppbär han
lör närvarande icke något arvode. Då emellertid berörda åligganden
icke skulle kunna av honom fullgöras med bibehållen full föredragningsBihany
till riksdagens protokoll 1919. 1 samt 223 käft. (Nr 253.) 10

Särskild
ordförande
i nedre justitierevision

nen.

74''

Kungl. Maj:t? proposition Nr 268.

skyldighet som revisionssekreterare, åtnjuter lian viss lindring i föredragningsskyldi
gheten.

tens Tern''0 Nedre justitierevisionen har nu i sin underdåniga skrivelse gjort

åt altan. hemställan om uppförande å ämbetsverkets stat av ett särskilt arvode

å 600 kronor till ordförande i nedre revisionen. Därvid har hänvisats
till en av nedre revisionen År 1913 gjord framställning i enahanda syfte.
I sistberörda framställning anfördes, bland annat, följande:

De åligganden, som enligt gällande instruktion skulle fullgöras av äldste tjänstgörande
revisionssekreteraren såsom nedre revisionens ordförande, vore synnerligen
omfattande och betydelsefulla. Det hade visat sig, att de löpande göromålen, som
ålåge ordföranden, krävde arbete, huvudsakligen å ämbetsrummet, åtskilliga timmar
i veckan. Därvid hade hänsyn icke tagits till den tid, som åtginge till uppgörande
av de olika förslagen till indelning av tjänstgöring och semester med mera. ej heller
till arbetet med de två gånger om året förekommande utjämningarna av rotlarna,
uppsättande av förslag till underdåniga yttranden och annat dylikt arbete, vilket

förekomme vid olika tider av året, dock i regel ej under sommaren. Sammanlagt

krävde ordförandebestyren numera så mycken tid, att det måste anses nödvändigt,
att ordföranden befriades från föredragningsskyldighet under minst sju dagar
ärligen.

Även om de ordföranden åliggande göromålen, rent kvantitativt sett, Unge
anses ungefärligen motsvaras av den befrielse från föredragningsskyldighet, som bereddes
honom, torde dock arten och beskaifenheten av de uppgifter, han hade att

fylla, böra berättiga honom att komma i åtnjutande av särskild ersättning. Därvid

erinrades, att han faktiskt vore chef för ett av våra viktigaste ämbetsverk, bestående
av 23 ledamöter samt 20 tjänstemän, 12 skrivbiträden och 5 vaktmästare.
Ordföranden tillhandaginge ock i högst betydlig omfattning de övriga revisionssekreterarna
ävensom tjänstemännen med upplysningar om rådande praxis och med anvisningar
beträffande särskilt den formella behandlingen av mål och ärenden samt
utövade sålunda en ganska väsentlig ledning av arbetet inom verket. Uppenbarligen
vore det för arbetets jämna gång av största vikt, att ordförandeskapet handhades
av en med nedre revisionens organisation och arbetssätt väl förtrogen person
och att för täta ombyten av ordförande undvekes så mycket som möjligt. Enligt
nedre revisionens åsikt skulle förmånen av särskild ersättning till ordföranden högst
avsevärt medverka därtill, att de revisionssekreterare, som komme att bekläda ifrågavarande
befattning, till gagn för verket och dess arbete kvarstannade i ämbetet
längre än eljest och icke för vinnande av bättre utkomst sökte så fort ske kunde
utbyta tjänstgöringen i nedre revisionen mot annan verksamhet.

Nedre revisionen erinrade ock, att vid 1909 års lönereglering för hovrätterna
på likartade skäl som de nu anförda bestämts särskilt arvode åt ordförande å
division.

Lön er eg Inringskommittén.

Med anledning av nedre revisionens nu förevarande hemställan har
löneregleringskommittén yttrat:

Att särskilt arvode icke bestämts skola utgå för de med det faktiska ordförandeskapet
i nedre revisionen förenade göromål, hade givetvis berott därpå, att

Kungi. Maj ts proposition Nr 253.

samma göromål ansetts motsvaras av den befrielse från föredragningsskyldighet,
som beretts äldste tjänstgörande revisionssekreteraren i och för göromalens utförande.
Då emellertid kommittén nu ville förorda, att dylikt arvode bleve fastställt,
hade kommittén främst fäst sig vid önskvärdheten därav, att det vid tätare ombyten
av revisionssekreterare i nedre revisionen städse funnits någon, vilken med
längre erfarenhet i tjänsten kunde tillhandagå övriga revisionssekreterare, särskilt
yngre sådana, med upplysningar om den i förekommande fall tillämpade praxis samt
med erforderliga anvisningar i övrigt och som på sådant sätt utövade en viss ledning
av arbetet inom verket. Särskilt med hänsyn därtill att, enligt vad kommittén
tillstyrkt, ålderstillägg å revisionssekreterarlönen icke skulle förekomma, torde
enligt kommitténs åsikt förberörda önskemål främjas, om förmånen av särskild ersättning
tillädes utövaren av det ordförandeskap, varom vore fråga. Arten och beskaffenheten
av de uppgifter, som vederbörande revisionssekreterare i sm egenskap
av ordförande hade att fylla, syntes ock billigtvis böra berättiga honom att komma
i åtnjutande av särskild ersättning i likhet med vad som gällde för ordförande å
hovrättedivision. Å andra sidan torde icke finnas skäl att bestämma dylik ersättnings
belopp högre än till 500 kronor eller det belopp, som i allmänhet utginge till
ordförande å hovrättsdivision.

Därest kommitténs mening, att visst arvode borde utgå tor utövandet a\
ordförandeskap inom nedre revisionen, vunne godkännande, torde med nödvändighet
även sådan ändring i bestående förhållande behöva vidtagas, att ordförandeskapet icke
utan vidare tillfälle äldste tjänstgörande revisionssekreteraren på grund av denna
hans egenskap, utan att det skulle ankomma på Kungl. Maj:t att bland revisionssekreterarna
förordna därtill lämplig person att vara ordförande. Endast, genom en
av Kungl. Makt verkställd prövning av vederbörandes lämplighet för uppdraget med
hänsyn till såväl tjänsteålder som andra förhållanden torde nämligen syftet med
den ifrågasatta anordningen bäst kunna vinnas. Förordnande av förevarande slag
torde höra meddelas endast tills vidare för vissa ar i sänder.

Kommittén — som förutsatte, att, den såsom ordförande fungerande
revisionssekreteraren icke bereddes större befrielse från honom eljest
åliggande föredragningsskyldighet än som för ordförandeskapets, behöriga
fullgörande kunde finnas erforderlig — tillstyrkte alltså framställning
till" 1919 års riksdag om sådan ändring i den för nedre justitierevisionen
fastställda ordinarie stat. att däld upptoges ett anode å 500
kronor årligen att utgå till den revisionssekreterare, som av Kung!.
Makt tills ''vidare på viss tid förordnats till ordförande i nedre revisionen,
och åtnjutas under samma villkor som tjänstgöringspenningai.

Såsom löneregleringskommittén påpekat har anledningen därtill,
att särskild ersättning hittills ic:ke bestämts för de sysslor inom nedie
revisionen, vilka den äldste tjänstgörande revisionssekreteraren i denna
sin egenskap har att utföra, varit att det beretts honom en mot samma
sysslor skäligen svarande lindring i föredragningsskyldighet. Otvivelaktigt
torde emellertid vara, att de å närande revisionssekreterare vi -

DepartemenU chefen.

Löneförbdtt
ring åt tjän
stepersonal.

Nedre revision
en.

Ltineregle ringskom mittén.

76 Kungl. Maj:ts proposition Nr 253.

lande bestyr enligt den för nedre revisionen utfärdade instruktion —
särskilt efter de ändringar i densamma, som vidtagits i samband med
1915 års reform av fullföljdsbestämmelserna m. m. — väsentligen ökats
och förtyngts samt att därigenom deras fullgörande kommit att mera
utpräglat framstå såsom utövande av verkligt ordförandeskap. På grund
av den livligare omsättning bland verkets personal, i synnerhet bland revisionssekreterarna,
som på senaste åren ägt rum, har det ock i allt
högre grad krävts av den äldste tjänstgörande revisionssekreteraren, att
han inom verket utövade en verkligt ledande ställning. Vid dessa förhållanden.
synes det mig icke kunna undvikas att, oavsett förberörda
lindring i föredragningsskyldighet, särskilt arvode varder fastställt att
utgå för fullgörandet av omförmälda göromål. Jämförelsen med ordförandeskap
a hovrättsdivision torde vara fullt befogad och kräva, redan
den, bestämmandet av ett dylikt arvode. Med kommittén är jag ense
därom, att arvodets belopp icke bör sättas högre än till 500 kronor för
^ Likaledes biträder jag vad kommittén anfört i fråga om förordnande
på viss tid av lämplig person att vara nedre revisionens ordförande.

Jag vill alltså hemställa, att i nedre revisionens stat upptages ett
arvode å 500 kronor att av revisionssekreterare, som av Kungl. Maj:t
på förenämnt sätt förordnas till ordförande i nedre revisionen, åtnjutas
under enahanda villkor som tjänstgöringspenningar.

Ledre justi ti erevisionen har jämväl hemställt om löneförbättring
åt vid justitierevisionsexpeditionen auställd tjänstepersonal. Beträffande
protokollssekreterarna har därvid uttalats, att det syntes nödvändigt, att
dessa tjänstemän erhölle enahanda löneförmåner, som i allmänhet tillkomme
en andra normalgradens tjänsteman, eller en begynnelseavlöning
av 5,800 kronor med två ålderstillägg å 500 kronor. Åven för registratorernas
vidkommande föreslås, att de måtte varda i löneförmåner likställda
med andra gradens tjänstemän. För kanslisten slutligen ifråo-asättes
begynnelseavlöningens höjande till 5,000 kronor.

Häröver har löneregleringskommittén yttrat:

. Av samma skäl, som kommittén anfört vid behandlingen av gjorda framställningar
om löneförbättring åt andra hovrätternas ordinarie tjänstemän än hovrättsråd
och fiskaler, funne sig kommittén icke kunna tillstyrka att, på sätt nedre
revisionen hemställt, lönereglering nu vidtoges för detta verks tjänstepersonal. Enligt
kommitténs mening borde alltså behovet av en dylik lönereglering anses tillsvidare
tillgodosett. genom förut omnämnda förslag till tillfällig reglering av avlöningarna
för befattningshavare vid statsdepartementen m. m., och torde i övrigt frågan om

Kungl. Maj:ts proposition Nr 253.

den lönereglering, som för ifrågavarande tjänstemän kunde vara erforderlig, böra
lösas i samband med en mera vittomfattande utredning rörande förbättring av löneförhållandena
för statstjänstemän i allmänhet.

Jag har redan, i samband med revisionseekreterarnas avlönings
förhållanden uttalat, att det av enahanda skäl, som anförts beträffande
hovrätterna, icke torde kunna ifrågakomma att under förhandenvarande
omständigheter vidtaga en allsidigt utredd och genomgripande lönereglering
för nedre revisionen med dess samtliga tjänstemän. I anslutning
härtill och till vad löneregleringskommittén yttrat hemställer jag, att
nedre revisionens ifrågavarande framställning nu icke måtte föranleda någon
vidare åtgärd.

Av nedre justitierevisionen har väckts förslag om inrättandet å
ordinarie stat av ytterligare en protokollssekreterartjänst i nedre revi- rartjänst

sionen. Härom anföres följande i dess underdåniga skrivelse: Nedre revision

tionens hem Det

hade visat sig, att årbetet för de vid protokollet tjänstgörande proto- Milan.
kolissekreterarna, fyra å ordinarie stat och, sedan år 1915, en a extra stat, blivit
avsevärt mera betungande än vad ursprungligen beräknats, och vidare hade olägenheter
orsakats för högsta domstolen därigenom, att antalet protokollssekreterare satts
så lågt. Av protokollssekreterarna måste för var vecka i året en vara indelad till
tjänstgöring vid protokollet i statsrådet. Under 29 veckor årligen arbetade högsta
domstolen på tre avdelningar; och inföllo dessa veckor vanligen sålunda, att 18
veckor följde efter varandra, med avbrott allenast för påskferierna, under första
halvåret och de återstående 11 veckorna, även i följd, inträffade under årets sista
fyra månader. Samtidigt prövades ansökningar om tillstånd till talans fullföljande
av en särskild avdelning, så kallad dispensavdelning, och skulle veckans föredragning
å dispensavdelningen börja på måndagen klockan 10 förmiddagen eller vid samma
tid, då en var av de protokollssekreterare, vilka närmast föregående vecka tjänstgjort
vid protokollet å de ordinarie avdelningarna, skulle närvara vid protokollets
justering å vederbörande ordinarie avdelning. Således måste till tjänstgöring å dispensavdelning
indelas on protokollssekreterare, som under nästföregående veckan
icke haft tjänstgöring vid protokollet å ordinarie avdelning. Enär fullgörandet av
expeditionsgöromålen icke medgåve möjligheten av att en och samma protokollssekreterare
under tre veckor i följd tjänstgjorde vid protokollet å ordinarie avdelning
— något som ej heller vant ifrågasatt vare sig vid den nya organisationens
genomförande eller då de av den nya fullföljdslagen betingade anordningarna vidtogos
1915, vilket framginge av de då utav vederbörande departementschef gjorda
uttalanden — hade det följaktligen måst ordnas så, att under eu var av omförmälda
29 veckor protokollet å dispensavdelning i regel fördes av samma protokollssekreterare,
som hade att, efter det veckans föredragning ä denna avdelning avslutats,
föra protokoll å ordinarie avdelning under återstoden av samma vecka. Härav
kunde orsakas, att en protokollssekreterare samtidigt hade att närvara vid proto -

Löneregle ringskom kommittén.

78 Kuncjl. Maj:ts proposition Nr 253.

kollsjtistering å såväl dispensavdelning som ordinarie avdelning; och ehuru hittills
detta i allmänhet kunnat undvikas genom särskilda åtgärder från högsta domstolens
sida, så hade det dock någon gång förekommit och vållat uppehåll i högsta domstolens
arbete. Nämnda olägenhet behövde ej inträffa, om ytterligare en protokollssekreterare
anställdes. Denna ökning av protokollssekreterarnas antal skulle ock
minska arbetsbördan för de vid protokollet tjänstgörande, så att densamma bleve
mera överensstämmande med vad som förutsatts vid omorganisationen 1911. Ifrågavarande
befattning torde uppföras på ordinarie stat.

Löneregleringskommittén har med föranledande av berörda framställning
yttrat:

Vad nedre justitierevisionen i denna del anfört funne kommittén beaktansvärt.
Dä vid 1911 års reglering av nedre justitiere visionen — oavsett den vid mottagning
av så kallade veckomål biträdande protokollssekreteraren — antalet för protokollsoch
expeditionsgöromålen erforderliga protokollsekreterare beräknats till fyra, hade
antagits, att med det dåvarande antalet föredragningsveckor i högsta domstolen en var
av dessa protokollssekreterare skulle få att tjänstgöra vid högsta domstolens protokoll
25 å 26 veckor årligen och att därvid ej skulle behöva inträffa, att lian både
dylik tjänstgöring mer än två efter varandra följande veckor. Enligt kommittén
lämnade upplysningar hade vid protokollssekreterarnas årliga indelning till tjänstgöring
i allmänhet kunnat iakttagas den sålunda antagna regeln; men hade det visat
sig, att protokollssekreterarnas arbete med protokollsuppsättning och vederbörande
måls expedierande upptagit deras från protokollstjänstgöringen lediga tid i vida högre
grad än vad som torde hava förutsatts. Särskilt efter tillkomsten av 1915 års
rättegångsreform och i samband därmed vidtagna förändringar i högsta domstolens
arbetssätt, närmast anordningen med en högsta domstolens dispensavdelning för prövning
av ansökningar om tillstånd till talans fullföljande, torde protokollssekreterarnas
expeditionsgöromål hava ökats. Den extra protokollssekreterare, till vars avlöninganslag
sistnämnda år beviljats på extra stat, erfordrades såsom tillfällig förstärkning
av arbetskrafterna i nedre revisionen under den tid uppskattad till 7 å B
år — de i och för arbetsbalansens nedbringande meddelade nya bestämmelserna om
högsta domstolens tjänstgöring på avdelningar komme att gälla: tjänstgöringsskyldigheten
för de ordinarie protokollssekreterarna både beräknats bliva lika stor som förut.
Då det alltså icke kunde antagas, att protokollssekreterarnas tjänstgöring framdeles
skulle bliva lindrigare, syntes det kommittén, med hänsyn till det förut sagda, överensstämma
med billighet, att deras behov av lättnad i arbetet nu tillgodosåges.
Genom inrättandet av eu ny protokollssekreterartjänst skulle dylik lättnad åstadkommas
utan att därigenom, enligt vad kommittén inhämtat, protokollssekreterarnas
protokollstjänstgöring och övriga göromål skulle i någon nämnvärd män nedbringas
under det arbetskvantum, som vid 1911 års om reglering tänktes såsom det normala.

Härtill komme att, på sätt nedre revisionen närmare belyst, det med nuvarande
antal vid högsta domstolens protokoll tjänstgörande protokollssekreterare
understundom icke kunde undvikas, att uppehåll vållades i högsta domstolens arbete.
Ått denna olägenhet vore av allvarlig art och att det nr det allmännas synpunkt
läge synnerlig vikt uppå. att den bleve undanröjd, torde vara uppenbart.

På grund härav, och dä behovet av den ifrågasatta nya tjänsten

Kung!. Majds proposition AV 255. 7®

syntes vara av konstant natur, förordade kommittén tramställuittg'' till
årets riksdag om uppförande • å ordinarie stat för nedre justitierevisionen
av ytterligare en protokollsekreterare’änst med enahanda avlöningsförmåner
och avlöningsvillkor, som gällde för övriga fyra förut om förmälda
ordinarie protokollsekreterare.

De skäl, som sålunda åberopats för inrättandet av en ny protokollssekreterartjånst
i nedre revisionen, finner jag böra tillmätas avgörande
betydelse. Redan vid nedre revisionens omorganisation år 1911
uttalades betänkligheter mot den avsevärda reduktion i protokollssekreterarnas
antal, som då vidtogs. När det nu, såsom löneregleringskommittén
skildrat, visat sig, att antalet protokollssekreterare icke är tillräckligt
för undvikande av, att det en var av dessa tjänstemän åliggande
arbete tager större omfattning än man förutsatt såsom normal, synes
det vara endast billigt, att på ifrågasatt sätt beredes dem lättnad i göromålen.
Därvid är ock att taga hänsyn till den relativt låga avlöning,
som beståtts protokollssekreterarna. Såsom icke mindre viktigt torde
få betraktas, att genom ökningen av antalet protokollssekreterare med
ytterligare en arbetets jämna gång i högsta domstolen skulle underlättas.

Jag föreslår följaktligen uppförande å nedre revisionens ordinarie
stat av avlöning efter gällande grunder åt ytterligare en protokollssekreterare.
1

1 fråga om de hos nedre justitierevisionen anställda kvinnliga
skrivbiträden anföres i nedre revisionens underdåniga skrivelse följande:

I gällande ordinarie stat funnes upptagna tolv skrivbiträden med avlöning av
1,200 kronor jämte två ålderstillägg å 200 kronor. Sedan 1915 vore två skrivbiräden
anställda å extra stat och indelade till tjänstgöring å de fyra rotlar, vilkas
innehavare avlönades från anslaget till tillfällig förstärkning av nedre revisionens
arbetskrafter.

Antalet skrivbiträden hade befunnits vara otillräckligt redan då den nya
ordinarie staten började tillämpas, vadan allt sedan dess från anslaget till amanuenser,
ersättningar för vissa semestervikariat, tillfälliga skrivbiträden samt gratifikationer
måst användas medel till ersättning åt två extra skrivbiträden, sysselsatta under
hela året och vilka således endast i det avseende kunde anses tillfälliga, att de ej
hade fast anställning. Nämnda båda extra skrivbiträden hade befunnits erforderliga
med hänsyn därtill, att dds den ä registratorskontoret förekommande renskrivning
vore av sådant omfång, att den icke på långt när kunde medhinnas av de
å rot!arna indelade och med arbetet a dem fullt upptagna skrivbiträdena, samt
därjämte den genom kung!, brevet till nedre revisionen den 22 december 1911 angående
redovisning till statsverket av viss expeditionslösen stadgade kontroll ä

Departements chefen.

De kvinnliga
skriv
biträdenas
löneförmåner
m. m.

Nedre revisionen.

Lör.tregle ringekom.

miltén.

80 Kungl. Maj:U> proposition Nr 253.

tjänstemännens i nedre revisionen lösenuppbörd icke kunde på tillfredsställande sätt
anordnas annorledes än genom anställande å registratorskontoret av ett särskilt biträde,
som hade till åliggande, jämte utförande av erforderligt skrivarbete, att i
enlighet med de av nedre revisionen jämlikt nämnda brev meddelade föreskrifter
hava viss befattning med berörda lösenuppbörd, dels och den vid mottagningen och
beredandet av veckomål förekommande renskrivning krävde, att en person uteslutande
ägnade sig åt densamma. De båda extra skrivbiträdena tjänstgjorde till en början,
det ena å registratorskontoret och det andra vid veckomålens behandling, men
det hade sedermera visat sig lämpligare att låta omförmälda tjänstgöring bestridas
av två ordinarie skrivbiträden samt indela de båda extra skrivbiträdena till tjänstgöring
på rotlar.

Den låga avlöning, som skrivbiträdena åtnjöte, och den dem
åliggande stora arbetsbördan både orsakat, att skrivbiträdena gång efter
annan lämnat tjänsten samt att det blivit allt svårare att finna kompetenta
sökande till dessa befattningar. För närvarande vore det så gott
som omöjligt att, då vikarie för skrivbiträde erfordrades, erhålla någon
lämplig person, som ville mottaga vikariatet. För åstadkommande av
en förbättring härutinnan torde det vara nödvändigt, dels att antalet å
stat anställda skrivbiträden sattes till minst 14, dels ock att begynnelselönen
för skrivbiträde höjdes till åtminstone 1,700 kronor.

Det finge erinras, att renskrivningen för nedre revisionens räkning vore av
så stor omfattning att den ej kunde medhinnas av de ständigt tjänstgörande 16
skrivbiträdena, vadan eu avsevärd mängd expeditioner måste utlämnas till renskrivningsbyråer
samt kostnaden härför bestridas av anslaget till amanuenser med mera.
På grund av detta anslags otillräcklighet måste förekommande renskrivning av
promemorior i stor omfattning bekostas av revisionssekreterarna själva.

Häröver har löneregleringskommittén yttrat:

Beträffande den ifrågasatta löneförbättringen för nedre revisionens skrivbiträden
föranledde framställningen härutinnan icke annat kommitténs yttrande än
att kommittén hänvisade dels till sitt den 11 november 1918 avgivna betänkande
med utredning och förslag angående reglering av de inom statsförvaltningen anställda
ordinarie kvinnliga biträdenas avlöningsförmåner m. in., dels ock till sitt
förut omförmälda betänkande av den 20 berörda november angående tillfällig lönereglering
för befattningshavare vid statsdepartementen, centrala ämbetsverk, hovrätterna
och andra grenar av den civila statsförvaltningen. Enligt det förra betänkandet,
avseende en definitiv lönereglering, skulle begynnelseavlöningen för biträdena
inom första lönegraden, till vilken de i nedre revisionen anställda hörde,
bliva höjda från 1,200 kronor till 1,600 kronor, varjämte ett tredje ålderstillägg
skulle läggas till de två förutvarande. Och enligt förslag i det senare betänkandet
skulle åt ifrågavarande befattningshavare från och med innevarande år beredas tillfällig
löneförbättring, till belopp ungefärligen motsvarande den föreslagna definitiva
regleringens.

Vad åter anginge nedre revisionens framställning om ökning av dess å ordi -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 253.

uarie stat anställda skrivbiträdens antal med ytterligare två, funne kommittén fullgoda
grunder hava av nedre revisionen åberopats till stöd för bifall till framställningen.
Do båda extra skrivbiträden, till vilkas avlönande nu användes medel från
omlörmälda anslag till amanuenser med mera, vore nämligen, såsom nedre revisionen
angivit, sysselsatta inom verket i fullkomligt samma utsträckning som de ordinarie
biträdena, deras anlitande vore av förhållandena ovillkorligen betingat, och behovet
av deras arbetskraft vore av stadigvarande beskaffenhet — allt skäl, som talade
för de ifrågavarande befattningarnas förändrande till ordinarie.

Kommittén tillstyrkte alltså, att förslag för detta års riksdag
framlades om uppförande å nedre revisionens stat av ytterligare två
skrivbiträden med de avlöningsförmåner och avlöningsvillkor, som kunde
varda för dylika befattningshavare fastställda.

Det av löneregleringskommittén den 11 november 1918 avgivna
betänkande rörande reglering av löneförmånerna för kvinnliga ordinarie
skrivbiträden inom statsförvaltningen har av Kungl. Maj:t lagts till grund
för proposition till innevarande års riksdag; och har riksdagen numera
fattat beslut i ärendet, enligt vilket beslut avlöningen för biträdena i
första lön'' graden höjts på omförmält sätt. Med hänsyn härtill ävensom
till förslaget om tillfällig löneförbättring åt samma befattningshavare,
torde nedre revisionens hemställan, i vad den avser höjning av
skrivbiträdenas löneförmåner, icke höra föranleda vidare åtgärd.

Lika med kommittén anser jag däremot nedre revisionen hava
förebragt fullgoda skäl för sin framställning om ökning av antalet ordinarie
skrivbiträden i verket. Med anslutning till vad kommittén härutinnan
yttrat föreslår jag alltså, att avlöning efter fastställda grunder
åt ytterligare två skrivbiträden uppföres å nedre revisionens stat.

Nedre justitierevisiouen bär vidare hemställt om uppförande å
ordinarie stat av en vaktmästarbefattuing i verket samt till stöd härför
anfört:

Antalet å stat anställda vaktmästare vore för närvarande fem, eller detsamma
som enligt 1876 års stat. Jämförelsevis finge erinras, att de under hela året tjänstgörande
revisionssekreterarna nu vore tjugusju, under det att de 1876 voro elva.
Sedan lång tid tillbaka utfördes emellertid en del göromål av extra vaktmästare, som
härför finge ersättning genom gratifikationer. Vidare hade det befunnits nödvändigt
att å extra stat anvisa medel till avlönande utav en under hela året på förordnande
anställd vaktmästare. Denne tillförordnade vaktmästare hade fungerat från
och med år 1912; och då behovet av denna befattning uppenbarligen vore konstant,
torde befattningen böra uppföras på ordinarie stat.

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 223 käft. (Nr 253.) 11

Departementschefen
.

Viss vaktmästarefattning.

Nedre revisionen
a hemställan.

Lbneregle rimjskom mittén.

IJe-jpartt mentsthefen -

Anslaget
till amanuenser

m. in.

Nedre revietonen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 253.
Löneregleringskommittén har yttrat följande:

Till avlönande av en extra vaktmästare i nedre revisionen hade för vart och
ett av åren 1913—1919 av riksdagen anvisats medel. Den förstärkning av vaktmästarpersonalen
— utöver de fem vaktmästare, för vilka avlöningar vore uppförda
å den ordinarie staten — som härigenom tillförts nedre revisionen, hade ansetts
erforder lig åtminstone så länge ämbetsverket vore förlagt till de för dess
räkning förhyrda lokalerna å Strömsborg. Huru länge nedre revisionen komme att
hava sina arbetslokaler där, vore ovisst; och hade det därför hittills ansetts olämpligt
att uppföra denna sjätte vaktmästaravlöning på ordinarie stat.

Vid beviljandet av anslag av medel till ifrågavarande vaktmästarbefattnings
avlöning å extra stat hade sålunda behovet av befattningen funnits påkallad
huvudsakligast av förhållandena inom nedre revisionens nuvarande arbetslokaler,
men hade å andra sidan det framtida fortbeståndet av samma behov synts ovisst.
Sistnämnda omständighet syntes kommittén fortfarande vara avgörande. Någon
förändring torde icke hava inträtt av beskaffenhet att nu föranleda denna vaktmästarsysslas
förvandling till ordinarie.

Jämväl erinrades om Kung!. Majrts cirkulär den 1 november 1918 angående
återbesättande av ledigbliven vaktmästare eller därmed likställd befattning vid statens
verk eller institution med mer än en dylik betalning, enligt vilket cirkulär vid
inträffande vakans å befattning av angivet slag den ledigblivna befattningen icke
finge med ordinarie innehavare återbesättas utan att Kung!. Maj:t efter av vederbörande
verk eller institution förebragt utredning, huruvida befattningen ifråga
borde bibehållas eller icke, medgivit befattningens återbesättande med ordinarie
innehavare.

Kommittén funne sig alltså icke kunna tillstyrka bifall till nedre
revisionens hemställan i förevarande avseende.

Jag finner i likhet med löneregleringskommittén de förhållanden,
som föranlett, att omförmälda vaktmästarbefattning, ehuru behövlig för
nedre revisionen, ej uppförts å ordinarie stat, icke hava undergått någon
förändring, på grund varav avvikelse bör ske från vad hittills tilllämpats.
Nedre revisionens förevarande hemställan kan därför icke
heller av mig biträdas. Som emellertid avlöningsmedel för ifrågavarande
extra vaktmästare erfordras även för år 1920, torde sådana
medel böra äskas av riksdagen å extra stat för sistnämnda år. Det erforderliga
beloppet utgör — efter tagen hänsyn till den förhöjning av
vaktmästaravlöningarna, som 1918 års lagtima riksdag beslutat — 1,570
kronor.

; Vidkommande det å ordinarie staten upptagna anslag, varigenom
till nedre justitierevisionens förfogande ställts medel till .avlönande av
amanuenser, till eisättningar för vissa semestervikariat, till gottgörelse
åt tillfälliga skrivbiträden samt till gratifikationer åt extra ordinarie

Kungl. Maj:ts -proposition Nr 253.

tjänstemän och extra ordinarie vaktmästare, har nedre revisionen påpekat,
att nämnda anslag, sedan 1911 upptaget till 35,500 kronor, med
nödvändighet måste höjas; och har nedre revisionen föreslagit, att anslaget
bleve bestämt till 40,000 kronor.

Nedre revisionen har därvid erinrat, att en ökning av amanuensernas arvoden
syntes av omständigheterna påkallad; att ifrågasatt löneförbättring för ordinarie
tjänstemän medförde ökad ersättning till vikarier; att avlöning åt tillfälliga skrivbiträden
nu måste beräknas uppgå till högre belopp än 1911; samt att gratifikationerna
även finge höjas, om man skulle kunna vänta, at; extra ordinarie tjänstemän
och extra ordinarie vaktmästare skulle ägna tid och krafter åt tjänstgöringen
i nedre revisionen.

Med anmärkning, att vid bifall till förslaget om två skrivbiträdens
uppförande å ordinarie stat arvoden till motsvarande antal extra biträden
skulle komma att besparas, har löneregleringskommittén förklarat, att
kommittén dock — med avseende å de dyrtidsförhållanden, som inträtt
sedau de till grund för ifrågavarande anslags beviljande lagda beräkningar
uppgjorts — icke ville för sin del göra någon erinran mot bifall
till vad nedre revisionen härutinnan hemställt.

Då ifrågavarande anslag år 1911 beräknades till 35,500 kronor, upptog
beräkningen filjande belopp: för 12 amanuenser, efter 2,200 kronor
för varje, 26,400 kronor; till vikariatsersättningar (beträffande andra tjänstemän
än revisionssekreterarna) 1,600 kronor; lör tillfällig renskrivning och
därmed jämförligt arbete 4,500 kronor; till gratifikationer åt e. o. tjänstemän
och e. o. vaktmästare 3,000 kronor.

Ett tillskott, såsom nedre revisionen föreslagit, på 4,500 kronor
till de medel, som sålunda beräknats för nämnda ändamål, skulle innebära
en höjning av dessa medel med ungefär 12.6 procent. En dylik
höjning torde — även om man fäster avseende därvid, att avlöning till
två extra skrivbiträden icke vidare skulle behöva utgå ur detta anslag
— icke kuuna anses annat än som synnerligen måttfull med hänsyn
till den avsevärda tidrymd, som förflutit sedan de beräkningar, vilka
legat till grund för anslagets beviljande, uppgjorts. Jag är alltså av
den meningen, att nu ifrågavarande medel böra ökas i den utsträckning,
nedre revisionen föreslagit. Emellertid torde, i överensstämmelse med
vad jag förordat vid behandlingen av motsvarande anslag i hovrätternas
stater, vara lämpligast, att de för renskrivningskostnader avsedda medleu
i staten uppföras särskilt för sig såsom förslagsanslag. Detta anslags
belopp torde böra sättas till 5,n00 kronor, i följd varav anslaget till
amanuenser m. m. skulle komma att bliva begränsat till 35,000 kronor.

Ltlneregle ringskom mittén.

Departements chefen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 253.

Tid för Slutligen har nedre justiteirevisionen anfört att, då varje dröjsmål

åndrtngnrs mec* ifrågasatt löneförbättring måste minska möjligheten att åstadkomma
ikrafttröt- bättre iörhål anden inom nedre revisionen, vore det uppenbarligen av
^dande. behovet i högsta grad påkallat, att blivande nya bestämmelser om avlö\hnZm''
ringarnas belopp bleve tillämpade redan från och med ingången av
år 1919.

Löne> egie- Häremot har lönereglerings kommittén erinrat, att det givetvis

städse, då förbättringar i löneförhållanden eller eljest funnits vara av
behovet påkallade, vore önskligt, att de beslutade ändringarna bleve
genomförda snarast möjligt. Men kommittén kunde icke finna, att nu
för nedre revisionens vidkommande förelåge sådana särskilda omständigheter,
att man på grund därav borde frångå den allmänna regeln att
låta beslut om ändringar i gällande lönestater träda i tillämpning först
med ingången av nästföljande år. Med hänsyn härtill hade ock de
framställningar till innevarande års riksdag, som kommittén tillstyrkt
beträffande nedre revisionen, förutsatts skola avse ändringar i angivna
förhållanden för tiden från och med den 1 januari 1920.

J>eparfements ehefen.

Jag har i denna fråga intet att tillägga till vad löneregleringskommittén
erinrat och är följaktligen ense med kommittén därom, att
blivande ändringar i nedre revisionen rörande förhållanden böra träda
i kraft först med ingången av nästkommande år.

höjning Tv * staten för Svea hovrätt med därunder lydande justitiestat är

arvodet till från och med år 1903 för arvoden åt tingstolkar uppfört ett belopp av
tingslagen 8ammanla?t 3i000 kronor, därav 2,000 kronor för eu eller flera allmänna
inom Torneå tolkar i tingslagen inom Torneå domsaga. Med anledning därav, att
domsaga. Jukkasjärvi och Enontekis lappmarkers tingslag avskilts från nämnda
domsaga för att ingå i Gällivare nybildade domsaga, förklarade Kungl.
Maj:t genom beslut den 20 januari 1905, att från och med den 1 mars
samma år den i Torneå domsaga anställde lingstolken skulle befrias
från skyldighet att tjänstgöra i berörda tvänne tingslag och hans dåvarande
årliga arvode, 2,000 kronor, minskas med 600 kronor, vilket belopp
skulle från samma tidpunkt användas till arvoden åt eu tingstolk i
Jukkasjärvi lappmarks tingslag med 550 kronor om året och åt en
tingstolk i Euontekis — eller, såsom det numera benämnes, Karesuando
— lappmarks tingslag med 50 kronor om året. Det åt liga arvodet till
tingstolk i Torneå domsaga kom sålunda att utgöra 1,400 kronor.

Kungl. Maj.ts proposition Nr 253.

Sedan den från och med den 1 januari 1918 tillförordnade tingstolken
i sistnämnda domsaga till härud.-hövdingen i domsagan ingivit en Kunyi.Maj-t
den 26 februari 1918 dagtecknnd skrift, däri lian under hänvisning till
rådande dyrtid förklarade sig icke kunna fortfarande bestrida tingstolksbefattningen,
såvida icke arvodet höjdes till 2,000 kronor jämte dyrtids- neå domsaga
och kristidstillägg lika med motsvarande statsfunktionärers, inkom bemälde
domliavande den 11 mars 1918 till Kungl. Magt med framställ- tingstoiken
ning om ökat arvode åt tingstoiken i enlighet med vad av denne före- * dragan.
slagits.

Domhavanden framhöll, bland annat, att till det synnerligen ansvarsfulla uppdrag,
tingstoiken vid domstolsförhandlingarna hade att utöva, erfordrades en person
med icke blott viss allmänbildning samt kunskap i svenska och finska språken,
utan även god omdömesförmåga och någon insikt i rättslörhandlingarnas gång m. m.

Tingstoiken stode ock domhavanden till tjänst med att vid uppsättning av dombok
och smäprotokoll till svenska översätta på finska avfattade handlingar. Då befattningen
från och med 1918 blivit ledig, hade det visat sig omöjligt att finna en
person med erforderliga kvalifikationer, som ville mot en avlöning av endast 1,400
kronor om året taga fast anställning å sysslan.

ställningen.

Av länsstyrelsen i Norrbottens län tillstyrktes bifall till tram- Länsstyrelsen

i Norrbottens
Ifi.n.

Statskontoret anförde i avgivet utlåtande huvudsakligen följande! statskontoret.

Den gjorda framställningen syntes giva vid handen, att domhavanden icke
sökt anlita den av riksdagen år 1902 anvisade utvägen att anställa flera tolkar,
varigenom resekostnaderna skulle kunna minskas och större lätthet uppstå att för
den anvisade ersättningen erhålla nödigt tolkbiträde. Av framställningen framginge
emellertid, att det för domhavanden vore av stor betydelse att vid upprättandet av
domböcker och protokoll äga tillgång till tolk, vadan det vore möjligt, att en uppdelning
av tolkarbetet endast i jämförelsevis ringa mån kunde genomföras och att
fördenskull någon nämnvärd ekonomisk fördel av en uppdelning icke stode att vinna.

Under sådana förhållanden och med hänsyn till de högst avsevärt ökade
utgifterna för tolken i domsagan i fråga samt svårigheten att få platsen besatt med
lämplig innehavare hade statskontoret icke velat motsätta sig en höjning av tolkarvodet
till 2,000 kronor för år. För 1918 syntes tilläggsarvodet kunna utgå från
andra huvudtitelns anslag till extra utgifter. Därest sådan förhöjning även framdeles
visade sig nödvändig, torde erforderlig ökning av anslaget till Svea hovrätt
med därunder lydande justitiestat hörn av riksdagen utverkas.

Genom beslut den 26 april 1918 fann Kung]. Maj:t gott att för Kungi. Maj:t$
tillfällig förhöjning för år 1918 av det till tingstoiken i Tornen dorn- b^f ^J26
saga utgående arvode anvisa 600 kronor att utgå från de å riksstatens
andra huvudtitel anslagna medel till extra utgifter.

Ny framställning
i
ämnet.

T. f tingstolken
i skrift
till domhavanden.

Kungl. Maj:ts fyr oposition Nr 253.

1 eu till domhavanden ställd skrift av den 20 december 1918 har
tillförordnade tingstolken, Arvid Emanuel Dunder, anfört i huvudsak
följande:

Vid utövandet av ifrågavarande befattning under år 1918 både sammanlagda
antalet tjänstedagar uppgått till 100, fördelade på omkring 42 förrättningstillfällen.
Till skjutslega, järnvägsbiljetter och dagtraktamenten hade åtgått tillhopa något
över 800 kronor. Sedan denna summa frånräknats det sammanlagda arvodesbeloppet,
2,000 kronor, återstode såsom egentligt arvode för befattningen knappa
1,200 kronor, vilket belopp fördelat på omkring 100 tjänstedagar utgjorde i runt
tal 12 kronor per dag. Berörda ersättning torde utan överdrift få anses vara alldeles
för låg. Då samtliga tingsresor för 10 å 15 år tillbaka kunnat göras för
omkring 250 kronor, både tingstolkens verkliga arvode för befattningen blivit omkring
1,150 kronor. Dessutom hade antalet tjänstedagar då varit endast hälften mot nu.
Om man antoge, att dagantalet uppgått till högst 60, både tolken sålunda erhållit
omkring 19 kronor för varje dag i rent arvode, även detta ett relativt lågt belopp.

Levnadsomkostnaderna hade under de senaste åren stigit oerhört. Vid jämförelse
med priserna vid tiden, då tingstolkens arvode senast reglerades, torde konjunkturskillnaden
bliva åtminstone 250 procent. Toge man berörda förhöjningar i
betraktande, när det gällde att reglera tingstolkens arvode, Lomme en beräkning
för år 1919 att upptaga resekostnads- och traktamentsersättningar med, i runt tal,
900 kronor samt gottgörelse för 105 förrättnings- och resedagar, efter 60 kronor
för dag, med 6,300 kronor eller tillhopa 7,200 kronor. Denna summa kunde förefalla
avskräckande vid jämförelse med det förutvarande arvodet. Men en höjningav
detta bolde — såsom vid beräkningen skett — grundas på den verkliga konjunkturhöjningen
och på ökningen av antalet förrättningsdagar. För att emellertid
avsevärt nedbringa förenämnda summa 7,200 kronor kunde man, sedan numera
Övertorneå och Nedertorneå tingslag sammanslagits till ett tingslag med tingsställe
i eller vid Haparanda, vidtaga den åtgärden, att för Korpilombolo och Pajala tingslag
anställdes särskild tingstolk med bostad exempelvis i Pajala. Därigenom skulle
resekostnads- och traktamentsersättningen i realiteten bortfalla ävensom antalet
tjänstedagar avsevärt nedbringas genom minskning av resedagarnas antal. Tjänstgöringen
i Torneå tingslag hade för år 1919 beräknats till 70 dagar. Under förutsättning
av förenämnda anordnings vidtagande skulle således tingstolkens i Torneå
tingslag arvode bliva, efter 60 kronor för varje tjänstedag, 4,200 kronor.

Det anmärktes även, att befattningen som tingstolk i domsagan ingalunda
kunde betraktas såsom någon bisyssla. Den toge nämligen alltför mycken tid i
anspråk, för att tillfälle till nämnvärd förtjänst å annat håll skulle kunna erbjudas.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställde Dunder om
domhavandens förordande av, att för bestridandet av lingstolksbefattningen
i Torneå domsaga bleve bestämt ett årligt arvode av 7,000
kronor, eller alternativt, att domsagan i förevarande avseende delades i
två distrikt med eu tingstolk för Korpilombolo och Pajala tingslag med
bostad i Pajala och eu tingstolk för Torneå tingslag med bostad i
Haparanda och att därvid sistnämnde tingstolk tillerkändes ett årligt
arvode av 4,200 kronor.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 253.

Därjämte anhöll Dunder — likaledes under hänvisning- till det
förut anförda — att domhavanden ville hos vederbörande myndighet
förorda, att Dunder för sitt bestridande av tingstolksbefattningen i domsagan
under år 1918 måtte tillerkännas ett ytterligare dyrtidstillägg av
minst 1,200 kronor.

Tjenstförrättande domhavanden har med skrivelse den 15 januari

Domhavak 1919

överlämnat Dunders omförmälda framställning till länsstyrelsen denunder
anhållan om dess fortställande. Därvid har domhavanden — som
vitsordade, att Dunder på ett synnerligen förtjänstfullt sätt fullgjort vad
på honom såsom tingstolk ankommit — tillstyrkt skälig förhöjning i
Dunder tillkommande arvode och dyrtidstillägg.

1 underdånig skrivelse den 6 februari 1919 har länsstyrelsen, med LänssiyreUen.
överlämnande till Kungl. Maj:t av ifrågavarande framställning, såsom
eget yttrande över densamma anfört:

Tingstolken i Torneå domsaga hade för år 1918 åtnjutit i avlöningsförmåner
sammanlagt 2,000 kronor med skyldighet att för denna avlöning
själv bekosta alla iör uppdragets utförande erforderliga resor. Då dessa
under år 1918 på grund av de avsevärt stegrade priserna såväl å skjutsar
som å logi och vivre åsamkat tingstolken väsentligt högre kostnader
än under vanliga förhållanden och då även ant det tingsdagar på grund
av de många kristidsmålen och rannsakningarna av häktade betydligt
ökats, kunde berörda avlöning möjligen anses vara för låg. Tingstolken
beräknade själv den verkliga kostnaden för de tingsresor, som under
år 1918 ålegat honom att företaga, till 831 kronor 20 öre, varvid kostnaderna
för mat och logi under dessa resor upptagits till 10 kronor
per dag, medan den verkliga kostnaden för resorna vid tiden för regleringen
av hans avlöning beräknades till allenast 255 krooor. Hans
behållna avlöning skulle alltså hava utgjort i runt tal 1,170 kronor för
år 1918 och 1,145 kronor för år 1903. Härvid vore att märka, att en
avlöning av 1,145 kronor år 1903 med då gällande penningvärde faktiskt
vore betydligt högre än en lön av 1,170 kronor år 1918 samt att
antalet tingsdagar vid tingsstället i Nedertorneå, där inga resor föreknmme,
vore betydligt större år 1918 än år 1903. Vid sådant förhållande
ansåge länsstyrelsen billigt, att tingstolken i Torneå domsaga på
grund av de avsevärt fördyrade tingsresorna och det ökade antalet tingsdagar
under år 1918 tillerkändes en tillfällig förhöjning av ytterligare
000 kronor.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 253.

Beträffande regleringen för framtiden av tingstolkens i Torneå
domsaga avlöningsförmåner vore att märka, att från och med år 19 L9 i
enlighet med Kuuyl. Maj:ts beslut den 25 oktober 1918 Övertorneå
tingslag blivit sammanslaget med Nedertorneå tingslag, så att alla ting
med nämnda tingslag hölies å tingsstället invid ilaparandu, vadan de
resor, som tingstolken numera både att företaga, om man undantoge
en eller annan ägodelningsrätt, därför dock tingstolken uppbure särskild
ersättning av parterna, inskränktes till tingen i Korpilombolo och Pajala.
För att så mycket som möjligt inskränka tingstolkens resekostnader
ansåge länsstyrelsen därför lämpligast, att eu särskild tingstolk tillsattes
för Korpilombolo och Pajala tingslag och en för domsagan i övrigt,
d. v. s. för det nybildade Torneå tingslag.

Tingstolken i Korpilombolo och Pajala tingslag med bostad å eu
av dessa orter skulle under sådana förhållanden hava att årligen företaga
tre resor mellan Korpilombolo och Pajala, och den andra tingstolken
skulle i regel ej behöva företaga andra resor än sådana, för vilka särskild
ersättning utginge av enskilda parter. De verkliga res-kostnaderna för
tingstolken i Korpilombolo och Pajala tingslag, däri inräknat 10 kronor
per dag för vivre under rese- och förrättningsdagar utom hemorten,
kunde beräknas till i runt tal 250 kronor för år och tjänstgöringsdagarnas
antal, med 9 tings lagar i vartdera tingslaget och 6 resedagar, till 24.
Med beräkning av 25 kronor i arvode per tj botgöringsdag skulle alltså
arvodet till tingstolken i Korpilombolo och Pajala tingslag lämpligen
kunna bestämmas till 850 kronor eller, om hänsyn toges även till möjligheten
av urtima ting, vilka dock i regel skulle hållas vid tingsstället i
Haparanda, till 900 kronor.

I fråga om arvodet åt tingstolken i Torneå tingslag syntes sökandens
pretentioner vara väl överdrivna. Han hade beräknat tingsdagarnas antal
till 70 per år; men därvid vore att märka, att han utgått från förhållandena
under nu rådande kristider med dess många mål angående förseelser
mot kristidsförordningarna och dess månya rannsaknmgar. Därjämte
hade han i denna summa inräknat 15 dagar för ägodelningsrättsammanträden,
för vilka sammanträden han dock, såsom förut framhållits, åtnjöte
rese- och traktamentsersättning enligt gällande resereglemente av
vederbörande parter. Då tingstolken i Torneå tingslag numera endast
i undantagsfall behövde företaga några resor, ansåge länsstyrelsen, att
tingstolksbefattningen nu mera än förut kunde innehavas såsom en bisyssla;
och vore länsstyrelsen övertygad om, att det i Haparanda stad
med omnejd funnes många personer, som skulle befinnas både lämpliga
och villiga att mottaga en sådan syssla såsom bisyssla. Om man

Kungl. Maj:s proposition Nr 253.

reducerade antalet tingsdagar till 60 och här beräknade samma arvode
som för tingstolken i Korpilombolo och Pajala tingslag, eller 25 kronor
per dag, skulle avlöningen för tingstolken i Torneå tingslag alltså lämpligen
kunna bestämmas till 1,500 kronor för år. Och Länsstyrelsen
ansåge denna avlöning,.som dock överstege den, vilken nu utginge till
tingstolken med tjänstgöringsskyldighet i hela domsagan, så pass grundligt
tilltagen, att den kunde anses innefatta även skälig gottgörelse för
det arbete, tingstolken kunde få med att mellan tingssammanträdena till
svenska språket översätta de skrifter och avhandlingar, som, på finska
språket avlättade, ingåves till domsagans häradsrätter för intagande i
deras protokoll.

Då den nu föreslagna omorganisationen av tingstolksbefattningen
i Torneå domsaga i alla händelser ej torde hinna träda i tillämpning
förr än tidigast från och med år 1920 och tingstolken alltså under
innevarande år hade att sköta tingstolksbefattningen iuom hela domsagan
samt resekostnaderna detta år ej torde bliva avsevärt mindre än
under 1918, syntes det vara nödvändigt att även för innevarande år
tilldela honom en tillfällig löneförhöjning, vilken ej torde kunna beräknas
lägre än den av länsstyrelsen lör år 1918 föreslagna eller tillhopa 1,200
kronor.

Svea hovrätt, som anbefallts att avgiva utlåtande i ärendet, har Svea hovrätt.
tillstyrkt bifall till vad länsstyrelsen hemställt.

Av vad sålunda förekommit synes vara ådagalagt, att de kost- Departement*-nåder, som den i Torneå domsaga tjänstgörande tingstolken under ehefen
fullgörande av sitt uppdrag fått vidkännas för resor och för uppehälle
under rese- och förrättningsdagar, undergått en avsevärd stegring.

Genom denna stegring och jämväl till följd av den icke oväsentliga
ökningen i antalet förrättningsdagar, har tingstolkens behållning av
arvodet för 1918 — även efter den tillfälliga förhöjning av 600 kronor,
som genom Kungl. Maj:ts beslut den 26 april 1918 tillerkänts honom
— nedgått till belopp, som knappast kan anses vara skälig ersättning
för hans med uppdragets fullgörande förenade arbete och tidsspillan.

Det torde därför icke vara annat än billigt, att ifrågavarande tjänstutövare
för år 1918 erhåller ytterligare avlöningsförbättring; och synes
mig sådan böra tilldelas honom i form av gratifikation till det av länsstyrelsen
såsom tillfällig arvodesförhöjning föreslagna belopp av 600
kronor. För bestridande av denna gratifikation torde kunna anlitas
andra huvudtitelns allmänna besparingar.

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 223 höft. (Nr 253.)

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 253.

Då de skäl, som tala för att tingstolkens i omförmälda domsaga
avlöningsförmåner för år 1918 höjas med sammanlagt 1,200 kronor,
även torde påkalla, att samma avlönings förbättring tillägges honom för
innevarande år, varunder han lärer komma att under ensartade förhållanden
fullgöra tingstolksarbetet inom hela domsagan, finner jag ett
belopp av 1,200 kronor böla anvisas såsom tillfällig förhöjning för år
1919 av det till honom utgående arvodet. För detta ändamål torde
erforderligt belopp lämpligen höra å innevararande års tilläggs-tat äskas
såsom förslagsanslag, högst; och vill jag härom göra hemställan.

\ ad åter angår det slutliga ordnandet av avlöningsförhållandena,
för tingstolk inom ifrågavarande domsaga, finner jag den av länsstyrelsen
förordade anordningen, enligt vilken en tingstolk skulle finnas för Korpilombolo
och Pajala bada tingslag o< h en annan för det nuvarande Nedertorueå
och Overiorneå tingslag, vara synnerligen lämplig; och biträder
jag förty förslaget härom. Genom en dylik anordning skulle vintias å
ena sidan, på sätt länsstyrelsen närmare belyst, en avsevärd besparing
i resekostnader och å andra sidan större möjlighet att mot ett måttligt
arvode förmå därtill skickade personer att åtaga sig vederbörande tingstolksbefattning.
Anordningen skulle ock stå i överensstämmelse med
vad riksdagen år 1902 vid beviljandet av anslag till arvoden åt samtliga
tingstol kar uttalade beträffande tingstolksbefattning inom Torneå domsaga.
Det syntes, anfö.rde nämligen riksdagen, icke vara omö iligt, att
genom anställande av mer än eu tingstolk i Torneå domsaga, tingstolkeus
resor skulle kunna till sin längd inskränkas och alltså de utgiiter,
en tolk finge vidkännas på grund av tingsresor, kunde i någon
man nedbringas samt till följd härav större lätthet uppstå att för den
anvisade ersättningen erhålla nödigt tolkbiträde.

I fråga om arvodena till de båda tingstolkar, vilka sålunda enligt
mitt förmenande böra anställas för respektive Kolpilombolo och Paj ala
tingslag samt Nedertorneå och Övertorneå tingslag, har jag icke funnit
något att erinra mot de belopp, länsstyrelsen i sådant hänseende beräknat,
eller 900 kronor om året till tingstolk i Korpilombolo och Pajala
tingslag samt 1,500 kronor årligen till enahanda befattningshavare i
Torneå tingslag.

På grund härav och med tagen hänsyn till Kungl. Maj:ts förutnämnda
beslut den 20 januari 1905 angående fördelning av arvodesbelopp
mellan tolkar i Jukkasjärvi och Karesuando lappmarkers tingslag
böra i stället för det å anslaget till Svea hovrätt med därunder
lydande justitiestat anvisade belopp av 2,000 kronor till en eller flera

Kuvgl. Maj:ts proposition AV 253.

allmänna tolkar i tingslagen inom Torneå domsaga — nu anvisas arvoden
åt en allmän t<>lk i Jukknsjärvi lappmarks tingslag med 550 kronor,
åt en allmän tolk i Karesuando lappmarks tingslag med 50 kronor, åt
en allmän tolk i Korpilombolo och Pajala tingslag med 900 kronor samt
åt en allmän tolk i Nedertorueå och Övertorneå tingslag med 1,500
kronor. Härigenom skulle föranledas en höjning av omförmälda anslag
med 1,000 kronor.

Med avseende å det i det föregående omnämnda anslaget till
täckande av vhsa förskottsvis bestridda utgifter för beredande av tillfällig
förstärkning av arbetskrafterna i Göta hovrätt och i hovrätten
över Skåne och Blekinge har jag redan förut erinrat, att med* 1 för detta
ändamål väl ej beraknats i propositionen om 1919 års tilläggsstat, men
att, på grund av besparingar på annat håll under andra huvudtiteln,
hinder mot anslagets äskande ej kunde anses möta ur budgetssynpunkt.
Vad åter angår övriga nu ifrågavarande anslag, vill jag nämna, att i
årets statsverkspropi sition och i propositionen om tilläggsstat för år
1919 beräknats antingen förhöjningar i förutvarande anslag eller ock
nya anslag till belopp, vilka sammanlagda överstiga de ökade anslagskrav,
som skulle bliva en följd av ett bifall till de av mig förordade
förslagen.

Under åberopande av vad jag i ärendet anfört tillåter jag mig
framlägga följande förslag 1 ill n\a ordinarie avlöningsstater lör rikets
hovrätter och för nedre justitierevisionen att gälla från och med år 1920:

Departementschefens

slutliga förslag
ecb
hemställan

Kungl. Majds ''proposition Nr 253.

Svea hovrätt.

1	Lön	Tjänst- görings- penninear	Arvode	Orts- '' tillägg
1 president ..................	8,500 5,600 5,600 33,600 5,600 173,600 5,600	3.500 2.500 2,500 15,000 2,500 77,500 2,500		1
1 fiovrättsråd ...............	1,000 500 3,000
1 d:0 ................
6 eko ...........................
1 do .........................
31 d:o .........................
1 krigshovrätlsråd .........
1 militär ledamot i krigs-

Summa

hovrätten
d:o

1 sekreterare

1 överkrigsfiskal

1 d:o

1 skrivbiträde

1 förste vaktmästare

1 vaktmästare .........

7 d:o .....................

Till arvoden åt amanuenser,
avföningar till andra extra
ordinarie tjänstemän,vika

riatsersältningar m m...
Till renskrivningskostnad
förslagsanslag ...........

Summa kronor

12,000

9.100
8,600

51,600

8,1(10

251,100

8.100

Efter 5 i
kronor.

kan lönen höjas med 600

	— 750	_	750
i	— j 750	—	750 \|
i -1,000	; 2,000 : —	400	6,400 j
1 3,600! 1,800 !	400	5,800
3,600	1,800 —	400	5.800
1 2,60C	1,600 i —	300	4,500
j 2,600	1,600 \| —	300	4,500
2,600	1,600 \| —	300	4,500
2,600	1,600 i —	300	4,500
18,200	11,200 —	2,100	31,500
\| 2,900	1,600 —	—	4,500
; 31,900	17,600		49,500
1,100	300 —	200	1,600
11,000	3,000 —	2,000	16,000
1,100	650 —	150	1,900 \|
900	550 i —	150	1,600
6,300	3,850 \| —	1,050	11,200 j
	- - j	—	58,400 \|
	— — i	—	5.000 \|
—		—	567,300 1

Ifter 5 år kan lönen höjas med 500
kronor, efter 10 år med ytterligare 500
kronor och efter 15 år med än ytterligare
500 kronor.

Etter 5 år kan lönen höjas med 500
kronor, efter 10 år med ytterligare 500
kronor och efter 15 år med än ytter
ligare 500 kronor.

Efter 5 år kan avlöningen höjas med 200
kronor, efter 10 år med ytterligare 200
, kronor och efter 15 år med än ytterligare
200 kronor; skolande av ålderstillägget
100 kronor utgöra lön och 100
kronor tjänstgöringspenningar.

Efter 3 år kan lönen höjas med 100
kronor, efter 6 år med ytterligare 100
kronor och efter 9 år med än ytterligare
100 kronor.

Avm. 1. Såsom pensionsunderlag skall för hovrättsråd, krigshovrättsrådet och fiskal gälla det belopp, vartill lönen
uppgår efter avdrag av 600 kronor för hovrättsråd och krigshovrättsrådet samt 300 kronor för fiskal. För sekreteraren
ar högsta pensionsunderlaget 5,000 kronor.

.... , ,Anm: a- Det arvodc å 1.000 kronor, som är anslaget till ett av hovrättsråden, utgår till det hovrättsråd, som
tjänstgör såsom ordförande a division och tillika såsom ordförande å krigshovrättsavdelningen. De till hovrättsråd anslagna
arvodena å 500 kronor utgå till övriga såsom divisionsordförande tjänstgörande hovrättsråd. Arvode åtnjutes
under samma villkor som tjänstgöringspenningar.

Anm. 3. Därest bostad med bränsle, eventuellt med bränsle och elektriskt ljus, där sådant anordnats, anvisas
vaktmästare, skall av lonen avstås för bostad med bränsle 300 kronor för år samt för lyse 25 kronor om året. Därest
vaktmästare åtnjuter enbart bostad eller bostad med värme, men icke i övrigt erforderligt bränsle, ävensom då bostadslorman
ar av sådan beskaffenhet, att den icke kan anses hava ovan sagda värde, skall det ankomma på Kungl. Maj:t att
etter omständigheterna bestämma det lägre löneavdrag, som för dylik förmån skall äga rum. Förmånen av lyse innebär
allenast ratt till en årlig maximiförbrukning av elektrisk ström intill högst 100 kw.-timmar. Åtnjutes lyse, skall vaktmästaren
sjalv bekosta armatur och lampor. I övrigt skola i fråga om förmån av bostad m. m. i tillämpliga delar
landa till efterrättelse bestämmelserna i § 3 av kungl. kungörelsen den 1 november 1918 angående avlöningsförbättning
Iran och med ar 1919 för vissa vaktmästare och med dem jämförliga befattningshavare (Sv. F. S. 1918 nr 836).

Kungl. Maj:ts proposition Nr 253.

Göta hovrätt.

		Tjänst-		\|
	Lön	görings pen-ni r gar	Arvode	Summa ,

1 president ...........................	8,500	3,500	_	12,000
	5,600	2,500	500	8,600	) Efter 5 år kali lönen höjas med 600
	16,800	7,500	1,500	25,800
1 d:o ..................................	5,600	2,500	—	8,100	! kronor.
15 d:o .................................	84,000	37,500	—	121,500	) Efter 5 år kan lönen höjas med 500

	4,000	2,000		6,000	kronor, efter 10 år med ytterligare 500
1 sekreterare ........................		kronor och efter 15 år med än ytter-ligare 500 kronor.

	3,600	1,800	—	5,400	Efter 5 år kan lönen höjas med 500 kronor ( och efter 10 år med ytterligare 500 kronor.

1 aktuarie.............................	2,600	1,600	—	4,200	Efter 5 år kan lönen höjas med 500
	2.600	1,600	—	4,200	1 kronor, efter 10 år med ytterligare 500
1 notarie ..........................	2.600	1,600	—	4,200	( kronor och efter 15 år med än ytter-
3 notarier..............................	7,800	4,800	—	12,600	j ligare 500 kronor.
	2,000	1,600	—	4,500
	20,300	11,200	—	31,500
					Efter 5 år kan avlöningen höjas med 200 kronor, efter 10 år med ytterligare 200
	1,100	300	—	1,400	kronor och efter 15 år med än ytter-
	6,600	1,800	—	8,400	ligare 200 kronor; skolande av ålders-
					tillägget 100 kronor utgöra lön och 100 kronor tjänstgöringspenningar.
1 förste vaktmästare ..............	1,100 900	650 550	—	1,750 1,450	j Efter 3 år kan lönen höjas med 100 \| kronor, efter 6 år med ytterligare 100 i kronor och efter 9 år med än ytterligare ) 100 kronor.
	2.700	1,650	—	4,350
Till arvoden åt amanuenser, av-löningar till andra extra ordi-narie tjänsteman, vikariatser-				30,300



Till renskrivniiigskostnad, för-				2.000
slagsanslarj ......................	—	—	—
Summa kronor	—			298,250

A*>m. 1. Såsom pensionsunderlag skall för hovrättsråd och fiskal gälla det belopp, vartill lönen uppgår efter avdrag
av 600 kronor för hovrättsråd och 300 kronor för fiskal För sekreteraren är högsta pensionsunderlaget 5,000 kronor.

Anm 2. Arvode utgår till hovrättsråd, som tjänstgör såsom ordförande å division, och åtnjutes under samma
villkor som tjänstgöringspenningar. •

Anm. 3. Därest bostad med bränsle, eventuellt med bränsle och elektriskt ljus, där sådant anordnats, anvisas
vaktmästare, skall av lönen avstås för bostad med bränsle 150 kronor för är samt för lyse 25 kronor om året. Därest
vaktmästare åtnjuter enbart bostad eller bostad med värme, men icke i övrigt erforderligt bränsle, ävensom då bostadsförmån
är av sådan beskaffenhet, att den icke kan anses hava ovan sagda värde, skall det ankomma på Kungl. Maj:t att
efter omständigheterna bestämma det lägre löneavdrag, som för dylik förmån skall äga rum. Förmånen av lyse innebär
allenist rätt till en årlig maximiförbrukning av elektrisk ström intill högst 100 kw.-timmar. Åtnjutes lyse, skall vaktmästaren
själv bekosta armatur och lampor. I övrigt skola i fråga om förmån av bostad m. in i tillämpliga delar lända
till efterrättelse bestämmelserna i § 3 av kungl. kungörelsen den 1 november 1918 angående avlöningsförbättring från
och med år 1919 för vissa vaktmästare och med dem jämförliga befattningshavare (Sv. F. S. 1918 nr 836,''.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 253.

Hovrätten över Skåne och Blekinge.

	Lön	Tjänst görings- pen-	Arvode	Summa
		irngar
1 president.................... .........	8,500 5,600 5.600 30,200 3.600 3.600 2.600 2,600 2,900 8,700	3.500 2.500 2,500 17,500 1,800 1,800 1,600 1,600 1,600 4,800	500	12,060 8,600 8,100 56,700	''
1 d:o...................................... 7 (ko...............................	lEfter 5 år kan lönen höjas med 600 kronor.
1 sekreterare ...........................		lEfier 5 år kan lönen höjas med 500 kronor 1 och efter 10 år med ytterligare 500 kronor. 1 Efter 5 år kan lönen höjas med 500 kronor,
1 advokatfiskal ........................		5,400 4,200 4,200 4,500 13,500
1 notarie................................
1 d:o...........................		l efter 10 år med ytterligare 500 kronor och
1 fiskal ................................. B fiskaler.................................	—	1 efter 15 år med än ytterligare 500 kronor.
1 skrivbiträde......................... 3 skrivbiträden ........................ 1 förste vaktmästare ............... 1 vaktmästare ........................	1,100 3,300 1,100 900 900	300 900 650 550 550	—	1,400 4,200 1,750 1,450 1,450 15,200 1,500 i	Efter 5 år kan avlöningen höjas med 200 kronor, efter 10 år med ytterligare 200 kronor och efter 15 år med än ytterligare \| 200 kronor; skolande av ålderstillägget; 100 kronor utgöra lön och 100 kronor'' tjänstgöringspenningar. "t Efter 3 år kan lönen höjas med 100 kronor, > efter 6 år med ytterligare 100 kronor och ) efter 9 år med än ytterligare 100 kronor.
1 eko..................................... Till arvoden åt amanuenser, av-löningar till andia extra ordi-narie tjänsteman, vikariatser- sättningar m. m................... Till renskrivningskostnad, för-slagsanslag ................	—

Summa kronor		_ \|	149,550 !

Anm. 1. Såsom pensionsunderlag skall gälla: för hovrättsråd det belopp, vartill lönen uppgår efter avdrag av
600 kronor, för sekreteraren det belopp, vartill lönen uppgår efter tillägg av 400 kronor, samt för fiskal det belopp,
vartill lönen uppgår efter avdrag av 300 kronor.

Anm. 2. Arvode utgår till hovrättsråd, som tjänstgör såsom ordförande å division, och åtnjutes under samma
villkor som tjänstgöringspenningar.

Anm 3. Därest bostad med bränsle, eventuellt med bränsle och elektriskt ljus, där sådant anordnats, anvisas vaktmästare,
skall av lönen avstås för bostad med bränsle ISO kronor för år samt för lyse 25 kronor om året. Därest
vaktmästare åtnjuter enbart bostad eller bostad med värme, men icke i övrigt erforderligt bränsle, ävensom då bostadsförmån
är av sådan beskaffenhet, att den icke kan anses hava ovan sagda värde, skall det ankomma på Kungl. Maj:t att
efter omständigheterna bestämma det lägre löneavdrag, som för dylik förmån skall äga rum. Förmånen av lyse innebär
allenast rätt till en årlig maximiförbrukning av elektrisk ström intill högst 100 kw.-timmar. Åtnjutes lyse, skall vaktmästaren
själv bekosta armatur och lampor. I övrigt skola i fråga om förmån av bostad m. m. i tillämpliga delar lända
till efterrättelse bestämmelserna i § 3 av kungl. kungörelsen- den 1 november 1918 angående avlöningsförbättring från
och med år 1919 för vissa vaktmästare och med dem jämförliga befattningshavare (Sv. F. S. 1918 nr 836).

Kung!. Maj:ts proposition Nr 253.

Nedre justitierevisioueii.

Ordinarie stat.

	Lön	Tjänst-göri res-pen-ningar	Arvode	Orts- tillägg	Summa
1 revisionssekreterare ......	5,600	2,500	500	600	9,200
1 d:o ...........................	5,600	2,500	—	600	8,700
121 d:o ...........................	117,600	52,500	—	12,600	182,700
1 protokollssekreterare ...	2,600	1,600	500	300	5,000	1 Efter 5 år kan lönen höjas med 500 kronor,
1 .1.0 ...........................	2,600	1,600	—	300	4,500
- 4 d:o ...........................	10,400	6,400	—	1,200	18,000	i efter 10 år med ytterligare 500 kronor och efter 15 år med än ytterligare 500
1 registrator ..................	2,600	1,600	500	300	5,000
1 do ...........................	2,600	1,600	—	300	4,500	kronor.
i 1 kanslist .....................	2,200	1,500		300	4,000	Efter 5 år kan avlöningen höjas med 200 kronor, efter 10 år med ytterlgare 200
1 1 skrivbiträde..................	1,100	300	—	200	1,600	kronor och efter 15 år med än ytterligare
\| 13 skrivbiträden ............... t	14,300	3,900		2,600	20,800	200 kronor; skolande av åidersiiliägget 100 kronor utgöra lön och 100 kronor tjänstKÖringspenmngar.
\| 1 förste vaktmästare ......	1,100	650	—	150	1,900	Efter 3 år kan lönen höjas med 100 kronor,
j 1 vaktmästare ...............	900	550	—	150	1,600	^ efter 6 år med ytterligare 100 kronor och ) efter 9 år med än ytterligare 100 kronor.
\| 3 dm .......................... j Til 1 arvoden åt extra revi.	2,700	1,650	—	450	4,8u0
sionssekrelerare ............ I Till amanuenser,ersättningar I fi>r vissa \| samt gratifikationer atexlra j ordinarie tjänstemän och					0,000
\| extra ordinarie vaktmästare j Till renskrivningskostnad,	_-	—	—		35,000
! förslagsutislciq ..............	—	—	—	-	5,000
Summa kronor	—	i —	—	—	318,300

1. Arvoden utgå deh till den revisionssekreterare, som av Kung]. Maj:t förordnas att vara ordförande i
nedre justitierevisionen, dels till den p otokollssekreterare, som bit» åder vid mottagning av veckomål, dela och till den
registrator, som ombesörjer verkets ekonomi och uppbörd in. m.; och åtnjutas arvodena under samma villkor som tjänstgöringspenningar.

Anm. 2. Därest bostad med bränsle, eventuellt med bränsle och elektriskt ljus, där sådant anordnats, anvisas
vaktmästare, skall av lönen avstås för bostad med bränsle 300 kronor för dr samt för lyse 25 kronor om året. Därest
vaktmästare åtnjuter enbart bostad eller bostad med värme, men icke i övrigt erforderligt bränsle, ävensom då bostadsförmån
är av sådan beskaffenhet, att den icke kan anses hava ovan sagda värde, skall det ankomma på Kungl. Maj:t att
efter omständigheterna bestämma det lägre löneavdrag, som för dylik förmån skall äga rum Förmånen av lyse innebär
allenast rätt till en årlig maximiförbrukning av elektrisk ström intill högst 100 kw.-timmar. Atnjutes lyse, skall vaktmästaren
själv bekosta armatur och lampor. I övrigt skola i fråga om förmån av bostad m. m. i tillämplig a delar lända
till efterrättelse bestämmelserna i § 3 av kungl. kungörelsen den 1 november 1918 angående avlöningsförbättring från
och med år 1919 för vissa vaktmästare och med dem jämförliga befattningshavare (Sv. F. S. 1918 nr 836).

Kungl. Maj.ts proposition Nr 253.

Slutligen hemställer jag — under hänvisning till vad jag i ärendet
yttrat — att Eders Kungl. Maj:t ville föreslå riksdagen att

dels godkänna de av mig framlagda förslag till nya ordinarie avlöningsstaier
för rikets hovrätter att tillämpas från och med år 1920;

dels förklara, att för åtnjutande av avlöning å de nya avlöningsstaterna
skola gälla samma villkor och bestämmtdser, som stadgats för
avlönings åtnjutande å de för hovrätterna nu gällande avlöningsstater,
med iakttagande att hovrättsråd må i fråga om rätten till ålderstillägg
räkna sig till godo den tid, som före avlöningsstatens trädande i kraft
förflutit från hans tillträde till befattningen;

dels — med uteslutande av det i riksstatens andra huvudtitel
å anslaget till Svea hovrätt med därunder lydande justitiestat anvisade
belopp av 2,000 kronor till en eller flera allmänna tolkar i tingslagen inom
Torneå domsaga — i stället därstädes uppföra till arvode åt en allmän
tolk i Juktasjärvi lappmarks tingslag av Gällivare domsaga ett belopp
av 550 kronor, till arvode åt en allmän tolk i Karesuaudo lappmarks
tingslag av samma domsaga ett belopp av 50 kronor, till arvode åt en
allmän tolk i Korpilombolo och Pajala tingslag av Torneå domsaga ett
belopp av 900 kronor samt till arvode åt en allmän tolk i Nederiorneå
och Övertorneå tingslag av sistnämnda domsaga ett belopp av 1,500 kronor;

dels höja följande under andra huvudtiteln uppförda ordinarie anslag,
nämligen:

det till Svea hovrätt med därunder lydande justitiestat från dess

nuvarande belopp..............................................................''...... kronor 831,687

med 115,400 kronor till ....................................................... » 947,087,

varav 5,000 kronor skola utgöra förslagsanslag,

det till Gota hovrätt med därunder lydande justitiestat från dess

nuvarande belopp...............................................''.............''...... kronor 518,513

med 64,250 kronor till ............................................................ » 582,763,

varav 2,000 kronor skola utgöra förslagsanslag,

samt det till hovrätten över Skåne och Blekinge med därunder

lydande justitiestat från dess nuvarande belopp............... kronor 226,963

med 31,500 kronor till ........................................................ » 258,463,

varav 1,500 kronor skola utgöra förslagsanslag;
dels under andra huvudtiteln anvisa

till avlönande av en extra ledamot i Svea hovrätt å extra stat för

är 1920 ett förslagsanslag, högst.......................................... kronor 7,000,

till avlönande av en extra notarie å krigshovrättsavdelningen i
Svea hovrätt likaledes å extra stat för år 1920 ett förslagsanslag,
högst ..................................................................... kronor 4,350,

Kung). Maj:ts ''proposition Nr 253.

till förstärkning av hovrätternas arbetskrafter m. m. å tilläggsstat

för år 1919 ett förslagsanslag, högst................................. kronor 43,000,

till bestridande av tillfällig förhöjning för år 1919 av det till
tjänstgörande tingstolken i Torneå domsaga utgående arvode jämväl å

tilläggsstat för år 1919 ett förslagsanslag, högst............ kronor 1,200

samt

tilläggsstat för år 1919 ett förslagsanslag, högst.............. kronor 47,000;

dels godkänna det av mig framlagda förslag till ny ordinarie avlöningsstat
för nedre justitierevisionen att tillämpas från och med år 1920;

dels höja det under andra huvudtiteln uppförda ordinarie anslag
till nedre justitierevisionen från dess nuvarande belopp kronor 294,000

med 39,100 kronor till ........................................................... » 333,100,

varav 5,000 kronor skola utgöra förslagsanslag;
dels förklara,

att den, som med eller efter ingången av år 1920 tillträder ordinarie
befattning som revisionssekreterare, skall vara underkastad de bestämmelser
i fråga om skyldighet att låta sig förflyttas till ledamotsbefattning
i överrätt, som under år 1920 kunna varda meddelade, samt

att i övrigt för åtnjutande av avlöning å den nya avlöningsstaten
för nedre justitierevisonen skola gälla samma villkor och bestämmelser,
som stadgats för avlönings åtnjutande å nu gällande avlöningsstat; dels

— med ändring av vad i sådant avseende nu är stadgat
— medgiva, att, därest revisionssekreterare, som vid utnämningen till
ämbetet var ledamot i någon av rikets hovrätter, ånyo utnämnes till
ledamot i hovrätt, han må för erhållande av ålderstillägg å hovrättsrådslönen
tillgodoräkna sig ej blott den tid, han förut varit ledamot i
hovrätt, utan även den tid, varunder han innehaft revisionssekreterarämbetet,
ävensom att, därest revisionssekreterare, som vid utnämningen
till ämbetet var fiskal eller assessor i någon av hovrätterna, utnämnes
till ledamot i hovrätt, han må för erhållande av ålderstillägg å hovrättsrådslönen
tillgodoräkna sig den tid, varunder han innehaft revisionssekreterarämbetet; dels

för tillfällig förstärkning av nedre justitierevisionens arbetskrafter
med fyra tillförordnade revisionssekreterare, en tillförordnad
protokollssekreterare, två amanuenser och två tillförordnade skrivbiträden
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 223 höft- (Nr 253) 18

Kungl. Maj.is proposition Nr 253.

på extra stat för år 1920 anvisa ett förslagsanslag,

högst............................................................................................ kronor 46,650*,

dels ock till avlönande av en extra vaktmästare i nedre justitierevisiouen
jämväl å extra stat för år 1920 anvisa ett förslagsanslag,
högst .......................................................................................... kronor 1,570.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Maj:t Konungen
lämna bifall; och skulle till riksdagen avlåtas proposition
av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar Ur

protokollet:

Gustaf Sandström.

STOCKHOLM, ISAAC MARG DS'' BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG-, 1919.

Bilaga A till trångt. Majds proposition Nr 253
vid 1919 års lagtima riksdag.

BETÄNKANDE

ANGÅENDE VISSA ÄNDRINGAR
I HOVRÄTTERNAS ARBETSSÄTT
OCH LÖNEFÖRHÅLLANDEN M. M.

AVGIVET DEN 4 OKTOBER 1918

STOCKHOLM 1919

ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG

♦ X ''

; A,?;;;;

Till herr statsrådet och chefen för kungl. justitiedepartementet

Genom beslut av Kungl. Maj:t den 10 maj 1918 bemyndigades
herr statsrådet att tillkalla högst fyra personer att såsom sakkunniga
biträda inom justitiedepartementet vid utredning om vissa ändringar
i hovrätternas arbetsordningar m. m. I det yttrande till statsrådsprotokollet,
vari hemställdes om sådant bemyndigande, anförde herr
statsrådet bland annat följande:

»I mitt yttrande till statsrådsprotokollet den 19 april-1918, däri
jag hemställde om avlåtande av proposition angående anslag till bestridande
av vissa bidrag till kostnaderna för domsagornas förvaltning,
antydde jag, att hovrättsledamöternas arbete komme att ökas, därigenom
att en del av arbetet för de blivande domarnas utbildning överflyttades
på dem, ävensom att inom justitiedepartementet påginge utredning rörande
vissa jämkningar i hovrätternas arbetsordningar, åsyftande en omläggning
av sättet för de nya hovrättsaspiranternas utbildning. — I samband
med denna utredning har emellertid synts mig böra upptagas fråga om
vidtagande av vissa andra, icke direkt av nämnda spörsmål påkallade
ändringar i hovrätternas arbetssätt samt deras organisation och löneförhållanden.
Sålunda torde, med hänsyn till att antalet inkommande

mål, särskilt brottmålen, under senare tid avsevärt ökats och att, som
nyss sagts, hovrätternas arbetsbörda skulle ytterligare ökas genom berörda
omläggning av de blivande lantdomarnas utbildning, till undersökning
böra upptagas frågan om vidtagande av åtgärder för att på
verksammaste sätt höja hovrätternas arbetsprodukt. Jämväl spörsmålet
om specialisering av mål på vissa rotlar eller divisioner bör därvid tagas
under övervägande. Vidare synes det vara en trängande nödvändighet
att åvägabringa vissa ändringar i löneförhållandena i hovrätterna, särskilt
beträffande storleken av ledamöternas begynnelselöner samt den extra
ordinarie personalens avlöning, då eljest överhängande fara föreligger,
att hovrätterna icke skola kunna pa tillfredsställande sätt rekryteras.»

På grund av det nådiga bemyndigandet tillkallades dels den 10
berörda maj undertecknade Appelberg, Aurell och Beskow och dels den
29 juli 1918 undertecknad Tjerneld att biträda inom justitiedepartementet
vid verkställandet av omförmälda utredningar. Sedermera har
genom särskild remiss infordrats yttrande från de sakkunniga angående
de jämkningar i hovrätternas arbetsordningar, vilka skulle föranledas
av genomförandet utav de i två inom justitiedepartementet utarbetade
utkast, det ena till lag om offentlighet vid handläggning av mål i
hovrätt och det andra till lag om ändrad lydelse av 27 kap. 5 § rättegångsbalken,
upptagna principerna.

Till fullgörande av oss sålunda lämnade uppdrag få vi härmed
vördsamt överlämna bifogade betänkande med däri innefattat yttrande
i anledning av berörda remiss.

Undertecknad Tjerneld har icke deltagit i arbetet, så vitt detta
angått de i betänkandet berörda utbildnings- och lönefrågorna.

Stockholm den 4 oktober 1918.

GUSTAF APPELBERG.

BIRGER AURELL.

GUNNAR BESKOW.

JOHN TJERNELD.

Utbildningen i hovrätterna och därmed sammanhängande frågor.

Till behandling upptaga de sakkunniga först frågan om sådana
ändringar i hovrätternas organisation och arbetssätt, som beröra utbildningen
av aspiranterna å domarbanan. Ändringar härutinnan äro i
främsta rummet betingade av tillkomsten av stadgan den 20 juni 1918
med vissa föreskrifter om domsagornas förvaltning. Genom denna stadga
(nedan benämnd domsagestadgan) hava nämligen hovrätterna fått den
uppgift, som redan hittills ålegat dem ifråga om utbildningen av
aspiranterna på domarbanan, ytterligare utvidgad. Åven av andra, nedan
angivna skäl synas ändringar i nu ifrågavarande hänseende påkallade.

Här må till en början i korthet redogöras för den nuvarande ordningen
ifråga om utbildningen inom hovrätterna ävensom för därstädes
nu rådande befordringsförhållanden.

Efter att hava hållit 6 ting eller 6 allmänna tingssammanträden
anses den unge juristen mogen för arbetet i hovrätten och anmäler sig
där såsom tjänstgörande e. o. notarie. Han sysselsättes då dels med
att biträda hovrättens notarier vid förandet av hovrättens protokoll och
andra på notarierna ankommande göromål och dels med uppsättande av
rubriker och föredragningspromemorior åt hovrättens ledamöter (ibland
även åt de i hovrätten föredragande fiskalerna). Till tjänstgöring vid
protokollet anlitas e. o. notarierna i olika omfattning i de olika hovrätterna.
Särskilt för Svea hovrätt gäller, att e. o. notariernas tid i hög grad
tages i anspråk för dylik tjänstgöring. Åven eljest råda rörande e. o.
notariernas utbildning mellan de olika hovrätterna vissa olikheter. 1
hovrätten över Skåne och Blekinge är vanligt, att e. o. notarierna, då
de av ledamöterna anlitas till skrivande av rubrik, jämväl uppsätta förslag
till decision, något som ej är brukligt i de båda större hovrätterna.
Svea hovrätt begagnar sig i viss, om än ganska ringa, omfattning av
den — i samtliga hovrätternas arbetsordningar medgivna — möjligheten
att förordna e. o. notarie att fullgöra någon del av den fiskal eljest
åliggande tjänstgöringsskyldighet. Så sker ej i Göta hovrätt, medan

Utbildningen
i hovrätterna
och befordring*
förhållanden
a därstädes
för närvarande.

det däremot i hovrätten över Skåne och Blekinge sedan åtskilliga år är
vedertagen regel, att en e. o. notarie förordnas såsom biträdande fiskal
på vardera av hovrättens divisioner. Det närmaste målet för dem, som
önska vinna ledamotskap i hovrätt, är erhållande av förordnande att
uppehålla fiskalstjänst. Den tid, inom vilken en e. o. notarie kunnat,
därest han ansetts duglig, påräkna dylikt förordnande, har varit synnerligen
växlande i de olika hovrätterna, beroende väsentligen på den
större eller mindre tillgången på aspiranter. I Svea bovrätt har sålunda
väutetiden för en fiskalsaspirant kunnat uppgå ända till 3 år eller därutöver;
och har densamma icke — ens under de senaste åren, då antalet
fiskalsaspiranter i hovrätten varit ovanligt ringa — i något fall understigit
1 V* år. I Göta hovrätt har väntetiden kunnat uppgå till ett par år,
men har den i regel varit kortare och ibland, särskilt under nuvarande
tider, då antalet fiskalsaspiranter varit synnerligen litet, utgjort allenast
några månader. I hovrätten över Skåne och Blekinge har väntetiden i
det hela varit ännu kortare än i Göta hovrätt och ej sällan uppgått
endast till några månader. Ganska växlande har också den tid varit,
som plägat förflyta mellan första fiskalsförordnandet och ett första förordnande
att bestrida ledamotsbefattning (första förordnandet såsom e. o.
assessor). Emellertid bär i Svea hovrätt gällt såsom regel, att förordnande
till e. o. assessor kunnat av därtill eljest skickad person påräknas
omkring 1 år efter det han erhållit sitt första förordnande såsom fiskal;
och torde, om man bortser från en del fall, som betingats av extraordinära
rekryterings förhållanden, kunna påstås, att för de övriga hovrätterna
gällt i det hela samma regel. Sedan en e. o. assessor indelats
till mera stadigvarande tjänstgöring och bestritt sådan under någon tid,
erhåller han, om hovrätten finner honom lämplig för hovrättsbanan,
Kungl. Majrts förordnande till assessor. Merendels inträffar först åtskillig
tid därefter att han kan erhålla sin första ordinarie tjänst i hovrätten,
fiskalstjänsten. Fiskalstjänsterna bestridas aldrig av sina ordinarie innehavare.
Dessa äro förord.uade såsom ledamöter i hovrätterna eller hava
tagits i anspråk till tjänstgöring i nedre justitierevisionen eller annorstädes.
Av hovrätternas ordinarie ledamöter, hovrättsråden, pläga ock
åtskilliga ofta de flesta — vara anställda i nedre justitierevisionen
eller förordnade att upprätthålla annan statstjänst eller fullgöra särskilt
offentligt uppdrag. Den omständighet att hovrätternas ordinarie fiskaler
ävensom en stor del av dess ordinarie ledamöter ej bestrida sina tjänster
inom hovrätten har uppenbarligen betingat nu rådande ordning med
avseende å befordringsförhållandena för de yngre i hovrätterna.

För dem, som önska erhålla ledamotskap i hovrätt, är, såsom förut

nämnts, första målet att erhålla förordnande som fiskal. Vederbörande»
lämplighet tages givetvis härvid av hovrätterna under omprövning, vilket
naturligtvis ej utesluter, att kassering även på ett senare stadium kan
äga rum. Eu viss olikhet råder i ifrågavarande avseende mellan hovrätterna,
i ty att beträffande Svea hovrätt torde kunna sägas, att den
avgörande prövningen regelmässigt sker, när vederbörande står i tur
att första gången erhålla fiskalsförordnande, under det att i fråga om
de båda andra hovrätterna gäller, att avgörandet merendels ej träffas
vid nämnda tidpunkt, utan att kassering vanligast förekommer, sedan
vederbörande under någon tid haft fiskalsförordnande och ej sällan sedan
han under någon tid också innehaft förordnande såsom e. o. assessor.

Bortsett från de fall, då en person lämnat hovrättsbanan för att
övergå till lantdomarbanan, har det beträffande de båda större hovrätterna
hört till undantagen att den, som efter vunna fullständiga tingsmeriter
påbörjat tjänstgöring i hovrätt, erhållit ytterligare utbildning å
lantdomarbanan, något som däremot i hovrätten över Skåne och Blekinge
varit ganska vanligt. Såsom regel för alla hovrätterna har däremot
gällt, att domsageaspiranterna, sedan de under eu längre tid, vanligen
liera år, förvaltat häradshövdingämbete, förordnas att biträda hovrätten
såsom e. o. assessorer och detta under ganska avsevärd tid.

Domsagestadgan avser bland annat att i fråga om utbildningen å
domarbanan befrämja och närmare ordna en växelverkan mellan olika
domstolar, särskilt mellan hovrätterna och häradsrätterna.

Av särskild betydelse i detta hänseende äro:

dels bestämmelsen i 21 § att den, som icke tjänstgjort såsom
ledamot eller innehaft förordnande att uppehålla fiskalstjänst i hovrätt
eller under 6 måuader uppehållit befattning såsom ledamot i större rådhusrätt
och ej heller är ordinarie innehavare av domarämbete, icke må,
innan han fullgjort sådan tjänstgöring, som nyss nämnts, förordnas
att hålla flera än 3 allmänna tingssammanträden, utan så är att annan
vikarie ej finnes att tillgå;

dels bestämmelsen i 22 § att den, som efter förordnande förvaltat
häradshövdingämbete i 3 år eller hållit allmänna tin«ssammanträden
med sammanlagt 60 rättegångsdagar, ej må erhålla ytterligare förordnande,
innan han tjänstgjort såsom ledamot i hovrätt eller uppehållit
fiskalstjänst i hovrätt under sammanlagt ett år eller tjänstgjort såsom
revisionssekreterare;

Domsagestadgan
och dess
betydesle för
hovrätterna.

dels ock bestämmelsen i 12 § därom, att för förordnande till vice
häradshövding fordras, att vederbörande hållit allmänna tingssammanträden
med sammanlagt minst 20 rättegångsdagar samt tjänstgjort såsom
ledamot eller fiskal i hovrätt under sammanlagt minst ett år eller såsom
revisionssekreterare.

Anmärkas må, att de i förutnämnda paragrafer uppställda krav å
fiskalsmeriter uppenbarligen avse förordnande såsom t. f. fiskal, men däremot
ej förordnande att i fiskals ställe fullgöra någon del av honom
åliggande tjänstgöringsskyldighet (förordnande såsom »biträdande fiskal»).

Vad angår frågan, vilken inverkan bestämmelserna i stadgan kunna
tänkas utöva pa tillströmningen till hovrätterna av unga jurister, som
där söka att erhålla fiskalsförordnande, finnes enligt de sakkunnigas
mening väl anledning att antaga, att tillströmningen av fiskalsaspiranter
kommer att bliva något större än förut. Däremot kan ej antagas, att
stadgans inverkan i detta avseende kommer att bliva särdeles betydande.
Under förarbetena till stadgan har på vissa håll uttalats en motsatt
förmodan. Sannolikt har man därvid utgått från det antagande att de
unga jurister, som eftersträva tingsmeriter för sin utbildning och befordran
på olika vägar, ganska allmänt komma att söka erhålla det för
närvarande vedertagna måttet av tingsmeriter, nämligen 6 ting eller 6
allmänna sammanträden, och att de alltså för uppnående av detta mål
nödgas, på grund av bestämmelserna i 21 § i stadgan, söka erhålla
fiskalsförordnande. Emellertid torde ej få förbises, att den utbildning,
som avslutas med hållandet av de i nämnda § förutsatta 3 sammanträdena,
drager ungefär samma tid som förvärvandet av det hittills vedertagna
måttet av tingsmeriter, ävensom att, med hänsyn till det sätt, varpå
tingsutbildningen enligt stadgan är i dess helhet ordnad, denna utbildning
torde få anses medföra i det närmaste samma resultat i fråga om
insikt och erfarenhet som utbildningen enligt nuvarande ordning. För
vinnande av inträde i statsdepartement är ej i något fall såsom villkor
föreskrivet avhållande av 6 tingssammanträden. Någon föreskrift i sådant
avseende finnes, de sakkunniga veterligen, ej heller för något annat
statens ämbetsverk. I de fall, där av andra ämbetsverk än hovrätterna
6 tingssammanträden plägat uppställas såsom kompetenskrav, har nämnda
mått uppenbarligen fordrats därför att det motsvarar det för tjänstgöring
i hovrätterna för närvarande uppställda minimikravet. Anledning
saknas alltså att antaga, att de unga jurister, som ämna ägna
sig åt annan statstjänst än domarbanan, framdeles skola eftersträva mera
tingsmeriter, än som enligt doinsagestadgan kunna vinnas utan tjänst -

röring vid annan domstol än häradsrätt. Detsamma gäller om dem,
som ämna bliva advokater eller eljest ägna s.g åt enskild tjänst Däremot
kommer stadgan givetvis att i det hänseende inverka pa tillströmningen
till hovrätterna, att de personer, som bestämt sig för lantdomarbanan
och eftersträva att vinna befordran därstädes huvudsakligen
o-enom samlande av tingsmeriter, komma att efter avslutad första tingstjänstgöring
mera allmänt än hittdls söka sig in i hovrätterna. I vad man
den i stadgan anvisade andra utvägen — tjänstgöring vid större rådhusrätt
— kommer att av dylika domsageaspiranter anlitas ar svart att
bedöma. Då på grund av stadgans bestämmelser i 22 och 12 ^ hovrättstiänstgöring
i varje fall är erforderlig, torde man hava skal förmoda,
att den andra utvägen huvudsakligen kommer att valjas blott i de tall,
då densamma förer avsevärt fortare till målet eller medför avsevart större
ekonomiska fördelar. Då, på sätt förhållandena hittills gestaltat sig,
antalet av dem, som från början tänka sig att nå befordran till haradshövdingämbete
genom omedelbart fortsättande av tjänstgöring vi . ara s
rätt är i jämförelse med antalet hovrättsaspiranter ganska ringa, ar
alltså ej att vänta, att bestämmelserna i 21 § domsagestadgan komma
att medföra någon synnerligen stor ökning av antalet unga jurister,
som omedelbart efter avslutad första tingstjänstgöring söka sig in i hovrätterna.
I betraktande av för närvarande rådande, förut omtalade praxis
i fråga om domsageaspiranternas förordnande i hovrätt såsom e. o.
assessorer torde man kunna våga påstå, att betydelsen av domsagestadgan
i fråga om tillströmningen till hovrätterna väsentligen ar flen,
att domsageaspiranterna på tidigare stadium än nu ar fallet komma att

erhålla förordnanden i hovrätterna. ..... .

Om bestämmelserna i domsagestadgan sålunda ej äro agnade att i
det hela mera avsevärt inverka på tillströmningen till hovrätterna, ar det
å andra sidan uppenbart, att samma bestämmelser äro av genomgripande
betydelse därutinnan, att de främja växelverkan mellan hovratterna och
häradsrätterna i fråga om domnrutbildningen samt lägga i hovratternas
hand att på ett verksammare sätt än nu är fallet vaka över domarkarens
rekrytering genom möjligheten att på ett tidigt stadium från vidare
förordnanden på domarbanan avstänga dem, som icke hålla mattet.

Åven bortsett från domsagestadgan, synes det emellertid påkallat Ändringar i
att vidtaga vissa ändringar i utbildningsförhållandena i hovrätterna och £f|^npl
organis itionen av de blivande ledamöternas arbete. Med den uppgift kallade även
hovrätterna hava sig pålagd i fråga om domarkårens rekrytering är det av andra.m.
givetvis eu angelägenhet av största vikt att utbildningen i hovratterna

Hovrätternas arbetssätt m. in.

Tiden för utlildvinqen
intill
första
flskcUsförordnandet.

ordnas på bästa sätt, något som icke kan sägas vara fallet för närvarande.
Förbättringar i detta hänseende äro numera så mycket mera
påkallade, oavsett vad domsagestadgans tillkomst föranleder, som hovrätternas
ställning genom 19L5 års reform blivit en annan än förr.
Särskilt måste det anses såsom ett missförhållande, att hovrätterna ej
sällan nödgats meddela ledamotsförordnande åt personer, som saknat
därför erforderlig kompetens. Hovrättsarbetets såväl kvalitet som kvantitet
har betydligt lidit därav att ledamotsplatserna i alltför stor utsträckning
använts för utbildning. De förslag, varmed de sakkunniga i det
följande framkomma, äro därför baserade på den princip, att utbildningen
i hovrätterna bör i största möjliga utsträckning vara förlagd till
tiden före första ledamotsförordnandet. Ett annat motiv, som föranlett
vissa av de sakkunnigas förslag i förevarande hänseende, är önskemålet
att åstadkomma största möjliga effektivitet i arbetet.

Vad den nuvarande utbildningen angår, måste det till en början
betecknas såsom otillfredsställande, att tiden för utbildningen intill
första fiskalsförordnandet är, på sätt förut angivits, i så hög grad
växlande. En likformig regel i detta hänseende är givetvis önskvärd
redan under nuvarande förhållanden och har blivit än mera önskvärd i
följd av det sammanhang, som genom domsagestadgan ordnats mellan
utbildningen vid häradsrätt och i hovrätt. Då enligt stadgan vägen till
häradshövding-förordnande för mer än 3 allmänna tingssammanträden
öppnas genom erhållet fiskalsförordnande, måste det av hänsyn till domsageaspiranterna
eftersträvas, att utbildningstiden intill sistnämnda förordnande
bliver, så vitt möjligt är, lika i de olika hovrätterna. För den,
som avser att vinna befordran till häradshövding huvudsakligen på grund
av tingsmeriter, skulle det t. ex. te sig synnerligen oförmånligt att behöva
under 3 år vänta på fiskalsförordnande i den hovrätt, varunder han tjänstgjort
och tänkt fortsätta sin verksamhet, medan väntetiden i annan hovrätt
är endast några månader. Och skulle det tyrdligen med hänsyn till
hovrätternas uppgift att vaka över domarkårens rekrytering vara ur det
allmännas synpunkt synnerligen olämpligt, om den ordning bleve beträffande
någon hovrätt vanlig, att därunder tjänstgörande domsageaspiranter
väl få sin tingsutbildning under hovrätten, men — i anledning av
svårigheten att inom rimlig tid där erhålla fiskalsförordnande — söka
att i annan hovrätt förvärva erforderliga hovrättsmeriter.

Meddelande av fiskalsförordnande innebär ju enligt 21 § i stadgan
ett slags attesterande från hovrättens sida av vederbörandes lämplighet
för ytterligare domarförordnande. För att en verklig prövning i detta

avseende skall kunna äga rum ar nödvändigt, att prövötiden ej sättes
alltför kort. Man riskerar eljest att på ett senare stadium nödgas i ganska
stor omfattning från vidare förordnande å domarbanan avstänga personer,
som icke finnas lämpliga. Tydligen är det ej blott ur det allmännas
utan även ur domaraspiranternas enskilda synpunkt angeläget,
att den kassering, som kan vara erforderlig, sker på så tidigt stadium
som möjligt. Särskilt numera, efter domsagestadgans tillkomst, kan det
uppenbarligen ej vara lämpligt, att den avgörande prövningen förlägges
till tiden efter ineddelande av första fiskalsförordnandet, utan måste hovrätterna
hava dessförinnan bildat sig en något så^när säker uppfattning
om vederbörandes användbarhet å domarbanan. A andra sidan är klart,
att man bör eftersträva att väntetiden till första fiskalsförordnandet ej
bliver längre, än som är oundgängligen nödigt. En prövotid av ett
par månader är emellertid påtagligen otillräcklig. Däremot är, enligt
de sakkunnigas mening, en prövotid av ett par år onödigt lång. De
sakkunniga förmena att, om utbildning i hovrätterna anordnas pa ändamålsenligt
sätt, bör tiden för utbildningen intill första fiskalsförordnandet
kunna i regel sättas till ungefär ett år. _

De sakkunniga förbise ingalunda de svårigheter, som möta, da
det gäller att upprätthålla en regel av dylik innebörd. Om någon tid
tillströmningen till en hovrätt i betydligare mån vare sig understiger
eller överstiger den normala, uppstå givetvis för hovrätten svårigheter
att hålla utbildningstiden vid önskvärd längd.

Erfarenheten har visat, att tillströmningen till hovrätterna varit
synnerligen ojämn, ej blott härutinnan att antalet fiskalsaspiranter i de
olika hovrätterna vid samma tid ej stått i relation till hovrätternas storlek,
utan ock härutinnan att antalet fiskalsaspiranter i samma hovrätt
varit vid olika tidpunkter synnerligen växlande.

Till belysande härav må lämnas några uppgifter angående det
antal e. o. notarier, som vid en del olika tidpunkter tjänstgjort i hovrätterna.
1

Antalet e. o. notarier uppgick i Svea hovrätt vid början av 1899
till 41 och vid början av 1904 till 38, i Göta hovrätt vid början av 1897
till 18 och vid början av 1903 till 5 samt i hovrätten över Skåne och
Blekinge vid början av 1898 till 4 och vid början av 1903 till 4.

1 Med e. o. notarier åsyftas hör alla, som ej innehaft något förordnande att uppehålla
fiskalstjänst, även sådunu, som haft förordnande att till någon del fullgöra fiskal åliggande tjänstgöringsskyldighet.

Beträffande tiden före 1908 har svårighet mött att erhålla tillförlitliga uppgifter i vidare
mån, än som stått att inhämta nr tillgängliga hovrättskulendrar.

I avseende å förhållandena från början av 1908 hänvisas till nedanstående
tablå.

Antalet e. o. notarier utgjorde:

				Svea hovr.	Göta hovr.	Hovr. över Skåne och Blekinge.
vid början	av	vårsessionen	1908......	28	6	3
» »	»		1913.......	30	8	2
» »	»		1918.......	24	1	5
)) slutet	»	»	1918.......	15	0	3

Anmärkas må, att i ovan nämnda antal ingå även sådana, som ej
aspirerat på fiskalsförordnande utan avsett att vinna befordran t. ex.
till notarie. Emellertid har det stora flertalet tvivelsutan utgjorts av
fiskalsaspiranter.

Nuvarande ringa tillgång på fiskalsaspiranter i hovrätterna måste
säkerligen anses rent exceptionell. Den beror uppenbarligen till huvudsaklig
del på nu rådande särskilda förhållanden: den starka efterfrågan
på jurister från åtskilliga med hänsyn till kristidsförhållandena tillskapade
kommissioner och från enskilda företag har tydligen menligt inverkat
på rekryteringen i hovrätterna. Då kristidens inverkan i förevarande
hänseende väl måste antagas bliva övergående, kan man vid bedömande
av frågan, hur hovrätternas rekrytering i framtiden kommer att ställa
sig, ej vara berättigad att utgå från sakens gestaltning under nuvarande
utomordentliga lörhållanden.

Åven under vanliga förhållanden har det emellertid ej sällan inträffat,
särskilt i de mindre hovrätterna, att svårighet mött att erhålla
tillräckligt många fiskalsaspiranter. Utan tvivel har detta väsentligen
berott på de jämförelsevis dåliga ekonomiska villkor, som hovrätterna
kunnat bjuda särskilt de yngre ledamöterna och de e. o. tjänstemännen.
I ändamål att avhjälpa detta missförhållande komma de sakkunniga att
sedermera föreslå vDsa förbättringar i avlöningsvillkoren för hovrätternas
ordinarie ledamöter och fiskaler ävensom deras e. o. tjänstemän. Under
förutsättning att avlöningsvillkoren för ifrågavarande personal bliva
nöjaktigt ordnade, men också allenast under denna förutsättning, måste
man enligt de sakkunnigas mening vara berättigad att utgå från, att
hovrätterna i allmänhet komma att till sitt förfogande äga erforderligt
antal fiskalsaspiranter och sålunda ej nödgas att i förtid meddela fiskals;
förordnanden. Skulle det emellertid vid något tillfälle komma att inträffa,
att antalet fiskalsaspiranter i hovrätterna eller någon av dem är
mindre, än som erfordras, torde det låta sig göra att genom meddelande

av ledamots- eller fiskalsförordnande åt personer utom hovrätten förebygga
ett allt för tidigt användande av hovrättens fiskalsaspiranter. Den
växelverkan med häradsrätterna, som redan i viss mån äger rum och
som domsagestadgan avser att ytterligare befrämja, bereder uppenbarligen
åtskilliga möjligheter i sådant avseende. Säkerligen kommer det ock,
framdeles som hittills, ej sällan stå hovrätterna till buds att genom
adjunktion av lärare vid de juridiska fakulteterna eller av ledamöter i
rådhusrätterna under någon tid erhålla förstärkning i sina ledamotsgrader,
utan att hovrätterna samtidigt behöva tillhandahålla vikarier ur
kretsen av sina tjänstemän.

Det kan, å andra sidan, inträffa, att till hovrätterna eller till någon
av dem vid viss tid strömma fiskalsaspiranter till större antal än som
kan anses erforderligt i betraktande av rådande befordringsförhållanden.
När sådant inträffar, ökas givetvis svårigheterna för hovrätten att inom
eu med hänsyn till vanliga förhållanden tillmätt prövotid gorå det bästa
möjliga urval. Den utvägen kunde ifrågasättas, att hovrätterna skulle
vid dylik stark tillströmning av fiskalsaspiranter endast mottaga det
antal, som för tillfället kunde anses erforderligt, ett förfaringssätt, som
eljest är vanligt i statens ämbetsverk. Då ett sådant förfaringssätt
alltid måste i viss mån innebära en obillighet mot dem, vilka för tillfället
ställas utom tävlingen, och detsamma ej synes val stämma med
det samband i utbildningen vid häradsrätt och i hovrätt, som domsagestadgan
avser att genomföra, hava de sakkunniga ej ansett sig
kunna tillråda detsamma; utan hava de sakkunniga utgått ifrån att det,
såsom hittills ägt rum, bör stå varje vederbörligen tingsmeriterad jurist
öppet att tjänstgöra i hovrätt. Man torde kunna antaga, att utjämning
alltid i viss män sker av sig själv, så att, om tilloppet av fiskalsaspiranter
är under någon tid särdeles stort och på grund härav avancemanget
något fördröjes samt kassering måste ske även av en del aspiranter,
som måhända i vanliga fall kunnat godtagas, detta kommer att
verka därhän att åtskilliga yngre, som ej känna sig tillräckligt säkra
på sin sak, avskräckas från domarbanan och söka sin utkomst på annat
håll. Här må ock anmärkas, att hovrätterna torde för framtiden få lättare
än nu att vid stark tillströmning av aspiranter bereda möjlighet för
fiskalsförordnande inom ej allt för lång tia. Man kan nämligen vänta,
att omsättningen bland t. f. fiskalerna — vilkas antal på grund av vad
de sakkunniga ämna i annat sammanhang föreslå skiille avsevärt utökas
— måste bliva betydligt livligare än vad nu är fallet, enär i följd av
förut återgivna bestämmelse i 21 § i domsagestadgan häradshövdingarnas

behov av vikarier uppenbarligen måste i stor utsträckning fyllas ur fiskalsgraden.

Tager man i betraktande rekryteringsförhållandena i hovrätterna,
sådana desamma under normala omständigheter gestaltat sig, torde man
ej kunna undgå att finna, att dessa förhållanden varit rätt olikartade lör
de särskilda hovrätterna. Vad speciellt Svea hovrätt angår, synes den
i allmänhet kunnat påräkna ett, även i förhållande till dess storlek, större
antal fiskalsaspiranter än de övriga hovrätterna. Detta har synbarligen
berott på hovrättens belägenhet i Stockholm och den därav föranledda
möjligheten för fiskalsaspiranterna att samtidigt med tjänstgöring i hovrätten
syssla med arbete å annat håll med utsikt att eventuellt där
vinna befordran eller anställning, en möjlighet, som tydligen endast i
mindre grad stått aspiranterria i de andra hovrätterna till buds. Det
bar såsom följd härav helt säkert ej sällan inträffat, att fiskalsaspiranter,
som ägt goda förutsättningar att vinna befordran i hovrätten, övergivit
hovrättsbanan, då väntetiden till fiskalsförordnande synts dem för lång
och möjlighet yppats till befordran eller anställning på annat håll. En
förkortning av väntetiden skulle uppenbarligen ur denna synpunkt betyda
en fördel för hovrätten. Å andra sidan gäller givetvis i regel att, ju
större det antal fiskalsaspiranter är, bland vilka det gäller att träffa ett
val, desto större svårigheter uppstå att välja på bästa sätt; och är
valet tydligen för en större hovrätt svårare även från den synpunkten,
att det näppeligen kan förutsättas, att samtliga ledamöter, som hava att
träffa valet, äga kännedom om kompetensen hos de aspiranter, som kunna
ifrågakomma. I betraktande av vad senast anförts möter särskilt med
hänsyn till Svea hovrätt viss betänklighet, huruvida det låter sig göra
att såsom regel fastslå en så kort prövotid före första fiskalsförordnandet,
som tiden av ungefär ett år.

De sakkunniga hava emellertid kommit till den uppfattningen att,
därest utbildningen och prövningen av fiskalsaspiranterna ordnas på
ändamålsenligt sätt, — såsom de sakkunniga sedermera komma att
närmare beröra — det skall i allmänhet låta sig göra att upprätthålla
en regel om en väntetid till första fiskalsförordnandet av ungefär förutnämnda
längd.

Det har synts de sakkunniga nödigt, att en regel rörande tiden
intill första fiskalsförordnandet införes i hovrätternas arbetsordningar.

En regel i detta avseende måste givetvis göras sådan, att den
bereder hovrätterna viss möjlighet att anpassa sig efter olika rekryteringsförhållanden.
En viss minimigräns och en viss maximigräns måste
alltså angivas för den tid, inom vilken första fiskalsförordnande skall

kunna påräknas, och möjlighet måste även hållas öppen att vid särskilda
förhållanden i någon mån överskrida dessa gränser. För att vid ojämn
tillströmning till de olika hovrätterna hålla ännu en möjlighet öppen
till reglering av utbildningstiderna torde nämnda regel böra givas sådant
innehåll, att tjänstgöring i eu hovrätt må räknas till godo vid sökande
av fiskalsförordnande inom en annan.

I enlighet med vad ovan anförts hemställa de sakkunniga,

att i hovrätternas arbetsordningar måtte införas följande
bestämmelser:

Ej må någon, med mindre Kungl. Maj:t annat medgiver,
erhålla förordnande att uppehålla fiskalstjänst, förrän han,
efter att hava hållit minst 3 allmänna tingssammanträden, under
9 månader tjänstgjort i hovrätt. Sådant förordnande bör, så
vitt möjligt är, beredas därtill lämpad person, innan han, efter
tingstjänstgöring varom nyss sagts, under 1 Va år oavbrutet
tjänstgjort i hovrätten.

Dessa bestämmelser torde lämpligen böra få sin plats: uti arbetsordningen
för Svea hovrätt i slutet av § 60, uti arbetsordningen för
Göta hovrätt i slutet av § 54 och uti arbetsordningen för hovrätten
över Skåne och Blekinge i slutet av § 52. 1

Enligt vad ovan sagts, har den tid, som hittills i allmänhet plägat
förflyta mellan ett första förordnande att upprätthålla tiskalstjänst och
ett första förordnande till ledamot i hovrätt (e. o. assessor), utgjort
ungefär ett år.

Denna tid måste numera anses alldeles för kort.

Särskilt sedan hovrätt genom den nya fullfölj dslagen blivit högsta
instans beträffande ett stort antal mål, är det nödvändigt att uppställa
stora fordringar såsom villkor för ledamotsförordnande i hovrätterna.
Släppas vederbörande fram för tidigt och läggcs sålunda utbildningen
till för stor del på ledamotstiden, inverkar detta givetvis ofördelaktigt
på hovrätternas arbetsprodukt, såväl i kvalitativt som kvantitativt hänseende.
Tiden för utbildningen i hovrätten till ledamotskapet måste
därför givas ganska avsevärd längd. Detta helst som — vad i annat
sammanhang närmare skall beröras — det torde vara lämpligt, att under
denna utbildningstid vederbörande beredes tillfälle att föredraga även

Tiden mellan
första fiskalsförordnandet

och första
kdamotsförordnandet.

Ökning av
antalet
fiskal»-tjän stel''.

1 Nämnda arbetsordningar komma i det följande att betecknas med respektive I, II och III.

sådana mål, vilkas föredragning för närvarande ankommer allenast å
ledamot.

Vidare är att märka, att de i 21 § i domsagestadgan uppställda kompetenskraven
för hållande av flera än tre allmänna tingssammanträden
medföra, att hovrätternas t. f. fiskaler säkerligen komma att i stor utsträckning
anlitas för domsagevikariat i de, helt visst ganska ofta uppkommande
fall, då häradshövdingarna ej själva äga tillgång till vederbörligen
kvalificerade biträden. Visserligen kan väntas, att för tillgodoseende
av häradshövdingarnas behov av vikarier hovrätternas e. o.
assessorer komma att till en del anlitas. Men i beaktande av de störa
svårigheter, som — synnerligen på grund av avgången till nedre
justitierevisionen — föreligga för hovrätterna att hålla sina assessorsgrader
vederbörligen besatta, måste det antagas, att hovrätternas fiskalsgrader
komma att bliva så att säga den reservoar, ur vilken häradshövdingarnas
behov av tillfälliga vikarier måste huvudsakligen fyllas.
Att sålunda de t. f. fiskaler, som eftersträva förordnande till ledamotskap
i hovrätt, dessförinnan vinna ökad underrättsutbildning, är givetvis
en fördel ur det allmännas synpunkt. Men det är å andra sidan uppenbart,
att i samma mån som t. f. fiskaler sålunda anlitas till vikariat i
domsagorna, inkräktas på den tid, som måste vara anslagen åt den särskilda
utbildningen till ledamotskap i hovrätt.

Av dessa skäl synes det de sakkunniga, att man bör utgå från
att en tid av minst 2 år skall i allmänhet förlöpa mellan ett första
fiskalsförordnande och ett första förordnande till ledamot.

Det torde ej vara möjligt att genomföra den förlängning av fiskaistiden,
som sålunda är önskvärd, med mindre antalet fiskalstjänster i
hovrätterna, utgörande för närvarande 6 i Svea hovrätt, 4 i Göta hovrätt
och 2 i hovrätten över Skåne och Blekinge, avsevärt ökas.

Den årliga avgången av t. f. fiskaler torde, om hänsyn tages dels
till avgång på grund av förordnande till ledamot och dels till avgång
i följd av kassering, kunna för närvarande i de olika hovrätterna beräknas
till ungefär samma siffror, vartill antalet i hovrätterna nu befintliga
fiskalstjänster uppgår; dock synes avgången i Svea hovrätt hava varit
förhållandevis något större än i de övriga hovrätterna. Då avgången
varit tämligen konstant och man lärer kunna antaga, att densamma
kommer att framdeles uppgå till ungefär samma siffror som nu, torde
det, till vinnande av önskemålet om fiskaistidens förlängning från nuvarande
tid av ungefär 1 år till minst dubbla tiden, vara nödvändigt,
att nuvarande antalet fiskalstjänster fördubblas.

En dylik utökning av antalet liskalstjänster är ej allenast betingad
av önskemålet om fiskaistidens förlängning. Den är en oundgänglig förutsättning
för genomförande av de förändringar i fråga om fiskalsgöroraålen,
vilka de sakkunniga av hänsyn till hovrätternas arbetsprodukt
anse önskvärda och för vilka bär nedan redogöres å sid. 22—25.

De sakkunniga förbise icke, att för närvarande antalet fiskalsaspiranter
i hovrätterna är så ringa, att måhända tillräckliga krafter för
uppehållande av så stort antal fisk als tjänster, som här föreslagits, icke
nu stå att erhålla, men de sakkunniga äga tillförsikt, att, om lönelörhållandena
i hovrätterna bliva fullt tillfredsställande ordnade, tillräckligt
många aspiranter skola dragas in till hovrätterna.

Vad angår Svea hovrätt är att märka, att fiskal ej finnes vid 2
av dess divisioner, nämligen å dess 7:de och 8:de divisioner, å vilka uteslutande
handläggas vädjade mål och till hovrätten instämda tvistemål.
Skulle, såsom förut antytts och sedermera skall ytterligare beröras, den
ordning införas, att fiskalerna i viss omfattning föredraga mål, vilkas
föredragning ankommer å hovrättens ledamöter, kunde såsom konsekvens
därav ifrågasättas, att i Svea hovrätt borde inrättas ytterligare
2 fiskalstjänster, så att antalet dylika tjänster där skulle komma att
utgöra 14 stycken. Emellertid synes genomförande av eu anordning
med fiskalsföredragning å 7:de och 8:de divisionerna stöta på vissa
praktiska svårigheter, orsakade dels av bristen på tillräckligt antal lokaler
och dels av det förhållande att 7:de divisionen är förbunden med krigshovrätten
och 8:de divisionen lärer komma att organiseras såsom vattenöverdomstol.
De sakkunniga finna det därför böra med frågan om inrättande
av fiskalstjänster å dessa divisioner anstå, åtminstone tills det visat sig,
huru den nu ifrågasatta reformen i övrigt utfaller.

De-sakkunniga hemställa alltså,

att antalet fiskalstjänster bestämmas till följande: i Svea
hovrätt tolv, i Göta hovrätt åtta och i hovrätten över Skåne och
Blekinge fyra.

Ändring i arbetsordningarna för hovrätterna skulle härav föranledas
i I §§ 1, 3 och 45, Il §§ 1, 2 och 40 samt 111 §§ 1, 2, och 39.

Då avgången av t. f. fiskaler, såsom förut angivits, kan anses
tämligen konstant, föreligger enligt de sakkunnigas mening ej behov att
i hovrätternas arbetsordningar giva någon regel rörande tidsförhållandet
mellan första förordnandet som fiskal cell första förordnandet som ledamot.
En allmän regel i dylikt avseende liirer dessutom näppeligen kunna uppställas
bl. a. av det skäl att förordnande som ledamot i hovrätt givetvis bör

Hovrätternas arbetssätt m. in

Viss tingsutbildning

fordras för
assessors föror
duande.

Fiskal asp iranternas

g j romål.

kunna, framdeles liksom hittills, meddelas även åt vissa personer (t. ex.
universitetslärare), som ej innehaft fiskalsförordnande eller, efter erhållet
sådant, endast under någon kort tid tjänstgjort i hovrätt eller vid annan
domstol. Av sistnämnda skäl torde det ej heller lämpligen låta sig göra
att såsom villkor för förordnande till'' e. o. assessor uppställa fordran å
viss tingsutbildning.

Ehuru den tingsutbildning, som enligt ordningen i domsagestadgan
vunnits med avhållandet av 3 allmänna tingssammanträden, får, såsom
förut nämnts, anses i det hela ungefärligen likvärdig med den för närvarande
av hovrätterna såsom minimum för tjänstgöring därstädes fordrade
tingsutbildningen, synes det önskligt, att aspiranterna å hovrättsbanan,
innan de där vinna fastare ställning, allmänt erhålla en något
grundligare tingsutbildning, än som motsvaras av förutnämnda 3 tingssammanträden.
Till vinnande av detta önskemål, som jämväl framhållits
i motiveringen till domsagestadgan, anse de sakkunniga det lämpligt,
att såsom villkor för förordnande till ordinarie assessor fordras, att vederbörande
hållit åtminstone 5 allmänna tingssammanträden.

I anledning härav hemställa de sakkunniga,

att åt sista punkten i I § 54, 11 § 48 och III § 46 gives
följande förändrade lydelse:

När någon, som tjänstgjort såsom ledamot i hovrätten
och tillika hållit minst fem allmänna tingssammanträden, linnes
böra — — — — framställning.

Det lärer ej kunna bestridas, att nuvarande ordning för de unga
juristernas utbildning i hovrätterna är otillfredsställande därutinnan, att
vederbörande ofta under lång tid sysselsättas med ett föga krävande
arbete och att tillräcklig handledning och övervakning saknas.

I mycket hög grad — det gäller enligt vad förut sagts särskilt Svea
hovrätt — tagas e. o. notarierna i anspråk med biträde åt hovrättens
notarier vid förande av hovrätteus protokoll och andra på notarierna
ankommande göromål. Av denna tjänstgöring, protokollstjänstgöringen,
är jämförelsevis ringa utbyte för utbildningen att hämta. Och än
mindre kommer utbytet att bliva, därest, såsom i annat sammanhang
kommer att av de sakkunniga föreslås, det genomföres såsom allmän regel
att i alla mål förslag till rubrik å dom eller utslag skall uppsättas av föredraganden
och ej någonsin såsom i viss mån nu är fallet av notarierna
samt att, å andra sidan, till notarierna överlämnas att expediera domar
och utslag även i de fall, där skyldighet i sådant avseende nu tillkommer
en föredragande. När en e. o. notarie börjar sin utbildning i hov -

rätten, bör lian givetvis, framdeles såsom hittills, först syssla med protokollstjänstgöring,
men synes denna tjänstgöring, vid vilken de ordinarie
notarierna pläga lämna erforderlig ledning, icke behöva upptaga mera
tid än ett par månader.

Det arbete med uppsättande av förslag till rubriker och föredragningspromemorior,
med vilket e. o. notarierna i övrigt nu pläga sysselsättas,
är, om detsamma ändamålsenligt anordnas, otvivelaktigt ägnat
att lämna ett gott utbyte för utbildningen, liksom det lämnar en god
möjlighet att pröva vederbörandes kompetens. I sammanhang med uppsättande
av förslag till rubrik synes det vara lämpligt att vederbörande
även uppsätter förslag till decision, enär hans omdöme och insikter bäst
komma till synes genom det sätt, varpå han söker lösa den föreliggande
tvisten. Denna ordning, som redan nu är vanlig i hovrätten över Skåne
och Blekinge, torde för framtiden böra bliva allmänt vedertagen, och
lärer den helt visst komma att iakttagas, därest, såsom de sakkunniga
ämna föreslå, bestämmelser i hovrätternas arbetsordningar intöras därom
att, då mål föredragas till avgörande, skall föreligga ett av föredraganden
uppsatt eller granskat förslag ej blott till rubrik utan även till decision.

Med handledningen åt e. o. notarierna vid skrivandet av rubriker
och föredragningspromemorior är för närvarande ofta illa beställt. Det
är ganska vanligt, att föredraganden långt innan ett mål står i tur att
föredragas utlämnar detsamma för uppsättning av förslag till rubrik
och promemoria samt ej förrän kort före föredragningen justerar de
lämnade förslagen. Så lång tid kan då hava förflutit från det förslagen
av e. o. notarien lämuats, att denne nästan helt glömt målet; och kan
det till och med hända att han ej får reda på att målet avdömts, så att
han kan efterse, vilket öde vederfarits hans förslag. Det inträffar
nämligen ej sällan, att föredraganden, sedan han granskat e. o. notariens
förslag, underlåter att påpeka de fel, som kunna förekomma och angiva
skälen för eljest vidtagna rättelser. De sakkunniga anse sig därför böra
erinra om angelägenheten av att mål, som utlämnas för erhållande av
förslag till rubriker och decisioner eller promemorior, ej lämnas förtidigt
före föredragningen samt att föredraganden efter justering av
mottagna förslag lämnar skribenten upplysning om ändringarna och
skälen därtill.

Det lärer ej kunna bestridas, att även eljest handledningen av de
unga juristerna hittills varit mycket bristfällig. Huru deras arbete i
hovrätten bort bedrivas har varit en sak, som de i allmänhet fått uträkna
på egen hand eller med hjälp av upplysningar, som de kunnat inhämta
av tämligen jämnåriga och alltså föga erfarna kamrater. De första

grunderna i fråga om rätta sättet för avfattande av rubriker och toredragniugspromemorior
ha de på detta sätt fått söka inhämta. För de
unga e. o. notarierna skulle helt säkert mycken tid kunnat sparas och
mycket onödigt frågande undvikas, om de under början av sin hovrätts
tjänstgöring från erfaret håll erhållit nödiga upplysningar särskilt ifråga
om grunderna för avfattande av rubriker och föredragningspromemorior. Har
handledningen av de unga juristernas arbete hittills varit ganska bristfällig,
har detta även gällt övervakandet. Särskilt har det i de större hovrätterna
gjort sig kännbart såsom ett missförhållande, att man svårligen
kunnat hos någon av hovrättens ledamöter påräkna en samlad erfarenhet
rörande alla aspiranterna i hovrätten och deras kompetens. Att detta
missförhållande är betydande ligger i öppen dag, när man besinnar
hovrätternas uppgift i fråga om domarkårens rekrytering. Då det gällt
att söka bot mot förenämnda missförhållande hava de sakkunniga ej kunnat
Unna annan utväg än tillskapandet i varje hovrätt av ett särskilt organ för
handledningen av e. o. tjänstemännen och övervakandet av deras arbete;
en anordning, vartill motsvarighet finnes vid vissa utländska domstolar.
De sakkunniga anse det följaktligen lämpligt att i varje hovrätt utses
en, i Svea hovrätt måhända två, av de ordinarie ledamöterna med uppdrag
att särskilt vaka över utbildningen av e. o. tjänstemännen och
lämna dem handledning rörande deras arbete. Dylikt uppdrag synes
lämpligen böra lämnas åt någon av hovrättens yngre ordinarie ledamöter,
som kan anses därtill särskilt lämpad; och torde utväljandet av
denne ledamot böra anförtros åt presidenten.

De sakkunniga hemställa alltså,

att i arbetsordningarna för hovrätterna måtte intagas,
såsom andra stycke i I § 47 följande bestämmelse:

En eller, där hovrätten så finner lämpligare, två av hovrättens
ordinarie ledamöter, som därtill av presidenten utses,
åligger att särskilt vaka över utbildningen av de extra ordinarie
tjänstemännen och lämna dem handledning rörande deras arbete:

samt såsom andra stycke i II § 42 och III § 40 följande
bestämmelse:

En av hovrättens ordinarie ledamöter, som därtill av presidenten
utses, åligger att särskilt vaka över utbildningen av
de extra ordinarie tjänstemännen och lämna dem handledningrörande
deras arbete.

Att i arbetsordningarna närmare i detalj angiva de göromål, som
tillkomma den ifrågavarande instruktören och övervakaren, låter sig
näppeligen göra. Hans instruerande verksamhet kommer givetvis att

taga olika form, beroende på antalet av dem, som skola instrueras, och
deras olika behov av instruktion. Handledning i fråga om grunderna
för avfattning av rubriker, decisioner och promemorier torde t. ex. i Svea
hovrätt lämpligen böra lämnas genom något eller några föredrag vid
början av varje session, under det t. ex. i hovrätten över Skåne och
Blekinge det låter sig lätt göra för instruktören att mera direkt taga
hand om varje särskild nykomling och meddela honom behövliga upplysningar.
Övervakningen kan givetvis ock ske under olika former
allt efter olika förhållanden. Av vikt är naturligtvis alltid, att övervakaren
skaffar sig kännedom om samt förer sig till minnes, med vad
arbete — till hjälp åt notarier, fiskaler och ledamöter — vederbörande
sysslat under olika tider och huru detta utförts.

Då det arbete, som är förenat med ifrågavarande uppdrag, säkerligen
kommer att bliva ganska avsevärt, ämna de sakkunniga i annat
sammanhang föreslå särskild ersättning åt dess innehavare.

Enligt vad i det föregående anförts, bör hovrättsutbildningen
lämpligen ordnas så, att hovrätten kan hava före meddelandet av första
fiskalsförordnandet skaflat sig en något så när säker uppfattning om
vederbörandes användbarhet å domarbanan, på det att kassering å senare
stadium ej skall behöva allt för ofta ifrågakomma.

För detta ändamål synes det vara synnerligen önskvärt, att vederbörande,
innan ett förordnande att upprätthålla fiskalstjänst kan föi
honom ifrågakomma, ej blott sysselsättes med protokollstjänstgöring samt
arbete åt hovrättens föredragande ledamöter och fiskaler medelst uppsättande
av rubriker, decisioner och föredragningspromemorior, utan även erhåller
tillfälle att under någon tid, innan dylikt förordnande kan äga rum, själv
föredraga mål inför hovrätten. Detta önskemål bör lämpligen förverkligas
på det sätt att hovrätterna, såsom redan i hovrätten över Skåne
och Blekinge är vanligt, på alla divisioner, där fiskaler äro anställda,
förordna s. k. biträdande fiskaler, som övertaga en avsevärd del av
iiskalernas föredragningsskyldighet. En dylik utsträckt användning av
biträdande fiskaler är påkallad jämväl av ett annat skäl, nämligen hänsyn
till den arbetsbörda, vilken skulle åvila fiskalerna med den i åtskilliga
avseenden ändrade anordning av deras göromål, varom de sakkunniga
ämna hemställa.

Då gestaltandet av anordningen med biträdande fiskaler alltså är
beroende av huru fiskaltjänstgöringen anordnas, övergå de sakkunniga
här närmast till frågan om iiskalernas göromål och utbildning för att
därefter återkomma till frågan om biträdande fiskaler.

Ftokalernas

gBromål.

Enligt förslag, som de sakkunniga ämna i det följande framställa närmast
med stöd avsitt uppdragifråga om åtgärder till höjande av hovrätternas
arbetsprodukt, skulle fiskalernas göromål i åtskilliga hänseenden ökas utöver
vad nu är fallet. Här må först framhållas, att fiskalerna, liksom andra
föredragande, skulle få sig ålagt att till föredragningar hava uppgjort förslag
till decision. k ullgörandet av detta nja åliggande, som syftar till
ett noggrannare beredande av föredragningen, kommer tydligen att i
ganska hög grad taga fiskalernas tid i anspråk. Till ökning av hovrätternas
arbetsprodukt ämna de sakkunniga hemställa om vissa ändringar
i 27 kap. 5 § rättegångsbalken av innebörd, att förklaring i det
stora flertalet besvärsmål skulle infordras utan föregående föredragninginför
hovrätten. Den dubbla föredragning av besvärsmål, som nu i stor
omfattning förekommer i hovrätterna, skulle därmed till största del försvinna.
På samma gång detta betyder en stor besparing av arbetstid för
hovrätten, betyder det givetvis också — åtminstone så länge den del av
hovrätternas arbetstid å tjänsterummet, som enligt arbetsordningarna är
anslagen till fiskalsföredragning, helt upptagas av sådan föredragning
— att fiskalernas arbete avsevärt ökas, då det ju är uppenbart, att eu
föredragning andra gången av ett förut berett och föredraget mål ej
kräver mycken ytterligare förberedelse. De sakkunniga ämna tillika
hemställa om sådan ändring i hovrätternas arbetsordningar, att det åligger
fiskal att utfärda kommunikationsresolution såväl i de fall, där enligt vad
ovan nämnts, föregående föredragning inför hovrätten ej skulle äga
rum, som ock i de fall, där hovrätten efter föredragning av ett mål förordnat
om infordrande av förklaring. Nämnda förändring, som skulle
medföra, bland andra fördelar, att divisionschefens arbete minskades
och protokollsföringen i hovrätterna förenklades, skulle ju även innebära
en ganska avsevärd ökning i fiskalernas göromål.

Redan med nuvarande anordning av fiskalstjänstgöringen i hovrätterna
är emellertid fiskalernas arbetstid fullt tagen i anspråk. I de båda större
hovrätterna, varest utvägen att förordna annan tjänsteman att fullgöra
någon del av den fiskalerna åliggande tjänstgöringsskyldigheten ringa
eller ej alls anlitas, är fiskalstjänstgöringen i själva verket så påkostande,
att överansträngning lätt kan inträffa. »Sådana förhållanden äro givetvis
till men för kvaliteten av fiskalernas arbete, något som i sin ordning
förtynger ledamöternas arbete och därmed inverkar menligt på hovrätternas
arbetsprodukt, k inge fiskalen tillfälle att lägga ner mera omsorg
på förberedelserna till föredragningen, komme hans egen utbildning
att vinna i grundlighet och ledamöternas arbete i icke ringa utsträckning
att lättas till gagn för hovrätternas arbetsprodukt.

Efter den ökning i tiskalernas göromål, som skulle följa av de
sakkunnigas ovanberörda förslag, är det därför enligt de sakkunnigas
mening oundgängligen nödvändigt att fiskalsgöromålen uppdelas på olika
händer.

De sakkunniga hava, såsom förut nämnts, tänkt sig att nya fiskalstjänster
i hovrätterna skulle inrättas till ett antal av 6 i Svea hovrätt,
4 i Göta hovrätt och 2 i hovrätten över Skåne och Blekinge. Enligt
de sakkunnigas mening torde det böra så ordnas, att innehavarna av
den ena av de två fiskalstjänster, som sålunda skulle finnas vid varje
hovrättsdivision, å vilken fiskalsföredragning nu förekommer, skulle väsentligen
syssla med föredragning av vädjade mål, vilka för närvarande
föredragas allenast av hovrätternas ledamöter. Syftet med denna anordningar
att bereda dessa fiskaler utbildning i de göromål, som åvila ledamöter,
och prövning av deras skicklighet däri, innan de förordnas till domare i
hovrätten. Vidare möjliggör samma anordning en ökning i antalet avgjorda
vädjade mål genom utsträckningi viss omfattning av den arbetsiid å tjänsterummet,
som nu är anslagen till föredragning av dylika mål. Till föredragning
av vädjade mål skulle användas de fiskaler, som stå närmast i tur
att erhålla ledamotsförordnande. Dessa fiskaler, »första fiskalerna», skulle
därjämie hava till särskilt åliggande att — en var å den division,
han tillhör — utfärda kommunikationsresolutioner i de besvärsmål,
däri förklaring skulle, enligt vad ovan sagts, utan föregående föredragning
infordras, medan kommunikationsresolution eljest skulle utfärdas
av°den fiskal, som föredragit målet. Förutom föredragning i viss
omfattning av vädjade mål, skulle å fiskalerna — första fiskalerna och
Övriga fiskaler — i stort sett ankomma den föredragningsskyldighet,
som nu åligger fiskalerna. Vissa förändringar i nu rådande ordning
rörande fördelningen av föredragningssk)ddigheten komma emellertid att
av de sakkunniga föreslås, så att för alla hovrätterna skulle gälla den
regel, att fiskalerna hade att föredraga brottmål, civila besvärsmål, skriftväxlingar
i civila mål samt fiskalisk^ aktioner, medan föredragningen
av civila ärenden och skriftväxlingar däri alltid skulle tillkomma hovrätternas
sekreterare. Beträffande föredragningen av brottmål, civila
besvärsmål, skriftväxlingar i civila mål samt fiskaliska aktioner hava de
sakkunniga tänkt sig, att arbetet härmed bör mellan fiskalerna så fördelas,
att å för sta fiskalerna företrädesvis ankommer att föredraga civila
besvärsmål, skriftväxlingar i civila mål samt fiskaliska aktioner, vilkas
föredragning far anses i det hela kräva större kvalifikationer än föredragning
av brottmålen, samt att de yngre fiskalerna, »andra fiskalerna»,
skola företrädesvis föredraga brottmålen. De sakkunniga utgå från, att

första fiskalerna skulle genom sysslande med det arbete, som enligt eu
sådan fördelning komme att i första band åvila dem, bliva i regel fullt
upptagna, och att de alltså ej i nämnvärd utsträckning skulle kunna
biträda med brottmålsföredragning. Såsom sedermera skall beröras,
komme det att bliva ett alltför påkostande arbete för andra fiskalerna
att ensamma fullgöra brottmålsföredragningen. Med hjälp av den anordning
med biträdande fiskaler, varom de sakkunniga ämna hemställa,
torde det emellertid vara möjligt att så avväga fiskalernas arbetsbörda,
att överansträngning ej skall behöva förekomma utan tid beredas fiskalerna
att grundligt sätta sig in i målen.

Av den förändrade anordning av fiskalgöromålen, som de sakkunniga
tänkt sig, följa uppenbarligen betydande fördelar med hänsyn till
fiskalernas utbildning. Utbildningstiden mellan första fiskalsförordnandet
och första ledamotsförordnandet skulle ungefärligen fördubblas och densamma
komma att, till den del den ej åtgår för vinnande av ökad tingsutbildning,
tagas i anspråk för ett mera kvalificerat arbete i hovrätten, än nu
är fallet. I sistnämnda hänseende är särskilt att märka, att det arbetskvantum,
som nu i allmänhet åligger en fiskal, minskas, så att han får
tid att mera grundligt sätta sig in i och förbereda målen, att det ålägges
fiskalerua, liksom andra föredragande, att till föredragningen hava
uppgjort förslag till decision, samt att fiskalerna få övning även med
föredragning av vädjade mål. Med denna grundligare utbildning måste
vederbörande otvivelaktigt komma bättre beredd till ett ledamots förord -nande än nu i allmänhet är fallet.

Det är uppenbart att, samtidigt som fiskalernas utbildning bliver
grundligare, erhålles en bättre möjlighet att pröva deras kompetens.
Betydelsen härav får ej underskattas. Ehuru, på sätt förut nämnts,
det är angeläget, att hovrättsutbildningen ordnas så, att hovrätten kan
hava före meddelande av första fiskalsförordnandet skaffat sig eu ganska
säker uppfattning om vederbörandes användbarhet å domarbanan, lärer
det ej kunna undvikas, att ett avstängande från domarbanan understundom
kan och bör äga rum även å ett senare stadium, och får man
dessutom ej förbise, att hovrätterna, därest de över huvud skola kunna
upprätthålla sin ställning såsom överinstans och i många fall sista instans,
måste uppställa särskilt stora kompetenskrav i fråga om sina
blivande ledamöter. I detta sammanhang må särskilt betonas, att genom
fiskalernas sysslande med det mera kvalificerade arbete, särskilt föredragning
av vädjade mål, som fiskalerna enligt de sakkunnigas förslagskulle
erhålla, samt genom den längre tid, varunder fiskalsutbildningen
skulle fortgå, hovrätterna finge bättre tillfälle än nu att redan under

fiskaistiden och sålunda innan vederbörande finge intaga ledamotsplats
pröva deras kompetens. Att detta är eu beaktansvärd fördel ej blott
ur det allmännas utan även ur vederbörandes enskilda synpunkt ligger
i öppen dag.

De sakkunniga återkomma nu till frågan om biträdande fiskaler.

Enligt den fördelning av göromålen mellan fiskalerna, som de sakkunniga
tänkt sig, skulle, såsom förut berörts, första fiskalerna ej i nämnvärd
män vara i tillfälle att biträda med föredragningen av brottmål utan
i regel vara fullt upptagna av andra göromål. Brottmålen utgöra emellertid
den stora huvudparten av de mål, som hittills ankommit å fiskals föredragning,
och har deras antal under nuvarande kristidsförhållanden i mycket
hög grad ökats. Det är i själva verket ställt utom tvivel, att, därest
man å andra fiskalerna lade föredragningen av alla brottmål, de härmed
och genom den ökning av deras arbete, som måste bliva en följd av
den föreslagna skyldigheten att uppgöra förslag till decision samt av
borttagande utav den dubbla föredragningen, komme att, åtminstone så
länge nuvarande tillströmning av brottmål fortfar, få sig ålagt ett arbetskvantum,
betydligt överstigande den redan nu stora arbetsbörda, som
åvilar fiskalerna i de båda större hovrätterna, där utvägen att förordna
andra tjänstemän till biträde åt fiskalerna endast i ringa omfattning ellex
ej alls plägat begagnas. Det ligger då synnerligen nära till hands, att
den ordning kommer till allmän tillämpning, som redan nu är vedertagen
i hovrätten över Skåne och Blekinge, eller att å varje division, där fiskal
är anställd, förordnas en biträdande fiskal, som till en del fullgör fiskalsgöromålen.
Erfarenheten från sistnämnda hovrätt under senaste tid —
då brottmål i stort antal inkommit — har givit vid handen, att både t. f.
fiskalen och biträdande fiskalen i stort sett erhållit fall sysselsättning
med fiskalsgöromål. Härvid må anmärkas, dels att enligt arbetsordningen
för denna hovrätt det åligger fiskalerna att föredraga, förutom
brottmål, jämväl civila besvärsmål, skriftväxlingar i civila mål och
liskaliska aktioner, dels ock att det under senaste tid varit, i anseende
till den starka tillströmningen av brottmål, i hovrätten brukligt att i
stor omfattning kommunicera besvärsmål utan föregående fullständig
föredragning. Med stöd bland an nät av erfarenheterna från hovrätten
över Skåne och Blekinge hava de sakkunniga kommit till den uppfattning,
att, därest hovrätternas arbetstid å tjänsterummet i samma omfattning
som för närvarande är fallet, tages i anspråk för föredragning
av brottmål, skola hovrätterna, efter den omläggning av fiskalernas arbete,
som de sakkunniga tänkt sig, vara synnerligen väl i behov av en biträHovrätternas
arbetssätt m. w. 4

Biträdande
fiska! er

dande fiskal å varje division, där fiskalsföredragniug förekommer, och att
jämväl åt denne kan beredas tämligen jämn sysselsättning med föredragning
av brottmål, ja, att det t. o. in. understundom kan tänkas
behövligt att å samma division förordna mer än eu biträdande fiskal.
Visserligen bar man anledning att räkna med möjligheten, att hovrätternas
arbetstid å tjänsterummet ej kommer att framdeles i samma
stora omfattning som nu tagas i anspråk för föredragning av brottmål,
och att det alltså ej alltid låter sig göra att åt den biträdande fiskalen
bereda full sysselsättning med föredragning av sådana mål. Med hänsyn
till erfarenheterna angående den arbetsbörda, som hittills under
normala förhållanden åvilat fiskalerna, är emellertid all anledning att
antaga, att, efter den omläggning av fiskalernas arbete, som de sakkunniga
tänkt sig, det kommer att vara i framtiden så gott som alltid
behövligt att hava en biträdande fiskal till hjälp på varje division.

Genom tjänstgöring såsom biträdande fiskal erhåller fiskalsaspiranten
en god insikt och övning i fiskalsgöromålen. Samtidigt bliver
det också — något, som kanske är av ännu större vikt — möjligt för
hovrätterna att skaffa sig ett vida säkrare omdöme om fiskalsaspiranternas
kompetens, än om dessa fått pröva sin förmåga allenast på
protokollstjänstgöring och uppsättande av förslag till rubriker, decisioner
och promemorior. Vid övervägande, huru det över huvud skall
kunna låta sig göra för en hovrätt att bland ett relativt stort antal
fiskalsaspiranter träffa det bästa möjliga val inom rimlig tid, hava de
sakkunniga kommit till den uppfattningen, att någon annan utväg
näppeligen står till buds, än den föreslagna anordningen med biträdande
fiskaler. Sedan fiskalsaspiranterna genom sysselsättning med protnko 1 lstjänstgöring
samt arbete åt hovrättens föredragande ledamöter och fiskaler
medelst uppsättande av rubriker, decisioner och promemorior beretts
erforderlig allmän insikt i hovrättsgöromålen, lärer det låta sig göra för
hovrätten att, genom prövning av vederbörande såsom biträdande fiskaler,
även på tämligen kort tid bilda sig en ganska säker mening om deras
kompetens.

Enligt de sakkunnigas tanke bör tjänstgöringen såsom biträdande
fiskal städse utgöra ett led i hovrättsutbildningen under tiden före första
fiskalsförordnandet. Ehuru det enligt de sakkunnigas ovan utvecklade
mening kan antagas i allmänhet bliva behövligt att hava en biträdande
fiskal till hjälp på varje division, skulle det emellertid kunna tänkas
under någon tid inträffa, att för lättande av fiskalernas arbetsbörda ej
är oundgängligen nödvändigt att förordna biträdande fiskal. Med ly -

delsen av nuvarande stadgande om biträdande fiskal i arbetsordningarna
för hovrätterna — för Svea hovrätt i sista punkten av § 45, för Göta
hovrätt i sista punkten av § 40 och för hovrätten över Skåne och
Blekinge i sista punkten av § 39 — skulle i dylikt fall kunna bliva
följden, att biträdande fiskaler ej komme att under någon tid över
huvud förordnas i en hovrätt, och att fiskalsaspiranternas kompetens
alltså komme att prövas allenast på grund av annat deras arbete än
fiska!stjänstgöring. Hellre än att man sålunda avstår från användande
av det medel, som, bättre än något annat till buds stående, möjliggör
en såväl snabb som ock säker och därför rättvis prövning av fiskalsaspiranternas
kompetens, synes man enligt de sakkunnigas mening böra,
även om sådant icke är oundgängligen påkallat av hänsyn till fiskalernas
arbetsbörda, städse förordna biträdande fiskal å varje division. Därest
fiskalernas arbetsbörda skulle härigenom allt för mycket lättas, kunde
man t. ex. sysselsätta andra fiskalen med, förutom fiskalsgöromål, även
uppsättande av förslag till rubriker, decisioner och föredragningspromemorior
åt hovrättens ledamöter.

På grund härav hemställa de sakkunniga,

att åt förutnämnda paragrafer i hovrätternas arbetsordningar
gives sådan förändrad lydelse, att därav framgår, att
vid varje division, där fiskaler äro anställda, skall finnas förordnad
en e. o. tjänsteman med åliggande att biträda fiskalerna.

I vilken omfattning en hovrätt på detta sätt kan komma i tillfälle
att pröva de särskilda fiskalsaspiranterna är givetvis beroende dels
på antalet av dessa och dels i viss män på storleken av den arbetsbörda,
som åvilar fiskalerna vid den ifrågavarande tiden. Det är uppenbart
att, även under förutsättning att fiskalernas arbetsbörda är sådan,
att full sysselsättning kan lämnas åt en biträdande fiskal på varje division,
det ej är möjligt att bereda en var av ett större antal fiskalsaspiranter
någon synnerligen lång prövotid såsom biträdande fiskal.
Då det gäller att upprätthålla en regel, att väntetiden intill första fiskalsförordnandet
bör utgöra omkring ett år, torde hovrätten, därest ett i
relation till dess rekryteringsförhållauden allt för stort antal fiskalsaspiranter
stå i tur t ill fiskalslörordnande, böra förfara så, att alla dessa
få, vardera till en början under helt kort tid, prövas på tjänstgöring
som biträdande fiskal. Så kvalificerad, som denna tjänstgöring är avsedd
att bliva enligt de sakkunnigas förslag, lärer intet tvivel råda därom,
att hovrätten i allmänhet skall efter en mycket kort prövning finna sig
böra kassera någon eller några, varefter vidare prövning får anställas
av de återstående, tills bästa möjliga urval träffats.

I detta sammanhang må beröras frågan rörande det antal fiskalsaspiranter,
som kan beräknas vara under vanliga förhållanden behövligt
för de olika hovrätterna. De sakkunniga vilja framhålla, att behovet
av fiskalsaspiranter måste på grund av domsagestadgans inverkan
bliva större än hittills varit fallet. Särskilt därför att hovrätterna i
följd av bestämmelserna i 21 § i stadgan måste vara beredda att utsina
fiskalsgrader i ganska stor utsträckning tillgodose för häradshövdingarna
yppade tillfälliga behov av vikarier — behov, som måhända
samtidigt yppas för många häradshövdingar —, är det nödvändigt att
hovrätterna äga god tillgång på fiskalsaspiranter. Att exakt angiva
hovrätternas behov av fiskalsaspiranter låter sig uppenbarligen ej göra,
då man ju bland annat har att räkna med den synnerligen ovissa
kasseringsproceuten. Det synes emellertid de sakkunniga, som om man
kunde för vanliga fall beräkna, att för en jämn och tillfredsställande
rekrytering av fiskalsgraderna, hovrätterna hade behov av fiskalsaspiranter
till sådant antal att å två divisioner, där fiskaler äro anställda,
komme, jämte en biträdande fiskal å vardera divisionen, ytterligare tillhopa
tre aspiranter. För Svea hovrätt, där antalet ledamöter är i förhållande
till. antalet fiskaler större än i de andra hovrätterna och alltså
avgången från fiskalsgraden måste antagas vara livligare, bör antalet
behövliga fiskalsaspiranter sättas något högre än nu sagts. Enligt
förestående'' beräkning torde det ungefärliga antalet behövliga fiskalsaspiranter,
däri inberäknat antalet biträdande fiskaler, kunna skattas till
18 för Svea hovrätt, 10 för Göta hovrätt och 5 för hovrätten över
Skåne och Blekinge.

Åtgärder för förbättring av hovrätternas arbetsprodukt.

Ett av de verksammaste medel, som stå till buds för ökande av
snabbheten i brottmålens avgörande, torde vara borttagande av den
dubbla föredragning, som nu äger rum i mål, vari förklaring infordras.
Den föredragning, som för närvarande föregår beslut om förklarings
infordrande, skulle enligt denna tanke ej vidare förekomma, utan kommunikation
obligatoriskt äga rum, så snart talan rätteligen fullföljts.

Det förslag till lag om ändring i vissa delar av rättegångsbalken,
som år 1898 remitterades till högsta domstolen, innehöll i 27 kap. 5 §
bestämmelse i sådan riktning. Mot denna bestämmelse framställdes
inom högsta domstolen vissa anmärkningar, men bestämmelsen bibehölls
dock i oförändrat skick, då förslaget genom proposition (nr 24;
framlades vid 1901 års riksdag. Förslaget i denna del godkändes
emellertid icke av riksdagen.

Beträffande de skäl, som kunna anföras för och emot ifrågavarande
reform, få de sakkunniga hänvisa till nämnda proposition. Enligt
de sakkunnigas åsikt äro de mot förslaget framställda anmärkningarna
tillfredsställande bemötta i cliefens för justitiedepartementet yttrande vid
propositionens avlåtande. I alla händelser torde de numera ej böra
tillmätas avgörande vikt, då det framstår såsom en trängande nödvändighet
att med de medel, som stå att tillgripa, göra det möjligt för
hovrätterna att medhinna det under senare tider starkt ökade antalet
till hovrätterna inkommande brottmål. I detta avseende anse sig de
sakkunniga böra erinra, att av tillgänglig statistik framgår, att år 1917
inkommo till de särskilda hovrätterna respektive 1,129, 615 och 444

Kornmal libation
av kriminella
besvärsmål
utan
föregående
föredraging .

brottmål, under det att motsvarande siffror för år 1916 uppgingo till
870, 433 och 276.

De sakkunniga vilja på grund av det sagda förorda en reform av
enahanda innebörd som den år 1901 föreslagna. Av samma skäl, som
vid förberörda förslags remitterande anförts av chefen för justitiedepartementet,
hava de sakkunniga ansett anordningen med obligatorisk kommunikation
ic«e böra komma till tillämpning å brottmål rörande häktade
och ej heller å andra mål än brottmål.

I enlighet härmed hemställa alltså de sakkunniga,

att 27 kap. 5 § rättegångsbalken måtte erhålla följande
ändrade lydelse:

Har part i föreskriven ordning fullföljt talan mot underrätts
slutliga utslag i brottmål eller mot utslag, varigenom
underrätt i sådant mål dömt till värjemålsed, och hålles ej
någon i målet häktad, skall, efter ty nedan sägs, tillfälle lämnas
klagandens vederpart att över besvären sig yttra.

Aro i andra fall besvär rätteligen anförda, ankomme på
hovrätten att om vederpartens hörande över besvären förordna;
dock må ej, med mindre tillfälle lämnats vederparten att sig
förklara, ändring i underrättens utslag göras, i annat fall än
då besvären angå någons häktande eller kvarhållande i häkte
eller hämtande till rätten, eller ock stadgandet i senare stycket
av 12 § äger tillämpning.

Till förekommande av att kriminella skriftväxlingar rörande icke
häktade personer allt för lång tid få ligga oavgjorda finnes i § 8 i
arbetsordningen för Svea hovrätt intaget stadgande att, om å någon
division flera än 30 dylika skriftväxlingar finnas oavgjorda, divisionen
är pliktig att, intilldess antalet oavgjorda sådana mål nedgått till det
nu angivna, sammanträda jämväl å onsdag i vecka, då divisionen har
att handlägga brottmål. I arbetsordningarna för de övriga hovrätterna,
varest ända till senaste tid några avsevärda balanser av sådana skriftväxlingar
i allmänhet icke funnits, förekommer ej något motsvarande
stadgande.

Huruvida efter genomförande av nyss berörda lagändring ifrågavarande
stadgande bör bibehållas kan synas tveksamt. Att märka är
å ena sidan, att då efter införande av obligatorisk kommunikation den
övervägande delen av arbetstiden under brottmåls veckorna bör kunna
ägnas åt skriftväxlingarna, ett avarbetande av befintlig balans kan väntas
ske betydligt snabbare än nu, och å andra sidan, att det lätteligen kan

komma att inträffa särskilt under sommarferierna, att å en division
hopas ett mycket stort antal skriftväxlingar. De sakkunniga, som finna
ett stadgande i omförmälda riktning böra åtminstone tills vidare bibehållas,
anse emellertid med hänsyn till det sagda och då stadgandet i dess
nuvarande lydelse skulle komma att verka onödigt strängt, att detsamma
bör ändras därhän, att dels antalet 30 utbytes mot 40 och dels
stadgandet icke kommer att gälla för tiden under höstsessionerna före
den 1 november.

De sakkunniga hemställa förty om ändring i förevarande hänseende
i I § 8.

Då på grund av de sakkunnigas förslag till ändring av 27 kap.
5 § rättegångsbalken kriminella besvärsmål angående icke häktad person
skxrlle bliva jämförelsevis fåtaliga, påkallas jämkningar i de bestämmelser i
I § 14 och II § 12, vilka byggt på förutsättningen att dylika mål förekomma
i större omfattning.

I det föregående har nämnts, att de sakkunniga tänkt föreslå vissa
förändringar i fråga om fördelningen av föredragningsskyldigheten beträffande
civila besvärsmål och ausökningsärenden, skriftväxlingar i
civila mål och ärenden samt fiskaliska aktioner För närvarande gälla
rörande föredragningen av dessa mål och ärenden följande regler.

I Svea hovrätt föredragas civila besvärsmål av fiskalerna (I § 45)
eller, i vissa fall, av sekreteraren (I § 39) samt skriftväxlingar i civila
mål av ledamöterna å vederbörande divisioner med undantag av ordförandena
(I §§ 23 och 37). I Göta hovrätt föredragas civila besvärsmål
av sekreteraren (II § 35) samt skriftväxlingar i civila mål av fiskalerna
(II § 40). I hovrätten över Skåne och Blekinge föredraga fiskalerna
såväl civila besvärsmål som skriftväxlingar i civila mål (111 § 39).

Civila ausökningsärenden föredragas i samtliga hovrätterna av
sekreteraren (I § 39, II § 35, III § 36), medan skriftväxlingar i civila
ärenden föredragas: i Svea hovrätt av ledamöterna å vederbörande divisioner
med undantag av ordförandena (I §§ 23 och 37), i Göta hovrätt
av fiskalerna (Il § 40) och i hovrätten över Skåne och Blekinge av
sekreteraren (III § 36).

Beträffande fiskaliska åtal gäller för samtliga hovrätterna, att sekreteraren
för delgivning med vederbörande anmäler memorial rörande
tjänstefel (I § 39, II § 35, 111 § 36). Sedan ifrågavarande mål. kommunicerats
(de benämnas då fiskaliska aktioner), föredragas de: i Svea
hovrätt av ledamöterna å vederbörande divisioner med undantag av

Fördelning
av för< drag
ning ssky Idig -hexeri beträffande

civila besvärsmål
och ansökning
särenden,
skriftväxlingar
i
civila mål och
ärenden samt
fiskaliska aktioner.

ordförandena (I §§ 17 och 37) samt i de båda övriga hovrätterna av
fiskalerna (II § 16, III § 39).

Såsom framgår av nn lämnade redogörelse gäller i stor utsträckning,
att nu ifrågavarande mål och ärenden, sedan förklaring infordrats,
föredragas av annan än den, som före kommunikationen föredragit desamma.
Givet är emellertid, att den, som en gång satt sig in i ett
mål, behöver betydligt kortare beredelsetid till den andra föredragningen
av målet än en person, som förut ej tagit befattning med detsamma.
Det framstår därför såsom ur tids- och arbetsbespariugssynpunkt synnerligen
önskvärt, att såsom regel den grundsatsen genomföres, att samme
tjänsteman föredrager mål och ärende före och efter kommunikation.
Då emellertid beträffande fiskaliska åtal någon föredragning i egentligmening
ej förekommer före kommunikationen, torde i fråga om dessa
mål någon fördel ej vinnas genom att i samma persons hand lägga
anmälningen av ifrågavarande mål för kommunikation och deras slutliga
föredragning.

Då det gäller att bestämma vem som bör föredraga civila besvärsmål
och skriftväxlingar i civila mål, bör beaktas, att ifrågavarande mål,
å ena sidan, ehuru föredragningen av desamma i genomsnitt torde
kräva något större kvalifikationer hos föredraganden än brottmål, i allmänhet
ej äro av så invecklad beskaffenhet som flertalet vädjade mål
samt, å andra sidan, beröra så många olika rättsområden, att beredningen
och föredragningen av desamma ur utbildningssynpunkt är sjmnerligen
givande. Med hänsyn härtill torde skyldigheten att föredraga ifrågavarande
mål lämpligen läggas å fiskalerna.

Ansökningsärenden och skriftväxlingar i civila ärenden, som vanligen
äro enkla och av föga växlande beskaffenhet, torde böra föredragas
av sekreteraren.

Beträffande åliggandet att för delgivning med vederbörande anmäla
memorial rörande tjänstefel torde ändring i gällande regler ej böra vidtagas.
I fråga om skyldigheten att föredraga fiskaliska aktioner torde
ändring påkallas allenast så till vida, att för Svea hovrätts del fiskalerna
ålägges sådan skyldighet.

De förändringar i fråga om fördelningen av föredragningsskyldigheten
beträffande ifrågavarande mål och ärenden, som nu förordats,
torde betinga ändringar i följande paragrafer i arbetsordningarna: I §§
14, 17, 23, 27, 29, 31, 39, 45 och 50 samt II §§ 12, 15 *, 26 — 28, 31,
35 och 40.

1 Denna paragrafs nummer forde ändras till 20 samt i samband därmed nuvarande §§
16—20 erhålla nummer 15—19.

För närvarande är skyldigheten att uppsätta och expediera domar Fiskalerna
och utslag i de båda större hovrätterna fördelad mellan notarier och
fiskaler (I §§ 44 och 45, II §§ 39 och 40), medan i hovrätten över Skåne ‘uppsätta och
och Blekinge notarierna ombesörja dessa göromål (III § 38). De sak- tx*tegf“ra
kunniga finna det uppenbart, att berörda åliggande, i den mån det tillkommer
fiskalerna, på grund av sin beskaffenhet inverkar hinderligt på
deras huvudsakliga sysselsättning, beredningen av mål till föredragning.

Då härtill kommer, att fiskalerna för sin utbildning ej kunna draga
nämnvärd nytta av arbetet i fråga, hemställa de sakkunniga, att fiskalerna
befrias från detsamma. Härav betingas ändringar i I §§ 44 och 45
samt II §§ 39 och 40.

Då enligt det förut framställda förslaget till ändrad lydelse av Fiskaler och
27 kap. 5 § rättegångsbalken de i första stycket av nämnda paragraf d;“^esugarangivna
besvärsmål skulle kommuniceras utan föregående prövning av <ta kommunibesvären,
komrae således hovrättens befattning med sådant mål före katwt"0s“‘°lu''
kommunikationen i de flesta fall att inskränka sig därtill, att hovrätten,
sedan fiskal för delgivning med vederbörande anmält målet, utfärdade
kommunikationsresolution däri. Med avseende å den enkla beskaffenheten
av sist berörda åtgärd torde det emellertid böra överlämnas åt
förste fiskalerna att, en var beträffande de hans division tillhörande mål,
utan att anmäla desamma för divisionen, på egen hand utfärda kommunikationsresolutioner.
Det skulle tydligen i föl jd härav tillkomma förste
fiskalerna att på egen hand frånskilja de handlingar, vilka skola utan
framställning av klaganden undantagas från delgivning. Det erinras
om att det fortfarande, såsom hittills, skall ankomma å hovrätten att
vidtaga de andra åtgärder med hänsyn till kommunikation, som kunna
ifrågakomma, såsom t. ex. de åtgärder, varom i 27 kap. 7 § rättegångsbalken
sägs.

I konsekvens med det sagda torde böra föreskrivas att, då hovrätten
i mål, som av fiskal föredragits, förordnat om infordrande av förklaring
från klagandens vederparter eller vissa av dem, den föredragande
fiskalen har att utfärda kommunikationsresolution.

Slutligen'' torde, i överensstämmelse med vad nu föreslagits i fråga
om fiskal, det böra åläggas sekreteraren att utfärda kommunikationsresolution,
då hovrätten i av denne föredraget ärende f<Tordnat om infordrande
av förklaring från sökandes vederpart. Då emellertid med
avseende å kommunikation av ärenden ej, såsom beträdande besvärsmål,
finnas föreskrifter i lag om ordningen för förklarings infordrande,
bör det lämpligen ankomma på vederbörande hovrätt att meddela beHovrätternas
arbetssätt rn. m. 5

Fördelning av
fiskalsgöromålen
mellan
fiskalerna och
biträdande
ft skalen.

stämmelser, varav framgår, vilket formulär sekreteraren vid utfärdandet
av kommunikationsresolntion har att följa.

Då kommunikationsresolutionens innehåll icke vidare skulle komma
att framgå av hovrättens protokoll, synes nödvändigt att stadga, att
ett av vederbörande fiskal eller sekreterare underskrivet exemplar av
kommunikationsresolutionen lägges till förvar bland handlingarna i målet.

Genom nu förordade anordningar skulle protokollsföringen i hovrätterna
förenklas samt arbetstid sparas för divisionscheferna och jämväl
i någon män för övriga ledamöter, givetvis till förmån för hovrätternas
arbetsresultat.

De förslag, som nu framställts i fråga om utfärdande av kommunikationsresolutioner,
föranleda ändringar i följande paragrafer i arbetsordningarna:
I §§ 31, 39 och 44—46, II §§ 28, 35 och 39—41
samt III §§ 29, 36, 38 och 39.

De sakkunniga hava, såsom nämnts, förutsatt, att första fiskalerna
skulle hava såsom särskilda åligganden att dels i viss omfattning föredraga
vädjade mål och dels utfärda kommunikationsresolutioner i de
besvärsmål, däri förklaring skulle utan föregående fördragning infordras.
Bortsett från dessa åligganden, synes det de sakkunniga ej lämpligt
att genom bestämmelser i arbetsorduingarna fördela de å var division
förekommande fiskalsgöromålen mellan förste och andre fiskalen samt
den extra ordinarie tjänsteman, som å divisionen förordnats att biträda
fiskalerna. De grunder, efter vilka en sådan fördelning bör ske, äro
givetvis av växlande natur. Sålunda är exempelvis förhållandet mellan
å ena sidan antalet brottmål och å andra sidan antalet av övriga å
fiskals föredragning ankommande mål avsevärt olika under olika tider.
Bäst torde vara att lämna åt varje hovrätt att själv verkställa ifrågavarande
fördelning med rätt för hovrätten att uppdraga fördelningen åt
vederbörande division. Fördelningen kan då vid behov lätt göras om
och avpassas efter den växlande tillströmningen och anhopningen av
särskilda slag å fiskalernas föredragning ankommande mål. Vid fördelningen
torde bära tillses, att föredragningen av civila besvärsmål, skriftväxlingar
i civila mål samt fiskaliska aktioner, såsom mera krävande
än föredragningen av brottmål, företrädesvis lämnas åt första fiskalerna
samt att den tjänsteman, som får att föredraga ett besvärsmål, jämväl
kommer att föredraga målet, sedan förklaring infordrats.

De sakkunniga hemställa alltså, att föreskrift meddelas i I § 45,
II § 40 och 111 § 39 därom, att fördelningen av fiskalsgöromålen mellan
de å en division tjänstgörande fiskalerna och biträdande fiskalen lämnas
åt vederbörande hovrätt.

De sakkunniga hava, såsom i det föregående nämnts, tänkt sig,
att förste fiskalerna för utbildning och prövning till blivande ledamot- ni„gSskyidigskap
skulle, envar å den division, där han tjänstgör, föredraga vädjade
mål. De sakkunniga anse, att förste fiskalen beträffande dylika mål jätte mål.
lämpligen bör åläggas enahanda föredragningsskyldighet som ledamot. Okadi
Ifrågavarande föredragning synes kunna så ordnas, att förste fiskalen, ledamöterna.
i de båda större hovrätterna, under var vecka, då å vederbörande division
handläggas vädjade mål och till hovrätten instämda tvistemål, samt, i
hovrätten över Skåne och Blekinge, under varannan vecka a dagar, då
å divisionen handläggas dylika mål, föredrager i tur efter varandra sa
många vädjade mål, som å förste fiskalen belöper vid jämförelse med
av ledamot å divisionen föredraget antal mål. Förste fiskalens ifrågavarande
föredragning torde i vederbörande vecka höra, såvitt möjligt,
förläggas, i de båda större hovrätterna, till första sessionsdagen och,
i hovrätten över Skåne och Blekinge, till sessionsdag, då handläggning
av vädjade mål först förekommer.

Ersättning för den lättnad i ledamöternas föredragningsskyldighet,
som genom förste fiskalens föredragning av vädjade mål åstadkommes,
synes lämpligen böra av ledamöterna utkrävas i form av ökad ai betstid
å ämbetsrummet; och torde den tid, som. sålunda vinnes, böra användas
till föredragning av vädjade mål och till hovrätten instämda tvistemål.

Att bestämma, huru stor ökning av ledamöternas tjänstgöringstid, som
kan anses uppväga deu av fiskalsföredragningen föranledda lindringen
i deras arbete, är givetvis synnerligen svårt. De sakkunniga hava i
detta hänseende efter noggrant övervägande kommit till den uppfattningen,
att ytterligare sex föredragningsdagar om året böra, under
förutsättning att fiskalsföredTagning av vädjade mål i angiven utsträckning
införes, avfordras ledamöterna å de divisioner, där förste fiskal
kommer att tjänstgöra. Det torde kunna beräknas, att hovrätterna, om
tjänstgöringstiden tör ledamöterna ökas pa sätt uu nämnts, komme att
årligen medhinna omkring 200 vädjade mål mera än tör närvarande
är fallet.

De förslag, som nu framställts i fråga om förste fiskals föredragning
av vädjade mål och om ökad tjänstgöring tör ledamöter, torde
betinga ändringar i följande paragrafer i arbetsordningarna: I §§ 8, 16,

24, 27—29, 31, 37 och 45; II §§ 6, 14, 21, 24—26, 28, 34 och 40;
samt III §§ 6, 14, 21, 24—27, 29, 32, 35, 36 och 39.

^föredragande Skyldighet för föredragande att vid föredragning av mål till av att

uppsätta görande hava uppsatt förslag till rubrik föreskrives för närvarande, befrubrik
och träffande Svea hovrätt, för ledamot (I § 37) samt, i fråga om de båda
decision. Övriga hovrätterna, för ledamot (II § 34, III § 35) och såsom regel för
fiskal (II § 40, III § 39). De sakkunniga anse, att det skulle lända till
gagn för hovrättsarbetet, därest varje föredragande, således jämväl
sekreterare och lör Svea hovrätts del fiskal, ålades att vid föredragning
till avgörande av mål eller ärende, däri utslag skrives med rubrik, hava
uppsatt förslag till sådan. Dock torde för ''föredragande av besvärsmål
eller ansökningsärende skyldighet att uppsätta förslag till rubrik böra
inträda först sedan hovrätten efter målets eller ärendets föredragning
beslutat att däri meddela utslag.

Medaji ledamot, som ju har att avgiva yttrande i av honom föredraget
mål, på grund härav vanligen före föredragningen gjort klart
för sig, huru han vill döma i målet, och oftast torde hava skriftligen
avfattat sitt votum, sakna andra föredragande dylik anledning att bilda
sig en mening i de å deras föredragning ankommande mål. Då sådant
av en föredragande underlåtes, blir följden ofta, enligt vad erfarenheten
visar, att han under målens beredning icke vederbörligen för sig klarlägger
förekommande frågor samt att föredragningen därför giver anledning
till tidskrävande diskussioner i ämnen, som bort vara genom
föredragningen utredda. Med hänsyn härtill finna de sakkunniga, att
ett verksamt medel till ökning av hovrätternas arbetsprodukt skulle
vinnas genom en föreskrift därom, att vid måls föredragning till avgörande
föredraganden bör hava uppsatt förslag till decision. Att sålunda
uttrycklig föreskrift meddelas jämväl med avseende å ledamots
föredragning torde icke vara utan gagn. Den nytta, en sådan föreskrift
skulle medföra för fiskalernas utbildning, har i annat sammanhang framhållits.
Från nu ifrågavarande skyldighet synes emellertid sekreteraren
med hänsyn till beskaffenheten av de å hans föredragning ankommande
ärenden böra vara befriad; och torde jämväl i besvärsmål, vari ändring
ju ej omedelbarligen kan vinnas, föredraganden skäligen böra befrias
från sådan skyldighet. De sakkunniga föreslå alltså, dels att fiskalerna
ålägges att vid föredragning till avgörande av andra mål än besvärsmål
hava uppsatt förslag till decision och dels att enahanda skyldighet
stadgas för ledamöter vid föredragning till avgörande av samtliga å
deras föredragning ankommande mål.

Vad ovan förordats i fråga om skyldighet för vederbörande att

uppsätta förslag till rubrik och decision föranleder ändringar i följande
paragrafer i arbetsordningarna: I §§ 37, 39, 44 och 45; II §§ 34, 35,
39 och 40; samt III §§ 35, 36, 38 och 39.

Lönefrågor.

I chefens för justitiedepartementet förenämnda yttrande till statsrådsprotokollet
har uttalats, att det syntes vara en trängande nödvändighet
att åvägabringa vissa ändringar i löneförhållandena i hovrätterna,
särskilt beträffande storleken av ledamöternas begynnelselöner
samt den extra ordinarie personalens avlöning, då eljest överhängande
fara förelåge, att hovrätterna icke skulle kunna på tillfredsställande sätt
rekryteras; och har åt de sakkunniga uppdragits att verkställa utredning
angående de sålunda erforderliga ändringarna.

Sedan de sakkunnigas arbete börjat, har till dem överlämnats en
till departementschefen ingiven skrivelse från åtskilliga yngre ledamöter,
t. f. fiskaler och e. o. notarier i Svea hovrätt, i vilken skrivelse framlagts
vissa synpunkter och önskemål beträffande denna fråga, utmynnande
i hemställan om höjningar i särskilda avseenden av löner och arvoden
i hovrätterna.

Att för en tillfredsställande rekrytering av hovrätterna för närvarande
möta stora svårigheter är visst. I nyssnämnda skrivelse omnämnes
till belysning härav, att i Svea hovrätt, där antalet fiskalsaspiranter
tidigare brukat uppgå till omkring 30, samma antal i början
av juni 1918 endast utgjorde 13, samt att sedan hösten 1917 icke
mindre än 19 e. o. tjänstemän, därav 1 e. o. assessor, 5 t. f. fiskaler
och 13 e. o. notarier, lämnat hovrätten och övergått till annan verksamhet.
Förhållandena i detta hänseende äro i Göta hovrätt ännu sämre.
Vid slutet av detta, års vårsession fanns där ingen e. o. notarie, som ej
innehaft förordnande såsnm t. f. fiskal. På grund av bristen på vikarier
har tjänstgöringen i hovrätten endast med synnerlig svårighet
kunnat uppehållas, och hade sålunda för nödtorvtigt ordnande av
semestertjänstgöriugen i åtskilliga fall samma person måst förordnas att
uppehålla två befattningar. Sedan den 6 september 1917 hade ingen
e. o. notarie anmält sig till tjänstgöring därstädes.

Anledningen till nu nämnda exceptionella förhållanden torde, såsom
ovan antytts, till huvudsaklig del vara att söka i det under de sista

åren uppkomma eller stegrade behovet av juridiska krafter för kristidskommissioner
och för affärslivet. Eu bidragande orsak har nog också
varit statens ökade behov av jurister för åtskilliga nyinrättade eller utvidgade
ämbetsverk. Att verkningarna härav i så hög grad som skett
drabbat hovrätterna, beror givetvis därpå, att de löneförmåner, som inom
hovrätterna bjudas, äro otillräckliga och väsentligt mindre än vad de
unga juristerna kunna erhålla på dessa andra håll. Den lockelse, hovrättsbanan
hittills utövat på dugliga jurister på grund av de goda utsikter,
som den öppnat till befordran å högre platser inom domarkåren
och administrationen, förmår icke i samma grad som tidigare att motverka
den oförmånliga ställning i lönehäuseende, som hovrätterna intaga.

Men, även bortsett från nu nämnda särskilda förhållanden, är det
otvivelaktigt, att under de sista årtiondena tillgången på dugliga yngre
krafter i hovrätterna, särskilt de båda mindre, ofta nog visat sig otillräcklig.
Det kan ej betvivlas, att dessa svårigheter i rekryteringsavseende
väsentligen berott på att avlöningarna i hovrätterna varit
mycket knappa, detta även i förhållande till avlöningarna i andra statens
ämbetsverk och för andra domarbefatiningar.

Olägenheterna av en dålig rekrytering äro för hovrätterna särskilt
kännbara av den anledning, att av hovrättsaspiranterna de mera kvalificerade
efter några års förordnanden såsom assessorer oftast övergå till
tjänstgöring i justitierevisionen och sällan återvända till hovrätterna,
vadan risk alltid föreligger för hovrätterna att få såsom ledamöter behålla
de mindre dugliga.

För att icke de blivande hovrättsledamöternas kvalitet skall allt
för mycket försämras och rättsskipningen i hovrätterna sålunda sättas
i fara, torde fördenskull vara nödigt att utan dröjsmål vidtaga sådana
ändringar i löneförhållandena, som kunna antagas verksamt avhjälpa de
rådande rekryteringssvårigheterua.

Hur långt man därvid bör gå, kan naturligtvis vara föremål för
delade meningar. Givet är, att ju bättre löneförmånerna sättas, desto
bättre resultat kunna förväntas. De sakkunniga vilja icke fördölja, att
enligt deras mening avlöningarna i hovrätterna, särskilt hovrättsrådslönerna,
böra högst betydligt förhöjas över den nuvarande nivån. Sedan
hovrätt numera på grund av 19 i 5 års reform blivit högsta instans i
flertalet mål, är det nödvändigt att sätta ännu större fordringar på
ledamöternas insikter och duglighet än förut och måhända större än
som i allmänhet kunna ställas på innehavare av tredjegradstjänster.
Den omständighet, att hovrätterna mera än de administrativa verken
hava att konkurrera om behövliga yngre krafter med advokatbyråerna

och affärslivet, varest synnerligen stora ekonomiska förmåner kunna
bjudas dem, gör det likaledes behövligt att sätta löneförmånerna i hovrätterna
tämligen högt, så att de i denna konkurrens icke bliva allt för
ogynnsamt ställda. Vidare måste, ävenledes med hänsyn särskilt till
nyssnämnda reform, tillses, att hovrättsradslönerna sättas i sådant förhållande
till lönerna å underdomarbefattningarna, att icke till dessa befattningar
dragas alla de dugligare av våra domare och endast de mindre
väl kvalificerade återstå för hovrätterna; i vilket sammanhang de sakkunniga
anse sig böra framhålla, att, enligt för dem tillgänglig tablå över
inkomster och utgifter i rikets domsagor under år 1915, mer än hälften
av dessa beredde sin innehavare en behållen inkomst av över 10,000
kronor. Att en ganska genomgripande lönereglering för hovrätterna
måste med det snaraste företagas, synes därför tydligt.

Det uppdrag, de sakkunniga erhållit, innefattar icke och kan
uppenbarligen ej heller, med hänsyn till angelägenheten att något omedelbart
åtgöres i frågan, innefatta verkställande av utredning angående eu
lönereglering av dylik genomgripande beskaffenhet. Vad de sakkunniga
i det följande föreslå innefattar alltså endast sådana ändringar i hovrätternas
löneförhållanden, som, på samma gång de äro ägnade att avhjälpa
de svåraste missförhållandena, synas kunna skyndsamt genomföras.

Vid bestämmande av avlöningarnas belopp hava de sakkunniga
ansett sig böra utgå från de ekonomiska förhållanden, som varit rådande
vid den tid, då nu gällande löreglering genomfördes. Det är tydligen
ett ämne, tillhörande statens allmänna lönepolitik, att tillse att åt hovrätternas
personal, liksom åt statstjänstemän i övrigt, beredes en sådan
ökning i inkomst, som svarar mot penningvärdets fall därefter, särskilt
under kristiden.

I enlighet med det ovan anförda hava de sakkunniga icke heller
inlåtit sig på fråga om ändring av andra i hovrätterna anställda ordinarie
tjänstemäns avlöningsförhållanden än fiskalernas.

De sakkunniga upptaga först till behandling frågan om höjning
av hovrättsråds!önerna.

Genom antagandet år 1909 av den nu gällande lönestaten för
hovrätterna blev hovrättsledamöternas dittillsvarande fördelning i två
grader upphävd, och bestämdes begynnelseavlöningen för hovrättsrådeu
till 7,000 kronor med rätt för dem att åtnjuta tre ålderstillägg å resp.
500, C00 och 000 kronor, varjämte ett arvode å 500 kronor tillädes
hovrättsråd, som tjänstgör såsom ordförande å division. Såsom huvudsakligt
skäl för att hovrättsrådsijänsterna sålunda sattes i en särställning

Ordinarie

ledamöter.

i förhållande till övriga tredjegradstjänster anfördes, att utnämningsåldern
för hovrättsråd kunde antagas i regel bliva mycket lägre än för
andra innehavare av rådsämbeten. Det framhölls vidare, att hovrättsledamöter
i stor utsträckning hade att påräkna befordran till andra
domarämbeten och till platser inom administrationen, vadan hoviätisbanan
erbjöde betydligt bättre befordringsutsikter än andra juridiska
banor. Ett skäl, som ytterligare anfördes och som måhända torde hava
i icke ringa mån bidragit till utgången, var det, att genom den ifrågavarande
ändringen en stor mängd ledamöter skulle uppflyttas från
assess''>rsgrad till hovrättsrådsgraden och att begynnelselönens sättande
till 7,000 kronor i och för sig innebure en avsevärd förbättring i ledamöternas
dåvarande ställning. (Se härom löneregleringskommitténs
betänkande år 1908 samt Kungl. Maj:ts proposition nr 135 och statsutskottets
utlåtande nr 165 vid 1909 års riksdag.)

Sistnämnda skäl kan givetvis icke åberopas för att längre tid bibehålla
hovrätts r ådsämbetet i omförmälda undantagsställning.

Vad angår frågan om utnämningsåldern må framhållas, att den
lägre utnämningsåldern för hovrättsiåd icke i och för siy bort föranleda
sådana villkor, att hovrättsråden först efter tio år uppnådde den vanliga
begynnelselönen för tredjegradstjänsterna, 8,100 kronor. Enligt en i
1909 års proposition (sid. 137) intagen tabell utgjorde medelåldern vid
befordran till assessor år 1909 36.5 år och medelåldern vid befordran
till tredje gradens tjänst i vissa andra verk 42 år, vadan skillnaden
uppgick till endast 5 5 år. Med framhållande av denna omständighet
föreslogos också i Kungl. Maj:ts proposition sådana lönevillkor för hovrättsråden,
att de efter 5 år, alltså vid en genomsnittsålder av 41.5 år,
skulle komma upp till 8,100 kronors avlöning. Riksdagen följde emellertid
löneregleringskommitténs förslag.

Det ifrågavarande skälet kan för närvarande än mindre än år
1909 åberopas för att i fråga om tiden för den vanliga begynne''selönens
uppnående sätta hovrättsråden 10 år efter andra innehavare av
tredjegradstjänster. Vid en beräkning av medelåldern vid utnämningen
för dem utav de nuvarande hovrättsråden, som tillträtt sina ämbeten
under åren 1910—1917, framgår, att medelåldern för dessa utgjort i
Svea hovrätt 38.2 år, i Göta hovrätt 36.3 år, i hovrätten över Skåne
och Blekinge 37.6 år, och i alla hovrätterna tillsammantagna 37.5 år.
A andra sidan torde man, med hänsyn särskilt till den avsevärda ökning,
som under senare år inträtt av antalet tredjegradstjänster inom
administrationen, kunna utgå från att medelåldern vid befordran till
dessa tjänster i genomsnitt snarare sjunkit än stigit. Man är alltså

berättigad antaga, att medelåldern för hovrättsråd vid utnämningen
icke ens med 5 år kommer att understiga medelåldern för andra tjänstemän
i rådsgraden.

Att hovrättsledamöterna i större utsträckning än tjänstemän, i
andra verk äga utsikter till befordran till mera givande platser, är visserligen
sant, liksom man torde kunna antaga, att dessa större befordringsutsikter
åtminstone för den närmare framtiden skola fortfara. Men
denna omständighet kan dock icke med fog anföras såsom skäl att halla
hovrättsrådslönerna nere på den nuvarande nivån. För det första må
märkas, att den nu nämnda fördelen icke kommer till godo dem, som
slutligt stanna i hovrätten, och det är för dessa frågan om hovrättsrådslönernas
storlek har sin egentliga betydelse. Vidare bör framhållas, att
just den omständigheten, att hovrätterna måste konkurrera med andra
verk om sina egna alnmner och därvid nödgas erbjuda dem sämre avlöningsvillkor
än vad som bjudes på andra håll, försätter hovrätterna i
en ogynnsam situation i fråga om möjligheten att kvarhålla dugliga
personer i hovrätternas tjänst.

Sålunda har under senare år upprepade gånger hänt, att nyblivna
e. o. assessorer eller fiskaler, vilka ansetts väl lämpade för hovrättstjänsten,
erbjudits platser å andra håll med utsikt att inom kort erhålla
vanlig tredjegradslön eller sålunda vad de på sin hovrättsbana kunde
förvänta att ?å först efter bortåt 15 år. Tydligt är, att under sådana
omständigheter lock''Isen att övergiva hovrättsbanan blir svår att motstå,
och hovrätterna förlora på detta sätt dugliga personer, som där
fått sin utbildning, vid den tidpunkt, då de skulle börja att bliva hovrätterna
till verkligt gagn.

Utgår man från att ledamot splatserna i hovrätterna icke äro av
mindre vikt eller kräva mindre utbildning eller duglighet hos sina
innehavare än andra rådsämbeten, utan att tvärtom, sedan hovrätterna
i avseende på flertalet mål blivit den högsta dömande instansen, man måste
på deras ledamöter sätta kanske större fordringar än på andra tredjegradens
tjänstemän, är det uppenbarligen nödvändigt att tillse, att hovrätterna
åtminstone icke ställas sämre än andra verk i fråga om möjligheten
att draga till sig och kvarhålla lämpliga personer. Det kan i
detta sammanhang erinras om, att riksdagen nyligen på Kungi. Maj:ts
förslag beslutat att uppflytta tjänsten såsom sekreterare hos justitiekanslern
till tredjegradstjänst med vanlig avlöning. Ingen lärer väl
kunna påstå, att denna tjänst ställer större fordringar på sin innehavare
eller är av större ''ikt för det allmänna än hovrättsråd stjänsterna. Ett
känt faktum är vidare, att dessa tjänster taga ledamöternas tid i anspråk

Hovrättei nas arbetssätt m. m. 6

vida mer än motsvarande tjänster inom de administrativa verken och
att hovrättsledamöterna fördenskull mindre än de senare tjänsternas
innehavare äga möjlighet att genom mottagande av enskilda uppdrag
öka sina inkomster.

De sakkunniga hava redan i det föregående omnämnt, att enligt
deras mening avlöningen för hovrättsråd borde sättas åtskilligt hö^re
än den nu för tredjegradstjänst vanliga. Av skäl, som i det sammanhanget
även nämnts, hava de sakkunniga emellertid ansett sig icke
böra ingå på frågan om en dylik förhöjning av lönen; och stanna de
sakkunniga följaktligen vid att hemställa,

att begynnelselönen för hovrättsråd bestämmes till 8,100
kronor med rätt för dem att efter fem år åtnjuta ett ålderstillägg
å 600 kronor.

1 fråga om rätten att tillgodonjuta dylikt ålderstillägg hemställes,

att befattningshavare måtte få räkna sig till godo den
tid, som före löneändringens trädande i kraft förflutit från hans
tillträde till befattningen.

Redan den löneändring, som nu föreslagits, torde medföra vissa
konsekvenser även utom hovrätterna, nämligen beträffande löneförhållandena
i nedre justitierevisionen. Man har hittills utgått från att, såsom
också riktigt torde vara, löneförmånerna i hovrätterna och i nedre justitierevisionen
böra vara ställda i det förhållande till varandra, att å ena
sidan de yngre hovrättsledamöterna lockas att ingå i justitierevisionen
och å andra sidan hovrätterna icke på grund av skillnaden i löneförhållandena
berövas möjlighet att åter draga till sig en del av dem,
som någon längre 1 id tjänstgjort i justitierevisionen. Det förra syftet
har man för närvarande sökt uppnå dels genom att sätta lönerna såväl för de
ordinarie som för de konstituerade och de med egen rotel förordnade
revisionssekreterarna högre än hovrättsrådslönerna, och dels genom att
tillägga de hovrättsråd eller assessorer, vilka tjänstgöra såsom t. f.
revisionssekreterare, visst belopp utöver vad de uppburit i hovrätterna.
För att tjäna det senare syftet har införts särskild bestämmelse om rätt
för ordinarie revisionssekreterare, som åter erhåller hovrättsrädsärnbete,
att för åtnjutande av ålderstillägg å hovrättsrådslönen räkna sig till godo
fem år av den tid han innehaft revisionssekreterareämbete. Detta medel har
dock icke visat sig verksamt. Någon återgång från ordinarie revisions -

sekreterare!jänst till hovrättstjänst har icke, sedan berörda bestämmelse infördes,
förekommit, tvivelsutan beroende därpå, att en dylik återgång i
allt fall skulle på grund av den allt för stora skillnaden mellan revisionssekreterarelönen
och den nuvarande hovrättsrådslöuen bliva i ekonomiskt
hänseende synnerligen oförmånlig.

Om man i enlighet med de sakkunnigas förslag sätter begynnelselönen
för hovrättsråden till 8,100 kronor, blir det givetvis nödigt att
vidtaga sådana ändringar i revisionssekreterarnas löneförmåner, att nedre
justitierevisionen fortfarande äger möjlighet att i tillbörlig man draga
till sig lämpliga krafter från hovrätterna. Om de blivande avlöningarnas
storlek anse de sakkunniga det icke tillhöra dem att avgiva förslag.
Då utnämningen till hovrättsråd i regel sker för den i nedre justitierevisionen
tjänstgörande avsevärt tidigare än utnämningen till ordinarie
revisionssekreterare, är i alla händelser klart, att arvodena för konstituerade
revisionssekreterare samt revisionssekreterare med egen rotel
måste såsom följd av berörda ändring i hovrättsrådslönerna förhöjas
åtminstone till 8,100 kronor och att, om revisionssekreterarnas nuvarande
fördelning i tre olika grader bibehålies, de ordinarie revisionssekreterarnas
löner icke kunna sättas lägre än till 8,700 kronor. Vid den utredning
om ändring i löneförhållandena i nedre justitierevisionen, som alltså
påkallas, torde väl även komma att upptagas frågan om förvandling av
de konstituerade och de förordnade revisionssekreterarnas ämbeten till
ordinarie, eu fråga som redan förut flera gånger varit föremål för behandling
utan att leda till slutligt resultat. (Se löneregleringskoramitténs
den 18 december 1915 i detta ämne avgivna betänkande samt chefens
för justitiedepartementet yttrande vid avlåtande av 1916 års statsverksproposition
angående andra huvudtiteln.) Betonas ma, att en lösning
av sistnämnda fråga i den av löneregleringskommittén angivna riktning
skulle få en viss betydelse såsom bidragande att minska det antal platser
i hovrätterna, som måste uppehållas genom vikarier.

De sakkunniga hava i annat sammanhang hemställt om intagande
i hovrätternas arbetsordningar av bestämmelser därom, att en av hovrättsledamöterna
skulle hava till åliggande att särskilt vaka över utbildningen
av de e. o. tjänstemännen och lämna dem handledning
rörande deras arbete, med rätt för Svea hovrätt att fördela åliggandet
på två av ledamöterna. Tillika har nämnts, att då det arbete, som
vore förenat med ifrågavarande uppdrag, säkerligen komme att bliva
ganska avsevärt, särskild ersättning åt dess innehavare komme att
föreslås.

Fiskaler.

Innan denna institution kommit i verksamhet, är naturligtvis svårt
att bedöma, hur högt beloppet av d<mna ersättning rättvisligen bör
sättas. Givet är emellertid, att beloppet bör i viss mån avpassas efter
det antal e. o. tjänstemän, vilkas handledning kan antagas komma att
åvila den ifrågavarande ledamoten. Med hänsyn härtill hava de sakkunniga
funnit sig böra föreslå ett arvodesbelopp för Svea hovrätt av
1,500 kronor, för Göta hovrätt av 750 kronor och för hovrätten över
Skåne och Blekinge av 500 kronor. De sakkunniga hem.ställa alltså,

att i staterna för hovrätterna må uppföras särskilda anslag
till arvoden för övervakning och handledning av de e. o.
tjänstemännen, nämligen för Svea hovrätt 1,500 knmor, för
Göta hovrätt 750 kronor och för hovrätten över Skåne och
Blekinge 500 kronor.

I samband med frågan om utbildningen inom hovrätterna av de
yngre juristerna hava de sakkunniga uttalat sig för en utökning av
antalet fiskaler inom en var av hovrätterna till det dubbla.

Tillika har erinrats om, att det aldrig förekommer, åtminstone
sedan mycket lång tid tillbaka, att någon ordinarie fiskal själv bestrider
sin tjänst. Lönefrågan har fördenskull icke för den ordinarie innehavareu
någon egentlig betydelse; hans avlöningsförmåner utmätas med
hänsyn till den tjänst (t. ex. hovrättsledamots eller revisionssekreterares),
som han bestrider, eller det uppdrag han erhållit. Det är uppenbarligen
på grund härav och på grund av befattningens natur av övergångsplats,
som man ansett sig kunna sätta fiskalsavlöningen så lagt som
till 4,000 kronor. Ser man åter frågan ur synpunkten av den vikt,
tjänsten äger, och de fordringar på arbetsförmåga och duglighet, som
ställas på dess innehavare, är otvivelaktigt, att denna tjänst icke rättvisligen
bör likställas med en vanlig förstagradstjänst.

I omf.irmälda av tjänstemän i Svea hovrätt avlåtna skrivelse har
påyrkats, att avlöningen åt ordinarie fiskal måtte sättas till 5,800 kronor,
därvid framhållits, att fiskalerna med hänsyn till de kvalificerade och
krävande göromål, som åvilade dem, vore att jämställa med tjänstemän
av andra lönegraden. Att sålunda föra upp fiskalerna i andra lönegraden
torde näppeligen vara riktigt redan på den grund, att fiskalstjänsterna
med all hänsyn tagen till deras vikt och de krav, som ställas
på deras innehavare, dock måste sättas lägre än såväl sekreterare- som
advokatfiskalstjänsterna, vilka senare i de båda mindre hovrätterna avlönas
med allenast 5,400 kronor. En förhöjning av fiskalslönerna finna

de sakkunniga emellertid vara så mycket mer befogad, som, på sätt
nedan skall utvecklas, avlöning åt t. f. fiskalerna enligt de sakkunnigas
mening bör utgå med 4,000 kronor, eventuellt 4,500 kronor. Ordinarie
fiskals avlöning anse de sakkunniga med avseende å ovan berörda omständigheter
lämpligen böra fastställas till 5,000 kronor. De sakkunniga
hemställa alltså,

att avlöningen för fiskal bestämmes till 5,000 kronor,
därav o,500 kronor i lön och 1,500 kronor i tjänstgöringspenningar.

De sakkunniga övergå härefter till frågan om förbättrande av de Adjungerade
adjungerade ledamöternas och t. f. fiskalernas ställning. och t

Ur den synpunkt, varur de sakkunniga hava att se denna fråga, fiskaier.
är det klart, att själva avlöningsspörsmålen äro de viktigaste. Men man
synes vid frågans behandling tillika böra taga i betraktande att ju mera
den tid kan förkortas, som åtgår innan aspiranterna på hovrättsbanan
nå ordinarie beställning, desto förmånligare ställer sig, icke blott ekonomiskt
sett, banau för dem och desto lättare torde rekryteringen bliva.

Det är i det föregående omnämnt, att i genomsnitt taget hovrättsråden
komma till sina befattningar några år yngre än andra innehavare av
tredjogradstjänster. Men på grund av de särskilda förhållandena i hovrätterna
hava de blivande ledamöterna i regel ej dessförinnan innehaft
annan ordinarie tjänst än fiskalstjänst, och med hänsyn till dessa tjänsters
fåtalighet är det i allmänhet endast något år före befordringen
till hovrättsråd, som utnämningen till fiskal kommer. I vanliga fall få
alltså de blivande hovrättsråden under flera år tjänstgöra såsom ledamöter
utan att ä,ua den trygghet, som innehavande av ett ämbete medför.
Denna omständighet, att domartjänsterna i hovrätterna i vidsträckt
omfattning uppehållas av vikarier — vilken omständighet ju föranledes
därav att ordinarie hovrättsledamöter i stort antal användas till lagstiftningsuppdrag
samt i befattningar, som icke tillsättas medelst fullmakt,
exempelvis såsom statssekreterare, konstituerade revisionssekreterare
etc., ävensom förordnas att vikariera såsom revisionssekreterare eller å
andra tjänster — har, såsom ovan omnämnts, förut varit föremål för
statsmakternas uppmärksamhet, särskilt i samband med fråga om ändringar
i d<- konstituerade och förordnade revisionssekreterarnas ställning.

(Se bl. a. löniTegleringskommitténs omförmälda betänkande av år 1915.)

Det har likaledes ovan omnämnts, att berörda missförhål ande skulle i
viss (om än tämligen ringa) mån avhjälpas, därest i samband med de
ändringar i nedre justitierevisionens löneförhållanden, som nödvändig -

göras av bifall till de sakkunnigas förslag angående hovrättsråd slönernas
höjande, de konstituerade och förordnade revisionssekretemrnas tjänster
förvandlades till ordinarie befattningar. Det är vidare att märka, att
om det förslag de sakkunniga framställa angående utökning av antalet
fiskalstjänster genomföres, man härigenom likaledes bid''ager att minska
antalet assessorer, s-un sakna ordinarie befattning, då det måste antagas
att i regel åtminstone en del av de nja tjänsterna tillfalla i hovrätterna
tjänstgörande assessorer.

Att i övrigt på mera verksamt sätt råda bot på ifrågavarande
missförhållande torde näppeligen vara möjligt annorledes än genom en
anordning av huvudsakligen den innebörd, att då någon ordinarie hovrättsledamot
erhölle ett mera stadigvarande förordnande eller annat uppdrag
utom hovrätten, hans ämbete förklarades ledigt och besattes med
ordinarie innehavare; han själv skulle visserligen kvarstå såsom hovrättsråd
(över stat) men utan rätt till lön, så länge hans verksamhet utom
hovrätten varade. För att tillgång till löner skulle finnas i fall av
någon eller några utom hovrätten tjänstgörandes återgång till hovrätten,
kunde man t. ex. förfara så, att alltid ett visst antal av dessa ämbeten,
exempelvis två, lämnades obesatta. Om emellertid hovrätterna i samma
utsträckning som hittills skola fortfarande begagnas såsom genomgångsverk,
kan syftet med nu angivna anordning, d. v. s. en sådan sammansättning
av hovrätterna, att de tjänstgörande ledamöterna till den långt
övervägande delen utgöras av ordinarie hovrättsråd, icke vinnas med
mindre utnämningen till hovrättsråd kommer ledamot till del ungefär
vid den tid, då han enligt de nu rådande befordringsförhållandena förordnas
till ordinarie assessor, alltså vid en ålder av omkring 30 år. Mot
en så tidig utnämningsålder för ledamöterna i en överinstans måste man
ställa sig betänksam. De sakkunniga hava med hänsyn härtill och de
konsekvenser i övrigt, som ett genomförande av berörda anordning i
hovrätterna skulle draga med sig, ansett sig icke böra framlägga något
direkt förslag i denna riktning.

Av synnerligen stor vikt för en tillfredsställande rekrytering av
hovrätterna är, att de unga jurister, som föras in på hovrättsbanan,
tämligen snabbt komma upp till inkomster, på vilka de kunna existera.
Hovrätterna torde, såsom förut framhållits, mera än de administrativa
verken hava att konkurrera om de yngre juristerna med advokatbyråerna
och affärsvärlden, en konkurrens, som särskilt under senare år
framträtt med synnerlig styrka. I denna konkurrens kanna hovrätterna
givetvis icke erbjuda sådana utsikter till en god ekonomisk ställning,

som från de andra hållen bjudas de dugligare krafterna. Men därest
befordringsförhållandena inom hovrätterDa ordnas så, att de lämpliga
bland aspiranterna kunna efter någorlunda kort tid erhålla befordran
till förordnande såsom fiskal, samt avlöningarna såväl för de t. f.
fiskalerna som för assessorerna hållas tämligen höga, torde hovrätterna
i allt fall, med hänsyn därjämte till de befordringsutsikter utom hovrätterna
som hovrättsbanan skänker, icke sakna möjligheter att fortfarande
draga till sig goda krafter.

Till avlönande av assessorer och t. f. fiskaler finnas inga anslag
givna. Vidtoges icke av Kungl. Maj:t särskilda åtgärder, skulle alltså,
frånsett de fataliga fall, då ordinarie fiskaler tjänstgöra i hovrätterna
såsom assessorer och därvid uppbära sin fiskalslön, varken för assessorer
eller fiskaler finnas att tillgå annat än de för de ordinarie tjänsterna
anslagna tjänstgöringspenningarna, respektive 2,500 och 1,500 kronor.
Kungl. Maj:t har emellertid städse brukat till hovrätternas förfogaude
ställa vissa av de löner, som tillkomma utom hovrätterna tjäustgörande
ledamöter och fiskaler. Ända till senaste tiden har i allmänhet så varit fallet
endast då vederbörande haft mera stadigvarande förordnande på tjänst utom
hovrätterna, såsom expeditionschef, konstituerad revisionssekreterare eller
revisionssekreterare med egen rotel, under det att i regel den som haft lagstiftnings-
eller annat uppdrag själv fått behålla sin lön. Genom beslut
detta år har Kungl. Maj:t emellertid ställt till hovrätternas förfogande
även åtskilliga löner, tillkommande hovrättsledamöter och fiskaler, som
tjänstgöra såsom t. f. revisionssekreterare eller innehava lagstiftningsuppdrag,
i följd varav de summor, som för avlöning åt assessorer och
fiskaler kunnat disponeras, betydligt förhöjts.

Beträffande användningen av dessa summor har under de senare
åren enligt Kungl. Maj:ts bestämmelser gällt huvudsakligen, att av de
till hovrätternas disposition ställda hovrättsrådslönerna årliga avlöningstillägg
av högst 3,500 kronor finge tilläggas adjungerade ledamöter till
ett antal, som icke finge överstiga hälften av antalet berörda löner eller,
där detta antal vore udda, till ett antal motsvarande det närmast över
berörda hälft liggande hela talet; att vad av samma löner därefter återstode
finge mellan andra adjungerade ledamöter så fördelas, att en var
av d''Tn erhölle ett tillägg av högst 2,500 kronor för år; att den, som
innehade tjänst med lön på liovrättens stat, skulle under den tid han
uppbure dylikt avlöningstillägg avstå sin lön, samt att de avlöningsbelopp,
som av dylik anledning avstodes, ävensom fiskalslöner, som
ställts till hovrätts förfogande, finge användas till avlöningstillägg åt
e. o. tjänstemän, som innehade förordnande hos hovrätten, med iakt -

tagande att sådant tillägg finge högst uppgå för adjungerade ledamöter
till 2,500 kronor och för t. f. fiskaler till 1,250 kronor, för år
räknat.

Genom nådigt brev den 12 april 1918 hava de sålunda bestämda
beloppen förhöjts, de å 3,500 kronor till 4,000 kronor, de å 2,500
kronor till 3,000 kronor och de å 1,250 kronor till 1,750 kronor, och
har tillika medgivits, att eventuellt uppstående överskott å de till förfogande
ställda hovrättsrådslönerna finge i mån av behov användas även
för t. f. fiskalers tillgodoseende med avlöningstillägg, dock endast efter
1,250 kronor för år. Enligt dessa bestämmelser uppgå alltså löneförmånerna
för ett visst antal ndjungetade ledamöter till 6,500 kronor, för
andra sådana till 5,500 kronor och för fiskaler högst till 3,250 kronor,
allt per år räknat.

Under de senare åren hava de medel, som ställts till hovrätternas
förfogande, i allmänhet förslagit att tillgodose samtliga adjungerade
ledamöter och t. f. fiskaler med dylika avlöningstillägg, därvid dock
antalet högre avlöningstillägg ofta växlat. Men i flera fall och särskilt
under tider, då ämbeten stått på vakans och de därtill anslagna lönerna
följaktligen indragits till statsverket, har inträffat, att åtskilliga av de
sålunda förordnade tjänstemännen icke kunnat förses med dylika avlöningstillägg
eller måst nöja sig med sådana till lägre belopp.

I fråga om de nu om förmälda avlönicgsbestämmelserna kunna anmärkningar
framställas ur tre särskilda synpunkter.

l:o) Beträffande beloppen.

Vad först angår avlöningarna åt de adjungerade ledamöterna
(assessorer och e. o. assessorer) finna de sakkunniga, att den uppdelning
på två olika avlöningsgrader, som nu är fastställd, måste anses befogad.
Av de adjungerade ledamöter, som äga rätt till den högre avlöningen,
utgöras nämligen ofta en stor del av sådana, som av en eller annan
anledning ej mottagit kallelse att förrätta re vision ssekreter.iretjänst och
som därför måhända i flera år få uppehålla hovrättsrådsämbete i avvaktan
på inträffande ledighet. Den lägre avlöningsgraden brukar däremot
på grund av den ständiga avgången av hovrättsledamöter till
justitierevisionen genomlöpas på ganska kort tid.

I förut omförmälda av tjänstemän i Svea hovrätt avlåtna skrivelse
har påyrkats, att tilldelningen av det högre avlöningsbeloppet icke skulle
såsom nu sättas i beroende av antalet till disposition ställda löner utan
göras beroende av den tid, vederbörande tjänstgjort såsom adjungerad
ledamot. Det kan icke förnekas, att sistnämnda princip är mera till -

talande än att rätten till det högre avlöningsbeloppet skall bero av
sådana tillfälliga omständigheter, som att antalet disponibla löner är
större eller mindre, eller att vederbörande har flera eller färre äldre
kamrater. Den nu gällande regeln har tydligen tillkommit för att
hindra, att de högre avlöningsbeloppen i så stor utsträckning tilldelas
äldre adjungerade ledamöter, att på grund av de disponibla lönernas
otillräcklighet någon eller några av de yngre adjungerade ledamöterna
icke erhåller alls något avlöningstillskott eller erhåller ett mindre avlöningstillskott
än det bestämda. Regeln sammanhänger alltså i viss
mån med den enligt de sakkunnigas mening allt för stora sparsamhet,
med vilken man åtminstone tidigare förfarit i fråga om medels ställande
till hovrätternas disposition för ifrågavarande ändamål. Då med hänsyn
till den praxis, som nyligen inletts, och vad de sakkunniga i det följande
föreslå det torde kunna beräknas, att städse för ändamålet behövliga
medel stå till hovrätternas disposition, finna sig de sakkunniga fördenskull
oförhindrade föreslå, att uppbärandet av det högre avlöningsbeloppet
göres beroende av längden av den tid vederbörande tjänstgjort
såsom ledamot. Denna tid torde dock icke böra sättas så kort som i
berörda skrivelse föreslagits, nämligen ett år. Då förordnande såsom
ordinarie assessor i regel erhålles först efter något mer än ett års tjänstgöring
såsom e. o. assessor, och enligt de sakkunnigas asikt de högre
avlöningsbeloppen icke böra tilläggas sådana aspiranter på hovrättsbanan,
som ännu ej erhållit förordnande såsom ordinarie assessorer, synes det
de sakkunniga lämpligen böra stadgas som regel, att de högre avlöningsbeloppen
må tilläggas adjungerad ledamot törst efter det han tjänstgjort
såsom sådan lJ/2 år.

Beträffande avlöningsbeloppens storlek torde, sedan dessa belopp
nyligen höjts, ingalunda kunna påstås, att de äro satta för lågt, därest
man, såsom nödvändigt är, till utgångspunkt tager den nuvarande hovrättsrådslönens
belopp. De sakkunniga, som ju hemställa om höjande
av begynnelselönen för hovrättsråd till 8,100 kronor, finna sig emellertid
på grund härav även kunna och böra hemställa om ytterligare höjning
av de adjungerade ledamöternas avlöningar.

Då avlöningen i don högre av de båda avlöningsgraderna bör av
skäl, som förut nämnts, sättas tämligen nära under den ordinarie hovrättsrådslönens
belopp efter frånräknande av de utgilter för pensionering,
som under de första åren åvila den ordinarie ledamoten, anse de
sakkuuniga avlöningen i denna grad lämpligen kunna bestämmas till
7,000 kronor, vadan det tillskott, som skulle tilldelas utöver tjänstgöringspenningarna,
komme att uppgå till 4,500 kronor. Samma belopp

Hovrätternas arbetssätt m m. 7

påyrkas jämväl i förenämnda av tjänstemän i Svea hovrätt avlåtna
skrivelse. För det fall att på grund av synnerligen ogynnsamma befordringsförhållanden
någon assessor skulle under särskilt lång tid få
vänta på befordran till hovrättsråd, borde dock efter framställning från
hovrätten avlöningen för honom kunna höjas utöver vad nu sagts.

I nämnda skrivelse föreslås för den lägre graden ett avlöningsbelopp
av 6,500 kronor. De sakkunniga finna en skillnad av 500 kronor
mellan de båda graderna vara allt för obetydlig och anse, med hänsyn
även därtill att större delen av dem, som skulle komma i åtnjutande
av avlöningarna i den lägre graden, äro e. o. assessorer, avlöningen
icke böra fastställas högre än till 6,000 kronor. Avlöningstillägget
skulle alltså utgöra 3,500 kronor.

I fråga om avlöningarna till t. f. fiskalerna har i det föregående
framhållits den stora vikten för hovrätternas goda rekrytering av att
dessa avlöningar betydligt höjas över det nuvarande beloppet. I nyssnämnda
skrivelse har hemställts, att jämte det lönen för ordinarie fiskaler
sattes till 5,800 kronor, föreskrift måtte givas, att de till stadigvarande
tjänstgöring på division indelade fiskalerna skulle ’av denna lön tilldelas
så stora tillskott, att avlöningarna uppginge till 5,500 kronor samt att
de fiskaler, som förordnades då de förra voro upptagna av annan tjänstgöring,
måtte erhålla en avlöning efter 4,000 kronor per år. De sakkunniga,
som i det föregående uttalat sig för att antalet fiskalstjänster
i hovrätterna utökas till det dubbla, och tänkt sig att tiden för ifiskalstjänstgöringen
för hovrättsaspiranterna skulle sträcka sig över ungefärligen
två år, anse det icke lämpligt att för relativt så kort tid olika
avlöningsgrader fastställas. V"ad angår själva beloppet av avlöningen
hava de sakkunniga funnit detta lämpligen böra sättas till 4,000 kronor,
vadan det avlöningstillägg utöver tjänstgöringspenningarna, som skulle
tilldelas de t. f. fiskalerna, komme att utgöra 2,500 kronor. De sakkunniga
hava vid beloppets bestämmande tagit i betraktande, att på
grund av föreskrifterna i ovanberörda domsagestadga hovrätterna måste
i fiskalstjänst använda därtill skickade lantdomaraspiranter på ett tämligen
tidigt stadium av deras utbildning, att även sådana personer, vilka
hava för avsikt att fortsätta på hovrättsbanan, måste, sedan de erhållit
fiskalsförordnande, åtminstone någon gång sändas ut som vikarier för
häradshövdingar samt att därför avlöningarna för t. f. fiskalerna icke
böra allt för mycket avvika från vad under nämnda vikariat kan påräknas.
Med hänsyn härtill hava de sakkunniga funnit avlöningsbeloppen
för t. f. fiskalerna i regel icke böra bestämmas högre än nyss
sagts. Betänker man emellertid, att första fiskalsförordnandet, enligt

vad de sakkunniga förutsatt, skulle komma vederbörande till del Va å
1 Va år efter slutad tingstjänstgöring (under det att t. ex. i Svea hovrätt
ända till nyligen tiden, inom vilken fiskalsförordnande kunde vara
att påräkna, plägade i vanliga fall uppgå till över 2, ofta till 3 år), att
i följd av de förslag, de sakkunniga komma att framställa, under e. o.
notarietiden i framtiden avsevärt större inkomster vore att förvänta än
hittills samt att fall av mistning av avlöningstillskott på grund av
de disponibla lönernas fåtalighet knappast vore att vidare räkna med,
torde vara otvivelaktigt, att de sakkunnigas förslag beträffande fiskalsavlöningarna
innebär en betydande förbättring i de nuvarande förhållandena.

I det nödläge, vari hovrätterna för närvarande befinna sig, synes
emellertid kunna ifrågasättas, huruvida det icke bör medgivas hovrätterna
att höja avlöningsbeloppet för de t. f. fiskalerna åtminstone till 4,500
kronor för att därigenom om möjligt kunna bringa upp antalet fiskalsaspiranter
närmare det normala. De sakkunniga, som finna detta önskligt,
föreslå alltså, att under de närmaste åren det medgives hovrätterna
att, därest de finna erforderligt, höja upp avlöningsbeloppen till sistnämnda
summa.

2:o) Beträffande reglerna för avlöning sm edlens tilldelning.

När en hovrättsledamot av någon anledning erhåller tillfällig ledighet
plägar i regel till hans substitut förordnas den äldste av de till
stadigvarande tjänstgöring indelade fiskalerna. För att uppehålla fiskalstjänsten
under de ifrågavarande dagarna förordnas då i stället en e. o.
notarie. I Svea hovrätt, där nära nog varje dag flera dylika ledigheter
förekomma, bliva vissa av de äldre fiskalerna, ofta 3 å 4, så gott som
ständigt upptagna med vikariat och kunna svårligen upphålla fiskalsföredragning
på de sessionsdagar, för vilka de möjligen ej erhållit ledamotsförordnande;
utan plägar i så fall beviljas dem ledighet från fiskalstjänsten
dessa dagar. Härav blir en följd, att deras substitut i allmänhet
erhålla förordnande alla dagar, då fiskals föredragning äger rum, och
sålunda komma att sköta hela tjänsten på vederbörande division. Men
avlöningen för dessa substitut beräknas endast för de dagar, förordnandena
omfatta. Fn e. o. notarie, som t. ex. fått förordnande som fiskal
15 dagar under en månad, däribland alla föredragningsdagarna, bekommer
alltså endast hälften av månadsavlöningen, oaktat han faktiskt skött
tjänsten hela månaden. I de båda mindre hovrätterna, där det endast
i ringa utsträckning förekommer, att fiskalerna söka ledighet i nämnda

fall, framträder den nu antydda orättvisan i avseende på avlöningen
mindre skarpt.

Berörda missförhållande, som ju föranledes av fiskalstjänstgöringens
beskaffenhet (i det att för en dags föredragning i genomsnitt kräves
två å tre dagars förarbete) borde rättvisligen, för att icke de yngsta
t. f. fiskalerna skola ställas allt för oförmånligt i avlöningshänseende
påkalla vederbörlig ändring i avlöningsreglerna. De sakkunniga hava
också haft uppe tanken på att föreslå en bestämmelse av huvudsakligen
den innebörd, att de t. f. fiskaler, som under en månad endast fått
dylika tillfälliga förordnanden, skulle erhålla utom avlöningen för de
dagar förordnandena omfattade ytterligare avlöning för dubbelt så många
dagar. En dylik bestämmelse skulle emellertid ingalunda i alla fall
verka fullt rättvist Över huvud torde det icke låta sig göra att genom
fisa regler, därest dessa icke skola bliva allt för invecklade, ordna avlöningsförhälLmdena
för sådana fall på fullt tillfredsställande sätt.

Emellertid torde, om de sakkunnigas i det föregående omförmälda
förslag angående inrättandet av befattningar såsom biträdande fiskaler
samt vad de sakkunniga nedan komma att hemställa angående arvoden
åt dessa vinna bifall, förevarande fråga icke längre aga samma betydelse.
Man måste nämligen antaga, att i regel förordnanden såsom fiskaler
komme att givas dem som redan vore biträdande fiskaler, och för de
dagar, dessa icke erhölle dylika förordnanden, komme de alltså att åtnjuta
arvoden i sin egenskap av biträdande fiskaler. Med hänsyn härtill
hava de sakkunniga låtit tanken på ändrade avlöningsregler för t. f.
fiskaler falla.

Det är dock icke uteslutet, att även någon annan än en biträdande
fiskal kan erhålla dylika tillfälliga förordnanden. I detta fall liksom
ock understundom eljest kan sådant missförhållande mellan den verkliga
tjänstgöringstiden och avlöningsförmånerna uppstå, att detta billigtvis
bör avhjälpas. Hovrätterna böra därför äga möjlighet att för fall som
nu sagts fylla ut avlöningarna, lämpligen medelst tilldelning av gratifikationer
vid varje sessions slut. Att hovrätterna genom gratifikationer
upphjälpa t. f. fiskalernas avlöningsförmåner praktiseras redan nu, därvid
dock den synpunkt, ur vilken tilldelningen plägar ske, i viss mån
är en annan än den nu utvecklade; medel härtill erhållas från anslagen
till arvoden åt amanuenser in. m.

3:o) Beträffande tillhandahållande av nödiga medel.

Det har förut nämnts, att medel för avlönande av adjungerade
ledamöter och t. f. fiskaler erhållas huvudsakligen därigenom att hov -

rättsråds- och fiskalslöner av Kungl. Maj:t ställas till hovrätternas disposition.
Endast i jämförelsevis fåtaliga fall har under de senaste åren
inträffat, att de till förfogande ställda medlen ej räckt till att förse de
adjungerade ledamöterna med avlöningar till de bestämda beloppen.
Däremot har oftare hänt, att t. f. fiskaler på grund av brist på medel
ej erhållit avlöning med belopp, som hovrätterna eljest varit berättigade

att bestå dem. .

Att avlöningarnas utgående sålunda skall bero av tillfälligheter,
är givetvis icke lämpligt eller riktigt. Frånsett inträffandet av vissa
undantagsfall, exempelvis då ledamot längre tid är genom sjukdom förhindrad
att sköta sitt ämbete, bör man kunna ordna så, att nödiga
medel stå till förfogande för att varje adjungerad ledamot eller t. f.
fiskal må erhålla avlöning enligt givna regler. Då för närvarande den
lön, som tillkommer en utom hovrätten tjänstgörande ledamot eller fiskal
och som ställes till hovrättens disposition, ej obetydligt överstiger det
avlöningstillskott, som tillägges vederbörande substitut, och förhållandet
kommer att bliva enahanda enligt de sakkunnigas förslag, böra givetvis,
om Kungl. Maj:t i nödig omfattning begagnar sig av sin rätt att föreskriva
skyldighet för de utom hovrätterna tjänstgörande att avsta lönei
och ställa dem till hovrätternas förfogande (på sätt Kung!. Maj:t redan
under den sistförflutna tiden förfarit) tillräckliga medel för vanliga fall
kunna åstadkommas. Emellertid måste beaktas, att enligt sedan gammalt
gällande bestämmelser, då ämbete är vakant, vederbörande lön indrages
till statsverket. Kungl. Maj:t äger sålunda icke föreskriva, att i så
fall lönen skall ställas till hovrätts disposition. Däremot lärer hinder
icke föreligga för Kungl. Maj:t att från allmänna besparingarna, dit ju
den indragna lönen går, tillägga vikarie å vakant tjänst ett belopp,
motsvarande lönen. De sakkunniga vilja därför uttala sig för att, i den
mån så är nödigt på det att ovan ifrågasatta avlöningar skola kunna till
tulla beloppet utgå, Kungl. Maj:t i fall av vakans å något ämbete ställer
behövliga medel från allmänna besparingarna till hovrätts förfogande.

De medel, som enligt vad i det föregående nämnts komme att
erfordras för gratifikationer åt t. f. fiskaler, torde liksom hittills böra
utgå från anslagen till arvoden åt amanuenser m. m. För ifrågavarande
ändamål torde för framtiden böra beräknas i de olika hovrätterna
resp. 2,000, 1,500 och 1,000 kronor.

Under åberopande av det ovan anförda hemställa de sakkunniga
alltså beträffande avlöningarna åt adjungerade ledamöter och t. f. fiskaler,

Övriga t. »
tjänstemän.

att .Kungl. Maj:t måtte medgiva hovrätterna att av till
deras förfogande ställda medel tilldela dels adjungerad ledamot
(assessor eller e. o. assessor), vilken minst ett och ett halvt år
tjänstgjort i sådan egenskap, avlöningstillägg utöver tjänstgöringspenningarna
till belopp av 4,500 kronor, dels annan
adjungerad ledamot d\likt avlöningstillägg med 3,500 kronor,
dels ock t. f. fiskal avlöningstillägg likaledes utöver tjänstgöringspenningarna
med 2,500 kronor, allt för år beräknat;

att under de närmaste åren det måtte medgivas hovrätterna
att höja sistnämnda belopp med ytterligare 500 kronor,
där så prövas nödigt;

att Kungl. Maj:t måtte i den utsträckning, som är möjlig
och nödig för att ovan omförmälda avlöningar skola kunna
utgå, ställa till hovrätternas förfogande de ledamöters och
fiskalers löner, som tjänstgöra utom hovrätterna, samt, i händelse
att vakans uppstår på dylik tjänst, jämväl medel från
allmänna besparingarna;

ävensom att vid bestämmande av storleken av de särskilda
anslagen för arvoden åt amanuenser m. m. måtte beräknas,
att däri skola ingå vissa belopp för utfyllande av t. f.
fiskalers löneförmåner, nämligen i Svea hovrätts stat 2,000
kronor, i Göta hovrätts stat 1,500 kronor och i hovrättens över
Skåne och Blekinge stat 1,000 kronor.

För beredande åt den i hovrätterna tjänstgörande e. o. personalen
av viss ersättning för deras arbete stå till hovrätternas förfogande medel
från särskilda i hovrätternas stater upptagna anslag (anslagen till arvoden
åt amanuenser m. m.). Av dessa anslagsbelopp, vilka jämväl skola användas
för vissa andra ändamål, såsom tillfällig renskrivning, vikariatsarvode
etc., äro beräknade dels vissa belopp, nämligen i Svea hovrätts
stat 9,000 kronor och i Göta hovrätts stat 2,250 kronor, för avlönande
av amanuenser och vikarier för dem, dels ock vissa belopp, i Svea hovrätt
15,000 kronor, i Göta hovrätt 9,000 kronor och i hovrätten över
Skåne och Blekinge 5,500 kronor, för utdelning såsom gratifikationer åt
e. o. tjänstemän i övrigt samt åt den e. o. vaktbetjäningen. Vid beräkningen
av sistnämnda belopp har löneregleringskommittén, vars förslag
ligga till grund för de nuvarande anslagen, utgått från att behovet av
gratifikationsmedel uppginge till 2,000 kronor för varje division, å vilken
fiskal funnes anställd, och till 1,500 kronor för annan division, samt att,
med hänsyn därtill att i Göta hovrätt allenast en och inom hovrätten

över Skåne och Blekinge ingen amanuensbefattning skulle finnas att
tilldela e. o. tjänstemän såsom en första befordran, gratifikationsmedlen
borde ytterligare något höjas för dessa båda hovrätter. (Se kommitténs
ovannämnda betänkande av år 1908 sid. 280.)

De amanuenser, i Svea hovrätt 4 och i Göta hovrätt 1, för vilkas
avlönande medel sålunda anslagits, hava till åliggande att biträda vissa
av de ordinarie tjänstemännen, nämligen i Svea hovrätt en sekreteraren,
en advokatfiskal, en aktuarierna och en arkivarien samt i Göta hovrätt
aktuarien. Den tjänstgöring dessa amanuenser i sådan egenskap
hava att fullgöra tager i allmänhet icke hela deras arbetstid i anspråk.
Oftast torde vara fallet, att amanuenserna tillika aspirera på fiskalsförordnande,
och ägna de i så fall den återstående delen av arbetstiden
åt protokollsfjänstgöring samt skrivande av rubriker och promemorior
åt ledamöter, för vilket arbete de åtnjuta ersättning i likhet med andra
e. o. notarier.

Av löneregleringskommitténs omförmälda beräkningar att döma
torde vissa belopp (resp. 3,000, 2,000 och 1,000 kronor) vara närmast
avsedda för utdelning åt t. f. fiskaler. I själva verket användas emellertid
betydligt större audelar av anslagen för detta ändamål.

Beträffande användningen av de återstående gratifikationsmedlen
förfares väsentligt olika i de särskilda hovrätterna.

I Svea hovrätt hava gratifikationerna till e. o. notarierna plägat
utdelas vid slutet av kalenderåret och beräknas efter det arbetskvantum,
som av vederbörande utförts, (antal protokollsdagar, rubriker och promemorior)
samt i viss mån även efter beskaffenheten av det utförda
arbetet. De biträdande fiskaler, varav hovrätten vid olika tillfällen begagnat
sig, hava likaledes erhållit ersättning för det arbete de i sådan
egenskap utfört allenast i form av gratifikationer vid årets slut. De
belopp av ifrågavarande anslag, som jämte den till omkring 300 kronor
uppgående årliga avkastningen av en i hovrätten förvaltad fond, den
s. k. revisionsskillingskassan, kunnat användas för nu omnämnda ändamål,
hava under vanliga förhållanden icke förslagit att bereda de e. o.
notarier, som tjänstgjort ett helt år, större inkomster än i genomsnitt
200 å 300 kronor per år. Vid tider av större tillströmning har den
genomsnittliga inkomsten varit betydligt mindre, varemot då tillströmningen,
såsom under senare tid, varit svagare, inkomsten för enskilda
kunnat gå upp åtskilliga hundra kronor högre. Endast åt e. o. tjänstemän,
som äro frälsemän, har rikligare ersättning kunnat beredas, till följd
därav att hovrätten till sitt förfogande äger en särskild donationsfond,

den b. k. Fredenstiernska fonden, vars avkastning är avsedd att användas
till förmån för dylika e. o. tjänstemän.

I Göta hovrätt har tidigare, då tillströmningen dit av aspiranter
varit tämligen riklig, beträffande gratifikationsmedlens tilldelning åt e. o.
notarier förfarits på huvudsakligen samma sätt som nu sker i Svea hovrätt.
Under senare åren har däremot Göta hovrätt använt de gratifikationsmedel,
som icke behövts för upphjälpande av t. f. fiskalernas inkomster,
på det sätt att på varje av hovrättens divisioner anställts en
särskild e. o. tjänsteman, divisionsamanuens, med uppgift att biträda
divisionens notarie samt uppsätta förslag till rubriker och promemorior
åt ledamöter, vilken amanuens tilldelats ett årligt arvode av 800 kronor
(nyligen höjt till 1,200 kronor), som utgått månadsvis, varefter återstoden
av gratitikationsmedlen utdelats vid slutet av varje session till
samtliga e. o. notarier i förhållande till det under sessionen nedlagda
arbetet.

I hovrätten över Skåne och Blekinge använder man sig av ifrågavarande
gratifikationsmedel för att avlöna den enligt vad ovan nämnts
å vardera divisionen tillsatta biträdande fiskalen med ett månatligt arvode
av 100 kronor. De återstående medlen fördelas såsom gratifikationer
vid slutet av varje session mellan samtliga e. o. tjänstemän efter det
arbete, som under sessionen utförts.

Utgår man från förhållandena under äldre tider, kunde det tyckas,
som om för rekryteringen av hovrätterna det spelade ringa roll att under
den första tjänstgöringstiden aspiranterna på hovrättsbanan icke hade
någon nämnvärd inkomst att beräkna. Under 1890-talet var sålunda
tillgången på e. o. tjänstemän i hovrätterna synnerligen riklig (i Svea
hovrätt tjänstgjorde samtidigt ofta sådana till ett antal av 50 eller mera),
och detta oaktat desamma vanligen fingo tjänstgöra bortåt 3 år, innan
fiskal sförordnande kunde ernås, och oaktat de gratifikationsmedel, som
kunde påräknas, voro mycket ringa. Men förhållandena hava sedan
dess betydligt förändrats. Den starka konkurrensen från andra håll
och den minskade lockelse, som statstjänsten numera utövar, hava gjort,
att frågan om ersättning åt e. o. tjänstemän fått helt annan betydelse
för rekryteringen av hovrätterna än förr.

Visserligen skulle, enligt de sakkunnigas förslag, tiden för tjänstgöring
såsom e. o. notarie endast bliva omkring 1 år, högst 1 Vs år;
men nu för tiden torde redan den omständighet, att en blivande aspirant
komme att gå en dylik tidrymd utan något så när ordentliga inkomster,
spela en viss roll för möjligheten att kunna på förmånligt sätt rekrytera
hovrätterna. Fara kan uppstå, att mången duglig jurist, som är utan

egen förmögenhet och som alltså nödgas att under sagda tid ytterligare
öka sin skuldbörda, avskräckes från tanken på hovrättsbanan.

Det kan naturligtvis göras gällande, att ifrågavarande tid ju huvud-*
sakligen är avsedd för den unge juristens egen utbildning'' och att han
därför strängt taget icke kan göra anspråk på betalning för det arbete
han därunder nedlägger. Å andra sidan kan framhållas, att det arbete,
som utföres av honom, kommer vederbörande hovrätt till godo och ofta
är av beskaffenhet att spara en avsevärd del av ledamöternas tid. I
alla händelser föreligger på grund av den starka avgången från fiskalsoch
ledamotsgraderna för hovrätterna ett oundgängligt behov att för
fyllande av uppkomna luckor städse hava tillgång till ett visst antal
för hovrättstjänstgöring utbildade e. o. tjänstemän, och det är då naturligt,
att staten för tillgodoseende av detta behov bidrager med de därtill
nödiga medlen. Därest de relativt små summor, det härvidlag gäller,
skulle kunna avsevärt bidraga till att tillföra hovrättstjänsten eller statstjänsten
över huvud dugliga jurister, som eljest på grund av saknad av
egen förmögenhet eller understöd från anförvanter skulle vända sig åt
annat håll måste dessa summor anses väl använda.

Förutom de mera direkta hänsynen till rekryteringens upphjälpande
föreligger ett särskilt skäl att nu övergå till andra principer i fråga om
gottgörelse för e. o. tjänstemännens arbete. Enligt domsagestadgan
skola till de hos häradshövdingarna tjänstgörande. förste notarierna,
vilkas arbete i väsentlig mån även avser deras utbildning, utgå vissa
arvodesbelopp. Med den ställning, statsmakterna sålunda intagit till
frågan om ersättning åt lantdomarbiträdena, synes det knappast vara
förenligt att låta de e. o. notarier, som biträda hovrätterna, tjänstgöra
utan avsevärd gottgörelse. Några starkare skid kunna svårligen anföras
för en skillnad i detta hänseende. För den unge juristen, som slutat
sin tingstjänstgöring och därunder åtnjutit skälig ersättning för sitt
arbete, måste det framstå såsom en inkonsekvens, att när han sedermera,
och sålunda bättre utrustad än då han började sin avlönade tjänstgöring
hos häradshövdingen, skall fortsätta sitt arbete på domarbanan, han
måste åtminstone ett år gå i det närmaste oavlönad. Och det förefaller
så mycket hårdare, som han ju enligt domsagestadgans bestämmelser
icke såsom för närvarande är berättigad att, fortsätta tjänstgöringen på
lantdomarbanan, innan han erhållit viss hovrättsutbildning. För de sakkunniga
står det följaktligen klart, att man icke längre kan nöja sig
med att, såsom särskilt i Svea hovrätt ännu praktiseras, tillgodose den
e. o. personalen i hovrätterna med ersättning för deras arbete allenast
i form av obetydliga gratifikationer, vare sig de utdelas en eller två

Hovrätternas arbetssätt m. m.

gånger om året, ävensom att de nu utgående anslagen för dessa ersättningar
måste avsevärt höjas. I enlighet med de synpunkter, från vilka
doinsagostadgan utgår, torde alltså böra till hovrätternas förfogande
ställas medel för avlönande efter ungefärligen samma måttstock, som
ligger till grund för stadgans bestämmelser, av ett antal fiskalsaspiranter,
motsvarande det för hovrätternas och lantdomarkårens vederbörliga
rekrytering i normala fall behövliga.

I annat sammanhang hava de sakkunniga beräknat det ungefärliga
behovet av fiskalsaspiranter i de olika hovrätterna till 18 i Svea hovrätt,
10 i Göta hovrätt och 5 i hovrätten över Skåne och Blekinge, vari då
inberäknats även behövligt antal biträdande fiskaler.

Vad angår avlöningen till de biträdande fiskalerna synes denna
skäligen icke böra beräknas lägre än till 2,400 kronor per år till en
var av dem. Att denna avlöning bör utgå månatligen, är tydligt. För
avlöning åt de biträdande fiskalerna skulle alltså erfordras i Svea hovrätt
14,400 kronor, i Göta hovrätt 9,600 kronor och i hovrätten över
Skåne och Blekinge 4,800 kronor. Av samma skäl, som föranlett de
sakkunniga att föreslå, det fortfarande medel till gratifikationer åt t. f.
fiskaler böra finnas tillgängliga, synes även någon mindre summa för
utdelning av gratifikationsmedel åt biträdande fiskaler böra beräknas,
vadan de nämnda beloppen synas lämpligen böra avrundas till resp.
15,000, 10,000 och 5,000 kronor.

Vid beräkning av det för arvoden åt den övriga e. o. personalen
behövliga anslaget utgå de sakkunniga från att tillräckliga medel böra
finnas för tilldelning åt det antal fiskalsaspiranter, som enligt ovanstående
beräkning måste anses för varje hovrätt behövligt, med åtminstone
2,000 kronor per år åt en var av dem. I enlighet härmed skulle
följaktligen för ändamålet erfordras i Svea hovrätt 24,000 kronor, i
Göta hovrätt 12,000 kronor och i hovrätten över Skåne och Blekinge
6,000 kronor.

Med hänsyn till de olika förhållandena i de särskilda hovrätterna
torde, liksom hittills, lämnas åt hovrätterna att själva bestämma i fråga
om användningen av dessa belopp. Då det ju visat sig, att tillströmningen
till hovrätterna vid olika tider varit synnerligen ojämn, är tydligen
svårt att på förhand fastställa bestämda regler angående förfaringssättet
i fråga om dessa medel. Det måste emellertid förutsättas, att
hovrätterna komma att utdela åtminstone huvudparten av desamma i
form av månatliga arvoden åt dem, vilka ägna sin huvudsakliga tid åt
hovrättsarbetet.

I det föregående har nämnts, att de sakkunniga icke velat förorda

bestämmelser i den riktning, att hovrätterna skulle vid stark tillströmning
av fiskalsaspiranter vägra att mottaga ett större antal än som för
tillfället kunde auses erforderligt, och har därvid framhållits, att dylika
bestämmelser icke skulle väl stämma med det samband i utbildningen
vid häradsrätt och i hovrätt, som domsagostadgan avsåge att genomföra.
Ur denna synpunkt kan även ifrågasättas, huruvida icke, om man utgår
från den principen att de i hovrätterna tjänstgörande fiskalsaspiranterna
borde under denna sin tjänstgöring åtnjuta arvode, samtliga sådana,
oavsett tillströmningens riklighet, ägde komma i åtnjutande av vederbörliga
arvoden. De sakkunniga finna det emellertid knappast befogat
att draga så vittgående konsekvenser av det nämnda sambandet. Någon
ovillkorlig rätt för den, som slutat sin tingstjänstgöring, att vid.inkommandet
i hovrätten omedelbart komma i åtnjutande av arvode till visst
belopp eller av arvode över huvud taget synes man alltså icke böra
erkänna.

Därest anslaget till dessa arvoden fastställes till en fix summa
(och sålunda icke förändras till förslagsanslag) är det givet, att vid
rikligt tillflöde av fiskalsaspiranter kan bliva omöjligt att bereda en var
av dem arvode till det ovan beräknade beloppet. Olika sätt att i så
fall förfara kunna tänkas.

Ett sätt torde vara att tilldela fiskalsaspiranterna i den tur de
inkomma till hovrätten arvoden till fulla beloppet, så långt de räcka,
samt låta de senare inkommande tills vidare tjänstgöra utan arvoden.
Därest flera fiskalsaspiranter skulle samtidigt inkomma än det antal
arvoden som funnes lediga, kunde avgörandet ske exempelvis efter vitsord
från tingstjänstgöringen eller universitetet.

Men man kan även förfara på det sätt, att om t. ex. tillströmningen
har tendens att stiga så att ej alla aspiranter kunna beräknas
bekomma arvoden till det i normala fall utgående beloppet, hovrätten
bestämmer arvodena för det kommande året eller sessionen mindre, så
att de förslå åt samtliga (därvid det dock förutsättes, att arvodena ej
sättas under t. ex. 100 kronor i månaden). Möjligen torde vara lämpligt
att i så fall sätta arvodena så lågt, att ett överskott uppstår, som
kan t. ex. halvårsvis utdelas åt dem, vilka nedlagt större eller förtjänstfullare
arbete än de andra. Särskilt för Svea hovrätt torde
en metod av ungefärligen denna beskaffenhet visa sig lämpligare än
den förra.

Då ifrågavarande medel böra vara avsedda endast för dem, som
utbilda sig för domarbanan, och man på allt sätt bör söka tillse, att den
beräknade tiden före fiskalsförordnandes erhållande, om möjligt, icke

överskrides, är det givet, att hovrätterna ej böra äga utdela dessa
arvoden åt personer, som icke aspirera på fiskalsförordnande, och att
en hovrätt, så snart den finner klart, att en e. o. notarie icke lämpar
sig för domarbanan och således icke skäligen bör erhålla fiskalsförordnande,
ej bör låta honom längre behålla sitt arvode.

Genom att sålunda, då riklig tillgång på fiskalsaspiranter råder,
förfara med största möjliga noggrannhet vid användningen av aspirantarvodena
och genom att begagna sig av de möjligheter hovrätterna
enligt vad i det föregående framhållits äger att öka tillgången på
fiskalsförordnanden torde enligt de sakkunnigas mening hovrätterna
• oftast kunna även i dylika fall av rik tillgång på fiskalsaspiranter ordna
så, att en var av dem kan åtminstone tämligen snart efter inträdet i
hovrättstjänstgöring erhålla ett något så när ordentligt arvode. Med
hänsyn härtill hava de sakkunniga ansett sig kunna förorda, att ersättningarna
åt den e. o. personalen liksom hittills utgår ur ett beslämt
anslag, och då lämpligast fortfarande ur anslaget för arvoden åt
amanuenser m. in.

Utom för att tillgå för fyllande av hovrätternas fiskalsgrader hava
hovrätterna emellertid behov av e. o. tjänstemän även för annat ändamål,
nämligen för tjänstgöring såsom vikarier åt andra i hovrätterna
anställda tjänstemän och för att vid inträffande ledigheter fylla luckorna
efter sådana. Med hänsyn till den ringa avgången inom dessa tjänstemannagrader
och då i vanliga fall vikarier för dem stå att erhålla bland
fiskalsaspiranterna, kan något starkare behov av tillgång å e. o. personal
särskilt för dessa ändamål icke anses föreligga. För Svea hovrätts del
synes vara tillräckligt sörjt för detta behovs tillfredsställande genom
förefintligheten av de fyra amanuensbefattningar, till vilka medel finnas
anslagna. Åt Göta hovrätt, där endast en amanuensplats, hos aktuarien,
förutsättes skola finnas, samt åt hovrätten över Skåne och Blekinge,
varest ingen dylik amanuensbefattning är inrättad, torde däremot böra
beredas särskilda medel för tillgodoseende av detta behov. Löneregleringskommittén
(se dess oftanämnda betänkande sid. 280) ansåg, att
med hänsyn till dessa förhållanden anslagen till arvoden åt amanuenser
m. m. borde för dessa två hovrätter höjas med resp. 1,000 kronor och

1,500 kronor, och en dylik beräkning torde man fortfarande böra följa.
Vad berörda amanuensarvodens belopp, nu beräknade till 1,800 kronor,
beträffar torde de böra något höjas. Bestämmas de vanliga aspirantarvodena,
på sätt de sakkunniga föreslagit, till 2,000 kronor, måste man
tydligen, för att kunna förmå fiskalsaspiranter, därest inga andra e. o.
notarier finnas att tillgå, att uppehålla dessa för hovrättstjänsten nödiga

amanuensbefattningar, sätta avlöningarna för de sistnämnda något högre.
De sakkunniga föreslå arvodesbeloppen till 2,400 kronor. Till arvoden
åt vikarier för dessa amanuenser vid semester och annan ledighet är
beräknat ett belopp per amanuens av 450 kronor. Med utgångspunkt
från nu gjorda beräkningar skulle alltså för de i detta stycke angivna
ändamål erfordras i Svea hovrätt 11,400 kronor, i Göta hovrätt 3,850
kronor och i hovrätten över Skåne och Blekinge 1,500 kronor.

På grund av vad nu anförts skulle för arvoden åt amanuenser och
övriga e. o. tjänstemän (däri ej inberäknade t. f. fiskaler) behövas i Svea
hovrätt 50,400 kronor, i Göta hovrätt 25,850 kronor och i hovrätterna
över Skåne och Blekinge 12,500 kronor.

Av nuvarande anslagen för arvoden åt amanuenser m. m. torde
vara beräknade för motsvarande ändamål i Svea hovrätt 21,000 kronor,
i Göta hovrätt 9,250 kronor och i hovrätten över Skåne och Blekinge

4.500 kronor, därvid dock är att märka att dessa belopp även äro avsedda
att användas för tilldelning av gratifikationer åt extra vaktmästare.
Då för sistnämnda ändamål lära behövas i de olika hovrätterna endast
resp. 2,000, 1,000 och 500 kronor, skulle alltså på grund, av de sakkunnigas
ovan upptagna förslag erfordras, att ifrågavarande anslag, upptagna
å de särskilda hovrätternas stater till resp. 32,100, 14,500 och 7,700
kronor, förhöjdes för Svea hovrätt med 31,400 kronor, för Göta hovrätt
med 17,600 kronor och för hovrätten över Skåne och Blekinge med

8.500 kronor.

I detta sammanhang vilja emellertid de sakkunniga framställa ett
annat förslag, som föranleder ändring av nu omförmälda anslags belopp.
Ur dessa anslag utgå för närvarande de medel, som behövas för tillfällig
renskrivning, vilka medel äro för resp. hovrätter beräknade till
4,100, 1,300 och 1,000 kronor. Då de verkliga kostnaderna för den
extra skrivhjälp, som vid tider av ökat arbete tages i anspråk, givetvis
kunna betydligt överstiga de beräknade, föranleder detta förhållande,
att anslagsbeloppen kunna visa sig otillräckliga för de andra ändamål,
som skola från anslagen tillgodoses. Det måste därför anses önskligt,
att ifrågavarande anslag icke anlitas för detta syfte, utan att medlen
därtill lämnas på annat sätt. Beträffande statsdepartementen är en dylik
reform genomförd så att de för extra renskrivning erforderliga medlen
få tagas ur de under vederbörande huvudtitel uppförda förslagsanslagen
till skrivmateriel och expenser m. m. På samma sätt synes kunna förfaras
med avseende å de för tillfällig renskrivning i hovrätterna er -

forderliga medlen. Anslagen till arvoden åt amanuenser m. m. borde i
följd bärav nedsättas med resp. 4,100, 1,300 och 1,000 kronor.

De sakkunniga erinra vidare, att då enligt vad ovan nämnts av
dessa anslag torde vara beräknade för gratifikationer åt t. f. fiskaler
resp. 3,000, 2,000 och 1,000 kronor, samt enligt de sakkunnigas ovanupptagna
förslag för dylikt ändamål borde för framtiden beräknas i de
olika hovrätterna allenast resp. 2,000, 1,500 och 1,000 kronor, härav
foranledes nedsättning av anslagen för Svea hovrätt med 1,000 kronor
och för Göta hovrätt med 500 kronor.

I enlighet med det anförda hemställa de sakkunniga,

att vid bestämmandet av storleken utav anslagen till
arvoden åt amanuenser m. m. måtte beräknas skola därur utgå
dels för avlöningar åt biträdande fiskaler i Svea hovrätt 15,000
kronor, i Göta hovrätt 10,000 kronor och i hovrätten över
Skåne och Blekinge 5,000 kronor, dels för utdelning åt fiskalsaspiranter
resp. 24,000, 12,000 och 6,000 kronor, dels för arvoden
åt amanuenser och extra ordinarie tjänstemän i övrigt
resp. 11,400, 3,850 och 1,500 kronor, dels ock för utdelning
av gratifikationer åt den extra ordinarie vaktbetianingen resp.
2,000, 1,000 och 500 kronor;

att medel för tillfällig renskrivning icke vidare måtte tilldelas
från dessa anslag utan utgå ur andra huvudtitelns anslag
till skrivmateriel och expenser m. m.;

samt att i följd härav och med anledning av vad de
sakkunniga föreslagit angående gratifikationer åt t. f. fiskaler
anslagen till arvoden åt amanuenser m. m. i blivande stater för
hovrätterna matte upptagas till följande belopp, nämligen för
Svea hovrätt till 58,400 kronor, för Göta hovrätt till 30,300
kronor och för hovrätten över Skåne och Blekinge till 15,200
kronor.

De sakkunniga hava såsom ovan nämnts utgått från att även vid
riklig tillströmning av fiskalsaspiranter man skall kunna med en fix anslagssumma
ordna sa, att de alla tämligen omedelbart efter inkommandet
till hovrätten erhålla ett något så när ordentligt arvode. Möjligt är
emellertid, att de sakkunniga underskattat svårigheterna härvidlag. Har
man den åsikten, att det i dylika fall icke gärna låter sig göra att reglera
utdelningen av arvodena på sådant sätt, och fasthåller man dock att åt
varje fiskalsaspirant bör beredas arvode under hela utbildningstiden,
torde det bliva nödigt att ur de ovannämnda anslagen bryta ut vad

som enligt de gjorda beräkningarna skulle behövas för dylika arvoden
samt i ett särskilt förslagsanslag upptaga de sålunda behövliga beloppen.

Enligt denna tanke borde alltså under andra huvudtiteln uppföras
ett gemensamt förslagsanslag, varur hovrätterna hade att förse en var
e. o. notarie, som efter slutad tingssittning anmälde sig till hovrättstjänstgöring
för att aspirera på fiskalsförordnande, med ett arvode om
2,000 kronor per år, dock högst för en tid av ett och ett halvt år.
Beloppet av detta anslag borde på grund av ovan gjorda beräkningar sättas
till 42,000 kronor. Däremot borde anslagen till arvoden åt amanuenser
m. m., ur vilka fortfarande skulle gå medel till övriga ovan omnämnda
ändamål, minskas med resp. 24,000, 12,000 och 6,000 kronor.

Nu berörda väg hava de sakkunniga icke ansett sig böra följa på
grund av fruktan att därav skulle uppstå betydliga olägenheter, särskilt
för Svea hovrätts del. Huvudstaden utövar av många skäl stark dragningskraft
på unga jurister. Har nu den jurist, som fullgjort sin tingstjänstgöring,
visshet om att, därest han anmäler sig till tjänstgöring i
Svea hovrätt, ett arvode å 2,000 kronor står honom till buds, är all anledning
antaga att stora mängder tingsfärdiga jurister, vilka i själva
verket icke hava för avsikt att inträda på hovrättsbanan utan tänka sig
framtiden i andra ämbetsverk, dock anmäla sig i hovrätten för att sålunda
första delen av sin stockholmstid få en bestämd inkomst. Att
kontrollera, vilken avsikt vederbörande verkligen har, låter sig icke gärna
gorå. En orimligt stark tillströmning till hovrätten kan därav lätt bliva
följden. Olägenheterna av en sådan för hovrätternas jämna rekrytering
äro förut framhållna. Därtill kommer, att statsverket sålunda kan komma
att belastas med avsevärda utgifter utan motsvarande nytta.

Bilaga B till K^ungl. Maj:ts proposition Nr 253
vid 1919 års lagtima riksdag.

Till Konungen.

Genom kungl. remiss den 5 november 1915 har löneregleringskommittén anbefallts
att avgiva underdånigt utlåtande över en vid remissen fogad, inom justitiedepartementet
utarbetad promemoria angående vissa icke ordinarie revisionssekreterartjänsters
förvandlande till ordinarie ämbeten.

I anledning därav får kommittén anföra följande. t

Kommittén har vid skilda tillfällen framhållit den huvudgrundsatsen i fråga om
ett ämbetsverks förseende med arbetskrafter, att den personal, som vore nödvändig för
det behöriga fullgörandet av ämbetsverkets viktigare arbetsuppgifter, borde givas ordinarie
anställning.

Dessa uppgifter kunna emellertid visa sig växlande från år till år eder från någon
längre tidsperiod till en annan såväl till sin mängd som även eljest i avseende å storleken
av det arbete, de kräva. Den nämnda grundsatsen måste därför hänföras till den
arbetsmängd, vilken kan vara att betrakta såsom den normala.

Omförmälda huvudgrundsats har också varit, mer eller mindre, beaktad vid de
statsmakternas beslut rörande utveckling av nedre justitierevisionen, genom vilka den
nått sin nuvarande organisation.

Vad revisionssekreterarna angår, funnos till och med ar 1860 endast ordinarie,
då åtta till antalet.

Revisionssekreterare, tillsatta medelst konstitutorial, tillkommo genom beslut vid
1859—1860 årens riksdag. Med föranledande därav, att Kungl. Maj:t för denna riksdag
framlagt förslag till stadga angående högsta domstolens tjänstgöring på två avdelningar
samt till därav betingad ökning av justitien dens antal, hade Kungl. Maj:t ock
gjort framställning om nedre justitierevisionens förstärkande med, bland annat, fyra revisionssekreterare.
Då rikets ständer i sin skrivelse i nämnda ämnen (nr 128) anmälde
sitt bifall till berörda framställning, angavs också däri anledningen till att de nya revisionssekreterarna
icke skulle bliva ordinarie. I anslutning till vad redan justitiestatsministern
vid framställningens motivering yttrat till statsrådsprotokollet, förklarade sig
nämligen ständerna hava vid sina här åsyftade beslut iakttagit, att, till lättnad vid
framdeles möjligen skeende indragning, endast justitieråden skulle erhålla löner, men
den behövliga förstärkningen av nedre revisionen tillvägabringas genom förordnanden på
obestämd tid.

År 1905 gjorde sig behov av ytterligare revisionssekreterare utöver de dåvarande
8 ordinarie och 5 konstituerade gällande. Ej heller detta behov föranledde ökning
av antalet ordinarie revisionssekreterare, utan fanns böra tillgodoses genom anställande
av allenast tillförordnade (med egen rotel).

Enligt de av Kungl. Maj:t för sistnämnda års riksdag framlagda förslag till höjning
av antalet ledamöter i högsta domstolen från 18 till 21 samt till nya bestämmel 9 -

ser angående domstolens tjänstgöring på avdelningar skulle åstadkommas en avsevärd
ökning av antalet föredragnings veckor i domstolen. Härav nödvändiggjordes anställande
av tre nya revisionssekreterare. Enär emellertid ökningen av justitierådens antal skulle
bliva allenast tillfällig, i det avsett var, att från och med år 1909 antalet justitieråd
skulle i mån av inträffade ledigheter åter nedbringas till 18, föreslog Kungl. Maj;t
endast tillförordnade revisionssekreterare med avlöning å extra stat. — Kungl. Maj ds
förslag blevo av riksdagen bifallna.

De nu gjorda historiska erinringarna utvisa anledningarna därtill, att erforderliga
nya revisionssekreterartjänster icke blevo ordinarie sådana. Såväl tillsättningsformen
med konstitutorial som anställandet på förordnande - (med egen rotel) tillitades vid första
förekomsten på den grund, att man förmenade sig äga förhoppning att kunna efter
någon tid inskränka antalet ledamöter i högsta domstolen och dennas tjänstgöring på
avdelningar samt därmed också antalet föredragningsveckor och föredragande.

Dessa förhoppningar visade sig, såsom känt, så långt ifrån gå i uppfyllelse, att
med tiden både de konstituerade och de nämnda tillförordnade revisionssekreterarnas
antal ökades. År 1911 funnos 6 konstituerade med avlöning på ordinarie stat och likaledes
6 tillförordnade med egen rotel på extra stat.

Någon ytterligare ordinarie revisionssekreterartjänst hade däremot icke tillkommit.
Dessa tjänster utgjorde således år 1911 fortfarande 8.

Då löneregleringskommittén hade att yttra sig rörande reglering av löneförhållanden
m. m. vid nedre justitierevisionen, förklarade kommittén i sitt därom den 14
maj 1910 avgivna betänkande (delen XXIV), att den ansett sig böra utgå från den
förutsättningen, att någon av minskning i högsta domstolens arbete betingad reduktion
av personalen i nedre revisionen för det dåvarande icke kunde vidtagas. Beträffande
särskilt revisionssekreterarna syntes det kommittén vidare, att någon giltig och tillräcklig
anledning icke kunde anses föreligga att vid uppgörande av kommitténs förslag
ifrågasätta någon som helst förändring i revisionsekreterarnas dåvarande antal.

Med utgångspunkt i berörda förutsättning hade löneregleringskommittén alltså att
för sin del avgöra frågan, till huru stort antal de förefintliga revisionssekreterartjänsterna
borde vara ordinarie.

Därutinnan framhöll kommittén å ena sidan, hurusom det ej finge förbises, att
det arbete, som revisionssekreterarna utförde, ingalunda vore av tillfällig natur, utan
efter allmänt vedertagna regler borde förrättas av ordinarie tjänstemän.

Å andra sidan fann kommittén tvifvelsutan skäl förefinnas, som kunde anses tala
för revisionssekreterartjänsternas tillsättande allenast medelst konstitutorial.

Revisionssekreterartjänsterna vore nämligen, enligt vad från skilda håll samstämmigt
vitsordats, förenade med ett så uppslitande arbete, att det ej medgåve ett kvarstannande
i sådan tjänst vid mera framskriden ålder. Grenom att innehavaren blott
konstituerades, kunde honom beredas tillfälle att vid tilltagande ålder återgå till tjänst,
som han såsom ordinarie innehade. Hade han erhållit fullmakt såsom ordinarie revisionssekreterare,
bleve det däremot nödvändigt att förse honom med annat arbete.

Bland utvägar, som i sistberörda avseende anlitats, framhöll kommittén, att
revisionssekreterare i ganska stor utsträckning placerats såsom domhavande i domsaga.

I samband därmed erinrade emellertid kommittén, att denna praxis medfört i betydande
män minskade befordringsmöjligheter för det antal obefordrade jurister, som "genom
tjänstgöring hos häradshövdingar eller såsom vikarier för dessa sökte meritera sig till
erhållande av domsaga. Dessas ställning skulle säkerligen betydligt förbättras, om revi -

sionssekreterarbefattningarna i allmänhet icke tillsattes medelst fullmakter; det kunde
då oftare inträffa, att revisionssekreterare, som vore ordinarie hovrättsråd, efter tjänstgöring
i nedre revisionen under ett antal år återginge till hovrätten.

Vidare hänvisade kommittén därpå, att en framdeles inträffande reglering av
häradshövdingarnas avlöningsförmåner tilläventyrs kunde komma att få sådan innebörd,
att möjligheten att till domsaga förflytta en revisionssekreterare vore mindre att
räkna med.

“Vare härmed", yttrade kommittén, “huru som helst; ju högre antalet ordinarie
revisionssekreterare sättes, desto svårare blir det att placera dem, da de befinnas mindre
lämpliga till fortsatt arbete inom nedre revisionen."

Efter övervägande av de i förevarande fråga förekommande omständigheter förklarade
sig kommittén anse en lämplig medelväg vara att utav de, enligt vad kommittén
förutsatte, konstant behövliga 20 revisionssekreterarna 12 gjordes till ordinarie och 8
till konstituerade. •

Frågan om ny organisation och lönereglering för nedre justitierevisionen framlades
till riksdagens beslut i 1911 års statsverksproposition. Då chefen för justitiedepartementet
uttalade sig i detta ärende i det statsråd, där propositionen beslöts, anförde
departementschefen till en början, att spörsmålet, huruvida de dittillsvarande 20 ständigt
tjänstgörande revisionssekreterarna borde vara ordinarie tjänstemän eller om de till
större eller mindre antal borde intaga en mindre fast ställning, rörde sig därom, i
vilken mån beträffande revisionssekreterarna särskilda omständigheter förelåge, vilka
borde föranleda undantag från den allmänna regeln, att statstjänster av konstant natur
böra besättas med ordinarie innehavare.

En sådan omständighet hade av löneregleringskommittén särskilt beaktats. Kommittén
befarade nämligen, att det icke alltid, när en ordinarie revisionssekieterare nått
den ålder, då tjänstgöringen i nedre revisionen för honom bleve alltför ansträngande,
skulle bliva möjligt att överflytta honom å annan tjänst, för vilken han kunde vara
skickad. Att denna farhåga kunde vara i viss man berättigad, ville departementschefen
väl ej förneka, men ansåge departementschefen densamma ej böra tillmätas större betydelse,
helst om en anordning, som departementschefen ville förorda, bleve vidtagen.

Den sålunda åsyftade anordningen avsåg, att i fall, då omständigheterna gjorde
det önskligt, även en ordinarie revisionssekreterare (som varit hovrättsråd) måtte kunna
vid vakans i hovrätten återtaga sitt hovrättsrådsämbete, utan att avbrottet i hans tjänstgöring
i hovrätten räknades honom till last i vissa angivna hänseenden, däribland särskilt
det, att han ej ägde räkna sig sin tid såsom ordinarie revisionssekreterare tillgodo
i fråga om rätt till ålderstillägg i hovrätten.

Genomfördes en sådan anordning, syntes det departementschefen, att kommitténs
på revisionssekreterartjänsternas egenskap av övergångsplatser grundade betänkligheter
mot revisionssekreterarnas utnämnande med fullmakter borde bliva i betydlig mån hävda.

Vad åter beträffade de skäl, som nedre revisionen (enligt dess underdåniga utlåtande
över löneregleringskommitténs betänkande) ansåge tala för att en del revisionssekreterarämbeten
lämnades utan ordinarie innehavare — nämligen hänsyn till möjlig
reduktion av revisionssekreterarnas antal och till att revisionssekreterarna^ bolde underkastas
någon tids prov i fråga om sin lämplighet såsom föredragande i högsta domstolen
— borde även enligt departementschefens mening dessa hänsyn föranleda begränsning
av antalet ordinarie revisionssekreterare.

Med angivna uppfattning om betydelsen av de på frågan inverkande omständig -

heter föreslog departementschefen såsom lämpligt antal ordinarie revisionssekreterare 15
samt att sålunda 5 måtte bliva konstituerade.

Vid behandlingen av förevarande regleringsärende upptog departementschefen ock
det av löneregleringskominittén väckta förslaget om beredande av 1 V2 månads semester
åt en var av de ordinarie och konstituerade revisionssekreterarna. För bestridande av
föredragningen i högsta domstolen det antal dagar, varifrån de nämnda revisionssekreterarna
måste för erhållande av dylik semester befrias, syntes departementschefen erfordras
3 revisionssekreterare, förordnade att hela året förestå var sin rotel i nedre revisionen.
Departementschefen hemställde alltså, att i nedre revisionens stat måtte uppföras en
post å 22,500 kronor “till arvoden åt vikarier för beredande av semester åt revisionssekreterarna“.

Vad departementschefen sålunda förordat upptogs såsom Kungl. Maj:ts förslag
till riksdagen uti omförmälda statsverksproposition.

I sin skrivelse till Konungen angående regleringen av utgifterna under riksstatens
andra huvudtitel (nr 2 för år 1911) anmärkte riksdagen till en början, att riksdagen
vid behandlingen av ärendet rörande ny reglering av nedre justitierevisionen icke kunnat
undgå att fästa sin uppmärksamhet å den reform av rikets rättegångsväsende, som vore
ifrågasatt, och sannolikheten därav, att densamma, om den bleve genomförd, komme att
omfatta jämväl rikets högsta domstol och därmed även nu ifrågavarande ämbetsverk.
Då det emellertid icke läte sig beräkna, när en dylik reform, hur önskvärd den än kunde
vara, kunde komma till stånd, och antagligt vore, att det ännu komme att dröja lång
tid, innan denna fråga vunne sin slutliga lösning, hade riksdagen funnit det icke böra
anstå med löneregleringen för detta verk, som jämväl tarvade omgestaltning.

Riksdagen hade därför till närmare prövning upptagit Kungl. Maj:ts ifrågavarande
framställning och därvid, vad revisionssekreterarna anginge, anslutit sig till vad Kungl.
Maj:t föreslagit beträffande, bland annat, antalet ordinarie och konstituerade revisionssekreterarbefattningar.

Beträffande sättet för beredande av någon tids ledighet för revisionssekreterarna
hade riksdagen likaledes ansett sig böra bifalla vad Kungl. Maj:t därutinnan föreslagit.

Enligt den år 1911 beträffande revisionssekreterarna beslutade organisationen,
vilken ännu består, finnas således 15 ordinarie, 5 konstituerade och 3 för helt år med
egen rotel förordnade revisionssekreterare.

Härtill komma ytterligare dels extra revisionssekreterare och dels andra tillförordnade
revisionssekreterare än de med egen rotel förordnade. För de förra, vilka
avses förnämligast för föredragning av särskilt vidlyftiga mål, som ej kunna medhinnas
av innehavarna av de fasta rotlarna, är beräknat ett i nedre revisionens stat upptaget
arvodesanslag å 5,000 kronor. De senare, vilka förordnas för särskilda tider, då ordinarie
eller konstituerad revisionssekreterare av offentligt uppdrag eller annan anledning är
hindrad att sköta sin tjänst eller erhållit ledighet från densamma, avlönas dels med
egen behållen lön i hovrätt, därest sådan lön tillkommer dem, dels med tjänstgöringspenningarna
vid den revisionssekreterartjänst, som förestås, och dels, i den mån ytterligare
medel erfordras, från andra huvudtitelns besparingar.

Här är slutligen att erinra om den tillfälliga förstärkning av nedre revisionens
arbetskrafter med, bland annat, fyra revisionssekreterare, som i enlighet med Kungl.
Maj:ts förslag av 1915 års riksdag beviljades på extra stat för år 1916. Behovet av
denna förstärkning föranleddes av den ökning av antalet arbetsveckor i högsta domstolen,
som är en följd av de utav samma riksdag antagna förändrade bestämmelserna angående

högsta domstolens tjänstgöring på avdelningar. Ifrågavarande fyra revisionssekreterare
skulle emellertid vara erforderliga endast intill dess högsta domstolens nuvarande arbetsbalans
nedbragts till normalt omfång, vartill i Kung! Maj:ts förslag beräknats åtgå sju
till åtta år. De skulle därför tillsättas blott medelst förordnanden för ett år i sänder.

Utav den härovan lämnade redogörelsen framgå de skäl, på grund av vilka vissa
utav de konstant erforderliga revisionssekreterartjänsterna för närvarande liksom tidigare
icke uppförts såsom ordinarie, utan tillsättas allenast medelst konstitutorial eller förordnande
att förestå egen rotel.

Uti den promemoria, över vilken löneregleringskommittén här har att yttra sig,
uttalas nu, att framställning synes'' böra göras till nästkommande riksdag därom, att
nyssberörda, med konstitutorial eller förordnande tillsatta tjänster måtte förvandlas till
ordinarie ämbeten.

I anledning härav framställer sig närmast den frågan, huruvida, efter det löneregleringskommitténs
omförmälda betänkande avgavs samt den nu gällande ordningen
av 1911 års riksdag i överensstämmelse med Kungl. Maj:ts förslag beslöts, sådana förändrade
förhållanden inträtt, att de skäl, vilka ligga till grund för uppdelningen av de
ständigt erforderliga revisionssekreterartjänsterna uti ordinarie och icke ordinarie, bortfallit
eller förlorat i betydelse därhän, att samtliga de nämnda tjänsterna böra bliva
ordinarie.

Till besvarande av denna fråga får löneregleringskommittén anföra följande.

Kommittén, som, på sätt förut är nämnt, i sitt omförmälda betänkande förutsatte,
att någon av minskning i högsta domstolens arbete betingad reduktion av revisionssekreterarnas
antal icke för det dåvarande kunde vidtagas, grundade sina betänkligheter
mot alla de ständigt erforderliga revisionssekreterarnas utnämnande med fullmakt förnämligast
på deras tjänsters egenskap av överg&ngsplatser och svårigheter att vid önskvärd
tid placera dem å andra befattningar. Vid behandlingen inför Kungl. Maj:t av
frågan om framläggande för 1911 års riksdag av förslag i ärendet angående lönereglering
in. m. för nedre revisionen, uttalade föredragande departementschefen, såsom jämväl
ovan omförmälts, att kommitténs nyssberörda betänkligheter syntes bliva i betydlig mån
hävda, därest en av departementschefen då ifrågasatt anordning till underlättande av
ordinarie revisionssekreterares återgång till ämbete såsom hovrättsråd bleve genomförd.

En dylik anordning har ock sedermera kommit till stånd. Genom kungl. kungörelsen
den 16 juni 1911 angående vissa hovrättsråds rätt till ålderstillägg har nämligen
i enlighet med riksdagens beslut meddelats stadganden, vilka innebära, att ordinarie
revisionssekreterare, som utnämnes till hovrättsråd i hovrätt, där han vid sin befordran till
revisionssekreterartjänsten var ledamot eller fiskal, må för ålderstillägg å hovrättsrådslönen
tillgodoräkna sig, förutom eventuell tidigare ledamotstid i hovrätten, jämväl den tid
intill fem år, varunder han innehaft revisionssekreterarämbetet.

Löneregleringskommittén håller nu före, att genom bestämmelser i den riktning,
dessa stadganden angiva, en utväg för ordinarie revisionssekreterares övergång till annan
befattning kan vinnas, vilken väsentligen undanröjer kommitténs förutnämnda betänkligheter
mot ett större antal revisionssekreterare med fullmakt.

Såsom ett annat skäl för att en del revisionssekreterartjänster icke borde besättas
med ordinarie innehavare har anförts, att tillfälle borde förefinnas till prövning flan
högsta domstolens sida under tillräcklig tid av en föredragandes lämplighet såsom sådan,
innan lian erkölle, fullmakt å revisionssekreterarämbete.

I fråga om denna hänsyn inskränker sig löneregleringskommittén till att meddela,
att, enligt vad för kommittén tillkännagivits, den mening lärer vara av högsta domstolens
ledamöter omfattad, att erforderlig prövotid skulle förefinnas före utnämning till ordinarie
revisionssekreterare, även om de nuvarande medelst konstitutorial eller förordnande med
egen rotel tillsatta revisionssekreterartjänsterna förändrades till ordinarie.

Återstår så det skäl mot berörda förändrings vidtagande, som skulle utgöras av
möjligheten av en reduktion i de ständigt erforderliga revisionssekreterarnas antal.

Såsom förut erinrats utgick löneregleringskommittén i sitt betänkande den 14 maj
1910 från den förutsättning, att en dylik reduktion, betingad av minskning i högsta
domstolens arbete, för det dåvarande icke kunde vidtagas. Emellertid har under innevarande
år antagits en lagstiftning, som just avser att i väsentlig omfattning minska den
arbetsmängd, som under senare tid påvilat högsta domstolen och föranlett en stigande
arbetsbalans därstädes. Då därjämte särskilda åtgärder vidtagits för ett påskyndat
avarbetande av den befintliga balansen, kan det förefalla, som om möjligheten av en
sådan reduktion, varom här är fråga, vunnit högre grad av aktualitet. Vid detta förhållande
kunde det alltså synas klokt, att åtminstone icke alla de här ifrågavarande 8
icke ordinarie revisionssekreterartjänsterna förvandlades till ordinarie.

Beträffande utsikten till att inom förutsebar tid verkligen kunna nedbringa de
för högsta domstolens arbete konstant erforderliga revisionssekreterarnas antal till mindre
än 23 får kommittén emellertid fästa uppmärksamheten vid särskilt följande omständigheter.

För närvarande och alltifrån början av år 1910 utgör det årliga antalet arbetsveckor
för högsta domstolen 103. Genom den nya lagstiftningen angående högsta domstolens
tjänstgöring på avdelningar har arbetsveckornas antal höjts till 115, vartill är
att lägga tiden för arbetet å domstolens dispensavdelning. Den nämnda ökningen av
arbetsveckorna är emellertid avsedd att fortvara allenast till dess den stora arbetsbalansen
nedbragts till vad som kan anses vara normalt. Härför har beräknats åtgå
7 å 8 år; högre uppskattningar hava ock förekommit. När det angivna målet uppnåtts,
komma således, enligt vad avsett synes vara, såväl omförmälda nya arbetsveckor som
de utav desamma nödvändiggjorda fyra nya revisionssekreterarbefattningarna på extra
stat att försvinna.

Högsta domstolen torde alltså vid berörda tidpunkt återgå till en arbetstid,
enligt den ordinarie indelningen av densamma, om 103 veckor, vartill emellertid fortfarande
skall läggas det arbete, som föranledes av dispensärendenas tillkomst. Men
redan 103 arbetsveckor kräva just det nuvarande antalet revisionssekreterare, d. v. s.
23, förutom de extra och de tillfälligt vikarierande.

Kan då månne den nya lagstiftningen rörande rätten att fullfölja talan i högsta
domstolen antagas medföra sådan minskning av domstolens arbete, att dess arbetstid
skall kunna, trots dispensärendenas tillkomst, ytterligare inskränkas och i följd därav
de ständigt behövliga revisionssekreterarnas antal sättas lägre än det nuvarande, 23?

Emot ett sådant antagande, vilket ej heller torde hava från något håll framställts
under arbetet med den nya lagstiftningen rörande fulliöljdsrätten, synas åtskilliga
omständigheter tala.

I länder, vilka tidigare antagit den nya fullföljdslagstiftningens förnämsta medel
för tillbakahållande av ökningen i den högsta instansens arbetsmängd, nämligen stadgandet
av en summa revisibilis, visar erfarenheten, att detta stadgande med tiden förlorar
i förmåga att hejda en ökad tillströmning av mål. Det har visat sig nödvändigt att

redan för upprätthållandet av det med stadgandets införande åsyftade läget i avseende
å arbetsmaterialets storlek tid efter annan höja denna summa revisibilis.

Den allmänna utvecklingens fortgång samt den därav föranledda stegringen i
rättsomsättning såväl inom landet som i förhållande till främmande land utgöra omständigheter,
som innefatta en omisskännlig tendens till ökning av antalet sådana rättsärenden,
som icke äro utestängda från fullföljd till högsta domstolen. I enahanda
riktning verka lagstiftningens utsträckning till allt flera områden ävensom bildandet av
nya rättsinstitut och rättsutvecklingens fortskridande i övrigt.

Vidare kan det icke förbises, att av flera orsaker de till högsta domstolens
prövning föreliggande målen måste antagas komma att i genomsnitt kräva mera arbete
än de fullföljda målen förut gjort. Härvid är ock att märka den säkerligen berättigade
önskvärdheten därav, att högsta instansens avgöranden i dessa genomsnittligt viktigare
mål genom deciderade uttalanden i förekommande spörsmål av principiell innebörd samt
genom upplysande och fullständig motivering i övrigt komma att i utsträckt grad lämna
ledning vid lagstiftning, rättsskipning och rättsomsättning. I det hela torde utan fara
för missräkning kunna sägas, att statsarbetets fortgående utveckling, på de områden av
vilka högsta domstolens arbete beröres liksom på andra, icke, åtminstone så länge nuvarande
rättegångsordning till sina huvuddrag består, synes tillåta det antagandet, att
framdeles skulle av högsta domstolen krävas en mindre arbetsprodukt, än under senare
tid hittills av densamma fordrats och presterats. I detta ämne må ock erinras, hurusom
innevarande års riksdag i underdånig skrivelse hemställt, att Kungl. Maj:t ville taga i
övervägande, huruvida genom åtgärder i tillika antydd riktning högsta domstolens arbetsresultat
må kunna ökas.

Av sålunda i korthet åberopade och dem närliggande grunder finner sig löneregleringskommittén
fortfarande böra utgå ifrån, att ej heller efter det den i år beslutade
exceptionella uttänjningen av kraven på högsta domstolens kvantitativa arbetsresultat
kunnat inskränkas och upphöra, det domstolen påvilande arbetet skall kräva mindre
årlig arbetstid än 103 arbetsveckor. Vid sådant förhållande kommer alltså det sedan
några år konstant erforderliga antalet revisionssekreterare, 23 att framgent förbliva lika
erforderligt.

Kommitténs nu angivna uppfattning är naturligen, såsom ock ovan blivit antytt,
icke avsedd att äga giltighet annat än så länge nu bestående rättegångsordning förbliver i
väsentliga delar gällande. Den möjligheten torde ej kunna förnekas, att till följd av
en framtida allmän omgestaltning av rikets rättegångsväsen revisionssekreterartjänsterna
skulle kunna undvaras eller till erforderliga antalet minskas. Denna för kommittén för
det närvarande obestämbara möjlighet synes icke böra utgöra hinder för en lösning av
förevarande organisationsfråga i enlighet med de nu och under förutsebar tid framåt
rådande förhållandenas krav. I detta hänseende ansluter sig kommittén till vad av
1911 års riksdag, enligt vad ovan förmälts, därutinnan yttrades i anledning av det då
framlagda förslaget rörande ny reglering av nedre justitierevisionen.

För övrigt torde med ledning av erfarenheten rörande den tid, som kräves för
genomförande av mera betydande rättegångsreformer, kunna påräknas, att en framtida
allmän dylik reform skall till sin huvudsakliga inverkan på nedre justitierevisionen
kunna bedömas långt innan denna inverkan skall träda i tillämpning. I följd härav
skall säkerligen rådrum vara givet för vidtagande av erforderliga åtgärder till förebyggande
av, att ordinarie revisionssekreterare behövde vid reformens ikraftträdande
överflyttas å indragningsstat. — — —.

De skäl, vilka tidigare gjorts gällande såsom hinder mot en tillämpning på
samtliga konstant erforderliga revisionssekreterarljänster av den allmänna grundsatsen,
att stadse behövliga befattningar böra besättas med ordinarie innehavare, hava, på sätt
av det ovan anförda framgår, efter senare förändrade eller upplysta förhållanden av
kommittén funnits icke höra tillmätas sådan betydelse i det nu förevarande ärendet.
Detta resultat har framgått ur kommitténs överväganden av huvudsakligen sådana ifrågakommande
förhållanden, vilka direkt beröra allenast nedre justitierevisionen själv,
»amma resultat, framstår emellertid såsom önskvärt jämväl med hänsyn till vissa nytillkomna
omständigheter, som närmast avse andra ämbetsverk.

Genom den nya lagstiftningen rörande rätten att fullfölja talan i högsta domstolen
hava hovrätterna gjorts till sista instans i ett betydande antal mål. På grund härav
måste det — såsom ock såväl inom riksdagen som från andra håll blivit betonat —
vara önskvärt, att den dömande verksamheten i hovrätterna i så stor utsträckning som
möjligt utövas av ordinarie ledamöter. Detta önskemål skulle befrämjas, därest de
revisionssekreterarljänster, som, ehuruväl ständigt erforderliga, likväl icke nu äro ordinane,
bleve därtill förändrade. Innehavarna av dessa åtta allenast medelst konstitutorial
eller förordnande med egen rotel tillsatta tjänster måste ju nämligen, såsom i den
remitterade promemorian blivit framhållet, kvarstå i de ordinarie befattningar, de må
innehava.. Då dessa befattningar i regel utgöras av ordinarie ledamotstjänster i’hovrätt,
skulle såsom följd av deras innehavares utnämnande å de ifrågasatta nya ordinarie
revisionssekrcterarämbetena samma ledamotstjänster bliva lediga och komma att besättas
med andra innehavare. Antalet ordinarie hovrättsledamöter, som fullgjorde sin egen
tjänst, skulle härigenom, normalt taget, ökas.

På de grunder, som framgå av vad ovan anförts, och under förutsättning att
bland avlönmgsvillkoren intages erforderlig föreskrift i fråga om skyldighet för ordinarie
revisionssekreterare att underkasta sig förflyttning till ledamotsbefattning i överratt,
anser sig löneregleringskommittén kunna tillstyrka, att till 1916 års riksdag av--låtes framställning om förändring till ordinarie revisionssekreterarämbeten av de 5
medelst konstitutorial och 3 medelst förordnande att förestå egen rotel tillsatta revisionssekreterarbefattningar,
för vilka avlöningsmedel finnas avsedda i gällande ordinarie
stat för Kungl. Maj.-ts nedre justitierevision.

STOCKHOLM, ISAAC MARG US’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1919.