Kungl. Maj.is Proposition Nr 143 (Proposition 1919:143)

Kungl. Maj.is Proposition Nr 143.

Nr 143.

Kungl. Maj.-ts proposition till riksdagen med förslag till lag
om begränsning av tiden för idkande av handel och viss
annan rörelse; given Stockholms slott den 21 februar
1919.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå
riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag om begränsning av
tiden för idkande av handel och viss annan rörelse.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott.

GUSTAF.

Axel Schotte.

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 125 käft. (Nr 143.)

282 19 1

Kungl. May.ts Proposition Nr 143.

Förslag till Lag om

begränsning av tiden för idkande av handel och viss annan rörelse.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Handelsbod må å söckendag ej hållas öppen för allmänheten å förmiddagen
före klockan 8 och å eftermiddagen efter klockan 7 eller,
under tiden från och med den 10 till och med den 23 december, efter
klockan 8.

Bod, där handel idkas med mejeriprodukter, ägg, margarin eller bagerioch
konditorivaror, må dock för försäljning enbart av dylika varor öppnas
en timme tidigare och hållas öppen en timme längre än nyss är sagt.

Rakstuga, frisérsalong eller varmbadinrättning må å söckendag ej
hållas öppen för allmänheten å tid före klockan 8 förmiddagen eller
efter klockan 8 eftermiddagen.

2 §•

Å sön- eller helgdag må handelsbod, rakstuga, frisérsalong eller
varmbadinrättning ej hållas öppen för allmänheten.

För försäljning enbart av sådana livsmedel, som i 1 § angivas, ävensom
av färsk frukt eller levande blommor må dock bod å sön- eller helgdag
hållas öppen å tid mellan klockan 7 och klockan 10 förmiddagen.

Därest sådana dagar inträffa i följd, må rakstuga eller frisérsalong
hållas öppen en av dem under högst två timmar å tid före klockan 11
förmiddagen.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 143.

3 §•

I den mån sådant påkallas av särskilt förhållande inom viss
kommun, må, efter vad nedan sägs, tiden för öppethållande bestämmas

annorlunda än i 1 och 2 §§ är stadgat.

Beträffande söckendag må nämnda tid utsträckas för stad eller köping
med högst en timme på morgonen och en timme på aftonen och för
annan kommun med högst två timmar på morgonen och två timmar på
aftonen. Jämväl må öppethållande inskränkas .med högst fyra timmar.

Såvitt angår sön- eller helgdag må öppethållande kunna inskränkas
eller förbjudas ävensom medgivande lämnas dels till försäljning, varom
i 2 § andra stycket sägs, under högst två timmar å tid efter klockan 1
eftermiddagen, dels ock till öppethållande, därest detta icke jämlikt 2 §
sista stycket eljest är medgivet, av rakstuga eller frisérsalong under
högst två timmar samt av varmbadinrättning under högst fyra timmar,
dock ej under högmässogudstjänst.

4 §•

I fråga om företag av samma slag må ej meddelas olika bestämmelser
enligt 3 §, • med mindre sadant kan ske utan obehöiigt gyn
nande av vissa företag.

Bestämmelse om utsträckning av tiden för öppethållande bör,. där
sådant finnes påkallat för att personalens arbetstid ej må obehörigen
förlängas, innefatta villkor om lämpliga raster för personalen eller dylikt.

5 §•

Om bestämmelse enligt 3 § beslutar den myndighet, som utövar
kommunens beslutanderätt.

Beslutet skall underställas länsstyrelsen och för sådant ändamål
överlämnas, där det avser annan stad än Stockholm, till magistraten
eller, där sådan ej finnes, till den för staden särskilt tillsatta styrelsen
och beträffande kommun å landet till landsfiskalen i orten. Magistraten,
stadsstyrelsen eller landsfiskalen insänder beslutet till länsstyrelsen med
eget utlåtande, sedan tillfälle lämnats föreningar av näringsidkare och
deras biträden ävensom i orten boende, vilkas rätt .beröres av beslutet,
att yttra sig över detsamma; och skall i Stockholm sådant tillfälle lämnas
föreningar och enskilda av överstathållarämbetet.

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 143.

6 §•

Beslut, som i 5 § omförmäles, skall av länsstyrelsen oförändrat
fastställas eller ock ogillas. Fastställt beslut skall ofördröjligen allmängöras
genom dess införande i länskungörelserna eller, beträffande Stockholm,
i den tidning, vari överståthållarämbetets kungörelser vanligen
intagas. Därjämte skall i fråga om annan ort än Stockholm genom
vederbörande kommunala myndighets försorg tillkännagivande om kungörelsen
med angivande av dess huvudsakliga innehåll införas i minst
en tidning inom orten, varförutom beträffande landskommun tillkännagivande
om kungörelsen skall ske från predikstolen.

7 §•

I avseende å ändring eller upphävande av beslut, som avses i 5 §,
gälle vad om sådant besluts meddelande är stadgat.

8 §•

Under tid, då handelsbod ej må hållas öppen, må ej vara därstädes
på rekvisition säljas för försändning. Då försäljning i handelsbod må
avse blott vara av visst slag, må vara av annat slag ej därstädes säljas
på sätt nyss är sagt.

Ej heller må under tid, då handelsbod av visst slag ej må hållas
öppen, vara, varmed handel i dylik bod idkas, annorstädes för allmänheten
hållas till salu, med mindre länsstyrelsen med hänsyn till särskilt
förhållande därtill lämnat tillstånd.

9 §.

\ar, som håller handelsbod, rakstuga, frisérsalong eller varmbadinrättning
öppen a tid, da öppethållande enligt denna lag icke är medgivet,
eller som i handelsbod under tid, då försäljning må avse blott
vara av visst slag, håller vara av annat slag till salu, böte från och med
fem till och med femhundra kronor.

Lag samma vare, om någon i strid mot vad i 8 § är stadgat säljer
vara eller håller sådan till salu.

10 §.

Den, som under tid, då han är ställd under tilltal för förseelse, som
i 9 § omförmäles, fortsätter samma förseelse, skall, för varje gång stäm -

Kungl. Maj.is Proposition Nr 143.

ning därför utfärdats och delgivits, fällas till de böter, som för dylik
förseelse äro bestämda.

11 §•

För förseelse, som i 9 § sägs, vare, där den med husbondes vetskap
begås av hans hustru, husfolk eller i hans arbete antagen person, husbonden
ansvarig, liksom vore förseelsen begången av honom själv.

12 §.

Förseelse, som i 9 § omförmäles, skall åtalas av allmän åklagare
vid . polisdomstol, där sådan är inrättad, men eljest hos poliskammare
och, där sådan icke finnes, vid allmän domstol.

13 §.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.

Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt
allmän strafflag.

14 §.

I fråga om köping, som icke utgör egen kommun, samt municipalsamhälle
skall vad i denna lag om kommun sägs äga motsvarande tilllämpning;
och må förty av kommunen enligt denna lag fattat beslut ej
gälla köpingen eller samhället.

Beträffande sådan utsträckning av tiden för öppethållande, varom i
3 § andra stycket förmäles, skall köping eller samhälle, som i denna
paragraf avses, likställas med stad.

15 §.

Från tillämpning av stadgandena i denna lag äro undantagna:

försäljning å apotek,

försäljning av rusdrycker och pilsner,

för resande avsedd försäljning vid järnvägs- eller ångbåtsstation, i
järnvägsvagn eller å fartyg,

försäljning, som bedrives under utövning av eller i samband med
kafé- eller restaurangrörelse och allenast avser förtäring eller förbrukning
å stället eller försändning eller avhämtning av lagad mat, tillagade
alkoholfria drycker eller svagdricka,

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 143.
tillfällig försäljning för välgörande ändamål,

försäljning av tidningar, som bedrives utomhus eller till gäster å
kafé- eller restauranglokal, samt

försäljning utomhus och allenast i mindre omfattning av matvaror,
läskedrycker, blommor eller dylikt.

Genom denna lag upphävas:

lagen den 14 maj 1909 om förbud mot viss försäljning av tobak, samt
lagen den 5 juni 1909 om förbud mot handels idkande under vissa

tider av dygnet.

Denna lag skall träda i kraft den 1 oktober 1919.

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 143.

Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
4 februari 1919.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Eden,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner,
Statsråden Petersson,

Schotte,

Petrén,

Nilson,

Löfgren,

friherre Palmstierna,

Undén,

Thorsson.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anförde
chefen för civildepartementet, statsrådet Schotte:

Genom beslut den 14 februari 1914 uppdrog Kungl. Maj:t åt socialstyrelsen
att verkställa undersökning, i vad mån inom vårt land behövlig
söndagsvila utan berättigad anledning åsidosattes inom vissa arbetsområden.

I skrivelse den 1 mars 1914 hemställde därefter riksdagen, att Kungl.
Maj:t måtte låta verkställa utredning, i vad mån butikshandeln å sönoch
helgdagar lämpligen kunde underkastas begränsning utöver den, som
för det dåvarande gällde eller kunde bestämmas, samt för nästföljande
års riksdag framlägga de förslag, vartill utredningen kunde föranleda.
Genom remiss den 2 april 1914 anbefalldes socialstyrelsen att verkställa
den i riksdagens skrivelse avsedda utredningen ävensom att avgiva de förslag,
vartill styrelsen Pinne samma utredning föranleda.

Iuledniug''.

Socialstyrelsens

förslag- till
lag-stiftning-såtgrärdcr.

Kungi. Maj:ts Proposition Nr 143.

. Vidare har styrelsen genom remiss den 16 mars 1915 anbefallts att
avgiva utlåtande över en av Sveriges minuthandlares riksförbund den
31 januari 1914 gjord framställning om revision av lagen den 5 juni
1909 om förbud mot handels idkande under vissa tider av dygnet i ändamål
att vinna dels utsträckt förbud mot handel under sön- och helgdagar
dels ock vissa åtgärder till förekommande av illojal konkurrens inom vissa
branscher från tobaksaffärernas sida. Därjämte anmodade jag den 29
juni 1918 styrelsen att avgiva yttrande över en av sydsvenska pappershandlareföreningen
den 26 mars 1914 gjord framställning om ändring
i butikstängningslagen till undanröjande av sistberörda missförhållande.

I detta sammanhang torde jämväl böra omnämnas, att Kungl. Maj:t
den 20 juni 1913 efter upprepade riksdagsmotioner i ämnet anbefallt
styrelsen att verkställa utredning rörande personalens å rakstugor samt
herr- och damfrisérsalonger ävensom å badinrättningar arbetstid å kvällarna.
För att tagas i övervägande vid avgivande av det förslag, vartill
denna utredning kunde giva anledning, har den 28 augusti 1915 till
styrelsen överlämnats en till Kungl. Maj:t ställd framställning av svenska
frisörföreningen om lagstadgad stängningstid för rak- och frisérsalonger.

I samband med att Kungl. Maj:t genom beslut den 15 februari
1918 uppdragit åt särskilda kommitterade att verkställa utredning och
uppgöra förslag till lagstiftning om arbetstidens längd och förläggning
har förklarats, att detta uppdrag icke skulle utgöra hinder för socialstyielsen
att slutföra sina arbeten med butikstängningslagens revision.

Såsom resultat av de sålunda anbefallda utredningarna har socialstyrelsen
den 2 september 1918 avgivit utlåtande med förslag till lagom
begränsning av tiden för öppethållande av handelsbodar jämte vissa
andra företag.

Över detta förslag hava kommerskollegium ävensom överståthållarämbetet
och samtliga länsstyrelser avgivit infordrade utlåtanden, varjämte
framställningar i ämnet inkommit från kontorist- och handelsbiträdesföreningen
i Stockholm m. fl. sammanslutningar av affärsanställda,
åtskilliga innehavare av konfektyr- och fruktaffärer i Göteborg, svenska
frisörbiträdesförbundet, svenska frisörföreningen, Stockholms damfrisörförening
samt verkställande direktören för Stockholms badhusaktiebolag.

De remisser, som närmast givit anledning till socialstyrelsens utlåtande,
avse dels och i främsta rummet förändrad reglering av handelsbodars
öppethållande på sön- och helgdagar, dels ock inskränkning av
den tobaks- och tidningsaffärer tillkommande rätten att hålla öppet längre

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 143.

tid på aftonen än som för butiker i allmänhet är medgivet. Styrelsen
har emellertid ansett sig böra vidga sin uppgift, och har den revision
styrelsen i enlighet härmed underkastat butikstängningslagen resulterat
i förslag till en uti väsentliga avseenden förändrad lagstiftning.

Den nu gällande butikstängningslagen utgör det första försöket här
i landet till lagstiftning på förevarande område och mötte vid sin tillkomst
betydande motstånd. Med hänsyn till berörda förhållanden erhöll
lagen en mycket varsam och försiktig läggning. Sedan en officiellt
fastställd begränsning av tiden för butikshandeln numera i stor omfattning
blivit genomförd och allmänheten hunnit vänja sig vid denna anordning,
synes enligt styrelsens förmenande tiden vara inne för en omarbetning
av ifrågavarande lagstiftning i ändamål att med hänsyn till
allmängiltighet och effektivitet bringa densamma till bättre överensstämmelse
med tidens krav och den sociala skyddslagstiftningen i övrigt —
en lagstiftningsåtgärd, som tack vare kristidsförhållandena för närvarande
ej skulle bliva alltför kännbar. I berörda syfte har dels den allmänna
formen för lagstiftningen angående tiden för butikers öppethållande förändrats,
dels denna lagstiftnings tillämpningsområde utsträckts och dels
dess bestämmelser i vissa avseenden skärpts. Med hänsyn till det förut
omförmälda uppdraget åt särskilda kommitterade att verkställa utredning
och avgiva förslag till lagstiftning angående arbetstidens längd och förläggning
har styrelsen emellertid icke ansett sig böra, såsom eljest
skäligen kunnat ifrågakomma, i detta sammanhang upptaga till behandling
frågan om närmare reglering av de butiksauställdas arbetstidsförhållanden.

Styrelsen har med bestämmelserna angående tiden för handelsbodars
öppethållande även förbundit föreskrifter rörande tiden för öppethållande
av rakstugor, frisérsalonger och varmbadinrättningar. Styrelsen, som
funnit kraven på en begränsning av arbetstiden jämväl för sistberörda
företag befogade, har nämligen ansett de förhållanden, som med hänsyn
till de båda kategorierna av företag här böra komma i åtanke, så pass
likartade och besläktade, att tiderna för företagens öppethållande synts
lämpligen kunna göras till föremål för reglering i en och samma författning.

Över styrelsens lagförslag hava delegerade för Sveriges minuthandlares
riksförbund och riksförbundet av affärsanställda vid sammanträde
inför styrelsen beretts tillfälle att yttra sig.

Socialstyrelsens förslag till ny lag i ämnet har inom civildepartementet
undergått en mindre omarbetning. Under hänvisning beträffande
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 125 käft. (Nr 143.) 22212 2

Allmänna

principer.

Lagstiftningens
tilllämplighetsområde.

Kung1. May.ts Proposition Nr 143.

det närmare innehållet av socialstyrelsens utlåtande till föreliggande
tryck, övergår jag härefter till motivering av det utarbetade förslaget,
därvid jag först till behandling upptager de principiella förändringar förslaget
innebär.

Den nu gällande lagen om förbud mot handels idkande under vissa
tider av dygnet avser såsom bekant allenast städer, köpingar och municipalsamhällen,
varemot den rena landsbygden är undantagen från
lagens tillämplighetsområde. Angående lämpligheten av denna inskränkning
gjorde sig emellertid vid lagens tillkomst olika meningar gällande.

I skrivelse den 20 februari 1906, vari riksdagen hos Kungl. Maj:t
anhöll om åtgärder för åvägabringande av en lagstiftning angående
stängningstiden för handelsbutiker, uttalade sig riksdagen även om principerna
för en dylik lagstiftning samt framhöll därvid bland annat, att
det icke syntes lämpligt, att åtskillnad i förevarande avseende gjordes
mellan städer och landsbygd.

Till riksdagens berörda uppfattning anslöt sig även chefen för justitiedepartementet
vid anmälan inför Kungl. Maj:t den 26 februari 1909
av förslag till lag i ämnet. Departementschefen yttrade nämligen därvid
bland annat, att ehuru det vore sannolikt, att frågan ägde sitt huvudsakliga
intresse för de större stadssamhällena, där arbetstiden genom en
ständigt växande konkurrens i vissa fäll alltjämt stegrades, syntes det
likväl vara olämpligt att av sådan anledning lagstifta uteslutande för
dessa samhällen eller att vid en lagstiftning av ifrågavarande art över
huvud göra åtskillnad på städer och landsbygd. Ett särskilt stöd för
denna uppfattning fann departementschefen däri, att, om undantag för
landsbygden stadgades, missförhållanden skulle kunna uppstå i de fall,
där en tätt befolkad landsbygd gränsade omedelbart intill ett stadssamhälle.
Det lagförslag, som av Kungl. Maj:t framlades för 1909 års riksdag,
avsåg jämväl hela landet utan åtskillnad på stad och landsbygd.

Lagutskottet, som hade att behandla Kungl. Maj:ts berörda förslag,
betonade även för sin del de olägenheter, som utan en likställighet i förevarande
avseende i många fall skulle kunna uppstå. Lagutskottets majoritet
tillstyrkte därför, att den ifrågasatta lagen skulle gälla även beträffande
landsbygden. Vissa reservanter åter ansågo behovet av eu
laglig reglering därstädes obehövlig och att lagen borde erhålla tillämpning
allenast i städer och köpingar, som utgjorde egen kommun. Vid
behandlingen av utskottets utlåtande fattade kamrarna olika beslut, i
det andra kammaren biträdde majoritetens mening och första kammaren
instämde med reservanterna. Av lagutskottet sedermera framlagt samman]
ämkningsförslag, av innehåll att den ifrågaställa lagen skulle er -

Kungh Maj:is Proposition Nr 143.

hålla tillämpning i städer, köpingar och municipalsamhällen, blev av
riksdagens båda kamrar antaget.

Den olikhet, som sålunda för närvarande förefinnes mellan å ena
sidan nyss angivna samhällen samt å andra sidan den rena landsbygden,
torde icke längre böra bibehållas. Åtskilliga mera tätt befolkade landskommuner,
särskilt sådana invid städer eller andra större orter, torde
i förevarande avseende vara fullt ut jämförbara med köpingar eller
municipalsamhällen. Inom landskommunerna finnes även ett stort antal
ganska betydande samhällen, å vilka butikstängningslagen icke är tilllämplig.
Något skäl att undantaga dylika kommuner eller samhällen
från en reglering i föreliggande syfte torde icke förefinnas. Å andra
sidan kan det icke förnekas, att beträffande vissa trakter av landsbygden
en dylik reglering icke direkt är av behovet påkallad. Dock synes
lämpligast för vinnande av likformighet, att regleringen utsträckes även
till sådana trakter. Emellertid måste beaktas, att förhållandena å landsbygden
kunna vara väsentligt olika å skilda orter och att lokala intressen
kunna kräva avvikelser från de tidsbestämmelser, som för landet i allmänhet
synas böra bliva gällande. Förutsättningen för en utsträckning av lagstiftningens
tillämplighetsområde på sätt föreslagits måste därför vara, att
möjlighet lämnas öppen för ett skäligt tillgodoseende av dylika intressen.

Beträffande uppfattningen i förevarande fråga bland handlandena å
landsbygden framgår av socialstyrelsens utredning, att Sveriges allmänna
handelsförening genom sitt förvaltningsutskott i augusti 1917 vänt sig
till föreningens olika ombud i landsorten med en förfrågan i ämnet,
och att i samtliga de inkomna svaren uttalats önskvärdheten av lagstiftningens
utvidgning till att gälla jämväl å landsbygden.

Frågan om begränsning av arbetstiden för personalen å rakstugor
samt herr- och damfrisérsalonger ävensom å varmbadinrättningar har vid upprepade
tillfällen varit föremål för riksdagens prövning. Vid riksdagarna
under vart och ett av åren 1910—1913 väcktes sålunda motioner i ämnet,
åsyftande åtgärder för vinnande av reglering av arbetstiden för nämnda
personal. Dessa motioner folio emellertid på motstånd från första kammarens
sida.

Beträffande rakstugor och herrfrisérsalonger förefinnes på grund av
frivillig överenskommelse eu utpräglad enhetlighet med avseende på
öppnings- och stängningstider. Någon garanti för att detta förhållande
skall alltjämt fortfara förefinnes dock icke. De ingångna överenskommelserna
äro träffade efter skarpa konflikter mellan arbetsgivare och arbetstagare,
och nya stridigheter kunna lätt uppstå. Vad angår damfrisér -

Reglering

beträffande

rakstugor,

frlsér salonger

och
varmbadinrättningar.

Kung!. Maj.ts Proposition Nr 143.

Sättet för
lagstiftningens
an
ordnande.

salongerna och badanstalterna förefinnes icke motsvarande enhetlighet
beträffande arbetstiden.

Det torde icke kunna förnekas, att i huvudsak samma skal, som
tala för en begränsning genom lagstiftning av arbetstiden för handelsbutikernas
personal, jämväl kunna åberopas till stöd för en laglig reglering
av arbetsförhållandena för här åsyftade kategorier av yrkesidkare.
Av socialstyrelsens utredning synes visserligen framgå, att några mera
svårartade missförhållanden icke föreligga beträffande ifrågavarande företag,
synnerligast med hänsyn till arbetets i regel ganska intermittenta
karaktär, men i flertalet fall är dock den tid, varunder personalen är
bunden vid arbetsstället, ganska lång, och arbetet utsträckes ej sällan
till en ganska sen timme på kvällarna. Särskilt torde detta vara fallet
beträffande damfrisérsalonger och varmbadinrättningar, där personalen
till övervägande del — i fråga om damfrisérsalongerna så gott som uteslutande
— utgöres av kvinnor, av vilka många äro gifta och hava ett hem
att sköta. Därjämte torde söndagsarbete i ganska stor utsträckning förekomma.
Med hänsyn till nu anförda omständigheter har jag i likhet
med socialstyrelsen funnit jämväl ifrågavarande företag böra underkastas
en reglering i förevarande syfte. Vad åter angår kallbadinrättningar,
vilka i vårt land kunna hållas öppna endast en kortare tid av året och
därunder sysselsätta endast en fåtalig personal, torde en dylik åtgärd
icke vara av behovet påkallad.

Då det gäller sättet för anordnande av lagstiftning i förevarande
ämne, framträda huvudsakligen två olika principer, vilka båda, såsom
av socialstyrelsens utredning framgår, med större eller mindre modifikationer
tillämpas inom de europeiska länderna. Å ena sidan kunna lagbestämmelserna
innefatta ett direkt förbud mot ifrågakommande företags
öppethållande under viss tid. A andra sidan kan åt de lokala myndigheterna
överlämnas att enligt i lagen angivna grunder genomföra en
reglering av stängningstiden. Vår nu gällande butikstängningslag bygger
på den senare principen. Denna lag giver nämligen åt vederbörande
kommunala myndighet i städ, köping eller municipalsamhälle befogenhet
att inom vissa gränser träffa avgörande, huruvida förbud mot handelsbods
öppethållande under vissa tider av dygnet skall meddelas eller
ej. Det av nämnda myndighet fattade beslutet erhåller dock ej giltighet
med mindre detsamma fastställes i Stockholm av överståthållarämbetet
och eljest av vederbörande länsstyrelse.

Beträffande de skäl, som föranledde införandet i 1909 års lag av
berörda princip, må erinras följande. I sin skrivelse den 20 februari

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 143.

1906 med begäran om åtgärder för åvägabringande av en lagstiftning
angående stängningstid av handelsbutiker uttalade riksdagen såsom sin
uppfattning, att då behovet av viss stängningstid uppenbarligen vore
olika för olika orter, det syntes riksdagen lämpligast, att på orter, där
behovet av bestämd stängningstid för handelsbutiker särskilt gjorde sig
gällande, sådan kunde åvägabringas genom de kommunala myndigheternas
försorg, dock att därvid till förekommande av missbruk vissa gränser
borde fastställas för den kommunala beslutanderätten. Av de myndigheter,
som hördes över riksdagens framställning och tillstyrkte en lagstiftning
i angivet syfte, förordade något mer än halva antalet bifall
till den av riksdagen för lagstiftningens anordnande föreslagna grundsatsen,
under det de övriga uttalade sig för en viss ovillkorlig stängningstid
för alla butiker i riket. De skäl, som av sistnämnda myndigheter
anfördes till stöd för deras uppfattning, utgingo från antagandet,
att en lagstiftning av den föreslagna typen endast skulle vinna tillämpning
på ett mindre antal platser samt att i enlighet därmed fattade beslut
skulle utfalla högst olika för skilda orter, även om dessa vore likställda
beträffande de förhållanden, som för beslutens tillkomst borde
vara avgörande. Vidare framhölls även, att likformighet i för olika orter
gällande bestämmelser vore synnerligen önskvärd även ur den synpunkten,
att man torde böra sträva att undanröja den anledning till konkurrens
kommunerna emellan, som läge däri, att kommuner, vilka gränsade intill
varandra, genom mer eller mindre stränga stadganden om butikernas
stängningstid i ej ringa mån kunde bidraga till att locka kundkretsen
från den ena kommunen till den andra, en synpunkt, som ägde särskild
giltighet ifråga om landskommuner och municipalsamhällen, som gränsade
intill större städer.

Kungl. Maj:ts förslag till 1909 års riksdag angående lag i ämnet
byggde på den av riksdagen förordade grundsatsen, och motiverade föredragande
departementschefen sin uppfattning huvudsakligen därmed, att
väsentliga olikheter i fråga om behovet av lagbestämmelser av här ifrågavarande
art och beträffande förutsättningarna för deras genomförande
förefunnes i avseende å olika orter.

I sitt föreliggande förslag frångår socialstyrelsen den hittills tillämpade
grundsatsen och förordar direkt förbud mot handelsbods öppethållande
före, respektive efter viss tid. Styrelsen finner det nämligen icke
vara tillfredsställande att låta förverkligandet av en betydelsefull social
lagstiftning bliva beroende av fördelningen av den politiska makten och
intresseförhållandena inom de kommunala representationerna. Den föreslagna
anordningen av lagstiftningen finner styrelsen även bäst överens -

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 143,

stämma med lagstiftningens syfte, vilket ju väsentligen går ut på att på ett
skäligt sätt reglera arbetstiden för de aflfärsanställda. Då det emellertid
ej kan förnekas, att olika förhållanden å skilda orter kunna påkalla en
i viss mån olikartad reglering, bör, enligt styrelsens mening, de kommunala
myndigheterna givas rätt att för tillgodoseende av lokala behov
och intressen i viss utsträckning vidtaga ändring i de fastställda tidsbestämmelserna.

Den sålunda förordade omläggningen av sättet för lagstiftningens
anordnande har av de i ärendet hörda myndigheterna i regel tillstyrkts.
Länsstyrelsen i Uppsala län har emellertid i detta hänseende gjort en invändning
mot förslaget och framhåller, att den gällande butikstängningslagen
endast under kort tid varit i kraft och att dess tillämpning syntes
hava varit så allmän och i övrigt tillfredsställande, som man kunnat
hoppas, varför länsstyrelsen icke funne tidpunkten för eu allmän revision
av lagstiftningen ännu vara inne.

Av socialstyrelsens utredning angående tillämpningen av 1909 års
butikstängningslag framgår, att nämnda lag kommit till tillämpning i
70 städer med 90 % av hela stadsbefolkningen i riket, 8 köpingar och
30 municipalsamhällen. (Hela antalet städer, köpingar och municipalsamhällen
i riket utgjorde den 1 januari 1917 respektive 104, 39 och
178.) För 28 städer, 25 köpingar och 109 municipalsamhällen har till
styrelsen lämnats den uppgift, att tiderna för öppethållande av handelsbodarna
vore reglerade genom frivillig överenskommelse eller ändock
gemensamma och att därvid affärstiden i regel bestämts i nära överensstämmelse
med vad butikstängningslagens 2 § stadgade. Endast beträffande
6 städer, 2 köpingar och 10 municipalsamhällen har, enligt vad
socialstyrelsen meddelat, några allmänt tillämpade tider icke funnits för
öppethållande av handelsbodar. Socialstyrelsen yttrar såsom en sammanfattning
av sin utredning, att en reglering av butikstängningsförhållandena
inom städer, köpingar och municipalsamhällen i synnerligen stor
utsträckning kommit till stånd, ävensom att denna reglering, jämväl när
den genomförts på frivillighetens väg, på det hela taget kan anses
ganska enhetlig.

Oaktat en reglering i lagstiftningens syfte sålunda i stor utsträckning
ägt rum, kan densamma dock icke sägas hava blivit fullt genomförd.
Med bibehållandet av kommunernas bestämmanderätt i förevarande
avseende kommer jämväl alltid förverkligandet av de med lagstiftningen
avsedda önskemålen att bliva beroende av lokala intresseförhållanden
och sålunda i viss mån ovisst. Särskilt torde detta gälla beträffande
landsbygden. Vid den nuvarande lagens tillkomst anfördes som skäl för

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 143.

införandet av berörda befogenhet för kommunerna nödvändigheten att
iakttaga största försiktighet, enär all erfarenhet av den ifrågasatta lagstiftningens
verkningar saknades. Av socialstyrelsen lämnade uppgifter
rörande tiderna för öppethållande av handelsbodar synas emellertid tyda
på, att de farhågor, som huvudsakligen gjorde sig gällande mot införandet
av en direkt lagstadgad reglering, varit i stort sett ogrundade. Av
nu anförda skäl biträder jag i huvudsak socialstyrelsens förslag i fråga
om sättet för lagstiftningens anordnande.

Jag övergår härefter till de särskilda bestämmelserna i föreliggande
förslag.

Socialstyrelsens utredning angående tillämpade butikstängningstider,
vilken utredning avser början av år 1918 samt omfattar 104 städer,
35 köpingar och 147 municipalsamhällen, utvisar, att den vanligaste tiden
för butikernas öppnande varit klockan 8 förmiddagen. Denna tid tillämpades
i 183 samhällen. I sammanlagt 54 samhällen öppnades butikerna
i allmänhet redan klockan 7 förmiddagen. Den vanligaste
stängningstiden var klockan 7 eftermiddagen, vilken tid tillämpades i
156 samhällen. Klockan 8 eftermiddagen var stängningstid i sammanlagt
47 samhällen. I 45 samhällen stängdes butikerna redan klockan
6 eftermiddagen. I 5 samhällen var stängningstiden ännu tidigare, i
intetdera fallet med tillämpning av butikstängningslagen. För 52 samhällen
har den uppgift lämnats, att affärerna under rådande kristid stängdes
tidigare än vanligt, därav i 43 samhällen klockan 6 eftermiddagen.

\ id fastställande av de allmänna reglerna för handelsbutiks öppnande
och stängning har man att avväga å ena sidan de affärsanställdas intresse
av en skälig begränsning av arbetstiden och å andra sidan allmänhetens samt
affärsinnehavarnas berättigade krav på en icke allt för snävt begränsad affärstid.
Särskilt är här att taga hänsyn till de kroppsarbetande klassernas möjlighet
att utan hinder av gällande arbetstider verkställa erforderliga inköp.
Tiderna synas även i möjligaste mån böra ansluta sig till de nu allmänt
tillämpade.

Fn'' ur nu angivna synpunkter i allmänhet lämplig tid för öppethållande
av handelsbodar å söckendag torde vara den av socialstyrelsen
föreslagna, eller tiden mellan klockan 8 förmiddagen och klockan 7 eftermiddagen.
En begränsning av affärstiden mellan dessa klockslag, vilket
skulle innebära en inskränkning i jämförelse med butikstängningslagens
tidsbestämmelser med eu timme på morgonen och en timme på kvällen,
torde, såsom av det nyss anförda framgår, rätt väl överensstämma med
de vanligast tillämpade tiderna. Någon erinran mot den nu föreslagna
tidsbegränsningen såsom normerande har ej heller framställts.

Speciella

bestäm melser.

Angående
handel å
söckendag.

Tiden för
öppethållande
i allmänhet av
handelsbod.

Upphörande
av tobaks- och
tidningshandelns

särställning.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 143.

Stockholms handelskammare har i till kommerskollegium avgivet
yttrande framhållit, att förslaget skulle väl hårt komma att drabba de
små näringsidkarna, vilka antingen personligen eller ock med tillhjälp
av familjen utan anlitande av lejd arbetskraft skötte sin rörelse. Det
vore särskilt å kvällarna efter den allmänna arbetstidens slut, som dylika
affärer hade sin huvudsakliga kundkrets. Handelskammaren har därför
funnit det önskligt, om dessas intressen kunde beaktas, detta så mycket
mera som de sociala motiv, som eljest läge bakom ifrågavarande lagstiftning,
icke här gjorde sig gällande.

De av handelskammaren sålunda framförda synpunkterna finner jag
visserligen beaktansvärda, men då det synes vara så gott som omöjligt
att på ett ur konkurrenshänsyn tillfredsställande sätt praktiskt lösa frågan,
torde de ifrågavarande affärerna icke kunna medgivas någon särskild
undantagsställning.

Beträffande de undantag, som torde böra medgivas från de allmänna
reglerna angående butikernas öppnings- och stängningstider, återkommer
jag i det följande.

Nu gällande butikstängningslag giver åt tobaks- och tidningsaffärer
en särskild ställning, i det stängningstiden på aftonen för dessa affärer
av de kommunala myndigheterna kan sättas en timme senare än för
affärer i allmänhet. Till stöd för denna anordning, så vitt avser tobakshandeln,
anförde chefen för justitiedepartementet vid föredragning av
förslaget till 1909 års lag, bland annat, att försäljningen av tobaksvaror
hade förutsättningar att för ett flertal affärer nå sin största omfattning
under de tider, då stora delar av allmänheten slutat sitt arbete för
dagen. Cigarraffärernas publik av tillfällighetsköpare bestode sannolikt
till stort antal av de grupper bland den manliga befolkningen, som tillhörde
kroppsarbetarklassen eller liandelsbiträdeskåren. Särskilt för dessas
skull kunde det därför anses vara av behovet påkallat att hålla cigarrbutikerna
öppna längre än andra affärer. Den stängningstid, som för det
dåvarande föreslagits för affärer i allmänhet, eller klockan 8, hade emellertid,
enligt föredragandens mening, även beträffande cigarraffärer alla
förutsättningar att tillfredsställa kroppsarbetarnas krav i detta hänseende.
En utsträckning av cigarraffärernas expeditionstid ytterligare en timme
skulle även tillgodose de särskilda hänsyn, som kunde påkallas av
handelsbiträdenas önskningar, sedan flertalet av alla övriga affärer komme
att stängas klockan 8. Föredraganden, som därefter till behandling
upptog de olägenheter, vilka en på föreslaget sätt genomförd stängningstid
för cigarraffärerna kunde förväntas medföra på grund av kon -

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 143.

kurrensen med restauranger och kaféer, uttalade sig därvid för att denna
konkurrens icke borde utgöra hinder för en begränsning av arbetstiden
beträffande ifrågavarande affärer.

Genom riksdagens beslut utsträcktes den undantagsställning, som av
departementschefen föreslagits i fråga om tobaksaffärer, jämväl till bodar,
där huvudsakligen tidningar försäljas.

Av socialstyrelsens föreliggande utredning inhämtas, att i sammanlagt
103 städer, köpingar och municipalsamhällen tobaks- och tidningsaffärer
höllos öppna längre än andra affärer. I 72 samhällen inföll
stängningstiden senare än klockan 8 eftermiddagen.

Nu berörda undantagsställning har givit anledning till åtskilliga
klagomål, bland annat, såsom förut berörts, av Sveriges minuthandlares
riksförbund och sydsvenska pappershandlareföreningen. Härvid bär
gjorts gällande, att cigaraffärerna i betydande omfattning idkade försäljning
av andra varor än tobak och tidningar och genom dylik
handel å tid, efter det övriga butiker måst stänga, gjorde sig skyldiga
till illojal konkurrens. De sålunda gynnade tobaks- och tidningsaffärerna
hade nämligen i stort antal fall — efter vad från talrika orter i landets
skilda delar inhämtats — utnyttjat sin i verklig eller påstådd egenskap
av huvudsakligen tobaks- eller tidningsaffärer privilegierade ställning å
andra branschers bekostnad genom att försälja även böcker, papper,
kortvaror, ekiperingsartiklar m. m. Riksförbundet påyrkade en sådan
ändring av lagen, att undantagsstadgandet till förmån för tobaks- och
tidningsaffärer antingen måtte helt uteslutas eller ock givas en sådan
innebörd, att de av förbundet påpekade verkningarna av detsamma förekommes.

De sålunda framförda synpunkterna hava kraftigt understrukits av
åtskilliga av de sammanslutningar av näringsidkare, som yttrat sig
över denna framställning.

Från tobakshandlarnas sida däremot har till stöd för den senare
stängningstiden bland annat framhållits, att den bästa affärstiden just
infölle på kvällen samt att tobaksaffärerna genom 1909 års lag utsattes
för en ytterligt kännbar konkurrens från restauranger och kaféer, varest
försäljningen av tobaksvaror fritt finge äga rum å den tid, då tobaksaffärerna
måste hållas stängda. Då allenast de allra största tobaksaffärerna
kunde existera enbart på försäljning av tobaksvaror, skulle
en lagändring av den innebörd, att endast affärer, där uteslutande tobaksvaror
saluhölles, finge hållas öppna längre än andra bodar, verka synnerligen
menligt för de mindre affärerna, som utgjorde flertalet, samt gynna
de större affärerna på de mindres bekostnad.

Bihang till riksdagens protokoll IDB). 1 sand. 123 höft. (Nr 143.) 222 19 3

Kling!. Maj.ts Proposition Nr 143.

A id ett inför socialstyrelsen med delegerade för minuthandlarnas
riksförbund och riksförbundet av affärsanställda hållet sammanträde iitvecklades
här berörda synpunkter ytterligare, på sätt av styrelsens utlåtande
framgår, av representanten för tobakshandeln.

Socialstyrelsen framhåller i sitt utlåtande, att flertalet av de myndigheter,
som yttrat sig över förenämnda framställning av minuthandlarnas
riksförbund, biträtt förbundets uppfattning. Av yttrandena att döma, yttrar
styrelsen vidare, torde det ej kunna betvivlas, att de av riksförbundet framförda
klagomålen hade visst fog för sig. Med hänsyn härtill och då någon
annan praktiskt tillfredsställande utväg för missförhållandets avhjälpande
ej syntes vara att tillgå, har styrelsen funnit sig böra föreslå avskaffandet
"av ifrågavarande undantagsställning. Då styrelsen emellertid funnit
de från tobakshandelns sida framställda erinringarna angående konkurrensen
från restauranger m. fl. hava visst fog för sig, har styrelsen sökt
att genom vissa förändringar av bestämmelserna i den nu gällande
lagens 8 och 14 §§ giva tobakshandeln ett visst skydd mot nämnda
konkurrens. Berörda förändringar åsyfta, att försäljning inomhus å restauranger,
kaféer o. d., för såvitt ej Kungl. Maj:ts befallningshavande medgiver
undantag, endast skall få äga rum till förbrukning å stället.
Enligt styrelsens mening lär det även kunna förväntas, att tobaksmonopolet,
som visat sig uppskatta betydelsen av en rationellt ordnad och
skött försäljning av tobaksvaror, skall låta sig angeläget vara att stödja
den fackmässiga tobakshandeln.

Sveriges tobakshandlares riksförbund har i ett till kommerskollegium
avgivet yttrande framhållit, bland annat, att den ifrågasatta lagändringen
komme att bliva till stort förfång för hela deras kår, därest icke tobaksaffärerna
på ett mera effektivt sätt skyddades för konkurrensen från restauranger
och dylika ställen. För egen del håller kollegium före, att någon
undantagsställning icke bör beredas tobakshandlarna. Deras intressen
vore i det föreliggande förslaget tillräckligt beaktade.

Det kan i detta sammanhang anmärkas, att kontorist- och handelsbiträdesföreningen
i Stockholm in. fl. sammanslutningar av affärsanställda
uttalat sig mot varje utsträckning av tiden för handelsbutiks öppethållande
efter klockan 7 eftermiddagen. Härav torde framgå, att hänsyn till
önskemålen hos biträden i affärer av annat slag icke vidare kan åberopas
såsom stöd för längre öppethållande av cigarraffärer. Ej heller i
övrigt synas bärande skäl föreligga för bibehållande av dessa affärers
särställning. Mot illojal konkurrens torde tobakshandlarna kunna skyddas
genom ett allmänt förbud mot att under tid, då handelsbod av visst slag
ej får hållas öppen, annorstädes hålla till salu vara, varmed handel i

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 143.

dylik bod idkas: Från denna regel bör dock undantagas restauranger,

kaféer och dylika ställen, i den mån försäljningen allenast avser förbrukning
å stället. Den affär med tobaksvaror, som bedrives i direkt sammanhang
med utskänkningen, lärer nämligen icke kunna betecknas såsom
konkurrens utan får väl numera anses såsom självfallen. Ett längre gående
tillvaratagande av tobakshandlarnas intressen torde knappast vara
möjligt.

Med borttagande av tobakshandelns särställning lärer även böra följa,
att de s. k. tidningskontoren underkastas de allmänna reglerna.

I 1909 års lag har beträffande handeln med livsförnödenheter medgivits
utvidgning av tiden för butiks öppethållande med en timme på me Jvs™
morgonen och en timme på kvällen utöver vad eljest i allmänhet gäller.
Socialstyrelsen anser, att denna särställning för matvaruhandeln fortfarande
bör bibehållas, då arbetet å många arbetsställen ännu fortgår
framåt klockan 7 eftermiddagen. En förlängning av affärstiden på nyss
angivet sätt finner styrelsen tillräcklig. Visserligen komme därigenom, på
grund av den tidigare stängningstiden för butiker i allmänhet, affärstiden
för matvaruaffärer, i jämförelse med den nuvarande butikstängningslagens
bestämmelser i ämnet, att inskränkas såväl morgon som afton med en
timme, men denna förändring torde dock enligt styrelsens mening knappast
behöva medföra några större olägenheter, då kroppsarbetaroas arbetstid
redan så begränsats eller kunde förväntas komma att efter hand så
förkortas, att de i regel torde få möjlighet att utom arbetstiden göra för
sitt uppehälle erforderliga inköp. Beteckningen livsförnödenheter har i
styrelsens lagförslag utbytts mot livsmedel för att utvidgningen utan
tvekan skall tillkomma även butiker för försäljning av mindre nödvändiga
livsmedel såsom frukt och konditorivaror.

Mot förslaget i denna del hava åtskilliga erinringar framställts.
Handelskammaren i Göteborg anser sålunda obehövligt att medgiva eu
senare stängningstid för livsmedelshandeln, enär erforderliga undantag
från den allmänna regeln i detta hänseende enligt förslaget skulle kunna
medgivas av de kommunala myndigheterna. Åven Östergötlands och
Södermanlands läns handelskammare har funnit eu särställning för livsmedelsaffärer
i föreslagen omfattning icke tillräckligt befogad. Eu undantagsställning
borde allenast medgivas de butiker, vilka tillhandahölle
sådana livsmedel, som oundgängligen fordrade undantag, exempelvis
mjölkaffärer och bageributiker.

Sveriges minuthandlares riksförbund finner de föreslagna bestämmelserna
om livsmedelshandeln ägnade att vid tillämpningen framkalla avsevärda
svårigheter, då det i regel ej torde existera några affärer, som idkade

Kung!. May.ts Proposition Nr 143.

mandel uteslutande med livsmedel, utom möjligen i sällsynta undantagsfall.
Konsekvensen skulle därför bliva, att affärer, som åtminstone till synes
handlade företrädesvis med livsmedel, skulle bliva de av lagen gynnade,
medan övriga, som därjämte i större eller mindre omfattning förde
även andra artiklar, skulle falla under de kategorier, för vilka en tidigare
stängningsskyldighet stadgats. Handelskammaren anser, att de affärer,
för vilka en senare stängning motiveras av ett verkligt behov hos allmänheten,
inskränka sig till s. k. mjölkmagasin, där blott mjölk samt
bageri- och konditorivaror tillhandahållas, tillika med affärer, som föra
allenast färsk frukt och levande blommor.

Kommerskollegium har i avgivet yttrande i huvudsak instämt i
riksförbundets uttalande.

Kontorist- och handelsbiträdesföreningen i Stockholm in.fl. sammanslutningar
av affärsanställda hava, såsom jag förut omnämt, motsatt sig varje
utsträckning av tiden för handelsbods öppethållande under söckendagar utöver
den för affärer i allmänhet föreslagna och framhålla vidare, att
enligt förslaget den talrika grupp av handelsanställda, som är sysselsatt
inom livsmedelsbranschen, skulle komma att intaga en missgynnad ställning,
varjämte plats för illojal konkurrens komme att finnas, då det
alltid visat sig svårt att uppdraga en bestämd gräns för det slag av
affärer, som skulle hava rätt att begagna sig av den av socialstyrelsen
föreslagna undantagsbestämmelsen. Något verkligt behov för livsmedelsaffärernas
längre öppethållande syntes heller icke föreligga, åtminstone
hade från den köpande allmänheten icke givits uttryck härför.

De anmärkningar, som sålunda framställts mot socialstyrelsens förslag,
sjmas äga visst fog. Givetvis bör, med hänsyn till önskemålet om
en enhetligt reglerad arbetstid för de affärsanställda, undantag från de
normerande tidsbestämmelserna i möjligaste mån inskränkas och allenast
medgivas i de fall, där sådant finnes oundgängligen nödvändigt. En
särskild ställning torde emellertid böra tillerkännas handeln med sådana
i dagligt brak använda livsförnödenheter, vilka äro underkastade en
snabb försämring, såsom mjölk, grädde och smör samt konditori- och
bagerivaror. Beträffande särskilt handeln med mjölk och grädde må
framhållas, att denna handel i städerna och andra större samhällen
uteslutande är beroende av tillförseln från landsbygden och sålunda
måste regleras med hänsyn till kommunikationerna. Flerstädes äro
tågförbindelserna så anordnade, att den färska aftonmjölken ankommer
å sådan tid, att den icke kan distribueras till allmänheten före
den för butiker i allmänhet föreslagna stängningstiden. Ett tidigare
öppnande beträffande handeln med sådana varor är bland annat nöd -

KungL Maj:ts Proposition Nr 143.

vändigt för att arbetare, vilka skola vara på sina arbetsställen på en
tidig timme, dessförinnan skola kunna förse sig med nödigt förråd för
dagen. Det i 1909 års lag medgivna undantaget beträffande handeln
med livsförnödenheter torde även närmast avse affärer, vilka idka handel
med varor av nyss angivet slag. Vid motiveringen av förslaget till
nämnda lag yttrade nämligen chefen för justitiedepartementet i denna
fråga bland annat, att ett längre öppethållande torde medgivas av hänsyn till
den konsumerande allmänhetens intressen beträffande expeditionstiden för
brödbodar, mjölkmagasin, sockerbagerier och dylika butiker, där endast
livsförnödenheter hölles till salu.

Specialiseringen av handelsbodar torde i regel icke hava genomförts
i sådan grad, att butiker finnas, som saluhålla varor enbart av nu angivet
slag, och torde en dylik specialisering i någon större utsträckning
ej heller vara möjlig att genomföra. Jag har därför a,nsett mig. böra
förorda ett medgivande för livsmedelsaffärer att påbörja, försäljningen
av enbart dylika varor en timme före den vanliga tiden för öppnandet
och därmed fortgå en timme efter den vanliga stängningstiden. Visserligen
torde övervakningen av att ett dylikt medgivande icke missbrukas
komma att möta vissa svårigheter, men å andra sidan lärer med hänsyn
till nyssberörda förhållande någon annan möjlighet att praktiskt ordna
denna fråga icke föreligga.

A aftonen före sön- eller helgdag och under två veckor närmast
före julafton kan enligt gällande lag tiden för öppethållande av handelsbod
utsträckas med en timme utöver den för söckendag i allmänhet
bestämda, Särskilt senare stängningstid å lördagar och helgdagsaftnar
har av socialstyrelsen angivits förekomma i sammanlagt 129 samhällen,
av vilka 74 haft sådan stängningstid förlagd till klockan 8 och 30 till
klockan 9 eftermiddagen eller senare. Den senare stängningstid, som
kan medgivas under tiden närmast före julafton, tillämpades i 95 samhällen,
i 8 dock för kortare tid än de medgivna två veckorna.

Med tillmötesgående av utav delegerade för Sveriges minuthandlares
riksförbund och riksförbundet av affärsanställda uttalade önskemal har
socialstyrelsen i sitt föreliggande förslag icke upptagit någon senare
stängningstid å lördagar eller helgdagsaftnar.

De skäl, som föranledde införandet av bestämmelsen om ifrågavarande
utsträckning, synas även i huvudsak hava bortfallit. För närvarande
torde nämligen såsom regel gälla, att arbetslönerna utbetalas å
fredagar i stället för tidigare å lördagar, varjämte arbetet numera i stor
utsträckning avslutas tidigare å lördagar än å andra söckendagar.

Angående
tiden för
öppethållande
av handelsbodar
å lördagar
m. m.

22 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 143.

I detta sammanhang kan nämnas, att kontorist- och handelsbiträdesföreningen
i Stockholm m. fl. sammanslutningar av affärsanställda uttalat
sig lör att tiden för handelsbods öppethållande måtte begränsas på lördagar
till tiden mellan klockan 8 förmiddagen och 5 eftermiddagen samt på dag
före helgdag till tiden mellan klockan 8 förmiddagen och 2 eftermiddagen.
Att en så långt gående begränsning av affärstiden fastslås i lag, synes dock
knappast tillrådligt. De affärsanställdas önskemål, att jämväl för dem
en kortare arbetstid införes på lördagar och helgdagsaftnar, är visserligen
beaktansvärt, men å andra sidan måste hänsyn tagas även till den
köpande allmänheten. De kommunala myndigheterna äro emellertid
enligt mitt förslag oförhindrade .att i skälig omfattning tillgodose berättigade
anspråk i förevarande avseende.

Beträffande tiden närmast före julafton torde eu utsträckt tid för
handelsbutiks öppethållande böra bibehållas.

Tiden för
öppethållande

å söckendagar
av
rakstugor,
frisérsalonger

och varmbadinrättningar.

Såsom jag förut framhållit råder beträffande rakstugor och herrfrisérsalonger
på grand av frivillig överenskommelse en utpräglad enhetlighet
med avseende å öppnings- och stängningstiderna å söckendag.
\ ad åter damfrisersalonger och badanstalter angå, föreligger icke motsvarande
enhetlighet.

Beträffande de allmännast tillämpade tiderna för öppethållande av
de olika företagen visar socialstyrelsens utredning bland annat följande:

För rakstugor och herrfrisér salong er var den vanligaste tiden för öppnande
å söckendag klockan 8 förmiddagen. Stängningstiden å måndagar
torsdagar var för 90,5 % av företagen, representerande 91,8 % av personalen,
klockan 8 eftermiddagen. För samma stängningstid å fredagar
voro motsvarande procenttal respektive 83,8 och 85,8. Å lördagar stängde
76,f representerande 80,l ^ av personalen, klockan 9 eftermiddagen.

För damfrisérsalongerna inföll den vanligaste tiden för öppnande å
söckendag klockan 9 förmiddagen. Den allmännast tillämpade stängningstiden
å söckendagar var klockan 8 eftermiddagen, och gällde denna
tid beträffande måndagar—fredagar för 88 % av företagen och 90,7 % av
personalen. Motsvarande procenttal utgjorde för lördagar respektive 64,7^
och 61 %.

För varmbadinrättningarna varierade tiderna ändå något mera. I utredningen
har skilts mellan årsföretag, d. v. s. badinrättningar, som bedriva
rörelsen året om, och sommarföretag, vid vilka rörelsen bedrives endast under
sommarmånaderna. Den vanligaste öppningstiden för båda här ifrågavarande
slag av företag var klockan 8 förmiddagen. Den allmännast tilllämpade
stängningstiden var klockan 8 eftermiddagen, och gällde denna tid

Kunyl. May.ts Proposition Nr 143.

för 53,5 % av årsföretagen med 36,9 % av personalen samt för 35 % av

sommarföretagen med 32,5 /o av personalen. .

I likhet med vad som gäller beträffande handelsbodarna törne
stängningstiden för de här avsedda företagen under kristiden i många

fall hava satts tidigare. ....

Med tillämpning av de sålunda vanligast förekommande öppnings
och stängningstiderna föreslår socialstyrelsen, att tiden för öppethållande
av rakstuga, frisérsalong och varmbadinrättning å söckendagar^begransas
mellan klockan 8 förmiddagen och klockan 8 eftermiddagen. A lördagar
och helgdagsaftnar skulle stängningstiden å aftonen dock kunna framskjutas
en timme.

Socialstyrelsen håller före, att företag av ifrågavarande slag inom
hotell, sanatorier, offentliga anstalter och dylika anläggningar hora undant
a fras från lagens tillämpning i den mån de äro tillgängliga endast^ toi
å^n slutna personkrets, som är att hänföra till anläggningarna i fråga.

I avgivet yttrande anmärker svenska frisörbiträdesförbundet, att de uppefter
som legat till grund för styrelsens förslag, hänförde sig till ar ldlo
och att sedermera arbetstiden väsentligt förkortats. Så hade stängningstiden
på kvällarna i allmänhet framflyttats till klockan 7 varjämte aven
öppningstiden undergått en märkbar förändring och i afskilja fall fastställts
eller med sannolikhet komme att fastställas till klockan 9 förmiddagen.
Förbundet framhåller vidare, att de förändringar i berörda hänseende
som sålunda företagits, inginge som ett led i den allmänna stravan att
uppnå en tillfredsställande begränsning av onodigt utsträckt arbetstid
och ej vore föranledda av med kristiden sammanhängande förhållanden.
Förbundet finner med hänsyn härtill, att rakstugor och fnsérsalonger i
förevarande avseende borde likställas med handelsbutiker.

Svenska frisörföreningen har däremot funnit de föreslagna tidsbestämmelserna
lämpliga, dock anser fö reningen, att det föreslagna
medgivandet beträffande tiden för handelsbutiks öppethållande a sockendae-ar
under tiden närmast före jul borde tillämpas även å rak- och fnsersalonger,
enär frekvensen för dessa vore betydligt större till jul an under

vanliga tider. . , . ,

Båda nu nämnda sammanslutningar hava därjämte uttalat sig mot

att den ifrågaställda lagen icke göres tillämplig å raksalonger, som aro
beläe-na i hotell, sanatorier, offentliga anstalter och dylika anlaggnmgai.

För eo-en del har jag icke funnit anledning att frångå socialstyrelsens
förslag i denna ''del, såvitt det avser tiderna å söckendag i al -mänhet. Med en stängningstid, förlagd för butiker i allmänhet till
klockan 7 på aftonen och för ifrågavarande foretag eu timme senare,

Förbud mot
öppethållande
å
sön- och
helgdagar.

Kung1. May.ts Proposition Nr 143.

skulle de affärsanställda beredas tillfälle att efter arbetets slut besöka
sist berörd a företag-. Ett allmänt medgivande till utsträckning av tiden
tor dessa företags öppethållande på lördagar och helgdagsaftnar eller
under tiden närmast före jul finner jag däremot icke vara motiverat,
bkulle behov av dylik utsträckning å viss ort föreligga, kan medgivande
dartdl enligt mitt förslag lämnas av vederbörande kommunala myndighet.
Ej heller torde det vara lämpligt att göra lagen tillämplig på företagav
ifrågavarande slag i den mån de äro avsedda att betjäna endast en
viss s liten personkrets inom hotell, sanatorier eller dylika inrättningar
och således ej hållas öppna för allmänheten.

Vj,dkom„mande tillämpningen av de föreslagna tidsbestämmelserna beträffande
ifrågavarande företag må framhållas, att desamma—i överensstämmelse
med vad som synes böra gälla beträffande handelsbodar och
i enlighet med nu rådande praxis — icke torde böra utgöra hinder för
att publik, som inkommit före den stadgade stängningstiden, får därefter
betjänas.

Rörande regleringen av handeln å sön- och helgdagar — den frå°-a
som närmast givit anledning till föreliggande lagstiftningsförslag —
innehåller butikstangningslagens 1 § andra stycket, sådant detta lagrum
lyder enligt lag av den G juni 1912, den bestämmelse, att därest för
viss ort meddelas förbud mot handelsbods öppethållande å söckendag i
enlighet med vad i samma paragrafs första stycke sägs, förbud ock må
meddelas mot att handelsbod å sön- och helgdagar hålles till salu öppen
under sådan tid, som enligt 7 kap. 3 § strafflagen ej är att hänföra till
sabbatstid. Lagen innehåller tillika i 2 § andra stycket den föreskrift
att dylikt förbud skall avse hela tiden före klockan 6 förmiddagen och
etter klockan 9 eftermiddagen. Före tillkomsten av 1912 års lag fanns
tor de kommunala myndigheterna ingen befogenhet att å sön- eller helg-dag;
inskränka- butikshandoln till viss del av dagen.

I en vid 1914 års förra riksdag inom första kammaren av herr August
Ljunggren väckt motion, nr 38, framhölls det oegentliga i, att enligt
gällande lag butiker, som under vardagar på grund av meddelat förbud
hoiles stängda klockan 12 midnatt—6 förmiddagen samt 9 eftermiddagen
—12 midnatt, under sön- och helgdagar kunde hållas öppna under
namnda tider. För att råda bot på detta missförhållande föreslog motionären,
att meddelande av förbud mot handel under sådan tid å sön- och
helgdagar, som enligt 7 kap. 3 § strafflagen ej vore att hänföra till
sabbatstid, skulle vara obligatoriskt, därest förbud mot handel under viss tid
a söckendag meddelades, eller, om detta icke vunne bifall, att åt butikstän^-nmgslagens 2 § andra stycke skulle givas sådan lydelse, att de kommu -

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 143.

nala myndigheterna erhölle befogenhet att meddela förbud även för viss del
av sådan tid, som enligt 7 kap. 3 § strafflagen ej vore att hänföra till
sabbatstid. Till stöd för detta senare alternativ åberopade motionären ett
inom Stockholms stadsfullmäktige förekommet fall, varvid denna myndighet,
som var ense om önskvärdheten av ett förbud för tiden klockan
12 midnatt—6 förmiddagen, med hänsyn till att förbudet nödvändigtvis
även skulle omfatta tiden efter klockan 9 eftermiddagen, avslagit en i
frågan, väckt motion.

I en vid samma riksdag av nuvarande statsrådet friherre Palmstierna
i andra kammaren väckt motion, nr 184, hemställdes med i huvudsak
samma motivering som i herr Ljunggrens förutnämnda motion om
skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran om utredning rörande sådan
ändring i butikstängningslagen, att beslut skulle kunna meddelas, att
butik skulle hållas stängd klockan 12 midnatt—6 förmiddagen natten
till sön- och helgdagar, utan att beslutet samtidigt måste innebära stängningspåbud
även för tiden klockan 9 eftermiddagen—12 midnatt å sådana
dagar.

Vid samma riksdag föreslog vidare herr August Ljunggren i en inom
första kammaren väckt motion, nr 39, att riksdagen för sin del måtte
besluta — såsom ändring av eller tillägg till 7 kap. 3 § strafflagen
eller ock såsom särskild författning — lagbestämmelser av innehåll, att
tiden för öppethållande å sön- och högtidsdagar av matvara-, frukt- och
blomsterbutiker måtte erhålla lämplig begränsning, exempelvis till klockan
6—11 förmiddagen. Till stöd för denna sin hemställan anförde motionären
i huvudsak följande. Genom prejudikat hade blomsterhandel, handel i
fruktbod och handel med matvaror undantagits från det i 7 kap. 3 §
strafflagen meddelade förbud mot öppethållande av kramlåda eller annan
dylik bod å sabbatstid. På grund härav ägde speceri-, kött-, matvara-,
mjölk- och brödaffärer rättighet att hålla till försäljning öppet alla sönoch
helgdagar hela året med undantag allenast för gudstjänsttiderna.
Det vore uppenbart, att ett sådant tillstånd skulle innebära stora olägenheter
icke blott för innehavarna av dylik handel Titan jämväl för den
personal, som där vore anställd. I en skrivelse till Kungl. Maj:t den
19 oktober 1910 hade också Stockholms matvaruhandlareförening betecknat
detta sakernas tillstånd såsom olidligt. Den 29 mars 1910 hade, anförde
motionären bland annat vidare, riksdagen anhållit om eu undersökning,
i vad mån behövlig söndagsvila utan berättigad anledning åsidosattes,
särskilt inom industrin, handeln och andra närliggande arbetsområden,
ävensom, därest utredningen därtill skulle giva anledning, att för riksdagen
måtte framläggas lagförslag i ämnet. En så vittomfattande utredning
Bihang till riksdagens protokoll 1919. I sand. 123 käft. (Nr IMS.) 222 19 4

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 143.

krävde givetvis avsevärd tid, men begränsade till butikshandelns område
kunde, enligt motionärens åsikt, dylika åtgärder utan vidare företagas.
Missförhållandena vore här så störa vad ovannämnda handelsbutiker beträffade,
att ett snabbt ingripande vore av nöden. Matvaruhandlarna hade
också i sin förut omnämnda skrivelse anhållit, att Kungl. Maj:t måtte
oberoende av den mera vittomfattande utredningen framlägga proposition
i ärendet redan vid 1911 års riksdag. Motionären sade sig även hava
sig bekant, att jämväl frukt- och blomsterhandlarna ansågo ett ordnande
av söndagsstängningen vara eu trängande angelägenhet.

Med anledning av nu refererade motioner uttalade riksdagen i sin
förut omförmälda, till socialstyrelsen remitterade skrivelse den 1 mars 1914,
att riksdagen av de gjorda framställningarna för sin del funne ådagalagt,
att lagstiftningen rörande butikshandeln å sön- och helgdagar vore
i behov av omarbetning och komplettering uti de i motionerna angivna
hänseenden.

Såsom förut omnämnts, har förevarande fråga jämväl berörts i den
till socialstyrelsen remitterade framställningen från Sveriges minuthandlares
riksförbund, som däri hemställt, att genom tillägg till nu
gällande lag förbud måtte stadgas mot butikshandel under sön- och
helgdagar, eventuellt med undantag för handel uteslutande med mjölk,
grädde, färsk frukt, levande blommor och färska bagerivaror, varav försäljning
möjligen borde vara medgiven till exempelvis klockan 10 förmiddagen.

Det stora flertalet av de myndigheter och sammanslutningar av
näringsidkare, som yttrat sig över sistberörda framställning, har tillstyrkt
en lagändring i den i framställningen angivna riktningen.

Socialstyrelsen bar i sitt föreliggande utlåtande — utgående från
att 7 kap. 3 § strafflagen upphäves — föreslagit ett allmänt förbud
mot butikshandel å sön- och helgdagar, varmed även förbundits ett
förbud mot öppethållande av rakstugor, frisérsalonger och varmbadinrättningar
å nämnda dagar.

Av styrelsens utredning framgår, att de möjligheter butikstängningslagen
erbjuder att begränsa bodhandeln å sön- och helgdagar allenast i
ringa utsträckning utnyttjats. Sålunda hade vid 1914 års slut förbud i
nämnda hänseende allenast meddelats i en stad, Malmö, under det dylikt
förbud för närvarande, såvitt av de utav styrelsen inhämtade upplysningarna
framgår, tillämpas i 9 samhällen.

Förklaringen till nu berörda förhållande finner styrelsen däri att,
såsom i förut omförmälda motioner framhållits, ett samhälle för närvarande
icke har möjlighet att begränsa ett eventuellt förbud mot sön -

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 143.

dagshandeln till att avse allenast viss del av tiden före klockan 6 förmiddagen
och efter klockan 9 eftermiddagen, under det å andra sidan
ett dylikt förbud bär relativt liten räckvidd och praktisk betydelse.
Hela den egentliga sabbatstiden, d. v. s. tiden mellan klockan 6 förmiddagen
och klockan 9 förmiddagen, kommer nämligen icke att därav
beröras. Under sådan tid får visserligen icke enligt nyssnämnda lagrum
kramlåda eller annan dylik bod hållas öppen, men andra butiker torde
vara oförhindrade att hålla öppet.

Att icke mera uttömmande bestämmelser rörande butikshandeln å
sön- och helgdagar införts i 1909 års lag finner socialstyrelsen främst
vara att tillskriva den uppfattningen, att dylika bestämmelser stode i
det sammanhang med berörda stadgande i 7 kap. 3 § strafflagen, att
de icke borde meddelas i den ordning eller byggas på de grunder, som
gällde för lagstiftningen angående inskränkning av handeln å söckendagar.
Enligt styrelsens förmenande skulle det emellertid möta betydande svårigheter
att få till stånd en formellt tillfredsställande reglering av söndagshandeln
utan upphävande av nämnda stadgande i strafflagen och regleringsbestämmelsernas
sammanförande i eu författning. Med hänsyn
vidare till att förbudet för söndagshandeln i styrelsens lagförslag vore
direkt bindande och avsett att tillämpas jämväl å landskommuner samt
sålunda fullständigt skulle täcka det område, som folie under förenämnda
straff lagsstadgande, har styrelsen funnit den ifrågasatta lagstiftningsåtgärden
ej behöva möta några mera vägande betänkligheter. Vidare
framhåller styrelsen, att den omständigheten, att den anbefallda utredningen
angående söndagsarbetet i allmänhet ännu icke avslutats, icke
kunde anses utgöra tillfyllestgörande skäl för ett ytterligare uppskov
med en reglering av söndagshandeln.

Av det anförda torde framgå, att gällande lagbestämmelser i föreliggande
ämne icke medgiva ett tillfredsställande ordnande av frågan
om butiks eller annat här avsett företags öppethållande å sön- eller helgdag.
Jag har därför, med hänsyn till det allmänt såsom berättigat erkända
kravet på en i möjligaste mån genomförd söndagsvila för personalen,
icke ansett mig kunna undanskjuta nämnda fråga i avvaktan på
berörda utrednings avslutande utan redan i detta sammanhang velat
framlägga förslag i ämnet. De av mig i det följande förordade bestämmelserna
nödvändiggöra emellertid av formella skid en ändring av
7 kap. 3 § strafflagen, och lärer chefen för justitiedepartementet komma
att särskilt underställa denna fråga Kuugl. Maj:ts prövning.

1 likhet med socialstyrelsen har jag i mitt föreliggande lagförslag
såsom allmän regel utgått från att samtliga de företag, vara, den ifråga -

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 143.

satta lagen skall äga tillämpning, böra hållas stängda å sön- och helgdagar.
b rån denna regel torde emellertid böra medgivas vissa undantag.

Socialstyrelsen har i sist berörda hänseende föreslagit, att bod, där
handel idkas allenast med livsmedel eller levande blommor, skulle få
hållas öppen å sön- eller helgdag å tid mellan klockan 7 och 10 förmiddagen.
Båda dessa slag av bodar, vilka icke äro att anse såsom
kramlåda och sålunda ej inbegripas under förut berörda förbud i 7 kap.
3 § strafflagen, hava hittills i ganska stor utsträckning hållits öppna
under den s. k. sabbatstiden.

Beträffande livsmedel torde ett frigivande av söndagshandeln i angiven
utsträckning ej vara påkallat av ett verkligt behov från allmänhetens
sida. Jag har därför, med beaktande av åtskilliga i sådant hänseende
mot styrelsens förslag framställda anmärkningar, ansett mig böra inskränka
medgivandet i fråga om matvaruhandeln å sön- eller helgdag till
sådana varor, beträffande vilka jag i det föregående förordat ett längre
öppethållande även å söckendag. Härjämte torde dock försäljning av
färsk frukt böra medgivas å sön- och helgdag. Efterfrågan å sådan vara
är å dessa dagar vanligen stor, vartill kommer, att på grund av varans
ömtåliga natur allmänheten i regel är förhindrad att i förväg göra erforderliga
inköp. Enahanda synpunkter göra sig gällande beträffande den
ej sällan med fruktförsäljning förenade handeln med blommor, som jag
i likhet med socialstyrelsen jämväl anser böra få äga rum å sön- och
helgdagar. Beträffande sistnämnda slags varor är särskilt att märka, att
begravningar och andra högtidligheter i stor utsträckning äro förlagda
till dessa dagar.

Socialstyrelsen har vidare ifrågasatt ett undantag från den allmänna
regeln angående stängning å sön- eller helgdag beträffande rakstuga,
frisérsalong eller varmbadinrättning, nämligen för det fall att två eller
flera sådana dagar skulle inträffa i följd. Enligt styrelsens förslag
skulle då öppethållande medgivas å den första av dessa dagar mellan
klockan 9 och 11 förmiddagen.

Mot förslaget i denna del, såvitt det avser rakstugor och frisérsalonger,
har jag i huvudsak ingen annan erinran, än att det ifrågasatta
medgivandet synes böra utsträckas att avse en av de angivna
dagarna. För den händelse tre sön- och helgdagar skulle inträffa i
följd, synes det nämligen olämpligt att ovillkorligen begränsa öppethållandet
till den första dagen. Vidare gäller nu såsom regel, att här
avsedda företag hållas stängda juldagen, och torde detta bruk böra
bibehållas. Genom den nu föreslagna ändringen skulle även genom
överenskom,melse mellan olika utövare av sådana företag å samma plats

Kung1. Maj:ts Proposition Nr 143.

2!>

tillfälle kunna beredas kunder att bliva betjänade samtliga dagarna. Då
å vissa orter högmässogudstjänsten kan taga sin början redan före
klockan 11 förmiddagen, torde den medgivna tiden av två timmar för öppethållandet
icke böra bestämt fixeras mellan de av socialstyrelsen angivna
klockslagen utan bestämmas till två timmar före klockan 11 förmiddagen.

Vad åter varmbadinrättningarna angå, torde lämpligheten av den
föreslagna undantagsbestämmelsen kunna sättas ifråga. 1 detta hänseende
har av verkställande direktören för Stockholms badhusaktiebolag
framhållits, att nämnda undantagsbestämmelse skulle bliva till skada för
såväl badanstalterna som personalen. Ett öppethållande av en varmbadinrättning
2 å 3 timmar om dagen måste nämligen bliva i hög grad förlustbringande,
då frekvensen under dessa timmar icke under några omständigheter
kunde täcka kostnaderna för badanstaltens uppvärmning.
Nyttan för allmänheten av badanstalts öppethållande ett par timmar eu
helgdag vore vidare ringa i jämförelse med det men, som tillskyndades
personalen genom att ej få begagna den ledighet, som eljest kunde beredas
genom två sammanträffande helgdagar. Visserligen vore vederbörande
badförvaltningar obetaget att hålla stängt å de angivna dagarna,
men blotta förefintligheten av den föreslagna bestämmelsen kunde i
många fall framtvinga ett öppethållande.

För egen del kan jag icke finna, att någon nämnvärd olägenhet
skulle förorsakas allmänheten, därest varmbadinrättningarna under helger
hållas stängda ett par dagar i sträck. Det kan i detta sammanhangnämnas,
att vid Stockholms badhusaktiebolag avtal sedan länge varit
träffat med personalen, att, närhelst två helgdagar å rad inträffa, baden
skola hållas stängda båda dagarna. Skulle särskilda förhållanden påkalla
undantag från regeln om söndagsstängningen, äro enligt mitt förslag
vederbörande kommunala myndigheter oförhindrade att besluta därom.

Såsom jag redau förut framhållit, kunna å viss ort rådande särskilda
förhållanden påkalla jämkningar och eftergifter beträffande de i allmänhet
gällande reglerna för butiks eller annat här avsett företags öppethållande.
Särskilt torde detta gälla landsbygden, där handelsbodarna i vissa trakter
bruka hållas öppna å tider, som väsentligen avvika från de eljest vanliga.
Det synes därför lämpligt, att de kommunala myndigheterna tillerkännas
befogenhet att i viss utsträckning besluta angående ändring i
de lagstadgade tiderna. För tillgodoseende av de olika krav, som i förevarande
hänseende kunna göra sig gällande å skilda orter, torde gränserna
för den kommunala beslutanderätten icke böra sättas alltför snäva.

Ändrad
reglering för
viss ort.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 143.

I sitt föreliggande förslag har socialstyrelsen velat bereda de kommunala
myndigheterna möjlighet att förskjuta tiderna för butiks öppnande
eller stängande å söckendag med 2 timmar. Tidrymden för
handelsbods öppethållande skulle i enlighet härmed kunna förlängas eller
förkortas med ända till 4 timmar. Beträffande rakstugor, frisérsalonger
och varmbadinrättningar har styrelsen funnit öppnings- och stängningstiderna
vara för allmänheten av väsentligt mindre betydelse. Med hänsyn
därtill och då berörda tider för den ojämförligt största gruppen av dessa
företag, eller rakstugor och herrfrisérsalonger, äro ganska enhetliga, har
styrelsen begränsat möjligheten till förändringar av tiderna å söckendag
för dylika företag till en timmes förskjutning.

I det föregående har framhållits, hurusom redan nu eu enhetlig
reglering av tiden för butikernas öppethållande inom rikets städer, köpingar
och municipalsamhällen i stor utsträckning kommit till stånd.
Förhållandena inom dessa samhällen torde jämväl i stort sett vara ganska
likartade. Då den av mig förordade begränsningen av affärstiden å
söckendagar ansluter sig till de vanligast tillämpade tiderna, synes därför
den föreslagna befogenheten för de kommunala myndigheterna i nu
nämnda samhällen att besluta om utsträckning av tiden för butikernas
öppethållande utan olägenhet kunna inskränkas. Även om denna rätt
inskränkes till en timmes förskjutning på morgon och afton, torde de
lokala intressena kunna vinna skäligt beaktande. Vad åter beträffar utsträckningen
av affärstiden för handelsbodarna å den rena landsbygden,
har jag, med hänsyn till vad jag nyss anfört i fråga om där rådande
förhållanden, icke funnit anledning att frångå socialstyrelsens förslag.

Den föreslagna rätten för kommunerna att inskränka affärstiden
torde icke böra begränsas till viss del av dagen, utan synes kommunerna
i detta hänseende kunna lämnas fria händer. Härigenom skulle
bland annat butiksbiträdenas önskemål om tidigare stängning å lördagar
eller helgdagsaftnar kunna bättre tillgodoses.

De bestämmelser, som jag i detta sammanhang föreslagit i fråga
om handelsbutiker, torde även kunna tillämpas å rakstugor, frisérsalonger
och varmbadinrättningar.

Jämväl i fråga om de lagstadgade reglerna angående öppethållande
å sön- och helgdagar torde de kommunala myndigheterna böra tillerkännas
viss befogenhet till jämkningar. Det synes sålunda böra tillkomma
dessa myndigheter att, där så låter sig göra, genomföra en full-,
ständig söndagsstängning eller, i den mån så kan finnas påkallat, vidtaga
inskränkningar i de eljest medgivna tiderna för öppethållande. Å

Kung1. Maj.ts Proposition Nr 143.

andra sidan torde även åt dessa myndigheter höra överlåtas att i vissa
fall medgiva lindring i fråga om söndagsstängningen.

Socialstyrelsen har i sistberörda hänseende föreslagit, att medgivande
må kunna lämnas för rakstugor och frisérsalonger att hålla
öppet under högst 4 timmar å sön- och helgdagar samt för bodar, där
handel idkas allenast med livsmedel eller levande blommor, att hålla öppet
under högst 2 timmar under sådana dagars eftermiddag. Beträffande rakstugor
och frisérsalonger har styrelsen därvid framhållit, att styrelsen ansett
sig i huvudsak böra biträda frisörbiträdenas önskemål om fullständigt genomförd
söndagsledighet, men att styrelsen å andra sidan funnit av arbetsgivarna
uttalade farhågor för betydande olägenheter av söndagsstängningen
i viss mån berättigade. Med hänsyn härtill och då förhållandena
å skilda orter kunde gestalta sig avsevärt olika, hade styrelsen ansett
lämpligt att bereda möjlighet till eftergift för dessa företag. Särskilt
funne styrelsen en dylik eftergift vara påkallad med hänsyn till damfrisérsalongerna,
där frekvensen å söndagarna vore betydande. Hinder
borde ej heller möta att vid meddelande av eftergifter av förevarande
slag göra åtskillnad mellan rakstugor och herrfrisérsalonger, å ena sidan,
samt dam frisérsalonger, å andra sidan. En fördel från biträdenas synpunkt
sett med den föreslagna anordningen framför direkt lagstadgad
eftergift vore, att undantag från förbudet kunde förbindas med villkor
om viss kompensation, till exempel motsvarande ledighet å annan dag.
Medgivandet beträffande livsmedelsaffärerna vore föranlett av påpekanden
från en del myndigheter å olika orter om önskvärdheten av att den s. k.
kvällsmjölken måtte kunna försäljas i färskt tillstånd.

I sitt yttrande framhåller svenska frisörbiträdesförbundet, att inga
särskilda intressen påkallade det söndagsarbete, som ännu förekomme
inom branschen, utan kunde detta tillskrivas biträdenas önskan att undvika
konflikter med arbetsgivarna, vilka konflikter varit oundgängliga för
genomdrivande av en fullständig söndagsstängning. Något särskilt behov
av söndagsarbete å vissa orter eller för vissa företag förelåge icke,
och borde därför någon avvikelse från de allmänna reglerna om söndagsstängning
icke medgivas.

Åven den föreslagna undantagsställningen beträffande matvaruhandeln
och handeln med blommor har från de affärsanställdas sida väckt motstånd.

I denna del biträder jag emellertid i huvudsak styrelsens förslag. Förhållandena
å vissa orter kunna nämligen påkalla ett undantag i förevarande
avseende från den allmänna regeln, och torde det kanna förväntas, att
den befogenhet, som skulle tillkomma de kommunala myndigheterna,

32 Kung!. Maj:Is Proposition Nr 143.

kommer att handhavas med största varsamhet. Dock synes den undantagsställning,
som ifrågasatts beträffande livsmedelshandeln, böra inskränkas
till mejeriprodukter, färsk frukt samt bageri- och konditorivaror.
Vidare torde anledning icke föreligga att medgiva öppethållande
å ifrågavarande dagar av rakslugor och frisérsalonger under
mera än 2 timmar.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har i sitt utlåtande framhållit,
att inom nämnda län funnes å vid saltsjön belägna orter ett flertal
sådana varmbadinrättningar, vilka huvudsakligen vore tillgängliga för
allmänheten endast under sommarmånaderna. Dessa inrättningar anlitades
för närvarande på sön- och helgdagar ej sällan av personer från
närbelägna platser, vilka på grund av sin verksamhet icke vore i tillfälle
därtill under andra dagar. Enligt socialstyrelsens förslag skulle dessa
personer berövas nämnda möjlighet. Som ifrågavarande inrättningars
huvudsakliga verksamhet vore förlagd till en kort del av året, skulle
enligt länsstyrelsens mening deras öppethållande under en viss tid å sönoch
helgdagar icke behöva medföra någon nämnvärd olägenhet för den
där anställda personalen.

Aven magistraten i Uppsala har i avgivet yttrande framhållit en liknande
synpunkt samt anför, att det kunde lända till men och skada för
åtskilliga kurorter och samhällen, såvida icke varmbadinrättningar, avsedda
för sjukvårdsändamål, åtminstone någon tid på söndagen finge
hållas öppna under den vanliga badsäsongen.

De sålunda framförda synpunkterna synas värda beaktande. Jag
har därför ansett mig böra föreslå, att de kommunala myndigheterna
även beträffande varmbadinrättningar medgivas befogenhet att i viss utsträckning
medgiva undantag ifråga om söndagsstängningen.

De avvikelser från lagens allmänna regler, som sålunda enligt mitt
förslag kunna beslutas av vederbörande kommunala myndigheter, böra
givetvis icke göras större än som kan vara påkallat av ortens särskilda
förhållanden. I åtskilliga fall torde förändringarna sålunda kunna
begränsas till att avse exempelvis viss tid av året eller vissa slag av
företag. Däremot böra i regel tidsbestämmelserna göras enhetliga för
alla företag av samma slag inom kommunen, enär i annat fall olämplig
konkurrens lätt kan uppstå. Emellertid torde undantag även från denna
regel i vissa fall vara motiverade. Så kan exempelvis vara förhållandet,
om inom en landskommun finnas en eller flera större samhällen, under
det kommunen i övrigt är av stor utsträckning och glest befolkad.
Såsom socialstyrelsen framhållit, kan även en åtskillnad i förevarande
avseende mellan rakstugor och herrfrisérsalonger, å ena, samt dam frisérsalonger,
å andra sidan, vara befogad.

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 143.

Vid beviljande av eftergift- från de allmänna reglerna bör undvikas,
att biträdenas arbetstid obehörigen utsträckes, och synes därför lämpligt,
att med dylik eftergift förbindas vissa villkor, exempelvis om lämpliga
raster samt kompensation för förlängd arbetstid genom ledighet på
vissa dagar o. s. v.

I likhet med vad nu gäller beträffande beslut om tillämpning av
1909 års lag, så torde även kommunala beslut angående undantag från
den ifrågasatta lagen böra underställas prövning i Stockholm av överståtliållarämbetet
och eljest av vederbörande länsstyrelse. Därvid bör
givetvis tagas under omprövning, huruvida de underställda besluten stå
i överensstämmelse med nyss . angivna allmänna principer, varjämte även
bör tillses, att tiderna för butikers öppethållande inom varandra närliggande
kommuner icke ändras på sätt, som giver upphov till illojal
konkurrens mellan butiker inom olika kommuner.

Enligt socialstyrelsens förslag skulle överståthållarämbetet respektive
länsstyrelserna, i likhet med vad nu gäller, hava att oförändrat fastställa
eller ock ogilla kommunernas beslut i förevarande hänseende. I denna
del har länsstyrelsen i Värmlands län hållit före, att beträffande landsbygden
andra regler borde gälla än i fråga om städer. Länsstyrelsen
anser sålunda, att beträffande landsbygden fråga om ändring bör kunna
väckas omedelbart hos länsstyrelsen med rätt för denna att avgöra frågan
efter vederbörandes hörande. Såsom skäl härför åberopas, att det vore
ovisst, huruvida de kommunala myndigheterna vid fattande av beslut i
hithörande frågor skulle komma att vederbörligen beakta deras intressen,
som av frågornas utgång närmast berördes. Vidare har Norrbottens
och Västerbottens läns handelskammare framhållit, att beträffande kommuner,
som jämte en mera glest befolkad landsbygd inom sig rymde
ett större industri- eller stationssamhälle, vid ett generellt beslut angående
bodarnas stängningstider, som givetvis i första hand toge sikte på förhållandena
i det tätt befolkade samhället, lätt kunde förbises de små
landsbygdsbodarnas intressen. Handelskammaren ifrågasätter, huruvida
icke vederbörande länsstyrelse kunde givas någon jämkningsrätt i det
kommunala beslutet. Till denna uppfattning ansluter sig jämväl kommerskollegium.

De sålunda uttalade farhågorna för att de kommunala representationerna
icke skulle veta att tillräckligt beakta de speciella intressen, som
kunna förefinnas inom kommunerna, synas mig ogrundade. Snarare
torde de nämnda myndigheterna på grund av närmare kännedom om
ortsförhållandena äga större möjligheter än länsstyrelserna att rätt bedöma
förhållandena inom respektive kommuner. En viss garanti för att
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 123 höft. (Nr 143.) 22219 5

Reglering
av handel,
som ej bedrives
i
butik.

Undantag''
från lagens
tillämpning.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 143.

deras rätt, som av frågan beröras, vederbörligen beaktas, torde även
beredas, därest bandelsidkare och handelsbiträden eller deras föreningar
lämnas tillfälle att innan ärendet avgöres hos vederbörande länsstyrelse
därom uttala sig.

I övrigt torde ifråga om sättet för utövande av kommunernas beslutanderätt
i förevarande avseende i huvudsak kunna tillämpas samma
regler, som finnas angivna i 1909 års lag, dock med de jämkningar,
som kunna finnas påkallade med hänsyn till lagens utsträckning jämväl
till landsbygden.

I 8 § av 1909 års lag stadgas, att under tid, då bod av visst slag
ej må hållas öppen, må ej heller vara, varmed handel i dylik bod idkas,
utomhus hållas till salu, med mindre Kungl. Maj:ts befallningshavande
därtill lämnat tillstånd. Sådant tillstånd får enligt samma lagrum
givas allenast för visst tillfälle och då särskilda omständigheter därtill
föranleda. Nu berörda stadgande tillkom i syfte att förhindra för affärsinnehavare
oläglig konkurrens genom salubjudande av varor utomhus
efter stängningstiden, och tog man därvid särskilt hänsyn till tobakshandeln.
En föreskrift av liknande innebörd lärer även vara på sin
plats i den nya lagen. Emellertid torde, såsom jag redan i annat sammanhang
framhållit, särskilt för beredande av skydd åt tobakshandlarna
mot konkurrensen från restauranger, kaféer och automater m. m., ett
dylikt förbud böra utsträckas att omfatta försäljning även inomhus, därvid
dock från lagens tillämpning böra medgivas vissa undantag,
vartill jag i det följande återkommer. Med hänsyn till den ifrågasatta
regleringens skärpning och utvidgning synes befogenheten för överståthållarämbetet
respektive länsstyrelserna att meddela eftergift från här
ifrågasatt förbud icke böra inskränkas att avse allenast visst tillfälle.
Härigenom skulle nämnda myndigheter göras oförhindrade att, där så kan
finnas påkallat, meddela eftergift av mera permanent natur beträffande
t. ex. torghandeln, i den mån denna kommer att beröras av lagens föreskrifter.

I lagen den 14 maj 1909 om förbud mot viss försäljning av tobak
stadgas, att tobak eller vad därav är förfärdigat icke får hållas till salu
utomhus å sön- eller högtidsdag, såvida icke Kungl. Maj:ts befallningshavande
därtill lämnat tillstånd. Då dylik handel med tobaksvaror skulle
komma att regleras genom det av mig nu förordade stadgandet, torde
nämnda lag kunna upphävas.

I 14 § av 1909 års lag finnas angivna vissa undantag från lagens
tillämpning. Dessa undantag avse försäljning å apotek samt av bränn -

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 143.

vin, vin eller Öl, för resande avsedd försäljning i vissa fall, utomhus
bedriven försäljning av tidningar eller i mindre omfattning av matvaror,
läskedrycker eller dylikt samt eljest försäljning utomhus, om den idkas
i samband med värdshusrörelse.

De sålunda angivna undantagen torde i huvudsak böra gälla jämväl
i fråga om tillämpningen av de av mig förordade lagbestämmelserna.
Vissa jämkningar böra dock ske. Sålunda torde det nu medgivna
undantaget beträffande brännvin, vin och Öl böra utbytas mot en undantagsbestämmelse
i fråga om försäljning av rusdrycker, vilken försäljning
regleras i särskild förordning av den 14 juni 1917, samt försäljning av
pilsner, varom Kungl. Maj:t framlagt förslag till innevarande års riksdag.
Vidare påkallas vissa ändringar med hänsyn till generaliseringen av förbudet
mot handel under tid, då butikerna äro stängda, ävensom för tillgodoseende
av tobakshandlarnas krav på skydd mot konkurrens.^ Sålunda
torde, såsom jag redan förut framhållit, böra undantagas all sådan försäljning
i samband med kafé- eller restaurangrörelse, som avser allenast
förtäring eller förbrukning å stället. Genom detta undantag skulle de
s. k. konditorierna bliva oförhindrade att a annan tid, än då butik får
hållas öppen, utskänka, kaffe, té och dylika drycker ävensom att till förtäring
å stället försälja bakverk och dylikt. Kringsändandet av lagad
mat eller tillagade alkoholfria drycker på rekvisition från kaféer och
restauranger bör givetvis även göras oberoende av ifrågavarande lagstiftning,
varjämte försäljning av tidningar till gäster å dylika ställen torde
böra lämnas utanför den ifrågasatta regleringen. Likaledes synes lämpligt
att undantaga sådan försäljning av blommor och kransar, som äger
rum utomhus i mindre omfattning, exempelvis vid begravningsplatser
och kyrkogårdar. På sätt socialstyrelsen anfört, torde vidare skäl föreligga,
att från lagens tillämpning jämväl utesluta tillfälliga försäljningar
för välgörande ändamål och dylikt.

En begränsning och reglering av tiden för öppethållande av handelsbodar
och övriga nu avsedda företag kommer även att inverka på de
anställda biträdenas arbetstid. Frågan om denna arbetstids längd och
förläggning är emellertid uppenbarligen ett spörsmål, som bör bedömas
jämväl från andra synpunkter än de, som kommit till beaktande vid uppgörande
av det nu föreliggande lagförslaget. Enligt vad jag inhämtat,
kommer denna fråga, vad nu avsedda biträden beträffar, ej att upptagas
till behandling i det förslag till lagstiftning om arbetstiden, som är under
utarbetande av särskilda kommitterade och vilket lärer komma att underställas
innevarande års riksdag. Det både därför vant önskvärt, om de

Reglering
av arbetsförhållandena.

Kungl Maj:ts Proposition Nr 143.

affärsanställdas arbetstid kunnat regleras i samband med upprättandet
av nu förevarande lagförslag. Framställningar i sådant syfte hava jämväl
till mig inkommit. På min anmodan har även socialstyrelsen verkställt
vissa förberedande undersökningar i denna fråga, men har det därvid
visat sig, att ett avgörande beträffande densamma näppeligen kan träffas
utan en mera ingående utredning, varjämte det torde vara lämpligt att
avvakta resultatet av det enligt vad nyss omförmälts pågående arbetet
angående en allmän lagstiftning på ifrågavarande område. Som ett särskilt
önskemål beträffande nu avsedda biträden har framhållits, att de
medgivas lagstadgad rätt till åtminstone en ordentlig rast från arbetet
för intagande av maltid. I likhet med socialstyrelsen har jag emellertid
av ovan antydda skäl ej ansett det möjligt att nu närmare ingå på dessa
spörsmål, dock har, såsom ovan anförts, stadgande föreslagits i avsikt att
förhindra, att en obehörig förlängning av biträdenas arbetstid kommer
att äga rum vid utsträckning å viss ort av den allmänna tiden för företags
öppethållande.

Departementschefen uppläste därefter ett i enlighet med ovan angivna
grunder avfattat förslag till lag om begränsning av tiden för
idkande av handel och viss annan rörelse av den lydelse, bilaga till
detta protokoll utvisar, samt hemställde, att lagrådets utlåtande över förslaget
måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas
genom utdrag av protokollet.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lämna bifall.

Ur protokollet:

Nils Ädelgren.

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 143.

Förslag

till

Lag

om begränsning av tiden för idkande av handel och viss annan rörelse.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Handelsbod må å söckendag ej hållas öppen för allmänheten å tid
före klockan 8 förmiddagen eller efter klockan 7 eftermiddagen.

Bod, där handel idkas med mejeriprodukter eller bageri- och konditorivaror,
må dock för försäljning enbart av dylika varor öppnas klockan 7
förmiddagen samt hållas öppen till klockan 8 eftermiddagen.

Rakstuga, frisérsalong eller varmbadinrättning må å söckendag ej
hållas öppen för allmänheten å tid före klockan 8 förmiddagen eller
efter klockan 8 eftermiddagen.

2 §•

Utan hinder av vad i 1 § är stadgat må under tiden från och
med den 10 till och med den 23 december handelsbod å söckendag på
aftonen hållas öppen en timme utöver vad i nämnda lagrum är medgivet.

3 §•

Företag, som i denna lag avses, skall å sön- och helgdagar hållas
stängt för allmänheten.

För försäljning enbart av sådana livsmedel, som i 1 § angivas, ävensom
av färsk frukt eller levande blommor må dock bod å sön- och helgdagar
hållas öppen å tid mellan klockan 7 och 10 förmiddagen.

Kung!, Maj:ts Proposition Nr 143.

Därest sön- och helgdagar inträffa i följd, må rakstuga eller frisérsalong
hållas öppen en av dessa dagar under högst två timmar å tid
före klockan 11 förmiddagen.

4 §•

Därest inom viss kommun rådande särskilda förhållanden påkalla
ändring av de i 1 § stadgade tiderna för företags öppnande eller stängning
å söckendag, må sådan ändring ske i den ordning nedan sägs,
dock må härigenom tiden för företags öppethållande ej utsträckas beträffande
kommun, som utgöres av stad eller köping, med mera än en
timme på morgonen och en timme på aftonen och beträffande annan kommun
med mera än två timmar på morgonen och två timmar på aftonen.
Ej heller må inskränkning av tiden för företags öppethållande ske med
mera än sammanlagt fyra timmar.

Beträffande sön- eller helgdag må i ovan nämnd ordning den tid,
varunder företag enligt 3 § må hållas öppet, inskränkas eller förbud
mot dylikt öppethållande meddelas. I samma ordning må jämväl medgivande
lämnas dels till försäljning, varom i 3 § andra stycket sägs,
under högst två timmar å sön- eller helgdag å tid efter klockan 1 eftermiddagen,
dels ock till öppethållande under sådan dag, därest detta icke
på grund av stadgandet i 3 § sista stycket eljest är medgivet, av rakstuga
eller frisérsalong under högst två timmar samt av varmbadinrättning
under högst fyra timmar, dock ej under högmässogudstjänst.

5 §•

Sådan ändring av tiden för företags öppethållande, varom i 4 § förmäles,
må ej givas större omfattning än som av i kommunen rådande
särskilda förhållanden är påkallat. Dylik åtgärd bör gemensamt avse
alla företag av samma slag inom kommunen, såvida icke avvikelse
härifrån kan göras utan att olämplig konkurrens de olika företagen
emellan därigenom uppkommer.

Utsträckning å viss ort av tiden för företags öppethållande må icke
föranleda, att personalens arbetstid obehörigen förlänges; och bör förty
medgivande till dylik utsträckning, där sådant finnes påkallat, förbindas
med villkor om lämpliga raster för personalen eller dylikt.

6 §•

Åtgärd, varom nyss är nämnt, må beslutas av den myndighet, som
äger utöva kommunens beslutanderätt. Beslutet skall underställas i Stock -

KungJ. May.ts Proposition Nr 143.

holm överståthållarämbetet och eljest vederbörande länsstyrelse och för
sådant ändamål överlämnas, där det avser annan stad än Stockholm, till
magistraten eller, där sådan ej finnes, till den för staden särskilt tillsatta
styrelsen och beträffande kommun å landet till landsfiskalen i orten,
varefter beslutet av sagda myndighet med eget utlåtande insändes till
länsstyrelsen.

Innan dylikt beslut insändes till länsstyrelse, skall magistraten, stadsstyrelsen
eller landsfiskalen lämna föreningar av sådana näringsidkare eller
deras biträden i orten ävensom där bosatta personer, vilkas rätt beröres
av beslutet, tillfälle att yttra sig över detsamma.

I Stockholm skall stadsfullmäktiges beslut, utan magistratens utlåtande,
underställas överståthållarämbetet, som över beslutet hör föreningar
och enskilda på sätt förut är sagt.

7 §•

Beslut, som i 6 § omförmäles, skall av överståthållarämbetet eller
vederbörande länsstyrelse oförändrat fastställas eller ock ogillas. Fastställt
beslut skall ofördröjligen allmängöras genom kungörelse, som skall
införas beträffande Stockholm i den tidning, vari överståthållarämbetets
kungörelser vanligen intagas, samt beträffande annan kommun i länskungörelserna.
Därjämte skall i fråga om annan ort än Stockholm
genom vederbörande kommunala myndighets försorg tillkännagivande om
kungörelsen med angivande av dess huvudsakliga innehåll införas i
minst en tidning inom orten, varförutom beträffande landskommun tillkännagivande
om kungörelsen skall ske från predikstolen i kommunens
huvudkyrka.

8 §.

1 avseende å ändring eller upphävande av beslut, som avses i 6 §,
gälle vad om sådant besluts meddelande är stadgat.

9 §.

Under tid, då handelsbod av visst slag ej må hållas öppen, må ej
heller vara, varmed handel i dylik bod idkas, annorstädes för allmänheten
hållas till salu, med mindre i Stockholm överståthållarämbetet eller
eljest vederbörande länsstyrelse med hänsyn till särskilt förhållande därtill
lämnat tillstånd.

Kung!. Maj:ts ''Proposition Nr 143.

10 §.

Var, som håller handelsbod, rakstuga, frisérsalong eller varmbadinrättning
öppen i strid mot bestämmelse i denna lag eller mot bestämmelse,
som meddelats med stöd av densamma, eller som under tid, då
allenast försäljning av vara av visst slag är medgiven, håller vara av
annat slag till salu, böte från och med fem till och med femhundra
kronor.

Lag samma vare, om någon i strid mot vad i 9 § är stadgat håller
vara till salu.

11 §•

Den, som under tid, då han är ställd under tilltal för förseelse, som
i 10 § omförmäles, fortsätter eller förnyar samma förseelse, skall, för
varje gång stämning därför utfärdats och delgivits, fällas till de böter,
som för dylik förseelse äro bestämda.

12 §.

För förseelse, som i 10 § sägs, vare, där den med husbondes vetskap
begås av hans hustru, husfolk eller i hans arbete antagen person, husbonden
ansvarig, liksom vore förseelsen begången av honom själv.

13 §.

Förseelse, som i 10 § omförmäles, skall åtalas av allmän åklagare
vid polisdomstol, där sådan är inrättad, men eljest hos poliskammare
och, där sådan icke finnes, vid allmän domstol; och galle i fråga om
klagan över domstols eller poliskammares beslut i dessa mål vad i allmänhet
angående besvär i brottmål är stadgat.

14 §.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.

Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt
allmän strafflag.

15 §.

I fråga om köping, som icke utgör egen kommun, samt municipalsamhälle
skall vad i denna lag om kommun sägs äga motsvarande till -

Kungi. Maj:ts Proposition Nr 143.

lämpning; och må förty av kommunen enligt denna lag fattat beslut ej
gälla köpingen eller samhället.

Beträffande sådan utsträckning av tiden för företags öppethållande,
varom i 4 § första stycket förmäles, skall köping eller samhälle, som
i denna paragraf avses, likställas med kommun, som utgöres av stad
eller köping.

16 §.

Från tillämpning av stadgandena i denna lag äro undantagna:

försäljning å apotek,

försäljning av rusdrycker och pilsner,

för resande avsedd försäljning vid järnvägs- eller ångbåtsstationer,
i järnvägsvagnar eller å fartyg,

försäljning, som bedrives i samband med kafé- eller restaurangrörelse
och allenast avser förtäring eller förbrukning å stället, ävensom försäljning
i samband med dylik rörelse genom försändning på rekvisition av
lagad mat eller tillagade alkoholfria drycker,

tillfällig försäljning för välgörande ändamål,

försäljning av tidningar, som bedrives utomhus eller till gäster å
kafé- eller restauranglokaler, samt

''Sitomhus bedriven försäljning, där den sker allenast i mindre omfattning,
av matvaror, läskedrycker, blommor eller dylikt.

Genom denna lag upphävas:

lagen den 14 maj 1909 om förbud mot viss försäljning av tobak, samt
lagen den 5 juni 1909 om förbud mot handels idkande under vissa
tider av dygnet.

Denna lag skall träda i kraft den 1 oktober 1919.

Bihang till rik.vf^jjens protokoll 1919. I sand. 123 käft. (Nr 143.) 222 19 6

Kungl. Maj ds Proposition Nr 148.

Protokoll, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd
måndagen den 17 februari 1919.

N ärvarande:

Justitieråden Gullstrand,
von Seth,

Wedberg,

Regeringsrådet Planting—Gyllenbåga.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över civilärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 4 februari
1919, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det
i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättat
förslag till lag om begränsning av tiden för idkande av handel ocli^viss
annan rörelse.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet
föredragits av förste kanslisekreteraren Torsten Einar Löfgren.

Lagrådet yttrade:

Förslaget i dess helhet.

Olika tankar kunna måhända råda om vad den begränsning av
affärstiden, som förslaget åsyftar, rätteligen har att betyda.

Bestämmelserna i 1 § andra stycket och 3 § andra stycket visa,
att enligt förslagets mening en bod kan samtidigt hållas öppen för försäljning
av vissa varor och stängd för all annan försäljning. Härav är
sålunda klart, att förbudet mot öppethållande icke innebar, att tillträde
till den lokal, där rörelsen idkas, måste vara allmänhetenTÖrmenat. Men
det kan frågas, huruvida förbudet gäller blott betjänande av kunder,
som besöka lokalen, eller rörelsens bedrivande över huvud. Denna fråga
är tydligen av stor praktisk vikt. De flesta större hushåll i städerna
torde numera göra sina inköp i speceribodar och andra livsmedelsaffärer

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 143. 43

genom telefonering, ett sätt för köpslut, vars användning ju icke förhindras
av att butiksdörren är låst. Likaså kan exempelvis innehavaren
av en raksalong hålla lokalen stängd för besökande, men samtidigt mottaga
och efterkomma telefonbud om betjänande av kunder i deras hem.

Gällande butikstängningslag lärer ej avse att förhindra sådan försäljning,
som kan försiggå i handelsbod, ehuru tillträde till lokalen ej
står öppet. Vissa av förslagets bestämmelser tyda däremot på att förslaget
vill genomföra en strängare ordning. Så talas i 3 § om att
»företag» skall hållas stängt, och utan sin betydelse är ej heller, att förbudet
i gällande lags 8 § mot saluhållande utomhus blivit i förslagets
9 § väsentligen utvidgat. Å andra sidan bär det emot att nödgas tolka
förslaget så, att under tid, då bod får hållas öppen för allmänheten,
ehuru blott för försäljning av vissa varor, annat slags vara ej skulle få ens
genom telefonering där inköpas. Att märka är härvid, att förslaget icke
hindrar och väl ej heller avser att hindra försändning efter stängningstid
av därförut sålda varor.

Ändamålet med förevarande lagstiftning, vilken ju ej vill reglera
anställda biträdens arbetstid, synes icke påkalla ett förbud mot affärs
bedrivande i den omfattning, som är möjlig ehuru affärslokalen hålles
stängd. Lagrådet förmenar också, att den föreslagna lagen skall bliva
tillämpad i enlighet med den mindre stränga tolkningen av stängningspåbudet.
önskligt vore likväl, att förslagets mening, sådan den enligt
det nu sagda rätteligen bör förstås, kunde genom någon jämkning av
ordalagen bringas till klarare uttryck.

I redaktionellt hänseende synes en allmän överarbetning av förslaget
vara påkallad. Därvid bör exempelvis avlägsnas den oformligheten,
att i 4W§ andra stycket med orden »ovan nämnd ordning» hänvisas till
vad i samma paragrafs första stycke betecknas såsom »den ordning nedan
sägs»; första punkten i 5 § kan genom någon jämkning av ordalagen
i 4 § göras överflödig; den otydliga hänvisningen i början av 6 §
bör upphjälpas; det i samma paragraf förekommande dubbla angivandet,
att beslut skall i Stockholm underställas överståthållareämbetet bör
försvinna, liksom det onödigt tyngande särskiljandet mellan överståthållareämbetet
och länsstyrelserna bör undvikas genom användning av det
sammanfattande uttrycket Konungens befallningshavande; o. s. v.

1 §■

Det sätt, varpå frågan om längre affärstid för livsmedelshandeln
blivit löst i denna och 3 §§, synes knappast tilltalande. Föredragande

Kungl. Maj.is Proposition Nr 143.

departementschefen påpekar med all rätt, att övervakningen av stadgandenas
efterlevnad torde komma att möta vissa svårigheter. Och än
betänkligare är det tvång och obehag, den starka frestelse till överträdande,
som förbudet mot försäljning av andra än vissa slags varor
komme att innefatta. Av skäl, som i departementschefens yttrande angivas,
lärer dock socialstyrelsens förslag angående längre affärstid för
bodar med allenast livsmedelshandel icke vara lämpligt, och måhända
vore ej heller ett medgivande av längre affärstid för bod, där handel
idkas huvudsakligen med livsmedel eller, vad sön- eller högtidsdag angår,
med livsmedel eller levande blommor, att föredraga framför det remitterade
förslagets ordning. Åtminstone den ytterligare eftergift åt kundernas
bekvämlighet synes dock böra ske, att den friare handeln får gälla
vissa varor, som allmänt saluhållas tillsammans med mejeriprodukter,
exempelvis ägg och margarin.

4 §■

Den möjlighet till jämkning i de lagstadgade affärstiderna, som
denna paragraf bereder, gäller blott föreskrifterna i 1 §. Om alltså i
stad handlandena ansetts böra för vanliga fall få hålla öppet till klockan
8 e. m., kan någon senare affärstid under dagarna från och med den 10
till och med den 23 december icke medgivas. Såväl allmänheten^ som
butiksägarna synas dock skäligen kunna hava anspråk på att butikerna
stå öppna kvällarna före julen något längre än eljest. Och något viktigare
intresse torde ej trädas för nära, om detta göres tillåtligt. Lämpligen
lärer så kunna ske genom den omarbetning av förslaget, att innehållet
i 2 § upptages i första stycket av 1 §, vilket sålunda skulle giva
den regel, att handelsbod ej må å söckendag hållas öppen för* allmänheten
å förmiddag före klockan 8 och å eftermiddag efter klockan 7
eller, under de nyssnämnda julveckorna, efter klockan 8.

5 §•

Föreskrifter i början av denna paragrafs andra stycke torde vara avsedd
att liksom fortsättningen innefatta en instruktion för vederbörande myndigheter.
Den har dock avfattats så, att den riktar sig äv^j mot näringsidkarna.

9 §• i

Här intagna allmänna förbud mot saluhållande »annorstädes», vilket
ersätter nuvarande förbud mot försäljning utomhus, inbjuder till vittgå -

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 143.

ende tolkningar. Tryggast synes vara att kvarbliva på gällande lags
ståndpunkt. Det tobakshandlarnas intresse, som förslaget särskilt velat
genom sin nya föreskrift tillgodose, lärer bliva tillfyllest beaktat genom
en bestämmelse av innehåll att, såvitt angår tobak eller vad därav är
förfärdigat, saluhållande inom kafé- eller restauranglokal skall vara underkastat
samma regler som saluhållande utomhus.

10 §.

Avfattningen av andra ledet i denna paragrafs första stycke torde
böra något jämkas. Straffhotet bör gälla den, som till kunder i öppen
handelsbod under tid, då försäljning må avse blott vara av visst slag,
saluhåller vara av annat slag.

11 §•

Här givna bestraffningsregel skiljer sig från motsvarande bestämmelser
i andra författningar därutinnan, att den gäller ej blott fortsättande
utan även förnyande av den ifrågavarande förseelsen. Därigenom
har regeln kommit att innefatta ej blott en skärpning av vad måhända
eljest gällt, — nämligen så till vida, att redan delgivning av
stämning, ej först domfällande omöjliggör brottslighetens hänförande till
fortsatt brott, — utan tillika den mildring, att förseelser, som enligt
allmänna grundsatser bort var för sig hänföras till särskilda brott, skola
bedömas såsom fortsatt brott, så framt ej stämning mellankommit. Detta
mildare bedömande skall emellertid ej inträda i annat fall än då förseelserna
begås av någon, som redan är ställd under tilltal: intet hindrar,
att ett första åtal medför skilda straff, ehuru blott en eller kanske ingen
stämning ågått. Onekligen vore det dock naturligare, att det
strängare bedömandet komme den redan tilltalades förnyade lagöverträdelser
till del.

Förslaget är väl i nu förevarande hänseende lika med gällande
butikstängningslag. Men med hänsyn till det nyss anförda synes ömkligt,
att bestraffningsregeln i fråga inskränkes att avse blott fortsättande,
ej förnyande av förseelsen.

13 §.

Vad här sägs om klagan över domstols eller poliskammares beslut
lärer såsom överflödigt böra utgå.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 143.

16 §.

Jämlikt 96 § i 1917 års rusdrycksförordning skall förordningen den
9 juni 1905 angående försäljning av vin och Öl fortfarande äga tillämpning
i avseende å försäljning av pilsnerdricka, intill dess särskilda bestämmelser
härom varda utfärdade. Förslag till dylika bestämmelser har
av Kungl. Maj:t framlagts för årets riksdag. Enligt sagda förslag skall
vad nu kallas pilsnerdricka hänföras under benämningen pilsner. För
närvarande kan emellertid det i nu förevarande paragraf gjorda undantag
beträffande försäljning av pilsner ej anses gälla pilsnerdricka. Ej
heller är pilsnerdricka att hänföra till rusdrycker. Försäljning av pilsnerdricka
komme alltså i avbidan på genomförandet av de i 96 § rusdrycksförordningen
åsyftade bestämmelser att regleras genom såväl nu
förevarande lag som nyssnämnda 1905 års förordning, en dubbelhet
som icke lärer vara lämplig. Och att märka är, att den tillämnade författningen
angående försäljning av pilsner är avsedd att träda i kraft
först med 1920 års ingång, således tre månader senare än nu förevarande
lag.

Med hänsyn till det anförda hemställes om ett tillägg till promulgationsstadgandet
av innehåll, att lagen, så länge 1905 års förordning angående
försäljning av vin och Öl fortfarande äger tillämpning i avseende
å viss försäljning, icke skall gälla denna.

Av vad i denna paragraf sägs om försäljning, som bedrives i samband
med kafé- eller restaurangrörelse, framgår oförtydbart, att dylik
rörelse i och för sig icke innebär ett sådant salubållande'' av varor för
allmänheten, som förslaget avser att reglera. För visso kommer ock
lagens tillämpning att härmed överensstämma. Det är emellertid av
vikt, att ej begreppet kafé- eller restaurangrörelse härvid fattas alltför
snävt. En anledning till farhågor i sådant hänseende ger föredragande
departementschefens yttrande, att genom nu ifrågavarande undantag de
s. k. konditorierna bliva oförhindrade att å annan tid än då butik får
hållas öppen utskänka kaffe, te och dylika drycker ävensom att till förtäring
å stället sälja bakverk och dylikt. Enligt detta yttrande skulle
alltså en rörelse, som avser allenast att till förtäring på stället tillhandahålla
allmänheten tillagade drycker jämte bakverk och dylikt, ej vara
att anse såsom kafé- eller restaurangrörelse, utan hemfalla under lagens
restriktiva bestämmelser. Det torde få erinras, att en sådan uppfattningknappast
låter förena sig med vad det allmänna föreställningssättet inlägger
uti ifrågavarande begrepp och som naturligen bör bliva vid lagens
tillämpning avgörande.

KungI. Maj:ts Proposition Nr 143.

Måhända kan det ock sägas, att sådan försändning på rekvisition
av lagad mat eller tillagade alkoholfria drycker, som sker från kafé
eller restaurang, blott utgör ett sätt för själva kafé- eller restaurangrörelsens
bedrivande och att således det beträffande dylik försändning
gjorda undantaget är obehövligt. Ändras 9 § så, som vid sagda paragraf
blivit ifrågasatt, bortfaller ju ock den kanske väsentligaste orsaken
till att förslaget upptagit nämnda, för gällande butikstängningslag
främmande undantag. Då emellertid befintligheten av ifrågavarande
undantag synes kunna vara ägnad att undanröja en viss tvekan utan
att föranleda inskränkande tolkningar i andra avseenden, saknas anledning
att hemställa om dess uteslutning. Det torde dock böra i någon
mån utvidgas. Såsom redan i annat sammanhang framhållits, uppställer
förslaget intet hinder mot att en vara, som blivit tidigare köpt, försändes
till kunden efter stängningstiden. Nu förevarande undantag lärer
alltså äga sin betydelse icke däri, att det skulle medge ett i allmänhet
ej tillåtet försändande, utan däri, att mottagandet av rekvisition får ske
då sådant eljest vore förbjudet. Men när så är förhållandet, synes det
böra vara likgiltigt, huruvida kunden låter affären försända det köpta
eller själv drar försorg om dess hemförskaffande. Undantaget torde
följaktligen böra få gälla försäljning, som bedrives i samband med
kafé- eller restaurangrörelse och avser försändning eller avhämtning. Det
lärer ock böra utsträckas till dylik försäljning av svagdricka.

In fidem:
Erik Öländer.

Kungl. 3Iaj:ts Proposition Nr 143

Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 21
februari 1919.

N ärvarande:

Hans excellens herr statsministern Eden,

Statsråden Petersson,

Schotte,

Petrén,

Nilson,

Löfgren,

friherre Palmstierna,

Rydén,

Thorsson.

Chefen för civildepartementet statsrådet Schotte anmälde, efter gemensam
beredning med chefen för justitiedepartementet, lagrådets den 17
februari 1919 avgivna utlåtande över det den 4 februari 1919 till lagrådet
remitterade förslaget till lag om begränsning av tiden för idkande
av handel och viss annan rörelse.

Efter att hava redogjort för utlåtandets innehåll anförde föredraganden
:

Lagrådet har i sitt utlåtande gjort gällande, att ifrågavarande lagstiftning
icke vill reglera de anställda biträdenas arbetstid. Detta äger
sin riktighet så till vida, som lagförslaget hänför sig till företagens
öppnings- och stängningstider och sålunda icke direkt ordnar de
anställdas arbetsförhållanden. Genom en enhetlig reglering av nämnda
tider lägges emellertid den grund i nämnda avseende, på vilken man
har att bygga vidare för frågans slutliga lösning; i viss omfattning kommer
förslaget även att mera direkt ingripa på ifrågavarande område genom
att stadga den maximitid, varunder ett biträde får tagas i anspråk för

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 148. 49

kundernas betjänande. Samma tanke synes även haVa legat till grund för
1909 års lag.

Att en reglering av affärstiden äger rum torde jämväl ligga i affärsinnehavarnas
eget intresse. Om affärstiden ej skall behöva onödigt
utsträckas, krävas nämligen garantier för att en begränsning av densamma
ej skall utnyttjas i konkurrenssyfte; och detta torde endast kunna
äga rum genom utfärdande av lagbestämmelser av nu avsett innehåll.

Av vad sålunda anförts beträffande ifrågavarande lagstiftnings allmänna
syftemål lärer framgå, att det skulle kunna leda till betänkliga
konsekvenser, därest, såsom lagrådet förmenar, sådan försäljning, som
kan försiggå i handelsbod, ehuru tillträde till lokalen ej står öppet,
skulle lämnas utanför lagen. I så fall skulle ju en affärsidkare vara
oförhindrad att huru länge som helst efter stängningstiden i sin affär
mottaga telefonorder och expediera därvid beställda varor samt för sådant
ändamål anlita personalen. Förslagets mening har icke varit att lämna
en dylik försäljning fri. Då emellertid av lagrådets utlåtande framgår,
att förslagets avfattning i detta hänseende icke är tillräckligt tydlig, har
jag ansett mig böra föreslå, att i 8 § av lagen, motsvarande 9 § i det
remitterade förslaget, införes ett stadgande av innebörd, att under tid, då
handelsbod ej må hållas öppen, vara ej må därstädes på rekvisition säljas
för försändning. För de fäll, då försäljning i handelsbod må avse blott
vara av visst slag, torde böra föreskrivas, att vara av annat slag ej må
i boden säljas på sätt nyss är sagt. Genom de sålunda meddelade föreskrifterna
kan givetvis en affärsinnehavare icke vara förhindrad att efter
stängningstiden hemsända därförut sålda varor.

I redaktionellt hänseende har jag, med anledning av lagrådets erinringar,
låtit det remitterade förslaget undergå en omarbetning, därvid
lagrådets anmärkningar vunnit beaktande. Beträffande vad lagrådet anmärkt
därom, att det i det remitterade förslaget förekommande särskiljandet
mellan överståthållarämbetet och länsstyrelserna borde undvikas
genom användning av det sammanfattande uttrycket Konungens befallningshavande,
må dock erinras, hurusom efter tillkomsten av den nya instruktionen
för landshövdingarna i rikets län samt de vid länsstyrelserna
anställda tjänstemän i stället för uttrycket Konungens befallningshavande
den kortare benämningen länsstyrelse i stor utsträckning vunnit burskap.
Då det är ur praktisk synpunkt önskvärt, att sistnämnda benämning
förklaras skola hädanefter i allmänhet avse jämväl överståthållarämbetet,
har Kungl. Maj:t förut denna dag beslutat utfärda stadgande i sådant
syfte; och har med hänsyn härtill benämningen länsstyrelse med nu
angiven innebörd upptagits i förslaget.

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 128 käft. (Nr 148.)

222 19 7

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 143.

Jag övergår Härefter till de anmärkningar, som riktats mot vissa
bestämmelser i det remitterade lagförslaget.

Beträffande till en början den särställning, som beretts handeln med
vissa livsförnödenheter, har denna fråga varit föremål för noggrant övervägande
innan förslaget framlades. Jag har därvid icke förbisett, att
frågans ordnande på föreslaget sätt kan medföra vissa olägenheter, men
har å andra sidan icke funnit någon lämpligare utväg för vinnande av
det avsedda syftet. Ej heller lagrådet har ansett sig kunna förorda
något bättre förslag härutinnan. Skall livsmedelshandelns särställning
bibehållas, vilket med hänsyn till allmänhetens intresse torde vara nödvändigt,
synes man därför svårligen kunna undgå att välja den väg,
som förslaget utvisar. Vad angår den ytterligare eftergift ifråga om
livsmedelshandeln, som lagrådet ifrågasatt, eller att den friare handeln
skulle gälla även vissa andra varor, som allmänt saluhållas tillsammans
med mejeriprodukter, såsom ägg och margarin, har jag ansett mig höra
tillmötesgå lagrådets framställning.

Såsom lagrådet framhållit, gäller den möjlighet till jämkning i de
lagstadgade affärstiderna, som 4 § i det remitterade förslaget bereder,
blott föreskrifterna i förslagets 1 §. Därest i stad handlandena medgivits
att i vanliga fall få hålla öppet till klockan 8 e. m., kan någon
senare affärstid under tiden närmast före jul enligt förslaget icke medgivas.
Lagrådet har funnit en ändring härutinnan påkallad. Något
yrkande i sådan riktning har icke tidigare framställts av de i ärendet
hörda myndigheterna eller övriga intresserade, och har jag därför icke
funnit anledning att föreslå stadgande av dylik innebörd. Då genom
lagrådets förslag allmänhetens och butiksägarnas intressen skulle bättre
tillgodoses, utan att de butiksanställdas intressen komme att i nämnvärd
grad beröras, har jag låtit förslaget undergå en omarbetning i enlighet
med lagrådets hemställan.

Beträffande den utvidgning av förbudet i gällande lags 8 § mot
saluhållande utomhus, som 9 § i det remitterade förslaget innebär, har
lagrådet anmärkt, att paragrafens föreslagna lydelse inbjuder till vittgående
tolkningar, varför lagrådet ansett det tryggast att kvarbliva på
nuvarande lags ståndpunkt. Den anmärkning, som sålunda riktats mot
den föreslagna bestämmelsen, saknar givetvis ej fog, men lärer i viss
mån kunna göras gällande även beträffande det nuvarande förbudet.
Att såsom lagrådet föreslagit underkasta allenast handeln med tobaksvaror
å kafé- eller restauranglokal samma regler som saluhållande utomhus,
synes ur principiell synpunkt mindre tilltalande. Åven bör beaktas,
att åtskilliga andra artiklar än tobaksvaror torde kunna göras till före -

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 143.

mål för sådan illojal handel, som förslaget avser att förhindra. Då det
torde kunna förväntas, att stadgandet ifråga kommer att tillämpas endast
beträffande utbjudande eller försäljning i sådan form, att konkurrens
med butikshandeln därmed kan uppstå, och sålunda ej i fråga om t. ex.
grosshandels- eller agenturrörelse, har jag ansett förslaget i denna del
kunna bibehållas oförändrat.

Jämlikt 96 § i 1917 års rusdrycksförordning skall förordningen den
9 juni 1905 angående försäljning av vin och Öl fortfarande äga tillämpning
i avseende å försäljning av pilsnerdricka, intill dess särskilda bestämmelser
härom varda utfärdade. Ifrågavarande försäljning är emellertid
avsedd att regleras genom den av Kungl. Maj:t vid innevarande års
riksdag föreslagna förordningen om försäljning av pilsner, vilken är
avsedd att träda i kraft vid 1920 års ingång. I denna förordning hänföres
under benämningen pilsner vad som nu benämnes pilsnerdricka.
Intill dess sagda förslag blivit antaget och trätt i kraft, skulle, på sätt
lagrådet framhållit, med lagförslagets nuvarande avfattning försäljningen
av pilsnerdricka komma att regleras såväl genom 1905 års förordning
som genom den ifrågasatta lagen. Det kan icke förnekas, att detta ur
formell synpunkt framstår såsom en oegentlighet. Att märka är emellertid,
att 1905 års förordning medgiver försäljning å tid, då öppethållande
av butik enligt föreliggande förslag skulle vara förbjudet. Därest försäljningen
av pilsnerdricka i avbidan på den föreslagna förordningens
ikraftträdande, på sätt lagrådet ifrågasatt, undantages från lagens tillämpning,
skulle resultatet alltså bliva, att ifrågavarande försäljning
komme att underkastas mindre stränga bestämmelser än försäljningen
av tillagade alkoholfria drycker och svagdricka, vilka sistnämnda drycker
med visst i promulgationsstadgandet angivet undantag regleras av föreliggande
lag. Ur saklig synpunkt finner jag det därför riktigast, att
lagen göres tillämplig å försäljningen av pilsnerdricka, intill dess denna
försäljning kommer att särskilt regleras, vilket enligt Kungl. Maj:ts förslag
skulle ske allenast tre månader senare än den nu ifrågasatta lagens
ikraftträdande. Att för undvikande av angivna formella oegentlighet under
mellantiden sätta bestämmelserna om försäljningstiderna i 1905 års förordning
ur kraft, torde icke böra ifrågasättas, då någon praktisk olägenhet
av att båda författningarna äro tillämpliga icke lärer vara att förvänta.

På grund av det anförda har jag icke ansett mig böra vidtaga
någon förändring i den av lagrådet avsedda riktningen.

Beträffande övriga av lagrådet framställda anmärkningar hava desamma
vid den överarbetning av lagförslaget, som ägt rum, iakttagits
och torde icke giva anledning till vidare yttrande.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 143.

Sedan föredraganden därefter uppläst lagförslaget i dess ändrade
lydelse, hemställde föredraganden, att detsamma måtte jämlikt § 87 regeringsformen
genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen
förordna, att till riksdagen skulle avlåtas proposition
av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Gunnar Corin.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1910-