Kungl. Maj.is proposition nr 08 (Proposition 1923:98)

Kungl. Maj.is proposition nr 08.

Nr 98.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om fortsatt
tillämpning av lagen den 10 mars 1922 om utsträckt rätt
att från utmätning få undantagen viss egendom; given Stockholms
slott den 9 mars 1923.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå
riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag om fortsatt tillämpning
av lagen den 10 mars 1922 om utsträckt rätt att från utmätning
få undantagen viss egendom.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

A. Åkerman.

Bihang till riksdagens protokoll 1023. 1 sand. 77 käft. {Nr 98.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 98.

Förslag

till

Lag

om fortsatt tillämpning av lagen den 10 mars 1922 (nr 82) om utsträckt rätt
att från utmätning få undantagen viss egendom.

Härigenom förordnas, att lagen den 10 mars 1922 om utsträckt
rätt att från utmätning få undantagen viss egendom, vilken lag gäller
till den 1 juli 1923, skall äga fortsatt tillämpning till den 1 juli 1924.

Kungi. Maj:tu proposition nr 98.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
26 januari 1923.

Närvarande:

Statsråden Lindqvist, Thorsson, Sandler, Notiiin, Svensson, Hansson,

Åkerman, Linders, Örne.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet
anför chefen för justitiedepartementet, statsrådet Åkerman:

»Lagen den 10 mars 1922 (nr 82) om utsträckt rätt att från utmätning
få undantagen viss egendom upphör att gälla den 1 juli 1923.

Med anledning av uppkommen fråga om förlängning av lagens
giltighetstid hava länsstyrelserna i samtliga län, överståthållarämbetet
samt överexekutorerna i städerna anmodats att inkomma med yttrande
angående lagens verkningar samt behovet av förlängning av giltighetstiden
för densamma.

Länsstyrelsen i Stockholms län har anfört:

För utrönande, i den mån sådant kan ske, av lagens verkningar har länsstyrelsen
härutinnan inhämtat upplysningar från länets magistrater och utmätningsmän,
därvid länsstyrelsen särskilt begärt upplysning om, huruvida tillämpning
av berörda lag i mera väsentlig grad bidragit till att minska summan av
de genom indrivning influtna skattemedel. Det övervägande flertalet av dem,
som sålunda yttrat sig, haArn ansett att lagen icke haft någon nämnvärd betydelse
i nyssberörda hänseende. Några av dem, som yttrat sig, hava dock haft en motsatt
uppfattning.

Åv statsrådsprotokollet för den 9 december 1921 inhämtas att utarbetandet
av det lagförslag, som ligger till grund för ifrågavarande Jag, föranletts av den
då rådande ekonomiska depressionen, som för många medförde omöjlighet att utgöra
dem påförda utskylder.

Då den i statsrådsprotokollet vidrörda ekonomiska depressionen, ehuru i
viss mån lättad, likväl fortfarande måste betecknas såsom rätt kännbar, anser
länsstyrelsen att, om hänsyn tages till den nuvarande ekonomiska ställningen,
anledning torde föreligga att förlänga giltighetstiden för berörda lag.

Länsstyrelsen i Värmlands län har åberopat yttranden från magistraterna
i länets städer och länsstyrelsen underlydande landsfiskaler
samt för egen del anfört:

Kungl. Maj:ts proposition nr 98.

Såsom framgår av yttrandena, hava mycket skiljaktiga uppfattningar i
ämnet gjort sig gällande. Några av de härstädes hörda hava sålunda funnit
berörda lag vara i viss mån av menlig inverkan och i följd därav avstyrkt lagens
fortsatta bibehållande. Andra åter hava förmenat, att lagen saknade egentlig
betydelse och för den skull icke vore av behovet påkallad. Flertalet hava
emellertid varit av deu mening, att oftanämnda lag medfört avsevärt gagn i
därmed avsett syfte och förty under nu rådande förhållanden borde erhålla förlängd
giltighetstid. Av två landsfiskaler (landsfiskalerna i Grums och Rottna
distrikt) har dock därvid tillika framhållits, att bestämmelserna uti ifrågavarande
lag ställde ägare av smärre lägenheter i ogynnsammare ställning än
andra, å vilka lagen ägde tillämpning.

De omständigheter, som föranlett merberörda lags tillkomst, synas Kungl.
Maj:ts befallningshavande fortfarande i stort sett föreligga, och torde någon
väsentligare ändring därutinnan icke under en tid framåt vara att förvänta. Med
hänsyn härtill och då, efter vad från åtskilliga håll vitsordats, lagen lärer företrädesvis
hava verkat gagnande och får anses vara behövlig även efter det den
eljest skulle upphöra att gälla, får Kungl. Maj:ts befallningshavande, som därjämte
funnit landsfiskalernas i Grums och Rottna distrikt ovan anmärkta uttalanden
vara beaktansvärda, för sin del förorda, att lagens giltighetstid utsträckes
att omfatta ännu ett år.»

Länsstyrelsen i Kopparbergs län har anfört:

Lagen är av provisorisk natur och avser att skapa eu lättnad under de
förhållanden av ekonomisk depression, som vid lagens antagande rådde. Förlängning
av giltighetstiden betingas sålunda av huruvida denna depression kan
sägas hava upphört eller i avsevärd mån minskats. Visserligen kan en avgjord
nedgång i priserna på vad till livets nödtorft hörer konstateras, men arbetslösheten
är stor och, såvitt länstyrelsen kan finna, är en förlängning av giltighetstiden
av behovet påkallad under förutsättning dock, att 1923 års vår icke medför
avgjord förbättring på arbetsmarknaden.

Lagens verkningar hava i den mån det varit länsstyrelsen möjligt kontrollera
desamma varit goda.

Länsstyrelserna i Gottlands, Kristianstads, Skaraborgs och Västmanlands
län hava jämväl tillstyrkt lagens prolongation.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har framställt vissa anmärkningar
mot lagen samt förklarat sig hysa stora betänkligheter mot lagen i och
för sig. Länsstyrelsen har vidare anfört:

Verkningarna av lagen inom detta län hava även styrkt dessa betänkligheter.
Utmätningsmannen framhålla, att lagen under den korta tid, den gällt,
haft den verkan, att det numera är nästan omöjligt att uttaga restförda utskylder
och avgifter, som uppbäras och redovisas i sammanhang med utskylder hos andra
familjeförsörjare eller personer med eget hushåll än löntagare med stadigvarande
arbete. Exempelvis mindre arrendatorer och torpare hava nämligen sällan —
utöver vad som enligt 65 § utsökningslagen får undantagas vid utmätning —
bohag, husgeråd och husdjur, som med under- senare tid gällande priser kunna
värderas till över 500 kronor. Hos löntagare och arbetare, som hava stadig -

Kuugl. Maj:ts proposition nr 08.

varande anställning, kunna utskylderna uttagas genom anlitande av införselförfarandet,
men detta låter sig i praktiken ej göra med avseende å arbetare, som
ständigt ombyta arbetsställen och arbetsgivare. Hos sådana arbetare kunna
numera ej ens kronoutskylderna uttagas. Ofta befinna sig emellertid de genom
ifrågavarande lagbestämmelser skyddade personerna i väl så goda levnadsomständigheter
som andra personer, vilkas egendom ej därigenom skyddas, och därigenom
uppstår orättvisa och olikhet inför lagen. Givet är även att den som har
stor familj att försörja ej genom lagen skyddas på samma sätt som den, vilken
har blott liten familj. En tydlig olägenhet med lagen har också varit, att gäldenärs
bohag, husgeråd och husdjur skola undantagas från utmätning, även om de
icke äro för gäldenären såsom familjeförsörjare nödiga. Under sista tiden hava
flera egnahemslägenheter och andra smärre fastigheter måst utmätas för utskylders

födande, och det är icke uteslutet, att därtill bidragit lagens bestämmelser, att
ösören till högre värde skola undantagas från utmätning.

Lagen kan emellertid i praktiken icke sägas hava räddat något större antal
hem från utmätning, ty de, som hava ett bättre lösörebo än som avses i 65 § utsökningslagen,
hava i allmänhet betalat sina skatter utan utmätning. Särskilt i
städerna synes lagen knappast hava kommit i tillämpning. Redan vid lagens
trädande i kraft hade nämligen prisnivån å lösören sjunkit i mycket avsevärd
grad, och sedan dess har den varit stadd i stadigt sjunkande. Vid utmätning
sättes även i allt fall lågt värde å ett lösörebo.

Vid dessa förhållanden hava utmätningsinännen i länet med högst få undantag
ansett, att ifrågavarande lag icke bör erhålla förlängd giltighetstid; och länsstyrelsen
anser även för sin del, att denna provisoriska kristidslag, som i sig
innebär svåra brister och icke kommit i sådan tillämpning, som därmed åsyftas,
men som ändock haft i flera hänseenden skadliga verkningar och numera genom
den sjunkande prisnivån blivit obehövlig, måtte vid giltighetstidens slut den 30
juni 1923 upphöra att gälla.

Länsstyrelsen i Hallands län har åberopat yttranden av utmätningsmännen
inom länet samt anfört:

Enligt vad av flertalet av utmätningsmännens yttranden framgår, synes
ifrågavarande lag icke hava haft någon egentlig betydelse för skatteindrivningen,
då restförda skattskyldiga icke befunnits hava andra tillgångar, än vad som kunnat
inrymmas under bestämmelsen i 65 § utsökningslagen, och indrivningen av utskylder
hos dylika skattskyldiga i de fall, dä utskylderna icke genast vid anfordran
erläggas, därför regelmässigt skett genom införsel i avlöning. Vid sådant
förhållande kan frågan om tillämpning av lagen i fråga icke, vad detta län angår,
sägas hava blivit aktuell; i följd varav något därå grundat uttalande angående
lagens verkningar icke kan av länsstyrelsen avgivas.

Då det synes länsstyrelsen sannolikt, att förhållandena i fråga om lagens
tillämpning jämväl inom riket i dess helhet äro tämligen ensartade med förhållandena
här i länet, föreligger enligt länsstyrelsens åsikt icke något behov av
förlängning av lagens giltighetstid.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har anfört:

Ifrågavarande lag torde hava tillkommit i huvudsakligt syfte att under
rådande ekonomiska förhållanden bereda lättnad för de familjeförsörjare och övriga

Kungl. Maj:ts proposition nr 98.

skattedragare med eget hushåll, som på grund av iråkad arbetslöshet icke kunna
betala sina skatter. Med stöd av den erfarenhet om lagens verkningar, som vunnits
inom Malmöhus län, torde kunna sägas, att lagen i stort sett visat sig sakna
betydelse för nämnda grupp av skattepliktiga, då inom densamma mera sällan
äro att finna ägare av bohag, husgeråd eller husdjur till sådant värde, som förutsattes
för lagens tillämpning. Däremot har det visat sig, att i lagen stadgad
utmätningsfrihet vunnit tillämpning beträffande arbetstagare med avlöning i form
av provision eller drickspengar (handelsresande, chaufförer, kypare in. fi.) samt
självständiga företagare (hantverkare, handlande m. fl.). Bland dessa kategorier
skattedragare torde knappast vara att finna de verkligt ömmande fall, där utmätningsfrihet
kan anses vara av omständigheterna påkallad. Emellertid har det
icke heller inom nu nämnda kategorier alltför ofta förekommit, att på grund av
lagens bestämmelser utmätningsfrihet inträtt, och lagen har icke visat sig leda
till någon mera avsevärd minskning i det allmännas intäkter av utskylder och
allmänna avgifter, ett förhållande, som i främsta rummet torde vara att tillskriva
den omständigheten, att hos den stora grupp av skattskyldiga, som utgöres av
arbetstagare med fast inkomst, uttagande av skatter nästan undantagslöst sker
genom införsel i eller utmätning av avlöning.

Med stöd av de sålunda vunna erfarenheterna om lagens verkningar inom
detta län, får länsstyrelsen uttala, att något behov av förlängning av lagens giltighetstid
icke föreligger.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län har, med överlämnande av yttranden
från utmätningsmännen i länet, anfört:

Utmätningsmännen hava så gott som enstämmigt framhållit, att till följd
av lagen i fråga skatteindrivningen i hög grad försvårats ävensom att lagens
verkningar varit högst olika beträffande olika befolkningsklasser. Medan lagen
för industriarbetare och löntagare till följd av bestämmelserna om införsel i avlöning
varit nära nog utan verkan har den däremot för mindre lägenhetsägare
och torpare varit av stor och gynnsam betydelse. Tack vare lagens bestämmelser
hava dessa senare i stor utsträckning kunnat undandraga sig sin skatteplikt,
ehuru de i stort sett hava större betalningsförmåga än mången industriarbetare
och löntagare. En lagstiftning, som har en dylik verkan till följd, synes vara i
hög grad betänklig.

Till följd härav och då de skäl, som föranledde lagens tillkomst, numera
torde få anses ej längre föreligga, får länsstyrelsen för sin del utan tvekan avstyrka
en förlängning av lagens giltighetstid.

Länsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands, Kronobergs, Blekinge,
Gävle, Jämtlands och Norrbottens län hava ävenledes avstyrkt förlängning
av lagens giltighetstid.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har överlämnat yttranden från
magistrater och landsfiskaler i länet samt för egen del anfört:

På sätt av de avgivna yttrandena framgår, synes lagen i fråga icke i
någon mera avsevärd omfattning hava kommit i tillämpning inom länet. Verkningarna
av densamma torde icke hava varit uteslutande fördelaktiga. Väl lärer
i enstaka, mera ömmande fall lagens bestämmelser hava skyddat mot obehörig

Kung}. Maj:ts proposition nr DS.

hårdhet vid indrivande av utskylder eller dylikt, men å andra sidan torde fall
ock hava förekommit, då lagen bidragit till att skapa likgiltighet hos de skattskyldiga
med avseende å skatternas gäldande. En person, som vet, att hans
lösbo i ganska stor utsträckning är skyddat från utmätning för utskylder, frestas
lätt att förbruka sina inkomster till löpande utgifter, under det att i motsatt fall
det ligger i den skattskyldiges eget intresse att avsätta någon del av inkomsterna
till gäldande av skatteutgifter. Beträffande behovet av en förlängning av lagens
giltighetstid anser sig Kungl. Maj:ts Befallningshavande böra framhålla, att förändringarna
i det allmänna prisläget sedan lagens tillkomst icke äro så avsevärda,
att redan på denna grund lagen bör sättas ur funktion den 1 juli 1923. Då
emellertid med hänsyn till ovanberörda mindre gynnsamma verkningar av lagen
en avveckling av densamma måste anses önskvärd och då i allt fall en viss tendens
till sjunkande priser gjort sig gällande, tillåter sig Kungl. Maj:ts Befallningshavande
hemställa, att värdet av de bohag m. m., som utöver vad i 65 §
utsökningslagen sägs, må undantagas från utmätningen för utskylder och härmed
jämnställda avgifter, måtte nedsättas till exempelvis 300 kronor, men att lagen i
övrigt måtte bibehållas oförändrad, förslagsvis till den 1 juli 1924.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har anfört:

Enligt vad Kungl. Maj:ts Befallningshavande inhämtat har lagen, ehuru
den på vissa håll inom länet visat sig vara till gagn, dock icke i någon större
utsträckning vunnit tillämpning Den har givetvis sin egentliga betydelse för
mindre jordbrukare och näringsidkare. Däremot äger den knappast samma betydelse
för löntagare som för nämnda samhällsklasser. I fråga om löntagare gälla
nämligen fortfarande bestämmelserna i lagen den 17 juni 1917 om införsel i avlöning,
pension eller livränta.

Lagen har föranletts av den ekonomiska depressionen. Emellertid har en
ljusning inom näringslivet onekligen inträtt, vadan strävanden böra inriktas på
ett återvändande till normala förhållaaden jämväl på detta område. Även här
fördröjes avvecklingen, därest av depressionen föranledda bestämmelser i onödan
bibehållas.

Emellertid torde förhållandena icke redan nu medgiva ett fullständigt upphävande
av de i förevarande lag meddelade undantagsbestämmelser. Fortfarande
lord.'' sålunda en utsträckt rätt att från utmätning få undantagen i lagen
upptagen lösegendom böra finnas. Likväl torde med hänsyn till den ekonomiska
förbättring, som väl torde böra förehnnas vid utgången av nuvarande lags
giltighetstid, en betydande sänka.ng av det värde å den lösegendom, som skulle
fredas från utmätning, utan nämnvärd olägenhet kunna komma till stånd.

Kungl. Maj:ts Befallningshavande får därför förorda lagens förlängning
under ett år dock under förutsättning att värdet av den lösegendom, som får undantagas
från utmätning betydligt nedsättes.

Länsstyrelsen i Västerbottens län bar förklarat, att länsstyrelsen
för egen del hölle före, att berörda lag såsom innefattande ett undantagsstadgande
ej borde tillämpas längre, än som med hänsyn till kristidens
efterverkningar vore oundgängligen nödvändigt, men att frågan,
huruvida vid utgången av lagens giltighetstid sådan förbättring inträtt i

Kungl. Majds proposition nr 98.

detta avseende, att behov av lagens förlängning ej förefunnes, undandroge
sig länsstyrelsens bedömande.

Överståthållarämbetet har anfört:

Redan vid behandling inom första lagutskottet av förslaget till ifrågavarande
lag ansåg undertecknad överståthållare sig böra på i avgiven reservation
anförda skäl avstyrka dess antagande. Dessa skäl, som av lagutskottet delvis
bemöttes med att lagen skulle erhålla allenast provisorisk giltighet, äga enligt
överståthållarämbetets åsikt än större betydelse vid ett övervägande av lämpligheten
av lagens förlängning, och anser sig ämbetet därför böra avstyrka ett utsträckande
av lagens giltighetstid. Härtill kommer ytterligare, att iagens verkningar
åtminstone i Stockholm måste betecknas såsom minimala. Redan före lagens
tillkomst ägde nämligen här lösöreutmätningar för gäldande av ogublna utskylder
rum i relativt ringa omfattning, enär i de fall då boets värde översteg
det enligt utsökningslagen från utmätning undantagna boet i flertalet fall visades
vara inköpt mot s. k. avbetalningskontrakt eller också skyddat mot utmätning
genom lösöreköp eller äktenskapsförord. Att emellertid antalet lösöreutmätningar
under förra året något nedgått är otvivelaktigt, men torde detta knappast kunna
tillskrivas förevarande lag utan fast mer en benägenhet hos uppbördsmännen att
i dessa tider av ekonomiskt betryck lämna längre anstånd med skattens erläggande
än under normala förhållanden. ,

Av överexekutorerna i städerna hava de flesta tillstyrkt förlängning
av lagens giltighetstid.

Överexekutor i Göteborg har såsom eget yttrande åberopat ett av
t. f. andre stadsfogden Otto Meijer avgivet utlåtande, däri denne anfört:

Vad först angår lagens verkningar, så har, vad Göteborgs stad vidkommer,
utmätning, som eljest bort ske, i ett flertal fall förhindrats genom ifrågavarande
lag; och enligt vad jag inhämtat, har det visat sig, att den i motiven till lagen
omförmälda skövlingen av de personers hem, vilka genom depressionen urståndsätta
att utgöra dem påförda utskylder, förebyggts.

Vad härefter angår behovet av förlängning av giltighetstiden för sagda
lag torde böra framhållas, att restindrivning av 1921 års kommunalutskylder, vilka
utskylder bestämts med hänsyn till de skattskyldiges inkomster 1920, då högkonjunktur
ännu delvis rådde, med all sannolikhet kommer att pågå under större
delen av år 1923; samt att, då efter införsellagens tillkomst utmätning för utskylder
allenast i undantagsfall företages hos sådana personer, som innehava tjänst
eller arbetsanställning, utmätningsförfarandet sålunda, åtminstone vad Göteborgs
stad vidkommer, numera huvudsakligen kommer till användning gentemot den
grupp av samhällsmedlemmar, som genom depressionen icke allenast kommit på
obestånd utan jämväl berövats tillfälle till inkomster.

Den omständigheten, att den vid tiden för lagens tillkomst rådande ekonomiska
depressionen numera något lättats, torde vid avgörandet av nu ifrågavarande
spörsmål icke böra tillerkännas allt för stor betydelse vid det förhållandet,
att förenämnda samhällsgrupp för visso icke redan under nästkommande år kommer
att försvinna eller ens i avsevärd grad minskas. Att under sådana förhållanden
under pågående indrivning av utskylder, som påförts under högkonjunktur,

Kungl. Maj:ts proposition nr 98. 9

beröva forenämnda samhällsmedlemmar det skydd, som ifrågavarande lag lämnat
dem, synes mig vara obilligt.

På grund av vad sålunda anförts finner jag mig böra förorda en förlängning
av giltighetstiden för lagen den 10 mars 1922 om utsträckt rätt att från
utmätning få undantagen viss egendom intill utgången av år 1923.»

Overexekutor i Skövde har anfört:

Skattskyldige, som icke å uppbördsstämma erlägga dem påförda utskylder,
ökas i hög grad för varje år. Det stora flertalet restskyldige utgöres av lägre
tjänstemän och arbetare. Vad tjänstemännen beträffar liksom ock arbetare, vilka
hava arbetsanställning, tillgripes i regeln icke utmätningsförfarandet vid indrivning
av utestående restantier, utan tillämpas i stället lagen om införsel i avlöning,
pension eller livränta. Härigenom lyckas det i regel att utfå hela skattebeloppet.
Värre ställer det sig med personer, som sakna arbetsanställning. Beträffande
dessa måste utmätningsförfarandet tillämpas i den mån så ske kan. Dylika restskyldige
äga dock i allmänhet icke mera egendom än vad enligt 65 § utsökningslagen
från utmätning skall undantagas, vadan utmätning sällan ifrågakommer.
Restskyldige, som äga mera tillgångar än vad enligt forenämnda lagrum vid utmätning
skall undantagas, betala i regel dem påförda utskylder utan att utmätning
behöver verkställas.

Lagen den 10 mars 1922 om utsträckt rätt att från utmätning undantaga
viss egendom har därför icke haft någon nämnvärd praktisk betydelse inom magistratens
verksamhetsområde. Trots detta anser magistraten det icke lyckligt, om
ifrågavarande lag vid giltighetstidens utgång komme att upphävas. Mången restskyldig,
som under detta år godvilligt erlagt sina utskylder, kan till följd av
arbetslöshet, sjukdom eller andia oförvällade orsaker bliva urståndsatt betala dem

§ åförda utskylder, och skatteindrivaren därigenom nödsakad utmätningsvis uttaga
em. Vid sådana fall synes det vara hårt, att staden och kommunen skall fråntaga
den skattskyldige hans nödvändigaste egendom, hans kanske enda ko eller
gris, för att därmed göra sig betalt för sina skattefordringar. Det synes icke vara
förenligt med det allmännas intresse att gå så hårt tillväga.

I sammanhang härmed har magistraten velat framhålla olikheten i, att då
lösören till visst angivet värde få vid utmätning undantagas, samma rätt icke
medgivits beträffande en skattskyldigs enda ägande fastighet till motsvarande
värde. Just beträffande restskyldige, som äro ägare till en mindre bostadsfastighet,
kunna svårigheter uppstå för skatternas indrivning. Dylik fastighetsägare,
vilken under bättre tider haft rätt stor arbetsförtjänst, men till följd av arbetslöshet,
sjukdom eller dylikt sedermera blivit urståndsatt förtjäna sä mycket, att
det ens räcker till hans och familjens uppehälle, ännu mindre till betalning av
skatt, kan icke erhålla avkortning för den skatt, som påförts honom för tidigare
åtnjuten större inkomst, emedan han såsom ägare till en liten, kanske högt skuldsatt
fastighet icke saknar utmätningsbar egendom. För skattens betalande bliver
han därför nödsakad ytterligare skuldsätta sig eller också får han sälja sitt,
kanske mången gång svårt förvärvade hem och bliver därigenom sämre ställd än
den, som icke äger fastighet, men i stället lös egendom till samma värde. Vid
bedömandet av frågan, huruvida förberörda lag bör förlängas, synes det böra tagas
i övervägande, om icke en skattskyldigs enda ägande fastighet, varå han har sin

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 77 käft. (Nr 98.) 2

Kung!. Maj:ts proposition nr 98.

bostad, till ett taxeringsvärde av högst ettusen kronor jämväl bör undantagas från
utmätning för andra utskylder än som påvila själva fastigheten.

Överexekutor i Lund har utlåtit sig:

Här i staden finnas i skatterestlängderna upptagna ett icke ringa antal
arbetare och lägre tjänstemän, vilka äga lösbo till värde, liggande mellan 500
och 1,000 kronor, och som sålunda skulle hava berövats det nödvändigaste av sin
egendom, därest icke lagen skyddat deras bohag från utmätning för skatt. Vid
sådant förhållande och dä depression och arbetslöshet alltjämt råda synes mig en
förlängning av lagens giltighetstid vara både önskvärd och av behovet påkallad.

Överexekutor i Västerås har yttrat:

Under den jämförelsevis korta tid, som förflutit sedan lagen trädde i kraft,
har densamma här i staden icke kommit till någon allmännare tillämpning, beroende
därpå att de allra flesta personer, vilkas husgeråd och möbler m. m. hava ett
värde av mellan 500 och 1,000 kronor, hava anställning eller driva mindre rörelse,
vai för införsel i lön eller utmätning av annan egendom kunnat mot dem företagas.
I några fall har dock lagen tillämpats, nämligen beträffande å restlängd uppförda
gifta tjänstemän, som under den rådande depressionstiden blivit avskedade från
sina platser och därefter saknat inkomst. För dessa har ju lagen varit till obestridligt
gagn, och en utsträckning av giltighetstiden för densamma synes just
med hänsyn till deras svåra ekonomiska ställning vara önskvärd åtminstone under
ytterligare ett år.

Övriga överexekutorer, som tillstyrkt lagens prolongation, hava i
allmänhet såsom skäl härför anfört, att ehuru lagen icke i större utsträckning
tillämpats, då resterade utskylder i allmänhet uttagits genom införsel
i lön, lagen dock i enstaka fall varit till gagn.

Överexekutor i Jönköping har åberopat ett yttrande av stadsfogden
K. A. Kun dbäck, däri denne anfört:

Ifrågakomna lag har i min praktik icke kommit i tillämpning. I sådana
fall, där gälilenären möjligen ägt lösegendom till högre värde än vad som jämlikt
65 § utsökningslagen är utmätningsfritt, men gäldenären befunnits vara arbetslös,
har hänsyn mast tagas till sistnämnda omständighet och anstånd med utskyldernas
erläggande lämnas tills gäldenären fått arbete och för detta erhållit sa stor
avlöning, att införsel i denna kunnat beviljas. Och i varje fall, där skattegäldenär
haft stadigvarande arbete, hava utskylder, som ej godvilligt erlagts, uttagits
genom införsel i avlöning, även om gäldenär eljest haft utmätningsbar egendom.

Ovanberörda lagen av den 10 mars 1922 har ifrån början synts mig vara
obehövlig och jag anser följaktligen, att intet behov föreligger till förlängning av
dess giltighetstid.

Överexekutor i Hernösand har anfört:

Ifrågavarande lag har till sina verkningar visat sig obillig och orättvis
med hänsyn därtill att arbetare med fast anställning samt övriga löntagare, i
vilkas avlöning införsel kunnat äga rum, kunnat tvingas att erlägga dem påförda

Kungl. Maj:In proposition nr 98.

utskyld?!-, medan personer med mycket bättre ekonomisk ställning kunnat undgå
varje exekutiv åtgärd för resterande utskylders gäldande. Vid detta förhållande
synes förlängning av lagens giltighetstid icke höra förekomma.

De överexekutorer, som i övrigt avstyrkt förlängning av lagens
giltighetstid, hava mestadels funnit, att lagen icke vunnit tillämpning i
något större antal fall, men likväl ansett, att med hänsyn till de sjunkande
priserna och förbättrade förhållandena a arbetsmarknaden lagen
icke borde prolongeras.

Såsom av Kungl. Maj:ts proposition i förevarande ämne till förra
årets riksdag framgår, har ifrågavarande lag tillkommit för att under
den rådande ekonomiska depressionen skydda de arbetslösas hem från
skövling. De inkomna yttrandena giva vid handen, att den minskning
uti indrivna skattebelopp, vilken lagens tillämpning kunnat medföra,
i allmänhet varit utan större betydelse för stat eller kommun. Ur ren
budgetsynpunkt torde därför några betänkligheter icke behöva möta mot

en prolongering av lagen.

1 de fall, där man ansett sig icke kunna tillstyrka en prolongering,
har man också i allmänhet aberopat andra skäl. Dessa kunna i stort
sett sammanfattas sålunda, att restförda utskylder i allmänhet uttagits
genom införsel i lön, att lagen icke vore behövlig, enär vederbörande
utmätningsman ändock i ömmande fall framginge med varsamhet samt
att understundom en del skattskyldiga torpare, småarrendatoiei och
hantverkare m. fl. —1 undgmge skatt oaktat de icke saknade förmåga att
erlägga densamma.

Häremot kan framhållas att just i de fall, där behovet av ett
skydd mot utmätning varit starkast, d. v. s. i de fall där den skattskyldige
saknar inkomst, kunna naturligtvis ej heller skatterna uttagas genom
införsel i lön, och den utmätningsförrättare, som utan stöd i författning
av barmhärtighetsskäl ändock dröjer med utskyldernas uttagande, där utmätningsbara
tillgångar finnas, torde därigenom understundom göra sig
skyldig till tjänstefel. Givet är, att genom en sådan lagstiftning som den
nu ifrågavarande skydd någon gång kan komma att beredas åt° skattskyldig,
som ej är i trängande behov därav. Men även om, såsom i
några yttranden framhållits, t. ex. vissa mindre lantbrukare, som undgått
utmätning, befunnit sig i en bättre ekonomisk ställning än en del
löntagare, hos vilka utskylderna uttagits genom införsel, torde dock
mången gång lagen jämväl i fråga om nämnda lantbrukare allenast hava
verkat därhän, att de kunnat från utmätning undantaga sin enda ko
eller gris, och i så fall torde lagen få anses endast hava tjänat sitt

Kungl. Maj:ts proposition nr 98.

syfte. Man lärer därför kunna säga, att det skydd, som lagen lämnat,
i regel varit av behovet påkallat.

Enligt min uppfattning hava inga vägande anmärkningar framförts
mot lagens verkningar. De inkomna yttrandena giva i stort sett
vid handen, att syftemålet med lagen vunnits. I allmänhet torde kunna
sägas, att myndigheterna i de orter, där arbetslöshet varit rådande och
där lagen haft sin egentliga tillämpning, tillstyrkt en förlängning av
lagens giltighetstid. Särskilt må framhållas, hurusom flertalet överexekutorer
i städerna ansett, att lagens verkningar varit goda.

oFrågan om lagens prolongation blir alltså beroende av huruvida
en sådan förbättring av de ekonomiska förhållandena kan anses hava
inträtt, att lagen icke vidare är behövlig. Även om den ekonomiska
depressionen i någon man lättat, synes någon avgjord förbättring ännu
icke hava ägt rum, och arbetslösheten är fortfarande ganska stor. Det
synes sålunda, som om i avvaktan på mera stadgade ekonomiska förhållanden
lagen bör erhålla förlängd giltighetstid under ännu ett år.

Länsstyrelserna i Östergötlands samt Göteborgs och Bohus län
hava ansett, att värdet a den egendom, som må undantagas från utmätpiDg,
bör nedsättas. Det sammanlagda värdet å egendom, som jämlikt
ifrågavarande lag samt 65 § utsökningslagen får undantagas från utmätning,
uppgår till ettusen kronor, och det kan ifrågasättas, huruvida icke
sagda värde med hänsyn till nuvarande prisläge är väl högt. Den prissänkning,
som ägt rum, synes likväl icke vara så väsentlig, att om avseende
fästes å lagens syfte att skydda vederbörandes hem, någon jämkning
av värdet för närvarande bör ske.»

Föredraganden uppläser härefter förslag till lag om fortsatt tillämpning
av lagen den 10 mars 1922 (nr 82) om utsträckt rätt att från utmätning
få undantagen viss egendom, av den lydelse bilaga1 vid detta protokoll
utvisar, samt hemställer, att lagrådets utlåtande över förslaget måtte,
för det i § 87 regeringsformen angivna ändamål, inhämtas genom utdragav
protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan täckes Hans Maj:t Konungen bifalla.

Ur protokollet
N. Cervin.

1 Denna bilaga, som är lika lydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har bär

u bcSlULl bo.

Kungl. Majds proposition nr 98.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj ds lagråd den 6 mars 1923.

Närvarande:

justitierådet Sundberg,
regeringsrådet Thulin,
justitierådet Stenberg,
iustitierådet Köersner.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den
26 januari 1923, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen angivna ändamål inhämtas över
upprättat förslag till lag om fortsatt tillämpning av lagen den 10 mars
1922 {nr 82) om utsträckt rätt att från utmätning få undantagen viss
egendom.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet
föredragits av ledamoten å justiedepartementets lagavdelning, assessorn
i Göta hovrätt Erik Bergendal.

Justitieråden Sundberg, Stenberg och Köersner lämnade förslaget
utan anmärkning.

Regeringsrådet Thulin yttrade:

Ifrågavarande lag utgör en kristidslag, vilken givetvis bör träda
ur tillämpning, så snart de förhållanden, som föranlett densamma, upphört.
Om detta ej omedelbart kan genomföras utan lagen anses böra förnyas,
synes mig lämpligaste anordningen vara den, att det för utmätning
undantagna beloppet successivt nedsättes, och torde redan nu en nedsättning
till 400 kronor vara väl motiverad.

Ur protokollet:
Erik Öländer.

KungI. Maj:ts proposition nr 98.

Utdrag ur protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 9 mars 1923.

N ärvarande:

Statsministern och ministern för utrikesärendena Branting, statsråden

Lindqvist, Thorsson, Olsson, Sandler, Nothin, Svensson, Hansson,

Åkerman, Schlyter, Örne.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Åkerman anmäler efter
gemensam beredning med chefen för finansdepartementet lagrådets den
6 i denna månad avgivna utlåtande över det till lagrådet den 26 januari
1923 remitterade förslaget till lag om fortsatt tillämpning av lagen den
10 mars 1922 om utsträckt rätt att från utmätning få undantagen viss
egendom.

Föredraganden hemställer, att förslaget, vilket av lagrådets flesta
ledamöter lämnats utan anmärkning, måtte, jämlikt § 87 regeringsformen,
genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan täckes Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Kegenten
lämna bifall, och skall till riksdagen
avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta
protokoll utvisar.

Ur protokollet:
N. Cervin.

Stockholm 1923. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

230429