Kungl. Maj ds proposition nr 64 år 1968 (Proposition 1968:64)

Kungl. Maj ds proposition nr 64 år 1968

Nr 64

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående skolans arbetstider;
given Stockholms slott den 8 mars 1968.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över utbildningsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla de
förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredraganden hemställt.

GUSTAF ADOLF

Olof Palme

Propositionens huvudsakliga innehåll

I anslutning till betänkandet »Skolans arbetstider» (SOU 1967: 14) föreslås i
propositionen en reformering av lärotiderna för huvudparten av skolväsendet och
lärarutbildningen.

Övergång till en femdagars skolarbetsvecka förordas. Därjämte föreslås ett läsår
om 40 veckor (280 dagar), i vilket bl. a. ingår 4—8 friluftsdagar, 10 lovdagar och
5 studiedagar.

Lektionslängden föreslås bli 40 minuter, dock att inom yrkesskolans övervägande
praktiskt inriktade undervisning en lektionslängd om 60 minuter bibehålls.

De skolformer, som berörs av reformen, är främst grundskolan, folkskolan,
realskolan, flickskolan, fackskolan, gymnasiet, yrkesskolan inberäknat lantbrukets
och skogsbrukets yrkesskolor, sjuksköterskeskolorna och specialskolan samt lärarutbildningsanstalterna.

De nya lärotiderna föreslås gälla från och med den 1 juli 1968. För genomförandet
av femdagars skolarbetsvecka förordas emellertid en övergångsperiod om
två år.

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 64

Kungl. Maj:ts proposition nr 64 år 1968

Utdrag av protokollet över utbildningsärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 8 mars
1968.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Lange, Kling, Johansson, Holmqvist, Aspling,
Palme, Sven-Eric Nilsson, Gustafsson, Geijer, Odhnoff, Wickman,
Moberg.

Chefen för utbildningsdepartementet, statsrådet Palme, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om skolans arbetstider och anför.

Kungl. Maj:ts proposition nr 64 år 1968

1. Inledning

1.1 Skolarbetstidsutredningen

Vid mitten av 1950-talet aktualiserades för skolans del frågan om femdagars
arbetsvecka, då bl. a. vissa synpunkter i denna angelägenhet anfördes av skolöverstyrelsen
i samband med den då pågående utredningen om arbetstidsförkortningen
(se SOU 1956:21, s. 156 ff.). En försöksverksamhet med femdagarsvecka i skolan
startade läsåret 1958/59. Den var från början mycket begränsad men erhöll efterhand
en betydande omfattning. Läsåret 1966/67 uppgick antalet försökskommuner
sålunda till omkring 120, vartill kom ett antal specialskolor, centrala verkstadsskolor,
primärkommunala yrkesskolor m. fl. utbildningsanstalter.

Frågan om skolan och femdagarsveckan ingick inte bland de uppgifter, som 1957
års skolberedning fick sig förelagda. Med hänsyn till de betydande förändringar,
som ägde rum ute i arbetslivet beträffande tillämpningen av en förkortad arbetsvecka,
fann beredningen det emellertid nödvändigt att något beröra även denna fråga
i sitt huvudbetänkande (SOU 1961:30, s. 408 ff.). Efter att ha lämnat en kort
översikt över problem i samband med femdagarsvecka i skolan föreslog beredningen,
att en särskild utredning snarast skulle tillsättas för en allsidig och förutsättningslös
behandling av hela komplexet skolan och femdagarsveckan.

Skolberedningens förslag om en snar utredning mötte allmänt instämmande i den
följande remissbehandlingen.

När skolberedningens olika förslag behandlades i prop. 1962: 54 angående reformering
av den obligatoriska skolan m. m., redovisade dåvarande departementschefen
sin avsikt att föranstalta om en utredning rörande skolan och femdagarsveckan.
I det sammanhanget anknöts dessa spörsmål till problemet om samordning
mellan olika skolformer i fråga om läsårets längd. Vidare framhölls att eu rad
frågor om läsårets lämpliga uppläggning och organisation närmare måste utredas.
En allsidig utredning om arbetstidernas uppläggning på skolans område borde därför
nu komma till stånd.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallade dåvarande departementschefen
i februari 1963 numera bankdirektören Gösta Renlund, ordförande, numera
förste skolinspektören Einar Forssell, fru Elvy Karlsson, numera direktören
Sten-Sture Landström, skolöverläkaren Gösta Rodhe och länsskolinspektören Gottfrid
Westman att som sakkunniga verkställa en utredning rörande femdagarsvecka
i skolan.

De sakkunniga som antagit benämningen skolarbetstidsutredningen avgav den
24 februari 1967 betänkandet Skolans arbetstider (SOU 1967: 14).

Kungl. Maj:ts proposition nr 64 år 1968

1.2 Remissbehandling

Skolarbetstidsutredningens betänkande har remissbehandlats, varvid utlåtanden
avgetts av följande myndigheter och organisationer m. fl., nämligen

skolöverstyrelsen, efter hörande av dels samtliga länsskolnämnder, som anmodats
höra ett lämpligt antal kommunala skolstyrelser, dels vissa under överstyrelsens tillsyn
stående lärarutbildningsanstalter och andra skolor, vilka ej lyder under kommunala
skolstyrelser,

universitetskanslersämbetet, efter hörande av vissa läroanstalter,

överbefälhavaren, efter hörande av försvarsgrenscheferna,

statens avtalsverk, rikspolisstyrelsen, dåvarande socialstyrelsen, arbetarskyddsstyrelsen,
arbetsmarknadsstyrelsen, dåvarande medicinalstyrelsen, statens ungdomsråd,
postverket, statens järnvägar, byggnadsstyrelsen, statskontoret, statistiska centralbrån,
lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen, kommerskollegium, statens brandskola,
domkapitlet i Uppsala och centrala studiehjälpsnämnden,

1960 års blindvårdsutredning, 1962 års ungdomsutredning, 1963 års arbetstidskommitté,
kommittén för semesterspridning, yrkesutbildningsberedningen, utredningen
rörande lärarnas arbetsförhållanden, kompetensutredningen, läromedelsutredningen,
skogsbrukets yrkesutbildningskommitté, 1966 års familjedaghemskommitté
och 1966 års värnpliktskommitté,

Svenska kommunförbundet, Svenska landstingsförbundet, Svenska stadsförbundet,
Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Sveriges industriförbund, Landsorganisationen
i Sverige (LO), Statstjänstemannens riskförbund (SR), Sveriges akademikers
centralorganisation (SACO) och Tjänstemännens centralorganisation (TCO),

Sveriges radio aktiebolag, Riksförbundet Landsbygdens folk (RLF), Kooperativa
förbundet, Svenska bankföreningen, Sveriges grossistförbund, Sveriges hantverksoch
industriorganisation, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges lantbruksförbund,
Sveriges redareförening, Enskilda läroverkens förbund, Svenska privatskolors riksförbund,
Svenska yrkesskolföreningen, Svenska skolläkarföreningen, Sveriges frikyrkoråd,
Svenska byggnadsentreprenörsföreningen, Centralförbundet för nykterhetsundervisning,
Målsmännens riksförbund, Fredrika-Bremerförbundet, Sveriges
husmodersföreningars riksförbund, Yrkeskvinnors klubbars riksförbund och Svenska
skolidrottsförbundet,

Sveriges elevers centralorganisation (SECO) och Sveriges folkhögskoleelevers
förbund (SFEF),

Folkpartiets kvinnoförbund, Högerns kvinnoförbund, Centerns kvinnoförbund,
Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund, Folkpartiets ungdomsförbund, Högerns
ungdomsförbund, Centerns ungdomsförbund och Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund.

En särskild skrivelse rörande läsårets längd i yrkesskolan har inkommit från sju
lärare vid Stockholms stads industri- och hantverksskola.

Vid den efterföljande redovisningen av skolarbetstidsutredningens förslag och
yttrandena däröver liksom i framställningen i övrigt användes uttrycken skolans

Kungl. Maj:ts proposition nr 64 år 1968

arbetstider och skolans lärotider i samma betydelse och med den av utredningen
angivna innebörden (s. 22). Det kan särskilt framhållas, att de båda termerna nyttjas
i samband med samtliga av utredningsarbetet berörda skolor och utbildningsanstalter,
således även i förbindelse med undervisnings- och utbildningsformer, som
ligger utanför vad som vanligen avses med skolans område, t. ex. omskolningsverksamheten
och lärarhögskolorna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 64 år 1968

2. Utredningsarbetet

2.1 Utgångspunkter

Skolan måste fortlöpande reformeras i takt med det föränderliga samhälle, i
vilket den verkar. Skolans centrala ställning i samhällslivet och karaktären av dess
verksamhet understryker bl. a. vikten av samordning mellan lärotiderna och arbetstiderna
inom näringsliv och arbetsmarknad. De mångskiftande villkor, synpunkter
och önskemål, som därvid bör uppmärksammas, är delvis oförenliga. Det är inte
möjligt att åstadkomma en från alla synpunkter fullt tillfredsställande utläggning av
skolans arbetstider.

2.1.1 Nuvarande lärotider

Lärotiderna växlar högst väsentligt allt efter olika skol- och utbildningsformers
allmänna målsättning, stadier, förekommande ämnen, undervisningsmetoder och
arbetsformer m. m. Förhållandena kompliceras ytterligare till följd av den omdaning,
som vårt lands undervisningsväsende för närvarande genomgår. En summarisk
teckning av de nuvarande lärotiderna i den svenska skolan ger följande bild.

Läsåret är i regel uppdelat på två terminer med mellanliggande julferier. Den
obligatoriska skolan och dess överbyggnader inom det allmänna skolväsendet har
ett läsår om 39 veckor. Så är vanligen även förhållandet beträffande inom yrkesutbildningen
förekommande heltidskurser med övervägande teoretiskt inriktad undervisning,
medan däremot heltidskurser med övervägande praktiskt inriktad undervisning
normalt har ett läsår om 42 veckor. Omskolningsverksamheten har i stor utsträckning
arbetsåret avpassat enligt bestämmelserna om lagstadgad semester. I
fråga om lärarutbildningen varierar läsåret inom relativt vida gränser. Vid t. ex.
lärarhögskolorna omfattar det 40 veckor.

Den schemabundna obligatoriska veckoarbetstiden uppgår inom grundskolans
årskurs 1 till 20 veckotimmar och ökar successivt för att fr. o. m. årskurs 5 omfatta
35 veckotimmar. Den längsta veckoarbetstiden förekommer inom yrkesutbildning
med övervägande praktiskt inriktad undervisning, där den ofta uppgår till 42 veckotimmar.
Inom vissa delar av lärarutbildningen föreskrives under praktiktjänstgöringen
endast omkring 15 veckotimmar. Därvid har bl. a. beaktats lärarkandidaternas
förberedelser i samband med övningslektionerna.

Den dagliga undervisningstiden för grundskolans två första årskurser omfattar
högst fem lektioner, medan den för grundskolans övriga årskurser samt för fackskolan
och gymnasiet är maximerad till sju lektioner. Inom yrkesutbildning med

Kungl. Maj:ts proposition nr 64 år 1968

övervägande praktiskt inriktad undervisning förekommer i stor utsträckning att
eleverna kar skolarbetsdagar om åtta lektioner eller däröver.

Lektionstidens längd uppgår i den allmänna skolan, vid den övervägande teoretiskt
inriktade undervisningen inom yrkesutbildningen och i lärarutbildningen vanligen
till 40—45 minuter. Vid den övervägande praktiskt inriktade undervisningen
inom yrkesutbildningen är lektionstiden mestadels 60 minuter.

Mellan lektionerna förekommande raster omfattar i regel 10—15 minuter. Måltidsuppehållet
inplaceras vanligen senast efter fjärde lektionen och uppgår i allmänhet
till 30—60 minuter.

Före dagens första lektion anordnas i grundskolan morgonsamling under 10—15
minuter. Liknande samlingar förekommer en eller flera gånger i veckan även vid
vissa andra skol- och utbildningsformer.

Utöver den dagliga undervisningen har eleverna att fullgöra läxor och liknande
uppgifter. För eleverna vid t. ex. fackskolor, gymnasier och vissa lärarutbildningsanstalter
kan dessa hemuppgifter vara betungande. Inom flertalet skolformer förekommer
inga läxuppgifter till dag efter söndag, helgdag eller hel lovdag. Uppgifterna
skall fördelas jämnt på övriga arbetsdagar.

2.1.2 Utredningsuppdraget

Som bakgrund till redovisningen av sitt arbete och sina förslag anför skolarbetstidsutredningen
sammanfattningsvis följande.

Skolans organisation och arbetsformer förändras alltefter målsättningen för dess
verksamhet. I den moderna skolan blir inhämtandet av kunskaper och uppövandet
av färdigheter samtidigt verktyg för den personlighetsdaning, som utgör en av skolans
huvuduppgifter. Skolarbetet skall därför kunna bedrivas under sådana psykologisk-pedagogiska
och skolhygieniska betingelser, som är väsentliga för en framgångsrik
undervisning och fostran. Dessa betingelser innefattar även villkor rörande
lärotiderna.

Ett allmänt syfte vid utläggningen av skolans arbetstider bör vara att skapa gynnsamma
förutsättningar för undervisning, utbildning och fostran. Anhopning av lektioner
samt långa skoldagar, som minskar elevernas motivation för undervisningen,
bör undvikas.

Ett planmässigt skolarbete med utnyttjande av skilda hjälpmedel kan nedbringa
tiden för inlärandet av olika moment och bör således eftersträvas. Från pedagogiska
synpunkter kan det emellertid understundom vara värdefullt att tillämpa arbetsmetoder,
som erfarenhetsmässigt visat sig vara mera tidskrävande. En avvägning
mellan dessa delvis motstridande grundtankar är därför med hänsyn till skolans
målsättning nödvändig. Förändringar i lärotiderna, som leder till en avkortad undervisningstid,
kan rubba förutsättningarna för skolans verksamhet.

Vid skolans lärotidsutläggning måste fästas avseende vid såväl skilda skol- och
utbildningsformers organisation och arbetsformer som olikheter i fråga om eleverna.
Dessa arbetar under mycket skiftande villkor. Betingelserna växlar med hänsyn

Kungl. Maj:ts proposition nr 64 år 1968

till dels den enskilde individens ålder och utvecklingsstadium, fysiska och psykiska
hälsa, miljö- och bostadsförhållanden m. m., dels skollokalernas beskaffenhet och
avstånd från hemmet, undervisningens och utbildningens inriktning, innehåll och
stadium, skolarbetets inre organisation o. dyl.

Den individuella anpassning, som man eftersträvar i undervisningen, kan emellertid
inte annat än mera undantagsvis omfatta arbetstidsutläggningen. Skolans nuvarande
verksamhetsformer med därav följande relativt stabilt fastlagda schemata
reser hinder mot en dylik differentiering av lärotiderna. Tidsramarna måste därför
bestämmas så, att de i möjligaste mån tillgodoser olika krav och önskemål.

Rasternas och måltidspausemas längd och inplacering är av väsentlig betydelse
för skolsituationen. Koncentrationen av undervisningen till fem dagar i veckan understryker
ytterligare denna angelägenhet.

Den fortgående arbetstidsförkortningen inom arbetslivet har sin motsvarighet
inom skolans område, ehuru utvecklingen där inte på samma sätt obrutet fortskridit
mot kortare lärotider. Arbetsbördan är för vissa elever alltjämt mycket betungande.
En koncentration av skolarbetet till fem dagar varje vecka och en motsvarande
anhopning av lektioner och hemuppgifter kan därför från skolhygieniska synpunkter
under vissa förhållanden synas mindre lämplig. Beträffande fackskolan och det nya
gymnasiet kan friare arbetsformer i fråga om såväl undervisningen som elevernas
hemuppgifter underlätta ett genomförande av femdagars skolarbetsvecka. En dylik
utläggning av veckoarbetstiden kan skänka påtagliga lättnader för elever, som har
att dagligen resa mellan hemmet och skolan.

Med beaktande av ovan summariskt anförda omständigheter, vilka i olika sammanhang
behandlas utförligare i det följande, har skolarbetstidsutredningen ansett
sig ha två huvuduppgifter att lösa, nämligen att

dels finna bättre former för samordning mellan skolans lärotider och arbetstiderna
inom samhället i övrigt,

dels undersöka möjligheterna att skapa större enhetlighet i fråga om lärotiderna
mellan olika skol- och utbildningsformer.

Lärotidernas anknytning till skilda företeelser samt förhållandena inom och utom
skolan har i hög grad verkat bestämmande för den allmänna uppläggningen av skolarbetstidsutredningens
arbete, formerna för insamlandet av vissa data o. dyl.

2.2 Försöksverksamhet

2.2.1 Tillsynsmyndigheternas tidigare försöksverksamhet

Den inledningsvis omnämnda försöksverksamheten, som påbörjades läsåret
1958/59, innebar företrädesvis en utläggning av lördagens lektioner på kvarvarande
fem arbetsdagar enligt ett rullande system, den s. k. vandrande lördagen. Därigenom
kunde femdagars skolarbetsvecka genomföras under omkring en fjärdedel
av läsåret. Anordningen betecknades dock av skolledare och lärare som otillfreds -

Kungl. Maj:ts proposition nr 64 år 1968 9

ställande från såväl pedagogiska och skoladministrativa som familjesociala synpunkter.

Denna försöksverksamhet klargjorde bl. a., att tillämpandet av femdagarsvecka
under begränsade delar av läsåret helst bör ske utan förändringar i läsordningen
måndag—fredag. Lösningar som förutsätter omflyttningar av lektioner till andra
läsdagar skapar svårigheter av schemateknisk art samt i fråga om utnyttjandet av
lärare och lokaler, anordningar för skolskjutsar och skolmåltider m. m.

Det må nämnas att försöksverksamhet med femdagars skolarbetsvecka bedrivits
även av lantbruksstyrelsen och skogsstyrelsen. Därvid har försöks anordningarna
anpassats till de speciella förhållanden, som föreligger inom yrkesutbildningen för
jordbruk och skogsbruk. Vid lantbrukets yrkesskolor har försöksverksamheten begränsats
till sommarhalvåret.

2.2.2 Den särskilda försöksverksamheten

För att pröva vissa av skolarbetstidsutredningen utformade alternativ påbörjades
på dess initiativ en särskild försöksverksamhet med femdagars skolarbetsvecka.
Den planerades från början att omfatta ett läsår om 40 veckor och skulle genomföras
1964/65. Av olika anledningar måste dock förändringen av läsårets längd
utgå ur försöksbetingelserna. På grund av alltför ringa deltagande utsträcktes nämnda
försöksverksamhet ytterligare ett läsår och fick då en betydande anslutning. Den
omfattade sålunda läsåret 1965/66 tre gymnasieupptagningsområden och fjorton
högstadieregioner, tillsammans 66 kommuner, samt vidare 36 inom respektive gymnasie-
och högstadieorter belägna skolor och läroanstalter, som inte hör under den
kommunala skolstyrelsen, nämligen nio särskolor, tio centrala verkstadsskolor, två
centrala yrkesskolor, en husmoders- och hemvårdarinneskola, två skolor för döva
och hörselskadade, en folkhögskola, fyra förskoleseminarier, fyra folkskoleseminarier,
en lärarhögskola samt slöjdlärarseminariet och statens försöksskola.

Enligt den särskilda försöksverksamhetens huvudalternativ, alternativ B, tillämpades
femdagarsvecka hela läsåret. Undervisningen bedrevs utan förändringar i
gällande timplaner. Genom skolarbetets koncentration till måndag—fredag blev det
nödvändigt att förlägga ytterligare en lektion till vissa eller samtliga av nämnda
veckodagar. För att motverka denna olägenhet avkortades alla lektioner om 45 minuter
och däröver med 5 minuter, varigenom ökningen i den dagliga undervisningen
i regel uppgick till högst 20 minuter. Den genom lektionsavkortningen minskade
undervisningstiden kompenserades till större delen därigenom att antalet lov- och
friluftsdagar reducerades. Sålunda begränsades för t. ex. grundskolans del antalet
lovdagar till 6 (mot eljest 15) och antalet friluftsdagar till maximalt 10 (mot eljest
12).

I den särskilda försöksverksamheten har även prövats ytterligare två alternativ,
nämligen alternativen A och A:l. Enligt det förstnämnda har femdagarsvecka tilllämpats
under halva läsåret och enligt det sistnämnda under en fjärdedel av läsåret.
I princip innebär dessa anordningar endast en schemateknisk omfördelning av

Kungl. Maj:ts proposition nr 64 år 1968

lektionerna. Beträffande alternativ A koncentreras en veckotimme av undervisningstiden
i ett erforderligt antal ämnen — vanligen två — till halva läsåret och
förläggs för vart och ett av berörda ämnen som två lektioner på de icke undervisningsfria
lördagarna. Alternativ A: 1 är utformat enligt samma grundtanke.

Det må nämnas att läsåret 1966/67 fem kommuner på utredningens initiativ
även prövade ett alternativ C. Enligt detta tillämpas femdagarsvecka under ett valfritt
antal veckor av läsåret. Under perioder med femdagarsvecka koncentrerades
undervisningen till måndag—fredag. Vid sexdagarsvecka överflyttades vissa lektioner
till lördagen. Varje skolvecka inrymde sålunda det för vederbörande klassavdelning
föreskrivna antalet veckotimmar.

Rapporter över erfarenheterna av försöksverksamheten infordrades vid respektive
läsårs slut från berörda skolstyrelser och rektorer. Därjämte besökte utredningen
vissa försökskommuner, varvid förekom överläggningar med företrädare
för skolan, elever och målsmän, barnavårdsnämnd, polismyndighet, näringsliv och
arbetsmarknad m. fl.

Enligt resultaten av försöksverksamheten erbjuder alternativ B en fullt tillfredsställande
lösning. Stabiliteten i systemet har underlättat det organisatorisk-administrativa
arbetet, t. ex. schemaläggningen och lösandet av skolskjutsfrågorna. Då
skolanläggningarna under var och en av veckans fem läsdagar kunnat utnyttjas
ytterligare en lektionstimme, har lokalsvårigheter på grund av femdagarsveckans
tillämpande förekommit endast undantagsvis. I åtskilliga fall framhålls att man
tack vare lektionsavkortningen kunnat disponera 9 lektionstimmar per dag och
därmed fått ett något ökat lokalutrymme för vecka, nämligen (5 ggr 9 =) 45 i stället
för tidigare (5 ggr 8 + 4 = ) 44 lektionstimmar.

Enligt en nära nog samstämmig uppfattning har försöksverksamheten i och för
sig inte haft någon inverkan på lärarbehovet. I åtskilliga fall har femdagarsveckan
angetts vara så attraktiv, att lärarrekryteringen underlättats. Inom några kommuner
har det erbjudit svårigheter att få timlärare från näringslivet för undervisning vid
handelsgymnasier, tekniska gymnasier, fackskolor och yrkesskolor. Tidigare kunde
man inplacera dessa timlärares undervisning på lördagarna.

Arbetsbelastningen för den till skolan knutna personalen synes inte ha undergått
några mera väsentliga förändringar på grund av femdagarsveckans tillämpande.

Skolledarna har bedömt sin arbetsbörda som oförändrad eller något ökad. I åtskilliga
rapporter framhålls, att om femdagars skolarbetsvecka blir en permanent
anordning, kan det med försöksverksamheten förknippade merarbetet antas försvinna
och arbetsbelastningen bli i stort sett oförändrad.

Tendensen i fråga om lärarna synes i huvudsak vara densamma som för skolledarna.
Såväl de av rektorerna avgivna omdömena som vissa i rapporterna redovisade
enkätundersökningar pekar i denna riktning.

Mera undantagsvis anses arbetsbelastningen minskad genom avkortningen av
lektionstiden. Däremot anges i flera fall att nämnda förändring krävt ökade insatser
från lärarnas sida. Skoldagarna har blivit mera komprimerade, och arbetet har

Kungl. Maj.ts proposition nr 64 år 1968

fått ett hetsigare tempo. Vissa lärare anser, att situationen blivit stressbetonad och
att de fria lördagarna inte i erforderlig omfattning kunnat kompensera jäktet.

Övrig till skolans verksamhet knuten personal (vaktmästar-, skolmåltids- och
städpersonal) har enligt rapporterna genomsnittligt fått en något minskad arbetsbelastning
i den obligatoriska skolan och i särskolan samt en något ökad i gymnasierna.
Vid övriga skolor har man inte ansett sig kunna iaktta några nämnvärda
förändringar.

Från psykologisk-pedagogiska synpunkter har bl. a. konstaterats att elevernas
intresse för undervisningen ökat och att skolleda motverkats. I de högre årskurserna
och åldrarna har eleverna lärt sig att bättre planera skolarbetet. Betingsstudier,
specialarbeten o. dyl. har främjats. — Endast i fråga om vissa högre skolformer
under avveckling har från pedagogiska synpunkter anmälts tveksamhet angående
genomförandet av alternativ B, så länge de äldre läroplanerna med sina förhållandevis
höga veckotimtal tillämpas.

Vad beträffar den skolhygieniska situationen har inga allvarligare erinringar
framkommit. För elever, som har att dagligen resa mellan hemmet och skolan, har
femdagarsveckan i många fall inneburit en icke oväsentlig lättnad genom det minskade
antalet resdagar, särskilt som bortfallet av resdagar även inträffat under
vinterhalvåret.

I försöksrapporterna framhålls även att de skolfria lördagarna under hela läsåret
från familjesociala synpunkter inneburit stora fördelar. En bättre samordning mellan
barnens lärotider och föräldrarnas arbetstider har kommit till stånd.

Behandlingen av de ekonomiska frågorna har skett med anknytning till de under
försöksverksamheten med femdagars skolarbetsvecka erfarenhetsmässigt konstaterade
förändringarna i utgifter rörande vissa avlöningar samt elevernas dagliga
resor, skolmåltider, inackordering av elever, bränsle och elektrisk ström.

Den i försöksrapporterna lämnade redovisningen är behäftad med osäkerhetsmoment
till följd av ofullständigheter och andra brister i det underliggande materialet.
Vissa villkor för utgifternas storlek är dessutom lokalt betingade samt växlar
från år till år. Behandlingen av utgifterna för avlöningar har begränsats, eftersom
det gäller anställnings- och arbetsförhållanden, vilka utgör föremål för förhandlingar
mellan arbetsgivare och arbetstagare.

Den genomsnittliga utgiftsminskningen för de kommuner, som under hela läsåret
1965/66 tillämpat femdagars skolarbetsvecka, har enligt utredningen uppskattningsvis
haft följande storleksordning för nedan angivna poster:

utgifts -

minskning
i procent

avlöningar för vaktmästar-, skolmåltids- och städpersonal
skolskjutsar, inklusive elevresor med allmänna färdmedel
skolmåltider

bränsle och elektrisk ström

12 Kungi Maj:ts proposition nr 64 år 1968

Utgiftsminskningen för inackordering av elever var för berörda kommuner
obetydlig.

Även om de redovisade procenttalen av antydda skäl är osäkra, tyder de dock
enligt utredningens mening på att införandet av femdagars skolarbetsvecka kan
medföra besparingar.

Erfarenheterna av försöksverksamheten med femdagars skolarbetsvecka under
halva läsåret enligt alternativ A överensstämmer i huvudsak med de ovan för alternativ
B anförda iakttagelserna. Flertalet kommuner som tillämpat alternativ A
önskar emellertid övergå till femdagarsvecka under hela året.

Jämfört med alternativ B anses alternativ A förete vissa nackdelar. Perioderna
med sexdagarsvecka infaller under vinterhalvåret, då det är mörkast och kallast och
då vägarna i många trakter är mest svårframkomliga. Planeringen av kurserna blir
besvärligare, därigenom att skolarbetsveckoma har olika längd. Samverkan mellan
lärare i fråga om övnings- och provuppgifter, betingsstudier osv. försvåras, om
kurserna inte genomgås parallellt i klassavdelningarna.

Fria lördagar under en fjärdedel av läsåret enligt alternativ A:1 utgör enligt försöksanordningarna
eu föga tillfredsställande lösning. Femdagars skolarbetsvecka
bör enligt rapportörernas mening utsträckas under en större del av läsåret, så att
en bättre samordning kommer till stånd mellan barnens lärotider och föräldrarnas
arbetstider.

Erfarenheterna av den begränsade försöksverksamheten med alternativ C sammanfaller
i väsentliga delar med de ovan beträffande alternativ A redovisade iakttagelserna.

Sammanfattningsvis konstaterar utredningen, att skolstyrelsernas redogörelser
och de som underlag för dessa ingivna rektorsrapporterna liksom bifogade skrivelser
från föräldraföreningar och redovisningar angående lokalt genomförda enkätundersökningar
bland målsmän och elever ger uttryck för en mycket positiv inställning
till ett definitivt införande av femdagars skolarbetsvecka under hela läsåret.
Denna attityd gäller nära nog undantagslöst i fråga om de obligatoriska skolformerna.
Med avseende på vissa högre skolformer under avveckling föreligger
någon tveksamhet beträffande reformens genomförande på grund av det förhållandevis
höga antalet veckotimmar.

Det genomgående och starkaste motivet för införande av femdagars skolarbetsvecka
är enligt försöksrapporterna, att man inom den allmänna arbetsmarknaden
i allt större omfattning övergår till femdagarsvecka under hela året. Skolan kan inte
ställa sig utanför samhällsutvecklingen. Även det mindre tal, som anser sexdagarsveckan
vara pedagogiskt överlägsen, menar att de sociala aspekterna till slut måste
fälla utslaget.

För de gymnasiala skolformerna gäller enligt den i rapporterna framförda uppfattningen,
att femdagarsveckan både förutsätter och befrämjar självständigare
studieformer, där kortläxor ersätts med längre, sammanhängande hemuppgifter.
Den studierådgivning och studieträning som blir nödvändig för de årgångar, vilka
inte vant sig vid ett sådant arbetssätt, anses kräva särskild uppmärksamhet.

Kungl. Maj:is proposition nr 64 år 1968

2.3 Undersökningar

För att närmare klarlägga vissa med lärotiderna förknippade problemställningar
har skoiarbetstidsutredningen låtit genomföra speciella undersökningar. Härom kan
i korthet anföras följande.

2.3.1 Studieprestationer och lärotider

Enligt direktiven för utredningen skall förslagen till nya lärotider inte medföra
någon sänkning i kunskaps- och färdighetsnivån. Utredningen fann det därför erforderligt
att i en pedagogisk undersökning klargöra utfallet från resultatssynpunkt
vid tillämpandet av femdagars skolarbetsvecka.

Den sammanlagda effektiva undervisningstiden per läsår utgjorde den primära
utgångspunkten för utredningens överväganden angående resultatsnivån. Såsom
framhållits i det föregående innebar forsöksalternativet B, att femdagarsvecka tilllämpades
hela läsåret. För t. ex. grundskolan medförde anordningen en generell
minskning av den årliga undervisningstiden med approximativt fyra procent; samtidigt
ökade dock antalet lektioner varje läsår med omkring fyra procent. Dessa
tal utgör den sammanvägda nettoeffekten av å ena sidan förkortningen med 5 minuter
av samtliga lektioner om 45 minuter, å andra sidan en minskning av antalet
lov- och friluftsdagar. Enligt utredningens övriga försöksalternativ tillämpades
femdagarsvecka endast under halva eller en fjärdedel av läsåret och då i början av
höstterminen och i slutet av vårterminen, dvs. perioder som knappast kan anses
representativa för läsåret i dess helhet. Dessa alternativ innebar en schemateknisk
omfördelning av undervisningstiden och medförde ingen minskning av densamma.
Med hänsyn till dessa omständigheter fann utredningen, att en undersökning om
resultatsnivån i anslutning till den särskilda försöksverksamheten med femdagarsvecka
kunde begränsas till alternativ B.

Undersökningen genomfördes läsåret 1964/65 enligt experimentgrupps- och
kontrollgruppsmetod samt omfattade åtta kommuner. Endast en del av eleverna i
dessa kommuner ingick i undersökningen. Bestämmande för avgränsningen av elevgrupperna
var bl. a. tillgången till standardprov och andra liknande kunskaps- och
färdighetsprov för skilda skolformer, årskurser och ämnen. Vidare måste de skolorganisatoriska
förhållandena beaktas.

Situationen komplicerades genom den beslutade gymnasiereformen. Resultaten
av en undersökning genomförd i gymnasier under avveckling kunde knappast äga
giltighet för det nya gymnasiet. Liknande synpunkter anlade utredningen även vid
sina överväganden angående undersökningens utsträckande till övriga under avveckling
varande skolformer. — Det pågående utredningsarbetet om den framtida
yrkesutbildningen utgjorde den främsta anledningen till att en undersökning om
resultatsnivån vid yrkesskolorna i deras nuvarande utformning bedömdes som
mindre angelägen.

Antydda omständigheter föranledde utredningen att begränsa undersökningen

Kungl. Maj:ts proposition nr 64 år 1968

om resultatsnivån till grundskolan. Bl. a. tillgången till för ändamålet användbara
kunskaps- och färdighetsprov gjorde det lämpligt att låta undersökningen omfatta
ett antal klasser i årskurserna 3 och 8. Undersökningen omfattade totalt 96 klassavdelningar
med sammanlagt omkring 2 400 elever.

Undersökningsresultaten ger beträffande årskurs 3 vid handen, att eleverna vid
tillämpandet av femdagarsvecka enligt alternativ B genomsnittligt uppnått samma
resultatsnivå i ämnena svenska och matematik som vid traditionell lärotidsutläggning.
I fråga om årskurs 8 har klasserna med femdagars skolarbetsvecka enligt
nyssnämnda alternativ genomsnittligt erhållit något bättre studieresultat än klasserna
med sexdagars skolarbetsvecka. Detta förhållande har inte kunnat påvisas
vara beroende av skillnader med avseende på olika bakgrundsfaktorer, såsom
tidigare studieresultat, attityd till skolarbetet, elevantalet i klassen eller lärarens
utbildning och behörighet. Den prövade anordningen med femdagarsvecka synes
sålunda för ifrågavarande elever i årskurs 8 ha haft en positiv effekt på studieprestationerna.

Beträffande giltigheten av den pedagogiska undersökningens resultat för en större
population framhåller utredningen, att försökskommunerna torde vara representativa
för kommuner av tätortskaraktär. Det betonas dock, att en positiv inställning
till femdagars skolarbetsvecka förelåg hos skolstyrelserna inom de kommuner,
som tillhörde experimentgruppen. Med dessa reservationer angående resultatens
giltighet konstaterar utredningen, att det i den pedagogiska undersökningen inte
framkommit något som tyder på att införandet av femdagarsvecka enligt alternativ
B skulle kunna väntas medföra en försämring av det genomsnittliga studieresultatet
hos grundskolans elever.

2.3.2 Trötthet hos skolelever

Utredningens särskilda försöksverksamhet med femdagarsvecka i skolan aktualiserade
bl. a. frågeställningar angående arbetsbelastningen. Eftersom särskilda sakkunniga
tillkallats för att utreda lärarnas arbetsförhållanden m. m., kunde skolarbetstidsutredningen
koncentrera sitt intresse till elevernas arbetsbörda. Då tillämpandet
av femdagars skolarbetsvecka återverkar på skoldagens längd, har därmed
förknippade frågor angående elevernas arbetsbelastning uppmärksammats. Utredningen
har bl. a. genomfört en undersökning rörande elevernas trötthet under skoldagens
lopp vid tillämpandet av alternativ B.

Undersökningen, som utfördes läsåret 1965/66, omfattade sammanlagt 1 200
elever inom grundskolans årskurser 5 och 7. Prestationsnivån prövades under
första, tredje, femte, sjätte, sjunde och åttonde lektionen på dagen. Arbetsuppgiften
utgjordes av huvudräkningsprov.

Vid utvärderingen av resultaten av undersökningen antogs att om elevernas
eventuella trötthet de sista lektionstimmarna på dagen är av psykologisk art, så
kan prestationsförmågan förväntas vara lika god som under dagens första lektio -

Kungl. Ma j As proposition nr 64 år 1968

ner, därest tillräckliga motivationsskapande åtgärder sätts in. Ett nytt arbetsmoment,
t. ex. ett prov av den art som användes i undersökningen, kan just genom
sitt nyhetsvärde vara ett tillräckligt motivationstillskott. Om den antagna tröttheten
däremot är fysiologisk, bör prestationerna försämras under dagens lopp, med de
variationer som föranleds av pauser, måltider o. dyl.

Undersökningen lämnade inga resultat som kunde tyda på någon fysiologisk
trötthet hos eleverna under skoldagens senare del. Den trötthet, som allteftersom
skoldagen fortskrider gör sig mer och mer märkbar hos både lärare och elever,
torde vara av psykologisk art. Enligt utredningens mening bör hithörande frågor
ytterligare undersökas, för att ökad klarhet skall vinnas om skoldagens optimala
längd, schemaläggningen m. m.

2.3.3 Sociologiska problemställningar

Förändringar i lärotidsutläggningen kan medföra en del sociologiska konsekvenser.
Skolarbetstidsutredningen har därför funnit behövligt att utföra en sociologisk
undersökning, varvid särskilt uppmärksammades frågor i samband med
skolans femdagarsvecka.

Undersökningen, som genomfördes enligt enkätmetoden samt med försöks- och
kontrollgrupper, omfattade såväl lärare och elever som målsmän, totalt något över
3 000 personer. Elevgruppen utgjordes av ett antal klassavdelningar inom grundskolans
årskurser 3 och 8, andra ringen i allmän, real- och latinlinje av det treåriga
gymnasiet, den ettåriga husmodersskolan samt verkstadsskolor för bilmekaniker
(första årskursen) och telereparatörer. Klassurvalet blev bestämmande även
för urvalet av lärare och målsmän. Datainsamlingen skedde vid tre tillfällen, nämligen
i början, i mitten och i slutet av läsåret 1964/65. Avsikten var att därigenom
bl. a. kunna klarlägga elevers, lärares och målsmäns initiala inställning till skolans
femdagarsvecka samt de eventuellt inträffade förändringarna i denna inställning
på grund av erfarenheter under försöksverksamheten.

Av undersökningen framgår bl. a. att den skolfria lördagen inte synes ha erbjudit
några sysselsättningssvårigheter för huvudparten av eleverna. I fråga om
arten av fritidsaktiviteter föreligger enligt undersökningsresultaten inga större olikheter
mellan elever med femdagars och elever med sexdagars skolarbetsvecka. Däremot
råder självfallet betydande skillnader i fritidssysselsättningar för elever av
olika åldrar. Ett stort antal gymnasieelever använder den skolfria lördagen för
självstudier. Däremot synes förvärvsarbete under lördagarna förekomma endast i
mycket begränsad omfattning.

I anslutning till elevernas sysselsättningsproblem under lördagen inrymde enkäten
även frågan om några åtgärder borde vidtagas från skolans eller kommunens
sida för att ordna elevernas sysselsättning på de fria lördagarna. Endast i relativt
begränsad omfattning framkom dylika önskemål; dessa gällde i flertalet fall ökat
stöd åt idrotts- och hobbyverksamhet. Vidare framhöll man i detta sammanhang,

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 64 år 1968

att skollokalerna lämpligen kunde hållas öppna på lördagarna för ungdomens fritidssysselsättningar.

Beträffande elevernas arbetsbelastning ansåg en betydande del av såväl lärare
som elever och målsmän, att den var alltför stor under gällande förhållanden. Denna
uppfattning kom till uttryck oavsett om femdagars eller sexdagars skolarbetsvecka
tillämpades. Främst avsåg man den stora arbetsbörda, som eleverna i de under
avveckling varande gymnasierna ansågs ha.

Attityden till femdagars skolarbetsvecka visade en utpräglat positiv tendens.
Denna inställning var klarast uttalad inom kommuner, som tillämpade femdagarsvecka
hela läsåret. I maj 1965 angav 90 % av lärarna i grundskolans årskurser
3 och 8 samt 70 % av gymnasielärarna, att de ville behålla den tillämpade
anordningen med femdagarsvecka hela läsåret. 80 å 90 % av samtliga föräldrar
och elever, som under läsåret haft erfarenhet av denna lärotidsutläggning,
uttryckte samma önskemål.

Beträffande speciellt lärarnas inställning till skolans femdagarsvecka visade den
sig minst positiv hos dem som var knutna till under avveckling varande skolformer
med höga veckotimtal.

Utredningen har under arbetets gång genom kompletterande rapporter och vid
överläggningar kunnat konstatera, att inställningen till skolans femdagarsvecka blivit
alltmera gynnsam, en erfarenhet som även bekräftats genom på lokala initiativ
verkställda undersökningar.

2.3.4 Arbetstidsförhållanden inom näringsliv och arbetsmarknad

Enligt utredningens mening beror den tilltagande positiva attityden till femdagars
skolarbetsvecka i främsta rummet på den ökade tillämpningen av femdagarsvecka
inom näringsliv och arbetsmarknad. Överväganden om ett allmänt genomförande
av femdagars skolarbetsvecka och den närmare anordningen för en dylik
lärotidsutläggning måste därför enligt dess mening ske med beaktande av arbetstiderna
inom samhället i övrigt. Då tillgängliga uppgifter om dessa förhållanden
visade sig vara alltför ofullständiga, måste utredningen på olika sätt införskaffa
erforderliga data.

Hösten 1963 genomförde Svenska arbetsgivareföreningens statistiska byrå på
grundval av tillgängligt statistikunderlag en undersökning för skolarbetstidsufredningens
räkning. Den omfattade ungefär 215 000 tjänstemän och arbetsledare. Det
må erinras om att arbetsledare och andra tjänstemän, vilkas arbete är direkt knutet
till arbetarna, i princip har samma arbetstider som vederbörande arbetargrupp.

Undersökningen gav bl. a. vid handen, att vid företag med minst 100 tjänstemän
och arbetsledare hade år 1962 drygt 30 % femdagars arbetsvecka året om. Ett år
senare hade denna siffra stigit till över 50 %.

Utredningen införskaffade även liknande uppgifter rörande de handelsanställda
genom en omkring årsskiftet 1963—64 utförd undersökning. Denna bekräftade

Kungl. Maj:ts proposition nr 64 år 1968

vissa erfarenhetsmässiga bedömningar, nämligen att femdagars arbetsvecka inte är
lika vanligt förekommande inom branscher och yrkesområden, som omfattar servicebetonad
verksamhet. Omkring 60 procent av uppgiftslämnarna hade avkortad
arbetsvecka i någon form, därav ungefär 30 procent med femdagars arbetsvecka
året om.

Utredningen framhåller, att träffade avtal och utfärdade bestämmelser samt
uppgifter i försöksrapportema entydigt vittnar om en fortsatt snabb utveckling mot
femdagars arbetsvecka inom olika samhällsområden under åren 1965 och 1966.
Samtidigt understrykes dock att arbetslivets mångskiftande karaktär kräver speciella
hänsyn vid arbetstidsutläggningen. Även efter införandet av femdagarsvecka
fortgår sålunda i vissa fall arbetet på lördagar, t. ex. vid kontinuerlig drift och
skiftgång i olika former. Säsongvariationer inom en del industrier och andra företag
skapar också speciella problem.

Genom tillkomsten av en fjärde semestervecka har semesterspridningen och uppdelningen
av semestrarna fått ökad aktualitet. För skolarbetstidsutredningen har
det därvid framstått som en betydelsefull angelägenhet, att barnens skolarbetstider
och ferier i möjligaste mån skall kunna samordnas med föräldrarnas arbetstider
och semestrar. Samordningen av familjens ledigheter har underlättats väsentligt genom
den utpräglade strävan hos huvudparten arbetstagare att erhålla semester under
perioden efter midsommar och omkring fem å sex veckor framåt i tiden. Julisemester
har hittills i vårt land för flertalet framstått som mest eftertraktad. Detta
främst med hänsyn till av väderleken förestavade önskemål har man tydligen räknat
med som en bestående företeelse för lång tid framöver. Den år 1964 tillsatta
kommittén för semesterspridning skulle enligt direktiven undersöka möjligheterna
att sprida den tidrymd, inom vilken huvuddelen av semestrarna förläggs, från fem
till åtta veckor, nämligen en semesterperiod från mitten av juni till mitten av juli,
en omfattande juli och en från mitten av juli till mitten av augusti.

2.3.5 Lärotiderna utomlands samt i historisk belysning

Utredningen har även undersökt skolans arbetstider i vissa främmande länder.
De omständigheter, som i stor utsträckning avgör skolans arbetstidsutläggning, växlar
på väsentliga punkter från land till land. Utöver förhållanden, vilka direkt sammanhänger
med skol- och utbildningsväsendets organisation, hänför sig dessa olikheter
till sådana betingelser som respektive lands storlek, folkmängd, geografiska
läge och klimat, näringsliv och bebyggelse, kulturtraditioner samt relationer till
andra länder i kulturellt, ekonomiskt och politiskt hänseende.

Utredningen har därför ansett sig kunna konstatera, att erfarenheterna utomlands
och de olika lösningar man där kommit fram till angående läsårets längd och
terminsindelning, skolveckans omfattning och utformning, antalet skolfria dagar
m. m. har ett förhållandevis begränsat värde i föreliggande sammanhang.

Det framstod vidare för utredningen som önskvärt att åtminstone i stora drag
2 — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 64

Kungl. Maj:ts proposition nr 64 år 1968

erhålla en teckning av den svenska skolans arbetstider under olika skeden av dess
utveckling. Den av utredningen redovisade historiska undersökningen ger en samlad
bild av förändringarna från tid till annan samt belyser och lämnar i vissa fall
förklaring till nuvarande bestämmelser om lärotiderna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 64 år 1968

3. Utredningens principiella överväganden

3.1 Lärotiderna från pedagogiska och skolorganisatoriska
synpunkter

Skolans arbetsordning bygger till en del på förutsättningar, vilka saknar större
aktualitet i vår tid eller vilka till ringa del bestyrkts av vetenskaplig forskning En
påfallande oklarhet råder beträffande i vilken utsträckning olika ämnen tröttar eleverna
samt avtrubbar deras intresse, koncentration och uppmärksamhet, det för
skilda stadier tjänligaste antalet veckotimmar och dagliga lektionstimmar, den
effektivaste uppdelningen av skoldagen genom lämpligt avpassade lektionslängder,
vilopauser, måltidsraster m. m. Ämnenas förekomst och fördelning under skoldagen
och skolveckan följer vissa elementära principer angående exempelvis krav
på omväxling, erforderlig sammanhängande undervisningstid för större arbetsuppgifters,
demonstrationers och laborationers genomförande samt lämplig fördelning
av läxor och andra hemuppgifter. Utredningen konstaterar, att det behov av omfattande
vetenskapliga undersökningar och praktisk-pedagogisk försöksverksamhet
som erfordras för att närmare klarlägga hithörande problem är dess mera accentuerat
som resultaten av utomlands genomförda undersöknings- och försöksprojekt
inte utan vidare äger tillämplighet inom den svenska skolan.

Tidsramen för skolans arbete skall bl. a. skapa förutsättningar för en effektiv
organisation av dess arbete. Då denna verksamhet utgörs av undervisning, utbildning
och fostran, måste därvid vissa från inlämingspsykologiska synpunkter väsentliga
krav tillgodoses. Situationen kompliceras genom att dessa krav motiverar
lösningar i en riktning, som av andra skäl stundom kan visa sig svåra att förverkliga.

Enligt utredningens mening bör som en allmän psykologisk-pedagogisk princip
för skolans arbetstidsutläggning gälla, att lärotiderna får en fördelning som är ägnad
att ge eleverna en positiv inställning till undervisningen. Försöksverksamheten
har visat, att anordningen med skolfria lördagar innebär en förändring som på ett
gynnsamt sätt påverkar elevernas attityd till skolarbetet.

Av betydelse är vidare att lärostoffet erhåller en meningsfull gruppering och
fördelas på ett från inlärningssynpunkt lämpligt antal undervisningstillfällen. En
alltför stark anhopning av likartade ämnen under flera på varandra följande lektioner
utgör i allmänhet en ogynnsam inlärningssituation, som bl. a. kan framkalla
proaktiva och retroaktiva hämningar. Särskilt i slutet av relativt långa skoldagar
är det vidare vanligen förenat med större svårigheter att hålla elevernas intresse
vid makt.

Kungl. Mcij:ts proposition nr 64 år 1968

Skolarbetets koncentration till fem av veckans dagar begränsar i någon mån
variationsmöjligheterna i schemaläggningen. Enligt vad den särskilda försöksverksamheten
med femdagarsvecka visat erbjuder emellertid detta förhållande inte
några större svårigheter i fråga om de enskilda ämnena. För ämnen med höga
veckotimtal är det i regel fördelaktigt att koncentrera en del av den disponibla
tiden till sammanhängande arbetspass om två eller flera lektioner. Däremot kan i
skolformer med höga veckotimtal uppstå vissa svårigheter att undvika sammanförande
av likartade ämnen under flera på varandra följande lektioner. I nyssnämnda
försöksverksamhet har dylika svårigheter främst gjort sig gällande i skolformer
under avveckling.

Av omständigheter, som i positiv eller negativ riktning påverkar lärandet, har
utredningen särskilt uppmärksammat frågor angående elevernas prestationsförmåga.
Intresset har i hög grad knutits till de förändringar, som ett införande av
femdagars skolarbetsvecka skulle innebära, bl. a. den genomsnittliga förlängningen
av läsdagen och därav följande återverkningar på elevernas koncentration och
uppmärksamhet. Vid den av utredningen genomförda undersökningen om skolelevers
trötthet kunde såsom tidigare framhållits inte iakttas några av fysiologisk
trötthet föranledda effekter. Undersökningen stöder sålunda uppfattningen, att
elevernas trötthet mot slutet av skoldagen är av psykologisk art. Den kan enligt
utredningen bero på mättnad eller kanske en föregripande omställning till väntade
fritidsaktiviteter.

Resultaten av såväl utredningens sociologiska undersökning som tidigare utförda
undersökningar visar emellertid, att arbetsbördan för elever i mera krävande undervisnings-
och utbildningssammanhang kan bli mycket betungande. Enligt utredningens
mening tillhör vissa elevkategorier måhända de mest arbetsbelastade i
det svenska samhället, varför en avlastning av arbetsbördan i dylika fall framstår
som en angelägen åtgärd. Ett genomförande av femdagars skolarbetsvecka kan
komma att medföra bortfall av undervisningstid. Utredningen diskuterar huruvida
detta bortfall åtminstone delvis kan kompenseras genom olika rationaliseringsåtgärder
i skolarbetet.

Ett eventuellt tidsbortfall i samband med genomförandet av femdagars skolarbetsvecka
skulle också kunna åtföljas av en motsvarande reducering av lärostoffet.
Utredningen framhåller emellertid, att en dylik lösning strider mot direktivens
uttalande om en oförändrad slutnivå för respektive utbildning och för enskilda
ämnen. Frågan om läroplanerna faller utanför utredningsuppdraget, och utredningen
har med avseende på läroplanerna sett det som sin uppgift att söka utforma
vissa enhetliga tidsramar, så att en fortsatt samordning av undervisning och
utbildning inom skilda skolformer och på olika stadier underlättas.

Eleverna arbetar under mycket skiftande villkor. Betingelserna växlar med hänsyn
till ålder, miljö- och bostadsförhållanden, hälsotillstånd, skollokalernas beskaffenhet
och avstånd från hemmet, undervisningens och utbildningens inriktning,
innehåll och stadium, skolarbetets inre organisation m. m.

Förändringar i skolans lärotidsutläggning måste ske med hänsyn till såväl olika

Kungl. Maj:ts proposition nr 64 år 1968

elevkategorier som skilda skol- och utbildningsformers organisation och arbetsförhållanden.
Lektionernas längd, växlingen mellan arbetsuppgifter av skilda slag,
rasternas längd och fördelning, den dagliga undervisningstiden samt hemuppgifterna
bör avpassas efter elevernas ålder samt deras fysiska och psykiska utveckling.

Den individuella anpassning, som man eftersträvar i undervisningen, kan emellertid
inte annat än undantagsvis omfatta arbetstidsutläggningen. Skolans nuvarande
verksamhetsformer med därav följande relativt fast utlagda schemata reser hinder
mot en dylik differentiering av lärotiderna. Tidsramarna måste bestämmas så,
att de i möjligaste mån tillgodoser olika krav och önskemål. Vid avvägningen av
exempelvis lektionslängden bör även beaktas möjligheterna såväl att uppdela lektionstimmen
i ett par avsnitt som att sammanföra två eller flera lektioner till ett
arbetspass.

Beslutade och planerade skolorganisatoriska förändringar gör det enligt utredningens
uppfattning angeläget att större enhetlighet skapas i lärotiderna mellan
olika skol- och utbildningsformer. Därigenom underlättas gemensamt utnyttjande
av lokaler, lärare, skolmåltidsanordningar m. m.

Kravet på enhetlighet får emellertid inte drivas så långt, att målsättningen för
respektive skolform äventyras. Utredningen erinrar därvid om de speciella villkor,
som gäller vissa former av yrkesutbildning, t. ex. inbyggda skolor och företagsskolor
samt yrkesutbildning för vårdyrken. Beträffande yrkesutbildningen förutsätter
emellertid utredningen, att veckotimtal m. m. bringas i bättre överensstämmelse
med de inom närmast jämförbara skolformer gällande lärotiderna och hänvisar
därvid till det inom yrkesutbildningsberedningen pågående läroplansarbetet.

I fråga om lärarutbildningsanstaltema har i samband med den särskilda försöksverksamheten
med femdagars skolarbetsvecka inte framkommit några påtagliga
svårigheter. Utredningen erinrar emellertid om det förhållandevis höga antalet
veckotimmar på vissa utbildningslinjer vid seminarier för huslig utbildning, som i
förening med knapphet på undervisningslokaler kan skapa en del problem vid
lärotidens utläggning på fem av veckans dagar.

3.2 Skolhygieniska och sociologiska förhållanden

Utöver det egentliga skolarbetet tillkommer för flertalet elever hemuppgifter av
växlande karaktär och omfattning. Genomförda undersökningar visar att dessa
uppgifter kan vara mycket betungande.

För många elever innebär vidare de dagliga resorna mellan hemmet och skolan
en inte oväsentlig arbetsbelastning. De långa och tröttande dagliga resorna kan
därjämte ogynnsamt påverka barnens kostvanor. Försöksverksamheten har visat,
att de skolfria lördagarna medfört påtagliga lättnader för de resande eleverna därigenom
att en resdag per vecka bortfallit.

Femdagarsveckan har även visat sig vara tjänlig att undanröja olustattityder inför
skolarbetet och är sålunda liksom olika trivselfrämjande faktorer i skolan ägnad

22 Kungl. Maj:ts proposition nr 64 år 1968

att skapa gynnsamma arbetspsykologiska förutsättningar för undervisning och
utbildning.

Utredningen erinrar om de väsentliga moment till omväxling och rekreation som
friluftsverksamheten erbjuder samt framhåller att den därför anslagna tiden inte
skall tas i anspråk för andra ändamål, så som hittills i stor omfattning varit fallet.

Elevernas behov av vila och avkoppling tillgodoses bl. a. genom lovdagar. Utöver
den återhämtning dessa kan ge, innebär de från psykologiska synpunkter betydelsefulla
avbrott i skolrutinen.

Under ferierna vidgas lärarnas och elevernas möjligheter till vila och avkoppling.
Från skolhygieniska liksom från psykologisk-pedagogiska synpunkter är emellertid
långa sommarferier inte entydigt ändamålsenliga och fördelaktiga. Barn erfar
relativt snabbt trötthetskänslor, men de återhämtar sig också förhållandevis fort.
Med hänsyn till denna omständighet är sålunda de långa sommarferierna enligt utredningens
mening en inte helt ändamålsenlig lösning. Särskilt stor blir från skolhygieniska
synpunkter dess tveksamhet, om långa ferier skall erhållas till priset av
långa skolarbetsdagar och läxanhopning.

Skolans lärotider bör enligt utredningens mening bättre anpassas till arbetstiderna
inom samhället i övrigt. Utvecklingen mot femdagars arbetsvecka under längre
eller kortare perioder inom allt vidare samhällsområden utgjorde det starkaste incitamentet
till den år 1958 påbörjade försöksverksamheten med femdagarsvecka
i skolan. Därvid spelade familjesociala skäl en framträdande roll.

En viktig förutsättning är emellertid att föräldrarnas dagliga arbetstider och semestrar
kan samordnas med barnens skolarbetstider och ferier. En dylik samordning
försvåras vanligen, om båda föräldrarna är yrkesverksamma utom hemmet.
Vissa arbetsformer, t. ex. skiftgång, kontinuerlig drift, en del serviceyrken och arbeten
som kräver jourtjänst, komplicerar situationen. Utredningen nämner även
att ensamstående föräldrar med barn i yngre åldrar kräver särskilt beaktande.
Saknas erforderlig tillgång till dag- och eftermiddagshem eller liknande anordningar
och har föräldrarna inte anförvanter eller andra personer som kan öva tillsyn
över barnen, blir dessa i större eller mindre omfattning hänvisade till sig själva.

Tillämpandet av femdagars skolarbetsvecka kräver tydligen ökad uppmärksamhet
beträffande eventuella åtgärder för tillsyn av barn i de yngre skolåldrarna.
Ytterligare samhälleliga åtgärder kan också visa sig erforderliga för att bereda
eleverna sysselsättningar under de fria lördagarna. Utredningen framhåller dock,
att behovet av sådana åtgärder i samband med försöksverksamheten visat sig föga
uttalat och främst begränsats till större städer och tätorter. Föräldrarna och barnen
önskar i första hand själva planera för den gemensamma förlängda ledigheten vid
veckosluten.

Kungl. Maj. ts proposition nr 64 år 1968

4. Förslag

4.1 Skolveckan, lektionen och läsdagen

4.1.1 Utredningen

Frågor sammanhängande med skolans femdagarsvecka har utgjort utgångspunkten
för skolarbetstidsutredningens överväganden och förslag angående förändringar
i lärotiderna. Sådan förutsättningar måste enligt utredningen skapas, att läsdagarna
vid en koncentration av veckoarbetstiden till fem dagar inte får en längd som överstiger
vad som från psykologisk-pedagogiska, skolhygieniska, familjesociala och
andra relevanta synpunkter kan anses lämpligt och nyttigt. Skoldagens olika komponenter
har sålunda i första hand uppmärksammats.

Lektionstiden omfattar för närvarande vanligen 40—60 minuter. Lektioner
om 60 minuter förekommer framför allt inom den övervägande praktiskt
inriktade yrkesutbildningen, medan övriga undervisnings- och utbildningsformer
i regel har lektioner om 40—45 minuter.

De varierande lektionslängderna har ansetts motiverade med hänsyn till ämnets
karaktär, undervisnings- och utbildningsmetodiken samt ämnenas inplacering under
läsdagen. Organisatoriska och administrativa förhållanden har i vissa fall gett
anledning till större enhetlighet i fråga om lektionslängderna.

De pågående och planerade skolorganisatoriska reformerna innebär en omfattande
integration av skolväsendet, varigenom kravet på enhetliga tidsramar mellan
olika skol- och utbildningsformer får ökad tyngd. En dylik förändring skulle bl. a.
underlätta ett gemensamt utnyttjande av lärare, lokaler, skolmåltidsanordningar
m. m. Så långt det av undervisningsmetodiska och skolhygieniska skäl är lämpligt
och möjligt bör därför enligt utredningens mening en enhetlig lektionslängd genomföras.

Utredningen framhåller emellertid, att det inte ges något enhetligt svar på frågan
om lektionstidens lämpligaste längd. Denna är avhängig av en rad skiftande omständigheter,
såsom elevernas ålder och utvecklingsstadium, deras därav betingade
studiekapacitet samt behov av avkoppling och omväxling. Den lämpligaste lektionslängden
och behovet av raster växlar även med hänsyn till det intresse för
arbetsuppgiften, som läraren på olika sätt kan väcka och vidmakthålla eller som
betingas av verksamheten i sig själv. Längden på lektionerna bör vidare bestämmas
med beaktande av ämnets karaktär och de undervisningsmetoder, som i ena
eller andra fallet visar sig tjänliga och erforderliga. Laborativ undervisning, lösan -

Kungl. Maj:ts proposition nr 64 år 1968

det av vissa praktiska uppgifter, olika moment i yrkesutbildning o. s. v. kräver längre,
sammanhängande arbetspass.

Eftersom gällande veckotimtal vid införandet av femdagars skolarbetsvecka skall
kunna fördelas på fem läsdagar i stället för tidigare sex, innebär denna förändring
med bibehållande av hittillsvarande lektionslängder en genomsnittlig förlängning av
de återstående skolarbetsdagarna. Enligt utredningens mening är det därför erforderligt
att avkorta lektionstidens längd. En dylik reducering prövades i den särskilda
försöksverksamheten med femdagars skolarbetsvecka. Lektioner om 45 minuter
eller däröver avkortades med 5 minuter. Därigenom blev det möjligt att i erforderlig
utsträckning vissa dagar inplacera ytterligare en lektionstimme utan att skoldagens
längd överskred, vad som från pedagogiska och skolhygieniska synpunkter
kunde anses vara acceptabelt. För den obligatoriska skolan, gymnasierna m. fl.
skolformer kom lektionerna därigenom att nära nog genomgående omfatta 40 minuter.
Inom yrkesutbildningen minskades i enlighet med vad som ovan framhållits
lektionstidens längd för den praktiskt inriktade undervisningen från 60 till 55
minuter.

För utredningen gällde det bl. a. att bedöma den lämpligaste gemensamma tidsram,
varpå schemaläggningen skall grundas. Främst med stöd av erfarenheterna
under den särskilda försöksverksamheten med femdagars skolarbetsvecka föreslår
utredningen som grundläggande tidsenhet en lektionslängd om 40 minuter för i
respektive läro- och kursplaner angivna veckotimmar, lektionstimmar o. dyl.

Den föreslagna enhetliga lektionslängden medför en reducering av undervisningstiden.
Gällande bestämmelser gör det svårt att exakt ange, hur stor minskningen
blir. För att belysa storleken nämner utredningen de ungefärliga konsekvenserna
för grundskolans del. Tillämpningen av nuvarande bestämmelser ger för
grundskolans samtliga årskurser en genomsnittlig lektionslängd om drygt 43 minuter.
Den av utredningen föreslagna lektionslängden innebär således, att lektionen
i medeltal minskas med mer än tre minuter, vilket för hela läsåret under i övrigt
oförändrade förhållanden motsvarar en sammanlagd reducering av undervisningstiden
med inemot tre skolarbetsveckor.

Läsdagen kan inom vissa skolformer och på vissa stadier vid tillämpning av
femdagars skolarbetsvecka behöva inrymma åtta lektionstimmar om vardera 40 minuter.
För grundskolans årskurs 1 och 2 räknar utredningen dock med högst sex
lektioner per dag. Under för övrigt oförändrade betingelser medför en läsdag med
av utredningen förutsatta åtta lektionstimmar att undervisningen pågår 20 minuter
längre än under en läsdag omfattande sju lektioner med nuvarande lektionslängder
om 40—45 minuter.

Läsdagens sammanlagda längd är beroende även av rasternas antal och längd.
Vid flertalet skolor och utbildningsanstalter omfattar för närvarande rasterna 10—
15 minuter.

Utöver hänsyn till elevernas och lärarnas behov av rekreation måste rastens
längd avpassas med beaktande av lärosalens belägenhet och tidsåtgången för olika
förflyttningar, nämligen till platsen för vistelsen under rasten, mellan olika lärosalar
samt i vissa fall därjämte mellan skilda skolanläggningar. Även tidtabellerna

Kungl. Maj:ts proposition nr 64 år 1968 25

för av de resande eleverna anlitade kommunikationsmedel kan behöva uppmärksammas.

Liksom beträffande lektionslängden bör enligt utredningens mening även i fråga
om rasternas längd en viss uniformitet ligga till grund för skolans arbetsordning.
Måttsenheten för raster föreslås av utredningen omfatta 10 minuter.

Schemaläggningen skall sålunda enligt utredningens förslag baseras på moduler
om 40 minuter för undervisning och 10 minuter för raster. Nämnda tidsmått tillämpade
i samband med måltidsrasten ger denna en längd om (10+40+10=) 60
minuter.

Med angiva tidsmoduler som grundval bör enligt utredningens mening läsdagen
kunna erhålla en från psykologisk-pedagogiska och skolhygieniska synpunkter
lämplig utformning. Härom anför utredningen i huvudsak följande.

Läsdagen kännetecknas av en inrutad och fastlåst uppdelning, som i väsentliga
stycken utgör reminiscenser från en äldre undervisningsmetodik. En dylik arbetsordning
har i vissa avseenden underlättat schemaläggningen vid ämneslärarsystem,
utnyttjandet av specialsalar och ämnesrum samt resurserna för skolmåltidsverksamheten
m. m. Skolbyggnadernas utformning, avsaknaden av erforderliga pedagogiska
hjälpmedel för friare undervisning m. fl. nödvändiga eller önskvärda betingelser
har i sin mån bidragit till att minska valfriheten i fråga om lärotidsutläggningen.

Strävan efter en från tidsmässiga synpunkter friare undervisning har bl. a. kännetecknat
flera av de i skilda länder framträdande pedagogiska riktningar, som från
1900-talets början och under de därpå följande decennierna från olika utgångspunkter
syftade till att reformera skolan. Man fann det behövligt att tillämpa pedagogiska
arbetsmetoder, som innebar ett mera obundet tidsschema och nedrivande
av hävdvunna ämnesgränser. Eleven skulle få arbeta utan att bli avbruten av
ämnesbyten, raster m. m., få fullfölja en intressebetonad verksamhet och utveckla
förmågan av koncentration. Möjligheter borde skapas för en mångsidigare och
mera omfattande elevaktivitet inrymmande större studieuppgifter, laborativa arbetsmoment,
exkursioner m. m.

Utredningen framhåller, att förslagen angående grundskolan och det nya gymnasiet
i olika sammanhang innefattar tankegångar, som kan ledas tillbaka till de
tidigare berörda pedagogiska strömningarna. Den friare uppläggningen av skolarbetet
syftar till att bättre anpassa undervisningen till elevernas psykologisk-pedagogiska
förutsättningar, till de olika undervisningsämnenas karaktär m. m. Därav
följer bl. a. att läsdagens utformning kan komma att te sig relativt annorlunda inom
olika skolformer och på skilda stadier. Den omväxling, som de yngre elevernas
skoldag bör erbjuda, har inte samma angelägenhetsgrad för de något äldre eleverna.
Redan på grundskolans mellanstadium och än mer på dess högstadium kan täta
ämnesbyten i vissa fall utgöra störande moment. Behovet av omväxling kan under
dylika förhållanden ofta tillgodoses genom variationer i arbetsformerna och de
möjligheter dessa erbjuder till intressebetonad självverksamhet.

Kungi. Maj:ts proposition nr 64 år 1968

Bättre skollokaler med en arbetsvänlig miljö, god ventilation o. dyl. bidrar i sin
mån att minska kravet på raster under läsdagen.

Antydda omständigheter motiverar enligt utredningens mening att en friare utformning
av läsdagen bör eftersträvas. Dagsschemat bör sålunda inom den av utredningen
föreslagna tidsramen erhålla en relativt fri uppbyggnad. Så är t. ex. för
de yngsta eleverna en uppdelning av lektionen genom sysselsättningsväxling i vissa
fall fördelaktig, medan för äldre elever ett sammanförande av två eller flera lektioner
till sammanhängande arbetspass i många fall är att föredraga. Raster om 10
eller (10+10 = ) 20 minuter inpassas på lämpligt sätt i arbetsordningen. — En
till 20 minuter förlängd rast anses bl. a. önskvärd, om det av schematekniska eller
andra skäl visar sig nödvändigt att förlägga fem lektioner efter frukostrasten. Eleverna
bör i samband därmed om möjligt erhålla ett extra mellanmål.

Utredningen diskuterar även vissa längre gående förändringar i fråga om dagsschemats
utformning. Sålunda framhålls att i det moderna samhället flera skäl
talar för att elevernas arbete i ökad omfattning förläggs till skolan. Eleverna kunde
därvid individuellt eller i grupp under sakkunnig ledning helt eller till större delen
utföra sådana arbeten, som för närvarande ingår i hemuppgifterna. Bättre arbetsvanor,
ökat utnyttjande av skolans hjälpmedel och lokalutrymmen samt bättre
samgång mellan lärotiderna och arbetstiderna inom övriga samhällsområden skulle
kunna vinnas genom en dylik anordning.

En sådan arbetstidsomläggning kräver emellertid tillgång till ändamålsenliga
skollokaler, grupparbetsrum m. m. En förlängning av elevernas vistelse i skolan
kan vidare aktualisera en utökning av skolmåltidsverksamheten med ytterligare
en måltid. Även insättandet av extra skolskjutsar kan visa sig behövligt. Omläggningen
av skolarbetet i antydd riktning kan även komma att återverka på behovet
av lärare och annan pedagogiskt skolad personal.

Den relativt vanliga företeelsen att båda föräldrarna är yrkesverksamma utanför
hemmet utgör ett incitament till en omläggning av skolans arbetstider enligt de
i det föregående angivna grundtankarna. Denna förändring innebär emellertid en så
långtgående reform, att den enligt utredningens uppfattning bör föregås av en
omfattande och allsidig försöksverksamhet.

Utredningen diskuterar även möjligheterna att införa skiftgång i skolan. Enligt
dess mening erbjuder dock en sådan lösning vissa väsentliga olägenheter. Inte
minst bör därvid fästas avseende vid högstadieregionemas och gymnasieupptagningsområdenas
storlek, som gör det nödvändigt för ett betydande antal elever att
med anlitande av allmänna färdmedel eller särskilt insatta skolskjutsar dagligen
resa mellan hemmet och skolorten. Därtill kommer de skolhygieniska och familjesociala
betänkligheter som kan anföras mot en sådan lösning. Byggnaders och
olika anläggningars effektivare utnyttjande genom skiftgångens införande i skolan
skulle sannolikt förorsaka ökade svårigheter och kostnader beträffande skolskjutsar
och skolmåltider, erbjuda en från skolhygieniska synpunkter inte alltid lämplig
arbetstidsutläggning samt innebära allvarliga ingrepp i de enskilda familjernas

Kungl. Maj.ts proposition nr 64 år 1968

samvaro. Utredningen ställer sig följaktligen avvisande till tanken att utforma läsdagarna
enligt skiftgångsprinciper.

Sammanfattningsvis framhåller utredningen att dess förslag syftar till att bättre
anpassa läsdagen till olika skolsituationer och arbetsformer. Vid utformningen av
dagsschemat måste hänsyn tas till de olika betingelser, som föreligger beträffande
skolform, stadium och ämne, tillgången till lärare, lokaler och olika hjälpmedel,
anordningar för skolmåltider och skolskjutsar m. m. Inom de av antydda förhållanden
givna gränserna syftar utredningens förslag till att tidsmässigt vidga möjligheterna
att i skolan arbeta under mindre bundna former.

Till grund för utredningens slutliga ställningstagande angående skolarbetsveckans
utformning ligger erfarenheterna av de alternativa lösningar, som
prövades i den läsåren 1964/65 och 1965/66 genomförda särskilda försöksverksamheten
med femdagars skolarbetsvecka.

Vid utformningen av dessa alternativ hade utredningen att ta hänsyn till skilda
förhållanden. Det gällde bl. a. att finna från pedagogiska och skolhygieniska synpunkter
godtagbara anordningar beträffande fördelningen av lektioner och ämnen
under läsdagen och skolveckan. Skoladministrativa och organisatoriska aspekter
gjorde det därjämte angeläget att utforma stabila system, som tillät skolarbetet att
fortgå utan störande förändringar eller avbrott.

Försöksverksamheten visade, att femdagarsvecka under hela läsåret erbjuder
de minsta svårigheterna. Uppdelningen av läsåret i perioder med femdagars och
sexdagars skolarbetsvecka komplicerar situationen för både skola och hem. Dessa
svårigheter accentueras, om anordningen i sig själv är instabil och innefattar omflyttningar
av lektioner m. m. Om möjligt bör under hela läsåret skolarbetsdagama
för respektive klassavdelningar ha fasta yttre tidsramar. Ändras tidpunkten för
läsdagens början och slut, kompliceras frågorna angående elevernas resor med
skolskjutsar och allmänna färdmedel. Vårt lands bebyggelsestruktur och skolorganisation
ger dessa frågor betydande vikt.

Försöksalternativet B, som bl. a. innebär femdagars skolarbetsvecka under hela
läsåret, är den anordning som visat sig mest ändamålsenlig (se under 2.2.2). Utredningen
föreslår därför att femdagarsvecka införs i skolan under hela läsåret och
att lärotidsutläggningen under skolveckan genomförs enligt de till grund för alternativ
B liggande principerna.

Lokala omständigheter kan dock i vissa fall motivera, att femdagars skolarbetsvecka
till en början endast genomförs ett begränsat antal veckor eller att reformen
uppskjuts ett eller annat år. Under denna övergångsperiod skall enligt utredningens
förslag femdagarsvecka under delar av läsåret kunna tillämpas i överensstämmelse
med alternativen A eller C eller med särskilda schemata för femdagarsrespektive
sexdagarsperioderna (se under 2.2.2).

Femdagarsveckan förutsätts som regel omfatta måndag—fredag. Utredningen
framhåller dock, att det för vissa skolformer kan vara lämpligare med en annan
utläggning. Sålunda kan det exempelvis vid en del internatskolor vara ändamålsenligt
att en vecka läsa måndag—fredag och den därpå följande veckan tisdag—

Kungl. Maj.ts proposition nr 64 år 1968

lördag. De sålunda vartannat veckoslut förekommande tre skolfria dagarna kan
öka elevernas möjligheter att besöka hemmen. Utredningen anser det angeläget,
att bestämmelserna om femdagarsveckan ges en så fri utformning, att denna och
liknande lösningar blir möjliga.

Genomförandet av femdagars skolarbetsvecka medför, att antalet läxgivningstillfällen
minskar från fem till fyra. Utredningen har övervägt lämpligheten av att
införa hemuppgifter till dag efter söndag, helgdag och hel lovdag men anser
sig inte böra föreslå en återgång till äldre förhållanden. Därigenom skulle enligt
dess uppfattning skolans femdagarsvecka i stor utsträckning förlora sitt syfte i vad
avser elevernas möjligheter till avkoppling och vila samt umgänge med övriga familjemedlemmar.

För elever i högre årskurser och på det gymnasiala stadiet har frågan om läxgivningen
mindre betydelse, eftersom hemuppgifterna i stor utsträckning har form
av långläxor, betingsstudier, specialarbeten o. dyl. Eleverna beredes därigenom
möjligheter att fullgöra dessa arbetsuppgifter vid självvalda tillfällen.

4.1.2 Yttranden

Nära nog samtliga remissinstanser som yttrat sig angående modulen för lektionens
längd tillstyrker utredningens förslag att den för berörda skol- och
utbildningsformer bör omfatta 40 minuter. Detta gäller även de av skolöverstyrelsen
inhämtade yttrandena från länsskolnämnder, kommunala skolstyrelser in. fl.

Avvikande mening har dock anmälts av skolöverstyrelsen, som ej finner det rationellt
att nu fastställa nya tidsenheter för lektioner och raster. Med hänvisning
till i grundskolan sedan något år tillbaka pågående försök med en annan indelning
av skoldagen än den sedvanliga anför överstyrelsen bl. a.

Eftersom lektion med hänsyn till organisationen med arbetspass inte alltid bör
användas som tidsenhet, föreslår SO, att det dagliga schemabundna skolarbetet
sammanlagt bestäms att omfatta för årskurserna 1—2 högst fyra timmar (240 minuter)
och för andra årskurser högst fem och en halv timmar (330 minuter). Dessa
timtal rymmer både den nuvarande och den av utredningen föreslagna maximeringen.
Däremot kan yrkesskolan i sin helhet inte nu inordnas inom dessa bestämmelser
utan måste liksom hittills lämnas utanför. SO avser emellertid att i samband
med kommande läroplansrevisioner åter ta upp frågan om elevernas skolarbetsdag.

Det bör dock framhållas, att nämnda maximering av skoldagen inte alltid är tillräcklig
spärr för olämpliga dagsscheman. I skolstadgan bör därför enligt SÖ:s mening
ingå en anvisning till skolstyrelsen att fastställa skolarbetstiderna först efter
hörande av skolläkare och samarbetsnämnd eller motsvarande. Bestämmelsen att
av fyra lektioner i följd minst en bör avse övningsämne, yrkesarbete etc bör däremot
utgå.

SO har ovan icke velat biträda utredningens förslag om en nedskärning av lektionstiden
till genomgående 40 minuter utan föreslagit att nuvarande bestämmelser
behålls. Detta har till följd, att maximeringen till 4 respektive 5!4 timmar kan
komma att överskridas. I de årskurser där veckotimtalet är så högt som 35 kan
det nämligen bli svårt att undvika dagar med åtta lektioner. Åtta lektioner av nu

Kungl. Maj:ts proposition nr 64 år 1968

gällande längd (45- och 40-minuterslektioner) ger sammanlagt 5 timmar och 35
minuter eller 5 timmar och 40 minuter, vilket med 5—10 minuter överstiger den
föreslagna maximeringen. I sådana fall bör enligt SÖ:s mening tillåtas att den sammanlagda
lektionstiden för dag på lämpligt sätt reduceras med det överskjutande
antalet minuter.

För real- och flickskolorna, där timplanerna delvis upptar mer än 35 veckotimmar,
kan länsskolnämnden medge en begränsning av lektionernas längd (Ls § 19
mom. 5). SÖ räknar med att en sådan åtgärd blir normal när femdagarsveckan införts.
Dessutom avser SO att i samband med de jämkningar i dessa skolformers läroplaner,
som anpassningen till grundskolan nödvändiggör, också ta hänsyn till femdagarsveckan.
Även för yrkesskolans del kommer frågor som hänger samman med
femdagarsveckan att beaktas när nya läroplaner fastställs.

I enstaka fall uttalas vidare tvivelsmål beträffande lämpligheten av att den föreslagna
lektionslängden skall gälla samtliga berörda skolor och utbildningsanstalter.
Sålunda ifrågasätter RLF, om en »fullständig likriktning är nödvändig och om inte
en viss anpassning till förhållandena inom olika skolformer skall ge ökad effektivitet.
»

Beträffande den enhetliga lektionstidens tillämpning inom yrkesutbildningen anför
dock Svenska yrkesskolföreningen följande.

Vid nu gällande lärotider för yrkesskolan har en avgjort besvärande faktor varit
olikformigheten mellan lärotider för praktiskt arbete och teori. Stora svårigheter
har i många fall förelegat för att åvägabringa ett rationellt schema, särskilt i de fall
lärare tjänstgjort vid olika sektorer inom skolan. Övergången till samma lektionslängd
synes därför vara ett rationellt grepp, som befrämjar yrkesskolans arbetsförhållanden.
Valet av 40 minuters lektion, som är nödvändigt för att erhålla förenämnda
5-dagars skolvecka, bör icke ha någon menlig inverkan på yrkesskolans
undervisning allmänt sett, men den kortare lektionen medför viss sänkning av tiden
för undervisning i yrkesteknik (yrkesarbete). Det reella bortfallet är dock obetydligt,
då Yrkesskolföreningen vill förutsätta, att samma arbetsgång som tidigare skall
gälla d. v. s. att skolstadgans 20 kap. 22 § skall tillämpas, från vilken återgives,
”Pågår undervisning i yrkesarbete eller annat praktiskt arbete två eller flera lektioner
i följd, må för beredande av rast om högst 15 minuter lektionerna avkortas
närmast före eller efter denna rast”.

Förenämnda sänkning av undervisningstiden kan vidare, enligt Yrkesskolföreningens
uppfattning, uppvägas av de samlade fördelar som utredningsförslaget allmänt
innebär. Yrkesskolföreningen förutsätter att en fortlöpande rationalisering
och översyn av yrkespedagogiska metoder kommer att på sikt verka som kompensationsfaktor.

Statens avtalsverk, som ansluter sig till utredningens förslag, anför.

Till sist finner avtalsverket angeläget framhålla, att så länge antalet lektioner utgör
det mått varmed lärarnas totala arbetstid mätes, bestämmelser om lektionstidens
längd liksom hittills regleras centralt.

Utredningens förslag beträffande raster om 10 eller 20 minuter tas emot
med instämmande av ett stort antal remissinstanser. Större flexibilitet beträffande
rastlängden förordas dock av åtskilliga instanser, t. ex. länsskolnämnderna
i Kristianstads, Älvsborgs och Skaraborgs län samt skolstyrelserna i Älvkarleby,
Trollhättan, Västerås, Avesta, Torp och Nordmaling.

Kungl. Maj.ts proposition nr 64 år 196S

Länsskolnämnden i Skaraborgs län uttalar.

Nämnden har intet att erinra mot utredningens förslag om en normairastlängd om
10 minuter men vill starkt framhålla att möjlighet ges skolstyrelse att med en tidsenhet
av 5 minuter som mall kunna kombinera raster av önskad längd på så sätt
att sammanlagt under dagen rasttiden motsvarar produkten av rasfantalet X 10
minuter.

Som skäl för ökade variationsmöjligheter beträffande rastlängden anför skolstyrelsen
i Västerås.

Ett system med varierande rastlängd torde kunna skapa goda förutsättningar för
en dagsrytm, som kan anpassas till utnyttjande av ämnesrum, centralkapprum och
uppehållsrum, lokaler som ingår i moderna skolanläggningar. Skolstyrelsen föreslår
därför, att bestämmelserna om rasternas längd utformas så, att dessa kan varieras
mellan 5 och 20 minuter.

Utredningsförslaget om måltidsraster omfattande i regel (10 + 40+10 = )
60 minuter behandlas i utlåtandena på likartat sätt som frågan om rasternas längd.
Ett stort antal instanser instämmer med utredningens förslag, men ett inte ringa
antal förordar även i detta sammanhang möjligheter till större variation. Många
instanser anser dessutom, att en måltidspaus om 60 minuter är onödigt lång. Enligt
en rätt utbredd uppfattning bör måltidsrastens längd alltefter förhållandena på olika
orter kunna variera mellan 40—60 minuter. Skolornas storlek och möjligheterna att
bereda elever en gemensam måltidsrast, tillgången till specialsalar för exempelvis
gymnastik och slöjd, kommunikationsförhållanden samt förekomsten av anordningar
för barnens utevistelse och sysselsättning anses därvid böra beaktas.

Länsskolnämnden i Blekinge län, Sveriges husmodersföreningars riksförbund,
Centerns kvinnoförbund, Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund samt några
skolstyrelser uttalar sig för att eleverna speciellt under de dagar de har åtta lektioner
skall erhålla ett mellanmål under eftermiddagen. Skolstyrelsen i Rättvik framhåller
dock, att ett sådant förfarande kan medföra besvärliga organisationsproblem beträffande
bespisningspersonalens arbetstider samt dessutom kommer att öka kostnaderna
för skolmåltidsverksamheten.

Frågan om läsdagens utformning har rönt livlig intresse. Sålunda behandlar
ett betydande antal instanser den enligt utredningens uppfattning angelägna
utvecklingen mot en friare uppbyggnad av skolarbetsdagen, där de föreslagna enheterna
för lektioner och raster närmast kan betraktas som tidsmoduler.

Skolöverstyrelsen, som i princip delar utredningens mening, lämnar följande
uppgifter om nyssnämnda försök i grundskolan.

Försöken som omnämns av utredningen, avser främst att i samband med införandet
av friare arbetsformer pröva lämpligheten av längre arbetspass än vanliga lektioner.
Som tidsenhet har därvid valts en ”period” om 30 minuter. Morgonsamlingen har
inplacerats i dagens första arbetspass och kortrasterna har slopats.

Erfarenheterna av dessa försök är så goda att SÖ räknar med att en fri uppläggning
av skolarbetsdagen blir vanlig inom alla skolformer i en nära framtid. Inom
yrkesskolorna förekommer för övrigt sedan länge en liknande anordning regelmässigt
vid undervisning i yrkesarbete eller annat praktiskt arbete.

Kung!. Maj:ts proposition nr 64 är 1968

Mer än hälften av länsskolnämnderna är klart positivt inställda till en fortsatt
och utvidgad försöksverksamhet med längre arbetspass. Även i uttalanden av åtskilliga
skolstyrelser framförs liknande tankegångar. I många fall hänvisas därvid
till ovan berörda försöksverksamhet med längre arbetspass på grundskolans lågoch
mellanstadier.

En förkortning av skolarbetsveckan får enligt skolstyrelsen i Skara inte medföra
vare sig minskade möjligheter för eleverna att inhämta kunskaper eller så pressade
arbetsförhållanden, att dessa inverkar menligt på elevernas utveckling. Skolstyrelsen
vill därför understryka vikten av, att skolan ges möjligheter till friare arbetsfördelning
än vad som med nu gällande lektionsfördelningsbestämmeiser är möjligt.

Uttalanden om att en friare utformning av läsdagen och arbetspass av varierande
längd i vissa fall kan vara att föredra återfinns i utlåtanden från ytterligare ett antal
remissinstanser, nämligen bl. a. skogsstyrelsen, yrkesutbildningsberedningen, skogsbrukets
yrkesutbildningskommitté, Svenska kommunförbundet, Svenska stadsförbundet,
LO, TCO, Svenska skolläkarföreningen, Målsmännens riksförbund, Yrkeskvinnors
klubbars riksförbund, SECO, Högerns kvinnoförbund, Centerns kvinnoförbund,
Centerns ungdomsförbund och Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund.

Några skolstyrelser finner anordningen med längre arbetspass väl värd att pröva
men ifrågasätter, om skolan under nuvarande yttre betingelser kan tillämpa en dylik
lärotidsutläggning. Sålunda anför t. ex. skolstyrelsen i Skurup.

I utredningen upptas till diskussion den försöksverksamhet som bedrivs med slopad
lektionsindelning och införande i stället av s. k. arbetspass och rekommenderas
även att denna modell bör komma till användning i större utsträckning. Denna utläggning
av lektionerna skulle säkerligen vara mycket aktivitetsfrämjande för eleverna,
men tyvärr saknas i regel de yttre betingelserna för detta, såsom grupparbetsrum
och uppehållsrum. Om en sådan utläggning av lektionerna skall äga rum,
bör antingen de flesta eleverna ha samma utläggning av lektionerna tidsmässigt eller
lokalerna utformas så, att de elever som har rast icke stör de elever som arbetar.
Problem uppstår redan nu då måltidsrasten, på grund av att alla eleverna icke kan
äta på samma gång, måste utsträckas över två timmar. De elever som har ätit stör
de elever som har lektion, eftersom skolan saknar uppehållsrum.

Utredningens uppfattning att i det moderna samhället en del skäl talar för att
elevernas arbete i ökad omfattning förläggs till skolan kommenteras med instämmande
av skolöverstyrelsen, ett flertal länsskolnämnder, ett stort antal skolstyrelser
samt vidare av bl. a. dåvarande medicinalstyrelsen, domkapitlet i Uppsala, Svenska
kommunförbundet, Svenska stadsförbundet, LO, SACO, TCO, Målsmännens riksförbund,
SECO och Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund.

Utredningens uppfattning att genomförandet av skiftgång i skolan skulle erbjuda
stora svårigheter av olika slag delas av flertalet av de remissinstanser, som tar upp
denna fråga till behandling.

Länsskolnämnden i Kopparbergs län är emellertid inte beredd att lika entydigt
som utredningen avvisa tanken på skiftläsning i skolan. SECO understryker betydelsen
av att skolanläggningarna utnyttjas effektivt. Skollokalerna bör vara öppna
även kvällstid för att eleverna där skall kunna utföra sina läxor. Vidare bör man

Kungl. Maj.is proposition nr 64 år 1968

enligt SECO från statsmakternas sida undersöka möjligheterna att rubba på den
nuvarande läsdagens dygnsschema, bl. a. genom omfattande försöksverksamhet.

Nära nog samtliga remissinstanser tillstyrker utredningens förslag att femdagars
skolar betsvecka införs under hela läsåret. Avvikande meningar
eller viss tveksamhet anmäls dock från några remissinstanser.

Skolstyrelsen i Fjärås föreslår femdagars skolarbetsvecka halva läsåret, en lösning
som RLF inte heller är främmande för. Sveriges lantbruksjörbund framhåller,
att nackdelarna med femdagarsvecka i skolan är stora och ställer sig tveksam till
den föreslagna lärotidsomläggningen.

Sveriges redareförening föreslår, att högst en fjärdedel av i läsåret vid sjömansskolorna
ingående lördagar frigörs från undervisning samt att någon ändring av
sjöbefälsskolornas tidsram ej sker, förrän dessa skolors läroplan omarbetats.

Det må även nämnas att De enskilda läroverkens förbund beträffande internatskolorna
anger två olika alternativ med anledning av förslaget om femdagars skolarbetsvecka: Antingen

skulle internatskolorna medges rätt att liksom tidigare avkorta läsåret
till ett mindre antal veckor än det vanliga läsårets genom att åtminstone under
större delen av året tillämpa sexdagarsvecka, eller också skulle internatskolorna ha
rätt att utbyta ett antal fria lördagar mot längre, sammanhängande lov, då eleverna
bereds tillfälle att resa hem till sin familj eller släkt. En kombination av båda dessa
möjligheter är i vissa fall önskvärd.

Svenska privatskolors riksförbund hemställer, att de enskilda skolorna lämnas
frihet att själva avgöra huruvida undervisningen skall pågå under lördagarna.

Beträffande lämpligheten av femdagarsveckans införande vid folkhögskolorna
råder något delade uppfattningar. S:t Sigfrids folkhögskola anmäler tveksamhet
inför en sådan förändring främst av två skäl.

1. De långväga eleverna kan sällan eller kanske ingen gång under en termin resa
hem. Både för dem och för elevhushållet kan fria lördagar skapa problem.

2. Femdagarsveckan skulle beskära möjligheterna till utvecklande gemenskapsliv
inom folkhögskolans ram. Folkhögskolan skulle kunna bli en jäktig arbetsplats
som alla andra.

Folkhögskolan i Lunnevad menar dock, att folkhögskolan inte kan inta en särställning
när det gäller lediga lördagar i skolan. Folkhögskolan i Kalix, som deltagit
i försöksverksamheten med femdagarsvecka hela läsåret, anför.

Folkhögskolan i Kalix ansluter sig utan reservation till utredningens förslag om
övergång till fem dagars skolarbetsvecka. Beträffande läsårets längd, lovdagar etc
finns det ej anledning att yttra sig, eftersom förhållandena vid folkhögskolorna är
annorlunda än vid det allmänna skolväsendet och här förutsätts det, att den frihet
beträffande lovdagar etc. som nu gäller skall fortsätta att gälla, likaså bestämmelserna
som nu gäller om läsårets längd.

Sveriges folkhögskolelevers förbund (SFEF) anser, att möjligheten att införa
femdagarsvecka även bör stå öppen för folkhögskolorna och anför sammanfattningsvis.

Kungl. Maj:ts proposition nr 64 år 1968

Med stöd av vad vi sagt ovan framhåller SFEF uppfattningen att femdagarsvecka
skall kunna införas av de folkhögskolor som anser detta lämpligt och att folkhögskolestadgan
skall ge möjligheter för dels femdagarsvecka, dels sexdagars vecka.
Sexdagarsvecka skall icke kunna tillämpas vid folkhögskola där elevernas arbete
under lördagen anordnas i form av obligatoriska självstudier.

TCO anser att genomförandet av femdagarsvecka bör gälla även folkhögskolan
och anför.

Genomförandet av femdagarsvecka bör även gälla folkhögskolan. Kravet på anpassning
till samhällslivet i övrigt gäller självfallet även för denna skolform. Visserligen
kan anföras att eleverna vid folkhögskolorna i större utsträckning är vuxna och
därför i högre grad är frikopplade från sina familjer. Många elever vid folkhögskolorna
har dock redan själva hunnit bilda familj och för dessa är det naturligtvis
lika angeläget med samma arbetstidsutläggning som för övriga familjemedlemmar.
För folkhögskollärarnas del är situationen självklart densamma som för lärarna
i övrigt.

Lärarhögskolorna i Göteborg, Stockholm och Uppsala har avgett ett gemensamt
yttrande. De sammanfattar sina synpunkter under två huvudrubriker, nämligen dels
sådana som är betingade av inverkan av ändringar i skolans arbetstider på den del
av lärarhögskolans utbildning, som äger rum inom det allmänna skolväsendet och
dels konsekvenserna för lärarhögskolornas eget interna arbete om ändringarna i
skolans arbetstider genomförs även vid lärarhögskolorna.

I förstnämnda hänseende bedöms förändringarna inte innebära några väsentliga
nackdelar. Från arbetssynpunkt kan de tvärtom innebära vissa fördelar.

De sistnämnda konsekvenserna gör det däremot tveksamt, om det utan väsentliga
olägenheter går att genomföra femdagarsvecka för lärarhögskolorna själva. I denna
del anför högskolorna.

Lärarhögskolornas metodiklektorer har som en normal anordning skoltjänstgöring
inom skolväsendet. Det blir följaktligen förenat med vissa komplikationer om
längden av föreläsningstimmarna vid lärarhögskolorna skulle bli en annan än den
lektionstid, som tillämpas i det allmänna skolväsendet. Lektorerna får då svårigheter
att förflytta sig från föreläsning till lektion i skola. Detta blir särskilt aktuellt
för lektorer i övningsämnenas metodik, som normalt har ett stort antal lektioner i
skolklass. En genomgående förkortning av lektionstiden inom lärarhögskolorna
själva kan genom tidsbortfallet vara besvärande för undervisningen. Förmodligen
kan emellertid åtgärder vidtas som motverkar detta. I vilket fall som helst bör det
prövas, om det är absolut nödvändigt att ha samma lektionslängd vid lärarhögskolorna
som inom skolväsendet i övrigt, innan man bestämmer sig för att genomföra
en fullständig samordning i detta avseende.

Att genomgående ordna fria lördagar inom lärarhögskolorna kan vara förenat med
svårigheter. Den tidigare påtalade ökade arbetsbelastningen under de fem skoldagarna
kan komma att innebära, att viss del av metodikundervisningen i ökad utsträckning
bör förläggas till lördagar. I det sammanhanget bör det framhållas, att
metodiklektorernas möjligheter att åhöra lärarkandidaternas lektioner minskas
genom att de koncentreras till fem dagar i veckan.

Man måste också ta hänsyn till att lektorerna kommer att få en ökad arbetsbörda
under dessa dagar och därigenom får mindre möjligheter att på ett effektivt sätt

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 64

Kungl. Maj:ts proposition nr 64 år 1968

genomföra den metodikundervisning, som vid genomförande av femdagarsschema
i ökad omfattning måste förläggas till eftermiddagstid. Vidare kommer en koncentration
av undervisningen till fem dagar att medföra ökade lokalbehov för lärarhögskolorna.
I detta sammanhang bör det också framhållas, att man vid lärarhögskolan
i Uppsala, som berörts av försöksverksamheten med femdagarsvecka, kunnat konstatera
att lektorernas möjligheter att besöka lärarkandidater vid praktikskolor
blivit klart försämrade i de fall där man tillämpat femdagarsvecka.

I den framtida lärarutbildningen förutsätts, att samverkan skall äga rum mellan lärarhögskola
och universitet beträffande vissa delar av undervisningen. Om femdagarsvecka
och 40-minuterslektioner genomförs vid lärarhögskola men inte vid universitet
kan detta komma att innebära vissa nackdelar.

Utredningens förslag om 1 ä x f r i h e t till dag efter söndag, helgdag eller hel lovdag
behandlas endast av några remissinstanser. Dåvarande medicinalstyrelsen, domkapitlet
i Uppsala, Svenska kommunförbundet, Svenska stadsförbundet och Svenska
skolläkarföreningen delar utredningens uppfattning. Skolstyrelserna i Hemse och
Gnesta framhåller, att svårigheter med fyra läxdagar kan uppstå vid avvecklingsskolor.
Skolstyrelserna i Veddige, Ramsele och Överkalix ställer sig inte helt avvisande
till tanken att läxor skall kunna ges över veckosluten.

4.2 Läsåret

4.2.1 Utredningen

Inom ramen för nuvarande läsårs längd liksom med en förlängning av läsåret
för vissa skolformer analyserar utredningen en rad olika alternativ till läsårets uppbyggnad
och överväger därvid det erforderliga antalet läs-, frilufts-, lov- och studiedagar
jämte möjligheterna att använda ett begränsat antal lördagar till friluftsverksamhet,
till studie- och åhörardagar samt till termins- och årsavslutningar. Utredningens
ställningstagande baseras bl. a. på jämförelser mellan det nuvarande läsårets
utformning och de under den särskilda försöksverksamheten med femdagarsvecka
enligt alternativ B gällande betingelserna samt de resultat och erfarenheter,
som erhållits under försöksverksamheten och de i samband därmed genomförda
undersökningarna.

Med utgångspunkt i de i direktiven angivna förutsättningarna om en oförändrad
resultatsnivå diskuterar utredningen först den årliga undervisningstiden.
För att nå större enkelhet i framställningen anknyter utredningen därvid
liksom i övriga motsvarande sammanhang sin diskussion främst till förhållandena
inom grundskolan och de för densamma utfärdade bestämmelserna.

En jämförelse av det årliga antalet läsdagar i grundskolan enligt nuvarande bestämmelser
och enligt de villkor som gällde för den särskilda försöksverksamheten
med femdagars skolarbetsvecka enligt alternativ B lämnas i tabell 1.

Kungl. Maj.ts proposition nr 64 är 1968

Tabell 1. Läsårets olika komponenter

Enligt gällande Enligt försöksbestämmelser
alternativ B

Antal dagar Antal dagar

Läsårets längd .....................

Avgår:

söndagar, helgdagar, skolfria lördagar

friluftsdagar .....................

lovdagar .......................

studiedagar .....................

Återstående läsdagar .............

273

6—12

5 71—77
196—202
(omräknat i sexdagars
läsveckor
32,7—33,7)

273

6—10

5 100—104
169—173
(omräknat i femdagars
läsveckor
33,8—34,6)

Såsom tabell 1 visar medgavs enligt alternativ B att upp till 10 dagar fick utnyttjas
för friluftsverksamhet. Av försöksrapporterna framgår emellertid att vanligen
6—8 dagar disponerades för ändamålet. Resterande friluftsdagar användes
för undervisning. Räknar man med ett genomsnittligt utnyttjande av 7 dagar för
friluftsverksamhet, har följaktligen antalet återstående läsdagar uppgått till 172,
elller omräknat (172:5 = ) 34,4 femdagars läsveckor.

Utredningen gör även jämförelser mellan läsåret enligt gällande bestämmelser
och enligt alternativ B med avseende på antalet lektioner och sammanlagd undervisningstid
under läsåret. Dess beräkningar visar med avseende på grundskolan att
vid tillämpandet av alternativ B den sammanlagda årliga undervisningstiden minskar
genomsnittligt med inte fullt 4 %, medan antalet lektioner per läsår ökar med
drygt 4%. 1 anslutning härtill framhåller utredningen, att dess pedagogiska
undersökning angående resultatnivån vid tillämpandet av femdagars skolarbetsvecka
jämfört med resultatnivån vid traditionell utläggning av skolarbetstiden
genomfördes under de tidigare angivna lärotidsbetingelserna. Därvid framkom ej
något som tyder på att införandet av femdagars skolarbetsvecka enligt det prövade
alternativet medför en försämring av den genomsnittliga resultatnivån hos grundskolans
elever. Enligt undersökningsresultaten skulle sålunda 172 läsdagar ge erforderligt
utrymme för den årliga undervisningstiden i grundskolan.

Nämnda undersökning ger endast besked om resultatnivån i fråga om grundskolan.
Med avseende på vissa andra skolformer, exempelvis fackskolan och gymnasiet,
anser utredningen det emellertid sannolikt, att en motsvarande undersökning
inte skulle ge ett väsentligt annorlunda resultat.

Utredningen framhåller vidare, att en jämförelse beträffande resultatnivån för
en del andra skolformer måhända skulle utfalla mindre gynnsamt. Särskilt nämns
yrkesskolor med övervägande praktiskt inriktad undervisning, för vilka avkortningen
av lektionstidens längd innebär en betydande minskning av skolarbetstiden.
Genomförs därjämte ett samordnat läsår, kommer denna förändring uppenbarligen
att för dessa skolor innebära en ytterligare reducering av den årliga undervisnings3*
•— Bihang till Riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 64

Kungl. Maj:ts proposition nr 64 år 1968

tiden. Utredningen förutsätter, att yrkesutbildningsberedningen vid sitt läroplansarbete
beaktar de förändrade betingelserna, så att genomförandet av dess förslag
om integration inom skolväsendet inte försvåras på grund av skillnader i fråga om
lärotiderna.

Utredningen föreslår även två särskilda åhörardagar. För föräldrar
och övriga intresserade bör enligt dess mening öppnas vidgade möjligheter att sammanträffa
med lärarna och följa skolarbetet. En allt större del av arbetsdagarna har
genom införandet av femdagars arbetsvecka erhållit fria lördagar. Det synes därför
utredningen lämpligt, att ett par lördagar under läsåret disponeras som åhörardagar.
Förläggs åhörardag till lördagen, bör emellertid enligt dess uppfattning
eleverna erhålla motsvarande ledighet från undervisningen någon av de sedvanliga
läsdagarna.

Vid sin behandling av läsårets komponenter diskuterar utredningen skolans
friluftsdagar. Deras antal uppgår i grundskolan, gymnasiet och fackskolan
till 6—12 dagar och i yrkesskolans heltidskurser till högst 6 dagar varje läsår. Under
vårterminen kan två friluftsdagar tas i anspråk för att jämte helgdagar och lov
bereda eleverna en längre sammanhängande ledighet.

Friluftsdagarnas ändamål är att ersätta det vanliga skolarbetet med lekar, idrott,
studiebesök o. dyl. Utredningen framhåller dock, att en betydande del av den
för dessa ändamål anslagna tiden i vissa årskurser utnyttjas för undervisning i
brandskydd, trafikkunskap m. m.

Utredningen erinrar om skolöverstyrelsens anvisningar om friluftsdagarnas användning.
Enligt dessa anvisningar bör undervisningen i brandskydd m. m. överflyttas
till de ämnen som närmast kan komma i fråga. Friluftsdagarna bör utnyttjas
för sitt ursprungliga syfte, nämligen att öka skolans möjligheter till fysisk fostran.
Utredningen instämmer i denna uppfattning om friluftsdagarnas användning och
understryker, att friluftsverksamheten enligt dess uppfattning utgör ett värdefullt
inslag i skolarbetet.

Vid sin bedömning av det för egentlig friluftsverksamhet lämpliga antalet dagar
har utredningen beaktat elevernas ökade möjligheter till friluftsliv under de skolfria
lördagarna. Med hänsyn härtill anser utredningen, att 4—8 dagar (8—16 halvdagar)
varje läsår bör disponeras för friluftsverksamhet. Två av dessa dagar skall
dock kunna tas i anspråk för att jämte lovdagar och skolfria dagar vid veckosluten
bereda eleverna en längre sammanhängande ledighet. Utredningen begränsar inte
denna möjlighet till att endast avse vårterminen.

Beträffande yrkesskolorna framhåller utredningen, att därest heltidskurser pågår
endast under en del av läsåret, antalet friluftsdagar bör reduceras i förhållande
härtill.

Vid sina överväganden angående det lämpligaste antalet lovdagar har utredningen
bl. a. beaktat dels det enligt nuvarande bestämmelser föreskrivna antalet
lovdagar och deras fördelning, dels erfarenheterna av den särskilda försöksverksamheten
med femdagars skolarbetsvecka.

Antalet lovdagar utgör vid flertalet i detta sammanhang aktuella skolor och ut -

Kungl. Maj:ts proposition nr 64 år 1968

bildningsanstalter 14 å 15 för varje läsår. De fördelas förhållandevis likartat av
de beslutande instanserna. Sålunda lämnas i allmänhet lov skärtorsdag, tisdag och
onsdag efter påskhelgen samt pingstafton, varjämte oftast ett par lovdagar förlägges
till höstterminens mitt och en lovdag vid vårterminens slut för skolarbetets
avslutande. Fyra lovdagar tillika med två friluftsdagar disponeras i regel för ett
vårvinterlov. Fördelningen av återstående lovdagar är mera växlande.

Lovdagarna är i första hand avsedda att ge eleverna särskilda tillfällen till avkoppling
och vila. Deras antal och fördelning bör enligt utredningens mening i stor
utsträckning bestämmas från skolhygieniska synpunkter. Hänsyn bör emellertid
även tas till en rad andra omständigheter, såsom fördelningen av helgdagarna under
läsåret, klimatiska förhållanden på skilda orter och därav betingade möjligheter att
på ett lämpligt sätt utnyttja lovdagarna, tillgången till anläggningar av olika slag
för idrotts- och friluftsverksamhet samt vissa trafikförhållanden och betingelser i
fråga om företag inom turistnäringen.

Övervägandena rörande antalet lovdagar och deras förläggning måste enligt utredningens
uppfattning även ske med hänsyn till de förändringar, som ett genomförande
av femdagars skolarbetsvecka skulle innebära. Denna lärotidsutläggning
medför en koncentration av undervisningstiden och en reducering av antalet läxgivningstillfällen
varje vecka. Dessa mindre önskvärda konsekvenser av den förändrade
veckorytmen skulle i någon mån kunna motverkas genom inplacering av
udda lovdagar i samband med vissa veckoslut.

Vid överväganden angående lovdagarnas antal och fördelning lägger utredningen
stor vikt vid vissa familjesociala omständigheter. Läsåret bör enligt dess mening
inrymma ett så stort antal lovdagar, att en samordning åtminstone i viss omfattning
blir möjlig mellan föräldrarnas under pågående läsår förekommande semesterveckor
eller ledighet i form av strödagar och ett till motsvarande tid avpassat skollov.
En dylik målsättning förefaller dess mera angelägen som en tendens synes föreligga,
att industrin efter införandet av fyraveckorssemestern i ökad omfattning
finner det lämpligt att förlägga den fjärde semesterveckan till annan tid än sommaren.

Under den genomförda försöksverksamheten med femdagars skolarbetsvecka enligt
alternativ B minskades antalet lovdagar avsevärt, för t. ex. grundskolan från 15
till 6 lovdagar för läsåret. Reduceringen medförde vissa olägenheter. Av rapporterna
över försöksverksamheten framgår exempelvis att man i åtskilliga fall inte ansett
sig kunna förlägga någon lovdag till höstterminen eller i anslutning till påskhelgen.

Eftersom det var fråga om provisoriska anordningar, kunde försöksbetingelserna
anses acceptabla för ett begränsat antal kommuner under en kortare period. Utgångsläget
är ett annat, när det gäller att firma mera långsiktiga lösningar, avsedda
att äga giltighet för skolväsendet i dess helhet. Utredningen har därvid emellertid
även beaktat, att lovdagarnas antal kommer att återverka på läsårets längd. Denna
omständighet har föranlett utredningen att söka finna det minsta antal lovdagar,
som kan ge behövligt utrymme för de med dessa dagar avsedda syftemålen.

Enligt utredningen erfordras sammanlagt tolv dagar. Två friluftsdagar antas

Kungl. Maj:ts proposition nr 64 år 1968

emellertid på i det föregående angivet sätt kunna disponeras i samband med lovoch
helgdagar. Under denna förutsättning anser utredningen, att varje läsår bör
inrymma tio lovdagar.

Enligt utredningen föreligger en rad möjligheter att fördela lovdagarna. Vid sin
redovisning av läsårets inre uppbyggnad lämnar utredningen åtskilliga exempel på
denna fördelning. Dessa exempel åskådliggörs av följande tablå.

Exempel på lovdagarnas inplacering under läsåret

Alla Vår- Förs- Kr.

Helgons Julferier vinter- Påsk ta Him.- Pingst

dag lov maj f.-d.

ooo oo o o

oo oo

III

ooo

ooo o o

III

ooo oo o o
oo

ooooo o o

ooooo

^ Jo oooo o o

oooo

* '' ooo o o

1 Återstående fem dagar fördelas i anslutning till semesterdagar i form av strödagar.
Teckenförklaring: ° betecknar lovdag eller på motsvarande sätt utnyttjad friluftsdag.

Vid överväganden angående det lämpliga antalet studiedagar i det samordnade
läsåret bör enligt utredningen hänsyn tas till de fortlöpande förändringarna
inom skolans verksamhet i fråga om läroplaner, hjälpmedel osv. och det därav
föranledda behovet av kontinuerlig information, tid för gemensamma överläggningar
m. m. Utredningen anser, att läsåret bör inrymma 5 studiedagar. Därvid förutsätts
att mera omfattande fortbildning ordnas i andra former.

Den till studiedagarna förlagda verksamheten synes enligt utredningens uppfattning
delvis kunna erhålla en annan utformning. Sålunda bör bl. a. eftersträvas
att skolarbetet i berörda klassavdelningar skall kunna fortgå även under lärares
deltagande i studiedagar. I den mån dessa dagar även fortsättningsvis för eleverna
blir liktydiga med lovdagar, bör de om möjligt förläggas i direkt anslutning till
skolfria dagar.

Vid sitt slutliga ställningstagande till frågan om 1 ä s å r e t s 1 ä n g d har utredningen
inte begränsat sig till en summation av det antal dagar läsårets olika kompo -

Kungl. Maj:ts proposition nr 64 år 1968

nenter enligt dess mening var för sig bör omfatta. Utredningen har därjämte undersökt,
om det för övrigt anförts eller föreligger några ytterligare omständigheter, som
i ena eller andra riktningen bör beaktas vid ett ställningstagande till det samordnade
läsårets längd.

Utredningen nämner, att den i olika sammanhang tagit del av invändningar mot
en eventuell förlängning av läsåret från 39 till 40 veckor för den obligatoriska
skolan, fackskolan, gymnasiet m. fl. skolformer men att erinringar mot läsårets
avkortning för t. ex. yrkesskolor med övervägande praktiskt inriktad undervisning
förekommit endast mera undantagsvis.

Vidare uppmärksammar utredningen den skolpraktik och praktikanttjänstgöring,
som eleverna i det nya gymnasiets tekniska sektor skall fullgöra under sommarferierna,
samt framhåller att denna del av teknikernas utbildning på ett fullt tillfredsställande
sätt måste kunna inordnas i den för skolan fastställda tidsramen.
Även dessa elever bör därjämte beredas en sommarledighet, som motsvarar minst
fyra veckors semester. Utredningen beaktar också värnpliktstjänstgöringens inpassning
i förhållande till läsåret. Lika litet som teknikernas skol- och miljöpraktik
bör emellertid enligt dess uppfattning värnpliktstjänstgöringens utläggning under
kalenderåret få öva något avgörande inflytande på läsårets omfattning för skolväsendet
som helhet. Erforderliga särbestämmelser angående lärotiderna utgör enligt utredningens
mening i båda fallen den lämpligaste lösningen.

Erfarenheterna i samband med försöksverksamheten med femdagars skolarbetsvecka
visar, att elevernas arbetsbelastning i mera krävande undervisnings- och utbildningssammanhang
är betungande. Koncentrationen av undervisningen till fem
veckodagar kan antas ha i viss mån accentuerat forceringen i skolarbetet samt bidragit
till att ge en inte helt tillfredsställande fördelning av elevernas uppgifter.
Utredningen konstaterar, att ett längre läsår skulle öka möjligheterna att fördela
skolarbetet, så att återverkningarna av den koncentrerade femdagarsveckan reducerades
och läsåret gjordes mindre kompakt. Långa ferier bör enligt dess mening
inte erhållas till priset av ett alltför sammanträngt läsår. Detta måste erhålla en
sådan längd, att utrymme bl. a. erhålls för ett tillräckligt antal lovdagar.

Från familjesociala synpunkter utgör en förlängning av läsåret för grundskolan
m. fl. skolformer från 39 till 40 veckor enligt utredningens åsikt en övervägande
fördelaktig förändring. Därigenom kan bl. a. ett erforderligt antal lovdagar stå till
förfogande för en önskvärd samordning med målsmännens enstaka semesterveckor
eller semestrar i form av strödagar under pågående läsår.

Enligt utredningens mening finns det emellertid även anledning att uppmärksamma
utvecklingen inom samhället i övrigt beträffande arbetstidens längd. Enbart
den år 1966 träffade överenskommelsen om en successiv minskning från 45 till
42!4s timmar varje vecka innebär en reducering av den lagstadgade arbetstiden med
fem å sex procent. Utredningen anser det väl motiverat, att skolans elever får en
avkortad undervisningstid, därest reduceringen inte medför någon påtaglig försämring
beträffande undervisnings- och utbildningsresultaten.

Den genom lektionsavkortningen till generellt 40 minuter minskade undervis -

Kungl. Maj:ts proposition nr 64 år 1968

ningstiden motsvarar skolarbetstiden under omkring tre veckor varje läsår. Detta
tidsbortfall bör följaktligen enligt utredningens åsikt endast kompenseras i så stor
utsträckning, som vid tillämpandet av den föreslagna lärotidsutläggningen visat sig
behövligt för att nå en i huvudsak oförändrad resultatsnivå. Antalet egentliga skolarbetsdagar
kan sålunda begränsas till 172, vilket för t. ex grundskolan innebär en
minskning av den årliga skolarbetstiden med approximativt fyra procent, medan
antalet lektioner ökar med omkring fyra procent.

Utredningen föreslår, att det samordnade läsåret skall omfatta 280 dagar (40
veckor), nämligen dels 172 egentliga undervisningsdagar, (4—8) friluftsdagar, 10
lovdagar och 5 studiedagar, dels 85 söndagar och helgdagar samt skolfria lördagar.

Utredningen är enhällig beträffande samtliga framlagda förslag utom i fråga om
det samordnade läsårets längd. I en reservation framhåller tre sakkunniga med instämmande
av fyra experter, att det samordnade läsåret bör omfatta 39 veckor.
Reservanterna gör gällande, att femdagarsvecka hela läsåret enligt vad försöksverksamheten
visat med gott resultat kan genomföras inom ramen för 39 veckor, dvs.
med ett för flertalet skolformer oförändrat läsår. De vetenskapliga undersökningarna
och utredningsmaterialet i övrigt ger vid handen, att ett 39 veckors läsår med
den uppläggning som tillämpades under försöksverksamheten inte medfört någon
påvisbar försämring varken i fråga om arbetsresultat eller i andra hänseenden. Det
av majoriteten förordade läsåret om 40 veckor skulle däremot enligt reservanternas
uppfattning få påtagliga negativa effekter. Jämfört med utredningens förslag innebär
reservanternas förslag en reducering av antalet friluftsdagar med 2 och antalet
lovdagar med 3 dagar. Den föreslagna arbetstidsutläggningen anses medge erforderligt
antal lov- och friluftsdagar och göra det möjligt för de lokala skolstyrelserna
att på olika sätt kombinera lov- och friluftsdagar, studiedagar samt kompensationsdagar
för till lördagar förlagda åhörardagar på ett sådant sätt, att sammanhängande
lov kan erhållas i tillräcklig omfattning.

Uppläggningen av läsåret för grundskolan enligt gällande bestämmelser samt
enligt utredningens och reservanternas förslag om ett samordnat läsår framgår av
tabell 2.

Tabell 2. Läsårets uppläggning

Gällande be-	Utredningens	Reservanternas
stämmelser	förslag	förslag
39 veckor	40 veckor	39 veckor

Antal dagar	39 ggr 7 = 273	40 ggr 7=280	39 ggr 7=273
Avgår:
söndagar	39	40	39
lördagar	—	40	39
övriga helgdagar	6	5	5
friluftsdagar	12 (6—12)	8 (4—8)	6 (4—6)
lovdagar	15	10	7
studiedagar	5 77	5 108	5 101
Återstående läsdagar	196	172	172

Kungl. Maj:ts proposition nr 64 år 1968

Vid behandlingen av läsårets ter minsindelning diskuterar utredningen
bl. a. uppdelningen på tre terminer. En dylik lösning har ibland ansetts utgöra en
möjlighet att effektivare utnyttja skollokalerna. Utredningen framhåller emellertid,
att utnyttjandegraden är betingad av antalet läsdagar och den sammanlagda årliga
undervisningstiden. En rationellare användning av skolanläggningarna förutsätter sålunda
förändringar i berörda hänseenden. Även påståendena att treterminssystemet
skulle vara bättre lämpat för en effektiv anpassning till arbetstiderna inom samhället
i övrigt avvisas av utredningen, som gör gällande att skolans verksamhet tidsmässigt
skulle bli mera bunden genom en dylik uppdelning av läsåret. Samordning mellan
lärotiderna och näringslivets arbetstider skulle sålunda försvåras. Beträffande yrkesskolorna
hänvisar utredningen till vissa från yrkesutbildningsberedningen under
hand inhämtade uppgifter. Enligt dessa är förhållandena så olikartade för skilda
yrkeslinjer, att det inte är möjligt att åstadkomma någon treterminsindelning, som
med fördel kan tillämpas på alla eller ens på flertalet utbildningslinjer. Att enligt
vissa utländska mönster införa en sommartermin betecknas med hänsyn till vårt
lands läge och klimat som en från skolhygieniska synpunkter olämplig lösning.

Den friare utformning, som utredningen förordar beträffande läsdagen, bör
enligt dess åsikt eftersträvas även i fråga om läsårets konstruktion. Uppdelningen
av läsåret på tre terminer skulle innebära en förändring i felaktig riktning. Utredningen
anser, att utvecklingen mot ett odelat läsår bör främjas. Därigenom erhåller
eleverna en jämnare arbetsbelastning och större arbetsro, lärarna befrias från en
del uppgifter, som åvilar dem vid höstterminsslutet, och det skoladministrativa
arbetet minskar. Lärotidernas anpassning till de skiftande betingelser, som olika
orter erbjuder, underlättas. Beteckningen termin kan dock enligt utredningens
mening bibehållas som en lämplig benämning på läsårets båda genom julferierna
åtskilda perioder.

Läsårets inplacering under kalender året behandlas av utredningen
från pedagogiska, skolhygieniska, arbetsmarknad smässiga m. fl. synpunkter.
En förändring av läsårets inplacering anses erbjuda stora övergångssvårigheter,
och det ifrågasättes om eventuella fördelar kan motivera någon mera omfattande
omläggning. Vid utformandet av sina förslag förutsätter utredningen sålunda
en i princip oförändrad inplacering av läsåret under kalenderåret. De nuvarande
bestämmelserna om läsårets förläggning medger en relativt stor frihet. Utredningen
anser, att denna frihet är av väsentlig betydelse och bör bibehållas.

4.2.2 Yttranden

Utredningens behandling av den årliga u n d e r v i s n i n g s t i d e n samt
dess förslag om antalet läsdagar grundar sig främst på resultaten av den särskilda
försöksverksamheten med femdagars skolarbetsvecka hela läsåret jämte den i samband
därmed genomförda undersökningen rörande kunskaps- och färdighetsnivån.
Endast ett förhållandevis begränsat antal remissinstanser diskuterar hithörande
frågor.

Statskontoret antyder, att utfallet av försöksverksamheten i viss mån kan bero

Kungl. Maj:ts proposition nr 64 år 1968

av det initiala intresse som knutits till den förändrade lärotidsutläggningen. Någon
tveksamhet kan råda, om resultaten visar sig bestående även efter ett längre tidsförlopp,
när reformen förlorat nyhetens behag.

Svenska kommunförbundet och Svenska stadsförbundet beklagar, att den pedagogiska
undersökningen inte kunnat omfatta t. ex. gymnasiets elever. De finner
emellertid inte anledning att motsäga utredningen i dess antagande, ”att en motsvarande
undersökning för exempelvis fackskola och gymnasium sannolikt inte
skulle ge något väsentligt annorlunda resultat.”

SACO framhåller bl. a.

Det är en brist att utredningen vid sin undersökning av studieresultaten inskränkt
sig till klasserna 3 och 8. En gymnasieklass hade bort få vara med. Vi inser att tidsnöd
och bristande resurser tvungit utredningen till denna inskränkning. I och för
sig delar vi också dess tro att utfallet av en undersökning i t. ex. näst sista årskursen
skulle ha blivit detsamma.

TCO anför i detta sammanhang.

Med stöd bl. a. av den särskilda pedagogiska undersökning som utredningen låtit
verkställa, har utredningen förordat att läsåret med den föreslagna arbetstidsutvecklingen
skall omfatta 172 läsdagar. Detta antal läsdagar per år ger således erforderligt
utrymme för den årliga undervisningstiden i grundskolan. TCO finner denna
bedömning riktig.

Utredningens behandling av förslagets konsekvenser för resultatnivån vid yrkesskolor
med övervägande praktiskt inriktad undervisning beröres i några utlåtanden.
Sålunda anför yrkesutbildningsberedningen.

Frågan om skolans arbetstider rymmer många och svåra problem inte minst för
yrkesutbildningen. En av orsakerna härtill är att de förslag, som framlägges, innebär
största lärotidsminskningen just på yrkesutbildningens område. YB är medveten
om dessa svårigheter. YB har redan i kap. 12 i sitt principbetänkande ”Yrkesutbildningen”
(SOU 1966:3) behandlat frågor som sammanhänger med skolans
arbetstider — läsår, veckotimtal och lektionstider. YB har sålunda redan tagit
ställning till dessa frågor. Egentliga skälet härtill är, att YB i framtiden inte ser
annan lösning på dessa problem än fullständig jämställdhet mellan de gymnasiala
skolorna.

Svenska landstingsförbundet uppmärksammar i detta sammanhang särskilt vissa
delar av vårdyrkesutbildningen och anför.

De sakkunniga är också ense om vilken längd lektionstiden bör ha, samt hur
många lektioner och arbetsdagar ett läsår med fria lördagar skall omfatta. Styrelsen
tillstyrker i stort sett förslaget på dessa punkter, även om svårigheter kan komma
att uppstå när det gäller att förverkliga utbildningens målsättning inom den givna
tidsramen, exempelvis i fråga om sjuksköterskeutbildningen.

Den av utredningens förslag följande nedskärningen beträffande undervisningstiden
för kurser inom industri och hantverk finner Svenska yrkesskolföreningen betydelselös,
inte minst med hänsyn till de rationaliseringsåtgärder, som under hand
sker, bland annat genom införande av generella undervisningsplaner.

Kungl. Majtts proposition nr 64 år 1968

Utredningens förslag att utnyttja ett par lördagar under läsåret som å h ö r a r -dagar behandlas av åtskilliga remissinstanser. Drygt hälften av dessa ansluter
sig till utredningens tanke, medan de övriga ställer sig tveksamma eller direkt avvisande
till den föreslagna anordningen.

Förslaget tillstyrks av bl. a. länsskolnämnderna i Jönköpings, Kristianstads, Hallands
och Skaraborgs län, skolstyrelserna i Dannemora, Hemse, Avesta och Överkalix,
Målsmännens riksförbund och Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund.

En tveksam eller avvisande inställning till utredningens förslag framkommer i
utlåtandena från bl. a. skolöverstyrelsen, länsskolnämnderna i Örebro och Kopparbergs
län, skolstyrelserna i Arvika och Hällefors samt SACO, TCO och SECO.
Skolöverstyrelsen anför i frågan.

Överstyrelsen finner inte skäl till att, såsom utredningen föreslår, låta föreskrifter
om åhörardagar på lördagar ingå i skolstadgan. Anvisningar om åhörardagar och
andra former för kontakt mellan hem och skola bör enligt SÖ:s mening ha sin plats
i läroplanerna. Någon komplettering i dessa på denna punkt finner SO heller inte
nödvändig. Där så är lämpligt kan också i fortsättningen inom gällande bestämmelser
skolarbetet presenteras för föräldrar och andra intresserade på annan tid än
vanlig skolarbetstid.

Ett flertal remissinstanser har yttrat sig rörande friluftsdagarnas antal
och användning. Några förordar ökningar eller minskningar i det av
utredningen föreslagna antalet friluftsdagar. Detta ställningstagande synes i någon
mån vara avhängigt av vederbörandes uppfattning rörande läsårets längd. Följande
utdrag ur remissyttrandena belyser de i detta sammanhang anförda åsikterna.
Skolöverstyrelsen framhåller.

Friluftsdagarna bör som utredningen föreslår befrias från s. k. cirkulärämnen av
olika slag. Trafikundervisning, brandskydd och olycksfallsvård bör överföras till
de skolämnen de närmast hör samman med. Läroplanerna och andra bestämmelser
bör justeras i enlighet härmed. SÖ anser emellertid, att även möjligheten att
utnyttja friluftsdag som lovdag bör försvinna. Friluftsdagarna måste, om det skall
vara någon mening med dem, betraktas som arbetsdagar för både lärare och elever
och inräknas i den schemalagda arbetstiden. De bör helt användas för sitt egentliga
ändamål, nämligen idrotts- och friluftsverksamhet. För att genomföra skolans
program för denna verksamhet behövs enligt SÖ:s bedömande en tid motsvarande
sex dagar i alla skolformer och på alla stadier. Alltefter vad som lämpar sig bäst
bör vid varje tillfälle få disponeras hel dag eller del av dag. SÖ föreslår därför, att
särskild tid motsvarande sex dagar skall anslås till idrotts- och friluftsverksamhet
i skolan. Någon stadgebestämmelse fordras enligt SÖ:s mening inte härför. Däremot
bör respektive läroplaner kompletteras med uppgift om tid för verksamheten.

SACO anför beträffande frågan om antalet friluftsdagar.

Då nästan undantagslöst två friluftsdagar tas i anspråk för att jämte lovdagar
och andra skolfria dagar ge eleverna ett längre sammanhängande lov innebär utredningsmajoritetens
förslag i realiteten en sänkning av antalet friluftsdagar till två
-—- sex per läsår. Det torde vara helt utsiktslöst att på denna tid söka förverkliga

Kungl. Maj.ts proposition nr 64 år 1968

läroplanernas målsättning för friluftsverksamheten. Enligt förbundets uppfattning
vore det bättre att bibehålla ett något högre antal friluftsdagar och i stället minska
antalet lovdagar.

TCO finner det svårt att få en klar bild av huvudmotivet för utredningens förslag
om friluftsdagarna och anför.

Ett studium av materialet ger också anledning att fråga vilket som för majoriteten
har varit det primära: 40 veckors läsår eller en övertygelse om att antalet
lov- och friluftsdagar inte får underskrida en viss gräns. Beträffande friluftsdagarna
anförs sålunda endast att med hänsyn till de ändrade förutsättningar som de skolfria
lördagarna utgör ”4—8 dagar (8—16 halvdagar) varje läsår synes böra disponeras
för friluftsverksamhet”. Under försöksverksamheten har i regel utnyttjats 7
dagar och reservanterna föreslår 4—6 dagar. Dessa små differenser är självfallet
av relativt liten betydelse. Med stöd av de synpunkter som framkommit under remissbehandlingen
av föreliggande förslag vill TCO på denna punkt hävda att av
reservanterna förordat antal dagar ger tillräckligt utrymme för denna verksamhet.

Svenska skolidrottsjörbundet föreslår sammanfattningsvis bl. a.
att antalet friluftsdagar maximeras till tio,

att endast friluftsverksamhet under lärares eller instruktörs ledning kallas friluftsdag,

att lärarnas utbildning till ledare vid friluftsverksamheten förbättras,
att övningsplatser och hjälpmedel för friluftsdagarnas rationella utnyttjande iordningställes
och anskaffas genom de kommunala myndigheternas försorg.

Förslaget att två friluftsdagar även fortsättningsvis skall kunna utnyttjas som lovdagar
kommenteras i några yttranden. Sålunda framhåller t. ex. länsskolnämnden

1 Västernorrlands län:

Då nuvarande bestämmelse att två friluftsdagar kan användas som lovdagar regelbundet
synes tillämpas, vill nämnden dock för sin del förorda 12 lovdagar, 6
verkliga friluftsdagar och 5 studiedagar under läsåret.

Utredningens förslag att läsåret skall inrymma 10 lovdagar och att därjämte

2 friluftsdagar skall kunna utnyttjas som lovdagar behandlas av ett förhållandevis
begränsat antal remissinstanser.

Skolöverstyrelsen anser, att de två friluftsdagarna skall omändras till lovdagar
och att dessa sammanlagt skall uppgå till 12 för varje läsår. Universitetskanslersämbetet
delar utredningens uppfattning att läsåret skall inrymma 10 lovdagar.
Svenska skolläkarföreningen menar att, förutom det s. k. vinterlovet i början av
vårterminen och lovdagar i samband med påsk- och pingsthelg i senare delen av
vårterminen, ett veckolångt lov även under höstterminen vore värdefullt och detta
kunde då förslagsvis läggas i anslutning till allhelgonahelgen. Föreningen anser
tydligen, att erforderliga dagar för sistnämnda lov kan tas från sommarferien
och anför att en reduktion av denna till 9 veckor på intet sätt skulle äventyra elevernas
hälsa utan i stället motverka en forcering av skolarbetet under läsåret. Flera
specialskolor har motsatt sig en minskning av antalet lovdagar. Man anför, att lov -

Kungl. Maj:ts proposition nr 64 år 1968

dagarna behövs för att i samband med vissa veckoslut möjliggöra hemresa för eleverna,
som ofta har långa resvägar.

Svenska kommunförbundet och Svenska stadsförbundet anser, att behovet av
enstaka lovdagar måste ses mot bakgrunden av att eleverna vid femdagarsvecka
regelbundet har två skolfria dagar vid veckosluten. Denna uppfattning delas av
TCO.

Remissinstanser, som förordar ett i förhållande till utredningsförslaget reducerat
antal lovdagar, ansluter sig till det reservationsvis framförda förslaget om 7 lovdagar
under läsåret.

Utredningens förslag om 5 studiedagar under läsåret tillstyrks av nära
nog samtliga remissinstanser, som behandlat denna fråga. Skolöverstyrelsen anser
emellertid, att antalet bör ökas till 10 per läsår. Dessa 10 dagar, som för eleverna
förutsätts utgöra lovdagar, avses normalt bli fördelade så att fem ägnas åt planering
och fem åt fortbildning. Fem av nyssnämnda tio dagar bör enligt överstyrelsens mening
läggas utanför elevernas faktiska arbetsår, dvs. vid skolårets början och/eller
slut. Eleverna får därigenom i praktiken ett skolår som är en vecka kortare än lärarnas.
Detta kan dock enligt överstyrelsens bedömning inte i nuläget tillämpas för yrkesutbildning
med övervägande praktisk inriktning. Överstyrelsen framhåller att fortbildnings-
eller studiedagarna, som ofta kräver medverkan av experter, med hänsyn
till de begränsade möjligheterna till sådan medverkan inte kan förläggas till vissa
för större delen av landet gemensamma dagar. Ett rationellt utnyttjande av tillgängliga
expertgrupper talar i stället för en spridning av studiedagarna över hela
skolåret utan något för alla kommuner fast mönster.

Tanken att förlägga studiedagar utanför det egentliga läsåret framförs även av
universitetskanslersämbetet, länsskolnämnden i Gävleborgs län och skolstyrelsen
i Olofström.

Utredningens förslag att verksamheten under studiedagarna delvis bör få en annan
utformning och att skolarbetet i berörda klassavdelningar så långt möjligt bör
fortgå även under lärares deltagande i studiedagar behandlas av bl. a. länsskolnämnderna
i Kristianstads, Hallands, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs och Örebro
län samt skolstyrelserna i Katrineholm, Karlskrona, Hässleholm, Göteborg, Vittinge,
Sundsvall och Bollnäs. Flertalet av de remissinstanser som behandlat frågan
delar utredningens uppfattning rörande studiedagarnas uppläggning och ansluter
sig till dess förslag beträffande undervisningens upprätthållande under nämnda
dagar. Några remissinstanser ställer sig dock tveksamma eller avvisande till sistnämnda
tanke. Bland annat framhålls att det från organisatoriska synpunkter kan
vara svårt att låta undervisningen fortgå för eleverna, medan lärarna deltar i studieverksamhet.

Utredningens förslag om ett samordnat läsår för berörda undervisnings-
och utbildningsformer understöds starkt av flera remissinstanser, bl. a. LO,
Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund. LO anför i denna
fråga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 64 år 1968

Det är nödvändigt att man med denna reform når fram till en jämlikhet i arbetstider
mellan alla skolformer på det gymnasiala stadiet. LO har med skärpa understrukit
detta i remissvaret till betänkandet om yrkesutbildningen. Ett ruckande på
denna likställighetsprincip även vid denna arbetstidsreform kan LO inte acceptera.
Ett uppehållande av olikheter även nu skulle innebära att dessa blir bestående
under ännu ett stort antal år framöver.

Även TCO lägger stor vikt vid denna angelägenhet och finner samordningen
motiverad från såväl familjesociala som skolorganisatoriska och pedagogiska synpunkter.
Nuvarande bestämmelser om läsårets längd i yrkesskolor med övervägande
praktiskt inriktad utbildning vilar enligt TCO:s mening på en felaktig uppfattning
om utbildningens mål och arbetsformer. Liknande tankegångar återfinns i utlåtanden
från t. ex. yrkesutbildningsberedningen och Svenska yrkesskolföreningen.

Utredningens förslag om en samordning av läsåret vid berörda skolor vill statens
avtalsverk av lönetekniska skäl tillstyrka.

Förslaget om ett samordnat läsår ger dock även anledning till avvikande meningsyttringar
från några remissinstanser. Sålunda anser skolöverstyrelsen, att det
även med bibehållande av nu gällande lektionstider är svårt att med oförändrat utbildningsmål
avkorta läsåret för yrkesutbildning med övervägande praktisk inriktning.
Då det inte heller är utrett, vilka konsekvenserna skulle bli för den nuvarande
yrkesutbildningen med en förkortning av läsåret, föreslår skolöverstyrelsen i fråga
om yrkesutbildning med övervägande praktisk inriktning och utbildning förlagd
till näringslivet att nu gällande bestämmelser om skolår tills vidare — i avvaktan
på statsmakternas ställningstagande till genomförandet av den integrerade gymnasieskolan
i anslutning till yrkesutbildningsberedningens förslag — behålls oförändrade
med de jämkningsmöjligheter uppåt och nedåt som överstyrelsen nu har. Vad däremot
angår yrkesutbildning med övervägande teoretisk inriktning räknar överstyrelsen
med ett 40 veckors skolår. För heltidskurser av det förra slaget föreslås
dessutom att antalet lov-, planerings- och studiedagar bestäms till sammanlagt högst
tolv.

Fyra ledamöter i skolöverstyrelsen har anmält skiljaktig mening och hävdar att
samma arbetstid i princip skall gälla alla elever inom det gymnasiala stadiet och
att sålunda den praktiskt inriktade yrkesutbildningen inte skall få någon särbehandling
i fråga om läsårets längd och läsdagens maximala utsträckning inom ramen för
femdagarsvecka.

Statskontoret förutsätter, att yrkesundervisningens företrädare noggrant kommer
att pröva förslaget om ett samordnat läsår och understryker, att det rimligtvis inte
bör föreligga något hinder att inom yrkesskolan behålla ett längre läsår än inom
övriga berörda skolformer, om så befinns påkallat.

Sveriges redareförening föreslår, att läsåret vid sjömansskolorna även i fortsättningen
skall omfatta 42 veckor.

Länsskolnämnden i Kristianstads län finner det önskvärt att frågan om lika långt
läsår för grundskolan, gymnasiala skolformer och postgymnasial utbildning övervägs
ytterligare.

Kungl. Maj ds proposition nr 64 år 1968

Ställningstagandet till frågan om läsårets längd har för det övervägande
antalet remissinstanser inneburit anslutning till antingen utredningens förslag om
ett läsår om 280 dagar (40 veckor), innefattande 172 egentliga undervisningsdagar,
(4—8) friluftsdagar, 10 lovdagar och 5 studiedagar samt 85 söndagar, helgdagar
och skolfria lördagar, eller det reservationsvis framförda förslaget om ett läsår om
273 dagar (39 veckor), innefattande 172 egentliga undervisningsdagar (4—6) friluftsdagar,
7 lovdagar, 5 studiedagar samt 83 söndagar, helgdagar och skolfria lördagar.
Ett läsår understigande 273 dagar saknar förespråkare, medan det däremot
undantagsvis föreslås ett läsår omfattande mer än 280 dagar.

Remissinstanserna fördelar sig jämnt mellan de båda alternativen. Sålunda uttalar
sig 25 för ett läsår om 40 veckor eller däröver, medan 22 förordar ett läsår
om 39 veckor; 25 remissinstanser har antingen inte yttrat sig om läsårets längd
eller också lämnat frågan öppen.

Av remissinstanserna som ansluter sig till förslaget om ett läsår omfattande 40
veckor kan bl. a. nämnas skolöverstyrelsen, universitetskanslersämbetet, statens avtalsverk,
rikspolisstyrelsen, dåvarande social- och medicinalstyrelserna, statens ungdomsråd,
statens järnvägar, yrkesutbildningsberedningen, 1966 års jamiljedaghemsutredning,
Svenska stadsförbundet, Svenska landstingsförbundet, Sveriges köpmannaförbund,
Svenska skolläkarföreningen, Centerns kvinnoförbund, Sveriges socialdemokratiska
kvinnoförbund, Folkpartiets ungdomsförbund och Högerns ungdomsförbund.

Ett läsår om 39 veckor förordas av bl. a. kommerskollegium, 1963 års arbetstidskommitté,
kommittén för semesterspridning, Svenska kommunförbundet, SAF,
Sveriges industriförbund, LO, SR, SACO, TCO, Sveriges grossistförbund, Sveriges
hantverks- och industriorganisation, Svenska byggnadsentreprenörsföreningen,
Målsmännens riksförbund, Folkpartiets kvinnoförbund, Högerns kvinnoförbund
och Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund.

Det må även nämnas, att av 148 till skolöverstyrelsen inkomna utlåtanden 58
förordar 40 veckors läsår, 79 förordar 39 veckors läsår; återstående 11 lämnar
frågan öppen. Länsskolnämnderna förordar i 14 fall 40 veckors läsår och i 9 fall
39 veckors läsår, under det att motsvarande antal bland hörda skolstyrelser uppgår
till 31 respektive 61. En länsskolnämnd och 5 skolstyrelser tar inte ställning
till frågan om läsårets längd.

Flertalet remissinstanser motiverar sitt ställningstagande med hänvisning till av
utredningen respektive reservanterna anförda argument. Beträffande i utlåtandena
förekommande synpunkter och förslag må därför endast anföras följande.

Skolöverstyrelsen anför.

För lärarutbildningsanstalterna har man nyligen fastställt ett skolår om 40 veckor.
40 veckor skulle också innebära ett närmande till de delar av yrkesskolan,
som för närvarande har ett längre skolår. Framför allt anser SÖ emellertid, att det
behov av en omfattande pedagogisk planering, som det nya arbetssättet i skolan
skapar, bör tillgodoses genom ett större antal planerings- och studiedagar. Ett sådant
planeringsutrymme är väsentligt för att de veckor av skolåret, under vilka

Kungl. Maj.ts proposition nr 64 år 1968

schemabundet arbete pågår, skall kunna utnyttjas verkligt effektivt. SÖ:s förslag
i föregående avsnitt om tio planerings- och studiedagar leder till den ståndpunkten,
att skolåret bör omfatta 40 veckor. För eleverna innebär detta, som förut nämnts,
i praktiken ett skolår av 39 veckor.

Såsom framgått av det föregående anser emellertid skolöverstyrelsen, att i fråga
om yrkesutbildning med övervägande praktisk inriktning och utbildning förlagd till
näringslivet bestämmelserna om läsåret tills vidare skall behållas oförändrade.
Fyra ledamöter i överstyrelsen anser dock, att läsåret för samtliga gymnasiala skolformer
skall omfatta 39 veckor och ansluter sig till vad utredningens reservanter
och två experter anfört.

Dåvarande medicinalstyrelsen har vid sitt ställningstagande för ett läsår om 40
veckor särskilt beaktat, att eleverna bör beredas möjligheter att arbeta i ett något
lugnare tempo samt erhålla ökade tillfällen till samvaro med familjen, mera tid för
fritidssysselsättningar o. dyl. Svenska skolläkarföreningen anför liknande synpunkter
och menar att det vid införande av femdagarsvecka är helt otänkbart att ha kvar
ett läsår omfattande 39 veckor. Ett läsår omfattande 40 veckor utgör enligt dess
uppfattning ett absolut minimum. Från delvis andra utgångspunkter antyder Svenska
landstingsförbundet, att lokaler och praktikplatser kunde utnyttjas jämnare under
året och under mera än 39-—40 veckor. 1966 års familjedaghemsutredning
framhåller att införandet av femdagars skolarbetsvecka kommer att ytterligare
försvåra för vissa föräldrar att ordna tillsynsfrågorna på ett tillfredsställande sätt.
Å andra sidan kommer de justeringar av läsdagens och läsårets längd, antalet lovdagar
m. m., som föreslås, att verka i motsatt riktning.

Flera remissinstanser, t. ex. poststyrelsen, 1963 års arbetstidsutredning och kommittén
för semesterspridning, anför som skäl mot ett läsår omfattande 40 veckor
den därav följande avkortningen av sommarferierna, som anses försvåra semesterspridningen.
Sistnämnda kommitté anför bl. a.

Det är med hänsyn till de anställda särskilt svårt att genomföra en semesterspridning
som går utanför skolornas sommarlov. Företagens möjligheter att gå över till
intern semesterspridning är många gånger också beroende av om semestervikarier
kan anställas. Eftersom ledig skolungdom ofta används som semestervikarier, kommer
en förkortning av sommarlovet att innebära att tillgången på semestervikarier
blir mindre.

Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund framhåller särskilt
de svårigheter att anskaffa praktikplatser som kommer att uppstå, om läsåret
fastställes till 40 veckor; »redan en veckas kortare sommarlov kan minska förutsättningarna
för att denna praktik kan genomföras på ett meningsfullt sätt.» Liknande
tankegångar återkommer i utlåtandet från Statstjänstemännens riksförbund,
som hävdar att ett läsår om 40 veckor skulle vara olämpligt med hänsyn till de
elever vid sjöbefälsskoloma, som fullgör ferietjänstgöring till sjöss.

Enligt SACO.s uppfattning kan man ta långt större hänsyn till bl. a. föräldrarnas
semester, semesterspridning, elevernas praktiktjänstgöring, värnpliktstjänstgöringens
förläggning samt möjligheterna till betalt feriearbete för de elever som så önskar,
om man bibehåller ett läsår om 39 veckor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 64 år 1968

TCO anför.

Sammanfattningsvis vill TCO framhålla att TCO vid sin bedömning av läsårets
olika komponenter inte funnit skäl som talar för att en förlängning av läsåret skulle
vara erforderlig. TCO anser inte heller att ett förlängt läsår skulle få till effekt ett
lugnare arbetstempo för eleverna. Som närmare utvecklats av reservanterna talar
familjesociala och arbetsmarknadsmässiga synpunkter mot en förlängning av läsåret.
En omfattande försöksverksamhet med den arbetstidsutläggning som föreslås
har genomförts inom ramen för 39 veckors läsår och erfarenheterna från försöksverksamheten
är avgjort positiva. TCO kan således inte dela utredningsmajoritetens
förslag på denna punkt utan ansluter sig till de reservationsvis framställda yrkandena
om antalet lov- och friluftsdagar samt läsårets längd.

Liknande synpunkter återfinnes bl. a. i Målsmännens riksförbunds utlåtande.

SECO.s uppfattning är att sommarloven måste behållas i sin nuvarande längd så
länge som studiebidragens storleksordning ej ökas. Ökningen av läsårets längd från
39 till 40 veckor kan dock knappast sägas utgöra någon väsentligare ökning.

Läsårets terminsindelning, inplacering under kalenderåret och inre uppbyggnad
behandlas av ett flertal remissinstanser.

Skolöverstyrelsen, som i detta sammanhang påpekar att vissa traditionella tidsbegrepp
på skolans område inte längre är fullt adekvata, framhåller att den av utredningen
förordade utvecklingen mot ett odelat läsår redan är i gång. En dylik
utveckling anser länsskolnämnden i Kristianstad ligga helt i linje med den avsedda
reformeringen av skolans inre arbete. Liknande tankegångar återfinnes i utlåtanden
från bl. a. länsskolnämnderna i Malmöhus, Skaraborgs och Västmanlands län,
skolstyrelserna i Åhus, Värmlandsnäs, Avesta och Torp, SACO, TCO, Högerns
kvinnoförbund och Centerns ungdomsförbund.

Viss tveksamhet inför den förordade utvecklingen mot ett odelat läsår kan dock
spåras i utlåtanden från bl. a. länsskolnämnderna i Blekinge och Älvsborgs län
samt skolstyrelserna i Ronneby, Öckerö, Färila och Överkalix. Främst gäller tveksamheten
höstterminsbetygens avskaffande. Sålunda anför exempelvis skolstyrelsen
i Ronneby, att »om höstterminsbetygen skall utgå, måste de ersättas av andra
fortlöpande informationsmöjligheter av enkel karaktär för lärare, elever och målsmän.
»

Sveriges husmodersföreningars riksförbund framhåller fördelarna med ett på tre
terminer uppdelat läsår.

Ett treveckors lov som antingen börjar eller slutar med påsken och med åtföljande
förlängd termin är ett alternativ som borde genomgås noggrant speciellt som det
skulle ge näringslivet möjlighet till semesterspridning. Sommarlovet skulle då
kunna förkortas, vilket inte enbart skulle innebära nackdelar. Husmodersförbundet
känner väl till de stora svårigheter förvärvsarbetande föräldrar har att placera
barnen under det långa sommarlovet. Eleverna i grundskolans högstadium och
gymnasierna har ofta sysselsättningssvårigheter under denna period.

Kungl. Maj:ts proposition nr 64 år 1968

Läsårets inplacering under kalenderåret bör enligt länsskolnämnden i Kopparbergs
län utredas vidare, varvid »särskild uppmärksamhet ägnas de eventuella fördelar
som kan vinnas, om läsåret påbörjas senast i januari och avslutas i december.
»

Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller bl. a. att det från samhällsekonomisk synpunkt
inte är rationellt med ett stort utsläpp av arbetskraft vid en enda tidpunkt på
året. Massinskrivningen av arbetssökande omöjliggör dessutom i många fall den individuella
service, som därvid är önskvärd. Även om tiden ännu inte är mogen att
i större omfattning tillämpa ett system med avslutning av studierna individuellt,
kan dock enligt styrelsens mening ifrågakomma andra former för att åstadkomma
en jämnare avgång. Vissa av de icke obligatoriska skolformerna skulle kunna anpassa
läsårsrytmen till arbetsmarknadens behov. Intagningen behövde inte alltid
ske vid höstterminens början. En kompletterande utredning rörande dessa spörsmål
bör komma till stånd.

Utbrytandet av detta frågekomplex behöver enligt styrelsens uppfattning inte
betyda en försening av övriga förslag, som utredningen framlägger.

Liknande tankegångar återfinnes även i utlåtanden från bl. a. Svenska landstingsförbundet,
LO och TCO.

Poststyrelsen förordar, att läsåret ej bör sluta för sent på våren, en tanke som
väl låter sig förenas med det av Yrkeskvinnors klubbars riksförbund uttalade önskemålet
att läsårsstarten tidigareläggs en vecka.

Överbefälhavaren understryker vikten av utredningens förslag att vårterminen
för de manliga eleverna i de gymnasiala skolformernas sista årskurs avkortas med
upp till två veckor, om så visar sig erforderligt med hänsyn till värnpliktstjänstgöringen.
1966 års värnpliktsutredning anser det nödvändigt, att enhetliga bestämmelser
utfärdas om vid vilken tidpunkt läsåret skall börja och sluta. Variationer
i nämnda hänseende kan leda till bristande anpassning mellan civil och militär utbildning,
vilket inte minst för enskilda värnpliktiga kan medföra olägenheter.

I samband med diskussionen om läsårets inre uppbyggnad framhålles utöver vad
som berörts vid behandlingen av läsårets olika komponenter bl. a. följande synpunkter.

Länsskolnämnderna i Blekinge och Gävleborgs län, skolstyrelserna i Vetlanda,
Kristianstad och Sundsvall, Centerns kvinnoförbund m. fl. understryker, att lovdagarna
bör förläggas till sammanhängande perioder och i anslutning till helger.
Vidare betonar t. ex. skolstyrelserna i Torp och Överkalix, att de lokala skolmyndigheterna
bör ha möjligheter att fastställa lovdagarnas placering med hänsyn till
förhållandena på respektive orter.

Skolstyrelserna i Avesta och Sundsvall påpekar elevernas behov av några individuellt
uttagna lovdagar. En långtgående lösning i denna riktning förordas av
SECO, som uttalar.

Elevernas ledighet bör individualiseras i större utsträckning. Med detta skulle
man vinna framförallt en bättre rekreation; eleven skulle kunna ta ut sin ledighet när
han bäst behöver den. En större likhet med näringslivets förhållanden skulle upp -

Kungl. Maj:ts proposition nr 64 år 1968

nås. Ur studieekonomisk synpunkt skulle detta inte heller innebära lika stora nackdelar
som ett slopande av sommarlovet.

Svenska skolläkarföreningen önskar såsom framgått av det föregående ett veckolångt
lov under höstterminen i samband med allhelgonahelgen, ett vinterlov i början
av vårterminen samt lovdagar i samband med påsk- eller pingsthelgen under
senare delen av vårterminen.

Från statens järnvägars synpunkt är det lämpligt, att vinterlovet bibehålies, då
man i annat fall befarar en alltför stark anhopning av trafikanter vid påskhelgen.

Den kalenderreform, som utredningen finner önskvärd, kommenteras i ett antal
yttranden. I likhet med utredningen anser man dock, att en sådan förändring på ett
mera genomgripande sätt berör arbetsmarknaden och bör behandlas i annat sammanhang.
1963 års arbetstidskommitté anför, att den i sitt planerade betänkande
kommer att föreslå en flyttning av Trettondagen och Kristi Himmelfärdsdag samt
fortsätter.

Frågan till vilken veckodag firandet bör förläggas är ännu inte slutbehandlad.
Majoriteten av kommitténs ledamöter är dock på det klara med att det inte bör
bli till någon av dagarna måndag-fredag. Skolan skulle sålunda — om arbetstidskommitténs
förslag genomförs — vid planeringen av läsårets omfattning och utformning
inte i fortsättningen behöva räkna med de båda helgdagarna, Trettondagen
och Kristi Himmelfärdsdag.

4.3 Kostnadsfrågor

4.3.1 Utredningen

Enligt utredningens bedömande kan förändringarna i lärotiderna få vissa ekonomiska
konsekvenser. De i samband med försöksverksamheten med femdagars skolarbetsvecka
inhämtade uppgifterna om utgifter för skolväsendet avsåg avlöningar
för vaktmästar-, skolmåltids- och städpersonal samt omkostnader för skolskjutsar
och elevresor med allmänna färdmedel, skolmåltider, bränsle och elektrisk ström.
Den av utredningen anställda jämförelsen avsåg kostnadsdifferenser mellan läsår
enligt traditionell lärotidsutläggning och läsår med femdagars skolarbetsvecka hela
året. Enligt utredningens förslag skall det samordnade läsåret omfatta 280 dagar
(40 veckor), d. v. s. en vecka mer än det under försöksverksamheten tillämpade
läsåret för grundskolan m. fl. skolformer.

Från kostnadssynpunkt bör enligt utredningens mening uppmärksammas att förslaget
innebär dels en ökning av läsårets längd med sju dagar för stora delar av
skolväsendet, dels en minskning av läsårets längd med upp till två veckor för vissa
skolor och utbildningsanstalter. Den ökning med sju dagar, som utredningens förslag
innebär jämfört med läsåret enligt alternativ B, inrymmer för t. ex. grundskolan,
fackskolan och gymnasiet sex skolfria dagar, nämligen en lördag, en söndag och
fyra lovdagar. Några nämnvärda skillnader i fråga om sådana utgiftsposter, som

Kungl. Maj:ts proposition nr 64 år 1968

ej är av lönenatur, bör därför med avseende på nyssnämnda skolformer inte uppkomma
mellan läsåret enligt försöksalternativ B och det föreslagna samordnade
läsåret. Bortsett från avlöningarna, som utredningen anser sig sakna anledning att
närmare behandla, kommer enligt dess bedömande det framlagda förslaget till
förändringar i lärotidsutläggningen att medföra vissa besparingar för de i detta
sammanhang aktuella omkostnaderna.

Viss verksamhet, som faller utanför skolans egentliga område, kan på grund av
genomförandet av femdagars skolarbetsvecka komma att bli mera omfattande och
därigenom medföra ökade kostnader. Som exempel nämner utredningen intensifierade
insatser för att ordna tillsynen av barn i de yngre skolåldrarna samt åtgärder
för att bereda eleverna lämpliga fritidssysselsättningar.

4.3.2 Yttranden

Utredningens bedömning av det ekonomiska utfallet av de föreslagna förändringarna
behandlas i några utlåtanden.

Skolstyrelsen i Nordmaling framhåller.

Man kan räkna med att betydande belopp kan sparas på skolskjutskontot, vilket
nu upptar en årlig kostnad av ca 1/2 miljon kronor. Likaså kommer kostnaderna
för skolmåltider, städning och i någon mån byggnadernas drift och underhåll att
minska. Den ekonomiska aspekten framstår för styrelsen som mer väsentlig än vad
som framgår av betänkandet, detta beroende på att Nordmalings kommun liksom
många landskommuner i Norrland har att svara för ett vittförgrenat och kostsamt
skolskjutssystem.

Länsskolnämnderna i Kristianstads och Västernorrlands län samt skolstyrelserna
i Torp och Skellefteå anser, att en del av de uppkomna besparingarna bör användas
för att insätta extra skolskjutsar och därigenom minska elevernas väntetider.

Riksförbundet landsbygdens folk och Svenska lantbruksförbundet betonar, att
kommunerna måste ges ekonomiska möjligheter att organisera skolskjutsarna så
att väntetiderna reduceras.

Några specialskolor påpekar, att medel erfordras för sysselsättning av elever,
som stannar kvar på internaten över veckohelger. Ökade resebidrag för internatskoleelevernas
veckoslutsresor anses också påkallade, enligt vad som framgår av utlåtandena
från bl. a. länsskolnämnden i Norrbottens län och Målsmännens riksförbund.

Centrala studiehjälpsnämnden menar, att förändringen av läsårets längd bör få
som konsekvens att den studiehjälpsberättigade tiden ändras i motsvarande utsträckning.
En förlängning av denna med en vecka skulle enligt nämndens beräkningar
medföra en merkostnad av omkring 5 miljoner kronor för budgetåret 1968/
69. Därvid har dock inte medräknats yrkesskolornas elever. En övergång till normalläsår
om 40 veckor anses emellertid inte medföra någon mera väsentlig total
ökning av studiehjälpen till yrkesskolans elever. Nämnden ifrågasätter även, om
inte nuvarande regler med en beräkning av studiehjälpen i månads- och veckobe -

Kungl. Maj:ts proposition nr 64 år 1968

lopp borde ersättas av ett system, som tar sikte på att studiehjälpen utgår i läsårsrespektive
terminsbelopp.

SACO hävdar, att om lärarna skall ge eleverna uppgifter för självständigt arbete
under studiedagarna, så aktualiseras frågan om ersättning åt lärarna för förberedelsearbetet.

Svenska kommunförbundet och Svenska stadsförbundet anser, att de ekonomiska
konsekvenserna av utredningens förslag om ett läsår omfattande 40 veckor inte
är helt utredda. Denna uppfattning delas av skolstyrelserna i Uppsala och Gamleby
samt länsskolnämnden i Kristianstads län. Sistnämnda remissinstans framhåller
bl. a., att utredningen inte berört frågan om kostnadsförändringar som följd av
eventuellt ändrade villkor för personalen.

Statskontoret konstaterar, att kostnadsförändringen vid en förlängning av läsåret
från nuvarande 273 till föreslagna 280 dagar inte för närvarande kan anges samt
fortsätter.

Till den del denna faller på löneområdet, torde den bli beroende av särskilda förhandlingar
mellan statsverket och berörda tjänstemannaorganisationer. I den mån
sedvanliga studiebidrag skall utgå för en längre tidsperiod än hittills, kan betydande
merkostnader väntas. Eventuella fördyringar motvägs visserligen i någon mån
av att yrkesskolans 42-veckors läsår samtidigt föreslås avkortat till 40 veckor. Enligt
statskontorets mening bör de ekonomiska konsekvenserna av den föreslagna
läsårsorganisationen vara helt klarlagda, innan beslut därom fattas.

I utlåtandet från statens avtalsverk anförs följande.

Med hänvisning till att införandet av femdagarsvecka enligt allmänt vedertagen
uppfattning i princip icke skall innebära en arbetstidsförkortning utan endast en
omfördelning av arbetstiden förutsätter avtalsverket, att samma grundprincip även
skall gälla beträffande lärarpersonalens arbetstid vid införandet av femdagarsvecka
inom skolväsendet.

Några remissinstanser fäster uppmärksamheten vid vissa särskilda åtgärder, som
måste beaktas i samband med genomförandet av de nya lärotiderna och som kan
medföra ökade kostnader.

Sålunda framhåller skolöverstyrelsen följande.

Den genom femdagarsveckan ökade fritiden kan, i synnerhet i tätorterna, medföra
vissa sysselsättningsproblem för skoleleverna. Ökade krav kommer att ställas
på kommunerna att själva eller genom ungdomsorganisationerna organisera fritidsverksamhet
för att bereda skolungdomen möjligheter till meningsfull sysselsättning
på de lediga lördagarna. I Kristianstads län har på anslag från landstinget och andra
institutioner anställts en konsulent vid länsskolnämnden för att stimulera till
och samordna kommunala åtgärder på detta område. SÖ finner det angeläget att
en liknande anordning kommer till stånd i varje län i samband med att skolfria
lördagar införs.

Kravet på ökade insatser för fritidsändamål beröres även av exempelvis länsskolnämnderna
i Kristianstads och Västernorrlands län, skolstyrelsen i Torp, Centralförbundet
för nykterhetsundervisning och Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund.

4 — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 64

Kungl. Maj:ts proposition nr 64 år 1968

Enligt arbetsmarknadsstyrelsens mening kräver ett genomförande av femdagars
skolarbetsvecka, att samhället vidtar effektiva åtgärder för att lösa frågan om barntillsynen.
Samma uppfattning företräder 1966 års familjedaghemsutredning, som
bl. a. hänvisar till sitt betänkande Samhällets barntillsyn — barnstugor och familjedaghem
(SOU 1967: 39).

4.4 Övergång till nya lärotider

4.4.1 Utredningen

Försöksverksamheten med femdagars skolarbetsvecka gav vid handen, att denna
lärotidsutläggning medförde vissa svårigheter, nämligen dels i begränsad omfattning
inom grundskolans högstadium i dess nuvarande utformning, dels mera påtagligt
inom vissa under avveckling varande skolformer.

Utredningen framhåller, att övergången till de föreslagna lärotiderna kommer
att ske under förhållanden, som från tre synpunkter kan anses gynnsammare än de
under försöksverksamheten gällande betingelserna. Dels innebär ett läsår om 40
veckor en något mindre koncentrerad lärotidsutläggning för omfattande delar av
skolväsendet, vilket för eleverna medger ett i motsvarande grad lugnare arbetstempo.
Dels bortfaller inom en relativt nära framtid de mest påtagliga olägenheterna,
nämligen de som framkommit inom skolformer under avveckling. Dels har
den pågående översynen av läroplanen för grundskolan en sådan inriktning, att
förändringarna i lärotiderna kan bli lättare att genomföra.

För elever vid skolformer, som för närvarande har ett läsår omfattande mer än
40 veckor, kan däremot de föreslagna lärotiderna medföra en ökad forcering i arbetet.
Utredningen nämner särskilt yrkesskolor med övervägande praktiskt inriktad
undervisning.

Enligt utredningens mening bör de föreslagna nya lärotiderna genomföras så
snart det visar sig möjligt och lägligt. Förändringen bör dock inte ske under pågående
läsår, vilket skulle medföra extra arbete med nya schemata samt skapa svårigheter
i fråga om skolskjutsverksamheten och skolmåltidsorganisationen. Vidare
bör tid finnas att förbereda erforderliga anordningar för barntillsyn, fritidsverksamhet
m. m.

Med hänsyn tagen till i sammanhanget relevanta pedagogiska, skolorganisatoriska,
administrativa och familjesociala omständigheter anser utredningen det mest
lämpligt att börja tillämpa de nya lärotiderna läsåret 1968/69.

Utredningen föreslår, att fr. o. m. den 1 juli 1968 skall gälla följande lärotider,
nämligen som grundläggande tidsenheter en lektionslängd om 40 minuter, raster om
10 eller 20 minuter och måltidsraster måndag—fredag om i regel 60 minuter. Flertalet
skol- och utbildningsformer, som för närvarande har ett läsår om 38—42
veckor, får ett på två terminer uppdelat läsår omfattande 40 veckor. I detta läsår
föreslås ingå 4—8 friluftsdagar, 10 lovdagar och 5 studiedagar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 64 år 1968

Fr. o. m. läsåret 1968/69 skall enligt förslaget även övergång till femdagars
skolarbetsvecka äga rum. Då det för vissa kommuner kan visa sig mindre lämpligt,
att denna förändring genomförs på en gång, föreslår utredningen en övergångstid
om två år. Under tiden 1 juli 1968—30 juni 1970 skall sålunda kunna förekomma
dels femdagars skolarbetsvecka under hela läsåret, dels femdagars skolarbetsvecka
under begränsade delar av läsåret (enligt utredningens alternativ A eller C eller enligt
alternativet med särskilda schemata för perioder med femdagars respektive sexdagars
skolarbetsvecka), dels sexdagars skolarbetsvecka under hela läsåret.
Fr. o. m. läsåret 1970/71 förutsätts sålunda enligt förslaget femdagars skoiarbetsvecka
vara helt genomförd. Utredningen anser, att det bör ankomma på den kommunala
skolstyrelsen (eller motsvarande styrelse eller skolledning) att inom den angivna
övergångstiden besluta om genomförandet helt eller delvis av femdagars skolarbetsvecka.
Erforderligt samråd förutsättes därvid äga rum, bl. a. mellan kommuner
tillhörande samma högstadieregion och/eller gymnasieupptagningsområde.
Likaså bör beaktas att övergången sker samtidigt i samtliga kommuner inom kommunblock.
Övergången bör äga rum vid läsårs början. Anmälan om förändringen
skall enligt utredningens mening göras hos länsskolnämnden eller motsvarande
myndighet.

De föreslagna förändringarna avses i första hand gälla flertalet under skolöverstyrelsens
inseende stående undervisnings- och utbildningsformer, som för närvarande
har läsår omfattande 38—42 veckor, nämligen bl. a. grundskolan, särskolan,
specialskolan, fackskolan och gymnasiet (jämte motsvarande under avveckling
varande skolformer), yrkesskolan samt huvudparten av lärarutbildningen. I fråga
om närmast jämförbara skolor och utbildningsanstalter för jordbruk och skogsbruk
bör i tillämpliga delar en motsvarande samordning genomföras, därest resultaten
av den vid dessa skolor påbörjade försöksverksamheten med förändrade skoiarbetstider
anses ge stöd för och motivera en dylik åtgärd. Beträffande övriga undervisnings-
och utbildningsformer bör eventuella lärotidsförändringar föregås av i
varje särskilt fall erforderliga utredningar.

Utredningen understryker, att vissa möjligheter till modifieringar beträffande
lärotidsutläggningen bör lämnas öppna, t. ex. i fråga om femdagarsveckans utformning
vid en del internatskolor.

Vidare framhålls att en nära anknytning till näringslivets olika områden för viss
yrkesutbildning kan medföra ett starkt beroende av arbetsförhållandena inom respektive
yrkesområden. Därest undervisningen meddelas vid arbetsställe utanför skolan,
bör i samma utsträckning som hittills varit fallet de på arbetsstället gällande
tiderna tillämpas.

Utredningen framhåller slutligen, att det bör åligga respektive tillsynsmyndighet
att utfärda erforderliga anvisningar rörande övergången till de nya lärotiderna.

4.4.2 Yttranden

Beträffande tidpunkten för femdagarsveckans genomförande i skolan ifrågasätter
några remissinstanser, om en övergångsperiod är erforderlig. I övrigt tillstyrker

Kungl. Maj ds proposition nr 64 år 1968

samtliga remissinstanser eller lämnar utan erinringar förslaget, att de nya lärotiderna
skall tillämpas från och med den 1 juli 1968.

Skolöverstyrelsen tillstyrker

att nya föreskrifter in. m. om skolarbetstider skall tillämpas från och med den 1 juli
1968. De skolformer som berörs är främst grundskolan, folkskolan, realskolan,
flickskolan, gymnasiet, fackskolan, vissa delar av yrkesskolan samt specialskolan,
men också andra skolor under SÖ:s tillsyn kan komma att påverkas av de nya
arbetstiderna.

Med hänsyn till att SO inte förutsatt någon författningsföreskrift om skolfria lördagar
utan endast räknat med en viss styrning vid övergången till femdagarsvecka
i skolan, är enligt SÖ:s mening en särskild övergångstid, så som utredningen föreslår,
inte behövlig. När övergången sker, bör den ske i början av skolåret och efter
samråd mellan kommuner som hör till samma högstadieområde, liksom också
mellan kommuner som hör till samma gymnasieområde.

Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund med instämmande
av Sveriges grossistförbund uttalar sig för en övergång till femdagars skolarbetsvecka
så snabbt som möjligt.

Flera remissinstanser understryker i likhet med skolöverstyrelsen, att övergången
till de nya lärotiderna bör ske vid läsårets början och efter samråd mellan kommuner
som tillhör samma högstadieregion och/eller gymnasieupptagningsområde.

Länsskolnämnden i Kronobergs län uttalar.

Det är inte tillräckligt att som utredningen föreslår endast anmälan om fattat beslut
görs till länsskolnämnden. För en effektiv samplanering bör skolstyrelserna åläggas
att till länsskolnämnden senast den 1 april samma år som övergången skall ske
anmäla sitt beslut. Nämnden kan då genom samplanering inom en hel gymnasieregion
tillse, att övergången sker samtidigt i hela regionen.

Skolstyrelsen i Arvika menar, att för undvikande av eventuell splittring kommunerna
emellan tidpunkten för femdagarsveckans införande bör fastställas av länsskolnämnden.
Skolstyrelserna i Gamleby och Vårgårda anser det däremot synnerligen
angeläget, att landets kommunala skolstyrelser själva inom den angivna tidsramen
får besluta om övergången till femdagars skolarbetsvecka.

Kungl. Maj:ts proposition nr 64 år 1968

5. Departementschefen

5.1 Allmänna synpunkter

Det är angeläget att undervisning och utbildning fortlöpande anpassas till och
samordnas med det föränderliga samhälle i vilket skolan verkar. Detta har utgjort
ett grundläggande allmänt motiv för de senaste årens skolreformer och äger sin
giltighet även i fråga om skolans arbetstider. Den utveckling i samhället som ägt
rum i fråga om arbetstidens längd och utläggning har därför bidragit till att aktualisera
vissa med skolans arbetstider sammanhängande spörsmål.

Främst vill jag därvid nämna skolarbetets fördelning på veckans olika dagar.
Utvecklingen mot femdagars arbetsvecka inom näringsliv, förvaltning m. fl. områden
har förlöpt mycket snabbt. I anslutning härtill har frågan om införandet av
femdagarsvecka även i skolan blivit alltmer aktuell. Vid bedömningen av denna
fråga har man dock att beakta, som skolarbetstidsutredningen framhåller, att betingelserna
växlar inom arbetsmarknadens skilda sektorer. Skiftarbete, arbete vid
företag med kontinuerlig drift och arbete som kräver jourtjänst, exempelvis inom
olika servicefunktioner, blir förhållandevis allt vanligare. Femdagarsveckan har i
sådana sysselsättningar oftast en speciell utläggning. I många fall tillämpas en s. k.
rullande arbetsvecka.

Även i fråga om läsårets längd och inplacering under kalenderåret kan krav
ställas på samordning mellan skolan och arbetslivet. Kraven från arbetslivets sida
är emellertid ingalunda entydiga utan växlar tvärtom mellan olika sektorer av
samhället. I synnerhet kapitalkrävande företag söker i ökad omfattning övergå till
kontinuerlig drift. Byggnadsindustrin har i fråga om arbeten som måste utföras
i det fria sin bästa säsong under sommaren. Turistnäringen och en del trafikföretag
önskar en arbetstidsutläggning, som främjar semesterspridning och därmed
utjämnar tillströmningen till anläggningar av olika slag. Redan de anförda
exemplen visar, att det inte är möjligt att finna en läsårsutläggning som är helt
anpassad till arbetslivet i dess helhet. Härtill kommer att skolans egna syften, arbetsformer
och förutsättningar innefattar krav som måste beaktas vid utläggningen
av läsåret.

Utläggningen av skolarbetet på läsår, veckodagar och lektioner reglerar i väsentliga
avseenden arbetstiderna för såväl eleverna som de till skolans verksamhet
knutna personalkategorierna. Förutom denna reglering av stadgemässig natur förekommer
även andra arbetstidsreglerande föreskrifter, nämligen bl. a. timplaner och,
vad gäller personalens arbetstider, träffade kollektivavtal. Skolarbetstidsutredningens
förslag åsyftar inga förändringar i sistnämnda delar utan kan i stället sägas

Kungl. Maj:ts proposition nr 64 år 1968

inneböra i huvudsak att man lägger ut det i timplaner och avtal angivna måttet
av skolarbetstid på ett annat sätt än tidigare.

Vad man vid bestämmandet av skolans arbetstider i första hand har att ta hänsyn
till är elevernas bästa, dvs. deras hälsa, utveckling och omvårdnad samt de
mål som är uppställda för skolans arbete. Osökt aktualiseras därvid frågan om
elevernas arbetsbörda. Redan läsdagens längd, tiden för hemarbete inbegripen,
vittnar i många fall om de ungas arbetsbelastning. En strävan bör vara att
förbättra denna arbetssituation. Man har därvid att beakta att elevens tid inte helt
skall tas i anspråk av skolarbetet. Han ingår som medlem i familjen och i kamratkretsen,
tillhör föreningar, fritidsgrupper m. m. Efter skoldagens slut bör han
ha tid och krafter över även för samvaro och sysselsättningar i dessa sammanhang.
Till bilden hör också att barn och ungdom vanligen tröttas snabbare än vuxna samt
att inlärning är en verksamhet, som kräver uppmärksamhet och koncentration.

Lärotidsutläggningen måste sålunda bestämmas med hänsyn till olika omständigheter.
Till dessa hör enligt vad som framgått av det föregående bl. a. de pedagogisk-metodiska
betingelserna, elevernas kroppsliga och psykiska hälsa, den till
skolan knutna personalens förhållanden, skolans anpassning till familjerna, arbetslivet
och samhället i stort samt avvägningen mellan elevernas skolarbete och deras
övriga funktioner. Vid lärotidsutläggningen måste avseende också fästas vid de
ekonomiska konsekvenserna, som allt efter förändringarnas karaktär kan innebära
såväl minskade som ökade kostnader för skolans verksamhet.

Av det sagda framgår att jag ansluter mig till de principiella utgångspunkter
skolarbetstidsutredningen redovisat i sitt betänkande.

5.2 Skoheckan, lektionen och läsdagen

Utredningens förslag om genomförande av femdagarsvecka
under hela läsåret men med möjlighet till vissa avvikelser under en övergångsperiod
har tillstyrkts av nära nog samtliga remissinstanser. Denna förändring, som
med ett klart positivt utfall prövats i en omfattande försöksverksamhet, bör enligt
min mening genomföras utan onödigt dröjsmål.

Femdagarsvecka bör i princip tillämpas på alla de skolformer utredningen föreslår
samt lärarutbildningen. Vissa undantag liksom vissa möjligheter till variationer
i fråga om skolarbetsveckans utläggning bör emellertid därvid enligt min mening
ges. Sålunda bör i fråga om folkhögskolan ordningen med femdagarsvecka inte
göras obligatorisk. Särskilt för folkhögskolor som rekryterar elever från hela eller
stora delar av landet kan en förhållandevis betydande del av eleverna beräknas
sakna möjligheter att på åsyftat sätt utnyttja den förlängda ledigheten vid veckosluten.
Beträffande nämnda skolform bör det därför tillkomma vederbörande
styrelse efter samråd med eleverna vid den ifrågavarande skolan att avgöra, om
femdagars- eller sexdagarsvecka skall tillämpas. Sådant beslut av styrelse bör, efter
skolöverstyrelsens medgivande, kunna fattas även i fråga om vissa enskilda yrkes -

Kungl. Maj:ts proposition nr 64 år 1968

skolor. Vid statens vuxengymnasier i Härnösand och Norrköping räknar jag inte
med att femdagarsvecka skall tillämpas.

Den för flertalet skolformer lämpligaste typen av femdagarsvecka utgör den
inom arbetslivet vanligen tillämpade utläggningen av veckoarbetstiden, varigenom
lördagen friställs. I vissa sammanhang kan emellertid avvikelser från denna lösning
vara motiverade. Som exempel på skolor, vid vilka en modifierad femdagarsvecka
kan vara lämplig, nämner utredningen vissa internatskolor. Enligt dess
förslag skall vid nämnda skolor femdagarsvecka kunna tillämpas så, att man en
vecka läser måndag—fredag och nästfoljande vecka tisdag—lördag. Eleverna får
genom en sådan anordning ökade möjligheter att besöka hemmen. Vissa modifieringar
kan även i andra fall visa sig önskvärda och lämpliga, t. ex. i samband med
sjuksköterskeelevernas praktiska utbildning. Jag förordar, att bestämmelserna om
femdagars skolarbetsvecka utformas så, att sådana lösningar blir möjliga.

I samband med sitt förslag om genomförande av femdagars skolarbetsvecka
framhåller utredningen, att de för sedvanliga läxuppgifter disponibla dagarna
reduceras till fyra. Utredningen har övervägt möjligheten att slopa bestämmelserna
om läxfrihet till dag efter söndag, helgdag och hel lovdag men avvisat en dylik
återgång till tidigare förhållanden. Jag delar utredningens uppfattning att femdagarsveckans
syfte därigenom i stor utsträckning skulle förfelas.

Utgångspunkten för utredningens förslag om lektionstidens längd har
främst varit de förändrade villkor, som följer av ett införande av femdagarsvecka.
Utredningen ansåg det redan i samband med den genomförda försöksverksamheten
med femdagars skolarbetsvecka erforderligt att något modifiera lektionstidens längd
för att inte det ökade antalet lektioner som kom att läggas på de fem skoldagarna
skulle medföra alltför långa skolarbetsdagar. Till detta motiv för den lektionslängd
om 40 minuter som utredningen föreslagit för all undervisning med undantag av
viss del av yrkesundervisningen kommer att angivna lektionslängd enligt utredningens
mening skall tjäna som tidsmodul för samtliga berörda skolformer, vilket
för den fortgående integrationen inom skolväsendet bedöms såsom betydelsefullt.
Med några få undantag har förslaget också mottagits positivt av de remissinstanser
som yttrat sig i frågan.

Jag tillstyrker att de lektioner som enligt nuvarande bestämmelser har en längd
av 40 eller 45 minuter får en längd av 40 minuter. I likhet med utredningen
betraktar jag i princip detta som en tidsmodul som i den utsträckning så bedöms
lämpligt skall kunna sammanläggas till längre arbetspass eller delas på kortare
pass. I fråga om den övervägande praktiskt inriktade yrkesutbildning för vilken
lektionslängden är 60 minuter räknar jag tills vidare inte med någon ändring.
Frågan torde få aktualiseras ånyo vid prövningen av yrkesutbildningsberedningens
förslag. I den mån femdagarsveckans genomförande aktualiserar behov av åtgärder
som motverkar att vissa skoldagar blir alltför långa torde sådana åtgärder i stället
böra få formen av mindre begränsningar i veckotimtalen för ifrågavarande slag
av yrkesutbildning. Det bör i detta sammanhang framhållas att yrkesskolan på ett
helt annat sätt än övriga skolformer förverkligat det i åtskilliga sammanhang ut -

Kungl. Maj:ts proposition nr 64 år 1968

tryckta allmänna önskemålet om att huvuddelen av skolarbetet bör vara förlagt
till skolan. Gjorda undersökningar har visat att hemarbetets omfattning inom gymnasiet
och fackskolan är betydande, vilken omständighet givetvis måste beaktas vid
jämförelser av den schemabundna arbetstiden för yrkesskolan och andra skolformer.
Denna fråga tillhör emellertid de frågekomplex som hör samman med
prövningen av yrkesutbildningsberedningens förslag.

Mot förslaget angående kortare raster samt måltidsraster har
jag ingen annan erinran än att, som flera remissinstanser anfört, en viss flexibilitet
bör eftersträvas vid utformningen av bestämmelser om rasternas längd.

I överensstämmelse med utredningens förslag förordar jag, att den dagliga
undervisningen som regel skall omfatta högst sex lektioner för elever i
grundskolans årskurser 1 och 2 samt högst åtta lektioner för övriga elever i
grundskolan, för eleverna i fackskolan och det nya gymnasiet.

Den nuvarande bestämmelsen att av fyra lektioner i följd minst en bör avse övningsämne,
yrkesarbete, laborationer i läroämne eller därmed jämförlig undervisning
bör enligt skolöverstyrelsens mening utgå. Jag ansluter mig till denna uppfattning.

Om undervisningen meddelas vid arbetsställe utanför skolan, bör som utredningen
föreslagit, de på arbetsstället rådande arbetstiderna gälla. Detta bör gälla
även frågan om tillämpning av fem- eller sexdagars arbetsvecka.

5.3 Läsåret

I anslutning till utredningens behandling av den årliga undervisningstiden
och därav föranledda meningsyttringar från remissinstanserna vill
jag anföra följande.

Den särskilda försöksverksamheten med femdagars skolarbetsvecka och den i
samband därmed genomförda pedagogiska undersökningen angående elevernas
kunskaps- och färdighetsnivå finner jag utgöra ett gott stöd för utredningens bedömning
av det erforderliga antalet läsdagar i vad avser grundskolan. Jag
delar också utredningens uppfattning att resultatet förmodligen blivit likartat, om
en motsvarande undersökning kunnat genomföras inom t. ex. gymnasiet.

Utredningens förslag, att tid motsvarande 4—8 dagar (8—16 halvdagar) varje
läsår bör disponeras för friluftsverksamhet grundar sig på bl. a. erfarenheterna
under försöksverksamheten med femdagarsvecka. Därunder utnyttjades
genomsnittligt omkring 7 dagar för friluftsverksamhet. Jag finner det föreslagna
antalet lämpligt. Vidare delar jag utredningens uppfattning att två av dessa dagar
då så visar sig erforderligt skall kunna, liksom hittills, disponeras för att jämte
lovdagar och skolfria dagar vid veckosluten bereda eleverna en längre sammanhängande
ledighet. Liksom skolöverstyrelsen m. fl. remissintanser finner jag därjämte,
att utredningens förslag om friluftsdagarnas användning bör beaktas. Dessa

Kungl. Maj:ts proposition nr 64 år 1968

dagar bör, bortsett från den nyssnämnda utbytesmöjligheten beträffande två friluftsdagar,
utnyttjas för sitt egentliga ändamål, nämligen idrotts- och friluftsverksamhet,
och inte betungas med undervisning i brandskydd, olycksfallsvård m. m.

Frågan om lovdagarnas antal har utredningen ingående behandlat. Utöver
lovdagarnas skolhygieniska syfte, deras betydelse från psykologisk-pedagogiska
synpunkter samt deras funktion i en genom femdagarsveckans införande förändrad
lärotidsutläggning har utredningen fäst avseende vid deras vikt ur familjesociala
aspekter. Även i fråga om lovdagarnas antal har erfarenheter från den genomförda
försöksverksamheten gett viss vägledning.

Under försöksverksamheten begränsades antalet lovdagar till sex varje läsår. Enligt
utredningsmajoritetens bedömning uppkom därigenom i åtskilliga fall svårigheter
att på ett från nyssnämnda synpunkter lämpligt och acceptabelt sätt fördela
dessa dagar. Man anser att vid en mera långsiktig lösning med giltighet för skolväsendet
i dess helhet lovdagarnas antal måste utökas i förhållande till det antal
som förekom under försöksverksamheten.

Vid sina överväganden har utredningen lagt stor vikt vid att lovdagarnas antal
får återverkningar på läsårets längd och därför varit angelägen att finna det minsta
antal lovdagar, som kan ge utrymme för de avsedda ändamålen. Några remissinstanser
synes vid sin bedömning av det lämpliga antalet lovdagar främst ha fäst
avseende vid nämnda effekt och därför i likhet med utredningsreservanterna förordat
7 lovdagar. Bl. a. skolöverstyrelsen, universitetskanslersämbetet och svenska
skolläkarföreningen tillstyrker däremot ett större antal lovdagar. Starka skäl av
pedagogisk och medicinsk natur talar för att läsåret förses med »andningspauser»
och inte komprimeras alltför mycket. För egen del ansluter jag mig därför till utredningens
förslag och förordar, att läsåret skall inrymma 10 lovdagar. I fråga
om yrkesutbildning i nuvarande form bör liksom f. n. bestämmelserna om antalet
lovdagar utformas så att eleverna under läsåret skall erhålla lov högst nyss angivet
antal dagar. Pågår kurs endast under del av läsåret bör antalet lovdagar inskränkas
i förhållande härtill.

I fråga om antalet studiedagar har utredningen inte funnit anledning att
frångå det för grundskolan m. fl. skolformer gällande antalet. Jag ansluter mig till
utredningens bedömning och räknar således inte med någon ändring i fråga om det
antal dagar som undervisningen får inställas för anordnande av studiedagar.

Den livligt diskuterade frågan om läsårets längd har för såväl utredningen
som remissinstanserna i huvudsak inneburit ett ställningstagande till ett läsår
om 39 eller 40 veckor.

Motiveringarna för ett läsår om 39 veckor har företrädesvis tagit formen av
argumenteringar mot ett läsår om 40 veckor. Därvid har främst anförts tre omständigheter,
nämligen ökade svårigheter att inplacera värnpliktstjänstgöringen i
förhållande till läsåret, reducerade möjligheter för eleverna på gymnasiets tekniska
linje att fullgöra miljöpraktik under ferietid samt minskat tidsutrymme för semesterspridning
inom arbetslivet. I några fall har även antytts att ekonomiska konsekvenser
talar mot ett läsår om 40 veckor.

Såväl värnpliktstjänstgöringens som miljöpraktikens inpassning i förhållande till

Kungl. Maj:ts proposition nr 64 år 1968

lärotiderna har beaktats av utredningen. Beträffande den förra har överläggningar
förekommit med 1960 års värnpliktsutredning, och förslaget har utformats med
aktgivande på det år 1966 beslutade värnpliktssystemet. Några erinringar mot det
framlagda förslaget har inte heller framförts av de militära remissinstanserna.
Problemet om hur miljöpraktik för vissa elever skall inordnas i förhållande till den
för skolan fastställda tidsramen är inte av den art att det kan få ha något avgörande
inflytande, på frågan om läsårets omfattning för skolväsendet i dess helhet.

Diskussionen angående konsekvenserna av ett 40 veckors läsår för semesterspridningen
inom arbetslivet har enligt min mening inte varit helt upplysande.
Den omfattande undersökning, som redovisas av kommittén för semesterspridning
i dess nyligen avgivna betänkande Semesterspridning (SOU 1967: 61), visar enligt
dess egen tolkning, att semestrarna inom industrin under år 1965 var starkt koncentrerade
till en kort period under högsommaren, i huvudsak juli månad och att
bilden torde ha varit ungefär densamma åren 1966 och 1967. I direktiven för nämnda
kommitté framhålls för övrigt bl. a. att mycket skulle vara vunnet om den tidsrymd,
till vilken semestrarna förläggs, kunde utsträckas från fem till åtta veckor
med exempelvis tre större semesterperioder, nämligen en från mitten av juni till
mitten av juli, en omfattande juli och en från mitten av juli till mitten av augusti.
Även med hänsyn till detta framtidsperspektiv synes semestermöjligheterna inte
påverkas av ett till 40 veckor fastställt läsår.

De ekonomiska konsekvenserna, till vilka jag återkommer i ett senare sammanhang,
är inte av den storleken, att jag finner dem böra påverka ståndpunktstagandet
i denna fråga.

Utöver de synpunkter jag i det föregående anfört vid mina ställningstaganden
till förslagen om läsårets olika komponenter, vill jag sammanfattningsvis framhålla
följande. För lärarutbildningsanstalterna har nyligen fastställts ett läsår om 40
veckor. Ett läsår av denna längd innebär också ett närmande till de delar av yrkesskolan,
som f. n. har ett längre läsår. Genom den något vidare tidsram, som
ett läsår om 40 veckor erbjuder, bereds eleverna möjlighet att arbeta i ett lugnare
tempo, samtidigt som de får flera tillfällen till samvaro med familjen, mera
tid för egen fritidsaktivitet o. d. Den fortgående integrationen inom skolväsendet
gör det också angeläget att undanröja vissa differenser i fråga om lärotiderna.
Skolorganisatoriska och pedagogiska samt familjesociala motiv talar för
ett enhetligt läsår för olika skolformer och utbildningsanstalter. Jag förordar sålunda,
efter samråd med chefen för jordbruksdepartementet ett samordnat läsår
om 40 veckor (280 dagar) för samtliga skolöverstyrelsen underställda skolformer
som f. n. har ett läsår omfattande 38—42 veckor, för jämförbara skolor på lantbrukets
och skogsbrukets områden samt för lärarutbildningsanstalterna. Enstaka
undantag från det enhetliga läsåret kan övergångsvis bli nödvändiga inom kurser
för yrkesutbildning som f. n. har ett läsår om 42 veckor. I vilken mån det framlagda
förslaget om läsårets längd m.m. bör äga tillämpning på omskolningsverksamheten
bör skolöverstyrelsen få i uppdrag att inkomma med närmare förslag
om. Det må nämnas, att för flertalet elever och lärare innebär förslaget en avkortning
av den sammanlagda årliga skolarbetstiden med omkring fyra procent.

Kungl. Maj:ts proposition nr 64 år 1968

5.4 Genomförandet

Införandet av de nya lärotiderna kommer att medföra vissa ekonomiska
konsekvenser. Utredningen har på grundval av inhämtade uppgifter utfört en
del beräkningar härav. Enligt dess mening kan vissa besparingar väntas uppkomma.
Det minskade antalet årliga läsdagar medför sålunda för de flesta kommuner reducerade
kostnader för skolskjutsar, även om som flera remissinstanser framhåller en
större eller mindre del av de uppkomna besparingarna kan komma att användas
för insättande av extra skolskjutsar. Om så sker kan de resande eleverna utöver
bortfallet av en resdag varje vecka komma i ett bättre läge även genom kortare
väntetider. Även i fråga om skolmåltider kan kostnadsminskningar beräknas uppkomma.
Däremot kan ökade insatser visa sig erforderliga i fråga om barntillsynen.

Utanför hemmet yrkesverksamma föräldrar med barn i de lägre skolåldrarna
kan genom införandet av femdagarsvecka försättas i en besvärlig situation om
inte deras egen arbetsvecka sammanfaller med skolans. Ytterligare åtgärder från
samhällets sida kan därför, såsom utredningen och flera remissinstanser betonar,
behövas för utbyggnad av barntillsynen, t. ex. genom fritidshem, familjedaghem och
social hemhjälp.

Enligt erfarenheterna i samband med försöksverksamheten med femdagars skolarbetsvecka
har inte något starkt ökat behov av ytterligare insatser för ungdomens
fritidssysselsättning kunnat märkas. Vid en permanent och hela skolväsendet omfattande
lärotidsförändring kan däremot möjligen ökade insatser för elevernas
fritidsverksamhet visa sig behövliga. Ökad medelstilldelning kan även bli
aktuell för att ordna barntillsynen vid vissa slag av statliga internatskolor samt
för att bereda elever vid dylika skolor ekonomiska möjligheter att utnyttja den
förlängda veckoslutsledigheten för besök i hemmen. Så synes bl. a. kunna bli förhållandet
vid en del specialskolor. Det ankommer i första hand på skolöverstyrelsen
att bedöma denna fråga.

Någon förändring beträffande studiehjälpen föreslår jag inte i detta sammanhang.
Centrala studiehjälpsnämnden bör emellertid få i uppdrag att överväga om
det i något avseende, exempelvis med hänsyn till den relativt betydande avkortningen
av yrkesskolans läsår finns skäl för justering av reglerna för beräkning av
studiehjälp fr. o. m. läsåret 1969/70.

Beträffande tidpunkten för genomförandet av de nya lärotiderna
ansluter jag mig till det av flertalet remissinstanser tillstyrkta förslaget,
att de skall tillämpas fr. o. m. den 1 juli 1968, med en övergångsperiod om
två år i vad avser tidpunkten för införandet av femdagars skolarbetsvecka. Beslut
om vid vilken tidpunkt inom ramen för nämnda övergångsperiod som femdagars
skolarbetsvecka skall införas bör fattas av vederbörande skolstyrelse. Jag förutsätter,
att erforderligt samråd vid genomförandet av femdagarsvecka äger rum
mellan kommuner tillhörande samma högstadieregion resp. gymnasieupptagningsornråde,
att övergången sker vid läsårs början och samtidigt i samtliga kommuner

Kungl. Maj:ts proposition nr 64 år 1968

inom kommunblock samt att anmälan om förändringen görs hos vederbörande
länsskolnämnd eller motsvarande myndighet. I fråga om lärarutbildningsanstalterna
bör skolöverstyrelsen få i uppdrag att fatta motsvarande beslut.

Kungl. Maj:ts proposition nr 64 år 1968

Hemställan

Under åberopande av vad jag sålunda anfört och förordat hemställer jag, att
Kungl. Maj:t föreslår riksdagen att

besluta att för skolväsendet och lärarutbildningsanstalterna i
den utsträckning jag angett i det föregående fr. o. m. den 1 juli
1968 skall gälla ett läsår om 40 veckor (280 dagar) och — med
en övergångstid om två år — femdagars skolarbetsvecka.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar
Hans Maj:ts Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Britta Gyllensten

Kungl. Maj:ts proposition nr 64 år 1968

INNEHÅLL

Sid.

1. Inledning .................................................. 3

1.1 Skolarbetstidsutredningen ................................. 3

1.2 Remissbehandling ....................................... 4

2. Utredningsarbetet............................................ 6

2.1 Utgångspunkter ......................................... 6

2.1.1 Nuvarande lärotider................................. 6

2.1.2 Utredningsuppdraget ................................ 7

2.2 Försöksverksamhet....................................... 8

2.2.1 Tillsynsmyndigheternas tidigare försöksverksamhet......... 8

2.2.2 Den särskilda försöksverksamheten..................... 9

2.3 Undersökningar ......................................... 13

2.3.1 Studieprestationer och lärotider........................ 13

2.3.2 Trötthet hos skolelever .............................. 14

2.3.3 Sociologiska problemställningar........................ 15

2.3.4 Arbetstidsförhållanden inom näringsliv och arbetsmarknad. . . 16

2.3.5 Lärotiderna utomlands samt i historisk belysning.......... 17

3. Utredningens principiella överväganden........................... 19

3.1 Lärotiderna från pedagogiska och skolorganisatoriska synpunkter. . . 19

3.2 Skolhygieniska och sociologiska förhållanden.................. 21

4. Förslag.................................................... 23

4.1 Skolveckan, lektionen och läsdagen............ 23

4.1.1 Utredningen ....................................... 23

4.1.2 Yttranden......................................... 28

4.2 Läsåret ................................................ 34

4.2.1 Utredningen ....................................... 34

4.2.2 Yttranden ......................................... 41

4.3 Kostnadsfrågor.......................................... 51

4.3.1 Utredningen ....................................... 51

4.3.2 Yttranden......................................... 52

4.4 Övergång till nya lärotider................................. 54

4.4.1 Utredningen ....................................... 54

4.4.2 Yttranden ......................................... 55

Kungl. Maj:ts proposition nr 64 år 1968 67

5. Departementschefen .......................................... 57

5.1 Allmänna synpunkter..................................... 57

5.2 Skolveckan, lektionen och läsdagen.......................... 58

5.3 Läsåret ................................................ 60

5.4 Genomförandet .......................................... 63

Hemställan.................................................... 65