Kungl. Maj ds proposition nr 30 år 1958 (Proposition 1958:30 - a)

Kungl. Maj ds proposition nr 30 år 1958

Nr 30

Kungl. Maj ds proposition till riksdagen med förslag till lag om
kvinnas behörighet till prästerlig tjänst, given Stockholms
slott den 10 januari 1958.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till lag om kvinnas behörighet till prästerlig
tjänst.

GUSTAF ADOLF

Ragnar Edenman

Förslag

till

Lag

om kvinnas behörighet till prästerlig tjänst

Härigenom förordnas, att kvinna skall äga lika behörighet som man att
efter förtjänst och skicklighet befordras till prästerlig tjänst.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1959. 1

1 — Dihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 30

Kungl. Maj:ts proposition nr SO år 1958

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 6 december 1957.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Lange,

Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Netzén, Kjellin, Johansson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anför chefen
för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Edenman, följande.

I skrivelse till kyrkomötet den 16 augusti 1957, nr 61, har Kungl. Maj:t
under åberopande av skrivelsen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda
protokoll bland annat begärt kyrkomötets yttrande, huruvida kyrkomötet
godkände ett vid skrivelsen fogat förslag till lag om kvinnas behörighet till
prästerlig tjänst.

Till svar härpå har kyrkomötet i skrivelse den 4 oktober 1957, nr 321 2,
förklarat sig icke kunna godkänna det av Kungl. Maj:t framlagda lagförslaget.

Jag anhåller nu att få upptaga detta lagstiftningsärende till förnyad
behandling.

Inledningsvis vill jag erinra om att riksdagen i skrivelse den 27 april
1955, nr 214, hemställt att Kungl. Maj:t måtte för kyrkomötet och därefter
för riksdagen framlägga förslag om lagstiftning, som ger kvinna behörighet
till prästämbetet. I det utlåtande av första lagutskottet som låg
till grund för riksdagsskrivelsen har utskottet angivit sina skäl för att en
dylik lagstiftning bör komma till stånd. I nära anslutning härtill har det
för kyrkomötet framlagda förslaget motiverats utifrån två huvudsynpunkter,
nämligen dels principen om mans och kvinnas likställighet i vårt samhälle,
dels omsorgen om kyrkans bästa. Vid ärendets tidigare behandling
inför Kungl. Maj:t har både dessa synpunkter och skälen för lagförslagets
utformning närmare utvecklats av min företrädare som departementschef.
Vad han därvid anfört kan jag i allt väsentligt biträda. Jag anser det —
icke minst för kyrkan själv — olyckligt att årets kyrkomöte avvisat Kungl.
Maj:ts på riksdagens önskemål stödda förslag. Det är enligt min mening
väl förståeligt att kyrkomötets beslut på många håll mottagits med djup
besvikelse.

1 Se bilaga 1.

2 Se bilaga 2.

Kungl. Maj:ts proposition nr SO år 1958

Jag vill emellertid rikta uppmärksamheten på kyrkomötets motivering
för beslutet. Det särskilda kyrkomötesutskott till vars handläggning ärendet
hänskjutits hade i sitt betänkande byggt på en vidlyftig teologisk argumentering,
som utmynnade i att förslaget borde avvisas därför att prästämbetet
enligt kyrkans lära icke skulle vara avsett för kvinnor. Denna
ståndpunkt är dock ingalunda den allmänt omfattade. Detta visade sig
omedelbart i den offentliga debatten, där både lekmän och präster gav till
känna en annan inställning till innebörden i den evangeliska kristendomsuppfattningen
och till kyrkans lära på denna punkt. Kyrkomötets majoritet
underkände också utskottets motivering och anslöt sig i stället till ett
uttalande som innebar att kyrkomötet icke tagit någon avgörande ställning
till frågan om kvinnas behörighet till prästerlig tjänst. Kyrkomötet ansåg
det angeläget att beslut som binder den kommande utvecklingen icke
fattas, förrän man inom kyrkan vunnit större enighet och klarhet beträffande
utformningen av prästämbetet. Beslutet innebar alltså i själva verket att
kyrkomötet önskade ett uppskov med frågans avgörande. Denna önskan
om uppskov bars upp av flertalet prästerliga ledamöter, medan de flesta
av lekmännen var beredda att antaga förslaget. Kyrkomötet har således
icke genom sitt beslut avskurit möjligheterna till att man genom en fortsatt
behandling av frågan skall kunna komma fram till ett positivt resultat.

För egen del anser jag, att utgången av ärendets behandling i kyrkomötet
icke bör ge Kungl. Maj:t anledning att ändra sitt ställningstagande
i saken. Enligt min mening bör riksdagen, utan längre uppskov än som är
nödvändigt, få tillfälle att för sin del taga ställning till det föreliggande, av
riksdagen redan år 1955 begärda lagförslaget. Om riksdagen vid 1958 års
vårsession antar detta förslag, kommer ett nytt kyrkomöte att få pröva
frågan senare under året.

Beträffande lagförslagets utformning finner jag skäl föreslå endast den
ändringen att dagen för ikraftträdandet bestämmes till den 1 januari 1959
i stället för den 1 juli 1958.

Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över bifogade
inom ecklesiastikdepartementet upprättade förslag till lag om kvinnas
behörighet till prästerlig tjänst1 måtte för det i § 87 regeringsformen avsedda
ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
lämnar Hans Maj:t Konungen sitt bifall.

Ur protokollet:

Torsten Almeson

1 Detta förslag, som är likalydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har här uteslutits.

Kungl. Maj:ts ''proposition nr SO år 1958

TJtdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 18
december 1957.

Närvarande:

justitieråden Walin,

Sjöwall,

Hagbergh,

regeringsrådet Klackenberg.

Enligt lagrådet den 17 december 1957 tillhandakommet utdrag av protokoll
över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet
den 6 december 1957, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättat förslag till lag om kvinnas behörighet till prästerlig
tjänst.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet
av byråchefen för lagärenden i ecklesiastikdepartementet I. Ulveson.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

Clas Amilon

Kungl. Maj:ts proposition nr SO år 1958

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 10 januari 1958.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Nilsson, Sträng, Andersson,
Lindell, Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman,
Netzén, Kjellin, Johansson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Edenman, lagrådets utlåtande
över det till lagrådet den 6 december 1957 remitterade förslaget till
lag om kvinnas behörighet till prästerlig tjänst.

Föredraganden hemställer att lagförslaget, som av lagrådet lämnats utan
erinran, måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas
riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att
till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Göran Göransson

Kungl. Maj:ts proposition nr SO år 1958

Bilaga 1

Nr 6

Kungl. Maj:ts skrivelse till kyrkomötet med förslag till lag om
kvinnas behörighet till prästerlig tjänst, m. m.; given
Stockholms slott den 16 augusti 1957.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed dels jämlikt § 28 och § 87 mom. 2 regeringsformen
inhämta kyrkomötets yttrande, huruvida kyrkomötet godkänner
härvid fogade förslag till lag om kvinnas behörighet till prästerlig tjänst,
dels inhämta kyrkomötets yttrande över det förslag till ändringar i kyrkohandboken,
vilket som bilaga fogats till statsrådsprotokollet i detta ärende
den 12 juli 1957.

GUSTAF ADOLF

Ivar Persson

Förslag

till

Lag

om kvinnas behörighet till prästerlig tjänst

Härigenom förordnas, att kvinna skall äga lika behörighet som man att
efter förtjänst och skicklighet befordras till prästerlig tjänst.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1958.

Kungl. Maj:ts ''proposition nr SO år 1958

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför den
under Hans Maj:t Konungens frånvaro i nåder tillförordnade
regering å Stockholms slott den 12 juli
1957.

Närvarande:

Statsråden Zetterberg, Persson, chef för ecklesiastikdepartementet,

Lindholm och Skoglund.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
statsrådet Persson fråga om kvinnas behörighet till prästerlig tjänst samt
anför därvid följande.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28 juni 1946 tillkallade
dåvarande statsrådet N. Quensel den 9 augusti samma år särskilda sakkunniga
för att inom ecklesiastikdepartementet biträda med utredning av
frågan om kvinnas behörighet till kyrkliga ämbeten och tjänster samt
avgiva de förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

De sakkunniga avgav den 15 augusti 1950 betänkandet Kvinnas behörighet
till kyrkliga ämbeten och tjänster (SOU 1950:48). Betänkandet
har varit föremål för en omfattande remissbehandling.

Sedermera har riksdagen i anledning av väckta motioner i skrivelse den
27 april 1955, nr 214, hemställt att Kungl. Maj:t måtte för nästa kyrkomöte
och därefter för riksdagen framlägga förslag om lagstiftning, som ger
kvinna behörighet att inneha prästämbete.

Jag anhåller nu att få upptaga detta lagstiftningsärende till behandling.

Kungl. Maj:ts proposition nr SO år 1958

I. Gällande bestämmelser

Enligt regeringsformen § 28 första stycket äger Konungen att i statsrådet
utnämna och befordra svenska medborgare till alla de ämbeten och
tjänster, högre och lägre, vilka är av den egenskap att Konungen fullmakter
därå utfärdar. Lagrummet erhöll denna lydelse genom en grundlagsändring
som av riksdagen antogs såsom vilande år 1945 och definitivt
år 1949. Dessförinnan stod i stället för orden »svenske medborgare» orden
»infödde svenske män». I avbidan på att grundlagsändringen kunde träda
i kraft gällde lagen den 15 juni 1945 (nr 423) om kvinnas behörighet att
innehava statstjänst eller annat allmänt uppdrag. Berörda lagstiftning
innebar att kvinnor i princip likställdes med män i fråga om anställning
i statens tjänst.

Från likställigheten mellan man och kvinna finns i tredje stycket av
regeringsformen § 28 det undantaget, att kvinna ej må utnämnas till prästerlig
tjänst, där ej annorlunda blivit bestämt i den ordning § 87 mom. 2
stadgar, d. v. s. i kyrkolags form. Denna undantagsregel tillkom i samband
med den revision av behörighetslagstiftningen, som framträdde i dels en
grundlagsändring år 1921 och dels en behörighetslag år 1923. Någon lag,
som ger kvinna behörighet till prästerlig tjänst, har hittills ej tillkommit.

Kyrkolagen av år 1686 innehåller icke något förbud för kvinna att bli
präst. Otvivelaktigt utgick man emellertid vid kyrkolagens tillkomst från
den förutsättningen att endast man kunde vara präst, lärare och klockare.
I fråga om lärare och kyrkomusiker har sedermera en ändring kommit till
stånd. Att kvinna icke kan vigas till präst får numera anses indirekt framgå
av ovannämnda bestämmelse i § 28 tredje stycket regeringsformen. Även
den under senare tid tillkomna regleringen av prästerskapets ekonomiska
förhållanden utgår från att präst alltid är man.

Kvinnor äger utan inskränkning tillträde till teologiska studier. Den
praktisk-teologiska övningskurs, som anordnas enligt 20 § stadgan den
6 maj 1955 (nr 209) angående teologiska examina, siktar helt mot prästvigning
men har under senare år genomgåtts av flera kvinnor.

Gällande bestämmelser om den prästexamen, som skall avläggas inför
domkapitlet och föregå prästvigning, innehåller intet direkt villkor om
manligt kön.

I gällande kyrkohandbok, vilken fastställts av Kungl. Maj:t år 1942,
innehåller de böner, som skall läsas före biskopsvigning och prästvigning,
ävensom ritualen för dessa vigningar och för kyrkoherdeinstallation vissa
ord och vändningar som markerar manligt kön hos prästen eller prästkandidaten.

Kungl. Maj:ts ''proposition nr SO år 1958

Kyrkolagen föreskriver i 19 kap. 27 § att prästerna skall bliva vid den
klädebonad, som deras stånd bäst höves och anstår. Redan vid denna tid
var de för prästerna säregna klädespersedlarna prästrock, prästkrage och
prästkappa. Arten och bruket av dessa plagg är icke författningsreglerad
i annan mån än att Kungl. Maj:t genom ett aldrig upphävt brev år 1778
begränsat rätten att bära prästkappa av siden.

II. Förhållandena i andra länder och trossamfund

Danmark. År 1919 avgavs till riksdagen en proposition, enligt vilken
kvinnor skulle ha samma tillträde som män till samtliga ämbeten utom
de militära. Lagen antogs i folketinget men ändrades i landstinget så att
kvinnor icke skulle få tillträde till prästämbetet. Även lagen den 30 juni
1922 om Adgang til Prsesteembcder i Folkekirken föreskrev att endast
män kunde bli präster. Om frågans behandling under de närmast följande
åren innehåller 1950 års svenska kommittébetänkande följande.

År 1924 gjorde Dansk kvindesamfund jämte en del kvinnliga teologie
kandidater och teologie studerande en framställning till regeringen, att
kvinnor skulle få prästvigas för tjänstgöring som präster vid kvinnliga
straffanstalter, barnbördshus jämte stiftelser och andra hem för kvinnor.
Vid den förberedande remiss, som företogs av kirkeministeriet, gjorde den
teologiska fakulteten i Köpenhamn en hänvisning till ett uttalande från
1919 om att det icke kunde göras några principiella invändningar mot att
ge kvinnor tillträde till prästämbetet för tjänstgöring vid särskilda anstalter
för kvinnor. Bland menighetsråden var ett flertal mot att giva kvinnor
tillträde till prästämbetet i allmänhet, medan en ganska betydande minoritet
uttalade sig för att giva kvinnor tillträde till prästämbetet för tjänstgöring
vid anstalter för kvinnor. En proposition om rätt att prästviga kvinnor
för tjänst vid ovannämnda anstalter framlades för riksdagen men kom
ej upp till avgörande behandling.

Den nyssnämnda lagen av år 1922 ersattes år 1941 med en ny lag om
tillträde till prästtjänster i Folkekirken. Denna lag innehöll en bestämmelse
om att fråga om lagens revision skulle tagas upp senast vid 1945/46
års riksdag. En av kyrkominister Hermansen år 1946 framlagd proposition
om vissa ändringar i 1941 års lag åsyftade icke att öppna prästämbetet för
kvinnor. Emellertid begärde samma år en valgmenighed på Falster att få
en viss kvinnlig teologie kandidat till präst. Detta föranledde att i december
1946 avläts en ny proposition om ändring i samma lag. Denna senare
proposition resulterade i att genom lag av den 4 juni 1947 kvinnor fick
tillträde till prästtjänster på samma villkor som män. Tekniskt skedde
reformen i huvudsak genom att ordet »män» i ett flertal lagrum ändrades
till »personer».

Kungl. Maj:ts ''proposition nr SO år 1958

I ett hänseende skilde sig den av riksdagen antagna lagen från propositionen.
Enligt förslagets 7 § skulle, därest fråga uppkom om förordnande
av kvinna å prästtjänst, detta endast få ske under förutsättning av samtycke
av ett vart menighetsråd i pastoratet. Med denna regel skulle enligt
Hermansen skapas en garanti för att ingen församling finge en kvinnlig
präst utan att dess menighetsråd uttalat sig härför. Regeln skulle hindra
att den större församlingen i ett pastorat medgav förordnande av kvinna,
ehuru i den mindre församlingen funnes majoritet häremot. Vidare skulle
menighetsråden få tillfälle att uttala sig om kvinnlig präst i de tillsättningsfall
— exempelvis vid förordnande av hjälppräst till kyrkoherde —
då de enligt eljest gällande regler icke hade någon Indstillingsret. Enligt
Hermansen kunde inskränkningen ses som en övergångsanordning vilken
finge omprövas efter någon tid. Särregeln avvisades emellertid på principiella
och praktiska grunder av det riksdagsutskott, vartill propositionen
hänvisats. I stället föreslog utskottet den regeln, att då menighetsråden i
pastorat med flera råd hade att yttra sig om de sökande skulle kyrkoministern
äga föreskriva ett sådant voteringssätt, att voteringsresultatet
kunde avläsas särskilt för varje menighetsråd. Denna bestämmelse skulle
enligt utskottets talesman leda till att kyrkoministern finge säkrare information
ej blott då olika församlingar i ett pastorat kunde tänkas ha
skilda meningar i frågan om kvinnliga präster utan även eljest då väsentliga
skiljaktigheter i religiös riktning funnes mellan sådana församlingar.
Riksdagen följde utskottet.

Innan den senare av 1946 års propositioner framlades hade kyrkoministern
tillfrågat rikets nio biskopar om deras inställning i saken. Sju biskopar
sade sig icke vilja ordinera en kvinna, medan två icke fann att det var
något att invända mot sådan ordination.

Under frågans riksdagsbehandling hade 514 danska präster i en protestskrivelse
hotat att lämna sina tjänster, om en kvinna ordinerades till präst.
Ingen av dem fullföljde sedermera denna tanke.

Anmärkas må även att riksdagsbeslutet föregicks av mycket långvariga
riksdagsdebatter såväl i huvudfrågan som i frågan om den av Hermansen
föreslagna särregeln.

Hittills har fyra kvinnor prästvigts i Danmark, tre år 1948 av biskopen
i Odense och en år 1956 av biskopen i Ålborg. Av de förstnämnda tre är
en fängelsepräst, en präst för en valgmenighed och en residerende kapellan.
Den år 1956 prästvigda kvinnan är hjälppräst hos en kyrkoherde.

Norge. År 1901 infördes i grunnlovens § 92 den bestämmelsen, att genom
lag skulle stadgas i vilken utsträckning kvinnor, som uppfyller de i grunnloven
för män föreskrivna villkoren, kunde anställas i statstjänst. Allmänna
bestämmelser om kvinnas behörighet till statstjänst tillkom först

Kungl. Maj:ts proposition nr SO år 1958

genom lag av den 9 februari 1912. Enligt denna lag var kvinna i detta
hänseende principiellt likställd med man. Vissa undantag var dock stadgade.
Sålunda skulle kvinna icke kunna anställas i »geistlige embeder i
statskirken». Förslag att likställa män och kvinnor i fråga om tillträde till
prästtjänst godkändes åren 1934 och 1936 av Odelstinget men föll i Lagtinget
och vid voteringar i plenum.

Biskopsmötet hemställde år 1937 till kyrkodepartementet att framlägga
en proposition om inrättande av kvinnliga församlingstjänster genom utbyggande
av diakonisstjänsten. Framställningen föranledde ej någon regeringens
åtgärd.

Nyssnämnda lag av år 1912 upphävdes genom lag den 24 juni 1938 om
adgang til å ansette kvinner i statens embeder. Denna lag avvek endast
i fråga om prästtjänster från principen om mäns och kvinnors likställighet.
Lagens 1 § löd.

Kvinner kan under de samme betingelser som menn ansettes i statens
embeder.

Ved besettelse av kirkelige embeder h0r dog kvinner ikke ansettes som
prester hvor menighetene av prinsipielle grunner uttaler sig mot det.

Undantagsregeln i andra stycket fanns ej i propositionen utan tillkom
under sakens behandling i stortinget. Under regelns giltighetstid blev den
kritiserad för oklarhet. Bland annat ansågs ovisst om den innehöll en förbudsregel
eller en rekommendation samt oklart, vilka prästtjänster som
avsags. Dessa spörsmål synes dock ej ha ställts på sin spets enär ingen
kvinnlig teolog begärde ordination.

Genom ändringar år 1949 i den norska kyrkohandboken bereddes åt
såväl manliga som kvinnliga lekmän ej ringa möjlighet att under bestämda
betingelser förrätta dop och förvalta nattvarden.

År 1952 ändrades grunnlovens § 92 om behörighet till statstjänst på det
sättet att dittillsvarande särbestämmelse om kvinnor utgick. Behörighetslagen
av år 1938 fick dock alltjämt gälla och någon ändring skedde därför
ej i fråga om kvinnas tillträde till prästtjänst. Frågan om upphävande av
denna lag aktualiserades dock genom Förenta Nationernas konvention om
kvinnas politiska rättigheter. Konventionen undertecknades av Norge år
1953 med förbehåll i fråga om kyrkliga tjänster, men regeringen dröjde att
förelägga stortinget frågan om ratificering i förhoppning att kunna ratificera
utan sådant förbehåll.

Kirkedepartementet inhämtade år 1955 yttrande från landets samtliga
nio biskopar och från dess t va teologiska fakulteter rörande upphävande
av särbestämmelsen om prästtjänster i 1938 års lag. Sju biskopar och
båda fakulteterna avstyrkte. Två biskopar tillstyrkte.

Genom proposition den 24 februari 1956 förelädes stortinget förslag om
upphävande av 1938 års lag. Föredragande statsrådet Haugland framhöll,

Kungl. Maj:ts ''proposition nr SO år 1958

bland annat, att det kunde ifrågasättas om det redan genomförda reformarbetet
för att ge kvinnan rättslig likställdhet skulle kunnat genomföras
om man låtit invanda föreställningar vara avgörande. Enligt föredraganden
hade på grund av olika bestämmelser i 1953 års lag om Den norske
kirkes ordning såväl menighetsrådet som menighetsmptet tillfälle att i det
särskilda tillsättningsärendet ge tillkänna sin inställning till kvinnlig sökande
till prästtjänst. Förslaget bifölls av stortinget efter långvariga debatter.
Den 14 juni 1956 utfärdades lag om upphävande av 1938 års lag.

Finland. Den år 1869 utfärdade kyrkolagen för den evangelisk-lutherska
kyrkan i Finland synes förutsätta — liksom den svenska kyrkolagen —
att präst alltid är man. Någon lagstiftning som härvidlag jämställer kvinna
med man har ej kommit till stånd. Sedan 1930-talet är ett antal kvinnliga
teologer anställda med heltidstjänstgöring i församlingar. Dessa tjänstemäns
ställning reglerades år 1954. I en proposition (1953:164 s. 5), varigenom
kyrkolagsändringar som antagits av sjuttonde allmänna kyrkomötet
underställdes riksdagen, anförde vederbörande statsråd i denna sak
följande.

De kvinnliga teologernas arbete inom församlingarna har under det
senaste decenniet fått en allt större betydelse. Om deras ställning och
avlöning ha emellertid icke funnits några lagstadganden, varför, då tjänstgöringen
i församlingarna förefallit dem osäker, en strävan att söka sig
andra uppgifter har gjort sig gällande bland dem. Fördenskull bör det
anses nödvändigt, att stadganden om deras uppgifter, avlöning och pensionsförmåner
intages i kyrkolagen.

Genom lag den 12 mars 1954 fogades till envar av 106 och 262 §§ ett
nytt andra stycke. Tillägget till 106 § lyder: »För det kristliga livets förkovran
kan församlingen för olika uppgifter i sin tjänst antaga därtill
lämpliga kvinnor, vilka avlagt teologisk slutexamen.» Enligt 262 § andra
stycket skall sådan kvinnlig tjänsteman i princip avlönas efter reglerna
för avlöning av extra ordinarie präst. Den lönehöjning, som tillkommer
sådan präst efter fullgörandet av vissa såsom behörighetsvillkor för ordinarie
tjänst föreskrivna prov inför domkapitlet, erhåller kvinnlig tjänsteman
efter fem års församlingstjänstgöring.

För förhållandena i vissa andra länder redogöres i betänkandet SOU
1950: 48 (s. 79—86). Till denna framställning torde här få hänvisas. Några
kortfattade uppgifter skall dock lämnas — huvudsakligen på grundval av
betänkandet.

Vad då först beträffar Storbritannien ordineras kvinnor icke till präster
inom Chureh of England. Kvinnas tillträde till prästämbetet har avvisats
vid flera konferenser mellan samväldets anglikanska biskopar. Däremot
finns kvinnliga präster inom några andra samfund såsom congregationalisterna
och baptisterna.

Kungl. Maj:ts proposition nr SO år 1958

Den reformerta kyrkan i Nederländerna har icke medgivit prästvigning
av kvinnor. Inom flera andra samfund i samma land, nämligen lutheranerna,
remonstranterna och mennoniterna, förekommer däremot kvinnliga
präster.

I Tyskland fick kvinnor under och närmast efter andra världskriget en
vigning vilken formellt eller åtminstone reellt gjorde dem till präster. De
utpräglade krisförhållanden, varunder denna utveckling skedde, kan göra
det ovisst huru framdeles kommer att ske.

I Schweiz reformerta kyrka har åt kvinnliga teologer, som är anställda
i församlingar, givits omfattande befogenheter — olika stora i skilda kantoner.
I flera kantoner blir kvinnor prästvigda.

Vad beträffar Frankrike synes förekomsten av kvinnliga präster vara i
stort sett begränsad till den reformerta kyrkan i Alsace.

I USA förekommer kvinnliga präster inom många samfund, men inom
andra — varibland den lutherska Augustanasynoden — finnes ej dylika.

Betänkandet SOU 1950:48 innehåller (s. 70—76) en redogörelse för
kvinnas behörighet till ämbeten eller tjänster inom frikyrkliga organisationer
och rörelser i Sverige. Sedan denna redogörelse utarbetades torde
kvinna inom flera samfund ha fått fullständig ställning av präst.

III. Behörighetsfrågans behandling före tillsättandet
av 1946 års kommitté

Frågan om kvinnas behörighet till prästerlig tjänst i svenska kyrkan
upptogs år 1919 från såväl kyrkligt håll som av statsmakterna. Vid en
detta år hållen biskopskonferens antogs en resolution av följande lydelse:
»Då förslag om kvinnors anställande såsom präster framkommit och då
enligt biskopsmötets mening är uppenbart att vissa prästerliga verksamhetsformer
icke kunna åt kvinnor överlämnas, men att å andra sidan skäl
finnas för kvinnors arbete med bestämda uppgifter i kyrkans tjänst, så
finner biskopsmötet lämpligt att tillsätta en nämnd för frågans utredande.»
Den tillsatta nämnden framlade den begärda utredningen vid ny biskopskonferens
år 1920. Frågan gjordes därvid till föremål för ett ingående uttalande.
Särskilt betonades diakonissans betydelsefulla gärning.

År 1919 tillkallade chefen för justitiedepartementet sakkunniga att biträda
inom departementet med utredning av frågan erm beredande av
utsträckt behörighet för kvinnor att vinna tillträde till civil statstjänst.
I ett år 1920 avgivet betänkande behandlade de kommitterade bland annat
frågan om kvinnors tillträde till prästerliga tjänster ur allmänna synpunkter.
I en särskild sammanfattning uttalades den uppfattningen, att

Kungl. Maj:ts proposition nr SO år 1958

genom bestämmelser av kyrkolags natur borde stadgas, dels att kvinna
skulle kunna prästvigas, dels att kvinna skulle äga behörighet att inneha
prästerlig tjänst, dock med den inskränkningen, att kvinnlig präst icke
skulle kunna anställas eller förordnas mot vederbörande församlings vilja.
Detta uttalande avsåg icke att från kommitterades sida utgöra en slutlig
eller uttömmande behandling av ämnet.

Sedan kommitterade i delvis annan sammansättning upptagit frågan
om kvinnas behörighet att inneha prästerlig och annan kyrklig tjänst till
mera ingående behandling, avgav de år 1923 betänkande och förslag i
ämnet (SOU 1923: 22).1 I detta betänkande ingick en utredning av kommitténs
ledamot E. Rodhe angående den ställning, kvinnan intagit i det
kyrkliga arbetet under olika perioder av kyrkans liv, ävensom angående
den dåvarande inställningen i åtskilliga länder till frågan om kvinnors
tillträde till prästämbetet. Kommitténs allmänna överväganden av spörsmålet
— dessa är återgivna i riksdagens första lagutskotts utlåtande nr 26
år 1955 — mynnade i samma slutsats som 1920 års betänkande, alltså att
prästämbetet borde öppnas för kvinnorna.

Enligt kommittén finge man emellertid utgå från den uppfattningen, att
opinionen inom flertalet svenska församlingar ännu ställde sig avvisande
mot kvinnliga präster. Nödig varsamhet krävde att man vid reformens
genomförande, åtminstone till en början, inskränkte kvinnornas verksamhet
till sådana områden, där otvivelaktigt förutsättningar funnes för att
den skulle kunna vara till verkligt gagn. Till en allmän behörighetsregel
borde därför knytas sådana förbehåll, att kvinnlig präst icke komme att
utöva församlingstjänst mot vederbörande församlings vilja. Till stöd för
en sådan begränsning anförde kommittén bland annat.

Skulle de, som i en församling mer eller mindre regelbundet besöka
kyrkan, påtvingas en kvinnlig präst, kunde, där känslomotståndet är
starkt, för gudstjänstlivet inträda menliga följder. Den kvinnliga prästen
skulle väl ha kvar den yttre arbetsformen, men litet eller intet skulle
denna betyda, när de egentliga betingelserna för hennes arbete saknades.
Den främsta synpunkten vid lösningen av frågan om kvinnliga präster
måste ju vara den, att en utvidgning av kvinnans kyrkliga verksamhet
skall åsyfta en större insats å hennes sida i kyrkans arbete än den, som
hittills varit möjlig. Man får då ej förbise, att en forcerad lösning kan
komma att verka i diametralt motsatt riktning. Den skulle kunna försvaga
och upplösa det kyrkliga livet. Härtill kommer, att den svenska kyrkans
författning är starkt demokratisk i och därigenom att, efter urgammal
tradition, församlingarna i allmänhet själva välja sina präster. Inskränkningar
i denna rätt äro stadgade i gällande prästvalslag, exempelvis genom
föreskrifterna att ledig prästerlig befattning skall anslås till ansökan ledig
och att förslag skall upprättas. Men det vore uppenbart stridande mot

1 Vid fullgörandet av denna del av utredningsuppdraget utgjordes de sakkunniga av fru Emilia
Broomé, ordf., sedermera justitierudet A. Afzelius, sedermera prosten II. Ilallén, redaktören A. Pers,
sedermera biskopen E. Rodhe samt advokaten M. Stael von Ilolstein.

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1958

den gällande lagstiftningens anda, om man med tillhjälp av dessa inskränkningar
skulle söka påtvinga en församling en kvinnlig präst. Möjligheten
därtill bör alltså i den nya lagstiftningen förebyggas.

Kommittén föreslog, att kvinnlig prästs möjlighet att erhålla anställning
skulle tills vidare begränsas till församling med två eller flera präster.
Skälen för att ge behörighetsbegränsningen denna form utvecklade kommittén
sålunda.

Åtminstone under en längre tid framåt torde bland de kyrkligt intresserade
församlingsmedlemmarna alltid komma att finnas ett avsevärt antal

— även om det icke varit tillräckligt stort för att utgöra majoritet vid
fattande av beslut — vilket motsätter sig anställandet av en kvinnlig präst.
Denna minoritet synes icke med fog kunna känna sig kränkt i sitt kyrkliga
intresse, om det är sörjt för att bland församlingens prästerskap måste
finnas åtminstone en manlig präst. Den otvivelaktigt på många håll rådande
motviljan för anställande av kvinnliga präster torde till ej ringa del
hava sin grund i ett misstroende till kvinnors förmåga att tillfredsställande
utföra den liturgiska delen av den offentliga gudstjänsten. Om i församlingen
finnes minst en manlig präst, kunna uppgifterna med avseende å
gudstjänstens förrättande så fördelas, att den kvinnliga prästen icke behöver
tjänstgöra som liturg. I övrigt lärer det icke kunna bestridas, att
under närvarande förhållanden, innan praktisk erfarenhet ännu föreligger
om kvinnors lämplighet såsom präster, och veterligen på många håll en
stark opinion riktar sig emot denna reform, det skulle vara synnerligen
obetänkt att omedelbart öppna möjlighet för en kvinna att ensam förvalta
prästämbetets många olika uppgifter i en församling. Där två eller flera
präster finnas, kunna dessa uppgifter åtminstone i viss mån läggas i olika
händer allt efter individuell lämplighet. Den kvinnliga prästen har då långt
större utsikt att med framgång skilja sig från sin uppgift än om hon ensam
skall bära ett ansvar, som på grund av förhållanden, över vilka hon icke
råder, kan bliva henne övermäktigt. I varje fall synes föga kunna invändas
mot en sådan anordning, åtminstone om den betraktas såsom en övergångsform,
till dess att erfarenheten kan läggas till grund för en mera utvidgad
användning av kvinnliga präster. För den närmaste tidens kvinnliga
aspiranter till prästerliga tjänster torde härmed erbjudas fullt tillräckliga
befordringsmöjligheter. Kommitterade äro för sin del fullt övertygade, att
denna reform bäst gagnas genom den begränsning, som sålunda föreslås.

Men icke ens till tjänst i församling med mer än en prästtjänst skulle

— såsom redan antytts — kvinna vara behörig om församlingen motsatte
sig kvinnlig präst. Sedan ordinarie församlingsprästtjänst blivit ledig skulle
församlingen, efter beslut å kyrkostämma, kunna under en månad anmäla
hos domkapitlet, att församlingen icke önskade tjänsten besatt med kvinna.
Först efter utgången av denna månad skulle tjänsten ledigförklaras. Hade
nyss nämnd anmälan inkommit, skulle endast manlig sökande kunna uppföras
på förslaget.

Innan domkapitlet missiverade kvinna till tjänst i församling med fler
än en prästtjänst — såsom vikarie eller tjänstebiträde — skulle kapitlet
inhämta kyrkorådets yttrande. Kommittén sade sig förutsätta att dom -

Kungl. Maj:ts ''proposition nr SO år 1958 17

kapitlet toge tillbörlig hänsyn till kyrkorådets uttalande, då detta verkligen
vore uttryck för en bestämd uppfattning.

Prästerliga tjänster, med vilka var förenad skyldighet att tjänstgöra vid
försvarsmakten, och prästerliga tjänster vid vissa anstalter, såsom huvudsakligen
för män avsedda fängelser, skulle över huvud icke kunna innehas
av kvinna.

I fråga om kvinnas behörighet att bliva prästvigd skulle enligt förslaget
icke finnas några inskränkningar. Tvärtom föranleddes kommittén av å
ena sidan då rådande uppfattning, att med prästvigning följde en i kyrkolagen
grundad rätt till missiv, och å andra sidan sitt eget förslag, att församling
skulle äga avböja kvinnlig präst, att upptaga ett stadgande att
kvinna skulle kunna prästvigas utan hinder därav, att förordnande till
prästerlig tjänstgöring ej kunde meddelas henne.

Slutligen föreslogs att kvinna i fråga om behörighet att inneha kyrklig
tjänst, vilken icke vore att hänföra till prästerlig tjänst, skulle vara likställd
med man.

Kommittéledamoten Rodhe uttalade i ett särskilt yttrande, att lagstiftning
om kvinnas tillträde till prästämbetet borde begränsas till att gälla
ogift kvinna samt att det enligt Rodhes mening vore obetingat nödvändigt,
att i lagen infördes den bestämmelsen, att kvinnlig präst, som trädde
i giftermål, därmed skulle anses ha nedlagt det prästerliga ämbetet.

Kommittéförslaget avstyrktes av samtliga domkapitel och av Stockholms
stads konsistorium. Inom sex av dessa myndigheter fanns dock
minoriteter, som tillstyrkte.

Förslaget ledde icke till någon lagstiftning.

År 1938 aktualiserades i flera sammanhang spörsmålet om ökning av
den kvinnliga arbetsinsatsen inom kyrkan. Att så skedde torde åtminstone
delvis ha hängt samman med att prästämbetet detta år, såsom nämnts,

1 Norge öppnades för kvinnor.

Sålunda hemställde sex kvinnoorganisationer i skrivelse till Kungl. Maj :t
den 5 maj 1938, att frågan om kvinnors tillträde till prästämbetet måtte
upptagas till utredning. I skrivelsen betonades särskilt, att kyrkan icke
borde fylla sitt behov av kvinnlig arbetskraft genom att skapa ett särskilt
kyrkligt ämbete för kvinnor utan rätt till sakramentsförvaltning. Kvinnor
borde beredas tillträde till samtliga slag av prästerliga tjänster.

Även i det av Icvinnoarbetsicommittén samma år avgivna betänkandet
angående gift kvinnas förvärvsarbete m. m. (SOU 1938: 47) behandlades
frågan om kvinnas behörighet till prästerliga tjänster. Kommittén hänvisade
till 1923 års betänkande och ansåg det överflödigt att ytterligare
utreda frågan i hela dennas vidd. Däremot fann kommittén det angeläget
att en prövning av opinionsläget komme till stånd, då förhållandena i detta
hänseende i betydande utsträckning torde ha förändrat sig sedan 1923 års

2 — liihang till riksdagens ''protokoll 1058. 1 sand. Nr 30

Kun-gl. Maj:ts proposition nr SO år 1958

betänkande avgavs. Enligt kommittén borde frågan om kvinnors tillträde
till prästtjänster lösas med det snaraste.

Slutligen väcktes vid 1938 års kyrkomöte av sedermera biskopen Björkquist
en motion om utredning rörande de frågor, som sammanhänga med
inrättandet av en ny kvinnlig tjänst inom svenska kyrkan. Motionen tillstyrktes
av första tillfälliga utskottet (betänkande nr 9).

Utskottet uttalade att enligt dess uppfattning inga avgörande principskäl
kunde anföras, varför icke kvinnan kunde lämnas tillträde till prästämbetet
för att här utföra den gärning i kyrkans tjänst, vartill hennes
särskilda gåvor hänvisar henne. På grund av meningsmotsättningarna inom
kyrkan skulle dock saken — den kvinnliga tjänsten — icke gagnas, om
man ginge fram på denna väg. På anförda skäl ansåg utskottet att icke
heller en utbyggnad av det kvinnliga diakonatet vore att förorda. Utskottet
stannade därför inför tanken på inrättande av en särskild kvinnlig
tjänst i kyrkan. Härvid sade utskottet sig tänka icke blott på behovet av
kvinnliga resesekreterare inom stiften, kvinnliga själasörjare vid sjukhus,
fängelser och uppfostringsanstalter m. m. utan även och framför allt på
behovet av dylik kvinnlig hjälp i församlingstjänst, med uppgift att biträda
vid ordets förkunnelse, i konfirmationsundervisningen, i själavården, i
barn- och ungdomsverksamheten, i bildningsarbetet samt i socialt arbete
och arbete för mission. För tjänstens finansiering vore nödvändigt att taga
kyrkofonden i anspråk. Utskottet lade särskild vikt vid att utbildningen
bleve likvärdig med förberedelsen för prästämbetet.

Efter en långvarig debatt beslöt kyrkomötet — i enlighet med ett av
biskopen Rodhe framställt yrkande — att anhålla, att Kungl. Maj:t måtte
låta verkställa utredning rörande behovet, respektive inrättandet av en
ny kvinnlig tjänst inom svenska kyrkan, med hänsyn tagen jämväl till
det arbete, som diakonissan utförde inom vår kyrka, samt för kyrkomötet
framlägga det förslag i ämnet, vartill utredningen kunde föranleda. Rodhe
hade under debatten anmärkt att hans förslag innebar ett avståndstagande
från såväl utskottets motivering som från dess hemställan. Kyrkomötets
skrivelse (nr 29) hade, då 1946 års sakkunniga tillkallades, icke föranlett
någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

IV. 1946 års kommitté

Riksdagen år 1946

Då år 1943 — med stöd av ett av chefen för justitiedepartementet den
22 juni 1939 utverkat bemyndigande — sakkunniga tillkallades för att
biträda med utredning rörande revision av lagstiftningen om kvinnas behörighet
att inneha statstjänst eller annat allmänt uppdrag, undantogs
uttryckligen frågorna om kvinnas tillträde till prästämbetet och om inrättandet
av en ny kvinnlig tjänst inom kyrkan. Dessa spörsmål borde
enligt departementschefen bli föremål för särskild utredning.

Vid 1946 års riksdag väckte herr Johnsson i Stockholm en motion

Kungl. May.ts proposition nr SO år 1958

(II: 173) med yrkande att riksdagen måtte hemställa om en allsidig utredning
av frågan om kvinnas behörighet till prästämbete eller inrättande
av annat kyrkligt ämbete för kvinnor. I utlåtande, nr 8, över motionen
anförde första lagutskottet i huvudsak följande.

Vad först angår frågan om kvinnas behörighet till prästämbete torde
numera den åsikten vara förhärskande att några religiösa principskäl icke
föreligga mot att kvinna erhåller tillträde till dylik befattning. Utskottet,
som är av samma uppfattning, anser under sådana förhållanden konsekvensen
av 1945 års behörighetslagstiftning fordra att även frågan om
kvinnas rätt att innehava prästämbete upptages till prövning.

Utskottet är medvetet om att man på många håll hyser betänkligheter
mot tanken på kvinnliga präster. Särskilt har tvekan yppats om lämpligheten
av att giva man och kvinna full likställighet i fråga om rätt att
innehava tjänst som församlingspräst i de församlingar, där det endast
finnes en sådan tjänst.

Vad därefter angår frågan om ett särskilt kyrkligt ämbete, som för kvinnornas
vidkommande skulle ersätta prästämbetet, må framhållas att inrättandet
av ett dylikt ämbete skulle stå i strid med den till grund för behörighetslagen
liggande principen om likställighet mellan man och kvinna.

Utskottet anser det angeläget att den av utskottet förordade utredningen
kommer att omfatta frågan om kvinnas tillträde till de kyrkliga ämbeten
och tjänster som för närvarande äro undantagna från behörighetslagens
tillämplighetsområde. Utredningen synes därför böra avse frågan om kvinnas
behörighet till kyrkliga ämbeten och tjänster över huvud.

I skrivelse den 20 mars 1946, nr 67, hemställde riksdagen om utredning
av frågan om kvinnas behörighet till kyrkliga ämbeten och tjänster.

Kommitténs direktiv och sammansättning

Vid utverkande av Kungl. Maj:ts bemyndigande att tillkalla sakkunniga
anförde statsrådet Quensel bland annat följande.

Det motstånd, som finnes mot att giva kvinnan tillträde till prästämbetet,
synes framför allt grunda sig på tolkning av vissa bibelställen.
Den kyrkliga traditionens betydelse på detta område kan man icke heller
bortse ifrån. Den föreliggande frågan är uppenbarligen av ömtålig natur,
och härtill måste den blivande utredningen taga hänsyn. Å andra sidan
måste beaktas, att kvinnan ofta har en andlig utrustning, som gör henne
speciellt disponerad för själavårdande uppgifter och kyrklig tjänst i allmänhet,
och att ett genomförande av den ifrågavarande reformen därför
kan förväntas gagna den kyrkliga verksamheten. Likaså bör beaktas, att
brytandet av en urgammal tradition, även där det är berättigat och av
behovet påkallat, alltid på många håll väcker motstånd och framkallar
betänkligheter, som först tiden och erfarenheten kunna övervinna. På
grund härav synes den eljest möjliga utvägen att invänta krav på kvinnliga
präster från församlingarna själva icke vara den som bör beträdas.

Jag är av den uppfattningen, att man på ett eller annat .siitt först måste
giva kvinnan ett tillfälle att praktiskt visa vad hon kan uträtta i det kyrkliga
arbetet, innan den helt naturligt konservativa opinionen i denna fråga
kan påverkas. Jag ansluter mig sålunda helt till vad som framhölls av

Kungl. Maj:ts proposition nr SO år 1958

de sakkunniga 1923, nämligen att på samma sätt som motståndet mot
diakonisstjänsterna försvann i samma män diakonissorna finge tillfälle att
utöva sin verksamhet, så kan församlingarnas ställning till föreliggande
fråga endast i ringa grad påverkas genom principskäl och än mindre genom
maktspråk, utan blott därigenom att kvinnan får tillfälle att visa vad hon
duger till som präst. Vid en förnyad utredning böra därför övervägas olika
möjligheter att försöksvis kunna pröva kvinnor i olika prästerliga uppgifter.

Såsom sakkunniga tillkallades biskopen T. B. B oklin, ordförande, fru
E. G. M. Bredberg, överdirektören H. P. Göransson, ledamoten av riksdagens
andra kammare, prosten H. M. Hallén, komministern C. O. Hartman,
professorn D. A. V. Helander, teologie och filosofie kandidaten
E. G. E. Junker, författarinnan M. K. Leijon, komministern O. TF. M. Lemark,
teologie och filosofie kandidaten E. Lutteman, församlingsdiakonissan
E. H. Scheutz, lektorn E. K. T. Sjöberg, kyrkoherden T. V. Ström samt
ledamoten av riksdagens andra kammare E. S. A. Svedberg.

Kommitténs betänkande

De sakkunnigas år 1950 avgivna betänkande innehåller förslag till lag
om kvinnas behörighet att inneha prästerlig och annan kyrklig tjänst.
Däri stadgas, att kvinna skall äga lika behörighet som man att prästvigas
och att inneha prästerlig tjänst; dock att kvinna ej skall kunna förordnas
till prästerlig tjänstgöring eller utnämnas till prästerlig tjänst i annan församling
än sådan, i vilken finnes minst två prästerliga tjänster och av
dessa tjänster minst en har manlig innehavare. Vidare föreskrives, att i
fråga om behörighet att inneha kyrklig tjänst, vilken icke är att hänföra
till prästerlig tjänst, kvinna skall vara likställd med man. Några ändringar
i prästvalslagstiftningen föreslår de sakkunniga ej. I

I ett avsnitt av betänkandet har de sakkunniga undersökt behovet
av ökad kvinnlig insats i kyrkans arbete. Enligt de
sakkunniga är det andliga läget i vårt land numera sådant, att kyrkan
måste utnyttja alla krafter, som står till buds. Kyrkan har icke råd att
lämna den arbetskraft outnyttjad, som kvinnor med förmåga och håg att
göra en aktiv insats i kyrkans förkunnande och själavårdande arbete representerar.
Väl kvalificerade och utbildade kvinnors insats i förkunnelse
och själavård skulle, menar de sakkunniga, betyda att kyrkans arbete finge
en större nyansering och ett rikare register och därmed ökade möjligheter
att möta skilda människotyper och livsbehov.

Beträffande behovet av en kvinnlig insats inom kvinnovärlden anför de
sakkunniga bland annat följande.

Visserligen kan man icke som en allmängiltig regel hävda, att kvinnor
alltid äro bäst lämpade att öva själavård bland kvinnor och män bland

Kungl. Maj:ts ''proposition nr SO år 1958

män, och det vore ingalunda lyckligt, om de kvinnliga arbetarnas insats
i kyrkan uteslutande tog sikte på kvinnorna. Men i vissa situationer är
det lättare för en människa att anförtro sig åt en person av samma köp
och man måste räkna med att en kvinnas förkunnelse ofta har större möjligheter
än en mans att möta kvinnliga åhörares behov och förutsättningar.

De sakkunniga anser även att läget inom kvinnovärlden — präglat av
å ena sidan det förhållandet, att kyrkans församlings- och gudstjänstliv
liksom missions- och föreningsarbetet i stor utsträckning uppbäres av
kvinnor, och å andra sidan av en tilltagande sekularisering — gör en ökad
kvinnlig insats inom kyrkan påkallad. Ej minst bland den kvinnliga ungdomen
i församlingen skulle en kvinnlig själasörjare kunna vara till gagn
på ett sätt, som en manlig ej kan. Därtill kommer, enligt de sakkunniga,
att en kvinnlig arbetare i kyrkan skulle ha möjlighet att nå vissa kvinnor
eller grupper av kvinnor, som trots religiösa behov eller kanske en medveten
kristen tro nu ej finner sig till rätta inom kyrkan. Hon skulle kunna
skapa former för ett gemenskapsliv, inom vilket dessa religiösa men för
kyrkan främmande och stundom därför isolerade kvinnor kunde känna sig
hemma.

En synnerligen krävande arbetsuppgift anser de sakkunniga vänta kvinnor
i kyrkans tjänst såsom lärare för kvinnliga konfirmander.

Behovet av ökad kvinnlig insats i kyrkan har härmed av de sakkunniga
setts huvudsakligen från kyrkans synpunkt. Vid belysande av saken ur
kvinnornas egen synpunkt anför de sakkunniga till en början detta.

För den speciella kvinnorörelsen ter sig en reform, som innebure prästämbetets
öppnande för kvinnor som en naturlig konsekvens av den i behörighetslagen
fastslagna principen om mäns och kvinnors jämställdhet
i fråga om rätten att inneha statstjänst eller eljest brukas i offentliga uppdrag.
Även om en sådan synpunkt ej kan vara den ensamt avgörande, då
det gäller att ta ställning till frågan om prästämbetets öppnande för kvinnor,
måste den dock tillmätas en viss vikt, ej blott ur samhällets utan
även ur kyrkans egen synpunkt. Eftersom detta kvinnorörelsens krav ur
vissa synpunkter måste anses vara ett rättfärdighetskrav, kan det från
kyrkans utgångspunkter icke utan vidare avvisas.. Därtill kommer, att
kristendomen principiellt hävdar mannens och kvinnans religiösa jämställdhet.

Det är enligt de sakkunniga visserligen icke en självklar konsekvens av
denna jämställdhet, att män och kvinnor skall utföra alldeles samma
funktioner inom kyrkan, men där detta till gagn för det hela kan genomföras,
synes en sådan likställighet också i fråga om möjligheter till aktiv
insats i kyrkans liv ligga i linje med den religiösa jämställdheten. För
kvinnor med klart positivt kyrkligt intresse är det, fortsätter de sakkunniga,
framför allt denna möjlighet till insats inom kyrkan, som ter sig
önskvärd: man vill ha rätten att göra en allsidig insats i kyrkans arbete.
För enskilda kvinnor kan denna önskan förenas med ett starkt kallelse -

Kungl. Maj:ts ''proposition nr SO år 1958

medvetande. Man ser som sin livsuppgift en gärning i kyrkans tjänst med
de arbetsuppgifter och arbetsmöjligheter, som av gammalt hört prästämbetet
till.

I detta sammanhang erinrar de sakkunniga om de åtgärder, som tidigare
vidtagits för att tillgodose behovet av en ökad kvinnlig insats i kyrkans
arbete. Härvid nämner de sakkunniga först församlingssystrar, diakonissor
och kvinnliga missionsarbetare på missionsfälten. Vid tiden för utarbetandet
av de sakkunnigas betänkande var kyrkliga kvinnoråd inrättade i alla
landets stift utom ett och förenade i den år 1947 bildade riksorganisationen
Kyrkliga kvinnorådet. Vid samma tidpunkt var heltidsanställda
kvinnliga resesekreterare verksamma i tio stift.

Beträffande sistnämnda tjänstemän, vilka avlönas med gåvomedel, påpekar
de sakkunniga, att de har ekonomiskt ogynnsamma och osäkra anställningsförhållanden.
Härtill kommer att de icke får tillfälle att göra en
allsidig insats i det kyrkliga vardagsarbetet i en församling.

I betänkandet ägnas en ingående diskussion åt frågan, i vilka former
behovet av ökade kvinnliga insatser i kyrkans arbete bör tillgodoses, alltså
åt frågeställningen: särskilt kvinnligt ämbete eller kvinnliga
präster?

De sakkunnigas behandling av detta ämne föregås av en omfattande
utredning ägnad åt »bedömningen av frågan om kvinnan och prästämbetet
med hänsyn till kyrkans trohet mot bibeln» (betänkandet s. 30—47 med
tillhörande bilaga s. 64—69 om ''kvinnan och prästämbetet enligt reformatorisk
åskådning’). Denna utredning mynnar i följande uttalande av de
sakkunniga: Vår kyrkas bundenhet vid bibeln som norm för kristen tro
och kristet liv kan icke ur någon synpunkt anföras som skäl mot kvinnans
tillträde till prästämbetet.

I omedelbar anslutning härtill tar de sakkunniga upp tanken att prästämbetets
öppnande för kvinnor bör avvisas såsom stridande mot den
kristna kyrkans tradition. Härom anför de sakkunniga.

En sådan synpunkt kan emellertid icke ha någon principiell religiös betydelse.
Traditionen är i den reformatoriska kristenheten icke sakrosankt.
I opposition mot den romersk-katolska kyrkan hävdade reformatorerna,
att traditionen icke fick sättas vid sidan av Skriften såsom normerande för
kyrkan. Detta fastslås också uttryckligen i Uppsala mötes beslut.

Å andra sidan kan traditionen innehålla värden, som ej lättvindigt böra
skjutas åt sidan. Men dessa måste i så fall prövas utifrån den föreliggande
situationens praktiska behov. Principiella skäl mot att kvinnor erhålla tillträde
till prästämbetet kunna enligt evangelisk-luthersk syn ej hämtas ur
traditionen.

En granskning av svenska kyrkans bekännelseskrifter ger enligt de sakkunniga
till resultat, att dessa icke innehåller några uttalanden, som är
principiellt oförenliga med tanken på kvinnliga präster, ehuru det vid tiden

Kungl. Maj:ts proposition nr SO år 1958 23

för bekännelseskrifternas avfattande ansågs självklart, att endast män
prästvigdes.

Frågan om kvinnas tillträde till prästämbetet måste, uttalar de sakkunniga,
bedömas som en praktisk lämplighetsfråga. Principiella religiösa
hinder för en lösning i positiv riktning finns icke.

De sakkunniga erinrar om att man — på sina håll med stor energi —
hävdat, att behovet av ökade kvinnliga arbetsmöjligheter inom kyrkan
borde mötas genom att ett särskilt kvinnligt ämbete med uppgifter i förkunnelse
och själavård men utan sakramentsförvaltning skapades med viss
anknytning till diakonissämbetet i dettas fornkyrkliga — icke dess nutida
— utformning. Enligt en utbredd opinion inom kyrkan, framför allt
bland dess präster, borde frågan lösas efter denna linje. De sakkunniga
anmärker, att 1938 års kyrkomöte förordat en reform av denna art. Argumenteringen
för denna ståndpunkt redovisar de sakkunniga i huvudsak
sålunda.

1. Inom kyrkan skulle ett sådant ämbete i allmänhet mottagas med välvilja
även av sådana, som avvisar tanken på kvinnliga präster. En reform
i denna riktning skulle därför icke vålla någon strid inom kyrkan. De nya
kvinnliga ämbetsinnehavamas insats skulle utan opposition accepteras och
smälta in i kyrkans arbete.

2. Ett sådant kvinnligt ämbete skulle ej skapa några svårigheter för det
ekumeniska samarbetet med andra kyrkosamfund.

3. Ett sådant ämbete skulle kunna ges en utformning, som mera passade
för det kvinnliga kynnet än det i maskulina former stabiliserade och med
ganska betungande expeditionella och förvaltningstekniska plikter belastade
prästämbetet.

4. Dessa kvinnliga befattningshavare kunde ges en utbildning, som ur
vissa synpunkter gjorde dem mera skickade att möta tidens krav än prästutbildningen
gör, framför allt genom en vidare psykologisk och social orientering.

5. Finge man ett större antal sådana kvinnliga arbetare, skulle den
kvinnliga insatsen inom kyrkan också bli mera omfattande och effektiv
än om ett mindre antal kvinnor inträdde i prästämbetet.

Av dessa argument anser de sakkunniga de tre senare ej kunna tillmätas
någon mera väsentlig betydelse. Prästämbetets maskulina och byråkratiska
belastning synes ej vara större än att detsamma lämnar utrymme
även för en personligt utformad kvinnlig insats. Brister hos prästutbildningen
i fråga om psykologisk och social orientering bör ej avhjälpas genom
inrättande av en ny tjänst med särskilt ändamålsenlig utbildning, reserverad
för kvinnor, utan genom reform av prästutbildningen. Beträffande
utsikterna att rekrytera kvinnliga präster redovisar de sakkunniga en av
dem gjord rundfråga.

Från landets kvinnliga teologie kandidater, teologie studerande och
teologie-filosofie studerande har infordrats yttranden angående deras eventuella
önskan att inträda på den prästerliga banan. I anslutning härtill

Kungl. Maj:ts proposition nr SO år 1958

har till de svenska kvinnor, som avlagt teologisk examen efter år 1909,
samt till landets kvinnliga teologie studerande skriftligen riktats följande
fråga: »Skulle Ni ha velat eller vilja bli präst, om tillfälle därtill funnits
eller funnes?» Å i frågavarande cirkulärskrivelse, som tillställts 102 personer,
har inkommit 79 svar, därav 24 med jakande svar å den framställda
frågan, 53 med nej-svar samt 2 blanka uppgifter.

Enligt de sakkunniga är det med hänsyn till den strid, som står kring
tanken på kvinnliga präster, naturligt att det finns flera kvinnliga studerande
som vill inträda i ett särskilt kvinnligt ämbete än som vill bli präster.
Men om kvinnliga präster accepterades av kyrkan och striden därom
ebbade ut, skulle — anför de sakkunniga — situationen sannolikt bli en
annan.

Övriga två argument för särskilt kvinnligt ämbete — här redovisade
under 1 och 2 — förtjänar enligt de sakkunniga allvarligt beaktande. Det
är givetvis önskvärt, att kyrkliga reformer i största möjliga utsträckning
utformas så, att de icke vållar strid inom kyrkan själv. Den opposition
som på vissa håll inom kyrkan riktas mot tanken på kvinnliga präster
torde icke alls eller i varje fall i mycket liten utsträckning komma att
riktas mot inrättandet av ett särskilt kvinnligt ämbete. Men denna synpunkt
kan — anför de sakkunniga vidare — icke vara ensamt utslagsgivande.
Det motstånd mot tanken på kvinnliga präster, som finnes på
vissa håll inom kyrkan, synes väl böra föranleda, att en reform i den riktningen
får en sådan utformning, att striden kring densamma kan i möjligaste
mån begränsas, men bör icke förhindra reformens genomförande,
om denna ur andra synpunkter är den mest önskvärda.

I detta sammanhang behandlar de sakkunniga spörsmålet, vilka önskemål
och opinionsbildningar som — allmänt sett — är av beskaffenhet att
böra läggas till grund för avgörandet av frågan om kvinnas tillträde till
prästämbetet.

Det hävdas ej sällan, att deras inställning, som genom deltagande i
kyrkans gudstjänstliv och arbete visa ett aktivt intresse för densamma,
bör vara avgörande för denna frågas lösning. Eran deras sida har icke
uttalats någon önskan om kvinnliga präster, tvärtom möter tanken på
sådana opposition i dessa kretsar. Därför bör, menar man, ingen åtgärd
i denna riktning vidtagas. Emellertid bortser man vid detta resonemang
från kyrkans ställning av folkkyrka i viss förening med staten. Vore svenska
kyrkan en av staten oberoende kyrka, där medlemskap byggde på den
personliga bekännelsen, vore resonemanget riktigt: denna kyrkas medlemmar
borde då ha hela avgörandet i sin hand. Kyrkans karaktär av folkkyrka
i förbindelse med staten gör emellertid, att hänsyn måste tas också
till uppfattningar, som kunna finnas utanför det speciella kyrkfolkets kretsar.
I frågor av religiös, dogmatisk och etisk art har kyrkan visserligen att
hävda den bibliska grundsynen utan att låta sig påverkas av en rådande
opinion. Men den här behandlade frågan är, såsom de sakkunniga förut
sökt visa, icke av sådan art utan har karaktären av en praktisk lämplighets -

Kungl. Maj:ts ''proposition nr SO år 1958

fråga av organisatorisk art. I en sådan fråga har kyrkan att ta hänsyn
också till de önskningar, som kunna finnas i vidare kretsar inom folket.
Även människor utanför det speciella kyrkfolkets krets räknas ju som fullmyndiga
medlemmar av kyrkan, och kyrkan har lika stora förpliktelser
gentemot dessa som gentemot några andra. Hon kan därför icke avvisa
dessas uppfattning som ovidkommande. För övrigt bör man hålla i minnet,
att antalet av dem, som tillmäta kyrkans kristna insats betydelse och som
alltså äro positivt intresserade av hennes arbete, är betydligt större än
antalet aktiva deltagare i kyrkans liv och arbete, något som framgår både
av statskyrkoformens fortbestånd och av den plats, som den kristna fostran
intar och fortfarande är avsedd att inta i de offentliga skolorna. Under
sådana förhållanden måste den av folkets ansvariga representanter genom
riksdagen uttalade åsikten i fråga om kvinnliga präster beaktas av kyrkan
likaväl som en rådande opinion bland kyrkfolket.

I fråga om den föreslagna reformens betydelse för det ekumeniska samarbetet
anmärker de sakkunniga till en början att den icke torde ha någon
störande inverkan på samarbetet med andra protestantiska kyrkor. Icke
heller den grekisk-katolska kyrkans förhållande till det ekumeniska samarbetet
torde påverkas av att svenska kyrkan antar kvinnliga präster. Den
romersk-katolska kyrkan ställer sig utanför det ekumeniska samarbetet.
Frågan är därför — uttalar de sakkunniga — av betydelse endast för förhållandet
till den anglikanska kyrkan. Härom anför de sakkunniga bland
annat.

Den anglikanska kyrkan fäster sådan vikt vid frågan om prästämbetets
utformning i överensstämmelse med fomkyrklig ordning, att förändringar
i fråga om prästämbetet inom svenska kyrkan möjligen kunde tänkas föranleda
den anglikanska kyrkan att ompröva de särskilda förbindelser, som
upprättats mellan denna kyrka och den svenska. På grund av att svenska
kyrkan liksom den anglikanska har den apostoliska successionen bevarad,
har anglikanska kyrkan ansett sig kunna godkänna svenska kyrkans
prästämbete och träffat överenskommelse om nattvardsgemenskap mellan
svenska och anglikanska kyrkan. Fn liknande överenskommelse har av
samma skäl kunnat komma till stånd med den finska kyrkan. Det har
uttalats farhågor för att denna nattvardsgemenskap mellan anglikanska
och svenska kyrkan skulle äventyras, om svenska kyrkan ordinerade kvinnor
till präster. Det har icke varit de sakkunniga möjligt att med bestämdhet
avgöra, hur pass välgrundade sådana farhågor äro.

De sakkunniga omnämner att Kyrkornas världsråd studerar frågan om
kvinnliga präster. Med kännedom om vissa kyrkors negativa inställning
till kvinnliga präster kan man enligt de sakkunniga icke räkna med att
härav skall komma något ekumeniskt avgörande i positiv riktning. Det
synes därför de sakkunniga icke rimligt, att en kyrka, som ej av principiella
skäl kan ställa sig avvisande till tanken på kvinnliga präster och som tror
sig behöva tillvarata den kvinnliga arbetsinsatsen inom kyrkan också i
denna form, skulle av ekumeniska hänsyn vara förhindrad vidtaga åtgärder
i saken.

Kungl. Maj:ts ''proposition nr SO år 1958

Mot inrättandet av ett särskilt kvinnligt ämbete anför de sakkunniga
huvudsakligen tre skäl.

Det första är att ett särskilt kvinnligt ämbete skulle, även om man icke
avser det, i praktiken komma att uppfattas som ett lägre ämbete än prästämbetet.
Härigenom skulle rekryteringen av kvalificerade krafter försvåras.
Ämbetet skulle icke innebära en tillfredsställande lösning av frågan om
likställighet mellan man och kvinna inom kyrkans arbete. Att ämbetet
bleve uppfattat som lägre än prästämbetet skulle försvåra innehavarens
möjlighet att få kontakt med kvinnovärlden.

Än större vikt tillägger de sakkunniga synpunkten, att den särskilda
kvinnliga tjänsten, med själavård och förkunnelse men ej sakramentsförvaltning
och kanske ej heller vissa andra till prästämbetet hörande funktioner
som vigsel och jordfästning, skulle betyda en onaturlig klyvning av
arbetsuppgiften, som i vissa fall skulle vara högst besvärande. Detta utvecklar
de sakkunniga sålunda.

Den kvinnliga ämbetsinnehavaren skulle t. ex. meddela konfirmationsundervisning
men icke ha rätt att konfirmera sina elever eller i varje fall
icke att ge dem nattvarden. Hon skulle öva själavård vid sjukbädden men
inte därvid utdela nattvarden. Hon skulle få tala evangeliets ord till döende
men icke förrätta deras jordfästning. Hon skulle få predika i högmässan
— eller kanske endast vid andra gudstjänster än högmässan! — men hon
skulle icke få förrätta altartjänsten, i varje fall icke den del av altartjänsten,
som omfattar nattvardsfirningen. Allt detta skulle befästa intrycket
att det här vore fråga om en sorts halvpräster, som saknade vissa
konstitutiva förutsättningar för prästämbetets fulla utövning. Både för den
kvinnliga ämbetsinnehavarens egen tillfredsställelse och glädje i arbetet
och för hennes ställning i församlingen skulle dessa förhållanden vara synnerligen
olägliga. För effekten av hennes arbete skulle de innebära ett stort
minus.

Till sist anser de sakkunniga att särskilda kvinnliga ämbetsinnehavares
utbildning skulle bereda vissa — låt vara ej oövervinneliga — svårigheter.

På dessa skäl avvisar de sakkuninga sålunda att för närvarande inrättas
ett särskilt kvinnligt ämbete. Skulle efter det prästämbetet öppnats för
kvinnor visa sig önskvärt att som ett komplement härtill inrättades ett
särskilt kvinnligt ämbete för själavård och förkunnelse, funnes enligt de
sakkunniga icke några principiella erinringar häremot.

Såsom nämnts föreslår de sakkunniga den begränsningen i
kvinnlig prästs behörighet, att hon icke skall kunna tjänstgöra
i annan församling än sådan, där det dessutom finns minst en manlig
präst.

Som skäl för denna begränsning anför de sakkunniga.

Utan opposition från vissa kretsar inom kyrkan, där man menar sig av
principiellt religiösa och bibliska skäl vara nödsakad att avvisa tanken på
kvinnliga präster, lär en sådan reform icke kunna genomföras. Men även

Kungl. Maj:ts ‘proposition nr SO år 1958

där man ej av principiella skäl ställer sig avvisande till reformen förefinnes
ändå ofta en viss motvilja mot densamma bottnande i ett i känslan starkt
förankrat traditionellt tänkande. Även om detta är sammansatt av många
irrationella faktorer och därmed undandrar sig sakliga överväganden, får
dess betydelse ej underskattas. Det räcker med att det finns och troligen
kommer att finnas en lång tid framåt. För det kyrkliga arbetet är det ett
livsvillkor, att prästens person och gärning mötes med förtroende inom
församlingen. Det synes därför nödvändigt att vid reformens genomförande
taga hänsyn till nämnda opinion. Man bör icke skapa en sådan situation,
att församlingsmedlemmar, som av principiella eller känslomässiga skäl
ställa sig avvisande till tanken på kvinnliga präster, icke ha möjlighet att
betjänas inom församlingen av annan än kvinnlig präst. Det synes därför
nödvändigt att vid reformens genomförande stadga vissa restriktioner i
fråga om förordnande eller tillsättande av kvinnlig präst i en församling.
Därigenom inför man visserligen en särbestämmelse, som icke har någon
motsvarighet inom svensk lagstiftning i övrigt, men om reformen över
huvud taget skall kunna omsättas i praktiken, synes en sådan bestämmelse
vara nödvändig, åtminstone under en övergångstid.

De sakkunniga anmärker, att genom den av dem föreslagna begränsningen
av kvinnlig prästs behörighet kommer den, som icke vill låta sig
betjäna av sådan präst, att alltid ha tillgång till manlig präst i sin församling.
A andra sidan begränsar man härigenom även de kvinnliga prästernas
befordringsrätt. Enligt de sakkunniga skulle det dock finnas icke mindre
än cirka 300 församlingar, där kvinnlig präst skulle ha rätt att tjänstgöra.
Och just dessa större församlingar med mer än en präst representerar,
anför de sakkunniga, med sin mera differentierade befolkning den typ av
församling, där en speciell kvinnlig insats i allmänhet är särskilt behövlig.

Ett speciellt problem erbjuder enligt de sakkunnigas mening sådana
delar av församling som utgör eget kyrkobokföringsdistrikt med särskild
präst och kyrka. De sakkunniga har övervägt att föreslå ett särskilt stadgande,
som innebure att kvinnlig präst icke skulle kunna placeras i sådant
distrikt, men har icke funnit tillräckliga skäl härför.

De sakkunniga avvisar för sin del de i 1923 års förslag upptagna reglerna
att församlingens mening i varje särskilt fall skulle inhämtas innan kvinnlig
präst missiverades till, respektive tilläts söka tjänst i församling. Härom
anför de sakkunniga i huvudsak.

Enligt de sakkunnigas mening äro sådana särbestämmelser både onödiga
och skadliga — onödiga, därför att principen, att ingen församlingsmedlem
mot sin vilja skall tvingas anlita kvinnlig präst, är tillräckligt tillgodosedd
genom restriktionen i de kvinnliga prästernas rätt att inneha tjänst i församling,
och skadliga, därför att frågan om församlingens ställningstagande
i varje särskilt fall skulle vålla strid kring den kvinnliga prästen.

När det gäller missivering av e.o. präst, torde man kunna förutsätta, att
biskop och domkapitel äga tillräcklig kännedom om stiftets församlingar
för att underlåta att missivera kvinnlig präst till församling, där på grund
av den rådande opinionen i fråga om kvinnliga präster arbetsmöjligheterna
för en kvinnlig präst skulle vara beskurna. Vid tillsättning av ordinarie

Kungl. Maj:ts proposition nr SO år 1958

prästerlig tjänst har församlingen tillfälle att genom valet deklarera sin

mening om vem som bör inneha tjänsten i fråga.---Om ett förslag

till komministratur endast skulle upptaga kvinnliga sökande, skulle församlingen
visserligen vara försatt i ett tvångsläge. Men under den ej alltför
korta tid, som hinner förflyta, tills ett sådant förslag ser dagen, torde
opinionen i fråga om kvinnliga präster genom dessas egna insatser ha hunnit
så påverkas, att oviljan mot att välja en kvinnlig präst icke är särskilt
påtaglig. För övrigt torde de kvinnliga prästerna själva dra sig för att söka
ordinarie tjänst i församling, där en stark opinion mot kvinnliga präster
finnes. Den anförda svårigheten torde därför vara avsevärt större i teorien
än i praktiken.

Med hänsyn till att de sakkunniga icke föreslår att församlingens yttrande
alltid skall inhämtas före missivering av kvinnlig präst, har de sakkunniga
ansett sig ej behöva upptaga den av 1923 års sakkunniga föreslagna
regeln att kvinna skall kunna prästvigas utan hinder av att
missiv ej kan meddelas henne.

Kvinnlig prästs äktenskap skall enligt förslaget ej inverka på
hennes behörighet.

I fråga om rätt att inneha annan kyrklig tjänst än prästtjänst
anser de sakkunniga — i likhet med 1923 års sakkunniga — att ingen
åtskillnad bör göras mellan man och kvinna.

Tidigare har här nämnts att vissa ritual i den svenska kyrkohandboken
är utformade på ett sätt som markerar att präst förutsättes vara
man. I en bilaga till betänkandet har de sakkunniga framlagt förslag till
ändringar som påkallas av att kvinna skall kunna bli präst. De sakkunnigas
förslag härom torde få som bilaga fogas till statsrådsprotokollet i detta
ärende.

I fråga om särskild ämbetsdräkt för kvinnliga präster har de sakkunniga
förklarat sig ej anse nödigt framlägga något förslag.

De sakkunnigas förslag är ej enhälligt.

En av de sakkunniga, herr Hallén, har i särskilt yttrande uttalat, att det
kan ifrågasättas om begränsningen av kvinnas behörighet till församlingar
med minst två prästtjänster står i överensstämmelse med regeringsformens
bestämmelse om befordran efter förtjänst och skicklighet. Vissa angivna
omständigheter har synts Hallén minska den föreslagna begränsningens
aktualitetsvärde. Med åberopande bland annat därav, att Hallén ansåge
bestämmelsen vara av ganska temporär natur, har Ilallén i förhandenvarande
läge ansett sig kunna biträda majoritetsförslaget på denna punkt.

Ledamoten fru Leijon har med utförlig motivering avvisat varje begränsning
av kvinnas behörighet till prästtjänst.

Slutligen har fyra ledamöter, nämligen herrar Hartman, Helander och

Kungl. Maj:ts proposition nr SO år 1958

Lemark samt fröken Scheutz, med vidlyftig motivering och under hänvisning
till särskild — i betänkandet jämväl intagen — exegetisk utredning
yrkat

1. att frågan om prästvigning av kvinnor tills vidare bordlägges med
särskild hänsyn till följande omständigheter:

a) den oklara exegetiska debatten,

b) svårigheten att anknyta till tradition och bekännelseskrift,

c) motsättningarna i den principiella diskussionen,

d) splittringen i den kyrkliga opinionen,

e) erfarenheterna från utlandet,

f) det ekumeniska läget, särskilt med hänsyn till en pågående ekumenisk
utredning (denna synpunkt har för reservanterna haft avgörande betydelse);

2. att åtgärder omedelbart vidtages för att inrätta en kvinnlig tjänst i
kyrkan i enlighet med något av de förslag, som utvecklats i reservationen;
samt

3. att tills vidare ett förslagsanslag å 500 000 kronor per år beviljas för
ifrågavarande ändamål.

V. Remissyttranden

Infordrade yttranden över förslaget har avgivits av kammarkollegiet,
kanslern för rikets universitet — som hört teologiska fakulteterna vid universiteten
i Uppsala och Lund — samt alla domkapitel.

Domkapitlen, som anbefallts att höra kyrkofullmäktige i ett antal församlingar
inom stiftet, företrädesvis större sådana, har överlämnat yttranden
från tillhopa 119 församlingar eller kyrkliga samfälligheter.

Yttranden över förslaget har därjämte efter remiss avgivits av Allmänna
svenska prästföreningen, som överlämnat yttranden från ett stort antal
av föreningens kretsar, Sveriges yngre prästers förbund, Uppsala teologgruppers
samarbetsutskott, Yrkeskvinnors samarbetsförbund, Svensk sjuksköterskeförening,
Svenska kvinnors medborgarförbund, Sveriges husmodersföreningars
riksförbund, Fredrika-Bremerförbundet, Kristna kvinnors
samarbetskommitté, Kyrkliga kvinnorådet, K. F. U. K:s riksförbund, Vita
Bandet, Kvinnliga akademikers förening, Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund,
Svenska landsbygdens kvinnoförbund, Folkpartiets kvinnoförbund,
Högerns centrala kvinnoråd.

Svenska kvinnors nationalförbund, Sveriges folkskollärarinneförbund,
Kvinnliga avdelningen av Sveriges kristliga gymnasiströrelse, Stockholms
högskolas kvinnliga studentförening, Uppsala universitets kvinnliga studentförening,
Sveriges akademikers centralorganisation, Civila statsförvaltningens
tjänstemannaförbund samt Landsorganisationen i Sverige har jämväl
erhållit tillfälle att yttra sig men har icke begagnat sig därav.

Härutöver har i ärendet inkommit ett flertal skrifter.

Kungl. Maj:ts proposition nr SO år 1958

Först må sammanfattningsvis redovisas hur remissinstanserna
i princip ställt sig till förslaget att nu ge kvinnor åtminstone
en begränsad behörighet till prästtjänst.

Kammarkollegiet avstyrker.

Teologiska fakulteten vid Uppsala universitet har beslutat inskränka sin
prövning till frågan, huruvida från principiellt kristen synpunkt hinder
möter mot kvinnas inträde i prästämbetet, och har besvarat denna fråga
nekande. En minoritet av fyra ledamöter avstyrker emellertid förslaget. I
teologiska fakulteten vid Lunds universitet har sju ledamöter uttalat sig
mot förslaget och en ledamot tillstyrkt detsamma.

Universitetskanslern tillstyrker.

Samtliga domkapitel utom domkapitlet i Linköping avstyrker. Sistnämnda
domkapitel tillstyrker. Endast hos tre av de tretton domkapitlen
är beslutet enhälligt. Av deltagande 77 domkapitelsledamöter har 59, varibland
samtliga dåvarande biskopar, avstyrkt och 18 — huvudsakligen icke
prästerliga ledamöter — tillstyrkt.

De hörda prästförbunden liksom Uppsala teologgruppers samarbetsutskott
avstyrker. Nästan samtliga de kretsar av Allmänna svenska prästföreningen,
som yttrat sig, har likaledes avstyrkt.

Alla i ärendet hörda politiska kvinnoföreningar tillstyrker att kvinna får
behörighet till prästerlig tjänst. Samma ståndpunkt har de opolitiska kvinnoföreningar,
som yttrat sig, med undantag av Kyrkliga kvinnorådet.

Av de 119 församlingar och kyrkliga samfälligheter, som beretts tillfälle
att yttra sig, har 76 uttalat sig för att kvinna utan uppskov ges behörighet
till prästtjänst, varemot 37 i en eller annan form avvisat detta. Övriga 6
församlingar har avböjt att yttra sig. I åtskilliga fall har kyrkofullmäktige
beslutat tillstyrkande yttrande gentemot en hemställan av kyrkorådet att
förslaget skulle avstyrkas.

Allmänt uppskattande omdömen om kommittébetänkandet finnes i talrika
yttranden från församlingar och kvinnoföreningar. Domkapitlen är
däremot mestadels kritiska mot frågans uppläggning i betänkandet. Sålunda
anför domkapitlet i Lund.

Man kan ej bespara den här föreliggande utredningen omdömet, att den
stannar alltför mycket på ytan. Av en utredning, som utmynnar i förslaget
om att bryta en inom den kristna kyrkan i stort sett allmän snart 2 000-årig tradition, hade man haft rätt att kräva en helt annan grundlighet. I
stället möter man en argumentering, som på väsentliga punkter bär prägeln
av en enkel petitio principii, så t. ex. när det hänvisas till »den av folkets
ansvariga representanter genom riksdagen uttalade åsikten i fråga om
kvinnliga präster» (s. 55) eller till att endast accepterandet av kvinnliga
präster skulle »innebära en tillfredsställande lösning på frågan om likställigheten
mellan man och kvinna inom kyrkans arbete» (s. 57). Det hade varit
till gagn för utredningen, om den beaktat direktivens framhävande av att
hänsyn i första hand hör tagas »icke till ett abstrakt likst ällighetssträvande»

Kungl. Maj:ts proposition nr SO år 1958

(s. 11). Huvudfelet i utredningen är att den i stället för att utgå från kyrkans
behov låter leda sig av likställighetsfrågan och den roll denna spelar i
världsligt sammanhang.

Domkapitlet i Västerås gör detta allmänna uttalande.

Det vore enligt domkapitlets mening mycket olyckligt, om frågan om den
kvinnliga arbetskraftens effektiva utnyttjande i kyrkans tjänst fastlåses
vid frågan om kvinnas behörighet till prästämbetet. I själva verket skulle
detta kunna få till konsekvens, att diskussionen i saken hamnar i en återvändsgränd,
och att därför ingenting kommer att göras för en praktiskt
gynnsam lösning av huvudproblemet. Domkapitlet måste anse det anmärkningsvärt,
att de sakkunniga icke såsom ett viktigt alternativ åstadkommit
någon verklig utredning av möjligheterna till kvinnlig kyrkotjänst vid sidan
av prästämbetet. Även för dem, som anse en lösning i linje med den av de
sakkunniga föreslagna vara den i längden lyckligaste, borde den andra utvägen
framstå som en betydelsefull övergångsform, varigenom även kvinnans
förutsättningar för prästämbetet kunde praktiskt prövas.

Samtliga domkapitel och ett stort antal andra remissinstanser anser att
det inom kyrkan finns behov av ökade kvinnliga insatser.
Enligt domkapitlet i Uppsala är det en internationell företeelse att ett
sådant behov under de senare åren gjort sig allt starkare förnummet och
blivit allt allmännare erkänt. Domkapitlet i Sträng7iäs vill på det allra starkaste
framhäva det oundgängliga behovet av att svenska kyrkan med det
snaraste vidtar åtgärder för att den kvinnliga arbetsinsatsen i vår kyrka
får helt andra möjligheter än nu att komma till sin rätt. Önskvärdheten att
bereda kvinnan ökat inflytande och vidgade arbetsuppgifter i den kyrkliga
verksamheten är enligt Västerås domkapitels mening så uppenbar, att varje
diskussion på denna punkt är överflödig; frågan kan endast gälla, under
vilka former den kvinnliga arbetskraften inom kyrkan bör tillvaratagas.
Också teologiska fakulteten i Lund finner att behovet av ökad kvinnlig
insats i kyrkolivet är uppenbart.

De remissinstanser som med denna utgångspunkt avstyrker, att behörighet
till prästtjänst nu ges åt kvinna, ansluter sig som regel till reservationsyrkandet
att åtgärder vidtas för att inrätta en kvinnlig tjänst i kyrkan.
I många yttranden framhålles att inrättandet av en dylik tjänst måste föregås
av närmare utredning. Ett mindretal remissinstanser anser att en ny
icke-prästerlig tjänst inom kyrkan bör stå öppen för både män och kvinnor.
I några yttranden göres gällande att skäl finnes att dels ge kvinnor behörighet
till prästtjänst och dels inrätta en ny, helt eller huvudsakligen för
kvinnor avsedd kyrklig tjänst.

Flertalet av de remissinstanser, som ingående behandlat betänkandet,
dryftar som en förstahandsfråga spörsmålet, huruvida hinder mot prästvigning
av kvinna möter på grund av kyrkans trohet m o t bibeln
eller mot bibeln och bekännelseskrifterna.

Kungl. Maj:ts proposition nr SO år 1958

Båda de teologiska fakulteterna är splittrade i denna fråga. Universitetskanslerns
ståndpunkt framgår av hans uttalande, att inom dessa fakulteter
enligt hans förmenande icke framförts några argument som rubbar det
resultat, vartill kommittén kommit då den tillstyrkt behörighet för kvinna
att prästvigas och att inneha prästerlig tjänst.

De må här anmärkas att under betänkandets remissbehandling offentliggjorde
två professorer och fem docenter vid universiteten i Uppsala och
Lund följande gemensamma uttalande, till vilket vissa avstyrkande remissinstanser
hänfört sig.

Undertecknade, professorer och docenter i nya testamentets exegetik vid
rikets båda universitet, förklara härmed såsom vår bestämda och på noggrann
forskning vilande mening, att ett införande av s. k. kvinnliga präster
i kyrkan vore oförenligt med nytestamentlig åskådning och skulle innebära
ett avsteg från troheten mot den heliga skrift. Både Jesu apostlaval och
Paulus’ ord om kvinnans ställning i församlingen äga principiell innebörd
och äro oberoende av tidsbetingade förhållanden och åsikter. Det aktuella
förslaget om att kvinnor skola få tillträde till prästämbetet i den svenska
kyrkan måste därför sägas stöta på allvarliga exegetiska hinder.

Domkapitlen i Lund och Göteborg underkänner de sakkunnigas utredning
och slutsatser i denna sak. Domkapitlet i Lund avslutar sin behandling
av spörsmålet med detta: »Även om åtskilligt ännu alltjämt är oklart, så är
i varje fall en sak uppenbar, nämligen att man icke är berättigad att
deklarera: ''principiella religiösa hinder för en lösning i positiv riktning finnes
icke’.» Domkapitlet i Göteborg anför bland annat följande.

De på Skriften grundade invändningarna mot införande av ett kvinnligt
prästämbete, som stödjas av kyrkans samfällda tradition sedan apostlatiden,
synas understrykas av den nyaste forskningen. Att de måste anses
grundade på allvarliga exegetiska överväganden, finner domkapitlet bekräftat
bl. a. av det utlåtande, som i september 1951 avgivits av samtliga akademiska
lärare i nytestamentlig exegetik — med ett undantag.---

Dessas uppfattning delas veterligen av vida kretsar inom kyrkan, och domkapitlet
kan under sådana förhållanden icke finna det tillrådligt eller försvarligt
att genomföra den föreslagna reformen.

Ytterligare några domkapitelsyttranden är starkt kritiska mot de sakkunnigas
exegetiska utredning. Åtskilliga församlingar och präster deklarerar
reservationslöst den meningen, att hinder av teologisk eller religiös art
möter mot att kvinna får bli präst. Vanligen hänvisas härvid till en gudomlig
skapelseordning, särskilda nytestamentliga bibelställen eller Jesu utväljande
av män till apostlar.

I några domkapitelsyttranden föreslås att slutlig ställning i frågan om
kvinnliga präster får anstå i avbidan på säkrare teologiska forskningsresultat.
Domkapitlet i Luleå anför härutinnan.

Det är ingalunda otänkbart, att kommande undersökningar skola finna
nya och måhända överraskande utsiktspunkter, varifrån en lösning kanske
kan erbjudas även av de för närvarande till synes tämligen olösliga motsätt -

Kungl. Maj:ts proposition nr SO år 1958

ningar, som Nya testamentet tycks innehålla i fråga om kvinnans insats i
Kyrkans liv och verksamhet. I detta läge och så utpräglade som meningsskilj
aktigheterna bland forskarna för ögonblicket te sig, anser domkapitlet
det vara av vikt, att frågan om kvinnliga präster icke forceras utan att
avgörandet får bida i förhoppning om att sikten skall klarna och en mindre
splittrad uppfattning om möjligt vinnas beträffande bibelordets verkliga
mening i detta stycke.

Mot tanken på ett uppskov i avvaktan på utfallet av fortsatt teologisk
forskning vänder sig K. F. U. K:s riksförbund.

Kommittémajoritetens och reservanternas utredning visar med all tydlighet,
att man med bibeln som utgångspunkt kan komma till olika resultat i
denna fråga. Den ena eller andra tolkningen av bibelorden kan för olika
människor bli en samvetsfråga. Att som reservanterna föreslår bordlägga
frågan, tills man kan komma fram till mera »entydiga resultat» är ingen
verklig lösning. Man frågar sig ovillkorligen, när teologien kan tänkas komma
fram till »entydiga resultat» i denna fråga i vårt land och ute i världen.
Det förefaller nämligen, som om man skulle önska någorlunda ekumenisk
samstämmighet för att våga gå till handling. Man torde kunna taga för
givet, att denna förutsättning för prästämbetets upplåtande för kvinnor
icke kommer att föreligga inom överskådlig framtid.

Domkapitlen i Linköping, Skara, Karlstad, Visby och Stockholm ansluter
sig med olika grad av säkerhet till kommittémajoritetens mening att principiella
religiösa hinder icke finns mot kvinnas tillträde till prästämbetet.
Samma mening utvecklas i talrika yttranden från församlingar och i de
yttranden från kvinnoföreningar, där frågan diskuteras. Kyrkliga kvinnorådet
upplyser, att de flesta inom rådet anser att inga dogmatiska eller
bibelteologiska skäl kan anföras mot prästämbetets öppnande för kvinnor.

Den kyrkliga traditionens betydelse vid bedömandet av
spörsmålet om kvinnliga präster utvecklas av åtskilliga remissinstanser.
Majoriteten inom domkapitlet i Härnösand — d. v. s. de tre prästerliga
ledamöterna — yttrar.

Att prästämbetets öppnande för kvinnor strider mot den kristna kyrkans
hela tradition, är obestridligt. De sakkunnigas majoritet vägrar med en
hänvisning till den reformatoriska uppfattningen om Skriftens primat över
traditionen att tillerkänna detta argument principiell betydelse och ägnar
därför saken ytterst ringa uppmärksamhet. Det synes dock domkapitlet
oriktigt att på detta sätt förringa betydelsen av eu tradition, som står i
obrutet samband med Skriften.

Majoriteten inom Uppsala domkapitel anför:

Ett öppnande av prästämbetet för kvinnor skulle givetvis innebära ett
brott mot en obruten tradition inom kyrkan alltifrån äldsta tid. Detta innebär
givetvis icke, att icke ett sådant steg under vissa förutsättningar kunde
vara riktigt och önskvärt. Men onekligen manar nämnda förhållande till
försiktighet. Det bör icke tagas utan att saken noga genomtänkes och prövas
utifrån kyrkans egna synpunkter .

3 — B ihan g till riksdagens protokoll 19X8. 1 sand. Nr 30

Kungl. Maj:ts proposition nr SO år 1958

I yttranden av majoriteten inom, Luleå domkapitel och av ledamöter i
Växjö domkapitel anmärkes att den kyrkliga tradition, som åt kvinnan gett
hennes nuvarande ställning inom de beslutande kyrkoförsamlingarna och
funktioner såsom resesekreterare m. in., icke står i samklang med uppfattningen
om ett för all tid gällande förbud för kvinnan att tala i församlingen.

Slutligen anför majoriteten inom Linköpings domkapitel.

Att från förhållandena under Jesu och urkyrkans tid eller kyrkans senare
historia draga slutsatser, som skulle binda utvecklingen vid en gången tids
ordningar, torde icke bara stå i strid med vad som skett på andra områden
av kyrkans liv utan också bli en tvångströja, som skulle vara hinderlig för
Kristi kyrkas segertåg.

I nära samband med läro- och traditionssynpunkterna upptages i åtskilliga
remissyttranden frågan om betydelsen för svenska kyrkans ekumeniska
relationer med andra kyrkor av att prästämbetet öppnas för
kvinnor. För flera domkapitel ligger häri ett skäl mot en sådan reform.
Enligt domkapitlet i Uppsala är det icke önskvärt, att en enstaka kyrka
genom mindre väl övervägda åtgärder skapar ny splittring i en kristenhet,
som just nu vaknat till medvetande om den kristna enhetens betydelse.
Samma domkapitel granskar tämligen ingående kommitténs framställning
av förhållandena i andra samfund och anmärker därvid bland annat, att
intet bestämt svar kan ges på frågan, huruvida den befintliga nattvardsgemenskapen
mellan svenska kyrkan och Englands kyrka skulle brytas av
att kvinnor finge tillträde till prästämbetet i svenska kyrkan.

Domkapitlet i Lund anför bland annat.

De sakkunnigas föreställning, att den ekumeniska frågan här huvudsakligen
skulle inskränka sig till förhållandet mellan Svenska kyrkan och den
anglikanska, röjer ringa förtrogenhet med det ekumeniska läget. Här ligger
ett av de viktigaste motargumenten på praktiskt plan mot de sakkunnigas
betraktelse. Det vore högst olyckligt, om vår kyrkas i viss mån ledande
ställning i det ekumeniska arbetet skulle äventyras genom provinsialistiska
ställningstaganden i en fråga som gäller det kyrkliga ämbetets struktur.

Även de hörda prästsammanslutningarna åberopar mot förslaget ekumeniska
intressen.

Motsatt ståndpunkt framkommer i yttranden från vissa kyrkofullmäktige.
Enligt kyrkofullmäktige i Västerås och Lundby församlingars kyrkliga
samfällighet synes enda möjligheten vara att de olika kyrkorna själva löser
problemet om kvinnliga präster och har så stort förtroende till varandra
att de kan samarbeta och även ha nattvardsgemenskap trots att de tills
vidare har olika syn på denna sak.

Kyrkliga kvinnorådet bestrider att svenska kyrkan är skyldig att avvakta
resultaten av ekumeniskt arbete och tillägger, att det tvärtom förefaller
som om man inom de ekumeniska kretsarna med stort intresse avvaktar,
hur svenska kyrkan med dess — enligt Kyrkliga kvinnorådet — centrala

Kungl. Maj:ts projyosition nr SO år 1058 35

position bland de olika kyrkosamfunden kommer att lösa det överallt
brännande problemet.

I ett stort antal yttranden diskuteras frågeställningen:
kvinnligt ämbete eller kvinnliga präster,
ning härtill dryftas ofta likställigheten mellan man
som grund för reformen.

Högerns kvinnoförbund anför.

Förbundet är väl medvetet om att ett på känslor och tradition grundat
motstånd mot reformen finnes inom stora delar av vårt folk. Enligt vår
uppfattning bör dock detta ej utgöra ett hinder för reformens genomförande.
Ingen, som känner en djup och stark kallelse att såsom präst i svenska
statskyrkan förkunna Guds ord och förvalta sakramenten, synes oss böra
förmenas detta. I vår tid är kyrkan kanske mer än tidigare i behov av förnyelse
— nya vägar måste prövas. Vi anse för vår del att kyrkan i denna
situation icke har råd att avstå från den utomordentligt värdefulla förstärkning
som kvinnliga präster skulle utgöra. Sedan kvinnan numera äger
behörighet till samtliga övriga statstjänster synes oss därför tiden vara inne
att utsträcka behörigheten till att omfatta även kyrkliga ämbeten och
tjänster.

Svenska landsbygdens kvinnoförbund anför bland annat.

Utan att vara omedvetna om att tanken på kvinnliga präster fortfarande
ter sig främmande för många, våga vi dock anta, att tiden nu är mogen för
kvinnornas likställighet även på detta område. Detta krav bör enligt vår
åsikt icke bedömas som ett kvinnornas försök till inkräktande på ett hittills
manligt arbetsfält.

särskilt
I anslutoeh
kvinna

Minoritetens förslag om ett diakonämbete i ny form med akademisk utbildning
och god avlöning är måhända en väg att gå. Men vi kunna icke
förstå, att detta behöver utesluta kvinnornas rätt och möjlighet till fullt
prästämbete.

Samma kvinnoförbund yttrar vidare.

Tanken på att kvinnliga präster, enligt minoritetens förslag, väl skulle få
predika och utöva själavård men ej kunna erhålla självständig och fullständig
prästerlig tjänst, förefaller oss direkt absurd. Att apostlarna endast
utgjordes av män och att dop och brödbrytande förrättats av manliga
officianter sedan den första kristna tiden förklaras av det manssamhällesbetonade
samhällsskick som då rådde och av vilket vi ännu har att dras
med en del kvarblivande rester. Som företrädare för en stor kvinnlig organisation
vägra vi absolut vidgå, att kvinnor i allmänhet ha mindre ansvarskänsla
eller värdighet eller förmåga att bedöma handlingar och själstillstånd
än män. Få de lämpliga kvinnorna liksom de lämpliga männen en för kallet
lämpad utbildning, kommer de i de flesta fall både att sköta sitt värv och
vinna församlingarnas förtroende.

K. F. U. K:s riksförbund yttrar bland annat.

Man skulle önskat, att det förhållit sig så, att kvinnans egenart, krafter
och vilja till tjänst oförbehållsamt och med glädje tagits emot just inom

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1958

kyrkan, vars Herre under sin vandring här på jorden radikalt bröt med
traditionen och gav kvinnan ett nytt egenvärde. Nu gör man sig i stället
mycket möda med att bevisa eller motbevisa, om det är överensstämmande
med bibeln och principiellt riktigt eller ej att hon får tillträde till det
ämbete, som under århundradenas lopp utformats inom kyrkan för ordets
predikan, själavård och sakramentens förvaltning.

Det skulle icke förvåna, om inom kyrkan i sin helhet majoritet funnes
för kvinnliga präster, medan inom kyrkfolket i trängre mening, särskilt
inom starkt konservativa kretsar och inom de av den nyare sakramentsteologien
påverkade kretsarna, ett tämligen starkt motstånd restes häremot.
Inom dessa kretsar har prästerskapets ställningstagande säkerligen
avgörande betydelse. Prästerna kunna i hög grad påverka opinionen i den
ena eller andra riktningen.----

En särskild kvinnlig tjänst komme med all säkerhet att uppfattas såsom
ett lägre ämbete än prästämbetet både av prästerskapet och av allmänheten.
Hos kvinnorna själva skalle inrättandet härav vidmakthålla känslan
av att kvinnan icke är fullvärdig inom kyrkan. Vi vilja på det starkaste
framhålla, att detta icke är en fråga om prestige utan om människovärde.

Kyrkliga kvinnorådet kan icke helt ansluta sig till vare sig majoritetens
eller minoritetens förslag utan önskar, att en ny utredning snarast kommer
till stånd med uppgift att framlägga riktlinjer för »en kvinnlig gren av
Kyrkans ämbete». Rådet anför härom bland annat.

Det är av vikt, att denna nya gren av Ordets ämbete verkligen klart
fattas såsom en med det traditionella manliga prästämbetet jämställd
kyrkotjänst och att alltså en fullvärdig utbildning kräves och inställelse
sker genom samma slags biskopliga vigning med handpåläggning.

Enligt kyrkofullmäktige i Leksands församling kommer kyrkan säkert
att vara välbetjänt av att den ger kvinnan lika ställning som ordets förkunnare
och sakramentens förvaltare som mannen. Leksands församlinghör
till de församlingar som kan tänkas bli ställd inför frågan om att erhålla
kvinnlig präst. Det är med denna möjlighet för ögonen som församlingen
ansluter sig till det av sakkunnigmajoriteten framlagda förslaget.

Kyrkofullmäktige i Uppsala domkyrkoförsamling yttrar bland annat.

Församlingen delar helt uppfattningen att kvinnan bör beredas tillfälle
att visa vad hon kan uträtta i det prästerliga ämbetet. Goda möjligheter
härtill böra finnas i vårt lands större församlingar, där ofta ett flertal präster
tjänstgöra. Uppsala domkyrkoförsamling synes ur många synpunkter
vara en församling av sådan karaktär, att här en kvinnlig präst skulle kunna
fylla uppgifter av stor betydelse vid sina manliga ämbetsbröders sida.
Kyrkofullmäktige skulle med glädje se att också kvinnliga präster här
finge utföra sin gärning.

Enligt kammarkollegiet föreligger icke skäl att öppna prästämbetet för
kvinnor. Kollegiet anför i huvudsak följande.

Det torde vara obestritt, att församlingsvården skulle stärkas om ett
kvinnligt, kyrkligt ämbete med eller utan prästvigning infördes i svenska

Kungl. Maj.ts proposition nr SO år 1958

kyrkan. Kollegiet utgår ifrån att ur kristen trossynpunkt något hinder icke
föreligger för att tillerkänna kvinna behörighet till prästerlig tjänst. Vid
sådant förhållande reduceras, såvitt kollegiet förstår, frågan om kvinnas
behörighet till prästämbetet till ett bedömande huruvida den åldriga kyrkliga
tradition, som utestänger kvinna från prästämbetet, kan anses uppbäras
av en så stark opinion, att reformens genomförande skulle medföra
avsevärt men för den kyrkliga verksamheten. Av utredningen torde framgå,
att prästerskapet i gemen samt den kyrkligt intresserade allmänheten i
huvudsak är negativt inställd.

De sakkunnigas majoritet har förkastat en lösning genom inrättande av
ett kvinnligt kyrkligt ämbete utan prästvigning, såsom det synes väsentligen
utifrån antagandet att ett dylikt ämbete skulle ur prestigesynpunkt
komma att betraktas såsom mindervärdigt i förhållande till prästämbetet.

Kollegiet, som anser anläggande av prestigesynpunkter på den föreliggande
frågan densamma ovidkommande samt finner ett genomförande av
majoritetsförslaget för närvarande kunna göra mera skada än gagn, ser sig
i detta läge icke kunna tillstyrka det framlagda lagförslaget.

Sveriges allmänna prästförening anser att förslaget om kvinnliga präster
är ett uttryck mer för den moderna principen om kvinnans likställighet ’
alla hänseenden med mannen än för kyrkliga överväganden och behov, ivlen
hela det problemkomplex, som frågan innesluter, bör icke, som — enligt
föreningen — mångenstädes skett, bedömas efter sociologiska och profana
måttstockar utan främst betraktas från principiella, immanenta kyrkligt
religiösa synpunkter, som har sin grund i evangeliet och i kyrkans hela
tradition. Från praktisk ändamålssynpunkt har, anför föreningen vidare,
knappast något verkligt behov av en sä radikal reform som inrättande av
ett kvinnligt prästämbete kunnat påvisas. Däremot är det högst angeläget,
att vidare möjligheter beredes kvinnor till sådan tjänst utan prästerlig
ämbetskaraktär inom kyrkan, där kvinnan kan göra sina specifika gåvor
fruktbärande i själavård, förkunnelse, undervisning, ungdomsvård etc.
Detta kräver, uttalar föreningen slutligen, en omfattande och grundlig utredning,
som bör innefatta även kyrkans diakoni och som icke bör ta hänsyn
endast till kvinnor utan också innefatta motsvarande manlig tjänst
utan prästerlig karaktär inom kyrkan.

Sveriges yngre prästers förbund anför bland annat.

Ett kvinnligt prästämbete motsvarar icke något behov inom Kyrkan eller
något aktuellt önskemål från de egentliga kyrkoförsandingarnas sida, trots
de uttalanden i annan riktning som gjorts av vissa kyrkofullmäktigekorporationer,
företrädesvis i storförsamlingar, medan de medelstora och
mindre församlingarna icke beretts tillfälle att yttra sig över förslaget.
Dessa uttalanden kunna icke betraktas som auktoritativa för det mera aktiva
kyrkfolket. Det kan däremot göras gällande, att eu reform i den av de
sakkunniga föreslagna riktningen skulle kunna medföra eu kyrkosplittring
i vårt land av allvarligt slag.

Majoriteten inom teologiska fakulteten i Lund anser det oriktigt att lösa
reformfrågan utifrån ett principtänkande byggt på doktrinen om likstiillig -

Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1958

het mellan man och kvinna. Ty även med det mest fullständiga erkännande
av denna likställighet måste praktiska lämplighetssynpunkter läggas på
tillsättningen av olika tjänster i samhället. Vigning av kvinnor till prästämbetet
skulle medföra så betydande praktiska svårigheter, att det ej bör
ifrågakomma, att kvinnor f. n. erhåller tillträde till prästerlig tjänst. Att
kvinna på så sätt uteslutes från statlig befattning är ingalunda något enastående
inom svenskt samhällsliv av i dag.

Flera domkapitel framhåller, att prästämbetets förbehållande åt männen
icke får ses som resultat av en värdesättning av könen. Domkapitlet i
Strängnäs uttalar sålunda att likställighet och likvärdighet icke är detsamma
samt att olikhet i tjänst icke innebär någon gradering av människors
värde.

Enligt åtskilliga domkapitels mening kan det ej påräknas att kvinnor i
nämnvärd utsträckning kommer att söka och erhålla prästtjänst. Domkapitlet
i Uppsala yttrar härom.

Den ur praktisk synpunkt viktigaste frågan synes domkapitlet vara
denna: skulle det påtagliga behovet av ökad kvinnoinsats i kyrkans gärning
fyllas genom prästämbetets öppnande för kvinnor? Domkapitlet håller före,
att svaret på denna fråga måste bli nekande. Erfarenheten från andra kyrkor
gör det sannolikt, att antalet prästvigda kvinnor under alla förhållanden
skulle bli högst ringa. Det är tänkbart, att den medgivna rätten i varje
fall under lång tid icke alls skulle utnyttjas. Någon plikt för biskoparna att
prästviga kvinnor, som begära ordination, torde icke kunna komma ifråga.
Om någon biskop skulle i princip vara villig att förrätta sådan vigning,
måste han liksom före vigningen av manliga kandidater noga överväga,
huruvida kandidaten är lämplig och huruvida man kan räkna med att hon
kan få en normal befordran inom stiftet. Här inställa sig allvarliga betänkligheter.
Även om åtskilliga kyrkofullmäktigeinstitutioner under mer eller
mindre starkt politiskt inflytande förklarat sig intet ha att invända mot
kvinnors anställande som präster, torde det vara ytterst ovisst, om församlingarna
i val skulle föredra en kvinnlig sökande framför en manlig. Att
Kungl. Maj:t skulle vid tredjegångstillsättningar vilja påtvinga ett pastorat
en kvinnlig sökande mot dess önskan synes osannolikt. Även vid förordnande
av e. o. präster måste domkapitlen ta någon hänsyn till församlingarnas
och prästerskapets önskningar. Det torde därför vara att befara,
att den kvinna, som inträdde i församlingstjänst, skulle bli ganska missräknad.

Domkapitlet i Göteborg anser, att det begränsade tillskott av nya arbetare,
som kyrkan på denna väg skulle erhålla, icke torde uppväga den
oenighet och söndring, som skulle åstadkommas i församlingarna, de svårigheter,
inför vilka stiftsledningen skulle ställas vid utfärdandet av missiv,
och de olägenheter, som kan förväntas uppkomma i det ekumeniska samarbetet.

Biskopen i Linköpings stift anför i sitt från domkapitlets majoritet avvikande
yttrande bland annat.

Kungl. Maj:ts proposition nr SO år 1958

Även om man icke tillmäter de opinionsyttringar med mångahanda överord,
som framförts mot kvinnors tillträde till prästämbetet, någon utslagsgivande
betydelse och än mindre låter sig påverka av sådana argument, som
fått smak av hotelse om strid och söndringsagitation, kan man icke bortse
från å ena sidan den kvarstående ovissheten om de kristna urkundernas
principer i här föreliggande spörsmål, å andra sidan den samvetsoro, som reformen
på sina håll kan komma att medföra. Ej heller kan man helt bortse
från, att reformens genomförande huvudsakligen medför kvinnas funktion
vid sakramentsförvaltning, då ju hennes övriga andliga funktioner inrymmas
i det av sakkunnigas minoritet föreslagna och av kyrkomötet begärda
särskilda ämbetet samt att vinningen av reformen därigenom synes bli
mindre för kyrkans tjänande och evangelisatoriska verksamhet än för det
av gruppintressen färgade likställighetskravet.

Flera domkapitel se i förhållandena i Danmark, Finland och Norge belägg
för riktigheten av åsikten att prästvigning icke är ett effektivt medel
att tillföra kyrkan kvinnlig arbetskraft.

I fråga om kvinnas lämplighet för det prästerliga ämbetets funktioner
kan enligt domkapitlet i Uppsala olika synpunkter göras gällande.

För den muntliga förkunnelsen kan en kvinna givetvis äga goda förutsättningar,
liksom för undervisning och själavård bland kvinnor. Kyrkobokföring
och liknande uppdrag ligga givetvis lika väl till för en kvinna som
för en man. Förhållandet är ett annat ifråga om de liturgiska funktionerna.
Det kan ifrågasättas, om det enbart är vana och fördom, som för den vanliga
kyrkobesökaren gör det svårt att tänka sig en kvinna förrätta altartjänst,
särskilt att i »vanlig skrud och prydnad» hålla nattvardsgudstjänst.
Här får prästens ställning som husfader i församlingen en symbolisk betydelse,
även om man icke accepterar den från nyare teologiskt håll framförda
»representationssynpunkten».

Samma domkapitel och domkapitlet i Luleå anser att kvinnlig prästs
äktenskap och barnsbörd skulle medföra komplikationer, som det är omöjligt
att bortse från.

I de yttranden av kyrkofullmäktige, som innehåller ett motiverat avstyrkande
av kommittéförslaget, åberopas mestadels att något behov av
kvinnlig präst ej framträtt inom församlingen eller att reformen skulle
skapa oro och söndring inom kyrkan.

Såsom nämnt anser flertalet av de remissinstanser, vilka avstyrker att
kvinna ges behörighet till prästerlig tjänst, att ett nytt kyrkligt
men icke prästerligt ämbete skall inrättas. Stundom anknytes
förslag härom till diakonisstjänsten. I andra yttranden förordas en mera
akademisk utformning av den nya tjänsten. Då undantagsvis mera utformat
förslag förekommer i remissyttranden över betänkandet — såsom i
Strängnäs domkapitels yttrande —- pekar förslaget fram mot det stadgeförslag
för »ny kyrklig tjänst för medhjälpare i församlingsarbetet», som
biskopsmötet antagit år 1955.

Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 19,58

I talrika remissyttranden diskuteras lämpligheten av kommitténs förslag
att begränsa kvinnlig prästs behörighet till att avse
endast vissa tjänster. De remissinstanser, som avstyrker införande av
kvinnliga präster, har dock genomgående avstått från att uttala någon mening
om denna begränsning. Detta gäller sålunda om flertalet domkapitel.

Kammarkollegiet gör gällande, att samma skäl, som åberopats för kravet
pa att inom församlingen skall finnas två prästerliga tjänster för anställande
i densamma av eu kvinnlig präst, torde kunna åberopas i fråga om särskilt
kyrkobokföringsdistrikt. Beträffande lagtextens utformning anmärker kollegiet
vidare bland annat, att uttrycket »i vilken finnas minst två prästerliga
tjänster» synes kunna misstolkas. Med ordet »finnas» torde avses, att
vederbörande präster skall vara bosatta inom församlingen, och med orden
»prästerliga tjänster» torde åsyftas församlingspräster. Detta bör enligt
kollegiets mening komma till uttryck i författningen.

Universitetskanslern ifrågasätter, om kommittén anfört tillräckligt bärande
motivering för det avsteg, den genom begränsningsregeln tagit från
grundlagens princip om förtjänst och skicklighet.

Den konflikt, som föreligger mellan å ena sidan principen om förtjänst
och skicklighet och å den andra församlingarnas valrätt är ingalunda ny
i den svenska prästvalslagstiftningens historia. Det är tvärtom här fråga
om en urgammal konflikt. Särskilt må erinras därom, att reglerna om att
förslag skulle upprättas infördes i lagstiftningen på 1730-talet under hävdande
av principen om förtjänst och skicklighet och i bestämd motsättning
mot församlingarnas krav på att själva få bestämma, vem de skulle ha till
präst. Från församlingarnas sida kämpades en energisk kamp mot principen
om förtjänst och skicklighet — en princip som vid den tiden hade sina
främsta förespråkare på ledande kyrkligt håll. Särskilt åberopade man från
församlingarnas sida då gällande bestämmelser, att ingen präst finge dem
påtvingas mot deras vilja. Kompromissen den gången blev, att församlingarna
fingo rätt att under vissa villkor kalla fjärde provpredikant, men blott
i fråga om regala pastorat. (Först 1883 utvidgades fjärde provpredikantinstitutet
att avse även konsistoriella gäll.)

Det synes mig icke föreligga större anledning nu än vid tidigare konflikter
att frångå principen om förtjänst och skicklighet. Församlingarnas rätt
synes mig vara tillräckligt beaktad genom att de äga giva uttryck åt sin
mening vid ett val inom ett på vederbörligt sätt upprättat förslag och ha
befogenhet att — på vissa villkor — kalla fjärde man.

Vidare anför kanslern.

Det anförda innebär, att jag delar den principiella uppfattning, prosten
Hallén givit uttryck åt. Vlen jag förmenar, att slutsatserna böra dragas
omedelbart och icke — såsom han tänkt sig — ställas på framtiden. Fastän
jag icke i allo kan instämma i den motivering, som anförts av reservanten
fm Leijon, ansluter jag mig sålunda, vad slutsatserna beträffar, till den
mening hon framfört i sin reservation. Enligt min uppfattning tala alltsa
avgörande skäl för att en blivande lag om kvinnas behörighet att innehava
prästerlig och annan kyrklig tjänst icke bör innehålla annat än en bestämmelse
om att kvinna skall äga lika behörighet som man att prästvigas och
innehava befattning av nämnt slag.

Kungl. Maj:ts proposition nr SO år 1958

Samtliga tre icke prästerliga ledamöterna av domkapitlet i Härnösand
liksom en icke prästerlig ledamot av domkapitlet i Karlstad avvisar begränsning
i behörigheten. Två icke prästerliga ledamöter av domkapitlet i
Skara, som tillstyrker behörighet för kvinna att bli präst, anser att den
föreslagna inskränkningen åtminstone för det närvarande måste föreskrivas.
Majoriteten inom samma domkapitel, vilken såsom nämnts helt avstyrker
den föreslagna reformen, uttalar bland annat att denna för närvarande
säkerligen blott skulle bli eu skenlösning av frågan, som knappast
skulle tillfredsställa någon, allra minst de kvinnor, som låter prästviga sig
men finner sina verksamhetsmöjligheter inskränkta både av lagens föreskrifter
och av eu kompakt opinion inom församlingarna.

Av de hörda politiska kvinnoföreningarna godtar endast Folkpartiets
kvinnoförbund begränsningen. Förbundet anför.

Samtidigt som förbundet av hänsyn till samvetsfrihetens grundsats för
närvarande biträder denna del av förslaget vill dock förbundet betona att
det anser bestämmelsen ifråga vara av övergångsnatur. Kvinnoförbundet
är övertygat om att, därest den föreslagna reformen genomföres, denna bestämmelse
i sinom tid skall visa sig överflödig och att även på detta område
den önskvärda likställigheten mellan män och kvinnor skulle kunna uppnås.

Högerns kvinnoförbund yttrar i denna fråga.

Även utan den föreslagna undantagsbestämmelsen är det icke sannolikt
att kvinnlig präst under de första åren skulle få tillfälle att ensam uppehålla
prästtjänst i en församling. Förbundet ifrågasätter därför om det över
huvud taget föreligger något behov av en övergångsbestämmelse, vilken
efter en tid komme att föranleda nya utredningar och bestämmelser.

Svenska landsbygdens kvinnoförbund anser att kvinnor bör beredas tillträde
till prästämbeten i full utsträckning utan annan inskränkning än den
nu förekommande lämplighetsprövningen och församlingarnas egen valrätt.

Så länge vi har en statskyrka, anför Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund,
synes det självklart och naturligt, att behörighetslagens föreskrifter
om principiell likställighet mellan män och kvinnor i fråga om tillträde
till ämbeten och tjänster sknll gälla fullt ut även i fråga om de kyrkliga
tjänsterna. Förbundet kan icke dela kommittéledamoten Halléns uppfattning
att den föreslagna restriktiva bestämmelsen endast är av temporär
natur. Tvärtom kan stora risker finnas för att en sådan bestämmelse i stället
blir av permanent natur.

Flertalet av de i ärendet hörda opolitiska kvinnosammanslutningarna har
antingen helt motsatt sig att behörigheten inskränkes till vissa tjänster eller
godtagit inskränkningen under förutsättning att den endast blir eu övergångsföreteelse.
K. F. U. K:s riksförbund anser att det, med hänsyn till den
nuvarande opinionen bland kyrkfolket, är tillrådligt att gå försiktigt fram
och att till en början godtaga den föreslagna begränsningen. Fr edrika-It remer
förbundet reserverar sig mot inskränkningen såvida den icke ändras
på det sättet, att dess karaktär av övergångsbestämmelse otvetydigt fram -

Kungl. May.ts proposition nr SO år 1958

hålles. Enligt Vita bandet bör regeln fixeras till att gälla endast de första
fem åren efter ikraftträdandet av lagstiftningen om kvinnas behörighet till
prästtjänst.

Av de 76 församlingar eller kyrkliga samfälligheter, som tillstyrkt behörighet
för kvinnor till prästtjänst, ha endast en mindre del särskilt uppehållit
sig vid den föreslagna inskränkningen. Kyrkofullmäktige i Säby församling
säger med hänsyftning härpå att i de sakkunnigas majoritetsförslag
har hänsyn även tagits till oppositionen, varför kyrkofullmäktige anser
att förslaget i sin helhet bör kunna antagas. Åtvids kyrkofullmäktige anser
att rent principiellt bör full likställighet råda och att kommittémajoritetens
förslag innebär ett minimikrav. Mot varje inskränkande särregel för kvinnor
uttalar sig l.f församlingar. Kyrkofullmäktige i Danderyds församling
anför som skäl för full likställighet detta.

Sakkunnigmajoritetens huvudskäl för den föreslagna inskränkningen i
kvinnas behörighet att förordnas till prästerlig tjänstgöring eller utnämnas
till prästerlig tjänst är farhågan att en kvinnlig präst icke i sitt arbete inom
församlingen kommer att mötas av samma förtroende som en manlig präst.
Erfarenheterna från andra områden inom samhällslivet synas giva vid handen,
att denna farhåga är överdriven. Den kvinnliga rösträtten mötte till
en början hårt motstånd men betraktades redan efter några år som något
naturligt och självklart. De första kvinnliga innehavarna av statliga ämbeten
i skolväsen, domstolsväsen och administration mottogos med undran och
misstroende kanske främst bland sina manliga kolleger men också av delar
av den allmänhet, som skulle möta dem under deras ämbetsutövning. Denna
undran och detta misstroende förbyttes emellertid nästan undantagslöst
snart i aktning och respekt. Det saknas anledning att förmoda att utvecklingen
på det kyrkliga verksamhetsfältet skulle bliva en annan.

Kyrkofullmäktige i några församlingar tillstyrker väl behörighet för kvinna
till prästerlig tjänst men anser att tjänst ej skall få besättas med kvinnlig
präst mot församlingens vilja. I några kyrkofullmäktigeyttranden förekommer
förslag till ytterligare begränsningar såsom att behörigheten endast
skall avse tjänst i pastorat med minst tre präster (kyrkofullmäktige i Stora
Tuna församling) eller att kvinna ej skall få inneha »kyrkoherdeämbetet,
prostämbetet och biskopsämbetet» (kyrkofidlmäktige i Misterliults församling
).

VI. Behörighetsfrågans senare behandling

Vid 1951 års kyrkomöte väcktes en motion (nr 88) av fru Holmström med
begäran om allsidig utredning om åtgärder för en rikare differentiering på
olika praktiska linjer av de prästerliga tjänsterna inom svenska kyrkan med
hänsyn tagen jämväl till kyrkans möjligheter att på ett nytt sätt mottaga
kvinnans tjänst inom Ordets ämbete, allt i syfte att utredningen i sinom tid
måtte kunna underlätta en ny och välbehövlig omprövning av den teoretiska
och praktiska prästutbildningens problem.

Kungl. Maj:ts proposition nr SO år 1958

Andra tillfälliga utskottet hänvisade i sitt betänkande nr 12 i anledning
av motionen vad angår frågan om kvinnlig prästtjänst till att de flesta domkapitlen
då ännu icke avgivit sina remissyttranden över 1950 års kommittébetänkande.
Utskottet fann att den sålunda pågående utredningen
icke borde föregripas. På utskottets hemställan beslöt kyrkomötet att motionen
icke skulle föranleda någon dess åtgärd.

Frågan togs upp även vid 1953 års kyrkomöte, då herr Magnus Danell
i eu motion (nr 2) föreslog, att kyrkomötet skulle hemställa om erforderliga
åtgärder för att kvinna måtte bli behörig till prästämbetet inom svenska
kyrkan.

Efter att ha påpekat, att remissbehandlingen av kommittébetänkandet
ännu icke vore helt avslutad, hemställde kyrkolagsutskottet i betänkande
nr 19, att, enär frågan för närvarande vore beroende på Kungl. Maj:ts
prövning, motionen icke måtte föranleda någon kyrkomötets åtgärd. Kyrkomötet
beslöt i överensstämmelse härmed.

Kvinnas obehörighet till prästtjänst i svenska kyrkan var år 1954 föremål
för uppmärksamhet i samband med Sveriges ratificering av Förenta
Nationernas konvention om kvinnans politiska rättigheter. I det statsrådsprotokoll,
som fogats till Kungl. Maj:ts proposition, nr 48, till 1954 års riksdag,
diskuterade ministern för utrikes ärendena, huruvida berörda förhållande
kunde hindra att »Sverige reservationslöst ratificerade konventionen.
Enligt dennas artikel III skall kvinnor ha rätt att, på samma villkor som
män utan åtskillnad av något slag, inneha allmän tjänst och utöva alla
offentliga funktioner om vilka stadgas i vederbörande lands lagar. Föredraganden
ansåg emellertid att prästerliga tjänster inom svenska kyrkan faller
utanför området för konventionen, huvudsakligen av det skälet att här är
fråga om tjänster beträffande vilka behörighetsvillkoren icke fastställts av
staten ensam utan av staten och kyrkan i förening. Riksdagen lämnade
denna ståndpunkt utan invändning.

Biskopsmötet har år 1955 antagit ett förslag till stadga för Ny kyrklig
tjänst för medhjälpare i församlingsarbetet, vilket anbefallts till församlingarnas
övervägande. Förslaget — som återgivits i riksdagens första lagutskotts
utlåtande nr 29 år 1955 — innehåller bland annat följande.

Tjänsten avser att »bereda ny möjlighet till aktivt tjänande i kyrkan
med hänsyn tagen till församlingarnas behov av kvalificerade krafter, vilka
kunna nå vidare ut bland människorna».

Tjänsten, som benämnes församlingsadjunktstjänst, skall ha karaktär av
lekmannatjänst, icke ett nytt ämbete. Den är närmast avsedd för kvinnor
men undantagsvis skall manlig befattning kunna inrättas.

Uppgifterna för tjänstinnehavaren skall vara

a) själavård,

Kungl. Maj:ts proposition nr SO år 1958

b) evangelisation i olika former, om vilken verksamhet anmärkes att den
icke är avsedd att ersätta prästens ordinarie arbete,

c) undervisning, bland annat efter biskopens direktiv medverkande i
konfirmandundervisning,

d) barn- och ungdomsarbete.

Tjänsten skall regelmässigt vara heltidstjänst.

Utbildningens teoretiska del skall normalt omfatta teol. kand.-examen
eller till teologisk fakultet förlagd undervisning för kristendomslärare vid
läroverk. Dess praktiska del skall omfatta omkring 150 undervisningstimmar
och 300 övningstimmar i skilda ämnen.

Finansieringen grundas tills vidare på anslag från församlingar eller
kyrkliga samfälligheter. Målet bör vara att tjänsterna framgent legalt inorganiseras
i kyrkan och berättigar till bidrag ur kyrkofonden.

Lön skall utgå efter en närmare angiven reglerad befordringsgång.

Omkostnaderna för utbildningsverksamheten täckes genom rikskollekt.

Inställande i tjänsten förrättas enligt ordning som fastställts av biskopsmötet.

Tjänsten tillsättes såsom annan av församling inrättad tjänst.

Förman i tjänst, som inrättats för viss församling, är dennas kyrkoherde.

I tre vid 1955 års riksdag väckta motioner, dels de likalydande motionerna
I: 15 av herr Ollén och II: 25 av herr Rimmerfors och dels motionen II:
43 av fru Andrén m. fl. hemställdes, att riksdagen skulle begära att Kungl.
Maj:t senast år 1056 föreläde riksdagen förslag till lagstiftning om behörighet
för kvinna till prästerlig tjänst.

Första lagutskottet anförde i utlåtande, nr 26, över motionerna — efter
att ha anmärkt att flertalet av de församlingar, som hörts över 1950 års
kommittéförslag, tillstyrkt detta — följande.

Enligt utskottets mening äro, generellt sett, kvinnor lika väl skickade
som män att utöva de på prästämbetet ankommande funktionerna. Prästen
har att fullgöra sina uppgifter i mycket skiftande situationer. I åtskilliga
lägen kan det förmodas, att en kvinnlig präst skulle visa sig vara väl så
lämplig som en manlig.

Även behovet av kvinnans medverkan i det prästerskapet åliggande
kyrkliga arbetet måste beaktas. Detta behov gör sig gällande icke endast i
nyssnämnda särskilda situationer. I nuvarande tidsläge är det angeläget,
att alla krafter, som vilja ställa sig till kyrkans förfogande, kunna utnyttjas
och att alla som så önska, oavsett kön, beredas tillfälle att — efter vederbörlig
utbildning — i prästerlig tjänst verka inom kyrkan. Enligt utskottets
mening bör den föreliggande principfrågan icke avgöras under hänsynstagande
till den aktuella prästbristen. Det kan dock framhållas att en
reform av nu angivet slag, i vart fall på längre sikt, säkerligen kommer att
underlätta rekryteringen.

Inrättandet av en särskild lekmannatjänst av det slag, biskopsmötet förordat,
kan icke minska angelägenheten av att prästämbetet nu öppnas för
kvinnor. Endast efter prästvigning kan kvinnan bli i stånd att utan begränsning
göra sin insats i det kyrkliga arbetet.

Genom 1049 års grundlagsändringar erhöll kvinnan, då det gäller tillsättande
av ämbeten och tjänster, generell likställighet med mannen utom

Kungl. Maj.ts proposition nr SO år 1958

beträffande prästerliga tjänster, i fråga om vilka en särreglering förutsattes.
Rättvisehänsyn kräva att — då principiella hinder icke möta — man fullföljer
detta reformarbete och att kvinnan även på detta område gives
likställighet med mannen.

Då utskottet enhälligt omfattar den uppfattning, som här kommit till
uttryck, har utskottet närmare övervägt sättet för reformens genomförande.
Utskottet har därvid stannat vid den meningen, att i en fråga som så
nära angår kyrkans liv kyrkomötet, som ännu icke haft att taga ställning
till spörsmålet efter den år 1950 avslutade utredningens framläggande,
lämpligen borde få tillfälle att först besluta i saken. Statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet har i ett uttalande i andra kammaren vid
1954 års riksdag givit tillkänna enahanda uppfattning. Under sådana omständigheter
finner utskottet, att förslag till lagstiftning i ämnet bör föreläggas
nästa kyrkomöte, som beräknas sammanträda 1956, och därefter
riksdagen.

På hemställan av utskottet fattade riksdagen det beslut, som här inledningsvis
omnämnts.

VII. Departementschefen

Frågan om kvinnor bör få tillträde till prästerliga tjänster har länge stått
under debatt både i Sverige och utomlands. På flera håll har prästämbetet
öppnats för kvinnor, så t. ex. i Danmark och Norge. Som regel har emellertid
en lösning icke kunnat vinnas utan motsättningar mellan olika meningsriktningar.

I vårt land har spörsmålet om kvinnliga präster, åtminstone till en början,
behandlats i nära anslutning till den allmänna frågan om kvinnors tillträde
till statstjänst. När regeringsformen § 28 år 1921 ändrades så att
även kvinnor skulle — med tillämpning av grunder som Kungl. Maj:t och
riksdagen gemensamt godkänt — få befordras till statliga ämbeten och
tjänster, gjordes det förbehållet att kvinna icke skulle få utnämnas till
prästerlig tjänst, om ej annat blivit bestämt i kyrkolags form. Och den s. k.
behörighetslagen av år 1923, som närmare bestämde kvinnornas behörighet
till statstjänst, innehöll i fråga om prästerlig eller annan kyrklig tjänst
endast en hänvisning till vad därom särskilt stadgades. Samma kommitté
som framlagt förslag till dessa lagstiftningsåtgärder avgav emellertid år
1923 också ett betänkande, som innefattade utredning och förslag i fråga
om kvinnas tillträde till kyrklig tjänst. Detta förslag innebar i huvudsak
alt kvinna i fråga om behörighet att prästvigas och att inneha prästerlig
tjänst skulle vara likställd med man, dock att därvid skulle gälla vissa
närmare angivna undantag av icke oväsentlig räckvidd. Förslaget mötte
vid remissbehandling starkt motstånd och ledde icke till någon lagstiftning.

Trots att spörsmålet om kvinnliga präster under de följande åren aktualiserades
i flera sammanhang, kom den år 1945 beslutade reformen av beliörighetslagstiftningen
icke att beröra prästtjänsterna. T stället angavs att

Kungl. Maj:ts proposition nr SO år 1958

frågan om kvinnas tillträde till prästämbetet lämpligen borde göras till
föremål för särskild utredning.

Det bör framhållas, att 1945 års reform innebar en slutsten på den allmänna
behörighetslagstiftningens område. Kvinnorna fick nu generellt lika
behörighet som män att efter förtjänst och skicklighet befordras till statstjänst
eller annat allmänt uppdrag. Det alltjämt kvarstående undantaget
för prästerliga tjänster framträder därmed som den enda lagstadgade begränsningen
i kvinnornas behörighet till tjänster. Detta betyder emellertid
självfallet icke, att man vid tillsättning av icke-prästerliga tjänster skulle
vara förhindrad att fästa avseende vid sökandes kön. Under förarbetena
till 1945 års lagstiftning underströks tvärtom, att kravet på skicklighet,
tolkat såsom innefattande krav på lämplighet för den ifrågavarande befattningen,
ibland måste innebära att hänsyn tages till könet. Uppenbarligen
kan det vara en plikt för vederbörande myndighet att taga sådana hänsyn.
Och Kungl. Maj:t kan i administrativ ordning förordna, att viss statstjänst
skall förbehållas för endast män eller endast kvinnor, nämligen för det fallet
att det med hänsyn till tjänstens göromål finnes uppenbart att tjänsten kan
behörigen upprätthållas endast av man eller endast av kvinna.

Spörsmålet om kvinnas behörighet till prästerliga tjänster har nu ytterligare
utretts av en särskild kommitté, som varit verksam åren 1946—1950.
På sätt framgått av min tidigare redogörelse har majoriteten inom denna
kommitté föreslagit, att kvinna skall få lika behörighet som man att prästvigas
och att inneha prästerlig tjänst, dock att kvinna ej skall kunna förordnas
till prästerlig tjänstgöring eller utnämnas till prästerlig tjänst i
annan församling än sådan där det finns minst två prästerliga tjänster och
av dessa minst en har manlig innehavare. En minoritet av fyra ledamöter
har emellertid yrkat, att frågan om prästvigning av kvinnor tills vidare
bordlägges och att åtgärder omedelbart vidtages för att inrätta en särskild
kvinnlig tjänst i kyrkan.

Förslagen har, som också tidigare framgått, fått ett splittrat mottagande.
Särskilt har de kyrkliga myndigheterna och prästerskapets sammanslutningar
genomgående rest motstånd mot den av kommittén förordade reformen.
Därvid har bland annat framhållits som angeläget att frågans lösning
icke forceras.

Otvivelaktigt är frågan om kvinnors tillträde till prästtjänster mera
komplicerad än den om kvinnas behörighet till statstjänst i allmänhet. Det
gäller här i flera hänseenden andra och ömtåligare överväganden. Genom
de upprepade utredningar och remissbehandlingar som förekommit och den
ingående samhällsdiskussion som ägnats saken, bland annat vid riksdagar
och kyrkomöten, får frågan emellertid enligt min mening anses vara tillräckligt
beredd för slutligt avgörande. Jag vill i detta sammanhang
också erinra om att 1955 års riksdag särskilt hemställt att förslag till lagstiftning
i ärendet skall föreläggas nästa kyrkomöte. Trots dessa omständig -

Kungl. Maj:ts proposition nr SO år 1958

heter skulle möjligen ett nytt skäl kunna anföras för anstånd med avgörandet,
nämligen att man borde avvakta resultatet av den utredning om den
framtida gestaltningen av förhållandet mellan staten och svenska kyrkan
som 1956 års riksdag begärt. I det utlåtande av konstitutionsutskottet som
ligger till grund för riksdagens skrivelse i ämnet har emellertid framhållits,
att det torde komma att dröja avsevärd tid innan utredningens resultat
kan framläggas och att med hänsyn härtill dess arbete icke bör föranleda,
att sådant utrednings- och reformarbete på det kyrkliga området avbrytes
eller inställes som kan leda till önskvärda partiella reformer. Enligt min
mening är det i förevarande fall fråga om en reform av angivet slag. Jagvill
tillägga, att det av flera skäl kan vara av betydelse att ovisshet icke
råder om de lagstiftande organens inställning till frågan om kvinnliga
präster.

På dessa grunder förordar jag att nämnda fråga nu upptages till avgörande.

De skäl som anföres för att öppna prästämbetet för kvinnor rymmes under
endera av två huvudsynpunkter. Den ena är att principen om mäns
och kvinnors rättsliga likställighet i vårt samhälle bör prägla även den
kyrkliga organisationen. Den andra är omsorgen om kyrkans bästa.

Likställighetsprincipen är så klar och numera så rotfast i vårt land, att
jag här ej behöver ytterligare uppehålla mig vid dess innebörd. Tydligt är
sålunda att den av flera kyrkliga remissmyndigheter utvecklade tanken,
att mäns och kvinnors arbete inom kyrkan skulle kunna tillerkännas likvärdighet
även om kvinnorna fick bedriva sin verksamhet på annan nivå
än prästernas, är oförenlig med det borgerliga samhällets likställande av
man och kvinna.

Å andra sidan har i både 1923 och 1950 års kommittébetänkanden framhållits,
att frågan om kvinnas tillträde till prästämbetet icke kan och får
lösas utifrån endast ett abstrakt likställighetsresonemang. Jag anser det
viktigt att man nu ej släpper denna synpunkt. Ty därmed skulle man
kunna förledas att underkänna kyrkans och dess verksamhets egenart i
förhållande till det borgerliga samhället och dettas funktioner. Betydelsen
på nu förevarande område av likställighetstanken blir då, att den anvisar
en lösning som bör väljas, om icke för kyrkan säregna förhållanden gör det
troligt att hinder möter med hänsyn till kyrkans bästa.

1 1950 års kommittébetänkande hävdas med utförlig motivering, att
kyrkan har ett starkt behov av ökad kvinnlig insats inom sina olika verksamhetsgrenar.
Denna synpunkt har icke motsagts från något håll utan har
tvärtom kraftigt understrukits i flera remissyttranden — även av motståndare
till tanken på kvinnliga präster. Jag finner det icke erforderligt
att nu upprepa argumenteringen i denna del utan vill endast sammanfattningsvis
uttala som min mening att det för kyrkan måste vara av bety -

Kungl. May.ts proposition nr 30 år 1958

dande intresse att väl kvalificerade och utbildade kvinnor, som har håg och
fallenhet för arbete inom kyrkan, verkligen får tillfälle därtill. I detta
sammanhang anser jag mig vidare böra framhålla, att jag delar den av
första lagutskottet vid 1955 års riksdag hävdade uppfattningen att kvinnor,
generellt sett, är lika väl skickade som män att utöva de på prästämbetet
ankommande funktionerna.

Från flera håll har som nämnts förslag framkommit om att den kvinnliga
arbetsinsatsen i kyrkan skall ökas på det sättet, att en ny kyrklig tjänst
inrättas avsedd huvudsakligen eller allenast för kvinnor. Enligt vissa förslagsställare
skulle med inrättandet av en sådan tjänst frågan om prästämbetets
öppnande för kvinnor kunna avföras från dagordningen. Andra —
de torde vara färre — anser att en dylik tjänst bör inrättas, oavsett om
kvinnor får bli präster eller ej. Det må anmärkas, att biskopsmötet i sitt
år 1955 antagna, förut återgivna förslag om ny kyrklig tjänst för medhjälpare
i församlingsarbetet icke uttryckligen tagit ställning till denna fråga.

Första lagutskottet har i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 26 år
1955 uttalat att inrättandet av en särskild lekmannatjänst av det slag,
biskopsmötet förordat, icke kan minska angelägenheten av att prästämbetet
nu öppnas för kvinnor. Endast efter prästvigning kan kvinnan, anför
utskottet, bli i stånd att utan begränsning göra sin insats i det kyrkliga
arbetet. Jag kan i denna del helt ansluta mig till utskottet.

Härutöver vill jag erinra om att den församlingskommunala självbestämmanderätten
redan nu gör det möjligt för församling och kyrklig samfällighet
att anställa kvinnor för sådant kyrkligt arbete som icke lagligen måste
ombesörjas av präst. Anställningsrättsligt kan sådan kvinna få samma grad
av trygghet som annan kommunal tjänsteman. Självfallet är den möjlighet,
som här föreligger för åtminstone stora och medelstora församlingar att
öka den kvinnliga arbetsinsatsen, av stort värde trots begränsningen av
kvinnlig medhjälpares kompetens. Något annorlunda ställer sig saken om
man vill under statsmakternas medverkan skapa en ny kyrklig församlingstjänst,
som i fråga om kompetenskrav och arbetsuppgifter nära ansluter
sig till prästtjänsten och som helt eller delvis finansieras över kyrkofonden
— alltså en anordning sådan som den mot vilken biskopsmötet torde sikta.
Man synes mig icke kunna avvisa möjligheten att tillkomsten av en dylik
tjänstetyp skulle komma att inverka på storleken av den församlingsprästerliga
organisationen. Nu har emellertid under det mångåriga arbetet på
att få fram riktlinjer för en ny, för vår tids förhållanden avpassad pastoratsindelning
och församlingsprästerlig organisation icke ifrågasatts att man
skulle avlasta prästerskapet vissa arbetsuppgifter genom att skapa en ny
typ av tjänstemän. En sådan lösning är också främmande för de förslag,
som Kungl. Maj:t på min föredragning genom propositionen 1957: 153
underställt riksdagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr SO år 1958

Jag anser alltså, att tanken på inrättandet av en ny kyrklig tjänst icke
bör få stå hindrande i vägen för en lösning av frågan om kvinnliga präster.

Härefter torde jag få beröra några ytterligare argument, som mera allmänt
anförts mot den föreslagna reformen.

Det har gjorts gällande, att det skulle vara oförenligt med kyrkans trohet
mot bibeln att låta kvinna bli präst. I min föregående framställning har jag
ansett mig kunna avstå från att närmare redogöra för de undersökningar
och meningsutbyten som förekommit härom. Jag vill här endast erinra om
att denna argumentering — som växlar något mellan olika iöreträdare —
har bland annat följande utgångspunkter: en evig skapelseordnings betydelse
för mannens och kvinnans olika ställning inom kyrkan, prästens uppgift
att inför församlingen avbilda eller representera Kristus, utväljandet av
allenast män till apostlar, några av aposteln Paulus gjorda uttalanden om
den ställning kvinnan borde intaga i församlingslivet. I 1923 och 1950 års
betänkanden samt i däröver avgivna yttranden av teologiska fakulteter
och domkapitel överväger emellertid den meningen att dyiika synpunkter
icke kan tillerkännas avgörande betydelse. Detta är också min uppfattning.

Vidare har som skäl mot reformen åberopats hänsyn till den kristna kyrkans
tradition. Och ovedersägligen strider det i och för sig mot denna tradition
att låta kvinnor bli präster. Det bör dock uppmärksammas att det
för svenska kyrkans del ansetts ligga inom traditionens ram att efter hand
vidga utrymmet för kvinnliga insatser. Inom kyrkans sociala och själavårdande
verksamhet har detta skett genom diakonissinstitutionen. Såsom
ledamöter av kyrkoråd och kyrkofullmäktige samt som kyrkvärdar har
kvinnor kommit att deltaga i församlingsstyrelsen och i lokalkyrkans förvaltning.
Slutligen har kvinnor som studiesekreterare, ungdomssekreterare
och dylikt fått inom kyrkan fullgöra uppgifter, vari ingått ett skiftande
mått av förkunnelse. I yttrande över 1950 års betänkande har biskopen i
Linköpings stift påvisat, att gränsen mellan den av fyra reservanter föreslagna
särskilda kvinnliga kyrkotjänsten och kvinnans beklädande med
prästämbetet går vid rätten till sakramentsförvaltning. I stort sett torde
detsamma gälla om förhållandet mellan biskopsmötets förslag av år 1955
och kvinnas tjänstgöring som präst. Den av mig här antydda utvecklingslinjen
inom svenska kyrkan synes mig icke lämna stöd för att tillgodogörandet
av kvinnans arbetsinsats inom kyrkan bör varaktigt hejdas inför
sakramentsförvaltningen.

Vad jag nu anfört motsäger icke, att man vid reformens genomförande
bör och kan taga stor hänsyn till det i traditionen grundade känslomotstånd
mot kvinnliga präster som otvivelaktigt finns, särskilt på vissa orter.
Härtill återkommer jag i det följande. Jag vill dock redan i detta sammanhang
peka på att det numera knappast kan spåras något av det motstånd
mot kvinnliga tjänstemän som för blott några årtionden sedan otvivelak 4

— B i han g till riksdagens protokoll 1058. 1 samt Nr 30

Kungl. Maj:ts proposition nr SO år 1958

tigt fanns inom den svenska förvaltningen. Detta förhållande synes mig
beaktansvärt av bland annat det skälet att — såvitt framgår av remissyttrandena
över 1950 års betänkande — tanken på kvinnor som präster möter
starkast motstånd hos prästerskapet.

Ett ofta återkommande, starkt understruket argument mot reformen är
att den skulle kunna inverka oförmånligt på svenska kyrkans ekumeniska
förbindelser med andra trossamfund. Inom en dominerande del av kristenheten
kan kvinna nu icke bli präst och kommer måhända ej att kunna bli
det inom överskådlig tid. Det är över huvud taget svårt att bedöma,
vilka konsekvenser reformen skulle få från ekumenisk synpunkt, men jag
kan icke föreställa mig att dessa konsekvenser skulle kunna bli till skada för
svenska kyrkan. Jag finner det därför — liksom 1946 års kommitté — icke
rimligt att ekumeniska hänsyn skulle få utgöra hinder för reformen.

Övriga argument i diskussionen om kvinnas tillträde till prästämbetet
hänför sig på ett eller annat sätt till en avvägning mellan å ena sidan storleken
och värdet av de arbetsinsatser i kyrkan, som kan väntas från kvinnor
som präster, och å den andra den oro och splittring som kan skapas av
en sådan reform. Det synes mig vara på denna punkt som de tyngst vägande
skälen är att finna.

Som redan nämnts har omkring två tredjedelar av de 119 församlingar
eller kyrkliga samfälligheter som hörts över 1950 års betänkande uttalat
sig för att kvinna skall få bli präst. Samma ståndpunkt har de politiska
och — med ett undantag — de opolitiska kvinnoföreningar som yttrat sig.
Att likväl ifrågasätta att ett avsevärt utrymme finnes för kvinnor i prästtjänst
synes mig vara ett svårförståeligt underkännande av allvaret i dessa
meningsyttringar. Många remissyttranden innehåller otvetydiga uttryck för
förhoppningar att kyrkans verksamhet skall, genom kvinnliga präster, nå
vidare och djupare. Även om det för närvarande inom vissa kretsar av
kyrkan finns ett bestämt motstånd mot reformen, torde farhågorna för
framtida oro och splittring vara starkt överdrivna.

Vad jag här anfört leder mig till den slutsatsen att prästämbetet nu bör
öppnas för kvinnor.

Som förut nämnts föreslås i 1950 års kommittébetänkande den begränsningen
i kvinnlig prästs behörighet, att kvinna icke skall få förordnas till
prästerlig tjänstgöring eller utnämnas till prästerlig tjänst i annan församling
än sådan, där det finns minst två prästerliga tjänster och av dessa
minst en har manlig innehavare. Kommitténs motiv för denna begränsning
är i huvudsak, att man icke bör skapa en sådan situation att församlingsmedlemmar,
som av principiella eller känslomässiga skäl ställer sig avvisande
till tanken på kvinnliga präster, icke har möjlighet att betjänas
inom församlingen av annan än kvinnlig präst. Bestämmelsen har synts

Kungl. Maj:ts proposition nr SO år 1958

kommittén nödvändig åtminstone under en övergångstid. Det må anmärkas,
att en bestämmelse av samma innehåll upptogs redan i 1923 års förslag
och att man därvid särskilt underströk vikten av att en församling
icke mot sin vilja skulle erhålla kvinnliga präster.

Den föreslagna begränsningsregelns innehåll är oklart. Med »församling»
torde i förevarande sammanhang icke — såsom ofta i något äldre lagstiftning
— avses pastorat. Detta synes framgå av de sakkunnigas motivering
och vidare av uttalandet att regeln innebär, att det skulle finnas omkring
300 församlingar, där kvinnlig präst hade rätt att tjänstgöra. Församlingsbegreppet
har också onekligen en central betydelse för det kyrkliga livet.
Nu förhåller det sig emellertid så, att församlingsprästtjänst är inrättad i
pastorat, ej i församling. Såsom det legalt-administrativa tjänstgöringsområdet
för en kyrkoherde och honom eventuellt biträdande präster bildar
pastoratet den yttre ramen och den egentliga enheten för den församlingsprästerliga
verksamheten i dess helhet — detta även i de fall då pastoratet
omfattar flera församlingar och även om Kungl. Maj:t bestämt att del av
pastoratet skall utgöra särskilt tjänstgöringsområde för en eller flera biträdande
präster. Det bör vidare framhållas, att den omständigheten att
två präster har sin stationeringsort i samma församling icke nödvändigtvis
betyder att bådas arbetskraft huvudsakligen användes för den församlingens
räkning. Församlingsbegreppet som utgångspunkt för en begränsningsregel
av föreslagen typ kan därför enligt min mening — av rent tekniska
skäl — icke komma i fråga. Däremot skulle det kunna tänkas att
bygga en dylik regel på pastoratsbegreppet, alltså på skillnaden mellan enpräst-
och flerprästpastorat. Kvinna skulle då icke få bli präst i enprästpastorat
men väl i flerprästpastorat, där det finns minst en prästtjänst med
manlig innehavare. Det kan anmärkas att antalet flerprästpastorat för närvarande
uppgår till omkring 800 och vid genomförande av den i propositionen
1957: 153 föreslagna indelningsreformen kan beräknas öka till drygt
900. Även en begränsningsregel efter nyss antydda linjer erbjuder emellertid
tekniska problem och skulle i praktiken kunna leda till egendomliga
konsekvenser. Det är vidare ofrånkomligt att varje särbestämmelse av
ifrågavarande slag måste möta principiella betänkligheter. Härom synes
1940 års kommitté själv ha varit medveten, då den framhåller att en dylik
bestämmelse saknar motsvarighet inom svensk lagstiftning i övrigt. Och
principiella erinringar mot begränsande särregler för kvinnor har även anförts
vid ärendets remissbehandling, särskilt i yttranden från universitetskanslern,
flera kvinnoorganisationer och några församlingar. Den frågan
inställer sig då, om behovet av en begränsningsregel är så starkt att det
kan uppväga de förut berörda invändningarna.

För egen del är jag liksom 1946 års kommitté väl medveten om att det
för framgången av det kyrkliga arbetet är ytterst betydelsefullt åt t prästens

Kungl. Maj:ts proposition nr SO år 1958

person och gärning mötes med förtroende inom den menighet han har att
betjäna. Av ålder har man i menighetens rätt att medverka vid tillsättningen
av de ordinarie församlingsprästtjänsterna sett en garanti för att
regelmässigt förutsättningar för gott andligt ledarskap och gott samarbete
skall finnas. Om en menighet mot sin vilja skulle erhålla kvinnlig präst,
kunde häri onekligen ligga en risk för det kyrkliga livet. Förutsättningarna
för att en dylik situation skulle uppkomma är emellertid enligt min mening
— även utan en begränsningsregel — mycket ringa. Skälen för denna min
uppfattning skall jag närmare utveckla i det följande.

Som tidigare berörts anser man, vad det allmänna statliga befordringsväsendet
beträffar, att kravet på skicklighet, tolkat såsom innefattande krav
på lämplighet för den ifrågavarande befattningen, ibland måste innebära
att hänsyn tages till könet. Enligt min mening kommer även vid prästtillsättningar
att finnas utrymme för sådant hänsynstagande. Jag vill särskilt
peka på vissa bestämmelser i prästvalslagstiftningen och utgår därvid från
det förslag till lag om prästval, som antagits av innevarande års riksdag och
som är avsett att föreläggas årets kyrkomöte. Enligt detta får till prästerlig
tjänst ifrågakomma endast den som prövas ha den förmåga och de egenskaper
som erfordras för tjänstens nöjaktiga bestridande. Vidare gäller, att behöriga
sökande skall uppföras på förslag efter som de, med hänsyn jämväl
till tjänstens särskilda behov, finnes äga företräde i förtjänst och skicklighet.
Innebörden av hänvisningen till »tjänstens särskilda behov» har under
arbetet med den nya prästvalslagstiftningen närmare utvecklats. Vid sin
diskussion rörande tänkbara olägenheter av stiftsbandets avskaffande behandlade
1950 års prästvalskommitté även frågan huruvida — genom stiftsbandets
upphävande — risken skulle öka för att pastorat skulle få eu
präst, som är främmande för dess andliga egenart. Kommittén ansåg därvid,
att föreskriften om hänsyn till »tjänstens särskilda behov» lämnade
utrymme för hänsynstagande till pastoratets andliga struktur. Detta uttalande
fann jag för egen del välgrundat och riksdagen lämnade det utan
erinran. Uppenbarligen kan ett pastorats »andliga struktur» vara sådan
att pastoratsmenigheten ställer sig direkt avvisande till att få en kvinnlig
präst. Detta förhållande måste kunna leda till att en kvinna prövas icke
böra komma i fråga som präst i pastoratet. Vad nu anförts är av betydelse
icke blott vid upprättande av förslag till prästerlig tjänst utan också vid
utnämning till prästtjänst, som skall tillsättas utan val, och vid missivering
av icke-ordinarie präst. — Jag kan å andra sidan icke underlåta att framhålla,
att »den andliga strukturen» även i ett enprästpastorat kan vara
sådan att en kvinnlig präst där skulle mottagas med glädje. Det skulle enligt
min mening vara betänkligt att i ett sådant fall, genom en formell regel,
utesluta pastoratsmenigheten från möjligheten att få den präst man vill ha.

Liksom 1946 års kommitté anser jag det kunna förutsättas, att biskop

Kungl. Maj:ts ''proposition nr SO år 1958

och domkapitel äger tillräcklig kännedom om stiftets församlingar för att
kunna pröva, hur arbetsmöjligheterna för kvinnliga präster ställer sig inom
olika delar av stiftet. Vid tillsättning av ordinarie församlingsprästtjänster
kommer därtill, att det genom prästvalslagstiftningens bestämmelser är
sörjt för att en meningsyttring angående de sökande alltid inhämtas från
pastoratet. Därvid kan inställningen till tanken att få en kvinnlig präst
komma till uttryck. Mest påfallande är detta vid tillsättning av lcyrkoherdeeller
komministertjänst efter val — enligt förslaget till ny prästvalslag vid
två tredjedelar av tillsättningsfallen. Pastoratsmcnigheten har då att välja
mellan dem som uppförts på förslag till tjänsten och valutfallet blir regelmässigt
avgörande för tillsättningen. Den situationen att ett förslag endast
omfattar kvinnor är visserligen tänkbar men torde åtminstone för lång tid
framåt få betraktas som ett rent teoretiskt fall. Vid tillsättningar utan val,
s. k. tredjegångstillsättningar, skall församlingskyrkoråden i pastoratet få
tillfälle att yttra sig om de sökande och kan därvid ange sin inställning till
frågan om kvinnliga präster.

En viktig omständighet är enligt min mening vidare, att det finns all
anledning antaga att de kvinnor som blir präster inom svenska kyrkan
själva kommer att söka sig till sådana arbetsområden där deras insatser blir
särskilt fruktbara. Såsom anföres i 1950 års betänkande torde de komma
att dra sig för att söka tjänst där det finns en stark opinion mot kvinnliga
präster. Erfarenheterna av 1945 års reform på den allmänna behörighetslagstiftningens
område visar också att frånvaron av särskilda undantagsföreskrifter
där icke lett till att kvinnor eftersträvat tjänster, som ansetts
regelmässigt böra besättas med män.

Sammanfattningsvis vill jag göra gällande, att det med hänsyn till de
förhållanden jag här sökt klarlägga icke finns något verkligt behov av en
särskild begränsningsregel. Över huvud taget framstår det för mig som
mycket osannolikt att under en avsevärd övergångstid efter reformens genomförande
— annat än rent undantagsvis — den situationen skall inträffa
att man i ett pastorat endast har kvinnlig präst att tillgå. Jag förordar
alltså att i lagen icke inskrives något undantag från kvinnas behörighet till
prästerlig tjänst. I

I fråga om lagstiftningens omfattning och utformning är ytterligare ett
par spörsmål av mera principiell räckvidd att beakta.

Det första gäller kvinnas rätt till prästvigning. J båda de föreliggande
kommittéförslagen har det ansetts erforderligt att uttryckligen fastslå, att
kvinna skall vara likställd med man såväl i fråga om behörighet att prästvigas
som i fråga om behörighet att inneha prästerlig tjänst. Regeringsformen
§ 28 säger däremot icke något om kvinnas prästvigning; och över
huvud taget finns det varken i kyrkolagen eller annorstädes i lag något uttryckligt
förbud mot att viga kvinna till präst.

Kungl. Maj:tf proposition nr SO år 1958

Prästvigning är en oeftergivlig förutsättning för innehav — även tillfälligt
— av prästtjänst i svenska kyrkan. Frågan huruvida en person som
så önskar skall få bli vigd till präst avgöres av vederbörande biskop. Denne
har därvid som tjänsteplikt att pröva, om gällande villkor för prästvigning
är uppfyllda. Prövningen omfattar bland annat en allmän lämplighetsprövning.
Även om prästkandidaten fullgjort stadgade kunskapsprov och uppfyller
övriga formella krav, ger detta honom icke någon rätt att bli prästvigd.
Biskopen kan icke tvingas att viga den han finner otjänlig.

Å andra sidan bör framhållas, att prästvigningen icke medför någon obetingad
rätt till anställning i kyrkan. I samband med tillkomsten av 1951
års lönereform för prästerna klarlades, att förbudet i 19 kap. G § kyrkolagen
för biskop att »viga flera präster än som nödtorfteligen behövas och
med lägenheter kunna förses» icke innebär, att kyrkan genom prästvigningen
påtar sig ansvar för prästens skäliga försörjning. Det torde också
förekomma att en man prästviges, oaktat han åtminstone tills vidare icke
avser att tjänstgöra regelbundet i prästerlig befattning eller som lärare.

Med hänsyn till förut angivna omständigheter — prästvigningens betydelse
som nödvändig förutsättning för innehav av prästerlig tjänst samt
frånvaron av lagstadgat förbud mot prästvigning av kvinna — finner jag
det för egen del icke erforderligt att i lagen intaga särskild föreskrift om att
kvinna skall äga lika behörighet som man att prästvigas. Även utan en dylik
föreskrift måste det enligt min mening stå klart, att kvinnligt kön icke i
och för sig skall kunna utesluta en prästkandidat från möjligheten att bli
prästvigd och att kvinna lika väl som man skall kunna få sin lämplighet för
prästkallet prövad efter objektiva grunder.

Jag vill i detta sammanhang erinra om att, därest prästerliga tjänster
öppnas för kvinnor, vissa ritual i kyrkohandboken måste ändras och att
även därigenom kvinnas behörighet till prästvigning kommer till uttryck.

På ytterligare en punkt finner jag skäl till avvikelse från kommittéförslagen,
nämligen i den del de innehåller att kvinna skall vara likställd med
man i fråga om behörighet att inneha kyrklig tjänst som icke är att hänföra
till prästerlig tjänst. Behov av en dylik bestämmelse torde numera icke
föreligga. Några i lag stadgade inskränkningar i kvinnas behörighet till
annan kyrklig tjänst än prästtjänst kvarstår icke. Tidigare fanns i detta
hänseende vissa bestämmelser om organister och klockare i 24 kap. 30—
33 §§ kyrkolagen och därtill anknytande administrativa författningar, men
nämnda paragrafer i kyrkolagen har upphävts genom lagen den 27 juni 1947
om kyrkomusiker. I

I enlighet med de riktlinjer som här angivits har inom ecklesiastikdepartementet
upprättats förslag till lag om kvinnas behörighet till prästerlig tjänst.

Lagförslaget torde i vissa delar böra något närmare motiveras.

Med prästerlig tjänst avses — liksom uppenbarligen är fallet i § 28 regeringsformen
— varje slag av prästerlig tjänst inom svenska kyrkan.

Lagförslagets formulering har nära anslutits till 1945 års allmänna behörighetslag.
Liksom i denna har orden »efter förtjänst och skicklighet»
skrivits in för att utmärka att hänsyn skall kunna tagas till sökandes kön,
i den mån detta erfordras för bedömande av sökandes »skicklighet». Jag
hänvisar härutinnan till vad jag tidigare anfört.

■ Slutligen vill jag framhålla, att om en lagstiftning av förut angivet innehåll
kommer till stånd, blir därmed särbestämmelsen om prästerlig tjänst
i regeringsformen § 28 tredje stycket obehövlig. Lagtekniskt föreligger da i
viss mån en parallell till den situation som var för handen vid 1945 års
reform av den allmänna behörighetslagstiftningen. I detta läge tvekar jag
för egen del icke att uttala, att grundlagsbestämmelsen bör upphävas. Frågan
om åtgärder i detta syfte torde emellertid fa anmälas vid ett senare
tillfälle.

Den föreslagna lagen torde böra träda i kraft den 1 juli 1958, samtidigt
med den nya lagstiftningen om präst val.

Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över det föreliggande
förslaget till lag om kvinnas behörighet till prästerlig tjänst1 måtte
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom
utdrag av protokollet.

Denna hemställan bifaller tillförordnade regeringen.

Ur protokollet:

Göran Göransson

Detta förslag, som är likalydande med det vid skrivelsen fogade lagförslaget, bär bär uteslutits.

Kungl. Maj:ts ''proposition nr SO år 1958

Bilaga

Av 1946 års kommitté framlagt förslag till ändringar i
kyrkohandboken

Som en allmän princip kan nämnas att de i anvisningar och kungörelser
förekommande orden »han», »hans» och »honom» icke böra föranleda någon
ändring i kyrkohandboken lika litet som t. ex. i lagtext någon ändring företagits
i motsvarande fall.

I kyrkohandboken1 äro följande ändringar behövliga:

Sid. 175. I bönen före biskopsvigning står: »Förläna honom---på

det att genom hans tjänst.» Orden ändras så att efter »honom» inom parentes
insattes ordet »henne». I stället för »på det att genom hans tjänst»
införes orden »på det att därigenom».

Sid. 176. I bönen före prästvigning står: »Se i nåd till de män, som nu».
Detta ändras till »Se i nåd till dem som nu».

Sid. 835. I biskopsvigningsritualet står: »Men på det att du, käre broder,
med oss» vilket ändras till »Men på det att du med oss».

Sid. 840. I samma ritual förekommer en bön, som börjar med orden:
»Vi bedja Dig: Förläna denne din tjänare, som nu är satt till». I denna bön
förekommer ett flertal gånger orden »honom» och dessutom ordet »han».
Inom parentes sättes på ifrågavarande ställen orden »henne» och »hon».

Sid. 349. I kapitlet om prästvigning står: »De män som nu skola vigas
till det heliga prästämbetet äro följande». Detta ändras till: »De som nu
skola vigas till det heliga prästämbetet äro följande».

Sid. 351. I samma ritual förekommer bönen: »Vi bedja Dig för dessa våra
bröder som nu äro vigda». Detta ändras till: »Vi bedja Dig för dem som
nu äro vigda».

Sid. 362. I kapitlet om kyrkoherdeinstallation stå orden: »Du, käre broder».
Detta ändras till endast »Du».

Sid. 366. I samma ritual står en bön, börjande med orden »Barmhärtige
Gud», i vilken ett flertal gånger ordet »honom» förekommer. Inom parentes
sättes på ifrågavarande ställen ordet »henne».

Hänvisningarna avser Den svenska kyrkohandboken. Svenska kyrkans diakonistyrelses bokförlag
1952.

Kungl. Maj:ts proposition nr SO år 1958

TJtdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 8

augusti 1957.

Ledamöter:

justitieråden Walin,

Sjöwall,

Hagbergh,

regeringsrådet Klackenberg.

Enligt lagrådet den 5 augusti 1957 tillhandakommet utdrag av protokoll
över ecklesiastikärenden, hållet inför den under Hans Maj:t Konungens
frånvaro i nåder tillförordnade regering den 12 juli 1957, hade tillförordnade
regeringen förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag till lag om
kvinnas behörighet till prästerlig tjänst.

Lagrådet lämnade vid sin granskning förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

Torsten Johansson

Kungl. Maj:ts proposition nr SO år 1958

XJtdracj av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 16 augusti 1957.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Andersson, Persson,

Lindell, Lindström, Keing, Hansson.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler
chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Persson, lagrådets utlåtande
över det till lagrådet den 12 juli 1957 remitterade förslaget till lag
om kvinnas behörighet till prästerlig tjänst.

Med förmälan att lagrådet lämnat förslaget utan erinran hemställer föredraganden,
att från kyrkomötet måtte inhämtas dels yttrande, huruvida
kyrkomötet godkänner lagförslaget, dels yttrande över det förslag till ändringar
i kyrkohandboken, vilket som bilaga fogats till statsrådsprotokollet
i detta ärende den 12 juli 1957.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att
till kyrkomötet skall avlåtas skrivelse av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
M. Ribbing

Kungl. Maj:ts proposition nr SO år 1958

Bilaga 2

Nr 32

Kyrkomötets underdåniga skrivelse angående förslag till lag
om kvinnas behörighet till prästerlig tjänst, in. m.

(Särskilda utskottets betänkande nr 1 och beredningsutskottets
betänkande nr 4.)

Till Konungen

I skrivelse till kyrkomötet den 16 augusti 1957, nr 6, har Eders Kungl.
Maj:t, under åberopande av skrivelsen bilagda, i statsrådet och lagrådet
förda protokoll, dels begärt kyrkomötets yttrande, huruvida kyrkomötet
godkände ett vid skrivelsen fogat förslag till lag om kvinnas behörighet
till prästerlig tjänst, dels begärt kyrkomötets yttrande över ett vid statsrådsprotokollet
i ärendet den 12 juli 1957 fogat förslag till ändringar i
kyrkohandboken.

I ärendet hava mötets särskilda utskott och dess beredningsutskott avgivit
särskilda betänkanden, nr 1 respektive nr 4.

Till svar å Eders Kungl. Maj:ts skrivelse får kyrkomötet i underdånighet
anföra följande:

Den nu aktuella frågan om kvinnas behörighet till prästerlig tjänst kan
enligt kyrkomötets mening icke besvaras annat än med utgångspunkt från
nya testamentet. Nya testamentet ger i frälsningsfrågor och trons övriga
huvudfrågor giltiga besked för alla tider. Av annan art är frågan huruvida
och i vilken omfattning nya testamentets förordningar för de första kristna
församlingarna kan anses ha en för all framtid förpliktande innebörd. Till
denna grupp av frågor hör den om prästämbetets utgestaltning. Det synes
därför kyrkomötet vara angeläget att beslut som binder den kommande
utvecklingen icke fattas, förrän man inom kyrkan vunnit större enighet
och klarhet beträffande utformningen av prästämbetet. Värdefullt synes i
detta sammanhang vara att hela frågekomplexet blir belyst, helst i allmänkyrkligt
sammanhang. Ett organ härför finnes i kyrkornas världsråd.

Kyrkomötet kan därför icke anse det rådligt att genom bifall till Kungl.
Maj:ts förslag taga avgörande ställning till frågan.

På grund av vad sålunda anförts får kyrkomötet förklara sig icke kunna
godkänna det vid Eders Kungl. Maj:ts skrivelse fogade lagförslaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr SO år 1958

Vid sådant förhållande finner kyrkomötet det vid statsrådsprotokollet i
ärendet den 12 juli 1957 fogade förslaget till ändringar i kyrkohandboken
icke påkalla något kyrkomötets yttrande.

Stockholm den 4 oktober 1957.

Underdånigst
TORSTEN YSANDER

/ G. H. Berggren

Kungl. Maj:ts proposition nr SO år 1958

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Propositionen ...........................................

Lagförslaget ..........................................

Utdrag av statsrådsprotokollet den 6 december 1957 .....

Utdrag av lagrådets protokoll den 18 december 1957 .....

Utdrag av statsrådsprotokollet den 10 januari 1958 .......

Kungl. Maj:ts skrivelse till kyrkomötet (bilaga 1) ......................

Utdrag av statsrådsprotokollet den 12 juli 1957 ........................

I. Gällande bestämmelser........................................

II. Förhållandena i andra länder och trossamfund ..................

III. Behörighetsfrågans behandling före tillsättandet av 1946 ars kommitté
........................................................

IV. 1946 års kommitté ...........................................

V. Remissyttranden .............................................

VI. Behörighetsfrågans senare behandling ..........................

VII. Departementschefen ..........................................

Av 1946 års kommitté framlagt förslag till ändringar i kyrkohandboken . .

Utdrag av lagrådets protokoll den 8 augusti 1957 .....................

Utdrag av statsrådsprotokollet den 16 augusti 1957 ...................

Kyrkomötets skrivelse den ^ oktober 1957, nr 32, (bilaga 2).............

Sid.