Kungl. Maj ds proposition nr 298 (Proposition 1947:298)

Kungl. Maj ds proposition nr 298.

Nr 298.

Kungl. Majds proposition till riksdagen med förslag till lag angående
upphävande av 5 kap. 3 § strafflagen samt lagen
den 13 mars 1937 (nr 75) om tvångsuppfostran, m. m.;
given Stockholms slott den 23 maj 1947.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) lag angående upphävande av 5 kap. 3 § strafflagen samt lagen den 13
mars 1937 (nr 75) om tvångsuppfostran; och

2) lag angående ändring i lagen den 6 juni 1924 (nr 361) om samhällets
barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag).

Under Hans Maj ds

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Herman Zetterberg.

Bihang till riksdagens protokoll 19i7. 1 sand. Nr 298.

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

Förslag

till

Lag

angående upphävande av o kap. 3 § strafflagen samt lagen den 13 mars
1937 (nr 75) om tvångsuppfostran.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

5 kap. 3 § strafflagen1 samt 1, 2, 3, 15 och 21 §§ lagen den 13 mars 1937
om tvångsuppfostran2 skola upphöra att gälla från och med den 1 juli
1947. I övrigt skall sistnämnda lag upphöra att gälla den dag Konungen förordnar.

2 §•

Från och med dag som Konungen bestämmer skall förordnande om tvångsuppfostran
ej längre verkställas i allmän uppfostringsanstalt utan i skola tillhörande
barna- och ungdomsvården.

Vad i lag finnes stadgat med avseende å allmän uppfostringsanstalt och
styrelse för sådan anstalt skall därefter äga motsvarande tillämpning på
skola som i första stycket sägs och dylik skolas styrelse.

3 §.

Sedan lagen om tvångsuppfostran enligt 1 § andra punkten helt försatts
ur kraft, skall följande gälla:

1. Misstankes den som ådömts tvångsuppfostran att hava före slutlig utskrivning
begått brott och hör brottet under allmänt åtal eller har det av
målsäganden angivits till åtal, ankommer det, om brottet begåtts i Stockholm,
på förste stadsfiskalen och eljest på landsfogden att avgöra huruvida
åtal lämpligen bör ske.

2. Övertygas den som slutligt utskrivits från tvångsuppfostran att före
utskrivningen på prov eller, om sådan utskrivning ej föregått, före den slutliga
utskrivningen hava begått annat brott, må domstolen förordna, att den
verkställda tvångsuppfostran skall avse jämväl detta brott.

3. Vad enligt lag eller författning finnes stadgat angående särskild verkan
därav att någon dömts till fängelse skall äga motsvarande tillämpning där
någon dömts till tvångsuppfostran.

1 Senaste lydelse, se SFS 1937: 74.

2 Senaste lydelse, se beträffande 2, 3 och 15 §§ SFS 1939: 321.

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 6 juni 1924 (nr 361) om samhällets barnavård
och ungdomsskydd (barnavårdslag).

Härigenom förordnas, att 35 §, 39 § 1 mom., 43, 44 och 48 §§ lagen den 6
juni 1924 om samhällets barnavård och ungdomsskydd (bamavårdslag)1 skola
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

1 mom. För skyddsuppfostran omhändertaget
vanartat barn skall genom
barnavårdsnämndens försorg intagas
i skola tillhörande bama- och
ungdomsvården, varom förmäles i 5
kap. Person, som avses i 22 § d), skall
intagas i sådan skola eller i allmän
uppfostringsanstalt.

1 stället för att intagas i skola som
i första stycket sägs eller i allmän
uppfostringsanstalt må omhändertagen
överlämnas till enskilt hem, barnhem,
arbetshem eller annan därmed
jämförlig anstalt, om sådant anses
lämpligare för den omhändertagne och
våda för andras sedliga utveckling
icke kan befaras därigenom uppkomma.
I sådant fall skola bestämmelserna
i 34 § gälla i tillämpliga delar.

Har barnavårdsnämnd-----

2 mom. Har för skyddsuppfostran
omhändertagen, som ej intagits i skola
tillhörande bama- och ungdomsvården
eller i (dimän uppfostringsanstalt,
visat sig så vanartad eller befunnits
föra ett så oordentligt, lättjefullt
eller sedeslöst liv eller visat så

1 Senaste lydelse, se SFS 1946: 335.

(Föreslagen lydelse)

§•

1 mom. För skyddsuppfostran omhändertagen,
som avses i 22 § c) eller
d), skall genom barnavårdsnämndens
försorg intagas i skola tillhörande
barna- och ungdomsvårdan, varom
förmäles i 5 kap.

1 stället för att intagas i skola som
i första stycket sägs må omhändertagen
överlämnas till enskilt hem, barnhem,
arbetshem eller annan därmed
jämförlig anstalt, om sådant anses
lämpligare för den omhändertagne
och våda för andras sedliga utveckling
icke kan befaras därigenom uppkomma.
I sådant fall skola bestämmelserna
i 34 § gälla i tillämpliga delar.

— i ärendet.

2 mom. Har för skyddsuppfostran
omhändertagen, som ej intagits i skola
tillhörande barna- och ungdomsvården,
visat sig så vanartad eller befunnits
föra eif så oordentligt, lättjefullt
eller sedeslöst liv eller visat så
svår oart, att hans tillrättaförande

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

(Gällande lydelse)

svår oart, att hans tillrättaförande
anses kräva strängare uppfostran än
den, som kan meddelas i det hem eller
den anstalt, dit han överlämnats,
eller att hans samvaro med andra
finnes innebära våda för dessas sedliga
utveckling, skall barnavårdsnämnden
draga försorg om hans intagande
i skola tillhörande bama- och
ungdomsvården eller i allmän uppfostringsanstalt.

1 inom. Med barnavårdsanstalt förstås
i denna lag för barns vård och
uppfostran avsedd anstalt, som ej är
att hänföra till sjukhus, sjukhem, anstalt
för abnorma eller vanföra, skola
tillhörande bama- och ungdomsvården,
allmän uppfostringsanstalt
eller skoldistrikt tillhörigt skolhem.

(Föreslagen lydelse)

anses kräva strängare uppfostran än
den, som kan meddelas i det hem eller
den anstalt, dit han överlämnats,
eller att hans samvaro med andra
finnes innebära våda för dessas sedliga
utveckling, skall barnavårdsnämnden
draga försorg om hans inlagande
i skola tillhörande bama- och
ungdomsvården.

§•

1 mom. Med barnavårdsanstalt förstås
i denna lag för barns vård och
uppfostran avsedd anstalt, som ej är
att hänföra till sjukhus, sjukhem, anstalt
för abnorma eller vanföra, skola
tillhörande bama- och ungdomsvården
eller skoldistrikt tillhörigt
skolhem.

43 §.

1 mom. För beredande-----samma skola.

2 mom. För Stockholm-----till förståndsutvecklingen.

3 mom. Elev i----— enskilt hem.

A mom. Elev över femton år, som

vid omhändertagandet icke fyllt aderton
år, må om han visat särdeles svår
vänort överflyttas till allmän uppfostringsanstalt.

5 mom. Personer, som avses i 22 §
d), må, då särskilda förhållanden det
påkalla, överflyttas från skola tillhörande
barna- och ungdomsvården till
allmän uppfostringsanstalt eller från
sådan anstalt till skola som nyss
nämnts.

6 mom. Närmare bestämmelser an- A mom. Närmare bestämmelser angående
intagning i skola tillhörande gående intagning i skola tillhörande
barna- och ungdomsvården och i all- bama- och ungdomsvården, angåenmän
uppfostringsanstalt, angående de elevs utackordering i enskilt hem
elevs utackordering i enskilt hem ge- genom sådan skolas försorg och an -

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

nom sådan skolas försorg ävensom gående elevs överflyttning mellan oliangående
elevs överflyttning mellan ka skolor meddelas av Konungen,
olika skolor samt mellan skola och
allmän uppfostringsanstalt meddelas
av Konungen.

* 44 §.

1 mom. Skola tillhörande bama- 1 mom. Skola tillhörande barna och

ungdomsvården skall stå under och ungdomsvården skall stå under
ledning av en styrelse som har att be- ledning av en styrelse som har att besluta
om intagning i hemmet. sluta om intagning i skolan.

Dylik skola-----godkänd av Konungen.

Närmare föreskrifter-----meddelas av Konungen.

2 mom. I skolhem — —---Konungen föreskriver.

3 mom. Har någon, som blivit
omhändertagen jämlikt denna lag, intagits
i allmän uppfostringsanstalt eller
överflyttats dit från skola tillhörande
barna- och ungdomsvården,
äga bestämmelserna i 4 § första stycket
och 7—14 §§ i lagen om tvångsuppfostran
motsvarande tillämpning.

1 fråga om slutlig utskrivning av person,
som omhändertagits jämlikt 22 §
d), gäller dock vad i 46 § 1 mom.
första stycket och 2 mom. andra stycket
är stadgat; beslut om utskrivningen
meddelas av anstaltens styrelse.

4 mom. Misstänkes den, som för 3 mom. Misstänkes den, som för

skyddsuppfostran intagits i skola till- skyddsuppfostran intagits i skola tillhörande
barna- och ungdomsvården, hörande bama- och ungdomsvården,
att hava före slutlig utskrivning be- att hava före slutlig utskrivning begått
brott, och hör brottet under all- gått brott, och hör brottet under allmänt
åtal eller har det av målsägan- mänt åtal eller har det av målsäganden
angivits till åtal, ankommer det, den angivits till åtal, ankommer det,
där brottet är begånget i Stockholm, där brottet är begånget i Stockholm,
å förste stadsfiskalen och eljest å å förste stadsfiskalen och eljest å
landsfogden att efter hörande av landsfogden att efter hörande av skoskolans
styrelse avgöra, huruvida åtal lans styrelse avgöra, huruvida åtal
lämpligen hör ske. lämpligen bör ske.

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

Barnavårdsnämnds beslut angående
omhändertagande förfaller, då
verkställighet skall ske av domstols
beslut, varigenom

a) förordnande meddelats om att
den omhändertagne skall undergå
tvång suppfostran,

b) den omhändertagne dömts till
1 ängelse eller straffarbete utan tilllämpning
av lagen angående villkorlig
straffdom, eller

c) anstånd med den omhändertagne
villkorligt ådömt fängelsestraff eller
straffarbete förklarats förverkat.

Vad sålunda stadgats gäller även
beträffande den, som intagits i allmän
uppfostringsanstalt eller dit överflyttats
från skola tillhörande barnaoch
ungdomsvården.

Barnavårdsnämnds beslut angående
omhändertagande förfaller, då
verkställighet skall ske av domstols
beslut, varigenom

a) den omhändertagne dömts till
fängelse eller straffarbete utan tilllämpning
av lagen angående villkorlig
straffdom, eller

b) anstånd med den omhändertagne
villkorligt ådömt fängelsestraff eller
straffarbete förklarats förverkat.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

Från och med den 1 juli 1947 må för skyddsuppfostran omhändertagen
icke vidare intagas i eller överflyttas till allmän uppfostringsanstalt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 298-

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i
statsrådet å Stockholms slott den 2 maj 1947.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Quensel, Gjöres, Danielson, Vougt, Zetterberg, Sträng, Ericsson,
Weijne.

Efter gemensam beredning med t. f. chefen för socialdepartementet, statsrådet
Danielson, anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg,
fråga om upphävande av tvångsuppfostringsinstitutet.

Föredraganden anför följande.

Med stöd av Kungl. Maj:ts beslut den 15 december 1944, varigenom bestämdes
att strafflagberedningen skulle till omedelbar utredning upptaga
frågan om en allmän översyn av det straffrättsliga reaktionssystemet, uppdrog
jag i december 1946 i samband med utarbetandet av den punkt i årets
statsverksproposition, som avser en avveckling av statens uppfostringsanstalt
å Bona, åt beredningen att utarbeta ett förslag om upphävande av lagen
om tvångsuppfostran. Till fullgörande av uppdraget har beredningen
till mig överlämnat ett den 27 januari 1947 dagtecknat utlåtande med förslag
till lag om upphävande av 5 kap. 3 § strafflagen samt lagen den 13 mars
1937 om tvångsuppfostran, m. in.

Sedan förslagen varit föremål för remissbehandling, anhåller jag att nu
få anmäla detta ärende.

Allmän översikt.

Gällande lagstiftning.

Enligt svensk lag är straffbarhetsåldern för närvarande 15 år.
På senare tid ha i skilda sammanhang väckts förslag att höja denna åldersgräns.
Enligt Kungl. Maj ds förut omnämnda beslut den 15 december 1944
ankommer det på strafflagberedningen att till närmare utredning upptaga
denna fråga.

I svensk rätt har tidigare icke funnits någon möjlighet till straffrihet på
grund av ungdomlig ålder för den som fyllt 15 år. Sådan möjlighet har
emellertid öppnats genom lagen om eftergift av åtal mot vissa
underåriga av den 19 maj 1944. Enligt denna lag må allmänt åtal

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

under vissa förutsättningar eftergivas för brott, som någon begått innan han
fyllt 18 år. Lagen tager i främsta rummet sikte på de fall, då åtgärd av
barnavårdsnämnd skäligen kan anses tillfyllest med hänsyn till brottets beskaffenhet.
I enlighet härmed må eftergift av åtal äga rum, om den underårige
omhändertages för skyddsuppfostran eller blir föremål för annan därmed
jämförlig åtgärd samt det med skäl kan antagas att han skall avhålla
sig från att ånyo begå brott. Lagen inrymmer emellertid möjlighet till eftergift
av åtal även då åtgärd av barnavårdsnämnd ej ifrågakommer.

Bestämmelser om åtalseftergift ha även meddelats i vissa lagar om särskilda
behandlingsformer. När någon som ådömts tvångsuppfostran misstänkes
att ha före slutlig utskrivning begått brott, tillkommer det sålunda
enligt 14 § lagen om tvångsuppfostran landsfogden eller, i Stockholm,
förste stadsfiskalen att avgöra huruvida allmänt åtal lämpligen bör ske.
Motsvarande bestämmelser finnas i lagen om ungdomsfängelse, lagen om
samhällets barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslagen) samt lagen om
behandling av alkoholister.

Jämväl i åtskilliga andra hänseenden gälla särskilda regler beträffande
dem som begått brott vid unga år. Sålunda innehåller 5 kap. 2 §
strafflagen bestämmelse att, om den som fyllt 15 men ej 18 år begår
brott, straffet må nedsättas under vad i allmänhet bort följa å
gärningen och att i sådant fall ej må dömas till straffarbete på livstid. Brott,
som någon begått innan han fyllt 18 år, må ej heller tillräknas honom till
sådan förhöjning av straff för återfall som stadgas i 4 kap. 14 § strafflagen.

Enligt 5 kap. 3 § strafflagen må i vissa fall i stället för straff användas
tvångsuppfostran. Detta institut, som närmare regleras i särskild lag,
infördes i svensk rätt år 1902. Efter det genom lagändringar 1917 och 1924
möjligheten att använda tvångsuppfostran utvidgats, utfärdades den 13 mars
1937 ny lag om tvångsuppfostran, vilken med smärre ändringar
alltjämt är i kraft. Denna lag är tillämplig å den som efter fyllda 15 år begått
brott och därefter dömes före fyllda 18 år. I motsats till vad tidigare
gällde skall tvångsuppfostran ådömas direkt utan att den minderårige först
dömes till ett straff som förklaras skola utbytas mot tvångsuppfostran. Förutsättningen
för att tvångsuppfostran skall kunna tillgripas är att å brottet
eller, där flera brott förövats, å något av dem kan följa fängelse eller
straffarbete (1 §). Tvångsuppfostran kan även ådömas i samband med att
villkorlig dom förklaras förverkad (2 och 3 §§). Förordnande om tvångsuppfostran
skall meddelas, där brottets beskaffenhet samt den brottsliges
personliga utveckling, vandel och levnadsomständigheter i övrigt giva skälig
anledning antaga, att han är i behov av och mottaglig för sådan fostran och
utbildning som avses med tvångsuppfostran, samt med hänsyn till sålunda
och eljest föreliggande förhållanden tvångsuppfostran finnes lämpligare än
straff. Till tvångsuppfostran dömd skall intagas i allmän uppfostringsanstalt
och kvarstå såsom elev vid anstalten till dess han slutligt utskrives därifrån
(4 §). Enligt 8 § äger styrelsen för anstalten överlämna elev till fostran
och utbildning utom anstalten. Den som intagits i allmän uppfostringsan -

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

stalt skall utskrivas på prov (villkorlig utskrivning), när sannolikhet vunnits
för att han utan fortsatt tvångsuppfostran skall förhålla sig väl. Slutlig
utskrivning sker, då syftet med tvångsuppfostran kan antagas vara uppnått
och senast då den intagne fyllt 21 år. Utskrivning på prov må i regel ej ske
förrän ett år och slutlig utskrivning ej förrän två år förflutit från det elev
intagits i anstalten (11 §). I 14 § återfinnes den förut omnämnda bestämmelsen
om möjlighet till eftergift av åtal. I lagen behandlas under 15—18 §§
fall av sammanträffande av förordnande om tvångsuppfostran och straff,
vilket ådömts eller enligt vanliga regler skolat ådömas.

För manliga minderåriga, som skola undergå tvångsuppfostran, har av
staten inrättats en uppfostringsanstalt å Bona i Östergötlands län. Genom
överenskommelse med staten har svenska diakonissällskapet atagit sig att
sörja för uppfostran av minderåriga kvinnor, som enligt domstols förordnande
skola insättas i allmän uppfostringsanstalt. För dessas omhändertagande
användes sedan år 1906 anstalten Viebäck i Jönköpings län.

För lagöverträdare i åldern 18 till 21 år infördes genom lagen om ungdomsfängelse
av den 15 juni 1935 en särskild straffrättslig reaktionsform.
I fråga om de allmänna grunderna för denna straffart må här endast
anmärkas, att en förutsättning för användande av ungdomsfängelse är att å
brottet eller, där flera brott förövats, å något av dem kan följa fängelse eller
straffarbete. Domstolen skall döma till ungdomsfängelse, där det finnes skälig
anledning antaga, att den brottslige är i behov av och mottaglig för sådan
fostran och utbildning som avses med ungdomsfängelse, samt med hänsyn
till sålunda och eljest föreliggande förhållanden ungdomsfängelse finnes
lämpligare än annat straff. Ungdomsfängelse skall verkställas i härför särskilt
inrättad anstalt eller avdelning av anstalt; i likhet med vad fallet är
vid tvångsuppfostran fixeras ej tiden för anstaltsvistelsen i domen.

I den nu gällande lagen om villkorlig dom av den 22 juni 1939
bär — jämte det i förhållande till äldre rätt gränserna för användning av
villkorlig dom utvidgats — beretts möjlighet att, vid sidan om enkel villkorlig
dom av äldre typ, använda sådan dom i förening med mera direkta
åtgärder för den dömdes tillrättaförande (s. k. kvalificerad villkorlig dom).
I de fall, då den villkorliga domen sålunda förbindes med särskilda föreskrifter
för den dömde, skall i regel tidsbestämt straff icke såsom vid den enkla villkorliga
domen utsättas i domen utan, i samband med sakerförklaring, förordnas
om villkorligt anstånd med straffets ådömande. Denna form av villkorlig
dom är avsedd att komma till användning bl. a. beträffande unga lagöverträdare.
De särskilda föreskrifter rörande den villkorligt dömdes förhållande
under prövotiden som kunna meddelas av domstolen angivas i lagens
8 §. Av särskilt intresse i förevarande sammanhang är stadgandet i denna
paragraf, att domstolen äger, när det finnes lämpligare och av barnavårdsnämnd
i avgivet yttrande föreslagits, överlämna åt nämnden att vidtaga åtgärd
för den dömdes omhändertagande för skyddsuppfostran. Detta stadgande
insattes i lagen på förslag av första lagutskottet vid 1939 års riksdag.
Utskottet framhöll, att de medel som redan den gällande barnavårdslagstift -

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

ningen erbjöde för uppfostran och vård av vanartade unga personer givetvis
borde i så stor utsträckning som funnes möjligt utnyttjas inom den villkorliga
domens ram, i synnerhet som skyddshemsorganisationen i åtskilliga hänseenden
syntes vara bättre rustad och mera ägnad att nå ett gott resultat än
motsvarande anstalter för straffverkställighet eller tvångsuppfostran. Sålunda
medgåve exempelvis det stora antalet skyddshem en ändamålsenlig
differentiering av klientelet, och inom ramen av denna organisation funnes
speciella anstalter för psykiskt abnorma elever, något som ännu saknades beträffande
vissa kategorier dömda. En stor förtjänst hos barnavårdslagens
organisation av skyddsuppfostringsåtgärdema vore också att i princip anstaltsbehandling
endast tillgrepes när vård i frihet ansåges utesluten och
att uppmärksamheten ständigt vore inriktad på att när möjlighet därtill förelåge
utbyta vård å skyddshem mot lindrigare uppfostringsåtgärd.

Reglerna om barnavårdsnämnds verksamhet för barns och ungdoms omhändertagande
finnas i barnavård .slagstiftningen. Vår första lagstiftning
i detta ämne genomfördes 1902 men ägde med visst undantag tillämpning
endast på barn under 15 år. År 1924 tillkom vår ännu gällande barnavårdslag.
Genom denna öppnades möjlighet för barnavårdsnämnd att ingripa
även gentemot ungdomar i åldern 15 till 18 år genom deras omhändertagande
för skyddsuppfostran (22 och 24 §§). År 1934 utsträcktes denna möjlighet
att avse även ungdomar i åldern 18 till 21 år, vilka visat svår oart och beträffande
vilka särskilda åtgärder krävdes för deras tillrättaförande (22 § d).
Beslut angående omhändertagande för skyddsuppfostran skall, där beslutet
avser barn under 18 år och föräldrarna icke lämna sitt samtycke till beslutets
verkställande eller fråga är om person över 18 år, underställas länsstyrelsens
Provning (25 §). Den som omhändertages för skyddsuppfostran skall enligt
35 § intagas i skola tillhörande barna- och ungdomsvården — denna benämning
har sedan den 1 juli 1946 ersatt den tidigare beteckningen skyddshem
eller, om han fyllt 18 år, i sådan skola eller allmän uppfostringsanstalt. I
stället för att intagas i skola eller allmän uppfostringsanstalt må omhändertagen
överlämnas till enskilt hem, barnhem, arbetshem eller annan därmed
jämförlig anstalt, om sådant anses lämpligare för den omhändertagne och
våda för andras sedliga utveckling icke kan befaras uppkomma därigenom.
Visar det sig att för den omhändertagnes tillrättaförande kräves strängare
uppfostran än den som kan meddelas i hem eller anstalt, dit han överlämnats,
eller att hans samvaro med andra finnes innebära våda för dessas sedliga
utveckling, skall han överföras till skola som nyss sagts eller allmän uppfostringsanstalt.

Närmare bestämmelser om skolor tillhörande barna- och ungdomsvården
finnas i 43 och 44 §§ samt i stadgan för dylika skolor av den 28 juni 1946.
För beredande av skyddsuppfostran skola finnas olika slag av skolor, däribland
skolhem för barn i skolåldern och yrkesskolor för dem som avslutat
sin skolgång. För dem som äro efterblivna till förståndsutvecklingen skola
särskilda yrkesskolor vara inrättade. Därjämte skola särskilda skolhem och
yrkesskolor finnas för omhändertagna, som på grund av själslig abnormitet

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

böra stå under särskild läkartillsyn. Elev som intagits i skola må genom skolans
försorg utackorderas i enskilt hem. Har elev i åldern mellan 15 och 18 år
visat särdeles svår vanart, ma han överflyttas till allmän uppfostringsanstalt.
Så må ock ske med personer som omhändertagits jämlikt 22 § d) (ungdomar
i åldern 18—21 år).

Med avseende å eftervården av den som omhändertagits för skyddsuppfostran
gäller enligt 45 §, bland annat, att omhändertagen, där så prövas
lämpligt, må utskrivas tills vidare (villkorlig utskrivning). I beslutet må uppställas
villkor med hänsyn till den utskrivnes bostad och sysselsättning samt
förordnas om övervakning av den utskrivne. Om den utskrivnes uppförande
eller annat förhållande föranleder därtill, skall han återtagas. I 46 § stadgas,
att när den som omhändertagits för skyddsuppfostran ej vidare anses
vara i behov av sådan uppfostran, skall densamma förklaras avslutad (slutlig
utskrivning). Slutlig utskrivning av barn som omhändertagits för skyddsuppfostran
skall äga rum senast då barnet fyller 18 år. Utskrivning av barn
som intagits i skola tillhörande bama- och ungdomsvården efter fyllda 15 år,
må dock uppskjutas, till dess tre år förflutit från intagandet. Har i dylik
skola intaget barns uppförande varit opålitligt, må med utskrivningen anstå
till dess det fyllt 21 år. Där fråga är om personer som omhändertagits med
stöd av 22 § d), skall slutlig utskrivning som regel äga rum senast då två år
förflutit från omhändertagandet.

Det ekonomiska ansvaret för vården i skolor tillhörande bama- och ungdomsvården
åvilar principiellt staten, men barnavårdsnämnderna äro i viss
omfattning skyldiga att erlägga avgifter för skolvården. Bestämmelser härom
äro meddelade i den tidigare omnämnda stadgan för skolor tillhörande barnaoch
ungdomsvården (§§ 14 och 15). För vård i skola skall enligt dessa föreskrifter
barnavårdsnämnd erlägga en årlig avgift av 300 kronor. För villkorligt
utskriven elev skall barnavårdsnämnden erlägga eftervårdsavgift med ett
belopp, motsvarande skolans kostnader för eleven, dock med högst 75 kronor
årligen. Dessutom skall barnavårdsnämnden för varje i skola nyintagen
elev betala en engångsavgift av 200 kronor som bidrag till elevens beklädnad.
För personer som omhändertagits jämlikt 22 § d) barnavårdslagen
skall dock icke erläggas någon som helst avgift; deras vård bestrides helt
av statsmedel. Utöver kostnader för vård inom skola, eftervård och beklädnad
uppstå under vistelse i skola och under den därpå följande villkorliga
utskrivningen utgifter för vissa åtgärder, vilka ej äro att hänföra
till skolvård i mera begränsad mening. Även dylika utgifter skola i viss utsträckning
bestridas av barnavårdsnämnden.

Förhållandet mellan tvångsuppfostran och skyddsuppfostran.

Förefintligheten av viss parallelli tet mellan skyddshem och uppfostringsanstalter
vad beträffar brottslig eller eljest vanartad ungdom i åldern 15 till
18 år beaktades redan under förarbetena till 1924 års barnavårdslag. Fattigvårdslagstiftningskommittén
iramhöll salunda i sitt betänkande med förslag

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

till lagen bland annat, att det otvivelaktigt förefunnes stora likheter mellan
ett skyddshem av den strängare art som kommittén tänkt sig för de svårare
och äldre vanartade samt de allmänna uppfostringsanstalterna. I båda fallen
gällde det att uppfostra ungdom, som vid intagandet befunne sig i åldern
15—18 år. Även de minderåriga förbrytare som intoges å uppfostringsanstalt
hade i de flesta fall varit hemfallna åt ett oordentligt eller sedeslöst
leverne; att denna vanart dessutom tagit sig uttryck i en brottslig gärning
berodde ofta på en tillfällighet. Likaså torde skyddshemmens elever i många
fall ha gjort sig skyldiga till brottsliga handlingar, ehuru dessa ej blivit kända
eller beivrade. Kommittén fann likväl, att åtminstone för det dåvarande
något sammanförande ej borde äga rum av de statliga skyddshemmen och
uppfostringsanstalterna, och kommittén fann ej heller anledning föreslå någon
kommunikation mellan skyddshem och uppfostringsanstalt i form av
överflyttning av elever.

I sistnämnda hänseende gjordes emellertid annan mening gällande i yttranden
över kommittéförslaget. På departementschefens tillstyrkan upptogs
också i 43 § i 1924 års barnavårdslag den av mig förut berörda bestämmelsen,
som möjliggör att skyddshemselever över 15 år vilka visat särdeles
svår vanart överföras till allmän uppfostringsanstalt. Stadgandet blev vid
1934 års ändringar i barnavårdslagen tillämpligt även på de personer i åldern
mellan 18 och 21 år, till vilka lagstiftningen då utsträcktes.

I 1937 års lag om tvångsuppfostran regleras spörsmålet om samverkan
mellan skyddshem och tvångsuppfostringsanstalt i 8 §. Här stadgas, såsom
jag förut nämnt, att styrelsen för uppfostringsanstalt må överlämna elev till
fostran och utbildning utom anstalten, där sådant prövas för eleven gagneligt
och finnes lämpligen kunna ske.

Sedan strafflagberedningen under år 1942 avlämnat promemoria med förslag
till lag om eftergift av åtal mot vissa underåriga, gav beredningen i skrivelse
den 30 augusti 1943 till cheferna för justitie- och socialdepartementen
uttryck åt den uppfattningen, att tillämpningen av den nya lagen om villkorlig
dom och av den föreslagna lagen om åtalseftergift komme att medföra
en betydande klientelförskjutning mellan de båda instituten tvångsuppfostran
och skyddsuppfostran. Det framstode därför enligt beredningens
mening som angeläget, att åtgärder snarast vidtoges för att ställa skyddshemsorganisationen
i stand att mottaga ett större klientel än för närvarande.

Över strafflagberedningens nyssnämnda promemoria avgåvos yttranden
av, förutom andra, socialstyrelsen och ungdomsvårdskommittén. Socialstyrelsen
erinrade, att det stränga formella särskiljandet av skyddshem och
uppfostringsanstalter komme att te sig ännu mindre sakligt grundat än dittills
i och med att åtal mot minderåriga kunde eftergivas. Ungdomsvdrdskommittén
förordade i sitt yttrande att i och med införandet av åtalseftergift
institutet tvångsuppfostran såsom av domstol ådömd kriminalitetspåföljd
utmönstrades ur det straffrättsliga systemet, i allt fall i samband med
att 1939 års lag om villkorlig dom trädde i kraft. Därest i ett givet fall uppfostringsåtgärd
ansåges erforderlig i stället för straff, borde ju åtalsefter -

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

gift beviljas och barnavårdsnämnd omhändertaga den brottslige för skyddsuppfostran.
Denna form av uppfostran vore rikare nyanserad än tvångsuppfostran
och uteslöte ej att han för strängare fostran intoges å anstalt
som enligt nuvarande system begagnades vid tvångsuppfostran. Jämväl enligt
den nya lagen om villkorlig dom kunde unga brottslingar överlämnas
åt barnavårdsnämnderna för skyddsuppfostran. Endast i undantagsfall kunde
därför av domstol ådömd tvångsuppfostran komma att spela någon roll.

Vid remissen till lagrådet av förslaget till lagen om åtalseftergift framhöll
dåvarande chefen för justitiedepartementet, att det, såsom strafflagberedningen
påpekat, rådde en viss parallellitet mellan domstolarnas och barnavårdsnämndernas
åtgärder, i det att mot villkorlig dom jämte övervakning
samt tvångsuppfostran svarade övervakning enligt barnavårdslagen och intagning
i skyddshem. Åtal och handläggning inför domstol måste därför
i många fall synas vara en onödigt omständlig väg att nå fram till ett resultat
likartat med det som kunde ernås i barnavårdslagens enklare former.

Frågan om utvidgat samarbete mellan de organ som ha att verkställa
skyddsuppfostran och tvångsuppfostran liade även upptagits av socialstyrelsen
i skrivelse till Konungen den 12 december 1939, vari uttalades att en
sådan samverkan lättast skulle komma till stånd genom att statens yrkeshem
och yrkeshemsavdelningar erkändes som avdelningar av uppfostringsanstalt
och finge mottaga mera godartade fall av till tvångsuppfostran dömda
utan att dessa behövde passera dåvarande uppfostringsanstalter. Sedan yttrande
avgivits över förslaget, uppdrog Kungl. Maj:t den 9 oktober 1942 åt
1942 års skyddslxemsutredning att i samråd med strafflagberedningen verkställa
utredning i frågan. Efter samråd med strafflagberedningen avlämnade
skyddshemsutredningen den 26 februari 1944 en promemoria i ämnet. I
denna dryftades även utvägen att helt avskaffa institutet tvångsuppfostran.
Inför möjligheten att en sådan åtgärd skuile leda till ökad användning av
ovillkorligt frihetsstraff för ifrågavarande åldersgrupp, 15 till 18 år, ansåg
sig skyddshemsutredningen böra avstå från tanken att föreslå att tvångsuppfostringsinstitutet
omedelbart avskaffades. Mot tanken att med avskaffande
av tvångsuppfostran förbinda en utsträckning av ungdomsfängelsestraffets
tillämpning även till åldersklasser under 18 år liade framställts den invändningen,
att den rådande dualismen i behandlingen av ungdom mellan 15 och
18 år därigenom icke skulle upphävas. Tvenne former för omhändertagande
skulle fortfarande komma att finnas, nämligen dels genom barnavårdsnämnd
och dels genom domstol. Enda förändringen bleve en ändring av namnet,
vilken i och för sig innebure en försämring, då uttrycket fängelse komme att
ingå däri. Resultatet bleve närmast en hårdare anknytning till fängelsebegreppet
och tydligare karaktär av straff. En förändring i antydd riktning
måste därför enligt skyddshemsutredningens uppfattning betecknas som förkastlig.
En höjning av straffmyndighetsåldern till 18 år — för vilken skyddshemsutredningen
uttalade sympatier — ansågs för det dåvarande utesluten.
Skyddshemsutredningen fann sig därför endast böra föreslå alt vissa garantier
tillskapades för att de givna möjligheterna till samarbete mellan organen

Kungl. Maj ds proposition nr 298.

för skyddsuppfostran och tvångsuppfostran bleve i praktiken utnyttjade.
Avsikten var att förslagets realiserande icke skulle lägga hinder i vägen för
en framtida utveckling mot avskaffande av tvångsuppfostringsinstitutet, antingen
nu detta skulle inträffa som en följd av att straffmyndighetsåldern höjdes
eller emedan tvångsuppfostran visade sig komma till mycket sparsam
användning.

I yttrande över skyddshemsutredningens promemoria förklarade sig socialstyrelsen
principiellt anse det riktigt att avskaffa tvångsuppfostringslagen.
Styrelsen fann sig dock icke för det dåvarande kunna föreslå detta. Så länge
detta steg icke kunde tagas, borde arbetet inriktas på att i största möjliga
mån begränsa användningen av frihetsstraff och tvångsuppfostran för ungdomar
under 18 år. Härvidlag måste uppmärksammas vad utredningen anfört
om skyddshemsavgifterna. Styrelsen funne det riktigast att skyddshemsvård
överhuvud taget gjordes kostnadsfri. Styrelsen fäste i sitt yttrande även
uppmärksamheten på att det förekommit att länsstyrelsen vägrat fastställa
barnavårdsnämnds beslut om intagande i skyddshem. Styrelsen förklarade,
att styrelsen för sin del icke skulle ha något att invända mot att fastställelse
av beslut om skyddsuppfostran på grund av vanart enligt 22 § c) barnavårdslagen
eller på grund av ett lättjefullt, oordentligt eller sedeslöst liv eller eljest
visad svår oart (22 § d) samma lag ej behövde sökas, då domstol i samband
med meddelande av villkorlig dom överlämnat åt barnavårdsnämnden
att vidtaga åtgärd för den dömdes omhändertagande för skyddsuppfostran
eller då åklagare eftergivit åtal sedan barnavårdsnämnden i avgivet yttrande
förklarat sig ämna omhändertaga den underårige för skyddshemsvård och
plats beviljats på skyddshem.

1942 års skyddshemsutredning har vidare den 4 januari 1945 avgivit betänkande
med förslag rörande effektiviserkig av skyddshemselevemas eftervård
m. m. Skyddshemsutredningen framhöll i detta betänkande, att en viss
minskning inträtt i antalet till tvångsuppfostran dömda efter det att lagarna
om villkorlig dom och om åtalseftergift trätt i kraft; ansökningarna om intagning
i skyddshem av omhändertagna i åldrarna mellan 15 och 18 år hade
dock icke ökat i den omfattning som varit att vänta. Efter att ha angivit
vissa omständigheter som enligt skyddshemsutredningens uppfattning samverkat
härtill förklarade sig utredningen anse, att ett mycket viktigt led i
framkallandet av de nödvändiga åtgärderna från barnavårdsnämndernas sida
vore att befria nämnderna från kostnaderna för vård i skolor tillhörande
barna- och ungdomsvården.

I proposition (nr 187) till 1946 års riksdag angående vissa anslag för budgetåret
1946/47 till skolor tillhörande barna- och ungdomsvården förklarade
sig föredragande statsrådet anse tillräckliga skäl icke föreligga att för det
dåvarande tillstyrka skyddshemsutredningens förslag om slopande av de avgifter
som barnavårdsnämnderna hade att erlägga till ifrågavarande skolor.

Med hänsyftning på det i nyssnämnda betänkande framlagda förslaget i
fråga om kostnaderna anförde emellertid riksdagen i skrivelse (nr 345), att
riksdagen, i anledning av ett motionsvis framställt yrkande, ville framhålla

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

att skyddshemsutredningen anfört vägande skäl för sitt nämnda förslag. Riksdagen
förutsatte, att åtgärder vidtoges för avgifternas upphörande, men ansåge
sig icke böra för det då följande budgetåret besluta ändring i Kungl.
Maj:ts förslag.

Slutligen må här erinras om att jag i årets statsverksproposition uttalat mig
för en avveckling av anstalten å Bona, därvid jag framhållit, att förslag om
upphävande av lagen om tvångsuppfostran om möjligt borde underställas
årets riksdag och att under alla förhållanden anstalten syntes böra, såsom
styrelsen för anstalten föreslagit, avvecklas såsom allmän uppfostringsanstalt
nästa budgetår.

Strafflagberedningens förslag.

Strafflagberedningen förordar, att lagen om tvångsuppfostran i princip
upphäves redan från den 1 juli 1947. Såsom skäl härför har beredningen i
främsta rummet åberopat, att lagen efter ikraftträdandet av den nya lagen
om villkorlig dom och av lagen om åtalseftergift respektive den 1 januari och
den 1 juli 1944 visat sig komma till mycket sparsam användning. Beredningen
har i sådant hänseende åberopat en vid beredningens utlåtande fogad
tabell, varav framgår att, medan under ettvart av åren 1938—1943 i genomsnitt
148 män dömts till tvångsuppfostran, motsvarande siffra för ettvart av
åren 1944—1946 uppgick till endast 51. Uppdelat på åren 1944—1946 uppgår
antalet män som dömts till tvångsuppfostran, för år 1944 till 75, för år
1945 till 48 och för år 1946 till 31. Under sistnämnda tre år dömdes 11 kvinnor
till tvångsuppfostran, därav 7 under 1944 och 2 under vartdera av åren
1945 och 1946. Siffrorna för år 1946 äro endast preliminära.

Enligt beredningens tanke pekade de här återgivna siffrorna för de tre
senaste åren alldeles bestämt mot att tidpunkten nu vore inne för tvångsuppfostringsinstitutets
upphävande. I den mån som brottslingar i åldern 15—18
år åtalats hade nämligen domstolarna alltmera övergått till att i stället för
tvångsuppfostran anlita villkorlig dom i samband med skyddsuppfostran efter
överenskommelse med vederbörande barnavårdsnämnd.

Strafflagberedningen anser, att det efter vad jag uttalat i årets statsverksproposition
om Bonaanstaltens förestående avveckling vore anledning an
taga att domstolarna redan nu praktiskt taget komme att upphöra med att
döma till tvångsuppfostran. Med hänsyn till den rationellare vård som skyddsuppfostrans
större differentiering av klientelet möjliggjorde, kunde enligt
beredningens uppfattning något skäl icke längre åberopas för att begagna de
båda uppfostringsmetoderna vid sidan av varandra. De svårigheter för
skyddsuppfostringsvägens anlitande i full utsträckning som legat i vissa
ekonomiska hänsyn komme alt bortfalla, om i enlighet med 1946 års riksdags
tidigare omnämnda uttalande de avgifter som barnavårdsnämnderna
hade atl erlägga till ungdomsvårdsskolorna för därstädes omhändertagna
komme att slopas.

Beredningen har avvisat tanken att med avskaffandet av tvångsuppfostran

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

förbinda en höjning av straffmyndighetsåldem eller en utsträckning av ungdomsfängelsestraffets
tillämpning även till åldersklasser under 18 år. I utlåtandet
har beredningen härom anfört följande.

I likhet med skyddshemsutredningen har beredningen varken funnit frågan
om straffmyndighetsåldems höjande i detta sammanhang böra upptagas
eller ansett lämpligt föreslå en utvidgning av ungdomsfängelsestraffets
tillämplighet till ungdom under 18 år. Den förra frågan är enligt beredningens
mening av alltför stor principiell betydelse för att lämpligen kunna utbrytas
ur den allmänna revision av straff- och skyddssystemet som anförtrotts
beredningen. Mot en utvidgning av ungdomsfängelsestraffets tillämpning
till ungdom under 18 år kan anföras dels enahanda skäl, dels ock att
en dylik utvidgning icke kan anses påkallad av tvångsuppfostringsinstitutets
upphävande. Den skulle, såsom skyddshemsutredningen påpekat, innebära
en kvarstående dubblering av uppfostringsmöjligheterna för dessa åldersklasser.
Det skäl som skulle tala för utvidgningen vore att domstolarna
utan tillgång till möjligheten att döma till tvångsuppfostran kunde befaras
komma att i större utsträckning än hittills döma ungdom under 18 år till
tidsbestämt fängelse. Efter domstolarnas snabba anpassning till den nya
lagstiftningen om villkorlig dom i förening med särskilda föreskrifter synes
ingen farhåga behöva hysas för en utveckling i nämnda riktning. Beredningen
finner därför icke erforderligt föreslå några särskilda föreskrifter till förebyggande
av att domstolarna i oträngt mål döma personer under 18 år till
frihetsstraff. Däremot bör lämpligen rättsskipningen i mål mot underåriga
centralt kontrolleras — justitiekansler^ medverkan torde i detta avseende
kunna påräknas, likaväl som när fråga gällt tillämpningen av åtalseftergiften
— så att en eventuell tendens till ökad användning av frihetsstraff mötes
med överklaganden i högre rätt. Beredningen förutsätter, att när socialstyrelsen
icke längre kan överföra mera elakartade fall till tvångsuppfostringsanstalt,
det kommer att finnas någon särskild ungdomsvårdsskola för dessa
med den strängare regim som kan finnas erforderlig och dit sådana fall
kunna hänvisas som skulle ha ifrågakonnuit till tvångsuppfostran.

I enlighet med vad nu anförts har strafflagberedningen ansett, att dess
uppgift inskränkte sig till en lagteknisk utformning av upphävandet snarast
möjligt av domstolarnas möjlighet att döma till tvångsuppfostran. Den lämpliga
tidpunkten härför har synts beredningen vara den 1 juli 1947. Beredningen
har i enlighet härmed föreslagit, att förutom 5 kap. 3 § strafflagen jämväl
1, 2, 3, 15 och 21 §§ i lagen om tvångsuppfostran skola upphöra att gälla
från och med den 1 juli 1947. Övriga lagrum i sistnämnda lag behövde äga
bestånd så länge det ännu funnes några till tvångsuppfostran dömda som icke
slutligt utskrivits. Och även därefter borde några få bestämmelser i lagen,
vilka ägde tillämpning med avseende å slutligt utskrivna, äga giltighet. I enlighet
med dessa riktlinjer har beredningen utarbetat utkast till lag angående
upphävande av 5 kap. 3 § strafflagen samt lagen den 13 mars 1937 (nr
,75) om tvångsuppfostran. Tvångsuppfostringslagens upphävande har medfört
behov av vissa redaktionella ändringar i barnavårdslagen. Även härom
har beredningen framlagt förslag.

Beträffande den närmare innebörden av det utav beredningen framlagda
lagutkastet avseende upphävande av tvångsup pfostring
slagen må följande anmärkas. I 1 § av utkastet har intagits det av

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

beredningen föreslagna stadgandet därom, att 5 kan. 3 § strafflagen samt 1,
2, 3, 15 och 21 §§ lagen om tvångsuppfostran skola upphöra att gälla från
och med den 1 juli 1947. I en andra punkt utsäges, att sistnämnda lag i övrigt
skall upphöra att gälla den dag Konungen förordnar.

Under 2 § ha upptagits stadganden, vilka avse att reglera de förhållanden
som uppkomma då tvångsuppfostringsanstaltema å Bona och Viebäck nedläggas.
Beredningen — som räknat med att dessa anstalter skulle kunna avvecklas,
Bonaanstalten till omkring den 1 januari 1948 och anstalten å Viebäck
redan till den 1 juli 1947 — har framhållit, att när anstalterna nedlades
ett antal till tvångsuppfostran dömda komme att kvarstå vilka dels utskrivits
på prov dels enligt 8 § i lagen överförts till fostran och utbildning
utom anstalten, främst till ungdomsvårdsskolor, ävensom möjligen ytterligare
ett mindre antal elever som ännu icke utplacerats. Beredningen har ansett
två möjligheter kunna tänkas beträffande dessa elevers behandling: antingen
att de genom en övergångsbestämmelse förklarades skola omhändertagas för
skyddsuppfostran eller att förordnandet om deras tvångsuppfostran förklarades
skola verkställas i ungdomsvårdsskola. Beredningen har funnit det senare
alternativet såväl ändamålsenligare som lagtekniskt enklare att genomföra.
Detta innebure dels att på prov utskrivna som behövde återtagas komme
att intagas i någon ungdomsvårdsskola, dels att det lilla antal elever som
tilläventyrs kunde återstå vid Bonaanstaltens nedläggande utplacerades i ungdomsvårdsskolor.
Beredningen har funnit antagligt, att detta antal skulle
kunna nedbringas till ett minimum ej blott genom provutskrivningar utan
även genom successiv tillämpning under senare halvåret 1947 av 8 § i tvångsuppfostringslagen.
I lagen om upphävande av denna lag syntes emellertid
icke behöva fixeras någon tid, från vilken tvångsuppfostran skulle verkställas
i ungdomsvårdsskola, utan det syntes kunna överlämnas åt Kungl. Maj:t
att bestämma detta med hänsyn till vad som visade sig lämpligt beträffande
Bonaanstaltens övertagande för annat ändamål. I enlighet härmed har beredningen
i 2 § första stycket i utkastet till lag om upphävande av tvångsuppfostringslagen
upptagit en föreskrift av innebörd, att från och med den dag
Konungen bestämmer skall förordnande om tvångsuppfostran verkställas i
skola tillhörande bama- och ungdomsvården. Enligt beredningens förslag
skall därefter vad i tvångsuppfostringslagen är stadgat om styrelsen för allmän
uppfostringsanstalt äga motsvarande tillämpning på styrelsen för skolan.
Föreskrift härom har i utkastet intagits i andra stycket av 2 §.

Beredningen har icke funnit erforderligt att föreslå några bestämmelser
angående återintagning av på prov utskrivna (eller från tvångsuppfostringsanstalt
avvikna) efter den 1 juli 1947. Beträffande huru med dessa skall förfaras
anför beredningen följande.

Så länge tvångsuppfostringsanstalt består, återintages provutskriven i sin
gamla anstalt, styrelsen för denna obetaget alt enligt 8 § hos socialstyrelsen
göra framställning att han i stället må intagas i ungdomsvårdsskola. I sådan
skola synes han lämpligen böra intagas när liden för vederbörandes slutliga
utskrivning infaller efter den dag då anstalten skall vara avvecklad. Efter
dag, från vilken Konungen bestämt att förordnande om tvångsuppfostran

Dihang till riksdagens protokoll 19b7. 1 sand. Nr 298. 2

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

skall verkställas i ungdomsvårdsskola, skall på prov utskriven i förekommande
fall återintagas i dylik skola. För varje elev — å tvångsuppfostringsanstalt
intagen eller därifrån på prov utskriven — vilken vid anstaltens upphörande
enligt 2 § första stycket skall överföras till ungdomsvårdsskola, bör
sådan skola bestämmas av socialstyrelsen. Allt vad nu sagts torde utan vidare
följa av den föreslagna lagtexten. I den mån andra övergångsbestämmelser
skulle erfordras än de av beredningen föreslagna, äger Kungl. Maj:t
enligt 22 § tvångsuppfostringslagen meddela sådana, så länge något förordnande
om tvångsuppfostran återstår att verkställa.

Beredningen framhåller, att varje tillämpning av tvångsuppfostringslagens
vårdbestämmelser tydligen upphörde, när alla till tvångsuppfostran dömda
slutligt utskrivits. I och för sig skulle något behov icke föreligga att formellt
upphäva dessa. Lagen skulle vid angivna tidpunkt ha kunnat utan vidare utmönstras
ur lageditionen, om icke några bestämmelser kvarstått att tillämpa
med avseende å personer som en gång varit dömda till tvångsuppfostran.
Beredningen åsyftar här stadgandena i 14 §, 17 a § och 20 § tvångsuppfostringslagen.

I 14 § återfinnes det tidigare omnämnda stadgandet därom, att åtal må
efter överåklagares prövning eftergivas för brott som någon till tvångsuppfostran
dömd begått före slutlig utskrivning. Beredningen har framhållit, att
denna bestämmelse ägde sin tillämpning, även om sådant brott upptäcktes
först efter den slutliga utskrivningen. Den måste därför äga bestånd även
efter det att alla till tvångsuppfostran dömda slutligt utskrivits.

I 17 a § har domstol tillagts rätt att förordna, att verkställd tvångsuppfostran
skall avse jämväl brott som den som slutligt utskrivits från anstalten begått
före utskrivningen på prov eller, om sådan utskrivning ej föregått, före
den slutliga utskrivningen. Beredningen framhåller i detta sammanhang, att
den reella innebörden av denna bestämmelse vore att domstolen med hänsyn
till den verkställda tvångsuppfostran ägde förklara att det nyupptäckta brottet
ej skulle föranleda ansvar; skadestånd skulle tydligen kunna ådömas. Beredningen
påpekar vidare, att medan åklagaren enligt 14 § hade befogenhet
att eftergiva åtal beträffande varje nyupptäckt brott begånget före den slutliga
utskrivningen, alltså även brott begånget efter utskrivning på prov, domstols
befogenhet enligt 17 a § att eftergiva påföljd icke omfattade brott begånget
under provutskrivning. Även bestämmelsen i 17 a § borde gälla efter
det att lagens vårdbestämmelser icke längre kunde tillämpas.

Vad till sist angår 20 § innehåller detta lagrum, att vad enligt lag eller författning
finnes stadgat angående särskild verkan därav att någon dömes
till fängelse skall äga motsvarande tillämpning, där någon dömes till tvångsuppfostran.
Beredningen har såsom exempel härpå från motiven för lagrummet
anfört 16 kap. 3 § strafflagen, enligt vilket stadgande straffet för falskt
åtal eller falsk angivelse göres beroende av vilket straff åtalet eller angivelsen
föranlett.

Beträffande de tre nu angivna paragraferna, vilka sålunda alltjämt måste
äga bestånd, har beredningen funnit mest ändamålsenligt att de bleve återgivna
i lagen om tvångsuppfostringslagens upphävande såsom alltjämt fort -

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

bestående. Enligt beredningens mening borde 17 a § därvid dels undergå den
redaktionella jämkning, att domstolen berättigades förklara det nyupptäckta
brottet ej föranleda ansvar, dels förenklas så, att domstolens rätt att eftergiva
påföljd för brottet omfattade samma fall som överåklagares rätt att
eftergiva åtal. De tre bestämmelserna ha i beredningens lagutkast upptagits
under särskilda punkter i 3 §.

Beredningen uttalar, att genom den av beredningen sålunda förordade anordningen
möjliggjordes att alla de paragrafer i tvångsuppfostringslagen vilka
ej upphävts från den 1 juli 1947 kunde på en gång sättas ur kraft den dag
Konungen bestämde. Förslag härom bar, på sätt förut nämnts, i utkastet upptagits
såsom andra punkt i 1 §. Beredningen framhåller vidare, att Konungens
ifrågavarande förordnande borde meddelas så snart från socialstyrelsen
inhämtats att alla till tvångsuppfostran dömda slutligt utskrivits från ungdomsvårdsskola.

Beträffande de ändringar i barnavårdslagen som strafflagberedningen
funnit behövliga har beredningen anfört följande.

Utkastet till ändringar i barnavårdslagen utmönstrar ur lagen alla bestämmelser
om allmän uppfostringsanstalt. Vissa av dessa innebära att för skyddsuppfostran
omhändertagen i vissa fält må intagas i eller överflyttas till allmän
uppfostringsanstalt. Denna grupp av bestämmelser bör tydligen icke
vidare tillämpas när domstol icke längre äger döma till intagande i sådan
anstalt. En annan grupp reglerar behandlingen av dem som med stöd av
nyssnämnda bestämmelser intagits i eller överflyttats till allmän uppfostringsanstalt.
Denna senare grupp bestämmelser kan icke upphöra att gälla
så länge de enligt barnavårdslagen i uppfostringsanstalt intagna ännu äro
kvar i sådan anstalt. Att meddela föreskrift om att vissa paragrafer skola
ändras från och med den 1 juli 1947 och andra från annan dag som Konungen
bestämmer bleve onödigt invecklat. Enligt utkastet skall därför Konungen
bestämma om tidpunkten för samtliga ändringars ikraftträdande,
men har i övergångsbestämmelserna införts ett allmänt stadgande att för
skyddsuppfostran omhändertagen från och med den 1 juli 1947 icke vidare
må intagas i eller överflyttas till allmän uppfostringsanstalt. Härutöver synes
beträffande de föreslagna ändringarna ej behöva göras annat påpekande
än att efter strykande i 35 § 1 mom. av möjligheten att insätta person som
avses i 22 § d) i allmän uppfostringsanstalt paragrafen i övrigt ej kan kvarstå
oförändrad utan måste redaktionellt jämkas samt att tillägget till 48 § första
stycket b) innebär en tillämpning av 26 § lagen den 15 juni 1935 om ungdomsfängelse
samt 19 § lagen den 18 juni 1937 om förvaring och internering
i säkerhetsanstalt.

Enligt det av beredningen föreslagna tillägget till 48 § första stycket b)
skulle vad där är stadgat om verkan av fängelse eller straffarbete även gälla
vid verkställighet av domstols dom å ungdomsfängelse eller förvaring.

Strafflagberedningen framhåller, alt det i ett flertal andra lagar och
författningar förekomme bestämmelser som på ett eller annat sätt
stode i samband med institutet tvångsuppfostran. Såsom exempel på sådana
lagrum har beredningen nämnt 30 kap. 10 § rättegångsbalken, 1 och 5 §§
lagen den 17 oktober 1900 om straffregister, 18 § sinnessjuklagen den 19
september 1929, 12 § lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i rätten att

Kungl. Maj:ts proposition, nr 298.

utbekomma allmänna handlingar, 3 och 6 §§ lagen den 18 juni 1937 om förvaring
och internering i säkerhetsanstalt, 3 och 15 §§ lagen den 22 juni
1939 om villkorlig dom, 2 och 4 §§ lagen den 22 juni 1939 om särskild förundersökning
i brottmål, 2 § lagen den 22 juni 1939 med vissa bestämmelser
om mål rörande brott av underårig, 8 § lagen den 19 maj 1944 om eftergift
av åtal mot vissa underåriga, 3 § lagen den 13 april 1945 om ersättning i vissa
fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl. och 31 § lagen den 15 juni 1945
om utlännings rätt att här i riket vistas. I fråga om de allra flesta av de
uppräknade lagrummen vore, enligt vad beredningen uttalat, avskaffandet av
tvångsuppfostran endast av redaktionellt intresse. I några av lagrummen
förekommande bestämmelser med avseende å tvångsuppfostran komme emellertid
efter tvångsuppfostrans avskaffande alltjämt att under längre eller kortare
tid äga en saklig innebörd. Exempel härpå utgjorde de angivna paragraferna
i lagen om straffregister, sinnessjuklagen och lagen om inskränkningar
i rätten att utbekomma allmänna handlingar ävensom 3 § lagen om villkorlig
dom. Beredningen hade, frånsett bamavårdslagen, icke ansett de av
tvångsuppfostrans avskaffande föranledda jämkningarna i lagar och författningar
utöver dem som direkt behandlade institutet vara av sådan betydelse,
att omarbetning av lagtexten erfordrades.

Yttrandena.

Utlåtanden över strafflagberedningens förslag ha efter remiss avgivits av
justitiekanslersämbetet, rikets hovrätter, fångvårdsstyrelsen, socialstyrelsen,
medicinalstyrelsen, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Östergötlands,
Jönköpings samt Göteborgs och Bohus län, styrelsen för statens uppfostringsanstalt
å Bona samt ungdomsvårdskommittén.

överståthållarämbetet har jämväl överlämnat yttranden av polismästaren
och förste stadsfiskalen i Stockholm, av vilka den förstnämnde i sin tur bifogat
infordrat yttrande av kriminalpolisintendenten i Stockholm. Länsstyrelserna
i Jönköpings samt Göteborgs och Bohus län ha vardera bifogat yttrande
av landsfogden i länet, varjämte av länsstyrelsen i Jönköpings län överlämnats
yttranden av statens fattigvårds- och barnavårdskonsulent i Växjö
och länets barnavårdsförbund.

Tillfälle att avgiva yttrande över förslaget har även beretts barnavårdsnämnderna
i Stockholm, Norrköping, Malmö och Göteborg, föreningarna
Sveriges häradshövdingar, Sveriges stadsdomare, Sveriges landsfogdar, Sveriges
landsfiskaler och Sveriges stadsfiskaler, Sveriges advokatsamfund,
svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet samt svenska diakonissällskapet.
Från samtliga ha yttranden inkommit. I

I samtliga remissyttranden har förslaget i princip tillstyrkts eller
lämnats utan erinran. Enligt den uppfattning som uttalats av
Svea hovrätt vore nedgången av antalet till tvångsuppfostran dömda så väsentlig,
att det icke syntes ändamålsenligt att för det fåtal varom fråga vore

Kungl. Maj:is proposition nr 298.

bibehålla tvångsuppfostringsinstitutet, om syftet med tvångsuppfostran kunde
tillgodoses på annat sätt. Strafflagberedningen hade uttalat, att skyddsuppfostran
med hänsyn till dess differentiering av klientelet möjliggjorde rationellare
vård än tvångsuppfostran. På grund därav och med hänsyn till att principerna
för skyddsuppfostran utövades av statliga organ syntes det hovrätten, som
om det med tvångsuppfostran avsedda syftet skulle kunna tillgodoses med
skyddsuppfostran. Socialstyrelsen har erinrat, att styrelsen i yttrande över
skyddshemsutredningens promemoria av den 26 februari 1944 rörande frågan
om åstadkommande av utvidgad samverkan mellan organen för tvångsuppfostran
och skyddsuppfostran anförde att den ansåge det vara principiellt
riktigt att avskaffa tvångsuppfostringslagen men att detta borde ske i samband
med en höjning av straffmyndighetsåldern till 18 år. På grund av utvecklingen
på det kriminalpolitiska området ansåge sig styrelsen numera böra
såtillvida frångå detta uttalande, att styrelsen nu funne skäl föreligga för
tvångsuppfostringsinstitutets avskaffande från den 1 juli 1947, ehuru någon
ändring av straffmyndighetsåldern icke samtidigt företoges. Kriminalpolisintendenten
i Stockholm har framhållit, att valet av åtgärder mot den ungdom
som blivit förvunnen till brott uppenbarligen vore av synnerlig betydelse
för ett effektivt och framgångsrikt bekämpande av ungdomsbrottsligheten
i hela dess utsträckning. Utsikterna för de unga brottslingarnas tillrättaförande
vore till stor del beroende av den utformning som samhällets åtgärder i
fostrande syfte erhölle. Strafflagberedningens förslag förefölle att utgöra ett
steg i rätt riktning mot underlättande av den vilsekomna ungdomens anpassning
efter samhällsordningens krav. Kriminalpolisintendenten ville i detta
sammanhang fästa uppmärksamheten på den ligabildning som numera i stor
utsträckning förekomme framför allt i de större städerna. Denna ligabildning
hade ofta haft sitt ursprung i sådana skadliga kontakter som anstaltsvistelse
i och för sig erbjöde. Samhället kunde befrias från de många ungdomsligorna
endast på det sättet, att de unga brottslingarna i största möjliga utsträckning
överlämnades till enskilda för vård och tillsyn. Enligt ungdomsvårdskommittén
vore det uppenbart, att den behandlingsform som de allmänna uppfostringsanstalterna
erbjudit ur väsentliga synpunkter icke kunde uppfylla tidens
krav. I synnerhet gällde detta om Bonaanstalten, vars nedläggande måste hälsas
med särskild tillfredsställelse.

Barnavårdsnämnden i Stockholm har påpekat, att det för närvarande
många gånger kunde bero på ren tillfällighet, om tvångsuppfostran eller åtgärd
genom barnavårdsnämnd komme till stånd, beroende på om anmälan
om begången förseelse gjordes till polismyndighet eller till barnavårdsnämnd.
Nämnden hade som regel icke hos åklagarmyndighet anmält brott, begångna
av ungdomar. På grund därav hade faktiskt formerna för omhändertagandet
i stället för beskaffenheten av det omhändertagna klientelet blivit avgörande
för dess placering. Även barnavårdsnämnden i Norrköping har ansett, att
tvångsuppfostringsinstitutet blivit överflödigt genom den utveckling som
ägt rum inom området för verkställighet av skyddsuppfostran. Förekomsten
av både tvångsuppfostran och skyddsuppfostran hade också kunnat medföra
olika behandling av likartade fall, vilket givetvis ej vore förenligt med kraven

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

på en rättvis och enhetlig samhällsreaktion inför vanartsyttringar hos ungdom.
Liknande uttalande har gjorts av barnavårdsnämnden i Malmö. Förslaget
har av föreningen Sveriges stadsdomare hälsats med tillfredsställelse, därvid
framhållits att tvångsuppfostran — särskilt ur synpunkten av den bristande
möjligheten till differentiering av klientelet — otvivelaktigt vore underlägsen
de vårdformer som rymdes inom gällande barnavårdslagstiftning. Svenska
diakonissällskapet — som beträffande tvångsuppfostringsinstitutet såsom
arbetsform uttalat, att det visat sig erbjuda goda möjligheter att fostra de
unga till goda samhällsmedborgare — har uppgivit, att sällskapets erfarenheter
från Viebäck shemmen, där i skilda anläggningar även flickor som
ådömts ungdomsfängelse eller omhändertagits för skyddsuppfostran varit
eller vore intagna, syntes giva stöd för åsikten, att klientelet inom de olika
kategorierna borde bedömas och sorteras från i stort sett enahanda utgångspunkter.
Det syntes sällskapet riktigt, att behandlingsformen icke gjordes
beroende av den yttre anledningen till omhändertagandet utan av mottagligheten
för uppfostran. Att själva namnet tvångsuppfostran försvunne syntes
därjämte vara en angelägenhet av stor pedagogisk vikt.

I det yttrande som avgivits av ungdomsvårdskommittén har berörts frågan
huruvida ungdomsvårdens organisation kunde antagas i stånd
att fylla de arbetsuppgifter som komme att åvila den efter den ifrågasatta
reformen. Att de ungdomar som tidigare ådömts tvångsuppfostran i stället
komme att hänvisas till omhändertagande i skola tillhörande barna- och ungdomsvården
måste enligt kommittén utan tvivel aktualisera frågan, huruvida
ungdomsvårdsskolorna vore rustade att giva den hjälp till återinpassning
i samhället som dessa särskilt svårbehandlade ungdomar vore i behov
av. Detta gällde såväl själva anstalts vården som den eftervårdande verksamheten.
Beträffande anstaltsvården ville kommittén starkt betona nödvändigheten
av psykologisk skolning av personalen, framförallt i de ledande befattningarna.
Rörande eftervården ansåge kommittén synnerligen behövligt
att den utbyggdes med flera konsulenter. Även Jönköpings läns barnavårdsförbund
har ansett sig böra påpeka det ökade ansvar som kommit att åvila
barnavårdsnämnderna i och med att de i allt flera fall blivit det verkställande
organet för att tillrättaföra unga människor som råkat på avvägar.
Det kunde ifrågasättas, om nämnder med ringa erfarenhet eller mindre omdömesförmåga
vore vuxna denna uppgift med alla dess ömtåliga faser av
omhändertagande, övervakning vid villkorlig utskrivning och andra variationer
av uppdraget.

I åtskilliga utlåtanden har understrukits strafflagberedningens uttalande
därom, att när socialstyrelsen icke längre kunde överföra mera elakartade
fall till tvångsuppfostringsanstalt det måste finnas någon särskild ungdomsvårdsskola
med strängare regim dit sådana fall kunde
hänvisas som skulle ha ifrågakommit till tvångsuppfostran. överståthållarämbetet
har i denna fråga hänvisat till de uttalanden som gjorts av polismästaren
och förste stadsfiskalen i Stockholm. Den sistnämnde har i sitt
yttrande gjort gällande, att tillskapandet av en dylik speciell form av ung -

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

domsvårdsskolor utgjorde en nödvändig förutsättning för upphävandet av
lagen om tvångsuppfostran. I yttrandet anföres härom vidare följande.

Erfarenheten har visat, att den numera förefintliga och av domstol ofta
anlitade utvägen att ådöma villkorlig dom och i samråd med barnavårdsnämnden
överlämna åt nämnden att vidtaga åtgärd för den dömdes omhändertagande
för skyddsuppfostran icke alltid erbjuder tillräckliga möjligheter
för tillrättaförande av vissa mera svårbehandlade fall av minderåriga kriminella.
Det har sålunda i Stockholm under det sist förflutna halvåret i åtminstone
nio fall inträffat, att ungdom i åldern 15—18 år, vilken i samband
med erhållen villkorlig dom intagits å skola tillhörande hamn- eller
ungdomsvården, före 18-årsålderns uppnående begått nya brott av relativt
allvarlig beskaffenhet, huvudsakligen tillgrepp av motorfordon och ofta i
förening med andra stölder. Dessa brott ha antingen begåtts efter det vederbörande
på prov utskrivits från anstalten eller medan han alltjämt vistades
där eller i samband med rymning därifrån.---

Vid den av polismyndigheten bedrivna förundersökningen rörande ifrågakomna
eller liknande återfallsbrott har ej sällan framkommit, att den minderårige
varit väl medveten om domstolarnas obenägenhet att trots återfallet
ådöma strängare påföljd än villkorlig dom, och det har då och då förekommit,
att den minderårige under förhören givit uttryck åt den uppfattningen,
att han ej riskerade mera än att återigen få villkorlig dom och
bliva återintagen på skyddsanstalten. Det anförda torde klart visa, att i dessa
fall kombinationen villkorlig dom plus intagning på skyddsanstalt i sin
nuvarande form icke utgör ett tillräckligt korrektiv utan att såväl individualsom
generalpreventiva hänsyn kräva tillgång till en anstaltsvard i strängare
former än dem, som för närvarande tillämpas vid barna- och ungdomsvårdsskolorna.

Vad nu anförts angående minderåriga, som intagits å tvångsuppfostringsanstalt
på grund av domstols förordnande, torde i stort sett äga motsvarande
tillämpning även beträffande ungdomar, som utan dylikt förordnande
med stöd av gällande barnavårdslag överförts dit.

Polismästaren i Stockholm har i sitt yttrande anlagt liknande synpunkter
och därjämte framhållit, att en anstalt med strängare regim, dit sämre eller
oförbätterliga element kunde överföras, syntes nödvändig även för att eliminera
riskerna för dåligt inflytande å de bättre eller mera lättpåverkade i
skyddshemmen. Barnavårdsnämnden i Stockholm, som likaledes understrukit
strafflagberedningens uttalande om särskild ungdomsvårdsskola med
strängare regim, bär i detta sammanhang ansett böra framhallas, att möjligheter
för närvarande i stort sett saknades att meddela verkligt allsidig
psykoterapi å ungdomsvårdsskolorna. Oavsett om det föreliggande förslaget
genomfördes, borde möjlighet till sådan behandling åstadkommas.

Vikten av att särskild ungdomsvårdsskola med strängare regim funnes att
tillgå har framhållits även i de utlåtanden som avgivits av Svea hovrätt,
länsstyrelsen samt landsfogden i Göteborgs och Bohus län ävensom barnavårdsnämnderna
i Norrköping och Malmö. Föreningen Sveriges landsfiskaler
har fört på tal de talrika fall av rymningar i förening med återfall i brott
som brukade förekomma bland eleverna i ungdomsvårdsskolorna. Föreningen
ifrågasatte, om det icke borde tagas under övervägande att, utan frångående

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

av de principer i huvudsak efter vilka elevernas fostran bedreves vid skolorna,
vidtaga åtgärder för alt eliminera dessa olägenheter.

Den av strafflagberedningen förordade centrala kontrollen av
rättsskipningen i mål mot underårig a, så att en eventuell tendens
till ökad användning av frihetsstraff kunde mötas med överklaganden
i högre rätt, har blivit föremål för diskussion i några yttranden. Justitiekansler
sämbetet har visserligen ansett, att den hittillsvarande utvecklingen
av praxis, som utmärktes av att villkorlig dom i stor utsträckning användes
å unga brottslingar, närmast talade för att något behov av en sådan kontroll
icke förelunnes. Då det emellertid icke kunde uteslutas, att en kontroll i enskilda
fall kunde vara till gagn, ville ämbetet för sin del ansluta sig till vad
beredningen i detta avseende föreslagit. Beträffande det sätt på vilket kontrollen
borde anordnas har ämbetet anfört följande.

Överåklagarna eller de distriktsåklagare som enligt Kungl. Maj:ts brev
den 15 juni 1944 nr 334 ha att pröva, huruvida nu ifrågavarande underåriga
skola åtalas, torde böra till justitiekanslersämbetet — om ett riksåklagarämbete
inrättas, till detta — anmäla alla de fall då underårig ådömts
ovillkorligt frihetsstraff och därvid meddela, om utslaget kommer att överklagas.
Ämbetet anser sig emellertid icke böra underlåta att framhålla, att
vissa komplikationer kunna uppkomma i sådana fall, då allmän åklagare i
högre rätt yrkar villkorlig dom i förening med skyddsuppfostran i stället för
det ovillkorligt ådömda straffet. Om den tilltalade efter nöjdförklaring börjat
avtjäna det honom ådömda straffet och högre rätt bifaller åklagarens yrkande
om villkorlig dom i förening med skyddsuppfostran, synes den tilltalade
få undergå såväl det ådömda frihetsstraffet till viss del som behandling
i ungdomsvårdsskola. Detta synes mindre tillfredsställande men torde icke
med nuvarande lagstiftning kunna undvikas. Påpekas bör också, att den tilltalade
i dylika fall ej sällan skulle anse en ändring icke till sin förmån utan
till sin nackdel.

Ej heller Svea hovrätt har ansett någon erinran vara att göra mot en central
kontroll av rättsskipningen i mål mot underåriga.

Häradshövdingföreningen har däremot betecknat en sådan kontroll såsom
pricipiellt oriktig. Föreningen instämmer i beredningens uttalande, att någon
fara icke torde föreligga för att domstolarna, då tillgång till möjligheten
att döma till tvångsuppfostran upphört, skulle komma att i större utsträckning
än dittills döma ungdom under 18 år till tidsbestämt fängelse;
och det vore enligt föreningens förmenande säkerligen även riktigt, att några
särskilda föreskrifter till förebyggande av att domstolarna i oträngt mål
skulle tillgripa denna utväg icke erfordrades. Vad beredningen anfört rörande
behovet av central kontroll över rättsskipningen syntes emellertid visa, att
beredningen trots allt befarade att domstolarnas tillämpning av hithörande
lagstiftning ej komme att giva tillfredsställande resultat, en farhåga som
knappast kunde förklaras på annat sätt än att beredningen vore tveksam antingen
om den föreslagna lagstiftningens tillräcklighet eller om domstolarnas
kompetens. I bada fallen syntes dock andra åtgärder böra tillgripas än den
av beredningen föreslagna extraordinära kontrollen. Det förut vid ett par
tillfällen i samband med ny lagstiftning anlitade förfarandet att genom för -

Kungi. Maj:ts proposition nr 298.

valtningsmyndigheternas ingripande söka påverka domstolarnas tillämpning
av gällande lag måste anses principiellt oriktigt och från synpunkten av
rättsskipningens oberoende betänkligt. Rättsskipningen skulle och borde stödja
sig allenast på gällande lag och dess grunder och icke på i förvaltningsväg
öppet eller under hand givna direktiv. Uet vore enligt föreningens mening
klart att, så länge lagstiftningen vore tillfredsställande, den kontroll över
dess tillämpning som grundlagen och gällande rättsordning erbjöde vore tillfyllest
och i varje fall icke borde kompletteras på sätt bär ifrågasatts. Med
instämmande i ett av landsfogden i Göteborgs och Bohus lön gjort uttalande
har länsstyrelsen i länet ansett särskilda föreskrifter för rättstillämpningen
vara att föredraga framför kontrollåtgärder av den art stafflagberedningen
avsett.

I detta sammanhang kan nämnas att Sveriges advokatsamfunds styrelse
förklarat sig icke förbise risken för att domstolarna, utan möjlighet att
ådöma tvångsuppfostran, kunde komma att visa en viss benägenhet att oftare
än nu skedde döma brottslingar under 18 år till tidsbestämt frihetsstraff.
I förhoppning att de tydliga uttalanden som förelåge i motiven till lagstiftningen
skulle beaktas av domstolarna ansåge styrelsen dock, att nyssnämnda
risk icke borde tillmätas avgörande betydelse. Även från andra håll har
under hänvisning till den alltmera humana uppfattningen om vården av
unga brottslingar uttalats, att farhågor icke behövde hysas för någon tendens
till ökad användning av frihetsstraff.

I flera yttranden har framhållits, att överlämnande till skyddsuppfostran
förutsatte medverkan från såväl barnavårdsnämnd som
länsstyrelse; där sådan medverkan icke kunde erhållas, vore frihetsstraff
oundvikligt. Svea hovrätt har med tanke härpå velat framhålla vikten
av att de myndigheter, som handhade ungdomsvården, icke komme att
handla så, att de till villkorlig dom med överlämnade till åtgärd för skyddsuppfostran
dömda bleve underkastade lindrigare åtgärder än domstolarna
tänkt sig. Detta skulle, anför hovrätten, kunna ske t. ex. därigenom att barnavårdsnämnd
av någon anledning frånginge sitt före domen avgivna förslag
om skyddsuppfostran eller på grund av att länsstyrelse vägrade fastställelse
å beslut om skyddsuppfostran. I det enskilda fallet kunde ett sådant
förhållande, om den dömde åsidosatte sin plikt att föra ett ordentligt
liv, föranleda att den villkorliga domen förklarades förverkad, därvid domstolen
— då möjlighet att döma till tvångsuppfostran ej längre förelåge —
kunde bliva hänvisad till att döma till ovillkorligt frihetsstraff. Skulle sådana
nu antydda avvikelser förekomma i någon större omfattning, kunde
fara uppkomma för att anordningen med villkorlig dom jämte överlämnande
till åtgärd för skyddsuppfostran råkade i vanrykte med åtföljande
risk att domstolarna bleve föranlåtna döma till ovillkorligt frihetsstraff,
ehuru uppfostringsåtgärd även enligt domstolarna vore mest ändamålsenligt,
ävensom att frågan om återinförande av systemet med dömande direkt till
uppfostringsåtgärd åter väcktes. Hovrätten ansåge icke att särskilt stor risk
förelåge för att dessa farhågor skulle besannas utan funne det troligare att

Kungl. Maj:ts proposition nr 29S.

så god samverkan mellan domstolarna och de ungdomsvårdande myndigheterna
borde kunna uppnås, att nämnda avvikelser endast uppkomme i rena
undantagsfall. Hovrätten hade emellertid ansett alt uppmärksamheten borde
vara riktad på denna fråga. Även hovrätten över Skåne och Blekinge har
uppehållit sig vid denna fråga. Hovrätten framhåller sålunda, att i 8 § lagen
om villkorlig dom såsom förutsättning för överlämnande till barnavårdsnämnd
för skyddsuppfostran i samband med villkorlig dom angåves, bland
annat, att barnavårdsnämnden i avgivet yttrande föreslagit sådan åtgärd.
Hade så ej skett, vore domstolen nödsakad, även om domstolen själv skulle
anse ett överlämnande till barnavårdsnämnden för skyddsuppfostran såsom
ändamålsenligast, att antingen tillgripa urbota straff eller meddela villkorlig
dom med eller utan föreskrift enligt 8 § i nämnda lag. Då domstolarna ofta
måste anses besitta åtminstone lika stor möjlighet som barnavårdsnämnderna
att avgöra den lämpligaste behandlingsformen, ville hovrätten ifrågasätta,
huruvida icke åt domstolarna borde kunna inrymmas större handlingsfrihet
med avseende å spörsmålet rörande omhändertagande för skyddsuppfostran.
Enligt stadsdomareföreningens mening borde garantier skapas för att —- vid
överlämnande till barnavårdsnämnd för skyddsuppfostran — ett omhändertagande
för sådan åtgärd verkligen komme till stånd. Det kunde inträffa,
att vederbörande länsstyrelse funne sig icke kunna fastställa barnavårdsnämndens
beslut om omhändertagande. I dylikt fall komme den kanske
väsentliga grunden för en villkorlig dom att brista. Även av barnavårdsnämnden
i Stockholm har framhållits, att samhällets reaktion kunde komma
att helt utebliva för den händelse länsstyrelsen vägrade att fastställa barnavårdsnämnds
beslut angående omhändertagande för skyddsuppfostran. I
sådant fall, då domstol och barnavårdsnämnd träffat överenskommelse om
omhändertagande för placering t. ex. i ungdomsvårdsskola, borde fastställelse
av länsstyrelse icke erfordras. Barnavårdsnämnden framhåller vidare,
att om domstol, som efter förslagets genomförande skulle sakna möjlighet
att direkt döma till fostringsåtgärd, ej kunde träffa överenskommelse
med barnavårdsnämnd, fall kunde uppstå då domstolen skulle bliva nödsakad
att utmäta straff eller kvalificerad villkorlig dom. Då avsikten med
tvångsuppfostringslagens upphävande i dessa fall skulle komma att förfelas,
syntes en komplettering av beredningens förslag på denna punkt vara
behövlig. Förste stadsfiskalen i Stockholm anser, att ett upphävande av
lagen om tvångsuppfostran ytterligare aktualiserade en reform som även
ur andra synpunkter framstode såsom önskvärd, nämligen införande av rätt
för domstol att i brottmål angående minderåriga omedelbart döma till
skyddsuppfostran. Ett liknande uttalande har gjorts av polismästaren i Stockholm.

I flera utlåtanden har understrukits det angelägna i att undanröja de svårigheter
att i full utsträckning anlita skyddsuppfostran som sammanhängde
med kommunernas skyldighet att betala avgifter till barna-
och ungdomsvårdsskolorna. Hovrätten över Skåne och
Blekinge har sålunda ansett önskvärt, att barnavårdsnämnderna befriades

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

från all avgiftsskyldighet för skyddsuppfostran. Skulle endast avgifterna för
sådan fostran i ungdomsvårdsskola slopas men icke för övrig skyddsuppfostran,
exempelvis i enskilt hem eller barnhem, kunde nämligen följden bli
att barnavårdsnämnderna föranstaltade om intagande i ungdomsvårdsskola,
ehuru omhändertagande i annan form i och för sig vore lämpligare. Uttalanden
av liknande innebörd ha gjorts av överståthållarämbetet, polismästaren
och förste stadsfiskalen i Stockholm, Jönköpings läns barnavårdsförbund
samt barnavårdsnämnderna i Stockholm, Norrköping och Malmö.

1 det yttrande som avgivits av hovrätten över Skåne och Blekinge har
framhållits, att de materiella förutsättningarna för tvång suppfostran
och villkorlig dom icke vore desamma. I sådant
hänseende har hovrätten anfört följande.

Enligt lagen om tvångsuppfostran gäller, att sådan fostran kan ifrågakomma,
där brottets beskaffenhet samt den brottsliges personliga utveckling,
vandel och levnadsomständigheter i övrigt giva skälig anledning antaga, att
han är i behov av och mottaglig för sådan fostran och utbildning som avses
med tvångsuppfostran, samt med hänsyn till sålunda och eljest föreliggande
förhållanden tvångsuppfostran finnes lämpligare än straff. I 1 § lagen
om villkorlig dom stadgas, att domstol kan meddela sådan dom, då det med
hänsyn särskilt till den brottsliges karaktär och personliga förhållanden i
övrigt finnes skälig anledning antaga, att han utan att undergå straff skall
avhålla sig från att ånyo begå brott. Villkorlig dom må ej brukas, då den
brottslige finnes förskylla högre straff än straffarbete i ett ar eller fängelse
i två år. Möjligheten att ådöma tvångsuppfostran är ej på dylikt sätt begränsad.
Av det anförda framgår sålunda, att de materiella förutsättningarna
för tvångsuppfostran och villkorlig dom icke äro desamma. På grund därav
synas domstolarna, sedan lagen om tvångsuppfostran trätt ur tillämpning,
lagligen icke hava möjlighet att meddela villkorlig dom jämte överlämnande
till barnavårdsnämnd för skyddsuppfostran i alla de fall, där tvångsuppfostran
nu kan ådömas. Enligt beredningens förslag avses emellertid, att
skyddsuppfostran — och då enkannerligen sådan, som innebär intagning
i ungdomsvårdsskola — skall ersätta tvångsuppfostran. För vinnande av detta
syfte är det enligt hovrättens mening nödvändigt att vidtaga ändring i lagen
om villkorlig dom. Hovrätten föreslår därför, att i samma lag de materiella
förutsättningarna för villkorlig dom givas sådant innehåll, att för personer
under 18 år alltid, där ej 2 § lägger hinder i vägen därför, kan ifrågakomma
villkorlig dom med skyddsuppfostran i sådana fall, där tvångsuppfostran nu
må ådömas. Eljest är att befara, att domstolarna i vissa fall anse sig förhindrade
att meddela villkorlig dom och i stället döma till frihetsstraff.

Även föreningen Sveriges stadsdomare har ifrågasatt, huruvida icke lagen
om villkorlig dom beträffande förutsättningarna för sådan dom borde uppmjukas
i vad det gällde villkorlig dom som förbindes med överlämnande till
skyddsuppfostran.

Beträffande tidpunkten för en definitiv avveckling av
anstalten å Bona har socialstyrelsen till en början erinrat, att styrelsen
i utlåtande den 18 november 1946 över styrelsens för Bonaanstalten
förslag till anslagsäskanden för budgetåret 1947/48 uppgivit, att ungdomsvårdsskolorna
under nämnda budgetår skulle — utan nybyggnad för skolornas
del — under förutsättning atl skolornas eftervård utvecklades program -

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

enligt kunna mottaga dels de nya fall, som under denna tid dömts till
tvångsuppfostran, dels ock sådana från Bona villkorligt utskrivna elever,
som på grund av misskötsamhet måste återtagas till förnyad anstaltsbehandling,
samt att restklientelet från Bona skulle kunna mottagas från den 1 juli
1948. Socialstyrelsen liade vid tiden för nämnda utlåtande beräknat, att den
tidigare beslutade tillbyggnaden av särskild isoleringsavdelning samt öppen
paviljong vid Långanässkolan, som torde komma att mottaga huvudparten
av ifrågavarande klientel, skulle kunna avslutas under våren 1947. Emellertid
hade utbyggnadsarbetet på grund av kända förhållanden på byggnadsmarknaden
så försenats, att det icke kunde beräknas bliva färdigt förrän i slutet
av år 1947. Styrelsen ville därför framhålla, att ungdomsvårdsskolornas resurser
beträffande besvärligare klientel måste hårt pressas för att det under
budgetåret 1947/48 skulle bli möjligt att mottaga ifrågavarande från Bona
villkorligt utskrivna elever samt de nya fall, som skulle ha placerats på Bona,
därest icke tvångsuppfostringsinstimtet avskaffats. Beträffande restklientelet
funne styrelsen uteslutet att, såsom strafflagberedningen förutsatt, överföra
detta till ungdomsvårdsskolorna redan omkring den 1 januari 1948. Först under
sommaren 1948, då hela den övriga utbyggnaden av enskilda elevrum,
verkstäder och personalbos*äder vid Långanäs beräknades vara slutförd,
kunde en successiv överföring av restklientelet från Bona äga rum. Styrelsen
för statens uppfostringsanstalt å Bona har med avsende å avvecklingen av
anstalten erinrat om att styrelsen i sitt förslag till anslagsäskanden för budgetaret
1947/48 funnit tiden intill den 1 juli 1948 vara behövlig för avvecklingen.
Stora svårigheter skulle för styrelsens del möta för en tidigare omläggning
av anstaltens verksamhet, ej minst i fråga om dispositionen av
personal.

Beträffande avvecklingen av uppfostringsanstalten å
Vi e b ä c k hade, enligt vad socialstyrelsen erfarit, elevantalet vid denna anstalt
nedgått så, att huvudparten därav syntes kunna villkorligt utskrivas under
sommaren 1947, dock troligen ej redan till den 1 juli. Det fåtal elever,
som då måste anses vara i behov av fortsatt anstaltsvård, kunde utan svårighet
överflyttas till lämpliga ungdomsvårdsskolor. Styrelsen för svenska diakonissällskapet
har förklarat, att de å anstalten på Viebäck intagna eleverna
— på sätt strafflagberedningen förutsatt — kunde utskrivas eller överföras
till lämplig ungdomsvårdsskola redan den 1 juli 1947, Ej heller syntes hinder
möta för att till skola av denna art hänvisa sådana efter undergången tvångsuppfostran
villkorligt utskrivna, vilka efter att ha överträtt de för den villkorliga
utskrivningen meddelade föreskrifterna ånyo måste omhändertagas.
Styrelsen framhåller emellertid, att på grund av gällande avtal mellan justitiedepartementet
och sällskapet om den allmänna uppfostringsanstalten på
Viebäck en förutsättning för anstaltens upphörande redan den 1 juli 1947
vore att särskild överenskommelse därom kunde träffas i tillräckligt god tid
före nämnda dag.

Med anledning av strafflagberedningens uttalande, att det antal elever som
vid Bonaanstaltens nedläggande till äventyrs kunde återstå antagligen skulle

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

kunna nedbringas till ett minimum ej blott genom provutskrivningar utan
även genom successiv tillämpning under senare halvåret 1947 av 8 § i tvångsuppfostringslagen,
har häradshövdingföreningen förklarat sig förutsätta, att
detta uttalande icke vore avsett att så tolkas, att dylika åtgärder skulle komma
att vidtagas enbart i syfte att åstadkomma dylikt minimum utan hänsyn
till om åtgärderna eljest kunde anses stå i överensstämmelse med vad
nämnda lag och den meddelade domen rätteligen borde föranleda.

I fråga om de föreslagna bestämmelsernas närmare utformning innehålla
remissvaren endast ett fåtal uttalanden. Med avseende å den av strafflagberedningen
förordade överflyttningen av 17 a § i tvång suppfostring
slagen till övergångsreglerna har justitiekanslersämbetet
ifrågasatt, om den därvid föreslagna redaktionella jämkningen borde komma
till stånd nu i samband med lagens upphävande. Även hovrätten för övre
Norrland har ställt sig kritisk mot den ändrade formuleringen av 17 a § och i
sådant hänseende yttrat.

Det synes ur såväl allmänpreventiv som specialpreventiv synpunkt icke
alldeles betydelselöst, huruvida sedan ett brott begåtts domstolen, såsom nu
enligt 17 a §, förordnar att den verkställda tvångsuppfostran »skall avse»
jämväl det nya brottet eller, i enlighet med det föreslagna stadgandet,° förklarar
brottet »ej föranleda ansvar» med hänsyn till den verkställda tvångsuppfostran.
Förfares på det senare sättet, kan hos såväl den brottslige ^som
andra den uppfattningen inställa sig att det nya brottet ej påkallat någon
som helst samhällelig reaktion. Så är dock knappast fallet, utan situationen
torde vara den att man, trots det nya brottet, sätter sin lit till att den genomgångna
tvångsuppfostran, som ju någon tid fortgått efter det att det nya
brottet begicks, skall vara reaktion nog jämväl mot detta brott. Anledning
synes sålunda knappast finnas att på denna punkt frångå lydelsen i 17 a §.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har avstyrkt den sakliga ändring som
föreslagits och därvid erinrat om att 17 a § i lagen om tvångsuppfostran —
vilken icke gällde brott som förövats efter utskrivning på prov men före slutlig
utskrivning — i detta hänseende överensstämde med motsvarande bestämmelser
i lagen om förvaring och internering i säkerhetsanstalt och i lagen
om ungdomsfängelse. Någon omständighet som motiv för att frångå lagens
nuvarande ståndpunkt hade icke angivits av beredningen.

De föreslagna ändringarna i barnavårdslagen ha endast
såtillvida givit anledning till anmärkning i remissyttrandena som justitiekanslersämbetct
ifrågasatt, om det icke kunde vara ägnat att lätt leda till
missförstånd att i ingressen till lagen om ändring i nämnda lag föreskriva,
att däri angivna paragrafer skulle erhålla ändrad lydelse från och med dag
Konungen bestämde, och att samtidigt förordna, att lagen skulle träda i kraft
den 1 juli 1947.

Departementschefen.

Alltsedan det genom 1924 års barnavårdslagstiftning blev möjligt att för
skyddsuppfostran omhändertaga vanartad ungdom i åldern mellan 15 och 18
år har i skilda sammanhang frågan om förhållandet mellan denna behand -

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

lingsform och institutet tvångsuppfostran upptagits till diskussion. Därvid
har framhållits, att behandlingen på de allmänna uppfostringsanstalterna och
på skyddshemmen företer stora likheter. I båda fallen gäller det att uppfostra
och utbilda ungdom, som vid intagandet befinner sig i åldern mellan 15 och
18 år. Huruvida en pojke eller flicka, som förövat straffbara handlingar,
blir föremål för åtal eller omhändertagen enligt barnavårdslagstiftningen
beror ofta på en tillfällighet. Bland de ungdomar som bli föremål för åtgärder
enligt barnavårdslagen är det icke få, som förövat brottsliga handlingar
och beträffande vilka just dessa handlingar föranlett ingripande enligt
barnavårdslagen. Å andra sidan ha de minderåriga lagöverträdare, som
intagas å uppfostringsanstalt, i de flesta fall varit hemfallna åt ett oordentligt
eller sedeslöst leverne; att denna vanart dessutom tagit sig uttryck i en
brottslig gärning beror ofta på en slump. Någon väsentlig artskillnad kan
alltså i allmänhet icke sägas föreligga mellan de elever som bli föremål för
tvångsuppfostran och dem som bli omhändertagna enligt barnavårdslagstiftningen.

Sedan lång tid tillbaka har eftersträvats att åstadkomma en närmare samverkan
mellan organen för verkställighet av tvångsuppfostran och skyddsuppfostran
samt att därigenom ernå en mera rationell fördelning av klientelet.
Under senare tid har emellertid ifrågasatts, om icke tvångsuppfostringsinstitutet
borde utmönstras ur det straffrättsliga systemet. Anledningen till att
denna fråga aktualiserats har närmast varit den förskjutning i riktning mot
en vidgad användning av barnavårdslagstiftningens behandlingsformer som
inträtt i och med ikraftträdandet av lagen om eftergift av åtal mot vissa underåriga
och den nya lagen om villkorlig dom. Enligt dessa lagar förutsättes
nämligen att åtal ej skall väckas och straff ej ådömas, om det kan anses tillfyllest
att den brottslige blir föremål för åtgärd från barnavårdsnämnds sida,
främst skyddsuppfostran.

Med anledning av den starka nedgången i antalet till tvångsuppfostran
dömda har frågan om den framtida användningen av uppfostringsanstalten
å Bona varit föremål för utredning. På grundval av ett utav medicinalstyrelsen
framlagt preliminärt förslag, enligt vilket anstalten skulle efter vissa
om- och tillbyggnadsarbeten tagas i anspråk för den statliga sinnesslövården,
har riksdagen för innevarande budgetår beviljat anslag till vissa ändringsarbeten.
Sedan styrelsen för Bonaanstalten därefter framlagt förslag till
plan för anstaltens avveckling som uppfostringsanstalt, har jag i årets statsverksproposition
uttalat, att förslag om upphävande av lagen om tvångsuppfostran
om möjligt borde underställas årets riksdag och att under alla förhållanden
Bonaanstalten syntes, såsom styrelsen för anstalten föreslagit, böra
nästa budgetår avvecklas såsom allmän uppfostringsanstalt. Jag nämnde även,
att beträffande sättet för anstaltens avveckling olika utvägar kunde tänkas;
en möjlighet skulle erbjuda sig, därest lagen om tvångsuppfostran kunde upphävas
redan från och med den 1 juli 1947. Enligt min mening föreligga starka
skäl för att förverkliga denna tanke. Strafflagberedningen har också i sitt
förslag förordat en sådan linje.

Kungi. Maj:ts proposition nr 298.

Ett avskaffande av tvångsuppfostringsinstitutet bygger på förutsättningen
att det klientel som är i behov av anstaltsvård i stället blir omhändertaget för
skyddsuppfostran. Detta överensstämmer lielt med de strävanden i reformarbetet
på straffrättens område som kommit till synes i de nyssnämnda lagarna
om villkorlig dom och om åtalseftergift, nämligen att, så långt det är görligt,
för de yngsta lagöverträdarnas del ersätta straff och straffrättsliga skyddsåtgärder
med de behandlingsformer som stå till buds inom socialvården.
Enighet torde råda därom, att organen för samhällets barnavård i regel äro
de lämpligaste för omhändertagande av minderåriga brottslingar. Vidare är
möjligheten till en ändamålsenlig differentiering av klientelet och därmed
till en rationell vård större vid skyddsuppfostran än vid tvångsuppfostran.
Inom ramen för barnavårdens organisation finnas också speciella anstalter
för psykiskt abnorma elever. En stor förtjänst hos barnavårdslagens uppfostringssystem
är ytterligare, att i princip anstaltsbehandling endast tillgripes
när vård i frihet anses utesluten och att uppmärksamheten ständigt är
inriktad på att, då möjlighet därtill föreligger, utbyta vård i anstalt mot lindrigare
uppfostringsåtgärd. Det torde med hänsyn till det sagda icke längre
föreligga något skäl att bibehålla tvångsuppfostringsinstitutet vid sidan av
uppfostringsmetoderna enligt bamavårdslagen.

Till de riktlinjer som strafflagberedningen uppdragit för reformen kan jag
helt ansluta mig. Då det är angeläget att avvecklingen av uppfostringsanstalten
å Bona icke fördröjes, synes det lämpligt att, såsom beredningen föreslagit,
avskaffa möjligheten att döma till tvångsuppfostran redan från och
med den 1 juli 1947. I särskild lag bör sålunda förordnas, att 5 kap. 3 § strafflagen
samt 1, 2, 3, 15 och 21 §§ lagen om tvångsuppfostran skola upphöra att
gälla från och med nämnda dag. Övriga bestämmelser i sistnämnda lag ha
avseende å behandlingen av de till tvångsuppfostran dömda; de böra därför
gälla till dess samtliga elever blivit slutligt utskrivna. Det synes då böra
ankomma på Kungl. Maj:t att förordna om dessa bestämmelsers upphörande.
Såsom beredningen föreslagit, torde dock några få föreskrifter, vilka äga
tillämpning å slutligt utskrivna, böra bibehållas i kraft även därefter. Föreskrifter
i nu angivna hänseenden torde på sätt beredningen förordat böra
upptagas i den särskilda lagen om avskaffande av tvångsuppfostringsinstitutet.

Beträffande barna- och ungdomsvårdsorganisationens möjligheter att mottaga
tvångsuppfostringsklientelet har socialstyrelsen uppgivit, att tillämnade
utbyggnadsarbeten vid Långanäs yrkesskola — vilken skola får antagas komma
att mottaga huvudparten av det manliga klientel som skulle ha ifrågakommit
till tvångsuppfostran — blivit försenade, varigenom ungdomsvårdsskolornas
resurser beträffande besvärligare klientel måste bli hårt pressade
för att det under budgetåret 1947/48 skulle bli möjligt att mottaga de
elever som villkorligt utskrivits från Bona men på grund av misskötsamhet
måste återtagas ävensom de nya fall som skulle lva placerats på Bona, om
icke tvångisuppfostringsinstitutet avskaffats. Beträflande restklientelet å
Bona har socialstyrelsen funnit det uteslutet att överföra detta därifrån förr -

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

än under sommaren 1948. Även styrelsen för Bonaanstalten har ansett tiden
intill den 1 juli 1948 behövlig för anstaltens avveckling. Man torde därför
vara nödsakad räkna med att Bonaanstalten måste bibehållas för sitt nuvarande
ändamål till utgången av nästkommande budgetår. Däremot synes
det bli möjligt att nedlägga uppfostringsanstalten å Viebäck tidigare. Det
lärer dock icke vara erforderligt att nu göra något bestämt uttalande i fråga
om tidpunkten för anstalternas nedläggande, utan det torde få ankomma på
Kungl. Maj:t att med hänsyn till vad som visar sig lämpligast träffa avgörande
härom.

I anledning av vad svenska diakonissällskapet anfört i denna fråga vill
jag nämna, att det avtal som Kungl. Maj:t träffat med sällskapet rörande
uppfostringsverksamheten på Viebäck gäller tills vidare intill utgången av
andra budgetåret efter det, under vilket uppsägning ägt rum. Möjlighet torde
givetvis föreligga att genom särskild överenskommelse med sällskapet bringa
avtalet att upphöra före den sålunda bestämda tiden. I varje fall synes dock
avtalet böra fortbestå under nästkommande budgetår. Jag utgår därvid ifrån
att, i den mån ifrågavarande anstalt icke behöver under budgetåret utnyttjas
för tvångsuppfostringsklientelet, hinder icke skall möta att taga den i
anspråk för klientel tillhörande fångvården.

Vid nedläggandet av de nuvarande anstalterna kommer ett antal till tvångsuppfostran
dömda att kvarstå, vilka dels utskrivits på prov, dels enligt 8 §
i tvångsuppfostringslagen överförts till fostran och utbildning utom anstalten
och dels ännu icke utplacerats. I likhet med strafflagberedningen finner
jag det mest ändamålsenligt att med avseende å dylika elever föreskriva, att
deras tvångsuppfostran skall verkställas i skola tillhörande bama- och ungdomsvården.
Bestämmelser, varigenom åt Kungl. Maj:t överlämnas att förordna
härom, torde på sätt beredningen föreslagit böra upptagas i lagen
rörande tvångsuppfostringsinstitutets avskaffande.

Närmare föreskrifter angående återintagning av elever, vilka utskrivits på
prov eller avvikit från uppfostringsanstalt efter den 1 juli 1947, torde såsom
strafflagberedningen funnit icke vara erforderliga. Av de föreslagna bestämmelserna
lärer nämligen utan vidare följa att, så länge tvångsuppfostringsanstalt
består, dylik elev återintages i sin gamla anstalt, styrelsen för denna
obetaget att enligt 8 § i lagen om tvångsuppfostran hos socialstyrelsen göra
framställning att han i stället må intagas i ungdomsvårdsskola. Efter den dag
från vilken Kungl. Maj:t bestämt, att förordnande om tvångsuppfostran skall
verkställas i ungdomsvårdsskola, skall givetvis på prov utskriven elev i förekommande
fall återintagas i dylik skola. För varje elev som vid anstaltens
upphörande skall överföras till ungdomsvårdsskola bör, såsom beredningen
anfört, sådan skola bestämmas av socialstyrelsen.

Åtskilliga remissinstanser ha i likhet med strafflagberedningen förutsatt,
att det kommer att finnas någon särskild ungdomsvårdsskola för mera elakartade
fall med den strängare regim som må finnas erforderlig och dit det
klientel kan hänvisas som skulle ha ifrågakommit till tvångsuppfostran. Med
anledning härav må nämnas, att den förut omtalade utbyggnaden av Långa -

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

näs yrkesskola torde medföra att ökade möjligheter erhållas till differentierad
vård av det relativt svårskötta klientel, för vilket anstalten är avsedd, samt att
jämväl i övrigt anordningarna vid anstalten bli bättre lämpade för detta
klientels omhändertagande. Vad angår själva uppfostringsmetoderna synes det
icke lämpligt att för någon viss yrkesskola föreskriva andra och strängare
villkor än som enligt stadgan den 28 juni 1946 för ungdomsvårdsskolorna
kunna ifrågakomma för behandlingen av de för skyddsuppfostran omhändertagna
överhuvud.

Strafflagberedningen har icke ansett några farhågor behöva hysas för att
ett avskaffande av tvångsuppfostran skulle leda till ökad användning av
ovillkorligt frihetsstraff för unga brottslingar. Med hänsyftning på delta beredningens
uttalande ha några remissinstanser påpekat, att överlämnande
till skyddsuppfostran förutsatte medverkan från såväl barnavårdsnämnd som
länsstyrelse; där sådan medverkan icke kunde erhållas, vore domstolen, då
den förlorade möjligheten att förordna om tvångsuppfostran, nödsakad att
antingen meddela villkorlig dom utan därtill ansluten skyddsuppfostran eller
döma till tidsbestämt frihetsstraff. Det förelåge ej heller någon garanti för
att ett i en villkorlig dom anvisat omhändertagande för skyddsuppfostran
verkligen komme till stånd.

De betänkligheter som sålunda framförts mot att avskaffa tvångsuppfostran
utan att samtidigt ändra barnavårdslagens regler om ordningen för omhändertagande
för skyddsuppfostran aktualisera frågan om införande av rätt
för domstolen att direkt förordna om sådan åtgärd. En dylik befogenhet
skulle emellertid i realiteten innebära att en ny straffrättslig reaktionsform
tillskapades. Med hänsyn härtill och då det uppdragits åt strafflagberedningen
att vid det fortsatta reformarbetet verkställa en allmän översyn av det
straffrättsliga reaktionssystemet i dess helhet, synes det icke lämpligt att
i nu förevarande sammanhang vidtaga en lagstiftningsåtgärd av sådan beskaffenhet.
Lösningen av spörsmålet om de yngsta brottslingarnas behandling
är för övrigt ytterst beroende av hur straffbarhetsåldern bestämmes;
även denna fråga är föremål för utredning inom strafflagberedningen.

Jag vill i detta sammanhang också erinra om att de hinder för skyddsuppfostringsvägens
anlitande i full utsträckning som legat i vissa ekonomiska
hänsyn komma att bortfalla, därest i enlighet med uttalande av 1946 års
riksdag de avgifter som barnavårdsnämnderna ha att erlägga till ungdomsvårdsskolorna
för därstädes omhändertagna komma att slopas. Enligt vad
jag erfarit har statsrådet Mossberg för avsikt att i anledning av riksdagens
nämnda uttalande hemställa, att förslag förelägges årets riksdag om slopande
av avgifterna för skyddsuppfostran.

Vad angår den fastställelseprövning av länsstyrelse som är föreskriven i
barnavårdslagen bär under behandlingen av strafflagberedningens förslag
inom departementet övervägts att från denna prövning undantaga de fall,
då domstol i samband med villkorlig dom överlämnat åt barnavårdsnämnden
att vidtaga åtgärd för den dömdes omhändertagande för skyddsuppfostran.
I sådant fall måste nämligen den garanti mot obehörigt omhändertagande

Bihang till riksdagens protokoll 19\7. 1 sand. AV 2.95.

Kunql. Maj.ts proposition ni 298.

som länsstyrelsens fastställelseprövning är avsedd att utgöra anses överflödig.
Då det emellertid torde kunna förutsättas, att länsstyrelse ej vägrar att
fastställa sådant barnavårdsnämnds beslut om omhändertagande för skyddsuppfostran,
som grundar sig på domstols i samband med villkorlig dom
meddelade anvisning, för såvitt icke nya avgörande skäl mot omhändertagandet
tillkommit efter domen, har jag ej heller på denna punkt ansett ändring
för närvarande böra ske i den ordning som gäller för skyddsuppfostringsinstitutet.

Om det alltså enligt min mening på goda grunder bör kunna förutses att
svårigheter icke skola möta att anlita skyddsuppfostringsinstitutet i önskvärd
utsträckning i samband med villkorlig dom, är det dock med hänsyn
till de nyss berörda reglerna i barnavårdslagen icke uteslutet att ett omhändertagande
för skyddsuppfostran som förutsatts i en villkorlig dom likväl av
en eller annan anledning icke kommer till stånd. Skulle sålunda i något undantagsfall
den dömde icke bli föremål för den uppfostringsåtgärd som domstolen
tänkt sig och åsidosätter han sin plikt att föra ett ordentligt liv, står
det enligt 12 § i lagen om villkorlig dom domstolen Öppet att meddela särskilda
föreskrifter för den dömde enligt 8 § eller eventuellt förklara den
villkorliga domen förverkad.

Att märka är att ungdomsfängelse icke kan användas för det ifrågavarande
klientelet. Givetvis måste sägas att, i valet mellan tidsbestämt frihetsstraff
och ungdomsfängelse, den senare reaktionsformen i allmänhet är den lämpligare.
Därest möjlighet infördes att använda ungdomsfängelse även för lagöverträdare
i åldern mellan 15 och 18 år, skulle emellertid följden lätt kunna
bli, att i åtskilliga av de fall, där tvångsuppfostran nu vinner tillämpning,
domstolen i fortsättningen skulle döma till ungdomsfängelse. Risken för att
på dylik väg en straffart med viss anknytning till fängelsebegreppet kunde
komma till användning även under sådana omständigheter då, i enlighet med
lagstiftarens intentioner, skyddsuppfostran eller andra sociala hjälpåtgärder
bort i första hand ifrågakomma, har gjort att jag, i likhet med strafflagberedningen,
ansett att frågan om en eventuell utvidgning av ungdomsfängelselagens
tillämplighet på ungdom under 18 år icke bör upptagas till avgörande i
detta sammanhang. Mitt ställningstagande på denna punkt grundar sig också
på den omständigheten att nyssnämnda fråga torde komma att upptagas av
beredningen i samband med det större spörsmålet om en allmän revision avstraff-
och skyddssystemet.

I ett par remissyttranden har ifrågasatts, huruvida icke förutsättningarna
för villkorlig dom borde uppmjukas då fråga vore om brottslingar under
18 år. Såsom motivering härför har uttalats, att de materiella förutsättningarna
för villkorlig dom vore snävare än för tvångsuppfostran, varför villkorlig
dom kombinerad med skyddsuppfostran icke kunde, på sätt strafflagberedningen
avsett, helt ersätta tvångsuppfostran. Med anledning härav må
anföras att, i den mån skiljaktighetema i förutsättningarna hänföra sig till
den brottsliges karaktär och dylikt, de torde vara av mera formell än reell innebörd.
Den för villkorlig dom stadgade förutsättningen, att den brottslige
utan att undergå straff skall kunna antagas komma att avhålla sig från att

Kungi. Maj.ts proposition nr 298.

ånyo begå brott, utgör tydligen icke hinder för att använda villkorlig dom
beträffande en minderårig, för vars tillrättaförande särskild fostran genom
samhällets försorg dock måste anses påkallad och för vilken sålunda sådan
fostran måste anses lämpligare än straff. Och vad angår de särskilda för
villkorlig dom uppställda straffgränserna är att märka, att straffet för brott
som begåtts av någon som ej fyllt 18 år må nedsättas under vad i allmänhet
bort följa å gärningen samt att med hänsyn härtill dessa straffgränser
sällan torde lägga hinder i vägen för att tillämpa villkorlig dom å unga
brottslingar, när omständigheterna i övrigt tala för sådan dom. Med hänsyn
härtill finner jag ej tillräcklig anledning föreligga att nu föreslå ändring
i de uti lagen om villkorlig dom stadgade förutsättningarna för sådan dom
vad beträffar minderåriga.

Såsom av det föregående framgår är jag, i likhet med strafflagberedningen,
av den uppfattningen att man icke behöver hysa någon farhåga för att
domstolarna i avsaknad av möjligheten att döma till tvångsuppfostran komma
att i större utsträckning döma ungdom under 18 år till ovillkorligt frihetsstraff.
Jag har därför ställt mig tveksam mot att införa en sådan central
kontroll som beredningen föreslagit för att säkerställa att dylika domar i tvivelaktiga
fall bli överklagade. Försiktigheten synes emellertid bjuda att i varje
fall till en början anordningar vidtagas, så att dessa mycket ömtåliga avgöranden
lätt kunna komma under omprövning i högre instans. Det torde vara
anledning antaga att, sedan närmare erfarenhet vunnits om huru rättsskipningen
i mål mot minderåriga brottslingar kommer att gestalta sig efter reformens
genomförande, den föreslagna tillsynen i avseende å överklagandet
kan inskränkas eller slopas. Några principiella betänkligheter mot en sådan
kontroll som den nu ifrågasatta synas med hänsyn till dess art icke behöva
hysas. Närmare föreskrifter om det sätt, varpå kontrollen bör anordnas, torde
böra utfärdas i administrativ ordning.

Gentemot den lagtekniska utformningen av de särskilda bestämmelserna
i strafflagberedningens förslag synes i allt väsentligt någon erinran icke vara
att göra. Endast på ett par punkter har jag ansett mig böra vidtaga några
smärre ändringar i förslaget. Den under 2 § i lagen om tvångsuppfostringsinstitutets
avskaffande föreslagna bestämmelsen, att förordnande om tvångsuppfostran
från och med dag som Konungen bestämmer skall verkställas i
skola tillhörande barna- och ungdomsvården, har sålunda, med hänsyn till
den möjlighet som enligt 8 § lagen om tvångsuppfostran föreligger att överlämna
elev till fostran och utbildning utom anstalten, synts böra undergå
någon redaktionell jämkning.

I 3 § under 2 i förslaget till lag om tvångsuppfostringsinstitutets upphävande
har beredningen upptagit en motsvarighet till det stadgande som för
närvarande finnes i 17 a § lagen om tvångsuppfostran och som ger domstolen
rätt att förordna, att verkställd tvångsuppfostran skall avse jämväl
brott som begåtts före utskrivning på prov eller, om sådan utskrivning ej
föregått, före slutlig utskrivning. I beredningens förslag har bestämmelsen
undergått såväl en redaktionell jämkning som viss saklig ändring. I flera
remissyttranden ha erinringar framställts häremot. Enligt min mening sak -

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

nas anledning att i förevarande sammanhang vidtaga de av beredningen
ifrågasatta ändringarna; lagrummet skulle därigenom komma att i såväl formellt
som sakligt hänseende förete avvikelser från motsvarande bestämmelser
i lagarna om ungdomsfängelse samt om förvaring och internering i säkerhetsanstalt.
Stadgandet synes fördenskull böra avfattas i huvudsaklig anslutning
till nu gällande lydelse.

Ett avskaffande av institutet tvångsuppfostran föranleder vissa ändringar
i barnavårdslagen. Dessa ändringar torde kunna vidtagas i överenstämmelse
med vad strafflagberedningen föreslagit, dock att det icke synes påkallat
att göra det av beredningen förordade tillägget till 48 § första stycket b).
Till förekommande av missförstånd synas vidare, på sätt justitiekanslersämbetet
anfört, föreskrifterna rörande ikraftträdandet av dessa ändringar böra
förtydligas på det sätt, att i övergångsbestämmelserna till lagen om ändring
i barnavårdslagen stadgas att lagen träder i kraft den dag Konungen förordnar
men att från och med den 1 juli 1947 för skyddsuppfostran omhändertagen
icke vidare må intagas i eller överflyttas till allmän uppfostringsanstalt.

Såsom jag tidigare omtalat har strafflagberedningen såsom exempel nämnt
åtskilliga lagar och författningar, i vilka förekomma bestämmelser som på
ett eller annat sätt stå i samband med institutet tvångsuppfostran. Utöver
de författningar som sålunda angivits må nämnas 19 § första stycket lagen
den 20 december 1946 (nr 804) om införande av nya rättegångsbalken. Såsom
strafflagberedningen funnit, torde det icke vara erforderligt att företaga
omarbetning av ifrågavarande lagtexter med anledning av avskaffandet
av tvångsuppfostran.

I enlighet med vad sålunda anförts ha inom justitiedepartementet upprättats
förslag till

1) lag angående upphävande av 5 kap. 3 § strafflagen samt lagen den 13
mars 1937 (nr 75) om tvångsuppfostran och

2) lag angående ändring i lagen den 6 juni 1927 (nr 361) om samhällets
barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag).

Förslagen torde få fogas vid statsrådsprotokollet såsom bilaga.1

Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över förstnämnda
lagförslag måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet
inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.

Ur protokollet;

Thore Wisén.

1 Det under 2) upptagna lagförslaget, vilket är lika lydande med motsvarande vid propositionen
fogade lagförslag, har här uteslutits.

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

Förslag1

till

Lag

angående upphävande av 5 kap. 3 § strafflagen samt lagen den 13 mars
1937 (nr 75) om tvångsuppfostran.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

2 §■

Från och med dag som Konungen bestämmer skall förordnande om tvångsuppfostran
ej längre verkställas i allmän uppfostringsanstalt utan i skola tillhörande
bama- och ungdomsvården.

Vad i lagen om tvångsuppfostran stadgas om styrelsen för allmän uppfostringsanstalt
skall därefter äga motsvarande tillämpning på styrelsen för
skolan.

3 §•

Sedan lagen om tvångsuppfostran enligt 1 § andra punkten helt försatts
ur kraft, skall följande gälla:

2. övertygas den som slutligt utskrivits från tvångsuppfostran att före
utskrivningen på prov eller, om sådan utskrivning ej föregått, före den slutliga
utskrivningen hava begått annat brott, må domstolen förordna, att den
verkställda tvångsuppfostran skall avse jämväl detta brott.

3. Vad enligt lag eller författning finnes stadgat angående särskild verkan
därav att någon dömts till fängelse skall äga motsvarande tillämpning där
någon dömts till tvångsuppfostran.

1 Senaste lydelse, se SFS 1937:''74.

1 Senaste lydelse, se beträffande 2, 3 och 15 §§ SFS 1939: 321.

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 19 maj
1947.

Närvarande:

justitieråden Lawski,

Gyllenswärd,

Nissen,

regeringsrådet Kuylenstierna.

Enligt lagrådet den 19 maj 1947 tillhandakommet uldrag av protokoll över
justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
i statsrådet den 2 maj 1947, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets
utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet
inhämtas över upprättat förslag till lag angående upphävande av 5 köp.
3 § strafflagen samt lagen den 13 mars 1937 (nr 75) om tvångsuppfostran.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
hovrättsassessorn Å. von Schultz.

Förslaget föranledde följande yttrande av lagrådet.

Strafflagberedningen har, såsom av remissen framgår, påpekat att vissa i
lag meddelade bestämmelser med avseende å tvångsuppfostran komma att
efter avskaffandet av sådan uppfostran alltjämt under längre eller kortare
tid äga en saklig innebörd. Beredningen har dock icke ansett jämkning i
dessa lagrum vara av sådan betydelse att omarbetning av dem erfordrades.
Såsom exempel på lagrum av detta slag har beredningen anfört bland annat
5 § lagen om straffregister, 18 § sinnessjuklagen och 12 § lagen om inskränkningar
i rätten att utbekomma allmänna handlingar. Föredragande departementschefen,
som erinrat även om 19 § första stycket lagen om införande
av nya rättegångsbalken, har i likhet med beredningen icke funnit omarbetning
av ifrågavarande lagtexter erforderlig. Lagrådet finner det emellertid
önskvärt att andra stycket i 2 § av det remitterade lagförslaget får en
mera generell avfattning, så att det blir tydligt att vad i lag finnes stadgat
med avseende å allmän uppfostringsanstalt och å styrelse för sådan anstalt
skall efter den dag Konungen jämlikt första stycket i paragrafen bestämt
äga motsvarande tillämpning å skola tillhörande bama- och ungdomsvården
eller dylik skolas styrelse såvitt angår den som enligt samma stycke intagits
i skolan.

Ur protokollet:
Åke Mossler.

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 23 maj 1947.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Sköld, Quensel, Gjöres, Danielson, Vougt, Zetterberg,
Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock.

Efter gemensam beredning med chefen för socialdepartementet anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, lagrådets den 19 maj
1947 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 2 maj 1947 remitterade förslaget
till lag angående upphävande av 5 kap. 3 § strafflagen samt lagen den
13 mars 1937 (nr 75) om tvångsuppfostran.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden, att lagförslagets
2 § andra stycke syntes i tydlighetens intresse höra ändras i huvudsaklig
överensstämmelse med vad lagrådet förordat, och hemställer, att det
sålunda ändrade förslaget ävensom det vid statsrådsprotokollet för den 2
maj 1947 fogade förslaget till lag angående ändring i lagen den 6 juni 1924
(nr 361) om samhällets barnavård och ungdomsskgdd (barnavårdslag) måtte
genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av
den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Lars Nordvall.