Kungl. Maj ds proposition nr 211 (Proposition 1949:211)

Kungl. Maj ds proposition nr 211.

Nr 211.

Kungl. Maj ds proposition till riksdagen angående statligt stöd åt
aluminiumindustrien; given Stockholms slott den 8
april 1949.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över folkhushållningsärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Karin Kock.

Sammanfattning.

Förslag framlägges om bemyndigande för Kungl. Maj:t att träffa avtal
om utbyggnad av den svenska aluminiumindustrien mot utfästelse från
statens sida om viss subvention.

1 —Bihang till riksdagens protokoll 1949. 1 sand. Nr 211.

Kungl. Maj ds proposition nr 211.

Utdrag av protokollet över folkhushållningsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 8 april 1949.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Qensel, Danielson, Vougt, Zetterberg,
Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock, Andersson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för folkhushållningsdepartementet, statsrådet Kock, fråga om statligt
stöd åt aluminiumindustrien och anför därvid följande.

Före det senaste kriget tillverkades aluminium i Sverige endast vid en
fabrik, tillhörig aktiebolaget Svenska aluminiumkompaniet (Sako). Produktionen
motsvarade i runt tal 25 å 30 procent av den totala förbrukningen
av aluminium inom landet, inräknat importerat halvfabrikat. Utgångsmaterialet
vid tillverkningen var aluminiumoxid, som importerades
från Norge, där den framställdes vid anläggningar tillhöriga samma koncern
som Sako.

Med hänsyn till den stora betydelse aluminium fått, icke minst för försvarsberedskapen,
uppstod efter krigsutbrottet ett starkt önskemål att inom
landet erhålla en fullständig aluminiumproduktion. Normalt utvinnes aluminiumoxid
ur bauxit, ett mineral som icke finnes i Sverige, men man
hade i Boliden funnit ett annat mineral, andalusit, varur oxid kunde framställas.
Förutsättningar funnos därför för att åstadkomma en inhemsk aluminiumproduktion
på grundval av svenskt mineral. Efter förhandlingar
träffades år 1941 ett avtal om dylik produktion mellan staten genom industrikommissionen,
å ena, samt Sako och ett nybildat dotterbolag till Sako,
Svenska aloxidverken aktiebolag (Salox), å andra sidan. I enlighet med
detta avtal uppförde de båda företagen i Kubikenborg anläggningar såväl
för framställning av aluminiumoxid som för utvinning av aluminium ur
oxiden. Staten å sin sida lämnade företagen stöd i olika former, särskilt
genom ett kontant bidrag, konstruerat såsom en viss premie för varje ton
aluminiumoxid som tillverkades, men också genom olika stödköp av aluminium
samt genom prissättningen å denna vara. I samband med ett sådant
stödköp förband sig Salox i ett avtal år 1944 att — därest anläggningarna
i Kubikenborg för tillverkning av aluminiumoxid och hjälpråvaran kryolit
skulle definitivt nedläggas — under en tid av fem år från nedläggandet,
dock ej längre än till och med år 1953, på egen bekostnad vidmakthålla an -

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

läggningarna. Härigenom ville man från statens sida söka trygga åtminstone
någon beredskap på ifrågavarande område.

Sedan de statliga stödåtgärderna våren 1946 upphört fann Sako, att det
för fortsatt bedrivande av en ekonomiskt lönsam svensk aluminiumindustri
vore nödvändigt att utvidga produktionen och att rationalisera driften. Sådana
åtgärder skulle emellertid kräva avsevärda kapitalinvesteringar. Bolaget
tog därför med dåvarande chefen för handelsdepartementet upp frågan
om aluminiumindustriens framtid och i samband därmed spörsmålet
om stöd åt bolaget från statens sida i form av lån, medverkan vid vissa förhandlingar
eller på annat lämpligt sätt. Genom beslut den 20 juli 1946 uppdrog
chefen för handelsdepartementet åt hovrättsrådet, t. f. kommerserådet
Bernt Lindskog att verkställa erforderliga undersökningar rörande nämnda
industris ställning och framtida organisation samt att för sådant ändamål
upptaga överläggningar i ämnet.

Efter fullgjort uppdrag har Lindskog avgivit en den 5 mars 1949 dagtecknad
promemoria, i vilken uppdragits vissa huvudlinjer efter vilka en
överenskommelse skulle kunna träffas med bolagen om utbyggnad av aluminiumfabriken
i Kubikenborg.

Över promemorian ha yttranden avgivits av vattenfallsstyrelsen, kommerskollegium,
riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap och industrikommissionen.

Med hänsyn till att nämnda handlingar innehålla upplysningar rörande
bland annat aluminiumbolagens affärs- och driftförhållanden synas de icke
böra här återgivas i sin helhet. Handlingarna komma att tillhandahållas vederbörande
riksdagsutskott. Av deras innehåll synes dock följande böra
redovisas.

Utredningsmannen konstaterar i sin promemoria, att medan den inhemska
aluminiumproduktionen genom tillkomsten av den nya fabriken ungefärligen
fördubblats, så är konsumtionen för närvarande mera än tre
gånger större än före kriget. Förbrukningen har alltså ökat mycket starkt,
och även om knapphet och prisförhållanden beträffande exempelvis järn
och koppar därvid haft ett visst inflytande, torde dock eu betydande stegring
av den inhemska aluminiumförbrukningen vara sannolik. Det synes
utredningsmannen vara ett stort intresse för landet, att den nuvarande aluminiumindustrien
bevaras och utvidgas så att den i varje fall blir i stånd att
tillgodose de krav på aluminium, som ur beredskapssynpunkt kunna
komma att ställas.

Utredningsmannen hade hösten 1946 och våren 1947 haft vissa förberedande
överläggningar med bolagens ledning, varefter förhandlingarna
återupptagits våren 1948. Från bolagens sida hade då förklarats, bland annat,
att man efter noggranna överväganden och kalkyler kommit till att
nedgången av aluminiumpriset på världsmarknaden och de förhållandevis
höga kraftpriserna inom landet gjorde en utvidgning av den svenska alurni -

Kanal. Maj:ts proposition nr 211.

niumindustrien ytterst riskfylld, samt att bolagen kunde bliva nödsakade
att helt nedlägga driften.

Enda utvägen att upprätthålla aluminiumproduktionen vore enligt utredningsmannen
att nedbringa tillverkningskostnaderna. Då orsakerna till
de höga svenska tillverkningskostnaderna i första hand vore att söka i
produktionens ringa omfattning och fördelning på två fabriker, syntes en
produktionsökning och koncentrering av driften vara erforderliga. Sako
hade övervägt eu utvidgning av Kubikenborgfabriken och därvid funnit, att
detta skulle kunna ske i tre steg, beroende på kraftsituationen. De första
två stegen skulle innebära en utvidgning av produktionen i två etapper till
en kvantitet av 3 800 och därefter 8 000 ton aluminium per år. För sistnämnda
produktion erfordrades en kraftkvantitet av 20 000 kW, å vilken
offert för bolaget förelåge. Den totala kraftkvantiteten beräknades tillgänglig
hösten 1954. Det tredje steget, som avsåge eu ytterligare produktionsökning
till 12 000 ton per år, skulle innebära en kraftförbrukning av
30 000 kW. För sistnämnda kraftkvantitet funnes emellertid ingen offert.

Utredningsmannen fortsätter:

Det är emellertid att märka, att utvidgningsprogrammet helt avser aluminiumtillverkning.
Oxidbehovet måste därför täckas genom import. Den
importerade oxiden blir emellertid väsentligt billigare än inom landet tillverkad
oxid, även om utgångsmaterialet är för den sistnämnda bauxit och
ej andaiusit. Ur beredskapssynpunkt bör därför oxidfabriken i Kubikenborg
bevaras och underhållas. Dennas produktionskapacitet av oxid motsvarar
med andaiusit såsom råvara omkring 3 600 ton aluminium per år
och med bauxit såsom råvara cirka 4 700 ton aluminium per år, men kan,
därest läget så skulle kräva, enligt uppgift från Sako snabbt utvidgas till
respektive omkring 4 000 lön och cirka ii 300 ton aluminium per år.

Rörande kraftförsörjningen anför utredningsmannen:

En väsentlig förutsättning för att åstadkomma en bestående svensk aluminiumindustri
är att elektrisk kraft i tillräcklig omfattning och till antagbart
pris finnes att tillgå. Denna industri torde få betraktas som en av de
mest kraftslukande industrierna. Aluminiumbolagen ha därför beträffande
kraftfrågan fört förhandlingar med Hammarforsens Kraftaktiebolag, som
för närvarande levererar kraft till Kubikenborgsanläggningarna, och med
vattenfallsstyrelsen. Förhandlingarna ha resulterat i att anbud erhållits
från nyssnämnda kraftbolag om utökning av no kontraherade kraftkvantitet
9 600 kW till 20 000 kW, vilket skulle vara tillräckligt för en produktion
av 8 000 ton aluminium per år, efter ett genomsnittsgrundpris av 67 kronor
per kW-år med en indexklausul, baserad på socialstyrelsens levnadskostnadsindex,
som för närvarande ger ett kraftpris av 83 kronor
per kW-år (motsvarande 1 öre per kWh använd kraft). Vattenfallsstyrelsen
har uppgivit sig icke kunna erbjuda kraft till lägre pris än det nyssnämnda,
och ett förslag till de båda kraftproducenterna att leverera viss sort av sekunda
kraft till reducerat pris har icke accepterats. Aluminiurnbolagen ha
även förfrågat sig om kraft på andra håll och jämväl försökt förvärva eget
vattenfall för produktion av den erforderliga kraften, dock utan att lyckas
uppnå resultat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 211. ä

Utredningsmannen berör härefter av bolagen gjorda beräkningar rörande
produktionskostnaderna efter eu utbyggnad av Kubikenborgsfabriken till
en kapacitet av 8 000 ton och med ett kraftpris av 83 kronor för kW. Utredningsmannen
fortsätter:

Aluminiumbolagen ha anfört, att en förräntning av kapitalet enligt vad
nyss angivits icke berättigar den nödvändiga kapitalinvesteringen för att
bringa Kubikenborgsfabrikens kapacitet upp till 8 000 ton aluminium per
år, samt förklarat att, därest nettoavkastningen kan ökas genom iån, den
ökade avkastningen i sådant fall borde utgöra ersättning för det med utbyggnaden
förenade risktagandet. Då den svenska arbetskraften otvivelaktigt
ställer sig lika gynnsam som den utländska och råvarorna kunna erhållas
till samma priser, torde orsaken till den otillfredsställande räntabiliteten
vara att söka i det för aluminiumtillverkning höga svenska kraftpriset.
För den omförmälda utvidgningen i Kubikenborg från 3 800 till
8 000 ton per år erfordras ett krafttillskott av 10 400 kW och man beräknar,
att en reduktion av priset på denna kraftkvantitet från 83 kronor till 00
kronor per kW-år skall möjliggöra en aluminiumtiliverkning med tillfredsställande
räntabilitet. Sako har uppgivit, att bolaget är villigt att verkställa
omförmälda utvidgning till en produktionskapacitet i Kubikenborg
av 8 000 ton aluminium per år endast under den förutsättningen att ett pris
för angivna krafttillskott av 00 kronor per kW-år kan erhållas eller att på
annat sätt genom statens försorg ett motsvarande stöd lämnas.

Med anledning härav hade förhandlingar upptagits med vattenfallsstyrelsen,
som emellertid ansett sig icke kunna lämna kraft till ifrågavarande
ändamål till ett pris som skulle innebära en subvention till Sako. Ett dvlikt
förfarande skulle nämligen innebära ett avsteg från principen, att vattenfallsverket
skulle drivas såsom ett affärsdrivande verk.

Den enklaste lösningen på ifrågavarande spörsmål vore givetvis, fortsätter
utredningsmannen, att vattenfallsstyrelsen lämnade den önskade kraftkvantiteten
til! omförmälda lägre pris. Därest emellertid styrelsens ståndpunkt
skulle anses avgörande, torde det ifrågavarande stödet böra åstadkommas
på annat sätt. Därvid kunde man tänka sig, bland annat, importtull
å aluminium, lån mot billig ränta, subvention eller kombinationer av
dessa utvägar.

Beträffande tullskydd å råaluminium anför utredningsmannen, att det
visserligen endast torde erfordras eu tull av 8 öre per kilogram aluminium
för att den ifrågavarande kompensationen skulle nås, men att införandet
av tullskydd i dagens läge icke vore alt rekommendera, särskilt med hänsyn
till pågående internationella förhandlingar om tullsänkningar.

1 fråga om lån anser utredningsmannen det kunna starkt ifrågasättas,
om det är lämpligt att staten förutom redan lämnade lån till bolagen utlånar
ytterligare så väsentliga belopp som det här skulle bli fråga om.

Den återstående vägen att stödja ifrågavarande produktion, nämligen
genom subvention, finner utredningsmannen erbjuda vissa fördelar. Han
anför härom:

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

Subventionen skulle utgå med så stort belopp, att den motsvarade den
begärda kraftprissänkningen. Visserligen är på grund av bristen på aluminium
för närvarande ytterst önskvärt med en ökad produktion av denna
vara, men då genom den ifrågasatta utbyggnaden och produktionen på lång
sikt ett synnerligen viktigt beredskapsintresse tillgodoses, synes subventionen
lämpligen kunna ske genom åt riksnämnden för ekonomisk förvarsberedskap
anvisade beredskapsmedel. En kapacitet om 8 000 ton aluminium
per år torde utgöra en fullt tillfredsställande beredskap. Såsom ovan nämnts
måste emellertid även en beredskap i fråga om aluminiumoxid ordnas, i
varje fall för, så lång tid, att den nuvarande fabriken för oxid hinner sättas
i gång, d. v. s. för minst sex månader. Man kan givetvis ifrågasätta att i
beredskapssyfte i stället för ovannämnda anordningar lagra aluminium,
men då priset på oxiden vid import i bulk motsvarar endast cirka 460 kronor
per ton aluminium eller omkring en tredjedel av priset på importerat
aluminium, synas de nu ifrågasatta åtgärderna för beredskapen, vilka därjämte
åt landet säkra eu betydelsefull industri med viktigt stöd från moderbolaget
i tekniskt hänseende, vara att föredraga. Vid förhandlingarna med
aluminiumbolagen, därvid även representant för moderbolaget deltagit, har
från dessas sida utfästelse lämnats att utbygga ifrågavarande industri i
Kubikenborg till en kapacitet av 8 000 ton aluminium per år, att så länge
subventionen varar på egen bekostnad underhålla nuvarande oxidfabrik
— dock skall överenskommelse med staten kunna träffas om upphörande
av underhållet, därest det skulle vara orimligt eller meningslöst — samt
att utan kostnad för staten omhänderhava lagringen av oxid (staten skall
svara för själva oxidkostnaden) mot det att bolagen erhålla en subvention
(premie) av 3 öre per tillverkat kilogram aluminium intill 8 000 ton per år
under 20 år.

Därest frågan icke löses med billigare kraft från vattenfallsstyrelsen, vilket
bolagen sagt sig föredraga, torde lämpligen böra uppdragas åt riksnämnden
alt med bolagen träffa avtal av i huvudsak sådant innehåll, som
nyss nämnts. Det synes vara lämpligast att föreliggande detalj spörsmål lösas
i samband med ingåendet av ett dylikt avtal.

Industrikommissionen behandlar i sitt yttrande frågan om en fortsatt
inhemsk aluminiumproduktions betydelse ur försörjnings- och valutasynpunkl
under nu rådande förhållanden. Kommissionen lämnar därvid till en
början en utförligare redogörelse för försörjningsutveeklinger. och möjligheterna
att tillgodose aluminiumbehovet och anför härom:

Förbrukningen av aluminium uppgick före kriget till totalt 6 000—7 000
ton per år inkl. importerat halvfabrikat. Under kriget genomfördes en mycket
sträng ransonering av aluminiumkonsumtionen. Under år 1942, då förbrukningen
var som lägst, användes totalt endast 3 300 ton aluminium. Efter
kriget har behovet av aluminium visat en mycket kraftig stegring. Förhållandet
belyses av efterföljande tabell, vilken anger tillförseln av aluminium
under de tre senaste åren räknat i ton.

	1946	1947	1948
Inhemsk förbrukning av oarbetad aluminium	10 000	13 200	13 300
Import av aluminiumhalvfabrikat	3 100	4 200	5 100
Import av alumjniumskrot	2 400	1 500	1 400
Summa tillförsel av aluminiummaterial	15 500	18 900	19 800

Kanyl. Maj.ts proposition nr 211.

Som framgår av tabellen var totala tillförseln av aluininiummaterial under
åren 1947 och 1948 i genomsnitt omkring 19 000 ton, d. v. s. 3 gånger
mer än förbrukningen före kriget. Någon mera betydande ökning av lagren
av halvfabrikat torde icke ha ägt rum, eftersom försörjningen karakteriserats
av en betydande knapphet. 1 stort sett torde därför de angivna siffrorna
över tillförseln ge ett uttryck för den faktiska förbrukningen av aluminium
under dessa bägge år.

Importen av skrot har successivt minskat varigenom anspråken på ren
metall ökat. Förklaringen torde vara att finna däri att de vid krigets slut
förefintliga stora lagren av krigsmaterielskrot alltmer försvunnit. Såvitt
nu kan bedömas torde man därför under de närmaste åren få räkna med
att skrotimporten kan komma att minska ytterligare. Tabellen är av intresse
även därigenom att den visar att importen av aluminiumhalvfabrikat
stigit kraftigt. Under 1948 svarade denna import för en fjärdedel av hela
aluminiumförsörjningen.

Kommissionen anför vidare, att den kvantitativt största ökningen i förbrukningen
av aluminium inträtt i fråga om starkströmsledningar, där aluminium
ersatt koppar, och att för utbyggnad av högspänningsnätet i fortsättningen
torde komma att erfordras 3 å 4 000 ton aluminium per år.

Kommissionen fortsätter:

ökningen av förbrukningen för andra ändamål torde i vissa fall ha betingats
eller underlättats av bristen på järn och andra metaller samt de för
aluminium gynnsamma prisrelationerna i förhållande till dessa råvaror.
Därest en utjämning av priserna kommer till stånd kan man därför måhända
räkna med en viss återgång till tidigare använda material. I första
hand torde detta bli fallet då priskonkurrensen med järnet gör sig starkare
gällande. Inom de flesta nya användningsområden torde emellertid
övergången till aluminium bli bestående. Med hänsyn till att aluminium i
sin industriella användning är en relativt »ung» metall synes man även
kunna räkna med att den kommer att finna nya användningsområden, vilket
kommer att tendera att öka förbrukningen. Konsumtionen av aluminium
i Sverige är heller icke särskilt hög jämförd med andra länder med
motsvarande industriella utveckling.

I anslutning till vad sålunda anförts rörande förbrukningsutvecklingen
uttalar industrikommissionen, att aluminiumförbrukningen, bortsett från
av konjunkturförhållandena orsakad tillfällig nedgång, vid fri tillgång torde
komma att bibehållas på nuvarande, i förhållande till förkrigstiden höga
nivå och sannolikt stiga ytterligare.

Härefter understryker kommissionen, att förbrukningen av oarbetad aluminium
för närvarande endast till en mindre del täckes av inhemsk produktion
samt att, då planer lära föreligga att bygga ut den inhemska produktionen
av halvfabrikat, behovet av råaluminium kommer att ytterligare
öka. Även sedan den ifrågasatta utbyggnaden av Kubikenborgsanläggningen
skett skulle sålunda enligt kommissionens mening ett betydande importbehov
komma att föreligga. Importen av råaluminium hade före kriget
skett huvudsakligen från Norge och England, medan efter kriget den över -

Kungi. Maj:ts proposition nr 211.

vägande delen av importen kommit från Canada och USA. Utgår man från
den aktuella situationen skulle sålunda en ökning av den inhemska produktionen
av aluminium innebära eu direkt dollarbesparing. Om hänsyn
tages till att den för aluminiumframställningen erforderliga råvaran, aluminiumoxid,
även i fortsättningen måste importeras från Canada skulle
besparingen bliva 900 kronor per ton med nuvarande priser. Vid full drift
skulle den planerade produktionsökningen under åren 1951—1953 medföra
en dollarbesparing på 1,6 miljoner kronor per år för att 1954, då andra
utbyggnadsetappen är klar, stiga till 3,8 miljoner kronor per år. Med hänsyn
till bristen på dollarvaluta framstår det ur industrikommissionens synpunkt
såsom synnerligen angeläget att aluminiumförsörjningen förbättras.

Industrikommissionen anför till sist, att ur de synpunkter kommissionen
har att beakta flera skäl tala för att det framförda projektet kommer till
utförande, i synnerhet som den genom investeringarna uppnådda produktionsökningen
synes medföra en betydande besparing av dollarvaluta. Därest
projektet även efter ett mera allsidigt bedömande anses böra realiseras,
är kommissionen därför beredd att tillstyrka att byggnadstillstånd och därmed
sammanhängande importlicenser på maskiner beviljas.

Riksnåmnden för ekonomisk försvarsberedskap anför, att man vid ett
krigsfall av olika skäl icke torde kunna räkna med någon produktion av
betydelse vid landets aluminiumfabriker, varför ett visst lager av aluminium
inom landet måste anses nödvändigt. Vid avspärrning under längre
tid utan att landet indrages i krig torde det emellertid enligt nämndens
mening bliva ekonomiskt fördelaktigare att uppehålla en inhemsk produktion
än att enbart hålla beredskapslager. Nämnden uppskattar konsumtionen
av aluminium under ett avspärrningsår till omkring 7 000 ton men
tillägger att det med hänsyn till att aluminium börjat användas för flera
ändamål, där koppar tidigare använts, måste anses vara av stort intresse för
landet om man vid avspärrning kan räkna med en tillverkning uppgående
till 8 000 ton.

Riksnämnden påpekar vidare, att beredskapssynpunkten icke tillgodoses
enbart genom att produktionskapaciteten för aluminium ökas, utan att även
tillgången på aluminiumoxid måste tryggas. Oxidfabriken i Kubikenborg,
som avsåges skola bevaras och underhållas, skulle enligt uppgift i utredningen
snabbt kunna utvidgas till en kapacitet av omkring 4 000 ton aluminium
per år med andalusit som råvara. För en aluminiumtillverkning
av 8 000 ton per år skulle alltså erfordras att oxid funnes lagrad i landet.
Härtill kommer, att oxid även måste finnas i lager för aluminiumtillverkning
under den tid som åtginge för igångsättande av brytningen av andalusit.
Vidare erfordrades för tillverkning av aluminium elektrodmaterial. Då
sådant material i en avspärrningssituation endast i obetydlig grad torde
kunna erhållas inom landet, skulle även här en viss lagring bliva erforderlig.

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

Riksnämnden fortsätter:

Riksnämnden anser ur beredskapssynpunkt önskvärt, att den inhemska
aluminiumproduktionen vidmakthålles och utvidgas och tillstyrker att åtgärder
vidtagas härför. Även med den av utredningsmannen föreslagna subventionen
och kostnaderna för ovannämnda beredskapslagring av vissa
råmaterialier torde det bliva ekonomiskt fördelaktigare för staten med en
inhemsk produktion än att uppehålla motsvarande beredskap genom lagring
av färdigprodukter.

Utredningsmannen har diskuterat möjligheten att bereda aluminiumindustrien
i Sverige stöd genom sänkt pris på elkraft eller genom tullskydd.
Då emellertid dessa vägar icke lära vara framkomliga, vill riksnämnden
icke motsätta sig en direkt subvention på sätt utredningsmannen föreslagit.
Riksnämnden är även beredd att ställa sig såsom avtalspart. Riksnämnden
är tveksam om subvention bör garanteras för så lång tid som 20 år. Detta
torde emellertid få bliva beroende av det resultat, vartill avtalsförhandlingarna
i ämnet kunna leda. Riksnämnden vill dock icke motsätta sig att maximitiden
sättes till 20 år. Riksnämnden har icke heller något att erinra mot
att subventionen bestämmes till högst 3 öre/kg. Skulle statsmakterna besluta
subventionering av aluminiumindustrien, torde riksnämnden i sinom
tid få i uppdrag att till Kungl. Maj :t inkomma med förslag till avtal.

Kommerskollegium tillstyrker förslaget om utbyggnad av aluminiumindustrien
under förutsättning att härigenom beredskapsintressena bliva nöjaktigt
tillgodosedda. Ehuru många skäl tala för att industrien borde kunna
tillföras ett mindre tullskydd, anser sig kollegium i likhet med utredningsmannen
i dagens handelspolitiska läge icke kunna förorda en sådan lösning.
Kollegium tillstyrker i stället förslaget, att staten genom bidrag medverkar
till att nedbringa tillverkningskostnaderna till erforderlig nivå i
huvudsaklig överensstämmelse med utredningsmannens förslag.

Vattenfallsstyrelsen understryker, att den av utredningsmannen antydda
vägen, att styrelsen skulle leverera kraft till underpris, icke är framkomlig,
då det är en ofrånkomlig förutsättning för ett gynnsamt fullgörande av
den styrelsen tilldelade arbetsuppgiften, att styrelsens produktion och försäljning
av kraft äro baserade på affärsmässiga grunder, utan sammanblandning
med statens av sociala hänsyn, erforderlig försvarsberedskap etc.
betingade understödsverksamhet. Styrelsen anser för sin del, att låneformen
skulle vara den mest tilltalande formen för hjälp åt aluminiumindustrien,
men att också åtskilliga skäl tala för den av utredningsmannen föreslagna
subventioneringsf ormen.

Departementschefen. Aluminium har under och efter det senaste världskriget
kommit att få allt större betydelse. Världsproduktionen av aluminium,
som för år 1939 uppskattades till omkring 700 000 ton, beräknas sålunda
under 1948 ha uppgått till i runt tal 1,2 miljoner ton. Förbrukningen
inom Sverige har väsentligen stegrats sedan före kriget och utgör nu omkring
19 000 ton mot före kriget 6 å 7 000 ton för år. Produktionen inom
2—Bihang till riksdagens protokoll 1940. 1 saml. Nr 211.

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

landet har emellertid icke hållit jämna steg med konsumtionen i det att
endast en fabrik, i Kubikenborg, tillkommit med en årlig kapacitet av omkring
2 000 ton. Denna fabrik och den i anslutning därtill uppförda oxidfabriken
tillkommo under viss medverkan från statens sida i syfte att under
avspärrningen kunna tillgodose åtminstone en nedskuren förbrukning med
helt inhemsk tillverkning.

Som framgår av den lämnade redogörelsen aktualiserades redan strax
efter krigsslutet frågan om aluminiumindustriens fortsatta bestånd och en
särskild utredningsman tillkallades för att utreda detta spörsmål. Resultatet
härav föreligger i den förut refererade promemorian.

Importen av aluminium sker nu till övervägande del i hårdvaluta. Även om
en utbyggnad av den inhemska aluminiumindustrien med hänsyn till den
långa byggnadstiden icke för dagen kan medföra några lättnader i valutasituationen,
synes dock en utvidgad industri på längre sikt innebära väsentliga
fördelar ur valutasynpunkt. Det övervägande skälet för att bibehålla en
svensk aluminiumindustri ligger emellertid i dess värde ur beredskapssynpunkt.
Erfarenheterna från den under det sista världskriget rådande
avspärrningsperioden understryka starkt detta värde.

Vid ett övervägande av frågan om tillgodoseende av beredskapssynpunkterna
bör man på sätt riksnämnden i sitt yttrande framhållit söka bilda
sig en uppfattning, huruvida beredskapsintresset skulle kunna tillgodoses
på annat sätt, nämligen genom lagring av aluminium. En dylik utväg kräver
emellertid så betydande kapitalinvesteringar och skulle därjämte, för
den händelse lagringen skulle verkställas på kort sikt, ställa så stora krav
på våra hårdvalutatillgångar, att åtgärden icke kan förordas i nuvarande
läge. En sådan lagring skulle för övrigt draga större årliga kostnader än
en statssubvention av den art, som utredningsmannen föreslagit, jämte därför
erforderlig råvarulagring. Beredskapsintresset synes därför bäst tillgodoses
genom att den svenska industrien får möjlighet att bestå och utbygges
till önskad kapacitet.

Vid bedömande av de olika åtgärder, som kunna vidtagas för att nå detta
syfte, anser jag, i likhet med utredningsmannen och de flesta remissinstanserna,
att de diskuterade förslagen om rabatt å elektrisk kraft, tullskydd
eller lån icke böra ifrågakomma. Den återstående möjligheten, en statlig
subvention, synes däremot kunna accepteras. Härigenom erhålles en öppen
redovisning för de kostnader, med vilka staten kan komma att bidraga.

Den statliga subventionen synes lämpligen kunna, på sätt utredningsmannen
föreslagit, givas formen av en produktionspremie. Utredningsmannens
förslag innebär i korthet, att aluminiumkompaniet utbygger aluniiniumfabriken
i Kubikenborg till en kapacitet av 8 000 ton per år samt på
egen bekostnad underhåller oxidfabriken och utan kostnad för staten omhänderhar
lagringen av oxid mot det att bolaget erhåller en premie av 3 öre
per tillverkat kilogram aluminium intill 8 000 ton per år under 20 år. För

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

egen del är jag icke beredd att på nuvarande stadium utan vidare godtaga
detta förslag, utan förordar, att riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap
erhåller i uppdrag att upptaga överläggningar med bolaget enligt förslagets
huvudlinjer och sedermera inkomma till Kungl. Maj:t med slutligt
avtalsförslag. Därvid bör emellertid beaktas, att möjlighet till förhandlingar
om avtalets fortsatta giltighet bör hållas öppen, därest bolagets räntabilitet
avsevärt förbättras eller förutsättningarna för bolagets verksamhet på
grund av tekniska förändringar eljest ändras.

Såsom riksnämnden framhållit komma emellertid beredskapssynpunkterna
icke att bliva tillgodosedda enbart genom en produktionsutvidgning.
Vid sidan härav erfordras upplagring av vissa råvaror för produktionen.

Förslagets reella innebörd är, att industrien tillförsäkras en merinkomst
av högst 240 000 kronor per år under viss tid. Det kan synas som om detta
belopp icke skulle vara av den storleksordning, att icke industrien själv
skulle kunna bära denna kostnad. Emellertid lärer enligt vad jag inhämtat
risken för att aluminiumindustrien kommer att nedläggas vara betydande,
för den händelse den icke tillföres detta belopp. Med hänsyn härtill har
jag, trots vissa principiella betänkligheter, ansett mig icke kunna underlåta
att föreslå ifrågavarande statliga medverkan. Subventionsbeloppet torde, så
länge anslaget till statlig lagerhållning finnes upptaget på budgeten, få
bestridas från detta anslag. Skulle anslaget framdeles bortfalla, torde erforderliga
medelsäskanden då få göras.

Den ifrågasatta utvidgningen av aluminiumindustrien förutsätter vissa
tillbyggnader till fabriksanläggningen och uppförande av arbetarebostäder
ävensom import av maskinutrustning. Erforderliga byggnadsarbeten torde
få komma till utförande i den takt, som begränsningen av byggnads- och
anläggningsverksamheten möjliggör. Vad maskininköpen mot dollarvaluta
angår har jag erfarit, att bolaget lyckats utverka så lång kredit, att betalningen
skulle ske först då produktionen i det nya verket kommit i gång.
Då den besparing i dollarvaluta, som kommer att uppnås genom produktionsökningen
under den tid betalning skall ske, torde bliva större än kostnaderna
för maskininköpen, kommer återbetalningen icke att innebära
någon belastning på vår dollarbalans.

Med hänsyn till att det avsedda avtalet skulle komma att binda statsverket
för avsevärd tid synes frågan böra underställas riksdagen.

Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Maj :t
måtte föreslå riksdagen,

att bemyndiga Kungl. Maj :t att träffa avtal om utbyggnad
av den svenska aluminiumindustrien i huvudsaklig
överensstämmelse med vad i det föregående anförts.

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl.
Höghet Ivronprinsen-Regenten, att proposition av
den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar skall
avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Ingvar J:son Rörs.

Iduns tryckeri, Esselte ab. Stockholm 1949
916593