Kungl. Maj ds proposition Nr 191 (Proposition 1920:191)

Kungl. Maj ds proposition Nr 191.

Nr 191.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till kommunalskattelag;
given Stockholms slott den 12 mars
1920.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
finansärenden för denna dag vill Kungl. Magt föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till kommunalskattelag.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott.

GUSTAF.

F. V. Thorsson.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samlJ% 158 höft. (Nr 1911.

Kungl. Maj.ts proposition Nr 191.

Förslag

till

Kommunalskattelag.

I KAP.

Inledning.

1 §•

Med kommun förstås i denna lag socken, köping med egen kommunal
förvaltning samt stad.

2 §•

1 mom. Allmän bidragsskyldighet till täckande av kommuns
skattebehov skall i den ordning, kommunallagarna föreskriva, fullgöras
genom följande skatter, nämligen fastighetsskatt, näringsskatt, kommunal
inkomstskatt och kommunal progressivskatt. Dessa skatter utgå på grund
av taxering, som verkställes enligt bestämmelserna i gällande taxeringsförordning.

1 vad mån annan menighet än i 1 § sägs skall grunda sin beskattning
å taxeringen till en eller flera av nämnda skatter, därom är
särskilt stadgat.

2 mom. I fråga om kommuns eller annan menighets rätt att upptaga
särskilda skatter, avgifter och bidrag gälla särskilda bestämmelser.

II KAP.

Om fastighetsskatt.

3 §■

För all inom kommunen belägen fast egendom skall utom i de
fall, varom i 4, 9 och 13 §§ sägs, utgöras fastighetsskatt efter fastighetens
värde.

Med fast egendom förstås i denna lag såväl vad enligt allmän

Kungl. Maj.ts ■proposition Nr 191.

lag är att hänföra till sådan egendom som ock byggnad, vilken enligt
allmän lag ej är hänförlig till läst egendom.

Till fabrik eller annan för industriell verksamhet inrättad byggnad
skall, ändock annat skulle föranledas av bestämmelserna i allmän lag,
icke räknas motor, maskin, kärl eller därmed jämförligt redskap med
tillhörande kraftledningar.

4 §■

Fastighetsskatt utgöres icke för:

a) nationalparker;

b) staten tillhöriga, för försvarsändamål avsedda fastigheter, i den
mån de för sådant ändamål nyttjas;

c) staten samt kommun eller annan menighet tillhöriga allmänna
platser, så ock begravningsplatser;

d) statens samt kommuns eller annan menighets byggnader för allmän
styrelse eller förvaltning ävensom för kultur- eller rättsvård, ordning
eller säkerhet, fattigvård, sundhetsvård, religionsvård eller undervisning;

e) akademier, vetenskapliga samfund, allmänna undervisningsverk,
sjukvårds- och barmhärtighetsinrättningar jämte andra fromma stiftelser
tillhöriga, för nämnda institutioners verksamhet såsom sådana avsedda
byggnader, så ock dylika institutioner tillhöriga allmänna platser;

f) regementens, officerskårers och underofficerskårers vid mötesplatser
till begagnande under mötena uppförda byggnader;

g) nykterhetsföreningar tillhöriga, för deras verksamhet såsom
sådana avsedda byggnader;

h) samfund eller enskilda tillhöriga kyrkobyggnader och bönehus;

i) post- och telegrafverkens för driftens omedelbara behov avsedda
byggnader: samt

j) för allmän trafik avsedd eller upplåten kanal, järnväg, spårväg eller
annan farväg, så ock allmän farled eller allmän flottled jämte till sagda
kommunikationsanstalter hörande stationshus och övriga för driftens
omedelbara behov avsedda anläggningar.

Därest under d)—i) angiven fastighet eller byggnad jämväl användes
för industriellt eller därmed jämförligt ändamål eller mot vederlag
upplåtes till begagnande, vare fastigheten eller byggnaden underkastad
^ fastighetsskatt för däremot svarande del av dess värde.

År enligt bestämmelse i denna paragraf byggnad helt eller delvis
undantagen från beskattning, vare lag samma beträffande tomtområde,
som hörer till byggnaden.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

Under förutsättning av ömsesidighet må Konungen medgiva, att
främmande stat tillhörig, för dess beskickning härstädes avsedd fastighet
undantages från beskattning.

(Se vidare de särskilda anvisningarna.)

5 §•

Fast egendom, för vilken ej åtnjutes skattefrihet enligt bestämmelserna
i 4 § j) eller 13 § 2 mom., skall taxeras i enlighet med vad
här nedan stadgas.

Taxeringen verkställes med hänsyn tagen till förhållandena vid nästföregående
kalenderårs utgång.

6 §•

1 mom. Taxering skall särskilt för sig verkställas å varje hemman,
jordlägenhet, jordavsöndring och annan i fastighetsregistret särskilt
redovisad del av hemman eller jordlägenhet, tomt i stad eller eljest
inom område, varest tomtindelning såsom i stad finnes, i fastighetsregistret
särskilt upptaget fiskeri ävensom frälseränta.

Varje skogsområde, vilket är att anse såsom en förvaltningsenhet,
samt varje vid skifte avsatt samfällighet, som står under särskild förvaltning,
skall, även om området eller samfälligheten består av flera
fastigheter eller delar av fastigheter eller utgör allenast del av en fastighet,
särskilt för sig taxeras.

Tillhöra delar av fastighet olika administrativa områden, inom vilka
menighet äger utöva beskattningsrätt, eller är viss del av en fastighet
belägen inom och annan del utom särskilt område, som nu nämnts, skall
varje sådan del av fastigheten taxeras särskilt; dock att vad sålunda
stadgas icke skall äga tillämpning i fråga om fastighet tillkommande
andel i samfällighet, som är belägen inom annat administrativt område
än fastigheten i övrigt.

2 mom. Utan hinder av vad i 1 mom. första stycket stadgas
skola gemensamt taxeras samme ägare tillhöriga fastigheter, vilkas ägor
ligga oskiftade tillsammans eller vilkas inbördes värden eljest icke kunna
bedömas, ävensom samme ägare tillhöriga jordområden, som tjäna till
byggnadsgrund för en byggnad eller för flera sammanhörande byggnader.

3 mom. I händelse skilda områden av samma fastighet tillhöra
olika ägare eller därest byggnad eller med varandra sammanhörande
byggnader tillhöra annan än ägaren av marken, skall vad sålunda tillhör
varje ägare särskilt för sig taxeras.

Kung t. Maj.ts proposition Nr 191. 5

Har visst område av fastighet upplåtits för självständigt, mera
stadigvarande nyttjande, eller användes eljest område stadigvarande för
annat ändamål än fastigheten i övrigt, skola de olika brukningsdelarna
taxeras var för sig;.

4 mom. Vad som enligt bestämmelserna här ovan skall särskilt
för sig taxeras benämnes i denna lag taxeringsenhet.

(Se vidare de särskilda anvisningarna.)

7 §‘

1 iH grund för taxeringen lägges den fasta egendomens värde efter
ortens pris (allmänna saluvärdet). "

Vid taxeringen skall iakttagas,

att, då byggnad åsättes särskilt värde, detta bestämmes sålunda,
att, sedan marken uppskattats till det värde, densamma skulle äga utan
byggnad, för byggnaden beräknas vad som återstår av markens och
byggnadens gemensamma värde; samt

att, därest eljest flera fastigheter nyttjas gemensamt, varje fastighet
åsättes det värde, som, med hänsyn till det förhandenvarande sambruket,
å fastigheten belöper av det sammanlagda värdet av fastigheterna,
betraktade såsom en enhet.

Frälseränta uppskattas till femton gånger det belopp, varmed räntan
beräknas utgå.

(Se vidare de särskilda anvisningarna.)

8 §*

laxeringsvärde skall allt efter omständigheterna uppdelas i jordbruksvärde,
skogsvärde och annat värde.

Till jordbruksvärde räknas fast egendoms värde föl’ jordbruk med
binäringar ävensom för skogsbruk, i den mån detsamma ej, enligt vad
nedan stadgas, är att hänföra till skogsvärde.

Såsom skogsvärde upptages värde av växande skog utöver husbehov.

Har fast egendom icke jordbruks- eller skogsvärde, upptages
taxeringsvärdet såsom annat värde, därvid iakttages, att värde av mark
och av därå uppförda byggnader redovisas vart för sig. Såsom annat
värde upptages jämväl det värde, fast egendom kan äga utöver jordbruks-
och skogsvärde.

Värde av frälseränta, som helt eller delvis utgår utav fastighet
med åsatt jordbruksvärde, upptages såsom jordbruksvärde. Värde av
annan frälseränta ävensom av i fastighetsregistret upptaget fiskeri upptages
såsom annat värde.

(Se vidare de särskilda anvisningarna.)

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 191.

9 §.

Taxeringsvärde åsättes i fulla hundratal kronor. Därest beträffande
någon taxeringsenhet värdet ej uppgår till 100 kronor och taxeringsvärde
alltså ej åsättes, skall anteckning härom ske i vederbörande taxeringslängd.

Vid taxeringsvärdes uppdelning i olika värden enligt 8 § skola
delvärdena jämkas till jämna hundratal kronor.

10 §•

1 mom. Allmän uppskattning av fast egendoms värde (allmän
fastighetstaxering) sker första gången år 1921 och därefter vart femte
år. De vid sådan taxering fastställda värden skola oförändrade gälla till
nästa allmänna fastighetstaxering, såvida ej dessförinnan nja eller ändrade
värden åsättas av anledning, varom sägs i 2 mom.

2 mom. Inträffa sådana ändrade förhållanden, att en taxeringsenhet
skall uppdelas i flera taxeringsenheter eller flera taxeringsenheter
skola sammanslås till en, skall ny taxering företagas å den fasta
egendom, som av samma förhållanden beröres.

Har fast egendoms värde genom eldsvåda, vattenflöde eller av
annan dylik anledning eller genom nedrivning av byggnad eller skogsavverkning
så minskats, att detsamma kan antagas hava nedgått med
minst en femtedel av egendomens åsätta taxeringsvärde, skall ny taxering
äga rum. Lag samma vare, därest fast egendoms värde på grund
av ny-, till- eller ombyggnad kan antagas hava ökats med mera än en
femtedel av egendomens åsätta taxeringsvärde.

Särskild taxering på grund av bestämmelserna i detta mom. förekommer
endast under år, då allmän fastighetstaxering icke äger rum;
och må därvid avseende fästas, icke vid sådan ändring i fast egendoms
värde, som på grund av förskjutningar i det allmänna prisläget inträffat
efter senaste allmänna fastighetstaxering, utan endast vid de förhållanden,
som föranlett omtaxeringen eller eljest hava avseende särskilt
å den fasta egendom, varom fråga är.

11 §■

1 mom. Skyldighet att erlägga fastighetsskatt åligger, där icke i
2 mom. annorlunda stadgas, den fasta egendomens ägare.

Såsom ägare anses jämväl den, vilken innehar fast egendom med
tideikommissrätt eller eljest på grund av testamentariskt förordnande.

2 mom. I ägares ställe skattskyldig är:

Kungl. Maj.ts proposition Nr 191. 7

a) den, som innehar last egendom med stadgad åborätt, med tomträtt
eller med vattenfallsrätt, innehavare av s. k. ofri tomt i stad samt den,
som eljest innehar fast egendom med ständig eller ärftlig besittningsrätt;

b) innehavare av skogsområde, som blivit av staten upplåtet till
bergshanteringens understöd, till kanalbolag eller till stad eller annan
menighet; samt

c) innehavare av publikt boställe eller på lön anslagen jord.

Såsom innehavare av publikt boställe eller på lön anslagen jord

skall anses den tjänstinnehavare eller annan, som författningsenligt äger
nyttja, egendomen eller tillgodonjuta dess avkastning. Beträffande i
ecklesiastik boställsordning den 9 december 1910 avsett löneboställe är
kyrkofonden att anse såsom innehavare i fall och under tid, då boställets
avkastning utgör avlöningstillgång jämlikt 19 § i lagen nyssnämnda dag
om reglering av prästerskapets avlöning.

Skall vid egendom, som under a) eller c) omförmäles, skogens avkastning
utöver husbehovet författningsenligt helt eller delvis tillkomma
''allmän fond eller inrättning, vilken icke är att anse såsom egendomens
innehavare, åligger skattskyldigheten, så vitt angår egendomens skogsvård^
samma fond eller inrättning. Där i andra fall beträffande egendom,
som innehaves med stadgad åborätt eller eljest med ständig eller
ärftlig besittningsrätt, innehavaren på grund av denna sin rätt icke äger
tillgodogöra sig skogsvärde å egendomen, vare han icke skattskyldig i
avseende å sådant värde.

12 §.

Såsom ägare eller innehavare av fast egendom skall i taxeringslängd^
upptagas den, som vid nästföregående års utgång var ägare
eller innehavare av den fasta enendomen.

13 §■

1 mom. Ägare eller innehavare av fast egendom, vilkens enda
eller huvudsakliga värde utgöres av för hans personliga behov använd
åbyggnad och vilkens taxeringsvärde understiger 1,000 kronor, vare
befriad från utgöraude av fastighetsskatt, såvida icke han och, om han
är gift, ej heller hans hustru eljest är till kommunen skattskyldig enligt
bestämmelserna i denna lag.

2 mom. Därest värdet av byggnad eller med varandra sammanhörande.
byggnader, som äro uppförda å mark, för vilken byggnadsäga-ren
icke är skattskyldig, understiger 500 kronor, skall taxeringsvärde
ej åsättas byggnaden eller byggnaderna.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

III KAP.

Om näringsskatt.

14 §.

En var, som här i riket drivit näring, vare med de undantag,
varom i 15 § stadgas, skyldig att för näringen erlägga näringsskatt.

Där näring drivits i enkelt bolag, beräknas näringsskatten för
näringen i dess helhet men påföres en var av delägarna i föihallande
till hans andel i bolaget.

(Se vidare de särskilda anvisningarna.) .

15 §.

Näringsskatt erlägges icke för:

jordbruk med dess binäringar eller skogsbruk;

drift av till allmän trafik upplåten kanal, järnväg eller spårväg; samt

av staten driven post-, telegraf- och telefonrörelse, industriell verksamhet,
som drives av staten och avser försvarsändamål, ävensom riksbankens
och riksförsäkringsanstaltens verksamhet.

(Se vidare de särskilda anvisningarna.)

16 §.

Näringsskatten utgår i förhållande till ett enligt nedan angivna
regler efter storleken av den näringsskattepliktiga förmögenheten och
näringens avkastning ävensom antalet i näringen anställda personer beräknat
näringsskattekapital.

Näringsskattekapitalet beräknas särskilt för varje näringsföretag.

(Se vidare de särskilda anvisningarna.)

17 §•

1 mom. Till näringsskattepliktig förmögenhet räknas med nedan
angivna undantag alla till näringen hänförliga tillgångar.

I näringsskattepliktig förmögenhet inräknas icke:

tillgångar, som enligt denna lagbro att anse såsom fast egendom; samt

aktier, lotter i solidariska bankbolag, kommanditlotter ävensom
andelar i ekonomiska föreningar och rederier, såvida dessa aktier, lotter
och andelar icke äro att anse såsom varor i affärsverksamhet.

Kuntjl. Maj:ts proposition Nr 191.

Aktier och andra värdehandlingar äro att anse såsom varor i
affärsverksamhet, då handel med värdehandlingar yrkesmässigt bedrives,
vare sig detta sker såsom huvudsaklig näring eller vid sidan av den
egentliga affärsverksamheten.

2 mom. Från tillgångarnas belopp må avdragas:

skulder, dock ej till högre belopp än som motsvarar det i den
näringsskattepliktiga förmögenheten inräknade värdet av kontanta penningar,
fordringar och värdehandlingar, som icke äro att anse såsom
varor i affärsverksamhet; samt

i rörelsen ännu innestående del av årets vinst.

3 mom. För beräkning av den näringsskattepliktiga förmögenheten
i bankrörelse, annan penning- eller lånerörelse ävensom försäkringsrörelse
gälla de i anvisningarna till denna paragraf meddelade särskilda
bestämmelserna.

(Se vidare de särskilda anvisningarna.)

18 §.

Till grund för taxering av näringsskattepliktig förmögenhet skall
läggas förmögen!)etsställningen vid utgången av nästföregående kalenderår
eller, om räkenskapsår icke sammanfaller med kalenderår, förmögenhetsställningen
vid utgången av det räkenskapsår, som gått till ända
närmast »öre den 1 mars det år, taxeringen sker.

Har näringsföretag under loppet av nästföregående kalenderår eller
räkenskapsår börjat eller upphört med sin verksamhet, upptages den
näringsskattepliktiga förmögenheten till det belopp, som kan anses
skäligt mejd hänsyn tagen till förmögenhetsställningen och den tidrymd
av året, varunder näringen drivits.

(Se vidare de särskilda anvisningarna.)

19 §.

Den näringsskattepliktiga förmögenheten värdesättes efter de grunder,
som enligt förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt gälla
för uppskattning av förmögenhet.

I fråga om värdesättningen av rätt till firmanamn, varumärke,
mönsterskydd, tidnings titel och dylikt skola iakttagas de i anvisningarna
till d,enna paragraf givna särskilda bestämmelserna.

(Se vidare de särskilda anvisningarna.)

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 saml. 158 höft. (Nr 191.)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

20 §.

Såsom avkastning av näring upptages inkomsten av näringen
med tillägg av vad som vid inkomstens beräknande avdragits:

för hyra för annan tillhörig, i näringen använd lös egendom, till
den del hyran icke kan anses motsvara skälig avskrivning å värdet
av den lösa egendomen;

för arrende av näringen, till den del arrendet icke kan anses utgöra
hyra för fast egendom eller motsvara skälig avskrivning å värdet
av lös egendom; samt

för avlöning till näringens ledning (affärsledningen).

I fråga om beräkning av avkastningen utav näringsföretag, som
drivits av kooperativ förening, skola gälla de i anvisningarna till denna
paragraf meddelade särskilda bestämmelser.

(Se vidare de särskilda anvisningarna.)

21 §.

Den del av avkastningen, som, efter helt år räknat, överstiger
sex procent av den näringsskattepliktiga förmögenheten med tillägg av
taxeringsvärdet å i näringen använd, näringsidkaren tillhörig fast egendom
men med avdrag av skulder, som icke enligt 17 § 2 mom. fått avdragas
redan vid den näringsskattepliktiga förmögenhetens beräknande, benämnes
meravkastning. Meravkastningen utföres i jämna tiotal kronor,
så att överskjutande belopp, som icke uppgår till fullt tiotal, bortfaller.

Från meravkastningen skall avräknas vad som motsvarar närings -idkarens eller affärsledningens arbetsförtjänst, beräknad sålunda,

att den del av meravkastningen, som icke överstiger 1,000 kronor,
anses i sin helhet utgöra arbetsförtjänst; samt

att av den del av meravkastningen, som överstiger

1,000	kronor	men	icke	3,000 kronor,	8/ /10?
3,000	»	»	»	5,000	»	7/ /10j
5,000	»		»	10,000	»	710,
10,000	»	»		20,000	T)	5/10,
20,000		»		50,000	»	4/l0,
50,000	»	»		100,000	)>	3/ ''10,
100,000	»		»	300.000	))	2I /10,
300,000				1,000,000	»	1/ Ilo,t

anses utgöra arbetsförtjänst.

Kungl. Moj:ts proposition Nr 191.

Återstående del av meravkastningen multipliceras med 10; det
härvid uppkomna beloppet benämnes moravkastningens kapitalvärde.

22 §.

I näringen anställda personer skola beräknas till det antal, som i
medeltal haft sysselsättning i näringen under nästföregående kalenderår
eller, om räkenskapsår icke sammanfaller med kalenderår, det räkenskapsår,
som gått till ända närmast före den 1 mars det år, taxeringen
sker. Bland anställda inräknas icke person, vilken deltagit i näringens
ledning, och ej heller näringsidkarens hustru eller hemmavarande barn,
som ej uppnått 21 år och icke självt skall taxeras till kommunal inkomstskatt.

Det antal, som sålunda erhålles, multiplicerat med 2,000, bildar
det i kronor uttryckta arbetarkapitalet.

(Se vidare de särskilda anvisningarna.)

23 §.

Näringsskattekapitalet beräknas enligt följande regler.

Utav summan av den näringsskattepliktiga förmögenheten och
meravkastningens kapitalvärde skall den del, som icke överstiger arbetarkapitalet,
upptagas till sitt hela samt den överskjutande delen till
sitt halva belopp. Vad som sålunda erhålles sammanlägges med arbetarkapitalet.

Näringsskattekapitalet utföres i jämna hundratal kronor, så att
överskjutande belopp, som icke uppgår till fullt hundratal kronor,
bortfaller.''

(Se vidare de särskilda anvisningarna.)

24 §.

Om näringsskattekapitalet i ett näringsföretag icke överstiger

5,000 kronor, utgår icke näringsskatt för företaget. Överstiger näringsskattekapitalet
5,000 kronor, utgår näringsskatt blott för den del av
näringsskattekapitalet, som överstiger sagda belopp.

25 §.

Näringsskattekapitalet skall, så framt fast driftställe för verksamheten
begagnats, taxeras i kommun, inom vilken sådant driftställe

Kungl. Maj.ts proposition Nr 191.

funnits. Har fast driftställe icke begagnats, taxeras näringsskattekapitalet
i kommun, där enligt 38 § den skattskyldiges inkomst av annan
inkomstkälla bör taxeras.

Såsom fast driftställe skall anses plats, å vilken för stadigvarande
bruk vid näringens bedrivande funnits särskild anläggning eller vidtagits
särskild anordning eller eljest för sådant bruk avsedda tillgångar varit
befintliga, såsom kontor, fabrik, verkstad, verk, bruk, varunederlag,
handelsbod eller annat stadigvarande försäljningsställe, gruva eller annan
fyndighet, som är föremål för bearbetning, stenbrott eller torvmosse.

Beträffande beskattningsort för de i anvisningarna till denna
paragraf angivna näringar gälla de i samma anvisningar meddelade särskilda
bestämmelser.

(Se vidare de särskilda anvisningarna.)

26 §.

Därest enligt bestämmelserna i 25 § eller i anvisningarna till samma
paragraf näringsskattekapitalet i ett företag skall taxeras inom flera
kommuner, skall i de fall, där i anvisningarna till denna paragraf
särskilda bestämmelser icke meddelats, tagas till beskattning inom varje
kommun så stor del av näringsskattekapitalet, som på kommunen
belöper efter det förhållande, vari summan av den i kommunen nedlagda
näringsskattepliktiga förmögenheten och den för de i kommunen sysselsatta
personerna beräknade del av arbetarkapitalet står till summan av
hela den näringsskattepliktiga förmögenheten och hela arbetarkapitalet.

Vid uppdelning av näringsskattekapitalet å flera kommuner skall
jämkning ske, så att inom varje särskild kommun taxerad del av
näringsskattekapitalet uppgår till jämnt hundratal kronor.

(Se vidare de särskilda anvisningarna.)

IV KAP.

Om kommunal inkomstskatt.

27 §.

Kommunal inkomstskatt utgöres av i detta kap. omförmälda skattskyldiga
för inkomst av:

1) fast egendom;

2) näring; och

3) annan inkomstkälla.

Kungl. Maj:ts •proposition Nr 191.

Skattskyldigheten avser den inkomst, som åtnjutits under det nästföregående
kalenderåret eller, då räkenskapsår icke sammanfaller med
kalenderår, det räkenskapsår, som gått till ända närmast före den 1
mars det år, taxeringen sker.

28 §.

Till inkomst av fast egendom skola räknas följande av fast
egendom här i riket här flutna intäkter, nämligen:

a) inkomst, som av ägare eller med ägare likställd innehavare
eller av brukare åtnjutits under form av hyresfri bostad eller arrende
eller hyra;

b) inkomst av jordbruk med dess binäringar;

c) inkomst av skogsbruk;

d) inkomst, som förvärvats genom upplåtelse åt någon av rätt att
i visst avseende tillgodogöra sig eller nyttja fast egendom eller del därav
eller genom försäljning av vissa egendomens beståndsdelar, såsom torv,
sten, grus, lera och dylikt; samt

e) frälseränta och annan avgäld av fast egendom, därunder inbegripen
på grund av patronatsrätt uppburen tionde eller ersättning
därför.

29 §.

Till inkomst av näring hänföres inkomst dels av sådant företag,
för vilket enligt bestämmelserna i 14 § skall erläggas näringsskatt, dels
ock av järnvägs-, spårvägs- och kanaldrift.

30 §.

Till inkomst av annan inkomstkälla räknas:

A. inkomst av kapital, nämligen

a) ränta å utlånade eller i räntebärande obligationer nedlagda eller
hos penningförvaltande verk eller enskilda insatta penningar;

b) utdelning å aktier, å lotter i solidariska bankbolag, å kommanditlotter
i kommanditbolag och å insatser i ekonomiska föreningar; samt

c) inkomst, som åtnjutits från fast egendom i utlandet;

B. inkomst av arbetsanställning eller tjänst, pension, livränta, undantagsförmån
och sådant periodiskt understöd, därför givaren enligt 35 §
är berättigad till avdrag;

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 191.

C. inkomst av rörelse eller yrke, såvitt den icke, enligt vad i 29 §
sägs, skall upptagas såsom inkomst av näring;

D. inkomst av icke yrkesmässig verksamhet och tillfälliga inkomster,
nämligen

a) vinster av tillfällig natur, därunder inbegripen vinst å icke
yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom, som förvärvats genom
köp eller byte och varit i säljarens ägo, om det är fast egendom, under
mindre än tio år och eljest under mindre än fem år; samt

b) inkomst av tillfälliga uppdrag och annan förut ej särskilt nämnd
skattepliktig inkomst.

31 §.

Såsom inkomst taxeras icke:

vad som förvärvats genom giftorätt, arv eller testamente eller i
hemföljd, morgongåva eller fördel av oskift bo eller ock genom gåva,
därunder inbegripet sådant periodiskt understöd eller därmed jämförlig
periodisk utbetalning, därför givaren icke enligt 35 § är berättigad till avdrag;

vinst å icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom, som
tillfallit säljaren annorledes än genom köp eller byte eller ock av honom
förvärvats genom köp eller byte och varit i hans ägo, om det är fast
egendom, tio år eller därutöver och eljest fem år eller därutöver;

ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete, så ock vad
som eljest på grund av sjuk- eller olyckfallsförsäkring i annan form än
livränta tillfallit den försäkrade eller hans stärbhus;

kapital, som på grund av liv- eller kapitalförsäkring tillfallit den
försäkrade eller hans stärbhus; samt

vad som av staten anvisats till bestridande av de med erhållna
tjänster eller uppdrag förenade särskilda kostnader, såsom:

ortstillägg samt förmån av fri bostad med uppvärmning och belysning
för tjänstinnehavare vid rikets beskickningar och konsulat;
resekostnadsersättning;
å stat uppförd häst- och båtlega;
officerares lönetillägg för tjänstehästar;

anslag till skrivmaterialier, kontorshyra och andra expenser;
traktamente för förrättning å annat ställe än tjänstemans eller i
förrättningen deltagande persons vanliga boningsort;

arvode eller traktamente för kommendering utom station;
fältavlöning under krigstid; samt

arvode eller traktamente för deltagande i riksdag, statsrevision,

Kungl. Maj ds proposition Nr 191. 15

kyrkomöte eller kommitté å annan ort, än där arvodes- eller traktamentstagaren
varit bosatt.

32 §.

1 mom. Skyldiga att utgöra kommunal inkomstskatt äro, med
undantag, varom i 33 § sägs:

. .. a) svensk medborgare, som författningsenligt är eller bör vara
i riket mantalsskriven:

för all inkomst, vare sig den förvärvats här eller utom riket;

b) svensk medborgare, som icke är eller bör vara i riket mantalsskriven
:

for den inkomst, han härifrån åtnjutit av fast egendom, av näring
eller av annan rörelse; '' &

c) utlänning:

för inkomst av här belägen fast egendom eller av näring eller
annan rörelse, som här bedrivits;

skolande utlänning, som författningsenligt är eller bör vara härstädes
mantalsskriven, erlägga kommunal inkomstskatt jämväl för annan
inkomst, som av honom bär förvärvats eller härifrån åtnjutits, ävensom
tor inkomst, som, utifrån införd, av honom här använts.

,har, säSs °™ enskild skattskyldig gäller i tillämpliga delar
om oskift dödsbo efter honom.

2 mom. Staten erlägger kommunal inkomstskatt för dels inkomst
av sina jordbruksdomäner, skogar samt uthyrda eller med tomträtt
eller vattenfajlsratt upplåtna fastigheter, dels ock sådan inkomst av närmg,
som ej härflyter av bankrörelse, av kommunikationsverk med
tillhörande verkstader och anläggningar eller av leverans utav elektrisk
energi till nämnda kommunikationsverk.

3 mom. Kommunal inkomstskatt erlägges vidare, i den mån
ej annat föranledes av stadgandena i 34 §, av svenska aktiebolag, solidariska
bankbolag och sådana bolag, som enligt särskild författning äro
skyldiga att avstå sin vinst, samfund, stiftelser, verk och inrättningar,
ekonomiska föreningar och andra inländska juridiska personer, därunder
inbegripna ägare av för gemensamt behov avsatta så kallade besparingsskogar,
häradsallmänningar samt andra liknande samfälligheter, som
förvaltas sjal v ställ digt för delägarnas gemensamma räkning:

för all inkomst, vare sig den förvärvats här eller utom riket.

... c.. Van'',ga handelsbolag, enkla bolag och rederier taxeras icke, utan
hanfores deras inkomst till de särskilda delägarnas inkomst med belopp
som for eu var motsvarar hans andel av bolagets eller rederiets in -

IB Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

komet. Kommanditbolag taxeras för den del av sin vinst, som belöper
å kommanditdelägarna, varemot beträffande vinsten i övrigt bestämmelserna
i första punkten av detta stycke skola tillämpas.

4 mom. Utländska bolag och andra här i riket icke hemmahörande
juridiska personer erlägga kommunal inkomstskatt:

för inkomst av här belägen fast egendom och av näring eller
annan rörelse, som här bedrivits, samt för utdelning å aktier i svenska
aktiebolag, lotter i svenska solidariska bankbolag, kommanditlotter i
svenska kommanditbolag och insatser i svenska ekonomiska föreningar.

33 §.

Från kommunal inkomstskatt frikallas, i den mån här nedan sägs:

a) medlem av konungahuset:

för av staten anvisat anslag samt för inkomst av kapital; .

b) ämbets- eller tjänsteman, som tjänstgör vid svensk beskickning
hos utländsk makt, ävensom svensk konsul eller annan å utländsk ort
i rikets tjänst anställd tjänsteman:

för all inkomst, som ej härifrån åtnjutits av fast egendom, av
näring eller av annan rörelse;

c) främmande makts härvarande konsulat tillhörande person jämte
betjäning:

om han icke är svensk medborgare:

för annan inkomst än dels inkomst av här belägen fast egendom eller
av näring eller annan rörelse, som här bedrivits, dels ock härifrån uppburen
lön eller pension; dock att person tillhörande olönat konsulat
jämte betjäning icke är frikallad från utgörande av kommunal inkomstskatt
för utdelning å aktier i svenska aktiebolag, lotter i svenska solidariska
bankbolag, kommanditlotter i svenska kommanditbolag och insatser
i svenska ekonomiska föreningar;

om han år svensk medborgare:

för den inkomst, han åtnjutit av sin tjänst hos den främmande
makten;

d) utlänning eller i utlandet bosatt svensk undersåte, vilken givit
eller medverkat vid offentlig föreställning, som avses i gällande förordning
angående bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter:

för inkomst av föreställning, för vilken dylik avgift utgjorts eller
beträffande vilken befrielse från avgift jämlikt särskilt stadgande i
samma förordning åtnjutits; samt

e) lappallmogen:

för inkomst av renskötsel.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

34 §.

1 mom. Svenska aktiebolag, solidariska bankbolag, kommanditbolag
och ekonomiska föreningar taxeras icke till kommunal inkomstskatt
för utdelning å aktier i svenska aktiebolag, lotter i svenska
solidariska bankbolag, kommanditlotter i svenska kommanditbolag samt
insatser i svenska ekonomiska föreningar, i den mån sådan utdelning
icke är att anse såsom inkomst av näring eller annan rörelse.

2 mom. Från kommunal inkomstskatt frikallas vidare:

a) landsting, kommuner och andra menigheter ävensom hushållningssällskap: dels

för sådan inkomst av läst egendom, som består i förmånen
att för förvaltning ävensom för kultur- eller rättsvård, ordning eller
säkerhet, fattigvård, sundhetsvård, religionsvård eller undervisning nyttja
egen fastighet, dels och för inkomst av annan inkomstkälla, i den mån
inkomsten ej härflyter av rörelse;

b) kyrkor, akademier, vetenskapliga samfund, allmänna undervisningsverk,
sjukvårds- och barmhärtighetsinrättningar jämte andra fromma
stiftelser ävensom stipendiefonder, pensionsanstalter, allmänna hypoteksbanken,
konungariket Sveriges stadshypotekskassa, allmänna hvpotekskassan
för Sveriges städer och hypoteksföreningar, järnkontoret, så länge
kontorets vinstmedel användas till allmänt nyttiga ändamål och kontoret
icke lämnar utdelning åt sina delägare, samt sparbanker, som avses i
lagen den 29 juli 1892 och vilkas reservfond vid senaste bokslut icke
uppgått till fem procent av insättarnas fordran:

för all annan inkomst än sådan inkomst av fast egendom, som ej
består i förmånen att för den egna verksamheten nyttja egen fastighet;
dock att kommunal inkomstskatt skall utgöras för den behållna inkomst, som,
enligt gällande föreskrifter, kan vid lediga ecklesiastika sysslor tillkomma
prästerskapets änke- och pupillkassa;

c) nedannämnda juridiska personer för sådan inkomst av fast egendom,
som består i förmånen att för avsedda ändamål nyttja dem tillhöriga
fastigheter av nedan angivna beskaffenhet, nämligen:

regementen, officers- och underofficerskårer i fråga om deras vid
mötesplatser till begagnande under mötena uppförda byggnader;

nykterhetsföreningar i fråga om för deras verksamhet såsom sådana
avsedda byggnader; samt

enskilda samfund i fråga om kyrkobyggnader och bönehus.

3 mom. Under förutsättning av ömsesidighet må Konungen medgiva
befrielse för främmande stat från utgörande av kommunal inkomstskatt
för fastighet, som är avsedd för dess beskickning härstädes.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 saml. 158 käft. (Nr 191.) 3

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

35 §.

1 mom. Vid uppskattning av inkomst från särskild inkomstkälla
må, utom i det fall, att ersättning för bestridande av särskilda, med
tjänst eller uppdrag förenade kostnader, varom i 31 § förmäles, blivit av
staten särskilt anvisad, avdrag ske för alla utgifter för inkomstens förvärvande
och bibehållande, såsom:
arrende- eller hyresavgift;

undantagsförmån, frälseränta och annan avgäld, som det ålegat
någon att utgöra såsom ägare av fast egendom;

utgifter för fast egendoms brukande och skötsel samt för underhåll
av fastighet och inventarier;

avlöning, kost och övriga utgifter för de i skattskyidigs verksamhet
använda biträden, arbetare och hemmavarande barn, för de sistnämnda
dock endast i fall de uppnått 21 år eller ock själva skola taxeras
till kommunal inkomstskatt;

pensioner och understöd på grund av förutvarande anställning i
skattskyldigs verksamhet;

kostnad för nödigt biträde i hemmet för det fall, att gift kvinna
av förvärvsverksamhet är i avsevärd grad förhindrad att ägna sig åt
hemmets skötsel; skolande avdraget ske från hennes inkomst av dylikverksamhet
med iakttagande av att sammanlagda avdraget från olika
inkomstkällor i intet fäll må överstiga 200 kronor;
kontors- och andra förvaltningskostnader;

kostnad för resor till och från arbetsplatsen, därest denna är belägen
på sådant avstånd från den skattskyldiges bostad, att den skattskyldige
skäligen kan anses behöva anlita särskilt fortskaffningsmedel;
kostnad för utövning av vetenskap, konst eller handaslöjd; samt
ränta å lånt anläggnings- och rörelsekapital;

så ock för fastighetsskatt och näringsskatt samt för avgifter till pensions-,
änke- och pupill-, understöds- eller annan sådan kassa, i vilken
det ålegat någon på grund av hans tjänst att vara delägare.

För värdeminskning å byggnader ävensom å gruvor, inventarier
och annan dylik egendom må göras enahanda avdrag som vid taxering
till inkomst- och förmögenhetsskatt.

Har kooperativ förening av vinsten å sin kooperativa verksamhet
lämnat sina kunder, vare sig de tillhört föreningen eller icke, pristillägg,
rabatt eller annan sådan utdelning i förhållande till gjorda köp
eller försäljningar, må föreningen åtnjuta avdrag för dylik utdelning.

2 mom. Vid beräkning av skattskyldigs behållna inkomst inom

Kungl. Maj:ts proposition Kr 0)1.

annan kommun, än i ''38 § avses, må avdrag äga rum från summan av
den skattskyldiges där taxerade inkomster för sådan förlust å fast egendom
eller näring inom kommunen, som ej*är att hänföra till kapitalförlust.

3 mom. För beräkning av skattskyldigs behållna inkomst inom
kommun, som i 38 § avses, må avdrag, i den mån sådant ej verkställts
enligt bestämmelserna i 1 och 2 inom., äga rum från summan av den
skattskyldiges där uppskattade inkomster för:

ränta å gäld;

sådan förlust å fast egendom eller verksamhet, som ej är att
hänföra till kapitalförlust;

periodiskt understöd eller annan därmed jämförlig periodisk utbetalning;
dock att avdrag icke får ske för vad som utgivits för person,
som tillhör den skattskyldiges hushåll eller eljest utbetalts såsom bidrag
till någons undervisning eller uppfostran; samt

försäkringspremier och andra avgifter, som utbetalts för den skattskyldiges
eller hans hustrus liv-, kapital-, livränte-, olycksfalls- eller
sjukförsäkring ävensom för pupillförsäkring; dock att avdrag, som nu
nämnts, ej må överstiga sammanlagt 200 kronor och ej heller åtnjutas
av annan än svensk medborgare, som författningsenligt är i riket
mantalsskriven.

4 mom. Därest vid uppskattning av skattskyldigs inkomst enligt
3 mom. uppkommer underskott, må avdrag för detsamma äga rum från
den skattskyldiges i annan kommun uppskattade inkomst eller, om för
honom inkomst uppskattats i flera andra kommuner, så stor del av
underskottet avdragas från den i en var av dessa kommuner uppskattade
inkomsten, som efter förhållandet mellan de uppskattade inkomsterna
å kommunen belöper.

5 mom. Angående rätt till avdrag för förlust å icke yrkesmässig
avyttring av fast eller lös egendom gälla de i anvisningarna upptagna
särskilda bestämmelser.

6 mom. Avdrag, varom i denna paragraf sägs, må äga rum
endast om och i den mån avdraget hänför sig till inkomst, för vilken
kommunal inkomstskatt skall erläggas av den skattskyldige, eller till
verksamhet, som av honom här utövats.

(Se vidare de särskilda anvisningarna.)

36 §.

Vid uppskattning av inkomst må avdrag däremot icke ske:

a) för den skattskyldiges och hans familjs levnadskostnader samt
därtill hänförliga utgifter, däri inbegripet vad den skattskyldige utgivit

Kungl. Maj:ts ■proposition Nr 191.

för person, som tillhör hans hushåll, samt vad han eljest utbetalt såsom
bidrag till någons undervisning eller uppfostran;

b) för ränta å den skattskyldiges eget, i fast egendom, näring
eller annan rörelse nedlagda kapital;

c) för vad som använts till fäst egendoms förbättring, tillökning
av inventarier eller kapitalavbetalning å skuld; samt

d) för andra utskylder än fastighetsskatt och näringsskatt.

37 §.

1 mom. Inkomst av fast egendom taxeras i den kommun, där
egendomen är belägen.

2 mom. Inkomst av näring taxeras i den eller de kommuner, där
näringen bedrivits; dock att inkomst av näringsföretag, för vilket på
grund av bestämmelsen i 24 § näringsskatt icke skall utgå, taxeras i
kommun, som avses i 38 §.

Näring skall anses hava bedrivits:

sådan näring, för vilken enligt bestämmelserna i III kap. skall
erläggas näringsskatt: i kommun, där näringsskattekapitalet taxeras;

järnvägsdrift: i kommun, där huvudkontor funnits, samt i kommun,
som av järnvägen berörts och där vid järnvägen anställd personal varit
bosatt eller stationerad;

spårvägsdrift: i kommun, där Ilu vild kontor funnits, samt i kommun,
som av spårvägen berörts;

kanaldrift: i kommun, där huvudkontoret varit beläget, samt i
kommun, som berörts av anläggningen.

Där näring drivits inom flera kommuner, skall, i fäll verksamheten
inom någon kommun icke idkats på sådant självständigt sätt,
att inkomsten därav kan för sig angivas, så stor del av inkomsten
taxeras inom sagda kommun, som med hänsyn till omfattningen och
beskaffenheten av den där bedrivna verksamheten i jämförelse med omfattningen
och beskaffenheten av verksamheten i dess helhet skäligen
anses böra belöpa å kommunen.

3 mom. Inkomst vid avyttring av fast egendom, som ej är att hänföra
till inkomst av näring, taxerasi den kommun, där egendomen är belägen.

(Se vidare de särskilda anvisningarna.)

38 §.

Inkomst av annan inkomstkälla skall, där ej annat föranledes av
stadgandet i 37 § 3 mom., taxeras:

a) för enskild person, som författningsenligt är eller bör vara
mantalsskriven i kommun inom riket: i samma kommun;

Kungl. Maj.ts proposition Nr 191.

b) för avliden person och oskift dödsbo: i den kommun, där den
avlidne författningsenligt senast varit eller bort vara mantalsskriven;

c) för annan juridisk person än oskift dödsbo: i den kommun, där
vederbörande styrelse eller förvaltning har sitt säte, eller där syssloman
eller ombud är bosatt; dock att prästerskapets änke- och pupillkassas
inkomst vid lediga ecklesiastika sysslor taxeras i den ort, där inkomsteneljest
bort beskattas.

I de fall, då ovan givna regler icke äga tillämpning, sker taxeringen
i den kommun, där inkomsten huvudsakligen förvärvats.

39 §.

1 inom. Med avseende å taxering av äkta makars inkomst skall gälla:

att hustrus inkomst av arbetsanställning eller tjänst samt av näring,

annan rörelse eller yrke skall vid taxeringen medräknas allenast om och
i den mån ifrågavarande inkomst sammanlagt överstiger 200 kronor;

att hustrus inkomst, som icke varit från mannens förvaltning rätteligen
undantagen, skall inbegripas i mannens taxering; samt

att hustrus inkomst, som varit från mannens förvaltning rättsligen
undantagen, skall särskilt för sig taxeras, men att, därest i sådant fall
avdrag, vartill ena maken enligt 35 § 3 mom. varit berättigad, skulle
överstiga dennes sammanlagda inkomst, överskjutande beloppet må avräknas
från den andre makens behållna inkomst.

2 mom. Har skattskyldig hemmavarande eller av honom helt eller
delvis underhållna barn under 21 år, skall, därest barnen icke själva
skola taxeras till kommunal inkomstskatt, den skattskyldige uppskattas
jämväl för sådana barns inkomst.

Skulle i sådant fall avdrag, vartill den skattskyldige jämlikt 35 §
3 mom. är berättigad, överstiga hans inkomst, må det överskjutande
beloppet avräknas från barnens behållna inkomst, men må däremot icke,
därest avdrag, vartill barn enligt samma lagrum varit berättigat, överstiger
barnets inkomst, överskjutande beloppet avräknas från den skattskyldiges
eller övriga barns behållna inkomst.

När enligt denna lag hänsyn skall tagas därtill, huruvida skattskyldig
har barn, och till barnens ålder, avses förhållandena den 31
december året näst före det, då taxeringen sker.

40 §.

1 kommun uppskattade inkomstbelopp sammanföras för en var,
som har att där erlägga kommunal inkomstskatt, i en summa, som —
efter det i förekommande fall avdrag enligt 35 § därifrån ägt rum -—

Kungl. Maj.ts proposition Nr 191.

avi ämnas till fulla tiotal kronor med iakttagande av att belopp, som
icke uppgår till fullt tiotal kronor, bortfaller.

Sålunda upptaget belopp benämnes taxerat belopp.

41 §.

För annan skattskyldig än svensk medborgare, som är här i riket
mantalsskriven, utgör det taxerade beloppet tillika beskattningsbart belopp;
och inträder skatteplikt, när detta belopp uppgår till 100 kronor. Enahanda
gäller för svensk medborgare, som är här i riket mantalsskriven,
beträffande taxerat belopp i annan kom mun än mantalsskrivningskommunen.

42 §.

1 mom. 1 riket mantalsskriven svensk medborgare är för sin i manralsskrivningskommunen
taxerade inkomst, som ej överstiger 600 kronor,
fri från beskattning, såvida ej sagda inkomst tillsammans med hans i
andra kommuner taxerade inkomster överstigit nämnda belopp.

Beträffande äkta makar skall frågan, huruvida frihet från beskattning
må åtnjutas enligt bestämmelserna i detta mom., avgöras med
hänsyn tagen till makarnas sammanräknade inkomstbelopp.

2 inom. Därest skattefrihet enligt 1 mom. ej åtn jutes, skall det
i mantalsskrivningskommunen beskattningsbara beloppet bestämmas
enligt följande grunder:

a) Från det taxerade beloppet avräknas hällten av de belopp, som
enligt bestämmelserna i 18 § 1 mom. a) och b) i förordningen den 28
oktober 1910 om inkomst- och förmögenhetsskatt skola avdragas från
den skattskyldiges till inkomst- och förmögenhetsskatt taxerade belopp.

Den del av det taxerade beloppet, som överstiger vad sålunda skall
avdragas men icke dubbla summan därav, medräknas till hälften; återstoden
av det taxerade beloppet medräknas i sin helhet.

b) Den slutsumma, som sålunda erhålles, utgör det beskattningsbara
beloppet med iakttagande dock av följande:

1) Det beskattningsbara beloppet må ej med tillämpning av de
under a) angivna bestämmelser sättas lägre, än att det tillsammans med
den skattskyldiges i andra kommuner taxerade belopp motsvarar hans
inkomst av förmögenhet, beräknad till fem procent av den uppskattade
förmögenheten.

Därest skattskyldig vid nästföregående års utgång ännu icke uppnått
sexton års ålder eller därest skattskyldigs förvärvsförmåga prövas
hava varit nedsatt till följd av sjuklighet, olyckshändelse, ålderdom,
oförvållad arbetslöshet eller annan dylik orsak, eller därest eljest sär -

Kungl. Maj.ts proposition Nr 191.

skild anledning därtill föreligger, äger dock beskattningsnämnd, efter
prövning av omständigheterna i varje särskilt fall, medgiva undantag
från vad sålunda stadgats.

2) 1 enskilda fall, då skattskyldigs skatteförmåga på grund av
särskilda omständighet er (långvarig sjukdom, olyckshändelse, ålderdom,
underhåll av andra närstående än dem, för vilka han äger åtnjuta
familjeavdrag, eller annan därmed jämförlig omständighet) är väsentligt
nedsatt, må det beskattningsbara beloppet nedsättas med högst 500
kronor under det belopp, vartill detsamma vid tillämpning av de i denna
paragraf i övrigt givna stadganden eljest sbdat bestämmas.

S mom. Ändock äkta makar blivit särskilt t.ixerade, må de i 2
inom. angivna avdrag åtnjutas allenast av makarna gemensamt; och
skall av det beskattningsbara beloppet, som alltså bestämmes efter båda
makarnas taxerade belopp räknade såsom ett, så mycket påföras vardera
maken, som svarar mot dennes behållna inkomst i förhållande till summan
av båda makarnas behållna inkomster.

Därest hustrun men icke mannen taxeras till kommunal inkomstskatt,
skall vid beräknande av det beskattningsbara beloppet hustrun
för mannen åtnjuta enahanda avdrag, som eljest får åtnjutas för hustru.

4 mom. Det beskattningsbara beloppet utföres i jämna tiotal
kronor, så att överskjutande belopp, som icke uppgår till fullt tiotal
kronor, bortfaller.

(Se vidare de särskilda anvisningarna.)

43 §.

Därest skattskyldig taxeras för barns inkomst, skall jämte den
skattskyldige barnet ansvara för så stor del av skatten, som belöper å
dess inkomst.

44 §.

Konungen äger att med annat lands regering ingå överenskommelse
om särskilda grunder för fördelningen i skatteavseende mellan Sverige
och det andra landet av inkomst av näring, som idkats under sådana
törhållanden, att näringens utövare är för inkomst av densamma skattskyldig
inom bägge länderna; skolande, därest näringen idkats inom
flera kommuner i Sverige, i fråga om fördelningen kommunerna emellan
av det inkomstbelopp, som efter sålunda bestämda grunder skall tagas
till beskattning här i riket, gälla vad här ovan i detta kap. är stadgat.

överenskommelse, som här sägs, skall upphöra att gälla högst
sex månader efter förut skedd uppsägning.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

V KAP.

Om kommunal progressivskatt.

45 §.

Kommunal progressivskatt utgöres för varje till inkomst- och förmögenhetsskatt
beskattningsbart belopp, som överstiger, i fråga om andra
skattskyldiga än svenska aktiebolag, solidariska bankbolag och kommanditbolag,
3,000 kronor samt i fråga om bolag, som nu nämnts, 6
procent av det bolagets kapital, vartill hänsyn skall tagas vid bolags
taxering till inkomst- och förmögenhetsskatt.

46 §.

1 mom. För andra skattskyldiga än svenska aktiebolag, solidariska
bankbolag och kommanditbolag utgör progressivskattens grundbelopp
för den del av det beskattningsbara beloppet, som överstiger

3.000	kronor	men icke	6,000	kronor ..........	........... 1 %
6,000	»	» »	10,000	» .......	........... 2 X
10,000	»	» ))	15,000	5> ..........	........... 3 %
15,000	»	» »	25,000	)) .........	........... 4 %
25,000	»	5> »	40,000	» .........	........... 5 %
40,000		» »	60,000	» ..........	........... 6 %
60,000 100,000.	»	» ))	100,000	» .........	......... 7 % ........... 8 X; dock
att skattens	grundbelopp icke må i	något fall överstiga 6 procent

det beskattningsbara beloppet.

2 mom. För svenskt aktiebolag, solidariskt bankbolag och kommanditbolag
utgör progressivskattens grundbelopp för den del av det beskattningsbara
beloppet, som, i förhållande till bolagets kapital, överstiger

6 % men icke 12 % ................................................ 2%

12 % d » 30 X ................................................. 5

30 % ............................................................................ dock

att skattens grundbelopp icke må i något fall överstiga 6 procent av
det beskattningsbara beloppet.

47 §.

Taxering till kommunal progressivskatt äger rum i den kommun,
där den skattskyldige taxeras till inkomst- och förmögenhetsskatt.

Kungl. Majds proposition Nr 191.

2f>

48 §.

Till utjämning av skattetrycket olika kommuner eller andra menigheter
emellan skola i den ordning, varom särskilt stadgas, användas
tjugufem procent av grundbeloppet utav den progressivskatt, som erlägges
av andra skattskyldiga än svenska aktiebolag, solidariska bankbolag
och kommanditbolag, samt nittio procent av grundbeloppet utav den
progressivskatt, som erlägges av sådana bolag.

VI KAP.

Gemensamma bestämmelser.

49 §.

Har någon i uppgift eller upplysning, som avgivits till ledningvid
taxering, lämnat oriktigt meddelande eller har uppgiftspliktig underlåtit
avlämna uppgift eller infordrad upplysning och har därav föranletts,
att skattskyldig icke blivit inom kommunen taxerad eller blivit därstädes
för lågt taxerad till någon av de i denna lag omförmälda skatter, skall, efter
det sådant kommit till vederbörandes kännedom, den skattskyldige där
taxeras till sådan skatt lör vad som genom berörda förfarande förut
undgått beskattning. Den skattskyldige skall därefter påföras kommunal
progressivskatt med det belopp, som genom förfarandet undandragits,
samt övriga skatter med den skatteproeent, efter vilken skatt skall utgöras
för andra samtidigt taxerade beskattningsföremål av enahanda slag.

Taxering till efterbeskattning må icke ske senare än fem år efter det
år, då taxeringen rätteligen bort äga rum. Har den skattskyldige avlidit,
åsättes taxeringen hans dödsbo; dock att sådan taxering icke må ske
senare än ett år efter utgången av det kalenderår, under vilket bouppteckning
blivit ingiven för registrering. Stärbhuset svarar icke för den
på taxeringen belöpande skatten med mera än tillgångarna i boet. År
boet skiftat, påföres bodelägare icke mera än vad av skatten belöper å
hans lott och i intet fall mera än hans lott i boet utgör.

(Se vidare de särskilda anvisningarna.)

50 §.

1 mom. Har behållningen i boet efter person, som avlidit under
taxeringsåret eller under nästföregående år, ej överstigit 15,000 kronor,
må beskattningsnämnd medgiva befrielse från utgörande av den kommunalainkomstskatt
och kommuuabi progressivskatt, som eljest skolat utgå.
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 158 Käft. (Nr 191.) 4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

Befrielse, som nu nämnts, må åtnjutas allenast för ett år och
endast tillgodokomma dödsbo efter här i riket mantalsskriven svensk
medborgare, vilken efterlämnat änka, oförsörjda barn eller andra bodelägare,
som varit beroende av honom för sin försörjning.

2 mom. För kommunal inkomstskatt och kommunal progressivskatt,
som påföres för avliden persons inkomst eller förmögenhet, svare
stärbhuset icke med mera än tillgångarna i boet. År boet skiftat, svare
bodelägare icke för mera än vad av skatten å hans lott belöper och i
intet fall med mera än hans lott i boet utgör.

51 §.

Kommun påföres icke skatt till sig själv.

52 §.

Till ledning vid tillämpningen av bestämmelserna i denna lag utfärdar
Konungen erforderliga tabeller.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1921;

dock att, där vid lagens ikraftträdande fast egendom är till
annan upplåten eller lägenhet är avsöndrad på viss tid eller på livstid,
skattskyldigheten för egendomen eller lägenheten skall för den tid,
upplåtelsen eller avsöndringen avser, åligga den, som enligt dittills
gällande bestämmelser skulle varit för egendomen eller lägenheten
skattskyldig till kommunen;

att i fråga om virke, som avverkats före den 1 januari 1921 eller
vartill avverkningsrätt upplåtits före den 1 juli 1920, inkomst av avverkningen
eller upplåtelsen ej skall taxeras till kommunal inkomstskatt,
såvida ej enligt hittills gällande bestämmelser bevillning skolat utgöras
för samma inkomst; samt

att, där någon, sedan denna lag trätt i kraft, jämlikt bestämmelserna
i 13 § av förordningen den 28 oktober 1910 angående bevillning
av fast egendom samt av inkomst eftertaxeras till bevillning, den skattskyldige
tillika skall, med tillämpning i övrigt av stadgandena i 49 §
här ovan, taxeras till kommunal inkomstskatt för det till bevillning
beskattningsbara inkomstbeloppet.

[tungt. Majtf* proposition Nr 191.

Särskilda anvisningar.

II Kap.

Vid 4 §.

Stadgandet om skattefrihet i fråga om staten tillhöriga, för försvarsändamål
avsedda fastigheter, i den mån de för sådant ändamål nyttjas,
innebär, att, om exempelvis ett staten tillhörigt örlogsvarv mera stadigvarande
användes jämväl för byggande av fartyg, som ej avse försvarsändamål,
vare sig det sker för statens eller för annans räkning,
fastighetsskatt skall utgöras för så stor del av varvs fastighetens värde,
som prövas skäligt i förhållande till hela den å varvet bedrivna verksamhetens
omfattning, samt att, om ett övningsfält upplåtes för jordbruk
eller därmed jämförligt ändamål, skatt skall utgöras för det värde, som
skäligen kan anses utnyttjat genom upplåtelsen. Givetvis bör dock icke
varje obetydlig användning för annat än försvarsändamål föranleda skatteplikt;
sålunda bör ej fastighetsskatt utgöras på den grund, att å en staten
tillhörig vapenfabrik tillfälligtvis utföres arbete för enskild persons räkning
eller att någon mindre betesrätt upplåtes å eu för militärövningar
använd plats.

Till byggnader för statens allmänna styrelse eller förvaltning räknas
exempelvis de kungl. slotten, riksdagshuset, statsdepartementens och de
centrala ämbetsverkens byggnader — även om ämbetsverken hava inseende
Över eller ombesörja någon statens affärsverksamhet — länsresidens och
övriga allmänna förvaltningsmyndigheters byggnader. Den omständigheten,
att i byggnad är inrymd bostad för någon befattningshavare,
medför ej, att för byggnaden eller någon del av densamma skall
utgöras fastighetsskatt. Byggnad, som enbart eller i huvudsak tjänar
bostadsändamål, t. ex. prästgård å landet, är däremot ej undantagen
från beskattning. Dock kan bostadsbyggnad vara att anse såsom
sådan oskiljaktig del av en anläggning, att den skattefrihet, som åtnjutes
för anläggningen, även bör gälla bostadsbyggnaden. Sålunda är
exempelvis en inom ett lasaretts område uppförd läkarbostad att anse
såsom en del av lasarettsanläggningen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

Under bestämmelsen i d) inbegripas ej blott byggnader, vartill
staten samt kommun eller annan menighet har äganderätt, utan jämväl
byggnad, som må av staten och kommun eller annan menighet för angivet
ändamål stadigvarande disponeras utan vederlag.

De för statens affärsverksamhet avsedda byggnader inbegripas ej
under bestämmelsen i d). Såsom exempel å byggnader för statens
affärsverksamhet må omnämnas vattenfallsverkens byggnader. Skattefrihet
åtnjutes ej heller för riksbankens byggnader. Däremot är t. ex.
tullväsendet icke att anse såsom någon statens affärsverksamhet, vadan
tullverkets byggnader äro att hänföra till byggnader för statens allmänna
styrelse eller förvaltning.

Med allmänna platser förstås ej endast sådana områden, vilka uteslutande
äro avsedda för allmänhetens begagnande, utan jämväl platser,
som, ehuru de samtidigt tjäna annat ändamål, tillika måste anses
vara avsedda för allmänheten. 1 enlighet härmed böra exempelvis
Djurgården i Stockholm — i den mån densamma ej är upplåten till
särskilda ändamål — samt de botaniska trädgårdarna i Uppsala och
Lund anses såsom allmänna platser.

Frågan, huruvida någon till ett kommunikationsföretag hörande
byggnad eller anläggning skall anses vara avsedd för driftens omedelbara
behov eller icke, måste besvaras med hänsyn till de i varje särskilt
fall föreliggande omständigheter. Till ledning må här framhållas följande.
Skattefrihet åtnjutes icke för verkstad, där större reparationer eller nybyggnadsarbeten
utföras, ej heller för en sådan restaurations- eller hotellbyggnad,
som kan anses i stort sett tjäna ett självständigt ekonomiskt
ändamål, även om den i huvudsak är avsedd endast för resande; för att
skattskyldighet i sådant fall skall anses föreligga, erfordras dock, att
restaurations- eller hotellrörelsen ej är av alltför ringa omfattning. Skattefrihet
tillgodonjutes för verkstad, där allenast mindre, så att säga löpande
reparations- och tillsynsarbeten utföras, ävensom för förvaltningsbyggnader.
Givetvis äro stationshus, lokomotivstallar, banvaktsstugor o. d.>
att anse såsom anläggningar eller byggnader för driftens omedelbara
behov, varemot skattefrihet icke åtnjutes för exempelvis en byggnad, i
vilken endast inrymmas bostadslägenheter för personal i allmänhet.

Föreskriften att, därest under d)—i) angiven fastighet eller byggnad
jämväl mot vederlag upplåtes till begagnande, densamma är underkastad
fastighetsskatt för däremot svarande del av dess värde, avser närmast det
fall, att dylik fastighet eller byggnad delvis utarrenderas eller uthyres.
Härmed är att jämställa exempelvis det fall, att eu staten tillhörig
byggnad användes dels för verksamhet, som medför skattefrihet, och

Kungl. Maj:ta proposition Nr 191.

dels för annan verksamhet. Om sålunda i eu postverket tillhörig, huvudsakligen
till postkontor avsedd byggnad vissa lokaler äro upplåtna till
avdelningskontor för riksbanken, erlägges fastighetsskatt för eu emot de
upplåtna lokalerna svarande del av byggnadens värde. Med det förhållande,
att del av byggnad upplåtes mot ersättning, bör likställas det
fall, att lokal, som eljest nyttjas för ändamål, vilket föranleder skattefrihet,
tidvis uthyres. I dylikt fall skall vid bestämmandet av skatteplikten
hänsyn tagas jämväl till den tidrymd, för vilken sådana upplåtelser
ägt ram; för övrigt inträder skatteplikt endast om uthyrningar
äga rum mera regelmässigt. Om sålunda ett missionshus någon enstaka
gång upplåtes till biograf- eller liknande föreställning eller ett
församlingshus tillfälligtvis uthyres till samkväm e. d., är detta ej tillräcklig
anledning att för dessa byggnader låta fastighetsskatt utgöras.

Såsom tomtområde till byggnad skall, förutom själva byggnadsgrunden,
räknas vad som till utrymme för byggnad av ifrågavarande
slag i allmänhet är brukligt. Skattefriheten får ej utsträckas till område,
som tjänar ett mera självständigt ändamål eller är av större utsträckning.
I enlighet med det sagda bör ett område, å vilket exempelvis
lasarettsbyggnader eller museibyggnader ligga kringspridda,
inbegripas under skattefriheten för byggnaderna, även om mellan dessa
ligga mindre planteringar.

Vid 6 §.

Den kamerala enheten är i regel taxeringsenhet; dock bör bemärkas,
att skogsområde, vilket är att anse såsom en förvaltningsenhet,
ävensom vid skifte avsatt samfällighet, som står under särskild förvaltning,
skall vara taxeringsenhet, även om området eller samfälligheten
utgör flera kamerala enheter eller del eller delar av en eller flera sådana
enheter.

Såsom förvaltningsenhet skall i förevarande avseende räknas kronopark,
vid utarrendering av staten tillhörig jordbruksdomän undantagen
skog, boställsskog under skogsstatens omedelbara vård och förvaltning,
häradsallmänning och annan allmän skog, för vilken innehavaren enligt
11 § 2 mom. är skattskyldig såsom ägare (gruvskogar, gruvallmänningar,
kanalskogar, städernas skogar), ävensom under särskild förvaltning ställd
samfälld skog, såsom de s. k. besparingsskogarna och vissa s. k. skogsundantag
i Kopparbergs län.

Därest vid skifte undantagen samfällighet ej står under särskild
förvaltning, skall värdet av den andel i samfälligheten, som hör till

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

varje särskild audelsberättigad egendom, komma i betraktande vid samma
egendoms taxering såsom en densamma tillhörande särskild förmån.

Med område, varom i tredje stycket av 1 mom. sägs, avses stad,
köping, municipalsamhälle, socken, kyrkoförsamling, skoldistrikt, tingslag
och väghållningsdistrikt. Stadgandet äger tillämpning ej blott da
fastighet sträcker sig över gränsen till område, som nu nämnts, utan
jämväl då till en fastighet hörer utjord, urfjäll eller annan för sig liggande
äga. som tillhör annat dylikt område än fastigheten i övrigt.

Förutsättning för att flera kamerala enheter skola enligt 2 mom.
åsättas gemensamt taxeringsvärde är, att de tillhöra samme person eller flera
personer under samäganderätt. Fastigheters ägor anses ligga oskiftade
tillsammans, då två eller flera fastigheter bilda ett skilteslag, som
icke varit föremål för storskifte, enskifte eller laga skifte. Därmed bör
jämställas, att fastigheter, som tillsammans bilda en egendom, tillhöra
olika skifteslag, vilkas gränser och inbördes omfattning icke äro kända.
Möter svårighet att särskilt värdera de olika hemmanen inom ett samma
person eller flera personer under samäganderätt tillhörigt skifteslag,
som varit föremål för skifte, skola även i dylikt fall bestämmelserna i
2 mom. äga tillämpning.

Såsom särskild taxeringsenhet skall, bland annat, anses område,
som till annan upplåtits för självständigt, mera stadigvarande nyttjande.

1 enlighet härmed bör torp, därå jordbruk av torpinnehavaren självständigt
bedrives, anses såsom särskild taxeringsenhet, även om torpiegan
uteslutande eller huvudsakligen utgår i dagsverken. Om däremot
självständigt jordbruk icke bedrives av torpinnehavaren, såsom fallet i
allmänhet är ''i fråga om s. k. stattorp och därmed jämförliga jordupplåtelser,
där jordägaren ej endast äger byggnaderna utan ock i regel
tillhandahåller för jordbruket erforderlig dragkraft, under det att torpinnehavaren
är att anse såsom lönarbetare och ej såsom jordbrukare,
bör torpet icke komma i betraktande såsom särskild taxeringsenhet. Ej
heller medför upplåtelse av något mindre område, t. ex. lott i en s. k.
koloniträdgård, att det upplåtna området skall anses såsom särskild
taxeringsenhet.

Vidare skall såsom taxeringsenhet anses från en fastighet icke rätteligen
avskilt område, vilket särskilt för sig stadigvarande användes för
innat ändamål än fastigheten i övrigt. Sin största betydelse har detta stad
gande för det fall, att fastigheten i övrigt användes för jordbruk med bi
näringar (vad därmed förstås se vidare vid 8 § här nedan); och torde man
därvid vanligast hava att räkna med mark, som utgör underlag för eller
eljest nyttjas i samband med byggnader för bostads- eller industriellt

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

ändamål, såsom exempelvis för uthyrning avsedda lägenheter eller s. k.
sommarnöjen med trädgårds- eller planteringsland, prydnadspark o. d.,
samt anläggningar för sådan drift, som icke kan anses såsom binäring
till jordbruk utan såsom särskild näring, tillika med de markutrymmen.
som i det särskilda fallet faktiskt utnyttjas såsom anläggnings- eller
driftsplats, t. ex. stenbrott, kalkbrott, torvmosse eller vattenfall med
tillhörande utmål, såg- och kvarnplats o. s. v.

Under stadgandet i fråga inbegripes även det fall, att en tomt
i stad användes för skilda ändamål, t. ex. till ena hälften är bebyggd
med bostadshus till uthyrning och till andra hälften användes för någon
industriell anläggning. Åven ett sammanhängande område av hemman
a landet, som användes för skilda ändamål, kan komma att uppdelas i
olika taxeringsenheter. Åro flera för uthyrning avsedda boningshus,
exempelvis s. k. sommarvillor, uppförda i omedelbar närhet av varandra’
må dock den mark, som kan anses nyttjas till dem, betraktas såsom
ett särskilt för sig nyttjat område utan hinder därav att, praktiskt
taget, olika delar av området kunna anses åtminstone företrädesvis anvisade
för begagnande av de olika hyresgästerna och för sådant ändamål
tilläventyrs inhägnats eller eljest särskilt utmärkts. Ehuru områden,
som utgöra underlag för olika siags företag, i regel skola bilda skilda
taxeringsenheter, ma allenast ett, särskilt för sig nyttjat område kunna
anses föreligga i det fall, att flera skilda företag, exempelvis såg- och
kvarnrörelse, av samme företagare drives å ett sammanhängande område.

2 mom. och 3 mom. andra stycket böra tillämpas vid sidan av varandra
på sådant sätt, att ett komplex av kamerala enheter, vilket enligt
bestämmelsen i 2 mom. må taxeras gemensamt, betraktas såsom en
fastighet, varå sedermera bestämmelserna i 3 mom. andra stycket komma
i tillämpning.

Såsom likställd med ägare anses den, vilken innehar fast egendom
med fideikommissrätt eller stadgad åborätt, samt innehavare av s. k. ofri
tomt i stad.

Vid 7 §.

Fast egendoms allmänna saluvärde beräknas med hänsyn tagen
till de om varje egendom inhämtade upplysningar rörande egendomens
storlek, beskaffenhet, läge och avkastning med flera förhållanden, som
kunna utöva inflytande på egendomens värde och försäljningspris.

I fråga om egendom, som varit föremål för frivillig försäljning
under de. före taxeringsåret sisttörflutna fem åren, sker uppskattningen
med ledning i främsta rummet av den om egendomen inom nämnda tid

32 Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

senast upprättade köpehandlingen eller eljest erhållna upplysningar om
försäljningsvillkoren, där ej i det särskilda fallet med avseende å köpet
eller försäljningen förelegat särskilda omständigheter, som skäligen kunna
anses hava gjort köparen benägen att köpa även till överpris eller
säljaren benägen att även till underpris sälja egendomen, eller köpeskillingen
eljest, med hänsyn antingen till förändringar efter köpet av
för egendomen värdehöjande eller värdeminskande art eller ock till
ändrade prisförhållanden i allmänhet i orten, icke längre kan anses
såsom ett tillförlitligt uttryck för egendomens förhandenvarande allmänna
saluvärde. Såsom försäljningspris anses ej endast den kontanta
köpeskillingen utan även övriga förmåner, som säljaren såsom villkor
för försäljningen betingat sig eller annan person. Har skog eller annan
till egendomen hörande tillgång sålts särskilt för sig till samme köpare,
skall likaledes tillägg göras för det vederlag, som betingats för skogen
eller tillgången. Har säljaren, innan egendomens försäljning ägt rum,
eller i samband med försäljningen, åt köparen eller annan i en eller
annan form upplåtit arrende- eller hyresrätt till egendomen, skogsavverkningsrätt
eller eljest rätt att begagna egendomen, skall, i den
mån rättigheten sträcker sig utöver tillträdesdagen, hänsyn tagas till
den inverkan, detta förhållande haft på den betingade köpeskillingen.
Innefattar köpeskillingen vederlag även för inventarier, gröda eller
annat, skall från försäljningspriset avräknas vad som kan beräknas
hava utgjort betalning för inventarierna, grödan in. m. Finnes anledning
antaga, att särskilda omständigheter, t. ex. att köpet avslutats
mellan nära anhöriga, föranlett, att priset satts under egendomens
gällande saluvärde, eller att köpeskillingen i köpehandlingen upptagits till
läo-re belopp än som i verkligheten avtalats, och kan i sistnämnda fall
kännedom om köpeskillingens verkliga belopp ej vinnas, skall taxeringsvärdet
fastställas efter jämförelse med de i allmänhet gällande ortsprisen.

Där taxeringsvärdet å fast egendom i här antydda fall sättes högre
eller lägre än senaste försäljningspriset för egendomen, skola skälen
härför fullständigt angivas och i vederbörande taxeringslängd eller taxeringsmyndighetens
protokoll antecknas.

1 fråga om fast egendom, som icke under loppet av nästförutgångna
fem år blivit genom frivilligt avtal försåld, skall saluvärdet beTäknas
med ledning av de i allmänhet gällande ortsprisen å lika beskaffade
egendomar. För sådant ändamål sker uppskattningen efter jämförelse
med egendomar, som under angivna tid varit föremål för frivillig försäljning,
och de för sådana egendomar beräknade taxeringsvärdena. Sistnämnda
värden skola åsättas, innan uppskattning äger rum av egen -

Katigt. Maj.tis proposition Nr l!)J.

domar, aom icke varit föremål för sådan försäljning- under loppet avangivna
tidrymd.

Vid jämförelsen skall behörig hänsyn tagas till egendomarnas
olika storlek, beskaffenhet och läge samt deras större eller mindre avkastningsförmåga
och begärlighet i marknaden.

I sådant avseende skola, i den mån nedannämuda förhållanden
kunna tjäna till ledning för uppskattning av egendomarnas saluvärden,
för envar egendom, varom fråga är, komma i betraktande:
dess areal i åker, äng, skogs- eller betesmark m. m.;
dess läge med därav betingade avsättnings- och användningsmöjligheter; inägornas

inbördes läge;

markens naturliga beskaffenhet i fråga om såväl in- som utägor;
egendomens hävd och beskaffenheten av därå befintliga byggnader
och anläggningar med hänsyn jämväl till byggnadernas läge såväl inbördes
som i förhållande till egendomens ägor;
utsäde och skörd eller annan avkastning;
antalet kreatur, som kunna på egendomen vinterfödas;
förekomsten av särskilda naturtillgångar eller förmåner, såsom
vattenfall, torvmosse, fyndigheter, som ej äro föremål för inmutning,
lastageplats, fiskevatten, jaktmark o. s. v.;

förekomsten av servitut till förmån eller last för egendomen; samt
förekomsten av annan särskild, med egendomen såsom sådan förbunden
rättighet eller skyldighet, såsom rätt till avgäld eller skyldighet
att utgöra frälseränta eller annan avgäld ävensom andel i samfällighet,
vilken ej särskilt taxeras, o. s. v.

Vidare skall beaktas tillgången på skog och dennas beskaffenhet,
varvid virkestillgången uppskattas med hänsyn tagen till ortens priser
för olika slags virke å rot, den antagliga virkesmängden i olika åldersbestånd
och virkesslag m. m. Skogens värde skall ingå i taxeringsvärdet
med sitt fulla belopp, men det är skogens värde i handel och
vandel under förutsättning av normal skötsel och fortsatt skogsbruk och
icke dess värde vid fullständig realisation, som skall uppskattas.

Avgivna köpeanbud, upprättade hyres- eller arrendeavtal och verkställda
värderingar för egendomars belåning eller försäkrande mot eldskada
skola ävenledes beaktas, i den mån de kunna tjäna till ledning
för uppskattning av egendomarnas saluvärden.

I den händelse jord bruksegendom är försedd med mangårdsbyggnad
av dyrbarare beskaffenhet (lyxbyggnad), skall värdeförhöjning på denna
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 158 höft. (Nr 191.) 5

Kungl. Maj:ls proposition Nr 191.

grund ske, för så vitt förefintligheten av byggnaden skäligen kan antagas
föranleda till ökning av egendomens saluvärde.

Vad särskilt beträffar industrifastigheter, skola de värderas under
förutsättning av fortsatt användning för sitt ändamål. Vid uppskattning
av saluvärdet å sådana fastigheter skall ledning jämväl hämtas, utom
av gällande ortspris å sådan mark, som av anläggningen upptages, av
anläggningskostnaden och de uppskattningsvärden, som ligga till grund
för byggnadernas och anläggningarnas försäkrande mot eldskada. I
fråga om fastighet, som varit avsedd för visst industriellt ändamål men
icke längre kan komma till användning härför, beräknas värdet med
hänsyn till det pris, som egendomen vid frivillig försäljning i öppna
marknaden kan antagas betinga i sitt förhandenvarande skick och under
förutsättning, att den användes för det ändamål, för vilket den dåmera
kan befinnas bäst lämpa sig.

Ett med hänsyn till framtida avkastningsförmåga beräkneligt värde,
exempelvis av en obebyggd tomt, skall, för att komma i beaktande
såsom taxeringsvärde, vara ett nutidsvärde, vid vars beräknande hänsyn
tages till den längre eller kortare tidrymd, som kan antagas förflyta,
innan tomten blir byggnadsmogen. Härvid gäller såsom beräkneligt
vad eu köpare med vanlig förtänksamhet vid dylika kapitalplaceringar
bör kunna antaga för visst. Blotta förmodanden om framtida räntabilitet
utan stöd av faktiskt redan bestående eller med visshet påräkneliga förhållanden
få för uppskattningen icke komma i betraktande.

Den omständigheten, att skog upplåtits till avverkning under längre
eller kortare tid, får icke i och för sig anses minska egendomens värde.
Först i den mån skog på grund av upplåtelsen uttages och således upphör
att vara eu tillhörighet för egendomen, får dennas värde i taxeringsavseende
anses hava undergått minskning. Lika litet får den omständigheten
öva inflytande på uppskattningen, att ett påtagligen för lågt
arrende eller för låg hyra äger giltighet även mot ny ägare. Från
dylika av en viss ägares åtgöranden beroende förhållanden av mer eller
mindre tillfällig art hava taxeringsmännen att bortse.

Vid uppskattning av frälseränta bör densamma beräknas utgå
med det belopp, vartill räntan uppgått enligt nästföregående års markegång;
dock att, där räntan i enlighet med 14 § i Kungl. Maj:ts kungörelse
den 11 maj 1855 utgår efter medelmarkegångspris, detta senare
bör läggas till grund för beräknande av räntans belopp.

Kung!. Maj:ts proposition Nr 191.

Vid 8 §.

Till jordbruk hänföres åker- och ängsbruk, iiveu då sådant drives
uteslutande för industriellt behov utan förening med annat jordbruk, så
ock husdjursskötsel. Trädgårdsskötsel, därunder inbegripen växtodling
under glas, räknas ock till jordbruk, så framt å egendomen därjämte
drives annat jordbruk samt trädgårdsskötseln icke drives såsom självständig
näring (handelsträdgårdsrörelse). I enlighet härmed kommer i
allmänhet icke såsom jordbruk i betraktande trädgårdsskötsel å tomter
eller å s. k. sommarnöjen, villaegendomar eller andra lägenheter, som
huvudsakligen avse bostadsändamål, exempelvis egnahemslägenheter,
vilka enligt gällande bestämmelser om villkoren för åtnjutande av egnahemslån
skola betraktas såsom bostadslägenheter, o. d.

Till jordbrukets binäringar skola räknas mejerihantering och kvarndrift,
som huvudsakligen avse förädling av det egna jordbrukets produkter,
samt sådan av jordbrukaren å den egendom, vara jordbruket
bedrives, eljest utövad verksamhet för förädling av produkter eller beståndsdelar
från egendomen, som sker huvudsakligen för husbehovsändamål eller
med huvudsaklig användning av jordbrukets inventarier, driftsbyggnader
och ordinarie arbetsbesättning. I enlighet härmed komma exempelvis
såsom binäringar till jordbruket i betraktande mejerihantering vid vanliga
s. k. herrgårdsmejerier, utvinning av torv och kalk samt tillverkningav
tegel huvudsakligen till husbehov o. s. v. A andra sidan komma såsom
binäringar icke i betraktande förmalning av spannmål mot ersättning, där
ej verksamheten huvudsakligen avser förmalning av spannmål från eget
jordbruk, brännerihantering, tillverkning av tegel eller utvinning av torv
eller kalk huvudsakligen för försäljning samt annan förädlingsverksamhet,
som icke avser husbehovsändamål utan bedrives såsom särskild näring,
i regel med särskild personal, särskilda inventarier, maskiner o. d. eller
särskilda byggnader eller inrättningar. A egendomen bedriven försäljning
av jordens beståndsdelar i oförädlat skick är i regel att betrakta
såsom binäring, men kan undantagsvis ske under sådana förhållanden,
att särskild näring bör anses föreligga. Huruvida så skall anses vara
fallet, t. ex. beträffande grusförsäljning, får jämväl bedömas med huvudsaklig
ledning av här givna anvisningar. För att försäljning, som uteslutande
avser eget jordbruks eller dess binäringars produkter, skall
kunna anses såsom särskild näring, erfordras, att försäljningen sker från
handelsbod eller annat stadigvarande försäljningsställe utom egendomens
område.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

Till jordbrukets binäringar skola vidare räknas sådana vid jordbruk
vanligen förekommande verksamhetsgrenar, som avse att annorledes
än i jordbruket och i regel mera tillfälligtvis nyttiggöra vissa
jordbruksinventarier, såsom exempelvis hemslaktning av djur för försäljning,
uthyrning av dragare, maskiner och redskap samt körslor mot
betalning, så ock sådana sysselsättningar vid sidan av det egentliga
jordbruksarbetet som biskötsel, hemslöjd samt jakt och fiske å egendomen.

I jordbruksvärde skola inräknas jordägaren tillhöriga mangårdsbyggnader
och driftsbyggnader för jordbruk med binäringar eller skogsbruk.
Till byggnader av förra slaget räknas bostadsbyggnad för ägare
eller brukare med tillhörande s. k. ekonomibyggnader ävensom byggnader,
uppförda för ägares eller brukares bekvämlighet och trevnad,
såsom lusthus, bad- och båthus, stall för lyxhästar, jaktstuga o. d.
Till byggnader av senare slaget räknas dels byggnader för personal,
som är eller varit anställd i och för jordbruket med binäringar eller
skogsbruket, såsom förvaltar- eller inspektorsbyggnad, drängstuga, statareeller
stattorpsbyggnader, bostad för skogvaktare och annan skogsbevakningspersonal,
dels ock för själva driften avsedda byggnader, såsom
stall, ladugård, ladu- och logbyggnader, smedja o. d., ävensom byggnader,
avsedda för sådan verksamhet, som äro att hänföra till binäring,
såsom vanliga s. k. herrgård smejerier, husbehovskvarnar, husbehovssågar

o. d. Därest byggnad, som nu nämnts, tillhör arrendator eller eljest
annan än jordägaren och byggnaden således utgör taxeringsenhet, skall
densammas värde ändock upptagas såsom jordbruksvärde. Värdet av
uppköps- eller andelsmejerier, tullkvarnar, brännerier, fabriker för tillverkning
av stärkelse eller potatismjöl eller för torvberedning, ramsågar,
fasta kolugnar eller andra anläggningar för industrimässig drift eller
för annan verksamhet, som icke kan hänföras till jordbrukets binäringar
eller till skogsbruk, skall icke inräknas i jordbruksvärdet.

Med skog till husbehov förstås tillgång till erforderligt byggnads-,
slöjd- och stängsel- samt annat underhållsvirke ävensom bränsle. Hänsyn
skall därvid tagas ej blott till den fastighets behov, varom fråga är,
utan jämväl till de andra fastigheter, som med densamma ligga i
sambruk, ävensom till den rätt till virkesfångst å fastighetens skog,
som på grund av servitut eller särskilt stadgande i lag eller eljest
gällande föreskrift kan tillkomma annan fastighet. Vid beräknande av
en kronoparks eller annan allmän skogs jordbruksvärde skall således tagas
i betraktande, förutom dess eget behov av byggnads- eller stängsel -

Kungl. Maj:ts proposition Nr JOI. tf

virke o. d., jämväl vad som kan antagas årligen erfordras för fastigheter
med rätt till utsyning å skogen.

Däremot får hänsyn icke tagas till den omständighet, att under
andra förhållanden, än nu nämnts, med virke från en fastighet faktiskt
tillgodoses annan fastighets virkesbehov. Sålunda får på frågans bedömande
ej inverka om exempelvis en arrendator betingat sig rätt till
virkesfångst å annan jordägaren tillhörig egendom än den arrenderade.

Till skogsvärde taxeras virkestillgången utöver husbehovet, men i
skogsvärdet skall icke inbegripas själva den skogbärande markens värde.
Detta hänföres nämligen till jordbruksvärde.

För att en del av värdet å en för jordbruk med binäringar eller för
skogsbruk använd fastighet skall anses utgöra annat värde är det icke
nödvändigt, att försäljningar av tomtmark från egendomen redan börjat
ske eller ens, att anbud om köp av sådan mark från egendomen veterligen
gjorts. Icke heller är av nöden, att ett mervärde av nu ifrågavarande
slag skall kunna påvisas för viss till sitt läge bestämd ägovidd
av egendomen. Däremot fordras, att redan igångsatt eller påräknelig
byggnadsverksamhet för bostads- eller industriellt behov med visshet skapat
marknad för jord till dylika ändamål i den trakt, där egendomen ligger,
så att markköp skett från närbelägna egendomar eller anbud i sådant
avseende gjorts av vederhäftig köpare o. s. v. Detsamma gäller i fråga
om mervärde, som beror av tillgång på utbyggnadsvärdig vattenkraft
eller brytvärdig fyndighet.

Ligger fastighet oanvänd, bör vid bedömande av frågan, huruvida
densamma skall anses äga jordbruksvärde eller ej, hänsyn tagas
till det ändamål, för vilket fastigheten kan antagas vara avsedd.

Då fastighet skall åsättas såväl jordbruksvärde och skogsvärde som
annat värde, bör så förfaras, att såsom jordbruksvärde och skogsvärde
beräknas det värde, som fastigheten skulle äga, därest densamma ägde
beräknelig användningsmöjlighet endast för jordbruk med binäringar
och för skogsbruk, under det att såsom annat värde upptages vad som
av fastighetens hela saluvärde återstår efter avdrag för de sålunda beräknade
jordbruks- och skogsvärdena.

Då värde av mark och av därå uppförda byggnader redovisas vart
för sig, skall å marken sättas det värde, marken skulle äga utan byggnader,
och å byggnaderna samfällt det värde, som av fastighetens hela
värde återstår efter avdrag av markens sålunda beräknade värde.

Kunyl. Maj:ts proposition Nr 191.

Ill kap.

Vid 14 §.

Handelsrörelse, industriell verksamhet och hantverk utgöra alltid
näring. Däremot är vetenskaplig och litterär verksamhet ävensom verksamhet
såsom lärare icke att betrakta såsom näring, även om verksamheten
drives i större utsträckning och med avlönad arbetskraft. Huruvida
rörelse eller yrke eljest skall anses såsom näring eller ej, måste
avgöras med hänsyn till de föreliggande omständigheterna. Andra slag av
de så kallade fria yrkena än de nyss nämnda äro sålunda i vissa fall att
anse, i andra fall att icke anse såsom näring, beroende på verksamhetens
omfattning och på huruvida avlönad arbetskraft användes i verksamheten
eller icke. Om yrkesutövaren själv utför det huvudsakliga arbetet, är verksamheten
icke att anse såsom näring och därför ej underkastad näringsskatt.
»Sålunda är konstnärlig verksamhet icke underkastad beskattning,
därest den icke drives i form av industri eller hantverk. Vidare är t. ex.
advokatverksamhet, som någon utövar utan biträde eller med tillhjälp
exempelvis av ett skrivbiträde eller en springpojke, icke underkastad
näringsskatt, men, om verksamheten däremot i mera avsevärd omfattningdrives
genom biträden, inträder skatteplikt. Frågan om skattskyldighet
för t. ex. verksamhet såsom revisor, arkitekt eller konsulterande ingenjör
bör lösas efter liknande normer. Fn tandläkare, vilken själv utför det
egentliga arbetet, är icke skyldig att erlägga näringsskatt; om han
däremot använder sig av biträden i någon större utsträckning, får verksamheten
anses hava den omfattning, att den är att betrakta såsom näring.
I allmänhet skola nu särskilt angivna eller med dem jämförliga yrkesutövare
anses hava bedrivit näring, så snart de i sin verksamhet mera stadigvarande
begagnat sig av minst två biträden. En läkare är i regel befriad
från skyldighet att erlägga näringsskatt, men, om han å egen klinik
mottager patienter för operation eller vård, får han anses driva näring.
En sjuksköterska, som vårdar sjuka i deras hem, är icke underkastad
näringsskatt, varemot drift av sjukhem eller vårdanstalt måste betraktas
såsom näring. Motsvarande regler gälla för verksamhet såsom fältskär,
sjukgymnast eller barnmorska. För sjukvårds- och fattigvårdsinrättningar,
vilka icke drivas i förvärvssyfte, skall givetvis icke erläggas näringsskatt.

Vanliga handelsbolag, kommanditbolag och rederier taxeras till
näringsskatt, under det att delägare i sådant bolag eller i rederi icke taxeras
till näringsskatt för av bolaget eller rederiet driven näring. Näringsskatt
för näring, som drives i enkelt bolag, påföres däremot delägarna.

Kung!. Maj:ts proposition Nr 191.

;:9

Vid 15 §.

Under skogsbruk inbegripes jordägares eller brukares tillgodogörande
för eget behov eller genom försäljning av virke i oförädlat
skick, såsom timmer, props, ved m. m., samt av bark, kottar o. d. ävensom
av jordägaren eller brukaren bedriven virkesförädling, så framt förädlingen
icke kan anses såsom särskild näring. Kolning samt utvinning
av biprodukter till skog, såsom tjära o. d., anses såsom särskild näring,
när verksamheten sker i mera avsevärd omfattning, t. ex.
i fasta kolugnar, i fasta tjärugnar e. d.; drives sådan verksamhet i
sammanhang med annan yrkesmässig förädlingsverksamhet, blir den
en del av denna förädlingsverksamhet och inbegripes på den grund ej
under skogsbruk. Annan virkesförädling än kolning och utvinning av
biprodukter till skog anses såsom särskild näring, då förädlingen icke
huvudsakligen sker för husbehovsändamål. Under skogsbruk inbegripes
icke skogsavverkning å annans mark på grund av upplåtelse.

Under kanal-, järnvägs-, spårvägs-, post-, telegraf- eller telefondrift
inbegripes blott den verksamhet, som avser själva driften. Rörelse, som
drives i samband med verksamhet av angivet slag men icke är att anse
såsom en oskiljaktig del av driften Titan är av mera självständig art, är
däremot underkastad beskattning. Frågan, huruvida rörelse, som drives
i samband med kommunikationsverksamhet av angivet slag, är att anse
såsom en oskiljaktig del av driften eller icke, avgöres med ledning av anvisningarna
vid 4 §. Sålunda skall näringsskatt icke utgöras för en av
kommunikationsverkets innehavare driven rörelse av sådan beskaffenhet,
att för densamma avsedd anläggning enligt anvisningarna vid sagda
paragraf icke är underkastad fastighetsskatt, varemot näringsskatt skall
erläggas för annan i samband med kommunikationsverksamheten driven
näring.

Vid 16 §.

Då en och samme näringsidkare utövar näringsverksamhet å flera
fasta driftställen eller under olika former, måste avgöras, huruvida flera
skilda näringsföretag eller blott flera grenar av ett och samma näringsföretag
föreligga.

Skilda företag föreligga alltid, när det icke finnes gemensamhet i
driftsledning, d. v. s. då själva driften icke omhänderhaves av samma
ledning på sådant sätt, att verksamhetens särskilda delar framträda,
ekonomiskt sett, såsom ett enda företag. Det överinseende, som utövas
av den gemensamme innehavaren eller dennes representant, såsom exem -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

pelvis bolagsstyrelse, innebär dock icke i och för sig gemensamhet i
driftsledning. Likaledes är det av mindre betydelse, huruvida bokföringen
är gemensam eller icke.

Åven om gemensamhet i driftsledning föreligger, äro dock icke
alltid de olika verksamhetsslagen att anse såsom grenar av ett och
samma företag. Härför fordras därutöver, att gemensamhet i verksamhetsart
eller gemensamhet i driftsutgifter är för handen. Gemensamhet
i verksamhetsan är för handen, då verksamheten är av fullt likartad
beskaffenhet, eller då det är vanligt, att de särskilda slag av verksamhet,
som i det särskilda fallet föreligga, drivas tillsammans. Gemensamhet
i driftsutgifter åter föreligger, då sådana utgifter, som omedelbart avse
själva driften, de egentliga driftsutgifterna, äro med varandra så förbundna,
att en uppdelning därav å de särskilda verksamhetsslagen praktiskt
taget icke låter sig tillförlitligen utföras. Till sådana driftsutgifter
skola icke räknas kontorskostnader eller andra dylika kostnader,
vilka, utan att i stort sett missvisande resultat uppstå, kunna fördelas
å de särskilda verksamhetsslagen efter omsättningens eller bruttoavkastningens
storlek e. d.

I enlighet med vad sålunda anförts utgöra exempelvis flera diverseliandelsaffärer
i samme innehavares hand ett enda företag, därest gemensamhet
i driftsledning föreligger. Likaledes utgöra de olika formerna
av järnförädlingsrörelse i samme innehavares hand under nyss angivna
förutsättning ett företag. Detsamma gäller om träförädlingsrörelse med vad
därtill hörer. Idkar någon både järnförädlings- och träförädlingsrörelse,
föreligga däremot skilda företag, så framt de egentliga driftsutgifterna
icke äro med varandra så förbundna, att en uppdelning av desamma
på de särskilda verksamhetsslagen är praktiskt taget outförbar. Om
någon vid sidan av en av honom såsom huvudnäring driven verksamhet
tillvaratager och förädlar biprodukter från denna verksamhet, föreligger
endast ett företag.

Vid 17 §.

I näringsskattepliktig förmögenhet skola inräknas i näringen nedlagda
tillgångar, vare sig de tillhöra näringsidkaren eller annan. Däremot
skall däri ej medräknas näringsidkarens privata förmögenhet. Lös
egendom, vilken uthyrts till annan näringsidkare, skall icke anses nedlagd
i ägarens näring.

Värde av rätt till firmanamn, patent, varumärke, mönsterskydd, förlagsrätt,
tidnings titel e. d. upptages såsom tillgång, där rättigheten förvärvats
genom överlåtelse eller näringsidkaren bokför den såsom tillgång.

Kungl. Maj:ts proposition Nr Uti.

Förbindelser a oguldot aktiebelopp, garantiförbindelser o. d. skola
icke upptagas såsom tillgång.

Vid beräkning av den näringsskattepliktiga förmögenheten i företag,
som driver bankrörelse, annan penning- eller lånerörelse eller försäkringsrörelse,
skola såsom tillgångar upptagas jämväl aktier, lotter i
solidariska bankbolag, kommanditlotter i kommanditbolag samt andelar
i ekonomiska föreningar och rederier; och må från tillgångarna avdragas
alla skulder.

Vid beräkning av inländska försäkringsbolags näringsskattepliktiga
förmögenhet gälla härutöver följande särskilda bestämmelser: Såsom
tillgång skall upptagas det enligt 48 § 8:o eller 149 § 7:o i lagen om
försäkringsrörelse den 25 maj 1917 bokförda värdet av organisationskostnader.
Såsom tillgångar skola däremot icke upptagas i fråga om
försäkringsaktiebolag förbindelser å oguldet aktiebelopp eller å tillskott
utöver aktiekapitalet och, i fråga om ömsesidiga försäkringsbolag, garantiförbindelser
eller förbindelser att över garantibeloppet tillskjuta kapital.
Såsom skulder må avdragas försäkringsfond, premieåterbäringsreserv, återköpsreserv
och vinstreserv, i den mån den utgöres av å de enskilda
försäkringarna belöpande vinstandelar; däremot få såsom skulder icke
avdragas andra bolagets fonder liksom ej heller skuld till aktieägare
för gjort tillskott eller till garanter för inbetalt garantibelopp eller för
därutöver gjort tillskott.

För beräkning av utländsk försäkringsanstalts näringsskattepliktiga
förmögenhet gäller följande: Med iakttagande i tillämpliga delar av de
för beräkning av inländskt försäkringsbolags näringsskattepliktiga förmögenhet
meddelade bestämmelser beräknas försäkringsanstaltens hela
förmögenhet, varefter såsom näringsskattepliktig förmögenhet för anstaltens
generalagentur här i riket upptages så stor del av anstaltens
hela förmögenhet, som motsvarar generalagenturens premieinkomst i förhållande
till anstaltens hela premieinkomst.

Vid 18 §.

Har verksamheten börjat nästföregående år, bör, då annan lämplig
grund för beräkning av den näringsskattepliktiga förmögenheten
icke finnes, denna beräknas på följande sätt. Sedan beräkning skett av
förmögenheten vid årets slut, upptages såsom näringsskattepliktig förmögenhet
ett belopp, vilket förhåller sig till den uppskattade förmögenheten
som den tid, verksamheten under året drivits, förhåller sig till hela
året. Om verksamheten börjat den 1 september året närmast före det,
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 158 höft. (Nr 191.) 6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

under vilket taxeringen sker, samt förmögenheten, beräknad efter
de vanliga grunderna, vid årets slut utgjort 60,000 krouor, upptages

sålunda såsom näringsskattepliktig förmögenhet 60,000 x g = 20,000 kronor.

Har ett näringsföretag upphört under året närmast före det, under
vilket taxeringen sker, bör lämpligen såsom näringsskattepliktig förmögenhet
upptagas den näringsskattepliktiga förmögenheten, sådan den
beräknats vid nästföregående års taxering, reducerad i förhållande till den tid
av samma år, varunder näringen drivits. Har ett näringsföretag, vars näringsskattepliktiga
förmögenhet den 31 december 1923 utgjort 120,000 kronor,
upphört den 31 maj 1924, upptages vid taxeringen år 1925 den närings 5 skattepliktiga

förmögenheten sålunda till x 120,000 — 50,000 kronor.

Har ett näringsföretag under nästföregående år såväl börjat som
upphört med sin verksamhet, bör såsom näringsskattepliktig förmögenhet
upptagas den vid verksamhetens början förefintliga förmögenheten, reducerad
i förhållande till den tid, varunder verksamheten pågått.

Vid 19 §.

Rätt till firmanamn, varumärke, mönsterskydd, tidnings titel

o. d., som enligt förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt
icke skall räknas till förmögenhet, upptages efter anskaffningsvärde
med avdrag för den värdeminskning, som på grund av ändrade avsättningsförhållanden
o. d. eller, vad rätt till mönsterskydd angår, med
hänsyn därtill, att rättigheten är med avseende å sin giltighet till tiden
begränsad, skäligen kan anses hava uppkommit under tiden efter rättighetens
förvärvande. Om rättigheten icke förvärvats genom överlåtelse,
upptages den till bokförda värdet.

Vid 20 §.

Uti avkastningen inräknas blott inkomst, som är att anse såsom
inkomst av näringen, och sålunda icke t. ex. inkomst, som härflutit av
näringsidkarens privata förmögenhet eller av utdelning å aktier, banklotter,
kommanditlotter eller andelar i ekonomiska föreningar eller rederier,
vilka icke skola inräknas i den näringsskattepliktiga förmögenheten.

Använder näringsidkare i sin näring annan tillhörig lös egendom
och har vid inkomstens beräknande avdrag ägt rum för hyra för denna
egendom, skall vid avkastningens beräkning hyresavgiften läggas till

Kung!. Maj ris proposition Nr Ull. 43

inkomsten. Skulle näringsidkaren, därest den lösa egendomen tillhört
honom, varit berättigad att vid inkomstens beräknande åtnjuta avdrag
för värdeminskning å densamma, skall dock hyresavgiften beräknas
allenast till vad som av densamma återstår efter avdrag för värdeminskning,
som eljest skulle åtnjutits.

Har näringsidkare av annan arrenderat näringsdrift, skall vid avkastningens
beräkning arrendebeloppet läggas till inkomsten. Därest
i arrendebeloppet ingått jämväl hyra för fast eller lös egendom, skall
dock till inkomsten läggas blott den del av arrendebeloppet, som
överstiger beräknad hyra för den fästa egendomen samt enligt ovan
givna regler beräknad ersättning för värdeminskning å den lösa egendomen.

I ledning av näringen skall anses deltaga: verkställande direktör,
disponent eller innehavare av motsvarande anställning, vare sig näringen
drives^ av bolag, förening, rederi eller enskild näringsidkare; delägare
i vanligt handelsbolag eller rederi samt annan delägare i kommanditbolag
än kommanditdelägare; ledamot av styrelse för aktiebolag, solidariskt
bankbolag eller ekonomisk förening; samt en var kommanditdelägare i
kommanditbolag, aktieägare i aktiebolag, lottägare i solidariskt bankbolag
eller medlem i ekonomisk förening, som av bolaget eller föreningen
åtnjuter högre avlöning än som vanligen utgår till person med motsvarande
anställning.

I fråga om näringsföretag, som drivits av kooperativ förening,
skall, utöver vad som. stadgas i denna paragraf, gälla, att för beräknande
utav avkastningen skall till inkomsten läggas vad föreningen
enligt 35 § 1 mom. sista stycket fått avdraga för pristillägg, rabatt
eller annan utdelning till sina kunder.

Vid 22 §.

Har näringen icke drivits hela året utan blott eu del därav eller
med olika antal anställda personer under olika delar av året, skall
hänsyn tagas härtill vid beräkning av medeltalet anställda (arbetarantalet).
Däremot får vid beräkning av arbetarantalet hänsyn icke
tagas till åtnjuten semester, till arbetares mera tillfälliga frånvaro, t. ex.
för kortare sjukdom e. d., liksom ej heller därtill, att arbetet på grund
av minskad drift pågått färre dagar i veckan eller med kortare ordinarie
daglig arbetstid än som i näringen är vanligt.

Bråkdel, som ingår i det slutliga arbetarantalet, bortfaller.

Kungl. Maj.ts proposition Nr 191.

Exempel:

Näringen, har drivits blott 30 veckor av året, därav 10 veckor
med 20, 10 veckor med 25 och 10 veckor med 15 arbetare. Arbetarantalet
blir då

10x20 + 10x25 + 10x15 _ 600 =

52 ...... “52

Vid 23 §.

Vid beräkning av näringsskattekapitalet skall man först sammanlägga
den näringsskattepliktiga förmögenheten med meravkastningens
kapitalvärde. Överstiger den uppkomna summan icke arbetarkapitalet,
skola den näringsskattepliktiga förmögenheten och meravkastningens
kapitalvärde oavkortade ingå i näringsskattekapitalet, vadan detta kommer
att motsvara summan av den näringsskattepliktiga förmögenheten, meravkastningens
kapitalvärde och arbetarkapitalet. Överstiger summan av
den näringsskattepliktiga förmögenheten och meravkastningens kapitalvärde
arbetarkapitalet, ingår oavkortat i näringsskattekapitalet av sagda
summa ett belopp motsvarande arbetarkapitalet, varemot den del av
summan, som överstiger arbetarkapitalet, ingår med sitt halva belopp.

Exempel:

1. Förmögenheten utgör 200,000 kronor, meravkastningens kapitalvärde
50,000 kronor och arbetarkapitalet 300,000 kronor. Förmögenheten
och meravkastningens kapitalvärde upptagas utan reduktion, och
näringsskattekapitalet blir 550,000 kronor.

2. Förmögenheten utgör 60,000 kronor, meravkastningens kapitalvärde
30,000 kronor och arbetarkapitalet 60,000 kronor. Av summan
av förmögenheten och meravkastningens kapitalvärde, 90,000 kronor,
upptagas 60,000 kronor fullt, varemot återstående 30,000 kronor reduceras
till hälften. Näringsskattekapitalet blir 135,000 kronor.

Vid 25 §.

Näring av nedan angivna slag skall taxeras:

försäkringsrörelse: i kommun, där försäkringsanstalten eller, om
anstalten är utländsk, dess syssloman haft kontor;

rörelse, som består i att med hjälp av ledning tillhandahålla vatten,
gas eller elektrisk energi: i kommun, där vattenverk, gasverk eller kraftstation
förlagts, i kommun, där huvudkontor funnits, ävensom i kommun,
där vatten, gas eller elektrisk energi förbrukats;

flottningsrörelse: i kommun, genom vilken flottning verkställts,
samt i kommun, där huvudkontor funnits;

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

jordstyckningsföretag eller annan handel med fastigheter: i kommun,
där företaget haft kontor, ävensom i kommun, där den fastighet
är belägen, som varit föremål för styckningen eller handeln;

rederirörelse, för vilken fast driftställe icke begagnats: i kommun,
där huvudredaren författningsenligt är eller bör vara mantalsskriven,
eller, om huvudredare icke funnits, där fartyget har sin hemort;

skogsavverkning på grund av upplåten avverkningsrätt, även om
avverkningen drivits i förening med annan rörelse: förutom i kommun,
där fast driftställe begagnats, jämväl i kommun, där avverkningen ägt rum.

Vid 26 §.

Vid beräkning av huru stor del av den näringsskattepliktiga förmögenheten,
som varit nedlagd i varje särskild kommun, medräknas icke
kontanta penningar, fordringar och värdehandlingar, vilka enligt 17 §
2 mom. fått kvittas mot skulder. Understiga skulderna summan av
kontanta penningar, fordringar och värdehandlingar, som ej äro att
anse såsom varor i affärsverksamhet, och ingå sålunda dylika tillgångar
i den näringsskattepliktiga förmögenheten, skall den del av förmögenheten,
som utgöres av dylika tillgångar, anses hava varit nedlagd i de
olika kommunerna i det förhållande, vari de kontanta penningarna,
fordringarna och värdehandlingarna, utan avdrag av skulder, faktiskt
varit fördelade å de olika kommunerna.

I vissa fall kunna tillgångar hava funnits inom annau kommun
än sådan, där fast driftställe begagnats; så kan förhållandet vara med
maskiner, som befinna sig å en tillfällig arbetsplats, varor, som äro
under transport, o. s. v. I sådana fall böra tillgångarna hänföras
till det fasta driftställe, till vilket de närmast kunna anses höra. Likaledes
böra arbetare, vilka varit sysselsatta med arbete inom kommun,
där fast driftställe icke funnits, anses hava varit sysselsatta vid det
fasta driftställe, till vilket de kunna anses höra; och blir detta i regel
det fasta driftställe, från vilket deras avlöning utbetalts.

I fråga om skogsavverkning på grund av upplåten avverkningsrätt
gäller, att förmögenhet, som består i skogsprodukter, vilka befinna sig å
avverkningsplatsen eller under transport från densamma, i virke, som förädlats
vid tillfälligt driftställe (t. ex. vid ett med lokomobil drivet sågverk,
som uppställts i eller i närheten av den avverkade skogen), ävensom i
maskiner och inventarier vid dylikt tillfälligt driftställe, skall anses hava
varit nedlagd i den kommun, där avverkningen ägt rum, även om i denna
kommun icke begagnats fast driftställe. Likaledes skola arbetare, vilka deltagit
i skogsavverkning eller utdrivning av virke eller vid förädlingsrörelse

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

vid tillfälligt driftställe, anses hava varit sysselsatta i den kommun, där
det skogsområde, som varit föremål för avverkningen, är beläget.

Därest vid beräkning av näringsskattekapitalet reduktion skett av
summan av den näringsskattepliktiga förmögenheten och meravkastningens
kapitalvärde, skall vid beräknande av de förhållandetal, efter vilka näringsskattekapitalet
skall fördelas å de olika kommunerna, den näringsskattepliktiga
förmögenheten inom varje kommun upptagas till ett i samma
proportion reducerat värde.

Exempel: I ett näringsföretag har den näringsskattepliktiga

förmögenheten utgjort 90,000 kronor, varav 60,000 kronor i kommunen
A och 30,000 kronor i kommunen B, samt meravkastningens
kapitalvärde utgjort 60,000 kronor och arbetarnas antal uppgått till
25, varav 15 varit sysselsatta i A och 10 i B; arbetarkapitalet har således
utgjort 50,000 kronor. Av summan utav den näringsskattepliktiga
förmögenheten och meravkastningens kapitalvärde, 150,000 kronor,
skola enligt bestämmelserna i 23 § 50,000 kronor upptagas oavkortade och
återstoden 100,000 kronor upptagas till sitt halvabelopp. Den näringsskattepliktiga
förmögenheten har sålunda reducerats till 3/s av sitt ursprungliga

belopp. Förhållandetalet för A blir 60,000 x 2 + 30,000 = 70,000 och för B

30,000 x 2 + 20,000 = 40,000.

Av näringsskattekapitalet, 150,000 kronor,

skall alltså i A taxeras — av 150,000 kronor eller 95,454 kronor 55 öre, vilket

belopp jämkas till 95,500 kronor, samt i B av 150,000 kronor eller

54,545 kronor 45 öre, vilket belopp jämkas till 54,500 kronor.

Rörande nedan nämnda slag av rörelse skola följande föreskrifter
lända till efterrättelse:

Har bankrörelse bedrivits vid kontor inom skilda kommuner, skall
näringsskattekapitalet fördelas till beskattning i de olika kommunerna
efter förhållandetal, som för varje kontor uträknas på följande sätt. De
belopp, som enligt kontorets månadsrapporter vid varje månads slut balanserats
å kontorets in- och utlåningsräkningar, utelöpande postremissväxlar
oberäknade, sammanläggas, varefter summan delas med månadernas
antal och den sålunda erhållna kvoten anses utvisa medelbeloppet av
kontorets in- och utlåning för året. Det förhållande, i vilket medelbeloppet
av varje kontors in- och utlåning står till det på enahanda sätt
beräknade medelbeloppet av samtliga kontors sammanlagda in- och ut -

Kung!. Maj:ts proposition Nr 191. 47

lärling, skall utgöra kontorets förhåll andetal. Efter dessa förhållandetal
fördelas näriugsskattekapitalet.

Har försäkringsrörelse av inländskt försäkringsbolag bedrivits, förutom
vid huvudkontor inom viss kommun, jämväl vid avdelningskontor
(icke agentur) inom annan kommun, skall näringsskattekapitalet så fördelas,
att å kommun, där avdelningskontor funnits, faller så stor del, som motsvarar
förhållandet mellan, å ena sidan, den premieinkomst, som influtit
vid kontoi et, och, å andra sidan, samtliga intäkterna av rörelsen i dess
helhet, samt a kommun, inom vilket huvudkontoret förlagts, den återstående
delen.

Näringsskattekapitalet i försäkringsrörelse, som drivits av utländsk
försäkringsanstalt, fördelas å de kommuner, där sysslomannen haft kontor,
i förhållande till de vid varje kontor influtna premieinkomster.

Näringsskattekapitalet i flottningsrörelse skall, sedan fem procent
därav avskilts för att taxeras i kommun, där huvudkontoret funnits, fördelas
fall taxering i kommuner, där flottning försiggått, med hänsyn
tagen till flottledens längd inom de olika kommunerna och myckenheten
av det virke, som framflottats.

Näringsskattekapitalet i rörelse, som avser att med hjälp av ledning
tillhandahålla vatten, gas eller elektrisk energi, skall till beskattning så fördelas,
att av näringsskattekapitalet fem procent taxeras i kommun, där huvudkontoret
funnits, femtio procent i kommun, där vattenverket, gasverket
eller kraftverket är beläget, samt fyrtiofem procent i kommun, där förbrukningen
ägt rum. Finnas i ett företag flera inom olika kommuner
belägna vatten-, gas- eller kraftverk eller ligga delar av ett och samma
verk inom olika kommuner, fördelas den å dessa anläggningar gemensamt
belöpande hälften av näringsskattekapitalet mellan kommunerna

i. förhållande till den inom varje kommun nedlagda näringsskattepliktiga
förmögenheten. Har förbrukning ägt rum i flera kommuner,
fördelas den å förbrukningen belöpande delen av näringsskattekapitalet
^ mellan kommunerna efter förbrukningen inom varje kommun, därvid
iakttages, att, om vatten, gas eller elektrisk energi levererats till
någon, som utövar distribution därav, skall förbrukning för leverantörens
del anses hava skett i den kommun, där leveransen ägt rum.
Har förbrukning ägt rum i utlandet, skall taxering ske, som om den
ägt rum i den kommun, där huvudkontoret funnits. Näringsskatt utgår
icke för den del av näringsskattekapitalet, som vid den enligt ovan
angivna regler gjorda fördelningen belöper å förbrukning, som skett
i och för järnvägs-, spårvägs-, kanal-, post-, telegraf- eller telefondrift
inom riket.

Kunyl. Mapts ■proposition Nr 191.

Av näringsskattekapitalet i jordstycknings företag eller annan handel
med fastigheter skola fem procent taxeras i den kommun, där huvudkontor
funnits, samt återstoden i kommun, där fastighet, som vant.
föremål för styckning eller försäljning, är belägen. Hava fastigheter
inom olika kommuner varit föremål för styckning eller försäljning, skola
å fastigheterna gemensamt belöpande nittiofem procent av näringsskattekapitalet
fördelas mellan kommunerna i förhållande till de betingade
köpeskillingarna för de inom varje kommun belägna jordlotter eller
fastigheter, som under året försålts.

IV kap.

Bestämmelserna i detta kap. överensstämma i allmänhet med motsvarande
bestämmelser i förordningen den 28 oktober 1910 om inkomstoch
förmögenhetsskatt. 1 den del icke annat angives här nedan hora därför
de vid nämnda förordning fogade särskilda anvisningar lända till efterrättelse
vid taxeringen till kommunal inkomstskatt.

Vid 35 §.

Kan tillförlitlig utredning icke vinnas i vad man ränteutgifter
utgöra ränta å lånt anläggnings- eller rörelsekapital, eller i vad mån ränta
å lånt anläggnings- eller rörelsekapital hänför sig till fastighet eller till
rörelse eller till särskilda fastigheter eller särskilda slag av rörelse ma
vid uppskattningen av inkomstbeloppen från de särskilda inkomstkällorna
ränteutgifterna fördelas till avdrag å dessa efter förhållandet mellan

bruttoinkomsternas inbördes storlek. _

Avdrag för förlust å icke yrkesmässig avyttring av last eller los
egendom får ej ske med högre belopp, än som motsvarar den skattskyldig
inkomst av dylik avyttring. Dylik förlust, som kantor sigill
fast egendom, skall i första hand avdragas å inom samma kommun
beskattningsbar inkomst av motsvarande art. Möjligen överskjutande
förlust å icke yrkesmässig avyttring av fast egendom ävensom
förlust å icke yrkesmässig avyttring av lös egendom avdrages a
sådan inkomst vid icke yrkesmässig avyttring av fast eller los egendom,
som taxeras i kommun, varom i 38 § sägs. Har skattskyldig vid tillämpning
av nu angivna regler icke kommit i åtnjutande utav avdrag, som
helt motsvarar hans förlust å icke yrkesmässig avyttring av last eller
lös egendom, skall, med tillämpning i övrigt av de i 4 inom. givna
fördelningsregler, återstoden av förlusten avdragas från de i andra kom -

Kungl. Maj ds proposition Nr 191. 4 i)

muner uppskattade inkomster av icke yrkesmässig avyttring av fast
egendom.

Vid 37 §.

Äger eller brukar skattskyldig inom skilda kommuner belägna
jordbruksfastigheter, som ligga i sambruk, och kan det icke utredas,
huru stor inkomst härflutit av fastigheterna i varje särskild kommun,
bör den från fastigheterna gemensamt härflutna inkomsten för beskattning
fördelas mellan de beskattningsberättigade kommunerna efter detförhållande,
vari fastigheternas jordbruksvärden belöpa å de särskilda
kommunerna, eller — därest i den inkomst, vilken skall fördelas, ingår
inkomst av skogsbruk, som ej avser husbehovet — efter det förhållande,
vari fastigheternas jordbruks- och skogsvärden å kommunerna belöpa.

När inkomst av ett näringsföretag skall taxeras inom olika kommuner,
böra i fråga om inkomstens fördelning tillämpas nedan angivna
regler.

Avser ett företag tillverkning eller handel och kan det icke utredas,
huru stor inkomst härflutit av verksamheten inom varje särskild
kommun, skall fördelningen ske efter tillverkningsvärdet eller handelsomsättningen
å de särskilda driftställena. Om någon, som bedriver tillverkning
av varor, försäljer dem i detalj eller eljest på sådant sätt,
att hans rörelse kan anses omfatta både tillverkning och handel, samt
dessa rörelsegrenar förlagts till skilda kommuner, skall inkomsten efter
rörelsegrenarnas inbördes ekonomiska betydelse för företaget i dess helhet
uppdelas i inkomst av tillverkning och inkomst av handel.

Vid fastställande av fördelningsgrund skall hänsyn vidare tagas
därtill, att rörelsegrenar kunna med avseende å sin beskaffenhet i väsentligt
olika mått förorsaka de kommuner, inom vilka de drivas, särskilda
olägenheter och kostnader. Avseende bör jämväl fästas därå, att kommun,
inom vilken driftsanläggning av beskaffenhet att hänföras till fast
egendom är belägen, bort vara berättigad att beskatta fastighetens
hyresvärde, därest detta värde skolat särskilt för sig taxeras såsom inkomst
av fast egendom. Kommun, där större arbetspersonal eller mera
värdefulla driftsbyggnader användas för rörelsen, bör sålunda tillerkännas
en förhållandevis större andel av inkomsten än annan kommun, där
arbetspersonalens storlek eller värdet av driftsbyggnaderna är jämförelsevis
ringa.

Finnes i kommun huvudkontor, där affärsledningen i sin helhet
handhaves, eller är i kommun annan för rörelsen avsedd inrättning eller
anordning förlagd av beskaffenhet, att den där>tädes bedrivna verksamBihang
till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 158 käft. (Nr 191.) 7

Kungl. Maj ds proposition Nr 191.

heten icke lämpligen låter sig jämföras med verksamheten inom övriga
grenar av rörelsen, såsom förhållandet är exempelvis med nederlag för
varors förvaring, expeditionskontor o. d., skall, innan fördelning efter
rörelsens omfattning företages, viss andel av inkomsten avskiljas för att
särskilt taxeras i den kommun, där huvudkontoret eller inrättning eller
anordning, som ovan avses, förlagts. Sådan andel må icke bestämmas
till högre belopp än fem procent av inkomsten utav rörelsen, så framt
icke särskilda omständigheter föranleda, att större andel av inkomsten
skäligen bör anses belöpa å huvudkontoret, inrättningen eller anordningen.
Återstoden av inkomsten fördelas därefter i förhållande till
rörelsens omfattning.

Exempel: Ett bolag har idkat fabriksrörelse — av beskaffenhet
att böra anses såsom ett enda företag — inom tre skilda kommuner,
A, B och C; och har bolaget dessutom i kommunen A haft huvudkontor.
fnkomsten i sin helhet av rörelsen har uppgått till 25.263
kronor, varav 5 procent eller 1,263 kronor anses belöpa å huvudkontoret.
I förhållande till tillverkningens storlek i de skilda kommunerna
skulle av återstående beloppet, 24,000 kronor, hälften falla på kommunen
A med 12,000 kronor, en tredjedel på kommunen B med 8.000
kronor och en sjättedel på kommunen C med 4,000 kronor. I kommunen
A skola alltså taxeras dels nämnda belopp 12,000 kronor och
dels det belopp 1,263 kronor, som ansetts belöpa å huvudkontoret, eller
tillhopa 13,263 kronor, som avjämnas till 13,260 kronor. I B taxeras
8,000 kronor och i C 4,000 kronor.

I fråga om beskattning av inkomst utav bankrörelse iakttages, att,
då rörelsen drivits vid flera kontor, alla omkostnader och förluster under
räkenskapsåret av sådan beskaffenhet, att vid taxeringen avdrag därför
må äga rum, påföres rörelsen i dess helhet, varefter beräkningen av
den del av den uppskattade inkomsten, som belöper på varje särskilt
kontor, sker på samma sätt, som i anvisningarna vid 26 § är stadgat
i fråga om fördelning av en banks näringsskattekapital å bankens olika
kontor.

Har försäkringsrörelse bedrivits, förutom vid huvudkontor, jämväl
vid avdelningskontor inom annan kommun, skall inkomsten fördelas till
beskattning efter samma regler, som enligt anvisningarna vid 26 § i
fråga om sådan rörelse gälla för fördelningen av näringsskattekapitalet.

Vad angår inkomst av järnvägsdrift, skall, vare sig driften ngt
rum uteslutande å egen bana eller uteslutande å främmande bana, i varje
kommun, där beskattning av järnvägens inkomst skall äga rum, taxeras
så stor del av den uppskattade inkomsten, som summan av järnvägens

Kungi. Maj:ts proposition Nr 191.

inom kommunen till dess personal utbetalta avlöningsförmåner — därunder
inbegripet värdet av fria bostäder och andra naturaförmåner —
utgjort av järnvägens totala utgifter för sådan avlöning; och skall därvid
iakttagas, att i avlöningsförmåner skola inräknas såväl styrelse- och revisorsarvoden
som ock de bidrag till avlöning åt annan järnvägs personal,
vilka järnvägen i form av förvaltningsbidrag eller därmed liknande bidrag
haft att erlägga, att summan av utbetalta avlöningsförmåner skall
minskas med de bidrag av nu nämnd art, som influtit från annan järnväg,
att styrelse- och revisorsarvoden anses utbetalta inom den kommun,
där järnvägen haft sitt huvudkontor, att avlöningsbidrag, som
nyss nämnts, skall anses utbetalt i den kommun, där anslutningsstationen
är belägen, samt att avlöning i övrigt anses utbetald i löntagarens
bostadskommun, därest beskattning av järnvägens inkomst skall äga
rum därstädes, men eljest i den kommun, där löntagaren haft sin huvudsakliga
tjänstgöring vid järnvägen förlagd.

Har skattskyldig, som idkat järnvägsdrift å egen bana, tillika för
egen räkning omhänderhaft trafiken å främmande bana, skall inkomsten
av rörelsen å värdera banan särskilt för sig beräknas. För detta ändamål
uppskattas först den behållna inkomsten av rörelsen i dess helhet,
dock utan avdrag vare sig för ränta å gäld eller för ersättning, som
skolat utbetalas för nyttjande av den främmande järnvägen. Det
på detta sätt bestämda totala driftsöverskottet fördelas därefter mellan
de trafikerade banorna efter sammanlagda trafikvärdet av vardera
banans stationer. Stationernas trafikvärden beräknas därvid såsom
om banorna utgjorde en enda järnväg, dock att för station, som tillhört
båda banorna, stationens uträknade trafikvärde uppdelas i två trafikvärden,
allt eftersom stationens trafik hänfört sig till den ena eller den andra
banan. Från den del av driftsöverskottet, som enligt denna beräkningsgrund
kommer på den främmande järnvägen, avdrages den ersättning,
som skolat utbetalas för nyttjandet av den främmande järnvägen, jämte
ränta å gäld, som kan anses belasta driften å densamma. Återstoden,
som utgör den skattskyldiges skattepliktiga inkomst av den främmande
järnvägen, skall, sedan fem procent tillgodoräknats den ort, där huvudkontoret
för den egna järnvägen varit beläget, fördelas mellan de kommuner,
där den främmande banans inkomst skall beskattas, efter samma
grunder, som här ovan föreskrivits för fördelning av inkomst av järnvägsdrift
å en enda bana. Från den del av driftsöverskottet, som faller
på den skattskyldiges egen järnväg, göres avdrag för ränta å gäld, som
belastar denna järnväg, varefter återstoden fördelas på nyssnämnda sätt
mellan de kommuner, där denna järnvägs inkomst skall taxeras. Den

52 Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

skattepliktiga inkomst, ägaren av den främmande järnvägen har av densamma,
skall på enahanda sätt fördelas mellan de kommuner, i vilka
den trafikerande järnvägens inkomst av den främmande banan skall beskattas.
På liknande sätt förfares, om järnvägsdriften ägt rum å egen
jämte flera främmande banor eller uteslutande å främmande banor.

En stations trafikvärde beräknas till hälften av järnvägens bruttoinkomst
av stationens avsända och anlända godstrafik (ilgods, styckegods
och vagnslastgods), ökad med järnvägens bruttoinkomst av vid
stationen försålda personbiljetter. Gods, som i samtrafik eller transitotrafik
inkommit från främmande bana, räknas såsom avsänt från
övergångsstationen; likaså räknas till annan bana utgående gods såsom
anlänt till övergångsstationen. Såsom järnvägens station räknas härvid
även av densamma använd, annan järnväg tillhörig station.

Inkomst av spårvägsdrift skall så fördelas till beskattning, att
fem procent därav först avskiljas för att taxeras i kommun, där spårvägen
haft huvudkontor, varefter återstoden fördelas mellan de kommuner, som
av spårvägen berörts, efter förhållandet mellan de inom varje kommun
influtna avgifter. Där särskilda anordningar vid spårvägsdriften saknas
för beräknande av beloppet av de inom varje kommun influtna avgifter,
sker fördelningen efter spårvägsnätets längd inom de skilda kommunerna.

Inkomst av kanaldrift skall så fördelas till beskattning, att fem
procent av avkastningen taxeras i kommun, där huvudkontoret funnits,
varefter återstoden fördelas till taxering inom övriga kommuner efter
fördelningstal, som av vederbörande länsstyrelse efter den skattskyldigas
hörande fastställas att lända till efterrättelse till dess annorlunda
förordnas. Dessa fördelningstal erhållas genom att till kilometertalet
av kanalens längd inom varje kommun lägga antalet slussar inom
kommunen, därvid till kanallängden endast hänföras de sträckor, som
först genom kanalföretaget gjorts segelbara. Kanallängden räknas i
kilometer och tiondelar därav, varvid bråkdel, som ej uppgår till full
tiondel, bortfaller. Utgör kanalen på någon sträcka gräns mellan två
kommuner, uppdelas fördelningstalet för sådan sträcka lika på vardera
kommunen, blår, då denna lag träder i kraft, fördelningstal fastställts
att gälla för taxering till bevillning, skola dessa fördelningstal fortfarande
gälla för taxering till kommunal inkomstskatt till dess annorlunda
förordnas.

I fråga om inkomst av flottningsrörelse skall beskattningsrätten fördelas
mellan samma kommuner och efter enahanda grunder, som i
anvisningarna vid 26 § angivas beträffande fördelning av sådan rörelses
näringssk attekapital.

5:3

Kungl. Maj:ts proposition AV 191.

Inkomst av näring, som avser att med hjälp av ledning tillhandahålla
vatten, gas eller elektrisk energi, skall till beskattning så fördelas, att av
inkomsten fem procent taxeras i kommun, där huvudkontor funnits, tjugufem
procent i kommun, där vattenverket, gasverket eller kraftverket är beläget,
samt sjuttio procent i kommun, där förbrukningen ägt rum. Finnas i
ett företag flera inom olika kommuner belägna vatten-, gas- eller kraftverk,
fördelas den å dessa anläggningar belöpande delen av inkomsten mellan
kommunerna i förhållande till verkens kapacitet. Ligga delar av ett
och samma vatten-, gas- eller kraftverk i olika kommuner, fördelas den
å verket belöpande delen av inkomsten mellan dessa kommuner i förhållande
till värdet av de inom varje kommun belägna anläggningarna.
Har förbrukning ägt rum i flera kommuner, fördelas den å förbrukningen
belöpande. delen av inkomsten mellan kommunerna efter förbrukningen
inom varje kommun. Har vatten, gas eller elektrisk energi levererats
till någon, som utövar distribution därav, skall förbrukningen för leverantörens
del anses hava skett i den kommun, där leveransen ägt rum.
Har förbrukning ägt rum i utlandet, skall taxering ske såsom om den
ägt rum i den kommun, där huvudkontoret funnits.

Vid taxering av statens inkomst av rörelse, som avser att med
hjälp av ledning tillhandahålla elektrisk energi, skall, därest energi levererats
till statens kommunikationsverk, iakttagas följande: Inkomsten i
dess helhet beräknas i vanlig ordning. Från den samlade inkomsten dragés
därefter, den del därav, som härrör från leverans av energi till statens kommunikationsverk.
Återstoden blir till kommunal inkomstskatt taxerad inkomst.
Kan den inkomst, som härrör från leverans av energi till statens kommunikationsverk,
icke på annat sätt tillförlitligen beräknas, må den upptagas
till så stor del av hela inkomsten, som den till sagda verk levererade
energin utgör av all från kraftvei’ket levererad energi. Den
taxerade inkomsten fördelas därefter mellan de olika kommunerna efter
samma regler, som gälla för fördelning enligt nästföregående stycke;
dock att vid fördelningen av den å förbrukningen belöpande delen
av inkomsten hänsyn icke skall tagas till energi, som levererats till
statens kommunikationsverk.

Vid 42 §.

Till ledning vid tillämpningen av bestämmelserna i 2 mom. a) av
denna paragraf torde kunna tjäna följande exempel.

1. A, vilken i mantalsskrivningskommunen taxerats till kommunal
inkomstskatt för en inkomst av 400 kronor, har i annan kommun

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

taxerats till sådan skatt för mera än 2<<0 kronor och är sålunda icke
på grund av bestämmelserna i 1 mom. fri från beskattning i mantalsskrivningskommunen.
Därest han är ensamförsörjare och bosatt inom
ort, å vilken vid beräknande av det till inkomst- och förmögenhetsskatt
beskattningsbara beloppet må åtnjutas ett avdrag av 600 kronor,
skall alltså vid taxering till kommunal inkomstskatt i mantalsskrivningskommunen
avdragas hälften av detta belopp eller 300 kronor samt av
återstående 100 kronor medräknas allenast hältten, vadan det till
kommunal inkomstskatt beskattningsbara beloppet utgör 50 kronor.
År han däremot bosatt å sådan ort, att vid taxeringen till inkomstoch
förmögenhetsskatt må åtnjutas ett avdrag av 800 kronor eller
därutöver, eller är han såsom familjeförsörjare berättigad till avdrag,
som tillsammans med ortsavdraget uppgår till eller överstiger nämnda
summa, och om alltså hälften av vad sålunda må avdragas vid taxeringen
till inkomst- och förmögenhetsskatt motsvarar eller överstiger hans till
kommunal inkomstskatt uppskattade inkomst, återstår icke någon beskattningsbar
del av densamma.

2. B har taxerats till kommunal inkomstskatt för en inkomst
av 630 kronor. Därest han enligt bestämmelserna i 18 § av förordningen
den 28 oktober 1910 om inkomst- och förmögenhetsskatt skulle varit
berättigad att vid taxering till sådan skatt tillgodonjuta ortsavdrag och
famil jeavdrag med tillhopa 1,000 kronor, skall alltså hans till kommunal
inkomstskatt beskattningsbara belopp beräknas sålunda, att, sedan från
den taxerade inkomsten, 630 kronor, avräknats hällten av ovannämnda
avdragsbelopp med 500 kronor, återstående belopp av 130 kronor upptages
såsom beskattningsbart till hälften eller alltså med 65 kronor,
vilket belopp emellertid enligt bestämmelsen i 4 m< m. skall avjämnas
till 60 kronor.

Därest den till kommunal inkomstskatt taxerade inkomsten överstiger
summan av de vid taxeringen till inkomst- och förmögenhetsskatt
medgivna avdrag, till vilka hänsyn skall tagas i nu förevarande avseende,
blir det till kommunal inkomstskatt beskattningsbara beloppet vid tilllämpning
av bestämmelserna i 2 mom. a) lika med den taxerade inkomsten
med avdrag av tre fjärdedelar av nu ifrågavarande, vid taxeringen till
inkomst- och förmögenhetsskatt medgivna avdrag.

Om sålunda en person taxerats till kommunal inkomstskatt för en
inkomst av 3,000 kronor och vid taxeringen till inkomst- och förmögenhetsskatt
är berättigad tillgodonjuta avdrag med tillhopa 1,200 kronor,
kan det till kommunal inkomstskatt beskattningsbara beloppet beräknas
sålunda, att från den taxerade inkomsten, 3,000 kronor, avdrages s/4 aT

Kung!. Maj ts proposition Nr 191. 55

1,200 kronor eller 900 kronor, vadan alltså återstår ett beskattningsbart
belopp av 2,100 kronor.

Innebörden av stadgandena i 2 mom. b) belyses av följande
exempel:

1. C har taxerats till kommunal inkomstskatt för en inkomst av

3.000 kronor samt är berättigad att vid taxering till inkomst- och
förmögenhetsskatt tillgodonjuta ortsavdrag och familjeavdrag med tillhopa
1,400 kronor. Vid tillämpning enbart av de under 2 mom. a) meddelade
bestämmelserna skulle alltså det till kommunal inkomstskatt beskattningsbara
beloppet utgöra 1,950 kronor. Därest emellertid den skattskyldige
äger förmögenhet, må där ej sådant förhållande, varom i 2 mom. b)
punkt 1) andra stycket eller punkt 2) sägs, är förhanden — det beskattningsbara
beloppet i anledning av nämnda avdrag icke sättas lägre än
till 5 procent av förmögenhetens vid taxering till inkomst- och förmögenhetsskatt
uppskattade belopp, tiar förmögenheten uppskattats till

50.000 kronor, skall inkomsten av densamma anses hava utgjort 2,500
kronor, vartill alltså det beskattningsbara inkomstbeloppet upptages. Om
förmögenheten uppgår till så stort belopp, att 5 procent därav motsvarar
eller överstiger den taxerade inkomsten, 3,000 kronor, upptao-es
denna inkomst i sin helhet såsom beskattningsbart belopp.

2) D har taxerats till kommunal inkomstskatt för en inkomst av

2.000 kronor, som enligt de under 2 mom. a) givna bestämmelser skall
beräknas lill ett beskattningsbart belopp av 1,000 kronor. Därest D
taxerats för en förmögenhet av 32,000 kronor, skall alltså enligt bestämmelsen
i 2 mom. b) punkt 1) det beskattningsbara beloppet upptagas till
1,600 kronor. Om emellertid D:s förvärvsförmåga till följd av exempelvis
sjuklighet vant nedsatt till hällten, bör beskattningsnämnd tillämpa
den nämnden tillagda befogenhet så, att av de enligt 2 mom. a) medgivna
avdrag, 1,000 kronor, hälften får avräknas å inkomsten av förmögenhet.
Det beskattningsbara beloppet bör alltså i detta fall bestämmas
till 1,100 kronor. Därest den beräknade inkomsten av förmögenhet
i stället varit 1,500 kronor eller därunder, bör den skattskyldige
i nu angivna fall få tillgodonjuta de enligt 2 mom. a) medgivna
avdrag oavkortade och det beskattningsbara beloppet alltså utföras&med

1.000 kronor.

Såsom exempel å icke särskilt angivna förhållanden, som böra föranleda
taxeringsmyndighet att medgiva undantag från bestämmelsen i
2 mom. b) punkt 1), må nämnas de fall, att skattskyldig har att utöva
omvårdnad om närstående person och på denna grund icke alls eller
allenast i mindre omfattning kan ägna sig åt särskild förvärvsverksamhet,

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

att skattskyldig avgått med pension från av honom innehavd tjänst, att
skattskyldig är änka, som vid tiden för mannens frånfälle icke innehaft
särskild anställning, o. s. v.

Avdrag enligt 2 mom. b) 2) må medgivas utan hinder därav, att
inkomsten är att anse såsom inkomst av förmögenhet. Sådana utgifter
för annans underhåll, som avses i 35 §, ma icke åberopas såsom grund
för avdrag enligt detta stycke.

VI kap.

Vid 49 §.

Till ledning vid tillämpning av bestämmelserna om efterbeskattning
må här anföras följande exempel:

En ensamförsörjare, mantalsskriven inom ort tillhörande ortsgrupp
V, har år 1921 till kommunal inkomstbeskattning därstädes uppgivit ett
belopp av 700 kronor. Hans till kommunal inkomstskatt beskattningsbara
belopp blir då med tillämpning av bestämmelsen i 42 § 2 mom. a)
100 kronor. År 1924 upptäckes, att deklarationen varit felaktig, i
det att den skattskyldige rätteligen bort uppgiva ett belopp av 2,000
kronor. Det beskattningsbara beloppet hade alltså med tillämpning av
nyssnämnda lagrum år 1921 rätteligen bort vara 1,250 kronor och till elterbeskattning
vid 1924 års taxering skall upptagas ett belopp av 1,250—100
= 1,150 kronor. Detta belopp upptages — utan sammanblandning med
det beskattningsbara belopp, som kan i vanlig ordning fastställas i
1924 års taxeringslängd, som ligger till grund för samma års kommunala
utdebitering.

Ktingl. Maj.ts proposition Nr 191.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Mafit Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 12
mars 1920.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Branting,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena friherre Palmstierna
Statsråden: Undén,

Thorsson,

Olsson,

Sandler,

Nothin,

Nilsson,

Eriksson,

Svensson,

Hansson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anförde
chefen för finansdepartementet statsrådet Thorsson:

Sedan lång tid tillbaka hava pågått förarbeten för en reformering
av det kommunala beskattningsväsendet. Dessa förarbeten hava nu
fortskridit så långt, att jag är i tillfälle att för Kungl. Maj:t framlägga

förslag till en genomgripande omläggning av den kommunala beskattningen.

Innan jag övergår till en närmare redogörelse för detta förslag
och vad därmed äger samband, torde jag emellertid böra med några
ord beröra kommunalskattefrågans innebörd.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 158 höft. (Nr 191.)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

Skatteutjäm Hingen.

I. Kommunalskattefrågans innebörd.

De svenska kommunerna äro menigheter, vilka äga beskatta sig
för egna behov. Hit böra i främsta rummet dels de så kallade borgerliga
primärkommunerna, nämligen landskommuner, köpingar, som bilda
egen kommun, och stadskommuner, dels ock länskommunerna (landstingsområdena).
Dessutom finnes det emellertid menigheter, som i lag
auktoriserats såsom kommuner för vissa särskilda ändamål. Tdl sådana
specialkommuner äro att räkna kyrkoförsamlingar, skoldistrikt, fattigvårdssamtiällen,
köpingar, som ej utgöra egen kommun, municipalsamhällen,
väghållningsdistrikt och tingslag.

I olikhet med den direkta statsbeskattningen, där i och med taxeringen
tillika är bestämt, huru mycket som skall utgöras i skatt, är
den nuvarande kommunala beskattningen eu repartitionsbeskattning.
Uppskattningen ger här till resultat ett visst antal beskattningsenheter
såsom underlag för bidragsskyldighetens fördelning men avgör i övrigt
intet beträffande storleken av denna skyldighet. Denna betingas av och
växlar efter förhållandet mellan, å ena sidan, kommunens skattebebov och,
å andra sidan, antalet beskattningsenheter. Ur detta förhållande är det,
som det kommunala skatteproblemet hämtar sitt egentliga innehåll och
tillika får sin naturliga begränsning. Uppgiften måste nämligen från
dessa förutsättningar bliva dels att söka åstadkomma största möjliga utjämning
av det kommunala skattetrycket å de beskattningsföremål, som
ställas till kommunernas förfogande, och detta såväl inom varje kommun
för sig som ock vid jämförelse mellan skilda kommuner, dels också att
träffa anstalter i syfte att detta skattetryck, även absolut taget, hålles
inom tillbörliga gränser. En omläggning av beskattningsväsendet i
förstnämnda syfte har man brukat beteckna med ordet skattereglering.
Ett lättande av de särskilt skattetyngda kommunernas skattebördor benämnes
skatteutjämning.

Den stora olikheten i skattetrycket inom olika kommuner beror
till avsevärd del ytterst av kommunernas territoriella begränsning och
den därav föranledda ojämna tillgången på beskattningsföremål. Ju
större kommunerna gjordes, desto mera skulle olikheterna utjämnas.

Såsom ett steg i riktning mot en skatteutjämning på nu antytt
sätt kunna betecknas lagen den 13 juni 1919 (nr 293) om ordning och

Kungl. Maj.ts proposition Nr 191.

villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik indelning samt lagen
samma dag (nr 294) om kommunalförbund.

Givetvis kan emellertid eu verklig lösning av skatteutjämningsfrågan
icke vinnas på denna väg. Kommunens område måste alltid förbliva
jämförelsevis begränsat, enär en sammanslagning av allt för stora områden
till en kommun av flera anledningar ej låter sig göra. För ernående
av en skatteutjämning måste därför vidtagas åtgärder, som avse direkt
bidrag eller understöd i eu eller annan form till kommunerna.

Härvid måste man emellertid beakta arten av de anordningar,
som skola bekostas av kommunerna. I den mån fråga är om tillgodoseende
av rent lokala intressen, torde väl nämligen kommunerna böra,
åtminstone såsom regel, även i sista hand vidkännas kostnaderna därför,
oavsett huruvida utgifterna äro större eller mindre. Det är egentligen
endast i fråga om kostnaderna för angelägenheter av mera allmänt
— närmast statligt — intresse, som kommunerna kunna anses hava befogade
anspråk på bidrag från det allmänna. Redan nu utgå betydande
anslag till kommunerna i form av bidrag till deras kostnader för vissa
dylika allmänna angelägenheter, såsom till skolväsendet m. m. Att enbart
genom dylika bidrag eller anslag till rikets samtliga kommuner bereda
tillräcklig lättnad för de fattigare kommunerna torde dock — åtminstone
för närvarande — icke vara praktiskt genomförbart. Ej heller synes det
låta sig göra att på staten eller kommuner av högre ordning överflytta
det direkta ombesörjandet av vederbörande angelägenheter. Av rent
praktiska skäl torde nämligen alltid åtminstone en del av desamma böra
i första haud ombesörjas av vederbörande primärkommuner, enär dessa,
såväl på grund av de kommunala myndigheternas kännedom om ortsförhållandena
som jämväl i övrigt, måste anses vara bäst skickade att på
ett ändamålsenligt och billigt sätt ombesörja respektive anordningar.
Härtill kommer, att det i åtskilliga fall knappast kan avgöras vilketdera
intresset, det kommunala eller det statliga, är övervägande, vadan ett
överflyttande från kommunerna av dem nu åvilande uppgifter redan av
denna grund är i dylika fall uteslutet.

I sista hand lärer därför i och för skatteutjämningen erfordras
direkt understöd till särskilt skattetyngda kommuner.

Emellertid är den nuvarande stora olikheten i skilda kommuners
skattebördor understundom delvis endast skenbar och beroende såväl på
ett mindre tillfredsställande taxeringsförfarande överhuvudtaget som
ock därpå, att gällande lagstiftning icke på ett lämpligt sätt fördelar
skattskyldigheten mellan de olika beskattningsföremålen, samt att i följd
härav skattetrycket inom skilda kommuner kommer att under i övrigt

Skatteregie rtngen.

60 Kungl. Maj ds proposition Nr 191.

likartade omständigheter te sig olika allt efter det förhållande, vari
de olika beskattningsföremålen förekomma inom respektive kommuner.
Givetvis kan och bör ett slutligt ordnande av skatteutjämningsfrågan icke
äga rum, innan sättet för fördelningen av utskylderna å medlemmarna
inom en och samma kommun blivit bestämt. Först efter det en skatt ereglering
genomförts, kan nämligen kommunens verkliga bidragsbehov
definitivt fastställas.

Därmed är emellertid icke sagt, att kommunernas behov av understöd
skall lämnas opåaktat, till dess skatteutjämningsfrågan kan slutligt
ordnas. Tvärtom avser jag att föreslå en utdebitering för skatteutjämningsändamål
av medel, som torde kunna antagas bliva för ändamålet
tillräckliga. Vad som sagts därom, att med en slutlig lösning
av utjämningsfrågan måste tillsvidare anstå, avser endast, att de enligt
föreliggande förslag för skatteutjämningsändamål inflytande medel tillsvidare
måste fördelas efter provisoriska grunder.

Vad angår skatteregleringen, så har man brukat uppdela kommunmedlemmarnas
bidragsskyldighet i allmän och speciell bidragsskyldighet.
Den senare fullgöres dels genom särskilda skatter, såsom hundskatt,
nöjesskatt in. in., dels ock genom särskilda avgifter till täckande av kostnaderna
för vissa kommunala anoi-dningar. Med allmän bidragsskyldighet
förstås kommunmedlemmarnas plikt att deltaga i fyllandet av kommunens
behov av skattemedel utöver vad som i övrigt influtit till kommunen.

Det nu föreliggande förslaget, avser att ordna kommunmedlemmarnas
allmänna bidragsskyldighet.

Däremot beröres av förslaget icke den speciella bidragsskyldigheten.
Frågan om rätt för kommunerna att upptaga särskilda skatter äger icke
sådant samband med det föreliggande ämnet, att densamma behöver nu
upptages. Intäkten av dylika skatter är närmast att jämföra med kommunens
inkomster av annat slag; skatterna inflyta med belopp, vars storlek
är oberoende av kommunens större eller mindre skattebehov. Vad angår
spörsmålet om kommunernas rätt att upptaga särskilda avgifter, så
är denna fråga föremål för särskild utredning och har därför av mig
nu lämnats å sido.

Att av särskilda orsaker det föreliggande förslaget i vissa avseenden
icke innefattar en slutlig lösning av frågan om kommunmedlemmarnas
allmänna bidragsskyldighet, skall av mig senare beröras.

Jag övergår härefter till att lämna vissa redogörelser till ett närmare
belysande av de frågor, vilka i detta sammanhang äro under omprövning.

Kungi. Maj:ts •proposition Nr 191.

til

II. Översikt över kommuiialbeskattningeiis utveckling och
nuvarande gestaltning i Sverige.

Till en början torde jag böra meddela eu kortfattad historik över
kommunernas skatteväsen samt en översikt av nu gällande lagstiftning
i ämnet. Jag vill härvid nämna, att historiken utarbetats på grundvalen
av huvudsakligen tryckta källor, handböcker, kommittébetänkanden o. d.
Särskilt har beträffande äldre tid den av H. L. Rydin vid reservation till
skatteregleringskommittens den 13 september 1882 avgivna betänkande
fogade »P. M. angående det Svenska skatteväsendets utveckling» lagts
till grund för framställningen.

A. Kommunernas beskattningsrätt.

Ännu vid början av 1800-talet hade det svenska kommunallivet ej
höjt sig till någon självständig verksamhet. Städerna hade visserligen
självvalda styrelser men stodo dock i visst underordnat förhållande till
länsstyrelserna. Stadens angelägenheter — med undantag av de kyrkliga
— leddes huvudsakligen av magistraten, i vissa fall efter samråd
med stadens äldste, som utgjordes av en delegation av en särskild
invånarklass, borgerskapet. Denna korporations medlemmar, vilka hade
sig tillerkänt såsom privilegium uteslutande besittningsrätt till stadens
jord, hade även att ensamma bidraga till kostnaderna för styrelse
och förvaltning. Ordningen för bidragsskyldighetens fullgörande var
i lag bestämd, utan att någon kommunal självbestämningsrätt förefanns.
I första hand bestredos städernas utgifter av de avgifter, städerna
ägde upptaga för begagnande av vissa inrättningar (vägare- och mätarepenningar,
ståndpenningar, auktionsavgifter), som för handel Och rörelse
voro anbefallda, samt av särskilda indirekta skatter, såsom tolag och
andel i accis, vartill vissa städer voro berättigade. Förvaltningen av
stadens kyrkliga angelägenheter handhades av pastor och kyrkoråd samt
av församlingens till prästval berättigade invånare. I lag var uttryck -

Histtrik.

Kungl. Maj ds proposition Nr 191.

ligen bestämt, huru bidrag till kyrko- och prästgårdsbyggnad, prästerskapets
och kyrkobetjäntes avlöningar samt städernas åligganden i
avseende å undervisningen skulle utgöras. Dessa bidrag voro delvis av
personell natur och utgingo lika för alla; i övrigt gäldades de av borgerskapet
och fastighetsinnehavare efter särskilda för olika städer gällande
grunder. Fanns icke i lag eller förordning någon bestämmelse
om bidrags skyldighet till stadens utgifter av ena eller andra slaget,
berodde det på överenskommelse mellan vederbörande, om och på vad
sätt dylika bidrag skulle utgöras. Ingen kommunal myndighet ägde
makt att med förpliktande verkan fatta beslut, som ålade medborgare
någon skatt eller borgerlig tunga utöver vad lag uttryckligen stadgade.

Likasom i stad var det även på landet beroende av lagar och förordningar,
vad som skulle kunna såsom förpliktelse åläggas kommunens
medlemmar. Till häradet utgjordes vissa personliga tjänstbarheter, varjämte
förefanns bj^ggnadsskyldighet i fråga om häradets hus, tingshus
och häradshäkte samt gästgivaregård. Länsvis utgjordes bidrag
till sj ukvården. I övrigt var det socknarna, som voro bärare av
kommunala angelägenheter. Med undantag av fjärdingsmannabestyret
avsågo dessa egentligen kyrkliga frågor, såsom den i allmän lag stadgade
byggnadsskyldigheten beträffande kyrka, prästgård och fattigstuga
samt prästerskapets och kyrkobetjäntes avlöning. Bidragen härtill voro
antingen av personell natur eller utgingo efter matlag, mantal eller
jordens avkastning.

Under 1800-talet blevo emellertid allt flera frågor så småningom
underlagda kommunerna. Någon självständig beskattningsrätt i egentligmening
följde dock till en början ej därmed. Det var först på 1840-talet, som en mera väsentlig ändring härutinnan ägde rum. Då blevo
folkundervisning och fattigvård föremål för eu ingripande reglering.
Städer och socknar åladea att genomföra de av lagstiftningen
påbjudna föreskrifter och att själva bekosta därför erforderliga anordningar.
I sammanhang härmed skedde jämväl en reglering av skatteväsendet.
I fråga om folkskolorna fastslogs detta genom folkskolestadgan
den 18 juni 1842. Enligt denna, som gällde för både land
och stad, skulle folkskolebyggnad bekostas efter samma grunder som
kyrkobyggnad. För övrigt skulle vad som ej kunde täckas genom personliga
avgifter och vissa avgifter för skolbarnen uttagas i förhållande
till den allmänna bevillningen för egendom och inkomst, såvida ej annan
överenskommelse därom träffades. Dessa grundsatser erhöllo emellertid
en utvidgad tillämpning. Enligt förordningen den 29 augusti 1843
om socknestämmor i riket erhöllo nämligen kommunerna — både städer

Kunql. Mnj:U proposition Nr t .97. 63

och landsbygd — rätt att upptaga avgifter för de visserligen ännu begränsade
ändamål, som folio inom ramen för kommunernas verksamhetsområde.
Dessa avgifter skulle, i den mån ej särskilda normer för
deras utgörande voro bestämda, utgå efter mantalet eller, om sådant ej
vore åsatt, i visst förhållande till den allmänna bevillningen. Enligt förordningen
om fattigvården i riket den 25 maj 1847 skulle för fattigvården utgå
vissa personliga avgifter, men vad som utöver dessa och vissa särskilda inkomster
tarvades skulle uttagas efter samma grunder som övriga avgifter
till kommunen. De grunder, som föranledde dessa beskattningsnormer,
hade riksdagen i eu skrivelse den 12 juni 1841 betecknat på det sätt,
att för dem, som latun att innehava fastigheter vistades inom en kommun,
vore verkan av de anstalter, som vidtoges, beroende av vistelsens
större eller mindre långvarighet och därför i många fall snart övergående.
Dessa anstalter kunde av denna anledning- icke för dem vara
av samma vikt som för fastighetsinnehavare, vilka därvid måste taga i
betraktande ett för framtiden varaktigt bestående förhållande. Riksdagen
ansåge därför, att »fastigheterna fortfarande borde utgöra den huvudsakliga
grunden för delaktighet i de kommunala angelägenheterna».

Den kommunala beskattningen erhöll allt större betydelse i den
män den kommunala verksamheten utvidgades och nya slag av kommuner
tillkommo. Genom kommunallagarna den 21 mars 1862 och
vissa kort därefter utfärdade förordningar ordnades beskattningen efter
nya grunder. Då kommunernas myndighet utsträcktes utöver den förutvarande,
i det de erböllo rätt att besluta i alla gemensamma ordnings-
och hushållningsangelägenheter, såvitt det ej tillkomme offentlig
ämbetsmyndighet att handhava dem, utvidgades även deras beskattningsrätt.
Kommunerna berättigades att, efter vad deras behov ansågs fordra,
besluta utgifter och att för dessas bestridande ålägga sina medlemmar
utskylder efter viss bestämd grund. Därvid frångick man den förut
tillämpade grundsatsen att i första rummet beskatta fastigheterna.
Mantalet upphörde att utgöra grunden för kommunala utskylders utgörande
på landet, och i stad blev bevillning för fastighet likställd med
bevillning för inkomst. Jordbruksfastighet å landet blev dock fortfarande
starkare belastad än andra beskattningsföremål. Den sålunda
bestämda beskattningsgrunden skulle tillämpas, så snart ej särskild lag
bestämde annan norm för kommunalutskylds utgörande, dock med rätt
för stad och landsting att göra vissa modifikationer i utskyldens påläggande,
där särskilda förhållanden så fordrade. Till mått för beskattningen
på landet lades det s. k. fyrktalet, vilket beräknades så, att för
jordbruksfastighet påfördes 1 fyrk för varje 5 öres bevillning och för

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 191.

annan fastighet, frälseränta och andra beskattningsföremål 1 fyrk för
varje 10 öres bevillning. För kronans och allmänna inrättningars egendomar,
för vilka bevillning ej erlades, påfördes fyrktal efter de belopp,
som enligt de åsätta taxeringsvärdena skolat utgå, om bevillning utgjorts.
Det torde här böra anmärkas, att vid denna tid bevillningen
utgick efter en beräknad avkastning, beträffande jordbruksfastighet av
3 procent av taxeringsvärdet och beträffande annan fastighet och frälseränta
av 5 procent av taxeringsvärdet.

En utjämning av de kommunala skattebördorna på olika beskattningsföremål
ägde sedermera rum, i det att vissa av de särskilt lagstadgade
grunderna för kommunal bidragsskyldighet upphävdes. År
1866 blev sålunda kostnaden för fjärdingsmannabestyret, som förut legat a
jorden, fördelad på alla beskattningsföremål. Skyldigheten att bygga
kyrka, som tidigare ålegat endast i mantal satt jord, fördelades år 1876 på
alla fastigheter; och genom Kungl. Maj:ts kungörelse den 30 november 1876
stadgades, att bidrag till folkskolebyggnad, som, enligt vad nyss berörts,
utgått efter samma grund som i fråga om kyrkobyggnad, skulle utgöras
efter de för kommunalutskylder i allmänhet stadgade grunder. På
samma sätt skulle därefter de folkskoleavgifter utgå, som förut utgjorts
i förhållande till allmänna bevillningen — i vilket avseende sålunda en
skärpning av jordbruksfastigheternas bidragsplikt stipulerades. Åven
i fråga om kyrko- och prästgårdsbyggnader har därefter ändring skett,
i det att kostnaden för dessa i princip fördelats å samtliga beskattningsföremål.

Fyrktalssättningen förändrades, när bevillningen för jordbruksfastighet
år 1892 blev fördubblad, och fyrktal påfördes därefter lika för all
bevillning, ända tills fyrktalssättningen genom lag den 26 maj 1909 avskaffades
och kommunalskatt på landet liksom i städerna skulle utgå
direkt efter bevillningen.

Gällande be- Härmed övergår jag till nu gällande bestämmelser i fråga om korn stämmelser.

munalbeskattningen.

Socken; ko- I fråga om deri borgerliga primärkommunen på landet stadgas i

^kommun,fj*” 1862 års förordning om kommunalstyrelse på landet, att vad kommunen
förvaltning, samfällt tillhör i fastighet, rörligt kapital eller inkomstgivande rättighet
ävensom medel, vilka staten kan hava kommunen beviljat, skall, där ej
annorlunda stadgats, anses såsom tillgång till betäckande av kommunens
gemensamma utgifter. Till bestridande av utgifter, som utöver dessa
tillgångar kunna till kommunens gemensamma gagn eller för särskilda

Kungl. Maj.tn proposition Nr 191.

dess behov erfordras, är en var bidragsskyldig, som inom kommunen, evad
han är där bosatt eller ej, äger eller brukar hemman, hemmansdel eller i
mantal satt jord eller från hemman under full äganderätt avsöndrad eller
till allmän bevillning för sig taxerad fastighet eller därstädes är taxerad
till allmän bevillning för inkomst. Enahanda skyldighet åligger bolag.
Jordägare eller boställsinnehavare, som åt landbo eller arrendator upplåtit
jord eller boställe, är från erläggande av kommunalutskylder därför befriad,
enär dessa utskyld er skola av brukaren erläggas. Skatten skall
utgöras i förhållande till inkomsten, beräknad för jordbruksfastighet till
6 kronor och för annan fastighet till 5 kronor för varje fulla ett hundra
kronor av taxeringsvärdet jämlikt senast fastställda taxeringslängd, samt
i fråga om inkomst av kapital och arbete till det belopp, för vilket bevillning
till staten skall enligt samma taxeringslängd erläggas. Beträffande
fastighet, för vilken bevillning ej erlägges, påföras kommunalutskylder
endast för jordbruksfastighet samt för kronopark, som bildats av mark,
inköpt åt kronan efter 1874 års början, eller av staten tillhörig jordbruksdomän
eller del av sådan. Inkomst av arrende av jordbruksfastighet,
för vilken bevillning ej erlägges, skall ej tagas i beräkning vid debitering
av kommunalutskylderna, I fråga om iöntagare, som tillika innehar boställe,
skall inkomst av bostället, för vilket enligt ovan anförda grunder
kommunalutskylder utgöras, icke vid dessa utskylders påförande inräknas
i lönen. Där i lag eller allmän författning varit stadgat, att kommnnalutskyld
endast från vissa av nyss angivna beskattningsföremål skall
utgå eller att för deltagande i sådan utskyld andra grunder för skattskyldigheten
skola följas, eller att vi-sa från skattskyldighet till kommunen
eljest befriade medlemmar skola till fyllande av särskilda behov
bidraga, skall vad sålunda förordnats lända till efterrättelse.

På inkomstsidan i kommunens budget skola i första hand uppföras
intäkter av fastigheter, kapital, fonder, tillfälliga gåvor o. d.
Därefter upptages vad som kan hava tillflutit kommunens kassa i form
av särskilda avgifter och skatter, såsom bropenningar, hundskatt, nöjesskatt
och skogsaccismedel, de senare dock endast i viss ordning, varför nedan
skall närmare redogöras. För viss av kommunen bekostad fattigvård
m. m. åtnjntes av staten eller landstinget ersättning, som brukar beräknas
å inkomstsidan. Vanligt är även, att i de kommunala staterna
såsom inkomst upptagas pensioner, som tillkomma fattighjon, samt
inkomst av fattighjons arbete hos främmande. Då några''efter särskilda
grunder utgående bidrag för ändamål, som falla inom den
borgerliga primärkommunens på landet verksamhet — om man frånser
stadsliknande samhällen, varom mera nedan — icke torde förefinnas,
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 158 höft. (Nr 191.) 9

Municipalsamhälle;
köping
utan egen
kommunal
förvaltning.

Stad.

66 Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

hava dessa kommuner att besluta om utdebitering på de skattskyldiga
av de belopp, som utöver de nu omnämnda inkomsterna
erfordras för att täcka kommunernas utgifter. Därvid iakttagas dock de
modifikationer, varom på antytt sätt förordningen om kommunalstyrelse
på landet innehåller föreskrifter.

En självständig beskattningsrätt tillkommer municipalsamhälle samt
köping, vilken icke utgör egen kommun, för de utgifter, som erfordras för
municipalsamhällets eller köpingens egen verksamhet. Denna beskattningsrätt
inkräktar givetvis icke på huvudkommunens egen beskattningsrätt.

I 1862 års förordning om kommunalstyrelse i stad stadgas beträffande
städernas beskattningsrätt för borgerliga ändamål samma huvudprinciper,
som gälla för de borgerliga primärkommunerna på landet. Dock
gälla därutöver vissa särskilda bestämmelser. Personliga tjänstbarheter,
vilka inom en stad utgjorts efter förut antagna grunder, må fortfarande, till
dess annorlunda förordnas, efter samma grunder utgöras. Skulle i andra
fall an de i lag uttryckligen bestämda förslag väckas, att vissa till
staden skattskyldiga böra i fråga om uttaxering av utskyld föi visst
ändamål antingen helt och hållet från bidrag befrias eller däri vinna
nedsättning, kan beslut därom i viss ordning fattas. Dock må . ej
på dylikt sätt påläggas personlig eller efter matlag utgående avgift.
Att en stor del av den förr bestående särskilda bidragsskyldiglieten i
städerna genom s. k. likställighetsöverenskommelser upphört, skall nedan
beröras.

Stadens utgifter täckas liksom i den borgerliga primärkommunen
på landet i första hand av särskilda inkomster av fastigheter, gas- och
elektricitetsverk, vattenledningar samt andra liknande kommunala an]äggningar,
kapital, fonder, särskilda gåvor etc. I andra hand komma
inkomster av särskilda rättigheter, skatter, avgifter och bidrag. Till inkomstgivande
rättigheter höra företrädesvis sådana förmåner, som genom
privilegier tillerkänts vissa städer, såsom boupptecknings- och arvskiftesprocent
samt danaarv, men därjämte rätt till böter o. d. Såsom skatter
komma i betraktande hundskatt, nöjesskatt och skogsapel. Till avgifter
äro att räkna vågpenningar, hamnavgifter m. fl. Särskilda bidrag lämna
fastighetsägare i större eller mindre utsträckning till gators underhåll,
lösen av gatumark m. m. Såsom statsanslag komma först i betraktande
de medel, som beretts städer såsom ersättning för till statsverket indragna
rättigheter. Dit höra i främsta rummet de så kallade tolagsersätt -

Kungl. Muj:ts proposition Nr 191. 67

uingama samt ersättningarna för mistade brännvinsförsäljniugsmedel. L
fråga om stats- och landstingsbidrag till fattig- och sjukvård gäller vad
ovan anförts beträffande landet — dock att givetvis städer, som ej lyda
under landsting, ej erhålla bidrag från dessa. Vad särskilt angår städer,
som ej deltaga i landsting, åtnjuta de vissa inkomster, som eljest tillkomma
landsting, såsom personliga sjukvårdsavgifter, bidrag till skjutsentreprenader
in. m. Genom utdebitering efter allmänna bevillningen
uttagas slutligen de belopp, som utöver de nu nämnda erfordras till
täckande av stadens utgifter.

Under den kyrkliga kommunens förvaltning, både å land och i stad Kyrkofana»*
höra frågor om kyrko- och skolväsen, däri inbegripna frågor om församUnga-
och skolbibliotek; dock att i vissa städer beträffande skolväsendet gälla
särskilda bestämmelser, som jag emellertid här torde kunna förbigå. I förordningen
den 21 mars 1862 om kyrkostämma samt kyrko- och skolråd
stadgas i fråga om den kyrkliga kommunens beskattningsrätt, att avgifter,
varom kyrkostämma beslutar, skola, utom i de fall, för vilka
annorlunda är i lag eller författning stadgat, utgå på sätt om bidragtill
kommuns gemensamma utgifter är stadgat i förordningarna om
kommunalstyrelse på landet och i stad. Personliga eller matlagsavgifter
få icke, utöver vad lag uttryckligen medgiver, av kyrkostämma beslutas.

Vissa främmande trosbekännare åtnjuta lindring i skattskyldigheten till
kyrkan, men de kyrkliga kommunerna erhålla ersättning av statsmedel
för de skatteintäkter, varom de sålunda gå miste. Särskilda föreskrifter
gälla i fråga om bidrag till prästerskapets avlöning. Beträffande folkskoleväsendet
är att märka, dels att kommunerna äga viss rätt att upptaga
personliga avgifter, dels att en avsevärd del av lärarpersonalens
löner betalas av statsmedel. Vad som ytterligare erfordras utdebiteras
i förhållande till allmänna bevillningen. Detta gäller numera även i
fråga om kyrkas och prästgårds byggande och underhåll; dock att särskilda
privilegier härvidlag kunna föranleda undantag.

Häradet är, såsom nyss berörts, sedan gammalt bärare av vissa Tingslag.
kommunala åligganden. I 1734 års lag stadgas, att »tingsbyggning skall
vart härad bygga efter gård atalet». Numera är det emellertid icke häradet
som sådant utan tingslaget, som »tingsbyggningen», d. v. s. byggande av
tingshus och härads fängelse, åligger. Och även grundvalen för byggnadsskyldigheten
har blivit omlagd. Första steget i denna riktning togs år
1884, då det stadgades, att kostnaden därför skulle gäldas av dem, som
i tingslaget betalade kommunalskatt, för fastighet efter hela och för andra

Väghållning!-

distrikt.

68 Kungl. Majds proposition Nr 191.

beskattningsföremål efter en fjärdedel av därå belöpande fyrktal. År 1905
ändrades detta därhän, att alla beskattningsföremål skulle deltaga lika. I
överensstämmelse med denna grundsats har sedermera i lag den 5 juni
1909 förordnats, att i kostnaden för uppförande av tingshus och häradsfängelse
skola alla de, vilka inom tingslaget erlägga kommunalutskylder,
deltaga efter de grunder, som för sådana utskylders utgörande i allmänhet
äro stadgade. Någon verklig representation för häradet finnes emellertid
icke. Ombud utses av kommunalstämma för att inför häradsrätten besluta
i hithörande frågor. Uppbörden av ifrågavarande medel sker än
i samband med kronouppbörden än i sammanhang med kommunernas
egen uppbörd.

Enligt 1734 års lag var det allmänna väghållniwgslesräret på
landet fäst uteslutande vid den i mantal satta jorden. Besväret ålåg
häradssamfälligheterna utan något statens deltagande i detsamma. Inom
samfälligheten fördelades besväret efter mantal och utgjordes, åtminstone
vad angår vägunderhållet, uteslutande genom arbete in natura efter vägdelning.
Genom särskilda författningar på 1700- och 1800-talen undergingo
visserligen åtskilliga detaljer i väglagstiftningen ändring. Men
huvuddragen bibehöllos alltjämt, och i sj^sbmets grundval, vägbesvärets
fördelning allenast på den i mantal satta jorden, gjordes ingen ändring
förrän genom lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets
utgörande på landet. Sedermera hava dock väsentliga ändringar i
denna lag skett.

Varje härad utgör i regel allt fortfarande ett väghållningsdistrikt.
Vägunderhåll in natura, varmed förstås arbetet för vägs hållande i laggill
skick, åligger all jordbruksfastighet med undantag av staten eller menighet
tillhöriga allmänningsskogar och utgöres efter i särskild ordningverkställd
vägdelning. De beskattningsföremål, vilka icke utgöra vägunderhåll
in natura, bidraga till väghållningen allenast med penningar, som
ingå till en för väghållningsdistriktet gemensam vägkassa. Denna s. k.
vägskatt utgår efter vägfyrk med iakttagande därav, att jordbruksfastighet,
med undantag av staten eller menighet tillhöriga allmänningsskogar,
påföres en vägfyrk för varje 100 kronor av taxeringsvärdet,
att dessa skogar påföres en vägfyrk för varje 150 kronor av taxeringsvärdet,
att frälseränta samt annan fastighet påföres en vägfyrk för varje
200 kronor av taxeringsvärdet, samt att inkomst påföres en vägfyrk för
varje 30 kronor av den beskattningsbara andelen därav. Vägskatten
debiteras och uppbäres antingen i sammanhang med kronoskatten eller
genom kommunalnämnden eller genom utsedda förtroendemän. För de

Kungi. Maj:ts proposition Nr 191.

bidrag, 00m kunna tillkomma vägkassan från Btaten och landstinget, skall
jag sedermera något redogöra.

Under landstingens verksamhetsområde falla för länet gemensamma Landstingsangelägenheter,
vilka avse den allmänna hushållningen, jordbrukets område.
och andra näringars utveckling, anstalter för kommunikationsväsendets
befordrande, hälsovård, undervisning, allmän ordning och säkerhet m. m.

Med avseende å sättet för täckande av kostnaderna härför stadgas
i förordningen om landsting den 21 mars 1862 följande. I fråga
om bestämmande av avgifter eller arbetsbidrag för sådana företag
eller åtgärder, till vilka bidrag böra enligt lag från hemman och
fastighet utgå eller i avseende å vilka andra grunder för kostnadernas
uttaxering äro fastställda, gäller till efterrättelse vad därom är stadgat.

I ön-igt må landstinget, med avseende på ett ifrågaställt företags beskaffenhet,
särskilt bestämma grunden för uttaxering av de medel, som
för dess utförande erfordras. Dock får, med undantag för den särskilt
stadgade sjukvårdsavgiften, ingen personlig eller efter matlag utgående
avgift av landstinget beslutas. I de fall, då icke några sådana bestämmelser
finnas meddelade, böra de avgifter, som av landstinget till uttaxering
beslutats, utgöras i förhållande till allmänna bevillningen. Beträffande
fastighet, för vilken bevillning ej erlägges, påföres landstingsskatt endast
för jordbruksfastighet samt för kronopark, som bildats antingen av
mark, inköpt åt kronan efter 1874 års början, eller av staten tillhörig
jordbruksdomän eller del av sådan. Inkomst av arrende av sådan jordbruksfastighet,
för vilken bevillning ej erlägges, skall ej vid påförande
av landstingsskatt tagas i beräkning. Efter särskilda normer utgår till
landstinget den personliga sjukvårdsavgiften. Från staten erhålles ett
belopp, motsvarande den bevillning, som utgår i de under landstinget
lydande kommuner, ersättning för brännvinsförsäljningsmedel samt vissa
bidrag till särskilda ändamål såsom till tuberkulossjukvården, veterinäravlöningar,
polisväsende, småskoleseminarier, sinnesslöanstalter m. m.

I den mån landstingets inkomster ej förslå till täckande av dess utgifter,
utdebiteras s. k. landstingsskatt i förhållande till bevillningen.

Landstingsområdena samt i landsting icke deltagande städer äro
jämväl. distrikt för utgörande av entreprenadbidrag till skjutsanstalter,
vilka bidrag utgå i förhållande till allmänna bevillningen. Dessa medel
inflyta emellertid till länsstyrelserna.

Kommunal förbund.

Fattigvård*■
samhälle.

Kungl. Maj:ts proposition Kr 191.

Ehuru icke utgörande kommuner i egentlig mening torde även
de så kallade lommunalförbunden böra här omnämnas.

I samband med förslaget till lag om ordning och villkor för ändring
i ..kommunal och ecklesiastik indelning antog 1919 års lagtima riksdag
jämväl förslag till lag om kommunalförbund, varefter författning i
ämnet utfärdades den 13 juni 1919, nr 294. Enligt denna lag få städer,
landskommuner, köpingar och municipalsamhällen för handhavande av
kommunal förvaltningsuppgift sammansluta sig till kommunalförbund.
Fattigvårdssamhälle, som utgöres av flera kommuner, är i fråga om rätt
att ingå i kommunalförbund likställt med kommun. Sammanslutning av
berörda art kan även ske mellan landstingskommuner samt mellan landstingskommun
och stad. I en särskild förbundsordning skola bestämmas
bland annat grunder för och begränsning av medlems skyldighet att tillhandahålla
medel för förbundsverksamhetens ordnande och fortsatta bedrivande.
Någon självständig beskattningsrätt tillkommer icke kommunalförbundet.
Befinnes kommunalförbund sakna tillgång till gäldande
av skuld, äro förbuudsmedlemmarna skyldiga att täcka bristen. Om den
uttaxering på medlemmarna, som av sådan anledning må erfordras, äger
Kungl. Maj:ts befallningshavande förordna efter de grunder, som må
vara i förbundsordningen bestämda eller eljest prövas skäliga.

Såsom ett särskilt slag av kommunalförbund torde böra betraktas
de kommunala sammanslutningar för fattig vårdsändamål, varom lagen om
fattigvården den 14 juni 1918 (nr 422) innehåller bestämmelser (ändrade
och kompletterade genom lag den 13 juni 1919, nr 298), Tva eller flera
kommuner å landet kunna förenas till ett fattigvårdssamhälle. Beslut om
dylik förening fattas av Konungen, som i vissa undantagsfall kan förordna
om dylik sammanslutning, även utan att vederbörande kommuner därom
gjort framställning. Fattigvårdssamhälle av denna art anses såsom eu
kommun i fråga om vad till fattigvården hörer; och skall till följd härav
vad i fråga om fattigvårdssamhälle, bestående av en kommun, är stadgat
i tillämpliga delar lända till efterrättelse vid behandlingen av samhällets
angelägenheter. Uttaxering, som fattigvårdsstämma beslutat, skall anmälas
hos de särskilda kommunernas kommunalnämnder, vilka det åligger
att verkställa debitering och uppbörd av dessa avgifter i samband med
övriga kommunalutskylder. Ett av flera kommuner bestående fattigvårdssamhälle
har sålunda en fullt självständig beskattningsrätt. Det
utgör en specialkommun, vars utgifter, i den mån de ej täckas av särskilda
inkomster, fördelas å samtliga skattskyldiga med en gemensam
utdebiteringsprocent på grundval av allmänna bevillningen.

Kungi. Maj:ts proposition AV 191.

B. Allmänna och speciella kommunala skatter.

Såsom av det redan anförda framgår, grundar sig den allmänna
kommunala beskattningen å taxeringen till bevillning. En närmare redogörelse
för den allmänna kommunala beskattningen blir därför i verkligheten
ett återgivande av do om bevillningen gällande bestämmelser,
ehuru dessa formellt höra till statsbeskattningens område.

I den historiska översikt, jag vill lämna över bevillningens utveck^
hng, går jag ej längre tillbaka än till den tid, då bevillningen först
tick betydelse för kommunalbeskattningen. Jag erinrar därom, att detta
skedde genom 1842 års folkskolestadga.

Aid denna tid gällde bevillningsförordningen den 8 juni 1841, vilken
i huvudsak var baserad på principer, som genomförts redan år 1812.
Bestämmelser om den allmänna bevillningen upptogos i förordningen i tre
särskilda artiklar, av vilka den första avsåg personlig skyddsavgift, den
tredje avgift för karaktärsfullmakter. Bestämmelser om den bevillning,
varefter kommunalskatt utgick, upptogos i andra artikeln, som avsåg
avgift av lön, egendom och rörelse m. m. Enligt denna artikel uppdelades
bevillningen under följande rubriker: 1) avgift av ämbets- och
tjänstemän samt betjänte m fl., 2) bevillning av städerna, 3) av jordbruket,
4) av bergverken så ock av särskilda manufakturier, fabriker,
verk och inrättningar på landet, 5) av kvarnar och flera inrättningar,
6) av fiskerier, 7) av kapitaler, aktiebolag, associationer, societeter, kassor,
verk, hypoteks- och andra allmänna inrättningar, 8) av testamenten,
gåvor, fideikommiss, arv, fynd och vinstmedel. Av denna rubricering i
andra artikeln av bevillningsförordningen skulle man möjligen vara böjd
att draga den slutsats, att i systemet inginge såväl subjekt- som objektskatter.
Så var emellertid icke förhållandet. Bevillningen avsåg att
träffa inkomsterna som sådana, oavsett vem som uppbar dem. Uet var
företrädesvis de olika metoderna för inkomstens beräkning, som betingade
den anförda indelningen. I fråga om de under de särskilda rubrikerna
upptagna avgifter må anföras följande.

1) Alla ämbets- och tjänstemän samt betjänte av hov-, civil-,
minister-, militär- och ecklesiastikstaterna ävensom vid övriga allmänna
verk, privilegierade bolag och inrättningar i städer och på landet skulle

Allmänna

kommunala

skatter.

Historik.

72 Rungl. Majds proposition Nr 191.

för sin sammanräknade lön betala viss avgift, som för löner mellan 200
och 400 kronor beräknades efter 1 rdr för hundra och för högre inkomster
efter stigande skala, så att av alla löner, som överstego 1,200
kronor, skulle erläggas 3 rdr för hundra. De, vilkas sammanlagda inkomster
ej överstego 200 rdr, voro från bevillning fria. Åtnjöt någon
inkomster på flera ställen, skulle han pa ett ställe taxeras. Inkomst,
som ämbets- eller tjänsteman åtnjöt av enskilda uppdrag, skulle ej
sammanläggas med löneinkomsten utan beskattas särskilt efter o rdr för
hundra. Inkomst av boställen däremot skulle, beräknad till 4 procent
av taxeringsvärdet, inräknas i löneförmånerna.

2) Bevillning av städerna skulle utgöras av näringsidkare med 5
rdr för hundra av den inkomst, de under nästföregående år åtnjutit,
med rätt till avdrag endast av avlöning och arbetskostnad i och för
rörelsen samt med avseende å bevisligen lidna förluster. Med hänsyn
till den nyss antydda svårigheten att rätt träffa den verkliga inkomsten
fastställdes tillika för dem, som idkade annan näring än jordbruk, ett
minimum, varunder ej inkomsten fick sättas eller bevillningsavgiften
utgöras. Så sammanfördes i en grupp med klassvis påförda minimiavgifter
handlande, skeppsredare och fabrikörer m. fl., vilkas rörelse
huvudsakligen berodde av utrikes handel. En annan grupp med ett
flertal olika klasser utgjorde hantverkare, manufakturister och andra
borgare än de förut omnämnda. Dessa skulle erlägga fem för hundra
av sin inkomst, som klassvis bestämts till olika minimibelopp. Härjämte
uppräknades i alfabetisk förteckning särskilda klasser av yrkesidkare,
som ej bedrevo näring i egentlig mening, jämte den minsta avgift var
och en av dessa skulle inom sin klass erlägga. I vissa fall voro olika
minimibelopp bestämda för olika städer med hänsyn till deras storlek.
Befriade från bevillning voro, bland annat, daglönare med flera minderåriga
barn samt kvinnor med arbete mot daglön. För fastighet i stad
erlades bevillning med två för hundra av taxeringsvärdet.

3) Vad beträffade jordbruk å landet skulle bevillning erläggas med
2 rdr för tusen av det uppskattade värdet av fast egendom, som med
äganderätt innehades. För kronohemman och andra hemman, som innehades
med åborätt, erlade åbon bevillning, som om han vant ägare.
Arrendator, landhor och hälftenbrukare voro befriade från bevillning
erläggande. Efter samma norm som för jordbruk å landet utgick
även bevillning för frälseräntor, som uppskattades till sitt efter 5 procent
kapitaliserade värde.

4) I fråga om bevillning av bergverk, manufaktur^, fabriker, verk
och inrättningar på landet gällde i allmänhet såsom regel, att den an -

Kungl. Maj ds proposition Nr 191. 78

lugna rena avkastningen skulle kapitaliseras efter o procent och att för
det sålunda beräknade kapitalvärdet skulle erläggas en avgift likasom
för jordbruksfastighet. Vissa verk klassificerades, och för dem bestämdes
viss avgift efter den klass, vartill de borde hänföras, förutsatt, att
ej inkomsten bevisligen uppgick till högre belopp, i vilket fall bevillningen
utgick med 5 rdr för hundra av inkomsten. För andra åter
bestämdes viss avgift per vikt eller mått av den tillverkade varan.
1 nder denna rubrik upptogos även i olika klasser med fixerade avgifter
hantverkare, handlande, yrkesutövare, arbetsfolk in. fl. på landet.

5) Bevillning av kvarnar in. fl. inrättningar skulle utgå efter
huvudsakligen samma grunder som i fråga om bergverk.

6) Fiskerier, som utgjorde särskilda i jordeboken upptagna lägenheter,
skulle beskattas lika med jordbruksfastighet.

7) »Aktiebolag, privatbanker, associationer, societeter, verk, hypoteksoch
andra allmänna inrättningar» skulle utgöra bevillning med 5 procent
av utdelningen. 1 fråga om inkomst av kapital stadgades följande.
Då av fastigheter efter deras värde samt av handel, näring och rörelse
efter inkomsten bevillning utginge utan allt avdrag för gäld, komme
icke de intecknade och i rörelsen insatta kapitalen, såsom enligt ovanberörda
grund redan till bevillning beskattade, att i sådant avseende
särskilt upptagas. Som likväl låntagaren endast förskottsvis erlade den
bevillning, vilken belöpte å utlånta medel, vore det hans ovillkorliga
rätt att återfå detta förskott av långivaren med 5 procent av räntan
för alla utlånta kapital utan avseende på om de voro inteckuade eller
icke, så framt nämligen räntan vore till mer än 5 procent bestämd.
Låntagaren skulle åtnjuta detta avdrag vid varje räntebetalning och
giva kvitto därå. Vägrade långivare detta avdrag eller beträddes han med
åtgärder, som åsyftade gäldenärens betungande i detta avseende, skulle
han anses lika med den, som toge högre ränta, än lag bjöde. Samma
stadgande gällde ock för alla kassor, som njöte mer än fem för hundra
av utlånta medel, med undantag dock för sparbanker, diskonter och
fattigkassor.

8) Bevillning av testamente, gåva och fideikommiss av lös och
fast egendom utgick med sex för hundra, då det givna uppgick i värde
till 300 riksdaler eller därutöver. Närmare släktingar och vissa inrättningar
voro dock härifrån undantagna. För fynd utgick bevillning med
fem för hundra, för lotterivinst och dylikt med fem för hundra, om
vinsten utgjorde från 10 till och med 50 rdr, men för högre vinster med
15 procent, Från vinsten skulle avdragas det insatta beloppet.

Fin artikel i bevillningsförordningen handlade om uppbörd, avBihang
till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 158 höft. (Nr 191.) 10

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

kortning, undantag och lindring samt redogörelse. Ett särskilt intresse
synas bestämmelserna om undantag och lindring erbjuda. Förut
har berörts viss skattefrihet, som tillkom vissa i allmän tjänst varande
personer. Utöver vad härom redan anförts må framhållas, att i allmänhet
personer, som kunde antagas vara synnerligen litet bemedlade,
voro fria från bevillning. Sammalunda var förhållandet med inkomst
av nyttiga uppfinningar, inkomst av statens och andra allmänna byggnader
samt viss stadsjord m. m., viss inkomst för skolinrättningar o. s. v.
I fråga om bolag stadgades särskilt, att, sedan bevillning ålagts dessa
genom avgift å utdelningen, kunde vidare bevillning ej påföras de synbara
tillhörigheterna under bolagen såsom redan beskattade. Lindring
i bevillningen tillkom i viss utsträckning den mindre bemedlade allmogebefolkningen
samt stadsbefolkningen, utom borgare, i förhållande till
barnantal m. m.

Vissa detaljer i sålunda gällande bestämmelser ändrades genom
partiella reformer. Genom bevillningsförordningen den 17 maj 18G1
skedde emellertid eu genomgripande förändring i dittills ‘gällande beskattningsgrunder.
Bestämmelserna förenklades. Enligt 2 artikeln av
förordningen, som motsvarade samma artikel i 1841 års författning,
skulle bevillningen vara av två olika slag, dels av fastighet, för vilken
bevillning skulle utgöras efter dess uppskattade värde, dels av inkomst
att utgå i förhållande till inkomsten, oberoende av inkomstkällan,
där den ej var jordbruk eller fastighet. Inkomst av kapital påfördes
nu bevillning likasom all annan inkomst; den förut gällande klassificeringen
av särskilda slag av yrken med därtill hörande minimiavgifter
upphörde likasom även kapitaliseringen av inkomster av
bergverk, bruk, fabriker och kvarnar till ett visst taxeringsvärde, varför
ägan deråttsavgift utgjordes. Vad som var inkomst av rörelse och
ej antogs vara omedelbar avkastning av fast egendom fick sig inkomstbevillning
ålagd. Vid bevillningsavgiftens bestämmande utgick man från
den grundsatsen, att 1 procent skulle erläggas av den antagliga inkomsten,
samt att fastighetsbevillningen skulle bestämmas till likaledes
1 procent av fastighetens antagliga avkastning, beräknad till 3 procent
av jordbruksfastighets taxeringsvärde och 5 procent av annan fastighets
taxerade värde. Den lättnad och befrielse, som förr tillkommit endast
de i allmän tjänst varande personer, utsträcktes till alla, vilkas inkomst
ej uppgick till visst belopp. All inkomst av kapital och arbete åtnjöt
vid bevillnings utgörande avdrag med 300 kronor, då den understeg
1,800 kronor; därest inkomsten ej uppgick till 400 kronor, utgjordes
■ej bevillning.

Kungl. Maj.is proposition Nr 191.

Don bevillningsförordning av den 14 september 1883, som var
ett resultat av den s. k. stora skatteregleringskommitténs arbete, innehöll väl
i formellt avseende betydande förändringar, men dess principer och dess
huvudsakliga innehåll överensstämde med 1861 års förordning. Dock
är att märka, att bestämmelserna om personlig skyddsavgift, om bevillning
av gåva, testamente, fideikommiss, arv och fynd m. m. avförts
ur bevillningsförordning^], som avsåg blott bevillning av fast
egendom samt av inkomst.

I samband med grundskatternas avskrivning höjdes genom Kungl.

Maj:ts kungörelse den 2 december 1892 bevillningen för jordbruksfastighet
att för framtiden utgå med 6 öre för .100 kronor av taxeringsvärdet.

Några mera betydande förändringar i fråga om bevillningen hava vallande
därefter ej ägt rum förrän genom nu gällande förordning angå- bestilmmel>,r
ende bevillning av fast egendom samt av inkomst den 28 oktober 1910.

Genom den skattereform, som vid 1910 års riksdag genomfördes, löstes
i realiteten om ock ej formellt kommunalbeskattningen från sitt samband
med statsbeskattningen. Alltifrån 1903 hade en väsentlig del av
den direkta statsskatten uttagits genom en särskild inkomstskatt, som
dock fått en mera provisorisk gestaltning i avbidan på den fullständigare
reform av statsbeskattningen, vilken år 1910 genomfördes. Den
egentliga direkta statsskatten utgår numera i enlighet med bestämmelserna
i förordningen den 28 oktober 1910 om inkomst- och förmögenhetsskatt.
Bevillningen har nedsatts till en tiondel av sitt förra belopp.

Den skall fortfarande inflyta till statskassan men därifrån åter oavkortad
utbetalas till landstingen och med dem likställda städer, varigenom
skatten till dem i samma mån nedsättes. Bevillningen har sålunda
numera sin enda betydelse såsom underlag för den kommunala skattskyldigheten.

Bestämmelserna om taxeringsförfarandet och taxeringsmyndigheter
hava inrymts i en särskild författning, som avser såväl bevillningstaxeringen
som inkomst- och förmögenhetsskattetaxeringen.

I fråga om bevillningen gäller, såsom nyss nämnts, med vissa änd- Bevillning*-ringar förordningen angående bevillning av fäst egendom samt av inkomst f«rordniDden
28 oktober 1910. T olika kapitel av denna förordning behandlas gen''
bevillning av fast egendom och bevillning för inkomst av kapital och
arbete. I ett särskilt kapitel lämnas stadganden om grunderna för inkomsternas
beräknande. Slutligen givas bestämmelser om efterbeskattning

Kungi. Maj.is proposition Nr 191.

samt om beskattningsort m. m. I särskilda anvisningar till ledning vid
taxeringen meddelas, bland annat, föreskrifter om dels uppskattning av
fäst egendoms värde, dels uppskattning av inkomst av rörelse m. m.,
dels uppskattning av inkomst utav arbetsanställning, tjänst eller pension.
I den redogörelse för bevillningsförordningens innehåll, jag här skall
lämna, förbigår jag vissa detaljer, för vilka jag emellertid sedermera
torde få redogöra i annat sammanhang.

För afl inom riket belägen fast egendom, vartill ock räknas,
frälseränta, skall med vissa nedan angivna undantag bevillning utgöras
efter fastighetens uppskattade värde. Bevillningen utgör för jordbruksfastighet
6/io öre för hundra kronor och för annan fastighet, vartill
räknas frälseränta, 5/10 öre för hundra kronor av taxeringsvärdet. Bevillningen
erlägges i regel av ägaren utom i vissa fall, då det åligger
innehavaren att utgöra bevillningen, nämligen i fråga om jordegendom,
som är med stadgad åborätt eller viss annan mera varaktig rätt upplåten,
lägenhet, som är avsöndrad på livstid eller på viss tid, samt fastighet,
som är upplåten till boställe eller eljest på lön anslagen, därest ägaren
är fri från fastighetsbevillning och hela fastigheten är åt endast en
person upplåten. Värdet av fast egendom bestämmes vart femte år
med ledning av de om varje särskild egendoms storlek, beskaffenhet
och avkastning inhämtade upplysningar samt erhållna uppgifter om
areal och olika ägoslag samt arrende- eller hyresavgifter, köpeavhandlingar
och värderingar för egendomens belåning eller försäkrande mot
brandskada. Frälseränta uppskattas till tjugu gånger dess efter markegångspris
beräknade belopp. Fastighetsbevillning erlägges icke av
staten. Lärdoms- och undervisningsanstalter samt barmhärtighetsinrättningar
äro fria från fastighetsbevillning för dem tillhöriga allmänna
platser, tomter och byggnader, likaså kommuner och andra menigheter
för dylika fastigheter, som ligga inom deras - eget område; befrielsen
njutes till godo endast i den mån, dessa fastigheter ej giva sina ägare
någon inkomst. I samma utsträckning förefinnes frihet från bevillning
för regementen och officerskårer beträffande deras vid mötesplatser, till
begagnande under mötena uppförda byggnader, för nykterhetsföreningar
beträffande dem tillhöriga byggnader för deras verksamhet samt slutligen
för enskilda personer och samfund i fråga om dem tillhöriga kyrkor
och bönehus. Ägare av kanal, järnväg, annan farväg, farled eller flottled
erlägger ej bevillning för mark, som upptages av anläggningen,
ej heller för själva kanal- och vägbyggnaden med tillhörande stationshus
o. d. Bevillningsfri är vidare lägenhet med tillhörande åbyggnad,
då lägenhetens huvudsakliga värde består av åbvggnaden och ej

Kungl. Mnj:ts proposition Nr Uti.

överstiger 500 kronor, förutsatt att lägenhetens innehavare eller, om
han är gift, den andra maken ej el jest erlägger bevillning eller åtnjuter
inkomst till visst belopp. Stärbhus kan slutligen under särskilda ömmande
omständigheter, därest behållningen i boet ej överstiger 10,000 kronor,
befrias från bevillning för fastighet, som tillhört den avlidne. YTid uppskattning
av fastighet skiljes mellan jordbruksfastighet och annan fastighet.
I fråga om jordbruksfastighet skall såsom regel särskilt värde åsättas
varje kameral enhet eller, om densamma består av två eller flera brukningsdelar
eller avsöndring av jord därifrån ägt rum, varje sådan brukningsdel
eller jordavsöndring. I fråga om annan fastighet skola i åtskilliga
fall skilda taxeringsvärden åsättas mark och byggnader. Fiske,
som är i jordebok särskilt upptaget, samt frälseränta taxeras för sig.

Såsom inkomst enligt bevillningsförordningen taxeras med undantag
och efter avdrag, som nedan skola beröras, skattskyldigs årsintäkter
i penningar eller penningars värde av kapital och arbete. Från taxering
undantagas vissa närmare specificerade intäkter, vilka anses innefatta
kapitalförvärv, såsom förvärv genom giftorätt, arv, testamente, gåva och
dylikt, vinst å icke yrkesmässig avyttring av fäst eller lös egendom, som
tillfallit säljaren annorledes än genom köp eller byte eller ock av honom
förvärvats genom köp eller byte och varit i hans ägo, om det är
fäst egendom, minst tio år och eljest minst fem år, olycksfallsersättning,
utfällande liv- eller kapitalförsäkring o. d. Ej heller
räknas såsom inkomst vad som av staten anvisats till bestridande av de
med erhållna tjänster eller uppdrag förenade särskilda kostnader. Skattskyldigheten
avser närmast föregående års inkomst; sammanfalla icke
kalenderår och räkenskapsår gälla särskilda bestämmelser. År skattskyldig
gift, skall i hans taxering inbegripas jämväl hustruns inkomst med
undantag av sådan, som är rättsligen från hans förvaltning .undantagen.
Bevillningen utgår med Vio procent av inkomsten. Med inkomst av kapital
förstås ränta av utlånade eller i räntebärande obligationer nedlagda eller
hos penningförvaltande verk eller enskilda insatta penningar, krono- och
kyrkotionde eller ersättning därför, som åtnjutes av patronus ecclesiae,
samt utdelning å aktier och banklotter (sådan utdelning blev beskattningsbar
till bevillning först genom beslut av 1919 års lagtima riksdag). Till
inkomst av arbete åter räknas övrig inkomst, såsom inkomst av rörelse eller
yrke (t. ex. bruksrörelse, fabrik, bank- och handelsrörelse, hantverk,
kommunikationsverk, vetenskap, konst, handaslöjd), inkomst av arbetsanställning,
tjänst eller pension, tillfälliga vinster, inkomst av arrende av
kronoegendom, beräknad till sex procent av egendomens taxeringsvärde.
Skyldiga att utgöra inkomstbevillning äro svenska medborgare, som

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

äro eller böra vara i riket mantalsskrivna, för all inkomst och andra
svenska medborgare för härifrån åtnjuten inkomst. Utlänning skall erlägga
inkomstbevillning för inkomst av näring, som här bedrivits, samt
för härifrån uppburen lön eller pension; skolande utlänning, som på grund
av vistelse här i riket för annat ändamål än idkande av studier är eller
bör vara här mantalsskriven, erlägga bevillning jämväl för annan inkomst,
som av honom här förvärvats eller härifrån åtnjutits, ävensom för
inkomst, som, utifrån införd, av honom här använts. Vad nu sagts om
enskild person gäller i tilllämpliga delar även om menigheter, samfund,
stiftelser, verk och inrättningar, föreningar för ekonomisk verksamhet
samt andra juridiska personer, i den mån de icke äro särskilt frikallade
från inkomstbevillning, ävensom om oskift stärbhus och bolag, därunder
jämväl inbegripna sådana, som enligt särskild författning äro
skyldiga avstå sin vinst. Vanliga handelsbolag, kommanditbolag, enkla
bolag och rederier, som ej äro aktiebolag, taxeras icke, utan derasinkomst
beskattas hos de särskilda delägarna.

I det kapitel av bevillningsförordningen, som betecknas »Grunder
för inkomsternas beräknande», behandlas frågorna om dels beräkning
av inkomstens storlek, dels rätt till bevillningsfria avdrag från eljest
bevillningspliktig inkomst, dels frihet från inkomstbevillning. Vid
beräkning av skattskyldigs inkomst får avdrag icke ske för den skattskyldiges
och hans familjs utskylder och levnadskostnader samt därtill
hänförliga utgifter, för arrende- eller hyresvärde å sådan, kanal eller
annan kommunikationsled tillhörig mark och byggnad, som är fri från fastighetsbevillning,
för ränta å den skattskyldiges eget, i hans röx-else eller
yrke nedlagda kapital, för vad som använts till fast egendoms förbättring,
tillökning av inventarier eller kapitalavbetalning å skuld. Har förening,
som sträckt sin verksamhet utom medlemmarnas krets, lämnat sina
kunder, vare sig de tillhört föreningen eller icke, pristillägg, rabatt
eller annan sådan utdelning i förhållande till gjorda inköp eller försäljningar,
får avdrag för dylik utdelning icke äga rum, där ej utdelningen
skett i omedelbart samband med köp eller försäljning, varpå utdelningen
grundats, varemot förening, som icke sträckt sin verksamhet
utom medlemmarnas krets, får åtnjuta avdrag för all utdelning av nämnda
slag, för så vitt den utgått efter grunder, som varit före köpet eller försäljningen
bestämda. Däremot får vid beräkning av inkomst utav kapital
avdrag ske för ränta å upplånat kapital, varvid märkes, att, därest
hustru är särskilt skattskyldig, den av makarna, som haft behållen inkomst
av kapital, får åtnjuta avdrag för den andra åliggande skuldränta,
i den man den ej kunnat täckas av dennes egen kapitalinkomst..

Kungl■ Maj: t a proposition Nr 191.

Vid beräkning av inkomst utav arbete får avdrag ske för det genom
fastighetsbevillning beskattade, hyresvärdet motsvarande belopp av fem
för hundra av taxeringsvärdet, å fastighet, som av ägaren begagnats för
utövande av rörelse eller yrke utom kommunikationsverksamhet., för
ränta a lånt rörelsekapital samt med skäligt belopp för värdeminskning
å gruvor, inventarier och annan dylik egendom, som använts i skattskyldiga
rörelse eller yrke. Avdrag får även ske för övriga utgifter för
inkomstens förvärvande och bibehållande, såsom arrende och hyra,
underhålls- och avlönings- samt kontors- och förvaltningskostnader, kostnad
för utövning av vetenskap, konst eller handaslöjd, så ock för avgifter
till pensions- eller liknande kassa, i vilken det ålegat någon på
grund av hans tjänst att vara delägare. I det fall, att ersättning för särskilda
med tjänst eller uppdrag förenade kostnader blivit av staten särskilt
anvisad, får likväl avdrag för kostnaderna icke äga rum. De nu anförda avdragen
hava avseende å inkomsternas och de därmed förenade kostnadernas
natur. Med hänsyn till inkomsternas storlek givas iiven bestämmelser om
dels avdrag, dels skattefrihet. Dylikt avdrag eller dylik skattefrihet tillkommer
ej bolag och äger rum endast för inkomst, som beskattas i den
skattskyldiges mantalsskrivningsort. Frihet från bevillning för inkomst
av kapital eller arbete äger rum, när den skattskyldiges eller, i fråga
om äkta makar, deras sammanräknade årsinkomster understigit 500 kronor.
Avdrag för viss del av inkomsten äger enligt bevillningsförordningen
rum, därest inkomsten understiger 1,800 kronor. Avdragets
storlek står i visst förhållande till inkomstens belopp men är även beroende
av försörjningsskyldighets omfattning och andra särskilda förhållanden,
såsom levnadskostnadernas dyrhet i orten m. m. Under de senare åren
hava i provisoriska författningar meddelats särskilda bestämmelser om
särskilda avdrag i förhållande till barnens antal m. m. Till frågan rörande
avdragens storlek och villkoren för desammas åtnjutande skall jag senare
återkomma. I fråga om frihet från inkomstbevillning för stärbhus gäller
samma bestämmelse som beträffande fastighetsbevillning. Frihet från
inkomstbevillning ''åtnjuta slutligen vissa grupper inkomsttagare. Från
utgörande av inkomstbevillning frikallas sålunda staten. Landsting, hushållningssällskap,
städer och andra menigheter äro fria från bevillning
för sådan inkomst, som icke härflutit av rörelse eller yrke, samt kyrkor,
lärdoms- och undervisningsanstalter, stipendiefonder, pensionsanstalter,
sjuk- och fattigvårdsinrättningar jämte andra fromma stiftelser för all inkomst
med visst mindre väsentligt undantag. Fria från all inkomstbevillning
äro vidare hypotekskassor, järnkontoret, så länge dess vinstmedel
•ej gå till delägarna utan användas för allmännyttiga ändamål, samt

Taxermgs förordnin gpn.

80 Kungl. Mcij-.ts proposition Nr 191.

sparbanker, vilkas reservfonder ej överstiga visst belopp. Medlem av
konungaätten betalar ej inkomstbevillning för av staten anvisat anslag
samt för inkomst av kapital, olönad svensk konsul ej för annan
inkomst än den, lian härifrån åtnjutit. Från inkomstbevillning frikallas
vidare främmande makts härvarande beskickning och konsulat tillhörande
person jämte betjäning, om han icke är svensk medborgare, för all
annan inkomst än den, som utgjorts a\ från Sverige uppburen pension
eller erhållits genom här idkad rörelse, och, om han är svensk medborgare,
för den inkomst, han åtnjutit av sin tjänst hos den främmande
makten. Viss bevillningsfrihet tillkommer vidare utlänning eller i utlandet
bosatt svensk undersåte, vilken givit eller medverkat vid offentlig
föreställning. Slutligen är lappallmogen fri från bevillning för inkomst
av renskötsel.

I fråga om beskattningsort för inkomstbevillning gäller, att skattskyldig
i allmänhet skall taxeras i mantalsskrivningsorten. Härifrån
gives emellertid ett flertal undantagsbestämmelser aAr synnerligen stor
betydelse, i huvudsak gående därpå ut, att taxering för inkomst av
rörelse eller yrke skall ske i de kommuner, där verksamheten bedrivits.
Särskilda bestämmelser finnas i fråga om sådana skattskyldiga, som ej
äro eller böra vara i riket mantalsskrivna. ''

Till förekommande av taxering såväl här i riket som i utlandet
av en och samma inkomst äger Konungen med främmande makt i visst
fall träffa överenskommelse.

Jag torde i detta sammanhang böra i korthet beröra gällande
bestämmelser om taxeringsmyndigheter och taxeringsförfarandet, vilka
återfinnas i förordning i ämnet den 28 oktober 1910.

Till ledning vid taxeringen skola avlämnas vissa taxeringsuppgifter,
nämligen dels uppgift till ledning vid egen taxering eller s. k.
självdeklaration, dels uppgifter till ledning vid annans taxering.

Skyldighet att utan anmaning avgiva självdeklaration åligger verk
eller bolag, som är försett med Kungl. Maj:ts oktroj eller registrerats
såsom aktiebolag eller står under offentlig kontroll, samt annan skattskyldig,
som nästföregående år varit taxerad till inkomst- och förmögenhetsskatt
eller ock samma år åtnjutit minst 800 kronors inkomst av
beskaffenhet att böra taxeras till inkomst- och förmögenhetsskatt eller
vid föregående års utgång ägt förmögenhet till värde av minst 6,000
kronor. Efter anmaning är jämväl den, som icke på grund av dessa
bestämmelser har uppgiftsplikt, skyldig att deklarera. Deklaration avgives
på heder och samvete och skall jämlikt fastställt formulär inne -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191. 81

hålla uppgifter om den skattskyldig^ inkomst- och förmögen hetsi Örhållanden
under den tid eller vid den tidpunkt, skattskyldigheten avser.
Verk eller bolag, som är försett med Kungl. Maj:ts oktroj eller registrerats
som aktiebolag eller står under offentlig kontroll, så oek annan
uppgift sskyldig, som näst föregående år enligt lag varit skyldig föra
handelsböcker, skall vid deklaration foga avskrift av in- och utgående
balansräkning samt vinst- och förlusträkning, där sådan föres. Efter
anmaning är den, som har att avgiva deklaration, skyldig meddela jämväl
annan, för hans taxering erforderlig upplysning. Påföljden av
underlåtenhet att avgiva deklaration är, därest ej laga ursäkt visas, i
regel den, att den skattskyldige går förlustig rätten att överklaga taxering,
för vilken deklarationen skolat ligga till grund. Underlåtenhet att
hörsamma anmaning ävensom avgivande av falsk deklaration medför påföljd
av böter. Taxeringsmyndigheten är ej bunden av deklaration eller med--delade uppgifter utan äger självständigt pröva, i vad mån avgiven uppgift
är av beskaffenhet att böra läggas till grund för taxeringen. Självdeklarationer
och övriga till ledning för egen taxering meddelade uppgifter
äro hemliga och få ej granskas av andra än vissa av de i taxeringsarbetet
deltagande personer.

Uppgifter till ledning för andras taxering skola i regel utan
anmaning lämnas av sådana myndigheter, verk och bolag, som kunna
meddela upplysningar för uppskattande av fastighetsvärden och inkomster.
Till ledning vid fastighetstaxering avlämnas uppgifter bl. a.
av hypoteks- och brandförsäkringsinrättningar. Statens och kommuners
m. fl. menigheters myndigheter samt bolag skola i stor utsträckning
meddela uppgifter å utbetalda löner till tjänstemän eller arbetare,
pensions- och livräntean stal ter uppgifter angående utbetalade pensioner
och livräntor. Aktiebolag skola dessutom lämna vissa uppgifter om
utdelningar till aktieägare o. s. v. Efter anmaning är en var pliktig
att avlämna uppgift angående lön- och arvodestagares samt övriga
arbetares avlöningsförmåner. Underlåtenhet att behörigen fullgöra vad
sålunda stadgats medför ansvarspåföljd.

Taxeringarna verkställas i första hand av taxeringsnämnder och
granskas av prövningsnämnder. Taxeringsnämnderna äro en i varje
distrikt. Varje kommun utgör i regel ett taxeringsdistrikt, men i Stockholm
bestämmer överståthållarämbetet distriktens antal. För annan stad,
varest flera taxeringsnämnder erfordras^ bestämmer länsstyrelsen taxeringsdistriktens
antal och omfattning. På landet äger länsstyrelsen fördela
större kommuner i två eller flera taxeringsdistrikt ävensom förena två
eller flera mindre kommuner till ett distrikt. Over taxeringsnämnds
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 158 höft. (Nr 191.) It

Speciella

kommunala

skatter.

Hundskatt.

Bevillning savgifter
för
särskilda förmåner
och
rättigheter.

82 Kungl. Maj:ls proposition Nr 191.

beslut kart, därest ej besvärsrätten i anledning av underlåten deklaration
eller eljest är förverkad, klagas hos prövningsnämnden. Prövningsnämnderna
äro en för varje län och en för Stockholms stad.
över prövningsnämnas beslut kunna besvär anföras, förutom av skattskyldig,
av kronoombud samt i viss mån av kommun, territoriell stadsförsamling,
municipalsamhälle och vägstyrelse. Besvären anföras hos
kammarrätten, vars beslut kunna i vanlig ordning överklagas hos Kungl.
Maj:t i regeringsrätten.

En särskild avgift för hundar förekom i 1800 års bevillningsförordning
men upphävdes år 1810 för att genom 1812 års bevillningsförordning
återupplivas. 1 1815 års bevillningsförordning var emellertid
hundskatten åter utesluten. I syfte att åstadkomma minskning i det
alltför stora antal hundar, som utan något gagn underhöllos och i
synnerhet i huvudstaden åstadkommo allmän vantrevnad, beslöts vid 1859
—-60 års riksdag, att varje stad likasom varje församling på landet
skulle äga att för längre eller kortare tid bestämma en årlig skatt, ej
överstigande 5 riksdaler riksmynt, som inom kommunen boende personer,
vilka innehade hundar, skulle för varje sådant djur erlägga. Riksdagsbeslutet,
sanktionerades genom Kungl. Maj:ts kungörelse den 12 juli 1861.

Numera gäller Kungl. Maj:ts kungörelse den l jum 1877 angående
skatt för hundar. Såväl i stad som å landet må kommun icke allenast
besluta, huruvida för hundar eller särskilda slag av dem skatt årligen
bör utgöras, utan även bestämma beloppet av den skatt, ej överstigande
15 kronor, som en var inom kommunens område boende person, vilken
därstädes innehar hund, skall för varje sådant djur erlägga. Statens
skogs- och jägeribetjänte äro dock för de hundar, som de i och för sina
tjänster underhålla, fria från beskattning. Fråga om de inflytande medlens
användande för kommunens behov skall behandlas på enahanda sätt,
som angående skattens bestämmande är förordnat. Hundskatt beräknas
för helt kalenderår, där icke kommunen annorlunda vill förordna. Resande,
som kortare tid än 2 månader uppehåller sig inom kommunen, erlägger
för medförda hundar ingen avgift till kommunen. Försummelse att anmäla
hund till beskattning samt försök att genom oriktig uppgift undandraga
sig beskattning straffas med böter.

Enligt förordningen den 23 oktober 1908 angående bevillningsavgifter
för särskilda förmåner och rättigheter skall utlänning, vilken —
utan att hava förvärvat lika rätt ''med härstädes bosatt svensk undersåte
till offentligt uppträdande — här i riket giver offentlig föreställning

Kungl. Maj:ta proposition Nr 191. 83

elle]- tillställning mot avgift, härför utgöra särskild bevillningsavgift med
fem procent av bruttoinkomsten. Beträffande utländska positivspelare,
musikanter, förevisare av djur eller annat, akrobater och dylika, vilka
driva sitt näringsfång under bar himmel och uppbära allenast frivillig
avgift, gälla dock särskilda bestämmelser. Utlänning, som — utan att
hava förvärvat lika rätt med härstädes bosatt svensk undersåte till offentligt
uppträdande — medverkar vid av svensk eller utlänning given offentlig
föreställning, offentligt utförande av musik eller vid annan offentlig tillställning,
som ej är att hänföra till föreställning av positivspelare in. fl.,
varom nyss nämnts, skall, oavsett huruvida avgift uppbäres eller ej,
erlägga särskild bevillningsavgift med tio procent av den inkomst, som
på grund av hans medverkan tillflyter honom. De särskilda, nu nämnda
bevillningsavgifterna skola dock alltid utgöras med vissa minimibelopp.
Utav avgifter, varom nu nämnts, tillfalla fyra tiondelar kronan och sex
tiondelar den kommun, inom vilken föreställning givits.

Redan tidigt befanns en av de mest framträdande bristerna hos
det beskattningssystem, som ligger till grund för den allmänna bevillningen
och därigenom också för den kommunala beskattningen, vara
det otillfredsställande sätt, på vilket avkastningen av skog träffats med
beskattning. Skogsavkast.ningen kom nämligen i stor utsträckning att
undgå beskattning. Delvis berodde detta förhållande därav, att skogens
värde i allt för ringa grad ingått i taxeringsvärdet, men även om skogens
värde undantagsvis till fullo beräknats vid fastighetstaxeringen och även
om sex procent av taxeringsvärdet, såvitt detsamma belöpte å skogen,
i sådant fall kunnat antagas hava i stort sett motsvarat den påräkneliga
årsavkastningen vid rationell skogsskötsel, kunde med bevillningsförordningens
beskattningssystem i allt fall skogsavkastning till betydande
belopp undandragas beskattning. Så skedde i alla de fall, då skogsägaren
avverkat mera skog än som motsvarat den vid rationellt skogsbruk
normala årsavkastningen och därvid förvandlat hela eller en mera
betydande del av sitt skogskapital i penningar. Den sålunda på eu
gång och i större eller mindre mån i förväg uttagna skogsavkastningen
hade i regel ingalunda hunnit bliva till fullo beskattad genom dittills
erlagd skatt för fastigheten och kunde överhuvud taget icke åtkommas
med fastighetsbeskattningen, eftersom fastighetens taxeringsvärde i mån
av den inträdda värdeminskningen rätteligen påkallade en däremot
svarande sänkning.

Då frågan om eu mera tillfredsställande ordning för beskattningav
skog jämväl för staten själv blev en angelägenhet av största vikt

Skogsacci.%.

''84

Kungl■ Maj:ts proposition Nr 191.

in- fiskalisk synpunkt, kom denna fråga, naturligt nog, att framstå såsom
den ledande och centrala i de reformsträvanden, som redan så tidigt
som i mitten av 1870-talet framträdde i avseende å bevillningslagstiftningen.
Full enighet rådde redan från början därom, att ett tillbörligt
tillgodoseende av såväl statens som kommunens beskattningsmöjligheter
beträffande skog krävde eu genomgripande ändring i den bestående lagstiftningen,
men i frågan om de rätta botemedlen för bristernas avhjälpande
gingo meningarna länge åtskils. Närmast bestämdes olikheten
i de härvid framträdande meningsriktningarna av en olika ställning till
spörsmålet, vilkendera av de båda beskattningsformerna lästighetsbevillning
eller inkomstbevillning, som här företrädesvis borde komma till
tillämpning. Trots de vanskligheter, som befunnits förknippade med
själva inkomstberäkningen i avseende å avkomsten av skog, växte sig
efterhand den meningen allt starkare, att den väg, som borde väljas,
vore att beskatta sådan avkomst först då avkomsten — och därmed
även förmågan att betala skatten för densamma — verkligen vore för
handen. Härmed var i själva verket en utgångspunkt även beredd
för eu lösning av problemet utanför bevillningslagstiftningeus ram,
nämligen medelst utfinnande av en särskild form för beskattning av
skog, varigenom skatt kunde uttagas för skog utan tillämpning av avdragsbestämmelser,
giltiga för en inkomstbeskattning, och tillika med
eu riktigare avvägning av vederbörande kommuners inbördes beskattningsrätt.

När därför det alltmer trängande behovet av en mera tillfredsställande
form för beskattning av skog föranledde 1905 års riksdag att
påkalla en utan avvaktan på en fullständig lösning av kommunalskattefrågan
åvägabragt ändring i då gällande skattelagstiftning närmast i
syfte, att inkomst genom skogsavverkning måtte i större utsträckning
än dittills tillgodokomma de särskilda kommuner, inom vilka skogsavverkning
bedreves, framstod det för den i anledning av nämnda framställning
tillsatta s. k. skogsbeskattningskommittén såsom eu naturlig
uppgift att företrädesvis inrikta sin strävan på åvägabringandet av eu
reform med ovan angivna innebörd, och en sådan kom jämväl till stånd
genom lagen om skogsaccis den 18 september 1909. För att bereda
möjlighet för skogsvårdsavgifternas beräknande efter enahanda grunder
som skogsaccisen, utfärdades nya bestämmelser i ämnet genom lagen
om skogsaccis och om virkestaxering den 11 oktober 1912.

Enligt sistnämnda lag utgår för avverkat virke skogsaccis till
-kommun, varinom avverkningen skett, med en skattesats för taxerat
virkesvärdebelopp av 100 kronor, som motsvarar hälften av vad som

Kungi. Muj:ts proposition Nr 191. 85

under det år, taxeringen sker, pa grund av kommunal- och kyrkostämmors
beslut sammanlagt inom kommunen utgöres för 100 kronor skattepliktig
inkomst, dock högst med 2 kronor. Till kommunen inflytande
skogsaccismedel skola, i den män desamma icke, enligt vad nedan sägs,
under nästföljande år komma till användning, avsättas till en särskild fond,
benämnd skogsaccisfonden, till vilken även föras räntor, som upplöpa å
fondens medel. Av fondens medel får såsom tillskott till täckande av
sådana utgifter för nästföljande år för kommunala och kyrkliga ändamål,
till vilka enligt gällande kommunalförfattningar medel eljest skulle beredas
genom utdebitering på samtliga skattskyldiga, användas högst
så stort belopp, att utdebiteringsprocenten för J 00 kronor till kommunen
skattepliktig inkomst under nästföljande år kommer att med en
fjärdedel understiga utdebiteringen för samma inkomstbelopp under
löpande året. Tillskottet användes* i första hand till täckande av den
borgerliga kommunens utgifter, men, om överskott uppstår, får detta
begagnas av den kyrkliga kommunen. Taxeringen till skogsaccis verkställes
av kommunalnämnden och har till föremål virke, som under nästföregående
år avverkats, med den inskränkning likväl, att husbehovsvirke
icke taxeras och icke heller virke, vars hela värde icke uppgår
till 150 kronor. Virkesvärdet taxeras efter det värde å rot, virket efter
ortens pris ägt, då det avverkades. Skattskyldigheten åligger avverkaren.

Enligt förordningen den 30 maj 1919 (nr 256) om rätt för kommun
att upptaga särskild avgift vid vissa offentliga nöjestillställningar äger
kommun numera rätt att för nöjestillställning, som försiggår inom kommunens
område och till vilken allmänheten har tillträde mot avgift,
uttaga eu särskild avgift, benämnd nöjesskatt, för vars inbetalande
nöjestillställningens anordnare svarar. De i förordningen avsedda nöjestillställningarna
äro fördelade på sex olika grupper. Till den första
av dessa grupper hänföras konsert, opera- och annan musikalisk föreställning,
dramatisk och litterär föreställning samt uppvisning i konstnärlig
dans. Den andra gruppen omfattar endast biografföreställningar.
Den tredje gruppen utgöres av cirkus-, varieté- och kabaretföreställning,
uppvisning i professionell idrott samt annan liknande tillställning.
Såsom en fjärde grupp upptagas bal, maskerad, annan danstillställning
och med dessa jämförlig tillställning. Kapplöpning, travkörning och
uppstigning i luftballong eller flygmaskin bilda den femte gruppen.
Under den sjätte gruppen slutligen upptagas förevisning av djur, trolleri -

NBjetskatt.

Speciell bidragsskyldighet
i städer
och stadsliknande
samhällen.

86 Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

föreställning, uppvisning i boxning, akrobatikföreställning, förevisning av
panorama, vaxkabinett, marionetteater o. d.

Där kommun beslutat upptaga nöjesskatt, skall densamma utgå i
form av skatt på biljett eller annat bevis, som berättigar till deltagande
i nöjestillställning. Medgives emellertid rätt att deltaga i nöjestillställning
mot betalning, utan att biljett eller annat dylikt bevis utlämnas,
skall skatten beräknas å bruttobeloppet av influtna inträdesavgifter eller
andra avgifter för rätt att deltaga i tillställningen. Då skatten skall
utgå i form av biljettskatt, skall densamma, allt efter nöjestillställningens
beskaffenhet, • beräknas enligt någon av tre i förordningen fastställda
tariffer. Den lägsta av dessa tariffer avser nöjestillställningar
tillhörande den första av ovan omförmälda grupper, medan mellantariffen
gäller för biografföreställningar och den högsta tariffen för övriga
grupper nöjestillställningar. Skall nöjesskatten beräknas å bruttobeloppet
av influtna avgifter för rätt till deltagande i nöjestillställning,
skall skatten utgå med viss i förordningen angiven procent av nämnda
belopp, vilken procent är lägre för nöjestillställning tillhörande den
första av ovan omförmälda grupper än för annan nöjestillställning.
När skäl därtill äro, äger kommun, som beslutat uttaga nöjesskatt, för
visst fall eller beträffande vissa slag av de i förordningen avsedda nöjestillställningar
medgiva antingen befrielse från skattens utgörande eller
skattebeloppets användande för det ändamål, till vars främjande tillställningen
må hava anordnats. Vidare äger kommun besluta om tillämpning
av lägre skattesatser än de i förordningen upptagna, dock att det
inbördes förhållandet mellan de olika skattesatserna för de i förordningen
avsedda olika slag av nöjestillställningar härvid icke får rubbas. Genom
kungörelse den 16 juli 1919 (nr 529) har Kungl. Maj:t meddelat närmare
föreskrifter rörande tillämpningen av ovannämnda förordning av
den 30 maj 1919.

I 1862 års förordning om kommunalstyrelse i stad hade lämnats
öppen en möjlighet att ålägga kommunalutskylder på annan grund än
den eljest i princip genomförda likställigheten. Dels skulle personliga
tjänstbarheter, vilka inom en stad utgjorts efter förut antagna grunder,
fortfarande utgå på samma sätt, till dess annorlunda bleve förordnar,
och dels stadgades även, att, där i lag eller i allmän författning vore
bestämt, att viss utskyld skulle utgå efter annan än den för kommunalutskylder
i allmänhet stadgade grunden, eller att vissa från skattskyldighet
eljest befriade invånare skulle till fyllande av särskilda behov
bidraga, skulle till efterrättelse gälla vad i ty fall förordnat vore. Sär -

Kungl. Majds proposition Nr 191.

skilt det sistnämnda stadgandet hade sin stora betydelse därutirman, att
skyldighet att anlägga gator och vägar in. in., vilken enligt särskilda bestämmelser
i privilegier eller andra specialförfattningar legat å fastigheterna
i städerna såsom särskilda onera, enligt detta stadgande fortfarande skulle
åvila desamma. 1 anledning av en skrivelse från 1862—63 års riksdagutfärdade
Kungl. Maj:t emellertid den 10 juni 1863 ett cirkulär, varigenom
länsstyrelserna anbefalldes att, där överenskommelse om likställighet
•mellan städernas invånare icke redan träffats i berörda hänseenden,
höra vederbörande, huruvida de självmant ville förena sig om likställighet,
samt därefter beträffande varje stad för sig underställa frågan
Kungl. Maj:ts prövning. Med anledning härav träffades under de
närmast följande aren i flertalet städer s. k. likställighetsöverenskommelser
av mer eller mindre omfattande natur.

På föranstaltande av vägkommissionen och den s. k. kommtinbildningskommittén
har svenska stadsförbundet låtit på grundval huvudsakligen
av uppgifter, som genom vägkommissionen infordrats, utarbeta
och under år 1915 från trycket utgiva eu omfattande utredning i nyssberörda
avseenden. Enligt denna utredning har beträffande skyldigheten
att anlägga och underhålla gata full likställighet genomförts i ungefär
hälften av rikets städer. I en grupp av städer hava tomtägarna befriats
från skyldigheten emot vederlag, som bestämts att till staden utgå
antingen under form av en avlösningssumma en gång för alla eller såsom
en årlig gatuskatt för all framtid eller för viss tid, vilken skatt i
allmänhet satts i förhållande till fastighetens taxeringsvärde eller till den
gatuyta, tomtägaren förut haft sig ålagt att underhålla. I somliga städer
har gatuanläggningen blivit ett stadens gemensamma åliggande, medan
gatuunderhållet antingen helt eller delvis fått kvarstå såsom ett tomt.
ägarnas åliggande. I åtskilliga städer bestrides anläggningskostnaden
delvis av staden och delvis av tomtägarna, medan underhållet antingen
fullgöres av staden ensamt eller av tomtägarna själva eller ock fördelats
mellan staden och tomtägarna. Ehuru mera sällsynt förekommer även,
att. tomtägarna ålagts anläggningskostnaden, medan underhållet ombesörjes
av staden eller av tomtägarna. Där avlösning skett under form
av viss årlig gatuskatt, är denna i allmänhet satt tämligen låg. Gaturenhållningen
har i allmänhet ålegat tomtägarna och ansetts icke inbegripen
bland sådana skyldigheter, som skolat genom likställighetsöverenskommelser
regleras. I flera sådana överenskommelser har emellertid denna fråga
berörts och därvid undantag^ från regleringen. 1 några få städer åligger
dock gaturenhållningen städerna själva, så exempelvis i Stockholm, där frå,
gan ordnats genom en likställighetsöverenskommelse på det sätt, att tomt -

Kungl. Maj ds proposition Kr 191.

ägarna befriats från skyldigheten genom erläggande av eu engångsavgift.
Åven i fråga om väghållningsskyldigheten i städerna råder olika praxis. 1
• vissa städer bestridas kostnaderna för väghållningen efter samma grunder,,
som gälla för kommunalutskylder i allmänhet, medan i andra skyldigheten
beträffande underhållet av hela vägnätet åligger allenast vissa stadsinvånare
eller ock delvis staden och delvis vissa av stadens invånare. I det
senare fallet är det i allmänhet ägare av jordbruksfastigheter eller gårdar
utanför stadsplanen, som hava att, vanligen in natura, fullgöra vägunderhållet.
I några städer åligger emellertid vägunderhållet alla ägare av
fast egendom såväl inom som utanför stadsplanen. I ett fåtal städer
slutligen har det ålagts fastighetsägarna att bekosta jämväl vägbyggnad,
då sådan förekommit.

I detta sammanhang torde böra hänvisas jämväl till den bestämmelse
i ämnet, som förekommer i 1 kap. av lagen den 12 maj 1917
om fastighetsbildning i stad, om stadsplan och tomtindelning, motsvarande
gamla stadsplanelagen. Där stadgas, att angående sättet för
ordnande och anläggande av gata ävensom skyldighet att ombesörja
och bekosta gatas underhåll skall gälla vad för varje stad är föreskrivet.
Underhållet av allmän väg, som ingått i gatumark, skall i den mån,
som för gatas upplåtande för allmänt begagnande är stadgat, övertagas
av den, som, enligt vad föreskrivet är, har att underhålla gatan. Detta
gäller även torg och andra dylika allmänna platser.

1 stadsliknande samhällen å landet tillämpas liksom i städerna i
avseende å gators anläggning och underhåll tämligen skiftande bestämmelser.

Från kostnader för gators anläggning och underhåll skiljas kostnader
till ersättning för värdet av gatumark. I detta avseende gälla beträffande
såväl städer som stadsliknande samhällen på landet fastighetsbildningslagens
föreskrift, att tomtägare skall för gata, som utmed tomt
uppi åtes för allmänt begagnande, ersätta samhället värdet av gatumarken
intill gatans mitt, dock ej till större bredd än nio metgr, eller ock att
utan lösen till samhället överlåta berörda gatumark.

Bidrag till Efter särskilda grunder hava sedan gammalt bidrag utgjorts till

prästerskapets prästerskapets avlöning. Dessa voro från äldsta tider av två väsentaviomng,
0pka giag^ dels den s. k. fonden, dels avgifter för vissa kyrkliga

förrättningar, de s. k. tillagorna eller juni stolae. Tionden, den tyngsta
pålagan, drabbade huvudsakligen jordbruket och dess binäringar, jakt
och fiske. Av tillagorna ägde den, som utgick för begravning med
själamässor, den största betydelsen. Dit räknades ock offer vid de stora

Kungl. Maj:ts proposition Nr 1!J1. 80

kyrkliga högtiderna. Delvis utbildade sig dessa tillägor efterhand till
eu personlig- skatt.

På grund av bestämmelserna i förordningen den 11 juli 1862 angående
allmänt ordnande av prästerskapets inkomster reglerades bidragsskyldigheten
i fråga för varje församling genom lönekon ven tioner,
vilka gälla för eu tid av femtio år, räknat från den efter varje lönekonventions
fastställande näst inträffande första maj. -Vid bestämmandet
av- de avgifter, som enligt denna förordning skulle för en tid av femtio
år träda i stället för tionden och andra prästrättigheter, hade vederbörande
att ställa sig till efterrättelse de för riket i allmänhet eller
särskilt för vissa orter gällande äldre författningar och stadganden, ävensom
att fästa avseende å de av församlingen till dess prästerskap förut
utgående avgifter samt de avgifter, som av övriga pastorat inom stiftet
under liknande förhållanden utgjordes.

Vad tionden beträffar, beräknades denna i allmänhet till ungefär
samma belopp, varmed den dittills utgått. Endast i de norrländska
länen företogs eu uppskattning av jordens avkastningsförmåga och
sattes tionden därefter, vilket föranledde eu väsentlig höjningav
tiondeavgifterna. Vid. tiondens fördelning å de skattskyldiga
tillämpades mycket olika grunder. Åtskilliga länsnämnder vidtogo
härutinnan den förändring i förut gällande beskattningsgrunder,
att församlingens hela tionde, sedan den blivit till beloppet beräknad,
fördelades å de tiondeskyldiga hemmanen efter taxeringsvärdena året
näst före det, då löneregleringen skulle tillämpas. De efter denna fördelning
fixerade beloppen skulle därefter under löneregleringsperioden
av varje hemman utgöras, oavsett inträdande förändringar i hemmanets
avkastningsförmåga eller taxeringsvärde. I andra delar av riket har
däremot uteslutande eller företrädesvis fasthållits vid äldre fördelningsg-runder,
merendels sammanfallande med dem, som ingå i de av ålder
gällande skattläggningsmetoderna för olika orter. Avgifterna av bergverk,
kvarnar, fabriker och andra inrättningar hava likasom tionden
bestämts efter mycket skiljaktiga grunder för olika landsdelar. För de
viktigaste vid tiden för uppgörande av löneregleringarna befintliga industriella
verk — bruk, hyttor, sågar och kvarnar — blevo i allmänhet
avgifterna till prästerskapet bestämda att utgå med vissa för hela löneregleringsperioden
föreskrivna belopp, som växlade efter markegångsprisen
och understundom kunde ökas eller minskas. I flera löneregleringsresolutioner
har emellertid bevillningstaxeringen fastslagits såsom
enhetlig grund för beskattning av verk och inrättningar, och har därvid
i åtskilliga av dessa resolutioner skattskyldigheten utsträckts även till
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 158 höft. (Nr 191.) 12

Kungl. Maj.ts proposition Nr 191.

övriga bevilluingspliktiga beskattningsföremål, som då sammanförts med
verk och inrättningar till en gemensam skattegrupp, omfattande annan
fastighet än jordbruksfastighet samt inkomst. Beräkningsgrunden för
skattskyldigheten i förhållande till bevillningstaxeringen har i de olika
resolutionerna varit synnerligen växlande.

Beträffande de .avgifter, som motsvara juni stolae och övriga extra
ordinarie avgifter, blev debiteringsgrunden ävenledes olika i olika
löneregleringsresolutioner. I många resolutioner hava avgifterna av
ifrågavarande slag, vilka ansetts böra åligga jordbruksfastigheter, utsöndrats
och sammanförts med tionden. I andra resolutioner hava däremot
jura stolae och alla övriga extra ordinarie avgifter sammanförts i
en summa, som därefter fördelats efter fyrktal eller röstgrund vid kyrkostämman
eller efter bevillning, men dessutom stadgas i nästan alla resolutioner
personliga avgifter, utgående efter matlag eller efter person, oftast
med vissa bestämda belopp för varje matlag eller person. Särskilt i
städerna kommo sålunda de personliga avgifterna alltjämt att spela en
betydande roll.

Genom särskilda lagar den 9 december 1910 — om indragningtill
statsverket och avskrivning av prästerskapets tionde samt om ersättning
därför, om reglering av prästerskapets avlöning, om emeritilöner
för präster, om kyrkofond, samt om grunder för ändringar i lagstiftningen
om ecklesiastika boställsskogar — hava nu återgivna förhållanden
underkastats eu genomgripande omreglering.

Enligt lagen om indragning till statsverket och avskrivning av
prästerskapets tionde samt om ersättning härför skola sålunda all prästerskapet
förut tillkommande tionde ävensom alla andra avgifter av fast
egendom till prästerskapets avlönande indragas till statsverket. Denna
indragning skall för varje pastorat äga rum från och med ecklesiastikåret
näst efter det, med vars utgång nu gällande lönereglering för
prästerskapet i pastoratet upphör att gälla. Själva indragningen skall
tillgå sålunda, att för varje församling skall uträknas, dels huru mycket
för ecklesiastik året näst före det, efter vars utgång indragningen skall
äga rum, bort i persedlar och penningar enligt gällande lönereglering
utgöras av varje fastighet i församlingen, dels ock vilka belopp i penningar
persedlarna motsvara efter medeltalet av medelmarkegångsprisen
under de femtio åren 1864—1913. De till statsverket indragna avgifterna,
vilkas sammanlagda summa i särskild ordning fastställes, skola
under loppet av 20 ecklesiastikår, räknade för varje pastorat från och
med det år, då indragningen där vidtager, avskrivas sålunda, att vederbörande
skattskyldiga skola erlägga under de första tio åren 60 procent,

Kanyl, Maj.is proposition Nr 19].

n i idel- därpå följande fem år 40 procent och under de sista lem åren
dO procent, varefter från och med det tjuguförsta året återstoden eftergives.
Vad som emellertid inom någon församling skulle återstå att
erlägga och som icke förfallit till betalning den 30 april 1944, skall då
omedelbart avskrivas. För de till statsverket indragna avgifterna lämnar
statsverket årligen för all framtid ersättning med hela den för församlingen
fastställda summan, vilken ersättning ingår till kyrkofonden.

Enligt lagen om reglering av prästerskapets avlöning skola till
bestridande av löneförmånerna i första hand" användas församlingsavgifter
till belopp ej överstigande tre öre för varje helt eller påbörjat
tiotal kronor av hela inkomstbeloppet inom pastoratet. Därefter skall
användas avkomsten av de inom pastoratet belägna löneboställena, vilka
komma att genom myndigheternas försorg utarrenderas. Vidare komma
till användning avgälder av lägenheter, avsöndrade eller upplåtna från
löneboställe, ränta å medel, som vid försäljning eller expropriation erhållits
för avstådd mark från löneboställe, ävensom övriga till avlöningav
prästerskapet inom pastoratet avsedda medel, som icke skolat till
kyrkofonden ingå. Slutligen kunna efter Kungl. Maj:ts beprövande stå
till förfogande skogsförsäljningsmedel från löneboställe i pastoratet, i
den mån dessa nu uppräknade, för avlöningen disponibla tillgångar icke
förslå, skola församlingsbidrag, utöver vad förut nämnts, användas till
erforderligt belopp. I gäldandet av nämnda församlingsavgifter skola
alla de, vilka inom pastoratet erlägga kommunalutskylder, deltaga efter
de för sådana utskylders utgörande i allmänhet stadgade grunder. Avgifterna
skola debiteras och uppbäras i samma ordning som avgifter till
kyrka och skola.

Om emellertid för ifrågavarande utgifters bestridande såsom församlingsavgifter
utdebiterats sammanlagt större belopp, än som motsvarar
60 öre bevillningskronan, skall ersättning av kyrkofondens
medel beredas pastoratet för överskjutande beloppet.

Den nya ordningen träder i tillämpning först i den mån, som nu
gällande lönekonventioner i de olika pastoraten upphört att gälla. I åtskilliga
församlingar kommer detta att dröja länge. Under åren 1914—1919
hava lönekonventionerna utgått inom 741 pastorat. Inom 590 pastorat
utlöpa lönekonventionerna under åren 1920 — 1925. De 34 återstående
utgå under åren 1926—1942. Medan tiondeavskrivningen pågår, vilket
i regel tager en tid av tjugu år, skola de gamla beskattningsgrunderna
tillämpas för utgörande av den icke avskrivna tionden, medan de nya
beskattningsgrunderna skola äga tillämplighet för prästavlöningen enligt
den nya löneregleringen.

Folktkoleav
gifter.

Sjukvårds avgifter.

Kungl. Maj.ts proposition Nr 191.

När genom 1842 års folkskolestadga infördes grundsatsen om skoikostnadernas
utdebitering i förhållande till allmänna bevillningen, gjordes
förbehåll om rätt att upptaga personliga avgifter av minst 2 och högst
6 skillingar banko av varje skattskyldig person i församlingarna samt
därutöver avgifter av varje skolbarn. Skolbarnens avgifter avskaffades
genom Kungl. Maj:ts kungörelse den 1 juni 1883, varigenom även i övrigt
bestämmelserna om personliga folkskoleavgifter fingo det innehåll, de
ännu hava.

Nu gällande bestämmelser återfinnas i folkskolestadgan den 10 december
1897. Enligt denna är det medgivet varje skoldistrikt att såsom
bidrag till kostnaderna för skolväsendet upptaga en särskild avgift
(personlig skolavgift); och må denna avgift, vilken skall utgöras av
kvinna med hälften av det belopp, som erlägges av man, icke sättas
högre än till 50 öre för varje skattskyldig av'' mankön.

Vid 1815 års riksdag fattade ständerna beslut om lasarettens förbättrande
och utvidgande för veneriska smittans hämmande. Sedan
länens invånare i sammanhang därmed åtagit sig att i vissa år sammanskjuta
en avgift för detta ändamål, beviljades vid 1818 års riksdag
en personell avgift av 3 skillingar banko för varje mantalsskriven person
att utgå intill följande riksdag. Sedermera ökades avgifterna, och
åskilliga författningar utfärdades angående deras förvaltning och användning.

Numera gälla i ämnet föreskrifter, som innehållas i Kungl. Maj:ts
kungörelser den 26 augusti 1873 och den 1 juni 1883. För den allmänna
sjukvården inom varje län eller sjukvårdsdistrikt skall av en var, som
erlägger mantalspenningar, även utgöras en personlig sjuk vårdsavgift,
särskilt för varje län eller sjukvårdsdistrikt i mån av dess behov, dock
att denna avgift, som utgöres av kvinna med hälften av det belopp,
som erlägges av man, icke må sättas högre än till 50 öre för varje
skattskyldig av mankön. Sjukvårdsavgiften skall företrädesvis användas
till beredande av kostnadsfri vård åt veneriska sjuka och till vidtagande
i övrigt av tjänliga åtgärder för den veneriska smittans hämmande.
Den får ej användas till andra än här omnämnda ändamål. Sjukvårdsavgiftens
belopp bestämmes inom ovan angivna gränser med hänsyn till
behovet årligen av landstiugen samt av stadsfullmäktige i städer, som
icke deltaga i landsting.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

C. Allmänna anslag och bidrag till kommunerna.

Redogörelsen för kommunernas skatteväsen är ej fullständig, därest
ej något närmare beröres utvecklingen av den s. k. skatteutjämningsfrågan.
Den stora olikheten i skattetrycket inom skilda kommuner bär
till stor del förorsakats därav, att kommunerna ålagts omsorger, som
till större eller mindre del avse rena statsändamål. I detta avseende
torde böra erinras särskilt om undervisningen, fattig- och sjukvården
samt kyrkoväsendet. Frågan om en skatteutjämning har dels gjorts till
föremål för åtgärder av partiell natur, berörande antingen kommunernas
nu nämnda uppgifter eller ock vissa andra med desamma i viss mån
likartade, t. ex. för väghållningen och skjutsväsendet, dels även föranlett
åtgärder av allmän natur i syfte att utjämna det genom tillgodoseendet
av statsändamål föranledda skattetrycket i dess helhet.

Vad skolväsendet beträffar, bär omsorgen om folkundervisningen
lagts å primärkommunerna. Emellertid har utvecklingen länge gått i
den riktningen, att staten övertagit allt större del av kostnaderna för
lärarpersonalens avlöning.

Vid 1840—41 års riksdag anvisades 50,000 riksdaler banko till
understöd åt fattiga församlingar, vilka därav skulle erhålla bidrag till
lärarnas avlöning. 1844—45 års riksdag överlät hälften av den till kronan
utgående personliga skvddsavgiften till församlingarna att under namn av
folkskoleavgift (ej att förblanda med den tidigare omförmälda personliga
skolavgiften) användas för olika skoländamål. Vid 1856—58 och 1862—
63 års riksdagar beslötos nya grunder för statsbidragens bestämmande.
Enligt beslut vid 1871 års riksdag skulle folkskoleavgiften ej längre
tilldelas de särskilda kommunerna utan åter sammanföras under en benämning
med den personliga skyddsavgiften och ingå till statsverketDärjämte
bestämdes, att varje skoldistrikt skulle under vissa Aullkor av
statsmedel bekomma ett årligt bidrag till avlönande av lärare och lärarinnor
vid såväl folk- som småskolor. 1875 års riksdag biföll ett motionsvis
framställt yrkande, enligt vilken statsbidraget till lärare och
lärarinnor vid folkskola skulle utgöra två tredjedelar av deras lön och
till lärare och lärarinnor vid småskola hälften av lönen. Sistnämnda
bidrag höjdes vid 1886 års riksdag till i regel två tredjedelar av lönen.
Genom beslut vid 1906 års riksdag kom hela det belopp, varmed de
manliga lärarnas ålderstillägg översteg lärarinnornas, att täckas medelst

Bidrag för
särskilda
ändamål.

Skolväsendet.

Fattig- och
sjukvården.

94 Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

statsbidrag. I samband med indragning till statsverket av kommunernas
andelar i brännvinsförsäljningsmedlen höjdes vid 1914 års senare
riksdag statsbidragen till lärarelöner till nio tiondelar av grundlönen,
varjämte alla minimiålderstillägg skulle utgå av statsmedel. Vid 1918
års skolreform bibehöllos i stort sett dessa normer. Dock skulle det
belopp, varmed manlig lärares avlöning överstege lärarinnas, i dess helhet
utgå av statsmedel. Kungörelse i ämnet utfärdades den 16 september
1918 (nr 760).

Åven i andra avseenden bidrager staten till bestridande av kommunernas
kostnader för folkskoleväsendet. Alltsedan beslut därom vid 1893-års riksdag första gången fattades, har nämligen i riksstaten upptagitsett
numera till 30,000 kronor förhöjt anslag till undervisningsmaterial
m. in. för folkskolor, och särskilda anslag äro beviljade till möjliggörande
av skolgång för fattiga barn i vissa norrländska församlingar.

Den publika fattigvården ombesörjdes under medeltiden av kyrkan
och omhändertogs vid reformationen till stor del av staten. Genom
1624 års hospitalsordning infördes den principen, att de städer eller
socknar, där de fattiga bodde, skulle bära kostnaden för dessas vård.

I 1763 års hospitals- och barnhusordning meddelades bestämmelser,
som avsågo att noga skilja den statliga fattigvården från den kommunala.
Kostnaderna för sinnessjuka samt smittosamt och obotligt
sjuka skulle i huvudsak bäras av staten. Övriga fattiga skulle försörjas-
av kommunerna, d. v. s. städer och socknar. Huvudsakligen
enahanda bestämmelser gällde sedermera länge, ehuru de voro föremål
för mycken kritik. Vid 1840—41 års riksdag framlades emellertid en
fullständig utredning av fattigvård sfrågan. Ständerna gjorde därvid
gällande den mening, att fattigvården vore eu statens angelägenhet och
bleve en socknarnas sak blott vid fråga om fördelning av statens åliggande.
Det rättaste vore, om fattigvården meddelades direkt av statsmedel. Alen
därest staten själv omhändertoge fattigvården, skulle missbruk bli en
oundviklig följd och fattigvårdskostnaden oerhört stegras. Därför borde
fattigvården besörjas sockenvis. Genom 1847 års tidigare omförmälda
fattigvårdsförordning stadgades, att staten i tre olika fall kunde lämna
bidrag till den kommunala fattigvården, nämligen: 1) om till följd av
allmännare olycka större anordningar till dess avhjälpande erfordrades;
2) beträffande fattigvård till manskap av värvade armén eller flottan samt
hantverkare och arbetare vid kronans varv och verkstäder ävensom sådana
personers hustrur och barn; och 3) för personer, vilkas försörjningsort
ej kunde bestämmas. Enligt förordningen angående fattigvården den 9

Kungl. Maj:!n proposition Nr 191.

juni 1871 var statens bidragsskykiighet ungefär densamma. För det
törsta av ovan omnämnda fall antydes visserligen icke någon statens
bidragsskyldighet, men i anslutning till de övriga två fallen hade viss
utvidgning av statens bi dragsskyldighet stadgats.

Genom lag om fattigvården den 14 juni 1918 (nr 422) har införts
den nyheten, att eu del av kostnaderna för fattigvården skall fördelas
på hela landstingsområdet. Fattigvårdssamhället erlägger nämligen ingen
avgift för dem, som äro intagna å arbetshem, och landstinget ersätter
fattigvårdssamhället hela vårdkostnaden för sinnessjuka, sinnesslöa, fallandesjuka,
tuberkulösa och vanföra samt för dem, som intagits å länslasarett
eller av landsting underhållen sjukstuga, ävensom kostnaderna
för blinda och dövstumma barns undervisning, där enskilda medel saknas.
För fattiga, som intagas å laudstingsanstalt för kroniskt eller
obotligt sjuka eller annan likartad anstalt, behöver fattigvårdssamhället
endast ersätta halva vårdkostnaden. Gottgörelse av staten erhåller
fattigvårdssamhälle för fattigvård enligt 1 § i omförmälda lag åt 1) icke
svensk medborgare, 2) den vars hemortsrätt icke kunnat utrönas, 3) den
som oavbrutet under tre år vistats utom fattigvårdssamhället och 4) nödställd,
från utlandet hemskickad svensk medborgare. En åtgärd i skatteutjämnande
syfte är införandet av kommunala sammanslutningar för
fattigvårdsändamål, varom ovan talats.

1 nära anslutning till fattigvården har den offentliga sjukvården
utvecklats. De äldsta sjukhusen inrättades av kyrkan och övertogos
sedermera av staten. Redan under 1500-talet meddelades emellertid
föreskrifter om sjukstugors inrättande i socknarna. Den offentliga sjukvården
avsåg emellertid länge egentligen fattiga sjuka, och först under
1800-talet kom den att avse sjuka av alla stånd och villkor. På 1830-talet överläts till kommunerna den vård av fattiga sjuka, som förut
bekostats av staten. Sjukvården å lasarett och sjukhus ombesörjes
numera av landstingen, som därför bevilja erforderliga medel. Den ersättning,
landstingen härför erhålla i form av avgifter, täcker icke kostnaderna.
1 fråga om fattiga sjuka komma landstingens bidrag uppenbarligen
vederbörande primärkommuner till godo. Åtskilliga enskilda
sjuk vårdsanstalter åtnjuta bidrag av stat, landsting eller primärkommuner
under villkor, ätt vård lämnas till mindre bemedlade mot låg avgift eller
avgiftsfritt.

I sammanhang med fattig- och sjukvården torde med några ord
böra beröras vissa åtgärder för samhällelig understödsverksamhet, som
utöva en återverkan på fattig- och sjukvårdsväsendet. I detta avseeende
må erinras ''därom, att fånge åtnjuter fri vård å statens hospital och

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

asyler, varjämte häktade på allmän-bekostnad erhålla vård och läkeme del.

Understöd av staten lämnas genom vederbörande konsuler åt sjömän
med. flera svenskar''i utlandet. Under den tid, då värnpliktig fullgör
värnpliktstjänstgöring eller tjänstgöring för rikets försvar, kunna
hans hustru och barn numera erhålla visst understöd av statsmedel, om
sådant är för deras uppehälle nödigt. Sjukkasseverksamheten åtnjuter
statsbidrag efter vissa bestämda grunder enligt Kungl. Maj:ts kungörelse
av den 30 juni 1913 (nr 136). Genom en lag av samma dag (nr 120) har
införts eu allmän invaliditets- och ålderdomsförsäkring, den s. k. folkpensioneringen.
Enligt denna lag utgår åt gamla personer och invalider
dels pension med viss procent av erlagda pensionsavgifter, dels, därest
de äro behövande, ett s. k. pensionstillägg, som i vissa fall kan höjas i
mån av inbetalda avgifter. Kostnaden för pensionstilläggen bestrides av
staten med tre fjärdedelar och med en fjärdedel av landsting och primärkommuner.
Det är uppenbart, att berörda åtgärder åstadkomma en icke
oväsentlig lättnad i kommunernas kostnader för fattigvård och sjukvård.
Särskilt är detta fallet med folkpensioneringen, ehuru dennas verkningar
ännu endast i mindre mån framträtt.

Prästerskapet* Beträffande kyrkoväsendet bör här erinras om den skatteutjäm avioning.

njng, som blivit en följd av den år 1910 genomförda reformen beträffande
reglering av prästerskapets avlöning och varför jag redan i annat
sammanhang lämnat redogörelse.

Väghåiinin- I fråga om vägväsendet har man tänkt sig en utjämning av

9en- skattetrycket bland annat genom väghållningsdistriktens förstoring och
omläggning av statsbidragssystemet.

Väghållningsdistriktet utgöres, såsom tidigare nämnts, i regel av
häradet. Förslag om dess förstoring hava flera gånger varit före i riksdagen
men icke lett till annat resultat, än att efter en år 1905 vidtagen
ändring i väglagen landsting numera är oförhindrat att lämna
bidrag till byggande av allmän väg, bro eller färja.

Vad statsbidragen till vägväsendet beträffar, har principen om
statens skyldighet att i vissa fall bispringa de väghållningsskyldiga med
viss del av kostnaderna redan under förra hälften av 1800-talet trängt
igenom. 1840—41 års riksdag beviljade ett anslag för omläggning
och förbättring av backiga eller eljest för kommunikationerna mindre
tjänliga delar av de allmänna landsvägarna i riket. Anslaget, som benämnes
allmänna vägbvggnadsfonden, har sedan med tid efter annan
förhöjt belopp regelbundet beviljats. Enligt nu gällande ''bestämmelser

Kung!. Maj.ts proposition Nr 191. 97

för erhållande av understöd från anslaget, vilka återlinnas i Kung!. Maj:ts
kungörelse den 27 juni 1914 (nr 320), må statsbidraget bestämmas till
högst, två tredjedelar av den beräknade kostnaden enligt arbetsplanen.
Ett annat statsanslag till vägväsendet är det s. k. ordinarie bidragsanslaget
till vägunderhållet, soja beviljats från och med år 1895 och är
avsett till gäldande av den på staten belöpande andel av kostnaden för
vägunderhållet på landet. Detta bidrag, som sedan 1905 års revision av
viiglagen i regel utgjort tre tjugondelar av sagda underhåll, har från och-med
år 1919 höjts till tre tiondelar. Från och med år 1907 har riksdagen vidare
beviljat ett extra anslag till understöd åt synnerligt betungade väghållningsdistrikt.
Understödet kan bestämmas till högst hälften av distriktets
hela beräknade kostnad för vägunderhåll. Beträffande dispositionen av
ifrågavarande anslag gälla nu bestämmelserna i Kungl. Maj:ts kungörelse
den 10 juni 1912 (nr 137). Åven ett flertal andra anslag hava av riksdagen
beviljats i syfte att främja vägväsendet och lätta bördorna för
väghållningsdistrikten, exempelvis till anläggande av enklare vägar i
Norrland, till hamn- och brobyggnader in. m., till expenser för allmänna
arbeten och till vägundersökningar samt till kostnader för vägdelningar.

Slutligen bör erinras om den s. k. vägkommissionens nyligen
framlagda förslag, enligt vilket väghållningsdistrikten skulle utgöras av
landstingsområdena och statsbidragssystemet omläggas.

Det sedan gammalt å jorden vilande skjutsningsbesväret var ursprungligen
ej avsett att förorsaka det allmänna några kostnader. På
grund av dess ofta hårda och ojämna tryck kommo emellertid så småningom
vissa statsbidrag att utgå för dess fullgörande. Genom 1878
års skjutsreform ställdes all skjutsning, såvitt ske kunde, på entreprenad.
Där bidrag till entreprenaderna bleve nödvändiga, skulle dessa
gäldas till viss del av landstingen och i landsting ej deltagande städer
och till viss del av statsverket. Enligt nu gällande stadga om skjutsväsendet
den 22 juni 1911 äro landstingen och i landsting ej deltagande
städer skyldiga att med bidrag av staten ansvara för skjutsningens
uppehållande. Detta gäller vare sig entreprenad å skjutsningen kan
åstadkommas eller ej. Av entreprenadbidragen eller, om entreprenad ej
kan åstadkommas, hela kostnaden för skjutsningens uppehållande betalar
staten minst hälften och, under vissa förutsättningar, större del.

Först vid 1908 års riksdag kan frågan om en allmän skatteutjämning
kommunerna emellan sägas hava blivit fullt aktuell i
Bihang till riksdagms protokoll 1920. 1 samt. 158 höft. (Nr 191.) 13

Skjutthåll ningen.

Understöd till
särskilt
skattetyngda
kommuner. *

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

betydelse!! av ett självständigt skatteproblem. På grund av eu vid
denna riksdag i andra kammaren väckt motion anhöll riksdagen i skrivelse
den 3 juni 1908, att allsidig utredning måtte verkställlas rörande
vilka kommuner, som ägde alltför ringa ekonomisk bärkraft i förhållande
till dem ålagda skyldigheter för ändamål, de där tillika kunde anses
vara statsändamål, samt att därefter för riksdagen måtte framläggas det
förslag, vartill utredningen gåve anledning.

I anledning av denna riksdagens skrivelse föranstaltade Kungl
Maj it om eu förberedande statistisk undersökning rörande landskommunernas
och köpingarnas ekonomiska bärkraft, vilken förelåg färdig
år 1911.

Vid 1912 års riksdag föreslog därefter Kungl. Maj:t åtgärder fölen
provisorisk lindring i skattetrycket för de mest skattetyngda landskommunerna
och köpingarna medelst statsbidrag. Förslaget avsåg, att
årliga statsbidrag skulle efter vissa normer utgå till landskommuner och
köpingar, som på grund av ringa tillgång på beskattningsföremål vore
i högre mått än andra kommuner tryckta av utgifterna lör skolväsen
och fattigvård och som tillika i övrigt kunde räknas till de mest skattetyngda.
Riksdagen avslog emellertid förslaget, huvudsakligen på den
grund att skattetrycket, sådant det framträdde i den kommunala utdebiteringen,
icke kunde anses utgöra ett tillförlitligt underlag för bedömande
av de kommunala skattebördornas verkliga tyngd.

Kungl. Maj:t framlade sedermera vid 1917 års riksdag nytt förslag
i ämnet. Detta förslag avsåg anvisande av ett förslagsanslag å 600,000
kronor till understöd åt synnerligt skattetyngda landskommuner. Förslaget
vann i huvudsak riksdagens bifall, och kungörelse angående villkor
och grunder för erhållande av statsunderstöd utfärdades den 25 juni
1917 (nr 400). Motsvarande anslag hava även vid 1918 och 1919 års
lagtima riksdagar beviljats, och nya kungörelser angåendé villkoren för
statsunderstöds erhållande hava i överensstämmelse med 1917 års förenämnda
kungörelse utfärdats den 31 maj 1918 (nr 562) och den 19
juni 1919 (nr 396).

Villkoren för erhållande av statsunderstöd äro i huvudsak följande.
Den kommunalskatt, den landstingsskatt och den vägskatt, som kommunen
samt vederbörande landsting och väghållningsdistrikt under det
löpande året beslutat till uttaxering, skola tillhopa hava föranlett ett
högre skattetryck än 10 kronor för 100 kronor inkomst. Det skattetryck,
som föranletts av de löpande och de två nästföregående årens
uttaxeringar, skall i medeltal för dessa tre år likaledes överstiga 10
kronor för 100 kronor inkomst. De utgifter för kommunens folk -

'' Kunyl. Majds proposition Nr 191.

skota- och fattig vårdsväsen, till vilkas bestridande uttaxering beslutats
under det löpande året, skola motsvara ett belopp av mer än 4
kronor 50 öre för 100 kronor inkomst. Vid beräkning av skattetrycket
skall iakttagas, bland annat, att, om kommun icke till fullo
utnyttjat den enligt lagen om skogsaccis in. in. den 11 oktober 1912
medgivna rätt att såsom tillskott till täckande av utgifter använda
skogsaecismedel eller för sådant ändamål icke använt därför eljest tillgängliga
medel, den uttaxering skall beräknas, som erfordrats, därest
nämnda tillgångar kommit till dylik användning. Om vidare bland
kommunens utgifter ingår annuitet å lån för annat ändamål än kyrko-,
folkskole-, fattigvårds- eller sundketsväsen, skall endast den uttaxering
beräknas, som erfordrats, därest dylik annuitet icke medräknats vid uttaxeringens
bestämmande. Vidare skall statsunderstöd icke utgå, därest
det höga skattetrycket kan anses väsentligen hava förorsakats därav,
att jordbruksfastigheterna inom kommunen taxerats lägre än vad inom
länet i allmänhet i sådant hänsende gäller eller att kommunen vidtagit
med avsevärda utgifter förenade anstalter, vilka icke varit av trängande
behov påkallade, eller beslutat kommunalskatt för täckande av utgifter,
vilka enligt normal hushållning i stället bort bestridas med lånemedel.
Statsunderstöd skall utgå med sådant belopp, att skattetrycket för 100
kronor, till den del det föranletts av utgifter för folkskole- och fattigvårdsväsen,
nedbringas till 4 kronor 50 öre; dock att understödet begränsas
till 40 procent av den del av skattetrycket, som överstiger 10
men icke 11 kronor, 50 procent av vad som överstiger 11 men icke 12
kronor, 60 procent av vad som överstiger 12 men icke 16 kronor och
75 procent av vad som överstiger 16 kronor. Understödet kommer de
skattskyldiga till godo i form av avkortning å deras kommunalutskylder.

D. Översikt över de offentliga förvaltningarnas utgifter och inkomster.

Jag skall härefter lämna eu redogörelse för de offentliga förvaltningarnas
utgifter och inkomster. De källor, som ligga till grund för
framställningen, äro, i fråga om statsverket: utdrag ur rikshuvudboken,
innefattande budgetredovisning för år 1915 (resp. 1916, 1917
och 1918); vad angår landsting, städer, landskommuner och municipalsamhällen:
statistiska centralbyråns manuskripttabeller till den ännu icke
av trycket utkomna berättelsen angående kommunernas finanser år 1916;

100

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.-

samt beträffande vägliållningsdistrikten: jorbrnksdepartementets berättelse
för år 1916 angående allmänna väghållningsbesväret på landet.

En systematisk sammanställning av statens och kommunernas utgifter
och inkomster efter deras ändamål är med den svenska finansstatistikens
beskaffenhet icke möjlig att exakt genomföra.

De viktigaste svårigheter, som beträffande kommunerna möta för
eu dylik sammanställning, äro dels omöjligheten att genomföra''en uträkning
av nettoavkastningen eller nettoutgifterna för de olika förvaltningsgrenarna,
dels den omständigheten, att ingen genomgående skillnad
gjorts mellan verkliga utgifter å ena sidan och utgifter för kapitalökning
å andra sidan, dels slutligen den summariska redovisningen, varvid
utgifter för skilda ändamål sammanförts och till följd härav kunna
endast helt approximativt fördelas. Den i efterföljande tabeller utförda
grupperingen av de offentliga förvaltningarnas utgifter och inkomster
måste därför, vad beträffar landsting, primärkommuner och municipalsamhällen,
betecknas endast som ett försök att ungefärligt fördela de kommunala
förvaltningarnas utgifter och inkomster efter deras natur.

T avseende på statsverkets utgifter har fördelningen kunnat genomföras
med betydligt större noggrannhet. Utgifter från huvudtitlarnas
allmänna besparingsfonder ha icke medräknats och ej heller utgifter,
som bestritts från donerade fonder.

Beträffande de principer, som följts vid utgifternas fördelning på
de olika grupperna, må följande förklaringar meddelas.

Statsverket. Till den första gruppen har, förutom utgifterna på
första huvudtiteln, även förts årsanslaget till Konungen, vilket i riksstaten
är upptaget under räntor å statsskulden in. m. — I grupperna
4 och 5 äro även inräknade utgifter för det militära pensionsväsendet.
Grupp 5 innefattar däremot icke utgifterna för handeln under femte
huvudtiteln. — I grupp 8 inbegripas utgifter för departementen, landstaten,
flertalet centrala ämbetsverk, ålderstillägg, krigstidstillägg och
krigstidshjälp samt extra krigstidstillägg (med undantag av anslagen på
andra, tredje, fjärde och femte huvudtitlarna), rese- och traktamentspenningar,
postavgifter för tjänstebrev, skrivmaterialier och expenser,
tryckningskostnader, kronans publika hus, restitutioner, ersättning för
av statskontoret gjorda förskott, pensionering av civila tjänstinnehavare,
allmänna indragningsstaten samt förvaltningskostnader för riksgäldskontoret
och justitieombudsmannen in. in. — I grupp 12 ingå för år 1918
utgifterna för beredande av lindring i de mindre bemedlades levnadsvillkor,
varjämte som en särskild underavdelning upptagits anslagen till
åtgärder i prisreglerahde syfte. — Grupp 16 innefattar bl. a. utgifterna

101

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

för kommerskollegium, bergsstaten, handelsundervisningeu, industri, hantverk
och slöjd, den tekniska undervisningen, lanthushållningen, fiskeriväsendet,
skogsväséndet, lantmäteri väsen det, prisreglering av gödselmedel
samt ersättning till hushållningssällskapen för till statsverket
indragna brännvinsförsäljningsmedel. — Grupp 17 omfattar utgifter
för sjökarteverket, lots- och fyrväsendet, undervisningsanstalter för sjöfarten,
väg- och vattenbyggnad sväsendet, bidrag till skjutsentreprenader
samt handelsflottans pensionsanstalt. — 1 grupp 18 ingå utgifter
för tullverket och k o
omkostnader samt kostnader för taxering av fast egendom samt av inkomst
och förmögenhet. — Grupp 20 omfattar bidrag till väghållningdistrikten,
ersättning till städerna för mistad tolag, bidrag till landsting och städer,
som icke deltaga i landsting, ersättning till landsting, städer och köpingar
för till statsverket indragna brännvinsförsäljningsmedel samt
understöd åt skattetyngda landskommuner. — Grupp 22 omfattar avsättning
till statens utlåningsfonder samt till statsverkets fond av rusdrycksmedel
men däremot icke avsättningar till värnskattefonden, vilka
här icke alls medräknats bland utgifterna. — Anslagen för år 1918 till
återbetalning av tillfälliga lånemedel (162,648,300 kronor) samt tillfälligt,
lån åt statens järnvägar (19,000,000 kronor) ha icke medräknats.

Landstingen. Kol. 20 (»övriga undervisningsärenden») av tab. 6 i
statistiska centralbyråns berättelse rörande kommunernas finanser år
1916, vari ingå utgifter bl. a. för folkundervisning, allmänna läroverk
samt tekniska-, slöjd-, lantbruks-, skogs- och veterinärskolor, har uppdelats
på tre lika stora delar, som i efterföljande tabell 1 hänförts till
grupperna 13, 14 och 16. Av beloppet i kol. 25 (»övriga utgifter») av
tab. 6 i samma berättelse hava landstingens bidrag till allmänna pensionsförsäkringen,
190,170 kronor, hänförts till grupp 12, samt återstoden
i tre lika stora delar förts till grupperna 7, 11 och 12.

Städerna. Till städer, som deltaga i landsting, hava även räknats köpingar,
som utgöra egen kommun. Både för städer och landskommuner
ingå i grupp 9 av tabell 1 utgifter för prästerskapets avlöning såväl
enligt äldre löneresolutioner som i församlingar, där lagen den 9 december
1910 om reglering av prästerskapets avlöning trätt i kraft, beträffande
sistnämnda församlingar dock endast den del av avlöningen, som
bestritts genom influtna församlingsavgifter.

1 tab. 1 ha från tab. 3 i statistiska .centralbyråns berättelse angående
kommunernas finanser till grupp 8 sammanförts kol. 33 (utgifter
»för andra ändamål»), kol. 45 (»hus och inventatier»), kol. 55 (»stadsfullmäktiges
och nämnders expedition»), kol. 58 (»övriga utgifter») samt

102

Kungl. Maj.ts proposition Nr 191.

hälften av kol. 54 (»magistrat och rådhusrätt»), medan andra hälften
av sistnämnda kol. hänförts till grupp 6. — Till grupp 12 ha hänförts
kol. 12 (»brandväsen») samt kol. 53 (»allmänna pensionsförsäkringen»).
Sistnämnda utgiftspost innefattar i fråga om både städerna och landskommunerna
levererade grundavgifter, bidrag till pensionstillägg och
understöd samt förvaltningskostnader för pensionsnämnderna, i den mån
dessa kostnader kunnat särskilt angivas.

Grupp 21 innefattar utgifterna i kol. 52 (»övriga utgifter»). Där
ingå även i fråga om de i landsting deltagande städerna utgifterna för
vattenledning, minskade med influtna vattenledningsavgifter, vilka i
stället uteslutits i tabellen över inkomsterna. För i landsting deltagande
städer, vilkas influtna vattenledningsavgifter överskjuta utgifterna för
samma ändamål, ha de senare uteslutits i tab. 1, men nettoöverskottet
upptagits i tab. 4 under grupp d 1).

Landskommunerna. Räntorna för kyrkliga ändamål, för folkskola,
för fattigvård och för andra kommunala ändamål, som i den finansstatistiska
berättelsen ingå i resp. kol. 22, 20, 31 och 37 men därjämte särskilt
redovisas i tab. K, ha hänförts till grupp 19. Till grupp 8 ha
från samma berättelse hänförts kol. 33 (»hus och inventarier»), kol. 36
(»avlöningar, arvoden, ersättningar») och kol. 37 (»övriga utgifter») efter
avdrag av i sistnämnda kol. ingående skuldräntor.

Municipalsamhällena. Till grupp 8 ha från den finansstatistiska
berättelsen sammanförts kol. 23 och 26 (»övriga utgifter»). Utgifterna
för vattenledning ha minskats med influtna vattenledningsavgifter samt
därefter jämte utgifterna för hus och inventarier (kol. 16) hänförts till
grupp 21 av tab. 1.

I tab. 4 har ett försök gjorts att beräkna, huru mycket av de på
den beskattningsbara inkomsten utdebiterade skatterna som gäldats av
jordbruksfastighet, av annan fastighet samt av inkomst av kapital och
arbete. Fördelningen har gjorts , efter samma proportion, efter vilken
den beräknade beskattningsbara inkomsten fördelar sig på samma grupper.
Fördelningen kan dock icke göras fullt exakt, emedan de utdebiterade
och de influtna skattebeloppen icke helt motsvara varandra. Som
den bristande skatteinbetalningen torde vara störst inom gruppen inkomst
av kapital och arbete, är säkerligen den på denna grupp belöpande
delen av skatterna något för högt beräknad.

Till de efter den beräknade inkomsten utdebiterade utskylderna -har i tab. 4, grupp a) 1 lagts under året influtna restantier. — Under
rubriken »skatter och avgifter utdebiterade efter annan eller ej uppgiven
grund» ingå huvudsakligen prästerskapets avlöningsmedel enligt äldre
löneresolutioner.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

103

Tab. 1. De offentliga förvaltningarnas utgifter år 1916.

Utgiftornas natur	Stats- verket 1,000 kr.	Lands- ting 1,000 kr.	I landsting ej del-tagande städer 1,000 kr.	Övriga städer 1,000 kr.	Lands-( kom-'' muner 1,000 kr	Muuici-1 palsam-hällen 1,000 kr.	Vägtull- nings- distrikt 1,000 kr.	Till- sam- mans 1,000 kr.
A. Verklig-» utgifter. 1. Hans Maj: t Konungen samt hov- och slotts staterna ..............	1,645							1,645
2. Riksdagen ...........	1,502	—	—		—	—	—	1,502
3. Utrikesförvaltning..	2,220		—		_	—	—	2,220
4. Lantförsvar...........	150,821	—	—	—	_	—	—	160,821
5. Sjöförsvar ...........	40,989	—	_	—	—	—	—	40,989
6. Rättsväsende ........	6,684	—	796	558	—	—	—	8.038
! 7. Ordningsväsende ..	558	321	4,695	2,841	—	69	—	8,484
8. Allmän inre förvalt-ning .....................	17,391	493	24,700	14.710	5,111	748		63,153
! 9. Kyrkliga angelägen-heter .....................	1,266		2,895	2,760	12,652			19,573
10. Hälso- och sjukvård	15,283	15,670	9.757	2,029	2,824	61	—	45 624
11. Fattigvård och väl-görenhet ...............	596	321	9,220	6,580	18,144			34,861
[12. Försäkring och andra sociala ändamål......	13,456	511	3,070	2,880	7,661	94		27,672
13. Folkundervisning och folkbildning............	23,829	851	10,082	9,019	32,304			76,085
14. Allmänna och en-skilda läroverk ......	7,988	616	2.404	2,436				13444
15. Vetenskap och konst	5,200	—	-	—	—	—	—	5,200
It). .Näringslivets främ-jande .....................	12,959	1,364						14,323
17. Kommunikationsvä-sende.....................	8,168	801	13,903	9,111	1,597	560	18,307	52,447
Ib. Skatteomkostnader...	11,483	—	—	—	—	—	—	11,483
19. Skuldräntor............	35,940	1,298	16,101	10,602	3,688	259	—	67.888
Summa 1—19	357.978	22246	97.623	63,526	83,981	1,791	18,307	645,452
20. Bidragtill kommuner o dyl...................	16,527	—		—	_	—	_	—
B. Utgifter för kapi-talökning. 21. Köp eller anläggning av inkomstgivande egendom ...............	62,153	__	30,660	13,422		743		1 106,978
22. Avsättning till fonder	4,514	—	—	—	—		—	4,514
23. Avbetalning å skuld	4,839	6,916	8,186	19,514	9,241	513 j	—	49,209
Totalsumma	446.011	29.162	136469	96,462	93,222!	3 047 J	18,307	806,153

104

Kungl. Majte proposition Nr 191.

Tab. 2. Specifikation av vissa kommunala utgifter år 1916.

Utgifternas natur	Lands- ting 1,000 kr.	■ I landsting ej deltagande städer 1,000 kr.	Övriga städer 1,000 kr.	Lands- kommuner 1,000 kr.
9. Kyrkliga angelägenheter ..........*.............	_	9,895	2.760	12.652
därav hus och inventarier.....................	''	623	672	3,081
prästerskapet» avlöning ..................		735	886	6,615
Övriga utgifter ..............................		1,537	1.202	2,956 1
13. Folkundervisning och folkbildning ............		10,082	9,019	32,304
därav hus och inventarier........................		1,818	1.020	7,132
avlöning....................................	—	5,853	5,753	18,828
övriga utgifter ..............................	—	2,411	2,246	6.344
14. Allmänna och enskilda läroverk...............	—	2,404	2.436	_ i
därav hus och inventarier........................	—	1,039	956	- j
avlöning ......................................	—	260	746
Övriga utgifter ..............................	—	1,105	734
16. Näringslivets främjande...........................	1.364	—	_	. 1
därav för jordbruk med binäringar ............	748	—	--	-
17. Kommunikationsväsende...........................	—	13,903	9.111
därav vägar, gator och torg .....................		5,111	3,429
hamnar, broar o. cl......................	—	3,771	2,958	— 1
renhållning .................................		3.761	1,329
gatubelysning.................................	—	1,260	1,395	'' I
19. Skuldräntor ..........................................		—	_	3,688
därav för kyrkliga ändamål .....................				965
» folkskola................................			—-	1,560
» fattigvård ..............................			—	614 j
» andra ändamål ........................			___	1.149

Kung!. Maj:ts proposition Nr 191

105

Tub. ib Statens utgifter ärcn 1915 — 1918.

(Enligt utdrag ur riksliuvudboken )

Utgifternas natur	År 1915 1,000 kr.	År 1916 1,000 kr.	År 1917 1,000 kr.	År 1918 1,000 kr.
A Verklig!» utgifter. i. H. Maj:t Konungen samt hov- och slottsstatevna	1,645	1,645	1,645	2,877
2. Riksdagen ......................................................	1,437	1,502	1,870	3,682
3. Utrikesförvaltning ..........................................	2,675	2,220	2,398	5,128
4. Lantförsvar......................................................	87,556	150,821	165,519	338,293
5. Sjöförsvar ......................................................	31,516	40,989	48,211	139,946
6. Rättsväsende...................................................	6,336	6,684	7,539	16,362
7. Ordningsväsende .............................................	520	558	612	712
8. Allmän inre förvaltning...... ............................	18,578	17,391	19,468	73,971
9. Kyrkliga angelägenheter .................................	911	1,266	1,875	3,139
10. Hälso- och sjukvård .......................................	13,701	15,283	18,494	26,514
11. Fattigvård och välgörenhet .............................	570	596	697	834
12. Försäkring och andra sociala ändamål...............	8,083	13,456	15,496	78,110
12 a. Åtgärder i prisreglerande syfte ........................	—	—	-	103,839
13. Folkundervisning och folkbildning...................	22,710	23,829	27,138	36,642
14. Allmänna och enskilda läroverk.......................	7,812	7,988	8,048	10,671 ‘
15. Vetenskap och konst.......................................	5,246	5,200	4,895	5,386
16. Näringslivets främjande....................................	13,438	12,959	13,701	29,107
17. Kommunikationsväsende.................................	7,687	8,168	8,400	8,402
18. Skatteomkostnader .........................................	10,486	11,483	11,771	12,579
19. Skuldräntor ..................................................	32,082	35,940	45,344	74,020
. Summa 1—19 20. Bidrag till kommuner och dylika .....................	272,98!) 18,477	357,978 16,527	403,121 16,083	970,214 15,439
B. Utgifter för kapitalökning. 21. Köp eller anläggning av inkomstgivande egendom	47,400	62,153	73,902	176,997.
22. Avsättning till fonder.......................................	13,339	4,514	13,744	13,697
23. Avbetalning å skuld ................................	5,106	. 4,839	4,977	5,253
24. Rörelsekapital för statens kristidsverksamhet......	—	, —	159,800	415,200
Totalsumma	357,311	446,011	! 671,627	1.596,800

Bihang till riksdagens ''protokoll 1920. 1 samt. 158 höft. (Nr 191.) It

106

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

Tab. 4. Kommunernas inkomster år 1916.

Inkomsternas natur	Landsting i 1,000 kr.	Städer isomejdcl-] taga i \| landsting j 1,000 kr.	\| Övriga städer 1,000 kr.	Lands- kommu- ner 1,0C0 kr.	i Munici-palsam-hällen 1,000 kr.
I. Verkliga Inkomster. a) Skaller och avgifter: 1. Utdebiterade på den beskattnings-bara inkomsten ........................	14,362	42,256	28,889	40,057	813
därav på jordbruksfastighet...............	2,640	63	251	12,077	—
» » annan fastighet..................	1,665	7,391	4,472	3,605	127
* » inkomst av kapital och arbete	10,057	34,802	24,166	24,375	686
2. Utdebiterade på fastighetsvärdet ...	—	11	222	—	—
8. Personliga avgifter........................	—	106	132	746	—
4. Skogsaccis ................................	—	1	4	2,275	—
5. Utdebiterade efter annan eller ej uppgiven grund........................	—	693	738	6,258
6. Fattigvård in natura.....................	—	—	—	*) 90	- .
V. Av bouppteckningar in. m.............	—	497	146	\| —	—
8. Artistskatt .................................	— ''	82	38	3	—
9. Hundskatt .................................	—	97	144	'') 488	_
10. Sjukvårdsavgifter ........................	874	-	— :	—	- j
11. Grundavgifter till allm. pensionsförs.	-	1,102	1,170 j	6,364	—
b) Influtna räntor.................................... I c) Hyror och arrenden ...........................	\| 303	j 2,686 \ 8,815	2,654 4,299	\| 3,384	121
d) Inkomstgivande verks avkastning.........	2,884	28,715	15,445 I	- i	393
e) Brännvinsftirsäljningsmedel ..................	2,673 j	2,262 1	3,418	6	—
f) Statsbidrag, till folkskolan ..................	—	2,285	2,791 \|	14,428 1	—
» » andra ändamål............	1,974	3,601	897	451	15 i
1 g) Övriga inkomster .............................	539 j	26,903	9,237 \|	6,185	284
Summa verkliga inkomster	23 609	120,112 \|	70,224	80,735	1.626
II. Upplåning.......................................	9,072 1	22,427	32,657	13,625 \|	2,734
Summa inkomster ;	32,681 \|	142,539	102,881	94,360 !	4.360

'') Avser år 1915.

Kungl. Majds proposition Nr 11)1.

107

III. Principerna för eu rättvis beskattning i finansvetenskapen.

I äldre tider voro blott vissa klasser av befolkningen underkastade
skattskyldighet. Just de, som bäst skulle förmått bära skatterna, voro ofta
helt eller åtminstone i huvudsak fria från bidragsskyldighet till det allmänna.
De då gällande »systemen» för beskattningen voro ej resultat
av några försök att i praktiken omsätta teoretiskt utbildade idéer utan
måste fastmera betraktas såsom utslag av rådande maktmotsättningar
inom samhället. Det anses numera både inom teorien och hos det
praktiska livets män inom alla samhällslager självklart, att beskattningen
bör fylla största möjliga krav på en rättvis fördelning av de bördor,
som samhället i form av skatter måste i allt större utsträckning ålägga
sina medborgare. Och enighet torde kunna sägas råda därom, att en
rättvis skattefördelning förutsätter, dels att varje samhällsmedlem, som
är i stånd därtill, erlägger skatt, dels att beskattningen skall vara »likmässig».
Härmed iipphör emellertid enigheten. I synnerhet om den
närmare innebörden av fordran på »likmässighet» hava yppat sig de
mest skiftande åsikter.

I modern finansvetenskap har man i fråga om skattefördelningens
rättvisa med särskild hänsyn till likmässigheten uppställt tvänne huvudteorier,
under vilka de flesta uppfattningar i berörda avseende kunna
hänföras, nämligen intresse- eller nytteteorien och skatteförmågeteorien.
Den särskilda teori, som uppställts i avseende å beskattningens socialpolitiska
verkningar, torde i allmänhet hava utbildats med hänsyn ej till kommunalbeskattningen
— varom här är fråga — utan till statsbeskattningen.

Intresseteorien vilar på den principen, att beskattningen skall ske
»efter intresse» eller, som det plägar uttryckas, »efter prestation och
motprestation». Numera är väl den åsikt att anse som föråldrad, att
skatterna borde ordnas som premierna i en försäkringsanstalt. Statens
huvudsakliga verksamhet gällde, ansåg man, uppehållandet av rättssäkerheten,
och skatterna borde alltså betalas i förhållande till det gagn,
som en var hade av rättssäkerheten. I vad mån denna teori kunde äga

Olika beskattningsteorier.

Jnlresse teotien.

Skatttfbr mfigeteorien.

Förespråkare
för de olika
teorierna.

Wagner

108 Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

giltighet även för kommunalbeskattningen, beröres i allmänhet icke i
den moderna skatteteoretiska litteraturen. Intresseprincipen, sådan man
numera tänker sig den, finner man »omedelbart grundad i sunda förnuftet».
Det anses ligga i sakens natur, att man skall betala skatt i förhållande
till de fördelar, man åtnjuter av samhället. Man söker fastställa
och mäta den nytta, en var har av samhällets verksamhet, för
att beskatta honom efter detta mått. Men under det åtskilliga författare
anse det riktigt och nödvändigt att mäta nyttan i varje särskilt
fall, finnes det andra, som anse, att det gives ett gemensamt uttryck
för den nytta, en var åtnjuter av samhället, nämligen summan av de
ekonomiska fördelar, som tillflyta honom. Efter detta gemensamma
uttryck för nyttan böra de samhällsutgifter utdebiteras, som man ej
kunnat fördela genom att mäta nyttan i särskilda fall.

Skatteförmågeteorien däremot bygger på den principen, att en var
skall betala skatt efter sin ekonomiska bärkraft. Beskattningen grundas
enligt denna princip på den enskildes plikt att efter förmåga bidraga
till samhällets utgifter. Med skatteförmågeprincipen identifieras av. många
författare den s. k. offerprincipen, som utgår från det förhållandet, att
skatten innebär ett offer, ett umbärande för den beskattade. Likmässigheten
i beskattningen förverkligas enligt denna princip, därest offret
blir lika för alla beskattade.

Båda de nu berörda teorierna hava sina förespråkare. Vissa författare
anse, att endera principen bör vara ensam härskande vid all beskattning,
andra åter förmena, att båda böra komma till användning men
med var sitt begränsade tillämpningsområde. Jag tillåter mig att här
i korthet sammanfatta några uttalanden i ämnet av finans teoretiska författare,
företrädande olika ståndpunkter.

Tysklands på ifrågavarande område sannolikt mest ansedde skriftställare,
Adolph Wagner, uttalar i avseende å den teoretiska grunden för
den allmänna beskattningen, att intresseprincipen utgör en oriktig grundval,
då den utvidgar den privatekonomiska vedergällningsprincipen till
statslivets förhållanden. Det vore, enligt Wagner, visserligen sant, att de
beskattade åtnjöte stora fördelar av staten. I detta förhållande läge
emellertid icke den inre grunden till den allmänna skatteplikten, om man
också kunde hänvisa till denna grund för att gentemot den enskilde
rättfärdiga hans skattebörda. I vissa fall vore visserligen förhållandena
sådana, att skatterna kunde och borde fördelas efter intresset. Men därav
följde icke, att intresseprincipen vore lämpad såsom en allmän grundval

109

Kanyl. Maj ds proposition Nr 191.

för beskattningen, bni sådan grundval förefunnes i stället i skatteförmågeprincipen.
Låt vara att en var såsom medlem i samhället erhölle fördelar
av detsamma, så vore det dock främst fråga om det helas bästa och
om den enskildes blott såsom eu del av det hela. Det vore pliktförhållandet,
som grundade skattskyldigheten. Kunde beskattning i allmänhet
ej grundas på intresseprincipen, så kunde ej heller skatterna i
allmänhet fördelas efter densamma, Av samhällets väsen och beskaffenheten
hos de flesta offentliga prestationer vore det fastmera klart, att
en allmän fördelning av skatterna efter intresse vore såväl principiellt
falsk som praktiskt ogenomförbar. Även där den enskilde åtnjöte fördelar
av samhällets dispositioner, skedde detta i regel i eu grad, som
ej kunde mätas. Så vore fallet beträffande den störa mängden av samhälleliga
dispositioner till förverkligande av rätts- och maktändamål
likasom även i fråga om många dispositioner för kultur- och välfärdsändamål.
Därför vore man nödsakad att tillgripa eu annan måttstock
för skattskyldigheten, och en sådan kunde beträffande beskattningen i
allmänhet blott finnas i skatteförmågeprincipen. I det moderna samhället
hushållades »med förenade krafter» för det helas bästa, och därför
måste också billigtvis var och en tagas i anspråk efter måttet av
sina krafter. Någon absolut, uteslutande användbar skatteprincip för
vinnande av likmässighet i beskattningen funnes alltså icke, utan det
gällde att åt vardera av skatteförmåge- och intresseprinciperna anvisa
det område, inom vilket den borde tillämpas.

Intresseprincipen vore, enligt Wagner, riktig och praktiskt användbar,
där offentliga prestationer verkligen medförde särskilda fördelar för
vissa personer eller för viss egendom och där tillika storleken av dessa
fördelar läte ungefärligen mäta sig. Blott ett »ungefär» vore överhuvudtaget
möjligt men också tillräckligt för ändamålet. Efter denna
ledande synpunkt följde användningen av intresseprincipen i systemet
för gebyrer och bidrag. Med gebyrer förstode Wagner sådana avgifter,
vilka på ett av samhället ensidigt bestämt sätt och till bestämt belopp
av enskilda eller grupper av enskilda erlades såsom speciellt vederlag
för av samhället meddelade tjänster eller för utgifter, som de förorsakat
samhället vid dess utövande av sin verksamhet. Bidrag vore
sådana avgifter, vilka erlades på en gång-, i synnerhet vid anläggningen
av samhälleliga anstalter och inrättningar. Beträffande intresseprincipens
ytterligare tillämplighet vore att skilja mellan stats- och
kommunalbeskattningén. I fråga om statsbeskattningen intoge visserligen
skatteförmågeprincipen det främsta rummet, men det kunde inträffa,
att vissa föranstaltningar från statens sida i särskilt hög grad

Schäff/e.

110 Kungl. Maj.ts proposition Nr 191.

komrae vissa landsändar, vissa folkklasser, vissa personer och i synnerhet
vissa egendomar till godo. Detta gällde i allmänhet jordegendom
men stundom, såsom i fråga om kommunikationsanläggningar, vattenbyggnader
m. in., även viss näringsdrift. I dylika tall kunde rättvisan
bjuda, att hänsyn toges till intresseprincipen. Det vore emellertid i kommunernas
skatteväsen, och i desto högre grad ju mindre kommunerna
till sina områden vore, som denna princip funne sin särskilda användning.
Liksom staten vore visserligen ej heller kommunen någon rent
privatekonomisk sammanslutning, i vilken allt på grund av sakens natur
borde eller kunde regleras enligt synpunkten: prestation och motprestation.
Men i stor utsträckning förekomme i kommunernas verksamhet
åtgöranden, isynnerhet av ekonomisk natur, vilkas verkningar för enskilda
kategorier av personer eller egendom kunde urskiljas och i någon
mån mätas, exempelvis såsom ökning i egendoms och i synnerhet fastigheters
värde, såsom ökade produktionsmöjligheter i enskild näring eller
såsom personlig nytta och besparingar för privatmannen. Till genomförande
av intresseprincipen i kommunalbeskattningen vore en metodisk
uppdelning av de kommunala utgifterna ändamålsenlig för att icke säga
nödvändig. Med de olika kategorierna av utgifter borde de särskilda
beskattningsprinciperna kombineras och detta i huvudsak så, att för de
allmänna utgifterna skatterna fördelades efter förmåga men i fråga om
vissa av de särskilda utgifterna efter intresse. Till allmänna utgifter
kunde räknas sådana, som avsåge att tillgodose statsändamål, utgifter
för kommunens allmänna förvaltning, för polis- och sundbetsväsen, och
i regel för fattigvården. Till särskilda utgifter vore däremot att hänföra
utgifter för kulturändamål, skolväsen o. d. samt utgifter för ekonomiska
ändamål, i synnerhet väg- och gatuväsen, vattenledning, belysning
m. m. Utgifter, om vilkas art tvekan rådde, borde hänföras
till allmänna utgifter. De särskilda utgifterna borde i första hand täckas
genom gebyrer och bidrag, men, i den mån detta ej vore möjligt,
borde utgifter för kulturändamål täckas med skatter efter förmåga, utgifter
för ekonomiska ändamål däremot med skatter efter intresse.

Beskattning efter förmåga borde, enligt Wagner, äga rum i alla de
fall, då ej, enligt vad förut utvecklats, rum funnes för intresseprincipen.
Skatteförmågeprincipen borde sålunda isynnerhet tillämpas vid statens
beskattning men hade sin givna stora betydelse även i fråga om kommunernas
skatteväsen.

Eu annan känd tysk finansteoretiker, Albert Schäifle, anhängare
av skatteförmågeteorien såsom den enda riktiga i fråga om all beskatt -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191. 111

rang, upptager Wagners resonemang till kritik på i huvudsak följande
satt Det tunnes visserligen gebyrer och bidrag efter intresse men ino-a
skatter efter intresse. Vad som angåves vara skatter efter intresse
vore just särskilda vederlag för särskilda fördelar. Wagners teori innebure
en sammanblandning med skatter av inkomster, som icke vore
skatter. ly med skatt lorstodes just bidrag till allmännyttiga oflfentiga
utgifter, vilka icke täcktes genom förvärvsinkomster och särskilda
vederlag. Gebyrer och bidrag kunde klädas i skattens form men bleve
därigenom icke skatter. Omvänt kunde skatten klädas i gebyrens form
men upphörde därför icke att vara en skatt, ett bidrag efter förmåga
pa gnind av medlemskap i samhället. Om man överallt, där man
p agade tala om skatt efter intresse, i stället insatte »gebyr» e. d.
vore nästan allt riktigt, som i den av Wagner företrädda dualistiska
teorien anfördes, i fråga om intressebeskattningen. Det vore sålunda
bland annat riktigt, att gebyrer uttoges, där enskilda — icke blott jordägare
— åtnjöte särskilda och ungefärligen mätbara särskilda fördelar.
Det vore mycket riktigt , alt anbefalla ett uppdelande av de offentliga
utgifterna i sådana, för vilka helt eller delvis gebyrer borde upptagas,
och i sadana, där de enskildas fördelar ej ens tillnärmelsevis kunde mätas.

Utgivaren av den tyska tidskriften »Finanzarchiv», Georg Sehanz,
har nyligen (1915) sökt uppvisa, att de kommunala anordningarna i
största utsträckning komme kommunens samtliga medlemmar eller de
„ !a av. „de™ tillgodo, och att den uppfattning, att fastigheter och
näringsdrift skulle draga särskilt stor nytta av desamma, vore felaktig,
ochanz vill låta skatteförmågeteorien äga tillämpning i alla fall, då
ej skal till upptagande av gebyr eller bidrag tydligen förefinnas.

Engelsmannen Bastable anser icke intresseteorien vara möjlig att
i allmänhet tillämpa i fråga om statsbeskattningen men väl vid kommunalbeskattningen,
där en större möjlighet att mäta de fördelar, som
tillskyndats vederbörande, ansetts förefinnas.

Till uteslutande intresseteorien ansluter sig däremot dansken V.
^aibe Hansen. Han ägnar skatteförmågeteorien en ingående kritik
i enna teori utginge, säger Falbe Hansen, från att skatterna borde vara
»lika», vilket skulle, betyda »lika offer» eller »lika tryck». Men denna slutsats
vore icke pålitlig. Lika nära till hands läge"det resultat, till vilket
aven atskilhga författare kommit, nämligen att, när en skatt skulle vara
»lika», maste den hava samma absoluta storlek för alla. Då en sådan

Sehanz.

Bastable.

Falbe

Hansen.

112 Kungl. Maj:ts -proposition Nr 191.

skatt givetvis måste sättas lågt, vore den förkastlig redan på den grund,
att den ej skulle inbringa tillnärmelsevis vad samhället behövde. Men
även om man antoge, att »lika» betydde »lika offer» eller »lika tryck»,
vore nästa led i tankekedjan oriktigt, ty från denna förutsättning kunde
man omöjligt komma till det resultat, att skatten borde beräknas »i
förhållande till» förmågan och än mindre »i förhållande till» inkomsten.
Ty när en skatt skulle medföra ett lika stort offer, måste den vara_icke
proportionell mot förmågan utan starkt progressiv på förmågan och
än mer progressiv på inkomsten. Den måste vara så hög, att dess
betalning kostade umbärandet av lika nödvändiga förbrukningsföremål.
Skatten måste sålunda medtaga all inkomst utöver ett minimum.
Skatteförmågeteorien förde emellertid även till andra olyckliga konsekvenser.
Den löste sålunda icke det mellanstatliga och interkommunala
skatteproblemet. Slutligen kunde man ej utan vidare påstå, att »skatteförmåga»
vore liktydigt med inkomst, vilket sistnämnda begrepp för
övrigt även vore tvivelaktigt och mångtydigt. Och begieppet »skatteförmåga»
vore så vagt och godtyckligt, att det föga ägnade sig till
matt för beskattningen. Själva utgångspunkten för skatteförmågeteorien
vore för övrigt oriktig, ty staten ställde sig ej och borde ej ställa sig
lika gentemot alla samhällsmedlemmar. Falbe Hansen ansluter sig i
stället till den ovan berörda riktning inom intresseteorien, vilken>nser
summan av de ekonomiska fördelar, som tillflyta en var, utgöra ett
gemensamt uttryck för den nytta, han har av samhället.

K ungt. Maj:ts proposition Nr 191.

113

IV. KommunalbeMkattiiingen i vissa främmande länder.

I det följande skall jag meddela en kort sammanfattning av huvudgrunderna
för den kommunala beskattningen i vissa främmande länder,
hämtad huvudsakligen ur professor Gustav Cassels år 1912 på offentligt
uppdrag utarbetade »översikt över kommunalbeskattningens utveckling
och nuvarande gestaltning inom vissa främmande länder»
samt de sammauställningar beträffande skattelagstiftningen i vissa länder,
som återfinnas i Eiserman—von Wolckers förslag. För erhållande av en
mera ingående kännedom i ämnet hänvisar jag till dessa utredningar.
Jag anser mig böra nämna, att tiden icke medgivit några närmare undersökningar,
huruvida kommunalbeskattningen i något av de länder, sagda
utredningar avse, undergått förändring, sedan utredningarna verkställts.
Emellertid har jag — med reservation för vad som kan hava beslutats
under de senaste månaderna — anledning antaga, att några genomgripande
kommunalskattereformer icke företagits.

1 England är varje kommunal myndighet i princip begränsad till
de speciella uppgifter, lagstiftningen tiilagt densamma. Sedan gammalt
hava funnits ett stort antal kommunala organ för olika ändamål, men
genom sammanslagning har man numera sökt vinna en allt större koncentration
av kommunalförvaltningen. Den mängd lokala skatter för
specifika ändamål, som i äldre tider funnits, hava i sammanhang därmed
bortfallit, och de nya skatterna hava i stort sett kommit att anslutas
till den viktigaste specialskatten, den sedan gammalt bestående särskilda
fattigskatten, som på detta sätt blivit grunden för Englands hela kommunala
skatteväsen. Och fattigskatten är i huvudsak att betrakta såsom
en skatt på den fästa egendomen. Skatten drabbar fastigheteus innehavare
i proportion till fastighetens »årliga värde», som icke beräknas
efter fastighetens kapitalvärde utan efter den årliga nettoavkastuing, fastigheten
kan beräknas ge, om den upplåtes till annan. Ägaren är såsom
sådan skattefri; skatten drabbar innehavaren av fastigheten. Från
huvudregeln, att kommunalskatt utdebiteras efter denna norm, givas
vissa undantag, ity att i åtskilliga fall, där eu utgift uppenbarligen
länder vissa fastigheter till avsevärt mindre nytta än andra fastigheter,
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 158 höft. (Nr 191.) 15

England.

Frankrike.

114 Kungl. Maj.ts proposition Nr 191.

de förra i mindre grad än de senare drabbas av utdebiteringen. Någon
kommunal inkomstskatt finnes icke i England, och ej heller utdebiteras
numera några speciella kommunalskatter av väsentlig betydelse. 1 Cassels
förenämnda utredning göres gällande, att beträffande uthyrda fastigheter
en stor del av fastighetsskatten ytterst får bäras av hyresgästerna,
medan den andra delen verkligen bäres av fastighetsägarna och alltså
har karaktären av en jordvärdeskatt, samt att de nyare tendenserna i
engelsk kommunalskattepolitik i allmänhet gått i riktning mot en mer
eller mindre fullständig övergång till en speciell jordvärdeskatt.

Av synnerligen väsentlig betydelse för de engelska kommunernas
finansväsen är statsbidragssystemet. Statsbidragen äro dels vissa till
kommuner av högre ordning överförda statsskatter, såsom licensavgifter
o. d., som tillfalla kommunerna, dels bidrag till vissa särskilda
ändamål, i synnerhet undervisningsväsendet. År 1908 uppgick statsbidragens
sammanlagda belopp till omkring tredjedelen mot de egentliga
kommunalskatterna.

Frankrike är indelat i ett antal departement och dessa åter i kommuner.
Såväl departementen som kommunerna hava beskattningsrätt.
Till grund för den allmänna direkta kommunalbeskattningen ligga de
fyra stora direkta statsskatterna: grundskatten, personal- och mobiliarskatten,
dörr- och fönsterskatten samt näringsskatten (patentskatten).
Grundskatten beräknas olika, alltefter det den träffar obebyggd jord eller
byggnadsmark med byggnader. Den egentliga jordskatten är till sitt
sammanlagda belopp en gång för alla fastställd och fördelas på fastigheterna
efter jordens antagna avkastning, medan däremot byggnadsskatten
utgår med en bestämd skattesats av byggnadernas avkastning
efter avdrag av viss beräknad procent för amortering, underhåll m. m.
Personal- och mobiliarskatten består av två olika skatter. Peisonalskatten
är en personlig percapitaskatt, medan mobiliarskatten utdebiteras i förhållande
till hyresvärdet av de lägenheter, som användas såsom privatbostad.
Dörr- och fönsterskatten upptages för byggnader efter antalet
av deras dörrar och fönster. Skatten åligger i första hand husägarna,
men dessa hava rätt att få skatten ersatt av hyresgästerna. Näringsskatten
slutligen utgår efter en mycket specificerad tariff med fästa
skattesatser och träffar i allmänhet alla yrkesidkare. Skatten är graderad
dels efter näringarnas eller yrkenas olika natur, dels efter folkmängden
i den kommun, där näringen drives, dels också efter hyresvärdet av
byggnader, som användas för näringsdriften, i somliga näringar också
efter antalet arbetare. Departementens och kommunernas tillägg till

115

Kungl. Maj.ts proposition Nr 191.

dessa skatter beräknas efter vissa procent, som ej utan särskilt tillstånd
från vederbörande myndigheter få överskridas. I första hand beräknas
tilläggen till grundskatten samt person- och mobiliarskatten och, sedan
dessa utnyttjats, tillägg till alla fyra skatterna. Härav framgår, att
dörr- och fönsterskatten samt näringsskatten anlitas i förhållandevis
lägre grad än de övriga skatterna. Härtill komma vissa särskilda
kommunalskatter, bland dem den s. k. »prestationsskattcn» för vägväsendet,
som egentligen innebär en skyldighet att utgöra naturaprestationer,
vilka dock kunna avlösas i penningar, samt hundskatt och i
städerna kommunala tullar eller s. k. oktrojer, vilka sistnämnda spela
en betydande roll.

Preussen är för den kommunala förvaltningen iudelat i provinser,
dessa i kretsar och kretsarna i primärkommuner. Under kommunerna
av högre ordning höra flera olikartade uppgifter, vad angår kretsarna
särskilt för vägväs«jndet och beträffande provinserna dels för kommunikationerna
dels ock i synnerhet för fattigvårdsväsendet. Provinserna, kretsarna
och primärkommunerna hava var för sig beskattningsrätt. Då den
kommunala beskattningen till väsentlig del grundar sig på de direkta
statsskatterna, må även dessa något beröras.

Den direkta statsbeskattningen i Preussen vilade förr på ett system
av avkastningsskatter, kompletterat med en inkomstbeskattning. Avkastningsskatterna
voro till antalet tre, nämligen grund-, byggnads- och
näringsskatterna. Grundskatterna vilade på en allmän kateter för landets
jord, vilken innefattade en taxering en gång för alla av jordens normala
nettoavkastning, d. v. s. bruttoavkastningen efter avdrag för driftskostnaderna.
Byggnadsskatten utgick efter byggnadernas årliga hyresvärde.
Näringsskatten var tidigare fördelad efter huvudsakligen yttre kännetecken
med en indelning av näringsdriften efter ett detaljerat klasssystem
men förändrades sedermera, så att företagets avkastning, i viss
mån också dess anläggnings- och driftskapital, lades till grund för beskattningen.
Kommunerna täckte uteslutande eller till största delen sitt
skattebehov genom procentuella tillägg till statens inkomstskatt eller
genom självständiga kommunala inkomstskatter.

Genom den i början av 1890-talet genomförda s. k. Miquelska
skattereformen skedde en genomgripande omvandling av hela det preussiska
såväl statliga som kommunala skattesystemet. Därvid infördes
en ny statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, som gjorde de i ett stutsskattesystem
olämpliga objektskatterna onödiga. Dessa överlätos i stället
till kommunerna, ehuruväl taxering såsom till statsskatt fortfarande skulle

Preusseo.

116

Kungi. Maj:ts proposition Nr 191.

äga rum och nomineTa belopp enligt förut gällande grunder åsättas. Då
staten avstod från realskatterna, krävdes emellertid garantier för en
lämplig hushållning med dessa skattekälior, på vilka kommunerna i första
hand måste grunda sin hushållning. Därför bestämdes, att kommuns
beslut i beskattningsärenden skulle i många fall underställas lokalmyndighets
prövning.

Enligt kommunalskattereformen skulle kommunernas inkomstbeskattning
nära ansluta sig till statsinkomstskatten men borde däremot
en omgestaltning äga rum av grund-, byggnads- och näringsskatterna
till särskdda kommunala realskatter. Frigivandet av dessa skattekälior
från statens sida erhåller sin fulla betydelse för kommunerna därigenom,
att dessa icke bindas vid statens formellt bestående skatteformer ulan
sättas i tillfälle att utbilda sina realskattesvstem efter särskilda förhållanden.
Detta skall ske genom en särskild skatteordning, som underställes
vederbörande myndighets godkännande. Tills detta sker, måste
kommunen upptaga realskatter i form av tillägg till de statliga realskatterna.

Den preussiska primärkommunen skall i första hand täcka sina
utgifter genom egna inkomster men äger rätt att därutöver upptaga i
första hand gebyrer och bidrag, därefter indirekta samt slutligen direkta
skatter. Gebyrer eller bidrag är kommunen berättigad upptaga för
begagnande av sådana anordningar, som kommunen i det offentligas
intresse har vidtagit. Skyldighet att upptaga yebyrer eller bidrag förefinnes,
om anordningen i fråga hinder särskilda medlemmar av kommunen
eller särskilda klasser av densamma till fördel. Dock kan kommunen
i sådant fall även täcka kostnaden genom s. k. »mer- eller
mindrebelastning», varmed förstås en olika fördelning av de direkta
skattebördorna på olika grupper av kommunens medlemmar. Indirekta
skatter är kommunen berättigad att upplaga inom vissa gränser. Den
viktigaste är skatt på omsättning av fast egendom.

Av de direkta skatterna komma närmast i betraktande realskatterna
och bland dessa först skatten å fast egendom, som utgår av såväl bebyggd
som obebyggd fastighet inom kommunen. Skattefördelnirjg^n
kan ske efter antingen avkastnings- eller saluvärdet — varvid dock märkes,
att totalsumman av utdebiteringen på fast egendom bestämmes med hänsyn
till det taxerade beloppet av statens grund- och byggnadsskatter.
Om särskilda fastighetsskatter icke äro införda, skall beskattningen ske
i form av procentuella tillägg till de statliga taxeringarna till grundoch
byggnadsskatt. Vad näringsskatten beträffar har det officiellt förklarats,
att statsskatten icke är någon lämplig grundval för kommunal -

Kunrjl. Maj:Ut proposition Nr 191. 117

beskattningen, utan att kommunerna böra i vederbörlig ordning fastställa
särskilda näringsskatter. Detta bär också i någon utsträckning
skett. Härvid har man till grund för näringsskatten lågt antingen anläggnings-
och driftskapitalet eller omsättningens storlek, hyresvärdet av
i rörelsen använda lokaler, den i näringsdriften utbetalda avlöningssuroman
eller antalet sysselsatta arbetare eller ock någon kombination
av två eller flera av dessa fördela in gsgrunder. Ett särskilt slag av
näringsskatt är den särskilda skatten på större s. k. varuhus, vilken
beiäknas efter progressiv skala pa omsättningen. Kommunal inkomstskatt
får i regel upptagas endast i form av procentuella tillägg till statens
inkomstskatt. Dock kunna de skattefria avdragen få göras mindre än i
fråga om statsskatten, varjämte progressionen kan upphävas. Viss frihet
från kommunal inkomstskatt tillkommer vissa personer i offentlig
tjänst. Kommunala tillägg till statens förmögenhetsskatt äro icke tillåtna.
Inkomstskatt kan delvis ersättas av utgiftBskatter, därest dessa träffa
sådana slag av utgifter, vilkas omfång i allmänhet plägar stå i visst förhållande
till inkomstens storlek och vilka därför kunna anses utgöra
ett mått på denna. Fördelningen av skattebehovet på de olika skatteorterna
skall genomföras med vederbörlig hänsyn till arten av de utgifter,
det gäller att täcka. Komma dessa utgifter i första hand fastighetsägare
eller näringsidkare till godo, böra de i törsta rummet täckas g^norn
utdebitering på realskatterna. Emellertid måste realskatterna alltid först
tagas i anspråk i viss utsträckning, innan man tillgriper inkomstskatt.
Synnerligen detaljerade föreskrifter i detta avseende äro givna. Slutligen
är i avseende å primärkommunernas beskattningsrätt att märka en bestämmelse,
som syftar till åstadkommande i viss mån av en skatteutjämning.
När i en kommun en mängd arbetare äro sysselsatta i industriellt
företag eller näringsdrift och dessa arbetare till stor del bo i en annan
kommun, är bostadskommunen berättigad att erhålla bidrag från den
kommun, där arbetarna sysselsättas.

Grunderna för kretsarnas beskattning äro i stort sett desamma som
för primärkommunerna, vilka för övrigt verkställa utdebitering och uttaxering
av de direkta skatterna till kretsarna. Detsamma gäller även provinserna,
som dock i allmänhet icke få upptaga indirekta skatter.

Statsbidragen till kommunerna spela i Preussen en viktig roll. I
synnerhet gäller detta i fråga om folkskoleväsendet men även beträffande
vägväsendet. Utom bidrag till särskilda ändamål förekomma bidrag, som
utdelas till primär kommunerna med hänsyn särskilt till behovet av
understöd.

118

Bayern.

Kungl. Maj.ts proposition Nr 191.

Bayern är indelat i kretsar, dessa i distrikt samt vissa i distrikten
ej ingående s. k. omedelbara städer, distrikten åter i primärkommuner.
På kretsarna komma stora kostnader för skolväsen och fattigvård, medan

distriktens utgifter till väsentlig del avse vägväsendet.

Kommunalbeskattningen sker i Bayern genom tillägg till de direkta
statsskatterna samt genom vissa särskilda skatter, såsom skatt på Öl, kommunala
gatu- och '' broavgifter, hundskatt, kommunala tillägg till lagfartsstämpel,
särskild varuhusskatt o. s. v. Den direkta stat sbeskattningen
i Bayern vilade ända till den reform, som genomfördes år 1910, på ett
system av avkastningsskatter. Dessa voro till antalet fem, nämligen en
grundskatt, en byggnadsskatt, eu näringsskatt, en kapitalränteskatt och en
partiell inkomstskatt. Den kommunala utdebiteringen måste ske efter
samma procentsats för alla fem skattetyperna. Genom 1910 års förenämnda
reform infördes såsom huvudform för den statliga beskattningen
en verklig inkomstskatt, ehuruväl de gamla avkastningsskatterna fingo
kvarstå. Det avsågs därvid, att för kommunerna avkastningsskatterna
fortfarande skulle bliva huvudsak och inkomstskatterna mera iä betydelse
av komplement. Kommunerna tillförbundos därför att belasta avkastningsskatterna
med relativt högre procentsatser än inkomstskatten. Medan
staten av inkomstskatten bar dubbelt så stor inkomst som av avkastningsskatterna,
torde i kommunerna avkastningsskatterna giva dubbelt
mot0 inkomstskatten. Detta gäller dock endast primärkommunerna och
distrikten. Kretsarna, som i ekonomiskt avseende anses stå staten betydligt
närmare, skola däremot allt fortfarande utdebitera sitt skattebehov
såsom ett likformigt procentuellt tillägg till de direkta statsskatterna.

Avkastningsskatterna i Bayern te sig efter år 1910 på ungefär följande
sätt. Kapitalränteskatten är en fristående skatt på inkomst av
kapital, varunder förstas räntor på utlånat kapital samt utdelning å
aktier och dylikt. Grundskatten är en gammal katasterskatt, som beräknats
på grundval av en fullständig uppmätning och klassifikation av
all jord i Bayern. Byggnadsskatten är en skatt pa byggnadeis liyresvärde.
Näringsskatten utgår av varje inom Bayern driven näring med
undantag för jordbruket med dess binäringar. _ Skatten består av två
delar. Den ena står ungefär i proportion till driftskapitalet, d. v. s. all
den förmögenhet, som ingår i näringsdriften, med undantag av den, som
drabbas av grund- och byggnadsskatt. Den andra delen åter äi progressiv
i förhållande till storleken av företagets avkastning.

Om eu kommun belastas med utgifter för folkskola, fattigt''åid eller
polis för personer, som visserligen bo inom kommunen, men som äro
anställda i näringsdrift inom annan kommun, kan bostadskommunen

Kungl. Maj.ts proposition Nr 191. 119

gorå anspråk på andel i driftskommunens näringsskatt från företaget
i fråga.

Av betydelse för det kommunala finansväsendet i Bayern äro
de bidrag, som kommuner av lägre ordning erhålla från kommuner av
högre ordning, respektive dessa från staten. Dessa bidrag utgå för
särskilda ändamål, fattigvård, skolor och vägväsen.

Baden är indelat i kretsar, dessa i primärkommuner. Kretsarna Baden,
utdebitera hela sitt skattebehov på primärkommunerna. De badenshka
kommunerna kunna upptaga bidrag och gebyrer samt särskilda skatter,
såsom omsättningsskatt a fast egendom, avgift för lustbarheter, varuhusskatt
och förbrukangsskatter. Den direkta beskattningen sker genom
tillägg till statsskatterna. Dessa utgöras av en allmän inkomstskatt och
en särskild förmögenhetsskatt. Sistnämnda skatt är icke enhetlig utan har
mera karaktären av en sammansättning av fyra objektskatter" på olika
slag av förmögenhet, nämligen grund-, byggnads-, drifts-kapitals- och
kapitalskatt. För varje slag av förmögenhetsobjekt gälla särskilda taxeringsreglei.
Skulder få avdragas, men avdragsrätten är begränsad till
hällten av förmögenhetens värde. I fråga om taxeringen av de särskilda
slagen av iörmögenhetsobjekt märkes följande. För taxering av
jord uppställes en skala med olika värden per hektar för jord av
olika klasser. Såsom byggnader taxeras även sådana, som användas i
jordbruket, tomten, vara byggnaden står, jämte tillhörande gårdsplats
o. d. Såsom driftskapital taxeras alla i inländsk näringsdrift med
undantag av jordbruk använda förmögenhetsobjekt, som icke falla under
fastighetstaxeringen. Av de badensiska kommunernas totala utdebiteringssumma
föll år 1910 på fastigheterna i det närmaste hälften, på
övrig förmögenhet omkring en fjärdedel, varav huvudparten på driftskapital
i näringar. Omkring en fjärdedel föll alltså på inkomsten.

Kommunala förvaltningsorgan i iirttemberg äro utom primärkommu- Wiirtembsrg.
nerna dels de sa kallade arntfekorporntionerna, till antalet ganska många, med
uppgifter huvudsakligen på vägväsendets, sundbetsväsondets och fattigvårdens
områden, dels ett fåtal större landsfattigvårdsförband, som hava hand
om vissa grenar av fattigvården. Landsfattigvårdsförbanden utdebitera sitt
skattebehov på amtskorporationerna, dessa åter sitt behov på primärkommunerna.
De sistnämnda äro berättigade och stundom förpliktade att
upptaga en personlig så kallad bostadsskatt och kunna i vissa fäll efter
vedeihöfligt tillstånd upptaga vissa förbrukningsskatter samt skatt på
omsättning av fast egendom. Hundskatt är obligatorisk. Den kommu -

Hessen.

Danmark.

120 Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

Hala utdebiteringen grundar sig för övrigt helt på de direkta statsskatterna.
Dessa utgöras av en allmän inkomstskatt samt tre objektskatter,
nämligen en grundskatt, eu näringsskatt samt en kapitaltänteskatt.
Grundskatten vilar på en uppskattning av jordens nettoavkastning
vid normal skötsel. Taxeringssumman för näringsskatten bildas genom
en sammanslagning av företagarens personliga arbetsförtjänst och avkastningen
av driftskapitalet. Medan i statens budget inkomstskatten
har den avgjort största betydelsen, är i kommunernas ekonomi förhållandet
det motsatta. Den vida övervägande inkomsten i kommunerna
erhålles nämligen av tillägg till grund- och näringsskatterna.

Hessen är indelat i provinser och dessa i kretsar. Såväl provinsernas
som kretsarnas skattebehov utdebiteras på primärkommunerna.

De direkta statsskatterna i Hessen äro av två slag, nämligen dels
en allmän inkomstskatt och dels en allmän förmögenhetsskatt. Den
kommunala beskattningen ansluter sig nära till den statliga. Enligt den
nya kommunalskattelag, som trätt i kraft år 1913, äro de kommunala
direkta skatterna dels vissa objektskatter å fast egendom, näringsdrift
och kapitalförmögenhet, dels ock en inkomstskatt. Kommunal fastighetsskatt
utgår av fast egendom inom kommunen efter dess handelsvärde.
För jordbruksfastighet kan den skattskyldige fordra beskattning
efter medeltalet av avkastnings- och försäljningsvärdena, därest han kan
uppvisa, att det förra mera väsentligt understiger det senare. Nanngsskatten
träffar näringar av alla slag, även jordbruket, och utgår i förhållande
till driftskapitalet. Genom ortsstatut, som stadfästes av immateriella
myndigheter, kan dock annan måttstock för näringsskatten bestämmas.
Genom vederbörligen stadfäst ortsstatut kan även särskild
varuhusskatt införas. Genom beslut av en krets kan med vederbörlig
stadfästelse bestämmas, att i kommunerna inom kretsen yrkesmässig handel
med jordbruksfastighet skall underkastas en särskild skatt. Den
kommunala kapitalskatten träffar förmögenhet, som icke är underkastad
fastighets- eller näringsskatt. Den kommunala inkomstskatten upptages
i allmänhet på grundvalen av taxeringen till statens inkomstskatt, men
de skattefria avdragen äro lägre än i fråga om statsskatten. Genom
objektskatter torde i Hessen täckas något mer än hälften av den kommunala
utdebiteriugen.

Primärkommuner på landet äro i Danmark sockenkommuuerna,
förenade i amtsrådskretsar. Utanför dessa stå städer (och vissa stadsliknande
samhällen), vilka dock för vissa ändamål, särskilt skolväsendet,

121

K un f/l. Maj ds proposition Nr 191.

äro förenade med amtsrådskretsarna. Under amtsrådskretsarna falla för
övrigt bland annat, uppgifter för fattigvård, rätts- och polisväsen, sundhetsväsen
och vägväsen. Deras representation, amtsråden, hava dessutom
viss kontrollmyndighet över primärkommunernas utdebitering.

De danska primärkommunernas direkta beskattning, som nära ansluter
sig till stats bes k åtta i ngen, vilar dels på fastighetsskatter dels på inkomstskatter.
k astighetsskatterna på landet äro dels en gammal matrikularskatt,
den så kallade hartkornsskatten, dels en modern fastighetsskatt, så
kallad ejendomsskyld, utgående efter periodiska taxeringar. Den sistnämnda
skattens karaktär av objektskatt modifieras därigenom, att avdrag
medgives beträffande mindre fastigheter. I städerna uttagas även vissa
fastighetsskatter av äldre typ, varjämte städerna äga rätt att upptaga ejendomsskyld.
^ Vad särskilt Köpenhamn beträffar, bestå där sedan gammalt
tre skilda fastighetsskatter, nämligen grundskatt, arealskatt — som utgår
efter rummens sammanlagda golvyta — samt gatubeläggningsskatt —
som utgår efter ytinnehållet av gatan utanför fastigheten, vartill numera
kommer även ejendomsskyld. Inkomstskatten är visserligen proportionell
men utgår efter ett beräknat beskattningsbart belopp, som uppskattas efter
vederbörandes relativa förmåga, bedömd med hänsyn till alla de omstäudigheb
r, som kunna inverka på densamma. Särskilda bestämmelser
gälla i fråga om aktiebolag. I Köpenhamn förefinnes en progressiv inkomstskatt.
Amtskommunerna kunna ntdebitera tredjedelen av sitt skattebehov
på sockenkommunerna inom kretsen — en rätt, som endast i
ringa utsträckning begagnas. 1 övrigt äro amtskommunerna hänvisade
till utdebitering på den fasta egendomen inom kretsen.

Socken kommunernas skattebörda fördelar sig i praktiken ungefär
lika mellan fastighetsskatter och personliga skatter, medan amtsskatterna
träffa nästan uteslutande den fasta egendomen. I laudsortsstäderna
äro de personliga skatterna av övervägande betydelse, varemot i Köpenhamn
fastighetsskatterna hava större betydelse än för sockenkommunerna.

Statsbidrag i Danmark förekomma för särskilda ändamål, såsom
till ålderdomsuuderstöd, vilket ej har karaktär av fattigvård — men icke
för den egentliga fattigvården — samt till skolväsendet. Men dessutom
lämnar statskassan även ett allmänt bidrag till kommunerna efter en
fördelningsgrund, som avser att taga hänsyn ej blott till de bördor, som
vila på kommunerna, utan även till de särskilda kommunernas större
eller mindre förmåga att bära bördorna.

I Norge utgör varje köpstad egen kommun. På landet finnas däremot
två kommunala enheter med beskattningsrätt, nämligen amtet och
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 158 höft. (Nr 191.) 16

Norge.

122

Kimgl. Maj:t8 proposition Nr 191.

häradet, det sistnämnda primärkommun. Amten hava ett stort antal kommunala
uppgifter, synnerligast för väg- och folkskoleväsen samt för
sinnessjukas vård. Norges kommunala beskattning bäres av två samverkande
beskattningsformer, nämligen en objektskatt å fast egendom,
obligatorisk för amtet och för städerna men fakultativ för häradena,
samt en allmän och ren inkomstskatt jämte skatt å förmögenhet. Fastighetsskatten
å landet är i regel en gammal katasterskatt, medan den i städerna
vilar på periodiska taxeringar till det värde, fastigheten kan antagas
betinga vid frivillig försäljning under vanliga omsättningsförhnllanden.
Inkomstskatten utgår till kommunen proportionellt i förhållande
till beloppet av den för varje skattskyldig uppskattade beskattningsbara
inkomsten. De skattefria avdragen äro emellertid så stora, att år 1907
ej ens hälften av den uppskattade inkomsten var beskattningsbar. Reellt
sett verkar inkomstskatten på grund av de skattefria avdragens storlek
starkt progressiv. I avseende å inkomstens taxering äro särskilt
detaljerade bestämmelser givna angående uppskattning av jordbruksinkomst.
Förmögenhetsskatten utgår proportionellt till uppskattat förmögenhetsbelopp.

De norska amtens skattebehov fylles dels medelst omedelbar uttaxering
på fastighetsskatten, dels genom bidrag från häradena. Totala utdebiteringen
på fastigheterna är förhållandevis liten, medan utdebiteringen
på inkomst blivit så kännbar, att kontrollföreskrifter måst utlärdas för
dess hållande inom rimliga gränser.

Kung!. Maj.ts proposition Nr 191.

123

V. Förarbetena till koniiniinalskattereforincn.

A. Historik.

Om än tidigare uppmärksammad i anslutning till den s. k. stora
skatteregleringskommitténs arbeten lärer frågan om en allmän reform av
det nuvarande kommunala skattesystemet kunna anses hava blivit aktuell i
svensk beskattningspolitik först i och med den framställning i ämnet,
som gjordes av 1897 års riksdag.

Till grund för denna framställning lag eu vid samma års riksdag
vackt motion, vari anfördes, bland annat, att, då kommunalskatten vore
den i regel långt större, mera tryckande och för folket viktigare direkta
skatten, densamma även lämpligen borde vila på egen, efter de kommunala
förhållandena avpassad grund i stället för på en med annat syfte samt
med hänsyn till helt andra förhållanden upptagen statsskatt, sådan som
den allmänna bevillningen. Med en särskild av Konungen och riksdagen
gemensamt stiftad kommunalskattelag skulle man dessutom vinna större
säkerhet icke blott för mera rättvisa utan även för en större fasthet i
den kommunala beskattningen, än då densamma grundades på en för
annat ändamål avsedd förordning, vilken kunde av riksdagen allena
ändras och i själva verket fastställdes för blott ett år i sänder.

Med anledning av denna motion avlät riksdagen den 5 maj 1897
skrivelse (nr 65) i ämnet. 1 denna erinrade riksdagen, i anslutning till
vad i motionen anförts, hurusom det icke läte sig förnekas, att de kommunala
beskattningsförhållandena gåve befogad anledning till klagomål
över tyngden av de bördor, som de kommunala utgifterna pålade kommunmedlemmarna
och som mångenstädes toge i anspråk en icke ringa del
av den beskattades inkomster. Antagligt vore emellertid, att. de rådande
olägenheterna skulle kunna lättare än dittills låta sig avhjälpas, därest
den kommunala skattskyldigheten frigjordes från dess ovillkorliga samband
med den direkta skattskyldigheten till staten. Olikheten mellan
statens och kommunens uppgifter gåve även stöd åt den åsikten, att de
grunder, efter vilka å ena sidan staten och å den andra sidan kommunen

1897 år»
riksdag.

Tillsättandet
*.u kommunalskatt
ekommittén.

124 Kungl. Maj:ta proposition Nr 191.

hade att av sina medlemmar upptaga för sin verksamhet erforderliga
avgifter, icke borde huvudsakligen vara alldeles enahanda, likasom icke
heller utan skäl framhållits, att ett upphävande av berörda samband skulle
underlätta tidsenliga reformer på bevillningslagstiftuingens område. I
sistnämnda hänseende erinrade riksdagen, hurusom åren 1894 och 1895
avgivna kommittébetänkanden med förslag till ändring i då gällande
bevillningslagstiftning nogsamt gåve vid handen, att det i vår skattelagstiftning
rådande sambandet mellan bevilluingen till staten och den
kommunala skattskyldigheten föranledde stora svårigheter och i många
fall reste oöverstigliga hinder i vägen för bevillningslagstiftningens
reformerande i önskvärd riktning. Jämväl exemplet från andra länder,
där man sökt lämpa kommunalbeskattningen efter särskilda, av den
direkta statsbeskattningen i större eller mindre mån oberoende beskattningsgrunder,
hade kommit riksdagen att inse behovet och värdet av
en allsidig undersökning, huruvida icke även hos oss en dylik ordning
skulle befinnas lämplig och om ej därigenom skulle kunna avlägsnas en
del av de i vårt beskattningssystem nu rådande och med skäl överklagade
missförhållandena. Riksdagen hemställde, att Kungl. Maj:t ville
låta utreda, huruvida ej den kommunala beskattningen kunde byggas på
annan grund än den allmänna bevilluingen, och, därest detta funnes
möjligt, för riksdagen framlägga förslag till särskild kommunalskattelag.

Riksdagens ifrågavarande skrivelse aumäldes i statsrådet den 15
oktober 1897. Därvid anförde vederbörande departementschef, bland
annat, följande. Den uppgift, vars lösning blivit av riksdagen ifrågasatt,
kunde fattas allenast såsom en åtgärd av huvudsakligen formell art, sä
vida man nämligen ej eftersträvade annat än att frigöra bevillningen
från den överbyggnad av ofta till mångdubbelt större belopp uppgående
kommunalskatter, varmed den för närvarande vore försedd, och att sålunda
erhålla fria händer att med bevillningen företaga de förändringar,
denna i sin egenskap av statsskatt ansåges böra undergå. Helt visst
bleve emellertid eu sådan, uteslutande i syfte att möjliggöra en reform
av bevillningen företagen omgestaltning av kommunalbeskattningen till
sin omfattning allt för inskränkt, och även riksdagen syntes hava tänkt
sig en större räckvidd för densamma. Eu revision av den lagstiftning,
enligt vilken kommunerna bereddes de för täckandet av deras utgifter erforderliga
skattemedel, vore nämligen ur synpunkten av kommunernas
egen hushållning, och ej minst ur denna, av behovet påkallad. Många
av de institutioner, som utgjorde föremål för kommunernas verksamhet,
hade under senare tider nått en synnerligen kraftig utveckling och

125

Kung!. Maj:ts proposition Nr 191.

därigenom för kommunerna orsakat, uppkomsten av eu kostnadsbörda,
om vilken man icke ägt någon föreställning vid den tid, då kommunallagarna
stiftades. De skattetiIlgångar, till vilka kommunerna för bestridande
av sina dryga utgifter vore hänvisade, utgjordes till väsentligaste
delen — på landsbygden nästan uteslutande — av de under
namn av kommunalutskylder utgående tilläggen till bevillningen. I fråga
om beskattning i allmänhet gällde, att för minskande av skattebördans
tryck det erforderliga skattebeloppet borde av de skattskyldiga utkrävas
under ett flertal former, och denna sats ägde, efter det kommunalbudgeterna
vuxit till sin nuvarande storlek, sin fulla tillämpning även på
kommunalbeskattningens område.

_ Sedan departementschefen härefter erinrat, huruledes den starka
stegring i kommunernas utgifter, som kännetecknat den nyare tiden,
i ett flertal länder framkallat en kommunal skattefråga, vilken mångenstädes
vunnit sin lösning, fäste han uppmärksamheten därpå, att frågan
gällde ej endast att tillse, att för bestridande av kommunernas utgifter
erforderliga skattemedel tillfördes dessa på sådant sätt, att ej de skattskyldiga
över hövan betungades, utan även att vid bestämmandet av
grunderna för den kommunala beskattningen toges tillbörlig hänsyn till
den i flera avseenden olikartade karaktären av statens och kommunens
fuuktiouer. På sätt riksdagen framhållit, syntes ock genom upplösandet
av sambandet mellan bevillningen och kommunalbeskattningen tillfälle
beredas att underkasta kommunalbeskattningen de modifikationer,
som med avseende på denna beskattnings särskilda ändamål kunde finnas
erforderliga.

I anledning av riksdagens förberörda framställning tillsattes den
15 oktober 1897 den s. k. kommunalskattekommittén med uppdrag att
verkställa den föreslagna utredningen.

Kommittén avgav den 18 maj 1900 betänkande med förslag till
omläggning av såväl den direkta beskattningen till staten som den
kommunala beskattningen.

Ehuru frågan om kommunal skatteutjämning— i dess förut här ovan
förutsatta innebörd — icke gjorts till föremål för särskilt omnämnande
vid uppdragandet av riktlinjerna för utredningsarbetet, lämnades densamma
icke helt ouppmärkssmmad av kommittén. Sålunda förklarade
sig kommittén hysa den uppfattningen, att ramen för kommunernas
författningsenligt givna ställning i förhållande till staten varken blivit
för vid eller för snäv, utan kunde anses lyckligt avvägd och icke borde
utan tvingande skäl förryckas. Den arbetsfördelning, som gjorts mellan

Kommunal skatle kommiliént förslöa.

126

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

stat och kommun, kunde väl stundom förefalla godtycklig, likasom törhända
icke heller allt fog saknats för det någon gång hörda påståendet,
att på kommunen lagts större bördor, än den bekvämligeu kunde bära,
men å andra sidan kunde icke heller förnekas, att utskiftningen i allmänhet
skett med nödig varsamhet och att de intressen, som kommunen
fått på sin lott att vårda, också lättast och bäst kunnat av kommunen
tillgodoses. Kommittén ställde sig därför avvisande emot tanken att
lätta den kommunala skattebördan genom överflyttande av några kommunala
funktioner på staten.

Kommittén framhöll vidare, hurusom det för densamma stått klart,
att den huvudsakliga uppgiften för en kommunal skattereform alltid bleve
att söka såvitt möjligt avhjälpa den mest överklagade olägenheten hos
det rådande skattesystemet, vilken läge i den ojämnhet, varmed det
tryckte, och detta icke allenast inom var kommun för sig å där förefintliga
beskattnings föremål utan även vid jämförelse mellan skilda
kommuner. För avhjälpande av det olika skattetrycket inom skilda
kommuner kunde, enligt kommitténs förmenande, ifrågasättas huvudsakligen
två utvägar, den ena att stadga ett visst rörligt eller fixt maximum,
utöver vilket beskattningen icke finge sträckas annorledes än i undantagsfall
och efter administrativ myndighets prövning, och den andra
att förstora kommunerna genom sammanslagning.

I fråga om det förra alternativet funne kommittén uppenbart, att
en restriktiv åtgärd av sådan natur måste vålla betänkligt avbräck i
den självbestämningsrätt och rätt till själw ensamhet, som utgjort själva
livsvillkoret för kommunernas tillvaro och möjliggjort den storartade
utveckling av de kommunala institutionerna, som de senaste årtiondena
bevittnat. Vidare vore att befara, att ett sådant stadgande bleve en i
det hela värdelös anordning. Gjordes det ovillkorligt, bleve den sannolika
följden otaliga krav på statskassan för fyllande av budgetbrist,
som mången gång även med iakttagande av tillbörlig återhållsamhet i
handhavandet av ekonomien icke kunnat undvikas. Gjordes stadgandet
åter villkorligt, skulle säkerligen den administrativa myndighet, som
finge prövningen om hand, så gott som alltid se sig nödsakad att
bevilja en uttaxering, även om denna icke obetydligt överstege det
tillåtna måttet.

Beträffande återigen den andra utvägen — att utjämna skattetrycket
genom sammanslagning av kommuner — funne kmnmittén påtagligt,
att eu dylik åtgärd, oavsett alla därvid oundvikliga förvecklingar,
skulle möta icke ringa motstånd från defkommuners sida, för
vilka sammanslagningen icke ställde sig fördelaktig.

127

Kungl. Maj.ts proposition Nr 191.

Kommittén uttalade såsom sin uppfattning, att ökad jämnhet i
beskattningen inom varje särskild kommun vore en angelägenhet av
större vikt än ett utjämnande av det olika skattetrycket inom skilda
kommuner.

Skatteutjämningsfrågan lämnades därmed å sido, och det blev
allenast skatteregleringsfrågan, som kom att utgöra det egentliga föremålet
för kommitténs utredningsarbete.

I avseende å riktlinjerna lör sitt i enlighet härmed avgränsade
reformprogram fastslog kommittén, att varje mera genomgripande reform
av ett lands beskattning borde så anläggas, att reformen, så vitt möjligt,
bleve organisk och således genomfördes med aktgivande på landets
skatteväsen i dess helhet. Eljest komme det inre sammanhang, som
borde förefinnas mellan de olika leden i ett lands skattesystem, att
bringas i fara. Detta önskemål hade synts kommittén kunna i nöjaktig
grad ernås genom en anordning, enligt vilken den direkta skattskyldigheten
till staten utkrävdes under former, som mera än de dittillsvarande
tillgodosåge skatteförmågan, medan den kommunala beskattningen i viss
grad förlänades karaktären av en intressebeskattniug. Bidragsskyldigheten
till kommunen borde sålunda utkrävas med hänsyn icke endast till skatteförmågan
utan även till, å ena sidan, de förmåner, kommunen genom
sina anstalter eller sin verksamhet för något visst ändamål beredde sina
medlemmar eller vissa grupper bland dem, samt, å andra sidan, de
olägenheter eller särskilda utgifter, den enskilde genom sin verksamhet
förorsakade kommunen. Rikt-gheten av en dylik anordning av den kommunala
beskattningen syntes kommittén svårligen kunna jävas, om man
tillbörligt beaktade den olika arten av statens och kommunens verksamhet
och organisation i det hela samt individens därav betingade
olika ställning till stat och kommun. Medan sålunda statens verksamhet
och de utgifter, som av densamma betingades, hade till syfte främjandet
av allmänt väl och måste anses komma statens medlemmar i lika grad
till godo, vore kommunen redan i följd av sin territoriella begränsning
hänvisad ej blott till en mindre krets av skattdragande utan även till
uppgifter av övervägande lokalt ekonomisk eller administiativ natur.
En del av de skatter, kommunen nödgades upptaga för behörigt fullgörande
av dessa uppgifter, bleve också alltid använd för sylten, vilkas
främjande i regel kunde anses för somliga av kommunens medlemmar
medföra större fördelar än för andra.

Kommunalskattekommitténs på nu anförda allmänna grunder bvggda
förslag till omläggning av den direkta statsbeskattningen och kommunalbeskattningen
har i det av landskamreraren G. V. Eiserman och f. d.

128

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

kammarrättsrådet E. J. von Wolcker under år 1917 avgivna betänkande,
för vilket jag skall senare redogöra, sammaufattats på följande sätt.

Den direkta statsskatten likasom till sin huvudsakliga del kommunalskatten
skulle utgå i förhållande till de skattskyldigas taxerade
inkomst, dock med skattefrihet eller skattelindring för vissa lägre inkomstbelopp
enligt eu för bägge skatterna enhetlig skala. Den beskattningsbara
inkomsten — som allt efter inkomstkällans beskaffenhet bleve
att hänföra till någon utav fyra huvudarter: inkomst av fast egendom,
därunder jämväl inkomst av jordbruk och skogsbruk skulle inbegripas,
inkomst av kapital, inkomst av tjänst eller pension samt inkomst av
näring eller annan förvärvsverksamhet — skulle vid taxeringen till såväl
statsskatt som kommunalskatt uppskattas efter i det närmaste enhetliga
grunder med avdragsrätt för alla slags skuldräntor, utskylder
och förluster, med avseende å de sistnämnda dock med viss modifikation
vid taxeringen till kommunalskatt. Skattskyldig, som det enligt
lag ålåge att föra handelsböcker eller vilken eljest förde behöriga räkenskaper,
skulle efter anmälan vara berättigad att få sin taxering bestämd
efter tre års medelinkomst. Såsom beskattningsort skulle i fråga om
statsskatten gälla den skattskyldiges mantalsskrivningsort, medan beträffande
kommunalskatten föreslogs, att inkomst av fast. egendom skulle
beskattas i kommun, där fastigheten vore belägen, inkomst av näring
eller annan förvärvsverksamhet i kommun, där verksamheten under vissa
närmare angivna förhållanden bedrivits, samt all inkomst i övrigt i den
skattskyldiges mantalsskrivningskommun.

Kommitténs förslag företedde emellertid, utöver nyss antydda olikhet
i fråga om avdragsrätten för förluster ävensom i fråga om beskattningsorten,
ännu en olikhet emellan grunderna för statsbeskattningen
och grunderna för kommunalbeskattningen, och denna utav vida mera
genomgripande art. I fråga om beskattningen av fast egendom ville
nämligen kommittén för kommunalbeskattningens vidkommande icke låta
fastighetsägarna under alla förhållanden undslippa med skatteplikt enbart
för nettoinkomsten. Med avseende å den starka skuldsättning, varav
särskilt jordbruksfastigheterna trycktes, kunde nämligen befaras, att en
beskattning av nettoinkomsten av jordbruksfastighet skulle inom ett
stort antal kommuner giva alltför ringa utbyte och således åstadkomma
alltför våldsamma rublmingar i den fördelning av den kommunala skattebördan,
som med gällande beskattningsgrunder vore rådande. För undvikande
härav anordnades fastighetsägarnas kommunala skattskyldighet
såsom eu till sitt minimum garanterad inkomstskatt, vilket minimum
således ovillkorligen och under alla omständigheter kunde av kommunen

129

Kungi. Maj:ts proposition Nr 191.

påräknas. Fastighetsägare ålades nämligen i första hand skatteplikt fölen
beräknad inkomst av fem procent å fastighetens taxeringsvärde och därjämte
för den hehållna inkomsten, i den mån denna vid taxeringen utrönts
överstiga nämnda procentsats. Skattetekniskt framträdde denna
anordning i kommitténs förslag under formen av eu kombinerad fastighets-
och inkomstskatt, därvid från vad som skulle såsom inkomst taxeras
medgavs avdrag med fem procent av fastighetens taxeringsvärde. Det
överskott, som efter detta avdrag bleve föremål för taxering såsom för
inkomst, likställdes med annan inkomst därutinnan, att skattefrihet eller
skattelindring skulle inträda allt efter som beloppet folie inom de inkomstgrupper,
vilka kornme i åtn jutande av sådan. Skyldigheten att erlägga
kommunalskatt efter fastighets taxeringsvärde skulle i regel åligga
fastighetens ägare, vadan det således vore denne, som vid uppskattningen
av inkomsten finge tillgodonjuta avdraget för vad som genom
fastighetsskatten beskattats.

Utom nu återgivna huvudförslag och därmed sammanhängande
förslag till ändring i vissa av reformen berörda författningar avgav
kommittén förslag angående rätt för kommun att i vissa fall upptaga
licensavgifter ävensom skatt å velocipeder.

Innan kommiiténs flertal stannat vid det sålunda återgivna förslaget
till ordnande av den kommunala beskattningen, hade emellertid
andra uppslag till frågans lösning varit föremål för överläggningar inom
kommittén. Enligt vad kommittébetänkandet giver vid handen, hade
sålunda fråga förelegat att låta reformen av den kommunala beskattningen
gå i riktning mot ett utvecklat avkastningsskattesystem med
bibehållande likväl, sa långt möjligt vore, av gällande beskattningsmetoder,
i det att såsom dittills skulle för all fastighet beräknas en viss
avkastningsprocent å fastighetens taxeringsvärde, medan nettoavkastningen
av övriga inkomstkällor — den behållna avkastningen således
utan skuldränteavdrag — gjordes till föremål för uppskattning. Detta
uppslag hade emellertid icke fullföljts, enär det ansetts innebära ett
betänkligt avsteg från principen för en rättvis och jämlik beskattning,
helst om man besinnade, huruledes i allmänhet ett betydligt starkare
behov av förlagskapital gjorde sig gällande för handel och industri än
på den egentliga jordbruksnäringens område. Vidare hade erinran riktats
mot den dubbelhet i systemet, som läge däri, att den, som för sin
rörelse använde egen fastighet, skulle såsom dittills skatta både för
fastigheten och för sin inkomst, i den mån denna överstege fastighetens
hyresvärde, medan å andra sidan jordbrukaren såväl som den fastighetsBihang
till riksdagens protokoll 1920. 1 saml. 158 käft. (Nr 191.) 17

130

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

ägare, vilken använde sin fastighet till uthyrning, finge hela sin bidragsskyldighet
täckt genom skatten å fastigheten.

Jämväl hade varit ifrågasatt att genomföra beskattning av den
genom verklig taxering utrönta nettoavkastningen av kommunens samtliga
skatteobjekt, men icke heller detta uppslag hade kommittén ansett
sig kunna förorda. Väl skulle genom ett dylikt rent avkastningsskuttesystem
den olägenhet undvikas, att näringar beskattades olika allt efter
den olika beskaffenheten av de fastigheter, som tjänade dem till underlag,
men orättvisan i att utan åtskillnad frånkänna alla näringsidkare
rätt till avdrag för skuldräntor kvarstode oförändrad. Täta rubbningar
i de kommunala beskattningsförhållandena med förskjutningar av skattetrycket
vore också att befara, därest beskattningsföremålen gjordes helt
beroende av konjunkturväxlingarna. Dessutom skulle alla sådana fastigheter,
som icke'' lämnade avkastning, exempelvis obebyggda tomter, gå
fria från beskattning.

Slutligen hade till överläggning förelegat förslag i syfte att bygga
det kommunala beskattningssystemet på en samverkan av två grundväsentligt
olika skattetyper, nämligen dels en skatt för den fasta förmögenheten
inom kommunen och dels en ren inkomstskatt. Förmögenhetsskatten
skulle därvid iklädas formen av en ren objektskatt, vilken
utginge i visst förhållande till den uppskattade förmögenhetens värde
och efter en jämförelsevis låg skattefot, icke överstigande tre procent
av fastighetsvärdet. Enligt kommitténs åsikt kunde det icke förnekas, att
en dylik anordning stode i överensstämmelse med ett rationellt kommunalskattesystem,
men utbytet av den ifrågasatta inkomstskatten kunde
befaras bliva inom ett stort antal kommuner alltför ringa, vadan förskjutningar
i skattetrycket komme att såsom en följd av den samtidigt
ifrågasatta låga skattefoten för fastighetsvärdet uppstå inom många kommuner,
förskjutningar, vilka skulle bliva starkare i samma mån, som dels antalet
skattdragande övervägande vore jordbrukare och dels skuldsättningen
inom kommunen gestaltade sig olika inom olika lager av dess medlemmar.

Vid kommunalskattekommitténs betänkande voro fogade åtskilliga
reservationer. Att nu lämna eu närmare redogörelse för dessa reservationers
innehåll skulle taga allt för lång tid i anspråk. Jag
därför inskränka mig till att här omnämna, att i några av reservationerna
gjordes erinringar särskilt mot det förslagna sättet för beskattning
av inkomst från jordbruk. Det framhölls, att eu till sitt minimum garanterad
inkomstskatt skulle orättvist träffa de små skuldsatta jordbruken.
Från vissa håll påyrkades därför bibehållande av fastighetsbevillningen,

131

Kungl. Maj;ts proposition Nr 191.

medan man a andra håll ifrågasatte anordnande av eu särskild fastighetsskatt
vid sidan av en inkomstbeskattning. Beträffande reservationernas
innehåll i övrigt hänvisar jag till kommitténs betänkande.

Utlåtanden över kommunalskattekommitténs förslag infordrades
från vederbörande myndigheter. Kammarrätten anförde uti sitt den
30 december 1902 avgivna utlåtande, bland annat, att vid en granskning
av förslaget genast folie i ögonen, hurusom kommittén även för
den kommunala beskattningen ifrågasatt endast en skatteform, nämligen
den allmänna och rena inkomstskattens, modifierad med hänsyn
till den interkommunala beskattningen och, vad fast egendom anginge,
iklädd formen av en kombiuerad fastighets- och inkomstskatt.
Sistberörda anordning, vilken bildade kärnpunkten i förslaget, utginge
från uppfattningen, att ägare av fastighet borde i förhållande till
kommunen gå i god för en viss avkastning, vilken kommunen ägde
att under alla förhållanden beskatta. Avkastningsprocenten hade i
förslaget sänkts för jordbruksfastighet från 6 procent till 5 procent
av taxeringsvärdet. Uppkomme överskott utöver detta garanterade
inkomstminimum, inträdde eu ytterligare beskattning, men då i den
rena inkomstskattens form, d. v. s. med avdrag för skuldräntor.
Det överskjutande beloppet behandlades i avseende å rätt till skattefrihet
eller skattelindring lika som annan inkomst. Om redan den omständigheten,
att kommittén sålunda sett sig föranlåten att i det hela
uppgiva försöket att för den kommunala beskattningen vinna ett flertal
skatteformer, vilket dock anvisats kommittén såsom en av utgångspunkterna
för dess arbeten, måste vara ägnad att alstra tvekan, huruvida
det föreliggande huvudförslaget kunde anses innefatta en tillfredsställande
lösning av den uppgift, som på förevarande område varit
kommittén förelagd, ökades denna tveksamhet vid ett närmare skärskådande
av förslagets huvudprinciper. Åven om det nämligen skulle
kunna anses antagligt, att en tillämpning av dessa principer skulle visa
sig ägnad att förebygga varje mera nämnvärd förskjutning av det dittillsvarande
skattetrycket i allmänhet, syntes å andra sid un oförnekligt,
att förslaget, långt ifrån att skipa rättvisa fastighetsägarna sinsemellan,
skulle komma att snarare skärpa än mildra den med råtta överklagade
ojämnheten i skattetrycket emellan dem inbördes. Såsom ej mindre en
reservant inom kommittén än även åtskilliga Kungl. Maj:ts befallningshavande
erinrat, skulle nämligen den ifrågaställda anordningen få till
följd, att den skattegaranti, som ansetts önsklig, i själva verket komme
att tynga de ekonomiskt sämre ställda fastighetsägarna. Ägare av fastig -

Infot (träde
yttranden
Över kommunala
attckommittén*

förslag.

132

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 191.

het, vilkens behållna inkomst överstege fem procent av fastighetens
värde, utgjorde nämligen skatt allenast för sin verkliga inkomst, ja, i
följd av den medgivna rätten till lindring icke ens alltid för hela detta
belopp, ehuruväl skatten framträdde delad i en fastighets- och en inkomstskatt,
varemot den, vars fastighetsinkomst icke uppginge till fem
procent av taxeringsvärdet, hade att skatta icke blott för sin verkliga
inkomst utan även därutöver för fastigheten. Den av kommittén förordade
principen av en intressebeskattning sträckte således sina verkningar
icke längre än till en viss gräns men verkade a andra sidan
innanför denna gräns med fullständigt åsidosättande av skatterörmågan,
vilken dock, även den, skulle enligt den antagna reformplanen ses till
godo vid den kommunala beskattningen. Kammarrätten hade funnit
uppenbart, att det vid en reform av den kommunala beskattningen borde
framstå såsom en angelägenhet av största vikt, att den oundvikliga förskjutningen
av det rådande skattetrycket gjordes så lindrig som möjligt;
och hade det, särskilt med avseende härå, varit önskvärt, om kommitténs
betänkande åtföljts av en närmare utredning, på grund varav kunnat
med någon grad av tillförlitlighet bedömas, huru i detta avseende det
ena eller andra systemet skulle kunna antagas komma att verka. Det
syntes väl, på sätt kommittén anfört, sannolikt, att systemet av en fristående
fastighetsskatt och en allmän inkomstskatt ställde i utsikt en
starkare förskjutning av det dittills varande skattetrycket än enligt kommitténs
förslag skulle bliva förhållandet, men frågan vore, om i verkligheten
skillnaden bleve så nämnvärd, att man därför borde tillspillogivade fördelar,
som det förra systemet tydligtvis ur andra synpunkter erbjöde. För övrigt
syntes kommittén hava halt en alldeles särskild anledning att icke avvisa
tanken på en verklig kommunal fastighetsskatt, då ju kommittén ur statens
skattesystem utmönstrat fastighetsbevillningen. Vad vidare anginge den
av kommittén framhållna vådan av en alltför stark förskjutning av skattetrycket,
så torde väl icke alldeles saknas utvägar att åvägabringa ett slags
»radering av bidragsskyldigheten, varigenom förskjutningen kunde i
någon män motverkas. En sådan utväg vore törhända att gorå bidragsskyldigfeten
för fastighet och för inkomst lika allenast intill en viss
gräns och låta den utöver denna gräns bliva starkare för fastigheten.
En annan utväg syntes erbjuda sig genom att lata fastighetsskatten
utgöra ett visst procenttal av det för kommunen erforderliga skattebeloppet,
därvid för procenttalet borde bestämmas en viss latitud för
att därmedelst möjliggöra en av förhållandena inom varje särskild kommun
påkallad höjning eller sänkning av bidragsprocenten för fastigheterna.

133

Kungl. Maj.ts proposition Nr 191.

Då emellertid utsikterna för möjligheten att genomföra dylika,
anordningar icke läte sig säkert bedömas annat än i samband med eu
saklig utredning, men en sådan för det dåvarande icke förelåge, ansåge sig
kammarrätten förhindrad att göra något bestämt uttal ande till förmån
för den ena eller andra anordningen, utan inskränkte sig till ett avstyrkande,
att kommittéförslaget lades till grund för lagstiftning i ämnet.

Redan innan granskningen av kommunalskattekommitténs förslagslutförts,
hade ett reformarbete begynts i syfte att omlägga den direkta
statsbeskattningen, ett reformarbete, som bar frukt i 1902 års förordning
om inkomstskatt och 1910 års förordning om inkomst- och förmögen
hetsskatt.

Vid 1903 års riksdag bragtes kommunalskattefrågan åter å
bane. Enskild motionär (motion F. K. nr 1) vid sistnämnda års riksdag
hemställde nämligen om förnyad utredning av kommnnalskattefrågan,
särskilt i syfte att få utrönt, huruvida icke kommunernas finanser till
en del borde byggas på samma grund som statens direkta beskattning,
men till den andra delen på självständiga kommunala objektskatter,
såsom fastighets- och näringsskatter, samt på avgifter och bidrag av
vederlags natur.

I anledning av motionen avgavs av sammansatta lag- och bevillningsutskottet
ett omfattande utlåtande i ämnet. Däri anfördes, bland
annat, att enligt utskottets mening en mycket stor del av kommunens
utgifter vore av samma allmänna natur som statens och följaktligen
borde bäras av alla kommunens medlemmar i direkt proportion till
deras skatteförmåga. Fn väsentlig del av den kommunala budgeten
måste fördenskull komma att vila på samma grunder som statens skatter,
och någon fullständig upplösning av sambandet mellan stats- och kommunalbeskattningen
kunde således icke ifrågasättas. Det syntes följaktligen
utskottet, som om hela den föreliggande frågan skulle kunna
reduceras till uppgiften att utfinna lämpliga former för bidrag av vederlags
natur eller skatter på intresseprincipens grund. Härigenom skulle
bland annat kunna undvikas en för hög belastning av inkomstskatten.
Efter att hava i fortsättningen uttalat sig för en objektbeskattning av
fastighet anförde utskottet vidare, att, om man accepterade en sådan
objektbeskattning, några principiella skäl icke syntes kunna anföras mot
att också utsträcka objektbeskattningen till sådana näringar, som vore
lokalt bundna vid kommunen och vilkas intressen alltså kunde i väsentliga
punkter anses sammanfalla med kommunens. Särskilt gällde detta

1903 års
riksdag.

Departementschefen

år 1910

134 Kungl. Maj.ls proposition Nr 191.

industriella och liknande företag. Visserligen betalade ett sådant företag
skatt för sin fastighet, men i många fall torde denna skatt icke
tillräckligt motsvara näringens omfattning och betydelse. Om ett stort
industriellt företag orsakade en fattig landskommun betydande utgifter
för skola, fattigvård, polisväsen o. d., syntes rättvisan bjuda, att företaget
även under ett år, då det tilläventyrs icke lämnat någon nettovinst,
dock i någon mån bidroge till kommunens omkostnader för detsamma.
Samma skäl talade ock för särskilda näringsskatter i städerna.
Sådan skatt borde företrädesvis träffa de näringsdrifter, som sysselsatte
ett stort antal arbetare, ty för dessa arbetare och deras familjer hade
kommunen utgifter, vilka ofta no g överstege de små skattebidrag, som
kunde utkrävas av arbetarna. Det syntes vidare rättvist, att staden
finge kräva särskilda bidrag av de stora butikägarna, restaurangerna
och nöjeslokalerna, vilkas affärer till stor del vore beroende av kommunens
utveckling och för vilka kommunerna för övrigt icke så sällan
finge vidkännas extra utgifter. Omsorgsfull utredning och största varsamhet
vore dock av nöden. Endast den stora och bärkraftiga näringsdriften
borde träffas, och skattesatserna borde hållas inom mycket måttliga
gränser. Reformen måste få mycket olika betydelse för stad och
land och borde företagas med noggrant aktgivande på de särskilda
förhållandena i olika slag av kommuner. Måhända borde man icke
heller fasthålla vid den fordran, att beskattningen ovillkorligen skulle
ske under alldeles lika former i alla kommuner — (i landskommunen,
i munieipalsamhället, i små-staden, i stor-staden). Det ville alltså synas, som
om det icke skulle vara omöjligt att till en del bygga den kommunala
budgeten på objektskatter samt på avgifter och bidrag av vederlags natur.
Eu väsentlig del av de kommunala skatterna torde dock under alla omständigheter
börja utgå i form av tillägg till de direkta statsskatterna.
Enär under den utredning av den kommunala skattefrågan, som med
kommunulskattekommitténs förslag redan kunde anses igångsatt, denna
fråga finyre antagas komma att vinna beaktande i hela de?-s vidd, ansåge
sig emellertid utskottet förhindrat att för det dåvarande förorda någon
åtgärd i anledning av den gjorda framställningen.

I den anmälan till statsrådsprotokollet den 14 januari 1910. varmed
den nya statsbeskattningen bebådades, utvecklade dåvarande chefen
för finansdepartementet, samtidigt med skälen varför den statliga beskattningen
synts honom böra först vinna sin lösning, tillika det reformprogram,
som enligt hans åsikt därefter borde fullföljas i fråga om den
kommunala beskattningen, sedan denna sålunda frigjorts från den sam -

135

Kungl. Maj:ts projtosition Nr 191.

mankoppling med den statliga beskattningen, som dittills stått hindrande
i vägen för varje mera effektivt reformarbete. Det syntes i sådant
avseende ovedersägligt, att en kommunal inkomstskatt, vare sig densamma
byggdes på egen grund eller uttoges på grundvalen av de för
den statliga inkomstskatten verkställda taxeringarna, icke kunde avvaras
för täckande av åtskilliga kommunala utgiftsbehov, särskilt sådana av
mera allmän beskaffenhet. Vid sidan härav borde ett kommunalt objektskattesystem
utvecklas. Den uppgjorda planen innebure, att full skilsmässa
mellan det statliga och det kommunala beskatt ningsområdet
genomfördes på det sätt, att staten byggde sin direkta beskattning å
en på självständiga grunder fotad inkomst- och förmögenhetsskatt samt
helt överläte allmänna bevillningen till kommunerna, en åtgärd, som
självfallet i någon mån skulle lätta trycket på den för den kommunala
bidragsskyldigheten gällande grunden. Om det ur nu angivna synpunkter
utarbetade förslaget till inkomst- och förmögenhetsskatt vunne
statsmakternas gillande, skulle från 1911 års ingång all konkurrens
mellan stat och kommun om belastning av den bevillningspliktiga inkomsten
upphöra. Utom denna fördel skulle därjämte ytterligare vinnas,
att en verklig revidering i rent kommunalt intresse av bevillningsförordningen
kunde verkställas utan hänsyn till beskattningen till staten.
Vid en sådan revidering ävensom vid eu i övrigt erforderlig omläggning
av grunderna för den kommunala beskattningen måste framför
allt till ögonmärke tagas frågan om utjämningen av de kommunala
skattebördorna, en fråga som för det dåvarande vore föremål för en
omfattande och allsidig utredning. Därigenom att arbetet lagts på sålunda
angivet sätt hade departementschefen, utan störande ingripande
i reformerna på inkomstbeskattningens område, kunnat fullfölja sitt
program angående intressebeskattningens utveckling inom kommunerna.
Redan vid 1908 års riksdag hade sålunda framlagts och vid 1909 års
riksdag antagits deu — om man frånsåge den urgamla och alltjämt
förefintliga objektskatten, fastighetsbevillningen — första egentliga kommunala
objektskatten, skogsaccisen, och en annan kommunal objektskatt,
värdestegringsskatt å fastighet, hade hunnit över det förberedandestadiet.

Sedan statsbeskattningen genom 1910 års riksdagsbeslut ordnats,
vidtogos åtgärder för ett planmässigt fullföljande av reformarbetet på
deu kommunala besk-ittningens område. Den 14 oktober 1910 erhöll
sålunda chefen för finansdepartementet bemyndigande att tillkalla lämplig
person för utarbetande av en översikt över kommunalbeskattningens
utveckling och dåvarande gestaltning inom vissa utländska stater; och

Tillkallande
av särskilda
sakkunniga.

1917 års
förslag.

136 Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

förelåg eu sådan — förut redan omnämnd — av professor Gustav
Cassel utarbetad översikt färdig i april 1912.

Härjämte erhöll chefen för finansdepartementet den 18 november
1910 bemyndigande att tillkalla högst tre personer att såsom sakkunniga
inom finansdepartementet biträda med utförandet av de arbeten,
vilka för lösningen av kommuualskattefrågan kunde anses erforderliga.
I anledning av detta bemyndigande tillkallades f. d. kammarrättsrådet
C. Carleson och landskamreraren i Malmöhus län G. W.
Eiserman att biträda med utförande av berörda arbeten. Sedan Carleson
den 29 september 1911 entledigats från uppdraget, tillkallades juris
kandidaten H. Themptander att i hans ställe deltaga i arbetet. Den 8
juni 1912 tillkallades jämväl f. d. kammarrättsrådet, dåvarande kamreraren
hos överståthållarämbetet E. J. von Wolcker såsom sakkunnig.
Sedan Kungl. Maj:t den 10 juni 1912 förordnat, att förut beslutat
samarbete mellan de kommunalskattesakkunniga och en eller två
representanter för de sakkunniga för utarbetande av värdestegringsskatt
å fastighet vid behandlingen av frågan om nya grunder för
fastighetstaxeringen skulle utvidgas att omfatta jämväl arbetet med utarbetande
av huvudgrunder för en ny kommunal skatteförordning, avsedd
att träda i bevillningsförordningens ställe, förordnade chefen för finansdepartementet
samma dag dåvarande landskamreraren i Kopparbergs län
O. V. Landén att såsom representant för sistnämnda sakkunniga deltaga
i berörda samarbete. Under år 1913 upphörde Themptander att deltaga
i de kommunalsakkunnigas arbete. Med hänsyn till under fortgången av
arbetet yppade väsentliga meningsskiliaktigheter mellan å ena sidan
Eiserman och von Wolcker, å andra sidan Landén rörande de allmänna
grunderna för reformarbetet, erhöll Landén den 13 februari 1915 av
chefen för finansdepartementet uppdrag att avgiva särskilt förslag i
enlighet med den mening, som av honom omfattades.

Den 29 april 1917 avgåvo Eiserman och von Wolcker med en den
16 i samma månad dagtecknad skrivelse till chefen för finansdepartementet
ett förslag till lag angåeude kommunal taxering och skattskyldighet
jämte anvisningar, motiv och bilagor, och samma dag avgav
även Landén med en den 12 januari 1917 dagtecknad skrivelse ett särskilt
betänkande om allmänna grunder för den kommunala skattereformen med
utkast till lag om kommunal beskattning, I—111 avdelningarna. För
innehållet i dessa förslag skall jag senare lämna en närmare redogörelse.
Sedermera har Landén avpivit ett såsom avdelning IV betecknat
betänkande om jordräntestegringsskatt.

137

Kuvgl, Maj.ts proposition Nr 191.

Over förstberörda tvenne lörslag hava i anledning av remiss
den 25 maj 1017 yttranden avgivits av överståthållarämbctet och
samtliga länsstyrelser, fullmäktige i Sveriges liksbunk, järnvägs>tyrelsen,
telegrafstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, domänstyrelsen, universitetskanslern,
större akademiska konsistoriet i Uppsala, Upphala universitets
drätselnämnd, större konsistoriet vid Lunds universitet, sistnämnda
universitets drätselnämnd, landstingen i Stockholms, Uppsala,
.Jönköpings, Kronobergs, ^ Gottlands, Blekinge, Peri stinn stads, Göteborgs
och Bohus, Skaraborgs, Örebro, Västmanlands, Gävleborgs, Västernorrlands,
Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län ävensom Kalmar
läns södra landsting, stadsfullmäktige i Jönköping, Kristianstad, Malmö,
Landskrona, Eslöv, Ystad, Trälleborg, Göteborg, Marstrand, I^ysekil,
Falun och Umeå, magistraterna i Karlshamn, Malmö, Göteborg, Kungälv,
Marstrand, Lysekil och Strömstad, magistraten och allmän rådstuga i
Skanör med Falsterbo, drätselkamrarna i Landskrona, Skanör med
Falsterbo, Göteborg och Falun, stadskamreraren i Göteborg, man talskommissarien
därstädes, köpingsfullmäktige i Ludvika, köpingsnämnden
därstädes, Garde, Vika, Torsångs, Norrbärke, Nås, Malungs och Stöde
socknars kommunalstämmor, kommunalnämnderna i Svärdsjö, Stora Tima,
Gustavs, Silvbergs, Torsångs, Söderbärke och Nysätra socknar, ordföranden
i municipalstämman i Gnesta municipalsamhälle, uppbördsförvaltningen
i Ljunits, Herrestads och Vemmenhögs härads fögderi, kronofogdarna
i Blekinge östra, Inlands, Orusts och Tjörns, Suuuervikens och
Norrvikens fögderier, taxeringsnämndsordförand- n i Lysekil, Kronobergs
läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, Sveriges skogsägareförbund,
Svenska stadsförbundet, Svenska järn vägsföreningen ävensom handelskamrarna
i Göteborg, Karlstad och Gävle, Östergötlands och Södermanlands
handelskammare, Smålands och Blekinge handelskammare,
Gottlands handelskammare, Västergötlands och Norra Hallands handelskammare,
Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare samt
Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare.

Vidare har kammarkollegium — vilket ämbetsverk anbefallts att,
efter domkapitlens och övriga vederbörandes hörande, avgiva utlåtande
över Eiserman—von Wolckers förslag, i vad detsamma avsåge fastighetsskatt
för den under kollegii vård eller inseende ställda fasta egendom
av publik natur, samt därvid taga i övervägande förenämnda av
Landén avgivna betänkande, i vad detsamma npptoge bestämmelser
rörande egendomsskatt — efter det överståthållarämbetet och länsstyrelserna
ävensom samtliga domkapitel inkommit med yttranden härutinnan
till kammarkollegium, avgivit utlåtande i ämnet.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 158 höft. (Nr 191.) 18

Infordrade,
yttranden
över 1*J17 drs
förslag.

138

Ärendets
vidare beredning
inom
finansdepartementet.

Kungl Maj:ts proposition Nr 191.

Samtliga nu berörda yttranden hava överlämnats till kammarrätten,
som den 29 maj 1919 inkommit med yttrande i ärendet.

Sedermera, under det ärendet varit under beredning inom finansdepartementet,
har lantbruksstyrelsen inkommit med utlåtande och därvid
tillika överlämnat yttranden i ämnet från Sveriges allmänna lantbrukssällskap
ävensom från samtliga hushållningssällskaps förvaltningsutskott
med undantag av förvaltningsutskotten i Kalmar läns södra
samt Västmanlands och Västernorrlands läns hushållningssällskap.

Vid granskning av 1917 års båda förslag och över desamma avgivna
yttranden har jag av orsaker, för vilka jagskall senare redogöra,
funnit att, ehuru förslagen innehålla synnerligen förtjänstfulla utredningar
och måste anses vara för frågans vidare behandling av den
största nytta och betydelse, intetdera av förslagen är av beskaffenhet
att böra" i befintligt skick läggas till grund för författningsförslag i
ämnet. I anledning därav lät jag under mars månad 1919 inom finansdepartementets
lagbyrå påbörja utarbetande av nytt förslag till b>mmunalskattelag.
Efter det vissa förberedande arbeten därvid blivit utförda, anmälde
jag den 20 juni 1919 för Kungl. Maj:t önskvärdheten av att det —
såväl vid uppdragandet av riktlinjerna för den erforderliga omarbetningen
av de tidigare förslagen som ock vid granskningen av det utkast
till nya bestämmelser, som enligt sålunda angivna riktlinjer kunde
komma att utarbetas inom departementet — bereddes mig tillfälle att
samråda med på området erfarna och kunniga personer. I anledning
härav bemyndigade Kungl. Maj:t mig att tillkalla högst sex personer
att såsom sakkuniga inom finansdepartementet deltaga såväl i överläggningar
beträffande riktlinjerna för en kommunalskattereform som
ock i granskningen av de författningsförslag rörande skatteregleringen
och därmed sammanhängande frågor, som i enlighet med angivna riktlinjer
kunde varda utarbetade. Med stöd av detta bemyndigande tillkallade
jag såsom sakkunniga dåvarande ledamöterna av riksdagens första
kammare f. d. auditören C. J. von Essen och disponenten P. A. Forssman
samt ledamöterna av riksdagens andra kammare landskamreraren Axel
Bökelund, godsägaren greve Raoul Hamilton, muraren G. V. Källman
och ombudsmannen Gustaf Nilsson.

Under sistlidne november månad har Källman avsagt sig det honom
meddelade uppdraget. Med hänsyn därtill, att de sakkunnigas granskningsarbete
då varit i det närmaste slutfört, har jag ansett mig icke
böra i hans ställe tillkalla annan person.

139

Kungl. Maj.ts proposition Nr 191.

Av do sakkunniga yttrade skiljaktiga meningar torde få såsom
bilaga fogas vid protokollet.

Beträffande sattet för arbetets utförande vill jag i övrigt omnämna;
att man i förekommande frågor samrått med på olika områden
erfarna personer, att, bland andra, de sakkunniga, vilka avgivit 1917
års båda förslag i ämnet, erhållit tillfälle att taga del av det inom
finansdepartementet utarbetade förslaget till kommunalskattelag och mot
detsamma framställa sina erinringar, samt att den ledamot av kammarrätten,
vilken i kammarrätten föredragit 1917 års förslag, närvarit vid
överläggningarna inom finansdepartementet och deltagit i granskningsarbetet
av nyssberörda, därstädes upprättade förslag.

Jämsides med det allmänna reformarbete i avseende å skatteregleringen,
som sålunda försiggått, har man sökt att genom partiella reformer
bota vissa av de brister, som vidlått det nu gällande systemet i
avseende å kommunalbeskattningen. För de mera väsentliga resultat,
som därvid uppnåtts, har jag i det föregående i korthet redogjort. Jag
vill nu något beröra de förslag till viktigare partiella reformer, som icke
lett till något resultat.

Vid 1919 års lagtima riksdag framlades en den 11 mars 1919
dagtecknad proposition, nr 329, med förslag till förordning om uppskattning
av mark i och för framdeles skeende taxering till jordvärdeeller
jordräntestegringsskatt, vilken proposition bifölls av andra men
avslogs av första kammaren.

Vid samma riksdag framlades även proposition, nr 222, med förslag
angående ändrade grunder för beskattning av kooperativa föreningar,
vilken proposition bifölls av andra kammaren men avslogs av
första kammaren samt av riksdagen i dess helhet vid gemensam votering.
Till vad härvid förekommit får jag tillfälle att sedermera återkomma.

Vid 1918 års lagtima riksdag bifölls proposition med förslag bland
annat om tillägg till de särskilda anvisningarna vid bevillningsförordningen
av det innehåll, att, om näringsidkare till någon, som vore ekonomiskt
intresserad i hans näringsföretag eller kunde öva inflytande på
företagets ledning, försålt varor till lägre pris eller av honom köpt
varor till högre pris än det i allmänhet gällande eller vidtagit andra
liknande åtgärder och inkomsten av företaget i anledning härav blivit
lägre än den eljest skolat bliva, inkomsten av företaget skulle beräknas
till det belopp, vartill den kunde antagas hava uppgått, därest sådana
åtgärder icke vidtagits. Denna bestämmelse skulle träda i kraft den 1
januari 1920. T anledning av motion vid 1919 års lagtima riksdag har

Förslag till
partiella
reformer.

Eiserman —
von Wolckers
betänkande.

Bristerna i
gällande
skattesystem.

140 Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

emellertid riksdagen beslutat upphäva bestämmelsen, innan den hunnit
träda i kraft; förordning i ämnet utfärdades den 2 augusti 1919 (nr
486). Åven till detta spörsmål skall jag sedermera återkomma.

B. 1917 års kommunalskatteförslag.

Jag övergår nu till att redogöra för grundlinjerna i Eiserman—von
Wolckers förslag.

Därvid torde jag emellertid böra till en början återgiva dessa sakkunnigas
anmärkningar mot vårt nu gällande kommunalskattesystem.

I betänkandet framhålles i detta avseende i huvudsak följande:

Bjärtast framstode måhända det nu gällande systemets brist på mångsidighet
och därav föranledda brist på smidighet. Man hade i själva verket
att räkna allenast med en enda huvudsaklig beskattningsform, i stort
sett ett slags avkastningsskatt, fastän densamma för den fasta egendomens
och jordbruksnäringens vidkommande blivit så anordnad, att den
i vissa fall förmedlade jämväl en beskattning av fast egendoms värde
såsom sådan.

Fastighetsbevillningen, och därmed således också den kommunala
fastighetsbeskattningen, avsåge och hade alltifrån sin upprinnelse i sammanhang
med allmänna bevillningens införande i det svenska skattesystemet
avsett att träffa all nettoavkastning av fast egendom samt,
vad jordbruksfastighet beträffade, jämväl av därå bedrivet jordbruk med
binäringar och skogsbruk. Åt.nan näring, i skattelagstiftningen benämnd
rörelse eller yrke, som bedreves å näringsidkaren tillhörig fastighet,
skulle däremot icke anses beskattad genom fastighetsbevillningen, utan
skulle inkomsten därav taxeras såsom inkomst av arbete, därvid avdrag
medgåves för ett belopp av fem procent av fastighetens taxeringsvärde,
vilket belopp — motsvarande beräknat hyresvärde — ansåges hava träffats
med fastighetsbeskattningen.

Fastighetsbeskattningen utginge efter en för alla förhållanden fastställd
avkastning, beräknad till vissa procent av taxeringsvärdet, även
om den fasta egendomen icke kunnat avvinnas någon som helst avkastning
eller denna i verkligheten över- eller understigit den beräknade.
Beskattningen komme således att, reellt taget, verka olika, allteftersom
förhållandena i verkligheten gestaltade sig. Den kunde verka såsom en
ren obiektskatt, nämligen där faktiskt ingen avkastning vore för handen —
så exempelvis för obebyggda tomter eller fast egendom, som eljest läge

141

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

oanvänd — men den kunde också — och detta vore det såsom regelmässigt
förutsatta förhållandet —verka allt igenom såsom en avkastningsskatt.
Den kunde också verka delvis såsom en avkastuingsskatt och
delvis — nämligen till den del den faktiska avkastningen understege den
beräknade — såsom en objektskatt. Slutligen kunde inträffa, och detta
helt visst icke så sällan, att fastighetsbeskattningen, där den fungerade
såsom alltigenom en avkastningsskatt, icke träffade hela avkastningen
utan allenast en del därav, medan återstoden lämnades obeskattad. Detta
bleve nämligen förhållandet i de fäll, då avkastningen i verkligheten
överstigit den beräknade..

Inkomstbevillningen, och såsom en följd härav jämväl den kommunala
inkomstbeskattningen, grundade sig återigen, i olikhet med fastighetsbevillningen,
på en direkt uppskattning av själva avkastningen av skattskyldigs
förvärvskällor, för så vitt de icke utgjordes av fast egendom
eller av jordbruk med binäringar eller skogsbruk. Denna för sj^stemet
karakteristiska begränsning innebure till en början, att inkomstbevillningen
icke gjorde anspråk på att fungera såsom någon allmän inkomstskatt.
Men den verkade icke heller i sin sålunda givna begränsning
till att omfatta enbart »inkomst av kapital och arbete» såsom en partiell
inkomstskatt i modern mening. Bortsåges i detta sammanhang därifrån,
att taxeringen av inkomst utav kapital i bevillningsförordningens mening
skedde medelst kvittning av låneräntor mot räntor å fordringar, så att
allenast ett överskott för de senares vidkommande räknades såsom behållen
inkomst av kapital, vore skuldränteavdrag medgivet allenast den, som
idkade annan näring — rörelse eller yrke — än jordbruksnäring med
eller utan skogsbruk. Men denna avdragsrätt vore författningsenligt
begränsad till ränta å visst slags skuld, nämligen sådan, som kunde
anses utgöra lånt rörelsekapital. För andra inkomstbevilluing underkastade
skattdragande — tjänstemannen, lönarbetaren och utövaren av
verksamhet, som icke dreves såsom näringsföretag — vore skuldränteavdrag
icke alls medgivet, där sådan skattskyldig icke, såsom ovan
nämnts, bleve i tillfälle att komma i åtnjutande av sådant avdrag av
den anledning, att han tillika råkade vara räntetagare. Och icke för
någon bevilluingsskyldig vore rätt till avdrag medgiven för andra förpliktelser,
som icke läte hänföra sig till någon viss förvärvskälla såsom
omkostnad för denua, utan till hans egen person, såsom exempelvis vissa
periodiska understöd och allmänna utskylder. Med det undantag, som
föranleddes av rätten till avdrag för ränta å lånt rörelsekapital — ett
till sin närmare innebörd oklart och skäligen godtyckligt undantag —
innebure således inkomstbevillningen, även när allenast en enda förvärvs -

142

Kungl.'' Maj:ts proposition Nr 191.

källa förelåge, en beskattning ieke av den skattskyldiges inkomst utan
av nettoavkastningen ur denna källa.

Den mest framträdande bristen lios den nuvarande kommunala beskattningen
vore emellertid den, att fast egendom och näring icke i förhållande
till andra beskattningsföremål ålagts en bidragsskyldighet, som motsvarade
nämnda beskattningsföremåls oförnekligen starkare intressegemenskap
med kommunen. Vidare syntes den på vart slag av beskattningsföremål
för sig belöpande bidragsskyldigheten icke vara lagd efter i och för sig
rättvisa grunder. Och slutligen hade kommunernas berättigade intressen
sins emellan icke under alla förhållanden behörigen tillvaratagits i fråga
om beskattningsrätten till förefintliga beskattningsföremål och denna rätts
uppdelning mellan flera skatteberättigade kommuner. Dessa brister åskådliggjordes
bäst genom en granskning och exemplifiering av några av
den nuvarande kommunala beskattningens mera påtagliga verkningar.

Att värdet av fast egendom såsom sådan underkastades kommunal
beskattning, oavsett huruvida eller till vad belopp egendomen under
förhandenvarande förhållanden lämnade avkastning, stode i full överensstämmelse
med intresseprincipens fordringar och kunde icke i och för
sig giva anledning till erinran. I den män således vår kommunala beskattning
efter fastighetsbevillningens linjer verkade såsom en objektskatt.
verkade den enligt sakkunnigas mening i rätt riktning, men ett fel vore,
att denna beskattning förelåge allenast såsom en eventualitet; ett annat
och större fel vore, att hela den kommunala beskattning, som en fastighetsägare
i denna sin egenskap vore underkastad, under alla förhållanden
drabbade enbart under denna form. Att ägarna till två fastigheter med
samma taxeringsvärden beskattades alldeles lika, fastän den enes fastighet
läge oanvänd i avbidan på lägligt tillfälle till avkomstgivande användning,
medan den andres fastighet redan lämnade god avkastning, överstigande
måhända vanlig ränta å det kapital, fastigheten för honom
representerade, kunde icke erkännas vara förenbgt med rättvisa. Toge
man så vidare i betraktande, att den senare fastighetens ägare kunde
vara skuldfri, medan den förre vore skuldsatt, eller att den ene fått sitt
fastighetsvärde stegrat enbart på grund av kommunens utveckling utan
några hans egna åtgöranden, syntes ovillkorligen andra beskattningsformer
påkallas, ägnade att i berörda avseenden åstadkomma en utjämning
vid skattebördans fördelning fastighetsägarna sins emellan. Detta
vore desto angelägnare, som de ogynnsamma verkningarna av bristen
på mångsidighet hos det nuvarande kommunala beskattningssystemet
väsentligen skärptes dels därav, att proportionerna för bidragsskyldigheten
icke kunde anses rättvist avvägda mellan jordbruksfastighet, å

143

Kungl. Maj-in proposition Nr 191.

oiia, och annan fastighet, å andra sidan, ej heller mellan fast egendom
såsom ett beskattningsföremnl för sig, å ena, samt övriga beskattningsföremål
— inkomst av kapital och arbete — å andra sidan, och dels
i fråga särskilt om den fasta egendomen därav, att själva uppskattningen
av beskattningsunderlaget i så hög grad, som fallet vore, bruste i enhetlighet
och likformighet.

Att den inbördes bidragsskjddigheten för jordbruksfastighet och
annan fastighet icke avvägts på ett rättvist sätt utan vore förhållandevis
väsentligt lägre för det förra slaget av egendomar än för det senare,
framstode som ett oförnekligt förhållande, om man besinnade, i huru
mycket mindre grad byggnadsbeståndet övade inflytande på värderingen
av en jordbruksfastighet än i fråga om annan fastighet. Till värdet av
bostadsbyggnad å jordbruksfastighet skulle författningsenligt tagas hänsyn
allenast i den mån byggnaden kunde sägas hava »egentligt» inflytande
på avkastningen, vilket förde med sig icke blott, att byggnaden icke
särskilt värderades, utan tillika att byggnaden allenast så till vida komme
i betraktande såsom värdefaktor, att egendomen såsom överhuvud försedd
med bostadsbyggnad kunde få ett något höjt värde i jämförelse med
egendom, som saknade sådan byggnad. Men ägaren av annan fastighet
med en likadan bostadsbyggnad hade för sin del att räkna med en
taxering, där byggnaden i allmänhet inginge med sitt fulla hyresvärde
eller, ännu vanligare, sitt brand försäkringsvärde, att sammanläggas med
jordens värde såsom tomtmark. Toge man vidare i betraktande, att
den senare fastigheten måhända icke lämnade annan avkomst än rätt
och slätt bostadsförmånen, medan den förra därjämte beredde och vore
avsedd att stadigvarande bereda tillfälle till förvärv jämväl av andra
livsförnödenheter, komme ett missförhållande till synes, som endast i
mycket ringa grad utjämnades genom den större avkastningsprocent,
som tillkomme vid utmätandet av bidragsskyldigheten för jordbruksfastighet
i förhållande tid dess taxeringsvärde. Samma ojämnhet mötte
i fråga om jordbrukets driftsbyggnader jämförda med industrins, vilka
senare i regel ginge i skatt efter sina brandförsäkringsvärden, medan
de förra spelade en tämligen underordnad roll för värderingen. Häremot
vore väl så till vida icke något att invända, som jordbrukets driftsbyggnader
inginge i jordbruksegendomens saluvärde med ett redan från
början starkt reducerat värde, i allmänhet vida understigande byggnadernas
brandförsäkringsvärden, men det kända sakförhållandet, att i allmänhet
alltför ringa och i varje fall ytterligt växlande hänsyn toges till
byggnadsbeståndet å jordbruksföstigliet, medförde, att olikheten i beskattning
bleve långt större än tillbörligt vore. Härtill komme slutligen,

144

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 191.

att värdet av byggnader å jordbruksfastighet, som visserligen kunde
anses begagnade »för jordbruket och dess binäringar tillhörande rörelse»
men icke hade »något egentligt inflytande» på avkastningen, skulle helt
och hållet lämnas ur räkningen.

Huru Ogynnsamt fastighetsägarnas beskattning påverkades av fastighetsuppskattningarnas
ojämnhet, vore allmänt erkänt och ofta framhållet.
Uppskattningen av fast egendom borde ha till uppgift att fastställa
dess verkliga värde. Emellertid utsade bevillningsförordningen icke
vad som enligt dess mening skulle förstås med verkligt värde, utan hade
överlåtit avgörandet härutinnan åt taxeringsmännen själva, därvid till
ledning för deras omdöme anvisats värderingsgrunder av växlande valör
såsom var för sig ledande till olika stora värden. Härigenom hade
skapats ett osäkerhetstillstånd med utrymme för sinsemellan synnerligen
skiftande meningar, huru fast egendom rätteligen skulle taxeras, och
denna brist på inre stadga och fasthet gjorde sig desto mera kännbar,
som varje bestämt direktiv saknades för värderingen av en så betydelsefull
beståndsdel av fast egendom som skog. Hänsyn skulle väl, enligt
anvisningarna, tagas till skogens beskaffenhet, men frågan, vilken eller
huru stor hänsyn sålunda skulle tagas, lämnades öppen. För fäst egendom,
som sålts under de sista fem åren, skulle vidare taxeringen ske
med ledning av senast betingad köpeskilling, så framt icke särskilda
omständigheter förekommit, som skäligen ansåges hava inverkat på
köpeskillingens bestämmande utöver eller under egendomens verkliga
värde, och dessa skäl för avvikelse skulle tillika särskilt antecknas, ett
åliggande, som i allmänhet ansåges fullgjort enbart genom en anteckning
av innehåll, att köpeskillingen av taxeringsmännen ansåges hava varit
för hög eller för låg. Men för en egendom, som något år före de fem
sista åren bytt ägare och därefter icke undergått någon förändring,
kunde köpeskillingen utan vidare lämnas ur räkningen. Detsamma gällde
beträffande fast egendom, som undergått hypoteksvärdering. Hade fast
egendom under de fem sista åren både bytt ägare och tillika undergått
hypoteksvärdering, lämnades oavgjort, vilkendera värderingsgrunden —
köpeskillingen eller hypoteksvärdet — företrädesvis skulle följas; och
om eljest beträffande en och samma egendoms värdering ledning syntes
vara att hämta av flera i anvisningarna auktoriserade taxeringsgrunder,
överlämnades likaledes åt taxeringsmännen att tillämpa den eller dem
av dessa grunder, som ansåges bäst leda till en uppskattning av det
»verkliga» värdet.

I fråga särskilt om fast egendom, som enligt gällande bestämmelser
vore av beskaffenhet att böra taxeras såsom annan fastighet, hade brand -

145

Kungl. Maj ds proposition Nr 1!) 1.

försäkringsvärdet tillerkänts eu puta gligen alltför hög valör såsom värderingsgrund
för byggnad, en omständighet, som sammanhängde med den
enligt sakkunnigas mening oriktiga förutsättningen att tillerkänna byggnad
ett självständigt värde ur beskattningssynpunkt, oberoende av värdet ä
den mark, vara byggnaden vore belägen. Mycken hårdhet och även
mycken ojämnhet i beskattningen av annan fastighet kunde återföras
till denna utgångspunkt.

En annan verksam anledning till ojämnheten i uppskattningen
vore att söka däri, att, då den kommunala skattskyldigheten ålåge arrendator
men denne i regel icke ägde tillgodogöra sig skog utöver husbehovet
eller do särskilda förmåner, som tillhörde den egendom, han
arrenderade, taxeringsvärdet ansåges billigtvis böra lämpas härefter. Den
avkastning, som ägaren själv hämtade eller kunde hämta av fastigheten,
bleve härigenom föga, om ens något, beaktad. Med fastighetsbeskattningens
irrationella läggning sammanhängde ock, att ytterst ringa hänsyn
toges till värdet av skog, varöver annan än ägaren på grund av
avtal om avverkningsrätt ägde att förfoga, och det lede intet tvivel, att
i detta fäll också alltför ringa hänsyn toges till själva marken likasom
till det skogsbestånd, som icke berördes av upplåtelsen.

Åtskillig ojämnhet föranleddes av den vacklande lagtillämpningen
beträffande gränserna mellan de båda beskattningskategorierna jordbruksfastighet
och annan fastighet, vilka gränser icke vore i lagstiftningen
uppdragna vare sig med nödig klarhet eller överhuvudtaget ur synpunkter,
som numera kunde tillerkännas allmängiltighet.

Till nu framhållna orsaker sällade sig anledningar av mera taxeringsteknisk
art, såsom bristande arealkännedom hos såväl de skattskyldiga
som taxeringsmännen, vilken brist gjorde sig särskilt påmint i fråga om
uppskattningen av skogsmark och skog, bristerna i taxeringsnämndernas
och taxeringsdistriktens sammansättning — för de förra det rent lokala
jordägureintressets här och var alltför dominerande inflytande och bristande
förtrogenhet med uppskattningsfrågor av mera facklig innebörd, för de
senare den för stora delar av laudet alltför ringa territoriella omfattningen
av distrikten — ävensom saknaden av föreskrift om skyldighet
för fastighetsägare att opåmint lämna uppgifter om vissa faktiska förhållanden,
som vore av betydelse för uppskattningen och i allmänhet
måste förutsättas vara för fastighetsägarna kända eller i Varje fall av
beskaffenhet att lätteligen kunna av dem utrönas och angivas.

Eu jämförelse mellan den kommunala fastighetsbeskattningen, å
ena, ocli den kommunala inkomstbeskattningen, ä andra sidan, gåve ett
resultat, som, sett ur intresseprincipens synpunkt, måsto betecknas såBihany
till riksdagms protokoll 1920. 1 sand. 158 höft. (Nr 191.) 19

146

Rungl. Maj:ts proposition Nr 191.

som föga tillfredsställande. I den mån exempelvis ägaren eller brukaren
av en jordbruksfastighet i verkligheten åtnjöte en sammanlagd nettoavkastning
av fastigheten jämte därå bedrivet jordbruk med binäringar
och skogsbruk till lägre belopp än 6 procent av taxeringsvärdet, belöpte
visserligen en högre skattebelastning å fastighetsavkastningen än
å nettoavkastningen av annan, inkomstbevillning underkastad förvärvskälla,
men måttet för denna högre skattebelastning vore icke satt med
avseende å den fasta egendomens närmare intressegemenskap med kommunen
och bleve aldrig jämnt avvägt utan ställde sig olika i olika fall.
I den män åter en större nettoavkastning än den nämnda kunde avvinnas
fastigheten, komme en del av fastighetsavkomsten att undgå beskattning,
varigenom alltså den fasta egendomen, oaktat dess berörda närmare
intressegemenskap med kommunen, bleve lindrigare beskattad än andra
beskattningsföremål. En lönarbetare, som måhända mera tillfälligt för
ett eller ett par år blivit medlem av en kommun, kunde exempelvis få
bidraga avsevärt mera än en jordbrukare med samma verkliga inkomst
till skolhusbyggnader eller dylika kommunala nybyggnader, vilka kanske
icke ens bleve färdiga att tagas i bruk, innan han avflyttat från kommunen.
Det orimliga i sådana beskattningsförhållandeu läge i öppen
dag. Ännu orimligare ställde sig jämförelsen, om det gällde eu jordbruksfastighet,
som exempelvis i sin helhet användes till en mera intensiv
trädgårdsodling. Väl skulle enligt numera antagen praxis avkastningen
av trädgårdsskötsel, till den del avkastningen kunde anses härleda av
växtodling under glas, göras till föremål för särskild beskattning såsom
inkomst av rörelse, men dels vore det knappast möjligt att avskilja
sistberörda del av avkastningen från den, som liärflöte av odling på
kalljord, och dels vore även den senare avkastningen ofta väsentligt
högre än 6 procent av taxeringsvärdet, även om fastigheten med hänsyn
till användningen blivit jämförelsevis högt taxerad. Trädgårdsidkare
bleve således för närvarande i allmänhet oskäligt lindrigt beskattade i
jämförelse med andra skattdragare. En omständighet, som i hög grad
bidragit till en oskäligt låg beskattning av jordbruksinkomster, vore
den, att jordbrukets binäringar skulle anses beskattade genom fästighetsbevillningen.
Då bevillningsförordningen saknade utredande föreskrifter
angående vad till jordbrukets binäringar vore att hänföra, hade i praxis
säkerligen ej så sällan till binäringar hänförts jämväl sådan näringsverksamhet,
som i själva verket bort anses såsom rörelse eller yrke och som
givit inkomster till betydande belopp, vilka emellertid ansetts beskattade
genom fastighetsbevillningen och således undgått inkomsttaxering.

En påtaglig anomali i fråga om utarrenderad jordegendom rådde

147

Kunyl. Maj:ls proposition Nr 191.

slutligen därutiunan, att jordägares och arrendator» var för sig åtnjutna
avkastning beskattades samfällt, ity att avkastningen för bäggedera
skulle anses beskattad genom den skatt, som av arrendator!) erlades.

icke heller vid den kommunala inkomstbeskattningen på inkomstbevillniugens
grund hade tillbörlig hänsyn tagits till intressesynpunkten.
Så till exempel bleve inkomst av rörelse, då rörelsen bedreves med tillhjälp
av kapital, ofta beskattad lindrigare än den rena arbetsinkomsten,
ehuru det ur intresseprincipens synpunkt rimligen borde vara tvärtom.
Oavsett det kända förhållandet, att löneinkomst — på grund av den
genom arbetsgivarnas uppgiftsskyldighet beredda möjligheten att utan
omgång kontrollera löntagarnas deklarationer, vilken möjlighet beträffande
enskilda rörelseidkares deklarationer i stort sett vore tämligen ringa
och måste så förbliva, så länge icke bokföringspliktiga rörelseidkare
blivit tillförbundna att utan särskild anmaning bestyrka sina deklarationers
riktighet genom räkenskapsutdrag — i allmänhet bleve
taxerad till rätt belopp, medan inkomst av rörelse helt visst ofta bleve
taxerad vida lägre, än som bort ske, så skänkte dessutom gällande bestämmelse
om rätt till avdrag för ränta å lånt rörelsekapital faktiskt
åt många rörelseidkare eu mycket avsevärd förmån, som icke komme
dem till del, vilka hämtade hela sin inkomst av eget arbete. Med den
tolkning, som praxis givit åt bestämmelsen om skuldränteavdrag —
såsom rätt till avdrag för ränta å sådan skuld, som icke kunde antagas
hava gjorts för förvärv av i rörelsen använd fast egendom eller för
sådan egendoms förbättrande — och med hänsyn dessutom till svårigheten
för taxeringsmyndigheterna och måhända ofta även för rörelseidkarna
själva att göra noggrann åtskillnad mellan privatskuld och
affärsskuld resulterade bestämmelsen faktiskt för många rörelseidkare i
obegränsat avdrag för all skuldränta; åtminstone bleve detta förhållandet
för rörelseidkare, som icke ägde fastighet, men även de, som ägde fastighet,
kunde i allmänhet opåtalt göra avdrag för alla slags skuldräntor, utan att
taxeringsmyndigheterna, i saknad som de alltför ofta vore av räkenskapsutdrag
angående rörelseidkarnas affärsställning, vore i tillfälle att pröva,
huruvida avdrag gjorts jämväl för skuldränta, som rätteligen belöpt på
fastigheten eller annat å själva anläggningen nedlagt lånt kapital. 1
fråga om aktiebolagen, som vore pliktiga att vid deklarationen foga
räkenskapsutdrag, kunde behörigheten av gjorda skuldränteavdrag givetvis
lättare, ehuru knappast i tillräcklig grad, kontrolleras. Toge man
vidare i betraktande, att affärsmän vid sidan av rörelsen kunde hava för
fänta medel köpt aktier, varå utdelningen icke vore föremål för kommunal
beskattning, ställde det sig fin nu mera orättfärdigt, att skuldräntan å

148

Kungil. Majds ■proposition Nr 191.

dessa lånta medel, såsom i verkligbeten ofta skedde, gånge avräkning
vid teskattningen av den till kommunen skattepliktiga inkomsten av
rörelsen. Denna nästan obegränsade möjlighet till skuldränteavdrag
motsvarades för andra inkomsttagare icke av rätt till avdrag ens för
ränta å sådan gäld, som åsamkats för vinnande av särskild utbildning
för arbetsinkomstens förvärvande. Men oavsett de missförhållanden, som
vore förknippade med gällande avdragsrätt för skuldränta, syntes i allt
fäll med fog kunna ifrågasättas, huruvida exempelvis en inom kommunen
mera tillfälligtvis bosatt lönarbetare vid lika inkomst verkligen
borde till kommunala anstalter bidraga lika med innehavaren av en
handelsrörelse inom kommunen, då handelsidkaren väl i allmänhet kunde
anses vara med sina intressen mera intimt bunden vid kommunen, enär ■
han för den lyckosamma utvecklingen av sin handelsrörelse måste antagas
vara i en icke så ringa grad beroende av kommunens framåtskridande
och utveckling.

Åveu i fråga om kommunens berättigade intressen i förhållande
till andra kommuner lämnade emellertid den nuvarande ordningen rum
för befogad erinran. Utan tvivel vore det riktigt och i full överensstämmelse
med kommunernas berättigade intressen, att tast egendom
beskattades av kommun, där egendomen vore belägen, och inkomst av
rörelse i allmänhet av kommun, inom vilken rörelsen bedreves, samt
annan inkomst slutligen, som icke kunde lokaliseras till viss kommun
utan mera direkt vore knuten vid den skattskyldiges person, i allmänhet
av kommun, inom vilken den skattskyldige vore bosatt, men nuvarande
bestämmelser tillgodosåge i allt fall icke rätt väl kommunernas intressen,

Till en början förtjänade sålunda framhållas, hurusom eu kommuns
beskattningsrätt beträffande ett inom kommunen drivet företag kunde
minskas eller gå förlorad blott och bart på grund av näringsidkarens
ekonomiska ställning, ett förhållande som särskilt framstode stötande i
de fall, då näringsidkaren vore med sin person bunden vid annan kommun.
Företaget kunde i sig själv vara gott och även lämna god .avkastning,
men näringsidkaren kunde besitta alltför ringa eget kapital,
i följd varav skuldräntorna, redan i den mån de vore avdragsgilla, nedbragte
avkastningen, så att föga eller intet återstode att beskatta. Därom
vore måhända icke så mycket att säga, i händelse den kommun, där
närings företaget dreves, i allmänhet bleve i tillfälle att i gengäld beskatta
långivaren, men denna beskattningsrätt, där sådan ifrågakomme,
tillfölle ofta en annan kommun. Vidare-inträffade icke så sällan, att en
kommun helt eller delvis ginge i mistning av sin beskattningsrätt till
ett inom kommunen drivet näringsföretag av den anledningen, att närings -

Kungl. Majds ''proposition Nr 191, 149

i dkaren inom annan kommun drivit ett annat närings företal.1'', som gått
med förlust. Val gällde såsom regel, att förlust å eu rörelse icke Unge
vid taxeringen av inkomster) av annan rörelse i bevillningsavseende avdragas,
men i praxis förmärktes ofta nog en viss benägenhet att vilja
betrakta liera i samme innehavares hand drivna företag "såsom ett enda,
fastän sambandet mellan företagen mången gång vore rätt löst och
knappast bestode i annat än den gemensamme innehavaren och den
gemensamma bokföringen. Bevillningsförordningens fullständiga brist
pa reglerande bestämmelser i berörda hänseenden ävensom den allmänna
bevisningens ursprungliga och egentliga egenskap av statsskatt hade
här i förening skapat en praxis, enligt vilken vederbörande kornmuns
berättigade intresse att få beskatta avkastningen av inom kommunen
förefintliga förvärvskällor utan påverkan av resultatet av den skattskyldiges
förvärvsverksamhet inom annan kommun fått stå val mycket
tillbaka för statsintresset att i möjligaste mån med beskattning träffa
den skattskyldiges sammanlagda nettoavkastning utan att härvid alltför
strängt bindas av hänsynen till förvärvskällornas lokalisering. Med
huvudsakligt beaktande av _ detta statsintresse hade det ansetts obilligt
att i andra än mera påtagliga fall, där någon tvekan om saknaden av
samhörighet icke kunnat råda, vägra förlustavdrag, och därför hade till
beskaffenheten ganska olikartade företag, som dreves av samme skattskyldige,
ej så sällan behandlats såsom ett enda företag till förfång för
det kommunala beskattningsintresset.

Icke heller i de fall, da näringsidkare inom skilda kommuner drivit
rörelse, som på grund av verksamhetens art eller eljest rätteligen borde
betraktas såsom ett företag, vore de nuvarande bestämmelserna och deras
praktiska tillämpning ägnade att skipa full rättvisa mellan kommunerna.
Bestämmelserna vore härför alltför svävande och ofullständiga. Redan
föreskriften om beskattningsorten för inkomst av rörelse hade i tilllämpningen
visat sig icke rätt tillgodose kommunernas berättigade intressen.
Enligt bevillningsförordningen skulle nämligen inkomst av
rörelse eller yrke taxeras i den eller de orter, där rörelsen eller yrket
eller »någon huvudsaklig gren därav på mera självständigt sätt eller i
avsevärd omfattning idkats». Det för kommunens beskattningsrätt avgörande
borde i stället rimligen vara den omständigheten, huruvida en förvärvskälla
eller gren av en förvärvskälla verkligen funnes på ett mera
stadigvarande sätt inom kommunep lokaliserad eller icke, varemot den
omständigheten, huruvida en sådan gren stode i det förhållandet till
huvudaffären, att den kunde anses såsom en huvudsaklig gren eller
att den bedreves på självständigt sätt eller i avsevärd omfattning, knåp -

150 Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

past i ock för sig borde vara bestämmande för beskattningsrätten.
En verksamhetsgren, som icke fyllde måttet av sistberörda av bevillningsförordningen
uppställda fordringar, kunde mycket väl genom
vidtagna anordningar vara till eu kommun på ett stadigvarande sätt
lokaliserad och jämväl förorsaka denna kommun olägenheter, som rimligen
borde föranleda skattskyldighet till kommunen. Såsom exempel
härpå kunde erinras om ett nederlag, tillhörigt en affärsidkare i stad
och beläget i stadens omnejd i en landskommun. Bär utövades
ingen huvudsaklig gren av rörelsen på mera självständigt sätt edei i
avsevärd omfattning, men onekligen kunde ganska avsevärda olägenheter
vållas landskommunen, bland annat, genom trafiken av lastade fordon
till och från nederlaget.

I fråga om fördelningen av ett inom flera kommuner drivet företags
inkomst till beskattning av de intresserade kommunerna saknades
varje antydan till reglering i själva bevillningsförordningen, och de
föreskrifter, som i detta hänseende lämnats i de särskilda anvisningarna
till ledning vid taxeringen rörande vissa särskilda slag av rörelse, syntes
icke vara i allo tillfredsställande. Väl vore det givet, att årsresultatet
av ett näringsföretag i dess helhet borde bilda underlag för beskattningen,
vadan det icke kunde undgås, att en kommun bleve i sin beskattningsrätt
lidande därpå, att exempelvis en inom annan kommun
nyinrättad filial under de första åren icke lämnade utbyte till täckande
av filialens omkostnader, men i väsentlig grad skulle dock detta missförhållande
kunna mildras genom fördelningsregler, enligt vilka varje
rörelsegren skulle, så långt den på rörelsegrenen belöpande andelen av
näringsföretagets bruttoavkastning därtill försloge, belastas med sina
särskilda omkostnader och därutöver sin proportionerliga andel av de
för näringsföretaget gemensamma omkostnaderna. Så skedde emellertid
icke. Vidare hade praxis i allmänhet vid fördelningen tagit alltför ringa
hänsyn därtill, att de olägenheter, som näringsföretag förorsakade en kommun,
" där en viss gren av verksamheten bedrivits, kunde vara jämförelvis
större än olägenheterna för annan kommun, där en annan gren av samma
verksamhet utövats. Detta visade sig framför allt i fråga om industriella
näringsföretag, som bedrivit fabriksverksamhet inom en kommun
samt haft affärskontor och fabriksledning inom eu annan kommun. På
det visserligen i många fäll till riktigheten obestridliga antagandet, att
årsresultatet av rörelsen i vasslig grad vore beroende av affärsledningea,
både praxis i fråga om fördelning av ett sådant närings företaga inkomst
till beskattning mellan flera kommuner i allmänhet varit benägen att
tilldela den kommun, där huvudkontoret vore beläget, beskattningsrätt

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191. 151

till en betydande andel av inkomsten. Toge man emellertid i betrakande,
att den verksamhet, som vore förknippad med själva affärslednmg-en,
i allmänhet icke förorsakade kommunen några olägenheter
samt att aliarsledmngens män ävensom kontorspersonalen vanligen vore
bosatta inom och göda skattedragare till den kommun, där huvudkontoret
läge, medan däremot den kommun, där fabrikeu vore belägen,
ofta just på grund av fabriksverksamheten och för där anställd
arbetspersonal i mera blygsamma villkor förorsakades olägenheter och
kostnader,'' vilka ingalunda kunde ens vad kostnaderna för arbetspersonalen
anginge anses i tillräcklig grad uppvägas genom beskattnmgen
av arbetspersonalens inkomster, torde det böra medgivas, att lagstiftningen
och i varje fall den praxis, som på denna ansetts kunna
yggas, icke i tillbörlig grad beaktat de skilda kommunernas berättigade
intressen i berörda hänseenden.

Såsom en brist i det gällande skattesystemet förtjänade vidare framhållas,
hurusom kommunen för närvarande i många fall vore betagen
aJl möjlighet att uttaga bidrag av vissa icke sällan ganska skattekraftig-a
medlemmar, som levde och bodde inom kommunen samt för sig och sm
amilj begagnade sig av kyrka, skola och övriga kommunala inrättmugar.
Detta vore förhållandet med alla de kommunmedlemmar vilka
erholle sina inkomster uteslutande av aktier och fast egendom, belägen
inom annan kommun, eller av rörelse, som i sin helhet bedreves inom
annan kommun än den, där de ifrågavarande personerna vore bosatta
Vad aktieinkomsten beträffade, vore den beskattad ensamt hos
aktiebolaget, och det berodde väl i allmänhet på en ren tillfalli o-het
om aktieägarens bostadskommun sammanfölle med aktiebolagets& beskattningsort.
Vad åter inkomsten av fast egendom och av rörelse vidkomme,
beskattades den förra (genom skatten på den fasta egendomen)
uteslutande i den kommun, där egendomen vore belägen, och den
senare (genom inkomstbeskattningen) i den kommun, där rörelsen dreves.
ha riktigt det än kunde vara, att de sistberörda kommunerna tillerkändes
oretradesrätt eller rent av ensamrätt till beskattning av de inom kommunerna
befintliga förvärvskällorna fast egendom och rörelse, kunde det
å andra sidan icke anses med bostadskommunens berättigade intressen
förenligt, att den helt uteslötes från rätten att under någon form upptaga
bidrag till sina utgifter från sådana kommunmedlemmar som dem
vilka här närmast avsetts.

Å andra sidan hade kommun i vissa fäll tillerkänts rätt att beskatta
personer, som väl formellt framstode såsom kommunmedlemmar,
men som sällan eller aldrig vore i tillfälle att under någon form be -

152

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

srao-na Biff av kommunala anstalter här i riket. Detta vore nämligen
förhållandet med svenska medborgare, vdka utan att hava »övergivit»
riket likväl bosatt sig och stadigvarande vistals utomlands samt icke
ägde fast egendom eller bedreve rörelse här i riket. Med hänsyn därtill
att den allmänna bevillningen utgjort en statsskatt hade det val vant i
sin ordning, att dessa svenska medborgare, vilka under sitt vistande
utom riket åtnjöte svenska statens skydd, vant bevillnmgsphktiga för
inkomst jämväl av sådana förvärvskällor, som icke vore lokaliserade till
kommun bär i riket, men något berättigat intresse från svensk kommuns
sida att utfå skattebidrag för sådan inkomst torde enligt sakkunnigas
mening icke kunna anses förefinnas, utan tillvaron av denna kommunala
beskattningsrätt torde uteslutande vara att tillskriva den kommunala
skattepliktens Dittill svarande samband med bevilluingsplikten. .

Sammanfattningsvis framhålla Eiserman och von Wolcker såsom särskilda
brister hos det nuvarande kommunala beskattningssystemet, att det
saknade för åvägabringandet av önskvärd jämnhet i skattesystemet erforderlig
mångsidighet, likasom det ej heller i tillämpningen kunde anses
skipa full rättvisa mellan kommuner med skäliga anspråk pa ratt att beskatta
ett gemensamt beskattningsföremål. Fordran på fasthet tåligt >dosåges
visserligen, så vitt fastighetsskatten anginge, men på ett satt, som
icke kunde anses förenligt med rättvisa och billighet Den kommunala
beskattningen på inkomstbevillningens grund skänkte varken oneklig
fasthet eller kunde anses i och för sig rättvist lagd. _ Bidrags-kyldigheten
mellan fast egendom, å ena, och Övriga beskattmngsforemal, a andra
sidan, kunde icke anses vara rättvist avvägd. Inkomst av näring beskattades
alltför lindrigt i förhållande till ren arbetsinkomst.

Allmänna
sy t punkt er
för en skatte
reglering.

Rörande de allmänna synpunkterna för en skattereglering framhålla
Eiserman och von Yr o leker, bland annat.

I olikhet med staten saknade kommunerna möjlighet att anlita nya
skattekällor, då de förefintliga sinade eller visade sig otillrackhga, utan
må.te uteslutande halla sig till de anvisade beskattmngsföremålen, sadana
dessa för vart särskilt år förelåge. Sinade en skatte!™ ba, bleve belastningen
på de återstående så mycket tyngre, såvida icke skattebehovet
kunde nedbringas. Denna kommunalbeskattningens egenskap att i huvudsak
vara eu repartitionsskatt, vars tyngd berodde dels av skattebehovet

dels oi

k av de anvisare skattekällornas större eller mindre riktighet, nod -

UCIÖ W IV tv v UU . ~ ~......... olo

vändigujorde, att åt beskattmngsföremålen, så långt det

med en rättvis

beskattning nuntie vala hhw..ä«, — —— —'' , . , w

plikten till kommunen i möjligaste mån ställdes oberoende av konjunktur -

( dill Clio UOOltiivvuiw^s-.--------- 7 - .

kunde vara i orenlig t, gåves en sådan fasthet, att bn<

raffS -

Kungl. Maj ds proposition Nr 191. 153

växlingar. Det borde därvid bemärkas, att kommunen med dess begränsade
område vore i hög grad utsatt för sådana konjunkturväxlingar, som hade
benägenhet att sträcka sig över en viss trakt, såsom felslagna skördar o. d.
Fasthölles icke nu angivna synpunkt, utan lämnades möjlighet öppen
förstora grupper av beskattningsföremål att i anledning av dåliga
konjunkturer under vissa år undslippa bidragsplikt, skulle det förvisso
i många fall kunna befaras, att kommunerna under sådana år bleve
nödsakade att å övriga tillgängliga beskattningsföremål av ofta ringare
bärkraft lägga en oskäligt tyngande skattebelastning för att få sitt
skattebehov fyllt.

Denna synpunkt iinge emellertid helt naturligt icke ensidigt fullföljas.
Eu bidragsplikt, vid vilken ringa eller ingen hänsyn toges till
beskattningsföremålens av konjunkturväxlingar eller av därmed jämförliga
förhallanden föranledda minskade skattekraft, skulle otvivelaktigt
komma att verka orättvis och kännas tryckande. I fråga om all beskattning.
gällde också, att den. helst borde uttagas under ett flertal
former, för att dess. tyngd måtte i möjligaste grad utjämnas. Icke minst
borde denna princip vinna tillämpning vid kommunalbeskattningen.
Angeläget vore således även att vid urvalet av beskattningsföremål åt
kommunerna icke släppa den synpunkten, att beskattningen borde göras
så mångsidig som möjligt. Ju mera mångsidigt beskattningen anordnades,
desto lättare läte den sig anpassas efter växlande förhållanden
icke allenast inom skilda kommuner utan även inorm varje särskild kommun
under olika år. Genom användandet av ett flertal beskattningsfoimei
vunnes tillika, att de brister, som kunde vidlåda en beskattnmgsform
i och för sig, mildrades genom en jämsides skeende tillämpning
av. en annan. Det torde nämligen aldrig kunna undvikas, att en
beskattningsform, huru väl den än vore uppbyggd efter en enhetlig och
eikänt riktig princip, i sina verkningar bleve mer eller mindre ofullkomlig.
Bristerna borde därför lämpligen utjämnas genom att låta
skattebehovet fyllas ur flera efter skilda synpunkter anordnade skattekällor.

Angeläget vore vidare att, där flera kommuner var för sig ägde
befogade anspråk att få för beskattningsändamål tillgodogöra sig ett
och samma beskattningsföremål, denna deras rätt i lagstiftningsväg tillvaratoges
på ett betryggande sätt. Åt reglerna för den mellankommunala
beskattningen borde fördenskull givas en utformning, som i möjligaste
män undanröjde skäliga anledningar till missnöje mellan de'' i
varje särskilt fall skatteberättigade kommunerna.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 158 höft. (Nr 191.) 20

154

Beskattning

endast

efter förmåga
ej lämplig.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

Slutligen måste urvalet av beskattningsföremål och beskattningsformer
för kommunerna göras med aktgivande på den nuvarande statsbeskattningen,
den direkta såväl som den indirekta. Eljest äventyrades
den enhetlighet i skattesystemet i sin helhet, som utgjorde en ofrånkomlig
förutsättning för att systemet skulle kunna framstå och verka
såsom ett organiskt helt. Sålunda borde, så långt möjligt vore, undvikas
konkurrens mellan stat och kommun om samma beskattniugsformer,
och, där sådan konkurrens emellertid ansåges icke kunna helt
undgås, bolde noggrant tillses, att beskattningen i det hela icke för
skattdragarna bleve alltför tryckande. I fråga om statens nuvarande
indirekta beskattning förelåge icke någon konkurrens från kommunernas
sida, vadan anledning icke heller förefunnes att vid kommunalskatteväsendets
ordnande taga hänsyn till denna del av statsbeskattningen i
vidare mån än som kunde böra ske genom anordnande av lindringar i
kommunalbeskattningen för sådana grupper av skattdragare, vilka kunde
anses i stort sett träffas förhållandevis hårdare av de indirekta statsskatterna.

Sedan Eiserman och von Wolcker härefter erinrat om de båda beskattningsprinciperna
»skatt efter förmåga» och »skatt efter intresse»,
anföra de med avseende å tillämpningen av den förra principen i huvudsak
följande:

Én beskattning, lagd uteslutande efter denna princip, stode icke i
överensstämmelse med de synpunkter, vilka ansetts böra vinna beaktande
vid den kommunala skatteomläggningen. Först och främst skulle en så
lagd beskattning i alltför hög grad konkurrera med den direkta statsbeskattningen,
som med all rätt anordnats just efter denna princip.
Vidare skänkte den icke åt den kommunala beskattningen nödig fasthet,
enär inkomsten ofta vore i synnerligen hög grad beroende av konjunkturer,
vartill komme, att växlingarna för kommunens vidkommande tilllika
bleve i betänklig grad beroende av in- och utflyttningar av personer
med större eller mindre skatteförmåga. Det torde slutligen icke heller
kunna förnekas, att en beskattning uteslutande efter skatteförmåga måste
befaras komma att vid hög belastning verka ensidigt tryckande.

En kommunal skatteomläggning efter denna beskattningsprincip
skulle för övrigt också komma i strid med kommunernas berättigade
intressen i förhållande till varandra eller ock vid försök att undgå denna
olägenhet medföra tekniska svårigheter, som syntes vara oöverkomliga.
Då skatte förmågan måste mätas efter den skattskyldiges samfällda, inkomst,
oavsett var den intjänats, men skatteförmågan uppenbarligen icke

Kungl. Maj.ts proposition Nr 191. 155

kunde med hänsyn till inkomstbeloppets storlek graderas, utan att den
samfällda inkomsten därvid komme i betraktande, syntes detta med nödvändighet
förutsätta beskattning på allenast ett enda ställe, som väl då
i allmänhet roaste bliva den skattskyldiges bostadsort. Därigenom skulle
emellertid i stor utsträckning vissa kommuner obehörigen gynnas på bekostnad
av andra. Det behövde blott erinras om, huru vanligt det vore, att fabriksidkare
bedreve sin näring i en landskommun men själva bosatt sig i en
närliggande stad. Det vore uppenbarligen orätt att icke låta den kommun,
som finge vidkännas alla olägenheterna av fabriksverksamheten
inom dess område, beskatta inkomsten till den del denna härfhitit av
verksamheten. Att åstadkomma en uppdelning av beskattningsrätten
bleve förenat med utomordentliga svårigheter, om det ens läte sig göra,
utan att beskattningsprincipens rätta tillämpning därvid i alltför betänklig
grad äventyrades. Det borde nämligen betänkas, att eu progressionsskala
måste inrättas efter en viss bestämd skattesats, vid vars tillämpning
skalan ansåges giva ett riktigt uttryck för skatteförmågan vid olika
inkomst- och förmögenhetslägen. Skulle skattebehovet inom en kommun
påkalla uttaxering efter en annan och framför allt efter en högre skattesats,
fungerade skalan icke längre riktigt. Olika progressionsskalor,
lämpade efter olika skattebehov, skulle således behöva inrättas, vilket
ju i och för sig icke vore otänkbart. Om emellertid den kommunala
beskattningen skulle enbart eller huvudsakligen läggas efter principen
skatt. efter förmåga, borde vidare tagas i betraktande, att samma skattskyldigs
inkomst måste komma att uppdelas till beskattning mellan
skilda kommuner, vilkas skattebehov måhända kunde föranleda användande
av olika progressionsskalor för olika delar av den dem emellan
uppdelade inkomsten. Det ville synas, som om en riktig avvägning av
beskattningen efter skatteförmåga under sådana förhållanden bleve en,
praktiskt sett, olöslig uppgift.

Eiserman och von Wolcker erinra härefter, hurusom intresseprincipens
tillämpning vid beskattning byggde sitt berättigande på det förhållande,
att kommunernas medlemmar med hänsyn till verksamhetsområden
och andra därmed jämförliga förhållanden vore i mycket olika
grad med sina intressen förbundna med kommunerna. I anslutning härtill
framhålla de, bland annat:

Särskilt vore den fasta egendomens intressegemenskap med den
kommun, där den vore belägen, av stadigvarande art såsom delens med
det hela. Ehuru i mindre grad kunde detsamma sägas om näringsverksamhet,
även då dess drivande icke krävde fast egendom. Åven tjänst lika -

Skälen för
en intressebeskattning.

156

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

som varje annan stadigvarande anställning kunde vara nära förbunden
med visst samhälle, om än ofta nog intet hinder mötte för tjänstemannen
att bosätta sig i annan kommun än den, där han hade sin verksamhet.
Övriga förvärvskällor vore i allmänhet mera löst fästade vid kommunen.
På grund av kommunmedlemmarnas nyss antydda olika ställning i förhållande
till kommunen bleve de självfallet också i synnerligen olika
mån i tillfälle att draga nytta av sådana kommunens uppoffringar, som
gjordes för angelägenheter, vilka kunde anses mera direkt beröra vissa
gruppers av kommunmedlemmar intressen än andras. Men även utan att
sålunda mera direkt beröra någon viss grupps intressen kunde många
kommunens uppolfringar för gemensamma angelägenheter, i den mån
dessa vore ägnade att främja allmänt framåtskridande och utveckling, likväl
komma kommunmedlemmarna till godo i olika utsträckning. Fastighetsägarna
kunde exempelvis genom ökade arrenden eller hyror eller genom
möjligheten att utan ökade produktionskostnader få bättre betalt för
avkastningen av sin egendom eller för denna själv, tillgodogöra sig inträdd
oförtjänt värdestegring, likasom näringsidkarna kunde påräkna
ökat varuutbyte, medan däremot för andra intet gagn uppstode utan
till och med olägenheter kunde framväxa under form av höjda bostadshyror,
ökade livsmedelspris o. d. Slutligen kunde framhållas, att visst
slag av näringsverksamhet och i allmänhet sådan, som bedreves i större
omfattning och sysselsatte många arbetare, icke sällan förorsakade kommunen
kännbara olägenheter och rent av direkta kostnader, som därförutan
kunnat undvikas. Att ett skäligt beaktande av sålunda antydda
olika grader av intressegemenskap vore uteslutet vid eu tillämpning av
beskattning enbart etter skatteförmåga, vore utan vidare klart. De fördelar,
som fastighetsägare och näringsidkare framför andra vore i tillfälle
att tillgodogöra sig såsom en följd av kommunens uppoffringar
eller allmänna uppblomstring, komme den skuldsatte fastighetsägaren
eller näringsidkaren i lika hög grad till godo som den skuldfrie, och
de ©lägenheter eller kostnader, som omedelbart förorsakades kommunen
av viss näringsverksamhet, vore i stort sett desamma, vare sig näringsidkaren
hade bättre eller sämre ekonomisk ställning. Endast vid tilllämpning
av en beskattning efter intresse kunde berörda förhållanden i
nöjaktig grad vinna beaktande. Undantagsvis kunde kommunala utgifter
påvisas för vissa beskattningsföremål medföra ett gagn, som kunde
till beloppet uppskattas, eller omvänt dessa förorsaka kommunen till
siffran bestämbara olägenheter, och lagstiftningarna i vissa länder hade
också för sådana fall tillförbundit dylika beskattningsföremål en särskild
bidragsskyldighet, avsedd att täcka större eller mindre del av kost -

157

Kunyl. Maj.ts proposition Nr 191.

(?'' t bettermentbidrag). I allmänhet hade man dock åtnöjts
b°™ åtao-Jas med att genom urvalet av varandra komplctterande
bpskattni ngs form er och avvägningen av måtten för beskattningsforemaJens
inbördes belastning lägga den allmänna bidragsskyldigheten
sä, att de med kommunen mera varaktigt förbundna eller i och för siff
bärkraftigare beskattmngsföremålen alltigenom eller inom vissa gränser
belastades starkare an beskattningsföremål, som vore mera lösligt förbundna
med kommunen eller i och för sig mindre bärkraftiga.

... . yisserhgen kunde förväntas den invändningen, att nu anförda skäl

för intressebeskattningen kunde försvara sin plats i sådana kommuner
vi kas huvudsakliga utgifter ginge till mera lokala anordningar, avsedda
att påskynda _ kommunens utveckling, såsom förhållandet oftast vore i

83T eti de18tT,e av dem’ men att en dylik beskattnfe
icke lika val passade i landskommuner, vilkas utgifter huvudsakligen
vore pakallade för fullgörandet av sådana kulturella eller mera allmänna
uppgifter som egentligen avsåge statsändamål. Även om denna

obltuT? tUndei tllIerkännas visst båge emellertid ej lämnas

obeaktat, hurusom kommunernas utgifter för gemensamma angelägenheter
av allmän såväl som av mera lokal natur, därtill ofta de mest betydande,
icke vore att anse såsom utgifter för årsbehovet, utan avsåge att skapa
värden av mera varaktig art. I den mån så vore förhållandet, komme
det ändamål, för vilket utgifterna gjorts, i större utsträckning allenast
de samhällsmedlemmar till godo, som stode i en för längre tid bestående
intressegemenskap med kommunen. Då en kommun exempelvis nedlade
kostnader för kyrko- eller skolhusbyggnader eller andra anläggningar,
beraknade för längre tids varaktighet, och uttaxerade dessa kostnader
. 11 ftafande med skattemedel i avsevärt raskare tempo än som på vane
ar folie efter anläggningar varaktighet, så kunde detta väl vara i
överensstämmelse med en klok och framsynt kommunal finanspolitik,
men det torde icke kunna förnekas, att de samhällsmedlemmar, som
vore mera lost forbundna med kommunen, faktiskt bleve lidande därpå,
eftersom de vid en intressegemenskap med kommunen, som redan på förand
kunde beraknas bliva mera kortvarig, nödgades bidraga till en
anordning som endast den förmådde fullt utnyttja, vilken vore mera
varaktigt bunden vid kommunen. I det nu exemplifierade fallet vore
det egentligen endast, fastighetsägarna, som befunne sig i denna ställ nmg’

^ a™n om jf- lcke för nåSon längre tid behölle sina fastigheter,
vore det dock tydligt, att fastighetsvärdet inom kommunen rönte inverkan
av kommunens hushållning i det hela, vadan hastigt amorterade
kommunala kostnader för skapande av bestående värden och därav för -

158 Kungl. Maj:t$ proposition Nr 191.

ariett lägre skattetryck efter amorteringstidens slut lände särskilt fastighetsägarna,
betraktade såsom grupp, till fromma.

Eiserman och von Wolcker erinra vidare, att intresseprincipens användande
vid kommunal beskattning också stode i god överensstämmelse
med de synpunkter, vilka vid en kommunal skadereglering företrädesvis
påkallade beaktande. Uppenbart vore; nämligen, att ett rationellt utnyttjande
av denna beskattningsprincip skulle, vara ägnat att skänka
kommunalbeskattningen både fasthet och mångsidighet. Rätt tillämpad
tillgodosåge också denna princip ojämförligt bättre än en beskattning
efter skatteförmåga skilda kommuners berättigade anspråk på delaktighet
i beskattningsrätten och stode även i det hela konkurrensfri från

statens sida. T7., ,

I anslutning härtill anföra Eiserman och von Wolcker: Vid den

undersökning av intresseprincipens innebörd, som av dem gjorts, både
hänsyn tagits huvudsakligen därtill, att vissa slag av beskattningsföremål
— fast egendom och näring — i påtagligen högre grad an
andra vore i tillfälle att draga nytta av kommunens anordningar och
utveckling och därför borde anses äga en starkare intressegemenskap
med kommunen, vilken intressegemenskap tillika i allmänhet vore av
mera varaktig art. Åven i fråga om sådana kommunens medlemmar,
som enbart företrädde andra beskattningsföremål — räntetagaren, tjänstemännen,
lönarbetaren och den mera tillfällige förvärvaren — gällde
emellertid, att kommunens anstalter för olika ändamål komme dessa till
godo, oberoende av om deras ekonomiska ställning vore bättre eller
sämre; och redan ur denna synpunkt kunde följaktligen en intressebeskattning
i viss mån äga fog jämväl för deras vidkommande. Härtil
komme, att även för skattdragande inom nu avsedda grupper av kommunmedlemmar
lätteligen läte sig påvisas ett verkligt intresse av kommunens
utveckling. Åven åt dessa förhållanden syntes den kommunala
beskattningen böra giva uttryck.

En beskatt- Ehuru Eiserman och von "W olcker sålunda anse, att den allmänna

intresse''t>ör kommunala beskattningen bör, för att i möjligaste män läggas jämn
suppleras och rättvis, anordnas huvudsakligen såsom en intressebeskattning, Iranmkdttnin<T
känna de dock icke principen om beskattning efter, förmåga varje
efter "för- betydelse. Sedan de, på sätt tidigare omnämnts, redogjort for de skal,
mäga'' som enligt deras förmenande omöjliggjorde, att den allmänna kommunala
beskattningen lades enbart eller ens huvudsakligen efter de linjer,
som utstakats med hänsyn till den personliga skatteförmågan, iranj''
hålles nämligen följande: En beskattning efter förmåga borde emellertid

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

15!)

komma till användning supplementärt, i ändamål av utjämning. Att
sa borde ske, följde redan därav, att kommunens verksamhet i stor utsträckning
hade att tillgodose jämväl statsändamål. Nämnda beskattmngsprmcips
tillämpande i det kommunala beskattningssystemet framstode
oek såsom eu synnerligen önsklig och rent av nödvändig anordning
därest man ville förebygga deri hårdhet i beskattningen, som en
enbart efter intresseprincipen lagd beskattning i tillämpningen kunde
befaras föranleda genom en alltför stark belastning av beskattningsår^''11,
vllka kunde ur intressesynpunkt framstå såsom särskilt ägnade att
tor kommunalbeskattningen tagas i anspråk. Att helt lämna den personliga
skatteformågan å sido vid fyllandet av det alltjämt växande
kommunala skattebeliovet skulle för övrigt icke kunna ifrågasättas under
annan förutsättning, än att man till gengäld gåve statsbidragsväsendet
— under form av direkta subventioner eller genom att till kommunerna
helt eller delvis overlamna vissa indirekta statsskatter såsom stämpelskatter
o d — en'' Utsträckning, som i sin ordning skulle nödvändiggöra
starka begränsningar av kommunernas handlingsfrihet och särskilt
en statskontroll over den kommunala förvaltningen av så pass ingående
art, att densamma säkerligen icke skulle kunna tillfredsställande besörias
utan inrättande av nya statsorgan. J

Eiserman och von Wolcker beröra därefter frågan, på vad sätt en
kommunal skadereglering lämpligen borde genomföras. Sedan de därvid
erinrat, att i åtskilliga länder det närmare ordnandet av den direkta
kommunala beskattningen inom mer eller mindre snävt uppdragna gränser
överlämnats åt kommunerna själva under statskontroll och medverkan
av statsmyndighet, anföres vidare: På sätt redan kommunalskattekom mitten

framhållit, saknades emellertid i vårt land förutsättningarna för
8ake™as ordning och torde redan av denna anledning böra
sa till vida förbliva vid vad nu gällde, att de konstitutiva bestämmelserna
om skattskyldighet till kommun samt om beskattningsföremål och beskattnings
för mer, som kunde komma till användning vid upptagande av
allmänna, bidrag till fyllande av kommunens skattebehov, i huvudsak
gjordes lika för alla kommuner.

De önskemål, som Eiserman och von Wolcker uppställt i fråga om For.iag
den kommunala beskattningen, hava de ansett sig kunna bäst vinna m ,katte‘
genom en kombination av dels eu fristående fastighetsskatt, att utgå
efter fastighets taxeringsvärde, i regel åsatt på grundval av värdet i
handel och vandel (allmänna saluvärdet), dels en allmän avkastnings -

160 Kungl. Maj.ts proposition Nr 191.

skatt, avsedd att träffa nettoavkastningen av varje forvarvskalla for
sig- dels och slutligen, vad anginge enskilda skattskyldiga (fysiska personer),
en allmän och ren personlig inkomst- och förmögenhetsskatt
efter skatteförmåga, vilken sistnämnda skatt, principiellt betingad dara\
att kommunen handhade angelägenheter, som tillika avsåge statsändamål,
hade till särskild uppgift att tjäna till utjämning av skattetrycket
å fast egendom samt avkastning och därmedelst lindra den hårdhet i
beskattningen, vartill ett objekt- och avkastningsskattesystem, enbart
tillämpat, skulle föranleda. Ur utjämningssynpunkt vore slutligen en
särskild skatt å oförtjänt värdestegring av Jord avsedd att tillfogas
såsom ett fjärde, dock mera fristående led i det ifrågasatta systemet.

Beträffande de synpunkter, som legat till grund för den sålunda
ifrågasatta kombinationen av beskattningsformer anföra Eiserman och

von Wolcker i huvudsak följande:

Varje särskild kommun borde helt naturligt i fråga om ratten att
upptaga bidrag till bestridande av sina utgifter för gemensamma angelägenheter
i möjligaste mån framstå såsom en självständig enhet. De
skattekällor, som i lag ställdes till kommunernas förfogande, borde
således var för sig tillgodokomma den kommun, där sk att ekahan funnes,
och detta icke allenast utan intrång från annan kommuns sida, utan
även i möjligaste mån oberoende av skattekällans eventuella samband
med skatteköp inom annan kommuns område. Helt läte sig detta av
naturliga skäl icke genomföras, men, i den män så kunde ske, borde
önskemålet icke lämnas ur sikte. Skattekällorna borde således var för
sig såsom beskattningsföremål utformas med upprätthållande i mojlio-aste
mån av kravet på avgränsning från andra skattekällor.

I främsta rummet kunde den inom en kommun belägna fasta
egendomen och därefter den inom kommunen bedrivna näringen anses
stå i en närmare och mera varaktig intressegemenskap med
kommunen än sådan förvärvsverksamhet eller sådana förvärvskällor, vilka
uteslutande eller mera direkt berodde av det egna personliga arbetet
eller eljest vore av beskaffenhet att i allmänhet icke kunna lokaliseras

till viss kommun.

Skatt & fast Härav hade ansetts följa, att varje kommun för sig också borde

"egendom, få beskatta först och främst den inom kommunen belägna fasta egendomen,
och detta omedelbart i förhållande till dennas värde såsom sådan.
Men detta värde borde icke — redan i betraktande därav att man eljest
icke åtkomme sådan egendom, som mer eller mindre tillfälligtvis läge

lt>l

Kungl. Majds proposition Nr 191.

oanvänd i avvaktan på en lönande användning men hade påtagligt
värde i allmänna marknaden — grundas enbart å avkastningen, vare
sig den faktiska eller en beräknad genomsnittlig avkastning vid ordinärt
god användning, utan borde i allmänhet ställas i förhållande till fast
egendoms påräkneliga saluvärde, bedömt efter i möjligaste mån objektiva
och således allmängiltiga grunder. Allenast där så skedde, hade
man trygghet för att med beskattning träffa egendomens hela förhandenvarande
värde. Man skulle, med andra ord, även för beskattningsändamål
i regel värdesätta fast egendom så, som i allmänna marknaden
gemenligen skedde, och således låta även på framtida användningsmöjligheter
grundade värden, alltid dock reducerade till nutidsvärden, i
skälig utsträckning komma i betraktande.

Enär eu på egendomens totala värde byggd objektbeskattning, Jordytadeföljdriktigt
genomförd, borde träffa detta värde sådant detsamma vid
varje särskilt taxeringtillfälle fastställdes, bleve en inträdd värdestegring
underkastad objektbeskattning, oberoende därav huruvida värdestegringen
uteslutande vore att anse såsom en frukt av ägarens odlingsflit
eller av honom påkostade förbättringar eller vore att till större eller
mindre del tillskriva kommunens eller andras åtgärder eller den allmänna
utvecklingen. En utjämning härutinnan måste erkännas vara i hög
grad av rättvisa och billighet påkallad men borde skattetekniskt icke
åvägabringas inom den allmänna fastighetsbeskattningens ram, utan
medelst en särskdd skatt å oförtjänt värdestegring å jord.

Sedan Eiserman och von Wolcker härefter redogjort för de principer,
som enligt deras förmenande borde vinna tillämpning vid anordnandet av
en dylik skatt, tillägga de ytterligare: Då emellertid den form för beskattning
av oförtjänt värdestegring av jord, som sakkunniga under
närvarande förhållanden för sin del ansett böra ifrågasättas, allenast
delvis lämpligen skulle låtit sig inordnas inom ramen för den ifrågasatta
allmänna kommunala repartitionsbeskattningen, samt det ansetts lämpligt,
att frågan om värdestegringsskatt i hela sin vidd och i ett sammanhang
vunne utarbetande, upptoge icke det överlämnade betänkandet förslag
i senast berörda ämne, utan hade däri allenast grunderna för lagstiftningsarbetets
planläggning i denna del ansetts böra förberedelsevis
angivas.

Eiserman och von Wolcker övergå härefter till en redogörelse för Näringsskats
principerna för den av dem föreslagna avkastningsskatten. Innan jag lfråsas5ttesåtergiver
vad de i detta avseende anfört, torde det emellertid tillåtas
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 158 käft. (Nr 191.) 21

162

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

mig att omnämna deras ståndpunkt till frågan om en kommunal näringsskatt
vid sidan av fastighetsskatten. Införandet av en dylik beskattningsform
har varit ifrågasatt av Eiserman och von Wolcker, vilka
emellertid ansett sig böra låta detta uppslag förfalla. De framhålla i
detta avseende, bland annat, följande:

Såsom underlag för näringsskatteobjektets sammansättning syntes
böra ifrågakomma allt i näring nedlagt och använt kapital av annat
slag än fast egendom, eget såväl som upplånat. Det vore nämligen icke
tillräckligt att härvid begränsa sig till anläggningskapitalet (= föremål
till stadigvarande bruk i näring), utan jämväl driftskapitalet (= förbruknings-
och föryttringsföremål) ansåges böra medräknas, för att skatteobjektet
skulle tillbörligen avspegla näringens omfattning och härigenom
motsvara fordringarna på eu beskattning efter graden av näringens intresse
i kommunen. Medräknades icke driftskapitalet, skulle exempelvis ganska
stora handelsföretag, ja nästan all handelsnäring, undgå denna beskattningsform,
vilken emellertid kunde anses förfelad, därest den icke komme
att träffa all näringsverksamhet, som kunde anses äga intressegemenskap
med kommunen och vara i tillfälle att draga fördelar av kommunens
utveckling och dess anstalter till fromma för näringslivets befrämjande.

Svårigheterna vid näringsskatteobjektets utformande befunnes i
själva verket ligga mindre i objektets yttre sammansättning än i utfinnandet
av lämpliga grunder för dess värdesättning. De skattskyldigas
egna uppgifter eller balansräkningar kunde nämligen icke alltid läggas
till grund för taxeringen, då ju veterligt synnerligen växlande principer
plägade komma till användning hos olika näringsidkare vid värdering av
näringsföretags tillgångar, i det att den ene värderade lågt och den andre
högt; icke sällan förliölle sig därmed så, att i det goda näringsföretaget
sattes låga och i det mindre goda höga värden, beroende på olika möjligheter
att »med användande av årsvinster» göra avskrivningar. Därtill
komme, att driftskapitalet ofta vore underkastat betydande växlingar
under året — framförallt i s. k. säsongaftarer, men även i många näringar,
som bedreves året om — vadan det i näringsföretag använda kapitalets
storlek, sådant detsamma med ledning av räkenskapen förelåge till uppskattning,
ofta komme att bero därpå, huruvida bokavslutningen skedde
vid en tid, då exempelvis inneliggande lager vore rikligt eller då lagret
vore försålt och levererat. Någon genomsnittsställning för året kunde
svårligen av taxeringsmyndigheterna beräknas. På grund av dessa
förhållanden — de tillämpade olika värderingsmetoderna i näringsidkarnas
balansräkningar samt driftskapitalets växlingar under olika tider

163

Kungl. Ma): tf proposition. Nr 191.

av året — måste det redan på förhand befaras, att taxeringen av näringsskatteobjekt
med ledning av de skattskyldigas egna uppgifter eller
balansräkningar nästan med nödvändighet skulle komma att bliva ojämn
och olikformig utan möjlighet för taxeringsmyndigheterna att genom
frångående av uppgifterna åvägabringa ett rättvist taxeringsresultat.

För att råda bot för denna olägenhet hade man sökt finna eu utjämnande
faktor i näringsföretagens avkastning genom att låta denna i någon
man öva inflytande å värdesättningen. Avkastningen skulle emellertid
därvid icke tagas i beräkning i vidare mån än såvitt den överstigit
eu viss procent (6 “Va %) av det i näringen använda kapitalet. Avkastningen
utöver nämnda procent skulle kapitaliseras och tilläggas det med
ledning av balansräkningen uppskattade kapitalet och tillsammans med
detta bilda näringsskatteobjektet. Vid denna kapitalisering vore emellertid
synnerligen angeläget att i möjligaste mån söka förebygga en inberäkning
av värdet utav näringsidkarens eget arbete. 1 samma mån detta
icke läte sig göra, äventyrade man nämligen en dubbelbeskattning av
den egna arbetsförtjänsten. Beträffande aktiebolag vore faran härför
ringa eller ingen, eftersom affärsledarens arbete vore betalt och värdet
därav således gått i avräkning såsom omkostnad, och kunde alltså sådant
bolags överskottsavkastning utan vidare kapitaliseras med eu siffra, som
lämpligen kunde sättas till 10. Beträffande enskilda näringsidkare däremot
vore läran av en dubbelberäkning påtaglig men ansåges kunna till
sina verkningar begränsas medelst en anordning av skatteskalan, byggd
på antagandet, att ju mindre det i näring använda kapitalet vore, desto
mera berodde avkastningens storlek utav näringsidkarens eget arbete,
medan återigen ju större kapitalet vore, desto mera berodde Avkastningens
storlek av näringskapitalet, och detta icke blott absolut utan
även relativt taget.

Under hand inhämtade upplysningar hade emellertid uppväckt
tvivelsmål, huruvida det antagande, varå den nu skildrade anordningen
byggde^ kunde tillerkännas en nöjaktig grad av allmängiltighet, och
huruvida det således verkligen läte sig göra att medelst densamma
i avsedd utsträckning förebygga en dubbelbeskattning av företagarens
egen ai-betsförtjänst. Med hänsyn härtill och då näringsskatteobjektets
uppskattning, frånsett vanskligheterna med skatteskalans uppbyggande,
givetvis alltid bleve förknippad med varjehanda andra svårigheter av
skatteteknisk art, samt den ifrågasatta beskattningsformen tillika innebure
en fullkomlig nyhet på skattelagstiftningens område i vårt land och
därigenom kunde befaras komma att te sig alltför främmande för här

164

Kungl. Majds proposition Nr 191.

invanda föreställningssätt, både Eiserman och von Wolcker ansett sig
böra avstå från att förorda dess införlivande i skattesystemet.

Eiserman och von Wolcker göra slutligen gällande, att, även om det
skulle lyckas att på den sålunda ifrågasatta eller annan väg ordna en i och
för sig antaglig näringsskatt, densamma dock i allt fall knappast skulle
kunna tillrådas med hänsyn till de svårigheter att på ett tillfredsställande
sätt ordna den kommunala beskattningen i övrigt, som en näringsskatt
skulle medföra. Därvid erinras, bland annat, om följande. Att jämte
objektskatt å fäst egendom och å näring tillämpa beskattning efter förmåga
medelst eu allmän och ren inkomstskatt torde knappast kunna tillrådas.
Det borde nämligen ihågkommas, att en följdriktigt genomförd
beskattning efter skatteförmåga förutsatte, att skattskyldigs samfälda
inkomst toges till beskattning allenast å ett ställe, den skattskyldiges
bostadsort, vadan sådana kommuner, där större jordegendomar ägdes
eller större näringsföretag innehades av annorstädes bosatta personer,
skulle bliva hänvisade att uteslutande eller huvudsakligen beskatta
objekten utan att kunna med beskattning åtkomma inkomsten av dessa
förvärvskällor. För att icke i sådana kommuner en alltför dryg skattebörda
skulle övervältats på där bosatta personer med svagare skatteförmåga,
hade tydligtvis höga repartitionstal måst läggas på objekten.
Ansåge man sådana repartitionstal på fastighet och näring böra vinna
tillämpning inom alla kommuner, skulle detta återigen i många kommuner
medföra eu förhållandevis alltför lindrig beskattning av sådana
skattdragande, som hämtade inkomst enbart ur andra källor än fast
egendom eller näring. Rörliga repartitionsgrunder att anpassas efter
förhållandena inom varje särskild kommun hade alltså måst anordnas,
vilket förvisso ingalunda blivit lätt, helst i betraktande av de vansldigheter,
som alltid måste möta för ordnandet av en beskattning efter
skatteförmåga såsom en repartitionsskatt. Ej heller kunde det ifrågasättas
att i ett system, som upptoge näringsskatt, inordna jämväl eu
allmän avkastningsskatt, vid vilken räntor å skuld utöver ränta å
kvittningsgilla genfordringar icke finge avgå vid uppskattningen. Vid
sådant förhållande skulle slutligen återstått att på bekostnad av principenligheten
anordna en inkomstbeskattning, vid vars tillämpning nettoavkastningarna
ur respektive förvärvskällor såsom ett slags objektiverade
delinkomster kommit att bilda underlag för den mellankommunala beskattningen.
Därest en sådan skatteform skulle göra skäl för benämningen
ren inkomstskatt, måste vid densamma tillämpas principen om
obegränsad rätt till skuldränteavdrag, liksom ock rätt till avdrag för
förluster utan annan inskränkning än den, som följde av ett upprätt -

165

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

hållet förbud att avdraga kapitalförlust. Emellertid måste tillämpning^!
av en sådan anordning ofrånkomligt bliva förknippad med allehanda
vanskligheter och godtyckligheter samt ur stånd att skipa full rättvisa
mellan kommuner med befogade anspråk på beskattningsrätt.

Vad härefter angår den ifrågasatta kommunala avkastningsskatten.
anföra Eiserman och von Wolcker:

Beskattningen skulle träffa nettoavkastningen ur varje särskild förvärvskälla
med bortseende således från förhållanden, som hänförde sig
till den skattskyldiges person. Till avdrag vid nettoavkastningens beräkning''
komme i enlighet härmed i betraktande allenast vad i motiven
för statens inkomst- och förmögenhetsskatt benämndes naturliga omkostnader
för själva avkastningens förvärvande och vidmakthållande,
härunder givetvis inbegripna värdeminskningar. Skuldräntor finge således
i allmänhet icke avdragas, ej heller andra förpliktelser av beskaffenhet
att icke omedelbart hänföra sig till själva förvärvskällan såsom
sådan utan till förvärvskällans innehavare.

Tidigare vore framhållet, hurusom intresseprincipen i ett kommunalt
beskattningssystem och a lldeles särskilt den mellan kommunala
taxeringens krav icke kunde på ett naturligt sätt och i nöjaktig grad
ses till godo, utan att möjlighet bereddes varje särskild kommun att,
oberoende av en inom kommunen skattskyldig näringsidkares förmögen -hetsställning i det hela eller av det ekonomiska utfallet av annan utav
honom bedriven näring, beskatta avkastningen av en inom kommunen
bedriven näringsverksamhet, som med avseende å verksamhetens art och.
där densamma förelåge uppdelad å flera verksamhetsslag, dessas inbördes
samhörighet framstode såsom ett företag och på grund härav
jämväl såsom en förvärvskälla för sig. I huvudsak kunde väl även den
nuvarande beskattningen på inkomstbevillningens grund sägas åsyfta
en beskattning av avkastningen ur varje för sig bestående förvärvskälla,
men, såsom redan påvisats, nådde den endast i otillräcklig grad ett
sådant syfte, ett missförhållande som hade sin grund dels däri, att
skuldränteavdrag medgåves i viss utsträckning, och dels i bristen på
vägledande bestämmelser i syfte att mot varandra avgränsa olika förvärvskällor.

Förslaget hade emellertid icke stannat vid att underkasta allenast
avkastning av kapital eller av sådan verksamhet, som betjänade sig av
kapital eller främmande arbetskraft såsom produktionsmedel, beskattning
medelst avkastningsskatt, utan hade tagit steget fullt ut fram till eu
allmän avkastningsskatt, inrymmande således bland förvärvskällor jämväl

liv kastaingeikatt.

166 Kungl. Maj.-ts proposition Nr 191.

det egna arbetet även i det fall, att detta förelåge såsom ensam produktionskälla
och avkastningen således kunde på samma gång sägas i sin
helhet utgöra vad man gemenligen kallade ren arbetsinkomst. 1 enlighet
härmed bleve således icke endast fastighetsägaren, jordbrukaren, råntetagaren
och idkaren av rörelse eller yrke i bevillningsförordningens
mening underkastad avkastningsskatt, utan ock tjänstemannen, lönarbetaren
och den tillfällige förvärvaren för den avkastning, som i hans
verksamhet tiMöte honom. Skälen härtill vore huvudsakligen två. Det
ena skälet sammanhängde på det närmaste med vanskligheterna att från
»fonderad» avkastning utsöndra vad som rätteligen vore att tillskriva
frukten av det egna arbetet, sådan denna produktionsfaktor konstituerades
av den egna arbetsdugligheten, affärsskickligheten o. d. Ville man icke
för att komma tillrätta med dessa vanskligheter tillgripa anordningar,
som alltid i större eller mindre grad komme att bära prägeln av godtycke,
skulle man vid eu begränsning av avkastningsbeskattningen till
att gälla endast )>fonderad« avkastning och bibehållande därjämte av en
verklig inkomstbeskattning — vilket senare även då vore pakallat
ställa i säker utsikt en påtaglig dubbelbeskattning av näringsidkarens
inkomst till den del, denna härrörde av hans eget arbete. Och denna
dubbelbeskattning bleve just därigenom, att densamma gjordes endast
partiell, en verklig dubbelbeskattning i olikhet med den, som vid första
påseendet kunde synas bliva eu följd därav att, såsom förslaget i fråga
om enskilda (fysiska) personer förutsatte, såväl avkastning som den
inkomst, vilken därur framginge, underkastades beskattning. Tv att
så skedde, innebure i ett system, som byggde på reparation, icke en
dubbelbeskattning i skatteteknisk mening ens i det sällsynta fall att, i
saknad av någon avdragspost, hänförlig till s. k. allmänna avdrag, avkastning
och inkomst skulle för någon skattskyldig uppgå till alldeles
samma belopp, utan innebure jämväl i sistnämnda fall allenast, att beloppet
komme till beskattning från olika synpunkter och därjämte måhända,
helt eller delvis, i olika kommuner.

Det andra skälet vore att hämta ur den synpunkten, att det i fråga
om kommunal beskattning ingalunda kunde anses oriktigt, utan tvärtom
vore i sin ordning, att exempelvis en tjänsteman såsom hittills skattade
för sin lön utan avdrag för skuldräntor, då ju kommunens utgifter för
skola, ordning och allmän trevnad komme honom till godo i ungefärligen
samma grad, vare sig hans ekonomiska ställning vore bättre ellei sämre.
Oriktigt vore däremot, och därå vilie förslaget råda bot, att han såsom nu
skattade till kommunen endast på detta sätt och icke därjämte efter skatteförmåga,
så att exempelvis av två tjänstemän med samma lön, av vilka

hnngl. Maj:t* proposition Nr 191.

167

den ene vore skuldfri men den andre skuldsatt, utkrävdes lika rnycket
i skatt. V ad sålunda gällde tjänstemannen ägde sin fulla giltighet även
Ar'' kroppsarbetaren, 1 ''

beträffande kroppsarbetaren, desto hällre sou. hans intresse"av kommunens
anstalter och utveckling snarare växte än avtoge, in otryggare
hans ekonomiska ställning vore.

Skattedoktrinen vore visserligen icke villig att såsom principiellt beogad
erkänna den personliga arbetskraftens beskattning medelst avkastningsskatt
eller ställde sig i varje tall tveksam därutinnan. A^ille man emellertid
utbygga den kommunala beskattningen på en bredare grundval, än
ett system med objektbeskattning av fast egendoms värde och inkomstbeskattning
utan något mellanled förmådde att erbjuda, hade någon
annan väg knappast synts vara framkomlig. De principiella betänkligheterna
mot att — vad ju för närvarande faktiskt skedde — med avkastningsskatt
träffa jämväl eu avkastning, som till sin natur måste
medgivas vara lnkomstartad, torde för övrigt få anses väsentligt minskade
därigenom, att för enskilda personer tillika anordnades en beskattning
efter skatteförmåga, åvägabragt på det enda fullt följdriktiga sättet,
nämligen genom beskattning av samfäld inkomst på ett enda ställe,
likasom ock därigenom att, på sätt förslaget innehölle, dels skattefrihet
vid avkastningsskatten generellt medgåves för enskilda skattskyldiga,
visserligen icke för verkliga levnadskostnader men för ett belopp, som
kunde antagas representera ett slags för alla sådana skattskyldiga nödvändigt
existensminimum, dels också befogenhet inrymdes åt taxeringsmyndighet
att, där enskild skattskyldigs skatteförmåga prövades vara
nedsatt, av särskilda anledningar, medgiva ytterligare lindring i avseende
å hans skyldighet att utgöra skatt för avkastning.

Eftersom det \oro oförnekligt, att den förvärvskälla, som ett näringsföretag
konstituerade, stode i starkare intressegemenskap med den kommun,
där näringen dreves, än andra förvärvskällor med undantag av den
fasta egendomen, hade det givetvis varit önskligt, att vid avkastningsbeskattningens
utformning kunnat givas uttryck åt nämnda förhållande
medelst en starkare objektivering av beskattningsunderlaget, helst därigenom
också större fasthet kunnat tillföras den kommunala beskattningen.
Sakkunniga, som ansett sig böra uppgiva försöket att för sådant ändamål
tillskapa ett särskilt uäringsskatteobjekt, hade också haft under övervägande
ett uppslag att låta beskattningen av avkastningen utav näring
grundas på en beräknad genomsnittlig årsavkastning vid ordinärt god drift,
vilken metod kommit till tillämpning i Österrikes skattesystem beträffande
företag av stöne omfattning, men även fullföljandet av detta uppslag hade
visat sig förenat med alltför stora betänkligheter av skatteteknisk art.

168

Kungl Maj:ts proposition Nr 191.

En dylik uppskattning, vansklig även för personer fullt fortrogna med
näringslivets växlingar och i besittning av fackliga insikter, skulle otvivelaktigt
överstiga vad som skäligen kunde begäras av vara vanliga taxeringsmyndigheter
med den knappa tid, som vore tillmätt och med ga ande
taxeringssystem kunde tillmätas för deras arbeten. För att emellertid
inom ramen av bestående förhållanden göra vad goras kunde för att
åt avkastningsbeskattningen giva större stadga och tillika ytterligare
understryka denna beskattningsforms särställning i systemet hade föreslagits
tillämpning av medeltalsberäkning beträffande avkastning av förvärvskällorna
jordbruksfastighet — innefattande jamval jordbruk med
binäringar och visst slags skogsbruk — samt rörelse^ och yrke, vilka
båda förvärvskällor kunde i större grad än andra av något sa nar jämbördig
betydelse för den kommunala beskattningen anses vara utsatta
för konjunkturväxlingar. Vanskligheter mötte givetvis aven har, men
utan att överskatta betydelsen av det stöd, erfarenheten från länder, som
tillämpade medeltalsberäkning, erbjöde, hade sakkunniga ansett sig kuunn
förutsätta, att med tillhjälp av den medverkan från de skatt sky bliga
själva, som även här borde kunna påkallas, dessa vanskligheter skulle

befinnas överkomliga.

Den sålunda skisserade avkastningsskatten vore avsedd att tratta
såväl enskilda som juridiska personer, däribland även kommanditbolag,
vanliga handelsbolag och rederier. Delägarna i sålunda nämnda bolag
och i rederier vore såsom följd härav för vad de från företaget bekomme
underkastade allenast inkomstbeskattning, en var för sm andel av totalinkomsten,
likasom, vid det förhållande att aktiebolag och föreningar for
ekonomisk verksamhet skattade för hela avkastningen, därunder in begripen
vinst, som under en eller annan form utdelades till delägare eller medlemmar,
dessa senare för egen del vore frikallade från avkastningsskatt
för erhållna utdelningar för att i stället heskattas for dessa såsom for

inkomst.

skogsacciK. yad andunge förvärvskällan jordbruksfastighet, hade sådan av kastning

av skog, vilken icke tillgodogjordes såsom bränsle, stängsel-,
slöjd- och underhållsvirke för vederbörande fastighets behov, undantagits
från avkastningsskatt för att i stället träffas av skogsaccis, vars hittillsvarande
karaktär av allenast provisorisk beskärmagsforin således ansetts
böra bortfalla.

Kommunal Beträffande den förut berörda inkomst- och förmögenhetsskatten

''förmögen-0*1 framhålla Eiserman och von Wolcker:

hetsskatt.

Kung!. Majds proposition Nr 191. 169

Såsom ett slutled i det ifrågasatta systemet tillkomme inlcomstoch
förmögenhetsbeskattning av enskilda personer, därunder av lämplighetsskäl
inbegripna oskifta dödsbon. Sådan beskattning ägde endast
mantalsskrivningskommunen utkräva. Beräkningen av inkomsten borde
givetvis, då ju inkomst vore eu och samma sak, vare sig staten eller
kommunen både att beskatta sådan, vara densamma för båda beskattningarna.
Skulle den kommunala beskattningen i nu avsedd del byggas
på skatteförmågan, kunde självfallet icke heller undgås att tillämpa
skatteprogression, som träffade ett skattepliktigt belopp, sammansatt
— i likhet med vad som gällde beträffande statens motsvarande beskattning
— av inkomst och viss del av nettoförmögenheten. Enär
emellertid åt nu ifrågavarande beskattningsform ansetts böra givas
endast en mera supplementär betydelse i det kommunala skattesystemet
och det tillika måste framstå såsom önskligt att icke för den kommunala
beskattningen belasta skatteförmågan efter alldeles samma grunder, som
gällde i fråga om statsbeskattningen, hade vid fastställandet av skattepliktens
omfattning vida större hänsyn tagits till den antagliga storleken
av skattskyldigs utgifter såsom familjeförsörjare, än staten av fiskaliska
grunder ansett för sin del möjligt att taga. I olikhet med avkastningsskatten
vore den föreslagna kommunala inkomst- och förmögenhetsbeskattningen
avsedd att träffa endast enskilda personer. Allenast dessa
personer, vilkas skatteförmåga reglerades av nödvändiga levnadsbehov,
kunde nämligen anses äga inkomst i egentlig mening. Vad juridiska
personer förvärvade utgjorde i deras hand avkastning eller, efter avdrag
av skuldräntor och andra förpliktelser, nettovinst. Utdelade juridisk
person vinst till delägare eller medlemmar, bildade vad sålunda utdelades
inkomst för dessa, och att göra denna till föremål för inkomstbeskattning
jämväl i den juridiska personens — bolagets, föreningens, samfundets
— hand skulle innefatta en slags dubbelbeskattning, av fiskaliska
grunder försvarbar i ett skattesystem utan det mellanled, som en avkastningsskatt
bildade, eftersom eljest juridiska personers förvärv bleve
obeskattat, men oantaglig och obehövlig i ett skattesystem, sådant som
det här ifrågasatta, enär genom detta möjlighet i allt fäll bereddes
att träffa dessa förvärv med beskattning, nämligen under formen av
avkastningsskatt. För juridiska personer i gemen tillkomme slutligen
den omständigheten, att de icke kunde sägas hava någon bostadskommun,
som kunde anses berättigad till ensambeskattning av den skattekraft,
vilken för deras vidkommande analogivis skulle kunna anses representera
personlig skatteförmåga. Såsom surrogat för bostadskommun skulle väl
för juridiska personer företrädesvis komma i betraktande den kommun,
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 185 höft. (Nr 191.) 22

De olika
skatteformernas
ställning
bredvid varandra.

170 Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

där vederbörande styrelse eller förvaltning hade sitt säte, men ej sällan
hände, att just de med avsende å skattebördor bärkraftigaste juridiska
personerna, nämligen aktiebolagen, saknade varje reell beröring med
denna kommun.

Eiserman och von Wolcker tillägga slutligen:

Fastighetsskatten och avkastningsskatten torde i förening kunna
antagas komma att tillgodose intresseprincipen i önsklig och tillika lämplig
utsträckning. Särskilt gällde detta i fråga om fast egendom och sådan
näring, vid vars utövande näringsidkaren använde egen fastighet. Men
även näring, som utövades å förhyrd eller arrenderad fastighet, bleve,
såvitt företaget krävde kapital, i allmänhet underkastad en kraftigare
bidragsskyldighet till kommunen än för närvarande i jämförelse med
den _ rena arbetsförtjänsten. Vanligen plägade nämligen i sådant fall
åtminstone någon del av kapitalet vara upplånat, och den ökade bidragsskyldigheten
inträdde alltså redan såsom en given följd av beskattningens
anordnande såsom objektskatt utan rätt till skuldränteavdrag. Därigenom
att avkastningsbeskattningen anordnades att träffa själva förvärvskällan
utan hänsyn till innehavarens förmögenhetsförhållanden bleve det vidare
möjligt att undvika bristerna hos det nuvarande kommunala skattesystemet
så tillvida, att kommuns berättigade intresse att få beskatta
därinom befintliga förvärvskällor utan intrång från annan kommuns
sida och oberoende av näringsidkarens förhållanden inom annan kommun
kunde lättare tillgodoses. Där avkastningen av en förvärvskälla måste
för beskattning uppdelas på flera kommuner, läte sig även en sådan
uppdelning lättare och framför allt mera naturligt genomföras. Jämvä.1
övriga brister hos den nuvarande kommunalbeskattningen torde med det
föreslagna skattesystemet kunna förväntas bliva i avsevärd mån undanröjda.
Hade man stannat vid en kombination av fastighetsskatt och
avkastningsskatt utan att låta denna för enskilda skattskyldiga kompletteras
med en personlig inkomst- och förmögenhetsskatt att upptagas
i skattskyldigs mantalsskrivningskommun, skulle anmärkningsvärda brister
kommit att kvarstå. Så t. ex. hade det i sådant fall knappast blivit möjligt
att tillvarataga mantalsskrivningskommunens berättigade intresse att
under någon form få beskatta sådana kommunmedlemmar, som erhölle
hela sin inkomst från fast egendom eller näring inom annan kommun
eller från aktieinnehav. Genom att skatteförmågan subsidiärt toges i
anspråk, vunnes tillika en högst beaktansvärd utjämning av enskildas
skattebördor.

Det föreslagna skattesystemet innefattade icke någon dubbelbe -

171

Kung!. Maj:ts proposition Nr 191.

skattning i skatteteknisk mening. Fastighetsskatten och avkastningsskatten
kunde icke erkännas tillhopa medföra dubbelbeskattning. Fastighetsskatten,
som utginge oberoende av huruvida fastighet det år, taxeringen
avsåge, lämnat avkastning eller icke, ägde till sin allmänna
läggning ingenting gemensamt med avkastningsskatten, utan vore eu
fristående beskattningsform, avsedd att giva uttryck åt den fästa egendomens
alldeles särskilda intressegemenskap med kommunen. Den omständigheten
att enskilda skattskyldiga vore underkastade såväl avkastningsskatt
som en utjämnande inkomst- och förmögenhetsskatt innebure
icke heller någon verklig dubbelbeskattning, fastän avkastning och inkomst
i sällsynta undantagsfall, nämligen då skattskyldig vore skuldfri
och. icke heller hade andra personliga förpliktelser att föra till avdrag
vid inkomstberäkningen, kunde komma att till beloppen sammanfalla. Vid
det förhållandet att avkastning och inkomst i regel underkastades bägge
beskattningsformerna i mån som avkastningen eller inkomsten var för sig
efter de för vardera beskattningsformen gällande beräkningsgrunderna uppginge
till beskattningsbart belopp, innebure bägge beskattningsformernas
samtidiga användande i själva verket ingenting annat, än att varje beskattningsföremål
ur olika synpunkter deltoge i repartitionen till fyllande
av kommunens skattebehov. Den verkliga skattetyngden, jämförd med
den nuvarande, bleve med den föreslagna anordningen vid i övrigt lika
förhållanden icke större än förut för andra än dem, vilka i avseende å
skattekraft finge anses bättre ställda än övriga bidragsskyldiga och som
just på grund därav också måste anses vara lättare i stånd att bära en
ökad skattebörda. Däremot bleve skattebördan i samma mån minskad
för dem, för vilka densamma billigtvis också borde minskas.

Beträffande det förhållandetal, efter vilket de olika beskattningsföremålen
skola deltaga i utgifternas täckande, upptager Eiserman— von
Wolckers förslag inga positiva bestämmelser.

Förslagsställarna yttra härom, att de egentliga kommunallagarna
borde fortfarande, såsom hittills, reglera icke allenast budgetbehandlingen
med vad därtill hörde utan även de mått, efter vilka de särskilda beskattningsföremålen
skulle i förhållande till varandra deltaga i repartitionen
för skattebehovets fyllande, ävensom den ordning, efter vilken de
särskilda beskattningsformerna därvid skulle komma till användning.

Emellertid hava Eiserman och von Wolcker i sitt betänkande lämnat
en redogörelse för de repartitionsgrunder, som synts dem kunna ifrågasättas;
och anföra de i detta avseende, bland annat:

De beskattningsföremål, som utformats till underlag för kommunal

Rep artitionsgrunder.

172

Kungl. Maj.ts proposition Nr 191.

inkomst- och förmögenhetsskatt, skulle icke och kunde icke ens gå i
omedelbar reparation med de beskattningsföremål, som bildade underlag
för fastighetsskatt och avkastningsskatt. Det kunde sålunda icke komma
i fråga att för skattskyldigs samfällda inkomst och förmögenhet fastställa
visst förhållandetal, efter vilket beskattningsföremål av sistberörda
slag skulle i den skattskyldiges mantalsskrivningskommun gå i direkt
repartition med inom kommunen belägen fast egendom och inom kommunen
beskattningsbar avkastning. Dels skulle det hava mött alltför
stora vanskligheter att anordna eu dylik direkt repartition på ett sådant
sätt, att inkomst- och förmögenhetsskatten under alla förhållanden, vid
olika stort kommunalt skattebehov och därav föranledd olika hög utdebitering,
komme att bliva rätt avpassad i förhållande till de skattskyldigas
olika skatteförmåga, och dels vore inkomst- och förmögenhetsskatten
enligt förslaget avsedd att intaga en mera supplementär ställning
i det kommunala skattesystemet med huvudsaklig uppgift att utjämna
skattebördan, då denna eljest måste befaras i många fall kunna bliva för
fast egendom och avkastning alltför tyngande.

Sedan Eiserman och von Wolcker erinrat, att skatteregleringen enligt
förslaget syftade till åstadkommande av en skälig förskjutning av den
kommunala skattebördan, så att den mera än dittills komme att påvila
sådana beskattningsföremål, som kunde anses stå i eu närmare och mera
varaktig intressegemenskap med kommunen, nämligen den fasta egendomen
ävensom sådan näring, som inom kommunen bedreves med tillhjälp
av kapital och i allmänhet även med avlönad arbetskraft, anföra
de vidare:

Det skulle kunna ifrågasättas att differentiera de kommunala utgifterna
samt anordna olika repartition, allt efter som skattemedel erfordrades
för bestridande av olika slag av kommunala utgifter. Exempelvis
skulle fast egendom, såsom objekt, och eventuellt även avkastning av
fast egendom och rörelse kunna tänkas böra åläggas en kraftigare
repartition än andra beskattningsföremål för uppbringande av skattemedel
till bestridande dels av sådana kostnader, vilka icke vore att
räkna till rena årskostnader utan avsåge ändamål av mera bestående
art, såsom uppförande av allmänna byggnader eller anläggande av
kommunikationsleder o. d., dels ock av årskostnader för ändamål, vilka
kunde anses direkt medföra större gagn för fastighetsinnehavare och
rörelseidkare än för andra kommunmedlemmar, såsom underhåll av
gator och vägar m. in.

Frågan om lämpligheten att lägga den allmänna bidragsskyldigheten
på sådant sätt, att repartitionen komme att för de särskilda be -

KuntjL Maj.ts ''proposition Nr 191. 173

skattningsföremålen ställa sig olika beträffande olika slag av kommunala
kostnader, borde prövas företrädesvis ur den synpunkten, huruvida man
genom en sådan differentiering kunde bättre än eljest nå målet att lägga
beskattningen efter beskattningsföremålens intressegemenskap med kommunen.

Vad först beträffade kostnader för kommunala byggnader och anläggningar
i allmänhet, avsedda för en längre varaktighetstid, torde icke
kunna med fog förnekas, att sådana kostnader rättvisligen borde fördelas
med hänsyn till beskattningsföremålens mera eller mindre varaktiga
intressegemenskap med kommunen. I den mån sådana kostnader
uttaxerades till bestridande med skattemedel under en kortare tidsperiod
än byggnaderna eller anläggningarna kunde beräknas komma att bestå,
skulle nämligen vid lika reparation mellan beskattningsföremål av skilda
slag uppenbar orätt vederfaras dem, som på grund av kortvarig intressegemenskap
med kommunen vore ur stånd att av ifrågavarande kommunala
inrättningar draga fördel i samma mått som de vid kommunen
mera varaktigt bundna. Det sade sig emellertid utan vidare självt, att
en noggrann fördelning av kostnaderna efter sådana grunder icke läte
sig genomföras. Ännu vanskligare bleve det att vid en sådan fördelning
taga i särskild beräkning, huruvida och i vilken grad byggnad
eller anläggning med hänsyn till dess ändamål kunde vara ägnad att lända
vissa beskattningsföremål till större fördel än andra. Väl kunde med
fog sägas, att exempelvis anläggningar av vägar, gator, hamnar och andra
kommunikationsleder inom eller till en kommun i allmänhet vore av
beskaffenhet att i främsta rummet lända till omedelbart gagn för fastigheter
och näringar, men det vore naturligtvis icke möjligt att ens tillnärmelsevis
exakt bestämma måttet för en sådan högre grad av gagn
och låta detta mått komma till uttryck i förhållandetal, efter vilka beskattningsföremålen
skulle repartisera till bestridande av sådana kostnader.
Detsamma gällde i fråga om kommunala årskostnader för underhåll av
byggnader och anläggningar av sist anförda beskaffenhet.

Sedan Eiserman och von Wolcker med ett par exempel belyst vad de
sålunda anfört, framhålla de vidare, bland annat:

Ehuru således möjlighet saknades att på grundval av exakt beräkning
anordna beskattningsföremålens repartition i enlighet med nyss
antydda synpunkter, måste dock åt dessa synpunkter skänkas allt beaktande
vid repartitionsgrundernas bestämmande, om man än härvid
linge åtnöja sig med att lägga repartitionsgrunderna på sådant sätt, att
synpunkterna i stort sett bleve tillgodosedda. Närmare kunde man icke
heller komma, även om utvägen tillgrepes att differentiera de kommu -

174

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

nala kostuaderna och lägga repartitionen olika allt efter deras art.
Under sådana förhållanden syntes en sådan differentiering icke böra
ifrågasättas.

I betänkandet erinras vidare, att en differentiering av repartitionen
skulle omöjliggöra eller i varje fall försvåra åtgöranden för åstadkommande
av en år för år i möjligaste män jämn uttaxering å de särskilda
beskattningsföremålen samt att det även bleve svårt att på förhand överskåda
skattereformens verkningar med avseende å blivande förskjutningar
av skattebördan. Efter det Eiserman och von Wolcker i fråga om den av
dem sålunda förordade likformiga repartitionen dock förklarat sig tills
vidare göra reservation för utgifterna till vägväsendet, i fråga varom det
enligt deras förmenande ankomme på vägkommissionen att avgiva förslag,
tillägga de emellertid: Då enligt vägkommissionens förslag vårdnaden
om vägväsendet skulle överflyttas på primärkommunerna och landstingen,
samt då kommunalbeskattningen i övrigt skulle omläggas huvudsakligen
på intresseprincipens grund, skulle från dessa synpunkter hinder
icke längre förefinnas för genomförande av enhetliga repartitionsgrunder
för kommunalbeskattningen i det hela, däri inbegripen jämväl beskattningen
för vägväsendet.

I anslutning härtill anföra Eiserman och von Wolcker slutligen:

Då det gällde att från nu angivna förutsättningar föreslå, huru fast
egendom och avkastning skulle deltaga i repartitionen för tillgodoseende
av kommunernas behov av skattemedel, skulle till en början kunna ifrågasättas,
huruvida dessa båda grupper av beskattningsföremål borde gå i
omedelbar reparation med varandra på det sätt, att samtliga beskattningsföremål
åsattes vissa förhåilandetal, efter vilka de skulle med varandra
repassera, eller huruvida först en uppdelning av det kommunala
skattebehovet borde göras, så att en viss andel därav finge uttagas
genom fastighetsskatt och en annan andel genom avkastningsskatt.
Då emellertid tillgången på beskattningsföremål av nämnda slag givetvis
ställde sig synnerligen olika i de särskilda kommunerna, syntes
utan vidare klart, att de andelar, som borde belöpa på vartdera slaget
av beskattningsföremål, omöjligen skulle kunna göras lika inom alla
kommuner utan måste göras beroende av den proportion, i vilken tillgången
på beskattningsföremål av de skilda slagen vore inom varje
särskild kommun för handen. Men vid sådant förhållande förelåge tydligtvis
icke heller anledning att göra en sådan uppdelning, utan torde
samma resultat kunna vinnas genom att låta fast egendom och avkastning
direkt åsättas förhållandetal, efter vilka de skulle repartisera med
varandra.

Kung t. Maj:ts proposition Nr 191. 175

1 Land Ans betänkande anlöres, att emot bevillriingen såsom underlag
för kommunalbeskattningen anmärkts huvudsakligen följande:

1 sina bägge former av fastighetsbevillning och inkomstbevillning
träffade bevillningen endast avkastningen av särskilda inkomstkällor, utan
att i princip någon större hänsyn toges till do särskilda skattskyldigas
olika förmåga att bära skatt, vare sig absolut taget eller i relation till
Övriga skattskyldiga. På grund härav beaktades även i praktiken de
personliga omständigheter, som kunde inverka på de särskilda skattskyldigas
förmåga att bära skatt, i mycket ringa grad och på ett otillfredsställande
sätt vid beskattningen.

Under det inkomstbevillningen avsåge att träffa den verkliga avkastningen
av alla inkomstkällor med undantag av fast egendom, träffade
fastighetsbevillningen på grund av sin tekniska anordning den till
vissa procent av'' ett taxerat kapitalvärde beräknade avkastningen av
sådan egendom utan hänsyn till dess verkliga storlek.

Beskattningens jämlikhet och rättvisa äventyrades och hade, enligt
vad erfarenheten visat, icke heller kunnat praktiskt genomföras, i det
att dels fastighetsägaren gynnats i förhållande till den för sin verkliga
inkomst beskattade näringsidkaren och löntagaren liksom även den
skuldfrie fastighetsägaren i förhållande till den skuldsatte m. m., dels
ock den rena arbetsinkomsten blivit relativt hårt beskattad.

Ehuru fastighetsbevillningen, sedd för sig, anordnats såsom en ren
objektskatt, vilken skulle utgå efter ett fastighet åsatt bruttovärde, utan
rätt för den skattskyldig^ att vid beskattningen av fastigheten eller dess
avkastning göra avdrag för skuld eller skuldräntor, hade sådant avdrag
faktiskt ändock kunnat äga rum vid inkomstbevillningens bestämmande,
i det att vid uppskattning av den skattskyldiges inkomst av kapital
avdrag medgivits för skuldräntor, även till den del de kunde anses
häfta vid den fasta egendomen. Själva besittningen av fast egendom
träffades i regel icke eller åtminstone endast undantagsvis av” någon
särskild skatt, ehuru den såsom objektskatt på fast egendom anordnade
fastighetsbevillningen väl torde hava haft till ändamål att även vara en
skatt just på besittningen av sådan egendom.

Då kommunerna varit för sitt direkta skattebehov hänvisade till
ett enda skatteobjekt, nämligen den beräknade eller verkliga avkastning-en
av till buds stående inkomstkällor, i kommunallagarna kallad den skattskykhges
»inkomst», hade vidare den på detta skatteobjekt vilande
skattebördan i många fall blivit mycket betungande, så att kommunerna

landens

betänkande.

Bristerna i
gällande
skattesystem.

Allmänna
riktlinjer foten
skattereform.

176 Kungl. Maj.ts proposition Nr 191.

i särskilda fall haft svårighet att på den anvisade vägen fylla sitt
skattebehov.

Slutligen hade anmärkts, att personer, vilkas enda inkomst utgjordes
av utdelningar å aktier eller banklotter, därest de ej vore skattskyldiga
för fast egendom, helt och hållet undginge kommunal skattskyldighet.

I betänkandet yttras därefter vidare:

Utöver nämnda mot bevillningsförordningens ledande principer
riktade kritik hade framställts anmärkningar såväl mot vissa detaljbestämmelsers
lämplighet som mot det sätt, varpå förordningen i en
del avseenden blivit tillämpad. I sistnämnda hänseende hade särskilt
betonats, hurusom de i olika taxeringsdistrikt och även vid skilda taxeringar
inom samma distrikt använda olika grunder för uppskattning av
fast egendoms värde och rådande skiljaktighet i uppfattningen om vilket
värde, som författningsenligt borde ligga till grund för taxeringsvärdet,
vållat betydande ojämnheter vid fastighetstaxeringen, omständigheter, som
i sin mån ökat den ojämnhet i skattetungan, vilken, såsom nyss nämnts,
även av andra skäl framträtt.

De relaterade anmärkningarna träffade direkt den nuvarande bevillningsförordningen.
De riktade sig till väsentlig del mot den antagna
formen för beskattning av fast egendom och dess avkastning. Men även
mot det gällande systemet i övrigt, med den så kallade inkomsten såsom
enda skatteobjekt, hade vägande anmärkningar framställts. Utanför
bevillningsförordningen folie de klagomål, vilka framkommit mot den
anmärkningsvärt ojämna skattetungan inom olika kommuner.

Beträffande de allmänna riktlinjerna för en reform å kommunalbeskattningens
område erinrar Landén, hurusom det vore önskvärt att
bygga på inhemsk historisk grund och så mycket som möjligt ansluta
sig till det bestående, samt att den historiska grund, som i sådant
avseende erbjöde sig, vore den gamla bevillningslagstiftningen, varefter
Landén framhåller, bland annat:

Bevillningens dubbla ändamål hade gjort den förfelad, vare sig man
såge den såsom eu statlig eller såsom en kommunal skatt. Den vore
icke någotdera helt och följdriktigt. Emellertid hade den utan all fråga
mera berättigande i sistnämnda egenskap. Att förordningens bristfälligheter
under den senaste tiden så starkt betonats, berodde till icke ringa
del därpå, att man uppdragit jämförelser mellan den allmänna bevillningen
och den moderna inkomstskatten. En sådan jämförelse, som ur synpunkten
av bevillningens ändamål att vara statsskatt måste utfalla till
bevillningens nackdel, vore emellertid icke lika ägnad att visa bevill -

177

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

ningens olämplighet såsom kommunalskatt. 1 sådant avseende vore bevillningen
avgjort överlägsen den allmänna inkomstskatten. Denna kunde
i kommunalbeskattningen på sin höjd spela en roll av kompletterande
skatt, under det att bevillningen i nödfall kunde, såsom erfarenheten visat,
ensam uppbära kommunens behov av direkt beskattning. Emellertid
kunde det ej bestridas, att den allmänna bevillningen, sådan den vore
anordnad, i många hänseenden gåve berättigad anledning till anmärkningar
och vore i starkt behov av att reformeras. En noggrann prövning
av bevillningsförordningens bestämmelser vore den närmast till hands
liggande uppgiften vid kommunalskattereformens företagande. Vid sådant
förhållande hade det synts angeläget att — alltjämt med bibehållande av
bevillningsförordningens i mångt och mycket förträffliga och särskilt för
kommunalbeskattningen användbara principer — göra dess särskilda
bestämmelser till föremål för en så grundlig revision, att de anmärkningar
mot dem, som i deras nuvarande skick med rätta kunnat framställas,
skulle förlora sin väsentliga betydelse.

Beträffande all lagstiftning gällde, att den borde sträva efter enkelhet
och klarhet. I afl synnerhet fordrades emellertid detta av skattelagstiftningen,
av vilkens bestämmelser folket i stort vore i särskilt hög grad
beroende. Betydande svårigheter reste sig med hänsyn härtill i vägen
för lagstiftningsarbetet, och häri läge en ytterligare anledning att låta
den nya lagstiftningen i görligaste måtto ansluta sig till bestående rätt
och därigenom underlätta förståelsen av densamma. En angelägenhet
av största vikt vore slutligen, att kommunalbeskattningen gjordes så vitt
möjligt jämlik och rättvis. Givetvis borde vid frågans lösning all möjlig
hänsyn tagas till individens skatteförmåga. Den kommunala beskattningens
egen natur omöjliggjorde emellertid att låta denna synpunkt
spela den enda avgörande rollen. En persons skatteförmåga kunde nämligen
icke tillåtas vara bestämmande för skattskyldigheten till en viss
kommun i samma utsträckning som vid den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten,
ej ens i det fall, att all den skattskyldiges inkomst
och förmögenhet beskattades inom en och samma kommun. Den omständigheten,
att det vore kommunens skattebehov och icke individens
skatteförmåga, som bestämde kommunalskattens totala storlek inom kommunen,
gjorde nämligen, att det högsta mål, som i detta avseende i
varje fall kunde uppställas, vore vinnandet av en relativ jämlikhet. I
den mån sådan kunde uppnås, borde lagstiftningen inriktas därpå. För
att en beskattning från den skattskyldiges synpunkt skulle vara jämlik,
fordrades att han träffades av skatten i en utsträckning, som stode i
ett naturligt förhållande till den omfattning, vari övriga skattskyldiga
Bihang till riksdagms protokoll 1920. 1 samt. 158 höft. (Nr 191.) 28

178 Kungl. Maj.ts proposition Nr 191.

deltoge i dess utgörande. Ville man i fråga om kommunalbeskattningen
närma sig en sådan jämlikhet, borde man framför allt söka tillfälle att
från olika synpunkter bedöma en var skattskyldigs ekonomiska förhållanden
inom kommunen och hans ställning till kommunen. Såge man
saken från blott en enda synpunkt, kunde jämförelsen mellan olika
skattskyldiga bliva skev och ofullständig. Fastställde man sålunda
skatten endast i förhållande till storleken och värdet av en vars besittning
av egendom inom kommunen utan att beakta den avkastning,
som de särskilda besittarna hade av sin egendom, eller deras ekonomiska
läge i allmänhet, kunde man visserligen nå en från denna synpunkt
jämlik beskattning av särskilda skatteobjekt i förhållande till
deras relativa bärkraft och deras relativa skyldighet att bära kommunens
utgifter, men man lämnade därvid åsido en mångfald moment, som
för skattskyldighetens rättvisa fördelning vore av mycket stor betydelse.
Detsamma kunde sägas, om man läte avkastningens storlek i varje fall
vara den uteslutande grunden för skattefördelningen utan att taga hänsyn
till själva besittningen av den egendom, varifrån avkastningen härledde
sig. Kombinerade man åter skatten på besittningen efter dess
storlek och värde med en skatt på avkastningen, hade man redan kommit
ett steg närmare den rättvisa och jämlikhet i skattefördelningen,
som man åsyftade. Man hade då i relativt samma utsträckning tagit
de skattskyldigas bidrag i anspråk, och genom att rätta beskattningen
icke blott efter besittningens värde utan även efter avkastningens storlek
hade man bestämt hans skattskyldighet med hänsyn icke blott till
hans relativa intresse i kommunen, utan även i viss mån till hans relativa
skatteförmåga. Om vidare, i fråga om skatten på avkastningen, hänsyn
i större eller mindre grad toges till den skattskyldiges rent individuella
förhållanden, så att t. ex. avdrag medgåves för skuldräntor och
en viss skattelindring beviljades smärre inkomsttagare, graderades skattskyldigheten
i samma mån allt mera efter de skattskyldigas, vid jämförelse
dem emellan, större eller mindre förmåga att bära skatten. Eu*
ytterligare gradering i sådan riktning åstadkommes, om skatten på avkastningen,
sedan den blivit i större eller mindre utsträckning utformad
såsom en inkomstbeskattning, kompletterades med eu skatt på personlig
förmögenhet. Graderade man skattskyldigheten inom kommunen efter
en vars läge i här antydda hänseenden, d. v. s. efter hans egendomsbe3ittning
inom kommunen, efter hans avkastning inom kommunen samt
efter hans förmögenhets storlek, hade man, vid behörigt beaktande jämväl
av vissa rent personliga moment, vid skattefördelningen tagit hänsyn
till just de väsentliga faktorer, som syntes ägnade att i förhållande till

179

Kungt. Majd» proposition Nr 191.

bin större eller mindre förefintligket i de särskilda fallen verka differentierande
på skattskyldighetens storlek.

Sedan Landeri erinrat, att staten och kommunen icke borde begagna
sig av konkurrerande skatteformer samt att den kommunala
beskattningen borde ordnas fristående från den statliga, framhåller Landén
vidare: De kommunala förhållandena hänvisade i fråga om kommuner nas

beskattningsrätt omedelbart till ett skattesystem bestående i främsta
rummet av ob)eldskatter, sådana som rena realskatter på de lokala skatteföremålen,
och förvärvssh ätter, ävenledes satta i direkt samband med
själva inkomstkällan. Realskatterna borde lämpligast utgå i förhållande
till värdet å de föremål, som de vore avsedda att beskatta, och strängt
utformas i enlighet med sin karaktär att vara rena objektskatter. Förvärvsskatterna,
som hade till uppgift att träffa avkastningen av de särskilda
inkomstkällorna, kunde däremot och borde måhända också, såsom
sidoordnade till så beskaffade realskatter, med största fördel anordnas
med något beaktande av den skattskyldiges individuella förhållanden.
De erhölle då naturen av subjekt!verade avkastningsskatter (till speciella
inkomstskatter utvecklade skatter på avkastningen av särskilda inkomstkällor)
eller partiella inkomstskatter. Vid fastställande av skattskyldigheten
för all den avkastning eller inkomst, som en skattskyldig hade
inom en kommun, kunde utan kränkande av den partiella inkomstskattens
begrepp avdrag enligt vissa regler medgivas t. ex. för skuldräntor.
Det vore icke heller uteslutet att medgiva skattelindringar och
skattefrihet för mindre inkomster eller att beräkna skatten på en summa
av inkomstbelopp.

Bland de skatteföremål, vilka, enligt vad som vore nämnt, skulle
drabbas av en kommunal objektskatt, inginge givetvis inom kommunen
belägen fast egendom.

Då emellertid fast egendom sålunda gjordes till föremål för eu
särskild objektskatt vid sidan av den kommunala inkomstskatten å
egendomens avkastning, syntes det vara en logisk följd därav, att
även besittningen av annan produktiv egendom likaledes gjordes till
föremål för en särskild objektbeskattning. Eu sådan beskattning av
produktiv egendom komme att verka såsom en skatt på näringsföretag
i förhållande till värdet av deras s. k. fasta realkapital eller det sakliga
anläggningskapitalet. Behovet av en näringsskatt såsom komplement till den
skatt, som utginge i förhållande till företagens fluktuerande årsinkomst

förslag till
s-Jcattt system.

Skatt å fast
egendom.

Skatt å lös
egendom.

180

Inkomst skatt.

Kunyl. Maj:ts proposition Nr 191.

inom kommunen, kade länge framhållits. 1 detta avseende kunde hänvisas,
bland annat, till uttalanden av sammansatta bevillnings- och lagutskottet
vid 1903 års riksdag. Den form för en sådan näringsbeskattning,
som synts bäst passa för kommunerna, vore skatt på det fasta
realkapitalet. Den hade i förslaget inpassats såsom ett led i den tänkta
egendomsskatten, som skulle i sig innesluta skatten på såväl fast egendom
som ifrågavarande lösa egendom. Egendomsskatten vore anordnad
såsom en ren objektskatt. Den lösa egendom, som drabbades av densamma,
utgjordes i princip icke blott av de sakvärden, som tillhörde en
kommersiell eller industriell anläggning för näringsdrift, utan även av
jordbrukets lösa inventarier, såväl levande som döda. Skatten utginge
i förhållande till egendomens kapitalvärde, som fastställdes genom taxering.
Genom den sålunda föreslagna egendomsskatten hade kommunen
fått tillfälle att beskatta den sakliga besittningen inom kommunen.

Genom de ifrågasatta förvärvsskatterna avsåges däremot att träffa i
första rummet den förvärvsverksamhet, som vore bunden vid de inom
kommunen lokaliserade konkreta inkomstkällorna. Dessa utgjordes av inom
kommunen belägen fast egendom samt av rörelse eller yrke, som där
idkats. Men den partiella inkomstskatt, som förslaget avsåge att föra
fram, vore icke begränsad till nämnda inkomstkällor. Den skulle även
träffa den inkomst av annat slag, som åtnjötes av de skattskyldiga, vilka
hade sitt hemvist inom kommunen. Härigenom vunnes en beskattning
av inkomst av mera personlig natur, vilken syntes nödvändig för åvägabringande
av erforderlig fullständighet i det kommunala beskattningssystemet.
Sådan inkomst kallades för inkomst av annan inkomstkälla.
Under detta begrepp folie alla sådana inkomster, som icke kunde anses
härflyta från en å viss ort lokaliserad inkomstkälla, såsom inkomst av
anställning, av kapital, av diverse uppdrag o. s. v. Enligt allmänt
vedertagen uppfattning skulle sådan inkomst, i motsats till avkastningen
av de å viss ort lokaliserade inkomstkällorna, anses falla under den
kommuns beskattningsrätt, där den skattskyldige hade sitt hemvist
(bostadskommunen), under det att avkastningen av förstnämnda källor
helt eller åtminstone till väsentlig del ansåges fälla under den kommuns
beskattningsrätt, där inkomstkällan funnes (driftskommunen). Denna
allmänna uppfattning syntes vara både praktisk och rättvis, och Landén
hade icke funnit några som helst skäl föreligga, som kunnat föranleda
honom att föreslå en ändring av de på densamma grundade beskattningsbestämmeDer,
som funnit uttryck i bevillningsförordningen.

Genom en skatt på besittningen, kompletterad med en skatt på

181

Kun<jl. Maj.tti proposition Nr 191.

avkastningen av alla inkomstkällor, som folie under kommunens beskattningsrätt,
kunde åstadkommas en icke olämplig skattefördelning,
då man till måttstock för denna toge såväl de skattskyldigas inbördes
förmåga som deras intresse inom kommunen. Den förra synpunkten
bleve dock med endast dessa skatteformer mindre tillgodosedd, än
det även i det kommunala skattesystemet torde vara möjligt att göra.
Genom egendomsskatten beskattades besittningen i proportionellt förhållande
till besittningens värde, utan att skattskyldigheten rönte inverkan
av besittarens ekonomiska läge. Om lian hade större eller mindre
avkastning av sin egendom, om han vore skuldsatt eller skuldfri, vore
utan betydelse för denna skattskyldighet, likasom ingen differentiering
ägde rum mellan den mera och den mindre skuldsatte. Differentiering
i sådant avseende åstadkommes genom den vid den kommunala inkomstbeskattningen
tagna hänsynen till avkastningens storlek och det därvid
medgivna avdraget för skuldräntor. Men vid den föreslagna enhetliga
beskattningen av alla slag av avkastning eller inkomst hade det icke
sörjts för någon åtskillnad i beskattningen av fonderad och icke fonderad
inkomst.

Det syntes vara lämpligt, att hänsynen till den fonderade inkomstens
större skattekraft finge åtminstone i någon mån göra sig
gällande även vid reglerandet av skattefördelningen inom kommunerna.
Detta kunde ske genom att vid sidan av de redan omförmälda
skatterna, egendomsskatten och den kommunala inkomstskatten,
införa en tredje skatt, nämligen på den behållna personliga förmögenheten.
En sådan skatt, som till föremål skulle få ungefär samma förmögenhet,
som utgjorde föremål för statens förmögenhetsskatt, dock
med ett viktigt undantag i fråga om värdet av aktier i inländska aktiebolag
och lotter i solidariska bankbolag, hade enligt förslaget huvudsakligen
till ändamål att inom det kommunala skatteväsendet verka
såsom utjämnande faktor. Skatteprocenten kunde och borde vid sådant
förhållande sättas ganska låg. Med denna skatt skulle fyllas de oundvikliga
luckor, som framträdde i ett skattesystem, bestående av en objektskatt
å besittningen, kompletterad med en till en kommunal inkomstskatt
utvecklad beskattning av avkastningen från särskilda inkomstkällor.
Den, som hade behållen förmögenhet, finge därigenom sig ålagd
en något större del av skattetungan inom kommunen än de skattskyldiga,
vilka saknade sådan förmögenhet. Den andel i skattetungan, som,
om en förmögenhetsskatt icke infördes, skulle falla å dessa senare,
minskades åter i motsvarande grad, därest en sådan skatt finge uttagas.

Förmögen hetsskatt.

182

J amf örelse
mellan det
nuvarande
och det föreslagna
skattesystemet.

Kung!. Alaj:t.< proposition AV 191.

Ett skattesystem, som i enlighet med förestående bortsett i
detta sammanhang från förmögenhetsskatten — bestode av en skatt
på, bland annat, fast egendom efter dess bruttovärde och en beskattning
av avkastningen av fast egendom och alla andra inkomstkällor genom
partiella inkomstskatter, kunde synas vara blott en ny form för den
nuvarande bevillningen i dess två typer, fastighetsbevillning och inkomstbevillning.
Det funnes dock emellan de två systemen en betydande
skillnad. Fastighetsbevillningen vore en skatt, på en gång beräknad i
förhållande till egendomens förmögenhetsvärde och avsedd att vara en
skatt på avkastningen av samma egendom och så till vida en ersättning
för den å andra inkomstkällor vilande inkomstbevillningen. Den föreslagna
fastighetsskatten vore däremot endast eu objektiv förmögenhetsskatt
å besittningen av fast egendom, medan avkastningen av samma
egendom i likhet med avkastningen av alla andra inkomstkällor skulle
träffas av sin speciella inkomstskatt. Gränsen mellan fastighetsskatten
och den kommunala inkomstskatten bleve vida mera bestämd och upprätthölles
strängare än den gräns, som uppdragits mellan fastighetsbevillningen
och inkomstbevillningen. Vidare vore det klart, att genom
införande'' av en beskattning av inkomsten från fast egendom möjlighet
funnes att likformigt beskatta sådan inkomst till sitt verkliga belopp i varje
särskilt fall. Inkomstbevillningen vore en skatt på avkastningen av alla
inkomstkällor med undantag av fäst egendom och toge i sin vidare utformning
endast i obetydlig grad hänsyn till den skattskyldiges personliga
förhållanden. De föreslagna förvärvsskatterna åter träffade alla den skattskyldiges
inkomstkällor inom kommunen och rönte till sin storlek påverkan
av den skattskyldiges personliga ekonomiska ställning. Förvärvsskatterna
bibehölle visserligen sa till vida sin objektiva karaktär,
att det vore avkastningen av varje självständig inkomstkälla, som i
första hand vore skattef öremålet. Men avkastningen av varje inkomstkälla
renodlades till sitt nettobelopp genom avdrag av kostnaderna för
avkastningens förvärvande och bibehållande, driftkostnaderna. Da denna
skatt på avkastningen av viss inkomstkälla vore avsedd att komplettera
en ren objektskatt på inkomstkällan efter dess bruttovärde, borde densamma
vidare för att fullt tjäna sitt ändamål att utjämna objektskattens
från personbeskattningens sjmpunkt ojämna verkningar i största möjliga
mån taga hänsyn till rent personliga omständigheter. I förslaget hade
skatten därför anordnats såsom en subjektiverad avkastningsskatt. De
utgifter, för vilka avdrag i denna ordning medgivits, vore skuldräntor
i viss utsträckning samt, i mantalsskrivningskommunen, periodiska understöd
av visst slag. För åstadkommande av viss differentiering i skatt -

188

Kungl. Maj;tn proposition Nr 191.

skyldighoten med hänsyn till inkomstens storlek hade skatten anordnats
efter en degressiv skala, som i verkligheten ledde till en alltjämt fortgående
progression av skatten. Skattskyldiga inom en viss inkomstgräns
hade vidare tillerkänts skattelindringar i förhållande till antalet
på grund av försörjningsplikt underhållna barn ävensom på grund av
särskilda ömmande omständigheter. Beträffande skattelindringen för
barn hade densamma utsträckts att under viss förutsättning gälla även
i fråga om barn över 15 år, om de nämligen på den skattskyldiges
bekostnad erhölle fortsatt utbildning vid undervisningsanstalt. Under
viss förutsättning kunde skatten nedsättas för äkta makar, då hustrun
hade taxerad inkomst av arbete. Alla här omförmälda skattelindringar
finge åtnjutas endast av de skattskyldiga fysiska personer, som vore
eller borde vara mantalsskrivna inom kommuner».

Beträffande de repartitionsgrunder, efter vilka berörda skattekällor
skulle deltaga i de kommunala utgifternas täckande, så har Landén — för
att finna ett enhetligt tal för de olika beskattningsföremålens uppskattningsvärden
och sålunda få en grundval för den kommunala utdebiteringen
— i förslaget för varje skatteart fastställt ett »skattens grundbelopp».
Grundbeloppet har beräknats för egendomsskatten till 0.04 procent
av egendomens taxeringsvärde, för inkomstskatten i princip till 1 procent
av den skattskyldiges beskattningsbara inkomst och för förmögenhetsskatten
till 50 öre för varje fullt 1,000-tal kronor av den taxerade förmögenheten.
Grundbeloppens summa inom kommunen är kommunens
skattekapital, pa vilket skattebehovet skall fördelas efter likformiga
grunder; dock att förmögenhetsskatten ej må överstiga 100 procent av
sitt grundbelopp.

Angående anledningen till begränsningen av förmögenhetsskatten
anför Landén i huvudsak följande:

Det sk lille vara ett förkastligt och icke heller behövligt ingrepp
i statens möjlighet att förfoga över den för dess eget behov skapade
förmögenhetsskatten, om kommunerna tillätes att taga skatt på förmögenhet
i anspråk intill den gräns, som deras skattebehov skulle uppställa.
Införandet av en kommunal förmögenhetsskatt hade föreslagits huvudsakligen
i syfte att även inom det kommunala skatteväsendet åstadkomma
en utjämning av skattebördan, i förhållande till de särskilda
skattskyldigas förmögenhetsförhållanden. En dylik utjämning, ej utan
betydelse, vunnes även vid en ringa kommunal belastning av°den taxerade
förmögenheten. Att gå alltför långt vid denna belastning skulle
på ett obehörigt sätt inkräkta på statens möjlighet att själv utnyttja

•iep arti tion
.‘grunder.

184

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

förmögenhetsskatten. Det torde även böra ihågkomma^, att en obegränsad
rätt för kommunerna att beskatta förmögenheten i stort sett skulle
gagna huvudsakligen de större och redan förut minst skattetyngda
kommunerna, sålunda ökande ojämnheten i skattebördan emellan dessa
kommuner och de mest skattetyngda.

C. Principuttalanden i yttrandena över Eiserman von Wolckers och

Landéns förslag.

Uti de över Eiserman—von Wolckers och Landens betänkande!!
infordrade utlåtandena uttalas allmänt den uppfattning, att vårt kommunalskattesystem
behöver reformeras. Vad man därvid anfört i fråg-a
om bristerna i det nuvarande systemet torde jag kunna förbigå,
enär inga nya synpunkter framhållits utöver av de kommunalskattesakkunniga
lämnade, av mig tidigare återgivna redogörelser i ämnet. Vad
angår de riktlinjer, som böra följas vid en kommunalskattereform, så
förordas i en dei yttranden Eiserman— von Wolckers förslag, i andra
Landéns, i såväl ena som andra fallet med större eller mindre modifikationer.
I några utlåtanden göres åter gällande den mening, att intetdera
förslaget, åtminstone icke utan genomgripande omarbetningar, kan läggas
till grund för skattereformen. 1 övrigt framhålles, å ena sidan, fördelen
av ett »mångsidigt» skattesystem, som bättre och fullständigare fördelar
skattebördan å de olika beskattningsföremålen än en enda skatteform,
samt, å andra sidan, den synnerliga vikten av att skattesystemet ej blir
alltför invecklat eller alltför svårtillämpligt.

Med hänsyn till utlåtandenas skiftande innehåll lärer det knappast
låta sig göra att lämna en fullt tydlig framställning av de olika meningarna
annat än genom en kortfattad redogörelse för de principiella
uttalandena i vart särskilt yttrande för sig. För att emellertid denna
redogörelse ej skall bliva alltför omfattande, torde det tillåtas mig att
i fråga om de principiella anmärkningarna begränsa mig till vissa
grupper av uttalanden, vilka på grund av vederbörandes speciella sakkunskap
eller erfarenhet måste tillmätas särskild betydelse.

Det torde ligga i sakens natur, att i fråga om de allmänna principerna
för en kommunalskattereform de av kammarrätten och länsstyrelserna
avgivna utlåtandena äro av största intresse. Givet är också,
att med hänsyn till den erfarenhet i kommunala angelägenheter, som så
ofta är att finna hos ledamöter av rikets landsting, särskilt avseende
måste fästas å uttalanden av dessa korporationer. Det är att be -

185

Kung!. Maj:ta proposition Nr 191.

klaga, att ärendets stora omfattning föranlett, att landstingen i allmänhet
icke medhunnit att ingå på någon granskning av de föreliggande
förslagen. De sammanslutningar, som i främsta rummet representera
de yrkesgrupper, vilka skulle mest kännbart beröras av en omläggning
utav kommunalbeskattningen i enlighet med de sakkunnigas
förslag, torde vara hushållningssällskapen och handelskamrarna i riket.
Särskilt avseende torde även böra fästas vid svenska stadsförbundets
uttalande i frågan.

Givetvis förekomma i åtskilliga andra utlåtanden beaktansvärda
yttranden rörande skattereformen i allmänhet, men då i stort sett inga
nya synpunkter framföras, som ej kommit till uttryck i länsstyrelsernas,
landstingens, hushållningssällskapens, liandelskamrarnas, svenska stadsförbundets
och kammarrättens utlåtanden, lärer jag kunna begränsa min
redogörelse till nämnda utlåtanden. Vid återgivandet av desamma torde
motiveringar, som endast innebära ett upprepande av de i andra utlåtanden
framburna synpunkter, kunna uteslutas; i de fall, där sammanhanget
synes bliva lidande på ett dylikt uteslutande, lärer dock vara bättre att,
även med fara för upprepningar, mera fullständigt återgiva vederbörandes
uttalanden.

Slutligen torde böra erinras, att gränsen mellan vad som anses vara
principiella uttalanden och vad som är att hänföra till viktigare detaljanmärkningar
alltid är flytande. Vid min redogörelse kommer jag för
det närvarande att begränsa mig till uttalanden rörande de frågor, som
måste anses konstitutiva för själva skattesystemet, varemot spörsmål —
huru viktiga de än må vara — som ej äro av den art, att de påkalla
en lösning, innan principerna för skatteomläggningen kunna fastställas,
torde böra behandlas i ett senare sammanhang.

Överståtliållarämbetet: Ämbetet funne föga att erinra mot den föreslagna
fastighetsskatten, kombinerad med en jord värdeste gringsskatt och
en skatt å inkomst av fastighet, då därigenom den nuvarande fastighetsskatten
befriades från sin karaktär av ett slags inkomstskatt samt
de olägenheter, som i övrigt vidlådde den gällande kommunala fastighetsbeskattningen,
syntes avhjälpta. Vad den av Eiserman och von Wolcker
föreslagna avkastningsskatten beträffade, så vore densamma mindre lyckligt
utformad. Att belägga inkomst av tjänst med »avkastningsskatt»
syntes icke blott strida mot språkbruket utan även mot principen, att
näringsidkaren på grund av sin större intressegemenskap med kommunen
borde i vidsträcktare grad än löntagaren bidraga till dess utgifter.
Ej heller torde det vara riktigt att, samtidigt som avkastningsskatt av
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 158 höft. (Nr 191.) 24

Övtrstålhållar
ämbetet.

186

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

fastighetsägare och näringsidkare erlades utan avdrag för ränta å upplånat
kapital, belägga inkomst av kapital med avkastningsskatt. Härigenom
uppstode nämligen en dubbelbeskattning av det i fastighet och
rörelse insatta kapitalet. Med beaktande av intressesynpunkten och
önskvärdheten av minsta möjliga konkurrens med staten i fråga om
inkomstbeskattningen syntes det riktigaste hava varit att föreslå införandet
av eu kommunal näringsskatt. Ehuru givetvis en del svårigheter
skulle möta vid utformandet av eu sådan, syntes de dock ej vara så
stora, att de ej skulle kunna övervinnas. Vidare skulle möjligen kunna
ifrågasättas en avkastningsskatt av den art, som Eiserman och von Wolcker
föreslagit, men med de skattepliktiga förvärvskällorna begränsade till
jordbruksfastighet, annan fastighet samt rörelse eller yrke. Den omständigheten
att därvid näringsidkarens men icke löntagarens arbetsinkomst
bleve belagd med avkastningsskatt syntes, med hänsyn till den förres
större intressegemenskap med kommunen, icke innebära någon orättvisa.
Däremot torde för vinnande av materiell rättvisa i beskattningen eu
sålunda begränsad avkastningsskatt böra medföra, att den kommunala
inkomstskatten erhölle större betydelse i systemet än Eiserman och von
Wolcker tänkt sig. Med införandet av en närings- eller avkastningsskatt
borde, såsom de föreslagit, den kommunala inkomstskatten utgå
endast i skattskyldigs bostadskommun. Att emellertid fritaga juridiska
personer från erläggandet av sådan skatt mnebure en betänklig avvikelse
från principen om näringsföretagens större intressegemenskap
med kommunen. Det härför anförda skälet att vad juridiska personer
förvärvade utgjorde avkastning eller nettovinst men ej inkomst torde
hava övervägande teoretisk innebörd. Lika väl som de erlade inkomstskatt
till staten, syntes de böra gorå det till kommunen. Visserligen
undvekes genom Eiserman—von Wolekers förslag dubbelbeskattning av
den del utav bolagets inkomst, som utdelades till aktieägarna, men å
andra sidan bleve de reserverade medlen lägre beskattade än löneinkomsten
och inkomsten av enskild näringsidkares rörelse. Att den
kommunala inkomstskatten gjorts progressiv, innebure möjligen en avvikelse
från intresseprincipen, enär skattskyldigs intressegemenskap med
kommunen knappast växte ens proportionellt med inkomsten, men torde
dock en sådan åtgärd vara befogad ur billighetssynpunkt. Om en kommunal
förmögenhetsskatt å skattskyldigs hela förmögenhet över huvud
taget vore befogad, funnes dock knappast anledning att göra den progressiv,
utan torde densamma då böra anordnas i enlighet med Landéns
förslag såsom en fristående förmögenhetsskatt, som erlades med ett
fixerat belopp av såväl fysiska som juridiska personer, men med den

187

Ktmyl. Maj:In proposition Nr 191.

begränsning, att, för undvikande av dubbelbeskattning av aktiebolags
tillgångar, i förmögenhet icke inräknades värdet av aktier i inländska
aktiebolag.

Länsstyrelsen i Stockholms län: Länsstyrelsen delade de i försla gen

uttalade synpunkterna, att vid kommunalbeskattning den så kallade
intresseprincipen borde få ett avgörande inflytande. Det vore uppenbart,
att exempelvis eu fastighet, som vore bunden till kommunen och
hade fortbestående gagn av därinom befintliga anläggningar, eller ett
näringsföretag, som kanske orsakade kommunen dryga utgifter av olika
slag, borde kraftigare deltaga i täckandet av kommunens utgifter än
exempelvis eu löntagare, som till äventyrs blott kortare tid vore bosatt
där och väl i regel icke föranledde några särskilt betungande kommunala
utgifter. Av dylika beskattningsfö remål borde det därför vara
fullt befogat att kräva en starkare bidragsskyldighet till det kommunala
skattebehovets täckande än av andra, vilkas bidragsplikt borde
kunna i motsvarande mån eftergivas.

Mot Eiserman—von Wolckers förslag hade erinrats, att avkastningen
av vissa förvärvskällor, bland dessa tjänst, underkastats såväl avkastnings-
som inkomst- och förmögenhetsskatt och att det således uppstode
dubbelbeskattning av dessa slag av avkastning. Visserligen mildrades
detta därigenom, att vid inkomst- och förmögenhetsskatten avdrag medgåves
för utskvlder, skuldräntor m. in., ävensom att vid den senare
skatten tillkomme avkastning från andra inkomstkällor såsom utdelning
av aktier och banklotter, men länsstyrelsen kunde dock ej finna annat
än att avkastningen från de förvärvskällor, som inginge i dessa bägge
skatteformer, inginge i repartitionen på ett sätt, som vore ägnat att i
viss mån motverka den skattelindring, man avsett att vinna för vissa
förvärvskällor i förhållande till de andra.

Med hänsyn till att utredning rörande de båda förslagens verkningar
vid tillämpning i praktiken icke förelåge, tilltrodde sig länsstyrelsen
icke något exakt omdöme om företräde för nåjjotdera förslaget.
Länsstyrelsen funne sig emellertid kunna uttala, att båda förslagen innebure
avsevärda förbättringar i förhållande till det hittillsvarande skattesystemet.
Skulle länsstyrelsen yttra sig till förmån för någotdera förslaget,
syntes Landéns förslag, som mera anslöte sig till gällande lagstiftning
och förefölle att till sina verkningar bliva fullt så effektivt
som Eiserman—von Wolckers, dels bättre tillgodose kravet på rättvis
överflyttning av behörig del av skattetungan från de svagare till de

lAins styrelsema.

Länsstyrelsen
i
Stockholms
län.

188

Kungl. Maj ds proposition Nr 191.

mera bärkraftiga beskattningsföremålen och dels genom sin enklare konstruktion
bliva avsevärt lättare att tillämpa.

Läns- Länsstyrelsen i Uppsala län: I båda förslagen torde man genom

styrelsen i införande av en mångfald skatter hava åsyftat dels att tillgodose den
Uppsa i ^ ^ intresseprincipen, dels att undvika konkurrens med statsbeskattningen.
Sistnämnda konkurrens kunde emellertid icke anses förebyggd
utan allenast maskerad. Ju större mångfalden av kommunala skatter
vore, på desto flera punkter måste man befara konkurrens med statsbeskattningen,
om man nämligen med sådan konkurrens åsyftade, att
belastningen av vissa skatteobjekt skulle bliva alltför tung. Vad anginge
intressesynpunkten vore först och främst att märka, att gränsen
mellan kommunala och statliga uppgifter vore och måste vara svävande
samt i viss mån godtycklig. Vidare kunde det på grund av de växlande
förhållandena icke ens närmelsevis genomföras att avpassa skattetrycket
på särskilda kategorier av skattskyldiga efter deras intresse i
särskilda slag av kommunala utgifter, så framt man ej ville inlåta sig
på särskild uttaxering för täckande av olika slags kostnader. Ej heller
satsen, att vissa skattskyldiga, såsom mera varaktigt intresserade a\
kommunens angelägenheter, borde hårdare beskattas, kunde i sin helhet
upprätthållas. Eu fastighetsägares kommunala intresse vore till följd
av försaljningsmöjlighet icke permanent. Å andra sidan Ange man ej
förbise det gemensamma kommunala intresse, som i avseende särskilt å
skolväsen, sjukvård och fattigvård sammanbunde en arbetarbefolkning,
även om individerna växlade. I den mån man ej kunde och ville åstadkomma
en verklig och direkt intressebeskattning genom särskilda avgifter
för vissa ändamål, så borde alltså även för kommunalskatten
skatteförmågan vara den huvudsakliga normen.

Läns- Länsstyrelsen i Södermanlands lån: Länsstyrelsen hade funnit Eiser Södcrman''

man—von Wolckers förslag med sin grundliga motivering bäst ägnad
att läggas till grund för eu blivande lagstiftning i ämnet. Härmed
ville länsstyrelsen dock icke hava sagt, att det lyckats förslaget att fullt
följdriktigt på alla punkter vidhålla den efter länsstyrelsens mening
riktiga grundsats, från vilken förslaget i huvudsak syntes utgå, nämligen
skatt efter intresse.

Lans- Länsstyrelsen i Östergötlands län: De båda framlagda förslagen

^tergöt-1 syntes båda innefatta goda uppslag till eu lösning av frågan, men det
(ands lan.

189

Kunyl. Maj:tx proposition Nr 191.

vore synnerligen vanskligt att säga, vilketdera förslaget bäst lämpade
sig för det praktiska livet. Det kunde väl synas, som om Landbns
förslag, vilket sökte bygga vidare på gällande bestämmelsers grund,
skulle med hänsyn till den följdriktiga utvecklingen vara att föredraga,
men det måste å andra sidan med styrka framhållas, att mycket talade
för att hava likartade bestämmelser gällande för stats- och kommunalbeskattningen.
Med hänsyn härtill syntes det länsstyrelsen, som om man,
innan en ingående praktisk prövning av förslagen ägt rum, måste giva
företräde åt Eiserman—von Wolckers förslag.

Länsstyrelsen i Jönköpings län funne Eiserman—von Wolckers i

förslag i allmänhet vara att föredraga. Särskilt syntes Landens förslag Jönköpings
om skatt å lös egendom icke kunna tillstyrkas. ,an Länsstyrelsen

i Kronobergs län: Länsstyrelsen anslöte sig till den <t^\sén i
i bägge förslagen uttalade meningen, att kommunalskattereformen i Kronobergs
främsta rummet borde byggas på principen »skatt efter intresse», men ,änatt
vid reformen även borde i viss mån tillämpas principen »skatt efter
förmåga». Därvid torde måhända mera än som skett böra beaktas den
senare beskattningsprincipens större lämplighet att tjäna direkta skattebehov
för statliga ändamål, så att ofördelaktig konkurrens mellan stat
och kommun i fråga om upptagande av skattebidrag efter denna princip
måtte föranledas i minsta möjliga mån. Emellertid biträdde länsstyrelsen
förslagen därutinnan, att till förekommande av olämplig hårdhet i
beskattningen visst utrymme borde i den nya lagstiftningen beredas
för en supplerande skatt efter personlig förmåga. Beträffande frågan
huruvida ränta å gäld skulle få avräknas vid beskattning av, bland
annat, skattskyldigs inkomst av fastighet, ansåge länsstyrelsen företräde
böra givas åt Eiserman—von Wolckers förslag, vilket icke medgåve dylikt
avdrag.

Länsstyrelsen i Kalmar län: Länsstyrelsen funne intetdera av de sty^^n .

båda förslagen vara av beskaffenhet att böra utan vidare antagas i före- Kalmar isn
liggande skick, ehuru länsstyrelsen hölle före, att Eiserman—von Wolckers
förslag hellre än Landéns borde läggas till grund för blivande lagstiftning
i ämnet. I likhet med »kommitterade» vore länsstyrelsen av
den meningen, att den kommunala skattskyldigheten borde grundas på
intresseprincipen och skatten läggas på alla persongrupper inom kommunen,
men det syntes länsstyrelsen, som om det icke i allo lyckats
förslagsställarna att fullfölja denna grundsats. I stället föresloges an -

Länsstyrelsen
i
Gott] an d«
län.

Länsstyrelsen
i
Blekinge lfin.

ISO Kung!.. Majte proposition Nr 191.

vändning såväl av berörda princip som ock principen »skatt efter förmåga»
vid sidan av varandra, varigenom en del orättvisor och olägenheter
måste uppkomma i tillämpningen.

Vad de olika skatteformerna anginge, så hade länsstyrelsen inga
principiella anmärkningar att framställa mot fastighetsskatten, vilken
syntes väl avvägd och anordnad. Beträffande den föreslagna nya avkastningsskatten,
så syntes bestämmelserna rörande avkastningens uppskattning
alltför invecklade och svårtillämpliga, vartill komme, att denna
skatteform säkerligen skulle bidraga till att mer än skäligt öka bördorna
för den jordbrukande klassen. Mot den ifrågasatta kommunala inkomstoch
förmögenhetsskatten mötte en del betänkligheter. Denna skatt kunde
ej anses såsom en fristående kommunalskatt, då densamma begagnat sig
av den skattekälla, som dittills uteslutande reserverats för statens behov.

Länsstyrelsen ansåge det vara förmånligt, om ytterligare skatteformer
kunde utfinnas, så att en önskvärd smidighet i skattesystemet kunde
ernås. Emellertid torde »kommitterades» förslag mycket väl kunna
bilda eu god grundval och utgångspunkt för ett nytt förslag, varför
länsstyrelsen hemställde, att en omarbetning av ifrågavarande förslag
måtte åvägabringas.

Länsstyrelsen i Gottlands län: Vid den förestående omläggningen

av den kommunala beskattningen syntes det vara önskvärt ej blott att
bibehålla de bestämmelser från gällande skattelagar, som visat sig motsvara
tidens behov, utan ock att i görligaste mån vinna anknytning till
lagstiftningen om den statliga beskattningen. Dessa synpunkter funne
länsstyrelsen vara mera beaktade i Landéns än i Eiserman—von Wolckers
förslag. Det måste anses vara ett önskemål, att i främsta rummet
andra skatteformer komme i betraktande för täckandet av det kommunala
skattebehovet än de, som redan tagits i anspråk för statsändamål.
Båda förslagen vore också utarbetade i överensstämmelse med denna
grundsats. Ej heller hade länsstyrelsen något att erinra däremot, att
man vid skatteobjektens uppsökande utgått från att för det kommunala
skattebehovets tillgodoseende tillämpa principen skatt efter intresse och
endast som utjämnande skatteformer taga i anspråk sådana skatter, som
härledde sig från personlig skatteförmåga. Länsstyrelsen ansåge sig
böra på de av Landén anförda grunderna förorda det av honom föreslagna
skattesystemet.

Länsstyrelsen i Blekinge län erinrar, att intresseprincipen bör i fråga
om den kommunala beskattningen tillerkännas ett större berättigande,

Kungi. Maj:t* proposition Nr 191. 191

än för närvarande sker, samt framhåller vidare, bland annat: f3åda

förslagen, som enligt länsstyrelsens åsikt iigdo betydliga företräden
framför gällande bestämmelser om den kommunala beskattningen, torde
nog i stort sett uppfylla de betingelser, vilka rådande förhållanden och
de direktiv, som lämnats i riksdagsskrivelser och vederbörande departementschefs
vid flera tillfällen gjorda uttalanden, finge anses kräva av
den länge ifrågasatta nya kommunalskattelagstiftningen, och torde i
olika delar ömsevis äga företräden framför varandra. Länsstyrelsen
ansåge sig dock böra uttala den meningen, att Eiserman—von Wolckers
förslag bättre tillgodosåge en tidsenlig kommunal beskattning. Visserligen
förefölle Landéns förslag mera enkelt och vore särdeles kortfattat,
men det saknade å sin sida nödig smidighet och träffade ej skattekraften
i den omfattning eller från så olika sidor, som sjmtes länsstyrelsen
önskvärt, varjämte erfarenheten från det hittillsvarande taxeringsbestyret
torde ådagalägga, att noggranna bestämmelser och föreskrifter vore
synnerligen behövliga för de lägre taxeringsmyndigheterna, om ett gott
och likartat taxeringsresultat skulle vinnas, ty eljest bleve åtminstone i
taxeringsnämnderna själva grundprinciperna ofta förbisedda eller oriktigt
tillämpade och funnes framförallt i de större länen ingen möjlighet
att verkställa behövlig detaljgranskning vid förarbetena till prövningsnämnden.
Upptoges, såsom i Eiserman—von Wolckers förslag skett,
noggranna detalj föreskrifter i eldighet med stadgad rättspraxis för de
olika inkomstkällorna eller taxeringsavdelningarna, bleve det lättare för
mindre skolade taxeringsman att iakttaga föreskrifterna.

Vad de olika skatteformerna anginge, så vore en särskild skatt å
den fasta egendomen fullt berättigad; skulle liksom beträffande inkomstoch
förmögenhetsskatten endast den behållna avkomsten eller avkastningen
av fastigheten utgöra föremål för beskattningen, bleve, synnerligast
å landsbygden, skattekällorna av så växlande och osäker natur,
att skattebehoven i kanske många fall icke kunde fyllas, och med säkerhet
skulle en jämn och rättvis beskattning icke vinnas. Beträffande
åter den av Eiserman och von Wolcker föreslagna avkastningsskatten, så
medgåves enligt deras förslag ej ränteavdrag, varemot dylikt avdrag
Ange ske i fråga om den av Landén föreslagna kommunala inkomstskatten.
Det kunde visserligen synas, att förvägrande av sådant avdrag
alltför uppenbart strede mot principen om skatt efter förmåga, men å
andra sidan vore det väl obestridligt en orättvisa mot en kommun, att,
om en därstädes befintlig industriell anläggning, som en längre tid varit
en givande skattekälla, överginge till en ny ägare utan rörelsekapital,
denna skattekälla skulle till stor del försvinna, under det att kommu -

192

Länsstyrelsen
i
Kristianstads
län.

Kunyl. Maj:ts proposition Nr 191.

nens utgifter till fattigvård och andra omkostnader för ifrågavarande
industriella verk fortfarande utginge med samma eller, synnerligast beträffande
fattigvård, kanske till högre belopp. I ännu högre grad torde
allmänna rättsmedvetandet reagera däremot, att en löntagare, som årligen
uppbure betydliga inkomster men genom överdådigt levnadssätt
och dylikt förslösade desamma och råkade i allt större skuldsättning,
skulle i mån av skuldsättningen få sitt skattebidrag till kommunen mer
och mer minskat. Härtill komme, att enligt Eiserman—von Wolckers
förslag genom den ifrågasatta skatten för inkomst och förmögenhet
häusynen till den subjektiva skattebärkraften komme till sin fulla rätt,
och slutresultatet bleve härigenom en medelväg, som syntes länsstyrelsen
mycket väl funnen och särdeles lämplig.

Den kommunala inkomst- och förmögenhetsskatten, som skulle utgå
efter progressiv grund och efter en skala, som länsstyrelsen funne mycket
tilltalande, vore ifrågasatt att anlitas, antingen sedan fastighets- och
avkastningsskatten blivit till viss grad ensamt anlitad, förslagsvis 5
kronor per skattekrona, eller också jämsides med nämnda skatter, så
att samtidigt med en skattekrona av fastighets- och avkastningsskatterna
skulle uttaxeras exempelvis 20 procent av maximiskattesatsen i kommunal
inkomst- och förmögenhetsskatt. Då den utjämning efter skatteförmåga,
som den kommunala inkomst- och förmögenhetsskatten vore
avsedd att åstadkomma, givetvis borde ske i alla kommuner, oavsett
uttaxeringens storlek per skattekrona, måste länsstyrelsen för sin del
på det kraftigaste framhålla, att endast under den senare förutsättningen,
eller att de olika beskattningsformerna samtidigt användes, länsstyrelsen
kunde skänka sitt gillande åt Eiserman—von Wolckers förslag. Skulle
icke en dylik samtidig repartition ske, utgjorde detta förslag snarare en
försämring än förbättring av nu gällande bestämmelser om kommunal
beskattning, frånsett de fördelar i rent tekniskt beskattningshänseende,
som förslaget otvivelaktigt under alla förhållanden innebure.

Länsstyrelsen i Kristianstads län: Båda förslagen syntes innefatta
avsevärda förbättringar i det nu rådande skattesystemet. Vid jämförelse
mellan förslagen inbördes syntes Eiserman—von Wolckers förslagböra
givas företräde, bland annat på grund av dess större mångsidighet,
varigenom otvivelaktigt medfördes en riktigare fördelning av skattetrycket.
Härtill komme, att Eiserman—von Wolckers förslag genom sin
avkastningsskatt bättre tillgodosåge principen skatt efter intresse än
Landéns förslag, samt att, beträffande den av Landén ifrågasatta egendomsskatten
i vad densamma avsåge lösegendom, det ej kunde anses

198

Kungl. Maj.ts proposition Nr 191.

tillfredsställande, att improduktiv lös egendom skulle befrias från skatt.
Därjämte torde även kunna sägas, att Eiserman—von Wolckers förslag,
om det ock ej kunde anses vara fullt genomfört med hänsyn till synpunkten
av beskattning efter intresseprincipen, likväl i högre grad än
Landéns förslag tiilgodosåge denna princip genom avkastningsskatten.
Beträffande de olika skattearterna i Eiserman—von Wolckers förslag, så
funne länsstyrelsen det vara uppenbart, att beskattning av den verkliga
avkastningen vid sidan av fastighetsskatten måste från alla synpunkter
anses rättvis och riktig samt innebära en högst betydelsefull förbättring
av rådande förhållanden.

Såsom allmänt omdöme om Eiserman—von Wolckers förslag ville
länsstyrelsen uttala den uppfattningen, att de båda principerna skatt
efter förmåga och skatt efter intresse blivit i huvudsak väl avvägda i
förhållande till varandra. Dock hade intresseprincipen ej kunnat i alla
avseenden följdriktigt genomföras. Det torde nämligen ej kunna anses
överensstämmande med nämnda princip, att avkastning av näringsverksamhet
ej beskattades högre än vanlig arbetsinkomst. Detta hade ej
heller förbisetts av Eiserman och von Wolcker, som dock av skattetekniska
svårigheter måst övergiva ett förslag om näringsskatt.

Då den kommunala beskattningen syntes kunna med fördel anordnas
i enlighet med de allmänna grunder, som av Eiserman och von
Wolcker angivits, tillstyrktes deras förslag (med vissa av länsstyrelsen
angivna ändringar).

Länsstyrelsen i Malmöhus län: Länsstyrelsen hade vid granskningav
förslagen fått den uppfattningen, att Eiserman—von Wolckers förslag
utmärkte sig för en fastare struktur och ett mera organiskt sammanhang
än det Landénska, vilket det för övrigt i varje fall torde vara
överlägset i rent skattetekniskt hänseende. Länsstyrelsen funne sig vid
sådant förhållande böra i stort sett förorda Eiserman—von Wolckers förslag.
Vad anginge de olika skattearterna i detsamma, så torde det,
beträffande avkastningsskatten, med hänsyn till de principer, varpå densamma
vore byggd, knappast vara något att erinra mot att avdrag för
skuldränta i regel icke finge ske, även om det i fråga om t. ex. en
löntagare, som hade att erlägga ränta å studieskulder, kunde förefalla
obilligt, att han skulle påföras lika hög skatt som den skuldfrie löntagaren
med samma avlöningsförmåner.

Länsstyrelsen i Hallands lön: Då både Eiserman —von Wolckers
och Landéns förslag syntes vara väl genomtänkta och utarbetade, hade
länsstyrelsen ej några anmärkningar att framställa mot desamma.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 158 höft. Nr 191. 25

Länsstyrelsen
i
Malmöhus
län.

Länsstyrelsen

i Hallands
län.

194

Länsstyrelsen
i
Göteborgs
och Bohuslän.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Det torde vara obestridligt,
att båda förslagen vid en jämförelse med det gällande skattesystemet
innebure avsevärda fördelar, särskilt därutinnan, att kommunalbeskattningen
skulle erhålla större fasthet, bliva mindre beroende av konjunkturväxlingar,
samt att skattebördan skulle komma att rättvisare fördelas
med hänsyn till de skattskyldigas intresse och skatteförmåga. Att avgöra,
vilketdera av förslagen, som kunde vara mest lämpat att läggas till
grund för en kommunal skattereform, vore emellertid synnerligen vanskligt.
Landén hade uti sitt förslag sökt att, så vitt möjligt vore, ansluta
sig till bestående förhållanden och genom en revision av bevillningsförordningen
med uteslutande av dess brister men bibehållande i huvudsak
av dess principer, uppbygga ett för kommunerna lämpligt skattesystem.
Det kunde ju icke förnekas, att häruti måste anses ligga en
stor styrka och att förslaget därför vid första påseendet förefölle mera
lättfattligt och därigenom mera tilltalande. Å andra sidan borde framhållas,
att — såsom påvisats uti ett av mantalskommissarien i Göteborg
avgivet yttrande, vilket magistraten därstädes åberopade såsom sitt —
förslaget lede brist på följdriktighet, vilket vid eu praktisk tillämpning
av lagförslaget skulle medföra betydande olägenheter. Detsamma vore
alltför litet utarbetat, och några undersökningar angående verkningarna
av en omläggning av den kommunala beskattningen i överensstämmelse
med förslaget hade icke blivit gjorda.

Länsstyrelsen funne för sin del dessa anmärkningar befogade och
ansåge Eiserman—von Wolckers förslag äga företräde framför Landéns
framförallt därutinnan, att det använde sig av ett flertal beskattningsformer,
varigenom en rättvisare fördelning av skattebördan kunde vinnas.
Å andra sidan finge man icke bortse från att Eiserman—von Wolckers
förslag i många avseenden innehölle invecklade och svårtolkade bestämmelser,
som korame att medföra stora svårigheter för allmänheten
och ställa avsevärda krav på de beskattningsnrpndigheter, som skulle
handhava lagtillämpningen. Att närmare bedöma, huru det ena eller
andra förslaget komme att vid tillämpningen i beskattningsarbetet verka,
läte sig med den föreliggande utredningen och då några bestämmelser
icke meddelats angående repartitionsgrunderna mellan förslagens olika
skatteformer icke göra. Det torde emellertid kunna antagas, att eu
avsevärd förskjutning i skattetungan komme att äga rum, så att denna
lättades för gruppen »tjänst och arbete», under det att fast egendom
och rörelse eller yrke komme att proportionsvis vidkännas större bidragsskyldighet
till kommunen än nu vore fallet. En sådan förskjutning av
skattebördan vore emellertid en utveckling i rätt riktning. Såvitt för

Kung!,. Maj ds proposition Nr 191. 195

det dåvarande kunde bedömas, syntes det av Eiserman och von Wolcker
föreslagna skattesystemet vara framför det av Landén framlagda ägnat
att utgöra grundval för reformering av kommunalbeskattningen.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län: Både ur teoretisk och praktisk synpunkt
innebure förslagens bestämmelser ett avsevärt framsteg, särskilt
härutinnan att den kommunala beskattningen ställdes mindre beroende
av konjunkturväxlingar samt att skattebördan syntes bliva bättre fördelad
med hänsyn till de skattskyldigas intresse och skatte förmåga.
Ett närmare bedömande, huru det ena eller andra förslaget komme att
verka vid tillämpningen, ställde sig desto mera vanskligt, som tillförlitliga
undersökningar i detta hänseende ännu icke verkställts, och bestämmelser
ej meddelats angående det förhållande, i vilket de särskilda
slagen av skatter skulle bidraga till täckandet av det kommunala behovet.
Det torde emellertid kunna presumeras, att en förskjutning i
skattebördan komme att äga rum till lättnad för gruppen »tjänst och
arbete», under det fast egendom samt rörelse eller yrke finge vidkännas
större bidragsskyldighet än vad nu vore fallet. En sådan anordning
vore eu utveckling i rätt riktning. Vid jämförelse mellan de båda förslagen
syntes Eiserman—von Wolckers äga företräde såsom i flera avseenden
mera fullständigt utbyggt och till följd därav, såvitt för det dåvarande
kunde bedömas, bättre ägnat att utgöra grundval för en reformering av
den kommunala beskattningen.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län: Båda förslagen syftade med rätta
till en väsentlig skärpning av skattskyldigheten för fast egendom utöver
vad hittills varit densamma ålagd. Beträffande frågan om »den kommunala
inkomstbeskattningen», så syntes vartdera förslaget hava förtjänster,
som med fördel kunde utnyttjas för den förestående reformen.
Det Eiserman—von Wolckerska förslaget verkade i stort sett fylligare,
men medförde å sin sida eu mera invecklad procedur än det
Landénska förslaget. Därtill komme, att det förra förslaget, som drabbade
inkomsttagarna med en dubbel beskattning, nämligen avkastningsskatt
och inkomstskatt, kunde befaras bliva särskilt för löntagare alltför betungande,
och att den utjämning i skattebördans fördelning, som utgjorde
huvudändamålet med reformen, till följd därav ej nöjaktigt uppnåddes.
Farhågan därför måste framstå så mycket större, som vid taxering till
avkastningsskatt avdrag ej skulle få ske för skuldränta, utan den skuldsatte
tjänstemannen och arbetaren fortfarande såsom hittills skulle nödgas
lämna skattebidrag till kommunen i samma omfattning som den skuldfrie

Länsstyrelsen
i
Alvsborgs
län.

Länsstyrelsen
i
Skaraborgs
län.

Länsstyrelsen
i
Värmlands
län.

196 Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

löntagaren, vilken dock på grund av sin frihet från tyngande skuld hade
en vida starkare ekonomisk ställning än den förre. I betraktande av
dessa omständigheter funne sig länsstyrelsen icke kunna i nu förevarande
hänseende biträda det av Eiserman—von Wolcker framlagda förslaget,
med mindre detta i princip omlades därhän, att löntagaren vid
utgörande av skatt till kommun för inkomst av sitt arbete medgåves
rätt att göra avdrag för skuldräntor, utan ansåge i motsatt fall det vara
lyckligare, om det Landénska förslaget lades till grund för lagstiftning
i ämnet.

.Länsstyrelsen i Värmlands län: Motiven till de nya grunder för

den kommunala beskattningen, som Eiserman—von Wolckers förslag innehölle,
hänförde sig i huvudsak till intressegemenskapen med kommunen
och ett större hänsynstagande till den personliga skatteförmågan. De
härför anförda skälens riktighet kunde enligt länsstyrelsens mening ej
bestridas. Förslagets allmänna riktning mot en starkare belastning av
egendomsbesittning i form av objektbeskattning och därav följande förskjutning
av skattebördan hade visat sig ofrånkomlig för reformens möjliggörande.
Beträffande däremot avkastnings- samt den progressiva inkomst-
och förmögenhetsskatten, så mötte nyheter, som för vanlig uppfattning
verkade främmande och därtill synnerligen komplicerade, särskilt
beträffande tanken att till avkastning hänföra jämväl den rena arbetsinkomsten.
Att i avkastningsbegreppet inrymma exempelvis tjänstemannens
eller kroppsarbetarens löneinkomst bleve desto betänkligare,
som denna avkastning skulle göras till föremål för beskattning i ännu
en ny skatteform under benämning »inkomst». Eu av de mot bevillningsförordningen
mest framträdande anmärkningarna hade just varit,
att den innebure ett oskäligt, tungt beskattande av den lätt kontrollerbara
arbetsinkomsten, medan inkomst av annat slag mera sluppit undan.

Vad särskilt anginge avkastningsskatten, ledde förslaget vidare in
på flera för den äldre uppfattningen främmande grundsatser, bland vilka
avkastningens beräknande utan avdragsrätt för skuldräntor framträdde
som den mest genomgripande. Denna nya princip vore uppenbarligen
av den allra största räckvidd, i främsta rummet för jordbruket och näringsverksamhet
i allmänhet, men även för inkomsten från tjänsteanställning
och annan förvärvsverksamhet. Erinringarna härutinnan innefattade
emellertid icke någon anmärkning mot denna del av förslaget,
vilket tvärtom måste tillerkännas den största grundlighet i motivering
och utarbetande, utan hade länsstyrelsen endast velat giva uttryck åt
det mera allmänna omdömet, att ett skattesystem, som så fullständigt

197

Kungl. Maj.i.s proposition AV 191.

avlägsnade sig från gängse föreställningssätt, fått den räckvidd, att länsstyrelsen
icke tilltrodde sig att bedöma dess verkningar i ena eller andra
riktningen.

Länsstyrelsen i Örebro län: Eiserman och von Wolcker hade enligt
länsstyrelsens uppfattning i sitt förslag på ett följdriktigt och i allt väsentligt
lyckligt sätt tillämpat de principer, som borde vara de ledande
vid en reform av vår kommunala skattelagstiftning. Förslaget bröte
i mycket med de grunder, varpå den nu gällande bevillningsförordningen
vore byggd, men med hänsyn till de många och stora brister, som
vidlådde denna författning såsom en kommunal skattelag, vore sådant
både naturligt och nödvändigt. Däremot hade det i den del, där sådant
kunnat ske, i görligaste måtto anpassats efter bestämmelserna i gällande
förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt till staten. Det syntes
därför länsstyrelsen, som om detta förslag skulle i huvudsak väl lämpa
sig att läggas till grund för en ny kommunal skattelag, ehuru länsstyrelsen
ansåge sig i vissa avseenden hava skäl till erinringar emot detsamma.
Landéns förslag torde däremot icke vara fullt lika gott, ehuru
det i åtskilliga detaljer kunde hava företräden. Det överensstämde visserligen
mera med de nu gällande skatteförfattningarna, men följden
därav hade också blivit den, att i detsamma ingått en del äldre bestämmelser,
som synnerligen val hade behövt rensas bort och ersättas med
andra. Ett exempel därpå vore bestämmelsen om beskattningsort i fråga
om rörelse eller yrke, som dreves inom skilda kommuner. Vidare komme
bestämmelsen om rätt till avdrag för skuldränta säkerligen att verka
därhän, att näringarna icke, såsom åsyftat vore, bleve beskattade högre
än den rena arbetsinkomsten, utan i regel snarare tvärtom, enär de
flesta näringsföretag torde arbeta med upplånat kapital, varemot väl
endast en mindre del av de enskilda, som genom arbete beredde sig inkomst,
vore, åtminstone i någon avsevärd mån, skuldsatta.

Länsstyrelsen
i
Orobro län.

Länsstyrelsen i Västmanlands län: Bristerna i vårt nuvarande skatte- Länssystem
vore enligt den allmänna uppfattningen, att skattetiycket inom ^^tman-1
varje kommun ofta vore ojämnt och ej stode i tillbörligt förhållande lands isn.
till den skattskyldiges gagn och intresse, vilket tagit sig uttryck däri,
att dels fastighetsägarna och närings företagen vore för svagt beskattade,
dels löntagarnas inkomster, särskilt de skuldsattas, vore för hårt tyngda
av skatter och dels skatten för inkomst av kapital vore ojämn, i det att
skatt ej utginge för aktieägare tillkommande utdelningar från aktiebolag.

Den anmärkta bristen, att fastigheter vore för svagt beskattade, syntes i

198

Kunyl. Maj:ts proposition Nr 199.

allmänhet bliva avhjälpt enligt båda de föreliggande förslagen. Vad
anginge den av Landén föreslagna näringsskatten, så syntes densamma
komma att drabba näringslivet allt för kårt, vadan länsstyrelsen ej ansåge
sig kunna förorda en sådan beskattnings införande i det kommunala
skattesystemet. Beträffande löntagares beskattning, så borde avdrag
för skuldräntor medgivas. Att strängt hålla på intresseprincipen (och
ej medgiva dylika avdrag) skulle leda till, att varje kommunmedlem för
de fördelar, han åtnjöte av kommunens anstalter, skulle betala lika stor
avgift. Länsstyrelsen ansåge, att det Eiserman—von Wolckerska förslaget
borde framför Landéns läggas till grund vid genomförandet av den
kommunala skattereformen.

Läns Länsstyrelsen i Kopparbergs län ansåge sig ej kunna uttala någon

Kopparbergs bestämd uppfattning om vilketdera förslagen som kunde vara att förei«n.
draga såsom bättre ägnat att främja eu tillfredsställande lösning av
kommunalskattefrågan.

Läns- Länsstyrelsen i Gävleborgs län: Båda förslagen hade på bärande

Gävleborgs såsom grundval för don kommunala beskattningen i dess helhet

iftn. ° lagt huvudvikten på principen skatt efter intresse. Då emellertid en
sträng tillämpning av nämnda princip med fog kunde väntas medföra
en olämplig hårdhet i beskattningen, hade båda förslagen kombinerat
och modifierat densamma med en beskattning efter förmåga. En samtidig
tillämpning av de båda principerna skatt efter intresse och skatt efter
förmåga syntes i fråga om den kommunala beskattningen vara riktig
samt ägnad att åstadkomma en jämn och rättvis beskattning. I vad mån
utrymme därvid borde lämnas den ena eller den andra principen kunde
givetvis bliva föremål för mycket olika meningar. Vilketdera förslaget
som i detta avseende träffat det rätta och som i sin helhet kunde anses
äga företräde framför det andra vore emellertid svårt för att ej säga
omöjligt att avgöra utan en omfattande provtaxering. Båda förslagen
syntes emellertid vara ägnade att råda bot för flera av det gällande
skattesystemets stora brister.

Läns- Länsstyrelsen i Västernorrlands län: Länsstyrelsen funne Eiser Västernorr-

man—von Wolckers förslag vara väl avvägt och genom sin kombinalamis
län. tion av ett flertal skatteformer, sitt beaktande av intressehänsyn och
sina åtgärder till förekommande av fastighetstaxeringens ojämnheter väl
ägnat att avhjälpa de brister, varmed den kommunala beskattningen
visat sig vara behäftad. Åven syntes de föreslagna bestämmelserna för

Kung!. Maj:ts proposition Nr 191. 199

ordnandet av skatteförhållandet de olika kommunerna emellan synnerligen
lämpliga och ägnade för sitt ändamål. Mot Landéns förslag hade
länsstyrelsen endast velat framhålla, att egendom sskatten för lös egendom
syntes länsstyrelsen sakna bärande grund.

Länsstyrelsen i Jämtlands län: Den verkställda utredningen gåve
klarligen vid handen vad som förut varit nog så känt, nämligen att
den största orättvisa rådde därutinnan, att inkomsten av tjänst eller
arbets ans täl In ing nu vore alldeles oskäligt betungad. Det Landénska
förslaget erbjöde förmånen av ett enklare skattesystem, som, formellt
sett, mera anslöte sig till det nuvarande. Vad emellertid anginge den
av honom föreslagna inkomstskatten, så syntes det som om, till följd av
rätten^ till avdrag, oegentligheter och missförhållanden lätt skulle kunna
uppstå. Eiserman von Wolckers förslag syntes i detta hänseende erbjuda
stolle säkerhet för ett rättvist och gott resultat. Genom sina många
skatteformer, som stode vid sidan av varandra, erbjöde det emellertid
rätt så stora vanskligheter i tillämpningen och vore svårt att överblicka
till sina verkningar. Mot den av Landén föreslagna skatten på lös egendom
hade länsstyrelsen stora betänkligheter. Ett införande av dylik skatt
skulle säkerligen mötas med ovilja, helst skatten ej ifrågasattes och ej
heller torde kunna ifrågasättas på all lös egendom. Skatten skulle även
i taxeringsavseende vålla mycket stora svårigheter.

Länsstyrelsen i Västerbottens lån: Länsstyrelsen hade funnit båda
förslagen utgöra högst beaktansvärda inlägg för lösandet av föreliggande
invecklade problem. Eiserman—von M''olckers förslag, som förelåge i
mera utarbetat skick, syntes vara Landéns överlägset i flera avseenden.
Emellertid syntes en omarbetning vara erforderlig i såväl materiellt som
skattetekniskt hänseende. Vissa av de föreslagna objektskatterna syntes
ej hava blivit tillfredsställande avvägda i förhållande till varandra. Vidare
torde, kommunalbeskattningen böra byggas mera strängt på intressepiincipen
och skatten såvitt möjligt läggas å samtliga olika persongrupper
mom kommunen, medan principen »skatt efter förmåga» borde helt
reserveras för tillämpning vid statsbeskattningen. Med ett samtidigt
användande av båda principerna på sätt som skett syntes de höo-re
inkomsttagarna bliva beskattade allt för högt. I skattetekniskt hänseende
torde det vara önskvärt och möjligt att utfinna flera av varandra
oberoende kommunala huvudskatter för vinnande av ytterligare smidighet
i systemet. Slutligen syntes real- och inkomstbeskattningarna böra mera
genomgående än som skett särskiljas och anordnas var för sig efter

Länsstyrelsen
i
Jämtlands
län.

Länsstyrelsen
i
Västerbottens
län.

200

Kungl. Majds proposition Nr 191.

sin art för åstadkommande av nödig jämlikhet i skattebördan och undvikande
av förefintlig fara för materiell dubbelbeskattning.

Läns- Länsstyrelsen i Norrbottens län: Vårt nuvarande kommunala skatte NoÄtens

system lede brist på mångsidighet. Vidare vore intresseprincipen alltför
län. litet beaktad, i det att fast egendom och näring i jämförelse med andra
b eskattnings fö rem h 1 ålagts en allt för liten bidragsskyldighet med hänsyn
till nämnda beskattningsföremåls starkare intressegemenskap med
kommunen. De föreliggande förslagen syntes komma att fylla de krav
på mångsidighet och enhetlighet, som man borde ställa a. ett modernt
skattesvstem, men torde däremot vara behäftade med eu brist av ganska
betänklig art, nämligen svårtillämplighet. Att ingå på någon detaljgranskning
av de båda förslagen läte sig ej gorå, men länsstyrelsen
ville dock uttala den mening, att Eiserman— von Wolckers förslag i
flera väsentliga avseenden syntes äga företräde framför Landens, som
på flera punkter lede av en viss principlöshet,

Landstingen. . Landstinget i Stockholms län (genom förvaltningsutskottet): Det ville
Landstinget synas som om man med utgångspunkt från såväl det ena som det
i Stockholms an(jra förslaget kunde komma till en tillfredsställande lösning av komlta''
munalskattefrågan. Dock gåve båda förslagen anledning till erinringar.
Det vore sålunda ur intressebeskattningens synpunkt av vikt,, att den
industri, som dreves inom en kommun, finge uppbära eu tillräcklig
andel av den kommunala bördan. Det kunde ej vara riktigt, att inkomst
av industriel^ rörelse ej skulle påläggas högre skatt än inkomst
av tjänst eller därmed jämförlig verksamhet. .Landéns förslag avsåge
visserligen att genom egendomsskatten särskilt beskatta industriella
anläggningar, men då detta förslag i fråga om inkomstskatten medgåve
avdrag för skuldränta, kunde det inträffa, att stora industriella verk
»■inge helt fria från dylik skatt. Det borde därför tagas under övervägande,
om ej ett tillfredsställande resultat kunde vinnas genom eu
kombination av de båda förslagen pa sadant sätt, att fastighetsskatten
utvidgades till eu egendomsskatt, som skulle drabba ej blott fastigheter
utan även fasta anläggningar med ledningar, motorer och maskiner,
som dreves med annan kraft än handkraft, vid industii och jordbruk,
samt avkastningsskatten bibehållas i huvudsaklig överensstämmelse med
Eiserman—von A olckers förslag. 1 sadant fall bolde även föislaget om
progressiv inkomstskatt godkännas för att i tillbörlig grad tillgodose
kravet på skäligt bidrag till de kommunala utgifterna på grund av

201

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

skatteförmåga. Däremot syntes betänkligheter möta mot en progressiv
kommunal skatt å förmögenhet.

Landstinget i Gottlands län: Det syntes vara riktigt att i huvudsak
gorå den kommunala skatten till en iutresseskatt, men landstinget hyste
på grund av erfarenheterna beträffande den statliga inkomst- och förmögenhetsskattens
tillämpning vissa betänkligheter mot förslaget om
eu supplementär avkastningsskatt samt inkomst- och förmögenhetsskatt.
För övrigt ansåge landstinget, att bristerna i det gällande kommunala
skattesystemet skulle i väsentlig grad avhjälpas genom eu fastighetstaxering,
som bragte taxeringsvärdena på fastigheterna i närmare överensstämmelse
med de verkliga värdena, varigenom eu så genomgripande
och administrativt ganska svårhanterlig reform av hela kommunalskattesvstemet
skulle bliva överflödig-.

Landstinget i Kristianstads län (genom förvaltning sutskottet): Det
kunde befaras, att de brister, med vilka det nuvarande skattesystemet
vore behäftat, komme att avlösas av ännu mera betänkliga sådana. De
sakkunniga hade, då det gällt att avväga skattetrycket på olika slag av
beskattningsföremål, uppenbarligen sökt att till förmån för den rena
arbetsinkomsten tyngre belasta den fasta egendomen, framförallt jordbruksfastigheten,
och det vore fara värt, att man under dessa strävanden
åstadkommit allt för stark förskjutning, varigenom beskattningen skulle
verka orättvis och tryckande samt, vad landsbygden anginge, förlama
dess utveckling.

I fråga om den av Landén föreslagna egendomsskatten så avsåge
densamma att göra den produktiva lösa egendomen skattepliktig, medan
improduktiv lösegendom bibehölles skattefri eller, med andra ord,
produktionen beskattades, medan lyxen premierades. Vid ett jordbruk
representerade den produktiva lösegendomen i allmänhet betydande
värden, medan den improduktiva vore vida enklare och tarvligare. Inom
vissa andra samhällsklasser vore förhållandet omvänt. En dylik beskattning
skulle på ett mycket kännbart sätt drabba näringen, kanske
främst jordbruket, och syntes därigenom innebära en verklig orättvisa.
Beträffande den av Eiserman och von Wolcker föreslagna avkastningsskatten
syntes det vara obilligt, att vid skattens beräkning avdrag för skuldränta
ej skulle få äga rum. En reform å kommunalbeskattningens område
behövdes, men det syntes som om gällande bevillningsförordning med
av nutida förhållanden och utvecklingen påkallade modifikationer och
tillägg borde i sådant avseende kunna tjäna till underlag. Dock löstes
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 158 höft. (Nr 191). 26

Landstinget
i Gottlands
lim.

Landstinget
i Kristianstads
lön.

Landstinget
i Göteborgs
och Bohus
lön.

Landstinget
i Skaraborgs
län.

Landstinget
i Örebro län.

202 Kanyl. Maj.ts proposition Nr 191.

problemet ej endast genom en skadereglering inom kommunerna utan
först i sammanhang med den vida betydelsefullare utjämningen av skattetrycket
mellan de olika kommunerna; och borde därvid principen skatt
efter förmåga, vilken måste anses vara den enda riktiga, helt genomföras.

Landstinget i Göteborgs och Bohus län: Vad anginge Eiserman—
von Wolckers förslag, så syntes den kommunala inkomst- och förmögen-*
hetsskattens uteslutande från begagnande för länskommunernas skattebehov
medföra olägenheter dels härutinnan, att länskommunerna hänvisades
att fylla sitt skattebehov ur endast tvänne skattekällor, nämligen
ur fastighetsskatten och avkastningsskatten, dels härutinnan, att
de i 43 § 2 mom. upptagna förvärvskällor och särskilt all inkomst
av aktier och lotter i solidariska bankbolag icke komme att deltaga i
repartitionen beträffande länskommunernas utgifter, och dels slutligen
härutinnan, att för länskommunernas vidkommande tillräcklig hänsyn
ej tagits till den skattskyldiges skatteförmåga, i det att den av skulder
tyngde såsom regel finge deltaga i repartitionen i samma mån som den
från skuld befriade.

Landéns förslag vore av särskild förtjänst härutinnan, att detsamma
huvudsakligen inriktade sig på revision av bevillningsförordningens
bestämmelser samt att förslaget vore mindre komplicerat och
svårförståeligt än Eiserman—von Wolckers förslag.

Landstinget i Skaraborgs lön (genom förvaltningsutskottet) hade
enahanda uttalanden som landstinget i Göteborgs och Bohus län, med
tillägg dock, att den av Landén föreslagna skatten å lös egendom, som
drabbade den produktiva men icke den improduktiva egendomen, icke
syntes vara vare sig rättvis eller praktisk.

Landstinget i Örebro län (genom särskild kommitté): Vad Eiserman—
von Wolckers förslag anginge, så komme avkastningen från de förvärvskällor,
vilka vore underkastade såväl avkastnings- som inkomstoch
förmögenhetsskatten, att ingå i repartitionen på ett sätt, ägnat
att i viss mån motverka den skattelindring, man avsett att vinna
för vissa förvärvskällor i förhållande till andra. Ej heller torde det
finnas fullgiltiga skäl att ej låta utdelningar å aktier och banklotter
ingå i skatterepartitionen i samma utsträckning som annan inkomst
av kapital. Likaledes syntes skäl knappast föreligga att, på sätt
Landén föreslagit, utesluta värdet av aktier och banklotter från en kommunal
förmögenhetsskatt, varjämte, i fråga om den av Eiserman och von

208

Kungl. Maj:ts proposition Nr It) t.

Wolcker föreslagna inkomst- och förmögenhetsskatten, ett fritagande för
juridiska personer från densammas utgörande syntes till nackdel för de
inkomsttagare, vilkas skattebörda förslaget avsåge att lätta, lämna eu
onödig fördel för de bärkraftigare. Att falla något exakt omdöme om
vilketdera förslaget, som borde tillerkännas företräde, torde ej utan
närmare utredning om förslagens verkningar låta sig göra. Dock syntes
Landéns förslag, som mera anslöte sig till gällande lagstiftning och
förefölle att till sina verkningar bliva fullt så effektivt som Eiserman—
von Wolckers, dels bättre tillgodose kravel på rättvis överflyttning av
behörig del utav skattetungan från de svagare till de mera bärkraftiga
beskattningsföremålen och dels genom sin enklare konstruktion bliva
avsevärt lättare att tillämpa.

Landstinget i Västmanlands län (genom särskild kommitté): I fråga
om vilketdera förslaget, som borde tillerkännas företräde, så borde
särskilt uppmärksammas, att Landén mera än Eiserman och von Wolcker
sökte uppbygga sitt skattesystem på gällande grund. Ehuruväl båda
förslagen grundade sig å intresseprincipen, syntes vidare Landéns förslag
därvid hava vissa fördelar, då det utvidgat begreppet egendomsskatt
till att omfatta jämväl visst slag av lösegendom. Däremot hade
Eiserman och von Wolcker väl strängt tillämpat intresseprincipen, då i
fråga om den av dem föreslagna avkastningsskatten avdrag för förluster
och skuldränta ej skulle få göras. Landéns förslag torde vidare bliva
lättare att tillämpa.

Landstinget i Jämtlands län (genom förvaltningsutskottet): Eiser man—von

Wolckers förslag ville på ett ur jordbrukaresynpunkt alltför
komplicerat och ändock otillfredsställande sätt lösa den kommunala
skattefrågan. Ett avgjort företräde borde tillerkännas Landéns förslag,
vilket vore byggt på ett bibehållande av bevillningsförordningens i
mångt och mycket förträffliga principer och endast åsyftat att göra dess
bestämmelser till föremål för erforderlig revision. Vad anginge beskattning
av andra skatteobjekt än jordbruket, så borde Landéns förslag i
stort sett tillerkännas företräde. Synnerligen rättvist förefölle det, att
aktier gjordes till föremål för beskattning. Beskattning av inventarier
och maskinella anordningar borde ske med sådan varsamhet, att ej
anskaffningen av inventarier och maskiner hämmades, framförallt på
jordbrukets område, där maskinell drift numera vore nödvändig.

Landstinget i Norrbottens lön (genom särskild kommitté): Landéns förslag
syntes vara att föredraga ur flera synpunkter, även om det på en hel

Landstinget
i Västmanlands
län.

Landstinget
i Jämtlands
län.

Landstinget
i Norrbottens
län.

Hushåll ningssäll skapen.

204 Kungl. Maj ds proposition Nr 191.

del punkter ej tillfredsställde de berättigade krav, som borde ställas pa
en modern skattelagstiftning. En fördel, som Landéns förslag erbjöde
framför Eiserman—von Wolckers, läge däri, att det förra förslaget utsträckte
fastighetsskatten till en egendomsskatt, som avsåge även lös
egendom; därigenom vunnes ett rättvisare avvägande av beskattningen
mellan sådana slag av skattebetalare, vars huvudsakliga egendom bestode
av fastighet, och sådana, vars förmögenhet till större delen nedlagts
i lösegendom. Vidare syntes den av Eiserman och von Wolcker
föreslagna avkastningsskatten vara eu icke lämplig skatteform, som
skulle onödigt inveckla skattesystemet utan att därigenom vunnes några
fördelar, som ej skulle kunna ernås genom skatteformernas inskränkande
i enlighet med Landéns förslag, modifierat på lämpligt sätt. Beträffande
det skattefria avdraget, så borde från skatteplikt helt eller i största
möjliga mån fritagas de samhällslager, som befunne sig under existensminimum,
medan däremot genom en effektivt progressiv skatt bördan
borde läggas på dem, som bäst kunde bära densamma.

Då, på sätt förut berörts, enligt Kungl. Maj:ts beslut den 25 maj 1917
yttranden infordrades från vederbörande över de båda korum uualskatteförslagen,
anbefalldes lantbruksstyrelsen att, efter hörande av hushållningssällskapens
förvaltningsutskott, avgiva utlåtande över Eiserman—von Wolckers
förslag i vad detsamma avsåge dels indelningen av fastigheter i jordbruksfastighet
och annan fastighet, dels grunderna för uppskattningen av
värdet av fäst egendom av förra slaget, därunder inbegripet jämväl
bestämmelserna om taxeringsenhet, dels ock uppskattningen av avkastning
utav jordbruksfastighet ävensom att därvid taga i övervägande
Landéns betänkande. Hushållningssällskapens förvaltningsutskott hava
emellertid ganska allmänt i sina yttranden till lantbruksstyrelsen uttalat
sig jämväl angående de allmänna principerna i förslagen.

Såsom en sammanfattning utav de avgivna yttrandena kan sägas,
att man vitsordar det nu gällande beskattningssystemets bristfällighet.
Däremot äro meningarna i övrigt ganska skiftande rörande de närmare
riktlinjerna för en skattereform. 1 vissa utlåtanden har man väl ej
haft något i princip att invända mot en intressebeskattning, men däremot
framhållit, att industrien enligt Eiserman—von Wolckers förslag skulle
bliva allt för gynnad i förhållande till jordbruket eller eljest framställt erinringar
rörande vikten av att detta behandlades med nödig varsamhet.
I andra fall återigen har man ställt sig avvisande mot intressebeskattningen
över huvud och ansett, att beskattningen borde läggas efter
förmåga. I ett mindre antal utlåtanden hava förslagen lämnats utan

O 0

Kung!. Maj.l.s proposition Nr 191.

205

principiella erinringar eller en skärpt intressebeskattning direkt tillstyrkts.

Den av Landén föreslagna lösegendomskatten bär i regel mött ganska
starkt motstånd. Vidare bär i åtskilliga yttranden uttalats betänksamhet
gentemot eu progressiv beskattning, som skulle mest trycka det större
jordbruket. Slutligen bär man framhållit den synnerliga vikten av att
den kommunala skattelagstiftningen ej gjordes allt för invecklad.

Det torde tillåtas mig att bär återgiva några uttalanden, vilka
kunna anses utgöra exempel på olika meningsriktningar i de avseenden,
där meningsskiljaktighet varit rådande. Jag vill i detta sammanhang
erinra, att, ehuru jag därvid lör korthetens skull betecknar utlåtandena
som vederbörande hushållningsällskaps, desamma i verkligheten, såsom
nyss nämnts, avgivits av sällskapens förvaltningsutskott.

Hushållningssällskapet i Stockholms län: Mot den av de sakkunniga Hushåiiangivna
grunden för kommunalbeskattningens ordnande, enligt vilken ^‘-Pet''!
det kommunala skattesystemet skulle utgöras av såväl objektskatter som Stockholms
personliga skatter, torde några befogade anmärkningar ur principiell liin''
ståndpunkt icke vara att göra. Emellertid måste vid systemets tillämpning
stor varsamhet iakttagas, så att icke jordbruket överbelastades.

Det nya systemet medförde utan tvivel eu överhängande fara i sådant
avseende, något som tyvärr hittills icke tillräckligt beaktats av jordbrukets
idkare och representanter.

De båda förslagen, sådana de förelåge byggda på förenämnda
grund, syntes innehålla en hel del beaktansvärda uppslag och, särskilt
i skattetekniskt hänseende, utmärkas av ej obetydliga förtjänster. Dock
lede båda förslagen, ej minst Eiserman—von Wolckers, av den brist,
att de vore synnerligen invecklade. Detta måste vid tillämpningen föranleda
stora svårigheter för såväl skattepliktiga som myndigheter. Även
hade författarna, vilka samtliga vore ämbetsmän, i rätt väsentlig grad
saknat förståelse för jordbrukets berättigade krav och i varje fall överskattat
dess räntabilitet. Syftet att lindra skattetrycket för rena arbetsoch
löneinkomster samt öka detsamma för fastighetsägare och näringsidkare
syntes hava fullföljts ensidigt och för långt.

Farhågor för att en skattereform enligt någotdera av de före- Hushållliggande
förslagen skulle bliva för betungande för jordbruket uttalas
vidare av hushållningssällskapen i Kristianstads, Hallands, Skaraborgs, Öre- Kristiaubro
och Kopparbergs län samt Älvsborgs läns södra hushållningssällskap. sta‘1j’äl'',‘>'' ”■

Kalmar läns norra hushållningssällskap: Eu genomgripande reform Kalmar läns
av den kommunala skatteregleringen vore trängande framför allt för de norra hus °

li&llningstfftll.

skal).

206

Kungl. Maj.ts proposition Nr 191.

raskt växande städerna och stadsliknande samhällen, vilkas kommunala
inkomster icke ansetts motsvara utgiftsökningarna.

En klok och rättvis skattepolitik, som toge tillbörliga näringspolitiska
och socialpolitiska hänsyn, torde utesluta beskattningsreformer,
vilkas sannolika resultat skulle bli jämförelsevis större skattebelastning
å jordbruket och jämförelsevis mindre kännbara bördor för industri och
handel, vilkas idkare dels i stor utskickning kunde räkna med ersättning
för de utkrävda kommunala skattebidragen uti tätare bebyggda
samhällens alla lokala nutidsbekvämligheter, dels ofta med lätthet delvis
eller helt avvälta skattebördorna på kunder genom högre priser,
vilket näppeligen vore tänkbart för producenterna inom landets modernäring.
Kommunalskattereformens förutsatta s}7tte att lindra skattetrycket
för rena arbets- och löneinkomster och öka detsamma för fastighetsägare
och näringsidkare hade ensidigt fullföljts i eu riktning, som
hotade ägare och brukare av jordbruksfastighet med att få övertaga eu
oskäligt ökad del av skattebelastningen inom varje kommun, där de
utgjorde eu mindre eller större del av skattedragarnas hela antal, medan
de även i landssocknarna allt talrikare idkarna av andra näringar i samma
mån belastades mindre.

Fastighetsbeskattningen torde med nödvändighet böra ingå som
ett bärande underlag i den kommunala skattebyggnaden, i synnerhet
vid tillämpning av intresseprincipen, vilken skattesakkunniga enligt föreskrift
följt. Om det avgjorda företrädet för en beskattning efter intresse
framför eu beskattning efter förmåga på det kommunala området ansåge
sig hushållningssällskapet icke böra uttala sig.

Fn allmän kommunal inkomstskatt, utgående efter särskilda inkomstkällor
med reservation för möjligheten att beskatta ägare och brukare
av jordbruksfastighet i denna deras egenskap uteslutande eller åtminstone
företrädesvis efter jordbruksfastigheternas taxeringsvärden, måste
ingå som ett huvudelement i varje kommunalt skattesystem. Med hänsyn
till landssocknarna torde, med upptagande av eu i dylikt sammanhang
av de sakkunniga framställd tanke, den kommunala inkomstbeskattningen
åtminstone i fråga om ägare och brukare av jordbruksfastighet
i denna deras egenskap kunna göras supplementär, så att de, när
kommunalutskylder utdebiterades med exempelvis 5 kronor per skattekrona,
utöver fastighetsskatten bidroge efter inkomst, varvid rättvis hänsyn
komme att tagas till den olika skatteförmågan hos skuldfria och
skuldbelastade. Möjligheten och lämpligheten av ett dylikt förfarande
krävde dock utredning.

Vad anginge den supplementära inkomst- och form (igenhetsskatten

207

Kunyl. Muj:ts proposition Nr 191.

kil skulle den skiitteprogression, som gällde vid statsbeskattningen, bliva
ruinerande för det större jordbruket, om en mera betydande del av
kommmmlutskylderna tillika skulle uttagas efter samma progressiva skala.

1 senast berörda yttrande, vilket överensstämmer med innehållet i
eu av Sveriges allmänna lantbrukssällskap till lantbruksstyrelsen avlämnad
skrivelse i frågan, instämma hushållningssällskapen i Gottlands,
Malmöhus och Norrbottens lön.

Hushållningssällskap
on i
Gottlands
in. fl. län.

Hushållningssällskapet i Kronobergs län: Att eu reformering

av den kommunala skatteregleringen vore av behovet påkallad, torde
vara utom allt tvivel. Den utredning, som på riksdagens begäran år
1908 tillkom rörande landskommunernas och köpingarnas ekonomiska
bärkraft, hade emellertid givit vid handen, att landskommunerna över
huvud taget vore vida mera skattetyngda, huvudsakligen till förmån
för allmänna statsändamål (skolor och försörjningshem), än städer och
köpingar. Det vore under sådana förhållanden egendomligt, att de sakkunniga
föreslagit beskattningsformer, vilkas sannolika resultat skulle
bliva större skattebelastning å jordbruket, men jämförelsevis medföra
mindre kännbara bördor för industri och handel. Häremot torde måhända
invändas, att jordbruksfastigheterna i allmänhet vore betydligt lägre
taxerade än som svarade emot deras verkliga värde, och det måste erkännas,
att så flerstädes kunde vara fallet, synnerligen inom kommuner,
i vilka fastighetsförsäljningar mera undantagsvis förekomme, och där
man således icke kunnat lägga erlagda köpeskillingar till grund för
taxeringen. Denna olägenhet torde emellertid kunna övervinnas.

Hushållningssällskapet i Göteborgs och Bohus lån framhåller vikten
av att jordbruket, som hade att kämpa med stora svårigheter och uppenbarligen
förtjänade att på allt sätt stödjas och uppmuntras, icke bleve
i skatteväg på något som helst sätt hårdare pressat än andra beskatt,-ningsföremål.

Hushållningssällskapet i Gävleborgs län: Förslagens innebörd åsyftade
i huvudsak att tillämpa den s. k. intresseprincipen eller att kommunens
medlemmar skulle skatta efter den olika grad, de bleve i tillfälle att
draga nytta av vad som från kommunens sida åtgjordes till befordrande
av dess allmänna framåtskridande och utveckling; och syntes det utskottet,
att denna princip i stort sett vore riktig, om skälig hänsvn toges till
att icke enbart fastighet drabbades därav.

Hushållningssällskapet
i
Kronobergslän.

Hushållningssällskapet
i
Göteborgs
och Bohus
län.

Hushållningssällskapet
i
Gävleborgslän.

208

Hushållningssällskapen
i
Blekinge och
T ärmlands
län.

Hushållningssällskapet
i
Östergöt ■
lands län.

Hushållningssällskapet
i Jönköpings
län.

Handds kamrarna.

Smålands
och Blekinge
handelskammare.

Kung!. Maj.ts proposition Nr 191.

Mot eu beskattning efter intresseprincipen synas hushållningssällskapen
i Blekinge och Värmlands län ej hava något att erinra i och för
sig, även om förslagen i övrigt givit dem anledning till anmärkningar.

Hushållningssällskapet i Östergötlands lön: En jämförelse mellan
de båda förslagen syntes giva vid handen, att Eiserman—von Molckers
förslag genom upptagande i skattesystemet av skatt å avkastning och
skogsaccis såsom särskilda beskattningsformer ägde större mångsidighet
och sålunda borde kunna lättare anpassas efter växlande förhållanden. I
frågans nuvarande läge torde därför åt detta förslag böra givas företräde.
Emellertid torde avgörandet bero på resultatet av den beslutade provtaxeringen
och de vidare utredningar, som därav kunde föranledas.

Hushållningssällskapet i Jönköpings lön: Både från teoretisk och
praktisk synpunkt innebure förslagens bestämmelser tvivelsutan ett avsevärt
framsteg, särskilt därutinnan, att kommunernas skattekällor mindre
än dittills bleve beroende av eventuella konjunkturväxlingar.

I utlåtandet åberopas såsom eget yttrande en av särskilda konnnitterade
avgiven promemoria, däri anföres: Vid jämförelse av de båda förslagen
med hänsyn till jordbruksnäringens beskattning framginge, att
Eandéns förslag vore att föredraga framför sakkunnigemajoritetens förslag.
Men om båda förslagen kunde sägas, att vad som bruste i desamma
vore, att de icke byggts på självständig från statsbeskattningen skild
grund, och att icke principen skatt efter intresse gjorts tillräckligt
gällande.

Smålands och Blekinge handelskammare: Det torde vara en

allmänt godkänd uppfattning, att kommunalbeskattningen i främsta
rummet borde vara en skatt efter intresse och att principen skatt efter
förmåga borde komma till tillämpning företrädesvis där förmågan vore
så ringa, att skattelindring vore erforderlig. Båda de föreliggande förslagen
anslöte sig i princip till denna uppfattning, men det ville synas,
som om vid förslagens utformande allför stora avvikelser härifrån blivit
gjorda. Handelskammaren ville härutinnan till en början påpeka det
Landénska förslagets föreskrift, att ränta å gäld skulle få avdragas från
den skattskyldiga inkomsten. Detta innebure en påtaglig avvikelse från
intresseprincipen. Avdragets verkningar vore svåröverskådliga, men
man kunde hysa välgrundad farhåga för att — trots de strävanden
förslaget gjorde att något förskjuta skattebördan till fastighetsägarna —
avdragets medgivande skulle resultera däri, att tvärtom en lindring i

Kungl. Mnj:ts proposition Nr 191. 209

»katt inträdde för flertalet av dessa, och att sålunda eu av de olägenheter,
som vidlådde de nuvarande förhållandena, i stället för att avhjälpas
skulle rent av skärpas. Handelskammaren åberopade härvid de
mycket nedslående erfarenheterna i avseende på lantbrukets statliga beskattning
och avstyrkte medgivande av dylikt avdrag.

Beträffande förslagens bestämmelse att förlust å en förvärvskälla
ej finge avdragas från vinst å en annan, sä vore detta eu logiskt riktigtillämpning
av intresseprincipen, men vissa svårigheter kunde uppstå vid
bedömandet av huruvida förvärvskällor vore att anse såsom skilda eller
samhörande, och ansåge handelskammaren därför viktigt, att härvid
nödig hänsynsfullhet iakttoges.

Vad beträffade den av'' Eiserman och von W olcker föreslagna kommunala
inkomst- och förmögenhetsskatten och den av handom föreslagna
kommunala förmögenhetsskatten, funne handelskammaren denna skatteforms
anlitande för kommunala skattebebov ej tillrådlig. Härutinnan
kunde anföras samma skäl, som framhållits mot aktieutdelningars beskattning,
men därtill komrne, att staten redan tagit denna skatteform
i anspråk på ett ganska tyngande sätt och att eu ytterligare statlig
belastning därav efter allt att döma vore att, emotse.

Däremot ville handelskammaren biträda förslagen, såvitt de gåve
utrymme åt principen skatt efter förmåga genom att bereda skattelindring
åt små inkomsttagare ävensom för familjeförsörjare.

Den av Landén föreslagna skatten å lösegendom vore svår att
överskåda till sina verkningar samt hotade att sätta särskilt rederirörelsen
} ogynnsamt konkurrensförhållande till utlandet. Därför kunde, ehuruväl
reformen utan tvivel skulle medföra fördelen av en rättvisare beskattning
av lantbruket, handelskammaren likväl icke tillstyrka densamma.

Gottlands handelskammare: Handelskammaren kunde ej annat än

gilla Landéns ståndpunkt, då han — utöver kravet på fasthet i beskattningsföremålen,
mångsidighet i skatteformerna samt beskattningens anordnande
huvudsakligen efter intresseprincipen men med hänsynstagande
likväl i viss mån till individens skatteförmåga — framhållit önskvärdheten
av att vid skattelagstiftningen liksom vid all annan lagstiftning
»bygga på inhemsk historisk grund och så mycket som möjligt ansluta
sig till det bestående samt till följd härav med den gamla bevillningslagstiftningen
som grundval sökt utforma eu efter våra förhållanden avpassad
modärn skatteförfattning.

Vad först anginge den av Eiserman och von Wolcker föreslagna objektskatten
för fast egendom, som i Landéns betänkande motsvarades i
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand, 158 höft, (Nr 191.) 27

Grottlands

handels kammare.

Handelskammaren
i
Göteborg.

Västergötlands
och
Norra Hallands
handelska
raman*.

210 Kungl. Maj.ts proposition Nr 191.

huvudsak av egendomsskatten, ehuru den senare jämväl bland skatteföremålen
upptoge produktiv lösegendom, det s. k. anläggningskapitalet,
torde inga betänkligheter föreligga mot upptagandet av denna
skatteform i systemet. Landéns förslag att genom en beskattning av
näringarnas anläggningskapital under egendomsskattens form införa eu
kommunal näringsskatt syntes kammaren vara ett uppslag värt beaktande.

Kammaren ansåge den av Landén förordade subjektiverade avkastningsskatt,
som av honom benämndes kommunal inkomstskatt, vara
att föredraga framför Eiserman-—vonWolckers avkastning^- samt inkomstoch
förmögenhetsskatt.

Kammaren hade icke i princip något att erinra mot att förmögenheten
även upptoges som föremål för kommunalbeskattning, för så vitt
förmögenhetsskatten endast tilldelades en supplementär eller kompletterande
uppgift och starkt begränsades. Kammaren ville slutligen uttala
sin tillfredsställelse med att i båda förslagen beaktats behovet av
skattefrihet och skattelindringar under speciella förhållanden, som kunde
föranleda minskad skatteförmåga.

Handelskammaren i Göteborg: Båda förslagen syntes innebära vik tiga

förbättringar i förhållande till nu gällande skattesystem. Att avgiva
ett slutligt omdöme över desamma läte sig ej gorå, innan repartitionsgrunderna
blivit bestämda och provtaxering företagits. Emellertid
hade handelskammaren vissa erinringar att framställa. Sålunda skulle
det medföra högst betänkliga konsekvenser för näringslivet, om rätten
att göra avdrag för skuldräntor vid uppskattning utav avkastning av rörelse
eller yrke skulle bortfalla. För nya företag, vilka ofta vore nödsakade
att genom lån anskaffa eu stor del av sitt rörelsekapital, skulle eu bestämmelse
i sådan riktning bliva mycket betungande, detta så mycket
mera, som företagen i början av sin verksamhet i regel icke kunde påräkna
större utbyte av sitt arbete.

Landéns förslag hade att i vissa avseenden uppvisa större fördelar
än Eiserman—von Wolckers. Handelskammaren ville i detta hänseende
särskilt hava framhållit, att Landéns förslag närmare anslöte sig till
gällande lag, samt att skatt på »inkomst och förmögenhet» icke toges
i anspråk för kommunens behov utan förbehölles staten, varjämte deni
förslaget ingående egendomsskatten vore förtjänt av särskilt beaktande.

Västergötlands och Norra Hallands handelskammare: Båda förslagen
syntes gå ut på att lägga skattebördorna på de större inkomsttagarna

Kunyl. MujUa proposition Nr 191. 211

och i stor utsträckning minska kommunalskatten för de mindre. Handelskammaren
ville framhålla faran av att driva ett sådant, för övrigt
inom eu viss gräns berättigat, system för långt. Utvecklingen ginge
allt mer och mer i riktning att utvidga den kommunala representationsrätten
och då samtidigt gorå de mindre inkomsttagarna i väsentlig grad
oberörda av hur beskattningen verkade. Detta vore ej ägnat att uppfostra
de beslutande till ansvarskänsla för sina beslut, och eu alltför stor
utsträckning av ett sådant beskatta!ingssystem svntes innebära stora faror
för den sunda kommunala utvecklingen.

Båda förslagen hade, ehuru med olika metoder, som nya lämpliga
skatteobjekt föreslagit taxering av den lösa egendomen. Från industriens
och måhända även från jordbrukets sida kunde dock häremot framhållas
allvarliga betänkligheter. Den lösa egendom, som för nämnda näringars
drift vore nödvändig, såsom maskiner, kreatur o. s. v., vore i stort
sett det oundgängliga villkoret för produktionen och sålunda en av de
drivande faktorerna för att skapa inkomst av rörelsen. Det läge sålunda
i lösörebeskattningen en fördold dubbelbeskattning av ett företags inkomst,
och i princip vore det väl oriktigt att dubbelbeskatta någon
inkomst, ehuruväl det dessutom i vissa fäll ägde rum för ägare av
aktier. Men beskattning av lös egendom hade ytterligare flera olägenheter
med sig, som i praktiken komme att medföra stora svårigheter
vid industriella företags igångsättande eller vid genomgående nydaningar.

Tv det vore ju uppenbart, att värdet av de maskinella anordningarna
inom en industriell anläggning vore störst vid starten eller vid sådana
tillfällen, då genomgripande nyanskaffning ägde rum, men att värdet
därefter sjönke undan för undan, tills det vanligen efter någon tid vore
bokfört till en obetydlighet. Sålunda komme företagen att under den
period, då de hade svårast att bära skattetungan, drabbas hårdare av
lösörebeskattningen än sedan företagen kommit i normal drift, då denna
börda bleve lättare. Vidare drabbade denna skatt — icke blott inom
industrien utan även inom jordbruket — hårdast dem, som genom
förutseende och driftighet försåge sig med bästa maskinella anordningar
eller utmärktaste kreatursbesättningar, d. v. s. dem, som mest tillgodosåge
produktionens höjande.

Handelskammaren tillstyrkte slutligen, att »hänsyn tages till den
skattskyldiges skuldsättning.»

Handelskammaren för Värmlands län, Dalsland och Bohuslän: Att Handeis »förslaget»

upptoge kommunal fastighets-, inkomst- och förmögenhets- kammaren
samt jordvärdestegringsskatt ävensom särskilda skatteformer för skogs- ländig

Dalsland oc h
Bohuslän.

Handelskamin
axen
för Gävleborgs
län,
Uppland ocl
Dalarna.

212 Kungl. Maj ds proposition Nr 101.

beskattning, vore fullt riktigt. Särskilt gällde detta den progressiva
inkomst- och förmögenhetsskatten, däri inbegripen utdelning å aktier.
Utan att taga denna skattekälla i anspråk torde det säkerligen icke vara
möjligt att få till stånd någon verkningsfull skattereform. Beträffande
beskattning av utdelning å aktier förelåge ju den fara, att näringslivets
rörelsekapital, som ofta erhölles av aktieutdelning, bleve för hårt beskattat,
samt att denna skattekälla bleve mycket ojämnt fördelad mellan
kommunerna. Med all säkerhet konnne stadssamhällena att få en betydligt
större fördel härav än landskommunerna. Den av Eiserman och von
Wolcker föreslagna avkastningsskatten ansåge handelskammaren mindre
lämplig samt dessutom obehövlig, om progressiv inkomst- och förmögenhetsskatt
infördes.

Vad anginge frågan om avdrag och överhuvudtaget fördelning av
skatterna mellan personer med mindre inkomst och övriga skattebetalare,
kunde det befaras att, enligt Eiserman—von Wolckers förslag, belastningen
på övriga skattebetalare bleve i hög grad betungande. Det
syntes icke vara lämpligt att genom lag på förhand fastställa helt allmänt,
huru stora avdrag som skulle göras. Det tunnes ju nämligen
alltid den möjligheten att utvidga det nuvarande förfarandet, att vid
prövning från tall till tall vid taxeringen bereda lättnad i skattehänseende
åt personer med mindre inkomster. Stor rörelsefrihet borde beredas
taxeringsmyndigheterna i detta hänseende.

Handelskammaren för Gävleborgs län, Uppland och Dalarna: Efter

eu jämförande granskning av de båda förslagens grundvalar hade kammaren
trott sig böra giva företräde åt Eiserman—von Wolckers för1
slag framför Landens. 1

Det sistnämnda lede av, bland andra, följande brister: Förslaget
utmärktes på avgörande punkter av en viss principlöshet, som vore betänklig.
Det viktigaste exemplet härå vore försöket att anordna en
»subjektiverad avkastningsskatt» (förslagets inkomstskatt), ett försök,
som kunde sägas vara på förhand dömt att misslyckas, enär avkastningsskatten
till sill natur vore eu realskatt, vilken måste förfelas, om
den gåves egenskaper, som rätteligen endast tillhörde inkomstskatten.
Ett annat exempel vore förslagets brott mot principen att dubbelbeskattning
borde undvikas, i det förslaget innehölle en mycket kännbar dubbelbeskattning
å inkomster, som härflöte från aktiebolag.

Anordningen att giva den kommunala förmögenhetsskatten eu fristående
ställning vore enligt kammarens mening ej heller lämplig, dels
enär skatten ä förmögenhet på detta sätt bleve alltför härd i det fall,

Kungl. Maj ds proposition Nr 191■ 213

att den skattskvldigcs inkomst h arflot» ■ huvudsakligen från förmögenhet,
och dels enär det syntes olämpligt att genom särskild taxering och
debitering för förmögenhetsskatt utan tvingande skäl giva offentlighet
åt de enskildes förmögenhetsförhållanden. I båda hänseendena vore förmögenhetsbeskattningen
bättre anordnad enligt Eiserman—von Wolckers
förslag. Genom att förmögenhetsskatten enligt handens förslag pålades även
juridiska personer, vilket i förbigående sagt vore föga principenligt, och
dessa personer skulle betala skatten i sin hemvistkommun, komme denna
kommun att i många fall otillbörligen gynnas. Ofta vore nämligen
ett aktiebolags styrelse förlagd till en ort, som hade ytterst litet att skaffa
med företaget och dess verksamhet. En del betydande skattetekniska
svårigheter i den nuvarande lagstiftningen komme enligt handens förslag
att kvarstå eller måhända förvärras, och andra sådana komme att skapas.
Såsom exempel på det förra kunde nämnas svårigheten, för att icke säga
omöjligheten, att på olika beskattangsföremål och kommuner rätt fördela
skuldräntor, som finge avdragas vid inkomstskattens beräknande. Ett exempel
på det senare erbjöde svårigheten i många fall att ens tillnärmelsevis
riktigt värdera den lösegendom, som enligt förslaget skulle ingå i
egendomsskatteu. Emot den förut berörda dubbelbeskattningen av inkomster
från aktiebolag ville kammaren inlägga sin bestämda gensaga. Den vore
som all materiell dubbelbeskattning orättvis; den kunde komma att verka
hämmande på företagsamheten i landet; den komme slutligen ofelbart
att leda till att de bärkraftigaste kommunerna gynnades på svagare
kommuners bekostnad.

Åven mot Eiserman—von Wolckers förslag reste sig vissa betänkligheter.
Hit räknade kammaren framför allt faran av en alltför stor
ökning av skattebelastningen på handel och industri, i förslaget åstadkommen
framför allt därigenom, att avkastningsskatten gjordes till en
ren objektskatt, vid vars beräknande avdrag principiellt ej finge göras
för skuldräntor, även om dessa hänförde sig till »lånt rörelsekapital)''.
Det vore möjligt, att detta vore teoretiskt berättigat och även att det
skattetekniskt kunde medföra betydande fördelar, men fråga vore, huruvida
ej därigenom och genom fastighetsskattens reformering en alltför
skarp omkastning i de kommunala beskattningsförhållandena förorsakades,
som i många fall måste kännas som eu hårdhet, isynnerhet som
den ökade belastningen å handel och industri ej sällan komme att tyngst
träffa de ekonomiskt svagare företagen. Vidare vore kammaren tveksam,
huruvida den progressiva inkomstskatten borde införas i det kommunala
beskattningssystemet. Den hörde såsom ren skatt efter förmåga principiellt
hemma i statsskattesystemet, under det att den kommunala bo -

Västemorrlands
och
J simtlands
] lins handelskammare.

Norrbottens
och Västerbottens
läns
handelskammare.

214 Kungl. Maj.ts proposition Nr 191.

skattningen borde vara grundad på intressepi-incipen. Samma anmärkning
kunde göras gent emot förmögenhetsskatten såsom kommunal skatteform.
Om likväl dessa skatteformer nödvändigtvis behövdes i kommunerna
i skatteutjämningssyfte och för att utgöra en skälig ersättningåt
kommunerna för de utgifter av allmänt statlig karaktär, som kommunerna
faktiskt finge bära, så borde det noggrant tillses, att dessa skatteformer
ej i praktiken finge spela en alltför stor roll.

Vnstehiorrlands och Jämtlunds läns handelskammare: Handelskam maren

hade vid eu jämförelse mellan det av Eiserman—von Wolcker
framlagda förslaget och det av Landén avgivna betänkandet trott sigfinna,
att det sistnämnda i stort sett genom sin enklare uppställningbleve
lättare att följa och i taxeringsväg bekvämare att tillämpa
såsom mera anpassande sig efter gällande bevillningsförordning. I det
Landénska förslaget vore därjämte den skattskyldiges skatteförmåga
föremål för större hänsyn, och de anmärkningar, som framställts mot
de nuvarande skattelagarna, torde lättare bliva avhjälpta genom Landéns
än genom Eiserman—von Wolckers förslag. Om handelskammaren
sålunda i stort sett anslöte sig till det Landénska förslaget, hade handelskammaren
dock i vissa avseenden velat göra gällande en avvikandemening.
Enligt handelskammarens mening borde det sålunda ifrågasättas,
huruvida icke intresseprincipen borde i sin tillämpning utsträckas,
så att föremål för objektskatt bleve ej blott det kapital, som vore nedlagt
i fastighet och viss lös egendom, utan kapital i allmänhet enligt
skatteteknisk uppfattning, således även det, som funnes nedlagt i kontanta
penningar och värdepapper, då intet som helst skäl förefunnes att från
egendomsskatt befria det overksamma kapitalet, d. v. s. kapital i form
av kontanta penningar, obligationer, aktier eller banklotter, enär en d}''lik
befrielse skulle innebära en premie åt dådlösheten och oföretagsamheten.
Särskilt gällde detta i fråga om kapital, som ej vore insatt i produktivt
företag och för vilket ingen som helst risk löptes, allra helst som det
icke medverkade till kapitalbildning.

Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare: Intresseprin cipen

hade tillämpats alltför schematiskt, och den personliga skatteförmågan
hade belastats hårdare än som syntes förenligt med det av de
sakkunniga angivna syftet.

Handelskammaren, som ansåge sig böra begränsa sitt yttrande till
de delar av föreliggande förslag, vilka avsåge beskattningen av näringsföretag,
medgåve såsom obestridligt, att vid intresseprincipens tillämp -

215

Kanyl. Maj.ts proposition Nr 191.

ning'' i beskattningshänseende näringsidkaren måste komma i åtanke
framför löntagare i allmänhet. Inom den stora och till sin sammansättning
starkt skiftande gruppen utövare av rörelse eller yrke vore
emellertid intressegemenskapen med kommunen av högst olika grad.
Ett industriellt företag med ett stort antal arbetare hade betydande gagn
av de kommunala anstalterna för särskilt skolväsen, fattigvård m. m.
För exempelvis en grosshandelsfirma kunde däremot huvudsaken vara
■platsens läge, befintligheten av bekväma kommunikationer och andra
omständigheter, för vilkas tillkomst kommunen intet åtgjort. Detaljhandlaren
och yrkesmannen såge i regel sin kundkrets växa med kommunens
utveckling, men understundom, t. ex. för en småhantverkare,
kunde denna utveckling snarare betyda ökade hyror och andra omkostnader.
Slutligen kunde anmärkas, att för vissa grupper löntagare, förnämligast
kroppsarbetare, hade nyssnämnda kommunala anordningar högst
väsentlig betydelse, varför deras intressegemenskap med kommunen
måste anses mycket stor, ehuru deras bristande skatteförmåga uteslöte
tillräckligt beaktande därav.

Syftemålet att starkare beskatta näringsföretagen sökte Eiserman—
von Wolcker och Landén nå på skilda vägar, de förra genom att borttaga
rätten till avdrag för ränta ä upplånat kapital samt i viss män
även genom avkastningsskatten å fast egendom, den senare däremot
genom att låta den av honom föreslagna egendomsskatten träffa icke
endast fäst egendom utan även annan produktiv egendom, som tillhörde
en kommersiell eller industriell anläggning för näringsdrift. I valet
mellan dessa tvänne vägar funne handelskammaren den av Landén föreslagna
vara att förorda. Eiserman och von Wolcker hade visserligen med
teoretiskt goda skäl angivit, varför deras avkastningsskatt borde drabba
en näringsverksamhet utan anseende till huruvida det i verksamheten
nedlagda kapitalet vore innehavarens eget eller upplånat. Såsom deras
skattesystem vore uppbyggt, ledde emellertid denna utgångspunkt till
att såväl upplånaren som långivaren finge erlägga skatt för ifrågavarande
kapital. Denna dubbelbeskattning förekomme däremot icke, om kapitalägaren
deponerade sina penningar i, d. v. s. utlånade dem till en bankinrättning,
som endast beskattades för nettoavkastningen av sin rörelse.
Det Landénska förslaget hade den fördelen, att det undveke dubbelbeskattning
i detta fäll och dessutom lyckades uppsöka en ny skattekälla, vars
användning kunde anses befogad, ehuru handelskammaren måste ifrågasätta
lämpligheten av att skatten å produktiv lösegendom sattes lika
hög som den å fast egendom.

216

Svenska

stadsför bundet.

Kammar rätten.

Kung!. Majds proposition Nr 191.

För handelskammarens uttalanden om beskattning av bolag och
utdelning från bolag skall senare redogöras.

Svenska stads förbundet: Intresseprincipen kunde icke utan att förlora
sin egentliga mening utsträckas utöver de båda huvudgrupperna
reala skatteobjekt inom kommunen, fastigheter och närings företag. På
en beskattning av fastighet och näring borde därför det kommunala
skattesystemet grundas. Men uppenbarligen kunde den sålunda rationellt
begränsade intresseprincipen icke ensam tillfredsställa det kommunala
skattebehovet, då intressebeskattningen rätt snart funne sina icke alltför
vida gränser i omfattningen av dels de kommunala förvaltningsgrenar,
som vore av ett direkt ekonomiskt intresse lör vissa kommunens medlemmar,
dels dessa intressenters verkliga fördelar av den kommunala
åtgärd en i fråssa. Vid sidan av intressebeskattningen borde sålunda
finnas andra, efter skatteförmågan avpassade skatter, inkomst- och förmögenhetsskatter.
Kommunen borde därjämte äga möjlighet att uttaga
vissa supplementära skatter, såsom hundskatt och nöjesskatt.

Kammarrätten: Att den kommunala beskattningen i främsta rummet
borde vila å intresseprincipens grund, torde få betraktas såsom allmänt
erkänt. Redan för undvikande, så vitt möjligt, av konkurrens med den
direkta statsbeskattningen, som uteslutande byggde å principen skatt
efter förmåga, vore den kommunala beskattningen hänvisad att uppsöka
andra beskattaingsfolaner än den, som för nämnda statsbeskattning
tagits i anspråk. Men även sakens natur bjöde, att beskattningsföremål,
som i högre grad än andra droge nytta av kommunala anordningar
eller föranledde kostnader för kommunen, borde i motsvarande mån bidraga
till de kommunala skattebehovens täckande. Om således den
kommunala beskattningen huvudsakligen borde anordnas såsom en intressebeskattning,
doge dock icke all hänsyn till skatteförmågan lämnas
å sido. Åt beskattning efter skatteförmåga borde i det kommunala beskattningssystemet
givas en supplerande ställning i ändamål att verka
utjämnande i skattetrycket; och borde tillika sådan beskattning ifrågakomma
i de fall, där intresseprincipen vore av underordnad betydelse eller
betingelse för dess tillämpning saknades. Enligt båda de remitterade
förslagen skulle de på fastighetsbevillningen grundade kommunalutskylderna
utbytas mot dels skatt å fast egendom och dels skatt å avkastningen
eller inkomsten av egendomen. Om befogenheten av denna reform
torde meningarna icke vara delade. Emot de föreslagna objektskatterna

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191. 217

ä fast egendom hade kammarrätten icke heller någon principiell anmärkning
att framställa.

Den i Eiserman — von Wolckers förslag upptagna avkastningsskatten
avsåge att, utan hänsyn till den personliga skatteförmågan, låta skattskyldigheten
objektivt bestämmas av den större eller mindre intressegemenskap,
som förefunnes mellan kommunen och den skattskyldige.
Otvivelaktigt vore beloppet av en objektiv förvärvskällas avkastning,
d. v. s. nettoavkastningen utan avdrag för skuldräntor, ägnad att giva
ett i allmänhet och under normala förhållanden tillförlitligt uttryck för
graden av denna intressegemenskap. Att fast egendom och näringsdrift
underkastades objektskatt till kommun* n, avpassad efter avkastningens
belopp, kunde därför icke anses principiellt oriktigt. Men den föreslagna
avkastningsbeskattningen sköte enligt kammarrättens mening över målet,
då densamma skulle vila jämväl å andra beskattningsföremål än fast
egendom och näring. I synnerhet gällde detta, då den rent personliga
arbetskraften gjordes till föremål för en realbeskattuing av nu ifrågasatt
art. Vad det persnnliga arbetet inbringade utgjorde inkomst, och denna
inkomst beskattades sedermera såsom annan inkomst. Nu skulle enligt
förslaget den personliga arbetskraften därutöver betraktas såsom real
förvärvskälla och härutinnan likställas med produktiv egendom. Men den
personliga arbetskraften kunde icke objektivt värdesättas såsom egendom.
Det torde svårligen lyckas att hos den stora allmänhet, som träffades
av denna beskattning, vinna förståelse för ett dvlikt betraktelsesätt. Trots
allt vad förslagsställarna anfört såsom motivering för sitt förslag komme
en sådan beskattning att i allmänhetens uppfattning te sig så, att löntagare
och annan, som hade sin inkomst av det personliga arbetet, finge
betala skatt först för denna sin inkomst utan avdrag av gäldränta och
sedan ånyo för samma inkomst med avdrag av gäldränta. Rent psykologiskt
sett måste en dylik beskattningsform betraktas som ett missgrepp.
Ur en annan synpunkt — intressesynpunkten — kunde denna
anordning ej heller godkännas. Det personliga arbetet hade alldeles icke
den samhörighet med kommunen som fastighet och näringsdrift. Det
ägde ju sin riktighet att, såsom i motiveringen yttrades, kommunens
utgifter för skola, ordning och allmän trevnad komme en tjänsteman till
godo i ungefärligen samma grad, vare sig hans ekonomiska ställning
vore bättre eller sämre, men just den omständigheten, att kommunens
utgifter för tjänstemannen vore oberoende av hans ekonomiska ställning
och således icke växte i och med det att tjänsteinkomsten ökades —
snarare kunde förhållandet vara motsatt — ådagalade, att avkastningsskatten,
som med avkastningen såsom värdemätare skulle regleras efter
Bihang till riksdagens ■protokoll 1920. 1 sand. 158 höft. (Nr 191). 28

218

Kung!. Maj:ts proposition Nr 191.

de olika fördelar, kommunen beredde den skattskyldige, icke vore på
sin plats, då det gällde den rena arbetsinkomsten. Genom avkastningsbeskattningen
skulle åstadkommas ökad skattebelastning för fast egendom
och näringsdrift. I vad mån avkastningsbeskattning av den rena
arbetsinkomsten vore ägnad att motverka den sålunda eftersträvade skatteförskjutningen,
torde framgå vid närmare granskning av den verkställda
provtaxeringens resultat.

Vad härefter anginge den i Eiserman—von Wolckers förslag
upptagna kommunala inkomst- och förmögenhetskatten, skulle i och
med densamma i det kommunala beskattningssystemet införas en för
bevillningslagstiftningen och det därpå grundade kommunala beskattningsväsendet
okänd beskattning, nämligen beskattning av förmögenhet;
och skulle vidare beskattningen för inkomst, som hittills kommunalt
beskattats allenast proportionellt, i stället ske progressivt. Vid
införande av inkomst- och förmögenhetsskatt till staten hade lagstiftningen
utgått från den grundsats, att i ett uteslutande på den
personliga skatteförmågan byggt skattesystem borde för ett behörigt
och fullständigt utnyttjande av skatteförmågan icke blott anordnas beskattning
av förmögenhet i ändamål, att därmed skulle åstadkommas
högre beskattning av fonderad inkomst än av annan, utan jämväl anlitas
en progressiv beskattningsform för så''äl inkomsten som förmögenheten.
I motsats mot den direkta statsbeskattningen, som helt uppbures
av personlig skatteförmåga, gällde emellertid, såsom tidigare antytts, för
den kommunala beskattningen, att densamma huvudsakligen skulle vila
å intresseprincipen och att en på skatteförmågan grundad beskattning''
huvudsakligen skulle endast subsidiärt och i utjämnande syfte ställas
vid sidan av objektbeskattning. Redan den ställning, som beskattning
efter skatteförmåga sålunda anvisats i ett rationellt kommunalt beskattningssystem,
förutsatte icke med nödvändighet sådan skärpning av denna
beskattning, som den progressiva beskattningsformen i förening med
förmögenhetsbeskattning vore ägnad att medföra. Då vidare progressionsbeskattning
och beskattning av förmögenhet i avsevärd mån tagits
i anspråk för den direkta statsbeskattningen och anledning icke saknades
till antagande, att de skulle efter hand alltmer för sådant ändamål anlitas,
måste det anses betänkligt att tillgripa desamma jämväl för den
kommunala beskattningens del. För kammarrätten syntes det önskvärt,
att ifrågavarande beskattningsformer, såsom hittills, reserverades för
statsbeskattningen. Enligt kammarrättens mening borde alltså någon
förmögenhetsbeskattning icke ifrågakomma i det kommunala beskattningsväsendet
och ej heller den kommunala inkomstskatten göras progressiv.

219

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

Emot Landéns förslag kunde den huvudsakliga anmärkningen framställas,
att de särskilda skatterna — utom vad anginge skatt å fast
egendom — icke utbildats en var efter sin bestämt angivna princip.
Givetvis läge det synnerlig vikt uppå, att ett beskattningssystem vilade
å distinkta och teoretiskt riktiga grunder, då eljest vid utformningen
av systemets detaljer inkonsekvenser uppstode eller eljest otillfredsställande
resultat icke kunde undvikas.

Vad till en början beträffade den föreslagna skatten ä lös egendom,
vore densamma avsedd att verka den önskvärda förskjutningen av skattetrycket
från den rena arbetsinkomsten till inkomsten av näringsverksamhet.
Men härvid vore att märka, att den åsyftade överfly ti ningen
av skattebelastningen komme att synnerligen ojämnt drabba olika slag
av näringsverksamhet, i det att vissa näringsgrenar berördes mera, andra
mindre av den föreslagna skatten, utan att sådan ojämnhet kunde anses
betingad av olika grader av intressegemenskap med kommunen. Om
skatten således icke effektivt utnyttjade näringsverksamhetens område i
dess helhet, ingrepe den å andra sidan i annat eventuellt beskattningsområde,
nämligen lyxbeskattningens. Av de föreslagna författningsbestämmelserna
torde sålunda framgå, att skatten komme att föranleda ökad
skattebelastning, huvudsakligen för jordbruksnäring ävensom för rederinäring.
För industriverksamheten komme skatteförskjutningen i så måtto
att vara mindre kännbar, som de till näringsdrift hörande anläggningar,
maskiner med mera, vilka i civilrättsligt avseende räknades till fäst egendom,
redan nu vore underkastade objektbeskattning genom fastighetsbevillning
och därå grundade kommunala utskylder. Och slutligen skulle
en så väsentlig gren av näringsverksamheten som handelsnäringen så
gott som undgå beskattningen; allenast butiks- och kontorsinventarier
ävensom vissa transportmedel skulle för denna näring ifrågakomma till
beskattning. Enahanda bleve förhållandet med bankverksamhet, försäkringsrörelse,
kommissionsverksamhet m. m. Såsom lyxbeskattning
komme åter skatten att verka, då den drabbade sådana fartyg, hästar,
åkdon och automobiler, vilka icke användes i näringsdrift. Beskattningen,
som i stort sett innebure en nyhet i svenskt beskattningsväsende, kunde
säkerligen förväntas alstra missnöje särskilt å jordbrukarnas sida och torde
i taxeringsavseende föranleda ej ringa svårighet. I de yttranden, som
avgivits över de remitterade förslagen, hade beskattningen ej heller mötts
med någon sympati. Den utgjorde emellertid en hörnsten i Landéns
förslag. Att utesluta ifrågavarande beskattning utan att ersätta den
med annan, som tilläventvrs bättre åstadkomme den avsedda skatteför -

220

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

skjutningen, men i övrigt bibehålla Landénska förslagets skattesystem
syntes icke kunna ifrågasättas.

Den kommunala inkomstskatten uppbures — såsom varande eu skatt
å inkomst — av den personliga skatteförmågan, men intresseprincipen
hade icke helt frångåtts, utan bildade jämväl den i viss mån underlagför
skatten. De slitningar och inkonsekvenser, som kunde förväntas
uppstå, när olika principer skulle göra sig gällande i samma beskattningsform,
hade ej heller i förslaget kunnat undvikas, liksom ej heller
kommunernas beskattningsintressen alltid kunnat vederbörligen tillgodoses.
Då sålunda avdrag medgivits i egendoms- eller rörelsekommunen
för ränta å lånt anläggnings- och rörelsekapital, såvitt det hänförde sig
till den skattskyldiges inom kommunen belägna skattepliktiga egendom
eller till rörelse eller yrke, som av honom dar idkats, samt i hemvistkommunen
för ränta å annan gäld, bortsåges härvid från den skattskyldiges
intressegemenskap med kommunen och toges i stället uteslutande
sikte på skatteförmågan. Då åter förlust eller underskott, som uppstått
vid uppskattning av inkomsten från viss inkomstkälla, förklarats icke
få avräknas från inkomsten av annan inkomstkälla eller från summan
av den skattskyldij^es i kommunen taxerade inkomster, hade intresseprincipen
gjort sig gällande och frågan om skatteförmågan lämnats å
sido. Avdrag för förlust skulle nämligen enligt motiveringen »föra allt
för långt bort från den grundprincip, varpå den kommunala inkomstskatten
enligt förevarande förslag är byggd». Då slutligen avdrag för
periodiskt understöd finge äga rum i hemvistkommunen, hade åter principen
skatt efter förmåga kommit till sin rätt. Avdrag för utskylder
kunde näppeligen ifrågakomma vid partiell inkomstskatt; sådant avdrag
hade av angivna skäl ej heller ifrågasatts.

Till belysning av de oegentligheter, vilka torde vara ofrånkomliga
vid partiell inkomstbeskattning enligt förslagets bestämmelser, kunde
följande exempel anföras. Om ägare av fast egendom eller näringsidkare,
som icke ägde annan inkomst än från egendomen eller näringen,
bosatte sig i annan kommun än den, inom vilken egendomen vore belägen
eller näringsverksamheten bedreves, finge han icke åtnjuta avdragför
ränta å gäld, så framt gälden icke utgjorde lånt atdäggnings- eller
rörelsekapital; ej heller erhölle han avdrag för periodiskt understöd,
ehuru understödet toges till beskattning i mottagarens hand. Icke
sällan inträffade, att affärsmän eller andra näringsidkare, som utövade
sin verksamhet i större städer, vore bosatta i grannkommun; härfiöte
nu hela inkomsten av affärsverksamheten eller näringsdriften, ägde den
senare kommunen icke möjlighet att medelst beskattning av inkomsten

221

. Knngl. Maj:ts proposition Nr 191.

eller någon del därav erhålla skattebidrag av sådan kommunmedlem.
Såsom oegentligt maste ock betecknas, att skattelindring icke kunde
komma skattskyldig till godo i avseende å inkomst, som han åtnjöte
i annan kommun än hemvistkommunen eller som lian uppbure såsom
delägare i handelsbolag, kommanditbolag och rederi.

Beträffande den kommunala förmögenhetskattan kunde även här
framhållas en inkousekvens, i det att behållna värdet av aktier i inländska
aktiebolag och lotter i solidariska bankbolag icke skulle inräknas i förmögenhetsvärdet.
I övrigt finge kammarrätten hänvisa till vad kammarrätten
yttrat rörande den i Eiserman—von Wolckers förslag upptagna
förmögenhetsbeskattningen.

Såsom tungt vägande anmärkningar mot Landéns förslag ville
kammarrätten slutligen framhålla, att beskattning- av utdelning å aktier
och banklotter icke kunnat anotdnas utan etablerande av dubbelbeskattning,
samt att skogsbeskattningen icke kunde anses tillfredsställande ordnad.

Sedan kammarrätten härefter ingått på en fullständig detaljgranskning
av förslagen, yttrar kammarrätten slutligen:

För ett bedömande av de föreliggande förslagens lämplighet såsom
underlag för en definitiv kommunal skattelagstiftning vore synnerligen
önskvärt att äga tillgång till den försiggångna provtaxeringens resultat.
Ty givet vore, att de erfarenheter, som vunnes genom en omsättning av
förslagens bestämmelser i ett antal konkreta fall, måste giva mycket värdenfull
ledning: för bedömande av deras större eller mindre användbarhet. A
andra sidan finge dock de vid provtaxeringen framkomna resultaten icke
tilläggas alltför avgörande betydelse, enär dessa resultat givetvis vore i
hög grad beroende av de antagna repartitionstalen och skulle kunnat bliva
rätt väsentligen olika, om andra repartitionstal kommit till användning.

Såsom en given förtjänst hos Eiserman—von Wolckers förslag
måste betecknas, att detsamma i sina olika beskattnings form er sökte
bygga å fasta beskattningsprinciper. Vid dessas utformning i detalj
bruste åtskilligt i följdriktigheten och ej oväsentliga förenklingar kunde
vidtagas; erforderliga ändringar i dessa delar kunde emellertid ske, utan
att systemet därigenom rubbades. Svårare ställde sig emellertid saken i
fråga om förslagets ställning till det rent personliga arbetet. Kammarrätten
hade funnit betänklighet möta mot att — såsom förslaget innebnre
— med objektskatt belägga något så rent personligt som den personliga
arbetskraften, en anordning, som visade tillbaka å en principiell oriktighet.
Att söka avhjälpa detta genom anlitande av repartitionsgrunderna, så
att för avkastning av andra förvärvskällor än fast egendom och rörelse
sattes ett lägre repartitionstal, kunde visserligen ifrågasättas, men syntes

222

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

knappast tillrådligt, då denna anordning bleve allenast eu nödfallsutväg,
som lämnade den principiella oriktigheten orörd.

Vad anginge Landéns förslag, vore emot detsamma att anmärka, att
i samma beskattningsform — inkomstskattens — olika beskattningsprinciper
infogats och strede om inflytandet, varigenom enhetligheten
och följdriktigheten starkt förrycktes. Vidare vore den föreslagna
objektskatten å lös egendom otillfredsställande och drabbade mycket
ojämt olika arter av näringsverksamhet, som borde vara likvärdiga.
Förslaget lämnade ej heller utrymme för den form av skogsbeskattning,
som av olika skäl måste vara den mest lämpliga, nämligen skogsaccisen.
Den obestridliga dubbeltaxeringen av utdelning å aktier måste
även anses vara ett avgjort fel. Då bristerna i Landéns förslag i nu
berörda hänseenden så intimt sammanhängde med förslagets hela
skattesystem, att de svårligen kunde genom ändringar i förslaget
avhjälpas, hade kammarrätten kommit till den uppfattning, att en kommunalbeskattning,
anordnad efter det Landénska förslagets linjer, knappast
kunde förordas.

Givet vore, att vid uppbyggande av ett nytt kommunalt skattesystem
synnerlig hänsyn måste tagas till den rent tekniska sidan, så
att arbetet med taxering och debitering icke ställde alltför stora anspråk
på dem, som hade att tillämpa skattelagen. Skulle i detta hänseende
ettdera av de framlagda förslagen erbjuda avsevärt företräde, vore detta
ett talande skäl till dess förmån. Enligt kammarrättens mening vore
dock så icke förhållandet. Den tekniska apparaten för beskattningens
genomförande måste helt visst bliva i stort sett densamma för båda
förslagen. Sådana de nu förelåge tedde sig visserligen Landéns förslag
mera överskådligt och lättare tillämpligt än Eiserman—von Wolckers
förslag. Men detta berodde väsentligen därav, att det senare tyngdes
av en mängd detalj- och anvisningsbestämmelser, som saknades i det
förra förslaget. Dessa bestämmelser — som kammarrätten funne i det
stora hela förtjänstfullt utarbetade — borde emellertid finnas tillgängliga
även vid en tillämpning av Landéns förslag. Antagandet att avkastningsbeskattning
och inkomstbeskattning enligt Eiserman—von Wolckers
förslag skulle medföra dubbelt taxeringsarbete mot enbär inkomstbeskattning
enligt Landéns förslag vore uppenbart oriktigt, då ju vid
taxering till inkomstskatt enligt båda förslagen först måste konstateras
just de avkastningsbelopp, som enligt Eiserman—von Wolckers förslag
taxerades till avkastningsskatt, innan beräkningen för utfinnande av de
beskattningsbara inkomstbeloppen fullföljdes. Toges vidare hänsyn till
de svårigheter, som säkerligen bleve förknippade med taxeringen till
skatt för lös egendom enligt Landéns förslag, samt till vanskligheten

223

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

att enligt samma förslag åstadkomma riktig fördelning av skuldräntor
å fast egendom och rörelse eller å flera fastigheter eller olika slag av
rörelse i samma skattskyldiga hand, vågade kammarrätten uttala det antagandet,
att det ena förslaget icke medförde större svårigheter för eller
krävde mera arbete av taxeringsmännen än det andra. Härvid förutsatte
dock kammarrätten, att vissa förändringar i Eiserman—von
Wolckers förslag vidtoges.

Mot vårt nuvarande kommunala beskattningsväsende hade den
huvudsakliga anmärkningen framställts, att näringsverksamhets bidragsskyldighet
till kommunen vore för knappt tillmätt i förhållande till den
skattebörda, som påvilade det personliga arbetet. Den förskjutning av
skattetrycket från det personliga arbetet till näringsverksamhet, som
sålunda utgjorde ett huvudsakligt syfte med den kommunala skattereformen,
visade hän på behovet av en kommunal näringsskatt, som på
ett effektivare och mera rationellt sätt än skatt å lös egendom förverkligade
principen om beskattning efter intresse.

Eiserman och von Wolcker hade ock ägnat uppmärksamhet åt
möjligheten att i det kommunala beskattningsväsendet inordna eu
näringsskatt samt uppgjort utkast till bestämmelser om sådan beskattning.
Skatteobjektet skulle utgöras av det i näringen nedlagda anläggnings-
och driftskapitalet av annat slag än fäst egendom ävensom den
kapitaliserade avkastningen till den del, avkastningen överstigit V15 av
det i näringen använda kapitalet. Eör att emellertid värdet av näringsidkarens
eget arbete icke skulle inräknas vid kapitaliseringen, skulle
densamma beträffande enskilda näringsidkare ske medelst en skala, som
byggde på antagandet, att ju större det i näringen använda kapitalet
vore, desto mindre berodde avkastningens storlek av näringsidkarens
eget arbete. Vid ett näringskapital intill 10,000 kronor skulle kapitaliseringssiffran
utgöra 0.1 för att successivt stiga till 10 vid ett näringskapital
av 480,000 kronor och därutöver. För aktiebolag skulle meravkastningen
alltid kapitaliseras efter siffran 10; värdet av affärsledarens
arbete kunde nämligen icke anses ingå i bolagets avkastning,
eftersom hans avlöning avdragits såsom omkostnad. Såsom det huvudsakliga
skäl, varför det sålunda gjorda uppslaget icke av förslagsställarna
fullföljts, torde få anses av dem uttalade tvivelsmål, huruvida
genom ovannämnda anordning det läte sig göras att i avsevärd utsträckning
förebygga den dubbelbeskattning av företagarens egen arbetsförtjänst,
som skulle ligga däri, att värdet av hans arbete inginge i näringsskatten
på samma gång hans behållna inkomst underkastades inkomstbeskattning.

224

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

Såsom objekt för en näringsskatt kunde emellertid även tjäna
näringsföretags avkastning utan kombinering med det i näringen använda
kapitalet. Åven om avkastningen såsom sådan icke i varje särskilt
fall gåve ett fullt tillförlitligt uttryck för näringsföretagets omfattning
och dess intressegemenskap med kommunen, torde dock i allmänhet
så vara förhållandet. För övrigt syntes aldrig ett när i ngsskat, teobjekt
kunna så konstrueras, att detsamma skulle i varje fall precisera
graden av denna intressegemenskap. Avkastningen såsom objekt för
näringsskatt erbjöde visserligen icke samma stabilitet som det i näringsföretaget
investerade kapitalet, mön även detta kunde vara underkastat
nog så starka fluktuationer; och för övrigt torde i ett skattesystem,
som upptoge en så stabil objektskatt som fastighetsskatt, åt nu ifrågavarande
synpunkt icke behöva tagas avgörande hänsyn.

Sås ''m kammarrätten tidigare anmärkt, kunde den i Eiserman
—von Wolckers förslag upptagna avkastuingsbeskattningen, i vad
densamma träffade det rent personliga arbetet, icke principiellt godtagas.
Emellertid torde en ändring av förslaget kunna vidtagas i sådan riktning,
att avkastningsbeskattningen komme att drabba allenast avkastning
av jordbruksfastighet och rörelse eller yrke men eftergivas beträffande
övriga förvärvskällor; och skulle därmed föreligga en i sina huvuddrag
angiven reell näringsskatt.

I näringsföretags avkastning inginge emellertid värdet av näringsidkarens
eget arbete. Ur avkastuingen borde följaktligen detta värde
bortelimineras, då eljest den egna arbetsförtjänsten skulle bliva föremål
för dubbel beskattning, i det att densamma beskattades dels genom
näringsskatten och dels genom inkomstskatten, vilken senare skatt under
alla förhållanden måste ställas vid sidan av objektskatterna. Vilken
metod än anlitades för värdesättande av näringsidkares personliga
arbete, vore dock uppenbart, att detta värde icke kunde i de olika
näringsföretagen och med den större eller mindre grad av arbetsduglighet,
som av företagaren presterades, till sitfran konstateras. Det
kunde icke undvikas, att värdesättandet finsre ske på grundval av generella
antaganden, som i stort sett borde leda till skäliga resultat. Under
sådana förhållanden syntes det kammarrätten, s m om någon annan
metod för uppskattning av näringsidkares eget arbete icke behövde användas,
än att detsamma finge antagas motsvara viss procent av avkastningens
belopp. Därjämte behövde möjligen stipuleras något maximibelopp
för värdesättningen ävensom något minimibelopp, exempelvis

2,000 kronor, som alltid finge komma i betraktande såsom företagarens
egen arbetsförtjänst. Uppginge avkastningen icke till mer än 2,000

225

Kungl. May.ts ''proposition Nr 191.

kronor, skulle således ingen näringsskatt ifrågakomma, utgjorde avkastningen
20,000 kronor, skulle därifrån avdragas dels 2,000 kronor
och dels viss procent av återstående 18,000 kronor. Vad aktiebolag
beträffade, både redan vid avkastningens uppskattning såsom omkostnad
avdragits det belopp, som i enskilda näringsföretag motsvarade värdet
av företagarens eget arbete, och bolagets avkastning skulle således
kunna utan redueejing läggas till grund för närings-katten. Såsom
kammarrätten i annat sammanhang påpekat, inträffade emellertid stundom,
att aktiebolag, däri aktierna ägdes av ett fåtal personer, läte vinsten
till större eller mindre del utgå i form av löner, tantiemer och dylikt,
ett förfarande som givetvis skulle än mera efterföljas vid en näringsskatt
av nu antydd art. Det syntes därför lämpligast, att det sätt för
beräkning av värdet utav företagarens eget arbete, som skulle gälla i
fråga om enskilda näringsföretag, jämväl tillämpades, då företagen
innehades av aktiebolag eller andra juridiska personer. Vid uppskattningen
av deras avkastning skulle i sådant fall avdrag för de kostnader,
som belöpte å affärsledningen, icke få äga rum.

En näringsskatt, byggd uteslutande på avkastningen, erbjöde den
fördelen framför en näringsskatt, där skatteobjektet huvudsakligen utgjordes
av det i företaget insatta kapitalet, att med den förra icke infördes
något för vår skattelagstiftning främmande moment och ej heller
vore förenade skattetekniska svårigheter. För övrigt kunde, såsom
Eiserman och von Wolcker jämväl påpekat, en näringsskatt icke enbart
grundas, å det i näringen nedlagda kapitalet, utan borde detta vid
skatteobjektets bildande eller värdesättande kombineras med avkastningen,
arbetspersonalens storlek eller annat.

Vid sidan av en näringsskatt av den ena eller andra typen måste
emellertid förutom fastighetsskatt ställas jämväl inkomstskatt. Uppenbart
vore, att i ett skattesystem, där verklig näringsskatt inginge, inkomstskatten
borde intaga en mera framträdande ställning, än densamma
erhållit i Eiserman—von Wolckers förslag. Men eljest torde inkomstskatten
lämpligast kunna anordnas i samma form som detta förslag
kommunala inkomstskatt med vissa av kammarrätten föreslagna ändringar.

Då ett skattesystem, däri inginge en på avkastningen grundad
näringsskatt, syntes erbjuda en tillfredsställande lösning av det kommunala
beskattningsproblemet, skulle kammarrätten för sin del vilja förorda,
att fullständigt förslag till ett sådant skattesystem utarbetades,
innan frågan om det kommunala skatteväsendets ombildning företoges
till slutligt avgörande.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 158 höft. (Nr 191.) 29

226

Förslag om
jj ro vtaxering

Kungl. Maj.ts proposition Nr 191.

Vid kammarrättens behandling av förevarande fråga hava skiljaktiga
meningar i avseende å huvudprinciperna för reformen uttalats
av dels föredraganden, kammarrättsrådet Lybeck, som ansåge, att kammarrättens
anmärkning mot utsträckningen av avkastningsbeskattningen
på arbetsinkomstens område ej bort tillmätas sådan betydelse, som
kammarrätten i sin kritik tillskrivit densamma, dels av kammarrättsrådet
Smerling, som ifrågasatt andra grunder för en eventuell näringsskatt
än de av kammarrätten föreslagna. Till sistberörda skiljaktiga
mening skall jag i annat sammanhang återkomma.

D. 1918 års provtaxering.

i åtskilliga av de över kommunalskattesakkunnigas förslag avgivna
utlåtandena har framhållits vikten av att genom en provtaxering
utröna, huru förslagen komme att verka i tillämpningen. Med beaktande
härav föreslog Kungl. Maj:t i proposition den 5 mars 1918 (nr 130)
riksdagen dels antaga ett vid propositionen fogat förslag till förordning
om provtaxering under år 1918 för beräkning av kommunal skattskyldighet
vid tillämpning av bestämmelserna i vissa förslag till omläggning
av det kommunala beskattningsväsendet, dels ock i tilläggsstat för
år 1918 under sjunde huvudtiteln anvisa såsom förslagsanslag högst

100,000 kronor för utförande av berörda provtaxering.

Det vid propositionen fogade förslag till förordning om provtaxeringen
innehöll följande bestämmelser:

För statistisk undersökning och beräkning av den skattskyldighet,
som enligt ett vart av Eiserman—von Wolckers och Landéns förslagålades
de skattskyldiga, skulle under år 1918 en provtaxering företagas
inom de kommuner, som Kungl. Maj:t bestämde (1 §). Kungl.
Maj:t ägde utfärda närmare bestämmelser om provtaxeringens verkställande
ävensom meddela föreskrifter om de uppgifter, som av enskilda
skattskyldiga eller andra borde lämnas till ledning vid taxeringen,
och om påföljd för uraktlåtenhet härutinnan (2 §). Dessa uppgifter samt
de över provtaxeringen upprättade längderna finge ej hållas tillgängliga
för andra än dem, vilka på grund av sin tjänsteställning eller eljest
enligt särskilt uppdrag hade att taga befattning med desamma (3 §).

Vad sålunda föreslagits blev av riksdagen bifallet; och utlärdades
förordning om provtaxeringen den 1 juli 1918 (nr 574). Förordningen
trädde i kraft dagen efter den, då densamma från trycket utkom i
Svensk författningssamling.

227

Kunrjl. Maj:ts proposition Nr 191.

Sedan Kungl. Maj:t samma dag, som ovannämnda proposition avläts
till riksdagen, pa min därom gjorda hemställan bemyndigat mig
att tillkalla högst tre sakkunniga för att inom finansdepartementet biträda
vid vissa förarbeten för anordnande av provtaxeringen, uppdrog
jag åt landskamrerarna Otto V. Landéu och Axel Bökelund samt kamreraren
hos överståthållarämbetet Fredrik von Friesen att utföra om förmälda
arbeten.

Efter fullgjort uppdrag avlämnade de sakkunniga:

l:o) förslag till kungörelse med närmare föreskrifter för verkställighet
av ovan berörda förordning om provtaxering under år 1918;

2:o) av dem utarbetade vägledningar för provtaxeringens verkställande
enligt ett vart av de båda förslagen ävensom anvisningar för
de för inkomst- och förmögenhetsskattens påförande avgivna deklarationernas
utnyttjande och komplettering i och för provtaxeringen;

3:o) formulär till sammanställning av uppgifterna i de nyss omförmälda
deklarationerna och de uppgifter, som därutöver infordrats för
att tjäna till ledning vid provtaxeringen;

4:o) formulär till anmaning att avgiva uppgift eller upplysning
till ledning vid provtaxeringen in. fl. formulär, däribland särskilt

5:o) formulär till provtaxeringslängder.

Därvid meddelade de sakkunniga, bland annat, att de av dem för provtaxeringen
föreslagna kommunerna valts efter inhämtande av förslag
från länsstyrelserna i rikets samtliga län och i anslutning till de riktlinjer,
. som angåvos i mitt anförande till statsrådsprotokollet vid föredragning
av frågan om anordnande av provtaxeringen, samt att de
föreslagna kommunerna representerade följande typer: distrikt med övervägande
jordbruk, distrikt med övervägande skogsbruk, distrikt med
blandat jordbruk och skogsbruk, distrikt med övervägande industri,
blandat jordbruks- och industridistrikt samt stadsdistrikt.

Beträffande de grunder, som följts vid utarbetande av vägledningarna
för provtaxeringen, anförde de sakkunniga följande:

»Vid utarbetandet av vägledningarna för provtaxeringen hava de
sakkunniga helt naturligt strängt anslutit sig till bestämmelserna i
kommunalskattesakkunnigas bägge förslag. I de avseenden, där uttryckliga.
föreskrifter icke blivit i dessa förslag meddelade, hava de sakkunniga
emellertid vant nödsakade att giva bestämda anvisningar till
ledning vid provtaxeringen, vid vilka anvisningars avfattande de sakkunniga
bemödat sig att följa de antydningar om de kommunalskattesakkunnigas
avsikter, som lämnats i deras betänkanden. I andra avseenden
åter hava vi av praktiska skäl i vägledningarna intagit föreskrift därom,

1’rovttu.oringens
ut
förando.

228

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

att vissa i lagförslagen föreskrivna åtgärder icke vid provtaxeringen behöva
ifrågakomma. Sålunda hava vi i fråga om förslaget till lag om
kommunal taxering och skattskyldighet givit föreskrifter utöver eller
emot vad lagförslaget uttryckligen innehåller i, bland andra, följande
hänseenden:

att uppskattning av inkomst och förmögenhet ovillkorligen skall
äga rum i varje provtaxeringskommun för eventuellt påförande av kommunal
inkomst- och förmögenhetsskatt, oberoende av kommunens nu
förhandenvarande skattebehov;

att till ledning för inkomst- och förmögenhetsskattens debitering i
provtaxeringslängden skall antecknas det maximum, varmed ifrågavarande
skatt kan ingå i repartithmen, därvid de särskilda skattetarifferna
i 52 § och progressionstabellen å sid. 43 ff. skola lända till
taxeringsförrättarens efterrättelse;

att fäst egendom och avkastning skola ingå i repartitionen med
det antal skattekronor och skatteören, som uppkommer vid tillämpning
av de å sid. 611 i förslaget angivna förhållandetal, sålunda att ett
skatteöre beräknas å varje krona beskattningsbart avkastningsbelopp
samt, vad beträffar fast egendom, skatteörena beräknas sålunda: på
landet fem skatteören å varje hundra kronor av jordbruksfastighets
taxeringsvärde efter frånräknande av fastighetens sk"gsvärde, tre skatteören
å varje hundra kronor av jordbruksfastighets skngsvärde och fyra
skatteören å varje hundra kronor av annan fastighets taxeringsvärde,
ävensom i stad fyra skatteören å varje hundra kronor av jordbruksfastighets
taxeringsvärde efter frånräknande av fastighetens skogsvärde,
två skatteören å varje hundra kronor av jordbruksfastighets skogsvärde
och tre skatteören å varje hundra kronor av annan fastighets taxeringsvärde;
samt

att medeltalsberäkning enligt 31 § i förslaget icke vid provtaxering
skall ifrågakomma.))

Sedan kammarrätten avgivit infordrat utlåtande över de sakkunnigas
ifrågavarande förslag, utfärdades den 14 augusti 1918 kungörelse (nr 671)
i ämnet i huvudsaklig överensstämmelse med vad de sakkunniga föreslagit.
I kungörelsen föreskrevs, att pro v taxeringen skulle äga rum i
Stockholms stad: inom viss del av 4:e roten, närmare bestämd enligt föreskrift,
som överståthållarämbetet ägde meddela; i Stockholms län: i Lidingö
köping och staden Norrtälje; i Östergötlands län: i Simonstorps och Kuddby
socknar samt i Åtvidabergs municipalsamhälle av Åtvids kommun; i Kalmar
län: i Hossmo och Kråksmåla socknar; i Malmöhus län: i Västra
Kärrtorps, Kävlinge och Norra Vrams socknar; i Hallands län: i Rolfstorps

229

Kungl. Maj.ts proposition Nr 191.

och Slättåkra socknar; i Göteborgs och Bohus lön: inom ett enligt Kungl.
Maj:ts befallningshavandes bestämmelser närmare begränsat distrikt av
Göteborgs stad; i Skaraborgs lön: i Idällums och Österplana socknar
samt staden Skara; i Öiebro län: i Askersunds landsförsamling och
Längbro socken; i Gävleborgs län: i Loos och Ilamrånge socknar; i
Västerbottens län: i Åsele och Nordmalings socknar.

Vidare stadgades, att länsstyrelserna skulle en var för sitt län förordna
en eller, i händelse av behov, flera personer att i egenskap av
taxeringsförrättare verkställa provtaxeringen ävensom på framställning
av taxeringsförrättare förordna erforderligt antal med förhållandena
inom orten förtrogna eller eljest sakkunniga personer att därvid biträda
i den utsträckning, som kunde finnas erforderlig. Uppskattningen
skulle med iakttagande av de undantagsbestämmelser, som innehölles i
de sakkunnigas vägledningar och anvisningar, ansluta sig, vad
beträffade länen, till de uppskattningar, som blivit av prövningsnämnderna
för året fastställda, och, beträffande Stockholms stad,
till de av taxeringsnämnden bestämda uppskattningsbeloppen. Det
skulle åligga taxeringsförrättarna, bland annat, att efter avslutade taxeringsförrättningar
och senast före 1918 års utgång genom länsstyrelserna
1 ill finansdepartementet insända provtaxeringslängderna med samtliga
därtill hörande handlingar och därvid avgiva det yttrande, vartill
enligt vid provtaxeringen vunnen erfarenhet kommunalskattesakkunnigas
förslag och utkast gåve anledning, särskilt i fråga om de större eller
mindre svårigheter, som vid deras praktiska tillämpning visat sig föreligga.
Efter det provtaxeringslängderna inom finansdepartementet underkastats
erforderlig granskning, skulle de överlämnas till statistiska centralbyrån
för statistisk bearbetning.

1 kungörelsen lämnades därjämte åtskilliga andra föreskrifter rörande
provtaxeringen, för vilka någon redogörelse emellertid icke torde erfordras.

Sedan provtaxeringslängderna med därtill hörande handlingar inkommit
till finansdepartementet, överlämnades desamma till de provtaxeringssakkunniga
för skatteteknisk granskning. Efter det denna granskning
blivit utförd, hava de sakkunniga avlämnat en promemoria, däri
göres följande sammanfattning av allmänna uttalanden från taxeringsförrättarna
i nedannämnda distrikt:

Stock hot ms stad: Vid den praktiska tillämpningen av förslagen hade
några egentliga svårigheter icke förelegat. Att därvid »utkastet» (Landéns
förs!ag) visat sig bekvämare än »förslaget» (Eiserman—von Wolckers
förslag), vore påtagligt.

Allmänna
uttalanden
från provtax
eringsförrättama,

230

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

Kuddby och Simonstorps socknar: Båda de föreliggande förslagen
syntes vara ägnade att råda bot för den nuvarande ojämna kommunala
beskattningen. 1 de avseenden det Landénska förslaget skilde sig från
Eiserman—von Wolckers, särskilt beträffande beskattningen av skogsbruk,
lös egendom och avdrag för skuldränta, syntes det vara att föredraga.
Härförutom hade det fördelen av större enkelhet och lättfattlighet samt
syntes lättare kunna inpassas i ett gemensamt förfarande vid stats- och
kommunaltaxeringen, vilket borde vara ett önskemål.

Åtvidabergs municipalsamhälle: Bleve de nya deklarationsformulären
praktiskt och åskådligt uppställda och deklaranterna ifyllde dem
riktigt, mötte nog ingen större svårighet vid kommande taxeringar enligt
de nya skattelagarna i annat avseende, än att arbetet bleve drygare
och långsammare.

Provtaxeringskommunerna i '' Kalmar län: »Förslaget» syntes på
grund av mängden av detalj bestämmelser ägnat att medföra svårigheter
att erhålla lämpliga personer för taxeringsarbetet. Däremot syntes
»utkastets» tillämpning icke innebära synnerligen större svårigheter än
gällande bevillningsförordning medförde. Av de båda förslagen vore det
Landénska obetingat att föredraga.

Västra Kärrstorps socken: Vid den praktiska tillämpningen avförslagen
hade icke visat sig föreligga några särskilda svårigheter.
Båda förslagen vore överskådligt uppställda. Eiserman—von Wolckers
förslag vore att föredraga på följande grunder:

1. I detsamma förekomme icke lös egendom till särskild taxering.
Enligt taxeringsförrättarens mening borde särskild egendomsskatt ej påläggas
lös egendom, då ju denna dels anskaffades för att avkastningskulle
kunna beredas av den fasta egendomen och dels i allmänhet
vore mycket skiftande till sitt värde under årets lopp, vilket medförde,
att det kunde bliva synnerligen vanskligt att åstadkomma en rättvis
taxering av lös egendom.

2. I detsamma skedde taxeringen till den kommunala inkomstoch
förmögenhetsskatten i en summa, varemot enligt »utkastet» förmögenheten
taxerades särskilt för sig, vilket innebure en avvikelse från
den i skatteförfattningarna föreskrivna sekretessen.

Kävlinge socken: Båda förslagen sökte lämpa skatteplikten efter
betalningsförmågan; och syntes därmed ett länge framhållet krav vara väl
tillgodosett. »Förslaget» komme visserligen att medföra ökat arbete för
taxeringsnämnderna men hade den avsevärda fördelen, att varje skatteköp
komme att för sig tydligare angivas.

Norra Wrams socken: Båda förslagen hade på ett tydligt och ut -

231

K mull. Maj:ts proposition Nr 191.

tömmande sätt utstakat de riktlinjer, som skulle följas vid taxeringen,
varför denna kunnat fortgå obehindrat utan någon vidare villrådighet
beträffande förfärandet. De största svårigheterna vållades vid uppdelning
av skattskyldighet för fastighet, belägen i olika kommuner, och
vid avskiljande av husbehovsskog. Om enligt »förslaget» skngsaccisen
bibehölles såsom ersättning för avkastningsskatten vad skogsbruket beträffade,
syntes inkomsten av skogsbruket bliva alltför lindrigt beskattad
i kommuner med höga kommunalutskylder.

Provtaxeringskommunerna i Hallands län: Såsom allmänt omdöme
kunde sägas beträffande båda förslagen, att de skattetekniska bestämmelserna
vore så invecklade och komplicerade, att fara förelåge, det de
kommunala förtroendemännen icke i allmänhet skulle förmå rättjtillämpa

dem. Ur sistnämnda synpunkt vore taxeringsförrättarens, erfarenhet dock

den, att det Landénska lagutkastet borde givas företräde. I fråga om

inkomstskatten anslöte sig utkastet mera till den deklafatmnsplikt och
deklarationsform, som allmänheten nu i någon män hunöit lära sig och
blivit van vid, och vore därför lättare att tillämpa. Beträffande egendomsskatten
vore även utkastet enklare och lättare tillämpligt, särskilt
i frågor om beräkning av skogsvärdet liksom ock i dess enhetliga
skattetal för all egendom. I

Göteborgs stad: Vid taxering av inkomst av rörelse eller yrke
enligt »förslaget» fäste sig uppmärksamheten framför^ allt därvid, att
beskattningen drabbade den skuldsatte synnerligen hårt. 1 synnerhet
för nystartade affärer syntes förhållandet verka synnerligen hämmande
för utvecklingen. \

Österplana socken: Inga större svårigheter hade yppat sig vid den
praktiska tillämpningen av de båda förslagen. D. ck finge ej frånses
svårigheten att med de vid provtaxeringen till buds stående medlen
verkställa värderingen av befintlig skog och vanskligheten av att kunna
värdera lös egendom. Vid beräkningen av egendomsskatteus grpndbelopp
syntes avgjort vara att föredraga, att detta sattes lika för egendom
av alla slag i stället för det i »förslaget» intagna stadgandet om olika
skattesatser dels för olika slag av egendom och dels för stad och land.

Skara stad: Ehuru »utkastet» kunde synas enklare än »förslaget»
och väl också vore det till sin allmänna anordning, hade det dock vållat
stora svårigheter vid tillämpningen, vilket delvis syntes bero därpå, att
det vore, vad det ock angåve sig vara, ett utkast, långt mindre utarbetat
i enskildheter än det andra. »Förslaget» vore ett med stor omsorg
utfört och gediget arbete och brnste ingalunda i klarhet. Men
dess tillämpning måste kräva ett långt mera vidlyftigt och tidskrävande

232

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

arbete än nu gällande författningar. Man frågade sig, om icke en
sådan skatteförordning förutsatte eu helt anuan anordning av taxeringsförfarandet
och en helt annan organisation av taxeringsmyndigheterna
än de nuvarande. Att förflaget medförde en sådan omständlighet, syntes
i första rummet bero därpå, att de flesta förvärvskällor gjorts till föremål
för en tvåfaldig beskattning, nämligen dels med hänsyn till avkastningen
och dels med hänsjm till inkomsten. Att någonting vunnes
genom en sådan dubbelbeforing av samma saker, därom vore taxeringsförrättaren
icke övertygad. Vilka principer än lades till grund för den
nya kommunala skattelagstiftningen, vore det ett önskemål, att en större
enkelhet och lätthanterlighet i förfarandet måtte eftersträvas.

Örebro tyn: Det hade varit avsevärt arbetsammare och omständligare
ait tillämpa »förslaget» än det Lnndénska utkastet, som närmare
anslöte sig till |de gällande bestämmelserna.

Nordmaliiiigs socken: Själva taxeringsarbetet kunde väl från början
synas innebära! en ganska svårlöst uppgift. Men om än under arbetets
fortgång en dbl svårigheter beträffande fördelningen av de olika skatteobjekten
m. ni. yppat sig, syntes dock både »förslaget» och »utkastet»
praktiskt ganska utförbara för personer med någon kunskap i taxeringsarbetet.

Det statis- Det genom provtaxeringen erhållna materialet har sedermera varit

materialets föremål för statistisk bearbetning dels inom statistiska centralbyrån dels
bearbetande. ock inom finansdepartementet av byråchefen Hngo Burström såsom särskilt
tillkalla^ sakkunnig. För de därvid erhållna resultaten skall jag
senare redogöra.

(

Kungl. Maj ds proposition Nr 191.

233

VI. De allmänna, riktlinjerna för förslaget till komnmnal skattelag.

Tidigare bär redogjorts för såväl huvudgrunderna i det nu gällande
kommunala skattesystemet och de kommunalskattesakkunnigas båda förslag
som aven de viktigare erinringar, som mot förslagen framställts
uti de^ avgivna utlåtandena. Jag skall nu redogöra för min uppfattning
av frågan, i vad mån nämnda förslag i princip lämpa sig att läggas
ti 1 grund .för. en kommunal skattereform, samt i anslutning därtill redogöra
för riktlinjerna för det förslag, som jag låtit utarbeta inom finansdepartementet.

^orc^e emellertid tillåtas mig att dessförinnan framhålla vissa
allmänna synpunkter, som synas böra vinna beaktande vid en omläggning
av den kommunala beskattningen. ö

Jag har tidigare berört de båda principerna skatt efter intresse
och skatt efter förmåga. Det torde numera vara allmänt erkänt, att de
direkta skatterna till staten i det väsentliga böra utgöras enligt sistnämnda
princip; men allmänt har också uttalats, att denua princip icke
lampar sig att enbart ligga till grund för den kommunala bidragsskyldigheten.
ö

Sålunda anförde kommunalskattekommittén i sitt år 1900 avgivna
betänkande: »Såväl i den moderna skattepolitiska litteraturen

som under praktiska förhandlingar i ämnet har i förevarande avseende
val icke. enstämmigt men dock under betydande tillslutning, uttalats den
uppfattning, att en principiell åtskillnad förefinnes mellan de grunder
efter vilka direkt skatt till stat och kommun bör utkrävas, samt att
denna åtskillnad även låter sig praktiskt genomföras. Enligt denna uppfattnmg
skall, staten av sina medborgare utkräva skatt huvudsakligen
med hänsyn till deras olika skatteförmåga, varemot den kommunala beskattningen
i viss grad bör givas formen av en intressebeskattning
Bihang Ull riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 158 käft. (Nr 191.) 30 ’

Allmänna
synpunkter
för skattereformen.

Beskattning
efter intresse
eller efter
förmåga.

Tidigare
uttalanden.

234 Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

enligt vilken bidragsskyldigheten mätes icke endast efter skatteförmågan
utan även efter, å ena sidan, de fördelar, kommunen genom sina anstalter
eller sin verksamhet för något visst ändamål bereder sina medlemmar
eller vissa grupper bland dem, samt, å andra sidan, de olägenheter eller
särskilda utgifter, den enskilde genom sin verksamhet förorsakar kommunen.
Riktigheten av denna åskådning, för vilken, såvitt angår vårt
lands kommunala beskattning, redan allmänna besvärs- och ekonomiutskottet
vid 1840—41 års riksdag gjorde sig till målsman, synes kommittén
svårligen kunna jävas, om man tillbörligt beaktar den olika aiten
av statens och kommunens verksamhet och organisation i det hela samt
individens härav betingade olika ställning till stat och kommun.»

En liknande uppfattning uttalas av sammansatta bevillnings- och
lagutskottet vid 1903 års riksdag. Utskottet, vilket förmenade, att det
icke skulle vara omöjligt att även i vårt land till en del bygga den
kommunala budgeten på objektskatter samt på avgifter och bidrag av vederlags
natur, ifrågasatte i enlighet därmed en objektbeskattmngutom av fastighet
även av sådana näringar, som vore lokalt bundna vid kommunen och
vilkas intressen alltså kunde anses i väsentliga punkter sammanfalla med
kommunens. Utskottet framhöll därvid, att, om ett stort industriellt
företag orsakade en fattig landskommun betydande utgifter för skola,
fattigvård, polisväsen o. d., rättvisan syntes bjuda, att företaget även
under ett år, då det tilläventyrs icke lämnat någon nettovinst, dock i
nåo-on mån bidroge till kommunens omkostnader för detsamma, samt
att& enahanda skäl talade för en näringssätt även i städerna. I anslutning
till sitt nyssnämnda uttalande erinrade utskottet, att en väsentlig
del av de kommunala skatterna under alla omständigheter torde böra
utgå i form av tillägg till de direkta statsskatterna.

Ihågkommas bör, att, då dessa uttalanden gjordes, kommunerna
till sina utgifter icke erhöllo statsbidrag i samma utsträckning som nu
samt att, enär vid sådant förhållande kommunernas utgifter för allmänna
ändamål voro jämförelsevis högre än nu, en intressebeskattning då var

mindre påkallad. .

Åven övriga auktoritativa uttalanden i frågan ga i samma riktning.
Sålunda framhöll, på sätt jag tidigare omnämnt, dåvarande statsrådet
och chefen för finansdepartementet vid den anmälan för Kungl. Maj:t,
varigenom 1910 års statsskattereform bebådades, att även i fråga om
kommunalbeskattningen en kommunal inkomstskatt icke kunde avvaras,
men att vid sidan av densamma borde utvecklas ett kommunalt objektskattesystem.
...0J ,

Eiserman och von Wolcker hava vid sina ingående undersök -

Kung!. Maj:ts proposition Nr 191. 235

ningar av det kommunala beskattningsproblemet kommit därhän att
lägga den huvudsakliga vikten vid intressebeskattningen. Landén tillerkänner
densamma likaledes stor betydelse.

Såsom framgår av den tidigare lämnade redogörelsen för avgivna
utlåtanden, hava länsstyrelserna — vilka såväl på grund av beskattningsarbetet
i prövningsnämnderna som ock med hänsyn till deras handläggning
av andra kommunala ärenden torde hava synnerligen stora förutsättningar
att bedöma hithörande frågor — så gott som enhälligt antingen
direkt tillstyrkt eller icke haft något att erinra mot en utvidgad intressebeskattning.

Kammarrätten har ställt sig på samma ståndpunkt.

Den förut lämnade framställningen av utländsk lagstiftning utvisar, att
även i utlandet intresseprincipen allmänt kommit i tillämpning i fråga
om den kommunala beskattningen.

Otvivelaktigt torde också en beskattning efter intresse vara berättigad
för kommunernas vidkommande. 1 detta hänseende må erinras
om kostnaderna för t. ex. anläggandet av en hamn eller framdragandet
av gata eller vattenledning. Väl är det sant, att dylika företag kunna
sägas lända kommunen i dess helhet till gagn, men i främsta rummet är det
dock vissa grupper av kommunens medlemmar, som hava fördel därav.
Sålunda komma ju förbättrade kommunikationer i första hand näringsidkarna
och fastighetsägarna till godo, medan åter igen gaturegleringar
och liknande arbeten särskilt medföra varaktig nytta för närbelägna
fastigheter och därmed för dessas ägare. De nu anförda förhållandena
äro endast exempel. Såsom regel torde väl åtgärder, som avse att
främja vad man i dagligt tal benämner ett samhälles materiella
utveckling eller uppblomstring, vara jämförbara med de här nämnda:
ökade avsättningsmöjligheter beredas producenter, fastigheterna stiga
i pris och handelsomsättningen ökas. För löntagaren blir däremot förhållandet,
rent ekonomiskt sett, ofta det motsatta, i det att levnadskostnaderna
å orten samtidigt stegras. Det kan därför ej anses annat
än rätt och billigt, att de, vilka draga särskild nytta av vissa kommunala
anordningar, jämväl få i större utsträckning än andra deltaga i
kostnaderna därför. Det nu sagda gäller dock endast åtgärder, som
mer eller mindre direkt tjäna främjande av de skattskyldiges ekonomiska
intressen. Givetvis kunna dock härur icke få dragas sådana
konsekvenser som exempelvis skärpning av beskattningen för den obemedlade,
därför att han med större sannolikhet kommer att ligga
fattigvården till last. Lika litet lärer det kunna ifrågakomma att

Skal för en
beskattning
efter intresse.

236 Kungl. Maj. ts proposition Nr 191.

ålägga familjeförsörjarna att ensamma bestrida kostnaderna för skolundervisningen.

En speciell beskattning måste emellertid anses befogad, ej blott då
det gäller att täcka kommunens utgifter för åtgärder, som närmast
gagna vissa skattskyldiga, utan även för anskaffande av medel till
bestridande av kostnader, som föranletts av särskilda skattskyldiga.
Liksom en beskattning på den förra grunden bör inskränkas till de
fall, där fråga är om åtgärder, som tjäna främjande av vissa skattskyldiga
kommunmedlemmars ekonomiska intressen, synes en beskattning
på den senare grunden endast böra komma i fråga, därest
kommunens ökade utgifter föranletts av vederbörandes ekonomiska
verksamhet. Medan det sålunda, enligt min mening, vittnar om missuppfattning
av intresseteoriens innebörd, då kommunalskattekommitténs
förslag, i vad detsamma angick skattelindring för familjeförsörjare,
på sin tid från visst håll avstyrktes på den grund, att kommunens
utgifter exempelvis för skola och hälsovård till en väsentlig del
skapade kommunens skattebehov samt att familjeförsörjare kunde sägas
i viss grad förorsaka kommunen dessa utgifter, anser jag däremot
en skärpt beskattning vara befogad i de fall, då någon genom sin
ekonomiska verksamhet förorsakar kommunen ökade utgifter jämväl av
nu angiven art. Sålunda lärer det vara rättvist att tyngre beskatta
t. ex. den industriella verksamhet som genom sammanförande av en
stor arbetarbefolkning föranleder utgifter för olika ändamål och vållar
kommunen en kostnadsökning, vilken ej uppväges utav ökningen av de
beskattningsbara inkomsterna inom kommunen.

Vad angår de rena landskommunerna, bör det ihågkommas, att
nödvändigheten av att trygga tillgången på beskattningsföremål i de
olika kommunerna talar för en på intresseprincipen vilande objektbeskattning.
I en kommun med dess begränsade område kunna förhållandena
från det ena året till det andra ändras så avsevärt, att, om en
beskattning grundades uteslutande på de taxerade inkomstbeloppen,
kommunen skulle kunna finna sig ur stånd att fylla sitt skattebehov.

Jag vill i detta sammanhang erinra, att den nuvarande fastighetsbevillningen
utgör en objektskatt.

Enligt vad jag tidigare nämnt har vidare såsom stöd för en differentiering
i fråga om beskattningen åberopats, att kommunernas utgifter
för gemensamma angelägenheter av såväl allmän som av mera lokal natur,
därtill ofta de mest betydande, icke äro att anse såsom utgifter för årsbehovet
utan avse att skapa värden av mera varaktig art, samt att, i den
mån så vore förhållandet, det ändamål, för vilket utgifterna gjorts, i större

237

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

utsträckning komme allenast de samhällsmedlemmar till godo, som stode
i en för längre tid bestående intressegemenskap med kommunen. Särskilt
har detta ansetts gälla fastighetsägarna; man har nämligen förmenat,
att, även om de icke för någon längre tid behölle sina fastigheter,
det dock vore tydligt, att fastighetsvärdet inom kommunen rönte
inverkan av kommunens hushållning i det hela, vadan hastigt amorterade
kommunala kostnader för skapande av bestående värden och därav
föranlett lägre skattetryck efter amorteringstidens slut lände särskilt
fastighetsägarna, betraktade såsom grupp, till fromma.

Ehuru jag sålunda ansluter mig till den uppfattningen, att i
den kommunala beskattningen intresseprincipen bör vinna beaktande,
kan jag dock icke tillerkänna intressebeskattningen sådan avgörande
betydelse, som man ofta å sakkunnigt håll velat göra. Eu väsentlig
del, under mer normala förhållanden huvuddelen, av de kommunala
utgifterna, bör enligt min mening alltid täckas genom skatter efter
förmåga. Fastän man numera i fråga om statsbeskattningen allmänt
erkänner, att först genom progressivitet i beskattningen vinnes, att
densamma verkligen sker efter förmåga, kan dock förmärkas en viss
tveksamhet gent emot anordnandet av en progressiv kommunal beskattning.
Delvis torde detta hava sin grund i åtskilliga rent skattetekniska
svårigheter — till frågan huru desamma må kunna på bästa sätt övervinnas
torde jag få senare återkomma — men delvis har nog skälet även varit
farhågor för att den kommunala beskattningen i så fall skulle allt för mycket
konkurrera med den progressiva statsskatten; man har förmenat, att vissa
skattskyldiga skulle bliva allt för betungade. Givetvis kan det råda
och kommer även alltid att finnas olika meningar, då det är fråga om
att avväga progressionen vid en skatt efter förmåga. Därest emellertid
vid anordnandet av en ny sådan skatt den mening skulle göras gällande,
att skatten allt för tungt komme att drabba vissa grupper skattskyldiga,
så visar detta endast, att skatten enligt vederbörandes uppfattning
icke blivit avvägd efter förmåga och att principen sålunda
oriktigt tillämpats.

Vid uppgörandet av riktlinjerna för ett kommunalt skatteprogram
är det emellertid ej nog att på ett med rättvisa och billighet överensstämmande
sätt fördela skattskyldigheten mellan medlemmarna inom en
och samma kommun. Av synnerlig vikt är även, att rättvisa uppnås
i förhållandet kommunerna emellan, så att, där flera kommuner var för
sig äga befogade anspråk att få för beskattningsändamål tillgodogöra

Skatt även
efter förmåga.

Rättvis fördelning
av
skattekälloma
mellan olika
kommuner.

Granskning
av 1917 års
förslag.

Eiserman—
von Wolckers
förslag.

238 Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

sig ett och samma beskattningsföremål, deras rätt tillvaratages pa
ett betryggande sätt. Lika väl som orättvisa vederfares vissa medlemmar
av en kommun därigenom, att andra medlemmar av samma
kommun bliva för lindrigt beskattade, lika väl måste det anses obilligt
mot de skattskyldiga inom en kommun, därest en samma kommun rätteligen
tillkommande skattekälla får utnyttjas av annan kommun. Ihågkommas
bör nämligen, att kommunernas utgifter måste täckas, oavsett
huruvida utdebiteringen blir större eller mindre. Därest eu skattekälla
försvinner eller minskas, går detta ut över andra skattekällor, som få
vidkännas en tyngre beskattning.

Då jag nu övergår till frågan, i vad mån de kommunalskattesakkunnigas
båda förslag motsvara de allmänna fordringar, som enligt det
ovan anförda böra uppställas på ett kommunalt skattesystem, torde jag
först få upptaga till skärskådande det Eiserman—von Wolckerska förslaget.

Såsom förut närmare utvecklats, upptager detta förslag en fastighetsskatt,
en avkastningsskatt, kompletterad med skogsaccis, samt eu
inkomst- och förmögenhetsskatt, varjämte en fjärde skatt, nämligen å
oförtjänt värdestegring av jord, är avsedd att infogas i systemet.

Fastighetsskatten, som skall utgå efter fastighets taxeringsvärde
utan avdrag för gäldräntor, är att anse såsom en ren intresseskatt. Mot
det sätt, varpå densamma tänkts anordnad, kan anmärkas, att en fullt
rättvis fördelning av skattetrycket mellan olika slag av fastigheter ej
vinnes. Förslaget har nämligen bibehållit bevillningsförordningens nuvarande
indelning av fastigheterna i jordbruksfastigheter och andra fastigheter,
ehuru med något ändrade bestämmelser rörande fastigheternas
hänförande till den ena eller den andra gruppen. Därest, på sätt av förslagsställarna
ifrågasättes, de olika fastighetsgrupperna skola i den
allmänna repartitionen ingå med olika bidragsskyldighet, blir följden
den, att fastigheter, som intaga eu mellanställning mellan de båda
grupperna — t. ex. jordbruksfastigheter med ett på grund av möjligheter
till tomtförsäljning förhöjt värde — bliva antingen för högt eller
för lågt beskattade, beroende på huruvida vederbörande fastighet hänföres
till den ena eller den andra kategorien.

Avkastningsskatten är av förslagsställarna tänkt såsom en intresseskatt.
Med undantag därav, att utdelning å aktier och banklotter samt
avkastning av skogsbruk ej inbegripas under skatten, göres emellertid
ingen principiell åtskillnad mellan olika slag utav avkastning eller inkomst.
Löntagarens inkomst beskattas i lika hög grad som näringsidkarens

23!)

Kung/. Maj ds proposition Nr 191.

avkastning. Någon starkare belastning av de grupper skattskyldiga,
som, enligt vad ovan nämnts, böra vidkännas högre kommunalskatter,
åstadkommes icke genom avkastningsskatten, och densamma innebär
alltså ej heller någon riktigt avvägd intresseskatt. Väl hava förslagsställarna
sökt åstadkomma eu tyngre beskattning av näringsdriften
genom att vägra hittills medgivet avdrag av fem procent av i rörelsen
använd fastighets taxeringsvärde och för ränta å lånt rörelsekapital.
Detta förfarande innebär emellertid i realiteten, bland annat, att den
skuldsatta näringen blir hårdare beskattad än nu. Någon skatt å näringen
såsom sådan innebär berörda bestämmelse däremot ej.

Då sålunda Eiserman—von Wolckers förslag ej lärer innefatta en
tillfredsställande lösning av frågan rörande anordnande av en intressebeskattning,
återstår att se till, i vad mån samma förslag kan läggas
till grund för en beskattning efter förmåga.

Vad då först angår avkastningsskatten, så utgör väl den omständigheten,
att densamma icke är progressiv, ej i och för sig något hinder
i detta avseende, enär skatten tillsammans med en progressiv tilläggsskatt
i en eller annan form skulle kunna bilda en kombination, som
lade skatten efter förmåga. Emellertid kan avkastningsskatten icke i
oförändrat skick ingå i en dylik kombination på den grund, att vid
»avkastningens» beräkning avdrag ej må göras för skuldräntor. Förslagsställarna
hava — visserligen närmast med tanke på att skatten
skulle vara en intresseskatt — framhållit, hurusom kommunens utgifter
för skola, ordning och allmän trevnad komme en tjänsteman till godo
i ungefärligen samma grad, vare sig hans ekonomiska ställning vore
bättre eller sämre. Häremot torde emellertid kunna erinras, att konsekvensen
i så fall, i stället för skatt på bruttoinkomsten, fordrade personliga
avgifter lika för alla. Tages ej någon hänsyn till storleken av
löntagarens nettoinkomst i det ena fallet, finnes ej heller anledning att
göra åtskillnad på de fall, där bruttoinkomsten är olika. Mot avkastningsskatten
såsom grund för en beskattning efter förmåga kan vidare
anmärkas, att den lämnar utdelning å aktier och banklotter helt fria
från beskattning.

I fråga om den av Eiserman och von Wolcker föreslagna kommunala
inkomst- och förmögenhetsskatten kan anmärkas, bland annat,
att skattskyldigheten begränsats till fysiska personer. Den särskilda
skatteförmåga, som i fråga om statsbeskattningen ansetts förefinnas hos
åtskilliga juridiska personer, har icke tagits i anspråk.

Landéns förslag upptager, såsom tidigare omnämnts, egendomsskatt
för fast egendom, egendomsskatt för lös egendom, kommunal in -

Landéns

förslag.

240

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

komstskatt ock kommunal förmögenhetsskatt, varjämte en jordräntestegringsskatt
tänkts skola infogas i detta skattesystem. Av de nu
föreslagna skatteformerna äro de båda egendomsskatterna att anse såsom
rena intresseskatter.

Mot fastighetsskatten är särskilt att erinra, att fastighets skogsvärde
beskattas lika med fastigheten i övrigt. Till denna fråga torde
jag emellertid få senare återkomma.

Den av Landén föreslagna egendomsskatten för lös egendom är
avsedd att vara ett slags näringsskatt. En i stort sett tillfredsställande
beskattning av jordbruksnäringen synes dock på vida enklare
sätt kunna ernås genom att låta fastigheternas jordbruksvärde beskattas
efter ett något förhöjt repartitionstal. Om egendomsskatten å lös egendom
sålunda torde vara åtminstone ej erforderlig för beskattning av jordbruksnäring,
lärer densamma än mindre kunna förordas såsom näringsskatt
i övrigt. På sätt kammarrätten påpekat, bliva åtskilliga näringsgrenar
knappast berörda av densamma. Åven vid jämförelse mellan
olika företag inom samma fack torde ojämnheter bliva påvisbara. Det
mera otidsenliga företaget med förhållandevis värdelösa maskiner men
med ett stort arbetarantal blir föga beskattat, under det att det med
moderna maskiner men med liten personal drivna företaget får bära en
väsentligt tyngre skatt.

Den av Landén föreslagna inkomstskatten tager, såsom icke progressiv,
ej tillbörlig hänsyn till skatteförmågan. Däremot finner jag mig, i
motsats till kammarrätten, kunna i mycket ansluta mig till den tankegång,
som i övrigt kommit till synes i nämnda skatteform. Med hänsyn
till de olika krav, som vid en kommuualskattereform måste tillgodoses —
det gäller, såsom nyss nämnts, ej blott att riktigt fördela skattskyldigheten
mellan medlemmarna inom en och samma kommun utan även att
på ett rättvist sätt utskifta skattekällorna mellan olika kommuner, och
därvid kunna intressekonflikter uppstå — torde det ej låta sig göra att
till det yttersta fullfölja vissa principer. Vad som sett ur en synpunkt
innebär en inkonsekvens kan i själva verket, såsom nedan kommer
att framhållas, vara ett rättvist avvägande av olika synpunkter mot
varandra.

Den av Landén föreslagna förmögenhetsskatten avser visserligen
ett hänsynstagande till skatteförmågan. Emellertid drabbas den stora årsinkomsten
icke i och för sig av denna skatt; ej heller är den progressiv.
Skatten, som är tänkt att utgå med ett helt obetydligt belopp, kan
därför ej anses vare sig ensam eller tillsammans med inkomstskatten
innebära en tillfredsställande lösning av kravet på beskattning efter för -

241

Kungl. Maj ds proposition Nr 191.

umgå. För övrigt synes mig rätten till en fristående förmögenhetsbeskattning,
därest en sådan skall införas, böra förbehållas staten ensam.

Då jag, såsom av det ovan anförda framgår, icke ansett mig kunna
ansluta mig till någotdera av de båda utav kommunalskattesakkunniga
framlagda skattesystemen i dess helhet, vill jag emellertid ånyo hava
framhållit, att båda förslagen i olika delar innefatta synnerligen beaktansvärda
synpunkter, att såväl av de sakkunniga framburna uppslag som
ock av dem åvägabragta utredningar och utarbetad lagtext legat till
grund för ärendets vidare beredning inom departementet, samt att så
stora delar av dessa till myndigheters yttranden utställda förslag kunnat
tillgodogöras, att förnyad remiss icke — frånsett vissa delar — behövt
ifrågakomma.

En lösning av föreliggande fråga i full anslutning till vad av
kammarrätten föreslagits har jag ej heller ansett mig kunna förorda. De
synpunkter, som därvid för mig varit avgörande, torde framgå av vad
jag senare kommer att anföra vid det närmare utvecklandet av min uppfattning
rörande sättet för kommunalskattefrågans lösande. För överskådlighetens
skull torde jag dock böra omnämna, att ett byggande av
en näringsskatt, på sätt kammarrätten föreslagit, enbart på avkastningen
icke synes mig giva ett tillfredsställande resultat; att ett beskattande av hela
inkomsten i den skattskyldiges hemvistkommun understundom kommer
att innebära en obillighet mot den kommun, där förvärvskällan är belägen;
samt att en beskattning efter förmåga genom en progressiv skatt
synes mig ofrånkomlig.

I detta sammanhang torde jag böra i korthet beröra ett annat,
uti vissa avgivna yttranden framfört uppslag till den kommunala beskattningens
ordnande; man har, under förmenande att beskattningen borde
läggas uteslutande efter förmåga, visserligen i princip motsatt sig en intressebeskattning
men därvid, för att trygga tillgången på beskattningsföremål,
ifrågasatt den bestämmelse, att inkomst av fastighet ej skulle få
beräknas lägre än till vissa procent av taxeringsvärdet. Det är påtagligen
i känslan av att en ren inkomstbeskattning, sådan denna kommer
till uttryck vid våra nutida taxeringar, icke skulle bereda våra landskommuner
tillräcklig permanent tillgång på beskattningsobjekt, som man
föreslagit den nyss antydda begränsningen nedåt i fråga om inkomst av
fast egendom. En dylik bestämmelse skulle emellertid verka i allra
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 158 höft. (Nr 191.) Bl

Granskning
av senare
uppslag.

Departe mentschefen.

242 Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

högsta grad obilligt. Den skuldfrie jordägaren, som sutte med en god
nettoinkomst, skulle fa skatta endast för denna. Den gäldbundne jordägaren,
vars deklarerade nettoinkomst ej uppginge till det fastslagna
procenttalet av fastighetsvärdet, skulle få skatta för högre belopp än sin
inkomst, och denna skillnad skulle bliva större, ju mindre nettovinst
jorden lämnade, det vill säga ju fattigare han vore. En dylik ståndpunkt
innebär i själva verket, att man anser sig ej kunna undvara intressebeskattning
av fast egendom — minimiberäkningen skulle nämligen
avse endast inkomst av dylik egendom — men att man, i stället för
att lägga skatten å all fast egendom, begränsar den till att avse allenast
de skuldsatta fastigheterna.

Då jag, på sätt nu nämnts, icke kunnat i huvudsak ansluta mig
till någotdera av de föreliggande förslagen, har jag haft. att överväga,
huruvida frågan borde ånyo i hela sin utsträckning överlämnas till utredning
av särskilda sakkunniga, eller om dess vidare beredning borde
äga rum inom finansdepartementet.

Jag vill i detta sammanhang erinra, att det förflutit snart 23 år,
sedan riksdagen begärde eu revision av kommunalbeskattningen. Frågan
var redan då aktuell och är det i än högre grad i dag. En granskning
av de över 1917 års förslag avgivna yttrandena giver ett starkt
intryck av, hurusom vederbörande myndigheter och korporationer ansett
behovet av en kommunalskattereform vara trängande. De kommunala
utgifterna hava emellertid efter dessa yttrandens avgivande än ytterligare
ökats. Till belysande härav vill jag återgiva några siffror ur
statistisk årsbok för Sverige för år 1919. '' 1 rikets städer utdebiterades
under år 1917 på inkomsten kronor 96,095,424; motsvarande siffra var
för år 1918 kronor 143,832,194 och för år 1919 kronor 205,120,660.
Denna ökning av skattebeloppen uppväges till en del men ingalunda
helt av en ökning utav de taxerade inkomstbeloppen; därför har utdebiteringen
per bevillningskrona, som år 1917 var i medeltal 6 kronor
63 öre, måst för de två följande åren ökas till i medeltal respektive
7 kronor 9 öre och 8 kronor 56 öre. Även för landskommunernas
vidkommande har stegringen av de utdebiterade beloppen varit stark.
Enligt den av mig tidigare lämnade redogörelsen för kommunernas inkomster
år 1916 inflöt sagda år genom utdebiteringen på den beskattningsbara
inkomsten 40,057,000 kronor. Av den statistiska årsboken
inhämtas, att på inkomsten utdebiterade kommunalutskylder inom landskommunerna
belöpte sig för år 1918 (för 1917 finnas ej några siffror
tillgängliga) till 71,464,182 kronor och för år 1919 till 105,471,953

24.i

Kungl, Maj-.ts proposition Nr 191.

kronor. Utdebiteringen per bevillningskrona, som för år 1918 var i
medeltal 6 kronor 6d öre, höjdes för år 1919 visserligen endast till
i medeltal G kronor 9G öre. Att ökningen i utdebiteringen per bevillningskrona
ej blev större, torde väl till en del hava sin grund i
den vid 1918 års allmänna fastighetstaxeringar företagna höjningen av
fastigheternas taxeringsvärden. J den mån kommunerna behöva ytterligare
ökade inkomster, lärer det vara att befara, att detta för framtiden
måste i sin helhet komma till uttryck genom ökning av utdebiteringen
per bevillningskrona.

Vid nu anförda förhållanden har jag ansett det vara min oavvisliga
plikt att vidtaga sådana anordningar, att ett förslag till lösning
av kommunalskattefrågan kunde föreläggas redan innevarande års
riksdag.

För att, å ena sidan, erforderliga överarbetningar av de föreliggande
förslagen till en kommunalskattereform skulle kunna utföras
till nu angiven tidpunkt och, å andra sidan, arbetet ändock skulle bliva
verkställt med tillräcklig sakkunskap, ansåg jag det vara lämpligast
att, på sätt jag förut omnämnt, arbetet visserligen utfördes inom finansdepartementet
efter av mig givna anvisningar, men att jag, vid uppgörandet
av riktlinjerna för arbetet, hade tillfälle att rådgöra med på
olika områden sakkunniga personer, vilka därefter skulle hava att deltaga
i granskningen av det överbetade nya förslaget.

Jag har förut omnämnt, hurusom jag erhållit Kungl. Maj:ts bemyndigande
att för nu angivet ändamål tillkalla högst sex sakkunniga,
samt att jag enligt detta bemyndigande tillkallade dåvarande ledamöterna
av riksdagens första kammare f. d. auditören C. J. von Essen och disponenten
P. A. Forssman samt ledamöterna av riksdagens andra kammare
landskamreraren Axel Bökelund, godsägaren greve Raoul Hamilton,
muraren G. V. Källman och ombudsmannen Gustaf Nilsson.

Dessa sakkunniga hava varit inkallade till sammanträden vid olika
tidpunkter. Under början av augusti 1919 förehades sålunda överläggningar
rörande de riktlinjer, efter vilka det nya kommunala skattesystemet
borde uppbyggas. Sedan därefter förslag till kommunalskattelag
utarbetats, förekom vid sammanträden under slutet av oktober och
början av november diskussion rörande förslagets detaljer. Förslaget
underkastades därefter en ingående detaljgranskning av en subkommitté,
bestående av herrar Bökelund och Källman ävensom kammarrättsrådet
Dybeck, vilken i kammarrätten föredragit 1917 års båda förslag. Efter
det deuna detaljgranskning slutförts, sammanträdde de sakkunniga under
medio av december. Därvid genomgicks ånyo det föreliggande förslaget

De borgerliga
primärkommuner
na.

Beskattning
efter intresse.
[Avgifter.]

244 Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

i dess omarbetade skick; vidare framlades till granskning det då bearbetade
statistiska materialet, varefter förekommo överläggningar om de
förhållandetal, efter vilka utdebitering skulle verkställas å de föreslagna
olika skatterna.

Då förslaget jämväl i övrigt varit föremål för granskning under
hand av ett flertal sakkunniga personer samt detsamma uti de delar,
där det upptager helt nya bestämmelser, såsom ifråga om eu särskild
näringsbeskattning, varit i erforderlig utsträckning utställt till vederbörande
myndigheters och korporationers hörande, är det med den
förvissning, att frågan blivit på noggrannaste sätt utredd och diskuterad,
som jag nu går att framlägga riktlinjerna för det inom finansdepartementet
utarbetade skat.teförslaget.

Därvid torde jag få först behandla frågan om beskattningen till
de borgerliga primärkommunerna.

Såsom jag ovan framhållit, bör kommunernas skattebehov tillgodoses
genom beskattning dels efter intresse och dels efter förmåga.

I de fall, där de skattskyldigas intresse av eu kommunrd anordning
mera noggrant kan mätas eller uppskattas, torde deras bidragsskyldighet
lämpligast utgöras genom avgifter, som ställas i direkt
samband med anordningen i fråga. Sålunda synes det lämpligt, att
t. ex. för belysning och renhållning av en gata utav fastighetsägarna
uttagas avgifter, som i stort sett motsvara kostnaderna. Väl kan det
göras gällande, att ett dylikt avgiftssystem skulle tungt drabba ett fåtal
kommunmedlemmar, under det att de anordningar, som till större eller
mindre del skulle täckas genom avgifterna, lände en större grupp kommunmedlemmar
till fördel. Sålunda trafikeras ju en gata även av andra
än därstädes boende, och särskilt måste hyresgästerna vid densamma
hava fördel och trevnad av en väl ordnad belysning, renhållning o. s. v.
Utan att här vilja gå närmare in på skatteövervältningens svårlösta
problem vill jag emellertid erinra, att avgifter utav ifrågavarande
natur — vare sig de såsom i ovan anförda exempel läggas å fastighetsägare
eller vid t. ex. en hamnanläggning å anlöpande fartyg — i stället
för att oskäligt trycka dem, som närmast betala avgifterna, genom förhöjda
hyror, respektive ökade priser, torde slås ut å alla dem, som direkt eller indirekt
hava fördel av den anordning, som skall bekostas genom avgiften.

Ett dylikt avgiftssystem låter sig emellertid tillämpas endast i de
fall, där intresset mera noggrant kan mätas. Åven i det fall att fråga

245

Kunyl. Maj:ts proposition AV 191.

är om kommunala anordningar, som mera direkt främja ekonomiska
intressen, kan emellertid ofta intresset, ehuru fullt påvisbart, dock vara
svårt att uppskatta. Därest eu kommun t. ex. beslutat att teckna aktier
i en järnväg till trakten, måste detta beslut anses vara av särskild fördel
för fastighetsägare och näringsidkare; men att bestämma huru stora
avgifter, som i anledning därav böra påläggas dessa kommunmedlemmar,
torde svårligen låta sig göra. Än svårare torde det vara att genom
avgifter verkställa den skärpta beskattning, vilken, enligt vad ovan
nämnts, motiveras av de ökade kostnader, som vissa yrkens utövande
kan medföra för kommunen, eller av den fastare intressegemenskap, som
särskilt fastighetsägare ansetts hava med kommunen.

Ett genomförande av beskattning efter intresse (begreppet här taget [Fastighetsi
en vidsträcktare bemärkelse) måste därför huvudsakligen ske genom en å
vissa objekt lagd allmän kommunal skatt. Därvid torde fastigheterna näringsskatt.]
böra i första hand göras till föremål för beskattningen. Såsom av det
tidigare anförda torde framgå, lära emellertid jämväl de inom en kommun
drivna näringsföretagen hava sådan intressegemenskap med kommunen,
att de böra underkastas en beskattning av enahanda art.

Att därutöver utsträcka intressebeskattningen till ytterligare grupper
av skatteobjekt bör enligt min mening ej ifrågakomma. Väl kan det
sägas, att alla skattskyldiga hava en större eller mindre intressegemenskap
med kommunen, men liksom det tidigare förordade avgiftssystemet
bör tillämpas allenast där vederbörande kommunala anordning medför
en för vissa kommunmedlemmar särskilt mätbar fördel, lika så väl bör
intressebeskattningen inskränkas till att avse allenast de fall, där intressegemenskapen
föreligger i högre grad eller är mera påtaglig.

Då vid en intressebeskattning avseende ej bör fästas vid skatteförmågan
utan allenast vid intressegemenskapen med kommunen, lärer, på
sätt uti 1917 års betänkanden föreslagits, till grund för en fastighetsskatt
böra läggas fastigheternas uppskattade värde utan avdrag för vid fastigheten
häftande gäld. Med hänsyn till fastigheternas olika användningssätt
lärer emellertid en differentiering i fråga om skattskyldigheten böra
ske. Sålunda torde, vad angår fastighets värde för jordbruksändamål,
påkallas en förhållandevis tyngre skatt, därest genom densamma tillika
skall beskattas den av fastighetsägaren drivna jordbruksnäringen såsom
sådan. Däremot torde fastighetens skogsvärde böra beskattas efter lägre
grund än fastigheten i övrigt. Då frågan om skogsbeskattningens närmare
ordnande emellertid bör ses i ett sammanhang, skall jag återkomma
till denna fråga, efter det jag angivit det system, enligt vilket den

246

Kunyl. Maj-.ts proposition Nr 191.

kommunala beskattningen efter min uppfattning bör läggas. Att i övrigt
i anledning av fastigheternas natur eller användningssätt göra någon
åtskillnad mellan olika fastigheter med avseende å skattskyldigheten
har ej av de sakkunniga ifrågasatts och torde ej heller vara lämpligt.

Såsom jag nyss nämnde, bör en intressebeskattning omfatta ej
blott fastigheter utan även närings företa g. Emellertid möta i fråga
om dessa större svårigheter än beträffande fastigheterna att finna
en måttstock för skattskyldigheten. Ett näringsföretags kapitalvärde
är icke i samma utsträckning som en fastighets värde måttstock på företagets
intressegemenskap med kommunen. Sålunda kan ett företag, t. ex. en
elektrisk kraftstation, med högt värde hava jämförelsevis mindre fördel av de
kommunala anordningarna och ej heller åsamka kommunen några nämnvärda
ökade utgifter, medan däremot en handelsrörelse med föga kapital
kan lämna stor avkastning just till följd av kommunens utveckling, eller
ett industriellt företag, t. ex. ett stenhuggeri, med ringa kapital och utan
att lämna nämnvärd avkastning kan förorsaka kommunen avsevärt ökade
utgifter för undervisning samt hälso- och fattigvård m. m. Lika litet
torde det böra ifrågakomma att, på sätt kammarrätten föreslagit, lägga
endast avkastningen till grund för en näringsskatt. Avkastningen utgör
nämligen icke en tillförlitlig måttstock på vare sig den nytta,
företaget haft av de kommunala anläggningarna, eller den kostnad, företaget
åsamkat kommunen. Att återigen taga den anställda personalens
storlek som jämförelsegruud skulle visserligen låta sig göra, om det
endast gällde att bestämma måttet av den ökning i utgifterna, som företaget
medfört för kommunen. Däremot visar antalet anställda intet
rörande den intressegemenskap, som företaget i övrigt kan hava med
kommunen. För att en näringsskatt skall erhålla avsedd effektivitet men
ej heller drabba någon näringsgren allt för tungt i förhållande till andra,
torde det vara nödvändigt att till grund för skatten lägga flera olika
faktorer, t. ex. kapital, avkastning och arbetarantal, så avvägda mot
varandra, att de tillsammans bilda en i det hela tillfredsställande
jämförelsegrund för företagets intressegemenskap med kommunen. Till
frågan rörande de närmare riktlinjerna för en näringsskatt torde jag få
återkomma senare i samband med en redogörelse för förarbetena till
förslagets bestämmelser i denna punkt och de i anslutning därtill avgivna
utlåtandena.

Enligt vad det anförda giver vid handen, skulle alltså intressebeskattuingen
verkställas dels genom uttagande utav avgifter i vissa
fall, dels ock genom å fastigheter och näringsföretag lagda objektskatter.

2-17

Kung!. Maj:ts ''proposition Nr 191.

I det föregående har gjorta gällande, att den kommunala beskattningen
borde anordnas dels efter intresse och dels efter förmåga. I den mån
kommunernas skattebehov ej skall tillgodoses genom ovan berörda
skatteformer, bör alltså åvägabringas en beskattning i stort sett eftcr
förmåga.

Givetvis vore det önskligt att kunna verkställa den allmänna kommunala
beskattningen (utöver intressebeskattningen) genom eu enda
skatteform. Då skatteförmågan bör i stort sett läggas till grund för
denna beskattning, måste skatten göras progressiv. Detta skulle emellertid
medföra stora svårigheter. Det bör nämligen ihågkommas, att olika
progressionsskalor måste upprättas för att användas vid olika stora utdebiteringar;
eu progression, som kan anses skälig och lämplig i de
fall, där utdebiteringen i fråga om en medelstor inkomst uppgår till
exempelvis 5 procent, skulle säkerligen befinnas olämplig i en kommun
med ett tre eller fyra gånger så stort skattetryck. Emellertid
skulle det för de kommunala myndigheterna vara synnerligen betungande
att vid den allmänna skatterepartitionen behöva räkna med möjligheten
av att tillämpa olika progressionsskalor; man tanke sig blott’det fall,
att, sedan de för en var skattskyldig beskattningsbara beloppen blivit
beräknade i enlighet med en viss progressionsskala, det efter beräkningens
slutförande visar sig, att det sammanlagda beskattningsbara
beloppet över- eller understiger vad som beräknats, samt att i följd
härav utdebiteringen kommer att över- eller understiga de för nämnda
progressionsskalas tillämplighet fastslagna gränsvärden. Åven med hänsyn
till beskattningskällornas fördelning mellan olika kommuner möter
hinder att använda en enda progressiv skatteform. På sätt nedan kommer
att närmare utvecklas, torde nämligen för ernående av rättvis fördelning
mellan kommunerna av skattekällorna det vara nödvändigt att i vissa
fall låta den skattskyldiges inkomster beskattas i förvärvskommunen.
Att ändock göra beskattningen progressiv i förhållande till den skattskyldiges
samlade inkomst måste medföra betydande svårigheter. Slutligen
må erinras, att det med olika progressionsskalor inom olika kommuner
knappast låter sig göra att anordna skatteutjämningen i form
av en återbetalning till de kommuner (eller till respektive skattskyldiga),
där utdebiteringen, vare sig i dess helhet eller för vissa ändamål, överstiger
en viss gräns. Utan att nu uttala mig om, huruvida skatteutjämningsfrågan
bör slutligt ordnas på dylikt sätt eller ej, anser jag
dock, att man bör undvika att på nämnda frågas nuvarande läge vidtaga
sådana åtgärder, att en lösning i viss riktning omöjliggöres.

De svårigheter, som, enligt vad ovan nämnts, äro förknippade

Beskattning
efter förmåga.

(Kommunal

inkomst skatt.

]

248 Kiingl. Maj:ts proposition Nr 191.

med anordnandet av en beskattning efter förmåga, därest en enda skatteform
kommer till användning, synas kunna undvikas genom begagnande
av två skatteformer, anordnade vid sidan av varandra på sätt jag nu
går att redogöra för.

Den ena av dessa skatter är en proportionell inkomstskatt. Skatten,
som är avsedd att utgöra den allmänna kommunala inkomstskatten, bör
i princip omfatta all beskattningsbar inkomst. Ett mindre belopp, avsett
att motsvara den skattskyldiges existensminimum, göres skattefritt.
Familjeförsörjare erhålla större avdrag. Frågan huru dessa avdrag
böra anordnas och om de närmare villkoren för deras tillgodonjutande
skall senare beröras. Därigenom att skatten på nu angivet sätt göres
degressiv, vinnes i fråga om de lägre inkomstbeloppen så stor förskjutning
av skattebördan, som vid jämförelse dem emellan må anses påkallad
av ett ordnande av beskattningen efter förmåga. Däremot vinnes
ej, att skattetrycket kommer att uppbäras av de högre inkomsterna
efter dessas förmåga. För detta ändamål erfordras en verkligt progressiv
skatt, som, enligt vad nedan angives, ävenledes ingår i det av
mig nu framlagda systemet. Ett hänsynstagande till skatteförmågan
förutsätter vidare, att avdrag för ränta å gäld för de olika inkomstslagen
medgives. Vad angår fördelningen av beskattningsrätten kommunerna
emellan, så torde det vara lämpligt, att inkomst av fast egendom samt
inkomst av näring beskattas inom den kommun, där fastigheten är belägen
eller näringen idkas. Till stöd härför vill jag erinra, hurusom
det ofta förekommer, att t. ex. industriella företag äro förlagda ute i
landsorten eller i de större städernas församhällen, under det att företagets
ägare bo å annan ort. Det synes då vara riktigast, att de
kommuner, där företagen äro belägna, även få beskatta inkomsten
av företagen. Skulle dessa kommuners berättigade krav på skatt tillgodoses
endast genom intressebeskattning, bleve följden den, att sistnämnda
skatt finge läggas väsentligt tyngre å näring, än vad som
vid jämförelse med inkomsttagarnas beskattning kunde anses rätt och
billigt. Detsamma gäller i fråga om beskattning utav inkomst av fast
egendom. Särskilt vad skogsbeskattningen angår, torde det knappast
finnas mer än en mening därom, att inkomst av skog bör få beskattas
— vare sig nu detta sker genom kommunal inkomstskatt, skogsaccis
eller på ^.nnat sätt — av den kommun, där skogen är belägen. Aven
i fråga om övriga inkomster kunde en uppdelning av beskattningsrätten
å de olika kommuner, där inkomsten förvärvats, äga fog för sig. Av
rent praktiska skäl torde detta emellertid böra såsom regel vara uteslutet.

249

Kuntjl. Maj.ts proposition Nr 191.

För att de högre inkomsterna jämväl skola bliva beskattade efter [Kommunal
förmåga, erfordras, såsom nyss antyddes, en progressiv skatt, förslagsvis prXa“s|v^
benämnd kommunal progressivskatt. Liksom i fråga om statsbeskattnmgen
bör skatteförmågan vara den ensamt avgörande i fråga om denna skatt.

Till grund för densamma torde därför också lämpligen kunna läggas
den uppskattning av inkomst och förmögenhet, som verkställes i och
för statsbeskatlningen. Däremot kommer beskattningen att börja först
vid väsentligt högre inkomster — de smärre inkomsterna bliva tillräckligt
beskattade genom den allmänna kommunala inkomstskatten.

Då en progressiv beskattning i främsta hand avser att täcka de kommunernas
utgifter, som avse mera allmänna ändamål, men det just är
för sådana utgifter, som de skattetyngda kommunerna böra erhålla gottgörelse
vid skatteutjämningen, så synes det lämpligt, att denna progressiva
skatt tillika användes i skatteutjämningssyfte, så att en viss del av vad
som inflyter genom skatten får behållas av vederbörande kommun och
återstoden användes för skatteutjämningsändamål. Skatten bör utgå efter
för hela landet lika, i skatteförfattningen angiven skattesats; denna
bör vara så avpassad, att progressivskatten tillsammans med den kommunala
inkomstskatten i en kommun med medelhögt skattetryck åstadkommer
en väl avvägd progression i beskattningen.

Det av mig ifrågasatta skattesystemet skulle alltså innefatta en .skfttef°ormerintressebeskattning
genom dels avgifter, dels fastighetsskatt och dels nas ställning
näringsskatt samt en beskattning efter förmåga genom en kommunal 1 9y8temetinkomstskatt,
kompletterad med en progressiv skatt. Jag torde i detta
sammanhang även böra något beröra de olika skatternas inbördes ställning
i systemet.

Beträffande den förstnämnda skatteformen torde böra i författning
angivas, uti vilka fall kommunen må upptaga dylika avgifter.

Vad åter angår intressebeskattningen i övrigt, så kan det ifrågasättas,
huruvida icke det vore riktigast, att fastighets- och näringsskatterna
uttoges till så stort belopp, som erfordrades för att helt eller
delvis täcka vissa av de kommunala utgifterna. Ehuru en sådan anordning
har vissa skäl för sig, lärer det dock möta stora svårigheter
att omsätta densamma i praktiken. Man kan visserligen påvisa, att vissa
yrkesgrupper hava större intressegemenskap med kommunen, men man
kan däremot icke alltid avgöra, i vad mån en viss kommunal åtgärd tjänar
ett statsändamål och i vad mån den närmast främjar ett lokalt intresse.

Sålunda torde t. ex. polisväsendet i en större stad hava en dylik tvåfaldig
uppgift; rättsskyddet är ett statsintresse, medan ordnandet av gatutraBihang
till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 158 höft. (Nr 191.) 32

250

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

fiken är ett rent lokalt intresse; den patrullerande poliskonstapeln tjänar
såväl det ena som det andra syftet. I den mån en objektbeskattning
motiveras därav, att viss verksamhet är ägnad att åsamka kommunen
ökade utgifter eller att vissa grupper skattskyldiga äro mera
stadigvarande bundna vid kommunen och till följd därav hava större
intressegemenskap med densamma, blir det än svårare att avgöra, vilka
utgifter som böra täckas genom en sådan beskattning. Slutligen torde
de rent budgettekniska svårigheterna vid en dylik uppdelning bliva avsevärda.
Vid sådant förhållande synes det mig, att man åtminstone icke
för det närvarande bör beträda denna väg.

Ej heller torde det låta sig göra att fastställa vissa bestämda kvotdelar
av kommunens utgifter, som skola täckas genom det ena och det
andra slaget av skatter. I de kommuner, där förhållandet mellan de
olika skatteobjekten är ungefär detsamma, möta väl inga hinder för en
dylik anordning. Emellertid avvika förhållandena i en kommun ofta nog
synnerligen starkt från förhållandena i en annan kommun, i det att
skatteobjekten förekomma i ytterst växlande proportion. Att under sådana
omständigheter fastställa enhetliga fördelningsgrunder av antydd
art torde ej låta sig göra.

Fastighetsskatten och näringsskatten torde därför böra anordnas
såsom repartitionsskatter sålunda, att en var skattskyldig deltager i alla
kommunens utgifter i förhållande till det honom pålörda antalet skattekronor.

Vad angår de båda skatteformer, genom vilka skall verkställas en
beskattning efter förmåga, så ligger det i sakens natur, att den kommunala
inkomstskatten skall deltaga i repartitionen. Däremot kan detta
icke bliva fallet med progressivskatten, sådan densamma av mig tänkts
anordnad. Jag har tidigare framhållit, hurusom det torde vara uteslutet att
göra en kommunal progressiv skatt till repartitionsskatt i egentlig mening.
Däremot kunde det ifrågasättas att, i den mån utdebiteringen på de allmänna
repartionsskatterna överstiger vissa angivna gränsbelopp per
skattekrona, låta kommunen verkställa en utdebitering av vissa procent
av progressivskattens grundbelopp. Åven en sådan anordning torde
emellertid vara ägnad att medföra åtskilliga svårigheter utan några mera
betydande fördelar. Det synes mig lämpligare, att progressivskatten,
såsom jag förut antytt, fastställes att utgå etter en för hela landet lika
skattesats samt i första hand tillgripes till täckande av kommunens
utgifter, varefter återstoden utdebiteras på de tre repartitionsskatterna.
Därest skalan för progressivskatten, på sätt jag tidigare ifrågasatt, avväges
efter ett normalt skattetryck, blir väl följden den, att i kommuner

251

Kungl Maj:ts proposition Nr 191.

med särskilt lågt skattetryck, progressionen kommer att te sig något
för stark; denna ojämnhet blir dock mindre, än den synes vara, om man,
såsom riktigt är, bortser från den del av progressivskatten, som är ;lvsedd
att tjäna skatteutjämningsändamål; att denna del bör utgå efter
enhetlig skala, oavsett skattetrycket i kommunen, är ju påtagligt. Däremot
skulle genom den av mig ifrågasatta anordningen vinnas enkelhet
och reda.

Jag torde härefter böra ingå på frågan om repartitionsgrunderna JJ^titionsior
de tre allmänna repartitionsskatterna: fastighetsskatten, näringsskatten ^un erna''
och den komnmnala inkomstskatten. Att överlåta åt kommunerna bestämmanderätt
i denna del torde under nuvarande förhållanden ej böra
ifrågakomma. En dylik rätt, vilken är okänd för nu gällande kommunala
skattelagstiftning, skulle allt för lätt leda till att i en kommun, där en
viss grupp skattskyldiga ägde majoritet, denna grupp bestämde repartitionsgrunderna
på ett för sig fördelaktigt sätt. Skulle det framdeles
visa sig möjligt att på något sätt uppnå trygghet mot missbruk, kan
frågan givetvis ånyo tagas under övervägande.

Ävenledes finnas skäl för att göra åtskillnad mellan olika slag
av kommuner. I den utpräglade stadskommunen äro ju utgifterna
för lokala ändamål procentuellt av väsentligt större omfattning än
uti landskommunen; i följd härav vore i den förra kommunen även
en starkare intressebeskattning motiverad. Emellertid torde även
i detta hänseende möta mycket stora svårigheter; det låter sig
nämligen svårligen göra att finna en tillfredsställande indelningsgrund
emellan de olika kommunerna. Den kamerala uppdelningen i stad och
land lämnar därvid ingen ledning. Den stillastående småstadens budget
kan förete större likhet med den typiska landskommunens, än vad som
är fallet beträffande ett industrisamhälle å landsbygden. Alla gradskillnader
äro tänkbara och finnas. Möjligen kan man framdeles, om kommunerna
erhålla ordnad enhetlig bokföring, finna en lämplig indelningsgrund
i det förhållande, varmed vissa slag av utgifter ingå i kommunens
allmänna budget. Frågan härom torde i varje fall icke böra
komma under omprövning förrän i samband med ett slutligt ordnande
av skatteutjämningsfrågan. I likhet med de sakkunniga anser
jag sålunda, att för det närvarande enhetliga repartitionsgrunder böra
fastställas för hela landet. Visserligen kan detta rent teoretiskt sett
leda till vissa orättvisor; i praktiken torde dessa i stort sett utjämnas.

I de fall, där en starkare beskattning efter intresse är till följd av
utgifternas beskaffenhet påkallad, kommer nämligen också — frånsett

252 Kungl. Maj:ts proposition Nr 252.

den rätt att uttaga avgifter, som i dylika fall i regel torde komma
till användning — en starkare intressebeskattning att i själva verket
äga rum, detta beroende på det olika förhållandetal, vari beskattningsobjekten
förekomma inom olika slag av kommuner. I regel torde
det nämligen vara så, att ju större plats utgifterna för icke lokala ändamål
intaga i den kommunala budgeten och ju mindre starka skälen för en
intressebeskattning alltså äro, desto större andel av de kommunala utgifterna
uppbäres redan nu av de grupper skattskyldiga, som skulle
underkastas intressebeskattning (t. ex. den rena landskommunen). Till
följd av kommunalskatternas egenskap av att vara repartitionsskatter
blir därför ökningen i skattebördan för dessa skattskyldiga
icke särdeles stor. Ett exempel åskådliggör bäst det anförda. Om man
antager, att i en landskommun nio tiondelar av hela skattekraften
finnes hos en viss grupp kommunmedlemmar, skulle tydligtvis, om
alla kommunens utgifter täcktes genom eu enda lika inkomstskatt,
denna grupp hava att bära 90 procent av skattetungan. Om nu allenast
av denna grupp kommunmedlemmar därjämte uttoges en intresseskatt
och denna sattes t. o. m. lika hög som kommunens totala inkomstskatt,
finge nyssnämnda grupp betala dels såsom intresseskatt hälften
av alla kommunens skatter dels ock såsom inkomstskatt nio tiondelar
av återstoden. Detta innebure, att man av sagda grupp uttoge 95
procent av hela skattebehovet i stället för såsom vid en beskattning
uteslutande efter förmåga 90 procent. Genom intressebeskattningen
skulle alltså varje av densamma berörd kommunmedlem vidkännas
endast Vis högre skatter än förut.

Det från olika håll ofta hörda påståendet, att en kommunal intressebeskattning
skulle innebära dubbelbeskattning, vittnar om missuppfattning
av hithörande frågor. Man frånser, att kommunalskatterna äro
repartitionsskatter, d. v. s. att utgiftsbehovet är lika, vare sig beskattningen
lägges efter den ena eller den andra principen, samt att eu
genom intressebeskattning åstadkommen ökning av antalet skatteenheter
(skattekronor) medför desto lägre utdebitering på en var av dem. I
stället för att innebära en verklig dubbelbeskattning medför således
intressebeskattningen endast någon förskjutning av skattetrycket över
på de intressebeskattades sida.

Slutanmärk ning.

Med hänsyn till de olika synpunkter, som måste avvägas mot
varandra, och de intressekonflikter, som därvid uppkomma, torde
det vara omöjligt att finna ett system, mot vilket ej anmärkningar
kunna framställas. Jag har sökt att uppbygga ett system, som, så

Kungl. Maj:ts proposition Nr li)J. 253

långt det är praktiskt genomförbart, bereder möjlighet att på ett med
rättvisa och billighet överensstämmande sätt fördela såväl skattskyldigheten
mellan olika skattskyldiga inom en och samma kommun som ock
skattekällorna mellan olika kommuner, men jag inser fullväl, att brister
finnas. Emellertid har jag icke funnit möjlighet att avhjälpa desamma
utan att antingen begå en större orättvisa i annan riktning eller göra
hela beskattningssystemet så invecklat, att en rätt tillämpning därav
äventyras. Det har vid valet mellan olika anordningar gällt att bestämma
sig för den, som kan förväntas medföra de minsta olägenheterna;
att därvid vissa mera teoretiska inkonsekvenser i skattesystemet måste
tolereras, ligger i sakens natur.

De förslag till bestämmelser rörande den kommunala beskattningen,
vilka jag i enlighet med ovan framhållna synpunkter låtit utarbeta, innefatta
emellertid icke ett slutligt utformande av det skisserade skattesystemet,
så till vida som frågan om kommunernas rätt att uppbära
avgifter icke berörts. Visserligen bär inom finansdepartementet varit under
övervägande ett av kommunala nybildningskommittén den 12 december
1917 avgivet betänkande, innefattande, bland annat, förslag till lag om
särskild bidragsskyldighet för gatuhållning med mera i vissa samhällen.
Kammarrätten, vars yttrande över detta förslag infordrats, har emellertid}
under erinran, bland annat, att 1916 års stadsplanekommitté upptäckt
förevarande spörsmål till behandling och därvid ifrågasatt att i stadsplanens61^
intaga bestämmelser om gatas anläggning och underhåll samt renhållning
och belysning, icke ansett sig böra ingå på närmare granskning
av lagtexten. Då kommunernas rätt att upptaga avgifter — jag avser här
icke de fall, där kommunen genom något sitt affärsdrivande verk uppbär
betalning för leverans av elektrisk energi, gas, vatten m. in., utan endast
de fall, då avgifterna avse att täcka utgifter för ändamål, som eljest
skulle bekostas med skattemedel — väl i huvudsak torde komma att
begränsas till ovan antydda fall och det vid sådant förhållande synts
mig lämpligast att icke föregripa stadsplanekommitténs blivande förslag,
har jag funnit det vara lämpligast, att denna fråga får tillsvidare anstå!
Väl är det sant, att för ett riktigt avvägande av de repartitionstal, efter
vilka de allmänna skatterna skola deltaga i täckandet av kommunens utgifter,
i viss man erfordras ett ståndpunktstagande till frågan huru stor
del av dessa utgifter, som skall gäldas genom avgifter. Ju större betydelse
avgifterna erhålla i systemet, desto mindre belopp böra uttagas
genom den egentliga intressebeskattningen. Det oaktat torde något hinder
icke möta för att nu framlägga förslag till ett ordnande av den allmänna

254 Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

kommunala beskattningen; såsom nämnts lära nämligen avgifterna komma
att begränsas till ett sådant fåtal områden, att, även om de bliva utav avsevärd
betydelse för ett mindre antal kommuner, exempelvis vissa stadskommuner,
desamma dock för det stora flertalet utav landets kommuner
icke kunna inverka på det sätt, varpå skatteregleringen bör ordnas. Därtill
kommer, att, då frågan om skatteutjämningen efter ett eller annat
år upptages till slutlig prövning, repartitionstalen måste ånyo tagas under
omprövning. Frågan om kommunernas rätt att uppbära avgifter torde
då föreligga så utredd, att man då kan taga närmare ståndpunkt till
densamma.

Vid det nu utarbetade förslaget till kommunalskattelag hai utländsk
lagstiftning väl varit under noggrant övervägande men däremot
icke kommit att tjäna till mönster. Det bär synts mig lämpligast att,
i den män sådant läte sig göra utan avsteg från det uppgjorda skattesystemet,
anknyta kommunalskattelagen till nu gällande bestämmelser i
bevillningsförordningen och förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt.
Det utarbetade förslaget till kommunalskattelag torde ej
heller komma att erbjuda allt för stora svårigheter_ för taxeringsmyndigheterna.
Bestämmelserna om fastighetsskatten bliva i tillämpningen
närmast att jämföra med bestämmelserna om den nuvarande fastighetsbevillningen;
och den kommunala inkomstskatten ansluter sig i sak närmare
till0 förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt, än vad fallet
är med nu gällande bestämmelser om inkomstbevillriing. ^ Då debiteringen
till kommunal progressivskatt skall grunda sig direkt å den till inkomst-
och förmögenhetsskatt verkställda taxeringen, erbjuder denna
skatteform intet större arbete för taxeringsmyndigheterna. Däremot kan
det ej förnekas, att näringsskatten i början kommer att bereda ökat
arbete och besvär. Med hänsyn därtill, att näringsföretagen huvudsakligen
äro tillfinnandes inom de större kommunerna med deras mera erfarna
och tränade taxeringsnämnder, torde dessa svårigheter dock icke böra
verka avskräckande.

De nya beskattuingsformerna torde ej medföra något avsevärt ökat
arbete med avseende å uppgörandet av den kommunala budgeten. Nu
beräknas sammanlagda antalet bevillningskronor å fastighetsbevillningen
och inkomstbevillningen, varefter man genom att med detta antal dela den
summa, som skall täckas genom de allmänna skatterna, erhåller det
belopp, som skall i kommunalskatt betalas för varje bevillningskrona.
Vid tillämpning av den nya lagen blir förfarandet ungefär detsamma.
Sedan man från de kommunens utgifter, som skola täckas genom de

255

Kung!. Muj:ts proposition Nr 191.

allmänna skatterna, avräknat vad som beräknas inflyta genom kommunens
andel i progressivskatten, hopräknas de skatteenhcter, som belöpa å
fastighetsskatten, näringsskatten och den kommunala inkomstskatten,
varelter man genom att med det därvid erhållna talet dividera den
återstående utgiltssumman erhåller utdebiteringen per skatteenhet.

Jag har i det föregående talat endast om den borgerliga primär- spedaikomkommunen;
med denna sammanfaller emellertid i regel den kyrkliga mune,naförsamligen.
Såväl på grund härav som med hänsyn till nödvändigheten
av att ej göra taxerings- och debiteringsarbetet allt för
tungt torde det ej böra ifrågasättas annat, än att denna specialkommun
skall begagna sig av samma skattesystem som de borgerliga
primärkommunerna. Allenast i fråga om progressivskatten påkallas eu
avvikelse, i det alt denna skat.teform icke tänkts skola tillgripas i de
fall, då särskild utdebitering för nu nämnda specialkommun äger rum.

Denna avvikelse är emellertid endast skenbar. Då progressivskattens
skala måste avvägas med hänsyn till det samlade »kommunala» skattetrycket
(dock ej. landstings- eller vägskatten), ligger det i sakens natur,
att ny utdebitering av progressivskatt ej får äga rum. Väl kunde det
ifrågasättas att i de fall, där hela progressivskatten ej behövde tagas i
anspråk för den borgerliga primärkommunen, man skulle få vid särskild
utdebitering för specialkommun först uttaga vad av progressivskatten
återstår. Ett dylikt förfärande skulle emellertid onekligen bereda vissa
svårigheter. På grund härav och då frågan säkerligen har ringa praktisk
betydelse, har det synts vara lämpligare att i dylika fall, åtminstone
tills vidare, låta utdebiteringen ske på de tre repartitionsskatterna:
fastighetsskatten, näringsskatten och den kommunala inkomstskatten.

Att vad nu sagis i fråga om kyrkoförsamling äger tillämpning
jämväl å övriga specialkommuner såsom municipalsamhälle, skoldistrikt,
tingslag m. m. är påtagligt.

Två slags kommuner, nämligen länskommunerna och väghållnings- t7»»** korn.
distrikten, måste undantagas från en slutlig skattereform. Anledningen
härtill. är det ännu oavgjorda spörsmålet, huru vägfrågan bör lösas, skatterefor.
Jag vill erinra därom, att enligt ett för någon tid tillbaka avläm- mc”''
nät kommittébetänkande den egentliga kostnaden för väghållningen
skulle påläggas länskommunerna. Givet är, att, därest vägfrågans lösning
sker i sådan riktning, skäl finnes att inom landstingsområdena
giva fastighetsbeskattningen en mera framskjuten plats, än om länskommunerna
skola hava endast sina nuvarande uppgifter. Innan denna

256

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

fråga blivit avgjord, synes beskattningen till länskommunerna ej kunna
definitivt ordnas. Då det emellertid bör undvikas att vid sidan
av de nya kommunala skatteformer, som jag går att föreslå, bibehålla
jämväl bevillningen, som ju numera har sin enda betydelse för kommunalbeskattningen,
torde man hava att provisoriskt ordna beskattningen
till länskommunen på sådant sätt, att skattetrycket fördelas i stort
sett på samma sätt som nu.

Att beskattningen till väghållningsdistrikt bör ordnas provisoriskt,
ligger i sakens natur.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

257

VII. Yissa specialfrågor av större omfattning.

Sedan jag sålunda redogjort för de allmänna riktlinjer, vilka enligt
min mening böra följas vid den kommunala skattereformen, skall jag
ingå på en närmare redogörelse för det inom finansdepartementet utarbetade
förslaget. Därvid torde jag böra först redogöra för vissa frågor,
som äro av den omfattning, att en överskådlig framställning av desamma
under vederbörande §§ icke lämpligen låter sig göra. Hit äro
att räkna frågorna om skogsbeskattningen samt om bolags och kooperativa
föreningars beskattning.

A. Skogsbeskattningen.

Av den redogörelse för nu gällande kommunalbeskattning, som i
det föregående lämnats, framgår, att skogen och dess avkastning i kommunalt
hänseende beskattas dels genom den allmänna kommunalskatt,
som utdebiteras på grundvalen av den allmänna fastighetsbevillningen,
dels genom skogsaccis. Endast i det fall, att någon fått sig upplåten
avverkningsrätt av annan, taxeras inkomst av skogsbruk, nämligen såsom
inkomst av rörelse. Vad särskilt skogsaccisen beträffar, har förut
framhållits, att densamma tillkommit för att komplettera den otillräckliga
beskattning av skogen, som skedde genom fastighetsbevillningen. För
att närmare karakterisera den ställning, man täukt skulle tillkomma
skogsaccisen i skattesystemet, tillåter jag mig hänvisa till vederbörande
departementschefs anförande till det statsrådsprotokoll, som finnes bilagt
propositionen i ämnet till 1909 års riksdag. Det heter där, bland annat:

»Jag förutsätter därför, att även framdeles, så länge nu gällande
beskattningsgrundsatser få kvarstå orubbade, fastighetstaxering faktiskt
kommer att verkställas sålunda, att vid taxeringsvärdes bestämmande
hänsyn väl tages till fastighetens skogstillgång, men att i taxeringen
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 158 höft. (Nr 191.) 33

Gällande be
stämmelser.

258 Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

icke inbegripes ståndskogens fulla värde. Det gäller således nu att för
kommunens vidkommande söka supplera skogsbeskattningen med eu
skatteform, som tillsammans med den skatt, som uttages på grund av
fastighetstaxeringen, innebär en skälig beskattning av skogsbruket. Det
är då uppenbarligen angeläget att vid sökandet av den nya skattetypen
gå i en riktning, i vilken man kan tänka sig, att kommunalbeskattningen
framdeles må komma att anordnas, sa att den nya skattetypen
kunde utan större ändringar inpassas i det beskattningssystem, som för
övrigt komme att bliva gällande. Jag är givetvis icke beredd att nu
framlägga något färdigt program i sistnämnda hänseende. Emellertid
synes det mig kunna antagas, att vid en omdaning av det kommunala
skatteväsendet stor hänsyn bör, såsom på de flesta ställen i utlandet är
förhållandet, tagas till det olika intresse i de kommunala institutionerna
och anordningarna, som de skilda samhällsmedlemmarna kunna hysa,
och till de olika fördelar, som de av dessa anordningar kunna hämta,
samt att den kommunala beskattningen således bör mera än för närvarande
erhålla karaktären av en objektbeskattning. Att emellertid
skattebehoven för alla sådana delar av kommunens verksamhet, där ej
någon egentlig åtskillnad i intressen emellan dess medlemmar kan anses
föreligga, fortfarande som hittills bör fördelas i huvudsaklig överensstämmelse
med nu gällande grunder för den kommunala skattskyldigheten,
och att således under alla förhållanden jämväl en kommunal inkomstskatt
skall komma att utgå, lärer få anses självklart. En reform
av det kommunala skatteväsendet får sålunda till en av sina förnämsta
uppgifter att anordna skattskyldigheten så, att de i bevillniugsförordningen
angivna skattekällorna mindre än hittills behöva tagas i anspråk
för kommunens räkning. Jag har redan nämnt, att en fastighetsbeskattning
i bevillningsförordningens anda, om ock i behövlig mån reviderad,
fortfarande torde vara på sin plats för kommunens vidkommande.
I ett skattesystem av antydd art synes därjämte skogshanteringen böra
tillförbindas att vid den tid, då skogen avverkas och avkastningen av
skogsbruket sålunda flyter till ytan, till kommunen utgiva skatt för
skogens avkastning.»

Vid behandling i riksdagen av 1909 års lagförslag om skogsaccis
framhölls till en början av vederbörande utskott, att enligt dess mening
lagen hade endast provisorisk karaktär och åsyftade ett omedelbart avhjälpande
av betydande missförhållanden, som syntes ej böra få bestå
ända till dess en definitiv lösning av frågorna om skogsbeskattningens
och den kommunala beskattningens ordnande kommit till stånd. Utskottet
betonade också, att riksdagen ej genom ett antagande av lag -

259

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

förslaget finge anses hava fattat ställning beträffande grunderna för
denna definitiva lösning. Under debatterna i riksdagens kamrar under--ströks jämväl vad utskottet uttalat såväl i sistnämnda avseende som i
fråga om lagens provisoriska karaktär.

I det utdrag av statsrådsprotokollet, som finnes fogat vid propositionen
till 1912 års riksdag med förslag till lag om skogsaccis och om
virkestaxering, framhåller även dåvarande departementschefen ifrågavarande
lagstiftnings, provisoriska natur.

Med utgångspunkt från att statsmakterna ej skulle anse sig i
någon mån bundna av gällande lagstiftning om skogsaccis, hava såväl
Eiserman och von Wolcker som Landén utarbetat sina förslag till bestämmelser
om skogsbeskattniug.

Enligt Eiserman—von Wolckers förslag beskattas dels skogen såsom
sådan genom fastighetsskatten, dels avkastning av skog till husbehov
genom avkastningsskatt, dels avkastning av skog utöver husbehovet
genom skogsaccis, dels inkomst av skogsbruk genom inkomst- och förmögenhetsskatt.
Enligt detta förslag skulle alltså skogsaccisen bibehållas
och endast normerna för dess utgörande i någon mån förändras.

Enligt Landéns förslag däremot träffas skogskapitalet dels av egendomsskatt,
dels av förmögenhetsskatt, medan inkomsten av skogsbruk
beskattas medelst kommunal inkomstskatt.

Vad först fastighetsbeskattningen av skog enligt Eiserman—von
Wolckers förslag beträffar, innebär detta förslag, att så stor del
av taxeringsvärdet, som svarar emot värdet av skog utöver husbehov,
eller vad förslaget kallar skogsvärde, underkastas lindrigare bidragsskyldighet
än taxeringsvärdet i övrigt. Kompensation härför skulle
beredas genom skogsaccisen, som därjämte skulle träda i stället för
avkastningsskatten beträffande visst slag av skogsavkastning.

Denna anordning innebure enligt förslagsställarnas uppfattning,
att värdet av själva skogsmarken ävensom av skog, som ej kunde antagas
överstiga husbehovet, underkastades enahanda bidragsskyldighet
som taxeringsvärde i övrigt. Eiserman och von Wolcker utveckla närmare
innebörden av begreppet skog till husbehov. Förslaget fattade,
yttra de bland annat, detta begrepp såsom ett kvantitetsbegrepp,
nämligen såsom kapitalvärdet av förmånen för viss egendom att äga
tillgång till så mycken skog, att egendomens genomsnittliga årliga
virkesbehov kunde påräkoas stadigvarande täckas genom skogens avkastning.
Härvid inbegrepes under virkesbehov ej allenast fastighetens

1917 års
förslag.

Skogen såsom
föremål för
fastighetsskatt.

Eiserman- -von Wolcker.

260

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

eget behov till vedbrand, byggnads-, slöjd- och stängsel virke, utan ock
vad som motsvarade skogsfångst för främmande egendomar, som på
grund av servitut eller eljest hade rätt till virkestäkt å fastigheten.
Hade egendom skog utöver husbehovet, bleve detta överskott att särskilt
uppskatta såsom skogsvärde.

Såsom redan nämnts, hava Eiserman och von Wolcker tillstyrkt en
modifiering av bidragsskyldigheten för skogsvärde, jämförd med bidragsskyldigheten
för övrigt taxeringsvärde. En sådan anordning, yttra de,
framstode principiellt befogad i avseende å skog, vars skötsel icke enligt
lag eller eljest gällande föreskrift vore byggd på principen av s. k. uthållig
avkastning. Skogskapitalet representerade nämligen beträffande
sådana skogar — de ojämförligt flesta — en förmögenhet, som vid den
fria hushållning, vilken vore medgiven, vore utsatt för risken av rubbningar,
alltför stora och täta för att skogsvärde skulle kunna räknas
såsom ett med skogsmark samt skog till husbehov i förslagets mening
likvärdigt beskattningsobjekt. Påtagligen ägde synpunkten däremot icke
samma grad av giltighet beträffande »skog till avsalu», som vore undandragen
fri hushållning och vars framtida bestånd såsom skogskapital härigenom,
praktiskt sett, finge anses betryggat. I fråga om sådana skogar
borde emellertid å andra sidan komma i betraktande, att förutsättningarna
för ett riktigt uppskattande av deras värde vore vida större än beträffande
andra skogar. De förras areal samt bestånds- och växtlighetsförhållanden
vore nämligen vida bättre kända än de senares, eftersom utan sådan kännedom
en planmässigt ordnad hushållning överhuvud icke vore möjlig. Det
lede ei heller något tvivel, att redan under nuvarande ordning landets
forstmässigt skötta skogar vore uppskattade vida mer efter sitt värde än
andra skolår. Att vid sådant förhållande beskatta de förra fullt efter

ett värde, som i stort sett kunde antagas vara riktigt uppskattat —
vare sig ett värde vid uthålligt skogsbruk eller allmänna saluvärdet •—
medan skog, vars uppskattning icke i samma utsträckning kunde antagas
bliva ett nöjaktigt uttryck för dess allmänna saluvärde, bleve för
en del av detta värde, nämligen skogsvärdet, underkastad beskattning
efter eu lägre skattefot, skulle framstå såsom en opåkallad hårdhet i
beskattningen, vilken knappast syntes kunna eller ens böra utjämnas
genom att skärpa accisskyldigheten för accispliktig avkastning från det
senare slaget av skogar. Särskilt ur skogsvårdssynpunkt framstode
också såsom i hög grad befogat, att objektbeskattningen beträffande
skog, som stode på tillväxt och som under tiden icke borde av skogsägaren
tillgodogöras genom avverkning, lättades och detta i lika grad
för all skog utöver husbehovet.

201

Kunyl. Maj:ts proposition Nr 191.

Enligt Lnndéns förslag skall fastighetsskatten utgå i oförändrat
förhållande till fastighets taxeringsvärde, oavsett till vilken del detsamma
motsvaras av å fastigheten befintlig skog.

Liksom Eiserman och von Wolcker föreslår väl även Landén ett
åsättande å fastighet av vissa specialvärden, däribland även skogsvärde.
Detta värde skall emellertid omfatta ej blott all växande skog utan
även själva den skogbärande marken, och skälet för åsättande av
särskilt skogsvärde är närmast önskan att erhålla starkare garanti för
ett riktigt taxeringsförfarande.

1 frågan, huruvida fastighetsskatten borde utgå med lägre belopp
för den del av taxeringsvärdet, som motsvarade värdet av skog, framhåller
Landén, bland annat:

Till förklaring därav, att ekogens värde endast till en del beaktades
vid taxeringen, hade från olika håll gjorts gällande, att skogen
vore lös egendom och på grund av ständigt skeende avverkningar
underkastad årliga värdeförändringar; om skogen bleve inbegripen
i taxeringsvärdet, skulle taxeringsvärdena fördenskull bliva alltför
mycket fluktuerande. Om nu sådana skäl över huvud taget vore av
någon betydelse under nuvarande lagstiftning, torde de i allt fall
icke spela någon roll vid tillämpning av en lagstiftning sådan som den
föreslagna. Skogsvärdena vore enligt förslaget avsedda att särskilt för
sig angivas och skulle även emellan de allmänna fastighetstaxeringarna
jämkas i förhållande till skedda avverkningar, under det att fastighetsvärdena
i övrigt bibehölle sin av gammalt eftersträvade stabilitet. För
kommunen kunde det icke vara till någon olägenhet att kunna beskatta
de tillgängliga skatteobjekten, så länge de funnes i behåll. Däremot
förefölle det att bliva till synnerligen stor olägenhet för kommunerna,
om de berövades tillfället att beskatta vissa skatteobjekt på grund därav,
att dessa objekt inom en mer eller mindre avlägsen framtid kunde antagas
upphöra att finnas till. Vidare vore enligt förslaget all produktiv
egendom, såväl fast som lös, underkastad en efter likformiga grunder
beräknad egendomsskatt, och några vägande skäl att från denna skatt
särskilt undantaga skogen syntes icke föreligga.

Vad anginge farhågorna för att en beskattning av skogen såsom
sådan skulle föranleda skogsägaren till total avverkning av skogen, så
vore det nog andra omständigheter, som spelade den avgörande rollen
i fråga om dylika avverkningar. Då virkesprisen vore höga eller skogsägaren
eljest bleve bjuden en i hans ögon stor kontant köpeskilling
för en skogstrakt, vars värde för honom själv tedde sig obetydligt i
jämförelse med det kapital, han på en gång kunde inhösta, läge det

Landeri.

262

Skogsavkastningens
beskattning.

Eiserman —
von Wolcker.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

nära till hands, att lian folie för frestelsen att göra sig av med skogen
och inhösta vinsten. Om han vore i behov av penningar, vore det ofta
nog genom realisation av sparad skog, som han lättast kunde avhjälpa
behovet. Men icke kunde man med rätt säga, att en lindrig skatt,
sådan som den nuvarande fastighetsbevillningen och den därpå grundade
kommunalskatten eller den föreslagna egendomsskatten, även med inberäknande
av skatterna till landstinget, väghållningsdistriktet och prästerskapet
m. fl., behövde tvinga någon att realisera ett helt skogsbestånd
eller att ur skogen uttaga mera än skogen tålde utan att dess bestånd
äventyrades.

Det hade under den förberedande behandlingen av frågan om
en skogsaccis någon gång antytts möjligheten att låta denna skatteform
i framtiden utvecklas så, att den kunde ersätta objektskatten å
fastighets skogsvärde, d. v. s. fastighetsbevillningen och den därpå
grundade kommunala skatten på fast egendom, för såvitt den utginge
i förhållande till skogens värde. Sådana antydningar hade emellertid
merendels framkommit i ett sammanhang, som visade, att fastighetsbevilluingens
natur att vara en skatt på fast egendoms avkastning därvid
trätt i förgrunden. Skogsaccisen vore emellertid av helt annan
natur än den föreslagna fastighetsskatten, som vore en skatt på besittningen.
Det kunde för övrigt särskilt för rena skogskommuner medföra
ödesdigra verkningar att ersätta den jämnt inflytande fastighetsskatten
å skog med en blott vid avverkningarna inflytande sådan.
Jämförelsetal för beräkning av eu dylik skogsaccis i förhållande till
andra skatter skulle saknas. Formellt skulle en sådan anordning synas
innebära eu lättare beskattning av skog än av andra inkomstkällor. I
realiteten kunde detta även bliva fallet, men det kunde även hända, att
motsatsen inträffade. Resultatet bleve i varje fall beroende av huru de
för skogsbeskattningen efter vissa grunder valda accisbeloppen kunde
motsvara de för beskattningen av övriga skatteobjekt efter särskilda
andra grunder valda skattesatserna. Huru dessa än valdes, hade man
dock ingen trygghet för att de olika skatteformerna komme att bidraga
till en rättvis och jämlik beskattning. Ty själva grunden för beskattningen
i det ena och det andra fallet vore sådan, att den icke erbjöde möjlighet
till jämförelse mellan de belopp, som på de två vägarna uttoges i skatt.

Jag övergår nu till att redogöra för de båda förslagens bestämmelser
i fråga om beskattning av skogsavkastning, respektive inkomst av skog.

Det har förut framhållits, att Eiserman—von Wolckers förslag

263

Kungl. Maj.ts ‘proposition Nr 191.

bibehåller skogsacciseu och låter avkastningsskatten träffa endast husbehovsskog.
Såsom motiv för denna anordning anlöres i huvudsak följande:

Så länge det i lanthushållningen vore vanligt, att jordbruk och
skogsbruk dreves tillsammans, måste det otvivelaktigt vara ur rent principiell
synpunkt riktigast att låta all å fastigheten driven näring, som
gånge ut på att nr fastigheten avvinna dess naturliga avkastning av
varie slag, betraktas såsom härflytande av en enda förvärvskälla: jordbruksfastighet.
Det hade icke heller varit principiella betänkligheter
utan fastmera skattetekniska skäl, som föranlett de sakkunniga att i sitt
förslag fritaga viss skogsavkastning från avkastningsskatt i syfte att i
stället låta den träffas av skogsaccis. Önskvärdheten av fasthet i kommunalbeskattningen
hade föranlett de sakkunniga att föreslå tillämpning av
medeltalsberäkning vid fastställandet av skattepliktig avkastning av näringar
utav skilda slag. Skogsavkastningen syntes emellertid vara av
beskaffenhet att endast undantagsvis — nämligen å större skogskomplexer
i samme innehavares hand — kunna beräknas såsom en regelmässigt
återkommande årsavkastning, utom vad anginge det årliga
husbehovet till fastigheter, som hade tillgång till husbehovets fyllande.
En så oberäknelig faktor som skogsavkastning utöver årligt husbehov
kunde icke vara lämplig att medtagas vid taxering av en jordbruksfastighets
medelavkastniug. Det vore icke nog med att skogsavkastningen
av ifrågavarande slag icke vore regelmässigt återkommande,
utan den kunde också understundom antaga dimensioner så betydande,
att de icke stode i något som helst rimligt förhållande till fastighetens
avkastningsförmåga i övrigt. På grund härav syntes den knappast lämpa
sig att ens under någon form deltaga i den allmänna repartitionen utan
risk att störande inverka på kommunalbeskattningens jämnhet, i det att
skogsavkastningen kunde såsom skattekälla inom en kommun flöda över
bövan rikligt under ett eller annat år för att därefter under ett antal
år fullständigt sina. Skogsavkastningen utöver husbehovet syntes därför
vida tjänligare såsom föremål för en särbeskattning under skogsaccisens
form.

1 fråga om tillämplighetsområdena för vardera beskattningsformen
— avkastningsskatten och skogs»ccisen — framhålles i förslaget, bland
annat, att skogsaccislagens husbehovsbegrepp ansetts icke böra bibehållas.
För närvarande vore från skogsaccis fritaget allt virke, som
användes för fastighetens eller därvid sambrukad fastighets behov av
byggnads-, slöjd- eller stängselvirke samt bränsle, eller som användes
för fullgörande av fastigheten enligt lag eller eljest åliggande byggnadseller
underhållsskyldighet, eller slutligen som från allmän skog på grund

Latidén.

264 Kungl. Map.ts proposition Nr 191.

av särskild föreskrift avgiftsfritt utlämnades. Av skäl, som i förslaget
närmare utvecklats, hade i detta avkastningsskattens och skogsaccisens
tillämpningsområden i fråga om skogsavkastning nppdelats på det sätt,
att andra skogsprodukter än virke såväl som allt det virke, som användes
till stängsel, slöjd och vedbrand samt till underhåll av åbyggnaderna
å den jordbruksfastighet, varifrån virket tagits, eller å annan
jordbruksfastighet, som tillhörde eller arrenderades av ägaren till den
förra fastigheten och tillika vore belägen inom samma kommun som
denna, skulle tagas i beräkning vid taxeringen till avkastningsskatt,
medan annat virke skulle beskattas genom skogsaccis.

Sakkunnigledamoten von Wolcker har i särskilt yttrande uttalat,
att han funne jämväl sådant husbehovsvirke, som tillgodogjordes för
ny- eller ombyggnad, böra underkastas avkastningsbeskattning.

Landén uttalar i fråga om skogsaccisen, att den ej hade sitt berättigande
i det av honom föreslagna skattesystemet, vilket i sig inrymde
såväl en objektskatt å skogens förmögenhetsvärde som ock en
art inkomstskatt, som grundades på skogens behållna avkastning.

I motiveringen framhålles, bland annat, följande:

Såsom skogsbeskattningen av Landén föreslagits, vore den ordnad
efter samma principer, som gällde för beskattningen av all annan näring.
Jordbruksnäringen och varje annan yrkesmässig verksamhet beskattades
nämligen i likhet med skogsbruket dels genom en objektskatt
å den produktiva egendom, som användes för verksamhetens utövande,
dels genom en kommunal inkomstskatt; på näringens avkastning. En
ny skatteform vid sidan av dessa två skatter, lagd på någon särskild
art av näringsverksamhet, utan att samtidigt hava till ändamål att träffa
de övriga arterna av sådan verksamhet, skulle ur rättvisans synpunkt
vara berättigad, endast om den särskilt beskattade verksamheten ansåges
böra framför andra skatteobjekt åläggas en extra beskattning.
Men det torde, om man bortsåge från den särskilda beskattning, som
utgiuge under namn av skogsvårdsavgift, näppeligen kunna anföras giltiga
skäl till stöd för ett förslag att av sådan anledning införa en
undantagsbeskattning för skogsbruket i förhållande till andra näringar.

Sedan 1910 års skattereform genomfört en inkomstbeskattning,
som även avsåge skogens avkastning, torde man icke längre av hänsyn
till taxeringssvårigheterna behöva vara rädd för att även för kommunernas
räkning införa en dylik form för beskattning av skogsavkastningen. Och
hade man en gång beslutat sig för en sådan beskattningsform, hade utan
icke något vidare behov av skogsaccisen, vilken icke hade annan uppgift

265

Kungl. Maj.ts proposition AV 191.

än att träffa skogsavkastning med en kompletterande skatt utöver den
enligt erfarenheten otillräckliga fastighetsskatten.

Nu kunde det visserligen invändas, att den redan införda skogsaccisen
lika gärna kunde bibehålläs i det nya systemet, och att under sådau
förutsättning den direkta skatten på skogsavkastning kunde undvikas.
Häri skulle då ligga den fördelen, att man sluppe dels avskaffa en nyligen
införd skatt, dels införa en ny och på kommunalbeskattningens
område oprövad skatt. Häremot reste sig dock åtskilliga mycket avsevärda
hinder. En objektskatt av den typ, som skogsaccisen representerade,
kunde svårligen inrymmas i ett rationellt skattesystem, utan att
en liknande skattetyp inom systemet komme till användning även för
andra ändamål än för skogsbeskattningen. Konsekvensen skulle kräva,
att man funne en form för accisbeskattning även av annan näring
än skogsbruket, särskilt för jordbruksnäringen, men även för handel
och industri. Det hade emellertid icke synts möjligt att finna sådana
kompletterande accisformer. Och, om de infördes, skulle de ändå behöva
kompletteras med direkta skatter, som vore ägnade att i någon
mån differentiera skattskyldigheten med hänsyn till rent personliga förhållanden,
vilka som bekant icke kunde beaktas vid eu accisbeskattning:.

Ej heller kunde man med bibehållande av skogsaccisen låta avkastning
i övrigt av fast egendom samt av andra inkomstkällor beskattas
genom direkta skatter. Det kunde nämligen ej ur rättvisans och jämlikhetens
synpunkt försvaras, att vid beskattningen av den skogsbrukande
skattdragaren underlåta att taga hänsyn till de rent personliga förhållanden,
som beaktades beträffande andra. Härtill komme svårigheter vid uppskattningsförfarandet.
Det vore exempelvis svårt att fördela driftkostnader
på jordbruket och skogsbruket, eu svårighet, som bleve än större,
då tillgodogörande av skog till husbehov skulle direkt beskattas.

Landén grundade sålunda sitt förslag att ombilda den kommunala
skogsbeskattningen utan anlitande av skosaccisen på följande skäl:
Redan vid skogsaccisens tillkomst hade dess provisoriska karaktär betonats.
Det hade följaktligen redan från första början varit klart, att
dess framtida bibehållande, efter en genomgående ombildning av kommunalbeskattningen,
skulle vara beroende av denna beskattnings karaktär
i det stora hela. Då skogsaccisen icke läte sig inpassas i det av Landén
uppställda kommunala beskattningssystemet, utan tvärtom skulle
till obotlig skada för dess helhetsverkan bryta av därifrån på ett betänkligt
sätt, hade förslaget måst utgå från att skogsaccisen avskaffades.

Någon särskild redogörelse för huru Eiserman och von Wolcker
tänkt sig beskattningen av inkomst av skog i den föreslagna inkomstBihang
till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 158 käft. (Nr 191.) 34

19Ui års
» koesenquf.te.

Avgivna utlåtanden
över
1917 års

förslag.

hänsstyrtl sema -

266 Kungl. Maj.ts proposition Nr 191.

och förmögenhetsskatten och huru Landén avsett att träffa även skogskapital
med sin kommunala förmögenhetsskatt, synes mig icke i detta
sammanhang erforderlig.

Efter framställning av de kommunalskattesakkunniga hava pa sin
tid från 1913 års taxeringsnämndsordförande inhämtats upplysningar, i vad
mån skogsmark och skog för det dåvarande inginge bland kommunernas
beskattningsföremål. Rörande de därvid avgivna yttrandena i fråga om
grunderna för uppskattning av skog tillåter jag mig att hänvisa till den
vid Eiserman—von Wolckers betänkande fogade sammanfattningen.

Uti de över förslagen nu avgivna yttranden, i vad dessa avse
skogsbeskattningen, framhålles, bland annat, följande.

Länsstyrelsen i Stockholms län: Skog borde ingå i repartitionen
efter samma debiteringsgrund som jordbruksfastighet i övrigt. Skogs -avkastningen borde beskattas efter samma grunder som annan avkastning
och ej efter en så stereotyp form som skogsaccisen. Osäkerhet
kunde uppstå genom att behandla husbehovsskog annorlunda än övrig
skog.

Länsstyrelsen i Södermanlands län: Ej blott skogsmarken utan
även den växande skogen borde taxeras till fastighetsskatt, men, till
förekommande av den växande skogens överbeskattning med hänsyn till
skogsaccis och inkomstskatt, borde den deltaga i fastighetsskatten efter
en väsentligen reducerad skattefot.

Länsstyrelsen i Östergötlands län: Ehuru det synts önskligt, att
bestämmelser rörande skogsaccisen inarbetats i Eiserman—von Wolckers
förslag, syntes de skäl, som anförts för skogsaccisens bibehållande såsom
särskild skatteform, övertygande.

Länsstyrelsen i Kronobergs län: I fråga om beskattningen av
skogen och dess avkastning funne sig länsstyrelsen böra giva företräde
åt de grunder och förslag, som innefattades i Landéns betänkande.

Länsstyrelsen i Gottlands län: Särskilt praktiska skäl talade för att
vid taxeringen fast egendoms skogsvärde finge omfatta ej blott värdet
av den växande skogen i dess helhet utan även själva skogsmarken.
Skäl till skogsaccisens bibehållande ansåges ej föreligga.

Länsstyrelsen i Blekinge län: Bestämmelsen i Eiserman—von
Wolckers förslag, att värdet av skog utöver husbehovet skulle särskilt
upptagas såsom skogsvärde och beskattas efter ett lägre procenttal än
den egentliga jordbruksfastigheten, vore synnerligen lämplig, vilket be -

267

Kung!.. Maj:ts proposition Nr 191.

styrktes av nu rådande förhållanden i fråga om taxering av skog.
Aven för fastiglietskreditens skull vore det önskvärt, att skogsvärdet
icke sammanblandades med fastighetsvärdet i övrigt, då skogsvärdet
hastigt kunde försvinna och därigenom göra taxeringsvärdets betydelse
vid låns beviljande illusorisk. Skogsaccisens bibehållande funne länsstyrelsen
välbetänkt.

Länsstyrelsen i Kristianstads län: Principiellt torde frågan om
skogsbeskattningen vinna eu tillfredsställande lösning i Eiserman—von
Wolckers förslag. Skogsaccisens bibehållande lände till fördel för systemets
mångsidighet. Det syntes emellertid kunna ifrågasättas, om ej
en ytterligare lindring i bidragsskyldigheteu för skogsvärde, än den
Eiserman och von Wolcker syntes hava tänkt sig, vore befogad. Såsom
ersättning för härigenom minskat bidrag skulle lämpligen ifrågakomma
någon höjning av skogsaccisen.

Länsstyrelsen i Malmöhus län: Eiserman—von Wolckers förslag
vore i fråga om skogsbeskattningen väl avvägt. De från skogsintresserat
håll framställda farhågorna för en beskattning av skog medelst
fastighetsskatt funne länsstyrelsen överdrivna.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län: Landéns förslag vore mycket
enklare och lättare att tillämpa, och, då det ej torde medföra någTa
olägenheter, förordade länsstyrelsen detsamma.

Länsstyrelsen i Värmlands län: Åsättande av särskilt skogsvärde.
vore opraktiskt och svårt att genomföra. Då avkastningen av skogen
skulle drabbas jämväl av inkomstskatt, syntes skogsaccisen sakna berättigande.

Länsstyrelsen i Västmanlands län: Beskattningen av inkomst från
skogsbruk enligt Eiserman—von Wolckers förslag vore bättre än enligt
Landéns förslag ägnad att bidraga till stabilitet i det kommunala finansväsendet,
och denna synpunkt borde i möjligaste mån beaktas. Fråga
vore, om ej genom eu fastighetsskatt vid sidan av skogsaccisen skogsfastigheter
bleve alltför hårt betungade av skatt.

Länsstyrelsen i Jämtlands län: Länsstyrelsen vore betänksam mot
att bibehålla den provisoriska beskattningsform, som skogsaccisen innebure.
Det borde icke vara omöjligt att låta skogsavkastningsskatteu
upptagas efter samma normer som annan avkastningsskatt men låta densamma
i repartitionen för de kommunala behoven vara underkastad särskilda
normer och i viss omfattning gå i fondering för kommande behov.

Sveriges allmänna lantbrukssällskap) samt Stockholms läns och Kalmar
läns norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott uttala sig för eu

Lantbruk*^ 11-skapet och
hushållning tsällskapen.

Sverige»

skegtägare förbund.

L/omän styrelten.

268 Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

skogsbeskattning efter linjerna: skogsmarken ingår i det allmänna taxeringsvärdet,
växande överloppsskog beskattas efter särskild taxering,
skogsavkastniugen genom skogsaccis.

Blekinge läns htishållningsiällskaps förvaltningsutskott uttalar sig emot
fastighetsskatt å växande skog.

Kristianstads läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott riktar sig
emot en taxering av skog till skövlingsvärde och ifrågasätter skärpt
beskattning av skog, som skövlas.

Gävleborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott uttalar sig
till förmån för skogsaccisens bibehållande.

Sveriges skogsägareförbund avstyrker Landéns förslag, då beskattningen
enligt detsamma ej ägde rum huvudsakligen vid skogsavkastningens
uttagande.

I avseende å Eiserman—von Wolckers förslag lämnas en kritik, som
av förbundet i huvudsak sammanfattas på följande sätt:

Beskattning av det växande skogskapitalet vore ej lämplig, enär
detta ofelbart skulle leda till en nationalekonomiskt förkastlig, i förtid
skeende avverkning av skogsbestånden; en på jordbruksegendomens
skogsvärde baserad fastighetsskatt vore därför eu synnerligen olämplig
beskattningsform;

skogsfastigheternas beskattning borde ske dels genom fastighetsskatt
å själva skogsmarken utan skog, dels genom skogsaccis å det
avverkade virkets rotvärde;

för att motverka de olägenheter för kommunerna, som kunde
tänkas uppstå genom skogsaccismedlens ojämnhet under olika år, borde
primärkommunerna vid accisbeskattningen sammanföras till större enheter;
inom dessa borde accismedlen fördelas å respektive primärkommuner
efter dessas skogsarealer. Taxeringen till skogsaccis borde bibehållas
hos primärkommunerna, vilka jämväl borde berättigas att för
egen del före fördelningen undantaga viss (25 %) procent av accismedlen
från den egna kommunen;

fondering av skogsaccismedel under gynnsammare år borde få ske
till förmån för de år, då samma medel på grund av konjunktursvängningarna
inginge med mindre belopp.

Att låta skogsvärdet bestämmas med hänsyn till skillnaden mellan
husbehovsskog och annan skog funne förbundet mindre lyckligt.

Domänstyrelsen: Det syntes styrelsen vara av stor nationalekonomisk
vikt, att landets skogskapital bevarades i största möjliga grad oför -

269

Kung!.. Majis proposition Nr 191.

minskat. Från sådan utgångspunkt måste eu skattelagstiftning, som
loge sikte på den växande skogen såsom ett väsentligt skatteobjekt, te
sig särdeles ofördelaktig, varemot i sådant hänseende intet torde vara
att erinra mot en skatteform, som i likhet mod skogsaceisen pålade
skogsägaren en utgift vid det tillfälle, då skogen skildes från marken
och genom sin förvandling till penningar beredde den skattskyldige
lättat tillfälle till utskyldernas erläggande. Det ville därför förefalla
styrelsen ändamålsenligast — på samma gång som det torde kunna
sägas innebära allenast ett följdriktigt fullföljande av redan inslagen
väg — att den växande skogen ej alls toges som skatteobjekt men
att skogsaceisen bestämdes att utgå med ett förhöjt belopp, därvid
förhöjningen skulle avse att kompensera den nedgång i skatt, som
skulle vållas genom att fastigheternas värden bestämdes utan hänsyn till
den växande skogen i vidare mån, än som kunde motiveras av tillgången
på hushehovsvirkc. Ett tillämpande av en dylik åskådning behövde
självfallet ej hindra, att ett skärskilt skogsvärde vid taxeringen
sattes, om så ansåges lämpligt.

Kammarrätten: Då kammarrätten uttalade sig till förmån för att i ett
blivande kommunalt beskattningssystem utrymme lämnades för accisbeskattning
av skogsavkastning, vore det huvudsakliga skälet härför den till synes
viktiga angelägenheten att i största möjliga mån förlägga beskattningen
av skog och dess avkastning till tiden för skogens avverkning. Det
läge enligt kammarrättens mening synnerlig vikt uppå, att beskattningen
av det växande skogskapitalet gjordes så lindrig, som förhållandena
kunde medgiva, på det att icke en för hård beskattning av skogen
skulle i sin mån verka hämmande för rationell skogsvård. Om således,
på sätt Eiserman—von Wolckers förslag förutsatte, skogsvärdet lämpligen
borde i jämförelse med taxeringsvärdet i övrigt lindrigare beskattas,
borde å andra sidan kompensation härför vinnas genom att
låta avkastningen av skogen undergå hårdare beskattning än annan avkastning
av fast egendom. För en beskattning av sistnämnda art, avsedd
att på en gång träffa avkastningen och taxeringsvärdet, i vad detsamma
blivit genom fastighetsbeskattning lägre beskattat än annat
taxeringsvärde, syntes accisbeskattningen erbjuda den lämpligaste beskattningsformen.
Skogsaccisbeskattningen hade visserligen i avbidan
på kommunalskattefrågans slutgiltiga lösning förlänats allenast provisorisk
karaktär. Men vid skogsaccisens tillkomst hade dock förutsatts, att
denna skattetyp borde utan större ändringar kunna inpassas i det beskattningssystem,
som slutligen komme att antagas. I varje fall syntes an -

Kammarrätten.

270

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

ledning att inhibera skogsaccisbeskattningen icke vara att hämta av det
sätt, varpå detta beskattningsinstitut hittills fungerat. Åven från skogsvårdsmännens
sida hade kraftigt påyrkats skogsaccisbeskattningens
fortfarande tillämpning i ett reviderat kommunalt skattesystem. Såväl
domänstyrelsen som Sveriges skogsägareförbund hade emellertid velat
giva skogsaccisen än större betydelse än densamma enligt Eiserman
—von Wolckers förslag erhållit, i det att accisen skulle ersätta icke
blott avkastningsskatt för skogsavkastningen utan tillika hela fastighetsskatten
för det växande skogskapitalet; och skulle således allenast
skogsmarken draga fastighetsskatt. På grund av den ojämnhet,
varmed skogsaccisen inflöte, kunde emellertid befaras, att en dylik anordning
skulle under vissa år medföra ett oskäligt övervältande av den
kommunala skattebördan på övriga beskattningsföremål. Särskilt för
mindre så kallade skogskommuner skulle säkerligen avsevärda svårigheter
uppstå. Skogsägareförbundet hade till förebyggande av sådana
olägenheter föreslagit, förutom fondering av accismedel, sammanslagning
av primärkommuner till större skogsbeskattningsdistrikt, inom
vilka skogsaccisen borde kunna inflyta med större jämnhet än inom
var kommun för sig. Även om detta uppslag kunde vara förtjänt av
viss uppmärksamhet, mötte dock för dess genomförande alltför stora
svårigheter, för att kammarrätten skulle i frågans nuvarande läge våga
förorda detsamma. Med en anordning av ifrågavarande slag kunde
exempelvis knappast undvikas, att den debiteringsprocent, efter vilken
skogsaccisen skulle utgå, gjordes lika för samtliga kommunerna inom
distriktet, oberoende därav, huruvida den ena kommunen hade behov av
större eller mindre utdebitering än den andra.

Kammarrätten förordade den av Eiserman—von Wolcker föreslagna
bestämningen av begreppet skogsvärde, men uttalade sig till förmån
för bibehållande av gällande skogsaccislags husbehovsbegrepp, varför
virkesfångst till ny- eller ombyggnader enligt kammarrättens mening
borde beläggas med avkastningsskatt och icke med skogsaccis.

Departement''

chefen.

Enligt de av mig förut uppdragna riktlinjerna för kommunalskattereformen
skulle allmän bidragsskyldighet till kommunen fullgöras
av fastighetsägare eller med dem i skattehänseende likställda innehavare
utav fast egendom dels genom fastighetsskatt och dels genom beskattning
av inkomsten. Då jag nu går att undersöka, i vad män förhållandena påkalla
undantag från dessa allmänna normer beträffande skogsbeskattningen
— vare sig fråga är om beskattning av växande skog eller beskattning
av inkomst vid försäljning eller avverkning av skog — vill jag förut -

271

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

skicka den erinran, att, när man vid en genomgripande skattereform,
sådan som den nu förevarande, skall bedöma, i vad män äldre beskatt -ningsformer kunna inrangeras i systemet, det väl ej i och för sig är
av någon betydelse, om dessa skatteformer vid sin tillkomst betecknats
såsom provisoriska, men att man däremot endast av vägande skäl bör
gorå några avvikelser från det vid skattereformen följda allmänna
systemet, vare sig dessa avvikelser bestå i bibehållandet av någon förutvarande,
i systemet ej passande beskattningsform eller eljest i undantagsbestämmelser
för särskilda fall.

Vad då först angår frågan, huruvida inkomst utav skogsbrukbordet
här taget i vidsträckt mening) bör beskattas efter andra normer
än annat slags inkomst, så synes mig något principiellt skäl för undantagsbestämmelser
i sådant avsende icke förefinnas. Inkomstbeskattningen
bör, enligt vad jag förut framhållit, avse att utgöra en beskattning
efter förmåga, och förmågan måste anses vara lika stor, vare sig inkomsten
härrör av skogsbruk eller ej. Då 1910 års statsskattereform redan
infört en beskattning av ifrågavarande slags inkomst, behöver man ej
heller av hänsyn till taxeringssvårigheterna tveka att jämväl i fråga om
den kommunala beskattningen jämställa inkomsten av skogsbruk med
annat slags inkomst. Att ersätta den kommunala inkomstbeskattningen,
såvitt inkomst av skogsbruk angår, med en accis eller att eljest låta
skogsinkomsten intaga en särställning synes alltså icke böra ifrågakomma.
Jag vill i detta sammanhang erinra därom, att det av Eiserman
och von Wolcker för accisens bibehållande åberopade skäl, attenskogsavskastning
icke lämpligen kunde göras till föremål för medeltalsberäkning,
icke längre äger giltighet vid det förhållande, att några
bestämmelser om medeltalsberäkning ej medtagits i det inom departementet
utarbetade skatte förslaget.

Annorlunda ställer sig däremot frågan om skogens »intressebeskattning;».
Att i det av mig förut skisserade skattesystemet någon
sådan beskattning bör äga rum, synes mig påtagligt; tveksamt är däremot,
i vilken utsträckning och på vad sätt beskattningen bör ske.
Det synes mig, att man i detta avseende måste komma till olika resultat,
beroende på huruvida fråga är om skog till husbehov eller till avsalu.
Att beträffande fastighet, å vilken finnes skog endast till husbehov, tilllämpa
andra normer för beskattningen av den del utav taxeringsvärdet,
som belöper å förmånen av sådan skogstillgång, än för beskattningen av
fastighetsvärdet i övrigt, torde ej böra ifrågakomma. Nämnda förmån utnyttjas
i så intimt samband med fastighetens brukande, att den ej bör i
beskattningshänseende betraktas särskilt för sig. Annat är förhållandet.

272

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

om å fastigheten finnes växande skog till avsalu. Sådan virkestillgång
avses ju icke att utnyttjas i omedelbart samband med själva fastighetens
brukande och intager redan av denna anledning en särställning.
Om man jämför med varandra två fastigheter med samma jordbruksvärde,
exempelvis 15,000 kronor, men av vilka den ena därjämte har
sparad ståndskog för ett mera avsevärt belopp, t. ex. 30,000 kronor,
så synes det knappast vara förenligt med rättvisa, att ägaren av den
senare fastigheten skulle hava att under det skogen står på rot erlägga
tre gånger så stor skatt efter intresse (jag avser här icke beskattningen
av inkomst från skogen) som ägaren av den förra fastigheten. Värdet
av skog till avsalu kan ej anses i lika hög grad som fastighetsvärdet
i övrigt vara en måttstock för vederbörande innehavares iutressegemenskap
med kommunen. Det torde också till en del vara i känslan av
det oriktiga i att i beskattningshänseende jämställa skog till avsalu
med fastighetsvärde i övrigt, som taxeringsmyndigheterna — enligt
vad framgår av den vid Eiserman—von Wolckers betänkande fogade
sammanfattningen av inkomna yttranden i fråga om grunderna för
uppskattning av skog — bruka upptaga det beräknade skogsvärdet med
allenast ett reducerat belopp. Jag anser sålunda, att för växande skog,
som ej är erforderlig för fastighetens eget behov, icke bör utgöras
fastighetsskatt efter samma repartitionstal som för fastigheten i övrigt.
Jag förutsätter därvid givetvis, att till grund för taxeringen även beträffande
skogen lägges det verkliga värdet. Däremot kan jag ingalunda
ansluta mig till den meningen, att skogsvärde bör helt undandragas
fastighetsskatt mot kompensation av accis. För särskilt sådana
landskommuner, där skogsfastiglnderna äro det för närvarande
viktigaste skatteobjektet, skulle det medföra synnerliga svårigheter, om
den årliga regelbundna fastighetsskatten, i vad anginge skogsvärde,
omlades till en allenast vid avverkningen inflytande accis. Att eu
måttlig årlig beskattning jämväl av den växande skogens värde skulle
föranleda till skadliga kalavverkningar eller eljest ur torsdag synpunkt
mindre välbetänkta åtgärder, lärer ej vara att befara.

B. Aktiebolags och solidariska bankbolags beskattning.

Inledande

översikt.

Kommunal beskattningen.

Enligt bevillningsförordningen äro aktiebolag och solidariska bankbolag
i fråga om skyldighet att utgöra bevillning jämställda med enskilda
personer. Däremot bär den inkomst, som delägarna i dylika
bolag från desamma åtnjutit, varit fri från bevillning ända till ingången

273

Kungl. Maj:ta proposition Nr 191.

av innevarande år. Enligt bevillningsförordningen, sådan den tidigare
lydde, skulle väl såsom inkomst av kapital räknas utdelning av aktier
i utländska aktiebolag, men först på grund av den ändring i bevillningsförordningen,
som vidtogs vid 1919 års lagtima riksdag, skall
såsom inkomst av kapital räknas med visst undantag jämväl utdelning
ä aktier i inländska aktiebolag och å lotter i solidariska bankbolag.

Innan jag övergår till att redogöra för vad de föreliggande båda
kommunalskatteförslageu innehålla i fråga om bolags skattskyldighet samt
bolagsdelägarnas skyldighet att skatta för inkomst från bolag, skall jag
lämna en kortfattad översikt över utvecklingen av motsvarande fråga
beträffande statens inkomstskatt.

i förordningen om inkomstskatt den 21 juni 1902 stadgades, att
vid taxering av inländska aktiebolags och enskilda bankbolags inkomst
avdrag finge ske för ett belopp, som motsvarade den till aktie- eller
lottägarna bestämda utdelning, dock icke för mera än sex procent å inbetalt
aktie- eller lottkapital. I övrigt sammanföll skattskyldigheten för
bolag med skattskyldigheten för enskilda personer. Skatten utgick sålunda
å bolags beskattningsbara inkomst progressivt efter inkomstens
storlek utan hänsyn till huruvida denna inkomst härledde sig från ett
större eller mindre kapital.

Genom den förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt, som
utfärdades den 28 oktober 1910, undergick skattskyldigheten för bolag
och solidariska bankbolag en fullständig omläggning.

Vid anmälande inför Kungl. Maj:t av det författningsförslag,
som låg till grund för 1910 års proposition i ämnet, anförde dåvarande
chefen för finansdepartementet, att, medan för bestämmandet
av den personliga skatteförmågan såsom det mest framträdande momentet
framstode inkomstens absoluta storlek, varpå alltså progressionsskalan
för enskilda personer byggdes, kunde en juridisk persons skatteförmåga
åter, om den byggdes på inkomst, näppeligen grundas på samma förhållande.
Inkomstens storlek i och för sig bleve ju synnerligen missvisande,
om denna inkomst bedömdes oberoende av det kapital, vars
avkastning inkomsten motsvarade. Först i den mån på grund av gynnsamma
omständigheter bolagets inkomst överstege den normala avkastningen
av aktiekapitalet, förefunnes enligt departemeutsehefens mening
en fullgiltig grund för tillämpning av en progressiv skatteskala.

1 anslutning till denna uppfattning hade i förslaget för bolagen
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 158 käft. (Nr 191.) " 35

SitatabeskaU ningen -

1902 Ars
förordning.

1910 års
förordning.

274

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

uppbyggts en särskild skatteskala, som i fråga om progressionen följde
vinstens förhållande till kapitalet. Bolag skulle erlägga skatt för hela
sin inkomst, och skatten skulle utgå med högre procent av inkomsten, ju
större denna vore i förhållande till bolagets kapital. Till kapital skulle
i nu berörda hänseende räknas allenast inbetalt aktie- eller lottkapital.

1911 års
ändring.

Vid 1911 års riksdag framlade Kungl. Maj:t förslag till ändrad
lydelse av ifrågavarande paragraf (20 §) i förordningen om inkomst- och
förmögenhetsskatt. Enligt detta förslag, som antogs av riksdagen, skulle
vid den för skatt.eprogressionens bestämmande erforderliga beräkningen
av förhållandet mellan bolags vinst och bolags kapital till det sistnämnda
räknas såväl aktie- eller lottkapitalet som ock reservfonden,
oavsett huru nämnda kapital och fond bildats. Vidare föreskrevs ändring
i den för bolag gällande skatteskalan, i syfte att ändringen i fråga
om bestämmandet av bolags kapital icke skulle verka minskning av inkomstskattens
totalbelopp. Anledningen till denna förändring angavs
vara den, att, då man för beskattningsändamål skulle ställa inkomst
eller vinst hos ett bolag i förhållande till ett visst kapital, till detta
kapital borde räknas bolagsmännens hela behållna förmögenhet i bolaget.
Bolagets inkomst utgjorde avkastningen å allt det delägarna tillhöriga,
i bolaget nedlagda kapitalet. Skatteprogressionen borde alltså följa inkomstens
förhållande till bolagets samlade förmögenhet, således till sammanlagda
beloppet av bolagets samtliga fonder.

1 fråga om bolagsmännens egen inkomstbeskattning gällde emellertid
fortfarande samma bestämmelser som enligt 1902 års inkomstskatteförordning.
Bolagsmännen voro sålunda icke skyldiga erlägga inkomstskatt
för annan del av bolagets vinst än erhållen utdelning. Detta
medförde emellertid den inkonsekvensen, att, medan i ett bolag, där vinsten
helt eller delvis utdelades till bolagsmännen, som eventuellt placerade sina
vinstandelar i andra företag, dessa bolagsmän blevo underkastade beskattning,
varemot i ett annat bolag, där vinsten Ilek stå inne och göras
räntebärande i bolaget, bolagsmännen undgingo beskattning för vinsten. .
Vare sig vinsten utdelades eller, genom fondering, bolagets tillgångar
och i följd därav även aktiernas värde ökades år från år, hade dock
bolagsmännen haft samma förmögenhetstillskott.

1918 års and- För att i någon mån råda bot på detta missförhållande föreslog

nngsförsiag. j£ungp Maj:t i proposition (nr 395) vid 1918 ars lagtima riksdag i huvudsak
en återgång till 1910 års bestämmelse, att vid beräknande av vinstens förhållande
till bolagets kapital hänsyn icke skulle tagas till annat kapital än

275

Kungt. Maj:ts proposition Nr 191.

sådant, som verkligen blivit, inbetalt. Härigenom skulle åstadkommas
en något strängare beskattning av bolagens årliga avkastning, i den
mån densamma härrörde från dylika fonderingar. 1 propositionen föreslogs
därjämte, att såsom utdelning från bolag skulle räknas även vad
som tillfölle bolagsman vid bolags upplösning.

Denna proposition vann emellertid icke riksdagens bifall.

Vid 1919 års lagtima riksdag avgav Kung!. Maj:t i ämnet eu ny
proposition (nr 259), utarbetad på grundvalen av ett av särskilda sakkunniga
avgivet förslag. Detta förslag innebar icke någon ändring i
avseende ä bestämningen av det kapital, till vilket hänsyn skulle tagas
vid beräknande av vinstens förhållande till bolagets kapital. I stället
föreslogs upptagande av en särskild skatt, benämnd B-skatt, för den
del av bolagets vinst, som användes till fondering.

Denna proposition godkändes av riksdagen, och förordning i ämnet
har utfärdats den 31 oktober 1919 (nr 733). Dess innehåll är i ifrågavarande
hänseende huvudsakligen följande:

Utöver den inkomstskatt, aktiebolag och solidariska bankbolag
redan enligt äldre bestämmelser ha att erlägga, skall av sådant bolag
erläggas inkomstskatt med viss procent för varje fullt hundratal kronor
av den del av bolagets nästföregående år till beskattning taxerade inkomst,
som icke i vanlig ordning utdelats till delägarna; dock efter
avdrag av de å sagda inkomst belöpande kronoutskylder, ävensom, i
fråga om försäkringsaktiebolag, av vinstutdelning till försäkringstagare
eller av för samma ändamål reserverade medel (B-skatt). I den mån sålunda
beskattade tillgångar i vanlig ordning utdelas, äger bolaget åtnjuta
restitution med viss procent för varje fullt hundratal kronor av
de till delägarna sålunda utdelade tillgångar, skolande därvid iakttagas,
att sammanlagda beloppet av restituerade medel icke må uppgå till
högre belopp än de av bolaget i B-skatt erlagda skattemedel. Restitution
sker i den ordning, som är stadgad i fråga om restitution av kronoutskylder.

Ehuru B-skatten sålunda erlägges av vederbörande bolag, är den
i verkligheten en skatt direkt å bolagsmännen.

Huvuddragen av de linjer, efter vilka de sakkunniga i sina avgivna
förslag tänkt sig bolagens kommunala beskattning, hava redan i samband
med redogörelsen för de av de sakkunniga föreslagna allmänna
riktlinjerna för en kommunalbeskattning berörts. Det torde emellertid
tillåtas mig att här erinra om vad förslagen i avseende å bolags
beskattning innehålla.

1919 irs
ändring.

1917 åra
förslag

276

Eiserman —
von Woleker.

Kungl. Maj.ts proposition Nr 191.

Enligt Eiserman—von Wolckers förslag skulle fastighetsskatt och
avkastningsskatt erläggas av aktiebolag och solidariska bankbolag.
Däremot skulle bolagsmännen i princip vara fria från avkastningsskatt
för vad de från bolaget erhållit. Avkastningsskatt skulle sålunda
i regel icke betalas för utdelning å aktier m. m. Inkomst- och förmögenhetsskatt
skulle däremot erläggas av bolagsmännen för erhållen utdelning
men icke av bolagen.

Såsom skäl för att bolagsmännen i regel ej skulle vara underkastade
avkastningsskatt för erhållen utdelning från bolag, anföra Eiserman och von
Woleker, att en dylik beskattning synts obillig, enär den reellt om också
icke formellt skulle innebära en dubbel beskattning av samma avkastning.

I fråga om taxering till inkomst- och förmögenhetsskatt beträffande
bolag anföra Eiserman och von Woleker, bland annat, följande:

Enligt förslaget skulle delägarna i aktie- och bankbolag, i likhet
med vad som gällde enligt statens förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt,
beskattas för utdelning från bolaget och för bolagets
förmögenhet, sådan denna framträdde i värdet av delägares aktier
eller lotter. Däremot vore enligt förslaget dylika bolag, i olikhet med
vad som gällde enligt nämnda förordning, för egen del frikallade från
kommunal inkomst- och förmögenhetsskatt. Förutom det principiellt
oriktiga i att låta en beskattning, som skulle uppbäras av personlig skatteförmåga,
träffa aktie- och bankbolag, hos vilka sådan skatteförmåga allenast
i överförd mening kunde sägas vara för handen, skulle det mött svårighet
att bestämma, åt vilken kommun beskattningsrätten, därest sådan skolat
ifrågakomma, borde tillerkännas. Att på sätt, som gällde i fråga om
statens inkomst- och förmögenhetsskatt, för vilken frågan om beskattningsorten
icke hade reell betydelse, förlägga beskattningen till den
kommun, där bolagets styrelse hade sitt säte, skulle väl knappast låtit
försvara sig, då det kunde bero av ren tillfällighet, till vilken kommun
bolaget förläde sin styrelse, och bolaget med denna kommun icke behövde
i sin verksamhet hava minsta beröring. Den kommunala beskattningsrätten,
om sådan överhuvud ansetts böra ifrågakomma, hade
väl i sådant fall bort komma den eller de kommuner till godo, inom
vilka bolaget bedrivit verksamhet. Åven om det läte sig gorå att till
beskattning inom flera kommuner uppdela bolags inkomst — därvid
ränteutgifter och andra omkostnader, som ej hänförde sig till viss
förvärvskälla, väl finge proportionellt eller i annan ordning avdragas
från de särskilda avkastningsbeloppen — samt att vidare så anordna
inkomstbeskattningen, att densamma icke behövde, såsom dess natur
egentligen krävde, ske blott i en kommun, utan kunde förläggas till

277

Kungi. Maj.-ts proposition Nr 191.

(lera kommuner, skulle dock alltid kvarstått svårigheten att Unna beskattningsort
för inkomst, som ej hänfört sig till verksamhet inom viss
kommun här i riket, såsom utdelning å aktier, inkomst från utlandet o. s v.

I varje fall skulle bolags inkomst till den del, som motsvarat utdelningen
till aktie- eller lottägarna, icke rimligen kunnat göras till föremål för
kommunal inkomstbeskattning, enär eljest samma inkomst blivit två gånger
beskattad, något som i fråga om kommunalbeskattningen vore obefogat.

Enligt förslaget vore det således allenast den efter utdelningen
till aktieägarna återstående delen av bolagets vinst, som undginge taxering
till kommunal inkomst- och förmögenhetsskatt året näst efter det
år, då vinsten intjänats. Detta innebure emellertid icke, att av bolaget
till fonder upplagda eller eljest reserverade vinstmedel under alla förhållanden
komme att helt undgå sådan beskattning, utan blott att beskattningen
i stort sett ställdes på framtiden. Förr eller senare komme
väl i regel även de reserverade medlen delägarna i form av utdelning
till godo, om ej förr så vid bolagets upplösning.

Eiserman och vonWolcker behandla därefter i sitt betänkande frågan
om vad som är att anse såsom utdelning eller ej. Beträffande vad de
i detta hänseende anföra torde jag kunna inskränka mig till att hänvisa
till betänkandet.

Sedan Eiserman och von Wolcker framhållit, att bolag eller rättare
deras förvärv genom en sådan för längre eller kortare tid uppskjuten
beskattning komme att i förhållande till enskilda personers inkomst intaga
en i viss män gynnad ställning i avseende å kommunal inkomstbeskattning,
anföra de slutligen: Om det kommunala beskattnings väsendet

underläte att till fullo utnyttja alla beskattningsmöjligheter
beträffande aktiebolagens inkomst, så behövde därav ej följa,
att denna inkomst belädes med mindre skatt till det allmänna än annan
inkomst. Förhållandet borde nämligen ses ur den synpunkten, att det
kommunala beskattningsintresset i den konkurrens med de,t statliga, som
alltid måste föreligga, då bägge begagnade sig av en och samma beskattningsform,
förbehölle åt staten att taga i anspråk den beskattningsmöjlighet,
som för den kommunala beskattningen icke lämpat sig att
utnyttja. Eu annan fråga bleve emellertid, huruvida eller i vad mån
staten icke genom den dubbelbeskattning, som enligt gällande bestämmelser
faktiskt etablerats beträffande aktiebolag och dess delägare, finge
anses hava redan tillgodogjort sig den sålunda för kommunalbeskattningens
del icke utnyttjade beskattningsmöjligheten.

Enligt Landéns förslag skola aktie- och bankbolag erlägga såväl
objektskatt, d. v. s. egendomsskatt å fast och lös egendom, som ock

Lamäén.

278

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

kommunal inkomstskatt; aktie- ock lottägarna skola erlägga kommunal
inkomstskatt för erhållen utdelning å aktier och banklotter. Kommunal
förmögenhetsskatt erlägges icke av bolag, i bolagsmännens förmögenhet
inräknas icke värdet av aktier i inländska aktiebolag och lotter i
solidariska bankbolag.

1 motiveringen anföres, bland annat, följande:

Vid bedömandet av frågan, huru den kommunala inkomstbeskattningen
av aktiebolagens vinst Och aktieutdelningen till aktieägarna skulle
ordnas, hade man först att lasta sig vid det förhållandet, att enligt den
i statens skattelagstiftning sedan år 1902 införda principen såväl aktiebolagen
ansåges skattskyldiga för sin vinst som aktieägarna gjorts skattskyldiga
för sin aktieutdelning från samma bolag. Därvid hade man -—
såsom helt naturligt vid införande av en allmän och ren inkomstskatt
av modern typ — gått ut ifrån att delägarnas beskattning för aktieutdelningen
vore en given sak, som ej behövde någon motivering, medan
man däremot ansett sig nödsakad att särskilt motivera aktiebolagens egen
inkomstbeskattning, för såvitt anginge den del av bolagens vinst, som
till delägarna utdelades. När det gällde den kommunala inkomstbeskattningen,
syntes det däremot vara eu lika given sak, att aktiebolagen
skulle underkastas den beskattning vid inkomstkällan, som vore den karakteristiska
formen för den kommunala inkomstskatten, medan Irågan om
delägarnas beskattning för aktieutdelningen måhända kunde vara i behov
av någon särskild undersökning.

Det ansåges ställt utom tvivel, att den i statens skattelagstiftning
genomförda beskattningen av aktiebolagens vinst hos bolagen och av utdelningen
från bolagen hos delägarna vore eu verklig dubbelbeskattning
av samma vinst. Och så vore det för visso, om man betraktade bolagens
vinst såsom i själva verket en delägarnas vinst. Nu hade emellertid det
ekonomiska livet i många avseenden utvecklat sig så, att vad som förr
synts vara självklara begrepp, i våra dagar hade upphört att vara det.
Under aktiebolagsbildningens första tid hade säkerligen bibehållits ett
personligt samband mellan bolaget och dess intressenter, och de senare
hade ansett sig i många fall själva såsom idkare av den näring, vilken
utövats i bolagets namn, eller ansett sig deltaga i bolagets verksamhet
genom de förtroendemän, som de själva satt i sitt ställe. Nu åter vore
det i det stora antalet fall regel, att den, som i egenskap av aktieägare
inginge i ett aktiebolag, om han nu gjorde det med avsikt att kvarstå i
sådan egenskap en längre tid, gjorde detta uteslutande i syfte att placera
sitt kapital på ett sätt, som på en gång gåve honom den säkerhet, han
ansåge tillfredsställande, och den räntevinst, han fordrade. Från hans
synpunkt vore placeringen i aktier en penningplacering lik varje

279

Kung!. Maj.ts proposition Nr 191.

arman. Men den beräknades dock i regel dels giva bättre årlig avkastning,
än som erhölles vid insättning å bankräkning eller av inköpta
obligationer, dels ock ofta nog i sig innebära en möjlighet till kapitalvinst
genom aktiernas värdestegring. Det stora flertalet aktieägare i
våra aktiebolag hade ingen annan personlig beröring eller befattning
med bolaget ärr den, som bestode däri, att de lyfte sin årliga utdelning.
Och det intresse, de visade för bolagets rörelse, inskränkte sig merendels
till att följa med vinstresultaten och därpå grunda sina beräkningar
om den fördel, sort) därav kunde för dem uppkomma genom utdelning
och eventuell värdeökning. Att aktieutdelningen vore befriad från kommunal
beskattning och att värdestegringen, där den icke utnyttjades
genom realisation inom vissa år, icke alls beskattades såsom inkomst,
såvida den icke åtnjötes av den, som yrkesmässigt köpte och sålde aktier,
uppmuntrade i sin mån till kapitalets placerande på detta sätt.

Då vederbörande departementschef i sammanhang med framläggandet
av 1902 års förslag till förordning om inkomstskatt motiverat den
föreslagna beskattningen av aktiebolagens vinst vid sidan av aktieägarnas
beskattning för utdelningen från samma bolag, både han framhållit tvä
synpunkter till stöd för sitt förslag. Dels hade han ansett, att beskattningen
av vinsten hos aktiebolagen själva vore av annan natur än den
personliga inkomstbeskattning, som träffade delägarna, dels hade han
betonat lämpligheten av att för beskattningen utnyttja den högre skattekraft,
som han ansett förefinnas hos aktiebolagen. Han hade knappast
berört frågan från dubbelbeskattningens synpunkt, eftersom hela hans
utläggning gått ut ifrån att den personliga inkomstskatt, vilken träffade
aktieägaren, vore en annan art av beskattning än den aktiebolagen
ålagda s. k. inkomstskatten. Han hade därför ej heller behövt
röra sig med fiktionen, att aktiebolagen och deras delägare vore självständiga
rättssubjekt. 1 den kommunala lagstiftningen på detta område
kunde måhända med större skäl göras gällande, att aktiebolagen och
aktieägarna vore från varandra i fråga om skattskyldighet fullt fristående
rättssubjekt. För varje kommun vore de i första hand tillgängliga skatteobjekten
de konkreta inom kommunen befintligm förvärvskällorna. I den
mån dessa gjordes till föremål för objektbeskattning, t. ex. i egendomsskattens
form, vore det utan betydelse för beskattningen, om ägaren
vore en fysisk person eller ett bolag eller en annan juridisk person.
Samma vore förhållandet, principiellt sett, i fråga om den kommunala
beskattningen av förvärvskällans avkastning. Det vore själva verksamheten,
som vore föremål för beskattningen. Skattskyldighetens mått
däremot bestämdes med hänsyn till avkastningens storlek. Vad åter

280 Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 191.

beträffade den mera personliga inkomstbeskattningen inom kommunen,
riktade sig densamma även mot sådan inkomst, som icke direkt härflöte
från någon konkret förvärvskälla inom kommunen. Grunden för beskattningen
vore här, att den skattskyldige hade sitt hemvist inom kommunen,
och måttet för densamma bleve hans inom kommunen skattepliktiga
inkomst. Hit hörde sådan hans inkomst, som icke vore underkastad
en annan kommuns beskattningsrätt, och sålunda, bland annat,
hans inkomst genom aktieutdelning. Ty denna inkomst vore såsom
sådan icke underkastad beskattning annorstädes och borde alltså, om
den bleve föremål för beskattning, beskattas hos aktieägaren och i hans
bostadskommun. Att vederbörande driftskommun därjämte beskattade
de inkomstkällor, som tillhörde det bolag, från vilket aktieutdelningen
erhölles, vore en sak för sig. Aktieägarens verkligen uppburna utdelning
vore för honom en inkomst, som i hans hand vore fullt så skattekraftig
som all annan av honom åtnjuten inkomst. Den omständigheten, att
välbärgade eller till och med förmögna medlemmar av kommunen enligt
uu gällande lagstiftning kunde alldeles undandraga sig att bidraga till
kommunens utgifter endast genom att placera sina tillgångar i aktier i
stället för att på annat sätt göra dem räntebärande, hade länge nog
med rätta framhållits såsom en brist i den kommunala skattelagstiftningen.
Och denna brist framträdde i så mycket skarpare dager i de
fall, då aktieägarens bostadskommun vore en annan än den, där aktiebolaget
utövade sin verksamhet. Med hänsyn härtill hade i förslaget
dels bibehållits den skattskyldighet i fråga om inkomst, som enligt
gällande bevillningsförordning ålåge aktiebolagen, dels ock såsom en
nyhet stadgats, att aktieägarna skulle vara skattskyldiga för sin inkomst
genom aktieutdelning från bolagen.

Den senare skattskyldigheten hade enligt förslaget icke fört med
sig någon rätt för bolagen att från beskattning undantaga viss del av
sin vinst. Från bolagens egen synpunkt skulle en sådan rätt knappast
kunna motiveras. Bolagets skyldighet och förmåga att betala skatt i
förhållande till storleken av den uppnådda avkastningen rönte givetvis
icke någon inverkan därav, att den del av avkastningen, som bolaget
utbetalade till sina delägare, betraktades såsom delägarnas inkomst och
såsom sådan beskattades. Och från synpunkten av vederbörande kommuns
intresse skulle det vara oriktigt att medgiva ett aktiebolag nedsättning
i dess skattskyldighet på den grund, att bolagets delägare även
gjordes skattskyldiga för sin utdelning från bolaget, helst i de mycket
vanliga fall, då aktieägaren för nämnda utdelning och bolaget för rörelseinkomsten
vore underkastade olika kommuners beskattningsrätt. Detta

281

liungl. Maj:ts proposition Nr 191.

bleve ju enligt förslaget fallet, då aktieägaren vore bosatt i eu annan
kommun än den, som utgjorde aktiebolagets beskattningsort. Det både
nämligen ansetts vara i sin ordning, att utdelning å aktier i inländska
aktiebolag, på sätt i statens skatteförordning vore stadgat och i likhet
med sådan utdelning från utländska bolag, kommunalt beskattades såsom
inkomst av kapital, vilken inkomst såväl enligt förslaget som enligt
gällande lagstiftning alltid beskattades i bostadskommunen.

För att eu obehörig dubbelbeskattning skulle föreligga, förutsattes
vanligen, att en och samma skattskyldig av ett och samma till skatt
berättigade samhälle eller art av samhälle bleve två gånger beskattat
för samma skatteobjekt under likartade beskattningsformer. En sådan -dubbelbeskattning bleve icke följden av den föreslagna beskattningen av
aktieägares utdelning. Skattesubjekten och skatteobjekten vore faktiskt
icke desamma — i det ena fallet beskattades aktiebolagen för en inom
viss kommun åtnjuten avkastning, i det andra aktieägaren för sin utdelning
från dot inom samma eller annan kommun befintliga aktiebolaget.
Utdelningen vore i regel icke ens en del av bolagets samma år beskattade
avkastning. I vad män den hos bolaget beskattade avkastningen
bidroge till skapandet av den vinst, som bolaget ett kommande
år kunde utdela till sina aktieägare, vore icke alltid beräkneligt, lika
litet som någon jämförelse kunde göras mellan den skatteprocent-, som
den hos bolaget beskattade avkastningen och den hos aktieägaren beskattade
utdelningen på sina tider finge vidkännas, ofta nog inom olika
kommuner. Allt syntes sålunda tala för att i kommunalt beskattningshänseende
betrakta aktiebolagens verksamhet och aktieägarens aktieutdelning
såsom för sig självständiga beskatiningsföremål.

Man brukade ibland till stöd för aktieutdelningens fritagande frän
beskattning åberopa, att det gåves så kallade familjebolag, vilkas delägare
faktiskt vore så intimt förenade med bolaget, att den beskattning,
som träffade detta, i verkligheten finge bäras av dem, vadan en verklig
dubbelbeskattning skulle äga rum, därest aktieägarna dessutom finge
betala skatt för sina utdelningar. Det vore mycket sannolikt, att sådana
fäll kunde framdragas. Men det kunde helt säkert icke påvisas, att icke
denna olägenhet uppvägdes av de fördelar, aktiebolagsformen gåve delägarna.
Vore icke fördelarna så betydande, att de kompenserade den
dubbla beskattningen, komme delägarna nog icke att välja eller bibehålla
aktiebolagsformen för sin sammanslutning. Ty det funnes intet, som
tvingade dem därtill. Det stode en var fritt att välja en annan form
för sammanslutning, om aktiebolagsformen t. ex. ur beskattningssynpunkt
skulle anses medföra allt för stor extra belastning. Och särskilt för de
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 158 höft. (Nr 191.) 36

282

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

åberopade familjebolagen torde det icke vara förbundet med någon
avsevärd olägenhet att arbeta under annan bolagsform än aktiebolagsformen.

Eu sak, som syntes fullt klar, vore, att, därest aktieutdelning skulle
beskattas såsom delägarens inkomst, densamma i allo skulle underkastas
skattskyldighet enligt samma regler, som gällde för annan inkomst.
Särskilt torde det vara nödvändigt att låta densamma bära en relativt
lika bög andel av den kommunala skattebördan. Skulle man t. ex. söka
att för denna del av inkomsten tillämpa en särskild kommunal skatteprocent,
så skulle — vilken teknisk anordning som än valdes för att nå
detta syfte — härav uppstå svårigheter att fastställa den skattskyldiges
behållna inkomst inom kommunen. Denna framkomme enligt förslaget
efter vissa avdrag från den sammanräknade nettoavkastningen av samtliga
den skattskyldiges inom kommunen skattepliktiga inkomstkällor,
bland annat för skuldräntor med viss begränsning. Om nu utdelningen
av aktier skulle bära en lägre del av skattebördan än de övriga inkomsterna,
måste man låta denna utdelning bära sin behöriga andel av de
gemensamma skuldräntorna, men det vore givetvis mycket svårt, att
icke säga omöjligt, att avgöra, huru stor del av räntorna, som direkt,
hänförde sig till aktiebesittningen. Denna svårighet, som även toi''de
framträda i andra fall, då ränteavdrag skulle göras från viss inkomst,
vore i dessa fall av mindre betydelse än i fråga om aktieutdelningens
beskattning, därest denna gjordes lindrigare än beskattningen av annan
inkomst. Ty aktieägaren torde utsättas för en stark frestelse att vid
beräkning av sin behållna inkomst avräkna så mycket som möjligt av
sina ränteutgifter, även de för aktiebesittningen åsamkade, från inkomster
av annat slag än utdelning av aktier, då det ju för honom bleve av
vikt att få den lägre, för sistnämnda slag av inkomst gällande skatteprocenten
tillämpad å hela beloppet av denna inkomst eller å så stor
del som möjligt därav. Denna frestelse kunde bliva så stark, att kravet
på beskattningens rättvisa i många fall bleve illa tillvarataget. Med
hänsyn såväl härtill som till den omständigheten, att det icke torde
finnas något oavvisligt behov att lindra skattskyldigheten för aktieutdelning
i förhållande till annan inkomst, hade Landén icke sökt finna
någon metod för genomförande på direkt väg av dylik lindring. Aktieägaren
bereddes emellertid på indirekt väg någon lindring i sin kommunala
skattskyldighet genom den anordning, som förslaget givit den
kommunala förmögenhetsskatten, en anordning, som för övrigt föreslagits
även av andra skäl.

Landén ingår härefter på frågan om den särställning, som i ak -

Kungl. Ma/: tu proposition Nr 191. 288

tier och banklotter placerat kapital skulle intaga beträffande den av
honom föreslagna förmögenhetsskatten. Då emellertid denna skatteform
icke ingår i det inom finansdepartementet uppgjorda skattesystemet,
torde jag kunna här förbigå vad han i detta hänseende anför.

Ur de över förslagen avgivna yttrandena, i vad dessa avse bolagsbeskattningen
och beskattningen av bolagsdelägare, har jag redan förut
i samband med vad som anförts beträffande de allmänna principerna
för kommunalskattereformen återgivit vissa delar, i den mån desamma,
synts äga större betydelse för ställningstagandet till de i förslagen förordade
skattesystemen såsom sådana. Jag erinrar här blott, att de länsstyrelser
och landsting, vilkas yttranden ovan återgivits, och vilka särskilt
berört frågan, vänt sig emot den enligt deras förmenande alltför lindriga
beskattningen av inkomst från bolag enligt Eiserman—von Wolckers
förslag, medan däremot handelskamrarna vänt sig mot så kallad dubbelbeskattning
av bolagsinkomster. Ur de avgivna utlåtandena må emellertid
här ytterligare återgivas följande yttranden, som mera i detalj
behandla föreliggande fråga.

Länsstyrelsen i Stockholms län hölle före, att det knappast funnes Länsstyreåfullgiltiga
skäl för att icke låta utdelningar å aktier och banklotter ingå
i skatterepartitionen i samma utsträckning som annan inkomst av kapital.

Eiserman och von Wolcker gjorde väl gällande, att härvidlag dubbelbeskattning
förelåge, och rent teoretiskt sett kunde väl en dylik deduceras
fram beträffande utdelningar från inländska aktiebolag och solidariska
bankbolag, men i praktiken vore det nog svårt att finna skillnaden
mellan exempelvis en aktie och en räntebärande obligation, för vilka
vid inköpet priset torde beräknas, icke med hänsyn till att aktiebolag,
som utgivit aktien, hade att erlägga utskylder för hela sin vinst, utan
med tanke på att i ena som i andra fallet den beräknade avkastningen
stode i lämplig proportion till inköpspriset.

Landén både väl i motsats till Eiserman och von Wolcker ansett utdelningar
å aktier och banklotter böra undergå kommunal beskattning,
men hade, för att mildra den nya skatteplikten för detta slags avkastning,
föreslagit, att värdet av aktier och banklotter icke skulle medtagas
vid den kommunala förmögenhetsskatten. Länsstyrelsen ansåge
emellertid den omständigheten, att dylika utdelningar förut vant
fritagna från kommunal beskattning, knappast utgöra fullgiltig anledning
att vid förmögenhetstaxeringen utesluta värdet av aktier och banklotter.
Däremot förefunnes i tekniskt hänseende en verklig svårighet,

284

Kungi. Maj.ts proposition Nr 191.

nämligen att exakt angiva, huru stor del av en eventuell skuld, som
skulle belöpa å aktieinnehavet, därest samtidigt funnes andra värden,
som tillsammans med aktierna eller banklotterna utgjorde den sammanlagda
förmögenheten.

Vad åter anginge Eiserman—von Wolekers förslag att från kommunal
inkomst- och förmögenhetsskatt fritaga juridiska personer, sa
syntes det som skulle därigenom till nackdel för de inkomsttagare, vilkas
skattebörda förslaget avsåge att minska, lämnats en onödig fördel för
de bärkraftiga. Vid det förhållande, att fråga vore endast om en supplerande
skatt, torde, särskilt vad aktiebolag anginge, större betänkligheter
icke böra finnas mot att låta dessa erlägga denna skatt i den ort, där
styrelsen hade sitt säte, än att låta delägarna i kommanditbolag skatta i
mantalsskrivningsorten, evad verksamheten bedreves där eller på
annan ort.

Länsstyrelsen i Blekinge län: Beträffande de olika ståndpunkter,
som de båda förslagen intoge till frågan om aktiebolags och aktieägares
beskattning, torde det icke kunna bestridas, att i den allmänna uppfattningen
en utdelning å aktier vore en avkomst av kapital, som ganska
litet skilde sig från räntebeloppet å en inköpt obligation e. d.,
och av samma anledning vore det för den stora allmänheten ganska
obegripligt, att en medlem av kommunen, som ägde betydligt kapital
och avkomst därav samt betjänade sig av kommunens institutioner och
anordningar, icke skulle i någon mån bidraga till de kommunala skattebehovens
fyllande i bostadskommunen, därför att han hade sin förmögenhet
placerad i aktier. Något olika ställde sig visserligen saken beträffande
s. k. familjeaktiebolag, där dubbelbeskattningen mera klart framträdde,
men det vore intet hinder, att dessa bolag, där så ansåges förmånligt,
återginge till den gamla formen av handelsbolag e. d.
Med hänsyn till sålunda framhållna synpunkter ansåge länsstyrelsen sig
icke kunna förorda något av de föreliggande förslagen till aktiebolags
beskattning oförändrat. Enligt Eiserman—von Wolckers förslag komme
aktiebolag att bliva lindrigare beskattade än såväl enskilda näringsidkare
som inkomsttagare, ity att endast den del av årsvinsten, som utdelades
till aktieägarna, och som ofta kanske utgjorde ett mindre belopp avvinsten
i dess helhet, finge deltaga i repartitionen, för såvitt densamma
bestredes av skatten för inkomst och förmögenhet. För avhjälpande av
denna orättvisa ansåge länsstyrelsen, att aktiebolag även borde för sin
årsvinst erlägga skatt för inkomst och förmögenhet.

Sedan länsstyrelsen vidare erinrat, att Eiserman och von Wolcker mot

285

Kung!. Maj:ta ■proposition Nr 191.

aktiebolags taxering till inkomst- och förmögenhetsskatt invant, bland
annat, att, då ett bolag bedreve rörelse inom olika kommuner, svårighet
uppstode att rättvist fördela bolagets skatteplikt mellan de olika
kommunerna, ifrågasätter länsstyrelsen i anledning härav, bland annat,
att aktiebolags skatt skall huvudsakligen användas för utjämning avskattebördorna
olika kommuner emellan, helst för hela riket men möjligen
länsvis.

Länsstyrelsen i Kristianstads län: Det vore ej tillfredsställande, att
aktiebolag och bankbolag fritoges från utgörande av den kommunala
inkomst- och förmögenhetsskatten. Först och främst vore härvid att
märka, att ett bolags vinst ej alltid utan kanske endast mera undantagsvis
i dess helhet utdelades till delägarna, i det vanligen en del av
vinsten reserverades för olika ändamål för att kanske sedermera ej alls
komma delägarna tillgodo. Denna del skulle alltså undgå inkomstbeskattning,
ett förhållande, som givetvis ej kunde försvaras. Principiellt
riktigare syntes då hava varit att låta bolaget inkomstbeskattas för
vinsten och befria delägarna från dylik beskattning för utdelningen.
Men häremot talade i alla de fall, då bolagets driftskommun vore eu
annan än delägarens bostadskommun, sistnämnda kommuns berättigade
intresse att i beskattningshänseende utnyttja den inkomstkälla, som läge
i den av delägaren uppburna utdelningen. Det sjmtes fördenskull, då
bolaget och delägarna vore skilda rättssubjekt, som kunde och borde
beskattas var för sin inkomst, kunna med fog göras gällande, att såväl
bolaget som delägarna underkastades inkomstbeskattning, bolaget för
sin vinst och delägaren för den av honom uppburna utdelningen. Eu
särskild fråga, som emellertid härvid framställde sig, vore den, vilken
kommun bolagets inkomstskatt skulle tillkomma. Denna fråga syntes
emellertid kunna riktigast lösas på det sätt, att inkomstskatten från bolag
tinge användas till utjämnande av den olika skattebördan i kommunerna.

Länsstyrelsen i Ör''ebro län hade icke kunnat dela Eisermans och
von Wolckers mening i fråga om beskattningen av utdelning å aktier
och av aktiebolags vinst. Aktie- eller lottägaren borde erlägga avkastningsskatt
för sin utdelning å aktien eller lotten, och aktiebolaget
eller banken borde få skatta för hela vinsten oavkortad. Länsstyrelsen
ville därvid påpeka, att, om dubbelbeskattning skulle anses härigenom
uppkomma, detta fall icke bleve det enda, där sådant inträffade. Det
torde väl nämligen få anses givet, att, då avdrag för skuldränta icke
medgåves, den avkastning, utlånat kapital lämnade, på g-rund därav bleve

286

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

beskattad både i form av ränta och såsom vinst i det företag, som upplånat
kapitalet. Såsom en konsekvens av den bestämmelsen i förslaget,
att avdrag för skuldränta icke kunde medgivas vid taxering till avkastningsskatt,
syntes därför kunna följa, dels att ett aktiebolag vid dess
taxering till avkastningsskatt icke kunde få avräkning för utdelningen
till aktieägarna, dels och att aktieägarna skulle taxeras till avkastningsskatt
för den dem tillkommande aktieutdelningen lika väl som räntetagarna
för sin ränta. Bevillningsförordningens bestämmelse, att utdelning
å aktier och å lotter i solidariska bankbolag ej skulle räknas såsom
inkomst av kapital, ansåges allmänt som en av de största orättvisorna
i det nuvarande beskattningssystemet. Det borde icke heller kunna
väcka förvåning, att en löntagare, som finge erlägga skatt till kommunen
för all den inkomst, han kunde bereda sig genom sitt arbete, kände
sig lindrigt, sagt mindre välvilligt stämd emot ett skattesystem, som
läte hans granne, rentieren, vilken hade sin förmögenhet placerad uteslutande
i aktier, gå alldeles fri från kommunalskatt.

Den ändring till det bättre härutinnan, som enligt förslaget skulle inträda
därigenom, att för aktieutdelning skulle erläggas kommunal inkomstskatt,
kom me i verkligheten att bliva skäligen obetydlig, alldenstund denna
skatt dels vore avsedd att utgå efter en maximiskatteskala, som ej finge överskridas,
och dels även skulle träffa alla de enskilda skattskyldiga, vilka
måste erlägga avkastningsskatt. Aktieutdelning vore numera en mycket
vanlig inkomstpost hos den enskilde, och hos många av de ekonomiskt
bättre situerade utgjorde den huvudparten av intäkterna. Skulle sådan
utdelning undantagas från avkastningsskatt, komme därför icke att
vinnas den reglering och utjämning av skattetrycket inom kommunen,
som reformen avsåge att åstadkomma. Härtill komme, att enligt allmän
uppfattning placering av penningar i aktier vore av alldeles samma
natur som deras insättning i bank. Denna form av kapitalplacering
valdes i regel för att erhålla bättre avkastning av kapitalet både direkt
genom högre utdelning än den gällande räntan och indirekt genom att
för denna utdelning undgå beskattning. Ofta tillkomme visserligen
även det syftemålet att ytterligare öka avkastningen genom handel med
aktierna. Att särskilt gynna en sådan kapitalplacering kunde icke vara
rätt. Icke heller syntes intresseprincipen betinga någon undantagsställning
för den avkastning,, som bestode i utdelning på aktier. Ty aktieägaren
hade ju alldeles samma möjlighet som räntetagaren att draga
nytta av kommunens allmänna anstalter och vållade den alldeles samma
utgifter.

Vad anginge Eiserman—von Wolckers förslag om kommunal in -

287

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

komstskatt, sa ausåge länsstyrelsen, att, om man med nämnda skatt ville
träffa den verkliga skatteförmågan, så borde aktiebolagen och de solidariska
bankbolagen ej fritagas från densamma.

Smålands och Blekinge handelskammare: Kommunal beskattning av
utdelning å aktier funne handelskammaren vara i viss mån en avvikelse
från intresseprincipen. Dylik inkomst, liksom över huvud taget all kapitalinkomst,
förefunnes i regel företrädesvis hos större inkomsttagare. Det
vore emellertid icke alltid så, att deri större inkomsten vore förbunden
med det större intresset: tvärtom gåves det många fall, såsom beträffande
kommunens folkskolor och fattigvård m. in., där ett rakt motsatt förhållande
ägde rum. Den starka skärpning i beskattningen av de större
inkomsttagarna, som aktieutdelningarnas beskattning skulle innebära -»■
särskilt när skatten gjordes progressiv — stode därför i strid med intresseprincipen.
Det borde därvid framhållas, att, då den skatteutjämning
kommunerna emellan, som förslagen förutsatte såsom nödvändig —
ehuru den däri ej närmare utformades — otvivelaktigt komme att i avsevärd
utsträckning försiggå genom ett överflyttande på staten av åtskilliga
utgiiter, som nu direkt bestredes av kommunerna, komme på denna omväg
aktieutdelningarna att indirekt få bära åtskilliga av de nu inom
kommunalbeskattningen lallande utgifterna. Till dessa synpunkter komme
enligt handelskammarens förmenande även taran, att kapitalet droges
från aktiebolagen vid eu dylik hård beskattning.

Norrlottens och Västerbottens läns handelskammare: I fråga om beskattningen
av aktiebolag och av utdelningen å aktier funne handelskammaren
Eiserman—von Wolckers förslag äga avgjort företräde framför
Landéns, vilket senare måste anses innebära én särskild straffskatt
på själva aktiebolagsinstitutiönen, som bjärtast framträdde vid eu jämförelse
med beskattningen av delägarna i handelsbolag. Att man vid
en reform av den kommunala beskattningen i nästan främsta rummet
tänkte på tillgodogörandet av den stora och hittills obegagnade skattekälla,
som läge i utdelningen från aktiebolag, vore helt naturligt. Emellertid
kunde man icke tillsluta ögonen för att utnyttjandet av denna källa
måste i hög grad öka ojämnheterna i skattetrycket kommunerna emellan.
Förmögenheterna vore i hög grad koncentrerade i de stora städerna.
Det vore att förutse, att genom aktiebeskattningen dessa samhällen skulle
vinna en betydande inkomstkälla, som i långt ringare mån komme andra
kommuner till del. Handelskammaren ville ifrågasätta, huruvida icke
aktiebeskattningen skulle kunna tagas i anspråk fristående från övriga

Handoi*--

bimrama

Kammar

rStten.

288 Kungl. Maj.-ts proposition Nr 191.

skattekällor och användas till utjämning i stället för till ökande av det
mellankommunala skattetrycket.

Kammarrätten har icke framställt någon speciell anmärkning mot
huvudgrunderna för Eiserman—von Wolckers avkastningsskatt i nu ifrågavarande
avseende. På tal om den kommunala inkomst- och förmögenhetsskatten
enligt Eiserman—von Wolckers förslag har kammarrätten
tagit principiell ställning till föreliggande fråga och därvid anfört i
huvudsak följande:

Beträffande inländska juridiska personer måste enligt kammarrättens
mening den grundprincipen upprätthållas, att inkomsten skulle i
sin helhet tagas till beskattning men å andra sidan icke finge till någon
del dubbelskattas. Huruvida härvid inkomsten borde beskattas hos den
juridiska personen såsom sådan eller hos dess medlemmar eller delvis
hos den förre och delvis hos de senare, finge för varje särskild grupp
av juridiska personer bero aA^ praktiska hänsyn, men först och främst
av vad kommunernas inbördes beskattningsrätt krävde.

Aktiebolag, varunder här och i det följande inbegrepes jämväl solidariska
bankbolag, vore enligt Eiserman—von Wolckers förslag fritagna
från kommunal inkomstbeskattning, varemot delägarna ålåge sådan
beskattning för uppburen utdelning från bolaget. Den del av bolagets
inkomst, som icke utdelades till delägarna, bleve således från beskattningen
undantagen. Kammarrätten kuude för sin del icke tillerkänna giltighet
åt de skäl, som av förslagsställarna anförts till stöd för en dylik,
emot ovannämnda grundprincip stridande anordning. Att aktiebolagen
icke hade någon personlig skatteförmåga i egentlig mening, kunde väl
äga sin teoretiska riktighet men borde givetvis, lika litet som i fråga
om skattskyldighet till staten, föranleda till skattefrihet i förhållande
till kommunen,
munala beskattningsväsendet borde ordnas fristående Irån det statliga.
Hade aktiebolagen i avseende å statsbeskattningen blivit i förhållande
till andra skattesubjekt för hårt belastade, syntes sålunda denna omständighet
icke böra hindra ett rationellt ordnande av den kommunala
beskattningen. Det avgörande skälet för förslagets ställning i nu
ifrågavarande avseende torde emellertid hava varit — förutom berättigad
strävan att undvika dubbelbeskattning — svårigheten att bestämma
beskattningsorten för aktiebolagen samt i händelse av liera beskattningsorter
att med en progressiv beskattningsmetod fördela inkomsten till
beskattning mellan dessa orter. Eu dylik teknisk svårighet, vars övervinnande
väl icke varit omöjligt, borde dock ej få föranleda till att en

289

Kungl. Maj-.ts proposition Nr 191.

viss grupp av företag, nämligen de som tagit formen av aktiebolag,
skulle beredas så avsevärda förmåner i kommunalt beskattningsavseende,
som Fn ser man—von Wolckers förslag för dom medförde. Förslagsställarna
framhölle själva, att i nämnda avseende komme aktiebolagen eller rättare
deras förvärv att i förhållande till enskilda personers inkomst intaga en
gynnad ställning''. Men jämväl för bolagen sins emellan verkade frånvaron
av en vid sidan av objektbeskattning ställd inkomstbeskattning
otillfredsställande, då ju i sådant fall bolagen utan hänsyn till deras
olika skuldbelastning och oberoende således av deras olika skattekraft
skulle under i övrigt lika förhållanden beskattas lika. Den utjämnande
faktorn, som den kommunala inkomstskatten vore avsedd att utgöra,
erfordrades ej minst för åstadkommande av riktig avvägning av skattebördan
inom en och samma grupp av skattskyldiga.

Om således enligt kammarrättens mening aktiebolagen icke borde
fritagas från kommunal inkomstbeskattning, vore det å andra sidan ej
mindre angeläget, att bolagens inkomst icke i sin helhet eller till någon
del gjordes till föremål för dubbelbeskattning. Sådan dubbelbeskattningskulle
emellertid uppstå, om bolaget taxerades för hela sin inkomst och
dessutom aktieägarna för utdelningen från bolaget. Med rätta hade såsom
en av det nuvarande kommunala beskattningsväsendets brister framhållits,
att kommunen vore betagen möjlighet att uttaga bidrag av sådana
kommunmedlemmar, vilka utan att vara skattskyldiga till kommunen
för fast egendom erhölle sin inkomst uteslutande av aktier. Det borde
ej heller ifrågasättas annat, än att i ett reviderat kommunalt beskattningssystem
utdelning å aktier skulle upptagas till beskattning hos aktieägaren
i hans bostadskommun. För undvikande av antjMda dubbelbeskattning
borde alltså vid bolagets kommunala inkomstbeskattning
inkomsten minskas med det därav till delägarna utdelade beloppet.
Därest den kommunala inkomstskatten, såsom kammarrätten förordat,
icke gjordes progressiv, borde inga skattetekniska hinder anses ligga i
vägen för en dylik anordning. Och jämväl med eu progressiv beskattning
skulle nog anordningen låta sig försvaras, då ju progressionen i
allt fall komme till uttryck, ehuru fördelad å både bolagets och delägarens
hand.

Då emellertid kommunal beskattning för utdelning å aktier hittills
icke ägt rum och följaktligen kunde, om bostadskommunen tillerkändes
beskattningsrätt till hela den av aktieägaren uppburna utdelningen,
befaras föranleda en alltför stark förskjutning av beskattningsrätten till
förmån för vissa kommuner, särskilt större stadskommuner, där aktieägare
till större antal plägade vara bosatta, kunde ifrågasättas, huruvida
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 158 höft. (Nr 191.) 37

290

Kungl. Maj.ts proposition Nr 191.

icke lämpligen allenast en del av vad aktieägaren uppburit i utdelning,
exempelvis hälften, borde i aktieägarens hand taxeras i hans bostadskommun,
i vilket fall aktiebolaget vid beräkning av dess beskattningsbara
inkomst skulle åtnjuta avdrag blott för den del av utdelningen, som
hos aktieägarna toges till beskattning.

Vad anginge beskattningsorten för aktiebolags inkomst, kunde ej
ifrågasättas, att beskattningen skulle förläggas till den kommun, med
vilken bolaget icke hade annan förbindelse, än att bolagets styrelse där hade
sitt säte. Den eller de kommuner, där bolaget bedrivit sin verksamhet
eller eljest varit till avkastningsskatt skattskyldig!, framträdde givetvis
såsom de till inkomsten mest skatteberättigade. Härav följde, att eu
uppdelning av inkomsten måste kunna äga rum för beskattning inom
olika kommuner. Vid sådan fördelning skulle kunna förfaras så, att
bolagets samfällda inkomst — d. v. s. den sammanlagda avkastningen
efter frånräknande av skuldräntor m. m. — minskades med den del därav,
vilken skulle såsom indelning beskattas hos aktieägarna, samt återstoden
fördelades i samma proportion, vari bolagets avkastning blivit inom respektive
kommuner tagen till beskattning, med iakttagande därvid, att sådan
avkastning av skogsbruk, som icke taxerades till avkastningsskatt, finge
ingå i beräkningen såsom om den taxerats till sådan skatt i den kommun,
där skogsbruket bedrivits, samt att annan av bolaget åtnjuten avkastning,
som icke varit avkastningsbeskältning underkastad, såsom utdelning
å aktier m. m., finge antagas hava avkastningsbeskattats i den
kommun, där bolaget haft kontor (huvudkontor). Skulle bolaget ej haft
något kontor, stode kanske ej annan utväg till buds än att såsom kontorskommun
anse den kommun, där styrelsen hade sitt säte.

Gjordes den kommunala inkomstskatten icke progressiv, borde alltså
inga svårigheter möta vid bestämmande av aktiebolagens beskattningsort
och i avseende å fördelningen av deras inkomst mellan flera beskattningsorter.
Annorlunda ställde sig nog förhållandet vid progressiv
beskattning, för vilken egentligen förutsattes, att inkomsten i dess helhet
taxerades å allenast en ort. Utvägar torde dock kunna anvisas för eu
fördelning av inkomsten jämväl vid progressiv beskattning enligt Eiserman—von
Wolckerska förslagets system. Exempelvis kunde det maximiskattebelopp,
som belöpte å hela inkomstens progresserade belopp,
uppdelas mellan de beskattningsberättigade kommunerna i enlighet
med ovan antydda fördelningsgrunder, varefter det maximiskattebel >pp,
som folie å varje särskild kommun, finge av kommunen tagas i anspråk
till så stor del, vartill den för kommunen gällande debiteringsprocenten
berättigade.

291

• Kurif/l. Maj:ts proposition Nr 191.

Enligt Landeri» förslag gällde såsom regel, att juridiska personer vore
skyldiga att för hela sin inkomst erlägga inkomstskatt till kommunen,
samt att av sådan anledning medlemmarna vore för utdelningen skattefria.
Härifrån gjordes dock den väsentliga avvikelsen, att delägare i
aktiebolag och solidariska bankbolag skulle kommunalt beskattas för utdelning
från bolaget. För bolagen åter gällde den allmänna regeln.

Den i bevillningslagstiftningen och därpå grundade kommunala
beskattningen uttryckligen fastställda principen, att dubbelbeskattning
icke finge förekomma, skulle således med Landéns förslag frångås. Kammarrätten
hade vid flera tillfällen framhållit vikten av att denna på riktiga
grunder vilande beskattningsprincip upprätthölles. I avseende å
statsbeskattningen förelåge väl redan i viss mån avvikelse från nämnda
princip, i det att aktiebolagen efter en särskild skatteskala, byggd på
förhållandet mellan bolagets kapital och årsvinst, påfördes inkomstskatt
för sin vinst utan avdrag för utdelning till delägarna och de senare
beskattades för hela sin utdelning. Till försvar för denna anordning hade
framhållits, att statsmakterna i avseende å ansvarighet för gäld berett
aktiebolagen förmåner framför andra skattskyldiga, vilka förmåner borde
kunna kompenseras av skärpt beskattning till staten. Med hänsyn till
de skilda grunder, efter vilka inkomstskatt till staten utginge för aktiebolag
och för andra skattskyldiga, kunde ock möjligen sägas, att aktiebolagens
och dess delägares taxering till denna skatt icke framträdde såsom
reell dubbeitaxering. Den i Landéns förslag anordnade beskattningen
av aktiebolagens vinst och delägarnas utdelning från bolagen innebure
däremot verklig dubbelbeskattning, och vad som ansetts kunna gälla
till försvar för att låta både bolagen och delägarna erlägga inkomstskatt
till staten ägde ingen giltighet, när det gällde den kommunala
beskattningen.

Kammarrätten hade i det föregående uttalat sig för att kommunal
beskattning av utdelning å aktier borde äga rum, dock att dubbelbeskattning
härigenom icke finge uppstå. Med Landéns skattesystem, som
för avkastning och inkomst inrymde allenast eu beskattningsform, den
partiella inkomstskattens, torde emellertid, för undvikande av dubbelbeskattning,
den utvägen knappast kunna tillgripas, att vid aktiebolagens
taxering deras vinst minskades med utdelningens belopp, enär härigenom
den kommun, inom vilken bolagets verksamhet bedreves, kunde i sin
beskattningsrätt bliva alltför mycket kringskuren. Aven om exempelvis
blott hälften av utdelningen beskattades hos delägarna och bolagens
beskattningsbara vinst således minskades med allenast utdelningens
halva belopp, måste i ett system, där avkastningsbeskattning saknades,

1919 are
riksdag.

Cepartements etseften.

292 Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

verksamhetskommunens beskattningsintresse i allt fall antagas bliva allt
för litet tillgodosett. I själva verbd läte sig föreliggande fråga icke
tillfredsställande lösas med det av Landén valda beskattningssystemet;
och kammarrätten hade ock framhållit denna konsekvens såsom en av de.
väsentliga brister, som vidlått systemet i fråga.

Sedan kommunalskattesakkunniga avlämnat sina betänkanden, har,
såsom jag i den inledande översikten antydde, frågan om kommunal
beskattning av aktieutdelning varit föremål för riksdagens prövning. 1
proposition till 1919 års lagtima riksdag (nr 108) föreslogs sådan ändring i
bevillningsförordningen, att till bevillningspliktig inkomst av kapital
skulle räknas jämväl utdelning å aktier i inländska aktiebolag samt å
lotter i solidariska bankbolag.

Över det förslag, som låg till grund för propositionen, hade yttranden
inhämtats från länsstyrelserna och kammarrätten. Förslaget
hade tillstyrkts av flertalet länsstyrelser men avstyrkts av kammarrätten.

Bevillningsutskottet hemställde (betänkande nr 35) i anledningav
propositionen i berörda avseende, att andra skattskyldiga än inländska
aktiebolag och solidariska bankbolag skulle erlägga bevillning för halva
beloppet av utdelning å aktier eller lotter i sådant bolag, samt att denna
bestämmelse skulle träda i kraft den 1 januari 1920. I reservation
yrkades bifall till propositionen endast med den förändring, att inländska
aktiebolag och solidariska bankbolag skulle befrias från bevillning för
ifrågavarande slag av inkomst.

I första kammaren bifölls utskottets förslag och i andra kammaren
reservationen. Vid gemensam votering segrade andra kammarens mening.
De nya bestämmelserna skulle träda i krait den 1 januari 1920. Förordning
i ämnet utfärdades den 11 juli 1919 (nr 416).

Frågan om aktie- och bankbolagens beskattning påkallar särskild
uppmärksamhet endast med avseende a de skatteformer, som skola tillgodose
principen skatt efter förmåga. Att vid en intressebeskattning
av fastigheter och näringsföretag skatten bör utgå efter samma grund,
vare sig det är ett bolag eller en enskild, som äger fastigheten eller
idkar näringen, ligger i sakens natur.

En kommunal beskattning efter förmåga skall, enligt det av
mig tidigare framlagda skattesystemet, tillgodoses genom dels eu allmän
kommunal inkomstskatt och dels en kommunal progressivskatt.
Det kan med fog göras gällande, att bolagen och delägarna i desamma

293

Kung/. Maj:ts proposition Nr 191.

böra deltaga i dessa skatter efter enahanda grund er, som äro stadgade
i fråga om den likaledes etter förmågeprineipen utbyggda statsskatten.
Förhållandena kunna nämligen sägas icke vara annorlunda, därför att
det är kommunen och icke staten, som ombesörjer de allmänna angelägenheter,
vilka skola bekostas med de inflytande skattemedlen. Tvärtom
utgör hänsynen till de olika kommunernas beskattningsrätt i de fall,
då aktieägare bor i annan kommun än den, där bolaget driver sin verksamhet
eller där dess styrelse har sitt säte, ett ytterligare skäl för såväl
bolagets som'' aktieägarnas skatteplikt.

En skillnad mellan den statliga och den kommunala beskattningen
påkallas dock i anledning av det utav 1919 års lagtima riksdag antagna
förslaget om så kallad B-skatt å bolags icke utdelade vinstmedel.
Med hänsyn redan till det sätt, varpå denna skatt blivit utformad,
synes densamma icke böra komma till användning för kommunala
ändamål. Såsom jag vid anmälan för Kungl. Magt den 21 mars
1919 av berörda skatteförslag framhöll, var det ej heller avsett, att
skatten skulle få en dylik utsträckt användning.

Emellertid har jag ansett det jämväl i övrigt böra tagas under
övervägande, om och i vad mån någon lättnad i jämförelse med den
statliga beskattningen lämpligen bör vid kommunalbeskattningen beredas.
Att en sådan lindring skulle kunna anordnas genom nedsättning
av delägarnas skattskyldighet för dem tillkommande utdelning,
synes mig vara uteslutet vid en skatt efter förmåga.

Skall en lättnad i en eller annan form kunna åvägabringas, synes
densamma böra avse bolageBs skattskyldighet. Jag har härutinnan
haft under övervägande olika utvägar. Närmast till hands ligger måhända
att betrakta aktiekapitalet såsom en bolagets skuld och i enlighet därmed
låta bolagen såsom ränta å gäld avräkna utdelning till aktieägarna intill
viss procent. Det kan dock med fog erinras, att en sådan anordning
skulle kunna leda till svåra rubbningar i fråga om kommunernas beskattningsrätt.
Man tanke sig exempelvis det fall, att ett större näringsföretag
ombildas till aktiebolag, vars delägare bo å andra orter.
Den kommun, där företaget drives, har förut fått beskatta hela inkomsten,
men skulle, blott på grund av bolagsbildningen, få begränsa
beskattningen till ett avsevärt lägre belopp, desto lägre ju större aktiekapitalet
gjordes. Vid sådant förhållande har det synts mig, att bolagen
böra få betala kommunal inkomstskatt för hela sin vinst samt
att, om någon lättnad skall beredas dem, detta måste ske i fråga om
progressivskatten. Denna skatt är, som förut berörts, avsedd att beräknas
å det till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt beskattnings -

Gällande berömmelser.

1917 års
förslag.

Eiserman—
von Wolcker,

Lan <lén.

294 Kunyl. Maj:ts proposition Nr 191.

bara beloppet och utgöras å den ort, varest statsskatten skall utgå, det vill
i förevarande hänseende säga å den ort, där styrelsen har sitt säte. Då
denna ort ofta är en annan än den, där bolaget bedriver sin rörelse, och
kommunen i dylikt fäll ieke kan anses hava något större anspråk på att
få utkräva någon progressivskatt, synes hänsynen till kommunernas beskattningsrätt
icke lägga hinder i vägen för en lindring för bolagen i
fråga om denna skatt. Lämpligen torde skattelindringen kunna så anordnas,
att för den del av bolags vinst, som ej överstiger sex procent av
bolagets kapital, beräknat på sätt i inkomst- och förmögenhetsskatteförordningen
finnes angivet, ej utgöres någon progressivskatt.

Till frågan om huru stor del av den utav bolag erlagda progressivskatt
bör stanna inom kommunen torde jag få senare återkomma.

C. Kommanditbolags beskattning.

Jag vill i detta samanhang även beröra frågan om kommanditbolags
beskattning. Ett kommanditbolag skiljer sig som bekant från
ett vanligt handelsbolag därigenom, att, medan bolagsmännen i ett handelsbolag
personligen svara för bolagets förbindelser, i kommanditbolaget
vissa av bolagsmännen, de s. k. kommanditdelägarna, ej ansvara för
bolagets förbindelser med mera än de i bolaget insatt eller åtagit
sig att insätta. Övriga bolagsmän i kommanditbolaget äro att betrakta
som delägare i ett vanligt handelsbolag. Enligt gällande lagstiftning
äro kommanditbolag i beskattningsavseende helt likställda med vanliga
handelsbolag.

Åven enligt Eiserman—von YY olekers förslag anses handelsbolag,
kommanditbolag och rederier utgöra en likställd grupp av juridiska
personer. Beträffande den kommunala inkomst- och förmögenhetsskatten
kunde, yttra de sakkunniga, bland annat, icke ifrågasättas annan ordning
än den nu gällande. Inkomsten taxerades sålunda hos delägarna, oavsett
om de tillgodogjort sig någon del därav eller ej.

Landéu har även i sitt förslag till kommunal inkomstskatt föreslagit,
att kommanditbolag skulle jämställas med vanliga handelsbolag;
inkomstskatt skulle jämlikt detta förslag erläggas av bolagen men
icke av delägarna. I motiveringen framhålles, bland annat, de svårigheter
i taxeringsavseende, som ofta uppstode på grund av bolagsmännens

295

Kungt. Maj:ts proposition Nr 191.

betydande antal. I Stockholm torde, yttrar Landén, finnas ett av hundratals
delägare bestående kommanditbolag, vilket kunde framhållas som
ett exempel på dessa svårigheter.

Kammarrätten har icke halt någon erinran mot Eiserman—von KumminWolckers
förslag rörande kommanditbolags beskattning. rätten.

Under förarbetena till det förslag till kommunalskattelag, jag nu inom ftnaneiramlägger,
uppkom truga, bland annat, huruvida ej kommanditbolag departementet
vid den kommunala beskattningen borde beträffande den del av vinsten, ^^siaq. ^
som tillkommer komanditdelägarna, jämställas med aktiebolag. Emellertid
syntes överensstämmelse mellan den statliga och den kommunala
inkomstbeskattningen i förevarande hänseende böra råda. Därför utarbetades
inom finansdepartementet ett utkast till ändringar i 1910 ärs
förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt, upptagande, bland annat,
föreskrift om kommanditbolags beskattning på antytt sätt. Uti en
vid utkastet fogad promemoria anfördes:

»För ett stadgande i sådan riktning talar dels den omständighet,
att kommanditdelägarens ställning i många avseenden liknar aktieägarens,
och dels önskvärdheten av att förhindra, det aktiebolagen, för
undvikande av beskattning, ombildas till kommanditbolag. Utredning
har igångsatts angående omfattningen av kommanditbolagsbildningen
inom landet, men denna utredning är ej slutförd. Föremål för särskild
tvekan torde vara frågan om vad som beträffande kommanditbolag bör
räknas till bolagets kapital. Författningsutkastet upptager kommanditdelägarnas
gjorda insatser, vilket i fråga om aktiebolag motsvarar det
verkligen inbetalta aktiekapitalet. Väl är det sant, att kommanditbolagen
därigenom bli sämre ställda än aktiebolagen, som få medräkna
det nominella aktiekapitalet samt reservfonden. Emellertid synes det
vara svårt att finna annan lämplig beräkningsgrund än insatsens storlek.

1 den mån en avsevärdare handel ing inom bolaget anses böra ske, torde
för övrigt förekomma den åtgärd, att kommanditdelägarnas innestående
vinst överföres till kommanditkapitalet. Den sämre ställning, som kommanditbolagen
skulle erhålla i förhållande till aktiebolagen, torde alltså
vara mera skenbar. Vid val mellan den utfästa eller den verkställda
insatsen såsom måttstock synes man böra giva företrädet åt den senare.»

Över berörda utkast till ändringar i 1910 års förordning om Kammuimkomst-
och förmögenhetsskatt inhämtades yttrande från kammarrätten, rutten,
som anförde i huvudsak följande:

296

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

En nödvändig förutsättning för den ifrågasatta ändringen beträffande
kommanditbolags beskattning vore, att den grund, efter vilken kommanditdelägarnas
andelar i vinsten skulle beräknas, blivit på förhand
uttryckligen bestämd. Att sådan grund i allmänhet funnes angiven
i kommanditavtalet, torde få antagas, men ansåge sig kammarrätten
likväl böra erinra, att 40 § i lagen om handelsbolag och enkla bolag
den 28 juni 1895 förutsatte, att någon grund icke blivit bestämd. För
övrigt hade, såsom i promemorian även medgåves, förslaget icke
medfört den likställighet mellan kommanditbolag och aktiebolag, som
avsetts. Fasthelire hade kommanditbolagen försatts i en sämre ställning
än aktiebolagen, i det vid bestämmandet av skatteprocenten
kommanditbolagen enligt förslaget finge under kapital inräkna allenast
kommanditdelägarnas i bolaget gjorda insatser men aktiebolagen enligt
gällande bestämmelser såväl aktiekapital som reservfond. Om
emellertid, såsom finge anses riktigt, skattskyldigheten borde principiellt
bestämmas i förhållande till hela det å kommanditlotterna belöpande
kapital, som inginge i rörelsen, måste förslaget härutinnan i dess föreliggande
skick anses såsom obilligt. Kammarrätten hölle alltså före,
att under kommanditbolags kapital borde inräknas ej allenast komraanditdelägarnas
insatser utan även så stor del av kommanditbolagets
reservfond, som motsvarade kommanditdelägarnas andelar däri. Huru
dessa andelar rätteligen borde beräknas, i det fall att kommanditavtalet
därom icke lämnade ledning, vore emellertid kammarrätten, i saknad
av nödigt material, icke i tillfälle att angiva.

Depariements ehefsn.

Någon principiell skillnad mellan kommanditdelägares och aktieägares
ställning synes mig knappast förefinnas. Båda svara endast med
sin insats. Väl är det sant, att kommanditdelägarnas vinstmöjligheter
kunna vara genom bolagsavtalet begränsade till viss maximiprocent, men
detsamma kan ofta gälla för delägare i aktiebolag.

Den i förutnämnda promemoria berörda statistiska utredningen
har nu blivit slutförd. Vid utredningen framgick, att, ehuru kommanditbolagen
ännu äro jämförelsevis få här i landet, denna form av bolagsbildning
kommit till en mera avsevärd användning under de senare
åren. Huruvida detta har sin orsak i den för aktiebolagen skärpta
beskattningen, torde vara. svårt att avgöra. I vilket tall som helst
lärer det dock vara lämpligt, att likställighet uti nu ifrågavarande hänseende
mellan kommanditbolag och aktiebolag genomföres. Ju längre
man dröjer därmed, desto större utbredning torde nämnda bolagsform

297

Ktingl. May.ts proposition Nr 191.

hava erhållit, och i desto Hera fall kommer därför åtgärden att kännas
såsom en verkligt skärpt beskattning.

Det av kammarrätten gjorda påpekandet, att frågan om den grund,
efter vilken kommanditdelägarnas vinstandelar skulle beräknas, kunde
komma att bereda svårigheter, kan väl ej frånkännas ett formellt berättigande.
I verkligheten torde det dock vara så, att dylik grund
finnes angiven i bolagsavtalct. Skulle möjligen i något undantagsfall
uttrycklig överenskommelse saknas, lärer det vara fråga om något äldre
bolag; i sådant fall kunna ju taxeringsmyndigheterna följa den fördel
ningsgrund, som av bolagsmännen tidigare tillämpats. Att i bolagets
kapital inräkna, på sätt kammarrätten föreslagit, även kommanditdelägares
andelar i bolags »reservfond» är uteslutet redan av den anledning,
att några i lag meddelade föreskrifter om uppläggande av sådan
fond ej finnas.

i vad mån kommanditdelägare i redan bildade bolag kunna anses
pliktiga att till bolaget återgälda den nya skatten helt eller delvis, har
ansetts icke böra i denna ordning upptagas till prövning. Rättsförhållandet
mellan bolagsmännen torde nämligen icke böra ordnas i skattelagstiftningen.

Till frågan om de ändringar i förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt,
som betingas av vad nu anförts, skall jag senare återkomma.
Det inom finansdepartementet utarbetade förslaget till kommunalskattelag
utgår från den förutsättning, att nu ifrågasatta likställighet
mellan aktiebolag samt kommanditbolag — beträffande de
senare dock endast i vad angår den kommanditdelägama tillkommande
andel i vinsten — genomföres även i fråga om statsbeskattningen.

D. Kooperativa föreningars beskattning.

Frågan om kooperativa föreningars beskattning gjordes tillföremål
för särskild behandling i lagstiftningen först genom 1910 års skattelagar.
Dessförinnan var skapandet av normer för deras beskattning överlämnat
åt praxis, som emellertid intog en ganska skiftande ståndpunkt
till frågan.

Enligt det förslag till förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt,
som förelädes 1910 års riksdag, skulle inkomstskatt erläggas av,
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 158 höft. (Nr 191.) 38

1910 års bestämmelser.

Förordningen
om inkomstoch
förmögenhetsskatt.

Kooperativa

förbundet.

298 Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

bland andra, föreningar för ekonomisk verksamhet. Däremot skulle såsom
inkomst icke taxeras vad som erhållits såsom vinstutdelning å
insatser i dylika föreningar. I fråga om förenings rätt att vid
beräkning av vinstens storlek göra avdrag för lämnad rabatt, pristillägg
eller utdelning upptog förslaget följande bestämmelse: »Har
förening, som sträckt sin verksamhet utom medlemmarnas krets,
lämnat sina kunder, vare sig de tillhört föreningen eller icke, pristilllägg,
rabatt eller annan sådan utdelning i förhållande till gjorda köp
eller försäljningar, må avdrag för dylik utdelning icke äga rum, där ej
utdelningen skett i omedelbart samband med köp eller försäljning, varpå
utdelningen grundats, varemot förening, som icke sträckt sin verksamhet
utom medlemmarnas krets, må åtnjuta avdrag för all utdelning,
varom här sägs, för såvitt den utgått efter grunder, som varit före köpet
eller försäljningen bestämda.»

Innan förslag till de nya skattelagarna förelädes riksdagen, hade
framställningar i fråga om de kooperativa föreningarnas beskattning inkommit
från å ena sidan kooperativa förbundet och å andra sidan handelskamrar
och köpmannaföreningar.

Kooperativa förbundet anförde därvid i huvudsak följande:

Överskottet i en kooperativ förening vore icke att hänföra till
vinst i vanlig mening, utan borde i stället betraktas som eu minskning
i utgifter för dem, som köpte i föreningens butik. Att denna karakterisering
av överskottet vore den rätta, framginge därav, att överskottet,
som tydligtvis uppstått på grund av att föreningen hållit gängse
dagspriser och sålunda tagit en betalning vid utlämningen av varorna,
som överstigit inköpspriset med tillägg av omkostnaderna, efter innehållning
till fondavsättning fördelades i förhållande till vars och ens
inköpssumma, medan å det insatta kapitalet vanligen lämnades högst
fem procents ränta. Principen att hålla gängse dagspriser torde vara
den ur privathandelns synpunkt förmånligaste, emedan en utförsäljning
till inköpspris med tillägg endast av omkostnaderna även torde rubba
privathandelspriserna. Skulle emellertid de kooperativa föreningarna
åläggas skattskyldighet för deras överskott, läge nära till hands, att de
försålde till så låga priser, att överskott icke uppstode. Bland kooperatörerna
närdes dock den önskan att icke behöva slå in på en sådan väg
med den svenska kooperationsrörelsen, och för handelslivet i dess helhet
skulle det vara lugnast, att denna väg icke beträddes. En skattskyldighet
för de kooperativa affärerna för det överskott, varmed de förbilligat
sina medlemmars, eventuellt även andras, levnadsomkostnader, komme

299

Kanyl. Maj:ts proposition AV l!)l.

att strida mot gällande skattepriuciper. Den direkta skattskyldigheten
grundade sig ju på inkomst eller vinst, d. v. s. att, då äganderätten
till ett kapital överflyttades från en till en annan, hade den, som
komme i åtnjutande av vinst, att erlägga skatt för vinsten. Lika naturligt
som det efter denna princip vore, att den private handlanden skulle
erlägga skatt för den vinst, han åtnjöte av sin verksamhet, vilken vinst
vore hans inkomst, lika naturligt vore, att den kooperativa föreningen
betriades från skattskyldighet för det överskott, som genom dess verksamhet
uppstode, då överskottet återbures til! kunderna, antingen dessa
vore medlemmar eller icke medlemmar. Bedreve kooperativ förening
däremot handel med utomstående personer men bekölle vinsten för
medlemmarnas räkning, hade föreningen i fråga om vinstens överföring
från eu till annan ställt sig på samma ståndpunkt som den private
handlanden och borde erlägga skatt för den sålunda från utomstående
till föreningen eller dess medlemmar överförda vinsten. Däremot borde
även sådan förening vara befriad från skattskyldighet för det överskott,
som uppstått på försäljningen till medlemmarna. Äganderätten till
överskottet i den kooperativa föreningen hade icke gått från en till
annan utan kvarlåge hos medlemmarna i gemenskap. Överskottet vore
för medlemmarnas räkning uppsamlat som en besparing, och en var åtnjöte
del av detsamma i den mån han genom inköp i sin egen affär
bidragit till överskottets uppstående. Besparingar på liknande sätt kunde
göras av dem, som ägde kapital nog att köpa i större partier, utan att
de behövde föreningsvis sammansluta sig. Att sådana besparingar i
stor skala dagligdags förekomme, behövde icke påpekas. För den i
kapitalhänseende svagare delen av landets invånare återigen framstode
icke samma möjligheter att var och en för sig genom större inköp nå
fram till billigare pris. För att denna del av befolkningen skulle kunna
göra inköp i några större partier och därmed i någon mån nedbringa
de dyra levnadsomkostnaderna, måste flera sammansluta sig och köpa
gemensamt. Detta hade också gjorts i de kooperativa föreningarna.

I de från representanter för den privata handeln inkomna yttrandena
påyrkades däremot en väsentligen skärpt beskattning av de kooperativa
föreningarna. Dåvarande chefen för finansdepartementet fann
— vid anmälan för Kungl. Maj:t den 11 mars 1910 av det då föreliggande
förslaget till förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt — de för
kooperativa föreningars beskattning anförda skälen bäst återgivas genom
ett citat av ett utav juris doktorn J. C. Lembke vid allmänna svenska

Representanter
för
den privata
handeln.

300

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

handelskammarmötet i Stockholm år 1909 hållet föredrag. I nämnda
föredrag framhölls, bland annat, följande:

Att betrakta kooperativa näringsföretags vinst såsom resultat av
föreningsmedlemmarnas besparingar och således anse den medlemmarna
tillfallande vinstutdelning av företaget såsom en återbetalning av medlemmarnas
vid inköpen gjorda utlägg vore icke riktigt. Då man anställde
en jämförelse mellan ett sådant kooperativt företag, i vilket besparingssynpunkten
tycktes klarast och tydligast vara för handen, nämligen
en s. k. konsumtionsförening, som hade till uppgift att anskaffa
och tillhandahålla sina medlemmar vissa förnödenhetsvaror, och
ett icke kooperativt företag, som dreve affärer med liknande varor, måste
man finna, att själva det sätt, varpå rörelsen utövades, vore för båda
företagen detsamma. Det kooperativa såväl som det icke kooperativa
företaget vore båda på samma sätt verksamma genom att från tillverkaren
av varan eller från engrossisten anskaffa förnödenheten samt genom
att distribuera den bland de personer, som vore i behov av varan. Båda
utförde samma funktion i produktionens tjänst, och båda vore på samma
sätt produktiva. En produktion kunde, nationalekonomiskt sett, icke
anses avslutad, förrän den färdiga varan nått konsumenten, och inom
produktionen vore den fördelning av varorna, som handeln hade till sin
uppgift, lika så nödvändig som det tekniska framställandet av varan.
Handelns produktiva och betydelsefulla verksamhet läge däri, att den på
den rätta platsen och på den rätta tidpunkten ställde varorna till konsumenternas
förfogande. På samma sätt som förhållandet vore inom
den tekniska delen av produktionen, varest varans värde i regel tilltoge,
ju närmare den bringades sin slutliga form och ju mera arbete och
kapital, som användes på dess framställning, vore förhållandet även inom
den del av produktionen, som handeln omhänderhade, i det att varans
värde här tilltoge, ju närmare densamma ryckte den slutliga köparen
eller konsumenten. Att en vara vore dyrare i detaljhandeln än inom
grosshandeln eller hos fabrikanten, berodde icke på att ännu en mellanhand
trängt sig emellan konsumenten och producenten, tilltvingande sig
en orättfärdig vinst, utan bland annat därpå, att denna s. k. mellanhand
utfört ett stycke produktivt arbete genom att bringa varan till
den plats, varest den erfordrades för att tillfredsställa behovet efter densamma.
Detaljhandeln hade dessutom även den uppgiften att utföra
inom produktionen att lämpa varornas kvantitet efter köparens behov
och att fördela de stora mängderna på de små avnämarna. I denna
handelns produktiva verksamhet läge den huvudsakliga orsaken till att
en handelsvinst kunde uppkomma, i vilken också en ersättning inginge

Kungi. Maj:ts proposition Nr W1 ■ -501

för det arbete, som utfördes i produktionens tjänst, jämbördig med den
ersättning, som till andra producenter utbetalades under namn av arbetslön,
kapitalränta, jordränta och företagare vinst i allmänhet. Mellan de
kooperativa konsumtionsföreningarna och de icke kooperativa handelsföretagen
funnes i deras produktiva verksamhet ingen åtskillnad; båda
företagen arbetade på samma sätt i produktionens tjänst, och båda kunde
på grund härav göra anspråk på en ersättning för sin verksamhet och
erhölle väl också i regel en sådan. Den vinst, som de kooperativa handelsföretagen
erhölle, vore således av samma natur som den vinst, vilken
hos icke kooperativa företag kallades för »beskattningsbar inkomst»;
och detta gällde antingen de kooperativa föreningarna vore konsumtionsföreningar
eller försäljnings fö reningar, vilka senare hade till uppgift
att avsätta medlemmarnas alster. Enda skillnaden mellan dessa
båda slag av kooperation vore den, att i det ena fallet vore det konsumenterna,
som läte företaga den produktiva handelsåtgärden, i andra
fallet vore det de tekniska producenterna. Vinsten härstammade ur
samma källa och borde betraktas på samma sätt. Inkomstnaturen hos
de vinster, vilka tillfölle sådana kooperativa föreningar, som avsåge en
produktion, läge vida klarare än vid konsumtionsföreningarna. Den
tekniska produktion, som här försigginge, tryckte sin prägel på varan
på ett helt annat sätt än vad som vore fallet vid handelns produktiva
verksamhet, och att helt negligera den värdetillökning, som toge sitt
naturliga uttryck i varans förändring från råämne till färdig produkt,
läte sig ej göra. Åven här måste man gripa till »besparingsteorien»
för att söka bortförklara den vinst, som den produktiva verksamheten
i regel medförde. Givetvis vore detta resonemang här lika ohållbart
som i förra fallet. De kooperativa och icke kooperativa företagen hämtade
ur samma källa sin vinst, vilken hos båda utvisade samma skalbärande
förmåga, för såvitt denna gåve sig tillkänna genom en tillväxt
av förmögenhet. Ingen ville bestrida de kooperativa föreningarnas stora
sociala betydelse eller förneka, att de utövat en nyttig verksamhet för
stora delar av vårt folk. Den kooperativa idén vore av synnerligen
bärkraftigt slag, vilket bäst bevisades av den snabba utveckling, densamma
erhållit inom de områden, varest den kunnat slå rot. Men från
detta erkännande och till att betrakta de kooperativa konsumtionsföreningarna
såsom berättigade till en särskild undantagsplats vore steget
långt. De kooperativa företagens uppgift inom samhället kunde icke
bliva av den omfattning, att den skulle kunna göra all privat verksamhet
överflödig, och det hade redan visat sig i utlandet, att de
kooperativa företagen endast inom begränsade områden, även vad detalj -

Departementschefen

år WTO.

302 Kung). Maj:ts proposition Nr 191.

handeln beträffade, kunnat ersätta det privata företaget. Det måste sålunda
bestämt framhållas, att de privata företagen även ur socialpolitisk
synpunkt vore fullt så existensberättigade som de kooperativa företagen,
och att de privata handelsföretagen vore oundgängligen nödvändiga, för
att ett tillfredsställande av behoven måtte kunna ske på ett ostört och
väl avpassat sätt.

Vid nyssnämnda tillfälle, den 11 mars 1910, framhöll dåvarande
departementschefen — efter att hava återgivit ovauberörda framställning
och föredrag — bland andra följande synpunkter till det föreliggande
spörsmålets bedömande:

När man till prövning upptoge frågan om kooperativa föreningars
beskattning i sammanhang med omläggningen av statens direkta beskattning
av inkomst, bleve man nödsakad att begränsa frågan till skattskyldigheten
för den inkomst, som enligt de för inkomstskatten i allmänhet
taget gällande regler kunde anses vara att beskatta hos föreningarna.
Skäl behövde under sådana förhållanden icke anföras för
att departementschefen ej godkände den ofta nog uttalade meningen,
att, om föreningsrörelsen med hänsyn till rörelsens omfattning och beskaffenhet
i enskild mans hand bort lämna vinst, föreningen själv måste
anses skattepliktig för inkomst. En sådan konstruktion hade icke någon
plats i en inkomstskatteförfattning. Enligt en sådan författning borde
skyldighet att utgöra skatt icke kunna inträda, utan att den skattskyldige
verkligen åtnjutit efter allmängiltiga grunder beskattningsbar inkomst.
Vid frågans bedömande måste lämnas å sido betraktelser, som
avsåge att ådagalägga, att föreningarnas verksamhet till sin art icke
skilde sig från vilken enskild handelsverksamhet som helst. En på
verksamhetens art grundad skattskyldighet hörde nämligen påtagligen
icke hemma annorstädes än i en näringsskattelag. Härmed ville departementschefen
icke hava sagt, att icke med hänsyn till den kooperativa
verksamhetens säregna förhållanden särskilda bestämmelser om kooperativa
föreningar kunde erfordras i en författning om direkt skatt till
staten, men dessa bestämmelser borde där allenast hava till syftemål att
närmare förtydliga eller angiva tillämpligheten av skatteförfattningens
allmänna stadganden om taxering av inkomst.

Under erinran att, med bortseende från handelsbolag och rederier,
juridisk person vore enligt förslaget ett självständigt skattesubjekt, fortsatte
departementschefen:

Man måste hålla strängt isär den inkomst, som tillkomme medlemmarna,
och den inkomst, föreningen åtnjöte. Föreningen såsom sådan vore

Kung!. Majds proposition Nr 191.

ett skattesubjekt, vilket liksom en var annan juridisk person med självständig
skattskyldighet hade att utgöra skatt lör inkomst å den rörelse,
som av densamma bedreves. I allmänhet kunde man därvidlag icke
lästa avseende å den ordning, vari föreningen arbetat, eller å sättet,
varigenom vinst å rörelsen uppkommit. Föreningens ekonomiska ställning
måste bedömas rent objektivt. I den mån vinsten hade föranletts
av föreningens egen verksamhet, vore vinsten alltså inkomst av natur
att böra i föreningens hand beskattas. Trots det att någon formell grund
för skattelindring i avseende å kooperativ förening strängt taget icke
lörefunnes, ansåge sig departementschefen ändock icke böra lämna den
bestående rättstillämpningens ståndpunkt i frågan. Man kunde icke frånse
de faktiska förhållanden, som i förevarande fall påkallade ett undantag,
nämligen en kooperativ förenings konstruktion. I händelse av en sammanslutning,
gjord i samma ändamål som föreningens men utan att
erhålla juridisk persons rättsställning, skulle utan vidare delägarna i sammanslutningen
fritagas från beskattning av de förmåner, de kunde erhålla
genom sin kooperativa verksamhet. Att av den anledningen, att sammanslutningen
tätt juridisk persons rättskapacitet, beskatta dessa förmåner
skulle i viss mån gorå våld på den naturliga grunden för inkomstens
uppskattning och, lör att göra beskattningen effektiv, påkalla en särskild
inkomstberäkning. Ty föreningarna kunde förekomma uppkomsten av
någon nämnvärd årsvinst, utan att någon befogad invändning däremot
skulle kunna göras från inkomstskattesynpunkt. En detta oaktat påförd
inkomstskatt skulle mindre grunda sig därpå, att nyssnämnda förmåner
i och för sig vore beskattningsbara, än på det förhållandet, att sammanslutningen
dreve näring i stort. Med denna uppfattning av frågan återkommer
man till näringsskattelagstiftningen, som icke borde upptagas i
detta sammanhang.

När i anslutning till gällande praxis föresloges en utväg, varigenom
förening skulle fritagas från skatt för ifrågavarande förmåner, bestående
i rabatter och andra utdelningar, lämnade i förhållande till gjorda
inköp, men å andra sidan föreningens egenskap av självständigt skattesubjekt
icke kunde eller Unge släppas ur sikte, syntes det ur såväl
formell som reell synpunkt riktigast, att såsom villkor för den skattelindring,
varom nu vore fråga, fordrades, att föreningen lämnat utfästelse
om rabatt eller annan utdelning före det köp, varå utdelningen grundades.
Ett sådant villkor ändrade väl icke något nämnvärt bestående praxis,
enär i alla de fall, varom departementschefen ägde kännedom, föreningredan
i stadgarna fastställt grunderna för rabatteringarna, men däremot
undvekes i alla händelser en sådan anomali, som att, medan juridisk

304

Bevillning tofs
rordningen.

1917 års
förslag.

Kungi. Maj:ts proposition Nr 191.

person i allmänhet vore urståndsatt att genom åtgärder eller beslut efter
utgången av det år, vars inkomstresultat skulle taxeras, i beskattningsavseende
rubba nämnda resultat, förening skulle kunna under det nya
året genom då beslutade rabatteringar förändra sitt eget bokslut.

Den grund, varpå man kunde bygga skattefrihet för rabatter till
kunder, som vore medlemmar, bure emellertid icke en skattefrihet för
vinst å föreningens rörelse, som uppkommit vid handel med andra än
medlemmar. Denna vinst vore självfallet alltid beskattningsbar efter
de allmänna grunderna för inkomsttaxering. Och fråga vore, huruvida
icke föreningens rörelse, i mån som rörelsen ginge utom medlemmarnas
krets, även förlorade grunden för skattefrihet för vinsten å den rent
kooperativa rörelsen. Föreningen hade nämligen då strängt taget förlorat
karaktären av ett medlemmarnas kooperativa företag. Men oavsett
detta läte det sig svårligen beräkna, huru stor del av vinsten å
föreningens hela rörelse uppkommit vid handeln med den ena eller
andra gruppen kunder. Redan detta förhållande gjorde, att departementschefen
jämväl i fråga om beskattningen av inkomst hos förening,
som dreve handel utom medlemmarnas krets, an slöte sig till gällande
praxis.

Vid anmälan av det i sammanhang med förslaget till förordning
om inkomst- och förmögenhetsskatt framlagda förslaget till bevillningsförordning
anförde departementschefen till statsrådsprotokollet, hurusom
bevillningsförordningen i dess dåvarande skick vore så pass bristfällig
och ofullständig, att det säkerligen skulle befinnas synnerligen olämpligt
att upphöja densamma till kommunallag utan en genomgripande omarbetning.
Sakläget fordrade alltså, att bevillningsförordningens formella
ställning i beskattningssystemet tillsvidare lämnades oförändrad. Förslaget
till ny förordning innebure inga andra avvikelser från den gällande
författningen än sådana, som, ehuru hämtade från förslaget till
förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt, likväl innefattade allenast
ett förtydligande av redan förefintliga stadganden eller rättande av
praxis vid tolkningen av vissa andra bestämmelser. Likasom i sistnämnda
författningsförslag hade sålunda i förslaget till ny bevillningsförordning
lämnats uttryckliga föreskrifter rörande taxering av, bland
annat, kooperativa föreningars inkomster.

Kungl. Maj:ts proposition blev i nu ifrågavarande delar bifallen
av riksdagen.

Eiserman och von Woicker referera ovan angivna skäl mot och för

Kungl. Moj:ts proposition Nr 191. 305

kooperativa föreningars beskattning, varefter de vidare anföra i huvud- Eiacnnan
sak följande: WnU1<

För att avkastning skulle anses vara för hunden, måste ovillkorligen
en förvärvskälla föreligga. Eljest bleve gjort förvärv icke avkastning
och således icke heller inkomst. Om man med fasthållande
av denna synpunkt till en början undersökte, huruvida och i vad mån
besparing av utgifter kunde Arara att likställa med avkastning, funne
man, att besparing av utgifter inom en förvärvskälla kunde bidraga till
en ökad avkastning och således indirekt bliva beskattningsbar avkastning.

Däremot kunde en besparing av personliga utgifter aldrig — icke ens indirekt
— bliva att anse såsom avkastning och således icke heller såsom
inkomst. Den förmånliga inverkan, som besparing av sistberörda slag
kunde hava på den personliga ekonomien, vore uppenbarligen icke att
tillskriva någon förvärvskälla; den torde icke ens kunna anses såsom
intäkt, än mindre såsom avkastning. Det kunde ju icke förnekas, att
''den till en viss grad ökade skatteförmågan, och ur den synpunkten
kunde väl möjligen hämtas ett visst berättigande att vid en skatt efter
skatteförmåga taga någon hänsyn därtill, men avkastning kunde en
sådan besparing aldrig kallas.

Beträffande kooperativa produktionsföreningar — däri inbegripna
föreningar för försäljning av medlemmarnas producerade varor — kunde
först erinras därom, att sådana förekomme, vilka dreve en ingalunda
obetydlig verksamhet. Förutom de mera vanliga andelsmejerierna hade
ävenledes under form av kooperativa företag startats brännerier och bryggerier.
Till och med sockerfabriker hade varit ifrågasatta som kooperativa
företag. Ingenting skulle hindra exempelvis ett antal gruvägare
att kooperativt inrätta fabriksföretag för malmförädling o. s. v. Den
kooperativa formen i stället för aktiebolagsformen skulle kunna förväntas
komma till användning på snart sagt alla områden, därest
väsentliga fördelar i beskattningsavseende kunde vinnas på denna väg.

Utginge man emellertid från avkastningsbegreppet, vore det utan vidare
klart, att anspråken på skattefrihet för produktionsföreningar under
åberopande av den ovan antydda »besparingsteorin» vilade på en betänklig
villfarelse. Det kunde nämligen ingen tvekan uppstå därom,
att produktionsvinsten härledde av en förvärvskälla eller, om man så
ville, av alla föreningsmedlemmarnas förvärvskällor, och, såsom nämnts,
bildade besparing inom en förvärvskälla alltid, åtminstone indirekt, avkastning.
Här gällde det således icke, huruvida produktionsvinsten
skulle anses såsom beskattningsbar avkastning eller icke, ty det kunde
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 saml. 158 käft. (Nr 191.) 39

306

Kungl. Maj ds proposition Nr 191.

helt enkelt icke bliva tal om annat, än att den vore avkastning, som
borde beskattas; men däremot skulle det kunna ifrågasättas, huruvida
den borde beskattas hos den kooperativa föreningen såsom juridisk
person, eller om den skulle beskattas hos föreningsmedlemmarna genom
att inberäknas i avkastningen av deras förvärvskällor. För kommunalbeskattningens
vidkommande torde icke berörda fråga lämna rum för
tvekan. Tillgodoseendet av kommunernas inbördes intressen fordrade,
att rätten till beskattning av produktionsvinsten tillerkändes den kommun,
där produktionsföretaget dreves. Detta kunde icke ske eller bleve
åtminstone förenat med utomordentliga svårigheter, om produktionsvinsten
skulle inberäknas i avkastningen av föreningsmedlemmarnas
förvärvskällor.

Det vore emellertid närmast i fråga om konsumtionsföreningar,
som den förut antydda »besparingsteorin» åberopats såsom grund för
yrkanden på skattefrihet för kooperativa näringsföretag. Här passade
den också vida bättre än i fråga om produktionsföreningar. Den förmenta
besparingen avsåge nämligen här levnadskostnader och andra
utgifter för personliga behov och således i allmänhet icke utgifter i en
förvärvskälla; utgiftsbesparingar för personliga behov kunde, såsom
nämnts, icke anses såsom avkastning och således icke heller såsom inkomst.
Då man emellertid likställde delägarnas förmåner av sitt delägarskap
i ett kooperativt näringsföretag med utgiftsbesparingar, som en
person kunde göra genom att till sitt hushåll inköpa större partier av
förnödenheter och därigenom betinga sig billigare pris, så räckte denna
jämförelse icke längre än till kooperativa företag i deras primitivaste
form: föreningar om samköp av en viss vara eller av flera varuslag.
Då dessa samköp ordnades och gjordes av medlemmarna själva eller i
tur och ordning av någon medlem på grund av förut skedd överenskommelse
om det varuparti, som varje medlem för sin del ville förskaffa
sig, förelåge utan allt tvivel en ren ocli beskattningsfri utgiftsbespariug,
i den mån billigare pris å varan kunnat genom samköpet
erhållas. Icke så litet annorlunda ställde sig saken, då det kooperativa
företaget ordnades såsom ett näringsföretag, helt skilt från delägarnas
egna hushåll och deras personliga verksamhetsområden. Inga överenskommelser
förelåge angående visst parti varor för varje delägare, utan
företaget vore ordnat såsom en fristående affär, som handhades av avlönade
biträden, och där föreningsmedlemmar och i regel även utomstående
kunde erhålla sitt varubehov för dagen på enahanda sätt som i
vilken privat handelsaffär som helst, där samma varuslag hölles i handel.
Föreningsmedlemmarnas s. k. besparingar på grund av delägarskap i

Kung!. Maj:ts proposition Nr 191. 307

ett sådant kooperativt närings företag innefattade i själva verket ingenting
annat än uppburna andelar av handelsvinsten på varor, som av
dem konsumerades. Föreningsmedlemmarna hade här genom sin sammanslutning
åt sig skapat en särskild förvärvskälla, vars avkastningmåste
vara beskattningsbar.

Då det gällde kommunal beskattning, vore än mera nödvändigt än
vid en beskattning till staten efter skatteförmåga att bestämt fasthålla
vid de kooperativa företagens skattskyldighet. Förutom det att kommunalbeskattningens
egenskap av repartitionsbeskattning medförde ökning
av skattetrycket och således direkt förskjutning av skattebördan
över på andra beskattnings föremål i samma mån som ett beskattningsföremål
undginge bidragsskyldighet, måste vid kommunalbeskattningen
tillika beaktas intresseprincipen; och från den synpunkten torde icke
kunna förnekas, att det kooperativa näringsföretaget vore med sina intressen
fullt lika bundet vid kommunen som det privata näringsföretaget.
Om det sålunda finge anses ställt-utom tvekan, att kooperativa
näringsföretag måste behandlas såsom kommunala skattesubjekt, skyldiga
att till kommunen i likhet med enskilda näringsidkare erlägga
skatt för avkastning, gällde det vidare att tillse, att avkastningen också
bleve för taxering åtkomlig.

Rörande vad Eiserman och von Wolcker i sistnämnda avseende anföra
torde det tillåtas mig att hänvisa till innehållet i deras betänkande.

Det ovan återgivna har avseende ä den av Eiserman och von Wolcker
föreslagna avkastningsskatten, som av dem tänkts såsom en intressebeskattning.
Beträffande åter de kooperativa föreningarnas ställning i
fråga om den av Eiserman och von Wolcker föreslagna inkomst- och
förmögenhetsskatten anföra de följande:

Förslaget, som beskattade ifrågavarande föreningar och bolag för
avkastning, fritoge dem från skattskyldighet för inkomst och ålade i
stället delägarna skattskyldighet för utdelning från desamma. Utdelningen
måste dock för att kunna göras till föremål för beskattning vara
av beskaffenhet att utgöra inkomst för delägarna. Till beskattningsbar
utdelning finge således icke räknas sådan utdelning, som blott innebure
återbetalning av erlagt pris för inköpta varor eller av erlagda
premier. Beträffande förmögenhetsbeskattningen anslöte sig förslaget
helt till motsvarande bestämmelser i gällande förordning om inkomstoch
förmögenhetsskatt.

Enligt Landéns förslag åligger skyldighet att erlägga kommunal Landén.

308

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

inkomstskatt* biand andra, ekonomiska föreningar, varemot delägarna
icke äro skattskyldiga för dem tillfallen inkomst.

Rörande sättet för beräknandet av sådan förenings inkomst stadgas
i 41 § av Landéns förslag, att inkomst av rörelse eller yrke,
som tillfallit förening, vilken bär till ändamål att främja medlemmarnas
ekonomiska intressen genom att anskaffa livsmedel eller andra förnödenheter
åt medlemmarna eller avsätta alster av medlemmarnas verksamhet,
skall beräknas till minst åtta procent av årsomsättningen; dock att,
därest föreningen i avgiven deklaration lämnat uppgift om beloppet av
sin inkomst av rörelse eller yrke, uppskattad enligt de i förslaget angivna
allmänna grunder och på grundval av normala priser vid affärer
mellan föreningen och dess medlemmar samt efter tillägg av till kunderna
lämnade pristillägg, rabatter och andra dylika utdelningar i förhållande
till gjorda köp eller försäljningar, uppskattningen av nämnda inkomst
skall ske enligt de grunder, som i allmänhet gälla.

I motiven till sitt förslag erinrar Landén om chefens för finansdepartementet
av mig här ovan berörda yttrande till statsrådsprotokollet
den 11 mars 1910, varefter Landén anför i huvudsak följande:
Genom den statliga skattereformen både fastslagits, att icke ens inom ramen
för en inkomstskatt giltiga skäl kunde åberopas till stöd för de kooperativa
föreningarnas skattefrihet. Så mycket mindre torde sådana skäl
kunna göra sig gällande till förmån för sådana föreningars kommunala
skattefrihet. Förslaget byggde också på den uppfattningen, att ifrågavarande
föreningar, i lagstiftningen numera inbegripna under benämningen
ekonomiska föreningar, principiellt borde vara skattskyldiga till
kommunen såväl för sådan dem tillhörig fast och lös egendom, vilken
över huvud taget vore underkastad egendomsskatt, som ock för sin
verksamhet inom kommunen och för sin inkomst av kapital m. fl. inkomstkällor.
I fråga om förenings skattskyldighet för fast och lös
egendoms besittning eller för inkomst av fast egendom eller av »annan
inkomstkälla» behövdes icke några särskilda bestämmelser. Detta vore
icke heller förhållandet med avseende å den kommunala inkomstbeskattningen
för inkomst av rörelse, i vad avsåge sådana föreningar, vilka
på vanligt affärsmässigt sätt dreve sin rörelse och i sina räkenskaper
angåve resultatet av rörelsen enligt de grunder, som tillämpades av enskilda
näringsidkare. Något annorlunda ställde sig saken i fråga om
sådana föreningar, vilkas bokslut icke kunde lämna någon fullt tillfredsställande
upplysning om omfattningen av den rörelse, som av dem
drivits, och dess resultat, vare sig på grund därav, att de till sina
kunder eller vissa av dem försålde varor till pris, som understege de i

309

Kungl. Maj .in proposition Nr 191.

allmänhet gällande, eller ock på grund därav, att de använde sin handelsvinst
till utdelning åt kunderna under eu eller annan form och sålunda
nedbringade den synliga vinsten under det belopp, som verksamheten
normalt bort uppvisa. För att den principiellt förordade beskattningen
av föreningarnas verksamhet icke skulle bliva illusorisk, måste
lagstiftningen se till, att denna verksamhet träffades av beskattning i
likhet med den av enskilda näringsidkare inom samma affärsområde idkade
verksamheten, oberoende av föreningens åtgärder för att förekomma
ett synligt vinstresultat.

Beträffande de ekonomiska föreningarna och deras förhållanden
torde till en början böra erinras, att dessa föreningar enligt gällande
lagstiftning skulle för att kunna såsom sådana registreras hava till uppgift
att främja medlemmarnas ekonomiska intressen genom att anskaffa
livsmedel eller andra förnödenheter åt medlemmarna eller avsätta alster
av medlemmarnas verksamhet eller bereda bostäder åt medlemmarna
eller idka annan ekonomisk verksamhet; dock att även förening, som
hade annat ändamål än att främja medlemmarnas ekonomiska intressen
och främjade detta sitt ändamål genom idkande av handel eller annan
verksamhet, varmed följde skyldighet att föra handelsböcker, kunde
registreras såsom ekonomisk förening. Såsom syntes, vore det alltså
icke några ideella eller speciellt allmännyttiga uppgifter, som de ekonomiska
föreningarna hade att främja. Ändamålet vore helt enkelt att
bereda ett antal enskilda personer ekonomiska fördelar, alltså detsamma,
som läge bakom varje annan enskild verksamhet med ekonomiskt syfte.
Men föreningens uppgift vore icke att undgå beskattning och dess
ändamål torde kunna vinnas, även om den underkastades beskattning
lika som enskilda näringsidkare. I själva den uppgift, de ekonomiska
föreningarna hade att fylla, kunde man sålunda näppeligen finna något
stöd för deras skattefrihet. Den från kooperativt håll förfäktade meningen,
att det vore till skada för en nyttig, uppfostrande och allmänt gagnelig
verksamhet, om konsumtionsföreningar beskattades för inkomst av handel
med sina medlemmar, vore påtagligen icke berättigad. Utom det att
en sådan grund för skattefrihet skulle kunna åberopas av en mångfald
företag och institutioner i det moderna samhällslivet och sålunda bliva
en till sina konsekvenser synnerligen ödesdiger princip, kunde i det
föreliggande fallet mot ett dylikt påstående erinras, att, om de ekonomiska
föreningarnas egen livskraft ej vore större, än att de icke kunde
bära en beskattning av föreningsverksamheten efter i allmänhet antagna
normala grunder, torde deras berättigande såsom allmänt gagneliga
kunna starkt ifrågasättas. Å andra sidan innebure ett gynnande

310 Kwiwl. Majds proposition Nr 191.

i beskattningshänseende av de ekonomiska töreningarna — utom att
det i kommunalbeskattningen skedde på bekostnad av en del svaga
skattesubjekt, vilkas förmåga att bära ökade bördor icke ens underkastades
någon undersökning — i förhållande till de enskilda affärsmännen en
obestridlig orättvisa. Då t. ex. en konsumtionsförening dreve en regelbunden
handelsverksamhet med alla slags varor likasom en vanlig handlande,
skulle föreningens frihet från sådan skatt, som den enskilde handlanden
hade att bära, såsom ofta framhållits, lätteligen leda till osund
konkurrens och spekulation att under kooperationens förklädnad främja
egennyttiga syften. Från föreningens egen synpunkt borde det vara
önskvärt, att densamma beskattades lika som enskilda affärsföretag.
Härigenom skulle helt säkert mycket av den ovilja, som den kooperativa
rörelsen framkallat inom affärsvärlden, och som till icke ringa del
hade sin grund i de kooperativa föreningarnas i skattehänseende gynnade
ställning, försvinna eller i varje fall förlora sitt berättigande.

Från ren affärssynpunkt vore det givetvis riktigt, att likartad
verksamhet finge bära likartad beskattning. Lika riktigt borde det vara,
att försäljningsprisen å varor av lika slag bestämdes efter enhetliga
grunder, vare sig försäljningen skedde genom en kooperativ förening
eller genom ett enskilt företag, och att föreningsmedlemmarna, först
sedan resultatet av verksamheten för ett år blivit känt, finge tillgodonjuta
t. ex. den prisnedsättning å inköpta varor, som föreningen med
hänsyn till resultatet kunde bevilja. Men en sådan ur affärssynpunkt
gagnelig ordning befrämjades icke, därest föreningens beskattning rönte
inverkan av tidpunkten, då den handelsvinst för året, som för föreningen
kunde uppkomma, i form av rabatter o. s. v., utdelades bland kundernadelägarna.
Om vid föreningens beskattning finge avräknas belopp, som
omedelbart vid försäljningen lämnades kunderna-delägarna, läge en stark
frestelse för föreningen att lämna rabatten i denna ordning, även med
risk att missräkna sig på storleken av den rabatt, som med hänsyn till
årsvinstens verkliga storlek sedermera visade sig vara möjlig att giva.
Ju högre rabatten sattes i förhållande till vad affären i verkligheten
tålde, desto större bleve faran för att föreningen skulle råka på obestånd,
och desto mera lede den sunda affärsverksamheten under trycket
av den illojala konkurrensen från illa organiserade föreningars sida.
Den kooperativa rörelsen, som i enskilda fall givit anledning till klander
på grund av vissa under kooperationens skydd bedrivna missbruk,
skulle förvisso vinna på att lagstiftningen icke rent av frestade till anlitande
av metoder, som för en sund föreningsverksamhet borde vara
främmande.

311

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

Den föreslagna kommunala inkomstskatten avsage att i första
hand träffa den inom kommunen yrkesmässigt bedrivna verksamheten
och därjämte att genomföra en beskattning av kommunens medlemmar
i förhållande till deras inkomster av annat slag än dem, som härflöte
ur yrkesmässig verksamhet. För att på ett likformigt sätt med beskattning
träffa olika slag av den yrkesmässiga verksamheten måste
man finna en beräkningsgrund för skattens utmätande, som i stort
sett och i allmänhet ägnade sig att giva ett enhetligt uttryck för vad
de särskilda företagen med hänsyn till sin omfattning och bärighet
lämpligen kunde och borde erlägga i skatt. Denna beräkningsgrund,
denna måttstock för skattens fördelning efter rättvisa och jämlika grunder
borde väljas med tanke på det mål, man ville nå med den ifrågavarande
beskattnings!''ormen. När man toge avkastningen eller inkomsten
till fördelningsgrund, skedde det givetvis, bland annat, därför,
att avkastningen eller inkomsten, enligt vad man förutsatte, i de vanliga
fallen kunde efter likartade grunder fixeras och även i regel framträdde
såsom ett efter enhetliga och allmängiltiga grunder beräknat synligt
resultat av verksamheten.

Sedan Landén framhållit, hurusom de kooperativa föreningarna i
motsats mot andra affärsföretag icke hade något intresse av att visa
stort vinstresultat för förenmgen såsom sådan utan tvärtom kunde
tänkas vilja nedbringa det synliga vinstresultatet, därest skyldigheten
att deltaga i den allmänna skattebördan gjordes beroende av den bokförda
vinstens storlek, erinrar Landén, att den av de kooperativa föreningarna
utövade verksamheten på grund härav skulle komma i åtnjutande
av en oberättigad förmån i skattehänseende i förhållande till
ail annan verksamhet av liknande slag, såvida icke lagstiftningen anvisade
utvägar att hindra en sådan oegentlighet.

Härefter anför Landén vidare: Att finna sådana utvägar syntes
emellertid icke vara ogörligt, utan att man därför behövde övergiva i
princip antagna grunder för den beskattning, varom fråga vore, och
som vilade på den efter normala metoder konstaterade avkastningens
storlek. Fn utväg, som erbjöde sig, vore att med avseende å bei åkningen
av de ifrågavarande ekonomiska föreningarnas avkastning av
deras verksamhet tillämpa samma principer, som vore allmänt gällande
för beräkning av avkastningen av annan jämförlig verksamhet. Tilllämpningen
härav skulle leda till att avkastningen av ekonomisk förenings
verksamhet, där den icke visade sig i en enligt sådana principer avslutad
räkenskap, beräknades i varje fäll till det belopp, vartill den
skulle uppgå enligt så upprättade och avslutade räkenskaper och med

Angivna

ritlåtanden.

Hushåll ningssäll skapen.

Kammar rätten.

312 Kungl. Maj-M proposition. Nr 191.

beräkning av normala priser vid affärer mellan föreningen och dess
kunder. Man kunde för taxeringsmyndigheterna underlätta det tekniska,
förfaringssättet genom att i lagen stadga en viss minimigräns för avkastningens
beräknade storlek i fall, varom fråga vore. Ett sådant
förfaringssätt hade synts tilltalande och ändamålsenligt, och i enlighet
därmed hänvisade förslaget taxeringsmydigheterna att begagna sig av
denna väg, då det affärsmässiga resultatet av en ekonomisk förenings
rörelse icke eljest blivit tillförlitligen utrett.

I anslutning härtill föreslår Landén på anförda skäl, att i åsyftade
fall föreningen borde taxeras för en inkomst av minst åtta procent av
omsättningssumman.

Hushållningssällskapen hava i ett flertal fall gjort erinringar mot
en beskattning av kooperativa föreningar enligt Landéns förslag. Man
har därvid framhållit, bland annat, att olika kooperativa föreningar på
grund av en sådan beskattning måste inom kort förändras till bolag
och hela den för produktionen och landet i dess helhet viktiga föreningsverksamheten
nedläggas.

Kammarrätten anför i denna del: Kammarrätten ville kraftigt

understryka riktigheten av de skäl, som i båda förslagens motivering
framhållits till stöd för en omläggning av ekonomiska föreningars kommunala
beskattning. De förmåner i beskattningsavseende, som under
vissa förutsättningar nu tillerkändes dylika föreningar, läte sig icke
förlikas med intresseprincipen, varå kommunalbeskattningen huvudsakligen
måste vila. Det kunde således icke försvaras, att ett näringsföretag,
därför kommunen i ett eller annat avseende finge vidkännas
kostnader eller olägenheter, skulle undgå skattskyldighet till kommunen
eller erhålla skattelindring allenast av den anledningen, att företaget
iklätt sig formen av kooperativ förening. De sociala eller allmännyttiga
skål, som åberopats för ekonomiska föreningars undantagsställning
i beskattningsavseende, kunde möjligen hava visst fog, så länge
kooperationsväsendet icke nått någon större utveckling, utan den kooperativa
rörelsen huvudsakligen bestode i mindre försäljnings- eller inköpsföreningar,
men kunde knappast tillerkännas giltighet numera, då
kooperationen utvecklat sig därhän, att den inneslöte både kommersiella
och industriella företag av stor omfattning.

Uppskattning av förenings avkastning med ledning av gällande
marknadspris måste antagas ofta erbjuda viss vansklighet. Särskilt gällde
detta i fråga om sådana företag, vilkas verksamhet — såsom i allmän -

313

Kungi. Maj:ts proposition Nr 191.

het konsumtionsföreningars — ginge ut på försäljning av en mängd
olika varuslag. Det syntes önskvärt, att för samtliga ekonomiska föreningar,
vilka hade till ändamål att främja medlemmarn;>s ekonomiska
intressen genom att anskaffa livsmedel eller andra förnödenheter åt
medlemmarna eller avsätta alster av medlemmarnas verksamhet, uppskattningen
lades å en fastare grund än den Eiserman—von Wolckers
förslag i detta avseende erbjöde; och hade kammarrätten ur denna synpunkt
velat förorda Landéns förslag härutinnan. I vad Landén till motivering
för sitt förslag anfört ansåge sig ock kammarrätten kunna instämma.

Vid produktionsförenings taxering efter det särskilda beräkningssättet
kunde inträffa, att dubbeltaxering uppstode därigenom, att i medlemmarnas
uppskattade intäkter inginge köpeskillingarna för de till föreningen
sålda varorna med hela sitt belopp. Riktigast vore även i
dylika fall, att uppskattningen av medlemmarnas intäkter finge omjusteras.
Praktiska svårigheter torde emellertid lägga hinder i vägen
för dylik justering. Det torde ock kunna förväntas, att, om produktionsföreningarna
underkastades den skärpning i skattskyldigheten, som
förslagen åsyftade, föreningarna komme att i sina mellan havanden med
medlemmarna begagna sig av normala prissättningar, varigenom antydda
dubbeltaxeringar undvekes.

Sedan de sakkunniga avlämnat sina betänkanden, har emellertid Kung!. Maj:
frågan om kooperativa föreningars beskattning dragits under riksdagens Jjjr®9?9
prövning.

Uti en den 7 mars 1919 dagtecknad proposition (nr 222) föreslog
Kungl. Maj:t 1919 års lagtima riksdag att antaga vid propositionen
fogade förslag till dels förordning om ändrad lydelse av 9 § 1 mom.
och 11 § förordningen den 28 oktober 1910 angående bevillning av fast
egendom samt av inkomst, dels ock förordning om ändrad lydelse av 7,

8, 9 och 11 §§ förordningen den 28 oktober 1910 om inkomst- och
förmögenhetsskatt.

Enligt dessa förslag skulle kooperativ förening, som av vinsten
å sin kooperativa verksamhet lämnat sina kunder, vare sig de tillhört
föreningen eller icke, pristillägg, rabatt eller annan sådan utdelning i
förhållande till gjorda köp eller försäljningar, äga åtnjuta avdrag för
dylik utdelning. Däremot skulle i beskattningsavseende till inkomst
av kapital räknas »vinstutdelning å insatser i föreningar för ekonomisk
verksamhet».

Till grund för nämnda proposition låg en från styrelsen för koope- Kooperativa
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 saml. 158 käft. (Nr 191.) 40 förbundet.

1 finansdepartementet

verkställd utredning.

314 Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

rativa förbundet inkommen framställning, däri hemställdes om utarbetande
av förslag till ändring i gällande bestämmelser angående kooperativa
föreningars beskattning, så att föreningarna finge åtnjuta
skattefrihet lör sådant överskott, som återbures till köpare eller försäljare
i förhållande till gjorda köp eller försäljningar. 1 framställningen
åberopades kooperationens stora betydelse för åstadkommande
av individuella och kollektiva besparingar. Med beskattning av de
kooperativa föreningarnas överskott efter samma grunder som vinsten
i enskilda företag vågade föreningarna icke föra den socialt gynnsamma
prispolitiken, utan inskränkte sig till att lämna medlemmarna
fördelar för ögonblicket, vilka snart glömdes eller själlöst försvunne.

Framställningar i liknande syfte hade dessutom inkommit från
åtskilliga distrikt av kooperativa förbundet.

Uti en i anledning av berörda framställningar inom finansdepartementet
utarbetad promemoria i ämnet redogjordes för gällande bestämmelser,
varefter vidare framhölls, bland annat:

Det gjordes enligt gällande rätt skillnad mellan två huvudfall:
1) att föreningen handlade även med andra än medlemmar och
2) att föreningen uteslutande sålde till medlemmar. Vad beträffade
förstnämnda grupp av föreningar, finge de åtnjuta skattefrihet endast
för rabatter, som skedde i omedelbart samband med varje särskild försäljning.
Sådana föreningar vore med andra ord likställda med t. ex.
privata handelsföretag, ty dessa behövde ju ej upptaga såsom skattepliktig
inkomst vad de i form av rabatter eftergivit å varornas pris.
(Se t. ex. R, R:s årsbok 1916 Not. F. 189.) Det borde också märkas,
att det torde vara ytterst ovanligt, att konsumtionsföreningar inrättade
sig efter sådana principer, varom här vore fråga. Det ansåges på goda
skäl vara olämpligt, att konsumtionsföreningarna saluhölle sina varor
till väsentligt lägre pris, än dessa betingade annorstädes. Det vore följaktligen
endast den andra gruppen, d. v. s. föreningar, som ej
sträckt sin verksamhet utom medlemmarnas krets, vilka kunde i praktiken
tillgodogöra sig ifrågavarande skattefrihet. Men därvid uppställdes
ytterligare ett villkor, som i själva verket vore ytterst strängt
och till sina verkningar sådant, att flertalet föreningar icke bleve i tillfälle
åtnjuta någou skattelindring. Förening av hithörande kategori
fiuge visserligen göra avdrag för utdelning, som skedde till medlemmarna
i förhållande till gjorda inköp, men endast för så vitt den utgått
efter grunder, som varit före köpet eller försäljningen bestämda.
Båda de nu nämnda betingelserna för skattefrihet (nämligen att för -

Kungl. Mnj:ts proposition Nr LH1. ;{1 r.

oni ngen skall ha inskränkt sin verksamhet till medlemmarnas krets.
och att grunderna för utdelningen skola hava före respektive köp eller
försäljningar bestämts) torde ha i praktiken verkat strängare än vad
Irån början avsetts. Det hade ock i kooperativa kretsar länge varit
ett önskemål att få bestämmelserna omformulerade till bättre överensstämmelse
med den huvudprincip, som läge till grund för densamma,
och som varit avsedd att också i praktiken möjliggöra viss skattelindring
för dessa föreningar.

Till stöd för bestämmelsen, att föreningen ej borde ha sträckt sin
verksamhet utanför medlemmarnas krets, om den ville göra avdrag
för vinst, som utdelades på angivet sätt, hade åberopats, bland annat,
att. föreningen skulle förlora sin kooperativa karaktär genom att försälja
även till utomstående. Detta skäl hade jävats av erfarenheten.
Det hade snarare blivit så, att en konsumtionsförening, som dreve handel
i. öppen bod, icke i regel avvisade utomstående personer såsom kunder,
f öreningslagen hade även direkt legaliserat kooperativa föreningars handel
med utomstående (2 §). 1 motiven till 1910 års förslag till förenings lag

(prop. nr 83, sid. 99) hade till och med departementschefen uttryck^
ligen framhållit, att ett förbud för kooperativa föreningar att driva
handel med utomstående skulle »i hög grad hämma föreningsväsendets
utveckling samt särskilt för föreningar, som idka försäljning i öppen
bod, föranleda till ständiga åtal och trakasserier)). Det torde inför de
gångna årens erfarenheter om kooperationens utveckling näppeligen
kunna bestridas, att den ståndpunkt, som sålunda intagits i förslaget
till föreningslag och i den 1911 antagna föreningslagen, vore riktigare
än den, som kommit till uttryck i motiven till 1910 års skattelagsförslag
och i de samma år antagna skattelagarna. Det måste ock anses angeläget
att bringa skattelagstiftningen till bättre överensstämmelse med
de grundsatser, som fått sitt uttryck i föreningslagen.

Icke heller det andra skäl, som åberopats i 1910 års skatteproposition
till stöd för bestämmelsen, att handel med utomstående uteslöte
avdragsrätt, eller att man svårligen kunde beräkna, huru stor de!
av föreningens vinst uppkommit vid handeln med den ena eller andra
gruppen kunder, kunde anses hållbart. Det torde i allmänhet ingalunda
vara omöjligt att beräkna huru stor del av vinsten, som härflöte från
handeln med utomstående, respektive från handeln med föreningens medlemmar.
Förhållandet till utomstående vore stundom så ordnat, att dessa
ej Unge någon utdelning, och föreningen utövade därför kontroll över
huru mycket medlemmarnas inköp under året uppgått till (genom
märken, motböcker, kassakvitton e. d). Det som ej härrörde från

316

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

köp av medlemmar enligt anlitad kontrollmetod, hade tydligen influtit
från icke-medlemmar. Skulle åter förhållandet vara det, att även ickemedlemmar
erhölle utdelning, så kunde det hävdas, att dock ingen anledning
funnes att vägra skattefrihet lör den totala utdelningen, eftersom
i detta fall föreningen och dess medlemmar icke gjorde någon nämnvärd
vinst på handeln med utomstående.

I ett stort antal föreningars stadgar bestämdes det, att utomstående
erhölle hälften mot medlemmar, och att den andra hällten fördes till
reservfonden. Andra föreningar gåve utomstående hälften utan att föra
den andra hälften till reservfonden. Många föreningar hade bestämt, att
utomstående skulle ha samma rätt till del i nettot som medlemmar, om
de före utdelningen ansökte om medlemskap.

I mönsterstadgar, vilkas antagande från november månad 1918
vore ett villkor för nya föreningars inträde i kooperativa förbundet, och
som säkerligen inom kort komme att antagas av flertalet äldre föreningar,
tillhörande nämnda förbund, bestämdes det härom i 11 §:

»Föreningen må efter beslut av föreningssammanträde sälja till andra än medlemmar.
Sker försäljning till utomstående, skola dessa, om de i för medlemmar
gällande ordning inlämna kassakvitton å gjorda köp, gottskrivas samma procentiska
återbäring som medlemmar. Beviljas köpare med sådant tillgodohavande medlemskap
i föreningen, förfares med tillgodohavandet som i andra stycket av paragraf
4 sägs. Har köpare icke gjort ansökan om medlemskap vid slutet av året
efter det, då tillgodohavandet gottskrevs honom, skall hela tillgodohavandet överföras
till reservfonden. Köpare, vars inträdesansökan avslagits, äger utfå såväl
redan innestående tillgodohavande som honom sedermera tillkommande återbörd
kontant.»

Paragraf 4, till vilken hänvisas, lydde:

»Föreningens insatser lyda å 10 kronor. Varje medlem skall innehava minst
10 insatser.

För medlem, som icke tillfullo inbetalt 5 insatser, sker utbetalning av överskott
genom överföring till insatskontot. Den som innehar 5 insatser, erhåller
hälften av sådant överskott i insatser. Medlem, som tillfullo inbetalt 10 insatser,
är berättigad att kontant utbekomma överskottet.»

Härmed vore det garanterat, att föreningen alltid komme att förbli
öppen för nya medlemmar, och att de utomstående köparna, därest de
sökte'' inträde inom två år efter utgången av det år, under vilket köpet
skett, finge samma del i nettot som medlemmar.

Vad därefter anginge bestämmelsen, att grunderna för utdelningen
skulle vara bestämda före försäljningarna, hade densamma i 1910 års
proposition motiverats därmed, att man ville undvika »en sådan anomali
som att, medan juridisk person i allmänhet är urståndsatt att

317

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

genom åtgärder eller beslut, efter utgången av det år, vars inkomstresultat
skall taxeras, i beskattningsavseende rubba nämnda resultat,
föi eningen skall kunna under nya året genom då beslutade rabatteringar
förändra sitt eget bokslut».

Ur promemorians fortsättning citerar jag:

»Denna argumentering torde emellertid icke vara tillfredsställande.
Sedan lagstiftaren principiellt medgivit, att ifrågavarande föreningar må
vid taxering åtnjuta avdrag för den del av inkomsten, som utdelas till
medlemmarna i förhållande till gjorda inköp, lärer det icke finnas anledning
att tvinga föreningarna till disposition av behållningen, innan
dennas storlek är känd. Visserligen lärer det stundom icke innebära
någon större olägenhet för kooperativ förening att på förhand fatta beslut,
att till exempel viss kvotdel av den kommande vinsten skall utdelas
i förhållande till medlemmarnas inköp. Men det kan icke bestridas,
att det ofta måste anses önskvärt, att en förening icke fattar
dylikt beslut, förrän resultatet av årets affärsrörelse är känd. Det har
också i praktiken visat sig, att i åtskilliga fall den beräknade skattefriheten
uteblivit just på den grund, att skattemyndigheterna icke
funnit grunderna för utdelningen tillräckligt noggrant bestämda på
förhand. (Se t. ex. R. R:s årsbok 1913, ref. 96; 1914 Not F. 63 och
81; jmf. 1916, ref. 83; 1915, ref. 80; 1917, ref. 89.)

Vad i skattelagarna stadgas om ekonomiska föreningar torde ha
avseende på alla slags kooperativa föreningar, ej endast konsumtionsföreningar,
om än ord alagen närmast synas valda med hänsyn till de
sistnämnda (se prop. 1910, nr 88, s. 117). Det lärer icke vara erforderligt
att vid den förändring i bestämmelsernas avfattning, som här
ifrågasättes, intaga uttryckliga föreskrifter, avseende de särskilda förhållanden,
som uppstå vid tillämpning å andra kooperativa föreningar
än konsumtionsföreningar.

Däremot torde en lättnad i villkoren för avdragsrätt vid taxering
påkalla en begränsning av bestämmelsernas räckvidd till de verkliga
kooperativa föreningarna. Uttrycket »ekonomisk förening», som för
närvarande användes i skattelagarna, har i praxis tolkats så, att därunder
falla även andra föreningar än de, som i allmänhet hänföras till
de kooperativa. Härav har följden blivit, att även sammanslutningar
av helt annan art kunna åberopa den egentligen för kooperativa föreningar
avsedda skattelindringen. Alla sammanslutningar, vilka juridiskt
sett varit organiserade såsom ekonomiska föreningar enligt föreningslagen,
ha hänförts under skattelagarnas regler om ekonomiska föreningar.
Det kan emellertid icke anses riktigt att exempelvis en sammanslutning

318

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

av industriföretag i form av s. k. kartell eller syndikat beviljas den
skattelindring, som av särskilda skäl medgivits de kooperativa föreningarna.
Hittills torde väl sådana karteller i allmänhet icke kunnat
uppfylla villkoret, att grunderna för utdelningen skola vara på förhand
bestämda, och fördenskull ej kommit i åtnjutande av skatteliudr ngen.
Men därest det nämnda villkoret borttages, skulle även dessa kategorier
av ekonomiska föreningar bliva delaktiga av förmånen. Detta vore
så mycket oegentligare som det genom beslut vid 1918 års lagtima
riksdag i anvisningarna för taxeringen intagits eu regel av innehåll att,
därest näringsidkare till någon, som är ekonomiskt intresserad i hans
näringsföretag eller kan öva inflytande på företagets ledning, försålt
varor till lägre pris eller av honom köpt varor till högre pris än de
i allmänhet gällande eller vidtagit andra liknande åtgärder, och i följd
därav inkomsten av företaget blivit lägre, än den eljest skolat bliva,
inkomsten dock skall beräknas till det belopp, vartill den kan antagas
hava uppgått, därest sådana åtgärder icke vidtagits. Denna grundsats
bör uppenbarligen gälla även för karteller, liksom den hittills tillämpats
för dessa, så snart de ej uppfyllt de särskilda villkoren för avdragsrätt.

Det måste sålunda anses riktigast att låta de särskilda bestämmelser,
varom här är fråga, avse endast »kooperativa föreningar)) i inskränkt
bemärkelse.

Att i lagtexten definiera begreppet kooperativ förening lärer icke
vara nödvändigt eller tillrådligt. Det bör kunna överlämnas åt skattemyndigheterna
att här träffa det rätta. För att eu förening skall anses
tillhöra denna kategori, synes i allmänhet böra fordras, att föreningen bär
till uppgift att direkt genom sin verksamhet främja sina medlemmars
enskilda hushållning eller yrkesutövning, att räntan på insatserna är
begränsad till viss lägre procent, t. ex. 6 procent eller högst en procent
över i orten gängse sparbanksränta, att den del av verksamhetens
överskott, som icke fonderas eller reserveras för föreningens behov eller
användes till upplysningsverksamhet eller allmännyttiga ändamål, fördelas
i förhållande till varje medlems köp eller försäljning genom föreniugen,
att föreningen är öppen, att rösträtten är lika samt att vid
företagets upplösning överskott utöver medlemmarnas in satskapital antingen
fördelas i förhållande till medlemmarnas köp under företagets
hela tillvaro eller under en längre period, exempelvis 10 år, eller anslås
till något allmännyttigt ändamål.

Samma särställning i skattehänseende, som tillkommer kooperativa
föreningar, bestående av individuella medlemmar, bör även tillerkännas
registrerad centralförening, som består av i huvudsak kooperativa före -

:U9

Kung!. Maj:ts proposition Nr 191.

ningar och som har till uppgift att främja medlemmarnas verksamhet
i olika avseenden. En sådan central tören ing kan icke anses förlora sin
karaktär av kooperativ, om rösträtten, i stället för att vara lika för
medlemmarna (de särskilda föreningarna), ställts i visst förhållande till
de anslutna föreningarnas medlemsantal eller till föreningarnas köp eller
försäljning genom centralföreningen.»

I anslutning till den i nämnda promemoria utvecklade uppfattning
utarbetades inom finansdepartementet författningsförslag, enligt vilka
bestämmelserna i bevillningsförordningen samt förordningen om inkomstoch
förmögenhetsskatt rörande kooperativa föreningars rätt till avdrag
för lämnad utdelning skulle erhålla följande avfattning:

»Har kooperativ förening lämnat sina kunder, vare sig de tillhört
föreningen eller icke, pristillägg, rabatt eller annan sådan utdelning i
förhållande till gjorda köp eller försäljningar, må föreningen åtnjuta
avdrag för dylik utdelning.»

Uti ett över berörda författningsförslag och promemoria infordrat
utlåtande anförde kammarrätten, bland annat:

De skäl, som enligt det vid 1910 års proposition fogade utdraget
av statsrådsprotokollet utav dåvarande finansministern anfördes till stöd
för att skattelindring icke borde tillerkännas förening, vilkens rörelse
ginge utom medlemmarnas krets, och avdrag icke medgivas för utdelning,
som icke skett efter förut bestämda grunder, ansåge kammarrätten
fortfarande äga giltighet och ingalunda vara vederlagda av vad däremot
i promemorian andragits. Den förening redan medgivna avdragsrätten
för utdelning till föreningens medlemmar innebure en avvikelse
från den eljest gällande beskattningsregeln, att vinst, som ett näringsföretag
lämnat, skulle i sin helhet tagas till beskattning, och att således
näringsidkaren icke finge i beskattningsavseende åtnjuta avdrag för vad
han ur affären för egen del uttoge eller, då företaget vore kollektivt,
för vad som av vinsten utdelades till delägarna. Principiell rätt till
avdrag för vad som av vinsten utdelades till medlemmarna kunde följaktligen
icke till stöd för avdmgsrätten åberopas. Andra skäl, sociala eller
allmännyttiga, måste därför föreligga för föreningars undantagsställning i
beskattningsavseende. Så länge kooperationsväsendet icke nått någon
större utveckling, utan den kooperativa rörelsen huvudsakligen bestode
i mindre försäljnings- eller inköps föreningar, kunde möjligen på dylika
grunder en skattelindring för föraningarna anses befogad, så vitt statsbeskattningen
angiuge. Men förvisso kunde betvivlas, huruvida numera,

Kammar rätten.

320

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

då kooperationen utvecklat sig därhän, att den inneslöte både kommersiella
och industriella företag av stor omfattning, giltiga skäl. förelåge
att tillerkänna föreningarna den ifrågavarande beskattniugsförmånen.
Härvid framstode icke blott ett statslinansiellt intresse, som icke finge
trädas för nära, utan jämväl kravet på en jämlik och rättvis beskattning,
som icke gynnade den ena näringsidkaren framför den andra. I samma
mån den kooperativa verksamheten vunne mera vidsträckt omfattning,
torde nämnda synpunkter ock framträda med ökad styrka. An större
betänkligheter mötte emellertid mot skattelindrimr för kooperativa föreningar
i den utsträckning, som de remitterade förslagen avsåge. Borttoges
nämligen de villkor, som vore satta för rätt till avdrag för utdelning
till föreningsmedlemmarna, torde det kunna antagas, att en hel
del produktions- och handelsföretag, som nu dreves i aktiebolags form
eller innehades av enskilda personer, komme att ombildas till kooperativa
företag. Utsikten att komma i åtnjutande av en skattelindring,
som faktiskt kunde resultera i fullständig skattebefrielse, torde för näringsidkarna
innebära tillräcklig anledning att på dylikt sätt omlägga sin
verksamhet.

Kammarrätten framhöll vidare, hurusom det syntes olämpligt att
ur det kommunala beskattningsproblemet, utbryta frågan om föreningars
beskattning, helst det måste antagas, att den kommunala beskattningsfrågan
inom kort stode inför sin lösning. Kammarrätten, som alltså
hemställde, att de remitterade förslagen icke måtte föranleda till vidare
åtgärd, gjorde slutligen ett par redaktionella anmärkningar, för den
händelse förslagen skulle upptagas till vidare behandling.

Departements- Berörda ärende anmäldes av mig den 7 mars 1919 för Kungl. Maj:t.

chefgi9år Sedan jag därvid gjort gällande den uppfattning, att genom det föreliggande
lorslagets antagande den kommunala skattereformen icke föregrepes,
utvecklade jag de skäl, som enligt min uppfattning talade för förslaget,
och framhöll jag därvid, bland annat, hurusom detsamma ej avsåge
att i skattelagstiftningen införa någon ny princip, utan endast att giva
ett mera otvetydigt och bestämt fixerat uttryck åt den grundsats, som
statsmakterna genom 1910 års skattelagar gillat. Jag framhöll vidare, att
gällande bestämmelser uppenbarligen vore avsedda för endast kooperativa
föreningar, samt att avdragsrätten — för att förhindra, att andra
ekonomiska sammanslutningar tillgodogjorde sig förmåner, som ej vore
avsedda för dem — borde uttryckligen begränsas till de kooperativa
företagen, varefter jag anförde i huvudsak följande:

Svårigheterna att bland de enligt föreningslagen registrerade

321

Kungl. M<ij:ts proposition Nr 191.

ekonomiska föreningarna utskilja dem, som kunde anses äga kooperativ
karaktär, torde i praktiken icke bliva särdeles stora. De kännetecken
på kooperativ förening, som i den utarbetade promemorian angivits, torde
på ett tillfredsställande sätt fixera den allmänna uppfattning om vad
med kooperativ verksamhet borde förstås, som under denna verksamhets
utveckling utbildat sig. Att i lagtexten uttryckligen fastslå
dessa kännetecken syntes icke tillrådligt. Eu fast praxis torde ändock
tämligen snabbt uppkomma vid en fri prövning från taxeringsmyndigheternas
sida. God vägledning erhölles för övrigt genom den officiella
statistik över kooperativa föreningar, som i socialstyrelsen utarbetades.
Denna statistik visade, å ena sidan, att inom den kooperativa amen inrymdes
en mångfald former av såväl konsumtions- som produktionsföreningar,
men å andra sidan ock, att ramen kunde fastställas med
för det praktiska syftet tillräcklig säkerhet.

I avseende å de konstitutiva dragen hos kooperativa föreningar
funnes anledning att särskilt understryka tvänne: föreningen skulle vara
öppen och tillämpa lika rösträtt.

Innebörden i det sistnämnda kravet kunde icke kräva annat förtydligande,
än att det givetvis icke kunde beröva en centralorganisation
dess kooperativa karaktär, om rösträtten bland dess förstahauds medlemmar,
föreningarna, utövades efter föreningarnas medlemsantal.

Vad åter anginge kravet, att förening skulle vara öppen, så stadgade
gällande föreningslag i 10 §: »Ekonomisk förening må när som
helst antaga nya medlemmar, och ankomme på styrelsen att pröva fråga
om medlems antagande. År i stadgarna annorlunda bestämt, lände det
till efterrättelse.»

Då en ekonomisk förening enligt sina stadgar vore berättigad att
när som helst antaga nya medlemmar efter styrelsens prövning, vore den
enligt gängse terminologi öppen. Hade den däremot begränsat medlemsantalet,
kallades den sluten. För att erkännas som kooperativ måste eu
förening först och främst vara öppen i nu angivna mening. Men detta
vore icke tillräckligt. Enligt sitt begrepp måste den kooperativa föreningen
därjämte även vara effektivt öppen, d. v. s. villig att antaga till medlem
var och en, som vore bosatt inom föreningens verksamhetsområde eller
tillhörde dess angivna verksamhetskrets, som förklarade sig beredd att
följa gällande lag, föreningens stadgar och beslut, och som därjämte
skäligen kunde antagas vara i stånd att som medlem bidraga till förverkligandet
av föreningens i stadgarna angivna syfte. Åven i en effektivt
öppen förening borde det finnas rätt för styrelsen eller annat föreningsorgan
att pröva inträdesansökningarna och avvisa sådana sökande, som
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 158 höft. (Nr 191.) 41

322

Kungi. Maj:ts proposition Nr 191.

icke besutte nu nämnda kvalifikationer för medlemskap. Om sålunda
föreningens öppna karaktär icke innebure skyldighet att utan vidare bevilja
varje sökande medlemskap, så förhindrade den å andra sidan, att föreningen
i realiteten begränsade sitt medlemsantal uppåt genom att avvisa
sådana nya medlemmar, som enligt stadgar och övriga regler borde
vara berättigade till medlemskap.

Till belysande av vad jag sålunda andragit anförde jag följande
exempel:

»1) En andelsmej eri förening är effektivt öppen, så snart den medgiver
varje skötsam mjölkproducent inom sitt område medlemskap. Däremot
kan det icke fordras, att den antager till medlemmar personer,
som ej idka jordbruk, eller mjölkproduceuter, som vårdslösa sin ladugårdsskötsel,
enär illa behandlad mjölk kan äventyra smörets kvalitet och
därmed motverka föreningens ändamål. Visserligen kan föreningen ej
tvingas att mottaga mjölk från sådana medlemmar, men då de ha rätt
att som medlemmar det oaktat deltaga i avgörandet av föi’eningens angelägenheter,
kan obehag uppstå genom deras antagande.

2) Ej heller går eu konsumtionsförenings egenskap att vara effektivt
öppen förlorad, om styrelsen vägrar hemmasöner och andra personer
utan eget hushåll inträde i föreningen.

3) Därest eu kooperativ förening genom stadganden begränsat sin
verksamhetskrets till exempelvis en viss tjänstemannagrupp, bör den få
anses vara öppen, även om den vägrar medlemsskap åt inträdessökande
utanför den angivna verksamhetskretsen.»

Härefter framhöll jag vidare, bland annat:

Beträffande kooperativa föreningars centralorganisationer gällde det
givetvis, att blott sådana lokala föreningar, som fyllde av centralorganisationen
uppställda krav på stadgar, skötsel och ekonomisk soliditet, kunde
ha anspråk på inträde. Vidare läge det i sakens natur, att endast ett
enda företag inom varje område kunde antagas. Men givetvis förelåge
skyldighet för centralorganisationen att bevilja inträde åt varje lokal
förening, med vilken den stode i samma slags affärsförbindelse som med
medlemmarna. Syftet med kravet, att föreningarna skulle vara i här
ovan angivna mening öppna, vore tvåfaldigt. Dels bleve de endast därigenom
att anse som allmännyttiga och dels förhindrades det, att föreningarna
utvecklades till maskerade aktiebolag, sålunda näringsföretag
i egentlig mening. Därest föreningen sålde till allmänheten och vägrade
antaga utomstående köpare som medlemmar samt fördelade det uppstående
nettot bland medlemmarna, så vore den å andra sidan att betrakta
som ett vanligt handelsföretag, inriktat på att skapa vinst åt den av -

323

Kuntjl. Maj:ts proposition Nr 191.

gränsade medlemskretsen i princip på samma sätt som ett handelsaktiebolag.
1 det fall att eu förening sålde till utomstående, kunde den som
regel icke utan att förlora sin öppna karaktär vägra att mottaga som
medlem någon, som kunde ådagalägga, att han plägade köpa törnödenheter
genom föreningen. Ansåge föreningens styrelse emellertid, att
vederbörande köpare på grund av rent personliga förhållanden icke kunde
beviljas medlemskap — i en stor förening, som sålde till utomstående, vore
det omöjligt att i varje fall inskränka försäljningen till personer, som
skulle vara önskvärda som medlemmar — så borde föreningen ha skyldighet
att i ekonomiskt hänseende jämställa honom med medlem,
d. v. s. giva honom samma återbäring på köpta varor, som medlem
erhölle.

I samband med behandliugen av uu berörda fråga upptog jag
det därmed sammanhängande spörsmålet om den ställning, som skattelagstiftningen
borde intaga i avseende å föreningsmedlemmars beskattning.

Jag utgick därvid från att i en eller annan form återburen vinst, vilken
innebure verklig inkomst för medlemmar, borde betraktas såsom beskattningsbar
enligt nuvarande författningar om inkomstskatt och inkomstbevilluing,
samt att något förtydligande därutinnan ej vore erforderligt,
varefter jag vidare framhöll: Rättelse borde ske i den opåkallade skattefrihet,
som förefunnes i avseende å utdelad vinst å insatser i förening för
ekonomisk verksamhet. Det kunde icke anses vara någon obillighet att
låta den enskilde erlägga skatt för sin faktiska inkomst, evad den erhållits
såsom utdelning å insats i ekonomisk förening eller t. ex. såsom
utdelning å aktie. Uttryckligt stadgande om sådan skattskyldighet syntes
mig därjämte vara ägnat att undanröja vissa betänkligheter, som kunde
resas gent emot den skattefrihet i viss omfattning för kooperativa företag,
vilken det gällde att reglera. 1 de till kammarrätten remitterade
förslagen hade därför inarbetats erforderliga stadganden i nu angiven
riktning, varvid dylik vinstutdelning betraktats såsom inkomst av kapital.

Slutligen hade jag låtit i de remitterade förslagen vidtaga en omredigering
för att tydligare, utmärka, att avdragsrätten för kooperativa
företag vore ämnad att gälla allenast utdelning av vinst, uppkommen
genom den egentliga kooperativa verksamheten, men härutöver icke finge
utsträckas.

I enlighet med av mig gjord hemställan avläts till riksdagen Propositionen.
proposition med förslag om författningsändringar uti av mig angiven
riktning.

324

Bevillnings utskottet.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

Vid ärendets behandling i bevillningsutskottet anförde utskottet
(betänkandet nr 42):

Enligt utskottets uppfattning vore det uppenbart, att någon principiell
rätt till viss skatteförmån för kooperativa föreningar icke vore för
handen. Från principiell beskattningssynpunkt vore någon skillnad icke
att göra mellan vinst å ett kooperativt näringsföretag och vinsten av
en enskild näringsidkares rörelse. En annan sak vore, om praktiska
grunder kunde åberopas till stöd för en lindrigare beskattning av den
kooperativa rörelsen. Obestridligt vore, att kooperationen, hållen inom
sin naturliga ram, fullföljde ett ändamål, som vore ej blott privatekonomiskt
utan ock av betydelse från allmän hushållningssynpunkt.
I den mån detta vore fallet, förelåge givetvis anledning till uppmuntran
från det allmännas sida.

Den svenska kooperationen vore icke mera än några årtionden
gammal, och det läge i sakens natur, att densamma i sin början behövde
stödjas på olika sätt. Nära till hands läge då också, att det allmänna
ausåges böra avstå från sitt skatteanspråk helt eller delvis beträffande
uppkommen vinst av kooperativ verksamhet. Såsom ovan antytts, förmenades
i äldre praxis någon beskattningsbar vinst ej alls föreligga,
så snart ej verksamheten sträcktes utanför medlemskretsen. Detta betraktelsesätt
var dock redan övergivet, då lagstiftningen tog hand om
saken, och 1910 års positiva undantagsbestämmelser hade tydligen utgått
från skattskyldighet som princip. Det vore icke svårt att se, hurusom
den utveckling till skärpt beskattning, som utmärkte praxis före
1910, och som genom detta års lagstiftning fått sin bekräftande avslutning,
i stort sett anslutit sig till och betingats av den kooperativa
rörelsens egen utveckling i omfattning och styrka ävensom förekomna
tendenser till utvikningar utanför den kooperativa ramen. Det allmännas
understöd i förevarande avseende hade ansetts böra tillkomma endast den
rena kooperationen och böra i övrigt begränsas på ovan angivet sätt.

Sedan utskottet till belysande av kooperationens omfattning och
utveckling återgivit vissa uppgifter rörande de kooperativa föreningarnas
antal åren 1910 och 1916, anförde utskottet vidare:

I vad mån kooperationens genom de anförda siffrorna betecknade
utveckling främjats av de hittills åtnjutna skatteförmånerna, vore givetvis
omöjligt att bedöma, men uppenbart vore, att de till dessa förmåner
knutna villkoren icke stått i vägen för rörelsens tillväxt. I belysning
av dessa siffror torde icke kunna med fog göras gällande, att kooperationen
vore i behov av större skatteförmåner. Närmare till hands läge
väl invändningen, att de faktiska förhållandena numera tydde på att

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191. 325

kooperationen gott kunde undvara även den hittills åtnjutna skatteliudringen.

Såsom kammarrätten framhållit, skulle en skattelindring för kooperativa
föreningar i föreslagen utsträckning lätteligen kunna föranleda, att
en hel del produktions- och handelsföretag, som nu dreves såsom aktiebolag
eller av enskilda personer, komme att ombildas till kooperativa företag,
i syfte att skatten såmedelst skulle nedbringas eller fullständig skattefrihet
tilläventyrs vinnas.

Genom kooperationens växande omfattning hade frågan också fått
större betydelse för det allmänna. Redan nuvarande skatteavdrag torde
medföra ej obetydlig minskning i inkomst för stat och kommun. Någon
utredning härom funnes ej i ärendet liksom ej heller i vilken grad
Kungl. Maj:ts föreliggande förslag komme att öka det allmännas skatteförlust.
Tydligt vore, att denna ökning bleve rätt avsevärd. Den nuvarande
finansiella situationen vore emellertid varken för staten eller
för kommunerna sådan, att man utan nödtvång kunde företaga åtgärder,
ägnade att minska avkastningen av någon inkomstkälla. Särskilt för
kommunernas del skulle förslagets genomförande kunna medföra betungande
följder. Inom många kommuner torde redan finnas industriella
eller andra anläggningar i kooperativt syfte med talrik arbetarstam och
i övrigt av beskaffenhet att orsaka kommunen besvär och kostnader,
vilka, om den nu ifrågasatta skattefriheten antoges, icke skulle uppvägas
av någon kommunal skatteinkomst. Den föreslagna skattskyldigheten
för föreningens medlemmar skulle såsom motvikt härutinnan bliva
av föga värde, eftersom de ifrågavarande anläggningarna, där de vore
av mera avsevärd omfattning, i regel tillhörde någon central förening,
vars medlemmar, de underordnade lokalföreningarna, i allmänhet vore
skattskyldiga å andra orter.

Berörda olägenhet vore i viss mån redan förhanden och komme
helt visst att bliva beaktad vid den förestående kommunala skattereformen.
Såsom även i propositionen framhållits, innefattade de föreliggande
sakkunnisjförslagen i kommunalskattefrågan sådana grunder
för kommunernas beskattningsrätt, att jämväl de kooperativa företagens
avkastning skulle bliva tagen i anspråk på ett mera effektivt sätt, än
nuvarande bestämmelser medgåve. Ett bifall till Kungl. Maj:ts förslag
innebure således ett steg i en riktning rakt motsatt mot den, vari den
kommunala skattereformen torde komma att gå.

Vid sådant förhållande och då frågan om föreningars kommunala
beskattning givetvis måste bliva beroende av det sätt, varpå den kommunala
beskattningen i hela dess vidd komme att slutgiltigt ordnas,

326

Reservanter i
utskottet.

Riksdagen.

Departe mentschefen.

Kungi. Majds proposition Nr 191.

vore det, såsom också kammarrätten erinrat, olämpligt att nu utbryta
denna fråga för separat lösning, i vilken riktning det än månde vara.
Då vidare tyngdpunkten i det föreliggande förslaget givetvis läge i
dess betydelse för den kommunala beskattningen, syntes jämväl vara
riktigast att tillsvidare låta bero vid nuvarande regler för kooperationens
statliga skattskyldighet.

Vad ovan erinrats rörde närmast föreningarnas skattskyldighet och
behövde ej stå i vägen för ett godkännande av propositionen, i vad
den anginge medlemmarnas skatteplikt för utdelning å gjorda insatser.
Emellertid torde denna detalj av det hela icke vara av den vikt, att
den borde utbrytas för att omedelbart lösas för sig.

Mot utskottets hemställan om avslag å propositionen reserverade
sig sju ledamöter, av vilka två utan angivet yrkande samt de återstående
under yrkande om bifall till propositionen med den jämkning, att skattskyldigheten
för vinstutdelning å insatser i ekonomiska föreningar endast
skulle gälla andra skattskyldiga än dylika föreningar.

Propositionen blev av riksdagen avslagen.

Då jag nu går att undersöka frågan om den ställning, de kooperativa
föreningarna böra intaga i det av mig uppgjorda kommunala skattesystemet,
vill jag framhålla, att några särbestämmelser icke torde böra
ifrågakomma beträffande de båda iutresseskatterna, fastighetsskatten eller
näringsskatten. Vare sig ett företag bedrives kooperativt eller ej, är
ju fördelen av kommunala anordningar för samfärdsel o. d. densamma,
och kommunens besvär och kostnader i anledning av företaget äro ävenledes
desamma.

Då spörsmålet alltså begränsar sig till inkomstbeskattningens område,
har därmed frågan även kommit i ett delvis annat läge, sedan
den var föremål för riksdagens prövning. Jag avser här icke den betänklighet,
man då hyste mot att föregripa den kommunala skattereformen
— att någon tveksamhet av denna anledning ej längre kan lörefinnas
är ju påtagligt — utan jag åsyftar de invändningar mot en särställning
i skattehänseende för de kooperativa föreningarna, som grundade sig
på dessas med andra affärsföretag likartade intressegemenskap med
kommunen. I och med det. att för de kooperativa föreningarna icke ifrågasättes
fritagande från fastighets- eller näringsskatten, förfalla dessa
invändningar.

Vad angår frågan om beskattning av kooperativa föreningars »in -

.‘»27

Kungl. Maj:t8 proposition Nr 191.

konist», sä karl jag ingalunda dela bevillningsutskottets mening, att
någon skillnad icke är att göra mellan vinst å ett kooperativt näringsföretag
och vinsten av eu enskild näringsidkares rörelse. Enligt min
mening är det ofrånkomligt, att sådan vinst i ett kooperativt företag,
som återbäres till medlemmarna i förhållande till gjorda köp eller försälj
niu gar, icke kan i företagets hand betraktas som beskattningsbar
inkomst. I fråga om vanliga konsumtionsföreningar synes riktigheten av
denna grundsats vara mera påtaglig. Eu beskattning hos dessa föreningar
av dylika vinster innebure obestridligen eu beskattning å utgiftsbesparing.
Bortsett från de anmärkningar, eu dylik skattläggning i övrigt skulle
kunna på goda grunder ådraga sig, kan den i varje fall icke anses höra
hemma i en rationellt ordnad beskattning av behållen inkomst. Fullt
likartad är visserligen icke återburen vinst i ett kooperativt produkt ionsföretag.
Därvid har man nämligen att göra med en verklig inkomstökning
för medlemmarna. Medan utgiftsbesparing icke rimligen bör
göras till föremål för beskattning, vare sig hos medlemmar eller förening,
är det givetvis i full överensstämmelse med inkomstbeskattningens allmänna
grunder, att, därest återbärande till medlemmarna av i föreningen
uppsamlad vinst ger medlem en ökad inkomst, denna bör hos medlemmen
vara beskattningsbar. Men för en beskattning därjämte i föreningens
hand av denna inkomst finnas inga giltiga skål.

Om sålunda en skattefrihet för kooperativa föreningar, vad inkomstbeskattningen
angår, i den utsträckning, som föreslogs genom förutnämnda
proposition den 7 mars 1919, nr 222, måste anses vara principiellt
riktig, synes man ej heller behöva av rent praktiska skäl tveka
att taga steget fullt ut. Ogrundade äro farhågorna, att en del av enskilda
personer eller aktiebolag bedrivna företag komme att ombildas till
kooperativa företag i syfte att därmed nedbringa skattskyldigheten.
Därest man vidhåller kravet på att en förening skall vara öppen och
tillämpa lika rösträtt — rörande innebörden härav hänvisar jag till mitt
förut återgivna yttrande till statsrådsprotokollet den 7 mars 1919 —
för att betraktas såsom kooperativ, uteslutes, såvitt jag kan se, möjligheten
av att på otillbörligt sätt begagna den kooperativa verksamhetsformen
endast i syfte att undvika beskattning. Ej heller lägger hänsynen
till kommunernas ekonomi hinder i vägen för att bereda de kooperativa
föreningarna den ställning i beskattningshänseende, som rätteligen
tillkommer dem. I detta avseende hänvisar jag till den statistiska utredning,
som verkställts inom finansdepartementet, och till vilken jag
skall senare återkomma.

328

Kungl. Maj.ts proposition Nr 191.

I enlighet med den uppfattning, jag nu gjort gällande, hava i det
inom finansdepartementet uppgjorda förslaget till kommunalskattolag,
vad den kommunala inkomstskatten angår, inryckts bestämmelser av
enahanda innebörd som förut återgivna, genom propositionen nr 222
framlagda författningsförslag. Åven i fråga om 1910 års förordning
om inkomst- och förmögenhetsskatt torde motsvarande ändring böra
göras. Till frågan härom torde jag få senare återkomma.

Kung!. Matris proposition Nr 191.

M29

VIII. Förslaget till komiimiialskattelag.

.lag skall härefter övergå till en närmare redogörelse för detaljerna
i det inom finansdepartementet utarbetade förslaget till kommunalskattelag.
.Sedan de tillkallade sakkunniga slutfört sitt uppdrag, bär jag, under
samråd med ledamöterna i subkommittén, låtit i det av de sakkunniga
granskade författningsutkastet vidtaga några smärre jämkningar, vilka
jag, i den mån ändringarna ej äro av uteslutande redaktionell art, skall
beröra i samband med redogörelsen för vederbörande sakfrågor.

Lagförslaget är uppdelat i sex kapitel. 1 kap. innehåller vissa
inledande bestämmelser. I II kap. återfinnas bestämmelserna om fastighetsskatten.
Näringsskatten, den kommunala inkomstskatten och den
kommunala progressivskatten avhandlas i respektive III, IV och V kap.
Vissa gemensamma bestämmelser rörande efterbeskattning m. in. hava
sammanförts i VI kap.

Vid förslaget äro fogade särskilda anvisningar. Dessa anvisningar
hava grupperats paragrafvis på så sätt, att vad som har avseende å eu
och samma paragraf i själva lagförslaget sammanförts under motsvarande
paragrafnummer i anvisningarna. Under de olika paragraferna i lagtexten
angives, huruvida några anvisningar till desamma finnas.

I fråga om IV kap., som innehåller bestämmelserna om den kommunala
inkomstskatten, har jag sökt erhålla största möjliga överensstämmelse
med stadgandena i förordningen den 28 oktober 1910 om
inkomst- och förmögenhetsskatt. Såväl för de skattskyldiga som för
beskattningsmvndigheterna måste det vara av den största betydelse, att
den statliga och den kommunala inkomstbeskattningen följa enhetliga
normer. I enlighet härmed har i de fall, där överensstämmelsen är
fullständig, något återgivande i kommunalskattelagen av innehållet i
anvisningarna till statsskatteförordningen ej skett, utan allenast intagits
eu generell hänvisning till desamma. Det kan möjligen invändas, att
kommunalskattelagen, vilken måste antagas av Konung och riksdag gemensamt,
icke bör hänvisa till den av riksdagen ensam antagna förordningen
om inkomst- och förmögenhetsskatt. Emellertid vill jag i detta
hänseende erinra, att motsvarande förhållande förekommer redan nu, i
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 158 käft. (Nr 191.) 42

330

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

det att kommunallagarna i fråga om den kommunala skattskyldighetens
bestämmande stödja sig å bevillningsförordningen.

Givet är emellertid, att, då den nu ifrågavarande lagen avser att
reglera den kommunala beskattningen, man icke kunnat i allo följa bestämmelserna
i förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt. I
vissa fall, där fråga varit endast om den redaktionella avfattningen,
torde, på sätt jag senare skall för Kungl. Maj:t anmäla, motsvarande
ändringar kunna göras i sistnämnda förordning. I vissa hänseenden betingas
dock en olika avfattning, såväl i sak som beträffande själva
uppställningen, av de båda författningarnas olika ändamål.

I vissa fall hava i kommunalskattelagen gjorts vissa smärre avvikelser
i sak från inkomst- och förmögenhetsskatteförordningens nuvarande
innehåll, utan att dessa avvikelser betingats av författningarnas
olika ändamål. Motsvarande ändringar avser jag att föreslå beträffande
förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt. De större reformer å
inkomstbeskattningens område, som kunna anses erforderliga, ha däremot
icke kunnat nu upptagas. I den mån sådana reformer hinna förberedas
och förslag till ändringar i statsskatteförordningen utarbetas, böra i regel
även motsvarande ändringsförslag i kommunalskattelagen framläggas.

Rubriken.

Kammarrätten har framhållit, att den kommunala skattelagens
benämning borde göras så kortfattad som möjligt, enär lagen, med den
vidsträckta tillämpning densamma erhölle, finge antagas komma att
synnerligen ofta åberopas och till namnet angivas; och har kammarrätten
i anslutning härtill uttalat den mening, att lagen väl skulle kunna
betecknas med det enda ordet »kommunalskattelag».

Vad kammarrätten sålunda anfört har jag ansett mig böra biträda.

I KAP.

Inledning.

1 och 2 §§.

I detta kapitel hava införts bestämmelser rörande de menigheter,
å vilka den ifrågasatta kommunalskattelagen i första hand skall äga
tillämpning (1 §), samt do skatteformer, genom vilka dessa menigheter
skola äga att utkräva allmänna bidrag av vederbörande skattskyldiga (2 §).

Såsom jag tidigare framhållit, torde i viss mån olikartade beskattningsbestämmelser
för olika slag av kommuner kunna bliva erforderliga.

Kung!,. Maj:ts proposition Nr 191. 331

För vinnande av större reda och överskådlighet har det därför synts
mig- vara lämpligast, att kommunalskattelagen begränsas att avse allenast
de vanliga borgerliga primärkommunerna, för vilka ensartade bestämmelser
ansetts böra givas, åtminstone för det närvarande, samt att särskilda
bestämmelser meddelas, huruvida och i vad mån de i kommunalskattelagen
anvisade skatteformerna böra tillämpas även å andra slags
kommuner.

11 KAP.

Om fastighetsskatt.

Kapitelrubriken har formulerats i enlighet med kammarrättens
hemställan.

I sakligt hänseende har, i anledning av där framställda erinringar,
Eiserman—von Wolckers förslag, vilket i fråga om fastighetsbeskattningen
närmast tjänat till grundval vid utarbetandet av kommunalskattelagens
II kap., underkastats jämförelsevis betydande omarbetningar.

Åven rent redaktionellt företer det inom departementet uppgjorda
författningsförslaget avsevärda avvikelser från Eiserman—von Wolckers
förslag. I detta sammanhang vill jag erinra därom, att kammarrätten
i sitt utlåtande framhållit behovet av en redaktionell omarbetning, i syfte
att åt ett blivande förslag måtte givas större klarhet och lättfattlighet.

Jag övergår härefter till att paragrafvis redogöra för de synpunkter,
som ligga till grund för det nu föreliggande förslaget.

3 §•

Denna paragraf innehåller dels den allmänna bestämmelsen, att för
all inom kommunen belägen fast egendom skall, med undantag för vissa
fall, utgöras fastighetsskatt, dels ock ett stadgande om vad som i skattehänseende
förstås med fast egendom. Vid sistnämnda fråga torde jag
böra något uppehålla mig.

I 2 § av bevillningsförordningen stadgas, att bevillning skall,
med angivna undantag, utgöras för all inom riket belägen fast egendom,
vartill ock räknas frälseränta. Däremot gives ingen uttrycklig
bestämmelse om vad som skall anses såsom fast egendom. Till
sådan egendom räknas emellertid i förevarande avseende dels vad
som civilrättsligt — enligt lag den 24 maj 1895 — är att anse såsom
fäst egendom, dels även byggnad å annans mark, ändock att densamma
enligt nämnda lag icke skall betraktas såsom fast egendom;

Gällande bestämmelser.

332

Kung!,. Maj:ts ''proposition Nr 191.

ävenledes torde dit hänföras byggnad till gruvdrift. Enligt 1895 års
lag är jord å landet och i stad fast egendom. Till jorden höra dess
ägare tillhöriga, därå uppförda hus, vattenverk och andra byggnader,
för stadigvarande bruk i jorden anbragta ledningar och andra anläggningar
(utom byggnader och anläggningar för gruvdrift), stängsel, å rot
stående träd och andra växter tillika med frukt därå samt gödsel.
Till byggnad räknas i allmänhet dess ägare tillhörig fast inredning,
ledningar för uppvärmning m. m., annat som i vägg, tak eller golv är
inmurat eller intimrat, samt vad till stadigvarande bruk för byggnaden
anskaffats (innanfönster, nycklar, kaminer m. m.). Till fabrik eller
annan för industriell verksamhet inrättad byggnad hör dessutom varje
motor, maskin, kärl eller därmed jämförligt redskap, som för sin användning
kräver och jämväl vilar på fast, från grunden berett underlag,
så ock kraftledningar med därtill hörande inrättningar, dock med undantag
av sådana ledningar, som från det allmänna ledningssystemet överföra
kraft till särskild maskin, som ej är att hänföra till fäst egendom.
Såsom fast egendom anses enligt 1895 års lag vidare byggnad å ofri
tomt i stad i förening med sådan rätt till tomten, att den ej må av
ägaren återtagas, så länge tomtören erläggas eller utan att lösen för
byggnaden gives, vattenverk å annans grund i förening med sådan rätt
till grunden, att den ej må av ägaren återtagas så länge verket uppehälles,
i jordeboken upptaget fiskeri utan äganderätt till grunden samt
frälseränta.

1917 års
förslag.

Eiserman—
von Wolcker.

Eiserman—von Wolckers förslag (2 §) överensstämmer i fråga
om begreppet fäst egendom med allmän lag; dock att, å ena sidan, till
fast egendom räknas även byggnad, som enligt allmän lag ej är att
anse såsom fast egendom, och, å andra sidan, undantages frälseränta.
Såsom skäl för detta undantag anföres huvudsakligen följande:

Att i ett system, som upptoge eu fristående objektskatt, i regel
byggd på fäst egendoms allmänna saluvärde, och tillika beskattade
frälseräntan såsom avkastning, respektive inkomst, bibehålla hittillsvarande
anordning med taxering av frälseräntans värde hade synts innebära eu
påtaglig oegentlighet, helst något verkligt praktiskt behov därmed icke
tillgodosåges. Frälseräntan bleve enligt förslaget beskattad medelst
avkastningsskatt i kommun, där den utginge, och, därest frälseräntan
utgjorde säkerhet för lån, vållade taxeringsvärdets bortfallande knappast
någon olägenhet, eftersom säkerheten därförutan läte sig med ledning
av gängse räntefot tillförlitligen bedömas.

Lwidén.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191. 333

Landeri upptager först till diskussion frågan, huruvida beskattningen
av fast egendom borde riktas mot egendomen såsom eu helhet
eller endast mot jorden, och fastslår därvid, att frågan under olika
tider lösts på olika sätt, men att man dock i allmänhet utomlands liksom
i Sverige avsett att träffa såväl jord som byggnader. Landén anser
tillräckliga skäl icke föreligga att frångå den hos oss sedan gammalt
erkända principen; en jordskatt vore visserligen, enligt hans förmenande,
icke i och för sig förkastlig men borde för att vara rättvis
kompletteras med andra skatter å byggnader in. in.

Såsom föremål för fastighetsskatt föreslår Landén (i 7 §) dels
jord å landet och i stad med byggnader och vad till jorden lagligen
hör ävensom annat, som enligt allmän lag är att hänföra till fast egendom,
dock med undantag för motor, maskin, kärl eller därmed jämförligt
redskap, som enligt allmän lag hör till fabrik eller annan för industriell
verksamhet inrättad byggnad, dels byggnad, ändock att densamma icke
enligt allmän lag är fast egendom, med undantag av byggnad för
gruvdrift.

Landén har alltså i beskattningsavseende undantagit s. k. fästa
maskiner m. m. från det civilrättsliga begreppet fäst egendom. Han
motiverar detta undantag på i huvudsak följande sätt:

Det skulle uppstå en viss svårighet och även ej så obetydliga
praktiska olägenheter av att i beskattningsavseende tillämpa allmänna
lagens stadganden om vad som hör till fabrik eller annan för industriell
verksamhet inrättad byggnad. Svårigheten läge däri, att gränsen mellan
de i sådan byggnad inrymda motorer, maskiner, kärl med flera redskap,
vilka enligt allmän lag vore att räkna till fäst egendom, och dem, som icke
vore hit hänförliga, vore dels tämligen svävande, dels icke lämpad efter nutida
förhållanden. Det kunde inträffa, att av två »redskap» av precis samma
natur enligt lagens hänvisning det ena skulle räknas till fast egendom, det
andra däremot icke. Härigenom vållades givetvis en viss osäkerhet i fastighetstaxeringen.
Härtill komme, att i fråga om rätten till avdrag för värdeminskning
å inventarier olika uppfattningar gjorde sig gällande, i det
att denna rätt än tillämpades endast i fråga om de inventarier, vilka
icke hörde till fast egendom, än åter tillämpades även i fråga om sådana
inventarier, vilka, såsom tillhörande den fasta egendomen, skulle ingå i
den fasta egendomens taxeringsvärden och sålunda vore beskattade
genom fastighetsbevillning men undantagna från beskattning genom
inkomstbevillning. De maskiner och redskap, som sålunda i beskattningshänseende
behandlades olika, allt eftersom de enligt lag vore att

334

Kungl. Majds proposition Nr 191.

räkna eller icke att räkna till fast egendom, vore emellertid så pass
likställda sins emellan, att de borde röna likartad behandling.

Till belysande av de svårigheter, som i praktiken ofta yppade
sig att bestämma gränsen mellan fast och lös egendom i avseende
å maskiner o. d., hänvisar Landén i annat sammanhang, nämligen
i fråga om bestämmande av begreppet lös egendom såsom objekt för
egendomsskatt, till ett uttalande i I. Flodströms utredning om Sveriges
nationalförmögenhet, varav framgår, att vid tillämpningen av brandförsäkringsavtal
d}dika svårigheter gjort sig märkbara.

Avgivna ut- Länsstyrelserna samt övriga hörda myndigheter och samman latanden.

s|utningar hava i allmänhet ej yttrat sig i föreliggande fråga.

Länsstyxei- Länsstyrelsen i Gottlands län, som förordat Landéns förslag till

landsting, egendomsskatt för lös egendom, har uttryckt sin anslutning till dennes
uppfattning även därutinnan, att maskiner in. m. alltid borde räknas
såsom lös egendom.

Västmanlands läns landsting har uttalat liknande uppfattning samt
uttryckt tvekan, huruvida frälseränta borde beskattas såsom fast egendom.

Kammar- Kammarrätten anför i huvudsak följande: Då frälseränterättinnebure

r en‘ ett slags delägarerätt i den fasta egendom, varur frälseräntan utginge, samt
denna egendoms saluvärde och således även taxeringsvärde tinge antagas
med frälseräntans kapitalbelopp understiga motsvarande salu- och taxeringsvärden
å likartad egendom-, som icke vore besvärad med frälseränta,
torde det icke vara principiellt oriktigt, att frälseräntan betraktades såsom
läst egendom;, och såsom sådan finge sig åsatt taxeringsvärde med nyssnämnda
kapitalbelopp. Anledning att övergiva nu gällande bestämmelser
om taxering av frälseränta syntes för övrigt så mycket mindre föreligga,
som frälseränteinstitutet vore ställt på avskrivning. Enligt Landéns förslag
hänfördes frälseränta fortfarande till fast egendom.

Infördes objektbeskattning å lös egendom, ställde det sig mest
praktiskt att låta maskiner och inventarier av alla slag i beskattningsavseende
betraktas såsom lös egendom. Skulle däremot egendomsskatt
ä lös egendom icke ifrågakomma, torde en överflyttning av fasta maskiner
och inventarier från skattepliktig egendom, som de nu utgjorde, till
skattefri sådan vara ägnad att för näringsidkare medföra rätt så avsevärd
lättnad i beskattningen och följaktligen komma att verka i motsatt
riktning mot ett av de mål, som genom skatteregleringen skulle vinnas.
Även om det icke läte sig förnekas, att en uppdelning av maskiner

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191. 33f>

•och inventarier i tast och lös egendom kunde i taxeringsavseeude medföra
vissa svårigheter och olägenheter, Unge desamma dock icke överskattas.
Den av Landeri framhållna osäkerheten vid tillämpning av
avdragsrätt lör värdeminskning å inventarier skulle lätt kunna undanröjas
genom tydliga lagbestämmelser.

Beträffande för gruvdrift avsedd byggnad funne kammarrätten
anledning icke föreligga att frångå nuvarande praxis, enligt vilken
sådan egendom hänfördes till fast egendom.

Vad först angår den av Landeri berörda frågan, huruvida fastighetsskatten
bör läggas endast å själva jorden eller å vad som i allmänhet
är att anse såsom fast egendom, d. v. s. å jorden jämte därå uppförda
byggnader m. m., så synes det förra alternativet icke böra ifrågakomma.
En beskattning efter intresse synes nämligen böra träffa fastighetens
totala värde. Skälen för och emot en särskild beskattning av jordvärdet
såsom sådant torde icke böra tagas till omprövning i detta sammanhang.

Vad angår den närmare bestämningen av vad som bör hänföras
till fast egendom, så synes frågan om frälseräntas beskattning sammanhänga
mindre med kommunens rätt till fastighetsskatt — kommunen bör
nämligen hava skatt för fastighetens bruttovärde, vare sig skatten sedan
utgöres av den ene eller den andre — än fast mera med spörsmålet
om vem som skall anses vara skattskyldig gent emot kommunen. Då
den, som äger frälseräntan, måste anses äga så stor del av fastighetens
värde, som motsvarar frälseräntan kapitaliserad, medan jordägaren äger
endast återstoden av fastighetens värde, synes det vara mest överensstämmande
med rättvisa, att jordägaren ej ålägges ensam betala hela den
på fastigheten belöpande fastighetsskatten. Huru taxeringen av frälseräntan
och själva fastigheten bör ske, skall behandlas i annat sammanhang.

1 fråga om s. k. fasta maskiner m. m. i fabriks- eller annan
därmed jämförlig byggnad har Landén föreslagit, att de i beskattningsavseende
skola undantagas från begreppet fast egendom. Otvivelaktigt
vålla de nuvarande bestämmelserna vissa svårigheter. Att Eiserman
och von Wolcker det oaktat upptagit motsvarande bestämmelser i
sitt förslag, torde hava berott företrädesvis därpå, att de för industriellt
ändamål begagnade fastigheterna eljest skulle blivit för lågt
beskattade. Med hänsyn till det sätt, varpå bestämmelserna om
näringsskatt utformats i det nu föreliggande förslaget, blir det emellertid
ur beskattningssynpunkt ej av samma betydelse, om maskiner
o. d. hänföras till fast egendom eller ej. Maskiner, som ej räknas till

Departe mentschefen.

Gällande be
stämmel8er.

33g Kungl. Maj. ts proposition Nr 191.

sådan egendom, bliva nämligen i stället i regel underkastade näringsskatt.
Under sådana omständigheter bar det synts mig mest praktiskt att låta
s. k. lasta maskiner o. d. i beskattningsavseende betraktas såsom lös
egendom. Visserligen komma därigenom skattelagens bestämmelser att
icke överensstämma med allmän lags stadganden i förevarande avseende.
Detta synes emellertid knappast beliöva väcka några betänkligheter.
Vid det förhållande, att taxeringsvärdena å industrifastigheter komma
att understiga värdet av vad som civilrättsligt är att räkna till last egendom,
torde någon fara med avseende å fastighetskrediten ej komma
att föreligga.

Lika med kammarrätten anser jag, att lör gruvdnlt avsedd byggnad
bör räknas till fast egendom.

Denna paragraf innehåller bestämmelserna om objektiv skatteplikt
för fast egendom.

Nu gällande bestämmelser i detta avseende återfinnas dels i bevillningsförordningen,
som därvid är grundläggande, dels ock i kommunallagarna.
Dessa bestämmelser kunna i korthet sammanfattas på följande
sätt: ,

I regel är läst egendom bevillniugsphktig och därmed aven underkastad
kommunalbeskattning. Frihet från bevillning åtnjutes emellertid
av dels staten för all dess lästa egendom, dels ock akademier, vetenskapliga
samfund, allmänna undervisningsverk och barmhärtighetsinrättningar:
för dem tillhöriga allmänna platser, tomter och byggnader; kommuner
och andra menigheter: för dem tillhöriga, inom deras eget område belägna
allmänna platser, tomter och byggnader; regementen och officerskårer:
för deras vid mötesplatser till begagnande under mötena uppförda
byo-o-nader; nykterhetsföreningar: för dem tillhöriga byggnader, avsedda
för0*deras verksamhet; samt enskilda personer eller samfund: för dem
tillhöri o-a kyrkor och bönehus; allt dock endast så framt nu omlörmålda
allmänna platser, tomter, byggnader, kyrkor och bönehus icke nästföregående
år lämnat ägaren någon inkomst; börande 1 motsatt tall tastighetsbevillning
utgöras för så stor del av fastighetens taxeringsvärde,
som motsvarar inkomstbeloppet, kapitaliserat, eftei 0 procent. 1 are åt
ni utes frihet från bevillning av ägare av kanal, järnväg och annan farväg
eller farled samt flottled: för den mark, som av anläggningen upptages,
ävensom för själva kanal- och vägbyggnaden, varunder Jemväl inbegripas
de för anläggningens begagnande erforderliga stationshus, verkstäder
och andra byggnader, samt i vissa fall av ägare eller inne 1a -

337

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

vare av lägenhet med tillhörande åbyggnad, då lägenhetens huvudsakliga
värde utgöres av åbyggnaden och ej överstiger 500 kronor. AU
statens fasta egendom undslipper emellertid icke bevillning. Enligt bevillningsförordningen
skall bevillning erläggas av innehavaren för jordegendom,
som besittes med stadgad åborätt eller är av allmän myndighet
eller av stiftelse till begagnande mot livstidsstädja upplåten, för i stad
befintlig s. k. ofri tomt, varifrån innehavaren ej må skiljas, så länge han
erlägger tomtören eller utan att vederbörlig lösen gives, för område,
som är upplåtet med tomträtt, samt för skogsområde, som blivit upplåtet
till bergshanteringens understöd, till sågverk eller kanalbolag eller
ock innehaves av stad eller annan menighet; för jordegendom eller annan
fastighet, som antingen är till boställe eller eljest på lön anslagen,
såvida ägaren är från fastighetsbevillning fri och hela fastigheten är åt
endast en person upplåten; för lägenhet, som är till besittning på viss
tid eller på livstid från annan egendom avsöndrad.

Bevillningspliktig fastighet är jämlikt kommunallagarna utan vidare
skattskyldig till kommunen. Men även för viss fast egendom, varför bevillning
icke erlägges, skall utgöras kommunalskatt. I detta avseende
stadgar § 59 av förordningen om kommunalstyrelse på landet, att kommunalutskylder
skola i fråga om sådan fastighet påföras jordbruksfastighet
samt kronopark, som bildats antingen av mark, inköpt åt kronan efter
1874 års början, eller av staten tillhörig jordbruksdomän eller del av
sådan. Stadsutskylder påföras däremot icke för sådan fastighet, för
vilken bevillning ej erlägges.

Jag övergår härefter till en närmare redogörelse för vad de nu
föreliggande förslagen samt däröver avgivna yttranden innehålla angående
den objektiva skatteplikten för fast egendom.

Vad först angår frågan om statens jordbruksfastigheter — ehuru
i det inom departementet utarbetade författningsförslaget den hittillsvarande
uppdelningen i jordbruksfastighet och annan fastighet icke bibehållits,
begagnar jag i det följande dessa benämningar vid redogörelsen
för de sakkunnigas förslag och däröver avgivna utlåtanden — undantager
Eiserman—von Wolckers förslag från skatteplikt allenast nationalparker,
kronans flygsandsplanteringar samt å kronan tillhörig egendom
i de norrländska länen upplåtna skogstorp, odlingslägenheter och s. k.
jordbrukskolonat, de båda förstnämnda upplåtelserna så länge frihetsår
för dem åtnjutas och jordbrukskolonaten så länge lagstadgad amorteringstid
för köpeskillingen löper.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 158 höft. (Nr 191.) 43

1917 års
förslag.

Statens jordbruksfastigheter.

Eiserman—
von Woleker.

338

Kungl. Maj.ts proposition Nr 191.

Eiserman och von Wolcker erinra i detta sammanhang, att redan
kommunalskattekommittén utan meningsskiljaktighet föreslagit beskattningav
staten tillhörig, hittills skattefri jordbruksfastighet. Sedan dess hade
visserligen staten tillhöriga skogsegendomar drabbats av skogsaccisen, men
detta syntes icke böra hindra åvägabringandet av full likställighet mellan
statens alla skogsegendomar, på vad sätt de än kunde hava tillkommit.
Taxeringsvärdet å kommunalt skattefria kronoparker utgjorde år 1913
115,498,650 kronor, vartill komme kronoöverloppsmarker och renbetesfjäll
med ett sammanlagt taxeringsvärde av 5,764,100 kronor. Den
ojämförligt största delen härav belöpte å kommunerna i de båda nordligaste
länen, för vilka sålunda förslaget ställde i utsikt en högst betydande
utjämning av skattetrycket.

Till stöd för sitt förslag att från kommunal skatteplikt frikalla
ovan angivna fasta egendom anföra de sakkunniga följande:

Sammanlagda arealen av till nationalparker avsatta områden torde
enligt upplysningar från domänstyrelsen kunna anslås till i runt tal
367,000 hektar. Med hänsyn till de ändamål, dessa under vetenskapsakademiens
särskilda förvaltning ställda områden vore avsedda att tjäna,
ävensom till den omständigheten, att de för all framtid vore att hänföra
till icke avkomstgivande egendom, hade det synts vara i sin ordning,
att de helt undantoges från beskattning. Jämväl kronans flygsandsplanteringar
torde, med hänsyn till det ändamål, de vore avsedda att
tjäna, böra från beskattning frikallas. Vad skogstorp, odlingslägenheter
och s. k. jordbrukskolonat beträffade, hade ansetts lämpligt att på grund
av de allmänna intressen, som vore förknippade med dessa statsunderstödda
upplåtelser, från skatteplikt frikalla dem på sätt förslaget innehölle.
De vore för närvarande faktiskt fria från kom munal utskylder,
och det syntes vara i sin ordning att med den kommunala beskattningen
av dem Ange anstå, så länge deras i lag tryggade särställning varade.

Landén. Landéns förslag undantager icke andra statens jordbruksfastigheter

från kommunal skatteplikt än nationalparker.

Avgivna Sveriges skogsägareförbund framhåller, att skattefrihet för de s. k.

utNHanden. jordbrukskolonaterL skulle innebära en oberättigad förmån för staten
framför enskilda skogsägare.

Kammarrätten har i förevarande avseende ställt sig på samma ståndpunkt
som Landén. De skäl, som i motiveringen till Eiserman—von
Wolckers förslag anförts för frikallande av flygsandsplanteringar samt

Kungl. Maj it proposition Nr 191. 339

skogstorp, odlingslägenheter och jordbrukskolonat 1''rån kommunal skatteplikt,
hava icke svnts kammarrätten tillräckligt bärande.

1 fråga härefter om annan statens fastighet än jordbruksfastighet
hava Eiserman och von Wolcker, i huvudsaklig överensstämmelse med
kommunalskattekommitténs förslag, ansett, att dylik fastighet, använd i
företag, vilket staten kunde anses driva såsom enskild företagare, borde
underkastas allmän kommunal skatteplikt. Skattefrihet har emellertid
ansetts allt fortfarande böra åtnjutas för statens kornmunikationsanstalter
(statens järnvägar och kanaler samt post-, telegraf- och telefoninrättningar
— därunder dock icke inbegripna statens järnvägars verkstäder
och statens telegraf- och telefon verkstäder samt hotell- och restaurangbyggnader
vid statsbanorna) ävensom för sådan statsegendom utav
annan fastighets natur, vilken, ehuru nyttjad i industriell verksamhet,
tjänar försvarsändamål, dock allenast därest staten själv är företagare.

I enlighet med dessa grundsatser skola enligt Eiserman—von
Wolckers förslag följande statsfastigheter underkastas skatteplikt, nämligen:
riksbankens fastigheter; statens kraftverk med utmål, så framt
de icke huvudsakligen utgöra kraftanläggningar för elektrifiering av
statens järnvägar, ävensom statens under vattenfallsrätt eller på arrende
upplåtna vattenfallslägenheter; statens järnvägars verkstäder samt hotelloch
restaurangbyggnader jämte mark, som till nämnda verkstäder eller
byggnader nyttjas; statens telegraf- och telefonverkstäder jämte mark,
som till dem nyttjas; samt byggnad och mark, nyttjade i annat industriellt
eller därmed jämförligt företag, som icke innefattar kommunikationsverksamhet
eller avser försvarsändamål, där staten själv är företagare.

Landén har i förevarande avseende bestämt skattskyldigheten efter
grunder, vilka lett till i huvudsak samma resultat, vartill Eiserman
och von Wolcker kommit.

Landén framhåller därvid, bland annat, följande. En synpunkt,
som torde vara förtjänt av uppmärksamhet vid bedömandet av frågan,
huruvida kommunal skattefrihet borde äga rum för egendom, som tillhörde
staten eller eljest användes för allmänna ändamål, vore den, huruvida
kommunen hade så stor fördel av egendomens användning för angivna
ändamål, att kommunens skattskyldiga av sådan anledning borde åläggas
ökade skattebördor för att lätta skattebördan för staten. Där detta vore
fallet, funnes påtagligen ett ganska kraftigt skäl för att kommunen skulle
avstå från att beskatta sådan egendom och dess avkastning. Afl annan
statens fasta egendom än statens järnvägar, vilka borde vara skattefria,

Staten tillhörig
annan
fastighet.

[Eiserman—
von Wolcker.
]

[Landén.]

340

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

syntes böra behandlas lika med privat egendom i alla de fall, då den icke
toges i anspråk för ett direkt statsändamål. Fast egendom, som av staten
uthyrdes eller utarrenderades, upplätes med tomträtt eller vattenfallsrätt
eller användes för industriell eller annan affärsverksamhet, borde enligt
denna åskådning vara underkastad kommunal skattskyldighet efter väsentligen
lika grunder, som gällde beträffande annan fast egendom än statens.

Landéns förslag upptager såsom skattepliktig statsegendom av
annan fastighets natur: fastighet, som är för statens räkning uthyrd eller
som, sedan den varit upplåten med tomträtt eller vattenfallsrätt, återgått
till staten; fastighet, som användes för industriell verksamhet ''eller för
kraftanläggning för tillhandahållande åt allmänheten av elektrisk energi,
därunder inbegripna bostadshus för driftspersonal; riksbankens fastigheter;
sådana byggnader för statens järnvägar, som icke utgöras av verkstäder,
stationshus, driftsbyggnader eller bostadshus för driftspersonalen;
dock att skattskyldighet även för sistnämnda byggnader äger rum, därest
desamma äro uppförda å mark, som icke ingår i det till själva järnvägsanläggningen
hörande området; samt mark till sådan byggnad, som
icke är underkastad egendomsskatt, dock med undantag för mark inom
för järnvägsanläggning upplåtet område.

Kommunika- Jas; vill till eu början här beröra frågan om skattskyldighet för

kraftverk, statens kommunikations- och kraftverk.

[Eiserman— Vad särskilt angår statens järnvägar, hava Eiserman och von

ker.) Wolcker inskränkt skattefriheten till själva järnvägsanläggningen med
tillhörande stations- och boningshus. Nämnda båda slag av byggnader
hava ansetts stå i sådant samband med själva kommunikationsdriften,
att skattefrihet borde komma jämväl dem till godo.

Däremot har så icke ansetts vara förhållandet med byggnader, använda
i den verkstadsrörelse, som staten bedriver vid sina järnvägar. 1
detta avseende anföra Eiserman och von Wolcker, att, även om verkstadsrörelsen
vid statens järnvägar vore avsedd uteslutande för statens
eget behov, rörelsen i fråga torde äga en så pass fristående karaktär,
att den med fog borde kunna räknas såsom ett självständigt företag,
för vars undantagande från beskattning icke kunde åberopas ett allmänt
intresse, jämbördigt med det, som uppbure tillstädjandet av skattefrihet
för den fasta egendom, vilken tjänade till underlag för eller förmedlade
den egentliga järnvägsdriften. Med än större fog borde giltighet tillerkännas
dessa synpunkter vad anginge hotell- och restaurangbyggnader
vid statens järnvägar samt statens telegraf- och telefonverkstäder.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191. 341

A andra, sidan hava sådana statens kraftverk, vilka huvudsakligen
avse elektrifiering av driften vid statens järnvägar, ansetts böra vara
skattefria.

I Iråga om skattefrihet för statens järnvägs- m. fi. anläggningar
hava bland de i ärendet hörda myndigheterna och korporationerna
olika åsikter uttalats.

Järnvägsstyrelsen har gent emot Eiserman—von YVolckers förslag
framhållit, att verkstadsrörelsen ägde nära samband med den
egentliga järnvägsdriften och att utan reparationsverkstäder för den
rullande materielen rationellt anordnad järnvägsdrift icke vore möjlig.
Bestämmelsen om skatteplikt lör statens järnvägars verkstäder borde
fördenskull utgå. Det förefölle ock som eu inkonsekvens att beskatta
reparationsverkstäderna, då statens kraftanläggningar, därest de
huvudsakligen avsåge elektrifiering av driften vid statens järnvägar,
i förslaget undantoges från beskattning. Samma inkonsekvens förelåge
ock i förslaget om att statens skeppsvarv och gevärsfaktorier skulle vara
fritagna från skatteplikt. Nuvarande skattefrihet för hotell- och restaurationsbyggnader
vid statens järnvägar borde bibehållas. Hotell- och restaurationsrörelsen
vid järnvägarna vore ej att så helt likställa med enskilda
företag, som man vid första påseende möjligen kunde antaga. Även här
spelade det allmänna intresse in, som vore förbundet med allmänhetens
krav på logi och bespisning under begagnande av statens järnvägskommunikationer.

Beträffande Landéns förslag har järnvägsstyrelsen framhållit, att,
därest detta lades till grund för blivande lagstiftning i ämnet, detsamma
borde omredigeras i enlighet med styrelsens uttalade ståndpunkt. Vad
Landen föreslagit i fråga om skattskyldighet för mark med byggnader
utom det egentliga järnvägsområdet kunde styrelsen icke heller biträda.
Där av en eller annan anledning viss byggnad i undantagsfall måst
förläggas utom det egentliga järnvägsområdet, kunde näppeligen detta
förhållande föranleda dylik skatteplikt, då även därigenom avsåges att
tillgodose enahanda allmänna kommunikationsintresse, som påfordrade
samma slags anläggning inom det egentliga järnvägsområdet.

Telegrafstyrelsen har meddelat, att styrelsen förfogade över allenast
en verkstad, som enligt förslaget skulle drabbas av skatteplikt, nämligen
den vid Nynäshamn. Denna verkstad stode i synnerligen intimt samband
med telegrafverkets driftrörelse och borde i beskattningshänseende
likställas med telegrafverkets fastigheter och anläggningar i övrigt och
sålunda undantagas från skatteplikt. Samma borde förhållandet vara

[Avgiriut

utl&tanden

342

Kmujl. Maj:ts proposition Nr 191.

med mark, som i Nynäshamns köping inköpts för uppförande av bostäder
för arbetare vid telegrafverkets verkstad, ävensom med själva
bostäderna. I fråga om Landéns förslag har styrelsen såsom sin åsikt
uttalat, att telegrafverkets särskilda fastigheter, vilka helt och hållet eller
till huvudsaklig del disponerades för telegrafverkets räkning, icke borde
beskattas såsom fastighet, vilken vore för statens räkning uthyrd. Ej lie er
talade några skäl för att tomtmark i skattehänseende skulle intaga

annan ställning än fastigheten i övrigt.

Beträffande statens kraftverk hava både handelskammaren i hånle
och Sveriges skog säg are för hund uttalat den åsikt, att all skattefiihet vore

oberättigad. . w , .

Vattenfallsstyrelsen har mot den av Eiserman och von Wolcker
föreslagna bestämmelsen om skatteplikt för statens kraftverk med utmål,
så framt de icke huvudsakligen utgjorde kraftanläggningar för elektrifiering
av statens järnvägar, anmärkt, att det torde vara praktiskt taget omöjligt
att avgöra, om ett statens kraftverk »huvudsakligen utgör kraftanläggning
för elektrifiering av statens järnvägar». Ett exempel på svårigheten
av ett riktigt avgörande av berörda spörsmål erbjöde statens
kraftstation vid Porjus, därifrån kraft lämnades dels för industriellt ändamål
och dels för '' järnvägsdrift å statsbanan Gällivare—Riksgränsen.
Lämpligt vore, att den i förevarande avseende föreslagna bestämmelsen
ändrades därhän, att statens kraftverk med utmål lämnades skattefria, i den
mån desamma utgjorde kraftanläggningar för tillgodoseende av statens
järnvägars behov av elektrisk energi. Skattefrihet förordades vidare
för statens kraftverk, i den mån desamma levererade energi till statens
kanalverk, vilka enligt förslaget skulle vara skattefria.

Kammarrätten har till en början framhållit, att eu lika ställning
borde i beskattningsavseende upprätthållas både för byggnad och för
mark, som utgjorde tomt till byggnaden eller eljest nyttjades i samband
med densamma, Om ett verkligt intresse bjöde, att viss byggnad undantoges
från beskattning, måste väl samma intresse bjuda, att den till
byggnaden hörande marken finge åtnjuta samma förmån och tvärtom.

Beträffande järnvägarnas verkstäder samt hotell- och lestaurangbyggnader
syntes kammarrätten den princip höra uppställas och konsekvent
genomföras, att de vore skattefria, så snart de kunde anses
såsom integrerande del av trafikanläggningen, men skattepliktiga, då de
vore att anse såsom mera fristående, självständiga anläggningar. Ett
yttre kriterium på om ifrågavarande byggnader vore att hänföra till den
ena eller den andra kategorien, syntes kunna sökas däri, huiuvida''verkstaden
eller hotell- eller restaurangbyggnaden vore belägen inom eller

343

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

utom det egentliga trafikområdet. Enahanda bestämmelse torde böra
gälla för statens järnvägars driftsbyggnader och bostadshus för driftspersonal.

Vad anginge statens kraftverk, så borde skattefriheten icke göras
beroende av kraftverkets huvudsakliga användning, utan borde i stället kraftverket
lämnas skattefritt, i den män det levererade kraft för elektrifiering
av kommunikationsföretagen. Vid klyvning av kraftverkets värde i en
skattepliktig och en skattefri del torde den energimängd, som under
nästföregående år levererats för de olika behoven, kunna tjäna till ledning.
Den skattefrihet, varom här vore fråga, borde åtnjutas även för det
fall och i den mån kraftverket levererade kraft till enskilda järnvägar
och till kanalverk, såvitt järnvägarna och kanalerna vore för allmän
trafik avsedda. Under järnvägar och kanalverk borde härvid inbegripas
sådana till dessa kommunikationsanstalter hörande verkstäder, bostadshus
och andra byggnader, som lämnades kommunalt skattefria. Slutligen
torde till statens kraftverk böra räknas även driftsbyggnader och bostadshus
för driftspersonal, såframt de vore belägna inom kraftverkets område.

Förslaget om skatteplikt för statens telegraf- och telefonverkstäder
jämte mark, som till dem nyttjas, har av kammarrätten lämnats utan
erinran.

Bankofullmäktige hava intet att erinra mot den för riksbankens Riksbankens
fastigheter föreslagna skatteplikten. fastigheter.

Kammarrätten lämnar ävenledes förslagen i denna del utan anmärkning.

Vad vidare angår staten tillhörig egendom av annan fastighets Fastighet,
natur, som mot hyra eller annan avgäld upplåtits för bostads- eller därmed
jämförligt ändamål, skall sådan fastighet enligt Eiserman—von Wolckers avgäld.

förslag vara från beskattning undantagen. Detta framgår indirekt av 4 § [Eiserman—
2 mom. i förslaget. Såsom skäl för en sådan begränsning av skatte- och ilndén61]
plikten för statsegendom hava de sakkunniga anfört, att upplåtelser av
den art, varom nu är fråga, icke kunde anses innefatta mera än en
jämförelsevis tillfällig disposition av mark, som kunde komma att visa
sig erforderlig för statsändamål.

Landén har, såsom redan ovan berörts, föreslagit skatteplikt för
fastighet, vilken är för statens räkning uthyrd.

Mot Eiserman—von Wolckers förslag i ifrågavarande del har kärn- begivna
markollegium anmärkt, att tillräckliga skäl icke anförts för skatte- utl&tanden)

344 Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

frihet för sådan staten tillhörig mark av annan fastighets natur, vilken
utan att vara föremål för användning i industriellt eller därmed jämförligt
företag upplätes att mot erläggande av avgäl d, respektive hyra
eller arrende, disponeras av enskild. I synnerligen stor utsträckning
hade från fastigheter, som tillhörde kronan eller, utan att tillhöra kronan,,
vore av ecklesiastik natur, upplåtits tomter, för vilka avgäld, respektive
arrende eller hyra, erlades till antingen statsverket, vederbörande boställshavare
eller pastorat. Icke så få samhällen funnes, vilka helt eller till
större delen vore belägna å mark av nu ifrågavarande natur. I allmänhet
upplätes dessa tomter från mark, vilken enligt förslaget skulle, såsom
tillhörande jordbruksfastighet, vara underkastad skatteplikt. Genom upplåtelsen
skulle tomtmarken i sådana fall övergå från skattepliktig till
skattefri fastighet, något som vore svårt att motivera. Särskilt iramstode
skattefriheten såsom föga rationell i de fall, då större delen av ett
samhälle vore belägen å mark av ifrågavarande natur, hånligt kollegn
mening borde annan fastighet, som tillhörde kronan eller utan att tillhöra
kronan vore av ecklestiastik natur, vara underkastad beskattning förutom
i de i 4 $ 2 inom. första stycket augivna fall jävmäl eljest da densamma
vore upplåten att mot avgäld respektive hyra eller arrende

disponeras av enskild. roll

Jämväl kammarrätten har funnit skäl icke löreligga att tran beskattning
fritaga sådan staten tillhörig egendom, varom nu är fråga, 1 den
män densamma är av offentlig myndighet eller med dess medgi\ande mot

hyra eller annan avgäld upplåten till bostads-eller därmed jämförligt ändamål,
bör den enligt kammarrättens mening vara underkastad beskattning.

Bostads- Staten tillhöriga bostadsboställen utan förening med jordbruk äro

boställen. enli . Eiserman—von Wolckers förslag, i olikhet med vad nu är fallet,
iojfwoicw undantagna från fastighetsbeskattning. Detta följer av innehållet i 4 §
och Landén.] 9 inom. i förslaget. Såsom motivering härtill hava fri ser man och von
Wolcker anfört, att enligt deras mening all den fasta egendom av annan
fastighets natur, som i egenskap av boställe eller eljest anvisats innehavare
av statstjänst eller därmed jämförlig tjänst såsom bostad, borde med
tillydande mark i trädgård o. s. v. vara kommunalt skattefri, oavsett
om bostadsförmånen tillkomme befattningshavaren utöver den kontanta
lönen eller i avräkning å denna. Dessa byggnader tjänade nämligen
statsändamål och vore att betrakta såsom likställda med byggnader, som
direkt användes i statens förvaltning. T allmänhet inrymde de ju också
samtidigt expeditionslokaler o. d.

Landén bibehåller i fråga om boställen nu gällande bestämmelser.

345

Kungl. Maj.ts proposition Nr 191.

Skattskyldighet ålägges sålunda boställshavaren, såvida hela fastigheten
är åt endast en person upplåten.

I de avgivna yttrandena hava meningarna i nu förevarande av- l^vgivna utseende
varit delade. De ecklesiastika ''myndigheterna hava hälsat förslå- litanden-l
get om skattefrihet för bostadsboställen med tillfredsställelse, medan
däremot åtskilliga länsstyrelser ansett skäl saknas för en dylik skattefrihet.
De länsstyrelser, som tillstyrkt skattefrihet, hava varit av olika
meningar i fråga om grunden för en sådan frihet. En länsstyrelse har
ansett, att den av Eisermnn och von Wolcker föreslagna skattefriheten borde
sträcka sig till sådan del av ecklesiastikt boställe i oreglerat pastorat,
som reserverats till bostad etc., då Kungl. Maj:t medgivit utarrendering
i författningsenlig ordning av boställets övriga område såsom jordbruksfastighet.

Kammarkollegium har påpekat, att det beträffande en stor del av
vår ecklesiastika fasta egendom fortfarande vore oavgjort, huruvida
kronan, vederbörande kyrkliga kommun, den särskilda kyrkan eller
eventuellt annan skall anses såsom dess ägare. Då emellertid, yttrar
kollegium, all ecklesiastik jord, oavsett vem som i det särskilda fallet
skulle anses såsom dess ägare, torde böra i skattehänseende behandlas
lika, syntes uttrycket »staten tillhörig annan fastighet» i 4 § böra utbytas
mot »annan fastighet, som tillhör kronan eller, utan att tillhöra
kronan, är av ecklesiastik natur». Att bostadsboställen utan förening
med jordbruk undantoges från fastighetsskatt, syntes kollegium skäligt,
och kunde till stöd härför beträffande prästgårdar enligt 1910 års
ecklesiastika boställsordning åberopas jämväl det förhållande, att byggnadsskyldigheten
å dessa prästgårdar ålåge vederbörande pastorat.

Kammarrätten har i förevarande avseende i huvudsak biträtt Eiserman—von
Wolckers förslag, dock att ämbetsverket i anslutning till en av
domkapitlet i Skara uttalad mening ansett mangårdsbyggnaden vid prästerliga
boställen i oreglerade pastorat böra likställas med prästgårdar i nyreglerade
pastorat. Detta syfte syntes lämpligen kunna vinnas på det sätt,
att prästerligt bostadsboställe i oreglerat pastorat delades i två taxeringsenheter,
av vilka den ena, bestående av tomt med bostadshus och trädgårdsområde,
ansåges såsom annan fastighet och lämnades skattefri.
Kammarkollegii omförmälda anmärkning syntes även kammarrätten
befogad.

Slutligen har sådan staten tillhörig annan fastighet, vilken besittes Fastigheter
med stadgad åborätt eller eljest med ständig eller ärftlig besittnings- rätt^m0''
rätt eller är under tomträtt upplåten eller vilken är bestämd att för- [Eiserman—
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 158 käft. (Nr 191.) 44 von Wolcker.]

[Landén.]

(Avgivna

utlåtanden.]

Annan än
staten tillhöng
fastighet.

Främmande
stat tillhörig
fastighet.

346 Katigt. Maj:ts proposition Nr 191.

säljas eller alt under tomträtt upplåtas, i Eiserman —von Wolckers förslag
likställts med icke-statsegendom, varå bestämmelserna i 3 mom. av
förslagets 4 § äro tillämpliga. Skattefrihet för nämnda slag av statsegendom
skulle alltså icke åtnjutas. Vad särskilt angår sådan egendom, om vars
försäljning beslut träffats, uttala Eiserman och von Wolcker, att dylikt beslut
finge anses innefatta besked därom, att egendomen icke längre erfordrades
för statsändamål utan vore avsedd att disponeras såsom enskild egendom.
Härigenom vore grunden för fortbeståndet av skattefrihet för egendomen
undanryckt. Enahanda synpunkt torde kunna göras gällande beträffande
staten tillhörig mark, som vore bestämd att upplåtas under tomträtt.

De av Landén föreslagna bestämmelserna leda i förevarande avseende
till i huvudsak enahanda resultat som Eiserman—von Wolckers
förslag, dock att Landéns förslag icke stadgar skatteplikt för annan
fastighet, som är bestämd att försäljas eller att under tomträtt upplåtas,
men väl för annan fastighet, som, sedan den varit upplåten med
tomträtt eller vattenfallsrätt, återgått till staten.

Kammarkollegium har förklarat sig icke kunna härutinnan biträda
Eiserman—von Wolckers förslag, att staten tillhörig annan fastighet,
vilken vore bestämd att försäljas eller att under tomträtt upplåtas,
skulle i beskattningsavseende likställas med sådan annan fastighet, varå
bestämmelserna i 3 mom. hade tillämpning.

Jämväl kammarrätten har avstyrkt sistnämnda stadgande. Den
skattefrihet eller skatteplikt, som bestämdes för statens fasta egendom
av annan fastighets natur, syntes enligt kammarrättens mening böra
gälla, så länge fastigheten för statens räkning disponerades.

Härmed övergår jag till frågan om skattefrihet för andra fastigheter
än dem, som tillhöra staten.

Vad beträffar annan än staten tillhörig jordbruksfastighet, hava icke
vare sig Eiserman och von Wolcker eller Landén föreslagit någon som
helst skattefrihet.

I fråga om skattefrihet för annan fastighet, som icke är statsegendom,
hava i 4 § 3 mom. av Eiserman—von Wolckers förslag bestämmelser meddelats.
Huvudregeln är, att fast egendom av ifrågavarande art är underkastad
beskattning. Åtskilliga undantag från denna regel föreslås emellertid.

Vad beträffar främmande stat tillhörig, för dess beskickning härstädes
avsedd fastighet, gäller enligt Eiserman—von Wolckers förslag, att dylik
fastighet är från skatteplikt undantagen under villkor av ömsesidighet.

:U7

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

Motsvarande stadgande saknas i Landéns förslag.

Kammarrätten har lämnat Eiserman—von Wolckers förslag i denna
del utan erinran.

För kommun eller annan menighet tillhörig byggnad hava Eiserman
och von Wolcker föreslagit skattefrihet, om byggnaden huvudsakligen
användes för kommunens eller menighetens allmänna förvaltning
eller såsom tjänstebostad eller boställe eller såsom anstalt för rättsvård
eller ordning och säkerhet, fattigvård, sundhetsvård, religionsvård eller
undervisning. Menighets allmänna platser bliva utan förbehåll skattefria.
Mark, som utgör tomt till eller eljest nyttjas i samband med skattefri
byggnad, är likaledes skattefri, dock allenast såframt densamma är
belägen inom det egna förvaltningsområdet.

Enligt Eiserman—von Wolckers förslag är således icke all kommunens
fasta egendom av annan fastighets natur undantagen från fastighetsbeskattning.
Dylik beskattning underkastade äro exempelvis för
uthyrning eller tomtförsäljning avsedda fastigheter, ävensom sådana
fastigheter, som kommunen använder i egna industriella företag, t. ex.
gas-, elektricitets- och vattenledningsverk. Att kommunala fastigheter
överhuvudtaget skulle behöva underkastas skatteplikt, har motiverats
därmed, att skatt för ifrågavarande fastigheter måste förutsättas komma
att alltjämt utgå i förhållande till dels länskommuner, dels ock de olika
territoriella församlingarna i vissa städer.

Vad särskilt angår tjänstebostad för kommuns eller annan menighets
för dess allmänna förvaltning anställda personal, hava Eiserman
och von Wolcker framhållit, att, även då dylik byggnad upplätes mot
avi åkning å lönen med visst beräknat hyresbelopp, densamma icke vore
att jämställa med sådana byggnader, som kommunen begagnade för
uthyrnings- eller eljest för affärsändamål, utan borde, såsom tjänande
den kommunala förvaltningen, undgå beskattning. Prästboställen i stad
bleve med tillämpning av de föreslagna bestämmelserna i likhet med
prästgårdar på landet enligt den nya ordningen ej föremål för fastighetsskatt.

I Landéns förslag hava inga bestämmelser intagits om skattefrihet
för kommuns eller annan menighets byggnader och allmänna platser.
Landén anför, att de skäl, som talade för statens skattskyldighet, med
minst lika stor styrka kunde åberopas till stöd för den skattskyldighet,
som enligt förslaget ålagts främmande kommuner, landsting m. fl. menigheter.
Dessa menigheter hade i regel att påräkna bidrag från skattskyldiga,
som åtminstone icke helt och hållet sammanfölle med kom -

Menighet,

tillhörig

fastighet.

(Eiserman —
von Woloker.
|

[Landén.]

348

[Avgivna

utlåtanden.]

Fastigheter
för allmännyttiga,
kulturella
eller
liknande
ändamål.

[Eiserman—
von Wolcker.
]

Kungl. Maj.ts proposition Nr 191.

munens skattskyldiga. Om de nu för sina anläggningar inom kommunen
skulle få åtnjuta skattefrihet, innebure detta i realiteten, att
kommunens skattskyldiga finge bära den del av skatten till kommunen,
vilken, därest skattefrihet ej ägde rum, finge bäras av menigheten själv,
d. v. s. i sista hand komme att drabba de till menigheten skattskyldiga.

I detta sammanhang bör emellertid erinras därom, att beskattning
till den egna kommunen enligt Landéns förslag ansetts aldrig böra
ifrågakomma. Bestämmelse härom har meddelats i förslagets 4 §.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har i förevarande avseende anmärkt,
bland annat, att genom kommunens skattefrihet den kommunala
affärsverksamheten skulle ställas gynnsammare än enskild och fara uppstå
att vid jämförelse mellan kommunens och enskildas företag draga
falska slutledningar om affärsresultaten.

Kammarrätten har i huvudsak anslutit sig till Eiserman—von
Wolckers förslag beträffande skattefrihet för kommun eller annan menighet
tillhöriga fastigheter. I detta avseende yttrar kammarrätten, bland
annat: Kammarrätten instämde i vad Eiserman och von Wolcker yttrat i
fråga om tjänstebostad, som upplätes mot avdrag å lönen, och torde särskild
föreskrift härom böra givas. Samma regel borde gälla även i andra fall,
då tjänstebostad eller bostadshus för driftspersonal lämnades skattefria.
Aven då byggnad, för vilken skattefrihet åtnjötes, vore belägen utom
det egna förvaltningsområdet, borde till densamma hörande mark enligt
kammarrättens mening vara undantagen från fastighetsbeskattning. Vad
anginge kommun tillhörig kyrkogård, som vore belägen inom annan
kommuns område, syntes tvekan kunna uppstå, huruvida sådan vore att
hänföra till allmän plats, vadan ett förtydligande härutinnan torde
erfordras.

Enligt Eiserman—von Wolckers förslag har skattefrihet i huvudsak
såsom hittills i vissa fall medgivits med hänsyn till det allmännyttiga,
kulturella eller religiösa ändamål, som byggnad eller fastighet avser att
tjäna. Sålunda äro enligt förslaget från beskattning undantagna:
akademier, vetenskapliga samfund och allmänna undervisningsverk tillhöriga
byggnader, vilka huvudsakligen användas för undervisningseller
förvaltningsändamål eller för ändamål, som äro med sålunda
nämnda ändamål jämförliga; regementens, officerskårers och underofficerskårers
vid mötesplatser till begagnande under mötena uppförda byggnader;
barmhärtighetsinrättning tillhörig, för dess egentliga ändamål
använd byggnad, så framt inrättningen kan antagas vara företrädesvis
avsedd till gagn för den kommuns medlemmar, varinom inrättningen

Kunyl. Maj:ts proposition Nr 191. 349

är belägen; nykterhetsföreningar tillhöriga, för föreningsverksamheten
avsedda byggnader, vilka icke tillika inrymma för uthyrning avsedda
eller så begagnade lägenheter, ävensom samfund eller enskilda tillhöriga
kyrkobyggnader och bönehus, vilka icke tillika inrymma för uthyrning
avsedda eller så begagnade lägenheter. För mark, som utgör tomt till
eller eljest nyttjas i samband med byggnad, som nu nämnts, skall enligt
förslaget 1 vissa fall åtnjutas skattefrihet.

Eiserman och von Wolcker framhålla, att förslaget genomgående sökt
upprätthålla kravet på egendomens huvudsakliga användning för vederbörande
inrättnings eller förenings egentliga ändamål såsom villkor förskatteInhet.
Med tillämpning härav, yttra de sakkunniga, komme skattefrihet
exempelvis icke i fråga för sådana byggnader, som huvudsakligen användes
till uthyrning. I fråga om nykterhetsföreningars för föreningsverksamheten
avsedda byggnader ävensom samfund och enskilda tillhöriga
kyrkobyggnader och bönehus hade ansetts böra sägas ifrån, att skattefriheten
icke under några förhållanden finge sträcka sig till sådana
byggnader, som inrymde för uthyrning avsedda eller så begagnade lägenheter.
Såsom uthyrda skulle emellertid icke anses sådana lägenheter,
vilka upplåtits till egen förvalmingspersonal, egna tjänstemän 0. d.
mot avräkning under en eller annan form å lönen. Vad särskilt anginge
a ademier, vetenskapliga samfund, allmänna undervisningsverk och barmhärtighetsinrättningar,
hade, då förslaget avsåge, att skattefriheten skulle
omfatta jämväl all den mark, som till de skattefria byggnaderna nyttjades
ansetts obehövligt att särskilt nämna allmänna platser.

„ Enligt Landéns förslag har viss skattefrihet medgivits i avseende [Landén.)
a byggnader, tillhöriga akademier, vetenskapliga samfund, allmänna undervisningsverk,
barmhärtighetsinrättningar, regementen, officers- och underofficerskårer
samt nykterhetsföreningar, ävensom beträffande samfund
och enskilda tillhöriga kyrkor och bönehus. Befrielsen gäller endast
byggnader och har, i huvudsaklig överensstämmelse med Eiserman—

I0n olckers förslag, inskränkts till de byggnader, som äro avsedda
för ifrågavarande inrättningars verksamhet såsom sådana eller, vad
beträffa!- regementen samt officers- och underofficerskårer tillhöriga
byggnader, äro uppförda till begagnande under mötena samt, i avseende
a kyrkor och bönehus, begagnade uteslutande för sitt avsedda ändamål.

Kammarrätten har i fråga om de av Eiserman och von Wolcker [Avgivna
föreslagna bestämmelserna rörande skattefrihet för nu omförmälda grup- utlåtanden.]
per av fastigheter gjort följande anmärkningar:

Att i fråga om vissa, kommun eller annan menighet samt aka -

Kanal, järnväg,
farväg
eller farled
samt flottled

350 Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

demier, vetenskapliga samfund och allmänna undervisningsverk tillhöriga
byggnader skatteplikten eller skattefriheten gjorts beroende av byggnadernas
huvudsakliga användning, måste befaras komma att i tillämpningen
medföra svårigheter samt giva anledning till osäkerhet och tvister. Eu
mera rationell lösning av frågan vore otvivelaktigt att i närmare anslutning
till nu gällande bestämmelser låta ifrågavarande byggnader
bliva skattefria för den del, som användes för visst ändamål, och skattepliktiga
för den återstående delen. För en uppdelning av iastighetens
värde i sådant syfte torde alltid nöjaktig grund stå att finna.

Förslaget avsåge, att allmänna platser, som tillhörde akademier,
vetenskapliga samfund, allmänna undervisningsverk och barmhärtighetsinrättningar,
fortfarande skulle lämnas skattefria, och skulle detta framgå
av innehållet i näst sista stycket av 4 §. Uttrycklig föreskrift om skattefrihet
för d“ssa allmänna platser syntes dock erforderlig.

Det föreslagna villkoret för att barmhärtighetsinrättning tillhörig
byggnad skulle undantagas från beskattning, nämligen att inrättningen
kunde antagas vara företrädesvis avsedd till gagn för den kommuns
medlemmar, varinom inrättningen vore belägen, syntes skäligen icke
böra uppställas.

Beträffande nykterhetsföreningars för föreningsverksamheten avsedda
byggnader syntes bärande skäl för fritagande från beskattning
knappast föreligga. Förslaget avstyrktes i denna del. Skulle emellertid
nykterhetsföreningar tillerkännas denna förmån, borde, såsom länsstyrelsen
i Gottlands län framhållit, samma förmån tillkomma även vissa
andra ideella föreningar, som åsvftade mera allmänt gagnelig verksamhet,
såsom skytteföreningar, idrottsföreningar o. d.

I fråga om de i förslaget omförmälda kyrkobyggnader och bönehus
borde skattefriheten icke göras beroende av att byggnaderna icke
tillika inrymde för uthyrning avsedda eller så begagnade lägenheter utan
i stället förklaras icke gälla byggnaderna till den del, de innehölle sådana
lägenheter.

Vidare syntes den i 4 § 3 mom. punkterna c), e) och g) (akademier
m. fl. samt barmhärtighetsinrättningar tillhöriga byggnader ävensom
kyrkobyggnader och bönehus) medgivna skattefriheten böra tydligen
angivas avse de i samma punkter omförmälda byggnader jämväl till den
de! de innehölle bostäder för vederbörande befattningshavare. Detsamma
gällde ock i fråi;a om nykterhetsföreningar, därest dessa komme i åtnjutande
av skattefrihet för sina byggnader.

I 3 mom. av 4 § i Eiserman—von Wolckers förslag stadgas, att
skattefrihet åtnjutes för mark, som upptages av kanal, järnväg eller

351

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

annan farväg eller farled samt flottled, ävensom själva kanal- eller lEiserman—
vä£byggnaden, varunder inbegripas stationshus och Övriga driftsbygg- ''°a^r°]0''
nader ävensom bostadshus för driftspersonal, så framt bostadshusen äro
belägna å mark, som av anläggningen upptages; skolande såsom driftsbyggnader,
vilka här avses, icke komma i betraktande verkstäder samt
hotell- och restaurangbyggnader. I förslaget stadgas vidare, att, därest
å mark, som nu nämnts, är belägen byggnad, som icke skall anses inbegripen
under kanal- eller vägbyggnaden, så skall även marken, till
den del densamma utgör tomt för sådan byggnad, vara underkaslad
beskattning.

Till stöd för sitt förslag erinra Eiserman och von Wolcker till en
början därom, att bevillningsförordningen medgiver ägare av kanal,
järnväg och annan farväg eller farled samt flottled obetingad skattefrihet
för mark, som av sådan ahläyrgning upptages, ävensom för själva kanaloch
vägbyggnaden, därunder förordningen jämväl inbegriper »för anläggningens
begagnande erforderliga stationshus, verkstäder och andra
byggnader».

Vidare anföres i huvudsak följande:

Med hänsyn till det allmänna intresse, som nu nämnda kommunikationsanstalter
även i annans än statens ägo hade till ändamål att
främja, och icke minst deras egenskap att tillföra den kommun, som
av kommunikationsanstalten berördes, nya eller förhöjda värden, anslöte
sig förslaget i huvudsak till den sålunda bestående ordningen, dock med
vissa förbehåll.

Av skäl, som anförts beträffande statens järnvägar, ansåge Eiserman
och von Wolcker sålunda enskilda järnvägars verkstäder icke under några
förhållanden böra inbegripas under skattefriheten, och hölle de likaledes
före, att bostadshus för driftspersonal vid enskild kommunikationsanstalt
borde vara undantagna från beskattning endast så framt de vore belägna
å mark, som av anläggningen upptoges. Denna mark vore för kanalanläggning
själva kanalområdet och förutsattes, vad anginge enskild
järnväg, enligt förslaget icke inbegripa annan mark, än som lagfarits
eller vore avsedd att lagfaras såsom särskild järnväg, enligt vad därom
vore särskilt stadgat. För annan jord med byggnader därå i järnvägseller
kanalbolags ägo kunde icke med fog grundas något anspråk på
en undantagsställning i beskattningsavseende, även om byggnaderna
vore avsedda att inrymma driftspersonal.

Enligt förordningen den 15 oktober 1880, innefattande särskilda
föreskrifter angående lagfart m. m. av järnväg, skulle järnväg, som där
avsåges, i hela sin sträckning med därtill hörande mark samt verkstäder
och andra byggnader anses såsom en enda sammanhörande fast egendom.

[Landén)

(Avgivna

utlåtande!).]

352 Rimyl. Maj:ts ''proposition Nr J91.

Då enligt förslaget verkstadsbyggnad med tomtmarken därtill, även där
den läge inom det såsom järnväg lagfarna området, icke inbegrepes i
den skattefrihet, som tillkomme anläggningen i övrigt, brötes således i
visst avseende denna å lag grundade samhörighet, men Eiserman och von
Wolcker trodde sig hava för tillämpningen av en dylik åtskillnad anfört nöjaktiga
skäl. Att hotell- och restauraugbyggnader icke heller vid de enskilda
järnvägarna ansetts kunna betraktas såsom driftsbyggnader för
kommumkationsverksamheten och således vara erforderliga för anläggningens
begagnande, och att följaktligen dylika byggnader med därtill nyttjad
mark enligt förslaget undantagits från skattefrihet, hade självfallet följt
redan av det förhållandet, att statsegendom med liknande användning
förklarats underkastad beskattning.

Bestämmelsen om skattefrihet för farväg vore, såsom hittills finge
anses hava varit fallet, avsedd att gälla endast sådan till väg utlagd
mark, som överhuvudtaget vid skatteplikt för marken kunnat komma i
betraktande såsom en särskild taxeringsenhet, således ej ägovägar o. d.,
som i likhet med annan dithörande mark inbegrepes i vederbörande
egendoms taxeringsvärde.

Beträffande spårväg yttra Eiserman och von Wolcker:

Stundom förekomme, att elektriska spårvägar vore för hela eller
en del av sin sträckning koncessionerade såsom järnvägar — så plägade
vara förhållandet, där spårväg helt eller delvis sträckte sig utom stadsplaneområde
— och borde skattefrihet i sädant fall givetvis anses vara genom förslagets
bestämmelser för auläggningen medgiven i samma utsträckning,
som vore stadgad beträffande järnväg. Att i andra fall medgiva nu icke
åtnjuten skattefrihet för spårvägsanläggning hade icke ansetts påkallat.

Enligt Landéns förslag är ägare av enskild järnväg, spårväg eller
kanal, som är avsedd för allmän trafik, befriad från egendomsskatt för
mark, som av anläggningen upptages, ävensom för själva anläggningen,
dock icke för de till densamma hörande drifts- och andra byggnader.
Vidare äro till allmänt begagnande upplåtna vägar och gator samt allmänna
platser med tillhörande anläggningar, så ock allmän flottled och
allmän farled fritagna från egendomsskatt.

Svenska jårnvåqsforeningen har såsom sin mening uttalat, att såväl
verkstäder som hotell- och restauraugbyggnader så intimt sammanhängde
med själva driften, att skattefrihet för d<*m borde äga rum.

Kammarrätten hemställer, att enskilda tillhöriga kommunikationsföretag
få intaga samma ställning som dylika företag, tillhörande staten.
Vidare framhåller kammarrätten, att det lämpligen borde angivas, att

353

Kunyl.

kanal, järnväg eller annan farväg skulle vara avsedd för allmän trafik
samt farled eller flottled vara allmän för att kunna från beskattning
undantagas. »Spårväg» syntes böra tilläggas efter »järnväg».

I detta sammanhang anmärker kammarrätten, att, då anledning
icke torde föreligga att ej förunna kraftverk, tillhöriga kommun eller
enskilda, skattefrihet i samma utsträckning, som ansåges böra tillkomma
statens kraftverk, särskilt stadgande härutinnan borde meddelas.

Nu gällande lagstiftning upprätthåller icke en konsekvent åtskillnad Dep^g®™nent8''
mellan frågan om objektiv skatteplikt, d. v. s. huruvida viss fastighet såsom
sådan skall vara underkastad skatteplikt eller ej, samt frågan om
subjektiv skattskyldighet, eller om vem som skall vara skattskyldig för
viss fastighet. En sådan åtskillnad är dock nödvändig, om skattelagen
skall kunna fylla de anspråk på klarhet, reda och följdriktighet, som
måste ställas på densamma. Vidare vill jag erinra därom, att, då det
gäller att taga ställning till frågan om den objektiva skatteplikten för
fast egendom, bör man icke lämna ur sikte den grund, varpå fastighetsbeskattningen
bygger. Såsom i olika sammanhang framhållits, innebär
fastighetsskatten en intressebeskattning, vilken har sin grund i den större
intressegemenskap med kommunen, som fast egendom just i denna sin
egenskap ansetts hava. Det gives emellertid fall, där en fastighets intresse
av kommunens verksamhet uppenbarligen är utan all betydelse antingen
i och för sig eller i jämförelse med de förmåner, som genom egendomen
beredas den bygd, där densamma är belägen. När det gäller att avskilja
dessa grupper av fast egendom, är man i viss mån i behov av
yttre kännemärken och måste fördenskull på en del punkter låta avskiljandet
följa gränser, som måhända icke alltid beteckna någon så
synnerligen principiell åtskillnad. I alla de fall, där uttryckligt undantag
ej anses böra ur ovan angivna synpunkter göras, bör skatteplikt
vara för handen.

Jag skall nu något närmare beröra innehållet i förevarande paragraf
men vill fatta mig kort, då motiven till stadgandena i stort sett
framgå av de till paragrafen fogade särskilda anvisningarna.

Eiserman och von Wolcker och även Landén hava i allmänhet
sökt undvika, att en fastighet uppdelas i en skattefri och en skattepliktig
del. I intet fall hava dessa förslagsställare tänkt sig en sådan
uppdelning, därest ej en så att säga lokal begränsning mellan vad som
är skattefritt och skattepliktigt kan göras. Därest sålunda en och
samma lokal i en byggnad visserligen företrädesvis användes för visst
ändamål, snm medför skattefrihet, men dessemellan uthyres för annat
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 saml. 158 käft. (Nr 191.) 45

354

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

syfte, kommer någon uppdelning ar taxeringsvärdet icke i fråga. Denna
princip har även av kammarrätten i allmänhet förordats. I fråga om
statens kraftverk, som levererar energi till kommunikationsföretag, har
emellertid kammarrätten förordat skattefrihet, i den mån kraftverket
levererar energi för elektrifiering av kommunikationsföretagen. Jag
anser även, att det vore fördelaktigt, om man såvitt möjligt kunde undvika
uppdelning av vare sig ena eller andra slaget, men finner det ogörligt
att i många fall nå tillfredsställande resultat, därest ej en uppdelning
sker. Att det däremot skulle innebära någon väsentlig olikhet, om uppdelning
ägde rum med hänsyn till möjligheten att på ovan antytt sätt
göra en lokal begränsning, eller om den skedde på grund av samma
fastighetsdels användning för olika ändamål, synes mig knappast kunna
göras gällande. Åven i förra fallet blir gränsen mer eller mindre godtycklig.
Till en skattefri del av en byggnad måste exempelvis räknas
viss på marken ej utstakad andel i tomten. Jag har vid avfattningen
av förevarande paragraf sett mig nödsakad att öka möjligheten att verkställa
en uppdelning av såväl ena som andra slaget men dock sökt, där
det varit möjligt, undvika sådan.

En annan fråga av mera allmän natur är den, huruvida med skattefrihet
för byggnad borde följa skattefrihet för tillhörande tomt. Jag
instämmer med kammarrätten däri, att anledning torde saknas att låta
byggnad och tomtmark följa olika regler.

Vad därefter de olika fallen av skattefrihet beträffar, följer av ovan
angivna princip för medgivande av sådan, att staten kommer att intaga
en helt annan och ogynnsammare ställning, än nu är fallet.

Vad beträffar nationalparker, så lärer man i fråga om dem kunna
påstå, att de varken på samma sätt som fastigheter i allmänhet draga
ekonomisk nytta av kommunens verksamhet eller förorsaka kommunen
några särskilda utgifter. Det torde fördenskull och med hänsyn till det
ändamål, nationalparkerna äro avsedda att tjäna, få anses vara i sin ordning,
att för dem ej utgöres fastighetsskatt.

Lika med kammarrätten anser jag, att kronan tillhöriga flygsandspl
an teringar icke kunna i förevarande avseende likställas med
nationalparker. Flygsandsplanteringarna hava visserligen tillkommit i
syfte att skydda omkringliggande bygd och då närmast den kommun,
inom vilken den anlagts, för skadegörelse av flygssnden, men allt eftersom
de planterade träden växa upp, övergå planteringarna till vanliga
skogar, vilka förvaltas efter samma grunder som kronoparker och lika
som dessa bliva föremål för skogsbruk.

Ej heller skogstorp, odlingslägenheter och s. k. jordbrukskolonat

355

Kungl. Maj: tu proposition Nr 191.

å kronan tillhörig mark i do norrländska länen synas mig böra, på sätt
Eiserman och von Wolcker föreslagit, vara skattefria. Låt vara att med
uppkomsten av dessa upplåtelser äro förknippade vissa allmänna intressen,
sä äro de dock i stort sett att likställa med motsvarande upplåtelser för
odling från enskild mark, direkt avsedda som de äro för ekonomisk
verksamhet i form av jordbruk med binäringar. Den omständigheten,
att upplåtelserna skett under villkor, att innehavarna skola under de s. k.
frihetsåren åtnjuta frihet från utlagor och onera för lägenheterna, synes
icke böra inverka på bedömandet av förevarande fråga, ty den innebär
ju endast ett avtal om att innehavaren skall undslippa utskylderna, vilka
i stället, i den mån de utgå, drabba ägaren.

Kronan tillhörig, för försvarsändamål avsedd fastighet, bör enligt
min mening vara skattefri, dock endast i den mån den nyttjas för sådant
ändamål; eljest förefinnes ju ej grunden för skattefrihet.

I övriga fall, där staten enligt förslaget skall åtnjuta frihet från
fastighetsskatt, är staten likställd med vissa andra, menigheter eller
enskilda personer.

Skattefrihet åtnjutes icke för exempelvis fastighet, som upplåtes
mot hyra eller annan avgäld, eller som av annan innehaves med
stadgad åborätt eller annan liknande rätt.

Däremot åtnjutes skattefrihet för offentliga förvaltnings byggnader
m. fl., vare sig det är fråga om statens eller menighets byggnader. I
detta avseende förtjäna ecklesiastika fastigheter en särskild uppmärksamhet.
Det är, såsom av kammarkollegium framhållits, ofta svårt
att avgöra, vem som är ägare till en sådan fastighet. Givet är dock,
att fastigheten i sådant fäll ej bör ställas annorlunda, än när det är
utrett, att staten, kommun eller annan menighet är ägare. Motsvarande
förhållande torde för övrigt kunna äga rum även beträffande andra än
ecklesiastika fastigheter. Jag har fördenskull ansett själva äganderätten
icke böra vara det avgörande för huruvida skattefrihet bör åtnjutas eller
ej. I stället synes det vara statens, kommunens eller annan menighets
stadigvarande dispositionsrätt utan vederlag, som jämte användningssättet
uppställes såsom villkor för skattefriheten.

Till byggnader för sådant ändamål, som föranleder skattefrihet,
böra enligt min mening icke räknas t. ex. prästgårdar på landet.

Bland de offentliga anstalter, som synas böra åtnjuta frihet från
fastighetsskatt, äro även barmhärtighetsinrättningar. Eiserman och von
Wolcker hava, såsom av den föregående redogörelsen framgår, såsom
ett villkor för skattefriheten fordrat, att inrättningen kunde antagas vara
företrädesvis avsedd till gagn för medlemmarna i den kommun, varinom

356

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

inrättningen vore belägen. I likhet med kammarrätten anser jag ett
dylikt villkor ej böra uppställas.

Vad angår frågan om nykterhetsföreningars jämte andra ideella
föreningars skattskyldighet, vill jag erinra därom, att denna fråga
är föremål för särskild utredning. Jag har därför, på sakens nuvarande
ståndpunkt, ansett mig ej böra i denna del ifrågasätta någon ändring
i bevillningsförordningens bestämmelser vare sig i den ena eller den
andra riktningen.

Beträffande skattefrihet för kommunikationsanstalter hava, såsom
av det föregående synes, olika meningar gjort sig gällande. Den princip
för skattefrihet, som jag ovan uppställt, synes mig emellertid vara tilllämplig
på icke blott statens utan även enskildas kommunikationsanstalter.
Kommunikationsleder bereda de kommuner, genom vilka de framgå, så
påtagliga förmåner, att kommunernas intresse av desamma måste anses
mer än uppväga komrnunikationsledernas intresse av kommunernas verksamhet.
Emellertid synes skattefriheten böra inskränkas att gälla
endast sådan fast egendom, som erfordras för driftens omedelbara behov.
Sådana anläggningar — såsom större verkstäder o. d. — vilka lika väl
kunde vara förlagda på annat håll utan olägenhet för själva driften,
synas ej böra beredas någon särställning. Detsamma bör gälla, därest
ett kommunikationsföretaget tillhörigt hotell tjänar ett självständigt
ekonomiskt ändamål. I anvisningarna hava i anslutning till nu antydda
riktlinjer lämnats vissa direktiv för huru gränsen mellan skattefrihet
och skatteplikt bör dragas. Den av kammarrätten förordade presurntionsbestämmelsen,
att skattefrihet skulle få åtnjutas endast när byggnaderna
vore belägna inom det egentliga trafikområdet, skulle säkerligen
medföra vissa praktiska fördelar men synes mig dock måhända binda
taxeringsmyndigheterna vid en gränslinje, som i åtskilliga fall skulle visa sig
medföra påtagliga orättvisor. Spårväg synes böra jämställas med järnväg.

Samma skäl, som föranleda skattefrihet för järnvägar, böra även
medföra befrielse från fastighetsskatt för post- och telegrafverkens för
driftens omedelbara behov avsedda byggnader.

Beträffande kraftverk, som leverera energi för trafikbehovet, synes
mig skattefrihet ej böra medgivas. Det är ej ens säkert, att den kommun,
där kraftverket är beläget, beröres av kommunikationsanläggningen,
och i sådant fall skulle skattefrihet påtagligen synas orättmätig. Men
även eljest torde en skattefrihet i berörda avseende svårligen kunna motiveras.
Kraftverket intager vid sidan av kommunikationsanläggningen en
i viss mån självständig ställning, och anläggningen kunde tänkas likasåväl
få sitt energibehov tillgodosett från annat håll eller på annat sätt.

K ungt. Maj ds proposition Nr 191. 357

5 §.

I första stycket av denna paragraf angivas de fall, då taxeringsvärde
skall åsättas fast egendom. Andra stycket stadgar om den tidpunkt,
taxeringen skall avse.

Enligt nu gällande ordning åsättes all fast egendom taxeringsvärde,
där den ej utgör anläggning för den allmänna samfärdseln eller
ingår i sådan anläggning (kanal, järnväg och annan farväg eller farled
samt flottled).

I såväl Eiserman—von Wolckers förslag (5 §) som Landéns förslag
(21 §) finnes en bestämmelse av innehåll, att fast egendom, som är
undantagen från fastighetsbeskattning, ej skall åsättas taxeringsvärde,
med mindre egendomen enligt särskild föreskrift är underkastad viss
annan avgiftsskyldighet efter taxeringsvärde.

Eiserman och von Wolcker motivera detta stadgande på i huvudsak
följande sätt:

Såsom redan kommunalskattekommittén funnit anledning erinra,
hade taxeringen av skattefri egendom en naturlig tendens att stelna i
ett slags skentaxering, merendels bestående i ett överförande från längd
till längd av sedan länge satta värden med ofta no g föga motsvarighet
i verkligheten. Då det författningsenligt ålåge statsmyndighet att till
statskontoret vart nionde år ingiva förteckning över värdet av all under
myndighetens vård och inseende ställd statsegendom och de övriga förvaltningsmyndigheter
av olika slag, som disponerade skattefri egendom,
icke torde underlåta att i sina räkenskaper bokföra de värden, sådan
egendom ansåges äga, syntes emellertid anledning saknas att av månhet
om det enda verkliga intresse, som här påkallade beaktande, nämligen
den officiella statistikens, upprätthålla den bestående ordningen, helst
denna i allmänhet icke vore ägnad att tillföra statistiken några mera
pålitliga värden. Åt nu anförda synpunkter syntes böra tillerkännas
giltighet i alla fall, där fast egendom icke vore underkastad den kommunala
fastighetsskatten eller eljest viss avgiftsskyldighet efter taxeringsvärde.
Sådan avgiftsskyldighet kunde alltjämt komma att fortbestå för vissa
speciella ändamål även beträffande sådan egendom, som enligt förslaget
bleve från kommunal fastighetsskatt frikallad, exempelvis i vissa städer
eller till prästerskapets avlöning enligt lönekonventioner på grundval
av 1862 års författning. Att i sådana fall taxeringsvärde åsattes, hade
synts vara i sin ordning.

Gällande bestämmelser.

1917 års
förslag.

Eiserman—
von Wolcker
och Landén.

Kummin:

rätten.

Departements chefen.

Gällande bestämmelser.

358 Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

Förslagen hava i förevarande punkt hos kammarrätten lämnats utan
anmärkning.

För kommunerna torde det ur olika synpunkter vara av vikt, att
taxeringsvärden finnas åsätta dem tillhöriga fastigheter även i de fall,
då fastighetsskatt eller annan avgäld efter taxeringsvärde ej skall utgöras.
Vid sådant förhållande har det synts mig icke förefinnas tillräcklig anledning
att vare sig i fråga om staten tillhöriga fastigheter, vilka i
mindre utsträckning än hittills torde komma att bliva fritagna från
beskattning, eller beträffande andra fastigheter göra avvikelser från
nu gällande bestämmelser. Dock torde, i enlighet med vad nu gäller,
något taxeringsvärde ej behöva åsättas från fastighetsbeskattning
undantagen kommunikationsanläggning. Visst annat undantag följer
av 13 § 2 mom.

Vad angår andra stycket uti förevarande paragraf, vill jag erinra,
hurusom i 7 § av Eiserman—von Wolckers förslag återfinnes den
bestämmelse, att »uppskattningen har till föremål värdet av egendomen
såsom sådan i det skick, vari densamma befanns vid nästföregående års
utgång.» Emellertid torde även i andra avseenden, såsom i fråga om
vad som skall anses såsom taxeringsenhet m. m., böra fastslås, att man
skall taga hänsyn till förhållandena, sådana desamma voro vid nästföregående
års utgång. Eu allmän bestämmelse i ämnet har därför införts
genom ifrågavarande stadgande.

6 §-

Nu gällande bestämmelser rörande taxeringsenhet återfinnas i 6 §
bevilluingsförordningen, däri det stadgas, att vid uppskattning av fast
egendom skola särskilda värden, slutande å fulla hundratal kronor, utsättas,
beträffande jordbruksfastighet för varje hemman och jordlägenhet
eller, om hemmanet eller lägenheten består av två eller flera brukningsdelar
eller avsöndring av jord därifrån ägt rum, för varje sådan brukningsdel
(arrendegård, torp in. m.) eller jordavsöndring samt för skogsområde,
som upplåtits till bergshanteringens understöd, till sågverk eller
kanalbolag eller ock innehaves av stad eller annan menighet. Beträffande
annan fastighet återigen skola särskilda värden åsättas för tomt i stad,
köping och därmed jämförlig ort, för åbyggnad å sådan tomt, för
lägenhet med tillhörande åbyggnad, då lägenhetens huvudsakliga värde
utgöres av åbyggnaden, för byggnad, belägen på jordbruksfastighet,
men icke avsedd för det därå drivna jordbruk eller dit hörande näring,
för fiske, som är i jordebok särskilt upptaget, samt för frälseränta.

359

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

Eiserman—von Wolckers förslag, vilket bibehåller en uppdelning
uv fastigheterna i jordbruksfastigheter och andra fastigheter, innehåller
i förevarande avseende (6 §) följande:

I fråga om fast egendom, vilken skall såsom jordbruksfastighet
taxeras, skall såsom taxeringsenhet anses varje särskild brukningsenhet,
evad densamma består av en eller flera samma egendom tillhörande
fastigheter eller särskild ägovidd därav, så ock varje oanvänd fastighet,
som skall till jordbruksfastighet hänföras. Beträffande fast egendom,
vilken skall såsom annan fastighet taxeras, skall såsom taxeringsenhet
anses varje till en och samma egendom hörande, särskilt för sig nyttjade
område, evad det består av en eller flera tomter eller andra fastigheter
eller särskild ägovidd därav, samt varje oanvänd fastighet, som påtagligen
är avsedd att användas för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk.
Ingår fastighet eller viss ägovidd därav i taxeringsenhet, som
tillika omfattar annan jord, skall särskilt värde fördelningsvis åsättas
sådan fastighet eller fastighetsdel, så framt jordägaren eller innehavare
med skattskyldighet såsom ägare det påfordrar.

Härtill hava fogats anvisningar, vilkas innebörd torde framgå av
motiveringen, som i förevarande avseende innehåller, bland annat,
följande:

Vad först anginge jordbruksfastighet, avsåge förslaget ej att
göra ändring i gällande praxis, att såsom brukningsdel särskilt för sig
taxerades varje på arrende upplåtet jordområde.

Däremot mötte såsom nyhet i förslaget i nu ifrågavarande del
anordningen att låta en till en och samma egendom — i dess hävdvunna
betydelse av possession, gods, gård o. s. v. — hörande, faktiskt
bestående brukningsdel, i förslaget benämnd brukningsenhet, bilda taxeringsenhet
även i de fall, där sådan brukningsenhet vore sammansatt av
flera egendomen underlydande fastigheter eller viss ägovidd av flera
sådana fastigheter, och detta evad fastigheterna helt eller delvis hade
sina ägor från varandra rättsligen åtskilda eller helt eller delvis läge i
samfällighet. Nuvarande ordning innebure exempelvis, att, om två, samme
ägare tillhöriga fastigheter brukades gemensamt och således läge i sambruk,
vardera skulle få sig särskilt taxeringsvärde åsatt, och detta även
för det fall, att de i skiftesavseende bildade en samfällighet, så att man
icke visste, vilken jord rättsligen tillhörde den ena eller den andra fastigheten.
Åven om fastigheterna hade sina ägor åtskilda och en uppskattning
av varje särskild fastighet sålunda kunde ske, måste emellertid
det värde, vartill fastigheterna med hänsyn till sin användning
eller användbarhet för jordbruksändamål kunde höra uppskattas, för att

!9i7 års
förslag.

Eiserman—
do» Woteher.

360

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

vara riktigt uppskattat, sammanfalla med det värde, de ägde vid det
sambruk och med hänsyn till det för fastiglieterna gemensamma byggnadsbestånd,
som i varje särskilt fall vore för handen. En säruppskattning
av varje fastighet, grundad endast å dess beskaffenhet och
byggnadsbestånd i och för sig, jämte en hopsummering för komplexet
av sålunda utfunna värden skulle i regel giva ett missvisande resultat.
Erkändes detta vara riktigt, syntes följdriktigheten kräva, att det
på grundval av en samfälld uppskattning utrönta värdet också finge
bliva det egentliga, primära taxeringsvärdet, så att den nu tillämpade,
mer eller mindre schablonmässiga uppdelningen av ett samfällt uppskattningsvärde
icke längre bleve det regelmässiga förfarandet, utan begränsades
till sådana fall, där jordägaren påkallade en uppdelning för
en eller flera, eventuellt samtliga, i en brukningsenhet ingående fastigheter.

Ehuruväl i allmänhet begreppet brukningsenhet i förslagets mening
hänförde sig till fast egendom, i den mån densamma faktiskt utgjorde
en sådan enhet, måste det ur beskattningssynpunkt framstå såsom erforderligt,
att brukningsenheten för att också bliva taxeringsenhet tillhörde
ett och samma ägovälde, d. v. s. en och samme ägare eller flera
ägare under samäganderätt. Om ägare av jord tillsammans med denna
brukar jord i annans ägo, måste således olika brukningsenheter och
följaktligen även olika taxeringsenheter anses föreligga.

Gällande bevillningsförordning angåve såsom exempel på särskild
brukningsdel, utom arrendegård, jämväl torp. Under denna benämning
inbegrepes icke skattlagda torp, vilka i jordeboksavseende utgjorde särskilda
lägenheter (jordlägenheter), icke heller sådana s. k. torp, exempelvis
de i Norrland förekommande odelstorpen, vilka med hänsyn till sin
uppkomst närmast syntes vara att likställa med genom sämjedelning
tillkomna självständiga brukningsenheter, eller de i landets södra delar
förekommande s. k. förpantningstorpen, vilkas brukare vore likställda
med ägare, och som redan av denna anledning haft särskilda taxeringsvärden
sig åsätta. Bevillningsförordningen syntes ej heller hava avsett
sådana jordupplåtelser under torpbenämning, där, såsom förhållandet
vore med stat- eller daglönartorp, nyttjanderätten jämte övriga s. k.
statförmåner rätteligen vore att anse allenast såsom en form för avlöning,
och där jordägaren ej endast ägde byggnaderna utan ock i regel tillhandahölle
för jordbruket erforderlig dragkraft. Också torde särskilda
taxeringsvärden ej pläga åsättas sådana torp. Däremot tordes, k. jordtorp
i allmänhet taxeras såsom särskilda brukningsdelar. Enär å dessa
för jordbruksändamål bebyggda jordupplåtelser torpinnehavaren själv

Kungl. Maj.in proposition Nr 191. 36 J

kunde anses driva jordbruk, i olikhet med vad som vore fallet beträffande
stat- eller daglönartorpeu, både de sakkunniga funnit riktigt, att
desamma alltjämt bibehölles såsom taxeringsenheter och följaktligen,
utan hinder därav att legan helt eller delvis utginge i form av dagsverken,
särskilt för sig taxerades i likhet med annan på arrende upplåten
jord.

Att förslaget till särskilda brukuingsenheter hänförde och därmed
såsom taxeringsenheter konstituerade ägoområden, som enligt lag eller
eljest gällande föreskrift utgjorde självständiga förvaltningsenheter, såsom
exempelvis kronoparker in. fl. dylika enheter, inuebure icke någon nyhet.
1 avseende å sådana egendomar förekomme enligt nuvarande praxis, dock
utan stöd av bevillnings förord ningens bestämmelser, just det förhållande,
som förslaget för sin del lagfäste såsom regel, nämligen att taxeringen
ställde sig obunden av den fastighetsbildning, som för vissa av nämnda
egendomar redovisades i jordeboken.

I fråga särskilt om kronoparkerna förekomme under skiljaktiga
förmer jordupplåtelser i stor utsträckning, vilka i nu föreliggande sammanhang
påkallade beaktande. Å kronoparkerna i mellersta och södra
Sverige funnes sålunda dels sedan äldre tid bestående upplåtelser, jämförliga
med jordtorp, dels s. k. skogsarbetartorp, för vilka utginge
kontant arrende med villkor om skyldighet för torparen att mot ersättning
enligt avtal biträda vid kronoparkens skötsel. Medan de förra i allmänhet
redan under bestående ordning torde, i likhet med motsvarande
jord upplåtelser å kronans jordbruksdomäner, taxeras såsom särskilda brukningsdelar,
iubegrepes däremot de senare, med stat- eller daglönartorp
närmast jämförliga, jordupplåtelserna i kronoparkens taxeringsvärde. Av
de å kronoparkerna och överloppsmarkerna i de sex norrländska länen
förekommande jordupplåtelserna vore särskilt att nämna de s. k. odlingslägenheterna
och jordbrukskolonaten samt å kronoparkerna i Västerbottens
och Norrbottens län de s. k. skogstorpen, alla upplåtelseformerna
reglerade genom särskild lagstiftning. 1 fråga om samtliga dessa jordupplåtelser
inom de norrländska länen gällde, att särskilt taxeringsvärde
för närvarande icke åsattes dem, utan att de ansåges inbegripna i kronoparkens
eller överloppsmarkens taxeringsvärde. De borde emellertid
följdriktigt behandlas såsom taxeringsenheter. Undantagsvis förekomme
i fråga om dessa egendomar även jordupplåtelser, jämförliga med dem,
som funnes å kronoparkerna i mellersta och södra Sverige, och gällde i
avseende å dessa upplåtelser vad som anförts beträffande motsvarande
upplåtelser i mellersta och södra delarna av landet.

Eiserman och von Wolcker framhålla, att begreppet brukniugsenhet
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 saml. 158 käft. (Nr 191.) 46

362

Kungl. Maj.-ts proposition Nr 191.

borde läggas till grund för förslagets bestämmelser om taxeringsenhet
icke blott beträffande jordbruksfastighet utan även i. fråga om annan
fastighet, samt att, om således någon i ett sammanhang nyttjade flera
honom tillhöriga tomter, desamma också borde gemensamt bilda eD
taxeringsenhet.

Härefter övergå Eiserman och von åfyolcker till det fall, att viss del
av jordbruksfastighet skall taxeras såsom annan fastighet. I detta avseende
framhålla de, bland annat:

Jordägaren kunde själv å egendomen driva industriell verksamhet
eller annan till jordbrukets binäringar ej hänförlig rörelse. Det område,
som för ändamålet toges i anspråk, med därtill nyttjade byggnader — och
således icke, såsom för närvarande vore förhållandet, allenast dossa senare
— bleve då enligt förslaget en taxeringsenhet av annan fastighets natur.

Jordägaren kunde vidare uthyra byggnader med tillhörande trädgårds-
eller annat markutrymme. Skedde sådan uthyrning stadigvarande,
förelåge tydligen förslagets förutsättningar för att det upplåtna området
med bvggnader skulle utgöra eu taxeringsenhet av annan fastighets
beskaffenhet. Därest en jordägare uthyrde flera å ett sammanhängande
område belägna sommarvillor, borde hela området räknas som en enhet»
även om avgränsning medelst hägnader eller dylikt förefunnes.

Slutligen komme i betraktande upplåtelser under form av lägenhetsarrende
i nya arrendelagens mening, d. v. s. sådana nyttjanderättsupplåtelser
för annat ändamål än jordbruk, som hade till omedelbart
föremål besittningen av själva marken eller viss del av jordytan, t. ex.
ett vattenfall, upplagsplats eller dylikt, ävensom sådana upplåtelser, vilka
inrymde befogenhet för nyttjanderättshavaren att tillgodogöra sig områdets
substans, exempelvis genom sten-, grus- eller torvtäkt, även om de
icke innefattade upplåtelse av besittningsrätt i vidare mån än som erfordrades
för sådant utnyttjande av området. Enligt förslaget vore dylika
upplåtelser alltid att anse som underlag för särskilda taxeringsenheter.
Sådana upplåtelser, som avsåge rätt att taga sten eller vissa stenarter,
grus o. d. å eu egendom i dess helhet eller a viss utan närmare
angivande av gränser anvisad del av egendomen, kunde däremot icke
bilda underlag för taxeringsenhet av annan fastighets natur, lika litet
som så vore fallet med rätt till skogsavverkning, även om denna rätt
upplåtits med avseende å en viss skogstrakt och icke vore begränsad till
vissa dimensioner.

Vad som anförts i fråga om när markupplåtelser för annat ändamål
än jordbruk vore avsedda att bilda taxeringsenheter, ägde i tillämpliga
delar giltighet jämväl beträffande upplåtelser från andra än jordbruks -

36H

Kuntjl. Maj:ts proposition Nr 191.

egendomar. Ej sällan skedde sådana upplåtelser, företrädesvis såsom
lägenhet sarrenden, från allmänningsskogar likasom ock från fast egendom,
som i sin helhet utgjorde annan fastighet i förslagets mening. Ävenledes
kunde inträffa, att en endast delvis bebyggd tomt i stad till den del densamma
vore obebyggd upplätes såsom upplagsplats, fabriksområde
e. d., eller att obebyggd tomtmark uppdelades i flera områden, som
vart för sig upplätes på arrende. I olika innehavares hand bildade dessa
områden enligt förslaget också skilda taxeringsenheter.

Vad slutligen anginge frågan om byggnad å annans mark, sa
inbegrepes sådan byggnad, därest densamma utgjorde mangårds- eller
driftsbyggnad till jordbruksfastighet, i den taxeringsenhet, som jordbruksfastigheten
bildade. T ett system, som innefattade taxering av
fast egendoms såsom sådan värde, syntes nämligen följdriktigheten kräva,
att någon klyvning av värdet, allt efter som det belöpte å brukaren
tillhöriga sådana byggnader eller å fastigheten i övrigt, icke skedde.
Praktiskt taget kunde också byggnader av hithörande slag sägas tillhöra
egendomen även i det fall, att de enligt lag finge vid arrendetidens
utgång från egendomen bortföras. Så gott som undantagslöst torde
nämligen jordägaren finna med sin fördel förenligt att lösa byggnaderna.
1 fråga om annan fastighet bildade byggnad och mark, jämväl
där de tillhörde olika ägare, samfällt taxeringsenhet i alla de fall, där
03''ggnadens ägare tillika enligt därom gällande bestämmelser hade
sig ålagd skattskyldighet även för marken. Enär vidare alla å ett
område, som besvärades av inskriven tomträtt eller av inskriven vattenfallsrätt,
befintliga byggnader enligt lag utgjorde tillbehör till tomträtten
eller vattenfallsrätten jämväl i det fall, att byggnaderna tillhörde jordägaren
eller eljest annan än innehavaren av nu nämnd rätt, vore ävenledes
med hänsyn till den skattskyldighet såsom ägare, vilken ålåge
innehavaren, mark och byggnad till sådant område avsedda att samfällt
utgöra en taxeringsenhet. Såsom självständig taxeringsenhet komme
således i regel byggnad å annans mark i betraktande, allenast så framt
skattskyldighet icke tillika ålåge byggnadens ägare jämväl för den
mark, som till byggnaden nyttjades.

Även i Landéns förslag hänföra sig bestämmelserna om taxeringsenhet
till uppdelningen mellan jordbruksfastighet och annan fastighet.
Beträffande jordbruksfastighet skall såsom taxeringsenhet anses varje
särskild brukningsdel med dess mangårds- och driftsbyggnader, evad
brukningsdelen består av ett eller flera hemman eller en eller flera hemmansdelar
eller lägenheter, den skattskyldige dock obetaget att, där

L<mdén

364

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

brukningadel består av flera fastigheter, påkalla uppdelning av brukningsdeiens
taxeringsvärde å de särskilda fastigheterna. Beträffande
annan fastighet åter är taxeringsenhet dels varje tomt och varje lägenhet
av annan fastighets natur med de byggnader å tomten eller lägenheten,
som tillhöra jordägaren eller annan, vilken är skattskyldig lör tomten
eller lägenheten, den skattskyldige dock obetaget att påkalla samfälld
taxering av flera taxeringsenheter, då däri ingående tomter eller lägenheter
gemensamt tjäna till byggnadsgrund för sammanhörande byggnader
eller eljest utgöra ett lokalt och ekonomiskt sammanhängande
helt, dels byggnad eller med varandra sammanhörande byggnader å
mark, för vilken byggnadernas ägare icke är skattskyldig, dels varje
frälseränta.

I motiveringen framhålles, bland annat, följande:

Taxeringen av en fastighets värde skulle avse fastigheten i dess
helhet och såsom en ekonomisk enhet. Härför talade många skäl. Eu
fastighets värde betingades till väsentlig del av dess beskaffenhet och
användningssätt. För en jordbruksfastighet berodde dess värde av dess
tillgång på olika ägoslag och ägornas inbördes läge, av tillgången på
skogs- och betesmark, byggnadernas beskaffenhet och åtskilliga andra
förhandenvarande omständigheter. Alla dessa omständigheter skulle
ses i sitt sammanhang med varandra och bildade tillsammans underlaget
för uppskattning av fastighetens saluvärde. Såväl fastighetens ägare
som en eventuell spekulant på fastigheten bedömde värdet med hänsyn
till egendomen som ett enhetligt brukningsföremål, om de än vid värderingen
nödgades att särskilt för sig uppskatta vissa till fastigheten
hörande förmåner, såsom, i fråga om jordbruksfastigheter, inägor, byggnader,
skogstillgång, stenbrott, grus- och lertag, torvmosse, vattenfall,
fiske o. d. Men i handel och vandel såldes fastigheterna i befintligt
skick med inberäknande av alla till dem hörande förmåner och rättigheter
och mot en i ett för allt bestämd köpeskilling. Enahanda vore
förhållandet med byggnadsfastiglieter. Det vore tomten med eventuellt
därå befintliga byggnader, som vore förmögenhetsobjektet och som utgjorde
föremålet för köp och försäljning; det vore av fastigheten i dess
helhet, som ägaren erhölle avkastningen; och det vore för totalvärdet,
som köpeskillingen betalades. Det på grund av saluvärdet åsätta taxeringsvärdet
skulle ock avse hela fastigheten och icke särskilda delar
därav. Härigenom förenklades i hög grad själva taxeringsförfarandet.

Enligt nu gällande bestämmelse, skulle för sig taxeras tomt i
stad och stadsliknande samhälle samt därå uppförda åbyggnader. Detta
stadgande hade icke någon betydelse för själva beskattningen och torde

Kung!,. Maj ds proposition Nr 191. 365

i praktiken ofta hava blivit tillämpat tämligen summariskt. Några
teoretiskt riktiga grunder för en dylik uppdelning vid värdesättningen
kunde knappast heller angivas. Det vore tomtens och byggnadernas
gemensamma, av sambandet dem emellan bestämda värde, som utgjorde
fastighetens enhetliga värde. Detta värde kunde icke uppdelas mellan
tomt och byggnader på sådant sätt, att två självständiga värden crhölles,
vilka på eu gång vart för sig motsvarade det objektiva saluvärdet
å den fristående för sig tänkta delen av fastigheten och tillsammans
motsvarade saluvärdet eller avkastningsvärdet å fastigheten i
dess helhet.

I lagförslaget hade därför icke givits regler för eu fristående taxering
av olika delar av en och samma fastighet, utan förslaget hade
grundats på den principen, att ett taxeringsvärde, som vilade på en
egendoms saluvärde, nödvändigtvis måste omfatta egendomen såsom en
helhet. Avgörande för taxeringsenheten vore i regel eu fast egendoms
lokala och ekonomiska samhörighet, icke egendomens kamerala förhållanden.
I fråga om annan fastighet än jordbrukfastighet vore det dock varje
tomt och varje lägenhet, som ansetts såsom taxeringsenhet, med den skattskyldige
tillerkänd rätt att påkalla åsättande av gemensamt taxeringsvärde
ä flera tomter eller lägenheter, som tillsammans bildade ett lokalt
och ekonomiskt sammanhörande helt. Åtskillnaden med avseende å förfaringssättet
i fråga om jordbruksfastighet och annan fastighet grundades
på en önskan att • särskilt för städernas vidkommande hava särskilt värde
på varje bebyggd eller obebyggd tomt såsom en fastighet, en önskan,
som i regel syntes kunna tillmötesgås utan att vålla praktiska olägenheter.

Ur de över förslagen avgivna yttranden må anföras följande:

Länsstyrelsen i Uppsala län: Bestämmelserna om taxeringsenhet

i Eiserman—von Wolckers förslag syntes oklara, särskilt i vad an ginge
förutsättningen om tillhörighet till »samma egendom», och föranledande
stora praktiska svårigheter och vidlyftigheter. De omständigheter, som
konstituerade respektive eu brukningsenhet och ett särskilt för sig
nyttjat område, vore för övrigt i hög grad underkastade godtyckliga och
tillfälliga förändringar.

Länsstyrelsen i Gottlands län: Någon fördel av att särskilda värden
åsattes tomt och därå uppförda åbyggnader syntes ej förefiunas, varför
länsstyrelsen i anslutning till Landéns förslag ansåge en dylik uppdelning
ej vidare böra förekomma.

Avgivna

tidt, andni

Länsstyrelser
jk. fl.

366

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

Stadsfullmäktige i Kristianstad: Det måste anses ligga en fara i

att möjliggöra skiljaktigheter mellan den kamerala fastighetsbokföringen
och taxeringslängderna.

Kristianstads läns landstings förvaltningsutskott: Då det sannolikt

skulle komma att vålla betydande svårigheter att lägga brukningsenheten
till grund för taxeringsenheten, vore förslagen i denna del icke
tillfredsställande.

Länsstyrelsen i Kristianstads län: Länsstyrelsen kunde ej undgå

att finna det mindre lämpligt, att taxeringsenheten komme att mista
den överensstämmelse med den kamerala indelningen, som hittills i regel
varit rådande. Från det allmännas sida förefunnes intresse av särskilt
taxeringsvärde för varje fastighet, såsom vid exekutions förfärandet samt
för stämpelavgiftens beräknande vid lagfart, vartill även komme, att
den föreslagna taxeringsenheten skulle förlora den motsvarighet i jordregistret,
som nu förefunnes och vilken även i många avseenden måste
anses av betydelse.

Mantal skommissarien i Göteborg: Bestämmelsen i Eiserman—von
Wolckers förslag, att såsom taxeringsenhet av annan fastighets natur
skulle räknas varje till en och samma egendom hörande, särskilt för sig
nyttjade område, förutsatte en viss varaktighet, och det borde stadgas,
att nyttjanderätten omfattade viss minsta tidrymd, exempelvis fem år.

Stadskamrerarekontoret i Göteborg: För undvikande av ett alltför

besvärligt och invecklat taxeringsförfarande syntes nödvändigt, att principen
om varje för sig nyttjat område av annan fastighets natur såsom
taxeringsenhet finge vika för det praktiska, och att taxering av tomter
i vissa fäll fortfarande som hittills verkställdes med varje tomt för sig
såsom taxeringsenhet.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Ehuru länsstyrelsen icke

förbisåge de i yttrandena från Göteborgs stad anmärkta svårigheter,
syntes det icke möjligt att vidtaga ändring i vederbörande förslag utan
att frångå den där omfattade principen för den subjektiva skattskyldigheten.

Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare: Genom de av
Landén föreslagna bestämmelserna om taxeringsenhet skulle inteckningsoch
taxeringsförordningarna komma i strid med varandra och ett motsatsförhållande
uppstå till förfarandet vid uppläggande av fastighetsregister.
Såsom taxeringsenhet i fråga om jordbruksfastighet borde antagas värjo
fastighet, varå särskilt fång förefunnes.

I övrigt må omnämnas, att Sveriges allmänna lantbrukssällskap, Kalmar
läns norra, Kristianstads, Hallands. Skaraborgs, Värmlands och Gävleborgs

:i67

Kungl. Maj:ts proposition Nr J''JJ .

läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott ävensom lantbruksstyrelseti
rikta sig mer eller mindre skarpt emot bmkningsenheten såsom taxeringsenhet,
medan Älvsborgs läns norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott
ansett vissa fördelar vinnas, därest bmkningsenheten bleve taxeringsenhet.

Kammarrätten anför: Den i båda förslagen förekommande principiella
omläggningen av taxeringsenheternas omfattning vore ägnad att väcka betänkligheter.
Taxeringsvärdena hade för närvarande en avsevärd betydelse
för vissa med den allmänna fastighetskrediten och fastighetshandeln
sammanhängande förhållanden, såsom belåning av inteckningar, stämpelavgift
vid lagfart o. s. v. Att i dessa avseeuden vanskligheter skulle uppstå,
därest allenast ett taxeringsvärde, omfattande hela egendomskomplexet,
funnes att tillgå vid värdeberäkningen, torde vara otvivelaktigt; och den
i förslagen medgivna uppdelningen av taxeringsvärdet å varje i komplexet
ingående lustighet lörelåge blott såsom en eventualitet, beroende
av jordägarens eller deri med honom i skattskyldighetshänseende likställdes
framställning. Den kamerala indelningen lämnade givetvis eu
tastare grund för taxeringsenheternas reglering än den faktiska användningen.
Bmkningsenheten vore icke bestående utan omlades allt efter
jordägarens skön. Med taxeringsenheternas bestämmande efter brukningsenheterna
bleve därför en jämförelse mellan taxeringsvärdena å samma
jord under en följd av år ej sällan omöjliggjord. Sistnämnda synpunkt
framträdde i samband med frågan om införande av värdestegringsbeskattning
å fast egendom. Om, såsom kammarrätten ifrågasatt, till
grund för beräkning av fastighets värdestegring lades jämförelse mellan
fastighetens taxeringsvärde å olika tider, förelåge nämligen behovet av
största möjliga kontinuitet i taxeringsenheterna. 1 varje fall syntes, innan
grunderna för värdestegringsbeskattningen blivit fastställda, taxeringsenheterna
böra, såsom hittills, i huvudsak följa den kamerala indelningen,
då eljest värdestegringsbeskattningens rationella ordnande kunde äventyras.

Syftet med taxeringsenheternas föreslagna omläggning vore uppenbarligen,
att fastigheter, som utgjorde ett lokalt och ekonomiskt sammanhängande
helt, t. ex. flera hemman, som hade gemensamma
driftsbyggnader eller eljest läge i sambruk, skulle vid taxering värdesättas
icke var för sig utan såsom en enhet. Givetvis ägde det sin
riktighet, att, där flera fastigheter hade dylikt samband sins emellan,
deras värdesättning borde ske med hänsyn till det sambruk och det
gemensamma byggnadsbestånd, som i varje särskilt fall förelåge. Men

KaTuiimr -

368

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

att sådan värdeaättning komme till stånd, kunde vinnas genom särskilda
bestämmelser, vilka icke behövde medföra en rubbning av de nuvarande
grunderna för taxeringsenheterna.

Emellertid gåves fall, då svårighet mötte att efter värdering
åsätta särskilt taxeringsvärde å varje i ett egendomskomplex ingående
fastighet eller del därav. Så vore förhållandet med fastigheter, som i
skiftesavseende bildade en samfällighet, samt med tomter eller lägenheter,
som gemensamt tjänade till byggnadsgrund för en eller liera
sammanhörande byggnader eller eljest utgjorde ett lokalt och ekonomiskt
helt. För sadana fall torde det befinnas praktiskt lämpligt att
låta vissa kamerala fastigheter eller fastighetsdelar tillsammans utgöra
en taxeringsenhet. Värdestegringsbeskattuingen skulle i förevarande
fall kunna grundas å särskild uppskattning av den jord, som kunde
träffas av denna beskattning, eller ock följa den sålunda sammansatta
taxeringsenheten.

Kammarrätten ville alltså förorda, att den kamerala indelningen
fortfarande lades till grund för fastighetstaxeringen, där ej särskilda
förhållanden funnes böra föranleda en annan begränsning av taxeringsenheten.

Mangårds- och driftsbyggnader å jordbruksfastighet borde, då särskilda
förhållanden därtill föranledde, bilda särskilda taxeringsenheter.
Svårigheter kunde väl möta vid uppskattningen av sådana byggnader,
men dylik uppskattning måste dock i regel ske för taxeringen till förmögenhetsskatt.
Särskilt taxeringsvärde å ifrågavarande byggnader erfordrades
sålunda, då bygguaderuas ägare icke vore ägare eller med
ägare likställd innehavare av jorden och följaktligen borde utgöra fastighetsskatt
för byggnaderna men icke för jorden. Under förutsättning
att byggnad å annans mark skulle, såsom kammarrätten ansåge riktigt,
taxeras efter sitt förniögenhetsvärde för ägaren, torde ock sådan byggnad,
belägen å jordbruksfastighet, höra utgöra särskild taxeringsenhet, då
byggnadens ägare, även om han vore skattskyldig till fastighetsskatt för
både jord och byggnad, dock ålåge skattskyldighet till förmögenhetsskatt
för allenast byggnadens värde. Så kunde exempelvis förhållandet bliva
med innehavare av publikt jordbruksboställe.

Beträffande annan fastighet, som vore bebyggd, ansåge kammarrätten
marken och varje byggnad för sig eller, där flera byggnader vore
att anse såsom ett sammanhängande komplex, byggnaderna samfällt
höra särskilt värdesättas. Vid sådant förhållande syntes lämpligast att
i fråga om annan fastighet låta mark och byggnad eller komplex av
byggnader i varje fall bilda särskilda taxeringsenheter.

369

Kungl. Maj ds proposition Nr ]''Jl.

De i Eiserman—von Wolckers förslag upptagna bestämmelserna
rörande de fall, då upplåtna områden av en fastighet skulle bilda särskilda
taxeringsenheter, kunde, såsom i några yttranden framhållits,
befaras föranleda osäkerhet och ojämnhet vid tillämpningen; och syntes
det kammarrätten önskvärt,* att mera utförliga anvisningar härutinnan
lämnades. Givetvis borde icke såsom särskild taxeringsenhet upptagas
mark, som allenast tillfälligt upplåtits åt annan. I motiveringen till
förslaget hade visserligen framhållits, att upplåtelse av mark, vare sig
från jordbruksfastighet eller från annan fastighet, skulle vara av stadigvarande
art, för att d< n sålunda upplåtna marken skulle utgöra särskild
taxeringsenhet. Men åt denna väsentliga förutsättning för taxeringsenhets
bildande borde uttryck lämnas i själva lagtexten.

Vidare framhölles i motiveringen, att upplåtna tomtmarksområden
bildade i olika innehavares hand skilda taxeringsenheter. Åven härom
syntes lämpligen någon föreskrift kunna meddelas. Likaledes vore ej
ur vägen, att anvisning lämnades rörande de numera vanliga s. k.
koloniträdgårdarna. Att varje däri upplåten lott skulle erhålla särskilt
taxeringsvärde, syntes knappast böra ifrågasättas. Däremot skulle möjligen
ett sammanhängande komplex av dylika lotter kunna anses såsom
särskild brukningsdel och på sådan grund särskilt taxeras.

I anvisningarna till Eiserman—von Wolckers förslag framhölles,
att, om till en och samma egendom hörde ägor inom flera kommuner,
densamma måste uppdelas i taxeringsenheter i förhållande därtill.
Bestämmelser erfordrades emellertid jämväl om förfarandet i de fall, att
olika delar av en fastighet bleve föremål för beskattning till olika administrativa
indelningsområden av annat slag än de borgerliga primärkommunerna
eller att viss del av en fastighet underkastades skatteplikt till
sådant indel uingsområde, exempelvis municipalsamhälle, medan den
utanför området belägna delen av fastigheten vore från dylik skatteplikt
fri. Om ock varje sådan del av fastigheten icke behövde utgöra särskild
taxeringsenhet och följaktligen få särskilt taxeringsvärde sig åsatt, måste
dock i fall, varom nu vore fråga, särskild värdesättning av fastighetsdelarna
äga rum.

Vid avfattningen av förevarande paragraf — om taxeringsenhet
— har jag i huvudsak anslutit mig till vad kammarrätten såväl enligt
vad nu angivits som ock i övrigt därom uttalat. Sålunda har den kamerala
enheten ansetts böra i första hand utgöra taxeringsenhet och detta
beträffande såväl jordbruksfastighet som annan fastighet. Jag vill i
detta sammanhang nämna, att jag — av skäl, som senare skola anBihang
till riksdagens protokoll 1920. 1 saml. 158 käft. (Nr 191.) 47

Departe mentschefen.

370

Gällande bestämmelser.

Kungl. Haj:ts proposition Nr 191.

givas — icke ansett indelningen i jordbruksfastighet och annan fastighet
böra bibehållas i kommunalskattelagen, varför paragrafen formulerats
utan hänsyn till en dylik indelning. Körande den närmare innebörden
av de av mig föreslagna bestämmelserna torde jag kunna i allmänhet
inskränka mig till att hänvisa till innehållet i de vid förevarande paragraf
fogade särskilda anvisningarna.

Emellertid har jag ansett mig icke böra biträda kammarrättens
förslag, att i fråga om »annan fastighet» byggnad och mark skola, även
då de tillhöra samme ägare, utgöra skilda taxeringsenheter. En uppdelning
i olika taxeringsenheter utöver de kamerala enheterna synes,
förutom då den erfordras för att tillgodose de olika beskattningsområdenas
rätt eller då den betingas av olika användningssätt, i allmänhet
böra ifrågakomma, endast då den är erforderlig för en uppdelning
av skattskyldigheten mellan olika personer. Med hänsyn till en möjligen
blivaode jordvärde- eller jordräntestegringsskatt har jag dock
ansett mig böra föreslå, att marks och byggnads värde redovisas vart
för sig; bestämmelse härom har emellertid ansetts hava sin plats i 8 §.

En uppdelning av en kameral enhet i olika taxeringsenheter med
hänsyn till användningssättet motiveras, förutom av sannolikheten att
därigenom erhålla ett tillförlitligare resultat av taxeringsarbetet, jämväl
därav, att det, såsom vid behandlingen av näringsskaiten kommer att
angivas, för denna skatteform är av betydelse, att särskilda värden äro
åsätta sådana delar av en fastighet, som användas för näringsdrift.

7 §•

Enligt 4 § bevillningsförordningen skall taxeringsvärdet å fast.
egendom bestämmas med ledning av de om varje särskild egendoms
storlek, beskaffenhet och avkastning inhämtade upplysningar samt erhållna
uppgifter om areal och olika ägoslag samt arrende-eller hyresavgifter,
köpeavhandlingar och värderingar för egendomens belåning
eller försäkrande mot brandskada. Frälseräntas kapitalvärde uppskattas
till tjugu gånger det belopp, vartill samma ränta efter nästföregående
års markegång uppgått, såframt icke räntan, i enlighet med 14 § Kungl.
Maj:ts kungörelse den 11 maj 1855, utgår efter medelmarkegångspris,
i vilket fall detta senare bör läggas till grund för beräknandet av räntans
belopp. Dock iakttages, att frälseräntas kapitalvärde alltid sättes i fulla
hundratal kronor, så att möjligen överskjutande belopp icke beräknas.

I de vid bevillningsförordningen fogade särskilda anvisningar till
ledning vid taxeringen lämnas närmare föreskrifter rörande sättet för
beräknande av fast egendoms värde.

371

Kungl. Maj.is proposition Nr 191.

De bestämmelser, som erfordras rörande taxeringsvärdets uppskattande
och beräknande, dels äro av mera allmän natur dels ock avse
vissa specialfrågor. Jag skall här till en början lämna eu redogörelse
för förslagen och däröver avgivna yttranden i frågans så att säga allmänna
del.

Innebörden av denna fråga sammanfattas av Eisex-man och von
Wolcker på i huvudsak följande sätt:

I 1861 års bevillningsförordning hade angivits såsom taxeringsvärde
fast egendoms verkliga värde, vilket uttryck därefter fått kvarstå, tills
detsamma, utan att några motiv härför anförts, uteslutits ur själva
lagtexten till bevillningsförordningen av den 28 oktober 1910. I anvisningarna
till förordningen kvarstode dock uttrycket alltjämt, och framhölles
till yttermera visso såsom ett direktiv i sista hand taxeringsmännens
skyldighet att av de taxeringsgrunder, som anvisningarna upptoge
såsom ägnade att tjäna till ledning för uppskattningen, tillämpa
den eller de grunder, »som ansåges bäst leda till egendomens uppskattning
till dess verkliga värde». Uttrycket »verkligt värde» vore emellertid
ingalunda allmängiltigt till sin innebörd utan uppfattades på olika
sätt. Dock torde knappast kunna komma i betraktande annat än ettdera
saluvärdet eller avkastningsvärdet, och att vid ett sådant val företrädet
borde i allmänhet givas åt det förra av dessa båda värden,
hade de sakkunniga för sin del funnit uppenbart. Motsättningen
mellan de båda nu nämnda värdebegreppen torde i själva verket inskränka
sig därtill, att ett saluvärde i betydelsen av det pris, till vilket
under vanliga omsättningsförhållanden en egendom kunde antagas finna
köpare, för att vara riktigt uppskattat förutsatte, att hänsyn toges icke
allenast till förhandenvarande utan även till beräknelig framtida avkastningsförmåga,
fastän det värde, som på grund därav kunde anses tillföras
egendomen, självfallet måste vara förmedlat till nutidsvärde. Det
gällde endast den framtida avkastningsförmåga, som kunde anses så pass
viss, att en köpare med vanlig förtänksamhet hade anledning att redan
under förhandenvarande förhållanden rätta sitt pris därefter. För avkastningsvärdets
vidkommande återigen räknade man i allmänhet uteslutande
med den förhandenvarande avkastningsförmågan, sådan denna
framginge vid en prövning av vad egendomen kunde i sin närvarande
användning antagas år efter annat avkasta vid ordinärt god skötsel
och under i övrigt vanliga förhållanden. Vad egendomen med en annan
användning kunde antagas avkasta, lämnades här ur räkningen, likasom

1917 är»
förslag.

Saluvärdet
allmän upp
skattnings
norm.

Eiserman
von Wolcker.

372

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

ock det mervärde, egendomen påtagligen redan i närvarande tid ägde
med hänsyn till möjligheten av sådan användning.

I Eiserman—von Wolckers förslag tages ställning till föreliggande
fråga genom ett stadgande av det innehåll, att taxeringsvärde skall, i den
mån ej särskilda bestämmelser annat föranleda, åsättas med ett uppskattat
belopp, som mostvarar värdet efter ortens pris (allmänna saluvärdet,
värdet i handel och vandel) av den egendom, som i varje särskilt
fall utgör taxeringsenhet. Uppskattningen skall ske med ledning
av köpeavhandlingar samt alla tillgängliga upplysningar i övrigt, som
äro av betydelse för eu riktig uppskattning, såsom om egendomens storlek,
läge, avkastning och areal i olika ägoslag samt tillgången på skog,
ävensom om arrende- eller hyresavgifter och värdering av egendomen för
belåning eller för försäkring mot brandskada.

I motiveringen härför framhålles, bland annat, följande:

Vad värdesättningen av fastighet anginge, måste denna, därest
man icke ville nöja sig med en allenast partiell objektskatt, hänföra sig
till egendomen såsom ett helt likasom ock till egendomen såsom sådan,
oavsett dess räntabla förmögenhetsvärde för en viss bestämd ägare.
Härav följde, att allenast servitut eller liknande gravationer finge komma
i betraktande vid värderingen såsom omedelbart minskande egendomens
värde, likasom å andra sidan servitut till förmån för egendomen, rätt
till avgäld o. d. omedelbart verkade i värdehöjande riktning. Den omständigheten
däremot, att skog upplåtits till avverkning, eller att någon
berättigats att å egendomen taga sten, grus eller dylikt, fin«e icke
komma i betraktande för taxeringen i vidare mån, än som föranleddes
därav, att egendomens värde successivt kunde undergå minskning såsom
en följd av nyttj and er ättens tillgodogörande. Ej heller finge den omständigheten
öva inflytande på uppskattningen, att ett påtagligen för
lågt arrende eller för låg hyra genom inteckning tillförsäkrats giltighet
även mot ny ägare.

Vad som företrädesvis varit bestämmande för förslaget att låta
det allmänna saluvärdet och enbart detta i regel bilda underlag för beskattningen
av fast egendom, hade varit en strävan att dels få all egendom
beskattad, även om den för närvarande icke lämnade eller ens kunde
lämna avkastning, dels också få egendomens såsom sådan hela värde underkastat
beskattning. Till förmån för fast egendoms taxering efter allmänt
saluvärde talade ytterligare den omständigheten, att staten för sin förmögenhetsbeskattning
antagit fast egendoms taxeringsvärde såsom norm
för beräkningen av sådan egendoms värde såsom förmögenhetstillgång.

Kungl. Maj.ts proposition Nr 191. 373

Att fast egendom beskattades efter sitt allmänna saluvärde, ställde
givetvis icke taxeringsmännen inför uppgiften att söka för en viss bestämd
egendom utfinna det pris, som en köpare, vilken som helst, skulle
kunna förutsättas villig att betala för densamma under vanliga förhållanden.
Vad som krävdes vore däremot förmågan att bedöma vad för
egendomen efter dess beskaffenhet i det hela kunde under vanliga förhållanden
påräknas bliva betalt av sådana köpare, med vilka man i allmänhet
hade att räkna beträffande en så beskaffad egendom. Eu köpare
ur allmogeklassen vore i regel icke villig att betala det pris för en s. k.
herrgårdsegendom, som kunde påräknas från personer, vilka på grund
av siu sociala ställning ställde större anspråk på bostadsutrymmen och
bekvämlighet, medan omvänt en efter allmogeanspråk bebyggd egendom
icke kunde antagas ställa sig lika begärlig för de senare som för den
förre. För de senare ställdes nämligen i utsikt kostnader för om- eller
tillbygguader o. d., som de i allmänhet kunde påräkna få endast delvis
ersatta genom ökat saluvärde å egendomen. Ännu påtagligare ställde
sig detta förhållande i större städer, där tomtens läge vore den i främsta
rummet utslagsgivande faktorn för värdebildningen. Här försigginge
en naturlig värdedifferentiering mellan olika goda lägen, närmast bestämd
efter närheten till större trafikcentra o. d., och marknaden räknade
här med s. k. bank- eller hotell-lägen, bättre eller sämre affärsläge o. s. v.,
ett vart med sin allt efter ortens förhållanden trängre eller vidare krets
av påräkneliga köpare. Att fast egendom skulle uppskattas till sitt
allmänna saluvärde, betydde således icke, att värdet skulle bestämmas
till ett slags genomsnitt av vad köpare i sinsemellan väsentligt olika
ställning och därav betingade olika anspråk kunde länkas villiga att
var för sig erlägga, utan innebure, att varje egendom skulle uppskattas
ur synpunkter, som kunde anses allmängiltiga för värdesättningen inom
den krets av köpare, med vilken man under vanliga förhållanden hade
att räkna för en så beskaffad egendom. Så förfores redan nu i stor
utsträckning, och det nya i förslaget härvidlag vore endast, att så förklarades
böra ske för alla egendomar, vilkas taxering skulle grundas å
allmänna saluvärdet.

Landéns förslag i frågan om den allmänna principen för taxeringsvärdets
beräknande innehåller (6 §), att fast egendoms taxeringsvärde
skall motsvara egendomens saluvärde, varmed förstås det pris,
som kan antagas hava varit påräkneligt för egendomen vid en försäljningav
densamma under normala förhållanden.

Härom heter det i motiveringen, bland annat:

Uandén

374

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

Enligt förslaget hade skatten på den fasta egendomen erhållit
karaktären av en objektskatt att utgå i förhållande till egendomens
förmögenhetsvärde, medan avkastningen av den fasta egendomen skulle
särskilt för sig beskattas genom den kommunala inkomstskatten. Då
alltså avkastningsmomentet behörigen beaktades vid inkomstbeskattningen,
svntes det icke behöva även beaktas vid den rena objektbeskattningen.
Redan av detta skäl kunde det anses ligga närmast till hands
att till grund för beräkningen av den fasta egendomens skattevårde
eller taxeringsvärdet lägga det värde, egendomen hade i handel och
vandel, oberoende av huruvida detta värde sammanfölle med ett under
alla förhållanden synnerligen svårbestämbart avkastningsvärde. Emot
avkastningsvärdets antagande såsom måttstock för fastighetsbeskattningen
talade framför allt två skäl: dels den av erfarenheten bestyrkta
svårigheten att med någon högre grad av tillförlitlighet uppskatta
avkastningen, dels den omständigheten, att vissa fastigheter med
höga värden, t. ex. obebyggda tomter och annan oanvänd mark, tillfälligtvis
icke gåve någon alls eller en i förhållande till värdet obetydlig
avkastning.

Landén utvecklar närmare, vari dessa svårigheter att uppskatta
avkastningen skulle bestå, och fortsätter därefter:

Beskattningen av fäst egendom i förhållande till dess objektiva
bytesvärde hade på senare åren vunnit erkännande i ett flertal länder.
Med detta värde förstodes det värde, som en egendom hade under normala
förhållanden och för en var ägare. Såsom närmast till hands
liggande hjälpmedel för konstaterandet av en egendoms allmänna värde
torde i allmänhet kunna godkännas de för egendomen eller för egendomar
av liknande beskaffenhet, godhet, läge, användbarhet och begärlighet
i marknaden inom nära liggande tid betalade köpeskillingarna,
naturligtvis alltid under förutsättning, att icke fastighetsmarknadens läge
undergått märkbara förändringar efter den tidpunkt, då dessa köpeskillingar
avtalats. De gängse prisen på fastighetsmarknaden, för såvitt
sådana pris förelåge inom taxeringsdistrikten, gåve sålunda i allmänhet
en god ledning vid uppskattningen av egendomsvärdena. I regel torde
man med skäl kunna antaga, att de gängse prisen sammanfölle med
det värde, egendomarna hade såsom avkastniugskällor. Dessa pris bestämdes
av köpare och säljare med hänsyn till egendomarnas läge, storlek,
godhet och beskaffenhet i övrigt och med beaktande av rådande konjunkturer
samt egendomarnas därav betingade större eller mindre användbarhet
och begärlighet i marknaden likasom ock till den avkastning,
som vid ett ekonomiskt gott utnyttjande av egendomarna kunde vara att

37r.

Kungl,. Maj.ts proposition Nr 191.

påräkna. Köpare och säljare bedömde marknadsläget och grundade
därpå sina beräkningar över det pris, som, å ena sidan, kunde lordras
och, å andra sidan, kunde givas vid den tidpunkt, då försäljningen komme
till stånd. De måste därvid även taga hänsyn till en egendoms framtida
avkastningsförmåga, för såvitt densamma vid försäljningen kunde med
någon grad av säkerhet bedömas.

Efter att hava undersökt, huruvida de verkligen betalda köpeskillingarna
kunde anses utgöra en riktig måttstock för saluvärdet —
en fråga, som i allmänhet besvarats jakande — sammanfattar Landén
sin ståndpunkt i Irågan om valet mellan salu- och avkastningsvärdet
såsom taxeringsvärde på följande sätt:

Såsom allmän regel skulle gälla, att fast egendom skulle för beskattning
åsättas ett taxeringsvärde i förhållande till sitt kända eller
beräknade allmänna värde. Denna regel överensstämde till sin princip
med nu gällande grunder för taxering och läte särskilt väl förena sig
med de förutsättningar, på vilka förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt
grundade sina stadganden om beräkning av värdet å de
tillgångar, som bildade förmögenheten. Åven detta värde angåves i
allmänhet vara tillgångarnas allmänna värde eller, närmare bestämt,
deras saluvärde, därvid förutsattes, att saluvärdet i fråga om fast egendom
förelåge såsom konstaterat i egendomens taxeringsvärde.

I detta sammanhang vill jag erinra därom, att de kommunalskattesakkunniga
på sin tid föranstaltat om inhämtande av yttranden från ett
antal taxeringsnämndsordlörande ävensom från kronans ombud hos prövningsnämnderna
rörande de ifrågasatta nya grunderna för uppskattning
av fast egendoms värde in. m. Beträffande innehållet i de därvid avgivna
utlåtandena hänvisar jag till den vid Eiserman—von Wolckers
betänkande såsom bilaga fogade sammanfattningen.

I de över förslagen nu avgivna yttrandena hava yppat sig skiljaktiga
åsikter om huruvida saluvärdet eller avkastningsvärdet borde läggas
till grund för taxeringen. Länsstyrelserna i Södermanlands, Kristianstads
och Västmanlands län, Västernorrlands läns landsting samt lan tbruksstyrelsen
hava i mer eller mindre bestämda ordalag uttryckligen uttalat sig till
förmån för saluvärdet såsom uppskattningsnorm. Däremot hava länsstyrelserna
i Kronobergs och Värmlands län, Stockholms och Jämtlands
läns landstings förvaltningsutskott samt Sveriges allmänna lantbrukssällskap
ävensom flertalet av hushållningssällskapens förvaltningsutskott uttalat sin
anslutning till avkastningsvärdet såsom grund för värderingen eller åt -

1914 års
värdeenquéte.

Avgivna utlåtanden.

Undantag
från saluvärdet
som
uppskattnUigsnorm.

Eiserman—
von Woleker

376 Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

minstone riktat sig emot att erlagda köpeskillingar tillmättes mera avgörande
betydelse vid taxeringen. Därvid har, bland annat, gjorts gällande,
att en fara för spekulation i jordegendomar lätt kunde bliva en följd
av åsättande av taxeringsvärden efter krigsårens högt uppdrivna köpeskillingar.
Hos länsstyrelsen i Värmlands län har föredragande landskamreraren
anmält avvikande mening under förklaring, bland annat,
att han ansåge fastighetsbeskattningens anordnande såsom objektbeskattning
kräva, att den träffade fastigheterna efter deras saluvärde.

Kammarrätten förklarar sig obetingat ansluta sig till den i båda
förslagen företrädda mening, att taxeringsvärdet å fast egendom borde i
regel bestämmas efter egendomens saluvärde och icke efter dess avkastningseller
annat värde. Principen om taxeringsvärdets grundande å saluvärdet
innebure för övrigt icke någon nyhet i lagtillämpningen, då av
det direktiv, som tillförene lämnats i bevillningsförordningen och ännu
kvarstode i de till densamma hörande anvisningarna, att uppskattning
av fäst egendom skulle ske till dess verkliga värdi'', ansetts följa, att
egendomens saluvärde varit det för taxeringen avgörande. De i nämnda
anvisningar uppräknade grunder, efter vilka taxering av fast egendom
borde ske, och som sins emellan ledde till olika uppskattningsvärden,
hade emellertid kunnat giva anledning till tvekan, vilket uppskattningsvärde
företrädesvis bort sökas. Att i lag uttryckligen föreskreves,
vilket det värde vore, som taxeringen hade till syfte att träffa,
framstode således såsom en angelägenhet av vikt.

Ifrån regeln om allmänna saluvärdet såsom norm för uppskattningsförfarandet
hava ifrågasatts vissa undantag. Eiserman och von
Woleker hava sålunda föreslagit (7 § 2 st.), att vid taxering av kronan
eller allmän inrättning tillhörig fast egendom hänsyn till s. k. tomteller
industrivärde icke skall tagas i andra fall, än där egendomen
besittes med stadgad åborätt eller eljest med ständig eller ärftlig besittningsrätt.

I motiveringen för denna bestämmelse heter det, bland annat:
Åven i fråga om sådan jordegendom, som ej tjänade något särskilt
statsändamål, kunde staten med allt fog göra gällande anspråk på större
undseende än den enskilde jordägaren. För övrigt vore statsegendom
grundlagsenligt undandragen öppna marknaden och kunde därtör ej
sägas gå i handel och vandel i samma mening som fäst egendom i
enskild ägo. Härtill komme, att fast egendom, varom nu vore fråga,

377

Kttncjl. Maj.ts proposition Nr 191.

enligt förslaget icke vore avsedd att underkastas skatt för oförtjänt
värdestegring, vadan någon utsöndring av ett förefintligt tomt- eller
industrivärde icke heller ur synpunkten av en sådan beskattning framstode
såsom påkallad. Sist anlörda synpunkter kunde däremot icke
göras gällande beträffande publika jordegendomar, vilka innehades med
viss egenartad besittningsrätt. Dessa kunde enligt den särskilda lagstiftning,
som beträffande dem gällde, tämligen fritt överlåtas, fastän
överlåtelserna ej vore föremål för lagfart, vartill komme det skälet, att
sålunda disponerade egendomar vore avsedda att i likhet med enskild
egendom underkastas värdestegringsskatt.

Ur inkomna yttranden i förevarande punkt må anföras, att länsstyrelserna
i Kalmar och Värmlands län funnit det föreslagna undantaget
förtjänt av beaktande, medan däremot länsstyrelsen i Gottlands län och
handelskammaren i Gävle funnit anledning ej föreligga att fastställa
särskilda regler för taxering av publik jord. Kammarkollegium erinrar,
att med kronan eller allmän inrättning tillhörig fast egendom borde
likställas även kronan ej tillhörig ecklesiastik egendom.

Kammarrätten yttrar:

Under den antagliga förutsättningen, att ifrågavarande slags egendom
komme att undantagas från värdestegringsbeskattning, erfordrades visserligen
icke, att denna egendom för värdestegringsbeskattningens vidkommande
åsattes särskilt tomt- eller industrivärde i dess betydelse av mervärde
utöver jordbruksvärdet. Men förslaget, vartill motsvarighet icke återfunnes
hos Landén, innebure dock en avvikelse från den objektiva fastighetsbeskattningens
grunder, om vars befogenhet meningarna kunde vara delade.
Vid all repartitionsbeskattning gällde ju såsom regel, att förmåner, som
blott avsåge vissa beskattningsföremål, borde i så liten utsträckning
som möjligt ifrågakomma, då sådana förmåner droge med sig däremot
svarande ökning i de övriga beskattningsföremålens skattebelastning.
Synnerligen goda skäl skulle därför fordras för den för kronans och
allmänna inrättningars jordbruksfastigheter nu föreslagna förmånen —
en förmån, som för närvarande icke vore dessa fastigheter, såvitt de
över huvud vore fastigbetsbevillning underkastade, medgiven. Giltig
anledning syntes kammarrätten knappast föreligga till det nu ifrågavarande
undantagsstadgandet.

Särskilt har frågan om taxering av skog varit föremål för ingående
undersökningar av de sakkunniga och i avgivna yttranden.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 158 höft. (Nr 191.)

Avgivna utlåtanden.

Taxering
av skog.

378

Biserman—
von Wolcker.

Kung!. Maj:ts proposition Nr 191.

Eiserman och von Wolcker föreslå det undantag från huvudregeln
om allmänna saluvärdet såsom uppskattningsnorm, att vid taxering av
kronan eller allmän inrättning tillhörig fast egendom, som ej besittes
med stadgad åborätt eller eljest med ständig eller ärftlig besittningsrätt,
skog skall uppskattas efter värdet vid uthålligt skogsbruk.

Motiveringen härför är i huvudsak följande: Om sådan skog gällde
ej endast, att densamma i allmänhet ej vore avsedd att gå i handel och
vandel, utan ock det förhållandet, att det syntes vara i sin ordning, att, därest
statens skogar, på sätt förslaget innehölle, i långt större utsträckning än
hittills underkastades beskattning, staten till gengäld komme i åtnjutande av
den lindring i skattskyldigheten, som kunde ligga däri, att uppskattningen
grundades å uthållighetsvärdet, vilket värde, så länge för skogsbruket
räknades med en genomsnittsavkastning, understigande den allmänna
räntenivån, hade en naturlig tendens att för avsättningsbar skog understiga
skogens värde såsom handelsvara.

Åven skog i enskild ägo vore i flera fall på grund av lag undandragen
fri hushållning. Dessa skogars värde i handel och vandel rönte
direkt inflytande av inskränkningarna i förfoganderätten över skogstillgången,
vadan i stort sett saluvärdet kunde antagas utan vidare
sammanfalla med uthållighetsvärdet.

Beträffande därefter enskildas skogar under fri hushållning tillgodogjordes
väl somliga av dessa skogar faktiskt med iakttagande av planmässig
drift, inriktad på skogskapitalets framtida bestånd — så vore exempelvis
fallet med sådana skogar, som vore avsedda att stadigvarande lämna
råvara till förädlingsindustrien, samt skogarna till vissa större lantegendomar
med ordnad skogsförvaltning — men att fördenskull för sådana
skogars vidkommande förorda en uppskattning efter uthållighetsvärde
mötte den betänkligheten, att det dock alltid stode skogsägaren, eventuellt
eu ny sådan, fritt, när han så funne för gott, att övergå till ett
annat hushållningssätt med övergivande av tidie-are fölida erunder för
skogsbruket.

Ännu mindre syntes det kunna ifrågasättas att för andra enskildas
skogar än de ovan nämnda tillämpa en värdesättning efter uthållighetsvärde.
De förutsättningar, utan vilka en dylik värdesättning saknade nödigt
underlag, förelåge nämligen icke i erforderlig utsträckning för skogar
av nu ifrågavarande slag. Vidare vore att märka, att, då den uthålliga
avkastningen jämväl vore beroende såväl av skogsmarkens produktivitet
som av i skogsbruket bundna kapitaltillgångar, skogens uppskattning
efter uthållighetsvärde påkallade eu beräkning av huru stor del av avkastningen
som rätteligen borde tillskrivas skogen själv såsom produk -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191. 379

tiousfaktor, vilket självfallet vore en ytterligare vansklighet med tillämpningen
av denna metod. Däremot måste det antagas, att även de skogsägare,
som här närmast kom me i betraktande, i regel vore tämligen på
det klara med vad deras skog vore värd efter ortens pris; och med de
hjälpmedel, som numera under påverkan av det växande intresset fölen
förbättrad skogsvård kunde i alltjämt stegrad omfattning påräknas
till ledning för uppskattningen utöver upplysningar från skogsägaren
själv, torde taxeringsmännen efterhand komma att bliva sin uppgift jämväl
i denna del alltmer vuxna.

I själva saken gällde ju för all skog, att en uppskattning av
skogstillgången efter ortens pris allenast för den avsättningsbara skogen
kunde antagas i regel leda till en högre värdesättning än som bleve
fallet, om man läte uppskattningen avse värdet vid uthålligt skogsbruk,
samt att skillnaden härvidlag självklart varierade efter höjden
av den räntefot, efter vilken vid sistberörda uppskattning kapitaliseringen
ansåges böra ske, en fråga, därom ännu stode mycken strid inom
skogsmännens led. För yngre växande skog, som ännu icke nått upp
till avverkningsmognad, gåve däremot en uppskattning efter uthållig avkastning
i allmänhet till resultat ett åtskilligt högre värde, än om man
räknade med beståndets försäljnings- eller s. k. varuvärde vid ett mera påskyndat
tillgodogörande. Även sistnämnda värde vore alltid ett nettovärde,
eftersom avverkaren hade att räkna med ofrånkomliga kostnader
för avverkning, accis och andra utskylder samt alldeles särskilt för nödiga
föryngringsåtgärder. Dessutom vore det givet, att, fastän den, som
köpte en skogsegendom i syfte att därå driva uthålligt skogsbruk, givetvis
i regel hade anledning att kalkylera med ett något lägre pris än den
köpare, som åsyftade eu jämförelsevis snabb realisation av det avsättningsbara
virkesförrådet, även den senare sökte pressa ner sitt pris så
långt möjligt vore under förhandenvarande förhållanden.

. Landén har icke i fråga om taxeringen av skog föreslagit någon
avvikelse från huvudregeln om saluvärdet såsom grund för taxeringen,
men bär i sitt betänkande till belysning av frågan framhållit, bland
annat, följande:

Åsikterna i förevarande fråga vore skiftande. Detta framginge
av de yttranden, som till de kommunalskattesakkunniga inkommit i
fråga om grunderna för uppskattning av skog. I de fall, då taxering
angivits vara grundad på det s. k. avkastningsvärdet, hade byggts
än på den faktiska, än åter på den antagna skogsavkastningen. Den
faktiska avkastningen hade på sina håll beräknats med ledning av

Landén.

380

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

avgivna deklarationer för beskattning till skogsaccis. På andra håll
hade densamma beräknats med ledning av ett antaget medelvärde å
skogens årliga tillväxt. Den antagna årsavkastningen hade ofta beräknats
i förhållande till skogens saluvärde och omloppstid. Taxering
efter saluvärdet hade ävenledes byggt på olika förutsättningar i olika
fall. Det hade sålunda angivits, att värdet motsvarat »i orten gällande
saluvärden», »avverkningsvärden på rot», »nettovärden vid försäljning»,
värdet »vid eventuell kalhuggning med avdrag av omkostnader», det
värde å rot, som funnes att »med iakttagande av forstliga grunder vid
avverkning» för en gång uttaga, »vad som de sista åren betalts för
upplåtna avverkningsrätter och de pris, som varje fastighets skogsbestånd
skulle betinga, om avverkningsrätt därå upplätes inom ramen av bestämmelserna
i lagen angående värden av enskildes skogar den 24 juli
1893», etc.

Vilken väg man än följt för finnande av skogsvärdet, hade man
vid taxeringsvärdets åsättande dock oftast stannat vid ett vida lägre
värde för skogen, än uppskattningen givit anledning till. Utredningen
visade, att man låtit skogens värde ingå med endast viss bråkdel av
det »verkliga värdet», växlande mellan 80 och 20 procent, men även
gående så lågt som till endast 10 procent därav.

Det vore i sak likgiltigt, om man vid taxeringen av skogs värde
sade sig bygga på saluvärdet eller på avkastningsvärdet. Det riktiga
saluvärdet torde nämligen vara fullt överensstämmande med det riktiga
avkastningsvärdet.

Den förståndige och erfarne köparen av en skog räknade med, att
det kapital, han nedlade i skogen, bleve säkert placerat och gåve en
avkastning, som svarade mot den vanliga räntan å medel, som vore
placerade mot ungefär motsvarande säkerhet. För att förvissa sig om
möjligheterna härför måste han undersöka, vad skogen med hänsyn till
skogsmarkens areal, läge och beskaffenhet samt den befintliga skogstillgångens
storlek, ålder och beskaffenhet kunde giva honom i årlig
avkastning antingen omedelbart eller efter längre eller kortare tid under
förutsättning av normal skötsel och beräkneliga virkespriser. Den därvid
funna årsavkastningens kapitalvärde borde sammanfalla med det
allmänna saluvärdet på skogen, sådant detta begrepp angivits i förslaget.
Saluvärdet å en sak, vars värde vore beroende av den årliga avkastning
den gåve, vore nämligen fullt synonymt med sakens avkastningsvärde.
Ett allmänt gällande saluvärde å skog finge man icke fram genom uppskattning
t. ex. av skogens kubikmassa och därpå grundade handelsvärde
med tillägg av visst markvärde och avdrag för avverknings- och

Kurujl. Maj:ts proposition Nr 191. 38 L

utdrivningskostnader o. d. I skogens virkesmassa torde ingå en icke
obetydlig kvantitet virke, som icke hade något omedelbart försäljningsvärde,
utan först efter en längre eller kortare tidrymd kunde tillgodogöras,
och annat virke, som icke kunde omedelbart tillgodogöras, utan
att skogens bestånd äventyrades. Men vid åsättande av saluvärde å
produktiv egendom — och annan egendom vore enligt förslaget icke
föremål för beskattning — byggde man även på den uttryckliga
förutsättningen, att egendomen alltjämt skulle användas för sitt naturligt
givna ändamål. Denna förutsättning vore icke för handen, därest man
beräknade värdet under antagande, icke av skogens bibehållande såsom
produktionsfaktor, utan av densammas förstörande, och det värde på
skogen, som konstruerades fram under förutsättning av dess förstörande
eller »totaja realisation», »skövling» o. s. v., bleve icke något allmänt
saluvärde i lagförslagets mening. Givet vore emellertid, att man måste
uppskatta värdet av befintlig övermogen skog och skog, som eljest
borde omedelbart avverkas, under antagen förutsättning, att sådan skog
skulle med det första realiseras. Med avseende å denna del av en skog
vore realisationsvärdet alltså identiskt med allmänna saluvärdet.

Vid en fullt exakt uppskattning av skogens avkastningsvärde måste
man taga ledning såväl av den befintliga skogstillgångens storlek, ålder
och beskaffenhet samt skogsmarkens areal, "läge och beskaffenhet som
ock till den avkastning, skogen kunde giva under den antagna omloppstiden.
Man kunde svårligen — utom i undantagsfall — nöja sig med
en uppskattning på grundvalen av endast det nuvarande virkesförrådet
och skogsmarksvärdet eller av endast avkastningen. Man måste ofta
kombinera flera uppskattningsgrunder med varandra för att komma till
ett något så när »verkligt värde». Detta gjorde uppskattningen av
skogsvärde till en synnerligen komplicerad och svår sak. I praktiken
finge man emellertid räkna med, att kända saluvärden å skog, som vore
byggda på undersökningar, därvid alla förefintliga värdefaktorer blivit
behörigen beaktade, förefunnes och lämnade en god ledning för bedömandet
av gällande skogsvärden, så pass god, att taxeringsmyndigheter
med sedvanlig kännedom om hithörande förhållanden i den ort,
de representerade, skulle vara i stånd att finna de ungefärliga saluvärdena.
Att utan inrättande av sakkunniga uppskattningskommissioner i varje
fall nå det absolut riktiga värderingsresultatet vore givetvis icke möjligt,
men man kunde hoppas, att även på detta område åtminstone tämligen
goda närmevärden och framför allt enhetliga värden skulle framkomma,
därest taxeringsmyndigheterna finge klart för sig, icke blott att skogens
värde skulle ingå i taxeringsvärdet med sitt fulla belopp, utan även att

Avgivna

utlåtanden.

382 Kungl. Maj.ts proposition Nr 191.

det värde, som skulle taxeras, vore skogens värde i handel och vandel
under förutsättning av normal skötsel och fortsatt skogsbruk.

De metoder att på avkastningsberäkningens väg komma till ett
rätt skogsvärde, som inom åtskilliga taxeringsdistrikt hos oss tillämpades,
vore tydligen alldeles felaktiga och otillfredsställande. För att finna
detta värde måste man beräkna värdet av all den behållna avkastning,
skogen kunde ge under hela den antagna omloppstiden, uppdela värdet
av denna avkastning på varje år av omloppstiden genom division
av värdet med antalet år samt med användande av särskilda, av sakkunniga
uppställda formler kapitalisera det så funna årsavkastningsvärdet.
Härtill torde i förekommande fall böra läggas värdet av det
vid omloppstidens början befintliga överåriga virkesförrådet. Det så
beräknade värdet bleve ett värde, som en förståndig köpare kunde betala
för skogsmarken och skogen med tillhörande anläggningar för transport
av virket m. m., det vill säga värdet i handel och vandel, det allmänna
eller gällande saluvärdet. Svårigheterna vid en sådan uppskattning
vore emellertid mycket stora och torde knappast kunna på ett
tillfredsställande sätt lösas av våra vanliga taxeringsnämnder. Största
svårigheten torde ligga i avgörandet av omloppstidens längd. Denna
vore nämligen i stor utsträckning beroende av skogsägarens eget val.
Fn rationell skogsskötsel kunde sägas vara för handen, vare sig skogsägaren
inriktade sin skogshushållning på t. ex. 60 års omloppstid eller
han tillämpade en dubbelt så lång tid för att bringa skogen till mognad,
men det ekonomiska utbytet av skogen bleve mycket olika allt efter
omloppstidens längd. Den väsentliga svårigheten läge givetvis i att
rätt uppskatta den avkastning, som de jämförelsevis unga skogsbestånden
kunde lämna efter den långa tidrymd, som under alla förhållanden
måste vara att räkna med, innan de nådde den mognad,
som de behövde hava för att efter avverkning finna ekonomiskt god
användning. Det syntes endast av hänsyn till dessa svårigheter synnerligen
olämpligt att i lagstiftningsväg uttryckligen hänvisa taxeringsmyndigheterna
att för konstaterande av gällande saluvärden å skog och
skogsmark använda sig av en dylik väg.

Landén upplyser, alt taxeringsmyndigheterna understundom kommit
till sitt »avkastningsvärde» genom att utgå från skogens förhandenvarande
saluvärde. De hade därvid tydligen ansett det ej medföra
någon egentlig svårighet att finna saluvärdet.

Ur avgivna yttranden i fråga om taxering av skog må återgivas
följande:

Kurujl. Maj.ts proposition Nr 191. 333

Länsstyrelsen i Stockholms län: I regel borde såsom vid annan [hftnsstyr<
taxering skogen upptagas till saluvärdet. ser rn- fl

Länsstyrelsen i Gottlands län: Det funnes ej anledning att fastställa
speciella regler för publika skogar.

Länsstyrelsen i Blekinge län: Genom att låta publik skog taxeras
etter . värdet vid uthålligt skogsbruk brötes mot den fastslagna Grundprincipen
om taxering till saluvärde.

Länsstyrelsen i Värmlands län: Taxering av skog till realisationsvardet
i stället lör till avkastningsvärdet skulle medföra eu alltför hård
beskattning av den växande skogen.

Handelskammaren i Gävle ställer sig tveksam mot lämpligheten av
en föimån, som beretts staten och allmän inrättning i fråga om sko^staxenngen.
Om uppskattning efter uthålligt skogsbruk skulle medgivas för
publika skogar, borde samma förmån tillkomma enskilda jordägare, som
visade, att de dreve dylik skogsskötsel. Det skulle ej skada, om genom
publika skogars uppskattande till fullt handelsvärde vederbörande erinrades
om betydelsen av att skogsbruket lämpades efter rådande marknadsförhållanden.

Västernorrlands läns landsting: Ingen annan än den, som o-jort
upp hushållningsplan för skogen, kunde åsätta densamma värde efter
uthålligt skogsbruk, varför erfordrades ett uttalande i lagen, att taxeringsmyndighet
ägde, oberoende av hushållningsplan, åsätta ett taxeringsvärde,
som verkligen motsvarade skogens rätta värde.

Sveriges skogsägareförbund: Därest — i motsats till vad förbundet
uttalat såsom önskvärt — taxering av växande skog skulle äga rum,
borde dess taxeringsvärde bestämmas med hänsyn till vad skogen under
uthålligt, rationellt skogsbruk kunde avkasta och ej med hänsyn till
vad som vid en hastig realisation av virkeskapitalet kunde utvinnas.

JNagon anledning att skilja mellan enskilda och publika skogar
tunnes icke.

. Gävleborgs läns och Älvsborgs läns norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott
uttala sig emot att åtskillnad göres emellan kronans och
enskildas skogar, och det senare förvaltningsutskottet ävensom Uppsala
lans hushållningssällskaps förvaltningsutskott uttala sig-till förmån för
en taxering av skog efter uthålligt skogsbruk. Jämtlands läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott vänder sig särskilt emot att erlagda
köpeskillingar läggas till grund för skogstaxeringen.

Lantbruksstyrelsen: En skogstaxering efter uthålligt skogsbruk

vore lämplig men kunde svårligen genomföras. Ett inslående på den

[Kammar rätten.

]

384 Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

av Eiserman och von Wolcker föreslagna vägen syntes emellertid böra
ske med försiktighet.

Kammarrätten: Eisermans och von Wolckers förslag om tillämpning
av olika beskattningsmetoder för skog, beroende av vem som vore
ägare av densamma, syntes ägnat att väcka betänkligheter och knappast
stå i god överensstämmelse med de grunder, varpå deri objektiva fastighetsbeskattningen
vilade. Det läte sig för visso icke förnekas, att den
av Eiserman och von Wolcker föreslagna anordningen att låta kronans
och allmänna inrättningars skogar värdesättas efter en annan, i regel
till lägre uppskattningsvärden ledande metod än övriga skogar framstode
såsom en orättvisa i beskattningen särskilt emot de skogsägare,
som frivilligt skötte sina skogar efter ordnad skogshushållning.

Om alltså efter kammarrättens mening för uppskattning av all
skog, oberoende av vem som vore ägare av skogen, borde användas
samma uppskattningsmetod, ställde sig kammarrätten mera tveksam inför
frågan, vilkendera metoden — uppskattning efter uthålligt skogsbruk
eller uppskattning efter realisationsvärde — borde för skogs vidkommande
äga företräde. Då kammarrätten gåve sitt förord åt den förra
metoden, hade kammarrätten därvid låtit bestämma sig av de praktiska fördelar,
som vore med denna metod förenade. I stället för de täta rubbningar
i taxeringsvärdet, som allt efter skogs tillväxt eller avverkning bleve en
följd vid tillämpning av metoden av beskattning efter realisationsvärdet,
framträdde med den andra metoden skogarna såsom en för kommunen
i beskattningsavseende mer konstant värdekälla. Härmed vore dock
icke sagt, att icke vid taxering efter den nu förordade metoden justering
av taxeringsvärdet borde äga rum, allt efter som sådana omständigheter
inträffade, vilka kunde antagas inverka å skogens beräknade genomsnittsavkastning,
såsom förbättrade avsättningsmöjligheter, skogsbrand, överavverkning
o. s. v. Vidare medförde taxering av skog efter uthålligt
skogsbruk såsom en beaktansvärd fördel, att den frestelse, som för
skogsägare kunde förefinnas att genom en i skogsvårdshänseende otjänlig
avverkning av skog nedpressa sin kommunala skattebörda genom taxeringsvärdets
sänkande, icke förelåge vid tillämpning av denna metod
eller åtminstone icke framträdde med samma styrka som vid uppskattning
efter realisationsvärde. Jämväl ur fastighetskreditens synpunkt
vore givetvis taxering efter uthålligt skogsbruk att föredraga. Kammarrätten
förbisåge ingalunda, att åtminstone till en början svårigheter
komme att möta för taxeringsmännen vid beräkningen av skogs värde
efter rationellt skogsbruk, men hölle före att med det biträde av skogs -

385

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

sakkunniga, som måste förutsättas vara att i erforderlig utsträckningtillgå,
dessa svårigheter skulle visa sig överkomliga och efter hand —
åtminstone i den mån ordnad skogshushållning alltmera komme till
stånd — avtaga. Kammarrätten hänvisade till Sveriges skogsägareförbunds
yttrande i frågan och ville slutligen framhålla, att redan
kommunalskattekommittén förordat principen om skogs taxering efter
dess värde vid uthålligt skogsbruk, i det att kommittén föreslagit, att
all skog skulle uppskattas till tjugu gånger den beräknade stadigvarande
årsavkastningen, emot vilket förslag kammarrätten i sitt över
kommitténs betänkande avgivna yttrande icke haft något att i huvudsak
erinra.

I fråga om det tekniska uppskattningsförfarandet och därmed
sammanhängande frågor innehåller Eiserman—von å\ olckers förslagföljande
(7 § 3 st. och 9 §).

I fråga om taxering skall byggnad å annans mark komma i betraktande
med det värde, som byggnaden skulle äga, därest den mark,
varå byggnaden är belägen eller som eljest till denna nyttjas, tillhörde
byggnadens ägare. Vid taxering av fast egendom, vilken skall såsom
annan fastighet taxeras, skall, där egendomen är bebyggd, å marken
sättas det värde, marken skulle äga utan byggnader, och å byggnaderna
samfällt det värde, som efter avdrag från taxeringsvärdet av markens
sålunda beräknade värde må återstå; ägaren eller innehavare med skattskyldighet
såsom ägare obetaget att påkalla uppdelning av byggnadernas
värde sålunda, att varje byggnad får sig åsatt den andel av byggnadernas
samfällda värde, som efter brandförsäkringsvärde eller annan skälig jämförelsegrund
belöper å byggnaden.

Beträffande den inverkan, byggnadsbeståndet borde utöva på värdesättningen,
yttra Eiserman och von Wolcker bland annat:

1 avseende å jordbruksegendomar rådde en synnerligen ojämn praxis
rörande graden av den inverkan på värdesättningen, som byggnadsbeståndets
omfattning och beskaffenhet skäligen borde tillmätas. Denna
ojämnhet gällde enligt sakens natur vida mindre i fråga om de egentliga
driftsbyggnaderna, ehuru även här åtskilligt kunde vara att erinra, än
beträffande sådana byggnader, som gemenligen plägade sammanfattas
under benämningen mangårdsbyggnader, särskilt där dessa vore av
dyrbarare beskaffenhet eller häri förliga till lyxbyggnader. Meningarna
ginge här så åtskils, som möjligt vore, ity att somliga hölle före, att
icke alls någon hänsyn borde tagas till det mervärde dylika byggnader
kunde anses representera, medan andra gjorde gällande, att desamma
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 158 höft. (Nr 191.) 49

Uppskattningsförfarandet
m. m.

Eiserman—
von Wolcker.

386

Kungl. Maj.ts ''proposition Nr 191.

rätteligen borde taxeras såsom annan fastighet. En medelväg slutligen
hölle de, som ansåge, att befintligheten av dylika byggnader borde föranleda
en skälig förhöjning av det taxeringsvärde, som eljest kunde
antagas hava bort åsättas egendomen. Huru meningarna i detta ämne
brutit sig även i högsta instans, framginge av ett i regeringsrättens
årsbok för år 1911 (under nr 44) refererat rättsfall.

Frågan hade jämväl i lagstiftningsväg varit uppe. I anslutning
till ett tidigare givet uppslag hade nämligen på sin tid kommunalskattekommittén
föreslagit, att sådant å jordbruksegendom beläget större eller
dyrbarare boningshus, som icke stode i skäligt förhållande till egendomens
storlek och värde, skulle särskilt för sig såsom annan fastighet
taxeras. Förslaget, som icke varit enhälligt, hade emellertid rönt starka
gensagor från åtskilliga av de myndigheter, som hörts över förslaget,
samt hade även av kammarrätten avstyrkts utan meningsskiljaktighet.

I ett system, som för fastighetsbeskattningens del byggde på
allmänna saluvärdet efter ortens pris, framstode frågan om det inflytande,
som vid fast egendoms uppskattning skäligen borde inrymmas åt värdet
av byggnader — mangårdsbyggnader såväl som egentliga driftsbyggnader
— icke såsom någon fråga, vilken påkallade eller ens borde påkalla
särskild reglering i lag. Köpeskillingarna för bebyggda jordbruksegendomar
gåve uttryck för deras värde i allmänna marknaden med
det byggnadsbestånd, som förelåge, och det underlag för värdejämförelser,
som därigenom bildades, måste i allmänhet antagas bliva tillfyllestgörande.
Vore en egendom av nu avsett slag försedd med driftsbyggnader,
flera eller bättre än efter vanligheten i orten, måste hos
taxeringsmännen förutsättas förmåga att med ledning av ortens pris å
egendomar med vanligt byggnadsbestånd och de upplysningar, som
stode till buds beträffande egendomen i fråga, i en för beskattningsändamål
nöjaktig grad bedöma den ökning i egendomens allmänna
saluvärde, som därav skäligen kunde föranledas för den egendomen i
jämförelse med egendomar, som vore förhållandevis sämre bebyggda.

Vanskligare ställde sig i vissa fall uppskattningen av egendomar,
vilkas mangårdsbyggnader utgjordes av slottsliknande byggnader av
häldre eller modernare typ eller eljest av beskaffenhet att icke stå i
skäligt förhållande till egendomens storlek. Någon annan norm för
uppskattningen av ett dylikt lyxvärde läte sig icke uppställas än att, i
samma mån förhandenvaron av ett sådant värde verkligen kunde anses
tillföra egendomen ett ökat saluvärde och således kunde antagas representera
ett mervärde även i taxeringsavseende, detta förhållande också

Kungl. Maj: In proposition Nr 191. 387

borde komma till uttryck vid taxeringen medelst eu däremot svarande
skillig böjning av egendomens värde i taxeringsavseende.

I fråga om byggnader till icke-jordbruksegendomar måste för
värderingen i viss mån andra synpunkter anläggas. På sådana byggnader
nedlagda kostnader vore icke i samma mening, som gällde i fråga om jordbruksegendomar,
att betrakta såsom driftskostnader, utan dessa byggnader
representerade, åtminstone vad anginge hyresfastigheter, en direkt produktions-
och därmed även värdefaktor. Medan sålunda byggnaderna
till en jordbruksegendom endast undantagsvis kunde antagas verka
värdeförhöjande med sitt fulla kostnadsbelopp, torde det allmänna saluvärdet
av sådan icke-jordbruksfastighet, som i förhållande till markens
läge och därav betingade användningsmöjligheter samt med hänsyn
därjämte till gällande bestämmelser för bebyggande o. d. kunde betraktas
såsom nöjaktigt bebyggd, i allmänhet kunna beräknas sammanfalla
med summan av markens och åbyggnadens värden, vart för sig.
Men giltigheten av detta antagande vore betingad av att nyss angivna
förutsättning i verkligheten också kunde anses föreligga uppfylld. Vore
eu tomt på grund av sitt läge alltför dyrbar i förhållande till den därå
befintliga byggnaden eller vore tomten endast delvis bebyggd och hade
således tomtmarkens avkastningsförmåga icke genom byggnaden till fullo
utnyttjats, gällde satsen icke längre. Byggnadens valör såsom värdefaktor
avtoge i samma mån nyss nämnda förhållande vore för handen,
medan tomtens andel i helhetsvärdet i motsvarande grad kunde sägas
hava ökats på bekostnad av byggnadens. Omvänt inträffade också,
fast långt mera sällan, att en byggnad från början tilltagits alldeles för
dyrbar i förhållande till byggnadsgrundens värde med hänsyn till läge
och ytvidd. Åven här förringades, i män som så vore förhållandet,
byggnadens betydelse såsom värdefaktor, och detta förhållande bestode
till dess, efterhand som markvärdet stegrades, en naturlig utjämning
åvägabragtes.

Den sålunda påvisade relativiteten i byggnads valör såsom
värdefaktor, vilken bottnade däri, att en byggnad aldrig hade
större värde i allmänna marknaden, än byggnaden ägde just på
den plats, där densamma vore belägen, hade hittills icke varit tillräckligt
beaktad, men, utan att så skedde, kunde en säker uppskattningav
icke-jordbruksfastighets värde icke komma till stånd. Här och var
mötte ock i våra taxeringslängder anteckningar, som gåve vid handen,
att hänsyn tagits till förhållandet, ehuru endast i mera påtagliga fall.
Den hittills praktiserade uppdelningen av taxeringsvärdet å byggnad
och tomt verkställdes i Stockholm så, att värdet av byggnad i en in -

388 Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

ledande generell längdanteckning för respektive taxeringsdistrikt förklarades
i allmänhet skola anses motsvara viss inom olika distrikt olika bestämd
procent av taxeringsvärdet, utan att dock med ledning härav något
särskilt värde utfördes. Vanligast vore emellertid, där föreskriften om
särskild värdesättning av mark och byggnad överhuvud iakttoges, att
såsom byggnads värde redovisades dess gällande brand försäkringsvärde
— detta med stöd av anvisningarna till bevillningsförordningen — varefter
vad som kunde återstå av hela fastighetens värde utfördes såsom
tomtens värde. Båda metoderna och ännu mer en tredje, grundande sig
på den fullständigt ohållbara föreskriften, att byggnad icke finge, utan
att anledningen därtill särskilt angåves, upptagas till ett lägre värde,
än som motsvarade behållen liyresavkastning, kapitaliserad efter fem
procent — en föreskrift, vars tillämpning efter ordalydelsen tydligtvis icke
lämnade mycket övrigt såsom tomtmarkens värde — utginge från en
förutsättning, stick i stäv mot den enligt de sakkunnigas åsikt ur beskattningssynpunkt
enda antagliga för hyresfastigheter, nämligen den,
att det vore värdet av marken, såsom den varaktiga beståndsdelen av
fastigheten, och icke byggnadens värde, som primatet såsom värdebildande
faktor borde tillkomma, eller, såsom förhållandet också kunde
uttryckas, att det vore markens värde, som reglerade byggnadens, och
icke tvärtom. De sakkunniga kunde icke, tvärt emot vad all erfarenhet
bestyrkte, medgiva det vara riktigt, att en i och för sig värdefull tomt
finge anses vara mindre värd, därför att den vore olämpligt bebyggd,
eller att vid värderingen tomten tillskiftades allenast vad som återstode
efter avdrag av byggnadsvärdet. Endast under den förutsättning, att
tomt kunde antagas vara med hänsyn till läge och förhållandena i
övrigt nöjaktigt bebyggd med de byggnader, som därå funnes, kunde
mark- och byggnadsvärden godtagas såsom i förhållande till varandra
likvärdiga uppskattningsfaktorer. Rådde däremot ett påtagligt — redan
från början bestående eller efter hand inträtt — missförhållande mellan
mark och byggnad i avseenden, varom här vore fråga, vore det enligt
sakens natur byggnaden och icke marken, som vid utskiftningen av
det samfällda värdet borde vidkännas reduktionen.

I för fattnings förslaget hade an setts böra utsägas, att, för den
händelse byggnad vore belägen å annans mark, skulle bortses från denna
omständighet, så att uppskattningen skedde såsom om byggnad och
den mark, som till byggnaden — vare sig på grund av upplåtelse eller
eljest faktiskt — nyttjades, tillhörde en och samme ägare. Taxeringsmännen
hade således att lämna ur räkningen ej endast sådana i det
anmärkta fälle vanliga förbehåll, som att byggnaden skulle vid besitt -

.''389

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

ningstidens utgång hemfalla till jordägaren utan lösen eller bortföras,
utan även det förhållandet, att byggnad å annans mark i själva verket
alltid — förbehåll av nyss nämnt slag således oavsett — hade ett lägre
värde vid försäljning än byggnad å egen mark. Uppskattningen av
det objektiva saluvärdet av den egendom, som i varje särskilt fäll vore
i fråga, finge nämligen icke påverkas därav, att ägare till byggnad och
mark i vissa fall vore olika personer, då ju egendomen uppenbarligen
icke, om och när byggnad och mark i sinom tid komme i samme ägares
hand, kunde anses bliva, objektivt taget, mera värd därigenom att
så skedde.

Beträffande själva tillvägagångssättet vid uppskattning av fast
egendoms allmänna saluvärde anföra Eiserman och von Wolcker för övrigt
i huvudsak följande: Alla förhållanden, som över huvud vore av beskaffenhet
att kunna tjäna taxeringsmännen till ledning för deras värdeomdöme,
borde också komma i betraktande, i den mån sådana omständigheter
förelåge kända. Ingen dylik faktor för värderingen borde i och för sig
äga företräde, men ingen finge heller ratas. Detta förhållande uteslöte
emellertid å andra sidan icke, att det torde vara lämpligt att påkalla
uppmärksamhet för vissa mera allmängiltiga faktorer för uppskattningen,
till vilka marknaden själv icke kunde underlåta att taga hänsyn.

I detta avseende hänvisa Eiserman och von Wolcker till anvisningarna.
I dessa omnämnas dels förhållanden, som hänförde sig till
egendomens beskaffenhet, dels upplysningar om gängse ortspris, hyresoch
arrendebelopp samt verkställda hypoteksvärderingar och gällande
brandförsäkringsvärden.

I motiveringen återtaga därefter Eiserman och von Wolcker: Vad

särskilt anginge betald köpeskilling, vore angeläget att med särskild
styrka framhålla, hurusom förslaget icke avsåge att åt köpeskilling giva
högre valör i nu ifrågavarande avseende, än köpeskillingen verkligen
förtjänade. Häremot strede på intet vis, vad de till förslaget fogade
anvisningarna innehölle därom, att köpeskillingen skulle tagas för god
såsom värderingsnorm för den egendom köpeskillingen gällde, så framt
icke omständigheter veterligen förelåge, som enligt taxeringsmännens
åsikt gjorde, att köpeskillingen icke kunde godkännas såsom ett nöjaktigt
uttryck för egendomens allmänna saluvärde efter vad som kunde
anses vara ortspris.

Att för hyresfastigheter det beräkneliga hyresvärdet komme att
såsom hittills tjäna till huvudsaklig ledning vid bedömandet av sådan fastighets
allmänna saluvärde, följde utan vidare därav, att marknaden alltid
räknade med den antagliga hyresavkastningen, likasom å andra sidan

390

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

varje anledning saknades att upprätthålla hittills gällande, på oriktiga
förutsättningar "byggd a föreskrifter om vissa, låt vara endast villkorliga,
minimivärden för fastigheter av ifrågavarande slag.

En särskild uppskattning av skogstillgång vore av nöden allenast för
det fall, att anledning funnes antaga, att fast, egendom hade skog
utöver husbehovet. Det skogskapital, som svarade emot husbehovsförmånens
värde, vore nämligen avsett att tillika med värdet av själva
marken underkastas starkare bidragsskyldighet än värdet av. »skog till
avsalu», motsvarande förslagets skogsvärde. Enär emellertid vid köp
och försäljning av skogbärande egendomar i regel torde så förfaras, att
skog och mark värderades var för sig, byggde förslaget på förutsättningen,
att enahanda förfarande bleve allmänt, jämväl där skogsvärde
ej vore för handen. Åven sådana uppskattningsmetoder, som gåve till
resultat ett samfällt värde för mark och skog, kunde emellertid komma till
användning, allenast det tillsåges, att resultatet underkastades den justering,
som i allmänhet torde påkallas, där taxeringen hade till uppgift att
fastställa det allmänna saluvärdet av såväl mark som skog, ävensom att
skogsvärde, där sådant vore för handen, läte sig ur ett sålunda beräknat
samfällt värde tillförlitligen utskiljas.

Av vad förut i samband med begreppet taxeringsenhet under 6 §
anförts framgår, att Eiserman och von Wolcker tänkt sig brukningsenheten
såsom taxeringsenhet, men att de gjort eu ytterligare uppdelning
beroende på särskild framställning av vedeibörande. Rörande förfarandet
vid sådan uppdelning stadgas i 10 § av deras förslag: Skall särskilt
uppdelniugsvärde åsättas viss fastighet eller del därav, sker sådan
taxering medelst uppdelning av taxeringsvärdet å den taxeringsenhet,
vari fastigheten eller fastighetsdelen ingår; skolande härvid i fråga om
fast egendom, vilken blivit såsom jordbruksfastighet taxerad, tillses,
att fastighet med viss bestämd ägovidd likasom fastighetsdel får sig
åsatt det värde, som förhållandevis kan antagas belöpa å densamma vid
det sambruk, som i varje särskilt fall är för handen.

En sådan uppdelning på sekundära taxeringsenheter komme — yttra
Eiserman och von Wolcker—givetvis för brukningsenhet, innefattande
fastigheter, som läge i samfällighet, att inskränka sig till eu ren räkneoperation,
varigenom den eller de fastigheter, för vilka uppdelningsvärden påkallades,
finge sådana sig åsätta efter sina skattetal, i likhet med vad som förfores
under nuvarande ordning. Bestode åter brukningsenheten av fastigheter,
som ej läge i samfällighet, eller sammansatte sig brukningsenheten
av viss fastighet jämte fastighetsdel eller fastighetsdelar eller,
såsom också kunde inträffa, av delar utav olika fastigheter, finge upp -

391

Kungl. Majits proposition Nr 191.

delningen likaledes ske inom ramen av brukningsenhetens taxeringsvärde
men med iakttagande av att respektive fastighet eller fastighetsdel finge sig
taxeringsvärde åsatt det uppdelningsvärde, som efter förhållandena
i varje särskilt fall skäligen belöpte å densamma såsom liggande
i sambruk med annan jord. Detta innebure i sin ordning, att exempelvis
eu obebyggd fastighet finge i sitt värde, såsom rimligt vore, inbegripen
belöpande andel av värdet å brukningsenhetens gemensamma
byggnadsbestånd.

En värdeuppdelning med här förutsatt innebörd syntes för jordbruksfastighets
vidkommande böra gälla taxeringsvärdet såsom ett helt.
Varken ur beskattningssynpunkt eller ur synpunkter, som sammanhängde
med fastighetskrediten, kunde sålunda, vad anginge skogsvärde i förslagets
mening, en uppdelning av sådant värde anses påkallad. Med hänsyn
därtill att såsom skogsvärde skulle upptagas värdet av skog utöver
brukningsenhetens husbehov, skulle också en dylik uppdelning — som
över huvud kunde tänkas böra ifrågakomma allenast i fråga om fastigheter,
ej delar därav — möta uppskattningstekniska svårigheter, som
knappast utan tillgripande i många fall av rena konstruktioner och
godtyckligheter skulle stå att övervinna. En dylik uppdelning skulle
dessutom, om den nu praktiskt läte sig genomföras, giva ett mången
gång fullständigt missvisande resultat för varje särskild fastighet. För
att inse detta behövde man blott tänka sig det fall, att hela den till
ett brukningskomplex hörande skogstillgången vore befintlig å en av de
i komplexet ingående fastigheterna, samt att just denna fastighet vore
obebyggd och således i och för sig knappast krävde något som helst
husbehovsvirke; i sådant fall skulle för skogsfastigheten nästan hela
skogstillgången yara att upptaga såsom skogsvärde, medan däremot vid
taxering av komplexet såsom en brukningsenhet, på sätt förslaget förutsatte,
först måste avräknas värdet av komplexets hela husbehov, innan
skogsvärde åsattes.

I avseende å metoden för fastighets uppskattning framhåller Landén,
hurusom det vore mera till skada än till gagn att i författningen giva
alltför detaljerade föreskrifter till ledning för taxeringsmännens beräkning
av saluvärdet i olika fall, men att författningen dock borde innehålla
vissa allmänna regler till ledning vid saluvärdets fastställande.

Landén redogör härefter för de föreskrifter, som enligt hans mening
borde i sadant avseende meddelas. Rörande dessa föreskrifters
innebörd torde jag kunna inskränka mig till att hänvisa till de av

Landén.

Avgivna utlåtanden.

[Länsstyrel
ser m. fl.]

392 Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

Landén föreslagna anvisningar till ledning vid taxeringen, vilka anvisningar
i stort sett upptagits i det av mig framlagda förslaget.

I övrigt redogör Landén för huru enligt hans mening borde beräknas
värdet av sådan byggnad å annans mark, som i och för sig skulle
beskattas såsom annan fastighet. I detta hänseende framhåller Landén,
bland annat: Ofta bestode ett lösare och mera tillfälligt samband mellan
byggnaden och det område, på vilket densamma vore uppförd. Byggnaden
syntes sällan om ens någonsin vara behövlig för markens brukande, men
däremot bava ett nära nog självständigt värde, ehuru detta givetvis
influerades av det läge, marken hade, och av byggnadens samband med
marken. Bestämmelsen att sådan byggnad skulle anses såsom en självständig
taxeringsenhet innebure icke, att man vid taxeringen finge förbise
sambandet mellan marken och byggnaden eller den inverkan, nämnda
samband hade på vardera delens värde. Tvärtom vore det förutsatt, att vid
taxeringen av mark och byggnad skulle erhållas två värden, som sammanlacrt
icke överstege värdet å fastigheten, i dess förhandenvarande skick.
Däremot vore det icke uteslutet, att summan av de två värdena kunde bliva
läo-re än värdet skulle bliva, om marken och byggnaderna vore i samme
ägares hand. Sådant kunde t. ex. inträffa i det fall, att husägarens besittningsrätt
till marken snart skulle upphöra och markägaren icke vore
skyldig att inlösa byggnaden eller han vore berättigad att utan lösen
få*äganderätt därtill. I sådana fall vore givetvis byggnadens objektiva
värde i och för sig mindre för varje ägare utom markägaren an värdet
under förutsättning av ett bestående samband med marken. LLäitill
syntes hänsyn böra tagas vid bestämmandet av det särskilda taxeringsvärdet
å byggnaden.

Uti de över förslagen avgivna yttrandena, i vad dessa beröra det
tekniska uppskattningsförfarandet och därmed sammanhängande frågor,
anföres i huvudsak följande:

Länsstyrelsen i Södermanlands län: Då byggnad å annans grund
vore mindre värd, än om den legat på egen grund, syntes stadgandet
om likställighet i taxeringsavseende ej lämpligt.

Länsstyrelsen i Blekinge län: Byggnader å ofri grund vore varken
en så bärkraftig eller betydelsefull skattekälla, att ett brytande av principen
om saluvärdet därav betingades. I stället torde en synnerligen
lindrig beskattning av sådana ur rättvisans synpunkt vara. att förorda.

Stadsfullmäktige i Kristianstad: I fråga om jordbruksfastigheter torde
nästan alltid särskilda omständigheter göra sig gällande, vilka uteslöte

Kungl. Maj:ts ‘proposition Nr 191. 393

direkt användning av faktiskt betald köpeskilling som mätt på egendomens
verkliga värde, och beträffande stadsfastigheter torde i allmänhet
förhållandet vara enahanda.

Västmanlands läns landsting: Eiserman—voi) Wolckers förslag om
taxering av byggnad å annans grund syntes, såsom stående i full överensstämmelse
med intresseprincipen, vara värt beaktande.

Örebro läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott uttalar sig emot
Eiserman—von Wolckers förslag, i vad detta avser taxering av byggnad
å ofri grund.

Kammarrätten: För den av Eiserman och von Wolcker ifrågasatta
avvikelsen från regeln om taxeringsvärdets grundande å allmänna saluvärdet,
att byggnad å annans mark skulle komma i betraktande med
det värde, som byggnaden skulle äga, därest den mark, varå byggnaden
vore belägen, eller som eljest till denna nyttjades, tillhörde byggnadens
ägare, syntes kammarrätten giltiga skäl saknas. Beskattningen vore
avsedd att vila å skatteobjektets verkliga värde men icke att träffa ett
mindrevärdigt objekt, som om detsamma vore fullvärdigt. Genom att låta
byggnad å annans mark uppskattas till sitt allmänna saluvärde vunne
man ock den beaktansvärda fördelen, att byggnaden icke behövde undergå
särskild uppskattning vid dess ägares taxering till förmögenhetsskatt,
utan taxeringsvärdet bleve utan vidare jämväl förmögenhetsvärde.

Därest i enlighet med kammarrättens mening den kamerala indelningen
fortfarande lades till grund för taxeringsenheternas omfattning
samt vidare byggnad å »annan fastighet» alltid bleve självständig taxeringsenhet,
torde såsom allmän upp skaf tningsregel böra angivas, dels
att vid taxering av jordbruksfastighet hänsyn skulle tagas till det sambruk,
som i det särskilda fallet kunde föreligga mellan flera fastigheter,
och varje sådan fastighet således åsättas det värde, som under förutsättning
av sådant sambruk kunde antagas belöpa å densamma, dels
att beträffande annan fastighet, som vore bebyggd, skulle, under förutsättning
att mark och byggnad tillhörde samme ägare, å marken sättas
det värde, marken skulle äga utan byggnaden, och å byggnaden det
värde, som efter avdrag från fastighetens hela saluvärde av markens
sålunda beräknade värde kunde återstå, och dels att vid uppskattningav
byggnad å annans mark hänsyn skulle tagas till villkoren för besittningsrätten
till den mark, varå byggnaden vore belägen.

I övrigt gjorde kammarrätten vissa erinringar beträffande innehållet
i Eiserman—von Wolckers förslag till anvisningar till ledning vid
taxeringen.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 158 höft. (Nr 191.) 50

(Kammar rätter.

394

Departe mentschefen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

Rörande tidigare förslag till bestämmelser om taxeringsvärdes
åsättande tillåter jag mig hänvisa till den redogörelse, som Landén
därom lämnat (sid. 121—126 i betänkandet).

I likhet med samtliga de sakkunniga och kammarrätten förordar
jag, att saluvärdet och ej avkastningsvärdet lägges till grund för fastighetstaxeringen.
Endast på denna väg synes det mig möjligt att uppnå
enhetlighet och fasthet vid taxeringen. En taxering efter verkligt avkastningsvärde
skulle från beskattning utesluta fastigheter, som icke
gåve någon avkastning, exempelvis obebyggda tomter, ehuruväl dessas
intressegemenskap med kommunen i princip ej torde te sig väsentligen
annorlunda än andra fastigheters. Skulle man återigen i fråga om fastigheter,
som läge obegagnade, räkna med ett möjligt avkastningsvärde, torde
detta innebära detsamma som att beträffande dem räkna med saluvärdet. 1
så fall måste man för övrigt i fråga om andra fastigheter, t. ex. jordbruksfastigheter
med tomtvärde, också räkna med det möjliga avkastningsvärdet,
d. v. s. saluvärdet. Ej heller bör förbises, att en taxering
efter avkastningsvärdet på taxeringsmyndigheterna ställer väsentligt större
krav än en taxering efter saluvärdet.

Vad angår frågan om taxering av växande skog, så synes mig
tillräcklig anledning icke föreligga att frångå den allmänna bestämmelsen
om saluvärdet såsom grund för taxeringsvärdet. Även om detta därigenom
skulle komma att sättas annorlunda än ett efter uthålligt skogsbruk
beräknat värde — något som efter den av Landén i ämnet gjorda utredningen
dock må synas tveksamt — kan skillnaden vid en riktiguppskattning
efter de båda olika metoderna i allt fall icke bliva så avsevärd;
med hänsyn jämväl till det för värde av skog till avsalu tänkta
lägre repartitionstalet lärer frågan icke vara av större betydelse ur
beskattningssynpunkt. Däremot tala andra skäl emot ett frångående av
saluvärdet. Då ordnad skogshushållningsplan finnes, lärer det visserligen
ej möta större svårigheter att beräkna avkastningsvärdet — i dylika fall
torde väl för övrigt de båda värdena komma att beräknas till samma belopp
— men det synes mig snart sagt ogörligt att fastställa ett sådant värde i de,
särskilt beträffande mindre hemman eller hemmansdelar helt vanliga fall,
att skogen eller åtminstone större delen av densamma är av jämförelsevis
ensartad beskaffenhet, antingen ungskog eller avverkningsmogen skog.
Det går därvid icke att räkna med en jämn årlig avkastning, utan i
sista hand blir det dock alltid saluvärdet, som kommer att ligga till
grund för värderingen. De av kammarrätten till stöd för dess mening
andragna skäl, att man genom en taxering efter värdet vid uthålligt skogsbruk
skulle undvika allt för täta rubbningar i taxeringsvärdena, samt att

;59.r,

Kung!. Maj ds proposition Nr 19 i.

jordägaren ej skulle hava samma anledning att genom avverkningar söka
nedpressa taxeringsvärdet och därigenom även kommunalskatten, kan jag
icke biträda. Överstiga de verkställda avverkningarna icke skogens
tillväxt, blir ju värdet oförändrat, vare sig det bestämmes enligt ena eller
andra metoden. Har återigen överavverkning skett, blir skogens värde,
huru detsamma än bestämmes, lägre, och taxeringsvärdet måste sänkas.
Någon ökad stadga i fråga om taxeringsvärdena genom eu uppskattning
efter värdet vid uthålligt skogsbruk lärer alltså ej vara att emotse. I den
mån en sådan »stadga» i värdet skulle innebära, att taxeringsvärdet ej
motsvarade det verkliga värdet, lärer den ej heller varken ur beskattnings-
eller fastighetskreditsynpunkt få anses såsom något eftersträvansvärt.

Med kammarrätten instämmer jag däri, att kronans och allmänna
inrättningars skogar böra taxeras efter samma grunder som enskildas
skogar, samt jämväl därutinnan, att tillräckliga skäl ej synas förefinnas
att fritaga publika jordbruksfastigheter från åsättande av det högre värde,
som kan föranledas av möjligheten att använda dem för industriellt eller
för bostadsändamål.

Då fråga är om eu intressebeskattning, synes kommunens rätt att
erhålla skatt för en fastighet böra vara oberoende av huru äganderätten
till de olika fastighetsdelarna är uppdelad. Skatten bör bestämmas med
hänsyn till fastighetens värde i dess helhet. Lika litet som det ifrågasättes,
att fastighetsskatten skall bliva lägre, därför att en fastighet såsom
intecknad har mindre värde för ägaren, lika litet torde en lägre skattskyldighet
böra ifrågasättas, därför att byggnaden tillhör annan ägare
än marken och på denna grund för sin ägare har lägre värde, än eljest
skulle varit fallet. Jag ansluter mig i förevarande avseende till Eiserman—von
Wolckers förslag. Det av kammarrätten antydda förhållandet,
att taxeringsvärdet å huset med denna lösning av spörsmålet ej bör
läggas till grund för taxering av förmögenhet till inkomst- och förmögenhetsskatt,
synes mig icke utgöra tillräckligt skäl för frångående
av den i och för sig riktiga principen. T stället synes det böra medgivas
möjlighet för taxeringsmyndigheterna att vid taxering av förmögenhet
frångå taxeringsvärdet av hus på annans grund, därest
detta skulle befinnas överstiga husets verkliga värde. Förslag till för
sådant ändamål erforderlig ändring i förordningen om inkomst- och
förmögenhetsskatt torde jag få senare anmäla.

Vad angår frälseränta, kunde det väl hava visst skäl för sig att
överlämna åt taxeringsmyndigheten att uppskatta densamma med hänsyn
till dess beräknade storlek under närmaste tiden, gällande räntefot

Gällande bestämmelser.

396 Kungi. Maj.-ts proposition Nr 191.

vid fastighetsförsäljningar m. m. Det synes mig emellertid praktiskt
lämpligare, om granden för uppskattningen bestämmes i lagen.

I regel torde frälseränta komma att beräknas såsom jordbruksvärde,
under det att taxeringsvärdet å den fastighet, av vilken räntan utgår,
minskas med motsvarande belopp. Då det är avsett att genom en förhöjning
av repartitionstalet för jordbruksvärdena åstadkomma en näringsbeskattning
av jordbruksnäringen, kommer alltså frälseränteägaren att
få, genom det högre repartitionstalet, bära en del av den näringsskatt,
som skulle åvila ägaren till själva fastigheten. Denna obillighet har
utjämnats därigenom, att frälseräntans kapitalvärde beräknas till något
lägre belopp än hittills.

Yad angår avfattningen av anvisningarna till denna paragraf, torde
någon närmare motivering ej vara erforderlig. I den mån det inom
finansdepartementet utarbetade författningsutkastet icke i princip skiljer
sig från kammarrättens ståndpunkt, hava de av kammarrätten framställda
erinringarna vunnit beaktande.

8 §•

Enligt gällande lagstiftning uppdragas gränserna mellan jordbruksfastighet
och annan fastighet efter blandat kamerala, rättsliga och användningssynpunkter.
Så skall exempelvis såsom jordbruksfastighet
taxeras all i mantal satt jord, som ej utgör tomt i stad, köping eller
därmed jämförlig ort. Under sistnämnda uttryck har därvid ansetts
böra inbegripas hamn, fiskläge, järnvägsstation eller annan plats med
mera sammanträngd befolkning, och kan särskilt å sådana orter till och
med förekomma, att lagligen icke avskilda delar av i mantal satt jord
utläggas till tomtmark. För lägenhet uppdrages gränsskillnaden så, att
lägenheten, förutom där den utgör tomt i stad, köping eller därmed
jämförlig ort, skall betraktas såsom annan fastighet, allenast så framt
dess huvudsakliga värde utgöres av åbyggnaden, men eljest såsom jordbruksfastighet.
Obebyggd lägenhet, som icke utgör tomt, torde alltid
böra hänföras till jordbruksfastighet, även om lägenheten är av beskaffenhet,
att jordbruk därå icke kan bedrivas. Yad vidare angår jordbruksegendom
i allmänhet, komma — utom i fall av särskild upplåtelse
av lägenhet för annat ändamål än jordbruk — i betraktande för uppskattning
såsom annan fastighet allenast byggnader, nämligen sådana,
som icke äro avsedda för det å egendomen drivna jordbruket eller dit
hörande näring. Den jord, som faktiskt tages i anspråk för dylika byggnader
och de ändamål, dessa tjäna, inbegripas däremot i egendomens
värde såsom jordbruksfastighet. Vad slutligen angår fast egendom, som

397

Kunyt. Maj:ts proposition Nr 191.

utgöres av skogsområde, hänför bevillningsförordniugen till jordbruksfastighet
sådant skogsområde, för vilket skattskyldighet åligger innehavaren
i ägares ställe, såsom exempelvis häradsallmänningar, gruvskogar
och städernas donationsskogar, men innehåller icke någon bestämmelse
om beskattningsnaturen av sådana allmänna skogar, som stå under
kronans egen vård och förvaltning, exempelvis kronoparker. Till annan
fastighet räknas fiske, som är i jordebok särskilt upptaget, samt frälseränta.

I praxis torde emellertid i senare tid hava framträtt en strävan
att, oavsett den kamerala beskaffenheten av jord, låta dess användning
bliva den avgörande indelningsgrunden.

Eiserman och von Wolcker upptaga i sitt förslag följande bestämmelser
(3 och 8 §§):

Fast egendom skall i taxeringsavseende hänföras till egendom av
jordbruksfastighets beskaffenhet (jordbruksfastighet) eller till egendom
av annan fastighets beskaffenhet (annan fastighet). Till jordbruksfastighet
skall hänföras sådan fastighet, som användes för jordbruk eller
skogsbruk, medan till annan fastighet räknas sådan fastighet, som användes
för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk. Under jordbruk
inbegripes jämväl binäring till jordbruk. Användes viss fastighet så väl
för jordbruk eller skogsbruk som, med en del av sin ägovidd, för annat,
ändamål, skall område, som på det senare sättet användes, med därtill
nyttjade byggnader och inrättningar anses såsom annan fastighet och
fastigheten i övrigt, med vad till fastigheten eljest hörer, såsom jordbruks
fastighet. Ligger fastighet oanvänd, skall fastigheten hänföras till
jordbruksfastighet, så framt ej påtagligt är, att densamma är avsedd att
användas för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk. Värde av
skog utöver husbehovet skall särskilt för sig såsom skogsvärde upptagas.
Har vid taxeringen av jordbruksfastighet värde utöver det, som
egendomen kan antagas äga i dess förhandenvarande användning, utrönts
tillkomma egendomen på grund av efterfrågan å mark för bostadsändamål
eller för industriellt eller därmed jämförligt ändamål, skall sådant
mervärde likaledes särskilt för sig såsom tomt- eller industriväixie
upptagas.

Ur motiveringen för dessa bestämmelser må anföras följande:

Att åtskillnad allt framgent i taxeringsavseende upprätthölles mellan
jordbruksfastighet och annan fastighet, vore enligt förslagets förutsättningar
nödvändigt redan ur synpunkten av den olika form för beskattning
av oförtjänt värdestegring, som de sakkunniga för sin del planlagt

1917 års
förslag.

Eiserman—
von Woleker.

398

Kutig i Maj ds proposition Kr 191.

för vartdera slaget av fast egendom. Men att så skedde, syntes påkallat
jämväl ur synpunkter, som ägde giltighet även under förutsättning, att
värdestegringsskatt icke komme till stånd eller anordnades på annat sätt,
än de sakkunniga planlagt, exempelvis likformigt för all slags jord. I
sådant avseende kunde erinras därom, att för vägunderhållsskyldighetens
reglerande enligt vägkommissionens förslag alltjämt förutsattes åtskillnad
mellan jordbruksfastighet och annan fastighet, samt att ordningen
för prästerskapets avlöning för avsevärd tid framåt alltjämt betingade
upprätthållandet av en dylik åtskillnad, likasom ock att uppskattningen
av fast egendoms värde enligt sakens natur ställde sig olika för de båda
slagen av fäst egendom. I sistnämnda avseende åberopades den väsentligt
olika roll, som byggnadsbeståndet spelade för värderingen av det
ena och det andra slaget fastigheter, ity att byggnad till jordbruksfastighet
— även byggnader av mangårdsbyggnads natur — ansåges
företrädesvis representera driftsmedel, medan byggnaderna till annan
fastighet, i varje fall i fråga om hyresfastigheter, direkt medverkade
till avkastningen.

Eiserman och von Wolcker utveckla därjämte, huru de närmare
tänkt sig uppdelningen i jordbruksfastighet och annan fastighet. Fastighetens
användningssätt borde i detta avseeude vara ensamt avgörande.

Vad Eiserman och von Wolcker avsett med det särskilda skogsvärde,
som skulle åsättas jordbruksfastighet, har meddelats i annat
sammanhang. Däremot skall bär beröras, huru de motiverat det särskilda
tomt- eller industrivärdet.

Vid en uppskattning måste hänsyn tagas jämväl till påtagliga
användningsmöjligheter utöver dem, som med det förhandenvarande
användningssättet redan blivit realiserade, alltid dock med iakttagande
därav, att till den del, värdet sålunda grundades på framtida användning,
detsamma förmedlades till nutidsvärde, i likhet med vad som skedde
vid köp och försäljning av obebyggd tomtmark. För jordbruksegendoms
vidkommande hade för det värde, som här avsåges, valts uttrycket tomteller
industrivärde, vilken term syntes tämligen nöjaktigt återgiva innebörden
av det sålunda nyinförda värdebegreppet. Det, hade synts ofrånkomligt,
att, om en sådan egendom veterligen hade köpare eller med
visshet kunde påräkna köpare till ett pris, överstigande egendomens
värde på grund av den förhandenvarande användningen, dess taxeringsvärde
också finge röna tillbörligt inflytande härav. Att så skedde, syntes
så mycket mer i sin ordning, som detta extra- eller mervärde för egendomen
utöver dess ordinära värde så gott som undantagslöst representerade
oförtjänt värdestegring. För att enligt förslaget komma i betrak -

399

Kung!.. Mapis proposition Nr 191.

tan de såsom skattevärde finge tomt- eller industrivärde icke vara ett
endast latent eller ovisst framtidsvärde, utan måste vara ett verkligen
torhandenvarande värde, och den omständigheten, att värdet först genom
att under en eller annan form — genom utarrendering eller försäljning
— realiseras gjordes räntabelt. för ägaren, borde lika litet här, som när
fråga vore exempelvis om obebyggda tomter, skydda värdet från beskattning.
Dess undandragande från beskattning skalle dessutom innebära
ett avsteg från principen om största möjliga jämnhet i fastighetsbeskattningen
och därjämte för jordbruksfastighets vidkommande innebära
ett upprätthållande av en privilegierad ställning i beskattningsavseende
i förhållande till annan fastighet, en undantagsställning, för vilken giltiga
skäl icke syntes kunna åberopas.

I realiteten finge uppskattningen av tomt- eller industrivärde för
jordbruksegendom anses innebära ett hänsynstagande till ett redan förhandenvarande
värde såsom annan fastighet, änskönt egendomen såsom
alltjämt använd till jordbruk med binäringar eller skogsbruk skulle
taxeras såsom jordbruksfastighet. Å andra sidan förutsatte förslaget, för
att sådan uppskattning skulle vara befogad, att det vid taxeringstillfället
skulle vara fullt påtagligt, att egendomen vid den tidpunkt, till vilken
taxeringen hänförde sig, ägt ett sådant värde, om än, där värdet grundade
sig på befintligheten av en naturtillgång, exempelvis ett vattenfall, i
vissa fall kunde behövas att, såsom vid köp av d}dik naturtillgång torde
förfaras, utgå från ett visst beräknat framtidsvärde för att medelst en
efter den större eller mindre graden av vattenfallets utbyggnads värdighet
avpassad diskontering få fram en siffra, som kunde anses nöjaktigt
uttrycka nutidsvärdet, Också när fråga vore om jordbruksfastighets
mervärde på grund av efterfrågan å mark till byggnadsgrund, förutsattes
ej endast, att efterfrågan å mark för ändamålet kommit till uttryck
genom köp eller anbud om köp av tomtmark i den trakt, där egendomen
läge, utan ock en sådan grad av visshet om att värdestegringen sträckt
sig även till den egendom, vars taxering i det särskilda fallet vore i
fråga, att för taxeringsmännen måste framstå såsom påtagligt, att egendomens
allmänna saluvärde i motsvarande män förhöjts. Det vore således
ingalunda meningen, att taxeringsmännen skulle inlåta sig på beräkningar,
vad den eller den egendomen kunde tänkas bliva värd under
mer eller mindre ovissa förutsättningar, utan deras uppskattning skulle
vara byggd på ett faktiskt underlag av redan inträdda förhållanden,
till vilket ingen förtänksam köpare eller säljare kunde underlåta att
taga hänsyn.

Att ett ur nu anförda synpunkter uppskattat mervärde för jord -

Landén.

400 Kungl. fyajAs proposition Nr 191.

bruksfastighet borde komina till synes såsom ett särskilt värde, hade
ansetts påkallat icke endast såsom en gagnelig kontrollanordning i syfte,
att alla värdefaktorer måtte bliva vid taxeringen tillbörligen beaktade,
utan även med hänsyn till det sätt, varpå de sakkunniga tänkt sig beskattningen
av oförtjänt värdestegring ordnad för jordbruksfastighets
vidkommande. \ llle man, i likhet med de sakkunniga och hittills givna
uppslag i ämnet, icke göra denna beskattning retroaktiv, vore av nöden,
att en viss tidpunkt fastsloges i lag, från vilken den totala värdestegringen
skulle börja räknas, på det att därförinnan uppkommen värdestegring
icke måtte kunna komma i betraktande vid beräkning av uppkommande
oförtjänt värdestegring.

Landéns förslag upptager följande bestämmelser (8, 9 och 13 §§>:

Fast egendom skall taxeras såsom jordbruksfastighet eller såsom
annan fastighet. Såsom jordbruksfastighet taxeras jord, som användes
till jordbruk med binäringar eller till skogsbruk och ej utgör tomt.
Jord, som ligger oanvänd, skall ock till jordbruksfastighet räknas, så
framt jorden ej utgör tomt eller eljest uppenbarligen är avsedd att användas
annorledes än till jordbruk med binäringar eller till skogsbruk.
Till jordbruksfastighet skäll vidare räknas byggnad, vilken användes
såsom mangårds- eller driftsbyggnad för jordbruket med binäringar
eller för skogsbruk. Såsom annan fastighet taxeras all jord, som ej,
enligt vad här ovan sägs, är att hänföra till jordbruksfastighet, byggnad,
som icke användes såsom mangårds- eller driftsbyggnad för jordbruk
med binäringar eller för skogsbruk, fiskeri, som är i jordebok upptaget,
samt frälseränta. Med tomt förstås tomt i stad, köping eller annan ort
med större sammanträngd befolkning, varest tomtindelning såsom i sta,d
finnes. Jordbruksfastighet åsatt taxeringsvärde skall i förekommande
fall uppdelas och för sig angivas såsom jordbruksvärde, skogsvärde
samt tomt- och industrivärde. Med skogsvärde förstas det värde, varmed
skogsmark och befintlig skogstillgång må hava ingått i fastighetens
taxeringsvärde. Med tomt- och industrivärde förstås det i taxenngsväidet
inräknade värde, som fastigheten kan hava pa grund av förhandenvarande
möjlighet att till större eller, mindre dej vinna användning
såsom byggnadsmark eller för industriella ändamål. Den andel av
taxeringsvärdet, som icke kan vara att tillskriva nagotdera av sistnämnda
två värden, är att anse såsom jordbruksvärde.

Till stöd för sitt förslag i berörda avseende anför Landén, bland
annat:

Uppdelningen av taxeringsvärdet å jordbruksfastighet i vissa special -

401

Kur tgl. Maj:ts proposition AV 191.

värden — jordbruksvärde, skogsvärde samt tomt- och industrivärdo —
vore huvudsakligen avsedd att möjliggöra kontroll vid taxeringen.

Befintlig skogstillgång vore eu särdeles viktig faktor för värdesättningen.
Enligt förslaget skulle den del av taxeringsvärdet, som
ansåges motsvara värdet å dylik tillgång, för sig angivas, utan avseende
ä tillgångens beräknade användning för husbehov eller för försäljning
eller för annat ändamål. Begreppet »skog för husbehov» vore tämligen
svävande och läte sig näppeligen allmängiltigt bestämmas. Det vore å
andra sidan av vikt för en riktig taxering, att den förmån, som befintligheten
av skog, även om den räckte endast för husbehovet, för eu
egendom medförde, behörigen beaktades, då det tillskott av värde, som
denna förmån innebure, ofta nog kunde vara rätt betydande. Eu egendom
utan husbehovsskog vore mindre värd än en i övrigt lika god
egendom med skog, men denna omständighet kunde lätt förbises vid
taxeringen, om ej taxeringsnvyndigheten ålades att särskilt angiva, huru
värdet av all befintlig skog inverkat vid uppskattningen. För övrigt
skulle det vålla taxeringsmyndigheten ett besvärligt och onödigt arbete
att vid värderingen skilja mellan värdet å husbehovsskog och värdet å
skog över husbehovet. Skogstillgången vore ett helt för sig. Husbehovsskogen
vore sålunda varken till sin belägenhet eller till sin omfattning
särskild från den övriga skogen. Det vore förvisso nog så
svårt att uppskatta värdet å skogen, sedd såsom ett helt, men svårigheten
för taxeringen skulle bliva än större, om särskilda uppskattningar
skulle äga rum beträffande två så godtyckligt beräkneliga andelar därav,
som husbehovsskogen och saluskogen i de särskilda fallen antoges
bilda. Härtill komme, att en sådan uppdelning icke kunde hava något
praktiskt syfte. Däremot syntes det, även ur andra än de anförda synpunkterna,
vara önskvärt, att det taxerade värdet av all befintlig skog
i riket bleve känt. Huru stor del därav, som verkligen erfordrades för
husbehovet, torde icke kunna konstateras genom olika taxeringsmyndigheters
helt säkert mycket växlande uppskattning med hänsyn till vissa
hemman. Man kunde möjligen på denna väg få en föreställning om
huru stort husbehovet vore för de hemman, å vilka skog funnes; men
för bedömandet av husbehovet för de skoglösa egendomarna eller för
hela riket gåves därigenom icke någon ledning. För de egendomar,
som hade skog till husbehov, vore i allt fall denna förmån relativt fullt
så god som tillgången på skog över husbehovet, vilket tydligen visade
sig vid en jämförelse mellan egendomar utan husbehovsskog och andra
egendomar.

Angående vad Landén anfört till närmare utveckling av vad som
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 158 höft. (Nr 191.) 51

402 Kung!,. Maj.is proposition Nr 191.

borde förstås med fastighets skogsvärde, torde jag fä hänvisa till hans
betänkande.

I övrigt framhåller Landén, bland annat:

Det specialvärde, som erhållit den tekniska benämningen tomtoch
industrivärde, skulle enligt förslaget omfatta sådana värden, som
en jordbruksfastighet hade dels på grund av sin belägenhet, dels på
grund av vissa förefintliga naturtillgångar, vilka ägnade sig att utnyttjas
i industriell verksamhet. 1 förstnämnda avseende kunde framhållas den
möjlighet för ägaren att själv använda eller till annan upplåta byggnadsmark
och mark för industriella anläggningar, som belägenheten invid
större uppväxande samhällen eller industricentra beredde. Egendomar
med fullt påtagliga dylika möjligheter hade uppenbarligen ett större
värde än andra egendomar, vilket, enligt vad erfarenheten ådagalagt,
tydligen visade sig i ökad begärlighet efter sådana egendomar och därav
föranledd allmän prisstegring å dem. Det ökade värdet framträdde
emellertid icke alltid omedelbart i högre avkastning, åtminstone icke i
samma förhållande som prisstegringen. Men denna stegring, som bleve
avgörande för egendomarnas saluvärde, borde såsom följd härav, oberoende
av den nuvarande avkastningen, komma till synes vid taxeringsvärdenas
åsättande. Föreskriften, att det värde, varmed dylika förmåner
ingått i taxeringsvärdet, skulle för sig angivas, innebure en erinran till
taxeringsmyndigheterna att icke förbise förmånernas betydelse för saluvärdet
och beredde på samma gång tillfälle till kontroll däröver, att de
icke blivit vid taxeringen förbisedda. Det nämnda gällde i samma omfattning
i fråga om vissa med en egendom förenade naturliga förmåner,
såsom vattenfall, tillgång på grus, sten, torv o. s. v. i större mängd,
vilka förmåner icke vore av någon egentlig betydelse vid egendomens
användning för jordbruksändamål men ofta nog hade ett betydligt
penningvärde på grund av sin förmåga att höja egendomens avkastning
i övrigt.

l)en del av taxeringsvärdet, som icke skulle redovisas såsom skogsvärde
eller tomt- och industri värde, bleve egendomens jordbruksvärde.

Bestämmelserna om uppdelning av taxeringsvärdet i vissa specialvärden
innebure icke någon föreskrift för taxeringsmännen att i första
hand söka finna saluvärdet å särskilda delar av en fastighet och genom
sammanläggning av dessa värden komma till ett enhetligt saluvärde å
egendomen i dess helhet. Det vore av största vikt för taxeringens goda
resultat, att taxeringsmännen finge frihet att på det sätt, som i varje
fall syntes dem mest ändamålsenligt, konstatera gällande saluvärden på
de egendomar, som de hade att taxera. Taxeringens främsta uppgift

408

Kung!. Maj:ts proposition AV 191.

vore under alla förhållanden att, konstatera det gällande saluvärdet å
egendomen såsom ett odelat helt. Om summan av specialvärdena icke
angåve detta saluvärde rätt, linge man sålunda förutsätta, att specialvärdena
ej vore de rätta, utan krävde förnyad prövning.

För de yttranden, som avgivits beträffande det särskilda skogsvärdet,
har förut redogjorts. Ur avgivna yttranden, i vad de beröra
innehållet i övrigt av ifrågavarande paragrafer, må däremot återgivas
följande:

Kristianstads läns landsting: Genom åsättande av tomt-och industrivärde
kunde uppkomma övertaxering av jord, som vore avsedd att begagnas
som ren jordbruksjord, varför en generell bestämmelse därom ej
borde finnas.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Vare sig i det kommunala
skattesystemet komme att upptagas en oförtjänt jordvärdestegringsskatt
eller, enligt Landéns förslag, eu kommunal jordräntestegringsskatt,
förefölle det, som om genom bestämmelsen om åsättande av tomtoch
industrivärde en dubbelbeskattning skulle kunna komma att under
vissa förhållanden föreligga beträffande den del av ifrågavarande mervärde,
som vore oförtjänt, d. v. s. som tillkommit utan något åtgörande
från markägarens sida.

Länsstyrelsen i Västmanlands län: Genom att åsätta ett särskilt

tomt- och industrivärde, som avsåge fastighetens eventuella framtida användning,
åstadkomme man egentligen en särskild form av värdestegringsskatt
jämte den tillämnade vanligajordvärde- eller jordräntestegringsskatten.

'' Sveriges skogsägareförbund: Vid en uppdelning i jordbruksfastighet
och annan fastighet skulle svårigheter i många fall möta med hänsyn
till fastigheternas rubricering. Förbundet uttalade tvivel angående nödvändigheten
att bibehålla en dylik uppdelning.

Kammarkollegium: I lagen eller anvisningarna till denna borde

uttryckligen angivas, att i jordeboken upptagen fiskerilägenhet, som
icke borde taxeras gemensamt med ägaren tillhörig jordbruksfastighet,
på grund av att å densamma bedreves fiske allenast såsom binäring till
jordbruk, skulle anses såsom annan fastighet,

Sveriges allmänna lantbrukssällskap har intet att invända emot att
användningssättet bleve avgörande för uppdelningen i jordbruks- och
annan fastighet. Lantbrukssällskapet riktar sig emot en särskild taxering
av tomt- och industrivärde för jordbruksfastighet såsom medförande
överbeskattning.

A v gröna uiIMande.
n

404

Kungi. Maj:ts proposition Nr 191.

Jönköpings läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott ifrågasätter
borttagande av uppdelningen i jordbruks- och annan fastighet.

Blekinge, Kristianstads och Skaraborgs läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott uttala sig i samma riktning som Sveriges allmänna
lantbrukssällskap i fråga om åsättande av tomt- och industrivärde.

Kalmar läns norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott, uttalar
sig beträffande förevarande frågor i samma riktning som Sveriges allmänna
lantbrukssällskap.

Älvsborgs läns södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott uttalar
i huvudsak samma uppfattning som Sveriges allmänna lantbrukssällskap
i fråga om åsättande av särskilt tomt- och industrivärde och ansluter
sig till Landéns förslag i fråga om skogsvärde.

Älvsborgs läns norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott uttalar
sig mot åsättande av särskilt skogsvärde men har intet att invända
mot åsättande av särskilt tomt- och industrivärde, därest ej dettas beskattning
kommer i kollision med den planerade jord värd estegringsbeskattningen.

Lantbruksstyrelsen framhåller vikten av föreskrifter om fiskes taxering.
I fråga om skogsvärde förordas Landéns förslag.

Kammarrätten: Eiserman och von Wolcker föresloge, att frågan,
huruvida fast egendom, som icke läge oanvänd, borde taxeras såsom
jordbruksfastighet eller såsom annan fastighet, skulle i varje fall bero
av sättet för egendomens användning. Detta förslag, emot vilket kammarrätten
icke hade något i huvudsak att erinra, föranledde emellertid,
att tomt i stad, köping eller därmed jämförlig ort, som nu enligt 6 §
i gällande bevillningsförordning skulle under alla förhållanden taxeras
såsom annan fastighet, kunde komma att taxeras såsom jordbruksfastighet,
om nämligen jordbruk eller någon jordbrukets binäring därå bedreves.
Enligt Landéns förslag skulle åter tomt i varje fall fortfarande taxeras
såsom annan fastighet. Då kammarrätten härutinnan anslöte sig till
Landéns förslag, vore anledningen därtill, bland annat, den begränsning,
kammarrätten velat giva värdestegringsbeskattningens omfattning. Beträffande
denna beskattning hade kammarrätten ansett, att den väl borde
drabba annan fastighet till hela dess stegrade värde, såvitt det representerade
oförtjänt värdestegring, men träffa jordbruksfastighet allenast
till den del av det stegrade värdet, som hänförde sig till fastighetens
tomt- eller industrivärde. Att inom sådana i stad eller därmed jämförlig
ort belägna områden, som redan vore bebyggda eller vilkas bebyggande
inom närmaste tiden förestode, låta värdestegringsskatten i lägre grad

405

Kungl. Maj As proposition Nr 191.

träffa tomt, dära exempelvis trädgårdsodling bedreves, än bredvidliggande
tomt, som redan bebyggts eller i avvaktan på bebyggande läge oanvänd,
skulle emellertid framstå såsom helt obefogat. Kammarrätten ville alltså
förorda, att fastighet, belägen inom område, där tomtindelning enligt 1
kapitlet lagen om fastighetsbildning i stad gällde, skulle oavsett fastighetens
användning taxeras såsom annan fastighet.

Enligt bevillningsförordningen skulle fiske, som vore i jordebok
särskilt upptaget, taxeras såsom annan fastighet. Landén bibehölle i
sitt förslag enahanda föreskrift, varemot i Eiserman—von Wolckers
förslag särskild bestämmelse icke meddelades rörande beskattningsnaturen
hos ifrågavarande kamerala fastighet. Enligt Eiserman—von Wolckers
förslag syntes i jordeboken upptaget fiske skola taxeras såsom jordbruksfastighet,
därest fisket utövades såsom binäring till jordbruket, men eljest
såsom annan fastighet. Härav kunde emellertid vållas osäkerhet och
villrådighet beträffande fiskets taxering. Sålunda funnes ofta nog i eu
fiskerirättighet flera delägare, av vilka någon kunde utöva fisket såsom
binäring till jordbruk, medan annan bedreve fisket såsom självständigt
yrke. Vid sådant förhållande och då jämväl efter Eiserman—von Wolckers
förslag ifrågavarande fisken i regel torde komma att hänföras till annan
fastighet, syntes det kammarrätten mest lämpligt, att det nuvarande
stadgandet om i jordebok upptaget fiske bibehölles. I värjo fall borde
föreskrift lämnas, huru fiskena skulle taxeras, då eljest utelämnandet av
den nu befintliga föreskriften kunde ställa taxeringsmännen i tveksamhet
icke blott om fiskenas beskattningsnatur, utan till och med om fiskena
över huvud taget skulle taxeras såsom fast egendom.

Skulle frälseränta, såsom kammarrätten förordat, fortfarande taxeras
såsom fast egendom, erfordrades likaledes föreskrift om dess beskattningsnatur.

Kammarrätten funne goda grunder anförda för de föreslagna
säruppskattningarna i skogsvärde samt tomt- och industrivärde och hade
icke något att erinra mot den innebörd, de nya begreppen enligt
Eiserman—von Wolckers förslag skulle erhålla. Vad anginge skogsvärdet,
kunde erinras, att termen skog till husbehov därvid bibehölles
vid den innebörd, som den sedan gammalt ansetts hava. För egen del hade
kammarrätten vid avgivande av sitt yttrande över förslagen till författning
om jordräntestegringsskatt tänkt sig, att tomt- eller industrivärde
kunde för värdestegringsbeskattningen erhålla ännu större betydelse
därigenom, att värdestegringsskatt skulle kunna utgå för ökning
i sådant tomt- eller industri värde.

Emellertid ifrågasatte kammarrätten beträffande den tekniska an -

406

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

ordningen av ifrågavarande värden, huruvida icke desamma — i stället
för att, såsom Eiserman och von Wolcker föreslagit, upptagas såsom
särskilda anteckningsvärden — lämpligen kunde bliva reella specialvärden,
så att fastighetens taxeringsvärde komme att utgöras av dels
ett grundvärde (jordbruksvärde e. d.) och dels i förekommande tall ett
skogsvärde samt ett tomt- eller industrivärde. Därest skattskyldigheten
för de två senare värdena skulle i vissa tall vila å annan än den, som
vore skattskyldig för fastighetens övriga värde, syntes det lämpligare,
att sistnämnda värde vid taxeringen fastställdes och i taxeringslängden
inflöte såsom specialvärde. Om ändring ansåges böra ske allenast i
någotdera av specialvärdena, kvarstode de övriga orubbade. Den av
kammarrätten nu ifrågasatta anordningen, som syntes ägnad att befordra
reda i taxeringsväsendet, anslöte sig närmare till Landéns förslag, ehuru
kammarrätten icke biträdde vad han föreslagit rörande innebörden av
begreppen skogsvärde samt tomt- och industrivärde.

Skulle för övrigt enligt Landéns mening de nya värdebegreppen
införas i lagstiftningen allenast ur förenämnda kontrollsynpunkt, bleve
säkerligen anordningen tämligen värdelös; berörda synpunkt syntes
kammarrätten icke tillräcklig att ensam för sig motivera anordningen
i fråga.

Om taxeringsenheterna, såsom kammarrätten föreslagit, fortfarande
komme att följa den kamerala indelningen, följde därav, att jämväl
skogs- och tomt- eller industrivärdena måste, där de förekomme, uppskattas
för varje särskild fastighet, varvid det sambruk, som i det särskilda
fallet kunde föreligga mellan flera fastigheter, måste beaktas.
Skulle tomt- eller industrivärdet avse allenast en del av en fastighet,
vore det särskilt fot värflestegringsbeskattningen önskvärt, att — där
så ske kunde — vid taxeringen angåves, vilken del av fastigheten, som
tomt- eller industrivärdet avsåge.

I fråga om uppdelningen i jordbruksfastighet och annan fastighet
hava inom kammarrätten uttalats tvänne skiljaktiga meningar, i det
presidenten Petersson ansett, att fastighet inom område, som vore intaget
i stadsplan — även om tomtindelning därå ännu icke blivit vid taxeringstillfället
fastställd — borde oavsett fastighetens användning taxeras såsom
annan fastighet, medan föredraganden, kammarrättsrådet Lybeck, förmenat,
att även inom område med tomtindelning uppdelning i jordbruksfastighet
och annan fastighet i förekommande fall borde ske.

Departe- Såsom nyss nämnts, hava Eiserman och von Wolcker vid indel Mntachefen.

uingen av fastigheter i jordbruksfastigheter och andra fastigheter tagit

407

Kung!,. Maj.ts proposition Nr 191.

hänsyn endast till fastigheternas användningssätt och ej såsom gällande
lagstiftning även till andra, särskilt kamerala, synpunkter. Härmed är
emellertid skillnaden emellan de olika fastigheterna såsom sådana uppgiven,
och man har kommit in på frågan om en differentiering med
hänsyn till fastigheternas värden ur olika synpunkter, oberoende av
huruvida det gäller skilda fastigheter eller ej. En sådan differentiering
har av Eiserman och von AVolcker föreslagits genom föreskriften, att
värde av skog utöver husbehovet skall särskilt för sig upptagas såsom
skogsvärde, samt att jordbruksfastighets värde för bostadsändamål eller
industriellt ändamål utöver det, som egendomen kan antagas äga i
dess förhanden varande användning, likaledes skall särskilt upptagas
såsom tomt- eller industrivärde. En dylik uppdelning betingas ur
taxeringssynpunkt bland annat av hänsyn till en blivande jordvärdestegrings-
eller jordräntestegringsskatt, därest denna konstrueras i
huvudsaklig överensstämmelse med riktlinjerna i det förslag, som sistlidet
år av Kungl. Maj:t förelädes riksdagen. Enligt nämnda förslag
skulle ej fastighets jordbruksvärde träffas av jordvärdestegringsskatt.
Men även ur beskattningssynpunkt är uppdelningen erforderlig. I den
mån olika repartitionsgrunder över huvud böra gälla i avseende å fast
egendom, bör skillnaden hänföra sig till de värden, fastigheterna ur olika
synpunkter kunna äga. Att s. k. skogsvärde sålunda bör gå i lägre
reparation än värdet i övrigt av en till jordbruk nyttjad fastighet, har
förut berörts. Men även fastighetens användning för jordbruksändamål
synes av skäl, som i annat sammanhang beröras, böra medföra en annan
norm för deltagande i repartitionen än dess användning för bostads- eller
liknande ändamål. I det föregående har fastslagits, att fastigheterna enligt
min uppfattning böra taxeras till saluvärdet. Om nu en till jordbruk
nyttjad fastighet invid stad på grund av möjligheter till tomtförsäljning är
saluvärderad till 50,000 kronor men såsom jordbruksfastighet ej skulle
kunna betinga högre pris än 30,000 kronor, bör endast sistnämnda del
av fastighetens värde ingå i skatterepartitionen efter det repartitionstal,
som gäller för fastigheter, vilka nyttjas till jordbruk, och återstående
värde, 20,000 kronor, beskattas efter den för andra fastigheter bestämda
repartitionsgrund. Då sålunda i varje fall en och samma fastighet icke
alltid bör beskattas efter en enhetlig norm, synes ingen anledning förefinnas
att bibehålla en åtskillnad mellan olika slag av fastigheter, vilken
i alla händelser icke skulle vara tillfyllestgörande. I stället bör varje
särskild fastighet åsättas de olika värden, densamma ur skilda synpunkter
äger. Genom en dylik anordning lösas av sig självt de faxe -

408 Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

ringstekniska svårigheter, som skulle följa av ett avgörande, huruvida
fastighet borde hänföras till jordbruksfastighet eller annan fastighet.

I den särskilda framställning, jag ovan lämnat angående beskattningen
av skog, har jag, bland annat, redogjort för huru jag tänkt mig,
att skogsvärdet borde bestämmas, nämligen till värdet av växande skog
utöver husbehovet. Skogsmarken såsom sådan likställes med mark, som
användes för jordbruksändamål. 1 båda fallen tjänar ju marken direkt
ett produktivt ändamål. Då för fastighets skogsvärde föreslås lägre
repartitionstal än för fastighets annat värde, synes det för övrigt uteslutet
att låta skogsmarken inräknas i skogsvärdet jämväl på den grund,
att skatten för skogsmarken eljest skulle utgå efter lägre grund än
t. o. m. för sådan mark, som icke gåve avkastning.

Några större taxeringstekniska svårigheter torde icke möta för
uppdelning av* eu lastighets värde på nu angivet sätt. För hemman
eller hemmansdelar av vanlig storlek torde värdet av skog utöver husbehov
i regel sammanfalla med värdet av den skog, som finnes till
avsalu. Fn värdering under dylika omständigheter blir väsentligt enklare,
än om skogsvärdet skulle avse även själva marken. Först i det fall,
att värdet av den växande, icke avverkningsbara ungskogen är mera
avsevärt, erbjuder taxeringen några svårigheter. Dessa synas dock icke
bli mera betydande; lämpligen beräknas därvid skogsvärdet på så sätt,
att från totalvärdet av mark och skog avräknas själva markens värde
samt värdet av tillgången på skog till husbehov. Även en taxering
enligt Landéns förslag torde förutsätta iastställande av a priser för kal
skogsmark; härutöver erfordras alltså endast att beräkna värdet av tillgången
på skog till husbehov, något som torde vara jämiörelsevis lätt.
,Jag vill i detta sammanhang framhålla, att av viss betydelse för skogsvärdets
bestämmande enligt Eiserman—von Wolckers förslag synes mig
vara omfattningen av den nyttjanderätt, som i fråga om skogen vanligen
tillkommer arrendator av fast egendom. Enligt 2 kap. 20 § i lagen den
14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom äger arrendatorn ej i annan
mån än arrendeavtalet bestämmer nyttja fastighetens skog. I allmänhet
torde i arrendeavtal arrendators nyttjanderätt bestämmas sålunda, att lian
erhåller virke till bränsle och underhåll av byggnader m. m., ibland även till
nybyggnad, samt rätt att, i den mån sådant kan ske utan men för skogens
återväxt, låta sina kreatur beta å skogsmarken. I den mån å fastigheten
finnes skog över husbehov, torde densamma vara förbehållen jordägaren.
Vid sådant förhållande lära delvärdena, bestämda på sätt av mig föreslagits,
i fråga om utarrenderad fastighet i stort sett komma att sammanfalla
med omfattningen av arrendatorns och jordägarens ömsesidiga

409

Kungl. Maj. ts proposition Nr 191.

rätt att utnyttja fastigheten. Därigenom beredes möjlighet för dem att
på rättvisaste sätt sins emellan fördela skattskyldigheten för fastigheten.

Det är tydligt, att ett åsättande av skilda värden ej bör drivas in
absurdum. En värdefull tomt, vara planterats något litet grönsaker eller
potaus, bör sålunda lika litet åsättas jordbruksvärde, sota annat värde
åsättes en jordbruksfastighet, vars värde möjligen till någon ringa del
beror av utsikten att kunna få framdeles sälja en tomt.

Till det nu anförda vill jag foga några mera speciella anmärkningar.

I fråga om fiskeri ansluter jag mig till vad kammarkollegium och kammarrätten
uttalat, nämligen att nu gällande regier böra fastställas. I jordebok
upptaget fiskeri bör alltså taxeras såsom annat värde, medan icke
självständigt fiske ingår i vederbörande fastighets värde.

Beträffande frälseränta har förut berörts, hurusom den borde upptagas
såsom särskild fastighet och i stället den fastighet, av vilken
frälseräntan utgår, taxeras till lägre belopp. Vid det förhållande, att
frälseränta i allmänhet är bestämd att utgå i produkter av jordbruk —
ehuruväl dessa produkter lösas i penningar-, vanligen efter markegång
— har det synts mig riktigast, att, när räntan utgår av fastighet med
jordbruksvärde, även frälseräntan åsäties sådant värde.

Kammarrätten har framhållit, att, om tomt- eller industrivärde
skulle avse allenast eu del av en fastighet, det särskilt för värdestegringsbeskattuingen
vore ön-kvärt, att, där så ske kunde, vid be-kattningen
angåves, vilken del av jordbruksfastighet, som tomt- eller industrivärdet
avsåge. Då område av en fastighet, vilket stadigvarande
användes för annat ändamål än fastigheten i övrigt, enligt vad jag
ovan föreslagit skall utgöra särskild taxeringsenhet, svnes en bestämmelse
sådan som den av kammarrätten ifrågasatta hava betydelse
endast för det fall, att en jordbruksfastighet jämväl har tomtvärde. Då
dylikt värde ofta icke kan häuföras till visst område på marken, synes
den ifrågasatta anordningen knappast äga tillräckligt skäl för sig.

9 §-

Enligt gällande bestämmelser skall särskilt taxeringsvärde, slutande
å fulla hundratal kronor, åsättas varje taxeringsenhet (6 §). I anvisningarna
till bevillningsforordningeu (2 § sista stycket) stadgas vidare, att, om
fast egendoms värde icke uppgår till 100 kronor, detsamma skall införas
endast i den för anteckningar avsedda kolumnen i taxeringslängden.

Enligt Eiserman—von Wolckers förslag skall värde åsättas i fulla
hundratal kronor (12 §).

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 158 höft. (Nr 191.)

1917 ärs förslag.

410

Eiserman—
von Wolcker
och Landén.

Kammar rätten.

Departements chefen.

Sättande bestämmelser.

Kungi. Maj:ts proposition Nr 191.

I motiveringen heter det, att stadgandet vore avsett att gälla
beträffande varje värde, som enligt förordningen asattes, således även de
särskilda värdena enligt 8 och 9 §§ samt uppdelningsvärdena enligt
9 och 10 §§ av Eiserman —von Wolckers förslag. För närvarande vore
föreskrift given om anteckning i taxeringslängd av värde, som understege
100 kronor. Enligt vad de sakkunniga inhämtat, efterlevdes ifrågavarande
föreskrift mera sällan och hade också, såsom varande utan
nämnvärt praktiskt gagn, i förslaget utelämnats.

Åven enligt Landéns förslag skall särskilt taxeringsvärde, slutande
å fullt hundratal kronor, åsättas varje taxeringsenhet (10 §), varjämte
även de föreslagna särskilda uppdelningsvärdena skola beräknas och
angivas i fulla hundratal kronor (14 §).

Kammarrätten: Emot den i förslagen meddelade föreskriften om
åsättande av taxeringsvärde i fulla hundratal kronor vore intet annat att
erinra, än att, om taxeringslängden, såsom Eiserman och von Wolcker
tänkt sig, fortfarande skulle redovisa samtliga fastigheterna inom taxerin<£sdistriktet
och således även fastighet, vars värde understege 100
kronor, det syntes beträffande sådan fastighet böra i anteckningskolumnen
på något sätt angivas, att vederbörande beskattningsnämnd förehaft uppskattning
av fastighetens värde, enär eljest tvekan kunde uppstå, huruvida
taxering av fastigheten blivit av beskattningsnämnden förbisedd, något
som, efter vad erfarenheten givit vid handen, stundom inträffade.

De i förevarande paragraf förekommande bestämmelserna äro
formulerade i anslutning till den mening, kammarrätten uttalat. Vid
åsättande av uppdelningsvärden — jordbruks- och skogsvärde samt
annat värde — bör dessas summa alltid uppgå till det i jämna hundratal
för taxeringsenheten i dess helhet bestämda värdet. Därest vid
uppdelningen skulle uppkomma värden, som ej sluta å fullt hundratal
kronor, måste, då även uppdelningsvärdena skola ås-ättas i fulla hundratal,
dessa jämkas uppåt eller nedåt, så att deras summa på angivet sätt
blir lika med taxeringsenhetens hela taxeringsvärde. Det synes emellertid
lämpligast att låta taxeringsmännen företaga ifrågavarande jämkning med
hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fäll, varför några utförligare
föreskrifter om sättet för jämkningen ej lämnats.

10 §.

I bevillningsförordningen 4 § 3 mom. stadgas: Det värde, vartill
fast egendom blivit uppskattad, skall utan förnyad uppskattning bibe -

411

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

hållas oförändrat under fem år, därest icke under tiden mellan två på
varandra följande allmänna fastighetstaxeringar sådana inträffade forhållanden,
som i 2 § av de till ledning vid taxeringen utfärdade särskilda
anvisningarna närmare omförmälas, påkalla förändrad värdering.

Den åberopade 2 § i anvisningarna till bevillningsförordningen
föreskriver, att, därest under tiden mellan två på varandra följande allmänna
fastighetstaxeringar brandförsäkringsvärdet å byggnader i stad
och på dess område eller å vissa andra hus och byggnader blivit ökat
eller minskat, eller fast egendoms värde antingen genom n}^- eller tillbyggnader,
nya fabriksanläggningar eller andra inrättningar blivit i betydligare
mån förhöjt eller genom skogsavverkning, nedrivniug av byggnader,
inträffad eldsvåda, vattenflöde eller annan dylik anledning märkligen
förminskats i förhållande till dess uppskattade värde, då bör detta
värde jämkas efter de förändringar, egendomen undergått.

Eiserman—von Wolckers förslag (11 §) innehåller, att allmän uppskattning
av fast egendoms värde (allmän fastighetstaxering) skall ske
första gången det år, då lagen träder i kraft, och därefter vart femte
år. Fast egendom, vilken taxerats såsom jordbruksfastighet, må ej
underkastas förnyad uppskattning förr än vid näst inl aflande allmänna
fastighetstaxering, utan så är, att egendomens värde i taxeringsavseende
genom eldsvåda, vattenflöde eller av annan dylik anledning eller genom
skogsavverkning så minskats, att detsamma understiger taxeringsvärdet
med en femtedel därav eller mera. Befinnes så vara förhållandet, skall
omtaxering ske. Fast egendom, vilken blivit såsom annan fastighet
taxerad, må ej heller under löpande taxeringsperiod underkastas förnyad
uppskattning, så framt ej dess värde i taxeringsavseende antingen genom
eldsvåda, vattenflöde eller annan dylik anledning eller genom uedrivuing
av byggnader så minskats, som ovan nämnts, eller ock genom ny- eller
ombyggnad i betydligare mån ökats utöver taxeringsvärdet. Befinnes
egendomens värde så minskat eller så ökat, som nu är sagt, skall omtaxering
ske.

I motiveringen till dessa bestämmelser anföra Eiserman och von
Wolcker i huvudsak följande:

Nu gällande regel, att allmän uppskattning skulle ske endast vart
femte år, hade ansetts böra kvarstå orubbad. Omtaxering under
löpande taxeringsperiod hade beträffande jordbruksfastighet ansetts böra
medgivas alleuast i fall av värdeminskning. Härutinnan skilde sig
förslaget från vad nu gällde, ity att omtaxering hittills även i fråga
om jordbruksfastighet varit medgiven jämväl vid inträffad betyd -

1917 års
förslag.

Eiserman—
von Wolcker.

412

Kungl. Maj:t proposition Nr 191.

ligare värdeökning på grund av ny- eller tillbyggnader. För rätten
att underkasta jordbruksfastighet omtaxering under löpande taxeringsperiod
gällde enligt förslaget två villkor, av vilka det ena hänförde
sig till anledningen till värdeminskningen, medan det andra avsåge
storleken av värdeminskningen. I det förra hänseendet upptoge förslaget
hittillsvarande bestämmelser allenast med det undantag, att »nedrivning
av byggnader» icke bibehållits såsom giltig anledning för omtaxering.
Då den omständigheten, att en jordägare byggde nytt på sin gård och
därigenom tillförde denna ett i viss mån förhöjt värde, icke finge föranleda
omtaxering, hade följdriktigheten ansetts kräva, att icke heller
åtgärd, som innefattade minskning i byggnadsbeståndet, komme i betraktande
såsom laga skäl till omtaxering. I det senare hänseendet
hade det ansetts lända till ökad stadga i taxeringen, att i lag bestämdes
en minimigräns för värdeminskningen, vilken måste befinnas
överskriden, för att omtaxering skulle komma i fråga, och hade en
femtedel av taxeringsvärdet synts bilda eu i sådant avseende lämplig
gräns.

Beträffande annan fastighet hade den omständigheten, att brandförsäkringsvärde
höjts eller minskats, ansetts icke böra i och för sig
föranleda omtaxering under löpande period. Däremot borde, med hänsyn
till byggnads betydelse såsom värdefaktor, när fråga vore om annan
fastighet, tillkomsten under perioden av ny- eller tillbyggnad likasom
av nya fabriksanläggningar eller andra inrättningar föranleda omtaxering;
och syntes härvidlag lämpligen icke kunna fordras annat än vad nu
gällde, nämligen att taxeringsenhetens värde blivit på grund av tillkomsten
av nya byggnader i betydligare mån förhöjt utöver taxeringsvärdet.
Denna fordran borde vidare, såsom även hittills praktiserats,
anses uppfylld, även om byggnader vore under uppförande vid den tidpunkt,
till vilken taxeringen i varje särskilt fall hänförde sig. Om en
tomt stode under bebyggande med ett större byggnadskomplex, som
krävde flera år för att bliva färdigbyggt, kunde således alltjämt successiv
höjning av taxeringsvärdet komma i fråga. Villkoren för omtaxering
av annan fastighet vid värdeminskning hade ansetts böra i huvudsak
sammanfalla med dem, som föreslagits att gälla beträffande jordbruksfastighet.
Här tillkomme emellertid nedrivning av byggnader såsom en
enligt sakens natur giltig aidedning till omtaxering, likasom å andra
sidan självfallet skogsavverkning icke komme i betraktande.

Enligt nu gällande praxis skulle vid uppdelning under löpande
taxeringsperiod av en taxeringsenhet i flera sådana iakttagas, att de
taxeringsvärden, som åsattes de nya taxeringsenheterna, sammanlagt

413

1 Kungl. Majtts proposition Nr 191.

icke finge överstiga det värde, vartill den odelade taxeringsenheten senast
varit uppskattad. Att en dylik ordning icke vore förenlig med förslagets
förutsättningar, folie av sig självt men hade till undanröjande
av varje tvekan härvidlag ansetts böra i nu föreliggande sammanhang
framhållas. Enligt förslaget vore således avsett, att en fullt självständig
taxering av varje genom uppdelningen bildad taxeringsenhet skulle
äga rum.

Landén föreslår i fråga om taxeringsperiod (27 §): Allmän upp- Landén.
skattning av varje fast egendoms värde för taxering enligt denna avdelning
(allmän fastighetstaxering) sker första gången år 19 . . . och
därefter vart femte ar. Varje ar skall det för året gällande taxeringsvärdet
fastställas. Detta värde skall för år, då allmän fastighetstaxering
icke äger rum, vara det vid senaste allmänna uppskattning fastställda
taxeringsvärdet, utan så är, att i fråga om jordbruksfastighet fastighetens
antagliga saluvärde genom eldsvåda, vattenflöde eller annan dylik
anledning eller genom skogsavverkning så förminskats, att detsamma
understiger taxeringsvärdet med en femtedel därav eller mera, och i
fråga om annan fastighet dess antagliga saluvärde antingen genom
eldsvåda, vattenflöde eller annan dylik anledning eller genom nedrivmng
av byggnader så förminskats, som nyss nämnts, eller ock genom
ny- eller ombyggnad i avsevärd mån förhöjts utöver taxeringsvärdet,
i vilka fall ny uppskattning skall äga rum. Vid sådan uppskattning
för hänsyn icke tagas till någon av annan än här omförmäla omständigheter
föranledd ändring i egendomens värde. Styckas fastighet under
tiden mellan två pa varandra följande allmänna fastighetstaxeringar,
skall vid först infallande taxering, därest denna icke är en allmän
fastighetstaxering och ej heller ny uppskattning av taxeringsvärdet,
enligt vad ovan sägs, av annan anledning skall äga rum, det senast
fastställda taxeringsvärdet emellan delarna fördelas i skäligt och rättvist
förhållande till vardera delens värde. Det uppdelniugsvärde, som
sålunda erhålles för varje del, är att anse såsom delens taxeringsvärde.

Landén framhåller i motiveringen, att det under nuvarande lagstiftning
i många fall torde råda oklarhet om huruvida icke en under
perioden företagen ny taxering av en viss egendom skulle bygga på
alla de faktorer, som bestämde egendomens värde, men att genom den
föreslagna föreskriften denna ovisshet syntes bliva undanröjd.

Yttranden av bland annat följande innehåll hava avgivits i frågan Avgivna utom
taxeringsperioder: utande*«.

414

Kung!. Maj:ts proposition Nr 191.

Smålands och Blekinge handelskammare: Omtaxering under löpande
femårsperiod borde — även med hänsyn till kreditförhållandena —. få
ske i större utsträckning, än förslagen medgåve, särskilt vid styckning
av jord samt då jordbruksfastighet genom nybyggnad, nyodling o. d.
undergått avsevärd förbättring.

Mantal*kommissarien i Göteborg: Aven andra inrättningar än om eller

tillbyggnad, exempelvis lastningsanordning å kaj, kunde böra föranleda
nvtaxering, vilket borde beaktas i lagen. Bestämmelse borde
givas, huru förfaras skulle, därest under löpande taxeringsperiod exempelvis
arrendeavtal upphörde och därmed grunden för åsättande av
särskilt taxeringsvärde bortfallit.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohuslän: Omtaxering av jordbruksfastighet
syntes böra ske även vid värdeökning av minst en femtedel
av taxeringsvärdet. Viss bestämd värdeökning borde fordras även för
omtaxering av annan fastighet.

Västmanlands läns landsting: Vid styckning av jord för egnahemsför
sälj ning bleve försäljningsvärdet å delarna avsevärt högre än efter
en fördelning av hela områdets taxeringsvärde. . Landéns förslag skulle
alltså i detta avseende medföra eu för låg taxering.

Handelskammaren i Gävle: Den ökning i annan fastighets värde,
som skulle föranleda omtaxering uuder löpande taxeringsperiod, borde
bestämmas till minst en femtedel av taxeriugsvärdet.

Norrbottens läns landsting: Det kunde ifrågasättas, om ej undantagsvis
på grund av särskilda tidsförhållanden allmän omtaxering borde
ske tidigare än efter fem års förlopp.

Sveriges allmänna lantbrukssällskap ifrågasätter sjuåriga taxermgs perioder.

Kammarrätten: Enligt Eiserman—von Wolckers förslag hade. dels
omtaxering av jordbrukslastighet under löpande taxeringsperiod i fall
av värdeökning icke medgivits och dels av de värdeminskande förhållanden,
som för närvarande finge föranleda jordbruksfastighets omtaxering
under perioden, uteslutits nedrivning av byggnader. Till vad sålunda
föreslagits, därför motivering icke lämnats, syntes giltiga skäl
icke föreligga. Byggnadsbeståndet kunde nämligen särskilt för små
jordbruksfastigheter, som närmade sig gränsen till annan fastighet, såsom
s. k. egna hem, större sommarnöjen o. d., utgöra den dominerande
faktorn vid fastighetens värdesättande. Bibehölles alltså förändring i
bvggnadsbeståndet såsom anledning till höjande eller minskande av
jordbruksfastighets taxeringsvärde under taxeringsperioden, borde dock

415

Kungl. Maj:ts proposition iVr 191.

såsom villkor för omtaxering gälla den i förslaget eljest upptagna minimigränsen
för värdeökning eller värdeminskning.

En sådan minimigräns för värdeökning eller värdeminskning, vilken
måste befinnas överskriden, för att omtaxering under löpande taxeringsperiod
skulle få äga rum, syntes kammarrätten väl ägnad att undanröja
den osäkerhet och ojämnhet vid sådana omtaxeringar, vartill de nuvarande
svävande uttrycken i bevillningsförordningens anvisuingsbestämmelser
föranledde.

I fråga om höjande av annan fastighets taxeringsvärde under
taxeringsperioden uppställdes enligt Eiserman—von Wolck.-rs förslag icke
såsom villkor, att egendomens värde skulle hava ökats med visst minimibelopp,
utan blott att fastighetens värde i taxeringsavseende i betydligare
mån ökats utöver taxeringsvärdet. Det syntes kammarrätten,
som om jämväl i förevarande avseende det eljest föreslagna måttet för
ändringen i fastighetens värde lämpligen borde gälla såsom förutsättning
för omtaxering.

I motiveringen till förevarande paragraf i Eiserman—von Wolckers
förslag framhölles, att, om under löpande taxeringsperiod en taxeringsenhet
uppdelades i flera sådana, en fullt självständig taxering av varje
genom uppdelningen bildad taxeringsenhet vore avsedd att äga. rum.
Denna mening, som kammarrätten för sin del ansåge riktig, borde
emellertid komma till uttryck i författningen, helst den stode i strid
med nuvarande, av regeringsrätten antagna praxis, enligt vilken de nya
taxeringsvärdena skulle sammanlagt uppgå till senaste taxeringsvärde å
den taxeringsenhet, som undergått uppdelning. Motsvarande föreskrift
syntes för övrigt böra lämnas för det fall, att flera taxeringsenheter
under taxeringsperioden sammansloges till en taxeringsenhet.

Jämväl under år, då allmän fastighetstaxering icke ägde rum,
måste taxering ifrågakomma för det fall, att fastighet, som vid den
allmänna fastighetstaxeringen icke åsatts taxeringsvärde, sedermera under
taxeringsperioden överginge till skattepliktig egendom.

Omtaxering, som under år, då allmän fastighetstaxering icke ägde
rum, skedde på grund av taxeringsenhets uppdelning i flera taxeringsenheter
eller sammanslagning av taxeringsenheter, syntes icke böra inskränkas
till allenast en uppdelning eller sammanslagning av förutvarande
taxeringsvärden. Styckades en fastighet i flera lotter, kunde
varje lotts taxeringsvärde, om detsamma måste bestämmas till viss bråkdel
av stamfastighetens taxeringsvärde, bliva synnerligen missvisande
beträffande fastighetslottens verkliga värde och detta till men för både
fastighetslottens ägare och det allmänna. Taxeringsmännen borde där -

416 Kungl. Maj:ts •proposition Nr 191.

för äga att vid sådan omtaxering, utan hinder av föregående taxeringsvärden,
taga hänsyn till alla omständigheter, som kunde tjäna till
ledning för utrönande av de verkliga värdena, och i enlighet därmed
bestämma de nya taxeringsvärdena.

Samma fria prövningsrätt syntes böra tillkomma taxeringsmännen,
då det gällde att under år, då allmän fastighetstaxering icke skulle verkställas,
omtaxera fastighet på grund av inträffad värdeförhöjande eller
värdelörminskande omständighet. Eljest kunde även i sådana fall de
nya taxeringsvärdena giva mer eller mindre oriktiga uttryck för fastigheternas
verkliga värden. I varje fall syntes i förevarande fråga, däri
Landén avgivit förslag till stadgande men Eiserman och von Wolcker
icke uttalat sig, någon författningsbestämmelse erforderlig.

För övrigt torde redan vid prövning av frågan, huruvida omtaxering
under perioden på grund av värdeförhöjande eller värdeförminskande
omständighet finge äga rum, hänsyn böra tagas jämväl till andra
omständigheter än den eller dem, som för omtaxeringen åberopades.
Jämväl härutinnan vore anvisningsbestämmelser önskvärda.

Det syntes näppeligen kunna ifrågasättas, att taxeringsnämnderna
under de år, då allmän fastighetstaxering icke ägde rum, skulle undersöka
varje i taxeringsår)gden upptagen fastighet för att få utrönt, om
dess värde på grund av någon av de i författningen särskilt angivna
omständigheterna så stigit eller sjunkit i värde, att omtaxering skulle
ske. Av sådan anledning ville kammarrätten förorda, att omtaxering
av fastighet under taxeringsperiod på grund av värdeförhöjande eller
värdeförminskande anledning gjordes beroende av anmälan hos vederbörande
taxeringsmyndighet från den skattskyldige eller kommunal
myndighet.

I Landéns förslag lämnades föreskrift, att varje år skulle det för
året gällande taxeringsvärde fastställas. Motsvarande föreskrift saknades
i Eiserman—von W olekers förslag. Sådan fastställelse av taxeringsvärde
skulle emellertid de år, då allmän fastighetstaxering icke ägde rum, i
regel bliva av allenast formell art, efter som andra värden än de vid
allmän fastighetstaxering fastställda blott i undantagsfall kunde åsättas
fastigheterna. En dylik formell fastställelse syntes kammarrätten knappast
lämplig och i varje fall icke av förhållandena påkallad.

Departements- Såsom huvudregel synes mig böra fastslås, att allmänna fastig chefen.

hetstaxeringar skola äga rum vart femte år. Vid avfattningen av stadgandet
därom har hänsyn tagits till de önskemål, kammarrätten i detta
avseende framställt.

417

Kungl. Maj ds yr oposition Nr 191.

Åven i fråga om do fall, då omtaxering under löpande femårsperiod
skall företagas, har jag i huvudsak anslutit mig till kammarrättens
mening. Sålunda har omtaxering föreskrivits för det fall, att
en taxeringsenhet uppdelas i flera taxeringsenheter eller flera taxeringsenheter
sammanslås till eu enda. Vid en sådan omtaxering böra
alltså ej taxeringsmyndigheterna nöja sig med en uppdelning, respektive
sammanslagning, av de redan åsätta taxeringsvärdena, utan de skola
företaga en ny värdering med hänsyn till alla de förändringar, som inträtt
i fråga om fastigheterna. Däremot bör enligt min mening hänsyn ej
tagas till värdeökning eller värdeminskning, som härrör av förändringar i
det allmänna prisläget över huvud taget, enär dessa förändringar äro desamma
även för de fastigheter, som icke få sina taxeringsvärden ändrade.
Omtaxeringen bör alltså ske med hänsyn till den prisnivå, som
rådde vid senaste allmänna fastighetstaxering.

Vad beträffar bestämmandet av de fall, då fn fastighet, utan att
någon ändring i fråga om taxeringsenheten inträtt, skall bliva föremål
för omtaxering, har jag ansett det vara önskvärt, att enhetliga bestämmelser
meddelas för alla slag av fastigheter, varigenom jämväl större
anslutning vinnes till gällande rätt. I fråga om niet den för omtaxeringen
kan jag hänvisa till vad jag nyss yttrat beträffande omtaxering,
på grund av ändring i avseende å taxeringsenheterna.

I motsats mot kammarrätten anser jag ej några särskilda bestämmelser
erforderliga angående vem som äger påkalla omtaxering under
löpande taxeringsperiod. Givet är, att taxeringsmyndigheterna ej böra
åläggas skyldighet att verkställa undersökning, huruvida värdeförändring
ägt rum, men lika givet synes det vara, att, om förefintligheten av eu
dylik förändring kommit till taxeringsmyndighetens kännedom, vare sig
genom anmälan av den skattskyldige eller eljest, en omtaxeriug bör
äga rum.

Vad särskilt angår taxering av frälseränta, skulle med hänsyn
till de därför gällande enkla och mera exakta taxeringsreglerna kunna
ifrågasättas en regelmässig årlig omtaxering. Emellertid synes mig
även sådan taxering böra bestå oförändrad under femårsperioden.
Frälseräntan beräknas ju i regel i naturaförmåner, vilkas belopp ej
ändras under perioden. De prisförändringar, som äga rum och påverka
frälseränta!^ årliga penningvärde, gälla alla fastigheters avkastning,
och, då taxeringsvärdena på själva egendomarna ej av prisförändringarna
få röna inverkan, synes mig detta ej heller böra bliva förhållandet
med frälseränta.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 158 höft. (Nr 191.)

418

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 191.

Gällande bestämmelser.

11 §•

Jag har tidigare haft tillfälle redogöra för gällande bestämmelser
om bevillningsplikt för innehavare av fast egendom såsom för ägare.
Bevillningsförordningens 3 § stadgar härom, att bevillningen erlägges av
ägaren utom i följande fall, då bevillning en utgöres av innehavaren,
nämligen: för jordegendom, som besittes med stadgad åborätt eller är av
allmän myndighet eller av stiftelse till begagnande mot livstidsstädja
upplåten; för i stad befintlig s. k. ofri tomt, varifrån innehavaren ej må
skiljas så länge han erlägger tomtören eller utan att vederbörlig lösen
gives; för område, som är upplåtet med tomträtt; för skogsområde,
som blivit upplåtet till bergshanteringens understöd, till sågverk eller
kamdbolag eller ock innehaves av stad eller annan menighet; för jordegendom
eller annan fastighet, som antingen är till boställe eller eljest
på lön anslagen, såvida ägaren är från fastighetsbevillning fri och
hela fastigheten är åt endast en person upplåten; för lägenhet, som
är till besittning på viss tid eller på livstid från annan egendom avsöndrad.

Kommunalskattskyldighet för fast egendom åligger jämlikt § 57 i förordningen
om kommunals.tyrelse på landet en var, som inom kommunen
äger eller brukar hemman, hemmansdel eller annan i mantal satt jord
eller från hemman under full äganderätt avsöndrad eller till allmän
bevillning för sig taxerad fastighet. Den närmare innebörden av detta
stadgande utvecklas i paragrafens tredje stycke genom den kompletterande
föreskriften, att, där jordägare eller boställshavare åt landbo
eller arrendator upplåtit jord eller boställe, jordägaren eller boställshavaren
är befriad från erläggande av kommunalutskylder för sålunda
upplåten egendom, enär dessa utskylder enligt första stycket av samma
paragraf skola av brukaren erläggas. Sistberörda föreskrift upptager
visserligen allenast ett slags innehavare med bevillningsplikt såsom ägare,
nämligen boställshavare, men gäller även övriga jämlikt 3 § bevillningsförordningen
såsom ägare skattskyldiga innehavare av fast egendom,
för den händelse dessa bruka egendomen genom arrendator. Ty det är,
såsom av det nyss anförda framgår, alltid brukningsrätten, som konstituerar
den kommunala skattskyldigheten, vare sig denna brukningsrätt i
sin ordning grundar sig omedelbart å äganderätt eller å sådan besittningsrätt,
som medför bevillningsplikt, eller å avtal om arrende. Härvid
är emellertid att märka, att arrendet skall avse jordbruk. Annan arren -

419

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

dator än jordbrnksarrendator anses nämligen icke såsom brukare i
kommunallagarnas mening.

Den i § 57 förordningen om kommunalstyrelse på landet givna
regeln om skattskyldighet för jordbruksarrendator äger giltighet jämväl
i fråga om sådan last egendom, som, fastän bevillningsfri, är enligt § 59
samma förordning underkastad kommunal beskattning.

Vad angår fast egendom i stad, är numera enligt två särskilda
lagar den 25 augusti 1914 kommunal skattskyldighet ålagd arrendator
av jordbruksfastighet.

14 § av Eiserman—von Wolckers förslag är av följande lydelse: 1917 ärs

»1 mom. Skattskyldigheten i avseende å fast egendom åligger ll,r8la9

ägaren eller, i fall som i 2 mom. sägs, innehavaren, så framt ej egen- ^wdeker
domen är till jordbruk på arrende upplåten, i vilket fall skattskyldigheten,
utom beträffande skogsvärde samt tomt- eller industrivärde, åligger
arreudatorn. Vad sålunda är stadgat beträffande arrendator, gäller ock
om innehavare av jordbruksfastighet, som är på viss tid eller på livstid
avsöndrad.

2 mom. Skattskyldighet såsom ägare åligger innehavare av: a) fäst
egendom, som innehavaren besitter med stadgad åborätt eller eljest, i
andra fall än som under d) och e) avses, med ständig eller ärftlig besittningsrätt;
b) publikt jordbruksboställe eller på lön anslagen jord, så framt
brukningsrätten författningsenligt tillkommer indelningshavaren eller,
vad angår ecklesiastikt löneboställe, avkomsten därav skall enligt 7 § i
lagen om reglering av prästerskapets avlöning den 9 december 1910
tillgodoknmma viss tjänstinnehavare utöver lönen eller enligt bestämmelse
i donationsbrev angående bostället tillfalla änka; c) skogsområde,
som blivit av staten upplåtet till bergshanteringens understöd, till kanalbolag
eller till stad eller annan menighet; d) fast egendom, som innehavaren
besitter med fideikommissrätt eller eljest på grund av testamentariskt
förordnande; e) s. k. ofri tomt i stad ävensom fäst egendom,
vilken innehavaren besitter med tomträtt eller med vatten fallsrätt; samt
f) annan fastighet, som är på viss tid eller på livstid avsöndrad. Beträffande
ecklesiastikt löneboställe, vars avkomst ingår till kyrkofonden eller
annan allmän inrättning, skall denna i avseende, varom här är fråga,
anses såsom innehavare av bostället. Skola, förutom då sådant följer
av bestämmelsen i nästföregående punkt, skogsförsäljningsmedel från
egendom, som under a) eller b) här ovan omförmäles, helt eller delvis
ingå till allmän fond eller inrättning, åligger skattskyldigheten för skogsvärde
den fond eller inrättning.»

420

Fastighetsskattens

ställning i
förmånsrättsavseende.

Kungi. Maj:ts proposition Nr 191.

Innan Eiserman och von Wolcker ingått på en motivering av sitt
förslag i nu förevarande avseende, behandla de ett spörsmål, som visserligen
kan sägas vara mera fristående, men sura dock på visst sätt inverkar
på frågan om anordningen av den subjektiva skattskyldigheten,
nämligen spörsmålet om den kommunala fastighetsskattens ställning i
förmåusrättsavseende. Härom yttra Eiserman och von Wolcker:

»Jämväl i ett annat betydelsefullt avseende, som här synts påkalla
ett omnämnande, råder olikhet mellan fastighetsbevillningen och den
därå grundade kommunala beskattningen. Denna skiljaktighet gäller
den väsentligt olika ställning, vari stat och kommun enligt gällande
lagstiftning befinna sig i fråga om tryggheten för utfående av sin skattefordran
beträffande fast egendom. Denna trygghet är nämligen långt
mindre för kommunen än för staten. För fastighetsbevillningen svarar
sålunda själva egendomen, i vems hand den vara må, med förmånsrätt
enligt 17 kap. 6 § handelsbalken, medan ansvarigheten för kommunalutskylder,
påförda för fast egendom, vilar på den, som skattskyldigheten
i varje särskilt fall åligger, med förmånsrätt sä långt ner i ordningen
som enligt 12 § i nämnda kapitel, utan att härvid fastigheten såsom
sådan står inne för skatten.

Riksdagen har i skrivelse den 1 mars 1911, vilken överlämnats
till sakkunnige för att tagas i övervägande vid fullgörande av dem
lämnat uppdrag, fäst uppmärksamheten å här berörda förhållande samt
begärt utredning, på_ vilket sätt och under vilka villkor ändring därutinnan
kunde ske; och har dessutom tredje stadsfogden i Stockholm i
en under hand avgiven framställning ytterligare understrukit de särskilt
för Stockholms kommun betydande olägenheterna av den bestående ordningen.

Att i sammanhang med ett slutligt ordnande av den kommunala
skattefrågan något även bör åtgöras för att åt den ifrågasatta nya
kommunala fastighetsbeskattningen i nu förevarande avseende bereda
större trygghet än som tillkommer den nuvarande synes sakkunnige
oförnekligt. Eljest skulle i betänklig grad äventyras ernåendet av ett
utav reformens huvudsyften, nämligen att genom denna beskattnin^sform
tillförsäkra kommunen en jämnt påräknelig skattekälla, i möjligaste
mån ställd utom inflytelsen av konjunkturer ävensom av skattskyldigs
mer eller mindre goda ekonomiska ställning. Då nu själva underlaget
för den hittdlsvarande kommunala fastighetsbeskattningen, fastighetsbevillningen,
är avsedd att bortfalla, synes det ock kunna med fog
ifrågasättas, atl den skatt, som kan sägas träda i dei~s ställe — låt vara
att den blir enbart kommunal skatt — säkerställes för kommunerna

421

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191-

geuom att fast egendom, där den är av enskild natur, förklaras skola
stä inne för skatten oberoende av växlingar i besittningsförhållandena,
likasom ock att kommunens fordran å skatt för fast egendom måhända
bör få intaga dm plats i förmånsrättsordningen, som genom fastighetsbevillnirigens
bortlånande blir ledig, eller i varje fall en mera skyddad
plats än den hittillsvarande. Om emellertid hänsyn för fastighetskrediten
anses utgöra ett hinder för ett förverkligande av detta senare önskemål,
skulle tydligtvis redm genom ett realiserande av det förra, vilket givetvis
låter sig utan men lör fastighetskrediten och således vida lättare
geuomföras — på samma gång detta önskemål också är det viktigare
av de båda — räckas ett synnerligen värdefullt stöd till kommunerna
i deras strävan att få grunderna för sin hushållning lagda fastare än
hittills. Frågans beskaffenhet inrangerar densamma emellertid bland de
mera fristående spörsmål, vilka påkalla behandling såsom en följd av
sakkunniges nu framburna huvudförslag, vadan sakkunnige i detta sammanhang
trott sig böra åtnöjas med att, på sätt som bär skett, uttala
sig till förmån för en ändring av nu bestående ordning på förevarande
område.»

I den härefter följande motiveringen av förslagets bestämmelser Utarrenderad
om subjektiv skattskyldighet behandlas först frågan om arrendator fastlshetskattskyldighet
för arrenderad jordbruksfastighet. Efter att i detta hänseende
hava framhållit, hurusom den bestående ordningen alstrat en i
många fäll fullt påtaglig benägenhet att taxera utarrenderade egendomar
med skog eller andra förmåner lägre, än egendomens beskaffenhet i och
för sig bort föranleda, fortsätta Eiserman och von Wolcker vidare:

»Utsöndras emellertid, på sätt förslaget innehåller, ur fast egendoms
helhetsvärde, sådant detta kommer till uttryck i taxeringsvärdet,
såväl skogsvärde som tomt- eller industrivärde, där sådana värden utrönts
vara för handen, är möjlighet beredd att komma till rätta med
nyssberörda vanskligheter vid den nu bestående ordningen. Så kan
tydligtvis ske genom att i fråga om utarrenderad egendom lägga skattskyldigheten
för skogsvärde och tomt- eller industrivärde där denna
skattskyldighet rimligtvis under alla förhållanden bör ligga, nämligen
hos jordägaren och — därest jordbruksarrendators skattskyldighet överhuvud
anses böra kvarstå — begränsa densamma till vad som lämpligen
skulle kunna betecknas såsom egendomens ordinära eller jordbruksvärde.

Väl kan även detta vä''de under arrendeperioden tänkas undergå förändringar
i ena eller andra riktningen, men dessa låta sig i allmänhet
lättare på förhand beräknas än ovan berörda mervärden och i varje fall

Fastighet
under åborätt
m. m.

422 Kungl. Maj.ts proposition Nr 191.

kan ökning i jordbruksvärdet knappast tänkas ske, utan att arrendatorn
också drar nytta därav, exempelvis då värdeökningen uppkommit på
grund av ökade möjligheter till förmånlig avsättning av jordbrukets
produkter.))

Eiserman och von Wolcker påpeka, att, vid godkännande av förslaget i
förevarande del, stadgandet i nya arrendelagen om arrendators ansvarighet
för ägaren åliggande skatt och annan allmän tunga bör förklaras icke
avse skogsvärde samt tomt- eller industrivärde, åsatt arrenderad egendom.

Beträffande arrende av annan fastighet än jordbruksfastighet frarnhålles
den skillnad mot jordbruksfastighet, som förefunnes särskilt med
hänsyn till den ofta befintliga svårigheten att förutse värdetillväxt och
dylika förhållanden, vilkas räckvidd icke kunde vid arrendevillkorens
uppgörande bedömas. Skattskyldigheten för på arrende upplåten annan
fastighet hade därför ansetts böra åligga ägaren eller med honom i
skattskyldighetsavseende likställd innehavare.

I anslutning till deras förslag beträffande i 2 mom. a) angiven fast
egendom anföra Eiserman och von Wolcker:

»Likställd med innehavare av stadgad åborätt i avseende å skattskyldighet
har hittdls varit arrendator av jordegendom, som är av allmän
myndighet eller av stiftelse upplåten till begagnande mot livstidsstädja.
Att låta innehavare av livstidsarrende i nu ifrågavarande fall intaga en
annan ställning än den, som enligt förslaget är avsedd för jordbruksarrendator
i allmänhet, vare sig arrendeupplåtelsen gäller för viss tid
eller för livstid, lärer emellertid icke vara av något som helst praktiskt
behov påkallat. Däremot har redan nu tillämpad likställighet med innehavare
av stadgad åborätt ansetts böra uttryckligen lagfästas beträffande
den som eljest, i andra fall än som under d) eller e) avses, innohar
fast egendom med ständig eller ärftlig besittningsrätt. Såsom ständig
besittningsrätt kommer härvid i betraktande även sådan besittningsrätt
till kronan tillhörig jord, som gäller för obestämd tid, såsom förhållandet
är med vissa i kungl. brev den 28 december 1822 och kammarkollegii
kungörelse den 24 januari 1823 avsedda strömfall med utmål
å kronohemmnns eller annan kronojords områden. Förutom de nyssnämnda
upplåtelserna samt krononybyggen och annan kronan tillhörig,
under enskild disposition varande fäst egendom, som icke får skattesäljas,
komma i övrigt här i betraktande ett flertal av kungl. och Hvitfeldtska
stiftelsens hemman och lägenheter, de Monthanska stiftelsen
tillhöriga hemmanen i södra Halland, vissa i de forna danska provinserna
belägna, vanligen i ägoblandning med enskildas hemman liggande

423

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

kyrko.jordar, för vilka under olika namn (landgille, landskyld) utgår
viss grundskatteartad avgift till kyrkorna därstädes in. fl. Åbo å under
bruk skatteköpt hemman synes däremot, trots den ''lagligen befästade’
besittningsrätt som tillkommer honom och ehuruväl något arrende icke
utgöres, böra i skattskyldigbetshänseende likställas med arrendator,
vadan således enligt förslaget skattskyldigheten såväl för skogsvärde som
för tomt- eller industri värde å sådant hemman ankommer på bruksägaren.

Skattskyldigheten blir i avseende å nu ifrågavarande, under punkt
a) omförmäld egendom obegränsad utom i fall, där modifiering härutinnan
kan komma att föranledas av den i momentets tredje stycke inrymda
generella bestämmelsen att, där avkastning av skog helt eller
delvis ingår till allmän fond eller inrättning, skattskyldigheten för skogsvärde
åligger fonden eller inrättningen. Exempelvis kommer sålunda
skattskyldigheten för skogsvärde å sådana kungl. och Hvitfehltska
stipendieinrättningen tillhöriga hemman, som innehavas med ärftlig besittningsrätt,
att åligga inrättningen. Åborna därstädes äga nämligen
rätt till utsyning allenast av husbehovsvirke.»

Beträffande skattskyldighet för publika boställen jämte på lön anslagen
jord uppehålla sig Eiserman och von Wolcker särskilt vid skogsvärdet
å dylika fastigheter. De uttala härom, att, vad skogsvärde anginge,
komme skattskyldigheten allenast i undantagsfall att åligga indelningshavaren.
De fortsätta därefter:

»Så blir nämligen fallet endast i fråga om boställsskogar, som icke
ställts under skogsstatens omedelbara vård och förvaltning eller i vilkas avkastning
andel författningsenligt icke tillkommer allmän fond eller inrättning,
förnämligast kyrkofonden. Vad angår under skogsstatens omedelbara vård
och förvaltning ställd skog, blir sådan skog enligt förslaget, på sätt även
under nuvarande ordning i allmänhet praktiserats, en särskild taxeringsenhet,
för vilken skattskyldigheten, jämväl vad angår skogsmarken,
kommer att åligga statsverket eller allmän fond eller inrättning, utom
i det fall, att skogen tillhör boställe, vars avkomst skall enligt 7 § i
lagen om reglering av prästerskapets avlöning samt kungl. kungörelsen
den 9 december 1910 angående grunder för ändringar i lagstiftuingen
om ecklestiastika boställsskogar, punkt 5, tillgodokomma viss tjänstinnehavare
utöver lönen eller enligt bestämmelserna i donationsbrev angående
bostället tillfalla änka. Enär enligt de i sistnämnda författning stadgade
grunder, avsedda att tillämpas där den nya ordningen trätt eller
träder i kraft, skogs- och hagmark å samtliga åt prästerskapet i tern -

Publika boställen
m. nn

424

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

toriella församlingar anslagna löneboställen — varunder enligt den nya
ordningen författningsenligt skola anses inbegripna såväl jordbruksboställen
t i egentlig mening med undantag av såsom prästgård avskilda
områden som på lön anslagen jord (löningshemman) — skola stallas
under skogsstatens omedelbara vård och förvaltning, äger frågan om
ordnandet av skattskyldigheten för skogsvärde å prästerskapets jordbruksboställen
och löningshemman betydelse allenast så länge den gamla
ordningen består och i avseende å sådana boställsskogar vilka icke, på
sätt redan är berört, antingen redan ställts eller komma att, innan den
nya ordningen träder i tillämpning, ställas under skogsstatens omedelbara
vård och förvaltning, d. v. s. sådana boställsskogar, vilka alltiämt
stå under boställshavarens egen vård och med vilkas avkastning således
skall förhållas enligt de för sådant fall gällande bestämmelserna i kungl.
förordningen den 26 januari 1894 angående hushållningen med de allmänna
skogarna i riket.

Beträffande de ecklesiastika boställsskogar, som skedes i nu föreliggande
sammanhang komma i betraktande, uppdelas avkastningen
mellan boställshavaren och kyrkofonden, därvid i allmänhet högst hällten
av avkastningen efter avdrag av indelnings- och förvaltningskostnader
kan tillföras boställshavaren. År boställe inköpt av menighet eller
donerat av enskild, kan emellertid efter Kungl. Maj:ts prövning be!a
behållna avkastningen tilläggas boställshavaren, och äger sådant förhållande
för närvarande tillämpning i avseende å flera boställen. Att i
sådana fall skattskyldigheten för skogsvärde bör åligga boställshavaren,
har S}Tnts vara i sin ordning, likasom det å andra sidan för sakkunnige
framstått såsom den mest praktiska anordningen att i övriga fall icke
tillråda en uppdelning av skattskyldigheten för skogsvärdet mellan b >-ställshavaren och det allmänna efter varderas andel i varje särskilt fall,
utan låta skattskyldigheten odelad stanna på det allmänna.

Enahanda anordning har ansetts böra vinna tillämpning såväl i
fråga om civila boställens skogar som beträffande ecklesiastika boställsskogar,
vilkas behållna avkastning helt elEr delvis tillfaller biskopslöneregleringsfonden.
Lappmarks ecklesiastik verk m. fl. allmänna fonder
eller inrättningar. För det enda icke indr.gna midtiebo-tälle som ännu
återstår saknar frågan om skattskyldighet för skogsvärde betydelse.»

Vidare yttra Eiserman och von Wolcker:

»I avseende å den nu avhandlade punkten må vidare erinras, att
såsom innehavare i hittillsvarande mening ansetts icke böra, på ett
undantag när, upptagas andra boställslmvare än sådana, vilka i sin
nämnda egenskap alltjämt äro bibehållna vid sin brukningsrätt eller

425

Kungl. Maj.ts proposition Nr 191.

således, vild angår de prästerliga boställena, sådana, i avseende å vilka
den gamla ordningen tillsvidare fortbestår. Undantaget gäller ecklesiastikt
löneboställe, vars avkomst skall enligt 7 § i lagen om reglering av
prästerskapets avlöning den t) december 1910 tillgodokomma tjänstinnehavare
utöver lönen eller enligt bestämmelse i donationsbrev angående
bostället tillfalla änka. Dylika boställen äro visserligen, även de, efter
det den nya ordningen trätt i tillämpning, underkastade utarrenderingstvång,
men utarrenderingen sker här omedelbart för indelningshavarnes
räkning och, behållen avkastning — jämväl den som härflyter från
skogen — tillfaller dem oavkortad.»

Vad angår den fästa egendom, som upptagits under punkt c), anföra Vissa skogsEiserman
och von Wolcker, att avkastningen av städernas skogar och omrädeDhäradsallmänningar
ävensom av de vissa kanalbolag — Göta och Hjälm are
kanalverk — anslagna skogar i sin helhet disponerades av innehavarna
själva, vid vilket förhållande skattskyldigheten också borde utan någon
inskränkning åligga dem. Däremot kunde någon tvekan härutinnan
råda beträffande skogar, som upplåtits till bergshanteringens understöd.

Enligt förordningen den 27 maj 1898 angående förvaltningen av
dessa skogar skulle nämligen medel, som influtit vid försäljning av
eventuellt överskott utöver nyttjanderättshavares virkesbehov, tillgodoföras
statsverkets skogsmedel. För år 1914 redovisade sålunda domänstyrelsens
ämbetsberättelse ett antal fall, där virkesöverskott på
nu angivet sätt tillgodogjorts och kommit statsverket till godo. För
sådana fall, som år efter annat i växlande utsträckning inträffat, skulle
möjligen kunna ifrågasättas, huruvida icke skattskyldigheten för skogsvärde,
i den män detsamma realiserades genom försäljning, borde åläggas
staten. Oavsett vanskligheterna i en dylik av växlande tillfälligheter
beroende uppdelning av skattskyldigheten hade emellertid bibehållandet
av den nuvarande ordningen synts stå i god överensstämmelse med
arten av denna privilegierade besittningsrätt, som satte nvttjanderättshavarna
i tillfälle att — frånsett den obetydliga bevillningsavgift, som
jämlikt förordningen den 23 oktober 1908 ifrågakomme för hithörande
skogar, där de vore av rekognitionsskogs natur — avgiftsfritt tillgodose ''
sitt virkesbehov ej allenast för byggnader o. d., som innefattades under
begreppet husbehov i egentlig mening, utan även för själva driften.

Å andra sidan hade till förebyggande av eljest möjlig tvekan ansetts
böra här erinras, att, där enligt vederbörligt tillstånd driften blivit tillsvidare
nedlagd och upplåtelsen således icke toges i anspråk, vederbörande
verk icke heller längre borde betraktas såsom innehavare, samt att vid
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 saml. 158 käft. (Nr 191.) 54

Fastighet
under tomträtt
m. m.

hunden.

Avgivna utlåtande.

Utarrenderad

jordbruks fastighet.

426 Kungl. Majte proposition Nr 191.

sådant förhållande skattskyldigheten för den upplåtna skogen borde
åligga kronan såsom ägare.

I fråga om skattskyldighet för innehavare av fast egendom, vilken besittes
med tomträtt eller vattenfallsrätt, anföra Eiserman och von Wolcker:

»I avseende å omfattningen av den skattskyldighet, som sålunda
ifrågasatts för innehavare av tomträtt och vattenfallsrätt, är att märka
att, eftersom byggnader och andra anläggningar å område, som besväras
av inskriven tomträtt eller av inskriven vattenfallsrätt, oavsett vem som
äger dem, utgöra tillbehör till besittningsrätten med befogenhet för
innehavaren att tillgodogöra sig dem i belåningsa vseende, skattskyldigheten
torde böra omfatta samtliga å sådant område uppförda byggnader
eller andra anläggningar. Skattskyldigheten för innehavare av tomträtt
eller vattenfallsrätt, som ej inskrivits, bör däremot, likasom självfallet
för innehavare av s. k. ofri tomt i stad, icke omfatta andra byggnader
än som tillhöra innehavaren.»

Landéns förslag ansluter sig i fråga om den subjektiva skattskyldighetens
anordnande i allt väsentligt till bevillningsförordningens ovan
återgivna bestämmelser om skattskyldighet för innehavaren såsom för
ägare. Utöver de i 3 § bevillningsförordningen omförmälda fall av
sådan skattskyldighet upptager Landéns förslag skattskyldighet för
innehavare av fast egendom, som besittes med vattenfallsrätt eller på
grund av testamentariskt förordnande med fri förfoganderätt under
besittarens livstid eller med fideikommissrätt. I fråga om sådant i
ecklesiastika boställsordningen den 9 december 1910 avsett löneboställe,
varav avkomsten enligt lag icke skall tillgodokomma tjänstinnehavare
eller prästänka, skall enligt Landéns förslag kyrkofonden anses såsom
innehavare.

Arrendator är enligt Landéns förslag alltid fri från skattskyldighet
för den arrenderade egendomen. Denna skattskyldighetens omläggning
har motiverats därmed, att densamma syntes stå i full överensstämmelse
med den nya karaktär, egendomsskatten i jämförelse med fastighetsbeviIlningen
och därå grundade kommunala skatt erhållit.

Länsstyrelsen i Malmöhus län finner beträffande särskilt allmänna
inrättningar lämpligt att ålägga arrendatorn skattskyldighet, då det från
det allmännas synpunkt måste anses tillfredsställande att icke behöva bevaka
intressen såsom skattskyldig i ett betydande antal av rikets kommuner.

427

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

Kammarrätten ansluter sig beträffande spörsmålet, huruvida skattskyldighet
för utarrenderad jordbruksfastighet bör åläggas arrendator»
eller ägaren, respektive deri med ägare likställde innehavaren, till Landéns
ståndpunkt. Kammarrätten motiverar denna sin ställning på följande
sätt:

Fastighetsskatten vore en ren objektskatt å fastigheten och hade
intet att göra med, på vad sätt eller av vem fastigheten utnyttjades.
Principiellt borde skatten därför betalas av ägaren, respektive den med
ägare likställde innehavaren. De nuvarande kommunala utskylderna för
jordbruksfastighet vore av annan art och kunde närmast karakteriseras
såsom avkastningsskatt. För eventuell skatt å jordbrukets avkastning
skulle arrendatorn givetvis bliva betalningsskyldig; och hans skattskyldighet
finge härigenom sin naturliga grund och begränsning.

Det visade sig ock, att grundsatsen om arrendator skattskyldighet
för arrenderad jordbruksfastighet icke kunnat i Eiserman—von Wolckers
förslag upprätthållas. Förslaget gjorde arrendatorn skattskyldig allenast
för själva jordbruksvärdet men läte skatten för skogsvärdet samt tomteller
industrivärdet stanna å ägaren, enär dessa senare värden skulle
vara arrendatorn ''fullständigt eller i huvudsak ovidkommande’. Den
sekundära ansvarighet för skatten, som ifrågasatts för att bereda kommunen
säkerhet för densamma genom förmånsrätt i själva fastigheten,
visade ock hän på en principiell brist i förslaget. Till detta komme,
att en motsatt princip ansetts böra uppställas i fråga om skattskyldigheten
för egendom av annan fastighets natur, vilket ingalunda kunde
anses tilltalande. Slutligen kunde framhållas, att frågan om den kommunala
rösträtten numera icke ägde samband med vem som gjordes
skattskyldig för utarrenderad jordbruksfastighet.

I avseende å skattskyldighet för annan fastighet av publik natur,
som upplåtits till enskild mot erläggande''av avgäld, respektive hyra eller
arrende, har kammarkollegium anfört:

»Innehavare av dylik fastighet synes böra, då lägenheten upplåtits
av offentlig myndighet, åläggas skattskyldighet såsom ägare i likhet
med innehavare av i 14 § 2 mom. a), e) och f) angivna fastigheter.
Visserligen torde väl understundom genom upplåtelseavtalet innehavaren
åläggas ansvara för densamma åbelöpande skatter och onera, ävensom
innehavarens skattskyldighet komma att i motsvarande mån minska den
avgäld, hyra eller arrende, som kan betingas för lägenheten. Det måste
emellertid anses vara från det allmännas synpunkt angeläget att beträffande
dessa lägenheter liksom jordbrukslägenheter. vilka upplåtits under

Mot avgift
uppl&ten
annan
fastighet.

428 Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

arrende, icke behöva bevaka intressen såsom skattskyldig i de särskilda
kommunerna.

Man lärer med avseende å nu ifrågavarande fastigheter icke heller
kunna med lika styrka göra gällande samma synpunkter, som för de
sakkunniga varit avgörande vid bestämmandet av vem skattskyldigheten
för annan fastighet i allmänhet skall åligga. Härvid torde böra till eu
början erinras om den tryggare besittningsrätt, delvis förenad med
optionsrätt, varmed nu ifrågavarande, från publik egendom upplåtna
lägenheter innnehavas, och som i realiteten ofta kan nära nog jämställas
med sådan besittningsrätt, som omförmäles i 14 § 2 mom. a)
och b). Vidare torde den värdestegring, som ifrågavarande mark möjligen
kunde undergå, helt komma innehavaren till godo, särskilt
då värdestegringen härleder sig av prisstegring å sådan naturtillgång
(vattenkraft, sten-, grus- eller torvtäkt o. d.) å lägenheten, som genom
upplåtelsen av densamma avsetts skola utnyttjas. Vad särskilt angår
under arrende upplåten vattenfallslägenhet torde icke finnas skäl för att
skattskyldigheten för densamma skall följa andra regler än de, som i
14 § 2 mom. e) givas beträffande fast egendom, som upplåtits med
vatten fallsrätt.

Kollegium anser sålunda, att skattskyldighet såsom ägare bör åligga
varje innehavare av i 4 § 2 mom. omförmäld annan fastighet, som är
underkastad beskattning och upplåtits av offentlig myndighet.»

Kammarrätten — som väl ansett att, därest upplåtelse av område
skett med offentlig myndighets medgivande från publikt jordbruksboställe,
varmed likställts på lön anslagen jord, eller från annat publikt
boställe, skattskyldigheten borde åläggas områdets innehavare — har
med hänsyn till de olikartade upplåtelser, som kunna ifrågakomma, ställt
sig tveksam till den av kammarkollegium föreslagna utsträckningen av
skattskyldighetens överflyttning- från ägaren till innehavaren. Härom
anför kammarrätten:

»Åven om i en del fall innehavaren lämpligen skulle kunna åläggas
skattskyldighet, möta dock i andra fall betänkligheter däremot. Det
lärer väl sålunda icke kunna ifrågasättas att, därest en staten tillhörighusbyggnad
uthyres till bostäder, de särskilda hyresgästerna skola upptagas
såsom skattskyldiga. Ett närmare angivande av de fall, då innehavare
av staten tillhörig annan fastighet skulle i beskattningsavseende
likställas med ägare, bleve därför erforderligt. Och innan utredning härutinnan
föreligger, synes kollegiets ifrågavarande förslag knappast kunna
vinna beaktande. För övrigt må framhållas, att det alltid står stats -

Kungl. Hojta proposition Nr 191. 429

myndigheten öppet att i upplåtelseavtalet träffa bestämmelse om skattskyldighet.
»

Kammarkollegium har vidare hemställt, att till 14 § skulle fogas
eu bestämmelse av innehåll att, därest ecklesiastik fastighet, vara förordningen
den 15 september 1911 angående utarrendering av prästerskapets
löneboställen ägde tillämpning, icke kunnat utarrenderas, skulle skattskyldigheten
i avseende å densamma åligga det pastorat, som på grund
av bestämmelserna i 19 § lagen om reglering av prästerskapets avlöning
den 9 december 1910 kunde komma att uppbära avkastning från
fastigheten.

I vad kammarkollegium föreslagit beträffande skattskyldighet för
pastorat har kammarrätten ansett sig höra instämma.

Vad beträffar de övriga i 14 § av Eiserman — von Wolckers förslag
upptagna bestämmelserna har kammarrätten haft att framställa endast
vissa detalj anmärkningar.

Den mest praktiska lösningen av frågan om skattskyldighet för
boställsskogar, som icke stå under skogsstatens omedelbara vård och
lörvaltning, och av vilkas avkastning boställshavaren äger uppbära
allenast en del, anser kammarrätten sålunda vara, att, i enlighet med
Eiserman—von Wolckers förslag, skattskyldigheten för skogsvärdet i
dess helhet lägges å kyrkofonden eller annan fond eller inrättning, som
har att uppbära den del av avkastningen, vilken icke tillkommer boställshavaren,
och att skattskyldigheten för skogsmarken fortfarande får vila
å den senare.

I fråga om åbo å under bruk skatteköp! hemman har kammarrätten
anmärkt, att några skäl icke anförts, varför sådan åbo skulle i
avseende å skattskyldighet intaga annan ställning än innehavare av jord
under stadgad åborätt.

Man torde böra noga fasthålla vid fastighetsskattens karaktär av
objektskatt. Det »intresse», som man genom denna skatt velat träffa,
anknyter sig till den fasta egendomen såsom sådan. Av denna anledning
synes det riktigt, att ävenledes skattskyldigheten f öljer fastigheten åt. Detta
innebär, att kommunens rätt till utbekommande av skatten i princip bör
kunna uttagas ur fastigheten, i vems hand denna än må vara. Därvid
böra kommunerna i fråga om fastighetsskatten i regel tillerkännas
samma rätt, som nu tillkommer staten för dess avgälder av fast egendom.
Härigenom beredes kommunen en fördel, vilken icke blott, på

Vissa

ecklesiastika

fastigheter.

Övriga

fastigheter.

Departe mentschefen.

430

Kungl Maj:ts proposition Nr 191.

sätt korum unalskattesakkunniga framhållit, länge varit behövlig och
mycket efterlängtad, utan även är grundad i den kommunala fastighetsskattens
natur. Frågan om de närmare bestämmelserna i detta hänseende
lärer sedermera anmälas för Kungl. Magt av statsrådet och
chefen för justitiedepartementet.

Av vad jag nu anfört synes mig följa den huvudregeln beträffande
den kommunala fastighetsskatten, att fastighetens ägare bör bliva
skattskyldig; ty, där själva fastigheten göres ansvarig för skatten, är det
just ägaren, som ytterst drabbas av skattens utkrävande.

Från denna huvudregel påkallas emellertid av olika skäl vissa
avvikelser, vilka dock äro snarare skenbara än verkliga undantag.
Beträffande egendom, vilken innehaves såsom fideikommiss eller eljest på
grund av testamentarisk! förordnande, är sålunda innehavaren närmast
att anse såsom ägare och bör därför även bliva skattskyldig.

Mera reell blir skillnaden beträffande fast egendom, vilken innehaves
under stadgad åborätt eller eljest med ständig eller ärftlig besittningsrätt,
med tomträtt eller med vattenfallsrätt eller ock såsom s. k.
ofri tomt i stad. Likasom i dessa senare fall »intresset» förefinnes mera
hos-^innehavarens begränsade sakrätt än hos ägarens privatekonomiskt
sett ofta mindre värdefulla rätt, synes mig ansvaret för skattens utgörande
böra åvila innehavaren av sakrätten.

Åven i andra fäll än de ovan omförmälda synes innehavaren och
icke ägaren av fast egendom böra göras skattskyldig. Redan nu är så
förhållandet med innehavare av skogsområde, som blivit upplåtet till
bergshanteringens understöd, till sågverk eller kanalbolag, eller som
innehaves av stad eller annan menighet. Härutinnan ifrågasätter jag
allenast den ändring, att bestämmelsen om skattskyldighet för sågverk,
såsom Eiserman och von Wolcker föreslagit, utgår.

I fråga om publikt boställe synes mig innehavaren, på i huvudsak
enahanda sätt som nu, böra vara skattskyldig. Innehavaren torde
nämligen oftast vara att anse såsom den verklige representanten för
bostället, medan det i många fäll är svårt eller rent av omöjligt att säga.
vem som är ägare. Detta gäller dock allenast i fråga om egendomar
av verklig boställsnatur. För eu vanlig tjänstebostad bör ägaren vara
den skattskyldige. I likhet med Eiserman och von Wolcker finner jag
det i gällande bevillningsförordning stadgade villkoret för innehavarens
skattskyldighet, nämligen att bostället innehaves av allenast en person,
böra utgå.

I fråga om ecklesiastika boställen är det emellertid icke alltid
tydligt, vem som är att anse såsom innehavare. I pastorat, där löne -

Kungt. Maj:ls proposition Nr 191.

reglering på grund av lagen den !) december 1910 ännu icke trätt i
tillämpning, är det väl oftast tjänstinnehavaren, men fall förekomma
dock, där stärblius, änka eller någon allmän fond eller inrättning'' inträder
i boställshavarens iunktioner och alltså synes böra betraktas
såsom innehavare. I nyreglerade pastorat stiiller sig saken annorlunda.
\ anligast är där, att de egentliga jordbruksboställena, löneboställena,
stå till lörtogande lör avlöning av pastoratets prästerskap eller, såsom
det uttryckes, att boställenas avkastning utgör avlöningstillgång för
pastoratet. I sådana tall kan det icke på förhand avgöras, vem som
äger tillgodonjuta boställets avkastning. Denna skall användas till
prästerskapets avlöning, men om det blir till förmån för kyrkofonden
eller pastoratet, är icke utan vidare klart. Då emellertid kyrkofonden
i allt fall utgör den störa reserv, vilken både garanterar avlöningens
utgörande, där församlingsavgifter och andra avlöningstillgångar icke
förslå, och i sig upptager de överskott, som på andra håll kunna forell
nnas, torde densamma böra anses såsom innehavai''e i dylika fall. En
annan sak är, att enligt förordningen om utarrendering av prästerskapets
löneboställen den 15 september 1911 arrendator skall tillförbindas att
ansvara för all skatt och tunga för dessa boställen. Åven om den
kommunala fastighetsskatten sålunda på grund av avtal kommer att
åligga arrendator^ kommer naturligtvis arrendebeloppet att beräknas
med hänsyn härtill. I fråga om sådana undantagsvis förekommande
boställen i nyreglerade pastorat, vilkas avkomst icke skall utgöra avlöningstillgång
utan tillgodokomma viss tjänstinnehavare utöver lönen
eller tillfalla änka eller utan vidare ingå till kyrkofonden, bör frågan
om vem som skall anses såsom innehavare avgöras enligt huvudregeln.

Vad särskilt beträffar skog på ecklesiastika egendomar, skola,
på sätt Eiserman och von Wolcker närmare utvecklat, skogsförsäljningsmedel
ibland delas mellan boställshavaren och kyrkofonden. Där så är
fallet, anser jag i likhet med dessa sakkunniga, att kyrkofonden bör
vara den skattskyldige vad skogsvärdet beträffar.

Motsvarande bestämmelse bör ock, på sätt i Eiserman—von Wolckers
förslag ifrågasättes, gälla, där från egendom, som innehaves med
åborätt eller eljest med ständig eller ärftlig besittningsrätt, skogsförsäljuingsmedel
ingå till allmän fond eller inrättning. Där i andra fall
beträffande dylik egendom annan än innehavaren äger tillgodogöra sig
skogsvärde eller annat värde å egendomen — något som väl i regel är
fallet i fråga om under bruk skatteköpta hemman — bör innehavaren
undslippa skattskyldighet i avseende å sådant värde.

Såsom framgår av det föregående, har jag icke kunnat biträda

432 Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

Eiserman—von Wolckers förslag om skattskyldighet för jordbruksarrendator.
Att i skattelagen upptaga jordbruksarrendator såsom skattskyldig
vore nämligen enligt min mening ett betydelsefullt avsteg från
de principer, jag här sökt följa. Yttersta ansvaret skulle ju i allt fall
drabba ägaren eller innehavaren. En av det nu anförda oberoende
omständighet är den, att förstahandsansvaret för skattens utgörande på
grund av åtagande i arrendeavtal kan komma att åligga arrendator!!.

1 fråga om arrenden, rörande vilka avtal slutits vid den nya kommunalskattelagens
ikraftträdande, synes den hittills skattskyldige fortfarande
böra uppbära skattskyldigheten. I detta avseende erfordras alltså särskilda
övergångsbestämmelser. Sådana synas även vara erforderliga
beträffande lägenhet, som är avsöndrad på viss tid eller på livstid.
Frågan om erforderliga ändringar i nya jordabalken torde komma att
anmälas för Kung. Maj:t av statsrådet och chefen för justitiedepartementet.

12 §.

Stadgandet i denna paragraf torde ej erfordra någon motivering.

13 §.

Gällande be- Enligt 5 § d) bevillningsförordningen erlägges icke fastighets ,

tämmelser. j)ev''jlmnf? av agare eUer innehavare av lägenhet med tillhörande åbyggnad,
då lägenhetens huvudsakliga värde utgöres av åbyggnaden och ej
överstiger 500 kronor, därest lägenhetens innehavare eller, om han är
gift, den andre maken ej eljest erlägger bevillning av fast egendom
eller inkomst eller innehavarens eller makarnas inkomster, däri inbegripet
det hyresvärde, åbyggnaden kan äga, ej överstiga 500 kronor;
skolande vad i denna punkt stadgas äga tillämpning jämväl i det fall,
att någon äger byggnad å mark, som av annan äges eller innehaves.

1917 års för- Eiserman och von Wolcker hava i sitt förslag icke upptagit något

slag- motsvarande stadgande, varemot 20 § i Landéns förslag innehåller
EiSmicker följande: Om en för ägarens personliga behov använd bebyggd lägenhet av
och Landén1 annan fastighets natur, vilkens huvudsakliga värde utgöres av åbyggnaden,
icke har ett värde av minst 500 kronor, är ägaren frikallad från egendomsskatt
för samma fastighet, därest icke han och, om han är gift,
icke heller hans maka har att erlägga egendomsskatt för annan egendom,
kommunal inkomstskatt eller kommunal förmögenhetsskatt. Om
äo-aren eller hans maka inom kommunen har annan fast egendom, vilkens

Kungl. Maj.ts proposition Nr 191. 483

värde tillsammans med värdet å lägenhet, varom här ovan är sagt, uppgår
till minst 500 kronor, äger dock dylik skattefrihet icke rum. Vad som
sålunda stadgats i fråga om bebyggd lägenhet gäller ock i fråga om
byggnad å annans mark, och skall jämväl vad som är stadgat om ägare
hava motsvarande tillämplighet å med ägare likställd innehavare.

Kammarrätten: 1 avseende å nu ifrågavarande undantag från fastighetsbeskattning
gällde, att detsamma, såsom grundat å ägarens eller innehavarens
svagare skatteförmåga, teoretiskt sett icke läte förlika sig med
grunderna för objektbeskattning å fast egendom. Mot de av Landén
föreslagna bestämmelserna, liksom mot de nu gällande, kunde för övrigt
framställas den anmärkningen, att desamma ställde alltför stora krav å
taxeringsmyndigheterna, i det att desamma för en riktig tillämpning av
lagbuden måste förskaffa sig kännedom om huruvida ägaren eller innehavaren
eljest vore skattskyldig i samma eller annan kommun samt,
därest han vore gift, jämväl i fråga om hustruns skattskyldighet.

Emellertid syntes ur annan synpunkt vissa fastigheter, därför
fastighetsskatten icke skulle uppgå till nämnvärt belopp, böra kunna
uteslutas vid fastighetsbeskattningen. Kammarrätten syftade härvid å
mindre värdefulla byggnader, uppförda å annans mark, exempelvis lusthus,
lekstugor och byggnader i koloniträdgårdar. Ett rent praktiskt
intresse torde bjuda, att anteckningar om dylika byggnader och deras
värden icke belastade taxeringslängderna.

Kammarrätten ville därför såsom tillägg till Eiserman—von Wolckers
förslag hemställa, att fastighetsskatt förklarades icke skola erläggas
för byggnad tillhörig annan än ägaren eller med ägare likställd innehavare
av marken, då värdet av byggnaden eller, där flera byggnader
tillhörde samma komplex, värdet av byggnaderna understege 500 kronor.

Vad först angår frågan om bibehållande av det ovanberörda, i bevillningsförordningen
5 § d) nu förefintliga och i Landéns förslag upptagna
stadgandet, så är det väl sant, att detsamma teoretiskt sett icke låter
sig förlikas med grunderna för objektbeskattning av fast egendom.
Emellertid synes det mig icke vara riktigt att låta dylika rent principiella
betänkligheter lägga hinder i vägen för en skattelindring, om vars befogenhet
och behövlighet några delade meningar eljest icke torde förefinnas.
För kommunen är själva skattebeloppet utan varje betydelse, och,
att stadgandets tillämpning skulle för taxeringsmyndigheterna vålla ökat
arbete, är ej att befara. Någon tvekan om de av stadgandet berörda
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 saml. 158 käft. (Nr 191.) 55

Kamull''

rätten.

Departements chefen.

454

Kungl. Majds proposition JSIr 191.

personernas förmögenhetsförhållanden lärer nämligen sällan behöva råda.
Aled hänsyn till de ändrade prisförhållandena synes mig gränsvärdet böra
ökas från 500 till 1,000 kronor.

För stadgandet i paragrafens första stycke är det utan betydelse,
huruvida med äganderätten till byggnad är förenad äganderätt till grunden
eller ej. Bestämmelsen i paragrafens andra stycke, vilken tillkommit i
anledning av kammarrättens hemställan, har avseende endast å byggnad
på annans mark; däremot är i detta fall ägarens förmögenhetsställning
utan betydelse.

III KAP.

Om närinsrsskatt.

>917 års
förslag.

Kiserman—

von Wolcker.

Såsom förut omnämnts, hava Eiserman och vou Wolcker ifrågasatt
införandet av en kommunal näringsskatt och, ehuru de ansett sig icke
kunna förorda en sådan skatt, hava de i en särskild promemoria, som
bilagts deras betänkande, lämnat en redogörelse för undersökningarna
rörande den ifrågasatta näringsskatten samt uppgjort ett utkast till
författning i ämnet.

I detta författningsutkast upptagas såsom skattepliktiga näringar dels
sådan affärsverksamhet, som medför skyldighet att föra handelsböcker,
dock med undantag för av staten driven järnvägs-, kanal-, post-, telefonoch
telegrafdrift, dels ock jordbruksnäring, varunder inbegripas kreatursskötsel,
trädgårds- och skogsskötsel ävensom jordbrukets binäringar.
Näringsskatteobjektet skulle bildas med hänsyn till dels värdet av de i
niiringen nedlagda tillgångarna (den näringsskattepliktiga förmögenheten)
och dels näringens avkastning, i vad den överstege viss procent av den
näringsskattepliktiga förmögenheten (meravkastningen). I den näringsskattepliktiga
förmögenheten skulle inräknas alla i näringen nedlagda
tillgångar med undantag av sådana, som inginge i fast egendoms
taxeringsvärde, samt av aktier, såvida de icke vore att anse såsom varor
i affärsverksamhet. Kontanta penningar och utestående fordringar ävensom
värdehandlingar, vilka icke vore att anse såsom varor i affärsverksamhet,
skulle räknas till näringsskattepliktig förmögenhet, allenast i den mån
dessa tillgångars sammanlagda värde överstege det i affärsverksamheten upplånade
rörelsekapitalet. Såsom upplånat rörelsekapital skulle anses alla i
affärsverksamhet åsamkade skulder, som icke belöpte å de till stadigvarande

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191. 435

bruk i bokföringspliktig verksamhet nedlagda tillgångar, å fast egendom
eller å aktier, som ej vore att anse såsom varor i affärsverksamhet.
Förmögenhet, vars värde icke kunde uppskattas till minst 6,000 kronor,
skulle icke vara underkastad näringsskatt. Såsom avkastning skulle
räknas affärsverksamhetens driftsöverskott utan avdrag för andra skuldräntor
än dem, som belöpt å det skuldbelopp, som fått avdragas vid
beräknande av värdet av kontanta penningar, utestående fordringar och
värdehandlingar. Därest avkastningen överstigit 6 2/3 procent av den
näringsskattepliktiga förmögenheten med tillägg av bokförda värden å
till näringen hörande fast egendom och aktier, skulle den överskjutande
delen av avkastningen, den s. k. mera vkastningen, kapitaliseras
efter följande grunder: Om affärsverksamheten drivits av aktiebolag'',
solidariskt bankbolag, kommanditbolag, försäkringsbolag eller förening,
skulle meravkastniugen kapitaliseras genom att multipliceras med 10,
men om affärsverksamheten drivits av annan näringsidkare, skulle meravkastningen
kapitaliseras efter viss skala, anordnad på sådant sätt, att,
ju större den näringsskattepliktiga förmögenhetens bokförda värde tillsammans
med bokförda värdena å till näringen hörande fast egendom
och aktier vore, desto större bleve den siffra, varmed meravkastningen
skulle multipliceras; och utgjorde den lägsta siffran, vid näringsskattepliktig
förmögenhet under 10,000 kronor, 0. i och den högsta, vid en
näringsskattepliktig förmögenhet av 480,000 kronor och därutöver, 10.
Summan av den näringsskattepliktiga förmögenheten och den kapitaliserade
meravkastningen eller det s. k. näringsskattekapitalet skulle bilda
objektet för näringsskatten. Vid taxering av affärsverksamhet, som drivits
av stat eller kommun, skulle hänsyn icke tagas till meravkastningen.
Utkastet upptog vidare bestämmelser om fördelning av näringsskattekapitalet,
när näring bedrivits inom flera kommuner.

Landén å sin sida ville införa en starkare beskattning av näringsföretag
genom den av honom föreslagna skatten å lös egendom.

I flera av de över kommunalskatteförslagen avgivna utlåtandena
har, såsom framgår av den för dessa utlåtanden förut lämnade redogörelsen,
framhållits önskvärdheten av att inkomst av näringsföretag
drabbades av högre skatt än inkomst av arbete eller tjänst, vare sig
detta skedde i den form, att avkastningsskatt skulle träffa blott avkastning
av jordbruksfastighet, rörelse eller yrke, eller genom införande i
huvudsaklig överensstämmelse med Landéns förslag av en skatt å i
näring nedlagd lös egendom.

ö o o

Landén.

Avgivna
utlåtanden.

436

Kunyl. Majds proposition Nr 191.

Så har kammarrätten, såsom förut angivits, i sitt utlåtande framkastat,
den tanken, att den av Eiserman och von Wolcker föreslagna avkastningsbeskattningen
borde drabba allenast avkastning av jordbruksfastighet
samt av rörelse eller yrke men eftergivas beträffande övriga
förvärvskällor, varigenom man skulle erhålla en reell näringsskatt. För
att förekomma en dubbelbeskattning av näringsidkarens egen arbetsförtjänst
borde dock, enligt kammarrättens mening, värdet därav på
något sätt bortelimineras ur avkastningen, och kunde detta lämpligen
ske på det sätt, att av avkastningen finge såsom näringsidkarens egen
arbetsförtjänst avdragas dels visst minimibelopp, exempelvis 2,000 kronor,
och dels viss procent av den del av avkastningen, som överstege 2,000
kronor.

Kammarrättsrådet Smerling har i denna del uttalat skiljaktig mening
och anfört i huvudsak följande: Därest den i Eiserman—von Wolckers förslag
upptagna avkastningsskatten, såsom i kammarrättens utlåtande ifrågasatts,
utbyttes mot en näringsskatt, syntes denna böra anordnas på huvudsakligen
följande grunder. Såsom näring ansåges dels sådan verksamhet,
som medförde skyldighet att föra handelsböcker, dels jordbruk och
dess binäringar. Skogsbruk borde undantagas från denna beskattningsIbrm
och skogsaccisen bibehållas. Skatten borde träffa det i rörelsen
nedlagda kapitalet oberoende av dettas avkastning. Till i näring nedlagt
kapital skulle, då fråga vore om annan verksamhet iin jordbruk,
räknas maskiner, som icke vore att hänföra till fast egendom, inventarier,
fartyg, kraftledningar, gruvor, råmaterial, lager av färdiga produkter
och halvfabrikat, förbrukaingsvaror, utestående fordringar, kontanta
medel, patenträttigheter o. d. Enskild näringsidkare tillhöriga
aktier, obligationer, inteckningar och andra fordringar, som ej inginge
i rörelsen, borde icke medräknas i näringskapitalet. Från kapitalet
skulle få avräknas av varukredit eller bankkredit eller eljest av den
löpande affärsdriften härflytande skulder men däremot icke öbligationseller
inteckningslån eller näringsidkarens fasta lån. Vid jordbruk borde
såsom driftskapital räknas värdet av levande och döda inventarier men
däremot icke jordbrukets produkter. Något avdrag för skulder bordehär
icke ifrågakomma. Från näringsskatt syntes böra undantagas näringsföretag
av särskilt allmännyttig beskaffenhet, såsom järnvägsdrift, kanaldrift,
post, telegraf, telefon och elektrisk kraftöverföring. Genom en
näringsskatt enligt dessa grunder borde man kunna undgå att anlita de
dubbla former av inkomstbeskattning, nämligen dels med och dels utan
avdrag för gäldränta o. d., som Eiserman—von Wolckers förslag uppfoge.
Lädes i stället näringsskatten omedelbart på det i näringen ned -

437

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

lagda kapitalet, drabbades icke själva arbetskraften i denna skatteform.
Man nödgades ej heller, såsom Eiserman och von Wolcker i sitt utkast
till näringsskatt, genom invecklade bestämmelser söka utleta kapitalets
förhållande till avkastningen och den personliga arbetsinsatsen.

Under det fortsatta arbetet med kommunalskattefrågan inom finansdepartementets
lagbyrå bär vidare utredning funnits önskvärd beträffande
riktlin jerna för eu eventuell näringsskatt , och bär chefen för lagbyrån uti
en till mig ställd skrivelse anhållit, att representanter för vederbörande
näringsgrenar måtte erhålla tillfälle att yttra- sig om dessa riktlinjer.

Efter att hava omnämnt Landéns förslag till egendomsskatt å lös
egendom, Eiserman—von Wolckers avkastningsskatt och de sistnämndas
utkast till författning om näringsskatt ävensom kammarrättens utlåtande
anför därvid byråchefen:

»Vid uppgörandet av riktlinjerna för eu näringsskatt torde i forsta
hand böra tagas under övervägande skattskyldighetens begränsning med
hänsyn till näringens ait. Enligt de föreliggande förslagen skulle visserligen
även jordbruksnäringen beskattas, men det kan ifrågasättas, huruvida
ej, vad jordbruket i allmänhet angår, ett tillfredsställande resultat
kan ernås på ett enklare sätt, nämligen genom att den för jordbruksfastighet
eller rättare sagt fastighets jordbruks- (eventuellt skogs-) värde
utgående fastighetsskatten i stället göres så mycket högre. En särskild
uppmärksamhet förtjäna emellertid de fall, då till jordbruk drives binäring
av mera betydande omfattning.

De olika faktorer, till vilka hänsyn torde kunna tagas vid anordnandet
av en näringsskatt, äro det i näringsföretaget nedlagda
kapitalet, omsättningen, avkastningen, arbetarpersonalen. Ingen av dessa
faktorer synes emellertid ensam för sig kunna utgöra en teoretiskt fullt
tillfredsställande grundval för en sådan skatt.

Det i företaget nedlagda kapitalet kan sålunda, icke anses ensamt
för sig vara en lämplig måttstock för vederbörandes skattskyldighet
enligt intresseprincipen. Vissa slags näringsföretag, som röra sig med
ett litet kapital, kunna hava samma fördel av de kommunala anordningarna
eller för kommunen föranleda samma kostnader som företag
med vida större kapital (jiånför t. ex. ett gatstenshuggeri, å ena sidan,
samt en elektrisk kraftstation, å andra sidan). Därtill kommer, att en
näringsdrift kan äga ett förmögenhetsvärde utav avsevärd betydelse utöver
det i näringsdriften nedlagda kapitalet. Detta värde kan, såsom i
den vid Eiserman—von Wolckers betänkande fogade promemorian framhålles,
bero av näringens beskaffenhet, formerna för dess utövande, om -

Utrednino i
finansdepartementet.

Skrivelse från
chefen för lagbyrån.

438

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

sättningens storlek och hastighet, näringens konknrrenskraftighet, dess
anseende och inarbetade kundkrets m. m. Även om dylika omständigheter
kunna till stor del tillskrivas näringsidkarens eget arbete, så måste
de dock, åtminstone i den del de äro antingen helt oberoende därav
eller föranledda av ett redan utfört arbete, vara att likställa med ett i
rörelsen nedlagt kapital, vilket även kan omsättas i penningar vid
affärens försäljning.

Omsättningens storlek torde ej heller lämpa sig till enda beskattningsgrund.
Genom omsättningen erhålles visserligen besked om näringsdriftens
omfattning vid jämförelse med näringar av samma art. Däremot
kan densamma ej gärna tjäna till jämförelsegrund mellan olika slag av
näringsföretag; då enbart omsättningssumman göres till måttstock, tages
ju ej någon hänsyn till kostnaderna för råvaror eller för produktionen, och
driften i övrigt ställer sig olika för olika företag med samma omsättningssumma.
I den män omsättningssiffran beror på arbetets högre
värde, exempelvis särskild konstfärdighet, träffar skatten arbetsförtjänsten.
Åven inom närbesläktade verksamhetsgrenar träffar en omsättningsskatt
synnerligen ojämnt. Eu agentur, i vars omsättningssumma allenast ingå
försäljningsprovisionerna, blir sålunda gynnsammare ställd än en grosshandelsaffär
med i fäst räkning inköpta lager, vilkas värden ju ingå i
omsättningen.

Givetvis är då avkastningen (utan avdrag för gäldräntor) lämpligare
som grund för näringsskatten. Emellertid synas även i detta fall
erinringar kunna göras. Omfattande näringsföretag, vilka lämna ringa
avkastning, skulle gå i det närmaste fria från näringsskatt, medan å
andra sidan mindre företag, som på grund av sina ägares duglighet
drivits upp till hög avkastning, skulle beskattas mera. Avkastningens
storlek såsom sådan kan därför icke alltid anses vara eu tillförlitlig
mätare utav företagets intressegemenskap med kommunen. Därtill kommer,
att avkastningen år från år växlar, under det att en intresseskatt
bör, så vitt möjligt, utgå efter mera fästa normer.

Arbetarpersonalens storlek är i regel en god mätare av de utgifter
och kostnader utav skilda slag, som ett företag förorsakar kommunen
(t. ex. för skola, för fattigvård m. m.). Likaledes torde arbetarantalet
kunna tjäna som måttstock för intressegemehskapen i övrigt med kommunen,
då fråga är om industriella företag inom samma bransch. Däremot
lämnar personalens storlek icke någon tillförlitlig ledning för mätandet
av intressegemenskapen vid en jämförelse mellan olika slags företag.
Av två industrier med lika stor personal kan den ena i mångdubbelt
större omfattning draga fördel av vissa kommunala anläggningar

439

Kunyl. Maj:ts proposition Nr 191.

(t. ex. hamnar eller andra anläggningar för främjande av samfärdseln);
än otillförlitligare ställer det sig med personalen såsom måttstock vid
jämförelse mellan industriella företag, å ena, och andra näringsgrenar,
å andra sidan.

En teoretiskt tillfredsställande måttstock för näringsskatten synes
knappast kunna erhållas annorledes än genom en kombination av två
eller flera utav ovan berörda jämförelsegrunder. De två faktorer, som
måhända ligga närmast till hands såsom eu gemensam måttstock för
skattskyldighetens fördelning, torde vara kapitalet och avkastningen.
Emellertid vinnes därigenom icke full rättvisa vid jämförelse mellan de
olika näringsföretagen. kitt företag med förhållandevis litet kapital och
liten avkastning kan vare sig genom stor personal eller eljest åsamka
kommunen lika stora utgifter som ett annat företag med vida större
kapital och avkastning. Möjligen kan ett hänsynstagande till personalens
storlek ske på sådant sätt, att varje inom ett företag anställd
person anses motsvara ett visst belopp, som hopräknas med det i
företaget nedlagda kapitalet. Givetvis möter det emellertid svårigheter
att även med anlitande av sistberörda jämförelsegrund uppnå ett tillfredsställande
resultat. För att de företag, som arbeta med ett fåtal
arbetare men med stora kapital och lämna stor avkastning (t. ex. anläggningar
för alstrande av elektrisk kraft), icke skola bliva för tungt
beskattade i förhållande till andra näringsgrenar med många arbetare
men med litet kapital och ringa avkastning, måste varje anställd
person beräknas motsvara ett tämligen stort belopp; detta låter sig
emellertid icke göra utan att förrycka jämförelsen mellan vissa andra
likartade företag inbördes. Möjligen kan en lösning av nu antydda
svårigheter vinnas på det sätt, att varje anställd person beräknas motsvara
ett jämförelsevis lågt belopp samt att de företag, som arbeta med
liten personal, beredas erforderlig lättnad på sådant sätt, att den del av
näringskapitalet, som överstiger det genom personalens hopräknande
funna »arbetarekapitalet», ingår i beräkningen med ett reducerat belopp.

Skulle enighet kunna vinnas om riktlinjerna för en näringsskatt,
möta vidare svårigheter vid utformandet av de olika detalj föreskrifterna,
även om det förut berörda, här bifogade utkastet till näringsskatt
synes lämpat såsom utgångspunkt för det vidare arbetet.

Då uti de över kommunalskatteförslagen avgivna utlåtandena vederbörande
i regel icke funnit anledning att yttra sig om det allenast såsom
en bilaga till Eiserman—von Wolekers förslag fogade utkastet till
näringsskatt samt den av Landén ifrågasatta skatten å lös egendom,
ehuru tänkt närmast såsom en näringsskatt, med hänsyn till sin gestalt -

440

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

ning icke föranlett till en mera ingående diskussion av näringsskatteproblemet,
har jag härmed vördsamt velat hemställa till herr statsrådets
övervägande, huruvida icke representanter för vederbörande näringsgrenar
borde beredas tillfälle att avgiva yttrande rörande riktlinjerna för eu
näifingsskatt.

Därest herr statsrådet skulle finna denna min hemställan törtjänt
av beaktande, torde — under erinran att en näringsskatt bör läggas
uteslutande efter intresse- och icke efter förmågeprincipen samt att i
följd härav avdrag för ränta å gäld såsom regel icke lärer böra medgivas
— till vederbörandes övervägande böra hänskjutas följande frågor:

l:o) Huru böra objekten för en näringsskatt bestämmas med hänsyn
till näringens art (med särskilt avseende fästat å jordbruket och
dess binäringar) och omfattning?

2:6) Vilken eller vilka olika faktorer böra tjäna såsom grundval
för beskattningen (kapital, avkastning, personal o. s. v.)?

3:o) Efter vilka grunder böra, i händelse flera faktorer skola komma
i fråga, desamma jämföras med varandra (huru bör avkastning kapitaliseras,
vilket kapital bör varje anställd person anses motsvara o. s. v.)?

4:o) Huru böra dessa faktorer beräknas (vad skall hänföras till
näringskapital och enligt vilka grunder bör detsamma uppskattas; huru
skall vid avkastningens beräknande hänsyn på lämpligaste sättet tagas
till vederbörande näringsidkares eget arbete o. s. v.)?

5:o) Huru bör skattskyldigheten fördelas, då ett näringsföretag
bedrives inom flera kommuner eller då verksamheten delvis är förlagd
utom riket?

6:o) Vilka övriga synpunkter anses böra företrädesvis tagas under
övervägande vid anordnandet av en näringsskatt?

Det torde tillika böra framhållas, att i detta sammanhang endast
är fråga om huru en näringsskatt bör anordnas för att ernå rättvis ocli
billig fördelning av skattskyldigheten mellan företagen inbördes. Huru
stor del av det samlade kommunala skattebehovet som bör tillgodoses
genom en näringsskatt, lärer däremot ej kunna bedömas, innan riktlinjerna
för en näringsskatt .äro fastställda och erforderlig statistik införskaffats
till ådagaläggande av huru en dylik skatt kommer att
verka.»

Vid skrivelsen funuos såsom bilagor fogade dels Eiserman—von
Wolckers utkast till författning om näringsskatt, dels ock en redogörelse
om kommunal näringsskatt i vissa tyska stater samt i Frankrike.

441

Kungi. Maj:ts proposition Nr 191.

Sveriges allmänna lantbrukssällskap, lantbrukssällskapets skattedelegation,
hushållningssällskapen, industri- och handelskamrarna, Sveriges
industriförbund, Svenska bankföreningen, de av Svenska handelskammarföreningen,
Sveriges industriförbund och Svenska bankföreningen tillsatta
delegerade för prövning av skattefrågor, Sveriges allmänna exportförening,
Sveriges kemiska industrikontor, Köpmännnens riksförbund,
Kooperativa förbundet, Järnkontoret, Sveriges redareförening, Svenska järnvägsföreningen
och Svenska vattenkraftföreningen hava beretts tillfälle
att avgiva jfltrande i anledning av nyss omnämnda skrivelse, varjämte
utlåtande infordrats från vattenfallsstyrelsen.

Yttranden hava inkommit från lantbrukssällskapet, lantbrukssällskapets
skattedelegation, ett flertal hushållningssällskap, Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund,
de av handelskammarföreningen, industriförbundet
och bankföreningen tillsatta delegerade för prövning av
skattefrågor, bankföreningen, Sveriges redareförening, Järnkontoret, de
flesta industri- och handelskamrarna, köpmannaförbundet, Kooperativa
förbundet, exportföreningen, kemiska industrikontoret, järn vägs föreningen
och vattenkraftföreningen.

I en del av de inkomna yttrandena har till diskussion upptagits
jämväl frågan, huruvida en särskild näringsskatt över huvud bör införas.
Av yttrandena torde böra återgivas följande:

Sveriges allmänna lantbrukssällskaps skattedelegation: Därest man
ville lägga en näringsskatt å jordbruksnäringen, borde från denna näring
först avskiljas skogsbruk utöver husbehov och sådana binäiingar, som
dreves i mera avsevärd omfattning och vore av med industri likartad
karaktär. Återstoden utgjordes då av åkerns brukning och tillgodogörandet
inom husdjursskötseln av vissa av dess produkter samt av äng
och bete. Jordbruksnäringen i denna inskränkta bemärkelse torde inom
taxeringsdistrikten vara av så likartad karaktär, att en enkel och rättvis
norm för beräkning av skatten borde kunna utfinnas. Det syntes
emellertid nödvändigt, att denna norm vore sådan, att taxeringen ej behövde
grundas på de skattskyldigas egna uppgifter, då dels jordbrukarna
i allmänhet saknade erforderliga förutsättningar och räkenskaper för att
göra tillförlitliga värderingar och beräkningar, dels ock taxeringsmyndigheterna
i regel icke vore skickade eller villiga att utföra de undersökningar
och beräkningar, som erfordrades för att en på uppgifter från
de skattskyldiga grundad beskattning skulle bliva jämlik och rättvis.
Det som i första hand borde läggas till grund vid näringsskattetaxeringen,
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 158 käft. (Nr 191.) 56

l/tronden
Hvar skrivel
sm.

Lantbruks sällskapets skattedelega tion.

442

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

vore de olika jordbrukens inom samma taxeringsdistrikt inbördes omfattning
och betydelse som skatteobjekt. Först måste då fastställas
värdet av den jord och de byggnader, som därför användes, d. v. s. åker,
äng, bete samt skog och skogsmark, i den mån de användes för eget
behov. Till dessa värden borde ytterligare läggas de, som vore bundna
vid jordbruken i form av inventarie- och driftskapital. Huvuddelen därav
utgjordes av kreaturen. Då inom samma ort kreatursstockens storlek och
värde ej allt för mycket torde differera mellan olika jordbruk av ungefär
samma storlek och hävd, syntes eu fullt användbar grund för beräkning
av kreatursstockens storlek, uttryckt i kreatursenheter, kunna erhållas
genom sammanställning av i detta avseende förefintligt material för
örten, varvid dock denna sammanställning borde ske inom större, relativt
likartade distrikt såsom härad eller domsagor. Härvid måste emellertid
en gruppindelning ske mellan jordbruk, hänförliga till olika storleksklasser,
då kreatursstockens storlek i regel stode i visst förhållande till
brukningsdelens. Sedan sålunda det beräknade medeltalet kreatursenheter
för brukningsdelar av olika storlekar fastställts, bleve det eu
relativt enkel sak för taxeringsmyndigheten att bestämma dess värde
inom respektive distrikt. Av mindre betydelse vore i allmänhet den
del av rörelsekapitalet, som vore knuten vid jordbruket i de döda inventarierna
eller som driftskapital. Denna del borde emellertid beräknas i
visst förhållande till fastighetsvärdet och brukningsdelens storlek. Genom
att sammanlägga de sålunda erhållna värdena erhölles så för varje jordbruk
ett belopp, som syntes kunna läggas till grund för näringsskattetaxeringen
och som jordbruken emellan borde kunna verka tämligen
rättvist. Det. vore visserligen så, att de extensivt skötta och därigenom
mindre bärkraftiga jordbruken därvid nog komrae att tyngas till de välsköttas
fördel, men då det gällde att få intresseprincipen tillämpad, och
det vore otvivelaktigt, att de förra ej mindre än de senare profiterade
av de åtgärder, som den kommunala beskattningen möjliggjorde, torde
intet vara att däremot anmärka. Med avseende å skogsbruket syntes
det icke möjligt att finna eu lämplig form för näringsskattetaxering.
Ej minst för bevarande av den växande skogen till mogen ålder
vore det av vikt, att beskattning därav ej ägde rum, förrän denna ålder
nåtts och på grund därav avverkning borde ske. En kontinuerlig beskattning
under hela växttiden i förhållande till skogens växande värde
vore givetvis ägnad att påskynda avverkningen, medan däremot den nu
använda beskattningen av inkomst av skogsbruk i form av skogsaccis
för ett rationellt skogsbruk verkade vida gynnsammare. Skogsbruk
borde därför icke göras till föremål för näringsskatt. Huru taxering för

Kuiujl. Maj:ta proposition Nr 191. 448

sådan beskattning borde ske med avseende ä andra former av rörelse
än jordbruk, ville sällskapet ej närmare ingå på.

Stockholms läns hushållningssällskap angiver för anordnandet av eu
eventuell näringsskatt å jordbruket ungefär samma riktlinjer som lantbrukssällskapets
skattedelegation.

Östergötlands. Gottlands, Örebro och Västmanlands läns hushållningssällskap:
Särskild näringsskatt borde icke läggas å jordbruk och skogsbruk,
utan i stället borde en höjning av fastighetsskatten äga rum, därvid
man borde skilja på jordbruksvärde och annat fastighetsvärde. Härigenom
skulle undvikas de svårigheter, som eljest uppstode vid beräknande
av jämförelsetal för jordbruket, och beskattningen vunne i stabilitet.
Binäring, som dreves i större omfattning, borde däremot beskattas
såsom annan näring.

De av Svenska handelskammarföreningen, Sveriges industriförbund
och Svenska bankföreningen tillsatta delegerade för prövning av skattefrågor:
Det syntes delegerade, som om den ifrågasatta näringsskatten knappast
kunde anses tillfyllest motiverad av något för näringsföretagen gemensamt
kommunalt intresse. Ansåges det emellertid av praktiska skäl
nödigt, att kommunalbeskattningen uppdelades på flera olika skatteförmer,
och bland dessa en särskild s. k. intresseskatt å uäringsföretagen
icke kunde undvikas, så borde en dylik skatt, som icke kunde
undgå att i många fall drabba ojämnt och orättvist, inskränkas till att
avse endast en mindre del av kommunens skattebehov. Därest eu näringsskatt
av ifrågasatt art infördes, borde den avse all näringsverksamhet.
Dock kunde det ifrågasättas, att de s. k. fria yrkena, vilkas avkastning
i huvudsak representerade inkomst av personligt arbete, undantoges
från näringsskatten, liksom det syntes tänkbart att undantaga
jordbruket, mot att fastighetsskatten höjdes i motsvarande grad. V ad
däremot anginge jordbrukets binäringar borde dessa, när de dreves i
mera avsevärd omfattning, göras till föremål för beskattning på samma
sätt som näringsföretag i allmänhet. Vad anginge de faktorer, som
borde tjäna såsom grundval för beskattningen, syntes, därest skatten
beräknades efter det i företaget nedlagda kapitalet jämte den kapital! -serade avkastningen, fördelningen av skattebördan bliva i genomsitt så
rättvis, som över huvud vore möjligt beträffande en intressebeskattning.
Det hade ifrågasatts, att hänsyn jämväl borde tagas till arbetarpersonalens
storlek. Det syntes emellertid tvivelaktigt, om icke detta skulle
medföra komplicering av skatteproblemet utan motsvarande gagn. Om

Huahåll i.

mgssill)

skapen.

Uandalskammarför

eningona
m. fl. skatte
delegati on.

444

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

två företag hade lika kapital och lika avkastning, syntes den omständigheten,
att det ena företaget beredde sysselsättning och utkomst åt ett
större antal personer icke utgöra anledning att underkasta detta företag
strängare beskattning än det andra. Det vore visserligen antagligt, att
det företag, som hade den talrikare personalen, därigenom komme att
förorsaka kommunen större utgifter för skola och fattigvård än det
andra, men å andra sidan utgjorde denna personal lika många personliga
skatteobjekt, som själva bidroge till kommunens utgifter, och det
torde med fog kunna frågas, om icke de skatter, som tillfördes en
kommun genom ett näringsföretag med dess direkt och indirekt anställda
personal, i regel mer än täckte de genom samma företag och personal
förorsakade nytillkommande kommunalutgifterna. Vidare torde man vid
en intressebeskattning icke hava att taga hänsyn till kostnad för skolundervisning,
vilken utgjorde ett statsändamål och borde bestridas med
beskattning efter förmåga, och i samma mån som den allmänna folkpensioneringen
samt sjuk- och olycksfallsförsäkringen utvecklades, torde
behovet av fattigunderstöd från kommunens sida bliva av mindre betydelse.
Vid beräkning av det skattepliktiga kapitalet borde självfallet,
därest särskild fastighetsskatt infördes, den egendom, som inginge i
taxeringsvärdet å läst egendom, icke inräknas i kapitalet. Vidare syntes
det riktigt att, såsom i det Eiserman—von Wolckerska utkastet också
föreslagits, upplånat rörelsekapital finge avdragas från den del av tillgångarna,
som utgjordes av kontanta medel, utestående fordringar m. m.
Den omständigheten, att ett visst företag icke behövde ligga ute med
utestående fordringar, syntes nämligen icke böra bereda fördelar i
skattehänseende framför i detta avseende sämre ställda företag. Vid
beräkning av företagets avkastning borde givetvis tillses, att den del
av avkastningen, som representerade värdet av näringsidkarens eget
arbete, icke medräknades, och att det omöjliggjordes för aktiebolag och
andra juridiska personer att genom fastställande av oskäliga lönebelopp
för affärsledningen undandraga sig näringsskatt. Att finna en lämplig
grund för rättvis fördelning av skatten mellan de olika kommuner, inom
vilka näringsverksamheten bedreves, torde vara förenat med stora svårigheter,
men av vikt vore, att grunden bleve sä enkel och praktisk som
möjligt. Om det icke komme att möta praktiska svårigheter att mel
säkerhet avgöra, huru stor del av den näringsskattepliktiga förmögenheten
under beskattningsåret varit nedlagd i varje särskild kommun,
syntes intet vara att invända mot att skatten fördelades mellan kommunerna
efter denna grund och utan hänsyn till den del av avkast -

Kungi. Maj ds proposition Nr 191. 445

ningen, som kunde anses belöpa å rörelsen inom varje kommun, något
som antagligen vore svårare att fastställa.

Svenska bankföreningen och Sveriges redareförening hava uttalat sin drakte
anslutning till det av nyssnämnda delegerade avgivna yttrande, varjämte eningen, Sve
..Järnkontoret förklarat sig i huvudsak ansluta sig till samma yttrande TfffH/e<1areh
med särskilt påpekande, att, om en kommunal näringsskatt ansåges jarakoiaoret.
böra komma till stånd, grunderna för densamma icke borde alltför
mycket invecklas.

Stockholms och Skånes handelskammare hava uttalat sin anslutning Handelntill
det yttrande, som avgivits utav den av Svenska handelskam mar- ''
föreningen m. fl. tillsatta skattedelegationen.

Östergötlands och Södermanlands handelskammare: l det Eiserman

—von Wolckerska utkastet till näringsskatt hade man utgått från att
näringsdriftens omfattning i stort sett utgjorde en mätare av den grad,
i vilken näringen vore med sina intressen bunden vid kommunen, orsakade
olägenheter och kostnader för kommunen eller droge nytta av
sådana kommunala anordningar, vilka särskilt vore avsedda eller eljest
ägnade att befordra näringslivet och. dess intressen inom kommunen.

Enligt kammarens förmenande vore emellertid den förutsättning oriktig,
som generellt utginge ifrån att alla närings företag vore med sina intressen
bundna vid kommunen med ett intresse, som vore starkare än
andra samhällsmedlemmars, att näringsföretagen droge nytta av kommunens
mångahanda anordningar, vilka vore avsedda att befordra
näringslivet, på den övriga menighetens bekostnad samt att företagens
intressen i kommunen stode i direkt förhållande till deras omfattning,
utan att någon som helst hänsyn toges till de fördelar, näringslivet
medförde för samhällets medlemmar i övrigt. Det vore tvärtom näringslivet,
som utgjorde medlet för kommunens utveckling. Vad anginge
de såsom grundval för beskattningen ifrågasatta faktorerna, så utgjorde
varken anläggningskapitalets eller driftskapitalets storlek någon
måttstock på en närings intresse i en kommun. Driftskapitålets storlek
vore för övrigt mycket variabelt, särskilt i s. k. säsongaffärer.

Skulle man följa värdesättniugen i balansräkningen, skulle man bliva
beroende av den tid, då bokslutet skedde, ty någon genomsnittsberäkning
skulle svårligen kunna åstadkommas. Redan härav torde
.framgå, att driftskapitalet icke ens i kombination med andra faktorer
kunde användas för att få uttryck för ett företags stadigvarande
intresse i kommunen. För övrigt torde balansräkningens uppgifter icke

446

Kungi-. Maj ds proposition Nr 191.

alltid kunna läggas till grund för taxeringen, enär synnerligen växlande
principer utgjorde grundvalen för näringsidkarnas värdering av tillgångarna,
i det den ene värderade högt, den andre lågt. Det erbjöde
praktiska omöjligheter för taxeringsmyndigheterna att ens tillnärmelsevis
årligen kunna kontrollera de lämnade uppgifterna. Icke heller omsättningens
storlek kunde giva någon bild av företagets intresse i kommunen,
lika litet som den kunde tjäna till jämförelsegrund mellan olika
slag av näringsföretag. Vad avkastningen beträffade torde det utan
vidare vara uppenbart, att den i många fall vore beroende av företagarens
duglighet och affärsförmåga. Om eu hög avkastning skulle beskattas
högre, bleve detta en beskattning av företagarens inkomst på
grund av duglighet och företagsamhet, d. v. s. av eget arbete, TV
värdet av det egna arbetet torde icke i de olika företagen kunna till
siffran konstateras. Vidare hade påståtts, att arbetarpersonalens storlek
i regel vore en god mätare på de utgifter utav skilda slag, som ett
företag förorsakade kommunen (till exempel för skola, fattigvård in. m.).
Häremot kunde påpekas, att, då folkundervisningen angivits såsom eu
ren statsangelägenhet, det förefölle omotiverat att kräva en kommunal
intresseskatt för en statsangelägenhet, samt att på grund av folkpensioneringen
och den statliga olycksfallsförsäkringen kommunernas utgifter
för fattigvård torde komma att minskas. Åven om man kombinerade
två eller flera av de berörda jämförelsegrunderna, syntes man icke kunna
komma till ett något så när antagligt resultat. Kammaren hemställde
därför, att förslaget till näringsskatt icke måtte föranleda till någon
åtgärd.

Smålands och Blekinge handelskammare: Ehuru handelskammaren,
vilken förut avstyrkt Landéns förslag om skatt å lös egendom, fortr
farande ogärna såge införandet av en speciell skatt å näringarna, måste
det medgivas, att det Eiserman—von Wolckerska utkastet till en näringsskatt
framstode såsom mera tilltalande än Landéns nämnda förslag. Därest,
en kommunal näringsskatt skulle införas, borde det beaktas, att icke
någon av de kommunala institutionerna fungerade uteslutande i näringsidkarnas
intressen, utan att samtliga innebyggare i kommunen därav
både större eller mindre nytta. Det läte sig ej heller göra att bestämma
den proportion, i vilken de särskilda näringsidkarna hade nytta. Eu
kommunal näringsskatt borde därför utgå efter samma grunder för alla
näringsidkare och utan särskild progression för någon. Beträffande
jordbruket hade det ifrågasatts, om ej samma skatteresultat, som avsåges
med en näringsskatt, kunde uppnås genom skärpt fastighetsbeskattning.
Kammaren ville medgiva, att en dylik anordning genom sin enkelhet

447

Kungl. Mnj:ts proposition Nr 191.

skulle erbjuda störa tordeiar, men å andra sidan ville kammaren betona,
att. jordbruksnäringen redau nu ofta bedreves med produkter, som ej
hämtades från fastigheten själv, och att i dylikt fall fastighetens taxeringsvärde
ej stode i pi''oportion till omfattningen av den därstädes
drivna näringen. Sålunda torde vid användning i större skala av kraftfoder
kreatursstammen å en fastighet kunna bliva avsevärt större, än
om densamma huvudsakligen skulle underhållas av fastighetens produkter.
Jordbruket med binäringar syntes sålunda böra upptagas såsom objekt
för en näringsskatt. — Angående de faktorer, som borde tjäna som
grundval för beskattningen, ville kammaren fastslå, att omsättningen i
ett näringsföretag knappast lämpade sig att använda såsom sådan faktor.
Vad därefter anginge avkastningen såsom beskattningsgrund, måste framhållas,
att, då en inkomstskatt skulle komma att ställas vid sidan av eu
näringsskatt, lagd såsom objektskatt, en dubbelbeskattning av avkastningen
eller viss del därav lätt skulle kunna uppstå. Däremot syntes
det i näringen nedlagda kapitalet jämte personalen kunna väljas såsom
beskattningsgrund. Då maskinernas större värde nedbringade personalbehovet
och vice versa, komme dessa båda grunder att logiskt balansera
varandra. Vad anginge en kapitalisering av personalen, kunde det ifrågasättas,
om icke till grund för denna kunde läggas till personalen utbetald
lön. Lönen vore ju i viss mån uttryck för företagarens egen
uppskattning av löntagarens värde för näringen, och en viss proportion
mellan en löntagares »kapitalvärde» för näringen och hans lön torde
alltså vara ostridig. — I avseende å skattens fördelning, då näring bedreves
inom flera kommuner, så syntes enda möjligheten att här få
tillfredsställande resultat vara, att alla företag, som dreve affärsverksamhet
inom flera kommuner, bleve taxerade av eu centralmyndighet,
för riket eller eventuellt ett mindre antal dylika. Om så skedde, torde
fördelningen kunna ske efter i huvudsak de i det Eiserman—von
Wolckerska utkastet angivna grunder.

Handelskammaren för Gävleborgs lön, Uppland och Dalarna: I motsats
till kammarrätten syntes det handelskammaren, som om en näringsskatt,
på grundval av det Eiserman—von Wolckerska utkastet vore att föredraga
framför en revidering av avkastningsskatten i den allmänna riktning,
kammarrätten antytt. Avkastningsskatten bleve otvivelaktigt mera
en skatt efter förmåga än efter intresse, och denna allmänna karaktär
skulle skatten ej frångå, även om den enligt kammarrättens förslag
reviderades till en näringsskatt. Näringsskatten enligt det Eiserman—
von Wolckerska utkastet vore däremot en nästan ren objektskatt, och
ett upptagande av denna skattetyp skulle på ett efter kammarens för -

448

Kung.,. proposition Kr 191.

menande lyckligt sätt ytterligare betona intresseprincipen och bidraga
till att giva skattein täkter u a större fasthet och stabilitet. För denna
uppfattning syntes även tala, att ju närmare näringsskatten anslöte sig
till en ren objektskatt, desto mindre bleve faran för att en dubbelbeskattning
av den avkastning, som härrörde från arbete, komme till stånd.
Vad härefter anginge frågan om näringsskattens bestämmande efter
skatteobjektens art, hade kammaren i anslutning till den uttalade tanken
att skilja jordbruk från annan näring stannat vid den uppfattningen,
att gemensamma regler för beräkning av den näringsskattepliktiga förmögenheten
inom dessa båda huvudgrupper icke lämpligen kunde uppgöras.
Kammaren trodde det vara mera praktiskt, enklare och ur skatteregleriugssynpunkt
fördelaktigare, om jordbrukets näriugsskatt utginge
genom ett tillägg på jordbruksfastighetens taxeringsvärde, varvid givetvis
i enlighet med kommunalskattesakkunnigas förslag skillnad måste göras
mellan odlingsbar mark, skogsmark samt fastighetens tomt- och industrivärde.
Jordbrukets binäringar borde däremot underkastas näringsskatt,
när de nådde den omfattning, att det däri investerade anlägguings- och
driftskapitalet kunde väsentligen inverka på jordbruksfastighetens bidragsskyldighet.
Vad andra näriugsföretag än jordbruk beträffade, torde enligt
kammarens förmenande det Eiserman—von Wolckerska utkastet
kunna tjäna som en god utgångspunkt för ett blivande lagföl slag. Så
som beaktansvärda fördelar i detta utkast torde kunna betecknas, dels
att som grund för näringsskatten tagits en kombination av anläggningsoch
driftskapitalet samt av meravkastningen, dels också att därvid den
första faktorn givits primär och den andra blott sekundär betydelse.
Härigenom syntes skatten fä karaktär av en verklig objektskatt, utan
att dock t. ex. genom väsentliga nedskrivningar eller eljest genom
för låga bokföringsvärden en riktig beräkning av anläggningsvärdet
mera uppenbart äventyrades. Däremot förmenade kammaren, att upptagandet,
av arbetarantalet som en subsidiär iördelningsgrund blott
skulle bidraga till att ytterligare komplicera skattesystemet, utan att
motsvarande fördel genom en mera rättvis beskattning därmed skulle
vinnas. För den händelse arbetarpersonalens storlek vid näringsgrenar
av olika slag skulle kunna tjäna som måttstock för de utgifter, som
därigenom skulle förorsakas kommunen, måste givetvis, om rättvisa skulle
kunna ernås, hänsyn tagas till arbetarpersonalens sammansättning och
anställningstid under året, vidare till näringsgrenens yrkesfarlighet och
andra liknande förhållanden, samt slutligen till huruvida arbetarna även
vore bosatta i den kommun, inom vilken företaget vore beläget. De
förhållanden, som borde komma i betraktande, syntes därför vara av eå

449

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

mångskiftande art, att ett rättvist hänsynstagande även till de väsentligast
inverkande faktorerna skulle medföra högst betydande skattetekniska
svårigheter. Dessutom torde icke kunna förbises, att, ju större
arbetarpersonal ett företag sysselsatte, desto större blevo den skattepliktiga
inkomst, som tillfördes kommunen, och därigenom komme också
vid fördelningen av sådana kommunala utgifter, som skäligen kunde
sägas vara beroende av arbetarantalets storlek, vederbörlig hänsyn att
tagas i förevarande avseende. Vidare ville kammaren fästa uppmärksamheten
på att en näringsskatt enligt utkastet komme att tungt drabba
sådana företag, vilka utom betydande anläggningskostnader krävde
längre tid icke blott för anläggningarnas fullbordande utan även för inarbetande
av den nya rörelsen. Då dylika företag enligt förslaget skulle
hava att betala näringsskatt utan hänsyn till vare sig om någon avkastning
å rörelsen uppkommit eller om över huvud taget någon rörelse under
året ägt rum eller ej, syntes eu sådan skatt mången gång kunna bliva
synnerligen betungande och rent av hinderlig för tillkomsten av nya
företag. Kammaren ville därför föreslå, att möjlighet bereddes nj^bildade
företag att under viss tid från företagets bildande åtnjuta rätt att beräkna
avdrag å sin näringsskattepliktiga förmögenhet, i den mån avkastningen
icke uppginge till 6 Va procent därå. Slutligen ville kammaren
framhålla den oegentlighet, som enligt utkastet förefunnes i de
allmänna bestämmelserna om skattefördelningen, nämligen att den totala
näringsskatten skulle utgå efter näringsskattekapitalet, medan för^
delningen däremot skulle ske endast efter den näringsskattepliktiga förmögenheten.
I den mån denna oegentlighet utan komplicerade bestämmelser
läte sig undanröjas, syntes detta vara önskvärt.

Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare: Kammaren delade
kammarrättsrådet Smerlings uppfattning, att skogsbruk borde undantagas
från näringsskatten och skogsaccisen bibehållas, varjämte kammaren ville
ifrågasätta, huruvida icke fiske borde uttryckligen uppräknas bland de
skattepliktiga näringarna, då detta kunde bedrivas i stor utsträckning utan
att vare sig medföra bokföringsskyldighet eller kunna anses såsom en
jordbrukets binäring. 1 avseende å vad som borde räknas såsom i näring
nedlagt kapital ville kammaren jämväl ansluta sig till Smerlings åsikt.
Av de faktorer utom det i näringen nedlagda kapitalet, som ifrågasatts
såsom måttstock för skattskyldigheten, måste omsättningen genast utmönstras
såsom en synnerligen otillförlitlig måttstock. Däremot ansåge
kammaren givet, att hänsyn borde tagas till avkastningen, även om en
fristående inkomstskatt ställdes vid sidan av näringsskatten, och ansåge
kammaren sig kunna i princip biträda det Eiserman—von Wolckerska
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 158 höft. (Nr 191.) 57

Förslag till
låring »skatt.

Utlåtanden

över förslaget.

450 Kung!. Maj:ts proposition Nr 191.

utkastets bestämmelser om kapitulering av den del av avkastningen,
som överstege viss procent av förmögenheten, utan att kammaren dock
kunde bedöma, i vad mån den föreslagna kapitaliseringsskalan vore
lämplig och rättvis. Kammaren funne emellertid rättvist, att vid avkastningens
beräkning avdrag (inge ske för företagarens egen arbetsförtjänst,
och det minimibelopp, som härvid kunde ifrågakomma, borde
sättas till minst det dubbla av vad kammarrätten ifrågasatt. Enligt,
kammarens förmenande talade slutligen många skäl för att vid anordnandet
av en näringsskatt hänsyn toges även till det i ett törntåg anställda
arbetarantalet. Otvivelaktigt förhölle det sig så, att månget
industriellt företag med stor arbetarstam förorsakade kommunen större
utgifter för skolor, fattigvård, anläggning och underhåll av gator och
ledningar, än som täcktes av skatteinkomsterna från företaget och dess
personal. Ehuru tanken att räkna även ett företags arbetspersonal såsom
eu faktor vid näringskapitalets hopsummering vore ny och för
svenska förhållanden främmande, funne kammaren sålunda önskvärt, att
den toges under omprövning. Stora svårigheter mötte säkerligen för
en rättvis avvägning av det belopp, vilket såsom »arbetarkapital» borde
läggas till det övriga näringskapitalet, och antagligen måste detsamma
växla, åtminstone så att skillnad gjordes mellan stad och ren landsbygd.
Grunden för beräkningen borde dock vara den, att sådan del av ett
företags personal, som nådde upp till viss minimiinkomst, icke inräknades
i arbetarkapitalet, och att vid beräkningen av det belopp, som den
övriga personalen skulle anses motsvara, användes cn degressiv skala, sä
att de lägst avlönade inginge med största belopp i nämnda fiktiva kapital.

Sedermera har inom finansdepartementet utarbetats ett förslag till
näringsskatt, vilket förslag i sina huvuddrag överensstämde med det nu
framlagda. Sålunda skulle enligt detta förslag näringsskatten träffa all
näring med undantag av jordbruk med dess binäringar samt skogsbruk,
av staten driven industriell verksamhet för försvarsändamål, riksbankens
och riksförsäkringsanstaltens verksamhet samt järnvägs-, kanal-, post- telegraf-
och telefondrift, och skulle skatten utgå efter ett näringsskattekapital.
som bildades med hänsyn tagen till storleken av den i näringen nedlagda
förmögenheten, till det kapitaliserade värdet av avkastningen i
vad den överstege viss procent av den näringsskattepliktiga förmögenheten
samt till antalet arbetare.

Över det sålunda utarbetade förslaget hava yttranden infordrats
från kammarrätten, järnvägsstyrelsen, telegrafstyrelsen, vattenfallsstyrelsen

Kungl. Maj:ts proposition Nr !91. 4f>l

och försäkringsinspcktionon, varjämte Svenska järn vägsföreningen samt
de av Svenska handelskammarföreningen, Sveriges industriförbund och
Svenska bankföreningen tillsatta delegerade för prövning av skattefrågor
erhållit tillfälle att avgiva yttrande över förslaget. Av dessa hava samtliga
med undantag av nyssnämnda delegerade inkommit med yttrande,
varjämte försäkringsinspektionen överlämnat yttranden, som till densamma
inkommit från Svenska livförsäkringsbolagens direktörsförening,
Svenska försäkringsföreningens styrelse samt Landsbygdens ömsesidiga
brandförsäkringsbolags förening.

Av de inkomna yttrandena skall jag nu redogöra blott för kammarrättens,
enär övriga uttalanden huvudsakligen hänföra sig till vissa
detaljbestämmelser för de näringar, vilka myndigheterna och korpora
tionerna företräda. Dessa yttranden komma därför att i viss män beröras
vid redogörelsen för ifrågavarande detaljbestämmelser.

Kammarrätten anför i sitt utlåtande huvudsakligen: Det nu

remitterade förslaget upptoge en näringsskatt, byggd på dels det i
näringen nedlagda kapitalet, dels näringens avkastning och dels antalet
av de i näringen sysselsatta arbetarna. Ur teoretisk synpunkt
funne kammarrätten den sålunda angivna grundvalen för en näringsskatt
icke lämna rum för anmärkningar. Givetvis borde en kombination
av nyssnämnda faktorer lämna ett mera fullständigt och tillförlitligt
uttryck för näringsverksamhetens intressegemenskap med kommunen
än vad avkastningen ensam förmådde, liksom ock en näringsskatt
enligt förslagets grunder innebure en större stabilitet än en näringsskatt,
som uteslutande vilade på avkastningen. Förslagets tillämpning
vore emellertid uppenbarligen förenad med betydande tekniska
svårigheter. Frågan, huruvida förslagets teoretiska fördelar vore så övervägande,
att hänsynen till de vid tillämpningen framträdande svårigheterna
borde eftergivas, syntes kammarrätten nog så vansklig att besvara.
Denna fråga stode i visst samband med spörsmålet om ändring
i taxeringsnämndernas organisation. T den mån taxeringsnämnderna tillfördes
större sakkunskap och i övrigt taxeringsarbetet för nämnderna
underlättades, minskades betänkligheterna mot att pålägga dem ett taxeringsarbete
av den invecklade art, förslaget innehölle. Kammarrätten
ansåge sig icke kunna göra annat uttalande i saken, än att med taxeringsarbetets
nuvarande organisation kammarrätten icke vågade förorda
förslagets antagande.

De med förslaget förenade skattetekniska svårigheterna hade
föranlett den principiellt oriktiga anordningen, att från näringsbe -

Kamma

r5tt#n

452

Kungl. Majds proposition Nr 191.

skattning undantaga jordbruksnäringen. I stället skulle enligt förslagets
motivering fastighetsskatten för jordbruket så avvägas, att denna
skatt komme att omfatta icke blott skatt å fastigheten såsom sådan
utan jämväl skatt å därå drivet jordbruk med binäringar. Beträffande
en dylik anordning, som medförde, att fastighetsskatten erhölle
olika karaktär, allt efter som den träffade jordbruksfastighet eller
annan fastighet, kunde vidare erinras, att fastighetsskatten och näringsskatten
icke kunde med varandra så jämföras, att genom repartitionstalens
avvägande den ena skatten kunde exakt kompensera den andra.
Härjämte kunde framhållas, att i de fall, då jordbruket eller någon dess
binäring dreves på sådant sätt, att avkastningen väsentligen överstege
den normala avkastningen å en jordbruksfastighet med motsvarande
taxeringsvärde, sådan näring bleve för lågt taxerad. Sålunda komme
handelsträdgårdsrörelse och å vissa egendomar mera intensivt bedriven
kreatursupplodning att intaga en allt för gynnad ställning i förhållande
till vanligt jordbruk. Följdriktigt borde jordbruket och dess binäringar
underkastas näringsbeskattning liksom annan näring. Vad därefter anginge
skogsbruk, utgjorde enligt kammarrättens mening skogsaccisen
obetingat den lämpligaste formen för näringsbeskattning. Om skogsaccisen
i varje fall måste bibehållas, vilket torde bliva förhållandet, om
lägre skattskyldighet bestämdes för skogsvärde än för annat fastighetsvärde,
förelåge ytterligare anledning att förlägga jämväl skogsbrukets
näringsbeskattning till nämnda beskattningsform. Skogsaccisen skulle
i sådant fall utgöra kompensation för dels vad som bruste i full fastighetsskatt
för skogsvärdet och dels näringsskatt för jordbruket. Det föreliggande
förslaget undantoge visserligen skogsbruket från näringsskatt,
men enligt motiveringen skulle ersättning härför lämnas genom högre
fastighetsskatt å skogsmarken. Dylik förhöjning i fastighetsskatten,
vilken förhöjning väl även borde gälla för skogsvärdet, komme sålunda
att verka såsom en permanent näringsskatt å skogsbruket. Angelägenheten
av att för skogsbruket så vitt möjligt undvika permanent skattebelastning
och i stället uttaga så mycket större skatt vid skogens avverkning
föranledde kammarrätten att bestämt avstyrka förslagets ståndpunkt
i förevarande fråga och i stället förorda accisbeskattning.

Kammarrättsrådet Smerling har varit skiljaktig och yttrar: Vid avgivandet
av kammarrättens utlåtande över kommunalskatteförslagen hade
han i reservation förordat införandet av kommunal näringsskatt, avsedd
att träffa det i rörelsen nedlagda kapitalet, oberoende av dettas avkastning.
Det nu föreliggande förslaget skilde sig från denna ståndpunkt
så till vida, att det i näringen nedlagda kapitalet kombinerades med

Kungl. Majis proposition Nr 191. 453

Kapitulering av s. k. meravkastning och arbetarkapital. Vidkommande
det föreslagna tillägget av arbetarkapital funnes icke anledning
till någon erinran. Vad anginge den föreslagna bestämmelsen,
att till det i näringen nedlagda kapitalet skulle läggas ett belopp, vilket
motsvarade en kapitalisering av den del av avkastningen, som överstege
sex procent av kapitalet, syntes denna bestämmelse snarare vara
avsedd att åstadkomma kontroll över uppskattningen av det egentliga
näringskapitalet än vara betingat därav, att näringen i följd av en högre
avkastning skulle hava ett större intresse i kommunen. Den högre inkomsten
komme nämligen, oberoende av näringsskatten, till synes vid
den inkomstskatt, som jämväl vore avsedd att ingå i det kommunala
skattesystemet. Det syntes därför knappast befogat att föreskriva, att
två näringsidkare, som hade lika stort i kommunen nedlagt närings■kapital
och lika antal arbetare, skulle i fråga om näringsskatten behandlas
olika därför, att den ene näringsidkaren uppnått en avkastning,
överstigande sex procent, under det att avkastningen av den andres
näring stannat vid detta eller lägre procenttal. Ur skatteteknisk synpunkt
skulle ett borttagande av de föreslagna ganska invecklade bestämmelserna
om kapitalisering av meravkastning innebära eu betydande
förenkling, och torde detta, då det gälide införandet av eu ny
skatteform, förtjäna särskilt beaktande.

Såsom jag förut framhållit, bör enligt min åsikt förutom intresseskatt
å fastighet införas jämväl en intresseskatt å näringarna i form
av en särskild näringsskatt, detta på den grund, att näringsidkaren
liksom fastighetsägaren har större nytta av kommunens inrättningar än
t. ex. en löntagare, samt att näringsidkaren förorsakar kommunen
särskilda utgifter. En dylik näringsskatt torde böra utformas såsom
en repartitionsskatt, vilken jämte fastighetsskatten och den kommunala
inkomstskatten deltager i den allmänna repartitionen för täckande av
kommunens utgifter. För att detta skall möjliggöras, måste de olika
näringsföretagen åsättas jämförelsetal, vilka kunna direkt jämföras med
taxeringsvärde å fast egendom och med inkomst, så att ett visst belopp
i jämförelsetal för näringsskatten kommer att motsvara ett visst belopp
i fastighetstaxeringsvärde och en viss inkomst. Jag skall dock nu icke
ingå på frågan om repartitionsgrunderna utan inskränka mig till att behandla
frågorna, efter vilka grunder jämförelsetalen för olika näringar
böra bildas.

Rent principiellt sett borde näringsskatten drabba varje näringsforetag
i förhållande till den nytta, företaget har av kommunens inrätt -

Departem«iit»-

chefien

454

Kungl. Mnj:ts proposition Nr 191.

nmgar, och till de särskilda utgifter, det förorsakar kommunen. Att
exakt mäta detta förhållande är emellertid omöjligt. Av praktiska skäl
låter det sig icke göra att vid bildande av jämförelsetal för olika slag av
näringar taga hänsyn t. ex. därtill, att dessa på grund av arten av sin
verksamhet i olika hög grad draga nytta av kommunens inrättningar.
Man blir därför tvungen att, vid bildande av jämförelsetal, såsom normgivande
för alla slags företag taga någon eller några faktorer, vilka
få anses uttrycka storleken av näringarnas intressegemenskap med kommunen.

De faktorer, som ifrågasatts att kunna tjäna till ledning vid bildande
av jämförelsetal för näringsskatten, äro det i näringen nedlagda kapitalet,
avkastningen, omsättningen och arbetarantalet. En del hörda
korporationer, t. ex. Sveriges exportförening, Sveriges kemiska industrikontor
samt Östergötlands och Södermanlands läns handelskammare, hava
ansett, att de föreslagna faktorerna varken var för sig eller i någon
som helst kombination kunna giva ett tillfredsställande utryek lör ett
näringsföretags samhörighet med kommunen, samt, bland annat pa denna
grund, avstyrkt införande av näringsskatt.

Det. torde visserligen, såsom jag nyss antytt, vara omöjligt att.
vare sig med hänsynstagande till de föreslagna fyra faktorerna eller
vilka som helst andra faktorer bilda ett jämförelsetal, som ger ett exakt
uttryck för ett näringsföretags intressegemenskap med den kommun,
däri det drives, men enbart den omständigheten, att uttrycket icke kan
bliva fullt exakt, lärer icke få avskräcka från införande av en skatteform,
vilken kan anses väl motiverad. För övrigt skulle liknande skäl kunna
aberopas mot varje skatteform. Så bygger ju t. ex. inkomst- och förmögenhetsskatten
å skatteförmågan, och denna kan naturligen aldrig
fullt exakt utrönas, men detta torde icke ha ansetts utgöra något hinder
mot införandet av sagda skatt. Det är tillräckligt, om man med ledning
av en eller flera faktorer kan bilda jämförelsetal, vilka kunna anses i
störa drag uttrycka de olika näringsioretagens intressegemenskap med
kommunen.

Av de ifrågasatta faktorerna torde omsättningen vara den, som
minst lämpar sig såsom måttstock vid jämförelse mellan näringsföretag
av olika slag. I en affär, som arbetar med dyrbara ravaror, blir omsättningen
uttryckt i penningar stor, under det mängden omsatta varor,
vilken snarare får anses bestämmande för företagets intresse av kommunens
inrättningar, blir ringa. T en affär med billigare varor blir förhållandet
omvänt.

Kammarrätten har i sitt utlåtande över kommunalskatteförslagen

Kanyl. Maj:In proposition Nr 191. 455

ansett, att eu näringsskatt kunde grundas enbart på avkastningens storlek,
och denna åsikt delas av kemiska industrikontoret, som anser, att
avkastningens storlek är den enda tänkbara normen för näringsskatten.
Enligt min åsikt måste dock avkastningen ensam i regel anses såsom eu
mindre tillfredsställande måttstock lör ett företags intresse av kommunen.
Ett företag kan lämna stor avkastning utan att egentligen begagna''
kommunens inrättningar eller förorsaka kommunen utgifter, under det
att ett mil jo u företag, som drager stor nytta av de kommunala inrättningarna
och förorsakar kommunen stora utgifter, kanske icke lämnar
någon nämnvärd avkastning. Vidare kunde, om hänsyn toges blott till
avkastningen, ett och samma företag, vilket två olika år dreves i nästan
samma utsträckning, komma att det ena året betala eu hög näringssätt,
enär på grund av konjunkturförhållanden avkastningen vore stor,
men det andra året, då konjunkturerna vore dåliga, kanske icke erlägga
någon som helst näringsskatt. 1 viss omfattning torde dock näringsskatten
kunna vila å avkastningen, nämligen då övriga föreslagna faktorer
kunna befaras giva etr, missvisande resultat; jag skall senare
återkomma till behandlingen av frågan om den roll, avkastningen enligt
förslaget spelar vid bestämmande av objektet för skatten.

Storleken av det i ett näringsföretag nedlagda kapitalet synes i
regel bäst lämpa sig såsom mätare av det intresse, företaget har av
kommunens inrättningar. Däremot är kapitalet icke lika god måttstock
för de utgifter, som företaget kan anses förorsaka kommunen, då dessa
utgifter i regel sammanhänga med antalet i företaget sysselsatta arbetare
och arbetarantalet vid jämförelse mellan näringar av olika slag icke
står i proportion till det nedlagda kapitalet. Jag anser dock, att det
nedlagda kapitalet är den enda jämförelsegrund, som man kan ifrågasätta
att använda ensam, och i varje fall bör den enligt min åsikt
vara en av de faktorer, som skola bestämma skatteobjektets storlek.
Härigenom vinnes även största möjliga stabilitet hos skatten, enär
kapitalet i ett företag icke växlar år från år i lika hög grad som
exempelvis omsättning eller avkastning. Det kapital, vartill hänsyn
skall tagas, bör enligt min åsikt vara allt det i näringen nedlagda
kapitalet, såväl det, vilket är nedlagt uti till stadigvarande bruk avsedda
tillgångar, anläggningskapitalet — att fastigheter, för vilka ju erlägges
fastighetsskatt, undantagas, är en sak för sig — som det mera
tillfälligt nedlagda kapitalet, driftskapitalet. Endast om både anläggnings-
och driftskapital medräknas, lämpar sig kapitalet såsom måttstock
vid jämförelse mellan näringar av olika slag, då i vissa slags

456

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

näringar, däri kapitalet spelar en stor roll, ock vilka i stor utsträckning
dra o-a fördel av kommunens inrättningar, t. ex. handelsrörelse, kapitalet
huvudsakligen är att anse såsom driftskapital. Dylika näringar skulle
i jämförelse med t. ex. industriel] verksamhet bliva för lindrigt beskattade,
därest hänsyn toges blott till anläggningskapitalet. De flesta börda
korporatiouer hava också ansett, att vid näringsskatteobjektets bestämmande
hänsyn bör tagas till hela det i näringen nedlagda kapitalet.

Om det i näringen nedlagda kapitalet kan anses bilda den lämpligaste
måttstocken på den nytta, ett företag har av kommunens inrättningar,
synes däremot, såsom nyss antytts, antalet i ett företag anställda
personer, arbetarantalet, vara mest ägnat att uttrycka storleken
av de utgifter, företaget kan antagas förorsaka kommunen, i det att
dessa utgifter i regel just bero på förefiutligheten av arbetare i företaget.
Arbetarantalet lämpar sig dock icke såsom enda faktor, då, man därigenom
skulle vid skatteobjektets bestämmande taga alltför liten hänsyn
till den fördel, företagen hava av kommunen; arbetarantalet kan
nämligen icke anses vara någon tillförlitlig måttstock å denna fördel, då
många företag med relativt litet arbetarantal ju ofta hava stort intresse
av kommunen och i hög grad begagna dess inrättningar.

Genom att taga hänsyn till dels det nedlagda kapitalet och dels
arbetarantalet synes man kunna bilda jämförelsetal, vilka i de allra flesta
fall kunna anses giva ett tillfredsställande uttryck för olika företags
samhörighet med kommunen. En del näringsföretag, framförallt sådana,
som avse förmedling av affärer mellan andra såsom agentur- eller
mäklareverksamhet m. in., kunna dock hava ett stort omfång och i stor
utsträckning begagna kommunens inrättningar, ehuru de hava ringa kapital
och litet arbetarantal. Man jämföre t. ex. eu grosshandlare, som för egen
räkning importerar varor och säljer dem till handlande ä annan ort,
med eu agent eller speditör, vilken förmedlar affärer inom samma bransch
mellan utländska firmor och svenska firmor å annan ort än den, dar
agenten har sin verksamhet. 1 båda fallen komma kommunens inrättningar
att i samma utsträckning begagnas, men, om hänsyn skulle tagas
blott till kapital och arbetarantal, skulle grosshandlaren få erlägga
stor näringsskatt men agenten däremot nästan ingen. Detta misslörhållande
kan lättast avhjälpas genom att vid skatteobjektets bestämmande
i någon män taga''hänsyn till avkastningen, enär denna vid töretao-
av nu förevarande art kan tjäna såsom mätare av föietagets omfång
och därmed också av dess intresse i kommunen. Häivid synes
man icke böra taga hänsyn till avkastningen i dess helhet, utan, i likhet

457

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

med vad som skett i Eisernian—von YV''olckers utkast, blott till den del av
avkastningen, som överstiger normal avkastning av det i företaget
nedlagda kapitalet, den s. k. mera vkastningen. Genom att taga hänsyn till
meravkastningen vinner man även vissa fördelar i fråga om beskattningen
av företag, däri kapitalet växlar under olika tider av året, framför allt
de s. k. säsongföretagen. För att icke allt för mycket försvåra uppskattningen
av det i ett företag nedlagda kapitalet måste man låta uppskattningen
hänföra sig till en viss tidpunkt, lämpligen början eller slutet
av ett räkenskapsår. A id ett säsongföretag har man ingen garanti för
att en sådan uppskattning kommer att utvisa det kapital, som i genomsnitt
varit nedlagt i näringen under året, utan det är tvärtom troligt,
att resultatet blir missvisande. Om man toge hänsyn blott
till kapitalet, skulle man därför, för undvikande av missvisande resultat,
bliva tvungen att verkställa en beräkning av vad kapitalet i medeltal
utgjort under året, en beräkning, som i allmänhet skulle erbjuda stora
svårigheter. Låter man däremot meravkastningen ingå såsom en av de
bestämmande faktorerna, kommer denna att i viss män, ehuru icke fullständigt,
korrigera en felaktig uppskattning av kapitalet, då ju vid eu
avkastning av given storlek meravkastningen blir större ju lägre
kapitalet upptages.

Till frågan, huru de nu nämnda olika faktorerna, det i näringen
nedlagda kapitalet, meravkastningen och antalet anställda, skola
beräknas och med varandra jämföras, skall jag återkomma vid redogörelsen
för det utarbetade förslagets detaljbestämmelser. Redan i detta
sammanhang vill jag emellertid framhålla, att de av kammarrätten uttalade
farhågorna för att taxeringsarbetet skulle bliva alltför betungande,
synas mig vara i viss män överdrivna. Väl är det sant, att varje ny
skatteform till en början bereder vissa svårigheter. Ihågkommas bör
emellertid, att de faktorer, som skola ligga till grund för näringsskatten,
torde kunna utan större svårighet bestämmas. Det i näringen nedlagda
kapitalet skall, vad enskilda skattskyldiga angår, i allt fall bestämmas
vid beräknandet av den vid statsbeskattningen skattepliktiga förmögenheten.
Då den behållna nettoinkomsten beräknas, kan även den s. k.
meravkastningens belopp lätteligen bestämmas. Ej heller erbjuder det
några avsevärda svårigheter att beräkna antalet anställda.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 158 höft. (Nr 191.)

458

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

Närings begreppet.

Eiserman—
vonWolcker.

Departe mentschefen.

14 och 15 §§.

Enligt Eiserman—von Wolckers utkast till näringsskatt skulle såsom
skattepliktiga näringar anses blott sådan affärsverksamhet, som
medför skyldighet att föra handelsböcker, ävensom jordbruksnäring,
därunder inbegripet kreaturs-, trädgårds- och skogsskötsel samt jordbrukets
binäringar. Stat och kommun skulle vara skattepliktiga blott
för i affärsverksamhet nedlagd förmögenhet men däremot icke för
kapitaliserad meravkaslning; och skulle staten därjämte vara befriad
från skyldighet att erlägga näringsskatt för järnvägs-, kanal-, post-,
telegraf- och telefondrift.

Att, såsom skett i sagda utkast, låta bestämmelserna om bokföringsplikt
vara avgörande för skattskyldigheten synes icke lämpligt,
då därigenom frågan om skattskyldighet skulle komma att regleras
genom eu annan författning än kommunalskattelagen och en utsträckning
av bokföringsplikten till förut icke bokföringspliktig rörelse i och
med detsamma skulle medföra skattskyldighet för rörelsen. Lämpligen
bör därför i kommunalskattelagen utan hänvisning till annan författning
angivas, vilka näringar som skola vara underkastade näringsskatt.
Vad därefter angår frågan, huruvida skattskyldigheten bör begränsas
till de näringar, beträffande vilka bokföringsplikt nu föreligger,
så synes en dylik begränsning icke böra ske. Åven näringar, för
vilka bokföringsplikt icke nu är stadgad, kunna vara av den omfattning
och beskaffenhet, att de rättvisligen böra lika med andra näringar
vara underkastade intressebeskattning till kommunen. Likaledes böra
enligt min åsikt stat och kommun utgöra näringsskatt i samma
ordning som andra näringsidkare, enär ett näringsföretag i regel har
samma intresse av kommunens inrättningar och förorsakar detsamma
lika stora utgifter, vem som än driver företaget. Principiellt böra alla
näringar vara underkastade näringsskatt, men man måste dock undersöka,
huruvida icke vissa slag av näring på grund av särskilda förhållanden
höra befrias från sådan skattskyldighet.

I nuvarande skattelagar finnes ingen definition å begreppet näring,
ehuru bevillningsförordningen t. ex. använder uttrycket »annan näring».
Begreppet »rörelse eller yrke» sammanfaller rätt nära med begreppet
näring; utmärkande för båda är, att de äro yrkesmässig förvärvsverksamhet,
som någon driver såsom egen företagare, men yrke eller rörelse
är så till vida det mera omfattande begreppet, att däri innefattas jämväl de
så kallade fria yrkena, vilka enligt allmänt språkbruk icke anses såsom

450

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

näring och ej heller i regel böra underkastas näringsskatt. Genom
införande av näringsskatt vill man ju vid beskattningen taga hänsyn
till att den, som idkar rörelse inom kommunen, i regel uti högre grad än
t. ex. en löntagare drager nytta av kommunens inrättningar och förorsakar
kommunen utgifter samt sålunda har en större intressegemenskap med
kommunen. En dylik större intressegemenskap synes icke föreligga i
fråga om utövarna av de fria yrkena, åtminstone icke när yrket drives
enbart eller huvudsakligen med företagarens egen arbetskraft. Rörelsen
kau då ej heller anses såsom någon näring. Annorlunda ställer sig
förhållandet i de fall, där rörelsen drives i större omfattning och med
användande av främmande arbetskraft, såsom t. ex. när en läkare anordnar
eu klinik, där han mottager patienter för operation och vård, eller
när en konstnär driver sin konstnärliga verksamhet i form av industri
eller hantverk. I dylika fall får rörelsen karaktär av näring och bör
beskattas såsom sådan. Vetenskaplig eller litterär verksamhet ävensom
verksamhet såsom lärare synes dock aldrig böra vara underkastad näringsskatt,
även om t. ex. lärareverksamheten skulle taga formen av en
större skola med ett antal anställda lärare.

På grund av de svårigheter, som möta att definiera vad som
menas med näring, har i förslaget icke upptagits någon definition härå,
utan har blott i anvisningarna till 14 § angivits vissa regler, med
ledning av vilka i varje särskilt fall får avgöras, huruvida en rörelse
är att anse såsom näring eller ej.

Uti ett flertal av de inkomna yttrandena har framhållits, att en
näringsskatt å jordbruket med nuvarande uppgiftsplikt och med taxeringsnämndernas
nuvarande sammansättning icke lämpligen kan byggas
å de skattskyldigas egna uppgifter. Allmänna lantbrukssällskapets skattedelegation
och Stockholms läns hushållningssällskap hava föreslagit, att,
om näringsskatt för jordbruket införes, jämförelsetalen för de olika jordbruken
skulle bildas, icke med hänsyn till de faktiska förhållandena vid
varje särskilt jordbruk utan på sådant sätt, att till vederbörande fastighets
jordbruksvärde skulle läggas dels det efter statistiska uppgifter
beräknade genomsnittsvärdet av kreatursstocken å en fastighet av ifrågavarande
storlek inom taxeringsdistriktet, dels ock det till en viss
procent av jordbruksvärdet beräknade värdet av döda inventarier å
fastigheten.

I detta sammanhang vill jag erinra därom, att riksdagen i anledning
av väckt motion i skrivelse den 18 juni 1919 (nr 374) anhållit om
utredning, huruvida icke vid deklaration av jordbrukets inkomster borde

Medgivna
undantag
från beskattning.

Jordbruk.

[Departe ments chefen.

]

460 Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

lämnas en fullständigare specifikation angående inkomsternas och driftskostnadernas
sammansättning; och liar riksdagen ifrågasatt, huruvida
icke utredningen härom liksom ock av riksdagen i skrivelse den 30 maj
1913 begärd utredning om rätt för jordbrukare med ordnad bokföring
att vid avgivande av deklaration följa de grunder, efter vilka räkenskaperna
vore uppställda, lämpligen kunde ingå såsom ett led i förarbetena
till kommunalskatteförslaget. De frågor, angående vilka riksdagen
sålunda begärt utredning, hava den 31 oktober 1919 för behandling
överlämnats till de sakkunniga, vilka tillkallats för revision av lagstiftningen
rörande den direkta beskattningen till staten, och har nu
utredningen om utsträckt uppgiftsplikt för jordbrukare slutförts.

Aven om det hinder för eu näringsskatt å jordbruket, som ansetts
ligga i deklarationsuppgifternas ofullständighet, sålunda kan väntas bliva
i viss mån undanröjt, synes man dock icke böra, åtminstone för det
närvarande, belasta taxeringsmyndigheterna, sådana de nu äro sammansatta,
med det arbete, som en taxering av jordbruket och dess binäringar
till näringsskatt otvivelaktigt måste medföra. Jag har därför övervägt,
huruvida icke näringsbeskattningen av jordbruket och dess binäringar
kunde ske efter andra, enklare grunder än dem, som gälla i fråga om
Övriga näringar; och har jag, på sätt jag i annat sammanhang redan
antytt, funnit, att eu tillfredsställande näringsbeskattning av jordbruket
med binäringar bör kunna anordnas genom att såsom jämförelsetal
använda vederbörande fastigheters jordbruksvärden. Visserligen är eu
jordbruksnärings intressegemenskap med kommunen beroende icke blott
av jordbruksvärdets storlek utan även av andra faktorer, framförallt av
värdet av levande och döda inventarier. Då dessa andra faktorer i
regel i viss mån äro avhängiga av jordbruksvärdets storlek, torde detta
dock kunna godtagas såsom ett något så när tillförlitligt jämförelsetal
för beskattningen av jordbruket såsom näring; jag hänvisar i detta avseende
till den statistiska utredningen. Enligt förslaget skall därför
särskild näringsskatt icke erläggas för jordbruket, utan i stället vid
fastighetsskatten repartitionstalet för jordbruksvärde så avvägas, att i
fastighetsskatten för jordbruksfastighet ingår icke blott skatt å fastigheten
utan jämväl skatt å den på fastigheten drivna jordbruksnäringen.
Härigenom vinnes, att taxeringsmyndigheterna befrias från allt det arbete,
som en taxering av jordbruket till en särskild näringsskatt skulle medföra.
De flesta hörda korporationer hava också förordat, att näringsbeskattningen
av jordbruket anordnas på nu angivna sätt. Den av lantbrukssällskapet
och Stockholms läns hushållningssällskap föreslagna

461

Kungl. Mapts proposition Nr 191.

näringsbeskattningen av jordbruket torde visserligen fora till något
riktigare resultat vid jämförelse mellan jordbruk av olika storlek, men,
då man även enligt sagda metod icke skulle taga hänsyn till de faktiska
förhållandena utan nöja sig med beräknade genomsnittsvärden,
torde den större rättvisa, som med användande av sagda metod i vissa
fall skulle vinnas, icke uppväga olägenheterna med den särskilda taxeringen
till näringsskatt.

Skogsbruk — angående vad därmed förstås hänvisar jag till
anvisningarna vid 15 § — synes ej böra underkastas särskild näringsskatt.

Förut har framhållits, hurusom man vid avvägande av jämförelsetalen
för olika slag av näringar i regel icke kan taga hänsyn till huruvida
ett näringsföretag på grund av arten av sin verksamhet drager
mindre nytta av kommunens inrättningar eller förorsakar kommunen
mindre utgifter än ett företag av motsvarande storlek men med annan
slags verksamhet. I vissa fall bör dock dylik hänsyn tagas. En del
näringar, nämligen vissa slag av kommunikationsverksamhet, synas för de
kommuner, som därav beröras, medföra sådana fördelar, att dessa fullt
uppväga den nytta, näringen har av kommunens inrättningar, och de utgifter,
näringen kan förorsaka kommunen. Nyttan för en kommun och dess
invånare av post-, telegraf- och telefonförbindelse är mycket stor, under
det att motsvarande näringar endast i obetydlig grad för sin drift använda
kommunala inrättningar eller förorsaka kommunen utgifter. Post, telegrafoch
telefondrift synas därför icke böra vara underkastade näringsskatt.
Detsamma gäller i fråga om kanal- och järnvägsdrift. Spårvägsdrift
synes böra behandlas lika med järnvägsdrift. Spårvägsdrift är visserligen
i regel av mera lokal natur och har därför större intressegemenskap
med kommunen, men i många fall berör eu spårväg flera kommuner
och är då i viss mån jämförbar med järnväg. Det möter understundom
stora svårigheter att avgöra, huruvida ett företag är att anse
såsom järnväg eller såsom spårväg.

Vad som ovan anförts såsom skäl för att näringsskatt icke bör
erläggas för vissa slag av kommunikationsverksamhet gäller emellertid
blott den egentliga kommunikationsverksamheten, varemot förhållandet
blir ett annat, när t. ex. till en viss kommun förlägges en för kommunikationsföretaget
i dess helhet gemensam anläggning, såsom en verkstad
e. d. Den kommun, till vilken en dylik anläggning förlägges,

Skogsbruk.

Vissa kommunikationsföretag.

Industriell
verksamhet
för försvarsändamål.

462 Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

har icke mera nytta av kommunikationsföretaget, än den skulle hava,
om anläggningen läge i vilken som helst annan kommun, under det
att anläggningen närmast är att jämföra med ett vanligt industriellt
företag.

I likhet med vad som föreslagits i fråga om fastighetsskatten
stadgas i förslaget, att näringsskatt icke skall erläggas för kanal-,
järnvägs-, spårväg3-, post-, telegraf- eller telefondrift, därunder inbegripen
all verksamhet, som har avseende å driftens omedelbara
behov, varemot övrig i samband med dylik verksamhet driven
näringsverksamhet är föremål för näringsskatt. Då post-, telegrafoch
telefondrift för närvarande utövas endast av staten, har skattefriheten
bestämts att gälla blött dylik näring, som drives av staten;
skulle på grund av ändrade förhållanden annan än staten komma att
driva sådan näring, får då tagas under övervägande, huruvida skattefrihet
bör medgivas.

Slutligen torde viss annan av staten driven, med näring likartad verksamhet
icke böra vara underkastad näringsskatt. Sålunda synes näringsskatt
icke böra utgöras för av staten driven industriell verksamhet, som
avser försvarsändamål. I den mån dylik statens verksamhet går ut på
tillverkning av krigsmateriel för statens räkning, torde näringsskatteplikt
icke böra åvila verksamheten, då den icke kan anses såsom förvärvsverksamhet
och sålunda ej heller såsom näring. Men även där
verksamheten i viss män kan anses såsom förvärvsverksamhet, såsom
fallet är t. ex. när vid statens ammunitionsfabriker tillverkad ammunition
törsäljes eller när flottans varv reparerar fartyg åt enskilda,
synes verksamheten böra undantagas från beskattning. I regel hava
samma maskiner använts både för sådan tillverkning, som skett för
statens egen räkning, och för tillverkning, som skett för enskilda, och,
även om det i vissa fall skulle kunna utredas, vilka varor och vilka
arbetare som använts för tillverkning av det ena eller andra slaget, är
detta väl i allmänhet uteslutet. Stora svårigheter måste uppenbarligen
i allmänhet mota att uppskatta näringsskattekapitalet för den del av
verksamheten, som kan anses utgöra förvärvsverksamhet. Skulle statens
verkstäder eller varv komma att i en framtid i större utsträckning utföra
arbeten för enskilda, torde emellertid frågan om skyldighet att erlägga
näringsskatt för dylik verksamhet böra tagas under förnyat övervägande.

463

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

Ej heller för den verksamhet, som drives av riksbanken eller riksförsäkringsanstalten,
synes näringsskatt böra erläggas. Riksförsäkringsanstaltens
verksamhet kan icke anses såsom näringsverksamhet. Vad
däremot riksbanken beträffar, kan väl frågan synas mera tveksam; så
länge riksbanken icke driver vanlig bankrörelse, synes dock i varje fall
någon näringsskatt ej böra påföras densamma.

Uti en del inkomna yttranden har ifrågasatts, att även för vissa
andra slag av näringsföretag, än som nu angivits, icke bordo erläggas
näringsskatt eller åtminstone erläggas näringsskatt efter lägre grunder
än för andra skattepliktiga företag.

Så har Svenska vattenkraft/''öreningen, bland annat, framhållit, att
företag, som avse distribution av elektrisk kraft, icke i någon avsevärd
grad draga nytta av kommunerna såsom organisationer och, då personalen
i dessa företag är relativt fåtalig, ej heller vålla kommunerna några
nämnvärda utgifter, vadan det kunde ifrågasättas, att näringsskatt icke
borde utgå för dessa företag.

Vattenfallsstyrelsen har i avseende å statens kraftverk framhållit
ungefär samma synpunkter men därutöver ifrågasatt, huruvida icke
skatt för statens kraftverk borde erläggas efter något lägre grunder, än
som kunde komma att gälla för enskilda kraftverk. I avseende härå
anför vattenfallsstyrelsen, bland annat: I den mån statens kraftverk
avsåge leverans av elektrisk energi till statens kommunikationsverk,
borde kraftverken icke beskattas. Aven vid verksamheten i övrigt vore
statens kraftverk belastade med sociala förpliktelser, vilka gjorde, att
staten icke kunde i lika hög grad som den enskilde använda sig av föreliggande
inkomstmöjligheter utan måste vid utarbetandet av krafttaxorna
taga hänsyn till önskvärdheten av att uppmuntra till livlig näringsverksamhet
och söka åstadkomma en sund och önskvärd reglering av kraftpriset
även utanför statens kraftverks distributionsområden. Statens kraftverk
vore även bundna genom långa leveranskontrakt, vid vilkas ingående
man utgått från den tysta förutsättningen, att någon kommunalskatt
icke skulle utgå för den av statens kraftverk drivna rörelsen. Styrelsen
föresloge därför, att, i den män kommunal skatteplikt av ett eller
annat slag komma att införas för statens kraftverk, denna skatteplikt
måtte tillsvidare nedsättas till hälften av vad som eljest skulle ifrågakomma.
Enligt styrelsens mening borde dock framdeles full skatt utgå
för den affärsmässiga delen av statens kraftverksrörelse, men tidpunkten

Riksbanken
och riksförsäkringsanstaiten.

Ifrågasatta

undantag.

Elektriska

kraftverk.

(Departe ments chefen.

]

Försäkrings företag.

464 Kungl. Maj ds ''proposition Nr 191.

härför borde i sinom tid bestämmas dels med hänsyn till utgångstiden
av de nu gällande mera betydelsefulla kontrakten och dels med hänsyn
till omfattningen av sådana kontrakt, som avslutats efter kommunalskattelagens
införande. Två ledamöter av vattenfallsstyrelsen hava varit
skiljaktiga och ansett, att skattskyldighet för statens kraftverk borde
äga rum på samma sätt som för enskilda.

För egen del har jag icke ansett de skäl, som åberopats för skattefrihet
för företag, som avse att tillhandahålla elektrisk energi, tillräckligt
vägande, så mycket mindre som den i kraftverk nedlagda förmögenheten
kommer att bliva jämförelsevis ringa beskattad, då på grund av
det i regel ringa arbetarkapitalet, såsom jag senare skall närmare utveckla,
reduktion av förmögenheten kommer att äga rum. Ej heller
har jag ansett de av vattenfallsstyrelsen åberopade omständigheter utgöra
skäl att bestämma skattskyldigheten för statens kraftverk annorlunda än
för enskilda.

Vidare hava Svenska livför säkring sbolags direktörs/orening, Landsbygdens
ömsesidiga brandförsäkring sbolags förening, Svenska försäkringsföreningen
ävensom försäkring sinspektionen hemställt, att näringsskatt
icke måtte utgå för företag, som driva försäkringsrörelse.

Försäkringsinspektionen anförde, bland annat: De ömsesidiga försäkringsbolagen
kunde icke anses driva förvärvsverksamhet och borde därför ej
vara underkastade näringsskatt. Försäkringsaktiebolagens verksamhet vore
däremot att anse såsom förvärvsverksamhet. Försäkringsinspektionen
ansåge sig dock böra hemställa, att skattskyldighet icke måtte åläggas
några försäkringsbolag, då dessa icke kunde anses förorsaka kommunen
utgifter eller hava särskild fördel av kommunens inrättningar. Liv-,
sjuk- och olycksfallsförsäkring avsåge att bereda de försäkrade utkomstmedel
på ålderdomen eller vid sjukdom och olycksfall eller försörjningåt
deras efterlevande, och bolag, som meddelade dylik försäkring, minskade
alltså genom sin verksamhet kommunens utgifter för fattigvård.
Sakförsäkringsbolagens verksamhet vore inriktad på att skydda näringslivet
inom kommunen mot förluster genom brand eller dylikt. Å andra sidan
vore den nytta, bolaget hade av de kommunala inrättningarna, ej större än
den, enskilda personer hade. Därest näringsskatt ansåges böra erläggas
av försäkringsbolagen, hemställde försäkringsinspektionen, att den näringsskattepliktiga
förmögenheten för dylika bolag måtte beräknas efter
vissa i utlåtandet angivna regler, samt att vid näringsskattekapitalets

465

Kunyl. Maj:t* proposition Nr 191.

bildande hänsyn måtte tagas blott till förmögenheten och ej därjämte
till meravkastning och arbetarantal.

Jag har ansett skäl icke föreligga att helt befria försäkringsbolagen
från skyldighet att utgiva näringsskatt; men har jag, på sätt framgår
av anvisningarna till 17 §, för att minska skattetrycket för dessa bolagföreslagit
speciella bestämmelser för beräknande av den näringsskattepliktiga
förmögenheten.

16 §.

Enligt det nu framlagda förslaget skall jämförelsetalet för ett
närings företag, det så kallade näringsskattekapitalet. beräknas med hänsyn
till storleken av det i företaget nedlagda kapitalet, vilket i förslaget
benämnes den näringsskattepliktiga förmögenheten, till storleken av
meravkastningen samt till antalet i företaget anställda personer. Jämförelsetalet
kommer att uttrycka ett kapitalvärde å företaget, vilket
kapitalvärde blir närmast jämförbart med taxeringsvärde å fäst egendom,
ehuru naturligtvis icke samma repartitionsgrunder behöva gälla
för båda dessa värden.

För att få fram ett dylikt kapitalvärde måste först och främst
meravkastningen kapitaliseras. Härvid måste, såsom ock kammarrätten
i sitt utlåtande över kommunalskatteförslagen framhållit, värdet av näringsidkarens
egen arbetsförtjänst på något sätt frånräknas. För grunderna
för denna kapitalisering redogöres under 21 §. Därest en dylik
kapitalisering av meravkastningen sker efter tillfredsställande normer,
bliva den näringsskattepliktiga förmögenheten och meravkastningens
kapitalvärde jämförbara med varandra och kunna därför utan vidare sammanräknas
vid uäringsskattekapitalets beräknande.

Svårare blir det, när man vid jämförelsetalets bildande skall taga
hänsyn jämväl till antalet i näringen anställda personer, arbetarantalet.
De mest skiljaktiga åsikter hava gjort sig gällande om de gruuder, efter
vilka de anställda arbetarna böra öva inflytande på näringsskattekapitalets
storlek. Så har Smålands och Blekinge handelskammare ifrågasatt,
huruvida icke till grund för en »kapitalisering» av personalen
kunde läggas till densamma utbetald lön, då lönen ju i viss mån vore
ett uttryck för företagarens egen uppskattning av löntagarens värde för
näringen. Häremot kan anföras, att en dylik uppskattningsgrund icke
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 saml. 158 käft. (Nr. 191.) 59

|Oeparte ments chofen.

Näringsskat

tekapital.

466 Kungl. Maj.ts proposition Nr 191.

skulle stå i överensstämmelse med grunden för arbetarantalets upptagande
så*om en av de bestämmande faktorerna, nämligen att kommunens
utgifter för företaget ökas i samma mån som antalet arbetare. Ju
högre lön en löntagare liar, desto större skatt kan han själv erlägga, och
i desto högre grad kan lian själv gcttgöra de utgifter, kommunen har
för honom, varför det finnes mindre skäl att öka beskattningen av det
företag, däri han är anställd. Mera tilltalande förefaller då det förslag,
som framställts av Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare,
att vid beräkning av »arbetarkapitalet» hähsyn icke skulle tagas till
den del av ett företags personal, som nådde upp till viss minimiinkomst,
och att vid beräkningen av det belopp, som den övriga personalen
skulle anses motsvara, skulle användas en degressiv skala, så att
de lägst avlönade inginge med största belopp. Att anordna en dylik
skala synes dock möta allt för stora praktiska svårigheter. För undvikande
av allt för komplicerade bestämmelser torde därför avseende
icke böra fästas vid den till de anställda utbetalade avlöningarnas storlek
utan blott till antalet anställda. Närmast till hands liggande skulle då
vara att räkna varje anställd person till visst belopp och sammanlägga
detta med förmögenheten och meravkastniagens kapitalvärde, så att näringsskattekapitalet
ökades med visst belopp för varje anställd person. Härigenom
synes man dock icke kunna uppnå rättvisa vid jämförelse mellan
företag av olika art och storlek. Därest ej jämförelsetalen för vissa slags
företag skola bliva missvisande, får nämligen näringssknttekapitalet
icke ökas med något mera avsevärt belopp för varje anställd person,
men en dylik mindre ökning blir däremot av för liten betydelse i fråga
om andra företag. Om man jämför två företag, vilka bada hava stor
förmögenhet och stor meravkastning, men av vilka det ena har litet
arbetarantal, t. ex. en bank eller en elektrisk kraftstation, samt det
andra har ett stort antal arbetare, t. ex. en mekanisk verkstad eller
en fabrik, torde verkstaden eller fabriken vid lika förmögenhet och meravkastning
i jämförelse med banken eller kraftstationen hava betydligt
större intressegemenskap med kommunen, än som kan uttryckas enbart
genom den skillnad i näringsskattekapitalet, som uppstår därigenom, att
till förmögenheten och meravkastningens kapitalvärde lägges ett mindre
belopp för varje anställd person. Det har därför gällt att utfinna en
sådan jämförelsegrund, att man, utan att oskäligt belasta de mindre
företagen, åstadkommer rättvis jämförelse mellan de större företagen
inbördes. En sådan jämförelsegrund synes mig erhållas på det sättet,
att man för varje anställd person ökar näringsskattekapitalet med ett

467

Kungl. Maj;ts proposition Nr 191.

förhållandevis litet belopp, 2,000 kronor, (arbetarkapital) samt, där
summan av den näringsskattepliktiga förmögenheten och meravkastningens
kapitalvärde uppgår till ett i förhållande till arbetarantalet
stort belopp, i stället reducerar denna summa. Ett förhållandevis litet
arbetarantal i en näring synes nämligen i stort sett giva vid handen,
att näringen har eu jämförelsevis mindre intressegemenskap med
kommuneu, varför i sådan näring nedlagd förmögenhet bör beskattas
lindrigare än förmögenhet nedlagd i näring med stort arbetarantal.
Meravkastnings kapitalvärde måste i nu Utevarande hänseende behandlas
lika med förmögenhet. För att åstadkomma den n37ss antydda
reduktionen vid beräkning av förmögenhet och meravkastning
i företag med större förmögenhet och meravkastning men litet arbetarantal
skall enligt förslaget, om summan av deri näringsskattepliktiga
förmögenheten och meravkastningens kapitalvärde överstigit arbetarkapitalet,
den överskjutande delen av sagda summa ingå i näringsskattekapitalet
med blott sitt halva belopp.

På angivet sätt beräknade näringsskattekapital torde kunna anses
giva i det stora hela tillfredsställande uttryck för olika närings företags intressegemenskap
med kommunen, ehuru naturligtvis unde^tundom mer
eller mindre missvisande resultat kunna uppstå. Sådana torde dock
aldrig kunna fullständigt undvikas. Jag vill erinra därom, att kammarrätten
i sitt utlåtande över det remitterade näriugsskattelörslaget lunnit
den föreslagna grundvalen för en näringsskatt ur teoretisk synpunkt
icke lämna ruin för anmärkningar, ehuruväl kammarrätten med hänsyn
till de tekniska svårigheter, som kammarrätten ansett vara förenade med
förslagets tillämpning, icke vågat förorda förslagets antagande under
nuvarande organisation av taxeringsarbetet. Att dessa svårigheter icke
synas behöva verka avskräckande, har tidigare framhållits.

17 §•

Då den näringsskattepliktiga förmögenheten skall anses såsom ett uttryck
för ett näringsföretags storlek och därmed fördess intressegemenskap
med kommunen, böra å ena sidan i förmögenheten inräknas blott
de tillgångar, vilka verkligen äro nedlagda i företaget, men böra å andra
sidan alla dylika tillgångar medräknas, vare sig de tillhöra näringsidkaren
eller annan och oberoende av huruvida de motsvara näringsidkarens
eget eller upplånat kapital.

Den näringsskattepliktiga

förmögenhetens
beräkning.

468

Kungl. Maj.-ts proposition Nr 191.

^avdrag11 Därav att i den näringsskattepliktiga förmögenheten blott skola

Privat för- inrä^n:iS 1 näringen verkligen nedlagda tillgångar, följer, att vid dess
mögenhet, beräknande hänsyn icke skall tagas till näringsidkarens privata förllfaiTmVmSa
Egenhet, d. v. s. tillgångar, som icke användas i rörelsen. Vidare
böra i regel icke bland tillgångarna inräknas andelsbevis i andra näringsföretag,
d. v. s. aktier, banklotter, kommanditlotter i kommanditbolag
samt andelar i ekonomiska föreningar och rederier, då dylika andelsbevis
ju i allmänhet icke kunna betraktas såsom tillgångar nedlagda i
ägarens näring utan utgöra bevis om delaktighet i tillgångar, som äro
nedlagda i annat företag. Annorlunda ställer sig förhållandet, när
andelsbevisen äro att anse såsom varor i affärsverksamhet; andelsbevisen
måste då i likhet med andra varor anses såsom tillgångar i ägarens
näring. Ifrågavarande värdehandlingar böra alltid anses såsom varor i
affärsverksamhet, då överhuvud handel med värdehandlingar yrkesmässigt
bedrives, alltså icke blott när handel bedrives med just dessa slags
handlingar. Andelar i vanliga handelsbolag och andra andelar i kommanditbolag
än kommanditlotter kunna aldrig anses såsom varor och
kunna därför aldrig betraktas såsom tillgång i annan av ägaren driven
näring.

Då den del av tillgångarna, som utgöres av fäst egendom, redan
genom fastighetsskatten underkastats intressebeskattning till kommunen,
bör fast egendom icke medräknas vid beräkning av den näringsskattepliktiga
förmögenheten.

Paten trättig -heter m. in.

Det synes tveksamt, huruvida patenträttighet, förlagsrätt, rätt
till mönsterskydd o. d. böra upptagas bland tillgångarna. I fråga om
den, som själv uppfunnit patentet eller mönstret eller författat en skrift,
synes den färdiga produkten i regel vara att anse såsom alster av
sådan verksamhet, som icke är näring. Tvivelaktigare ställer sig

saken, när det blir fråga t. ex. om värdet av en patenterad upp finning,

gjord av en person, som är ansiälld hos annan på sådana
villkor, att alla uppfinningar, som den anställde gör, skola utan
särskild ersättning bliva arbetsgivarens egendom. Principiellt sett

torde sådant patent böra inräknas bland de näringsskattepliktiga till gångarna.

Något annorlunda än med patenträtt, förlagsrätt och rätt till
mönster förhåller det sig med vissa andra arter av immateriell äganderätt,
nämligen rätt till firmanamn, varumärke, tidnings titel o. d. Sådana
rättigheter, vilka kunna representera betydande värden, äro ju en produkt
av näringsverksamhet och borde väl därför upptagas såsom till -

Kringla Maj:ts proposition Nr 191. 469

gång. Hur rättighoten förvärvats genom överlåtelse, har den i huvudsak
samma karaktär som annan tillgång, och värdet därav kan i regel
fastslås genom att taga hänsyn till anskaffningskostnaden. Därest näringsidkaren
däremot själv upparbetat en affär eller ett tidningsföretag eller
själv inarbetat ett varumärke, synes det emellertid obilligt att anse
rätten till firmanamnet, tidningeus titel eller varumärket såsom eu beskattningsbar
tillgång, och eu dylik rätt kan i regel ej heller uppskattas
till visst värde. Därest näringsidkaren i sina böcker upptager eu dylik
rättighet såsom tillgång med angivet värde och sålunda anser sig kunna
värdesätta rättigheten, t. ex. med hänsyn till kostnader, som nedlagts
på en uppfinning, eller till kostnader, som inarbetande av ett varumärke
dragit, har man ju en grund för värdesätiningen, och de skäl,
som kunna tala mot upptagande av sådan rättighet såsom tillgång,
hava icke samma styrka, när näringsidkaren själv betraktar rättigheten
såsom en till sitt värde beräknelig tillgång. I enlighet med vad
sålunda anförts, stadgas i förslaget, att immateriell rättighet, s<>m förvärvats
genom överlåtelse — varunder bör inbegripas jämväl rätt till
patent eller mönster, vars upphovsman är anställd i näringsidkarens
tjänst på sådana villkor, att uppfinningen eller mönstret utan särskild
överlåtelse blir näringsidkarens egendom — alltid skall upptagas såsom
tillgång, varemot annan sådan rättighet upptages blott för det fall, att
näringsidkaren själv i sina böcker upptager rättigheten såsom en tillgång
med visst värde.

Såsom förut påpekats, böra rätteligen i den näringsskattepliktiga
förmögenheten inräknas alla i näringen nedlagda tillgångar, oberoende
av vem de tillhöra och huruvida de motsvaras av näringsidkarens eget
eller av upplånat kapital. Näringens omfång skall ju anses i viss mån
framgå av storleken av det i näringen nedlagda kapitalet, och ur denna
synpunkt är det likgiltigt, vem kapitalet tillhör, dä det i alla fall är
nedlagt i näringen. Likaledes är det vid hänsynstagande till avkastningen
såsom en av de faktorer, vilka skola anses uttrycka näringens
omfång, likgiltigt, huruvida avkastningen kommer att stanna hos näringsidkaren
själv eller skall utbetalas till annan såsom hyra för i näringen
nedlagda tillgångar eller såsom ränta å för näringens bedrivande upplånat
kapital. Om man tänker sig, att en person till annan utarrenderat
en näring, såsom fallet rätt ofta är beträffande t. ex. apoteksrörelse,
bör tydligen för åstadkommande av en rättvis beskattning näringsskatten
bestämmas efter näringen såsom en helhet. Alla i näringen nedlagda
tillgångar, vare sig de tillhöra näringens ägare eller arreudatorn, böra

Uthyrd lösegendom.

Skulder i viss
utsträckning.

470 Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

inräknas i den näringsskatteplikdga förmögenheten, och vid avkastningens
beräkning bör avdrag icke få ske för arrendet av rörelsen, då i annat
fall två näringar av precis 8''imma beskaffenhet och omfång skulle få
erlägga olika stor skatt. Jag skall sedermera i samband med frågan
om beräkning av avkastningen återkomma till spörsmålet om avdrag
för hyra, räntor m. m.

Om en näringsidkare, A, till en annan person, B, uthyr lös egendom,
vilken B använder i ett sitt näringsföretag, bör, på sätt nyss påpekats,
egendomen tydligen anses vara nedlagd i B:s näring och medtagas vid
beräkningen av B s näringsskattepliktiga förmögenhet. Egendomen synes
däremot knappast kunna anses vara nedlagd i A:s näring och lar i varje
fall för undvikande av dubbelbeskattning icke böra vid beräkning av
A:s förmögenhet upptagas såsom tillgång. Användes däremot egendomen
icke i B:s näring, uppstår ingen fara för dubbelbeskattning, och
egendomen torde i regel vara att anse såsom nedlagd i A:s näring. Då
det emellertid vid taxeringen av en näringsidkare skulle bereda allt för
stora svårigheter att undersöka, huruvida av honom uthyrd lös egendom
användes i annans näring, hava anvisningarna fått en sådan lydelse, att
lös egendom icke skall anses vara nedlagd i ägarens näringsföretag, så
snart den uthyrts till annan näringsidkare, sålunda även därest denne
till äventyrs skulle använda den för privat behov.

Nyss har framhållits, att man vid beräkningen av den näringsskattepliktiga
förmögenheten i ett företag icke bör taga hänsyn till
huruvida tillgångarna motsvaras av näringsidkarens eget eller av upplånat
kapital, och att därför rätteligen avdrag för skulder icke bör få
äga rum. Detta skulle dock i många fall leda till obilliga resultat.
Man måste nämligen undersöka, huruvida skulderna alltid motsvara ett
kapital, som för ögonblicket är nedlagt i rörelsen, eller, från annan synpunkt
sett, huruvida vissa tillgångar, vilka varit nedlagda i rörelsen eller
med all sannolikhet inom kort tid komma att åter användas i densamma,
i det ögonblick, som taxeringen avser, verkligen användas i rörelsen.
Anläggningskapitalet måste anses alltid vara nedlagt i rörelsen, även
om t. ex. en maskin icke skulle användas för ögonblicket, och detsamma
är förhållandet med råvaror, förbrukningsartiklar, helt eller delvis färdiga
fabrikat, handelsvaror o. s. v. Annorlunda förhåller det sig med kontanta
penningar, utestående fordringar och värdehandlingar, som icke
äro att anse såsom varor i affärsverksamhet. Dessa representera snarast
tillgångar, vilka icke för ögonblicket äro erforderliga för näringsverksamheten.
och vilka kunna användas för att, om så skulle vara erforder -

471

Kunyl. Maj:ts proposition Nr 191.

ligt, gälda skulder. Man synes därför icke kunna göra skattens storlek
beroende därpå, huruvida dessa tillgångar anviints för att gälda skulder
eller finnas kvar och motsvaras av ett lika stort skuldbelopp. Om man
t. ex. antaga, att en person köpt varor på kredit, och sålt dem mot
växel, bör han beskattas lika, vare sig han låter sin varuskuld vara
ogulden och behåller växeln eller han diskonterar växeln och med det
erhållna beloppet betalar sin skuld. Man bör därför låta kontanta
penningar, fordringar och värdehandlingar kvittas mot skuld, så att i
nettoförmögenheten inräknas blott det belopp, varmed nämnda tillgångar
överstiga skulderna. Härvid bör man enligt min mening icke
göra skillnad på fasta och löpande skulder.

Eiserman—von Wolckers utkast till bestämmelser om näringsskatt
innehåller den bestämmelsen, att kontanta penningar och utestående
fordringar ävensom värdehandlingar, vilka icke äro att anse såsom varor
i affärsverksamhet, skola räknas till näringsskattepliktig förmögenhet
allenast i den mån, dessa tillgångars sammanlagda värde överstiger det
i affärsverksamheten upplånade rörelsekapitalet, och skola såsom upplånat
rörelsekapital anses alla i affärsverksamhet åsamkade skulder, som icke
belöpa å fast egendom, andra till stadigvarande bruk i näringen avsedda
tillgångar samt aktier, som icke äro att anse såsom varor i affärsverksamheten.

Om den sålunda föreslagna bestämmelsen anföra Eiserman och von
Wolcker i sin promemoria, bland annat: Taxeringsmyndigheterna hade att
i varje fall undersöka, huruvida näringsidkarens eget kapital täckte sammanlagda
värdet av fastigheter och övriga till stadigvarande bruk för näringsdriften
avsedda föremål eller rättigheter ävensom aktier, de sistnämnda
under förutsättning, att näringsidkaren icke dreve handel med sådana.
Räckte näringsidkarens eget kapital härtill, så vore skuldsumman i sin
helhet kvittningsgill mot kontanta medel och fordringar ävensom värdepapper,
varmed handel icke bedreves. Vore däremot sammanlagda värdet
av den fasta egendomen och övriga för stadigvarande bruk avsedda
föremål och rättigheter ävensom, med förut angivet förbehåll, aktier
större än näringsidkarens eget kapital, skulle skuldsumman få gå i kvittning
till så stor del därav, som motsvarade skillnaden mellan egna och
lånade medel, å ena sidan, samt sammanlagda värdet av fast egendom
och övriga för stadigvarande bruk avsedda tillgångar ävensom aktier,
å andra sidan.

Kammarrätten har i sitt utlåtande över det remitterade förslaget

[Eisennan —
von Wolcker.
)

[Kammar rätten.

)

(Departe ments chefen.

472 Kungl. Jkaj.ts proposition Nr 191.

till näringsskatt ansett det principiellt oriktigt, att fasta skulder, såsom
intecknad gäld och upptagna obligationslån skola vid tillgångarnas uppskattning
få avdragas. Föredraganden, kammarrättsrådet Lybeck, har
varit skiljaktig och lämnat förslagets bestämmelser i denna del utan
anmärkning.

Genom den i förslaget upptagna bestämmelsen om kvittning avskulder
kommer man i själva verket att uppnå samma resu''tat, som
Eiserman och von Wolcker avsett att vinna med sin betydligt mer
invecklade formulering. Därest man i likhet med Eiserman och von
Wolcker anser en näringsidkare berättigad att betrakta sitt eget kapital
såsom i första hand nedlagt i tillgångar av mera stadigvarande beskaffenhet,
kommer nämligen avdragsrätten att utau vidare begränsas, å ena
sidan, av värdet av kontanta penningar, fordringar och värdehandlingar
och, å andra sidan, av skuldernas totalbelopp. Överstiga skulderna värdet
av kontanta penningar, fordringar och värdehandlingar, visar detta, att
näringsidkarens egna medel icke förslå att täcka övriga tillgångar, och
dä bör ju avdragas blott så mycket av skulderna, som motsvarar värdet
av kontanta penningar, fordringar och värdehandlingar. Understiga
däremot skulderna värdet av sistnämnda tillgångar, visar detta, att
näringsidkarens egna medel överstiga värdet av övriga tillgångar med
just ''samma belopp som det, varmed värdet av kontanta penningar,
fordringar och värdehandlingar överstiga skulderna, och dä höra ju även
enligt Eiserman—v>n Wolckers utkast skulderna i sin helhet avdragas.
Om t. ex. i ett företag värdet av i näringen använd fastighet utgjort
50,000 kronor, värdet av övriga för stadigvarande bruk avsedda tillgångar
50,000 krmor, värdet av varor och förbrukningsartiklar 60,000
kronor samt värdet av kontanta penningar och fordringar 40,000 kronologi
skulderna uppgått till 30,000 kronor, skulle enligt Eiserman— von
Wolckers utkast beräkningen av den näringsskattepliktiga förmögenheten
ske på följande sätt. Tillgångarna hava tillhopa uppgått till 200,000
kronor och skulderna till 30,000 kronor, vadan näringsidkarens eget
kapital utgjort 170,000 kronor. Då värdet av för stadigvarande bruk
avsedda tillgångar uppgått till blott 100,000 kronor, hava skulderna
i sin helhet utgjort upplånat rörelsekapital. Den näringsskattepliktiga
förmögenheten kommer därför att utgöras av andra för stadigvarande
bruk avsedda tillgångar än fast egendom, 50,000 kronor, varor och
förbrukningsartiklar, 60,000 kronor, samt kontanta penningar och fordringar,
i den mån de överstiga upplåna!, rörelsekapital, 10,000 kronor
eller tillhopa 120,000 kronor. Hade däremot i det anförda exemplet

473

Kungl. Maj ds proposition Nr 191.

skulderna uppgått till 125,000 kronor, skulle beräkningen ställt sig på
följande sätt. Tillgångarna hava uppgått till 200,000 kronor och skulderna
till 125,000 kronor, vadan näringsidkarens eget kapital utgjort
75,000 kronor. Då för stadigvarande bruk avsedda tillgångar hatt ett
värde av 100,000 kronor, hava av skulderna ett belopp av 25,000 kronor
belöpt ä nyssnämnda slags tillgångar, under det återstående 100,000
kronor skulder utgjort upplånat rörelsekapital. Den näringsskattepliktiga
förmögenheten kommer därför att utgöras av andra för stadigvarande
bruk avsedda tillgångar än fast egendom, 50,000 kronor, samt
varor och förbrukningsartiklar 60,000 kronor eller tillhopa 110,000
kronor. Kontanta penningar och fordringar inräknas icke, då värdet
därav understigit det upplånade rörelsekapitalet. I båda fallen blir resultatet
detsamma, som om man i enlighet med det framlagda förslaget
bland tillgångarna upptagit värdet av kontanta penningar och fordringar
samt från tillgångarna avdragit skulderna, i den mån de icke överstigit
nämnda värde.

Vad därefter angår kammarrättens anmärkning, kan jag icke dela de av
kammarrätten uttalade betänkligheterna. Kammarrätten synes utgå från den
förutsättningen, att det sätt, varpå ett kapital upplånats, även utvisar på
vad sätt det upplånade kapitalet placerats, så att t. ex. ett kapital, som
upplånats mot säkerhet av inteckningar, också måste antagas vara placerat
i den intecknade fastigheten. Ett sådant betraktelsesätt torde dock vara
oriktigt. En näringsidkare, som för egna medel anskaffat alla för stadigvarande
bruk i näringen avsedda tillgångar, kan mycket väl sedermera,
när det yppar sig behov av kapital för att tillgodose mera tillfälliga
utgifter, anskaffa detta kapital mot säkerhet av inteckning. Icke kan
man väl i sådant fall anse, att det upplänade kapitalet är nedlagt i den
intecknåde fastigheten? Det torde i sjalva verket vara omöjligt att i varje
särskilt fall avgöra, vilka tillgångar som i verkligheten motsvara näringsidkarens
eget och vilka som motsvara upplånat kapital, och man måste
därför, på sätt Eiserman och von Wolcker föreslagit, berättiga en näringsidkare
att betrakta sitt eget kapital såsom i första hand nedlagt i för
stadigvarande bruk anskaffade tillgångar. De av kammarrätten ifrågasatta
inskränkningarna i avdragsrätten skulle även komma att premiera
dåligt finansierade företag på bekostnad av de bättre finansierade.

Slutligen synes avdrag böra få äga rum för årets vinst, i den Årets vinst,
mån den innestår i rörelsen. Denna vinst representerar ju icke ett
kapital, som under året varit nedlagt i rörelsen, utan har uppkommit
under året. Avdrag för vinsten kommer även att befordra jämnhet
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 158 höft. (Nr 191.) 60

Särskilda
bestämmelser
för vis.-<a slags
företag.

Den näringsskattepliktiga

förmögenheten
värdesättes
med
hänsyn till
viss tidpunkt.

474 Kungl. Maj.ts proposition Nr 191.

i beskattningen, då eljest i många fall näringsidkaren kan draga ut
vinsten ur rörelsen omedelbart före årets slut, under det att detta i
andra fall, t. ex. i fråga om aktiebolag, är ogörligt.

Enligt förslaget skola i företag, som driva handel med värdehandlingar,
i den näringsskattepliktiga förmögenheten inräknas aktier i
svenska aktiebolag, lotter i svenska solidariska bankbolay-, kommanditlotter
i svenska kommanditbolag samt andelar i svenska ekonomiska
föreningar och rederier, och får värdet av värdehandlingar icke kvittas
mot skulder. Dessa bestämmelser skulle dock för företag, som driva
bankrörelse eller annan penning- och lånerörelse, medföra en skattskyldighet,
som icke kunde anses stå i rimligt förhållande till företagens intressegemenskap
med kommunen. Detsamma är förhållandet med företag,
som avser försäkringsrörelse, därest sådant företag skall anses driva
handel med värdehandlingar, något som dock hittills ansetts tveksamt.
Särskilda bestämmelser hava därför meddelats för beräkningen av den
näringsskattepliktiga förmögenheten i företag, vilka driva bankrörelse,
annan penning- eller lånerörelse eller försäkringsrörelse, så att avdrag
får ske för alla skulder. Då det ansetts tveksamt, vilka av ett försäkringsbolags
fonder som skola anses motsvara skulder till försäkringstagarna,
hava uttryckliga bestämmelser meddelats i detta avseende.
Dessa hava samma innehåll i sak som de, vilka av försäkringsinspektionen
i dess avgivna yttrande föreslagits, ehuru de fått annan avfattning.

18 §.

Vid värdesättningen av den näringsskattepliktiga förmögenheten
måste man i regel hänföra sig till förmögenhetsställningen vid en viss
given tidpunkt. Detta kan visserligen, i synnerhet vid så kallade säsongföretag,
leda till missvisande resultat, i det att tillgångarna i ett företag
kunna vara mycket olika under olika delar av året, men det låter sig
av praktiska skäl icke göra att taga ett genomsnitt för året, då härför
skulle erfordras bokslut åtminstone en gång i månaden, vilket man naturligtvis
ej kan fordra av näringsidkaren. Den oriktighet, som av nämnda
anledning kan uppstå, motverkas emellertid, såsom förut påpekats,
i viss mån därav, att vid näringsskattekapitalets bestämmande hänsyn
tages till meravkastningen; därest förmögenheten vid den tid, taxeringen
avser, är mindre än genomsnittet för året, blir nämligen meravkastningen
större, än den skulle bliva, om förmögenheten beräknades efter
genomsnittsvärdet. Till grund för taxeringen bör tydligen läggas för -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191. 475

mögenhetsställ ni ngen vid slutet av räkenskapsår, enär näringsidkarens
bokföring ju hänför sig till denna tidpunkt.

1 vissa fall böra dock undantag medgivas från regeln, att genomsnittsberäkning
icke skall äga ruin, nämligen när ett företag börjat eller
slutat sin verksamhet under året. Bär verksamheten slutat under året,
skulle eljest i många fall ingen förmögenhet limma att beskatta. Därest
återigen verksamheten börjat under året, skulle en taxering, grundad på
förmögenhetsställningen vid årets slut, leda till ett obilligt resultat, vilket
i detta fall icke skulle motverkas av hänsjm till meravkastningen, enär
såsom normal avkastning skall anses sex procent å förmögenheten etter
helt år räknat, i följd varav, om ett företag börjat den 1 september,
såsom mera vkastning skall anses vad som överstiger två procent av förmögenheten,
beräknad efter de i 21 § angivna regler. På grund härav
hava lämnats särskilda bestämmelser för det fall, att verksamheten börjat
eller slutat under ett räkenskapsår. Såsom utgångspunkt för beräkningen
av den näringsskattepliktiga förmögenheten skall tagas, om verksamheten
slutat under året, ställningen vid årets början och, om verksamheten börjat
under året, ställningen vid årets slut. Har verksamheten både börjat och
slutat under året, kan man lämpligen utgå från ställningen vid den tidpunkt,
då verksamheten började; i bokföringspliktig verksamhet skall ju
inventarium då upprättas. Sedan förmögenheten vid sålunda angiven tidpunkt
beräknats, sker reduktion i förhållande till den de! av helt år.
varunder näringen verkligen drivits. Därest den skattskyldige kan visa,
vad förmögenheten vid varje månads slut utgjort, böra tydligen dessa
siffror läggas till grund för beräkningen.

Framhållas bör, att sistnämnda bestämmelser icke få tillämpas ä
företag, vilka drivas under en följd av år, ehuru blott under vissa delar
av året; dylika företag skola i allo behandlas, som om de drivits hela
året, så att förmögenheten beräknas efter ställningen vid årets slut utan
reduktion och för meravkastningens beräkning avdrages sex procent av
förmögenheten.

19 §.

Uti ett flertal av de inkomna yttrandena har framhållits, att man
vid värdesättningen av de i ett näringsföretag nedlagda tillgångarna i
regel icke bör utgå från tillgångarnas saluvärde utan från anskaffningseller
tillverkningskostnad och därifrån göra de avdrag för värdeminskning,
som i de särskilda fallen kunna anses befogade. Skäl kunna

Grunder för
värdesättning
av den
näringsskattepliktiga
förmögenheten.

Avkastningens
och
mcravkastnin''
gens beräkning.

Ränta å behållen
förmögenhet.

476 Kungi. Maj:ts proposition Nr 191.

utan tvivel åberopas för en sådan norm för värdesättningen, men för att
vinua en tillfredsställande tillämpning därav erfordras mera utförliga bestämmelser,
än som nu finnas, om de avskrivningar som skola tillåtas.
Frågan om införande av dylika bestämmelser, vilka äro av betydelse för
beräkning icke blott av den näriugsskattepliktiga förmögenheten ut;m
även av inkomsten och avkastningen av ett näriugsföretag, är dock av
den omfattning, att densamma ansetts böra lösas i samband med en
revision av statsskatteförordningeu. Innan denna fråga funnit sin lösning,
synes man icke böra införa särskilda grunder för värdesättning av
den näringsskattepliktiga förmögenheten utan böra härför tillämpa de
grunder, som enligt förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt gälla
lör uppskattning av förmögenhet. 1 fråga om taxeringen av enskilda
näringsidkare kommer taxeringsarbetet härigenom att betydligt underlättas.
För värdesättningen av vissa immateriella rättigheter, vilka enligt
förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt icke räknas såsom
förmögenhet, erfordras dock särskilda bestämmelser, och hava sådana
meddelats i anvisningarna till paragrafen.

20 och 21 §§.

Reglerna för bestämmande av avkastningens storlek höra på det
närmaste samman med reglerna för beräkning av meravkastning, vadan
jag skall i ett sammanhang redogöra för hithörande bestämmelser.

Förslaget utgår från att någon särskild beskattning ej skall träffa
den till sex procent, efter helt år räknat, beräknade normala avkastningen
av förmögenheten. Den del av avkastningen, som överstiger normal
avkastning av det nedlagda kapitalet, skall däremot beskattas till den
del, den icke kan anses utgöra arbetsförtjänst. Det är härvid, principiellt
sett, likgiltigt, huruvida den över.-kjutande delen av avkastningen, meravkastningen,
kan anses härröra av näringsidkarens eget kapital, av
upplånat kapital eller av annan tillhörig egendom, som användes i
näriugen. Därför borde vid avkastningens beräkning avdrag få ske för
egentliga driftsutgifter, t. ex. för råvaror, för förbrukningsartiklar, arbetslöner
o. d., men däremot icke för ränta å upplånat, i den näringsskattepliktiga
förmögenheten ingående kapital eller för arrende för rörelsen
eller för hyra lör annan tillhörig, i näringen använd egendom. Detta
låter sig dock av praktiska skäl icke göra, utan måste i flera avseenden
avsteg ske från den sålunda uppställda principen.

Såsom normal avkastning av i näring nedlagd förmögenhet anses
enligt förslaget sex procent. Skälen härtill äro följande. För att så

477

Kungl. Maj ts proposition Nr 191.

mycket som möjligt underlätta taxcringsarbetet bör den normala avkastningspmcenten
fastställas till helt tal. Då enligt förordningen om
inkomst- och förmögenhetsskatt normal avkastning av förmögenhet,
oavsett det sätt, varpå tillgångarna äro placerade, beräknas till fem
procent men det är förenat med större risk att placera förmögenhet i
näring än att t. ex. sätta in sina penningar i en bank eller att placera
dem i obligationer, bör normal avkastning av i näring nedlagda tillgångar
beräknas till högre än fem procent. De med placering i näringsföretag
förenade risker synas dock icke kunna anses större, än att
ersättning därför lämnas, om normal avkastning av i näring nedlagda
tillgångar beräknas till sex procent, sålunda till en procent mer än
normal avkastning av förmögenhet i allmänhet. Den procent, efter vilken
meravkastningen, till den del den icke motsvarar arbetsförtjänst, skall
kapitaliseras, synes däremot böra sättas avsevärt högre. Vid bestämmandet
av denna procent måste ihågkommas, att meravkastningen
ofta icke motsvaras av något »dolt» kapital i vanlig mening utan härrör
av näringens art, upparbetad kundkrets, konjunkturförhållauden, affärsledningens
duglighet e. d., och en sådan avkastning bör tydligen icke
behaudlas, som om den vore avkastning av ett verkligt kapital Man
synes skäligen kunna kapitalist^ meravkastningen efter av Eiserman
och von Wolcker föreslagna tio procent, d. v. s. betrakta den, som om
den härflöte från ett kapital, vilket gåve en avkastning av tio procent.

Enligt bestämmelserna i förslagets IV kap. liksom ock enligt förordningen
om inkomst- och förmögenhetsskatt skall inkomst av fastighet,
som för annat ändamål än jordbruk med binäringar eller skogsbruk
användes i någon ägarens näring, anses icke såsom inkomst av fast
egendom utan såsom inkomst av näringen, så att vid beräkning av
denna senare inkomst avdrag icke får ske för beräknad hyresinkomst
av fastigheten. På samma sätt bör ej heller vid beräkning av näringens
avkastning något avdrag äga rum för fastighetens hyres v är de. Då
emellertid normal avkastning av det kapital, som nedlagts i fastigheten,
synes böra likställas med normal avkastning av förmögenheten i övrigt,
måste vid meravkastningens beräknande avdragas sex procent av fastighetens
taxeringsvärde. Detta sker därigenom, att fastighetens taxeringsvärde
sammanlägges med den näringsskattepliktiga förmögenheten, och
att från avkastningen dragés sex procent av det härvid uppkomna beloppet.
Därest blott en del av en fastighet användes i näringen, bör
till den näringsskattepliktiga förmögenheten läggas blott så mycket av
taxeringsvärdet, som belöper å denna del. Rent teoretiskt borde väl

Fastighets

hyresvärd*.

478 '' Kungi. Maj.ts proposition Nr 191.

annan tillhörig, i näringen använd fastighet i allo behandlas, som om
den tillhörde näringsidkaren själv, så att avdrag för hyra icke finge ske
i vidare män, än att hyran kunde anses motsvara dels ersättning för
utgifter, som näringsidkaren varit berättigad avdraga, om den tdlhört.
honom, såsom utgifter för renhållning, reparationer o. d., dels ock värdeminskning,
varemot avdrag finge ske för sex procent av fastighetens
taxeringsvärde. Ett dylikt beräkningssätt skulle dock, särskilt i de vanliga
fall, att icke eu hel fastighet utan blott eu del av eu fastighet
förhyrts för näringen, medföra mycket besvär utan motsvarande nytta.

I stort sett samma resultat vinnes genom att, på sätt i förslaget
stadgats, vid avkastningens beräkning hyra för fast egendom får avdragas
men däremot för bestämmande av meravkastningen avdrag icke
får äga rum för beräknad normal avkastning av den hyrda fastigheter!.

Hyra för lös Förhyrd lös egendom kan däremot utan större svårighet behand egendom.

8åaom om Jeil tillhörde näringsidkaren själv. Den ingår i den

näringsskattepliktiga förmögenheten, och näringsidkaren har i regel att
bära alla utgifter för densamma. Avdrag för hyra bör därför icke äga
rum annat än till den del hyran kan anses motsvara avdrag för värdeminskning,
då ju sådant avdrag skulle fatt ske, därest den lösa egendomen
tillhört näringsidkaren.

Arrende för Arrende för näring bör icke få avdragas, då ju näringen skall

näring. beskattas, som om näringsidkaren vore ägare av rörelsen. Därest
näringsidkaren arrenderat icke blott själva rörelsen utan även. däri
använd fast eller lös egendom, bör däremot arrendet fa avdragas, i den
mån det motsvarar hyra för fast egendom eller värdeminskning å lös
egendom.

Skuldräntor. Jag skall nu övergå till frågan, huruvida skuldräntor böra i någon

mån få avdragas vid avkastningens beräkning.

Eiserman— Enligt Eiserman—von Wolckers utkast till bestämmelser om närings vonWoickor.

skuj]e såsom avkastning av ett näringsföretag räknas affärsverk samhetens

driftsöverskott för året utan avdrag för andra skuldräntor än
dem, som belöpt å det skuldbelopp, som vid den näringsskattepliktiga
förmögenhetens beräknande fatt kvittas mot kont>n1a penningar, fordringar
och värdehandlingar. Såsom meravkastning skulle anses den del
av avkastningen, som överstege 6 */s procent av den näringsskattepliktiga

Kunyl. Afaj.ts proposition Nr 191.

479

förmögenheten med tillägg av bokförda värden å till näringen hörande
last egendom och aktier.

,, Utl, det ti*1, kammarrätten remitterade förslaget till näringsskatt inom finansde
x denna del upptagits motsvarande bestämmelser som i det nu deParfcemenfram
lagda förslaget i det att vid avkastningens beräknande avdrag skulle “nS?*
ia ske för a la skuldräntor, samt att vid meravkastningens beräknande
avd lag skulle fa ske for sex procent av den näringsskattepliktiga förmögenheten
med tillägg av taxeringsvärdet å fäst egendom men med
avdrag av alla skulder.

i a ^ s,tt utlåtande över detta förslag yttrar kammarrätten: Tvekan Kammarkunde
rada, huruvida och i vad mån skuldräntor borde få avdragas vid rätten‘
avkastningens uppskattning. Vid ren avkastningsbeskattuing skulle med
vissa undantag ränta icke fä avdragas, av vad beskaffenhet kapitalskulden
an vore. Da nu enligt förslaget avkastningen, visserligen blott såsom
en del agande faktor skulle ligga till grund för näringsskatten, kunde det
i mcMvenngen till det remitterade förslaget framhållna alternativet att
förbjuda ranteavdrag äga berättigande. Jämväl praktiska skäl talade
or ett sadant avdragsförbud. Kammarrätten ville för sin del förorda
a — med undantag för försäkringsrörelse, bankrörelse och annan
penninghandel — avdrag för skuldräntor icke medgåves i vidare mån
an sådan ranta motsvarades av ränta å fordran. Skulle åter ränteavdrag
i s orre utsträckning äga rum, borde dock, enligt kammarrättens mening
och i anslutning till vad kammarrätten yttrat i fråga om avdrag för
skulder, avdrag icke medgivas för annan ränta än ränta å sådant lånt
rörelsekapital, därför avdrag skett vid uppskattningen av de näringsskattephktiga
tillgångarna. Ränteavdraget skulle sålunda ske icke i den
uti förslaget anvisade ordningen utan på enahanda sätt, som tillämpades
vid bevillmngstaxermgen. r

Jag skall här anställa en jämförelse mellan det av kammarrätten IJepartetorordade
och det i departementsförslaget upptagna alternativet. mmtschefen .

. Kammarrattens ståndpunkt innebär för det vanliga fall, att nåo-on
väsentlig ranta å fordran ej finues, att vid avkastningens beräkmnotnga
som helst galdranteavdrag få ske, men att sex procent å den närings^
skatt.-phkt.ga
kastningens beräkning. Det härvid vunua resultatet är i själva verket
detsamma, som om vid avkastningens beräknande avdrag finge ske för
sex procents ränta å det icke kvittade skuldbeloppet och vid merav -

480

Kungl. Maj.ts proposition IVr 191.

kastningens beräkning avdragas sex procent blott å de tillgångar som
motsvara näringsidkarens eget kapital, ty den narmgsskattephktiga
förmögenheten är in lika med summan av näringsidkarens eget kapital
och det icke kvittade skuldbeloppet. Enligt det remitterade forslaget
får dels vid avkastningens beräkning avdragas den verxliga rantan
4 aUa _ kvittade och icke kvittade - skulder dels vid meravkastningens
beräknande avdragas sex procent å näringsidkarens ege
kapital. Under förutsättning att räntefoten å upplånat kapital utgjor
sex procent samt att summan av de i näringen nedlagda tillgå!)gärna
varit lika stor under hela året, sker enligt detta förslag avdrag med sex
procent å hela den i näringen nedlagda förmögenheten (d. v. s. näringsidkarens
eget kapital + icke kvittade skulder + kvittade skulder).

Enligt båda förslagen får alltså vid meravkastnmgens beiåkning
alltid avdragas sex procent å näringsidkarens eget kapital.

Beträffande icke kvittade skuldbelopp får enligt kammarrattens förslag
alltid avdragas sex procent, medan enligt det remitterade forsjaget
den verkligen utgående räntan får avdragas. Har räntefoten a _ e
upplånade kapitalet utgjort ses procent, blir det sålunda, i fråga om icke
kvittade skuldbelopp, i stort sett likgiltigt, huruvida man väljer den av
kammarrätten föreslagna eller den i det remitterade forslaget anvisade
vägen Har däremot räntefoten över- eller understigit sex procent, bor
det senare förslaget rättvisare, än om man anordnade beskattningen
på av kammarrätten föreslaget sätt; avdragen bil nämligen lika med
den verkliga ränteutgiften och ej, såsom enligt kammarrattens förslag,
beräknade till eu viss genomsnittssiffra. Då räntefoten under normala
förhållanden icke plägar mycket avvika från sex procent, ar det emellertid
i fråga om räntan å icke kvittade skuldbelopp av mmdie betydelse,
huruvida m»n anordnar beskattningen på ena eller andra sattet.

Olikheten mellan det remitterade förslaget och kammarrattens förslag
framträder huvudsakligen i fråga om räntan å skuldbelopp, som mei
den näringsskattepliktiga förmögenhetens beräknande kvittats mot kontanta
penningar, fordringar och värdehandlingar Enligt kammarrattens
förslag får nämligen icke vare sig vid avkastningens el er meravkastningens
beräkning något avdrag ske med avseende a sålunda kvittade
skulder, medan däremot enligt det remitterade forslaget vid avkastningens
beräkning avdrag får ske med den verkliga rantan aven a

d68Sa Kammarrättens förslag att icke tillåta avdrag för några skuldräntor
kommer i realiteten att verka så, att såsom avkastning av näringen
beskattas även vad som i verkligheten är avkastning av i näringen icke

481

Kungl. Maj.ds proposition Nr 191.

nedlagda tillgångar, nämligen de tillgångar, som fått kvittas mot skulder.
Kontanta penningar och fordringar ävensom värdehandlingar, vilka icke
aro att anse såsom varor i affärsverksamhet, kunna ju, såsom förut
framhållits, icke anses vara i egentlig mening nedlagda i näringen,
därest de motsvaras av skulder. Kammarrättens förslag, att ränta å
skuld skulle få kvittas mot ränta å fordran, skulle i det stora flertalet
fall icke medföra någon förbättring, då, såsom jag förut antytt, några
fordringsräntor av väsentlig betydelse i allmänhet ej torde finnas. För
övrigt skulle taxeringen komma att bliva beroende av det sätt, varpå
kreaitgivningen anordnats. Detta kan klargöras med ett par exempel. Eu
handlande, som säljer varor på kredit, erhåller ju, om betalning erlägges
å förlällodagen, ingen ränta i vanlig mening, ehuruväl han erhåller gottgörelse
i den form, att köpeskillingen är högre, än den skulle varit
vid en kontantförsäljning. 1 detta fall skulle han enligt kammarrättens
förslag icke få avdraga räntan å skuld, som han åsamkat sig för
att möjliggöra kreditens lämnande. Gives däremot affären den form,
att försäljningen sker mot extra kontant, med rätt för köparen att
erhålla anstånd viss tid mot erläggande av ränta, får kvittning av räntorna
äga rum. Har handlanden sålt varan mot växelaccept och omedelbart
diskonterat växeln, blir orättvisan ännu tydligare. Handlanden
torde vara skyldig att såsom intäkt upplaga växelns nominella belopp,
utan möjlighet att redovisa en del därav såsom ränteintäkt, samt att
upptaga diskontoavdraget å intressekonto såsom ränteutgift. Han har
t. ex. kreditiv i en bank, uttager å detta 9,500 kronor och köper för
detta belopp en vara, som han säljer mot en tremånadersaceept å 10,000
kronor, varefter han diskonterar växeln för 9,800 kronor, varav 9,500
kronor åter insättas på kredit.ivet. Därest alla dessa transaktioner medhunnits
på en dag, utgör hans verkliga vinst 300 kronor med avdragav
en dags ränta å 9,500 kronor, men enligt kammarrättens åsikt borde
han taxeras för en avkastning av 500 kronor, d. v. s. icke blott som
om begynnelsekapitalet varit hans eget, utan även som om detta varit
nedlagt i affären under tre månaders tid, ehuru det varit nedlagt blott
en del av en dag. Om köparen i stället för växeln utfärdade en med
ränta löpande skuldsedel å 9,800 kronor och säljaren överläte denna
skuldsedel, skulle säljaren däremot enligt kammarrättens förslag taxeras
för en avkastning av blott 300 kronor, ehuru avkastningen i båda fallen
varit precis lika stor. Åven i fråga om köparen synes kammarrättens
förslag leda till olika taxeringsresnltat, beroende på om växel utfärdats
eller ej. Har växel utfärdats, torde köparen vara berättigad att såsom
utgift upptaga växelns nominella belopp, 10,000 kronor, men, om
Bihang till riksdagens prof vkoll 1920. 1 samt. 158 höft. (Nr 191.) 61

482

Katigt. Maj:ts proposition Nr 191.

skuldsedel utfärdats, skulle väl köparen enligt kammarrättens förslag
vara berättigad att såsom utgift upptaga blott 9.800 kronor. Dessa
exempel visa enligt min åsikt, att den av kammarrätten föreslagna bestämmelsen
är mindre lämplig än den i förslaget upptagna.

Nyss bar påpekats, hurusom det vid näringsbeskattningen bör vara
likgiltigt, huruvida meravkastningen härleder sig från näringsidkarens
eget eller upplånat kapital. Vid avkastningens beräkning borde därför
rätteligen avdrag icke få äga rum för räntor och diskonton, som belöpte
å de i näringen verkligen nedlagda tillgångarna, och vid meravkastningens
beräkning borde avdragas sex procent av den näringsskattepliktiga
förmögenheten ävensom, av förut anförda skäl, sex procent av taxeringsvärdet
å näringsidkaren tillhörig, i näringen använd fast egendom.
Då kontanta penningar och fordringar ävensom värdehandlingar, som icke
äro att anse såsom varor i affärsverksamhet, icke skola betraktas såsom
i verkligheten nedlagda i rörelsen, i den mån de kvittats mot skulder,
borde, såsom Eiserman och von Wolcker föreslagit, vid avkastningens beräkning
avdrag få ske för de skuldräntor, som belöpt å det skuldbelopp,
som fått kvittas mot nyss angivna slag av tillgångar, enär man
ju i annat fall skulle såsom avkastning av näringen behandla avkastningen
av ett i näringen icke nedlagt kapital. En sådan bestämmelse
som den av Eiserman och von Wolcker föreslagna synes dock omöjlig att
i praktiken genomföra. I många, kanske flertalet, fall äro skulderna
av mera tillfällig natur och utgöras av varuskulder och växlar. Då
dessa slags skulder äro av mera kortvarig beskaffenhet, avse å dem
belöpande räntor och diskonton endast en kortare tid av året, men man
måste för beskattningen presumera, att de kvittningsgilla skulderna
varit lika stora hela året, och tillåta näringsidkaren att avdraga icke blott
den ränta, som verkligen belöpt å de kvittade, vid årsslutet befintliga
skulderna utan även vad som efter helt år räknat belöpt å ett skuldbelopp
av samma storlek som det kvittade. Då det tydligen vore omöjligt
att avgöra, huruvida räntor, som erlagts i mitten av året, belöpt å skulder
av beskaffenhet att kunna kvittas eller ej, måste man stadga, att räntor
finge avdragas, i den mån de icke överstege viss procent å det kvittade
skuldbeloppet, vare sig denna procent fixerades eu gång för alla eller
skulle beräknas efter medeltalet av under året gällande diskonträntor
eller dylikt. En sådan bestämmelse skulle emellertid medföra möjlighet
att avdraga alla skuldräntor; härför erfordras blott, att näringsidkaren
vid årsslutet upptager stora lån och placerar dem i tillgångar, vilka
få användas till kvittning, t. ex. å bankräkning. Ett exempel klargör
detta. Antag, att en näringsidkare i genomsnitt under året haft skulder

488

Kungl. Maj:tu proposition Nr 191.

till belopp av 300,000 kronor och kvittningsgilla tillgångar (kontanta
penningar och fordringar) till belopp av 100,000 kronor. Han skulle
sålunda icke få avdraga skulder till ett belopp av 200,000 kronor och
ej heller å detta belopp belöpande räntor. Om han nu emellertid i slutet
av året, t. ex. den 20 december, upptager ett ytterligare lån å 200,000
kronor att betalas den 2 januari följande år och placerar penningarna å bankräkning,
får han 500,000 kronor skulder och 300,000 kronor kvittningsgilla
tillgångar. Han får då liksom förut icke avdraga skulder till belopp
av 200,000 kronor, vadan den näringsskattepliktiga förmögenheten blir
lika stor som förut, men däremot får han avdraga räntan å 300,000
kronor eller praktiskt taget all under året utgiven ränta.

Söker man lösa frågan genom att förbjuda alla ränteavdrag men
tillåta avdrag med sex procent av bruttotillgångarna, möter samma
svårighet. Genom att vid årsskiftet upptaga lån och placera de erhållna
penningarna i likvida tillgångar kan näringsidkaren, utan att den
näringsskattepliktiga förmögenheten ökas, efter behag öka det belopp, vara
sexprocentsavdraget får beräknas, och därigenom minska meravkastningen.

Enda sättet att på ett tillfredsställande sätt lösa problemet om
skuldränteavdrag är sålunda enligt min åsikt det föreslagna att låta alla
räntor och diskonton avdragas vid avkastningens beräknande och alla
skulder vid bestämmande av det belopp, varav sex procent skall avdragas
vid bestämmande av meravkastningen.

Om beräkningen av avkastningen anordnas på det sätt, för vilket
jag nu redogjort, kommer, om man bortser från frågan om avdrag för
avlöning till aflarsledningen, vartill jag senare skall återkomma, avkastningen
att i det närmaste sammanfalla med inkomsten. Skillnaden blir
blott den, att vid inkomstens beräkning avdrag får ske för arrende av
rörelse och för hyra av lös egendom i dess helhet, varemot vid avkastningens
beräkning avdrag får ske blott för den del av arrende för rörelsen,
som motsvarar hyra för fastighet och värdeminskning av lös egendom,
samt för den del av hyra för lös egendom, som motsvarar värdeminskning.

Enligt 35 § 1 mom. äger kooperativ förening, som av vinsten å
sin kooperativa verksamhet lämnat sina kunder, vare sig de tillhört föreningen
eller icke, pristillägg, rabatt eller annan sådan utdelning i förhållande
till gjorda köp eller försäljniugar, vid inkomstens beräknande
åtnjuta avdrag för dylik utdelning. En sådan utdelning bör dock tagas
i beräkning när det gäller att anställa en jämförelse mellan olika före -

Sammanfatt ning.

Särskilda
regler för
kooperativa
föteningar.

Näringsidkarens
arbetsförtjänst.

Eiserman—
ron Wol eker.

Oeparce mentsohefeu.

484 Kungi. May.ts proposition Nr 191.

tags omfattning och bör därför vid avkastningens beräkning läggas till
inkomsten. Då näringsskatten är en intresseskatt, som utgår i förhållande
till ett näringsföretags intressegemenskap med kommunen, lärer
något skäl, varför en kooperativ förening skulle i fråga om en intresseskatt
behandlas annorlunda än andra skattskyldiga, icke förefinnas.
Bestämmelse i förevarande hänseende hade icke kommit att inflyta i
det författniDgsförslag, som framlades till granskning vid de inom
departementet tillkallade sakkunnigas slutsammanträde; efter samråd med
ledamöterna i de sakkunnigas subkommitté har ett stadgande i nu antydd
riktning senare införts.

■Jag övergår nu till behandling av reglerna för beräkning av näringsidkarens
egen arbetsförtjänst och för kapitalisering av den del av
meravkastningen, som icke anses motsvara sådan arbetsförtjänst. Denna del
benämnes i det följande den del av meravkastningen, som belöper å näringen.

Eiserman och von Wolcker hava i sitt utkast föreslagit, att den del
av meravkastningen, som belöper å näringen, skall kapitaliseras efter
tio procent, d. v. s. multipliceras med 10. Vid kapitalisering av enskild
näringsidkares meravkastning avdrages ingen del av denna såsom
arbetsförtjänst, utan hänsyn till arbetsförtjänsten tages på det sätt,
att meravkastningen multipliceras med en lägre siffra än JO. Multipliceras
meravkastningen t. ex. med 2, så innebär nämligen detta, att
Vio av meravkastningen anses härröra av näringsidkarens eget arbete,
under det att återstående Vxo belöpa å näringen och kapitaliseras genom
att multipliceras med 10. Multiplikatorn bestämmes med hänsyn till storleken
av den näringsskattepliktiga förmögenheten, så att multiplikatorn
är minst vid ringa förmögenhet för att slutligen vid en förmögenhet av

480,000 kronor stiga till 10. För aktiebolag och dylika juridiska personer,
för vilka någon egen arbetsförtjänst icke kunde ifrågakomma, utgör
multiplikatorn alltid 10.

Vid bestämmande av multiplikatorn för enskilda tillhöriga företag
hava Eiserman och von V olcker utgått från att ju större det nedlagda
kapitalet är, desto mindre del av meravkastningen härrör av näringsidkarens
eget arbete. Detta resonemang torde dock icke vara riktigt,
t ett företag med litet kapital men många arbetare kan meravkastningen
härröra, icke av näringsidkarens arbete utan av vinst på arbetarnas
arbete, och även i ett företag med stort kapital måste, i regel alltid
någon de! av vinsten härröra av näringsidkarens arbete. Dessutom

Kungl. Mny.la proposition Nr 191. 485

skulle mall genom att på angivet sätt beräkna näringsidkarens arbetsförtjänst
icke vinna ett av de mål, man villo nå genom att taga hänsyn
till avkastningen, nämligen att med skatten träffa ett företag, som trots
litet kapital dock har stor omfattning.

För att bestämma näringsidkarens arbetsförtjänst måste man därför
söka andra utvägar. Det torde därvid icke vara möjligt att för varje
fall avgöra, huru stor arbetsförtjänsten är, utan man måste tillgripa vissa,
för alla företag lika regler, efter vilka arbetsförtjänsten beräknas. Det
synes^ härvid vara lämpligt att, pa sätt kammarrätten i sitt yttrande över
1917 års kommunalskattelörslag ifrågasatt, bestämma arbetsförtjänsten till
viss procent av rneravkastningen, dock att arbetsförtjänsten icke får
överstiga visst maximibelopp eller understiga visst minimibelopp. 1
enlighet härmed har skalan för beräkning av arbetsförtjänst utarbetats.
Den del a\ rneravkastningen, som icke överstiger visst minimibelopp,

1,000 kronor, anses alltid utgöra arbetsförtjänst, och överstigande del
av rneravkastningen indelas i avsnitt, så att inom de lägre avsnitten
arbetsförtjänsten utgör större del än inom följande. När rneravkastningen
överstiger ett belopp av en miljon kronor, anses den överskjutande
delen i sin helhet belöpa på näringen.

När arbetsförtjänsten pa detta sätt beräknas enbart efter avkastningens
storlek utan hänsyn till det arbete, näringsidkaren faktiskt nedlagt,
skulle det emellertid, om särskilda regler icke meddelades, kunna
hända, att en del av rneravkastningen ansåges såsom näringsidkarens
arbetsförtjänst, oaktat denne nedlagt blott ringa eller alls intet arbete
på näringens skötsel, så t. ex. om näringsidkaren anställer en disponent,
som ombesörjer den egentliga ledningen av arbetet. I dylika fall, när
näringsidkaren icke själv utför något egentligt arbete, borde han, om
avlöningen till disponenten finge avdragas såsom utgift, icke få avdraga
någon del av avkastningen såsom arbetsförtjänst. Det vore dock olämpligt
att på detta sätt meddela olika bestämmelser för beräkning av
rneravkastningen, beroende på om näringsidkaren själv utför något arbete
eller ej. För att förekomma, att en näringsidkare får tillgodoräkna sig
en del av rneravkastningen såsom arbetsförtjänst och samtidigt såsom
utgift avdraga avlöningen till den person, vilken handhaver den ledning
av näringen, som näringsidkaren själv pre3umeras utöva, stadgas 1
förslaget, att avlöning till den, som handhaver näringens ledning, icke
får avdragas såsom utgift. Denna avlöning betraktas såsom ingående
i den del av rneravkastningen, som utgör arbetsförtjänst.

I fråga om aktiebolag och dylika juridiska personer föreligger ju
ingen företagarens egen arbetsförtjänst, och det kunde därför ifrågasättas

486 Kungl. Maj;ts proposition Nr 191.

att, på sätt Eiserman och von Wolcker föreslagit, låta alla avlöningar avdragas
och anse in eravkastningen i dess helhet belöpa a näringen Detta

skulle dock, såsom de av handelskammarförenmgen industriförbundet

och bankföreningen tillsatta delegerade papekat, möjliggöra för dylika
inpiska personer att genom fastställande av oskäliga lönebelopp for affars•ledningenP
undandraga sig näringsskatt I t. ex. ett aktiebolag med fa
delägare, vilka alla deltaga i affärens skötsel, kan man nämligen under
förutsättning att avlöning alltid får avdragas, fullständigt
avkastning genom att höja lönerna till lampliga belopp. Ett sadant
kringgående Ssynes icke kunna undvikas annorlunda än genom att stadga,
att avlöning ''till affärsledningen icke får avdragas såsom utgift. Da
aktieägare som åtnjuter utdelning i form av avlöning, kan bekläda en
jämförelsevis underordnad post, torde det vara nödvändigt att bes^^’
att till ledningen jämväl skall räknas varje aktieägare, som uppbar högre
avlöning, än som vanligen utgår till person med motsvarande anställning.
Liknande gäller i fråga om andra juridiska personer an aktiebolag.

Därest alltså avlöningen till affärsledningen icke far avdragas
såsom utgift, kommer även för juridiska personer en del av meravkastningen
att härröra av arbete, nämligen affärsledmngens arbete, och meiavkastningen
bör då för juridiska personer kapitaliseras efter enahanda
grunder som för enskilda. När i meravkastnmgen sålunda kan komma
att ingå avlöning till affärsledningen i miljon foretag, maste den absoluta
slutsiffran för vad som skall anses såsom arbetsinkomst sattas ho*, .

I den föreslagna skalan ställer sig meravkastmngens uppdelning
i kapitalinkomst, å ena, samt arbetsinkomst och omkostnader för affarsjedning,
å andra sidan, på följande satt:

Av den del av meravkastningen. som

belöper

Av hela meravkast- j

ningen belöper

å näringen

å arbete

å näringen ■

å arbete

icke överstiger 1,000 kronor

överstiger 1,000 kronor, men icke 0,000 kronor

0,000 » » » 5>000

5,000 > » 10,000 »

> 10,000 * » » 20,000

» 20,000 ■ » 1 50,000 »

» 50,000 > ». 1 100,000 »

100,000 > »'' » 300,000 »

» 300,000 > > 1 1,000,000 »

-100

000

2,000

5,000

18,000

35,000

160,000

630,000

1,000

1,600

1,400

3.000

5.000
12,000

15.000

40.000

70.000

400

1,000

3.000

8.000
26,000
61,000

221,000

851,000

1,000 ■
2,600

4.000

7.000
12,000

24.000

39.000

79.000

149,000

487

Kimgl. Maj:ts proposition Nr 191.

Den såsom arbetsförtjänst och omkostnader för affärsledning betraktade
delen av meravkastuingen uppgår enligt denna skala till högst

149,000 kronor. Givet är, att skalan icke innebär något som helst
ståndpunktstngande till frågan om vad som skäligen bör utgöra näringsidkarens
arbetsförtjänst utan allenast utgår från förhållandena, sådana
de nu faktiskt gestalta sig. Även sett ur denna synpunkt torde det
ifrågasatta maximiavdraget kunna anses vara tillräckligt utom möjligen
för de allra största bolagen. För att ej för mycket gynna medelstora
bolag, vilka kunna hava stora vinster, men i vilka avlöningen till affärsledningen
icke kan beräknas till vidare höga belopp, torde dock maximum
för arbetsförtjänsten icke lämpligen böra sättas högre.

22 §.

Det kunde ifrågasättas, att man, i likhet med vad som sker i fråga
om den näringsskattepliktiga förmögenheten, borde beräkna antalet anställda
personer till det antal, som varit anställt en viss given dag under
året. . Detta skulle dock, isynnerhet i fråga om säsongföretag, leda till
ett mindre tillfredsställande resultat, och det finnes i detta avseende ingen
täkter, som kan verka utjämnande på samma sätt, som meravkastningen
gör i fråga om förmögenhetens beräknande. Några större svårigheter att
beräkna medeltalet anställda torde i regel ej heller möta, då denna beräkning
väl i allmänhet kan ske efter avlöningslistor o. d. Någon exakt
beräkning efter huru många dagar varje arbetare tjänstgjort torde man
kanske icke alltid kunna fordra; beräkningen torde kunna ske med tillräcklig
grad av noggrannhet genom att t. ex. utgå från medeltalet arbetare
för varje vecka. Då arbetare varit anställd längre tid, måste naturligtvis i
anställningstiden inräknas ej blott arbetsdagar utan även sön- och helgdagar.
Det har under förarbetena till föreliggande förslag ifrågasatts, att
man borde av billighetsskäl taga hänsyn ej blott till den tid, varunder
en arbetare varit anställd, utan även därtill, huruvida han under, anställningstiden
haft full sysselsättning. Under dåliga konjunkturer händer
det ju ofta, att en fabrik hellre än att avskeda arbetare behåller hela
arbetarstammen och låter arbetet pågå blott vissa dagar i veckan eller
med förkortad daglig arbetstid; det kunde då synas obilligt att icke
under sådana förhållanden tillåta en reduktion av arbetarantalet i förhållande
till arbetstidens minskning. Det har emellertid från industriidkarhåll
påpekats, att en uträkning av arbetarantalet med hänsyn till
den dagliga arbetstidens längd kan medföra så mycket besvär, att kostuaden
för uträkningen lätteligen skulle kunna överstiga den skattelind -

Arbetar kapital.

488

Bäringsskatte kapitalets sammansätt ning.

Undantag
frän skaitslcyldiyhtt.

Beskattnings ort.

Kungi. Maj:i» proposition Nr 191.

rme Barn kunde vinnas. Under sådana förhållanden och då kommunens
ottrifter för ett företag är beroende blott av antalet arbetare, Bona vant
sysselsatta vid företaget, men icke av om de haft full sysselsättning
eller ei, har bestämmelse om dylik reduktion icke influtit i forslaget.
Beräkning: av arbetarantalet skall därför ske efter anställningstiden utan
hänsyn till huruvida arbetarna hela tiden haft full sysselsättning eller ej.

Då enligt 20 och 21 §§ den, som deltager i näringens ledning,
skall vid beräkning av avkastning och meravkastning betraktas såsom
näringsidkare eller representant för denne, fordrar konsekvensen, att han
ei heller vid beräkning av arbetarantalet betraktas såsom anstånd.
Dylik person skall därför ej inräknas bland de anställda. Da näringsidkare
ei äger såsom utgift avdraga avlöning till hustru eller hemmavarande
''i näringen anställda barn under 21 år, som ej sjalva taxeras
till kommunal inkomstskatt, böra dylika personer ej heller mraknas
bland de anställda. I övrigt inräknas bland anstalta alla personel,
som varit sysselsatta i näringen, oavsett den stallning, de intagit..

23 §.

1 fråga om denna paragraf hänvisar jag till vad jag förut anfört
i sammanhang med redogörelsen för 16 §•

24 §.

Eu näringsidkare, vilken driver ett mycket litet företag, synes
knappast hava större nytta av kommunens inrättningar eller förorsaka
kommunen större utgifter än vilken som helst annan i kommunen bosatt
skattskyldig, och ej heller torde det för kommunen hava någon egentlig
betydelse, om den får uppbära den Kila näringsskatt, som skulle belöpa
på ett dylikt mindre företag. På grund harav bor näringssätt icke utgå
för de allra minsta företagen, och enligt förslaget intrader darfor skatteplikt
först, när näringsskattekapitalet överstiger 5,000 kronor, f or ätt undgå
de orättvisor, som skulle uppstå, därest ingen skatt skulle erlägga för
ett företag med 5,000 kronor näringsskattekapital, medan for ett foretag
med 5,100 kronor näringsskattekapital skatt skulle erlägga efter hela
detta belopp, får i alla skattepliktiga näringsföretag ett belopp av 5,000
kronor avdragas såsom skattefritt.

25 och 26 §§.

Det har visat sig erforderligt att för avgörande av inom vilken
eller vilka kommuner näringsskatt skall erläggas för ett företag, ävensom,
därest taxeringen skalf eke inom flera kommuner, for fordelningen

489

K ungt. Mapts proposition Nr 191.

av näringsskattekapitalet mellan de olika kommunerna lämna fullständigare
bestämmelser, än som i bevillningslorordningen lämnas för taxeringen
av inkomst av rörelse. Do i förslaget upptagna reglerna för
bestämmande av beskattningsorten ävensom en del av de speciella fördelningsreglerna
äro i huvudsak hämtade från Eiserman—von Wolckers
förslag till avkastningsskatt.

Då näringsskatten ju grundas på näringsföretagets intressegemenskap
med den kommun, i vilken det drives, skall näringsskal tekapitalet tydligen
taxeras i driftskommunen, därest företaget kan lokaliseras till viss kommun.

Avser verksamheten brytning av sten eller upptagning av torv e. d.
inom visst begränsat område, är företaget tydligen lokaliserat till den
kommun, där brytningen eller upptagningen äger rum. I andra
fall erfordras, för att ett lokaliserande till viss kommun skall kunna
anses föreligga, att särskilda anläggningar eller anordningar för
stadigvarande bruk ägt rum, vilka tydligt utmärka, att driften i ett
eller annat avseende förlagts till en bestämd plats. I enlighet med
Eiserman—von Wolckers förslag till avkastningsskatt har därför i förslaget
upptagits bestämmelse, att näringsskattekapitalet skall taxeras i
kommun, där fast driftställe funnits. Finnes intet fast driftställe, får
näringsskattekapitalet taxeras i näringsidkarens bostadskommun, eller,
i fråga om oskift dödsbo och juridisk person, i kommun, som är att
jämställa med bostadskommun för enskild näringsidkare. Finnes icke
dylik kommun och ej heller fast driftställe, torde näringsskattekapitalet
åtminstone till huvudsaklig del bestå av kapitaliserad meravkastning,
och taxering bör då ske, där avkastningen fallit. Bestämmelserna om
beskatlningsorten beträffande närings i öretag, för vilka fast driftställe
icke begagnats, komma sålunda att sammanfalla med de i 38 §
meddelade bestämmelserna om beskattningsorten för inkomst av annan
inkomstkälla. Till förekommande av en onödig upprepning har därför
i 25 § hänvisning skett till bestämmelserna i 38 §.

I näringsskattekapitalet ingår ju näringsskattepliktig förmögenhet, Beskattning
meravkastnings kapitalvärde och arbetarkapital, och borde därför, när
näringsskattekapitalet skall taxeras i flera kommuner, fördelning ske efter A1]männa
det förhållande, vari dessa tre faktorer varit fördelade å de olika kom- fördelningsmunerna.
En uppdelning av förmögenheten och arbetarkapitalet på de regler,
olika kommunerna är jämförelsevis lätt att åstadkomma, men däremot
torde det vara nästan omöjligt att avgöra, huru meravkastningen i verkligheten
varit fördelad å de olika kommunerna. För att kunna beräkna
Bihang till riksdagens prololcoll 1920. 1 sa ml. 158 höft. (Nr 191). 62

Speciella

fördelnings regler.

490 Kung!,. Maj:ts proposition Nr 191.

fördelningen av meravkastningen bleve det nämligen nödvändigt icke
blott att fördela avkastningen å de olika kommunerna, vilket redan
det kan bliva svårt nog, när avkastningen skall fördelas å icke likartade
grenar av rörelsen, t. ex. huvudkontor, nederlag och fabrik,
utan dessutom att med hänsyn tagen till den del av tillgångarna,
som vore nedlagd inom varje kommun, avgöra, huruvida meravkastning
uppstått i kommunen eller ej.

Aven om en dylik beräkning vore möjlig att verkställa, skulle den
dock alltför mycket försvåra taxeringsarbetet utan motsvarande nytta.
För att åstadkomma jämförelsevis enkla regler för näringsskattekapitalets
fördelning på flera kommuner synes det därför vara nödvändigt att
helt och hållet bortse från var meravkastningen verkligen uppstått samt
presumera, att all näringsskattepliktig förmögenhet och alla i näringen
anställda arbetare i lika mån bidragit till att skapa meravkastningen.
Den del av en näring, som icke erfordrar vare sig förmögenhet eller
arbetare, torde ej heller draga stor nytta av kommunens inrättningar
eller förorsaka kommunen mera betydande utgifter. Därest summan av
den näringsskattepliktiga förmögenheten och meravkastningens kapitalvärde
överstigit arbetarkapitalet och i anledning därav nämnda summa
reducerats vid näringsskattekapitalets beräknande, får tydligen vid beräknande
av förhållandetalen för näringsskattekapitalets fördelande å kommunerna
den inom varje kommun befintliga delen av förmögenheten
reduceras i motsvarande grad.

I vissa fall kunna tillgångar befinna sig i kommun, där fast driftställe
icke funnits, och likaledes kunna arbetare tillfälligtvis varit sysselsatta
i sådan kommun. För fördelningen av näringsskattekapitalet måste
dock dylik förmögenhet och dylika arbetare hänföras till något fast driftställe.
Några större svårigheter att avgöra, till vilket driftställe de böra
hänföras, torde i regel icke möta.

Av skäl, för vilka jag kommer att senare redogöra, bör inkomst
av handel med fast egendom i huvudsak beskattas i kommun, där fastigheten
är belägen. Då i ett näringsföretag, som avser handel med fast
egendom, näringsskattekapitalet kommer att till ojämförligt största delen
bestå av meravkastningens kapitalvärde, synes av samma skäl näringsskattekapitalet
i dylikt företag böra beskattas i kommun, där egendomen
är belägen. För att möjliggöra beskattning i denna kommun, i vilken
i regel icke finnes fast driftställe, hava i förslaget upptagits särskilda
bestämmelser för fördelning av näringsskattekapitalet i dylikt företag.

Kungi. Ma/:t* proposition Nr Ml. 491

I)å lör skogsvärdet erlägges fastighetsskatt efter lägre repartitionstal
än lör annat fastighetsvärde samt skogsbruk icke är underkastat näringsskatt,
måste det framstå såsom ett önskemål att, såvitt möjligt, låta den
kommun, där skogen är belägen, få andel i de beskattningsföremål, som
kunna uppstå i samband med skogens avverkning. Detta önskemål kan
dock endast i ytterst ringa mån tillgodoses vid näringsbeskattningen.
Det är tydligen av praktiska skäl omöjligt att exempelvis låta skogskommunen
i förhållande till virkets värde å rot få andel i den näringsskattepliktiga
förmögenheten i det företag, i vars rörelse virket förädlats, därest
denna förädling skett vid fast driftställe många mil från avverkningsorten
och virke från andra kommuner samtidigt förädlats; därför skulle erfordras,
att näringsidkaren förde böcker över huru mycket av inneliggande
virkeslager, som härrörde från varje särskild kommun. Därest fast
driftställe icke finnes inom kommunen, kan man blott i rena undantagsfall
låta skogskommunen få andel i näringsskattekapitalet i företag, som avser
handel med eller förädling av virke från kommunen. Enligt förslaget
taxeras därför näringsskattekapitalet i dylikt foretag till en del i skogskommunen
blott för det fall, att avverkningen skett under sådana former,
att själva avverkningen blir underkastad näringsskatt, d. v. s. när avverkningen
skett på annans mark på grund av upplåtelse.

Det torde vara obehövligt att i övrigt redogöra för skälen till de
bestämmelser, som i anvisningarna till förevarande paragrafer meddelats
rörande beskattningsorten och fördelningsgrunderna för däri särskilt angivna
slag av näring.

IV KAP.

Om kommunal inkomstskatt.

Såsom jag förut framhållit, har jag låtit utarbeta förslaget til
kommunal inkomstskatt med bibehållande i största möjliga utsträckningav
såväl innehåll som form i förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt
den 28 oktober 1910. Skatten bör dock ej taga hänsyn
till förmögenheten och ej vara progressiv. Även av hänsyn till de särskilda
kommunernas behov av skattekällor böra, som jag redan berört,
avvikelser företagas. Resultatet blir i mångt och mycket överensstämmande
med Landéns förslag till kommunal inkomstskatt.

Innan jag nu övergår till en närmare redogörelse för förslaget
till kommunal inkomstskatt, torde jag böra förutskicka, att utgångs -

492

Kungl. Maj:ts. proposition Nr 191.

punkterna för densamma så väsentligt avvika från grunderna för den
av Eiserman och von Wolcker föreslagna avkastningsskatten, vilken ju är
avsedd att vara en intresseskatt, att jag i detta sammanhang endast på
vissa punkter får anledning att närmare beröra densamma. Vad
beträffar nämnda sakkunnigas förslag till kommunal inkomst- och förmögenhetsskatt,
så är dess karaktär väsentligen bestämd av dess syfte
att komplettera övriga skatteformer. Såsom kommunalskatt med en
mera väsentlig räckvidd torde den ej enligt förslagsställarnas mening
kunna godtagas, och jag är, såsom jag redan nämnt, även för egen del
av denna uppfattning. I det följande kommer jag att beröra densamma
blott i den utsträckning, vari dess syfte överensstämmer med de riktlinjer,
jag förut angivit för den kommunala inkomstskatten.

Förordningen Till en början vill jag här återgiva det huvudsakliga innehållet i

och förmögen- 1910 års förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt, såsom denna
hetsskatt med numera vidtagna ändringar lyder, dock med utelämnande av de
särskilda bestämmelserna om taxering av förmögenhet.

2 § i mom. Första kapitlet i förordningen innehåller allmänna bestämmelser.

Av dessa må här återgivas föreskrifterna i 2 § 1 mom.: Skattskyldigheten
för inkomst avser, med det undantag, som omförmäles i 19 §
2 mom., den inkomst, som åtnjutits under det nästföregående kalenderåret
eller, då räkenskapsår icke sammanfaller med kalenderår, det räkenskapsår,
som gått tillända närmast före den 1 mars det år, taxeringen
sker (2 § 1 mom.).

Andra kapitlet handlar om skyldighet att erlägga inkomstskatt.
Huvudregeln gives i 3 §. Skyldiga att erlägga inkomstskatt äro enligt
1 mom.: a) svensk medborgare, som är eller bör vara i riket mantalsskriven:
för den inkomst, han åtnjutit vare sig här eller från utrikes

ort; b) svensk medborgare, som icke är eller bör vara i riket mantalsskriven:
för den inkomst, han härifrån åtnjutit; c) utlänning: för in komst

av här belägen fast egendom eller av näring, som här bedrivits:
för härifrån uppburen lön eller pension samt för utdelning å
aktier i svenska aktiebolag och å lotter i solidariska bankbolag; skolande
utlänning, som på grund av vistelse här i riket för annat ändamål
än idkande av studier är eller bör vara härstädes mantalsskriven,
erlägga inkomstskatt jämväl för annan inkomst, som av honom här
förvärvats eller härifrån åtnjutits, ävensom för inkomst, som, utifrån
införd, av honom här använts. Skattskyldiga enligt 3 § 2 mom. äro vissa
juridiska personer, nämligen: a) inländska aktiebolag, solidariska bank -

493

Kumjl. Maj:t# proymtition Nr 191.

bolag och sådana bolag, som enligt särskild författning äro skyldiga
att avstå sin vinst, samfund, stiftelser, verk och inrättningar, föreningar
för ekonomisk verksamhet och andra inländska juridiska personer, därunder
inbegripna ägare av för gemensamt behov avsatta s. k. besparingsskogar
och andra likartade samfälligheter, som förvaltas självständigt
för delägarnas gemensamma räkning: för all inkomst, vare sig den förvärvats
här eller utom riket; b) utländska aktiebolag och andra utländska
bolagv: för inkomst av här belägen fast egendom eller av näring, som
bolaget här bedrivit, samt för utdelning å aktier i svenska aktiebolag
och å lotter i solidariska bankbolag.

4 § kompletterar bestämmelserna om skattskyldighet för juridiska
personer med ett stadgande, att vanliga handelsbolag, kommanditbolag,
enkla bolag och rederier, som ej äro aktiebolag, icke taxeras, utan
att deras inkomst hänföres till de särskilda delägarnas inkomst med
belopp, som för en var motsvarar hans andel av bolagets inkomst.

5 § handlar om frihet från skattskyldighet. 1 mom. avser fysiska
personers frihet från skattskyldighet. Från inkomstskatt frikallas
sålunda: a) medlem av konungaätten: för av staten anvisat anslag
samt för inkomst av kapital; b) olönad svensk konsul: för annan
inkomst än den, han härifrån åtnjutit; c) främmande makts härvarande
beskickning och konsulat tillhörande person jämte betjäning: om han
icke är svensk medborgare: för annan inkomst än inkomst av här belägen
fast egendom eller av näring, som han här bedrivit, samt härifrån
uppburen lön eller pension, dock att person tillhörande olönat
konsulat icke är frikallad från utgörande av inkomstskatt för utdelning
å aktie i svenska aktiebolag och lotter i solidariska bankbolag;
och, om han är svensk medborgare: för den inkomst, han åtnjutit av
sin tjänst hos den främmande makten; d) utlänning eller i utlandet bosatt
svensk undersåte, vilken givit eller medverkat vid offentlig föreställning,
som avses i förordningen angående bevillningsavgifter för
särskilda förmåner och rättigheter den 23 oktober 1908: för inkomst
av föreställning, för vilken dylik avgift utgjorts eller befrielse från
avgift jämlikt förordningens 4 § 10 mom. åtnjutits; samt e) lappallmogen:
för inkomst av renskötsel. Enligt 5 § 2 mom. erlägga följande
juridiska personer icke inkomstskatt, nämligen: a) staten; b) landsting,
hushållningssällskap, kommuner och andra menigheter; c) kyrkor, akademier
och vetenskapliga samfund, allmänna undervisningsverk, stipendiefonder,
pensionsanstalter, sjuk- och fattigvårdsinrättningar jämte andra
fromma stiftelser; d) allmänna hypotek»banken, konungariket Sveriges
stadshypotekskassa, allmänna hypotekskassan för Sveriges städer och

4Ö4

Kuttfjl. Maj:ts proposition Nr 191.

hypoteksföreningar; e) järnkontoret, så länge kontorets vinstmedel användas
till allmänt nyttiga ändamål och kontoret icke lämnar utdelning
åt sina delägare; samt f) sparbanker, som avses i lagen den 29 juli
1892, och vilkas reservfond vid senaste bokslut icke uppgått till fem
procent av insättarnas fordran.

I tredje kapitlet behandlas grunderna för taxering av inkomst.
Såsom inkomst skola, med undantag och efter avdrag, som senare i
kapitlet stadgas, taxeras skattskyldigs samfällda årsintäkter i penningar
eller penningars värde, vare sig de härflutit av fast egendom, av kapital
eller av arbete. Förmån av bostad ävensom vad skattskyldig för sin
och sin familjs räkning direkt tillgodogjort sig från egen jordbrukseller
annan näring eller eljest av förnödenheter och varor, som han fört
i handel eller tillverkat, skola följaktligen även räknas såsom inkomst. (6 §).

Vid den uppskattning, som för taxeringen äger rum, upptages inkomsten
enligt 7 § under tre skilda kategorier, nämligen inkomst av fast
egendom, inkomst av kapital och inkomst av arbete. Till inkomst av fast
egendom hänföres: a) inkomst, som av ägare, med ägare likställd innehavare
eller brukare åtnjutits under form av hyrestid bostad eller arrende
eller hyra; b) inkomst av å fast egendom här i riket bedrivet jordbruk
med dess binäringar; c) inkomst av skogsbruk här i riket; d) inkomst,
som förvärvats genom upplåtelse åt någon av rätt att i visst avseende
tillgodogöra sig eller nyttja fast egendom eller del därav eller genom
försäljning av vissa egendomens beståndsdelar, såsom torv, sten, grus,
lera o. d.; e) frälseränta och annan avgäld av fast egendom, därunder
inbegripet krono- och kyrkotionde eller ersättning därför, som åtnjutits
av patronus ecclesiae; samt f) inkomst, som åtnjutits från fast egendom
i utlandet. Till inkomst av kapital hänföres: a) ränta av utlånade
eller i räntebärande obligationer.nedlagda eller hos penningförvaltande verk
eller enskilda insatta penningar; b) utdelning å aktier i inländska aktiebolag
eller å lotter i solidariska bankbolag; samt c) utdelning å aktier i utländska
aktiebolag. Till inkomst av arbete slutligen hänföres: a) inkomst
av arbetsanställning, tjänst eller pension; b) inkomst av rörelse eller
yrke, såvitt den icke, enligt vad tidigare är sagt, skall upptagas såsom
inkomst av fast egendom; c) vinster av tillfällig natur, därunder inbegripen
vinst å icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom,
som förvärvats genom köp eller byte och varit i säljarens ägo, om det
är fast egendom, under mindre än tio år och eljest under mindre än
fem år, dock efter avdrag av möjligen liden förlust å andra likartade
affärer; d) all annan skattepliktig intäkt, som ej är att hänföra till inkomst
av fast egendom eller av kapital.

495

.Kungl. Maj:t* proposition Nr 191

Enligt 8 § taxeras såsom inkomst icke: vad som förvår väte
genom giftorätt, arv eller testamente eller i hemföljd, morgongåva
eller fördel av oskiftat bo eller ock genom gåva; dock taxeras
såsom inkomst periodiskt understöd, därför givaren enligt bestämmelserna
här nedan i detta kapitel är berättigad till avdrag; vinst
å icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom, som tillfallit
säljaren annorledes än genom köp eller byte eller ock av honom
förvärvats genom köp eller byte och varit i hans ägo, om det är fast
egendom, tio år eller därutöver och eljest fem år och därutöver; vad som
erhållits såsom vinstutdelning å insatser i föreningar för ekonomisk verksamhet;
ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete, så ock vad
som eljest på grund av sjuk- eller olycksfallsförsäkring tillfallit den
försäkrade eller hans stärbhus; kapital, som på grund av liv- eller
kapitalförsäkring tillfallit den försäkrade eller hans stärbhus. Såsom inkomst
taxeras ej heller vad som av staten anvisats till bestridande av
de med erhållna tjänster eller uppdrag förenade särskilda kostnader,
såsom ortstillägg samt förmån av fri bostad med uppvärmning och
belysning för tjänstinnehavare vid rikets beskickningar och konsulat;
resekostnadsersättning; å stat uppförd häst- eller båtlega; officerares
lönetillägg för tjänstehästar samt furageersättning; anslag till skrivmaterialier,
kontorshyra och andra expenser; traktamente för förrättning
å annat ställe än tjänstemans eller i förrättningen deltagande persons
vanliga boningsort; arvode eller traktamente för kommendering utom
station; fältavlöning under krigstid; samt arvode eller traktamente för
deltagande i riksdag, statsrevision, kyrkomöte eller kommitté, å annan
ort, än där arvodes- eller traktan! entstagaren varit bosatt.

I 9 § stadgas, att vid uppskattning av inkomst ur inkomstkälla,
som i 7 § omförmäles, må, utom i det fall, att ersättning för bestridande
av särskilda med tjänst eller uppdrag förenade kostnader, varom i
8 § förmäles, blivit av staten särskilt anvisad, avdrag ske för alla utgifter
för inkomstens förvärvande eller bibehållande, såsom: arrende eller
hyresavgift; frälseränta och annan avgäld, som det ålegat någon att
utgöra såsom ägare av fast egendom; utgifter för fast egendoms brukande
och skötsel samt för underhåll av fastighet och inventarier; avlöning,
kost och övriga utgifter för de i skattskyldigs verksamhet använda biträden,
arbetare och hemmavarande barn, för de sistnämnda dock endast
ifall de uppnått 21 år eller ock själva skola taxeras till inkomst- och
förmögenhetsskatt; kostnad för nödigt biträde i hemmet, för det fall att
gift kvinna av förvärvsverksamhet är i avsevärd grad förhindrad att
ägna sig åt hemmets skötsel; skolande avdraget ske från hennes inkomst

10 §.

11 §.

496 Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

av dylik verksamhet, med iakttagande av att avdraget i intet fall må
överstiga 400 kronor; kontors- och andra förvaltningskostnader; ävensom
kostnad för utövning av vetenskap, konst eller handaslöjd; så ock
för avgifter till pensions-, änke- ock pupill-, understöds- eller annan sådan
kassa, i vilken det ålegat någon på grund av hans tjänst att vara delägare.
För värdeminskning å byggnader ävensom å gruvor, inventarier och
annan dylik egendom, som använts i skattskyldigs näring, må avdrag
ske i särskild ordning, som angives i de vid förordningen fogade särskilda
anvisningarna.

Enligt 10 § äger skattskyldig vidare rätt till avdrag för:
alla utskylder utom kronoutskylder; ränta å gäld; undantagsförmåner
och vad som eljest utgivits på grund av åtagande eller annan förpliktelse
att tid efter annan utgiva visst belopp i penningar eller
varor; sådan förlust å skattskyldigs verksamhet, som ej är att hänföra
till kapitalförlust; samt försäkringspremier och andra avgifter,
som utbetalats för den skattskyldiges eller hans hustrus liv-, kapital-,
livränte-, olycksfalls- eller sjukförsäkring ävensom för pupillförsäkring,
dock högst 200 kronor. Svensk medborgare, som icke är i riket mantalsskriven,
ävensom utlänning är ej berättigad till avdrag för försäkringspremier
samt äge åtnjuta annat avdrag, varom här är fråga, endast för
såvitt avdraget hänför sig till inkomst, för vilken skatt skall här erläggas,
eller verksamhet, som här utövats.

Vid taxering av inkomst må däremot — enligt 11 § — avdrag
icke ske: för den skattskyldiges kronoutskylder samt hans

levnadskostnader och därtill hänförliga utgifter, däri inbegripet vad
den skattskyldige till annan utbetalat såsom bidrag till dennes undervisning
eller uppfostran eller eljest på grund av lagligen åliggande
försörjningsplikt eller vad han till understöd åt hemmavarande
familjemedlemmar utgivit; för ränta å den skattskyldiges eget, i hans
fasta egendom eller näring nedlagda kapital; för vad som användes
till fast egendoms förbättring, tillökning av inventarier eller kapitalavbetalning
å skuld. Har förening, som sträckt sin verksamhet utom
medlemmarnas krets, lämnat sina kunder, vare sig de tillhört föreningen
eller icke, pristillägg, rabatt eller annan sådan utdelning i förhållande
till gjorda köp eller försäljningar, må avdrag för dylik utdelning icke
äga rum, där ej utdelningen skett i omedelbart samband med köp eller
försäljning, varpå utdelningen grundats, varemot förening, som icke
sträckt sin verksamhet utom medlemmarnas krets, må åtnjuta avdrag
för all utdelning, varom här sägs, för såvitt den utgått efter grunder,
som varit före köpet eller försäljningen bestämda.

Kanyl. Maj-.ts proposition Nr 191. 497

Fjärde och femte kapitlen, Horn handla om skyldighet att erlägga
förmögenhetsskatt samt om grunderna för taxering av förmögenhet, kan
jag i detta sammanhang förbigå.

Sjätte kapitlet handlar om beräkning av inkomst- ocli förmögenhetsskatt.

Den uppskattade inkomsten och en sextionde! av den uppskattade
förmögenheten utgöra tillsammans taxerat belopp. För den, som icke
är skattskyldig för förmögenhet, utgör den uppskattade inkomsten taxerat
belopp. Det taxerade beloppet utföres i jämna tiotal kronor, så att
överskjutande belopp, som icke uppgår till fullt tiotal kronor, bortfaller
(17 § 1 mom.).

För annan skattskyldig än svensk medborgare, som är här i riket
mantalsskriven, utgör det taxerade beloppet tillika beskattningsbart belopp,
och inträder skatteplikt, när detta belopp uppgår till 100 kronor (17 §
2 mom.).

Enligt 18 § 1 mom. skall för svensk medborgare, som är här
i riket mantalsskriven, det beskattningsbara beloppet beräknas efter följande
grunder:

Med avseende å levnadskostnadernas höjd indelas samtliga orter
i riket i fem ortsgrupper, av vilka ortsgrupp I omfattar orter med de
billigaste och ortsgrupp V orter med de dyraste levnadskostnaderna.
Denna indelning verkställes av socialstyrelsen enligt de närmare föreskrifter,
Konungen äger meddela, och gäller för en tid av fem år i
sänder. För en var skattskyldig skall från det taxerade beloppet såsom
fritt från skatt avdragas ett belopp av 600, 700, 800, 900 eller 1,000 kronor,
allt efter det han är mantalsskriven inom ort, tillhörande respektive ortsgrupper
I—V. Utöver ortsavdraget äger skattskyldig, vilken är gift eller
bär hemmavarande eller av honom helt eller delvis underhållna barn,
vilka icke uppnått 21 år och icke själva skola taxeras till inkomst- och
förmögenhetsskatt, erhålla avdrag (familjeavdrag) dels med 200 kronor för
varje sådant barn, dels ock med 200 kronor för hustru, om skattskyldig
är gift, eller för husföreståndarinna, om skattskyldig är ogift (varmed
jämställes, att skattskyldig är änkling, änka eller frånskild). För barn,
vars föräldrar båda leva men icke äro gifta med varandra, skall, därest
enligt ovan givna bestämmelser båda föräldrarna skulle vara berättigade
till avdrag, endast modern eller, om barnet vistas hos fadern, endast
denne åtnjuta avdrag. I enskilda fall, då skattskyldigs skatteförmågå på
grund av särskilda omständigheter (långvarig sjukdom, olyckshändelse,
underhåll av andra närstående än dem, för vilka han äger åtnjuta familjeavdrag)
är väsentligt nedsatt, må det skattefria avdraget ökas med högst
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 158 höft. (Nr 191.) 68

19 §.

498 Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

500 kronor. Sådana utgifter för annans underhåll, som avses i 10 §,
må icke åberopas såsom grund för avdrag enligt detta stycke. Den del
av det taxerade beloppet, som överstiger summan av de enligt vad i
momentet förut stadgats för den skattskyldige medgivna avdrag men icke
dubbla summan av samma avdrag, upptages i det beskattningsbara beloppet
till sitt halva belopp. Den del av det taxerade beloppet, som
överstiger dubbla summan av medgivna avdrag, ingår i sin helhet i det
beskattningsbara beloppet.

Enligt 18 § 2 mom. skall det beskattningsbara beloppet utföras i
jämna tiotal kronor, så att överskjutande belopp, som icke uppgår till
fullt tiotal kronor, bortfaller. För svensk medborgare, som är här i
riket mantalsskriven, inträder skatteplikt, när det beskattningsbara beloppet
uppgår till 10 kronor.

I 19 § bestämmas grunderna för själva skattebeloppets beräknande.
Enligt 1 mom. skall inkomst- och förmögenhetsskatt utgå med viss
procent av de enligt i momentet angivna grunder uträknade grundbelopp.
För andra skattskyldiga än inländska aktiebolag och solidariska bankbolag
utgör grundbeloppet: för den del av det beskattningsbara beloppet,
som icke överstiger 10,000 kronor, 3 procent, för den del av det beskattningsbara
beloppet, som överstiger 10,000 kronor men icke 20,000 kronor,
4 procent, för den del av det beskattningsbara beloppet, som överstiger
20,000 men icke 40,000 kronor, 5 procent o. s. v. efter en fortsatt progressiv
skala, enligt vilken grundbeloppet för den del av det beskattningsbara
beloppet, som överstiger 1,000,000 kronor, utgör 15 procent; dock att
grundbeloppet icke må i något fall överstiga 12 jarocent av det beskattningsbara
beloppet. För inländskt aktiebolag eller solidariskt bankbolag utgör
grundbeloppet för den redan förut omförmälda s. k. A-skatten: när den
taxerade inkomsten i förhållande till kapitalet icke överstiger 4 procent
av den taxerade inkomsten, 1.5 0 procent, när den taxerade inkomsten
i förhållande till kapitalet överstiger 4 men icke 4 7* procent, 1.6 0 procent
av den taxerade inkomsten o. s. v. efter en stigande skala, som slutar
med 12 procent, vilket utgör skattens grundbelopp, när den taxerade
inkomsten i förhållande till kapitalet överstiger 150 procent, varvid
dock iakttages, att skattens grundbelopp icke i något fall må med mera
än halva den överskjutande inkomsten överstiga det grundbelopp, som
högst skolat påföras bolaget, därest dess inkomst hade varit allenast så
stor, att bolaget varit att hänföra till närmast lägre skatteklass. Till
kapital, varom här är fråga, räknas, såsom jag redan förut omnämnt,
såväl aktie- eller lottkapital som ock reservfonden. Aktie- eller lottkapital
upptages till det belopp, som angivits i balansräkningen för

499

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

nästföregående år, eller, om aktie- eller lottkapitalet samma år undergått
förändring, till medelstorleken därav under nämnda år. På samma
sätt förfares vid beräkning av reservfonden.

Utöver den inkomstskatt, varom i 1 mom. är stadgat, skall enligt
2 mom. av bolag, som nyss nämnts, erläggas den förut omtalade B-skatten,
som utgår med viss procent av ett grundbelopp, vilket utgör två kronor
för varje fullt hundratal kronor av den del av bolagets nästföregående år
till beskattning enligt 1 mom. taxerade inkomst, som icke i vanlig ordning
utdelats till delägarna; dock efter avdrag av de å sagda inkomst belöpande
kronoutskylder, ävensom, i fråga om försäkringsaktiebolag, av vinstutdelning
till försäkringstagare eller av för samma ändamål reserverade medel. I
den mån enligt 2 mom. beskattade tillgångar i vanlig ordning utdelas,
äger bolaget enligt 3 mom. åtnjuta restitution med viss procent av ett
grundbelopp, vilket utgör två kronor för varje fullt hundratal kronor av
de till delägarna sålunda utdelade tillgångar; skolande därvid iakttagas,
att sammanlagda beloppet av restituerade medel icke må uppgå till
högre belopp än de av bolaget enligt 2 mom. erlagda skattemedel.
Restitution sker i den ordning, som är stadgad i fråga om restitution
av kronoutskylder.

För varje år bestämmes — enligt 20 § 1 mom. — den för alla 20 §
skattskyldiga enhetliga procent av de i 19 § 1 och 2 mom. omförmälda
grundbeloppen, med vilken inkomst- och förmögenhetsskatt skall det
nästföljande året utgå. Vid restitution av skatt enligt 19 § 3 mom.
tillämpas å där omförmälda grundbelopp det procenttal, som, på sätt
nyss sagts, bestämts att gälla för året näst efter det, under vilket
utdelning, som föranlett restitution, ägt rum (20 § 2 mom.).

Till ledning vid uträknandet av inkomst- och förmögenhetsskatt -i §
utfärdar Kungl. Maj:t erforderliga tabeller (21 §).

Sjunde kapitlet handlar om efterbeskattning och kan i detta sammanhang
förbigås.

Åttonde kapitlet är rubricerat »om beskattningsort m. m.»

Bestämmelserna om beskattningsort finnas i 23 §. Enskild skatt- 23 §
skyldig taxeras å den ort, där han författningsenligt är eller bör vara
mantalsskriven. Avliden persons inkomst taxeras å den ort, där den
avlidne senast författningsenligt varit eller bort vara mantalsskriven (1
mom.). Skattskyldig, som avses i 3 § 2 mom., taxeras å den ort, där
vederbörande styrelse eller förvaltning har sitt säte eller där syssloman
eller ombud är bosatt (2 mom.). I fall, då dessa regler icke äga tilllämpning,
sker taxeringen å den ort, där inkomsten huvudsakligen förvärvats;
dock att utrikes boende, här i riket icke mantalsskriven skatt -

500

Kungl. Maj.ts proposition Nr 19L.

skyldig-, som åtnjutit lön från svenska statsverket, taxeras i Stockholms
stad och Nikolai församling (3 mom.).

Härtill komma vissa speciella stadganden.

För avliden, här i riket mantalsskriven svensk medborgares inkomst
och förmögenhet må taxeringsmyndighet kunna medgiva befrielse från
inkomst- och förmögenhetsskatt, därest behållningen i boet ej överstigit
10,000 kronor samt den avlidne efterlämuat änka, oförsörjda barn eller
andra stärbhusdelägare, som varit beroende av honom för sin försörjning
(24 § 1 mom.). För inkomst- och förmögenhetsskatt, som påföres för
avliden persons inkomst och förmögenhet, svare stärbhuset icke med
mera än tillgångarna i boet. År boet skiftat, svare bodelägare icke för
mera än vad av skatten å hans lott belöper och i intet fall med mera
än hans lott i boet utgör (24 § 2 mom.).

År skattskyldig gift, skall i hans taxering enligt denna förordning
inbegripas jämväl hustruns inkomst och förmögenhet; dock att i fall, där
hustrun haft inkomst eller förmögenhet, som rättsli^en varit från mannens
förvaltning undantagen, hustrun skall taxeras härför. Skulle i senare
fallet avdrag, vartill ena maken enligt 10 § varit berättigad, överstiga
dennes inkomst, må överskjutande beloppet avräknas från den andre
makens behållna inkomst. Hava makar blivit särskilt taxerade, skall
det beskattningsbara beloppet bestämmas efter båda makarnas taxerade
belopp sammanräknade, varvid iakttages, att de enligt 18 § 1 mom.
skattskyldig medgivna avdrag få åtnjutas allenast av makarna gemensamt;
och skall skatt beräknas efter det sålunda bestämda beskattningsbara
beloppet samt påföras vardera maken efter förhållandet mellan
dennes taxerade belopp och summan av de för båda makarna taxerade
beloppen. Därest hustrun men icke mannen taxeras till inkomst- och
förmögenhetsskatt, skall vid beräknande av det beskattningsbara beloppet
hustrun, för mannen åtnjuta enahanda avdrag, som eljest får åtnjutas
för hustru (25 § 1 mom.).

Har skattskyldig hemmavarande eller av honom helt eller delvis
underhållna barn under 21 år, skall, därest barnen icke själva skola
taxeras till inkomst- och förmögenhetsskatt, den skattskyldige taxeras
jämväl för sådana barns inkomst och förmögenhet. Skulle i sådant fall
avdrag, vartill den skattskyldige jämlikt 10 § är berättigad, överstiga
hans inkomst, må det överskjutande beloppet avräknas från barnens
behållna inkomst; men må däremot icke, därest avdrag, vartill barn
enligt 10 § varit berättigat, överstiger barnets inkomst, överskjutande
beloppet avräknas från den skattskyldiges eller övriga barns behållna
inkomst. Därest skattskyldig taxeras för barns inkomst och förmögen -

501

Ktmyl. Muj.ts proposition Nr 191.

het, skall jämto den skattskyldige barnet ansvara för den å dess inkomst
och förmögenhet belöpande del av skatten (25 § 2 mom.).

När enligt förordningen hänsyn skall tagas därtill, huruvida skattskyldig
har barn, och till barnets ålder, avses förhållandena den 31
december året näst före det, då taxeringen sker (25 § 3 mom.).

Vad i avseende å skatteplikt är stadgat om enskild skattskyldig,
gäller ock beträffande oskiftat dödsbo efter honom. Beskattningsort är
i sådant fall den ort, där enligt 23 § den avlidnes inkomst skolat
taxeras. Såsom utländska bolag anses jämväl utländska försök ringsa nstalter
och föreningar ävensom andra här i riket icke hemmahörande
juridiska personer (26 §).

I fråga om den systematiska uppställningen av kommunalskattelagens
bestämmelser beträffande den kommunala inkomstskatten kunde det
väl synas ligga närmast till hands att utgå från varje särskild kommuns rätt att
beskatta vissa personer. Det har emellertid synts mera praktiskt att även i
detta avseende i största möjliga utsträckning söka anslutning till statens inkomstskatteförordning.
Främst torde det därför böra stadgas, vem som skall
betala kommunal inkomsskatt, samt för vad lian skall skatta, varefter
normerna för fördelning av beskattningsrätten på de olika kommunerna
fastslås. Hänsyn till, bland annat, sistberörda fråga har emellertid föranlett
den avvikelsen från ordningen i statens inkomstskatteförordning,
att inkomstbegreppet synts böra bestämmas, innan det uttalas, vem
som är skattskyldig för inkomsten. Fn sådan ordningsföljd förenklar
avfattningen av paragraferna och därmed även deras förstående — något
som synes i särskilt hög grad böra eftersträvas. I fortsättningen har
ordningsföljden i statens inkomstskatteförordning i stort sett kunnat
behållas.

I den mån statens inkomstskatteförordning i den kommunala inkomstskattelagen
följts, vill jag i det följande i allmänhet ej meddela någon
särskild motivering, såvida ej alldeles speciella skäl därtill föreligga.

afi §•

Den systematiska
uppställningen

av IV kap

27 §.

Någon definition på begreppet »inkomst» har icke givits i 1910
års skatteförfattningar. Väl innehåller förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt
i 6 § en bestämmelse av innehåll, att såsom inkomst i
allmänhet skola taxeras skattskyldigs samfällda årsintäkter i penningar
eller penningars värde, vare sig de härfiutit av fast egendom, kapital
eller arbete, samt att åtnjutna naturaförmåner jämväl äro att bett akta

Begreppet

inkomst.

502

Eiserman—
von Wolcker.

Landén.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

som inkomst. Motsvarande bestämmelse återfinnes i 8 § bevillningsförordningen.
Men någon verklig allmän begreppsbestämning har ej
givits. Båda författningarna utgå emellertid från ett inkomstbegrepp
såsom bestämt skilt från begreppet kapitalförvärv, vilket framgår av
den exemplifiering, som givits på olika slag av inkomster och — framför
allt — på vad som ej skall taxeras såsom inkomst.

Eiserman och von Wolcker söka i motiveringen till sitt förslag
till avkastningsskatt lämna ett slags definition på begreppet »avkastning?
såsom skilt ifrån inkomstbegreppet och anföra i detta avseende,
bland annat:

Med avkastning förstodes alla under ett visst år av en förvärvskälla
härflutna intäkter i penningar eller penningars värde efter avdrag
av omkostnaderna för intäkternas förvärvande och bibehållande. Till
skillnad härifrån förstodes med inkomst sammanlagda beloppet av all
avkastning, som under ett visst år tillflutit en person ur alla honom
till buds stående förvärvskällor, sedan från nämnda belopp gjorts avdrag
för vissa personliga utgifter, som icke kunde anses såsom omkostnader
i eller eljest hänföra sig till viss förvärvskälla, men vilka dock måste
bestridas, innan den, som åtnjutit avkastningen, kunde utan att försämra
sin ekonomiska ställning förbruka den honom tillflutna avkastningen
eller tillgodoräkna sig densamma såsom besparing. Avkastningen hänförde
sig alltså till förvärvskällan, inkomsten åter till personen. I förhållande
till förvärvskällan vore således avkastningen det primära, medan
inkomsten vore det sekundära.

Rörande vad Eiserman och von Wolcker i denna del närmare
anfört, torde jag kunna inskränka mig till att hänvisa till innehållet i
deras betänkande.

I Landéns förslag och i motiveringen till detsamma förefinnes — lika
litet som i 1910 års skatteförfattningar — någon egentlig definition på vad
som förstås med inkomst. Under rubriken »objektiv skatteplikt» har
därstädes införts ett stadgande av i huvudsak följande innehåll (30 §):
Kommunal inkomstskatt utgår för inkomst av 1) fast egendom, 2)
rörelse eller yrke samt 3) annan inkomstkälla; skolande vid taxeringen
all skattepliktig inkomst hänföras till en av nyssnämnda tre grupper.
Såsom inkomst taxeras, med undantag och efter avdrag, som senare i
kapitlet stadgas, för varje inkomstkälla särskilt avkastningen av densamma,
vare sig den utgöres av penningar eller penningars värde;
skolande följaktligen förmån av bostad ävensom vad skattskyldig för sin

503

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

och sin familjs räkning direkt tillgodogjort sig från egen jordbrukseller
annan näring eller eljest av förnödenheter och varor, som han fört
i handel eller tillverkat, även tagas i beräkning vid inkomstens uppskattning.

I motiveringen heter det härom, bland annat:

Begreppet inkomstkälla torde icke behöva definieras. Dels torde
dess allmänna betydelse vara känd, dels sjmtes det icke möta någon
svårighet för praxis att i särskilda fall, där någon ovisshet kunde råda
om begreppets räckvidd, lösa Irågan med hänsyn till de individuellt
kända omständigheterna. Såsom exempel på »lokaliserade» inkomstkällor
kunde anföras varje självständigt för sig brukad fast egendom
(varje »taxeringsenhet»), varje anläggning för näringsdrift, varje självständig
handelsaffär o. s. v. Bland »personliga» inkomstkällor funnes
varje tjänstebefattning för sig, varje fast arbefsanställning, varje tillfällig
affär etc. För en arbetare, som försörjde sig med tillfälligt arbete
mot dagavlöning, vore hela hans arbetsverksaråhet under året att anse
såsom en inkomstkälla. I fråga om inkomst av kapital vore t. ex.
utdelning å aktier i ett visst bolag en för sig fristående inkomstkälla
o. s. v. Begreppets rätta bestämning vore av saklig vikt, huvudsakligen
då det gällde att reglera den interkommunala beskattningsrätten. I detta
avseende innehölle förslaget icke några principiella nyheter i förhållande
till vad nu gällde enligt bevillningsförordningen. Den på detta område
redan hävdvunna praxis torde vid sådant förhållande alltjämt kunna
vara vägledande för begreppets fastställande i särskilda fall. Åven för
de fall, då frågan icke vore av betydelse för den interkommunala skattskyldighetens
reglerande, saknades icke heller redan nu vägledande
praxis. Gällande bevillningsförordning vore i fråga om inkomstbevillningen
byggd på eu beskattning av avkastningen från särskilda inkomstkällor,
och det föreliggande förslaget vore blott ett fortgående på denna
redan inslagna väg.

Kammarrätten yttrar på tal om Eisermans och von Wolckers utredning
för att klargöra inkomstbegreppet, bland annat:

Någon principiell anmärkning mot utredningen syntes icke kunna
göras. Det kunde också äga sin riktighet, att utredningen vore äguad
att klargöra begreppen avkastning och inkomst. Men utredningen
förelåge blott i motiveringen, och, då på en skattelag borde ställas största
anspråk på tydlighet, syntes ett uteslutande av de nuvarande lagbestämmelser,
som åsyftade att bestämma inkomstbegreppets omfattning,
knappast vara tillrådligt.

Kammar rätten.

504

Departe mentschefen.

Inkomst av
fast egendom,

Kung!. Maj:ts proposition Nr 191.

Härefter ingår kammarrätten på frågan om beskattningsåret och
föreslår därvid, på anförda skäl, att nu gällande bestämmelse därom,
att skattskyldighet i de fall, då räkenskapsår icke sammanfaller med
kalenderår, skall avse det räkenskapsår, som gatt till ända närmast före
den 1 mars det år, taxeringen sker, borde ändras därhän, att sistberörda
tidpunkt utbyttes mot den 1 april.

Något inkomstbegrepp, som i princip skiljer sig tran det, vilket är
grundläggande för statsbeskattningen, anser jag icke höra införas. ^ Vid
sådant förhållande finner jag det icke behövligt att här ingå på den
definition, som Eiserman och von Wolcker givit, eller på den utredning,
de i detta avseende förebragt. Jag vill dock framhålla, att jag ej kan
i likhet med kammarrätten obetingat ansluta mig till dess resultat. Ej
heller anser jag det nödvändigt att i likhet med Landén antaga begreppet
»lokaliserad inkomstkälla», vilket synes mig bra nära tangera
begreppet avkastning. En persons skatteförmåga bör liksom i fråga om
statsbeskattningen i princip mätas med hänsyn till hela hans inkomst.
Jag har därför anslutit mig till den i förordningen om inkomst- och
förmögenhetsskatt använda metoden för inkomstbegreppets fastställande.

De olika slagen av inkomster hava i förslaget uppdelats i inkomst
av fast egendom, inkomst av näring och inkomst av annan inkomstkälla.
Anledningen härtill är att söka i de i förslaget givna bestämmelser
rörande beskattningsort in. m., vilka hänföra sig till denna uppdelning.

Motsvarande indeluingsgrund torde kunna införas i förordningen
om inkomst- och förmögenhetsskatt.

För kammarrättens förslag i fråga om beskattningsår finner jag
vissa skäl tala. Ett stadgande i denna riktning skulle emellertid medföra
avsevärda förändringar av bestämmelserna beträffande taxenngsarbetet.
Frågan torde därför böra göras till föremål för prövning i samband
med spörsmålet om taxeringsväsendets omorganisation. I förslaget
har alltså i fråga om beskattningsår bibehållits nu gällande bestämmelse.

28 §.

I förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt angives i 7 §
l:o vad som skall förstås med inkomst av fast egendom. I bevillningsförordningen,
som avser att beskatta inkomst av fast egendom genom
fastighetsbevillningen, finnas givetvis icke några motsvarande bestämmelser.

Kungl. Muj.is proposition Nr 191. 505

kör de till inkomst- och lörmögenhetsskatteförordningen hörande
särskilda anvisningar till ledning vid taxeringen, i vad de avse inkomst
av last egendom, torde jag ej behöva närmare redogöra utom i fråga
om inkomst av skogsbruk, varom det i anvisningarna l:o) III heter,
bland annat, att, om skogsägaren använder avverkat virke i egen förädlingsrörelse,
skogsinkomsten taxeras i samband med inkomsten av
rörelsen. Beräkningen av skogsinkomsten sker även i sådant fall med
tillämpning av de regler, som eljest gälla för uppskattning av dylikinkomst.

Uti det över kommunalskatteförslagen avgivna yttrandet meddelar
kammarrätten, att i fråga om vinst, som innehavare av upplåten avverkningsrätt
till skog berett sig genom avverkningen, numera i allmänhet
så lörfares, att, om den, som avverkat skogen, använder virket
i egen träförädlingsrörelse eller eljest låter virket före dess avyttring
förädlas, vinsten å skogsavverkningen inräknas i den å träförädlingen
belöpande inkomsten och den samfällda inkomsten bevillningstaxeras å
den eller de orter, där förädlingen skett. Bedrives skogsavverkningen
åter utan samband med träförädlingen, bevillningstaxeras inkomsten av
avverkningen i den kommun, där den skattskyldige är mantalsskriven,
eller, om han för sin verksamhet har kontor inom annan kommun än
mantalsskrivnirigsorten, i den kommun, där kontoret är beläget. År
den skattskyldige icke mantalsskriven här i riket och har han ej heller
kontor härstädes, bevillningstaxeras inkomsten av skogsavverkningen i
den kommun, där avverkningen ägt rum.

I Eiserman—von Wolckcrs förslag till avkastningsskatt upptagas i
17 § såsom grupper av förvärvskällor, bland andra, dels här i riket be- .
lägen jordbruksfastighet med jordbruk jämte binäringar och skogsbruk —
med undantag dock av det skogsbruk, som beskattas med skogsaccis
— dels här i riket belägen annan fastighet. Till förvärvskällan jordbruksfastighet
räknas även — såsom i motiveringen utsäges — alla för
näringsverksamheten begagnade inventarier och annat driftskapital. Vad
som förstås med avkastning av sagda förvärvskällor utvecklas ytterligare
i 24 och 25 §§, som jag emellertid här torde kunna förbigå. I fråga
om den närmare innebörden av dessa bestämmelser tillåter jag mig
hänvisa till betänkandet.

Landéns bestämmelser om inkomst av fast egendom (i 34 §) överensstämma
med de i 1910 års inkomstskatteförordning givna, dock att
han från inkomst av fast egendom undantagit inkomst, som åtnjutes
från fast egendom i utlandet.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 158 käft. (Nr 191.) 64

1917 os a
förslag.

506

Departe mentschefen.

Kungl. Maj.-ts proposition Nr 191.

Någon egentlig motivering för dessa bestämmelser meddelar ej
Landén. Under framhållande, att det enligt förslaget i viss omfattning
vore fråga om en beskattning av de särskilda inkomstkällorna, yttrar sig
emellertid Landén särskilt om skogsinkomsten och dess beräkning. Efter
en ganska ingående motivering, i fråga om vilken jag tillåter mig hänvisa
till betänkandet, kommer han därvid till det resultat, att inkomst
av skogsbruk alltid bör skiljas från inkomst av förädlingsrörelsen.

Länsstyrelsen i Blekinge län har i yttrande över Eiserman—von
Wolckers förslag till avkastningsskatt hemställt om uttrycklig bestämmelse
om beskattningsorten för avkastningen av skogsavverkning och
föreslagit, att sådan avkastning skall under alla förhållanden tagas till
beskattning i den kommun, inom vilken avverkningen bedrivits.

Kammarrätten anför i nu berörda avseende, bland annat:

Då skogsavverkning utan samband med träförädling i allmänhet
bedreves yrkesmässigt, därvid yrkesutövaren plägade utsträcka sin verksamhet
till ett flertal kommuner, måste alltså, därest avkastningen
skulle beskattas inom kommun, där avverkningen ägt rum, fördelningav
avkastningen i regel komma till stånd. Med avseende å svårigheterna
vid dylik fördelning och då avverkningen inom en viss kommun
i allmänhet vore av mera tillfällig beskaffenhet, syntes övervägande
skäl tala för att ingen rubbning skedde i det förfarande, som
nu i allmänhet praktiserades. Kammarrätten, som antoge, att de remitterade
förslagen icke åsyftade ändring härutinnan, hade emellertid icke
något att erinra däremot, att uttryckliga bestämmelser i förevarande
avseende meddelades.

Ordalydelsen i förevarande paragraf i förslaget skiljer sig från motsvarande
bestämmelser i 1910 års inkomstskatteförordning i huvudsak
endast därutinnan, att den utesluter inkomst av fast egendom i utlandet.

Detta har sin grund däri, att inkomst av fast egendom enligt förslaget
skall beskattas i den kommun, där fastigheten är belägen; i
följd härav kan inkomst av fast egendom i utlandet icke räknas dit.
Till frågan om beskattning av dylik inkomst skall jag senare återkomma.

Vad angår beskattuingen av inkomst av skogsbruk i egen förädlingsrörelse,
så anser jag i likhet med Landén, att inkomst av skogsbruk
alltid bör upptagas skild från inkomsten av rörelsen. En dylik
ordning synes mig med hänsyn till beskattningsorten i varje fäll nödvändig,
när förädlingsrörelsen bedrives i annan kommun, än där skogen
är belägen, och att då förfara annorlunda, därest den äger rum i samma
kommun, synes mig vara eu opåkallad inkonsekvens. Den ändring,

Kung!. Maj:ta proposition Nr IV1. 507

som sålunda enligt min mening bör ske i vad som nu gäller, bör uppenbarligen
få sitt uttryck i anvisningarna till statens inkomstskatteförordning.
I detta sammanhang torde jag böra erinra därom, att enligt
gällande bestämmelser skogsavverkning å annans mark ej räknas till
skogsbruk, och att jag ej föreslagit någon ändring härutinnan, vilket
ytterligare framgår av anvisningarna vid 15 §.

Jag erinrar för övrigt här om vad ''jag förut anfört angående
beskattning av inkomst av skogsbruk, att denna kommer i stället för
den nu gällande accisbeskattningen. Att i följd härav en särskild övergångsbestämmelse
blir nödvändig, skall jag senare närmare utveckla.

I det författnings förslag, som granskades av de inom finansdepartementet
tillkallade sakkunniga, upptogs såsom inkomst av fast
egendom jämväl vinst vid icke yrkesmässig avyttring av fast egendom.
För anledningen, varför sådan vinst i stället av mig hänförts till inkomst
av annan inkomstkälla, skall jag redogöra i samband med frågan
om beskattningsorten.

29 §.

Stadgandena i denna paragraf motsvaras närmast av de i nu gällande
skatteförordningar förekommande bestämmelser om inkomst av
rörelse eller yrke.

Innan jag ingår på någon närmare redogörelse för de synpunkter,
som ligga till grund för förslaget i denna del, torde jag böra redogöra
för vad som förekommit i frågan om de så kallade moder- och dotterföretagens
beskattning.

I proposition (nr 283) vid 1918 års lagtima riksdag föreslogs, att i
de till förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt den 28 oktober
1910 fogade särskilda anvisningar till ledning vid taxeringen skulle under
rubriken »3:o) Övriga inkomster av arbete» göras följande tillägg:

»Därest inkomst av ett näringsföretag på grund av särskilda, av
näringsidkaren vidtagna åtgärder, varom här nedan närmare förmäles,
blivit lägre, än den eljest skolat bliva, skall inkomsten av företaget
beräknas till det belopp, vartill den kan antagas hava uppgått, därest
sådana åtgärder icke vidtagits.

Såsom åtgärder av här avsedd art är att beakta, att en näringsidkare
till någon, som är ekonomiskt intresserad i hans näringsföretag eller
kan öva inflytande på företagets ledning, försålt varor till lägre pris eller
av honom köpt varor till högre pris än de i allmänhet gällande.»

inkomst av
väring.

Moder- och
dotterföretags
beskattning.

19IS års
riksdag.

Proposi tionen.

508

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

1 anvisningarna till bevillningsförordningen skulle göras motsvarande
tillägg.

I det yttrande, varmed jag i statsrådet anmälde berörda ärendet
meddelade jag, bland annat, hurusom frågan uppkommit i ett av landskamreraren
Landén avgivet förslag, vari ifrågasatts åtgärder till förekommande
av att näringsidkare skulle undslippa beskattning genom att
till någon bär i riket icke skattskyldig person, som kunde öva inflytande
på företagets ledning, försälja varor till lägre pris eller av honom
köpa varor till högre pris än de i allmänhet gällande.

I den vid Landéns berörda förslag fogade motiveringen hänvisade
Landén, bland annat, till följande exempel: Ett svenskt bolag för tillverkning
av trämassa vore ekonomiskt beroende av ett utländskt bolagför
tillverkning av papper. Det svenska bolaget sålde sina tillverkningar
till det utländska bolaget till pris, som vida understege de vid
tiden för försäljningen allmänt gällande, och redovisade såsom följd
härav en avsevärt mindre vinst, än som med hänsyn till gällande pris
kunnat förväntas. Då denna minskning av vinst endast berodde därpå,
att en del av företagets vinst överflyttats till en av bolagets intressenter,
och denne icke vore skattskyldig i Sverige för sin vinst från företaget,
skulle det svenska bolagets redovisade inkomst för beskattningen ökas
med det belopp, vartill dess inkomst skolat uppgå, därest densamma
beräknats på grundval av allmänt gällande marknadspris å tillverkningar
av enahanda beskaffenhet. — Ett utländskt bolag för försäljning
av mineraloljor bildade ett svenskt dotterbolag för försäljningen inom
Sverige. Det svenska bolaget betalade för den från det utländska
bolaget levererade varan ett pris, som överstege gällande marknadspris
å liknande vara. Såsom följd härav bleve den vinst, som uppkomme
av dotterbolagets rörelse, vida mindre, än den skulle hava blivit, därest
inköpspriset hade bestämts efter allmänt gällande marknadspris. Det
svenska bolagets redovisade inkomst skulle för beskattningen ökas med
motsvarande belopp.

Mot Landéns förslag i denna del hade kammarrätten förklarat sig
icke hava något att i huvudsak erinra, och ej heller i övriga i anledning
av förslaget avgivna utlåtanden hade någon erinran mot förslaget
härutinnan framställts.

För egen del anförde jag, bland annat, följande:

»Förslaget har i denna del ej mötts av någon erinran och det
föreslagna stadgandet torde också vara väl befogat. Emellertid synes
den ifrågasatta bestämmelsen, som närmast har avseende å utlänningar,
böra givas en sådan avfattning, att densamma utsträckes att avse alla
fall, där näringsidkare genom åtgärder av angivet slag åstadkommit,

50!)

Kungl. Maj:ta proposition Nr 191.

att inkomsten av hans rörelse blivit mindre än vederbort. Om såsom
exempel väljes det ej ovanliga fall, att näringsidkare inom en viss
bransch bildat ett aktiebolag för anskaffande av någon sorts vara eller
för försäljning av delägarnas produkter, lärer det nämligen ligga nära
till hands, att delägarna, för att undgå den dubbelbeskattning, som äger
ram i fråga om aktiebolags utdelade vinst, enas om sådana pris mellan
dem, å ena sidan, och det gemensamma bolaget, å andra sidan, att det
sistnämndas rörelse lämnar ringa eller ingen vinst. Liknande avtal
kunna även tänkas i ändamål att nedbringa kommunalutskylderna för
affärsverksamhet, som drives i kommun med höga skatter. 1 anledning
härav har jag låtit inom finansdepartementet omarbeta förslaget i nu
angivna riktning. Därjämte har jag å detsamma vidtagit en mindre
ändring av rent redaktionell natur.»

Bevillningsutskottet tillstyrkte bifall till propositionen i berörda
punkt, dock först sedan det föreslagna stadgandet i viss mån omformulerats.

Utskottets betänkande bifölls av riksdagen.

Genom förordning den 1 juli 1918 fogades därpå, såsom jag tidigare
berört, till nämnda punkt i anvisningarna till förordningen om inkomstoch
förmögenhetsskatt en så lydande bestämmelse:

»Har näringsidkare till någon, som är ekonomiskt intresserad i
hans näringsföretag eller kan öva inflytande på företagets ledning,
försålt varor till lägre pris eller av honom köpt varor till högre pris
än de i allmänhet gällande eller vidtagit andra liknande åtgärder, och
har i följd härav inkomsten av företaget blivit lägre, än den eljest skolat
bliva, skall inkomsten av företaget beräknas till det belopp, vartill
den kan antagas hava uppgått, därest sådana åtgärder icke vidtagits.»

Denna bestämmelse skulle träda i kraft den 1 januari 1920.

Vid 1919 års lagtima riksdag väcktes i första kammaren motion
(nr 59), vari, bland annat under hänvisning till de verkningar, som förberörda
bestämmelse skulle hava på de kooperativa företagen, yrkades,
att riksdagen måtte i bestämmelsen i fråga besluta ändring av den
innebörd, att, därest det gällde företag inom landet, kammarrätten i
första hand skulle kunna besluta om tillämpning av den antagna regeln.
Alternativt yrkades, att, därest riksdagen ej kunde bifalla denna hemställan,
riksdagen måtte besluta, att de av lagtima riksdagen 1918 antagna
bestämmelser måtte helt och hållet upphävas.

Bevillning^

utskottet.

Riksdagen.

1919 års
riksdag.

Motion.

510

Bevillningsutskottets

första betänkande.

Kammar rätten.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

I häröver avgivet betänkande (nr 9) framhöll bevillningsutskottet,
bland annat, att varken Kungl. Maj:t eller 1918 års lagtima riksdag
synts i denna sak hava haft någon tanke på de kooperativa företagen,
och det förefölle, som om motionärens farhågor för de kooperativa
företagens räkning skulle vara förhastade. Utskottet erinrade därpå, att
ifrågavarande stadgande trädde i kraft först år 1920 och således icke
hunnit bliva på något sätt prövat i tillämpningen. Ej heller hade i
ärendet eljest åberopats tillkomsten av några nya, på frågans bedömande
inverkande omständigheter. Ett bifall till vare sig det ena eller andra
alternativet i motionärens förslag skulle därför vara stridande mot vedertagen
lagstiftningspraxis. Utskottet hemställde, att motionen icke måtte
av riksdagen bifallas.

Vid betänkandet voro emellertid fogade tvänne reservationer,
därav den ena av, bland annat, följande innehåll:

Reservanten instämde i syftet med bestämmelserna, men dessa vore så
allmänt formulerade, att de kunde tillämpas gentemot former av intressegemenskap,
mot vilkas tillvaro ingen som helst invändning kunde göras.

Vidare drabbade de berörda bestämmelserna i hög grad ojämnt, då
de endast berörde vissa former av integration. Ägde sålunda ett företag
aktiemajoriteten i ett annat, eller hade de samma styrelseledamöter,
så vore båda enligt bestämmelserna underkastade taxeringsmyndigheternas
gottfinnande, men, om huvudföretaget helt övertoge dotterföretagets
verksamhet, så gällde vanliga taxeringsregler.

Slutligen borde tilläggas, att bestämmelserna i fråga kunde giva
anledning till den mest upprörande orättvisa i beskattningshänseende, då
ett — kanske på de lösaste grunder fotat — beslut av taxeringsmyndigheterna
att ålägga dotterföretaget, respektive moderföretaget, en tyngande
beskattning, icke medförde rätt till motsvarande minskning av beskattningen
för det företag, som förmenades hava ökat sin inkomst på det
andras bekostnad. Såsom motionären framhölle, kunde det mycket väl
hända, att båda företagen samtidigt finge sin taxering höjd, ehuru enligt
sakens natur endast det ena kunde hava dragit fördel i skattehänseende
av sådan prispolitik som den här ifrågavarande.

Reservanten instämde i huvudsak i motionens förra alternativ.

Båda kamrarna återförvisade emellertid ärendet till bevillningsutskottet,
som utverkade Kungl. Maj:ts befallning till kammarrätten att
avgiva yttrande i ärendet. Dylikt yttrande avgavs den 27 mars 1919
och innehöll i huvudsak följande:

Kammarrätten funne särskilda bestämmelser av den art, som de år
1918 antagna stadgandena innehölle, vara erforderliga icke blott — ur

511

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

fiskalisk synpunkt — då den ene kontrahenten icke vorre här i riket
skattskyldig för inkomst, som genom antydda transaktioner för honom
uppstode, utan jämväl — för åstadkommande av rättvis interkommunal
beskattning — då båda kontrahenterna vore härstädes i full utsträckning
skattskyldiga; och borde bestämmelserna vara tillämpliga även i
det fall, att koutrahenterna utgjordes av olika företag, som innehades
av samma person. Likaledes hölle kammarrätten före, att, när näringsidkares
bokförda vinst i angivna fall borde för beskattningen omjusteras,
någon annan metod för vinstens beräkning i allmänhet icke
stode till buds än tillämpning av normala prisförhållanden.

Den särskilda uppskattningsmetoden hade emellertid bort göras
beroende därav, att ett missförhållande i avseende å vinstberäkningen
uppenbarligen förelåge, samt att detta förhållande lett till ett avsevärt
nedbringande av vinsten under det belopp, vartill den norm aliter kunnat
beräknas. Ytterligare borde föreskrivas, att ifrågavarande stadganden
finge tillämpas allenast efter framställning av kronans ombud hos prövningsnämnden
eller efter besvär av vederbörande kommun, municipalsamhälle
eller kronoombud. Stadgandenas ömtåliga innebörd och faran
av deras missbrukande torde fullt motivera den sålunda inskränkta
processordningen.

Den tyngst vägande anmärkningen mot omordade stadganden vore
emellertid saknaden av kompletterande föreskrift därom, att även den
vinst, som genom de i stadgandena antydda åtgärderna kommit att
upptagas högre än vederbort, skulle undergå justering och sålunda vid
taxeringen upptagas till det lägre belopp, vartill inkomsten skolat uppgå,
därest åtgärderna icke vidtagits. Sådan föreskrift syntes kammarrätten,
för undvikande av dubbelbeskattning, oundgängligen böra meddelas.
Denna justering skulle i törsta hand vidtagas av prövningsnämnderna;
och torde det kunna förutsättas, att kronans ombud hos prövningsnämnderna,
även utan särskild föreskrift därom, komme att, då omordade
åtgärder ägt rum mellan personer, skattskyldiga inom olika län, satte
sig i förbindelse med varandra för att söka få respektive yrkanden om
höjning och sänkning av de skattskyldigas taxering att sins emellan
korrespondera.

Mot stadgandenas avfattning kunde för övrigt anmärkas, att därmed
knappast täcktes det fall, att samma person, som innehade skilda
företag, läte på det ena företagets bekostnad det andra redovisa större
vinst, än som. vederbort.

Kammarrätten ansåge sig slutligen böra konstatera, att med den
avfattuing, de i motionen avsedda stadgandena erhållit, desamma vore
tillämpliga jämväl å kooperativ förening och dess transaktioner med

Bevillnings
utskottets
andra betänkande.

512 Kungl. Maj:ts proposition AV 191.

föreningens medlemmar. Häremot hade kammarrätten icke något att i
huvudsak erinra, då enligt kammarrättens mening särskild beräkning av
de kooperativa företagens vinst måste i vissa fall anses av omständigheterna
påkallad. Kammarrätten, som sålunda i princip anslöte sig till
bevillningsutskottets uttalande om kooperationens ställning i nu ifrågavarande
avseende, hade emellertid, med hänsyn till lämpligheten att för
ifrågavarande föreningar låta det särskilda beräkningssättet grunda sig
å omsättningens storlek, ansett dessa föreningar böra särskilt för sig
behandlas; och tilläte kammarrätten sig hänvisa till ett den 6 februari
1919 avgivet yttrande i anledning av förslag till ändrade bestämmelser
om ekonomiska föreningars skattskyldighet.

Kammarrätten funne icke de i motionens första alternativ föreslagna
bestämmelser vara ägnade att avhjälpa de missförhållanden, som
av motionären påpekats.

Då enligt kammarrättens mening eu tillfredsställande lösning av
föreliggande beskattningsspörsmål icke kunde vinnas utan omarbetning
och komplettering av de i motionen avsedda stadgandena samt frågan
om särskilda grunder för inkomstens beräknande syntes böra komma
till avgörande i sammanhang med omläggningen av den kommunala
beskattningen i hela dess vidd, ansåge sig kammarrätten böra förorda,
att samma stadgaoden inskränktes till att gälla för det fall, att näringsidkare
här i riket försålde varor till eller köpte varor av något å utrikes
ort bedrivet företag eller där bosatt person, eller ock att, såsom i
motionen alternativt yrkats, stadgandena i fråga helt och hållet upphävdes.

Bevillningsutskottet utlät sig därefter (betänkandet nr 43) på i
huvudsak följande sätt:

Kammarrättens anmärkningar i själva saken syntes utskottet i
det hela fullt berättigade. Emellertid kunde utskottet icke dela uppfattningen,
att till följd av de anmärkta olägenheterna hela lagstiftningen
skulle behöva slopas eller i allt fall inskränkas till ett relativt
mindre betydande område. Riktigare syntes vara att i enlighet med
kammarrättens anvisningar söka åtminstone i några avseenden avhjälpa
bristerna.

Den tyngst vägande anmärkningen mot omordade stadgande!!
vore enligt kammarrättens yttrande saknaden av kompletterande föreskrift
därom, att även den vinst, som genom de i stadgandena antydda
åtgärderna kommit att upptagas högre, än vederbort, skulle undergå
justering och sålunda vid taxeringen upptagas till det lägre belopp,
vartill inkomsten skulle uppgå, därest åtgärden icke vidtagits. Då ut -

513

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

skottet icke vore ense med kammarrätten därom, att tillämpningen av
ifrågavarande stadgande!! borde förbehållas prövningsnämnderna, hade
utskottet även måst söka eu annan väg för avhjälpande av sistberörda
olägenhet, än den kammarrätten förordat. Efter utskottets förmenande
skulle, åtminstone i flertalet fall, den befarade dubbelbeskattningen
kunna undvikas genom åläggande för ordföranden i den taxeringsnämnd,
som funne sig böra tillgripa åtgärd av ifrågavarande slag, att därom
underrätta jämväl den, som på förutsatt sätt vore ekonomiskt intresserad
i vederbörande näringsföretag eller kunde öva inflytande på dess ledning,
såvida denne vore skattskyldig här i riket, ävensom, där han
hade annan beskattningsort, ordföranden i taxeringsnämnden å denna
ort. Därigenom skulle den, som blivit för högt taxerad, få tillfälle att
klaga hos prövningsnämnden och sistberörda taxeringsnämnd, såvitt
den ej hunnit avsluta sitt arbete, beredas möjlighet att tilläventyrs själv
företaga behörig rättelse. Föreskrift i berörda hänseende syntes kunna
intagas i 31 § 1 mom. i) i taxerings förordningen. I sådant fall att
initiativ i förevarande avseende toges av kronoombud hos prövningsnämnd,
torde det kunna förutsättas, att k ro noombudet utan uttrycklig
föreskrift korresponderade med vederbörande kronoombud å annan ort.
Under åberopande av vad ovan anförts hemställde utskottet, att riksdagen
måtte besluta, att 3 § i de vid gällande bevillningsförordning
fogade »Särskilda anvisningar till ledning vid taxeringen» skulle erhålla
följande ändrade lydelse:

»Med avseende å — — — — som taxeringsmännen finna skälig.

Har näringsidkare till någon, som är ekonomiskt intresserad i hans
näringsföretag eller kan öva inflytande på företagets ledning, försålt
varor till lägre pris eller av honom köpt varor till högre pris än de i
allmänhet gällande eller vidtagit andra liknande åtgärder, och har,
uppenbarligen i följd härav, inkomsten av företaget blivit avsevärt lägre,
än den eljest skolat bliva, skall inkomsten av företaget beräknas till det
belopp, vartill den kan antagas hava uppgått, därest sådana åtgärder
icke vidtagits; skolande detsamma i tillämpliga delar gälla, då fråga är
om särskilda näringsföretag av samma näringsidkare.»

Utskottet föreslog, att motsvarande stadgande i anvisningarna till
förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt måtte på samma sätt
ändras, samt hemställde vidare, att 31 § 1 mom. i) i förordningen om
taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering skulle erhålla följande
äudrade avfattning:

»i) att å deklaration---om skälen därför; skolande, då av vikelsen

beror på tillämpning av sista stycket i 3 § i de vid gällande
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 158 höft. (Nr 191.) 65

Riksdagen.

1917 års
förslag.

Kammar rätten.

Framställning
från
läns styre sen
i Värmlands
län.

514 Kungl. Majds proposition Nr 191.

bevillningsförordning fogade Särskilda anvisningar till ledning vid
taxeringen’ eller sista stycket i punkt 3:o) i de vid förordningen om
inkomst- och förmögenhetsskatt fogade ''Särskilda anvisningar till ledning
vid taxeringen’, motsvarande underrättelse tillställas jämväl annan här
i riket skattskyldig, som, på sätt i berörda stadgandeu avses, är ekonomiskt
intresserad i vederbörande näringsföretag eller kan öva inflytande
på företagets ledning, ävensom, där denne har annan beskattningsort,
ordföranden i taxeringsnämnden å denna ort.»

1 tvänne reservationer till betänkaudet uttalades, att de av utskottet
föreslagna ändringarna ej vore tillfyllest, varför reservanterna jrrkade,
att meranämnda år 11)18 gjorda tillägg till anvisningarna till inkomstoch
förmögenhetsskatte- samt bevillningsförordningarna måtte utgå.

Första kammaren biträdde reservationen, medan andra kammaren
biföll utskottets hemställan. Vid gemensam votering bilölls första kammarens
mening; och skulle sålunda berörda tillägg i anvisningarna
till skatteförordningarna utgå. Förordning härom utfärdades den 1 juli
1919 (nr 559).

Den i nu berörda riksdagsbeslut omhandlade frågan har varit
föremål för behandling i Eiserman—von Wolckers förslag. I anvisningara
till förslaget om avkastningsskatt heter det sålunda, bland annat:

»I de fall, då utövare av näringsverksamhet för förnödenheter
eller andra varor patagligen betalt avsevärt högre eller betingat avsevärt
lägre pris än marknaden föranlett, samt sådan prissättning kunnat
användas, utan att näringsidkaren eller, om han är juridisk person, delägarna
eller medlemmarna därigenom tillskyndas förlust eller minskad
ekonomisk fördel, må näringsverksamhetens avkastning beräknas till
belopp, vartill avkastningen skulle hava uppgått, om gällande marknadspris
lagts till grund vid prissättningen.»

För den särskilda motivering, de sakkunniga meddelat i förevarande
fråga, tillåter jag mig hänvisa till betänkandet.

Häröver yttrar kammarrätten i huvudsak detsamma som i sitt förberörda
utlåtande till bevillningsutskottet den 27 mars 1919.

I detta sammanhang vill jag omnämna en från länsstyrelsen i
Värmlands län inkommen, den 30 december 1916 dagtecknad underdånig
skrivelse, vari lästes uppmärksamheten på det förhållande, att
gruvbolag ofta tillhandahölle sina delägare malm till självkostnadspris,
utan att hänsyn toges till prisen i allmänna marknaden, varigenom do

515

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

kommuner, där gruvföretagen vore belägna, ginge miste om skatteinkomst,
som rätteligen borde tillkomma dem. Då länsstyrelsen funnit
det uppenbart, att förhållandet vore av beskaffenhet att påkalla ändring
i gällande skatteförfattningar, hemställdes om åtgärder i detta syfte.

I utlåtande den 13 december 1917 hemställde kammarrätten, att
denna framställning måtte upptagas till skärskådande i sammanhang
med det av Eiserman och von Wolcker avgivna förslag i fråga om
kommunalbeskattningen.

Bestämmelserna i denna paragraf om vad som är att hänföra till
inkomst av näring hava avfattats närmast med hänsyn tagen till de fall,
där, i likhet med vad redan antytts i fråga om inkomst av fast egendom,
en beskattning i förvärvskommunen synes lämplig.

Därvid komma i främsta rummet i betraktande sådana näringsföretag,
för vilka enligt 14 § skall erläggas näringsskatt. De företag,
vilka äro av så ringa omfattning, att näringsskatt på grund av bestämmelsen
i 24 § ej utgår, synas visserligen hellre böra beskattas i näringsidkarens
mantalsskrivningskommun, men föreskrift härom torde lämpligen
införas i 37 § I de allra flesta dylika fall kommer väl verksamhetskommunen
att sammanfalla med mantalsskrivningskommunen. Där
detta ej är händelsen torde det ofta förhålla sig så, att företagaren —
en mindre hantverkare eller handlande — driver sin verksamhet i någon
stad men av ekonomiska skäl har sin bostad i något förstadssamhälle.
Det vore obilligt, om under dylika förhållanden den skattskyldige ej
skulle komma i åtnjutande av ortsavdrag eller familjeavdrag; med hänsyn
till svårigheten att anordna dylika avdrag vid taxering till inkomst
i annan ort än mantalsskrivningskommunen skulle emellertid dylika avdrag
ej få äga rum, därest taxeringen verkställdes i förvärvskommunen.

Av de näringsföretag, vilka med hänsyn till arten av den bedrivna
verksamheten äro undantagna från näringsskatt, men för vilka bör erläggas
inkomstskatt, böra givetvis järnvägar, spårvägar och kanaler
inbegripas under stadgandena i förevarande paragraf. Att inkomst av
dylika företag bör beskattas i de orter, som beröras av företaget, synes
självfallet.

Att utöver vad nu nämnts frångå huvudregeln, att inkomst bör
beskattas i den ort, där inkomsttagaren bor, synes ej vara erforderligt
eller lämpligt.

Vad angår den mycket omdebatterade frågan om moder- och dotterföretags
beskattning, torde väl knappast någon meningsskiljaktighet

Inkomst av
annan inkomstkälla.

516 Kung!. Muj.ts proposition Nr 191.

förefinnas rörande önskvärdheten av föreskrifter i det syfte, som
låg till grund för 1918 års författningsändringar. Den betänklighet,
som man hyst i fråga om desammas lämplighet, torde väl närmast
hava sin grund i farhågor för att de nya stadgandena skulle givas en
tolkning, som aldrig varit avsedd. Ehuru jag är av deri uppfattningen,
att dessa farhågor ej skulle kommit att besannas, har jag dock, när jag ånyo
framlägger förslag om införandet av bestämmelser i samma syfte, ansett
mig böra föreslå en sådan avfattning, som undanröjer varje anledning
till misstolkning. — Bestämmelserna torde böra inflyta i anvisningarna
till förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt. Genom de i nu
förevarande lagförslag förekommande häuvisningarna till sagda förordning
komma, utan särskilt stadgande, samma regler att tillämpas även i fråga
om den kommunala beskattningen. I taxeringsförordningen torde böra
intagas bestämmelser, i syfte att, då ändring vidtages i fråga om beräkningen
av inkomsten från ett företag, jämväl de jämkningar komma
att vidtagas med avseende å beräkningen av inkomsterna från andra
företag, vilka påkallas därav, att innehavarna av dessa senare vid avgivandet
av sina deklarationer utgått från de onormala prissättningar,
som tillämpats vid deras mellanhavanden med det förra företaget.

SO §.

Denna paragraf motsvaras av vissa delar utav 7 § i förordningen
om inkomst- och förmögenhetsskatt samt av 9 § i bevillningsförordningen.

Eiserman och von Wolcker hava i sitt förslag till avkastningsskatt
vl6 § IT.) såsom grupper av förvärvskällor upptagit — förutom jordbruksfastighet
och annan fastighet — kapital, avkomstgivande rättigheter,
rörelse eller yrke, tjänst samt annan förvärvs verksamhet. Huru
dessa närmare bestämts, synes icke vara av direkt intresse för föreliggande
förslag. Med inkomst förstå Eiserman och von Wolcker sammanlagda
beloppet av all avkastning, som under ett visst år tillflutit en
person ur alla honom till buds stående förvärvskällor, sedan från detta
belopp gjorts avdrag för vissa personliga utgifter. Det är under sådana
förhållanden naturligt, att de sakkunniga i sitt förslag till kommunal
inkomst- och förmögenhetsskatt sökt anslutning icke till 1910 års inkomst-
och förmögenhetsskatteförordning utan till sitt eget förslag till
avkastningsskatt. Såsom inkomstkällor hava de sålunda i 40 § angivit
dels de ovan omnämnda förvärvskällor, som träffas av avkastningsskatt,
dels därutöver ytterligare vissa förvärvskällor, vilkas avkastning är från
avkastningsskatt befriad.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 1!)1. 517

Landeri upptager, såsom förut berörts, i sitt förslag till kommunal
inkomstskatt — jämte inkomst av fast egendom och inkomst av rörelse
eller yrke — såsom en tredje huvudgrupp inkomst av annan inkomstkälla.
Inom denna huvudgrupp har han emellertid företagit en ytterligare
gruppering, nämligen i inkomst av kapital, inkomst av arbetsanställning,
tjänst eller pension, inkomst av tillfälligt uppdrag, vinster av tillfällig
natur samt sådana skattepliktiga intäkter, som ej böra hänföras under annan
rubrik. Till inkomst av annan inkomstkälla skall jämväl hänföras inkomst
av utom riket belägen fast egendom samt av rörelse eller yrke, som
drivits å utrikes ort, försåvitt densamma, utifrån införd, här använts.

I motiveringen yttrar Landén, bland annat:

Bestämmelserna om inkomstens beräkning hade avfattats i överensstämmelse
med motsvarande bestämmelser i förordningen om inkomstoch
förmögenhetsskatt. Hit hade sålunda såsom skattepliktiga inkomster
hänförts även sådana inkomster, som för närvarande vore undantagna
från kommunalbeskattning. I första rummet förtjänade härvid att omnämnas
inkomst genom utdelning å aktier i inländska aktiebolag och å
lotter i solidariska bankbolag.

Vad Landén yttrar särskilt om sistnämnda spörsmål, har tidigare
berörts.

Kammarrätten har i stort sett lämnat Eis.erman—von Wolckers
förslag i berörda avseende utan anmärkning. Dess yttrande hänför sig
emellertid till detta förslags indelning i olika avkastningskällor och
torde därför ej behöva i förevarande sammanhang refereras.

I anslutning till den exemplifiering, som i statens inkomstskatteförordning
förefinnes beträffande inkomstbegreppet, hava i 30 § under rubriken
»annan inkomstkälla» upptagits de arter av inkomst, som icke äro att
hänföra till inkomst av fastighet eller näring. Inkomst av annan inkomstkälla
sammanfaller, såsom jag ovan antytt, i stort sett med vad
som i 1910 års inkomstskatteförordning enligt dess hittillsvarande
lydelse benämnes inkomst av kapital och inkomst av arbete. Vissa
skiljaktigheter givas dock. Sålunda har med inkomst av aktier i inländska
aktiebolag likställts kommanditdelägares inkomst av kommanditlotter
i kommanditbolag. Att vinstutdelning å insats i förening för
ekonomisk verksamhet upptages såsom beskattningsbar inkomst, innebär
visserligen ett avsteg från vad som nu gäller beträffande statsbeskattningen
men överensstämmer med vad som i propositionen vid 1919
års lagtima riksdag angående, bland annat, kooperativa föreningars be -

Departe mentschefeD.

Undantag
från inkomstbegrepp
tt.

518 Kung!. Maj:ts proposition Nr 191.

skattning föreslogs. Någon anledning, varför vinstutdelning i ekonomiska
föreningar icke skulle i delägarens hand betraktas såsom inkomst,
synes mig knappast förefinnas. I det föregående har jag utvecklat,
varför inkomst, som åtnjutes från fast egendom i utlandet, bör räknas
till inkomst av annan inkomstkälla. Inkomst av rörelse eller yrke bör
hänföras till förevarande grupp, i den mån den ej enligt näst föregående
paragrafer skall rubriceras såsom inkomst av fast egendom eller av
näring. Att inkomst av visst periodiskt understöd särskilt omnämnts,
innebär däremot en förändring av uteslutande formell natur.

Att inkomst av annan inkomstkälla uppdelats i vissa huvudgrupper,
motiveras av hänsyn till den officiella statistiken.

Motsvarande ändringar synas mig böra vidtagas i 1910 års förordning
om inkomst- och förmögenhetsskatt, så att överensstämmelse
mellan de båda författningarna vinnes.

31 §.

Enligt 8 § av förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt
äro från taxering undantagna vissa uppräknade slag av intäkter. Härmed
överensstämmer i sak om ock ej i alla avseenden formellt vad som
stadgas i bevillningsförordningens 8 § 1 mom. samt 9 § i anvisningarna
vid bevillningsförordningen.

Eiserman och von Wolcker hava i allmänhet sökt positivt bestämma,
vilka avkastningskällor som skola anses vara skattepliktiga. Några
samlade bestämmelser, motsvarande de nu ifrågavarande, finnas därför
icke i deras förslag. I fråga om uppskattningen av avkastning utav
tjänst hava de emellertid i 29 § uppräknat vissa med tjänst eller uppdrag
förenade förmåner, vilka ej skola räknas såsom intäkt. I denna
uppräkning ingår icke furageersättning, som uteslutits, enär sådan ersättning
numera icke förekommer.

Landéns förslag i förevarande punkt (37 § och i fråga om vinstutdelning
från ekonomiska föreningar 31 §) överensstämmer i sak med
bestämmelserna i 1910 års inkomst- och förmögenhetsskatteförordning,
sådana, dessa lydde vid förslagets avgivaude.

Kammarrätten har lämnat nu ifrågavarande del av Eiserman—
von Wolckers förslag i huvudsak utan anmärkning.

519

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

För närvarande (inner jag icke skal att i förevarande paragraf i
allmänhet avvika från 1910 års inkomstskatteförordning. Ett par formella
ändringar hava dock företagits, varjämte av skä'', som jag i sammanhang
med närmast föregående paragraf berört, bestämmelser om vinstutdelning
från ekonomiska föreningar utgått. Såsom Eiserman och von
Woleker föreslagit, har ävenledes bestämmelsen om furageersättning
strukits ur paragrafen.

32 §.

Bestämmelser om vilka som skola erlägga inkomstskatt återfinnas
i 3, 4 och 26 §§ i 1910 års förordning. Motsvarande bestämmelser
i fråga om bevillningen meddelas i bevillningsförordningens
10 §. Enligt denna paragraf åligger skyldighet att erlägga inkomstbevillning:
a) svensk medborgare, som är eller bör vara i riket mantalsskriven:
för den inkomst, han åtnjutit, vare sig här eller från utrikes
ort; b) .svensk medborgare, som icke är eller bör vara i riket
mantalsskriven: för den inkomst, häri härifrån åtnjutit; c) utlänning:
för inkomst av näring, som här bedrivits, och för härifrån uppburen
lön eller pension; varjämte vidare stadgas, att utlänning, som på
grund av vistelse här i riket för annat ändamål än idkande av studier
är eller bör vara härstädes mantalsskriven, skall erlägga bevillning
jämväl för annan inkomst, som av honom här förvärvats eller härifrån
åtnjutits, ävensom för inkomst, som, utifrån införd, av honom här använts,
samt att vad sålunda sagts om enskild person skall ock i tillämpliga
delar gälla om menigheter, samfund, stiftelser, verk och inrättningar,
föreningar för ekonomisk verksamhet samt andra juridiska personer, i
den mån de icke äro i bevillningsförordningen från inkomstbevillning
frikallade, ävensom om oskiftat stärbhus och bolag, därunder jämväl
inbegripna sådana, som enligt särskild författning äro skyldiga avstå
sin vinst. Vanliga handelsbolag, kommanditbolag, enkla bolag och rederier,
som ej äro aktiebolag, taxeras icke, utan hänföres deras inkomst
till de särskilda delägarnas inkomst med belopp, som för en var motsvarar
hans andel av bolagets inkomst.

De bestämmelser i fråga om skattskyldighet, som givas i Eiserman—von
Wolckers förslag till avkastningsskatt, äro utbildade med hänsyn
till sagda skatteforms karaktär av intresseskatt och äga sålunda
mindre intresse i förevarande sammanhang. Anmärkas kan emellertid,
att såväl bolag som föreningar och rederier själva skola erlägga avkast -

De parfe
mentscliefen.

Skattskyldight
t.

Bevillnings förordningen.

Eiserman—
von Woleker.

landén.

520 Kungl. May.ts proposition Nr 191.

ningsskatt, medan delägarna icke äro skyldiga att betala sådan skatt.
Vad angår enkla bolag, taxeras dock i stället delägarna i förhållande
till deras andel av bolagets avkastning. Vad beträffar nämnda sakkunnigas
förslag till kommunal inkomst- och förmögenhetsskatt, så avser
denna att vara allenast en supplerande skatt. Juridiska personer med
undantag av oskifta dödsbon äro fria därifrån. Med hänsyn till den
ställning, som tillämnats sistnämnda skatteform, erbjuda bestämmelserna
rörande densamma i detta sammanhang mindre intresse. Jag torde därför
ej behöva ingå på de enligt sagda förslag gällande principer.

Landéns förslag innehåller under rubriken »Om subjektiv skattskyldighet»
i 31 § följande principstadgande:

Skattskyldighet till kommunal inkomstskatt åligger, med den begränsning,
som i 33 § sägs, såväl enskilda personer som staten, kommuner
och andra menigheter, samfund, stiftelser, verk och inrättningar,
inländska bolag, rederier, ekonomiska föreningar och andra inländska
juridiska personer ävensom utländska bolag. Vad i berörda avseende
stadgas om enskild person gäller ock i tillämpliga delar beträffande
oskiftat dödsbo efter honom. Skattskyldiga såsom juridiska personer
äro ägare av för gemensamt behov avsatta s. k. besparingsskogar,
härads- och sockenallmänningar samt andra likartade samfälligheter,
som förvaltas självständigt för delägarnas gemensamma räkning. Enkla
bolag beskattas däremot icke såsom juridiska personer, utan hänföres
den inkomst, som förvärvas i sådant bolag, till de särskilda bolagsmännens
inkomst med belopp, som för eu var motsvarar hans andel av den
samfällda inkomsten i bolaget. Såsom utländska bolag skola anses jämväl
utländska försäkringsanstalter och föreningar ävensom andra här i
riket icke hemmahörande juridiska personer. Enär ovan omförmälda
juridiska personer äro såsom sådana skattskyldiga för dem tillfallen inkomst,
äro delägarna icke var för sig skattskyldiga för samma inkomst
i vidare mån, än i 36 § 1 mom. 1 b) och c) sägs.

Den motivering, som Landén lämnar i fråga om den subjektiva
skattskyldigheten, hänför sig huvudsakligen till de i den citerade paragrafen
omförmälda undantagen i förslagets 33 § och torde i allmänhet
lämpligare böra återgivas i samband med dessa undantag. Vad särskilt
gäller Landéns uttalanden i fråga om aktiebolags skattskyldighet, kan jag
hänvisa till den redogörelse, jag förut lämnat. Landén framhåller för övrigt,
på tal om bolags, rederiers och ekonomiska föreningars beskattning, att
det synts honom iämpligast att i största möjliga utsträckning lägga skattskyldigheten
å den juridiska personen; och hänvisar Landén till de svång -

521

Kungl. Majds proposition Nr 191.

heter, som understundom uppstode, när det gällde att med skatt träffa ett
större antal delägare. Enligt Landéns mening borde för övrigt samma
betraktelsesätt, som kommit till uttryck i fråga om bolag och rederier,
få göra sig gällande i fråga om åtskilliga andra sammanslutningar med
gemensam förvaltning för delägarnas räkning. Således syntes det vara
både riktigt och praktiskt, att, då t. ex. en allmänningsskog eller en
s. k. besparingsskog vore underkastad beskattning till kommunen, skatten
påfördes delägarna samfällt såsom eu juridisk person, vare sig det nu vore
fråga om egendomsskatten eller den kommunala inkomstskatten. I
fråga om besparingsskogarna hade för statsbeskattningens vidkommande
skattskyldigheten ålagts ägare av för gemensamt behov avsatta s. k.
besparingsskogar och andra liknande samfällighet^!'', som förvaltades
självständigt för delägarnas gemensamma räkning, därvid dessa delägare
tillsammans ansåges utgöra eu juridisk person. Denna bestämmelse
gällde t. ex. icke ägare av häradsallmänning. För kommunalbeskattniugens
del vore det emellertid för konsekvensens skull nödvändigt att
med besparingsskogar likställa även övriga allmänningsskogar. Det
vore nämligen skogen och dess avkastning, som vore det kommunala
skatteobjektet. Skatten påfördes då lämpligast den, som företrädde
objektet, d. v. s. delägarna samfällt såsom en juridisk person. En konsekvens,
som följde av den lydelse, hithörande bestämmelser fått, och
som även vore åsyftad, vore t. ex. den, att delägarna i besparingsskogarna
i Dalarna och Hälsingland Unge erlägga kommunal inkomstskatt
för sina s. k. skogsmedelsfonder, vilka bildats genom försäljning av
virke från besparingsskogarna. Dessa skogsmedelsfonder vore juridiska
personer med särskilda styrelser, vilka förvaltade fonderna enligt
av Kungl. Maj:t eller Konungens befallningshavande fastställda reglementen.
De tillhörde jordägarna i de respektive skifteslagen. Skogsmedelsfonderna
hade uppkommit genom avsättning av en viss del avjordägarnas
skogsanslag till gemensamt undantag, och de representerade
ganska stora värden. Beträffande häradsallmänniugarna funnes ett särskilt
skäl att lägga skattskyldigheten på delägarna samfällt och icke på de
enskilda delägarna. Dessa vore ju helt naturligt ofta icke bosatta i den
kommun, där häradsallmänningen vore belägen, och uppbure i regel ej
heller annan inkomst inom samma kommun. Det skulle med all säkerhet
för de enskilda delägarna bliva förenat med betydande olägenheter
utan någon däremot svarande fördel att nödgas vara skattebetalare i
skilda kommuner, särskilt som varje delägares andel i skatten för inkomsten
av allmänningen mången gång skulle komma att uppgå till
ett synnerligen obetydligt belopp.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 saml. 158 käft. (Nr 191.) 66

522

Kammar rätten.

Viktigare

detaljfrågor.

Svenskar i
utlandet.

[Eiserman—
von Wolcker.
]

Kungl. Maj.ts proposition Nr 191.

På tal om undantag från skattskyldigheten yttrar Landén, bland
annat, följande, som torde äga sitt intresse i förevarande sammanhang.

Enligt gällande bestämmelser erlades kommunalutskylder av utlänning,
snm på grund av vistelse här i riket för annat ändamål än
idkande av studier vore eller borde vara härstädes mantalsskriven, för
all inkomst, som av honom här förvärvats eller härifrån åtnjutits, ävensom
för inkomst, som, utifrån införd, av honom här använts. Det syntes
icke föreligga något giltigt skäl att icke beskatta varje i riket mantalsskriven
utlänning för hans enligt allmänna regler skattepliktiga inkomst.
Såvitt Landén kunnat finna, saknades ett dylikt undantag rörande utländska
studerandes skattskyldighet i alla oss närbelägna länders skattelagstiftningar
utom i den norska.

För kammarrättens yttrande i förevarande punkt har jag, vad
beträffar bolags samt ekonomiska föreningars inkomst» r, förut redogjort.
Jag torde här ur detsamma endast böra meddela, att kammarrätten
ansett juridiska personer i allmänhet böra vara kommunalt skattskyldiga
för inkomst men icke delägarna i bolag och föreningar för utdelning.

Jag övergår nu till den särskilda frågan om beskattning av svenskar
i utlandet.

Emot bevillningsförordningens bestämmelser i detta ämne hava
Eiserman och von Wolcker i sin motivering framställt anmärkningar
av huvudsakligen följande innehåll:

Enligt bevillningsförordningen drabbades svenska medborgare, som
av en eller annan anledning ansetts böra vara här i riket mantalsskrivna,
av beskattning, oavsett huruvida de vore bosätta här i riket eller faktiskt
bodde utomlands. Sålunda vore exempelvis en svensk diplomat, som
åtnjöte inkomst av fast egendom i utlandet eller inkomst från utländska
affärsföretag under form av utdelning å aktier, för sådan inkomst underkastad
skattskyldighet till bevillning och därmed även kommunal skattskyldighet
till Stockholms stad, med vilken kommun han måhända icke
hade och aldrig halt annan förbindelse än tvånget att där stå mantalsskriven.
Vore han gift och ägde hans hustru förmögenhet i utlandet,
bleve jämväl avkastningen därav kommunalt beskattad i obegränsad utsträckning.
Detta skedde utan hänsyn därtill, huruvida, såsom i regel
torde vara fallet, ifrågavarande inkomst jämväl i det främmande landet
beskattades.

523

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

I det an-förda fallet grundade sig skattskyldigheten å eu uttryckligt
föreskriven mantalsskrivningsplikt. Värre vore, att ifrågavarande
skattskyldighet ofta kunde bero av en ren tillfällighet. Den kunde
nämligen bli beroende därav, att svensk undersåte vid avllyttningen till
utlandet försummat att taga utflyttningsbetyg eller eljest på tillräckligt
tjMligt sätt låta förstå, att han verkligen haft för avsikt att övergiva
riket. Så olämplig en beskattning, som kunde bero av dylik tillfällighet,
måste erkännas vara, framträdde dock såsom en ännu betänkligare
olägenhet, att många skattskyldiga, som begåve sig till främmande
land för en längre vistelse därstiides, frestades att för undgående av en
skattskyldighet, som för dem måste framstå såsom obillig, taga utflyttningsbetyg
till det främmande landet, oaktat de ingalunda hade för
avsikt att övergiva riket. Så hade många svenska missionärer förfarit.
Den fördel, de härigenom vunne i beskattningshänseende, kunde emellertid
ofta motsvaras av vissa olägenheter i andra avseenden. Ofta
rådde nämligen å de platser, dit de begivit sig, inga ordnade förhållanden,
vadan det kunde bliva förenat med svårigheter för missionärerna
att där träffa förfoganden, som krävde vissa legala former för att bliva
giltiga. Svårigheter av dylik art torde utan tvivel lättare kunna undanröjas,
om missionärerna kvarstode såsom skrivna i hemlandet. Men
gjorde de det, så bleve de för närvarande underkastade skattskyldighet
till en kommun här i riket, med vilken all förbindelse i övrigt för dem
kunde hava upphört, vanligen den kommun, där de senast varit upptagna
i mantalslängd.

Tillika borde i detta sammanhang nämnas, att skattskyldighetens
effektivitet ytterst bleve i förevarande fall beroende av den skattskyldiges
egen goda vilja. Till svårigheterna att vid skatteindrivningen
komma i förbindelse med den skattskyldige för skattebeloppets erhållande
komme nämligen ytteidigare det förhållandet, att alla tvångsmedel saknades
för skattebeloppets indrivning. Vägrade den skattskyldige att
betala, funnes ingenting att göra. Skattskyldigheten bleve således desto
mera förhatlig, som den träffade allenast den lojale medborgaren.

Missnöje från deras sida, vilka berörts av ifrågavarande skattskyldighetsbestämmelser,
hade upprepade gånger försports. Så hade till de
sakkunniga överlämnats för att vid skattereformen tagas under övervägande
tre särskilda framställningar i ämnet.

I en skrivelse från svenske ministern i Rom friherre C. Bildt hade
erinrats därom, att jämlikt särskilda bestämmelser i kommunallagarna
för Stockholms stad, ämbets- eller tjänsteman, som vore tjänstgörande
vid rikets beskickning hos utländsk makt, ävensom svensk konsul eller

[Landén. ]

524 Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

annan å utländsk ort i rikets tjänst anställd tjänsteman skulle, ehuru
mantalsskriven i Stockholm och där enligt bevillningsförordningen uppförd
till bevillning, vara fri från skyldighet att för sina löneförmåner
erlägga sådana utskylder, om vilkas utgörande stadsfullmäktige, kyrkostämma
eller kyrkofullmäktige beslutade. I framställningen erinrades
vidare om det uttalande i ämnet, som på sin tid gjorts av den enligt
Kungl. Maj:ts brev den 17 november 1905 tillsatta kommittén för utrikestjänstens
organisation. I sitt betänkande hade denna kommitté
fäst uppmärksamheten å oegentligheten av det förhållandet, att de vid
beskickningar och konsulat anställda tjänstemännen ålades att betala
kommunalutskylder till Stockholms stad lör den bevillning, som utginge
till statsverket på grund av inkomst av kapital. Kommittén hade funnit
detta icke vara billigt och hemställt, att ändring härutinnan snarast
borde vidtagas.

Den andra framställningen vore avgiven av svenske ministern i
Köpenhamn, E. Giinther, som till en början framhölle, hurusom i Danmark
bosatta svenska medborgare vore nödsakade att erlägga såväl
stats- som kommunalskatt i båda länderna. Den kommunala skattskyldigheten
till Sverige, vilken ålåge de i utlandet bosatta svenska medborgarna,
hade såsom ansedd orättvis blivit rent förhatlig, vadan den
innebure '' stor frestelse för mången att hellre söka sig fri från det
svenska medborgarskapet än att vara underkastad den orättvisa och betungande
beskattningen. Därför borde sådan ändring härutinnan åstadkommas,
att i utlandet bosatt svensk medborgare icke skulle påföras
kommunalskatt i Sverige, annat än så framt han där ägde fastighet
eller dreve affärsverksamhet eller eljest särskilda förhållanden betingade
dylik skatts påförande.

Den tredje framställningen hade gjorts av Svenska missionsförbundet
i Stockholm, som väl ansett rimligt, att missionärerna utgjorde
skatt till staten, vars skydd de åtnjöte jämväl under sitt vistande i
främmande land, men däremot funnit orimligt och obilligt, att de skulle
utgöra skatt till svenska kommuner, med vilka missionärerna icke stode
i någon som helst förbindelse.

En naturlig följd av den kommunala skattskyldighetens ordnande
på intresseprincipens grund hade, yttra Eiserman och von Wolcker
slutligen, blivit, att dessa framställningar vunnit fullt beaktande genom
förslagets bestämmelser i nu förevarande ämne.

Landén föreslår i 33 § 2 mom. 3, att svensk medborgare, som,
utan att vistas i Sverige, författningsenligt är eller bör vara i riket

525

Kungl. Maj.ts proposition Nr 191.

mantalsskriven, skall erlägga kommunal inkomstskatt endast för inkomst
av fast egendom samt av rörelse eller yrke.

Härom yttrar Landeri, bland annat:

Den princip, som läge till grund för förslaget, vore redan erkänd i
gällande förordning om kommunalstyrelse i Stockholm. Icke blott de
där angivna funktionärerna utan även åtskilliga andra i utlandet vistande
svenska medborgare, vilka oaktat sin bortovaro ur landet bleve mantalsskrivna
i Sverige (t. ex. svenska missionärer), syntes vara berättigade
till den frihet från skattskyldighet till mantalsskrivningskommunen, varom
här vore fråga. Och skattefriheten syntes böra avse alla slag av inkomst
med undantag av sådan, som härflöte av inom kommunen belägen
fast egendom eller därstädes bedriven näring.

Kammarrätten har vid sin granskning av Eiserman — von Wolckers
förslag icke framställt någon anmärkning mot den av dessa i förevarande
hänseende föreslagna bestämmelse.

Vad vidare angår frågan om statens skyldighet att erlägga kommunal
inkomstskatt, så har upprepade gånger i enskilda motioner inom
riksdagen föreslagits, att staten borde beträffande kommunal skattskyldighet
jämställas med enskilda personer, som inom kommunen äga egendom
eller driva rörelse. Dessa motioner hava dock icke vunnit riksdagens
godkännande. Såsom skäl emot en sådan utsträckning av statens
kommunala skattskyldighet har huvudsakligen anförts, att de inkomster
och fördelar av annat slag} som tillkomme kommuner, dit staten förläde
utövandet av viss verksamhet, vore av sådan betydenhet, att någon
skattskyldighet för staten för sådan verksamhet icke borde ifrågakomm;i
till kommunerna. De fördelar av ifrågavarande slag, som särskilt omnämnts,
hava härvid angivits bestå dels i skatter av den i statens tjänst
anställda personalen, dels ock i förökad omsättning och rörelse inom
kommunen. Hänsynen till dylika fördelar för kommunen i förening
med det förhållandet, att, då staten dreve viss industriell eller ekonomisk
rörelse, detta merendels skedde ur andra synpunkter och för andra,
ändamål, än som för den enskilde vore bestämmande, har för riksdagen
hittills varit avgörande vid bedömandet av frågan om statens skatteplikt
gent emot kommun.

Då vid 1908 års riksdag motion åter väckts i förberörda syfte
och i denna motion särskilt framhållits olägenheterna för sådana kommuner,
som genom statens inköp av enskildas egendom och rörelse

[Kammar rätten.

]

Statens skattskyldighet.

[Riksdagens

skrivelse

1908.]

526

Kungl. Maj.ts proposition Nr 191.

ginge miste om förut befintliga beskattningsföremål utan motsvarande
lindring i kommunala utgifter, beslöt emellertid riksdagen enligt skrivelse
den 8 april 1908, nr 55, begära utredning, under vilka förutsättningar
och i vad mån kommun, inom vilken staten förvärvat fastighet eller
industriell anläggning, skulle kunna tillerkännas bidrag från staten för
bestridande av vissa kommunala utgifter.

I sin berörda skrivelse har riksdagen åberopat förut anförda skäl
för den frihet från kommunalskatt, som staten i regel åtnjuter, samt
förklarat sig icke kunna finna annat, än att principen om statens ställning
i förevarande hänseende fortfarande borde uppehållas. Ett frångående
av denna princip — anföres vidare — skulle medföra vittgående
konsekvenser och pålägga staten inskränkningar i dess verksamhet, som
skulle verka hämmande och betungande. Vad särskilt beträffade statens
stora kommunikationsinrättningar, skulle kommunal skatteplikt i fråga
om dem föga överensstämma med kommunernas och deras invånares stora
fördel och intresse just av dessa inrättningar, intressen, som ofta toge
sig uttryck i vittgående uppoffringar och bidrag för dylika inrättningar
från de kommuners sida, vilka blivit därav berörda. En följd av denna
riksdagens uppfattning vore, att riksdagen icke heller kunde godkänna
deras mening, som förfäktade, att i de fall, där staten genom inköp
förvärvat viss egendom eller rörelse, för vilken i föregående ägares
eller innehavares hand kommunalskatt utgått, staten borde vidkännas
kommunal skatteplikt för egendomen eller rörelsen. Oavsett de även
här såsom eljest med olika styrka i olika fall gällande principiella skälen
för statens skattefrihet torde en sådan skillnad i fråga om samma slag
av statens egendom eller innehav, som en dylik skatteplikt skulle innebära,
icke bliva rättvis. Ofta skulle den icke heller kunna utan stora
svårigheter i praktiken genomföras.

Riksdagen hade emellertid — fortsätter skrivelsen — härmed icke
velat förneka, att, då staten förvärvat fastighet eller övertagit rörelse,
som i enskild ägo lämnat betydande skattebidrag till en kommun, men
som i egenskap av statsegendom icke vore underkastad kommunala
utskylder, ganska avsevärda rubbningar kunde ske i kommunens inkomster.
Ju mera statens verksamhet i industriellt och ekonomiskt avseende
utvecklades, desto större bleve utsikten för sådana rubbningar.
I vår tid, då stora krav ställdes på staten i olika avseenden och dessa
krav ansåges fordra statens ingripande på nya ekonomiska områden,
syntes det riksdagen föreligga en fara, att dylika rubbningar, där de
inträffade, skulle kunna få en för kommunernas ekonomi verkligt tyngande
karaktär. Därför hade riksdagen ansett sig böra ifrågasätta,

527

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

huruvida icke åtgärder kunde och borde vidtagaB för att kommunerna,
icke skulle på grund av principen om statens frihet från kommunalskatt
i särskilda fall oskäligen betungas. För sådant ändamål syntes det riksdagen,
som om lämpliga bestämmelser skulle kunna meddelas, varigenom
de kommuner, inom vilka staten ägde annan inkomstgivande fastighet
än jordbruksfastighet eller dreve verksamhet, däruti dock i regel icke
inberäknat järnväg, post och telegraf eller annan därmed jämförlig kommunikationsinrättning,
kunde tillförsäkras etter förekommande fall lämpade
bidrag från staten för bestridande av vissa kommunala utgifter.

Härvid borde naturligen beaktas, att bidragen icke Unge överstiga vad
som kunde anses billigt eller nödigt, samt att, såvitt möjligt vore, de
särskilda ekonomiska fördelar för kommun, som i olika fall vunnes av
statens verksamhet inom densamma, toges i beräkning.

Eiserman och von Wolcker erinra till en början, att de åt riks- [Eiserman—
dagen till förmån för statens skattefrihet åberopade fördelar för kom- ''^er.f °"
munerna knappast skilde sig från dem, som skulle tillkomma kommunen,
därest egendomen och driften befunne sig i enskild ägo; ville man
åberopa fördelarna, måste man dessutom täuka på olägenheterna.

Emellertid komma även Eiserman och von Wolcker till det resultat,
att staten bör fritagas från den av dem föreslagna avkastningsskatten
(19 §). De anföra i detta avseende, bland annat, att, då staten
och kommunen i stort sett samverkade för det allmänna bästa men statens
verksamhetsområde i det hela sträckte sig över alla kommuners områden,
synies icke någon särskild kommun böra medgivas rätt att under form
av beskattning taga andel av sådan avkastning, som vore avsedd att
användas för statens ändamål. Det syntes ändamålsenligare att icke
medgiva kommunerna beskattningsrätt beträffande den avkastning, som
staten åtnjöte av egendom och rörelse, utan i stället låta denna beskattningsrätt
ersättas eller få anses vara ersatt med statens bidrag till
kommunalväsendet.

Enligt Landéns förslag skulle staten erlägga inkomstskatt allenast [Landén.]
för följande slag av inkomst, nämligen för inkomst av sina jordbruksdomäner,
skogar samt uthyrda eller med tomträtt eller vattenfallsrätt
upplåtna fastigheter ävensom för annan inkomst av rörelse än den, som
bestode i bankrörelse eller härrörde av statens kommunikationsverk med
tillhörande verkstäder eller av anläggningar för tillhandahållande av
elektrisk energi; dock att skatt skulle erläggas jämväl för inkomst, som
härflöte från sistnämnda anläggningar genom leverans av elektrisk energi

528 Kungl. Maj:ts proposition Nr In till

annan än statens järnvägar samt andra statens verk och inrättning-ar
(33 § 2 mom. 1).

Landén erinrar i detta avseende, bland annat, hurusom, i samma
man som skattefriheten inom kommunen utsträcktes till nya områden
eller bibehölles på gamla områden, de skattskyldiga inom kommunen
finge vidkännas en skattebörda, som eljest bort falla på de sålunda frikallade,
samt att det därför vore av nöden att vid beviljande av kommunal
skattefrihet förfara med största varsamhet och även begränsa
skattefriheten vida mera, än vid stål sbeskattningen vore nödvändigt.

Härefter framhåller Landén, bland annat:

Statens skyldighet att betala kommunal inkomstskatt hade ansetts
i princip föreligga, då staten uppträdde såsom privatman och idkade
rörelse eller såsom fastighetsägare uppbure inkomst av sin egendom.
Däremot hade den rörelse, som utövades t. ex. genom post- och telegrafverken
samt järnvägsdriften, anseits icke vara av den beskaffenhet,
att inkomst därav borde beskattas av kommunerna. Riksbanksrörelsen
borde med hänsyn till riksbankens allmännyttiga verksamhet bliva frikallad
från kommunal inkomstskatt.

Den i princip föreslagna kommunala skattskyldigheten för staten
vore även inom sin relativt begränsade ram helt säkert av en ingripande
betydelse för såväl statens som kommunernas finanser. Skattetekniskt
sett torde vid beskattningsrättens utövande åtskilliga svårigheter vara
att förvänta. Man måste taga hänsyn till att i många fall, då statens
»inkomst» av det ena eller det andra företaget skulle beräknas, komme
att uppstå svårigheter av vida större slag än vid inkomstberäkningen
för enskildas företag. Särskilt torde rätten till avdrag för sådana driftskostnader
som t. ex. avlöning till förvaltningspersonal och för ränta å
gäld med svårighet kunna på ett riktigt sätt tillämpas utan medverkan
av vederbörande statsmyndigheter. Endast dessa sutte inne med den
kännedom om hithörande förhållanden, som för frågans bedömande vore
av avgörande betydelse, under det att taxeringsmännen måste antagas
i det avseendet sakna tillräcklig insikt. Landén hade vid sådant förhållande
ansett det vara både rättvist och ägnat att förebygga onödiga
tvister att lata vederbörande statsmyndigheters uppgifter om inkomstberäkningen
hava ovillkorligt vitsord, då de stödde sig på räkenskaper, som
vore upprättade i enlighet med av Kungl. Maj:t utfärdade föreskrifter.

1 anslutning till de sålunda framhållna synpunkterna hade Landén
i sitt förslag upptagit följande bestämmelse:

Kommunen är berättigad att med staten träffa överenskommelse,
på grund varav såsom kommunal inkomstskatt för inkomst av ett statens

529

Kungi. Maj ts proposition Nr 191.

skattepliktiga företag inom kommunen av staten skall erläggas ett för
flera år på förhand till siffran bestämt årligt skattebelopp. Där sådan
överenskommelse ej är träffad, beskattas såsom inkomst av företaget
det belopp, vartill vinsten upptagits i vederbörande förvaltande verks
räkenskaper. Räkenskaperna skola, för att äga vitsord, vara upprättade
i överensstämmelse med av Kungl. Magt för varje särskilt verk meddelade
föreskrifter (40 §).

I fråga om statens skyldighet att erlägga kommunal inkomstskatt
förklarar Svenska stadsförbundet, att det i allmänhet an slöte sig till
Landéns förslag, dock att de av Landén anförda skälen för att undantaga
riksbanken, järnvägar, post och telegraf ej synts övertygande.

Telegrafstyrelsen har påyrkat skattefrihet för inkomst av telegraf*
verkets uthyrda fastigheter, då uthyrning av sådana endast vore en tillfällig
anordning.

Vattenfallsstyrelsen finner det icke obilligt, att staten till kommunen
erlägger skatt för inkomst av rörelse i samma utsträckning som
ett enskilt affärsföretag.

Handelskammaren i Gävle anser, att frihet från avkastningsskatt
icke borde åtnjutas vare sig för statens kraftverk eller för dess järnvägar.

Kammarrätten anför i denna del, bland annat:

Kammarrätten kunde för sin del icke finna annat, än att staten i
regel borde vara kommunalt skattskyldig för avkastning, något som
följde av avkastningsbeskattningens karaktär av objektbeskattning.

Med rätta hade erinrats, att de fördelar, som korame en kommun
till godo genom statens affärsdrivande verksamhet, i intet avseende
skilde sig från eller överstege dem av alldeles enahanda art, som skulle
tillkomma kommunen, därest egendomen och driften befunne sig i enskild
ägo. Lika litet kunde emellertid kammarrätten tillerkänna giltighet
åt det skäl, som i Eiserman—von Wolckers motivering anfördes
för statens undantagande från avkastningsbeskattning. För en kommuns
beskattningsrätt syntes det nämligen fullkomligt ovidkommande, till
vilket ändamål avkastningen användes. Skulle kommunen gå miste om
beskattningsrätt till avkastning, som användes till statliga ändamål,
innebure detta i själva verket, att kommun, inom vilken staten haöe
affärsdrivande verksamhet eller eljest uppbure avkastning, skulle i olikhet
mot annan kommun åligga bidragsskyldighet till staten, i det att
det eljest på avkastningen belöpande skattebeloppet frånhändes kommunen
och förbehölles staten. Den orättvisa emot kommunerna, som
måste anses ligga i statens undantagande från beskattning för avkastBihang
till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 158 käft. (Nr 191.) 67

[Avgivna

yttranden.]

580

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

ning eller inkomst, framträdde med särskild styrka i de fall, då staten
förvärvade egendom eller övertoge rörelse, som förut i enskild ägo
varit underkastad kommunal beskattning. Att — såsom av Eiserman
och von Wolcker ifrågasatts — låta kommunen erhålla utsikt till ett mer
eller mindre påräkneligt statsbidrag för längre eller kortare tid att i
fall av behov utgå såsom ersättning för skati eintäkter, vartill kommunen
eljest varit lagligen berättigad, uppvägde ingalunda en kommunen
vederbörligen tillerkänd beskattningsrätt.

Om det sålunda finge anses med rättvisa och riktiga beskattnings -grunder överensstämmande, att staten ålades skattskyldighet för avkastning,
måste dock av särskilda anledningar viss avkastning från beskattning
undantagas. Det kunde till en början icke ifrågasättas, att annan
staten tillfallen avkastning, än som härflöte av förvärvskällorna jordbruksfastighet,
annan fastighet och rörelse, gjordes till föremål för avkastuingsbeskattning.
Men icke heller all statens avkastning av nyssnämnda
förvärvskällor borde med skatt beläggas. Enahanda skäl, som ansetts
föranleda, att viss staten tillhörig fast egendom undantoges från fastighetsbeskattning,
bjöde ock, att avkastningen av samma fastigheter bleve
kommunalt skattefri. I enlighet härmed syntes böra föreskrivas, att
staten frikallades från skyldighet att utgöra avkastningsskatt för avkastning
av fast egendom, för så vitt fastigheten vore från beskattning
undantagen. Likaledes torde i analogi med vad som föreslagits i fråga
om skatteplikt för staten tillhörig fäst egendom av annan fastighets
natur stadgas, att avkastning av rörelse, som av staten bedreves, undantoges
från beskattning, då rörelsen innefattade kommunikationsverksamhet
eller avsåge försvarsändamål. Därjämte syntes avkastningen av
riksbankens rörelse böra, så länge banken icke bedreve vanlig bankrörelse,
lämnas skattefri.

I anslutning till vad kammarrätten yttrat om skatteplikt för staten
tillhörig fast egendom borde sålunda enligt kammarrättens mening avkastning
av verksamheten vid statens kraftverk undantagas från beskattning,
i den mån den härflöte av kraftleverans för elektrifiering av kommunikationsföretag,
vare sig statens eller enskildas. Avkastning av
verkstadsrörelse vid statens järnvägar bleve skattefri, då rörelsen bedreves
inom det egentliga trafikområdet, men eljest skattepliktig; enahanda
bleve förhållandet med statens järnvägars hotell- och restaurangrörelse.
Avkastningen av statens telegraf- och telefonverkstäder borde underkastas
beskattning o. s. v.

Statens kommunala skattskyldighet för avkastning skulle sålunda

531

Kungl. Maj;ls p,ojjomtion Nr 191.

komma att i huvudsak sammanfalla med statens skattskyldighet till
kommunen för inkomst enligt Landéns förslag.

Kammarrätten kunde däremot för sin del icke tillstyrka den av
Landén ifrågasatta inskränkningen av beskattningsmyndigheternas prövningsrätt
i fråga om beräknandet av storleken utav statens inkomst i
de särskilda fallen. Lämplig syntes däremot den av Landén föreslagna
bestämmelsen, enligt vilken kommunen bereddes rätt att med staten
träffa överenskommelse om det skattebelopp, som för någon av staten
inom kommunen driven rörelse borde till kommunen erläggas.

Någon anledning att i allmänhet frångå vad som i fråga om skatt- Departeskyldigheten
gäller för den statliga inkomstbeskattningens vidkommande
synes mig icke förefinnas. De förändringar, jag föreslår beträffande
kommanditbolags och ekonomiska föreningars beskattning, äro avsedda
att införas även i avseende å statsbeskattningen.

Ett par mera väsentliga avvikelser från vad som är avsett att
gälla beträffande statens inkomstskatteförordning har jag emellertid ansett
mig böra föreslå.

De skäl, som anförts för eu inskränkt kommunalbeskattning av
svenskar i utlandet, synas mig sålunda i viss mån bärande. En i utlandet
vistande svensk medborgare, som icke är eller bör vara i riket
mantalsskriven, kan knappast sägas personligen tillhöra någon kommun
här i riket. Hans skyldighet att erlägga kommunal inkomstskatt bör
därför begränsas till de fall, där inkomsten kan anses vara lokaliserad
till någon viss kommun. I enlighet härmed har i förslaget upptagits
skyldighet för dylik svensk medborgare att erlägga kommunal inkomstskatt
endast för inkomst av här belägen fast egendom, av näring eller
av annan rörelse.

Beträffande utlännings skattskyldighet har jag funnit konsekvensen
fordra, att denna i varje fall ej bör sträckas längre, än när det gäller
svenska medborgare. En utlänning, som icke är eller bör vara här i
riket mantalsskriven, bör därför betala kommunal inkomstskatt endast
för inkomst av här belägen fast egendom eller av näring eller annan
rörelse, som här bedrivits. I fråga om utlänning, som är eller bör vara
här i riket mantalsskriven, synes någon anledning icke förefinnas att
göra skattskyldigheten beroende av om han här bedriver studier eller
ej. Den i detta avseende förekommande föreskriften har jag föreslagit
skola utgå.

Vad vidare angår frågan om skyldighet för staten att erlägga
kommunal inkomstskatt, så synes sådan skyldighet böra åläggas staten

Ondcmtag
från fysiska
person, rs
skattskyldighet.
m. m

532 Kunyl. Maj. ts proposition Nr 191.

endast i de fall, där staten uppträder såsom privat företagare. Härvidlag
komma i främsta rummet i betraktande statens inkomst av domäner
och av vattenfallsverken. En befrielse för staten att utgöra skatt för
dylika inkomster skulle för de kommuner, där dessa domäner eller vattenfallsverk
äro belägna, kunna medföra synnerligen brydsamma förhållanden.
Väl är det sant, att staten för närvarande kommer i en i
viss mån sämre ställning än enskilda skattskyldiga. Dessa få nämligen
vid inkomstens beräknande avdraga ränta å gäld; i den mån det genom
ändrad statsbokföring eller på annat sätt kan fastslås, huru statsskulden
skäligen bör fördelas ä statens olika verksamhetsgrenar, synes dock
icke något hinder böra möta för att låta jämväl staten komma i åtnjutande
av motsvarande avdrag.

Jämväl annan näringsverksamhet, som staten driver såsom privat
företagare, synes böra inkomstbeskattas. Härvidlag lärer dock undantag
böra göras för kommunikationsverken och för statens bankrörelse. Dessa
företag tjäna nämligen i särskilt hög grad allmänna ändamål; ej heller
framträder härvidlag med ens tillnärmelsevis samma styrka behovet av
att trygga kommunernas tillgång på beskattningsföremål. Den skattefrihet,
som skulle tillgodokomma staten för dess kommunikationsverksamhet,
torde böra avse jämväl vad som därmed äger direkt samband,
såsom inkomst av tillhörande verkstäder, den av vattenfallsverken redovisade
inkomst av elektrisk energi till statens järnvägar o. s. v.

Såsom likställda med besparingsskogar hava, i enlighet med vad
av Landén föreslagits, upptagits häradsallmänningar.

33 §.

Om undantag från huvudregeln i fråga om fysiska personers skattskyldighet
finnas beträffande statens inkomstskatt bestämmelser i 5 §
1 mom. av 1910 års förordning. Motsvarande bestämmelser finnas j
bevillningsförordningens 12 § 2 mom., vars avvikelser från de regler,
som gälla beträffande statens inkomstbeskattning, betingas i synnerhet
därav, att inkomst såsom sådan av fast egendom ej träffas av bevillning.

I Eiserman—von Wolckers förslag återfinnas bestämmelser i förevarande
fråga beträffande avkastningsskatten i 19 § och beträffande den
kommunala inkomst- och förmögenhetsskatten i 42 §.

Landéns bestämmelser i förevarande ämne återfinnas i 32 § 4
mom. och 33 §.

533

Kung t. Maj:ts proposition Nr 191.

Intetdera förslaget innehåller några mera väsentliga avvikelser
från vad som nu gäller beträffande bevilluingen.

Kammarrätten har ej mot Eiserman—von Wolckers förslag i förevarande
avseende framställt, någon anmärkning.

De skiljaktigheter i sak från statens nu gällande inkomstskatteförordning,
som förefinnas i 33 § av det föreliggande förslaget, betingas
dels därav, att överensstämmelse bör vinnas med förslaget i övrigt beträffande
beskattning av inkomst från kommanditbolag och föreningar,
dels därav, att läitnad i den kommunala beskattningen synes böra
beredas i utlandet bosatta svenska statstjänstemän, vilka torde böra likställas
med i utlandet bosatta svenska medborgare, som icke äro eller
böra vara här i riket mantalsskrivna.

Nu gällande bestämmelse om skattefrihet för medlem av konungahuset
beträffande inkomst av kapital har i förslaget bibehållits. Med
hänsyn till avfattningen av bestämmelsen om vad som är att hänföra
till inkomst av kapital innebär detta emellertid, att skattefrihet skall,
utöver vad som förut medgivits, gälla även inkomst av fast egendom
i utlandet.

34 §.

Nu gällande bestämmelser om undantag frän regeln om juridiska
personers skattskyldighet återfinnas i inkomst- och förmögenhetsskatteförordningens
5 § 2 mom. och bevillningsförordningens 12 § 2 mom.

Då jag nu går att redogöra för de föreliggande förslagens ståndpunkt
i förevarande hänseende, torde jag lämpligen böra följa uppställningen
i förstnämnda förordning.

Jag erinrar därom, att enligt Eiserman—von Wolckers förslag alla
juridiska personer äro fria från kommunal inkomst- och förmögenhetsskatt,
vadan någon motsvarighet till nu ifrågavarande bestämmelser ej
finnes i deras förslag till sådan skatt.

Att staten ej bör åtnjuta full frihet från kommunal inkomstskatt,
har i föregående paragraf utvecklats.

Enligt Eiserman—von Wolckers förslag hava kommuner och andra
menigheter frikallats från skattskyldighet för annan avkastning än den,

Departe

mentschefen

Undantag
från juridiska
personers
skattskyldighet.

Malen.

Menighet er.

534

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

som härflutit av jordbruksfastighet eller av rörelse eller yrke eller som
erhållits genom uthyrning (19 §).

Förslagsställarna framhålla, bland annat:

För kommuns frikallande från avkastningsskatt torde icke kunna
åberopas sådana skäl, som anförts för statens skattefrihet. Räckvidden
av dessa skäl sträckte sig beträffande kommunen icke längre än till
sådan av kommun åtnjuten avkastning, som skulle bliva skattepliktig
till den skatteberättigade kommunen själv, men den effektiva skattskyldigheten
i sistberörda avseende bortfölle helt naturligt utan vidare.
Däremot kunde tillräckliga skäl icke anses föreligga att befria kommun
från skattskyldighet till annan kommun, som författningsenligt vore rätt
beskattningsort, eller till det landsting, däri kommunen toge del.

Hushållningssällskap äro enligt Eiserman—von Wolckers förslag
frikallade från avkastningsskatt endast beträffande kapitalavkastning, då
anledning till ytterligare skattefrihet enligt de sakkunnigas mening ej
ansetts förefinnas.

Enligt Landéns förslag skulle landsting, hushållningssällskap,
främmande kommun, härad eller tingslag, väghållningsdistrikt, municipalsamhälle
och köping, som icke utgjorde egen kommun, erlägga kommunal
inkomstskatt för inkomst av fast egendom samt av rörelse eller
yrke, dock icke för sådan inkomst av fast egendom, som bestode i förmånen
att för rättsvård eller allmän ordning och säkerhet, fattigvård,
sundhetsvård, religionsvård och undervisning ävensom allmän kommunal
förvaltning nyttja egen fastighet (33 § 2 mom. 2).

I inledningen till sin kommunala skattelag har Landén (i 4 §)
intagit en bestämmelse, att kommun ej påföres skatt till sig själv.

Landén anför i detta avseende:

De skäl, som talade för statens skattskyldighet för viss egendom
och viss avkastning, kunde med minst lika stor styrka åberopas till stöd
för den skattskyldighet, som enligt förslaget ålagts främmande kommuner,
landsting in. fl. menigheter. Dessa menigheter hade i regel att
för sina utgifter påräkna bidrag från skattskyldiga, som åtminstone icke
helt och hållet sammanfölle med kommunens skattskyldiga. Om de nu
för sina anläggningar inom kommunen skulle få åtnjuta skattefrihet,
innebure detta i realiteten, att kommunens skattskyldiga finge för denna
skattefrihets skull bära den del av skatten till kommunen, vilken, därest
skattefrihet ej ägde rum, finge bäras av menigheten själv, d. v. s. i
sista hand komme att drabba de till menigheten skattskyldiga. Något

Kungl. Maj.ts proposition Nr 191. 535

bärande skäl för en sådan förskjutning av skattebördan syntes icke föreligga.

Kammarrätten förklarar sig ej hava annat att erinra mot Phserra
an—von Wolckers förslag i berörda avseende, än att skattskyldigheten
för avkastning av annan fastighet torde böra i någon man göras mera
omfattande, sä att därunder folie jämväl ersättning för upplåten tomträtt,
arrendeavgift m. m. Skattskyldigheten i fråga syntes, i överensstämmelse
med vad kammarrätten föreslagit beträffande statens skattskyldighet
för avkastning av fast egendom, lämpligen kunna bestämmas
att avse avkastning av annan fastighet, för så vitt fastigheten icke varit
från beskattning undantagen.

I fråga om skattskyldighet för kyrka och därmed jämställda an- Kyrkor m.,i.
sluter sig Eiserman—von Wolckers förslag (19 §) i sak till nu gällande
bestämmelser.

Eiserman och von Wolcker erinra om de avsevärda jord besittningar,
som innehavas av vissa utav de juridiska personer, varom fråga är,
varefter i betänkandet vidare framhålles, att det bleve en ingalunda
ob» tydlig skattskyldighet, som skulle läggas på dessa inrättningar, om
de bleve tillförbundna att utgöra kommunalskatt för avkastning av fast
egendom. Då emellertid inrättningar och anstalter av ifrågavarande
slag, även om de icke kunde anses såsom statsinstitutioner, vore ägnade
att befordra statsändamål eller i varje fall ur statens synpunkt synnerligen
behjärtansvärda syften, hade de ansetts böra fä åtnjuta full skattefrihet
för avkastning, av vad slag det vara månde.

Enligt Landéns förslag skulle ifrågavarande kategorier av juridiska
personer utöver vad nu gäller hava att erlägga kommunal inkomstskatt
för annan inkomst av fäst egendom än sådan, som bestode i förmånen
att för den egna verksamheten nyttja egen fastighet (33 § 2 mom. 4).

Landén erinrar, att den enligt gällande bestämmelser medgivna
skattefriheten i främsta rummet betingades av ömmande omständigheter
eller kunde försvaras med det i allmänhet gagnande ändamål, som institutionerna
avsåge att främja, samt att principen om skattefrihet för
nämnda institutioner i det stora hela bibehållits i Landéns försina-.

Kammarrätten framhåller i denna del: Samtliga ifrågavarande institutioner
hade att befordra statsändamål eller eljest allmänt gagneliga
syften. De torde också böra åläggas skattskyldighet för avkastning i

Hypoteksinrättmnqar

m. fi.

Nykterhets för
envnyar m. fl

536 Kungl. Maj.ts proposition Nr 191.

enahanda utsträckning som staten. I överensstämmelse härmed och då
någ"n industriell verksamhet icke torde bedrivas av dessa institutioner,
skulle enligt kammarrättens mening skattskyldigheten komma att avse
avkastning av jordbruksfastighet och av annan fastighet, för så vitt
fastigheten varit underkastad skatteplikt.

Vad beträffar de från inkomstskatt till staten frikallade hypoteksinrättningar,
järnkontoret och vissa sparbanker hava Eiserman och von
Wolcker (i 19''§) föreslagit frihet från avkastningsskatt för annan avkastning
än den, som härflutit av jordbruksfastighet eller av annan fastighet.

Det egentliga skälet för hypoteksinrättningars och järnkontorets nu
gällande skattefrihet, yttra Pliserman och von Wolcker, bland annat, torde väl
hava varit, att dessa anstalters verksamhet ansetts vara av särskilt allmännyttig
art. Om de nu ansåges böra åtnjuta skattefrihet från kommunal
avkastningsskatt, hade befrielsen dock synts icke böra sträcka
sig till avkastning av fast egendom. Likasom i fråga om dessa anstalter
hade de sakkunniga hyst tvekan rörande sparbankers av liknande
skäl tillkomna skattefrihet. Under alla förhållanden syntes skattefriheten
ej böra utsträckas längre, än som enligt förslaget skett.

hunden har i sitt förslag till kommunal inkomstskatt (33 § 2
mom. 4) likställt nu ifrågavarande juridiska personer med kyrkor, akademier
o. s. v.

I motiven meddeläs, att Landén upptagit dessa bestämmelser i
anslutning till bevillningsförordningen utan att för egen del hava velat
göra något uttalande om behörigheten därav.

Kammarrätten uttalar i förevarande avseende endast, att tillräckliga
skäl näppeligen syntes föreligga för att hypoteksinrättningar, vilkas
verksamhet siode nära vanlig bankverksamhet, skulle åtnjuta skattefrihet
för avkastning av rörelse.

Utöver de enligt statens inkomst- och förmögenhetsskatteförordnings
‘ 5 § och bevillningsförordningens 5 § från skattskyldighet frikallade
juridiska personer hava i såväl Eiserman—von Wolckers som Landéus
''förslag upptagits ytterligare några, huvudsakligen sådana, som nu äro
fria från fastighet--bevillning och sålunda för sina fastigheter ej erlägga
någon som helst kommunalskatt.

537

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

Enligt Eiserman—von Wolckers förslag äro från skyldighet att
erlägga avkastningsskatt befriade:

regementen, officerskårer och underofficerskårer: för avkastning av
deras vid mötesplatser till begagnande under mötena uppförda byggnader;
nykterhetsföreningar: för avkastning av deras för föreningsverksamheten
avsedda byggnader; enskilda samfund: för avkastning av
kyrkobyggnad eller bönehus, samtliga dock endast i den mån avkastningen
ej uppstått genom uthyrning; främmande stat under villkor av
ömsesidighet: för avkastning av den främmande staten tillhörig, för
dess beskickning härstädes avsedd fastighet.

Härom heter det i motiveringen, bland annat:

Då den nuvarande kommunalbeskattningen på fastighetsbevillningens
grund enligt förslaget utbytts mot fastighetsskatt och avkastningsskatt,
hade billighet synts fordra, att ägare av byggnad, för vilken
fastighetsbevillning nu icke utgjordes i vidare man, än som föranleddes
därav, att byggnaden lämnat ägaren inkomst, befriades från avkastningsskatt
för sådan avkastning, som kunde anses bestå i förmånen för ägaren
att själv för egna ändamål begagna byggnaden. Beträffande åter
den hyresavkastning, byggnaden kunde lämna, syntes skäl icke föreligga
att låta densamma undgå avkastningsbeskattning.

Enligt bevillningsförordningen frikallades från fastighetsbevillning
enskilda personer eller samfund för dem tillhöriga kyrkor och bönehus,
i den mån de ej lämnat ägaren någon inkomst. Vad enskilda personer
beträffade, syntes skäl knappast föreligga för deras befriande från skattskyldighet
för någon de! av den avkastning, de kunde bereda sig av
dem tillhöriga fastigheter utav ifrågavarande slag. Uttrycket »samfund»
i bevillningsförordningen hade ändrats till »enskilda samfund»,
enär andra samfund ansetts falla under redan förut angivna grupper av
från skattskyldighet frikallade.

Främmande stats befrielse från skattskyldighet till avkastningsskatt
för avkastning av beskickningsfastighet borde vara beroende på
huruvida kommunal skattefrihet vore i det främmande landet medgiven
för svensk beskickningsfastighet och avkastningen av densamma. Gällde
icke sådan reciprocitet, bleve den främmande staten skattskyldig —
utom för fastigheten såsom objekt — jämväl för den under form av
beräknat hyresvärde framträdande avkastningen av densamma.

v. Enligt Eandéns förslag frikallas nednnnämnda skattskyldiga från
kommunal inkomstskatt för sådan inkomst av fast egendom, som består
i förmånen att för därmed avsedda ändamål nyttja dem tillhöriga fastigBihang
till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 158 käft. (Nr 191.) 68

Departe mentschefen.

538 Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

heter av här nedan angivna beskaffenhet, nämligen: a) regementen,
officers- och underofficerskårer: vid mötesplatser till begagnande under
mötena uppförda byggnader; b) nykterhetsföreningar: för deras verksamhet
såsom sådana avsedda byggnader; samt c) enskilda personer
eller samfund: kyrkobyggnader och bönehus.

Landén åsyftar, enligt vad i motiven angives, med denna bestämmelse
att vinna anslutning till vad som nu gäller om fastighetsbevillningen.

Kammarrätten framhåller i denna del, att, om, på sätt kammarrätten
hemställt, nykterhetsföreningars för föreningsverksamheten avsedda
byggnader icke fritoges från beskattning, ej heller avkastningen av
samma byggnader syntes böra till någon del från beskattning undantagas.

För de undantag från juridiska personers skattskyldighet, varom
stadgas i 34 § 1 mom., torde jag ej behöva här redogöra, då skälen
för desamma tidigare berörts i samband med frågan om bolags skattskyldighet.

Vad angår frågan om skattskyldighet för menigheter och därmed
i beskattningshänseende jämförliga andra juridiska personer, är det
uppenbart, att denua fråga ter sig väsentligen annorlunda med avseende
å en beskattning efter förmåga än vid en beskattning efter intresse.
Vad Eiserman och von Wolcker samt kammarrätten i denna fråga anfört,
har på den grund icke någon omedelbar relevans för den skatteform,
varom nu är fråga, ty den kommunala inkomstskatten är icke
såsom Eiserman—von Wolckers avkastningsskatt en intresseskatt utan
är avsedd att träffa efter de skattskyldigas förmåga. När jag det
oaktat har så utförligt som skett redogiort för såväl Eiserman och von
Wolckers som kammarrättens uttalanden i ämnet, så har detta berott
därpå, att åtskilliga av de framförda synpunkterna av praktiska skäl
synas förtjänta av beaktande.

I fråga om kommuners m. fl. menigheters samt hushållningssällskaps
beskattning har jag i huvudsak anslutit mig till Landéns förslag,
dock att en redaktionell omarbetning ägt rum.

I fråga om skattskyldighet för kyrkor, akademier m. fl., hypoteksinrättningar,
järnkontoret och vissa sparbanker har jag icke ansett, att

539

Kuwjl. Maj.ts proposition Nr 191.

större avvikelser böra ske från de normer, som gälla i fråga om statens
inkomstbeskattning, än de, som Landén föreslagit.

1 fråga om regementens, officers- och underofficerskårers, nykterhetsföreningars
och enskilda samfunds skattskyldighet har även Landéns
förslag följts.

Jag vill erinra därom, att, dä särskild utredning pågår röraude
frågan om ideella föreningars beskattning, det synts mig lämpligast att
icke föregripa denna utredning genom att i fråga om föreningar eller
sammanslutningar, som kunna vara dit hänförliga, redan nu ifrågasätta
ändring i gällande bestämmelser.

Bestämmelsen om skattefrihet under viss förutsättning för inkomst
av främmande beskicknings fastighet är att anse såsom ett komplement
till motsvarande stadgande i 4 §; stadgandet har av mig infogats i de
sakkunnigas förslag.

35 §•

Bestämmelser om avdrag vid beräkning av inkomst återfinnas i
förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt 9 och 10 §§.

Bevillningsförordningen innehåller i 11 § 2 mom. följande bestämmelser: Avdrag

må ske: l:o) vid beräkning av inkomst utav kapital: för
ränta å upplånat kapital; ägande, därest hustru är enligt 8 § 2 mom.
särskilt skattskyldig, den av makarna, som haft behållen inkomst av
kapital, åtnjuta avdrag även för den andra åliggande skuldränta,
som icke kunnat täckas av dennes egen inkomst av kapital; samt
2:o) vid beräkning av inkomst utav arbete: a) för det genom fastighetsbevillning
beskattade, hyresvärdet motsvarande belopp av fem för
hundra av taxeringsvärdet å fastighet, som av ägaren begagnats för
otövande av sådan verksamhet, varom i 9 § 2 mom. a) l:o) och 3:o)
sägs; b) för ränta å lånt rörelsekapital; och c) med skäligt belopp för
värdeminskning å gruvor, inventarier och annan dylik egendom, som
använts i skattskyldigs rörelse eller yrke. Avdrag må jämväl ske
för övriga utgifter för inkomstens förvärvande och bibehållande såsom:
arrende- eller hyresavgift; utgifter för underhåll av fastighet och inventarier;
avlöning, kost och övriga utgifter för de i skattskyldigs verksamhet
använda biträden och arbetare; kontors- och andra förvaltningskostnader;
ävensom kostnad för utövning av vetenskap, konst eller
handaslöjd: så ock för avgifter till pensions-, änke- och pupill-, understöds -

Medgivna
avdrag vid
inte ornat beräknings#.

540

Kungl. Majds proposition Nr 191.

eller annan sådan kassa, i vilken det ålegat någon på grund av hans
tjänst att vara delägare. I det fall, att ersättning för särskilda med
tjänst eller uppdrag förenade kostnader, varom i 8 § 1 mom. förmäles,
blivit av staten särskilt anvisad, får likväl avdrag för kostnaderna icke
äga rum.

Motsvarande bestämmelser återfinnas i Eiserman—von Wolckers
förslag, ehuru icke sammanförda under en paragraf utan, i den mån
avdragen hänföra sig till särskilda förvärvskällor, upptagna under de
särskilda paragrafer, som avhandla uppskattningen av de olika förvärvskällornas
avkastning.

I Landéns förslag till kommunal inkomstskatt (38 §) upptagas under
olika grupper bestämmelser om dels avdrag från inkomst av särskild inkomstkälla,
dels avdrag från den skattskyldiges befållna inkomst inom kommunen
med olika bestämmelser, allt efter som den skattskyldige har sitt
hemvist i kommunen eller icke. Bestämmelserna äro i stort sett formulerade
i anslutning till förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt.
För vissa skiljaktigheter skall nedan redogöras.

Ränta å gatt) Vad först beträffar frågan om avdrag för gäldränta, så framgår

av vad som tidigare anförts, att eu av de väsentligaste anmärkningarna
mot gällande kommunalskattesystem avser det förhållande, att dylikt
avdrag endast i inskränkt omfattning får äga rum.

Enligt Eiserman—vört Wolckers förslag till avkastningsskatt medgives
i regel icke avdrag för gäldräntor. Att närmare ingå på motiveringen
härför torde med hänsyn till avkastningsskattens karaktär av
intresseskatt icke påfordras. Enligt förslaget till kommunal inkomst.
och förmögenhetsskatt däremot medgives från summan av de uppskattade
avkastnings beloppen avdrag för ränta å gäld, i den mån sådant avdrag
ej skett vid uppskattning av viss förvärvskällas avkastning (44 § 3
mom. 4 st.).

Enligt Landéns förslag till kommunal inkomstskatt medgives vid
uppskattning av inkomst av särskild inkomstkälla avdrag för ränta å
lånt anläggnings- och rörelsekapital. För beräkning av skattskyldiga
behållna inkomst inom kommunen må avdrag äga rum från summan av
den skattskyldiges där taxerade inkomster, om den skattskyldige icke
har sitt hemvist i kommunen, för ränta å lånt anläggnings- och rörelse -

54 J

Katigt. Maj:ts proposition Nr 191.

kapital, som hänför sig till hans inom kommunen belägna skattepliktiga
fasta egendom eller till rörelse eller yrke, som av honom där idkats,
och, om den skattskyldige har sitt hemvist i kommunen, för ränta å
gäld, som icke får avdragas vid beräkning av hans behållna inkomst
inom annan kommun (38 §).

Beträffande Landéns motivering tillåter jag mig hänvisa till han»
betänkande, sid. 271—275. Jag vill här blott anföra, att Landén anser
förslaget innebära en utvidgning av den rätt till avdrag, som direkt
skulle följa därav, att skatten vore en så att säga partiell och speciell
inkomstskatt, vilken närmast fordrade eu beräkning av nettoinkomsten
i varje särskild kommun.

1 fråga om den rätt till avdrag vid inkomstberäkningen, som må
ifrågakomma för förlust, innehåller vår skattelagstiftning endast få bestämmelser.
I bevillningsförordningen förekommer — utom den ovan citerade
bestämmelsen i 9 § 2 mom. c), att vid uppskattning av viss inkomst
(vinst å icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom under
vissa förutsättningar) avdrag får ske för möjligen liden förlust å andra
likartade affärer — även i 8 § av de särskilda anvisningarna till förordningen
en föreskrift, att taxeringsmyndigheten skall efter »rörelsens
och förlustens storlek och beskaffenhet» pröva, huruvida skattskyldigs
»tillfälliga årsförlust» (t. ex. genom kreaturssjukdom, skeppsbrott, varulagers
förstöring o. d.) bör betraktas såsom minskning i årets
inkomst eller såsom kapitalförlust. Enligt förordningen om inkomstoch
förmögenhetsskatt medgives avdrag dels vid beräkning av vinst å
här ovan omförmälda icke yrkesmässiga realisationsaffärer för eventuella
förluster å andra likartade affärer (7 § 3:o c), dels, på sätt ovan berörts,
från den skattskyldiges sammanräknade inkomst för sådan förlust å
skattskyldigs verksamhet, som ej är att hänföra till kapitalförlust (10 §).

Enligt Eiserman—von Wolckers förslag till avkastningsskatt äro
förluster avdragsgilla, i den mån de hänföra sig till varje särskild förvärvskälla,
dock endast i den utsträckning de icke äro att anse såsom
kapitalförlust. I fråga om den kommunala inkomst- och förmögenhetsskatten
får vidare från summan av de uppskattade avkastningsbeloppen avdrag ske
för förlust, som särskild förvärvskällas avkastning utvisar, och som ej är
att hänföra till kapitalförlust. 1 motiveringen till förslaget till avkastningsskatt
hava förslagsställarna (å sid. 387—392) meddelat en utredningsärskilt
med hänsyn till skillnaden mellan kapitalförlust och annan förlust
och därvid kommit till ett resultat, som delvis skiljer sig från nu gällande

KrtWiM*

542

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

föreskrifter, enligt vilka viss hänsyn tagos till rörelsens och förlustens
storlek. Enligt förslaget till avkastningsskatt gäller, såsom av
motiven och anvisningarna framgår, att varje inom en förvärvskälla
uppkommen förlust, vare sig den är stor eller ringa eller den är mera
eller mindre tillfällig, må avgå vid taxeringen av förvärvskällans avkastning,
så långt förvärvskällans intäkter därtill förslå, allenast förlusten
prövas vara av sådan art, att man med vanlig förtänksamhet
skäligen har att räkna med möjligheten av så beskaffad förlust. Eljest
skall förlusten anses som kapitalförlust.

Landén utvecklar (sid. 277 tf.), innebörden av gällande bestämmelser
i avseende å förlustavdrag samt redogör för 1893 års skattekommitterades
och kommunalskattekommitténs ställning till denna fråga.
Sin egen ståndpunkt klargör Landén på i huvudsak följande sätt:

Förslaget anslöte sig i förevarande avseende till bevillningsförordningen.
I enlighet härmed hade i 39 § intagits ett stadgande därom,
att underskott eller årsförlust, som framgått vid uppskattning av inkomsten
av viss inkomstkälla, icke annat än i visst undantagsfall finge avdragas
från annan inkomst. Den bestämmelse i de vid bevillningslörordningen
fogade anvisningarna, som uppdroge gränsen mellan förlust, som finge
anses såsom minskning i årets inkomst, och kapitalförlust, hade upptagits
i oförändrat skick. Den kunde visserligen ingalunda anses fullt
tillfredsställande, men det lämpligaste hade sjmts vara att för framtiden
såsom hittills överlåta åt praxis att lösa frågan om förlustens karaktär
efter de för varje särskilt fäll föreliggande omständigheterna. Denna
bestämmelse sammanhängde emellertid icke med frågan om avdragen
utan med frågan om själva inkomstberäkningen, och praktiskt taget torde
i flertalet fäll här ifrågavarande förluster inverka till inkomstens nedbringande,
utan att avdrag för förlusten skedde från något inkomstbelopp,
som framkommit vid beräkning av den inkomst, som skulle
hava uppstått, därest förlusten icke beaktats.

1 paragrafen om medgivna avdrag förekommer i enlighet med
det anförda icke någon som helst bestämmelse om förlustavdrag.

■K~ . .

Kammarrätten anför i anslutning till Eiserman—von Wolckers
förslag om avkastningsskatt:

Den i gällande skatteförordningar meddelade föreskriften, att avdrag
icke vore medgivet för kapitalavbetalning å skuld, återfunnes icke
i Eiserman—von Wolckers förslag. Att sådant avdrag icke finge ifrågakomma,
hade väl av förslagsställarna ansetts så självklart, att särskild

543

Kanyl. Maj:ts proposition Nr 191.

föreskrift därom skulle vara överflödig. Det nu uttryckligen meddelade
avdragsförbudet i förevarande avseende syntes dock kammarrätter! böra
bibehållas. Bestämmelserna i 21 § av förslaget om icke medgivna
avdrag kompletterades med de i anvisningarna meddelade föreskrifterna
om förlustavdrag. Lämpligen torde emellertid redan i föreliggande
paragraf böra upptagas bestämmelse, att avdrag icke vore medgivet för
förlust, som vore att hänföra till kapitalförlust, varjämte borde hänvisas
till anvisningarna i fråga om vad som avsåges med kapitalförlust. Mot
förslagets föreskrifter om förlustavdrag hade kammarrätten för övrigt
icke något att erinra.

Vad vidare utskylder beträffar, få enligt bevillningsförordningen
sådana icke avdragas i vidare mån, än i vad de äro att hänföra till
driftskostnader. För personliga utskylder får avdrag icke under några
omständigheter göras.

Vid statens inkomstbeskattning är avdrag för utskylder medgivet
för alla utskylder utom kronoutskylder.

Den huvudsakligaste anledningen till ifrågavarande avdrags införande
i den statliga skattelagstiftningen torde hava varit avdragets
egenskap att giva en skattelindring särskilt åt sådana skattskyldiga, vilka
trycktes av oproportionerligt stora kommunalskatter — ju större kommunalskatter
desto större nedsättning i statsskatten.

Eiserman och von Wolcker medgiva i sitt förslag till avkastningsskatt
avdrag för fastighetsskatt såsom omkostnad i vissa förvärvskällor
men däremot, såsom i 21 § uttryckligen angives, icke för andra utskylder.
Enligt förslaget till kommunal inkomst- och förmögenhetsskatt är från summan
av de uppskattade avkastningsbeloppen avdrag medgivet för alla utskylder
utom kronoutskylder och sådana utskylder, för vilka avdrag ägt rum
vid uppskattning av viss förvärvskällas avkastning. Såsom avdragsgilla
utskylder enligt 44 § 3 mom. angivas i anvisningarna landstingsskattkommunalutskylder,
vägskatt, avgifter till prästerskapets avlöning, folk,
skoleavgift, sjukvårdsavgift, bidrag till skjutsentreprenaderna och till
dövstumundervisningen samt bidrag till tingshusbyggnad, såvitt de
under beskattningsåret erlagts av den skattskyldige eller, där han avlidit,
av hans dödsbo. Debetsedelslösen och indrivningsavgift få icke
avdragas, likasom ej heller hundskatt och dylika avgifter.

Enligt Landéns förslag medgives avdrag för utskylder endast i
den mån de äro att anse som avgäld, som det ålegat någon att utgöra

Utikylder.

Pensionsavgifter
m. m

544 Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

såsom ägare av fast egendom (38 § 1 mom.) I motiveringen framhåller
Landén, att det skäl, som föranlett avdrag för utskylder i fråga om
statsbeskattningen, hade desto mindre betydelse beträffande kommunalbeskattningen,
som denna vore en repartitionsbeskattning.

Det vore även uppenbart, fortsätter Landén, att i fråga om skattskyldiga
med utskylder inom flera kommuner det skulle bliva svårt att
reglera utskyldsavdragets fördelning, särskilt beträffande avdraget för
kronoutskylder och avgifter till landsting in. m., liksom svårighet även
skulle i sådant avseende uppstå vid flyttning från eu till en annan
kommun.

Landén hade sålunda icke ansett sig kunna i sitt förslag upptaga
rätt till avdrag för utskylder. I den mån utskylder såsom acciser och
egendomsskatt stode i sådant samband med av skattskyldig idkad näring,
att de borde hänföras till driftskostnaderna för denna, finge de enligt
förslaget, liksom hittills enligt praxis varit fallet, avdragas. Yore utskylderna
återigen av den beskaffenhet, att de inginge i den skattskyldiges
levnadskostnader, finge de lika litet som andra sådana utgifter
avdragas.

Kammarrätten har i förevarande avseende icke framställt någon
anmärkning mot Eiserman—von Wolckers förslag.

Bland de avdrag utöver de nu angivna, som av Eiserman och von
Wolcker föreslagits beträffande den kommunala inkomstskatten, märkes
avdrag för pensionsavgifter enligt lagen om allmän pensionsförsäkring
samt försäkringspremier m. m., sistnämnda bestämmelse avfattad i huvudsaklig
överensstämmelse med motsvarande stadgande i 10 § av statens
inkomstskatteförordning.

Motsvarande avdrag, som icke återfinnas i bevillningsförordningen,
få icke heller göras enligt Landéns förslag. Landén upptager däremot
till prövning frågan om medgivande av rätt till vissa andra aArdrag,
däribland för undantagsförmån av fast egendom, samt yttrar härom i
huvudsak följande:

Detta avdrag hänfördes enligt statens inkomstskatteförordning till
de konventionella avdragen. Undantagsförmån syntes emellertid under
alla förhållanden vara en utgift, som på det närmaste sammanhängde
med den inkomstkälla, den fasta egendom, varifrån förmånen utginge.
Redan häri läge således en fullt giltig anledning att hänföra utgiften i
fråga till de naturliga avdragen. Då det därjämte ofta torde inträffa,

klint/1. Maj.is proposition Nr 191. 545

att den fasta egendom, varav undantagsförmånen utginge, vore belägen
i annan kommun än den för undantagsförmånen skattskyldiges hemvistkommun,
syntes det falla sig naturligast att begränsa här ifrågavarande
avdragsrätt till inkomst, som beskattades i den ort, där fastigheten vore
belägen. Att medgiva avdrag för undantagsförmån i annan kommun
än den, där inkomsten av den fasta egendomen beskattades, överensstämde
nämligen icke med det föreslagna skattesystemets karaktär, enligt
vilken avdrag, som hänförde sig till utom kommunen belägna inkomstkällor,
icke finge ske vid uppskattning av de inom kommunen beskattade
inkomsterna.

Länder, uttalar sig även särskilt i fråga om avdrag för periodiskt
understöd. En dylik utbetalnings inverkan på skatteförmågan vore enligt
Landéns mening ovedersäglig, och avdrag för sådan utbetalning borde
få äga rum, även om vissa invändningar emot en sådan avdragsrätt
med fog kunde framställas med hänsyn till de olika kommunernas beskattningsrätt,
.

Kammarrätten har i allmänhet icke yttrat sig om sistberörda avdrag.
Vissa anmärkningar mot Eiserman—von Wolckers förslag till
avdrag för periodiskt understöd och försäkringsavgifter -— vilka avdrags
principiella befogenhet ej ifrågasättes — torde jag i detta sammanhang
kunna förbigå.

En persons skatteförmåga bör bedömas med hänsyn till hela hans ment8chefen.
sammanlagda årsinkomst. Skulle denna beskattas i en enda kommun,
vore det en omständighet av företrädesvis formell betydelse, därest man
föreskreve, att medgivna avdrag i första hand skulle ske från varje
särskild inkomstkälla, och att endast mera allmänna avdrag skulle ske
från den samlade årsinkomsten. Detta är i själva verket händelsen
enligt Eiserman—von Wolckers förslag till kommunal inkomst- och för- t

mögenhetskatt. Enligt Landéns förslag är förhållandet närmast det
motsatta. Den i varje kommun fallna inkomsten är enligt detta förslagett
helt för sig. Avdrag från den sammanlagda inkomsten är snarast
att betrakta som undantag. Enligt det förslag till kommunal inkomstskatt,
som jag nu framlägger, förhåller det sig ju så, att visserligen
regeln är densamma som i Eiserman—von Wolckers förslag, nämligen
att all inkomst betraktas såsom ett helt, men att därifrån med hänsyn
till de olika kommunernas behov av skattekällor måst stipuleras åtskilliga
undantag beträffande beskattningsorten. Samma skäl, som föranlett
dessa undantag, tala även för att avdragsrätten normeras med hänsyn
Bihang) till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 158 höft. (Nr 191.) 69

546

Kungl. Maj:t$ proposition Nr 191.

till olika slag av inkomster. Följden blir den, att med en utgångspunkt
liknande Eisermans och von Wolckers nås ett resultat, som i
mycket överensstämmer med Landéns.

Avdrag synas alltså böra få ske i första hand från varje särskild
inkomstkälla och i andra hand från skattskyldigs sammanlagda inkomst
i varje särskild kommun. Hava samtliga inkomstkällor inom en kommun
visat underskott, får enligt förslaget detta underskott i första hand avdragas
från inkomst i hemvistkommunen och, endast i den mån avdragen
överstiga inkomsten i hemvistkommunen, få desamma slås ut på inkomster
i övriga kommuner. Denna ordning för avdragsrätten har
betingats av praktiska hänsyn, som kräva, att, såvitt möjligt, en invecklad
avdragsprocedur undvikes, och att därför en proportionell fördelning
endast i undantagsfall äger rum.

Särskilda svårigheter vid fördelningen av avdragen på olika kommuner
erbjuda förluster vid realisationsvinst. Jag har ansett, att i
fråga om såväl den statliga inkomstbeskattningen som bevillningen
bör bibehållas den nu gällande regeln, att avdrag för förlust å dylik
affär ej får medgivas i större utsträckning, än att det motsvaras av
inkomst av liknande art. De bestämmelser i detta avseende, som torde
vara nödvändiga, hava med hänsyn till det säkerligen ringa antal fall,
där en tillämpning av dem kan antagas förekomma, erhållit plats i
anvisningarna, till vilka dock en hänvisning i lagtexten synts böra ske.

I anvisningarna hava även intagits föreskrifter om proportionell
fördelning i vissa fall av gäldräntor på inkomster från olika inkomstkällor.

Vad de övriga särskilda slagen av avdrag beträffar, hava de i stort
sett sin motsvarighet i inkomstskatteförordningen.

Beträffande avdrag för utskylder ansluter jag mig så tillvida till
Landéns förslag, att endast de kommunala objektskatterna, fastighetsskatt
och näringsskatt, få avdragas, nämligen från de inkomstkällor, till
vilka de hänföra sig. Frågan, huruvida avdrag för andra utskylder må
äga rum, har jag ansett icke böra i detta sammanhang komma under
omprövning. Avdrag för den proportionella kommunala inkomstskatten
är ju i stort sett utan betydelse för fördelningen av skattebördan mellan
de inkomstskatteskyldiga inbördes. Fn verklig förskjutning av skattetrycket
skulle däremot åstadkommas, om avdrag medgåves för de progressiva
skatterna. Frågan om avdrag för dessa skatter torde emellertid
icke böra upptagas annat än i sammanhang med omprövning av spörsmålet
om dylika avdrag jämväl för statsbeskattningens vidkommande
samt förutsätter noggranna statistiska utredningar.

J>47

Kungl. Maj.ts proposition Nr 191.

Undantagsförmån från last egendom anser jag i likhet med
Landeri likaledes böra avdragas från inkomsten av vederbörande fastighet.
Med Eiserman och von Wolcker instämmer jag derutinnan, att
erlagd pensionsavgift på grund av lagen om allmän pensionsförsäkring
ävensom försäkringsavgifter intill visst belopp böra lå avdragas - nämligen
i hemvistkommunen. Beträffande periodiskt understöd har jag följt
ett av Eiserman och von Wolcker framställt förslag, vartill jag skall
återkomma vid nästa paragraf.

Paragrafens formulering ansluter sig för övrigt i möjligaste mån
till statens inkomstskatteförordning. Vad särskilt angår bestämmelsen
i 1 mom. om avdrag av kostnad för nödigt biträde i hemmet, da hustru
av förvärvsverksamhet är förhindrad att ägna sig åt hemmets skötsel,
har ju denna sin motsvarighet i 9 § av förordningen om inkomst- och
förmögenhetsskatt, ehuruväl avdragsbeloppet sänkts frän 400 till 200
kronor. Detta beror emellertid på, att enligt 43 § 1 mom. ett inkomstbelopp
på 200 kronor alltid är skattefritt. För skälet till den sålunda
föreslagna förändringen, som synes böra företagas även beträffande statsbeskattningen,
skall jag senare redogöra.

Sista stycket i 1 mom. av förevarande paragraf motsvarar med
viss ändring 11 § sista stycket av 1910 års förordning om inkomstoch
förmögenhetsskatt. För skälen till ändringen bär jag förut redogjort
i sammanhang med frågan om kooperativa föreningars beskattning.
De i avseende å denna punkt erforderliga anvisningarna torde böra
intagas vid statens inkomstskatteförordning och därigenom erhålla motsvarande
giltighet beträffande kommunalbeskattningen.

Avdrag för kostnader för resor mellan arbetsplatsen och bostadsorten
torde redan nu i stor utsträckning medgivas, ehuruväl avdragsrätten
anses tvivelaktig. Eu uttrycklig bestämmelse synes mig därför
erforderlig. Det är uppenbart, att en sådan avdragsrätt ej får sträckas
därhän, att exempelvis avdrag göres för resor till och från eu persons
sommarnöje. Uppenbarligen kan avdragsrätt icke anses skälig, om
någon använder ett dyrbart fortskaffningsmedel, ehuru billigt sådant står
till buds.

36 §.

Den paragraf i statens inkomstskatteförordning, som avhandlar,
vilka avdrag icke få ske vid beräkning av inkomst (11 §), har sin
motsvarighet i bevillningsförordningens 11 § 1 mom., med vilket den
överensstämmer utom därutinnan, att enligt bevillningsförordningen av -

Icke medgivna
avdrag vid
inkomstberäkningen -

Departe mentschefen -

548 Kungl. Maj ds proposition Nr 191.

drag icke får ske för några som helst utskylder, ock att bevillningsförordningen
innehåller en bestämmelse, som föranletts därav, att inkomst
av fastighet endast beskattas genom fastighetsbevillning.

Eiserman—von Wolckers förslag innehåller i 21 § en motsvarighet
till dessa bestämmelser i fråga om uppskattning av avkastning. Däremot
finnes icke någon dylik bestämmelse i deras förslag till kommunal
inkomst- och förmögenhetsskatt, ehuruväl vissa negativa bestämningar förefinnas
i anvisningarna till sistnämnda förslag. I motiven vända sig Eiserman
och von Wolcker särskilt emot den i gällande förordning om inkomstoch
förmögenhetsskatt inrymda bestämmelsen, att avdrag icke medgives för
understöd, som grundar sig på lagligen åliggande försörjningsplikt. Skatteförmågan
hos understödsgivaren kunde väl, yttra de bland annat, icke sägas
vara större, om understöden lämnats på grund av försörjningsplikt, än om
understöden utgått, utan att sådan plikt förelegat. Det måste förefalla
obilligt, att skattskyldig, som exempelvis lämnade årliga bidrag till föräldrarnas
försörjning, vid sin taxering erhölle avdrag för dessa bidrag,
om föräldrarna icke varit i behov av fattigvård enligt 1 § fättigvårdsförordningen,
men ginge miste om sådant avdrag för den händelse sådant
behov verkligen förelegat. Stadgandet mötte ock vid riktig tillämpning
ej ringa svårighet, i ty att taxeringsmännen rätteligen skulle i förekommande,
fall pröva ej mindre, huruvida sådant behov, som nyss nämnts,
varit för handen eller icke, än även om och i vad mån understödsbeloppet
överstigit vad som skäligen erfordrats för täckande av berörda
behov. För den överskjutande delen skulle nämligen avdrag medgivas.

Landén har motsvarande bestämmelse i 39 §, som endast därutinnan
skiljer sig från 11 § i statens inkomstskatteförordning, att avdragför
utskylder ej beröras, att motsvarighet till sista stycket i berörda
11 § ej finnes, samt att ettstycke tillkommit, däri uttryckligen angivits,
att förlustavdrag i viss utsträckning ej får äga rum.

Kammarrätten häri berörda avseende lämnat Eiserman—von Wolckers
förslag utan anmärkning.

Vid avfattningen av ifrågavarande paragraf har statens inkomstskatteförordnings
11 § blivit följd med vissa avvikelser. Bestämmelsen
om avdrag för utskylder har modifierats med hänsyn till innehållet i 35
§ och utbrutits såsom ett särskilt stycke. Sista stycket i berörda 11
§ har med hänsyn till de föreslagna ändrade grunderna för kooperativa

549

Kungl. Maj;ts proposition Nr 191.

föreningar*» beskattning ej fått någon motsvarighet i nu förevarande
paragraf. Vad beträffar frågan om avdrag på grund av försörjningsplikt,
har jag, såsom nyss antyddes, ansett mig böra följa Eiserman—
von Wolckers förslag. Motsvarande ändringar synas böra vidtagas i
avseende å den statliga inkomstbeskattningen.

87 och 38

I dessa paragrafer meddelas bestämmelser om beskattningsort. I
1910 års förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt finnas bestämmelser
i detta ämne i 23 §. Bevillningsförordningen innehåller i 14 § ,
följ ande:

Skattskyldig taxeras för inkomst av kapital och arbete: a) patronus
ecclesise, för inkomst av tionde eller ersättning därför: där inkomsten
utgått; b) den, som driver bankrörelse, för inkomst därav: där rörelsen
genom huvud-, avdelnings- eller kommissionskontor utövats; den, som
idkar järnvägsdrift, för inkomst därav: där huvudkontor och stationer
varit belägna; den, som idkar kanaldrift, för inkomst därav: vid huvudkontoret
samt å varje ort, som av kanalanläggningen berörts; den, som
med hjälp av ledning tillhandahåller vatten eller elektrisk energi, för
inkomst därav: där vattenverk eller kraftstation varit förlagda, där kontor
funnits, samt där vatten eller elektrisk energi förbrukats; c) bolag, för
inkomst av annan rörelse än sådan, varom i b) stadgas: å den eller de
orter, där bolagets rörelse eller någon huvudsaklig gren därav på mera
självständigt sätt eller i avsevärd omfattning drivits; men i fall sådana
bestämda orter icke förefunnits, ävensom för inkomst av kapital: där
bolaget har sin styrelse; d) handlande, fabriksägare samt annan yrkesoch
näringsidkare, för inkomst av rörelsen eller yrket: å den eller de
orter, där rörelse eller yrke eller någon huvudsaklig gren därav på mera
självständigt sätt eller i avsevärd omfattning idkats; dock skola handlande
i de städer, vilka innefatta flera församlingar, för den handelsrörelse,
de därstädes idkat, ävensom de skattskyldiga, vilkas rörelse eller yrke
utövats på flera orter, men endast kortare tid på varje ort, taxeras inom
den församling, där de äro mantalsskrivna; e) ägare av fartyg, varu tf
flera hava del, för inkomst av fartyget: där huvud- eller korrespondentredaren
är mantalsskriven; eller om sådan ej finnes: där fartyget har
sin hemort; f) de under konsistoriernas vård eller annan offentlig förvaltning
ställda kassor, för inkomst vid lediga ecklesiastika sysslor: i
den ort, där densamma eljest bort beskattas; g) utrikes boende, här i
riket icke mantalsskriven löntagare, för lön från svenska statsverket: i

Beskattning

ort.

550

Kungl. Maj.ts proposition Nr 191.

Stockholms stad och Nikolai församling; samt h) utrikes boende pensionstagare,
för pension från svenska statsverket eller allmän inrättning: där
pensionen utbetalats. För annan inkomst än den här ovan i denna
paragraf omförmälda taxeras skattskyldig, där han är eller bör vara
mantalsskriven, eller, då sådan ort ej finnes, där inkomsten huvudsakligen
förvärvats. Avliden persons inkomst av sådan beskaffenhet, som
i nästföregående stycke avses, taxeras där den avlidne senast varit eller
bort vara mantalsskriven, eller, då sådan ort ej finnes, där in hornsten
huvudsakligen förvärvats. Då efterbeskattning jämlikt 13 § äger rum,
skall inkomsten taxeras där, varest densamma, om den i rätt tid blivit
taxerad, skolat vara föremål för taxering.

Allmänna

bestämmel ser.

Enligt Eiserman—von Wolckers förslag till avkastningsskatt (32
—36 §§) gälla i fråga om beskattningsort i huvudsak följande regler.
Avkastning av fastighet taxeras i den kommun, där egendomen är belägen,
avkastning av rörelse eller yrke, så framt fast driftställe finnes, i
den kommun, där detta är beläget, men eljest i bostadskommunen.
Avkastning av kapital, avkomstgivande rättigheter och annan förvärvsverksamhet
taxeras med vissa undantag i bostadskommunen. Det viktigaste
av dessa undantag är det, att avkastning av tjänst stundom
taxeras dels i bostads-, dels i verksamhetskommunen. Såsom bostadskommun
anses för enskild person dels mantalsskrivningskommunen, dels
även annan kommun, där den skattskyldige minst sex månader av samma
år är bosatt. Sistnämnda föreskrift nödvändiggör detaljerade bestämmelser
om fördelningen av avkastningen även mellan olika bostadskommuner.
— I fråga om den av Eiserman och von Wolcker föreslagna
kommunala inkomst- och förmögenhetsskatten är mantalsskrivningsorten
beskattningskommun (56 §).

. Enligt Landéns förslag (32 §) gäller i huvudsak, att inkomst av
fastighet beskattas i den kommun, där fastigheten är belägen, inkomst
av rörelse eller yrke i driftskommunen men annan inkomst i hemvistkommunen.
Härtill hava fogats ett par bestämmelser av mera speciell
natur.

Länsstyrelsen i Blekinge lån har betonat fördelen av att inkomst
av rörelse eller yrke tages till beskattning i verksamhetskommunen dels
ur rättvisans synpunkt och dels med hänsyn till att dylik inkomst vid beskattning
i annan kommun ofta ej bleve uppmärksammad och träffad
av skatt.

551

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

Kammarrätten tiar icke framställt några anmärkningar mot huvudprinciperna
i Eiserman—von Wolckers förslag.

Det nu föreliggande lagförslagets ställning till frågan om beskattningsort
bär jag klargjort i det föregående. Hänsyn till kommunernas
behov av skattekällor kräver, att ej alla inkomster beskattas i hemvistkommunen,
utan att undantag göres beträffande inkomst av fastighet
och av näringsföretag, vilkas omfattning ej är allt för obetydlig; inkomsten
bör beskattas, där fastigheten är belägen, respektive näringen
bedrives. Med hänsyn till detta förhållande hava begreppen inkomst
av fastighet och av näring i 28 och 29 §§ närmare utformats.

Emellertid framställa sig beträffande beskattningsorten en mängd
specialfrågor, som jag nedan skall delvis beröra.

Beträffande fördelningen av inkomster av bankrörelse, järnvägsoch
kanaldrift samt vattenlednings- och elektriska ledningsföretag, som
bedrivas i olika kommuner, innehålla anvisningarna till bevillningsförordningen
detaljerade regler, till vilka jag tillåter mig här hänvisa.

Såväl Eiserman och von Wolcker som Landén hava för fördelningen
föreslagit i stort sett samma huvudregel, nämligen att i varje kommun
skall beskattas så stor del av avkastningen, respektive inkomsten, som med
hänsyn till omfattningen av verksamheten på kommunen belöper i jämförelse
med verksamheten i dess helhet. Vad de i anvisningarna förekommande
detaljföreskrifterna beträffar, så överensstämma dessa enligt Landéns förslag
nära nog fullständigt med de enligt bevillningsförord ningen nu gällande
— dock med vissa tillägg — medan däremot Eiserman och von Wolcker
utarbetat till stor del nya anvisningar, till vilka jag ävenledes tillåter
mig hänvisa.

Eiserman och von Wolckers förslag till anvisningar har av kammarrätten
i princip lämnats utan huvudsaklig anmärkning. Av praktiska
skäl har dock kammarrätten avstyrkt vissa bestämmelser, som förslaget
innehåller om åtgärder, i syfte att varje rörelsegren komme att draga
sina särskilda kostnader.

Vad angår särskilt frågan om fördelning av järnvägsdrifts avkastning,
upptager Eiserman—von Wolckers förslag i likhet med Landéns
ungefär enahanda bestämmelser, som härutinnan för närvarande gälla.

Järnvägsstyrelsen har emellertid föreslagit en sådan omläggningav
fördelningen, att densamma i stället sker efter förhållandet mellan
beloppen av utbetalda skattepliktiga avlöningsförmåner inom respektive
kommuner.

Departe mentschefen.

Detaljfrågor.

Visna slag av
näring.

552

Departe mentschefen -

Realisationsvinst
vid
fastighetsftirsäljning.

Motion vid
1919 års
riksdag.

lliksdagens

skrivelse.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

Kammarrutten har förordat vad järnvägsstyrelsen, med vilken
Svenska Järnväg sföreningen i huvudsak instämt, sålunda föreslagit.

Beträffande nu berörda frågor torde jag kunna hänvisa till anvisningarna
i det föreliggande förslaget. Rörande dessa vill jag här'' endast
framhålla: att bestämmelserna om kanaldrift ansluta sig till Eiserman—
von Wolckers förslag; att beträffande bankrörelse bevillningsförordningens
bestämmelser delvis behållits och delvis ersatts med en hänvisning till anvisningarna
vid kapitlet om näringsskatt; samt att i fråga om järnvägsdrift
hänsyn tagits till järnvägsstyrelsens förslag. Bestämmelsen om
fördelning av inkomst av näring, som avser att med hjälp av ledning
tillhandahålla vatten, gas eller elektrisk energi, är avfattad i anslutning
till anvisningarna till näringsskatteförslaget.

Särskilda anvisningar hava dessutom föreslagits angående fördelning
av inkomst från inom flera kommuner belägna fastigheter, som
ligga i sambruk, därest det icke kan utredas, huru stor inkomst härflutit
av fastigheterna i varje särskild kommun.

I en vid 1919 års lagtima riksdag inom andra kammaren väckt
motion (nr 10) hemställdes, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla, natt Kungl. Maj:t ville utarbeta och för riksdagen framlägga
förslag till sådan förändring av gällande bevillningsförordning,
att vinst av fastighetsförsäljning under alla förhållanden får taxeras till
bevillning i den ort, där fastigheten är belägen».

I anledning av berörda motion beslöt riksdagen, i enlighet med
förslag av bevillningsutskottet, eu skrivelse (nr 122) till Kungl. Magt,
däri anföres, bland annat:

»Redan länge har det för kommunerna varit ett önskemål att i
skatteväg få gagn av de beskattningsbara vinster, som uppkömma
genom försäljning av inom kommunerna belägna fastigheter, tillhöriga
å andra orter hemmahörande ägare. Många taxeringsnämnder hava
också bevillningstaxerat sådana vinster inom kommuner, där fastigheterna
befunnit sig. Såsom motionären erinrat, hava emellertid dylika
taxeringar, där de genom besvär dragits under högre instans, blivit
upphävda.

Med nu gällande bestämmelser har någon annan utgång ej varit
att vänta. Då fråga är om vinst genom enstaka köp och försäljning
av en fastighet utan att vinsten till någon del är att tillskriva en av
den skattskyldige bedriven yrkesverksamhet, är denna vinst att betrakta

55S

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

som resultatet av eu spekulation allenast och att i taxeringsavseende
hänföra till inkomst av icke yrkesmässig verksamhet eller till tillfällig
inkomst. De i 14 § bevillningsförordningen upptagna reglerna om
beskattningsorten för bevillning&pliktig inkomst i olika fall medgiva
icke sådan tolkning, att tillfällig vinst genom avyttring av fastighet
(realisationsvinst) skulle vara beskattningsbar inom viss kommun enbart
på grund av det förhållandet, att fastigheten är belägen inom denna
kommun. Vinsten följer, så att säga, säljarens person. År denne
enskild man, beskattas den i hans mantalsskrivningsort, är fråga om
bolag, sammanfaller beskattningsorten med sätet för styrelsen o. s. v.
I fråga om yrkesmässigt bedriven handel med fastigheter är åter
att tillämpa vad som gäller pm beskattningsorten för inkomst av
rörelse eller yrke i allmänhet, nämligen regeln om inkomstens eventuella
fördelning i taxeringsavseende mellan de orter, där rörelsen
eller yrket idkats på mera självständigt sätt eller i avsevärd omfattning.

Lätt begripligt är emellertid, att de senare årens talrika fastighetsförsäljningar
med i många fall högst avsevärda vinster för säljaren
gjort ifrågavarande spörsmål Särskilt aktuellt för kommunerna, och
riksdagen förstår och gillar de synpunkter, som ligga till grund för
det säkerligen ganska allmänna kravet å kommunalt håll på att dessa
vinster i möjligaste män måtte i skattehänseende komma den kommun
till godo, där den sålda fastigheten, populärt betraktad som förvärvskällan,
betinner sig, låt vara att författningsenligt eller skattetekniskt
sett icke egendomen utan själva rörelsen eller den enstaka
försäljningsakten kan vara att betrakta såsom förvärvskälla i egentligmening.

Å andra sidan har riksdagen ingalunda förbisett, att ett tillmötesgående
av ifrågavarande kommunala önskemål, som motionären fram-''
fört, är förenat med svårigheter, ej endast teoretiskt utan även och
framför allt i praktiken. 1 detta avseende kan, för att nu endast
exemplifiera dessa svårigheter, erinras, hurusom rätt vanligt är, att
samma person under samma år gör flera fastighetsaffärer eller gör spekulationsaffärer
av olika slag, t> ex. en fastighetsaffar och en aktieaffär.
Enligt 9 § 2 mom. 3:o c) i bevillningsförordningen äger den skattskyldige
då rätt att från vinst på ett håll avdraga förlust på ett annat.
Alla vinster av tillfällig natur bilda i taxeringsavseende en inkomstkälla
med kvittning mellan däri ingående särskilda affärer. Tydligen erbjuder
det vissa vanskligheter att på denna punkt förena den skattskyldiges
och de olika kommunernas intressen. Vidare kunna ofta nog kostnader,
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 saml. 158 höft. (Nr 191.) 70

554

Länsstyrelsen
i
Blekinge län.

Kungl. Maj ds proposition Nr 191.

som få vid taxering avdragas, vara gemensamma för dera affärer med
växlande resultat. Deras uppdelning bleve ej alltid så lätt. Enligt
sakens natur kunna antydda förhållanden visa sig än mera komplicerade,
då fråga är om yrkesmässig verksamhet med köp och försäljning
av fastigheter.

Trots dessa och andra nära till''* hands liggande svårigheter, till
vilka helt visst komma andra ej så påtagliga, har riksdagen emellertid
ansett den föreliggande frågan vara av den vikt, att en undersökning
bör göras, om ej svårigheterna kunna övervinnas och kommunernas
ifrågavarande krav på något sätt bliva tillfredsställt

I enlighet med ovanstående får, riksdagen anhålla, att Eders
Kungl. Maj:t ville föranstalta om utredning, huruvida och i vad mån
beskattningsbar vinst genom avyttring av fast egendom må kunna
kommunalt beskattas inom den kommun, där egendomen ligger, även
om säljaren eljest är för sin inkomst skattskyldig å annan ort, samt
för riksdagen framlägga det förslag, som av utredningen kan föranledas.
»

Den i riksdagens skrivelse berörda frågan har även varit föremål
för uppmärksamhet i länsstyrelsens i Blekinge lån yttrande över de båda
föreliggande förslagen till kommunalskattereform. Under erinran, att
avkastning av jordstyckningsföretag — under förvärvskällan rörelse och
yrke — enligt Eiserman—von Wolekers förslag skulle taxeras i den
kommun, där fastigheten vore belägen, yttrar länsstyrelsen: Denna bestämmelse
ginge enligt länsstyrelsens mening i rätt riktning, men länsstyrelsen
ausåge det vara synnerligen önskvärt, att även vanlig realisationsvinst
å fäst egendom bleve beskattad i kommun, där fastigheten
vore belägen. Även detta krävdes av den allmänna rättsuppfattningen
i frågan, och den praktiska nyttan därav framginge av det sakförhållandet,
att ingenting vore vanligare, än att realisationsvinster, som skett
i främmande kommun, utelämnades i deklarationen och bleve obeskattade
av taxeringsnämnden i mantalsskrivningskommunen men på grund
av bristande kännedom om skatteförfattningarnas rätta tolkning härutinnan
taxerades till bevillning i den kommun, där fastigheten vore belägen,
och sedermera i händelse av besvär överfördes till den skattskyldiges
mantalsskrivningskommun. Det vore emellertid icke blott fara
för att all taxering av dylik realisationsvinst i många fall utebleve, utan
det kunde nästan med visshet sägas, att realisationsvinsten under dylika
förhållanden icke bleve upptagen till sitt fulla belopp, varom en allmän

555

Kung!. Maj.ls proposition Nr 191.

erfarenhet torde föreligga icke blott i Blekinge utan hven i andra lan.
Ehuru visserligen icke av principiella men desto mera av praktiska skal
ville länsstyrelsen därför på det bestämdaste törorda, att taxeringsorten
för realisationsvinst av fast egendom bestämdes till den kommen, där
fastigheten vore belägen.

1 detta sammanhang torde jag få erinra om att hushållningssällskapens
ombud i skrivelse till Kung!. Maj:t den 13 november 1918
hemställt om utredning, i vad män osunda spekulationsaffärer i jordbruksegendomar
skulle kunna förhindras genom en kraftig beskattning av inkomster,
härrörande från försäljning av jordlotter m. in. från sådan tast egendom,
som avsåges i 1 § av lagen den 28 juni 1918 om inskränkningar
för viss tid i rätten att överlåta fast egendom, i den mån sådan försäljning
ägt rum under de närmaste fem åren, sedan egendomen varit
föremål för överlåtelse.

Kammarrätten anför i sitt utlåtande över 1917 års förslag i anledningav
yttrandet från länsstyrelsen i Blekinge län: Kammarrätten, som ej
kunde förorda detta förslag, ville blott påpeka, att för den, som yrkesmässigt
bedreve köp och försäljning av fastigheter, bleve en uppdelningav
avkastningen å respektive kommuner synnerligen vansklig.

Förenämnda riksdagsskrivelse remitterades till kammarrätten,
åtföljd av en inom finansdepartementets lagbyrå utarbetad promemoria,
däri yttrades, bland annat, att det syntes böra undersökas, huruvida
den av riksdagen väckta frågan skulle kunna lösas på det sätt, att
vinst utav ifrågavarande slag, vad den kommunala inkomstbeskattningen
anginge, hänfördes under begreppet »inkomst av fast egendom», vilken
inkomst avsåges att tagas till beskattning i den ort, där fastigheten vore
belägen.

Kammarrätten framhåller i avgivet yttrande under hänvisning till
vad den anfört i anledning av ovanberörda uttalande av länsstyrelsen i
Blekinge län, bland annat, följande:

Då kammarrätten ansett-sig icke kunna biträda länsstyrelsens förslag,
hade anledningen härtill varit den, att enligt kammarrättens
mening skäl icke forelåge, att beträffande beskattning av vinst å fastighetsförsäljning''
avvikelse gjordes från de principiellt riktiga beskattningsreglerna,
att avkastning eller inkomst av yrkesverksamhet, därför
fast driftställe begagnats, beskattades i den kommun, där driftstället
funnits, samt att avkastning eller inkomst av annan yrkesverksamhet

Hushåll ningssäll skapens ombud.

Kammar rätten.

556

Kunyl. Maj.is proposition Nr 191.

ävensom tillfällig- vinst toges till beskattning i bostadskommunen. Skulle
emellertid sådana anordningar vidtagas, att i strid mot hittills stadgad
ordning vinst å avyttring av fast egendom under alla förhållanden bleve
kommunalt beskattad i den kommun, där egendomen vore belägen,
kunde kammarrätten dock icke biträda det i promemorian framlagda
förslaget, enligt vilket sådan vinst skulle hänföras till inkomst av fäst
egendom. Detta förslag innebure ett obehörigt ingrepp i inkomstkällornas
naturliga omfattning och begränsning från varandra. Yrkesmässigt
utövad försäljnings verksam het kunde nämligen begreppseuligt icke hänföras
till annan inkomstkälla än rörelse, vare sig föremålet för handeln
utgjorde fäst eller lös egendom.

Kammarrätten framhåller därefter, vissa konsekvenser, som enligt
kammarrättens mening skulle beträffande yrkesmässig försäljning av
fastigheter bliva en följd av den i promemorian ifrågasatta anordningen,
varefter kammarrätten i fråga om det sätt, varpå det av riksdagen avsedda
resultatet skulle kunna uppnås, anför följande: Omfattade affärsverksamheten
allenast fastigheter, torde hela den behållna inkomsten
— efter avdrag således för förluster i rörelsen samt för alla kostnader
och ränteutgifter — kunna så fördelas, att den kommun, inom vilken
kontoret funnes, eller, därest sådant saknades, den skattskyldiges bostadskommun
erhölle någon del, exempelvis en tiondel, av inkomsten och
inkomsten i övrigt uppdelades mellan de kommuner, inom vilka fastigheterna
vore belägna, efter förhållandet mellan vinsterna å varje särskild
fastighetsaffär med bortseende därvid från gemensamma kostnader
och ränteutgifter. Inginge åter i affärsverksamheten även köp och försäljning
av lös egendom, måste ur den gemensamma nettobehållningen
avskiljas den de!, som belöpte å dent lösa egendomen, innan nyssnämnda
fördelning kunde vidtagas. Vid särskiljande av nettobehållningen
å fastighetsaffärerna från nettobehållningen i övrigt torde kunna
följas förhållandet mellan vinsten å fastighetsaffärerna och vinsten i
övrigt, med bortseende jämväl i detta fall från gemensamma kostnader
och ränteutgifter.

Beträffande vinst å icke yrkesmässigt skedd avyttring å fast egendom
kunde möjligen med något fog göras gällande, att varje särskild
spekulation, som utmjmnade i dylik vinst, utgjorde särskild inkomstkälla,
och att således, därest viss spekulation lämnat förlust, densamma
icke borde fä avräknas från vinsten å annan. Då emellertid gränsen
mellan yrkesmässig handel med fastigheter och icke yrkesmässig avyttring
av fäst egendom icke kunde strängt upprätthållas och övervägande
skäl jämväl i övrigt syntes tala för bibehållande av deri hittills i skatte -

557

Kungl. Maj:tu proposition Nr 191.

lagstiftningen intagna ståndpunkten att låta skattskyldigs icke yrkesmässigt
utövade spekulationsverksamhet för honom utgöra en och samma
inkomstkälla, oberoende av föremålen för verksamheten, syntes för tillfälliga
vinster å avyttring av fast egendom böra gälla samma beskattningsregler
som beträffande vinst å yrkesmässigt bedriven handel med
fastigheter.

Kammarrättens erinringar mot den ifrågasatta anordningen för uepartebeskattning
av realisationsvinst vid försäljning av fast egendom synas raentschefei
vara mindre tungt vägande i den mån de avse den rent formella sidan.
Indelningen i olika inkomstkällor är en åtgärd av rent praktisk betydelse;
i den män sakliga skäl verkligen tala för ändring, torde man
icke behöva tveka att vidtaga den.

Emellertid kan det icke förnekas, att den ifrågasatta anordningen
att räkna vinst vid realisationsvinst till inkomst av läst egendom kan
i vissa, om än mindre ofta förekommande, fall medföra obillighet. Ehuru
jag icke kan i allt ansluta mig till vad kammarrätten i sådant hänseende
anfört, har jag dock ansett mig böra förorda eu lösning av
frågan i den av kammarrätten angivna riktning. Därigenom synes man
kunna i stort sett uppnå det mål, som åsyftades i det till kammarrätten
remitterade och av de inom finansdepartementet tillkallade sakkunniga
tillstyrkta förslaget.

38 § behandlar de fall, då inkomst i princip skall beskattas i hem- Bostadsvistkommunen,
d. v. s. när inkomsten härleder sig från annan inkomst- k°2attningskälla,
än i 37 § förmäles. ratt.

Såsom enskild persons hemvistkommun anses enligt såväl bevillningsförordningen
som 1910 års förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt
den kommun, där den skattskyldige är eller bör vara mantalsskriven.
Finnes ingen sådan kommun, sker taxeringen, där inkomsten
huvudsakligen förvärvats.

Såsom jag redan antytt, hava Eiserman och von Wolcker i sitt förslag
till avkastningsskatt (35 §) härutinnan föreslagit viss ändring, i det
att utom mantalsskrivningskommunen även annan kommun, där den
skattskyldige minst sex månader av samma år varit bosatt, skall anses ;

som bostadskommun. De sakkunniga hava i motiveringen (sid. 466 —

471) utvecklat innebörden av gällande mantalsskrivningsförordnings bestämmelser
och i jämförelse därmed undersökt begreppet »bosatt» samt

Departe.
mentichefen.

558 Kung!. Maj:ts proposition Nr 191.

kommit till det resultat, att en rationell fördelning av beskattningsföremålen
icke komme till stånd, därest endast mantalsskrivningsorten räknades
som hemvistkommun.

Landén har icke föreslagit någon ändring i fråga om bestämmandet
av hemvistkommunen (53 §).

Mantalskommissarien i Göteborg har framhållit de stora praktiska
svårigheter, som skulle bliva en följd av Eiserman—von Wolckers förslag
i förevarande punkt.

Kammarrätten anför beträdande hemvistkommunen i huvudsak följande:
För den av Eiserman och von Wolcker föreslagna uppdelningen
av den beskattningsrätt, som enligt nu gällande bestämmelser i sin helhet
tillkomme mantalsskrivningskommunen, hade i motiveringen anförts skäl,
som icke kunde frånkännas visst beaktande. Då kammarrätten emellertid
befarade, att den sålunda föreslagna uppdelningen skulle komma att
medföra svårigheter och oreda vid taxeringarna och i många fall föranleda
dubbelbeskattning, hade kammarrätten ansett sig böra avstyrka
densamma. Det finge ej heller förbises, att fördelning av avkastning
mellan olika bostadskommuner kunde ytterligare invecklas genom den
fördelning mellan bostads- och verksamhetskommuner, som i vissa tall
skulle äga rum. För övrigt kunde framhållas, att den huvudsakliga
fördelen för kommunerna av den föreslagna uppdelningen skulle bestå
däri, att skattskyldig, som under taxeringsårets sex första månader inflyttat
till viss kommun men där icke blivit för samma år mantalsskriven,
finge redan under detta år därstädes beskattas för eu del av avkastningen,
men att denna fördel kunde uppvägas av den beskattningsrätt
till hela avkastningen, som eljest skulle tillkomma kommunen med avseende
å därstädes mantalsskriven person, vilken under taxeringsårets
förra hälft avflyttade till annan kommun.

I fråga om hemvistkommun för oskift dödsbo och övriga juridiska
personer hava såväl Eiserman och von Wolcker som Landén i huvudsak
upptagit principerna i 1910 års förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt
(23 och 26 §§), och hava dessa förslag av kammarrätten lämnats
utan väsentlig erinran.

38 § överensstämmer nära med motsvarande bestämmelser i 1910
års inkomst- och förmögenhetsskattelörordning. Praktiskt taget äro ju
för fysiska personer bostadskommunen och mantalsskrivningskommunen
i det allra största flertalet fall identiska, och jag är ense med

559

Kungl. Maj:ts proposition. Nr 191.

kammarrätten därom, att det ej är anledning frångå regeln, att den
kommun, där vederbörande är eller bör vara mantalsskriven, anses
såsom hemvistkommun. Åven beträffande hemvistkommun för juridiska
personer synas mig de i fråga om statens inkomstbeskattning
gällande regler lämpligen böra tagas till förebild. Jag vill särskilt framhålla
önskvärdheten av att med hänsyn till det praktiska taxeringsarbetet
beskattningsorten i fråga om stats- och kommunalskatten i största möjliga
utsträckning kommer att sammanfalla. Beträffande de under konsistoriernas
vård eller annan offentlig förvaltning ställda kassor för inkomst
vid lediga ecklesiastika sysslor anser jag bevillningsförordningens nu
gällande bestämmelse böra bibehållas, ehuruväl den i redaktionellt avseende
blivit föremål för omarbetning.

T Eiserman—von Wolckers förslag finnes i 36 § 2 mom. en bestämmelse
av följande lydelse:

»Har skattskyldig under beskattningsåret haft verksamhet på grund
av tjänst, arbetsanställuing, allmänt uppdrag eller stadigvarande enskilt
uppdrag förlagd till viss kommun (verksamhetskommunen), som icke utgör
hans bostadskommun, och utövar han sådan verksamhet därstädes jämväl
under taxeringsåret, skall en tredjedel av det belopp, varmed avkastningen
av tjänsten, anställningen eller uppdraget må hava överstigit
2,000 kronor, taxeras i verksamhetskommunen samt avkastningen i
övrigt i bostadskommunen eller bostadskommunerna. Enahanda gäller
för det fall, att den skattskyldige har flera bostadskommuner, av vilka
någon tillika för honom utgör verksamhetskommun.»

I motiveringen till denna bestämmelse framhålles den skattskyldiges
intressegemenskap ej blott med bostadskommunen utan även med
den kommun, där han har sin verksamhet förlagd. Exempel på fördelningen
av beskattningsrätten emellan bostadskommunen och verksamhetskommunen
meddelas å sid. 474—475 i betänkandet.

Verksamhetskommuns

beskattnings -rätt

Länsstyrelsen i Blekinge län har ansett en bestämmelse sådan som
den föreslagna medföra alltför stora praktiska olägenheter i förhållande
till den eventuella nyttan därav.

Angående denna punkt yttrar kammarrätten:

Att avkastning av förvärvskällan tjänst skulle under vissa förutsättningar
beskattas i verksamhetskommunen, innebure en nyhet, som
kammarrätten ansåge sig kunna förorda. Givetvis kunde sådan fördelning
vid taxeringsarbetet medföra vissa svårigheter, vilka icke borde

Departe mentschefen.

Taxerat och
beskattningsbart
belopp
ra. ra.

Bevillningsför
ordningen.

560 Kungl. Maj:ts proposition. Nr 191.

underskattas. Ur denna synpunkt syntes det kammarrätten tillrådligt
att i större grad, än förslaget innehölle, inskränka området för fördelningsbestämmelsernas
tillämpning. Från fördelning i nu ifrågavarande
avseende syntes sålunda lämpligen böra undantagas avkastning, som
understigit 5,000 kronor. Av avkastning, som uppginge till lägst nämnda
belopp, skulle alltså i verksamhetskommunen taxeras en tredjedel av det
belopp, varmed avkastningen överstigit 2,000 kronor.

För min del finner jag eu bestämmelse i den riktning, som bär
föreslagits, i viss mån befogad. Dock bar jag icke ansett mig böra
förorda en dylik bestämmelse, då den givetvis skulle på sina håll högst
väsentligt inveckla taxeringsarbetet, och då dess verkningar synas svåra
att för närvarande överskåda. Det förefaller mig för övrigt, som om
vissa fattigare förorter i storstäders närhet skulle genom en föreskrift
i antydd riktning berövas en ej oväsentlig del av sina beskattningsföremål.

39—48 §§.

1 1910 års bevillningsförordning fästes blott ringa avseende vid
den enskildes skatteförmåga. Vid fastighetsbevillningen, som är anordnad
såsom en objektskatt, kan självfallet, ingen hänsyn tagas till de
personliga omständigheter, som inverka på skatteförmågan — jag frånser
här den frihet från skyldighet att utgöra bevillning, som i vissa
fall åt.n jutes, då lägenhets värde ej överstiger 500 kronor — men även
i fråga om inkomstbevillningen ägnas blott föga uppmärksamhet däråt.
Inkomstbevillningen är anordnad såsom en i huvudsak proportionell
skatt med blott en ringa degression för enskilda skattskyldiga med
mycket liten inkomst.

Den omständigheten, att skattskyldig är gift, berättigar icke i
och för sig till skattelindring, och i visst fall, nämligen då båda kontrahenterna
hava inkomst, kan äktenskapet till och med medföra ökad
skatteplikt. År skattskyldig gift, skall nämligen i hans taxering inbegripas
jämväl hustruns inkomst; dock att i fall, där hustrun haft inkomst,
som rättsligen varit undantagen från mannens förvaltning,
hustrun skall taxeras därför. 1 sistnämnda fall skall ändock bevillningberäknas
efter de för båda makarna taxerade beloppen sammanräknade
och påföras makarna efter storleken av varderas taxerade belopp. De
skattelindringar, som äro medgivna, bestämmas alltid med hänsyn till
makarnas sammanräknade inkomster.

Därest den skattskyldiges eller, i fråga om äkta makar, deras

561

Knngl. Majds proposition Nr 191.

sammanräknade årsinkomster icke uppgått till 1,800 kronor, erhåller
enskild skattskyldig enligt stadgande i 12 § bevillningslörordningen
lindring i eller i visst fall befrielse från bevillning för inkomst, som beskattas
i den kommun, där lian är mantalsskriven. Har årsinkomsten
understigit 500 kronor, äger sålunda bevillning lör inkomst icke rum. Om
den uppgått till 500 men icke till 1,200 kronor, äro 450 kror.or och, om
den uppgått till 1,200 men icke till 1,800 kronor, äro 3''-)0 kronor av
inkomsten fria från bevillning. Det belopp, för vilket bevillning sålunda
icke äger rum, eller som får från uppskattad inkomst såsom
bevillningsfritt avdragas, skall enligt 12 § 1 mom. tredje stycket
ökas med visst belopp, där den skattskyldige huvudsakligen försörjer
jämte sig själv sammanlagt mer än tre personer, eller å ort, där levnadskostnaderna
äro synnerligen höga i jämförelse med förhållandet inom
riket i allmänhet, ävensom där skattskyldigs skatteförmåga eljest på
grund av särskilda förhållanden (långvarig sjukdom, stark skuldsättning,
olyckshändelse o. d. är väsentligen nedsatt. Enligt den ursprungliga
ordalydelsen i 1910 års bevillningsförordning skulle den ifrågavarande
ökningen ske med ett belopp av 200 kronor. — Vid bestämmande av
årsinkomstens storlek skall hänsyn tagas icke blott till den inkomst, för
vilken bevillning skall erläggas inom kommunen, utan jämväl till inkomst
av fast egendom samt av sådan särskilt beskattad rörelse, som drivits
i bolag eller å annan ort än den, där den skattskyldige är mantalsskriven,
varvid i fråga om fast egendom iakttages, att inkomst av jordbruksfastighet
räknas till 6 procent och av annan fastighet till 5 procent av
taxeringsvärdet.

Såsom förut påpekats, skall i fråga om äkta makar bevillning beräknas
med hänsyn till båda makarnas sammanlagda inkomster, och
makarna få allenast gemensamt åtnjuta medgivna skatteliudringar. Om
båda makarna hava inkomster och varderas inkomst icke överstiger

1,800 kronor, följer av gällande bestämmelser, att makarna bliva hårdare
beskattade, än om de icke vore gifta. Man har ansett detta vara en
oegentlighet, vilken bidragit till att minska äktenskapsfrekvensen och
nativiteten; vid flera tillfällen har i riksdagen väckts fråga om införande
av nya grunder för äkta makars beskattning. Därutöver har inom riksdagen
väckts förslag om mera omfattande lättnader för familjeförsörjare
eller särskild hårdare beskattning av ogifta och barnlösa.

Redan vid 1911 års riksdag väcktes motioner med begäran om
utredning, vilka åtgärder lämpligen kunde vidtagas för att undanröja
den oegentligheten i vår skattelagstiftning, att två personer genom att
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 158 käft. (Nr 191.) 71

1911 än
riksdag.

562

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

ingå äktenskap med varandra kunde bliva försatta uti en i skattehänseende
ogynnsammare ställning än före äktenskapets ingående. I anledning
av dessa motioner beslöt riksdagen att till Kungl. Maj:t avlåta
en skrivelse, i vilken yttras, bland annat:

»Den jämförande befolkningsstatistiken utvisar för Sveriges del i
fråga om de ingångna äktenskapens antal, antalet levande födda barn
ävensom de utom äktenskapet föddas antal avvikelser från medelsiffrorna,
tydligt pekande på tillvaron av missförhållanden, som påkalla
den allvarligaste uppmärksamhet. Likasom orsakerna till dessa missförhållanden
äro många och vitt skilda, har man helt visst också att
på mera än en väg söka motarbeta desamma. *

Då nu motionärerna i fråga om ett visst område, nämligen skattelagstiftningens,
framhållit, att vissa där gällande bestämmelser kunna
vara ägnade att i sin mån menligt inverka på äktenskapsfrekvensen,
och framställt förslag i avsikt att vinna rättelse härutinnan, har riksdagen
funnit syftet med deras framställning vara synnerligen beaktansvärt.
Det torde också vara obestridligt, att vid tillämpningen av våra
gällande bestämmelser om skattefria avdrag vissa oegentligheter kunna
uppstå. Att genom ändrade föreskrifter söka förekomma dylika, likasom
att överhuvud taget på skattelagstiftningens väg befordra det förevarande
syftet möter emellertid enligt sakens natur störa svårigheter. En radikal
utväg vore givetvis att som regel göra äkta makar till självständiga
skatteobjekt. Därigenom skulle undanröjas åtminstone den i motionerna
särskilt betonade oegentligheten beträffande avdragen. En sådan åtgärd
skulle emellertid innebära ett brytande med en av grundprinciperna i
vårt skattesystem, äkta makars samfällda beskattning, en princip, som
är allmänt erkänd även i utlandet. Riksdagen har fördenskull tagit i
övervägande, huruvida icke på annat sätt åtgärder kunde vidtagas för
erhållande av en för ifrågavarande ändamål gynnsammare skattelagstiftning.
Såsom möjliga utvägar hava därvid framställt sig de i motionerna
antydda, nämligen dels att sänka existensminimum för ogift
person och höja detsamma för samlevande äkta makar, dels ock att på
lägre inkomststadium vid bedömande av äkta makars skatteförmåga måhända
större hänsyn än i gällande skattelagstiftning kunde tagas till
det antal barn, de hava att försörja.

Det har självfallet ej varit riksdagen möjligt att i frågans förevarande
outredda skick lämna närmare anvisningar, men har riksdagen,
utan att överskatta betydelsen av de ifrågasatta åtgärderna, ansett dem
likväl såsom lämpliga utgångspunkter för en blivande utredning kunna
läggas till grund för en framställning i saken. Ett effektivt tillgodo -

568

Kung!. May. Is proposition Nr 191.

Beende av motionärernas önskemål förutsätter emellertid, att bestämmelserna
om existensminimum och skattefria avdrag komma att avse även
kommunalskatten, men härvidlag lära beträffande åtskilliga kommuner
vissa svårigheter möta i fråga om särskilt de skattefria avdragen.

Frågan om ändrade grunder för den kommunala beskattningen är
emellertid redan föremål för utredning, och synes det riksdagen, att en
undersökning av förevarande mera speciella fråga lämpligen bör kunna
äga rum i samband med samma utredning.»

Vid 1914 års riksdag väcktes motion om höjning av det belopp,
varmed enligt 12 § 1 mom. -3 stycket bevillningsförordningen det bevillningsfria
avdraget kunde ökas, och beslöt riksdagen, att berörda lagrum
skulle erhålla den ändrade lydelse, att ökningen icke för någon
skattskyldig eller, ifråga om äkta makar, för dessa gemensamt finge
överstiga 200 kronor, utan så vore, att det förelåge något av de särskilda
förhållanden, varom i samma stycke vore sagt, då ökningen finge uppgå
till högst 400 kronor.

Författning i ämnet utfärdades den 23 december 1914 (nr 440).

Sedermera har icke skett någon ändring i bevillningsförordningens
bestämmelser i förevarande avseende. Vid 1915 års riksdag väcktes
visserligen ett flertal motioner om ändrade bestämmelser för äkta makars
taxering, ökade skattelindringar för familjeförsörjare m. m., men
under åberopande av att redan i 1911 års riksdagsskrivelse uppdragits
de huvudlinjer, efter vilka undersökningen av hithörande förhållanden
syntes böra gå, samt att det i skrivelsen avsedda uppdraget redan lämnats
åt de arbetande kommunalskattekommitterade, hemställde bevill*
ningsutskottet, att motionerna icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda, och detta blev också riksdagens beslut.

Däremot hava under ett vart av åren 1916—1919 utfärdats särskilda
författningar rörande tillfälliga avdrag för familjeförsörjare vid
taxeringarna nämnda år.

Under hänvisning till den dyrtid, som inträtt, väcktes i motion
vid 1916 års riksdag förslag om sådan ändring i 12 § 1 mom. 3
stycket bevillningsförordningen, att bland de särskdda förhållanden, som
kunde föranleda höjning av det skattofria avdraget, måtte upptagas allmän
dyrtid. Motionen vann icke riksdagens bifall, men i anledning av
densamma antog riksdagen förordning om särskilt avdrag vid 1916 års

1914 ån
riksdag.

1915 års
riksdag.

Tillfällig

skatte lindring.

1916.

1917.

564 Kuvgl. Maj:ts proposition Nr 191.

taxering till bevillning för inkomst av kapital eller arbete, i vilken förordning
stadgades:

»Om skattskyldig svensk medborgare eller, i fråssa om äkta makar,
dessa tillhopa icke för året taxeras enligt förordningen om inkomst- och
förmögenhetsskatt för ett taxerat belopp av minst 2,400 kronor, och
den skattskyldige har att på grund av försörjningsplikt underhålla minst
tre barn, vilkas ålder vid taxeringsårets början understiger femton år,
må taxeringsmyndighet, efter prövning av behovet i varje särskilt fall,
medgiva nedsättning av den i den skattskyldiges mantalsskrivningsort
enligt gällande förordning angående bevillning av fast egendom samt
av inkomst beskattningsbara inkomsten medföljande procent, nämligen:

om den skattskyldiges eller, i fråga om äkta makar, deras sammanlagda
i mantalsskrivningsorten bevilluingstaxerade inkomst uppgår till
belopp understigande 1,200 kronor, med högst 80 procent

1,200 kronor, men ej till 1.800 » » » 50 »

1,800 » » » » 2,400 » » » 30 » .»

Författning i ämnet utfärdades den 24 mars 1916 (nr 74).

I anledning av en Kungl. Maj:ts proposition till 1917 års riksdag
antog riksdagen förslag till förordning om särskilda avdrag vid 1917
års taxering till bevillning för inkomst samt till inkomst- och förmögenhetsskatt.
Förordningen, som utfärdades den 30 mars 1917 (nr 100), innehöll,
bland annat, följande bestämmelser:

»Vid 1917 års taxering till bevillning för inkomst samt till inkomst-
och förmögenhetsskatt må här i riket mantalsskriven svensk
medborgare, som icke taxeras till inkomst- och förmögenhetsskatt för
ett belopp av mera än 3,000 kronor och som har att på grund av försörjningsplikt
underhålla ett eller flera barn, som vid årets början icke
fyllt 15 år, av taxeringsmyndighet, efter prövning av behovet i varje
fall, medgivas särskilda avdrag, enligt vad här nedan sägs.» (1 §.)

»Vid bevillningstaxeringen må den i skattskyldigs mantalsskrivningsort
efter avdrag enligt 12 § i gällande bevillningsförordning återstående
beskattningsbara inkomst nedsättas, om den skattskyldiges sammanlagda
årsinkomst, beräknad i enlighet med 10 § i de vid nämnda
förordning fogade särskilda anvisningar till ledning vid taxeringen, ej
uppgår till 1,200 kronor, med högst 20 procent för varje barn, om årsinkomsten
uppgår till 1,200 kronor, men ej till 1,800 kronor, med
högst 15 procent för varje barn samt, om samma inkomst uppgår till

1,800 kronor men ej till 2,400 kronor, med högst 10 procent för varje
barn, dock ej i något fall med mera än 80 procent.» (2 §.)

565

Kungl. Maj\ts proposition Nr 191.

Den 12 mars 1918 utfärdades förordning om särskilda avdrag vid
1918 å''S taxering till bevillning för inkomst samt till inkomst- och förmögenhctsskatt
(nr 118), däri stadgades, bland annat:

»Vid 1918 års taxering till bevillning för inkomst samt till inkomst-
och förmögenhetsskatt må här i riket mantalsskriven svensk
medborgare, vilken har att på grund av försörjningsplikt underhålla
ett eller flera barn, som vid årets början icke fyllt 15 år, av taxeringsmyndighet,
efter prövning av b.ehovet i varje fall, medgivas särskilda
avdrag, enligt vad här nedan sägs.» (1 §.)

»Vid bevillningstaxcringen må för skattskyldig, som icke taxeras till
inkomst- och förmögenhetsskatt för ett belopp av mera än 3,000 kronor,
den i den skattskyldiges mantalsskrivningsort efter avdrag enligt 12 §
i gällande bevillningsförordning återstående beskattningsbara inkomst
nedsättas, om den skattskyldiges sammanlagda årsinkomst, beräknad i
enlighet med 10 § i de vid nämnda förordning fogade särskilda anvisningar
till ledning vid taxeringen

ej uppgår till 1,000 kronor

uppgår till 1,000 men ej till 1,500 kronor,

uppgår till 1,500 men ej till 2,000 kronor,

uppgår till 2,000 men ej till 2,500 kronor,

uppgår till 2,500 men ej till 3,000 kronor,

med högst 25	X	för ett barn
»		45	%		två »
	»	65	%	»	tre »
»	»	80	%	.»	fyra »
»	»	90	%	»	fem ellertlera barn,
»	»	20	%		ett barn
»	»	40	%	»	två »
	»	55	%	»	tre »
»		70	%		fyra »
		75	%		fem eller flera barn,
»	»	15	%	»	ett barn
»	»	30	°/o	»	två »
»	»	45	%	»	tre »
»		55	%	»	fyra »
	»	60	%	»	fem eller flera barn,
»	»	10	%	»	ett barn
	»	20	°t	»	två »
»	»	SO	%	»	tre »
»	»	40	%		fyra »
5»		45	%		fem eller flera bara,
»	»	5	%	»	ett barn
»	»	10	%	»	två >»
»	»	15	%	»	tre »
»	»	20	%	»	fyra »
• »	»	25	%	»	fem eller flerabarn.»

(2 §•)

1918.

566

1010.

Kungl. Maj-.ts proposition Nr 191.

Vidare utfärdades den 18 mars 1919 (nr 97) förordning om
särskilda avdrag vid 1919 års taxering till bevillning för inkomst samt
till inkomst- och förmögenhetsskatt. Enligt denna förordning skola vid
1919 års taxering till bevillning för inkomst samt till inkomst- och förmögenhetsskatt
beträffande här i riket mantalsskriven svensk medborgare
lända till efterrättelse följande bestämmelser i förordningens 2 §:

Dl mom. Vid bevillningstaxeringen må för skattskyldig, som icke
taxeras till inkomst- och förmögenhetsskatt för ett belopp av mera än

3,000 kronor och som har att på grund av försörjningsplikt underhålla
ett eller flera barn, som vid 1919 års början icke fyllt 15 år, den i den
skattskyldiges mantalsskrivningsort efter avdrag enligt 12 § i gällande
bevillningsförordning återstående beskattningsbara inkomst nedsättas,
om den skattskyldiges sammanlagda årsinkomst, beräknad i enlighet
med 10 § i de vid bevillningsförordningen fogade särskilda anvisningar
till ledning vid taxeringen,

ej uppgår till 1,500 kronor, med högst 20 %

» » 30 %

» » 40 %

» » 50 %

uppgår till 1,500 men ej till 2,500 kronor, » » 15 %

» » 20 %

» » 25 %

» » 30 %

uppgår till 2,500 men ej till 3,000 kronor, » » 5 %

» » 10 %

» » 15 %

för ett barn
» två »

» tre »

» fyra eller flera barn,

» ett barn

» två »

» tre »

» fyra eller fler a barn,
» ett barn
» två eller tre barn
» fyra eller flera barn.

2 mom. Vid samma taxering må skattskyldig, som icke taxeras
till inkomst- och förmögenhetsskatt för ett belopp av mera än 3,000
kronor, åtnjuta nedsättning av den i den skattskyldiges mantalsskrivningsört
efter avdrag enligt 12 § bevillningsförordningen återstående
beskattningsbara inkomst

med högst 30 procent, om den skattskyldiges sammanlagda årsinkomst,
beräknad på sätt ovan är sagt, ej uppgår till 1,000 kronor,
med högst 20 procent, om berörda årsinkomst uppgår till 1,000
kronor men ej till 2,000 kronor, och

med högst 10 procent, om samma årsinkomst uppgår till 2,000
kronor men ej till 3,000 kronor.

Beslut om avdrag enligt detta mom. må avse vare sig viss skattskyldig
eller viss med hänsyn till årsinkomstens eller försörjningspliktens

567

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

storlek eller ock till annan på skatteförmågan väsentligt inverkande
omständighet bestämd grupp av skattskyldiga.

Ej må den omständighet, att avdrag skett jämlikt 1 inom., utgöra
hinder att medgiva avdrag jämväl enligt detta moment.

3 mom. Avdrag enligt 1 mom. samt i fråga om skattskyldig,
som ''på grund av försörjningsplikt underhåller annan, avdrag enligt 2
mom. skola medgivas, därest icke taxeringsmyndigheten efter prövning
av omständigheterna i värjo särskilt fall tinner den skattskyldige
därav icke vara i behov.»

I sistnämnda tre förordningar meddelades därjämte bestämmelser
om särskilda avdrag vid taxeringen till inkomst- och förmögenhetsskatt
samt föreskrevs, att i fråga om äkta makar skulle i tillämpliga delar
gälla vad beträffande makars taxering stadgades i bevillningsförordningen
och förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt.

I detta sammanhang torde böra erinras om de ändrade bestämmelser
om skattefritt avdrag vid taxeringen till inkomst- och förmögenhetsskatt
till staten, för vilka jag tidigare redogjort.

Dessa bestämmelser utgå därifrån, att av en persons inkomst så
stor del, som motsvarar existensminimum för honom och hans familj,
bör vara helt fri från skatt till staten, samt att den del av inkomsten,
som överstiger detta existensminimum men ej dubbla summan därav,
bör beskattas allenast till hälften. Storleken av existensminimum bestämmes
enligt de angivna reglerna till olika belopp allt efter den ortsgrupp,
där den skattskyldige är bosatt, och efter det antal personer,
som han har att försörja.

Genom förordning den 16 juli 1919 (nr 455) om särskilda avdrag
vid 1920 års taxering till inkomst- och förmögenhetsskatt hava
meddelats bestämmelser om förhöjda avdrag i berörda hänseende.

I förordningen stadgas följande:

Vid 1920 års taxering till inkomst- och förmögenhetsskatt äger
svensk medborgare, som är bär i riket mantalsskriven, vid beräknande
av beskattningsbart belopp att i stället för de honom enligt 18 § 1
mom. i förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt tillkommande
skattefria avdrag åtnjuta särskilda avdrag, på sätt nedan sägs. (1 §.)

_ Ortsavdrag och familjeavdrag skola upptagas till de i sagda förordning
för varje särskilt fall stadgade belopp ökade med hälften, dock
att, om summan av sagda avdrag eftér förhöjningen icke uppgår till

1917 års
förslag.

Eiserman—
von Wolckor.

568 Kungl. Maj ds proposition Nr 191.

jämnt hundratal kronor, belopp, som överskjuter jämnt hundratal, bortfaller.
(2 §.)

Under de i 18 § 1 mom. c) i förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt
angivna omständigheter må det skattskyldig enligt ovan
givna bestämmelser medgivna avdrag ökas med högst /00 kronor. (3 §.)

Den del av det taxerade beloppet, som överstiger summan av de
skattskyldig enligt 2 och 3 §§ i denna förordning medgivna avdrag
men icke ^dubbla summan av samma avdrag, upptages i det beskattningsbara
beloppet till sitt halva belopp.

Den del av det taxerade beloppet, som överstiger dubbla summan
av de skattskyldig enligt denna förordning medgivna avdrag, ingår i
sin helhet i det beskattningsbara beloppet. (4 §.)

Jag skall nu redogöra för kommunalskattesakkunnigas förslag i
hithörande delar.

I fråga om avkastningsskatten äger enligt Eiserman—von Wolckers
förslag här i riket mantalsskriven enskild skattskyldig i mantalsskrivningskommunen
åtnjuta ett skattefritt avdrag av 500 kronor.
Taxeras°både man och hustru till avkastningsskatt, äga båda rätt till
avdrag, och hava särskilda bestämmelser meddelats om att hustru,
som ej är bosatt i mantalsskrivuingsorten, kan få åtnjuta avdraget i
bostadsorten (38 §). Om enskild skattskyldig, vilken icke taxerats till kommunal
inkomst- och förmögenhetsskatt för ett taxerat belopp, överstigande
2,000 kronor, har att försörja flera än tre personer, hortom
själv oberäknad, eller hans skatteförmåga eljest på grund av särskilda
förhållanden (långvarig sjukdom, stark skuldsättning, olyckshändelse
o. d.) är väsentligen nedsatt, må beskattningsnämnd efter prövning
av behovet i varje särskilt fall och med avseende jämväl å levnadskostnadernas
storlek i allmänhet inom orten kunna medgiva nedsättning
av sådan skattskyldigs i mantalsskrivningskommunen till avkastningsskatt
beskattningsbara belopp med följande procent, nämligen:
där taxering till kommunal inkomst- och förmögenhetsskatt icke ifrågakomma
eller taxerat belopp icke överstigit 1,000 kronor, med högst 80
procent; där taxerat belopp överstigit 1,000 kronor men icke 1,500 kronor,
med högst 50 procent samt, där taxerat belopp överstigit 1,500 kronor
men icke 2,000 kronor, med högst 30 procent. (39 §.)

Beträffande den kommunala inkomst-och förmögenhetsskatten (52 och
53 §§) hava Eiserman och von Wolcker beträtt en annan väg, i det de
föreslagit olika progressionstabeller för olika kategorier av skattskyldiga.

Kungl. Muj:ts proposition Nr 191. 569

Do hava sålunda upprättat ej mindre än sju olika tabeller, nämligen 1,
för ogift skattskyldig, som icke har barn att försörja, samt för oskift
dödsbo, II) för gift skattskyldig, som icke har barn att försörja, samt
III—VII) för skattskyldig, som har respektive ett, två, tre, fyra eller
flera än fyra barn att försörja. Skatten är högst enligt tabell I och blir
lägre för varje följande tabell; skattskyldighet inträder vid olika taxerade
belopp, beleende på enligt vilken tabell den skattskyldige skall beskattas.

I kommun eller visst område av kommun, där levnadskostnaderna
äro synnerligen höga, må taxerat belopp minskas, för skattskyldig,
vilkens taxerade belopp icke överstiger 1,800 kronor, med högst 300
kronor och för skattskyldig, vilkens taxerade belopp överstiger 1,800
kronor men icke 3,000 kronor, med högst 200 kronor. Dylikt avdragskall
gälla för kommun eller område av kommun i dess helhet. I enskilda
fall, då skattskyldigs skatteförmåga är på grund av särskilda
förhållanden (långvarig sjukdom, underhåll av närstående eller olyckshändelse)
väsentligen nedsatt, må skattskyldig, för vilken taxerat belopp
icke överstiger 3,000 kronor, erhålla nedsättning i detta belopp med
högst hälften. Om det taxerade beloppet icke överstiger 1,500 kronor,
må undantagsvis i fall, där särdeles ömmande omständigheter förekomma,
fullständig befrielse från skatt kunna medgivas.

I fråga om äkta makars beskattning gäller, att mannen skall
taxeras för hustruns inkomst och förmögenhet, därest dessa ej rättsligen
varit från hans förvaltning undantagna, i vilket fäll hustrun skall taxeras
därför. Hava makarna blivit särskilt taxerade, skall dock avdrag
och skatt bestämmas efter båda makarnas taxerade belopp sammanräknade
men fördelas på makarna efter storleken av deras taxerade
belopp.

Av de särskilda skalorna är endast skala II) av större intresse.
Om utformandet av denna skala yttra Eiserman och von Wolcker i sin
motivering:

»Det har gällt att finna en utväg, varigenom — utan frångående
av principen om skattebeloppens beräknande efter äkta makars sammanlagda
inkomst och förmögenhet — skattebördan icke, åtminstone
i stort sett, blir tyngre för äkta makar än för ogifta, utan i stallet
lättas i den mån äktenskapets ingående kan antagas medföra nedsättning
i skatteförmågan. Den sålunda formulerade uppgiften hava sakkunniga
sökt lösa medelst anordnande av en med den i det föregående
omförmälda, för ensamförsörjare och oskifta dödsbon avsedda skatteskalan
sidoordnad, men med ledning av densamma uppgjord särskild skala.
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 153 höft. (Nr 191.) 72

570

Landén.

Kungi. Maj:ts proposition Nr 191.

Därvid har för undvikande av alltför komplicerade beräkningsgrunder
byggts på det generella antagandet, att genom äktenskapet inträdd
nedsättning i skatteförmågan är störst, då allenast endera maken
åtnjuter inkomst, och i annat fall successivt minskas i den mån makarnas
särskilda inkomster till beloppen närma sig varandra, samt att, då den
lägre inkomsten når upp till hälften av den andra och, absolut taget, till
ett belopp, som i förslaget ansetts kunna begränsas till 2,000 kronor,
äktenskapets ingående ej längre i och för sig medför nedsättning i
skatteförmågan. Det har med andra ord antagits, att av det taxerade
beloppet eller, där båda makarna särskilt taxerats, de sammanlagda
taxerade beloppen en tredjedel, dock högst 2,000 kronor, härrör från
den ena makens (hustruns) inkomst samt återstoden från den andra
makens (mannens). Därefter har, från denna förutsättning, beräknats
de skattebelopp, som enligt ovan angivna skatteskala nr 1 skulle påförts
makarna, taxerade vardera för sig. Den serie av skattetal, som
sålunda framkommit, har sedermera — efter det beloppen underkastats
en mindre utjämning — tjänat till uppbyggande av den nu ifrågavarande
skatteskalan, här betecknad med nr 2.»

Vid upprättandet av tabellerna 111—VII) hava de sakkunnig^ däremot
icke tagit någon som helst hänsyn till huruvida den skattskyldige
är gift eller till vilken av makarna som förvärvat inkomsten.

Jämväl Landéns förslag om kommunal inkomstskatt innehåller bestämmelser
om skattefritt avdrag och s kattelind ringar för familjeförsörjare.

Enligt sagda förslag är i kommunen mantalsskriven person, vilken
icke för året taxeras enligt förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt
för ett taxerat belopp av minst 800 kronor, befriad från kommunal
inkomstskatt: om han är ogift eller änkling och icke på grund av
försörjningsplikt har att underhålla barn, därest hans behållna inkomst
inom kommunen understiger 400 kronor; i annat fall därest hans behållna
inkomst inom kommunen understiger 500 kronor; dock att kommunen
äger besluta, att det inkomstbelopp, som sålunda fritages från skatt,
skall ökas med högst 200 kronor. Det sålunda bestämda skattefria beloppet
må ökas med högst 200 kronor, där den skattskyldige huvudsakligen
försörjer jämte sig själv sammanlagt mer än tre personer eller
där skattskyldigs skatteförmåga eljest på grund av särskilda förhållanden
(långvarig sjukdom, underhåll av närstående eller olyckshändelse) är
väsentligen nedsatt. (43 §.)

För skattskyldig, som är eller bör vara i kommunen mantalsskriven,
beräknas den beskattningsbara inkomsten på följande sätt. Av

571

Kung!. Maj:tn proposition Nr 191.

don skattskyldiges behållna inkomst inom kommunen upptages den del,
som icke överstiger 600 kronor, till eu tiondel, den del, som överstiger
600 kronor men icke 800 kronor, till fem tiondelar, den del, som överstiger
8<)0 kronor men icke 1,200 kronor, till åtta tiondelar samt den
del, som överstiger 1,200 kronor men icke 2,000 kronor, till nio tiondelar.
Vad som överstiger 2,000 kronor upptages till sitt tulla belopp.
Härav följer, att, om skattskyldigs inkomst överstiger 2,000 kronor,
densamma skall minskas med 800 kronor. (44 §.)

1 kommunen mantalsskriven skattskyldig, vilken icke för året
taxeras enligt förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt för ett
taxerat belopp, som överstiger 6,000 kronor, äger vidare erhålla nedsättning
i den kommunala inkomstskatten i förhållande till antalet av honom
på grund av försörjningsplikt underhållna barn, vilkas ålder vid början av
det år, då taxeringen sker, understiger 15 år eller, om den skattskyldige
helt eller delvis bekostar barnets utbildning vid undervisningsanstalt,
18 år. För barn, som själv åtnjuter inkomst till belopp av 100 kronor
eller därutöver, äger dock nedsättning icke rum. Nedsättning äger
rum, om barnens antal icke överstiger två, med en tiondel av skattens
belopp, om antalet överstiger två men icke fyra, med två tiondelar av
skattens belopp o. s. v., så att, om barnens antal överstiger åtta, avdrag
äger rum med fem tiondelar av skattens belopp. (46 § 1 inom.;

1 enskilda fall, då skattskyldigs skatteförmåga är på grund av
särskilda förhållanden väsentligen nedsatt, må i kommunen mantalsskriven
skattskyldig kunna erhålla nedsättning i skatten med högst tre
tiondelar av densamma. (46 § 2 mom.)

Beträffande äkta makar gälla enligt Landéns förslag de vanliga
reglerna, att mannen taxeras för hustruns inkomst utom för det fall, att
hustrun haft inkomst, som rättsligen varit från mannens förvaltning
undantagen, då hustrun själv skall taxeras därför, samt att avgörande
för rätt till skattelindring och för skattens beräkning är makarnas sammanlagda
inkomst. Därutöver innehåller nämnda förslag bestämmelser
om beräkning av hustruns inkomst i visst fall. Därest inom kommunen
mantalsskrivna äkta makar icke enligt förordningen om inkomst- och
förmögenhetsskatt taxeras för ett sammanlagt belopp överstigande 6,000
kronor samt hustrun har inom kommunen taxerad inkomst av rörelse,
vrke, tjänst, pension, arbetsanställning eller stadigvarande uppdrag, upptages
den del av hustruns ifrågavarande inkomst, som icke överstiger
500 kronor, till sex tiondelar, den del, som överstiger 500 kronor men
icke 1,000 kronor, till sju tiondelar, den del, som överstiger 1,000 kronor
men icke 1,500 kronor, till åtta tiondelar, samt den del, som överstiger

572 Knngl. Maj:ts proposition Nr 191.

1,500 kronor men icke 2,000 kronor, till nio tiondelar, varemot den del,
som överstiger 2,000 kronor, upptages till oavkortat belopp. Om hustruns
inkomst överstiger 2,000 kronor, utgör nedsättningen sålunda 500 kronor.
Därest båda makarna taxeras, fördelas nedsättningen på dem efter förhållandet
till deras behållna inkomst inom kommunen. (47 §.)

Vatten1 Kammarrätten har beträffande Eiserman—von Wolckers förslag till

skattefri?! avdrag i fråga om avkastningsskatten uttalat sitt gillande av
att ett visst skattefritt minimibelopp finge gälla för alla skattskyldiga
oberoende av de utav dem åtnjutna avkastningsbeloppens storlek. De
anmärkningar, som framställts mot detaljerna i förslaget, torde i detta
sammanhang kunna förbigås.

Vad beträffar den kommunala inkomstskatten, har ej kammarrätten
ställt sig direkt avvisande mot vare sig de av Eiserman och von Wolcker
eller Landén föreslagna bestämmelser om avdrag för existensminimum.
Beträffande skattelindring på grund av försörjning av maka och barn
förordas Eiserman—von Wolckers förslag.

Beträffande ortsavdragen anser kammarrätten Landén hava anfört
giltiga skäl för sin mening, att dylika ej lämpade sig vid kommunal
beskattning. I fråga om avdrag på grund av ömmande omständigheter
giver kammarrätten icke någotdera förslaget bestämt företräde framför
det andra men finner Landéns sätt att ordna frågan lämpligt.

Förslag ir.om I en inom finansdepartementet upprättad, den 22 september 1919

finamfntPJ.rte'' dagtecknad promemoria anfördes, bland annat, följande:

''famuv . 3)1 fråga 0111 den kommunala inkomstskatten har det ansetts skäligt

avdrag att, till underlättande av såväl deklarationernas upprättande som taxeringsmyndigheternas
arbete, vinna största möjliga överensstämmelse med förordningen
den 28 oktober 1910 om inkomst- och förmögenhetsskatt, I enlighet
härmed har det ifrågasatts, att avdrag för existensminimum borde anorduas
efter de principer, som av innevarande års lagtima riksdag fastslagits i fråga
om den statliga beskattningen. Med hänsyn till de små inkomstbeloppen
inom särskilt en del mindre landskommuner torde det emellertid, om ej
de få medelstora inkomsterna inom dylika kommuner skola bli allt för
tungt beskattade, vara erforderligt att sätta avdragsbeloppen lägre vid
den kommunala än vid den statliga beskattningen. Möjligen skulle en
tillfredsställande lösning vinnas genom bestämmelser av innebörd, att
i riket mantalsskriven svensk medborgare är för sin i mnntalsskrivningskommunen
taxerade inkomst, som understiger 600 kronor, fri från be -

578

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

skattning, såvida lian oj taxeras för inkomst- och förmögenhetsskatt till
minst nämnda belopp (sistberörda villkor avser det förhållande, att den
kommunala inkomstskatten i vissa fall är avsedd att beskattas icke i
mantalsskrivnings- utan i förvärvskommunen); samt att, därest skattefrihet
för inkomsten av nu nämnd anledning icke åtnjutes, det beskattningsbara
beloppet bestämmes enligt följande grunder: Från det taxerade
beloppet avräknas hälften av de belopp, som enligt bestämmelserna i 18
§ 1 mom. a) och b) i förordningen den 28 oktober 1910 om inkomst- och
förmögenhetsskatt (enligt detta lagrums av riksdagen nu antagna lydelse)
må avdragas från den skattskyldiges till inkomst- och förmögenhetsskatt
taxerade inkomst. Den del av det taxerade beloppet, som överstiger vad
sålunda skall avdragas men icke dubbla summan därav medräknas till sitt
halva samt återstoden av det taxerade beloppet till sitt hela belopp.

Innan slutlig ståndpunkt kan tagas till frågan om avdragens storlek
erfordras statistisk utredning för klarläggande utav avdragsbestämmelsemas
verkningar. Utredningsarbetet pågår.

Emellertid har uppkommit fråga att för tryggande av kommunernas
tillgång på beskattningsföremål, begränsa avdragsrätten icke blott
kvantitativt utan även med hänsyn till inkomstens art. Den begränsning,
som sålunda torde kunna ifrågasättas, har avseende å inkomst av
förmögenhet. Det lärer kunna antagas att skattskyldig, vars förvärvsförmåga
ej är förminskad av särskilda förhållanden, skall kunna förtjäna
en inkomst, som överstiger de medgivna avdragen. Vid sådant
förhållande torde anledning ej förefinnas att låta sådan skattskyldig, som
av bekvämlighetsskäl underlåter arbeta, tillgodonjuta några avdrag för
sin inkomst av förmögenhet.

Givet är, att undantag måste göras för det fall, att skattskyldig
saknar förvärvsförmåga eller att denna är nedsatt.

Vad angår frågan, huru inkomst av förmögenhet skall beräknas,
så torde det av praktiska skäl vara nödvändigt att beräkna den till viss
enhetlig procent av den deklarerade förmögenhetens värde (se förslaget
till krigsmaterialskatt). Väl kan det vid eu sådan anordning anmärkas,
att den, som äger improduktiv förmögenhet (obebyggda tomter, ö. d.),
kommer i ogynnsam ställning. Det torde dock kunna antagas, att dessa
fall bli av jämförelsevis ringa praktisk betydelse.»

I promemorian var vidare intaget ett förslag till avfattning av bestämmelser
i ämnet. Detta förslag innehöll, bland annat, att det beskattningsbara
beloppet med undantag för vissa ömmande fall ej finge sättas
lägre, än att det kunde antagas tillsammans med den skattskyldiges i
andra kommuner till kommunal inkomstskatt taxerade inkomster motsvara

[Kammar rStten.

]

574 Kungl. Maj:t,s proposition Nr 191.

hans inkomst av förmögenhet, beräknad till fem procent av förmögenhetens
taxerade belopp.

Över denna promemoria inhämtades yttrande från kammarrätten.
Under erinran, bland annat, att, innan den statistiska utredningen ännu
förelåge, kammarrätten icke ansåge sig kunna göra något uttalande om
de föreslagna orts- och familjeavdragens lämplighet, anförde kammarrätten
med avseende å den ifrågasatta begränsningen av rätten till dylika
avdrag följande: Den princip, som här komme till uttryck, måste anses
främmande för skattelagstiftningen. Vid framläggandet av det av riksdagen
antagna förslaget till utvidgning av de skattefria avdragen enligt
förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt hade uttalats, »att en
person saknar skatteförmåga för den del av sin inkomst, som motsvarar
existensminimum för honom och hans familj, det vill säga, vad som oundgängligen
erfordras för hans och hans familjs uppehälle, vadan en skattskyldigs
skatteförmåga endast representeras av den existensminimum
överstigande delen av inkomsten eller den så kallade fria inkomsten.»
Detta gällde naturligtvis oberoende av den inkomstkälla, varav inkomsten
härflöte, och det förhållande, att en persons inkomst uteslutande
härflöte av förmögenhet, vore icke något bevis för att han »av bekvämlighetsskäl
underlåter arbeta.» Arbetet vore nämligen icke alltid direkt
produktivt, så att det omedelbart gåve någon avkastning. Härvid borde
även beaktas, att förmögenheten kunde vara nedlagd i rörelse eller fastighet,
som av en eller annan anledning givit ringa eller ingen avkastning.
Särskilt hårt skulle stadgandet träffa personer, vilkas inkomst
av förmögenhet stannade inom ett relativt måttligt belopp.

I anslutning härtill anför kammarrätten ett exempel, där nu antydda
begränsning skulle komma att verka obillig. Då emellertid det
föreliggande förslaget erhållit en i denna del ändiad avfattning för undvikande,
bland annat, just av den av kammarrätten framhållna konsekvensen,
erfordras ej någon redogörelse för yttrandet i denna del.

I övrigt framhöll kammarrätten, bland annat: För kommunernas
del torde stadgaudet ej vara av någon avsevärd betydelse. De större
förmögenheternas kommunala bidrag torde icke av detsamma drivas nämnvärt
i höjden. Förslaget upptoge ett stadgande, varigenom möjlighet skulle
beredas att vid av särskild anledning nedsatt förvärvsförmåga i viss utsträckning
medgiva skattefritt avdrag, oaktat det beskattningsbara beloppet
icke uppginge till fem procent av förmögenhetens taxerade belopp.
Ett sådant stadgande måste erbjuda högst betydande svårigheter
vid tillämpningen, enär det icke kunde förutsättas, att beskattnings -

575

Kungl Maj.ts proposition Nr IM.

nämnderna i regel ägde kännedom om den skattskyldiges rent personliga
förhållanden. Stadgandets tillämpning (inge därför lätt karaktär
av godtycke.

Av nu anförda skäl ansåge sig kammarrätten böra avstyrka införandet
av något stadgande därom, att rätt till skattefritt avdrag gjordes
beroende av förhållandet mellan det beskattningsbara beloppets och förmögenhetens
storlek.

Vid 1919 års lagtima riksdag beslöts sådan ändring i 1910 års Äkta makars
förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt, att, därest gift kvinna beskattainsav
förvärvsverksamhet vore i avsevärd grad förhindrad att signa sig åt
hemmets skötsel, från hennes inkomst av dylik verksamhet skulle få
avdragas kostnad för nödigt biträde i hemmet intill ett belopp av 400
kronor.

Riksdagens beslut föranleddes av Kungl. Maj:ts proposition den
21 mars 1919, nr 259. Vid anmälan av detta ärende i statsrådet erinrade
jag, att äkta makar, vilka båda förvärvade inkomst, kunde komma
att beskattas hårdare, än de varit beskattade som ogifta, att spörsmålet,
i vad mån detta förhållande borde och kunde undanröjas, berörde ej
blott statsbeskattningen utan även kommunalbeskattningen, samt att
vid upptagandet av det kommunala skatteproblemet tillfälle erbjöde
sig att undersöka vad som i sagda hänseende kunde vara att vidare
åtgöra.

I en inom finansdepartementet utarbetad, den 22 september 1919
dag-tecknad promemoria ifrågasattes viss ändring i bestämmelsen. I promemorian
anfördes bland annat:

Det ifrågavarande missförhållandet torde vara starkast kännbart
för arbetarklassen, inom vilken det väl oftast förekomma, att båda makarna
hade inkomster av verksamhet utom hemmet. Det genom propositionen
framlagda förslaget innebure avdragsrätt endast för direkta utgifter
för biträde i hemmet och bleve därigenom utan betydelse för just
de mindre bemedlade, som ej hade råd till utgifter för sådant ändamål.
Billigheten syntes fordra, att jämväl dessa komme i åtnjutande av någon
motsvarande lättnad i det fall, att hustrun förvärvade inkomst. Jämväl
rent principiellt torde det kunna ifrågasättas, huruvida avdragsrätten
borde begränsas till de fall, då verklig kostnad för biträde i hemmet
måst vidkännas. Åven om en gift kvinna, som hade förvärvsverksamhet
utom hemmet, skötte de löpande göromålen i hemmet utan anlitande
av biträde, kunde hon dock icke i samma utsträckning medhinna
de mångahanda arbeten med sömnad, lagning o. d., som, utan att med -

[Kamin arrRtten.
)

Departe mentschefen -

576 Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

föra direkt inkomst, dock nedbragte familjens levnadskostnader. Vid
lika sammanlagd inkomst torde därför familjens skattekraft vara större,
om mannen ensam förtjänade inkomsten, än om båda makarna måste
positivt bidraga därtill.

I ett vid promemorian fogat författningsutkast hade försökts en
sådan lösuing av frågan, att 200 kronor skulle få avdragas utan villkor
och ytterligare intill 200 kronor, därest kostnad för biträde i hemmet
måst vidkännas.

Efter remiss yttrade hammarrätten häröver, bland annat:

Kammarrätten ville ifrågasätta, huruvida vinsten av den föreslagna
ändringen av en författning, vilken ännu icke trätt i kraft, verkligen
kunde komma att motsvara den ökning i taxeringsmyndigheternas arbete,
som måste antagas bliva en följd av författningsändringen.

Sedan Eiserman—von Wolckers och Landéns förslag avgåvos, har,
såsom av den här lämnade redogörelsen framgår, den statliga inkomstbeskattningen
i nu ifrågavarande avseenden undergått en genomgripande
reformering. De därvid genomförda bestämmelserna synas mig
böra i största utsträckning komma i tillämpning även vid den kommunala
inkomstbeskattningen.

I fråga om äkta makars taxering finner jag den i förenämnda,
inom finansdepartementet utarbetade promemoria ifrågasatta anordningen
— enligt vilken 200 kronor av hustruns inkomst av arbete alltid skulle
bliva skattefria, medan 200 kronors avdrag gjordes beroende på kostnaderna
för biträde i hemmet — på de i promemorian anförda skälen
vara att föredraga framför den vid sistlidet års riksdag beslutade avdragsrätten,
och anser jag densamma böra tillämpas även i fråga om
statens inkomstskatt. Att en dylik anordning skulle medföra någon
mera avsevärd ökning av arbetet för taxeringsmyndigheterna, synos
ej vara att befara. Den statistiska utredningen giver vid handen, att
nu antvdda anordning blir för kommunerna utan större betydelse.

Beträffande sammanläggning av föräldrars och barns inkomst i
vissa fall och barns ansvar vid dylik sammanläggning för den på dess
inkomst belöpande andel av skatten hava den statliga inkomstbeskattningens
regler i huvudsak oförändrade upptagits.

Vad beträffar frågan om de skattefria orts- och familjeavdragen,
har jag icke ansett mig böra frångå den grundsats, som nu är bevillningsförordningens,
att nämligen avdrag medgives endast i mantalsskrivningskommunen.
Ej heller anser jag mig böra för det närvarande

577

Kung). Maj:ts proposition. Nr 191.

föreslå någon avvikelse från statsskatteförordningens bestämmelse, att
avdrag må tillgodonjutas endast av svensk medborgare. Vid en revision
av statsskatteförordningen bör dock tagas under övervägande, om
ej avdragsrätten bör utsträckas till här mantalsskriven utlänning.

Angående avdragsrättens närmare utformning har jag anslutit
mig till den linje, som ifrågasatts i den inom finansdepartementet, beträffande
denna fråga upprättade promemoria, jag ovan omnämnt. Den
statistiska utredning, som verkställts angående verkningarna av denna
linje, har givit till resultat, att ifrågavarande avdrag synas kunna medgivas
utau fara för att kommunernas behov av beskattuingsföremål ej
skall bliva tillbörligen tillgodosett, men att däremot den för normala förhållanden
tillmätta avdragsrätten åtminstone icke för närvarande bör
ytterligare utsträckas. Den anslutning till statsbeskattuingens regler,
som synes mig vara önskvärd, torde genom den föreslagna anordningen
hava på ett tillfredsställande sätt vunnits.

Jag auser mig i detta sammanhang böra understryka, att de ortsoch
familjeavdrag, som nu äro i fråga, skola ersätta de så att säga
ordinarie avdrag, som bevillningsförordningen medgiver. Så länge en
abnormt hög prisnivå är rådande, böra de nu vid kommunalbeskattningen
ifrågasatta avdragen, alldeles såsom förutsatts och nu tillämpas beträffande
sratsbeskattningen, kompletteras med av kristid betingad förhöjning.
Frågan om en författning angående särskilda avdragsbestämmelser
vid 1921 års taxering till kommunal inkomstskatt lärer jag få
senare i dag anmäla. Jag nämner nu allenast, att jag tänkt mig, likasom
i fråga om statsskatten, eu förhöjning med 50 procent.

Vad beträffar den i samma promemoria ifrågasatta anordningen,
att skattefria avdrag ej må äga rum från efter viss grund beräknad
inkomst av förmögenhet, kan jag icke finna de av kammarrätten för
dess avstyrkande anförda skäl övertygande. Medgivandet av avdrag
bör ske med varsamt iakttagande av att ej övriga kommunmedlemmar
skola obilligtvis betungas. Jag finner tillräckliga skäl tala för den
uppfattning, som kommit till uttryck i förenämnda promemoria. Givet
är, att om och i den mån vederbörande skattskjddig vare sig på grund
av bristande förmåga eller av annan giltig anledning icke lärer kunna
förskaffa sig någon inkomst utöver sin inkomst av kapital, den ifrågasatta
begränsningen av avdragsrätten icke bör vinna tillämpning. I
övriga fäll syues begränsningen vara befogad.

För att ej onödigtvis betunga taxeringsarbetet synes ej annan
lämplig utväg stå till buds än att såsom kapitalinkomst beräkna vissa
minimiprocent av förmögenheten. De fall, där ett dylikt förfarande
Bihang till riksdagens protokoll 1910. 1 samt. 158 höft. (Nr 191.) 73

578

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

verkar alltför summariskt och därigenom skulle leda till obillighet,
kunna till synes vara tämligen många; i verkligheten torde de bliva
få. En skenbar obillighet, kan nändigen ofta bero på att den skattskyldiges
inkomstberäkning är alltför låg. I dylika fall verkar alltså
bestämmelsen jämväl såsom ett korrektiv mot ett mindre effektivt
taxeringsförfarande. Emellertid kan det väl tänkas, att för mogen beten
består av obebyggda tomter, växande skog eller dylikt, som ej givit
någon avkastning. Förutom det att dessa fall torde vara undantag och
icke regel, är i desamma vederbörande skattskyldiges ekonomiska ställning
vanligen sådan, att den föreslagna regelns tillämpning icke leder
till obillighet. Ihågkommas bör nämligen, att den föreslagna bestämmelsen
icke skall verka någon som helst höjning av inkomstberäkningen
utan endast utgör en norm för i vad mån avdrag från den i vanlig
ordning beräknade inkomsten skall få njutas till godo.

Prövningen av de fall, där undantag från nu angivna begränsning
av avdragsrätten bör medgivas, torde böra förbehållas beskattningsnämnd,
d. v. s. taxerings- och prövningsnämnd. I det av de sakkunniga
granskade förslaget stod i stället för »beskattningsnämnd» ordet
»taxeringsmyndighet»; därigenom skulle klagomål över prövningsnämnds
beslut i hithörande frågor, som förutsätta endast en skälighetsprövning,
ofta grundad på personkännedom, kunna fullföljas till överinstanserna,
vilket synes mindre lämpligt.

I avseende å övriga punkter i förevarande paragrafer torde jag
kunna nöja mig med att hänvisa till den statliga inkomstbeskattningens
regler.

44 §.

Denna paragraf är i huvudsak lika med 15 § i bevillningsförordningen,
med vilken den även i avseende å ordalydelsen i allmänhet
överensstämmer.

V Kap.

Om kommunal progressivskatt

45-48 §§.

Taxeringen till kommunal progressivskatt grundar sig helt å taxeringen
till inkomst- och förmögenhetsskatt. Någon närmare motivering

Kuvgl. Maj:ts proposition Nr 191. 5*9

för stadgaudena i detta kap. ur rent lagteknisk synpunkt torde därför
ej vara erforderlig.

Beträffande frågan om skatteskalorna och därmed sammanhängande
spörsmål torde det tillåtas mig att hänvisa! till den statistiska utredningen.

VI Kap.

Gemensamma bestämmelser.

49 §.

Motsvarande bestämmelser återfinnas i 13 § bevillningsförordningen.
Beträffande den debiteringsprocent, efter vilken kommunalskatten vid
efter beskattning skall utgå, skilja sig Eiserman—von Wolekers och Lan- ^
déns förslag från varandra, i det att enligt det förra förslaget debiteringsproceuten
skall vara den, som gällt för det år, efterbeskattningen
avser, medan enligt det senare förslaget skatten skall uträknas etter
den procent, som gäller för det år, varunder efterbeskattningen sker.

Ehuru Eiserman—von Wolekers förslag torde hava de principiella
skälen för sig, har jag, beträffande de tre repartitionsskatterna, ansett
mig böra ansluta mig till Landéus utav kammarrätten av rent praktiska
skäl tillstyrkta förslag. I fråga om progressivskatten måste, på
grund av skattens egen natur, efterbeskattning ske med det belopp, som
undandragits genom det oriktiga förfarandet.

50 §.

Denna paragraf har sin motsvarighet i bevillningsförordningens
12 § 1 mom.

Med hänsyn till förändringarna i penningvärdet föreslås, att skattelindring
må kunna medgivas vid en behållning i boet intill 15,000
kronor i stället för såsom hittills 10,000 kronor.

I övrigt hava bestämmelserna erhållit en ändrad avfattning av
företrädesvis formell betydelse.

51-52 §§.

Skälen till dessa bestämmelser torde ej behöva särskilt angivas.

580

Kungl. Maj.ts proposition. Nr 191.

Övergångsbestämmelserna.

Lagen är avsedd att träda i kraft den 1 januari 1921.

Emellertid pakallas undantag i fråga om bl. a. dels äldre arrendeupplåtelser,
dels ock, i vissa fall, skogsbeskattningen.

Det förra undantaget motiveras därav, att vid redan ingångna
arrendeavtal de båda kontrahenternas ömsesidiga rättigheter och skyldigheter
bestämts med hänsyn tagen till, bland annat, den arrendator
författningsenligt åliggande skattskyldigheten. 1 den mån arrendeavtalet
efter lagens ikraftträdande blir förlängt, vare sig på grund av uttrycklig
överenskommelse eller till följd av underlåten uppsägning, skola de
nya bestämmelserna tillämpas.

Beträffande frågan om skogsbeskattningen betingas den föreslagna
undantagsbestämmelsen, vad angår upplåtna avverkningsrätter, därav,
att man i fråga om desamma tänkt sig ett bibehållande av skogsaccisen,
enär kommunerna annars skulle kunna förlora en d*jl av sina skatter.
Man tänke sig exempelvis det fall, att en jordägare upplåtit avverkningsrätt
för betydande belopp under år 1919. Avverkningen verkställes senare
och lämnar allenast en obetydlig vinst. Eftersom jordägarens vinst
under 1919 icke är kommunalt beskattningsbar, skulle kommunens skatt
under övergångstiden kunna reduceras till ett minimum. Samma kan
förhållandet bliva beträffande en del äldre avverkningsrättigheter, som
av vederbörande näringsidkare bokförts till höga värden. Det av de
sakkunniga granskade förslaget upptog den 1 mars 1920 såsom tidsgränsen
för de upplåtelser, varå äldre bestämmelser skulle tillämpas.
I det nu framlagda förslaget har vidtagits den ändring, att sagda tidsgräns
framflyttats till den 1 juli 1920, varjämte i fråga om avverkningar,
som eljest verkställas under år 1920, det synts lämpligast att
låta de hittillsvarande reglerna för beskattning gälla samt att alltså
underkasta avverkningen accis men ej inkomstbeskattning.

Kungl. Majis proposition Nr 191.

581

IX. Statistisk utredning.

Det material, som kommit till användning vid de statistiska utredningar,
vilka utförts för belysning av den praknska innebörden av föreliggande
förslag till omläggning av det kommunala beskattningsväseudet
och särskilt deras inverkan på de kommunala utdebiteringarnas liöjd
och skattebördans fördelning mellan olika grupper av skattskyldiga,
utgöres huvudsakligen av de taxeringslängder, som upprättats vid den
jämlikt förordningen den 1 juli 1918 inom vissa delar av riket verkställda
provtaxeringen för beräkning av kommunal skattskyldighet vid
tillämpning av bestämmelserna i de bägge då framlagda förslagen i
frågan ( let Eiserman—von Wolckerska och det Landénska). I kungörelse
den 14 augusti samma år meddelades närmare föreskrifter om provtaxermgens
utförande, varvid, bland annat, bestämdes de områden, som
skulle bliva föremål för taxering. Dessa områden äro, såsom jag redan
i annat sammanhang berört, följande med här nedan angivna folkmängd
vid 1918 års ingång, när uppgift därom stått att vinna:

av Stockholms stad: del av 4:e roten inom Kungsholms församling; av

Stockholms län: Lidingö köping (8,076 invånare) och Norrtälje
stad (4,719 invånare);

av Östergötlands län: Kuddby (1,122 invånare) och Simonstorps (895
invånare) socknar samt Åtvidabergs municipalsamhälle (3,184 invånare);

av Kdmar län: Kråksmåla (1,869 invånare) och Hossmo (582
invånare) socknar;

av Malmöhus län: Västra Kärrstorps (594 invånare), Norra Vrams
(1,429 invånare) och Kävlinge (2,391 invånare) socknar;

av Hallands län: Slättäkra (2,722 invånare) och Eolfstorps (1,109
invånare) socknar;

av Götebcgs och Bohus län: 7:e kvarteret och en del av 5:e
roten inom domkyrkoförsamlingen av Göteborgs stad;

Materia!.

582

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

av Skaraborgs län: Hällums (270 invånare) och Österplana (1,305
invånare) socknar samt Skara stad (6,167 invånare);

av Örebro län: Längbro socken (2,870 invånare) och Askersunds
landskommun (2,916 invånare);

av Gävleborgs län: Hamrånge (4,496 invånare) och Los (3,315
invånare) socknar; samt

av Västerbottens län: Nordmalings (8,563 invånare) och Åsele

(5,233 invånare) s -cknar.

Kuddby, Simonstorp, Hossmo, Västra Kärrstorp, Rolfstorp, Hällum
och Askersunds landskommun äro att betrakta såsom rena jordbrnkssocknar.
Även i Los och Åsele är jordbruket huvuduäring, dock med
skogsbruket såsom det för härskande. Till mera skogrika socknar höra
även Simonstorp, Kråksmåla, Askersunds landskommun, Hamrånge och
Nordmaling. Kävlinge socken består till största delen av municipalsamhället
med samma namn, och Slättåkra får sin huvudsakliga karaktär
av den därinom belägna delen av Oskarsströms municipalsamhälle. Till
mera rena industriorter å landsbygden höra även Åtvidabergs municipalsamhälle
och Österplana, varemot Kråksmåla, Norra Vram, Längbro
(förort till Örebro), Hamrånge och Nordmaling kunna anses intaga eu
mellanställning med jordbruk och andra näringar mera jämnstarkt företrädda.
Lidingö köping saknar ej heller industri, men är mest utmärkt
såsom boningsort för en mängd merendels högre taxerade personer med
sin förvärvsverksamhet förlagd till huvudstaden. De provtaxerade
delarna av Stockholm och Göteborg, vilka vid bearbetningen av provtaxeringslängderna
behandlats såsom fingerade kommuner, i det att
deras skattebebov antagits utgöra samma belopp per 100 kronor beräknad
inkomst som inom de församlingar, där de äro belägna, kunna
givetvis icke anses vara representativa för dessa städer. Allra minst är
detta fallet med Göteborg, vars undersökta del till och med kan betecknas
såsom abnorm, i det att den innefattar ett oproportionerligt
stort antal aktiebolag och andra större inkom stägare. Ensamt på aktiebolagen
faller ej mindre än 78 procent av den bevillningstaxerade inkomsten
av kapital och arbete. Beträffande Åtvidaberg bör slutligen
anmärkas, att detta här betraktats endast såsom municipalsamhälle och
icke tillika såsom del av Åtvids kommun.

Jämlikt nyssnämnda kungörelse den 14 augusti 1918 hava provtaxeringslängderna
underkastats erforderlig granskning inom finansdepartementet
samt därefter överlämnats till statistiska centralbyrån för
statistisk bearbetning i enlighet med därom meddelade särskilda föreskrifter.
Statistiska centralbyråns redogörelse för denua bearbetning,

583

Kung!. Maj:ts proposition Nr 191.

sammanfattad i 10 tabeller med därtill fogade förklaringar och anmärkningar,
avgavs den 13 juni 1919. Resultatet av bearbetningen, i den
mån det är av betydelse för det förslag, varom här närmast är fråga,
ävensom de övriga utredningar och förberedande undersökningar, som
verkställts för ytterligare belysning av skattereformen, särskilt i de
delar, som sakna motsvarighet i de Eiserman—von Wolckerska och Landénska
förslagen, t<>rde här till en början få omnämnas under vederbörande
skatterubriker, inuan redogörelse lämnas för skattereformens
verkningar för kommunerna och för de enskilda skattskyldiga. Inledningsvis
må därvid erinras, att provtaxeringen grundar sig på taxeringarna
till bevillning samt till inkomst- och förmögenhetsskatt år
1918, ävensom att de uppgifter, som i det följande meddelas om kommunernas
skattebehov och utdebitering per skattekrona, hänföra sig
till 1919 års utgifts- och inkomststater för både de borgerliga knmmunerna
och kyrkostämmorna.

A. Fastighetsskatten. ,

I efterföljande tabell 1 äro sammanställda taxeringsvärdena å de
fastigheter, som för närvarande äro underkastade kommunalskatt, och
de skatteobjekt, som skulle bliva föremål för fastighetsskatt) enligt
Eiserman—von Wolckers förslag och egendomsskatt enligt Lantdéns förslag.
Rörande orsakerna till de olikheter, som i tabelbm framträda
mellan de tre uppgiftsserierna, lämnar statistiska centralbyrån'' följande
förklaringar. ,

»I regeln hava de vid 1918 års allmänna omtaxering av fastigheterna
åsätta värdena blivit oförändrade införda i provtaxeringslängderna.
I Längbro och Askersunds landskommun synas dock vid provtaxeringen
mera genomgående omtaxeringar hava ägt riu-n, sär>kilt
beträffande jordbruksfastigheterna, och i Rimonstorp har genom höjning
av skogsvärdet jordbruksfastigheternas taxeringsvärde ökats med över

900,000 kronor. Här och var förekomma dock även i andra kommuner
mera enstaka dylika värdeökningar, ehuru merendels av ringa omfattning.
Å andra sidan har taxeringsvärdet å statens sk ''grsmark i Kråksmåla
vid taxeringen enligt Eiserman—von Wolckers förslag nedsatts med
321.200 kronor. Däremot synes den avsevärda höjningen (144,700
kronor) av värdet av jordbruksfastighet i Österplana, vilken höjning
motsvarar hela skogsvärdet enligt samma taxering, vara att tillskriva
något förbiseende vid längdens upprättande, så mycket mer som eljest

Fastighets värden.

584

Kungl. Maj:ta proposition Nr 191.

skoo-svärdet enligt Landén alltid bör vara och, såsom tabellen utvisar,
i allmänhet även alltid är högre än enligt Eiserman—von Wolcker. En
förklaring till förändringarna i taxeringsvärdena är även att söka däri,
att vid provtaxeringarna rätt ofta överflyttning skett från jordbruksfastighet
till annan fastighet, särskilt i Norrtälje, där ej mindre än 179
smärre j ordbruks hastig t eter med ett taxeringsvärde om 143,900 kronor
uu upptagits såsom mark till dåra befintliga som annan fastighet taxerade
åbyggnader.

Av långt större betydelse än de nu anförda skälen för avvikelser
från de nuvarande fastighetsvärdena är den utsträckta skattskyldighet,
som enligt de bägge förslagen införts för statens fastigheter. De härigenom
nytillkomna skatteobjekten representera, vad jordbruksfastigheterna
(skogen) angår, ett värde av i Los 3,378,900 kronor och i
Åsele ej mindre än 11,700,500 kronor samt i fråga om annan fastighet
i Göteborg (riksbankens) 849,000 kronor, i Skara (vattenfallsstyrelsens)

83.000 ikronor samt i Längbro (statens järnvägars huvudverkstad i Örebro)
6,200,000 kronor. 1 Nordmaling däremot har staten icke påförts
fastighetsskatt och egendomsskatt för kronoparker med ett nuvarande
taxeringsvärde om 100,0o0 kronor, men väl inkomstskatt enligt Landéns
förslag-''

Beträffande kommunernas egna bevillningsskyldiga fastigheter,
som, därest de t. ex. tillhöra den borgerliga kommunen, redan nu få
anses vara skattskyldiga till församlingen, förfares för närvarande något
olika i a.vseende på kommunalutskyldernas påförande, åtminstone så till
vida, atij i de uppgifter, som pläga meddelas av de kommunala myndigheten
ja om den beräknade inkomst, varå kommunalutskylder utdebiteras,
ddssa fastigheter stundom äro medräknade, stundom åter icke.
Detsamma synes även vara fallet i taxeriugslängderna enligt Eiserman—
von Wolokers förslag. I längderna för Stockholm enligt nämnda förslag
har emellertid taxeringsvärdet å ifrågavarande fastigheter genom
åsättande av markvärde ökats med 510,000 kronor, medan åbyggnaderna
upptagits till nuvarande värdet, 95,000 kronor. Enligt Landéns
förslag däremot skall kommun icke i något fall påföras skatt till sig
själv. Av denna anledning hava taxeringsvärdena enligt Landén minskats,
i jämförelse med de nuvarande förhållandena, för jordbruksfastighet i
Kuddby med (35,000 kroma- och i Skara med 99,200 kronor samt för
annan fastighet i Stockholm med 95,000 kronor, i Åtvidaberg med

22.000 kronor i Skara med 630,500 kronor, i Nordmaling med 20,000
kronor och i Åsele med 8,000 kronor.

Bland Övriga orsaker till olikheter de bägge förslagen emellan i

585

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

avseende på fastigheternas taxeringsvärden må anföras, att enligt Eiserrnan—von
Wolrkers förslag från annan fastighet uteslutits dels frälseräntor
till värde av 8,500 kronor i Kuddby, 4/JOO kronor i Slättåkra och 57,900
kronor i Rollstorp, dels vissa boställen Å andra sidan hava enligt
Landéns förslag såsom nya skatteobjekt tillkommit bevillningsfria fastigheter
i Stockholm om 4,358,000 kronor (tomtmark till karolinska institutet
och serafimerlasarettet), i Skara om vid pass 250,000 kronor o. s. v.
De Landénska taxeringsvärdena hava ytterligare ökats med järnvägars
driftsbyggnader till värde av 130,000 kronor i Lidingö köping, 51,500
kronor i Norrtälje, 14,000 kronor i Kuddby, 51,000 kronor i Åtvidaberg,
omkring 50.000 kronor i Kraksmåla, £5,60o kronor i Norra Vram
och 168,000 kronor i Skara. Däremot har enligt samma förslag åtskillig
egendom, som nu är att hänföra till fast egendom, överflyttats till
lös egendom, såsom omkring 500,000 kronor i Åtvidaberg, 28,000 kroma:
i Kråksmåla, 67,000 kronor i Norra Vram, 234,800 kronor i Skara,
omkring 3,300,000 kronor i Längbro (varav 3,2*''0,000 kronor vid statens
järnvägars huvudverkstad), omkring 90,000 kronor i Askersunds
landskommun, 670,000 kronor i Hamrånge och 36,000 kronor i Åsele.
Någon som helst betydelse för den kommunala skattebördans fördelning
hava emellertid icke dessa överflyttningar.»

För bestämmande av repartitionstalet för annan fastighet än jordbruksfastighet
har en undersökning verkställts angående förhållandet
mellan inkomsten av dylik fastighet och motsvarande taxeringsvärde.
Vid undersökningen, som stöder sig på de Eiserman—von Woickerska
taxeringslängderna, hava uteslutits dels sådana fastigheter, som använts
i rörelse eller yrke, enär deras avkastning icke taxerats såsom inkomst
av fastighet, dels ock sådana fastigheter, vilkas ägare icke
blivit taxerade till avkastningsskatt. De erhållna relationstalen äro
följande:

.tu asiningen
av annan
fastighet än
joidbruksfastighet.

Stockholms stad (del),.. 4.5 procent

Lidingö köping ............ 2.2 »

Norrtälje stad ............... 3.7 »

Kuddby ......................... 3.3 »

Simon^torp ..................... 4.9 »

Åtvidabergs municipal samhälle

..................... 2.0 »

Kråksmåla....................... 2.9 »

Hossmo ........................... 3 9 »

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1

Västra Kärrstorp ......... 5.9 procent

Norra Vram .................. 2.6 »

Kävlinge ...................... 4.0 »

Slättåkra ....................... l.o »

Rolfstorp ....................... 8.0 »

Göteborgs stad (del) ... 5.1 »

Ilällum............................. 5.8 »

Österplana ..................... 7.0 »

Skara stad ..................... 3.8 »

sand. 158 höft. (Nr 191.) 74

Jordbrukets

inventarier.

586 Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

Längbro.......................... 4.0 procent Los.................................... 1.7 procent,

Askersunds landskom- Nordmaling..................... 5.0 »

mim.............................. 3.7 » Åsele............................... 1.3 s>

Hamrånge 1.0 » Inalles ^3.3 procent

Enligt Eiserman—von Wolckers förslag till avkastningsskatt får
ränta å i fastighet intecknad skuld icke avdragas vid avkastningens
taxering. Därest nu finge antagas, att den intecknade gälden på de
bär ovan medtagna fastigheterna vore ungelär densamma som inom
rikets städer överhuvud, eller omkring 60 procent av fastighetsvärdet,
skulle alltså fastigheternas nettoavkastning i allmänhet bliva liten eller
ingen. Detta kan delvis bero därpå, att uppgifterna om avkastningen
avse år 1917, under vilket År de ökade kostnaderna för husens underhåll
och för skuldräntor måhända ännu icke hunnit uppvägas av hyresstegringen.
Dessutom vill det av taxeringslängderna synas, som om
åtminstone i en del fall avdrag för skuldräntor blivit gjorda redan vid
taxering av husens avkastning. Men i alla händelser torde av undersökningen
få anses framgå, att nettoavkastningen av de fastigheter, varom
här är fråga, under år 1917 i genomsnitt stannat vid en anmärkningsvärt
låg procent.

Enligt förslaget skall näriugsskatt icke erläggas för jordbruksnäringen
utan ersättas av en förhöjning av repartitionstalet för fastighets
jordbruksvärde. För bestämmande av denna förhöjning har det
varit nödvändigt att vinna kännedom om förhållandet mellan fastigheters
inventarievärde och jordbruksvärde. I lantbruksstyrelsens meddelanden
för År 1917 finnas offentliggjorda eu del räkenskapsresultat från svenska
jordbruk för bokföringsåret 1915—1916. Dessa utvisa, att drifts kapitalet
i medeltal för samtliga redovisade egendomar då utgjorde omkring 29
procent av fastighetskapitalet, med någon tendens till minskning jämsides
med att arealen av den odlade jorden ökas. För ytterligare belysning
av denna fråga har eu undersökning verkställts på grundval av
provtaxering-längderna. Undersökningen omfattar 2,469 fastigheter med
ett sammanlagt jordbruksvärde om 25,342,490 kronor och ett inventarievärde
om 15,927,200 kronor.

Uppgifterna om fastigheternas jordbruksvärden hava hämtats ur
taxeringslängderna enligt det Landénska förslaget, och som inventarievärden
hava använts de uppskattade värdena A lös egendom enligt samma
förslag. Då emellertid Landén, i motsats till Eiserman—vun Wolcker,
under jordbruksvärde icke inbegriper värdet av skogsmarken, måste de

587

Kungi. Maj.ts proposition Nr 191.

erhållna relationstalen ställa sig något högre, än om undersökningen
kunnat grundas på de Eisermau—von Wolckerska jordbruksvärdena och
däremot svarande inveutarievärden. Särskilt gäller detta sådana kommuner,
där skogsmarken är av större omfattning. Vidare är att märka,
att värdet av lös egendom skolat upptagas i de Landénska taxeririgslängderna
endast om det uppgått till minst 1,500 kronor. Härav följer,
att de fastigheter med lägre jordbruksvärde, som kommit att ingå i undersökningen,
endast äro sådana med jämförelsevis högt inveutarievärde,
varför relationstalen för dessa mindre fastigheter måste redan på grund
av materialets beskaffenhet bliva väsentligt högre än för de större fastigheterna.

Vid undersökningen hava medtagits endast sådana fall, då, såvitt
av taxeringslängderna framgått, full motsvarighet mellan inventarievärdet
och jordbruksvärdet förelegat. De till en jordbruksfastighet hörande
inventarierna äro emellertid icke alltid uteslutande bundna vid den del
av densamma, som vid taxeringen enligt det Landénska förslaget åsatts
jordbruksvärde. Exempelvis torde behovet av dragare i mera skogrika
trakter betingas även av skogsbeståndet och understundom, såsom i
vissa delar av Norrland, av tillfällen 111 skogskörslor för annans räkning.
Relationstalen kunna därför förväntas ställa sig jämförelsevis höga
i skogssocknarna. Andra omständigheter, som kunna vara ägnade att
åstadkomma olikheter beträffande förhållandet mellan inventarievärde
och jordbruksvärde dels olika kommuner emellan, dels för jordegendomar
inom olika storleksgrupper och dels mellan enstaka egendomar
inom samma ort och av ungefär samma storlek, äro ojämnheter i uppskattningen
av jordbruksvärdena och inventarievärdena, jordens olika
beskaffenhet och användning, olika brukningssätt o. s. v.

Undersökningens slutresultat äro återgivna i tabell 2. Åtskilliga
av de där meddelade relationstalen grunda sig emellertid på ett mycket
litet antal, till och med endast enstaka, observationer och kunna därför
icke tillmätas någon större beviskraft. Vad särskilt angår de uträknade
genomsnittstalen för samtliga kommuner, kunna dessa, helst
som de norrländska fastigheterna äro de till antalet dominerande, ingalunda
göra anspråk på att uttrycka förhållandena i allmänhet inom
riket. I ögonen fallande är i alla händelser, hurusom inventarievärdets
relativa betydelse nästan utan undantag oavbrutet sjunker, i den mån
jordbruksvärdet ökas. Och denna företeelse kan i stort seit sägas återspeglas
även i talen för de särskilda kommunerna, åtminstone när antalet
uppgifter icke är alltför ol eiydligt.

Emellertid äro här, såsom förut anmärkts, alla fastigheter med

588

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 191.

inventarievärde under 1,500 kronor uteslutna. En föreställning om vad
detta innebär kan vinnas beträffande två av de undersökta kommunerna,
nämligen Slättåkra och Rolfstorp, för vilka värdena å lös egendom finnas
i provtaxeringslängderna angivna även till mindre '' belopp än 1,500
kronor. Medräknas även dessa värden och de mot dem svarande jordbruksvärdena,
sjunker relationstalen för Slättåkra inom lägsta jordbruksvärdegruppen
(högst 2,500 kronor) från 61.6 till 36.1 procent, för andra
gruppen (2,600—5,000 kronor) från 55.0 till 40.8 procent, för tredje
gruppen (5,100—10,000 kronor) från 39.6 till 35.7 procent och för kommunen
i dess helhet från 38.6 till 35.1 procent. För Rollstorp skulle
de nya relationstalen bliva respektive 27.8, 27.9, 29.3 samt (för hela
kommunen) 28.0 procent.

Men även om alltså de i tabellen meddelade relationstalen för de
lägsta jordvärdegrupperna skulle böra vidkännas en reduktion med hänsyn
till i undersökningen ej ingående inventarievärden under 1,500
kronor, torde i alla händelser denna nedsättning över huvud taget icke
kunna bliva så betydande, att ej det nj^ss påvisade avtagandet av det
relativa inventarievärdet jämsides med jordbruksvärdets stegring fortfarande
skulle äga rum, om ock i mindre utpräglad grad. En för alla
egendomar, oavsett deras storlek, lika förhöjning av repartitionstalet för
jordbruksvärde kommer alltså att träffa de stora egendomarna i högre
grad än de mindre och de norrländska hemmanen i lägre grad än jordbruken
i södra och mellersta Sverige. Beträffande storleken av denna
förhöjning bör icke förbises, att de år 1918 förrättade uppskattningarna
av jordbrukets inventarier icke torde kunnat undgå att påverkas av de
då rådande abnormt höga kreatursprisen. De meddelade relationstalen
måste därför i sin ordning betecknas såsom icke fullt tillämpliga under
mera normala tidsförhållanden. Vad angår den stora skillnaden i relationstalen
mellan de skogrika och övriga kommuner, så är densamma,
såsom jag nyss antydde, delvis skenbar och beroende därpå, att man
måst räkna jordbruksvärdena efter uppskattning på grundval av Landéns
förslag. Enligt detta förslag skall ej ens skogsmarken inräknas i jordbruksvärdet.
Därest man, på sätt jag föreslagit, i jordbruksvärdet inräknar
skogsmarkens värde samt värdet av tillgång på skog till
husbehov, kommer detta att starkast göra sig gällande i fråga om skogsfastigheterna,
och de stora olikheterna mellan relationstalen utjämnas
något.

Kungl. Maj.ta proposition Nr 191.

581)

B. Näringsskatten.

Till vinnande av material för beräkning av näringsskattena verkningar
anbefalldes kommerskolleginm den 15 augusti 11)19 att för de
områden, som varit föremål för provtaxering, från näringsidkarna inhämta
och till finansdepartementet överlämna erforderliga uppgifter.
För underlättande av uppgifternas införskaffande upprättades av kommerskolleginm
förteckningar å personer eller firmor, som vid provtaxeringarna
blivit taxerade för inkomst av »rörelse eller yrke». Dessa förteckningar
upptogo inalles omkring 1.830 skattskyLliga. Efter verkställd
granskning med hänsyn till näringsskatteförslagets innebörd, varigenom
de uppgiftsskvldigas antal reducerades till 1,590, blevo förteckningarna
sedermera vid de för ändamålet upprättade uppgil''tsformulär<*ns
utsändande överlämnade till överståthållarämbetet och vederbörande
magistrater och landsfiskaler för att tiäna till ledning vid infordrandet
av uppgifterna, vilka skulle avse förhållandena år 1917 eller, om räkenskapsår
icke sammanfölle med kalenderår, det räkenskapsår, som gått
till ända närmast före den 1 mars 1918. De inkomna uppgifterna äro
till antalet omkring 1,170. Av de felande avse åtskilliga sådana uppgiftspliktiga,
vilka av uppgåftsinsamlarna angivits såsom avlidna, avflyttade
från orten, okända eller dylikt, varför några upplysningar icke
kunnat för di m erhållas.

Vad angår de inkomna uppgifternas beskaffenhet och användbarhet
för det avsedda ändamålet, är det helt naturligt, att vissa ofullständigheter
och oegentligheter icke kunnat undvikas. Minst gäller detta avkastningens
belopp, särskilt som den möjligheten alltid stått till buds
att komplettera och vid behov korrigera uppgifterna med ledning av
provtaxeringslängderna. Ej heller uppgifterna om arbetarantalet synas
över huvud giva anledning till anmärkning. Däremot hava de punkter
i uppgiftsformuläret, vilka ligga till grund för beräkning av förmögenheten,
understundum varit på ett mindre tillfredsställande sätt ifyllda,
och där ej uppgifterna kunnat fullständigas och beriktigas med stöd
av medsända balansräkningar, hava bristfälligheter i materialet ej kunnat
avlägsnas. Detta gäller visserligen icke så mycket de större näringsidkarna,
aktiebolag och dylika, vilka i fråga om näringsskatten spela
den största rollen, även om för dem svårigheter gjort sig gällande att
meddela de erforderliga uppgifterna, när bokföringen avsett rörelse
jämväl inom annan kommun än provtaxeringckommunen. Men i alla

Närinqsskatte kapitaUt.

590

Kung!. Maj:ts proposition Nr 191.

händelser måste de ur de inkomna uppgifterna beräknade skattepliktiga
förmögenheterna över huvud taget betecknas sås >m något för låga.
Efter verkställd granskning av uppgifterna har endast omkring hälften
befunnits böra medtagas vid undersökningen. De allra flesta av de
utsöndrade hava fallit för bestämmelsen, att skatteplikt inträder först
när näringsskattekapitalet överstiger 5,000 kronor.

Att även bland de till inkomst av rörelse och yrke taxerade, för
vilka några uppgifter icke erhållits, de allra flesta skola falla för nyss
anförda bestämmelse, är så mycket mera sannolikt, som det här mestadels
gäller de lägre taxerade. Att vid utredningen helt och hållet utesluta
dessa näringsidkare har emellertid icke ansetts lämpligt, enär
näringsskattekapitalet i sådant fall skulle bli\ a ännu mera för lågt. För
att komma verkliga förhållandena något närmare hava därför beträffande
dessa skattskyldiga meravkastningens kapitalvärden, beräknade med stöd
av taxeringarna enligt provtaxeringslängderna, medtagits i undersökningen.
Däremot har det ansetts allt för vanskligt att inlåta sig på ett
försök att för dessa skattskyldiga approximativt beräkna förmögenhet
och arbetarantal efter förhållandena bland de näringsidkare, för vilka
uppgifter inkommit. Antalet skattskyldiga, för vilka sålunda endast meravkastning
medtagits, uppgår inom alla de undersökta områdena till
omkring 19 procent av hela antalet skattskyldiga. Dessa ofullständiga
uppgifter förekomma emellertid i större omfattning endast i vissa kommuner.
Sålunda har utredningen beträffande Los måst nästan uteslutande
byggas på taxeriugslängderna, och även för Norrtälje, Skara och Hamråtige
uppgå de ur nämnda längder hämtade uppgifterna om avkastningen
till mer än 25 procent (i Norrtälje ända till 40 procent) av hela
den i undersökningen ingående avkastningen inom kommunen. För
övriga kommuner åter stannar motsvarande relationstal i allmänhet
under 5 procent.

Åven om det, enligt vad nu anförts, icke kan bestridas, att det
material, som kunnat åvägabringas för beräkning av näringsskattens
verkningar, lider av vissa brister, huvudsakligen bestående däri, att förmögenheten
och arbetarantalet äro för lågt upptagna, torde detsamma
icke dess mindre vara ägnat att för flertalet av de ifrågavarande områdena
möjliggöra en åtminstone ungefärlig föreställning om omfattningen
av det skattekapital, som genom den föreslagna skatten skulle
tillföras kommunerna. Upplysningar därom meddelas i tabell 3, som
dels angiver näringsskattekapitalets storlek under förutsättning, att
summan av den näringsskattepliktiga förmögenheten och meravkastningens
kapitalvärde upptages i näringsskattekapitalet till hela sitt belopp

591

Kungl. Maj-.ts proposition Nr 191.

utan reduktion till hälften för den del, som överstiger arbetarkapitalet,
och dels innehåller uppgifter om näringsskattekapitalet och dess olika
faktorer, därest dylik reduktion sker. Va) angår betydelsen av denna
reduktion, vdl jag framhålla, att med de högt avkastningssiffror, som
näringstöretagen utvisa för provtaxeringsåret, meravkastniugens kapitaliserade
värde en''igt det föreliggande mat-rialet är synnerligen högt.
Under normala förhållanden kommer därför reduktiousregelns tillämpning
icke att minska näringsskattekapitalet så starkt, som enligt tabellen sker.

C. Kommunala inkomstskatten.

I tabell 4 äro sammanställda uppskattningsvärdena av de inkomster
av olika slag, som nu äro underkastade kommunal beskattning — fastighetsinkomsten
därvid beräknad till 6 procent av jordbruksfastighets och 5
procent av annan fastighets taxeringsvärde — och de motsvarande
värden, som framkommit vid taxeringarna till avkastningsskatt enligt
Eiserman—von Wolckers förslag och till inkomstskatt enligt Landéns
förslag. I fråga om förändringarna i uppskattningsvärdena av inkomst
av fastighet anmärker statistiska centralbyrån: att enligt förstnämnda
förslag så gott som all inkomst av skogsbruk är undantagen från detta
slag av beskattning; att enligt bägge förslagen åtskilliga fastigheter,
för vilka fastighets- eller egendomsskatt skall erläggas, äro befriade
från skatt för avkastning eller inkomst; att inkomst av driftsby gg nåderike
kommer till uttryck här utan vid taxering till inkomst av rörelse;
samt att i en mängd fall någon inkomst av mindre fastigheter icke
blivit taxerad av den anledning, att den skattskyldiges sammanlagda
taxerade inkomst icke uppgått till de i vartdera förslaget fastställda
minima. Efter erinran, att av dessa och andra anledningar sammanställningen,
vid jämförelse med fastighetsvärdena i tabell 1, icke kan
giva uttryck för fastigheternas räntabilitet-, anför centralbyrån vidare:
»I ögonen fallande är i alla händelser dels den omständigheten, att
enligt bäuge förslagen jordbruksfastigheternas verkliga avkastning ingår
i taxeringen, dels ock de stora skiljaktigheter i de taxerade beloppen,
som göra sig gällande enligt de båda förslagen inbördes beträffande de
kommuner, där enligt tabell 1 skogsvärdet bär mera framträdande bet}rdelse,
ett förhållande, som emellertid enligt Eiserman—von Wolckers
förslag är avsett att motvägas av skogsaccisens bibehållande.»

Vad åter angår de senare koluinnerna i tabellen, vilka avse den
nuvarande taxeringen till inkomst av kapital och arbete, lämnar sta -

Uppskattade

inkomster.

592 Kungi. Maj:ts proposition Nr 191.

tistiska centralbyrån följande förklaringar till förändringarna i uppskattningsvärdena.

»Åven i fråga om de i tabellen meddelade uppgifterna om uppskattnings
värden a av olika slags inkomst av kapital och arbete måste olikheterna
i de taxeringsminima, som tiu gälla, och dem. som av Eisermanvon
Wolcker föreslås, hava till följd, att de taxerade beloppen förete
vissa skiljnktigheter enligt de tre serier av uppgifter, som tabellen innehåller.
Däremot vill det syn>s, s >m om den låga gränsen 400 kronor
enligt det Landénska förslaget icke föranlett upptagande av nya skattskyldiga
i den omfattning, som måhända kunnat förväntas. Till mera
anmärkningsvärt antal hava av denna anledning nytillkomna skattskyldiga
påträffats endast i Norra Vram (73 st.), Kävlinge (76 st.) och hängbro
(58 st.), de allra flesta med inkomst av tjänst. En ökning av den taxerade
inkomsten enligt bägge förslagen har även framkallats därav, att medan
för närvarande de skattefria beloppen avdragas endast från inkomsten
av kapital och arbete, dylika avdrag enligt förslagen skola ske från den
sammanlagda taxerade inkomsten av såväl fastighet som kapital och
arbete, vilken omständighet medför, att en hel mängd mindre inkomster
av kapital och arbete, som understiga det för närvarande i varje särskilt
fall medgivna skattefria beloppet, nu kommit att bliva föremål för taxering,
när den skattskyldige tillika har inkomst av fastighet.

Utan att bär kunna ingå på alla de mångskifrande faktorer, som
i övrigt ligga till grund för de av tabellen framgående förändringarna
i den taxerade inkomsten i dess helhet, och ännu mindre på en siffermässig
framställning av verkningarna i detta avseende av de särskilda
detaljerna i förslagen, vill centralbyrån framhålla, att de olika bestämmelserna
beträffande de avdrag, som må ske v d uppskattning av viss
inkomstkällas avkastning, mera märkbart göra sig gällande i fråga om
den taxerade inkomsten av rörelse, och i övrigt endast beröra ett par
av de förklaringsgrunder, som mera direkt framgått vid en jämförelse
mellan de tre taxeringlängderna. Den ena av dessa är den Eiserman—
von Wolckerska bestämmelsen om uppdelning av inkomst av tjänst
mellan verksamhetskommunen och bostadskommunen. I den provtaxerade
delen av Stockholm hava av denna anledning tillkommit 39 nya skattskyldiga
med en taxerad inkomst om vid pass 130,000 kronor (varav
en om 119,000 kronor), i Lidingö köping 258 (anställda vid aktiebolaget
Gasaccumtilator) om 70,000 kronor, i hängbro 653 om 140,0n0 kronor
o. s. v. A andra sidan har den taxerade inkomsten i Lidingö köping
minskats med över 1,000,000 kronor, s m kommit Stockholms stad till
godo, i Norra Vram med 26,000 kronor o. s. v. Ännu större och mera

593

Kung!.. Mnj:ts proposition Nr 191.

genomgående äro verkningarna av den Landénska bestämmelsen om
Skattskyldighet för inkomst av aktier och banklotter, såsom även sydligt
framgår av tabellen. Särskilt gör sig detta nya skatteobjekt gällande i
städer och industriorter. Att det oaktat hela den taxerade inkomsten i
Lidingö köping enligt Landéns förslag föga avviker från don nuvarande,
synes vara att tillskriva den omständigheten, att för en skattskyldig
inkomsten av rörelse blivit upptagen omkring 1,000,000 kronor för låg
på grund av en felsummering i de sammanställningar av uppgifterna i
deklarationen, som gjorts för provtaxeringen.

Av mera betydande omfattning än de nu berörda växlingarna i
totalbeloppen av den taxerade inkomsten äro de förändringar i uppskattningsvärdena
av de särskilda slagen av inkomst av kapital och arbete,
som betingas av eu överflyttning av taxeringsbelopp från en kategori
till en annan. Men då dessa förändringar icke hava någon som helst
inverkan på beskattningsföremålens storlek och skattens belopp, äro de
här av mindre intresse. Anmärkas må emellertid, att inkomsten av
»avkomstgivande rättigheter» och av »annan förvärvsverksamhet» enligt
Eiserman—von Wolckers förslag samt »tillfällig inkomst m. m.» enligt
Landéns förslag, vilka i tabellen blivit sammanförda under rubriken
»annan inkomst» och även innefatta några mindre nytillkomna skatteobjekt,
till sin huvudsakliga del äro utbrutna ur den nuvarande gruppen
»rörelse, yrke eller eljest», men enligt Eiserman—von Wolcker delvis även
ur gruppen »arbetsanställning, tjänst eller pension», i det att inkomst
av pension och dylikt av dem hänförts till avkomstgivande rättigheter,
vilket i tabellen särskilt framträder för Lidingö köping. I övrigt hava
vid provtaxeringarna även åtskilliga andra omflyttningar skett, utan att
dessa synas vara förorsakade av bestämmelser i de föreliggande lagförslagen,
särskilt mellan »arbetsanställning» och »rörelse», exempelvis i
Kuddby, men även eljest, i det att i Göteborg omkring 7* miljon
kronor inkomst av kapital överförts till inkomst av rörelse.»

Vid de följande beräkningarna hava de ändringar befunnits böra
göras i tabellens uppgifter, att 1,000,000 kronor tillagts inkomst av
rörelse i Lidingö köping enligt de Landénska taxeringslängderna samt
att i Kuddby 41,240 kronor överflyttats från inkomst av rörelse till
inkomst av arbetsanställning enligt de nuvarande taxeringarna.

Då enligt lagförslaget kommanditbolag skulle komma att taxeras
för den del av vinsten, som belöper på kommanditdeläi<arna, och således
i detta hänseende likställas med aktiebolag, har en utredning verkställts
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 saml. 11>8 käft. (Nr 191.) 75

Kommandit bolag.

594

Kungl. Maj.is proposition Nr 191.

angående kommanditbolagsbildningen i riket. De från länsstyrelserna
och magistraterna (stadsstyrelserna) i ämnet införskaffade uppgifterna
utvisa, att de i handelsregistren kvarstående kommanditbolagen voro
i september 1919 till antalet 137 med 662 kommanditdelägare, vilkas
utfästa insatser uppgingo till sammanlagt 21,564,623 kronor. Av dessa
bolag voro ej mindre än 77 med 17,743,210 kronor insatskapital, d. v. s.
82.3 procent av samtliga bolags kapital, registrerade i Stockholms stad,
och även i övrigt voro bolagens huvudkontor mestadels förlagda till de
större städerna. Av hela insatskapitalet fäller nära 45 procent på bankirbolag,
vilka emellertid, jämlikt lagen den 26 juni 1918, torde komma
att till största delen upphöra med sin verksamhet eller ombildas till
aktiebolag före ingången av år 1921. Utredningen har vidare ådagalagt,
att i handelsregistren kvarstå en hel del bolag, vilka redan upplösts,
ehuru författningsenliga anmälningar därom icke blivit gjorda.
Det redovisade antalet kommanditbolag är alltså för högt. Anmärkas
bör emellertid, att det av utredningen framgått, hurusom kommanditbolagsbildningen
under de senaste åren varit jämförelsevis livlig.

Ko# per åt iva
föreningar.

Med stöd av från kooperativa förbundet och svenska lantmännens
riksförbund inhämtade uppgifter har vidare undersökts, huru eu omläggning
av kooperationens beskattning i enlighet med de grunder, som
föreslogos i proposition (nr 222) till 1919 års lagtima riksdag, komme
att verka. De från kooperativa förbundet inkomna uppgifterna avse 654
föreningar, av vilka 217 sälja endast till medlemmarna och 437 även
till utomstående. Från riksförbundet hava meddelats uppgifter om förbundet
självt och om de till detsamma anslutna centralföreningarna (17
st.), varemot hithörande lokalföreningar (till antalet omkring 1,300)
enligt erhållen upplysning icke hava sin verksamhet så anordnad, att
någon utdelning till medlemmarna i förhållande till gjorda köp ifrågakommer.
Såväl riksförbundet som dess centralföreningar kunna hava
även andra kunder än medlemmarna. Uppgifterna hänföra sig till de
bokförda vinsterna för år 1918 eller angränsande räkenskapsår.

De inkomna uppgifterna möjliggöra ej eu direkt beräkning av reformens
inverkan på det kommunala skattetrycket.

Då det emellertid för frågans bedömande är av intresse huru verkningarna
av omläggningen skulle te sig i fråga om statsbeskattningen,
må i detta avseende meddelas följande. Beträffande de kooperativa
företag, som undersökningen omfattat, skulle den statliga inkomst- och
förmögenhetsskattens grundbelopp enligt nu gällande progressionsbe -

595

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

stämmelser minskas med 28,117 kronor för sådana till kooperativa förbundet
anslutna föreningar, som sälja endast till medlemmarna, med
50,865 kronor för dylika föreningar, som sälja även till utomstående,
samt med 4,444 kronor för ovannämnda föreningar inom jordbrukskooperationen,
eller inalles med 83,426 kronor. Denna skatteminskning
motväges emellertid delvis av att åtnjuten vinstutdelning å insatserna
skulle bliva beskattningsbar, v äril ver dock någon beräkning ej kunnat
utföras.

Vid sådant förhållande torde de i avseende å kommunalbeskattningen
föreslagna nya bestämmelsernas inverkan å kommunernas ekonomi
i allmänhet, bliva ganska obetydlig, helst som de större kooperativa
företagen merendels äro förlagda till kommuner med ett rikligare
antal skattekronor.

Innan redogörelse lämnas för, huru de uppskattade inkomsterna
genom medgivna skattefria avdrag förändras till beskattningsbara inkomster,
torde få omnämnas ett par specialundersökningar i fråga om
vissa detaljer i nämnda avdrag.

Den ena avser den föreslagna rätten till avdrag i olika hänseenden
av inalles högst 400 kronor från inkomst, som åtnjutes av gift kvinna.
Hustrur, taxerade för inkomst av rörelse eller arbetsanställning, förekomma
enligt de Landénska taxeringslängderna nästan uteslutande i
städerna och industrisamhällena och i sä ringa omfattning, att de
ifrågasatta avdragen, åtminstone inom provtaxeringsområdena, icke från
utdebiteringens synpunkt behöva väcka några betänkligheter.

Den andra undersökningen gäller innebörden och verkningarna
av ifrågasatt begränsning av avdragsrätten därhän, att det beskattningsbara
beloppet icke må understiga 5 % av den taxerade förmögenheten.
Utredningen har av brist på tillgång till deklarationerna icke kunnat
grundas på de deklarerade förmögenheterna utan på de uppgifter om
förmögenhet, som meddelas i de Landénska taxeringslängderna. I dessa
förmögenheter är emellertid icke inräknat värdet av aktier och banklotter,
men då det mera sällan torde förekomma, att en ägare av aktier
eller banklotter icke tillika innehar annan förmögenhet, särskilt penningar
innestående i bank, synes det icke finnas anledning befara, att antalet
förmögenhetsinnehavare enligt de Landénska längderna är nämnvärt lägre
än enligt deklarationerna för den statliga inkomst- och förmögenhets -

Gift kvmna-x
inkomst.

Ai drag s begravning

med hänsyn
till förmögen
het.

tilcattegräns.

596 Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 191.

skatten. Uppenbart är dock, att förmögenhetsbeloppen enligt de nämnda
längderna är lägre än enligt deklarationerna. Då emellertid antalet
aktieägare bland de enskilda skattskyldiga, varom bär är fråga, är
mycket ringa i jämförelse med antalet fastighetsägare och innehavare av
förmögenhet av annat slag, torde det icke heller i fråga om avdragsbeloppen
behöva befaras, att ej en på de Landenska langderna
grundad utredning skall komma verkliga förhållandena mycket nära.
Antalet förmögenhetsinnehavare, i den betydelse ordet här tagits, uppgår
bland skattskyldiga med behållen inkomst om minst 500 kronor
enligt de Landénska provtaxeringslängderna till 4,369. Av dessa skulle,
vid tillämpning av det här nedan såsom litt. B. betecknade avdragssy
stena et, endast 1,623 eller 37.1 % beröras av den ifrågasatta inskränkningen
i avdragsrätten, medan återstående 62.9 % fortfarande skulle
komma i åtnjutande av fullt avdrag på grund därav, att deras behållna
inkomst av fastighet och kapital eller av annan inkomstkälla även efter
nedsättning med 5 % av förmögenheten överstiger det skattefria av draget.

Det bör dock anmärkas, att någon hänsyn här ej kunnat tagas
till de undantag, som skulle göras för åldringar, sjuklingar o. d.
Endast i några kommuner med ett jämförelsevis stort antal fastighetsägare
synes minskningen i utdebiteringen per skattekrona uppgå till
mera anmärkningsvärt belopp, såsom i Kuddby 37 öre, i Rollstorp 25
öre, i Hossmo 22 öre, i Ivra k smala 15 öre o. s. v. Ihågkommas oör
emellertid, att man här räknat endast med de för normala tider avsedda
avdragsbestämmelser, som kommunalskattelagen upptager. Därest dessa
avdrag — i likhet med vad som för innevarande år äger rum pa statsbeskattningens
del -— höjas med 50 X, blir den skillnad i utdebiteringen,
som genom nu ifrågasatt begränsning av avdragsrätten åstadkommes
för nu nämnda socknar, inemot den dubbla. Här bör erinras,
att nu berörda bestämmelse dock aldrig verkar så, att någon får skatta
för mer än sin inkomst.

I sammanhang härmed torde även få beröras de undersökningar,
som utförts rörande storleken av den behållna inkomst, vid vilken skatteplikt
skall inträda för i kommunen mantalsskrivna svenska medborgare,
alldenstund denna skatteskyldighetsgräns inverkan på skattetrycket i
sin ordning är nära beroende av de skattefria avdragens höjd. Utredningarna,
som likaledes grundats på de Landénska taxeringslängderna
under tillämpning av avdragssystemet B, hava givit till resultat, att
gränsens höjning från 400 till 500 kronor är utan all betydelse, och

597

Kungl. Maj-.ts proposition Nr 191.

utt en höjning till 600 kronor skulle förorsaka en ökning av utdebiteringen
med endast ett eller annat öre per skattekrona.

Vad sedan angår de allmänna skattefria avdragen, innehåller tabell
!> eu sammanställning av dessa avdrags procentiska förhållande till oe
uppskattade inkomsterna dels enligt år 1918 gällande bestämmelser (såväl
i bevillningsförordningen som i särskild författning angående provisorisk
skattelindring), dels enligt de Eiserman—von Wolckerska och de Lan
danska förslagen, dels slutligen enligt vissa andra avdragssystem, som
tillämpats på de Landénska taxeringslängderna. Nämnda avdragssystems
innebörd är följande:

system A = avdragen enligt lagförslagets 42 § 2 mom. a), första
stycket;

system B — avdragen enligt lagförslagets 42 § 2 mom. a), bägge
styckena;

system C = dubbelt så stora avdrag som enligt system A;

system D = dubbelt så stora avdrag som enligt system B (= statsskatteavdragen).

Såsom sista jämförelseled är i tabellen införd den modifikation
av system B med hänsyn till förmögenhet, som förut berörts. Detta
modifierade system B överensstämmer med det i lagförslaget framlagda
avdragssystemet. Att vid beräkningarna icke kunnat beaktas de ytterligare
avdrag, som endast under vissa omständigheter må medgivas,
är uppenbart.

Nyssnämnda fyra avdragssystem ansluta sig till de nya grunder för
avdrag vid taxering till inkomst- och förmögenhetsskatt, som skola
tillämpas från och med år 1920 och vilka innefatta dels ortsavdrag och
dels familjeavdrag. Det har då till en början gällt att söka gruppera
provtaxeringskommunerna efter levnadskostnadernas höjd. Då den indelning
av samtliga orter i riket uti dyrortsgrupper, som skall verkställas
för de närmaste fem åren, ännu icke var avslutad vid tiden för
dessa utredningars påbörjande, har gruppindelningen måst ske med ledning
av de indextal, som ligga till grund för det förslag till dyrortsgruppering,
vilket finnes intaget i Sociala meddelanden för år 191 <.
Detta förslag upptager emellertid 7 grupper, medan skatteförordningen
räknar med endast^, och eu ändring av gruppernas omfattning har
därför nödvändiggjorts. Huru denna verkställts och huru provtaxeringsområdena
därigenom kommit att fördelas efter levnadskostnadernas höjd,
framgår av följande förteckning:

Skatte'',ria
avdrag.

598

Kungl. Maj.ts proposition Nr 191.

grupp 1 (indextal 950 och därunder = minst 5 procent under riksmedeltalet):
Kråksmåla, Hossmo, Västra Kärrstorp, Norra Vram, Slättåkra,
österplana, Askersunds landskommun och Åsele;

grupp II (indextal 951—1,050 = mindre än 5 procent under men
högst 5 procent över riksmedeltalet): Kuddby, Simonstorp, Kävlinge,
Rolfstorp, Hällum, Längbro, Hamrånge, Los och Nordmaling;

grupp III (indextal 1,051 —1,150 = över 5 men ej över 15 procent
över riksmedeltalet): Norrtälje stad, Åtvidabergs municipalsamhälle och
Skara stad;

grupp IV (indextal 1,151 —1,250 = över 15 men ej över 25 procent
över riksmedeltalet): Lidingö köping och Göteborgs stad; samt
grupp V (indextal över 1,250 = över 25 procent över riksmedeltalet):
Stockholms stad.

Förutom orts- och familjeavdragen ingå i tabelleu enligt de fyra
systemen, liksom enligt det Landénska förslaget, även avdrag för sådana
skuldräntor, vilka icke avdragits redan vid uppskattningen av viss
inkomstkällas avkastning. Detta förhållande ävensom den omständigheten,
att avdragen enligt alla förslagen och systemen få ske jämväl
från inkomst av fastighet, som för närvarande icke berättigar till avdrag,
måste, även vid oförändrade grunder för avdragens beräknande,
hava till följd en höjning av avdragsprocenten, därest icke de nytillkomna
inkomsterna äro särdeles avsevärda. Om nu dessutom de medgivna
avdragens belopp ökas, måste avdragsprocentens höjning bliva
ännu större. Därför ligga också, såsom tabellen utvisar, avdragsprocenterna
redan enligt det Eiserman—von Wolckerska förslaget i alla
kommuner ej obetydligt över de nu gällande, och i regeln är detta i
ännu högre grad fallet enligt det Landénska förslaget, vilket för Kuddby
uppvisar ett avdrag om mer än 55 procent. Endast Åsele med sitt
nya stora skatteobjekt, inkomst av skogsbruk, uppvisar en lägre avdragsprocent
enligt Landén än enligt Eiserman—von Wolcker. Verkningarna av
de nya avaragssystem, som tillämpats på de Landénska taxeringslängderna,
torde icke erfordra närmare förklaringar. Anmärkas må emellertid, att inskränkningen
med hänsyn till förmögenhet av avdragsrätten enligt
system B framträder i mera nämnvärd grad för de ovanberörda socknarna
Kuddby, Rolfstorp, Hossmo och Kråksmåla samt att avdragsprocenten
enligt detta modilierade system B nästan undantagslöst ligger
under samma tal enligt det Landénska förslaget men över det Eiserman
—von Wolckerska procenttalet. Växlingarna de olika kommunerna
emellan äro dock här, liksom vid övriga avdragssystem, mycket stora,
från 4.4 procent i Göteborg upp till 50.7 procent i Simonstorp. Här -

599

Kung!. Muj:ts proposition Nr 191.

till bidraga visserligen olikheter i fråga, om frekvensen av gifta och
barnantalet, fastigheternas skuldsättning och de skattskyldigas förmögenhetsförhållanden
i övrigt, men ännu mer dyrortsgruppsindelningen
och framför allt eu rikligare förekomst av stora inkomster, såsom aktiebolags
o. d. Av sistnämnda förhållande förklaras den abnormt låga
avdragsprocenten för Göteborg. Inom alla de undersökta områdena
tillsammantagna utgör avdragsprocenten för närvarande 8.0, men skulle
enligt det modifierade systemet B stiga till 19.4. Då emellertid Göteborgs
stad med sina låga relativa avdrag omfattar ej mindre än 30
procent av hela den taxerade inkomsten inom alla orterna, kunna anförda
tal icke giva eu riktig bild av förslagets verkningar i allmänhet
i fråga om dessa skattelindringar. Något närmare medeltalet för rikets
samtliga kommuner kommer man genom Göteborgs uteslutande. Om
så sker, blir avdragsprocenten i medeltal för närvarande 11.2 och enligt
förslaget 27.0.

Med hänsyn till den stora betydelse, som orts- och familjeavdragen
vid inkomstskattetaxeringarna komma att få för kommunernas skattekapital,
torde frågan om dessa avdrags verkningar böra belysas med
några exempel.

En jämförelse mellan avdragens storlek dels inom kommun i dyrortsgruppen
I och dels inom kommun i dyrortsgruppen V vid tillämpning,
å ena sidan, av bestämmelserna i 12 § bevillningsförordningen (utan
kristidsavdrag men med tillämpning av högsta medgivna lindring i
bevillning för dyrorter och familjeförsörjare) och, å andra sidan, av bestämmelserna
i förslaget till kommunalskattelag (utan någon kristidsförhöjning
av avdragen) giver vid handen följande resultat.

1) Avdragens storlek i kommun inom dyrortsgruppen I.

Taxerad inkomst	Ogift utan barn	Gift utan barn	Gift med 1 barn	Gift med 3 barn	Gift med 5 barn
	a) Enligt 12 § bevillningsförordningen.
800	kronor .....................	450	450	450	650	650
1,200	3) ....................	300	300	300	500	500
1,500	)) .....................	300	300	300	500	500
1,800	3» .....................	—	—	—	—	—
2,500	)> .....................	—	—	—	—	—
3,000	3) och däröver	—	—	—	—	—

600

Kungl. Maj.ts proposition Nr 191.

b) Enligt förslaget till kommunalskattelag.

800	kronor ..................	450	600	650	750	800
1,200	» ....................	450	600	750	950	1,050
1,500	» .....................	450	600	750	1,050	1,200
1,800	x .....................	450	600	750	1,050	1,350
2,500	» ....................	450	600	750	1,050	1,350
3,000	» och däröver	450	600	750	1,050	1,350

2) Avdragens storlek i kommun inom dyrortsgruppen V.

Taxerad inkomst

Ogift Gift Gift med
utan barn utan barn 1 barn

Gift med Gift med

3 barn 5 barn

a) Enligt 12 § bevillningsförordningen.

800	kronor .....................	650	650	650	650	650
1,200	7> ...................	500	500	500	500	500
1,500	K .....................	500	500	500	500	500
1,800	)> .....................	—	—	—	—	—
2,500	)'' .....................	—	—	—	—	—
3,000	t> och däröver	—	—	—	—	—

	b) Enligt förslaget	till kommunalskattelag.
800	kronor .....................	650	700	750	800	800
1,200	)> .....................	750	900	950	1,050	1,150
1,500	» .....................	750	900	1,050	1,200	1,300
1,800	» .....................	750	900	1,050	1,350	1,450
2,500	» .....................	750	900	1,050	1,350	1,650
3,000	» och däröver	750	900	1,050	1,350	1,650

Fastän det nya förslagets avdragsbestämmelser rätteligen icke
böra jämföras med de tillfälliga kri-tidsavdrag, som nu kunna ifrågakomma,
torde det dock vara av intresse att här jämväl angiva de avdrag,
som äga rum vid tillämpning av de i förordningen den 12 mars
1918 medgivna högsta avdrag vid sidan av de i bevillningsförordningens
12 § angivna normala avdrag om 450, respektive 300 kronor, med 200
kronors förhöjning för dyrortsgrupp V.

601

Kungl■ Maj:ts proposition Nr 191.

1) Avdragens storlek i kommun inom dyrortsgruppen / enligt bevillning
sförordningens 12 § och 1918 års förordning.

Taxerad inkomst	Ogift utan barn	Gift ulan barn	Gift med 1 barn	Gift med 3 barn
800	kronor ......	............... 450	450	537.50	677.50
1,200	» ......	............... 300	300	480	795
1,500	»	............... 300	300	480	840
1,800	»	—	—	270	810
2,500 3,000	»		_	125	375
« och	däröver —	—

Gift. med
5 barn

765

975

1,020

1,080

625

2) Avdragens storlek i kommun inom dyrortsgruppen V enligt bevillning
sförordning ens 12 § och 1918 års förordning.

Taxerad inkomst

Ogift Gift Gitt med

utan barn utan barn 1 barn

Gift med Gitt med
3 barn 5 barn

800 kronor..................... 650 650 687.50 747.50 785

1,200 » 500 5O0 640 885 1,025

1.500 » 500 500 650 950 1,100

1,800 » — — 270 810 1,080

2.500 » — — 125 375 625

3,000 » och däröver —

Emellertid måste härvid ihågkommas vad jag förut berört, eller
att de nyss återgivna siffrorna icke äro direkt järn förbara. Redogörelsen
för skattskyldigheten vid tillämpning av 1918 års förordning utgår
nämligen från högsta möjliga kristidsavdrag, under det att redogörelsen
för förslagets verkningar utgår från avdragens storlek vid normala förhållanden.
Därest man räknar med 50 procent kristidsförhöjning av de
enligt kommunalskattelagen medgivna avdrag blir förhållandet ett helt
annat.

Jag skall här nedan angiva hur många procent av den taxerade
inkomsten i förut återgivna fall, som är beskattningsbar dels enligt 1918
års bestämmelser och dels enligt förslaget till kommunalskattelag med
en kristidsförhöjning utav avdragen av 50 procent.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 158 höft. (Nr 191.)

602 Kungl. Maj.ts proposition Nr 191.''

1) Bet beskattning sbara beloppet i %'' av den taxerade inkomsten i
kommun inom dyrortsgruppen I.

			Ogift	Gift	Gift med Gift med	Gift med
Taxerad	inkomst utan barn	utan barn	1 barn	3 barn	5 barn
\			%	°/ /o	%	o/ 7o	%
	a)	Vid tillämpning	av bevillningsförordningens	12	§ och 1918
års förordning:					-
800	kronor ...............	43.7	43.7	32.8	15.3	4.4
1,200		* .....................	75	75	60	33.7	'' 18.7
1,500		»......................	80	80	68	44	32
1,800		»	100	100	85	55	40
2,500		» .....................	100	100	95	85	75
3,000		» och däröver	100	100	100	100	100
v : ''		Enligt förslaget	med 50 % kristidsförhöjning.
800	kronor .....................	21.9	12.5	3.1	—	—
1,200		» .....................	43.7	25	18.7	6.2	—
1,500		» ..................	55	40	25	15	5
1,800		» .....................	63.5	50	37.5	20.8	12.6
2,500		»	73	64	55	37	23
3,000		i> ....................	77.5	70	62.5	47.5	32.5
4,000		» .....................	83.1	77.5	71.9	60.6	49.4
5,000		y> .....................	86.5	82	77.5	68.5	59.5
6,000		» ................	88.7	85	81.2	73.7	66.2

2) Bet beskattningsbara beloppet i % av den taxerade inkomsten i
kommun inom dyrortsgruppen V.

Taxerad inkomst

Ogift Gift Gift med
utan barn utan barn 1 barn

Gift med Gift med

3 barn 5 barn

o/ o/ o/ o/ o/

/o /o /o /o /o

a) Vid tillämpning av bevillningsförordningens 12 § och 1918
års förordning.

800	kronor .....................	18.7	18.7	14.i	6.6	1.9
1,200	» .....................	58.3	58.3	46.7	26.2	14.6
1,500	.» ....................	66.7	66.7	56.7	36.7	26.7
1,800	» .....................	100	100	85	55	40
2,500	D .....................	100	100	95	85	75
3,000	» och däröver	100	100	100	100	100

800	b) Enligt kronor ...............	Kungl. Maj: ta proposition Nr 191. förslaget med 50 kristidsförh 3.1	öj ning.	603
1,200	»		18.7	12.5	6.2		—
1,500	»		25	20	15	5	—
1,800 2,500	»		37.5	25	20.s	12.5	4.2
y>		...... 55	46	37	23	17
3,000	))		62.5	55	47.5	32.5	22.5
4,000	»		... . 71.9	66.2	60.6	49.4	38.1
5,000	»		77.5	73	68.5	59.5	50.5
6,000	»		81.2	77.5	73.7	66.2	58.7
7,000	»		...... 83.9	80.7	77.5	71.1	64.6

Det bör tilläggas, att här räknats endast med den kommunala inkomstskatten,
icke med progressivskatten, vilken börjar för en ensamförsörjare
enligt det sista exemplet vid en taxerad inkomst av 5,250 kronor,
för gift skattskyldig med 3 barn vid en inkomst av 7,050 kronor o. s. v.

I). Progressivskatten.

De beräkningar över progressivskattens avkastning, vilkas resultat
framlägges i tabell 6, äro för aktiebolag i alla provtaxeringskomrnunerna
och för andra skattskyldiga än aktiebolag i Stockholm, Göteborg
och Slättåkra utförda med stöd av 1918 års taxeringar till inkomstoch
förmögenhetsskatt. För övriga skattskyldiga grunda sig beräkningarna
däremot på den bearbetning av motsvarande taxeringslängder
för år 1917, som verkställts inom statistiska centralbyrån. I bägge
fallen hava å de taxerade beloppen tillämpats de från och med år 1920
gällande skattefria avdragen.

Av den på andra skattskyldiga än aktiebolag och dylika belöpande
progressivskatten hava 75 procent och av aktiebolagens progressivskatt
10 procent antagits skola tillfalla kommunen själv och återstoden avsättas
för skatteutjämning.

Progressivskattens avkastning inom rikets samtliga kommuner
har med stöd av 1917 års taxeringar approximativt beräknats till

36.000. 000 kronor för andra än aktiebolag och dylika, till 20,000,000
kronor för aktiebolag och dylika (därvid har i viss mån hänsyn tagits därtill,
att inkomstprocenten icke kan förväntas bliva lika hög som enligt det föreliggande
materialet), eller inalles till 56,000,000 kronor. Därav skulle således

29.000. 000 kronor behållas inom kommunerna och 27,000,000 kronor avsättas
till skatteutjämning. Till jämförelse må nämnas, att de efter den be -

Progretmv skatten.

tteräknings crrutider.

604 Kungl. Majds proposition Nr 191.

räknade inkomsten utdebiterade kommunalutskylderna för år 1918 inom
rikets samtliga kommuner uppgingo till i runt tal 219,000,000 kronor.

Tab. 12 och 13 belysa progressivskattens tryck å enskilda skattskyldiga.

E. Verkningarna av skattereformen.

Det torde knappast behöva påpekas, att de beräkningar över
skatteförslagets verkningar, som här framläggas, icke göra anspråk på
att visa annat, än huru skattetrycket och skattefördelningen skulle hava
ställt sig, därest förslaget hade tillämpats vid tillgodoseendet av 1919
års skattebehov. Att de resultat, som här framträda för de olika kommunerna
och enskilda skattskyldiga, kunna te sig annorlunda under de
förändrade konjunktur- och andra förhållanden, som kunna vara rådande,
när reformen en gång skall definitivt tillämpas, är självfallet. Bland
annat torde de redan delvis ändrade grunderna för bevillningstaxeringen
icke undgå att därvid göra sig gällande. Utredningen kan alltså endast
avse att i stora drag åskådliggöra förslagets innebörd och riktningen
av dess verkningar. Under sådana förhållanden har det även ansetts
tillåtet att bortse från sådana mindre väsentliga detaljer, som befunnits
icke hava någon nämnvärd inverkan på utdebiteringarna och skattefördelningen.
I anslutning härtill hava beräkningarna grundats beträffande
fastighetsskatten på de Eiserman—von Wolckerska taxeringslängderna,
med iakttagande likväl att skattskyldigheten åligger ägaren,
och i fråga om inkomstskatten på de Landcnska taxeringslängderna,
dock med uteslutande av behållna inkomster under 500 kronor för i
kommunen mantalsskrivna svenska medborgare. Någon hänsyn har ickekunnat
tagas till eventuellt åtnjutna bidrag för beredande av skattelindring
åt kommunerna, ej heller till de förändringar, som reformen
kan medföra i fråga om restantiernas storlek.

För det skattekapital, som genom progressivskatten ställes till
kommunernas förfogande, är förut redogjort. Beräkningarna rörande
repartitionsskatterna äro utförda under tre alternativ, beroende på olika
repartitionstal för fastighetsskatten och näringsskatten, i det att en skattekrona
antagits motsvara följande procent av vederbörande taxeringsvärden,
respektive näringsskattekapitalet (med reduktion):

		Jordbruks-	Skogs-	Annat	Näringsskätte -
		värde.	värde.	värde.	kapital
A Item.	1 ....................	....................... 0.0 6	0.0 3	0.045	0.0 3
	II .....................	........................ 0.06	0.025	0.0 4	0.025
s	III	...................... O.04 fi	0.02	0.035	0.0 2

605

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

Vid don kommunala inkomstskatten kar eu skattekrona ansetts
motsvara 1 procent av den beskattningsbara inkomsten, beräknad enligt
det förut omnämnda modifierade avdragssystemet B.

Tabell 7 redogör för de i repartitionen deltagande skattekronornas
antal, sammanställt med antalet 100-tal kronor beräknad inkomst enligt
nu gällande kommunalbeskattning. Då sistnämnda skatt närmast motsvarar
den nya kommunala inkomstskatten, är eu jämförelse mellan
skattekronorna för dessa bägge skatter väl motiverad. De faktorer, som
därvid verka till förhöjning eller sänkning av skattekronorna, hava i
det föregående blivit mera utförligt omnämnda. I förstnämnda hänseende
komma huvudsakligen i fråga dels de nya skattekällor, som anvisats,
såsom inkomst av aktier och dylikt, dels ock i vad mån den beskattningsbara
inkomsten till den del den hänför sig till inkomst av fastighet
(inräknat inkomst av skogsbruk) överstiger 6 procent av jordbruksfastighets
och 5 procent av annan fastighets taxeringsvärde. Till sänkning avskattekronornas
antal åter bidraga dels fastighetsinkomsten, om den understiger
respektive G och 5 procent av fastighetsvärdet, dels förhöjning av
de skattefria avdragen å annan inkomst än av fastighet. Resultat av
dessa samverkande faktorer har, såsom tabellen utvisar, i allmänhet blivit
en sänkning av skattekronornas antal. Endast Göteborg med sina små
skattefria avdrag och stora inkomster av aktier samt Rolfstorp, Askersunds
landskommun och Åsele med sina för året deklarerade höga inkomster
av fastighet (merendels på grund av skogsavverkning) uppvisa
en mera avsevärd ökning av skattekronorna. Genom fastighetsskatten
och näringsskatten, av vilka den senare endast i städerna och industriorterna
spelar någon roll i jämförelse med den förra, ändras emellertid
förhållandet därhän, att så gott som alla orterna förete ett högre antal
skattekronor enligt alternativ I än för närvarande. Men Hamrånge samt ett
par städer och stadsliknande samhällen uppvisa fortfarande lägre antal,
huvudsakligen till följd av de skattefria avdragens ökning. Huru skattekronornas
antal sjunker jämsides med den nedsättning i repartitionen
för fastighet och näring, som karakteriserar alternativen II och III,
framgår närmare av tabellen. Eldigt förstnämnda alternativ skulle sänkning
i skattekronornas antal under det nuvarande inträda även i det
skogrika Los. Men trots ned sä ttningen i repartitions talet för skogsvårde
uppvisar skogssocknen Åsele till och med enligt alternativet 111 ända
till 60 procent högre antal skattekronor än nu, detta på grund av det
nya skatteobjektet kronoparkerna ävensom de höga inkomsterna av
skogsbruk.

Antal äkaticfcronor.

606

Skattcbchov
ävensom
utdebitering
per i kaf lekrona.

Skattens fördelning
på
skatte] öremål
m. m.

Kungl. Maj.ts proposition Nr 191.

Att skattekronornas antal enligt alternativet I i allmänhet
är högre än för närvarande, borde naturligtvis hava till följd en motsvarande
sänkning av utdebiteringen per skattekrona. Tvenne omständig-*
heter, gående i motsatta riktningar, komma dock härvid i betraktande.
Å ena sidan ökas beloppet av de skattemedel, som skola utdebiteras,
med den skogsaecis, som för närvarande står till vissa kommuners förfogande,
och, å andra sidan, minskas samma belopp genom den nyä
progressivskatten. Bland de 10 kommuner, som för täckande av 1919
års behov tagit i anspråk skogsaecis, finnas, såsom tabell 8 utvisar,
endast 3, nämligen Hossmo, Längbro och Nordmaling, där progressivskatten
fullt uppväger skogsaccisen och där således det skattebelopp,
som skall utdebiteras, blir lägre än för närvarande. Detsamma är även
förhållandet i de kommuner, som sakna skogsaecis, varemot i Åtvidabergs
municipalsamhälle, som likaledes saknar skogsaecis, men där ej
heller progressivskatt skall uttagas, skattebehovet förblir oförändrat.
Övriga 7 kommuner med skogsaecis få däremot genom skogsaccisens
avskaffande och trots den nya progressivskatten ett större skattebehov
att täckas genom utdebitering. I allmänhet är dock stegringen jämförelsevis
obetydlig med undantag för de tre kommuner, där eu mera
avsevärd del av skatteinkomsten utgöres av skogsaccisen, men där progressivskatten
spelar eu underordnad roll. Dessa kommuner äro Simonstorp,
där skogsaccisen motsvarar 25.3 procent av hela skattebehovet, Los
med 34.7 procent och Åsele med 10.4 procent. Detta liar även till följd, att
såväl i Simonstorp som ännu mera i Los utdebiteringen enligt alternativet
1 blir högre än för närvarande, varemot Åsele tack vare den förut berörda
starka stegringen i skattekronornas antal får sin utdebitering väsentligt
lindrad. Någon ökning i utdebiteringen enligt alternativ 1 inträder även
för Norrtälje. I övrigt medför vart och ett av alternativen en sänkning
av utdebiteringen per skattekrona i jämförelse med den nuvarande,
med nämnvärt undantag endast för Hamrånge enligt de båda sista alternativen.

Såsom slutresultat av skattereformens verkningar meddelas i tabell 9
eu sammanställning, utvisande de av kommunerna disponerade skattebeloppens
procentiska fördelning på olika beskattningsföremål och på de
särskilda slagen av skatter. 1 avseende på förstnämnda fördelning bör
anmärkas, att progressivskatten mest träffar de större inkomsterna och
framför allt näringarna, och att därför de skattelindringar och skatteförhöjningar,
som tabellen uppvisar för de olika beskattningsföremålen,
skulle i kommuner med jämförelsevis stor progressivskatt hava framträtt

607

Kutig!. Maj:ts proposition AV 191.

ännu tydligare, om även progressivskatten kunnat fördelab efter föremål.
För övrigt bär både den nuvarande kommunalskattens ecb
den kommunala inkomstskattens uppdelning etter skatteobjekt för flera
av kommunerna måst ske mera summariskt och är därför endast ungefärlig.
Tabellen torde det oaktat vara ägnad att i störa drag åskådliggöra
riktningen av reformens verkningar. Dessa kunna sammanfattas
sålunda: ökad skattskyldighet för de mera välsituerade fastighetsägarna,
för de större näringsföretagen och för de större inkomsttagarna, skatte.-lindring åter för de mindre näringsidkarna och för de löntagare, vilka
icke hava att erlägga progressivskatt till högre belopp, ävensom, åtminstone
i regel, för fastighetsägare med små nettoinkomster. Var sedan
gränsen går mellan större och mindre inkomster, är beroende av lokala
omständigheter. Tvenne avvikelser från anförda regel falla här i ögonen.
Den ena är ökningen i skattebördan för annan inkomst än av fastighet
och rörelse och minskningen för inkomst av rörelse i Göteborg; detta
förklaras till stor del av det nya skatteobjektet aktieinkomst. Den andra
avvikelsen är den ringa skatteliudringen för löntagare i Los, samtidigt.
med att fastigheterna fått sin skattebörda lättad; detta är att tillskriva
skogsaecisens avskaffande.

Av tabellen framgår vidare den störa betydelse, fastighetsskatten
har för åtskilliga av provtaxeringskommunerna. Ett avvarande av denna
skatt och i samband därmed av den merendels mindre betydande näringsskatten
måste därför, förutom en högre utdebitering per skattekrona än
enligt lagförslaget, hava till följd avsevärda förskjutningar i skattetryckets
fördelning till förmån för fastighetsägarna. Beräkningar, som utförts
med anledning av framkommet förslag om en skattereform i denna riktning,
äro återgivna i tabell 10. Utdebiteringen per skattekrona skulle i åtskilliga
kommuner bliva högre än för närvarande, och i de flesta av kommunerna
skulle fastigheterna t. o. in. få mindre skattebörda än nu.

Till ytterligare belysning av lagförslagets verkningar meddelas i
tabell 11 en del s. k. stickprov, utvisande huru skattebeloppen enligt de
tre alternativen ställa sig i jämförelse med den nuvarande skatten.
Inom varje kommun hava så vitt möjligt utvalts representanter för idkare
av mindre, medelstora och större jordbruk, med eller utan avsevärd
skogstillgång, för mindre löntagare med eller utan eget hem, för medelstora
och större löntagare, för mindre, medelstora och större hantverkare,
handlande och industriidkare samt för mindre och större husägare. Inom
dessa yrkesgrupper hava, där så kunnat ske, medtagits både skuldsatta

Verkningarna
av en beskattning
enbart
efter förmåga.

Förslagets
verkningar i
konkreta fall.

608

Kungl. Maj:t proposition Nr 191.

och skuldfria skattskyldiga samt kapitalister och personer Titan förmögenhet.
Tabellen torde icke erfordra närmare förklaringar, enär de
ökniogar och minskningar av skattebeloppen, som där framträda, böra
framgå såsom naturliga följder av vad förut anförts om förändringarna
i utdebiteringssatserna och orsakerna till höjning eller sänkning av
skattekronornas antal. Progressivskattens inverkan på skattebeloppen
belyses av tabellens sista kolumn. Denna skatt är här överallt beräknad
med stöd av 1918 års taxeringar till inkomst- och förmögenhetsskatt
men med tillämpning av de nya avdragsbestämmelserna.

Då det föreslagna skattesystemet även i det hänseendet är progressivt,
att de skattefria avdragen vid den kommunala inkomstskatten
föranleda en proportionsvis mindre skattebörda för de lägre taxerade än
för de högre inkomsterna, meddelas, för åskådliggörande av progressionernas
verkningar, i tabell 12 en sammanställning, utvisande, huru stor
del av den till kommunal inkomstskatt taxerade inkomsten progressivskatten
och inkomstskatten tillsammans utgöra vid inkomster av olika
storlek. Fastighetsskatt och näringsskatt förutsättas icke förekomma.
Beräkningarna äro i övrigt gjorda under antagande, att utdebiteringen
utgör 6 kronor per skattekrona samt att de skattskyldiga varken äga
förmögenhet eller hava inkomst i annan kommun. Vid beräkning av
progressivskatten hava inga andra avdrag för utskylder skett än för
progressivskatten och inkomstskatten.

Kung!. Maj:ts proposition Nr 191.

C»09

Tab. 1 Taxeringsvärdena å fast oeli läs e(feminin.

I — 1916 års taxeringsvärden å för närvarande koimnunalt beskattade fastigheter.

II — vid provtaxeringen uppskattade värden å fastigheter underkastade fastighetsskatt enligt

Eiserman—von Wolekers förslag.

III .:: vid provtaxeringen åsätta taxeringsvärden ti, egendom underkastad egendomsskatt enligt

Landéns förslag.

K o in in u n e r		Jordbruks- fastighet Kronor	1) it r a v: ''Tomt- och Skogsvård!! j indnstri-\| värde	Annan fastighet. Kronor	Därav markvärde	Lös; egendom Kronor
Stockholms stad Idel) ......	i				10 613 000
	I)	—	—	—	11 109 000	4 174 200	—
	in	—	—	—	14 876 000		14 031 900
Lidingö köping ..............	i	8 48ö 500			43 616 500		—
	n	8 486 500	—	7 751 500	43 868 000	12 886 000	—
	in	8 486 500	—	7 751 500	43 988 400		3 788 900
Norrtälje stad .................	i	671 700			6 094 600
	ii	494100	45 100	84 700	6 060 600	619 700	—
	in	493 700	45100	82 300	6 180 900		1 195 600
Kuddby .........................	i	3 417 100			193 700		—
	n	3 416 700	114 800	—	180 600	26 000	—
	in	3 382 100	599 300	—	211 700		1 383 100
Simonstorp ....................	i	2 827 200			280 600
	u	3 753 500	2 477 000	—	286 100	23 400
	in	3 728100	2 993 200	—	303 800		490 500
Åtvidabergs municipaisam	i	69 500			5 757 600		—
hälle M	ii	79 000	18 000	9 500	5 757 900	521 400	—
	in	79 000	35 500	9 500	5 242 400		2 009 400
Kråksmåla ...............	i	4 161 300			418 200		—
	n	3 819 900	2 146 400	—	420400	126 200	—
	in	4 142 100	3 321 300	—	436400		604 000
Mossmo.......................	i	1 081 700			189 000		—
	n	1 092 700	48100	—	204 500	33 600	—
	in	1 092 700	118 200	—	201 800		371 200
Västra Kärrstorp..............	i	2 209 200			103 600		—
	n	2 210 800	—	—	103 400	32 300	—
	in	2 210 800	—	—	103 900		793 900
Norra Vrain....................	i	2 015 400			648 000		—
	n	2 030 400	105 600	15 000	651100	32 900	—
	in	2 030 400	320 900	15 000	606 600	•	2 212 900
Kävlinge .......................	i	1 534 200			4 227 500		—
	ii	1 536 200	—	—	4 217 500	652 600	—
	in	l 536 200	—	—	4 217 500		2 069 600

J) Av jordbruksfastigheterna är här endast en del redovisad.

bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 158 höft. (Nr 191.) 77

6 LO

Katigt. *• proposition Kr- 191.

t alj. 1. (forts.,1. Taxeriugsvärdeua * last och lös egendom.

K o m in n n e r		Jordbruks- fastighet Kronor	Öar Skogsvärde	a v: Tomt- och j industri-; värde	Annan fastighet Kronor	Därav markvärde	Lös egendom Kronor
Slättakra ....................	. 1	1868 0001			2 755 900
	11	1 872 400!	637 3001 38 700	2 731 500	161 500	—
	IH	1 870 900i	799 500 38 700	2 736 400		2179 600
Ro list or j> ......................	I	1 883 100''	,		160100		_
	11	1 888 1001	46 500] 36 700	102 200	9 900
	111	1 888 100! i	157 500	37 200	160 100		435 8UO
Göteborgs stad (del) .......	1	v • — !	—	—	30 534 400		—
	11	i —	—	—	31 383 400	15 787 500	—
	III		—	—	31 383 400		4 672 300
Hällum .........................	. I	637 000!			160 000		_
	11	637 000:	—	—	160 000	1 000	_
	III	637 000	—	—	160 000		218 300
Osterplana ...................	I	726 400			856 800		■ _
	11	871 100:	144 700	—	857 300	18 000	_
	III	726 100	75 100	—	856 800		701 300
Skara stad ...................	. I	1 546 900;			10 300 200		_ ''
	11	1 669 8001	32 400	99 500	10430 900	1 182 000
	III	1 547 9001	139 700	82 000	9934 500		2 261 100
Längbro ......................	. I	; 2 385 6001			2 758 500		_ ■
	11	2 879 500i	64 900	168 900	9143 200	467 800	—
	in	; 2 891000;	412 000	173 700	5 742 900	5 238 100
Askersunds landskommun.	. 1	7 014 9001			195 800		_
	II	8 206 600	3 433 500		224000	46 100	__
	III	8199 8001	5 141 000	—	139 500		2 215 700
Hamrånge......................	I	5 569 500\|	• .		3 324 200		• _ ''
	II	6 116 7001	3 792 100	—	3 310 000''	133 600	—
	in	6 117 OOOj	5 011 200	—	2 616 600,		2 126 900
Los........ ,....................	. i	6 217 4001			317 600]		;_ • -
	ii	9 586 300!	6 139 550	2 000	305 000''	29 100	_
	in	9 585 400]	9 192 900	2 000	308 000!		734 100
Nordmaling ..................	i	9 741 3001			1 294 000,		1 _*
	n	9 815 600\|	3110 200	64 800	1 267 600]	93 550	_
	in	9 816 700!	4 777 500	61 300	1 274 200;		3 774 800
Asele.........................	. i	21 233 300]			644 300]		_ /• [
	n	as 014 300	26 934 7001	—	713 300	70 900	_ \|
	in	33 024 300!	30 793 900	—	653 700		3 081 6001

Kull,yl. ylro/xisition Nr -Wl.

*''•11

Tab. FiirbnlhunlH mellan inveiitnrievimle och jordbruksvärde.

lnvcniarievärdet i % liv jordbruksvärdet

Vid »‘it jordbruksvärde av:

	Hbpst 1 1500 j kronor	2 000 r> ooo kronor	6100—•j loooo ; kronor \|	10 100“ 15 000 kronor	15 100-*25 000 kronor	25100 50 000 kronor ''	50 100-100 000 kronor	Över 100 000 kronor	Inalles	uppgifter
Lidingö köping ...........	i -	50.o	29. sl	10. o	27.7	41.8!	35.0		532.2	15
Norrtälje stad...............			15.0	26.8	24a j 17.6	—		22.:	9
Kuddby .....................	81.5	80.0	60.2	57.8	48.7	47.2	48.7	50.6; 49.0	81
Simonstorp................	—	74.4	75.0 j	64.6	86.0! 50" 8	19.1	67.0	63
Kråksmåla .................	108. o	84.2	08.0;	45.1	554.4 558.2	—	—	62.3	127
Hossmo .....................	—	— •	55.2 j	43.1	35.1	47.1	43.6	—	42.7	17
Västra Kärrstorp .........	j. -	37.6	557.01	41.3	40. o	530.8,	539.0	39,1	•37.7	42
Norra Vram ...............	96.8	56.6	45.01	30.,8	554.6 j 26.1	552 .7	42.5	39.3	70
Kävlinge ...i.................	....	40.0	77.9]	46.7	42.4] 45.8''	550.3	28.7	37.1	27
Stättåkru.....................	61.6	55.0	559.6	.32.8	39,4 24.2	20. o	—	38.6	93
Rolfslorp...................	—	37.9	30.d\|	26.9	26.7	550.8,	23.4	26.1	28.4	85
Hällum........................	, - ;	35.6	552. Tf	558.3	552.9	554.9	35.5	532.2	533.1	18
Österplana ..................	78.S	79.3	66.7	61.7	80.8	71.0	—	—	72.0	35
Skara stad .................	755.6	73.6	54.91	47.3	755.9	52.8	35.3	_	55.5	98
hängbro .................»		60.0	55.41	59.7	40. S	48.2	44.1	553.2	41.3	50
Askersunds landskouim.	157.3	99.1	63.0''	60.1	15.8	■52. o''	50.6	73.0	69.6	238 i
Hamrånge .............	165.1	83.3	64.6	58.7	31.S	43.7!	26.6	—	66.6	140
	262.7	185.9	142.3		.	•	__	_	224,8	143
Nordraaling.................	104.6	102.4	89.2	74.0	67.4	—'' j	__	-	92.7	769
Åsele ........................	2-14.3	146. i	U4.c;	100.1	89.4	36.0 i		-	124.3	349
Inalles	162.8	103.4	79.2!	56.2	44.6	42.2!	40. o	45.7	62.8	2 469
Antal använda uppgifter	410	803	7.73	179	134	97	46	27	2 469	—

Kung!. Maj.-ts proposition Nr 191.

ni2

Tab. 8. Näringsskattekapitalet och dega olika (aktörer.

K o ni m u n e r	Utan reduktion		M e	d r e d u k	t i o n
Närings8kat te-kapital kronor	Antal skatt- skyldiga	Näringsskatte-pliktig för-mögenhet kronor	Meravkast-ningens kapi-talvärde kronor	Arbetar- kapital kronor	Närings- skattekapitat kronor
Stockholms stad (del) ...	27 443 200	28	16 037 645	7 023 015	4 520 000	18 158 300
Lidingö köping ............	36 586 400	54	19 831 993	14 751 722	2 248 000	20 366 000
Norrtälje stad...............	11 505 400	90	4 245 750	6 261 457	1 426 000	6 908 900
Kuddby .....................	57 900	1	35 123	16 772	8 000	32 900
Simonstorp..................	38 900	1	32 900	—	8 000	23 400
Åtvidabergs mun.-s.......	12 505 800	36	5 798 369	4 670 308	2 216 000	8 333100
Kråksmåla ..................	1 403 800	21	437 530	740 352	326 000	970 400
Hossmo .....................	30 000	1	31000	—	4 000	16 500
Västra Kärrstorp .........	9 200	2	6300	2332	6 000	3 30o
Norra Vram..’................	2 670 500	6	1139 124	1 131 466	430000	1 744 700
Kävlinge .....................	17 472 500	50	9 434 848	7 018 313	1 262 000i	9 860 100
Slättåkra.....................	9 212 600	7	2 039 682	5 785 322	1 422 000	6 005 000
Rolfstorp.....................	97 500	4	56 300	5 264	56 000	89 700
Göteborgs stad (del)......	253 265 900	157	90244 890	156 745 339	9 7 052 000	132 866 000
Hällum ......................	21200	2	6 500	740	24 000	20 600
Osterplana ..................	4 669 600	4	2 062 389	1954016	666 000	2 987 200
Skara stad ................	9 193 500	99	3 295 668	5027 323	1 346 000	5 640 600
Längbro .....................	3 612 500	14	935 665	2 207 536	536 000	2 296 500
Askersunds iandskomm.	187 500	3	14 194	174 360	14 0001	100 200
Hamrånere ..................	2 685 000	29	1 744 686	762 869	320 000	1582 000
Los ...........................	569900	15	93 590	488 982	40 000	273 400
Nordmaling.................	5 720 8001	38	4 406 663	815 206	682 000	3 439 500
Åsele ......................	889 300	20	347 118	529 724	102 ood	490 400

K mull. Majds proposition Nr 191.

bt:t

I nb. 4 De uppskattade linloppen liv inkomst av olika sia#.

I = beräknad inkomst, av fastighet och taxerad inkomst av kapital och arbete enligt 1918 års
bevillningstaxering, vara kommunalntskylder för närvarande utgå.

II = vid taxeringen till avkastningsskatt enligt Riserman—von Wolckers förslag uppskattad
avkastning.

Hl — vid taxeringen till kommunal inkomstskatt enligt Landéns förslag taxerad inkomst.

	] ~
	Av arbets- . , . 1 Av rörelse	Annan	Stimma
K o in in u n e r ^^ ‘ j Av kapital	anstallnine; b i in. in.	inkomst
			kronor

Stockholms stad idel) .......	. I 530 650 II 315170 III; 316 896
Lidingö köping ................	.. l\| 2 690 015 II! 893 910 III 832 617
Norrtälje stad........... ......	. i! 345 032 II 219 300 III 219 039
Kuddbv	L 214 709 II 192 922 III 204 913
Simonstorp...............	. Ii 183 462 II! 144 830 III 222 409
Åtvidabergs mnnicipalsam	I! 296 204
samhälle	II 110 108 IHi 10-1224
Kr&ksmåla.......................	II 270 588 11; 187 953 IIII 367 482
H osann»...........................	. Ii 74 352
	IL 113 734
	III; ■ 122 376
Västra Kärrstorp .............	. Il 137 734 11 165 970
	III 174 574
Norra Vram ...................	Ii 153 324 II 161310 Ulj 161329
1 Kävlinge.................	. 1 303 307 III 190 300 IIL 197 300

59 990	2 400920	1 965 750	—	4 957 310\|
60 250	2 484850	2 261 160	105 600	5 227 030\|
219 449	2 408 676	1 960 997	69 369	4 975 387 i
1 722 550	8 428 210	4 083 210	_	16 923 98ö\|
1 723 280	6 989 800	2 948 965	1 506 475	14 062 430;
3 213 049	8 388436	1 767 083	788 559	14 989 744.
111 870	1 907 480	1 871610	_	4 235 992
120 930	1 845 500	1 773 960	232 070	4 191 760
316 237	1 895 972	1 670 173	195 861	4 297 282
4 509	76 141	103 920	—	399 279
5226	92142	52 030	36 140	378 4601
10 055	117 511	29 311	32 460	394 2501 \|
5 740	271 110	2 400	_	462 712''
6 050	272 346	7 194	130	430 550
6 484	272 452	6 298	132	507 775
25 500	1 871110	1 235 270	—	3 428 084
50 172	1 845 152	1 241 928	61 730	3 309 090
140 443	1 847 149	1 232 910	60 304	3 385030,
24 088	231 954	262 866	_	789 496
26 630	214 431	251 936	29 140	710 090
31 554	234 950	236 007	27 654	897 647
9 838	76 629! 27 512	—	188 231*
9 299'' 73 607	18 220	12 230	227 090“
14 212	78 879	17 082	9 130	241 679
16 045	98 534	53 971	—	306 284
16 830	97 100	10 670	45 710	336 280
24 419	97 131	10 527	46 214	352865!
16 200	445 105	276 407	—	891 036
17 130	415 560	275 590	2 860	872 450
115 052	485 055\| 272 743	3 255	1 037 434
50 722	948 539	1 506 773	—	2809 341
50 370	914 930	1641 700	3 640	2 800 940
60 340	957 160	1619 810	4 010	2 838 620

Kungl. Maj:W preposition AV 191.

Tab 4- (fort».) De uppskattade beloppen av inkomst av olika slag

fil 4

Kommuner

. . .. Av'' arbets- . ... . c

Av lastnr- . . ... ..... . i Av rörelse . Annan fett mina

s Av kapital anställning! ■

r in. m. inkomst

in. in. .

i kronor

hot

55 454

56 571

718 230
710 284

917 5801
1 056 586

1 941139
6122 2 040 320;

SlfittÅkra.......................	1	249 875
	11	210 757
■	m	233 527
Rolfstorp........................	.. I'' II!	120 809
227 010
	III	253 215
Göteborgs stad (del).........	1	1 526 720
II	1 196 400
i- ............... ...	III;	1 218 955
Hällum........................	1	46 220
	It	64 270
1	III	67 470
Österplana.....................	I	86 424
	II	74 790
	in	74900
Skara stad.....................	i	607 824
	ii	460 815
	in	458 039
Gångbro ........................	. v	281 061
	II;	293 454
	in	278 514
Askersunds landskommun	i	430 684
	n	775 107
	in	1 101179
Hamrånge ................	.. i!	500 380
11	185 790
	in	333 300
Los ..........................	i	389 179
>	ii	59 900
	m	279 540
Nordmaling........... .........	i	649 178
	n	1 021003
w-	in	1379414
Åftele ............................	ij	1 306 213
	in	461 265
	in	2166 568

81	938	707	797	1 003	305	/	200:	2	033	767
6	821	18	682	31	670				177	982:
8	925	20	010	10	875	21	850''		288 670
9	405	21	225	10	575	20	4001		314	820
665	554	1 608	975	21 029	462			24	830	711
412	970	1 559	235	23 522	599	1 050	140	27	741	344
3181	179	1 603 800	22 335	391	997	744;	29	277	069
	ISO	8	550	4	080				59	000
	300	10	690	2	540	-	_ 1		77	800
	500	9	190	4	410				81	600
8	185	391	755	493	050				979	414
9	780	395	500	486	480	9	680;		976	230
22	530	396	660	486	380! 9	870;		990	340
201	370	2178	190	1597	380			4	584	764
206	325	1953	449	1724	811	313	615j	4	659	015
413	445	2177	402	1475	987	185	555!	4	710	428
11	010	1319	520	458	370			2	069	961
12	728	1449	935	571	830	12	183!	2	340	130;
144	240	1348	087	472	955	9	798''	2	253	594;
24	750	333	470	47	300i			836	204
28	948	332	310	46631	10	604;	1	193	500!
69	375	358	429	42	963	7	062	1	579	008!
34	830	1584330	248	210		_ \|	2	367	750
35	870	1490	080	471	080	14	180j	2	197	000
62	560	1502	980	330	900	11	900:	2	241	640,
31	860	917	090	239	578		- .	1	577	707 i
32	030	910	290	238420	5	120	.1	245	760
32	950	912	600	240	360	5	140j	1	470	590;
64	427	1 624	585	512	845			2	851	035
82	554	1411	986	559	229	141	315	3216	087!
136	115	1600	961	•• 553897	7	569!	3	677	956■
58467	889	872	303	398	-		2	557	950
62	966	828	866	293	013	65	610)	1	711	710
77	057	907	790	282	0.33	18	380''	.3	451	828

Kvtufl.. Utleta (it »position Nr W i.

SJ ii -

lut. 5. De skattefria avdragans pr<MV etiska förhållande till de uppskattade inkomsterna.

Enligt år HUS K o in in u n e r gällande bestäm-melser	EnligtEiser-raan-von \\''o lekers förslag till avkastnings-skatt	Enligt Lan-dlös förslag till kom-munal inkomst-skatt	Enligt de Landénska taxering men med olika avdragss Med avdrag å all slags inkomst System 1 System 1 System System D. A. B. C. {(approx.)	slängderna ystem 1 Utan avdrag \|å 5 % av för-j mö senheten ! System 1 B.
Stockholms stad (del) ...	6.0	10. i	21.7	17.4	22. s	28.1	36.0	— 22.6
Lidingö köping ............	4.5	9.9	18.7	14.3	18.7	22.8	29.8	18.8
Norrtälje stad...............	9.8	18.2	28. s	21.6	29.5	37.1	46.8	\| 28.8
Kuddby .....................	19.7	34. s	55.7	45.1	54. s	64.4	70.8	49.»
Simonstorp .................	24.1	32.0	53.4	40.4	52.1	63.0	75.9	50.7
Åtvidabergs municipals..	14.0	18.7	28.»	20. o	28.5	36.5	48.5	28.3
Kråksmåla ................	16.0	27.»	34.0	22.2	31.1	39.5	49.6	: 28.2
Hossmo .................	28.o	30.7	47.0	34.6	43.5	52.1	57.3	1 40.5
Västra Kärrstorp .........	20.7	24.1	42.0	30. o	39.2	47.7	56.8	37.5
Norra Vram ...............	15.i	22.1	37.2	26.»	34.7	42.o	51.1	34.4
Kävlinge .....................	10. o	15.o	24.5	15.S	22. j	28.o	35.»	\| 21.5
Slättåkra.....................	16.5	18.»	25. s	16.2	23.5	30.2	37.9	1 23.2
Rolfstorp ....................	9.1	21.2	40.2	29.»	38.5	46.7	58.0	.35.2
Göteborgs stad (del)......	1.0	1.4	5.2	3.s		5.1	5.9	4.4
Hällum..................	11.7	19.»	36.8	27.0	35.0	41.9	50.4	) .33.9
Österplana .............	15.5	18.2	24.2	15.7	22.9	29.4	38.0	22.5
Skara stad ................	12.1	17.0	32.2	23.»	31.5	39.o	48.1	^ 30. o
hängbro ...............	I4.s	19.1	37.4	24.»	34.2	43.0	56.2	33.»
Askersunds landskomm.	22.9	26.»	32.6	22.9	Sl.i	38. s	46.2	30.9
Hamrånge ..................	22.4	31.9	45.6	29.7	43.2	56.0	73.s	42.fi
Los .........................	21.4	35.7	43.6	31.2	43.7	55.4	67.1	43.4 !
5fordmaling............	20.8	30.1	43.5	29.8	42.4	54.1	68.6	41.3 \|
Asele..........................	15.»	35-5	27.2	17.5	25.8	32.r,	41.6	24.6

Kanot. Maj:ts proposition Kr 191

<nt>

Tnl> 6 Progressivskattcn och dess fördelning.

Kommuner

Av andra skattskyldiga än aktiebolag i o. d.	Av aktiebolag o. d.	Summa Kronor	Därav:
tillfallande kommunen \|	avsett till skatteutjämnin
32 651	89 480 \|	122 131	\| 33 436	88 695
230 001	61058	291 059	178 607	112 452
19 243	31 629	50 872	17 595	33 277
284	—	284	213	71
oo	—	55	39	16
— 10111	z	10111	7 583	2 528
240	—	240	180	60
805	—	805	604	201
13 136	—	13 136	9 852	3 284
3 651	387	4 038	2 777	1261
4 917	32 430	37 347	6 931	30 416
78	—	78	59	19
228 767	1 026 821	1 255 588	274 257	981 331
44		44	33	11
1 801	—	1801	1351	450
19 337	15 406	34 743	16 044	18 699
15 354	_	15 354	11515	3 839
9195	—	9 195	6 896	2 299
14 828	2114	16 942	11 333	5 609
8 438	—	8 438	6 329	2109
2 232	25 766	27 998	4251	23 747
3 490	602	4 092	2 678	1 414

Stockholms stad (del) ....

Lidingö köping.............

Norrtälje stad ..............

Kuddby ........................

Simnnstorp .................

Åtvidabergs munieipals.

Kråksmåla.................

Hossmo......................

Västra Kärrstorp.........

Norra Vram...............

Kävlinge......................

Slältåkra ...................

Rolfstorp ...................

Göteborgs stad (del) ....

Hällum .....................

Österplana...................

Skara siad ................

Längbro......................

Askersunds landskomm.

Hamråmie...................

Los............................

Nordmaling ................

1 Åsele ........................

Utmål. Mat.ir proposition Nr 191.

Öl 7

l''ab. 7. Antal »kaWehronor.

K o in in u ii e r	Enligt nn gäl-lande bestäm-melser (100-tal kr. beräknad inkomst)	Fastighets- skatt	Enligt alternativ 1 Närings- \| Inkomst-skatt 1 skutt	___ 1 ! Summa j	Enligt alternativ It	Enligt åt temati v in
Stockholms stad (del) ...	46 599	4 999	5 447	38 498	48 944	47 481	46 018
Lidingö köping ............	161 597	23 670	6110	130 554	160 334	156 661	153 025
Norrtälje stad..............	38 419	2 997	2 073	30 753	35 823	35 131	34 459
Kuddby........................	3 206	2 096	10	1 956	4 062	3 717	3 535
Simonstorp ..................	3 511	1637	7	2 503	4147	3 880	3 677
'' Åtvidabergs municipals. .	29 492	2 631	2 500	24 261	29 392	28 684	27 974
Kråksmåla ..................	6 630	1837	291	6 407	8 535	8192	7 930
Hossmo .....................	1339	733	5	1410	2148	2 029	1963
Västra Kärrstorp .........	2 429	1373	t	2189	3 563	3 336	3 221
Norra Vram ...............	7 562	1477	523	6 626	8 626	8 309	8 088
Kävlinge .....................	25 365	2 820	2 958	22 002	27 780	26 922	26 141
Slättåkra.....................	16 214	2156	1802	15 626	19 584	18 993	18 464
1 Rolfslorp.....................	1617	1 160	27	2 039	3 226	3 030	2 927
Göteborgs stad (del) • • ■	245 816	14122	39 860	279 694	333 676	325 463	317 251
• Höllum .......................	521	454	6	537	997	925	884
Österplana .................	8 281	865	896	7 674	9 435	9 162	8 926
Skara stad ..............	40 321	5 671	1692	32 885	40 248	39 283	38 397
Längbro .....................	17 626	5 797	689	14 729	21215	20 367	19 651
1 Askersunds laiidskomm.	6 447	3 995	30	10 850	14 875	14 211	13 783
Hamrånge ..................	18 382	4 023	475	12 857	17 355	16 686	16136
Los ..........................	12 393	4 047	82	8 312	12 441	11761	11252
Nordnaaling..................	22 586	5517	1 032	21 586	28135	27 077	26351
Åsele......................	21509	12 050	147	26 004	38 201	36186	34 475

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 158 höft. (Nr 191.)

618

Kungl. Maj:t,s proposition Nr 191.

Tab 8. Skattebehov och utdebitering pr skattekroaa.

I	I 1919 års stater i anspråk tagna skattemedel	Skattebehov efter avdrag av kommunens andel i progres-sivskatten kr.	Utdebitering per skattekrona kr.
Kommuner \|Att utdebiteras på inkomsten	Skogs- accis	Summa kr.	Nu	Altern. I	Altern. II	Al teln. in
Stockholms stad (del)	329 451		329 451	296 015	7.0 7	6.05	6*23	6.43
Lidingö köping ...........	791 638	—	791638	613 031	4.90	3.8 2	3.91	4.oi
Norrtälje stad...............	338 083	—	338 083	320 488	8.80	8.95	9.12	9.30
Kuddbv ....................	32 060	331	32 391	32178	lO.oo	7.92	8.66	9.10
Simonstorp ..................	16 958	5 747	22 705	22 666	4.8S	5.47	5.84	6.16
Åtvidabergs municipals..	29 492	—	29 492	29 492	1.00	1.00	1.03	1.05
Kråksmåla ..................	43 595	7 793	51 388	43 805	6.55	5.13	5.3 5	5.52
Hossmo .....................	14 520	76	14 596	14 416	10.85	6.71	7.io	* 7.84
Västra Kärrstorp .........	14 324	—	14 324	13 720	5.90	3.85	4.n	4.26
Norra Vram ...............	59 970	—	59 970	50118	7.93	5.81	6.03	6.20
Kävlinge .....................	133 168	—	133 168	130 391	5.25	4.6 9	4.8 4	4.99 :
Slättåkra.....................	95 661	—	95 661	88 730	5.90	4.53	4.6 7	4.81
Rolfstorp.....................1	25 230	600	25 830	25 771	15.60	7.9 9	8.51	8.80
Göteborgs stad (del)......j	2 485 535	—	2 465 535	2 191 278	lO.os	6.57	6.73	6.91
Hällum .....................	4 742	—	4 742	4 709	9.io	4.7 2	5.09	5.38
Österplana .................j	30 639	—	30 639	29 288	3.70	3.10	3.20	3.28
Skara stad ................	343 942	—	343 942	327 898	8.5S	8.15	8.3 5	8.5 ^
Längbro .....................	79 319	130	79 449	67 934	4.50	3.20	3.34	3.46
Askersunds landskontor.	43 838	7 819	51 657	44 761	6.80	3.oi	3.15	3.25
Hamrånge .................	138 597	—	138 597	127 264	7.54	7.33	7.68	7.89
Los'')..........................i	94 200	50 000	144 200	137 871	7.60	11.08	11.72	12.26
Nordmaling............... .1	no in	3 500	113611	109 360	4.8 8	3.89	4.04	4.15
Åsele..........................	129 051	25 292	154 3431! 151 885	6.00	3.97	4.19	4.4,0

i) Anm. Den enligt förslaget starka ökningen i utdebiteringen per skattekrona i Los
socken beror därav, att en väsentlig del av kommunens utgifter nu täckts genom uttag ur skogs;iccisfonden.

Kunt/i. Maj:1s proposition Nr 19 1.

Tah. 9. Skattebeloppens procentiska fördelning.

619

	Kommu-nen sandel	j Skatt a fastighet1) 1	Skatt a näring och annan rörelse	Skatt å annan	i Summa j
K o in ni u n e r	i pro- j gressiv-sk&tten	Fastig- hets- skatt	In- komst- skatt	Summa	Nä-ri näs-skatt	In- komst- skatt	Summa	in- komst
Stockholms stad (del): Nu...........................				11.4		42.2	42.2	46.4	lOO.o
Alternativ I............	10.1	9.1	3.8	12.9	9.9	37.1	47.0	30.0	lOO.o
» II...........	10.1	8.4	3.9	12.3	8.5	38.2	46.7	30.9	100.0
» in............	10.1	7..7	4.o	11.5 ;	7.1	39.4	46.5	31.9	lOO.o
Lidingö köping: Nu......................				16.6	_	25.3	25.3	58.1	lOO.o i
Alternativ I ............	22.fi	11.8	ii. i	14.7 !	2.9	17.0	19.9	42.8	lOO.o
» It............	22.fi	10.8	3.4	13.7 i	2.5	17.4	19.9	43.8	lOO.o
» in............	22.fi	9.2	3.5	12.7	2.0	17.8	19.8	44.9	lOO.o
Norrtälje stad: Nu..........................				9.o		48.7	48.7	42.3	lOO.o
Alternativ I............	5.2	7.8	3.6	11.4	5.4	48.3	53.7	29.7	lOO.o
» 11 ...........	5.2	7.0	3.7	10.7	4.6	49.2	53.8	30.8	lOO.o
» in............	5.2	6.8	3.8	10.1	3.7	50.2	53.9	30.8	lOO.o
Kuddby								15.7	100 o !
Nu...........................	—	—	—	67.3	—	17.0	17.0
Alternativ I ............	0.7	49. S	28. s	78.6	0.2	12.4	12.6	8.1	lOO.o
II ............	0.7	45.4	31.4	76.S	0.3	13.5	13.7	8.8	lOO.o
III	0.7	42.7	32.9	75.fi	0.2	14.2	14.4	9.3	lOO.o
Simonstorp:								35.4	lOO.o
Nu..........................		_	—	64.3	—	0.3	0.3
Alternativ 1 ............	0.2	37.9	46.5	84.4	0.1	1.1	1.2	14.2	lOO.o
» II ...........	0.2	33.8	49.fi	83.4	0.2	1.1	1.8	15.1	lOO.o
» III ............	0.2	30.4	52.2	82.fi	0.1	1.2	1.8	15.9	lOO.o j
Åtvidabergs mun .-samh.: Nu...........................				lO.o		41.9	41.9	48.1	lOO.o i
Alternativ I..........	_	8.8	2.2	11.0	8.3	43.0	51.3	37.7	lOO.o ;
» il ............	_	8.0	2.2	10.2	7.1	44.0	51.1	38.7	lOO.o
III ............	—	7.1	2.3	9.4	5.s	45.1	50.9	39.7	lOO.o i
Kråksmåla Nu...........................				49.8		32.9	32.9	17.3	\| lOO.o i
Alternativ I...........	• 14.8	17.7	28.2	45.9	2.8	24.2	27.0	12.3	lOO.o
» II...........	14.8	15.5	29.3	44.8	2.4	25.2	27.6	12.8	lOO.o :
> in............	14.S	13.s	30.2	44.0	2.0	26.0	28.0	13.2	lOO.o i
Hossmo : Nu...........................			-	55.7		15.9	15.9	28.4	lOO.o
Alternativ I............	1.2	32.8	42.1	74.9	0.2	7.8	8.0	15.9	lOO.o
» II............	1.8	29.1	44.5	73.fi	0.2	8.2	8.4	16.8	lOO.o
» III............	1.2	26.9	45.9	72. s	0.1	8.5	8.6	17.4	lOO.o

>) I skatten å fastighet enligt nu gällande bestämmelser är inräknad den skogsaecis, som
tagits i anspråk för 1919 års behov.

I åts k illiga fall beror förskjutningen av skattetrycket därpå, att förut skattefri statsegendom
enligt förslaget gjorts skattepliktig. Mera betydande nytillkomna skatteobjekt hava särskilt, anmärkts
genom hänvisning under vederbörande sockennamn.

620

Kungi. Maj.-ts proposition Kr 191.

Tab. 9 (forts.). Skattebeloppens procentiska fördelning.

	Kommu-nens andel	! T \| Skatt å fastighet	Skatt a näring och annan rörelse	Skatt å	Sun lina
K « m m a n e r.	i pro-gressiv-skatten.	j Fastig-[ hets-j skatt	In- komst- skatt	Summa	Nä- rings- skott	In- komst- skatt	Summa	in- komst
Västra Kärrstorp: Nu.........................		1		• 56.7		22.2	22.2	21.1	i lOO.o
Alternativ I............	4.2	35. s	26.9	62.7	O.o	14.s	14.8	18.3	! lOO.o
» XI ...........	4.2	31.s	28.7	60.5	O.o	15.s	15.8	19.5	! lOO.o
:> III ............	4.2	29.6	29.7	59.8	O.o	16.3	16.8	20.2	\| lOO.o
Norra Vram: Nu..........................				20. s		36.5	36.5	43.2	j lOO.o
Alternativ I............	16.4	13.s	8.5	22.8	4.9	25.7	30.6	30.7	lOO.o
» II ...........	16.4	12.0	8.8	20. s	4.2	26.7	30.9	31.9	\| lOO.o
> in...........	16.4	11.0	9.1	20.1	3.5	27.8	30.8	32.7	! lOO.o
Kävlinge• Nu.......................				12.0		63.4	63,4	24.6	j I lOO.o
Alternativ I............	2. t	9.8	3.9	13.7	10.3	56.4	66.7	17.5	\| lOO.o
-• n...........	2.1	8.8	4.o	12.8	8.8	58.2	67.0	18.1	lOO.o
» in...........	2.1	8.0	4.2	12.2	7.3	59. s	67.1	18.6	\| lOO.o
Slättåkra Nu...........................				15.4	1	56.6	56. s	28.o	lOO.o
Alternativ I............	7.2	10. o	6.6	16.6	8.5	46.7	55.0	21.2	lOO.o
11 ............	7.2	8.9	6.8	15.7	7.2	48.1	55.3	21.S	lOO.o
» in............	7.»	8.0	6.0	14.9	5.9	49.5	55.4	22.6	100.0
Kolf storp Nu .........................	_			4 0.8		16.6	16.5	8.2	\| lOO.o
Alternativ I............	0.2	34. s	00.1	87.9	O.s	7.1	7.9	4.0	i lOO.o
. II ............	0.2	30.9	56.4	87.3	0.7	7.5	8.2	4.8	lOO.o
» in............	0.2	28.7	58.8	87.0	0.6	7.s	8.4	4.4	j lOO.o
Göteborgs stad (del): Nu...........................	—			6.2		85.5	85.5	8.3	lOO.o
Alternativ I ............	11.1	3.s	2.8	6.6	10.6	61.8	72.4	9.9	lOO.o
» II ............	11.1	3.4	2.9	6.8	9.1	63.3	72 A	10.2	lOO.o
» in............	11.1	3.1	3.0	6.1	7.4	6o.o	72.4	10.4	lOO.o
Håilum
Nu.........................	—	—	—	88.7	—	5.9	5.9	5.4	100.o
Alternativ I............	0.7	44.a	48.5	92.8	O.C	3.4	4.0	2.5	lOO.o
» H............	0.7	40.8	52.2	92.5	0.5	3.7	4.2	2.6	lOO.o
in............	0.7	37.7	54.6	92.3	0.4	3.S	4.2	2.8	lOO.o
Öslerplana : Nu.........................				10.4	1 —	59.6	59.6	30. o	lOO.o
Alternativ I............	4.1	8.5	4.s	13.3	8.s	48.9	57.7	24.6	lOO.o
II ............	4.4	7.5	4.9	12.4	7.6	50.8	57.9	25.3	lOO.o
III ...........	4.4	6.8	5.o	11.8	6.2	51.6	57.8	26.0	100.0
Skara stad: Nu...........................				15.1		39.6	39. c	45.3	lOO.o
Alternativ I ............	4.7	13.1	6.7	19.8	3.9	38.6	42.5	33.0	lOO.o
» H ...........	4.7	11.9	6.8	18.7	3.s	39.5	42.8	33.8	lOO.o
» in.......	4.7	10.7	7.o	17.7	2.7	40.4	43.1	34.5	lOO.o

Kung!. Maj:t» proposition Sr li)l. 031

Idb. i) (förbi). Skattebeloppens procentiska fördelning.

K o in ii		Kommu-nen» andel	! Skatt å. fastighet	Skatt å näring; och annan rörelse	Skatt a	Summa
a u e r	i pro-gressiv-skatten	Fastig- hets- skatt	In- k om st-skatt	j Summa	1 Nä-rings-skatt	In- komst- skatt	Samma	in- komst
hängbro Nu.........			!		i 16.1		20. o	26.0	57,9	lOO.o
Alternativ	i v.........	14.5	22.7	6.7	29.1	2.7	18.9	21.6	34.5	lOO.o
V	u ...........	14.5	20. o	7.0	27.6	2.8	19.7	22.0	35.9	lOO.o
»	in............	14.5	18.8	7.2	26.0	1.9	20.4	22.3	37.2	lOO.o
, 1 like,''smida Nu..........	landskom.:				71.8		5.8	5.8	22.4	lOO.o
Alternativ	1 ............	13.8	22.4	49.0	72.3	0.2	2.6	2.8	11.6	lOO.o
»	II ............	13.8	19.6	52.3	71.8	0.1	2.7	2.s	12.1	lOO.o
»	in............	13.3	17.6	53.7	71.3	0.1	2.s	2.9	12.5	lOO.o
Hainrånge: Nu..........	•				27.2		13.5	13.5	59.3	lOO.o
Alternativ	I............	8.2	20. s	9.6	29.9	2.4	17.3	19.7	42.2	lOO.o
3>	n	8.2	18.o	lO.o	28.0	2.1	17.9	20. o	43.8	lOO.o
»	in............	8.2	16.0	10.8	26.8	1.7	18.5	20.2	45.8	lOO.o
Los:
Nu..........		—	—	—	55.2	—	12.8	12.3	32.5	lOO.o
Alternativ	i5).........	4.4	29.5	19.1	48.6	0.6	16.4	17.0	30. o	lOO.o
»	ii............	4.4	26.0	20.2	46.2	0.6	17.3	17.s	31.6	lOO.o
>	in............	4.4	23.1	21.1	44.2	0.4	18.1	18.5	32.9	lOO.o
Sordmaling Nu..........					30.»		22.1	22.1	47.0	lOO.o
Alternativ	i............	3.7	17.8	25.6	43.5	3.8	18.2	21.5	31.3	lOO.o
7>	u............	3.7	15.6	26.5	42.1	2.9	18.9	21.8	32.4	lOO.o
	m............	3.7	14.0	27.2	, 41.2	2.4	19.4	21.8	33.3	lOO.o
Aseie: Nu..........					67.2		11.5 ;	11.5	21.3	lOO.o
Alternativ	is).........	1.7	30.2	48.0	78.2	0.4	6.5	6.9	13.2	lOO.o I
>	ii............	1.7	26.5	50.7	77.2	O.tt :	6.9	7.2	13.9	lOO.o
»	in.........	1.7	23.1	53.1	76.2	0.3	7.?	7,6	14.6	tOO.n 1

Såsom skattepliktig- tils t. egendom ha enligt förslaget tillkomxmt fastigheter till värde av:
’) omkring 6 Va miljoner kronor (förut skattepliktig fast egendom = 5,144,100 kronor).

V 3‘/t - ( » '' s — 6,535,000 ).

*) > 11 Va > » ( » » » = 21.877.600 ).

622

Kunffl. Maj:ts proposition Nr 191.

Tab 10. Utdebitering per skattekrona och skattebeloppens procentiska fördelning under
förutsättning att endast progressirskatt och inkomstskatt uttages.

''	Utdebi- tering per skatte- krona kr.		S 1	^att i	o/ /O	i
Kommu-nens andel i pro-gressiv-skatten	. Inkomstskatt	i Summa !
Kommuner	Å fastig-het	Å näring och annan rörelse	Å annan inkomst
Stockholms stad (del) .................	7.69	10.1	4.8	m 47.1	38.0	100. o j
Lidingö köping .......................	4.70	22.6	4.1	20.8	52.5	lOO.o j
Norrtälje stad.............................	10.42	5.2	4.2	56.1	34.5	lOO.o j
Kuddby.................................	16.45	0.7	58.0	25.0	16.3	loo.o :
Simonstorp .................................	9.06	0.2	75.2	1.7	22.9	lOO.o
Åtvidabergs municipalsamhälle......	1.22		2.6	51.9	45.5	lOO.o
Kråksmåla .................................	6.84	14.8	37.1	31.9	16.2	lOO.o
Hossmo.......................................	10.2 2	1.2	63.2	11.7	23.9	lOO.o
Västra Kärrstorp ........................	6.2 7	4.2	43.0	23.6	29.2	lOO.o ,
Norra Vram.................................	7.56	16.4	11.0	33.1	39.6	lOO.o
Kävlinge ....................................	5.98	2.1	4.9	70.9	22.1	lOO.o
Slättåkra........... ........................	5.68	7.2	8.2	58.2	26.4	lOO.o j
Rolfstorp....................................	12.64	0.2	82.6	11.0	6.2	lOO.o
Göteborgs stad (del)..................• • •	7.83	11.1	3.4	73.7	11.8	lOO.o ;
Häl In in......................................	8.77	0.7	80.6	6.2	4.5	lOO.o
Österplana .................................	3.82	4.4	5.8	59.7	30.1	lOO.o i
Skara stad .................................	9.97	4.7	8.1	47.0	40.2	100.0
Länghro .......... .........................	4.61	14.5	9.5	26.9	49.1	lOO.o
Askersunds landskommun ............	4.1S	18.3	67.5	3.5	15.7	lOO.o
Hamrånge............................	9.90	8.2	12.8	22.9	56.1	lOO.o
Los.............................................	16.59	4.-4	27.9	24.0	43.7	100.0
Nordmaling.................................	5.07	3.7	32.8	23.4	40.1	lOO.o
Axe\e..........................................	5.88	1.7	69.7	9.6	19.1	lOO.o

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

Tab. It. Förslaget» verkningar t arseende på enskilda skattskyldiga.

H2:t

			Nu skattskyldig för	För	■Skattebelopp (inräknat progressivskatten) kr( .. 1 Altern. j Altern. Nu \| i I ii	hela	Hala
Den rf k åtta kyl di ge a yrke m. in. 5)	1	Alltid l barn un-der 21 år	Jordbi.- 1 Annan fastighet i fastighet I Tax.-värde, kronor	Samman-lagd be-räknad inkomst2) kronor	inkomst- skatten behållen inkomst kronor	nor Allom. III	pro-gressiv-skal -ten 8) kronor
Stockholms stad (dyrorts-grupp V). Vaktmästare........................		t			^ 1200	1 700	85	39	41	42
Verkmästare...................	g	i	__	_	2 930	2 935	207	114	117	121	— j
Ingenjör..............................			_	—	4 350	4 350	308	218	224	231	— j
Kontorschef ........................	er	t	_	_	41 500	41 620	2 934	3 849	3 923	4 004	1395
Kassör ..............................	sr		_	-.	7 020	7020	496	387	398	410	17.;
Tjänsteman ........................		3	—	265 000	16 250	1 130	t 149	736	675	612
Handlande......................	_	_	_	_	2 480	2 580	175	114	117	120
Hantverkare.......................	_	_	_	—	1000	1500	71	45	47	48	— i
Handlande.........................	_	_	_	_	33 540	33 540	2 371	3189	3 221	3 259	1020
Aktiebolag...........................	_	_	_	8 000	6 270	5 870	443	584	587	591	168
	_	_	_	3 333 4001	1 388 810	1 319 127	98 189	195 856	193 927	192 032	83 000.
Hantverkare........................	g	_	_	_	350	1000	25	12	12	13	- ,
Fabrikör.............	g	_	_	_	14130	14490	999	1261	1249	1237	179
Hantverkare........................	g	3	_	—	3 000	3 000	212	106	108	no	_ !
Husägare ...........................		_	—	50000	2 500	1520	177	212	202	193	— 1
» ............................	—		—	120 000	6 000	2 550	424	481	458	134	— !
Lidingö köping (dyrorts-grupp IV). Arrendator ........................		3				1 640		20	20	21	«
Godsägare... .....................	—	4	185 000	151 200	18 960	7150	929	1076	1025	976	208
Lantbrukare ........................	g	1	108 000	23 200	7 640	2 640	374	341''	318	300	—
Arbetare.............................	g	—	—	—	250	900	12	7j	7	7	—
F. d. tjänsteman ...............		-r-	—	12 0001	1 180	1400	58	48	47	46	—
Löntagare ...........................	g	4	—	12 000	4 600	3 810	225	112	112	112	—
Tjänsteman ........................	g	3	—	—	7 580	6 830	371	196!	200''	205	3
Ingenjör..............................1	g	1	—	—	21160	21 160	1 037	1 177:	1 195	1 215	406
Hantverkare........................g -	—	—	—	435	1 130	21	12!	12''	12	—
Fabrikör..............................1	g	o	—	70 000	9 720	6 540	476	366)	3561	347	15
Handlande...........................		—	—	—	2 000	2 000	98	si!	52:	53	—
Aktiebolag..........................!		—	. . —	3 035 000	3 323 500	3 241 420	162 852	209 373, 208 844; 208 499	60 096
Handlande...........................!		2	—	32 000	10 390	9 470	509	449''	448;	449	57
Husägare ...........................		—	—	45 000	2 250	1000	no	116!	109''	103	- 1
Tjänsteman ........................■	g	4	—	157 900	96 065	106 770	4 707	11 829''	11900	11980	7 534

*) Uti de fall, där uppgiften i vederbörande taxeringslängd om skattskyldigs yrke eller tjänsteställning synts
kunna medföra en identifiering av den skattskyldige, bar en mera generell beteckning, t. ex. löntagare, tjänsteman
etc.., införts.

, *) I). v. s. 6 procent av jordbruksfastighets och 5 procent av annan fastighets taxeringsvärde jämte den beskattningsbara
inkomsten av kapital och arbete.

3) Det må anmärkas, att progressivskatt påföres skattskyldig endast i mantalsskrivningskommunen, vadan för
skattskyldig, som ej är mantalsskriven i provtaxeringskommunen. någon progressivskatt icke här upptagits.

K24 Knuff 1. Ma):ts proposition Nr 191.

Tab. 11 (torta.,). Förslagets verkningar i avseende på enskilda skattskyldiga.

Deri skatt skyldiges yrke in. ni. : ~

j Antal
Q | barn
•al under

21 år

Nu skattskyldig för

•lordbr.- j Annan
fastighet j fastighet

Tax.-värde, kronor

Sammanlagd
beräknad

inkomst
kronor

För

inkomst skatten behållen inkomst kronor -

Skattebelopp (inräknat hela
progressivskatten) kronor

Altern.

litern. I Altern

Hela
progressiv-
;
skatten

kronor

Norrtälje stad (dyrortsgrupp
III).

Hemmansägare...............

Lantbrukare...................

Arbetare.........................

» ..........................

Tjänstemän ....................

Direktör..........................

Hantverkare....................

Fabrikör.........................

Handlande......................

» ......................

Hantverkare..................

Aktiebolag....................

Husägare ......................

Kuddby (dyrortsgrupp II).

Hemmansägare................

Godsägare......................

Hemmansägare..................

Godsägare......................

Arbetare ........................

Löntagare ...

Hantverkare
Handlande...

, fiimonstorp (dyrortsgrupp II).!

'' Torpare..............................S

Arrendator •)........................j£

» g

Arbetare.............................

Löntagare .........................

Handlande..........................

Tjänsteman .......................

Åtvidabergs mun.-samh.J)
(dyrortsgrupp III).

Vaktmästare.......................

Arbetare

22 0001

30 100:

3 100

13 200

165 800

51000

84 900

2 600

6 000
222 000
121300

6 000

4 030
1806

716
1160

5 460
65 918

1040
4 395
47 246
3 420

7 250
209 230

340
3 458

8 980

792
10 058
3 060
5 454
150
50
280
2 004
100
250

410
13 770
7 358
550

3 690

4 600
2180

730

1950

5 090

2 720
1 160
1460
4680

65 850
1340
4330
46 300

3 421
5 740

208 840
510
1800
4110

500
1300
240
4 560
600
600
650
1980
600
700

1200

2 700
3100
1000

3 710

4 610
1 790

1160
1900

355	489	481	480
159	299	282	273
63	50	51	52
102	37	37	38
480	298	304	310
801	8 738	8 841	8 951
92	39	40	41
387	384	376	370
158	6 711	6 718	6 727
301	252	257	262
638	733	708	683
412	34 719	34 581	34446
30	27	25	22
304	378	354	329
790	797	753	708
79	63	57	54
006	891	830	797
306	242	221	209
545	717	710	707
15	—	—	—
5 28	23	24	24
200	115	126	132
10	—	—
25	18! 19	20
20i 29	31	32
665	86	92	97
355	116i 124	131
27	26: 28	29
178	150 160	168
222	230: 245	258
105	77	SO	82

16:

2 8831

2 112
11

12 558:

121

ringen av .municipalutskyldema någon progressivskatt loke ånyo beräknats.

Kungt. Maj:ts proposition Nr 191. *>25

Tab. 11 (forts.)- Förslagets verkningar i avseende på. enskilda skattskyldiga.

Hen skattskyldig!!» yrke m. m. '' s;

	Nu skattskyldig	för	För inkomst- skatten behållen inkomst kronor					Hela j pro- i gressiv- I skatten j kronor j
Antal barn un-der 21 år	Jordbi*.-fastighet j Tax.-värde	A nnan fastighet , kronor	Samman-lagd bo räknad inkomst kronor	Skattebelopp ( progressiv sk a .. Altern. Na ; ,	inräknat hela tten) kronor Altern. : Altern. 11 in
		8 300	5 555	5 420	56	52	531	54	i __ !
3	_	_	17 560	17 640	176	164	169	173	- j
1	_ i	2 200	1913	2 080	19	13	13	13	- 1
_	_	10 000\|	6 910	7 060	69	• 73	74	74	- i
_	\|	_	150	900	5	3	3	3	“ \|
1	_		24 090	24 090	241	251	255	257
1	_ i	_	320	770	3	t	i	i	~ I
	i	2468 800	509 340	448 170	5 093	6 794	ti 562	6 450
l	10 000	i	600	1 590	39	(57	66	65	1
1	2 500\|	_ ]	150	500	10	7	6	6
i 2	90 000!	_	10 638	5 480	697	458	445	434	17
		_	350	800	23	18	19	19	—
		_	7 131	7 130	467	359	373	384	24
! 2	-	__	1897	2 370	124	75	79	81
1 1	3 000	—	657	1 890	43	68	69	70
	_	_	550	1000	36	22	23	23
J _	_	20 000	2 200	1 500	144	96	95	92	—
\| _	_	5 000	12 334	12 300	808	773	795	811	140
'' -	76 200	100 000	57 241	47 660	3 749	3 473	3 459	3 409
5	8 000		480	800	52	42	39	37	—
3	58 000	_	3 480	3180	378	143	151	156	—
1	141 000	14 000	15 510	14240	1 683	1754	1 736	1727	209
1		_	300	850	32	12	12	13	—
2	_	_	8 275	8 350	898	546	575	593	46
3	_	_	3 256	3 200	353	144	153	158	—
	_	3 000	500	800	54	24	25	24	—
_	_	_	1010	1 310	no	58	61	63	—
—	—	1 000	50		5	3	3	3	-
	107 900		6 380	10 790	376	494	521	536	102
1	11700	—	702	840	41	48	47	46
1	4000	—	242	1760	14	48	50	51
3	_	—	168	980	10	5	6	6
	_	_	3 327	3 320	196	in	118	122
	45 200	_	4331	9 710	256	551	563	571	96
_		2 500	1062	1290	63	32	33	34
	_	2 500	1906	1830	113	52	55	56
—	412 300	—	i 24 738	18 570	14 60	1 667	1 611	1 581

Kassör ......................

Ingenjör......................

Hantverkare................

Handlande.................

Hantverkare................

Handlande...................

» ...................

Aktiebolag...................

Kråksmåla (dyrortsgrupp I).

Hemmansägare.....................

Lägenhetsägare ..................

Hemmansägare.....................

Arbetare..............................

Löntagare ........................

Tjänsteman ....................

Hantverkare.....................

Handlande.......................

Näringsidkare .................

Handlande..- .................

Aktiebolag (ej skrivet) ......

Hossmo (dyrortsgrupp I).

Lägenhetsägare ...............

Arrendator........................

Godsägare........................

Arbetare...........................

Löntagare .......................

Hantverkare.......................

Handlande..........................

i Husägare ........................

Västra Kärrstorp (dyrortsgrupp
I).

Arrendator .......................

Lantbrukare.....................

Hemmansägare....................

Arbetare.............................

Löntagare......................

Hemmansägare....................

Hantverkare.......................

Handlande..........................

Aktiebolag (ej skrivet)

••|g : — i —

••!S

■dg

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 158 käft. Nr 191.

62(3

Kungi. Maj:ts proposition Nr 191.

Tab. 11 (forts ). Förslagets verkningar i arseende på enskilda skattskyldiga.

Den skattskyldiges yrke in. in.	ni»	Antal i barn un-der 21 år	Nu skattskyldig1 för \|\| Samman- Jordbr.- Annan \| iagd fastighet fastighet räknad inkomst Tax.-värde, kronor 1 kronor	För inkomst- skatten behållen inkomst kronor	Skattebelopp (inräknat hela progressivskatten) kronor AT ! Altern. i Altern. '' Altern. Nu i j ii in	Hela pro- gressiv- skatten kronor
1 Norra Vrarn (dyrortsgrupp I) I Torpare..............................			2 500		150	800	12	15	15	16
j Arrendator..........................	g	3	85 000	—	5100	1940	404	53	55	57
Löntagare ........................	o*	1	—	—	2 975	3 100	236	137	142	146
» ...........................	g	X	—	—	952	1950	76	22 23	23
» ...........................	o-	1	—	—	5020	5 020	398	248	257	265
Hantverkare........................	g	3	—	—	865	1210	69	15	15	16
Handlande...........................	o-	i -	—	7 000	1318	1 320	105! 68	67	66
Aktiebolag (ej skrivet) ........	_	—	—	607 000	279 107	248 757	22133	1 19 009	1 19 032	18 85k	—
Kävlinge (dyrortsgrupp II).
Lantbrukare........................		—	105 000	—	i 6 300	9 700	331	802	774	769	83 i
Lägenhetsägare .................	er	3	5 000		300	800	16	26	24	24
Hemmansägare.....................	er »	—	32 000		2 378	2 700	125	185	175	173
Arbetare ...........................	—	—	—		550	1000	29	22	23	24
Inspektor ...........................	er fn	3	—	_	5 568	5 560	292	208	215	591
Disponent..........................	er	—	—	—	16 780	16 860	881	1000	1024	1 048	244
Hantverkare......................	er	1		7 200	2160	1 560	113	50	50	49	_ i
Handlande.........................	er	3	—	8 700	1397	1310	73	33	31	30	i
Hantverkare........................	er &	—	—	25 000	5 780	5 210	304	273	275	277	8\|
Handlande...........................	er »	—	—	25 000	20 557	20 920	1079	1502	1516	1 530	418
Fabrikör—..........................	»	1	- :	17 900	3 350	2 330	176	114	112	110
Handlande..........................	g	—	20 000i	20 000	87 573	86170	4 598	10 284	10 339	10 393	5 734
Husägare ...........................	—	—	— !	4 200	210	—	11	9	8	7
» ...........................	—	—	—	22 200	1 no	1050	58	76	73	70	— j
Slättåkra (dyrortsgrupp I). Hemmansägare.....................	g		125 000		7 500	6 280	*) 443	595	563	549	26
» .....................	s	6	3 700	—	222	1200	s) 13	13	12	12
Löntagare ...........................	er O	2	22 500	—	1350	3 220	80	161	157	156
	—		—	5 850	6150	345	277	285	293	19
Arbetare..............................			—	—	610	1160	36	32	33	34
Hantverkare........................	er tr.»	—	—	—	1530	1800	90	54	56	58
Aktiebolag........................	—	—	500 2 003 600	981 850	975 290	57 929	88 779	88 667	88 441	32430
Handlande...........................	&	—	—	11500	2 570	3 000	152	134	135	136
2> ...........................	t~>	2	—	24000	10 150	9 680	599	529	532	534	46
Bolfstorp (dyrortsgrupp II). Hemmansägare...................			20 000	1000	1 250	1140	195	149	141	136
» .....................	§	5	36 000	—	3 160	11730	493	1089	1 123	1 142	93
» .....................		2	3 700	—	222	600	35	18	16	15
Löntagare ...........................	—	—	—	—	300	750	47	18	19	20	_
>'' .............................I		2	—	—	700	1540	109	45	48	50
Handlande.........................	er	i	—	2 500	1020	1050	159	27	28	27
Hantverkare........................i	—	—	—	1 500	120\|	500	19	5	5	5	— •
*) Dessutom skogsaccis 24 kr. —	3) D:o 5.6 0 kr.

Kuny!. Maj:tx proposition Nr it)!. 627

Tab. 11 (forts.), förslagets verkningar i avseende pa enskilda skattskyldiga.

1 >rn skattskyltlifres yrke in. in.	Antal barn un- der 21 dr	Nu skattskyldig för Samman* •lonllir.- A lirum laer«l be-fastiglict fastiglictJ räknad ; inkomst Tax.-viinle, kronor j kronor i1	För in korna t-skatten behållen inkomst kronor	Skattebelopp (inräknat lida process! vskatten) kronor x fAltern. Altern. Allom. i j it in	Hela pro-gressiv-ska ilen kronor
Göteborg (dyrortsgrupp IV).
Arbetare ...........................Ig	3	—	_	605	1 500	61	21	90	22	_
Konduktör..........................\|g	-	—	—	1 947	1 940	195	73	75	77	—
Disponent ...........................jg	o	—	—	.‘34 550	35 920	3 465	3 354	3 409	3 472	1 068
Ingenjör.............................j—	—	—	—	6 175	6 170	619	377	385	395	16
Handlande...........................j —	—	—	—	20 633	20 650	2 070	1 903	1 912	1 924	434
Hantverkare........................1—		—	75 000	11 757	7 410	1 179	775	754	733	27
Handlande..........................i —		—		4488	4 480	450	289	290	291	1
» ...........................!—	—	—	—	56 096	58 660	5 626	6 952	6 946	6 948	2 469
Aktiebolag...........................!—	—	—	400 000	529 592	594 777	53 112	69 590	69 666	69 837	24134
Hällum (dyrortsgrupp 11).
Hemmansägare.....................ig	—	5 500		330	1 030	30	36	36	37	_
Godsägare (ej skriven) .........\|—	—	200 000	—	12 000	21 360	1 092	1 575	1 596	1 618	—
Hemmansägare.....................jg	4	16 700	—	1 002	1900	91	83	81	80	_
Löntagare...........................—		—	—	550	1 000	50	09	24	25	—
Näringsidkare ....................\|g	4	1 000	—	870	1 900	79	45	47	16	—
Husägare (ej skriven)............—	—	—	10 000	500	580	46	49	50	50	—
1 Österplana (dyrortsgrupp ]). j
Arrendator ........................ig	1	6 000	— j	360	800	13	7	7	7	—
» ................. ......''-	—	14 000	__	840	2 500	31	64	06	67	_
Hemmansägare.....................1 —	—	44 000	—	12 090	13 600	417	715	715	718	212
Löntagare ...........................\|g	1	—	—	9 560	9 000	354	306	314	321	50
2> ......................... Jg	1	—	—	4 730	4 730	175	123	127	131	—
Arbetare..............................Ig	2	—	_	580	1270	21	11	12	12	—
Hantverkare.......................ig	1	—	1 500	575	950	21	10	10	10	—
Aktiebolag (ej skrivet) ....... i—	—	383 600	828 000\|	517 456	485 040	19146	20 095	19 673	19 466	-
Skara stad (dyrortsgrupp III).
Läg enhetsägare ..................ig	—	4000	- j	240	540	20	20	17	15	—
Lantbrukare........................Ig	—	24 500	500;	1490	1980	127	222	207	201	—
Arbetare..............................g	4	—	4 600	230	530	20	17	15	14	—
» .........................	—	—	- \|	1200	1 500	102	73	75	77	—
Löntagare...........................i —	—	—		3 940	3 940	336	272	279	285	—
Direktör............................. !g	—	—	33 000	26 420	24 700	9 254	2 613	2 650	2 684	540
Löntagare ...........................1g-	4	—	—- 1	7 730	8 240	659	582	595	608	20
Hantverkare........................jg	2	—	21 500	2 905	2 510	248	224	216	208	—
Handlande...........................jg	i	—	- 1	3 420	3 420	292	259	256	253	—
Hantverkare........................g	—	—	—	740	1190	60	44	43	43	—
Handlande...........................j—	t	—	—	920	1250	79	41	42	43	—
» ...........................Ig	i	,-	132 5001	23 895	21 360	2 034	2 778	2 760	2 736	520
Aktiebolag...........................1—	—	—	406 500j	197 320	182 400	16 831	28 719	28 355	27 926	8288
- ...........................-	—	—	35 000i	7 830	6 780	668	1 057	1 036	1 011	216
Husägare ...........................g	—■	• —	9 000J	450	510	38	33	30	27	—
» ...........................i-	—	—	in 50oi	5 57ö\|	3 570	476	716	687	654	16

628

Kung t ■ Maj:ts proposition Nr 191.

Tab. 11 (forts.). Förslagets verkningar i avseende på enskilda skattskyldiga.

			Nu skattskyldig lör	För	Skattebelopp (inräknat hela progressivskatten) kronor	Hela
Den skattskyldiges yrke in. m.	g	barn un-der 21 ar	Jordbi-.- : Annan fastighet fastighet Tax.-värde, kronor	Samman-lagd be-räknad inkomst kronor	inkomst- skatten behållen	pro- gressiv- skatten kronor
		inkomst kronor	Ku	Altern. 1	Altern. 11	Altern. III
hängbro (dyrortsgrupp II). Godsägare...........................			125 200		7 512	8 800	338	630	603	595	73
Hemmansägare.................	—	—	15 000	—	900	3 030	41	151	146	145	—
» .....................	—	i	4 000	—	240	800	11	13	12	11	—
Arbetare .....................		i	—	5 800	1 360	1630	61	36	36	36	—
» .................. .......		—	—	-	630	1080	28	18	19	19	—
Förman ..............................	<r	2	—	—	4 830	4 830	217	123	129	133	—
Bokhållare ........................	er	—	—	10 500	7 665	7 900	345	276	285	292	30
Handlande..........................		i	—	10000 5 300	1 540	1650	69	42	42	41	—
Hantverkare....... ...............		—	—	4 765	4 700	214	148	153	157	5
Aktiebolag (ej skrivet) .........		—	—	20 0000	312 740	310 240	14 073	11720	11938	12 062	—
Husägare ...........................	—	—	—	5 000	250	—	11	9	8	7	—
A sker sunds landskommun (dyrortsgrupp I). Torpare.............................	er			-		920		10	10	10
Hemmansägare.....................	g	a	14 500	-	870	2 860	59	81	80	80	—
Godsägare...........................		—	152 300		9 238	4 910	0 628	418	390	378	18
Arbetare.............................	—	—	—		620	1070	42	19	20	20
Godsägare...........................	er	4	300 000	2 000	26 040	38180	*) 1 771	2 370	2 366	2 371	820
Löntagare ...........................	er	3	—	—	4 740	4 740	322	in	116	120	—
Hantverkare........................	S	—	—	800	90	600	6	1	1	1	— 1
Hamrånge (dyrortsgrupp II).											1
Hemmansägare.....................	er	2	14 700	—	1482	2 900	*) 112	191	191	191	— 1
» ...................	g	—	26 000	—	2 980	16 790	225	1 557	1 595	1 629	294
» .....................		—	6 400	_	384	1000	4) 29	57	55	54	—
» .....................	g	—	11900	—	714	6 470	54	488	500	511	23
Löntagare ..........................		—	—	—	3 810	4110	287	263	274	283	—
Arbetare..............................	—	—	—	—	1080	1380	81	63	65	67	—
X» ..............................	tr	4	—	900	705	1690	53	34	35	36	—
Bruksägare (ej skriven).........		—	—	221 000	58 330	47 280	4 398	5 851	5 719	5 529	—
Hantverkare........................	er	1	—	2 400	i 1940	1920	146	94	96	97	—
Fiskare ..............................	g	3	—	—	2 500	2 500	189	103	106	no	—
Handlande...........................		—	—	5 000	i 1870	1620	141	97	99	100
j Aktiebolag..........................	—	—	—	27 900	7 335	5 090	553	632	626	614	57
Husägare .........................	—	—	—	1 800	90	—	t	6	5	5	—
Los (dyrortsgrupp II) (se anm.).
Hemmansägare.....................	g	—	8 400		1 100	2 000	84	194	197	201	—
> .....................	_	3	22 200	5 000	I 2 730	1 640	c) 208	326	321	318	—
» .....................	g		27 400		2 390	17 150	182	2 256	2 345	2 421	290
» .....................	t?	—	28 200	—	3 270	66 900	249; 10 468	10 876	11215	2 999

'') Dessutom skogsaccis 16.20 kr. — 2) D:o 201.so kr. — 3) D:o 12.«o kr. — 4) D:o 7.80 kr. — s) D:o 11.so kr.
Anm. Jmfr anmärkning under tab. 2.

Kungl.'' Maj:ls proposition Nr 191.

Tat,, il (forts.)• Förslagets verkningar i avseende pa enskilda skattskyldiga.

Antal

Den »kattskyldiges yrke in. in

21 är

Arbetare ..
» . . ..
Löntagare

Handlande

Hantverkare ...
Handlande......

Nordmaling (dyrortsgrupp 11).

Lägenhetsägare ..................

Hemmansägare.....................

Arbetare......

Löntagare ..

Hantverkare

Handlande...

Arbetare......

Aktiebolag

Asele (dyrortsgrupp I).

Hemmansägare...............

» ................

Arbetare.........................

» .........................

Löntagare .....................

Hantverkare...................

Handlande......................

Aktiebolag....................

Nu skattskyldi ; \| Jordbi''.- ; Annan fastighet i faslighet \| - T ax.-värde, kronor \|	j för Samman-lagd be-räknad inkomst kronor	För inkomst- skatten qchåUen inkomst kronor	Skattebelopp (inräknat bola progressivakattcn) kronor ! Altcrn. 1 Altern. Altern. \| I II i in	Uola pro- greasiv- 6katten kronor
	1 i	550	1 000	42	1 53	j 56	58
	1 000	740	1 140	56	73	77	80	—
		4 990	4 950	379	494	522	546	4
	_	8 360	8 210	631	862	911	951	28
500	5 000)	1330	1800	101	100	100	98	— !
		7 460	7 520	567	792	835	870	28
	1200	460	850	35	42	44	45	—
—	1000ji 5 050 1	5 000	384	434	459	479
2 600	_	156	900	8	15	14	14	—
16 900	_	1014	2 310	49	88	87	85	—
7 700	_	462	4 730	23	163	166	169	*-
	800	590	1 000	29	14:	14	15	—
		3 481	3 390	170	in	116	119	—
	_	7 337	6 650	358	230	239	245	16
	_	19 87b	19 850	970	1076	1105	1125	342
—	3 000	886	1420	43	11	10	10
	_	2 409	2 400	118	73!	76	78	—
_	. 7000	5 246	5 330	256	219j	223	224	9
	_	1095	1720	53	23	24	25	—
—	2 500	1 10 293	10293	502	986	996	1001	545
36 200		! 2172	2 750	128	134	131	129
84 600	_	5 076	600	305	145	132	120	—
	_	900	1200	54	30	31	33
	1500	793	1690	48	16	17	17
	_	1361	2 470	81	39	41	43
_	4 000	600	1500	36	28	27	26
	1 500	462	880	26	6	6	6
1 300'' 15 000	11712	11380	'') 703	868''	884	898	328

x) Dessutom skogsaccis 187 kr.

Anm Vid beräkning utav orts- och familjeav dragens storlek bar räknats allenast med förslagets för normala
förhållanden avsedda bestämmelser. Någon hänsyn har ej tagits till eu eventuell förhöjning utav avdragen på grund
av kristiden.

Kung!. Majds nåd.

Nr 191.

630

Tab. 12. Progressivskatten* storlek.

För gift skattskyldig med 3 barn i dyrortsgrupp 111.

Till krono-skatt taxerat belopp	Kommunal pro-cess! vskatt	Till krono-skatt taxerat belopp J	Kommunal pro-gressivskatt	Till krono-	Kommunal pro- i gressivskatt
Kronor	% av taxerat belopp	Kronor	% av taxerat belopp	skatt taxerat belopp	Kronor	% av \| taxerat \| belopp I
ti.600	—		15,000	152	1.00	75,000	3,408	4.5 4
7,000	4	O.os	20,000	310	1.58 \|	100,000	5,158	5.16
8,000	14	0.17	30,000	730	2.13	125,000	7,122	5.70
9,000	24	0.27 \|	40,000	1,230	3.os	150,000	8,784	5.8 5
10,000	38	0.3 8	50,000	1,794	3.59	200,000	11.784	5.80
12,000	78	0.65

Ska It eproeenten närmar sig sedan alltmer 6 procent.

För aktiebolag.

Like mst- 1 procent j	Kommunal progressiv-skatt i % \|	Inkomst- ! Kommun.al procent ! P^ogressiv-1 skatt i %	j Inkomst- j j procent \|	Kommunal progressiv-skatt i %	Inkomst- procent	Kommunal progressiv-skatt i %
	—	15 1.80	35	4.06	55	5.4!»
7	0.29	20 2.60	i 4,1	4.56	80	5.7 0
«	0.50	25 \| 3.08	! 45	4.93	65	5. ss
10	0.8 0	30 j 3.4 0	J 50	5.24	70	b.oo
12	1.00			i

samt vid högre inkomstprocent O procent.

Kung!. Maj:ts proposition Nr 191.

681

Ta!>. 13. Schematisk framställning av progressionens verkningar vid eu antagen
utdebitering av (i kronor per skattekrona.

A) Andra skattskyldiga än inländska aktiebolag o. rf

Till in	komstakatt taxerat	Progrensivskattens och inkomstsk? tlen behåll* Dyrortsgrupp 1	vttens sammanlagda belopp a inkomsten Dyrortsgrupp V	% av
	belopp.
		Ogift utan barn	Grift utan barn	Gift med 2 barn	Gift med 5 barn	Ogift utan barn	Gift utan barn	Gift med 2 barn	Gift med 5 barn
1000	kr......................	3.30	2.40	1.20	O.so	1.50	1.20	0.6 0
2 000	» .....................	4.6 5	4.2 0	3.30	1.95	3.75	3.30	2.40	1.35
3 000	» .....................	5.10	4.80	4.20	3.30	4.50	4.20	3.6 0	2.70
4 000	» .....................	5.33	5.io	4.65	3.98	4.88	4.6 5	4.20	3.58
5 000	» .....................	5.62	5.88	4.9 2	4.38	5.14	4.9 2	4.56	4.02
7 000	» .....................	6.oo	5.83	5.49	4.98	5.66	5.49	5.15	4.64
10000	» .....................	6.52	6.87	6.08	5.64	6.23	6.08	5.78	5.34
15 000	» .....................	7.16	7.04	6.81	6.46	6.93	6.81	6.57	6.23
25 000	> .....................	8.0 5	7.08	7.82	7.5^	7.99	7.S2	7.66	7.42
50000	» .....................	9.29	9.24	9.14	8.98	9.19	9.14	9.03	8.88
100 000	» .....................	10.56	10. ös	10.47	10.3 9	10.50	10.47	10.4 2	10.33
150 000		11.25	11.23	11.20	11.15	11.22	11.20	11.17	11.11

B) Inländska aktiebolag o. rf.

Progressivskattens och inkomstskattens sammanlagda belopp utgör i förhållande till det
till kommunal inkomstskatt taxerade beloppet:

När det till inkomst- och förmögenhetsskatt beskattningsbara beloppet uppgår till

10 % av kapitalet ........................... 0.75 %.

15 » » » ........................... 7.6 B »

''25 » » » 8.81 »

50 » » » 10.67 »

75 » » » 11.30 »

632

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

Progressiv skattfri.

Papartiiions skattema.

X. Repartitionsgrunder m. in.

Såsom jag tidigare framhållit, är progressivskatten avsedd att. utgå
efter en för hela landet enhetlig skatteskala.

I fråga om enskilda skattskyldiga har jag sökt så avväga skalan,
att densamma vid eu medelhög kommunal inkomstskatt tillsammans med
denna bildar en jämnt stigande progression. Jag hänvisar i detta hänseende
till den nyss framlagda statistiska utredningen.

Vad angår bolags beskattning, har jag förut framhållit, hurusom
av inkomsten så mycket, som motsvarar sex procent av bolagets kapital,
beräknat på sätt i statsskatteförordningen angives, bör undantagas från
beskattning. För överskjutande del av inkomsten har uppgjorts en skatteskala,
slutande med samma maximibelopp som för enskilda skattskyldiga.

ProgressiVskatten är avsedd att i erforderlig utsträckning användas
för skatteutjämning. Det synes mig lämpligt, att i första rummet den
av bolag erlagda progressivskatten tages i anspråk för sådant ändamål.
Progressivskatten skall nämligen utgöras i samma kommun som inkomstoch
förmögenhetsskatten, d. v. s. beträffande bolag i den kommun, där
bolagets styrelse har sitt säte. Då denna kommun och bolaget ofta
hava föga'' med varandra att skaffa, kan kommunen ej heller hava
några anspråk på att erhålla en mera betydande del av progressivskatten.
Förslaget utgår från att endast 10 procent skall stanna inom
kommunen och'' återstoden gå till skatteutjämning. Den progressivskatt,
som utgöres av enskilda, är avsedd att med större delen tillfalla
den egna kommunen. Om 25 procent av denna skatt far disponeras
för utjämningsändamål, torde, såvitt nu kan bedömas, fullt tillräckliga
medel därtill erhållas. I fråga om de belopp, som erfordras i sådant
hänseende, samt de belopp, som beräknas inflyta genom progressivskatten,
åberopar jag den statistiska utredningen.

Vad angår de grunder, efter vilka tastighetsskatten, näringsskatten
och den kommunala inkomstskatten böra ingå i repartitionen, hav utredning
verkställts enligt olika alternativ, för vilka jag nyss redogjort.

633

Kung!. Majds proposition Nr 191.

De inom finansdepartementet tillkallade sakkunniga för överläggning
angående kommunalskattereformen m. in., för vilka det statistiska materialet
framlagts, hava tillstyrkt de i alterativ I. angivna repartitionstalen.
Jag har ansett mig böra ansluta mig till den sålunda uttalade
meningen.

Körslaget räknar alltså med följande repartitionstal:

För varje 100 kronor av fastighets jordbruksvärde...... 0.0 6 skattekrona

» x> 100 » » » annat värde............ 0.0 4 5 »

» » 100 » )> » skogsvärde ............ 0.03 »

y> » 100 » 5) näringsskattekapital ............ 0.03 »

» » 100 » » beskattningsbar inkomst ...... 1.00 ))

Sedan man vunnit erfarenhet om huru de föreslagna repartitionstalen
och skatteskalorna verka i praktiken, torde desamma böra av statsmakterna
upptagas till förnyad prövning.

Bestämmelser om repartitionstalen synas, åtminstone för det närvarande,
böra inflyta i kommunallagarna, där de nu hava sin plats.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 158 höft. (Nr 191.)

634

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

XI. Övriga författningsändringar och erforderliga ytterligare

utredningsarbeten.

I enlighet med vad jag senast anfört, förutsätter ett antagande
av en kommunalskattelag ändring i följande författningar:

1) förordningen om kommunalstyrelse på landet den 21 mars

1862;

2) förordningen om kommunalstyrelse i stad den 21 mars 1862;

3) förordningen om kommunalstyrelse i Stockholm den 23 maj

1862;

4) förordningen om landsting den 21 mars 1862;

5) lagen om fattigvården den 14 juni 1918;

6) förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd den
21 mars 1862;

7) förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd i
Stockholm den 20 november 1863;

8) lagen den 9 december 1910 om reglering av prästerskapets avlöning;
samt

9) lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets utgörande
på landet.

Av dessa författningar torde de under 1)—5) omförmälda ankomma
på chefens för civildepartementet, de under 6)—8) omförmälda på chefens
för ecklesiastikdepartementet och den under 9) omförmälda på
chefens för jordbruksdepartementet föredragning.

Vidare torde erfordras ytterligare följande författningar, nämligen
dels angående upphävande av allmänna taxeringar till bevillning av
fast egendom samt av inkomst m. m., dels en angående ändrade grunder
för utgörande av vissa avgifter, dels och en angående gäldande av utlagor,
vilka bestämts att utgå efter de för utgörande av kommunalutskylder
i allmänhet stadgade grunder. Förslag till dylika författningar
skall jag senare framlägga för Kungl. Maj:t.

Kuriijl. Maj:ts proposition Nr 191. 635

Slutligen erfordras, därest det föreliggande förslaget antages, vissa
ändringar i följande författningar och lagrum, nämligen:

1) lagen om nyttjanderätt till fast egendom den 14 juni 1907;

2) 17 kap. handelsbalken;

3) lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring;

4) förordningen (ten 28 oktober 1910 om inkomst- och förmögenhetsskatt; 5)

förordningen den 28 oktober 1910 om taxeringsmyndigheter
och förfarandet vid taxering;

6) förordningen den 23 oktober 1908 angående bevillningsavgifter
för särskilda förmåner och rättigheter;

7) lagen den 11 oktober 1912 om skogsaccis och om vii-kestaxering;

8) lagen den 16 oktober 1908 angående lindring i främmande
trosbekännares skattskyldighet till svenska kyrkan samt hennes prästerskap
och betjäning;

9) lagen den 31 maj 1889 angående dövstumsundervisningen;

10) stadgan om skjutsväsendet den 22 juni 1911.

Av dessa ändringar torde de under 1) och 2) omförmälda ankomma
på chefen för justitiedepartementet, den under 3) omförmälda på chefen
för civildepartementet, de under 8) och9) omförmälda på chefen för ecklesiastikdepartementet
och den under 10) omförmälda på chefen för jordbruksdepartementet.
Förslag till de under 4)—7) omförmälda författningsändringar
skola av mig framläggas.

I händelse av riksdagens bifall till det ifrågavarande skattelagförslaget
torde vidare ändringar erfordras i vissa av Kungl. Maj:t i
administrativ väg givna författningar.

Det har förut framhållits, att det nu slutförda arbetet, som avser
ett ordnande allenast av kommunmedlemmarnas allmänna bidragsskyldighet,
är att beteckna såsom provisoriskt vad angår landstings- och
väghållningsbeskattningen, vilka måst ordnas tillfälligt i avbidan på väghållningsfrågans
lösning.

Ett antagande av förslaget till kommunalskattelag förutsätter emellertid
även åtgärder för ett ordnande av skatteutjämningen. Visserligen måste
utjämningen, intill dess erfarenhet vunnits om'' utfallet av skatteregleringen,
ske provisoriskt. På grund därav, att helt andra belopp än hittills
komma att bliva disponibla för utjämningsändamål, erfordras
• emellertid ändring i gällande bestämmelser, redan innan frågan kan
ordnas slutligt. Förslag till dylik provisorisk ändring bör framläggas
för 1921 års riksdag. Närmare bestämmelser om huru de för

636

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

utjämningsändamål avsedda progressivskattemedlen skola inlevereras och
av statsverket förvaltas lära utan olägenhet kunna anstå till nästkommande
riksdag.

Av synnerlig vikt har det synts mig vara att vid det kommunala
skattesystemets uppbyggande från början taga sikte på att utjämningsbehovet
måste tillgodoses i större omfattning än hittills. Jag har därför,
ehuru jag fullt uppskattar det önskvärda i att nya provisoriska
grunder för skatteutjämningen kunnat föreläggas samtidigt med förslaget
till kommunalskattelag, dock icke ansett mig böra avvakta utarbetandet
av förslag till sådana nya grunder. Lämpligheten av att
låta landstingen handhava utjämningen i första hand bör undersökas.
Skulle denna väg väljas, erfordras ändrade bestämmelser rörande landstingens
arbetssätt m. m. Angelägenheten av att bedriva hithörande
utredningsarbeten med all tillbörlig skyndsamhet synes mig uppenbar.

Bland frågor, som böra lösas, är även den om rätt för kommunerna
att upplägga fonder. Förslag till bestämmelser i sådant avseende är
utarbetat och för närvarande utställt till vederbörandes yttrande.

Föredragande departementschefen uppläste härefter det inom finansdepartementet
utarbetade förslaget till kommunalskattelag samt hemställde,
att Kungl. Maj:t ville genom proposition föreslå riksdagen att antaga
detsamma.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Maj:t Konungen
lämna bifall och förordnade, att proposition i ämnet
skulle avlåtas till riksdagen av den lydelse, bil. vid
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Nils Hellenius.

Kung!. Muj:ts /proposition Nr 191.

t>37

Bilaga.

Av de sakkunniga uttalade avvikande meningar.

I>is|H»iiei»teii Forssinaus cell iandskamrerami Bökehmds
särskilda yttrande.

Undertecknade, vilka i egenskap av sakkunniga deltagit i granskning''
av föreliggande förslag till kommunalskattelag, hava i nedan nämnda
avseende haft avvikande mening.

Beträffande bestämmelserna i 35 § 1 mom. sista stycket angående
beskattning av vinst å kooperativa föreningars verksamhet hava vi
den mening, att en längre gående befrielse från skattskyldighet än som
enligt nu gällande lagstiftning är medgiven nämnda slag av föreningar
icke bör ifrågakomma, enär enligt vår mening vinst av näring bör beskattas
lika, vare sig näringsföretaget är organiserat på det ena eller
andra sättet. Vi anse därför, att ifrågavarande stycke bör utbytas mot
ett stadgande av det innehåll, som 11 § sista stycket av nu gällande
förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt har.

I likhet med övriga sakkunniga anse vi visserligen, att en progressiv
skatt bör ingå i det kommunal-skattesystem, som nu varit föremål
för överläggning, och vi hava icke något att invända däremot, att
denna skatt skall utgöras för varje till inkomst- och förmögenhetsskatt
beskattningsbart belopp, som överstiger, i fråga om andra skattskyldiga
än inländska aktiebolag, solidariska bankbolag och kommanditbolag, 3,000
kronor, samt i fråga om bolag, som nu nämnts, 6 procent av det bolagets
kapital, vartill hänsyn skall tagas vid bolags taxering till inkomstoch
förmögenhetsskatt, men vi hålla före, att medel till utjämning av
skattetrycket olika kommuner emellan icke bör anskaffas genom denna
skatt, utan att statsmedel böra anlitas för skatteutjamningen, vilken måste
anses vara en statsangelägenhet. Då vi således hava den uppfattningen
att genom progressivskatten bör uttagas allenast den hälft1, som enligt
förslaget skulle tillfalla den kommun, där vederbörande skattskyldige
skall taxeras till inkomst- och förmögenhetsskatt, bör enligt vår mening

1 Enligt ett tidigare förslag skulle av progressivskatten den ena hälften gå till utjämning
och den andra hälften tillfalla kommunen.

ti38

Kungl. Majd» proposition Hr 191.

skatteskalorna i 46 § av förslaget förändras sålunda, att, för andra, skattskyldiga
än aktiebolag m. fl. procentsatserna sänkas till hälften eller
från respektive 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7 och 8 % till respektive 7*, 1, 1 Va,
2, 2 Vs, 3, 3 Vs och 4 % med ett maximum av 3 % i stället för föreslagna
6 X, samt att för aktiebolag m. fl. procentsatserna likaledes
sänkas till hälften eller från respektive 2, 5 och 8 X till respektive 1,
2 V* och 4 X med maximum vid 3 X i stället för 6 -X.

Stockholm den 15 december 1919.

P. A. Forssman. Axel Bökeiund.

F. <1, auditör^!) von Essens särskilda yttrande.

Vid § S.

Med hänsyn till skogsmarkens och den växande skogens förhållande
till varandra såsom delar av en gemensam produktionsfaktor samt
svårigheten att bestämma taxeringsvärdet särskilt för marken och särskilt
för skogen, har jag ansett, att med en fastighets skogsvärde borde
förstås det värde, varmed skogsmark och befintlig skogstillgång må
hava ingått i fastighetens taxeringsvärde. Värdet av husbehovsskog
och skogsbete för en jordbruksfastighet skulle däremot såsom en denna
tillkommande förmån taxeras som jordbruksvärde. Med eu sådan anordning
vinnes större säkerhet för att skogsvärdena verkligen bliva
upptaxerade samt undgås även den svårigheten, som de olika repartitionstalen
för jordbruksvärde och skogsvärde eljest medföra vid skogsbeskattningens
ordnande.

Vid § 27.

Medan de kommunalskattesakkunnigas förslag innefattar ett verkligt
system av en kombinerad inkomst- och intressebeskattning, med
huvudvikten lagd på intressebeskattningen, låter departementets förslag
åter inkomst av kapital och arbete ej bliva föremål för intressebeskattning
utan pålägger inkomsttagare av dessa kategorier blott en efter
förmågan avpassad degressiv inkomstskatt, vid högre inkomstbelopp
dock skärpt med en progressiv tilläggsskatt. Endast näringsidkare och
jordägare belastas dessutom med intressebeskattning, näringsidkarna
med eu näringsskatt av ganska måttliga dimensioner, men jordägarna

Kung i. Majds proposition ;Vr lMl. 680

med eu fastighetsskatt, vilken med hänsyn till de förhöjda taxeringsvärden,
skattelagförslaget förutsätter, under normala förhållanden ofta
torde komma att utgå för avkastningsbelopp, som till och med överstiga
deras verkliga inkomster, och i varje fall medföra eu alltför avsevärd
ökning av jordbruksnäringens skattebörda.

I likhet med flertalet av de inom departementet tillkallade sakkunuiga,
anser visserligen även jag, att man icke i fråga om inkomst
av fastighet eller näring kan undvara en objekts- eller intressebeskattning.
Särskilt under för jordbruket eller industrien ogynnsamma år
skulle nämligen eu beskattning av allenast nettoinkomsten för fastighetsägare
eller näringsföretagare giva alltför ringa utbyte, för att det
kommunala skattebehovet skulle kunna täckas utan oskäligt övervältrande
av skattetungan på övriga grupper av skattskyldige. Men däremot
kan jag icke finna, att fast egendom och näring skulle framför
andra beskattningsförcmål hava eu sådan alldeles särskild intressegemenskap
med kommunen, att deras innehavare skulle frånsett det ä
fastigheterna redan vilande väghållniugsbesväret deltaga i den allmänna
skatterepartitionen med icke blott full inkomstskatt och progressivskatt
utan ock fastighetsskatt och näringsskatt, varav åtminstone fastighetsskatten
gjorts så kraftig, att den innefattar icke blott skälig skatt på
jordräntan utan därutöver oftast även eu beskattning av jordägarens eget
arbete, och således i allt fall till denna sistnämnda del innebär en påtaglig
dubbelbeskattning. Ett av de mest framhållna skälen för intressebeskattning
å fäst egendom torde vara det stegrade värde, fastigheterna
uppnå genom vissa kommunala anordningar. En beskattning av dylik
värdeökning synes dock med hänsyn till det relativa fåtal kommuner,
där sådana anordningar verkligen vidtagas, lämpligare kunna uttagas i
form av jordräntestegringsskatt, vilken ju också är avsedd att infogas
i kommunalskattelagen under sitt särskilda kapitel. Önskas härutöver
eu kraftigare intressebeskattning av den fasta egendomen eller näringarna,
må den såsom hos oss tillförene varit händelsen beträffande
fastighetsbeskattningen åstadkommas genom eu differentiering av de
kommunala utgifterna samt anordnande av speciell reparation för bestridande
av vissa kostnader, såsom för kyrko-, prästgårds- och folkskolebyggnader,
eller uttagande av särskilda avgifter för bekostande av gatureglering,
vatten- och avloppsledningar eller dylikt. Men i övrigt kan
nog sägas, att de kommunala anordningarna i största utsträckning komma
kommunens samtliga medlemmar eller de allra flesta av dem till godo,
och särskilt i landskommunerna, där utgifterna i allt väsentligt gå till
fattigvård och skolväsen och således äro av statlig natur, låter eu upp -

640

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

delning av dessa utgifter i sådana, som komma kommunens alla medlemmar
till godo, och sådana, som företrädesvis äro till gagn för
blott fastighetsidkare eller näringsidkare, sig över huvud taget icke
genomföras.

Fastighetsägares och näringsidkares mera stadigvarande gemenskap
med kommunen synes mig få ett tillräckligt uttryck i den allmänna
skatterepartionen, om fastighetsskatten och näringsskatten utformas
till två till sina minimibelopp garanterade inkomstskatter, vilka
kunde av kommunen påräknas oberoende av storleken hos dessa skattekällors
växlande årsbelopp. Eu var av de båda intresseskatterna skulle
med denna anordning framträda som en kombinerad fastighets-, respektive
närings- och inkomstskatt, därvid från vad som skulle beskattas som
inkomst Unge göras avdrag för det belopp, varför fastighets- eller näringsskatt
skulle erläggas inom kommunen. En något liknande anordning
hade 1900 års kommunalskattekommitté föreslagit beträffande
fastighetsbeskattningen, dock med den väsentliga avvikelse, att skattefrihet
eller skattelindring enligt kommitténs förslag skulle beräknas icke
efter vederbörandes hela oavkortade inkomst utan skulle inträda i den
mån, det efter avdraget kvarstående beloppet folie inom de inkomstgrupper,
vilka komme i åtnjutande av sådan frihet eller lindring.

Då av övriga inom departementet tillkallade sakkunniga flertalet
icke ansett departementsförslaget innebära någon fara för en alltför
stark övervältring av skattebördan på jordbruksnäringen, torde anledningen
härtill vara att söka uti det resultat, 1918 års provtaxering och
den med ledning därav inom departementet utarbetade statistiska utredningen
uppvisat angående kommunalskattens förskjutning. Med hänsyn
till kristidens abnorma inkomstförhållanden, vilka legat till grund
för provtaxeringen, har jag dock ej kunnat tillmäta den statistiska utredningen
någon stor betydelse för bedömande av departementsförslagets
verkningar i skatteregleringshänseende. Likväl medger jag villigt, att
det varit i hög grad oegentligt, att jordbrukare, som under krigsåren
skördat stora inkomster av sina fastigheter, ej haft att erlägga kommunalskatt
för den del av inkomsten, som ej täckts av fastighetsbevillningen,
och jordbrukarna böra naturligtvis såsom annat folk betala skatt
för sina fulla inkomster; men den fördel jordbrukarna till följd av eu
ofullständig skattelagstiftning redan beretts, går det naturligtvis nu ej
an att söka åter frånvinna dem genom en ny skattelagstiftning. En
stor del av de personer, som skördat jordbrukets kristidsvinster, hava
redan avyttrat fastigheterna, och för den nya lagstiftningen kunna i fråga
om skattebördans fördelning inga andra bärande grundsatser godtagas

Kungl. Maj ds proposition Nr 191. 641

än sådana, som hava till syfte att göra beskattningen i görligaste mån
jämn och rättvis.

På grund av vad sålunda anförts har jag ansett att § 27 i departementets
förslag hade bort erhålla följande lydelse:

Kommunal inkomstskatt utgöres av i detta kap. omförmälda
skattskyldiga för inkomst av

1) fast egendom, till den del inkomsten överstiger det belopp,
varför fastighetsskatt erlägges för skattskyldigs inom kommunen belägna
bistå egendom;

2) näring, till den del inkomsten överstiger det belopp, varför
näringsskatt erlägges för skattskyldigs inom kommunen bedrivna näring;
och etc. enligt förslaget.

Vid § 35 mom. 1.

Beträffande beskattning av kooperativa föreningar, att j ag biträder
den av herrar Forssman och Bökelund därutinnan avgivna reservation.

Vid § 42.

1 anslutning till vad jag anfört vid § 27, har jag ansett att förevarande
paragraf hade bort erhålla följande lydelse:

1 mom. I riket — — — tillsammans med hans till fastighetsskatt
och näringsskatt taxerade belopp ävensom hans i andra kommuner
taxerade inkomster överstigit nämnda belopp.

Beträffande — — — inkomstbelopp.

2 mom. Därest — — — följande grunder:

a) Från taxerade beloppet sammanlagt med de till fastighetsskatt
och näringsskatt taxerade beloppen avräknas — — — helhet.

b) Den slutsumma —--följande:

1) Det beskattningsbara beloppet — — — tillsammans med den
skattskyldiges till fastighetsskatt och näringsskatt taxerade belopp ävensom
hans i andra kommuner — — — o. s. v. enligt förslaget.

Vid 5 kap. Om kommunal progressivskatt.

Innan jag ansett mig kunna fatta ståndpunkt till de för denna
skatt föreslagna skalorna ävensom till frågan om skattens partiella användning
till utjämning av skattetrycket mellan olika kommuner, har
jag ansett att en utarbetad plan för skatteutjämningen bort föreligga.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 158 käft. (Nr 191.)

642

Kungl. Maj.ts proposition Nr 191.

Vid bestämmelserna om repartitionsgrunderna.

Medan i fråga om skogsbeskattningen inkomstskatten träffar den
verkliga nettoinkomsten vid de tillfällen, då den faktiskt inflyter, syftar
fastighetsskatten liksom förut-fastighetsbevillningen åter att drabba skogskapitalet
med eu årlig avgift, ställd i visst förhållande till den beräknade
genomsnittliga årsinkomsten från skogen eller med andra ord till
skogskapitalets avkastningsförmåga. Departementets förslag med ett
lägre repartitionstal för det växande virkeskapitalet än för själva markvärdet
och för jordbruksfastigheter i gemen är visserligen förestavat av
en strävan att tillgodose skogsvårdens intressen i det avseendet, att beskattningen
ej skall försvåra bildandet och bevarandet av det virkesförråd,
som nationalekonomiskt sett är eu nödvändig förutsättning för
varje god skogshushållning. Men skogskapitalets växlande räntabilitet
i skilda delar av vårt långsträckta land liksom ock årstillväxtens olika
storlek i olika åldersklasser gör, att det enligt min mening icke är möjligt
att sätta skogsvärdets förhållandetal för större delarna av vårt land sa
högt som i departementets förslag. Det belopp, som skall beskattas
genom fastighetsskatt, kan nämligen under inga förhållanden utan skada
för skogsvården sättas högre än själva skogsräntan eller den avkastning,
som med bevarande av skogens oavbrutna bestånd kan därur årligen
hämtas. Med hänsyn till anmärkta variationer i skogskapitlets räntabilitet
skulle det därför kunna ifrågasättas, huruvida icke fastigheternas
skogsvärden borde beskattas efter olika grunder i olika delar av landet.
Det inom departementet forcerade arbetet har emellertid icke möjliggjort
ett ingående på denna svårlösta fråga, och jag har därför måst
inskränka mig till att som gemensamt förhållandetal för skogsvärdet
föreslå 0.0 2 procent, väl vetandes, att detta tal är för lågt för sydligaste
Sverige, på samma gång det måhända kan komma att trycka övre Norrlands
skogsägare mera än rättvist vore.

T f råga om landstingsskatten

har jag ansett, att den borde utgå efter samma grunder, som jag förordat
för uttagande av fastighetsskatt, näringsskatt och inkomstskatt till den
borgerliga primärkommunen; och undveke man därigenom den olämpliga
anordningen att för fastighetsbeskattningens del behöva kvarstå på
den nuvarande bevillningens grund.

G. J. v. Essen.

Krtngl. Majds proposition Nr 191.

64:!

(Jreve Hamiltons särskilda yttrande.

Det inom finansdepartementet utarbetade förslaget till kommunalskattelag
upptager fyra olika skattetyper, genom vilka tillsammans
bidragsskyldigheten till täckande av kommunens skattebehov avses skola
fullgöras. Förslaget utgår från den uppfattningen, att genom samverkan
av ett flertal olikartade skatteformcr skall ernås eu jämn v och
rättvis fördelning av skattetrycket på samma gång som kommunens
intresse av säker skatteintäkt tillvaratages.

Inom ramen för förslaget har plats blivit beredd åt båda de olika
teorier i fråga om kommunalbeskattningens rätta grund, som inom
doktrinen tävla om företrädet, intresseteorin och skatteförmågoteorin.
Renodlade uttryck för den förra äro de föreslagna fastighets- och näringsskatterna,
varemot den kommunala inkomstskatten och den kommunala
progressivskatten anordnats med beaktande av den subjektiva skatteförmågan.
De två förstnämnda äro objektskatter, inkomstskal ten är väsentligen
en efterbildning av den statliga inkomstbeskattningen och den
kommunala progressivskatten är en ren påbyggnad på inkomst- och förmögenhetsskatten
till staten.

Då jag icke kunnat för min del godkänna det föreslagna skattesystemet
i dess helhet, har detta förnämligast berott därpå, att jag icke
anser intresseteorin vara en lämplig grund att bygga på, i allt fäll icke
så länge den kommunala bidragsskyldigheten i sådan grad som nu är
fallet tages i anspråk för tillgodoseende av statsändamål.

För de svenska kommunerna, i synnerhet landsbygdens, bilda utgifterna
för kyrka, skola och fattigvård, såsom känt är, en väsenlig del
av utgiftsstaten. Enligt den officiella statistiken utgjorde år 1915 landskommunernas
(utom köpingarna) utgiftssumma 81,639,878 kronor, varav
för kyrkliga ändamål 12,573,554 kronor, för folkskola 31,515,646 kronor
och för fattigvård 18,142,316 kronor. För städerna och köpingarna
var utgiftssumman 190,898,888 kronor, varav för kyrkliga ändamål
5,835,694 kronor, för folkskola 17,974,557 kronor och för fattigvård
14,438,410 kronor. Då dessa ändamål enligt sin natur äro statsändamål,
för vilka utgifterna således rätteligen borde åvila staten, synes det
vara en logisk konsekvens, att bidrag till dessa utgifter, fastän de
bestridas av kommunerna, uttagas efter samma principer som skattebidragen
till staten, med andra ord genom inkomstbeskattning, avpassad
efter den subjektiva skatteförmågan.

644

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

Förslaget utgår från den ofta uttalade meningen, att fastigheter
och näringar inom en kommun hava ett särskilt och mera varaktigt
intresse av kommunens verksamhet. De hava därför gjorts till föremål
för särskilda skatter, knutna till skatteobjekten utan hänsyn till fastighetsägarens
eller näringsidkarens subjektiva förhållanden.

Det är icke miu mening att förneka vare sig tillvaron av dylika
intressen eller det berättigade uti, att i någon form kommunen erhåller
gottgörelse för att den kommer dessa intressen till tjänst. Detta bör
dock icke ske genom uttagande av en skatt i vanlig bemärkelse, utan
synes mig härför böra väljas någon form av avgift, som på ett omedelbart
sätt sluter sig till den i varje fall konstaterade fördelen för det
ifrågakommande intresset. Dylika avgifter förekomma exempelvis i
Tyskland, och kallas i doktrinen efter sin tyska benämning »gebyrer».
De utgöra efter min mening en lämplig form för intresseteorins beaktande
även i svensk kommunalbeskattuing. Detta är emellertid ett fristående
spörsmål, som icke ovillkorligen tarvar sin lösning i förevarande
sammanhang. Målet för en anordning med gebyrer vore tydligen, att
dessa skulle täcka kommunens utgifter för de företag och anstalter, av
vilka de »gebyrskyldiga» uteslutande eller väsentligen hade gagn.

Av den kommunala verksamheten i övrigt, i den mån den ej
tjänar statsändamål, förutsättes kommunen i sin helhet hava nytta, och
är det därför billigt, att den uttaxering, som av densamma påkallas,
lägges på alla skattskyldiga kommunmedlemmar efter skatteförmåga.
Till dess en gebyranordning tilläventyrs kan föranstaltas och i den
mån gebyrintäkten i praktiken skulle bliva otillräcklig, maste givetvis
även de erforderliga bidragen till kommunens ifrågavarande verksamhet
uttagas genom den allmänna kommunalbeskattningen.

Efter ovanstående antydningar om min allmänna principståndpunkt
i ämnet må det tillåtas mig att i ett par avseenden närmare skärskåda
det föreliggande förslaget.

Vad som fiämst tilldragit sig min uppmärksamhet och starkast
påverkat mitt avståndstagande är det sätt, varpå man vill ordna den
kommunala fastighetsbeskattningen och särskilt beskattningen av jordbruket
och dess binäringar.

Mot den nuvarande kommunala fastighetsbeskattningen hava befogade
anmärkningar riktats. Grundval för utdebiteringen är som bekant
en antagen inkomst av sex procent å jordbruksfastighets taxeringsvärde
och fem procent å annan fastighets taxeringsvärde. Detta är således
ett slags objektbeskattning, en schematisk anordning utan hänsyn till
den växlande, verkliga avkastningen och innebär en relativ orättvisa,

645

Kunyl. Maj:U proposition Nr Wl.

•in till nackdel och än till fördel för fastighetsägaren eller den i hans
ställe skattskyldige. Under krigstidens goda konjunkturer för jordbruket
har det senare i hög grad varit fatlet. Med skattefonnens natur sammanhänger
ock den ojämnheten, att en skuldsatt fastighetsägare får
betala skatt efter lika'' stort fingerat inkomst belopp som en skuldfri
ägare av lika taxerad fastighet. Å andra sidan behöver en jordbrukare
icke betala skatt för eget å fastigheten nedlagt arbete, en omständighet
som kristidens abnorma penningvärde starkt framhävt som en orättvisa
i förhållande till den rena arbetsinkomsten.

Det är begripligt, att berörda omständigheter vållat missnöje hos
de skattedragande och framkallat krav på en sådan gestaltning av den
väntade kommunalskattereformen, att särskilt jordbruket bleve på en
gång mera effektivt och mera rättvist beskattat. Författarna av det
framlagda förslaget hava också tydligen tagit starkt intryck av nämnda,
i och för sig berättigade önskemål, men det vill synas, som om de i
sin strävan att tillmötesgå särskilt kravet på mera effektiv beskattning
gått för långt. Enligt förslaget skulle fastighetsägarna bliva föremål fölen
trefaldig beskattning av i stort sett samma objekt, nämligen genom
fastighetsskatt samt inkomstskatt och progressivskatt, medan inkomsttagaren
av kapital och arbete skulle få att erlägga blott de två sistnämnda
skatterna, något som torde innebära ett obehörigt gynnande
särskilt av kapitalet, vilket såsom källa till skattekraft icke bör. sättas
lägre än ägandet av fastighet. Tages så i betraktande, att fastighetsskatten
är en objektskal t, vid vilken alldeles bortses från skuldsättning
och andra subjektiva förhållanden, synes onekligen fara vara . för
handen, att förslaget i förevarande punkt kunde få nationalekonomiska,
följder, som man vid dess uppgörande väl ej avsett men synbarligen
förbisett.

Särskilt täDker jag härvid på det mindre jordbruket, på mängden
av småbrukarbem, som i de flesta fall äro behäftade med stark skuldsättning.
Arealinventeringen 1917 gav vid handen, att ej mindre än
77 procent av landets jordbruksenheter hade eu areal av mindre än 10
hektar odlad jord, att 21 procent lågo mellan 10 och 50 hektar och att
endast 2 procent omfattade 50 hektar eller däröver. Av den odlade
jorden tillhörde 78 procent brukningsdelar med mindre än 50 hektar.
Medelarealen av varje brukningsdel var allenast 8.5 hektar. De anlörda
siffrorna visa med all tydlighet frågans högst betydande omfattning.

Det råder, efter min uppfattning, intet tvivel., att en fastighetsbeskattning
sådan som den nu ifrågasatta skulle i hög grad hämma
möjligheterna för ett lönande jordbruk och följaktligen minska intresset

646

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

för landets modernäring. Detta skulle särskilt göra sig gällande i fråga
om det mindre jordbruket och den med småbruk förenade egnahemsrörelsen.
Fastighetsskatten skulle ju för övrigt drabba också egna
hemmet utan tillhörande jordbruk och överhuvudtaget ägare av bostadsfastigheter
och därigenom i sin mån motverka strävandena för den närvarande
bostadsbristens avhjälpande.

Vid avvägandet av fastigheternas kommunala skattskyldighet får
man ej heller släppa ur sikte, att särskilt landsbygdens fastigheter betungas
med åtskilliga andra allmänna bördor, ej minst av det på många
håll mycket kännbara vägbesväret.

Rätt svårt har jag att icke i den föreslagna fastighetsskatten se
en återgång till något, som starkt påminner om de gamla grundskatterna,
vilkas omsider genomförda avlvftning kostade så många strider.

Utom fastigheterna skulle, enligt intresseteorins förfäktare, inom
kommunen bedrivna näringar hava särskilt intresse av kommunens verksamhet.
I konsekvens härmed har i förslaget vid sidan av fastighetsskatten
upptagits en särskild näringsskatt, som givetvis icke skall träffa
jordbruksnäringen. Då jag för min del ej kunnat biträda förslaget om
fastighetsskatt, följer redan därav, att jag ej heller kunnat vara med
om näringsskatten, ehuruväl denna, sådan den föreslagits, synes bliva
relativt mindre betungande än fastighetsskatten. På någon särskild
kritik av näringsskatten behöver jag således ej ingå. Dock kan jag ej
underlåta att påpeka, hurusom de synnerligen invecklade bestämmelserna
säkerligen komme att vålla mycket bekymmer vid tillämpningen. Om
det redan beträffande statsbeskattningen gäller som en förtjänst, att
dess anordning är enkel och lättfattlig, måste det i fråga om kommunalbeskattningen
anses vara eu oavvislig fordran, att densamma framträder
i former, som äro någorlunda tillgängliga för även andra än de skattetekniskt
erfarna.

Sedan jag, på sätt ovan i korthet framhållits, sett mig förhindrad
tillstyrka den föreslagna intressebeskattningen av fastigheter och näringar,
har jag måst bereda mig på att sätta något i stället. Spörsmålet löses
nämligen icke genom att allenast avkoppla de båda intresseskatterna
från systemet i övrigt. Efter min mening torde ersättningen vara att
finna i en kommunal förmögenhetsskatt.

I överensstämmelse med min ovan uttalade åsikt, att den kommunala
beskattningen bör rätta sig efter den subjektiva skatte förmågan,
komme ett sålunda omlagt skattesystem att upptaga tre skattetyper, eu
kommunal inkomstskatt, varuti givetvis beskattningens tyngdpunkt komme
att ligga, en kommunal förmögenhetsskatt med syfte att träffa den högre

047

Kungl. Maj:ts proposition Nr l'')l.

skattoförmågan kos ägare av förmögenhet, denna ma vara nedlagd i
fastighet eller kapital, samt en kommunal progressivskatt med ändamål,
såsom enligt förslaget, att ytterligare reglera skattetrycket och detta
jämväl interkommunalt.

Ett av syftena med den föreslagna fastighetsskatten är uppenbarligen
att garantera kommunen eu mera stadigvarande inkomst, som icke
liksom inkomstskatten är beroende av växlande konjunkturer. Av kommu
nalfmansiella skäl torde man hava svårt att åsidosätta denna synpunkt.
Frågan kan emellertid efter min uppfattning lösas på det sätt,
att man stadgar visst minimum för beskattningsbar inkomst av fast
egendom i form av vissa procent av taxeringsvärdet. Fn sådan anordning
innebär visserligen ett avsteg från principen om skatt efter förmåga
men har synts mig vara enda vägen att tillgodose kommunens
uyssberörda intresse av tillgång till en förhållandevis konstant inkomstkälla.
Såsom procentsatser torde kunna väljas de i förslaget upptagna
repartitionstalen, nämligen 6 procent av jordbruksvärdet, 3 procent av
skogsvärdet och 4 Va procent av annat fastighetsvärde.

En sådan minimibeskattning av fastighet förutsätter emellertid
verkställande av fastighetstaxering och i avseende å dennas anordnande
synas de i förslaget innehållna reglerna för dylik taxering vara lämpliga.
En fastighetstaxering bleve för övrigt ändå behövlig för beräkning
av skattepliktig förmögenhet, vare sig förmögenhetsbeskattning
förbehålles staten eller jämväl medgives kommunerna.

Frånsett stadgandet om ett minimum för taxerad inkomst av fast
egendom har jag intet att erinra i fråga om den föreslagna konstruktionen
av inkomstskatten. Förslagets bestämmelser såväl beträffande
den subjektiva skattskyldigheten jämte de skattefria avdragen av olika
slag som ock rörande objektiv skatteplikt och beskattningsort kunna av
mig godkännas. Att de i huvudsak överensstämma med reglerna för
den statliga inkomstbeskattningen är i och för sig en fördel. Jag anser
det nämligen vara ett bestämt önskemål, att statens och kommunernas
beskattningsväsen ej förete större olikheter än som nödvändigt betingas
av deras olika mål och medel.

Vad beträffar den av mig avsedda kommunala förmögenhetsskatten
är, såsom jag förut framhållit, en av mina huvudanmärkningar mot
särskilt deh föreslagna fastighetsskatten, att den drabbar sitt föremål
utan hänsyn till den subjektiva skatteförmågan, att en intecknad fastighet
skulle beskattas lika högt som en skuldfri. Det blotta innehavet av
vissa bruttotillgångar skänker icke i och för sig någon skattekraft. Där -

648

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

emot ägnar sig enligt min uppfattning ägandet av viss nettoförmögenhet
till basis jämväl för kommunal beskattning.

Denna förmögenhetsskatt bör göras proportionell och fristående i
förhållande till inkomstskatten men i övrigt anordnas efter mönstret av
den statliga förmögenhetsskatten, särskilt beträffande den subjektiva och
objektiva skattskyldigheten.

Har den skattskyldiga på ett mera konstant sätt egendom inom
olika kommuner, bör förmögenhetsbeskattning under eljest givna förutsättningar
kunna anordnas inom varje sådan kommun. Nettoförmögenhet
i fast egendom skulle följaktligen beskattas, där egendomen är belägen.
Med fast egendom bör följa tillhörande inventarier. Med avseende å
rättigheter till fast egendom (utom intecknad fordran) vill jag ifrågasätta
beskattning på samma ort som vederbörande egendom. Gruvor
torde kunna förmögenhetsbeskattas, där de ligga, fartyg, där de sjörättsligt
höra hemma. Lös egendom, använd i näring, som särskilt
inkomsttaxeras, kunde beskattas å den ort, där näringen idkas. Annan
lös egendom skulle underkastas förmögenhetsskatt i den skattskyldiges
mantalsskrivningsort.

Det gäldavdrag, som förutsättes för renodlande av den beskattningsbara
förmögenheten, torde kunna praktiseras så, att gäld, som genom
inteckning eller eljest häftar vid viss egendom, givetvis avdrages från
denna, samt att därvid uppkommande brist ävensom annan gäld avdrages
i första hand från tillgångar i mantalsskrivningsorten och därefter från
lös egendom å annan ort samt i sista hand från fast egendom, eventuellt
efter proportionell fördelning på olika kommuner.

Skulle det befinnas, att förmögenhetsbeskattning å mer än en ort
stöter på för stora praktiska svårigheter, får man, även om rättvisan
olika kommuner emellan givetvis blir mindre väl tillgodosedd, stanna
vid en sådan beskattning allenast i mantalsskrivningsorten. Den kommer
då att jämväl beträffande beskattningsorten överensstämma med den
statliga förmögenhetsskatten.

Såsom grundbelopp, varå en kommunal förmögenhetsskatt skulle1
uttagas, har jag förslagsvis tänkt mig 2 procent av förmögenheten.

Enligt reglerna för förmögenhetsskatten till staten äro bolagen
befriade från sådan skatt och detta givetvis av det skälet, att ett bolags
tillgångar i själva verket ägas av aktieägarna, som i sin förmögenhet
få inräkna värdet av sina aktier. Då det gäller staten, kan det vara
av mindre vikt, vem som erlägger skatten. Annorlunda ställer det sig
vid konkurrensen mellan olika kommuner. Följer man regeln för statsbeskattningen,
inträffar, att i de flesta fall den kommun, som inom sig

649

Kunyl. Maj:ts proposition Nr 191.

hyser ett bolags anläggningar och därav har besvär, icke erhåller någon
förmögenhetsskatt. Ville man åter införa den nyheten i vårt skattesystem,
att bolagen bleve skyldiga utgöra förmögenhetsskatt, finge man
i stället undantaga aktier från förmögenhetsskatt. Båda vägarna erbjuda
vanskligheter. Av hänsyn till kommunernas påtagliga intresse har jag
emellertid funnit mig böra giva den senare företräde.

_ Emot anordningen av den föreslagna progressivskatten har jag ej
funnit, något att anmärka.

Det ovanstående innebär, såsom jag redan erinrat, allenast vissa
riktlinjer för en komrmmalskattereform. Därest dessa linjer skulle vinna
regeringens beaktande, torde deras närmare fullföljande ankomma på
vederbörlig åtgärd inom finansdepartementet.

Stockholm den 20 januari 1920.

Raoul Hamilton.

Bihang till riksdagens protokoll 1990. 1 sand. 158 höft. (Nr 191.)

Kungl. May.ts pn/position Nr 191. 651

Innehållsförteckning.

SID.

Propositionen ...................................................................................................... l

Statsrådsprotokollet .......................................................................................... 57

I. Kommunalskatt (frågans innebörd.

1. Skatteutjämningen .............................................................................. 58

2. Skatteregleringen .............................................................................. 60

11. Översikt över kommunalbcskattningens utveckling och nuvarande gestaltning
i Sverige.

A. Kommunernas beskattningsrätt.

t. Historik ............................................................................................. 61

2. Gällande bestämmelser ........................................................................ 64

Socken, köping med egen kommunal förvaltning ................................. 64

Municipalsamhälle. köping utan egen kommunal förvaltning ............... 66

Stad ........................................................................................... 66

Kyrkoförsamling; skoldistrikt .................................................. 67

Tingslag .......................................................................... 67

Väghållningsdistrikt ........................................................................ 68

Landstingsområde ........................................................................... 69

Kommunalförbund ...................... 70

Fattigvårdssamhälle ........................................................................ 70

B. Allmänna och speciella kommunala skatter.

1. Allmänna kommunala skatter............................................................... 71

Historik.......................................................................................... 71

Gällande bestämmelser ..................................................................... 75

2. Speciella kommunala skatter ............................................................... 82

Hundskatt....................................................................................... 82

Bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter ..................... 82

Skogsaccis....................................................................................... 83

Nöjesskatt....................................................................................... 85

Speciell bidragsskyldighet i städer och stadsliknande samhällen............ 86

Bidrag till prästerskapets avlöning ................................................... 88

Folkskoleavgifter.............................................. 92

Sjukvårdsavgifter ........................................................................... 92

C. Allmänna anslag och bidrag till kommunerna.

1. Bidrag för särskilda ändamål............................................................... 93

652

Kimgl. Maj:ts proposition Nr 191.

SID.

Skolväsendet ................................................................................. 93

Fattig- och sjukvården ..................................................................... 94

Prästerskapets avlöning .................................................................. 93

Väghållningen .............................................................................. 96

Skjutshållningen .............................................................................. 97

2. Understöd till särskilt skattetyngda kommuner....................................... 97

D. Översikt över de offentliga förvaltningarnas utgifter och inkomster.......... 99

III. Principerna för en rättvis beskattning i finansvetenskapen.

1. Olika beskattningsteorier ................................................ 107

Intresseteorien ................................................................................. 107

Skalteförmågeteorien ........................................................................ 108

2. Förespråkare för de olika teorierna ...................................................... 108

IV. Konnnunalbeskattningen i vissa främmande länder.

1. England............................................................................................. Ilo

2. Frankrike .......................................................................................... 114

3. Preussen .......................................................................................... 115

4. Bayern ......l...................................................................................... 118

5. Baden ............................................................................................. 119

6. Wörtemberg....................................................................................... 119

7. Hessen ............................................................................................. ISO

8. Danmark .......................................................................................... 120

9. Norge................................................................................................ 121

V. Förarbetena till kommunalskattereformen.

A Historik.

1897 års riksdag .............................................................................. 123

Tillsättandet av kommunalskattekommittén ....................................... 124

Kommunalskattekommitléns förslag ................................................... 125

Infordrade yttranden över kommunalskattekommitténs förslag ............... 131

1903 års riksdag............................................................................ 133

Departementschefen år 1910 134

Tillkallande av särskilda sakkunniga .............................................. 135

1917 års förslag ......................................................................•*■■■ 130

Infordrade yttranden över 1917 års förslag ....................................... 137

Ärendets vidare beredning inom finansdepartementet ................. 138

Förslag till partiella reformer..........................................................139

B. 1917 års kommunalskatteförslag.

1. Eiserman —von Wolckers betänkande ................................................... 140

Bristerna i gällande skattesystem ...................................................... 140

Allmänna synpunkter för en skattereglering ....................................... 152

Förslag till skattesystem .................................................................. 159

2. Landéns betänkande ........................................................................... 175

Bristerna i gällande skattesystem ...................................................... 175

Allmänna riktlinjer för en skattereform ............................................. 176

Förslag till skattesystem .............. 179

. Kanyl. Maj:ls proposition Kr 11)1. Ö58

311».

C. Principuttalanden i yttrandena över Eiserman— von Wolckers och Lun dins

förslag.

Överståthållarämbetet ..................................................................... 185

Länsstyrelserna .............................................................................. 187

Landstingen .................................................................................... 200

Hushållningssällskapen .................................................................... 204

Hundelskamrurna ........................................................................... 208

Svenska stadsförbundet .................................................................. 216

Kammarrätten ................................................................................. 216

D. 1918 års provtaxering............................................................................ 226

VI. De allmänna riktlinjerna för förslaget till kommunalskattclag.

1. Allmänna synpunkter för skattereformen ............................................. 233

Beskattning efter intresse eller efter förmåga .................................... 233

Rättvis fördelning av skattekällorna mellan olika kommuner ............... 237

2. Granskning av 1917 års båda förslag ................................................... 238

Eiserman—von Wolckers förslag .................................................... 238

Landéns förslag .............................................................................. 239

3. Granskning av senare uppslag ............................................................ 241

4. Departementschefen ........................................................................... 242

De borgerliga primärkommunerna ...................................................... 244

Specialkommunerna ........................................................................ 255

Vissa kommuner undantagas från skattereformen................................ 255

VII. Vissa specialfrågor av större omfattning.

A. Skogsbeskattningen.

1. Gällande bestämmelser ........................................................................ 257

2. 1917 års förslag ................................................................................ 259

Skogen såsom föremål för fastighetsskatt .......................................... 259

Skogsavkustningens beskattning ...................................................... 262

1913 års skogsenquéte ..................................................................... 266

3. Avgivna utlåtanden över 1917 års förslag ............................................. 266

Länsstyrelserna ............................................................................ 266

Lantbrukssällskapet och hushållningssällskapen ................................. 267

Sveriges skogsägareförbund............................................................... 268

Domänstyrelsen .............................................................................. 268

Kammarrätten ................................................................................ 269

4. Departementschefen ........................................................................... 270

B. Aktiebolags och solidariska bankbolags beskattning.

1. Inledande översikt .............................................................................. 272

Kommunalbeskattningen ................................................................. 272

Statsbeskattningen .......................................................................... 273

2. 1917 års förslag ............................................................................... 275

Eiserman—von Wolcker .................................................................. 276

Landén .......................................................................................... 277

Avgivna utlåtanden ....... 283

654

Kungl. Maj ds proposition Sr 191.

aiu.

3. 1919 års riksdag............................................................................ 292

4. Departementschefen ........................................................................... 292

C. Kommanditbolags beskattning.

Gällande bestämmelser ..................................................................... 294

1917 års förslag .............................................................................. 294

Inom finansdepartementet uppgjort förslag ...................................... 295

Departementschefen ....................................................................... 296

D. Kooperativa föreningars beskattning.

1. 1910 års bestämmelser ........................................................................ 297

Förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt .............................. 297

Bevillningsförordningen .................................................................... 304

2. 1917 års förslag ................................................................................. 30-t

Eiserman—von Wolcker ................................................................. 305

Landén ................. 307

Avgivna utlåtanden ........................................................................ 312

3. Kungl. Majits förslag år 1919............................................................... 313

Kooperativa förbundet .................................................................... 313

I finansdepartementet verkställd utredning......................................... 314

Kammarrätten ................................................................................. 319

Departementschefen år 1919 320

Propositionen ................................................................................. 323

Bevillningsutskottet ...................................................................... 324

Reservanter i utskottet .................................................................... 326

Riksdagen....................................................................................... 326

4. Departementschefen ........................................................................... 326

Vill. Förslaget till kommunalskattelag.

Rubriken .................................................................................................. 330

I Kap. Inledning.

1 och 2 §§............................................v................................................ 330

II Kap. Om fastighetsskatt.

3 §. (Allmän föreskrift om utgörande av fastighetsskatt; begreppet fast

egendom.)

1. Gällande bestämmelser ............................................................ 331

2. 1917 års förslag ....................................................................... 332

Eiserman—von Wolcker ............................................................ 332

Landén .................................................................................... 333

Avgivna utlåtanden ............................................................. 334

3. Departementschefen .................................................................. 335

4 §. (Fastigheter som äro undantagna från beskattning.)

1. Gällande bestämmelser ............................................................ 336

2. 1917 års förslag........................................................................ 337

Statens jordbruksfastigheter ...................................................... 337

Staten tillhörig annan fastighet ............................................... 339

Annan än stulen tillhörig fastighet............................................ 346

3. Departementschefen ........................................ 353

5 §. (Bestämmelse att taxeringsvärde skall åsättas; undantag därifrån) ...... 357

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191. 655

sm.

0 §. (Taxeringsenhet.)

1. Gällande bestämmelser ........................................................... 358

2. 1917 års förslag ........................................................................ 359

Eiserman—von Wolcker ............................................................ 359

Landén .................................................................................... 363

Avgivna utlåtanden ................................................................ 365

3. Departementschefen .................................................................. 369

7 §. (Taxeringsvärdes beräknande.)

t. Gällande bestämmelser ............................................................ 370

2. 1917 års förslag........................................................................ 371

Saluvärdet, allmän uppskattningsnorm .......... 371

Undanlag från saluvärdet såsom uppskattningsnorm .................... 376

Taxering av skog..................................................................... 377

Uppskatlningslörfarandet m. m.................................................... 385

3. Departementschefen .................................................................. 394

8 §. (Taxeringsvärdes uppdelande i jordbruksvärde, skogsvärde och annat

värde.)

1. Gällande bestämmelser ............................................................ 396

2. 1917 års förslag........................................................................ 397

Eiserman—von Wolcker ................................................. 397

Landén ................................................................................. 400

Avgivna utlåtanden .................................................................. 403

3. Departementschefen .................................................................. 406

9 §. (Taxeringsvärde och uppdelningsvärden åsättas i jämna hundratal kronor) 409

10 §. (Taxerings( erioder.)

1. Gällande bestämmelser ............................................................ 410

2. 1917 års förslag ..................................................................... 411

Eiserman—von Wolcker ............................................................ 411

Landén .................................................................................... 413

Avgivna utlåtanden ............................ 413

3. Departementschefen ..................... 416

11 §. (Vem skattskyldigheten åligger.)

1. Gällande bestämmelser ............................................................ 418

•2. 1917 års förslag........................................................ 419

Eiserman—von Wolcker ............................................................ 419

Landén .................................................................................... 426

Avgivna utlåtanden ................ 426

3. Departementschefen .................................................................. 429

12 §. (Vem som skall i taxeringslängden upptagas såsom skattskyldig.) ...... 432

13 §. (Befrielse i vissa fall från utgörande av fastighetsskatt.) .................. 432

III Kap. Om när ing sska t.

1. 1917 års förslag............................................................... 434

Eiserman—von Wolcker................................................................. 434

Landén.......................................................................................... 435

Avgivna utlåtanden ........................................................................ 435

2. Utredning i finansdepartementet ......................................................... 437

656

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

SID.

Skrivelse från chefen för lagbyrån .................................................. 437

Yttranden över skrivelsen ............................................................... 441

Förslag till näringsskalt.................................................................. 450

Utlåtanden över förslaget .............................................................. 450

3. Departementschefen ....... 453

14 och 15 §§■ (Föreskrift om utgörande av näringsskott: föremål för skatten.)

Näringsbegreppet ......................................................................... 458

Medgivna undantag från beskattning.. ............................................ 450

Ifrågasatta undantag .................................................................... 463

16 §■ (Näringsskattekapitalet beräknas efter den näringsskattepliktiga för mögenheten,

den kapitaliserade meravkastningen och arbetarkapitalet.
) ........................................................................... 465

17 §. (Vad som räknas till näringsskattepliktig förmögenhet.)

Den näringsskattepliktiga förmögenhetens beräkning........................... 467

Medgivna avdrag ...................................... 468

Särskilda bestämmelser för vissa slags företag ................................. 474

18 §■ (Den näringsskattepliktiga förmögenheten värdesätles med hänsyn till

viss tidpunkt.) ................................................ 474

19 §. (Grunden för värdesättning av den näringsskattepliktiga förmögenheten.) 475

30 och 21 §§. (Avkastningens och meravkastningens beräkning.)

Ränta å behållen förmögenhet ........................................................ 476

Fastighets hyresvärde ........................................................ 477

Hyra för lös egendom .................................................................. 478

Arrende för näring ....................................................................... 478

Skuldräntor .................................................................................. 478

Sammanfattning ........................................................................ 485

Särskilda regler för kooperativa föreningar ....................................... 483

Näringsidkarens arbetsförtjänst ...................................................... 484

22 §. (Beräkning av arbetarkapitalet.) ...................................................... 487

23 §■ (Näringsskattekapitalets sammansättning.).......................................... 488

24 §. (Undantag från skattskyldighet.) .................................................... 488

25 och 26 §§■ (Beskattningsort m. m.)

Beskattningsort .............................................................................. 488

Beskattning i flera kommuner ...................................................... 489

IV Kap. Om kommunal inkomstskatt ........................................................ 491

Förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt .............................. 492

Den systematiska uppställningen av IV kap..................................... 501

27 §. (Inkomst grupperas i inkomst av fast egendom, av näring och av annan

inkomstkälla.)............................................................... 501

28 §. (Vad som är att hänföra till inkomst av fast egendom.) ..................... 504

29 §. (Vad spm år att hänföra till inkomst av näring.) .............................. 507

Moder- och dotterföretags beskattning.............................................. 507

1918 års riksdag ..................................................................... 507

1919 års riksdag ..................................................................... 509

1917 års förslag........................................................................ 514

Framställning från länsstyrelsen i Värmlands län ........................ 514

Kungl. Maj ds proposition Nr 191.

657

Sill.

Departementschefen ....................................................................... 515

50 §. (Vad som hilnföres till inkomst av annan inkomstkillla.)..................... 516

51 §. (Vad som ej är att hänföra till inkomst.)......................................... 518

32 §. (Skyldighet att utgöra kommunal inkomstskatt.)

Skattskyldighet.............................................................................. 519

Viktigare detaljfrågor................................................................. 522

Departementschefen ........................................................................ 531

33 §. (Undantag beträffande fysiska personer från skyldigheten att utgöra

kommunal inkomstskatt.) .......................................................... 532

34 §. (Undantag beträffande juridiska personer från skyldigheten att utgöra

kommunal inkomstskatt.) ............................................................ 533

Staten ...................................................................................... 533

Menigheter .................................................................................... 533

Kyrkor m. 11................................................................................. 535

Hypoteksinrättningar m. fl............................................................. 536

Nykterhetsföreningar in. fl............................................................. 536

Departementschefen ....................................................................... 538

35 §. (Medgivna avdrag vid beräkning av inkomst.) ................................. 539

Ränta å gäld ............................................................................... 540

Förlust .......................................................................................... 541

Utskylder....................................................................................... 543

Pensionsavgifter m. m................................................................... 544

Departementschefen ...................................................................... 545

36 §. (Icke medgivna avdrag vid beräkning av inkomst.) ........................... 547

37 och 38 §§■ (Beskattningsort.)............................................................... 549

Allmänna bestämmelser .................................................................. 550

Departementschefen ........................................................................ 551

Detaljfrågor.................................................................................... 551

Vissa slag av näring ............................................................... 551

Realisationsvinst vid faslighetsförsäljning ................................. 552

Bostadskommuns beskattningsrätt ............................................. 557

Verksamhetskommuns beskattningsrätt .............. 559

39-43 §§. (Akta makars beskattning; orts- och familjeavdrag; beskattningsbart
belopp.)

Bevillningsförordningen .................................................................. 560

1911 års riksdag ........................................................................... 561

1914 års riksdag ........................................................................... 563

1915 års riksdag ........................................................................... 563

Tillfällig skattelindring .................................................................. 563

1917 års förslag.............................................................................. 568

Förslag inom finansdepartementet ................................................... 572

Departementschefen .................................................................. 576

44 §. (Överenskommelse med främmande regering om särskild fördelningsgrund.) 578

V Kap. Om kommunal progressivskatt.

45—48 §§. (Skattskyldighet; skatteskalor; beskattningsort; fördelning mellan

beskattningskommun och för utjämningsändamål.) ........................ 578

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 158 höft. (Nr 191.) 83

658

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

SID.

VI Kap. Gemensamma bestämmelser.

49 §. (Efterbeskattning.) ........................................................... 579

50 §. (Skattelindring för stärbhus.) ......................................................... 579

51 §. (Kommun påföres icke skaft till sig själv.) ....................................... 579

52 §. (Utfärdande av erforderliga tabeller.) ............................................... 579

Övergångsbestämmelser ........................................................................... 580

IX. Statistisk utredning..........................................................................................581

X. Repartitionsgrunder in. in.

Progressivskatten ........... 632

Repartitionsskatterna ......................................................................... 632

XI. Övriga författningsändringar och erforderliga ytterligare utredningsarbeten... 634

Bilaga. Av de sakkunniga uttalade avvikande meningar.

Disponenten Forssmans och landskamreraren Bökelunds särskilda yttrande... 637

F. d. auditören von Essens särskilda yttrande .......................................... 638

Grove Hamiltons särskilda yttrande........................................................ 643

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS'' BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1920.