Kungl. Maj ds nåd. proposition Nr 323 (Proposition 1918:323)

Kungl. Maj ds nåd. proposition Nr 323.

Nr 323.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen med förslag till
förordning angående handel med skattefri sprit m. m;
given Stockholms slott den 16 april 1918.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
finansärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till

förordning angående handel med skattefri sprit,
förordning om ändrad lydelse av 1, 2, 12, 13, 14, 15, 21 och
24 §§ i förordningen den 11 oktober 1007 angående tillverkning av
brännvin,

förordning om ändrad lydelse av 3, 10 och 11 §§ i förordningen
den 14 juni 1917 angående försäljning av rusdrycker samt

förordning om ändrad lydelse av 1 § i förordningen den 18 juli
1913 angående statsverkets fond av rusdrycksmedel.

De till ärendet hörande handlingar skola riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj: t förbliver riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

GUSTAF.

F. V. Thorsson.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sund. 286 käft. (Nr 323.)

Klingl. Maj:ts nåd. proposition Nr 323.

Förslag

till

förordning angående handel med skattefri sprit.

Härigenom förordnas, som följer.

1 §■

Med skattefri sprit förstås i denna förordning dels sådan inom riket
tillverkad sprit, varför frihet från tillverkningsskatt åtnjutes eller beträffaTide
vilken dylik skatt restitueras, dels ock från utrikes ort införd
denaturerad spint.

2 §•

1 mom. Handel med skattefri sprit må inom riket utövas allenast
av statens sprithandelskommission eller av densamma antagna återförsäljare.

2 mom. Tillverkare av sprit, varför frihet från tillverkningsskatt
åtnjutes, må ej under någon form avhända sig sådan sprit till annan
inom riket än sprithandelskommissionen.

Därest tillverkare önskar att i egen rörelse använda dylik av honom
framställd sprit, må kontrollstyrelsen lämna tillstånd därtill under villkor,
som trygga mot missbruk av spriten.

3 mom. Införsel till riket av denaturerad sprit må äga rum
allenast för sprithandelskommissionens räkning.

Utan hinder av vad nu är sagt må likväl sådan sprit införas

a) av den, som enligt särskilt stadgande äger åtnjuta tullfrihet
för från utlandet inkommande varor; samt

b) av resande, som från utrikes ort för eget bruk medför denatitrerad
sprit, intill viss mindre, av Konungen fastställd myckenhet.

3 §•

Sprithandelskommissionen, som står under kontrollstyrelsens inseende,
har till uppgift att bereda allmänheten tillgång till billig skatte -

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 323.

fri sprit på sätt och under villkor, som tillika äro ägnade att förekomma
missbruk av spriten samt lämna tillverkaren skälig viust.

Närmare bestämmelser om kommissionens sammansättning och
verksamhet meddelas av Konungen.

4 §-

1 mom. Sprithandelskommissionen må icke, utom i de fall, varom
i 12 § förmäles, utlämna sprit, som icke blivit denaturerad enligt bestämmelserna
i mom. 2 här nedan.

2 mom. Denaturering av sprit skall verkställas på sätt kontrollstyrelsen
föreskriver; och bör därvid tillses:

a) att spriten, såvitt möjligt, göres obrukbar till förtäring och
icke ånyo kan göras användbar därtill genom vanlig destillering eller
annan enkel behandling, som ej kräver särskild sakkunskap; samt

b) att spriten ej kan medföra fara för ohälsa, då den med behörig
varsamhet användes för annat ändamål än förtäring.

Sprit, som genom denatureringen bibringats sådana egenskaper, att
kontrollstyrelsen prövar användning av spriten till förtäring vara utesluten,
benämnes dubbeldenaturerad. Annan i detta mom. avsedd denaturerad
sprit benämnes enkeldenaturerad.

Kontrollstyrelsen bör, allt efter det särskilda ändamål, för vilket
spriten är avsedd, föreskriva sådan denatureringsmetod, som, på samma
gång den tillfredsställer de under a) och b) angivna fordringar, medför
minsta möjliga nedsättning i spritens användbarhet.

5 §.

Återförsäljare av denaturerad sprit skola till erforderligt antal antagas
av sprithandelskommissionen.

Till återförsäljare må ej antagas annan än den, som är berättigad
att idka handel samt gjort sig känd för ordentlighet och pålitlighet
och jämväl i övrigt kan anses skickad att bedriva försäljningen så,
att missbruk av spriten förekommes.

Då försäljningsrätt upphör, åligger det återförsäljare eller hans
rättsinnehavare att till inköpspris överlämna sitt lager av skattefri sprit
till sprithandelskommissionen.

Om antagande av återförsäljare ävensom om upphörande av försäljningsrätt
för sådan skall underrättelse ofördröjligen lämnas saväl
Konungens
och nykterhetsnämnd.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 323.

6 §■

Enkeldenaturerad sprit må av återförsäljare ej utlämnas annorledes
än mot skriftlig rekvisition, som skall innehålla uppgift å den myckenhet
och det slag av sprit, som önskas, samt förbindelse för köparen att tillse,
att spriten ej användes till förtäring. Sådan rekvisition skall vara dagtecknad
och försedd med köparens egenhändiga underskrift.

I fråga om motorsprit, varmed förstås sådan denaturerad sprit,
som är avsedd att användas för drivande av motorer, skall tillika i
rekvisitionen på sätt, som medgiver identifiering, angivas den eller de
motorer, för vilka spriten är avsedd.

7 §•

Denaturerad sprit må vid återförsäljning ej utlämnas till

1) person under 15 år,

2) person, som är synbart berörd av starka drycker, eller

3) person, vars befattning med spriten återförsäljaren på grund
av meddelande från polismyndighet eller nykterhetsnämnd eller eljest
har skälig anledning antaga kommer att leda till missbruk.

8 §•

Enkeldenaturerad motorsprit må vid återförsäljning ej utlämnas
till mindre myckenhet än tio liter; dock att till innehavare av motorfordon
eller motorfartyg, som under färd behöver förnya sitt förråd av
motorsprit, sådan sprit må utlämnas jämväl i mindre myckenhet än nu
är sagt.

Av annan enkeldenaturerad sprit må ej utlämnas mindre än en
tredjedels liter för varje gång.

9 §■

Kärl, vari denaturerad sprit vid återförsäljning utlämnas, skall
vara försett med etikett, innehållande uppgift å återförsäljarens namn
och varans art, varning mot användande av spriten till förtäring samt
erinran om det straff, som är stadgat för olovligt förfärande med densamma.
Därest spriten är av beskaffenhet att medföra fara för ohälsa

Kungl. Maj.ts nåd. proposition Nr 323. 5

i händelse av förtäring, skall detta finnas på ett i ögonen fallande sätt
särskilt angivet.

Närmare föreskrifter om etikettens innehåll ävensom, där så finnes
påkallat, bestämmelser om dess utseende och anbringande meddelas av
k ontrollstyrelsen.

10 §.

Återförsäljare av enkeldenaturerad sprit åligger att enligt formulär,
som fastställes. av kontrollstyrelsen, föra försäljningsbok, utvisande
när och till vem försäljning ägt rum samt den försålda varans art och
myckenhet. Vid försäljningsboken skola såsom bilagor fogas köparnas
rekvisitioner.

Försäljningsbok jämte därtill hörande rekvisitioner skall av återförsäljaren
förvaras under minst två år, efter det den sista i boken antecknade
försäljningen ägde rum. Sådan bok jämte rekvisitioner skall
hållas tillgänglig såväl för kontrollstyrelsen som för sprithandelskommissionen
eller den, som av kontrollstyrelsen eller sprithandelskommissionen
förordnats att verkställa granskning av försäljningsböcker, ävensom för
vederbörande polismyndighet och nykterhetsnämnd.

11 §.

Befinnes försäljning av skattefri sprit utövas på sätt, som strider
mot denna förordning eller mot bestämmelse, som eljest gäller för försäljningen,
eller att sådan försäljning giver anledning till missbruk av
spriten, äger kontrollstyrelsen föreskriva inskränkningar eller villkor i
avseende å försäljningen eller förbjuda dess fortsättande. Beslut därom
länder till efterrättelse utan hinder av anförda besvär.

12 §.

Därest genom särskild kontroll eller genom andra åtgärder trygghet
mot missbruk kan vinnas, må sprithandelskommissionen tillhandahålla sprit,
som icke blivit denaturerad eller vid vars denaturering de i 4 § 2 mom.
a) och b) angivna fordringarna icke blivit uppfyllda (svaydenaturerad sprit).

Till vilka avnämare eller under vilka villkor dylik sprit må utlämnas,
bestämmes av kontrollstyrelsen.

Kungl. Majds nåd. proposition Nr 323.

13 §.

Deri, som äger eller innehar sprit, är skyldig förvara densamma
på sådant sätt, att missbruk av. spriten, såvitt möjligt, förebygges. Har
kontrollstyrelsen i avseende å visst slag av sprit föreskrivit särskild
åtgärd till förekommande av missbruk, är ägaren eller innehavaren
pliktig att ställa sig sådan föreskrift till efterrättelse samt underkasta
sig den tillsyn, som kontrollstyrelsen med hänsyn därtill kan finna
anledning anordna.

14 §.

Ej må någon tillhandagå annan med anskaffande av sprit, där han
har skälig anledning antaga, att missbruk av spriten kommer att äga rum.

15 §.

Polismyndighet eller nykterhetsnämnd, som finner, att någon använder
skattefri sprit till förtäring, åligger att därom lämna meddelande
till den eller dem, hos vilka personen i fråga kan antagas förse sig med
sådan sprit, ävensom till sprithandelskommissionen.

16 §.

1 inom. Tillverkai’e av skattefri sprit, som obehörigen avhänder
sig sådan sprit, straffes med böter från och med ett hundra till och med
två tusen kronor eller fängelse i högst sex månader. Åro omständigheterna
synnerligen försvårande, dömes till straffarbete i högst ett år.

2 mom. Därest tillverkare av skattefri sprit i övrigt utan behörigt
tillstånd använder dylik av honom framställd sprit, straffes med böter
från och med tjugufem till och med ett tusen kronor eller, i händelse
omständigheterna äro synnerligen försvårande, med fängelse i högst sex
månader.

Lag samma vare, därest tillverkare vid tillgodonjutande av tillstånd,
som omförmäles i 2 § 2 mom., eljest icke ställer sig till efterrättelse
med tillståndet förbundet villkor.

17 §•

1 mom. Vidtager någon obehörigen med deuaturerad sprit åtgärd,
varigenom denatureringsmedlet avskiljes eller denatureringen försvagas,

Kungl. May:ts nåd. proposition Kr 323. 7

vare straffet, i händelse åtgärden företagits i avsikt att försälja spriten,
böter från och med femtio till och med ett tusen kronor, och i andra
fall böter, högst femhundra kronor.

Avyttrar någon sprit, varmed honom veterligen vidtagits åtgärd,
som nyss omförmälts, vare straffet böter från och med femtio till och
med ett tusen kronor.

Bedrives olovligt förfarande, som omförmäles i detta mom., i
större omfattning eller yrkesmässigt eller äro omständigheterna eljest
synnerligen försvårande, må straffet höjas till fängelse i högst ett år.

2 mom. Försäljer någon i andra fall, än här ovan sagts, skattefri
sprit till förtäring eller eljest under omständigheter, som giva säljaren
skälig anledning antaga, att spriten är avsedd att användas såsom dryck,
straffes som i 74 § 1 och 2 mom. i förordningen den 14 juni 1917
angående försäljning av rusdrycker är stadgat.

18 §.

Därest någon, som enligt vad i 12 § sägs fått sprit åt sig utlämnad,
icke ställer sig till efterrättelse de med spritens utlämnande
förenade villkor, straffes som i 16 § 2 mom. är stadgat.

19 §.

1 mom. I fall, som i 17 § förmäles, så ock då någon, varom i
16 och 18 §§ sägs, på otillåtet sätt begagnat eller avhänt sig sprit, skola
de förråd av skattefri sprit, som anträffats hos den brottslige eller eljest
uppenbarligen äro avsedda för olovlig användning, jämte kärl och annat
emballage, vari spriten förvaras, vara underkastade beslag och dömas
förbrutna.

2 mom. Fälles någon till ansvar för förbrytelse, som i 1 mom.
avses, skall han tillika dömas skyldig att för den sprit, varmed han
förfarit olovligt, utgiva tillverkningsskatt enligt gällande bestämmelser
om beskattning av brännvin.

20 §.

Den, som i andra fall, än ovan sagts, försäljer eller håller till salu
skattefri sprit utan att vara därtill berättigad, straffes med böter från
och med tjugufem till och med femhundra kronor.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 323.

21 §.

Den, som röjer yrkeshemlighet eller, där det ej kan anses påkallat
i tjänstens intresse, yppar driftanordning eller affärsförhållande rörande
företag, i avseende varå han haft att taga befattning med tillsyn å
efterlevnaden av denna förordning, straffes med böter från och med
tjugufem till och med ett tusen kronor. Sker det för att göra skada
eller begagnar han sig av sin kännedom om yrkeshemligheten, driftanordningen
eller affärsförhållandet till egen eller annans fördel, då må
till fängelse dömas. Framgår av omständigheterna, att han om yrkeshemligheten,
driftanordningen eller affärsförhållandet erhållit kännedom
å tid, då han ej hade att taga befattning med tillsyn å efterlevnaden
av denna förordning, eller att yppandet av driftanordningen eller affärsförhållandet
ej kunnat medföra skada för det företag, varå tillsynen
utövats, och var ej heller sådan skada åsyftad, då må icke dömas till
ansvar enligt denna förordning.

22 §■

Begär någon eljest förseelse mot bestämmelserna i denna förordning
eller på grund av densamma meddelade föreskrifter, straffes med
böter, högst femhundra kronor.

23 §.

Den, som under den tid, då han är ställd under tilltal för förbrytelse
mot denna förordning, fortsätter samma förbrytelse, skall, när
han därtill varder lagligen förvunnen, för varje gång, stämning därför
utfärdats och delgivits, fällas till det ansvar, som är stadgat för sådan
förbrytelse; dock må sammanlagt frihetsstraff icke överstiga två år.

24 §.

Husbonde ansvarar för förbrytelse, som mot denna förordning
begås av hans hustru, husfolk eller i hans arbete antagen person, liksom
vore förbrytelsen begången av honom själv, därest icke omständigheterna
göra sannolikt, att förbrytelsen skett utan hans vetskap och vilja.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 323.

25 §.

Till ansvar enligt denna förordning må icke dömas, om förbrytelsen
enligt allmänna strafflagen eller annan författning bör beläggas med
strängare straff.

26 §.

1 mom. Böter, som ådömas enligt bestämmelserna i denna för ordning,

skola i händelse av bristande tillgång förvandlas enligt allmänna
strafflagen. ''

Då tillvei kningsskatt blivit jämte böter ådömd enligt denna förordning,
må, där tillgång saknas till skatten eller någon del därav,
böterna ej kunna med penningar gäldas, utan skall den sakfällde i
stället undergå motsvarande förvandlingsstraff.

2 mom. Av böter, snm enligt denna förordning ådömas, ävensom
av värdet av vad som jämlikt densamma är att anse såsom förbi litet, tillfälle
en tredjedel, dock högst femhundra kronor, åklagaren och återstoden
kronan. Finnes särskild angivare, tager han hälften av åklagarens
andel.

27 §.

Allmän åklagare skall med noggrannhet tillse efterlevnaden av
denna förordning och äger i de fall, da vara är att anse såsom förbruten,
verkställa beslag därå.

Åtal på grund av bestämmelse i denna förordning anhängiggöres
vid allmän domstol.

28 §.

Till riket inkommen vara, som enligt denna förordning icke får
införas, må, därest den icke enligt tullstadgan är ^ att anse såsom olovligen
införd, av varuägaren återutföras. bker ej återutförsel, skall med
varan förfaras på sätt lvonungen förordnar.

29 §.

Kontrollstyrelsen äger meddela särskilda föreskrifter angående
sättet för mätning, vågning och provning av sprit, som försäljes till
sprithandelskommissionen.

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 samt. 286 käft. (btr 323.)

Kungl. Majits nåd. proposition Nr 323.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1919, då vad lag
och författningar innehålla däremot stridande upphör att gälla.

De förberedande åtgärder, som erfordras för att skattefri sprit
skall från och med den 1 januari 1919 kunna tillhandahållas på sätt
med bestämmelserna i denna förordning åsyftas, må redan dessförinnan
av kontrollstyrelsen och sprithandelskommissionen vidtagas, utan hinder
av ännu gällande bestämmelser.

Tillverkare eller försäljare av denaturerad sprit, som den 1 januari
1919 innehar sprit, vilken denaturerats i enlighet med de intill nämnda
dag gällande bestämmelser, äger att med sprithandelskommissionen träffa
avtal om övertagande eller utbyte av sådan vara. Kan överenskommelse
om priset ej vinnas, bestämmes detta av en nämnd, bestående av en
utav kontroll styrelsen utsedd ordförande och fyra ledamöter, av vilka
två utses av sprithandelskommissionen, en av representanter, för reningsverken
och en av Sveriges allmänna handelsförening.

Instruktion för nämnden meddelas av kontrollstyrelsen. Kostnaderna
för prissättningen bestridas av statsverket.

Denaturerad sprit, som före den 1 januari 1919 från utlandet
inkommit till riket, må från och med sagda dag av tullverket utlämnas
allenast i den mån, sådant varit tillåtet enligt bestämmelserna i 2 §
3 mom.

Kungl. Majds nåd. proposition Nr 323.

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av 1, 2, 12, 13, 14, 15, 21 och 24 §§ i förordningen
den 11 oktober 1907 angående tillverkning av brännvin.

Härigenom förordnas, att 1, 2, 12, 13, 14, 15, 21 och 24 §§ i förordningen
den 11 oktober 1907 ''angående tillverkning av brännvin skola,
1, 2, 12, 13, 21 och 24 §§ i nedan angivna delar, erhålla följande
ändrade lydelse.

1 §•

1. Brännvin må — — — — konkursboet.

2. överståthållare, underståthållare, landshövding, landssekreterare,
landskamrerare, landsfogde, lands- och stadsfiskal, polistjänstemän, domare
på landet, borgmästare eller annan magistratsperson i stad, ecklesiastik
ämbets- eller tjänsteman, kyrkobetjent, folkskollärare, i tjänst varande
läkare, brännerikontrollör eller tillsyningsman, eller i allmänhet ämbetsoch
tjänsteman, som till följd av sin befattning kan komma att deltaga
i beslut om brännvinstillverkning eller kontroll därå, må icke befatta sig
med dylik tillverkning.

Detsamma galle ock om bolag, däri någon i detta mom. nämnd
person är delägare, ävensom om den, vilken blivit dömd till ansvar för
brott, som omförmäles i 30 eller 32 § av denna förordning eller i 16 §
1 mom. av förordningen angående handel med skattefri sprit.

3. Å ecklesiastika — — — — förbjuden.

'' 4. 1 bränneri — — — — juli månad 1917.

2 §•

1. Brännvinstillverkning — — — — — timme.

2. I sammanhang med pressjästberedning ävensom vid bränneri,
där allt det tillverkade brännvinet försäljes till statens sprithandelskom -

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 323.

mission, utföres ur riket eller användes i tillverkarens rörelse, må jämväl
under den del av året, då brännvinstillverkning på grund av 1 mom. i
allmänhet icke är tillåten, brännvinstillverkning äga rum under de särskilda
villkor, Kungl. Magt prövar erforderliga.

3. Brännvins! ill verkning — — — — — medgivas.

4. Kungl. Maj:t — — — — — brännvinstillverkning.

12 §.

1. För — — — — — alkohol.

2. Inbetalning — — — — — liter.

3. Vid utförsel må, efter vad särskilt finnes stadgat, åtnjutas
restitution med 65 öre för varje liter brännvin av normalstyrka.

4. Restitution av tillverkningsskätt må i den ordning, Kungl.
Magt föreskriver, åtnjutas av statens sprithandelskommission för beskattat
brännvin, som av kommissionen inköpes.

5. Skattefrihet må åtnjutas för brännvin, som tillverkas vid
bränneri, där allt det tillverkade brännvinet försäljes till sprithandelskommissionen,
utföres ur riket eller användes i tillverkarens egen rörelse.

13 §.

1. Har — — — — tillverkning.

2. Har —--— liter.

3. De — — — — avgifterna.

4. För — — — — framställning;

5. Vad i denna paragraf är stadgat om tilläggsavgift vid brännvinstillverkning
gälle icke i fråga om bränneri, där allt dét tillverkade brännvinet
försäljes till statens sprithandelskommission, utföres ur riket eller
användes i tillverkarens egen rörelse.

14 §.

Av obeskattat brännvin skola minst åttiofem procent såsom säkerhet
för skatten vara liggande på nederlag vid bränneriet. Återstoden äger
tillverkaren utbekomma utan skattens erläggande, dock med skyldighet
att före den 1 påföljande oktober erlägga därpå belöpande skatt, vid
påföljd att Kungl. Maj:ts befallniugshavande eljest låter ofördröjligen
utmäta densamma.

Kungl. Maj ds nåd. proposition Nr 323.

15 §.

Magasin eller rum för nederlag av brännvin skall finnas vid varje
bränneri, där icke skattefrihet åtnjutes för det tillverkade brännvinet,
samt vara beläget i dess närhet och av tillverkaren upplåtet uteslutande
för brännvin, som skall utgöra säkerhet för ogulden skatt.

21 §.

1. Därest — —--distriktet.

2. Vid bränneri, där allt det tillverkade brännvinet försäljes till
statens sprithandelskommission, utföres ur riket eller användes i tillverkarens
egen rörelse, åligger det tillverkaren att gottgöra statsverket
vad enligt de i 20 § 2 mom. angivna grunder utgått i arvode eller
ersättning till kontrollör vid bränneriet.

24 §.

1. Det — — — — kontrollapparaten.

2. Om — — — — beräknas.

3. Vad i denna och nästföregående paragraf stadgas angående
kontrollapparat gäller icke i avseende å bränneri, där allt det tillverkade
brännvinet försäljes till statens sprithandelskommission, utföres ur riket
eller användes i tillverkarens egen rörelse; ägande kontrollstyrelsen
meddela erforderliga föreskrifter för brännvinets uppmätning vid dylikt
bränneri ävensom beträffande kontrollen i övrigt i de avseenden, som
befinnas erforderliga.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1919.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 323.

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av 3, 10 och 11 §§ i förordningen den 14 juni
1917 angående försäljning av rusdrycker.

Härigenom förordnas, att 3 och 11 §§ i förordningen den 14 juni
1917 angående försäljning av rusdrycker skola erhålla den ändrade lydelse,
här nedan sägs, ävensom att till 10 § i samma förordning skall fogas
ett nytt, sjätte, moment av nedan angivna lydelse.

3 §•

1. Spritdrycker och vin---är särskilt stadgat.

2. Angående handel med skattefri sprit ävensom försäljning av
sprit till statens sprithandelskommission, är särskilt stadgat.

3. Angående försäljning av rusdrycker i andra fall, än i 1 och
2 mom. stadgas, för vetenskapligt, medicinskt, farmaceutiskt, tekniskt,
industriellt eller likartat ändamål samt av vin för kyrkligt behov meddelas
särskilda bestämmelser av Konungen.

10 §.

6. Angående införsel till riket av denaturerad sprit gäller vad
därom särskilt är stadgat.

11 §•

Utöver de i denna förordning meddelade föreskrifter gäller för
försäljning av punsch, arrak och rom vad därom särskilt stadgas.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1919.

Kungl. Maj:ts nåd. proportion Nr 323.

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av 1 § i förordningen den 18 juli 1913 angående
statsverkets fond av rusdrycksmedel.

Härigenom förordnas, att 1 § i förordningen den 18 juli 1913
angående statsverkets fond av rusdrycksmedel skall erhålla följande
ändrade lydelse:

1 §•

Av statsverkets inkomster av brännvinstillverkningsskatt, maltskatt,
punschskatt och rusdrycksförsäljningsmedel skall, efter avdrag
av vad på grund av särskilda b.estämmelser restituerats av brännvinstillverkningsskatte-
eller maltskattemedlen, till en särskild fond avsättas
vad som för varje år överskjuter ett belopp av 41,900,000 kronor.

Skulle för tre på varandra följande år medeltalet av ovannämnda
inkomster understiga 41,900,000 kronor, skall därefter vad som överskjuter
detta medeltalsbelopp avsättas till fonden. På enahanda sätt
lörfares, om därefter vid årligen verkställd uträkning befinnes, att medeltalet
av ovannämnda inkomster under närmast föregående tre år ytterligare
nedgått.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1919.

Kungl. Mafits nåd. proposition Nr 323.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet tf Stockholms slott den 16 april
1918.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern EdéN,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner,
Statsråden: Petersson,

Schotte,

Petrén,

Löfgren,

friherre Palmsteerna,

Rydén,

Undén,

Thorsson.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Thorsson, antörde:

Sedan en följd av år pågår inom vårt land ett omfattande lagstiftningsarbete,
åsyftande att genom rationella anordningar i fråga om
rusdryckers tillhandahållande motverka och minska bruket av sådana
drycker. Härvid torde särskilt böra erinras om förordningen den 14
juni 1917 angående försäljning a,v rusdrycker. Denna förordning avser
att reglera tillhandahållandet av alkohol för förtäringsändamål.

Emellertid har frågan om tillverkning av och handel med alkohol
för andra ändamål än förtäring under senare tiden erhållit ökad betydelse.
På grund av industriens och teknikens framsteg har spriten fått allt
vidsträcktare användning för olika ändamål, såsom till bränsle och för

Kungl. Moj:ts nåd. proposition Nr 323.

putsning, för framställning av färger och fernissor, för beredande av
kosmetiska preparat och parfymer samt frukt- och bäressenser, för
attik framställning och vid krutfabrikation. Vidare nyttjas sprit i stor
utsträckning inom sjukvården samt för vetenskapliga ändamål. Slutligen
har sprit under de sista åren börjat i allt större omfattning begagnas
såsom motorbränsle i stället för bensin. Därest spriten för framtiden
skulle visa sig kunna konkurrera med bensin såsom dylikt bränsle,
kommer spritens användning för andra ändamål än förtäringsändamal
att nå en betydande omfattning.

För här ovan angivna och därmed jämförliga ändamål har använts
dels beskattad, dels skattefri sprit.

Rörande handel med beskattad sprit för sådana ändamål är i 1 §
5 mom. i förordningen den 9 juni 1905 angående försäljning av brännvin
stadgat, att angående de villkor, varunder den, som äger tillverka
brännvin eller till avsalu bedriver rening därav, må i belopp, ej understigande
250 liter, för vetenskapligt, medicinskt, tekniskt, industriellt
eller likartat ändamål eller för apoteksbehov försälja sprit, innehållande
minst 85 volymprocent alkohol, därom gäller vad Kungl. Maj:t förordnar.
Nu gällande särskilda bestämmelser i detta avseende finnas meddelade i
kungörelsen den 15 februari 1918 angående försäljning i vissa fall av
sprit för tekniska eller andra särskilda ändamål, vilken kungörelse trätt
i kraft den 15 mars 1918 och gäller till och med den 31 december 1918.
Vid inköp av sprit i övriga fall för ovan angivna ändamål gälla bestämmelserna
i 1905 års brännvinsförsäljningsförordning.

Den 1 januari 1919 träder emellertid 1917 års förordning angående
försäljning av rusdrycker i kraft. Jämlikt bestämmelserna i 3 § 2 mom.
och 10 § 5 mom. av nämnda förordning har Kungl. Maj:t att meddela
föreskrifter angående försäljning och import av rusdrycker för vetenskapligt,
medicinskt, farmaceutiskt, tekniskt, industriellt eller likartat
ändamål. Jag kommer framdeles att anmäla förslag till dylika föreskrifter,
vilka torde komma att utarbetas med tillgodogörande av de
erfarenheter, som kunna vinnas under tillämpningen av den nyssnämnda
kungörelsen av den 15 februari 1918.

Den övervägande delen av den sprit, som användes för andra
ändamål än förtäring, är emellertid skattefri. Enligt 12 § i förordningen
den 11 oktober 1907 angående tillverkning av brännvin må
under de villkor och den kontroll, Kungl. Maj:t vill föreskriva, restitution
av tillverkningsskatt åtnjutas dels för brännvin, som vid staten tillhörigt
krutbruk eller ammunitionsfabrik användes för tillverkning av krut eller
knallkvicksilver, avsedda för krigsbruk eller för övningar i försvarsBihany
till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 286 käft. (Nr 323.) 3

Historik.

1887 års
lagstiftning.

18 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 323.

ändamål, dels för finkelolja, avsedd för tekniskt ändamål, dels ock för
brännvin, som denaturerats. För brännvin, som denaturerats vid bränneri,
där tillverkningsrätt gäller, åtnjutes skattefrihet. Närmare bestämmelser
angående rättighet att låta denaturera brännvin och att försälja denaturerat
brännvin ävensom beträffande denatureringsmedlen och kontrollen
över denaturerat brännvins användning m. m. äro meddelade i förordningen
den 10 oktober 1890 angående denaturering av brännvin med
däri sedermera vidtagna ändringar.

Emellertid torde en genomgripande revision av nu gällande bestämmelser
rörande handeln med den så kallade tekniska spriten vara
erforderlig. En sådan revision betingas redan av den mängd nva ändamål,
för vilka spriten alltjämt finner användning. Särskilt nödvändiggöres
densamma dock därav, att i samma mån, som kontrollen över
handeln med sprit för förtäringsändamål skärpes, ökas jämväl faran
för missbruk av den tekniska spriten. I detta sammanhang vill jag
framhålla, att det allt mer överhandtagande missbruket av alkoholhaltiga
preparat till förtäring torde nödvändiggöra särskilda bestämmelser jämväl
rörande handeln med dylika preparat. Förslag till författning i sistnämnda
avseende föreligger utarbetat, och jag kommer senare i dag att
för Kungl. Maj:t anmäla ifrågavarande förslag.

Såsom ett led i spörsmålet om kontroll över försäljningen av
teknisk sprit har uppkommit frågan om statsmakternas ingripande i
handeln med sulfitsprit, en fråga, som ej blott ur nykterhetssynpunkt
utan även med hänsyn till dess stora nationalekonomiska betydelse
kräver särskild uppmärksamhet.

Innan jag övergår till att redogöra för de bestämmelser, som enligt
min mening böra meddelas rörande tillhandahållande av den skattefria
spriten, vill jag lämna en redogörelse för den föregående lagstiftningen
på detta område.

Den höga beskattningen å tillverkningen av brännvin i vårt land
har huvudsakligen tillkommit för att genom brännvinets fördjudng‘minska
förbrukningen av detsamma. Härav torde emellertid omedelbart följa,
att, därest brännvinet användes för andra än förtäringsändamål, såsom
vetenskapliga, tekniska och därmed jämförliga ändamål, och användningen
i dessa fall kan anses såsom nyttig eller nödvändig, dylikt brännvin
bör fritagas från beskattning. Tanken på ett fritagande från beskattning
av brännvin för nyssnämnda ändamål uppkom emellertid först i mitten
av 1880-talet, då användningen av brännvin inom teknik och industri
börjat få en större utbredning.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 323.

Vid denna tidpunkt gjordes nämligen hos Kungl. Maj:t framställningar
avseende dels att alla industriidkare, för vilka sprit vore ett
oundgängligt beredningsämne, matte medgivas rätt att återbekomma tillverkningsskatten
för i deras näring använd sprit, dels att dylik återbetalning
måtte medgivas jämväl för sprit, använd för vetenskapliga
ändamål. Tekniska högskoian och kommerskollegium uttalade sig i
anledning härav för det berättigade och önskvärda ur såväl allmän
som statsekonomisk synpunkt av en skatterestitution för tekniska och
industriella ändamål. Inom dåvarande kontroll- och justeringsbyrån utarbetades
ett förslag till bestämmelser angående restitution av tillverkningsskatt
för sprit, som användes för tekniskt eller vetenskapligt ändamål.
Detta förslag infogades i det förslag till förordning angående tillverkningav
brännvin, som Kungl. Maj:t framlade genom proposition (nr 34) till
1887 års senare riksdag.

Enligt det till berörda proposition fogade utdrag ur statsrådsprotokollet
anförde föredragande departementschefen, efter att hava redogjort
för vissa myndigheters yttranden, bland annat, följande:

»Efter dessa uttalanden av de nämnda myndigheterna torde jag endast behöva
framhålla det obilliga och ekonomiskt oriktiga däruti, att den skatt, som
avser att träffa förtäringen av rusdrycker, även drabbar det brännvin, vilket användes
för tekniskt eller vetenskapligt behov, och lärer jag icke behöva beröra
själva principfrågan annat än för såvitt undantag från den uppställda grundsatsen
om skattefrihet synas nödvändiga. I första rummet erinras därvid, att den höga
brännvinstillverkningsskatten motsvaras såväl av statens inkomstbehov som av
det ur allmän sedlighetssynpunkt viktiga ändamålet att fördyra och därigenom försvåra
åtkomsten av ett farligt och ofta fördärvligt njutningsmedel. Såvida brännvin
utan att kemiskt förvandlas användes till beredande av njutningsmedel, synes därför
återbetalning av tillverkningsskatten ej böra medgivas.»

Dåvarande departementschefen berörde därefter frågan om omfattningen
av spritens tekniska och vetenskapliga användning och framhöll,
att det oundgängliga villkoret för åtnjutande av skattefrihet för sprit,
använd till sådana ändamål, vore spritens denaturering, samt fortsatte:

»Då villkoret för tillverkningsskattens återbetalning är brännvinets denaturering,
så kommer tydligen själva denatureringsoperationen att bliva en viktig del
av kontrollen; ty ingen kan få rättighet till återbetalning av tillverkningsskatt för
större kvantitet, än han låtit denaturera. Kontrollen kommer således i första
rummet att innebära noggrann bestämning av don hos^ varje yrkesidkare eller försäljare
denaturerade spriten. Därjämte fordras även sadana kontrollåtgärder, varigenom
trygghet vinnes, att den denaturerade spriten endast användes för uppgivet,
tillåtet ändamål.»

1 1887 års nämnda proposition lämnade departementschefen jämväl
vissa allmänna uppgifter angående spritens denaturering. Såsom krar

Kungl. Maj-.ts nåd. proposition Nr 323.

på ett denatureringsmedel framhölls sålunda, att det skulle hava en motbjudande
lukt och smak, ej utan mycken svårighet och kostnad kunna ur
spriten avlägsnas, och, även med de bästa hjälpmedel i detta avseende,
alltid kvarlämna någon smak eller lukt i den sprit, till vilken det en
gång tillsatts. Det viktigaste denatureringsmedlet vore träspriten, som
erhölles genom torrdestillation av trä och bestode av en blandning av flera
vätskor, vilkas kokpunkter läge varandra tämligen nära. Dessa ämnen
vore metylalkohol, aceton, allylalkohol och starkt luktande, vid högre
temperatur kokande träoljor. Faran av missbruk utav brännvin, blandat
med träsprit, vore mindre, än när det gällde det på annat sätt denaturerade
brännvinet. Ett med träsprit blandat brännvin hade nämligen
en så vidrig smak, att det icke kunde förtäras av någon människa
med normalt smaksinne. Kostnaden för frånskiljande av träspriten vore
ock så betydlig, att den i väsentlig mån måste avhålla från försök i
detta avseende; och vad beträffade den betänkligheten, att sålunda
denaturerad sprit skulle kunna förtäras, om den i mindre kvantiteter
inblandades i vanligt brännvin, så torde det knappast förefalla någon
lockande att för skattevinsten göra stora kvantiteter brännvin för
smaken motbjudande. Andra viktiga denatureringsmedel vore terpentinolja,
hjorthornsolja och ättika. På grund av den mindre tillförlitligheten
hos dessa denatureringsmedel kunde dock denaturering med dessa medel
endast få förekomma hos fabrikanter, som själva förbrukade den denaturerade
spriten, och hos vilka ytterligare kontroll över användningen
därför kunde anordnas. Med träsprit denaturerad vara kunde däremot
tillåtas som handelsvara, så att smärre förbrukare, utan att själva låta
verkställa denatureringen, kunde för sin yrkesverksamhet erhålla sådan.
Vad beträffade den mängd, vari träsprit skulle tillsättas, borde den lämpligen
utgöra 5 volymdelar på 100 delar brännvin av normalstyrka.

Riksdagen godkände det av Kungl. Maj:t föreslagna restitutionsförfarandet.
Genom § 10 mom. 4 av förordningen den 13 juli 1887
angående tillverkning av brännvin medgavs återbekommande av tiliverkningsskatt
för brännvin, som under de villkor och den kontroll,
Kungl. Maj:t föreskreve, gjorts till förtäring obrukbart (denaturerats)
för att användas för tekniskt eller vetenskapligt behov. Restitution
medgavs dock ej för brännvin, som användes till tvål, parfym eller,
med undantag av ättika, till fabrikater avsedda att förtäras. Genom
förordningen den 18 november 1887 angående restitution av tillverkningsskatt
för brännvin, som användes för tekniskt eller vetenskapligt
behov, vilken förordning trädde i kraft den 1 januari 1888, lämnades
närmare föreskrifter angående denatureringen av brännvin och försälj -

Kungl. Majds nåd. proposition Nr 323.

ningen av sådant brännvin. Rätt att mot återbekommande av tillverkningi-skatt
denaturera brännvin tillkom dels fabriks- och yrkesidkare,
så vitt det denaturerade brännvinet erfordrades och uteslutande användes
för utövande av hans egen rörelse eller yrke, dels föreståndare för
allmän undervisningsanstalt, museum eller laboratorium för inrättningens
behov. Jämväl kunde innehavare av rättighet till minuthandel med
brännvin förvärva enahanda rätt att denaturera brännvin för att av
honom i belopp om minst 10 liter hållas till salu till den, som av
Kungl. Maj:ts befallningshavande erhållit ett för högst ett år gällande
bevis om rättighet att för vetenskapligt eller tekniskt behov inköpa viss
myckenhet sprit. För rätt att denaturera brännvin erfordrades av Kungl.
Maj:ts befallningshavande efter därom gjord ansökan utfärdat tillståndsbevis.
Tillståndsbeviset skulle innehålla, bland annat, föreläggande för
vederbörande att ej bortföra brännvinet från förvaringsrummen annat
än i mån av förbrukning, eller, vad anginge innehavare av minuthandelsrättighet
med brännvin, i mån av försäljning, samt att använda brännvinet
endast för uppgivet ändamål. Denatureringen skulle verkställas
och tillsynen å förordningens efterlevnad utövas av särskilda, under
chefen för kontroll- och justeringsbyrån lydande kontrollanter. Denaturingen
av brännvinet skulle i allmänhet ske genom tillsats av träsprit
till sådan myckenhet, att för varje liter brännvin av normalstyrka tillsattes
tre volymprocent träsprit; dock skulle för vissa angivna ändamål,
såsom färgberedning, tillverkning av kemikalier och apoteksvaror samt
ättika m. m. även andra denatureringsmedel få användas, såsom terpentinolja,
hjorthornsolja, ättiksyra m. m. Brännvinet, som denaturerades,
skulle hålla minst 70 volymprocent med undantag för brännvin, som
denaturerades i fabrik för tillverkning av ättika. Denaturerat brännvin
skulle, där fasta cisterner ej användes, förvaras å kärl} som av kontrollanten
numrerades och förseglades, och finge kärlen öppnas, först
då däri förvarat brännvin skulle användas. Innehavare av denatureringsrätt
skulle över det hos honom denaturerade brännvinet föra anteckningsbok
enligt fastställt .formulär, utvisande förbrukningen eller försäljningen
av brännvinet. Hos innehavare av denatureringsrätt förda
räkenskaper skulle, i vad de anginge användande eller försäljning av
denaturerat brännvin, jämte den ovan omnämnda anteckningsboken
hållas tillgängliga för kontrollant, som även ägde att inventera förråd
av denaturerat brännvin. Då iunehavare av rättighet till utminutering
av brännvin sålde denaturerat brännvin på grund av förut nämnt, av
Kungl. Maj:ts befallningshavande utfärdat bevis, skulle säljaren verkställa
anteckning om den inköpta myckenheten å beviset samt köparen

1890 års lagstiftning.

22 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 323.

avlämna kvittensblankett, som skulle kvarstanna bos säljaren såsom
verifikation. Beträffande återbetalningen av tillverkningsskatten lämnades
noggranna bestämmelser i sjette att förekomma underslev vid restitutionen.

Såsom torde framgå av vad nu anförts beträffande 1887 års förordning
angående denaturering av brännvin, var en efter den tidens
förhållanden mycket noggrann kontroll anordnad. Man sökte både genom
denatureringsbestämmelserna och genom kontrollen över användningen
vinna garantier mot missbruk samt, där fråga var om försäljning av
denaturerat brännvin, jämväl genom en strängt genomförd försäljningskontroll.
Denna senare framträdde särskilt däri, att endast innehavare
av tillståndsbevis fingo köpa brännvin, att den kvantitet, som fick
inköpas, var bestämd, ävensom att ett system med avlämnande av
kvittenser och avstämplande av tillståndsbevis var genomfört. Förordningen
sökte jämväl hos de under chefen för kontroll- och justeringsbyrån
stående kontrollanterna samla tillsynen över förordningens efterlevnad
och över utövandet av denatureringen.

Det visade sig emellertid snart, att de för erhållande av restitution
för brännvinstillverkningsskatt uppdragna gränserna voro för snäva.
Det restes nämligen krav på att även för andra behov än de i 1887
års förordning angivna få använda skattefri sprit. Redan den 20 mars
1889 upptog chefen för kontroll- och justeringsbyrån i ett memorial
frågan om utsträckning av rätten att använda denaturerad sprit. Såsom
skäl för en dylik utsträckning anförde han, ej mindre att tillverkningsskatten
hade höjts, samt att konsumtionen av brännvin vore i nedgående,
så att jordbrukets avsättning av råmaterial för brännvinstillverkningen
blivit mindre, än även att spriten hade visat sig vara ett för olika hushållsbehov
tjänligt bränn- och putsmaterial. Han föreslog därför, dels
att denaturering sr ätten och försäljningsrätten skulle utsträckas även till
tillverkare av brännvin, dels att skyldigheten att vid inköp av denaturerat
brännvin förete behörighetsintyg skulle bortfalla.

I infordrat utlåtande förordade överståthållarämbetet ett utsträckande
av rätten att för andra ändamål än förtäring begagna skattefritt brännvin,
särskilt med hänsyn till önskvärdheten av att åstadkomma en allmännare
användning av brännvin såsom lys- och brännämne.

I anledning av förenämnda memorial avlät Kungl. Maj:t till 1890
års riksdag en proposition (nr 39) i ärendet. Enligt det till propositionen
fogade utdrag ur statsrådsprotokollet anförde föredragande departementschefen,
bland annat, följande:

Kungl. Maj-.ts nåd. proposition Nr 323.

»Vad chefen för kontroll- och justeringsbyrån anfört synes mig tydligt ådagalägga,
att ett medgivande att denaturera brännvin även till andra ändamål än tekniska
eller vetenskapliga skall medföra väsentliga fördelar, såsom beredande ej
mindre industrien och det dagliga livet tillgång till ett bränn- och lysämne, vilket
under nuvarande förhållanden är för dyrbart att kunna i något större omfång användas,
än även brännvinsindustrien avsättning för sin tillverkning under en form,
varemot ur nykterhetssynpunkt intet kan vara att invända. Med avseende härå och
då med skäl synes kunna antagas, att de i förslaget till förordning om denaturering
av brännvin intagna kontrollföreskrifter skola befinnas tillräckligt verksamma att
förebygga missbruk av den utsträckta denatureringsrätten — ett antagande, som för
övrigt vinner stöd av erfarenheten från Tyskland, där, såsom av förut anförda siffror
framgår, denaturering av brännvin för hushållsbehov vunnit synnerligt stor utsträckning,
utan att, så vitt känt är, denaturerat brännvin missbrukats till förtäring —
tvekar jag icke att förorda införande i lagstiftningen av en sålunda utsträckt
denatureringsrätt.»

Riksdagen godkände det av Kungl. Maj:t föreslagna utsträckandet
av denatureringsrätten och antog ett förslag till ändrad lydelse av § 10
i 1887 års brännvinstillverkningsförordning, enligt vilket restitution av
tillverkningsskatten, respektive skattefrihet vid bränneri, där tillverkningsrätt
gällde, skulle åtnjutas för brännvin, som under de villkor och den
kontroll, Kungl. Maj:t föreskreve, gjordes till förtäring obrukbart (denaturerades).

I anledning härav utfärdades den 10 oktober 1890 dels, i överensstämmelse
med riksdagens berörda beslut, kungörelse om ändrad lydelse
av §§ 10 och 12 i förordningen angående villkoren -för tillverkning av
brännvin den 13 juli 1887 och dels förordning angående denaturering
av brännvin, vilken trädde i kraft den 1 januari 1891. 1 sina grund drag

är sistberörda förordning alltjämt gällande.

Rättighet att mot återbekommande av tillverkningsskatt låta denaturera
brännvin tillkom enligt 1890 års förordning först och främst de
i 1887 års förordning omnämnda fabriks- och yrkesidkare samt föreståndare
för allmän undervisningsanstalt, museum eller laboratorium.
Vidare ägde brännvinstillverkare under den tid, tillverkningsrätt i bränneri
vore gällande, låta till försäljning denaturera där tillverkat obeskattat
brännvin med rätt att för det denaturerade brännvinet åtnjuta skattefrihet;
försäljningen fick ej ske i parti om mindre än 250 liter. Slutligen
kunde handelsidkare, som vore känd för ordentlighet och pålitlighet
samt i övrigt prövades lämplig, av Kungl. Maj:ts befnllningshavande
efter ansökning erhålla tillstånd för högst ett kalenderår i sänder att,
med rätt till återbekommande av tillverkningsskatt, låta denaturera brännvin
för att hållas till salu eller att sälja denaturerat brännvin. Denatureringsförfarandet
ändrades såtillvida, att den enligt 1887 års förord -

Krav på revision
av 1890
års förordning.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 323.

ning såsom allmänt denatureringsmedel föreskrivna träspriten ersattes
med en blandning av tio delar träsprit och tre delar pyridinbaser; av
denna blandning skulle 13 kubikcentimeter sättas till varje liter brännvin
av normalstyrka. Halten träsprit i den denaturerade spriten minskades
alltså till en ti-edjedel av vad förut varit bestämt och i stället
tillkom en ringa mängd pyridinbaseij som framställas genom omdestillering
av å gasverken erhållen råbenzol. Brännvin, som denaturerades,
skulle innehålla minst 85 volymprocent alkohol, med lindantag för
brännvin använt till ättiksberedning. Handeln med denaturerat brännvin
blev i det närmaste fri. Den enligt 1887 års förordning stadgade
försäljningskontrollen avskaffades sålunda samtidigt med att det
allmänna denatureringsmedlet försvagades. Några garantier mot missbruk
av den denaturerade spriten uppställdes icke. ,

Det dröjde emellertid åtskilliga år, innan bristerna i 1890 års denatureringsförordning
framträdde på ett mera i ögonen fallande sätt.
Den huvudsakliga förklaringen härtill torde vara, att frestelsen till missbruk
av den denaturerade spriten var jämförelsevis ringa, så länge
brännvin för förtäringsändamål kunde utan hinder köpas i utminuteringsaffärerna
för ett jämförelsevis billigt pris uti nästan huru stora mängder
som helst. Trots denna nästan obegränsade och obehindrade tillgång
på förtäringsbrännvin började dock efter hand ett missbruk av denaturerad
sprit uppkomma, vilket missbruk i viss mån torde hava berott
på det denaturerade brännvinets prisbillighet. År 1906 gjorde både domkapitlet
i Göteborg och fångvårdsstyrelsen framställningar om vidtagande
av åtgärder mot missbruket av denaturerad sprit som berusningsmedel.
Häröver infordrades från överståthålJarämbetet och Kungl. Maj:ts befallningshavande
i länen yttranden, av vilka framgick, att missbruket fått
avsevärd spridning i Stockholms stad, Göteborgs och Bohus län, samt
Hallands, Kopparbergs och Blekinge län. Något missbruk av denna art
förekom däremot icke, så vitt vederbörande länsstyrelser hade sig bekant,
i Gottlands, Malmöhus, Västernorrlands och Norrbottens län. Från
övriga län inberättades, att dylikt missbruk visserligen förekomme, men
endast i mer eller mindre sällsynta undantagsfall eller åtminstone i mindre
utsträckning.

I sina yttranden berörde länsstyrelserna även frågan om de åtgärder,
som kunde anses påkallade av det anmärkta missbruket. De föreslagna
åtgärderna rörde sig efter tre olika linjer, liksom för övrigt även
sedermera under denna frågas fortsatta behandling. Dels togo de
föreslagna åtgärderna syfte på själva denatureringsmetoden, vilken före -

Kunyl. Maj;ts nåd. proposition Nr 323.

slogs ändrad för vinnande av större effektivitet. Dels påyrkade man mer
generellt drabbande restriktioner med hänsyn till den denaturerade spritens
försäljning. Dels föreslogos slutligen restriktioner mer direkt gående ut
på att omöjliggöra för dem, som hemfallit åt missbruk, att erhålla den
missbrukadé varan. Till de föreslagna åtgärderna av mer generell art
hörde sådana som inskränkning i försäljningsställenas antal och högre
pris på varan. Hit kunde också räknas förslagen om förbud mot varans
utlämnande till minderåriga, om stegring i den minimikvantitet, vari
den fick köpas, om inskränkning i de tider, under vilka den fick hållas
till salu, t. ex. till enbart de tider, då brännvin såldes. Mera direkt
syftande att avstänga missbrukare från åtkomst till denaturerad sprit
voro förslagen, att denaturerad sprit finge utlämnas endast till den, som
genom intyg, utfärdat av lämplig myndighet, styrkt sin trovärdighet och
sitt legitima behov av denaturerad sprit.

Kontrollstyrelsen, till vilken ärendet nu remitterades, avstyrkte i
ett den 30 september 1908 avgivet utlåtande de föreslagna åtgärderna.
Såsom skäl härför anförde styrelsen, dels att det vore synnerligen svårt
att finna nya denatureringsmedel, mera effektiva än de nu begagnade,
dels att en inskränkning av försäljningsställenas antal och en skärpning
av försäljningsbestämmelserna vore ägnade ätt väcka betänkligheter med
hänsyn till den denaturerade spritens stora användning för hushållsändamål,
dels ock att missbruket ej vunnit någon allmän spridning,
samt att missbrukarna ej skulle låta avskräcka sig av starkare denatureringsmedel.

Med kontrollstyrelsens avstyrkande yttrande förföll frågan i det väsentliga
för denna gång. Några åtgärder av mindre vittgående slag vidtogos
dock i detta sammanhang. Kungl. Magt utfärdade nämligen, sedan kontrollstyrelsen
inkommit med en utredning angående möjligheten att göra
s. k. polityr och lackfernissa mer osmaklig, den 17 december 1909 en
kungörelse, varigenom § 9 i denatureringsförordningen av den 10 oktober
1890 ändrades så, att en minimihalt av 10 procent shellack eller annat
harts föreskrevs för i handeln tillhandahållen polityr eller annan lackfernissa.
Åvenså utfärdades ett kungl. cirkulär, varigenom samtliga länsstyrelsers
uppmärksamhet fästes på nödvändigheten av att, när enligt
§ 4 i nämnda förordning åt handelsidkare beviljades tillstånd att denaturera
brännvin eller sälja dylikt brännvin, noga tillse, att dylikt tillstånd
endast beviljades åt handelsidkare, som vore känd för ordentlighet
och pålitlighet samt i övrigt prövades lämplig.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 286 höft. (Nr 323.) 4

Kungl. Maj.fs nåd. proposition Nr 323.

Frågan om Frågan om revision av gällande lagstiftning om denaturering av

stiftning1 vid brännvin framfördes i en inom andra kammaren avgiven motion (nr 143)
1910 års vid 1910 års riksdag.

riksdag. i motionen hänvisades till den sorgliga erfarenhet rörande den

denaturerade spritens användning som berusningsmedel, vilken förelåg dela
från Göteborg, dels från vissa socknar i Göteborgs närhet med möbeltillverkning
som hemindustri, varefter motionären vidare meddelade följande.
I Göteborg hade fattigvårdsstyrelsen sett sig föranlåten att tillsätta
en särskild kommitté för utredoing av lämpliga åtgärder mot
missbruket i fråga. Kommittén hade dock snart kommit till den uppfattningen,
att gällande lagbestämmelser rörande den denaturerade spriten
utgjorde ett hinder för lämpliga åtgärders vidtagande. En lagändring
ansågs under sådana förhållanden påkallad, och det vore efter
anmodan från fattigvårdsstyrelsens ordförande, som motionen väckts.
Vad beträffade erfarenheten från de ovan berörda socknarna i Göteborgs
närhet, syntes den giva vid handen, att det ej endast vore förut urartade
drinkare, som hängåvo sig åt missbruket i fråga, samt att den denaturerade
spriten verkade hastigare nedbrytande än vanlig sprit.

Vad beträffade åtgärderna mot missbruket, ansåg sig motionären ej
kunna bygga på möjligheten av mer effektiva denatureringsmetoder,
varför eventuella lagändringar enligt hans mening måste hänföra sig
till försäljningsbestämmelserna. Bland tänkvärda åtgärder framhöllos
särskilt:

1) Inskränkning i antalet försäljningsställen, möjligen t. o. m. försäljningens
förenande med den vanliga brännvinshandeln, men annars
reduktion av försäljningsställenas antal till det minsta möjliga, som
vore förenligt med allmänhetens krav på tillgång till varan i fråga,
vadan alltså rätt att försälja varan borde förbehållas ett mindre antal
av de lämpligaste sökandena;

2) begränsning av tiden, då försäljning finge äga rum, en åtgärd,
som sär sk dt motiverades med den erfarenheten, att försäljningen av
denaturerad sprit till loge, sedan brännvinsförsäljningsställena stängts;

3) fastställandet av en viss minimikvantitet vid försäljningen,
exempelvis Vs liter, och alltså förbud mot den pågående utminuteringen
för sådana inköpsbelopp som exempelvis 5 eller 10 öre;

4) förbud mot varans utlämnande åt minderåriga till förekommande
av, att de missbrukades för inköp åt sådana personer, som vid en eventuellt
strängare kontroll skulle förvägras inköp; samt

5) bestämmelse, att denaturerad sprit icke finge avhämtas annat
än mot skriftlig rekvisition, och skyldighet för försäljaren att föra en

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 323.

liggare över köparna och de köpta mängderna, allt för möjliggörande
av kontroll över spritens användning.

Motionen, som utmynnade i förslag, att riksdagen ville hos Kungl.

Maj:t hemställa om utredning av lämpliga åtgärder mot missbruket av
denaturerat brännvin som berusningsmedel och om vidtagandet av de
åtgärder, som med anledning av utredningen befunnes lämpliga, bifölls
av båda kamrarna, och riksdagen avlät en den 2 juni 1910 dagtecknad
skrivelse (nr 159), i vilken anfördes följande:

»Enligt vad riksdagen inhämtat, bekräftas det från olika landsdelar, särskilt
städer och industriorter, att det nu för alla lätt tillgängliga och billiga denaturerade
brännvinet, hur vidrigt och onaturligt att förtära det än må vara, faktiskt börjat
att allt mer och mer användas som berusningsmedel. Erfarenheten har också
visat, att icke blott redan djupt sjunkna alkoholister utan även andra därav förgiftat
sig och med förfärande hastighet fått sin hälsa fullständigt undergrävd, och
att sålunda denna form av spritkonsumtion hotat att bli en allvarlig fara..

De åtgärder, som enligt riksdagens mening böra vidtagas till förhindrande
av missbruk av den denaturerade spriten, synas huvudsakligen höra inriktas pa
kontroll över dess försäljning i minut. Såsom lämpliga kontrollföreskrifter i sadant
avseende vill riksdagen framhålla, att minska antalet försäljningsställen till ett fåtal
i städerna och högst ett i varje landskommun; att köpare av denna vara skall
avlämna skriftlig rekvisition; att säljare skall vara skyldig föra en liggare med
uppgift angående såväl köpare som varje gång försåld kvantitet; att för försäljningen
en viss minimimängd bestämmes; att innehavare av större kvantitet skall vid vitesansvar
vara skyldig att förvara spriten under lås; samt att förvaringskärl alltid
skall vara försett med tydlig etikett om varans natur och skadlighet o. s. v.

Härjämte torde kunna ifrågasättas att införa en kontrollbestämmelse av
enahanda art som den nu i Tyskland gällande, nämligen att varje köpare av
denaturerad sprit skall från myndighet, motsvarande hos oss för stad magistrat
och för landet kommunalnämnd, förete intyg om sin behörighet för viss tid att
köpa och handhava en viss myckenhet av varan, vilken bestämmelse i så fall borde
få efter kommuns eget bestämmande inom densamma tillämpas.

Emellertid bör tillses, att de åtgärder, som kunna anses påkallade till kontroll
mot missbruk av denaturerad sprit, icke få försvåra åtkomsten av den för industri-,
hantverks- och hushållsbruk allt mer erforderliga varan eller fördyra densamma.

I händelse att försäljningens monopolisering hos spritbolagen, apoteksinnehavare
eller ett fåtal andra försäljare skulle befinnas lämplig, torde sålunda särskilda föreskrifter
i detta hänseende böra i en ny förordning införas. ° ^ -

På grund av vad i ärendet anförts, får riksdagen anhålla, att Eders Kungl.

Maj:t täcktes låta utreda, vilka åtgärder som böra vidtagas till bekämpande av
den växande användningen av denaturerat brännvin som berusningsmedel samt härefter
vidtaga de åtgärder, som med ledning av utredningen befinnas lämpliga.»

Riksdagens ifrågavarande skrivelse remitterades till överståthållar- utredning
ämbetet och Kungl. Maj:ts befallningshavande i länen. 1 de avgivna
utlåtandena lämnades dels upplysningar angående den utsträckning, miss- rikadags skrirols».

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 323.

bruket av denaturerad sprit tagit i olika delar av landet, dels uppgifter
angående antalet försäljningarättigheter i olika län; därjämte gjordes
uttalanden rörande eventuella åtgärder mot missbruket i fråga.

Beträffande utlåtandenas innehåll tillåter jag mig hänvisa till nykterhetskommitténs
betänkande del VII sid. 95—105.

De ifrågavarande utlåtandena överlämnades till kontroll styrelsen,
som den 12 januari 1912 avgav utlåtande i frågan. Beträffande vad
kontrollstyrelsen anfört tillåter jag mig jämväl hänvisa till nykterhetskommitténs
betänkande del VII sid. 105—106.

Den ovan omförmälda riksdagsskrivelsen av den 2 juni 1910 jämte
samtliga handlingar i ärendet överlämnades därefter genom remiss den
20 mars 1912 till nykterhetskommittén. Sedermera överlämnades till
kommittén genom remiss den 7 december 1914 en framställning från
aktiebolaget Göteborgssj^stemets styrelse med begäran om verksammare
kontroll över handeln med denaturerad sprit.

Vid den förberedande behandlingen av det remitterade ärendet
fann nykterhetskommittén detta vara av den betydelsefulla beskaffenhet,
att eu såvitt möjligt allsidig utredning av frågan borde åvägabringas;
och uppdrog kommittén åt en sin ledamot, professorn Torsten Thunberg,
att verkställa ifrågavarande utredning. I januari månad 1915 avgav
Thunberg sitt utlåtande, vilket är fogat såsom bilaga A till nykterhetskommitténs
betänkande del VII.

Nykterhetskommittén avgav därefter själv den 31 januari 1916
betänkande (del VII) med förslag till dels förordning angående tillhandahållande
av skattefri sprit samt alkoholhaltiga varor för andra
ändamål än förtäring dels ock de författningsändringar, som betingade*
av en sådan förordning.

Beträffande dessa förslag gjorde kommittén i sitt ifrågavarande
betänkande följande allmänna uttalande:

»Kommittén hade från början klart för sig, att en reglering på ifrågavarande
område vore av sådan vikt ur nykterhetssynpunkt, att ett utlåtande från dess sida
börda ha karaktären av ett enhetligt och genomarbetat förslag till en effektiv lagstiftning.
Den av professor Thunberg verkställda utredningen gav ytterligare stöd
åt denna uppfattning. Den visade nämligen ovedersägligt behovet av genomgripande,
systematiskt och enhetligt lagda åtgärder till avhjälpande av de missförhållanden,
varom här är fråga. I enlighet härmed tog kommittén upp ärendet till en allsidig
prövning, som snart nog pekade på behovet av bestämmelser, som gällde icke blott
den denaturerade spriten, utan all för förtäring icke avsedd sprit, vare sig den hade
formen av sprit som sådan eller av alkoholhaltiga varor.»

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Hr 323.

Den måhända viktigaste principen i nykterhetskommitténs förslagvar
införandet av ett statsmonopol å handeln med sprit, som ej var
avsedd för förtäring, eller den så kallade skattefria spriten. Till frågan
om lämpligheten av att införa ett dylikt monopol skall jag senare återkomma;
och övergår jag nu i stället till att redogöra för grunddragen
av nykterhetskommitténs förslag.

Enligt nykterhetskommitténs förslag skall kontrollstyrelsen upphandla
och försälja skattefri sprit. På förslag av kontrollstyrelsen fastställer
Kungl. Maj:t årligen, huru stor myckenhet sprit styrelsen för det
kommande kalenderåret skall inköpa för tillhandahållande för andra ändamål
än förtäring; och skall därvid tillika meddelas föreskrift om, huru stort
belopp skall inköpas dels från sulfitbrännerier, dels från övriga bränuerier,
jästfabriker och reningsverk. Sedan kontrollstyrelsen tillkännagivit de
kvantiteter, som skola inköpas, äger tillverkare ingiva anbud å den sprit,
han önskar försälja under det kommande året, varefter kontrollstyrelsen
fastställer den myckenhet sprit, som från varje anbudsgivare skall inköpas.
Därest anbud ingivits på större myckenhet sprit än vad som
sammanlagt skall inköpas, skall reduktion av de avgivna anbuden äga
rum enligt vissa i förslaget angivna regler. Det pris, kontrollstyrelsen
skall erlägga vid spritinköp, bestämmes av en särskild prisnämnd,
bestående av en av Kungl. Maj:t förordnad ordförande samt sex ledamöter,
utsedda, tre av kontrollstyrelsen och tre av representanter för
spritförsäljarnes intressen, allt i enlighet med av Kungl. Maj:t meddelade
närmare bestämmelser. — Försäljningsprisen å den av kontrollstyrelsen
tillhandahållna skattefria spriten bestämmas av Kungl. Maj:t eller av
kontrollstyrelsen enligt av Kungl. Maj:t fastställda grunder.

Försäljning av hushålls- och motorsprit till återförsäljare handhaves
av kontrollstyrelsen. För att bliva återförsäljare erfordras tillstånd
av kontrollstyrelsen. För inköp av hushålls- eller motorsprit erfordras
skriftlig rekvisition. D_ylik sprit må ej utlämnas till vissa angivna kategorier
personer. Hushållssprit må ej inköpas i mindre myckenhet än
en liter och motorsprit i allmänhet ej i mindre myckenhet än 10 liter.
Försäljare av hushålls- och motorsprit skall föra försäljningsbok, utvisande
när och till vem försäljning ägt rum samt den försålda varans namn
och myckenhet; försäljningsboken ävensom de till densamma fogade
rekvisitionerna skola hållas tillgängliga för kontrollstyrelsen och dess
tjänstemän ävensom vederbörande polismyndighet och nykterhetsnämnd.
Därest hushållssprit genom denaturering kan bibringas sådana egenskaper,
att dess användning till förtäring kan anses utesluten, må kon -

Nykterhetskommitléns

förslag beträffande
den
skattefria
spriten.

Kontrollstyrelsens
utlåtande
och
förslag den
5 mars 1917.

30 Kungl. Majts nåd. proposition Nr 323.

trollstyrelsen medgiva lättnader i fråga om försäljningen. I vissa angivna
fall kan kontrollstyrelsen återkalla tillstånd, som''meddelats återförsäljare.

Annan sprit än hushålls- och motorsprit får försäljas allenast av
kontrollstyrelseu. Dylik sprit må dock i allmänhet ej utlämnas i mindre
myckenhet än 100 liter. Köpare av sådan sprit är underkastad särskild
inspektion och kontroll av kontrollstyrelsen.

Införsel av denaturerad sprit må allenast äga rum för kontrollstyrelsens
räkning.

Till statens krutbruk och ammunitionsfabriker ävensom för sjukhus-,
laboratorie- och museiändamål må, där fullt betryggande åtgärder vidtagits,
försäljas sprit, som ej blivit denaturerad. All annan sprit skall
denatureras genom kontrollstyrelsens försorg. Kontrollstyrelsen skall sålunda
äga bestämma denatureringsmedlen, med iakttagande av vissa i
förslaget angivna allmänna direktiv. Denatureringsmedlen fastställas
allt etter de dika ändamål, för vilka spriten är avsedd. Härvid tillses,
att den denaturerade spriten erhåller sådana egenskaper, att dess användning
till förtäring, såvitt möjligt, förebygges, att den denaturerade
spriten ej kan göras njutbar att förtära genom utspädning1, vanlig destillering
eller annan enkel behandling, som ej kräver särskild sakkunskap,
att spriten icke genom denatureringen erhåller sådana egenskaper,
som medföra allvarlig skada till hälsan för den, som använder
densamma till förtäring, samt att, därest på visst sätt denaturerad sprit
är av beskaffenhet att medföra fara till hälsan för den, som använder
densamma till förtäring, sådant på ett i ögonen fallande sätt skall angivas
å varje kärl, vari spriten vid försäljning utlämnas. Där genom
särskilda kontrollåtgärder trygghet mot missbruk kan vinnas, äger
kontrollstyrelsen denaturera sprit för industriella ändamål med lättare
denatureringsmedel.

Såsom antytts, innehöll det av nykterhetskommittén avgivna förslaget
jämväl bestämmelser om tillverkning av och handel med alkoholhaltiga,
till förtäring ej avsedda varor. Till dessa bestämmelser återkommer
jag, såsom redan förut nämnts, senare i dag.

Eu redogörelse för de skäl, som nykterhetskommittén anförde för
förslagets huvudgrunder, skall jag senare lämna.

Såväl nykterhetskommitténs betänkande av den 31 januari 1916
med förslag till förordning angående tillhandahållande av skattefri sprit
samt alkoholhaltiga varor för andra ändamål än förtäring m. m. som
ock ett av kommerskollegium den 21 april 1915 avgivet utlåtande jämte
därtill hörande utredning angående åtgärder för främjande av sulfitsprit -

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 323.

tillverkningen — till vilket utlåtande jag framdeles skall återkomma
— remitterades därefter till kontrollstyrelsen. I fråga om nykterhetskommitténs
förslag skulle kontrollstju-elsen inhämta utlåtanden från överståthållarämbetet
och Kungl. Maj:ts befallningshavande i länen.

Sedan kontrollstyrelsen hemställt om bemyndigande för styrelsen
att vid behandlingen av ovannämnda remitterade ärenden tillkalla högst
fyra sakkunniga personer och Kungl. Maj:t genom brev den 3 juli
1916 lämnat det begärda bemyndigandet, tillkallade styrelsen såsom
sakkunniga ingenjören Gösta Ekström, förlikningsmannen S. H. Kvarnzelius,
sekreteraren i socialstyrelsen A. Molin och direktören Knut Sundblad.
Den 5 mars 1917 avgav kontrollstyrelsen utlåtande med förslagtill
förordningar angående skattefri sprit samt vissa alkoholhaltiga preparat
m. m. De från överståthållarämbetet och befallningshavandena i
länen inkomna utlåtandena sammanställdes inom kontrollstyrelsen och
bifogades styrelsens utlåtande.

Kontroll styrelsen framhöll i sitt ovanberörda utlåtande, att, samtidigt
som denaturerad sprit i vidsträcktare omfattning började användas
för olika ändamål, området för och tillfällena till missbruk av
sådan sprit alltmera ökades. På grund av den betydande prisskillnaden
mellan beskattat och denaturerat brännvin ökades benägenheten att förtära
brännvin av sistnämnda slag, särskilt i den mån spriten vore otillfredsställande
denaturerad. Faran för missbruk av denaturerad sprit hade
därjämte i hög grad skärpts, sedan brännvinsförsäljningen underkastats
strängare restriktioner. Med hänsyn härtill syntes mera verksamma
bestämmelser till förekommande av missbruk av denaturerad sprit vara
av behovet påkallade. Kontrollstyrelsen anförde i anslutning härtill:

»Såsom förut antytts, har gällande lagstiftning rörande denaturerad sprit ej
visat sig erbjuda tillfyllestgörande säkerhet mot missbruk. Detta är måhända i
främsta rummet att tillskriva brister i denatureringsförfarandet, men som en medverkande
orsak torde ock böra framhållas, att ifrågavarande lagstiftning saknar
särskilda bestämmelser, som reglera försäljningen av dylik sprit. Det är särskilt
i detta avseende, som 19 lO års riksdag funnit ytterligare bestämmelser av nöden.
Riktigheten härav bekräftas av den till nykterhetskommitténs betänkande fogade
utredningen av professor Thunberg, vari bland annat visas, att ett universellt användbart
och absolut effektivt denatureringsmedel ej torde vara att tillgå.

Med hänsyn till det här anförda synes det uppenbart, att en lagstiftning,
vilken går ut på dels en med hänsyn till'' spritens olika användning anpassad denaturering
och dels en ändamålsenlig reglering av försäljningen, torde erbjuda största
möjlighet för en tillfredsställande gestaltning av förhållandena på förevarande område.»

Det inom kontrollstyrelsen utarbetade förslaget skiljer sig från
nykterhetskommitténs förut omnämnda i flera avseenden. Under det att

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 323.

nykterhetskommittén i en förordning sammanfattat bestämmelserna om
tillhandahållandet av skattefri sprit och alkoholhaltiga varor, föreslog
kontrollstyrelsen, att bestämmelserna härom skulle inrymmas i två särskilda
förordningar. Vidare innebär kontrollstyrelsens förslag en omläggning
av föreskrifterna beträffande utövandet av monopolet å handeln
med skattefri sprit samt rörande uppköpandet av dylik sprit. Slutligen
har kontrollstyrelsen till skyddande av sulfitspriten mot konkurrensen
av bensin ifrågasatt införande av ett monopol på brännoljor.

Den utformning, kontrollstyrelsens förslag erhållit, är beroende på
den kritik, som riktats mot nykterhetskommitténs förslag från representanter
för sulfitspritindustrien. Till denna kritik och den uppfattning,
som kontrollstyrelsen i sitt utlåtande uttalat beträffande lösningen av
konflikten mellan de stridiga intressena på detta område, skall jag återkomma
i samband med framställningen av de problem, som en monopolisering
av tillhandahållandet av skattefri sprit erbjuder.

Enligt kontrollstj^relsens förslag skulle grunderna för den nya lagstiftningen
bliva följande:

Monopolorganet skall vara en särskild kommission — sprithandelskommissionen
— som skall stå under kontrollstyrelsens överinseende
och hava till uppgift att bereda allmänheten tillgång till skattefri sprit
på sätt, som tillika är ägnat att förekomma missbruk av spriten samt
lämna tillverkaren skälig vinst. Ingen annan än spritbandelskommissionen
äger sälja dylik sprit, och kommissionen skall uppköpa dels skattefri
sprit från de tillverkare, som uteslutande tillverka sprit för kommissionens
räkning eller för export, respektive egen förbrukning, dels beskattad
sprit, för vilken kommissionen erhåller skatterestitution. Inköp av den
skattefria sprit, som tillverkas vid sulfitbrännerierna, skall äga rum på
grund av fleråriga avtal, träffade mellan kommissionen och tillverkarna.
Närmare bestämmelser angående kommissionens verksamhet skola meddelas
av Kungl. Maj:t.

Försäljningen av hushålls- eller motorsprit skall äga rum genom
av sprithandelskommissionen antagna återförsäljare, under det att andra
slag av skattefri sprit än hushålls- eller motorsprit skola tillhandahållas
allenast av ifrågavaraude kommission. Kontrollen vid den av
nyssnämnda återförsäljare utövade handeln med skattefri sprit skall enligt
kontrollstyrelsens förslag vara ordnad på i huvudsak samma sätt, som
nykterhetskommittén föreslagit.

Import av denaturerad sprit skall äga rum allenast för sprithandelskommissionens
räkning.

Denatureringen av sprit skall verkställas genom kontrollstyrelsens

Kungl. Maj ds nåd. proposition Nr 323.

försorg och kostnaderna därför bestridas ur behållningen av sprithandelskommissionens
affärsrörelse. \ id denatureringen skall kontrollstyrelsen
tillse, att den denaturerade spriten erhåller sådana egenskaper, som, såvitt
möjligt, göra den oanvändbar till förtäring, att spriten ej kan göras
användbar till förtäring genom utspädning, vanlig destillering eller annan
enkel behandling, som ej kräver särskild sakkunskap, samt att spriten
ej kan medföra fara för ohälsa, da den med behörig varsamhet användes
till annat ändamål än förtäring. Där genom särskilda kontroll- eller
andra åtgärder ökad trygghet mot missbruk kan vinnas, må fordringarna
på denatureringens effektivitet i motsvarande man eftergivas. Allt efter
det särskilda ändamål, varför spriten är avsedd, skall kontrollstyrelsen
tillämpa särskild denatureringsmetod. I vissa fall skall skattefri sprit
få användas utan att vara denaturerad, nämligen vid statens krutbruk
och ammunitionsfabriker samt vid sjukhus och museer, därest betryggande
åtgärder mot missbruk vidtagits.

Vid kontrollstyrelsens utlåtande voro fogade resei-vationer av två
ledamöter i styrelsen. Rörande innehållet av dessa reservationer hänvisar
jag till kontrollstyrelsens tryckta utlåtande.

Såsom torde framgå av den av mig nu lämnade redogörelsen,
föreligger ett omfattande utredningsarbete på det område, varom här är
fråga. Sedan 1910 års riksdag, i skrivelse till Kungl. Maj:t gjorde
framställning om vidtagande av åtgärder till bekämpande av den växande
användningen av denaturerat brännvin som berusningsmedel, hava visserligen
förändrade förhållanden i många avseenden inträtt, men dessa förhållanden
torde vara av beskaffenhet att stärka kraven på en omläggning
från grunden av den nuvarande lagstiftningen rörande denaturerad och
i övrigt skattefri sprit. Missbruket av denaturerad sprit har, långt
ifrån att minskas, betydligt ökats i samband med de restriktioner, som
pålagts det till förtäring saluhållna brännvinet. Särskilt sedan tillhandahållandet
av rusdrycker för förtäringsändamål från grunden omlagts
och reglerats genom förordningen den 14 juni 1917 angående
försäljning av rusdrycker, erfordras det, att jämväl tillhandahållandet av
sprit för andra än förtäringsändamål regleras på sådant sätt, att den
åsyftade effekten av den nya rusdryckslagstiftningen icke minskas eller
äventyras. Ej heller bör förglömmas, att staten ur fiskalisk synpunkt
bär intressen att bevaka i fråga om den skattefria spritens tillhandahållande.
Därjämte har emellertid användningen av skattefri sprit för
olika ändamål (»käfs. Skall industriens intresse bliva fullt tillgodosett,
torde ofta erfordras, att sprit får utlämnas utan starkare denaturering,
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 286 höft. (Nr 323.) -r>

Departementschefen

rörande behovet
av
en ny lagstiftning.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 323.

eller med en denaturering, som ej vållar olägenheter vid spritens användning
för det ändamål, varför den är avsedd. Allt detta fordrar
emellertid effektiv kontroll över handeln med och användningen av den
skattefria spriten. Dessutom bör särskilt tillses, att den nationalekonomiskt
betydelsefulla sulfitspritindustrien sättes i tillfälle att kunna öka
sin produktion.

För tillgodoseende av dessa synpunkter erfordras enligt min meningen
ny lagstiftning å förevarande område. Vid uppgörande av riktlinjerna
för eu sådan torde man böra söka utgångspunkter i en undersökning
av de förefintliga bristerna i gällande författningar.

Till en början må framhållas, att man vid utarbetandet av 1890 års
författningar allt för mycket torde hava litat på denatureringens förmåga att
i och för sig avskräcka från missbruk av den denaturerade spriten. Det
är möjligt, att verkningarna av 1887 års lagstiftning varit så gynnsamma,
att någon fara för missbruk icke ansågs föreligga, då man år 1890 samtidigt
frigav användandet av med allmänt denatureringsmedel försatt sprit
och nedsatte tillsatsen av methylalkohol till 1/3 av förut fastställd kvantitet.
Senare tiders erfarenhet torde emellertid hava ådagalagt, att i samma
mån åtkomsten av skattefri sprit underlättas, det även erfordras förbättrade
denatureringsmetoder, samtidigt som kontrollen över tillhandahållandet
av den skattefria spriten måste skärpas. Lagstiftningens uppgift beträffande
denatureringsförfarandet måste därför bliva att för detsamma skapa
former, vilka bättre kunna anpassa sig efter växlande förhållanden.

Det torde icke kunna förnekas, att 1890 års lagstiftning stadgat
alltför stela former för denatureringsförfarandet. Denatureringsmedlen
äro bestämda i denatureringsförordningen; ehuru denna förordning, såsom
tillkommen i administrativ väg, kan av Kungl. Maj:t ändras, synes detta
dock vara en allt för tung anordning.

Den nu framhållna bristen står i samband därmed, att en lämpligt
organiserad övervakningsmyndighet icke finnes. Enligt 6 § av denatureringsförordningen
skall tillsyn å förordningens efterlevnad utövas av
erforderligt antal kontrollanter, vilka för högst ett år i sänder förordnas
av kontrollstyrelsen. Enligt 15, 18 och 36 §§ i nyssnämnda förordning
har kontrollstyrelsen jämväl vissa andra funktioner i avseende på denatureringskontrollen.
Förordningen har emellertid väsentligen inriktat
kontrollstyrelsen och övriga, som hava att taga befattning med kontrollen,
på ett iakttagande av att tillverkningsskatt icke restitueras för större
mängd, än som blivit denaturerad, under det att förordningen icke syftar
till att åstadkomma ett övervakande av, att brännvinet verkligen användes
för de särskilda ändamål, för vilka restitution av skatten medgivits.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 323.

Något särskilt åliggande för kontrollstyrelsen att utöva högsta tillsynen
över denatureringsförfarandet samt att ingå i prövning beträffande denatureringsmedlens
lämplighet finnes sålunda icke stadgat. Kontrollstyrelsen
har ej heller erhållit någon särskild personal för utövandet av dylik
tillsyn eller utrustats med någon speciell sakkunskap för handläggningav
frågor om denatureringsmedlen. Det saknas sålunda ett ledande och
ansvarigt organ, som har till uppgift att utöva överinseendet och därvid
med uppmärksamhet följa företeelserna på detta område samt efter
omständigheterna vidtaga erforderliga åtgärder för tillgodoseende av
lagstiftningens syfte.

Jag har nyss förut framhållit, att man tidigare alltför mycket
Utåt på denatureringens förmåga att avskräcka från missbruk. Man
synes sålunda då icke hava förutsatt, att det behövdes den ytterligare
garanti, som består uti kontroll över tillhandahållandet. I 1890 års
denatureringsförordning finnas endast svaga ansatser till en dylik
kontroll, i trots av de i hög grad vidgade möjligheter att åtkomma denaturerad
sprit, som denna lagstiftning öppnade. Visserligen meddelas
tillstånd till försäljning av denaturerad sprit för högst ett kalenderår
i sänder av Kungl. Maj:ts befallningshavande, och häri torde det
ligga en möjlighet att ingripa mot försäljare, som sälja utan varsamhet
och urskiljning. Jämväl är stadgat, att denaturerat brännvin
icke må utlämnas till den, som är rusig. Därutöver finnas emellertid
icke några särskilda bestämmelser rörande eller någon kontroll över
försäljningen. Inköp av denaturerad sprit sker utan skriftlig rekvisition.
Någon skyldighet åligger icke försäljaren att kontrollera, i
vad mån de till eu viss person försålda myckenheterna verkligen motsvara
dennes lojala förbrukningsbehov. Då säljaren icke behöver föra
särskild bok över sin försäljning, är det nästan omöjligt att bestämt
fastställa, till vilka personer en abnormt stor försäljning ägt rum. Härtill
kommer, att varken polismyndigheter eller nykterhetsnämnder hava befogenhet
att inskrida i de fall, där försäljning av denaturerad sprit
uppenbarligen föranleder missbruk. Missbruket är vidare svåråtkomligt
för upptäckt av den anledning, att försäljaren icke är skyldig att å de
kärl, vari spriten utlämnas, ha etiketter, som innehålla även uppgift å
försäljarens firma. Detta gör, att det understundom kan vara förenat
med stora svårigheter att få reda på, varifrån den missbrukade varan
kommit. Någon av centralmyndighet anordnad inspektion beträffande
försäljningen av denaturerad sprit hos de handlande, som därtill erhållit
tillstånd, iir ej heller anordnad.

Departementschefen

ang. denatureringsfrågan.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 323.

Erforderligheten av närmare bestämmelser rörande försäljningen
av och kontrollen över denaturerafl sprit har blivit allmänt vitsordad.

Enligt såväl nykterhetskommitténs som kontrollstyrelsens förslagskall
denatureringen verkställas genom kontrollstyrelsens försorg. Häremot
har eu ledamot inom kontrollstyrelsen anfört avvikande mening och
yrkat, att denatnreringsmetoder för olika ändamål skola bestämmas
av Kungl. Magt eller eventuellt till sina huvuddrag intagas i själva
förordningen. Såsom skäl härför har han anfört, att det föreslagna
förfarandet skulle innebära ett stort osäkerhetstillstånd för industri och
annan näring, som vore hänvisad till användningen av denaturerad
sprit, emedan ändring av denatureringsmetod och denatureringsmedel
ofta kunde betyda stora ekonomiska förluster. Andringarna kunde utan
tvingande orsak företagas på grund av växlande åsikter i denatureringsfråyan
hos olika chefer för kontrollstyrelsen.

Såsom jag redan förut uttalat, torde de nuvarande bestämmelserna
ifråga om denatureringen på grund av sin stelhet varken tillfredsställa
industriens och näringarnas eller statens intressen. Att därför gå ännu
längre och — genom att införa bestämmelser rörande denatureringsförfarandet
i själva den ifrågasatta förordningen — gorå frågan om
ändringar i sagda förfarande beroende av Kungl. Maj:ts och riksdagens
gemensamma beslut lärer ej böra ifrågasättas. Beträffande frågan,
huruvida beslutanderätten i sådant avseende bör från Kungl. Maj:t
''överflyttas till en underordnad myndighet, förefaller det mig, att
man genom ett sådant överflyttande bäst tillgodoser den fordran på
smidighet i fråga om denatureringsförfarandet, vilken med hänsyn till
vunnen erfarenhet måste uppställas. Utförandet av de direktiv, som i
den föreslagna förordningen meddelats beträffande denatureringsmedlens
beskaffenhet, är emellertid en viktig och grannlaga uppgift. Under
erinran härom har nykterhetskommittén framhållit, att det gäller att
bringa denatureringsmetoderna till allt större mångsidighet och fulländning,
och att ingen möda får lämnas ospard i arbetet på att för
detta ändamål utfinna nya metoder och utvägar. Med hänsyn härtill
anser kommittén det önskvärt, att kontrollstyrelsen, vilken enligt kommitténs
mening borde tillerkännas beslutanderätt i fråga om denatureringsmedlen,
för sådant ändamål ägde förfoga över dels ett vederbörligen
utrustat laboratorium, dels ock erforderlig kemisk-teknisk sakkunskap.
Kommittén anför vidare:

»Kontakt med teknik och industri är här av nöden. På detta sätt
bör för varje särskilt förbrukningsändamål kunna fastställas just den

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 323.

denaturering, som bäst förenar effektivitet med ändamålsenlighet. Å
kontrollstyfelsens laboratorium bör även då och då företagas stickprov
för utrönande, huruvida renaturering ägt rum. Kommittén har tänkt
sig, att i det kontrollråd, som numera står till kontrollstyrelsens förfogande,
även skulle finnas fackmän på det kemisk-tekniska området
ävensom representanter för den industri, som här är intresserad.»

Jag ansluter mig till kommitténs uppfattning, att frågan om denatureringsmedlen
icke bör i första hand prövas av Kungl. Maj:t. Ett
intimt samarbete med teknik och industri i fråga om denatureringsmedlen
är nämligen en ovillkorlig förutsättning för att, å ena sidan, industriens
och näringarnas behöriga intressen skola bliva tillgodosedda, och, å
andra sidan, tillräcklig säkerhet mot den denaturerade spritens missbruk
till förtäring kunna ernås. Lämpligen synes beslutanderätten i
fråga om denatureringsmedlen böra överlämnas åt kontrollstyrelsen. Vad
angår det av reservanten i kontrollstyrelsen befarade osäkerhetstillstånd,
som för industri och näringar skulle uppkomma därav, att ändringar i
denatureringsmetoden utan tvingande orsak företoges på grund av
växlande åsikter i denatureringsfrågan hos olika chefer för kontrollstyrelsen,
synes mig denna farhåga icke vara grundad. Givet är,
att hos vem avgörandet än lägges, ändringar i meddelade bestämmelser
till följd av växlande åsikter icke äro uteslutna, men någon anledning
finnes icke att antaga, att kontrollstyrelsens förslag skulle ur denna synpunkt
innebära otillräcklig trygghet.

Ett genomförande av det framlagda förslaget kommer att innebära
en centralisering av själva denatureringen. I allmänhet torde denatureringen
av sulfitspriten komma att äga rum under tillsyn av kontrollörerna
vid sulfitspritfabrikerna. Det är emellertid icke uteslutet, att denatureringen
av denna sprit kan äga rum jämväl å andra orter. På
grund av deuatureringens centralisering är det möjligt att anordna denatureringen
och distribueringen på sådant sätt, att omkostnaderna med
''hänsyn till frakt och övriga omständigheter bliva de lägsta möjliga.
Arvoden till denatureringskontrollanter och denatureringsvittnen, vilka
hittills bestritts av sjunde huvudtitelns ordinarie förslagsanslag för kontroll
å tillverkningsavgifter, och som för år 1915 uppgått till sammanlagt
20,394 kronor 62 öre, böra med den anordning av handeln med skattefri
sprit, som jag har för avsikt att föreslå, kunna besparas statsverket.

Jag skall härefter övergå till en närmare redogörelse för sulfitspritfrågan
och dess samband med den föreslagna nya lagstiftningen
angående handel med skattefri sprit.

Sulfitsprit frågan.

Sulfitspritfabrikatdonens
uppkomst.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 323.

Det brännvin, som tidigare tillverkats i Sverige, vare sig till
förtäring eller för andra ändamål, har framställts uteslutande av säd,
potatis, melass, betor eller andra jordfrukter, manioka, tapioka m. m.;
under slutet av 1860-talet framställdes även brännvin ur lavar. Under
det första årtiondet av 1900-talet började tekniken inrikta sig på att
utfinna medel för tillgodogörandet av den avfallslut, som uppstår vid
sulfitcellulosafabrikerna. Man fann snart, att med god ekonomi kunde
framställas brännvin ur denna avfallslut. Praktiska försök i stor skala
ägde rum under loppet av år 1909 vid den Stora Kopparbergs bergslags,
aktiebolag tillhöriga sultitcellulosafabriken vid Skutskär och erhöllo ett
gynnsamt förlopp. Rätten till uppfinningen förvärvades av aktiebolaget
Ethyl, som i en till Kungl. Magt ställd skrift meddelade, att det vore
bolaget mening att till Sveriges olika sulfitfabriker försälja rätten att vid
deras respektive anläggningar tillgodogöra sig densamma. På grund av de
särskilda förhållanden, under vilka tillverkningen och försäljningen av
den enligt berörda uppfinning framställda spriten vore avsedda att äga
rum, vore emellertid de dåvarande bestämmelsenia angående tillverkning
av brännvin otillräckliga och delvis olämpliga. Bolaget gjorde därför
framställning om vissa ändringar i gällande brännvinslagstiftning och
anförde till stöd härför följande:

Med hänsyn till gällande restriktioner för brännvinstillverkningen
och de intressen, som vore knutna vid denna tillverkning och måhända
kunde äventyras genom den överproduktion, som uppstode, om den av
Sveriges samtliga sulfitfabriker tillverkade spriten — beräknad till
30,000,000 liter å 90 % alkohol — kastades ut på den inhemska
marknaden, hade det synts bolaget nödigt att tillsvidare göra anordningar
för export av den vid sulfitfabrikerna tillverkade spriten, som ej lämpligen
borde denatureras eller användas för tekniska ändamål inom landet.

I sådant avseende hade bolaget för avsikt att vid överlåtandet av tillverkningslicensen
till de särskilda fabrikerna uppställa som villkor, att fabriken
skulle förbinda sig att till ett tillämna! bolag, aktiebolaget spritexport,
överlåta försäljningen av hela dess tillverkning enligt sagda metod.
Genom ett sådant gemensamt försäljningsbolag, i vilket det vore meningen,
att de sammanslutna tillverkarna ensamma skulle vara aktieägare, vunnes
en viss möjlighet att reglera marknaden. Beträffande grunderna för försäljningsbolagets
verksamhet, vore det meningen, att varje fabrik skulle
en gång i veckan till bolaget insända rapport angående storleken av
sin inneliggande tillverkning destillerad sprit, varefter bolaget, då tillräckligt
stor kvantitet samlats och förhållandena i övrigt det tilläte,
skulle försälja spriten för export i närmast belägna svenska hamn.

Kungl. Maj:ts nådproposition Nr 323.

Sedan kontrollstyrelsen avgivit utlåtande över aktiebolaget Ethyls
framställning, avlät Kungl. Maj:t till 1910 års riksdag proposition (nr 140)
med förslag till förordning angående ändrad lydelse av 2, 12, 13 och
och 21 §§ i förordningen angående tillverkning av brännvin den 11
oktober 1907. Enligt nämnda förslag skulle, bland annat, vid bränneri,
där allt det tillverkade brännvinet ‘gjordes till förtäring obrukbart (denaturerades)
eller utfördes ur riket, brännvinstillverkning få äga rum jämväl
under den del av året, då brännvinstillverkning i allmänhet icke vore
tillåten. Sedan riksdagen antagit det framlagda förslaget, utfärdades den
12 september 1910 författning i ämnet.

Emellertid uppfylldes icke de högt ställda förväntningarna på en
snabb utveckling av sulfitspritindustrien. Den år 1909 igångsatta sulfitspritfabriken
vid Skutskär efterföljdes tvenne år senare av fabriker
vid Kvarnsveden och Bergvik, men därmed upphörde för åtskilliga år anläggningen
av nya fabriker för ifrågavarande ändamål. De tre nämnda
fabrikerna hade tillsammans eu årlig tillverkningskapacitet på omkring
5 miljoner liter brännvin å 50 procent.

Det förhållandet, att tillverkningen av sulfitsprit icke fick den omfattning,
man hade förväntat, berördes i en vid 1914 års första riksdag
inom andra kammaren väckt motion (nr 71), i vilken uteblivandet av det
väntade uppsvinget inom den nya tillverkningen förklarades bero, bland
annat, på vissa för sulfitspritindustrien mindre väl lämpade föreskrifter i
gällande brännvinstillverkningsförordning, som förbjöde tillverkning av
sprit hela året om, så framt ej hela tillverkningen denaturerades eller
exporterades. I anslutning härtill ifrågasatte motionären, att sulfitspritfabrikerna
skulle få rätt att tillverka en begränsad mängd brännvin för
förtäringsändamål för att genom det härför erhållna högre priset kunna
erhålla möjlighet att sälja motorsprit till verkligt konkurrenskraftiga
priser. Denna motion utmynnade i en hemställan, att riksdagen ville i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning, huruvida och under
vilka villkor de hinder, som förefunnes i gällande brännvinslagstiftning
och övriga dithörande bestämmelser mot ett vidsträcktare tillgodogörande
av sulfitindustriens avfallsprodukter för sprittillverkning, kunde
undanröjas eller mildras. Jämväl eu annan ledamot av riksdagens andra
kammare hade väckt motion i liknande syfte. Ingendera motionen hann
slutbehandlas vid 1914 års tidigare riksdag. Båda motionerna förnyades
vid den senare riksdagen samma år.

Bevillningsutskottet anförde i huvudsak följande: Ifrågavarande

Motioner i
sulfitspritfrågan
vid
1914 års
riksdagar.

Kommerskollegii

utredning
den 21 april
1915.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 323.

spörsmål vore otvivelaktigt av stor nationalekonomisk räckvidd och förtjänt
av en tillfredsställande och snar lösning. Emellertid hade utskottet
inhämtat, att åtgärder för frågans utredning redan blivit å vederbörligt
håll vidtagna. Kommerskollegium, som tagit initiativ härutinnan, hade
i skrivelse till Kungl. Maj:t den 22 april 1914 anmält sin avsikt att
verkställa en utredning rörande de åtgärder, som lämpligen kunde från
statens sida vidtagas för främjande av sulfitspritindustrien, samt begärt
bemyndigande att tillkalla sakkunniga för frågans utredning. Det begärda
bemyndigandet både lämnats och sakkunniga i enlighet därmed
tillkallats. Av kollegii berörda skrivelse framginge, att kollegium åsyftade
en allsidig och ingående undersökning, som motsvarade vad motionärerna
i sådant avseende syntes hava önskat. Utskottet funne under dessa
förhållanden motionärernas syfte redan vara tillgodosett, varför en ytterligare
framställning i ämnet vore obehövlig.

I enlighet med utskottets hemställan beslöt riksdagen, att motionerna
icke skulle föranleda till någon riksdagens åtgärd.

I sin förenämda, den 22 april 1914 dagtecknade skrivelse till Kungl.
Maj:t hade kommerskollegium anfört, bland annat, att sulfitspritindustriens
utveckling vore av den betydelse för landet, att man från statens sida
hade all anledning att ägna uppmärksamhet åt denna angelägenhet.
Kollegium hade därför ansett sig böra upptaga frågan till prövning i
syfte att utreda, genom vilka åtgärder från statens sida denna industri
kunde främjas, och särskilt på vad sätt sulfitspriten såsom motorbränsle
kunde skyddas mot den överväldigande konkurrens, som utan sådant
skydd kunde förväntas från de mäktiga ekonomiska intressen, som stode
bakom bensinhandeln.

Med skrivelse den 21 april 1915 avlämnade kollegium till Kungl.
Maj:t de i ärendet verkställda utredningarna ävensom förslag till dels
förordning om ändrad lydelse av vissa §§ i denatureringsförordningen,
dels ock kungörelse, innefattande föreskrifter om förvaring av med bensol
denaturerad sprit. Tillika föreslog kommerskollegium viss tull å petroleumbensin
och gasolin.

De ifrågavarande utredningarna innefattade dels en av ingenjören
C. A. Stålnacke utarbetad framställning angående sulfitsprittillverkningens
teknik, ekonomi och framtidsutsikter, dels en av ingenjören, numera
professorn C. E. L. Hubendick lämnad redogörelse för sulfitspritens
användbarhet såsom bränsle för motorer samt vid uppvärmning och
belysning. Av ingenjör Stålnackes framställning inhämtas, bland annat,
att ett allmänt införande av sulfitspritfäbrikation vid landets nuvarande

Kunyl. Maj ds nåd. proposition Nr 323.

sulfitfabriker skulle medföra en årsproduktion av 26,000,000 liter 100-procentig sprit, samt att spriten snille kunna framställas för eu kostnad
av i medeltal 18.5 öre per liter 100-procentig vara.

För egen del anförde kollegium beträffande sulfitspritfabrikationens
betydelse, bland annat, följande:

»Den avfallslut, som erhålles vid sulfitfabrikerna, bär av ålder plägat utsläppas
i närliggande sjöar eller vattendrag. Därvid har det emellertid visat sig,
att denna lut på grund av sin halt av svavelsyrlighet och andra beståndsdelar
förorenat vattnet och särskilt skadligt inverkat på fisket. Avfallslutens oskadliggörande
har därför under de senaste åren stått på dagordningen. Visserligen torde
man icke våga påstå, att man genom den neutralisering och jäsning, som luten vid
spritframställningen undergår, fullständigt avlägsnat dess skadliga inverkan, då den
från sulfitspritfabrikerna utsläppta dranken icke heller lärer vara utan inverkan
på vattnet och därmed på fisket. Kollegium har emellertid anledning antaga, att
spritens utvinnande av avfallsluten utgör endast ett första steg för lösande av
problemet om nyttiggörande av största delen av de i luten ingående organiska
ämnena, och att sålunda inom överskådlig tid nyssberörda vattenförorening från
sulfitfabrikerna skall upphöra.»

Sedan kollegium erinrat om, att sulfitspritfabrikationen icke utvecklats,
framhöll kollegium, att de huvudsakligaste hindren härför vore
att finna dels i förhållandena på den inhemska spritmarknaden, dels i
priset på bensin och den hotande konkurrensen från de mäktiga intressen,
som kontrollera handeln med den sistnämnda varan. I anslutning härtill
anförde kollegium:

»Vad först beträffar förhållandena på den inhemska spritmarknaden, förtjänar
det framhållas, att sulfitspriten vid sin försäljning såsom bränsle eller för kemiskttekniska
ändamål har att konkurrera med den denaturerade sprit, som framställes
av potatis, säd eller dylikt, och som härnedan för korthetens skull benämnes potatissprit.
Då tillverkarna av potatissprit försälja huvuddelen av sin produktion för
konsumtion såsom dricksprit och i allmänhet denaturera endast den vid tillverkningen
fallande sekundaspriten, ligger det nära till hands att befara, att under vissa
förhållanden tillverkarna av potatissprit skulle finna anledning att försälja den
denaturerade sekundaspriten till underpris och täcka den därvid uppkommande förlusten
genom en proportionsvis långa prisförhöjning å sin huvudtillverkning, drickspriten.
Risken för en sådan prispolitik synes givetvis bliva större i det fall, att
genom särskilda statsåtgärder, exempelvis åsättandet av tull å bensin, användningen
av sprit såsom motorbränsle bleve möjliggjord och samtidigt genom en strängare
nykterhetslagstiftning konsumtionen av dricksprit minskades. Kollegium har icke
haft tillfälle undersöka, om farhågorna för on sådan konkurrens hava varit grundade,
men det torde vara otvivelaktigt, att desamma verkat hämmande på vissa planer
å anläggandet av sulfitspritfabriker.»

Kollegium ställde sig avvisande till det i den förut nämnda motionen
vid 1914 års första riksdag framställda förslaget, att sulfitspritfabrikerna
Bihang till riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 286 höft. (Nr 323.) 6

Kommerskollegii
utlåtande
den. 27
augusti 1917.

42 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 323.

för att bliva konkurrenskraftiga på motorspritens område skulle beredas
möjlighet att utan avbrott i fabrikationen tillverka och försälja brännvin
för förtäringsändamål. Kollegium anförde därefter:

»Vid övervägandet av de åtgärder, som kunde vidtagas, för att skänka nödig
stadga åt sulfitspritindustriens utvecklingssträvanden, har kollegium därför gått ut
från den huvudprincipen, att tillverkningen och försäljningen av denaturerad sprit
för motordrift och andra tekniska ändamål borde, så långt detta vore möjligt,
reserveras åt .sulfitspritfabrikerna, under det dricksprittillverkningen borde förbehållas
potatisbrännerierna, och att sålunda de åtgärder, som från statsmakternas sida
borde vidtagas, skulle i huvudsak gå ut på att förekomma konkurrens mellan dessa
båda grupper av sprittillverkare.

En utväg för att nå detta mål, vilken varit föremål för kollega övervägande,
har varit att genom härför avpassade lagbestämmelser koncentrera hela försäljningen
av sulfitsprit i ett affärsföretag, vilket samtidigt från potatisspritfabrikerna skulle
till visst fastställt pris övertaga deras tillverkning av denaturerad sprit. Därigenom
skulle all konkurrens i denaturerad sprit förebyggas .såväl sulfitfabrikerna emellan
som också mellan sulfitfabrikerna och de nuvarande spritfabrikerna. Av hänsyn
till de allmänna skäl, som kunna anföras mot att utan tvingande nödvändighet
skapa ett monopol på det industriella området och därigenom binda affärslivet i dess
fria utveckling, har kollegium emellertid för sin del övergivit detta förslag.»

Till skyddande av sullitspriten mot konkurrens från brännoljornas
sida föreslog kollegium, såsom ovan antytts, införande av tull å petroleumbensin
och gasolin med 20 öre för kilogram.

I de förut omnämnda betänkanden, som avgivits av nykterhetskommittén
den 31 januari 1916 och av kontrollstyrelsen den 5 mars 1917,
hade sulfitspritfrågan jämväl varit föremål för särskild uppmärksamhet.

Genom remiss den 19 mars 1917 överlämnades samtliga handlingar
i ärendet till kommerskollegium, som anbefalldes att avgiva utlåtande
över de utlåtanden, förslag och framställningar, som vid olika tillfällen
gjorts rörande frågan om åtgärder för sulfitspritindustriens befrämjande
och ordnandet av handeln med den skattefria spriten, samt därvid särskilt
taga under övervägande, huruvida det föreslagna statsmonopolet å
handeln med viss sprit lämpligen kunde genomföras utan införande i
samband därmed av statsmonopol eller annan dylik anordning i fråga
om importen av brännoljor. I anledning av remissen infordrade kollegium
yttranden från handelskamrarna samt från åtskilliga andra intressesammanslutningar.

I det stora flertalet av dessa yttranden har införandet av ett statsmonopol
bestämt avstyrkts. Blott en handelskammare har lämnat ett
direkt tillstyrkande. De viktigaste framhållna synpunkterna hava upp -

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 323.

tagits av kommerskollegium. Jag anser mig därför icke böra bär lämna
en redogörelse i detalj för innehållet i berörda yttranden utan hanvisar
i sådant avseende till eu av kommerskollegium gjord sammanställning,
vilken blivit särskilt tryckt tillsammans med kollega den 27 augusti
1917 avgivna utlåtande i saken.

I detta utlåtande avstyrkte kollegium nykterhetskommitténs och
kontrollstyrelsens förslag om införande av monopol å tillhandahållandet
av skattefri sprit och kontrollstyrelsens förslag beträffande monopol a
handeln med brännoljor. Till de synpunkter, kollegium därvid framhöll,
skall jag senare återkomma. Kollegium, som vidhöll sitt den 2i
april 1915 avgivna förslag, hemställde om utfärdande av dels en förordning
om ändrad lydelse av vissa paragrafer i denaturenngsforordningen,
dels en kungörelse, innefattande föreskrifter om förvaring av
med bensol'' denaturerad sprit, dels ock vissa kontrollbestämmelser till
förekommande av missbruk av skattefri sprit såsom berusningsmedel.

Enligt kommerskollegii förslag skall rätten att mot återbekommande
av tillverkningsskatt denaturera brännvin utvidgas till nya grupper,
sålunda skall dylik rätt tillkomma såväl föreståndare för apotek för rörelsens
behov som sådan för pålitlighet känd person, som med mtyg från kollegium
styrker, att han för vetenskapligt, tekniskt, industriellt eller likartat
ändamål behöver tillgång till denaturerad sprit och för berörda ändamål
icke kan använda sig av den i handeln allmänt förekommande.

Däremot skall enligt kollega förslag handelsidkares hittillsvarande ratt

att låta denaturera brännvin upphöra. Vill brännvmstillverkare denaturera
vid bränneri tillverkat brännvin, skall han hos Kungl. Mapt
söka tillstånd därtill och därvid foga uppgift om deri mangd, han for
närmaste kalenderår ämnar låta denaturera; därefter åligger e onom
att varje år sist före september månads utgång till Kungl. Maj:t ingiva
motsvarande uppgift för det näst följande året. Kungl. öaj. as s a er,
sedan kommerskollegium och kontroilstyrelsen blivit i åren et ror a, eu
mängd, som för varje år må med tillgodonjutande av skattefrihet denatureras
vid bränneriet. Denna föreskrift skall äga motsvarande tillämpning
i fråga om rätten att med återbekommande av tillverkmngsskatten
vid reningsverk denaturera brännvin. Däremot skall bestämmelsen icke
äga tillämpning för anläggning, där sprit tillverkas i samband med
framställning av suHitcellulosa. Vid sistnämnda slags anläggning ma
denaturering äga rum genom eu tillsats av 10 procent benso .

Kort tid efter det kommerskollegium avgivit sitt utlåtande, anmälde
dåvarande chefen för finansdepartementet, statsrådet ( ''arleson, för Kungl.

Departementschefen,

den 26 sept
1917.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 323.

Matj:t de i ärendet avgivna, här ovan refererade förslagen. Enligt ett
på sin tid publicerat utdrag ur protokollet över finansärenden för den 25
september 1917 anförde lian därvid, att lian föranletts till nyssberörda
anmälan av den trängande nödvändigheten att inför den alltmera hotande
bristen på flytande bränsle söka, såvitt på staten ankomme, få en omedelbar
lösning av vad man i korthet kunde beteckna såsom sulfitspritfrågan.
Samtliga förslagen sammanhängde direkt med denna fråga.
Av de föreliggande förslagen fordrade de, som förutsatte statsmonopol
i eu eller annan form, riksdagens medverkan för sin lösning. Därigenom
vore det uteslutet att med fullföljande av något av dessa förslag kunna
åvägabringa omedelbara åtgärder från statens sida för befordrande av
sulfitspritproduktionen i landet. Enligt departementschefens mening kunde
emellertid icke sulfitspritproduktionens befordrande mera verksamt ernås
pa de vägar, som monopollörslagen anvisade. Det förhafidenvarande
materialet av uttalanden från representativa sammanslutningar inom
näringslivet rörande dessa förslag gåve nämligen det helhetsintrycket,
att förslagen snarare vore ägnade att motverka än befordra nämnda
produktion. Under sådana förhållanden hade det gällt att undersöka,
huruvida monopolet vore pakallat av andra och högre samhällsintressen
än det, varom då vore fråga. I de förevarande förslagen inginge monopolet
såsom ett led i den kontroll över handeln med skattefri sprit,
som avsåge att förebygga missbruk därav. Denna kontroll syntes emellertid
lika verksamt kunna åstadkommas utan monopol som med sådant.
I varje, fall hade departementschefen av den förebragta motiveringen
icke blivit övertygad därom, att en monopolanordning i och för kontrollen
hade någon väsentlig betydelse. Oavsett dessa synpunkter hade
departementschefen vid avstyrkandet av statsmonopolförslagen låtit bestämma
sig av den uppfattningen, att statsmonopol i regel icke borde
tillgripas i andra fall, än där fiskaliska intressen påkallade dess genomförande.
Aven om icke sådant intresse vid monopolets införande förelåge,
skulle i allt fall ett monopol i sig själlt, såsom uteslutande konkurrens,
innebära en fara eller frestelse till en prisförhöjning, som naturligtvis
från statens sida icke borde befordras annat än då synnerligen
vägande skäl förefunnes. Å andra sidan syntes, trots nämnda förhållande,
den enskilde producenten icke i ett statsmonopol kunna för egen räkning
se eu sådan prisgaranti, att stimulansen till ökad produktion bleve
lika stor som vid fri handel. De betänkligheter, som gjorde sig gällande,
bleve så mycket mera vägande, som fråga vore om en nödvändighetsartikel,
det flytande bränslet. Då därtill komme, att prisförhållandena
å detta bränsle vore sådana, att utan statens mellankomst produktionen
av sulfitsprit komme att stimuleras, blott en bestämd ordning för distribu -

_ Kung!. Maj:ts nåd. proposition Nr 323.

tionen förelåge, vore det tydligt, att uppskov med sulfitspritfrågans
slutliga ordnande från statens sida icke behövde eller borde äga rum
på grund av dess ifrågasatta samband med statsmonopol på skattefri
sprit. Enligt departementschefens mening kunde de av kommerskollegium
avgivna förslagen tjäna som huvudsakligt underlag för omedelbart
reglerande av ifrågavarande angelägenhet. Förslaget syntes innefatta
nöjaktiga garantier mot, att vid återgång till normala förhållanden
sulfitspritproduktionen äventyrades genom en övermäktig konkurrens
från andra inhemska spritsorter, och gåve genom sitt förordande
i det väsentliga av kontrollstyrelsens förslag till kontrollbestämmelser
till förekommande av missbruk av denaturerad sprit ett antagligt uppslag
till ordnande av den synnerligen angelägna kontrollen härutinnan.
Departementschefen hemställde därför om utfärdande av dels
förordning om ändrad lydelse av § 1 mom. 2 samt §§ 2—5 och 9 i
förordningen den 10 oktober 1890 angående denaturering av brännvin
och dels kungörelse angående försäljning av motorsprit. Kungl.
Maj:t biföll denna hemställan. Författningar i ämnet utfärdades den 25
september 1917 och trädde i kraft den 1 november samma år; dock
skulle de nya bestämmelserna i § 2 mom. 1 av denatureringsförordningen
ej äga tillämpning förrän den 1 oktober 1918.

I förordningen rörande ändrad lydelse av vissa paragrafer i denatureringsförordningen
upptogs kommerskollegii förslag av den 21 april 1915
såtillvida, att denatureringen av annan sprit än sulfitsprit begränsades
till vissa årligen av Kungl. Maj:t fastställda kvantiteter, ävensom att
denaturering enbart med bensin och bensol medgavs vid sulfitspritfabrikerna.
Jämväl • upphävdes handelsidkares hittillsvarande befogenhet
att efter erhållet tillstånd låta denaturera brännvin. Kungörelsen
angående försäljning av motorsprit är i huvudsak lika med kontrollstyrelsens
förslag till försäljningsbestämmelser, men begränsas, såsom
rubriken giver vid handen, till försäljningen av motorsprit.

Innan jag härefter ,övergår att närmare redogöra för monopolfrågan,
torde till densammas belysande böra lämnas en redogörelse för
användningen av denaturerat brännvin och för sulfitfabrikationens nuvarande
läge.

Under år 1888 eller det första år, då denaturering av brännvin
mot återbekommande av tillverkningsskatt var medgiven, denaturerades
omkring 700,000 liter brännvin å 50 procent. Mängden denaturerat
brännvin steg därefter för varje år. År 1900 denaturerades omkring
2,700,000 liter, år 1910 nära 5,000,000 liter, år 1915 omkring 0,200,000
liter, år 1916 nära 7,500,000 liter samt år 1917 6,550,000 liter, allt å

1917 års författningar

angående
motorsprit
och skydd för
snlfitspritfabrikationen.

Redogörelse
för användningen
av deturerat
brännvin.

SulfUsprit fabrikationens nuvarande läge.

46 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 323.

50 procent. I förenämnda kvantiteter är jämväl inbegripet det skattefria
odenaturerade brännvin, som använts vid statens krutbruk och ammunitionsfabriker.
Denaturerad sprit torde emellertid icke här i landet hava
fått samma stora användning för tekniska ändamål som i vissa andra
länder — förbrukningen av teknisk sprit å ungefär 90 procent uppgick
år 1911/12 pr invånare i Tyskland till 2, i Frankrike till 1.8, men i
Sverige endast till 0.6 liter.

Den denaturerade spriten har, räknat efter normalstyrka i liter,
under nedan angivna år föi''brukats för följande ändamål, nämligen:

År	Veten. skapligt bruk	Sjukhus	Ättiks- fabriker	Kem.-tekn. fabrikation	Färg- ooli fernissa	Allmän försäljning	Motordrift	Järnvägs- drift
1908	19,513.2	33,726.6	308,151.9	167,238.6	377,890.6	3,269,076.4	• —	—
1909	20,400.4	34,308.1	300,383.0	208,817.0	463,674.0	3,303,510.7	—	—
1910	18,955.4	46,646.0	289,099.5	234,700.2	444,121.0	3,529,012.0	— ''	—
1911	15,333.0	42,036.9	289,321.2	338,853.s	349,528.8	4,654,929.3	—	—
1912	18,386.7	56,356.5	296,515.2	349,784.6	308,203.s	5,550,191.2	—	—
1913	16,792.3	56,127.2	300,926.7	360,381.3	231,731.5	4,462,322.4	—	—
1914	19,213.5	53,257.0	307,727.1	456,889.2	161,686.4	5,368,117.8	183,270.4	—
1915	21,650.9	58,564.5	309,098.5	418,506.4	130,772.9	6,112,586.7	95,470.8	—
1916	19,715.3	58,995.8	341,667.0	731,943.3	119,544,1	4,521,607.1	662,300.4	279,569.4
1917	18,533.3	52,858.8	369,048.1	573,006.9	57,606.o	3,720,164.2	1,058,380.5	237,617.1

Härtill kommer den skattefria, odenaturerade sprit, som använts
vid statens krutbruk och ammunitionsfabriker.

Sulfitsprit tillverkas för närvarande vid fyra fabriker, nämligen vid
Skutskär, Kvarnsveden och Bergvik, å vilka platser fabrikationen satts
i gång under åren 1909 — 1911, samt vid Göta, där tillverkningen pågått
sedan början av år 1917. Tillverkningskapaciteten vid dessa fabriker
är 4,000,000 liter 95-procentig sprit, men uppgick tillverkningen
under tillverkningsåret 1916—1917 endast till 2,602,382 liter 95-procentig sprit. Under uppförande äro vidare fabriker vid Svartvik,
Ström, Skoghall och Konga, vid vilka under den närmaste framtiden
fabrikationen torde komma att igångsättas. Tillverkningskapaciteten
vid de tre förstnämnda har beräknats till sammanlagt
2,200,000 liter 95-procentig sprit. Ytterligare fabriker äro under anläggning
vid Vifsta varv, Kramfors, Nyhamn, Vallvik, Iggesund, Karskär
och Essvik, men torde iordningställandet av dessa vara förenat med
betydande svårigheter på grund av rådande materialbrist. Fabrikerna
antagas dock komma att bliva färdiga under innevarande år.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 323.

Under det att enighet i allmänhet kan sägas råda om behövligheten
av att införa kontrollbestämmelser rörande försäljningen av skattefri
sprit, hava meningarna gått skarpt isår i fråga om sättet för tillhandahållandet
av denna sprit. Det kan ju synas, som om bristerna i
lagstiftningen beträffande den skattefria spritens tillhandahållande
skulle vara väsentligen avhjälpta därmed, att dels denatureringsförfarandet
omlades till större smidighet och anpassningsmöjlighet
efter växlande förhållanden, dels försäljningskontroll och försäljningsinspektion
åstadkommes. Enligt nykterhetskommitténs mening är emellertid
detta icke tillräckligt. Kommittén har sålunda framhållit, att
det icke är nog med att lägga denatureringen och kontrollen över
denatureringen i samma hand. »Skall man här vinna», anför nykterhetskommittén,
»vad man åsyftar, d. v. s. en garanti för att sprit,
vid vars tillhandahållande lagen knyter denatureringsvillkor, icke tillhandahålles
utan att sagda villkor uppfyllts, måste uppenbarligen all
den sprit, för vars tillhandahållande denaturering är lagstadgad, vara
för behörig uppsikt åtkomlig. Detta åter innebär, att den på samma
gång denaturerande och kontrollerande myndigheten måste ha ett fast
grepp om all handel med sprit, som hör under dess kontroll. Men för
att detta mål skall kunna uppnås och den krävda kontrollen effektivt
kunna utövas, torde icke blott denatureringen utan även tillhandahållandet
böra läggas, där kontrollerandet ligger. Ett organ, som representerar
enheten av denaturering, försäljning och kontroll, skulle säkerligen bäst
tillgodose, vad man här åsyftar.»

I anslutning till denna tankegång utvecklar nykterhetskommittén
vidare sin uppfattning om ett sprithandelsmonopols förutsättningar och uppgifter.
Under erinran att grundsatserna för 1887 års lagstiftning, nämligen
att garantierna skulle byggas på denaturering och kontroll, alltjämt
ägde sin fulla giltighet, samt att kommittén endast utfört dessa grundsatser
med hänsyn till nyuppkomna krav och haft till ögonmärke att härigenom
avhjälpa bristerna i gällande lagstiftning, framhåller kommittén,
att monopoliseringen av den skattefria spritens tillhandahållande för kommittén
»endast varit en naturlig konsekvens av de i föregående lagstiftning
givna förutsättningar. Därför vore enligt kommitténs mening denna
monopolisering så långt ifrån ett avsteg från förut följd princip, att
den tvärtom vore att beteckna såsom ett med hänsyn till nya krav och
önskemål praktiskt utförande av ifrågavarande princip. Enär denatureringskravet,
ställt såsom ett statsmakternas villkor för skattefrihet,
innebure krav på nödig tillsyn över villkorets uppfyllande samt detta
krav åter ledde till krav på sådant tillhandahållande av den denaturerade

Monopol frågan.

jSTykterlietskonunitténs

ställning ock.
motiv.

Kungl. Maj:ts nåd, proposition Nr 323.

spriten, att inga okontrollerade kanaler kunde göra kontrollen ineffektiv,
bleve monopoliseringen här en principiell konsekvens, icke ett principiellt
avsteg. Kommittén anför r anslutning härtill vidare:

»Såsom av det föregående framgår, är kommitténs förslag att monopolisera
den skattefria spriten huvudsakligen motiverat ur kontroll- och nykterhetssynpunkt.
Monopolet är här sålunda icke betingat av något statens inkomstbehov. Huvudsyftet
är i varje fall icke att göra handeln med skattefri sprit till en statens inkomstkälla.
För kommittén har det tett sig som en belijärtansvärd angelägenhet
att i detta stycke fullfölja den hittillsvarande lagstiftningens strävan att bereda
tillgång till en prisbillig sprit för andra ändamål än förtäring. För vinnande av
detta mål fordras ett reglerande av priset även hos mellanhänderna. Men förutsättningen
för förverkligandet härav har kommittén funnit ligga i monopolisering.
Genom monopoliseringen vinnes nämligen icke bara ett centraliserat och ändamålsenligt
kontrollsystem, det vinnes också eu beaktansvärd möjlighet att låta allmänheten
komma i åtnjutande av varan utan de pålägg, som ett okontrollerat
mellanhandssystem naturligt nog vållar. Den tillhandahållande, denaturerande och
kontrollerande myndigheten blir här jämväl den prissättande. Återförsäljarnas vinst
blir fastställd efter enhetliga principer, och i den mån. inköpspriset ställer sig billigt,
i samma mån blir även återförsäljningspriset billigt. Kommittén har nämligen gått
ut ifrån, att monopolets försäljningspris så avväges, att det endast täcker omkostnaderna
och att återförsäljare beredes endast eu skälig vinst.

Även ur den konsumerande allmänhetens ekonomiska synpunkt måste sålunda
monopoliseringen av den skattefria spriten vara önskvärd.

Samtidigt vill kommittén framhålla, att det föreslagna monopolet ej utesluter
möjligheten att beskatta till exempel en lyxindustri, som för sin fabrikation behöver
sprit.

I samband härmed kan det vara påkallat att fästa uppmärksamheten på
även en annan omständighet, som sammanhänger med monopolstyrelsens karaktär
att jämväl vara den centrala myndigheten för denatureringsväsendet.

Det ligger självfallet i fabrikantens intresse att få den sprit, han behöver

för sina fabrikats framställande, så billigt som möjligt. Kan han för ett visst

fabrikats framställande betjäna sig av skattefri sprit i stället för skattelagd, så
innebär ju detta, att han får sin råvara billigare och därigenom sättes i stånd

att tillhandahålla sitt fabrikat för lägre pris. I den mån fabrikatet fyller ett

mera allmänt behov, tillgodoses genom den stora prisbilligheten ett allmänt intresse.
Men frågan, huruvida han i det särskilda fallet kan eller icke kan begagna
sig av skattefri sprit, sammanhänger uppenbarligen med frågan om möjligheten
att så denaturera spriten, att fabrikatets karaktär och allmänna beskaffenhet
blir den åsyftade. Härför kräves förhandenvaron av mångsidiga och fulländade
denatureringsmetoder. Kan en ur fabrikatets synpunkt tillfredsställande denaturering
åstadkommas, så är därmed fabrikanten befriad från tvånget att begagna skattelagd
sprit. Men utan ett målmedvetet främjande av denatureringsväsendets utveckling
kan en slik mångsidighet och fulländning i denatureringsmetoder icke vinnas. Kommittén
har alltså ansett, att möjligheten för vår tekniska industri att betjäna sig
av skattefri sprit direkt främjas genom anordnande av en institution, bland vars

Katigt. Maj-.ts nåd. proposition Nr 323.

uppgifter även ingår uppgiften att genom fortgående experiment erhålla allt bättre
och mångsidigare denatureringsmetoder.»

Kommittén framhåller därefter, att det särskilt är sulfitspriten, soin
kommittén genom monopoliseringen velat bereda eu tryggad marknad.
Vårt lands storartade sultitindustn hade i sulfitspritfabrikationen fått ett
•komplement av stor nationalekonomisk betydelse, och möjligheterna att
utnyttja den vid sultitmassefabrikationen uppkommande sulfitluten till
framställande av sprit vore lovande. Kommittén erinrar därefter om
den förefintliga konkurrensen mellan potatissprit och sullitsprit. Åven
om ett minskande av potatisspritens användning för andra ändamål än
förtäring innebure en reducering av jordbrukets avsättning utöver avsättningen
till förtäringsspritens framställning, syntes det emellertid
kommittén, att användande av su''fitlut i stället för näringsmedel vid
framställande av sprit vore. ett rationellt hushållande med nationalekonomiska
värden. Ett utsträckande av sulfitspritens användning till
så många andra ändamål än förtäring som möjligt skulle därför ur
nationalekonomisk synpunkt vara eftersträvansvärt, och ur dessa synpunkter
syntes lämpligt, att sulfitsprit tillhandahölles till andra förbrukningsändamål
än förtäring, i den mån sådan sprit funnes att tillgå och
vore användbar. Dock borde, enligt kommitténs mening, av monopolorganet
alltid upphandlas så mycket potat ssprit, som motsvarade den
vid reningen av brännvin uppkomna mängden sekunda sprit. Då genom
monopoliseringen hela spritmarknaden skulle kunna överblickas och möjlighet
erhållas att efter beräkning av tillgång och efterfrågan företaga den
rationella avvägningen mellan sulfitsprit och potatissprit, syntes monopoliseringen
ägnad att bereda landets sulfitspritindustri en tryggad avsättningsmöjlighet.
Kommittén anförde därefter:

»Från sulfitspritfahrikanternas sida skulle måhända den invändningen kunna
göras, att monopoliseringen begränsar tillverkarens vinstmöjligheter och därigenom
dämpar lusten att anlägga sulfitspritfabriker. Hänsynen till fördelen av en mera
tryggad avsättningsmarknad'' torde emellertid kunna bidraga till att skingra dessa
betänkligheter. Och kommittén vill även framhålla, att sulfitsprit fabrikanterna, som
ju enligt kommitténs förslag skola representeras vid prissättningen av den av dem
sålda varan, torde kunna påräkna en skälig vinst å i sin rörelse nedlagt kapital
samt ersättning för den risk, deras företag medför.

Huruvida i övrigt problemet om sulfitspritens användning till olika tekniska
ändamål och framför allt till motorbränsle kan anses slutgiltigt löst eller icke, därom
finner sig kommittén sakna både anledning och kompetens att uttala någon
bestämd uppfattning. Anledning saknas också att här upptaga till pröv ning och till
eventuell kritik det särskilt från producenthåll framkomna önskemålet, att sulfitspritens
användning som motorbränsle måtte främjas och betryggas genom andra
statsåtgärder, exempelvis genom att åsätta den till huvudsakligen detta ändamål
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 286 höft. fAV 323.) 7

Svenska

eellulosa ro

ning i,.

50 Kungi. Moj:ts nåd. proposition Nr 323.

importerade bensinen tull. I detta sammanhang må endast påpekas, att, därest eu
sådan åtgärd senare skulle på allvar ifrågasättas, kommitténs förslag om kontrollmonopolet
icke innebär vare sig något hinder mot eller något i motsatt riktning
predisponerande moment för besluts fattande på sätt statsmakterna därutinnan finna
skäligt. Hänsyn av denna art kunna icke åberopas vare sig som skäl för avslag
eller motiv för bifall till det av kommitterade utarbetade lagförslaget. Det står
alldeles oberoende till sistberörda eventualitet.»

Såsom organ för monopolets utövande föreslår kommittén, såsom
förut nämnts, kontrollstyrelsen.

Beträffande kommitténs förslag i vad det avser upphandlingen av
sprit och prissättningen därvid tillåter jag mig att hänvisa till den förut
lämnade redogörelsen.

Nykterhetskommitténs förslag till monopolisering av den skattefria
spritens til handahållande upptogs till granskning i ett den 7 oktober
1916 dagteeknat, till kontrollstyrelsen ingivet yttrande av Svenska cellulosaföreningen,
till vilken landets sultitmassefabriker äro anslutna. Föreningen
ansåg, att kommittéförslaget icke vore ägnat att tillgodose sulfitspritens
användning såsom motorbränsle. En monopolisering av den
beskaffenhet, kommittén lö eslagit, skulle icke erbjuda utsikt till lönande
avsättning av någon större kvantitet sulfitsprit. På grund av konkurrensen
från de importerade brännoljorna finge sulfitspriten ganska svårt
att slå igenom som motorbränsle. I varje fall skulle för vinnande av
större omsättning erfordras ett energiskt och omfattande köpmannaarbete,
vilket en statsinstitution av naturliga skäl icke Ilande prestera.
Långt ifrån att monopoliseringeu skulle vara i stånd att uppmuntra till
stegrad snlfitsprittillverkning, skulle åtgärden i praktiken säkerligen
endast leda till svårigheter för denna industri, vilket icke inbjöde till
någon utvidgning av densamma. Efter att hava eriurat, att kommerskollegium
och nykterhetskommittén vitsordat, befogenheten av industriens’
krav på en av slatsmakterna skapad trygghet-för en lönande marknad,
samt framhållit, att, om det vore ett stort nationalekonomiskt intresse
och en viktig angelägenhet ur f »rsvarsberedskapens synpunkt att skapa
ett nytt svenskt motorbränsle, som kunde ersätta en väsentlig del av
bensinimporten, statsmakterna måste sörja för erforderliga garantier åt
industrien, anförde cellulusaföreningen följande:

»Det är för industrien likgiltigt, till vem — en monopolinstitution eller enskilda
köpare — den får avyttra sin vara, allenast denna kan säljas till antagligt
pris. Under hägnet av ett tullskydd i enlighet med kungl. kommerskollegii förslag
hade industrien utsikter att genom ett energiskt köpmansarbete kunna inarbeta

Ilungl. Maj.ts nåd. proposition Nr 323.

det nya motorbränslet hos allmänheten och på denna väg skapa marknad för sulfitspriten.
Såsom redan påpekats, kan detta däremot icke ske. om en statsinstitution
av den begränsade typ, som nykterhetskommittén föreslår, blir den ende köparen.
Endast under den för ut saltning en att nykterhet skommitténs uppslag utvecklas därhän,
att institutionen kan träffa ett flerårigt avtal ångande en på förhand fixerad kvantitet,
som till fast ställt pris årligen finge levereras av fabrikerna, är densamme i stånd att
befordra sulfitspritindustriens utveckling. _ _

Svenska cellulosaföreningen vill således icke bestrida, att nykterhetskommittens
förslag angående statsmonopol på sulfitspriten skulle kunna bliva utgångspunkten
för en slutgiltig lösning av sulfitspritfrågan. Men detta förutsätter, såsom redan
antytts, att monopolet kan uppgöra kontrakt om inköp av sprit för ep så lång tid
framåt och till ett sådant pris, att fabrikerna kunna beräkna skalig vinst samt
ränta och amortering å sina anläggningar. Ett sådant avtal torde emellertid trän
statens sida förutsätta särskilda mått och steg för att betrygga avsättningen av den
på förhand avtalade spritkvantiteten, ifall staten ej har utvägar att själv använda
densamma för egna mångahanda ändamål. I detta hänseende tar sig föreningen
friheten erinra om de förslag, som redan förelegat i riksdagen angående statsmonopolisering
av all lys- och brännoljeimport. En sådan åtgärd i förening med monopoliseringen
av sulfitspriten skulle möjliggöra för staten att reglera avsättningen av de
olika artiklarna efter behag, och således skulle marknad alltid kunna beredas för
den inhemska varan. Importen av de oljor, som konkurrera ined sulfitspriten,
kunde nämligen utan svårighet regleras så, att den sistnämnda i första hand bleve
öftcrfrå ^cid

Genom en sådan anordning skulle man vinna den väsentliga fördelen, att
sulfitspritens pris icke behövde fördyras genom någon särskild skyddstull Då staten
hade i sin hand att ordna avsättningen av alla i landet förekommande lys- och
brännoljor, behövde icke något högre försäljningspris bestämmas för sulfitspriten,
än som betingades av tillverkningskostnaderna. Den föreslagna anordningen har
även det företrädet, att någon prisfördyring ej behöver förekomma å det motorbränsle,
som under alla omständigheter måste importeras för att fylla det behov,
som sulfitspriten t. v. ej kan tillfredsställa.

Föreningen instämmer med kung!, kommerskollegium ifråga om den vikt och
betydelse, som en lycklig lösning av sulfitspritfrågan har för vårt land såväl vad
angår försvarsberedskapen som i nationalekonomiskt avseende i allmänhet, ^ulhtindustrien
är också beredd att för sin del på det kraftigaste medverka till en sådan
lösning men kan icke utan vidare riskera de betydande kapital, som detta kräver.
Då det är ett statsändamål i vida högre grad än en enskild affärsangelägenhet,
som föreligger, ankommer det tydligtvis i främsta rummet på det allmänna att
bereda väg för frågans lösning. När staten i en eller annan form skänker åt denna
nya industri ett skydd, som motsvarar vad den inhemska industrien över huvudtaget
åtnjuter, och som säkerställer mot en övermäktig utländsk konkurrens ödeläggelse,
blir det möjligt att upptaga sulfitsprittillverkning i den skala, som i kungl.
koinmerskollegii utlåtande angives, och dä skall sulfitindustriens medverkan icke

Svenska cellulosaföreningen vågar för den skull hos kungl. kontrollstyrelsen
hemställa, att kungl. styrelsen i sitt blivande utlåtande till Kungl. Maj:t behagade
behjerta de bär ovan framlagda synpunkterna.»

1 Kungl. Maj.ts nåd. proposition Nr 323.

Kontroll styrelsen.

I sitt den o mars 1917 avgivna utlåtande framhöll kontrollstyrelsen,
att Svenska cellulosaföreningens uttalande i vissa delar syntes
synnerligen beaktansvärt, och att man med tillämpning av däri angivna
grunder vid monopolisering av handeln med skattefri sprit skulle kunna
tillbörligen tillgodose jämväl sulfitspritindustriens intressen. Betingelserna
skulle i huvudsak vara följande, nämligen:

1) att avtal träffades mellan sulfitspritfabrikerna och monopolinstitutionen
om leverans för eu följd av år framåt av fabrikernas tillverkning;

2) . att monopolinstitutionen utformades på sådant sätt, att den
bleve i stånd att kraftigt och affärsmässigt arbeta för sulfitspritens
ökade avsättning, samt att sulfitspritindustriens synpunkter i avseende å
pris och övriga leveransvillkor tillförsäkrades behörigt beaktande inom
institutionen; samt

3) att skydd bereddes sulfitspriten mot den hittillsvarande konkurrensen
från brännoljornas sida.

Under framhållande av att, om staten för framtiden, såvitt möjligt,
förebyggde konkurrensen från brännoljorna, någon risk för avsättningen
av en långt större kvantitet sulfitsprit än den nuvarande icke skulle
vara att befara, anförde kontrollstyrelsen beträffande de ifrågasatta avtalen
med sulfifspritfabrikerna följande:

»Avtalen skulle givetvis först och främst slutas med de nu existerande sulfitspritfabrikerna
och sedan med nytillkommande fabriker, i den mån efterfrågan å
sulfitsprit ökas. De borde vara av sådant innehåll, att de beredde fabrikerna ränta
och amortering å anläggningskostnaderna samt skälig företagarvinst. Staten skulle
förbinda sig att under ett visst antal år till överenskommet pris inköpa sprit till
viss myckenhet eller eventuellt intill fabrikens tillverkningskapacitet vid avtalets
ingående. Avtalet skulle naturligen kunna ytterligare utformas med hänsyn till
förhandenvarande omständigheter, så att fabrikantens behöriga intressen bleve tillgodosedda.
Så skulle t. ex. priset å sulfitspriten kunna göras i viss mån beroende
av gällande stenkolspris. arbetslöner m. m.

Avtalen borde måhända underställas Kungl. Maj:t till godkännande.

Genom fasta avtal av här antydda innebörd skulle sulfitspritfabrikantema
tillförsäkras skälig avkastning av sin rörelse samt den konsumerande allmänheten
möjligast låga och stabila priser.»

Vad därefter beträffar monopolinstitutionen delade kontrollstyrelsen
den av cellulosaföreningen uttalade uppfattningen om det mindre lämpliga
i, att ett ämbetsverk skulle handhava monopolet. Kontrollstyrelsen
ansåg en lämplig förebild för monopolinstitutionen vara kontrollstyrelsens
pris- och inköpsnämnd. Monopolinstitutionens uppgift skulle bliva att
sluta de förut omnämnda avtalen och upphandla övrig erforderlig sprit
samt anordna ett system för spritens distribuering. Institutionen skulle
vidare arbeta för ökad avsättning av skattefri sprit genom att söka

Kung!,. Maj.ts nåd. proposition Nr 328.

intressera industrien och tekniken för spritens användning inom nya
områden. Särskilt borde institutionen söka åvägabringa samarbete med
motorindustrien.

Parti försäljningarna skulle kunna ordnas på samma sätt, som tilllämpades
av pris- och inköpsnämnden, d. v. s. inkommande köporder
skulle placeras hos viss sulfitfabrik, som därefter hade att försända varan
till köparen. Likviden skulle inbetalas till monopolinstitutionen.

Ifråga om de fördelar, en monopolinstitution skulle medföra, anförde
kontroll styrelsen:

»Enligt kontrollstyrelsens mening skulle en monopolinstitution med här ovan
antydda läggning kunna på det från nationalekonomisk synpunkt mest rationella
sätt förmedla omsättningen av skattefri sprit. En stor del av de kostnader, som
medfölja en vanlig affärsverksamhet, och som bliva mångdubbelt större i den mån
den fria konkurrensen är mera utvecklad, falla helt bort. Då monopolet icke skulle
hava till ändamål att bereda staten ökad inkomst, komme allmänheten endast att
få vidkännas sulntfabrikernas tillverkningspris jämte nödig förmedlings- och distributionskostnad
samt kostnaden för spritens denaturering. Framhållas må även, att
fabrikernas tillverkningskostnad givetvis borde kunna bliva lägre, om de finge avyttra
hela sin tillverkning till staten utan att behöva räkna med handelsrisk och
affärskostnader. Ett billigare pris än allmänheten skulle få betala under ett monopolsystem,
utformat på här angivna sätt, torde alltså icke stå att erhålla. Försäljningen
borde också kunna organiseras på sådant sätt, att åtkomsten av skattefri
sprit för lovlig användning skulle bliva så lätt tillgänglig, som skäligen kan begäras.»

Monopolinstitutioneu, som kontrollstyrelsen, såsom tidigare antytts,
benämnde Statens sprakande!skom mission, skulle stå under kontrollstyrelsens
överinseende samt förslagsvis beslå av sex utav nämnda myndighet
utsedda ledamöter, varav två representanter för sulfitspritfabrikerna, en
representant för minuthandlandena, vilka väl företrädesvis skulle komma
att ombesörja spritens distribuering till allmänheten, samt en representant
för den skattefri sprit konsumerande industrien. De två återstående ledamöterna,
vilka skulle fungera såsom opartiska medlare mellan producentoch
konsumentintressena, skulle utgöras av kommissionens ordförande och
hans ställföreträdare. En verkställande direktör, som skulle avlönas väl,
och vartill borde utses en dugande affärsman, skulle förestå kommissionens
affärsverksamhet. Närmare bestämmelser rörande kommissionens sammansättning
och verksamhet borde icke inflyta i eu blivande författning
angående skattefri sprit utan lämpligare meddelas av Knngl. Maj:t i
administrativ väg. Härigenom möjliggjordes nämligen, att såd ma förändringar
beträffande kommission"!), som erfarenheten visat påkallade,
lättare och snabbare kunde genomföras. Allenast huvuddragen för kommissionens
ställning och uppgifter borde angivas i den föreslagna för -

Kommers kollegium.

54 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 323.

fattningen angående skattefri sprit. Kostnaderna för kommissionen och
dess verksamhet skulle bestridas av behållningen på kommissionens
affärsrörelse. För att bereda kommissionen erforderliga medel för rörelsens
öppnande torde viss bankkredit böra tillförsäkras kommissionen.

Beträffande frågan om skydd för sulfitspriten mot konkurrens från
de utländska brännoljornas sida ansåg kontrollstyrelsen, att tull å bensin
och gasolin skulle vara förenad med många olägenheter, utan att syftet
med tullen bleve säkerställt, och fortsatte därefter:

»Frågan om ett monopol å brännoljor har under de senare åren varit föremål
för ganska mycken uppmärksamhet. — —--— — — — — —--

Utom önskemålet att tillförsäkra allmänheten dess behov av fotogen och dylika
oljor till lägsta möjliga pris talar för införande av ett dylikt monopol enligt kontrollstyrelsens
mening alldeles särskilt vad som anförts i ämnet av svenska cellulosaföreningen
i dess ovan återgivna skrivelse.

Den från nationalekonomisk och även försvarssynpunkt betydande fördel,
som skulle vinnas, om den eljest värdelösa sulfitluten bleve utnyttjad för tillverkning
av sprit, torde få anses motivera åtgärder, varigenom användningen av bensin
såsom motorbränsle skulle regleras i syfte att främja användningen av sulfitsprit
för samma ändamål. Detta syfte torde bäst nås, om handeln med brännoljor monopoliseras
och endast så stor myckenhet bensin utsläppes i marknaden, som, förutom
till kemiskt-tekniska ändamål, erfordras för att utfylla behovet av sprit, avsedd
till motordrift. Brännoljemonopol är sålunda enligt kontrollstyrelsens mening
en viktig betingelse för åvägabringandet av en övergång till sprit såsom drivmedel
för motorer. Här ifrågavarande monopol står emellertid icke i sådant samband
med sprithandelsmonopolet, att det utgör någon nödvändig förutsättning för det
senares genomförande. Sprithandelsmonopolet torde sålunda kunna självständigt
förverkligas, men lärer det, därest Kungl. Maj:t finner sig böra framlägga förslag
därom, vara synnerligen önskvärt, att frågan om införande av ett brännoljemonopol
upptages till skyndsam behandling.»

I sitt den 27 augusti 1917 avgivna utlåtande upptog kommerskollegium
förslaget om införande av monopol på dels sulfitspritens tillhandahållande,
dels de utländska brännoljorna till bemötande.

Kollegium framhöll därvid, att skydd för sulfitspritindustrien genom
tull å bensin för närvarande med hänsyn till läget på brännol jemarknaden
icke vore erforderligt. Med stor sannolikhet kunde man nämligen
förutsätta, att försäljningspriset å bensin för åtskilliga år framåt skulle
komma att ligga icke oväsentligt högre än det pris av 16 öre per liter,
varå kollegium grundade sitt tidigare förslag om införande av tull.
Såväl fraktfrågan som ock den ökade efterfrågan efter kriget skulle vara
av stor betydelse för bensinpriserna. Jämväl det tidigare av kollegium
beräknade priset av 19.5 8 öre per liter bensolsprit vore numera något
för högt på grund av gjorda tekniska framsteg. Sannolika värdet vore,

Kungl. Maj.ts nåd. proposition Nr 323.

sedan normala priser inträtt, 15 öre per liter 100-procentig sprit, motsvarande
18.7 öre per liter bensolsprit. Spriten skulle vara konkurrenskraftig-
med bensinen vid användning i vanlig motor, därest bensinpriset
icke sjönke under 25.8 öre per liter, och vid användning i särskild spritmotor,
om bensinpriset icke sjönke under 21.5 öre. Då man enligt
kollega mening icke både att räkna med ett snart inträffande lågt
bensinpris, vore en skyddstull för närmaste tiden icke behövlig för smfitspritindustriens
utveckling.

Kollegium fortsatte därefter:

»Det finnes till och med skäl förmoda, att, om denna industri tillätes att
utnyttja de nuvarande gynnsamma konjunkturerna, den även skall vara i stånd att
verkställa så stora amorteringar, att den skulle kunna framdeles upptaga konkurrensen
med den importerade bensinen även med lägre pris på denna. Under sådana
förhållanden anser sig kollegium kunna för närvarande frångå sitt förslag om tull
å bensin, vilket kollegium gör sä mycket hellre, som kollegium givetvis delar de
av flertalet hörda organisationer framhållna betänkligheterna mot att utan tvingande
skäl genom tull fördyra en förnödenhetsvara sådan som bensinen. Kollegium
vill dock hava framhållit, att för den händelse de framtidsberäkningar, som ovan
anförts, skulle visa sig icke hålla streck — de senare tidernas snabba ändringar i
de ekonomiska förhållandena göra givetvis alla framtidskalkyler vanskliga
torde få taga i förnyat övervägande, huruvida ett tullskydd, som dock med all
sannolikhet bör kunna hållas väsentligt lägre än det av kollegium tidigare föreslagna,
må anses påkallat för sulfitspritindustriens framtida upprätthållande. Kollegium
vill i detta sammanhang ytterligare betona, att framställningskostnaden för sulfitsprit,
sådan den av de sakkunniga enligt det ovan anförda angivits, dels är ett
rent självkostnadspris, icke inneslutande någon företagarevinst utöver normal ränta,
dels icke lär kunna ens som sådant realiseras vid alla fabriker — på grund av
varierande förutsättningar — utan ett pålägg av 2 å 3 öre . per liter. Å andra
sidan må dock erinras därom, att försök med iver bedrivas i syfte att ur sullitlutarna
extrahera även andra värdefulla produkter. I den mån dessa försök loda
till ett resultat, torde man hava anledning förvänta än större möjlighet för sulfitindustrien
att nedbringa kostnaderna för spritframställningen.»

Kollegium avstyrkte inlörande av ett monopol å importen av brännoljor,
enär kollegium hyste »bestämda principiella betänkligheter mot
att införa monopol i andra fall, än där synnerligen starka statsintressen
t. ex. av trängande fiskalisk natur föreligga». Särskilda förhållanden
på brännoljemarknaden uteslöte också fanken på ett permanent st.atsmonopol.
Brännoljemarknaden dominerades av ett starkt koncentrerat
utländskt intresse, och utan samförstånd med detta skulle den svenska
konsumtionen av fotogen och tyngre oljor löpa fara att drabbas av kännbara
olägenheter. Det vore icke välbetänkt att binda sin handlingsfrihet
gent emot utlandet, innan man visste, huru handelsförhållandena
efter kriget utvecklade sig. Kollegium framhöll slutligen den betydande

Kungl. Maj ts nåd. proposition JSfr 323.

omslutning, ett statsmonopol skulle få såsom affärsföretag. Ett sulfitspritmonopol
skulle röra sig om 1—5 miljoner kronor och ett brännoljemonopol
om minst SO miljoner kronor.

Kollegium avvisade vidare tanken på ett sulfitspritmonopol. Kollegium
ansåg, att kontrollstyrelsen i sitt förslag icke beaktat, att det
vore e1t statsintresse av högsta vikt att få till stånd en omfattande sulfitsprittillverkning.
Ej heller syntes det hava vunnit tillbörlig uppmärksamhet,
att sulfitspritfrågan vore av utomordentlig betydelse för det. allmänna.
Beaktades detta, måste tanken på ett monopol uppgivas.
Redan det faktum, att förslagen om monopol förmått bigga en hämsko
på skapandet av nya sulfitspritfabriker, vore i detta avseende belysande.
Därest monopolet bleve verklighet, kunde med stor sannolikhet befaras,
att en tillbakagång ägde rum. Kollegium ansåg vidare kontrollstyrelsens
förslag till statsmonopol icke fylla de av Svenska cellulosaföreningen
angivna förutsättningarna. Efter att hava erinrat om de av kontrollstyrelsen
uppställda, i tre punkter samman lättade betingelserna för monopolet,
vilka betingelser här ovan återgivits, fortsatte kollegium:

»Den tankegång, som ligger bakom den tredje punkten, torde väl närmast
vara, att skydd beredes mnnof lH mot konkurrens från brännoljornas sida. I själva
verket torde detta moment böra sättas i första rummet, om den ifrågasatta monopolinstitutionen
skall hava några utsikter att bestå. Om monopolet skall för en
längre tid binda sig för inköp, baserade på tillverkningspriser oberoende av marknadsprisen,
och vid sin utförsäljning endast pålägga sina direkta omkostnader, är
det tydligt, att institutionen måste för att möta de dåliga tiderna kunna bestämma
över då uppträdande marknadspris och förhindra, att de ekvivalenta prisen i fråga
om brännoljor sjunka under monopolets spritpris. Sker ej så. kan för staten uppkomma
en kännbar och oberäknelig förlust, och kollegium kan för sin del icke
tillstyrka en sådan anordning. Härav framgår, att ett spritmonopol av föreslagen
typ icke är tänkbart utan ett samtidigt monopol på brännoljor, och då kollegium
på anförda skäl funnit sig böra taga bestämt avstånd från ett sådant, följer redan
härav, att kollegium icke kan tillstyrka spritmonopolet. Men även förutsatt att ett
brännoljemonopol läte sig genomföras, måste kollegium ställa sig frågande, varthän
de av kontrollstyrelsen skisserade grundlinjerna skulle föra. För att undvika förlust
måste monopolet i lågkonjunkturer med konstlade medel hålla priset på skattefri
sprit och brännoljor över det rådande marknadspriset. Bortsett från de praktiska
svårigheterna att genomföra ett sådant tillstånd, torde man nödgas medgiva,
att under sådana tider konsumentintressena komma att bliva i hög grad lidande
genom monopolets existens, en olägenhet som knappast uppväges därav, att monopolet
under högkonjunkturer haft förtjänsten att tillhandahålla sulfitsprit — däremot
säkerligen ej brännoljor — till ett lägre pris än om marknaden varit fri.»

Därest sullitspritindustrien finge fritt utvecklas utan att utscättas för
några statliga tvångsåtgärder i ekonomiskt avseende, skulle denna
industri, enligt kollegii förmenande, under högkonjunktur erhålla så

Kuvgl. hloj.ts nåd. proposition Nr 323.

stor vinst, att eu väsentlig del av anläggningskostnaden kunde amorteras,
varigenom industrien under en lågkonjunktur kunde gå under
beräknade självkostnadspriser och upptaga konkurrensen även vid låga
marknadspriser på brännoljorna. Konsumentintresset bleve därför i
längden på bästa sätt tillgodosett genom den fria prisbildningen.

Med avseende å spritmonopolets närmare utformning funne kollegium
densamma giva anledning till anmärkning ur flera synpunkter,
såsom beträffande den förutsatta förmågan hos monopolet att kunna i
förtid beräkna den kvantitet, som skulle åtgå för den följande perioden
m. m. Kollegium funne strävandet att förhindra missbruk av den
skattefria spriten böra vinna allt beaktande men hade icke funnit några
skäl anförda för att monopolinstitutionen skulle på något sätt utgöra
en nödvändig förutsättning för realiserandet av dessa strävanden. Ingå
svårigheter borde föreligga att förlägga kontrollen över sulfitspriten till
de olika fabrikerna och att därjämte tillämpa särskilda föreskrifter lör
handeln med den skattefria spriten, föreskrifter av huvudsakligen den
art, som av kontrollstyrelsen föreslagits. Kollegium ifrågasatte dock,
huruvida dessa långt gående bestämmelser, vilka givetvis komme att
försvåra den lojala konsumtionen av teknisk sprit och motorsprit; verkligen
vore i alio av behovet påkallade för vinnande av syftet att begränsa
missbruket.

Beträffande handeln med den skattefria spriten framhöll kollegium,
att de legitima handelsintressen, som härvidlag komme ifråga, i slörsta
möjliga omfattning borde vinna berättigad hänsyn. Att utan vidare
förlägga bestämmanderätten över utdelande av rättighet till detaljhandel
med vissa slag av denaturerad sprit till kontrollstyrelsen eller, som denna
styrelse föreslagit, sprit handelskommissionen syntes kollegium icke erbjuda
garantier för att näringsidkarnas intressen bleve tillbörligen tillgodosedda.

Den av mig nu lämnade redogörelsen torde giva vid handen, att Del!£*n*an*~
frågan om ett monopol å den skattefria spritens tillhandahållande blivit de m0noen
av de viktigaste och mest framträdande punkterna i spörsmålet om poltron.
en lagstiftning på förevarande område. Att så skett, har otvivelaktigt
sin grund däri, att betydande kommersiella och industriella intressen
framträtt bredvid intresset att få till stånd en effektiv kontooll å den
skattefria spritens tillhandahållande.

Å ena sidan föreligga nykterhetskommitténs och kontrollstyrelsens
förslag till monopol å skattefri sprit, å andra sidan hava kommerskollegium
och en min företrädare i ämbetet, stödda på uttalanden av ett antal
näriugskorporationer, intagit en avvisande ståndpunkt till tanken på ett
Bikung t dl riksdagms protokoll 1318. 1 samt. 286 höft. (Nr 323.) 8

•58

Monopolfrågan
ur
kontrollsynpunkt.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 323.

monopol. Erinras må, att svenska cellulosaföreningen, som representerar
de i sulfitspritfrågan intresserade sulfitmnssefabrikerna, icke intagit en
obetingat avvisande hållning till tanken på ett monopol, utan under
vissa förutsättningar ansett nykterhetskommitténs förslag till monopol
kunna bliva utgångspunkten för en slutgiltig lösning av sulfitspritfrågan.
Det är till denna uppfattning, som kontrollstyrelsen sökt anknyta sitt
monopolförslag, vid vars utarbetande representanter för sulfitsprit- och
sulfitmasseindustrien deltagit.

Till en början vill jag något beröra den principiella uppfattning,
som gjorts gällande i fråga om statsmonopol, nämligen att detsamma
i regel icke borde tillgripas i andra fall, än där fiskaliska intressen påkallade
dess genomförande. Enligt min mening kan ett statsmonopol
vara önskvärt och lämpligt ur jämväl åtskilliga andra synpunkter än
med hänsyn till intresset att bereda staten ökad inkomst. Sålunda
kan ett verksamhetsområde böra göras till föremål för monopol på
den grund, att staten ensamt kan driva eller låta driva verksamheten
på ett ur samhällets synpunkt tdlfredsställande sätt. En monopolisering
av detta slag är den nyligen genomförda rusdrycksförs djningslaustiftningen,
enligt vilken rusdrycks försälj ningen skall drivas av enskdda
monopolbolag, som stå under en omfattande statsuppsikt och äro skyldiga
att till staten överlämna hela sin vinst. I detta sammanhang kan äV'' n
erinras om post, telegraf och telefon, beträffande vilka ett statsmonopol
i viss mån finnes infört. Det låter sig också tänkas, att ett monopol
för statens räkning kan visa sig önskvärt ur den synpunkten, att en
viktig nödvändighetsvara på grund av privat monopolisering eller av
andra orsaker underkastas prisstegringar, omotiverade ur produktionssynpunkt
och betungande för den stora allmänheten.

Enligt min mening bör man därför icke utgå från en förutfattad
mening om statsmonopol såsom en åtgärd, vilken endast i yttersta nödfall
bör tillgripas, utan torde fastmera frågan om lämpligheten av ett
monopol på ett visst verksamhetsområde höra prövas med hänsyn till
de föreliggande omständigheterna i varje särskilt fall.

Vad då först angår frågan, huruvida ett monopol måste anses
behövligt ur kontrollsynpunkt, vill jag erinra, att nykterhetskommittén
ansett de föreslagna kontrollåtgärderna icke låta sig effektivt genomföras,
utan att tillhandahållandet av den skattefria spriten bleve lagd
i samma hand, där kontroll- och denatureringsbefogenheten funnes.
Häremot har kommerskollegium gjort gällande, att monopolmstitmionen
icke utgjorde en nödvändig förutsättning för förhindrandet av missbruk av

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr. 323.

den skattefria spriten. För min del biträder jag dock kommitténs mening,
att en fullt verksam kontroll kau åstadkommas först när den kontrollerande
jämväl har ett fast grepp ifråga om tillhandahållandet. I detta sammanhang
bör nämnas, att erfarenheterna från handeln med rusdrycker peka i
den riktning, att någon fullt genomförd kontroll på sistnämnda område
icke låter sig genomföras, med mindre jämväl partihandeln med dessa
drycker utövas av ett för privat vinning ointresserat organ. Samma
svårigheter, med vilka man i kontroll!]anseende haft att kämpa, när det
gällt tillhandahållandet av spritdrycker, så länge partihandeln med
dessa drycker varit fri, komma enligt min mening att uppstå, när det
gäller att åstadkomma en verksam kontroll över tillhandahållandet av
den skattefria spriten, därest densamma skulle av tillverkaren få fritt
tillhandahållas olika avnämare. Tillverkarna hava självfallet ett starkt
intresse att försälja största möjliga myckenhet sprit, och inskränkningar
i deras försäljning genom kontroll- och denatureringsåtgärder i syfte att förhindra
missbruk skulle säkerligen av dem ofta uppfattas såsom oberättigade
ingrepp. Härmed, vill jag ingalunda hava uttalat, att man från tillverkarnas
sida skulle hava att förvänta någon uppsåtlig illojalitet vid
försäljningen av den skattefria spriten, men på grund av den restriktiva
rusdrycksförsäljningslagstiftningen komma de helt visst omfattande
försöken att anskaffa sprit på olagliga vägar att behöva mötas med
synnerligen effektiva kontroll- och denatureringsåtgärder, vilka i sin tur
icke skulle undgå att återverka på tillverkarnas affärsintressen.

Svårigheter av nyss antydd art skulle enligt min mening däremot
lättare övervinnas, därest tillhandahållandet av skattefri sprit bleve ett
statsmonopol. Genom föreningen i statens hand av tillhandahållandet
och kontrollen skulle en helt annan och mera effektiv försäljningsorganisation
kunna skapas, än därest försäljningen av den skattefria
spriten vore ett rent privat intresse, uti vilket staten ingrepe endast
genom kontrollföreskrifter. Enligt min uppfattning skulle ett monopol å
tillhandahållandet, samtidigt som det väsentligen underlättade vidtagande
av kontrollåtgärder, jämväl i viss grad möjliggöra införandet av sådana
försäljningsanordningar, att allmänheten med minsta möjliga omgång
erhölle skattefri sprit för lojalt bruk.

Jag anser därför, att ett monopol å tillhandahållandet av skattefri
sprit ur koutrollsynpunkt är önskvärt och behövligt samt utgör eu
förutsättning för ett fullt effektivt bekämpande av spritmissbruket.

Ett dylikt monopol torde emellertid även ur andra synpunkter
vara påkallat.

Monopol
fragan med

hänsyn till
konsumen
t ern as i»
tross*»

Kungl. Maj:ts nåd■ proposition Nr 323.

Jag tillåter mig i detta avseende erinra om, att redan vid sulfitspritindustriens
första framträdande en tendens till monopolisering i
fråga om sulfitspritens försäljning gjorde sig gällande. Sedan för
ungefär tio år tillbaka bränn eriid kärna sammanslutits i svenska
bränneriidkareföreningen och reningsverksamheten förtrustats, hade
nämligen ett intimt samarbete kommit till stånd mellan dessa
båda privata monopolorganisationer. Enär produktionen av brännvin
vid lantbruksbrännerierna väsentligen kunde utvidgas — den
normala brännvinstillverkningen uppgick till omkring 40,000,000
liter å 50 procent årligen och reningsverken lågo inne med betydande
lager; minsta nederlagsbehållningen under år 1911 utgjorde sålunda
12,000,000 liter brännvin å 50 procent — hade reningsverken, som
genom kontrakt voro tillförsäkrade bränneriidkarnas hela tillverkning,
möjlighet att sälja denaturerad sprit i stora kvantiteter till underpris,
i synnerhet som de kunde bereda sig ersättning härför genom högre
pris å förtäringsbrännvinet. Inför denna eventualitet traffade sulfitspritfabrikerna
avtal med reningsverken om försäljning till de senare ar
sina tillverkningar. Avtalet härom gällde till den 1 oktober 1916, då
reningsverkens behållningar å nederlagen väsentligt minskats och tillverkningen
av brännvin vid lantbruksbrännerierna betydligt kringskurits.
Intill den nyssnämnda tidpunkten hade alltså försäljningen av sprit, vare
sig den varit beskattad eller skattefri, varit monopoliserad hos reningstrusten.
Någon fri konkurrens på detta område förelåg sålunda icke.
Häri torde vara att söka eu av grundorsakerna till den uteblivna utvecklingen
av den nationalekonomiskt så viktiga sulfitspritindustrien. Den
omständigheten, att till de tre fabriker, som tidigast började sulfitsprittillverkning,
först vid ingången av år 1917 kom en fjärde fabrik, samt
att törst under åren 1917 och 1918 anlägguingen av sulfitspritfabriker
på nytt börjat skjuta fart, bör därför ses mot bakgrunden av de
ekonomiska maktfaktorerna på spritmarknaden och torde icke, såsom
man på åtskilliga håll förmodat, vara orsakad av planerna att införa ett
statsmonopol, i all synnerhet som det första förslaget i detta avseende
framställdes i nykterhetskommitténs förut omnämnda, den 31 januari
1916 avgivna betänkande.

Visserligen lärer genom den av kommerskollegium föreslagna och
i den förut nämnda förordningen av den 25 september 1917 föreskrivna
ändringen av 2* § i denatureringsförordningen, på grund varav sulfitspriten
befriats från konkurrens med den vid lantbruksbrännerierna tillverkade
spriten, den av reningsverken tidigare tillämpade prispolitiken
knappast komma att upprepas. Härmed torde emellertid icke en fri

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 323. 61

konkurrens på detta område vara garanterad. Kontrollstyrelsen anför
härom följande:

»Men även om sulfitspritfabrikernas handelsfrihet därigenom (genom förhindrande
av konkurrensen från lantbruksbrännerierna) skulle säkerställas, lärer
allmänhetens intresse att erhålla denaturerad sprit till möjligast billigt pris därmed
ingalunda vara tryggat. Konkurrensen nämnda fabriker emellan torde icke innebära
någon avsevärd garanti. Det ''är nämligen icke uteslutet, att trustiiknande
sammanslutningar kunde komma till stånd mellan sulfitspritfabrikerna. De erfarenheter,
som i detta hänseende redan vunnits, torde väl snarare komma att utnyttjas.
Antingen kunna de redan existerande sulfitspritfabrikerna sammansluta sig och med
lämpliga medel förmå nyanlagda fabriker att ansluta sig till dem, eller ock kan
sammanslutningen mellan reningsverken genom anläggning av nya sulfitspritfabriker
söka tillkämpa sig en monopolställning jämväl på den skattefria spritens område.

-----Det oförmånliga läget skulle än ytterligare förvärras, om den av kollegium

föreslagna tullsatsen å bensin och gasolin genomfördes. Härav skulle tydligtvis i
främsta rummet motordriften, vilken numera .fått en vidsträckt utbredning, få
känning. I den mån motorägarna överginge från bensin såsom drivmedel till sprit,
skulle visserligen sulfitspritfabrikationen ökas, men i skydd av tullen skulle en
sammanslutning mellan fabrikerna kunna betinga oskäliga priser. Skillnaden mellan
hittillsvarande förhållanden och de, som skulle komma att inträda, om kollegii
förslag genomfördes, skulle sålunda sannolikt bliva, att det privata monopolet i
avseende å den denaturerade spriten, vare sig det överginge till en annan sammanslutning
eller ej, skulle bliva ännu mäktigare.»

Kontrollstyrelsen anser, att genom kommerskollegii förslag —
vilket, såsom förut nämnts, enligt förordningen den 25 september 1917
i huvudsak genomförts — sulfitspritfabrikationens ekonomiska intresse
och därmed denna industris utveckling antagligen skulle tillgodoses,
men att konsumentintresset, vilket även har anspråk på statens hägn,
med all sannolikhet skulle bliva lidande.

Den utveckling, som ägt rum på detta område, sedan kontrollstyrelsen
avgav sitt utlåtande, bekräftar i viss grad de av styrelsen befarade
eventualiteterna. Sålunda har redan en sammanslutning mellan
sulfitspritproducenterna ägt rum, och ett särskilt bolag, aktiebolaget
sulfitsprit, bär bildats för att organisera och handhava försäljningen av
spritfabrikernas hela produktion. Med hänsyn härtill kan försäljningen
av sulfitsprit redan anses vara monopoliserad och allmänheten därigenom
underkastad den prispolitik, som det nya privatmonopolet kan finna
förmånlig.

De möjligheter till en för sillfitspritfabrikanterna fördelaktig prispolitik,
som konjunkturerna på spritmarknaden öppnade under loppet
av hösten 1917, hava av nämnda fabrikanter tillfullo utnyttjats. Såsom
jag förut omnämnt, har kommerskollegium, på grundvalen av sakkunniga

Kung!,. Maj.ts nåd. proposition Nr 323.

beräkningar, uppgivit sulfitspritens normala tillverkningskostnad vara 15
öre per liter lUO-procentig sprit; detta pris vore emellertid ett rent självkostnadspris,
icke inneslutande någon företagarvin*t utöver normal ränta,
och kunde icke realiseras vid vissa fabriker utan ett påligg av 2 å 3 öre
för liter. Enligt det till kontrollstyrelsens utlåtande den 5 mars 1917
fogade utdrag ur protokoll, hållet vid sammanträde i kontrollstyrelsen nyssnämnda
dag, framhöll disponenten Knut Sundblad, som blivit tillkallad
såsom sakkunnig representant för sulfitmasseindustrien, att vid avtalen
mellan det tilltänkta monopolet och sulfitspritfabrikerna vinsten för fabrikerna
ej borde sättas för låg. Självkostnadspriset måste enligt herr Sundblads
mening naturligtvis först betäckas och, som detta vore mycket växlande,
borde därutöver en summa, ungefär 10 öre per liter, utbetalas till
dem, som byggde nya fabriker. Härigenom skulle under nuvarande höga
materialpris den denaturerade spritens pris bliva cirka 30 öre vid fabrikerna.
Från slutet av maj månad 1917 föreligger en av sakkunnigperson
uppgjord kalkyl över tillverkningskostnaderna för sulfitsprit vid
eu medelstor fabrik. Kalkylen, som baserade sig på då inträdd förhöjning
av materialpriserna, slutade å ett pris av 42.06 öre per liter 95-procentig
sulfitsprit, kostnaden för denatureringsmedel oberäknad. För varje fem
kronor, ^ som sten kolspriset per ton gånge upp eller ned, skulle spritpriset
ökas eller sänkas med Va öre per liter. 1 det nyssnämnda priset
av 42.0 6 öre per liter ingingo ränta och amortering av anläggningskapitalet
på 10 år ävensom ränta å rörelsekapital med omkring 11
öre, licensavgift med IV2 öre, ersättning för sulfitluten med 2 öre,
direkta tillverkningskostnader (neutraliseringsmedel, ammoniumsulfat,
superfosfat, soda, ånga, arbetslöner, kraft och lyse, allmänna omkostnader
m. m.) med 26.2 6 öre samt diverse material och reparationer
med 1.3 öre.

Det i den sistnämnda kalkylen beräknade priset å sulfitsprit, som
ju flerdubbelt överstiger det för normala tider beräknade, överträffades
emellertid avsevärt av det pris, varom överenskommelse träffades i medio
av september månad 1917 mellan industrikommissionen och sulfitfabrikerna.
Detta pris utgjorde nämligen 125 öre för liter med allmänt denatureringsmedel
(träsprit och pyridin) denaturerad sprit, levererad fritt banvagn.
Da denatureringsmedlet betingar en kostnad av endast några öre
för liter, innebär det i september månad fastställda priset nära en tredubbling
av det tre månader tidigare kalkylerade priset.

Den utveckling, som ägt rum i fråga om prisbildningen på detta
område i förening med det numera faktiskt genomförda privatmonopolet,
visar enligt min mening önskvärdheten av, att ett statsmonopol genom -

Kungl. Maj:ts nåd. ''proposition Nr 323.

iöres i fråga om tillhandahållande av den skattefria spriten jämväl ur
andra synpunkter än kontrollintressenas. Såsom förhållandena för närvarande
gestaltat sig, torde det vara uppenbart, att konsumentintressena,
vilka i lika hög grad som tillverkarnas intressen hava anspråk på statens
hägn, blivit undanskjutna. Genomföres däremot ett statsmonopol, skulle
jämväl konsumenternas intressen vinna tillbörligt beaktande.

Mot ett statsmonopol i fråga om tillhandahållande av sulfitspriten invändning»
har anmärkts, bland annat, dels att monopolet, såsom utestu Laude xon- p0iet ur
kurrens, skulle innebära en fara för eller frestelse till prisförhöjningar, oekh°“°™^_
dels att den enskilde producenten icke för egen räkning i monopolet u etta synsåge
eu sådan prisgaranti, att stimulansen till ökad produktion bleve punkter,
lika stor som vid fri handel, dels ock att särskilda betänkligheter mot
en monopolisering måste göra sig gällande, då det vore fråga om en
nödvändighetsartikel, sådan som det flytande bränslet.

Såsom jag flera gånger förut framhållit, är tendensen till monopolisering
på detta område även utan statsmakternas ingripande oförtydbar. På
grund härav synes det vara riktigast att icke räkna med någon konkurrens
i det avseendet, att sulfitspritfabrikerna skulle komma att konkurrera med
varandra. Den konkurrens, som kan komma i fråga, skulle bestå! konkurrens
mellan motorsprit och lättare brännoljor såsom bränsle. Såsom kommerskollegium
framhållit, torde emellertid för åtskilliga år framåt priset å ifrågavarande
oljor komma att ställa sig så högt, att någon allvarligare konkurrens
från dessa oljors sida icke lärer vara att befara. Priserna å sulfitspriten
kunna därför för en tid framåt bestämmas av ett privatmonopol utan allt
för stort beroende av andra faktorer. Enär det givetvis med ett privatmonopol
föreligger långt större fara för eller frestelse till prisförhöjningar,
än om ett statsmonopol tillhandahåller sulfitspriten, synes ett statsmonopol
bättre kunna tillgodose allmänhetens intressen än den nuvarande
organisationen av sulfit sprithandeln. I detta sammanhang må
erinras därom, att, även om den större mängden av sulfitsprit skulle
komma att användas för motorändamål, en icke obetydlig mängd årligen
använts och framdeles kommer att användas för tekniska och bränsleändamål.
För dessa ändamål är spriten oersättlig, på grund varav ett
privatmonopol ifråga om denna sprit allt framgent torde kunna godtyckligt
fastställa priserna.

Vidkommande därefter den stimulans till ökad produktion, som
en fri handel med sulfitsprit skulle innebära, är det självfallet av
största vikt, att produktionen av sulfitsprit ökas. Jag kan emellertid
icke anse, att en dylik ökning skulle bliva förhindrad eller

Monopolfrägan
ur
sulfitspritoch
sulfitmassaindustriens
synpunkt.

64 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 323.

försvårad, därest ett statsmonopol infördes. Visserligen har det
sagts, att förslagen om monopol förmått lägga hämsko på skapandet
av nya sulfitspritfabriker och att eu monopolisering skulle
medföra eu tillbakagång i produktionen. På sätt jag förut påvisat, synes
emellertid det före år 11)17 uteblivna uppsvinget inom sullitspritindustrien
bero av andra faktorm än monopolplauerna. Jag erinrar även om det
ovan anförda yttrandet från svenska cellulosaföreningen, enligt vilket
det för sulfitspritfabrikanterna vore skäligen likgiltigt, till vem de
sälja sina tillverkningar, allenast de härvid erhålla skälig vinst. Beredandet
av en dylik vinst åt tillverkaren är emellertid en av grunderna
för det monopolförslag, som kontrollstyrelsen framlagt, och
jag förutsätter, att en monopolinstitution skall så avpassa prisen
vid uppgörandet av eventuella avtal med sulfitspritfabrikerna, att framställningen
av sulfitsprit kommer att lämna sådan skälig vinst och nödig
prisgaranti åstadkommes för stimulerande av ökad produktion och am
läggning av nya fabriker. För övrigt kan det ifrågasättas, huruvida
icke andra omständigheter en gång komma att så gott som nödvändiggöra
ett utnyttjande av sulfitluten. Hittills har nämligen denna lut, såsom värdelös,
utsläppts i sjöar och vattendrag och i hög grad förorenat dessa samt
förstört fisket; därest det visar sig nödvändigt att meddela förbud mot
sulfitlutens utsläppande i vattendragen, lärer det bliva erforderligt för
sulfitfabrikerna att till förekommande av dylika föroreningar rationellt
utnyttja sulfitluten.

De av svenska cellulosaföreningen angivna förutsättningar, under
vilka ett statsmonopol skulle kunna befordra sulfitspritindustriens utveckling,
äro, att monopolet med fabrikerna träffar fleråriga avtal angående
en pa förhand fixerad kvantitet, som till fastställt pris årligen levereras
av fabrikerna, varvid tiden göres så läng och priset fastställes på sådant
sätt, att fabrikerna kunna beräkna skälig vinst samt ränta och amortering
å sina anläggningar. Enligt min mening bör det från statens s:da ur
synpunkten av de intressen, som staten i detta avseende företräder, icke
möta hinder, att ett statsmonopol träffar dylika överenskommelser, dock
under förutsättning, att monopolet därmed icke ikläder sig ekonomiska
förpliktelser, vilka monopolet icke utan förlust föt; staten skulle kunna
honorera. Det gäller härvid i främsta rummet avsättningsmöjlighet- rna för
den av monopolet kontrakterade spriten. Enär nämligen större delen av den
sprit, som skulle inköpas av monopolet, vore avsedd att användas såsom
motorbränsle, bleve avsättningen av den av monopolet tillhandahållna
motorspriten beroende av prisen å de lättare brännoljorna. I den

Kungl. Majds nåd. proposition Nr 323.

mån dessa senare kunde konkurrera med motorspriten, skulle otvivelaktigt
monopolets avsättning av den sprit, varom monopolet träffat
fleråriga avtal med sulfitfabrikerna, vara hotad. Det är med hänsyn
till denna omständighet, som kommerskollegium ansett frågan om ett
spritmonopol i främsta rummet vara beroende av frågan om införande
av ett monopol å brännoljor. Då kollegium bestämt avstyrkt sistnämnda
slag av monopol, har kollegium ansett sig icke kunna tillstyrka spritmonopolet.

Enligt vad som inhämtas av kommerskollegii utlåtande beträffande
de sannolika bensinprisen, torde för närvarande ett monopol å brännoljor
emellertid icke vara den ovillkorliga förutsättning för ett spritmonopol,
som kollegium velat göra gällande. Kollegium har nämligen
uppvisat, att bensinpriset för åtskilliga år framåt kommer att ligga
icke oväsenlligt högre än det före kriyet gällande priset. Med hänsyn
härtill har kollegium ansett sig för närvarande böra frångå sitt
tidigare förslag om tull å bensin till skyddande av sulfitsprittillverkningen.
År det emellertid si, att denna tillverkning under nuvarande
förhållanden icke har behov av något tullskydd, torde jämväl en monopolinstitution,
som tillhandahåller skattefri sprit, icke vara i behov av
något skydd mot konkurrens vare sig genom ett brännoljeförsäljningen
reglerande monopol eller genom tull. Förändrade förhållanden i detta
avseende komma givetvis att inträda i och med att brännoljornas pris
blir sådant, att de kunna konkurrera med den skattefria spriten. Huru
det skydd, som då kan befinnas erforderligt, bör utformas, torde icke
för det närvarande kunna eller behöva avgöras. Emellertid kan det
fastslås, att åvägabringande av detta skydd icke lärer komma att på
något sätt försvåras genom förefintligheten av ett statsmonopol.

Såsom framgår av vad jag nu anfört, torde ett statsmonopol
ur sulfitsprittillverkarnas synpunkt icke vara olämpligt. Det bör erinras,
att nuvarande ovissa förhållanden visserligen för denna industri öppnat
utsikt till stor förtjänst för ögonblicket men däremot innesluta mera
osäkra framtidsutsikter än ett statsmonopol. Den pris- och säkerhetsgaranti,
som ett offentligt monopol lämnar industrien, synes mig vid
sådant förhållande snarast innebära eu fördel för denna industri. Och
då utvecklingen av sulfitsprittillverkningen för landet är av stor vikt,
synes mig den säkerhet, ett statsmonopol skänker, jämväl ur nationalekonomisk
sjmpunkt avgjort vara att föredraga.

På grund av vad jag sålunda anfört, tillstyrker jag införande av
ett statsmonopol å handeln med skattefri sprit.

Bihang till riksdagens protokoll W18k 1 samt 286 höft. (Nr 323.)

Monopolets
utformning.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 323.

Huru en statens monopolrättighet på detta område lämpligast bör
utöva», har varit föremål för olika meningar. Med kontrollstyrelsen är
jag ense därom, att monopolrättigheten icke bör överlåtas direkt å nämnda
styrelse. Det måste givetvis möta betänkligheter att åt ett statens ämbetsverk,
vilket icke blivit inrättat för affärsrörelse, uppdraga haridhavandet
av en dylik rörelse av betydande omfattning vid sidan av ämbetsverkets
andra och huvudsakliga verksamhet. Däremot kan det ifrågasättas,
om den av kontrollst}7relsen föreslagna sprithandelskommissionen är det
ur alla synpunkter lämpligaste organet för monopolrättighetens utövande.
Det synes mig nämligen, att man även skulle kunna i förevarande hänseende
söka en förebild i det sätt, varpå statens tobaksmonopol utövas
genom ett under statens kontroll ställt aktiebolag.

Eu sådan utformning av statsmonopolet å handeln med skattefri
sprit skulle kunna erbjuda vissa företräden framför den av kontrollstyrelsen
förordade anordningen, särskilt i avseende å den rent affärsmässiga
ledningen av företaget. Givetvis får icke kontrollintresset därvid
eftersättas, varför betryggande garantier måste föreligga, att ej av
hänsyn till enskilda aktieägares rätt till utdelning huvudsyftet med
sprithandelsmonopolets utövande förfelas. Sådana garantier torde också
vara möjliga att åstadkomma. Åt kontrollstyrelsen måste emellertid i
varje fall förbehållas överinseendet över att denatureringsförfarandet och
tillhandahållandet av den skattefria spriten innebära tillräcklig trygghet
mot missbruk. Det kan då ifrågasättas, huruvida fördelarna av att statsmmnopolet
utövas genom ett mera fristående aktiebolag kunna anses
vara så betydande, att man därför bör avstå från den större enhetlighet
i avseende å den monopoliserade näringens handhavande, som onekligen
skulle innebäras i kontrollstyrelsens förslag.

För min del finner jag övervägande skäl tala för den form för
monopolets utövande, som av kontrollstyrelsen förordats; och ansluter
jag mig fördenskull i det väsentliga till de av kontrollstyrelsen uppdragna
grundlinjerna för utformningen av ifrågavarande monopol.

Ifråga om uppköpen av skattefri sprit anser jag, lika med kontrollstyrelsen,
att sprithandelskommissionen bör med sulfitspritfabrikerna sluta
fleråriga avtal om uppköp av skattefri sprit, och torde avtalen icke böra
innehålla bestämmelser om ett fixt pris å sprit under avtalstiden utan
basera sig på glidande prisskalor med hänsyn till olika stenkolspris,
löner och övriga tillverkningskostnader.

Vad angår kostnaderna för derratureringen förutsätter jag, att de-,
samma skola komma att bestridas av behållningen å sprithandelsmonopolets
affärsrörelse.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 323.

Viss förstärkning av kontrollstyrelsens arbetskrafter torde, i händelse
beslut fattas om införande av ett statsmonopol, bliva erforderlig.
I frågans nuvarande läge är jag emellertid ännu icke i tillfälle att för
Kungl. Maj:t härutinnan framlägga förslag.

I övriga avseenden har jag visserligen ej något att erinra mot
grunderna för det av kontrollstyrelsen utarbetade förslaget till förordning
angående skattefri sprit. Vid den överarbetning av förslaget, som ägt
rum inom finansdepartementet, hava emellertid vissa ändringar och
jämkningar ansetts erforderliga, och övergår jag nu att i korthet redogöra
härför.

Med hänsyn till att förordningen avser att reglera icke tillverkningen
utan endast handeln med skattefri sprit, har förordningens rubrik
förtydligats.

I 1 § har begreppet skattefri sprit definierats, och i 2 § hava
bestämmelserna rörande själva monopolet å handeln med skattefri sprit
sammanförts. Dessa paragrafer motsvara 1, 2 och 20 §§ i kontrollstyrelsens
förslag. Vad särskilt beträffar 2 § 2 mom. har däri föreskrivits, att tillverkare
av sprit, varför frihet från liliverkningsskatt åtnjutes, ej må under
någon form avhända sig sådan sprit till arman inom riket än sprithandelskommissionen.
Kontrollstyrelsen hade endast föreslagit förbud för dylik
tillverkare att inom riket försälja sprit till annan än kommissionen;
men en sådan avfittning torde kunna lämna rum för kringgående av
föreskrifterna rörande sprithandelns monopoliserande. Beträffande resandes
rätt. till införsel av denaturerad sprit till riket har likformighet åvägabragts
med den bestämmelse om resandes rätt att till riket införa viss
mindre, av Konungen fastställd kvantitet rusdrycker, som finnes meddelad
i 10 § 4 mom. c) av förordningen den 14 juni 1917 angående
försäljning av rusdrycker.

I 4 § hava sammanfattats de bestämmelser, som återfinnas i 4
och 5 §§ av kontrollstyrelsens förslag. Enligt 4 § av sistnämnda förslag
må, där fullt betryggande åtgärder mot missbruk finnas vidtagna,
till statens krutbruk och ammunitionsfabriker ävensom sjukhus, laboratorier
och museer utlämnas sprit, som icke blivit denaturerad. Då det
låter tänka sig, att åtgärder kunna vidtagas, som vid spritens användning
jämväl för andra ändamål än de av kontrollstyrelsen i 4 § angivna
utesluta varje möjlighet till missbruk, fastän spriten icke blivit denaturerad,
har jag ansett det lämpligen böra överlämnas åt kontrollstyrelsen
att pröva, i vilka fäll sprit kan tillhandahållas utan att hava blivit denaturerad.
Bestämmelse härom är införd i 12 § av det omarbetade för -

Speciell
motivering
till lagförslagen.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 323.

slaget. Till denna paragraf har jämväl överförts föreskriften därom, att
eftergift i fråga om denatureringens effektivitet kan göras, där genom
särskilda kontroll- eller andra åtgärder trygghet mot missbruk kan vinnas.

Enligt kontrollstyrelsens förslag finnas med hänsyn till denatureringens
effektivitet tre huvudslag av denaturerad sprit, nämligen dels
sprit, som genom denatureringen erhållit sådana egenskaper, att den
möjligen är användbar till förtäring — försäljningen av denna sprit
avses med de i styrelsens förslag under 9—12 §§ intagna bestämmelserna —
dels sprit, som genom denatureringen bibragts sådana egenskaper, att
dess användande till förtäring måste anses utesluten — vid försäljning
av dylik sprit skulle skriftlig rekvisition och förandet av försäljningsbok
icke vara erforderliga — dels ock sprit, i fråga om vilken fordringarna
på en tillfredsställande denaturering blivit eftergivna; detta sistnämnda
slags sprit får endast säljas direkt av sprithandelskommissionen, och
kontrollstyrelsen skall bestämma, till vilka avnämare och under vilka
villkor dylik sprit må utlämnas. Då särskilda föreskrifter gälla för tillhandahållandet
av dessa olika slag av sprit, har det synts vara praktiskt
att åt varje slag giva en särskild beteckning. I anslutning till vad
professor Thunberg i sin utredning i ämnet ifrågasatt, har jag i förordningen
infört beteckningarna enkeldenaturerad, dubbeldenaturerad och
svag denaturerad sprit.

I 5 §, som motsvarar 7 och 8 §§ av kontrollstyrelsens förslag,
hava införts bestämmelser om försäljning genom återförsäljare av den
enkel- och dubbeldenaturerade spriten. I nykterhetskommitténs förslag,
indelades den skattefria spriten, med hänsyn till ändamålet för spritens
användning, i hushållssprit, motorsprit, sjukhus-, laboratorie- och museisprit
samt industrisprit. Enligt kontrollstyrelsens mening var denna
indelning knappast lämplig, då man ej hade någon säkerhet för att alla
erforderliga slag av denaturerad sprit läte sig hänföras till någon av de
uppställda fyra kategorierna. Ej heller voro de två senare och särskilt
den sista kategorien av någon vidare ensartad beskaffenhet. Då indelningen
hänförde sig till själva användningen av spriten, saknade indelningen
sluiligen betydelse med hänsyn till spritens denaturering och
tillhandahållande. Styrelsen hade därför för sin del ej funnit lämpligt
att fastslå någon indelning av den skattefria spriten, men ansett sig
böra upptaga två av de föreslagna beteckningarna, hushållssprit och
motorsprit, såsom benämningar på de två mest betydande slagen av
skattefri sprit. Åt hushållsspriten hade synts lämpligt att giva ett
vidgat begrepp, så att därmed avsåges den sprit, som i allmänhet vid
behov av skattefri sprit skulle komma till användning. Denna sprit

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 323.

borde denatureras på ett sätt, som, såvitt möjligt, vore ej blott allmängiltigt
effektivt utan även av beskaffenhet att medgiva vidsträcktast
möjliga användning. — Enligt min mening torde det emellertid ej vara
erforderligt, att i förordningen införa en med hänsyn till spritens användning
gjord indelning ens av den begränsade omfattning, kontrollstyrelsen
ifrågasatt. Att, såsom styrelsen föreslagit, bestämma hushållssprit
såsom sprit, avsedd för hushålls- och andra ändamål, synes mig
kunna föranleda missförstånd. Då, såsom framgår av styrelsens motivering,
styrelsen med hushållssprit velat beteckna sprit, som bibragts
sådana egenskaper, att den utan större risk för missbruk kan tillhandahållas
allmänheten av kommissionens återförsäljare, sammanfaller i själva
verket den av styrelsen föreslagna beteckningen hushållssprit nära med
de av mig föreslagna beteckningarna enkeldenaturerad och dubbeldenaturerad.
Därest det skulle visa sig erforderligt att med hänsyn till
ändamålet för spritens användning införa särskilda beteckningar å
spriten, möter enligt den föreslagna förordningen intet hinder för kontrollstyrelsen
att fastställa sådana beteckningar. Med hänsyn till den speciella
användning, som spriten har vid drivandet av motorer, och den
härefter avpassade denatureringen har jag emellertid ansett mig böra
bibehålla beteckningen motorsprit, vid vars försäljning jämväl vissa särskilda
föreskrifter skola iakttagas. Sådan sprit, som icke blivit denaturerad
i enlighet med föreskriften i 4 § 2 mom., får enligt förslaget
icke tillhandahållas av återförsäljare, utan må utlämnas endast på de
villkor, som bestämmas av kontrollstyrelsen.

Enligt den av styrelsen förebragta motiveringen borde kommissionen
i likhet med en vanlig handelsfirma få antaga och från uppdraget
skilja återförsäljare utan reglerat ansökningsförfarande och utan de lokala
myndigheternas hörande. Förhållandet mellan kommissionen och dess
återförsäljare lärer således komma att regleras genom rent privata
avtal. Då kontrollstyrelsen i fall av missbruk skulle äga rätt att förbjuda
försäljningens fortsättande, synes denna anordning ej lämna rum
för någon anmärkning. Dock torde vara erforderligt att lämna föreskrift
beträffande förfarandet med det lager, som återförsäljare innehar vid
försäljningsrättens upphörande.

Sjätte och följande paragrafer äro med vissa mindre ändringar
likalydande med motsvarande paragrafer i kontrollstyrelsens förslag
C § motsvarar 10 §, 7 § är lika med 9 §, 8 och 10 §§ motsvara 11 och
12 §§, 11 § motsvarar 19 § i sistnämnda förslag. Vad beträffar 9 §,
motsvarar densamma 0 och 14 i styrelsens förslag. Beträffande
12 §, som innehåller bestämmelse om försälining av odenaturerad och

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 323.

svagdenaturerad sprit, hänvisar jag till vad jag nyss härom anfört;
13—15 §§ motsvara 16—18 §§ i kontrollstyrelsens förslag.

I Iråga om de av styrelsen föreslagna ansvarsbestämmelserna har
jag ansett vissa tillägg och ändringar erforderliga. I allmänhet hava
straffsatserna genomgående skärpts. Vidare har särskilt ansvar ansetts
böra stadgas för tillverkare av skattefri sprit, som obehörigen avhänder
sig sådan sprit eller eljest utan behörigt tillstånd använder dylik,-av
honom framställd sprit. Åvenså torde ansvar böra stadgas för den,
som jämlikt 12 § fatt till sig utlämnad odenaturerad eller svagdenaturerad
sprit, men icke ställer sig härför föreskrivna villkor till efterrättelse.
Enär väsentliga olägenheter kunna följa härav och kontrollen
äventyras, har jag ansett strängt ansvar böra stadgas. Bestämmelser
härom äro införda i 16 §, resp. 18 §. Ansvarsbestämmelserna i 17 § 1 mom.
motsvara bestämmelserna i 22 § av kontrollstyrelsens förslag; dock hava
straffsatserna höjts. I 2 mom. av 17 § hava införts bestämmelser därom,
att den, som i andra fall, än förut i förordningen angivits, försäljer skattefri
sprit till förtäring eller eljest under omständigheter, som giva säljaren
skälig anledning att antaga, att spriten skall användas som dryck,
skall straffas såsom för olovlig försäljning av rusdrycker. I 19 § hava
sammanförts de av kontrollstyrelsen under 25 och 26 §§ föreslagna bestämmelserna
om beslag och gäldande av tillverkningsskatt. 20 och
21 §§ motsvara respektive 21 och 24 §§ i kontrollstyrelsens förslag.

Övriga ändringar i kontrollstyrelsens förslag torde icke behöva
särskilt motiveras.

Förslaget till förordning angående handel med skattefri sprit
kräver vidtagande av vissa ändringar i förordningarna av den 11 oktober
1907 angående tillverkning av brännvin, den 14 juni 1917 angående
försäljning av rusdrycker och den 18 juli 1913 angående statsverkets
fond av rusdrycksmedel.

1 fråga om ändringarna i förordningen den 11 oktober 1907 angående
tillverkning av brännvin ansluter jag mig väsentligen till det av
kontrollstyrelsen framlagda förslaget. Dock torde dels 1 § 2 mom. andra
stycket av förordningen böra kompletteras med eu bestämmelse, att den,
som dömts t ill ansvar för brott, omförmält i 16 § 1 mom. av förordningen
angående handel med skattefri sprit, icke må befatta sig med
brännvinstillverkning, dels 14 § 2 mom. av förordningen böra såsom
överflödigt utgå, dels ock bestämmelsen i 15 § angivas icke hava avseende
å bränneri, där skattefrihet åtnjutes för det denaturerade brännvinet.
Ankommande den föreslagna ändringen i 12 §, i vad den avser

Kungl. Maj.ts nåd. proposition Nr 323.

borttagande av förhöjd restitution vid export av renat brännvin och av
restitution vid export av finkelolja ävens-m vid dess försäljning inom
lafldet, skall jag, då nämnda ändring ej betingas av det nu föreliggande
förslaget rörande handeln med skattefri sprit, återkomma därtill,
först sedan jag redogjort för övriga till följd av nämnda förslag
erforderliga lagändringar.

Ändringarna i rusdrycksförsäljningsförordningen avse 3, 10 och
11 §§ och torde ej behöva särskilt motiveras.

Mot den av kontrollstyrelsen föreslagna ändrade lydelsen av 1 §
i förordningen angående statsverkets fond av rusdrycksmedel har jag
intet att erinra. Lika med kontrollstyrelsen finner jag att, där restitution
av tillverkningsskatt skall äga rum för beskattad sprit, som inköpes
av sprithandelskommissioneD, resiitutionen bör utgå direkt ur brännvinstillverkningsskattemedeln.
Med hänsyn till den föreslagna avfattningen
av sistberörda lagrum torde dock särskilt beslut av riksdagen
härutinnan icke vara erforderligt.

Jag övergår härefter till frågan om borttagandet av den förhöjda
restitutionen vid export av renat brännvin.

Enligt 12 § i gällande brännvinstillverkningsförordning må vid utförsel
av brännvin åtnjutas restitution med 63.3 öre för vatje liter renat
och 65 öre för varje liter icke renat brännvin av normalstyrka. Såsom
nykterhetskommittén i sin utredning härom (Del VII sid. 75—78)
erinrat, har den förhöjda restitutionen för renat brännvin beviliats på
grund därav, att tidigare vid rening av brännvin en ej obetydlig kvantitet
ginge förlorad. Då beslut om medgivande av förhöjd re*titution
fattades vid 1872 års riksdag, beräknades förlusten vid reningen uppgå
till två procent. Nykterhetskommittén framhöll emellertid, att, enär sedan
1870-talet på grund av teknikens framsteg reningsförlusten minskats, restitutionsökningen
med tvä procent vid utförsel av renat brännvin ej längre
kunde anses motiverad, och åberopade kommittén i detta avseende en inom
kommerskollegium verkställd utredning, enligt vilken reningsförlusten
ej överskrede 1 procent. Nykterhetskommittén ansåg därför det vara
lämpligast att helt borttaga bestämmelsen om förhöjd restitution och att
vid export i restitutionsavseende likställa renat brännvin med den ej renade
varan. Detta skulle enligt kommitténs mening icke äga någon
större praktisk betydelse för remngsindustrien, enär under normala förhållanden
Sveriges utförsel av brännvin vore ytterst obetydlig.

På grund av vad nykterhetskommittén anfört och då samtliga i
ärendet hörda myndigheter tillstyrkt kommitténs förslag i detta avse -

Bestitutionsfjrhöjningen

vid export av
renat brännvin.

Departements chefen.

Frågan om
restitution av
skatt för
finkelolja.

Skatterestitution
vid
export.

72 Kungl. Maj ds nåd. proposition Nr 323.

ende, har jag i förslaget till ändrad lydelse av 12 § 3 mom. av brännvinstillverkningsförordningen
uteslutit bestämmelserna om förhöjd restitution
vid export av renat brännvin.

Jag vill till sist upptaga till behandling den av nykterhetskommittén
väckta frågan om borttagande av restitution av skatt för finkelolja.

I fråga om finkeloljan anför nykterhetskommittén följande:

»Den råa finkeloljan är en gulaktig till brunaktig vätska av utpräglat vidrig
smak och oangenäm, starkt till hosta retande lukt, och erhålles ur råbrännvinet
vid dess rening. 95-procentigt råbrännvin innehåller mellan O.i och 0.6, i allmänhet
0.4 procent finkelolja. Finkeloljans sammansättning växlar alltefter dess härkomst.
Huvudbeståndsdelen av finkeloljan är emellertid alltid amylalkohol. som ingår i en
mängd av 65—80 procent. I avsevärda mängder finnas också isobutylalkohol och
normal-propylalkohol. Alla dessa alkoholer äro på grund av sin vidriga smak och
sin giftighet oanvändbara till berusningsmedel. Och även den ofta med ej små
mängder vanlig alkohol blandade finkelolja^ kan anses oanvändbar för samma
ändamål. Några restriktioner i försäljningen av finkelolja äro därför ur nykterhetssynpunkt
ej påkallade. Möjligen bör en högsta halt vanlig alkohol föreskrivas.

Ur skattesynpunkt har emellertid för finkeloljan utbildat sig en egenartad
praxis, som påverkar den fria försäljningen och användningen av finkelolja. Den å
råbrännvinet vilande skatten av 65 öre per liter av normalstyrka (50 procent) har
uppenbarligen ansetts proportionerligt vila även å den i råbrännvinet befintliga
finkeloljan. Och eftersom skatten betraktas som avsedd att drabba förtäringen av
brännvin och ej dess tekniska användning, och då ju finkeloljan ej användes i förtäringssyfte,
har slutsatsen blivit den, att det med hänsyn till finkeloljan föreligger
restitutionsanledning.»

Restitution av skatt för finkeloljor ägde rum först vid export därav.
I anledning av besvär, anförda av Karlshamns spritförädlingsaktiebolag
däröver, att Kungl. Maj:ts befalluingshavande i Blekinge län ansett
restitution vid export av ett parti finkelolja icke kunna beviljas med
hänsyn därtill, att finkelolja icke kunde anses vara brännvin, förklarade
Kungl. Maj t genom resolution den 7 december 1883, att, då det måste
antagas, att finkeloljan ingåt.t i den myckenhet råbrännvin, därför skatt
blivit erlagd, samt härmed överensstämde, att restitution av tillverkningsskatt
borde äga rum vid utförsel av finkelolja, klaganden vore berättigad
att åtnjuta restitution av skatt för det utförda partiet finkelolja.

Till vilka belopp restitution uppgått för finkelolja har icke kunnat
utrönas. Under år 1911 tillverkades emellertid inom landet 157,256
liter finkelolja, varav inom landet såldes 16.224 liter och exporterades
141,032 liter. Skatterestitutionen för den sålunda exporterade varan har
beräknats uppgå till lägst 88,850 kronor.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 323.

Restitution av skatt för finkelolja vilar på den tolkningen, att
finkelolja är brännvin. Då man emellertid därvid huvudsakligen fäst
avseende vid, att finkeloljan ingar i den myckenhet labrännvin, för
vilken skatt erlägges, men däremot icke beaktat, att finkelolja måste
anses såsom ett från brännvin skilt ämne, utgörande en avfallsprodukt
vid framställning och rening av brännvin, torde, i likhet med vad
nykterhetskommittén föreslagit och samtliga de i ärendet hörda myndigheterna
tillstyrkt, restitution av skatt icke längre böra utgå vid export
av finkelolja.

Vidkommande frågan om restitution av skatt för finkelolja, som användes
inom landet, tillåter jag mig erinra, att bestämmelsen härom antogs,''
i anledning av proposition (nr 67), av 1899 års riksdag. På grund av
att skatten restituerades för finkelolja vid export, men restitution icke
ifrågakom vid försäljning av finkelolja inom landet, verkade restitutionen
vid "fiukelol jans export som en exportpremie, varigenom prisen på finkelolja
inom ''landet blevo mycket höga. I anledning härav ingav en enskild
firma ansökan om tillstånd att för åtnjutande av restitution av
tillverkningsskatt för fabrikatiousändamål denaturera finkelolja. Ifrågavarande
ansökan föranledde till framläggande av den nyssnämnda propositionen
vid 1899 års riksdag och utfärdande av kungörelsen den 30
november 1899 angående restitution av brännvinstillverkningsskatt för
finkelolia, avsedd till tekniskt ändamål.

Restitution av skatt för finkelolja, använd inom landet, har utgått
högst med omkring 11,000 kronor år 1905 och lägst, med 2,100 kronor
år *1914. Det gäller sålunda jämförelsevis små belopp; och är restitutionen
för finkelolja, använd inom landet, sannolikt väsentligen lägre än restitutionen
vid export.

Nykterhetskommittén föreslog, att restitutionen av skatt för finkelolja
skulle upphävas, och anförde till stöd härför följande:

»Ett borttagande av restitution av brännvinstillverkningsskatt vid export av
finkelolja till utlandet och vid dess användning inom landet torde ej medföra någon
stegring i priset å denna vara för industrien. Finkelolja måste ändå framställas
såsom en biprodukt vid reningsverksamheten, och denna finkelolja måste reningsverken
avyttra. Restitutionen vid inhemsk användning har tillkommit för att uppväga restitutionen
(exportpremien) vid export, och bortfaller den sistnämnda, finnes ingen
anledning att bibehålla den förra.

Ett borttagande av restitutionen av brännvinstillverkningsskatt för finkelolja
skulle som en viktig fördel medföra, att hela det invecklade och dock knappast
effektiva kontrollsystem, som skapats för den sakens skull, kan bortfalla.»

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 286 håft. (Nr 323.) 10

Skatterestitution
vid förbrukning

inom landet.

Kungl. Maj-.ts nåd. proposition Nr 323.

Nykterhetskommitténs förslag tillstyrktes av samtliga de över förslaget
hörda myndigheter utom Kungl. Maj:ts befallningshavande i
Kristianstads län, som anförde:

»Kommittén torde i denna fråga hava alltför strängt fasthållit vid den yttre
anledningen till restitutionens tillkomst, nämligen att uppväga restitutionen vid export
av finkelolja, och fördenskull ansett, att, om sistnämnda restitution bortfaller, någon
anledning ej förefinnes att bibehålla restitutionen vid användningen inom landet.

Fasthåller man emellertid vid det sakliga skälet för tillkomsten av sistnämnda
restitution, nämligen att tillgodose industriens krav på billig finkelolja, synes detta
krav bäst komma att tillgodoses därmed, att å ena sidan restitutionen vid export
försvinner och å andra sidan restitutionen vid användningen inom landet bibehålies.
Borttagandet av jämväl sistnämnda restitution skulle otvivelaktigt medföra ej blott,
att den förmån för industrien, som vinnes därigenom, att restitutionen vid export
försvinner, helt annulleras, utan även att priset å finkelolja inom landet stegras.

Då härtill kommer, att borttagandet av ifrågavarande restitution skulle ställa
brännvinstillverkningen, där vid sådant förhållande tillverkningsskatt komme att påvila
jämväl den för förtäring ej avsedda finkeloljan, i en ofördelaktigare ställning
än sulfitspritfabrikationen, där hela tillverkningen denatureras, vilket förhållande
ej synes riktigt, finner sig Konungens befallningshavande för sin del ej kunna tillstyrka
kommitténs förslag om borttagande av restitution av brännvinstillverkningsskatt
för finkelolja vid användning inom landet.»

Kontrollstyrelsen anför för sin del följande:

»I likhet med nykterhetskommittén anser kontrollstyrelsen, att restitution av
tillverkningsskatt för finkelolja, vare sig den exporteras eller användes inom landet,
icke bör ifrågakomma. Såsom kommittén framhållit, är finkelolja icke att anse
såsom brännvin utan som en förorenande produkt i råbrännvinet, från vilket den
måste avskiljas, för att brännvinet skall kunna försäljas för förtäringsändamål.
Kostnaden för avskiljandet av finkeloljan ävensom brännvinets fördyrande genom
den inträdda volymminskningen utgör en del av reningskostnaden. Med hänsyn
till dessa omständigheter är en restitution av tillverkningsskatt för finkelolja ej
påkallad. Ej heller torde en dylik restitution vara erforderlig ur synpunkten av
den kemiskt-tekniska industriens intressen, om restitution vid export av finkelolja
ej äger rum. Så länge restitution vid export beviljades, under det att dylik restitution
ej förekom vid förbrukning av finkelolja inom landet, var det naturligt, att
reningsverken hade ett intresse av att få till stånd export av finkelolja, enär genom
restitutionen betydlig vinst erhölls å en avfallsprodukt, vilken man redan hade
betald genom den å det renade brännvinet påförda kostnaden för reningen. Borttages
emellertid restitution av tillverkningsskatt vid export av finkelolja, bortfaller
också reningsverkens iiftresse att exportera finkeloljan för den restituerade skattens
skull, och priset på finkelolja kommer därefter inom landet att vara beroende av
världsmarknadens pris på finkelolja.

Såsom inhämtas av nykterhetskommitténs utredning sid. 73 och 74,’ uppgår
restitutionen för inom landet använd finkelolja till obetydliga belopp; och torde vid
borttagande av restitutionen de ur finkeloljan framställda kemiskt-tekniska produkterna
icke komma att undergå någon nämnvärd kostnadsökning.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 323.

Då finkeloljan väsentligen är en avfallsprodukt vid rening av brännvin, torde
vad Kungl. Maj:ts befallningshavande i Kristianstads län anfört, att den brännvinstillverkning,
som är belagd med tillverkningsskatt, skulle komma i en ofördelaktigare
ställning än sulfitspritfabrikationen, där hela tillverkningen denatureras, sakna betydelse,
enär vid all råbrännvinstillverkning, vare sig vid lantbruksbrännerier eller
vid sulfitfabriker, finkelolja utvinnes endast i mycket obetydlig grad.»

Kommerskollegium har i ett den 23 januari 1918 avgivit utlåtande,
under åberopande av vad Kungl. Maj:ts befallningshavande i Kristianstads
län anfört, avstyrkt nykterhetskommitténs förslag uti ifrågavarande avseende.

För egen del vill jag uttala, att, då av de förebragta utrednin- Dep^te^ntl''
garna framgår, att finkelolja icke är att hänföra till brännvin, anspråk
på restitution icke synes kunna göras å denna grund. Det skäl,
som anfördes för dylik restitution, då förslag härom framlades för
1899 års riksdag, nämligen att restitutionen vid export av finkelolja
fördyrade varan inom landet, bortfaller samtidigt med att restitutionen
vid export borttages. Enär priset på finkelolja inom landet, sedan
restitutionen vid export borttagits, kommer att bliva beroende av världsmarknadens
pris å finkelolja, torde ett borttagande av restitutionen för
finkelolja, använd inom landet, vara utan nämnvärd betydelse för den
kemisk-tekniska industrien.

På grund härav anser jag mig höra tillstyrka, att bestämmelsen
i 12 § brännvinstillverkningsförordningen om restitution av tillverkningsskatt
för finkelolja måtte utgå. <

Sedan departementschefen härefter uppläst i enlighet med vad
han ovan anfört upprättade förslug till

förordning angående handel med skattefri sprit,
förordning om ändrad lydelse av 1, 2, 12, 13, 14, 15, 21 och 24
§§ i förordningen den 11 oktober 1907 angående tillverkning av brännvin,
förordning om ändrad lydelse av 3, 10 och 11 §§ i förordningen
den 14 juni 1917 angående försäljning av rusdrycker, samt

förordning om ändrad lydelse av 1 § i förordningen den 18 juli
1913 angående statsverkets fond av rusdrycksmedel,

hemställde departementschefen, att Kungl. Maj:t måtte föreslå
riksdagen att antaga berörda förfättningsförslag.

Kungl. Majds nåd. proposition Nr 323.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda .hemställan beliagade Hans Maj:t
Konungen förordna, att proposition i ämnet skulle till
riksdagen avlåtas av den lydelse, bilagan litt. — vid
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Stig östergren.

STOCKHOLM, ISAAC MARCITS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1918.