Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 142 (Proposition 1918:142)

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 142.

Nr 142.

Kungl. Maj ds nådiga proposition till riksdagen med förslag till
förordning angående handel med vissa begagnade föremål
m. m.; given Stockholms slott den 26 februari 1918.

Under åberopande av bilägga utdrag av statsrådsprotokollet över
finansärenden för donna dag vill Kungl. Maj:t härmed inhämta riksdagens
yttrande övei nät lagda förslag till förordning angående handel med
vissa begagnade föremål m. m.

De till ärendet hörande handlingarna skola riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

GUSTAF.

F. V. Thorsson.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 126 käft. (Nr 142.)

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 142.

Förslag

till

förordning angående handel med vissa begagnade föremål m. m.

i §•

1 mom. Yrkesmässig handel med skrot eller lump eller med dit
ej hänförliga begagnade metallvaror, begagnade beklädnadspersedlar eller
begagnade skodon eller med artiklar, jämförliga med nu nämnda föremål,
vare, med tillämpning av de föreskrifter, som nedan stadgas, tillåten
under de villkor, som i övrigt äro för idkande av handelsrörelse i
allmänhet enligt gällande författningar fastställda.

2 mom. Denna förordning äger ej tillämpning å handel å marknad
och ej heller å handelsrörelse, som avser allenast föremål med konsteller
samlarevärde (antikviteter).

3 mom. Utöver de i denna förordning meddelade föreskrifter
galle i fråga om försäljning av begagnade guld- eller silvervaror vad
därom särskilt är stadgat.

2 §•

1 mom. Handelsrörelse, som i denna förordning avses, må ej idkas
av den, som ej råder över sig och sin egendom eller eljest icke är till
handels idkande i allmänhet berättigad, och ej heller av den, som jämlikt
17 § 1 mom. förverkat rätt att driva dylik handelsrörelse.

2 mom. Den, som vill idka handelsrörelse, varom här är fråga,
vare pliktig att — med iakttagande i övrigt i tillämpliga delar av vad
i gällande författningar staddas om anmälan av handelsrörelse i allmänhet
eller ansökan om tillstånd därtill — göra skriftlig anmälan om rörelsen,
i Stockholm hos överståthållarämbetet, i annan stad hos magistraten eller,
där sådan icke finnes, hus stadsstyrelsen och å landet hos Konungens
befallningshavande; dock att den, som erhållit tillstånd till idkande

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 142. 3

av gårdfarihandel på sätt i 9 § 4 inom. av förordningen den 18 juni
1864 angående utvidgad näringsfrihet sägs, ej är skyldig att om rörelsen
gorå anmälan hos magistrat eller stadsstyrelse. Skall rörelsen bednvas
som grosshandel eller som försäljning i bod eller från annat upplagande,
skall tillika meddelas uppgift å ställe, där rörelsen skall utövas och
där föremål, som denna avser, skola förvaras.

8 mom. Har någon enligt 17 § 2 mom. eller 19 § förbjudits fortsätta
rörelse, som i denna förordning avses, och vill han sedermera sådan
rörelse ånyo idka, må sådant kunna honom tillåtas; och skall det därvid
i fall, där enligt gällande författningar tillstånd till rörelsens utövande
eljest ej erfordras, ankomma på Konungens befallningshavande att på
ansökan, efter magistratens, stadsstvrelsens eller kommunalnämndens
hörande, pröva, huruvida tillstånd till rörelsen må lämnas; dock att i
Stockholm vad nu sagts om magistratens hörande icke äger tillämpning.
Sådan ansökan skall åtföljas av uppgift, som i 2 mom. sägs, där rörelsen
är avsedd att utövas i den omfattning, att dylik uppgift enligt samma
mom. erfordras.

4 mom, Tillstånd av Konungens befallningshavande erfordras ock,
i fall annan än den, som jämlikt 17 § 1 mom. förverkat rätt att idka
handelsrörelse eller som åsyftas med förbud, som enligt 17 § 2 mom.
eller 19 § meddelats, vill i samma lokal, där rörelsen förut bedrivits,
fortfarande sådan rörelse utöva.

3 §•

Handelsrörelse, som i denna förordning avses, må av bolag eller
ekonomisk förening utövas allenast genom särskild föreståndare; och
galle för behörighet att förestå sådan rörelse de i 2 § 1 och 3 mom.
stadgade villkor.

Innan rörelsen börjas, skall bolaget eller föreningen hos myndighet,
som i 2 § 2 mom. sägs, lämna uppgift å den, som antagits till föreståndare.
Därest ombyte av föreståndare äger rum under rörelsens utövande,
skall enahanda anmälan göras ofördröjligen, efter det ombytet
ägt rum.

4 §.

I fråga om rätt för stärbhusdelägare att efter näringsidkares
död fortsätta rörelsen gälle vad om handel i allmänhet är stadgat.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 142.

Dock må rörelsen utövas allenast genom sådan föreståndare, som i
3 § omförmäles; och åligger det stärbhusdelägarna, vid äventyr av handelsrättighetens
förlust, att senast inom en månad från dagen för dödsfallet
göra anmälan om rörelsens fortsättande hos myndighet, som i 2 § 2 mom.
sägs, med uppgift tillika å den person, som antagits till föreståndare.
Därest sedermera ombyte av föreståndare äger rum, skola stärbhusdelägarna
ofördröjligen göra anmälan härom.

5 §•

Föreståndare, som i 3 och 4 §§ omförmäles, skall i fråga om
vad här nedan stadgas angående rörelsens skötsel, anses såsom näringsidkare.

6 §•

Bedrives rörelsen såsom grosshandel eller som försäljning i bod
eller från annat upplagsställe, må ej för dess utövande eller för förvaring
av föremål, som rörelsen avser, användas annat ställe än det,
varom anmälan enligt 2 § blivit gjord, med mindre näringsidkaren dessförinnan
meddelat myndighet, som i 2 § 2 mom. sägs, uppgift å det
nya stället.

7 §•

1 mom. Den, som idkar grosshandel med eller försäljning i bod
eller från annat upplagsställe av föremål, som i 1 § avses, skall, evad
rörelsen omfattar allenast dylika föremål eller ej, föra särskild bok
(affärsbok) för inskrivning av varje affär, varigenom för rörelsen föremål
förvärvas eller eljest mottages för försäljning.

2 mom. Bedrives rörelsen som grosshandel, må dock från inskrivning
uteslutas affär, varigenom föremål, förvärvas eller mottages från
kronan, kommun eller annan sådan menighet, kommunikationsföretag,
fabrik, verkstad eller annan industriell anläggning eller från den, som
efter behörig anmälan eller efter tillstånd idkar rörelse, med vars utövande
enligt 1 mom. följer skyldighet att föra affärsbok.

Kanyl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 142.

8 §.

1 mom. Affärsbok skall, enligt vid denna förordning fogat formulär,
föras för kalenderår och, innan den tages i bruk, inbindas och
förses med fortlöpande sidtal. Affär, för vilken eldigt 7 § boken är
avsedd, skall i denna omedelbart i fortlöpande nummerföljd inskrivas,
med noggrant angivande av dagen för affärens avslutande, föremålets
eller föremålens art samt antal, mått eller vikt och särskilt kännemärke,
dar sådant förekommer, ävensom den persons för- och tillnamn, yrke
och bostad, med vilken affären avslutats, och det pris, som därvid avtalats,
eller, där affären inneburit annat avtal än köp, dylikt avtals
innehåll. De om nämnda person lämnade uppgifter skola, där han ej
är för vederbörande känd, i den mån så lämpligen kan ske, till riktigheten
kontrolleras. Förvaras föremål annorstädes än i affärslokalen,
skall i boken finnas anteckning om förvaringsstället.

Kommer föremål å senare dag än den, då inskrivning verkställts,
i näringsidkarens besittning, skall dagen därför angivas.

ilar inskrivet föremål blivit sonerat bland andra föremål eller har
det undergått sådan bearbetning eller förändring, att det ej kan till sitt
förutvarande bestånd igenkännas, skall i boken ofördröjligen göras anteckning
om åtgärden och dagen för dess vidtagande. Omedelbart efter
avslutande av affär, varigenom näringsidkaren avhänt sig inskrivet föremål,
skall, där ej anteckning om sortering, bearbetning eller förändring skett,
verkställas anteckning om avhändelsen, med angivande av dagen för
affärens avslutande, den persons för- och tillnamn, yrke och bostad, som
förvärvat föremålet, samt försäljningssumman eller, där fråga är om
annat avtal än köp, dylikt avtals innehåll.

Där rörelsens omfång eller beskaffenhet gör sådant lämpligt, må
affärsbok föras i särskilda avdelningar.

2 mom. Vad i affärsbok inskrivits får ej utplånas eller genom
överstrykning eller annorledes göras oläsligt.

9 §•

Affärsbok skall av näringsidkaren förvaras under en tid av tio
år, vilken tid räknas från den dag, då sista inskrivningen verkställdes.
Avslutad bok må mot bevis kunna lämnas till förvaring hos vederbörande
magistrat, stadsstyrelse eller landsfiskal. Vid rörelsens övergång

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 142.

till annan innehavare skal! affärsboken till denne överlämnas; vid
rörelsens nedläggande skall boken avlämnas till myndighet, som nyss
nämnts.

10 §.

1 mom. Å föremål, rörande vilket inskrivning gjorts i affärsbok,
skall näringsidkaren så fort ske kan efter inskrivningen anbringa
varaktig beteckning, angivande det år och det nummer, varunder inskrivningen
verkf-tällts, ävensom, där boken förts i särskilda avdelningar,
den avdelning, däri inskrivningen ägt rum. Beteckningen skall vara
tydlig och anbringas så, att den är lätt skönjbar.

Avser inskrivning fFra föremål, och kan beteckning, som nu sagts,
icke utan synnerlig svårighet eller omgång anbringas å vart föremål,
må för dessa eller vissa av dem, så framt de förvaras utan sammanblandning
med andra föremål, användas allenast en beteckning, där denna
anbringas på sådant sätt, att därav tydligt framgår, att den avser samtliga
de föremål, för vilkas betecknande den anbragts.

Varder beteckning genom nötning eller annorledes förstörd eller
otydlig, skall ny beteckning ofördiöjligen anbringas.

2 mom. Beteckning, varom i denna paragraf förmäles, må, så
länge föremål, som beteckningen avser, för rörelsen förvaras, borttagas
allenast i den män, detta efter förloppet av den i 11 § omförmälda tid
påkallas av föremålets sortering bland andra föremål, bearbetning eller
förändring.

3 mom. Föremål, som skall vara försett med beteckning, skall,
där rörelsen jämväl avser gods, därför beteckning ej är föreskriven,
förvaras skilt från detta.

11 §•

1 mom. Där ej tillsägelse eller beslut av hälsovårdsnämnd, kommunalnämnd
eller annan myndighet till annat föranleder, må föremål,
å vilket, enligt vad i 10 § sägs, skall anbringas beteckning, ej utlämnas,
förstöras eller nedsmältas och ej heller underkastas bearbetning
eller annan förändring förr än efter förloppet av sju dagar från den dag,
då föremålet kommit i näringsidkarens besittning.

2 mom. Föremål, varom i 1 mom. sägs, skall förvaras på sådant
sätt, att det är lätt åtkomligt för granskning.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 112.

12 §.

Myndighet, som i 2 § 2 inom. sägs, må, i den mån skäl därtill
äro, medgiva näringsidkare befrielse från skyldighet att för särskild affär
eller särskilt slag av affärer ställa sig till efterrättelse vad i 6, 7, 8,
10 eller 11 § är stadgat.

13 §.

Näringsidkare, som i denna förordning avses, eller hans biträde
må ej för rörelsen förvärva eller eljest mottaga föremål, som av den,
vilken ej fyllt 18 år, för affär ntbjndes eller tillhandahålles, evad detta
sker för den omyndiges egen eller annans räkning.

14 §.

Efter anmälan av polismyndighet, att föremål förkommit eller
olovligen frånhänts ägaren, vare näringsidkare, som denna förordning
avser, pliktig att ofördröjligen undersöka, huruvida föremålet finnes i
hans besittning och, där affärsbok skall föras, om i denna förekommer
anteckning om föremålet. Vinnes upplysning om föremålet, skall näringsidkaren,
så fort ske kan, därom lämna myndigheten underrättelse.

Erhåller näringsidkaren annorledes än nu sagts kännedom om, att
föremål, som hos honom utbjudes eller av honom förvärvats eller mottagits,
olovligen åtkommits, eller får han skälig anledning till misstanke
därom, vare han likaledes skyldig att genast underrätta vederbörande
polismyndighet.

Skriftliga meddelanden från polismyndighet skola av näringsidkare,
som i 6 § avses, under en tid av fem år, vdken tid för varje meddelande
räknas från dess datum, förvaras ordnade i tidsföljd. Övergår
rörelsen till annan innehavare eller nedlägges densamma, skall vad i 9 §
för dylikt fall stadgas om affärsbok äga motsvarande tillämpning å meddelande,
varom nu nämnts.

15 §.

Polismyndighet må ej förvägras tillträde till affärslokal, magasin
eller upplagsplats, som användes för rörelsen; och äge polismyndigheten

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 142.

rätt att därvid företaga deri granskning av varulager och av affärsbok,
vartill myndighetens tjänsteåligganden kunna giva anledning.

Näringsidkaren eller hans ställföreträdare vare pliktig att därvid
tillhandahålla föremål eller affärsbok, vars granskning påkallas, samt att
tillhandagå med upplysningar.

16 §.

Finnas särskilda ordningsföreskrifter vara av nöden med avseende å
driften av rörelse, varom i denna förordning är fråga, äge Konungens
befallningshavande att meddela dylika föreskrifter; och må därvid tillika
för överträdelse av desamma stadgas viten av fem till och med ett hundra
kronor.

17 §.

1 mom. Den, som dömes till ansvar för tjuvnadsbrott eller, med
avseende å hos honom anträffat stulet gods, till ansvar enligt 3 kapitlet
10 § strafflagen, må ej, där brotter blivit begånget under tid, då han
idkat eller jämlikt 3 eller 4 § förestått rörelsen, densamma vidare idka
eller förestå.

2 mom. Konungens befallningshavande må, när skälig anledning
därtill förekommer, meddela förbud för näringsidkare eller sådan föreståndare,
s m i 3 och 4 §§ avses, att rörelsen vidare idka eller förestå.

Förbudet träder ej i kraft, förr än det delgivits den, som därav
träff,ds, eller, i hans frånvaro, den, vilken rörelsen besörjer; och skall
Konungens befallningshavande om förbudet lämna underrättelse till
magistraten, stadsstyrelsen eller landsfiskalen i orten samt vederbörligen
kungöra detsamma; dock att vad här sagts om magistratens underättande
ej äger tillämpning i Stockholm.

18 §.

1 mom. Den som, utan att enligt föreskrifterna i denna förordning
därtill vara berättigad, idkar eller förestår rörelse, som i 1 §
avses, böte från och med fem till och med fem hundra kronor.

Till samma ansvar vare den förfallen, som utövar rörelse, varom
i 3 eller 4 § förmärs, annorledes än genom i vederbörlig ordning anmäld
föreståndare.

2 mom. Förseelse mot 6, 7, 8, 9, 10, 11, 13, 14 eller 15 §
straffes med böter från och med fem till och med två hundra kronor.

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 142.

. Skulle föreståndare, som i 3 och 4 vj§ omförmäles, vid utövningen
av sin föreståndarebefattning göra sig skyldig till överträdelse, som nu
sagts, eller till överträdelse av ordningsföreskrift, som enligt 16 § meddelats,
vare näringens innehavare ock förfallen till ansvar, där han
prövas vara delaktig i förseelsen.

19 §.

Dömes den, som idkar rörelse, varom i 1 § sägs, eller föreståndare,
som i 3 eller 4 § omförmäles, till ansvar enligt'' 18 § 2 mom. eller
för förseelse mot ordningsföreskrift, som enligt 16 § meddelats, må
på yrkande av allmän åklagare domstolen tillika, där omständigheterna
finnas^ böla därtill föranleda, meddela förbud för näringsidkaren eller
föreståndaren att rörelsen vidare idka eller förestå.

20 §.

Hfir någon, som ej fjjJJt 15 år, till näringsidkare, varom i denna
förordning är fråga, eller till lians biträde för affär utbjudit eller tillhandahallit
föremål, skall den, vilken vården om den omyndige åligger,
straffas så som i 18 § 2 mom. sägs, där det ej kan antagas, att utbjudandet
eller tillhandahållandet skett mot hans uttryckliga föreskrift
eller eljest honom ovetande.

21 §.

Den, som under tid, da han är ställd under tilltal för förseelse
mot denna förordning eller mot ordningsföreskrift, som enligt 16 §
meddelats, fortsätter eller förnyar samma förseelse, skall för varje
gång stämning därför utfärdats och delgivits, fällas till böter eller vite
som för förseelsen äro stadgade.

22 §.

För förseelse, som med husbondes vetskap begås av hans hustru,
husfolk eller i hans arbete antagen person, ansvare husbonden liksom
vore förseelsen begången av honom själv.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 126 käft. (Nr 142.)

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 142.

23 §.

Till böter eller till utgivande av vite må icke dömas, om förseelsen
enligt allmänna strafflagen eller annan författning bör beläggas
med strängare straff.

24 §.

Om fördelning och förvandling av böter och viten, som ådömas
efter denna förordning, ävensom i avseende å rätt för allmän åklagare
att till säkerhet för gäldande av böter, viten och ersättningar, som
kunna den brottslige ådömas, anhålla visst gods, lände vad i 23 och
31 §§ i förordningen den 18 juni 1864 angående utvidgad näringsfrihet
stadgas rörande böter och ersättningar i tillämpliga delar till efterrättelse.

25 §.

Förseelse mot denna förordning eller mot ordningsföreskrift, som
jämlikt 16 § meddelats, åtalas av allmätf åklagare vid polisdomstol,
dar sådan är inrättad, men eljest hos poliskammare och, där sådan icke
finnes, vid allmän domstol; och gälle i fråga om klagan över domstols
eller poliskam ni ares beslut i dessa mål vad i allmänhet angående besvär
i brottmål är stadgat.

26 §.

Emot beslut, som på grund av denna förordning meddelas av
Konungens befallningshavande eller annan myndighet, som i 2 § 2
mom. omformäles, må besvär anföras inom tid, som för överklagande
av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut är bestämd; dock
länder beslutet, utan hinder av besvär, till efterrättelse, intill dess annorlunda
kan bliva vederbörligen förordnat.

Övergångsstadganden.

Denna förordning träder i kraft den 1 oktober 1918, då vad gällande
författningar innehålla mot förordningen stridande upphör att

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 142.

lända till efterrättelse; dock att de ytterligare inskränkningar i rätten
att driva handel med föremål av ifrågavarande slag, som i särskilda författningar
aro eller varda stadgade, skola äya giltighet.

. Därest före denna forordnings ikraftträdande handelsrörelse, som
i 1 § avses, i vederbörlig ordning utövas av någon, som råder över sig
och sin egendom, eller, sedan senast den 1 januari 1918, avgift kvinna
som ej rader över sin egendom, eller av omyndig, som fyllt 18 år, må''
därest näringsidkaren i övrigt är till handels idkande jämlikt 2 § 1 mom.
berättigad, röielsen fortsättas även efter det förordningen trätt i kraft;
åliggande det näringsidkaren, vid äventyr av handelsrättighetens förlust
att före den 1 oktober 1918 om rörelsen göra anmälan hos myndighet,
som i 2 § 2 mom. sägs, med bifogande dels, därest rörelsen bedrives
som grosshandel eller som försäljning i bod eller från annat upplao-sställe,
av uppgift å ställe, där rörelsen utövas och där föremål, som
denna avser, förvaras, dels ock, om rörelsen utövas av bolag eller ekonomisk
förening, av uppgift å den, som antagits till föreståndare.

_ Vilja stärbhusdelägare efter den, som efter anmälan eller tillstånd
bedrivit rörelsen såsom grosshandel eller som försäljning i bod eller från
annat upplagsställe, för stärbhusets räkning utöva densamma även efter
det förordningen trätt i kraft, skall i avseende därå vad i 4 § stado-as
aga motsvarande tillämpning; dock att den tid, inom vilken anmälan
skall ske, räknas från den dag, då förordningen trätt i kraft.

Vill någon, innan denna förordning träder i kraft, förvärva rätt
att efter den 1 oktober 1918 begynna rörelse, som förordningen avser,
eller erhålla befrielse från skyldighet att ställa sig till efterrättelse nå-ot
av de i 12 § avsedda stadgandena, galle vad i dessa hänseenden i förordningen
föreskrives.

Kungi. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 142.

Formulär.

Dag
för affärens

avslutande -

Den persons, med vilken
affären avslutats,

För och till namn -

Yrke

Bostad

Inköpspris

eller
annat
avtals
än köp
innehåll -

Förvaringsställe

(anteckning

ej erforderlig,
då
föremål
förvaras
i affärslokalen) -

Dag, då föremål I
kommit i nä- j
ringsidkarens tDag för
besittning (an- avsluteckning
är ej tande
erforderlig, jäv affär,
därest föremål l varikommit
i nä- i genom
ringsi dkarens be-1 föremål
sittning samma^avhänts
dag, då inskriv-|
ning ägt rum) |

Den persons, med vilken
affären avslutats.

För och till namn -

Yrke

Bostad

Försäljningspris
eller
annat
avtals
än köp
innehåll -

Kungl. Maj:t* Nåd. Proposition Nr 142.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 26 februari

1918.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Eden,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner,
Statsråden: Petersson,

Schotte,

Petrén,

Nilson,

Löfgren,

friherre Palmstierna,

Rydén,

Undén,

Thorsson.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet* Thorsson anförde:

Fiågan om lump- och skrothandelns ordnande, som länge varit
föremål ior uppmärksamhet från olika håll, har på grund av erfarenheter,
snm vunnits under den nuvarande krigstiden, blivit i hög grad aktuell.
Statsmakternas ingripande för avhjälpande av uppkomna olägenheter på
detta område har upprepade gånger påkallats.

Göteborgs folk^kolestyrelse i dess egenskap av barnavårdsnämnd
anförde i underdånig skrivelse den 8 mars 1910, att styrelsen under
sin verksamhet funnit, att ett av de svåraste hindren för stävjande av
minderårigas snatterier vore den lätthet, varmed de stulna sakerna kunde
av de minderåriga avyttras, förutom å pantlänekontor, jämväl i så kallade
lump-, skrot- eller kommissionsaffarer. De skadliga verkningarna därav,
framhöll styrelsen, hade visat sig så mycket större, som dylik handelsrörelse
icke stode under sådana lagbestämmelser och därav betingad
tillsyn, som gällde för pantlånerörelse. Styrelsen hemställde därför, att
Kungl. Maj:t täcktes låta vidtaga erforderliga åtgärder för utfärdande

Ku,)tgl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 142.

av bestämmelse därom, att lump-, skrot- och kommissionsaffärer samt
andra dylika handelsrörelser måtte, på sätt styrelsen hemställde jämväl
i fråga om pantlånerörelse, förbjudas att driva affärer med minderåriga,
samt att därvid tillika måtte tagas i omprövning, i vilken mån lump-,
skrot- och kommissionsaffärer kunde i övrigt inbegripas under samma
bestämmelser, som gällde eller komme att fastställas för pantlånerörelse.

Över denna framställning avgåvos utlåtanden dels av överståthållarämbetet
och länsstyrelserna — i vissa fall efter inhämtande av
yttranden från magistrater, polismyndigheter eller barnavårdsnämlider
— dels ock av kommerskollegium, som lämnat handelskamrarna i riket
tillfälle att yttra sig i ärendet.

Overståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser, med undantag av
länsstyrelserna i Gottlauds, Gävleborgs, Kalmar, Kristianstads, Värmlands
och Jämtlands län, ävensom nyss nämnda underordnade myndigheter
och handelskorporationer, med undantag av Smålands och Blekinge
handelskammare, tillstyrkte vidtagande av åtgärder i större eller mindre
utsträckning i framställningens syfte.

Länsstyrelsen i Gottlands län fann ej tillräcklig anledning förorda,
att gällande bestämmelser angående pantlånerörelse måtte vinna
tillämpning å ovan nämnda handelsrörelser, och ansåg det tvivelaktigt,
huruvida det kunde vara behövligt eller lämpligt att i avseende å dem
stadga förbud att driva affärer med minderåriga; enligt länsstyrelsens
förmenande innebure stadgandet i 3 kap. 10 § strafflagen ett synnerligen
verksamt medel till stävjande av anmärkta missförhållandena.

Jämväl länsstyrelsen i Gävleborgs län ställde sig tveksam rörande
tillrådligheten av åtgärder i åsyftade häuseendet. Ett förbud beträffande
handelsrörelse av nu avsedd art att driva affärer med minderåriga syntes
länsstyrelsen böra bliva beroende av, huruvida dylik handelsrörelse kunde
anses vara av sådan beskaffenhet, att för rätt till dess utövande som
yrke och vad därmed ägde sammanhang särskilda bestämmelser vore
erforderliga; detta vore enligt länsstyrelsens åsikt tveksamt; »kommissionsaffär»
vore ett rätt mångsidigt begrepp, och det vore i varje fall
angeläget att tillse, att det ej rådde tvekan i fråga om vilka slag av
affärer, ett eventuellt förbud skulle gälla. Lump- och skrotaffärer kunde
knappast anses vara av den beskaffenhet, att det borde erfordras särskilt
tillstånd för rätt till deras drivande eller särskilda föreskrifter rörande
sättet för sådan handels utövande.

Mot införandet av det ifrågasatta förbudet att driva affärer med
minderåriga uttalade sig Smålands och Blekinge handelskammare, vilken
yttrat sig allenast rörande donna del av framställningen. Enligt handels -

Katigt. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 142.

kammarens åsikt kunde handelsrörelse av nu avsedd art icke anses
särskilt locka till ohederlighet, och förbudet påkallades följaktligen icke
av moraliska hänsyn och kunde dessutom lätt kringgås.

Länsstyrelserna i Kalmar och Kristianstads län åter, vilka likaledes
yttrat sig angående framställningen allenast såvitt den avsåg införande
av förbud i nyss antydd riktning, ansågo väl ett sådant kunna
medföra gagn i det åsyftade hänseendet. Enligt länsstyrelsens i Kalmar
län åsikt bleve det emellertid förenat med svårigheter att i fråga om
handelsrörelsens beskaffenhet begränsa förbudet, så att någon tvekan
beträffande dess tillämplighet ej kunde göra sig gällande, varförutom
detsamma skulle i vederbörandes självbestämningsrätt innefatta eu inskränkning,
som icke överensstämde med grunderna för gällande näringsfrihet.
Jämväl länsstyrelsen i Kristianstads län fann det bliva svårt
att genom lämpliga lagbestämmelser åtkomma innehavare av åsyftade
affärsrörelser, vilka kunde vara av mycket skiftande art och därför icke
med lätthet kunde på ett uttömmande sätt angivas. Det kunde ock med
skäl ifrågasättas, om icke redan förefintliga lagstadganden om ansvar
för den, som tillhandaginge förövare av stöld genom att köpa det stulna,
vore tillräckliga i detta fall, så villa de tillämpades med större skärpa.

Vidare, ansåg länsstyrelsen i Värmlands län väl förevarande framställning
i sin helhet vara värd beaktande, liksom länsstyrelsen i Jämtlands
län fann det icke kunna bestrida^, att det vore önskvärt att få
restriktiva bestämmelser och kontroll tillämpliga å handelsrörelser av
ifrågakomna art; men enligt båda länsstyrelsernas åsikt vore tiden för
vidtagande av åtgärder härför ej ännu inne. Under framhållande att
lump-, skrot- och kommissionsaffärer vore tämligen obestämbara och
växlande och ej heller för närvarande underkastade särskild kontroll,
uttalade länsstyrelsen i Värmlands län som sin åsikt, att ett specialstadgande,
avseende förbud för innehavare av dylik affärsrörelse att driva
affärer med minderåriga, vore mindre lämpligt, men tillstyrkte, att frågan
om den kontroll, som kunde påkalla å sådan rörelse, i sin helhet måtte
tagas under övervägande i sammanhang med en allmän revision av
bestämmelserna om rätt att idka handel. Länsstyrelsen i Jämtlands län
fann det svårt att avgöra, huruvida och under vilken form restriktioner
och kontroll borde stadgas i förevarande hänseende, ävensom att tydligt
och riktigt från annan handel avgränsa de slag av affärsrörelser, som
därav borde beröras; i dessa hänseenden erfordrades en utredning, som
ännu icke förelåge.

Av de myndigheter och korporationer, som, enligt vad ovan nämnts,
tillstyrkte åtgärder i framställningens syfte, uttalade sig samtliga, med

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 142.

undantag av länsstyrelsen i Stockholms län, för fastställande i lag av
förbud i den av Göteborgs folkskolestyrelse antydda riktning. Det framhölls,
huvudsakligen beträffande rikets större städer, att eu av de
orsaker, som mest bidroge till att minderåriga i så stor utsträckning
gjorde sig skyldiga till olovliga tillgrepp, utan tvivel vore den av folkskolestyrelsen
påpekade omständigheten, att det ej mötte någon svårighet
att i handels!örelse av den utav styrelsen antydda art få avyttra föremål
av olika slag. Vetskapen därom dreve minderåriga att samla skrot,
lump eller olika slags dit ej hänförbga begagnade föremål eller metalldelar
och dylikt för att genom försäljning därav i någon sådan handelsrörelse
erhålla penningar till att förskaffa sig förströelse eller njutningsmedel.
Åven om minderårig under samlandet av dylika föremål till en
början icke gjorde sig skyldig till olovligt tillgrepp, hände det ofta, att
han så småningom ej så noga skilde på vad han finge taga eller ej och
till slut toge, ehuru han vore medveten om, att han beginge stöld.
Lump- och skrotsamlandet eggade och uppfostrade till tjuvnad och iunebure
en den allvarligaste fara för barn av fattiga föräldrar. På grund
av egen erfarenhet eller uppgifter av andra visste de nogsamt, att de
kunde utan nämnvärd risk uti ifrågavarande handelsrörelser finna avsättning
lör olovligen tillgripet gods, i det att i allmänhet efterfrågan
ej framställdes om, varifrån det utbjudna åtkommits. I hög grad olämpligt
vore det jämväl, att minderåriga sändes att för föräldrars eller
annans räkning avsluta affärer i dylika handelsrörelser, enär de därigenom
lätt kunde förledas att i dessa för egen räkning skaffa sig
penningar.

Körande frågan om vilka slags affärsrörelser, som borde träffas av
ett förbud i nu omnämnd riktning, och dettas räckvidd i övrigt intogo
de flesta av dem, som därutinnan yttrat sig, huvudsakligen enahanda
ståndpunkt som Göteborgs folkskolestyrelse och förordade sålunda, att
innehavare av lump-, skrot- eller så kallad kommissionsaffar eller därmed
jämförlig handelsrörelse måtte förljudas att driva affärer eller i
allmänhet inlåta sig i handel eller köpenskap med minderårig.

Från vissa håll framställdes emellertid i dessa hänseenden särskilda
förslag, för vilka nedan redogöres.

Magistraten i Örebro biträdde ett av stadsfiskalen därstädes framställt
förslag att för avhjälpande av överklagade missförhållandena, till
vilka enligt stadsfiskalens åsikt lumphandlare, antikvitetsaffärer, antikvariska
boklådor, guldsmedsaffärer och andra dylika bodar mest vore skulden,
förtydliga och skärpa gällande lagstiftning. Enligt detta förslag
borde ansvaret för förbrytelse, som avsåges i 3 kap. 10 § strafflagen,

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 142.

skarpna; lämpligt vore, att t ill 20 kap. 12 § strafflagen fogades ett tillbigg
av innehåll dels att, om någon tillhandaginge barn under 18 år
eller berusad person med att emottaga, dölja, köpa eller föryttra gods
eller besörja omarbetning eller förändring därav, detta vid straffets bestämmande
skulle anses som försvårande omständighet, dels ock att, om
köpman eller bodinnehavare gjort sig skyldig till sådant förfarande,
straffet skulle sattas till fängelse. Tillika borde straffbestämmelsen i 1
kap. 8 § handelsbalken, som för närvarande vore en död bokstav, återupplivas
genom ett stadgande i 20 kap. strafflagen om ansvar för köpman
eller bodinnehavare, som av någon under 18 år eller berusad person
mottoge eller köpte, åt sådan dolde eller föryttrade gods eller besörjde
omarbetning eller förändring därav.

Länsstyrelsen i Stockholms län uttalade den uppfattningen, att den
polismyndighet enligt 3 § i kungörelsen den 7 november 1884 angående
villkoren för idkande av pantlånerörelse tillagda befogenhet att meddela
särskilda ordningsföreskrifter i fråga om rörelsens bedrivande innefattade
behörighet att meddela förbud för innehavare av dylik rörelse att
inlåta sig i affärstransaktioner med minderåriga; med avseende å förhållandena
i de större städerna kunde det, enligt länsstyrelsens förmenande,
med fog ifrågasättas, huruvida ej polismyndighet borde tilläggas samma
befogenhet i fråga om lump-, kommissions- och skrotaflfärer, som enligt
nämnda paragraf tillkomme densamma i avseende å pantlånerörelse.

\ ad härefter angår frågan om lämpligheten av att för idkande av
handelsrörelse av den utav Göteborgs foikskolestyrelse angivna art fastställa
bestämmelser i riktning liknande den, vari sådana meddelats för
pantlåneröreisn, hade av de myndigheter eller korporationer, som yttrat
sig därutinnan, överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Kronobergs,
Hallands, Älvsborgs, Skaraborgs och Norrbottens län, Örebro läns handels-
och industrikammare, Sveriges allmänna handelsförenings förvaltningsutskott
ävensom poliskammaren i Hälsingborg uttalat sig mot införandet
av dylika bi stämmelser. Det framhölls till stöd härför huvudsakligen,
att det, i synnerhet om det ifrågasatta förbudet mot drivande
av affärer med minderåriga genomfördes, ej vore behövligt eller lämpligt
att inordna handelsrörelse av ifrågavarande art under liknande bestämmelser,
som gällde för pantlånerörelse; särskilt torde, då för idkande av
handel i allmänhet icke erfordrades tillstånd, tillräckliga skäl icke föreJ.
iSS3, a,L; i detta hänseende särställa ifrågavarande mindre handelsrörelser.
Aven om behov därav kunde anses föreligga, vore det i allt fall förenat
med svårigheter att på ett tillfredsställande sätt angiva gränserna för
-de ifrågasatta bestämmelsernas tillämplighetsområde, och skötseln av
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 126 käft. (Nr 142.) 3

18 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 142.

handelsrörelse, som skulle falla inom detta, komme ofta att bliva oskäligt
betungande.

Länsstyrelsen i Blekinge län hyste starka betänkligheter mot vidtagande
av åtgärder i nu berörda hänseende och ansåg, att åtminstone
stor försiktighet därvid borde iakttagas.

Under framhållande att erfarenheten från Söderhamn pekade i den
riktningen, att det i Göteborgs folkskolestyrelses framställning avsedda
ändamål, som vore i hög trrad behj ärtan svårt, skulle vinnas genom att
ställa lump- och skrotalfärer under samma kontroll som pantlåneaffärerna,
uttalade magistraten i Söderhamn, att något särskilt framträdande
behov av en lagstiftning i nämnda syfte likväl ej kunde anses föreligga;
därest förhållandena i de större städerna emellertid skulle kräva dylik
lagstiftning, kunde denna icke, vad de mindre städerna angiuge, lända
till någon skada, även om den förefolle att vara obehövlig.

Länsstyrelserna i Västmanlands, Örebro, Kopparbergs och Västernorrlands
län ävensom magistraterna i Jönköping och < »stersund samt
barnavårdsnämnden i Hälsingborg förordade för sia del bifall till folkskolestyrelsens
hemställan om prövning jämväl av frågan om i vilken mån
handelsrörelse av nu avsedda art borde ställas under samma bestämmelser,
som gälde för pantlånerörelse.

För fastställande av bestämmelser i syfte att vinna kontroll över
dylik handelsrörelse uttalade sig däremot länsstyrelserna i Uppsala, Jönköpings,
Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt Västerbottens län ävensom
magistrater, stadsfiskaler eller polismyndigheter i vissa av rikets
städer, nämligen Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping, Hälsingborg,
Karlskrona, Uppsala, Sundsvall, Karlstad, Arboga, Köping och Enköping
samt handelskammaren i Gävle. Det framhölls i de av dessa avgivna
yttranden, att erfarenheten, särskilt i de större städerna, gåve vid handen,
att även äldre personer i handelsrörelser av ifrågavarande slag i
stor utsträckning avsatte olovligen tillgripet gods. I sådana affärer, där,
utan att för säljaren generande frågor framställdes, nästan allt, som utbjödes
och hade något värde, uppköptes, hade förbrytare ofta sina bästa
och pålitligaste avnämare, och i manna fall vore det uppenbart, att
affärerna hade sin huvudsakliga inkomst av handel med oärligen åtkommet
gods, som i allmänhet betalades med en bråkdel av värdet.
Funnes ej dessa uppköpare, skulle en massa av de stölder, som nu beginges,
ej hava förövat-. Härtill komme ytterligare, att. handelsrörelserna.
ofta bedreves på sådant sätt, att upptäckt av olovligen tillgripet,
där avyttrat gods försvårades eller omöjliggjordes. Oavsett att handelsidkarna,
vilka ofta med hänsyn till priset eller andra omständigheter

Kunyl. Maj.ts Nåd. Proposition iVr 142.

skäligen bort inse, att av dem inköpt gods oärligen åtkommits, visade
sig synnerligen ovilliga att lämna upplysningar om dvlikt gods, inträffade
det ej sällan, att de skyndsamt avhände sig sådant, åtminstone om
det hade något vidare värde, eller underkastade det förändring eller bearbetning,
så att det bleve oigenkännligt. Fall hade förekommit, då de
dolt av dem inköpt gods, oaktat detta dem veterligen stulits. För polismyndigheten
vore det nästan omöjligt att hålla någon kontroll över
dessa handelsrörelser, och uppenbart vore, att nu anmärkta förhållanden
hide väsentligt hinder i vägen för uppspaning av förövarna av tillgreppen.
Det inträffade ock, att större s. k. grosshandelsafftirer, som
mest köpte av mindre lump- och skrothandlare, under hand uppköpte
gods även av andra, såväl barn som äldre. Nyttan av lagstiftningen
angående villkoren för idkande av pantlåuerörelse förtoges i hög grad
därigenom, att liknande lagstiftning ej funnes för handelsrörelser av nu
ifrågakomna art. Dessa, i vilka ofta under form av köp och återköp
bvdreves en verklig pantlånerörelse, vore i större behov av kontroll än
dylik rörelse. Gällande stadganden i 3 kap. 9 och 10 §§ samt 20 kap.
12 § strafflagen hade visat sig otillräckliga att förekomma handel med
tjuvgods.

Beträffande tillämplighetsområdet för den sålunda ifrågasatta lagstiftningen
och arten av den kontroll, som tillstyrktes, framställdes olika
förslag, för vilka nedan närmare redogöres.

Den 28 februari 1913 avgav kommerskollegium sitt utlåtande. I
detta förklarade sig kommerskollegium finna ifrågavarande framställning
vara förtjänt av det största beaktande; de praktiska svårigheterna vid
förverkligandet av därmed avsedda ändamål vore emellertid betydande.
Vilka lagstiftningsåtgärder, som än vidtoges, måste i samband därmed,
med hänsyn till gällande näringsfrihetsförordning, på ett fullt tydligt sätt
angivas vilka slags affärer, den särskilda lagstiftningen skulle gälla.
Härför erfordrades en omfattande utredning av på området sakkunniga
personer. Denna utredning borde äga rum i omedelbar anslutning till
revision av näringsbihetsfömrdningen, vilken fråga kommerskollegium
då hade under omprövning i annat sammanhang. Vid sådant förhållande
borde förevarande framställning icke för det dåvarande föranleda till
någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

I utlåtande den 2 juni 1913 rörande den ifrågasatta revisionen av
näringsfrihetsförorduingen tillstyrkte kommerskollegium, att Kungl. Maj:t
måtte uppdraga åt en kommitté att verkställa revision av samma förordning
och därmed sammanhängande författningar.

Kommere kollegium.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 142.

Gross- Härefter hemställde grosshandlaren Hermod Nilsson i Stockholm

H^Nilsson i en till överståthållarämbetet ingiven skrivelse den 26 mars 1914, att
överståthållarämbetet ville hos Kungl. Maj:t föreslå sådan ändring i
gällande lag och författningar, att av polismyndighet finge utövas kontroll
över minuthandlarnas verksamhet rörande metall- och järnskrot
samt lump m. m. Nuvarande frihet från all kontroll härutinnan, framhöll
Nilsson, rent av provocerade till stöld, i det att en stor del av dessa
småhandlande blundade för åtkomstsättet av godset. Från en affär, för
vilken Nilsson vore förlagsgivare och som gjorde större inköp av dylika
saker, hade under år 1913 undan för undan bortstulits för ej mindre
än över 10,000 kronors värde; säkerligen tillgrepes endast i Stockholm
årligen olovligen föremål av nu antydd art till betydliga värden. De i
fabriker och metallaffärer sysselsatta arbetarnas moral undergrävdes ständigt,
då de utan någon vidare risk bekvämt och snabbt kunde hos
samvetslösa minuthandlare placera orätt åtkommet gods.

Sedan chefen för detektivavdelningen av Stockholms polis uti infordrat
yttrande förordat införande av lagstiftning i syfte att åstadkomma
nödig kontroll över handeln med begagnade eller kasserade saker, vilken
kontroll vore av behovet synnerligen påkallad, samt jämväl polismästaren
i Stockholm tillstyrkt förslaget åt! ställa ifrågavarande yrkesgrupp under
särskild tillsyn, underställde överståthållarämbetet frågan Kungl. Maj ds
prövning, enär en lagändring i avsedda syftet syntes vara av omständig
heterna påkallad och kunna leda till bättre ordning och större rättssäkerhet
inom de affärsområden, som därav komme att beröras.

Sveriges I en till Kungl. Maj:t ingiven skrivelse den 13 juni 1914 förkla iDdbundÖr"

rac^e Sveriges industriförbund på det livligaste understödja Nilssons
ovanberörda framställning. Att olovligt tillgrepp av metallskrot och
metalldelar förekomme i synnerligen stor omfattning inom järn- och
metallindustrien torde, framhöll industriförbundet, icke gärna kunna
bestridas. Att verksamt förhindra detta genom övervakning under arbetets
fortgång, läte sig icke göra. De olika metalldelarna, som användes
vid tillverkningen, samt det därvid uppkommande avfallet vore ofta av
jämförelsevis ringa vikt och volym — särskilt i förhållande till saluvärdet
— vadan det icke mötte någon svårighet att smussla undan dem
och föra dem ut ur fabriken. De kvantiteter värdefullt material, som
på detta sätt förkomme, torde åtminstone på många ställen vara mycket
avsevärda. Vad som i främsta rummet vore ägnat att främja denna
beklagliga trafik, vore den stora lättheten att utan större risk för upptäckt
vinna avsättning för dylikt orättfånget gods. Detta berodde därpå, att
handeln med dylika föremål vore fullständigt okontrollerad. En oheder -

Kurigl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 142.

lig- köpman hade foga intresse av att förvissa sig om säljarens lovliga
åtkomst till det utbjudna och att avvisa detsamma, när det utbjödes
under misstänkta omständigheter. Ju sannolikare det vore, att varan
icke åtkommits på lovligt sätt, desto billigare vore vanligen det pris,
till vilket den. utbjödes, och desto mer inbringande bleve affären för
köparen. Risken för obehagliga efterräkningar vore icke synnerligen
stor. Godset kunde omedelbart nedsmältas eller på annat sätt göras
oigenkännligt. För polismyndigheten vore det därför i regel förenat
ined oöverstigliga svårigheter att uppspåra och till vederbörligt straff
befordra förövarna av tillgrepp av ifrågavarande art.

Efter det industriförbundet vidare påpekat, att flerstädes i utlandet
missförhållanden i nu berörda hänseenden föranlett lagstiftningens
ingripande, hemställde industriförbundet, att rätten att idka handel med
metalEkrot och därmed jämförliga föremål måtte regleras efter i huvudsak
samma principer, som tillämpades i utlandet, särskilt i Norge.

Ytterligare anförde industriförbundet, att i Nilssons framställning
påyrkats kontrollbestämmelser allenast beträffande minuthandeln med
skrot. Det syntes dock kunna ifrågasättas, huruvida detta skulle bliva
tillfyllest. D>-t läge nämligen nära till hands att befara, att, om grosshandeln
på ifrågavarande område fortfarande lämnades fullständigt fri,
sådana missförhållanden, som nu vore rådande inom minuthandeln, lätteligen
skulle komma att få insteg i grosshandeln, enär ej något hindrade,
att en försäljare en gros kunde göra inköp från privata personer i huru
små partier som helst.

Industriförbundet, framhöll emellertid tillika, att kontrollen i vissa
hänseenden ej behövde göras lika sträng för grosshandeln som för minuthandeln,
och framställde härutinnan förslag, för vilka nedan redogöres.

Kommerskollegium, som den 17 juni 1914 avgav utlåtande över
Nilssons och industriförbundets framställningar, anförde däri, att nämnda
framställningar berörde förhållanden inom handels- och näringslivet,
vilka syntes kommerskollegium vara förtjänta av synnerligt beaktande
och väl i behov av en reglering medelst lagstiftning. Angeläget vore
ock, att åtgärder för ändamålet snarast möjligt vidtoges. Då den ingående
utredning av på området sakkunniga personer, som för en dylik
lag-tiftning i ämnet torde få anses erforderlig, syntes komma att beröra
åtskilliga frågor, vilka intimt sammanhängde med övriga spörsmål på
näringslagstdtningens område, borde denna utredning äga rum i omedelbar
anslutning till revisionen av näringsfi inetsförordningen. Vid sådant
förhållande hemställde kommerskollegium, att ifrågavarande utredning
måtte anförtros åt den kommitté, som kunde varda tillsatt för revision av

Kommers kollegium.

Stockholms

handels kammare.

22 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 142.

nämnda förordning och därmed sammanhängande författningar. Det
vore emellertid, såsom av det anförda torde framgå, icke uteslutet, att
frågan om lagstiftning angående kontroll å handel med metall, järnskrot
m. m. kunde utan olägenhet avgöras före avslutningen av det övriga
revisionsarbetet.

Jämväl Stockholms handelskammare har hos Kungl. Maj:t gjort
framställning om vidtagande av åtgärder för undanröjande av de anmärkta
missförhållandena. I skrivelse den 13 oktober 1914 anförde
handelskammaren, att inför denna klagomål anförts däröver, att vid åtskilliga
industriföretag, såsom t. ex. mekauiska verkstäder och boktryckerier,
stölder av materialier förekomme i stor utsträckning, utan att man
lyckades uppspåra förövarna av tillgreppen och förhindra deras upprepande.
Till väsentlig d<-l förklarades detta missförhållande bero därpå,
att varor, som stules vid fabrikerna, sedermera med lätthet kunde avyttras
till i Stockholm befintliga lumpaffärer. Flera av dessa uppköpte
med begärlighet dylika varor, ehuru de oskäligt låga pris, med vilka
säljarna åtnöjdes, med all önskvärd tydlighet borde ådagalägga, att
varan vore tjuvgods. Särskilt lockande vore metallvaror; en mängd små
föremål kunde utan svårighet döljas vid utgåendet från fabriken, varjämte
metallvarorna också med lätthet kunde göras oigenkännliga genom
nedsmältning. Att avsevärda belopp på detta sätt tillgrepes, syntes vara
otvivelaktigt. Då effektiva åtgärder från fabrikernas sida svårligen
kunde vidtagas till förhindrande av dylik trafik — att påbjuda kroppsvisitation
vid utgången från lokalerna vore ju ej tänkbart — ansåge
man det nödvändigt, att staten ingrepe genom lagstiftningsåtgärder.
Vid prövning av den sålunda framlagda frågan hade handelskammaren
kommit till den uppfattningen, att berörda missförhållande svårligen
kunde motverkas annorledes än genom inskränkning av friheten till
handel med skrot och lump samt genom anordnande av en sträng
poliskontroll över dylik handel. En sådan kontroll borde emellertid
icke begränsas till endast den egentliga skrot- och lumphandeln utan
borde utsträckas till all yrkesmässig handel med begagnade föremål.
Handelskammaren såge nämligen denna fråga ej endast ur synpunkten
av de förluster, som handeln med stulna materialier förorsakade vissa
industrier, utan tänkte därjämte på de samhällsvådliga följder, särskilt
för den uppväxande ungdomen, vilka framkallades av den hos oss
rådande lättheten att avyttra oärligt åtkomna varor; och hemställde
handelskammaren, att åtgärder måtte vidtagas för genomförande av
lagstiftning, som kunde vara ägnad att motverka handeln med
tjuvgods.

Kung!,. Maj ds Nåd. Proposition Nr 142.

Denna handelskammarens hemställan har rederiaktiebolaget. Condor
i skrivelse till Kungl. Maj:t den 22 oktober 1914 och Sundsvalls barnavårdsnämnd
i skrivelse den 16 februari 1915 biträtt. Bolaget påpekade
därvid särskilt, att det vore allmänt bekant, hurusom i Stockholm i
vinterlag liggande ångare ofta bleve plundrade i synnerhet på metall,
som kunde bortbrytas från ångarnas rörledningar m. in., varvid åverkan
anställdes lör mångdubbelt större belopp än värdet av det gods, som
bortfördes; så gott som aldrig lyckades det att infånga och till laga
näpst befordra förövarna av dylika brott, vilka till följd av den strafflöshet,
S''>m de brottslig,! i regel kunde påräkna, med åren tagit allt
större omfång.

Åven Stockholms stads barnavårdsnämnd har hos Kungl. Magt
gjort hemställan i ämnet. I skrivelse den 12 december 1914 anförde
nämnden, att den under sin verksamhet upprepade gånger haft att handlägga
anmälningar rörande minderårigas olovliga tillgrepp av skrot och
liknande föremål å arbetsplatser. Talrikheten av säd .na fall berodde
helt visst dels på lättheten att obemärkt åtkomma sådana föremål, dels
och ej minst på möjligheten att avsätta dem hos lump- och skrothandlare.
Otvivelaktigt beginges därjämte ett flertal sådana tillgrepp av
minderåriga, utan att nämnden därom erhölle kännedom, enär nyss nämnda
omständigheter i hög grad hindrade upptäckten av tillgreppen. Detta
medförde för många barn en så stark lockelse till oärligt tillgrepp, att
de därigenom för första gången fördes in på brottets bana och, särskilt
om deras förseelse ej upptäcktes, frestades att på den fortgå. Med
hänsyn till det allmännas omvårdnad av barnens moraliska utveckling
måste det därför vara önskvärt att, så vitt möjligt, försvåra de ifrågavarande
tillgreppen. Då väl ej något kunde göras för att hindra, att
föremål av nämnda art lätteligen kunde åtkommas på arbetsplatserna,
återstode att försvåra deras avyttrande till lump- och skrothandlare.
Den offentliga kontrollen över dessas verksamhet borde därför genom
lagstiftning skärpas.

Efter det nämnden redogjort för vissa åtgärder, som syntes nämnden
kunna i sådant hänseende ifrågasättas, däribland stadgande av förbud
för lump- och skrothandlare att av minderåriga inköpa skrot, lumpor
och andra begagnade föremål, hemställde nämnden, att utredning måtte
verkställas rörande de lagstiftningsåtgärder, som borde vidtagas för att
hindra minderåriga att till lump- och skrothandlare försälja till sådan
handel hörande föremål samt för att i det hela skärpa den offentliga
kontrollen över lump- och skrothandeln.

Uederiaktiet)o
laget
Condor.
Sundsvalls
barnavårdsnämnd.

Stockholms
stads barnavårdsnämnd,

Styrelsen för
Göteborgs
skolförening.

Metallsek tionen.

1916 års riksdag.

Lagutskottet.

Kungl. Nåd. Proposition. Nr 142.

Vidare har jämväl styrelsen för Göteborgs skolförening i skrivelse
den 31 mars 1916, under framhållande väsentligen av samma synpunkter
som Stockholms stads barnavårdsnämnd gj<>rt gällande, hemställt, att
Kungl. Maj:t måtte vidtaga åtgärder för att lump-, skrot- och kommissionshandel
måtte förbjudas att driva affärer med minderåriga.

Slutligen har, med skrivelse till kommerskollegium den 22 juli
1915, en av vissa större en-gros-firmor inom metallbranschen bildad
sammanslutning, kallad metallsektionen och räknande medlemmar inom
Stockholm, Göteborg, Malmö, Västerås, Eskilstuna, Väsby och Köpeuhamn,
överlämnat ett med anledning av tid efter annan framkomna
klagomål från industriella anläggningar rörande stölder av m< tall och
metallskrot utarbetat förslag till stadganden angående ordnandet av
handeln med metallskrot, vilket förslag innehåller jämväl förbud mot
att från minderårig mottaga eller inköpa eller till sådan försälja metallskrot.

Vid 1916 års riksdag väcktes i andra kammaren av herr Lithander
en motion, däri hemställdes, att riksdagen måtte besluta att hos Kungl.
Maj:t anhålla om skyndsam utredning samt framläggande snarast möjligt
av lagförslag angående kontroll av handeln med metall, järnskrot m. in.

Till stöd för motionen hänvisade motionären till industriförbundets
skrivelse i ämnet och kommerskollegii utlåtande däröver samt framhöll,
att rådande förhållanden gjorde det särskilt önskvärt, att verkstadsoch
varvsindustrien finge lagstiftningens stöd till snar reglering av de
i nämnda skrivelse berörda missförhållanden.

1 sitt utlåtande i anledning av motionen anförde lagutskottet: utskottet
funne det vara av erfarenheten bestyikt, att det sätt, varpå den
s. k. skrot- och lumphandeln mångenstädes bedreves, visat sig främja
allvarliga missförhållanden och väl vara ägnat att påkalla lagstiftningens
uppmärksamhet. De varor, som i denna handel omsattes, vore, innan
de kommit i handlandens värjo och uppgått till något större parti, i
regel av ringa värde och den vård, som vederbörande ägare om dem
toge, i vanliga fall skäligen ringa. Det vore därför ej heller ägnat att
väcka förvåning, att de ofta bleve föremål för olovligt tillägnande, därvid
beklagligt nog minderåriga ej sällan vore de, som förövat tillgreppet.
Att, såsom av talrika meddelanden i pressen framginge, tillgrepp av
metallföremål och metalldelar under senare tid förekommit i stor omfattning,
kunde särskilt vara föiklarligt av de ovanligt höga pris, som
dylika föremål för närvarande betingade; men även under normala förhållanden
vore den olovliga trafik, som med dem dreves, sådan, att den förtjänade
uppmärksamhet. Motionären syntes, anförde utskottet vidare,
hava utgått från att det i synnerhet vore verkstads- och varvsindustrien,

Kungi. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 142. 25

som vore i behov av ökat. skydd i nu förevarande avseende; och industriförbundets
skrivelse utialade även, att olovligt tillgrepp av metallskrot
och metalldelar i synnerligen stor omfattning förekomme inom järn- och
metallindustrien. Då nämnda industrier vore de, som väsentligen såsom
ra material använde järn ocli metall, och oskyddade upplag av nedskrotade
d v lika varor ej sällan förefunnes vid dithörande industriella inrättningar,
läge det i sakens natur, att, i den mån ett olovligt tillägnande av dylika
föremål inom industrien ägde rum, det företrädesvis drabbade dessa
industrier. Därav följde emellertid icke, att de i nämnda industrier anställda
arbetare finge stämplas såsom särskilt lidande av oärlighet, och i
den mån, eu dylik mening skulle kunna ur motionen och nämnda skrivelse
utläsas, hade utskottet all anledning ait taga bestämt avstånd därifrån.

Ju större lättheten vore att utan fara för upptäckt avyttra tillgripna
föremål av ifrågavarande art, desto större bleve, framhöll utskottet
vidare, frestelsen att föröva tillgreppen och därigenom förskaffa
sig en, om ock jämförelsevis ringa penning. Det kunde icke förnekas,
att den okontrollerade rörelse, som för närvarande här i landet bed t eves
av dem, vilka idkade handel med skrot och lump, i hög grad underlättade
avyttrandet av olovligt åtkommet dylikt gods samt försvårade
upptäckten av begångna förbrytelser. Oavsett de icke alls ovanliga
fall, da dessa handlande, med vetskap om den olovliga åtkomsten eller
åtminstone med full anledning att misstänka densamma, inköpte tillgripna
föremål, gjorde de sig i allmänhet icke något besvär med att
taga reda på vare sig vilka de personer vore, som utbjöde gods till
försäljning, eller varifrån godset härstammade. Vore godset olovligen
åtkommet, bleve förtjänsten av inköpet vanligen så mycket större, och
risk>*n vore ringa, då godset omedelbart kunde genom nedsmältning
eller bearbetning göras oigenkänuligt. Från polismyndigheternas sida
hade ock klagomål framkommit däröver, att deras arbete för upptäckande
av begångna tillgrepp av skrot, metalldelar, tomsäckar o. d. i högsta
grad försvårades genom den lätthet, tjuvarna hade att till skrot- och
lumphundlande sälja sitt tjuvgods, så länge varje kontroll över dessa
handlande och deras affärer saknades. Uppenbart torde även vara, att,
därest eu effektiv kontroll anordnades, ett bättre sakernas tillstånd skulle
inträda.

Sedan utskottet erinrat om, att kommerskollegium ansett, att den
utredning, som vore erforderlig för genomförande av lagstiftning å ifrågavarande
område, helst borde äga rum i omedelbar anslutning till en
allmän revision av näringsfrihetsförordningim, förklarade utskottet, att
det syntes utskottet, som om en lagstiftning av det slag, varom här vore
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 saml. 126 käft. (Nr 142.) 4

inländsk taci
stiftning.

Norge.

26 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 142.

fråga, och till vilken en förebild i viss män funnes i kungörelsen angående
villkoren för idkande av panthnerörelse, borde vidtagas oberoende
av det säkerligen vidlyftiga arbete, som en revision av näringslagstiftningen
i dess helhet komme att kräva. Då dessutom detta
arbete ännu icke påbörjats, och utskottet i likhet med kommerskollegium
funnit, att. åtgärder för det ändamål, som nu närmast åsyftades, snarast
möjligt borde vidtagas, hemställde utskottet, att riksdagen ville hos
Kungl. Maj: t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes efter verkställd utredning
låta utarbeta och för riksdagen framlägga förlag till lagbe-tämmelser
för kontroll över sådan handelsrörelse, som hade till ändamål att idka
uppköp och försäljning av metalldelar, järnskrot, lump eller därmed
jämförliga artiklar.

Denna lagutskottets hemställan bifölls av riksdagen, som den 6
maj 1916 avlät skrivelse i ämnet till Kungl. Maj:t.

På grund av nådigt bemyndigande att tillkalla sakkunnig person
att verkställa utredning rörande den av riksdagen åsyftade kontroll och
till Kungl. Maj:t inkomma med av utredningen föranledda förslag till
lagbestämmelser i ämnet, tillkallade dåvarande chefen för finansdepartementet
härefter f. d. hovrättsrådet G. Lilienberg att utföra nämnda
a?bete; och har han den 18 november 1916 avlämnat av honom verkställd
utredning och uppgjort förslag till lagbestämmelser i ämnet.

Berörda utredning innehåller en redogörelse för den å ifrågavarande
område inom vissa länder gällande lagstiftning, vilken redogörelse, med
tillägg av först senare inkomna upplysningar angående förhållandena i
Frankrike och med vissa smärre jämkningar i övrigt, är av följande lydelse:

»Vad Norge beträffar stadgar lagen om handelsnäring den 16 juli
1907 i 28 §, sådan donna lyder enligt lag den 18 juli 1913, att handel
med begagnade eller kasserade saker kan drivas allenast efter särskilt
tillstånd av polismyndighet, samt att avgift av sådan näring och
föreskrifter för densammas utövande kunna fastställas av kommunen.

Kristiania stadsstyrdse har den 22 november 1906 antagit bestämmelser
renande handel med »brukte eller kasserte gjenstande», vilka
bestämmelser den 12 december samma år stadfästs av regeringen.

Dessa bestämmelser föreskriva, att för av polismyndighet meddelat
tillstånd till handel med »brukte eller kasserte ting» erlägges till stadskassan
en årlig avgift av tio kronor. Tillståndet gäller blott för ett år
(kalenderår) och kan återkallas i händelse av överträdelse av nämnda
bestämmelser. Enligt 2, 3 och 4 momenten av samma bestämmelser
gäller följande: Handelsrörelsen må utövas allenast på ställe och i rum,

som godkännas av polismyndigheten och alltid äro tillgängliga för kon -

Kunjl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 142.

troll av denna. De inköpta föremålen få ej förr än efter förloppet av
sju dagar från inköpet förvaras utanför nämnda ställe eller ruin. Över
ingångsdörren skall kandelsidkarens namn vara tydligt anbragt. Handelsrörelse
av detta slag får hållas öppen allenast under den i stäugningsförordningen
angående köpmansförrättningnr i allmänhet bestämda
tid. Föremål, som inköpts eller mottagits till försäljning, lär ej avhändas,
förändras, smältas eller tillintetgöras förr än efter förloppet av sju dagar,
från det föremålet kom i handelsidkareus besittning, så framt ej föremålet
köpts från någon, som har tillstånd att driva handelsrörelse av
ifrågavarande slag. På lämpligt sätt skall föremål förses med märklapp
med nummer. Handelsidkaren skall vidare föra en av polismyndigheten
godkänd förteckning över inköp a eller till försäljning mottagna föremål.
I denna förteckning skola införas föremålens nummer, tydlig uppgift
om eller beteckning på föremålet, den persons namn, ställning och
adress, från vilken föremålet inköpts eller mottagits, dagen för köpet
samt dagen, då föremålet försåldes, ävensom den persons namn och
adress, till vilken det avhänts. Handelsidkaren är skyldig att när som
helst för polismyndigheten framlägga såväl nu nämnda förteckning som
ock föremål, som finues i hans värjo, evad det uppförts på förteckningen
eller ej. Polismyndighet kan emellertid i särskilta fall eller för särskilta
slag av föremål meddela befrielse från nu anmärkta bestämmelser i 2,
6 och 4 momenten. Slutligen föreskrives, att handelsidkaren får ej köpa
eller mottaga begagnade eller kasserade föremål av personer, som synas
vara under 18 år. Överträdelse av dessa bestämmelser straffas i överensstämmelse
med strafflagens § 336 och § 339.2

Den förra av dessa paragrafer stadgar bötesansvar för handelsidkaren
för underlåtenhet att föra ovan omförmälta förteckning och för
rättsstridig vägran att utlämna hos handelsidkaren anträffat föremål, där
anledning ej finnes att betvivla, att detta genom straffbar handling avhänts
annan. Med böter eller fängelse intill sex månader straffas handelsidkare
eller dennes medhjälpare, som gör oriktig införing i förteckningen
eller döljer eller nekar att för polismyndighet förevisa denna
eller något föremål, som rörelsen avser, eller lämnar oriktigt eller ofullständigt
meddelande om sådant eller medverkar därtill. I händelse av
upprepad brottslighet eller sådan brottslighet, som, enligt vad nu nämnts,
belagts med böter eller fängelse, kan rätt att fortsätta näringen frånkännas
handelsidkaren.

Enligt 339 § 2 mom. är straffet böter för den, som överträder
någon av offentlig myndighet med hänsyn till lag och under hot med
straff given föreskrift.

Danmark.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 142.

I Danmark stadgar lagen den 29 december 1857 om hantverksoch
fabriksdrift samt handel m. m., att rätt till utövande av näring,
som ej är fri, förvärvas i allmänhet genom erhållande av, i köpstad
»borgerskab» och på landet näringsbevis. För vinnande av borgerskab
eller näringsbevis, vilka meddelas, det förra av magistrat och det senare
av politiföreståndaren, fordras i allmänhet att vara myndig, att uppfylla
vissa betingelser i fråga om befogenhet att råda över sitt gods, att ej
hava dömts till visst straff eller offentligt arbete eller stå under tilltal
för brott, som kan medföra dylikt straff, samt att, i händelse infödingsrätt
saknas, hava under åtminstone fem år i riket uppehållit sig och
ärligen försörjt sig. Envar, som vinner borgerskab eller näringsbevis,
har, såvitt ej i lagen annorledes föreskrives, rätt att driva handel. Doigerskahet
eller näringsbeviset meddelas, med iakttagande av vissa närmare
bestämmelser, på att driva antingen grosshandel, köpmanshandel

eller detaljhandel. .

Derp som äger rätt till köpmanshandel, kan emellertid ej utan
särskilt borgerskab driva s. k. marschandiserhandel (d. v. s. handel med
allehanda slags begagnade saker); likaså äro från detaljhandlare tillkommande
rätt att driva handel i allmänhet undantagna allehanda begagnade
saker, som höra under marschandiserhandeln, med undantagav
gamla böcker. Beträffande köpstäderna stadgas särskilt i 49, 50 och
51 |§ följande: i avseende å handel med sådana begagnade saker, som
bruka vara föremål för marschandiserhandel, meddelar magistraten borgerskab,
för så vitt vederbörande ej är för polismyndigheteu känd från
någon ofördelaktig sida. Till handel med gamla böcker och gammalt
järn meddelas på ansökan särskilt borgerskab under iakttagande av de
vanliga reglerna för meddelande av borgerskab; dock att dessa artiklar
anses& tillika hänhöra under marschandiserhandel. Magistraten äger vidare
lämna tillstånd till handel med lump (»kläde»), ben, glas- och
porslinsavfall, gamla tågstumpar, gammalt läderavfall och andra oylika
som obrukbara kasserade föremal pa vdlkor, dels att han ieln inskräukes
till nämnda artiklar, att tillstånd lämnas allenast person,_ om vilken ej
nå<j-ot ofördelaktigt är polismyndigheten känt, samt att tillståndet utan
vida-e förverkas, så snart vederbörande gör sig skyldig till oredligt förhållande
eller enligt polismyndighetens åsikt ådragit sig misstanke för
dödande av tjuvgods eller upprepade gånger finnes handla med föremål,
som tillståndet ej avser, dels ock att dylik handel skall vara underkastad
varje föreskrift, som sundhetspolisen kan anse erforderlig, och följaktligen
ej får drivas eller hava upplag på plats, som ej av sundhetspolisen
finnes passande, samt att envar, som erhållit tillståndsbevis till sådan

2!)

Kung!,. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 142.

liandel, skall, innan han begagnar sig av detta, uppvisa det för polismyndigheten.
För landet utställes enligt 57 § under samma villkor som
i köpstad ett särskilt näringsbevis för marsohandiscrhandel.

Tillika må anmärkas, atr, enligt 23 § äga fabrikanter och hantverkare
att saluhålla begagnade saker, så framt de höra till deras läck.

Lagen innehåller vidare bestämmelser om ansvar för den, som
idkar näring utan att vara därtill berättigad, och stadgar tillika, att,
om någon, som är berättigad till marschandiserhandel eller till handel
med gamla böcker eller gammalt järn, tredje gången beträdes med att
hava gjort sig skyldig till handel med föremål, som ligga utanför området
för dylik handelsrörelse, eller att hava överträtt vissa särskilt meddelade
förbud att tillhandla sig något av vissa personel- (såsom militärer
m. fl.), bör borgerskabet vara förverkat; så bör ock vara förhållandet,
när vederbörande, för att hava vid inköp visat otillförlitlighet
eller oförsiktighet, ådrager sig straff andra gången enligt 1 § i förordningen
den 24 september 1841 om huru i vissa fall den skall anses,
som linnes hava i sin besittning stulna saker, eller enligt andra lagbud.

Under senare år har i Danmark upprepade gånger från olika håll
riktats framställning till regeringen om utfärdande av nya bestämmelser
angående handel med begagnade saker och dylikt. 1 anledning härav
utarbetades inom danska kriminalistforeningen ett utkast till lag angående
handel med brukade saker, vilket utkast förelåg till föreningens
årsmöte år 1911.

Enligt detta utkast skall sådan handel, som avses i 49—51 och
57 §§ i 1857 års lag, ej få idkas utan särskilt tillstånd. Dylikt tillstånd
meddelas av polismyndighet endast åt den, om vilken något ofördelaktigt
ej är känt av polismyndigheten, och på villkor, att tillståndet kan
väntas bliva utan vidare återtaget, om vederbörande finnes hava gjort
sig skyldig till oredligt förhållande, enligt polismyndighetens åsikt ådragit
sig misstanke för tjuvgömmeri eller överträtt föreskrifterna i den föreslagna
lagen. Den, som erhållit tillstånd, skall, innan han använder sig
av detsamma, hos polismyndigheten anmäla var han ämnar driva förrättningen.
Flyttas förrättningsstället, skall likaledes anmälan därom
göras hos polismyndigheten. Förrättningen må drivas genom en föreståndare,
som dock måste auktoriseras av polismyndigheten och uppfylla
samma betingelser, som erfordras för erhållande av tillstånd till idkande
av handelsrörelse av samma slag. Envar vid rörelsen sysselsatt person,
som icke uppfyller nämnda betingelser, äger polismyndigheten fordraskola
avlägsnas, i fall det upplyses, att honom betros att på egen hand avsluta
köp. Justitieministeriet fastställer i regulativ huruvida, i vilket omfång

Tyskland.

30 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 142.

och på vad sätt handelsidkaren är pliktig att föra böcker och att påfordra,
att kund förevisar legitimation, liksom jusiitieministeriet i övrigt
kan giva sådana föreskrifter angående rörelsens drift, som hänsyn till
rättssäkerheten vid varje tidpunkt kräver. Handelsidkaren är vidare
skyldig att, innan han uppköper föremål, vara uppmärksam på omständigheter,
som äro ägnade att väcka misstanke om, att säljaren ej lovligen
åtkommit godset. Den, som på grund av justitieministerns regulativ
är skyldig att föra ett märke- eller nummerregister över vissa efterlysta
föremål, må ej till köp mottaga föremål, som är försett med märke eller
nummer, innan han i registret eftersökt detsamma. Handelsidkaren må ej
avsluta köp med person under 18 år, med berusad eller med person, som
ej kan legitimera sig på i regulativet föreskrivet sätt. När säljaren icke
är handelsidkaren personligen känd, må cyklar, symaskiner, uniformer,
omanglade tvättkläder, ofullbordat hantverks- eller fabriksarbete, föremål,
försett med förrättnings eller institutions egendomsmärke, icke mottagas,
utan att bevis om lovlig åtkomst företes. Vidare åligger det handelsidkaren
att mottaga och i tidsföljd bevara sådana meddelanden angående
tappade, stulna eller på armat straffbart sätt ägaren frånhända föremål,
som tillsändas honom från polismyndighet eller domstol. Han skall
genast noga genomgå sådant meddelande och jämföra de uppgivna märkena,
numren och signalementen med de i hans böcker uppgivna o^h
snarast möjligt jämföra dem med lagret, bppstår hos honom grundad
misstanke om, att säljaren sakna''- laglig åtkomst, eller finnes köpt föremål
vara efterlyst, skall polismyndigheten ofördröjligen underrättas, samt
misstänkt föremål och, om möjligt, jämväl den, som utbjudit föremålet,
kvarhållas, till dess polismyndigheten kommer tillstädes. Handelsidkaren
är pliktig att när som helst lämna polismyndighet tillfälle att i förrättningslokaler
och lagerrum kontrollera, att i lagen givna föreskrifter efterlevas,
samt att meddela polismyndighet varje upplysning, som kan antagas
vara av betydelse för dess efterforskningar. Polismyndigheten
har att utöva ständig tillsyn över handelsrörelsen. Uppköpt brukad sak
får icke säljas förr än efter forloppet av fyra dagar från inköpet. Envar,
som finnes skyldig till överträdelse av de i strafflagens 23 eller 24
kapitel omhandlade förbrytelser (stöld, rån, röveri och hot) eller till förnyad
överträdelse av den föreslagna lagen, kan fråndömas rätten till
handel med begagnade saker.

Jämväl i Tyskland finnas meddelade särskilda bestämmelser rörande
handelsrörelser av ifrågavarande art.

Den för tyska riket gällande »Gewerbeordnung» skiljer mellan fast

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 142. 31

(»stehender») u( övande av eu näring och utövande av näring under kringdragande
(»Gewerbebetrieb irn Umherziehen»), Vad det förra beträffar,
har den, som börjar självständig drift av fast (»stehender») näring, att
samtidigt därmed göra anmälan därom; i Preussen skall sådan anmälan
göras lins vederbörande kommunal,myndighet. För vissa näringar erfordras
dessutom särskilt tillstånd; är sådant föreskrivet för påbörjande
av eu näring, kan polismyndigheten, om näringen utan tillstånd börjas,
förhindra fortsättningen av driften av densamma.

Den, som börjar fast drif t av »bröd el handel» d. v. s. handel med
begagnade kläder, begagnade sängkläder eller begagnade tvättkläder,
minuthandel med gamla metallredskap, med metallavfall eller dylikt (»Handel
pilt gebrauchten Kleidern, gebrauchten Betten oder gebrauchter Wäsche,
Kleinhandel mit altem Metallgeräte, mit Metallbruch oder dergleichen»)
eller av minuthandel (»Kleinhandel») med garnavfall eller rester (»Dräumen»)
av siden-, ylle-, bomulls- eller linnevävnader, har att vid driftens öppnande
därom göra särskild anmälan; i Preussen göres denna hos polismyndighet.
1

Föreligga förhållanden, vilka ådagalägga dylik näringsidkares ©tillförlitlighet
i avseende å den ifrågavarande rörelsen, skall denna förbjudas.
Klagan över dylikt beslut är medgiven. Har rörelsen förbjudits, kan
efter. förloppet av minst ett år därefter vederbörande miui>ter i den
särskilda förbundsstaten eller myndighet, som av honom bestämmes,
medgiva rörelsens återupptagande.

»Trödelhandel» kan, såvitt lagen ej uttryckligen begränsar densamma
till »Kleinhandel», bedrivas även såsom grosshandel.

. Enligt avgöranden, som i särskilda fall träffats av Kammergericht
i Preussen, avser »Trödelhandel» handel med föremål, vilkas värde genom
ålder eller begagnande förminskats, men ej med föremål, vilkas värde
&en°m ålder förhöjts (antikviteter), och omfattar handel med föremål
saval av adel som av annan metall samt jämväl handel med begagnade
möbler, begagnade velocipeder och gamla ur, och under begreppet
»begagnade kläder» komma beklädnadspersedlar av alla slag, exempelvis
jämväl begagnade skodon, även om de först efter reparation utbjudas
till återförsäljning.

. . Enligt stadgande i näringsförordningen äger vidare vederbörande
minister i den säiskilda förbundsstaten att utfärda föreskrifter om, på
vilket sätt den, som driver »Trödelhandel» eller minuthandel av ovan
nämnda slag, har att föra sina böcker och vilken poliskontroll över omånget
av och sättet för rörelsens idkande, han har att underkasta sig.

T fråga om uppköp eller utbjudande av varor gälla för dessa

32 Kungl. Maj;ts Nåd. Proposition Nr 142.

handelsrörelser, liksom för andra, särskilda bestämmelser. Sålunda får
idkare av fast näring icke, med visst undantag, varom nu ej är fråga,
inom området för den kommun, där han är bosatt eller dit han förlagt
sin rörelse, från hus till hus eller på offentlig väg, gata, plats eller annat
offentligt ställe för åter försälj ning uppköpa eller utbjuda vissa föremål,
som ej få uppköpas eller utbjudas under kringdragande (»im Umherziehen»);
dock att förbunds-tats regering kan, om behov därav föreligger,
medgiva undantag därifrån. Till föremål av dylik art höra
begagnade kläder, begagnade tvättkläder, begagnade sängkläder, garnavfall,
rester av siden-, ylle-, linne- eller bomullsvävnader, guld- och
silvervaror, brottstycken av guld eller silver, fickur, stöt-, hugg- och
skjutvapen, smycken, glasögon och optiska instrument, men i övrigt ej
gamla metallredskap och metallavfall (»altes Metallgerät, Metallbruch»);
förbundsrådet äger dock, så framt så kan anses behövligt, förordna,
att uppköp eller utbjudande av vissa av nämnda varor må äga rum
under kringdragande.

För särskild kommun kan tillika av vederbörande myndigheter
bestämmas, att person, som inom kommunen har bostad eller dit förlagt
rörelse, måste förskaffa sig särskilt tillstånd för att inom kommunens
område på offentlig väg, gata, plats eller annat offentligt ställe eller utan
föregående anmaning från hus till hus utbjuda varor eller lör aterförsäljning
uppköpa varor hos annan person än köpman eller sådan, som framställer
varorna, eller på annat ställe än i Öppet försäljningsställe eller
uppsöka beställning på varor hos person, i vilkens näring vara ^ av
det utbjudna slaget ej finner användning. Dylikt särskilt tillstånd
erfordras likväl ej i fråga om vissa slags varor, vartill »lock ej höra
sådana, som ovan angivits utgöra föremål för »Trödelhandel» och därmed
likställd rörelse.

Den, som vill utom området för den kommun, där han är bosatt,
eller därmed på grund av särskilt beslut likställt område, utan att grunda
fast näringsverksamhet och utan föregående anmaning, i egen person
annorledes än å marknad utbjuda varor eller uppsöka varubeställningar
eller hos annan person än köpman eller a annat ställa än i Öppet
försäljningsställe för återförsäljning uppköpa varor (»Gewerbebetrieb im
Umherziehen»), måste förskaffa sig ett särskilt tillståndsbevis, som av vederbörande
förvaltningsmyndighet utfärdas för ett kalenderår. Undantag
gäller dock i fråga om utbjudande av vissa varor, huvudsakhgen vissa
lantbruks- eller skogsprodukt t eller därmed jämförliga alster eller vissa
av utbjudaren själv förfärdigade föremål.

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 142.

:i:>

Rörande tillämpningen av stadgande™ i näringsförordningen hava
utfärdats vissa särskilda bestämmelser, ledigt vad i sådant hänseende
föreskrivits för Preussen har vederbörande polismyndighet, då anmälan
om idkande av »I rodelhandeb eller minuthandel med garnavfall m m
gores, att prova näringsidkarens tillförlitlighet, i nödfall genom efterfragan
hos polismyndigheten i hans födelseort. Ådagaläggas härvid
omständigheter, vilka visa hans otillförlitlighet i avseende å den tillämnade
rörelsen skall han uppfordras att frivilligt inställa denna; rättar
han sig ej härefter, bär polismyndigheten att hos vederbörande mvndio--Jiet anhängiggöra talan om förbuds meddelande. Så skall ske ej allé
näst om rörelsen påbörjats, utan även om den kan förväntas snarligen
skola paborjas eller den endast skenbart inställts och det synes berättigat
antaga att den skall snart åter öppnas. Polismyndigheten'' har vidare att
sorgfälligt övervaka utövandet av handelsrörelse av ifrågavarande slao- och
underkasta liandelsidkarens tillförlitlighet regelbundet återkommande pröv Tå''

, A f häTVld nödvfUldigt ^t förbjuda rörelsens fortsättande,
skall handelsidkaren uppmanas att inställa densamma; efterkommer han

ej dylik uppmaning, har polismyndigheten att väcka talan om meddelande
av förbud.

I fråga om det sätt, på vilket handelsidkaren har att föra sina
bockei, och den pohskontroll över rörelsens omfång och sättet för dess
dövande, han har att underkasta sig, har i Preussen utfärdats en ministeriel!
förordning den 30 april 1901, i vilken vissa förändringar vid Sgas

följande *** 24 191°'' 1 denM förord™S

n . D?’ SOm driver »Trödelhandel» eller minuthandel med garnavfall
e er rester av siden-, ylle-, bomulls- eller linnevävnader, är skvldig att
ora en i enlighet med föreskrivet formulär inrättad bok över''sina inkop
och försäljningar. Boken skall vara varaktigt inbunden och försedd
med fortlöpande sidtal höre dess ibruktagande skall den avstämplas
av polismyndigheten med angivande av sidantalet. I boken får ei vidtagas
radering eller inskrivning göras oläslig; ej heller får boken vare
sig helt ellei delvis forstoras. Alla inköps- och försäljningsaffärer skola
(odelbart efter avslutandet fullständigt inskrivas med bläck på tyska
språket och med tyska eller latinska bokstäver. Därvid gör det in^en
skillnad, om det ar fråga om begagnade eller om nya saker. Inköpsaffarer
inforas allt efter deras avslutande under fortlöpande nummer.

alen/kola betecknas till art ävensom till antal,

att eller vikt, därvid särskilda kännemärken (fabriksnummer på ur
bihang till riksdagens protokoll 1918. ''1 samt 126 höft. (Nr 142.) 5

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 142.

o b v.) angivas. Försäljning skall inskrivas i därför avsedd spalt bredvid
inskrivningen av inköpet av det återförsålda föremålet. Vid alla
inskrivningar skola den persons för- och tillnamn, stånd, bostadsort och
bostad, med vilken affären avslutats, noga antecknas. Angående riktigheten
av de uppgifter, som lämnas härom, har läkare av »Trodelhandeb,
såvida lian ej känner säljarens person, att förvissa sig genom företeende
från dennes'' sida av legitimationspapper (kvitton, skattsedel, arbetsbok
O s. V.). Inskrivning av födelseort och födelsedag verkstalles blott, om
de företedda papperen lämna upplysning därom. Polismyndighet kan
förordna, att två affärsböcker samtidigt skola foras, av vilka den ena
skall avse inskrivningar på dagar med jämnt datum i manaden och den
andra inskrivningar på dagar med ojämnt datum. För affarsbokens orden
liera förande är idkare av »Trödelhandel» personligen ansvarig, aven om
han låter föra den av annan. — Affärsbok, som ej mer■skall använda,
skall avslutas med angivande av dagen härför, företes för polismyndigheten
för bekräftelse av avslutandet och därefter under tio ar bevaras.
Efter avslutandet får inskrivning i boken ej verkställas. Detsamma

gäller, om rörelsen inställes. , .

Idkare av »Trödelhandel» är vidare pliktig att, ordnade i tidsföljd,
bevara alla honom från myndigheter eller privatpersoner tillhandakomma
underrättelser rörande förlorade eller ägaren rättstridig!frånhända saker
samt att utan dröjsmål efterse, om dessa äro förtecknade i hans atiarsböcker
eller befinna sig bland de föremål, han innehar for försäljning.
Anträffas föremålen, eller vinnes upplysning om var de finnas, skall inom
24 timmar därefter underrättelse därom lämnas polismyndigheten. — Uar
affär över på annan, skola förhandenvarande affärsböcker och nyssnämnda
underrättelser överlämnas till efterträdaren. — De föremål, som forvarvas
i driften av »Trödelhandel», skola alltid vara försedda med en mot numret
i affärsboken svarande yttre synbar beteckning. De skola forvaras
i särskilda rum eller förvaringsställen eller, där detta ej later sig gorå,
i allt fall hållas skilda från andra likartade föremal. Forvaras de i
andra än omedelbart för »Trödelhandel» använda affarsrum, skall förvaringsorten
angivas i affärsboken. På i mängder uppköpt gammal
metallgods och dylikt (»altes Metallgerät, Metallbruch und dergleichen»)
äffer dock denna “bestämmelse angående anbringande av beteckning och
förvarande ej tillämpning. — Polismyndighet och dess organ aga befogenhet
att när som helst granska driften av en »Trödelhandel» eller
minuthandel med garnavfall m. in. Vederbörande tjänstemän skall alltid
lämnas tillträde till affärs- och lagerrummen; pa anhållan skola

Kung!. Maj tis Nåd. Proposition Nr 142. 35

aflärsböckenia på polismyndighetens ämbetsrum föreläggas honom till
granskning. Vidare skola på begäran de för »Trödelhandel» uppköpta
iöremålen löretes för honom, och varje äskad upplysning angående
affärsrörelsen sanningsenligt lämnas.

Enligt eu ministeriel! kungörelse skal! affärsbok minst eu gång
årligen granskas.

Berlins handelskammare fäster i ett meddelande till Stockholms
handelskammare uppmärksamheten därpå att, enligt ett av Kammergericht
den 27 september 1900 meddelat utslag, idkares av /bröd el b andel»
bokföringsplikt omfattar samtliga inköpsaffärer i hans affärsrörelse, även
sådana, som ej röra föremål för »Trödelhandel».

1 vissa tall kan medgivas befrielse från nu omförmälta bokföringsskyldighet.
Enligt särskilda ministeriella kungörelser kan skomakare, som
yrkesmässigt befattar sig med uppköp och försäljning av begagnade
skodon, i Berlin av polispresidenten och i (ivriga orter av regeringspresidenten
befrias från dylik skyldighet; detsamma gäller ock om
idkare av »Trödelhandel» i fråga om affärer av nu antydda slag.

Överträdelse av ovan anmärkta stadganden i näringsförordningerr
eller de ministeriella förordningarna straffas med böter eller, i händelse
av oförmåga att gälda dessa, med fängelse.

För Berlins polisområde är genom en polisförordning av den 26
februari 1853, vilken såsom ännu giltig ånyo utfärdats genom en kungörelse
av den 7 maj 1889, stadgat, att envar, som yrkesmässigt bedriver uppköp
av förarbetade eller begagnade föremål, till vilka särskilt äro att
räkna metallredskap och smycken, för att under förändrad form åter
föra de uppköpta föremålen i handel eller för att nedsmälta dem, skall,
så vida hans affärsrörelse icke faller under bestående föreskrifter rörande
»Trödelhandel» och han följaktligen ej har att rätta sig efter dessa, över
sina uppköp föra bok, i vilken dessa efter tidsföljd med noggrann beskrivning
av föremålen, uppgift på säljaren och inköpspriset skola
antecknas. Denna bok skall på anfordran föreläggas tjänsteman, som
fått kontrollen åt sig uppdragen, till granskning. Överträdelse av
förordningen straffas, så framt ej enligt allmän lag hårdare straff är
förskyllt, med böter, eller i händelse av oförmåga att gälda dessa, med
motsvarande frihetsstraff.

Enligt den för Österrike gällande, den 16 augusti 1907 publicerade
näringsförordningen indelas näringarna i fria näringar, hantverksmässiga
näringar och näringar, för vilkas bedrivande erfordras särskild koncession.

För rätt att självständigt driva näring fordras i regel att äga rätt

Österrike.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 142.

att själv förvalta sin förmögenhet. Den, som vill driva näring, som
hör till de s. k. fria näringarna, har att dessförinnan därom göra anmälan
hos vederbörande myndighet med uppgift å stället, där rörelsen
skall utövas. Vill någon utöva näring, för vilken erfordras särskild
koncession, har han att göra ansökan om sådan. Koncession lämnas
endast åt den, som är till närings utövande i allmänhet berättigad och
vilkens tillförlitlighet i avseende å den näring, för vilken sökes koncession,
kan anses ådagalagd. Beviljande av koncession är tillika beroende
därav, att hinder ur polissynpunkt ej möter.

Till näringar, för vilkas bedrivande erfordras koncession, hör bland
andra »Trödlergewerbe». Vid fråga om beviljande av koncession för
dylik näring liksom för vissa andra näringar skall tagas hänsyn till
lokala förhållanden och för sådant ändamål vederbörande kommunalmyndighet
höras.

Näringsidkare kan utöva sin näring genom ställföreträdare; sådan
måste besitta de för självständig drift av näring av sådant slag erforderliga
egenskaperna; näring, för vars utövande erfordras särskild koncession,
kan följaktligen utövas av ställföreträdare, allenast så framt denne
godkänts av vederbörande myndighet.

Med indragning för alltid eller för bestämd tid av näringsrättigheten
bestraffas

a) näringsidkare, som oaktat upprepade bestraffningar betinnes
skyldig till överträdelse av föreskrifterna angående näringens utövande,

b) näringsidkare, som tillträder näring, vilkens utövande annan
på grund av förbrytelse gått förlustig, för att främja näringens fortsatta
drivande genom denne och som beträdes med förbrytelse av enahanda
art som den, i anledning av vilken den sistnämnde förlorat sin rätt
till näringen.

Utövas näring genom ställföreträdare, straffas denne för överträdelse
av givna stadganden. Jämte ställföreträdaren kan innehavaren
av näringen straffas, om överträdelsen begåtts med hans vetskap eller
om han kan anses hava felat i erforderlig omsorg i fråga om den
uppsikt, han med hänsyn till förhållandena själv kunnat ägna rörelsen,
eller i fråga om val av eller uppsikt över ställföreträdaren. Förlust av
näringsrätten, där sådan kan förekomma, inträder allenast, om överträdelsen
begåtts med näringsinnehavarens vetskap och han varit i stånd
att hindra densamma.

Förutom i ovan nämnda fall kan på administrativ väg rätt till
utövande av näring indragas för bestämd tid eller för alltid, om näringsidkare
dömes till ansvar för vissa förbrytelser och under det föreliggande

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 142. 37

omständigheter är att befara, att fortsatt bedrivande av rörelsen skulle
leda till missbruk, och, i fråga om näring, för vars utövande erfordras
koncession, särskilt om näringsidkaren efter upprepad skriftlig varning
låter handlingar komma sig till last, på grund av vilka deri i lagen
uppställda fordran på tillförlitlighet synes lida intrång.

Rörande det sätt, på vilket innehavare av »Trödlergewerbe» har att
löra sina böcker, och den poliskontroll över omfånget av och sättet för
näringens utövande, han har att underkasta sig, meddelas bestämmelser
i särskild förordning.

I denna, som den 2 maj 1884 utfärdats av vederbörande ministerier,
stadgas, att innehavare av »Trödler»-näring är pliktig att föra en affärsbok
rörande sina inköp och försäljningar för rörelsen. I denna bok
skola införas, utan hänsyn till inköpspriset, inköp och försäljning av
alla guld- och silvervaror, juvelerareartiklar, konstsaker och antikviteter
ävensom av vapen, för så vitt sådana överhuvud få föras i rörelsen,
samt, så framt inköpspriset överstiger ett belopp av fem österrikiska
gulden, inköp och försäljning av varje annat föremål. Affärsboken skall
lörses med fortlöpande sidtal samt genomdragas med band, vars ändar
skola av vederbörande myndighet förseglas. Denna myndighet har ock
att förse boken med intyg om uppvisandet inför myndigheten.

Affärsboken skall innehålla rubriker för löpande nummer, det inköpta
föremålet, dagen för inköpet, säljarens uppgivna namn, stånd och
bostad med anmärkning, huruvida säljaren är för näringsidkaren personligen
bekant, inköpspriset, dagen för försäljningen, försäljningssumman
och anmärkningar. Boken skall städse hållas i ordentligt skick; radering
däri får ej företagas och inskrivning ej göras oläslig.

De underrättelser rörande förkomna eller ägaren rättsstridigt
frånhända föremål, som från myndigheter tillhandakomma näringsinnehavaren,
skall denne bevara ordnade efter tidsföljd och på anmodan
förete för vederbörande kontrollerande myndighet. Detsamma gäller ock
om alla sådana skriftliga underrättelser, som komma näringsidkaren till
hända från privatpersoner.

^ ederbörande förvaltningsmyndighet är skyldig att företaga periodiska
revisioner i näringsidkarens affärslokaler; tillika äga vederbörande
myndigheter rätt att när som helst anställa efterforskningar i affärslokalerna,
granska affärsböckerna och underkasta rörelsens drift revision
samt avhjälpa iakttagna oordentligheter eller föranstalta om deras avhjälpande.
Näringsidkaren är pliktig att lämna myndigheterna varje
äskad upplysning rörande affärens drivande. Överträdelse av förordninsrens

gg Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 142.

föreskrifter straffas i enlighet med näringsförordningens bestämmelser,
så framt ej stadgandena i strafflagen komma till användning.

Genom en särskild ministeriel! förordning den 6 juli 1880 hava
fastställts bestämmelser för avgörande av frågan om vilken näringsverksamhet,
som faller under begreppet »Trödlergewerbe», och vilken, som
faller under begreppet antikvitetshandel; näringsverksamhet av sistberörda
slag hör till de fria näringarna.

Enligt antydda bestämmelser omfattar »Trödlergewerbe» inköp och
försäljning av begagnade iöremål (varor) av alla slag, med undantag av
sådana föremål, beträffande vilka rätten till handel är bunden vid säl skild
koncession. Med iakttagande av denna begränsning har idkare av
»Trödlergewerbe» därför ock rätt att i sin rörelse föra begagnade eller
gamla föremål, som besitta historiskt värde eller konst- eller samlareyärde
bLiebhaberwerth»). Antikvitetshandel omfattar däremot allenast inköp
och försäljning av gamla föremål d. v. s. sadana, vilkas föriäidigandt
ej förekommer nu för tiden och som eftersökas på grund av sitt historiska
värde eller konst- eller samlarevärde, likvisst med undantag av
sådana föremål, beträffande vilka rätten till handel är beroende av särskild
koncession. Antikvitetshandlare är ej skyldig att föra sådan särskild affärsbok,
som av idkare av »Trödlergewerbe», enligt vad ovan sagts, skall föras.

Den allmänna för Österrike gällande näringsförordningen äger ej
tillämpning å gårdfarihandel och annan uteslutande under kringvandrande
utövad näringsverksamhet, i vilka hänseenden gälla särskilda föreskrifter.

För rätt att idka handel med lump fordras i regel ej särskilt tillstånd.
Enligt näringsförordningen kan emellertid, om så av allmänna
hänsyn synes trängande nödvändigt, genom ministeriel! förordning bestämmas/
att särskilt tillstånd skall erfordras för att i allmänhet eller
inom visst område idka även annan näring än sådan, vars utövande i
näringsförordningen gjorts beroende av dylikt tillstånd. Med föranledande
av denna bestämmelse har föreskrivits, att rätt att inom vissa särskilt
angivna områden yrkesmässigt driva handel med lump (»Hadernhandel»)
är beroende av dylikt särskilt tillstånd.

I den österrikiska strafflagen stadgas slutligen, att idkare av »Trödelhandel»
eller annan, som varaktigt timmer») driver näring och handel
med begagnade, avlagda eller gamla saker, skall, om han köper eller
tillbyter sig något av barn, som är omyndigt, allt efter omständigheterna
straffas med böter från och med fem till och med femtio gulden
eller med fängelse i högst tio dagar.

Kung!. Majds Nåd. Proposition Nr 142.

1 England finnas bestämmelser ä ifrågavarande område meddelade
rörande sådana handelsidkare, som handla med visst metallgods eller
vissa metallvaror eller med vissa skeppsförnödenbeter, så kallade »dealers
in old me t al sj) och »marine store dealers».

För handelsidkare av förra slaget gäller »The old metal Dealers
act, 1801». Denna avser handelsidkare, som handlar med, köper och
säljer gammalt metallgods, metallavfall, brottstycken av metall eller
gamla eller delvis förarbetade eller förstörda varor av metall (»old Metal,
scrap Metal, broken Metal, or partly manufactured Metal Goods, or
defaced or old Meta! Goods»), vare sig han handlar allenast med sådana
artiklar eller tillika med begagnade varor (»Secondhand Goods») eller
skeppsförnödenheter (»Marine Stores»). 1 författningen stadgas, bland
annat, att, om någon hos fredsdomare under edlig försäkran anmäler,
att det linnes anledning antaga, att hos dylik handelsidkare förvaras
något stulet eller eljest olagligen åtkommet metallföremål av sådant slag,
som författningen avser, äger fredsdomaren uppdraga åt polismyndighet
att hos handelsidkaren efterforska och beslagtaga alla hos honom påträffade
föremål av samma slag. Förmår denne ej tillfredsställande visa
på vad sätt han åtkommit nämnda föremål, är lian förfallen till böter;
i händelse av återfall kan straffet sättas till straffarbete. Enahanda straffbestämmelser
gälla för handelsidkare, som linnes i sin besittning hava
stulet eller eljest olovligen åtkommet föremål av antydd art och övertygas
om att vid mottagandet därav hava haft skälig anledning antaga, att
det olovligen åtkommits. Har handelsidkare blivit förvunnen till någon
av nämnda förbrytelser, äger domaren förordna, att handelsidkaren
skall inskrivas i en av vederbörande polismyndighet för sådant ändamål
förd bok. Efter det dylik inskrivning verkställts, är han för en tidrymd,
som av domaren fastställes men som ej må överskrida tre år,
underkastad vissa i författningen upptagna nedan angivna reglementariska
föreskrifter; denna tidrymd kan, om handelsidkaren därunder
övertygas om förbrytelse mot författningen, utsträckas, dock för varje
gång ej längre än tre år från den tidpunkt, då den eljest skulle tiiländagått.

Flyttar handelsidkare, som är pliktig ställa sig nyss antydda föreskrifter
till efterrättelse, sin handelsrörelse till annan plats, skall han
därom underrätta polismyndighet, hos vilken han är inregistrerad; fortsätter
han sin rörelse utan att lämna dylik underrättelse, är han förfallen
till bötesansvar. I händelse av flyttning utom det distrikt, där
registreringen verkställts, skall vederbörande myndighet härom under -

Bngland.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 142.

rätta vederbörande i det nya distriktet, som därefter må förordna om
registrering därstädes.

År handelsidkare underkastad berörda reglementariska föreskrifter,
äger polismyndighet, efter bemyndigande av domare, att visitera affärslokalerna
och undersöka varor och böcker samt att i den bok, som
handelsidkaren, enligt vad nedan sägs, är skyldig att föra, anteckna
tiden för besöket.

Handelsidkare, som inregistrerats, skall under den tid, domaren
bestämt, ställa sig följande föreskrifter till efterrättelse:

1) Det åligger honom att föra bok, tydligt skriven, i vilken han,
enligt fastställt formulär, skall införa redogörelse för alla sådana metallföremål
av ovan angivna slag, varav han undan för undan kommer i
besittning; denna redogörelse skall för vart föremål innehålla namnet
på den, som köpt eller mottagit detsamma, den persons namn, yrke och
bostad, från vilken föremålet inköpts eller mottagits, och tiden härför.
Vidare skall handelsidkaren, likaledes enligt formulär, i nämnda bok införa
uppgift på alla dylika föremål, som han försäljer eller eljest disponerar
över, med angivande för vart föremål av den persons namn, yrke
och bostad, till vilken föremålet sålts eller eljest avhänts. Varje sådan
anteckning i boken skall, så framt ej motsatsen ådagalägges, anses hava
verkställts av handelsidkaren eller med hans bemyndigande.

2) Handelsidkaren får varken själv eller genom annan köpa eller
mottaga föremål av ifrågakomna slag före klockan 9 f. m. eller efter
klockan 6 e. m. eller av någon, som synes vara under 16 år; ej
heller får han använda person, som ej uppnått nämnda ålder, till att
köpa eller mottaga sådant föremål.

3) Vidare är handelsidkaren skyldig att inför polismyndighet, när
helst denna, efter bemyndigande av domare, så påfordran, framlägga
de böcker, han, enligt vad nyss sagts, är skyldig att föra, ävensom de
av honom köpta eller mottagna föremål av ifrågavarande art, som han
har i besittning. Dylikt föremål skall anses vara i hans besittning, om
det är placerat i hus, uthus, gård, trädgård eller annan plats, som innehaves
av honom, eller med hans vetskap och tillstånd flyttats till annan
plats, utan att en bona-fideförsäljning från hans sida kommit till stånd.

4) Härjämte skall handelsidkaren utan dröjsmål giva polismyndighet
underrättelse om föremål i hans besittning, vilket svarar mot beskrivning
på föremål, som stulits, försnillats eller bedrägligen åtkommits och
rörande vilket upplysning lämnats honom från polismyndigheten.

5) Tillika åligger det handelsidkaren att under de fyrtioåtta
närmaste timmarna efter inköp eller mottagande av metallföremål av

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 142.

ovan angivna slag behålla detsamma utan att förändra den form
samma! ,Dnehade’ eIlor På ^got sätt disponera över det böter

F°rSeeIse m0t dessa reglementariska föreskrifter straffas med

Jämväl i »The Prevention of Crimes act 1871» förekommer eu
bestämmelse rörande »dealer in old me tåls»; i 13 artikeln av denna författning
stadgas nämligen botesansvar för dylik handelsidkare, som vare
sito själv eller genom tjänare eller agent köper, mottager eller köpslår
om viss sorts, vare sig ny eller gammal metall,’ nämligen bly, koppar

i vXn Xo S'' H6Dgel8kt ny8ilvei> zink eller sammansättning’
eu kvTnÄ dessa metalIer «tgör den förnämsta beståndsdelen, i

kvantitet pa en gång av mindre vikt än, i fråga om bly eller

*““* bg4r’ 112 ***** ool eljest

aet 1>>marine ,•*”?, de‘,ler“ före8tl™8 ! -mereW shipping
• » '' fii ft den’ som handlar med, koper eller säljer någon av fö?
J e artiklar, nämligen ankare, kablar, segel, gammalt tågvirke eller
gammalt järn eller andra skeppsförnödenheter av något slag skall hava
sitt namn jämte orden »dealer in marine stores» tydligt måfat med bok SrrSålmT

IT-Xlek f T,aT h°n0m tillhöri^ varuhus eller nederg.
badan handelsidkare skall föra särskild bok, i vilken han skall

gorå anteckning om alla skeppsförnödenheter, varav han kommer i besitt bosfad

“fd UP?,?ft fur Virt föremål om deu persons namn, yrke och
härför.’ f V1 k6Q ^ k°pt eller motta^it detsamma, och om tiden

Handelsidkaren får varken själv eller genom agent av person som
synes vara under 16 år, köpa skeppsförnödenheter av någofslag

tillstån/11 ■■ å ej,he1ller ynder någon förevändning utan särskilt skriftligt

rena nlrndet’ t f T, hl\.farn elIer dmne för papperstillverkning
epa upp någon kabel eller liknande föremål av mer än fem famnars

erh411a d-Tlikt tillstånd skall han inför vederbörande

från tXTh 1“ ?rTre uPPSif!er »“giende föremålet och den person,
,? kea kan koPt fler mottagit detsamma, ävensom avgiva en för att

föfemå e^o’ b,edra^erl och ^ kännedom eller mfsstanke om,

att föremålet oärligt åtkomma, inköpt eller annorledes förvärvat det SraV

Har S°ukt Ständ bevilJate’ får handelsidkaren ej använda sig
dara\, förr an han åtminstone under en veckas tid i tidning inom orten
konsort, att han erhållit dylikt tillstånd med beskrivning p& deUMgaBihang
till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 126 höft. (Nr 142.) 6

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 142.

varande föremålet ävensom uppgift om den plats, där det förvaras ocfe
om den tidpunkt, då den planerade åtgärden skall vidtagas. Pa iiai
ställning av någon, som misstänker eller tror, att föremålet tillhör honom,
kan fredsdomare, om framställningen edligen bekraftas, berättiga honom
att påfordra framlämnande av föremålet och de bocker, handelsidkare
har Skyldighet att föra, samt att företaga undersökning av desamma.
Överträdelse av föreskrifterna i denna författning straffas nied böter.

Genom senare lagstiftning hava meddelats ytterligare nagra bestammpiopr
angående sådana handelsidkare, varom nu är fråga.

Så stadgas i »Public Health Acts Amendment Act, 1907», att »dealer
in old metall) och »marine store dealer» har att i en bok, som for sådant
ändamål föres hos myndighet, anteckna sitt namn med uppgift om
bostad plats för rörelsens idkande, varuhus, magasin och nederlag.
Enligt samma akt skall vidare skyldighet att föra bok rörande inköpta
ellei° annorledes förvärvade föremål åligga varje sådan handelsidkare
och skall i boken införas noggrann beskrivning pa varf d7 lkt f«r^
med uppgift om priset och den persons namn, adress och jrke, lian
vilken föremålet förvärvats. Tillika berättigas vederbörande myndighe
till fritt tillträde till plats för varje dylik rörelses idkande ävensom till
för rörelsen avsett varuhus, magasin och nederlagför11]sPektl°^
desamma och av de böcker, som enligt nyss namnda stadgande foras
av handelsidkaren. Överträdelse av någon av dessa bestämmelser straffas

med föreskrives i »Children act, 1908», att »dealer in old

metal» eller »marine store dealer», som av någon, vien sy™8

under 16 år, köper sådant metallföremål, som avses i »The old metal

Dealers act, 1861», evad föremålet utbjuda for försurning för namn f
persons eg^n eller annans räkning, är, efter summarisk bevisning, foi i

allen anskretsar i England har emellertid den upp tat tran gen

allt mer giort sig gällande, att förefintliga stadgande!! i syfte att; förekomma
handel medgtjuvgods vore i behov av skärpning Vid brittiska
handelskammaremötet i Dublin år 1911 antogs en resolution dan uttalades
önskvärdheten av, att det matte i lag stadgas, att envar, som o ver
tyg-as med sin vetskap hava i sin besittning eller eljest a omiade, vara e
h^n förfogar, hysa föremål, vilket skäligen kan misstankas hava stulit
eller olagTigen åtkommits, och ej kan tillfredsställande redogöra för sitt
innehav äi förfallen till ansvar, samt att dylikt föremål skall kvarhaUas
hos polisen och konfiskeras, så framt det ej inom de narmaste sex
åren reklameras av den rätte ägaren.

kungl. \1aj:ts Nåd. Proposition Nr 142.

I anledning av denna resolution meddelades rörande regeringens
ställning till den sålunda väckta frågan, att vederbörande statssekreterare,
som ej kunde själv taga initiativ till genomförande av den ifrågasatta
Ligatoftriingen, ville stödja ett lagförslag åsyftande ändring av gällande
bestämmelser rörande »dealer in old metals», i vilket hänseende enligt
hans mening- behov av en reform vore mest trängande.

I f rankrike gäller å förevarande område lagen den In februari
1X1)8 angående handel med gamla saker (»commerce de brocanteur»).

Denna lag avser handelsidkare (»brocanteur»), som återförsäljer
gamla möbler, tvättkläder, gångkläder, nipper, böcker, kärl, vapen, metaller,
järnskrot och andra föremål ocli varor, vilka tillfälligtvis komma i handel,
eller som köper nya dylika artiklar av annan än den, som tillverkar
dem eller driver handel därmed. Handelsidkare, som lagen avser, är
skyldig att i förväg låta, med företeende av bevis om erlagd handelsavgdt
eller om befrielse från skyldighet att gälda sådan och av individualitetsmtyg,
inskriva sig a för sådant ändamål upplagt register, om han är
bosatt i Paris eller å område, som lyder under polisprefekturen därstädes,
hos samma prefektur, men eljest hos prefekturen i det departement, där
han bor. I anledning av inskrivningen utfärdas till honom ett intyg
xörande densamma, vilket han är skyldig att på anfordran förete. Handelsidkaren
är vidare pliktig att föra bok, som skall till sidantalet nuraieras
och undertecknas av poliskommissarie eller mär; i denna bok
skall handelsidkaren, dag för dag och utan tomrum eller radering, inskm
a den persons namn, yrke och bostad, med vilken han avslutar
affär, ävensom uppgift på arten och beskaffenheten av varan och priset
<i densamma; boken skall pa anfordran företes. Ombyter handelsidkare
bostad, har han att därom göra anmälan hos poliskommissarie eller mär
såväl å den plats, han lämnar, som å den plats, dit han flyttar. Handeisrdkaren
är vidare särskilt förbjudet att köpa möbler,''gångkläder,
tvättkläder, nipper, böcker, metaller, kärl, med ett ord lösören i allmänhet,
av minderåriga barn utan föräldrars eller förmyndares uttryckliga
skriftliga medgivande ävensom att köpa av någon, vilkens namn och
bostad icke äro handelsidkaren kända, med mindre den åsvftade personens
identitet stvrkes av två kända vittnen, som teckna sina namn i boken,
r -7 ^n’ som driver h;indel med nu avsedda föremål utan att hava
butik, är underkastad samma föreskrifter; han skall därutöver på
synligt sätt bära och på anfordran förete en till honom överlämnad
polett, försedd med hans namn och inskrivningsnummer, och är dessutom
underkastad alla av vederbörande prefekt eller mär utfärdade

Frankrike.

Förslag
till lagbestämmelser.

44 Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 142.

polisföreskrifter i fråga om rörelsen å marknad eller torg. Tillika
innehåller lagen bestämmelser om ansvar för överträdelse av dess föreskrifter.
))

Det till Kungl. Maj:t avlämnade förslaget till lagbestämmelser i
förevarande ämne utgöres av ett förslag till »förordning angående handel
med vissa begagnade föremål m. m.» och är, med ett därvid fogat förslag

till formulär, av följande lydelse:

»1 §. 1 inom. Handel med föremål, som äro att hänföra till skrot
eller lump, eller med till skrot ej hänförliga brottstycken av metall eller
begagnade metallvaror eller med begagnade beklädnadspersedlar ellei
begagnade skodon eller med artiklar, jämförliga med nu nämnda, föremål,
vare, med tillämpning av de föreskrifter, som nedan stadgas, tillåten
under de villkor, som i övrigt för idkande av dylik handel äro enligt
gällande författningar fastställda.

2 mom. Denna förordning äger dock ej tillämpning å näring,
som i 1 mom. sägs, så framt rörelsen avser allenast föremål, som besitta

konst- eller samlarevärde (antikviteter).

2 §. 1 mom. Grosshandel med eller försäljning i bod eller från
annat upplagsställe av föremål, som i 1 § avses, må ej idkas av den,
som ej råder över sig och sin egendom eller som jämlikt 17 § förverkat
rätt att sådan rörelse utöva eller som eljest ej är till idkande av handelsrörelse
i allmänhet berättigad.

2 mom. Den, som vill driva rörelse, som i 1 mom. avses, vare, där
ej sådant fall, som i 3 eller 4 mom. omförmäles, är för handen, pliktig
att, med iakttagande i övrigt av vad enligt gällande författningar stadgas
om förvärv av rätt att driva dylik rörelse, därom göra skriftlig anmälan
i Stockholm hos överståthållarämbetet, i annan stad hos magistraten
eller, där sådan icke finnes, hos vederbörande stadsstyrelse och å landet
hos Konungens befallningshavande med uppgift å ställe, där rörelsen
skall utövas och där föremål, som denna avser, skola förvaras.

3 mom. Där någon vill, efter det honom meddelats förbud, som
i 19 § omförmäles, förvärva rätt att åter utöva rörelse, som i 1 mom.
sägs, ankomme på Konungens befallningshavande att på ansökan, åtföljd
av de intyg om sökandens frejd och befogenhet att rada över sig och
sin egendom, som på grund av stadgandet i samma mom. erfordras,
och av uppgift, som i 2 mom. sägs, efter magistratens ellei kommunalnämndens
hörande pröva, huruvida tillstånd därtill må lämnas.

I Stockholm äge vad nu sagts om magistratens hörande icke
tillämpning.

4 5

■Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 142.

4 inom. Vad i 3 mom. sagts skall ock gälla, i fall annan än den,
som jämlikt 17 § förverkat rätt att driva rörelse, som där om form kies,
eller som åsyftas med förbud, som i näst föregående moment sagts,
vill i samma lokal, där rörelsen förut bedrivits, fortfarande sådan rörelse
utöva.

3 §. Bolag eller ekonomisk förening må allenast genom särskild
föreståndare idka rörelse, som i 2 § 1 mom. sägs. Sådan föreståndare
kan ej den vara, som på grund av stadgandet i nämnda moment ej
äger utöva dylik rörelse, och, där ej Konungens befallningshavande
prövar annat kunna medgivas, ej heller den, som enligt 2 § 3 mom.
ej utan tillstånd äger sådan rörelse bedriva.

Av bolaget eller föreningen skall hos myndighet, som i 2 § 2 mom.
sägs, uppgift å den, som antagits till föreståndare, lämnas innan rörelsen
börjas och, i händelse av ombyte av föreståndare under rörelsens utövande,
ofördröjligen efter det ombytet ägt rum.

4 §. Rörelse, varom, i 2 § 1 mom. är fråga, må efter näringsidkarens
död under ett år, räknat från dagen för dödsfallet, fortsättas
för stärbhusdelägarnas räkning, där detta sker genom sådan föreståndare,
som i 3 § sägs. Vilja stärbhusdelägarna fortsätta rörelsen, åligger det
dem att därom senast inom fjorton dagar från dagen för dödsfallet
gorå anmälan hos myndighet, som i 2 § 2 mom. omförmäles, med uppgift
tillika å den person, som antagits till föreståndare. Göres ej inom föreskriven
tid dylik anmälan, anses handelsrättigheten hava upphört den
dag, då tiden för anmälningsskyldighetens fullgörande gick till ända.

Ombytes efter sådan anmälan föreståndare, skola stärbhusdelägarna
ofördröjligen meddela myndighet, som nyss nämnts, uppgift å den nya
föreståndaren.

5 §. Föreståndare, som i 3 eller 4 § omförmäles, skall i fråga
om allt, som här nedan stadgas angående rörelsens skötsel, anses som
näringsidkare.

6 §. Ej må annat ställe än som enligt 2 § hos myndighet anmälts
användas för rörelsens utövande eller för förvaring av föremål, varom
i nämnda § förmärs, med mindre näringsidkaren dessförinnan meddelar
myndighet, som i 2 § 2 mom. sägs, uppgift å det nya stället.

7 §. 1 mom. Den, som idkar rörelse, varom i 2 § 1 mom. förmäles,
skall, evad rörelsen omfattar allenast föremål, som i 1 § avses,
eller ej, föra särskild bok (affärsbok) för inskrivning av varje affär,
varigenom för rörelsen föremål förvärvas eller eljest mottages för försäljning.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 142.

2 mom. Bedrives rörelsen som grosshandel, må från inskrivning
uteslutas affär, varigenom gods, direkt eller genom mellanhand, förvärvas
eller mottages från kronan, kommun eller annan sådan menighet,
kommunikationsföretag, fabrik, verkstad eller annan industriell anläggning
eller från affärsrörelse, vars innehavare är underkastad denna förordnings
föreskrifter.

8 §. 1 mom. Affärsbok skall, enligt vid denna förordning fogat
formulär, föras för kalenderår och, innan den tages i bruk, inbindas
och förses med fortlöpande sidtal. Affär, för vilken boken är avsedd,
skall i denna omedelbart efter avslutandet i fortlöpande nummerföljd
med bläck inskrivas, med noggrann! angivande av dagen för affälla
avslutande, föremålets eller föremålens för affären art samt antal, mått
eller vikt och särskilda kännemärken, där sådana förekomma, ävensom
den persons för- och tillnamn, yrke och bostad, med vilken affären
avslutats, och det pris, som därvid avtalats, eller, där affären inneburit
annat avtal än köp, dylikt avtals innehåll. År nämnda person ej känd
för den, med vilken affären avslutats, skola av den förre lämnade uppgifter
om hans person, i den mån så ske kan, till riktigheten kontrolleras.
Förvaras föremål annorstädes än i affärslokalen, skall i boken göras
anteckning om förvaringsplatsen. Varder föremål å senare dag än den,
då inskrivningen verkställts, upplagt å därför avsedd förvaringsplats,
skall dagen därför angivas. I särskild avdelning bredvid varje inskrivning,
som nu sagts, skall verkställas anteckning om försäljning av inskrivet
föremål med angivande av dagen för försäljningen, köparens för- och
tillnamn, yrke och bostad samt försäljningssumman.

Där ” rörelsens omfång eller beskaffenhet gör sådant lämpligt, må
affärsbok föras i särskilda avdelningar.

2 mom. Vad i affärsbok inskrivits får ej utplånas eller genom
överstrykning eller annorledes göras oläsligt.

9 §. Affärsbok skall av näringsidkaren förvaras under eu tid av
fem år, vilken tid räknas från den dag, då sista inskrivningen verkställdes.
Avslutad bok må mot bevis kunna lämnas till förvaring av
vederbörande magistrat eller kronofogde, överlåtes näringen eller varder
den nedlagd, skall överlåtaren eller sista innehavaren överlämna av honom
förvarad affärsbok, den förre till den nya innehavaren och den senare
till myndighet, som nyss nämnts.

10 §. 1 mom. Å föremål, rörande vilket inskrivning gjorts i
affärsbok, skall näringsidkaren, där föremålet ej förvärvats eller mottagits
genom affär av i 7 § 2 mom. angivet slag, så fort ske kan etter

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 142.

inskrivningen anbringa varaktig beteckning, angivande det år och det
nummer, varunder inskrivningen verkställts, ävensom, där boken förts
i särskilda avdelningar, den avdelning, däri inskrivningen ägt rum.
Beteckningen skall vara tydlig och anbringas så, att den är lätt skönjbar.

Avser inskrivning liera föremål och kan beteckning, som nu sagts,
icke utan synnerlig svårighet eller omgång anbringas å vart föremål,
må för dessa eller vissa av dem, så framt de förvaras utan sammanblandning
med andra föremål, användas en beteckning, där denna anbringas
på sådant sätt, att därav tydligt framgår, att den avser samtliga
de föremål, för vilkas betecknande den anbragts.

Varder beteckning genom nötning eller annorledes förstörd eller
otydlig, skall ny beteckning ofördröjligen anbringas.

2 mom. Beteckning, varom i denna paragraf förmäles, må, så
länge föremål, som beteckningen avser, för rörelsen förvaras, borttagas,
allenast i den mån detta efter förloppet av den i 11 § omförmälda tid
oundgängligen nödvändiggöres av föremålets bearbetning eller förändring.

3 mom. Föremål, för vilket skall anbringas beteckning, skall, där
rörelsen jämväl avser gods, därför beteckning ej är föreskriven, förvaras
skilt från detta.

11 §. 1 mom. Där ej tillsägelse eller beslut av hälsovårdsnämnd,

kommunalnämnd eller annan myndighet annat föranleder, må föremål,
för vilket, enligt vad i 10 § sägs, skall anbringas beteckning, ej utlämnas,
förstöras eller nedsmältas eller bearbetning eller annan förändring
därå vidtagas förr än efter förloppet av sju dagar från den dag,
då föremålet anbragts å därför avsedd förvaringsplats.

2 mom. Föremål, varom i 1 mom. sägs, skall förvaras på sådant
sätt, att det är lätt åtkomligt för granskning, som i 15 § omförmäles.

12 §. Myndighet, som i 2 § 2 mom. sägs, må, där skäl därtill
äro, för särskild affär eller särskilt slag av affärer medgiva befrielse
från skyldighet att ställa sig till efterrättelse vad i 7, 8, 10 eller 11 §
är stadgat.

13 §. 1 rörelse, som i 2 § 1 mom. omförmäles, må föremål, som

av den, vilken ej fyllt 18 år, för affär utbjudes eller tillhandahålles,
evad detta sker för hans egen eller annans räkning, icke förvärvas eller
eljest mottagas.

14 §. Efter anmälan av myndighet att föremål förkommit eller
olovligen frånliänts ägaren, vare näringsidkare, som i 2 § 1 mom. avses,
pliktig att ofördröjligen undersöka, huruvida i affärsboken förekommer
anteckning om samma föremål och om det linnes i hans be -

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 142.

sittning. Yinnes upplysning om föremålet, skall näringsidkaren, så fort
ske kan, därom lämna myndigheten underrättelse.

Skriftliga meddelanden från myndighet i nu berörda hänseende
skola av näringsidkaren under en tid av fem år, vilken tid för varje
meddelande räknas från dess datum, förvaras ordnade i tidsföljd. Överlåtes
eller nedlägges rörelsen, skall vad i 9 § för dylikt fall stadgas
om affärsbok äga motsvarande tillämpning å meddelande, varom nu
nämnts.

Erhåller näringsidkaren annorledes än nyss sagts kännedom om
att föremål, som hos honom utbjudes eller av honom förvärvats eller
mottagits, olovligen åtkommits eller får han skälig anledning till misstanke
härom, vare han likaledes skyldig att genast därom underrätta
vederbörande polismyndighet.

15 §. Polismyndighet skall, när helst den hos näringsidkare, som
i näst föregående § sägs, eller hans ställföreträdare så påfordrar, lämnas
tillträde till näringsidkarens affärslokal ävensom till magasin eller
upplagsplats, som för rörelsen användes, och äger rätt att företaga den
granskning av där befintligt varulager och av affärsbok, vartill myndighetens
tjänsteåligganden kunna giva anledning.

Näringsidkaren eller hans ställföreträdare vare pliktig att därvid
tillhandahålla föremål eller affärsbok, vars granskning påkallas, samt att
tillhandagå med erforderliga upplysningar.

16 §. Finnas särskilda ordningsföreskrifter av nöden för drivande
av rörelse, som i 2 § 1 mom. avses, äge Konungens befallningshavande
att meddela dylika föreskrifter; och må i dessa för överträdelse av desamma
stadgas viten av 5 till och med 100 kronor.

Beslut om sådana föreskrifter lände, utan hinder av besvär, till
efterrättelse in till dess annorlunda kan varda förordnat.

17 §. Den, som dömes till ansvar för tjuvnadsbrott eller med
avseende å hos honom anträffat stulet gods till ansvar enligt 3 kapitlet
10 § strafflagen, äge, där förbrytelsen begåtts under tid, då han för
egen räkning eller i egenskap av föreståndare, som i 3 eller 4 § omförmäles,
drivit rörelse, som i 2 § 1 mom. avses, ej sådan rörelse vidare
utöva.

18 §. 1 mom. Den, som i strid mot föreskrifterna i 2 § idkar
rörelse, som där avses, böte från och med 50 till och med 500 kronor.

Till samma ansvar vare den, som äger rätt att driva dylik rörelse,
förfallen, där han, mot vad i 3 eller 4 § stadgas, annorledes än genom
föreståndare, som där omförmäles, utövar rörelsen.

2 mom. För överträdelse av anmälningsskyldighet enligt 3 §

Kung/. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 142.

undra stycket eller 4 § andra stycket vare straffet böter från och med
5 till och med 50 kronor.

3 mom. Bryter den, vilken äger rätt att driva näring, som i
denna förordning avses, mot 6, 7, 8, 9, 10, 11, 13, 14 eller 15 §,
straffes med böter från och med 5 till och med 200 kronor.

Skulle föreståndare, som i 3 eller 4 § omförmäles, vid utövningen
av sin föreståndarebefattning göra sig skyldig till överträdelse, som nu
sagts, eller till överträdelse av ordningsföreskrift, som enligt 16 § meddelats,
vare han förfallen till böter eller vite, som för förseelsen äro
stadgade, men näringens innehavare vare från ansvar fri, där lian ej
prövas vara delaktig i förseelsen.

4 mom. Där annan än näringsidkare eller föreståndare, som nyss
sagts, verkställer veterligen oriktig anteckning i affärsbok eller förbryter
sig mot 8 § 2 mom., 10 § 2 inom., 11 § 1 mom., 13 § eller 15 §,
straffes så som i 3 mom. av denna paragraf sägs.

19 §. Beträdes näringsidkare eller föreståndare, som i 3 eller
4 § omförmäles, med förseelse, som i 18 § 3 mom. sägs, eller med förseelse
mot ordningsföreskrift, som enligt 16 § meddelats, må hau ock
förbjudas att tdls vidare utöva rörelse, som i 2 § 1 mom. avses, där
omständigheterna finnas böra därtill föranleda; och må, om dylikt förbud
meddelas föreståndare, förbud av enahanda innebörd, om skäl därtill
äro, meddelas jämväl näringens innehavare.

20 §. Har någon, som ej fyllt 18 år, i rörelse, varom i 2 § 1
inom. förmäles, för affär utbjudit eller tillhandahållit föremål, skall den,
vilken vården om den omyndige åligger, straffas så som i 18 § 3 mom.
sägs, därest ej av omständigheterna framgår, att utbjudandet eller tillhandahållandet
skett mot hans uttryckliga föreskrift eller eljest honom
ovetande.

21 §. Den, som under tid, då han är ställd under tilltal för förseelse
mot denna förordning eller mot ordningsföreskrift, som enligt
16 § meddelats, fortsätter eller förnyar samma förseelse, skall för varje
gång stämning därför utfärdats och delgivits fallas till böter eller vite,
som för förseelsen äro stadgade.

■22 §. För förseelse, som mot denna förordning eller i näst föregående
paragraf omnämnd ordningsföreskrift med husbondes vetskap
begås av hans hustru, husfolk eller i hans arbete antagen person, ansvare
husbonden liksom vore förseelsen begången av honom själv.

23 §. Till böter enligt denna förordning eller till vite enligt ordningsföreskrift,
som meddelats enligt 16 §, må icke dömas, om förseelsen
är enligt allmänna strafflagen belagd med strängare straff.

Bihang till. riksdagens protokoll 1918. 1 samt 126 höft. (Nr 142.)

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 142.

24 §. Böter och viten, som ådömas efter denna förordning eller
efter ordningsföreskrift, som enligt 16 § meddelats, tillfalla kronan.

Saknas tillgång till böternas eller vitenas fulla gäldande, skola de

förvandlas enligt allmänna strafflagen. .

25 §. Förseelse mot denna förordning eller mot ordningsföreskrift,
som jämlikt 16 § meddelats, åtalas av allmän åklagare vid polisdomstol,
där särskild sådan är inrättad, men eljest hos poliskammare och, där sådan
icke finnes, vid allmän domstol; och galle i fråga om klagan över domstols
eller poliskammares beslut i dessa mål vad i allmänhet angående

besvär i brottmål är stadgat. _

26 §. Över beslut av Konungens befallningshavande i fråga, som
omförmäles i 16 §, må klagan föras hos Konungen i vederbörande statsdepartement
inom tid, som för överklagande av förvaltande myndigheters
och ämbetsverks beslut är bestämd.

(dverg ångsstadganden.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1918. År någon,
som jämlikt 2 § 1 mom. är behörig att idka rörelse, som där sägs, i
utövning av sådan rörelse och vill han därmed fortfara även efter det
förordningen trätt i kraft, göre därom inom utgången av år 1917 skriftlig
anmälan på sätt i 2 § 2''inom. stadgas med bifogande av uppgift, som
där omförmäles, och, så framt rörelsen enligt föreskrifterna i 3 och 4
§§ får utövas allenast genom föreståndare, intyg att behörig föreståndare
antagits och uppgift å denne. Försummas det, anses handelsrättigheten
hava upphört vid sistnämnda tidpunkt.

Vill någon, innan denna förordning träder i kraft, förvärva rätt
att efter 1918 års ingång driva rörelse, som i 2 § 1 mom. avses, gälle
vad om förvärv av sådan rätt i förordningen stadgas.

Kvngl. Maj:ts Nåd. Proposition AV 142.
Formulär.

j humj
mer

Dag
för affärens

avslutande -

Föremål

för affären -

Den persons, med vilken
affären avslutats,

För- i
och j
till- I
namn j

j avtals

Yrke Bostad län köp
! innc|
håll

Inköps pris eller

.Förvaj
rings -

annat

plats

.Dag, dä
| föremål
I an;
bragts
iåförvarings!
plats

Dag rör för sälj ;

ningen j

X ö p a r e s

För oeli till namn -

Yrke I Bostad

: För!
sälj''nings|
pris

j An!
märki
ningar

däri

Vid nu anmärkta förslag- till lagbestämmelser var fogad motivering
anföres:

»De skäl, som, enligt vad den ovan lämnade framställningen utvisar,
anförts till stöd för att jämväl i Sverige lagstiftningen måtte ingripa
på ifrågavarande område, synas övertygande. Uppenbart torde nämligen
vara, att förekomsten främst i större samhällen av brott mot äganderätten
i så stor utsträckning, som nu är fallet, till avsevärd del beror
därpå, att det ofta utan svårighet lyckas att hos vissa näringsidkare
avyttra det tillgripna. Erfarenheten giver vid banden, att särskilt de,
som bedriva uppköp och försäljning av sådana föremål som skrot, lump,
vissa dit ej hänförliga begagnade föremål och metalldelar, synnerligen
ofta uppköpa dylika föremål utan att förvissa sig om, huruvida de av
den utbjudande ärligen åtkommits. I många fall lärer det ej möta något
hinder att i sådana affärsrörelser avsätta olovligen tillgripet gods, även
om näringsidkaren insett eller bort inse den olovliga åtkomsten; och
det torde kunna antagas, att understundom därstädes i stor omfattning
drives handel med dylikt gods. Den risk, som i nu avsedda fall förövaren
av tillgreppet och avnämaren av det tillgripna löpa att upptäckas,
är ofta ringa, helst de inköpta föremålen ej sällan skyndsamt avyttras
eller underkastas bearbetning eller annan förändring för att gorå dem
oigenkännliga. Nu berörda förhållanden innebära givetvis en stark
frestelse till att begå tjuvnadsbrott och torde i väsentlig mån medverka
till förekomsten av dylika brott i så stor omfattning, som nu är fallet.

För närmare upplysning om huru förhållandena i nu angivna hän -

Mofciveriag.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 142.

seenden gestalta sig inom Stockholm hava uppgifter införskaffats från
detektiva avdelningen av Stockholms polis. Det framgår av dessa uppgifter,
att bland de ärenden rörande anmälningar om olovliga tillgrepp,
som årligen förekomma hos detektiv avdelningen, en mängd fall angå
tillgrepp av sådana slags föremål, som, enligt vad erfarenheten giver
vid handom, synnerligen ofta pläga tillgripas för att pantsättas eller
avyttras i lump- och skrothandelsaffärer eller vissa andra slags affärsrörelser.
I ett stort antal av dessa fall har det gods, som anmälningen
avsett, anträffats i handelsaffär av nämnda slag, utan att någon spaning
på den, som skulle förövat tillgreppet, kunnat erhållas. De fall, då i
anledning av inkommen anmälan om tillgrepp av gods, som nyss sagts,
någon anhållits, uppgå även till avsevärt antal. Så har å detektivstationen
verkställts utredning rörande anmälningar om olovliga tillgrepp av dylikt
gods, vilka tillgrepp skulle av personer under 18 års ålder förövats:

under år 1913.............................. vid 143 särskilda tillfällen

» » 1914.............................. » 204 » »

» » 1915.............................. » 218 » :»

)) första hälften av år 1916 » 133 » »

Tillgreppen vid dessa tillfällen skulle hava förövats
under år 1913 av 119 personer, därav 39 av eu ålder av 13 år eller därunder
och de övriga av en
ålder mellan 14 och 18 år.

» »

1915

1916

104

därav	47	dito	dito
	33	dito	dito
»	26	dito	dito

Under nu nämnda år har å detektivstationen tillika verkställts
utredning rörande anmälningar om olovliga tillgrepp av föremål av ovan
nämnda slag, vilka tillgrepp skulle av personer över 18 års ålder förövat*

under år 1913 .......................... vid 713 olika tillfällen

s> » 1914 .......................... » 776 » »

» » 1915 ........................ » 711 » »

i> första hälften av år 1916 » 513 » »

Härvid är dock att märka, att liera av dessa tillgrepp skulle
förövats av samma person.

Samtliga ovan berörda anmälningar rörande tillgrepp, förövade av
personer över 15 års ålder, hava föranlett remiss till domstol för åtals
anställande.

Enligt uppgifterna från detektivavdelningen förekomma bland de
föremål av nyss omförmälta art, som tillgreppen avsett, artiklar av
de mest skilda slag. Förutom sådana föremål, vilka upptagits under

Kungl. Majds Nåd. Proposition År 142.

rubriken »diverse», hava oftast tillgripits beklädnadspersedlar, skodon,
skrot, verktyg, velocipeder och velocipeddelar, silversaker och allehanda
andra olika slags metallföremål, och samma uppgifter utvisa ock, att
i de flesta fall den, som anhållits för tillgrepp av dylikt gods, befunnits
hava pantsatt eller avyttrat detsamma till skrot- eller lumpbandelsaffär
eller viss annan slags affärsrörelse.

Så har det tillgripna avyttrats
under år lf

under år

under

år 1916:

: i pantlånerörelse ..............................	... i 268	fäll
» lump- eller skrotaffar .................	... » 262	»
» klädmäkleriaflar .............................	... » 50	»
» antikvitetsaffär...............................	... » 10	»
» velociped reparationsverkstad ......	...» 6	»
» antikvarisk bokhandel .................	... » 4	»
till enskilda personer ...........................	... » 61	»
: i pantlånerörelse ............................	... » 230	»
» lump- eller skrotaffär ................	... » 322	»
» klädmäkleriaflar..............................	... » 36	w
» antikvitetsaffär.................................	... » 4	*
» velocipedreparationsverkstad ......	... » 15	»
» guldsmedsaffär................................	... » 1	»
» gälbgjuteriaffär ............................	... » 1
till enskilda personer ..........................	... » 68	»
: i pantlånerörelse ..............................	... » 209	»
» lump- eller skrotaffär ...................	... » 272	»
» klädmäkleriaflar..............................	... » 40	»
» antikvitetsaffär.................................	... » 3	»
» velocipedreparationsverkstad ......	... » 8	»
» antikvarisk bokhandel ..................	... » 4
» guldsmedsaffär.................................	... » 10	»
» gälbgjuteriaftär ..............................	... » 1	»
till enskilda personer ...........................	... » 67	»
: i pantlånerörelse ...............................	... » 95	»
» lump- eller skrotaffär ...................	... » 176	»
» klädmäkleriaffär...............................	... » 22	»
» antikvitetsaffär..................................	.. » 2	»
» velocipedreparationsverkstad .......	... » 2
» antikvarisk bokhandel ..................	... » 2	»
» guldsmedsaffär................................	... » 8
» gälbgjuteriaffär ...............................	.. » 3	»
till enskilda personer ............................	.. » 157

Kungl. Maj:t$ Nåd. Proposition Nr 142.

Jämväl Stockholms stads barnavårdsnämnd har lämnat uppgifter
rörande hithörande förhållanden. Dessa uppgifter utvisa, att under ett
vart av åren 1911—1915 hos nämnden handlagts i medeltal omkring
70 ärenden rörande minderåriga, anmälda för olovligt tillgrepp. Av
dessa ärenden hava i medeltal under vart år omkring 31 rört sig om
tillgrepp av föremål av huvudsakligen nyss uppräknade slag, förövade
av ett antal barn, växlande under de olika åren mellan 42 och 69; de
flesta av barnen hava befunnit sig i en ålder av mellan 10 och 15 år,
under det att de övriga varit ännu yngre.

Säkerligen är det ej för djärvt att antaga, att en mängd av de
tillgrepp, som ovan anmärkta uppgifter avse, ej skulle hava förövats,
därest det. tillgripna ej kunnat så lätt avsättas. Att förhållandena uti
ifrågavarande hänseende jämväl å andra platser inom riket äro synnerligen
otillfredsställande framgår såväl av därifrån inkomna yttranden
som av talrika notiser i tidningspressen. Särskilt hava vid mångfaldiga
tillfällen vid fabriker eller andra industriella anläggningar olovligen
tillgripits olika slags metallföremål till stora kvantiteter.

Det lärer ligga i öppen dag, att missförhållandena i nu berörda
avseenden äro av så allvarlig art, att de ovillkorligen påkalla särskilda
åtgärder från statens sida för deras motverkande. 1 synnerhet är det
givetvis ägnat att väcka starka betänkligheter, att minderåriga i så
stor utsträckning falla, offer för frestelsen att förgripa, sig mot äganderätten.
För ett bättre sakernas tillstånd lärer väl något stå att vinna
genom anordningar för att bereda minderåriga omsorgs fullare omvårdnad
och eftersyn. Om än lämpligt skulle kunna anses, att staten härutinnan
vidtoge åtgärder utöver vad i sådant hänseende redan ägt rum, torde
dock dylika åtgärder svårligen kunna göras så verksamma, att de komme
att väsentligen minska tillfällena och frestelsen att genom tillgrepp
och försäljning • av föremål, som lätt kunna finna avsättning, förskaffa
sig penningar. Vid sådant förhållande och då dylika tillgrepp i stor
omfattning förövas även av äldre personer, lära andra åtgärder vara
av nöden. Då, såsom ovan redan nämnts, den starka brottsligheten i
förevarande hänseende i väsentlig män beror därpå, att det tillgripna
lätt kan avsättas hos vissa näringsidkare, synes säkraste medlet för
åstadkommande av en vändning till det bättre vara att, sa vitt ske kan,
omöjliggöra eller försvåra dylik avsättning. Att för detta ändamål
något avsevärt skulle kunna vinnas genom en förändring eller skärpning
av" stadgandena i 20 kap. 12 § och 3 kap. 10 § strafflagen angående
ansvar för den, som med vetskap eller skälig anledning till misstanke
om den olovliga åtkomsten tillhandagår förövare av olovligt tillgrepp

Kungl. Maj.ia Nåd. Proposition Nr 142. 55

med döljande av eller annan åtgärd med det tillgripna, synes näppeligen
antagligt. Erfarenheten lärer nämligen visa, att ansvarsbestämmelser i
dylik riktning ofta medföra ringa verkan för antydda ändamål; genom
att hastigt avyttra uppköpt gods eller underkasta det sådan bearbetning
eller förändring, att det blir oigenkännligt, undandrager sig uppköparen
i de flesta fäll med lätthet ansvar enligt nämnda lagrum. Enda medlet
att verksamt råda bot för missförhållandena synes vara att på lagstiftningens
väg fastställa sådana bestämmelser rörande nu åsyftade affärsrörelsers
skötsel, att därigenom, sä vitt ske kan, omöjliggöres eller försvåras,
att olovligen tillgripet gods där finner avsättning. Den inskränkning
i näringsfriheten, som därigenom skulle förorsakas, lärer ej kunna
anses böra föranleda betänkligheter, då det ju gäller att avhjälpa ett
samhällsont av allvarligaste art och näringsfriheten i andra fall, då
samhällets krav ansetts så påfordra, fått vidkännas avsevärda inskränkningar.

Kommerskollegium har visserligen ansett en sådan lagstiftning
böra vidtagas först efter det därför erforderlig utredning verkställts i
omedelbar anslutning till den ifrågasatta revisionen av näringsfrihetsförordningen
i dess helhet. Såsom riksdagen i sin skrivelse framhållit,
synes dock ett dylikt uppskov ej vara erforderligt. Skall den åsyftade
speciallagstiftningen redan nu komma till stånd, lärer den emellertid
böra stadga avvikelser från vad i allmänhet rörande näringsidkande för
närvarande gäller allenast i den mån, det med lagstiftningen åsyftade
ändamål så oundgängligen kräver; frågan om i övrigt andra bestämmelser
än nu gällande böra meddelas synes böra lösas i sammanhang
med nyss antydda allmänna revision.

Vad då till en början angår frågan om tillämplighetsområdet för
den sålunda åsyftade lagstiftningen, hava de flesta av dem, som i anledning
av Göteborgs folkskolestyrelses framställning yttrat sig härutinnan,
vare sig de förordat allenast stadgande av förbud mot drivande av
affärer med minderåriga eller tillika införande av särskilda kontrollföreskrifter,
anslutit sig huvudsakligen till den av folkskolestyrelsen
uttalade uppfattning, enligt vilken lagstiftningen bör avse lump-, skrotoch
kommissionsaffärer och därmed jämförliga affärsrörelser.

Länsstyrelsen i Hallands län, som förordar allenast införande av
förbud i nyss angivna riktning, föreslår, att detta må komma att gälla
de handelsidkare, som utan biträde av andra än hustru och barn bedreve
mångleri eller annan sådan mindre handelsrörelse och vilka enligt i laggällande
bestämmelser vore befriade från skyldighet att föra handelsböcker.
Enligt länsstyrelsens åsikt torde dylika rörelsers ringa omfatt -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 142.

ning och frånvaron av den kontroll, som läge i skyldigheten att föra
handelsböcker, för dessa affärer möjliggöra och locka till mottagandet
av tjuvgods, då däremot för större affärer vinsten av dylika transaktioner
torde i förhållande till den risk, som löptes, i varje händelse vara,
alltför ringa.

Från andra håll tillstyrkes däremot, att tillämplighetsområdet för
lagstiftningen måtte erhålla vidsträcktare omfattning, så att därunder
komme att falla jämväl näringsgrenar, som icke synas direkt avsedda
i folkskolestyrelsens framställning.

I detta hänseende anför poliskammaren i Göteborg, att det ej
syntes lämpligt att för att försvåra avyttrandet av olovligen tillgripet gods
utfärda inskränkande bestämmelser rörande all handel med begagnade
varor. Därmed skulle man, så vitt erfarenheten i Göteborg gåve vid
handen, göra ett opåkallat intrång i handelD med antikviteter, gamla
möbler m. m. Juvelerare tillbytte sig ofta något begagnat guldsmedsarbete
vid försäljning av ett nytt sådant, liksom urmakare ofta vid
försäljning av ett nytt ur toge ett gammalt i utbyte, utan att sådana
affärer i Göteborg givit anledning till anmärkning. Tillräckligt torde
därför vara, om inskränkningar stadgades allenast i avseende å rätt till
idkande av lump- och skrothandel ävensom av handel med begagnade
kläder, underkläder och skodon, begagnade arbetsverktyg samt begagnade
velocipeder och velocipeddelar, varigenom åtkommes just de affärer,
som oftast tillhandaginge med omsättning av tillgripet gods i penningar.
Till denna uppfattning ansluter sig ock länsstyrelsen i Göteborgs och
Bohus län.

Föreståndaren för detektivavdelningen av Malmö polis föreslår, att
med lump-, skrot- och kommissionsaffärer måtte i förevarande hänseende
likställas velocipedreparatörer, vilka ofta bedreve handel med begagnade
velocipeder och velocipeddelar, samt antikvitetshandlare.

Från detektivavdelningen av Hälsingborgs polis förordas, att den
ifrågasatta lagstiftningen måtte komma att gälla lumphandlare och med
dom likställda affärsinnehavare, däribland inräknade jämväl sådana
velocipedaffärer, som köpa och sälja använda velocipeder, klädmäklare,
antikvitetshandlare, gällgjutare, som uppköpa gammal metall m. fl.

I anslutning till dessa förslag uttalar sig länsstyrelsen i Malmöhus
län för att såväl innehavare av lump-, skrot-, kommissions- och dylika
affärer som ock de, vilka uppköpa gamla kläder, antikviteter, begagnade
velocipeder och dylikt måtte inbegripas under den föreslagna lagstiftningen.

Länsstyrelsen i Uppsala län är av den uppfattningen, att samma

Kung!. May.ts Säd. Proposition Nr 142.

lagstiftning bör avse affärer, som i minut driva handel med lump,
skrot, avlagda kläder, s. k. antikviteter eller i allmänhet med artiklar,
vilka förut varit i bruk.

Vidare har Stockholms handelskammare i anledning av folkskolestyre
Isens hemställan tillstyrkt, att det borde tagas under omprövning,
huruvida icke med de av styrelsen omnämnda handelsrörelser borde likställas
vissa andra, och i sådant hänseende särskilt framhållit antikvariska
bokhandolsaffärer, enär i avseende å dylika, åtminstone på större
platser, sådana förhållanden vore för handen, att ingripande av lagstiftningen
vore av behovet påkallat.

1 detta sammanhang må jämväl erinras därom, att magistraten i
Örebro, såsom ovan nämnts, biträder ett av stad sfi skalen därstädes framställt
förslag om förtydligande och skärpande av vissa straffbestämmelser,
i sammanhang med vilket förslag uttalas, att lumphandlare, antikvitetsaffärer,
antikvariska boklådor, guld smedsaffärer och andra dylika
bodar mest vore skuld til! överklagade missförhållandena.

Av dem, som senare än Göteborgs folkskolestyrelse gjort framställning
i förevarande ämne, intager styrelsen för Göteborgs skolförening
i nu berörda fråga enahanda ståndpunkt som folkskolestyrelsen.

Stockholms stads barnavårdsnämnd hemställer om kontroll över
lump- och skrothandeln, under det att grosshandlaren Nilsson anser
kontroll erforderlig beträffande minuthandlarnas verksamhet rörande
metall- och järnskrot samt lump m. m. I grosshandlaren Nilssons förslag,
vilket tillstyrkes av överståthållarämbetet, instämmer industriförbundet,
som dock huvudsakligen yttrar sig angående handeln med
metallskrot och metalldelar samt uttryckligen erinrar därom, att det
förefölle nödvändigt att jämväl grosshandeln på detta område komme
under kontroll.

Slutligen förordar föreståndaren för detektivavdelningen av Stockholms
polis, att en blivande lagstiftning på området må komma att
avse handel med begagnade eller kasserade saker i allmänhet, samt
Stockholms handelskammare, med instämmande av rederibolaget Condor
och Sundsvalls barnavårdsnämnd, att icke endast den egentliga skrotoch
lumphandeln utan all yrkesmässig handel med begagnade föremål
borde komma under kontroll.

Lösningen av förevarande fråga erbjuder givetvis vanskligheter.
Ändamålet med den ifrågasatta lagstiftningen är, såsom ovan framhållits,
att meddela bestämmelser angående skötseln av vissa slags affärsrörelser
för att förebygga att olovligen tillgripet gods där finner arsättning.
Uppenbarligen är det av största vikt att tillse, att en dylik
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 126 käft. (Nr 142.) 8

Kungl. Maj ds Säd. Proposition Nr 142.

lagstiftning ej erhåller den räckvidd, att den kommer att medföra inskränkning
i näringsfriheten, utan att därigenom något nämnvärt står
att för berörda ändamål ernå. På sätt den ovan lämnade framställningen
utvisar, är det den starka förekomsten av tillgrepp av huvudsakligen
vissa slags föremål, som gör lagstiftningens ingripande önskvärt.
Dessa föremål äro sådana som skrot och lump, vidare vissa dit ej hänförliga
föremål, vilkas värde genom begagnande förminskats, såsom
begagnade metallvaror, beklädnadspersedlar eller skodon ävensom brottstycken
av metall och med nu nämnda föremål jämförliga artiklar. Då
dylika föremål synnerligen ofta för en bråkdel av deras värde uppköpas
av näringsidkare, och dessa därigenom, då uppköpen bedrivas i stor
omfattning, bereda sig en avsevärd vinst, förledas de givetvis ofta att
uppköpa sådant gods även med vetskap eller skälig anledning till misstanke
om, att det olovligen åtkommits; och kännedomen härom driver i
sin ordning i en mängd fall personer att olovligen tillgripa gods av
antydda art, vilket ofta är synnerligen lätt åtkomligt, för att genom försäljning
av detsamma förskaffa, sig penningar. Ovan meddelade siffror
från detektiva avdelningen av Stockholms polis äro härutinnan belysande.
Handelsrörelse för försäljning av nu omförmälta föremål synes sålunda
givetvis böra falla under lagstiftningens tillämplighetsområde. Väl är
det huvudsakligen det sätt, varpå ofta vissa av de utav Göteborgs folkskolestyrelse
antydda handelsrörelser eller de, som i minut idka egentlig
lump- " eller skrothandel, bedrivas, som föranlett kravet på lagstiftningens
ingripande. Det lärer’ emellertid bliva nödvändigt att låta denna
omfatta härutöver ej allenast grosshandeln på nämnda område utan
jämväl handelsrörelse, som, utan att idka egentlig lump- eller skrothandel,
bedriver försäljning av föremål av nyss antydda art; eljest torde,
såsom industriförbundet erinrat i fråga om grosshandeln, kunna befaras,
att inom nu berörda områden komme att fa insteg missförhållanden av
enahanda art, som gjort sig gällande bland minuthandlarna i lump
eller skrot; såsom nedan närmare skall angivas, torde emellertid för
grosshandeln i vissa hänseenden ej erfordras så långt gående bestämmelsers
som för minuthandeln. Givetvis bör handelsrörelse av ifrågavarande
slag träffas av den åsyftade lagstiftningen, evad försäljningen
omfattar av näringsidkaren förvärvade föremål eller föremål, som av
honom mottagits för försäljning för annans räkning.

Med de näringsgrenar, som idka handel med nu avsedda föremål,
lärer i förevarande hänseende ej böra likställas affärsverksamhet, som,
utan att bedriva dylik handel, för sin rörelse uppköper sådana föremål
för att använda dem för framställande av andra produkter. Sålunda

Kungl. Maj.iii Nåd. Proposition Nr 142.

uppköpes exempelvis skrot och dit oj liiinförlida begagnade metalltorern.
il
det givetvis karl förekomma, att olovligen tillgripet gods finner avsättning
jämväl i affärsrörelser av nu antydda art, hava dock veterligen
med avseende a skötseln av dessa ej förekommit sådana missförhållanden,
som väckt frågan om förevarande lagstiftning, och lära näppeligen vara
att befara; inom dylika affärsrörelser torde uppköpen i regel verkställas
i större partier och från helt andra håll än dem, som till stor del förse
ovan avsedda handelsrörelser med deras varor. Aven om understundom
sä ej skulle . vara fallet, exempelvis i avseende å vissa mindre affärsrörelser
av förra slaget, torde det dock givetvis ej böra ifrågakomma
att i förevarande hänseende särställa dylika rörelser, helst, därest så
skulle ske, gränsen för lagstiftningens tillämplighetsområde i detta avseende
finge uppdragas skäligen godtyckligt.

Itj heller synes det tillrådligt att giva förevarande lagstiftning,
såsom från vissa håll tillstyrkts, tillämplighet å handel med begagnade
saker i allmänhet. Genom en lagstiftning av dylik innebörd skalle vissa
näringsgrenar, som idka handel med begagnade föremål, komma att
drabbas av inskränkning i sin näringsfrihet, utan att detta skulle kunna
anses vare sig av det sätt, varpå de skötas, eller eljest påkallat. J avseende
å vissa särskilda näringsgrenar kan saken väl synas ställa sig
tveksam. Främst torde detta gälla i fråga om så kallade antikvitetsaffarer.
Dessa idka huvudsakligen eller åtminstone i stor utsträckning
uppköp och försäljning av begagnade föremål av olika slag. Oftast besitta
emellertid dessa föremål, vare sig i det skick de uppköpas eller
efter undergången reparation eller bearbetning, konst- eller samlarevärde.
I regel torde ock samma föremål uppköpas från audra håll än
dem, varifrån lump- och skrothandelsaffärerna förvärva sina varor; och
erfarenheten giver vid handen, att olovligen tillgripet gods ej avsättes
i antikvitetsaffärerna i tillnärmelsevis samma omfattning som i de förra;
i detta hänseende må hänvisas till ovan anmärkta uppgifter från detektivavdelningen
av Stockholms polis. Nu påpekade omständigheter synas
innebära avgörande skäl för att antikvitetsaffärer, i likhet med vad fallet
är i exempelvis Tyskland och Österrike, ej böra i förevarande avseende
likställas med lump- och skrothandelsaffärer. Så synes ej heller höra
bliva fallet med så kallade antikvariska bokhandelsaffärer. Visserligen
idka dessa uppköp och försäljning av begagnade böcker utan att begränsa
sig till allenast sådana, som anses äga konst- eller samlarevärde;
men de skäl, som synas tala för att antikvitetsaffärer ej äro i behov av
särskilda kontrollföreskrifter, torde i tillämpliga delar äga giltighet järn -

Kuwjl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 142.

väl i fråga om de antikvariska bokhandelsaffärerna; även i truga om
dessa utvisa ju nyss berörda uppgifter, att olovligen tillgripet gods därstädes
ganska sällan anträffas.

Enligt den uppfattning, som här gjorts gällande, synes den åsyftade
lagstiftningen böra avse handel med föremål, som äro att hänföra till
skrot eller5lump, eller med till skrot ej hänförliga brottstycken av metall
eller begagnade metallvaror eller med begagnade beklädnadspersedlar
eller skodon eller med artiklar, jämförliga med nu nämnda föremål.
Givetvis är det av största vikt att så fastställa gränserna för det avsedda
tillämplighetsområdet, att tvekan i fråga om dess omfattning ej
må kunna uppstå. Angives emellertid lagstiftningen avse handel med
föremål av något eller några av nyss uppräknade slag, torde det ej
behöva befaras, att svårigheter skola i nu antydda hänseende upp-,
komma. En uppräkning av nyss antydda slag lärer näppeligen kunna
göras skarpt avgränsad; och någon olikhet i uppfattningen rörande densammas
räckvidd kan väl förutses understundom kunna uppstå; men
detta lärer på grund av sakens natur svårligen kunna undvikas.

Vad härefter angår Irågan om i vilken mån lagstiftningen bör ingripa
mot handelsrörelse, som skulle falla inom dess tillämplighetsområde,
hava härom, såsom redan papekats, uttalats olika åsikter. De
allra flesta av dem, vilka härutinnan yttrat sig, äro eniga om nödvändigheten
av förbud för näringsidkaren att inlåta sig i köpenskap med
minderårig. Ytterligare åtgärder avstyrkas, på sätt förut nämnts, av
vissa myndigheter och handelskorporationer, under det däremot några
ställa sig tveksamma i detta avseende och andra åter förorda utredning
därutinnan. För införande av mer eller mindre sträng kontroll uttala
sig däremot överståthållarämbetet i sitt över grosshandlaren Nilssons
framställning avgivna utlåtande, länsstyrelserna i Uppsala, Jönköpings,
Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt Västerbottens län, magistrater,
stadsfiskaler eller polismyndigheter i följande städer nämligen Stockholm,
Göteborg, Malmö, Norrköping, Hälsingborg, Karlskrona, Uppsala, Sundsvall,
Karlstad, Arboga, Köping och Enköping, Sveriges industri forbunu,
metall sektionen, handelskamrarna i Stockholm och Gävle, barnavårdsnämnderna
i Stockholm och Sundsvall, grosshandlaren Nilsson och rederibolaget
Condor; varförutom jämväl kommerskollegium och riksdagen

uttalat sig i liknande riktning. „ ,

Då de tillgrepp, som den ifrågasatta lagstiftningen skulle åsyfta
att förekomma, i stor utsträckning begås av andra personer än dem,
vilka ett förbud i nyss angiven riktning kan tänkas komma att avse,
lärer det ej kunna råda någon tvekan därom, att ett dylikt förbud ej

Kunyl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 142. 61

är tillräckligt för att verksamt råda bot för nu överklagade missförhållandena,
utan att härför erfordras jämväl åtgärder för kontroll över
skötseln av ifrågavarande affärsrörelser. Vad från vissa håll anförts
därom, att dylik kontroll komrne att bliva för betungande för den, som
bleve underkastad densamma, synes ej böra tillmätas vidare avseende;
givetvis stå, liksom flerstädes i utlandet, bestämmelser i detta hänseende
att erhålla, vilka icke komma att medföra inskränkningar i näringsfriheten
utöver vad för vinnande av nu avsedda syfte kan anses rimligt.

Rörande omfattningen av den kontroll, som sålunda lärer böra införas.
hava av dem, som uttalat sig för sådan, polismyndigheter i vissa
städer nämligen Stockholm, Hälsingborg, Karlskrona, Sundsvall, Arboga
och Köping samt handelskammaren i Gävle förordat, att de för idkande
av pantlånerörelse stadgade föreskrifter måtte i tillämpliga delar bliva
gällande, under det att poliskammaren i Norrköping helt allmänt uttalat
sig för införande av bestämmelser, som kunde möjliggöra verksam
kontroll. I övrigt hava framställts förslag om stadganden i olika riktningar,
för vilka förslag kommer att nedan redogöras.

Med hänsyn till den i viss mån likartade verksamhet, som affärsrörelser,
varom nu är fråga, och pantlånerörelser bedriva, lärer nog, på
sätt riksdagen i sin skrivelse jämväl erinrat, kungörelsen angående villkoren
för idkande av pantlånerörelse innehålla bestämmelser, som i viss
grad kunna tjäna som förebild till den nu ifrågasatta lagstiftningen;
givetvis betingar denna emellertid i många hänseenden andra och
längre gående stadganden.

Ovan har framhållits, att eu speciallagstiftning sådan den nu
åsyftade, vidtagen före den ifrågasatta revisionen av näringsfrihetsförordningen
i dess helhet, bör innehålla avvikelser från dennas stadganden
allenast i den mån, det med speciallagstiftningen avsedda ändamål
så oundgängligen kräver. I överensstämmelse härmed synes denna
böra stadga, att näring, i fråga om vilken den skall gälla, bör vara,
med tillämpning av de särskilda föreskrifter, samma lagstiftning innehåller,
tillåten under de villkor, som i övrigt äro för dylik näring enligt
gällande författningar fastställda.

Dylika särskilda föreskrifter erfordras i fråga om rätt att idka
grosshandel eller handel i bod eller från annat upplagsställe med föremål,
som i 1 § avses. För rätt till dylik handel torde böra, i likhet
med vad som gäller angående idkande av pantlånerörelse, fordras att
äga befogenhet att råda över sig och sin egendom; de fall, då enligt
näringsfrihetsförordningen person, som ej uppfyller denna fordran, äger
handelsrättighet, skulle sålunda ej äga tillämpning å näring av nyss

I 1 mom.

62 Kungl. Maj.-ts Nåd. Proposition Nr 142.

nämnda slag. Eu inskränkning i detta hänseende synes, med hänsyn
till vikten av förverkligandet av det med förevarande lagstiftning avsedda
syfte, vara påkallad. Enahanda hänsyn fordrar vidare, att person,
som under tid, då han utövar dylik näring, gör sig skyldig till sådan
brottslighet, som nämnda lagstiftning avser att söka förekomma, ej
under några förhållanden bör tillåtas att vidare utöva sådan näring; i
överensstämmelse med vad som gäller i fråga om pantlånerörelse lärer
därför böra föreskrivas, att person, som under tid, då han utövar näringsverksamhet
av ifrågavarande art, gör sig förfallen till ansvar för tjuvnadsbrott
eller med avseende å hos houom anträffat stulet gods till ansvar
enligt 3 kap. 10 § strafflagen, förverkar rätt att sådan rörelse vidare
utöva; bestämmelse härom har intagits i 17 §, vartill hänvisning göres

i 2 §.

2 § 2 mom. Beträffande frågan om för rätt att driva näring, som i 2 § 1

inom. avses, bör erfordras särskilt tillstånd eller allenast anmälan bör
anses därför tillräcklig, hava, bortsett från dem, som allmänt förorda,
att de för pantlånerörelse gällande bestämmelser måtte i tillämpliga delar
få giltighet å ifrågavarande område, allenast vissa myndigheter och
korporationer uttalat sig. Särskilt tillstånd som villkor lör näringsrätt
i förevarande hänseende föreslås sålunda av länsstyrelserna i Uppsala
och Göteborgs och Bohus län, poliskammaren i Göteborg, polismästaren
i Uppsala, magistraten i Enköping, Sveriges industriförbund, Stockholms
stads barnavårdsnämnd, grosshandlaren Nilsson och metallsektionen.
Några av dessa anse dylikt tillstånd böra lämnas endast för viss kortare
tid och böra kunna återkallas, när helst skälig anledning därtill förekommer;
enligt förslag av grosshandlaren Nilsson borde inom vart polisdistrikt
tillåtas endast ett visst antal affärer av förevarande art.

Länsstyrelsen i Jönköpings län däremot uttalar sig för införande
av skyldighet att hos polismyndighet göra anmälan om utövande av
dylik affärsrörelse.

Givetvis skulle ett stadgande av innebörd, att icke någon ägde
rätt att driva näring av i 2 § 1 mom. avsedd art, med mindre myndighet
efter förutgången prövning funne antagligt, att han besutte därför
erforderliga egenskaper, såsom redbarhet, ordentlighet o. s. v., och därefter
lämnade särskilt tillstånd till näringens utövande, i sin man främja
det med förevarande lagstiftning avsedda syfte; men med fog synes
kunna ifrågasättas, huruvida tillräckliga skäl föreligga att i detta hänseende
stadga undantag från den nu gällande regeln att för handels
idkande i allmänhet särskilt tillstånd ej är erforderligt. Oavsett att antalet
av de affärsrörelser, som skulle falla under den ifrågasatta lagstift -

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 142. 63

ningen, säkerligen komme i vissa större städer att bliva högst avsevärt
och att följaktligen åtminstone vid tiden för lagstiftningens°trädandc i
kraft myndigheterna i dessa, därest ett stadgande i nu angiven riktning
infördes, skulle bliva överhopade av ansökningar om tillstånd till idkande
av näring, som här avses, till så stort antal, att prövningen av sökandens
lämplighet ofta nödvändigtvis bleve skäligen ytlig, torde det ligga
i sakens natur, att eu prövning sådan den nu ifrågasatta i många fall
skulle visa sig vara av jämförelsevis ringa värde för ernående av åsyftad
säkerhet i fråga om sökandens förutsättningar för skötseln av näringen,
enär tillförlitligt omdöme därom givetvis ofta ej lärer kunna på förhand
fällas. Särskilt tillstånd av myndighet som villkor för förvärv av rätt
att driva näring har också föreskrivits endast i avseende å vissa av de
näringar, rörande vilka särskilda författningar utfärdats, såsom till exempel
i fråga om pantlånerörelse, tillverkning av eldfarliga oljor, av explosiva
varor och av brännvin, försäljning av’ brännvin samt av vin och
öl. Sådana synpunkter, som i dessa fall för förebyggande av ocker eller
till följd av den med utövandet av viss näring förenade fara eller annan
orsak _ talat för bestämmelse om särskilt tillstånd, lära uti förevarande
fall ej äga tillämplighet. Med hänsyn till vad nu anförts, synes det ej
vara nödvändigt att i förevarande hänseende gorå avsteg från vad i
allmänhet gäller. I regel torde därför allenast anmälan böra vara erforderlig
för förvärv av rätt till idkande av näring, varom nu är fråga.
Givetvis bör emellertid vid dylik anmälan lämnas uppgift å ställe, därför
rörelsen avsedda föremål skola förvaras och där rörelsen skall utövas,
för att sätta vederbörande myndighet i stånd att utöva den åsyftade
kontrollen; ombytes dylikt ställe, bör av enahanda skäl ske anmälan
därom; föreskrift i detta hänseende har intagits i 6 §.

I vissa fäll synes dock anmälan, som nu sagts, icke böra vara
tillräcklig för erhållande av näringsrätt. Enligt förslagets 19 § äger
domstol, där näringsidkaren beträdes med viss förseelse, att, om skäl
därtill äro, förbjuda honom att tills vidare utöva näring av förevarande
slag, och detsamma föreslås skola gälla jämväl den, vilken i egenskap
av föreståndare för bolags eller ekonomisk förenings eller stärbhus’ räkning
driver dylik näring; varjämte i sist nämnda fall sådant förbud kan
meddelas även näringsinnehavaren. Den, som erhållit dylikt förbud,
bör uppenbarligen icke äga att allenast på grund av anmälan förvärva
rätt att åter idka affärsrörelse, som här avses, utan lärer frågan om beviljande
av sådan rätt böra ankomma på särskild prövning av myndighet.
Bestämmelse i detta hänseende har intagits i 2 § 3 mom.; i
4 mom. av samma paragraf har tillika införts ett stadgande till för -

Kimgl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 142.

hindrande därav att annan än den, som jämlikt 17 § förverkat sin näringsrätt
eller som åsyftas med förbud, varom nyss sagts, ma kunna för
dennes räkning ehuru under eget namn genom blott anmälan törskatta
sio- rätt till bedrivande av näring av ifrågavarande beskaffenhet.

Ö Beträffande frågan om handel med föremål av ifrågavarande slagbör
tillåtas å sådan realisation, som omförmäles i 9 § 3 mom. av näringsfrihetsförordningen,
eller under utövande av gårdfarihandel pa satt
i 4 mom. av samma paragraf sägs torde avsevärda betänkligheter
däremot ej möta, då utövandet av dylik näringsverksamhet är beroende

på erhållande av särskilt tillstånd. . . .

Därest bola»- eller ekonomisk förening vill idka näring, som i 2 t}

1 mom. avses, symes denna, i likhet med vad som stadgas i kungörelsen
angående villkoren för idkande av pantlånerörelse, höra få utövas allenast
genom särskild föreståndare. För vinnande av erforderlig säkerhet
i avseende å skötseln av näringen lärer såsom dylik föreståndare
ej kunna godtagas den, som ej äger befogenhet att själv idka sådan
näring, samt ej heller, så framt ej myndighet prövar annat kunna medgivas
den, som ej utan särskilt tillstånd därtill är berättigad. 1 allt,
som angår rörelsens skötsel, synes föreståndare, som nu sagts, höra betraktas
som näringsidkare. o

1 näringsfrihetsförordningen inrymmes rätt att under ett ar etter
näringsidkares död för stärbhusdelägarnas räkning utöva rörelse, som
den avlidne under livstiden bedrivit. Någon anledning att på förevarande
område avvika från den stärbhusdelägare sålunda i allmänhet
tillerkända rätt synes ej förelinnas; i likhet med vad som föreslagits i
fråga om näring, driven av bolag eller ekonomisk förening, bör dock,
där stärbhusdelägarna vilja begagna sig av denna rätt, för rörelsens
bedrivande anställas särskild föreståndare. Bestämmelser i nu berörda
hänseenden hava intagits i förslagets 3, 4 och 5 §§.

Metallsektionen har förordat stadgande därom, att näring, spm i
dess förslag avses, må bedrivas allenast i lokal, som. ay polismyndighet
o-odkänts, att lagerlokal och upplagsplats skola så inrättas, att de nar
som helst kunna av polismyndighet inspekteras, samt att näringsidkaren
skall vara pliktig att anbringa skylt vid affärs- och lagerlokal samt
upplagsplats. Då emellertid varken ifrågavarande affärsrörelsers beskaffenhet
eller behovet av kontroll över desamma synes gorå bestämmelser
i dvlik riktning nödvändiga, hava sådana ej heller i förslaget
upptagits. Däremot erfordras givetvis, på sätt nedan närmare omformälesf
stadganden om rätt för myndighet till tillträde till för rörelsen
använda lokaler och till företagande av viss undersökning for att kunna

hungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 142.

komma i tillfälle^ att utöva åsyftad kontroll över affärsrörelsen samt om
skyldighet att förvara föremål, i fråga om vilka kontroll är behövlig,
sådant sätt, att de äro lätt åtkomliga för Undersöknin.''r.

På

Kravet på lagstiftning i förevarande

hänseende har i väsentlig 7 § i

o (... , x l .. u VyVlIU Vy 1J C4i L 1 Vctöt;

man forauletts därav, att det synnerligen ofta inträffar, att gods,

TÄrtTQTUQa /-il I/-»-»» 4-4 ^___, X* /¥*•• ..1 • rt

förvärvas eller mottagos uti affärsrörelse, som i 2 § 1 monn
rörande vars efterforskande upp-dår fråga, befinnes hava skyndsamt efter
forvarvet eller mottagandet avyttrats, utan att det finnes möjlighet att
erhålla ledning för uppdagandet av avnämaren, eller ock underkastats
bearbetning eller förändring för att göra det oigenkännligt. Åven där
ej något av dessa^ fäll inträffar, kan det ofta vara förenat med stor
svårighet eller omgång att i eu sådan affärsrörelse bland mängden av bär
hopade artiklar anträffa något visst föremål, som efierforskas, enär val
sällan över samma artiklar föres någon översiktlig förteckning. Att nu
påpekade omständigheter i hög grad gynna avsättningen av olovlmen
tillgripet gods och försvåra myndigheternas arbete för upptäckt^
brottslingen ligger i öppen dag.

_ Ett av förevarande lagstiftnings främsta mål torde därför vara att
såvitt möjligt, råda bot för nu berörda olägenheter. Såsom medel härför
erbjuder sig i första hand stadgande av skyldighet för näringsidkare att
fora noggrann förteckning över de föremål hans rörelse avser. Föreskrift
om sådan skyldighet förordas av länsstyrelsen i Uppsala län, polismästaren
i Uppsala, magistral en i Enköping, Sveriges industriförbund,
giosshandlaren Nilsson och metallsektionen ävensom av Stockholms handelskammare
med instämmande av Sundsvalls barnavårdsnämnd och
redenbolaget Condor. Dylik skyldighet anser dock industriförbundet
hora stadgas för grosshandeln endast i avseende å föremål, som inköpts
tran enskild person och som borde hållas skilda från det Övriga lagret
men ej beträffande föremål, som förvärvas från industriella verk verkstäder
och smedjor in. fl. eller från annan registrerad handlande, enär
dessa föremal ofta utskeppades utan att först införlivas med inneliggande
lager. Enligt industriförbundets åsikt torde det ej heller förennnas
något behov av särskild kontroll över engros-inköp, som gjordes
direkt från verket eller från annan inregistrerad handlande.

Poliskam maren i Malmö däremot framhåller, att det väl knappast
vore möjligt att beträffande nu avsedda affärsrörelser åstadkomma en
kontroll, liknande den, som vore stadgad för pantlånerörelse, enär bokföring
av varje inköp och försäljning icke torde kunna föreskrivas,
kökskammaren i Göteborg gör för sin del gällande, att en dylik föreskrift
ej torde vara av större praktisk nytta, enär säljare av orättfånget

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 126 käft. (Nr 142.) 9

inom.

s< »in

avses, och

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 142.

gods aldrig- uppgåve sitt rätta namn, och de varor, som antydda affärsrörelser
omfattade, vore av sådan beskaffenhet, att bokföringen nog ej
komme att vara till synnerlig hjälp vid efterforskning av olovligen tillgripet
eller förkommet gods.

Att de betänkligheter, som sålunda framförts mot skyldigheten att
fora förteckning, som nu sagts, kunna vara i viss mån berättigade torde
måhända ej kunna förnekas. 1 många fall lärer nämnda skyldighet bliva
ganska betungande, och försök att genom lämnande av oriktiga uppgifter
motverka ändamålet med förteckningens förande torde givetvis vara att
förutse. Skall emellertid eu effektiv kontroll uti ifrågavarande hänseende
kunna åstadkommas, lärer man ej kunna undgå att, såsom ock flerstädes
i utlandet ägt rum, föreskriva, att förteckning av nu antydd art skall
föras. Tillrådligt synes ej vara att föreskriva, att denna skall avse
allenast affär rörande föremål av något i 1 § anyivet slag; visserligen
är det huvudsakligen tillgrepp av föremål av dylik art, som föranlett
kravet på lagstiftningens ingripande; men uti ifrågavarande handelsrörelser
förekomma merendels en mäugd andra artiklar, vilkas förtecknande
påkallas av enahanda hänsyn som de förras. Särskilt gäller
detta om den egentliga skrot- och lumphandeln. Ovan anmärkta för
Preussen gällande förordning av den 30 april 1901 inuehöll i sin ursprungliga
lydelse ej någon direkt föreskrift, i fråga om omfattningen
av den däri stadgade bokföringsskyldigheten i vidare män, än att denna
förklarades skola avse alla inköps- och försäljningsaffärer. Genom mmisteriella
förordningen den 24 augusti 1910 uttalades emellertid, att bokföringsskyldigheten
omfattade såväl begagnade som nya saker. Givetvis
kan emellertid näringsidkare, som driver handel med föremål, som avses
i 1 §, samtidigt därmed i sin rörelse föra artiklar av den beskaffenhet,
att de skäl, som tala för skyldighet att förteckna de förra, alldeles sakna
tillämplighet i fråga om de senare; för sådant fall bör möjlighet stå
öppen för honom att vinna befrielse från skyldighet att förteckna dessa,
och har hänsyn härtill tagits i 12 §.

2 mom 1 vissa ''fall kan emellertid skyldighet att föra förteckning av ifråga varande

art medföra särskilt beaktansvärda olägenheter. Däi så är
händelsen, synes redan i lagen böra medgivas befrielse från sagda
skyldighet, så framt ej det huvudsakliga ändamålet med förteckningens
förande eller möjliggörande eller underlättande av anträffandet av olovligen
tillgripet gods därigenom skulle nämnvärt äventyras. Industriförbundet
haiy såsom redan påpekats, framhållit, att nämnda skyldighet skulle för
grosshandeln på området ofta lägga hinder i vägen för skeppning av
o-ods, som inköpes från andra än enskilda, såsom handlande ej registrerade

Kutig/. Maj ds Nåd. Proposition Nr 1AX. ti 7

personer. Givetvis äger denna förbundets åsikt i huvudsak giltighet;
i de flesta fall torde ock de av förbundet åsyftade inköpsaffärer vara av
den art, att misstanke att de angå olovligen tillgripet gods ej rimligen
kan uppstå eller att faran därför är ytterst ringa. Sä lärer vara förhållandet
med affär, varigenom gods inköpes från kronan, kommun eller
annan sådan menighet, kommunikationsföretag, fabrik, verkstad eller
annan industriell anläggning. En bestämmelse om befrielse från skyldighet
för grosshandeln att förteckna de föremål, dylika affärer avse, torde
näppeligen kunna anses möta betänklig heter. Med affärer av nu antydd
art synes vidare böra i förevarande hänseende likställas affär, varigenom
grosshandlare uppköper gods från annan affärsrörelse, vars innehavare
blir underkastad den föreslagna förordningens föreskrifter. Affärer av
sistberörda art förekomma inom grosshandeln i stor utsträckning, i det att
grosshandlarna i stora partier från minuthandlarna på området uppköpa
gods, som dessa föra i sina rörels-r. Åven i fråga om sådana affärer
kan givetvis skyldighet att förteckna de föremål, som de avse, medföra
svårigheter i enahanda avseende, som ovan anmärkts. Visserligen kan
risken att affär av detta slag avser olovligen åtkommet gods understundom
vara ej ringa. Som nedan närmare angives, lärer det emellertid
bliva erforderligt föreskriva, att gods, som av näringsidkare, som blir
underkastad förordningens föreskrifter, förvärvas eller mottages under
sådana omständigheter, att det skäligen kan misstänkas hava av den,
som avyttrar eller avlämnar detsamma, olovligen tillgripits, ej får forlön
efter förloppet av viss tid utlämnas, på det att det under loppet
av denna tid må vara tillgängligt för undersökning av polismyndighet.
Att stadga inskränkning i senare ägares förfoganderätt över dylikt gods
torde givetvis ej böra ifrågakomma, och vid sådant förhållande synes
ej heller böra råda tvekan om, att grosshandeln bör befrias från skyldighet
att föra förteckning rörande gods av sådan beskaffenhet. Väl skulle
kunna ifrågasättas, att befrielse från dylik skyldighet borde inträda
allenast, därest godset av säljaren utlämnats först efter utgången av den
tid, varunder han varit pliktig att förvara detsamma; men genom stadgande
av effektivt straff för åsidosättande av nämnda förvaringsplikt
lärer erforderlig trygghet i fräga om dess iakttagande stå att erhålla.
Ifrågasättas kan vidare uppenbarligen, att befrielse i nu nämnda hänseende
från skyldighet att föra förteckning bör medgivas jämväl minuthandlarna
på området. Då emellertid sådan näringsidkare i regel ej i
tillnärmelsevis samma omfattning som grosshandlare för sin rörelse avslutar
affärer av den art, som ovan ansetts ej behöva förtecknas, och
skyldigheten att föra förteckning rörande dessa ej för minuthandeln torde

68 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 142.

medföra olägenheter i samma hänseende som för grosshandeln, synes
en begränsning av nu antydda art ej böra vidtagas, helst måhända den
faran icke vore fullständigt utesluten att eu dylik begränsning skulle
innebära frestelse att, under förebärande att visst gods vore av det slag,
att det ej behövde i förteckningen upptagas, därur utesluta detsamma,
ehuru det rätteligen bort däri införas.

8 och 9 §§. p)e Grinare bestämmelserna angående förteckningen eller, såsom

den föreslagits böra benämnas, affärsboken och om densammas bevarande
finnas intagna i förslagets 8 och 9 §§, och torde någon närmare motivering
för dessa stadganden ej vara erforderlig.

12 §• Givetvis kan emellertid understundom viss affär eller visst slag

av affärer vara av den art, att tillämpningen av nu föreslagna bestämmelser
rörande dess förtecknande skulle av särskild orsak föranleda synnerlig
omgång eller olägenhet i annat hänseende eller betänkligheter
eljest. För sådant fall bör möjlighet stå öppen att i större eller mindre
utsträckning vinna befrielse från skyldigheten att ställa sig samma föreskrifter
till efterrättelse, så framt så kan ske, utan att det med affärsbokens
förande avsedda syftet därigenom nämnvärt äventyras; och i
12 § har inrymts befogenhet för myndighet att därom, allt efter omständigheterna
i varje särskilt fall, besluta.

]0 och n §§. För att det med affärsbokens förande avsedda ändamål skall vinnas,

erfordras uppenbarligen, att däri inskrivet föremål, så länge det hos
näringsidkaren förvaras, lätteligen kan påträffas, därest vederbörande
myndighet skulle finna anledning att företaga undersökning av detsamma.
Till följd härav lärer det bliva nödvändigt föreskriva, att för
dylikt föremål skall anbringas viss beteckning, angivande år och nummer,
varunder det inskrivits, och, där affärsboken förts i avdelningar,
den avdelning, vari inskrivningen verkställts, samt att föremålet skall
förvaras så, att det lätt är åtkomligt för undersökning. Föreskrifter i
dylik riktning torde emellertid ej vara till fyllest. Genom att skyndsamt
avhända sig sådant föremål eller förstöra detsamma eller underkasta
det bearbetning eller förändring kan näringsidkaren, såsom ovan
framhållits, omöjliggöra eller försvåra myndigheternas arbete för upptäckt
av brottslingen, i händelse föremålet olovligen åtkommits. Det
synes därför erforderligt att tillika stadga förbud att förr än efter förloppet
av viss tid vidtaga åtgärder av nyss antydd art. Ett dylikt intrång
i näringsfriheten är givetvis icke utan sina betänkligheter; men
utan detsamma lärer icke så mycket stå att vinna för undanröjande av
överklagade missförhållandena; och ett stadgande av denna innebörd

kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 142.

föreslås ook av industriförbundet, grosshandlaren Nilsson, rnetallsektionen
och Stockholms stads barnavårdsnämnd.

börslagets 10 och 11 §§ innehålla bestämmelser i nu berörda hänseenden.
htt förbud av sådan art som det i sist nämnda § intagna bör
självfallet ej avse längre tidrymd, än att det med förbudet avsedda syfte
kan med minsta möjliga förfång för näringsfriheten ernås; med hänsyn
härtill synes den föreslagna tiden av sju dagar vara den högsta, som kan
ifrågakomma. För att förhindra att nämnda syfte skulle komma att mer
eller mindre omintetgöras därigenom, att inskrivet föremål först å senare
dag än inskrivningsdagen bleve tillgängligt för granskning av polismynhet,
har i 11 § intagits en föreskrift om den tidpunkt, från vilken
nämnda tid av sju dagar skall löpa. Vissa''av de i affärsrörelser, varom
här är fråga, förekommande varor såsom lumpor m. fl. torde kunna vara
av sådan ari, att hälsovårdsnämnd, kommunalnämnd eller annan myndighet
med stöd av bestämmelserna i hälsovårdsstadgan för riket kan
finna anledning att i avseende å behandlingen av desamma meddela
föreskrifter, som omöjliggöra deras förvarande under nu avsedda tid
av sju dagar; i sådan händelse böra givetvis dylika föreskrifter lända
till efterrättelse.

Nu föreslagna bestämmelser innebära emellertid så avsevärda inskränkningar
i näringsfriheten, att det gäller att noga tillse, huruvida
de böra under alla förhållanden äga tillämpning. Industriförbundet anser
för sin del, i likhet med vad förbundet framhåller i avseende å skyldighet
att föra affärsbok, att beträffande grosshandeln på området ett
förbud av det i 11 § angivna slag borde gälla allenast de föremål, som
förvärvas eller mottagas från enskilda personer, samt att dessa föremål
borde hållas skilda från det övriga lagret; de varor, som av grosshandlarna
inköptes från de industriella verken, verkstäder och smedjor m. fl.
eller från annan inregistrerad handlande och vilka ofta bleve föremål
för omedelbar skeppning, utan att först införlivas med inneliggande
lager, kunde däremot, enligt förbundets åsikt, näppeligen underkastas
ett sådant förbud; detta skulle nändigen föranleda stora praktiska svårigheter
samt försätta de svenska skrotexportörer na i ett ogynnsamt läge
gent emot utländska konkurrenter, vilka skulle utan hinder av den
ifrågasatta lagstiftningen kunna köpa varan direkt från verket fritt barnvagn
eller fritt ofhbord.

Då skyldighet att anbringa beteckning samt att under viss tid
förvara föremål i oförändrad form enligt förslaget skall gälla allenast
gods, som näringsidkare är pliktig att upptaga i affärsboken, torde, med
de bestämmelser, som i fråga om affärsbokens förande föreslagits för

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 142.

grosshandeln på området, nyss anmärkta av industriförbundet framhållna
synpunkter få anses hava vunnit tillbörligt beaktande. I avseende å
minuthandeln har visserligen tillräckliga skäl ej ansetts föreligga för
att i enahanda hänseenden som för grosshandeln medgiva inskränkning
i skyldigheten att föra förteckning över avslutade affärer. Givet är
emellertid, att affärer av den art, att misstanke att de angå olovligen
tillgripet gods ej rimligen kan uppstå eller att faran därför är synnerligen
ringa, kunna förekomma lika väl inom minuthandeln som inom
grosshandeln. Inom den förra verkställas exempelvis understumlom uppköp
av begagnade klädespersedlar från kronan ävensom av olika slags
fabriksprodukter från fabrikanterna. Att stadga inskränkning i minuthandlares
rätt att förfoga över gods, som nu avsedda affärer angå, vore
givetvis att gå utom de gränser, som av syftemålet med ifrågavarande
lagstiftning angivas för de^s räckvidd. I likhet med vad som ovan
framhållits i fråga om grosshandeln lärer det ej heller böra ifrågakomma
att stadga begränsning i fråga om minuthandlares befogenhet att disponera
över gods, som han förvärvar från annan affärsrörelse, vars innehavare
blir underkastad den föreslagna förordningens föreskrifter. Nu påpekade
omständigheter liava föranlett det i 10 § stadgade undantag från regeln
att i affärsbok inskrivet föremål skall förses med beteckning; är näringsidkaren
ej skyldig förse föremål med beteckning, äger han ock enligt
11 § att fritt förfoga över detsamma. En närmare redogörelse för inne 12

§• hållet i 10 och 11 §§ synes ej erfordras. I öppen dag ligger emeller tid,

att ej heller i avseende å de förhållanden, som beröras i nu nämnda
§§, stå att erhålla i alla hänseenden uttömmande bestämmelser. Enahanda
hänsyn, som tala för att möjlighet bör hållas öppen för att, i fråga
om skyldighet att föra affärsbok, i avseende å viss affär eller vissa slagav
affärer medgiva undantag från vad i allmänhet föreslagits skola gälla,
äga giltighet jämväl uti nu ifrågakomma hänseenden; och har hänsyn
härtill tagits i 12 §.

16 g. Å andra sidan kunna lokala förhållanden eller andra omständig heter

nödvändiggöra särskilda ordningsföreskrifter för nu åsyftade affärsrörelser
utöver vad förslaget innehåller; och har i 16 § inrymts befogenhet
för Kungl. Maj:ts befallningshavande att utfärda dylika föreskrifter.

13 §. Göteborgs folkskolestyrelses framställning avsåg, såsom nämnts, i

första hand utfärdande av förbud för viss näringsidkare att driva affärer
med minderåriga; och för förbud i dylik riktning hava de, som i ärendet
yttrat sig, så gott som enhälligt uttalat sig. Rörande räckvidden av ett
sådant förbud intaga de flesta huvudsakligen enahanda ståndpunkt som

Kungl. Mapis Nåd. Proposition Nr 14 i

tolkskolestyrelsen och anse sålunda förbudet böra avse i allmänhet drivande
av affärer eller handel eller köpenskap med minderårig. Nå^ra
såsom länsstyrelsen i Södermanlands län, magistraten i Nyköping''och
handelskammaren i Gävle, framhålla särskilt, att förbud bör stadgas ej
allenast mot att idka handel med minderårig utan även mot att från
sådan mottaga föremål till försäljning för hans egen eller annans räkning*
eller att på något sätt underlätta avsättningen av gods, som utbjudes
av minderårig.

Länsstyrelsen i Blekinge län finner förslaget om förbud att driva
an arer med minderårig vara något vill långt gående; för åsyftade ändamålets
vinnande syntes det länsstyrelsen vara tillräckligt, att blivande
bestämmelse innefattade förbud mot köp, byte eller annat förvärv av
lösören från minderårig, enär någon fara för missbruk att utlämna varor
till minderårig ej torde föreligga. Slutligen ifrågasätta några myndigheter,
att förbud uti ifrågavarande hänseende bör gälla endast affär som
avslutas utan målsmans samtycke eller för minderårigs egen räknino-,
Bollskammaren i Göteborg anser sålunda förbudet böra avse inköp av
gods från minderårig, åtminstone där detta skulle äga rum utan målsmans
medgivande; och magistraten i Enköping uttalar den uppfattningen,
att förbudet bör gälla inköp från minderårig, där ej tillförlitlig uppysninu
erhållits därom, att den minderårige skickats av målsman. Enligt
länsstyrelsens i Västerbottens län mening bör förbudet avse blott dnvande
av affarer med minderårig för hans egen räkning, med rätt dock
tor vederbörande polismyndighet att, om så kan anses behövligt, förbinda
affäistransaktioner med minderåriga ombud. «

Rörande den åldersgräns, som vid fastställande av ett förbud i angiven
riktning- bör bestämmas, hava allenast ett fåtal yttrat sig. Av
dessa hava overståthållarämbetet, länsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands
och Hallands län, magistraterna i Uppsala, Enköping och Hudiksvall
ävensom poliskamrarna i Göteborg och Malmö tillstyrkt, att förbudet
måtte avse avslutande av affär med den, som ej fyllt 15 år. Länsstyrelserna
i Kronobergs, Blekinge och Malmöhus län samt handelskammaren
i Gävle uttala sig för eu utsträckning av åldersgränsen till 18
år; och framhålles det till stöd härför, att erfarenheten visat, att åldersperioden
mellan det femtonde och adertonde året medförde de svåraste
frestelserna i förevarande hänseende och att en dylik utsträckning vore
nödvändig för att vinna det med förbudet avsedda syftemålet.

Uppenbarligen är det av särskild vikt att söka i möjligaste mån
skydda minderårig för att falla offer för frestelsen att olovligen tillgripa
öremål, som lätt kunna avyttras uti ifrågavarande affärsrörelser; risken

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 142.

för att genom dylika tillgrepp i tidigare år minderårigs rättskänsla
undergrävt s, så att han ohjälpligt för framtiden hemfaller åt brottets
bana, ligger i öppen dag. Ett kraftigt medel att råöa bot härför är
givetvis stadgande av förbud i nyss angiven riktning. Den uppfattningen,
som länsstyrelsen i Stockholms län gjort gällande, att den polismyndighet
i kungörelsen angående villkoren för idkande av pantlånerörelse
tillagda befogenhet att utfärda särskilda ordningsföreskrifter för
rörelsens bedrivande skulle berättiga polismyndigheten att im ddela förbud
i nu berörda hänseende, och att följaktligen, därest polismyndighet
Unge enahanda befogenhet i fråga om nu avsedda affärsrörelser, ett särskilt
stadgande om sådant förbud ej vore erforderligt, lärer ej äga giltighet.
Ett förbud i den riktning, som här å-yftas, synes böra, för att
bliva effektivt, avse ej allenast avslutande av affär med minderårig, vare
sig d.''tta sker för dennes egen eller annans räkning, utan jämväl mottagande
av föremål, som eljest för affär tillhandahålles av minderårig;
det torde nämligen ligga nära till hands att antaga, att ett förbud blott

1 först antydda hänseende lätteligen skulle kunna kringgås, i det att.
trots ett sådant, komme att uti ifrågavarande affärsrörelser uppköpas
föremål från minderåriga, under förebärande att dessa allenast för annans
räkning avlämnade dem. Likaså lärer åldersgränsen böra sättas till 18
år; erfarenheten giver nämligen vid handen, att fastställande av en lägre
gräns skulle i allt för stor utsträckning lämna minderårig tillfälle till
avsättning av gods uti nämnda affärsrörelser, innan han vunnit erforderlig
karaktärsfasthet. Att låta förbudet gälla blott i fråga om sådana

. föremål, som avses i 1 §, eller, såsom i ovan anmärkta, för Kristiania
gällande bestämmelser är fallet, allenast i fråga om begagnade eller
kasserade saker, torde näppeligen vara tillrådligt, enär det givetvis ofta
förekommer, att även andra artiklar, som av minderåriga olovligen åtkommits,
av dessa avyttras uti nu avsedda handelsrörelser. För att göra
förbu let i möjligaste mån effektivt, torde tillika böra stadgas ansvar för
den, vilken det åligger att vårda minderårig, som utbjuder eller tillhandahåller
föremål. Bestämmelser i nu berörda hänseenden hava intagits
i 13 och 20 §§.

Det ligger i öppen dag, att vederbörande myndighet, såsom ovan
redan nämnts, måste äga den rätt till tillträde till för affärsrörelse av i

2 § 1 mom. avsett slag använd lokal, magasin eller upplagsplats och
till granskning av varulager och affärsbok, som erfordras för utövning
av tillbörlig kontroll över efterlevnaden av nu tillämnade föreskrifter
och skötseln i övrigt av affärsrörelsen. Stadgande i dylik riktning för -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 142.

T.\

ordas ock särskilt av länsstyrelserna i Uppsala, Jönköpin

och Göteborgs, och Bohus län, poliskamrarna i Malmö och Göteb

polismästaren i Uppsala, magistraten i Enköping, Sveriges industri

b- # > i. / <—> - ---------öluviuouiioi lind,

metallsektionen och grosshandlaren Nilsson; därvid dock industriförbundet
gör gällande, att lör grosshandeln pa området bör i detta hänseende
göras inskränkning av enahanda innebörd, som förbundet påyrkat
i fråga om skyldighet att fora förteckning över avslutade affärer. Givetvis
bör näringsidkaren eller hans ställföreträdare vidare vara pliktig att
vid granskning, som myndighet sålunda företager, tillhandahålla föremål
eller förteckning, vars undersökning påkallas, och tillhandagå med
erforderliga upplysningar. Bestämmelser i nu berörda hänseenden hava
intagits i 15 §; något missbruk av den polismyndighet däri tillagda befogenhet
torde näppeligen behöva befaras.

I övrigt innehåller förslaget bestämmelser om skyldighet att i visst
fall tillhandagå polismyndighet med upplysning, om ansvar för överträdelse
av förordningens föreskrifter, om förvandling av ådömda böter
och viten in. m. ävensom övergångsstadganden, för vilka någon närmare
redogörelse ej torde vara av nöden.»

Genom nådig remiss den 7 december 1916 anbefalldes kommerskollegium
att, efter hörande av kommersiella och industriella sammanslutningar,
avgiva utlåtande rörande den sålunda verkställda utredningen
och det uppgjorda förslaget till lagbestämmelser.

Efter det kommerskollegium i anledning härav berett samtliga
handelskammare i riket ävensom Sveriges industriförbund, järnkontoret,
svenska pappersbruksföreningen, Sveriges maskinindus ''^förening, Sveriges
hantverksorganisation, sko- och läderbranschens fabrikant- och grossisttorenmg,
svenska bomullsspinneriföreningen, svenska yllefabrikantför■enmgen,
Sveriges textilindustriförbund, Sveriges allmänna handelsförening,
Sveriges minuthandlares riksförbund, manufakturhandlareföreningen
och metallsektionen tilllallé att i ämnet avgiva yttrande, hava till
kommerskollegium inkommit utlåtanden från samtliga dessa korporationer
och sammanslutningar med undantag av järnkontoret, sko- och
läderbranschens fabrikant- och grossistföreuing, textilindustriförbundet
och manufaktarhandlareföreningen.

\ id allmänna handelsföreningens utlåtande hava fogats yttranden
av direktören i aktiebolaget Stanuum J. Bruneau, grosshamdaren H.
i disson och ^firman C. F. Åkerlund & Co. Därjämte har till kommerskollegium
från finansdepartementet överlämnats en skrivelse från Sveriges
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 126 käft. (Nr 142.) 10

74 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 142.

verkstadsförenings ombudsman med därvid fogade dels en promemoria i
förevarande ämne, avseende ett uttalande från ett 40 tal näringsidkare,
tillhörande verkstadsföreningens Stockholms-krets, svenska elektriska
arbetsgivareföreningen och rörledningsentreprenörernas förening, dels
ock ett nummer av tidningen »Dagens Nyheter» för den 27 december
1916 med en däri intagen artikel av advokaten J. Tjerneld rörande
samma ämne; varefter kommerskollegium den 25 januari 1917 avgivit

sitt utlåtande. .

De inkomna utlåtandena förorda i allmänhet eu lagstiftning i
huvudsaklig överensstämmelse med det uppgjorda förslaget; i vissa utlåtanden
tillstyrkas emellertid i några mera väsentliga punkter andra
bestämmelser än de föreslagna; och anhåller jag att nu iå redogöia för
det huvudsakliga innehållet i utlåtandena.

Vad först angår tillämplighetsområdet för lagstiftningen har metallsektionen
framhållit, att det syntes, som om en tydlig definition
å skrot eller åtminstone å metallskrot borde införas, och i sådant avseende
hänvisat till 1 § av metallsektionens ovan omförmälta förslag
till lagbestämmelser, enligt vilken med metallskrot avsåges dels sådana
metallföremål, som genom deformation synbarligen upphört att vara för
sitt ursprungliga ändamål användbara, dels sådant avfall, som uppstode
vid råmetallers eller metallfabrikats vidare bearbetning, dels ock metalltillverkningar,
som på grund av kvalitetsfel eller andra orsaker icke kunde
säljas i befintligt skick. Tillika har metallsektionen uttalat att, för att den
tiliämnade förordningen ej måtte bliva betungande för de näringsgrenar,
som i sin rörelse behövde eller erhölle metallskrot och i avseende å vilkas
handel med dylikt skrot hittills ej framkommit missförhållanden, för
tydlighetens skull borde i förordningen göras eu del undantag beträffande
tillämplighetsområdet. 1 detta hänseende har metallsekti«• nen hänvisat
till 2 § av dess nyss nämnda förslag, däri stadgas, att från föreslagen
bestämmelse om skyldighet för den, som önskade driva handel med
skrot, att söka tillstånd därtill undantoges hantverkare, industriella
anläggningar, statsinstitutioner, kommunala verk och inrättningar samt
trafikidkande företag, vilka på grund av den verksamhet, fabrikation
eller yrke, de dreve, antingen erhölle skrot att avyttra eller ock for egen

rörelse vore i behov därav, _

Pappersbruksföreningen har anfört följande: förslaget syntes, vad
beträffade handeln med metallskrot, vara väl ägnat att minska de olägenheter
av olovliga tillgrepp, som främjats av vederbörande uppköpares affärsmetoder.
För lumphandeln föreiåge däremot väsentligen skdda förhållanden.
Frånsett vid skjort- och segelsömmerier, korsettfabriker

Kungl. Maj .in Nåd. Proposition Nr UP. 75

in. ti. industrier uppstående avfall av obegagnat tyg, vilket dock utgjorde
en linga del av tillförseln pa lumpmarknaden, vore lumpen en
i förhållande till sitt värde alltför skrymmande artikel för att utan
avsevärt besvär och risk för upptäckt kunna obemärkt transporteras i
nämnvärda mängder. Möjligheterna för tillfälliga leverantörer att skaffa
sig köpare vore ock väsentligt mindre än vid metallskrot, då lumpen
inom landet blott hade relativt få förbrukare. Restriktiva åtgärder —
dill till särskilt kännbara för de mindre lumpsamlarna — påkallades
enligt föreningens mening ingalunda av pappersbrukens intressen ej
ens under nuvarande förhållanden, då lumpprisen, visserligen mest genom
mellanhands manövrer, mer än fördubblats; fastmer vore allt det bistånd
och lättnad, som från det allmännas sida kunde beredas de mindre
yrkesidkarna i branschen, till gagn. Belysande vore den av erfarenheten
bekräftade svårigheten att inom landet uppdriva de mängder lump,
särskilt av de bättre kvaliteterna, som erfordrades för den relativt ringa
inhemska tillverkningen av lumppapper, ehuru det veterligen tillvaratoges
blott en bråkdel av de 25—30,000 tons årligen, som landet med
hänsyn till befolkningens storlek och insamlingssiffran per individ exempelvis.
i Tyskland borde kunna lämna. De personer, som nu arbetade
ined insamling och detalj försäljning av lump, vore huvudsakligen äldre
och till annat arbete mer eller mindre oförmögna, varjämte deras bildningsnivå
ej torde medge fullgörandet av de kontrollprestationer, som
förslaget eljest på goda grunder upptoge; det vore därför fara värt, att
de vid förslagets genomförande skulle komma att til! stor del göras
sysslolösa. Vad som i motiveringen till förslaget och av Göteborgs
folkskolestyrelse nämndes rörande minderårigas snatterier kunde på förenämnda
grunder ej i avsevärd utsträckning tänkas gälla handel med
lump. I förslagets 1 § 1 mom. torde alltså orden »eller lump» böra
uteslutas, eventuellt också orden »begagnade beklädnadspersedlar», därest
det skulle anses, vilket föreningen för sin del dock ej funne ostridigt,
att åtskillnad mellan »lump» och begagnade beklädnadspersedlar icke
kunde göras med för förordningens praktiska tillämpning nödig säkerhet;
i alla händelser torde nämligen det allmännas såväi som pappersindustriens
huvudintresse ligga i lumphandelns frihet från ifrågasatta
restriktioner. Om det ej skulle låta sig göra att helt utesluta bestämmelser
om handel med lump, så borde dock bestämmelserna därom bliva
sådana, att de små lumphandlarna ej dreves till upphörande med sin
näring.

I de av allmänna handelsföreningens förvaltningsutskott, Stockholms
handelskammare, Skånes handels-, industri- och sjöfartskammare och

76 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 142.

handels- och industrikammaren för Örebro och Västmanlands län avgivna
utlåtanden har uttalats den uppfattningen, att det vore önskvärt, att
jämväl så kallade antikvariska bokhandelsaffärer komme att inrymmas
under lagstiftningen. Det framhålles att, enligt vad känt vore, förekomme,
särskilt i Stockholm, i stor utsträckning, att till dylika affärer avyttrades,
framförallt av minderåriga, på oärligt sätt åtkomna böcker m. m.,
erfarenheten från såväl hem som skolor torde nämligen giva vid handen,
att böcker, som av den uppväxande ungdomen och särskilt skolbarn
avyttrades till nämnda affärer, ingalunda alltid vore på rätt sätt åtkomna
eller avsattes med målsmans samtycke; den lätthet, varmed de
minderåriga kunde utan kontroll i något avseende i summa affärer avvttra
böcker, hade visat sig ägnad att hos det uppväxande släktet i
varjehanda avseenden försvaga känslan för rätt och orätt. ^ Av naturliga
skäl vore det givet, att de tillgrepp, varom här vore fråga, endast
i enstaka undantagsfall anmäldes för polismyndighet, vadan den statistik
rörande sättet för avyttrande av stulet gods, som meddelats i ovan intagna
motivering, vore, vad ifrågavarande affärsrörelser angmge, vilseledande.
En kontroll, sådan den nu för skrothandeln ifrågasätta, skulle
i hög grad bidraga till ett bättre sakernas tillstånd.

Handels- och industrikammaren för Örebro och Västmanlands län
hemställer dock att, då de antikvariska bokhandelsaffärerna även handlade
med föremål, som ägde konst- eller samlarevärde, den föreslagna
förordningen ej måtte, så vitt anginge nämnda affärer, äga tillämpning

å dylika föremål. .

Av Stockholms handelskammare framställes det alternativa förslag,
att handeln med begagnade böcker borde vara underkastad de föreslagna
bestämmelserna, åtminstone i vad de avsåge förbud mot inköp från
minderåriga.

Jämväl Västerbottens och Norrbottens läns handelskammare, som
finner det anmärkningsvärt, att ej blott antikvitetsafifärer utan ock antikvariska
bokhandelsaffärer undantag^ från lagförslagets bestämmelser,
framhåller rörande behovet av kontroll å sistnämnda affärer enahanda,
synpunkter, som ovan nämnts, men anser sig dock, då någon dylik
affär icke funnes inom handelskammarens område, icke kunna med
bestämdhet uttala sig om angelägenheten av att i detta hänseende utsträcka
lagens omfattning. ,

Av handelskammaren i Karlstad har påpekats, att fråga kunde
vara, om ej den i 1 § förekommande uppräkningen av de föremål, lagstiftningen
skulle avse, borde omfatta även delar eller rester av färdiga
eller påbörjade fabrikat.

Kung!. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 142.

Förslagga 2 § 1 inom. innehåller stadgande om allmänna förutsättningar
iör rätt att idka grosshandel med eller försäljning i bod eller
1 rån annat upplagsställe av föremål, som i 1 § avses; och må i detta
sammanhang erinras därom, att i förslagets 7 § 2 mom. intagits föreskrift,
varigenom lör grosshandel på ifrågavarande område medgives en viss
lättnad i avseende å förande av aflärsbok, som i 1 mom. av samma
paragraf omförmäles.

I avseende å dessa stadganden har Stockholms handelskammare
anmärkt, att ordet »grosshandel» syntes i båda stadgandena vara använt
i en betydelse, som icke överensstämde med el|est gängse språkbruk;
enligt detta förstodes nämligen med grosshandel sådan handelsrörelse,
som bedreve försäljning till återförsäljare; men i förslaget avsägas
uppenbarligen att med grosshandel beteckna handelsrörelse, som verkställde
sina uppköp i större skala än som skedde, då handeln dreves i
bod eller från annat upplagsställe.

Vidare har handelskammaren i Göteborg uttalat, att den uppdelning
av handeln i grosshandel och handel från bod, som i förslaget gjordes,
icke torde överensstämma med den vanliga terminologien; enligt denna
voie grosshandel sådan handel, som hade till avnämare återförsäljare
eller industriidkare, för vilka varan vore råmaterial. Huruvida handeln
skedde från öppen bod eller på annat sätt vore för begreppet i och för
sig utan betydelse; för undvikande av otydlighet och misstag torde det
vara nödvändigt att bringa förordningen i överensstämmelse med vedertagen
terminologi.

I övrigt har rörande 2 § 1 mom. Skånes handels-, industri- och sjöfartskammare
erinrat därom, att enligt förslaget varken gift kvinna eller
omyndig skulle äga rätt att under de villkor, som i 4 och 6 §§ i näringsfrihets
förordningen angåves, driva ifrågavarande slag av handelsrörelse;
enligt handelskammarens åsikt vore det tvivelaktigt, om en dylik inskränkning
vore av behovet påkallad; i synnerhet beträffande hustrus rätt att
driva näring vore handelskammaren av den mening, att inskränkningen ej
vore ändamålsenlig; ådagalagt vore nämligen, att kvinnor i allmänhet
visat sig väl lämpade att omhänderhava sådan handelsverksamhet, varom
här vore fråga; och skäl torde ej heller eljest föreligga att åt gift kvinna
på hithörande område giva annan och sämre ställning, än hon i övrigt
enligt näringsfrihetsförordningen intoge. Uppställdes, såsom handelskammaren
i annat sammanhang förordade, som villkor för rätt att driva
handel av förevarande slag fordran på särskilt tillstånd, torde i varje
fall icke anledning förefinnas till vare sig gift kvinnas eller omyndigs
uteslutande från dylik rätt.

2 § 1 mom.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 142.

Minuthandlarnas riksförbund har framhållit som ett önskemål
att 2 § 1 mom. måtte erhålla följande lydelse: »Yrkesmässig handel
med föremål, som i 1 § avses», etc. Genom en sådan lydelse skulle,
anför riksförbundet, under lagen tydligen inrymmas även den handel,
som bedreves av kringvandrande uppköpare av skrot m. m., vildas
verksamhet ansåges företrädesvis påkalla en lagstiftning som den nu
ifrågasatta. Såvitt riksförbundet kunnat finna, skulle det föreliggande
förstaget ej avse kringvandrande uppköpare. Vore denna upplagning
riktig, kunde det befaras, att dessa fortfarande som dittills utan effektiv
kontroll skulle kunna driva sin hantering, uppköpa metaller och skrot,
nedsmälta det uppköpta och försälja det till andra uppköpare och mindre
verkstäder. Med den nu föreslagna omformuleringen skulle, enligt riksförbundets
åsikt, vinnas, att järnhandlare skulle som dittills kunna stå
kunder till tjänst med att tillfälligtvis — i motsats till yrkesmässigt —
uppköpa metallavfall eller taga sådant i byte vid metalleveranser utan
att bliva aumälningsskvldiga enligt förslagets 2 §.

Handels- och industrikammaren för Örebro och Västmanlands län
har i detta hänseende hemställt, att förevarande lagstiftning måtte utsträckas
att avse en var, som helt eller delvis för sin näring dreve
handel med sådana begagnade föremål, som omnämndes i 1 §, oberoende
av om handeln ägde rum som grosshandel eller från bod eller annat
upplagsställe. Till stöd härför framhålles att, om lagstiftningen skulle
begränsas att omfatta enbart de i förslaget angivna slag av handel,
vunnes säkerligen ej det med lagstiftningen asyftade ändamål, enäi eu
hel kategori av lump- och skrothandlare och kanske just den kategori,
som bäst behövde vara under kontroll, bleve stälid utanför lagstiftningens
tillämpning. Förutom de, som dreve grosshandel med eller försäljning
i bod eller från annat upplagsställe av begagnade föremål, funnes nämligen
lump- och skrothandlare, som ej hade affärslokal, upplagsställe
eller registrerad firma, men som dock dreve eu mycket omfattande
handel med dylika föremål. Dessa personer kunde, då de jämlikt det
föreliggande förslaget allt framgent ägde rätt att driva handel utan
någon som helst kontroll av myndigheter, giva fortsatt och kanske ökad
anledning till just sådana oegentligheter, som förslaget avsåge att förekomma.
Komme lagstiftningen att begränsas enbart till i förslagets 2 §
åsyftade firmor och personer, vore att befara, att olovlig handel med
begagnade föremål komme genom dylika, utaniör lagens kontrollföreskrifter
stående uppsamlare och uppköpare att florera i samma omfattning
som förut. Först då verklig effektiv kontroll anordnades å alla,
som handlade med begagnade föremål, kunde förväntas ett bättre till -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 142.

stånd. hör att underlätta kontrollen över dylika uppsamlare och uppköpare
borde skyldighet åläggas eu var, som sålunda för sin näringidkade
handel av förevarande slag, att därom gorå anmälan i stad hos
magistrat och å landet hos länsmannen, samt tillika föreskrivas, att den,
som å annan ort än den, där han vore kyrkobokförd, önskade handla
med begagnade varor, skulle från vederbörande i nämnda ort medföra
tillståndsbevis om rätt till dylik handels drivande och vara skyldig att
pa anfordran inför magistrat eller länsman uppvisa tillståndsbeviset.

Industriförbundet har åter i detta hänseende anmärkt, att det syntes
kunna ifragasättas, huruvida gårdfarihandel med föremål av i förslaget
angiven art borde tillåtas, enär de föreslagna kontrollbestämmelserna icke
vore väl tillämpliga på inköp, som skedde under utövande av gårdfarihandel.
'' &

\ idkommande härefter frågan om för rätt att driva handel med - § 2 mom.
föremål, som förslaget avser, bör erfordras särskilt tillstånd eller, på
sätt förslaget innehåller, i regel allenast anmälan, förorda Stockholms
handelskammare, bindel skamrarna i Göteborg och Karlstad, Skånes
handels-, industri- och sjöfartskammare, industriförbundet, metallsektionen
och maskinindustriföreningen det förra alternativet, liksom detta ock
tillstyrkes i ovan berörda, från verkstadsföreningen ingivna promemoria.

Det framhålles till stöd härför, att det vore synnerligen tvivelaktigt,
huruvida en lagstiftning, byggd på anmälningsprincipen, skulle kunna
åvägabringa rättelse i nu rådande missförhållanden. För uppnåendet av
det med förevarande lagstiftning avsedda syfte eller förhindrande av
avsättning av stulet gods vore det nödvändigt att söka garantier i uppköparnas
egna personer; en dålig skötsel av lump- och skrotaffärer komme
att medföra moraliska vådor, som gjorde en prövning av vederbörandes
kvalifikationer lika viktig i förevarande fall som i fråga om pantlånerörelse;
dessa båda slag av rörelser erbjöde eu viss överensstämmelse
med varandra; i båda fallen gällde det att förhindra, att moraliskt mindervärdiga
individer, vilka icke kunde i sin yrkesutövning motstå frestelsen
till orättmätig vinning, finge driva dylikt yrke; såsom i fråga om pantlånerörelse
vore fallet, borde därför ock för rätt att utöva handelsrörelse
av ifrågavarande beskaffenhet erfordras särskilt, tillstånd; som villkor
därför borde uppställas fordran på att sökanden skulle äga medborgerligt
förtroende, råda över sig och sitt gods, hava gjort sig känd för redlighet
och ordentlighet, och i övrigt finnas lämplig; därigenom torde kunna
förhindras, att personer, som straffats för brott enligt 20,21 eller 22 kapitlen
strafflagen, ägnade sig åt affärsrörelse av nu avsedd art. Meddelat tillstånd
borde naturligen kunna återkallas, så snart vederbörande ej funnes

80 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 142.

lämplig. Genom ett dylikt koncessionssystem vunnes den betydande fördel
att det omöjliggjordes för person, som själv icke vore kvalificerad
för5 rörelsens utövande, att bedriva densamma genom bulvan, vilken
möjlighet enligt förslaget eljest förefunnes och säkerligen i många fall
komme att utnyttjas. Tillstånd kunde nämligen i dylika fall förvägras
eller, om det. redan meddelats, återkallas. Med en lagstiftning som
den föreslagna törel olle det, som om myndigheterna skulle i de flesta
dylika fall stå fullständigt maktlösa. Enligt förslaget skulle handel
med skrot kunna utövas av envar, som vore berättigad till handelsrörelse
i allmänhet, blott med det villkor, att han ej enligt 17 § förverkat
rätt till rörelsens utövande; då emellertid enligt denna paragraf
de däri omförmälta förbrytelser medförde förbud mot rörelsens vidare
bedrivande, endast om de begåtts under den tid, vederbörande utövat
rörelsen, kunde alltså personer, som vore straffade för tjuvnadsbrott
eller bedrägeri, ja notoriska tjuvgömmare icke förhindras att driva
handelsrörelse av förevarande art, blott de fullgjorde den formella anmälningsskyldigheten.
Möjligheten att den grannlaga och, såsom erfarenheten
gråt vid handen, starkt karaktärs frestande affärsverksamhet,
varom här vore fråga, utövades av personer, som vore därför
föga lämpliga, skulle sålunda fortfarande stå öppen. Det syntes uppenbart,
att" den trygghet mot handelsrättens missbrukande, som vore
lagstiftningens syfte, härigenom skulle i hög grad äventyras. Visserligen
läge det nära till hands att antaga, att en oäilig lumphandlare
snart skulle begå något brott, som berövade honom rätten att
vidare idka handeln, men dels vore det ej säkert, att förbrytelsen upptäcktes,
och dels kunde han dessförinnan hinna åstadkomma mycket
ont; enbart genom föreskrifter om straff och förverkande av handelsrättighet
torde icke tillräcklig trygghet vara vunnen för sunda förhållanden
inom det näringsliv, varom här vore fråga. Infördes koncessionssystem,
komme givetvis den prövning, som skulle åligga vederbörande
myndighet, att särskilt i större städer, om prövningen skulle
motsvara sitt ändamål, bereda vissa svårigheter, men di ssa syntes gent
emot ovan framhållna synpunkter icke böra tillmätas avgörande betydelse
och borde ej vara oöverkomliga, helst vid lagens ikraftträdande
prövningen huvudsakligen komme att gälla personer, som förut drivit
rörelse och troligen vore kända av polismyndigheten.

Handelskammaren i Göteborg framhåller ytterligare, att tillstånd
borde erfordras ej allenast för affärens innehavare eller föreståndare
utan ]ämväl för biträde, som mera självständigt deltoge i inköpen, varjämte
metallsektionen påpekar, att beträffande föreståndare, som i 3 §

Kunyl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 142.

avs.iges, samma fordringar i fråga om ärlighet måste gälla som rörande
näringsidkare.

Av handels- och industrikammaren för Örebro och Västmanlands
län ifrågasattes rörande 2 § 3 inom., huruvida i det däri åsyftade fall
kommunalnämnd vore lämpligaste myndighet att höra; enligt handelsoch
industrikammarens förmenande torde länsmannen därtill vara lämpligaie,
enär han pa grund av sin genom tjänstebefattningen förvärvade
lokalkännedom säkerligen vore den, som inom orten ägde den bästa
och mest ingående personalkännedom och även i övrigt riktigare än
kommunalnämnden borde kunna döma och pröva vederbörandes lämplighet
för rätt till dylik handels drivande.

Tillika påpekar handelskammaren i Karlstad, att stadgandet i förslagets
2 § 4 mom. syntes föga effektivt, enär något hinder ej funnes
för att en person, soin själv förverkat eller förbjudits att fortsätta sin
rörelse, utövade den i annans namn, om varorna flyttades till annan
lokal; infördes koncessionssystem, bleve detta stadgande överflödigt.

I fråga om den i 4 § förekommande bestämmelsen om skyldighet
för stärbhusdelägare att inom viss tid gorå anmälan om fortsättning
av handelsrörelse har Skånes handels-, industri- och sjöfartskammare
anföit, att nämnda tid torde kunna, utan förfång för annat intresse,
lämpligen utsträckas till eu manad för lämnande av nödigt rådrum åt
stärbhusdelägarna, och eu hemställan i dylik riktning göres jämväl av
handels- och industri kammaren för Örebro och Västmanlands län.

Beträffande 6 § har grosshandlaren H. Nilsson anfört, att det
för eu grosshandlare vore omöjligt att efterleva denna paragraf, enär
det t. ex. inträffade, att eu del firmor omsatte järnskrot i så stora
poster, att det ej kunde undvikas, att vid avlastning av skepps- och
\agnslastei från in- och utlandet å andra platser än den, där firman
dreve sin rörelse, frånsortering av material måste äga ruin, innan
lasten vore i sådant skick, att den kunde sändas vidare till det köpande
verket. Orsaken till delning av en last kunde bero på oriktig
expedition av säljaren, och i sådan händelse kunde uppläggning
av . matenal et ej pa förhand förutses; och det kunde vara ovisst, om
möjlighet funnes att genast placera den del, som måste frånskiljas.
Av Nilssons årsomsättning i järnskrot, omkring 20,000,000 kilogram, berörde
ej en fjärdedel Stockholm; skeppning förekomme över flera hamnstäder,
och omlastning finge dessutom företagas på åtskilliga andra
ställen.

, Förslagets 7 § innehåller stadgande om skyldighet för handelsldkaie
att föra särskild bok (affärsbok) för inskrivning- av affär, variV,
{hårig till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 120 höft. (Nr 142.) 11

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 142.

genom för rörelsen föremål förvärvas eller eljest mottages; varjämte i
paragrafen stadgas inskränkning i nämnda skyldighet, där rörelsen
bedrives som grosshandel.

Såsom förut redan anmärkts, har från vissa håll, nämligen handelskamrarna
i Stockholm och Göteborg, anförts, att ordet »grosshandel
syntes i 7 § vara använt i en betydelse, som icke överensstämde med
eljest gängse språkbruk eller vanlig terminologi. Enligt dessa förstode»
med grosshandel sådan handelsrörelse, som bedreve försäljning till återförsäljare
eller industriidkare, för vilka varan vore råmaterial; men i
förslaget avsåges uppenbarligen att med grosshandel beteckna handelsrörelse,
som verkställde sina uppköp i större skala än som skedde, då
handeln dreves i bod eller från annat uppi igsställe; lör undvikande av
otydlighet och misstag torde det vara nödvändigt att bringa förordningen
i överensstämmelse med den vidtagna terminologien.

Tillika har handelskammaren i Karlstad erinrat därom, att det vore
mycket svårt att få en klar gräns bestämd mellan minuthandel och
grosshandel i förevarande fall, enär de ofta av samma person utövades
sida vid sida och intimt inginge i varandra.

Mot 7 § hava framställts ytterligare några erinringar. Så har
handelskammaren i Göteborg anfört, åt t det icke vore behövligt eller
ens lämpligt att, på sätt i paragrafen skett, göra skillnad mellan grosshandel
och annan handel, enär det vore inköpet av varan och icke dess
vidare försäljning, som krävde övervakande för uppnående av lagstiftningens
syfte, och i denna del av affärsdriften några kännetecken icke
torde kunna uppställas, ägnade att särskilja grosshandeln från annan
handel.

Smålands och Blekinge handelskammare hemställer, att 7 § 2 mom.
måtte ändras därhän, att den, som idkade grosshandel med ifrågavarande
slags varor, skulle vara skyldig att anteckna jämväl affär, varigenom
gods förvärvades eller mottoges från affärsrörelse, vars innehavare
vore underkastad förordningens föreskrifter; det kunde nämligen,
enligt handelskammarens åsikt, visa sig erforderligt att i vissa fall kontrollera
detalj affärens anteckningar, och tillräcklig anledning syntes icke
finnas, varför grossören, som vanligen köpte varor i större partier och
ändock vore skyldig däröver föra bok, skulle fritagas från den detaljanteckning,
som nu avsåges.

Åven i fråga om de i 8 § intagna närmare föreskrifterna om affärsbokens
förande hava vissa anmärkningar framställa. Så anför maskinindustriföreningen,
att det kunde ifrågasättas, huruvida icke det borde
föreskrivas, att säljarens namnteckning skulle kunna företes.

Kunyl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 142. 83

Handels- och industidkammaren för Örebro och Västmanlands län
framhåller, att det, för att åstadkomma bättre kontroll, torde vara lämpligare,
att person, med vilken affär avslötes, själv egenhändigt antecknade
sitt namn i affärsboken, samt att, där affären förmedlades genom
ombud, ombudet borde vara skyldigt att i affärsboken inskriva såväl sin
huvudmans som ock siit eget namn. Endast om vara avsändes per post.
järnväg eller med reguljär ångbåtsförbindelse, skulle affärsinnehavaren
äga rätt att i affärsboken inskriva den persons namn, med vilken affären
avslutats; aock med skyldighet att i affärsboken inregistrera befordringssättet
och till affärsboken bilägga vederbörande befordringsverks originalkvitto.
Förutom vederbörande persons för- och tillnamn, yrke och fullständiga
adress borde i affärsboken även inskrivas dag, då personen
vore född; de ganska talrika fäll, då genom anteckning''om födelsedag
brott kommit i dagen och kunnat beivras, gjorde det önskligt, att dylik
anteckning verkställdes.

Å ^ andra sidan påpekas i yttranden från tvä näringsidkare, vilka yttranden
åtfölja allmänna handelsföreningens förvaltningsutskotts utlåtande
till kommerskollegium, att specificering i det oändliga i affärsboken av inköpt
gods ej borde erfordras; det vore också svårt att kontrollera de uppgifter,
som lämnades av säljaren; särskilt vid inköp från landsorten
kunde det ej kontrolleras, om säljaren vore underkastad förordningens
föreskrifter. Omöjligt vore ock att notera försäljning av varje parti,
då detta givetvis icke försåldes i sin helhet utan dels i flera mindre poster
till förbrukning, dels till nedsmältning och dessutom, såsom beträffande
metallskrot, uppackades tillsammans med annat gods, varefter det
absolut icke kunde kontrolleras till vilken köpare det ena eller andra
partiet sålts.

Gävle handelskammare, som finner uttrycket i 1 mom. »affär, för
vilken boken är avsedd,» ej tillräckligt tydligt utmärka, att därmed
åsyftas affär, som omförmäles i 7 § 1 mom., framhåller vidare, att i
åtskilliga fall kunde tydligen ej göras anteckning om försäljning av
inskrivet föremål med angivande av dagen för försäljningen m. m..
då föremålet icke som sådant försåldes utan underginge bearbetning
(sortering) eller förändring. Anteckning om försäljningen borde i dylikt
fall ersättas med anteckning om dagen när bearbetningen (sorteringen)
eller förändringen ägde rum; eljest komme affärsboken att uppvisa
luckor, som antingen berodde på slarv eller på nyss anmärkta om•tändighet;
i paragrafen borde därför inryckas en föreskrift i nu antydd
riktning.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 142. *

Även Skånes handels-, industri- och sjö fartskammare framhåller,
att de i 8 § ävensom i formuläret till affärsbok givna föreskrifterna om
bokeus förande ej torde vara möjliga att helt upprätthålla; om exempelvis
en näringsidkare på en gång till samma köpare försålde eu post varor,
som till olika delar från skilda håll inköptes, torde icke kunna ifrågasättas,
att varje dylik tidigare inköpt del skulle hållas avskild och
åsättas sitt särskilda pris, då ett sådant förfaringssätt säkerligen bleve
opraktiskt, besvärligt och tidsödande.

Tillika påpekar handelskammaren i Karlstad, att de många vandrande
skrotköparna på landsbygden krävde särskild uppmärksamhet;
dessa samlade vanligen i små poster och insände sedan det samlade
till städernas skrothandlare; någon bokföring kunde dessa vandrande
skrotköpare icke gärna sköta och borde därför åläggas att lämna nödiga
uppgifter till de skrothandlare, som mottoge vad de förra samlat.

Rörande 9 § påpekar handels- och industrikammaren för Örebro
och Västmanlands län, att det av skäl, som anförts under 2 § 3 mom.,
vore lämpligare att föreskriva, att avslutad affärsbok skulle kunna till
förvaring överlämnas till länsman i stället för till kronofogde.

Beträffande de bestämmelser, som i 10 § meddelas rörande föremålens
beteckning, har Västergötlands och norra Hallands handelskammare
anfört, att från uppköparnas synpunkt hade framhållits, att förslaget
i det hela syntes vara utarbetat så, att tillämpningen av detsamma
skulle kunna utan större svårigheter försiggå, men att det anmärkts,
att alla de föreskrifter, som i förslaget avsåge bestämmelser
om att inköpt vara skall förses med märke och nummer, syntes vara
synnerligen svåra att efterleva; det ifrågasattes till och med, om icke
dessa föreskrifter skulle delvis omöjliggöra all handel med varor av -ifrågavarande
slag dels på grund av de stora kostnader, sadana anordningar
skulle medföra, och dels huvudsakligast på grund av att lagret därigenom
skulle kräva ett så stort och dyrbart utrymme; det ansåges av uppköparna,
att märkningen av varan vore obehövlig, enär denna vid inskrivning
i affärsboken skulle noggrant beskrivas och därjämte alltid
skulle finnas kvar i vederbörande affär i minst 7 dagar efter inköpet och
under denna tid vore lätt att återfinna.

Maskinindustriföreningen har ifrågasatt, att föreskrift bör lämnas,
att beteckning skall anbringas omedelbart efter inskrivningen i stället
för så fort ske kan därefter.

Vidare hava två näringsidkare, som bedriva grosshandel på området,
i särskilda yttranden, som åtfölja allmänna handelsföreningens förvalt -

Kungl. Mnj:ts Nåd. Proposition Nr 142.

umgsuIskotta utlutande, framställt vissa erinringar rörande förevarande
paragraf. Det, framliålles sålunda, att avsevärt ökade utgifter skulle
föranledas lör förhyrande av ytterligare tomtplatser och magasin för
förvaring av föremålen i enlighet med paragrafens föreskrifter; särskiljande
av värjo post inköpt järnskrot kunde varken minut- eller
grosshandlare åstadkomma, tv det skulle erfordra obegränsad upplagsplats
och oerhörda kostnader; järnskrot vore nämligen eu billig vara;
vid dess mottagande Unge såväl minut- som grosshandlare genast sortera
materialet och lägga de olika kvaliteterna på de å upplagsplatsen
darior avsedda ställena; dessutom vore det svårt att förse de varor
som förvarades ute i det fria, med varaktig beteckning.

Jämväl Skånes handels-, industri- och sjöfartskammare anser, att
bestämmelsen om särskild beteckning i åtskilliga fäll skulle möta praktiska
svårigheter; så bleve uppenbarligen förhållandet i fråga om exempelvis
lump, ben och dylika varor, beträffande vilka även en obligatorisk förväring
utan sammanblandning med andra inköpta partier av enahanda
''•lag maste leda till avsevärd olägenhet och kostnad.

J.Gävle handelskammare har beträffande 10 § 2 mom. påpekat att,
da däri stadgades förbud mot borttagande av beteckning, så framt ej
borttagandet nödvändiggjordes av föremålets bearbetning, med bearbetning
måste förstås även sortering; eljest skulle alltför stora svårigheter
beredas näringsidkaren; i förordningen borde därför uttryckligen utsägas
att med bearbetning likställdes i förevarande hänseende sortering.

Den tid, sorn bör förflyta innan handelsidkare äger rätt att disponera
over i affärsbok inskrivet gods, anser Stockholms handelskammare
kunna lämpligen bestämmas till 14 dagar, enär därigenom vunnes eu
viss fördel i kontrollhänseende och någon olägenhet icke torde behöva
uppstå _ darav; enahanda uppfattning uttalas i ovan omförmälta oromemoria
från verkstadsföreningen.

De näringsidkare åter, vilka avgivit särskilda yttranden i sammanhang
med handelsföreningens förvaltningsutskotts utlåtande, förorda, att
samma tid bestämmes avsevärt kortare; eljest skulle, framliålles det, för
näringsidkarna kunna uppstå betydliga förluster, enär de komme att. bliva
hindrade att vid försäljning omedelbart före hastigt prisfall medtaga de
varor, som funnes på lager; vad särskilt minuthandlarna beträffade, ägde
de i regel ej tillräckligt kapital för att så lång tid som sju dagar låta
varorna ligga på lager; den föreslagna tiden borde begränsas till två
eller tre dagar; i annat fall skulle de små uppköparna förhindras lever6ru
inköpt mntGricil mor än on gång* i VGcknn.

n §*

13 §.

18 §.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 142.

I fråga om den i 13 § intagna bestämmelsen om förbud mot förvärv
eller mottagande av föremål från den, som ej fyllt 18 år, påpekar Skånes
handels-, industri- och sjöfartskammare, att nämnda bestämmelse torde
föranleda praktiska svårigheter, om den icke i någon mån modifierades;
enligt vad handelskammaren hade sig bekant, vore det för närvarande
synnerligen vanligt att fullt lojala firmor, som till lump- och skrothandlare
regelbundet avyttrade varor, till försäljningens utförande anställde
personer, vilkas ålder understege 18 år. Ett allmänt förbud mot detta
förfaringssätt skulle givetvis, utan motsvarande gagn, i månget fall
medföra olägenhet och merkostnad; handelskammaren föresloge därför till
förevarande lagrum en tilläggsbestämmelse av innebörd, att töremål, som
i förordningen avsåges, finge av näringsidkaren förvärvas eller mottagas
även från den, som ej fyllt 18 år, om den omyndige vore av näringsidkaren
känd och styrkte sig handla i egenskap av ombud för annan
person, med vilken näringsidkaren ägde avsluta köp.

Tillika har en av de näringsidkare, vilka yttrat sig i sammanhang
med handelsföreningens förvaltningsutskotts utlåtande, framhållit, att
allt köp av skrot från minderåriga borde vara förbjudet, såvida de ej
av lumphandlarna vore kända och förevisade intyg på, att varan vore
rätt åtkommen; och detsamma borde gälla druckna personer, som sökte
utprångla varor.

Rörande 18 § har av Stockholms handelskammare anmärkts, att
paragrafen erhållit olämplig formulering; enligt 1 mom. inträdde straffpåföljd,
om någon i strid mot föreskrifterna i 2 § idkade rörelse, som
där avsåges; då i uttrycket »idka rörelse» syntes kunna inläggas fordran
på ett fortsatt brott d. v. s. på ett flertal brottsliga handlingar, hemställde
handelskammaren, att åt momentet gåves en formulering, som ej
kunde missförstås.

I fråga om 18 § 3 mom. har handels- och industrikammaren för
Örebro och Västmanlands län framhållit, att de i nämnda moment föreslagna
böter syntes vara för lågt tilltagna; böter för de i samma moment
avsedda förseelser borde tilltagas så högt, att de ej lockade till
att på grund av bötessummans obetydlighet överträda förordningen!
föreskrifter; böterna borde därför liksom i 1 mom. sättas till lägst 50
och högst 500 kronor. Tillika har maskinindustriföreningen ifrågasatt,
att i det i tredje momentets andra stycke avsedda fall även näringsinnehavare
borde bliva medansvarig.

Kungl. Alapts Nåd. Proposition AV I t''2.

. . Det 1 2<\. § upptagna stadgandet om ansvar a person, som tiar
▼ard om omyndig, som där avses, har Gottlands handelskammare funnit
ej vara förenligt med svensk rättsuppfattning och därför böra utgå.

Av maskinmdustriföreningen ilrågasäites, att viss andel av böterna
enligt forordningen borde tillfalla åklagare och angivare.

_ Jämväl i vissa andra hänseenden hava mot förslaget framställts
erinringar, bå har metallsektionen vidhållit sitt tillstyrkande av, att näring
som i dess ovan berörda förslag åsyftas, må bedrivas allenast i lokal, som
av polismyndighet godkänts, att lagerlokal och Tingsplats skola så injattas,
att de nar som hälst kunna av polismyndighet inspekteras, samt
att näringsidkaren skall vara pliktig att anbringa skylt vid affärs- och
lagerlokal samt upplagsplats; varjämte metallsektionen ansett lämpligt,
att de detaljister, som komme att vara underkastade ifrågavarande lagstiftning
borde förbjudas att mottaga eller utlämna skrot under annan
tid an den, då övriga salubodar på platsen hölles öppna.

Skånes handels-, industri- och sjöfartskapimare har likaledes tillstyrkt,
att näringsidkare, som lagstiftningen avsåge, skulle vara pliktig
anbringa skylt vid affara- och lagerlokal samt upplagsplats; enligt handelskammarens
asikt syntes en dylik föreskrift, om än icke nödvändig, likväl
vara agnad att bland annat, underlätta kontrollen över de personer, som
begave sig till näringsidkarens lokal.

a ^ldare hava tva av de näringsidkare, som yttrat sig i sammanhang
med handelsföreningens förvaltningsutskott, under hänvisning till den''betydande
mängd mindervärdiga utländska, personer, som på senare tider i
huvudstaden bedreve rörelse, som i förslaget avsåges. huvudsakligen uppkop
av skrot och dylikt, hemställt, att allenast svensk undersåte borde tillåtas
att utova dylik rörelse; det vore, framhålles det, ej oberättigat, att dylikt
narmgsskydd medgåves, då genom den föreslagna lagstiftningen i synnerhet
minuthandlarna skulle åsamkas högst avsevärda arbetskostnader, och
detta medförde minskad omsättning, i fall affärens omfång ej tilläte
okad arbetspersonal.

Kommerskollegium, som fattat beslut om utlåtande, innan yttrandena
från handels- och industrikammaren för Örebro och Västmanlands
ian, pappers bruks! ören ingen och metallsektionen avgivits, framhåller i
sitt utlåtande till en början, att kollegium ifråga om den inom finansdepartementet
verkställda utredningen med därtill hörande författnino-sioislag
och jämväl beträffande eljest inkomna yttranden och andra handmgar
trott sig kunna vid utlåtandets avgivande inskränka sig till att

20 §.

24 §.

Kommers kollegium,

Kungi. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 142.

beröra gjorda anmärkningar och framställningar endast i den mån, kollegium
funnit dem förtjäna avseende eller eljest särskild anledning därtill

''synts föreligga. .

Efter det kommerskollegium härefter erinrat om sina utiatanden i
ämnet den 28 februari 1913 och den 17 juni 1914 och om att däri
framhållits det nära sammanhanget mellan den nu ifrågasatta lagstiftningen
och näringslagstiftningen i allmänhet, anför kommerskollegium
vidare: förevarande utredning gåve vid handen, att isynnerhet de på
den senaste tiden ovanligt stegrade värdena på metaller och en del andra
artiklar samt därav följande ökade frestelser att olovligt tillägna sig
denna egendom krävde ett skyndsamt genomförande av lagstiftningsåtgärder
lor att råda bot på de'' missförhållanden, varom här vore fråga.
Allenast med hänsyn härtill ansåge sig kollegium för sin del icke böra
nu avstyrka sådana åtgärder, på samma gång som givetvis även andra
åtgärder tillika måste vidtagas, såsom strängare tillsyn över ungdomen,
skärpt bevakning över ställen, där omförmälda föremal förvaras, m. m.
Samtliga de korporationer, som avgivit yttranden, hade tillstyrkt eu
lagstiftning i det angivna syftet. Till följd av det nära sammanhanget
med gällande näringsfrihetsförordning borde dock beaktas, att lagstiftningen
icke Unge större räckvidd än oundgängligen erfordrades, ävensorn
att principerna för den nya lagstiftningen icke mera, än förhållandena
nödvändigt påkallade, komme att avvika frän dem, som nu gällde
för utövande av handel och näringar i allmänhet. Eljest kunde den
legitima handeln lätt skadas. Då kollegium från nu angivna synpunkter
ginge att granska det föreliggande förslaget till författning i ämnet,
ville kollegium först fästa uppmärksamheten därpå, att enligt detsamma
vore rätt till idkande av handel med de föremål, varom nu vore fråga,
tillåten under i huvudsak samma villkor, som gällde för erhållande av
rätt till idkande av handel i allmänhet. Enligt förslaget erfordrades
sålunda icke tillstånd därtill av vederbörande myndighet. Av de korporationer
och enskilda, som yttrat sig, hade Stockholms handelskammare,
handelskamrarna i Göteborg och Karlstad, Skånes handels-, industriös
sjöfartskammare, industriförbundet, maskinindustri föreningen, ovan
omförmälda 40-tal näringsidkare samt advokaten Tjerneld ansett, att
handeln ifråga icke borde få drivas utan tillstånd av vederbörande
myndighet, som då finge tillfälle att pröva sökandens lämplighet härför.
Direktören Bruneau åter hade på det kraftigaste uttalat sig häremot,
under det att de övriga icke hade något att erinra mot förslaget i berörda
hänseende. Det huvudsakligaste skälet för bestämmande av tillstånd
såsom villkor för drivande av nämnda rörelse vore, att endast

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 142.

därigenom kunde redan från början därifrån avskiljas personer, som
uppenbarligen vore olämpliga för detta yrke. Men å'' andra sidan torde
införandet av en sådan bestämmelse i den nya författningen innebära
ett sa djupt ingrepp i den allmänna näringsfriheten, att kollegium icke
utan mycket tungt vägande skäl ansåge sig kunna tillstyrka detta. Med
särskild hänsyn till mänga, som — kanske under en följd av år — utan
anmärkning idkat ifrågavarande yrke, syntes det kollegium icke böra
stadgas i nu angivna hänseende skärpta bestämmelser, förr än det genom
en viss tids erfarenhet visat sig erforderligt. Att uppställa tillstånd
såsom villkor lör denna handels drivande 1orde icke heller bliva fullt
effektivt, da det i de flesta fall vore synnerligen svårt för vederbörande
myndighet att bedöma en persons lämplighet för detta yrke,
förr än han under en längre eller kortare tid utövat detsamma. Dessutom
medförde det alltid vissa vådor att låta en person för sin ekonomiska
utkomst bliva beroende av administrativ myndighets beslut. Då
genom föreskrifter i övrigt kontroll kunde i avsevärd grad utövas på
ifrågavarande slags handel, samt denna i och för sig vore samhällsnyttig,
funne kollegium icke tillräckliga skäl föreligga att nu frångå den regel,
som enligt näringsfrihetsförordningen gällde i förevarande avseende för
rätt till idkande av handel i allmänhet.

Rörande härefter tillämplighetsområdet för den ifrågasatta lagstiftningen
yttrar kommerskollegiura, att eu mycket viktig fråga vid lagstiftningens
genomförande vore bestämmandet av de varuslag, vilkas
uppköpande och försäljning skulle beröras därav. Därvid borde jämväl
tillses, dels att icke flera slag av varor hänfördes under de nya bestämmelserna
än nödigt vore, dels och att så noggrant som möjligt klargjordes
vilka varor, som vore att räkna dit. I det förra hänseendet
ville kollegium, i motsats till Stockholms handelskammare, Skånes handels-,
industri- och sjöfartskammare m. fl., hemställa, att de s. k. antikvariska
bokhandlarna icke måtte komma under den nya lagstiftningen. Det
vore väl sant, att begagnade böcker olovbgen tiilgrepes och sedermera
avyttrades i antikvariska boklådor. Med hänsyn till vad kollegium ovan
yttrat om den omfattning, den ifrågasatta lagstiftningen borde få, kunde
kollegium emellertid icke finna tillräckligt vägande skäl föreligga att nu
luta handel med begagnade eller gamla böcker bliva föremål för kontroll
enligt den ifrågasatta lagstiftningen. Kollegium funne ock föreslagets
bestämmelser välbetänkta, i vad därigenom antikvitetsaffärer undantagits
från lagstiftningen.

Efter det kommerskollegium härefter erinrat om, att enligt 1 § 1
mom. i den ifrågasatta förordningen denna skulle omfatta handel med.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sond. 126 höft. (Nr 142.) 12

90 Kungl. Maj.ts Nåd■ Proposition Nr 142.

bland annat, till skrot ej hänförliga brottstycken av metall eller begagnade
metaller, anför kommerskollegium vidare, att sålunda skulle t. ex.
innehavare av guldsmedsaflärer, som blott i enstaka fall uppköpte gammalt
guld eller silver, möjligen kunna beröras av den nya lagstiftningen,
och detsamma vore även förhållandet med järnhandlare, vilka, enligt
vad minuthandlarnas riksförbund i ärendet uppi''''st, tillfälligtvis av sina
kunder uppköpte metallavfall eller toge sådant i byte vid metalleveranser.
Kollegium hade icke av den förebrågta utredningen funnit missförhållandena
beträffande dessa affärsidkare vara så framträdande, att de
nya författningsbestämmelserna borde under nyssnämnda förutsättningar
äga tillämpning å dem, och då ordalagen i förevarande mom. icke
syntes vara fullt tydliga härutinnan, hemställde kollegium om sådan
ändring av momentet, att därav uppenbarligen framginge, att nu antydda
affärsidkare och därmed likställda i nyssnämnda fall icke måtte
bliva underkastade den nya författningens bestämmelser.

Det hade, såsom i utredningen ock framhållits, varit i hög grad
önskvärt, påpekar kommerskollegium, om de varor, vilkas försäljning
skulle bliva föremål för den nya lagstiftningen, kunnat på ett uttömmande
sätt angivas. Då detta emellertid knappast läte sig göra på
annat sätt än i nämnda moment skett, både kollegium icke anledning
att i övrigt göra någon erinran mot ifrågavarande moment i detra
avseendet Genom 12 § i förordningen funnes dessutom möjligheter att
avpassa förordningens bestämmelser härutinnan efter olika förhållanden.

I fråga om 2 § 1 mom. och de av handelskamrarna i Stockholm
och Göteborg framställda anmärkningarna rörande de i samma moment
använda beteckningarna å vissa slag av handel framhåller kommerskolleginm,
att ordalagen i detta moment vore hämtade från 2 § och 9
§ 1 och 2 mom. i förordningen angående utvidgad näringsfrihet den

18 juni 1864, att det förstnämnda forfattniugsrummet i detta hänseende
icke ändrats genom förordningen den 23 september 1887, och. att i
huvudsak samma ordalag återfunues även i 22 § 1 mom. av forordningen
angående kontroll å guld- och silverarbeten den 18 ^ oktober 1912.
Kollegium funne icke skäl att nu ifrågasätta någon ändring i angivna

hänseenden av formuleringen i förslaget.

Under erinran om att Skånes handels-, industri- och sjötartskammare
ansåge det vara tvivel underkastat, huruvida förslagets uteslutande
av gift. kvinna eller omyndig från rätt att < iriva ifrågavarande
närma- vore av behovet påkallat, föreslår kommerskollegium ändring
av förslaget till likhet med vad 4 och 6 §§ av gällande näringslnhetsförordning
härutinnan bestämmer; det syntes nämligen kollegium icke

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 142.

linnas något avgörande skal för att nu stadga avvikelse från sagda
bestämmelser; komme ändring att i enlighet härmed vidtagas i 1
momentet, erfordrades viss omformulering även av 3 momentet.

1 anledning av vad minuthaudlarnas riksförbund anfört om önskvärdheten
därav, att under den ifrågasätta lagstiftningen inrymdes
även ilen handel, som bedreves av kringvandrande uppköpare av skrot
m. in., anför kommerskollegium, att den nya förordningens föreskrifter
om viss bokföringsskyldighet, förvaring av varorna in. in. enligt kollegii
uppfattning givetvis icke kunde vara tillämpliga å ambulatorisk handel.
Itrågavaiande ambulatoriska handel torde vara huvudsakligen av tre
slag: sådan som med vederbörligt tillstånd idkades såsom gårdfarihandel,
säd.m som stödde sig pa tdläventyrs gjord anmälan enligt näringsfrih
et sförordningen, samt sådan som utövades utan tillstånd eller anmälan.
Då förstnämnda slag av handel redan stode under kontroll, syntes det
kollegium, som om beträffande denna handel icke skulle, åtminstone
för närvarande, behövas ytterligare kon troll föreskrifter. Beträffande
åter det andra slaget saknade kollegium kännedom rörande dess omfattning,
och på den korta tid, som stått till kollegii förfogande för avgivande
av. dess yttrande, hade sådan kännedom icke kunnat genom
utredning vinnas. I avseende å ifrågavarande handel i övrigt vore det
bekant, att personer verkställde uppköp av förevarande slags varor för
att åter försälja dem. Ågde försäljningen då rum till de yrkesidkare,
som beröides av de nu ifrågasätta bestämmelserna, komme .omförmälda
handel på detta sätt jämväl därunder. För att i andra fall av försäljning
kunna kontrollera denna handel skulle erfordras — utom kontroll
å den ambulatoriska handeln i allmänhet — ytterligare lagstiftningsåtgärder,
såsom t. ex. förbud att sälja ifrågavarande varor till andra än
de enligt nämnda förordning anmälda yrkesidkare. Kollegium funne
emellertid icke skäl att för närvarande ifrågasätta sådana åtgärder och
hemställde, att avseende icke måtte fästas vid den av minuthandlarnas
riksförbund föreslagna omformuleringen av ifrågavarande moment.

Den av handelskammaren i Karlstad framställda anmärkningen,
att stadgandet i 2 § 4 mom. vore föga effektivt, enär varorna kunde
flyttas till annan lokal och handeln där fortsättas, finner kommerskollegium
hava ett visst fog för sig. Ett sådant kringgående av förordningen
torde dock enligt kommerskollegii åsikt icke kunna undvikas, då det ej
fordrades tillstånd såsom villkor för idkande av handel; men då stadgandet
i allt fall icke vore utan all praktisk betydelse, ansåge kollegium
detsamma kunna kvarstå; dock vore ett förtydligande av orden »eller

Kungl May.ts Nåd, Proposition Nr 142.

som åsyftas med förbud, som i näst föregående moment sagts,)) önskligt,
t. ex. genom hänvisande direkt till 19 § i förordningen.

I fråga om 4 § biträder kommerskollegium Skånes handels-,
industri- och sjö fartskammares hemställan, att den i paragrafen bestämda
tiden fjorton dagar måtte utsträckas till eu månad.

Med anledning av vad grosshandlaren H. Nilsson anmärkt rörande
svårigheten eller omöjligheten för en grosshandlare på förevarande område
att i vissa fall ställa sig föreskrifterna i 6 § till efterrättelse finner
kommerskollegium skäl förefinnas att bereda vederbörande aflärsidkare
möjlighet att, i sådant fall erhålla viss befrielse från bestämmelserna i
6 8 och anser detta lämpligast ske genom ett tillägg till 12 §.

Det av handelskammaren i Göteborg rörande 7 § framställda förslag
att grosshandel borde i fråga om skyldighet att föra affärsbok
likställas med annan handel ävensom den av Smålands och Blekinge
handelskammare gjorda hemställan om ändring i visst hänseende av
förslagets bestämmelser om dylik skyldighet för grosshandel anser sig
kommerskollegium ej kunna'' tillstyrka. Kommerskollegium, som i detta
hänseende åberopar''vad i ovan intagna motivering därutinnan anförts,
framhåller därutöver att, då den i förordningen föreskrivna bokföringsskyldigheten
kunde antagas bliva betungande för vederbörande afiarsidkare,
det syntes kollegium angeläget, att befrielse därifrån kunde
meddelas i sådana fall, där detta kunde ske utan att syftemålet med
förordningen förfelades. Då missbruk av hithörande art skett huvudsakligen
i den mindre minuthandeln, torde därför ej vara lämpligt att
i detta hänseende likställa grosshandel och annan handel.

Beträffande 8 § och först den av handelskammaren i Gävle framställda
anmärkningen, att föremål, varom här vore fråga, i åtskilliga tall
icke såldes såsom sådana utan underginge bearbetning (sortering) eller
förändring samt att föreskrifterna angående sättet för inskrivningen i
affärsboken av affärerna därför vore ofullständiga _ och behövde fullständigas
med anteckning om dagen, när bearbetningen (sorteringen)
eller förändringen skedde, anför kommerskollegium, att denna anmärkning
syntes befogad och höra föranleda en ändring såväl i förevarande
S som i det, förslaget bifogade formulär till affärsbok.

Vad åter angår de av Skånes handels-,o industri- och sjöfartskammare,
direktören Bruneau och firman C. F. Åkerlund & 0:o framhållna
svårigheterna i vissa hänseenden att föra affärsboken, förklarar sig
kommerskollegium väl inse, att detta särskilt i början av den nya författningens
tillämpning kunde komma att bliva förenat med en del

Kungl. Maj-Ax Nåd. Proposition Nr 142. 93

olägenheter för vederbörande, men finner emellertid dessa framställningar
icke böra föranleda till någon ändring i förordningens föreskrifter.

Under erinran därom att maskinindustriföreningen föreslagit, att
säljarens namnteckning skulle företes, anför kommerskollegium rörande
8 § vidare, att direktören Bruneau ansåge, att en skrothandlare, då han
misstänkte, att en vara oärligt åtkommits, skulle betala en handpenning och
anhålla, att varorna finge ligga kvar, varefter han skulle meddela polismyndighet
vad han både i sin ägo. I aktiebolaget Stannum betalades,
framhölle Bruneau, i misstänkta fall med check, utställd på ett senare
datum och i köparens namn. Det bleve då tid att meddela polismyndigheten
och hindra checkens inlösande. Direktören Bruneau funne det vara
eu omöjlighet att avfordra eu person hans rätta namn, emedan lian
kunde kalla sig vad som helst. Därjämte upplyste Bruneau, att det i
Frankrike vore föreskrivet att, om man misstänkte, att en vara oärligt åtkommits,
betalningen skulle erläggas i säljarens bostad, och att varan
icke finge köpas, om säljaren vägrade gå in därpå.

Efter påpekande härav yttrar kommerskollegium vidare, att kollegium
ansåge förslagets bestämmelse i angivna hänseende mindre tillfredsställande
och särskilt uttrycket »i den mån så ske kan» olämpligt,
så mycket mera som förseelse mot bestämmelsen vore enligt 18 §
■i mom. föremål för straff. Det syntes kollegium ock vara synnerligen
angeläget, att 8 §, om möjligt, ändrades härutinnan, tv eljest kunde
syftemålet med förordningen — svårigheten att awttra tjuvgods —
delvis förfelas.

Med anledning av handelskammarens i Gävle anmärkning att orden
i 8 § »affär, för vilken boken är avsedd,» vore otydliga, anser kommerskollegium,
att ett förtydligande härutinnan kunde ske t. ex. genom att
utbyta orden »för vilken boken är avsedd, skall i denna» mot »vilken
i denna förordning avses, skall i boken».

Vad angår 10 § finner kommerskollegium den av maskinindustriföreningen
ifrågasatta ändringen i syfte, att beteckning skall anbringas
omedelbart efter inskrivning, ej vara av förhållandena påkallad. I anledning
av övriga mot 10 § framställda anmärkningar erinrar kommerskollegium
därom, att genom bestämmelser i 7 § 2 mom. och 12 § beretts
vederbörande möjlighet till lättnader i de hänseenden, berörda anmärkningar
avsåge. Genom ytterligare eftergifter syntes det kollegium, som
om förordningens bestämmelser i övrigt bleve föga effektiva; kollegium
ansåge sig därför icke kunna tillstyrka sådana eftergifter; och framhölle
kollegium särskilt, att handelskammarens i Gävle förslag, att i 10 § 2 mom.

te §.

94 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 142.

borde efter ordet »bearbetning» tilläggas ordet »sortering», icke kunde,
med hänsyn till erforderlig kontroll, av kollegium förordas.

I fråga om avfattningen av 10 § föreslår kommerskollegium ett
förtydligande tillägg till 1 mom. av rent formell art; efter orden »genom
affär av i 7 § 2 mom. angivet slag» borde nämligen enligt kollega åsikt
inskjutas följande: »eller undantag härutinnan jämlikt 12 § medgivits».

it §. Beträffande de mot 11 § framställda erinringar påpekar kommers kollegium,

att förslaget v<*re i detta hänseende lika med de norska
bestämmelserna i ämnet, samt anser sig icke kunna föreslå avvikelse
från vad förslaget härutinnan innehåller, enär med hänsyn till möjligheten
av kontroll det vore av synnerlig vikt, att varorna icke förändrades
inom alltför kort tid.

i? §. Efter redogörelse för vad mot 13 § anmärkts, anlör kommers kollegium,

att kollegium hyste eu viss tvekan om lämpligheten att
utsträcka förbudet mot affärer med minderåriga till affärer även med
föremål, som ej avsåges i förordningen. Under alla förhållanden hölle
kollegium före, att det av Skånes handelskammare föreslagna tillägget
borde tagas under noggrann omprövning före slutredigeringen av ifrågavarande
paragraf. Kollegium vdle så mycket mera framhålla detta, som
det vore synnerligen önskvärt, att bestämmelsen, såvitt den rörde åldersgränsen,
bibehölies. Jämväl förslaget att införa förbud mot handel med
druckna personer syntes kollegium förtjänt att övervägas.

14 §■ I fråga om 14 § första stycket anser kommerskollegium, att samma

stycke borde, såsom innehållande bestämmelser av större räckvidd än
förhållandena påkallade, utgå; skulle avseende fästas vid denna hemställan,
erfordrades omformulering av paragrafen även i övrigt.

16 §. Vad angår 16 § ifrågasätter kommerskollegium, huruvida det icke

vore lämpligare att polismyndighet, i likhet med vad vore stadgat i
kungörelsen den 7 november 1.884 angående villkoren för idkande av
pantlånerörelse, ägde meddela ifrågavarande ordningsföreskrifter.

17 §• Beträffande 17 § framhåller kommerskollegium, att advokaten

Tjerneld särskilt i anledning av denna paragraf anmärkt, att sådana
personer, som begått tjuvnadsbrott under andra omständigheter än där
angåves, icke vore av denna anledning förhindrade att utöva ifrågavarande
rörelse. Kommerskollegium finner denna anmärkning hava
berättigande och ifrågasätter eu utsträckning av paragrafens förbud
åtminstone även till personer, som dömts för tjuvnadsbrott i annat fall.
Tillika framhåller kommerskollegium att, för att bestämmelsen, även
med den begränsning den nu hade, skulle bliva effektiv, särskilda föreskrifter
syntes vara önskvärda, för att vederbörande myndigheter skulle få

Kuncjl. Majds Nåd. Proposition Nr 142. 95

kännedom om vilka personer, som drabbats av det genom paragrafen
stadgade förbud:

Den av Stockholms handelskammare mot formuleringen av 18 § i« $•
framställda anmärkningen finner kommerskollegium ej föranleda något
förslag till ändring, enär det av handelskammaren åsyftade uttryck
stode i saklig överensstämmelse med näringsfrihetstörordningens 18 ij;
liksom kommerskollegium ej finner skäl biträda maskinindustriföreningens
hemställan rörande 18 § 3 inom.

I fråga om 19 § framhåller kommerskollegium, att det för tydlig- 19 §.
hetens skull torde böra utsättas, att domstol har att utfärda förbudet ifråga.

Rörande 20 § erinrar kommerskollegium, att en liknande föreskrift 20 §.
funnes i 3 § av förordningen angående förbud mot barns användande
vid offentliga förevisningar den 10 december 1897 ävensom i sjölagens
285 §, samt att i strafflagens 3 kap. 7 § funnes närmare angiven den
allmänna regeln härutinnan.

_ Kommerskollegium sätter emellertid starkt i fråga lämpligheten
av förevarande föreskrift samt hemställer, att, om den ansåges böra
kvarstå, »15 år» sättes i stället för »18 år».

Beträffande 22 § framhåller kommerskollegium, att advokaten 22 g.
Tjerneld anmärkt, bland annat, att bestämmelserna angående biträden i
hithörande affärer inskränkte sig till den från brännvinslagstiftningen
hämtade att för förseelse, som med husbondes vetskap beginges av hans
hustru, husfolk eller i hans arbete anställd person, ansvarade husbonden
liksom vore förseelsen begången av honom själv, samt att ingenting
sålunda hindrade, att person, som förverkat rätten till lumphandel,
genom en tredje person, vem som helst, anmälde dylik handel och där
under form av biträde ånyo utövade den honom förbjudna rörelsen.

Etter det kommerskollegium i detta sammanhang vidare påpekat
handelskammarens i Göteborg förslag, att de biträden, som mera självständigt
deltoge i inköpen, icke borde få anställning i affären utan att
hava erhållit särskilt tillstånd därtill, anför kommerskollegium, att i
anledning av vad advokaten Tjerneld ovan anmärkt borde först erinras
om vissa bestämmelser i berörda hänseende uti 3 §, 18 § 3 och 4 inom.
samt 19 §; men å andra sidan måste medgivas, att förslaget icke innehölle
fullt effektiva bestämmelser till förekommande av nämnda missbruk
— något som knappast vore möjligt utan att tillgripa den enligt
kobegii mening så betänkliga åtgärden att föreskriva tillstånd såsom
villkor för rörelsens idkande.

I anledning av maskinindustriföreningens hemställan, att viss andel 24 §.
av böter enligt förordningen borde tillfalla åklagare och angivare, till -

96 Kungl. Maj:ts Nåd■ Proposition Nr 142.

styrker kommerskollegium, med hänsyn till behovet ay lagstiftningens
största möjliga effektivitet, att 24 § ändras i huvudsaklig överensstämmelse
med* 23 § i näringsfrihetsförordningen.

Beträffande det förslaget åtföljande formuläret fäster kollegium
uppmärksamheten därpå att, då föremål, som förvärvats genom köp
eller annat avtal, även kunde avyttras på annat sätt än genom köp,
formuläret i sådant avseende syntes böra ändras.

Kommerskollegium autor ytterligare, att eu fråga, som vidare
borde tagas under omprövning, vore utländska undersåtars förhållande
till förevarande handel; , och erinrar kommerskollegium i detta hänseende
dels om att allmänna handelsföreningen meddelat, att enligt tillhandakomna
upplysningar handel med metalldelar och skrot för närval ande
bedreves i utomordentligt stor utsträckning av utlänningar, som icke
förvärvat handelsrättigheter, dels ock om att direktören Bruneau, som
omförmälde, att för närvarande funnes i Stockholm omkring 500 utländska
skrothandlare, hemställde, att inga utlänningar vare sig direkt eller
indirekt skulle få rätt att driva dylik rörelse, samt att även grosshandlaren
Kilsson ansåge, att rätt till denna rörelse endast borde medgivas svensk
undersåte. Utlänningars rätt till idkande av handel^ i Sverige vore,
erinrar kommerskollegium, bestämd särskilt i 26 31 §§ i näringsfrihets förordningen.

Breve utlänning nu förevarande handel i strid med
dessa föreskrifter, tillkomme det vederbörande myndigheter att beivra
detta. Av 1 § i den ifrågasatta nya förordningen syntes framgå, att
dess föreskrifter skulle vara tillämpliga å all handel av ifrågavarande
slag och sålunda även utlänningars. Men då övergångsstadgandena i
detta hänseende icke torde vara fullt tydliga, samt det vore av synnerligen
stor vikt icke minst för dem, vilka berördes av den nya förordningen,
att ett förtydligande skedde, finge kollegium i detta hänseende
hemställa om föreskrift i syfte, att utlänning, som för närvarande, eller
innan förordningen trädde i kraft, på grund av erhållet nådigt tillstånd
att idka handel dreve detta yrke, skulle medgivas fortsätta därmed
under förutsättning, att lian underkastade sig vad i övergångsstadgandena
vore föreskrivet för svensk medborgare.

Slutligen meddelar kommerskollegium, att kollegium granska!
blott det sakliga innehållet i deri föreslagna förordningen men icke,
utöver vad av det ovanstående framginge, formuleringen av denna,
samt att kollegium ej heller i vidare mån, än som angivits, ingått i
granskning av bestämmelserna om ansvars utkrävande, varjämte kommerskollegium
framhåller, att, om en författning i ämnet skulle utfärdas,
nödvändigt vore, att kungörelsen angående villkoren för idkande av

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 142.

pantlånerörelse ändrades i sådana delar, där lull överensstämmelse
mellan de båda författningarna borde äga rum; detta gällde särskilt
affärer med minderåriga samt böternas fördelning.

.... , k rån kommerskollegii beslut om innehållet i dess utlåtande var

föredraganden, tjenstförrättande kommerserådet C. L. Wernstedt av
skiljaktig mening rörande frågan, huruvida för rätt att idka handel av
förevarande slag borde erfordras särskilt tillstånd eller ej, och yttrade i
sådant avseende följande: Ändamålet med den ifrågasatta lagstiftningen
vore att för dem, som olovligen åtkomme vissa varor, försvåra varornas
avyttrande och därigenom minska frestelsen att tillgripa sådana varor.
I detta syfte mnehölle föreliggande författningsförslag föreskrifter om
förfarande vid mottagande och förvarande av varorna, förande av affärsbok,
men uppställde i regeln icke andra fordringar för rätt att driva
denna handel än dem, som enligt gällande näringsfrihetsförordning gällde
för idkande av handel i allmänhet. Detta vore en betänklig brist och
kunde leda till att författningen icke finge den betydelse, som därmed
åsyftades, åtminstone icke så skyndsamt, som omständigheterna nu ansågps
kräva. Det mötte nämligen t. ex. icke något hinder för den, som
varit straffad för stöld eller vore mindre väl känd, blott han för tillfallet
agde medborgerligt förtroende, att fortsätta sin nu bedrivna rörelse eller
ock att anmäla sig till bedrivande av sådan rörelse. Genom ovanberörda
föreskrifter kom me givetvis kontroll att utövas över hans rörelse, men,
huru stränga än dessa syntes vara, funnes det alltid möjligheter för en
samvetslös yrkesidkare att kringgå dem, särskilt i de större städerna,
där en verkligt effektiv kontroll över föreskrifternas noggranna iakttagande
vore förenad med betydande svårigheter. Under alla förhållanden
kunde det dröja en avsevärd tid, innan en sådan yrkesidkare kunde av
myndigheterna hindras att fortsätta sin samhällsskadliga verksamhet.
Genom stadgande av tillstånd såsom villkor för ifrågavarande handels
bedrivande gjordes onekligen ett ingrepp i den allmänna näringsfriheten
beträffande varor, vilkas försäljning i och för sig vore till gagn för
samhället. Men förslagets ovanberörda föreskrifter "vore i själva verket
mycket mera ingripande i näringsfriheten än det nu ifrågasatta stadgandet.
Och både det för botandet av ett sambällsont ansetts erforderligt att
underkasta vissa yrkesidkare sådana inskränkningar, torde det väl icke
för redbara personer kännas särskilt svårt att för en gång underkasta
sig de mindre betungande formaliteter, som vore förenade med en ansökan
om tillstånd att driva nu omförmälda rörelse. Och de olägenheter
som ansåges uppkomma under övergångstiden, kunde genom
lampliga övergångsbestämmelser avlägsnas eller åtminstone i hög grad
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 126 höft. (Nr 142.) 13

98 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 142.

minskas. Då alltså fördelarna med nämnda stadgandes införande i författningen
syntes så avsevärda vid dennas tillämpning i jämförelse med
de därmed för de redbara yrkesidkarna förenade olägenheterna, finge
Wernstedt såsom sin mening uttala, att en i berörda avseende omarbetad

författning borde utfärdas. ... 10 , , ... „ ,

Sveriges Efter det kommerskollegium avgivit sitt utlåtande, hava till Kungl.

bleck- och yj -.t inkommit ytterligare några framställningar uti ifrågavarande ämne.
arbetsgivare- Så bär från styrelse för Sveriges bleck- och plåtslagenarbetsgivareförbund.
förbunds första distrikt den 15 februari 1917 ingivits en skrivelse, dan
framhållas de skäl, som enligt styrelsens åsikt tala för en lagstiftning
rörande lump- och skrothaudelns ordnande, och erinras om att tragan
om dylik lagstiftning blivit på grund av de nu rådande höga metallprisen
mer aktuell än förut. Enligt styrelsens förmenande borde i en
sådan ^stiftning bestämmas, att detaljhandel med järn- och metallskrot
och dvlikt Unge utövas endast av koncessionerade lumphandlare
och i enlighet med de för idkande av pantlånerörelse gällande föreskrifter;
rätt till idkande av dylik detaljhandel borde beviljas blott åt
väl meriterade personer; rörelsen borde få bedrivas och inköpta varor
lagras allenast å plats, som av rörelsens innehavare anmälts och av
vederbörande myndighet godkänts; för rörelsens öppenhållande borde
vidare utfärdas ''bestämmelser, exempelvis av enahanda art, som gällde
för sprithandel eller för allmän handel; vidare borde näringsidkaren
åläo-gas att föra bok så inrättad, att därav tydligt framgmge dag tor
inköp från privatpersoner av skrot och verktyg ävensom säljarens namn
och adress; slutligen borde förbud meddelas mot att förr än etter öiloppet
av fjorton dagar efter inköpet nedsmälta eller avyttra inköpt

järn- och metallskrot. . .,

Bektorerua '' Uti skrivelse den 16 februari 1917 hava vidare rektorerna vid
•vid allmänna fö]janc|e läroverk i Stockholm, nämligen högre latmlaroverket a JNorrstockhoiin.
malm, högre realläroverket å Norrmalm, högre realläroverket å Östermalm,
högre allmänna läroverket å Södermalm, nya elementarskolan
samt’Jakobs, Katarina och Kungsholmens realskolor, hemställt att i
samband med den förestående lagstiftningen rörande kontroll over lumpoch
skrothandeln måtte även för de antikvariska bokhaudelsatlarerna utfärdas
effektiva kontrollföreskrifter i syfte att i vidast möjliga man förhindra
nämnda affärsrörelsers skadliga moraliska inverkan pa den uppväxande
ungdomen, samt att dylika kontroilföresknfier matte i forsta
hand innefatta effektivt förbud för samma affärsrörelser att inköpa
böcker med mera av ungdom under 18 år. Uti denna skrivelse erinras
till en början därom att, på sätt den i förevarande ärende avagabragta

KungI. Maj ds Nåd. Proposition Nr 142.

utredningen gåve vid handen, från vissa håll ifrågasatts, att den nu
ti Hämnade lagstiftningen borde omfatta även de antikvariska bokhandelsatfarerna;
eu dylik utsträckning av lagstiftningens tillämplighetsområde
hade emellertid i utredningen avstyrkts bland annat på den grund, att
en inom defr-ktiva avdelningen av Stockholms polis utarbetad statistik
utvisade, att olovligen tillgripet gods jämförelsevis sällan anträffades uti
ifrågavarande bokhandelsaffarer. Det torde emellertid vara uppenbart,
framhålles det vidare i skrivelsen, att berörda statistik vore synnerligen
missvisande i fråga om den verkliga omfattningen av handel med olovlig^1
tillgripet gods i antikvariaten. Vad särskilt förhållandena bland
läroverksungdomen anginge, komme olovliga tillgrepp av föremål, som
sedan avsattes i antikvariska bokhandelsaffarer, endast undantagsvis till
detektiva polisens kännedom. De tillgrepp av företrädesvis skolböcker,
som törekomme inom skolornas egna lokaler och områden, anmäldes
nämligen ytterst sällan för polismyndigheten, enär av sådana förbrytelser
föranledda undersökningar och bestraffningar i första hand folie under
skolans egen disciplinära myndighet; och beträffande av skolungdom i
boklådor förövade tillgrepp av böcker, som sedermera försåldes i berörda
bokhandelsaffarer, pekade de av rektorerna gjorda iakttagelserna bestämt
i den riktningen, att även sådana tillgrepp endast undantagsvis droges
under polismyndigheten, vilket även bekräftades genom av bokhandlare
meddelade uppgifter. Den mer eller mindre omfattande erfarenhet, som
rektorerna vunnit i fråga om berörda sorgliga företeelser, gåve dem
anledning att såsom sin bestämda uppfattning uttala, att försäljning
genom skolungdom i antikvariska bokhandelsaffarer av på oärligt sätt
åtkomna böcker vore en ofta återkommande företeelse, samt att det i
många fall högeligen ansvarslösa sätt, varpå sådana transaktioner bedreves
av nämnda affärsrörelser, otvivelaktigt vore en starkt bidragande
orsak till utbredningen av oärligheten bland skolungdomen i huvudstaden.

1 illika har centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskollärar- Centraistyförening
i skrivelse den 16 februari 1917 hemställt, att den blivande sSH/Su
lagstiftningen rörande kontroll över lump-, skrot- och andra därmed manna folkjämförliga
affärer måtte komma att omfatta jämväl de antikvariska bok- fST''
handelsaffärerna och i främsta rummet innefatta effektivt förbud för remngsamtliga
dessa affärer att köpa eller eljest mottaga varor av ungdom
under 18 år. I denna skrivelse anföres till en början, att vid ett under
år 1916 i Göteborg hållet möte av en sammanslutning mellan lärare
vid städernas folkskolor, benämnd »de större städernas folkskollärarekongresser»,
behandlades frågan om minderårigas affarer med pantlånare,
lump- och kommissionshandlare, samt att under överläggningen om

100

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 142.

denna fråga framhölls, att de bland minderåriga i de större städerna
så ofta förekommande snatterierna och stölderna till väsentlig del
hade sin orsak däri, att det stulna lätt kunde omsättas i penningar
genom affärer av ovan angiven art. Lärarkongressen, som ansåg, att
åtgärder snarast möjligt borde vidtagas till stävjande av detta missförhållande,
beslöt att göra hänvändelse i ärendet till centralstyrelsen
för allmänna folkskol lärarföreu i ngen; och i anledning därav framhöll
kongressledningens arbetsutskott i en till centralstyrelsen ingiven skrivelse
som önskvärt, att skärpta lagbestämmelser beträffande nämnda affärers
verksamhet måtte komma till stånd, gående ut på bestämt förbud såväl
för innehavare av pantlånerörelse att till minderåriga utlämna lån mot
pant som ock för de övriga av nu nämnda affärer att av minderåriga
köpa varor.

Efter anmärkande härav anför centralstyrelsen vidare, att styrelsen
i allo delade den uppfattning, som kommit till uttryck i skrivelsen från
lärarkongressen. En allmän och nedslående erfarenhet från de större
städerna gåve nämligen vid handen, att de bland minderåriga talrikt
förekommande olovliga tillgreppen i de flesta fall berodde därpå, att det
tillgripna lätt kunde avsättas i affärer av förut nämnt slag; och frestelsen
för de unga bleve så mycket större, som risken för upptäckt vore jämförelsevis
ringa, enär dylika affärers verksamhet för närvarande vore
alldeles okontrollerad, och det icke sällan för dem befunnes lockande
att gynna oärlighet av ifrågavarande slag. Den säkraste vägen för
åstadkommande av en vändning till det bättre syntes vara att försvåra
och, om så ske kunde, omöjliggöra dylik affärsverksamhet med minderåriga.
För att emellertid en blivande lag på detta område skulle kunna
i möjligaste mån effektivt fylla sin uppgift, syntes det centralstyrelsen
nödvändigt, att lagen komme att omfatta jämväl de antikvariska bokhandelsaffärerna;
det hade nämligen förekommit i eu mängd fall, att
skolungdom tillgripit böcker och utan svårighet vunnit avsättning för
desamma i dessa affärer.

Ytterligare framhåller centralstyrelsen att, då beivrandet från polismyndighetens
sida av förseelser av här angivet slag, vilka begåtts av
minderåriga, givetvis borde hava ej blott bestraffning utan även och i
främsta rummet de ungas uppfostran till mål, syntes det centralstyrelsen
högst önskvärt, att vid undersökning och utredning angående dylika förseelser
av skolungdom samarbete ägde rum mellan vederbörande polismyndighet
och skolans ledning; i Stockholm, där sådant samarbete i
några fall förekommit, hade man om en dylik ordning haft uteslutande
gynnsamma erfarenheter; en samverkan av nu antydd art torde i någon

101

Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 142.

form böra föreskrivas i samband med en blivande lagstiftning i ämnet.
Centralstyrelsen finge därför hemställa, att vid beivrandet av förseelser
från skolungdomens sida --- —

av nu

angivna slag en

~ eu lämplig organiserad

samverkan mellan vederbörande polismyndighet och skolan måtte bliva
föreskriven.

I anledning av de sålunda framställda yrkandena om att de antikvanska
bokhandel saffärerna måtte inbegripas under förevarande lagstiftning
hava följande affärsidkare i Stockholm, nämligen aktiebolaget
Il Klemmings antikvariat, Björk & Börjesson, R. Sahlbergs antikvariska
bokhandel, Granlunds antikvariska bokhandel, Sven Bergegrens antikvariat,
centralantikvariatet, A. Granlunds antikvariat, Eric Österlunds antikvariat,
J. N. Nyréns antikvariat, Svante Grip och Engström & Engestrom,
i skrivelse till Kungl. Magt den 27 februari 1917 hemställt, att
antikvariaten och de med äldre böcker handlande sortimentsboklådorna
icke matte indragas under den avsedda lagstiftningen.

I denna skrivelse anföres till en början, att försöket att likställa
antikvariat och lumphandel måste med förtrytelse tillbakavisas. Antikvariatens
lager, säges det vidare, tillkomme huvudsakligen genom inköp
av boksamlingar och bibliotek från stärbhus samt uppköp å auktioner
och från bokförlagen av restupplagor men även från enskilda
personer vilka av skilda orsaker, mest vid flyttning, utgallrade överflödiga
bock er. Dylika köp avslutades i vanliga fäll i vederbörande
säljares bostad. För att göra sitt lager väl sorterat vore antikvariaten
även hänvisade till köp över disk. Dessa skedde vanligtvis i stor utsträckning
Den största procenten säljare bestode av äldre personer
som avsålde böcker, vilka för dem ej längre hade något intresse; och
särskilt hade dyrtiden nödvändiggjort för bokvänner, t. ex. pensionerade
löntagare och ämbetsmän, som förut kunnat innehava ett bibliotek att
så småningom avyttra sina böcker. Men även ett flertal mer eller mindre
bemedlade studerande och forskare försålde eller utbytte överflödiga
bocker, och från hemmen avyttrades obehövliga skolböcker i syfte att
begränsa de alltjämt ökade utgifterna för nya läroböcker. Ställdes
antikvariaten under den föreslagna lagen, skulle deras sortering av
lagren i yttersta grad försvåras. Antalet dagligen inköpta och försålda
bocker uppginge, vad huvudstadens antikvariat beträffade, i genomsnitt
till ettusen band.

Aktiebolaget
H. Klemmings
antikvariat
m. fl.

Ytterligare framhålles i skrivelsen, att antikvariatrörelsen i Sverige
under senare åren varit stadd i rask utveckling. Detta kunde hänföras
till ökningen av antalet bildningsanstalter och bibliotek, den livliga
kulturella och ekonomiska utvecklingen, kraven på större kunskaper och

102

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition ''Nr 142.

bildning inom alla verksamhetsområden samt den tilltagande samlarelusten.
Det funnes väl numera knappt någon författare, forskare, vetenskapsman,
jurist, ämbetsman, tidningsman eller annan bildad yrkesutövare,
som icke för sina studier på ett eller annat sätt behövt anlita
antikvariaten, vilka i synnerhet tacksamt begagnades av i landsorten
bosatta, som ej hade tillgång till de offentliga bibliotekens bokskatter.
De större antikvariatens ofta till flera hundra tusen °band uppgående
lao-er ställde till vederbörandes förfogande litteratur från alla tider och
möjliggjorde tillgång till ur bokhandeln utsålda eller på annat sätt
svåråtkomliga böcker. Åven bibliotek och läsecirklar av alla slag, statens
institutioner och kommittéer använde sig i största utsträckning av antikvariaten.
Förutsatt att ifrågavarande lagförslag skulle omfatta jämväl
antikvariaten, skulle deras talrika kunder vid inköp av böcker eller
konstföremål besväras och hindras med uppgifter angående namn, yrke
och adress. I vilken grad detta skulle minska antikvariatens försäljning,
låtre klart för varje dess yrkesutövare. Givet vore, att rörelsen under
slika former ej kunde fortsättas. En lump- eller skrothandlare, som
från skilda håll hopsamlade föremål, hade sina avnämare hos grossorer,
vilka försåge industrierna med råmaterial. Antikvariaten däremot vore
nödgade att i många småposter utförsälja inköpta boksamlingar. Därav
följde, att redovisningsskyldigheten för placerade föremål ställde sig
betydligt mera invecklad för antikvariaten än för skrothandeln. Redan
nu utövade antikvariaten av eget initiativ kontroll över inköpen. Följden
därav hade blivit, att antalet inköp i antikvariat, som av annan person,
skola eller myndighet beivrats, vant endast ett a två tall på tusen.
Denna ringa procent vore väl att tillskriva försiktigheten vid inköp
men även säljarens rädsla att i öppen butik utbjuda en stulen bok.
För övrigt besutte myndigheterna redan enligt gällande lag möjlighet
att genom offentligt åtal och dom straffa den aftal sinnehav are, som
skulle inlåta sig på brottsliga transaktioner Det ifrågasatta förbudet för
antikvariaten att inköpa böcker m. m. av personer under 18 år skulle
svårt drabba de antikvariat, som till försäljning förde begagnade skolböcker,
och i avsevärd grad hindra allmänheten att tillhandla sig dylika.
Läroböckerna, som användes i olika skolor och som för närvarande
uppginge till ett tusental, vore ej minst till följd av deras starka prisstegring
och det täta ombytet av upplagor eu betungande utgiftspost
i många mindre bemedlade hem. I ganska stor utsträckning använ e
sig läroverksungdomen av att emot ej mer behövliga böcker tillbyta sig
andra eller att vid terminens avslutning försälja då överflödiga skolböcker.
Såvitt skrivelsens undertecknare kunde finna, skulle förbudet

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 142. 103

så gott som omöjliggöra handeln med begagnade läroböcker, vad antikvariaten
vidkomme, emedan svårigheten att avgöra vederbörande säljares
ålder skulle utesluta inköp även i åldern 18—dl år.

Slutligen anföres i skrivelsen, att, enligt vad till dess undertecknares
kännedom kommit, antikvariatbokhandeln utomlands ej vore bunden av
några föreskrifter rörande inköp eller försäljning. 1 Leipzig, världens
största bokhandelsstad, med flera hundra antikvariat av den största omfattning,
vore dessa ej föremål för någon inskränkning i sin rörelse.

Däremot. vore kringvandrande och enskilda bokmånglare skyldiga att
inför polisen redogöra för inköp från för dem okända personer. 1 Sverige
skulle den föreslagna lagen däremot lämna sådana månglare utan kontroll
och därigenom för dem öppna nya möjligheter till konkurrens med
firmor, som dreve köp och försäljning i öppen butik. Denna konkurrens
med antikvariaten vore redan nu synnerligen svårartad genom att de
s. k. sortimentsbokhandlarna i större utsträckning började av enskilda
personer uppköpa nya och begagnade böcker; även antikvariatens omfattande
handel med gravyrer och planscher av alla slag vore föremål
för konkurrens från konst- och antikvitetsaffärerna.

Gefiom nådig remiss den 1 mars 1917 anbefalldes läroverks- Läroverksöverstyrelsen
och folkskolöyerstyrelsen att, i anledning av dels ovan SKoT
anmärkta framställningar från rektorerna vid läroverk i Stockholm och överstyceutralstyrelsen
för allmänna folkskollärarföreningen dels ock den inom relsenfinansdepartementet
astadkomna utredningen och vissa i anledning därav
inkomna yttranden, avgiva gemensamt utlåtande, så vitt anginye antikvariska
bokhandelsafiarer; och har den från aktiebolaget H. Ivlemmings
antikvariat med flere ingivna skrivelsen genom remiss" den 5 mars 1917
överlämnats till överstyrelserna för att tagas i övervägande vid avgivande
av det infordrade utlåtandet.

I sitt den 14 mars 1917 avgivna utlåtande förklara sig överstyrelserna
kunna, i likhet med vad som framhållits i samtliga till
styrelserna remitterade framställningar och utlåtanden, vitsorda, att de
antikvariska bokhandelsaffärerna uppköpa böcker av minderåriga i stor
utsträckning och ofta utan kontroll över säljarens rätt att förfoga över
den utbjudna varan.

I utlåtandet anföres vidare, att läroverksöverstyrelsen för sin del
finge kännedom om hithörande förhållanden dels genom sin omedelbara
beröring med läroanstalterna dels ock till följd av föreskriften i gällande
läroverksstadga att av läroverkskollegium fälld förvisningsdom över
lärjunge skulle underställas överstyrelsens prövning. Det vida över -

104 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 142.

vägande antalet dylika domar vore fällda på grund av stöld eller snatteri.

I *dylika mål spelade ofta de skyldigas affärer med antikvariat en mer
eller mindre framträdande roll, men endast undantagsvis finge polismyndigheten
kännedom om ärendet. Den åberopade statistiken flan
detektiva avdelningen av Stockholms polis syntes fördenskull, såsom
ock framhållits av rektorerna vid allmänna läroverken i Stockholm,
sakna beviskraft i nämnda avseende. Åven de uppgifter i berörda hänseende,
som på nämnda sätt komme till läroverksöverstyrelsens kännedom,
vore i fråga om de allmänna läroverken säkerligen mycket ofullständiga,
enär de, såsom ovan nämnts, huvudsakligen endast avsåge
sådana fall, som föranlett förvisningsdom av kollegiet. Antagligt vore,
att dylika mellanhavanden mellan lärjungar och antikvariaten lörekomme
i betydligt större utsträckning, än nämnda uppgifter gåve vid handen.
Folkskolöverstyrelsen å sin sida kunde på grund av sin beröring med
de läroanstalter, som tillhörde dess verksamhetsområde, vitsorda förefintligheten
av de missförhållanden, som omnämndes i den av centralstyrelsen
för allmänna folkskollärarföreningen gjorda framställningen,
och uttala sin övertygelse om behovet av åtgärder av den art, som i
nämnda framställning angivits.

Vidare anföres i utlåtandet, att överstyrelserna ansåge det fördenskull
synnerligen önskvärt, att lagstiftningsåtgärder vidtoges i syfte att
på ett mera effektivt sätt, än hittills kunnat ske, bekämpa oärlighet av
nu berörd art. Emellertid torde det för detta ändamål knappast vara
behövligt eller ens lämpligt att, såsom från flera håll påyrkats, den ifrågasatta
lagstiftningen skulle omfatta även de antikvariska bokhandelsaffärerna.
Det borde fasthålla^, att den antikvariska bokhandelsverksamheten
vore av icke ringa kulturell betydelse i allmänhet och även
för skolväsendet ägde ett värde, som ej borde underskattas, beaktas
borde dessutom, att antikvariatens förvärv av böcker till den allra väsentligaste
delen försigginge under former, mot vilka ej några berättigade
anmärkningar gjorts eller kunde göras. Den omständigheten att, beklagligt
nog ej så sällan, minderåriga i sådana affärer avyttrade böcker, som
åtkommits på oärligt sätt, borde ej föranleda, att dessa affärers verksamhet
i det hela underkastades restriktioner, som måste bliva i hög
grad hinderliga för densamma. Nu påfordrade lagstiftningsåtgärder
borde enligt överstyrelsernas mening inriktas enbart på att söka förebygga
nyssberörda, speciellt överklagade missförhållande.

Efter det i utlåtandet härefter erinrats därom, att dels rektorerna
vid allmänna läroverken i Stockholm och centralstyrelsen för allmänna
folkskollärarföreningen påyrkat, att lagstiftningen måtte innefatta effek -

105

Kunjl Maj:ts Nåd. Proposition Nr 142.

ti vt förbud för antikvariska bokhandelsaffärer att inköpa böcker m. m.
av ungdom under 18 år, dels ock vissa innehavare av dylika affärer
mot ett sådant förbud gjort invändningar, vilka enligt överstyrelsernas
asikt ej kunde frånkännas ett visst berättigande, anföra överstyrelserna
att det åsyftade ändamålet torde ock kunna vinnas utan ett dylikt
ovillkorligt förbud, nämligen genom en föreskrift därom, att dylikt
inköp från ungdom under 18 år finge äga rum endast under förutsättning,
att säljaren avlämnade skriftligt medgivande från föräldrar eller
målsman att sälja bestämt angiven bok. En sådan bestämmelse torde
emellertid böra gälla varje affär, även vanlig bokhandel eller cigarraffär
som av ungdom i affärssyfte tillhandlade sig nya eller begagnade böcker!
Att bestämmelsen komme att drabba även annan ungdom än skolungdom
borde ej vara ägnat att väcka betänkligheter utan snarare betraktas
såsom ändamålsenligt. Vad den ifrågasatta åldersgränsen beträffade
syntes den allmänt anses lämplig; de invändningar, som gjorts med
hänsyn till svårigheten att i det enskilda fallet konstatera densamma
invändningar, som kunde göras mot varje ålde^gräns, hur den än sattes’
torde ej vara av sådan betydelse, att de borde föranleda ändring uti
ifrågavarande bestämmelse. Föreskrift om viss åldersgräns, vars''fastställande
i det enskilda fallet ofta måste bliva osäkert, återfunnes även
inom andra författningar, exempelvis i lagstiftningen angående bioo-rafväsendet
Ifrågasättas kunde, huruvida ej för kontrollens skull den föreslagna
. bestämmelsen om vad som borde iakttagas vid inköp av böcker
från minderåriga borde kompletteras med föreskrift, att affär, som dreve
handel med sådana böcker, borde över dessa böcker föra viss förteckning.
Aven om man i detta fall ej gärna kunde fordra så stor utförhghet
som den, vilken skulle utmärka den i 8 § av det föreliggande
lagförslaget omförmälda affärsboken, skulle man helt visst i önskvärd
mån vinna den åsyftade kontrollen genom föreskrift, att sådan affär
varom nu vore fråga, skulle vara skyldig att föra eu liggare över alla’
bokinkop från minderåriga. I denna liggare skulle vid varje sådant
köp antecknas dagen för köpet, den köpta bokens titel, uppgift om
säljarens fullständiga namn, bostad, skola och klass, som han tillhörde
samt det pris, för vilket boken inköpts. Lämpligen borde även angivas
om den inköpta boken vore ny eller begagnad. I alla händelser torde
hora föreskrivas, att de skriftliga intyg, som köparen vore skyldig aviordra
en minderårig säljare, borde förvaras viss tid för att vid behov
kunna företes.

Under erinran att centralstyrelsen för allmänna folkskollärarföreningen
hemställt, att vid beivrande av förseelser från skolungdomens
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 126 höft. (Nr 142.) 14

106

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 142.

sida av nu ifrågavarande slag en lämpligt organiserad samverkan mellan
vederbörande polismyndighet och skolan måtte föreskrivas, anföra överstyrelserna
vidare, att det väl torde vara uppenbart, ehuru det icke
framgioge av ordalydelsen i förslaget, att detta avsåge, icke åläggande
för skolans myndigheter att inblanda polismyndigheten i ärenden, som
de kunde fullt behärska på egen hand, utan allenast skyldighet för
polismyndigheten dels att, när den själv omhändertagit ett ärende av
hithörande art, sätta sig i förbindelse med vederbörande skolmyndigheter
och dels att, när från dylik myndighet så påfordrades, biträda
densamma med utredning. Det av centralstyrelsen sålunda framställda
förslaget syntes vara värt allt beaktande; en i sådan riktning given
föreskrift syntes dock icke lämpligen böra upptagas i samband ined
bestämmelsen angående minderårigas försäljning av böcker till antikvariat
och andra affärer, utan böra erhålla eu fristående och betydligt mera
omfattande innebörd. Det syntes nämligen önskvärt, att i varje fall,
då polismyndighet föranletts att taga befattning med brott eller törseelser,
som begåtts av minderårig, vilken såsom lärjunge tillhörde någon
offentlig eller enskild läroanstalt, meddelande i saken gjordes från polismyndighetens
sida till vederbörande läroanstalts föreståndare och tillfälle
lämnades denne till deltagande i sakens behandling.

På »-rund av vad sålunda blivit anfört, hemställa överstyrelserna,
att åtgärder måtte vidtagas för att i särskild författning föreskriva, att
antikvarisk bokhandel eller annan affär, som driver handel med böcker,
som inköpts från enskilda, ej må av ungdom under 18 år inköpa sådana,
utan att säljaren företer av föräldrar eller målsman utfärdat skriftligt
medgivande, att viss till*salu utbjuden bok må avyttras, samt att ifrågavarande
affärers innehavare må åläggas viss skyldighet att över dylika
inköp föra liggare av den art, som ovan närmare angivits, och under
viss tid förvara de vid sådana köp erforderliga intygen.

Departe- Den åstadkomna utredningen finner jag otvetydigt ådagalägga, att

meutschefen. förekomsten av brott mot äganderätten i så stor utsträckning, som nu
är fallet, i väsentlig mån beror därpå, att det synnerligen ofta ej möter
något hinder att i handelsrörelser av visst slag finna avsättning för det
tillgripna. Särskilt torde de för närvarande gällande höga prisen å vissa
slags metallföremål locka till tillgrepp och avsättning av dylika föremål.
Missförhållandena i dessa hänseenden synas jämväl mig vara av så
allvarlig art, att det är nödvändigt att för deras avhjälpande tillgripa
lagstiftningsåtgärder; och det uppgjorda förslaget anser jag kunna
läggas till grund för dylik lagstiftning. Inom finansdepartementet

107

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 142.

bär det remitterade förslaget, huvudsakligen i anledning av de inkomna
utlåtandena, i vissa delar undergått omar!letning, varemot i övrigt mot
förslaget framställda erinringar ej föranlett någ<m ändring däri.

Beträffande först tillämplighetsområdet för lagstiftningen har kommerskollegium
påpekat att, med den avfattning 1 § i förslaget erhållit,
näringsidkare, som blott i enstaka fäll uppköpte föremål av i paragrafen
åsyftat slag eller tillfälligtvis vid avslutande av affär toge sådaut föremål
i utbyte mot annat, möjligen skulle kunna beröras av lagstiftningen,
samt att, då denna ej borde vara tillämplig å dylik näringsidkare, 1 §
borde förtydligas i syfte att klart angiva detta. I anledning av denna
anmärkning torde böra framhållas, att förekomsten rent tillfälligtvis i en
handelsrörelse av affär av den utav kommerskollegium antydda art givetvis
ej föranleder, att samma rörelse kan anses innefatta sådan handel, som
i förslaget åsyftas; emellertid har, till följd av vad kommerskollegium
härutinnan anmärkt, 1 § omredigerats för att tydligare angiva, att densamma
avser allenast yrkesmässig handel med föremål, som i paragrafen
omförmälas.

I detta sammanhang torde ock, i anledning av vad metallsektionen
anfört, böra påpekas, att förevarande lagstiftning ej berör exempelvis
affärsföretag, vilket avyttrar skrot, som vid företagets drift uppkommer
som avfallsprodukt, så framt försäljningen ej bedrives såsom yrkesmässig
handelsrörelse.

Vad angår pappersbruksföreningens framställning, att vissa handelsrörelser
för försäljning av lump ej borde falla under den föreslagna
lagstiftningen, bör erinras därom, att kravet på denna föranletts huvudsakligen
av förefintliga missförhållanden i avseende å skötseln av lunrpoch
skrothandelsrörelser; de av pappersbruksföreningen anförda synpunkter
lära fördenskull ej kunna tillerkännas någon avgörande betydelse.
Härvid bör även framhållas, dels att de strängare kontrollföreskrifterna
gälla endast, då rörelsen bedrives såsom grosshandel eller som försäljning
i bod eller från annat upplagsställe, dels att enligt förslaget möjlighet
finnes att vinna befrielse från skyldighet att följa vissa av dess
kontroll föreskrifter.

Det av metallsektionen framställda förslaget om införande i förordningen
av en definition å vad som är att hänföra till skrot, har ej
föranlett ändring i paragrafen. En dylik definition torde ej vara för
förordningens tillämpning erforderlig.

Däremot synas de i 1 § förekommande'' orden »brottstycken av
metall» kunna utgå, enär de därmed åsyftade föremål, såsom till exempel
lösbrutna delar av ej begagnade metallföremål, till skrot ej hänförliga

108

Kungl. Majits Nåd. Proposition AV 142.

mindre metallbitar och dylikt, i de flesta fall torde, med paragrafens
avfattning i övrigt, falla under denna. Detta oavsett, är ju för övrigt
varje näringsidkare, som handlar med något slag av de i förordningen
angivna föremål, för hela sin rörelse underkastad kontroll; det synes
därför tillräckligt att i förordningen angiva endast de viktigaste varuslagen.
Av ovan anförda skäl lärer ock det av handelskammaren i
Karlstad framställda förslaget, att den i 1 § förekommande uppräkningen
av de föremål, som lagstiftningen skulle avse, borde omfatta även delar
eller rester av färdiga eller påbörjade fabrikat ej vara att förorda.

Vidkommande frågan om att under förevarande lagstiftning inbegripa
jämväl handelsrörelse med ändamål att idka försäljning av begagnade
böcker eller de så kallade antikvariska bokhandelsaffärerna
synes väl, främst i de större städerna inom riket, jämväl i avseende å
skötseln av sistnämnda handelsrörelser förekomma missförhållanden av
betänklig art. Erfarenheten synes giva vid handen, att i handelsrörelser
av dylikt slag i stor utsträckning uppköpas olovligen tillgripna böcker.
Ehuru det, med hänsyn till rörelsens art, ofta för näringsidkaren möter
särskilda svårigheter att avgöra, huruvida en till honom utbjuden bok
skäligen kan misstänkas vara olovligen åtkommen, torde därför samma
synpunkter, som tala för införande av kontroll å den egentliga lumpoch
skrothandeln, i viss mån äga tillämplighet jämväl i avseende å handel
med begagnade böcker. Emellertid lärer frågan om införande av kontroll
å sådan haudel icke kunna i detta sammanhang lösas. I 1 § 12 mom. i
tryckfrihetsförordningen stadgas nämligen, att intet hinder må finnas för
bokhandelns idkande, att varje författare eller förläggare må stå fritt att
en honom i följd av sådan egenskap tillhörig skrift antingen själv eller
genom andra föryttra, samt att för en skrifts föryttrande andra hinder
ej må finnas än de, som i 4 § av tryckfrihetsförordningen föreskrivas.
Som en följd härav har också i 8 § av näringsfrihetsförordningen den
18 juni 1864 föreskrivits, att vad genom 1 § i samma förordning stadgats
om rättighet att idka handel eller annat näringsfång ej äger tilllämpning
å bokhandel. Nu berörda stadganden i tryckfrihetsförordningen
torde utgöra hinder mot att utan grundlagsändring underkasta de
antikvariska bokhandelsaffärerna sådana kontrollbestämmelser som de
nu föreslagna; och frågan huruvida dylika affärer kunna och lämpligen
böra komma under kontroll i något särskilt hänseende, synes böra lösas
för sig.

Beträffande 1 § har vidtagits den redaktionella ändring, att i 1
mom. hänvisas allenast till gällande författningar om handelsrörelse i
allmänhet, i sammanhang varmed till paragrafen lagts ett 3 mom.

10!)

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 142.

rörande försäljning av begagnade guld- eller silvervaror; tillika har till
2 mom. fogats ett tillägg rörande handel å marknad.

D(-t remitterade förslaget avsåg allenast handel av sådant slag, som
omförmäles i dess 2 § 1 mom., eller grosshandel eller försäljning i bod
eller från annat npplagsställe. Såsom den åvägabragta utredningen giver
vid handen, är det huvudsakligen missförhållandena inom dessa slag av
handel, som framkallat kravet på lagstiftningens ingripande. De föreslagna
kontrollbestämmelserna äro också till största delen av den beskaffenhet,
att de skäligen kunna tillämpas allenast å sådan handel. Givetvis
förekomma emellertid missförhållanden av enahanda art jämväl inom
andra slag av handel med sådana föremål, varom nu är fråga, vare sig
handeln bedrives å den ort, där näringsidkaren är bosatt, eller annorstädes.
I detta hänseende torde böra särskilt erinras om kringvandrande uppköpare
av dylika föremål. Att, såsom industriförbundet ifrågasatt beträffande gårdfarihandel,
meddela förbud mot idkande av sådan handel med nämnda föremål,
synes ej böra äga rum; frågan därom är av den räckvidd, att den
näppeligen torde böra till avgörande företagas oberoende av en allmän revision
av näringslagstiftningen. Den nu föreslagna lagstiftningens kontrollbestämmelser
synas emellertid, i den män de skäligen kunna tillämpas å
sistnämnda slag av handel, eller huvudsakligen stadgandena i 13—17 §§,
böra avse jämväl sådan handel. Tillika torde dylik handel i avseende
å kvalifikationerna för dess utövare och i fråga om anmälningsskyldighet
böra likställas med den handel, som det uppgjorda förslaget avser; och
har förslaget i nu omförmälda hänseende kompletterats.

Vad från vissa håll anförts därom, att gift kvinna eller omyndig
borde medgivas rätt att under de förutsättningar, som angivas i 4 och
6 §§ av näringsfrihetsförordningen, idka handelsrörelse av ifrågavarande
art, har ej föranlett ändring i förslaget. Övervägande skäl synas mig
tala för den inskränkning i näringsfriheten, som förslaget i detta hänseende
upptager.

Beträffande härefter frågan huruvida för rätt till idkande av sådan
handelsrörelse, som den ifrågasatta lagstiftningen skall avse, bör erfordras
särskilt tillstånd, även där rörelsen ej bedrives under sådana omständigheter,
att dylikt tillstånd enligt nu gällande bestämmelser är av nöden,
torde de synpunkter, som anförts till stöd för att så bör vara förhållandet,
vara värda synnerligt beaktande. Erfarenheten giver vid handen, att
idkare av affärsverksamhet av ifrågavarande art, till följd av rörelsens
beskaffenhet, synnerligen ofta är utsatt för så stark frestelse att sköta
denna på ett från samhällelig synpunkt otillfredsställande sätt, att det
synes erforderligt införa bestämmelser i ändamål att möjliggöra, att

110 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 142.

dylik rörelse må utövas allenast av den, som kan anses besitta därför
erforderlig redbarhet och karaktärsfasthet. Väl synas de i det remitterade
forslaget upptagna kontrollbestämmelserna och den domstol
tillerkända befogenhet att i händelse av överträdelse av vissa föreskrifter
utfärda förbud att vidare utöva handelsrörelse av förevarande slag
erbjuda möjlighet att i vissa fall från idkande av sådan rörelse avstänga
den, som ej befinnes därför lämplig. Såsom av flera handelskammare
och jämväl från annat håll anmärkts, torde emellertid näppeligen
kunna antagas, att med förslagets ståndpunkt härutinnan står att vinna
önskvärd rättelse i de svåra missförhållanden, som ansetts nödvändiggöra
lagstiftningens ingripande. För uppnåendet av det med denna
åsyftade ändamål lärer det vara av nöden, att det beredes möjlighet
att den, som ej kan anses besitta erforderlig lämplighet för ifrågavarande
yrke, må kunna förhindras utöva detsamma, även om han ej
beträtts med förseelse, som anses böra medföra förlust av rätten att
idka yrket. I sådant syfte torde böra inrymmas befogenhet för administrativ
myndighet att underkasta vederbörandes lämplighet för yrket
prövning, samt rätten till dess utövande göras beroende på utfallet av
dylik prövning. Sådan befogenhet anser jag böra tilläggas Konungens
befallningshnvande. Ett stadgande i nu avsedd riktning skulle visserligen
innebära ett väsentligt avsteg från vad för handels idkande i allmänhet
gäller, men utan detsamma synes svårligen kunna på verksamt
sätt rådas bot för nyss berörda missförhållanden. Lämpligheten av att
föreskriva, att Konungens befällningskavande skall i värjo fall, innan
handel av ifrågavarande slag får öppnas, företaga prövning i antydda
hänseende och därefter antingen meddela eller förvägra tillstånd till
rörelsens utövande synes emellertid kunna ifrågasättas, helst antaFt av
de näringsidkare, som skulle träffas av den ifrågasatta lagstiftningen,
ingalunda är obetydligt; enligt uppgifter från polismyndigheten i Stockholm
uppgår antalet av dylika näringsidkare därstädes, bortsett från
dem, som idka handel med begagnade böcker, till omkring 460. Visserligen
lära i många fall sådana förhållanden föreligga, att säkra grunder
finnas för avgörande av frågan, om tillstånd bör meddelas eller
ej; men synnerligen ofta torde så ej vara förhållandet, utan nämnda
fråga få avgöras därförutan. Det synes mig alltså åtminstone för närvarande
ej tillrådligt att på förevarande område införa ett direkt koncessionssystem
utan låta i regel allenast anmälan vara tillräcklig för förvärv
av rätt till näringens bedrivande snmt medgiva- Konungens befallningshavande
befogenhet att, i fall skäl därtill förekomma, förbjuda
näringsidkaren att utöva näringen. Förslaget har kompletterats i sådant

K un (/1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 142.

hänseende genom ett tillägg till 17 §. Givetvis kan förbud, som nu
avses, meddelas vid vilken tidpunkt som helst under näringens utövande.

Rörande 2 § torde vidare böra framhållas, att de däri upptagna
beteckningarna »grosshandel» och »försäljning i bod eller från annat
upplngsställe» äro hämtade från 2 § av näringsfrihetsförordningen och
avse att angiva enahanda slag av handel, som samma beteckningar i
sistnämnda lagrum åsyfta.

Vad mot 2 § 3 mom. anmärkts finner jag ej böra föranleda ändring
i förslaget, enär kommunalnämnd i regel torde besitta erforderliga
förutsättningar för avgivande av tillförlitligt omdöme i det i samma
moment åsyftade hänseende. För övrigt må beträffande detta mom.
framhållas, att det har tillämpning även å den, som i egenskap av föreståndare
drabbats av förbud enligt 17 § 2 mom. eller 19 §. Med kommerskollegium
. är jag ense om lämpligheten att bibehålla stadgandet i
2 § 4 mom.

I 4 § har vidtagits den av kommerskollegium förordade ändringen. 4 §

Beträffande 6 § synes vad grosshandlaren Nilsson mot den- 6 §

samma anmärkt i huvudsak äga giltighet. Att helt borttaga den i
paragrafen stadgade anmälningsskyldigheten torde dock ej böra ifrågakomma,
enär därigenom möjligheten av en effektiv kontroll skulle
avsevärt förminskas; däremot biträder jag kommerskollegii uppfattningom
lämpligheten av att utsträcka den enligt 12 § i förslaget myndighet
tillkommande befogenhet att medgiva befrielse från skyldighet att ställa
sig vissa föreskrifter till efterrättelse till att avse jämväl 6 §:s stadgande.

Vad angår 7 §, så torde det vara erforderligt påpeka, att begreppet 7 §
grosshandel i förslaget icke närmare bestämts; frågan huruvida dylik
handel eller annan handel föreligger måste uppenbarligen prövas i varje
särskilt fall efter däri förekommande omständigheter. Den uppfattningen
att avgörandet av nämnda fråga skulle bero på, huruvida i rörelsen
bedreves försäljning till återförsäljare eller industriella verk, torde näppeligen
äga giltighet. Det lärer i många fall förekomma, att mindre lumpoch
skrothandlare avyttia stora delar av sina lager till större handelsidkare
å området, som sedan återförsälja det uppköpta. Någon allmän, för alla
fall gällande regel för avgörande av frågan, när grosshandel eller annan
handel föreligger å förevarande område, torde svårligen kunna uppställas;
i många fall synes emellertid avgörandet böra bero på den omfattning,
i vilken uppköpen ske. Därest en näringsidkare är tveksam om, huruvida
hans rörelse är att anse såsom grosshandel, står ju slutligen alltid
den möjligheten honom öppen att med tillämpning av stadgandet i 12 §

112 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 142.

förskaffa sig uttryckligt medgivande av befrielse från skyldighet att föra
affärsbok för de affärer, varom i 7 § 2 mom. omförmäles.

I likhet med kommerskollegium finner jag ej heller vad i övrigt
mot 7 § anmärkts vara av b'' skuffenhet att föranleda ändring i förslaget;
de i 7 § 2 mom. meddelade bestämmelser torde nämligen vara nödvändiga,
därest ej grosshandeln på ifrågavarande område skall bliva
alltför hårt betungad.

s och io §§. I anledning av de mot 8 och 10 §§ framställda anmärkningar lärer

böra erinras därom, att enligt sakens natur fall kunna förekomma, då
de i samma paragrafer meddelade bestämmelser skäligen ej böra i sin
helhet tillämpas, samt att enligt 12 § möjlighet står näringsidkaren
öppen att i sådana fall vinna befrielse från skyldighet att ställa sig föreskrifterna
till efterrättelse. Att redan i förordningen fullständigt angiva
de fall, då dylik befrielse bör åtnjutas, lärer ej låta sig göra, helst bestämmelser
i sådan riktning lätteligen skulle kunna förleda till missbruk.
I övrigt må framhållas, att 8 § ej är av den innebörd, att, i händelse
en avslutad affär omfattar ett flertal föremål, vart sådant alltid skall
särskilt specificeras. Vidare synas i fråga om anteckning rörande den,
som avyttrat gods, eller om skyldighet att kontrollera uppgifter, som
lämnas av denne, svårligen kunna, utan att allt för hårt betunga rörelsen,
meddelas strängare bestämmelser än dem förslaget upptager.

I 10 § av det remitterade förslaget har även annan näringsidkare
än grosshandlare befriats från skyldighet att förse föremål med beteckning,
där föremålet förvärvats eller mottagits genom affär av i 7 § 2 mom. angivet
slag. Ehuru skäl givetvis tala för meddelande av ett stadgande av
dylik innebörd, lärer ett sådant dock kunna befaras komma att i många fall
minska effektiviteten av den åsyftade kontrollen å rörelsen. Det i detta hänseende
i 10 § upptagna undantag synes därför böra utgå. Visserligen
kan en förändring av förslaget i dylik riktning tänkas komma att verka betungande
för rörelsen. Emellertid torde med säkerhet kunna antagas,
att vederbörande myndighet med stöd av stadgandet i 12 § kommer att
bevilja eftergift från skyldigheten att anbringa beteckning, där sådant
prövas kunna ske, utan att det med föreskriften om dylik skyldighet
avsedda syfte äventyras.

Vad" vidare angår i affärsbok inskrivet föremål torde, för underlättande
av polismyndighets arbete med efterforskande av stulet gods,
böra stadgas skyldighet för näringsidkare att, om föremål sorterats bland
andra föremål eller underkastats förändring, så att det ej kan till sitt
förutvarande bestånd igenkännas, verkställa anteckning om åtgärden och
dagen för dess vidtagande. I fråga om anteckning om försäljning kan

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 142. 113

sådan anteckning givetvis ifrågakomma allenast i den mån sådant ej
omöjliggöres av föremålets sortering, bearbetning eller förändring; ehuru
detta lärer ligga i sakens natur, torde ett tillägg till 8 § i detta hänseende
vara lämpligt.

Vad 10 § särskilt angår, torde föreskrift ej böra meddelas därom,
att beteckning ovillkorligen skall anbringas omedelbart efter inskrivning,
enär sådant i det i 1 mom. andra stycket avsedda fall och understundom
jämväl eljest ej skäligen synes böra fordras; därjämte torde i 2 mom.
sortering böra likställas med bearbetning, enär eljest rörelsen skulle i
många fall bliva över hövan betungad.

Då det kan antagas, att affärsbokeu kommer att föras så, att den- 9 §•
samma är att anse såsom en del av den dagbok, vilken enligt förordningen
den 4 maj 1855 angående handelsböcker och handelsräkningar
skall föras, samt enligt sistnämnda förordning handelsböcker skola förvaras
under tio år, har förvaringstiden enligt nu ifrågavarande förordning
utsträckts till likaledes tio år.

Vad mot 11 och 13 §§ anmärkts tinner jag ej böra verka ändring n och 13 §§.
i vad förslaget därutinnan innehåller; i fråga om särskilt sist berörda
paragraf synes böra erinras därom, att fall väl kunna föreligga, där
minderårig skulle kunna tillåtas avsluta affär i handelsrörelse, varom
nu är fråga, utan fara för att det med det i paragrafen intagna förbud
avsedda syfte skulle lida intrång; men det torde ej vara lämpligt att,
med hänsyn till dylika fall, stadga inskränkning i berörda förbud, enär
en sådan inskränkning svårligen skulle kunna fastställas så, att den
komme att avse allenast fall av nyss antydd art, utan givetvis komme
att lämna öppet för minderåriga att i eu mängd andra fall inlåta sig
på affärer i handelsrörelser av ifrågavarande slag, varigenom syftet med
stadgandet skulle direkt motverkas. Jag kan sålunda ej tillstyrka, att
förbudet exempelvis inskränkes därhän att avse allenast affär rörande
föremål av i 1 § angivet slag; genom en dylik inskränkning skulle det
ju komma att stå öppet för minderåriga att i nämnda handelsrörelser
avyttra andra olovligen tillgripna föremål.

Ej heller de av kommerskollegium rörande 14 och 16 §§ fram- 14 och. 16 §§.
ställda förslag kan jag biträda; den första av dessa paragrafer synes väl
lämpad att främja det med förevarande lagstiftning avsedda syfte; och
uppgiften att utfärda de i 16 § avsedda ordningsföreskrifter torde, med
hänsyn till uppgiftens art, lämpligen böra åligga Konungens befallningshavande.

Vidare torde de mot stadgandena i 17 och 22 §§ framförda be- n ock22§§.
tänkligheter i huvudsak förlora giltighet, därest, på sätt jag föreslagit,

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 126 käft. (Nr 142.) 15

114

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 142.

18 §.

19, 20 och
24 §§.

Konungens befallningshavande tillerkännes befogenhet att utfärda förbud
mot bedrivande av handelsrörelse av förevarande slag.

Det i 18 § 1 mom. stadgade straffminimum har synts mig vara allt
för strängt för det fall, att underlåtenhet att göra anmälan berott av oförstånd.
Särskilt med hänsyn därtill, att anmälningsskyldigheten utsträckts
utöver vad förslaget ursprungligen avsåg, torde det vara lämpligt att
sätta straffminimum till den vanliga gränsen av fem kronor. Vid sådant
förhållande har 2 mom. ansetts kunna uteslutas samt andra stycket i
1 mom. omarbetats att avse jämväl de i 2 mom. angivna fall. Därjämte
har den i förslagets 3 mom. upptagna bestämmelsen om ansvar å föreståndare
såsom obehövlig uteslutits. Bestämmelsen i förslagets 4 mom.
har ansetts lämpligen böra utgå, då det den förutan av förslaget lärer
framgå, i vad mån annan än näringsidkare enligt förordningen kan
ådömas ansvar för begångna förseelser.

I överensstämmelse med vad av kommerskollegium tillstyrkts rörande
19 och 20 §§ har åt den förra givits en i visst hänseende förtydligande
avfattning, och den senare ändrats så, att ansvar inträder för vårdare
allenast i det fall, att den, som utbjudit eller tillhandahållit föremål, ej
uppnått 15 års ålder, varjämte ordalagen i sistnämnda § underkastats
viss ändring i syfte att framhäva, att för frikännande av vårdare ej
nödvändigtvis erfordras direkt bevisning om hans oskuld; tillika har,
på sätt kommerskollegium förordat, 24 § förändrats därhän, att åklagare
och angivare tillerkänts viss andel i däri avsedda böter och viten.

De i övrigt mot förslaget till förordningen framställda anmärkningar
har jag funnit ej böra föranleda någon åtgärd; i samma förslag
och det därvid fogade formuläret har emellertid, utöver vad ovan omförmälts,
vidtagits vissa jämkningar eller kompletteringar, för vilka ej
lärer behöva särskilt redogöras.

Då det är av synnerlig vikt, att förevarande lagstiftning träder i
kraft snarast möjligt, synes tidpunkten härför böra bestämmas till den
1 oktober 1918.

Vad beträffar övergångsstadgandena bör erinras därom att, enligt
vad nu föreslagits, för rätt att idka handelsrörelse, varom här är fråga,
skall fordras, bland annat, att äga befogenhet att råda över sig och sin
egendom. Då fall kunna förekomma, där vid tiden för lagstiftningens
trädande i kraft person, som ej äger sådan befogenhet, är i utövning
av rätt till dylik rörelse, och det synes skäligen ej böra föreskrivas, att
rörelsen skall i alla sådana fall inställas, har i övergångsstadgandena
införts en föreskrift om rätt att i vissa dylika fäll fortsätta rörelsen.

Kunyl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 142. 115

I övrigt hava övergångsstadgandena, som givetvis äga tillämplighet
även i fråga om utlänning, i viss mån kompletterats.

Tillika torde böra påpekas, att, så framt den nu avsedda lagstiftningen
genomföres, till 8 § i näringsfrihetsförordningen bör fogas ett
tillägg avseende befintligheten av förevarande speciallagstiftning; därjämte
torde angående villkoren för idkande av pantlånerörelse böra
meddelas förändrade bestämmelser, över vilka riksdagens yttrande emellertid
lärer böra särskilt inhämtas.

Det av centralstyrelsen för allmänna lolkskollärarföreningen framställda
förslaget om meddelande, i samband med förevarande lagstiftning,
av bestämmelser i syfte att vid beivrande av förseelser från skolungdomens
sida åstadkomma en lämplig samverkan mellan vederbörande
polismyndighet och skolan för att främja ungdomens uppfostran finner
jag vara värt beaktande; frågan härom berör emellertid givetvis åtskilliga
spörsmål av pedagogisk och administrativ natur och torde, då den i
dessa hänseenden erforderliga utredningen ej nu föreligger, böra i annat
sammanhang företagas till avgörande.

Departementschefen uppläste härefter det i enlighet med det avgivna
yttrandet omarbetade förslaget och hemställde, att riksdagens yttrande
måtte inhämtas över detsamma.

Denna hemställan, som biträddes av statsrådets
övriga ledamöter, behagade Hans Maj:t Konungen bifalla;
och skulle till riksdagen avlåtas proposition av
den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Bengt Arfwidson.