Kungl. Maj ds nåd. proposition Nr 128 (Proposition 1918:128)

Kungl. Maj ds nåd. proposition Nr 128.

Nr 128.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen med förslag till
vattenlag m. m.; given Stockholms slott den 15 mars

1918.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna
protokoll vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå
riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) vattenlag,

2) lag om vad iakttagas skall i avseende å införande av vattenlagen,

3) lag om förteckning å vattendrag, där kungsådra finnes,

4) lag om rätt att över annans mark framdraga ledning för vatten
till husbehovsförbrukning,

5) lag om ändrad lydelse av 25 kap. 1 § rättegångsbalken,

6) lag om ändrad lydelse av 37 § utsökningslagen,

7) lag om ändrad lydelse av 14 § i lagen den 27 juni 1896 om
rätt till fiske,

8) lag om ändrad lydelse av 8 § i förordningen den 16 juni 1875
angående lagfart å fång till fast egendom, samt

9) lag om ändrad lydelse av 24 och 36 §§ i förordningen den
16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 113 höft (Nr 128.)

Kungl. Maj.ts nåd. proposition Nr 128.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott.

Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all kungl. nåd och ynnest
städse välbevågen.

GUSTAF.

Eliel Löfgren.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

Förslag

till

Vattenlag.

Härigenom förordnas, som följer:

1 KAP.

Om rätt till vatten.

Om jordägares rätt till vattnet å hans grund.

1 §•

Envar äger att, med här nedan stadgade eller eljest lagligen gällande
inskränkningar, råda över det vatten, som finnes å hans grund.

2 §•

I rinnande vatten njute vardera sidans ägare lika lott i vattnet,
ändå att större del därav framrinner å den enes grund än å den andres.

Genom vad nu sagts göres ej rubbning i den rätt till större lott
i vattnet, som kan grundas å dom, urminnes hävd eller annan särskild
rättsgrund. Där utan sådan rättsgrund ena sidans ägare, då denna lag
träder i kraft, vid lågvatten tillgodogör sig mer än hälften av den framrinnande
vattenmängden, äge han till bevarande av sin rätt till vattnet
åberopa förut gällande lag.

Om inskränkningar i jordägarens rätt att råda över vattnet

å grunden.

Om inskränkningar i allmänhet.

3 §.

Ägare av strand vid sjö eller annat vatten vare, där vattenområdet
ej är honom tillhörigt, ändock berättigad att vid sin strand hava

4 Kungl. Maj.ts nåd. proposition Nr 128.

mindre brygga, båt-, bad- eller tvätthus eller annan dylik byggnad, såframt
ej vattenområdets ägare genom byggnaden lider men av någon
betydelse eller hinder mot byggnaden möter av stadgandena i 2 kap.

4 §•

Huruledes under vissa förutsättningar den, som äger råda över
vatten, kan förpliktas att till följd av företag, som avses i 2 eller 3
kap., underkasta sig förlust i honom tillkommande vattenmängd eller
vattenkraft, därom stadgas i nämnda kapitel; och gälle i fråga om rätt
till ersättning för sålunda tillskyndad förlust vad i 9 kap. finnes föreskrivet,
dock med de inskränkningar, som föranledas av stadgandena i
6 och följande §§ av detta kap. samt i 2 kap. 7 och 8 §§.

Beträffande skyldighet att i andra fåll än i första stycket sägs
underkasta sig förlust, som ovan nämnts, så ock om gottgörelse därför
galle vad särskilt är stadgat, dock med bär nedan föreskrivna inskränkningar
i rätten till ersättning, där sådan kunnat eljest ifrågakomma.

Om kungsådra.

5 §•

Kungsådra skall anses finnas i sådana områden i rinnande vatten,
som äro upptagna å lagakraftägande förteckning, upprättad i den ordning
särskilt stadgas.

Å förteckning, som nu sagts, skola uppföras de vattendrag, räknat
från viss genom utlopp ur sjö eller särskilt tillflöde bestämd plats, i
vilka vid lågvatten framrinner en vattenmängd av fem kubikmeter eller
mer i sekunden.

6 §.

mar^i vare ägare åv strömfall eller annat område i vattendraget
pliktig att utan gottgörelse underkasta sig därigenom uppkommen förlust
i vattenmängd, i den mån förlusten tillsammans med det vatten,
P?m förut ^utan att ersättning därför utgått må hava tagits i anspråk
för ändamål, som nyss nämnts, icke överstiger en tredjedel av den i
varje tidsmoment framrinnande vattenmängden. Där viss myckenhet

Katigt. Maj.is nåd. proposition Nr 128. 5

vatten tages i anspråk oberoende av växlingarna i vatteuföriug, skall
omförmälda anpart beräknas av lågvattenmängden.

Om för ändamål, som ovan nämnts, åtgärd vidtages, varigenom i
strömfall, där kongsådra linnes, fallhöjden minskas, vare fallägaren
pliktig att utan gottgörelse vidkännas en tredjedel av den därigenom
uppkomna förlusten i vattenkraft; dock skall, där fallägaren går eller
förut gått förlustig jämväl vattenmängd, sammanlagt allenast en tredjedel
av den ursprungliga vattenkraften i den del av fallet, som borttages,
avstås ntan ersättning.

Därest genom vattenreglering, som verkställts inom de närmaste
tjugu åren före framställandet av anspråk enligt denna §, lågvattenmängden
blivit ökad, skola de nu givna bestämmelserna icke vinna
tillämpning i avseende å den vunna ökningen.

t §■

Har vattendomstol lämnat medgivande till bebyggande av strömfall,
där kungsådra finnes, och hava ej fyrtio år förflutit från den för
byggnadens fullbordande jämlikt 11 kap. 63 § bestämda tid, vare
strömfallets ägare icke på grund av vad i 6 § stadgats pliktig att för
torrläggning eller bevattning av mark utan gottgörelse underkasta sig
minskning i den vattenmängd eller fallhöjd, som han enligt vattendomstolens
beslut äger tillgodogöra sig, i vidare mån än att för varje
förflutet år utöver tjugu en tjugondei av sådan anpart i vattenmängd
eller fallhöjd, som i 6 § sägs, skall avstås utan ersättning.

8 §■

Har strömfall, där jämlikt denna lag kungsådra finnes, bebyggts
enligt Konungens på grund av äldre lag meddelade tillstånd till byggande
i kungsådra, och har vid tillståndets lämnande gjorts förbehåll om
skyldighet för strömfallets ägare att underkasta sig de inskränkningar
eller jämkningar i avseende å nyttjandet av vattnet i kungsådran eller
de ytterligare villkor för rätten att tillgodogöra sig dess vatten, som
kunna föranledas av ny lagstiftning, skola stadgandena i 6 § träda i
stället för de i sammanhang med tillståndet givna bestämmelser, dock
ej i den mån dessa ålägga ström fallsägaren särskilda skyldigheter beträffande
vid tiden för tillståndets meddelande förhandenvarande intressen.
Har förbehåll med hänsyn till ny lagstiftning icke skett, galle ock vad
nu sagts, där ej ström fallsägaren genom anmälan till vattendomstolen

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

inom etthundraåttio dagar efter det denna lag trätt i kraft förklarar sigvilja
fortfarande vara underkastad de vid tillståndets beviljande meddelade
bestämmelserna.

Skola stadgandena i 6 § lända till efterrättelse beträffande strömtall,
varom i första stycket förmärs, skall vad i 7 § finnes föreskrivet
aga motsvarande tillämpning å sådant strömfall; dock att de i sistnämnda
§ angivna tider räknas från den dag, då denna lag träder i kraft.

Finnes icke jämlikt denna lag kongsådra i strömfall, som bebyggts
enligt Konungens på grund av äldre lag meddelade tillstånd till byggande
i kongsådra, vare strömfallets ägare, såvitt angår sådant i 6 §
avsett företag, om vars utförande fråga väckes efter det denna lag trätt
i klätt, icke underkastad de vid tillståndets beviljande givna bestämmelserna.

9 §•

^a ^enna lag träder i kraft, strömfall, där jämlikt denna lag
kongsådra finnes, bebyggt i''annan ordning än efter tillstånd, som i 8 §
sägs, eller varder sådant strömfall därefter utan dylikt tillstånd bebyggt
i enlighet med beslut, som meddelats jämlikt äldre lag, vare fallets
ägare icke på grund av stadgandena i 6 § pliktig att utan ersättning
underkasta sig minskning i den vattenmängd eller fallhöjd, som han
läghgen äger tillgodogöra sig medelst byggnaden.

10 §.

År strömfall, som avses i 7 eller 8 §, bebyggt lor tillgodogörande
endast av en del av den ägaren tillkommande vattenmängden, skall, ändå
att agaren efter ty ovan stadgas är pliktig att utan gottgörelse underkasta
sig minskning i det av honom tillgodogjorda vattnet, denna skyldighet
åligga honom allenast, i den mån den obegagnade delen av vattnet
må, understiga en tredjedel av vattenmängden eller den mindre del därav
vilken tages i anspråk för ändamål, som i 6 § omförmäles.

Har, sedan strömfall bebyggts för utnyttjande av en del av vattnet
ytterligare byggnad skett för tillgodogörande av annan del därav, varde,
såvitt ej stadgandet i 9 § gäller i fråga om förstnämnda del av vattnet,
den i 6 § omförmälda anpart beräknad proportionsvis å de olika vattenmängder,
för vilkas tillgodogörande byggnad sålunda å skilda tider skett.
År stadgandet i 9 § tillämpligt beträffande någon del av vattenmängden
i fallet, skall vatten, som tages i anspråk för något av de i 6 § omnämnda
ändamål, anses belöpa å nämnda del av vattenmängden allenast,

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

i den mån det i anspråk tagna vattnet överskjuter den av stadgandet
ej berörda vattenmängden.

11 §■

Byggnad, som avser att tillgodogöra helt eller delvis samma vattenmängd
och fallhöjd, som genom förut befintlig byggnad varit utnyttjad,
vare i de hänseenden, som i 7—10 §§ förmälas, utan annan rättsverkan
beträffande den sålunda ånyo tillgodogjorda vattenmängden och fallhöjden
än den byggnad skulle haft, i vars ställe den trätt.

12 §.

Prövas för tillgodoseende av sådant, i 6 § ej omnämnt allmänt
ändamål, som är beroende av vattnets fria framrinnande, nödigt att
byggnad i vattendrag, varest kungsådra finnes, utrives eller ändras, skall
i fråga om skyldighet för byggnadens ägare att utan ersättning vidkännas
därigenom uppkommen förlust i vattenmängd vad i 6 § samt 8—11 §§
finnes föreskrivet i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

13 §.

Där genom .förlust i vattenmängd till följd av företag, som avses i
6 §, eller åtgärd enligt 12 § ägare av strömfall eller annat vattenområde
lider skada utöver den, som förlusten i sig innebär, vare han, ändå att
enligt reglerna i 9 kap. eller eljest gällande bestämmelser ersättning för
skadan skolat utgå, ej berättigad till sådan ersättning, i den mån skadan
föranledes av förlust, vilken han efter fy i föregående §§ stadgas är pliktig
att utan gottgörelse vidkännas.

2 KAP.

Om byggande i vatten.

1 §•

Med byggande i vatten avses i denna lag uppförande av damm,
bro, brygga, vall, hus eller annan anläggning ävensom verkställande av
fyllning eller pålning i vattendrag, sjö eller mindre vattensamling eller
havet eller ock på land så nära strandbrädden, att inverkan kan ske på

B Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

vattenståndet. Till byggande i vatten hänföres ock, sedan byggnad,
som nn sagts, kommit till stånd, varje ändrings- eller reparationsarbete
därå nedom högsta kända vattenståndet.

Vad i denna lag stadgas om byggande i vatten skall äga motsvarande
tillämpning i fråga om bortledande av vatten nr vattenområde,
som ovan nämnts, grävning och sprängning i sådant vattenområde samt

annan åtgärd till förändring av vattnets djup eller läge därstädes.

«•

2 §•

^ vatten skall göras så, att ändamålet må utan oskälig*
kostnad vinnas med minsta intrång och olägenhet för annan.

3 §.

Ej må någon så bygga, i vatten, att genom uppdämning, sänkninoav
vattenståndet eller annan inverkan på vattenförhållandena skada tilL
fogas eller intrång göres å annan tillhörig egendom, vare sig jord, hus,
fiske, bebyggt eller obebyggt strömfall eller annat, utan så är ätt nyttan
av byggnaden eller den del därav, som föranleder skadan eller intrånget
prövas efter avdrag av byggnadskostnaden uppgå till ett värde, motsvarande
tre gånger den skada och det intrång, som göres å åker och
äng, samt två gånger skadan och intrånget å annan egendom I byggnadskostnaden
skall inräknas det belopp, vartill skadan och intrånget
å den byggande tillhörig egendom må skattas. För skada och intrång
skall ersättning givas efter ty- i 9 kap. skils.

Skulle byggande i vatten hava till följd, att ett avsevärt antal
bofasta personer berövas sina bostäder, eller att större fabrik eller annan
anläggning, varav många hava uppehälle, måste nedläggas eller dess
drift väsentligt minskas, eller att odlad jord till en efter ortsförhållandena
betydande omfattning sättes under vatten eller eljest väsentligt skadas
eller att fiskerinäring av större betydenhet lider väsentligt förfång, må
byggTäden, ändå att nyttan uppgår till värde, som ovan sagts, icke
ske. Lag samma vare, där genom byggande i vatten skulle förorsakas
sådan bestående ändring av naturförhållandena, varigenom väsentlio*t
minskad trevnad för närboende eller betydande förlust för landets djureller
växtvärld är att befara, J

. byggnad i vatten prövas vara av synnerlig betydelse för

näringslivet eller för orten eller eljest från allmän synpunkt, må den
tillåtas, ändå att hinder däremot skulle möta av vad i första och andra
styckena sägs.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

Om byggande, varigenom annans strömfall eller del av strömfall
tillgodogöres, galle vad i 5—7 §§ finnes stadgat,

4 §•

Där genom byggande i vatten vållas uppdämning, som hindrar
eller försvårar framtida torrläggning av mark, vare sådant hinder eller
försvårande att hänföra till skada i den mening 3 § avser; dock skall
vid jämförelse enligt första stycket av samma § skada i omförmälda
hänseende tagas i beräkning allenast en gång.

5 §‘

Tillhör ett strömfall till skilda delar olika ägare, och vill en av
dem tillgodogöra sig förutom egen jämväl annans del i fallet, vare
han, där falldelarnas gemensamma tillgodogörande innebär väsentlig
ekonomisk eller teknisk fördel, berättigad därtill mot ersättning, som i
9 kap. skils, såframt han såsom ägare eller på grund av servitutsrätt,
som är gällande för all framtid, råder över mer än hälften av den efter
vattenmängd och naturlig fallhöjd beräknade vattenkraften i fallet eller
den del därav, om vars bebyggande är fråga.

Vad nu sagts äge motsvarande tillämpning i fråga om två eller
flera, olika ägare tillhöriga strömfall.

6 §•

Åro å ömse sidor av ett strömfall olika ägare, må ena sidans
ägare bjuda ägaren av motsatta sidan att gemensamt utnyttja fallet^
vill denne det ej, äge den, som bjudit, att mot ersättning, som i 9 kap.
skils, tillgodogöra sig jämväl andra sidans lott i vattnet, såframt det
prövas kunna ske utan synnerlig skada för dess ägare. Har denne
förklarat sig villig deltaga i fallets tillgodogörande, men kan ej enighet
nås om sättet för dess bebyggande eller vattnets nyttjande, bestämma
vattendomstolen de villkor, varunder tillgodogörandet må äga rum.

Vilja båda var för sig utnyttja hela strömfallet, pröve vattendomstolen,
åt vilkendera företräde bör givas.

7 §•

Kan strömfall, som tillhör oskift by eller annan samfälld mark
eller som vid skifte av samfällighet ej ingått i skiftet, icke utan delBihang
till riksdagens protokoll 1918. 1 saml. 113 höft. (Nr 128.) 2

Kungl. Mij:ts nåd. proposition Nr 128.

ägares förfång skiftas vare sig ensamt eller i förening med annat samfälligheten
tillhörigt vattenområde, och vill en delägare tillgodogöra sig
hela fallet, vare han, såframt det prövas kunna ske utan synnerlig
skada för övriga delägare samt han antingen ensam eller tillsammans
med delägare, som lämnat honom medgivande till företaget, äger mer
än hälften i strömfallet, berättigad att mot ersättning, som i 9 kap.
skita, från samfälligheten tilläsa sig fallet jämte det utmål, som enligt
bestämmelse vid skifte må finnas avsatt för fallets tillgodogörande.
Gränserna för strömfallet ovan och nedan i vattendraget skola bestämmas
av vattendomstolen.

Om delägare i samfällt strömfall, vilket ej kan utan delägares
förfång skiftas, vill utan att lösa fallet bygga kvarn, såg eller annan
mindre anläggning för vattnets tillgodogörande, bjude de andra att taga
del däld; vilja de ej, och prövar vattendomstolen det kunna ske utan
synnerlig skada för dem, förelägge då honom, på vad sätt, villkor och
tid han må bygga och nyttja anläggningen. Ändå att tid, som må
vara bestämd för bibehållande av sådan anläggning, icke gått till ända,
äge under de i första stycket omförmäla förutsättningar delägare begagna
sig av lösningsrätt, som där nämnts.

8 §•

\ ill någon i vatten, där fisken har sin gång, göra damm eller
annan byggnad, vare han pliktig att utan ersättning vidtaga och för
framtiden underhålla nödiga anordningar för fiskens framkomst eller
eljest för tryggande av fiskets bestånd samt tillsläppa för ändamålet
nödigt vatten så- ock att ställa sig till efterrättelse de särskilda föreskrifter
i övrigt, vilka till följd av byggnaden må erfordras till skydd
för fisket. Kan nyttan av ifrågasatt anordning icke skäligen anses
motsvara den förlust och kostnad, som därigenom skulle tillskyndas
byggnadens ägare, må dock efter tillstyrkan av statens fiskeritjänsteman
befrielse från sagda skyldighet medgivas. *

9 §.

Kronan, kommun eller hushållningssällskap äge rätt att i eller
invid vattendrag, där till följd av naturförhållandena eller uppförd byggnad
fiskens upp- och nedgång hindras, för fiskens framkomst anordna
särskild fiskvåg eller eljest vidtaga anstalter för fiskets befrämjande
ävensom taga i anspråk det vatten, som för ändamålet erfordras. Be -

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

träffande företag, som rm nämnts, gälle vad angående byggande i vatten
finnes föreskrivet; dock ntgöre bestämmelserna i 3 § första stycket icke
hinder för sådant företag, där ej genom detsamma synnerligt men tillskyndas
den, som äger råda över vattnet, eller annan.

Vad nu stadgats skall äga motsvarande tillämpning i fråga om
iitvidgande eller förbättrande av befintlig fiskvåg eller annan anordning
till fiskets befrämjande.

10 §.

Bygges damm för tillgodogörande av vattnet såsom drivkraft, eller
göres för nämnda ändamål annan byggnad i vatten, varigenom de
naturliga vattenståndsförhållandena ändras, vare byggnadens ägare pliktig
att till befrämjande av fisket inom landet från och med året näst efter
det, då arbetet å byggnaden påbörjats, så länge byggnaden bibehålies,
erlägga en årlig avgift av minst tio öre och högst en krona för varje
hästkraft, som vid lågvatten kan uttagas vid byggnaden. Göres byggnad
i vatten för reglering av vattnets avrinning eller för tillgodogörande
av vattnet annorledes än såsom drivkraft, vare lag samma, dock att i
sådant fall avgiften skall beräknas efter den före regleringen framrinnande
lågvattenmängden eller, där fråga är om vattnets tillgodogörande,
efter den lågvattenmängd, som kan vid byggnaden uttagas,
samt utgå med minst tio och högst etthundra kronor för varje sekundkubikmeter.
Göres byggnad såväl i ändamål av vattnets tillgodogörande
såsom drivkraft som för utnyttjande av vattnet annorledes eller för
reglering av vattnets avrinning, skall i fråga om beräkningsgrunden
vid avgiftens bestämmande hänsyn tagas till det ändamål, som är det
huvudsakliga.

Avgift, som i första stycket sägs, skall inom ovan angivna gränser,
efter förslag av statens fiskeritjänsteman, bestämmas med fäst avseende
bland annat därå, om fiske finnes, som genom byggnaden skadas, om
med hänsyn till byggnadens storlek och beskaffenhet i övrigt samt
dess belägenhet inverkan därav å fisket är mer eller mindre menlig,
om byggnadens ägare jämlikt stadgandet i 8 § förpliktats att vidtaga
och underhålla anordningar för fiskets bestånd, samt om föreskrivna
dylika anordningar för ägaren medföra större eller mindre kostnad.

Där genom byggnad, som i första stycket avses, allenast obetydlig
ändring i vattenståndsförhållandena förorsakas, må befrielse från ovan
stadgad skyldighet medgivas.

Varder byggnad, som tillkommit jämlikt äldre lag, ombyggd eller
ändrad, och medför ombyggnaden eller ändringen väsentligt större skada

12 Kungl. Maj.ts nåd. proposition Nr 128.

å fisket än den byggnaden förut orsakat, skola de i första och andra
styckena givna bestämmelserna lända till efterrättelse i avseende å bvtre--naden.

Huru avgift, varom i denna § förmäles, skall indrivas och för det
därmed avbedda ändamalet användas, därom förordnar Konungen.

11 §•

I eller vid allmän farled må ej byggas, med mindre byggnaden
göres på sådant sätt eller sådana särskilda anordningar vidtagas, att
leden fortfarande kan utan olägenhet av någon betydelse användas för
det därmed avsedda ändamålet. Lag samma vare, där någon vill bvffga
i allmän flottled. 8 1X88

12 §.

EJ.. må så byggas i vatten, att menlig inverkan på klimatet eller
på allmänna hälsotillståndet vållas eller eljest allmänna intressen i avsevärd
mån förnärmas.

År naturminnesmärke ej i laga ordning fridlyst, böra likväl till
bevarande därav vid byggande i vatten vidtagas sådana anordningar,
som utan att i nämnvärd mån betunga företaget med kostnader må
anses för ändamålet lämpliga.

13 §.

Finnes, då någon vill bygga i vatten, det skäligen kunna antagas,
att företag för inrättande, utvidgande eller förbättrande av allmän farled
eller av allmän flottled eller av fiskvåg eller för befrämjande av
annat allmänt eller enskilt ändamål av betydenhet framdeles kan ifrågakomma,
ändå att behov därav vid tiden för byggandet ej förefinnes,
skall, där byggnaden härigenom icke i nämnvärd mån fördyras, denna
så inrättas, att företag, som nu nämnts, såvitt möjligt icke försvåras.

14 §.

Tarvas för ändamålsenligt tillgodogörande av vatten, att å annan
tillhörig fastighet lägges damm, vall eller väg eller ledning för vattnet,
eller att å annans grund i eller vid vattendrag verkställes grävning,
sprängning eller annan åtgärd till strömbäddens reglerande eller till förebyggande
eller minskande av skada, vare ägare av fastighet, som så -

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

lunda tages i-anspråk, pliktig att tåla sådant intrång mot ersättning,
som i 9 kap. skils. Om rätt att över annans mark framdraga ledning
för vatten till husbehovsförbrukuing galle vad särskilt är stadgat.

Där vid meddelande av beslut angående inrättande av fiskvåg eller
vidtagande av annan anordning till förebyggande av skada å fiske eller
till fiskets befrämjande förbud finnes böra givas mot bedrivande av fiske
inom visst område, skall beträffande intrång, som därigenom tillskyndas
annan i lians rätt till fisket, vad i första stycket stadgas äga motsvarande
tillämpning.

15 §.

Vill någon för tillgodogörande av vatten begagna sig av annan
tillhörig byggnad i vatten, och kan det ske utan väsentlig olägenhet
för byggnadens ägare, vare han därtill berättigad; dock åligge honom
att, efter ty byggnaden prövas vara honom till gagn, gottgöra ägaren
skälig andel av byggnadens värde i det skick, vari den befinnes, samt
taga del i kostnaden för dess framtida underhåll. För intrång och
olägenhet, som tillskyndas byggnadens ägare, skall ersättning givas
enligt reglerna i 9 kap.

16 §.

Där utmål för vattenkraftstation med eller utan elektrisk utrustning
icke utan oskäliga kostnader annorledes står till buds, vare ägare
av mark vid eller i närheten av vattendraget pliktig att mot ersättning,
som i 9 kap. sägs, till sådant utmål upplåta det område, som för
ändamålet oundgängligen tarvas.

17 §•

Ej må för ändamål, som i 14 och 16 §§ nämnts, tagas i anspråk
tomtplats, trädgård eller park, där det utan synnerlig olägenhet kan
undvikas.

18 §.

Skall ersättning för förlorad vattenkraft, efter ty i 9 kap. skils,
lämnas genom tillhandahållande av kraft medelst elektrisk överföring,
och tarvas att ledning framdrages över område, tillhörigt annan än ersättningsgivaren
eller ersättningstagaren, bestämmer Konungen ledningens

^ Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

sträckning enligt de grunder, som i fråga om elektriska starkströmsledmngar
äro i lag stadgade; och skall, jämväl såvitt angår kronan
tillhörig fastighet, beträffande skyldighet att för ledningens framdragande
avsta eller upplåta mark så ock angående ersättning samt sättet för
ersättningens bestämmande gälla vad som finnes stadgat för det fall
att Konungen prövat nödigt, att jord eller lägenhet, som tillhör enskild
man, menighet eller inrättning, användes till framdragande av elektrisk
starkströmsledning. Erfordras ledning allenast över mark, tillhörig ersattmngsgivaren
och ersättningstagaren, eller skall kraft tillhandahållas
genom ^mekanisk överföring, vare lag som i 14 § sägs.

Såvitt angår eljest stadgad skyldighet för den, som vill utföra
•it »1 j släggning, att under vissa förutsättningar söka Konungens
tillstånd till företaget, vare jord eller lägenhet, tillhörig den, till vilken
kraftöverföring sker i ersättning för förlorad vattenkraft, ansedd lika
med mark, som tillhör anläggningens ägare. Där Konungens tillstånd
erfordras, skall sådant tillstånd lämnas för den tid rätten till ersättning
medelst elektrisk överföring äger bestånd.

19 §.

Den, som med stöd av stadgandena i 5, 6 eller 7 § vill tillgodogöra
sig annan tillhörigt vatten eller lösa samfällt strömfall, vare där
för andamålet erfordras, att annans byggnad i vatten utrives eller ändras,
pliktig att draga försorg om arbetet. Skall byggnaden ändras, och vill
ägaren själv utföra arbetet, äge han rätt därtill och njute ersättning
efter ty skäligt prövas; vare dock, vid påföljd av skadeståndsskyldighet
och förlust av rätten att verkställa vad som kan vara ogjort, pliktig-att
fullgöra arbetet inom tid och på sätt, som i sammanhang med beslutet
om ändringen bestämmes.

20 §.

g) mjl 1 älv, ström, å eller större bäck arbete för uppförande
eller förändrande av damm påbörjas, förrän efter ansökan i den ordning,
som i 11 kap. sägs, vattendomstolen meddelat besked, huru och
under vilka ^ villkor arbetet må göras. Om genom annat byggande i
alv, ström, å eller större bäck märkbar inverkan kan ske på vattenståndet
eller vattnets lopp, gälle ock därom vad nu sagts, såframt det

ej är uppenbart, att varken allmän eller enskild rätt genom byggnaden
i o marin as.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

Åro i andra fall än ovan nämnts sannolika skäl, att genom byggande
i vatten allmän eller enskild rätt förnärmas, erfordras jämväl
domstolens prövning; dock äge vad nu sagts icke tillämpning i fråga
om fiskebyggnad i vatten, där varje svensk undersåte äger rätt att fiska,
ej heller beträffande sådan byggnad i annat vatten, såframt det icke
kan antagas, att byggnaden förnärmar allmän rätt. eller inverkar på
vattenståndet eller vattnets lopp.

Tarvas till följd av inträffad skada å byggnad i vatten eller å
annan egendom eller till förekommande av dylik skada, att ändringseller
reparationsarbete utan dröjsmål verkställes å byggnaden, må arbetet,
ändå att detsamma är av den beskaffenhet, som i första eller andra
stycket sägs, ske utan föregången prövning av vattendomstolen; men
åligge det byggnadens ägare att, där arbetet är av nyssnämnda beskaffenhet,
ofördröjligen efter dess verkställande hos vattendomstolen göra
ansökan om godkännande av arbetet.

Där någon ärnar verkställa byggnad i vatten, varför ej erfordras
vattendomstolens prövning, stånde honom ändock fritt, om han så önskar,
att till beredande av trygghet för framtiden medelst ansökan påkalla
sådan prövning.

21 §.

Vad i särskilda författningar finnes eller kan varda stadgat angående
särskilt tillstånd till byggande i eller vid allmän hamn eller annan allmän
farled vare jämte föreskrifterna i 20 § till efterrättelse gällande.

22 §.

Innefattar beslut, som meddelas i anledning av ansökan enligt 20
§, medgivande att bygga i vatten, vare beslutet, sedan det tagit åt sig
laga kraft, gällande mot envar såväl vad angår rätten att verkställa och
för framtiden bibehålla byggnaden jämte de anläggningar, vilka efter
ty förut sagts med byggnaden äga samband, som ock, där med byggnaden
avses tillgodogörande av vattnet, beträffande rätten därtill, dock
med de inskränkningar, som i 23 § 1 mom. och 24 § omförmälas, samt
med iakttagande av vad i 4 och 9 kap. finnes stadgat angående förnyad
prövning i vissa fall.

Hurusom under viss förutsättning beslutet är gällande även i fråga
om rätten till annat vatten än det, vars tillgodogörande avses med byggnaden,
därom stadgas i 23 § 2 mom.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

Har byggnaden ej blivit fullbordad inom tid, som enligt 11 kap.
63 § av vattendomstolen bestämts, vare beslutet förfallet, såvitt det
avser sådan del av byggnaden, som ej kommit till stånd; och må förty
därefter sådant arbete å byggnaden, för vilket enligt 20 § vattendomstolens
prövning erfordras, ej ske utan förnyad prövning. Visas
giltigt skäl för dröjsmål eller skulle genom arbetets inställande synnerligt
men uppstå, äge dock vattendomstolen, på därom före nämnda
tids utgång gjord ansökan, bevilja anstånd med byggnadens fullbordande
på högst tio år.

23 §.

1 mom. Avses med beslut, som i 22 § sägs, byggnad för tillgodogörande
av vatten, och vilar beslutet på antagande, att vattnet tillhör
fastighet, för vilken sökanden såsom ägare fört talan i målet, må,
utan hinder av vad i 22 § stadgas, påstående, som grundas därå, att
vattnet eller del därav tillhör annan fastighet eller utgör oskift samfällighet
för flera fastigheter eller ock allmän egendom, väckas intill dess fem
år gått till ända från det beslutet vunnit laga kraft och tillika två år
förflutit antingen efter utgången av den i beslutet eller sedermera i anledning
av ansökan om anstånd bestämda tid för byggnadens fullbordande
eller ock, där byggnaden dessförinnan fullbordats och efter besiktning
anteckning därom gjorts i vattenboken, från dagen för sådan
anteckning. Försittes tid, som nu nämnts, vare den på beslutet grundade
rätten till vattnets tillgodogörande fri från klander, där den, som erhållit
medgivandet att uppföra byggnaden, vid tiden för beslutets meddelande
varit i god tro rörande rätten till vattnet eller ock någon, till
vilken byggnaden sedermera må hava övergått, i god tro rörande sagda
rätt förvärvat byggnaden.

Bifalles talan, som i första stycket sägs, vare, där den anhängiggjorts,
sedan byggnaden fullbordats eller arbetet därå börjats, byggnadens
ägare, såframt han varit i god tro, icke pliktig att avstå vattnet,
med mindre gottgörelse lämnas honom för byggnadens värde i det skick,
vari den befanns, då han blev instämd i saken, ävensom för nödig kostnad,
som han därefter nedlagt å byggnaden; dock skall, då fråga är allenast
om en del av det vatten, för vars tillgodogörande byggnaden är avsedd,
den vinnande icke vara skyldig att av sagda värde och kostnad ersätta
mera än som belöper å den del av byggnaden, vilken genom vattnets
avstående blir för ägaren onyttig. Vill byggnadens ägare hellre än att
avstå vattnet i stället ersätta vattenkraften efter reglerna i 9 kap., vare

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

lian berättigad därtill, om lian anhängiggör talan därom hos vattendomstolen
inom trettio dagar, etter det domen i tvisten om vattnet
vunnit laga kraft, och därefter behörigen fullföljer samma talan. Den,
enm återvunnit vattnet, må ock av vattendomstolen berättigas att, mot
avstående av rätten till vattnets tillgodogörande, av byggnadens ägare
erhålla ersättning för vattenkraften enligt nämnda regler, såframt han
därom för talan inom tid, som nyss sagts, och väsentlig olägenhet icke
därigenom skulle tillskyndas byggnadens ägare.

2 mom. Där beslut, varigenom medgivande lämnas till byggnad
. för tillgodogörande av allenast en del av det framrinnande vattnet,
vilar på antagande, att jämväl vattnet i övrigt i strömfallet eller den
del därav, vars fallhöjd tages i anspråk, tillhör fastighet, för vilken
sökanden såsom ägare fört talan i målet, skall vad i 1 mom. första
stycket är stadgat äga motsvarande tillämpning i fråga om det sålunda
ej tillgodogjorda vattnet; motliggande fastighets rätt dock oförkränkt.

24 §.

Där genom byggnad, vilken verkställts i enlighet med beslut, som
i 22 § sägs, eller genom hushållningen med vattnet i överensstämmelse
med reglerna i sådant beslut vållas skada eller intrång, som vid beslutets
meddelande icke av vattendomstolen förutsetts, må utan hinder av bestämmelsen
i 22 § den, som lider skadan eller intrånget, framställa
anspråk å ersättning enligt reglerna i 9 kap.; dock skall sådant anspråk
för att kunna upptagas till prövning anmälas hos vattendomstolen inom
fem år eller den längre tid, högst tolv år, som vattendomstolen i beslutet
må hava föreskrivit, räknat från utgången av den för byggnadens fullbordande
i beslutet eller ock sedermera i anledning av sökt anstånd
bestämda tiden.

År skada eller intrång, som i första stycket avses, av betydenhet,
må inom tid, som gäller för anmälan av anspråk enligt nämnda stycke,
talan föras om meddelande av sådana ändrade föreskrifter rörande hushållningen
med vattnet och vidtagande på ägarens bekostnad av sådana
förändringar i byggnadens anordnande, som utan att förnärma tredje
mans rätt eller för ägaren medföra väsentlig olägenhet äro ägnade atj
förebygga eller i största möjliga mån minska skadan eller intrånget för
framtiden.

25 §.

Har byggnad i vatten verkställts utan att medgivande enligt denna
eller äldre lag därtill erhållits, vare ägaren berättigad att medelst ansökan
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 113 käft. (Nr 128.) 3

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

i den ordning, som i 11 kap. sägs, påkalla prövning av byggnadens
laglighet. Beträffande verkan av vattendomstolens beslut skall vad i
22 24 §§ finnes stadgat i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

26 §.

Hai, etter det denna lag trätt i kraft, byggnad i vatten verkställts
utan föregående prövning av domstol, vare byggnadens ägare bevisningsskyldig
i avseende å de före byggnadens tillkomst rådande förhållandena
i vattnet.

27 §.

^■ar byggnad i vatten utsatts vattenmärke till utmärkande av
tillåten dämningshöjd eller till betecknande av det vattenstånd, under
vilket vattnet ej må sänkas, skola de i sammanhang därmed meddelade
bestämmelser om hushållningen med vattnet av byggnadens ägare noga
iakttagas. Finnes vattenmärke utsatt till utmärkande av tillåten dämningshöjd,
utan att särskilda bestämmelser meddelats om hushållningen med
vattnet, åligge honom att, i vad på hans åtgärd ankommer, så förfara,
att vattnet ej må stiga över märket.

28 §•

År för dammluckas öppnande viss tid i laga ordning bestämd
eller eljest särskild föreskrift om vattnets framsläppande given, lände
det till efterrättelse.

29 §.

Har ej vattenmärke utsatts, och hava ej heller eljest meddelats
bestämmelser om hushållningen med vattnet, skall dammlucka eller däremot
svarande inrättning för vattnets avlopp hållas öppen, när sådant
tarvas till förekommande av skada för dem, som ovan eller nedan äga
jord, strömfall eller annan egendom.

30 §•

Ändå att viss tillåten dämningshöjd är bestämd, må ej det tillrinnande
vattnet, med mindre särskild rättighet därtill förefinnes, innehållas
till förfång för allmänna eller enskilda intressen, som äro beroende
av vattnets lopp nedom dammen.

Kungl. Muj:ts nåd. proposition Nr 128.

31 §.

Ägare av byggnad i vatten må, vare sig särskilda regler för vattenhushållningen
vid byggnaden blivit meddelade eller icke, hos vattendomstolen
söka fastställande av ändrade eller nya bestämmelser i ämnet. Enahanda
rätt tillkomme ock annan än byggnadens ägare för bättre utnyttjande
av vattenkraften i honom tillhörigt strömfall. Ärende, som nu
nämnts, prövas i enlighet med de för byggande i vatten stadgade grunder,
och gälle om verkan av vattendomstolens beslut i tillämpliga delar vad
ovan finnes sagt beträffande beslut i byggnadsmål.

Saknas beträffande byggnad i vatten bestämmelser om vattenhushållningen,
eller äro gällande bestämmelser ofullständiga, må på talan
av någon, som av hushållningen lider skada, vattendomstolen, där det
kan ske utan förnärmande av tredje mans rätt, till efterrättelse mellan
parterna i målet och deras rättsinnehavare fastställa sådana bestämmelser,
som utan att ändra vad lagligen må gälla äro ägnade att för framtiden
förebygga skadan.

32 §.

Ej må vid avtappning så mycket vatten på en gång framsläppas,
att allmän eller enskild rätt sättes i fara.

33 §.

Ägare av byggnad i vatten vare, där försummelse i underhållet
kan föranleda fara för allmän eller enskild rätt, pliktig att underhålla
byggnaden så, att sådan fara förebygges.

34 §.

Dammbyggnad i älv, ström, å eller större bäck eller annan i sådant
vattendrag uppförd byggnad, varigenom märkbar inverkan sker på
vattenståndet, må ej utrivas, med mindre dylik åtgärd blivit i laga ordningmedgiven.

Vill ägare av byggnad, som i första stycket avses, icke längre
nyttja byggnaden, göre i den ordning 11 kap. stadgar ansökan hos vattendomstolen
om tillåtelse att utriva byggnaden. Prövas byggnadens borttagande
medföra synnerlig skada för annan tillhörig fäst egendom,
må domstolen efter åtagande av ägare till sådan egendom föreskriva,
att han och de, som i äganderätten efterträda honom, skola för framtiden,
intill dess annorlunda varder bestämt, underhålla byggnaden så

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

som i 33 § sägs och fullgöra vad beträffande byggnaden i övrigt enligt
lag åligger ägaren; vållas genom byggnadens bibehållande ägaren skada,
skall den ersättas. Kronan må ock till skydd för allmänna intressen
åtaga sig underhållsskyldighet, som nu nämnts. Göres ej åtagande, varom
nu är sagt, meddele vattendomstolen nödiga föreskrifter i avseende
å byggnadens utrivande och äge i sammanhang därmed bestämma att,
där byggnadens ägare brister i fullgörandet av vad honom ålagts, den.
vars rätt är beroende därav, må utföra arbetet på ägarens bekostnad.

Har, på sätt i andra stycket stadgas, ägare av fast egendom jämlikt
åtagande ålagts att underhålla annan tillhörig byggnad i vatten,
skall vattenrättsdomaren ofördröjligen därom göra anmälan hos domaren
i det tingslag eller hos rätten i den stad, där egendomen är belägen;
och varde med anmälan sa lörlaret, som om bevis angående verkställd
utmätning av fast egendom linnes föreskrivet.

35 §.

I vatten må ej utkastas eller utsläppas läst avfall från sågverk,
fabrik eller annan industriell inrättning, skogsavfall eller andra fasta
föremål eller ämnen, om därigenom uppgrundning eller hinder för vattnets
Iria lopp till men för allmän eller enskild rätt förorsakas eller skäligen
kan befaras; sker det, äge Konungens befallningskavande stadga vitesförbud,
där ansvar å förfarandet ej finnes särskilt stadgat, så ock vid
vite eller annat äventyr tillhålla den skyldige att vidtaga erforderliga
åtgärder till uppgrunduingens eller hindrets borttagande. Där fråga är
om avfall vid skogsavverkning, må, ändå att avverkningsrätten är till
annan upplåten, föreläggande, som nyss sagts, givas jämväl skogsmarkens
ägare, dock endast såvitt angår vattendrag inom honom tillhörigt
område; ägaren likväl obetaget att av den skyldige söka åter vad han
till följd av föreläggandet nödgats utgiva.

Vad sålunda stadgats om utkastande eller utsläppande av fasta
föremål eller ämnen galle ock beträffande sådana föremåls eller ämnens
uppläggande på stranden så nära vattnet, att de kunna däri nedsköljas.

Om utsläppande i vatten av ämnen, varigenom vattnet kan förorenas,
gälle vad särskilt är eller kan varda stadgat.

36 §.

Rensning, som för bibehållande av vattens djup eller läge är av
nöden, äge den, som av uppgrundningen kan lida men, verkställa utan

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

vattendomstols prövning, som i 20 § sägs, ändå att arbete inom annans
område tarvas; dock skall i ty fall denne förut därom tillsägas. Vill
den, som ämnar företaga rensning, hos vattendomstolen påkalla prövningav
arbetets laglighet, äge han rätt därtill; och galle om sådan prövning
vad angående byggande i vatten är i denna lag stadgat, blår prövning,
som nu sagts, icke ägt rum, skall i fråga om rensning stadgandet i
26 § av detta kap. äga motsvarande tillämpning.

Jord eller annat, som vid rensning upptages, må, om ej avsevärda
olägenheter vållas därav, uppläggas på närmaste strand eller föras till
lämpligt ställe i närheten. Lider markens ägare men av upplaget, njute
ersättning, som i 9 kap. sägs.

37 §.

Har vattendrag vikit från sitt förra läge eller eljest förändrat sitt
lopp, vare om vattendragets återställande i dess förra skick lag som om
rensning i 36 § är sagt, dock att, där ej återställandet sker omedelbart
efter förändringen, vad i 20 § finnes stadgat om byggande i vatten skall
äga motsvarande tillämpning. Varder ej inom tre år från det förändringen
inträtt åtgärd för vattnets återförande vidtagen och därefter utan oskäligt
dröjsmål fullföljd, vare den, som vill återföra vattnet, skyldig ersätta
kostnad, som efter förändringen antingen blivit nedlagd å mark, varifrån
vattnet vikit, eller skett för tillgodogörande av vattnet i dess nya lopp
eller läge, och som genom vattnets återförande skulle blivm utan nytta.
Har någon i tio år varit i besittning av förmån, som skulle genom
återförandet gå förlorad, galle beträffande dylik åtgärd vad om vattnets
bortledande är stadgat.

38 §.

Där arbete, som i detta kap. sägs, avser huvudsakligen utförande
av vattenreglering eller inrättande, utvidgande eller förbättrande av7 allmän
farled eller av allmän flottled, torrläggning av mark eller avledande
av kloakvatten, skola stadgandena i detta kap. äga tillämpning endast,
såvitt sådant finnes för varje fall i 3, 5, 6, 7 eller 8 kap. föreskrivet.

39 §.

Utöver vad i detta kap. är sagt om byggande i vatten i allmänhet
skall beträffande fiskebyggnad lända till efterrättelse jämväl vad därom
finnes särskilt stadgat.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition AV 128.

40 §.

V ad i 3 § stadgas därom, att byggande i vatten till skada för
annan tillhörig egendom må ske allenast under förutsättning, som i sagda
§ angives, skall, utom såvitt angår skyldighet att ersätta skadan, ej
äga tillämpning i fråga om uppförande av bro eller annat byggande i vatten
för allmän väg eller för järnväg, vare sig statens eller enskild, till vars
anläggande Konungen lämnat tillstånd, men skall vad i övrigt finnes i
denna lag föreskrivet om byggande i vatten tillämpas jämväl beträffande
företag, som nu nämnts.

Har Konungen för någon orts förseende med dess behov av vatten
eller för annat i 38 § ej omnämnt allmänt ändamål prövat nödigt, att
vatten ur sjö eller vattendrag ledes bort för att annorstädes nyttjas,
gälle i fråga om dylikt företag vad i första stycket sägs.

41 §.

Genom vad i detta kap. finnes föreskrivet göres ej rubbning i den
rätt och frihet, som är förunnad bergverk, kvarnar och fiskeverk, ej
heller i annan rättighet att stänga eller uppdämma vattendrag eller i
övrigt förfoga över vattnet; dock vare den, som njuter sådan rättighet
till godo, icke fri från skyldighet att, efter ty förut är i detta kap.
stadgat, tåla förlust, skada eller intrång till förmån för den, som äger
eller vill verkställa byggnad i vatten, eller till fiskets befrämjande.

3 KAP.

Om vattenreglering.

Om vattenreglering med tvångsdelaktighet.

1 §•

Vill ägare av strömfall till gemensamt gagn för sig och annan
strömfallsägare reglera vattnets avrinning ur sjö eller annan vattensamling
eller i vattendrag för åstadkommande av bättre hushållning
med vattnet eller eljest för beredande av ökad möjlighet att utnyttja
vattenkraften i fallen, och påfordrar han, att övriga strömfallsägare,
vilka hava gagn av företaget, skola efter ty nedan sägs taga del

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

kostnaden för detsamma, äge han vitsord till företaget, såframt mer än
hälften av den beräknade båtnaden därav belöper å det eller do strömfall,
som tillhöra honom eller honom och andra, vilka förena sig med
honom om företaget.

2 §■

I fråga om rätt att verkställa vattenreglering, som i 1 § sägs, så,
att genom uppdämning, sänkning av vattenståndet eller annan inverkan
på vattenförhållandena skada tillfogas eller intrång göres å jord, hus,
fiske, bebyggt eller obebyggt strömfall eller annan egendom skall vad
i 2 kap. 3 § stadgas angående byggande i vatten äga motsvarande tilllämpning,
dock att skada eller intrång å egendom, tillhörig deltagare i
företaget, skall likställas med skada eller intrång å annans egendom.

I den mån ej särskilda stadganden givas i detta kap., skola beträffande
företag, varom nu är fråga, jämväl övriga bestämmelser i 2 kap.
i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

3 §■

Alla strömfall, för vilka vattenreglering, som i 1 § sägs, medför
båtnad, utgöra i avseende å företaget en samfällighet med skyldighet
för ägarna, med de inskränkningar nedan stadgas, att taga del i kostnaden
för företaget, envar i mån av värdet å den båtnad, som beredes
hans strömfall.

Vid uppskattning av båtnad genom vattenreglering skola, där ej
samfällighetens delägare annorledes överenskomma, de i 9 kap. stadgade
grunder beträffande värdering av vattenkraft, för vilken ersättning skall
givas, i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

4 §•

Omfattar företag, som i 1 § avses, reglering av två eller flera
sjöar eller skilda sträckor i vattendrag, för vilkas reglerande tarvas särskilda
dammbyggnader eller eljest särskilda anläggningar, skall kostnaden
för varje sådan del av företaget särskilt beräknas och å de strömfallsägare,
som hava gagn därav, fördelas i mån av värdet å den båtnad,
som därigenom beredes. Förty vare ej i fall, som nu nämnts, någon
pliktig att deltaga i kostnaden, för sådan del av regleringen, varav han
för sitt strömfall ej har nytta.

Kung!. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

5 §•

kij vare ägare av strömtall skyldig att vidkännas större bidrag till
kostnaden för utförande av vattenreglering än som svarar mot värdet å
den båtnad hans strömfall därigenom beredes, utan så är att han sökt
företaget. Dikställd med sökanden vare den, som förenat sig med
honom om företaget eller för vinnande av ökad båtnad fört talan, som
töranlett större anläggning än sökanden äskat.

6 §•

Ägare av strömfall inom regleringssamfällighet vare, såframt han
ej själv sökt vattenregleringen eller efter ty i 5 § sägs är likställd med
sökanden, icke skyldig att deltaga i kostnaden för företaget, förrän han
begagnar den genom regleringen vunna förbättringen. Den å hans fall
belöpande andel i kostnaden skall, intill dess den varder av honom erlagd,
gäldas av övriga delägare i samfälligheten med fördelning dem emellan
jämlikt bestämmelserna i 3—5 §§; och åligge den, som efter regleringens
utförande träder till företaget, att taga del jämväl i sådan kostnad, som
belöper å strömfall, för vars ägare betalningsskyldighet ännu ej inträtt.

\ årder efter regleringen anläggning för tillgodogörande av strömfall
inom regleringssamfälligheten ändrad, eller införes vid anläggningens
drift förändrad ordning, eller varder förut obegagnat strömfall inom
samfälligheten bebyggt, skall, såframt ej annat förhållande är uppenbart
eller kan visas, ägaren av strömfallet anses hava tagit den genom regleringen
vunna förbättringen i bruk.

Strömfallsägare, som efter regleringens utförande inträder såsom
deltagare i företaget, vare ej pliktig att taga del i sådana utgifter för
underhall och drift, som dessförinnan gjorts. Har för regleringen verkställt
arbete måst till följd av olyckshändelse eller annan likartad omständighet
i avsevärd mån omgöras eller ändras, skall kostnaden därför
räknas såsom anläggningskostnad.

År vid den tid, då strömfallsägare efter ty ovan sägs är pliktig att
taga del i kostnaden för vattenreglering, byggnad eller annan anläggning,
som för företaget utförts, i sådant skick, att dess värde kan anses
väsentligt minskat, äge vattendomstolen på därom framställt yrkande
föreskriva, att den kostnad, vari ström fallsägaren har att taga del,
skall beräknas till mindre belopp än det, vartill anläggningskostnaden
uppgått.

Kung!. Ma.j:ts nåd. proposition Nr 128. 25

Å belopp, so ni strömfallsägare, vilken efter regleringens utförande
inträder såsom deltagare i företaget, bär att gälda, skall ej beräknas
ränta för tiden före betalningsskyldighetens inträde.

n C

7 §•

Har, efter det medgivande lämnats till utförande av vattenreglering,
som i 1 § sägs, strömfall inom regleringssamfälligheten övergått till ny
ägare, vare jämväl denne pliktig att efter tv ovan stadgats taga del i
kostnaden för företaget; dock skall, där föregående ägares skyldighet
att erlägga å strömfallet belöpande andel i kostnaden blivit genom dom
eller annorledes fastställd eller, oavsett huruvida den genom regleringen
vunna förbättringen av denne tagits i bruk, åvilat honom, ny ägare
ej svara för bidrag, som förfallit till betalning mer än ett år innan lian
blev ägare till strömfallet eller, om lian inropat fallet å exekutiv auktion,
för bidrag, som före försäljningsdagen -förfallit till betalning.

8 §•

Har kommun, som av vattenreglering enligt 1 § tillskyndas stadigvarande
nytta i annat hänseende än såsom strömfallsägare, till regleringens
utförande lämnat visst anslag, med förbehåll om delaktighet i
företaget, vare kommunen ansedd såsom deltagare i detsamma, därvid
som grund för delaktigheten skall gälla anslagets storlek i förhållande
till den av vattendomstolen beräknade kostnaden för regleringens utförande;
dock -må båtnaden för kommunen i ovannämnda hänseende
ej tagas i beräkning vid avgörande, om företaget må komma till stånd.

Vad nu sagts om kommun gälle även om kronan och landsting.

9 b^-

Visas, efter det vattenreglering, som i 1 § sägs, blivit utförd, att
densamma länder till stadigvarande nytta för allmän hamn eller annan
allmän farled, för allmän flottled eller för kloakledning eller annan avloppsledning
för spillvatten, må ägaren av farleden, flottleden eller kloakeller
avloppsledningen, där den vunna nyttan kan uppskattas till visst
penningbelopp, på talan av deltagarna förpliktas att antingen på eu
gång eller med fördelning på visst antal år erlägga högst så stor del
av nämnda belopp, som svarar mot förhållandet mellan å ena sidan företagets
anläggningskostnad och å den andra den båtnad, som företaget
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 saml. 113 höft. (Nr 128.) 4

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

beräknats medföra för strömfall. För bidrag, som nu nämnts, förvärvas
ej delaktighet i företaget, och vare förty bidragsgivaren ej skyldig att
taga del i framtida kostnad för detta.

Anslag, som i 8 § sägs, räknas i avseende, varom nu är fråga,
den till godo, som givit anslaget.

10 §.

^yggnad i vatten eller annan anläggning, som gjorts för vattenreglering,
skall, där någons rätt kan vara därav beroende, av deltagarna
i företaget behörigen underhållas. Beträffande fördelningen av kostnad
för underhåll och skötsel så ock av andra utgifter för företaget, vilka
icke äro att hänföra till anläggningskostnad, gälle i tillämpliga delar
vad i 3, 4, 6 och 8 §§ är stadgat.

* 11 §.

Ej må vattenreglering, som i 1 § avses, verkställas förrän efter
ansökan i den ordning 11 kap. stadgar vattendomstolen meddelat besked,
huru och under vilka villkor företaget må utföras, så ock angående
delaktigheten i kostnaden för företaget.

12 §.

Har till vattenreglering, som i 1 § sägs, medgivande i laga ordning
erhållits, skola stadgar antagas rörande handhavandet av de med
företaget förenade angelägenheter så ock styrelse för företaget utses.

Vid antagande av stadgar gälle i fråga om rösträtt och besluts
fattande vad i 22 § finnes föreskrivet.

13 §.

Stadgar rörande vattenreglerings företag skola angiva:

företagets benämning och ändamål under hänvisning till de beträffande
företagets utförande och delaktigheten däri meddelade beslut;

den ort, där styrelsen skall hava sitt säte;

huru styrelsen skall sammansättas och grunderna för dess beslutförhet
;

huru revision av styrelsens förvaltning skall ske;

tiden för räkenskapsavslutning;

huru ofta ordinarie sammanträde med deltagarna i företaget skall
hållas;

Knngl. Maj ds nåd. proposition Nr 128,

det sätt, varpå kallelse till sammanträde skall ske ock andra meddelanden
bringas till deltagarnas kännedom, ävensom den tid före sammanträde,
då föreskrivna kallelseåtgärder senast skola vara vidtagna;

så ock vad i övrigt kan finnas nödigt.

Styrelsen skall hava sitt säte inom den vattendomstols område,
som lämnat medgivande till företaget.

Ej må i stadgarna intagas bestämmelse, som finnes stridande mot
denna eller annan lags föreskrifter.

Stadgarna skola för att bliva gällande granskas och fastställas av
Konungens befallningshavande i den ort, där styrelsen har sitt säte, eller
i fall, som omförmäles i 4 kap. 13 §, av Konungen. Vid granskningen
skall- särskilt tillses, att stadgarna innehålla betryggande föreskrifter
för tillgodoseende av sådana strömfallsägares rätt, för vilka efter
ty i 6 § sägs skyldighet att deltaga i företaget framdeles kan komma
att inträda.

Beslutad ändring av stadgarna äge ej giltighet, med mindre den
varder i nyssnämnda ordning fastställd.

14 §.

Innan stadgar för vattenregleringsföretag blivit antagna och fastställda
samt anmälan om styrelseval gjorts hos Konungens befallningshavande,
må ej arbete å annans mark verkställas eller åtgärd eljest till
förfång för. annan vidtagas.

Sker ändring i styrelsens sammansättning, skall styrelsen ofördröjligen
göra anmälan därom hos Konungens befallningshavande.

Då anmälan om val av styrelse eller om ändring i dess sammansättning
skett, skall på deltagarnas i företaget bekostnad kungörelse därom
införas i allmänna tidningarna samt en eller flera av ortens tidningar.

15 §.

Till ledamot av styrelsen för vattenregleringsföretag må ej utses
annan än här i riket bosatt svensk medborgare, där ej för särskilt fall
Konungen medgiver, att styrelsen må till viss del, ej överstigande en
tredjedel av hela antalet, bestå av medborgare i annat land eller å utrikes
ort bosatta svenska medborgare.

Ändå att tid, för vilken styrelseledamot blivit utsedd, ej gått
till ända, må han skiljas från uppdraget genom beslut av deltagarna i
företaget.

Kunyl. Maj.ls nåd. proposition Nr 128.

16 §•

Konungen äger, om och när det för tillgodoseende av allmänt väl
prövas nödigt, utse en ledamot i styrelsen för vattenreglerings företag.
Sådan styrelseledamot äge samma rätt att deltaga i handhavandet av de
ined företaget förenade angelägenheter som de medlemmar, vilka blivit
i enlighet med stadgarna till styrelse valda, och åtnjute arvode, som
bestämmes av Konungen.

17 §•

Har av deltagarna vald styrelseledamot avgått eller den tid, för
vilken han blivit vald, gått till ända utan att anmälan om nytt val skett,
och är styrelsen med kvarstående ledamöter ej beslutför, äge Konungens
befallningshavande på yrkande av någon, vars rätt kan vara beroende
därav, att behörig styrelse tinnes, förordna syssloman att, intill dess efter
inkommen anmälan om verkställt val förordnandet återkallas, antingen
ensam eller jämte de styrelseledamöter, som må finnas, handhava de
med företaget förenade angelägenheter och företräda deltagarna på sätt
om styrelsen finnes nedan stadgat.

Förordnande av syssloman skall på deltagarnas bekostnad kungöras
så som i 14 § sägs. Syssloman åtnjute av deltagarna arvode, som bestämmes
av Konungens befallningshavande.

18 §.

Styrelsen för vattenregleringsföretag äge ombesörja verkställandet
av erforderliga arbeten för företaget, hos deltagarna uttaga härför nödiga
bidrag på sätt i 20 § stadgas och i övrigt, i enlighet med vad i stadgarna
eller genom deltagarnas beslut, där detta ej är mot stadgarna
eller mot lag stridande, föreskrivits, handhava de med företaget förenade
angelägenheter. Styrelsen äge att i allt vad som rör deltagarna i företaget
samfällt själv eller genom ombud ej mindre i förhållande till tredje
man handla å deltagarnas vägnar än även inför domstolar och andra
myndigheter företräda deltagarna.

Angående befogenhet för styrelseledamot att mottaga stämning’ i
mal, som rör företaget, så ock annat meddelande i fråga om företaget
skall vad i 11 kap. 15 § rättegångsbalken är stadgat äga motsvarande
tillämpning.

Kunyl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

19 §.

Såsom styrelsens beslut galle, där ej annorlunda är bestämt i
stadgarna, den mening, om vilken vid sammanträde de flesta röstande
förena sig, men vid lika röstetal den mening, som biträdes av ordföranden
vid sammanträdet.

Ledamot av styrelsen ilge ej deltaga i behandlingen av fråga
rörande avtal mellan honom och deltagarna i företaget samfällt, ej heller
angående avtal mellan deltagarna och tredje man, där han i frågan äger
ett väsentligt intresse, som kan vara stridande mot deltagarnas. Vad sålunda
stadgats äge motsvarande tillämpning beträffande rättegång eller
annan talan mot styrelseledamoten eller tredje man.

20 §.

Uttaxering av deltagarnas bidrag skall, där ej annan ordning finnes
i stadgarna föreskriven, verkställas sålunda, att styrelsen upprättar och
vid sammanträde till granskning framlägger debiteringslängd, upptagande
det belopp, som skall uttaxeras, vad därav enligt reglerna för delaktigheten
belöper å varje deltagare samt tiden för inbetalningen.

Förmenar deltagare, att den i längden verkställda fördelningen ej
är med lag överensstämmande, äge han genom stämning å styrelsen
inom trettio dagar efter sammanträdet påfordra rättelse i den gjorda
debiteringen. Talan, som nu nämnts, skall anhängiggöras hos allmän
underrätt i den ort, där styrelsen har sitt säte.

Ändå att dylik klandertalan väckes, vare deltagare pliktig att å
tid, som av styrelsen bestämts, inbetala å honom belöpande bidrag vid
äventyr att, där ej rätten annorlunda förordnar, beloppet må hos honom
utsökas i enahanda ordning som om betalningsskyldighet vore honom
genom lagakraftägande dom ålagd.

21 §.

Styrelseledamöter, som genom att överskrida den dem tillkommande
befogenhet eller eljest uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskynda deltagarna
i företaget skada, svare för skadan eu för alla och alla för eu;
svare ock på sätt nu nämnts för den skada, som genom överträdelse av
bestämmelse i 13 och följande §§ av detta kap. eller i gällande stadgar
tillskyndas tredje man.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

Har i mål, som rör deltagarna i företaget samfällt, betalningsskyldighet
blivit dem ålagd, vare styrelsen pliktig att utan dröjsmål hos deltagarna
uttaxera och indriva bidrag, som må erfordras för betalningsskyldighetens
fullgörande. Prövas försumlighet härutinnan ligga styrelsens
ledamöter till last, svare de för gälden en för alla och alla för en
såsom för egen skuld.

22 §.

Rätten att handhava de med regleringsföretag förenade angelägenheter
utövas å sammanträde, därvid envar deltagare i företaget äger
i östi ätt eftei det audelstal, som jämlikt 3, 6 och 8 §§ är bestämmande
för hans skyldighet att taga del i kostnaden för företaget. Deltagare,
som icke guldit förfallet bidrag, är förlustig sin rösträtt, intill dess
betalningen fullgöres. Ej må någon utöva rösträtt för mer än eu
femtedel av deltagarnas sammanlagda, å sammanträdet företrädda andelstal.
Ej heller må någon själv eller genom ombud eller såsom ombud
för annan deltaga i behandlingen av fråga rörande avtal mellan
honom och deltagarna samfällt eller angående avtal mellan dessa och
tredje man, där han i frågan äger ett väsentligt intresse, som kan vara
stridande mot deltagarnas gemensamma. Vad sålunda stadgats äge motsvarande
tillämpning beträffande rättegång eller annan talan mot honom
eller tredje man.

Vid avgörande av fråga, som rör uteslutande sådan del av företaget,
i vars utförande allenast vissa av deltagarna efter ty i 4 § sägs
äro pliktiga att taga del, tillkomme endast dessa deltagare rösträtt.

För ^ beslut vid sammanträde erfordras, där ej i stadgarna finnes
för visst fall annorledes bestämt, allenast enkel pluralitet i röstetal, beräknat
på sätt ovan nämnts. Vid lika röstetal avgöres val genom lottning,
i andra frågor gälle den mening, som biträdes av de flesta röstande eller’
om jämväl antalet röstande är lika, av ordföranden vid sammanträdet.

Delägare i regleringssamfälligheten, för vilken skyldighet att taga
del i kostnaden för företaget efter tv i 6 § sägs ännu ej inträtt, stånde
öppet att vid sammanträde närvara och deltaga i förhandlingarna.

Över beslut, som å sammanträde fattas, skall genom styrelsens
försorg föras protokoll, vilket senast fjorton dagar efter sammanträdet
skall vara för deltagarna tillgängligt.

23 §.

Menar deltagare i regleringsföretag, att beslut, som fattats å sammanträde,
icke i behörig ordning tillkommit eller eljest strider mot lag

Kungi. Maj:ts nåd. proposition Nr 128. 31

eller författning eller mot stadgarna, ägo tala därå genom stämning å
styrelsen inom trettio dagar från beslutets dag. Försummas det, vare
rätt till talan förlorad. Ändå att talan föres mot beslutet, gånge det i
verkställighet, där ej domstolen annorlunda förordnar.

Talan, som ovan nämnts, skall anhängiggöras hos allmän underrätt
i den ort, där styrelsen har sitt säte.

24 §.

Styrelsen äge, när den finner lämpligt, kalla deltagarna i företaget
till extra sammanträde.

Varder extra sammanträde för uppgivet ändamål påfordrat av minst
eu femtedel av företagets deltagare eller det mindre antal, som må vara
i stadgarna bestämt, skall sammanträde av styrelsen utlysas.

25 §.

Underlåter styrelsen att i föreskriven ordning kalla deltagarna i
företaget till ordinarie sammanträde, eller har styrelsen ej senast två
veckor efter påfordran, som i 24 § sägs, utlyst extra sammanträde att
hållas så snart det med iakttagande av föreskriven kallelsetid kan ske,
eller linnes ej behörigen utsedd styrelse, då skall, för den händelse ej
i stadgarna bestämmelse finnes för dylikt fall, kallelse, som utfärdas av
minst en femtedel av deltagarna, äga samma giltighet som kallelse av
styrelsen.

Om vattenreglering utan tvångsdelaktighet.

26 §.

Vill ägare av strömfall utan att påfordra förpliktande för annan
ström fallsägare att deltaga i kostnaden reglera vattnets avrinning ur
sjö eller annan vattensamling eller i vattendrag för åstadkommande av
bättre hushållning med vattnet eller eljest för beredande av ökad möjlighet
att utnyttja vattenkraften i honom tillhörigt fäll, eller vilja flera
strömfallsägare utföra dylikt företag, och är ej fråga om kostnadernas
fördelning dem emellan eller om skyldighet för annan strömfallsägare
att däri taga del, skola bestämmelserna i 2 kap. om byggande i vatten
äga tillämpning beträffande företaget.

Kungl. Majds nåd. proposition Nr 128.

27 §.

Har medgivande enligt denna lag lämnats till företag, som i 26 §
sägs, äger Konungen att, om och när det för tillgodoseende av allmänt
väl prövas nödigt, utse lämplig person att övervaka företagets utförande
samt utöva tillsyn å företagets skötsel och handhavandet i övrigt av de
med företaget förenade angelägenheter. Sådan person åtnjute av den,
för vars räkning företaget utföres, arvode, som bestämmes av Konungen.

4 KAP.

Om särskilda villkor beträffande större vattenkraftanläggningar
och vattenregleringar.

Om vattenkraftanläggningar.

Om tillhandahållande av kraft åt kringliggande bygd.

1 §■

Varder strömfall bebyggt jämlikt denna lag, och uppgår den
vattenkraft, som kan vid oreglerat lågvatten uttagas vid byggnaden,
till minst femhundra turbinhästkrafter, vare, såframt vattenkraften icke
inom tio år före det vattendomstolens medgivande lämnas till byggnaden
varit utnyttjad vid byggnad, som tillkommit enligt äldre lag, byggnadens
ägare pliktig att för tillgodoseende av kringliggande bygds behov
av kraft till användning i hantverk, småindustri eller lantbruk eller till
belysning eller uppvärmning tillhandahålla intill en tiondel av den årliga
kraftmängd, som kan med det installerade maskineriet bliva uttagen.

Storleken av nämnda andel bestämmes av vattendomstolen; och
skall härvid hänsyn tagas dels till omfattningen av den rätt anläggningens
ägare erhållit att för vattenkraftens tillgodogörande förändra förut rådande
vattenstånds- och avrinningsförhållanden dels ock å ena sidan till det
behov av kraft, som inom bygden redan föreligger eller i en nära framtid
är att motse, och å andra sidan till den tillgång på kraft, som må
eljest vara att påräkna för ändamålet.

Kung!. Maj. Is nåd. proposition Nr 128.

Avgörande, som nu nämnts, gälle för en tidrymd av tjugu år i
sänder, första gången räknat från det kalenderår, under vilket byggnaden
enligt därom meddelad bestämmelse skall hava fullbordats. Där ej
under nittonde året av sådan tidsperiod anläggningens ägare eller någon,
som må anses berättigad att komma i åtnjutande av kraft, varom här
är fråga, eller ock myndighet, åt vilken Konungen uppdragit att bevaka
bygdens intresse i förevarande hänseende, genom ansökan hos
vattendomstolen påkallar ny prövning, skall den förut meddelade bestämmelsen
lända till efterrättelse jämväl för nästa period.

2 §•

Varder i strömfall, vars vattenkraft till viss del inom de tio närmast
förflutna åren varit utnyttjad vid byggnad, som tillkommit enligt äldre
lag, jämlikt denna lag verkställd byggnad, som är avsedd att ersätta
eller utgör tillbyggnad till den äldre byggnaden, och medför åtgärden,
att i strömfallet minst trehundra turbinhästkrafter mera än förut kunna
vid lågvatten uttagas, skola, såframt den uttagbara vattenkraften sammanlagt
uppgår till femhundra turbinhästkrafter vid oreglerat lågvatten, i
avseende å ökningen bestämmelserna i 1 § äga motsvarande tillämpning.

Lag samma vare, där vid byggnad, som tillkommit enligt äldre
lag och vid vilken kunnat vid oreglerat lågvatten uttagas minst femhundra
turbinhästkrafter, genom vattenreglering jämlikt denna lag vinnes
en ökning av minst trehundra turbinhästkrafter i den vattenkraft, som
kan uttagas antingen i medeltal eller ock vid lågvatten.

3 §•

Har strömfall, där jämlikt denna lag kongsådra finnes, bebyggts
enligt Konungens på grund av äldre lag meddelade tillstånd till byggande
i kungsådra, skall, såframt vid tillståndet gjorts sådant förbehåll,
som omförmäles i 1 kap. 8 §, och kungsådrans vattenkraft, i
den mån densamma kan vid byggnaden uttagas, tillika uppgår till minst
femhundra turbinhästkrafter vid oreglerat lågvatten, stadgandet i 1 §
första stycket äga motsvarande tillämpning beträffande vattenkraften i
kungsådran, dock först sedan tjugu år förflutit efter det denna lag trätt
i kraft. Vid tillämpning av vad nu sagts skall kungsådrans vattenkraft
anses utgöra en tredjedel av vattenkraften i strömfallet.

I avseende å prövningen huruvida och i vilken utsträckningskyldigheten
må göras gällande gent emot ägare av anläggning,
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 113 käft. (Nr 128.) 5

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

varom i denna § är fråga, skola bestämmelserna i 1 § i tillämpliga
delar lända till efterrättelse, med iakttagande likväl att prövningen skall
av sakägare eller vederbörande myndighet påkallas första gången under
nittonde året efter denna lags trädande i kraft och sedermera vart
tjugonde år.

4 §''

Vill någon, som må anses därtill berättigad, komma i åtnjutande
av hela eller någon del av den kraft ägare av kraftanläggning efter ty
ovan sagts förpliktats att tillhandahålla, göre i den ordning 11 kap.
stadgar ansökan därom hos vattendomstolen. Där ej annorlunda överenskommes,
vare ägaren icke pliktig att tillhandahålla sökanden kraft
tidigare än två år efter det ansökningen delgivits honom. För kraftens
överförande erforderlig ledning skall sökanden själv bygga och underhålla.
Kraftens fördelning på olika delar av dygnet eller året varde
bestämd på sätt, som med hänsyn till föreliggande förhållanden må
anses skäligt.

I den mån kraft, varom nu är fråga, tages i anspråk, skall ersättning
därför givas med det belopp, som motsvarar ägarens självkostnad
med tillägg av två procent å anläggningskapitalet. I fråga om storleken
av nämnda ersättning ävensom villkoren i övrigt för kraftens tillhandahållande
skall vattendomstolen meddela bestämmelser i samband
med beslut i anledning av ansökan, som nyss sagts; och gälle beträffande
rätt att påkalla ändring i sålunda meddelade bestämmelser vad i 9 kap.
29 § finnes för där avsett fall föreskrivet.

Vad i 9 kap. 37 § första stycket, 38, 40 och 41 §§ stadgas
beträffande överföring av kraft, som lämnas i ersättning för förlorad
vattenkraft, skall i tillämpliga delar lända till efterrättelse i fråga om
tillhandahållande av kraft enligt denna §.

Om nyprövning.

5 §''

Har strömfall blivit bebyggt jämlikt denna lag, äge under de i 1 §
stadgade förutsättningar Konungen eller myndighet, åt vilken Könungen
uppdragit att i förevarande hänseende bevaka det allmännas rätt, så ock
byggnadens ägare i den ordning 11 kap. stadgar påkalla ny prövning
angående de villkor, varunder med hänsyn till allmänna intressen byggnaden
må bibehållas och nyttjas. Yrkande om sådan prövning skall framställas

Kungi. Maj:ts nåd. proposition Nr 128. 35

under femtiofemte året efter det kalenderår, under vilket byggnaden enligt
därom meddelad bestämmelse skall hava fullbordats, samt därefter vart
sextionde år. Varder ej å föreskriven tid nyprövning påkallad, varu
ägaren berättigad att under förut fastställda villkor bibehålla och nyttja
byggnaden intill dess i anledning av nyprövning, som sedermera enligt
vad nu sagts blivit påkallad, annan bestämmelse härutinnan meddelas
och skall läuda till efterrättelse.

Nvprövning, varom nu stadgats, skall ske i enlighet med den lagstiftning,
som vid varje särskild tidpunkt är gällande i fråga om villkoren
för byggande i vatten. Fastställas vid nyprövningen andra villkor än
de förut gällande, må de icke tillämpas förrän fem år förflutit från utgången
av det kalenderår, varunder nyprövningen påkallats.

6 §.

1 mom. Lämnas vid nyprövning, som i 5 § sägs, föreskrift,
att byggnaden skall för tillgodoseende av allmänna intressen ändras,
eller göres eljest med hänsyn till nämnda intressen byggnadens bibehållande
och nyttjande beroende av villkor, som innebära inskränkning
i ägarens rätt eller utvidgning av honom åliggande skyldigheter, vare
han, där den värdeminskning, som till följd av de nya villkoren tillskyndas
honom tillhörig egendom, jämte kostnaden för föreskrivna
ändringsai-beten överstiger en tredjedel av värdet å den vattenkraft i
tillgodogjort skick, som kan uttagas vid byggnaden, berättigad att av
statsmedel erhålla ersättning för överskjutande belopp.

Vid beräkning av värdet å vattenkraften skall avdrag göras dels
för den del därav, för vilken byggnadens ägare jämlikt vattendomstolens
beslut har att tillhandahålla ersättning medelst kraftöverföring, och dels
för kraft, varmed till följd av sådan vattenreglering, som enligt bestämmelserna
i 16 § är underkastad nyprövning, den vid byggnaden eljest
uttagbara kraften blivit ökad. Ej må vattenkraftens sammanlagda värde
beräknas högre än till anläggningens saluvärde.

2 mom. Anspråk å ersättning skall, vid påföljd att rätt därtill eljest
är förlorad, framställas i inlaga till Konungen inom ett år efter det de
nya villkoren skola träda i tillämpning. Frågan huruvida och i vad
mån ersättning bör utgå avgöres av fem ojäviga skiljemän, av vilka
Konungen utser två och byggnadens ägare två samt de sålunda utsedda
den femte. Underlåter någondera parten att utse skiljeman eller kunna
de av parterna utsedda skiljemännen icke enas om valet av den femte,
äge domaren i den ort, där byggnaden är belägen, förordna om valet.

Kungl. Majds nåd. proposition Nr 128.

Varda- ej annorlunda överenskommet, skall skiljedomen meddelas inom
ett ar etter det ersattnmgsanspråket hos Konungen anmäldes. I övrigt
s al beträffande dylikt mål vad i lag är eller kan varda stadgat för
det fall, att tvist hanskjutes till avgörande av skiljemän på grund av
avtal, som slutits utan förbehåll om rätt för parterna att klandra skiljedomen
aga motsvarande tillämpning. Kostnaden för skiljemannaförai
and et skall galdas av den, som skiljemännen pröva därtill skyldigej
ma dock sådan skyldighet åläggas byggnadens ägare, utan så är att
Hans påstående uppenbarligen framställts utan skäl.

Ersättning for värdeminskning å fast egendom skall bestämmas
särskilt för varje fastighet. I fråga om sättet för erläggande av sådan
ersättning, densammas fördelning mellan rättsägare i den fasta egendom
varom fråga ar, samt egendomens befriande från ansvarighet för intecknad
fordran galle vad i lag finnes eller kan varda stadgat för det

fatt, att till följd av byggande i vatten ersättning skall utgå för skada
a fast egendom.

7 §• .

Skall från anläggning, beträffande vilken nyprövning äger rum
r/Ium ™ttendomstolens jämlikt denna lag “meddelade föreskrift
kraft tillhanda!™ las någon i ersättning för förlorad vattenkraft eller annat
och kommer sådan ersättnmgstagares rätt i anledning av nyprövningen
att upphöra eller inskränkas, vare han berättigad att av statsmedel undfå
go goielse för den förlust han lider. År fråga om ersättning för vattenkratt,
_ som tillg-odogöres^ genom anläggningen, och har sådan vattensaft
icke före dess avstående varit av ersättningstagaren utnyttjad eller

!V-«- j116 UtnyttJats vid läggning, som avses i 5 §, skall dock beträffandeersättningstagarens
rätt till gottgörelse vad i 6 8 1 inom. finnes
stadgat äga motsvarande tillämpning.

\ad i 6 § 2 inom. är föreskrivet beträffande framställande av
ersättningsanspråk, provning av sådant anspråk samt sättet för ersättningens
erläggande med mera skall jämväl gälla i fråga om gottgörelse
som i denna § avses. , & & ’

8 §■

\ årder beträffande byggnad i strömfall, vilken tillkommit enligt
aldre lag, jämlikt denna lag verkställd sådan ombyggnad eller tillbyggnad,
som i 2 § forsta stycket avses, skola under de i nämnda stadgande
angivna förutsättningar bestämmelserna i 5—7 §§ gälla i fråga om anläggningen;
dock vare ägaren icke pliktig att av värdeminskning och

Kung!. Maj:ts nåd. proposition Nr 128. 37

kostnad, som omförmälas i G §, utan ersättning vidkännas mera än som
motsvarar en tredjedel av värdet i tillgodogjort skick å den vid anläggningen
uttagbara vattenkraft, som icke kunnat tillgodogöras vid den
äldre byggnaden.

Vad i 5 och 6 §§ är stadgat i fråga-om byggnad, som tillkommit
jämlikt denna lag, skall äga motsvarande tillämpning beträffande sådan
byggnad i strömfall, som i 3 § avses, med iakttagande likväl att yrkande
om nyprövning skall framställas under femtiofemte året efter det denna
lag trätt i kraft samt att byggnadens ägare ej är pliktig att utan ersättning
vidkännas större värdeminskning och kostnad än som motsvara
en tredjedel av värdet å kungsådrans vattenkraft i tillgodogjort skick,
med beräkning av nämnda vattenkraft på sätt i 3 § sagts.

Om kronans lösningsrätt.

9 §•

Har strömfall blivit bebyggt jämlikt denna lag, äge under de i 1 §
stadgade förutsättningar kronan att vid utgången av fyrtionde året
efter det kalenderår, under vilket enligt därom meddelad" bestämmelse
byggnaden skall hava fullbordats, tillösa sig strömfallet med vattenverksbyggnader,
kraftstation med installerat maskineri och, där kraftstationen
är uppförd å strömfallsägaren tillhörig mark, nödigt utmål för densamma.
Lösningsrätt, som ej vid nämnda tidpunkt begagnas, skall stå kronan
öppen vid utgången av vart fyrtionde år därefter.

Varder i strömfall, vars vattenkraft till viss del varit inom de
tio närmast förflutna åren utnyttjad vid byggnad, som tillkommit enligt
äldre lag, jämlikt denna lag verkställd byggnad, vilken är avsedd att
ersätta eller utgör tillbyggnad till den äldre byggnaden, och medför
åtgärden, att i strömfallet kan uttagas i medeltal minst dubbelt så stor
vattenkraft som förut, vare kronan, såframt den uttagbara vattenkraften
sammanlagt uppgår till minst femhundra turbinhästkrafter vid oreglerat
lågvatten, på sätt ovan sagts lösningsberättigad till strömfallet med
vattenverksbyggnader, kraftstation och utmål.

10 §.

Vill kronan begagna sig av lösningsrätt, som i 9 § stadgats,
skall underrättelse därom meddelas strömfallets ägare under femte året
före den för inlösningen bestämda tidpunkten samt frågan därefter före

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

sistnämnda tidpunkt fullföljas genom ansökan om stämning till allmän
domstol. Har kronan å tid, som nyss sagts, underrättat strömfallets
ägare, att kronan vill begagna sig av lösningsrätten, äge ock strömfallets
ägare att i enahanda ordning fullfölja frågan.

Varder ej underrättelse å föreskriven tid lämnad strömfallsägaren
eller efter sådan underrättelse frågan före tidpunkten för lösningsrättens
inträde från någondera sidan på nämnda sätt fullföljd, vare lösningsrätten
för den gången förfallen.

a §■

Skall på grund av lösningsrätt, varom i 9 § förmäles, egendom
avstås till kronan, äge vad om expropriation i allmänhet är eller kan
varda stadgat motsvarande tillämpning, dock med iakttagande av vad
i denna § finnes särskilt föreskrivet.

Medför lösningsrättens begagnande, att annan, strömfallets ägare
tillhörig egendom än den, som enligt 9 § är föremål för lösningsrätten,
såsom reservstation, ledning för överföring av kraft eller fabrik
eller annan anläggning, som drives med kraft från strömfallet, kommer
att lida synnerlig minskning i värde, vare ägaren berättigad påfordra,
att nämnda egendom med maskiner och tillbehör skall av kronan lösas.

Vad om särskild rätt till fast egendom, som exproprieras, är
stadgat skall jämväl gälla i fråga om sådan rätt till leverans av kraft
från anläggningen, som grundar sig på utfästelse av anläggningens ägare.

Tvist om vilken egendom kronan har rätt eller skyldighet att lösa
skall prövas av domstolen.

Nämnd för bestämmande av ersättning i anledning av inlösning,
varom nu är fråga, skall bestå av vederbörande ordförande i expropriationsnämnd
och fyra ledamöter, av vilka vardera parten äger utse två;
underlåter part utan styrkt laga förfall att fullgöra valet, välje rätten i
hans ställe. Valbar till ledamot i nämnden är varje svensk medborgare,
som uppnått tjugufem års ålder och råder över sig och sin egendom
samt ej enligt domstols utslag är förlustig medborgerligt förtroende eller
ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas eller att föra annans talan
inför rätta.

12 §•

Där från kraftanläggning, till vilken lösningsrätt enligt vad ovan
stadgats göres av kronan gällande, på grund av vattendomstolens järn -

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128. 39

likt denna lag meddelade föreskrift kraft skall tillhandahållas någon i
ersättning för vattenkraft, som tillgodogöres genom anläggningen, äge
kronan tillösa sig jämväl sådan rättighet. Vad nu sagts galle dock ej
i fråga om vattenkraft, som före dess avstående varit av ersättningstagaren
utnyttjad vid anläggning, beträffande vilken icke enligt bestämmelserna
i 9 § lösningsrätt tillkommit kronan.

Beträffande lösningsrätt, som i denna § avses, skola bestämmelserna
i 10 och 11 §§ i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

Om vattenregleringar.

Om Konungens prövningsrätt.

13 §.

Där fråga är om reglering av vattnets avrinning ur någon av
sjöarna Vänern, Vättern, Mälaren, Hjälmaren, Storsjön i Jämtland eller
Siljan, äger Konungen pröva, huruvida av militära skäl eller av hänsyn
till viss orts allmänna ekonomiska intressen eller på grund av vad i
2 kap. 3 § andra stycket, 11 § samt 12 § första stycket är stadgat
hinder möter mot företaget eller särskilda villkor böra föreskrivas för
dess utförande, så ock huruvida bestämmelserna i 2 kap. 3 § tredje
stycket böra komma till tillämpning; och skall förty, innan frågan av
vattendomstolen slutligen avgöres, densamma hemställas Konungens
prövning. Lag samma vare beträffande annan vattenreglering, som klav
synnerlig omfattning eller eljest av särskild betydelse ur allmän synpunkt,
såframt Konungen förbehåller sig sådan prövning och besked
därom lämnas vattendomstolen före det målet av domstolen slutligen
avgjorts.

Om avgifter.

14 §.

Varder genom vattenreglering, som verkställes jämlikt denna lag,
den uttagbara vattenkraften i det eller de strömfall, för vilkas räkning
regleringen utföres, ökad med i medeltal ett tusen turbinhästkrafter,
vare ägare av sådant strömfall pliktig att för nedan angivna ändamål
erlägga en årlig avgift av minst tio öre och högst tre kronor för varje

Kungl. Maj.ts Nåd. proposition nr 128.

turbinhästkraft, varmed genom regleringen den uttagbara vattenkraften
i strömfallet i medeltal blivit ökad.

Avgift, som nu nämnts, skall erläggas från och med kalenderåret
näst efter det, då enligt därom meddelad bestämmelse företaget skall
hava fullbordats. År fråga om företag, som avses i 3 kap. 1 §, skall
dock, såvitt angår strömfall, för vars ägare enligt bestämmelserna i
nämnda kap. skyldigheten att''taga del i kostnaden för företaget inträder
efter dess fullbordande, avgift ep, utgå förrän från och med kalenderåret
näst efter betalningsskyldighetens inträde.

Beloppet av avgiften skall av vattendomstolen bestämmas särskilt
för varje strömfall; och bör härvid hänsyn tagas dels till den större
eller mindre förändring av vattenstånds- och avrinningsförhållanden,
som genom företaget förorsakas, och den olägenhet eller fördel, vilken
härigenom uppkommer för den kringliggande bygden, dels ock till den
större eller mindre kostnad, som är förenad med företaget, samt företagets
ekonomiska betydelse för varje särskilt strömfall.

Avgörandet gälle för en tidrymd av tjugu år i sänder, första
gången räknat från det kalenderår, under vilket företaget skall hava
fullbordats. Varder ej genom ansökan hos vattendomstolen under nittonde
året av sådan tidsperiod ny prövning påkallad av strömfallets ägare
eller av myndighet, åt vilken Konungen uppdragit att föra talan i förevarande
hänseende, skall den förut meddelade bestämmelsen lända till
efterrättelse jämväl för nästa period.

Huru avgifter, som nu nämnts, skola indrivas, därom förordnar
Konungen.

15 §.

Influtna avgifter skola efter de närmare bestämmelser, som härutinnan
meddelas av Konungen, i första hand användas till förebyggande
eller minskande av skada eller olägenhet, som vållas genom företaget
och för vilken ersättning icke blivit av vattendomstolen bestämd, så ock
till gottgörelse för sådan skada eller olägenhet. I den mån medlen
förslå därtill, må de ock användas för tillgodoseende av annat ändamål
beträffande den bygd, som beröres av företaget, såsom jordbrukets främjande,
särskilt genom jords torrläggning, eller beredande av tillgångtill
elektrisk kraft för samfärdsel, jordbruk, hantverk eller småindustri
eller eljest för befolkningens behov.

. Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

Om ny pr övning.

16 §.

I fråga om vattenreglering, som avses i 14 §, skall beträffande
rätt att göra frågan angående de villkor, varunder med hänsyn till allmänna
intressen företaget må äga bestånd, till föremål för nyprövning
gälla vad i 5 § är för där avsett fall stadgat.

För kostnad och värdeminskning, som föranledas av nyprövningen,
skall ersättning av statsmedel icke utgå.

5 KAP.

Om allmän farled.

1 §•

Angående allmän farled gälle vad därom finnes eller kan varda
särskilt stadgat.

6 KAP.

Om allmän flottled.

1 §■

Angående allmän flottléd gälle vad därom finnes eller kan varda
särskilt stadgat.

7 KAP. *

Om torrläggning av mark genom dikning eller annat avledande
av vatten eller genom invallning.

1 §•

Angående dikning och annat avledande av vatten samt invallning
för torrläggning av mark gälle vad därom finnes eller kan varda särskilt
stadgat.

Bihang till riksdagens protokol 1918. 1 samt. 113 höft. (Nr 128.)

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

8 KAP.

Om kloakledningar.

1 §-

Angående avledande av spillvatten eller annan flytande orenlighet
galle vad därom finnes eller kan varda särskilt stadgat.

9 KAP.

Om ersättning.

Om ersättningsskyldighet i allmänhet.

1 §‘

Där jämlikt denna lag rätt medgives någon att tillösa sig samfällt
strömfall med eller utan utmål eller att till utmål för vattenkraftstation
taga i anspråk annan tillhörigt område eller att tillgodogöra sig vattenmängd
eller vattenkraft, som tillhör annan, eller att vidtaga åtgärd, varigenom
eljest annans egendom lider skada eller intrång, varde, såvitt
ej i 1 kap., annorledes stadgas, honom ålagt att efter ty nedan sägs
gälda ersättning för egendom, som avstås, eller för förlust, skada eller
intrång, som förorsakas.

2 §•

Skall en del av en fastighet avstås, och varder genom avståendet
en återstående del för ägaren onyttig eller uppstår synnerligt men vid
begagnaifdet därav, vare ägaren berättigad fordra, att jämväl denna del
löses. Uppkommer eljest, skada eller intrång å återstoden av fastigheten,,
skall ersättning därför givas.

3 §.

Där genom vattenuppdämning eller annan åtgärd enligt denna lag
hel fastighet eller del därav varder för ägaren onyttig eller synnerligt
men vid begagnandet därav uppkommer, skall, om ägaren fordrar det

Kungl. Maj.ts nåd. proposition Nr 128.

hela fastigheten eller den särskilda delen lösas. Varder genom åtgärd,
som nu sagts, begagnandet av fastighet försvårat eller fördyrat, skall, i
den mån fastigheten ej löses, sådan skada ersättas.

4 §■

Tillskyndas ägare av strömfall förlust av en del av vattenmängden
eller fallhöjden, vare han, om begagnandet av återstoden därigenom försvåras
eller fördyras, berättigad till ersättning för sådan skada; varder
återstoden för ägaren onyttig eller uppkommer synnerligt men vid begagnandet
därav, skall, om ägaren fordrar det, ersättning lämnas för
återstodens hela värde.

5 §■

Hör till strömfall, vars vattenkraft till följd av företag enligt denna
lag går för ägaren förlorad, särskilt utmål eller är därmed eljest mark
förenad, och varder marken därefter för ägaren onyttig eller uppkommer
synnerligt men vid dess begagnande, då skall, där ägaren det begär,
den mark lösas.

År vattenkraften i strömfall, som nyss nämnts, avsedd till drivande
av kvarn, såg, fabrik eller annan anläggning, eller är med strömfallet
förenad annan fast eller lös egendom, för vars tillgodogörande vattenkraften
är avsedd, och lider sådan egendom minskning i värde för
ägaren, då vattenkraften frångår honom, njute han ersättning för skadan
eller äge, där minskningen i egendomens värde är av betydenhet, fordra,
att egendomen skall lösas.

6 §•

Skall fastighet eller del därav eller anläggning, som i 5 § andra
stycket sägs, lösas, varde ock lös egendom, som hör till fastigheten eller
anläggningen och som genom avståendet göres onyttig för ägaren, på
dennes begäran inlöst. Lag samma vare i fråga om egendom, som till
följd av skada å jord, hus, fiske eller annat varder för ägaren onyttig.

7 §•

Där genom företag eller åtgärd enligt denna lag förorsakas annan
skada eller förlust än ovan nämnts, skall ock sådan skada eller förlust
ersättas.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

8 §•

\ id avgörande, om och i vilken mån skada tillskyndas någon genom
företag eller åtgärd enligt denna lag, skall hänsyn tagas jämväl till
skada eller lidande av annan beskaffenhet än rent ekonomisk.

9 §■

Ändå att fastighet, för vilken till följd av företag enligt denna
lag vattenkraft går förlorad, tillhör samme ägare som den fastighet,
för vars räkning företaget utföres, skall ersättning för den förlorade
vattenkraften gäldas, såframt förstnämnda fastighet är besvärad av inteckning
för fordran eller kan jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken i ägarens
hand häfta för ogulden köpeskilling samt fordringsägaren ej lämnat medgivande
till företaget. Vad nu sagts galle dock ej, där förlusten av
vattenkraft prövas vara väsentligen utan betydelse för fordringsägarens
säkerhet.

I fråga om skada, som genom vattenuppdämning eller annan
ändring av vattenståndsförhållandena tillskyndas fastighet, tillhörig
samme ägare som den fastighet, för vars räkning företaget sker, skall
vad nu stadgats beträffande förlust av vattenkraft äga motsvarande till—
lämpning.

10 §.

Med vattenkraften i ett strömfall avses i detta kap. den kraft, som
kan uttagas vid axeln å en eller flera för fallet avpassade vattenmotorer.

Vid beräknande av vattenkraften skall hänsyn tagas till mera betydande
växlingar i vattenföringen.

11 §•

Ersättning för tillgodogjord vattenkraft skall, vare sig ersättningen
efter ty nedan sägs utgår medelst kraftöverföring eller i penningar,
anses innefatta gottgörelse för vattenverksbyggnaderna eller den del
därav, som för framtiden varder för ägaren onyttig; dock att, där byggnaderna
till material eller byggnadssätt äro med avseende å deras ändamål
särskilt värdefulla, gottgörelse i mån därav skall erläggas. Har ej
ersättningsgivaren inom ett år efter utgången av den bestämda tiden

Kungl. Majds nåd. proposition Nr 128.

för fullbordande av det företag, för vilket vattenkraften avståtts, från
ersättningstagarene fastighet bortfört vad av vattenverksbyggnaderna
sålunda blir hans tillhörighet, tillfälle det utan lösen ersättningstagaren.

Med vattenverksbyggnader avses anordningar dels för vattnets
dämning och ledande till och från kraftanläggning, såsom dammar,
rännor, kanaler, tuber, tunnlar och turbinkammare, dels ock för fiskets
och flottningens tillgodoseende, såsom laxtrappor, ålledare, flottningsutskov
och timmerledare, så ock vad till dylika anordningar hör, luckor
med manöveranordningar, isgrindar och dylikt.

12 §.

Skall till följd av företag eller åtgärd enligt denna lag egendom
lösas eller ersättning givas för skada eller intrång därå och har, efter
det kungörelse om företaget eller åtgärden blivit på sätt i 11 kap.
stadgas offentliggjord, kostnad nedlagts å egendomen, må vid ersättningens
bestämmande den kostnad tagas i beräkning allenast, såvitt den
prövas hava varit nödig eller nyttig samt icke blivit gjord i uppenbar
avsikt att höja ersättningen.

Om ersättning medelst kraftöverföring.

13 §.

Där någon på grund av stadgandena i 2 kap. 5 eller 6 § berättigas
att tillgodogöra sig annan tillhörig vattenkraft, skall ersättning för vattenkraften
utgå genom tillhandahållande medelst elektrisk eller annan överföring
av motsvarande kraftbelopp efter-nedan angivna grunder, såframt
och i den män ej ersättningens utgörande i kraft prövas medföra olägenheter
av betydenhet för ena eller andra parten. Med avseende å ersättning
för samfällt strömfall, som löses jämlikt 2 kap. 7 §, vare lag
samma, såvitt angår andel i fallet, tillhörig annan än den lösande. Ersättning
för vattenkraft på grund av bestämmelserna i 2 kap. 23 § skall
under nyss angivna förutsättning likaledes lämnas genom överföring
av kraft.

Kraft, som lämnas i ersättning efter ty nu sagts, skall, med det
undantag allenast, vartill stadgandet i 33 § sista stycket föranleder, tillhandahållas
från den för vattenkraftens utnyttjande avsedda anläggning.

Kungl. Maj ds nåd. proposition Nr 128.

14 §.

För vattenkraft, som för strömfallsägare går förlorad till följd av
sådan enligt denna lag medgiven åtgärd, varmed ej åsyftas vattenkraftens
tillgodogörande, må ock ersättningen bestämmas att utgå i kraft, därest
sådan på fullt betryggande sätt står att erhålla från välbeläget strömtall
och det med hänsyn till inteckningshavares rätt, kostnader och
andra omständigheter prövas lämpligt.

15 §.

Skyldigheten att jämlikt 13 § tillhandahålla kraft åvilar den fastighet,
varmed rätten till tillgodogörandet av den vattenkraft, som ersättes,
enligt vattendomstolens beslut skall vara förenad.

Lämnas ersättning i kraft på grund av stadgandet i 14 §, skall
skyldigheten vara bunden vid den fastighet, vartill den anläggning'' hör
från vilken kraften skall tillhandahållas.

16 §.

Skyldighet, som i 15 § sagts, skall oberoende av avyttring eller
exekutiv försäljning av den fastighet, varå skyldigheten vilar, äga bestånd,
i vems hand fastigheten kommer.

17 §•

Rättighet till kraftbelopp, som utgår såsom ersättning för förlorad
vattenkraft, skall vara förenad med den fastighet, till vilken vattenkraften
hört eller ock rättigheten i laga ordning överflyttats.

Prövas rättigheten till hela eller eu del av kraftbeloppet kunna
utan förfång för inteckningshavare eller andra rättsägare avhändas den
fastighet, varmed den är förenad, må vattendomstolen på ansökan av
fastighetens ägare besluta om rättighetens överflyttning, dock allenast
till fastighe närheten av det strömfall, varifrån vattenkraften gått
förlorad, eller av det, varifrån ersättningen lämnas.

Vid ägostyckning av fastighet, med vilken rättighet till ersättningsraft
äi förenad, må rättigheten i sin helhet tilläggas viss eller vissa
lotter.

Kungl. Maj-ts nåd. proposition Nr 128.

18 §.

Rättighet, som i 17 § sägs, må av ägaren till den fastighet, varmed
den är förenad, på viss tid upplåtas; och gälle i fråga om tiden
för upplåtelsens bestånd vad beträffande nyttjanderätt till fast egendom
å landet är i allmänhet stadgat.

19 §.

Där ersättning för vattenkraft skall utgå medelst kraftöverföring,
vare ersättningstagaren pliktig att för kraftens uttagande och överföring
gälda vederlag antingen i penningar eller ock på sådant sätt, att det
kraftbelopp, som skall lämnas i ersättning, varder i motsvarande mån
minskat. Detta vederlag, som här nedan benämnes uttagningskostnaden,
bestämmes av vattendomstolen efter de i 20 § angivna grunder.

20 §.

År fråga om ersättning för vattenkraft, som ersättningsgivaren på
grund av stadgandena i 2 kap. o eller 6 § berättigas att tillgodogöra
sig, skall Uttagningskostnaden bestämmas sålunda, att den gottgörelse
för vattenkraften, som beredes ersättningstagaren genom det efter avdragav
sagda kostnad ''återstående värdet å den kraft han äger bekomma,
kan anses skälig med hänsyn jämväl till den nytta, som uppkommer
för ersättningsgivaren. Ej må uttagningskostnaden sättas lägre än till
den för ersättningsgivaren beräknade kostnaden för tillhandahållande av
ersättningstagaren tillkommande kraft å den i 26 § angivna plats, utan
så är att kraften kunnat uttagas med mindre kostnad genom självständigt
bebyggande och utnyttjande av det strömfall, vars vattenkraft avstås,
ej heller högre än till sistnämnda kostnad.

Där fråga är om ersättning för samfällt strömfall, som löses jämlikt
2 kap. 7 §, skall uttagningskostnaden bestämmas till den för ersättningsgivaren
beräknade kostnaden för tillhandahållande å den i 26 § angivna
plats av den kraft, vartill ersättningstagaren är berättigad.

Vad i första och andra styckena sägs gälle i tillämpliga delar beträffande
ersättning för vattenkraft på grund av stadgandet i 2 kap. 23 §.

21 §.

Uttagningskostnaden skall bestämmas i anläggningskostnad san t
underhålls- och driftkostnad. I sistnämnda kostnad skall inbegr pas

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

skälig avsättning till förnyelsefond, men må ej inräknas ränta å anläggningskostnaden.

,.Ar ^en vattenkraft, för vilken ersättning skall lämnas medelst
överföring av kraft, tillgodogjord vid befintlig anläggning, skall såsom
uttagningskostnad i den mening 20 § avser räknas allenast underhållsoch
driftkostnaden.

22 §.

Utom i fall, som i andra och tredje styckena sägs, äge ersättningstagaren
avgöra, om uttagningskostnaden skall av honom gäldas
helt eller delvis i penningar eller genom minskning av det honom tillkommande
kraftbeloppet. Lämnar ej ersättningstagaren besked i frågan,

k.an. anses. vilja vara fullständigt fri från uttagningskostnadens
gäldande i penningar.

År fråga om ersättning för vattenkraft på grund av bestämmelserna,
i 2 kap.^ 23 §, må ersättningstagaren icke mot ersättningsgivarens
bestridande påfordra, att uttagningskostnaden bestämmes i penningar.

Hurusom ersättningsgivaren i visst fall äger fordra, att uttagningskostnaden
delvis gäldas i penningar, därom stadgas i 28 §.

23 §.

Där uttagningskostnaden skall av ersättningstagaren gäldas i penningar,
varde den del därav, som utgör anläggningskostnad, erlagd
till minst en tredjedel på en gång och till återstoden under en tidrymd
av högst fyrtio år medelst årliga annuiteter, bestämda sålunda, att däri
ingår jämväl ränta å oguldet kapitalbelopp efter den räntefot, som i
varje fall finnes skälig.

Den del, * som utgör underhålls- och driftkostnad, skall, där den
utgår i penningar, erläggas genom ständig avgäld, som till årligt belopp
bestämmes för viss tid, dock minst tio år, med rätt för vardera
parten att vid utgången av sagda tid erhålla ny prövning av avgäldens
belopp. Har ej talan om sådan prövning anhängiggjorts före utgången av
den fastställda tiden, skall avgälden utgå med oförändrat belopp under lika
tid, som förut bestämdes, med rätt för den, som därefter vill erhålla ny
prövning av beloppet, att därom föra talan på sätt nyss är sagt.

24 §.

I sammanhang med bestämmande av det belopp av uttagningskostnaden,
som enligt 23 § skall på en gång erläggas, äge vattendom -

Kungl. Maj ris nåd. proposition Nr 128.

stolen på yrkande av orsättningsgivaren förelägga ersättnings tagaren att
hos Konungens befallningshavande antingen nedsätta beloppet eller ock
ställa pant eller borgen för detsamma.

Har föreläggande, som nu sagts, blivit meddelat, åligge det ersät
tningstagar en att inom nittio dagar efter det vattendomstolens beslut
vunnit laga kraft till vattenrättsdomaren ingiva bevis, att föreläggandet
fullgjorts. Försummas det, vare ersättningstagaren pliktig att mot
befrielse från uttagningskostnadens gäldande i penningar vidkännas
minskning i den honom tillkommande kraften till så stor del, som av
vattendomstolen prövats i värde motsvara nämnda kostnad.

Där enligt stadgande i denna § medel nedsättas hos Konungens
befalluingshavande, varde de ofördröjligen insatta i bankinrättning för
att där innestå mot ränta, som intill den i 35 § angivna förfallodagen
skall komma ersättningstagaren till godo.

25 §.

Vill ersättaregstagare, som åtagit sig att gälda uttagningskostnaden
eller del därav i penningar, sedermera erhålla befrielse härifrån,
vare han pliktig att för framtiden vidkännas minskning i kraften med
det belopp, som prövas i värde motsvara sagda kostnad efter avdrag
av vad av anläggningskostnaden må hava guldits. Intill dess ersättningstagaren
hos vattendomstolen anhängiggjort talan om befrielse, som nu
nämnts, skola fastställda annuiteter och avgälder till uttagningskostnadens
gäldande av honom erläggas. Där till följd av de ändrade bestämmelserna
orsättningsgivaren tillskyndas kostnad eller skada, skall
gottgörelse därför givas av ersättningstagaren. Ej vare i något fall
orsättningsgivaren pliktig att återbära redan gulden uttagningskostnad.

Har det kraftbelopp, som skall till ersättningstagaren överföras,
bestämts sålunda, att avdrag skett för uttagningskostnaden, äge ej ersättningstagaren
sedermera göra anspråk på erhållande av större kraftbelopp
mot kostnadens gäldande i penningar.

26 §.

Kraft, som skall överföras såsom ersättning för förlorad vattenkraft,
skall tillhandahållas ersättningstagaren å den fastighet, till vilken
vattenkraften hört, på lämplig plats nära det strömfall, varifrån vattenkraften
gått förlorad.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 113 höft. (Nr 128.)

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

Ägaren av den kraftanläggning, varifrån kraften skall tillhandahållas,
vare pliktig att anlägga och för framtiden underhålla samt i fall
av behov ombygga för kraftens överförande till plats, som nyss sagts,
erforderlig ledning med tillbehör. Transformatorer för elektrisk överföring
samt lin- eller remskivor för mekanisk överföring räknas till
ledning, som nu nämnts.

27 §.

Vid elektrisk överföring skall den elektriska kraften tillhandahållas
med strömart, spänning och periodtal, som må finnas lämpliga.

År den vattenkraft, som skall ersättas, icke av ersättningstagaren
tillgodogjord, skall vid överföring, som nys* sagts, den vid omsättningen
i elektrisk kraft uppkommande kraftförlusten vidkännas av ersättningstagaren.
Lag samma vare, där vattenkraften är av ersättningstagaren
tillgodogjord medelst omsättning i elektrisk kraft.

28 §.

För kraftöverföring såsom ersättning för förlorad vattenkraft skola
sådana föreskrifter meddelas, att kraft ersättningen utgår i växlande
storlek vid olika vattenföring eller under skilda tidsperioder, allt i största
möjliga överensstämmelse med de mera betydande växlingarna i krafttillgång
i ersättningstagarens strömfall.

Vill i iall, som avses i 13 §, ersättningstagaren bekomma kraft
motsvarande större vattenmängd än den, som utgör medeltalet av de i
vattendraget framrinnande olika vattenmängder, och har han ej vid
befintlig anläggning tillgodogjort sig jämväl sådan kraft, äge vattendomstolen
på yrkande av ersättningsgivaren förelägga ersättningstagaren,
vid påföljd att hans rätt till nämnda kraft eljest är förlorad, att inom
viss tid hos Konungens befallningshavande autingen ned-ätta eller ställa
pant eller borgen för det av vattendomstolen bestämda belopp, varmed
uttagningskostnadeu ökas, ävensom därom till vattendomstolen ingiva
bevis. I fråga om medel, som nedsättas enligt denna §, skall vad i 24 §
sista stycket är stadgat äga tillämpning.

29 §.

Om föreskrifter, som meddelats jämlikt 28 §, sedermera befinnas
i avseende å beräknad vattenmängd eller andra omständigheter vila på

Kungl. Maj ds nåd. proposition Nr 128.

oriktiga förutsättningar eller eljest vara otillfredsställande, ägo vattendomstolen
på därom förd talan föreskriva av förhållandena påkallade
ändringar; dock må talan därom ej föras, innan tern år förflutit från det
föreskrifterna meddelats eller ändrats. Vad nu sagts gällo ock i fråga
om föreskrifter, som i övrigt givits rörande kraftöverföringens anordnande
och kontrollen därå.

30 §.

Där strömfallsägare, som jämlikt 13 § skall medelst överföring
av kraft ersätta annan tillhörig vattenkraft, på grund av stadgandena i
4 kap. förpliktas att åt kringliggande bygd tillhandahålla kraft, skall
mot skälig jämkning av uttagningskostnaden det kraftbelopp, som
ersättningstagare.n äger bekomma, minskas med så stor andel av den
enligt sistnämnda lagrum bestämda kraften, som vattenkraften i hans
strömfall utgör i förhållande till den sammanlagda vattenkraften i de
fall, vilka gemensamt tillgodogöras; dock vare ej på grund av vad nu
sagts ersätta i ngstagare pliktig att vidkännas minskning i den kraft, som
tillkommer honom i ersättning för vattenkraft, vilken vid befintlig anläggning
utnyttjas.

31 §.

Går ersäftningsgivare, som jämlikt 13 § skall tillhandahålla ersätta!
ngstagare kraft medelst överföring, förlustig vattenkraft genom
minskning i vattenmängd eller fallhöjd till följd av företag eller annan
åtgärd, vartill medgivande i laga ordning lämnas, eller varder genom
vattenreglering den vattenkraft, som av ersättningsgivaren tillgodogöres,
ökad, skall vattendomstolen, ändå att tid, som i 29 § sägs, icke gått
till ända, på därom av någondera parten förd talan föreskriva den jämk‘
ning med avseende å det i ersättning utgående kraftbeloppet så ock beträffande
uttagningskostnaden, som av de förändrade förhållandena betingas.
Har ersättning sgivaren uppburit gottgörelse för vattenkraft, som
frångår honom, pröve vattendomstolen, om och i vilken män andel däri
må tillerkännas ersättningstagaren.

Ersättningstagare, som. tillerkännes ökat kraftbelopp i anledning
av vattenreglering, som i 3 kap. 1 § avses, vare pliktig att, på sätt om
uttagningskostnad finnes i 19 § stadgat, gottgöra ersättningsgivaren den
på ersättningstagarens strömfall belöpande andel i regleringskostnaden.

Vad i denna § stadgas om jämkning av kraftbelopp, som utgår
i ersättning, samt av uttagningskostnad, skall äga motsvarande tillämp -

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

ning, där till följd av nyprövning enligt 4 kap. ersättningsgivaren
går förlustig vattenkraft; dock att föreskrift härutinnan skall meddelas
i samband med nyprövningen.

32 §.

Skall vattenkraft, som är av ersättningstagaren tillgodogjord utan
omsättning i elektrisk kraft, ersättas medelst elektrisk överföring av
kraft, åligge det ersättningsgivaren att gottgöra ersättningstagaren kostnaden
för anskaffande och uppsättande samt framtida underhåll av
lämpligt mottagningsorgan (motor) med tillhörande installationsanordningar.
Skall ersättningstagaren erlägga avgäld, som i 23 § andra
stycket sägs, varde kostnaden för underhållet av mottagningsorganet
gottgjord honom genom motsvarande minskning av avgälden.

o o C

oo §.

I sammanhang med beslut om ersättande av förlorad vattenkraft
medelst kraftöverföring skall viss tid bestämmas, inom vilken överföringen
senast skall börja.

Sådan tid skall, där fråga är om tillgodogjord vattenkraft, räknas
från den genom uppsägning, efter ty i 58 — 61 §§ stadgas, bestämda
tillträdesdag och må ej utan ersättningstagarens medgivande bestämmas
längre än en månad eller, om särskilda förhållanden föranleda därtill,
tre månader efter nämnda dag.

År vattenkraften icke tillgodogjord, skall tiden räknas från det
ersättningsfrågan slutligen avgjordes samt må ej sättas längre än för
utförande av erforderliga arbeten skäligen må anses behövligt.

Till undvikande av dröjsmål med kraftöverföringens början skola,
där så prövas nödigt, provisoriska anordningar föreskrivas.

34 §.

Avstås på grund av stadgandena i 2 kap 5, 6 eller 7 § tillgodogjord
vattenkraft, vare ersättningsgivaren pliktig att till säkerhet för
den kostnad och skada, som må tillskyndas ersättningstagaren därigenom,
att kraftanläggningen och anordningarna för kraftöverföringen
till äventyrs icke varda inom föreskriven tid fullbordade, hos Konungens
befallningshavande ställa pant eller borgen till det belopp, som för varje
fall i laga ordning bestämts.

Kungl. Majds nåd. proposition AV 128. 53

Avser kraftöverföringen ersättning för icke tillgodogjord vattenkraft,
må ock, om särskilda förhållanden föranleda därtill, föreskrivas
ställande av säkerhet, som nu sagts.

35 §.

Den del av uttagningskostnaden, som ersättningstagare enligt 23 §
förpliktats att erlägga på en gång, är förfallen till betalning fjorton
dagar efter det kraftöverföringen i föreskriven ordning påbörjats.

Från tiden för kraftöverföringens början räknas ersättningstagarens
skyldighet att erlägga annuitet och avgäld.

36 §.

Strömfallsägare, som skall i ersättning för förlorad vattenkraft
tillhandahålla kraft åt annan medelst elektrisk överföring, vare pliktig
att, då det kan ske utan väsentlig olägenhet, mot skälig gottgörelse
tillhandagå kraftemottagaren med nödigt biträde vid verkställande av
erforderliga reparationer å dennes motorer och övriga installationsanordningar.

37 §.

Brister ersättningsgivaren i fullgörande av honom åliggande kraftöverföring,
gottgöre han ersättningstagaren all skada och förlust, som
till följd därav uppstår för denne, utan så är att bristen i fullgörandet
berott på omständighet, som i 40 eller 41 § sägs.

Ersättning för skada och förlust till följd av avbrott, som ej berott
på dylik omständighet, må i samband med beslutet om kraftöverföringen
eller ock eljest på talan av ersättningstagaren kunna på förhand uppskattas
till visst vite för varje dag eller annan tidsperiod avbrottet varar,
ersättningstagaren obetaget, då avbrott sker, att äska högre skadestånd
än sålunda bestämts, om han därtill finner fog. Bestämt vite må på
särskild talan kunna efter ändrade förhållanden för framtiden höjas eller
sänkas; dock må talan därom ej föras, innan fem år förflutit från det
vitesbestämmelse meddelats eller ändrats.

38 §.

Har avbrott, som i 37 § sägs, fortgått under fjorton dagar, eller
finnes eljest anledning befara, att sådant avbrott ej är av blott tillfällig

Rungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

natur, äge på ansökan av ersättningstagaren Konungens befallningshavaude
förordna syssloman att, intill dess betryggande förhållanden
inträtt, omhändertaga och driva kraftanläggningen på ägarens bekostnad;
dock vare i ty fall sökanden skyldig att förskjuta medel till nödiga
kostnader.

39 §.

Visar ersättningsgivaren fortgående försumlighet i fullgörande av
kraftöverföringen, vare ersättningstagaren fri från de skyldigheter, som må
hava ålagts honom mot ersättningsgivaren, och äge på hans bekostnad
åter komma i åtnjutande, såvitt möjligt, av den vattenkraft, som avståtts.

40 §.

Tillfälligt avbrott i kraftöverföringen för reparationer, undersökningar
och dylikt medlör ej skadeståndsskyldighet, med mindre avbrottet
skett i strid mot särskilda rörande kraftöverföringen meddelade föreskrifter.

Det åligger dock ersättningsgivaren att tillse, att avbrottet icke blir
av längre varaktighet än behovet oundgängligen kräver; underrätte ock,
där det kan på förhand beräknas, i god tid ersättningstagaren.

41 §.

Beror brist i kraftens tillhandahållande av omständighet, som ersättningsgivaren
ej kunnat med iakttagande av skälig försiktighet förekomma,
såsom hinder för kraftanläggningens drivande till följd av flod, isgång,
iskravning (sörpning), åskslag, vådeld, allmän arbetsinställelse, krig eller
annan jämförlig händelse, vare ersättningsgivaren fri från skadeståndsskyldighet;
och skall, där på grund av sådan omständighet kraftuttagningen
vid anläggningen minskas, ersättningstagaren vidkännas eu mot
•minskningen svarande nedsättning i den till honom utgående kraften.

Försummar ersättningsgivaren att inom skälig tid vidtaga erforderliga
åtgärder för kraftöverföringens återställande, vare lag som i 37—
39 §§ sägs.

Varder kraftöverföringens återställånde omöjliggjort, gälle vad i
39 § stadgas.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

42 §.

Brister ersättningstagare i betalning av uttagningskostnad, som
skall gäldas i penningar, må kraftöverföringen avbrytas, intill dess betalningen
fullgjorts; dock vare ny ägare till den fastighet, varmed rätten
till kraften är förenad, ej pliktig att i annan mån än nedan sägs svara
för kostnad, som förfallit till betalning innan han blev ägare, och må
förty avbrott i kraftöverföringen icke ske på grund av föregående ägares
betalningsförsummelse.

Dröjer ersättningstagare med erläggande av uttagningskostnad utöver
sex månader efter förfallodagen, vare han, där ersättningsgivaren
inom ett år efter samma dag hos vattendomstolen väcker talan därom,
pliktig att mot befrielse från uttagningskostnadens gäldande i penningar
för framtiden vidkännas minskning i det honom tillkommande kraftbeloppet
till så stor del, som prövas i värde svara mot uttagningskostnaden
efter avdrag av vad av anläggningskostnaden må hava guldits.

43 §.

För tid, varunder avbrott i kraftöverföring äger rum, vare ersättningstagaren
ej pliktig att utgiva stadgad avgäld enligt 23 § andra stycket,
såframt ej avbrottet är av sådan tillfällig art, som i 40 § sägs, eller
ock föranledes av betalningsförsummelse från ersättniugstagarens sida
efter ty i 42 § första stycket skils.

44 §.

För vite och skadestånd, som i 37 § sägs, njute i den fastighet, å
vilken skyldigheten att tillhandahålla kraften vilar, ersättningstägaren förmånsrätt,
som i 17 kap. 6 § handelsbalken stadgas för avgäld av fast
egendom, dock ej till högre belopp än som motsvarar hälften av värdet
å det kraftbelopp, som skall tillhandahållas.

Nyssnämnda värde skall av vattendomstolen fastställas i sammanhang
xued bestämmande av skyldigheten att tillhandahålla kraften.
Gives föreläggande enligt 24 §, skall särskilt värde åsättas det mindre
kraftbelopp, varmed ersättningstägaren skall åtnöjas, för den händelse
föreläggandet icke fullgöres. Där förändrade föreskrifter meddelas beträffande
storleken av den kraft, som skall tillhandahållas, varde i samband
därmed det för framtiden utgående kraftbeloppets värde fastställt.

Ktmgl. Majds nåd. proposition Nr 128.

45 §.

Hava parterna träffat överenskommelse i fråga, som avses i 23 §
första stycket, 26 § andra stycket eller 28 § första stycket, vare sådan
överenskommelse gällande, såframt vattendomstolen finner den lämplig
och därå grundar sitt beslut.

Om ersättning i penningar.

46 §.

I de fall, där ersättning för förlorad vattenkraft icke skall utgå
medelst kraftöverföring, varde den bestämd i penningar. Till grund för
ersättningens bestämmande skall läggas värdet å vattenkraften i tillgodogjort
skick.

Ersättning för annat än förlorad vattenkraft skall utgå i penningar.

Hava parterna träffat överenskommelse, att ersättning skall utgå
i annat än penningar, vare sådan överenskommelse gällande, såframt den
av vattendomstolen finnes lämplig och varder genom dess beslut fastställd.

47 §.

Ersättning i penningar varde bestämd att utgå på en gång.

48 §.

Ersättning^ i penningar skall beräknas till fulla värdet och hälften
därutöver, då fråga är om ersättning för:

1. tillgodogjord vattenkraft så ock icke tillgodogjord, som uppenbarligen
är avsedd för befintlig eller under byggnad varande anläggning; 2.

fiskeverk, bevattningsanstalt samt annan därmed eller med

för uttagande av vattenkraft jämförlig anläggning för vattnets
nyttjande så ock skada å sådan anläggning;

3. mark, vartill äganderätt avstås, ävensom skada å mark till
följd av vattenuppdämning eller annan ändring i vattenståndsförhållan -

Kurn/l. Majds nåd. proposition Nr 128.

dena, dock med undantag av skada, som består däri, att framtida torrläggning
av mark genom vattenuppdämning hindras eller försvåras;

4. fiske eller skada därå så ock sådant intrång i rätt till fiske,
som föranledes av förbud, varom i 2 kap. 14 § andra stycket förmäles;

5. intrång, som avses i 2 kap. 14 och 16 §§, så ock intrång
genom ledning för elektrisk kraftöverföring.

Om undantag för vissa fall från vad sålunda föreskrivits skils
50 §.

49 §.

Där ej efter ty i 48 § stadgas ersättning skall utgå med förhöjning,
varde den bestämd till fulla värdet av den egendom, som avstås,
eller, då fråga är om förlust, skada eller intrång till belopp, motsvarande
full gottgörelse för förlusten, skadan eller intrånget.

50 §.

I fråga om ersättning till följd av byggande i vatten eller annan
åtgärd enligt denna lag för allmänt ändamål skall, där ej tillika åsyftas
vattens utnyttjande vid kraftanläggning eller eljest i industriellt eller
privatekonomiskt syfte, vad i 48 § stadgas om förhöjning över värdet
ej vinna tillämpning. Dylik förhöjning skall ej heller äga rum beträffande
ersättning, som utgår enligt 9 §.

51 §.

Vid bestämmande av ersättning för jord enligt den i 48 § stadgade
beräkningsgrund varde i jordens värde inräknat värdet av till
jorden hörande, för dess brukande erforderliga byggnader.

År fäst egendom, som skall lösas med penningar, besvärad av
nyttjanderätt eller rätt till servitut eller till avkomst eller annan förmån,
skall ersättningen till egendomens ägare och den gottgörelse,
som må tillkomma rättighetens innehavare, var för sig bestämmas.
Medför rättighet, som nyss nämnts, förminskning av den fasta egendomens
värde, skall till grund för den ägaren tillkommande ersättjBihang
till riksdagens protokoll 1918. 1 somt. 113 käft. (Nr 128.) 8

Kung!. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

ningen läggas .det värde egendomen med därå vilande besvär äger;
dock att, i den mån jämlikt 48 § förhöjning över värdet ifrågakommer,
denna skall bestämmas med hänsyn till det värde egendomen utan
sådant besvär skulle äga. Erfordras för tillämpning av reglerna i 69 §
andra stycket, att utöver vad nu sagts särskild värdering sker av den
fasta egendomen med eller utan viss rättighet besvärande densamma,
varde sådan i samband med ersättningens fastställande verkställd.

Vad sålunda föreskrivits äge motsvarande tillämpning, där till
följd av åtgärd, som medför skada eller intrång å fast egendom, varför
ersättning skall gäldas i penningar, sådan särskild rätt till egendomen,
som i första stycket sägs, går förlorad eller lider intrång.

53 §.

.Där i samband med medgivande till företag eller åtgärd enligt
denna lag föreskrivits, att ersättning skall utgå för skada å jordbruksfastighet
till följd av vattenuppdämning eller annan ändring i vattenståndsförhållandena
eller att del av sådan fastighet skall lösas, skall,
saframt den del av ersättningen, som utgör förhöjning över värdet
uPPl?^r till minst tvåhundra kronor, denna de! avsättas för fastighetens
räkning och genom Konungens befallningshavandes försorg göras räntebärande.
Sålunda avsatta medel skola, jämte därå upplupen ränta,
efter de. närmare bestämmelser, som av Konungen meddelas, utbetalas
till fastighetens ägare för att användas till jordbrukets höjande
å fastigheten.

Rätt till medel, som innestå för fastighets räkning, må ej skiljas
från fastigheten; och kan sådan rätt förty ej för sig utmätas eller av
fastighetens ägare överlåtas.

Om sättet och tiden för erläggande av penningersättning så ock
om tiden för tillträde av egendom, som löses.

54 §.

Ersättning för fast egendom, som skall lösas, samt, om endast eu
del av en fastighet löses, ersättning för skada och intrång å den återstående
delen så ock ersättning för förlust av eller intrång i sådan särskild
rätt till egendomen, varom i 52 § förmäles, gäldas medelst er -

Kunc/l. Maj.ts nåd. proposition Nr 128.

sättningsbeloppets nedsättande hos Konungens befallningshavande i det
län, där egendomen är belägen. I fråga om ersättning, som bestämts
jämlikt 9 §, vare lag samma. •

Ersättning för vattenkraft samt för skada och intrång å fast egendom
i andra fall än i första stycket avses skall ock nedsättas hos
Konungens befallningshavande, såframt jämlikt stadgandena i 69 eller
60 § uppsägning skall ske eller den fastighet, till vilken vattenkraften
hör eller som skadas, är besvärad av inteckning för fordran eller kan
jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken i ägarens hand häfta för ogulden
köpeskilling; och varde i fall, som nu sagts, jämväl ersättning, som
må hava bestämts till innehavare av särskild rätt till fastigheten, nedsatt.
Skall ej uppsägning ske, och prövas förlusten av vattenkraft eller
skadan eller intrånget vara väsentligen utan betydelse för fordringsägarens
säkerhet, erfordras dock ej nedsättning.

Där på grund av vad i 53 § finnes föreskrivet den del av ersättningen
för skada å jordbruksfastighet, som utgör förhöjning över värdet,
skall för fastighetens räkning avsättas, skall, ändå att enligt andra
stycket nedsättning icke erfordras, sagda del hos Konungens befallningshavande
nedsättas.

I samband därmed att ersättning enligt denna lag bestämmes,
skall givas till känna, om och i vilken mån nedsättning efter ty ovan
sagts skall ske.

55 §.

Har mellan ägare, innehavare av nyttjanderätt eller andra tvist
yppats om bättre rätt till vad såsom ersättning skall utgå, eller skall
ersättning gäldas för egendom, som innehaves såsom fideikommiss, varde
ersättningen nedsatt hos Konungens befallningshavande, ändå att enligt
föreskrifterna i 54 § nedsättning ej erfordras; och stånde sedan i avbidan
på tvistens slutliga avgörande eller Konungens föreskrift angående
fideikommissmedlen ersättningsbeloppet i kvarstad, där ej enligt 69 §
utdelning bör äga rum.

56 §.

Ersättning, som ej efter ty i 54 och 55 §§ stadgas skall hot
Konungens befallningshavande nedsättas, varde erlagd till den, vilken
ersättningen tillerkänts. Avser ersättning arbete till förebyggande av

hungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

sjfda å ff8t egendom, byggnads ändrande eller flyttande till annan plats
eller dylikt, bör dock, om inteckningshavare äskar det eller det eljest
anses erforderligt, i sammanhang med ersättningens fastställande bestämmelse
meddelas till beredande av säkerhet att medlen varda använda
pa föreskrivet sätt.

57 §.

Då ersättning hos Konungens befallningshavande nedsättes, skall
ersattnmgsgivaren till nämnda myndighet ingiva gravationsbevis rörande
den lasta egendom, varom fråga är, det utslag, varigenom ersättningsskyldigheten
blivit bestämd, samt, där ej förordnande jämlikt 11 kara
b7 § givits, bevis att utslaget vunnit laga kraft.

Varda nämnda . handlingar ej ingivna till Konungens befallningshavande
vid nedsättning av ersättningen, åligge Konungens befallningshavande
att Ofördröjligen på ersättningsgivarens bekostnad anskaffa

58 §.

Fast egendom, som på grund av bestämmelse i denna lag skall
losas, sa ock los egendom, som det må åligga den lösande att därjämte
övertaga, skall, om ej annorlunda överenskommes eller jämlikt stadgandet
\.. \l § annorlunda bestämmes, avträdas å den fardag''för avträdande av
förhyrd lagenhet eller, där fråga är om jordbruksfastighet, å den arrendetard.
ag, som inträffar näst efter sex månader, sedan ersättningens belopp
blivit fastställt genom utslag, som vunnit laga kraft, samt därefter uppsägning
skett hos ägaren. 1

Uppsägning må ej med laga verkan ske, med mindre ersättningen
för den fasta egendomen, såvitt den skall utgå i penningar, och, om
endast^ en del av en fastighet skall lösas, ersättning för skada och intrång
a den återstående delen så ock ersättning för förlust av eller intrång
i särskild rätt till egendomen guldits i den ordning 54 8 stadgar
samt, dar strömfall skall lösas mot ersättning för vattenkraften medelst
kraftöverföring, säkerhet, som enligt 34 § föreskrivits, blivit ställd. Sker
ej sådan uppsägning inom ett år, sedan ersättningen blivit fastställd
genom utslag, som vunnit laga kraft, eller, där ersättningen skall utgå
medelst kraftöverföring, inom den längre tid, som av vattendomstolen
ma hava bestämts, vare den då väckta frågan förfallen, såvitt fastighetsägarens
rätt är beroende därav.

til

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

Har jämlikt 11 kap. 67 § förordnats, att vattendomstols utslag’,
på grund varav fast egendom skall lösas, må verkställas utan hinder
därav, att det icke ägor laga kraft, skall egendomen avträdas å fardag,
som infaller näst efter sex månader sedan utslaget meddelats och därefter
uppsägning i den ordning ovan sägs ägt rum; dock skall i sådant
fall vad i nyssnämnda lagrum stadgas om ställande av pant eller borgen
vara fullgjort före uppsägningen.

Ersättning för lös egendom, som skall jämte den fasta egendomen
övertagas, så ock annan ersättning, som till följd av den fasta egendomens
avträdande tillkommer ägaren eller annan och som icke efter
ty ovan sägs skall före uppsägningen nedsättas, varde före tillträdesdagen
gulden. Ej må före den dag arbete eller annan åtgärd, varigenom
den fasta egendomen kan lida men, av tillträdaren verkställas.

Har föreskrift meddelats, att boningshus, kvarn, såg eller annan -byggnad, som användes till handels-, hantverks- eller fabriksrörelse eller
anuan yrkesutövning, skall till följd av skada därå genom företag enligt
denna lag i dess helhet ersättas eller ock flyttas till annan plats, skall
vad i 58 § stadgas för det fall, att fast egendom skall lösas, äga motsvarande
tillämpning. Lag samma vare, där strömfallsägare skall avstå
vattenkraft, som är av honom tillgodogjord.

60 §.

Prövas genom företag enligt denna lag sådant men tillskyndas
jordbruksfastighet, att jordbruket därå för framtiden icke kan med fördel
drivas, skola, ändå att ägaren icke påkallar fastighetens lösande, bestämmelserna
i 58 § om uppsägning och fardag äga motsvarande tilllämpning.

61 §.

Utan hinder av föreskrifterna i 58—60 §§ må kunna bestämmas
längre eller kortare uppsägningstid eller annan tillträdesdag än där stadgas,
såframt sådant finnes erforderligt till förebyggande av alltför skilda
tillträdestider beträffande olika fastigheter eller lägenheter eller ock gagnet
av ändring i tidsbestämmelserna med hänsyn till det ifrågasatta företagets
snara genomförande eller annan omständighet prövas vara över -

Kungl. Majits nåd. proposition Nr 128.

vägande i förhållande till den olägenhet, som därav kan följa för den
andra parten; tillskyndas genom dylika bestämmelser särskild olägenhet,
skall gottgörelse därför givas.

62 §.

I sammanhang med beslut om ersättning i fall, som avses i 58 —
60 §§1 skall besked meddelas om vad ersättningsgivaren åligger i avseende
å uppsägning så ock om tiden för tillträde.

63 §.

Där i fall, som i 58—60 §§ förmälas, finnes i målet uppgiven
arrendator eller hyresgäst, vars rätt är av företaget beroende, vare han
ej pliktig att avflytta eller avstå från vad han innehar förrän efter åtnjuten
uppsägningstid i enlighet med ovan givna föreskrifter; och må
dessförinnan arbete, varigenom hans rätt kränkes, ej av tillträdaren
vidtagas.

64 §.

Om sättet för verkställande av uppsägning enligt förestående §§
galle vad om uppsägning av arrende- och hyresavtal finnes särskilt
stadgat.

65 §.

Har, sedan värde sattes å egendom, som skall lösas, men innan
ersättningsbeloppet guldits, ägaren gjort nödig eller nyttig kostnad därå,
vare han berättigad att undfå ersättning härför, därest icke kostnaden
blivit gjord i uppenbar avsikt att vinna högre ersättning. Tvist härom
varde prövad av allmän domstol, och må emellertid egendomen tillträdas,
där den, som skall utgiva ersättningen, hos Konungens befallningshavandé
ställer pant eller borgen för det, varom tvistas.

66 §.

_ Skall i andra fall än i 58—60 §§ sägs ersättning gäldas med
penningar för skada, förlust eller intrång, som tillskyndas någon genom
företag eller åtgärd enligt denna lag; då må ej arbete å annans mark
verkställas eller åtgärd eljest till förfång för annan vidtagas, innan
föreskriven ersättning guldits. Varder ej ersättningen gulden inom
tid, som genom avtal eller eljest i laga ordning blivit bestämd eller
om sådan bestämmelse saknas, inom fem år efter det ersättningens

Kanyl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

belopp blivit fastställt genom utslag, som vunnit laga kraft, vare den
då väckta frågan förfallen, i vad sådan ersättningstagares rätt angår.

Vad i 65 § tinnes stadgat i fråga om ersättning för nödig eller
nyttig kostnad å egendom, som skall lösas, äge motsvarande tillämpning,
där dylik kostnad göres å egendom, som skadas eller lider intrång.

67 §.

Har på grund av förordnande jämlikt 11 kap. 67 § vattendomstols
utslag gått i verkställighet, innan det vunnit laga kraft, och
varder till följd av klagan över utslaget ersättning, som enligt ovan
givna regler skall hos Konungens befallningshavande nedsättas, slutligen
bestämd till högre belopp än det redan nedsatta, åligge ersättningsgivaren
att inom trettio dagar från det utslag i målet vunnit laga
kraft nedsätta det överskjutande beloppet, vid äventyr att detta eljest
på ansökan av den till ersättningen berättigade eller, där flera må äga
rätt därtill, någon av dem genom Konungens befallningshavandes försorg
hos den försumlige uttages. Bestämmes ersättningen ej till högre
belopp, göre ersättningsgivaren, sedan utslag i målet vunnit laga kraft,
anmälan härom hos Konungens befallningshavande. Ej må, ändå att
ersättningen varder till lägre belopp bestämd, vad redan nedsatts återkrävas,
och galle vad nu sagts jämväl, då ersättningen guldits i annan
ordning än genom dess nedsättning.

Har eljest ersättning till följd av företag enligt denna lag fastställts
först efter det företaget blivit utfört, och skall enligt stadgandena
i 54 § ersättningen hos Konungens befallningshavande nedsättas, vare
ersättningsgivaren pliktig att inom trettio dagar sedan det utslag, varigenom
ersättningsbeloppet blivit bestämt, vunnit laga kraft, nedsätta
beloppet vid äventyr, som i första stycket sägs.

Om Konungens befallningshavandes befattning med nedsatta

ersättningsmedel.

68 §.

Medel, som jämlikt 54 och 67 §§ blivit hos Konungens befallningshavande
nedsatta, skola, i den mån ei utbetalning av dem kan omedelbart
försiggå, ofördröjligen insättas i bankinrättning för att där innestå mot
ränta. I fall, som avses i 58—60 §§, skall räntan intill tillträdesdagen
komma ersättningsgivaren till godo.

Kungi. Maj.ts nåd. proposition Nr 128.

69 §.

Nedsatta ersättningsmedel skola jämte därå upplupen ränta av Konungens
befallningshavande utbetalas till den, som är till desamma berättigad.
I fall, som avses i 58—60 §§, må dock utbetalning ej ske före
tillträdesdagen.

Besväras fast egendom, som löses, av sökt eller beviljad inteckningför
fordran, eller kan egendomen jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken i
ägarens hand häfta för ogulden köpeskilling, varde den för egendomen
bestämda ersättningen efter avdrag av medel, som avsatts jämlikt
53 §, sa ock, om endast en del av fastighet löses, ersättning till ägaren
lör skada och intrång å den återstående delen av Konungens befallningshavande
fördelad i den ordning, som för fördelning av köpeskilling
lör utmätningsvis såld fast egendom är stadgad. År egendomen förutom
av fordran besvärad av sådan nyttjanderätt, rätt till servitut eller rätt
till avkomst eller annan förmån, varigenom egendomens värde minskas,
och åtnjuter rättigheten sämre rätt än fordringen, vare fordringsägaren
berättigad att, om och i den mån ersättningen för egendomen understiger
det värde denna skulle äga, därest den ej varit av rättigheten
besvärad, för den del av fordringen, som må överskjuta ersättningen för
egendomen, erhålla betalning ur det till rättighetens innehavare bestämda
ersättningsbeloppet, och varde gottgörelsen till denne i motsvarande
mån förminskad.

I fråga om ersättning, som bestämts på grund av stadgandena i
9 §, eller som blivit jämlikt 54 § andra stycket nedsatt skall vad nyss
sagts om fördelning äga motsvarande tillämpning; dock att utbetalningmå
ske till vederbörande fastighetsägare eller till den, vilken ersättningen
eljest tillerkänts, där det visas, att fordringsägare, som i andra stycket
omförmäles, lämnat medgivande därtill.

70 §.

Sammanträde för fördelning av ersättning- efter ty i 69 § sägs
värde hållet så snart ske kan, dock i fall, som avses i 58—60 §$, ej före
tillträdesdagen. Kallelse till sammanträde skall genom Konungens befallningshavandes
försorg med posten sändas till ägaren av den fastighet,
varom fråga är, kända innehavare av fordran, som skall utgå ur ersättningen,
samt rättighetshavare, åt vilka särskild ersättning blivit bestämd;

Kung!. Maj:ts nåd. proposition Nr 128. 65

är innehavare av fordran okänd, föranstalte ock Konungens befallningshavande,
att kungörelse om sammanträdet minst fjorton dagar förut
uppläses i kyrkan för den församling, där fastigheten är belägen, samt
införes i allmänna tidningarna och tidning inom orten.

De med fördelning, som nu nämnts, förenade kostnader skola gäldas
av ersättningsgivaren.

Om anmälan i vissa fall till vederbörande domstol.

§•

År fast egendom, som enligt denna lag löses med penningar, intecknad,
åligge Konungens befallningshavande att, sedan den genom lagakraftvunnet
utslag bestämda ersättningen blivit nedsatt samt egendomen
avträdd, därom ofördröjligen göra anmälan å landet hos domaren och i
stad hos rätten. Har egendomen avträtts, innan ersättningen blivit slutligt
fastställd, och varder ersättningen ej bestämd till högre belopp än
det enligt stadgandet i 58 § redan nedsatta, skall anmälan, som nu sagts,
göras så snart lagakraftägande utslag i målet till Konungens befallningshavande
ingivits.

Utfaller, då en del av intecknad fastighet eller en eller flera av
gemensamt intecknade fastigheter blivit avträdda, vid fördelning av ersättningen
likvid å intecknings liuvudstol, åligge ock Konungens befallningshavande
att därom, sedan fördelningen blivit godkänd eller vunnit
laga kraft, ofördröjligen göra anmälan efter ty nyss sagts och tillika
insända fördelningslängden. Lag samma vare, där vid fördelning av
ersättning, söm bestämts jämlikt 9 § eller som blivit på grund av stadgandet
i 54 § andra stycket nedsatt, likvid utfallit å huvudstol av intecknad
gäld.

Utan hinder därav, att fördelning av ersättning ägt rum och blivit
godkänd eller vunnit laga kraft, äge inteckningshavare, vars fordran
icke blivit till fullo betäckt, den rätt, varom i 73 § förmäles.

72 §.

Har för samfällt strömfall, som löses jämlikt 2 kap. 7 §, ersättningen,
såvitt angår andel i fallet, tillhörig annan än den lösande, bestämts
att utgå medelst kraftöverföring, och är sådan del av ström t all et
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 saml. 113 höft. (Nr 128.) 9

Kungl. Majds nåd. proposition Nr 128.

med inteckning besvärad, ankomme på den lösande att, sedan han tillträtt
fallet och kraftöverföringen i föreskriven ordning påbörjats, därom
göra anmälan å landet hos domaren och i stad hos rätten; skolande till
styrkande av det förhållande, varom anmälan göres, företes intyg av
vederbörande ersättningstagare eller ock av två stämningsmål! eller andra
trovärdiga personer.

Om rätt för fordringsägare att påkalla prövning av ersättnings

belopp.

73 §.

Förmenar innehavare av fordran, varför fast egendom på grund av
inteckning eller jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken häftar, att ersättning
för denna eller för därifrån förlorad vattenkraft eller för skada och
intrång å egendomen blivit för lågt beräknad, vare han, i den mån domstol
till följd av överenskommelse mellan ersättningsgivaren och egendomens
ägare rörande ersättningens belopp eller av annan anledning ej
ingått i prövning av ersättningsbeloppet, berättigad att, där ej full betalning
för hans fordran lämnas honom, äska att ersättningen, såvitt pa
hans eller annan sådan fordringsägares rätt inverkar, varder av vattendomstolen
bestämd. Talan härom skall anhängiggöras sist inom sex
månader efter det fördelning av ersättningen vunnit laga kraft eller,
där ersättningen bestämts att utgå i kraft, efter den för kraftöverföringens
början bestämda tid; försittes tid, som nu sagts, vare rätt till talan
förlorad.

Om återlösningsrätt.

74 §.

Har fast egendom blivit på grund av stadgande i denna lag mot
ersättning i penningar avträdd, och varder ej inom den bestämda tiden
för fullbordandet av det företag, för vars utförande egendomen blivit
löst, egendomen för det medgivna ändamålet använd; då äge förre
ägaren eller hans rättsinnehavare och, om en del av en fastighet avträtts,
ägaren av den återstående delen inom två år därefter hos vattendomstolen
anhängiggöra talan om rätt att få återlösa egendomen. Prövas
sådana omständigheter för handen, att företaget eller den del därav, för

Kung!. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

vilken egendomen blivit lust, må anses såsom övergivet, värde talan
bifallen; eljest äge domstolen förordna, att med prövningen bör på viss,
av. domstolen bestämd tid anstå.

Godkännes anspråket, och kunna parterna ej sämjas om ersättningens
belopp, varde detta av domstolen bestämt till egendomens fulla
värde vid deri tid återlösen sker; ej må dock värdet sättas högre än
det belopp, för vilket egendomen blivit avträdd. Har efter det egendomen
blivit avträdd å densamma uppförts byggnad eller eljest nedlagts
kostnad, skall med avseende härå vad om lösningsrätt till exproprierad
egendom är stadgat äga motsvarande tillämpning.

10 KAP.

Om syneförrättning.

1 §• .

Angående syneförrättning, som avser dikning eller annat avledande
av vatten för torrläggning av mark, gälle vad därom finnes eller kan
varda särskilt stadgat.

11 KAP.

Om domstolar och rättegång i vattenmål.

Om de domstolar, som döma i vattenmål.

1 §•

Första domstol i vattenmål benämnes vattendomstol.

0 ver domstol i vattenmål (vattenöverdom stol) är Svea hovrätt i den
sammansättning nedan sägs.

1 de mål, som dragas under Konungens prövning, dömer högsta
domstolen.

Om vattendomstol.

^ §•

Vattendomstol består av eu vattenrättsdomare såsom ordförands
samt såsom Övriga ledamöter två vattenrättsingenjörer och två vattenrättsnämndemän.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

Vattenrättsdomare skall vara lagkunnig, i domarevärv erfaren man.
Vattenrättsingenjörerna skola vara i vattenfrågors tekniska behandling
sakkunniga och erfarna män, den ene särskilt beträffande byggande
i vatten och den andre särskilt i frågor om torrläggning av mark.

Vattenrättsnämndemännen, som böra vara allmänt betrodda, om sin
orts förhållanden kunniga män, skola vara valbara till nämndemansbefattning
vid häradsrätt inom orten och må ej hava uppnått sextiofem
års ålder.

3 §•

Vattenrättsdomare förordnas av Konungen för viss tid.

Lag samma vare beträffande vattenrättsingenjör; dock att, om
lämplig person, villig att åtaga sig förordnandet för viss tid, ej finnes
att tillgå, Konungen äger uppdraga åt vattenrättsdomaren att, intill
dess annorlunda kan varda bestämt, för varje mål till ledamot inkalla
person, som av Konungen förklarats behörig att mottaga sådan kallelse.

4 §■

Vattenrättsnämndemän utses för sex år, i Norrland ävensom Värmlands
och Kopparbergs län en för varje tingslag samt i övriga delar av
riket en för varje domsaga, på det sätt som om utseende av ledamot i
ägodelningsrätt finnes stadgat; dock skall vid val av de sockenfullmäktige,
som skola utse vattenrättsnämndemän, eu var, som i kommunens
allmänna angelägenheter är röstberättigad, äga eu röst. Består domsaga,
för vilken allenast en vattenrättsnämndemän skall utses, av två
eller flera tingslag, förrättas valet av vattenrättsnämndemän inför den
av domsagans häradsrätter, som domhavanden bestämmer. Om valets
utgång skall domhavanden så snart ske kan meddela vattenrättsdomaren
underrättelse.

Finner domhavanden eller vattenrättsdomaren, att vattenrättsnämndeman
upphört att vara valbar, eller har vattenrättsnämndemän
hos domhavanden eller vattenrättsdomaren lagligen avsagt sig uppdraget,
förordne domhavanden om nytt val.

Om skyldighet att åtaga sig uppdrag som vattenrättsnämndemän
och att kvarstå i uppdraget så ock att efter avgång fortfarande bestrida
befattningen, intill dess besked inkommit till vattenrättsdomaren att
annan blivit utsedd, skall vad som finnes stadgat beträffande nämndeman
i häradsrätt äga motsvarande tillämpning.

Kunyl. Maj:ta nåd. proposition Nr 128. 69

5 §■

Av de till vattenrättsnämndemän valda skola i vattendomstolen
tjänstgöra de två, som av vattenrättsdomaren lör varje mål kallas därtill.
Till tjänstgöring böra kallas nämndemän från det län, som beröres
av det. ifrågavarande målet; avser målet företag, som berör mer än ett
län, avgöre vattenrättsdomaren, om nämndemännen skola tagas från
olika län eller från ett av dem.

Hålles vattendomstolens sammanträde vid syn på stället, böra
företrädesvis de närmast boende nämndemännen kallas att tjänstgöra.

6 §•

Vid jäv eller annat förfall för vattenrättsdomare eller vatteurättsino-enjör,
som för viss tid förordnats, varde ställföreträdare förordnad
av vattenöverdomstolen; och skall vad i 2 § finnes stadgat beträffande
vattenrättsdomare och vattenrättsingenjör äga tillämpning jämväl i fråga
om ställföreträdare för dem.

Där annan ledamot i vattendomstolen än vattenrättsdomaren eller
vattenrättsingenjör, som av Konungen för viss tid förordnats, är av jäv
eller annat förfall hindrad att deltaga i visst måls handläggning eller i
visst domstolens sammanträde, kalle vattenrättsdomaren annan behörigperson
i stället. Vid förfall för nämndeman må vattenrättsdomaren,
där annan vald nämndemans tillkallande skulle medföra avsevärd tidsutdräkt,
kalla annan ojävig, till befattning som vattenrättsnämndeman
valbar man att tjänstgöra i domstolen.

T §•

Har ledamot i vattendomstol ej förut avlagt domareed, skall han
före inträde i tjänstgöring avlägga sådan ed inför vattenrättsdomaren
eller ock inför allmän underrätt.

Förutom de i rättegångsbalken stadgade jäv mot domare i allmänhet
gälle såsom jäv mot ledamot i vattendomstol: om han såsom sakkunnigt
biträde åt vattendomstolen eller eljest tagit befattning med det
företag eller den åtgärd, varom i målet är fråga.

8 §’

Hos vattendomstol skall vara anställd en lagkunnig sekreterare,
förordnad av Konungen, som ock äger, när sådant finnes lämpligt, återkalla
förordnandet.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

9 §•

Antalet vattendomstolar i riket bestämmes av Konungen.
Gränserna för de till varje vattendomstol hörande områden skola
följa vattendelare mellan olika vattensystem, efter ty Konungen närmare
förordnar.

10 §.

Vattenmål prövas av den vattendomstol, inom vars område anläggning,
företag eller åtgärd, varom fråga är, verkställts eller skall
verkställas. Skulle på grund av vad nu sagts prövningen av visst
vattenmål tillkomma mer än en vattendomstol, vare den av domstolarna
behörig, inom vars område anläggningen, företaget eller åtgärden huvudsakligen
verkställts eller skall verkställas.

Fråga om vattendomstolarnas inbördes behörighet må ei upptagas
av högre rätt.

11 §•

För sina sammanträden vare vattendomstol berättigad att disponera
över nödiga lokaler i tings- eller rådhus, allmän skola eller annan .
allmän byggnad, som icke är för tillfället upptagen för sitt huvudsakliga
ändamål eller utgöres av gudstjänstlokal.

. Vållas särskilda utgifter för uppvärmning, belysning, städning eller
dylikt, skola de ersättas.

12 §.

Yppas, då beslut skall av vattendomstol meddelas, skiljaktiga meningar,
vare lag som i rättegångsbalken stadgas beträffande andra domstolar
än häradsrätt. \''id omröstning säge vattenrättsdomaren sin mening
först, därefter vattenrättsingenjörerna och sist nämndemännen.

13 §• ‘

Åtal mot ledamot i vattendomstol för fel eller försummelse i ämbetet
skall upptagas av Svea hovrätt.

Kungl. Moj.ts nåd. proposition Nr 128.

14 §•

i allt, varom ej i denna lag- eller i annan lag eller författning är
särskilt stadgat, skall beträffande vattendomstolar och rättegången därstädes
lända till efterrättelse vad i fråga om allmän underrätt linnes
föreskrivet, där det tillämpligt är.

15 §.

Vattenrättsdomare vare pliktig att för tid, då lian till följd av sammanträde
med vattendomstolen ej kan träffas å sitt tjänsterum, skriftligen
förordna någon att i vattenrättsdomarens ställe mottaga handlingar;
och må, i den utsträckning vattenrättsdomaren finner lämpligt, förordnandet
innehålla uppdrag för den förordnade att jämväl meddela beslut
i frågor, vilka ankomma på vattenrättsdomarens avgörande å tjänsterummet.
Ej må dock annan än vattenrättsdomaren pröva, huruvida
gjord vadeanmälan rätteligen skett.

Har under vattenrättsdomarens frånvaro inkommit handling, i anledning
varav skyndsamt beslut är av nöden, och tillkommer det ej den,
som mottagit handlingen, att beslutet meddela, skall, där så lämpligen
kan ske, handlingen ofördröjligen tillsändas vattenrättsdomaren.

Om vattenöverdomstol.

16 §.

Vid utövandet av sin verksamhet som vattenöverdomstol skall Svea
hovrätt bestå av ordföranden å en av hovrättens divisioner såsom
ordförande, tre andra ledamöter i hovrätten samt en ledamot i kammarkollegiet.

År fråga allenast om förordnande av ställföreträdare för vattenrättsdomare
eller vattenrättsingenjör eller om föreläggande att i vattenmål
inkomma med handlingar eller om utsättande av ny tid eller beviljande
av anstånd med avseende å ingivande av handling eller vidtagande
av annan åtgärd i dylikt mål, må hovrätten vara sammansatt
såsom vid handläggning av andra mål än vattenmål.

Har ledamot i vattenöverdomstol ej förut avlagt domareed, skall
han före inträde i tjänstgöring avlägga sådan ed inför Svea hovrätt.

Angående jäv mot ledamot i vattenöverdomstol gälle vad i 7 §
andra stycket finnes stadgat om jäv mot ledamot i vattendomstol.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

Om vad till vattenmål är att hänföra.

17 §.

Till vattenmål hänföras följande mål:

A. ansökningsmål:

1. ansökan om prövning jämlikt 2 kap. 20 §, huruvida och under
vilka villkor byggande i vatten må ske;

2. ansökan om godkännande jämlikt tredje stycket i nyssnämnda
lagrum av verkställt ändrings- eller reparationsarbete å byggnad i vatten;

3. ansökan om prövning jämlikt 2 kap. 25 § av befintlig vattenbyggnads
laglighet;

4. ansökan jämlikt 2 kap. 31 § första stycket om meddelande av
bestämmelser rörande hushållning med vatten;

5. ansökan jämlikt 2 kap. 34 § om rätt att utriva byggnad i
vatten;

6. ansökan om prövning jämlikt 3 kap. 11 § rörande sättet och
villkoren för verkställande av vattenreglering, som avses i 3 kap. 1 §,
så ock angående delaktigheten i kostnaden för företaget;

7. ansökan om anstånd med fullbordande av företag, vartill medgivande
enligt denna lag lämnats;

8. ansökan om prövning jämlikt 4 kap. 1 §, huruvida och i
vilken utsträckning skyldighet må åläggas ägare av strömfall att tillhandahålla
kraft åt kringliggande bygd, så ock ansökan jämlikt 4 kap.
4 § att komma i åtnjutande av kraft, som på grund av dylikt åläggande
skall tillhandahållas;

9. ansökan om nyprövning enligt 4 kap. 5 eller 16 §;

10. ansökan om bestämmande av avgift enligt 4 kap. 14 §;

11. ansökan jämlikt 9 kap. 17 § om överflyttning från en fastighet
till en annan av rättighet till kraftbelopp, vilket utgår i ersättning för
förlorad vattenkraft.

B. stämningsmål:

12. talan om borttagande eller ändrande av annan tillhörig byggnad
i vatten för uttagande av vattenkraft eller vattnets tillgodogörande
annorledes i industriellt syfte, för vattenreglering, för fiske eller fiskens
framkomst, för bevattning eller för ändamål, som avses i 2 kap. 40 §
andra stycket, eller för järnvägsbro eller allmän vägbro, såframt talan

Kungl. Maj:ta nåd. proposition Nr 128. 73

grundas därå, att byggnaden icke tillkommit i laga ordning eller icke
är av laga beskaffenhet;

13. talan om ersättning för skada eller intrång av sådan byggnad
i vatten, som under 12 sägs;

14. talan om ansvar för det sådan byggnad utförts eller ändrats
i strid mot stadgande i denna lag eller mot föreskrift, som meddelats
i sammanhang med arbetets medgivande, eller för det någon mot stadgandet
i 2 kap. 20 § tredje stycket underlåtit att söka vattendomstolens
godkännande av verkställd ändring å dylik byggnad;

15. talan jämlikt 2 kap. 24 § om ändrande av byggnad i vatten,
vartill vattendomstolen meddelat tillstånd, eller om ändrade föreskrifter
rörande hushållningen med vattnet vid sådan byggnad;

16. talan om ansvar eller skadestånd för hushållning med eller
framsläppande av vattnet i strid mot lag eller givna föreskrifter så ock
talan jämlikt 2 kap. 31 § andra stycket om meddelande av dylika föreskrifter
eller ändrande av förut givna sådana i fråga om annan tillhörig
byggnad i vatten;

17. talan, som grundas därå, att den, vilken är skyldig att underhålla
sådan byggnad i vatten, som under 12 sägs, brister i fullgörande
av denna skyldighet, eller därå, att någon utan erhållet medgivande,
där sådant erfordras, utriver dylik byggnad;

18. talan, som utan samband med ansökningsmål föres jämlikt 2
kap. 23 § om gottgörelse för damm eller annan vattenbyggnad eller
om fortsatt tillgodogörande av annan tillhörigt vatten och bestämmande
av ersättning därför, jämlikt 2 kap. 10 § om bestämmande av
fiskeavgift, jämlikt 2 kap. 14 § om rätt till intrång å annans fastighet
i vissa avseenden, jämlikt 2 kap. 15 § om rätt att begagna annan tillhörig
byggnad i vatten eller jämlikt 2 kap. 16 § om rätt till utmål å
annans fastighet;

19. talan utan samband med ansökningsmål om tillämpning av
stadgandena i 1 kap. 6—13 §§;

20. talan jämlikt 3 kap. 6 § om skyldighet för ägare av strömfall
att deltaga i kostnad för vattenreglering och om beräkning av den
kostnad, vari strömfallsägare har att taga del;

21. talan jämlikt 3 kap. 9 § om skyldighet för den, som av
vattenreglering tillskyndats båtnad i annat hänseende än såsom ägare
av strömfall, att lämna bidrag till företaget;

22. talan jämlikt 9 kap. 25, 29, 31 eller 42 § om ändrade föreskrifter
rörande kraftbelopp, som utgår i ersättning för förlorad vattenkraft,
samt om ändring i vad förut bestämts angående uttagningskost Bihang

till riksdagens protokoll 1918. 1 saml. 113 käft. (Nr 128.) 10

74 Kungl. Muj.ts nåd. proposition Nr 128.

nådens stoilek och dess gäldande, så ock talan om förnyad prövnin°''
av sådan ständig avgälds belopp, som omförmäles i 9 kap. 23 §;

23. talan om fördelning av uppburen penningersättning, varom i
9 kap. 31 § förmäles;

~j4:. talan om fastställande av vite, som i 9 kap. 37 § sägs, eller
om höjning eller sänkning av redan bestämt sådant vite;

25. talan jämlikt 9 kap. 39 § om rätt att åter komma i åtnjutande

av vattenkraft, som strömfallsägare till följd av företag enligt denna laogått
förlustig; '' - & 6

26. talan jämlikt 9 kap. 73 § av innehavare av fordran, varför
tast egendom häftar, om högre ersättning för egendomen eller för därifrån
förlorad vattenkraft eller för skada eller intrång därå;

27. talan jämlikt 9 kap. 74 § om rätt att få återlösa fäst egendom,
som på grund av stadgande i denna lag blivit av annan löst.

Där i denna lag tinnes föreskrivet, att vad i något av de här ovan
åberopade lagrum stadgas skall äga tillämpning å annat fäll än som
avses i samma lagrum, skall ock talan, som rör sådan tillämpning,
hänföras till vattenmål.

18 §.

Där byggnad i vatten verkställts eller skall verkställas, utom
för annat ändamål, jämväl för allmän farleds eller allmän flottleds räkning
eller för torrläggning av mark, må den omständigheten ej utgöra
hinder för tillämpning av bestämmelserna i 17 §, utan så är att byggnaden
verkställts eller skall verkställas huvudsakligen för farledens eller
flottledens räkning eller för marks torrläggning.

Har vattendomstol till prövning upptagit mål, som rör farled eller
flottled eller marks torrläggning, må ej målet upptagas till behandling
av annan myndighet, där ej högre rätt, dit frågan om vattendomstolens
behörighet i laga ordning dragits, förklarat målet ej vara att hänföra
till vattenmål.

19 §.

Om gärning, som är belagd med straff enligt 13 kap. 11, 12 eller
13 §i är straffbar jämväl enligt stadgande i allmänna strafflagen, vilket
innehaller stiängare straffskala än vattenlagens, varde åtal för sådan
gärning jämte vad med den talan hör samman icke räknad till
vattenmål.

Kung!. Majds nåd. proposition Nr 128. 75

20 §.

Vid vattendomstol anhängiggjord talan, som oj enligt 17 § är att
hänföra till vattenmål, men som rör i denna lag behandlat ämne, må av
vattendomstolen upptagas, därest invändning mot domstolens behörighet
icke i laga ordning göres eller den väckta frågan linnes hava avsevärd
betydelse för vattenförhållandena. Upptages talan, som nu nämnts,
värde målet räknat som vattenmål. Ej må dock på grund av vad nu
sagts vid vattendomstol upptagas talan om ansvar för gärning, vara de
i denna lag givna straffbestämmelser icke äro tillämpliga.

Där i denna lag stadgas särskild ordning för behandling av viss
fråga, lände det till efterrättelse.

21 §.

Finnes vid allmän domstol anhängiggöra! talan, som ej enligt 17
§ är att hänföra till vattenmål, men som rör i denna lag-behandlat
ämne, angå fråga av avsevärd betydelse för vattenförhållandena, äge,
på hemställan av den allmänna domstolen, vederbörande vattendomstol
förordna om målets upptagande därstädes. Meddelas sådant förordnande,
hänvise den allmänna domstolen målet till fortsatt handläggning och
avdömande vid vattendomstolen, och varde målet räknat som vattenmål.
Har vattendomstol meddelat beslut i anledning av hemställan,
som nu sagts, skall vid det beslut förbliva.

Där någon, mot vilken vid allmän domstol föres talan om borttagande
eller ändrande av annan byggnad i vatten än som avses i 17 §
12, förrän målet blivit vid underrätten avgjort visar, att han hos vederbörande
vattendomstol gjort ansökan om sådan prövning beträffande
byggnaden, som i 17 § 3 sägs, skall, såframt ej frågan rör tvist om
äganderätt till fastighet eller omfattningen av fastighets ägoområde,
den allmänna underrätten hänvisa det där anhängiga målet till handläggning
och avdömande vid vattendomstolen i sammanhang med ansökningsmålet.
Varder den hos vattendomstolen gjorda ansökuingeu avvisad
eller återkallas densamma eller förklaras den hava förfallit, skall
på anmälan av någondera parten den allmänna underrätten ånyo
upptaga det där anhängiggjorda målet och detsamma slutligen avdöma.

22 §.

Vattendomstol äge, i den mån det finnes lämpligen kunna ske,
pröva invändningar i vattenmål, ändå att de röra rättsförhållanden, som

Kuuyl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

ej skola bedömas efter denna lag, så ock yrkanden, vilka hava samband
med den ansökan eller talan, varom i målet huvudsakligen är fråga;
dock må vattendomstolen ej inlåta sig på fråga om äganderätt till
lustighet eller omfattningen av fastighets ägoområde.

23 §.

År mål, som rör i denna lag behandlat ämne, prövat av vattendomstol,
må fråga, huruvida målet är av beskaffenhet att hava bort
upptagas av allmän domstol eller av annan myndighet än domstol,
komma under bedömande i högre rätt allenast där frågan av part i laga
ordning dragits under den högre rättens prövning eller ock vattendomstolen.
mot stadgande i 20 eller 22 § dömt i ansvarsfråga, som ej bort av
vattendomstolen upptagas, eller inlåtit sig på fråga om äganderätt till
fastighet eller omfattningen av fastighets ägoområde, eller ock prövat
fråga, för vars behandling särskild ordning finnes i denna lag föreskriven.

24 §.

Väcker någon i vattenmål anspråk, av vars bedömande vattenmålets
utgång är beroende, men som finnes ej kunna i det mål avgöras,
må vattendomstolen, om sådant äskas av part och domstolen prövar det
lämpligt, med hänvisning till parterna att i särskild rättegång tvista
om det väckta anspråket emellertid fortsätta vattenmålets handläggning
och däri meddela beslut med giltighet allenast under förutsättning av
viss utgång å den särskilda tvisten.

Brister denna förutsättning, är sådant beslut utan verkan; och skall
i ty fall, sedan den särskilda tvisten blivit slutligen avgjord, på anmälan
av part vattenmålet upptagas till förnyat bedömande.

25 §.

Har i vattenmål, förrän målet företagits till handläggning vid sammanträde
med vattendomstolen, sökande eller kärande återkallat sin talan
eller denna förklarats förfallen, och vill svarandepart yrka ersättning
för sina kostnader å målet, skall sådant yrkande anhängiggöras vid
allmän domstol.

Kungl. Maj.ts nåd. proposition Nr 128.

Om förfarandet vid vattendomstol i ansökningsmål.

26 §.

Ansökan, som i 17 § 1—11 sägs, skall göras skriftligen och ingivas
till vattenrättsdomaren i det antal exemplar, som finnes nedan
för varje fall föreskrivet, .

1 mom. Ansökan enligt 17 § 1 skall vara åtföljd av de ritningar
jämte beskrivning och andra handlingar samt innehålla de upplysningar,
vilka erfordras för bedömande av det tillämnade företagets beskaffenhet,
omfattning och verkningar. Särskilt skola så fullständigt som möjligt uppgivas
den eller de fastigheter, varå byggandet skall ske eller vilka företaget
eljest efter ty i 14 kap. 4 § sägs angår, vederbörande ägares och
nyttjanderättshavares namn och hemvist samt de ersättningsbelopp sökanden
förmenar böra till följd av företaget utgå till dylik fastighetsägare
eller andra. År fråga om utförande av byggnad för vattens tillgodogörande,
skall uppgift lämnas å det område, med vilket, enligt sökandens
åsikt, rätten till vattnets tillgodogörande lämpligen bör vara för framtiden
förenad. Beträffande anläggning för uttagande av vattenkraft
varde därjämte storleken av den vattenkraft, som beräknas kunna vid
lågvatten uttagas genom anläggningen, uppgiven.

1 fråga om ansökan enligt 17 § 2, 3, 4 och 6 skall vad i törsta
stycket stadgas i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

2 mom. Ansökan, som i 17 § 5 sägs, skall vara åtföljd av den beskrivning
å byggnadens läge och beskaffenhet samt innehålla de upplysningar
i övrigt, som erfordras för bedömande av verkningarna utav
byggnadens utrivande.

3 mom. Då ansökan göres enligt 17 § 11, skall sökanden förete
bevis därom, huruvida den fastighet, varifrån rättigheten till överförd
kraft skall överflyttas, är besvärad med inteckning, ävensom de överenskommelser,
som i ärendet må hava träffats med inteckningshavare. Ansökningen
skall därjämte innehålla uppgift å den plats, dit kraften önskas
för framtiden överförd, samt vara åtföljd av plan för den erforderliga
ledningens sträckning.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

28 §.

i a-°kr alternativa försla8'': värde sådant särskilt utmärkt

och de atfoljande handlingarna därefter lämpade.

År sökanden oviss om något förhållande, varom i ansökningen
eller bilagorna därtill bor lamnas besked, bör sådant ock angivas.

29 §.

. j,-1 ma1’-Som 1 27 J 1 och 2 m°m. avses, skola samtliga ansöknings l

andhngar ingivas i fem samt, där fråga är om företag, som berör
tia eller Hela lan eller eljest ett vidsträckt område, ytterligare ett eller
liera exemplar efter vattenrättsdomarens beprövande. I Övriga ansökmngsmal
skola ansökningshandlingarna ingivas i tre exemplar.

'' ?ava aö®dkningshandlingar ej ingivits i nödigt antal exemplar,
f n . . r1 vattenrattsdomaren handlingarna eljest- i något avseende
o ullstandiga forelägge han sökanden viss tid att ingiva vad ytterligare
Vld aver|tyr, om det försummas, att ansökningen förklaras

30 §.

i AJöeS “ed an8Ökau eniiSt 17 § 1 eller 2 ändring av befintlig

,yng°!r?d u dar GJ euhgt denna eller aldre lag medgivande

erhållits till byggnaden i dess skick före vidtagande av den ändring

TT. ifT ur’ 6llT 12 kaP‘ 11 § första stycket ägarens rätt

att bibehålla byggnaden är fri från klander, ansökningen icke upptagas

med mindre jamval provning av byggnadens laglighet påkallas ’

31 §.

Finner vattenrättsdomaren, innan kungörelse utfärdas, som i 32 8
sags, ingiven ansökan vara av beskaffenhet, att det uppenbarligen icke
tillkommer vattendomstolen att upptaga densamma, eller möter mot dess
upp agande hinder, varom i 30 § förmäles, varde ansökningen av vattenrattsdomaren
avvisad.

, an8dkningen, efter ty i 29 § eller i förevarande § sägs, av

vattenrattsdomaren förklaras förfallen eller avvisas, skall bevis därom med
de skal, vara beslutet grundas, tecknas å ett exemplar av ansökningen

Kanyl. Mnytta nåd. proposition Nr 128.

Åro ansökningshandlingarna fullständiga, eller varder vad derutinnan
brister inom förelagd tid fullgjort, skall vattenrättsdomaren
skyndsamt inhämta nödiga upplysningar för bestämmande av det eller
de ställen, där handlingarna efter tv nedan sägs skola hållas för parterna
tillgängliga, samt därefter om ansökningen utfärda kungörelse.

1 kungörelsen skola de fastigheter, som saken förmenas angå,
namngivas eller, i den man det kan ske på o förtyd bart sätt, utmärkas
medelst gemensam geografisk eller annan beteckning, varjämte, där
sökanden vill med tillärnad byggnad tillgodogöra sig annan tillhörig
vattenkraft, särskild uppgift därom skall lämnas.

Kungörelsen skall tillika innehålla
dels tillkännagivande:

att. intill dess frågan blivit slutligen prövad, ett exemplar av ansökningshandlingarna
skall för dem, som önska taga del därav, finnas
tillgängligt å viss för parterna välbelägen plats hos tjänsteman, kommunal
befattningshavare eller pålitlig enskild person eller, där ansökningen
angår företag, som berör två eller liera län eller eljest ett vidsträckt
område, å flera dylika ställen;

att, därest i målet avgivas erinringar eller påminnelser, varom i
39 § förmäles, eller sådant utlåtande, som i 45 § sägs, jämväl dessa
handlingar skola hållas tillgängliga på förut angivna ställe eller ställen;

att även vattendomstolens utslag i målet skall därstädes i avskrift
vara lör parterna att tillgå; samt

att kallelser och andra meddelanden till parterna, under det målet
är anhängigt vid vattendomstolen, skola, där de icke röra allenast
sökanden eller ock särskilt tillställas den eller dem, till vilka de äro
riktade, ske på det sätt, att de genom vattenrättsdomarens försorg införas
i viss eller vissa tidningar inom orten och hållas tillgängliga så
som nyss är sagt;

dels ock erinran om innehållet i 38 och 53 §§ jämte besked om
den tid, inom vilken erinringar enligt 38 § skola ingivas.

Innefattar ansökan om tillstånd till utnyttjande av samfällt strömfall
så, som i 2 kap. 7 § sägs, tillika inbjudan till övriga delägare att
deltaga i företaget, skall i kungörelsen, med omförmälan av sistnämnda
förhållande, jämväl intagas föreläggande för delägare, som vill begagna
sig av inbjudningen, att tillkännagiva detta i den ordning och inom.
den. tid, som är förelagd för bestridande av ansökningen eller framställande
av invändningar i fråga om företaget, vid äventyr att den,

80 Kungl. Maj.ts nåd. proposition Nr 128.

som underlåter detta, skall hava försuttit sin rätt att bliva delaktig i
företaget.

År fråga om ansökan, varom i 17 § 7 förmäles, skall kungörelse
enligt denna § utfärdas allenast, då vattenrättsdomaren prövar det
nödigt. Utfärdas ej sådan kungörelse, skall dock tiden och stället för
vattendomstolens sammanträde sist å tjuguförsta dagen förut kungöras
på sätt i 33 § första stycket sägs.

Om kungörelsens innehåll i fall, som avses i 61 §, gälle vad där
finnes stadgat.

33 §.

Kungörelse, som i 32 -§ sägs, skall genom vatteurättsdomarens försorg
dels för uppläsande så snart ske kan i kyrkan genast avsändas till
pastorsämbetet i den eller de församlingar, där fastigheter, som saken
förmenas angå, äro belägna, dels ock inom tio dagar införas i en eller
flera av ortens tidningar så ock i allmänna tidningarna. Ett exemplar
av kungörelsen skall tillika med ett exemplar av ansökningshandlingarna
ofördröjligen sändas till det eller de ställen, som i kungörelsen angivits.

Vattenrättsdomaren skall därjämte, såframt i målet är fråga om
ansökan enligt 17 § 1, 2, 3, 4 eller 6, utan dröjsmål i betalt öppet brev
eller brevkort å posten avlämna underrättelse om kungörelsens utfärdande,
om det eller de ställen, varest handlingarna i målet hållas för
parterna tillgängliga, samt om den för erinringars avgivande bestämda
tiden till envar i ansökningen uppgiven eller eljest för honom känd
ägare av fastighet, som i kungörelsen omförmäles, så ock till de kända
nyttjanderättshavare, vilkas rätt beröres i saken. Underrättelsen skall
adresseras till den fastighet, varom fråga är, såvitt ej säker kunskap
vinnes om annan adress inom landet för mottagaren. Varder efter ty i
37 § sägs sökanden ålagt att delgiva viss sakägare kungörelsen, erfordras
ej underrättelse, som nu sagts, till sådan sakägare.

Där sakägare, som i andra stycket sägs, varder för vattenrättsdomaren
känd först efter underrättelsernas utsändande, skall vattenrättsdomaren
ofördröjligen på ovannämnda sätt meddela sådan sakägare underrättelse
om målet så ock om vad han för sin rätts bevakande må hava
att iakttaga. Befinnes underrättelse, som blivit å posten avlämnad,
hava försetts med oriktig adress, och vinnes upplysning om mottagarens
rätta adress, eller finnes sakägare, till vilken underrättelse efter ty
ovan sägs bort sändas, hava förbigåtts, vare lag samma. Ej må dock
målets handläggning och avgörande uppehållas av anledning, som nu
sagts.

»1

Kung!. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

År jord eller annan last egendom, som saken angår, samfälld för
helt skifteslag eller eljest för liera fastigheter, erfordras ej underrättelse,
▼arom ovan förmäles, till de särskilda delägarna i den samfällda egendomen.
Finnes för denna känd styrelse, varde styrelsen på nämnda
sätt underrättad.

Ägare av fastighet, som saken angår, vare pliktig att till vattenrättsdomaren
eller vattendomstolen uppgiva innehavare av nyttjanderätt
till fastigheten, där dennes rätt beröres av saken. Underlåter han det,
och uppstår skada för nyttjanderättshavare, som saknat kännedom därom,
att företaget eller åtgärden angår fastigheten, skall ägaren, där han
visas hava ägt dylik kännedom, hålla nyttjanderättshavaren skadeslös.
Erinran härom varde införd i den kallelse, som enligt denna § tillsändes
fastighetens ägare.

34 8.

Finnes fastighet, till vars ägare enligt 33 § underrättelse skall
utsändas, tillhöra kronan eller allmän anstalt, eller av kronan eller dylik
anstalt innehavas under nyttjanderätt, insände vattenrättsdomaren utan
dröjsmål underrättelse om kungörelsens innehåll till Konungens befallningshavande
i det län, där fastigheten är belägen; och åligge Konungens
befallningshavande att ofördröjligen förordna ombud till bevakande
av kronans eller anstaltens rätt eller, där sådant bevakande tillkommer
annan myndighet, överlämna underrättelsen till den myndighet.

35 §.

Där fråga är om ansökan, varom i 27 § 1 eller 2 mom. förmäles,
skall vattenrättsdomaren utan dröjsmål insända ett exemplar av ansökningshandlingarna
järnte kungörelsen till kammarkollegiet, som har att,
där det prövas nödigt, föra talan för tillgodoseende av de allmänna
intressen, som kunna vara i fråga.

Föres efter tv nu sagts talan i målet av allmänt ombud,
åligge ombudet att på begäran tillhandagå dem, vilkas rätt beröres i
saken, med kostnadsfria råd angående bevakandet av deras rätt. Menar
part, att på grund av företagets omfattning eller eljest åliggande av nu
nämnd art bör uppdragas åt annan än allmänt ombud, göre anmälan
därom hos Konungens befallningshavande i det län, inom vilket det
företag eller den åtgärd, ansökningen avser, huvudsakligen skall verkställas;
och må Konungens befallningshavande, där så prövas erforderligt
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 113 höft. (Nr 128.) 11

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

för tillvaratagande av sakägarnas rätt, förordna särskild person att, på
sätt nyss nämnts, biträda dem.

Om allmänt ombuds eller sålunda förordnat biträdes namn och
hemvist skall så snart ske kan underrättelse meddelas vattenrättsdomaren,
som har att i den för kallelser till parterna stadgade ordning bringa
underrättelsen till parternas kännedom.

36 §.

I mål, som avses i 27 § i och 2 mom., skall ett exemplar av ansökningshandlingarna
jämte kungörelsen utan dröjsmål av vattenrättsdomaren
översändas till lantbruksstyrelsen. Finner denna uppenbart, att
fiskens upp- och nedgång eller eljest fiskeriintresse icke kan röna inverkan
av det företag, varom fråga är, skall meddelande härom skyndsamt lämnas
vattenrättsdomaren; i annat fall förordne styrelsen fiskeritjänsteman att
inom den för erinringars framställande bestämda tid till vattenrättsdomaren
avgiva yttrande, huruvida fiskerinäring av betydenhet kan genom
företaget lida väsentligt förfång, så ock vilka särskilda åtgärder utöver
vad sökanden må hava föreslagit kunna erfordras till skydd för fisket.
Då meddelande av lantbruksstyrelsen, som nyss nämnts, eller yttrande
av fiskeritjän stemannen avgives, skola ansökningshandlingarna återställas
till vattenrättsdomaren.

Kan yttrande, som ovan nämnts, icke avgivas utan att undersökning
å platsen äger rum, ankomme på vattenrättsdomaren att efter inkommen
anmälan därom uppdraga åt den av lantbruksstyrelsen förordnade
eller ock annan av styre sen föreslagen fiskeritjänsteman att åt
vattendomstolen verkställa undersökning och avgiva utlåtande, som i
45 § sägs.

37 §.

Kan inverkan ske på kanal- eller slussanläggning, förelägge vattenrättsdomaren
sökanden att inom tid, som i varje fall föreskrives, och
vid äventyr, som nedan sägs, till vattenrättsdomaren ingiva bevis, att
kungörelsen delgivits anläggningens ägare eller styrelsen för densamma
på sätt, som för delgivande av stämning är stadgat. Lag samma vare
beträffande känd förvaltning för annan allmän farled så ock syssloman
för allmän flottled, där led, som nu nämnts, beröres av företaget.

År fråga att genom tillärnad byggnad taga i anspråk av annan
tillgodogjord vattenkraft, förelägges sökanden enahanda delgivnings -

Kungl. Maj:ls nåd. proposition Nr 128.

skyldighet med ägaren av den anläggning, där kraften tillgodogöres.
Varder denne vid delgivningsförsök å särskilda dagar ej anträffad i sitt
hemvist, må kungörelsen med samma verkan delgivas föreståndaren för
kraftanläggningen eller, där föreståndare ej linnes eller ej vid särskilda
delgivningsförsök anträffas, fästas å lämplig plats vid anläggningen.

Där fråga är om ansökan, som i 17 § 11 avses, förelägga vattenrättsdomaren
sökanden att inom tid, som vattenrättsdomaren bestämmer,
och vid nedan stadgat äventyr ingiva bevis om kungörelsens delgivning
med ägaren av det strömfall, från vilket kraftbelopp, varom fråga är,
tillhandahålles. Vad nu sagts äge motsvarande tillämpning beträffande
ansökan enligt 17 § 8, 9 eller 10.

Försummar sökanden vad enligt denna § förelägges honom, skall
ansökningen av vattenrättsdomaren förklaras förfallen; och varde bevis
därom med de skäl, varå beslutet grundas, tecknat å ett exemplar av
ansökningen. Tillkännagivande om beslutet skall lämnas parterna i
den för kallelser till dem stadgade ordning.

38 §.

Om någon, vars rätt kan.vara beroende av ansökningen eller
därmed avsett företag, vill bestrida ansökningen eller göra invändning
mot ifrågasatt företags omfattning eller mot tillärnad vattenbyggnads
konstruktion eller mot eljest föreslagen anordning, skola hans erinringar
i berörda hänseenden, vid tjventyr att vattendomstolen eljest icke är
pliktig att fästa avseende vid deras innehåll, i två exemplar ingivas till
vattenrättsdomaren inom viss av vattenrättsdomaren bestämd tid, minst
trettio dagar, efter kungörelsens dag.

39 §.

Sedan den för avgivande av erinringar bestämda tiden tilländagått,
läte vattenrättsdomaren, om erinringar inkommit, på sökandens bekostnad
verkställa avskrift av desamma i det antal exemplar, som erfordras för
erinringarnas tillhandahållande å det eller de i kungörelse enligt 32 §
angivna ställe eller ställen, dit avskrifterna så fort ske kan översändas.

Av inkomna erinringsskrifter äge sökanden utbekomma ena exemplaret;
och åligge honom, där han vill bemöta vad i dem anförts, att
inom viss av vattenrättsdomaren förelagd tid, minst fjorton dagar, efter
utgången av den tid, som bestämts för erinringars avgivande, ingiva
påminnelser i det antal exemplar, som av vattenrättsdomaren bestämmes.

Kungl. Alaj:ts nåd. proposition Nr 128.

Vid påminnelser, som ingivas senare än nu nämnts, vare vattendomstolen
ej pliktig att lästa avseende; och varde tillkännagivande härom
lämnat i föreläggandet.

Inkomma påminnelser, skola de exemplar därav, som äro avsedda
för det eller de i kungörelse enligt 32 § angivna ställen, ofördröjligen
av vattenrättsdomaren dit översändas.

40 §.

Prövar vattenrättsdomaren tillfälle böra lämnas parterna att växla
flera skrifter än ovan sagts, äge han förordna därom och i den för
kallelser till parterna stadgade ordning meddela dem de för ändamålet
nödiga föreskrifter.

41 §.

Innehåller ansökan i vattenmål tillika plan till elektrisk ledning
iör överföring av kraft såsom gottgörelse för förlorad vattenkraft, äge
till befrämjande av ärendets fortgång vattenrättsdomaren i sammanhang
med utredningen i vattenmålet eller ock i annan ordning införskaffa
den utredning inom orten, som må erfordras för bedömande av ärendet
rörande den elektriska anläggningen.

Vid avgörande vare sig av sistberörda ärende eller av vattenmålet
galle den i 24 § stadgade regel.

42 §.

Vittnesstämning till vattendomstolens sammanträden utfärdas av
vattenrättsdomaren eller vattenrättssekreteraren eller ock av häradshövdingen
i orten, där vittnet bor eller vistas, eller beträffande person, som
bor eller vistas i stad, av den, som är satt till stämningars utfärdande
i den stad, eller, där sådan ej finnes, av rådstuvurättens ordförande.
Rörande stämning, som utfärdats av annan än vattenrättsdomaren eller
vattenrättssekreteraren, skall den, som utfärdat stämningen, genast avsända
underrättelse till vattenrättsdomaren.

43 §.

Vattenrättsdomaren eller vattendomstolen äge, där sådant finnes
lämpligt, förordna, att till viunande av upplysning, som i målet finnes

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

erforderlig, förhör med vittnen eller parter skall äga ruin vid allmän
underrätt. Sker det, översände vattenrättsdomaren till den underrätts
ordförande uppgift å de omständigheter, varom förhöret skall äga rum,
jämte de för förhörets ledande nödiga upplysningar angående målet
eller ock i fall av behov de i detta ingivna handlingar. Om tiden och
stället för förhörets hållande meddele allmänna underrättens ordförande
i god tid besked till vattenrättsdomaren, som därom sist å åttonde dagen
före förhöret underrättar parterna i den för kallelser till dem bestämda
ordning.

1 samband med förordnande om förhör med part äge vattendomstolen
förelägga parten vite eller annat äventyr; dock skall, där sådant
föreläggande i partens frånvaro gives, detta sist å åttonde dagen före
förhöret delgivas parten på sätt om stämning är stadgat.

44 §•

Angår målet fråga, för vars bedömande tarvas särskilda fackkunskaper,
som icke annorledes äro för vattendomstolen tillgängliga,
må vattenrättsdomaren eller vattendomstolen till biträde åt domstolen
tillkalla i sådant ämne sakkunnig person.

45 §.

1 mom. Erfordras för bedömande av målet särskild teknisk utredning
eller vidlyftigare värdering, uppdraga vattenrättsdomaren, där
sådant finnes lämpligt, åt biträde, som i 44 § sägs, eller ock åt annan
sakkunnig person att efter förberedande undersökning avgiva utlåtande
i målet. Tarvas utredning av mer än en person, varde uppdraget
lämpat därefter.

Undersökning, som nu nämnts, skall hållas så snart ske kan. Om
tiden för dess företagande skall meddelande lämnas vattenrättsdomaren,
som i den för kallelser till parterna bestämda ordning underrättar dem
därom. Sedan undersökningen bragts till slut, skall utlåtandet utan
dröjsmål översändas till vattenrättsdomaren och av honom hållas för
parterna tillgängligt å förut kungjorda ställe eller ställen. Förordas i
något hänseende andra tekniska anordningar eller andra regler för hushållningen
med vattnet än sökanden må hava föreslagit, skall utlåtandet
hållas tillgängligt under minst fjorton dagar före vattendomstolens
sammanträde.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

2 mom. Vattenrättsdomaren må ock, där så finnes lämpligt, uppdraga
åt vattenrättsingenjörerna eller eu av dem att, med eller utan
biträde av vattenrättsnämndemännen eller en av dem, verkställa undersökning
å stället.

Om tiden för sådan undersökning skall vattenrättsdomaren meddela
parterna underrättelse i den för kallelser till dem bestämda ordning.
Protokoll över undersökningen skall föras av den vattenrättsdomaren
därtill förordnat och sedermera tillställas vattenrättsdomaren. Där undersökning
sker allenast såsom förberedelse för domstolens sammanträde
till- syn på stället, vare dock underrättelse och protokoll, som nu nämnts,
ej av nöden.

3 mom. Där vid undersökning enligt denna § i mål rörande vattenreglering,
som avses i 3 kap. 1 §, en eller flera strömfallsägare vilja förena
sig med sökanden om företaget eller yrka, att till vinnande av ökad
båtnad däråt gives större omfattning än sökanden äskat, göre det skriftligen;
^och varde handlingen vitsordad medelst undersökningsförrättarens
påskrift samt översänd till vattenrättsdomaren.

46 §.

Mot sakkunnigt biträde, som i 44 § sägs, gälle de jäv, som efter
ty förut stadgats gälla mot ledamot i vattendomstolen; dock må den
omständigheten, att fiskeritjänsteman i målet avgivit yttrande enligt 36 §,
icke utgöra hinder för honom att vara sakkunnigt biträde i samma mål.

I fråga om tiden för framställande av jäv mot sakkunnigt biträde
skall vad i 52 § finnes stadgat äga motsvarande tillämpning.

47 §.

Framgår av utlåtande, som i 45 § sägs, eller eljest, att företag
eller åtgärd, varom i målet är fråga, angår fastighet, som icke blivit i
kungörelse enligt 32 § på där omförmält sätt angiven, åligge vattenrättsdomaren
att därom utfärda kungörelse med tillkännagivande vad
ägare till sådan fastighet så ock nyttjanderättshavare, där dennes rätt
är i fråga, har att iakttaga för bevakande av sin rätt i målet ävensom
att i fall, som i 33 § sägs, och på sätt, där finnes stadgat, meddela
sakägare, som nu nämnts, underrättelse om kungörelsens utfärdande.
Kungörelsen skall genom vattenrättsdomarens försorg sist å fjortonde
dagen före vattendomstolens sammanträde införas i en eller flera av
ortens tidningar så ock i allmänna tidningarna samt för uppläsande i

Kungl. MajUs nåd. proposition Nr 128.

kyrkan avsändas till pastorsämbetet i den eller de församlingar, där de
i kungörelsen angivna fastigheter äro belägna. Ett exemplar av kungörelsen
skall ofördröjligen sändas till det eller de i kungörelse enligt
32 § angivna ställe eller ställen.

Där så finnes lämpligare och hänsyn till okända rättsägares rätt ej
utgör hinder däremot, förelägge vattenrättsdomaren sökanden ej mindre
att i den för delgivande av stämning stadgade ordning sist å åttonde
dagen före vattendomstolens sammanträde låta kalla sakägare, som ovan
sägs, att inställa sig vid sammanträdet för sin rätts bevakande än även
att sist vid nämnda sammanträde inkomma med bevis att delgivning
skett inom föreskriven tid. I fråga om föreläggande, som nu sagts, skall
i tillämpliga delar gälla vad i 37 § finnes stadgat.

48 §.

För att lämna vederbörande kommuner, trafikanter och andra tillfälle
att yttra sig angående den inverkan företag eller åtgärd, varom i
målet är fråga, kan medföra å allmän samfärdsel eller flottning eller
eljest å allmänna intressen samt om vidtagande av åtgärder för tillgodoseende
av dylika intressen eller angående ärende, som i 41 § sägs,
förordne vattenrättsdomaren, där sådant prövas lämpligt, att särskilda
sammanträden skola hållas i sammanhang med undersökning, som i
45 § sägs, eller ock i annan ordning.

För anordnandet av sådana sammanträden äge vattenrättsdomaren,
där det finnes lämpligt, påkalla Konungens befallningshavandes biträde.

49 §.

Vattendomstolen äge, där så finnes nödigt för målets avgörande,
från förvaltande myndighet begära utlåtande i fråga, som faller inom
myndighetens verksamhetsområde.

År fråga om byggnad i eller vid allmän farled, skall vattendomstolen
eller vattenrättsdomaren, förrän målet avgöres, från lotsstyrelsen
inhämta yttrande, huruvida från dess sida något finnes att erinra i
avseende å företaget.

■so §.

För målets prövning sammanträder vattendomstolen till syn på
stället eller, där målet kan prövas utan syn, å annan plats, som är för
parterna välbelägen.

Kungl. Majds nåd. proposition Nr 128.

Tiden och stället för vattendomstolens sammanträde bestämmes av
vattenrättsdomaren och skall sist å fjortonde dagen före sammanträdet
tillkännagivas parterna i den för kallelser till dem bestämda ordning.

Har sökanden begärt syn på stället, må målets avdömande ej ske
utan syn. Äskas i mål om byggnad för vattnets tillgodogörande syn
av någon, som förmenar sig lida skada av sådan byggnad, vare lag
samma, såframt ej syn finnes uppenbarligen icke vara erforderlig för
tillgodoseende av parternas rätt.

51 §.

Vattenrättsingenjörerna och de vattenrätt snämndemän, vilka böra
tjänstgöra vid domstolens sammanträde, skola av vattenrättsdomaren
särskilt kallas.

52 §.

Menar part, att ledamot i vattendomstolen är jävig, framställe invändningen
vid första domstolssammanträde, då den, som jävet angår,
har säte i domstolen, eller, där parten då var av laga förfall hindrad
att inställa sig eller den omständighet, vara jävet grundas, då ej var
för handen eller parten kunnig, vid nästa sammanträde efter det förfallet
upphörde eller han om jävet erhöll kännedom. Hålles vattendomstolens
sammanträde, som nu nämnts, vid syn på stället, skall jävet
framställas före synegångens början. Försummas vad sålunda stadgats,
vare parts rätt att framställa invändningen försutten.

Jäv mot ledamot i vattendomstol må ock i högre rätt göras, där
den part, som vill frågan väcka, av annan orsak än förfallolös utevaro
ej förrän i den högre rätten haft tillfälle att framställa jävet. Beträffande
rätt till talan mot vattendomstols beslut rörande jäv mot
ledamot i domstolen gälle vad i rättegångsbalken linnes stadgat angående
beslut om jäv mot häradshövding.

Beslut, varigenom jävsinvändning mot vattenrättsnämndeman varder
gillad, skall ej medföra någon verkan till rubbning eller upphävande
av åtgärd eller beslut, som tillkommit innan invändningen gjordes, där
övriga ledamöter varit om åtgärden eller beslutet ense.

53 §.

Yrkanden beträffande ersättning till följd av det företag eller den
åtgärd, varom fråga är, så ock påståenden i anledning av utlåtande,

Kungl. Maj ds nåd. proposition Nr 128.

som i 45 § sägs, skola göras medelst skriftlig inlaga i två exemplar
före vattendomstolens första sammanträde i malet eller ock iramställas
a nämnda sammanträde och, där syn hålles, före synegangcns början
eller i den ordning, som domstolen bestämmer. Vid yrkanden och
påståenden, som framställas senare än nu nämnts, vare vattendomstolen
icke pliktig att fästa avseende, utan så är att de föranledas av iakttagelse]''
under synegången eller av eljest under domstolens sammanträden
förekomna omständigheter.

Av inlaga, som nu nämnts, äge sökanden utbekomma ena exemplaret.

54 §.

Tvistas om fastighet, som i målet avsett företag eller åtgärd angår,
vare den av de tvistande, som med äganderättsanspråk innehar
fastigheten, berättigad ijtt med laga verkan tala och svara för densamma,
till dess den lagligen vinnes från honom.

Ny ägare må ej rubba överenskommelse, som lörre ägaren i målet
ingått, eller annan i målet vidtagen, för denne bindande åtgärd. Har
i förut angiven ordning underrättelse om målet blivit förre ägaren tillsänd
eller denne kallats till inställelse eller eljest kommit tillstädes i
målet, vare underrättelse till nye ägaren eller kallelse å honom ej
erforderlig.

55 §.

Parts utevaro från vattendomstolens sammanträde utgöre ej hinder
för målets handläggning och avdömande.

56 §.

Vill sökanden före vattendomstolens sammanträde återkalla ansökningen,
göre det skriftligen hos vattenrättsdomaren, och avskrive denne
målet från vidare behandling. Efter det målet företagits till handläggning
vid sammanträde med vattendomstolen, ma återkallelse av
sökandens talan ske allenast hos domstolen.

År fråga om utförande av vattenreglering, som avses i 3 kap.
1 §, må, där sökandena äro två eller flera, en av dem ej utan de andras
medgivande återkalla sin talan.

tiar återkallelse av talan skett, skall genom vattenrättsdomarens
försorg meddelande därom lämnas parterna i den för kallelser till dem
bestämda ordning.

Bihang till riksdagens protokoll 1818. 1 sand. 113 höft. (Sr 128.)

Kimgl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

57 §.

Där ej särskilda omständigheter nödvändiggöra uppskov med förhandlingarna,
skall, innan vattendomstolen efter syn eller annan förhandling
åtskiljes, utslag i målet avkunnas eller ock besked lämnas om
tid och plats för dess meddelande. Ej må utan synnerliga skäl, som
i protokollet angivas, tiden sättas senare än två månader efter det
beskedet lämnas.

Finnes uppskov med förhandlingarna av nöden, skall besked om
tiden och stället för nytt sammanträde meddelas, innan domstolen åtskiljes,
eller ock sedermera tillkännagivas i den ordning, som för kallelser
till parterna blivit bestämd.

I sammanhang med beslut om uppskov äge vattendomstolen, där
det för målets behöriga utredning prövas erforderligt, förordna om nv
skriftväxling mellan parterna och meddela de därför nödiga föreskrifter
så ock giva föreläggande angående viss parts hörande.

58 §.

Å tid och plats, som för utslagets meddelande enligt 57 § blivit
särskilt bestämd, skall utslaget vara för parterna tillgängligt.

Då utslag sålunda gives, erfordras ej att vattendomstolen är samlad.

59 §.

Av vattendomstolens utslag skall avskrift ofördröjligen och sist å
åttonde dagen, sedan det avkunnats eller eljest meddelats, av vattenrättsdomaren
sändas till det eller de i kungörelse enligt 32 § angivna
ställen.

CO §.

Finner vattendomstolen anledning antaga, att företag eller åtgärd,
som i målet avses, har vidsträcktare verkningar än i ansökningen uppgivits,
skall tillfälle lämnas tillstädes varande parter att yttra sig däröver.
Finnes antagandet grundat, ålägge domstolen, ändå att särskilt
yrkande ej framställes, sökanden att gälda den ökade ersättning, som
därav må föranledas.

Där på yrkande av någon part uppskattningen av honom tillkommande
ersättning finnes böra sättas högre än sökanden föreslagit, må
domstolen jämväl beträffande andra parter vidtaga sådan jämkning i

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

ersättningsbelopp, som må erfordras lör vinnande av likformighet i uppskattningen.

Ej må i något fall ersättning sättas lägre än sökanden i ansökningen
föreslagit.

Har särskild uppgörelse träffats, må ersättning ej på grund a\
föreskrifterna i denna § bestämmas annorlunda än sålunda blivit avtalat.

Öl §.

Där mål finnes behörigen kunna utredas utan skriftväxling mellan
parterna, äge vattenrättsdomaren i kungörelse genast utsätta viss tid,
minst tre veckor efter kungörelsens utfärdande, och viss ort för målets
handläggning inför vattendomstolen; och skall beträffande sådant mål i
tillämpliga delar gälla vad i 32 § andra stycket, 33—3i och 41 08 §§

samt 60 § föreskrivits.

62 §.

1 mom. Där genom vattendomstols utslag lämnas medgivande
att bygga i vatten, skall utslaget innehålla noggranna bestämmelser om
byggnadens läge och konstruktion, om den ersättning, som skall till
följd av företaget utgå, i den män ej bestämmelser därom skola träffas
i den för expropriation stadgade ordning, samt om de villkor i övrigt,
som må vara behövliga för tillgodoseende av allmän och enskild rätt, sa
ock, i den mån det prövas erforderligt, innefatta bestämmelse om vattenmärke
eller andra föreskrifter om hushållningen med och framsläppandet
av vattnet såväl efter byggnadens fullbordan som under byggnadstiden.

2 mom. År fråga om byggnad för vattnets tillgodogörande, skall
utslaget angiva, med vilken fastighet rätten till tillgodogörandet skall föi
framtiden vara förenad. Denna fastighet (strömfallsfastigheten) bör, där
så lämpligen kan ske, omfatta allenast den sökanden tillhöriga mark,
som upptages av byggnaden och därmed förenade anläggningar, jämte
den del av vattenområdet, som sökanden äger. Vattenrättsdomaren bör
förty, när omständigheterna därtill föranleda, tillse att, såvitt möjligt, en
till strömfallsfastighet lämpad fastighet varder under målets handläggning
bildad. . .

Utslaget skall jämväl angiva, i vad mån tillgodogörandet medgivits
på grund av äganderätt eller av annan grund, samt, där med byggnaden
avses tillgodogörande allenast av en del av det framrinnande vattnet,

Kungl. Majtts nåd. proposition Nr 128.

huruvida utslaget vilar på antagande att jämväl vattnet i övrigt i strömfallet
eller den del därav, vars fallhöjd tages i anspråk, tillhör fastighet,
för vilken sökanden såsom ägare fört talan i målet.

I utslag, varigenom medgivande lämnas till byggnad för utnyttjande
av vattenkraft, varde vidare angivet, huruvida byggnaden är av
beskaffenhet, att de i 4 kap. meddelade bestämmelserna om skyldighet
för byggnadens ägare att tillhandahålla kraft åt kringliggande bygd
ävensom angående nyprövning och lösningsrätt för kronan därå äga
tillämpning.

3 mom. Vad i 1 mom. stadgats skall i tillämpliga delar lända
till efterrättelse beträffande vattendomstols utslag i andra ansökningsmål.
I utslag, varigenom lämnas medgivande till utförande av vattenreglering,
varde angivet, om reglerings företaget är av beskaffenhet, att
stadgandena i 4 kap. om nyprövning och om avgifter därå äga tillämpning,
och skall, då fråga är om företag, som avses i 3 kap. 1 §, urslaget
tillika innehålla uppgift å det belopp, vartill kostnaden för regleringens
utförande blivit av vattendomstolen beräknad, samt föreskrift
om den anpart i kostnaden för företaget, som belöper å varje till regleringssamfälligheten
hörande strömfall.

G3 §.

I sammanhang med beslut, varigenom ifrågasatt byggande i Vatten
eller utförande av vattenreglering medgives, bestämme vattendomstolen
viss tid, i regel ej överstigande tio år, inom vilken företaget skall vara
fullbordat.

64 §.

Meddelas av vattendomstolen bestämmelse om vattenmärke, som
ej finnes utsatt, föreskrive ock domstolen, när och av vem vattenmärket
skall på sökandens bekostnad utsättas. Vattenmärke skall på ett för
dess orubbade bestånd betryggande sätt anbringas å ett för envar lätt
skönjbart ställe invid det vatten, varom fråga är, samt i noggrant bestämt
höjdförhållande till en eller flera i berg, jordfast sten eller annat fast
föremål inhuggna fixpunkter.

65 §.

Anda att sökandens talan bifalles, varde honom ålagt att gottgöra
motpart sådana kostnader å målet, som prövas hava varit nödiga för
tillvaratagande av hans rätt.

Kung!,. Maj:ts nåd. proposition Nr l''d8. 93

Har svarandepart framställt invändning'' eller påstående i målet,
ändå att lian insett eller skäligen bort inse, att fog därför saknas, och
vållas därav uppskov i målet eller eljest ökade kostnader, gottgöre han
sökanden de utgifter, som därigenom åsamkats denne.

66 §.

1 mål rörande byggande i vatten eller utförande av vattenreglering
må vattendomstolen, när synnerliga skiil därtill prövas föreligga, meddela
slutligt utslag rörande viss del av företaget, innan målet i övrigt
avgöres.

67 §.

Vattendomstolen äge, när skäl därtill äro, förordna, att dess beslut
må verkställas utan hinder därav, att det icke äger laga kraft; dock allenast
såframt sökanden, innan medgivet arbete påbörjas eller, där fråga är
om ändrade hushållsbestämmelser, dessa tillämpas, hos Konungens befallningshavande
ställer pant eller borgen för den ersättning i penningar,
som högre rätt kan ålägga honom att utgiva utöver vad vattendomstolen
i sådant avseende bestämt, så ock för det skadestånd, vartill
han kan kännas skyldig, om vattendomstolens beslut eljest ändras.

År sådant förordnande meddelat, och fullföljes mot beslutet talan
i högre rätt, äge denna, när skäl därtill förekomma, att, innan ändringssökandet
slutligen prövas, förordna, att verkställighet icke må äga rum.

68 §.

Anmälan om ersättningsanspråk, varom i 2 kap. 24 § förmäles,
skall göras skriftligen och i två exemplar ingivas till vattenrättsdomaren.
Ena exemplaret varde genom vattenrättsdomarens försorg i rekommenderat
brev tillsänt ägaren av den vattenbyggnad, varom fråga är.

Efter utgången av den tid, inom vilken ersättningsanspråk, som nu
sagts, må anmälas, skall vattendomstolen för prövning av anspråk, som
inom behörig tid anmälts, sammanträda till syn pa stället. Åro flera
anspråk anmälda, varde de såvitt möjligt prövade i ett sammanhang.
Om tiden och stället för vattendomstolens sammanträde skall sist å
fjortonde dagen förut till parterna avsändas underrättelse i rekommenderat
brev så ock kungörelse införas i en eller flera av ortens tidningar.

Angående skyldighet för byggnadens ägare att ersätta motpart
kostnad, som föranledes av prövning enligt denna §, gälle vad i 65 §

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

är om sökande stadgat. Finnes den, som anmält ersättningsanspråk,
hava saknat skälig anledning därtill, varde honom ålagt att gottgöra
byggnadens ägare de utgifter, som denne till följd därav fått vidkännas.

69 §.

För ingivande av erinringar eller påminnelser eller skrifter i anledning
av förordnande om ytterligare eller ny skriftväxling eller ock
bevis om delgivning äge vattenrättsdomaren bevilja anstånd på viss tid,
när skäl därtill äro.

Varder före utgången av tid, inom vilken det åligger part att
något fullgöra, laga förfall visat, utsatte vattenrättsdomaren ny tid.

70 §.

Beträdande fråga, vari det enligt förestående stadganden tillkommer
vattenrättsdomaren att besluta, bör han, där frågans beskaffenhet
det påkallar, rådgöra med vattenrättsingenjörerna.

Av vattenrättsdomarens beslut är vattendomstolen ej förhindrad
att annorlunda förordna.

71 §.

Där enligt stadgande i denna lag handling skall ingivas till vattendomstol
eller vattenrättsdomaren, må den i stället på vederbörande parts
eget ansvar i betalt brev insändas med posten.

72 §.

Vattenrättssekreteraren åligge att över alla vid vattendomstolen
anhängig^orda ansökningsmål föra förteckning, utvisande tiden, då
varje mål inkommit, därmed vidtagna åtgärder samt tiden för målets
avgörande.

73 §.

Vattenrättsdomaren före med biträde av vattenrättssekreteraren
protokoll vid vattendomstolens sammanträden och underskrive detsamma
å domstolens vägnar. I målet ingiven handling må ej i protokollet intagas,
utan där allenast anmärkas.

För varje ansökningsmål skall av vattenrättssekreteraren upprättas
en akt, omfattande ett exemplar av samtliga de handlingar, som i målet

Kung!. Maj:t* nåd. proposition Nr 128.

ingivits, så ock avskrift av de utav vattenrättsdomaren i målet utfärdade
kungörelser och meddelade beslut ävensom av vattendomstolens protokoll
och utslag i målet jämto förteckning å de kartor, ritningar och
andra handlingar, som akten omfattar.

Vid akten skall jämväl fogas en av vattenrättsdomaren underskriven
förteckning över de underrättelser, vilka på grund av bestämmelserna
i 33 och 47 §§ blivit av honom å posten avlämnade; och
skall förteckningen angiva den dag, då avlämnandet skett. Där ej av
eljest föreliggande omständigheter annat förhållande framgår, utgöre
förteckning, som nu nämnts, bevis att den uppgivna dagen underrättelser
avsänts under de i förteckningen upptagna adresser.

Beträffande skyldighet att till Svea hovrätt insända ett exemplar
av akten i målet skall vad rörande insändande till hovrätt av underrätts
dombok är stadgat äga motsvarande tillämpning.

74 §.

Expedition i ansökningsmål skall mot postförskott sändas till part,
som är skyldig att lösa densamma, eller, om flera parter äro gemensamt
lösenskyldiga, till den av dem, som de i sådant avseende må hava
uppgivit. Varder postförskott ej utlöst, må postavgiften uttagas i den
för expeditionslösen stadgade ordning.

Vad sålunda stadgats om expedition gälle ock om andra handlingar,
vilka part ä,r berättigad att utfå från vattendomstol.

Har part avsagt sig rätten att på sådant sätt få handling sig
tillsänd eller begärt, att handling skall på sätt nu är nämnt tillställas i
stället för honom själv hans rättegångsombud eller annan, vare det gällande.

Om förfarandet vid vattendomstol i stämningsmål.

75 §.

Vill någon mot annan föra talan, som i 17 § 12—27 avses, ingive
till vattenrättsdomaren skriftlig inlaga, innehållande uppgift å svarandens
namn och hemvist så ock å kärandens påståenden jämte skälen därtill;
bifoge ock de handlingar käranden vill åberopa till stöd för sin talan.

Inlaga, som nu sagts, skall jämte därtill hörande handlingar ingivas
i två exemplar; dock äge i fråga om kartor och ritningar samt
handlingar av vidlyftigare beskaffenhet vattenrättsdomaren medgiva befrielse
från denna skyldighet.

Beträffande mål rörande häktad gälle vad i 84 § finnes stadgat.

Kung!. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

76 §.

Har inlaga, som i 75 § sägs, med tillhörande handlingar ej ingivits
i nödigt antal exemplar, eller finner vattenrättsdomaren den i inlagan
väckta talan vara av beskaffenhet, att den uppenbarligen icke kan av
vattendomstolen upptagas, skall vad i 29 och 31 §§ stadgats beträffande
ansökningsmål äga motsvarande tillämpning.

77 §•

Möter ej mot talans upptagande hinder, som i 76 § avses, teckne
vattenrättsdomaren å stämningsinlagan föreläggande för svaranden vid
äventyr, som i 82 § förmäles, att inom viss tid efter det stämningshandlingarna
delgivits honom, till vattenrättsdomaren ingiva skriftligt
svaromål å stämningspåståendena med bifogande av de handlingar han
vill åberopa till stöd för svaromålet så ock att inställa sig inför vattendomstolen
å tid och ort, som sedermera varder bestämd och i den ordning
80 § föreskriver offentliggjord. Har käranden erhållit befrielse
från ingivandet av vissa handlingar i två exemplar, skall i föreläggandet
tillkännagivas, att dessa handlingar hållas tillgängliga å vattenrättsdomarens
tjänsterum.

Vad i 75 § andra stycket stadgas gälle ock med avseende å svaromål
med tillhörande handlingar.

78 §.

Sedan resolution åtecknats stämningsinlagan, skall ena exemplaret
därav ävensom av övriga i två exemplar ingivna handlingar utlämnas
till käranden. Vattenrättsdomaren förelägge därvid käranden att inom
tid, som av vattenrättsdomaren bestämmes, och vid äventyr, som nedan
sägs, delgiva svaranden de sålunda bekomna handliugarna på sätt, som
för delgivande av stämning är stadgat. Har den lor svaromåls avgivande
bestämda tiden, räknat från utgången av tiden för delgivningens
verkställande, gått till ända och har icke till vattenrättsdomaren inkommit
bevis, att delgivning skett inom föreskriven tid, ej heller svaromål
avgivits, varde kärandens i målet väckta talan av vattenrättsdomaren
förklarad förfallen.

Där ansökningen efter ty nu sagts av vattenrättsdomaren förklaras
förfallen, skall bevis därom med de skäl, varå beslutet grundas, tecknas
å ett exemplar av stämningsinlagan.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

79 §.

Av svaromål med tillhörande handlingar äge käranden utbekomma
ena exemplaret. Till bemötande av svaromålet må käranden inom tid,
som av vattenrättsdomaren förelägges, ingiva påminnelser i två exemplar;
och äge vattenrättsdomaren, där så finnes nödigt, föreskriva, i vilket
avseende käranden därvid skall yttra sig eller förebringa utredning vid
äventyr, som i 82 § förmäles.

Finner vattenrättsdomaren tillfälle böra lämnas svaranden att före
målets behandling vid vattendomstolen yttra sig över avgivna påminnelser,
förelägge vattenrättsdomaren käranden vid äventyr, som nyss
sagts, att inom viss tid inkomma med bevis, att han delgivit svaranden
ena exemplaret av påminnelserna.

Prövas ytterligare skriftväxling mellan parterna nödig, äge vattenrättsdomaren
förordna därom och meddela de för ändamålet erforderliga
föreskrifter.

80 §.

Efter skriftväxlingstidens utgång bestämme vattenrättsdomaren, när
och var vattendomstolen skall sammanträda för målets handläggning;
och skall tillkännagivande om tiden och stället för sammanträdet sist å
fjortonde dagen förut ej mindre anslås i vattenrättsdomarens tjänsterum
än även tillsändas parterna i rekommenderat brev.

81 §.

Vad i 42—46 §§, 49 § första stycket, 50 § första stycket, 51, 52,
55 §§, 56 § första stycket, 57, 58, 64, 67, 69—72 §§, 73 § första,
andra och fjärde styckena samt 74 § stadgas beträffande ansökningsmål
skall, där annat ej framgår av vad nedan i denna § sägs, äga motsvarande
tillämpning i fråga om stämningsmål.

Utlåtande, som i 45 § sägs, skall hållas för parterna tillgängligt
å vattenrättsdomarens tjänsterum.

I de fall, då, enligt vad för ansökningsmål finnes föreskrivet, parterna
skola erhålla besked i den för kallelser till dem i 32 § bestämda ordning1,
skall i stämningsmål med avseende å sättet för meddelande av
sådant besked i stället lända till efterrättelse föreskriften i 80 §. ''

I avseende å stämningsmål, däri talan om ansvar föres, skall vad
i 55 § finnes stadgat beträffande ansökningsmål icke äga tillämpning,
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 113 käft. (Nr 128.) 13

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

så vitt angår svarande, vilken ej under skriftväxlingen erkänt den förseelse,
som lägges honom till last. Förordnande, som i 67 § sägs, må
ej meddelas angående verkställighet av straff eller annan påföljd av
brottslig gärning.

82 §.

Underlåter svaranden att inom förelagd tid avgiva svaromål, eller
brister eljest part i fullgörande av honom meddelat föreläggande, och
vållas därigenom uppskov i målet, vare den försumlige, ändå att hans
talan bifalles, pliktig att gottgöra motparten de utgifter, som därigenom
åsamkats denne.

83 §.

Där någon, mot vilken talan föres i stämningsmål, till bemötande
därav hos vattenrättsdomaren gör ansökan, som i 17 § 2, 3 eller 4 avses,
varde målet i dess helhet handlagt i den för ansökningsmål stadgade
ordning.

Har i stämningsmål vattendomstolen eller har allmän domstol eller
överexekutor förordnat om borttagande eller ändrande av byggnad eller
annan anläggning i vatten, och göres därefter ansökan, som nyss nämnts,
äge vattenrättsdomaren, om skäl därtill äro och sökanden ställer pant
eller borgen för kostnad och skada, förordna, att utslaget ej må verkställas,
innan ansökningsmålet blivit slutligen avgjort eller ock vattendomstolen
annorlunda förordnar.

84 §.

Vad i 75—83 §§ föreskrives om förfarandet i stämningsmål skall
ej äga tillämpning å brottmål rörande häktad, utan skall i fråga omsåd
ant mål lända till efterrättelse vad härom finnes stadgat för häradsrätt.

Om bidrag till kostnaden för vattendomstolarnas organisation

och verksamhet.

85 §.

Lämnas jämlikt denna lag medgivande till byggande i vatten för
vattnets tillgodogörande såsom drivkraft eller till vattenreglering, eller

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

meddelas i syfte att vinna ökad möjlighet att utnyttja vattenkraft
ändrade bestämmelser rörande hushållningen med vattnet, åligge sökanden
att, innan medgivet arbete må påbörjas, eller, där fråga är om
ändrade hushållningsbestämmelser, dessa må tillämpas, erlägga viss avgift
såsom bidrag till kostnaden för vattendomstolarnas organisation och
verksamhet.

Avgift, som nu nämnts, skall beträffande byggnad för vattnets tillgodogörande
såsom drivkraft bestämmas i förhållande till den förut icke
tillgodogjorda vattenkraft, som beräknas kunna vid lågvatten uttagas vid
byggnaden, dock med avdrag för den vattenkraft, för vilken i samband
med regleringsföretag avgift förut erlagts. Där med vattenreglering
eller med ändrade hushållningsbestämlnelser åsyftas ökning i uttagbar
vattenkraft, skall avgiften bestämmas i förhållande till ökningen i den
vattenkraft, som vid lågvatten kan uttagas i sökandens eller, då fråga
är om vattenreglering enligt 3 kap. 1 §, samtliga till regleringssamfälligheten
hörande strömfall. Avses att möjliggöra utnyttjande av förut
uttagbar vattenkraft på fördelaktigare sätt, varde avgiften bestämd i
förhållande till den ökning i vattenkraftens värde, som genom företaget
eller genom de ändrade hushållningsbestämmelserna beredes. Där till
grund för avgiften skall läggas storleken av viss vattenkraft, skall den
utgå med en krona för varje hästkraft till och med 5,000, femtio öre
för varje hästkraft över 5,000 till och med 10,000 samt tjugufem öre
för varje hästkraft utöver 10,000, men må ej, utom då fråga är om
vattenreglering, överstiga tjugutusen kronor. Skall avgiften beräknas
efter ökningen i värde å vattenkraft, varde den erlagd med en för tusen
av värdeökningen.

Avgift, som efter ovan nämnd beräkning skulle uppgå till mindre
belopp än tio kronor, skall icke erläggas.

86 §.

Storleken av avgift, varom i 85 § förmäles, skall enligt där meddelade
grunder bestämmas av vattendomstolen.

Huru avgifter, som nu nämnts, skola indrivas och för det därmed
avsedda ändamålet användas, därom förordnar Konungen.

87 §.

Sökande i ansökningsmål vare pliktig att förskjuta:

kostnaden för sådana kungörelser och underrättelser i målet, vilka
det åligger vattenrättsdomaren att offentliggöra eller avsända, så ock för

100

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

handlingarnas tillhandahållande, såsom i 32 § sägs, där särskild utgift
härför ifrågakommer;

ersättning för sådana utgifter för vattendomstolens sammanträde,
varom i 11 § andra stycket förmärs;

gottgörelse åt person, som jämlikt 35 § särskilt förordnats att biträda
sakägarna i målet;

gottgörelse åt sakkunnig person, som jämlikt 44 § tillkallas i
målet såsom sakkunnigt biträde åt domstolen;

ersättning för undersökning enligt 45 §; samt

gottgörelse åt vattendomstolens ledamöter och sekreterare för inställelse
vid domstolens sammanträde, där detta hålles vid syn å stället,
dock ej ersättning för längre resa än från järnvägs- eller ångbåtsstation,
som ligger närmast sammanträdesplatsen.

Huruvida kostnad, som sökanden sålunda förpliktas att gälda, skall
helt eller delvis gottgöras honom av annan part, varde avgjort enligt
de rörande rättegångskostnader i vattenmål gällande regler.

Vad nu sagts beträffande sökande i ansökningsmål äge motsvarande
tillämpning i avseende å kärande i stämningsmål.

Om fullföljd av talan mot vattendomstols och vattenrätts domares

beslut.

88 §.

I fråga om fullföljd av talan mot vattendomstols beslut skola, såvitt
ej här nedan eller eljest i lag eller författning särskilda stadganden
därom meddelas, i tillämpliga delar lända till efterrättelse rättegångsbalkens
föreskrifter beträffande fullföljd av talan mot allmän underrätts
beslut, med iakttagande därav att talan mot vattendomstols beslut skall
fullföljas hos vattenöverdom stolen och att vad i 25 kap. 8 § och 26
kap. 1 § rättegångsbalken sägs om häradshövding skall i vattenmål
gälla om vattenrättsdomaren,

89 §.

Talan mot vattendomstols slutliga utslag i mål, som ej är av
brottmåls natur, skall fullföljas efter vad.

Har vattendomstol förklarat sig obehörig eller i stämningsmål
förklarat stämningen ogill, skall, över det utslag klagan föras genom
besvär, ändå att målet är sådant, att talan mot slutligt utslag däri eljest
skolat efter vad fullföljas.

101

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

Vad i 25 kap. 5 § rättegångsbalken finnes stadgat rörande sättet
för fullföljd av talan mot där avsedda beslut skall äga motsvarande
tillämpning i vattenmål.

90 §.

Vad mot vattendomstols utslag skall anmälas sist å fjortonde dagen
eller, där anläggning, företag eller åtgärd, varom fråga är, angår fastighet
inom Norrbottens eller Västerbottens läns lappmark, sist å tjuguiorsta
dagen från den dag, då utslaget gavs. Hos vattenrättssekreteraren
må ock vädjas; pröve dock vattenrättsdomaren, huruvida sålunda gjord
vadeanmälan rätteligen skett. Vadepeuning tillfälle vattenrättsdomaren.

Meddelar jämlikt 66 § vattendomstol skilda utslag rörande olika
delar av det företag, varom fråga är, och har part erlagt vadepenning
rörande ett utslag, tarvas ej ny vadepenning, där han vill fullfölja talan
jämväl mot beslut, som senare meddelas.

91 §.

Part, som vädjat mot vattendomstols utslag, skall i vattenöverdomstolen
sig inställa före klockan tolv å trettionde dagen eller, där anläggning,
företag eller åtgärd, varom fråga är, angår fastighet inom Norrbottens
eller Västerbottens läns lappmark, före klockan tolv å fyrtiofemte
dagen från den dag, då utslaget gavs.

92 §.

Där i ansökningsmål, vari kungörelse enligt 32 § utfärdats, talan
mot vattendomstols utslag efter vad fullföljes av sökanden, skola de av
honom vid vattenöverdomstolen företedda inlagor och andra handlingar,
därav enligt 26 kap. 13 § rättegångsbalken avskrifter skola bifogas,
hållas parterna tillhanda å det eller de i kungörelsen angivna ställe eller
ställen. För sådant ändamål skall avskrift av handlingarna så fort ske kan
dit översändas, och varde på sökandens bekostnad tillkännagivande därom,
att sådan avskrift finnes att tillgå därstädes, införd i den eller de i samma
kungörelse angivna ortstidningar. Har sökanden ej ingivit avskrifter
till det antal, som erfordras för handlingarnas tillhandahållande på sätt
nu nämnts, skall på sökandens bekostnad verkställas utskrift av handlingarna
i det ytterligare antal exemplar, som för ändamålet är behövligt.

93 §.

Besvär över vattendomstols utslag eller beslut skola till vattenöverdomstolen
ingivas före klockan tolv å trettionde dagen eller, där

102 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

anläggning, foretag eller åtgärd, varom fråga är, angår fastighet inom
Norrbottens eller Västerbottens läns lappmark, före klockan tolv å fyrtiofemte
dagen från den dag, då utslaget eller beslutet meddelades.

Avse besvär beslut, som, där det meddelats av allmän domstol, må
utan inskränkning till viss tid överklagas, vare då ej heller klagan över
vattendomstolens beslut till viss tid begränsad.

Vad i 27 kap. 1 § andra stycket rättegångsbalken finnes stadgat
skall äga tillämpning jämväl å part, som hålles häktad i vattenmål.

94 §.

Skall över besvär motpart höras, skola i de fall, som avses i 27 kap.
6 och 10 §§ rättegångsbalken, i stället för de i 1 § i samma kap. stadgade
tider komma till tillämpning de tider, som finnas angivna i 93 §.

95 §.

Skola, där mot beslut i ansökningsmål, vari kungörelse enligt 32 §
utfärdats, besvär anförts av sökanden, motparterna höras däröver, värde
genom klagandens försorg besvärshandlingarna tillställda i stället för
motparterna den eller de personer, hos vilka enligt nämnda kungörelse
de till vattenrättsdomaren i målet ingivna handlingarna hållas tillgängliga,
samt tillkännagivande därom, att besvärshandlingarna finnas att tillgå därstädes,
före utgången av den för ingivande av delgivningsbevis bestämda
tid infört i den eller de uti samma kungörelse angivna ortstidningar;
och åligge det klaganden, vid den för underlåtenhet att inkomma med
delgivningsbevis stadgade påföljd, att inom nämnda tid jämväl styrka,
att sådant tillkännagivande ägt rum.

I fall, som i denna § avses, varde den tid, inom vilken förklaring
skall avgivas, räknad från den sista dag, då handlingarna delgivits någon
av. nyssnämnda personer eller tillkännagivande, som nyss sagts, blivit
i tidning infört.

96''§.

Har part rätteligen vädjat mot vattendomstols utslag, åligge vattenrattsdomaren
att före utgången av den tid, inom vilken talan "skall fullföljas,
till. vattenöverdomstolen insända akten i målet. Har i vattendomstols
slutliga utslag eller beslut ändring sökts genom besvär, skall akten
i målet infordras från vattenrättsdomaren. Lag samma vare, där besvären
avse ett av vattendomstolen under rättegången meddelat beslut samt

103

Kungl. Maj.ts nåd. proposition Nr 128.

besvären prövas vara av beskaffenhet att icke kunna avgöras utan att andra
till akten i målet hörande handlingar än vattendomstolens protokoll äro
för vattenöverdomstolen tillgängliga.

Vad i rättegångsbalken stadgas om skyldighet för part att vid
fullföljd av talan mot underrätts utslag eller beslut ingiva underrättens
protokoll i målet, skall, utom såvitt angår överklagade utslaget eller
beslutet, icke äga tillämpning, då talan fullföljes mot vattendomstols
utslag eller beslut, utan så är att talan genom besvär fullföljes mot ett
av vattendomstolen under rättegången meddelat beslut.

97 §.

Angår målet fråga, för vars bedömande fordras särskilda fackkunskaper,
må vattenöverdomstolen till biträde åt sig tillkalla i sådant
ämne sakkunnig person.

Tillkallad sakkunnig bör, sedan tillfälle lämnats honom att taga
del av handlingarna i målet, övervara målets föredragning i vattenöverdomstolen
och må där deltaga i överläggning rörande detsamma. Han
skall, efter det målet föredragits, men innan detsamma företages till avgörande,
till vattenöverdomstolen avgiva skriftligt yttrande rörande de
delar av målet, i vilka hans sakkunskap av vattenöverdomstolen tagits
i anspråk.

Kan yttrande, som nyss nämnts, icke avgivas utan att undersökning
å platsen äger rum, ankomme på vattenöverdomstolen att uppdraga
åt det sakkunniga biträdet eller ock annan i ämnet sakkunnig person
att företaga dylik undersökning och däröver avgiva utlåtande.

Huru ersättning åt sakkunnig, varom i denna § förmärs, må bestämmas,
därom förordnar Konungen.

98 §.

Har talan i vattenmål av vattenrättsdomaren avvisats eller förklarats
hava förfallit eller har vattenrättsdomaren förklarat vadeanmälan
ej kunna upptagas, må klagan däröver föras hos vattenöverdomstolen
i enahanda ordning, som ovan finnes stadgad med avseende å
besvär mot vattendomstolens utslag eller beslut. Lag samma vare beträffande
vattenrättsdomares beslut om inskrivning i vattenbok, som i
12 kap. sägs, angående besiktning, varom i 13 kap. förmäles, samt i
fråga, som i 14 kap. 7 § avses.

över annat av vattenrättsdomare meddelat beslut än nu nämnts
må klagan föras allenast i sammanhang med klagan över slutligt besked.

104

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

Om fullföljd av talan mot vattenöverdomstolens beslut.

99 §.

I fråga om fullföljd av talan mot vattenöverdomstolens beslut
skall i allt, varom ej nedan i 100—102 §§ eller eljest i lag eller författning
är särskilt stadgat, lända till efterrättelse vad rörande fullföljd
av talan mot hovrätts beslut finnes föreskrivet, där det tillämpligt är.

100 §.

Har i mål rörande byggnad i vatten eller utförande av vattenreglering
vattenöverdomstoleu meddelat skilda utslag rörande olika delar
av företaget, och har part erlagt fullföljdsavgift rörande ett utslag, då
må sådan nedsättning av parten åberopas jämväl för fullföljd av talan
mot senare utslag i målet; dock åligge parten att härom göra anmälan
hos Konungens befallningshavande ävensom att, då han hos vattenöverdomstolen
anmäler missnöje mot dess utslag, därvid tillika ingiva
Konungens befallningshavandes bevis såväl angående nämnda anmälan
som ock därom att den nedsatta fullföljdsavgiften icke återbekommits.

101 §.

Föreskriften i rättegångsbalken om skyldighet för part att vid
fullföljd av talan mot hovrätts utslag eller beslut ingiva underrättens
protokoll i målet skall icke äga tillämpning, då talan fullföljes mot
vattenöverdomstols utslag eller beslut, utan så är att talan fullföljes
mot vattenöverdomstolens beslut i fråga, som genom besvär över ett
av vattendomstolen under rättegången meddelat beslut dragits under
vattenöverdomstolens prövning.

102 §.

Vad i 92 och 95 §§ är stadgat angående mål, som vid vattendomstol
anhängiggjorts medelst ansökning och däri talan till vattenöverdomstolen
fullföljts av ‘sökanden, skall äga motsvarande tillämpning i
fråga om mål, som sökanden dragit under Konungens prövning.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

105

12 KAP.

Om vattenbok och inskrivning däri.

1 §•

För varje vattendomstols område skall föras bok för inskrivning
av faktiska och rättsliga förhållanden rörande anläggningar för tillgodogörande
av rinnande vatten såsom drivkraft eller annorledes så ock
rörande dammbyggnader, ändå att de ej avse vattnets tillgodogörande;
dock att vad nu stadgats ej äger tillämpning å anläggningar för allmän
farled eller allmän flottled. Denna bok kallas vattenbok.

1 vattenboken böra ock anmärkas hydrografiska och topografiska
beskrivningar över de inom vattendomstolens område belägna vattendrag
med tillhörande vattensamlingsområden, i den mån sådana beskrivningar
äro eller varda av vederbörande myndighet utarbetade.

2 §.

Vattenboken föres av vattenrättsdomaren.

Beträffande anteckningar i vattenboken av tekniskt innehåll äge
vattenrättsdomaren påkalla förslag till anteckningarnas lydelse av vederbörande
vattenrättsingenjör, som, där anteckningarna göras i enlighet
med hans förslag, är ensam ansvarig för deras tillförlitlighet och fullständighet.

3 §.

När, efter det denna lag trätt i kraft, beslut av domstol eller
annan myndighet meddelats och vunnit laga kraft rörande verkställande,
ändrande eller borttagande av anläggning, som i 1 § första stycket
avses, eller beträffande hushållningen med vattnet vid sådan anläggning
eller ock jämlikt 2 kap. 34 § angående skyldighet för annan än anläggningens
ägare att underhålla densamma, åligge det vattenrättsdomaren
utan särskild ansökan att med ledning av beslutet i vattenboken verkställa
inskrivning av de huvudsakliga förhållanden, som äro av vikt för
kännedomen om anläggningens beskaffenhet samt om de rättigheter och
skyldigheter för framtiden, vilka äro förenade med densamma. Vad nu
sagts gälle ock i fråga om beslut, som innefattar prövning jämlikt 2
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 113 käft. (Nr 128.) 14

106

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

kap. 25 § av redan verkställd anläggnings laglighet, så ock beträffande
beslut, varigenom ändring göres i förhållande, som förut inskrivits.
Meddelas jämlikt stadgande i 4 kap. föreskrift om skyldighet för ägare av
strömfall att tillhandahålla kraft åt kringliggande bygd, skall beträffande
sagda skyldighet inskrivning göras i vattenboken.

Har beslut, varom inskrivning bör ske i vattenboken, blivit av
annan domstol eller myndighet än vattendomstolen meddelat, skall underrättelse
om beslutet jämte erforderliga handlingar och upplysningar
genom den beslutande myndighetens försorg så snart sig göra iåter tillsändas
vattenrättsdomaren.

4 §•

Där anläggning, som i 1 § första stycket avses, tillkommit innan
denna lag trätt i kraft eller ock därefter i enlighet med domstols eller
annan myndighets beslut, vilket dessförinnan meddelats, vare ägaren
berättigad att rörande anläggningen söka inskrivning i vatteuboken.

5 §•

Ansökan om inskrivning i vattenboken skall ingivas till vattenrättsdomaren
samt vara åtföljd av ritningar över anläggningen, sådan
denna befinnes, jämte erforderlig beskrivning därå så ock av tillgängliga
domar och andra handlingar, som må angå anläggningens rättsliga förhållanden.

Ansökningen skall innehålla uppgift, med angivande av socken,
härad och läu, å den eller de fastigheter, varå anläggningen är belägen,
samt å det vattendrag, som därav beröres, så ock å de regler för hushållningen
med vattnet, vilka tillämpas vid anläggningen, varjämte böra
meddelas de andra upplysningar, vilka kunna vara av vikt för kännedom
om de med anläggningen förenade rättigheter och skyldigheter.

Avser ansökningen inskrivning rörande byggnad för tillgodogörande
av strömfa 1, skall särskilt uppgivas, huruvida strömfallet eller den del
därav, som genom byggnaden tillgodogöres, helt eller delvis tillhör annan
fastighet fin byggnaden samt, om så är förhållandet, vilken rätt byggnadens
ägare har att tillgodogöra sig vattnet.

Uppgift, som nu nämnts, må lämnas medelst hänvisning till företedd
dom eller annan handling, där densamma innehåller tillfyllestgörande
besked i ämnet. År sökanden oviss om något förhållande, varom ansökning
bör innehålla uppgift, varde sådant i ansökningen angivet.

Kunyl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

107

6 §•

Då ansökan om inskrivning inkommit, läte vattenrättsdomaren, där
han ej finner sådant fall vara för handen, att ansökningen bör genast
avslås, utfärda kungörelse om ansökningen med föreläggande för dem,
som kunna hava något att erinra mot inskrivningen, att till vattenrättsdomaren
ingiva skriftliga erinringar inom viss tid, minst sextio och högst
etthundratjugu dagar, från den dag kungörelsen är dagtecknad. Kungörelsen
skall innehålla uppgift om tiden för hållande av undersökning,
varom i 7 § förmäles.

Sådan kungörelse skall genom vattenrättsdomarens ''försorg inom
tio dagar från nämnda dag införas såväl i allmänna tidningarna som
ock i en eller, om förhållandena påkalla det, flera tidningar inom orten.
Om kungörelsens innehåll varde särskild underrättelse meddelad kammarkollegiet
och lantbruksstyrelsen.

7 §•

Rörande tillförlitligheten av de ingivna ritningarna och beskrivningen
skall i god tid före utgången av den för erinringars avgivande
bestämda tid efter vattenrättsdomarens förordnande på sökandens bekostnad
hållas undersökning av sakkunnig person. Över vad vid undersökning
förekommer skall föras protokoll, som insändes till vattenrättsdomaren.

8 §•

Finnas de företedda ritningarna och beskrivningen eller ock ansökningshandlingen
vara så oriktiga eller ofullständiga, att de ej kunna,
med mindre de fullständigt omarbetas, läggas till grund för inskrivningen,
varde ansökningen avslagen.

9 §•

År sökandens rätt med avseende å anläggningen beroende av
tvist, förklare vattenrättsdomaren, där ej ansökningen är av beskaffenhet
att höra genast avslås, densamma vilande i avbidan på tvistens utgång.

Möter eljest hinder mot inskrivningen, förelägge vattenrättsdomaren
sökanden viss tid, inom vilken han har att fullfölja ansökningen

108

Kungl. Maj. ts nåd. proposition Nr 128.

och visa, att hindret blivit undanröjt. Fullgör sökanden ej inom utsatt
tid vad honom ålagts, varde ansökningen avslagen, där han ej visar, att
han ej kunnat fullgöra det inom samma tid; visas det, må ny tid utsättas,

10 §.

Varder i ärendet utrett, att med ansökningen avsedd anläggning
tillkommit eller väsentligt ändrats efter den 30 april 1881, och visas ej
domstols eller annan behörig myndighets beslut till stöd för vad sålunda
åtgjorts, må ansökningen ej beviljas.

11 §■

Har på grund av ansökan, som ovan sägs, skett inskrivning i
vattenboken, och hava därefter fem år förflutit utan att talan väckts
mot lagligheten av de med inskrivningen avsedda förhållanden, vare,
ändå att till stöd för desamma ej kunnat påvisas domstols eller annan
myndighets beslut, sökandens rätt att bibehålla anläggningen och, där
fråga är om anläggning för vattnets tillgodogörande, att i den omfattning
inskrivningen angiver tillgodogöra vattnet, fri från klander; dock
gälle vad nu sagts rörande rätten att tillgodogöra vattnet allenast, såframt
den, som uppfört anläggningen, varit i god tro rörande rätten
till vattnet vid tiden för uppförandet eller vid erhållandet av domstols
eller annan myndighets medgivande därtill eller ock någon, till vilken
anläggningen sedermera övergått, i god tro rörande sagda rätt förvärvat
densamma. Tillgodogöres genom anläggning, rörande vilken skett inskrivning
i vattenboken, allenast en del av det framrinnande vattnet,
och innehåller inskrivningen, att strömfallet eller den del därav, vars
fallhöjd utnyttjas vid anläggningen, tillhör sökanden, gälle vad ovan
sagts jämväl i fråga om sökandens rätt att tillgodogöra vattnet i övrigt
i strömfallet eller falldelen, motliggande fastighets rätt dock oförkränkt.

Vad i första stycket stadgats gälle dock ej med avseende å förhållande,
som står i strid mot domstols efter den 30 april 1881 meddelade
beslut, ej heller beträffande reglerna för hushållning med vattnet.

Där jämlikt 3 § på grund av beslut i ett vid den tid, då denna
lag träder i kraft, redan anhängigt mål inskrivning skett i vattenboken
rörande anläggning, vartill medgivande lämnats av annan myndighet
än vattendomstol, skall vad i första stycket finnes stadgat äga motsvarande
tillämpning; dock att där omförmälda tid a* fem år skall
räknas från det anläggningen fullbordades.

Kungi. Majits nåd. proposition Nr 128.

109

12 §.

Om inskrivning i vattenboken enligt 3 § eller på grund av ansökan,
som ovan sägs, skall vattenrättsdomaren ofördröjligen utfärda kungörelse;
och varde den offentliggjord på sätt i 6 § andra stycket finnes stadgat.

13 §.

Har enligt förordnande efter ty i 13 kap. 1 § sägs besiktning
hållits å anläggning, som i 1 § första stycket avses, eller av vattenmärke,
om vars utsättande vattendomstolen meddelat föreskrift enligt
11 kap. 64 §, skall besiktningsprotokollet ingivas till vattenrättsdomaren
och anteckning om dess huvudsakliga innehåll göras i vattenboken.

14 §.

Närmare föreskrifter om vattenbokens inrättande och förande meddelas
av Konungen.

13 KAP.

Om besiktning och handräckning så ock om ansvar för överträdelse
av denna lag.

1 §•

I sammanhang med beslut, varigenom byggande i vatten eller utförande
av vattenreglering medgives, äge vattendomstolen, när skäl därtill
äro, föreskriva att, sedan arbetet fullbordats eller den för fullbordandet
bestämda tid gått till ända, besiktning å arbetet skall verkställas
av sakkunnig person. Innehåller vattendomstolens beslut, att vattenmärke
jämlikt 11 kap. 64 § skall utsättas, skall samtidigt meddelas föreskrift
om besiktning av märket.

Har föreskrift om besiktning, som nu sagts, av vattendomstolen
lämnats, men viss besiktningsman icke samtidigt förordnats, tillkomme
vattenrättsdomaren att förordna sådan vid tiden, då besiktningen skall ske.
Kostnad för besiktning enligt denna § skall gäldas av byggnadens

ägare.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

2 §•

Finnas vid besiktning, som i 1 § sägs, sådana avvikelser från
vattendomstolens beslut vara gjorda, att allmän eller enskild rätt därigenom.
kränkes, meddele besiktningsmannen, att rättelse bör ske inom
viss tid vid äventyr att förhållandet eljest anmäles för allmänne åklagaren
i orten.

3 §•

Menar någon, vars rätt är beroende av annan tillhörig, helt eller
delvis. uppförd byggnad i vatten, att denna icke tillkommit i laga ordning
eller icke är av laga beskaffenhet, äge på ansökan av honom vattenrättsdomaren
förordna sakkunnig person att hålla besiktning å byggnaden.

Kostnad för besiktning, som i denna § sägs, skall gäldas av sökanden;
och vare han, där besiktningsmannen påfordrar det, pliktig att förskjuta
.kostnaden eller ställa borgen eller annan säkerhet därför, innan
besiktningen verkställes.

Där sökanden sedermera för talan om byggnadens borttagande eller
ändrande eller om ersättning för skada genom byggnaden, varde i det
mål på sökandens begäran prövat, huruvida den förskjutna besiktningskostnaden
skall av ägaren gottgöras sökanden.

Vad i denna § sagts om besiktning å byggnad i vatten äge motsvarande
tillämpning beträffande vattenmärke eller särskilt anbragt. fixpunkt,
vartill domstols eller annan myndighets beslut om byggande i
vatten eller rörande hushållning med vatten hänför sig. *

4 §•

Har byggnad i vatten tillkommit efter prövning i laga ordning,
stånde ägaren fritt att hos vattenrättsdomaren påkalla besiktning genom
sakkunnig person till bevisning därom, att byggnaden utförts i överensstämmelse
med de därför givna föreskrifter eller att de avvikelser därifrån,
. som må hava skett, icke äro av beskaffenhet att kränka allmän eller
enskild rätt. Ägare av byggnad i vatten må ock eljest på sätt nu
nämnts begära besiktning för erhållande av intyg angående byggnadens
beskaffenhet eller om lagligheten av vattenmärke eller särskild anbragt
fixpunkt, som avses i 3 § sista stycket.

Om kostnad för besiktning, som i denna § sägs, gälle vad i 3 §
andra stycket finnes stadgat.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition AV 128.

5 §•

Över vad vid besiktning förekommer och utrönes skall föras protokoll;
och varde, där besiktningen hålles på grund av ansökan, som i 3
eller 4 § sägs, avskrift av protokollet så snart ske kan sökanden tillhandahållen.

Om besiktningsmans skyldighet att i vissa fall ingiva protokollet
till vattenrättsdomaren finnes i 12 kap. 13 § stadgat.

6 §•

Av vattendomstol eller vattenrättsdomare förordnad besiktningsman
åtnjuta det skydd och vare underkastad det ansvar, som i lag
stadgas beträffande tjänsteman.

7 §.

Ej vare någon förmenat att mot riktigheten av besiktning, varom
ovan skils, åberopa den bevisning, vartill han kan äga tillgång.

8 §•

Bygger någon i vatten utan föregången prövning i laga ordning,
varigenom medgivande till arbetet erhållits, och finnas förhållandena
uppenbarligen vara sådana, att dylik prövning skolat enligt stadgande
i denna lag föregå, äge överexekutor förbjuda arbetets fortsättande, intill
dess sådan prövning ägt film, så ock, när skäl därtill äro, förordna
om handräckning till rättelse i vad olagligen skett.

Där byggande i vatten eller annat i denna lag avsett arbete, vartill
i laga ordning medgivande erhållits, verkställes i strid mot de beträffande
arbetets utförande givna föreskrifter, må ock förbud och förordnande,
varom nu är sagt, meddelas, såframt det ej är uppenbart, att
genom de avvikelser, som skett, varken allmän eller enskild rätt kränkes.

I fråga om handräckning enligt denna § gälle enahanda bestämmelser,
som äro stadgade för det i 191 § utsökningslagen avsedda fall.

9 §.

Varda de rörande hushållning med och framsläppande av vatten i
denna lag stadgade föreskrifter eller av domstol eller annan myndighet

112

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

i laga ordning meddelade bestämmelser ej iakttagna, och följer ej rättelse
genast efter det tillsägelse skett; då äge på ansökan av den, som av
försummelsen han lida men, utmätningsmannen i orten att, sedan han
med ojävigt vittne hållit besiktning å stället, meddela nödig handräckning
och uttaga kostnaden därför av den försumlige.

Tillstänger någon allmän farled eller allmän flottled eller fiskvåg,
må ock till borttagande av stängsel, som uppenbarligen finnes stridande
mot lag, handräckning givas såsom nyss är sagt.

10 §.

Ansökan om besiktning och handräckning, varom ovan finnes
stadgat, mä, där allmänna intressen äro i fråga, göras av allmän åklagare
eller annan myndighet, som av Konungen bestämts; och skall kostnaden
i ty fall förskjutas av allmänna medel.

11 §•

Den, som mot bestämmelserna i 2 kap. 20 § första eller andra
stycket bygger i vatten utan därtill av vattendomstolen lämnat medgivande
eller mot nämnda bestämmelser eller stadgandet i 3 kap. 11 §
verkställer vattenreglering utan vattendomstolens medgivande

eller mot föreskriften i 2 kap. 20 § tredje stycket underlåter att
söka vattendomstolens godkännande av verkställd ändring å byggnad i
vatten

eller mot stadgandet i 2 kap. 34 § första stycket utan vattendomstolens
medgivande utriver byggnad i vatten

eller mot vad i 2 kap. 37 § finnes stadgat vidtager åtgärd för
vattendrags återställande utan medgivande av vattendomstolen,

skall, där han insett eller skäligen bort inse att jämlikt åberopade
lagrum medgivande eller godkännande, som nu nämnts, varit erforderligt,
straffas med böter från och med fem till och med fem tusen kronor
eller med fängelse från och med en till och med sex månader.

12 §.

Den, som efter erhållet medgivande till byggande i vatten eller
till verkställande av vattenréglering från vattendomstolens beslut gör
avvikelse av beskaffenhet att kränka allmän eller enskild rätt, straffes

113

Kungl. Maj ds nåd. proposition Nr 128.

med böter från och med fem till och med fem tusen kronor eller med
fängelse från och med en till och med sex månader.

13 §.

Bryter någon mot de rörande hushållning med eller framsläppande
av vatten i denna lag stadgade föreskrifter eller av domstol eller annan
myndighet i laga ordning meddelade bestämmelser, straffes med böter
från och med fem till och med fem tusen kronor eller med fängelse
från och med en till och med sex månader.

14 §.

Borttager eller fördärvar någon uppsåtligen vattenmärke eller särskilt
anbragt fixpunkt, vartill domstols eller annan myndighets beslut
om byggande i vatten eller vattenreglering, eller rörande hushållning
med vatten hänför sig, straffes med böter från och med fem till och
med fem tusen kronor eller med fängelse från och med en till och med
sex månader.

15 §.

Böter, som enligt denna lag ådömas, tillfalla kronan. Saknas
tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas efter allmänna
strafflagen.

14 KAP.

Slutbestämmelser.

1 §•

Med lågvatten (lågvattenmängd) i ett vattendrag avses i denna lag
medeltalet för ett så stort antal år som möjligt av de vattenmängder,
vilka var för sig utgöra den minsta vattenmängden under året.

2 §.

1 avseende å rättigheter och skyldigheter, som enligt denna lag äro
förenade med äganderätt till fast egendom, vare med ägare likställd
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 113 höft. (Nr 128.) 15

114 Kungl. Majds nåd. ■proposition Nr 128.

den, som med stadgad åborätt besitter hemman eller lägenhet, tillhörande
kronan eller allmän inrättning, så ock den, som under fideikommissrätt
innehar fast egendom.

3 §•

I allt, varom denna lag innehåller bestämmelse, vare kronan likställd
med enskild person, där ej för särskilt fall finnes annorlunda
stadgat.

Kronan vare fri från skyldighet att ställa säkerhet, där sådan
eljest är föreskriven.

4 §•

Företag eller åtgärd enligt denna lag anses angå viss fastighet:

när påstående göres om förpliktande för fastighetens ägare att
deltaga i företaget;

när fastigheten eller dess vatten tages i anspråk för företaget
eller för anläggning i samband med detta;

när företaget kan menligt inverka på mark eller vattenområde,
som tillhör fastigheten, eller någon å fastigheten belägen byggnad eller
annan fast anläggning eller på fastighetens användningssätt.

5 §.

Vill någon för uppgörande av plan eller eljest såsom förberedelse
till företag enligt denna lag verkställa mätningar, avvägningar eller
andra undersökningsarbeten å fastighet, som äges eller innehaves av
annan, äge Konungens befallningshavande, när skäl därtill äro, föreskriva,
att erforderligt tillträde till fastigheten under viss tid skall lämnas.

Vid undersökningsarbetets utförande skall så förfaras, att skada
därav ej eller allenast såvitt den är oundviklig orsakas annan; växande
träd må ej fällas utan särskilt medgivande av Konungens befallningshavande.
För skada och intrång, som vållas av arbetet, skall ersättninggäldas
med fulla värdet ; och vare den, som verkställer eller låter verkställa
arbetet, pliktig att, om Konungens befallningshavande prövar det
nödigt, före arbetets påbörjande ställa säkerhet för ersättningens gäldande.

6 §•

Ej må den, vars rätt är beroende av hushållning med vattnet vid
annan tillhörig byggnad, förvägras tillträde till ställe, där vattenmärke

115

Kungl. Maj.-ta nåd. proposition Nr 128.

(vattenståndsmätare, pegel) är utsatt, eller att taga del av anteckningar,
som det ålagts byggnadens ägare att hålla över gjorda iakttagelser
rörande vattenstånd eller vattnets avrinning.

Vad nu sagts om den, vars rätt är beroende av vattenhushållningen,
gälle ock beträffande allmän åklagare samt tjänsteman i hydrografiska
byrån.

7 §■

Har enligt stadgandet i 11 kap. 32 § vattenrättsdomare förordnat,
att handlingar i vattenmål skola hållas för granskning tillgängliga hos
ordförande i kommunalnämnd eller kommunalstämma, municipalnämnd
eller municipalstämma eller hos domhavande, landsfiskal eller ordförande
i magistrat, må sådan befattningshavare icke utan giltigt skäl undandraga
sig uppdraget, såframt företaget i fråga berör den kommun eller
det municipalsamhälle, han tillhör, eller den domsaga, det distrikt eller
eljest det område, som av hans tjänst omfattas. Ej heller må annan
person, sedan lian efter eget åtagande mottagit uppdrag, som nu nämnts,
utan giltigt skäl avsäga sig detsamma. Prövar vattenrättsdomaren det
anförda skälet giltigt, fö^ordne han annan person att omhändertaga
handlingarna; och skall kungörelse härom utfärdas iden för meddelanden
till parterna bestämda ordning. Sedan målet slutligen avgjorts, äge
sökanden utbekomma handlingarna.

I sammanhang med förordnande, som i denna § avses, må av
vattenrättsdomaren bestämmas viss ersättning till den, hos vilken handlingarna
skola hållas tillgängliga, att gäldas av sökanden i vattenmålet.
Utgift, som nu nämnts, räknas till kostnad i målet.

8 §.

Skall någon enligt denna lag ställa pant eller borgen, och är ej
sådan säkerhet godkänd av den, till vars förmån den ställes, varde
säkerheten prövad av Konungens befallningshavande; dock gälle vad nu
sagts ej i fråga om säkerhet, som avses i 13 kap. 3 §.

Borgen må ej godkännas av Konungens befallningshavande, utan
att löftesmännen förbundit sig en för alla och alla för en såsom för
egen skuld.

116

Kungl. Maj.ts nåd. proposition Nr 128.

Förslag till Lag om

vad iakttagas skall i avseende å införande av vattenlagen.

Härigenom förordnas, som följer:

1 §•

ant^g''na, Jattenlagen skall jämte vad här nedan släde
landa till efterrättelse från och med den 1 januari 1919.

a»

De vid vattenlagens ikraftträdande anhängiga mål, vilka röra ämne
varom i vattenlagen bestämmelse givits, skola handläggas och bedömas
enhgt aldre lag; dock att, dar mål, som avses i 10 och 17 88 samt
24 §..andra 8tycket 1 förordningen den 30 december 1880 om jordägares
ratt over vattnet a hans grund, blivit anhängiggjort efter den 15 mars
1918 och sadant mai, da vattenlagen träder i kraft, ännu icke är av
underratten avdömt, den nya lagen skall tillämpas.

3 §.

Sökande i mål, som enligt vad i 2 § sägs skall handläggas och
bedömas enligt vattenlagen, skall, där han vill fullfölja ansökningen
mom nittio dagar efter det vattenlagen trätt i kraft därom hos vattenrattsdomaren
göra skriftlig anmälan.

Har inom 1!''öreskHven anmälan skett, åligge vattenrättsdomaren
att från den allmänna underrättens ordförande infordra de hos rätten
forvarade ritningar och andra handlingar, som angå målet, ävensom

117

Kanyl. Maj.ts nåd. proposition Nr 128.

avskrift av rättens däri förda protokoll. I den mån sökandens anmälan
eller de till vattenrättsdoinaren översända handlingar och protokoll icke
i de hänseenden, som omförmälas i 11 kap. 27 § 1 mom. vattenlagen,
innehålla erforderliga upplysningar, förelägge vattenrättsdoinaren sökanden
viss tid att fullständiga vad sålunda brister, vid äventyr om det försummas,
att anmälan förklaras förfallen.

Möter ej hinder, som nu sagts, skall vattenrättsdoinaren, så snart
ske kan, utfärda kungörelse om målet med angivande på sätt i 32 § av
nyssnämnda kap. sägs av de fastigheter, som företaget förmenas angå,
samt av tid och ställe för vattendomstolens handläggning av målet.
Kungörelsen skall offentliggöras i den uti 11 kap. 33 § föreskrivna
ordning; och varde på sätt i andra stycket av sistnämnda § stadgas
underrättelse om kungörelsens utfärdande lämnad envar sakägare, som
förut tillstädeskommit i målet, samt eljest för vattenrättsdomaren känd
ägare av fastighet, som i kungörelsen omförmäles, ävensom nyttjanderättshavare,
vars rätt beröres i saken.

I den mån ej vattenrättsdomaren med hänsyn till förebragt utredning
eller andra omständigheter finner skäl annorledes bestämma skall
jämväl vad i övrigt finnes i 11 kap. 27—40 §§ föreskrivet om ansökningsmåls
anhängiggörande samt förberedande åtgärder i dylikt mål
äga motsvarande tillämpning.

4 §•

Då kungörelse enligt vad i 3 § sägs blivit av vattenrättsdomaren
utfärdad, skall han därom ofördröjligen underrätta den allmänna underrättens
ordförande; och varde därefter målet ur dess dombok avskrivet.

Har sökanden underlåtit att i föreskriven ordning göra anmälan
om målets fullföljd, skall den allmänna underrätten däri meddela utslag
samt därvid förklara sökandens talan i målet hava förfallit.

5 §•

Har anläggning eller företag, som i vattenlagen avses, tillkommit
innan lagen trätt i kraft eller ock därefter i enlighet med domstols eller
annan myndighets på grund av äldre lag meddelade beslut, skola vid
bedömande av sådan anläggnings eller sådant företags laglighet samt
av därmed förenade rättigheter och skyldigheter äldre lags bestämmelser
lända till efterrättelse. Beträffande hushållning med och framsläppande
av vatten vid byggnad, som tillkommit enligt äldre lag, skola de där -

118

Kungl. Maj.ts nåd. proposition Nr 128.

utinnan i vattenlagen givna stadganden tillämpas, med iakttagande att
till skada, som av hushållningen eller vattnets framsläppande förorsakas
ej hänföres hinder eller försvårande, varom i 2 kap. 4 § sägs.

Där för särskilda fall i vattenlagen meddelas stadganden, som
oförtydbart angå äldre *an 1 äggn i n g ar eller företag, lände de till efterrättelse.

6 §•

Har strömfall, där jämlikt vattenlagen linnés kongsådra, bebyggts
enligt Konungens på grund av äldre lag meddelade tillstånd till" byggande
i kongsådra, skall, såframt vid tillståndet gjorts sådant förbehåll,
som omförmäles i 1 kap. 8 § vattenlagen, för utrönande om bestämmelserna
i 4 kap. 3 § och 8 § andra stycket skola äga tillämpning i avseende
å anläggningen, senast under femte året efter det vattenlagen
trätt i kraft av myndighet, vilken Konungen bestämmer, i den ordning,
som är i 11 kap. vattenlagen om stämningsmål stadgad, påkallas prövning,
huruvida vattenkraften i kungsådran uppgår till den i 4 kap. 3 §
angivna myckenhet. Varder icke inom nu föreskriven tid dylik prövning
påkallad, skall frågan om tillämpning beträffande anläggningen av bestämmelserna
i sistnämnda lagrum samt i 4 kap. 8 § andra stycket
anses förfallen.

Vad i 12 kap. 3 § vattenlagen är stadgat om anteckning i vattenboken
av beslut, som i nämnda lagrum om förmälas, äge motsvarande
tillämpning å beslut, varom i denna § är fråga.

? §■

Har domstol eller annan myndighet, förrän vattenlagen trätt i kraft,
eller ock därefter med tillämpning av äldre lag lämnat tillstånd till
byggande i vatten, och har ej arbetet blivit fullbordat inom tio år från
det lagen trätt i tillämpning eller från det därefter meddelat beslut
vunnit laga kraft eller ock inom den senare tid, högst tio år därefter,
som i anledning av ansökan om anstånd med arbetets fullbordande må
hava av vattendomstolen bestämts, skall vad i 2 kap. 22 § sista stycket
samt 11 kap. 17 § 7 av nämnda lag finnes stadgat äga motsvarande
tillämpning beträffande tillstånd, som nu nämnts.

8 §•

Genom vattenlagen upphävas:

förordningen den 30 december 1880 om jordägares rätt över vattnet
å hans grund; dock med undantag av stadgandet i 12 §, i vad detta
innefattar bestämmelse, som ej upptagits i 2 kap. 35 § i vattenlagen;

119

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

förord ningen den 30 december 1880 om ansvar för underlåtenhet
att öppna dammlucka;

kungörelsen den 20 oktober 1899 angående vad iakttagas skall,
då någon vill förvärva tillstånd av Konungen till byggande i kungsådra;
samt

lagen den 29 juni 1900 om rätt domstol i vissa mål angående
jordägares rätt över vattnet å hans grund;

tillika med alla de särskilda stadganden, vilka innefatta ändring
eller förklaring av vad sålunda upphävda lagrum innehålla eller tillägg
därtill;

så ock vad i övrigt linnes i lag eller särskild författning stridande
mot bestämmelserna i vattenlagen.

9 §-

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till
lagrum, som ersatts genom bestämmelse i vattenlagen, skall denna i stället
tillämpas.

10 §.

Vad i konvention med utländsk makt är överenskommet vare
gällande.

120

Kungl. Mqj:ts nåd. proposition Nr 128.

Förslag

till

Lag

om förteckning å vattendrag, där kongsådra finnes.

Härigenom förordnas, som följer:

1 §•

Innan vattenlagen träder i kraft eller så snart sig göra låter därefter
utfärdar Konungen provisorisk förteckning, däri jämlikt 1 kap. 5 §
andra stycket nämnda lag upptagas de vattendrag, i vilka kungsådra
skall anses finnas.

Förteckning, som nu nämnts, skall införas i svensk författningssamling
samt i länskungörelserna för rikets län så ock tre gånger med
fyra veckors mellantid i allmänna tidningarna.

2 §•

Förmenar någon, att visst vattenområde med orätt vare sig upptagits
å den provisoriska förteckningen eller uteslutits därifrån, äge han,
vid förlust av vidare talan, inom två år efter den dag, då förteckningen,
enligt därå meddelad uppgift, utkommit från trycket i svensk författningssamling,
hos vattendomstolen i den ort, där vattenområdet är beläget,
anhängiggöra klander mot förteckningen medelst ansökan, som i
två exemplar skall ingivas till vattenrättsdomaren och i lika antal
exemplar åtföljas av de handlingar, vilka till stöd för klandret åberopas.

. I fråga om behandlingen av sådan talan skall vad i 11 kap.
vattenlagen finnes stadgat beträffande ansökningsmål i tillämpliga delar
lända till efterrättelse. I sammanhang med utfärdande av sådan kungörelse
angående klandret, som i 11 kap. 32 § vattenlagen omförmäles,

121

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

åligge vattenrättsdomaren att till kammarkollegiet insända underrättelse
om kungörelsens innehåll.

3 §•

Sedan den i 2 § stadgade tid för anhängiggörande av klandertalan
mot den provisoriska förteckningen gått till ända, skola vattendomstolarna,
var för sitt område, ofördröjligen till Konungen insända
uppgift, i vilka delar förteckningen såsom oklandrad vunnit laga kraft
och i vilka delar klander väckts. Efter det anhängiggjord klandertalan
blivit genom lagakraftägande beslut avgjord, skall uppgift jämväl
därom insändas, och skall, om beslutet innefattar tillägg till eller annan
rättelse i den provisoriska förteckningen, sådan rättelse anses omedelbart
införd i densamma. Uppgifter, som nu nämnts, skola offentliggöras i
enahanda ordning, som i 1 § stadgas med avseende å den provisoriska
förteckningen.

Sedan samtliga påståenden om klander mot den provisoriska förteckningen
slutligen avgjorts och fullständig lagakraftägande förteckning ''
sålunda föreligger, låter Konungen införa densamma i svensk författningssamling.

Förändringar i vattenmängd, som inträffa efter det frågan om
visst vattenområdes upptagande å förteckningen blivit slutligen avgjord,
föranleda ej ändring i förteckningens innehåll.

✓

4 §•

Uppstår i vattenmål tvist om rättsförhållande, som. är beroende
därav, huruvida i visst vattenområde finnes kungsådra eller ej, och är
ej frågan om vattenområdets upptagande å förteckningen slutligen avgjord,
skall med tvistens prövning anstå, till dess sådant avgörande
skett. Dylikt anstånd vare ej hinder mot prövningen av vattenmålet i
övrigt, där sådan prövning ändock kan äga rum.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 113 käft. (Nr 128.)

122

Kungl. Maj ds nåd. proposition Nr 128.

Förslag

till

Lag

om rått att över annans mark framdraga ledning för vatten

till husbehovsförbrukning.

Härigenom förordnas, som följer:

1 §•

Tarvas för viss fastighets förseende med vatten till husbehovsförbrukning,
att ledning för vattnet framdrages över annan fastighets ''område,
vare ägaren till den fastighet pliktig att mot ersättning tåla
intrånget därav.

Ledning, som nu nämnts, skall läggas så, att ändamålet må utan
oskälig kostnad vinnas med minsta intrång och olägenhet för markens ägare.

2 §•

Ersättning för intrång genom ledning, som i 1 § sägs, skall, där ej
annorledes överenskommes, bestämmas i penningar att utgå på en gång.

3 §•

Kan ej överenskommelse träffas om rätt att framdraga ledning,
varom ovan förmäles, varde frågan instämd till allmän underrätt i orten.

4 §-

Finnes syn å stället nödig, äge rätten uppdraga åt två ojäviga för
uppdraget lämpliga män'' att förrätta sådan syn å tid, som av rätten bestämmes,
och att på grund av vad vid synen iakttagits avgiva utlåtande,
huruvida ledningens framdragande över svarandens mark må anses behövligt
samt i sådant fall varest och huru ledningen bör göras så ock med

123

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

vilket belopp ersättning för intrång genom ledningen bör utgå; och
varde emellertid målet bos rätten vilande. År fråga om fastighet på
landet, varde uppdrag, som nu nämnts, företrädesvis lämnat åt dem, som
äro ledamöter i nämnden.

Syne männens utlåtande skall skriftligen avfattas och före synens
avslutande för närvarande parter uppläsas; och varde därvid tillkännagivet
vad den med utlåtandet missnöjde enligt 5 § har att iakttaga. Utlåtandet
skall av synemännen ofördröjligen insändas till rättens ordförande.

För syneförrättning njute synemännen ersättning i likhet med vad
för ledamot i ägodelningsrätt är stadgat, där ej synemän på grund av
tjänstebefattning äger rätt till högre ersättning. Sagda ersättning skall
gäldas av käranden.

5 §•

År part missnöjd med synemännens utlåtande, äge han på landet
sist å det lagtima ting, som infaller näst efter trettio dagar, och i stad
inom trettio dagar, sedan utlåtandet meddelades, till rätten ingiva påminnelser.
Varda ej inom nämnda tid påminnelser ingivna, skall utlåtandet
genom rättens dom fastställas.

6 §•

I mål, som anhängiggöra jämlikt 3 §, skall käranden ersätta sin
motpart dennes nödiga kostnader å målet vid första domstolen.

7 §•

Där genom arbete för vidmakthållande av ledning, som i denna
lag avses, skada tillskyndas markens ägare eller annan, vare denne berättigad
till särskild ersättning därför.

8 §•

Vad i 5 och 7 §§ i lagen den 14 juni 1907 om servitut finnes för
där avsedda fall stadgat skall äga motsvarande tillämpning beträffande
ledning, som tillkommit enligt denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1919.

124 ■

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 25 kap. 1 § rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 25 kap. 1 § rättegångsbalken skall erhålla
följande ändrade lydelse:

Talan mot underrätts slutliga utslag i tvistemål av beskaffenhet
att höra genom stämning anhängiggöras skall, där ej här nedan i 3
eller 5 § annorlunda stadgas, fullföljas efter vad.

Lag samma vare, där någon vill föra talan mot underrätts slutliga
utslag: i konkursmål, rörande betalnings- eller förmånsrätt eller undansättande
av egendom eller ackord eller klander av utdeJningsförslag;
så ock i boskillnadsmål, över ansökningen om boskillnad.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1919; dock att beträffande
mal, som anhängiggjorts vid domstol före nämnda dag och icke på grund
av stadgande i 2 § i lagen om vad iakttagas skall i avseende å införande
av vattenlagen skall bedömas enligt sistnämnda lan, äldre koskall
tillämpas.

Kungl. Muj:ts nåd. proposition Nr 128.

125

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 37 § utsökningslagen.

Härigenom förordnas, att 37 § utsökningslagen skall erhålla följande
ändrade lydelse:

Utmätningsman äge, utan särskilt bemyndigande, verkställa domstols
laga kraft ägande dom i tvistemål:

1) då skyldighet att gälda penningar eller varor blivit den tappande
ålagd;

2) då någon blivit förpliktad att viss lös egendom till annan utgiva
;

3) då domstolen förordnat angående kvarstad eller skingringsförbud;

4) då dömt är i fråga om tjänstehjons flyttning i eller ur tjänst;

5) då någon blivit förpliktad att avträda fast egendom eller dömt
är om flyttning i eller ur hus; och

6) då domen eljest innehåller förpliktande för den tappande att
något fullgöra, vid äventyr att det, om han tredskas, må genom vederpartens
föranstaltande utföras.

Om vattenrättsdomares behörighet att i vissa fall förordna, att dom
icke må verkställas, skils i vattenlagen.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1919.

126

Kungl. Maj.ts nåd. proposition Nr 128.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 14 § i lagen den 27 juni 1896 om rätt

till fiske.

Härigenom förordnas, att 14 § i lagen den 27 juni 1896 om rätt
till fiske skall erhålla följande ändrade lydelse:

I älv, ström, å eller sund, där fisken har sitt drev, skall en sjättedel
av bredden vid vanligast förekommande lågt vattenstånd i djupaste
vattnet lämnas fri från fast eller rörlig fiskredskap, som kan hindra
fisken att framgå, där ej Konungens befallningshavande efter rättägandes
och sakkunnigs hörande giver lov till redskapens användande.

Sund, tillflöde eller avlopp, varigenom vatten, däri fisket är gemensamhetsfiske,
har gemenskap med annat vatten, må Konungens befallningshavande,
på ansökan av delägarna i gemensamhetsfisket, efter rättägandes
och sakkunnigs hörande giva delägarna lov att avstänga medelst anordning,
som hindrar fisken att framgå.

Där fråga är om fiskebyggnad eller anordning, vars tillåtlighet
enligt vattenlagen skall prövas av vattendomstol, skall vad därom är
stadgat jämväl lända till efterrättelse.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1919.

Kungl. Maj. ts mhl. proposition Nr 128.

127

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 8 § i förordningen den 16 juni 1875
angående lagfart å fång till fast egendom.

Härigenom förordnas, att 8 § i förordningen den 16 juni 1875
angående lagfart å fång till fast egendom skall erhålla följande ändrade
lydelse:

Sökes lagfart å egendom, som till ny ägare övergått innan föregående
ägare, vilken varit skyldig att med sitt fång lagfara, sådant fullgjort,
må lagfart å sista .fånget ej beviljas, förrän med förre ägarens
fång blivit lagfaret.

Har det fång, varmed lagfaras skall, skett i enlighet med gällande
författningar om jords eller lägenhets avstående för allmänt behov eller
om ändring eller utrivning av vattenverk eller enligt vattenlagen, vare
för lagfarts beviljande ej av nöden att med föregående fång lagfares,
eller att åtkomst styrkes, på sätt i 7 § är föreskrivet.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1919.

128

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 24 och 36 §§ i förordningen den 16 juni
1875 angående inteckning i fast egendom.

Härigenom förordnas, att 24 och 36 §§ j förordningen den 16
juni 1875 angående inteckning i fast egendom skola erhålla följande
ändrade lydelse:

24 §.

. 1 m°m. Har i enlighet med gällande bestämmelser om expropriation
eller om ändring eller utrivning av vattenverk eller enligt
vattenlagen fast egendom blivit avträdd samt ersättningen å behörig
ort nedsatts eller, där fråga är om strömfall, för vilket enligt sistnämnda
lag ersättningen bestämts att utgå medelst kraftöverföring,
denna i föreskriven ordning påbörjats, skall vad sålunda avträtts ej
vidare häfta för inteckning, som meddelats i egendomen; skolande
därom, sedan till rätten eller domaren inkommit anmälan om förhållandet,
göras anteckning i inteckningsprotokollet så som i 23 § sägs.

2 mom. Kommer vid fördelning av ersättning enligt vattenlagen
lör förlorad vattenkraft eller av ersättning, som enligt nämnda lag eller
lagen om dikning .och annan avledning av vatten tillkommer jord- eller
vattenverk sägare för skada eller intrång, eller av lösen för mark, som
jämlikt bestämmelserna i gruvestadgan avträtts till gruvägare, betalning
att utfalla å huvudstolen av inteckning i egendomen, eller utfaller
vid fördelning av medel, som jämlikt föreskrifterna i utsökilingslagen
skola fördelas mellan rättsäg’are i fast egendom ändå att försäljning
av egendomen ej skett, betalning å huvudstolen av intecknad fordran,
för vars gäldande försäljningen skolat ske, vare inteckningen till mot -

129

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

svarande belopp utan verkan; och varde därom, sedan fördelningen
visats vara godkänd eller hava vunnit laga kraft, anteckning gjord i
inteckningsprotokollet som nyss sagts.

Vad sålunda stadgats skall jämväl tillämpas, där enligt gällande
bestämmelser om expropriation intecknad egendom tages i besittning
av den exproprierande före expropriationens fullbordande eller allenast
till en del varder till honom avträdd eller ock nyttjanderätt eller servitutsrätt
till intecknad egendom upplåtes, samt i något av de fall nu
sagda äro vid ersättnings fördelning betalning utfaller å huvudstol av
inteckning, så ock där enligt vattenlagen intecknad egendom varder
avträdd, innan ersättningen blivit slutligen bestämd, eller enligt sagda
lag eller gällande bestämmelser om ändring eller utrivning av vattenverk
allenast en del av intecknad egendom avträdes och vid fördelning
av ersättningen betalning utfaller å intecknings huvudstol.

36 §.

1 mom. Har egendom, som gemensamt med annan häftar för
inteckning, blivit såld i den ordning utsökningslagen bestämmer, skall
egendomen, sedan auktionen vunnit laga kraft och köpeskillingen erlagts,
icke vidare häfta för större del av intecknade beloppet än köparen
enligt 131 § utsökningslagen kan hava fått avräkna å köpeskillingen
eller som enligt 117 § 1 mom. samma lag skall innestå i egendomen;
och varde därom, efter t}^ i 23 § sägs, anteckning gjord i inteckningsprotokollet.

Varda av gemensamt intecknade egendomar en eller flera utmätningsvis
sålda, skola de övriga ej vidare häfta för vad av inteckningen
kunnat utgå ur köpeskillingen för de egendomar, som sålts; skolande
därom, när det visas, huru köpeskillingen fördelats och att fördelningen
blivit godkänd eller vunnit laga kraft, göras anteckning i inteckningsprotokollet.

2 mom. Ej heller skola i det fall, att enligt gällande bestämmelser
om expropriation en eller flera av gemensamt intecknade egendomar
helt eller delvis avträdas till den exproprierande eller av honom före
expropriationens fullbordande tagas i besittning eller ock nyttjanderätt
eller servitutsrätt till en eller flera av gemensamt intecknade egendomar
upplåtes, eller att enligt vattenlagen eller gällande bestämmelser om
ändring eller utrivning av vattenverk en eller flera av gemensamt intecknade
egendomar varda helt eller delvis avträdda eller åtgärd vidtages,
som medför skada eller intrång å en eller flera av gemensamt intecknade

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 113 höft. (Nr 128.) 17

130

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Xr 128.

egendomar,- eller att frälseränta, som gemensamt med annan fast egendom
häftar för inteckning, varder inlöst för statsverkets räkning eller
avlöst, de övriga egendomarna häfta för intecknat belopp, varför betalning
utfallit vid ersättnings fördelning; skolande jämväl därom göras
anteckning i inteckningsprotokollet enligt vad i 1 mom. andra stycket sägs.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1919.

Kungi. Majds nåd. proposition Nr 128.

131

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsårenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 20 mars 1917.

N ärvarande:

Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,

Statsråden: Hasselrot,
von Sydow,
friherre Beck-Friis,

Stenberg,

Linnér,

Mörcke,

Vennersten,

Westman,

Broström.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Hasselrot anmälde det
betänkande med förslag till vattenlag m. m., som den 14 mars 1917
avgivits av särskilda inom justitiedepartementet tillkallade sakkunniga
för överarbetning av vissa delar i det av vattenrätts- och dikningslagskommittéerna
den 17 december 1910 avgivna förslaget till vattenlag.

De lagförslag, som innefattades i betänkandet, voro förslag till

1) vattenlag;

2) lag om förteckning å vattendrag, där kongsådra finnes;

3) lag om rätt ■ att över annans mark framdraga ledning för vatten
till husbehovsförbrukning;

4) lag om ändrad lydelse av 25 kap. 1 § rättegångsbalken;

5) lag om ändrad lydelse av 37 § utsökningslagen;

6) lag om ändrad lydelse av 14 § i lagen den 27 juni 1896 om
rätt till fiske;

132

Kunyl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

7) lag om ändrad lydelse av 8 § i förordningen den 16 juni 1875
angående lagfart å fång till fast egendom; samt

8) lag om ändrad lydelse av 24 och 45 §§ i förordningen den 16
juni 1875 angående inteckning i fast egendom.

Föredraganden hemställde, att för det ändamål § 87 regeringsformen
omförmäler lagrådets utlåtande över lagförslagen måtte genom
utdrag av protokollet inhämtas.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lämna
bifall.

Ur protokollet:
Nils Berlin.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

13»

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl, Maj:ts lagråd måndagen
den 21 januari 1918.

Närvarande:

Justitieråden GuLLSTRAND,

von Seth,

Wedberg,

Regeringsrådet Planting-G yllenbåga,

Överstelöjtnanten Ekdahl.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den
20 mars 1917, hade Kungl. Magt förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle, för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål, inhämtas
över de av särskilda inom justitiedepartementet tillkallade sakkunniga
den 14 mars 1917 avgivna förslag till
l:o) vattenlag,

2: o) lag om förteckning å vattendrag, där kongsådra finnes,

3:o) lag om rätt att över annans mark framdraga ledning för
vatten till husbehovsförbrukning,

4:o) lag om ändrad lydelse av 25 kap. 1 § rättegångsbalken,

5:o) lag om ändrad lydelse av 37 § utsökningslagen,

6:o) lag om ändrad lydelse av 14 § i lagen den 27 juni 1896 om

rätt till fiske,

7:o) lag om ändrad lydelse av 8 § i förordningen den 16 juni 1875
angående lagfart å fång till fast egendom, samt

8: o) lag om ändrad lydelse av 24 och 45 §§ i förordningen den
16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom.

Enligt beslut den 27 april 1917 hade Kungl. Maj:t förordnat
överstelöjtnanten i väg- och vattenbyggnadskåren Ossian Zacharias

134

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

Ekdahl att vara ledamot av lagrådet under dess behandling av ovanberörda
lagförslag.

Sedermera hade till lagrådet överlämnats dels, enligt Kungl. Maj:ts
beslut den 25 maj 1917, ett av numera hans excellens herr ministern
för utrikes ärendena Joh. Iiellner, såsom förordnad att verkställa en förberedande
utredning rörande en rättegångsreform, avgivet utlåtande,
huruvida från synpunkten av den tillämnade rätfegångsreformen något
vore att erinra mot grunderna för de förslag rörande vattendomstolars
inrättande samt processförfarandets anordning i vattenmål, vilka innefattades
i det till lagrådet remitterade förslaget till vattenlag in. m., dels
och, enligt Kungl. Maj:t,s beslut den 30 oktober 1917, av justitiekanslersämbetet
och kammarkollegium avgivna utlåtanden över 11 kap. 35 § av
berörda förslag till vattenlag.

Förslagen,''som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet
föredragits:

samtliga lagförslag med undantag av 1 och 11 kap. i förslaget
till vattenlag samt förslaget till lag om förteckning å vattendrag, där
kungsådra finnes, av hovrättsrådet Natanael Gärde, 1 kap. i förslaget
till vattenlag samt förslaget till lag om förteckning å vattendrag, där
kungsådra finnes, av häradshövdingen K. H. Högstedt och 11 kap. i
förslaget till vattenlag av expeditionschefen numera statssekreteraren i
justitiedepartementet Sven Hagströmer.

Förslagen föranledde följande yttranden av lagrådet och dess
särskilda ledamöter:

Förslag till vattenlag.

Justitieråden Gullstrand och Wedberg, regeringsrådet PlantingGyllenbåga
samt överstelöjtnanten Ekdahl:

Det förslag till ny lagstiftning om den lukrativa vattenrätten, som
nu utgör föremål för lagrådets granskning, är resultatet av mer än tioåriga
förarbeten. I stort sett torde det ock kunna betecknas såsom
synnerligen gott. Utan att bryta med de grunder, på vilka den svenska
vattenrätten av gammalt vilar, är förslaget avpassat efter de krav, som
den nutida vattenkraftsindustrien måste ställa å lagstiftningen. På samma
gång lärer det ock skänka de samhälleliga intressena och den jordbrukande
befolkningens önskemål allt det beaktande, som dem med
rätta tillkommer. Förslaget synes sålunda i allt huvudsakligt väl ägnat
att upphöjas till lag.

Kwtyl. Maj:ls nåd. proposition Kr 12b. 135

Justitierådet von Seth:

Det föreliggande förslaget är avsett att utgöra grundval för en
fullständig omarbetning av den svenska vatlenrättslagstiftningen. Att,
då omständigheterna icke medgivit framläggandet av ett alla dithörande
rättsförhållanden omfattande förslag, början gjorts med den s. k. lukrativa
vattenrätten, torde väl försvar as såväl av den särskilda betydelsen av
denna del av vattenrätten som därav, att särskilt på detta område genom
teknikens framsteg och den alltmer fortgående övergången till stordrift
de nu gällande lagbestämmelserna kommit att föråldras ojämförligt
snabbare än bestämmelserna ifråga om övriga vattenrättsliga förhållanden.
Mot denna anordning lärer således icke något vara att invända.

Om det följaktligen icke nu bör ifrågasättas att som villkor för
förslagets framläggande till antagande uppställa krav på dess utvidgande
med bestämmelser rörande även andra delar av vattenrätten än den ovannämnda,
lärer det emellertid icke böra underlåtas att redan nu såväl göra
klart för sig, huru omfattande i stort sett revisionen av vattenrättslagstiftningen
bör göras eller, vilket i sak är detsamma, vilka vattenförhållandena
berörande ämnen böra behandlas i den nya vattenlagen, som ock att
tillse, huruvida den bearbetning av den lukrativa vattenrätten förslaget
innebär erhållit den fullständighet, som kan anses önskvärd.

Härtill finnes så mycket större skäl, som förslaget ju självt genom
sin uppställning antyder, huru vidsträckt dess upphovsmän tänkt sig,
att den allmänna revisionen av vattenrättslagstiftningen skulle komma
att sträcka sig.

Vad då först angår den första frågan eller den, vilka ämnen som
rätteligen böra behandlas i en ny vattenlag, anser jag mig böra uttala
den uppfattningen, att försljfget på ett synnerligen lämpligt sätt avgränsar
revisionsarbetets omfattning. Att sålunda såväl de bestämmelser, som
kunna erfordras till skydd mot vattnets förorening, som fiskerätten avskilts
och överlämnats till särskild lagstiftning, lärer på de skäl, som legat till
grund för nämnda utbrytning, få anses synnerligen välgrundat, även om
man, vad nu särskilt angår fiskerätten, med mig är böjd att anse denna
rätt enligt svensk rättsuppfattning ingå såsom ett moment i äganderätten
till vattenområdet och icke såsom en från äganderätten till arten fristående,
om än med densamma vad angår subjektet i regel förbunden
befogenhet, såsom nog uppfattningen är på vissa håll särskilt inom den
utländska doktrinen.

Mera tveksam ställer jag mig till den andra frågan, den huruvida
bearbetningen av den lukrativa vattenrätten i förslaget erhållit den fullständighet,
som varit önsklig.

136

KungI. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

De grundläggande bestämmelserna i detta ämne innefattas i förslagets
första kapitel, som också i anslutning därtill erhållit den generella
rubriken »om rätt till vatten». Granskar man nu de särskilda bestämmelserna
i kapitlet, finner man emellertid, att dessa ingalunda beröra
hela det ämne, som angives av rubriken. En antydan härom lämnas
redan av innehållet i 1 §, som uttalar sig endast om rätten till det
vatten, som finnes å grunden, och de följande paragraferna behandla
även uteslutande rättsfrågor, som hänföra sig till det vatten, som finnes
å grunden. Hela den redan så viktiga och säkerligen i framtiden ännu
betydelsefullare frågan om rätten att tillgodogöra sig det vatten, som
finnes under grunden, lämnas av förslaget alldeles å sido. Skälet härför
har,- såsom av motiven framgår, varit, att grundvattensförhållandena
ännu äro så outredda, att en uttömmande och i övrigt tillfredsställande
lagstiftning på detta område näppeligen skulle kunna åstadkommas.
Det kan ju ej förnekas, att detta skäl i viss mån äger sin riktighet.
Tvister berörande grundvattensförhållandena uppstå emellertid, såsom
erfarenheten visat, allt som oftast; och, även om tiden ej kan anses vara
inne för en uttömmande lagstiftning på detta område, måste ju dylika
tvister lösas på ett sätt, som tillfrédsställer rättsmedvetandet. Det
synes vid detta förhållande hava varit önskligt, om åtminstone några
allmänna grundsatser för en sådan lösning kunnat angivas i den nya
vattenlagen. I varje fall bör väl emellertid i densamma plats på något
sätt beredas för eu blivande lagstiftning i ämnet. Man kunde ju t. ex.
tänka sig, att rubriken till första kapitlet ändrades därhän, att densamma
mera exakt angåve dess nuvarande innehåll, t. ex. sålunda, att
densamma i närmaste överensstämmelse med rubriken till 1880 års
förordning kom att beteckna kapitlets innehåll såsom avseende jordägares
rätt till vattnet å hans grund, och att längre fram ett
särskilt kapitel reserverades för behandling av frågan om rätten till
grundvattnet. Med den stora betydelse de på sina ställen synnerligen
avsevärda vattenmassor, som framflyta under jorden, redan* hava särskilt
för städernas och andra samhällens med större sammanträngd
befolkning, förseende med vatten kan det nämligen enligt mitt förmenande
icke dröja synnerligen länge, förr än en lagstiftning i ämnet
kommer att tvinga sig fram.

Aven i ett annat hänseende äro bestämmelserna i förevarande
kapitel icke uttömmande, nämligen ifråga om vad man kallat »alle mäns»
rätt till vatten för hushållsbehov, bad, vattning av kreatur och dylikt.
Att en sådan rätt finnes, lärer icke av någon bestridas. Förhållandet
tangeras visserligen i någon mån i 3 §, men därutöver iakttager förslaget

Kungi. Maj:ts nåd. proposition Nr 128. 137

tystnad. Skälet härtill angives vara, att lagstiftning i ämnet icke bör
försökas, förr än den kan stödja sig på en mera utpräglad rättsuppfattning
rörande gränserna för allmänhetens ifrågavarande rättigheter, och
att denna förutsättning ännu saknas. Det kan ifrågasättas, om detta
skäl är tillräckligt bärande. Den rätt, varom bär är fråga, utövas allmänt;
och vid detta förhållande bör också allmänheten hiva rätt att
fordra att åtminstone i grova drag få några antydningar om gränserna
för densamma. Att räti suppfattningen i förevarande hänseende hos allmänheten
icke hunnit stadga sig, synes snarare vara ett skäl för lagstiftaren
att på ett ledande sätt ingripa än en anledning att lämna
frågan å sido. Särskilt såvitt angår vattnet å grunden torde de erf >rderliga
bestämmelserna icke behöva bliva så omfattande eller invecklade,
att större svårigheter skulle möta för deras utformande och inpassande
i förevarande kapitel. Det nära samband, vari nu berörda rättsförhållanden
stå till de förhållanden, som beröras i den föreslagna lagen
om rätt att över annans mark framdraga ledning för vatten till husbehovsförbrukning,
borde, synes det mig, hava manat till att icke lämna de
förstnämnda alldeles å sido i lagen. De flesta nyare lagstiftnings\erk
på vattenrättens område i utlandet innehålla ju också sådana bestämmelser.

De bestämmelser, som i detta hänseende för närvarande skulle
kunna ifrågasättas, synas icke vara flera, än att de mycket väl skulle
kunna inpassas i 1 kap. 3 § av förslaget. För min del anser jag dem
tillsvidare kunna inskränkas till dels ett allmänt stadgande, att vattnet
i de mera betydande vattensamlingarna, sjöar, tjärnar, älvar, strömmar, åar
och större bäckar, må användas av vem som helst till bad, tvätt, vattenhämtning,
vattnande av kreatur, rodd och segling med mindre båtar
och dylikt, i den mån det kan ske utan förnärmande av den rätt att
i första hand tillgodogöra sig vattnet, som tillkommer dettas ägare, och
utan skada i övrigt eller nämnvärt obehag för honom eller annan, som
innehar stranden, dels ett medgivande att under samma villkor till förmån
för vattnets ägare från vatten av ifrågavarande slag lägga ledning
för tillgodoseende av hushållsförbrukningen vid annan fastighet än
den, vartill vattenområdet hör, eller annat därmed jämförligt husbehov,
samt dels det stadgande, som redan finnes intaget uti nämnda paragraf.

Vad angår de allmänna grunder, efter vilka det remitterade förslaget
söker lösa de frågor det upptagit till behandling, torde i stort
sett icke mycket vara att anmärka mot desamma.

För all lagstiftning är det en huvudregel, att densamma bör, så
långt det låter sig göra utan att åsidosätta de krav på utveckling, som
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 113 höft. (Nr 128.) 18

138

Kungl. Majds nåd. proposition Nr 128.

följa av förändrade tidsförhållanden, ansluta sig till den bestående rättsuppfattningen.
Härförutan vinner icke rättsutvecklingen den stadga och
ingiver icke lagstiftningen den känsla av trygghet och fa-thet, som
äro oeftergivliga. villkor för att samhällsmedlemmarna skola kunna inom
de gränser för individens verksamhet den ''uppdrager var i sin stad nå
den fulla utveckling av sina anlag och inlägga den energi i sitt arbete
som äro oeftergivliga villkor för varje högre kulturutveckling.

Särskilt i dessa hänseenden synes mig förslaget val avvägt. Utan
att åsidosätta de krav nya förhållanden måste uppställa på en° lagstiftning
på ifrågavarande område ansluter det sig organiskt till den hittills
försiggångna rättsutvecklingen.

Jag har ansett mig hava så mycket större skäl att framhålla
dessa synpunkter, som i en reservation framkommit krav på införande
av bestämmelser, som innebära ett avgjort brytande i visst hänseende
med allt vad som hittills varit svensk rättsuppfattning, nämligen bestämmelser
om rätt för krouan att viss tid efter större kraftanläggningars
fullbordande inlösa desamma. Det synes mig klart, att redan
den moraliska inverkan av en sådan bestämmelse i och för sig skulle
bliva ödesdiger för utnyttjandet av våra vatten kraftstillgång ar, även
om villkoren för inlösen göras synnerligen gynnsamma för den förutval
ande ägaren. Den, som företager en dylik anläggning, går i regel
ej till ett dukat bord, särskilt om anläggningen avses att°användas till
distribution åt andra. Han måste i regel räkna med att en viss tid åtgår,
innan all den tillgängliga kraften blir placerad. Behov, som icke
finnas eller åtminstone ännu ej kännas, måste väckas till liv etc. Anläggaren
kan därför i regel ej beräkna, när den tid kommer att inträffa
oå anläggningen fullt bär sig, men, oavsett när denna tid infaller är
han skyldig underkasta sig det allmännas inlösningsrätt vid samma på
förhand givna tid. Stort bättre lärer saken ej ställa sig för den, som
verkställer anläggningen i avsikt att därmed driva ett eller annat industriellt
företag. Aven uti detta fall lära i allmänhet praktiska skäl tala för att
anläggningen göres större, än det omedelbara behovet kräver, eller med
andra ord att anläggningen verkställes under beräkning, att den eller
de industrier den skall driva skola kunna utvecklas, men den tidpunkt
vid vilken denna utveckling kunnat drivas så långt, att anläggningen
fullt _ utnyttjas, undandrager sig vid tiden för dess utförande vane "beräkning
Det invändes nu visserligen, att det allmänna ej gärna kan
tänkas skola vilja rent av strypa en blomstrande industri. Det må väl
vara, men man drager sig nog i det längsta för ett företag, där nym
har att räkna med en så pass obestämd faktor som det allmännas välvilja.

139

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

Härtill kommer, att enligt reservanternas förslag villkoren för lösningsrätten
gjorts sådana, att dess avskräckande verkningar ytterligare
skärpts. Genom att lösesumman för de väsentligaste beståndsdelarna
av anläggningen, strömfall, utmål och vattenverksbyggnader, fastställts
till det vid tiden för anläggningens verkställande bestämda anläggningskapitalet,
kommer hänsyn ej att kunna tagas till eu sådan faktor som
penningvärdets fall. Härigenom uppmuntras dessutom till dröjsmål så
länge som möjligt med kraftanläggningars företagande. Den, smil äger
ett vattenfall, har all anledning antaga, att detta skall stiga i värde,
allt eftersom genom befintliga kraftkällors tillgodogörande tillgången på
ledig vattenkraft minskas. Skyndar han sig nu att bebygga sitt fall,
avklipper han för sig utsikten att kunna tillgodogöra sig denna, värdestegring,
medan han, om han dröjer därmed, har skäl att förvänta, att
han skall göra en god affär på sitt dröjsmål. Därigenom, att lösningsskyldigheten
skulle komma att inskränkas till själva vattenverksanläggningen
och ej skulle omfatta även respektive distributionsnätet eller den
eller de industrier, som drivas genom anläggningen, skulle svårigheterna
att vinna avsättning för kraften, såsom från olika sidor framhållits, avsevärt
ökas o. s. v. Lägger man härtill de tekniska svårigheter, som,
på sätt från sakkunnigt håll närmare utvecklats, ofta skulle möta vid en
inlösen enbart av själva vattenverksanläggningen, kan man, synes det
mig, icke undgå att känna sig ytterligt betänksam gent emot en dylik
nyskapelse i vår vattenrätt.

Endast om det kunde visas, att synnerligen viktiga samhällsintressen
för sitt tillgodoseende ovillkorligen fordrade lösningsrättens
införande, skulle dessa betänkligheter kunna hävas. Något avgörande
bevis härför synas mig reservanterna ej hava lämnat,
jag fullt ense med dem därom, att sådana tider kunna komma, att det
skulle vara oförsvarligt, om det allmänna alldeles släppt kontrollen över
de enskilda vattenkraftsanläggningarna ur sina händer. Men det synes
mig, som om denna makt till kontroll kunde vinnas på ett betydligt
enklare sätt, än det reservanterna föreslagit, nämligen därigenom, att
det allmänna förbehölle sig rätt att pröva de villkor, på vilka kraftanläggningar,
som vore beräknade på upplåtelse av kraft åt allmänheten, verkställde
sådan upplåtelse.

De sakkunniga hava ej heller varit främmande för tanken på en dylik
åtgärd, och det synes, som om de enda skälen för dem att icke i förslaget
intaga bestämmelser i sådan riktning varit, att något omedelbart
behov av dylik kontrollrätt icke synes föreligga och att något hinder

140

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

för statsmakterna att när som helst meddela bestämmelser om införande
av en sådan befogenhet icke finnes.

Aven om man måste medgiva riktigheten av dessa synpunkter
synes det mig emellertid kunna ifrågasättas, om ej det vore både klokare
och ärligare att redan nu i lagen fastslå en sådan befogenhet för
det allmänna som den ovan nämnda. Därigenom skulle å ena sidan
vidare strid om saken avklippas för framtiden och å andra sidan vederbörande
företagare få bestämd anledning att räkna med att deras rätt
att handhava krafttillgångarna ej vore alldeles obegränsad.

Gåves åt en eventuell bestämmelse i ämnet den formuleringen,
att Konungen, i den mån det funnes erforderligt, skulle äga förordna, för
riket i. dess helhet eller viss del därav, att vattenverksägare, som uppate_
eller avsåge att upplåta kraft åt allmänheten, skulle vara pliktiga
att i den omfattning, som kunde finnas erforderlig, underställa sina uppatelsevillkor
det allmännas prövning, behövde ju ifrågavarande kontrolle
ogenhet ej komma till utövning förr, än omständigheterna gjorde
det önskvärt.

En sådan bestämmelse vore till sin innebörd icke någon nyhet
i vårt rättssystem. Mångfaldiga av enskilda drivna korum unikationsanstalter,
järnvägar och andra, äro redan nu underkastade ett dylikt
övervakande, och för vattenverksanläggarna vore ju ett dylikt kontrollsystem
såtillvida betydligt att föredraga framför skyldigheten att vara
underkastade mlösningstvång,. som de ju alltid skulle hava utsikt att en
gång nå fram till en skälig inkomst av sina företag.

Med de undantag, som fölia av vad jag här ovan anfört, anser
jag mig alltså böra på det livligaste tillstyrka, att en blivande lagstiftning
på den lukrativa vattenrättens område bygges på de huvudgrunder
det remitterade förslaget innebär.

1 KAP.

1 §‘

Justitieråden Gallstrand och Wedberg, regeringsrådet PlantingGyllenbåga
samt överstelöjtnanten Ekdahl:

Förslaget innehåller lika litet som gällande lag några bestämmelser
om den rätt att nyttja annans enskilda vatten, vilken, på sätt i kommittémotiven
framhålles, otvivelaktigt tillkommer en var — för badning,
kreaturs vattning m. m. Intet synes heller vara att erinra mot att
ifrågavarande befogenheter fortfarande lämnas av lagstiftningen oreg -

141

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

lerade. Men då sålunda pr lind ägarens rådighet över vattnet alltjämt
kommer att vara underkastad även andra inskränkningar än sådana, som
uttryckligen sädgås i vattenlagen eller eljest i lag, torde till utmärkande
härav någon jämkning böra vidtagas i förevarande paragrafs avfattuing.

Justitierådet von Seth:

Åveu vid iakttagande av vad jag förut hemställt ifråga om fullständigande
av bestämmelserna i detta kapitel lärer grundägarens rätt
till vaitnet å hans grund komma att bliva underkastad inskränkningar
grundade å sakens natur och i övrigt icke uttryckligen omnämnda i
förslaget eller eljest i lag. Jag instämmer alltså i vad lagrådets övriga
ledamöter hemställt.

5 §•

Justitierådet Wedbery och överstelöjtnanten Ekdahl:

De sakkunniga hava funnit det innebära en oegemlig och onödig
förändring att, såsom kommittéerna föreslagit, borttaga den sedan århundraden
hävdvunna beteckningen kongsådra och ersätta densamma
med begreppet större vattendrag. Häri torde man knappast kunna
giva de sakkunniga rätt. Väl är det sant att, såsom de i sin motivering
framhålla, genom kommittéförslaget icke åsyftats att avskaffa de inskränkningar
i grundägarens rådighet över vattnet, Stim av ålder anknutits
till kungsådrebegrepoet. Men det kan dock icke förbises, att den nya
reglering av dessa inskränkningar, som nu ifrågasättes, är av genomgripande
art. Enligt de sakkunnigas förslag, där beteckningen kongsådra
återupptagits, kommer rättslivet att få röra sig med två kuugsådrebegrepp,
det gamla och det nya, av väsentlipen olika inneboid.
Olägenheterna härav synas påtapliga; och särskilt betänkligt måste det
anses vara, att bibehållandet av kungsådrebeuänmingen kan giva ett
skenbart stöd för anspråk, vilka enligt den nya lagstiftningen sakna
berättigande. Efter vår mening bör därför den av kommittéerna föreslagna
beteckningen större vattendrag inarbetas i det förelipgande förslaget
liksom även i det särskilda lagförslaget rörande förteckning å
vissa vattendrag.

6 §•

Justitierådet von Seth:

Av paragrafens lydelse framgår, att avsikten är att mellan de
olika s. k. kungsådreintressena prioriteten skall bliva avgörande sålunda

142

Kungl. Maj.ts nåd. proposition Nr 128.

att, om för tillgodoseende av ett av dessa intressen redan tagits i anspråk
större eller mindre del av den anpart av vattenkraften, som skall
avstås titan ersättning, det eller de intressen, som sedermera komma i
fråga att tillgodoses, få nöja sig med att fritt få använda endast vad
som återstår av nämnda anpart. Att till följd av stadgandet i andra
stycket avvikelser från prioritetsprincipen tillfälligtvis kunna uppstå till
men särskilt för torrläggningsintresset, är ett förhållande, till vilket jag
längre fram skall återkomma, men innebär i stort sett icke någon
avvikelse från själva den grund, på vilken förslaget i förevarande hänseende
bygger.

Vad angår de fyra först i paragrafen omförmälda kungsådreintressena,
farledsintresset, flottledsintresset, fiskeintresset och torrläggningsintresset,
lärer icke något vara att erinra mot den ståndpunkt
förslaget i berörda hänseende intager. Samtliga dessa intressera hava i
större eller mindre grad karaktären av allmännyttighet. Detta gäller
obetingat om de tre förstnämnda, farledsintresset, flottledsintresset samt
fiskeintresset, och i regel torde även ett torrläggningsföretag av den
omfattning, att det kan komma ifråga att för dess genomförande använda
kungsådrevattnet, vara att anse såsom allmännyttigt. Det låter
ej gärna tänka sig, att icke ett dylikt företag bör bliva till nytta för
eu större krets av jordägare. Mot att något försök icke gjorts att
sinsemellan från allmännyttighetssynpunkt gradera nu nämnda intressen,
torde således berättigade anmärkningar icke kunna göras.

Annorlunda är förhållandet med det femte slag av företag, som
i det remitterade förslaget tillagts bland dem, som skulle vara berättigade
till kungsådrevatinet, bevattningsföretagen. Dylika företag, förbrukande
avsevärda mängder vatten, kunna mycket väl igångsättas av
enskilda strandägare, utan att någon annan än företagaren har nytta av
företaget, och låt vara, att det är ett allmänt intresse, att en var jordägare
uppdriver avkastningen av sin egendom till största möjliga höjd,
synes det mig bjuda ganska mycket emot att ifråga om allmännyttighet
ställa dessa företag i samma klass som en farledsanläggning, flottledsanläggning,
fiskvåg eller fiskodlingsanstalt eller ett torrläggningsföretag.
Skall överhuvudtaget bevattningsintres-et upptagas bland kungsådreintressena,
något som synes mig synnerligen tvivelaktigt, bör väl i
varje fall tillses, att detta endast kommer att gälla bevattningsföretag,
som efter verkställd prövning befinnas hava en utpräglat allmännyttig
karaktär.

Åven andra stycket i förevarande paragraf synes i viss mån giva
anledning till erinringar.

143

Kungl. Maj-.tf. nåd. proposition Nr 128.

Därest ett strömfall i sin helhet tillhör samme ägare, torde giltig
anledning saknas att, på sätt förslaget gör, behandla den del av detsamma,
som borttages, såsom en enhet för sig. I regel åtminstone lärer
ägarens förlust bliva ungefär densamma, vare sig vattenkraft frångår
honom genom att vatten tages i anspråk eller detta sker genom att
fallhöjden minskas eller genom en kombination av båda dessa vägar
att tillgodose kungsådreintressena; och det synes vid sådant förhållande
mindre rationellt att göra det beroende på vilken utväg som anlitas,
huru stor del av vattenkraften han skall avstå utan ersättning. Lagförslagets
ståndpunkt i denna del lider förövrigt av den svagheten, att
densamma kan komma att medföra vissa särskilt för torrlåggningsintresset
oförmånliga konsekvenser. Såsom ovan erinrats, gäller som
regel prioritet sprincipen mellan de olika kungsådreintressena, så att det
intresse, som först kommer i fråga att tillgodoses, får, så långt det
för ändamålet erfordras, tillgodogöra sig allt vad som skall avstås utan
ersättning. Om t. ex. ett vattenavledningsföretag kan genomföras uteslutande
medelst avledande från ett strömfall av en tredjedel av den
däri framrinnande vattenmängden, får detta ske utan särskild ersättning
till strömfallsägaren för den förlust av vattenkraft han lider därigenom.
Nu är det emellertid så, att för dylika företag oftast i första hand
erfordras minskande av fallhöjden. År detta förhållandet, kan emellertid
till följd av stadgandet i förevarande stycke, om ej hela fallet borttages,
för företaget icke tillgodogöras allt vad strömfallsägaren är pliktig
ersättningsfritt avstå för tillgodoseende av kungsådreintressena, utan
det blir alltid något kvar, som kan tagas i anspråk för ett senare företag
av beskaffenhet, att för detsamma kungsådrevatteu kan tagas i anspråk.
En sådan skillnad synes föga berättigad, om man i allmänhet vill, att
de intressen, S‘>m erkänts som kungsådreintressen, skola vara lika
berättigade. Enligt mitt förmenande bör strömfallsägaren i vilket fall
som helst vara pliktig att utan gottgörelse avstå intill en tredjedel av
den ursprungliga vattenkraften, och detta vinnes, om man i varje händelse
räknar med strömfallet i dess helhet såsom en enhet. Yad kommittéerna
anfört därom, att ofta svårighet skulle kunna föreligga att
avgöra, var ett strömfall börjar eller var det slutar, må i viss mån äga
sin giltighet, men svårigheten lär i allmänhet icke vara större, än att
den bör kunna övervinnas av en med erforderlig kompetens utrustad
vattendomstol, och denna omständighet lär i varje fall icke innebära
skäl nog att frångå den riktiga ståndpunkten även i alla de händelser,
då nämnda svårighet icke föreligger. Det må i övrigt erinras, att man

144

Kungl. Maj.ts nåd. proposition Nr 128.

icke ryggat tillbaka för nämnda svårighet, t. ex. då det i 2 kap. 7 §
gällt att ordna forhållandena i fråga om samfällda strömfall.

Å andra sidan torde däremot i den av kommittéerna jämväl berörda
händelsen, att fallet tillhör ett flertal delägare, som äga var sin avskilda
del av detsamma, varje delägares andel till undvikande av likvidsfrågor
dem emellan böra behandlas som ett strömfall för sig.

Lagrådet:

Då bär talas om »vatten, som förut må hava tagits i anspråk»,
avses otvivelaktigt ej annan vattenmängd än sådan, för vars avståetide
ersättning icke utfått. Det synes emellertid önskligt, att denna mening
kommer till tydligt uttryck i lagtexten.

7 §''

Justitieråden Gallstrand och Wedberg, regeringsrådet PlantingGyllenböga
samt överstelöjtnanten Ekdahl:

Om en ström fallsägare, som till förmån för ett kungsådreintresse
fått avstå vattenmängd mot en jämlikt slutet av första stycket i donna
paragraf minskad ersättning, sedermera nödgas för liknande ändamål
vidkännas förlust av ytterligare vattenmängd, uppstår fråga i vad
mån förstnämnda vattenmängd bör vid tillämpning av regeln i 6 §
första stycket sammanräknas med den senare. Svaret härpå synes rättvisligen
ej kunna bliva annat än att den först avstådda vattenmängden
bör medräknas utom till så stor del, som, därest hela den minskade
ersättningen antoges belöpa å samma del,* kunde anses vara enligt eljest
gällande bestämmelser till fullo ersatt. Eller med andra ord stadgandet
om ersättningens successiva minskning med en tjugondei bör läsas,
som innehölle det, att för varje förflutet år utöver tjugu skall utan
ersättning avstås en tjugonde! av sådan anpart i vattenmängd eller fallhöjd,
som eljest skolat jämlikt 6 § i sin helhet avstås utan ersättning.
Säkerligen överensstämmer också eu sådan tolkning av lagtexten med
förslagets syfte. Till undanröjande av varje tvivel härom torde emellertid
eu omredigering av lagtexten i enlighet med det antydda vara
lämplig.

Justitierndet von Seth:

Stadgandet i denna paragraf innebär enligt sin andemening icke
ett upphävande utan endast en suspension av de skyldigheter 6 §
ålägger ägare av strömfall i vattendrag, där kongsådra finnes. Det

145

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

sätt, varpa enligt första stycket ersättningsfrågan ordnats, synes vid
sådant förhållande innebära en inkonsekvens, liiktigast vore vii.1, att i •
detta hänseende meddelades sådana bestämmelser att, om, då efter er
hållet byggnadslov fråga uppstår om tillgodoseende av ett kuugsådreintresse,
fyrtio år ännu icke förflutit från den lör byggnadens fullbordande
jämlikt 11 kap. 03 § bestamda tiden, strömfallets ägare icke skall
vara pliktig att för ändamålet underkasta sig mockning i vattenmängd
eller fallhöjd, som lian enligt vattendomstolens beslut äger tillgodogöra
sig, med mindre ersättning gives honom för värdet av nyttjauderätten
intill fyrtioårstidens utgång till den anpart av vatten eller fallhöjd, som
han eljest skull» varit skyldig avstå utan ersättning.

Vidtages eu dylik ändring i lydelsen av första stycket, medför
detta även nödvändigheten av mindre jämkningar i aviättningen av
Övriga två stycken i paragrafen.

Lagrådet:

Rörande bestämmelsen i andra stycket av förevarande paragraf
yttras i motiven, att åt densamma givits sådan avfattning, titt domstolen
äger förfara så, som i varje fall finnes lämpligast. Enligt bestämmelsens
ordalydelse är emellertid domstolen befogad att meddela
andra föreskrifter, än i första stycket sägs, allenast såvitt angår tidpunkten
för inträde av strömfallsägarens skyldighet enligt 6 §. Härmed
lärer icke låta förena sig ett beslut av exempelvis den innebörd motiven
särskilt angiva eller att en strömfalIsägare skall under en första
kortare tid av fyrtioårsperioden vara utan inskränkning underkastad
förpliktelsen enligt 6 § men efter sagda tids förlopp komma i åtnjutande
av den honom i första stycket av nu ifrågavarande paragraf tillerkända
förmån. Uå det likväl synes ganska lämpligt, åt t domstolen
erhåller den större frihet, som eldigt motiven varit avsedd, torde någon
redaktionell jämkning av förevarande stadgande böra vidtagas.

8 §■

Lagrådet:

De beslut, varigenom Konungen meddelat tillstånd att överbygga
kongsådra, hava till förmån för framtida företag ålagt den byggande
vissa .förpliktelser utöver vad som innefattas i den uti tredje stycket
av förevarande paragraf omföra.älda skjddighet att utan ersättning
underkasta sig minskning i vattenmängd eller fallhöjd. Dessa ytterligare
förpliktelser komma enligt sagda styckes avfattning att, såvitt
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 113 käft. (Nr 128.) 19

146

Kungl. Maj ds nåd. proposition Nr 128.

rörer strömfall, där enligt den nya lagen kongsådra icke linnes, fortfarande
gälla, även med avseende å företag, om vars utförande fråga
väckes först efter nya lagens ikraftträdande. I detta hänseende blir
således ägaren av dylikt strömfall strängare förbunden än ägaren av
strömfall, där jämlikt nya lagen kungsåder linnes. Enligt paragrafens
första st\?cke är nämligen sistnämnde ägare med avseende å framtida
företag i allo frigjord från de i sammanhang med tillståndet givna bestämmelser,
så framt ej, i visst fall, han förklarat sig vilja fortfarande vara
underkastad dem. Då anledning lärer saknas att i fråga om strömfall
utan kungsådra upprätt hålla de vid byggnadstillståndet meddelade bestämmelserna
i vidare mån, än som sker beträffande strömfall med kungsådra,
synes ifrågavarande tredje stycke böra jämkas därhän, att sagda
bestämmelser icke i något avse< nde komma att gälla beträffande företag,
om vars utförande fråga väckes efter det nya lagen trätt i kraft,

9 §•

Lagrådet:

De formella ändringar i förhållande till kommittéernas förslag,
som vidtagits i förevarande paragraf, lära hava sträckts längre, än som
varit påkallat av omständigheterna. Bäst synes den tanke, som ligger
till grund för ifrågavarande stadgande, komma till uttryck, om åt paragrafen
gives den med kommittéernas avfattning närmare överensstämmande
lydelsen att, om, då den nya lagen träder i kraft, strömfall, där
jämlikt denna lag kungsådra finnes, är bebyggt i annan ordning äu
efter tillstånd, som i 8 § sägs, eller sådant strömfall därefter varder
utan dylikt tillstånd bebyggt i enlighet med beslut, som meddelats på
grund av äldre lag, fallets ägare icke på grund av stadgandena i 6 §
skall vara pliktig att utan ersättning underkasta sig minskning i den
vattenmängd eller fallhöjd, som han lagligen äger tillgodoföra sig
medelst byggnaden.

10 §.

Justitieråden Gallstrand och Wedl>erg1 regeringsrådet PlantinqGyllenbåga
samt överstelöjtnanten Ekdahl:

Tillämpningsområdet för den regel, som i andra stycket av.denna
paragraf gives beträffande ett å skilda tider bebyggt strömfall,’ synes
icke vara tillfredsställande angivet. Om nämligen strömfallsägaren jämlikt
slutet av första stycket i 8 § är beträffande den tidigare tillgodo -

147

Kungl. Muj.ts nåd. proposition Nr 128.

gjorda vattenmängden underkastad icke stadgande^ i ti § utan de bestämmelser
Konungen meddelat vid beviljande av tillstånd att överbygga
kongsådra, torde ändock ifrågavarande regel böra lända till efterrättelse.
Förutsättning för dess tillämpning bör sålunda vara, icke att
stadgandena i 6 § gälla beträffande den först tillgodogjorda delen av
vattnet, utan att stadgandet i 1) § ej gäller i fråga om densamma. Vid
den omarbetning, som förevarande stycke i enlighet med vad nu anmärkts
lärer böra undergå, synes tillika böra bringas till tydligt uttryck,
att å vattenmängd, beträffande vilken stadgandet i 9 § är tilllämpligt,
ej må beräknas större del av det för ett kungsådreintresse i
anspråk tagna vattnet, än som överskjuter den övriga av nyssnämnda
stadgande ej berörda vattenmängden.

Justitierådet von Seth:

Leder vad jag erinrat ifråga om G § andra stycket till eu ändring
av nämnda lagrum i den av mig angivna riktningen, lärer konsekvensen
fordra en förändring jämväl av förevarande paragraf, nämligen
därhän, att i det hänseende, varom här är fråga, detsamma kommer,
så långt omständigheterna medgiva, att gälla såväl beträffande förlust av
fallhöjd som ifråga om förlust av vattenmängd. Full likställighet kan
ju aldrig vinnas- av det skälet, att en obegagnad del av fallhöjden icke
kan användas till kompensation mot en bebyggd. Om t. ex. översta
''tredjedelen av fallhöjden måste bortsprängas för ett vattenavledningsföretag,
kan naturligtvis aldrig strömfallsägaren påfordra att få full ersättning
för den bortsprängda delen mot en förklaring, att han är villig att
för framdeles uppstående intressen, till vilkas tdlgodoseende kungsådrevattnet
kunde ifrågasättas att tagas i anspråk, avstå från den nedre
tredjedelen, som är obegagnad. Men å andra sidan bör, synes det mig,
en ström fallsägare, om t. ex. den del av fallhöjden, som måste bortsprängas
för ett dylikt företag, delvis är obegagnad, rimligtvis vara
berättigad att påfordra, att vad han är pliktig avstå utan ersättning
i första hand beräknas på den obegagnade delen.

Beträffande stadgandet i andra stycket är jag ense med lagrådets
övriga ledamöter.

Att något motsvarande stadgande icke behövs för det fall, att ett
strömfall bebyggts å olika tider för tillgodogörande av skilda delar av
fallhöjden, är uppenbart. Det möter i sådan händelse icke någon
svårighet att avgöra, om den fallhöjd, som borttages, ingår i den genom
den ena eller den andra byggnaden tillgodogjorda delen.

148

Kungl. Maj.ts nåd. proposition Nr 128.

14 §.

Justitieråden von Seth och Wedherg samt överstelöjtnanten Ekdahl.

Avfattningen av paragrafen är så tillvida oklar, som av densamma
icke tydligt framgår, vad som lämpligen borde gälla, nämligen att, om
under en löpande trettioårsperiod deri nttagbara kraften till följd av
reglering eller eljest ökas, motsvarande ökning skall äga rum i skyldigheten
att lämna bygdekraft och att, där fråga uppstår om åläggande att,
på grund därav lämna mera bygdekraft, bestämmandet härom skall
första gången ske endast lör den tid, som återstår av löpande trettioårsperioden.

2 KAP.

3 §.

Lagrådet:

Enligt kommittéförslagets avfattning utgöra »skada» och »intrång»
sidoordnade begrepp. Det remitterade förslaget har ej vidtagit någon
förändring härutinnan, såvitt rörer 9 och 11 kap., med undantag dock för
9 kap. 49 §, varemot i nu förevarande paragraf och med densamma
jämställda lagrum, t. ex. 7 kap. 2 §, ordet skada användes såsom omfattande
även intrång. Då emellertid överensstämmelse bör råda mellan
lagens olika delar, och den i 9 och 11 kap. i allmänhet brukade terminologien
närmare ansluter sig till uttryckssättet inom andra områden
av lagstiftningen, torde densamma böra undantagslöst iakttagas.

Justitieråden von Setli och Wedherg, regeringsrådet Planting-Ggllenbåga
samt överstelöjtnanten Ekdahl Stadgandet

i första punkten av första stycket, att ej någon må
så bygga i vatten, att genom uppdämning, sänkning av vattenståndet
eller, annorledes intrång göres å eller eljest skada tillfogas annan tillhörig
egendom, utan så är, att nyttan står i viss gynnsam relation till
skadan, torde så tillvida vara missledande, som ordet »annorledes» skulle
kunna tolkas såsom innefattande även sådana åtgärder, som icke hava
inverkan på vattenförhållandena. Detta lärer emellertid icke vara förslagets
mening, såsom '' framgår av en del följande stadgande i förevarande
kapitel, vilka avse att närmare* reglera rätten till dylika åtgärder.
Gemensamt för alla dessa stadganden är, att där avsedda

L49

Kuntjl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

åtgärders tillåtlighet icke är beroende av, huru eu jämförelse utfaller
mellan värdet av åtgärdens nytta och värdet av den skada, som åstadkommes.
Till undvikande av missförstånd i antydda avseende, synes
ordet »annorledes» i förevarande lagrum höra utbytas mot något annat
uttryck, t. ex. annan inverkan på vattenförhållandena.

Justitierådet von Setlr.

Av motiven framgår, att''det icke varit de sakkunnigas avsikt, att
vid den jämförelse mellan nyttan av eu byggnadsåtgärd, å ena sidan,
samt skadan av densamma, å andra sidan, som eldigt första stycket
skall läggas till grund för prövningen av åtgärdens tillåtlighet, hänsyn
skall få tagas till annan nytta än den, som uppkommer för den byggande.
Mot den ståndpunkt förslaget sålunda intager har emellertid
av svenska vattenkraftföreningen erinrats, att hänsyn borde få tagas
även till den nytta, som tillskyndades andra. Det kan ifrågasättas, om
ej denna ståndpunkt är den riktiga. Vad av de sakkunniga anförts
därom, att de synpunkter, föreningen framhållit och som särskilt skulle
äga giltighet ifråga om företag med syfte att reglera vattnets framrinning,
skulle vara tillgodosedda genom de i 7 kap. med ielade föreskrifterna
om tvångsrätt till deltagande i vattenregleringur och att det näppeligen
kunde anses följdriktigt, att vid ett regleringsföretag företagaren skulle
äga att till stöd för företagets tillåtlighet åberopa sig å dess nytta för
annan under andra villkor, än som angåves i nämnda bestämmelser,
synes knappast vara övertygande. Genom den prövning, som avses i
förevarande paragraf, skall avgöras, om före''agets socialekonomiska betydelse
är sådan, att det bör tillåtas, trots det intrång det gör i annans
rätt, och från socialekonomisk synpunkt lärer det härvidlag icke göra
någon skillnad, om nyttan av detsamma kommer den ene eller den andre
till godo. Den tvångsrätt, som medgives i 1 § av 7 kap., är väl också
grundad på den socialekonomiska betydelsen av företaget, men där avses
ett mycket kraftigare ingripande i tredje mans rättsområde, och det är
därför ingalunda givet, att villkoren för sistnämnda rätt böra vara
desamma som för rätten att på egen bekostnad utföra ett vattenbyggnadsföretag
i allmänhet. Åven det andra av de sakkunniga anförda
skälet, att man icke borde i allt för hög grad underlätta möjligheten
för en enskild att, hur ringa och obetydlig den på hans egendom
belöpande nyttan av företaget i förhållande till den därav förorsakade
skadan äu vore, sätta i gång ett företag av den ekonomiska omfattning
och med de vittgående verkningar för andra, som ofta känneteckna
eu vattenreglering, torde icke vara bärande. Det finnes näm -

150

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

ligen mycket ringa anledning till antagande, att någon skulle vilja på
sin bekostnad genomföra ett dylikt företag, om icke den väsentligaste
nyttan av detsamma komme honom själv till godo, då han ju alltid får
ensam vidkännas alla kostnaderna för detsamma. Snarare skulle man
väl hava att befara ett lättsinnigt igångsättande av företag, i vilka den,
som tager initiativet, har utsikt att intvinga andra till deltagande. Det
må ock erinras, att frågan om, till vilken nytta hänsyn bör tagas, då
det gäller att avgöra spörsmålet om ett ‘företags tillåtlighet enligt förevarande
paragraf, har föga samband med den i motiven i sammanhang
därmed behandlade frågan, om och i vad mån vid bestämmandet av
ersättning för skada genom ett företag av ifrågavarande slag kvittning
må äga rum mot den nytta, som vinnes av företaget i annat avseende.
Sistnämnda fråga blir nämligen ytterst ett spörsmål, huruvida tredje
man i någon mån kan förpliktas deltaga i kostnaderna för företaget.

Till följd av det sätt, på vilket första stycket är avfattat, föranleder
ett godtagande av vad vattenkraftföreningen i denna del hemställt
icke någon förändring i dess lydelse.

Ett spörsmål av synnerlig vikt vid tillämpningen av stadgandena
i förevarande paragraf kommer otvivelaktigt att bliva, vilken hänsyn
vid jämförelsen mellan nyttan och skadan av en ifrågasatt byggnadsåtgärd
skall tagas till tredje man tillkommande s. k. begränsade sakrätter
till egendom, som bero res av åtgärden. Paragrafens avfattning
lärer väl närmast giva anledning till det antagandet, att överhuvudtaget
särskild hänsyn till dylika särrättigheter icke skall tagas vid beräkningen,
utan att man därvid — frågan har sin största betydelse vid uppskattningen
av den skada, som förorsakas av åtgärden, — skall utgå
från de särskilda av företaget berörda egend om sobjekten såsom vart för
sig utgörande en helhet, innefattande jämväl de särrättigheter till detsamma,
som kunna förefinnas. Till nämnda särrättigheter skulle då
hänsyn komma att tagas först vid ersättningsfrågornas avgörande. Under
förutsättning, att denna tolkning av förslaget, som väl överensstämmer
med att det vid prövningen av frågan om byggnadsåtgärdens tillåtlighet
är de socialekonomiska synpunkterna, som skola träda i förgrunden,
är den av förslagets upphovsmän avsedda, har jag icke någon erinran
att göra mot detsamma i denna del.

4 §•

Justitierådet von Seth:

Stadgandet i förevarande paragraf står i bestämd strid mot den
rättsuppfattning, som hittills gjort sig gällande i domstolspraxis, i det

151

Kungl. Muj:ts nåd. proposition Nr .128.

att man, såvitt jag vet, undantagslöst, låtit prioriteten bliva avgörande
mellan intresset av vattnets tillgodogörande och torrläggriingsintresset.
Då de sakkunniga nu föreslagit ett häremot stridande stadgande, utgör
detta givetvis ett led i deras strävande att i största möjliga mån tillgodose
jordbrukets intressen. Det kan emellertid ifrågasättas, om ej
förslaget, sådant det i denna del blivit avfattat, går länyre, än som med
denna utgångspunkt är erforderligt. I regel torde jordbrukets intressen
vara fullt tillgodosedda genom eu torrläggning till det djup, från vilket
gällande bestämmelser om dikning och vatienavledning utgå såsom det
högsta erforderliga. I de fall, då djupare torrläggning ifrågasättes,
åsyftas därmed i allmänhet att göra förefintliga sankmarker användbara
för industriellt tillgodogörande, för torvfabrikation och dylikt. Det kan
ifrågasättas, om tillräckliga skäl finnas att, på sätt förslaget med sin
nuvarande avfattning gör, ställa dylika intressen i samma gynnade ställning
gent emot vattenkraftsintresset som jordbruksintresset. För min
del kan jag ej finna annat, än att ett dylikt gynnande av vissa industriella
intressen på vattenkraftsintressets bekostnad innebär en obillighet
mot det senare. Jag hemställer förty om sådan jämkning i paragrafens
avfattning, att vad där stadgas om uppdämning, som hindrar
eller försvårar framtida torrläggning av mark, endast kommer att avse
torrläggning för jordbruksändamål.

5 §•

Lagrådet:

Upplåtelse är icke det enda sätt, varpå ett servitut kan uppkomma;
och det är ju icke alldeles uteslutet, att även ett på annat sätt uppkommet
servitut skulle kunna hava sådan innebörd, att det kunde
åberopas i fäll, som avses i förevarande paragraf. Avfattningen av första
stycket lärer fördenskull böra underkastas sådan jämkning, att vad där
stadgas avseende servitutsrätt kommer att gälla oberoende av hur servitutet
tillkommit.

6 §■

Justiticrådet Wedberg, regeringsrådet Planting -Gyllenbå g a och
överstelöjtnanten Ekdahl:

Därest ingendera av ägarne å ömse sidor om ett strömfall vill
ens i någon mån deltaga med den andre i fallets tillgodogörande, bör
det ej ifrågakomma, att vattendomstolen ändock föreskriver, att ett gemensamt
utnyttjande skall i större eller mindre utsträckning äga rum. Så -

152

Kung!. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

vitt stadgandet i andra stycket av denna paragraf, att domstolen i berörda
händelse skull pröva, åt vilkendera företräde bör givas, utesluter meddelandet
av en föreskrift om gemensamt utnyttjande, lärer alltså detsamma
vara välgrundat. Däremot skulle beträffande stadgandets avfattning
kunna erinras, att den synes giva vid handen, det ovillkorligen
åt end ra sidans ägare skulle tillerkännas rätt till nyttjande även av
andra sidans lott i vattnet. Läses stadgandet i sitt sammanhang med
paragrafens första stycke, torde emellertid klart framgå att, om och i
den mån ett ensidigt tillgodogörande av hela fallet ej å någondera sidan
kan ske utan synnerlig skada för andra sidans ägare, vattendomstolen bor
avslå båda ägarm s framställningar. Under förutsättning, att denna tolkning
överensstämmer med förslagets syfte, lämnas nu ifrågavarande
stadgande utan anmärkning.

Justitierådet von Seth:

Andra stycket av förevarande paragraf skulle vid en bokstavlig
tolkning kunna giva anledning till den uppfattningen, att det skulle
finnas en primär ratt för endera sidans ägare att tillgodogöra sig även
motsidans andel i fallet, blott båda var för sig gorå anspråk på att få
utnyttja det hela, medan, om endast den ena framställer dylikt anspråk,
han skulle mötas av det beskedet, att han först måste inbjuda motsidans
ägare att utnyttja fallet gemensamt, och att, endast för den händelse
denna inbjudan icke antages, hans begäran kan villfaras. Detta kan
emellertid ej hava varit, vad förslagets upphovsmän avsett. Det förhållande,
som här åsyftas, är uppenbarligen det, att båda sidornas ägare
inbjudit motsidans ägare ait deltaga i gemensamt utnyttjande var efter
sin plan, men å ömse sidor mötts av ett avslag. Då båda sidorna
således måste anses i första hand önska gemensamt utbyggande fastän
på olika sätt, föreligger alltså i realiteten just den situation, som regleras
i sista punkten av första stycket. Det synes därför, som om andra
stycket borde få utgå.

Iakttages detta, behöves icke någon sådan bestämmelse som den,
varom vattenkraftsföreningen i sitt yttrande av den K5 oktober 1917
hemställt, eller att åt vattendomstolen borde inrymmas rättighet att förese
iva, det fallägarna skola utnyttja var sin lott i vattnet vid var sin
anläggning, rnen med användande av gemensam damm. Befogenhet
härtill har vattendomstolen nämligen redan på grund av förenämnda
stadgande i sista punkten av första stycket.

Kung!. Maj ts nåd. proposition Nr 128.

158

7 §■

Lagrådet:

Till grund för stadgandet i denna paragraf, att den, vilken såsom
delägare eller på grund av servitutsrätt, som upplåtits för all framtid,
råder över mer än hälften av ett samfält strömfall, under vissa villkor
äger rätt att lösa detsamma, ligger givetvis den uppfattningen, att
överlåtelse av en ideell andel i en dylik samfällighet äger rättslig
giltighet. Detta utsäges visserligen icke uttryckligen, men, då förslaget
utgår från att en upplåtelse av servitut till eu dylik andel skulle vara
giltig, lärer något tvivel icke kunna råda om förslagets ståndpunkt i
nämnda hänseende. I domstolspraxis har emellertid hittills en motsatt
uppfattning gjort sig gällande, i det dylika överlåtelser plägat frånkännas
giltighet, åtminstone om de ej fullständigats genom enahanda överlåtelser
av samtliga övriga andelar i samfälligheten. Det lärer ej heller
kunna betvivlas, att domstolarna skulle komma att underkänna jämväl
avtal, varigenom servitut uti enskilda sådana andelar upplätes, därest
frågor om dylika avtals giltighet gjordes till föremål för deras prövning.

Goda grunder för en sådan ståndpunkt kunna också anföras,
överlåtelser och upplåtelser av ifrågavarande slag äro icke ägnade att
bidraga till reda och ordning i fastighetsväsendet.

Den uppfattning, på vilken förslaget i förevarande hänseende
bygger, lärer alltså icke vara ägnad att tjäna till utgångspunkt för
lagstiftningen.

Å andra sidan torde ett ofrånkomligt praktiskt behov föreligga, att
saken ordnas så, att icke allt för stora hinder läggas i vägen för ett
ändamålsenligt utnyttjande av sådana strömfall som de, om vilka det*
här är fråga, och ett villkor härför lärer vara, att det på något sätt
möjliggöre3 för den, som själv icke äger så stor andel i samfälligheten,
att han på grund därav kan göra anspråk på lösningsrätt, att genom
godvilliga överenskommelser med andra delägare undanröja nämnda brist.

En utväg att sålunda ordna saken skulle vara, om lösningsrätt
tillerkändes såväl den, vilken själv äger mer än hälften i samfälligheten,
som den, vilken väl själv äger endast en mindre andel däri men kan
styrka sig hava medgivande till företaget av delägare, som tillsammans
med honom äga mer än hälften. Att en överlåtelse eller upplåtelse av
ovannämnda slag bör gälla såsom ett dylikt medgivande, lärer vara
självklart.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 113 höft. (Nr 128.)

154

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

Justitierådet von Seth:

Bestämmelserna i andra stycket synas sakna erforderlig- tydlighet
och fullständighet. Sålunda framgår ej med bestämdhet av ordalagen,
huruvida avsikten är att, endast da samtliga delägare utom sökanden
förklara sig vilja ingå i företaget, sökanden skall vara pliktig upptaga
annan såsom deltagare i detsamma, eller om meningen är, att även
enstaka meddelägare skola kunna tilltvinga sig delaktighet däri. Eu
sträng bokstavstolkning skulle väl närmast leda till ett antagande av
förstnämnda alternativ såsom det av lagstiftaren åsyftade. Föga rimligt
skulle det väl emellertid vara att förhindra ett deltagande av även enstaka
delägare blott därför, att de ej kunde få övriga meddelägare att
förena sig om företaget. Jag hemställer därför om ett förtydligande
av paragrafen i sådan riktning, att det uttryckligen framgår, att eu var
delägare, som förklarar sig villig därtill, må få ingå i företaget.

Vidare finnes icke någon bestämmelse, efter vilken grund de, som
vilja förena sig med sökanden, må vinna delaktighet i företaget och
således å andra sidan skola vara pliktiga att bidraga till kostnaderna
för detsamma. Möjligen beror detta på att man vid förslagets avfattande
endast haft det fall för ögonen, att samtliga meddelägare förklara
sig vilja deltaga, och att det för denna händelse synts självfallet,
att delaktigheten skall stå i förhållande till andelskapet i strömfallet,
Overgives nu, såsom härförut ifrågasatts, denna ståndpunkt och medgives
det även enstaka meddelägare att vinna delaktighet i företaget,
synes det emellertid i varje fall böra genom en uttrycklig lagbestämmelse
klargöras, efter vilken grund dessa meddelägare skola få andelar i detsamma.
Två alternativ kunna härvid tänkas, nämligen antingen det,
att den inträdande meddelägaren vinner delaktighet allenast efter det
förhållande, vari hans andel i strömfallet står till samtliga övriga andelar
däri tillsammantagna, eller det, att delaktigheten bestämmes efter förhållandet
mellan den inträdande meddelägarens andel i fallet, å ena
sidan, och sökandens andel däri, å den andra. Övervägande skäl synas
emellertid tala för förstnämnda alternativ. Den meddelägare, som vill
förena sig med sökanden, bör nämligen icke få draga fördel av att
en del andra meddelägare önska stå utanför, utan bör fördelen härav
uteslutande komma initiativtagaren till godo. Å andra sidan kan det
ju även gorå det lättare för den, som önskar ingå i företaget, att verkställa
sin avsikt, om hans bidragsplikt blir oberoende av, huru många
andra meddelägare stanna utanför detsamma,

Det må slutligen anmärkas, att det är tvivelaktigt, huru förslaget

155

Kutujl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

avser, att det bjudande att deltaga, som i paragrafen omtalas, skall
försiggå, och att, om fråga är om ett strömfall med ett flertal delägare
och särskilt om vissa av dem äro avlägset boende, det kunde komma
att bereda en sökande oskäliga svårigheter, därest han skulle vara nödsakad
att tillställa eu var av övriga delägare en särskild inbjudan till
deltagande. Svårigheterna i sistnämnda hänseende äro i det fall, som
avses i förevarande paragraf, helt andra, än då det gäller att, på sätt
i 6 § föreskrives, bjuda ägaren av motsatta sidan att deltaga i eu
gemensam utbyggnad. Det får ej heller förbises att, såsom i motiven
framhålles, det i förevarande fall är fråga allenast om ett mera provisoriskt
tillgodogörande och att vid sådant förhållande också formerna
böra göras så enkla som möjligt. Bäst vore nog, då den, som vill med
tillämpning av förevarande lagrum bebygga ett strömfall, ändå är pliktig
att hos vattendomstolen söka tillstånd till byggnaden, om det uttryckligen
kunde lämnas honom öppet att göra inbjudan till deltagande i
ansökningen därom. Nämnda inbjudan skulle då delgivas meddelägarna
genom den kungörelse, som enligt. 11 kap. 32 § skall utfärdas i anledning
av ansökningen. Det borde därvid tillika i kungörelsen föreläggas
den, som ville ingå i företaget, att tillkännagiva detta på sätt
och inom tid, som skall föreskrivas för bestridande av ansökningen eller
framställande av invändningar mot företagets omfattning etc.

Tillgodoseendet av nu angivna synpunkter lärer emellertid icke
föranleda någon ändring i förevarande paragraf. Däremot synes böra
göras ett tillägg till bestämmelserna i 11 kap.

Lagrådets övriga ledamöter instämde med justitierådet von Seth i
vad han yttrat angående bjudande att deltaga i anläggning, som i andra
stycket av förevarande paragraf avses.

8 §.

Justitierådet von Seth:

Den i sista punkten av denna paragraf använda beteckningen,
statens fiskeritjänsteman, lärer kunna giva anledning till den missuppfattningen,
att den tillstyrkan, som där avses, skulle kunna lämnas av
vilken som helst av statens fiskeritjänstemän. Detta är emellertid ingalunda
fallet. Sålunda äro fiskeriingenjörens tjänsteuppgifter av den
speciella art, att innehavaren av nämnda befattning icke behöver besitta
sakkunskap i fråga om själva fisket. 1 övrigt är fiskeritjänstemännens
tjänstgöring sålunda reglerad, att landet är uppdelat i vissa
distrikt, som förestås vart och ett av en där anställd fiskeriintendent, vilken

156

Kungi. Maj:ts nåd proposition Nr 128.

icke får lämna distriktet annat än efter uppdrag eller särskild tillåtelse
av lantbruksstjrelsen, samt att fiskeriassistent och. fiskeristipendiat, som
tjänstgör som extra fiskeriassistent, endast efter särskilt förordnande av
antbruksstyrelsen vinner behörighet att fullgöra åliggande, som tillkommer
fiskenintendent. Behörig att avgiva utlåtande, som här avses,
ar således ior varje fall endast viss fiskeri tjänsteman.

Anmärkta uttryck är i förevarande sammanhang så mycket olämj>
ägare, som detsamma vid en bokstavlig tolkning skulle kunna föranleda
en vattendomstol att anse sig hava fria händer, även om en fiskeritjänsteman
avstyrkt den befrielse, varom här är fråga, blott sökanden därefter
kunde skaffa sig tillstyrkan från någon annan bland ifrågavarande tjänstemän,
något som givetvis icke är meningen.

Uttrycket statens fiskeritjänsteman lärer fördenskull böra till undvikande
av missförstånd utbytas mot uttrycket vederbörande fiskeritjänsteman.

. Motsvarande ändring bör göras även i andra paragrafer av förslaget,
dar uttrycket statens fiskeritjänsteman förekommer i sådant samin
anhang, att endast viss tjänsteman kan ifrågakomma.

11 §,

Lagrådet:

Enligt förevarande paragraf må olägenhet av någon betydelse icke
genom vattenbyggnad förorsakas vid användningen av farled eller flotte
föi det med leden avsedda ändamål. Då de sakkunniga i sina motiv
uttalat, att farleds- eller flottledsföretag, därest det kommit att till tiden
föregå en vattenbyggnad för annat ändamål, icke kan komma att underkastas
utgifter föranledda av jämkning med det intresse, som med vattenbyggnaden
avses, lärer emellertid detta icke böra föranleda en sådan
tolkning av förevarande lagrum, att i begreppet olägenhet jämväl inrymmes
kostnad Understundom torde det nämligen inträffa, att vid fråga om
utförande av vattenbyggnad i farled eller flottled av vederbörande myndighet
föreskrivas med avseende å leden och dess användning vissa anordningar
eller åtgärder, som äro av beskaffenhet, att kostnaderna för
oem icke böra drabba vattenbyggnadsföretaget.

12 §.

Lagrådet:

Stadgandet i andra stycket av förevarande paragraf bör, såsom
jamval i de sakkunnigas motiv uttalas, gälla blott sådana naturminne»-

157

Kutig/. Maj:ts nåd. proposition Nr JXH.

märken, som icke äro fridlysta. Denna begränsning i stadgandets räckvidd
framgår dock ej av dess avfattning.

15 §.

Justitierådet von Seth:

På sätt vattenkraftsföreniugen i sitt yttrande av den 16 oktober
1917 hemställt, lärer i förevarande paragraf böra intagas stadgande, att
den, som berättigas begagna annans vattenbyggnad, skall deltaga jämväl
i kostnaden för byggnadens framtida skötsel.

16 §.

Lagrådet:

Medan de tvångsrättigheter, vilka i förslaget tillerkännas den, som
vill bygga i vatten, i allmänhet blott avse förvärv av servitutsrätt, har
rätten att taga i anspråk utmål för kraftstation anordnats såsom en lösningsrätt,
d. v. s. såsom ledande till överflyttning av själva äganderätten
till området. I kommitté för slaget säges detta undantag vara betingat
särskilt ur fastighetskreditens synpunkt. Ohållbarheten av detta uttalande
är dock av de sakkunniga uppvisad. Och såsom de sakkunniga
jämväl anfört, måste det för strömfallsägaren vara en avgjord fördel,
att alla de rättigheter med avseende på annans egendom, vilka i samband
med strömfallets bebyggande medgivas honom, bliva förenade med
en och samma fastighet såsom ett tillbehör till denna — vilket med
gällande lagstiftning ej skulle bliva förhållandet, därest något område
förvärvades med äganderätt och därigenom komme att. utgöra en fastighet
för sig. När de sakkunniga likväl hålla före, att med hänsyn till
ändamålet med utmålsförvärvet berättigat fog torde finnas att låta det
avse äganderätten till området, lärer härmed åsyftas detsamma, som av
flottningssakkunuiga uttryckts så, att det för allmänna rättsmedvetandet
torde te sig mest naturligt, att äganderätten till en byggnad av i allmänhet
så bestående natur som en kraftstation och till den mark, varå
byggnaden är uppförd, ligger i samma hand. Detta må vara sant.
Olägenheterna av att utmålet bildar en fristående fastighet, som särskilt
kan intecknas och föryttras, synas dock vara så betydande, att ej heller
i detta fall bör finnas rätt att tvångsvis förvärva äganderätten.

Iakttages vad sålunda blivit anmärkt, erfordras jämkning även i
vissa följande delar av förslaget.

158

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

§ 17-

Lagrådet:

Det i förevarande paragraf använda uttrycket »utan oskäliga kostnader»
är ganska tänjbart samt lider förövrigt av den svagheten att uteslutande
taga sikte på den byggandes intressen och att hänvisa till ekonomiska
synpunkter som de huvudsakligen avgörande, medan det i förevarande
hänseende för den skadelidande framför allt gäller ideella intressen,
låt vara att frågan medelbart jämväl för honom kan hava en ekonomisk
sida. Det kan ifrågasättas, om icke ett starkare uttryck vore att föredraga
och då i första hand uttrycket utan synnerlig olägenhet. Denna
formulering användes i motsvarande stadgande uti 1 § av lagen den 27
juni 1902 innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar
och skulle bättre än ordställningen »utan oskäliga kostnader» framhäva,
att det endast är i sällsynta undantagsfall, som tomtplats, trädgård och
park få tagas i anspråk. Det synes så mycket lämpligare, att i detta
hänseende överensstämmelse åstadkommes mellan vattenlagen och nyssnämnda
lag, som enligt stadgandet i 18 § första stycket av förevarande
kapitel ifrågavarande lagar skola tillämpas vid sidan av varandra, då
det gäller överföring på elektrisk väg av ersättningskraft.

18 §.

Lagrådet:

Att vattendomstolens beslut om ersättning för förlorad Arattenkraft
medelst elektrisk kraftöverföring skall jämväl för kronan — ej blott för
enskild man, menighet eller inrättning — medföra skyldighet att avstå
eller upplåta mark för lednings framdragande, är säkerligen i denna
paragraf avsett, men framgår ej oförtydbart av densammas ordalydelse
eller av den allmänna bestämmelsen i 14 kap. om kronans likställighet
med enskild person. Åven så till vida synes paragrafens avfattning
mindre tillfredsställande, som den ej klart utmärker, att Konungen vid
bestämmande av ledningens sträckning har att tillämpa de grunder,
vilka äro stadgade i 1902 års lagstiftning rörande starkströmsledningar.

20 §.

Lagrådet:

Enligt bestämmelserna i förevarande paragraf skall fråga om fiskebyggnad
vara underkastad vattendomstolens prövning ej blott i de fall,

15!)

Kungl. Muj:ts nåd. proposition Nr 128.

soin avhandlas i forsta stycket, utan även eljest, sä snart sannolika skäl
finnas, att allmän eller enskild rätt förnärmas genom byggnaden. Från
sistnämnda stadgande göres undantag endast för byggnad i vatten, där
varje svensk undersåte äger rätt att fiska. Såvitt första stycket är tilllämpligt,
lärer häremot icke något vara att erinra. Detsamma gäller jämväl
i övrigt, där fråga är om allmän rätt. Vad däremot angår fiskebyggnad,
genom vilken blott enskild rätt kan förnärmas, är förslaget i förevarande
hänseende strängare än motsvarande stadgande i 14 § av lagen den 29
juni 1896 om rätt till fiske även med den lydelse de sakkunniga föreslagit
för detsamma. I sistnämnda lagrum förutsättes nämligen, om anledning
icke finnes till antagande, att annan rätt än enskild beröres av
byggnaden, icke prövning av byggnadens tillåtlighet från vattenrättsmvndigheternas
sida i andra fall, än då den kan vålla uppdämning.

Mest i enlighet med sakens natur torde vara att i huvudsak ansluta
till lagen om rätt till fiske och med en av terminologien i övrigt
i vattenlagsförslaget föranledd jämkning i ordalagen från tillämpningen
av stadgandet i andra stycket av förevarande paragraf undantaga, förutom
fiskebyggnad i vatten, där varje svensk undersåte äger rätt att
fiska, även fiskebyggnad, beträffande vilken icke kan antagas, att den
kan inverka vare sig på allmän rätt eller på vattenståndet eller vattnets
lopp.

I varje fall bör naturligtvis lydelsen av 14 § i lagen om rätt till
fiske ansluta sig till vattenlagen. Bäst torde detta ske genom att i
stället för vad nämnda lagrum innehåller om fiskebyggnad eller anordning,
som kan vålla uppdämning, i slutet av detsamma införa en allmän
erinran att, där fråga är om fiskebyggnad eller anordning, vars tillåtlighet
skall enligt vattenlagen prövas av vattendomstol, vad därom är stadgat
jämväl skall lända till efterrättelse.

22 §.

Lagrådet:

De preklusiva verkningarna av vattendomstolens byggnadsmedgivande
torde böra sträcka sig till rätten att verkställa och för framtiden
bibehålla även sådana anläggningar, vilka ej ingå i den egentliga
vattenbyggnaden, men enligt tidigare stadganden i 2 kap. äga samband
med denna, såsom vall eller väg (14 §) eller kraftstation (16 §). Första
stycket av förevarande paragraf synes alltså böra i detta avseende förtydligas.

Enligt sista punkten i första stycket av 23 § kan det rättsskydd,

160

Kungl. Maj:ts nåd. proposition AV 128.

som byggnadsbeslutet förlänar, komma att gälla även rätten till annat
vatten än det, vars tillgodogörande avses med byggnaden. Det är således
i nyssnämnda punkt fråga ej om inskränkning, utan om ytterligaie
utvidgning av rättsskyddet enligt 22 §. Av redaktionella skäl torde
det val vara lämpligt, att denna utvidgning får sin närmare bestämning först
i 23 §, men till vinnande av nödig reda och klarhet lärer dock redan
i 22 § böra utsägas, att dess bestämmelser även i denna riktning fullständigas
av stadgandena i 23 §. Med förslagets avfattning av 22 §
väntar man att i nästföljande paragraf finna blott inskränkningar i det
förut angivna rättsskyddet.

Justitierådet von Seth:

Det äi otvivelaktigt eu brist i förevarande förslag, att icke någonstädes
i detsamma givits några regler för det fall, att delägare i strömfall
som avses i 5 § av detta kapitel, eller i samfällt strömfall
skulle vilja gemensamt utnyttja detsamma. Ett dylikt gemensamt
utnyttjande lärer kanske icke så ofta komma ifråga beträffande de
mycket stora vattenfallen. Deras tillgodogörande sker nog i regel bäst
i storföretagets form, och för igångsättandet och drivandet av dylika
företag lämpa sig nog icke sådana enkla sammanslutningar av delägare
som de, vilka jag här åsyftar. Annorlunda ställer sig däremot
saken, då det gäller att tillgodogöra sig medelstora eller mindre strömfall.
Härtill erfordras i allmänhet varken så stora kapitalbildningar
eller så vidlyftiga anläggningar som för utnyttjande av större fall.
Aven själva driften lärer merendels, då fråga är om en dylik på eu
mei ellei mindre sluten kundkrets beräknad anläggning, kunna ordnas
efter enklare linjer än driften av ett storföretag. För delägarna, i
vilka man har att se de väsentligaste avnämarna av kraften, kan det
ju innebära ett visst intresse att icke behöva helt och hållet avstå från
medbestämmanderätt över det sätt, varpå tillgodogörandet sker. Särskilt
som ett led i de pågående strävandena för landsbygdens elektrifiering
torde dylika sammanslutningar vara ägnade att spela en viktig roll.

.Nu lägger visserligen förslaget icke några direkta hinder i vägen
för bildandet av sådana sammanslutningar, men utan uttryckliga lagbestämmelser
kunna avtal därom överhuvudtaget icke vinna omedelbar
giltighet gent emot nya ägare av de fastigheter, med vilkas ägande
delägarskapet i strömfallet är förbundet; och därigenom torde praktiskt
sett ett avgörande hinder vara rust mot ett allmännare bildande av
de sammanslutningar, om vilka det här är fråga.

161

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

Det synes, som om starka skäl förefunnes att söka undanröja
denna svårighet.

Detta lärer kunna ske genom ett tillägg till förevarande paragraf
av innebörd att, om delägare i strömfall, som avses i 5 §, eller i ett
samfällt strömfall förenat sig om gemensamt utnyttjande av strömfallet
eller strömfallen och för sådant ändamål antagit stadgar, som vattendomstolen
prövar tillfredsställande med hänsyn till såväl deltagarnas i
företaget som andra av detsamma berörda rättsägares intressen, den
giltighet, som i första stycket tillerkännes vattendomstolens beslut, skall
omfatta även de sålunda godkända, stadgarna. Givetvis borde vattendomstolens
prövning av stadgarna innefatta jämväl ett tillseende, att
bidragspliktens fördelning i desamma ordnats så, att icke inteckningshavares
rätt förnärmas.

Möjligen borde det tilläggas, att den omständigheten, att kommun,
landsting eller kronan för lämnande av anslag till företaget må hava
förbehållit sig rätt till delaktighet i detsamma och att bestämmelser i
enlighet härmed fått inflyta i stadgarna, icke finge i och för sig utgöra
hinder för dessas godkännande.

Sedan stadgarna blivit godkända, böra de givetvis ej få ändras
utan vattendomstolens godkännande.

23 §.

Lagrådet:

I kommittémotiven framhålles, att den preklusion, som inträder enligt
förevarande paragraf, gäller blott frågan om rätten till vattnets tillgodogörande,
ej själva äganderättsfrågan. Övervägande skäl torde ock tala
för en dylik begränsning av det med byggnadsbeslutet förenade rättsskyddet.
Ordalagen i paragrafen låta emellertid ej begränsningen med
önskvärd tydlighet komma till synes. När det sålunda heter bland annat,
att påstående, det vattnet eller del därav utgör allmän egendom, bör väckas
inom viss tid vid äventyr, att rätt till talan är förlorad, lärer detta
knappast kunna tolkas annorlunda än så, att det allmännas äganderättsanspråk
blir prekluderat, medan förslaget i själva verket ej avsett annan
påföljd, om den stadgade tiden försittes, än att den för sent väckta
talan ej må lända till inskränkning i den på grund av byggnadsbeslutet
med byggnaden förenade rätten till vattnets tillgodogörande.
En omredigering i nu antydd riktning lärer fördenskull böra vidtagas.

De bestämmelser paragrafens andra stycke innehåller om ersättning
till byggnadens ägare för dennas värde avvika i mer än ett hänseende
från eljest antagna regler beträffande vindikation. Det vill synas, som
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 113 höft. (Nr 128.) 21

162

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

om dessa avvikelser innebure ett gynnande av byggnadens ägare i
högre grad, än omständigheterna betinga. Väl förefaller det rimligt,
att en ägare, som vid byggnadsbeslntets meddelande var i god tro, får
njuta ersättning för vad han byggt intill tiden för stämningens delgivning,
även om han redan dessförinnan erhållit kunskap om den
andres bättre rätt. Men för vad han åtgjort efter instämningen lärer
han ej äga befogade anspråk på gottgörelse i vidare mån, än som motsvarar
nödiga kostnader — ett begrepp, som emellertid i fråga om
vattenbyggnader kan få ett tämligen vidsträckt omfång, i det att
stundom kostsamma och omfattande åtgärder kunna vara erforderliga
till vidmakthållande av redan påbörjade anläggningar eller till förekommande
av att dessa orsaka skada för annan. Mot de föreslagna
bestämmelserna kan vidare anmärkas, att de ej lämpa sig för det likvisst
i paragrafens första stycke berörda fall, alt den i klanderprocessen väckta
talan rörer blott en del av det vatten, som vid byggnaden tillgodogöres.
Bifalles en sådan talan, bör naturligtvis den vinnande icke vara
pliktig ersätta byggnadens ägare mera av dennas värde, än som belöper å den
del av byggnaden, vilken genom vattnets avstående blir för ägaren onyttig.

Även med de lättnader i skyldigheten att ersätta byggnadsvärdet,
som en omarbetning av förslaget i enlighet med det nu sagda skulle
innebära, torde denna skyldighet kunna bliva så betungande, att vindikanten
ej har annat val än att låta byggnadens ägare fortfara med
vattnets tillgodogörande. Det synes därför kunna ifrågasättas, om ej,
när utgivande av gottgörelse för byggnadsvärdet är villkor för vindikantens
rätt att komma i besittning av vattnet, denne borde kunna
av vattendomstolen berättigas att erhålla ersättning för vattenkraften
efter reglerna i 9 kap. Förutsättning härför skulle dock vara, ej blott
att vindikanten därom framställt yrkande, på sätt i förslaget är stadgat
beträffande motsvarande talan av byggnadens ägare, utan ock att vattendomstolen
prövade sådan ersättning kunna utgå utan väsentlig olägenhet
för denne.

Justitieråden von Seth och Wedberg, regeringsrådet PlantingGyllenbåga
samt överstelöjtnanten Ekdahl:

Vid 22 § har anmärkts, hurusom bestämmelsen i tredje punkten av
förevarande paragraf innebär en utsträckning av det rättsskydd, som byggnadsbeslutet
medför: skyddet skall omfatta även rätten till annat vatten
än det, som tillgodogöres vid byggnaden. Givet är, att en förutsättning
för preklusionen även beträffande rätten , till detta ej tillgodogjorda vatten
måste vara, att byggnadsbeslutet vilar på sådant antagande om sökan -

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128. 163

dens rätt till vattnet, som förut i paragrafen omförmälts. Till förebyggande
av missförstånd synes emellertid denna förutsättning böra uttryckligen
angivas. 1 sammanhang med den redaktionella jämkning, som
bärav föranledes, lärer den ifrågavarande bestämmelsen lämpligen böra
utbrytas såsom ett särskilt, sista moment i paragrafen. Därigenom skulle
bland annat avlägsnas den oegentlighet, som med förslagets avfattning
vidlåder detsamma, att godtroende ägare ej är pliktig avstå vattnet
utan ersättning för byggnadens värde ens i den händelse, att vattnet
icke tillgodogöres vid byggnaden.

24 §.

Lagrådet:

Då bär talas om skada, som vid beslutets meddelande icke förutsetts,
är detta otvivelaktigt så att förstå, att exempelvis även ett
ersättningsanspråk, som väckts redan i byggnadsmålet men där blivit
ogillat, skall kunna oförändrat framställas ånyo inom den i paragrafen
angivna tid. Rätt att efter målets avgörande begära skadeersättningföreligger
med andra ord i varje fall, då skadan, såsom det heter i
resolutionen den 15 oktober 1915 angående överbyggande av kungsådran
vid Gullspång, vid ersättningsfrågans prövning icke förutsetts av
domstolen. Det synes emellertid önskligt, att vad sålunda är åsyftat
varder genom någon redaktionell jämkning tydligare uttryckt.

I andra stycket av förevarande paragraf är utsagt, att de åtgärder
till förebyggande eller minskande av skada, om vilka där är fråga,
icke må kränka annans rätt. Härutinnan råder alltså överensstämmelse
mellan förevarande lagrum och andra stycket i 31''§. I de sakkunnigas
motiv till 24 § säges nu, att den, som äger åberopa sig å det byggnadsbeslut,
vari ändring ifrågasattes, icke kan anses såsom »annan», även om
han ej är ägare till den byggnad, som utgjort föremål för beslutet.
Detta uttalande torde närmast avse den händelse, att eu strömfallsägare
jämlikt 31 § första stycket utverkat vattendomstolens beslut om ändrade
hushållningsföreskrifter beträffande annans vattenverk, således ett beslut,
vilket väl äger samma giltighet, som enligt 22 § tillkommer byggnadsbeslut,
men dock är av väsentligen annan innebörd. Då emellertid uttalandet
i det sammanhang, vari det förekommer, synes i viss mån vilseledande,
må här erinras att, ehuru förevarande paragraf icke såsom 31 §
andra stycket uttryckligen innehåller, att vattendomstolens beslut länder
till efterrättelse blott mellan parterna i målet, så dock uppenbarligen

164 Kungl. Maj.ts nåd. proposition Nr 128.

är lallet. Den giltighet mot en var, varmed det ursprungliga byggnadsbeslutet
är utrustat, tillkommer sålunda ej de vattendomstolens senare
efter stämning givna beslut, vilka modifiera detsamma.

34 §.

Justitierådet von Seth:

Bestämmelserna i förevarande paragraf lämna icke någon uttrycklig
ledning för avgörandet av vissa betydelsefulla rättsfrågor, som
kunna uppstå genom utrivningen av eu vattenbyggnad eller dess övertagande
till underhåll av annan än ägaren.

Har byggnaden tillkommit med anlitande av den i 7 § medgivna
rätten för delägare i samfällt strömfall att lösa detta, och bär lösen
bestämts att utgå i ersättningskraft, kunna de delägare, som fått avstå
sina andelar i strömfallet, komma i en synnerligen vansklig ställning.
Anmäler sig icke någon annan till övertagande av underhållet, bär
ägaren, såsom paragrafen är avfattad, rätt att få utriva byggnaden.
Härigenom komma emellertid de utlösta delägarna att gå miste om den
vidare ersättningen genom kraftöverföring för sina andelar i strömfallet
utan att återfå dessa. Att övertaga underhållet, på sätt i paragrafen
medgives vissa sakägare, hjälper dem icke, då de icke därigenom vinna
rätt att driva anläggningen, och bestämmelserna i 9 kap. 37 och följande
§§ lära näppeligen vara tillämpliga i ett fall som det ifrågavarande, där
det är fråga om ett fullt lojalt inställande av driften. Övertages
kyggaaden till underhåll av annan än ägaren, medför detta icke någon
förbättring uti nämnda ersättningstagares ställning. Övertagandet medför
nämligen, på sätt redan erinrats, icke någon rätt att driva anläggning6^
långt mindre någon skyldighet därtill, och även ägaren är
fri från vidare förpliktelser i den vägen.

^ ad nu anförts gäller i viss mån även i de fall, då byggnaden
tillkommit med tillämpning av bestämmelserna i kapitlets 5 och 6 §§.
Utriyes byggnaden, lära visserligen sådana föreskrifter beträffande utrivningens
verkställande komma att meddelas, att de till ersättningskraft
berättigade komma att, i den mån det är möjligt, återförsättas i
samma ställning, som de intogo vid tiden för byggnadens tillkomst.
Detta gäller emellertid i varje fall icke för den händelse den dem tillhöriga
vattenkraften då var tillgodogjord genom särskild anläggning,
och försåvitt byggnaden övertages till underhåll av annan än ägaren,
kan det ju icke bliva fråga om något dylikt återställande.

Givetvis kunna icke sådana ändringar i paragrafen ifrågasättas,

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128. 165

att, vare sig ägaren skulle förpliktas att i ersättningstagarnas intresse
fortsätta driften av en anläggning, av vilken han själv ej vidare har
något intresse och som kanske är förlustbriugande för honom, eller
ersättningstagarna berättigas att övertaga driften.

Det återstår då ej annat än att låta ägaren hålla ersättningstagarna
skadeslösa genom penningersättning.

En sådan skadeståndsskyldighet skulle väl också kunna anses följa
av allmänna rättsgrundsatser. Det kan emellertid ifrågasättas, om ej
berörda ersättningsskyldighet borde komma till något uttryck i paragrafens
avfattning, i synnerhet som den på visst sätt utgör ett undantag
från de grunder, på vilka paragrafen i övrigt är byggd.

Aven i ett annat hänseende synes ett fullständigande av paragrafens
bestämmelser synnerligen önskligt. Det tinnes givetvis intet hinder för
att en vattenbyggnad, vars utrivande ifrågasattes, kan komma att övertagas
till gemensamt underhåll av ett flertal intresserade fastighetsägare.
Bortsett ifrån att paragrafen lämnar alldeles å sido, efter vilka grunder
de med övertagandet förbundna skyldigheterna skola åvila den ene och
den andre av dem — en sak, som väl skulle kunna ordnas genom
vattendomstolens beslut, — kunna de övertagande genom den förpliktelse
de åtagit sig komma i en mångfald rättsförhållanden till tredje man.
Givetvis skulle det för denne vara av synnerlig vikt, om han i alla sina
förhållanden till dem hade någon viss att hålla sig till. Särskilt gäller
detta för sådana fall, då gällande bestämmelser rörande hushållningen
med och framsläppandet av vattnet icke iakttagas, och den, som kan
lida men därav, för vinnande av skyndsam rättelse vill begagna sig av
den befogenhet 13 kap. 9 § tillerkänner honom att anlita exekutiv
myndighet om hjälp. Åven för de övertagande själva skulle det vara
till fördel, om de finge utse någon bland sig att i första hand bära
ansvaret för nämnda bestämmelsers efterlevnad. Lämpliga förebilder
till. ordnandet av nu berörda förhållande torde kunna sökas i bestämmelserna
i lagen angående väghållningsbesvärets utgörande på landet
om vägfogde och snöplogfogde samt i lagen om enskilda vägar på
landet angående särskild tillsyningsman, vilka bestämmelser ju ordna
ganska analoga förhållanden.

Lagrådet:

Att bestämmelserna i denna paragraf icke gälla utläggande i vatten
av virke för flottning och således ej heller frågan, huruvida sådant virke

166

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

bör hava undergått avbarkning eller ej, lärer vara uppenbart. De rättstöihållanden,
som röra flottningen, hava hos oss sedan länge utgjort
töremål för särskild lagstiftning, vari några jämkningar nu ej avses.
Det av särskilda flottningssakkunniga avgivna ''betänkande är ock otvetydigt
därutinnan, att dessa sakkunniga ansett paragrafen icke hava
avseende å virkesflottningen. Då emellertid av motiveringen till det nu
remitterade förslaget framgår, att vattenrättseakkunniga varit av motsatt
uppfattning, och då paragrafens stadgande^ därest de vore tillämpliga
även beträffande flottningsvirke, icke torde, såsom de sakkunniga förutsatt,
lämna Konungens befallningshavande samma frihet som hittills att
bestämma rörande barkning av virket, har sagda uppfattning icke bort
få förbliva oemotsagd.

36 §.

Lagrådet:

Liksom 15 § vattenrättsförordningen angår förevarande paragraf
rensning, som för vattendrags bibehållande är av nöden. Att märka
är emellertid, att i det remitterade förslaget uttrycket vattendrag avser
allenast rinnande vatten, medan det i förordningen utmärker vattenområden
i allmänhet. Förslagets bestämmelser skulle således komma
att få en inskränktare omfattning än vattenrättsförordningens. Då detta
torde vara varken avsett eller lämpligt, hemställes, att ordalagen i paragrafen
något jämkas, så att densamma kommer att gälla varje rensning,
som för bibehållande av vattens djup eller läge är av nöden.

37 §.

Lagrådet:

En åtgärd för vattendrags återställande i dess förra skick lärer,
åtminstone i de allra flesta fall, vara av den beskaffenhet, att den jämlikt
det allmänna stadgandet i 2 kap. 1 § andra stycket borde bliva
att bedöma enligt bestämmelserna om byggande i vatten. Emellertid
isar avfattmnöen av nu förevarande paragraf, att förslaget icke anser
nyssnämnda allmänna stadgande tillämpligt beträffande åtgärd, varom
när äi flaga, utan betraktar den såsom fallande utanför reglerna om
byggande i vatten, såframt ej särskild föreskrift i annan riktning här
meddelas. Vid sadant förhållande kan åtgärden, när den vidtages utan
vattendomstolens tillstånd ehuru detta bort sökas, icke anses hemfalla
under bestämmelserna i 13 kap. 11 §, utan blir att bestraffa jämlikt

167

Kung. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

10 kap. 20 § allmänna strafflagen. Skulle förslagets mening vara att
ifrågavarande förfarande skall bedömas enligt 13 kap. 11 §, något varemot
befogade invändningar knappast kunde göras, bör ett tillägg härom
ske till nämnda paragraf eller ock avfattningen av den nu förevarande
jämkas.

41 §•

Lagrådet-.

I denna paragraf uppräknas vissa lagrum, vilkas tillämpning ej
skall hindras genom befintligheten av sådana särskilda rättigheter, varom
i paragrafen är fråga. Denna uppräkning kan dock ej anses uttömmande.
Liksom ett privilegierat verk otvivelaktigt är underkastat reglerna
i dikningslagen om ändring eller utrivning av vattenverk och föreskrifterna
om expropriation, lärer stadgandet om de ifrågavarande rättigheternas
orubbade bestånd icke böra få hindra utövningen av någon
bland de tvångsrätter, vilka avhandlas i 2 kap. Till förekommande av
missuppfattning härutinnan synes fördenskull det i slutet av paragrafen
gjorda förbehåll böra angiva, att den, vilken åtnjuter sådan rättighet,
som här är i fråga, ej därför är befriad från skyldighet att, efter tv
tidigare är i 2 kap. stadgat, tåla förlust, skada eller intrång till förmån
för den, som äger eller vill verkställa byggnad i vatten, eller till fiskets
främjande.

7 KAP.

1 §•

Lagrådet:

Till andra stycket av denna paragraf synes lämpligen böra uppflyttas
vad 12 § sista punkten innehåller.

Justitierådet von Seth:

Såsom deDna paragraf är avfattad, skulle, därest alla de strömfallsägare,
om vilkas ingående i företaget det är fråga, äro ense såväl om
att det skall komma till stånd som om kostnadernas fördelning sig
emellan, företaget i alla avseenden vara att anse och behandla såsom
byggande i vatten enligt 2 kap.; dock likvisst med det undantag, som
följer av stadgandet i sista punkten av andra stycket i 12 §. Det kan

168

Kunyl. Maj ds nåd. proposition Nr 128.

emellertid ifrågasättas, om ej denna anordning i tillämpningen skulle
kunna medföra vissa olägenheter. Sålunda synes intet skäl förefinnas
varför deltagarna i företaget, blott därför att de lyckats bliva ense i
omformalda hänseenden, skulle vara berövade förmånen att kunna utkräva
sådana bidrag till kostnaderna, som avses i 9 §. Vidare kan det
ju tänkas, att förhållandena kunna bliva sådana, att det för tredje man
skulle vara av synnerlig betydelse, åtminstone i fall av större antal
deltagare, att kunna med sina anspråk mot dem vända sig mot nåo-on
gemensam representant för företaget i stället för att nödgas söka dem
alla, en fordel, som, om förslaget bibehålies oförändrat, skulle bliva
honom förmenad. A andra sidan skulle det även för deltagarna själva
i många fäll vara till stor fördel, om de genom lämpliga bestämmelser
tvingades att sammansluta sig i en fastare organisation.

Jag skulle därför vilja hemställa om ett tillägg till paragrafens
andra stycke av innebörd, att även för det fall, att företaget skall behandlas
som byggande i vatten enligt 2 kap., 9 §:s bestämmelser skola
aga motsvarande tillämpning i avseende å detsamma samt att tillika, om
delagarna äro flera än två, bestämmelserna i 13 och följande SS skola
i tillämpliga delar gälla beträffande företaget.

- Givetvis skulle det från vissa synpunkter vara önskligt, om jämväl
'' bestämmelser kunde göras tillämpliga å dylika företag. Häremot
ärer emellertid hinder möta därutinnan, att deltagarna skulle kunna
överenskomma om sådana grunder för bidragsskyldighetens fördelning
att inteckningshavare och andra sakägare skulle kunna komma att förfördelas
genom dess bindande vid fastigheterna på sätt nämnda paragraf
avser. r

2 §‘

Justitieråden Gallstrand och Wedberg, regeringsrådet PlantinqGyllenbåga
samt överstelöjtnanten Ekdahl:

Till förtydligande av syftet med förevarande paragraf torde densamma
höra utsäga, att i det avseende, varom paragrafen handlar, bestämmelserna
i 2 kap. 3 § angående byggande i vatten skola äga motsvarande
tillämpning med iakttagande, att skada å egendom, tillhörig
deltagare i företaget, ej må inräknas i byggnadskostnaden utan är att
likställa med skada å annans egendom.

Justitieråd et von Seth:

Enligt stadgandet i första stycket skola vid prövningen av frågan
om tillåtligheten av ett vattenregleringsföretag visserligen i allmänhet

169

Kungl. Maj:tu nåd. proposition Nr 128.

bestämmelserna i 2 kap. 3 § äga motsvarande tillämpning. Härifrån
har emellertid gjorts ett viktigt undantag i ett hänseende, nämligen
såtillvida, att skada ä egen egendom alltid skall räknas lika med skada
å annans egendom. Grunden härtill är, såsom framgår av motiven, att,
medan vid byggande i vatten i allmänhet, enligt vad de sakkunniga
avsett, endast nyttan för företagaren skall komma i betraktande vid
ifrågakomna prövning, vidkommande vattenregleringsföretag nyttan av''
företaget för samtliga intvingbara intressenter enligt sakens natur
kommer att ingå i beräkningen. På sätt framgår av vad jag anfört
i fråga om 2 kap. 3 §, har jag kommit till den uppfattningen, att all
nytta av företaget borde komma i beräkning beträffande varje byggande
i vatten; och har jag funnit det sätt, varpå nyss nämnda paragraf avfattats,
icke lägga hinder i vägen för eu sådan tillämpning.

Att jag det oaktat icke i nämnda sammanhang hemställt om någon
ändring i vad 2 kap. 3 § stadgar vidkommande den grund, efter vilken
skada å företagarens egen egendom skall ingå i beräkningen, beror på att jag
ansett en väsentlig åtskillnad förefinnas mellan skada å sådan egendom och
skada å annans egendom. För denne senare gäller det ju, huruvida han skall
vara skyldig att med eller mot sin vilja underkasta sig skadan i en
annans intresse, och då kan det vara i högsta grad berättigat, att han
skyddas genom de skärpta garantier för företagets övervägande nyttighet,
som innefattas i förslagets bestämmelser. För företagaren själv gäller
det däremot endast valet mellan olika sätt att använda honom tillhörig
egendom, och i ett sådant val synes det böra lämnas honom fritt att
själv träffa avgörandet, så snart icke den socialekonomiska nyttan av
den skadegörande åtgärden understiger skadan av densamma och således
de olika användningssätten från det allmännas synpunkt äro att anse
såsom åtminstone likvärdiga.

Vad nu anförts beträffande byggande i vatten i allmänhet äger
sin giltighet jämväl ifråga om de i förevarande kapitel behandlade
företagen.

Jag hemställer alltså, att vad i första stycket föreskrives beträffande
det sätt, varpå värdst av skadan å deltagarnas egen egendom skall ingå
i beräkningen, måtte få utgå ur förslaget.

Därigenom skulle också undvikas en oegentlighet, som vidlåder
förslaget enligt dess nuvarande avfattning. Enligt denna skall nämligen,
endast om initiativtagaren eller initiativtagarna framgå efter första
stycket i 1 § av kapitlet, den i 2 § första stycket stadgade beräkningsgrunden
i avseende å skada å deras egendom tillämpas, medan om ett
företag av alldeles samma art iverksättes under de förutsättningar, som
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 saml. 113 käft. (Nr 128.) 22

170

Kungl. Muj:ts nåd. proposition Nr 128.

angivas i andra stycket av 1 §, skada å företagarnas egendom kommer
att ingå i beräkningen endast en gång, ocli detta jämväl om samtliga
de ström fallsägare, mot vilka tvångsrätt skulle kunnat göras gällande,
ingått i företaget och således i det väsentliga hela nyttan av åtgärden
även med tillämpning av den uppfattning de sakkunniga vilja inlägga
i sitt förslag till lydelse av 2 kap. 3 § skulle komma att gå i beräkning
å andra sidan.

6 §.

Justitierådet von Seth:

Enligt förevarande paragraf är ägare av strömfall, som ingår i eu
regler ingssamf ullighet, såframt han ej är sökande eller efter ty i 5 §
sägs likställd med sökande, icke skyldig deltaga i kostnaden för företaget,
förrän lian begagnar den genom regleringen vunna förbättringen.
Det kun ifrågasättas, om ej förslaget i denna del går längre, än som
betingas av förhållandena. Det ligger givetvis en viss billighet uti att
en sådan delägare icke ålägges att genast erlägga hela den på hans
fall belöpande andelen i kostnaden, men å andra sidan torde det vara
uppenbart, att genomförandet av ett regleringsföretag, även om nyttan
därav icke direkt tillgodogöres av strömfallsägaren, icke är utan betydelse
för honom. Den möjlighet företaget bereder till bättre utnyttjande
av fallet måste ovillkorligen bidraga till att höja dettas värde, och denna
värdestegring kan ägaren tillgodogöra sig genom försäljning av fallet.
Det synes med hänsyn härtill ej vara mer än billigt, om eu sådan
strömfallsägare ålades att genast erlägga någon del av den på hans fall
belöpande kostnadsanparten. För att så mycket som möjligt underlätta
uträknandet av det belopp strömfallsägaren sålunda både att erlägga
kunde nämnda b* lopp bestämmas till viss kvotdel, t. ex. en tiondel, av
vad enligt förut meddelade bestämmelser belöper på hans fall utav den
totalsumma, vartill kostnaden för företaget beräknats av vattendomstolen.
En sådan beräkning måste vattendomstolen av vissa skäl i
värjo fall verkställa. Kostnaden för företaget skall nämligen enligt
2 kap. 3 § i förslaget vid den jämförelse mellan nyttan av detsamma
och skadan därav, som nämnda paragraf föreskriver, avdragas från den
uppskattade nyttan; och även i 4 § av förevarande kapitel förutsättes,
att enodylik uppskattning av kostnaden skall verkställas.

Återstoden av vad på fallet belöper av den verkliga kostnaden
för företaget skulle därefter ägaren hava att erlägga, då han började
tekniskt utnyttja den genom regleringen vunna förbättringen.

171

Kungl. Maj ds nåd. proposition Nr J28.

Åven för ström fallsägaren själv skulle det medföra vissa fördelar
att pa detta sätt redan från början bliva aktiv deltagare i företaget.
Med den rent passiva ställning till detsamma eu dylik fallägare enligt
förslaget skulle komma att tillsvidare intaga har det icke låtit sig förena
att under den tid detta förhållande fortfar medgiva honom någon beslutanderätt
i regleringssamfällighetens angelägenheter. Han kommer
således att sakna varje inflytande på det sätt, varpå företaget kommer
att utföras, ehuru hans blivande betalningsskyldighet kan komma att i
högsta grad påverkas därav. Blir han däremot redan från början
åtminstone i någon måu aktiv deltagare, fordrar konsekvensen även, att
han i förhållande därtill får deltaga i de beslut, som fattas, och sålunda
sättes i stånd att redan från början bevaka sina intressen i detsamma.

Jag hemställer alltså, att paragrafen underkastas sådan omarbetning,
att även icke sökande eller med sökande likställda fallägare förpliktas
att redan från början bidraga till kostnaderna lör företaget med belopp,
som för eu var av dem motsvarar eu tiondel av vad som enligt stadgade
grunder belöper på hans fall av den av vattendomstolen beräknade
kostnaden för företaget.

Att kostnaderna för drift och underhåll i varje fall böra bestridas
av dem, som tekniskt tillgodogöra sig båtnaden av företaget, lärer vara
självfallet.

8 §.

Lagrådet:

Enligt motiven till kommittéförslaget skall ordet »kommun» i denna
paragraf anses omfatta även landsting. Då emellertid en så vidsträckt
betydelse av ordet eljest icke är i lagstiftningen vedertagen, men det
särskilt med hänsyn till de pågående strävandena för landsbygdens
elektrifiering låter väl tänka sig, att landsting vill lämna ett regleringsföretag
sitt understöd i den form paragrafen angiver^ torde landsting
böra i lagtexten uttryckligen nämnas såsom likställd med kommun.

Justitieråden Gullstrand och Wedberg, regeringsrådet PlantingGyllenbåga
samt överstelöjtnanten Ekdahl:

För tydlighetens skull bör måhända utmärkas, vad dock uppenbarligen
är i förslaget åsyftat, eller att med »hela kostnaden för företaget»
här förstås den av vattendomstolen beräknade kostnaden för regleringens
utförande.

172

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

Justitierådet von Setli :

Mot stadgandet i förevarande paragraf lärer i stort sett icke något
vara att erinra. Däremot torde densamma i vissa enskildheter kunna
giva anledning till anmärkningar.

Av ordalagen synes framgå, att meningen är, att man vid bestämmandet
av delaktigheten skall utgå ifrån en jämförelse mellan å ena
sidan det lämnade anslagets storlek och å den andra slutsumman av
den verkliga kostnaden för företaget. Denna kan emellertid icke fastställas
förr, än företaget blivit slutfört.

Aven om, såsom givetvis ofta skulle vara önskligt, anslaget lämnades
på ett tidigare stadium, skulle således bidragsgivaren komma att
under hela byggnadstiden ställas utanför varje inflytande på det sätt,
varpå företaget utfördes. Olämpligheten av en sådan anordning är
uppenbar, och det kan ifrågasättas, om icke härav kan komma att föranledas,
att månget företag kommer att få sättas igång utan det
stöd, som skulle ligga uti att redan från början initiativtagarna kuntb?
förskaffa sig visshet om att dylikt bidrag vore att påräkna.

Berörda olägenhet är emellertid icke den enda, som skulle komma
att följa av det. sätt, varpå förslaget ordnat frågan om bidragsgivarens
delaktighet i företaget. Genom att i detta hänseende röra sig med den
verkliga kostnaden föranleder förslaget också, att eu bidragsgivare
aldrig kan förr än efter företagets slutförande beräkna, vare sig vilken
andel han får i beslutanderätten över deltagarnas gemensamma angelägenheter
eller i vilken proportion han för framtiden kommer att få
deltaga i de löpande utgifterna för företaget. Den t. ex., som utfaster
ett fixt bidrag av 2o,000 kronor, lår, om totalkostnaden stannar vid
125,000 kronor, rösta för en femtedel av samtliga röster men får också
bidraga med en femtedel till .de löpande utgifterna, medan han, om
kostnaden uppdrives till 150,000 kronor, kommer att få rösta för allenast
en sjättedel av samtliga röster men också slipper bidraga med
mer än en sjättedel till utgifterna för underhåll och drift. Eller för
att taga ett annat exempel. Det kunde ju tänkas, att ett antal kommuner
vore gemensamt intresserade av ett regleringsföretag och förty vore
villiga lämna avsevärda bidrag till detsamma, om de kunde förvissa sig
om ett övervägande inflytande över företaget. För att vinna detta mål
söka de anpassa sina bidrag så, att de tillsammans skulle komma att
bliva delaktiga till mer än hälften i företaget. Genom dålig skötsel
eller på annat sätt bringas emellertid kostnaden för utförandet upp till
vida högre belopp, än som kunnat förutses, och till följd därav gå

173

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

nämnda kommuner miste om den röstövervikt de beräknat. Att eu
dylik osäkerhet icke skall öka benägenheten att på förhand utfästa
bidrag, är uppenbart.

Vill man genom lagstiftningen söka påskynda det fulla utnyttjandet
av den tillgängliga vattenkraften, lärer det vara av vikt att tillse,
att dylika olägenheter undvikas, och detta kan näppeligen ske på annat
sätt, än att saken ordnas så, att delaktigheten för den, som önskar
lämna anslag av den i paragrafen avsedda arten, kan bestämmas, på
vilket stadium av företagets fortgång bidragsutfästelsen än göres.

En utväg härtill torde ock finnas, utan att större rubbningar behöva
göras i de huvudgrunder, på vilka förslaget synes vara byggt.
Det kommer som nämnt alltid att bliva nödvändigt för vattendomstolen
att för prövningen av ett regleringsföretags tillåtlighet på förhand
söka beräkna kostnaderna för detsamma.

Lägges det sålunda beräknade kostnadsbeloppet i stället för den
verkliga kostnaden till grund för bestämmandet av bidragsgivarens delaktighet,
skulle denna alltid kunna utan menlig tidsutdräkt slutgiltigt
bestämmas, närhälst, efter det frågan börjat göras till föremål för vattendomstolens
prövning, bidragsgivaren inträdde i företaget.

Fördelen härav skulle givetvis mer än väl uppväga den inadvertens,
som stundom skulle kunna uppstå därigenom, att till följd av
den verkliga kostnadens avvikande från den beräknade bidragsgivarens
delaktighet icke komme att stå i fullt matematiskt riktigt förhållande
jämväl till förstnämnda kostnad.

Vid tal om förevarande paragraf torde även böra beröras en annan
fråga, som visserligen icke direkt avser bestämmelserna i densamma,
men som har ett visst samband med dem.

Genomgår man de olika paragraferna i förevarande kapitel, faller
det genast i ögonen, huru litet det i 8 § för första gången berörda begreppet
delaktighet i företaget kommit till användning, då det gällt att utforma
de stadganden, som beröra förhållandena mellan deltagarna i företaget
inbördes. En följd härav har blivit, att särskilt bestämmelserna om
fördelningen av kostnaden för underhåll och skötsel av företaget m. m.
i 11 § och om rösträtt i 23 § erhållit en avfattning, som lämnar läsaren
i'' oklarhet, huruvida bidragsgivare, som lämnat anslag, varom förmäles
i förevarande paragraf, är pliktig deltaga i nämnda kostnad eller
äger rösträtt. Att avsikten är, att sådan bidragsgivare skall vara pliktig
att deltaga i berörda kostnader, framgår emellertid av 9 § och av
21 §:s bestämmelser om uttaxering, och att bidragsgivaren bör äga
rösträtt i regleringssamfällighetens angelägenheter, är uppenbart. An -

174

Kungl. Maj.ts nåd. proposition Nr 128.

märkningsvärt är även, att förslaget icke på något ställe giver allmänna
regler om strömfallsågarnas delaktighet, ehuru förslaget sedan
i de bestämmelser, som röra samfällighetens organisation, rör sig med
detta begrepp. Logiskt borde väl ström fallsägarnas delaktighet först
hava klargjorts, innan man inlät sig på bestämmelser om bidragsgivarnas
delaktighet.

Mig synes, som om det skulle i mångt och mycket bidraga till
klarhet och reda, om före nuvarande 8 § inskötes eu ny paragraf, avseende
att reglera strömfallsägarnas delaktighet sins emellan. Be träflande

dennas innehåll är följande att erinra. Med iakttagande av
vad jag anfört beträffande 6 § komme givetvis samtliga strö in fallsägare
att genast från början vinna delaktighet i företaget. Såsom framgår
av 23 § och väl även av 11 §, är det förslagets mening, att strömfallsägarna
skola vara delaktiga i företaget efter vars och ens anpart i de
verkliga kostnaderna för företaget. Sedan företaget blivit slutfört och
nämnda kostnader kunna beräknas, möter ej heller något hinder att
namn(Ia grund fördela delaktigheten ström fallsägarn a emellan.
Dessförinnan skulle däremot en sådan grund för delaktigheten, därest
vad jag hemställt ifråga om § 6 iakttages, kunna vålla vissa oegentligheter,
och torde därför en annan grund böra tagas till utgångspunkt. Enklast
vore väl att stadg;a, att intill dess företaget hunnit slutföras och den verkliga
kostnaden för detsamma kunnat utrönas, delaktigheten skall bestämmas
efter den andel i den beräknade kostnaden, som enligt de i
3, 4 och 6 ^ §§ angivna grunderna belöper på en var ström fal lsägare.
Har delaktighet i företaget vunnits av annan deltagare än strömfällsägare,
måste givetvis en slutgiltig jämkning i dessas delaktighet ske,
så att de tillsammans icke komma att vara delaktiga för mer, än vad
som efter avdrag från den beräknade kostnaden av det lämnade anslagets
belopp återstår av nämnda kostnad. Bestämmelse härom torde
höra införas i den paragraf, som kommer att upptaga nuvarande 8 8:s
bestämmelser.

I^ttages vad jag sålunda hemställt, böra sedan bestämmelserna
1 4 §§ ändras därhän, att såväl fördelningen av kostnader för

underhåll1 in. m. med den jämkning, som föranledes av bestämmelserna

16 §1 förklaras skola ske efter delaktigheten, som rösträtten utmätes
efter samma grund.

1 Varder, såsom kommer att ifrågasättas, förslagets 10 § utesluten
ur detsamma, vållar vad jag härförut hemställt icke större rubbningar
1 paragrafföljden.

Kunyl. Maj-M nåd. proposition Nr 128.

175

10 §.

Lagrådet:

Enligt andra stycket i 2 § skola, i den mån ej särskilda
stadganden givas, bestämmelserna i 2 kap. i tillämpliga delar lända
till efterrättelse jämväl beträffande vattenregleringar. Uteslntes nu förevarande
paragraf, kommer alltså även i fråga om dessa företag att gälla bestämmelsen
i 2 kap. 2 §, att byggnad i vatten skall så göras att ändamålet
må utan oskälig kostnad vinnas med minsta intrång och olägenhet
för annan. Och såvitt ifrågavarande 10 § icke kan enligt det nu
sagda anses överflödig, synes den innebära en av förhållandena knappast
rättfärdigad jämkning till förmån för regleringsintresset av vad eljest
gäller beträffande byggande i vatten. Det hemställes förty, att paragrafen
måtte utgå.

11 §•

Lagrådet:

Då underhållsskyldighet här ålägges deltagarna i företaget med
hänsyn till annans rätt, avses med »annan» utan tvivel även enskild deltagare
i denna hans egenskap eller sådan delägare, för vilken jämlikt
6 § betalningsskyldighet ännu ej inträtt. Denna mening skulle dock
tydligare framgå, om »annans» utbyttes mot »någons». Däremot lärer
förevarande paragraf lika litet som dess motsvarighet i 2 kap. (33 §)
beröra villkoren för nedläggande av företaget. 1 detta avseende komma
på grund av den allmänna hänvisningen i 2 § andra stycket bland
annat bestämmelserna i 34 § av nyssnämnda kapitel att gälla; och
huruvida ansökan om tillstånd till utrivning skall göras eller ej, blir
beroende av de villkor för fattande av beslut därom, som må vara i
stadgarna föreskrivna. Den enskilde deltagarens eller delägarens protest
utgör alltså ej i och för sig hinder mot företagets nedläggande. Onekligen
är detta ägnat att ingiva vissa betänkligheter. Då förslaget likväl
lämnas utan anmärkning härutinnan, sker det under den förutsättning,
att 23 §, jämförd med 14 §, möjliggör, att stadgarna för giltigheten
av beslut med ifrågavarande innebörd kräva ej bloit kvalificerad pluralitet
utan även exempelvis godkännande av Konungens befallningshavande.

176

Rungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

Juatitieråden Gallstrand och Wedberg, regeringsrådet PlantingGyllenbåga
samt överstelöjtnanten Ekdahl:

Andra punkten i förevarande paragraf synes böra utgå. Att de
i 3. 4 och 6 §§ stadgade grunder för kostnadsfördelning gälla även
andra utgifter än anläggningskostnaden, varemot, såsom naturligt är,
bestämmelsen i 5 § avser blott sistnämnda kostnad, framgår redan av
dessa paragrafers avfattning; och en jämförelse mellan 8 och 9 §§ giver
oförtydbart vid handen, att anslagsgivare jämlikt 8 § har att i mån av
sin delaktighet i företaget bidraga till dess underhåll m. m. Skulle
emellertid ett särskilt stadgande om fördelningen av andra utgifter än
anläggningskostnaden befinnas lämpligt, torde det för tydligare angivande
av vad som måste anses vara förslagets mening böra innehålla,
att därom skall i tillämpliga delar gälla vad i 3, 4, 6 och 8 §§
är stadgat.

Justitierådet von Seth:

Förutom den jämkning i förevarande paragraf, som följer av vad
jag anfört vid tal om 8 § i förevarande kapitel, bör, om vad jag hemställt
ifråga om 6 § iakttages och således samtliga delägare i regleringssamfälligheten
också redan från början bliva deltagare i företaget,
ehuru, vad vissa av dem angår, tillsvidare utan skyldighet att deltaga
i utgifterna för underhåll och drift, åt hänvisningen till sistnämnda
paragraf givas en något förändrad form.

14 §.

Justitierådet von Seth:

Iakttages vad jag hemställt ifråga om 6 §, komma visserligen även
sådana delägare i regleringssamfälligheten, som avses i sistå punkten av
Ijärde stycket i förevarande paragraf, att redan från början bliva deltagare
i'' företaget och såsom sådana erhålla rätt att deltaga i överläggningar
och beslut rörande detsamma. Det kunde därför ifrågasättas, om icke
ifrågavarande punkt kunde helt och hållet utgå och det kunde överlämnas
åt även nämnda sakägare att själva bevaka sina intressen.
Emellertid skulle ju dessa sakägare, såsom jag tänkt mig saken, erhålla
allenast en mycket begränsad rösträtt. De skulle därför lätt kunna
komma till korta gent emot en kompakt sammanslutning av initiativtagare,
om de ställdes utan varje hjälp av myndigheterna. Det torde

177

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

med hänsyn härtill vara klokast att jämväl under ovan angivna förutsättning
bibehålla stadgandet i fråga med allenast den jämkning i avfattningen,
som betingas av de ändrade förhållandena.

IG §.

Lagrådet:

Deltagarnas i denna paragraf åsyftade rätt att skilja styrelseledamot
från hans uppdrag bleve kortare och dock fullständigare uttryckt,
. därest den angåves vara för handen ändå att tid, för vilken
ledamoten blivit utsedd, ej gått till ända.

17 och 18 §§.

Lagrådet:

I sista punkten av 17 § stadgas, att av Konungen utsedd styrelseledamot
skall åtnj uta arvode — givetvis av deltagarna — vilket i brist av
åsämjande skall bestämmas av Konungen, och i sista punkten av 18 §:s
andra stycke föreskrives, att av Konungens befallningshavande förordnad
syssloman skall av deltagarna åtnjuta arvode, som i brist av åsämjande
bestämmes av Konungens befallningshavande. Att på sätt, som sålunda
föreslagits, öppna möjlighet till privata överenskommelser om
arvodet lärer icke vara lämpligt. Med hänsyn till vikten av att den
förordnade ställes fullt självständig gent emot deltagarna torde ur båda
ifrågavarande lagrum orden »i brist av åsämjande» böra utgå.

21 §.

Justitierådet von Seth:

Iakttages vad jag hemställt ifråga om 6 §, lärer i första stycket
av förevarande paragraf böra intagas en erinran, att uttaxering endast
skall ske å de med hänsyn till den ifrågavarande utgiften bidragspliktiga
deltagarna.

22 §.

Lagrådet:

Stadgandet i första stycket, att styrelseledamöter, som genom att
överskrida dem tillkommande befogenhet eller eljest uppsåtligen eller av
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 113 höft. (Nr 128.) 23

178

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

vårdslöshet tillskynda deltagarna i företaget skada, skola svara för skadan
eu för alla och alla för en, lärer, såvitt angår sådana styrelseledamöter,
som utsetts av deltagarna, icke innehålla något utöver vad som i varje
fall skulle följa av de allmänna reglerna ifråga om förhållandet mellan
syssloman och deras huvudmän. Det torde emellertid böra kvarstå med
hänsyn därtill, att enligt 17 och 18 §§ även andra personer än av deltagarna
utsedda styrelseledamöter kunna komma att utöva styrelseledamots
befogenheter.

Att, såsom i förslaget skett, beträffande styrelseledamöternas ansvarighet
emot tredje man, d. v. s. enskild deltagare eller annan, göra
samma regler tillämpliga, som skola gälla rörande ansvarigheten mot
deltagarna samfällt, synes däremot icke kunna tillstyrkas. Det härom
föreslagna stadgandet innebär en längre gående avvikelse, än förhållandena
påkalla, från den eljest vedertagna rättsgrundsatsen, att ansvaret för
sysslomannens åtgöranden i allmänhet åvilar huvudmannen och endast
undantagsvis sysslomannen. I överensstämmelse med den åskådning,
som ligger till grund för stadgandet i 135 § andra stycket av 1910 års
aktiebolagslag och sedermera följts vid lagstiftningen på föreningsrättens
område, torde även beträffande de sammanslutningar, om vilka nu är
fråga, styrelseledamöternas ansvarighet gent emot tredje man böra begränsas
till att avse allenast sådana fall, då överträdelse skett av bestämmelse
i 14 och följande §§ av förevarande kapitel eller i gällande
stadgar.

23 §.

Justitieråden Gallstrand och Wedberg, regeringsrådet PlantingGyllenbåga
samt överstelöjtnanten Ekdahl:

Vid avfattningen av denna paragraf har hänsyn ej tagits därtill,
att även anslagsgivare, som namnes i 8 §, bör äga rätt att deltaga i
handhavandet av de med reglerin^sföretaget förenade angelägenheter.
Enligt förslagets terminologi är sådan anslagsgivare väl deltagare i företaget
men ej delägare i regleringssamfälligheten, medan åter motsatsen
gäller beträffande strömfallsägare, för vilken jämlikt 6 § skyldighet att
taga del i kostnaderna ännu ej inträtt. I överensstämmelse härmed, och
då det jämväl synes lämpligen böra komma till uttryck, att bestämmelsen
i 5 § är utan inflytande på röstgrunden, torde i stället för de båda
första punkterna i förevarande paragraf kunna träda ett stadgande av
innehåll, att rätten att handhava de med regleringsföretag förenade
angelägenheter utövas å sammanträde, därvid en var deltagare i företaget

179

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

äger rösträtt efter det andelstal, som jämlikt 3, ö och 8 §§ är bestämmande
för hans skyldighet att taga del i kostnaden för företaget.

Det sålunda åsyftade andelstalet kommer tydligen att for strömfallsägarne
jämkas varje gång en delägare, vilken varken är sökande
eller med honom likställd och ej från början begagnat den genom regleringen
vunna förbättringen, inträder såsom deltagare i företaget. Huruvida
en sådan tillträdande delägare får åtnjuta den förmånligare beräkning
av anläggningskostnaden, varom talas i G § fjärde stycket, blir
åter för hans rösttal utan betydelse. Likaså inverkar det ej å rösttaleus
storlek, att av någon anledning anslagsgivares bidrag ej fullt motsvarar,
vad efter hans delaktighet i företaget skulle å honom belöpa av den
verkliga kostnaden för regleringens utförande, eller att någon delägare
ej gittat fullgöra viss honom jämlikt 21 § ålagd betalningsskyldighet
och övriga delägare förty, såsom uppenbarligen måste anses vara för
sådant fall överensstämmande med förslagets mening, nödgats utgiva
beloppet i fråga. Den obillighet mot de verkligen betalande, vartill
reglerna om röstgrunden onekligen i sist berörda händelse leda, torde
lämpligen kunna avhjälpas genom ett stadgande, att deltagare, som icke
guldit förfallet bidrag, är förlustig sin rösträtt, intill dess betalningen
fullgöres. En motsvarighet härtill tinnes i 55 § av det upprättade förslaget
till lag om flottning i allmän flottled.

Justitierådet Wedberg, regeringsrådet Planting- Gyllenbåga och
överstelöjtnanten Ekdahl:

Oaktat strömfallsägare, för vilka jämlikt 6 § betalningsskyldighet
ännu ej inträtt, icke skola äga rösträtt i de frågor, som röra företaget,
lärer det böra stå dem öppet att å sammanträdena bevaka sina intressen
genom deltagande i överläggningarna. Bestämmelserna i 23 §, ehuru
av tvingande natur, torde ej heller utgöra hinder för att en dylik rätt
genom stadgarna tillförsäkras dem. Och det synes antagligt, att Konungens
befallningshavande vid sin granskning jämlikt 14 § ej'' skulle underlåta
tillse, att en föreskrift i sådan riktning komme att finnas i stadgarna.
Lämpligen torde dock omförmälda rätt böra i själva lagen tastslås.

Justitierådet von Seth:

Iakttages vad jag hemställt ifråga om 6 § i detta kapitel, lärer
förevarande paragraf, förutom de ändringar i första stycket, som betingas
av vad jag anfört vid tal om 8 §, även böra göras ett tillägg till andra
stycket av innebörd, att vid avgörande av fråga, som rör utgift, till
vilken blott vissa deltagare äro skyldiga att bidraga, rösträtt skall tillkomma
endast dessa deltagare.

180

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

9 KAP.

3 §•

Justitierådet von Setli:

Av skäl, som flottningssakkunniga i sitt den 14 december 1916
avgivna betänkande anfört, torde paragrafens avfattning böra underkastas
någon jämkning, så att det blir otvetydigt, att den lösningsskyldigbet
i avseende å del av fastighet, som i densamma föreskrives, endast skall
äga rum i avseende å sådan del, som är särskilt avgränsad.

5 §•

Justitierådet von Setli:

Stadgandet i första stycket lärer vara avsett att gälla, såväl då
strömfallet och utmålet eller marken tillsammans utgöra en fastighetsenhet,
något som är fallet med en hel mängd under tidernas lopp genom
beslut vid skiften eller eljest uppkomna strömfallslägenketer, som även
då samhörigheten mellan strömfallet och utmålet eller marken uteslutande
beror på att de, ehuru var för sig särskilda lägenheter, hava'' gemensam
ägare.

För de fall, då sistnämnda förhållande äger rum, lärer den särskilda
lösningsskyldigheten av utmålet eller marken icke föranleda
några betänkligheter.

Annorlunda ställer sig däremot saken i de fall, då utmålet eller
marken förut tillsammans med strömfallet utgjort en egendomsenhet.
Saken belyses klarast genom ett exempel. Antåg, att för en ny anläggning
vattenkraften till en gammal kvarn- eller såglägenhet behöver
tagas i anspråk och att 2 kap. 5 § lämnar stöd för ett dylikt anspråk.
Befogenheten att tillgodogöra sig vattenkraften i strömfallet kommer
då att under servitutsrätt tillhöra ägaren av den nya anläggningen, så
länge denna finnes kvar. Skulle nu dessutom det utmål eller den mark,
som ingår i ström fallslägenheten, särskilt lösas med stöd av förevarande
paragraf, skulle följden bliva den, att efter den därav föranledda upplösningen
av lägenheten, den ursprunglige ägaren skulle komma att få
kvar en lägenhet, bestående egentligen endast av själva bottnen till
strömfallet, låt vara med tillhörande ersättningskraft, därest sådan skall
utgå, och en synnerligen prekär utsikt att någon gång i en avlägsen
framtid ånyo komma i åtnjutande av rätten till vattnet i detsamma.

181

Kuncjl. Maj ds nåd. proposition Nr 128.

Att det icke kan vara sund lagstiftningspolitik att befordra uppkomsten
av dylika överhuvudtaget alldeles imaginära fastigheter, lär vara uppenbart.
För nu ifrågavarande fall bör, även om sådana omständigheter
icke föreligga, att 3 § är tillämplig, rätten att påfordra lösen icke få
omfatta annat än hela lägenheten.

Paragrafens avfattning lärer alltså böra underkastas någon jämkning
till vinnande av uttryck för nu angivna synpunkter.

11 §■

Justitieråden Gullstrand och Wedberg, regeringsrådet PlantingGyllenbåga
samt överstelöjtnanten Ekdahl:

Då det i förevarande paragraf uttalas, att ersättning för tillgodogjord
vattenkraft skall anses innefatta gottgörelse för vattenverksbyggnaderna,
lärer härmed vara angivet allenast vad som obetingat
skall gälla för normalfallet eller att vattenkraften är av ägaren tillgodogjord
med honom tillhöriga vattenverksbyggnader. Sålunda är det
uppenbarligen ej menat, att äganderätten till vattenverksbyggnader
kan övergå från en nyttjanderättshavare till ersättningsgivaren mot
allenast rätt för nyttjanderättshavaren att taga del i strömfallsägarens
gottgörelse. Av vissa bestämmelser såväl i detta som i 11 kap. framgår,
att nyttjanderättshavare och särskild ägare till vattenverksbyggnad skola
av ersättningsgivaren direkt erhålla sin gottgörelse. Fasthåller man
detta, torde tillämpningen av ifrågavarande bestämmelse endast i undantagsfall
erbjuda svårigheter; och även om stadgandet jämkas till närmare
överensstämmelse med vad som lärer vara avsett, äro svårigheterna,
vilka huvudsakligen bero därpå, att i hög grad skiftande fall kunna
väntas förekomma, ingalunda undanröjda.

Justitierådet von Seth:

Stadgandet i första punkten är givetvis tillkommet med allenast
det fall för ögonen, att äganderätten till vattenverksbyggnaderna och
den till strömfallet tillkomma samma person. Det är emellertid icke
givet, att så alltid blir fallet. Ett samfällt strömfall kan t. ex. tänkas
med tillämpning av 5 § i 1880 års vattenrättsförordning eller däremot
svarande äldre bestämmelser eller 2 kap. 7 § sista stycket i förevarande
förslag vara bebyggt av en delägare med rätt att hava byggnaden
kvar allenast viss tid. Om ersättning skall utgå medelst kraftöverföring,
skall emellertid enligt 17 § rätten till det kraftbelopp, som utgår såsom
ersättning, med allenast en möjlighet till undantag, som i detta sam -

182 Kungi. Maj ds nåd. proposition Nr 128.

manhang ^ saknar intresse, vara förenad med den fastighet, till vilken
vattenkraften hört, och ersättningskraften skall utgå under hela den
tid den nya anläggningen består. Denna tid blir givetvis i regel längre
än den tid, varunder ägaren av den för det samfällda strömfallets
utnyttjande uppförda anläggningen är berättigad att hava denna kvarstående.
Skulle första punktens stadgande tillämpas även under sådana
förhållanden, kunde alltså därav bliva en följd, att de övriga ägarna
till strömfallet skulle komma att uppbära större eller mindre del av
den ersättning, som egentligen borde tillkomma ägaren av vattenverksbyggnaderna.
Något liknande bleve i regel fallet, om strömfallet vore
upplåtet under nyttjanderätt, t. ex. vattenfallsrätt, och byggnaderna
tillhörde nyttjanderättshavaren. Endast om i sistnämnda fall nyttjanderättsavtalet
innehölle sådana bestämmelser, att vid tiden för nyttjanderättens
upphörande vatten verksbyggnaderna skulle utan lösen eller
ersättning tillfalla strömfallsägaren, skulle förhållandet bliva detsamma,
som om även byggnaderna från början tillhört den sistnämnde. Ej
heller då ersättningen skall utgå i penningar, lärer det finnas fog för
att, om äganderätten till vattenverksbyggnaderna tillkommer annan än
strömfallsägaren, låta ersättningen under alla förhållanden innefatta jämväl
gottgörelse för dem och överlämna åt en annan uppgörelse mellan
dessas ägare och strömfallsägaren att avgöra, huru stor del av ersättningsbeloppet
skall tillfalla den förre. Stadgandena i 52 § av detta
kapitel och i 11 kap. 54 § giva ju också en antydan om att en motsatt
anordning icke varit främmande för förslagets upphovsmän.

Jag hemställer alltså om en jämkning i paragrafens avfattning
därhän, att densammas bestämmelser uttryckligen bliva tillämpliga
allenast i sådana fall, då den vattenkraft, som skall ersättas, är tillgodogjord
genom strömfallsägaren tillhöriga vattenverksbyggnader eller genom
byggnader, som, ehuru tillhöriga nyttjanderättshavare till strömfallet,
enligt avtal skola vid tiden för nyttjanderättens upphörande utan lösen
eller ersättning tillfalla strömfallsägaren.

13 och 14 §§.

Justitierådet von Seth:

Såsom synes framgå av en jämförelse mellan 13 och 45 §§,
skulle ersättning för annan tillhörig vattenkraft, som någon enligt
stadgande i 2 kap. berättigas tillgodogöra sig, icke få bestämmas att
utgå medelst kraftöverföring i andra fall än de i 13 § omförmälda. Något
hinder att tillåta nämnda ersättningsform även i andra fall, t. ex. då

183

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

ersättning skall utgå för vattenkraft, som går förlorad därigenom,'' att
någon berättigats tillgodogöra sig densamma jämlikt 2 kap. 7 § andra
stycket, lärer emellertid icke föreligga, diircst parterna kunna enas därom.

En bestämmelse av sådan innebörd synes böra få inflyta i 13§.

Lagrådet:

Enligt andra stycket i 13 § är stadgandet, att kraft, som lämnas
i ersättning för annans i anspråk tagna vattenkraft, skall tillhandahållas
från den för vattenkraftens utnyttjande avsedda anläggning, icke ovillkorligt.
Ersättningsgivare och ersättningstagare äga nämligen överenskomma
annorledes. Såsom de sakkunniga i fråga om 14 § yttrat,
vila bestämmelserna i 13 § på den förutsättningen, att ersättningskraften
kan tillhandahållas från en naturlig kraftkälla av samma slag som
den ersättningstagareu förlorar. Denna förutsättning måste ock upprätthållas,
såsom de sakkunniga jämväl påvisat. Med hänsyn härtill
bolde ifrågavarande bestämmelse om avtal angående ersättningskraften
hava innehållit tydligare begränsning i anmärkta hänseende än den,
som kan anses ligga i stadgandet i första stycket av 13 §, att ersättning
för kraft skall utgå genom tillhandahållande av motsvarande

kraftbelopp efter grunder, som nedan i förslaget angivas.

Emellertid sjmas knappast tillräckliga skäl föreligga att i trots
av de svårigheter och olägenheter, som därav uppstå, bibehålla den i
13 och 14 §§ stadgade möjligheten att bestämma om lämnande av ersättningskraft
från annat strömfall än sådant, till vars förmån avståendet
äger rum. Enligt 15 § skall skyldigheten att lämna ersattningskraft
från strömfall vara en ständig tunga å den fastighet, vartill

strömfallet hör. Om nu denna fastighet är en annan än den, som er hållit

förmån genom avstående av vattenkraft, kan ifrågavarande onus,
vilket är förenat med en utomordentlig förmånsrätt, bliva av sådan betydelse,
att det inverkar menligt på övriga rättigheter till fastigheten.
Visserligen innehåller förslaget bestämmelser till skydd för inteckningshavare
i detta hänseende, men av dessa bestämmelser äro de i 14 och
15 §§ upptagna icke att anse såsom fullt effektiva och den i 16 § intagna,
såsom framdeles skall nämnas, av beskaffenhet att böra utgå.
Vidare är att märka, hurusom förslagets bestämmelser om ersättningsgivares
och ersättningstagares rättsliga ställning till varandra icke i
allo lämpa sig för förhållandet mellan den, som i ersättningsgivarens
ställe tillhandahåller kraften, och ersättningstagaren. Så lärer knappast
bestämmelsen i 39 § kunna tillämpas mot annan ersättningsgivare än
den, till vilkens strömfallsfastighet vattenkraften avståtts.

184

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

15 §.

Lagrådet:

o Jämlikt 11 kap. 62 § skall vattendomstolen, vid meddelande av
tillstånd till byggnad för vattnets tillgodogörande, angiva, med vilken
fastighet rätten till tillgodogörandet skall vara förenad. Det är möjligt
att denna fastighet, i det följande benämnd strömfallsfastigheten, icke
mom sina gränser sluter ens någon del av det vattenområde, varifrån
vattnet tages i anspråk vid byggnaden. Men då strömfallsfastigheten
blir bärare av rättigheten till vattnets tillgodogörande, bör, därest ersättning
för den ^ förlorade vattenkraften skall utgå medelst kraftöverföring,
strömfallsfastigheten enligt sakens natur även bliva den, som
betungas med skyldigheten att tillhandahålla ersättningskraften. Enligt
bestämmelsen i nu förevarande paragraf blir detta dock ej alltid händelsen,
ity att den ifrågavarande skyldigheten här förknippas med den
fastighet, »vartill strömfallet hör», d. v. s. av vars ägovälde strömfallet
utgör en del. Denna förslagets ståndpunkt lärer emellertid väsentligen
bero därav,^ att jämlikt 14 § ersättningskraft kan komma att utgå
även när fråga ej är om vattens tillgodogörande och någon strömfallsfastighet
ej finnes. Vidtages ändring härutinnan, på sätt lagrådet hemställt,
torde icke något skäl givas att binda skyldigheten vid annan
fastighet än strömfallsfastighet.

Anser man sig tvungen räkna med möjligheten av ström fallsfastighetens
framtida styckning, är det ock nödigt att giva bestämmelser
om, huru vid delningen skall förfaras ej blott med den nu ifrågavaranda
skyldigheten, därest densamma förknippas med strömfallsfastigheten,
utan ock med de rättigheter, som enligt vattendomstolens beslut
tillhöra denna. Att med gällande skifteslagstiftning införliva sådana
bestämmelser torde emellertid stöta på hart när olösliga svårigheter.

I betraktande härav är det tydligen i hög grad önskligt, att åt strömfallsfastigheten
redan från början gives en med hänsvn till dess ändamål
lämplig begränsning. Kunde man bringa det därhän, att strömfallsfastigheten
ej komme att omfatta annat än den sökanden i byggnadsmålet
tillhöriga mark, som upptages av byggnaden och därmed
förenade anläggningar, jämte möjligen den del av vattenområdet i fråga,
som sökanden äger, behövde man förvisso ej taga hänsyn till möjligheten
av strömfallsfastighetens delning. Att utrusta vattendomstolen
med behörighet att städse framtvinga en sådan fastighetsbildning genom
utbrytning eller sammanläggning kan nu ej ifrågakomma. Till

185

Kungl. Maj.ts nåd. proposition Nr 128.

ström fallsfastighet måste nog i allmänhet ntses redan bestående egendomsenhet.
Men å andra sidan kan det ej vara tillrådligt att, såsom
enligt förslagets 11 kap. 26 och 62 §§ skett, åt sökanden överlämna
att fritt bestämma, vilken av flera honom tillhöriga fastigheter skall
bliva strömfallsfastighet. På sådant sätt vinnes ingen som hälst säkerhet,
att strömfallsfastigheten blir ändamålsenligt avgränsad. En lämplig
medelväg synes vara att låta vattendomstolen i varje särkilt fall
avgöra, vilken sökanden tillhörig fastighet skall bliva bärare av rättigheterna
och skyldigheten. Säkerligen skall det, om vattendomstolen
finner allenast en del av viss fastighet böra bliva strömfallsfastighet, i
de allra flesta fäll vara möjligt att redan under målets handläggning
ombesörja, delens avskiljande genom laga styckning. Åven med denna
ordning lärer man alltså, intill dess skifteslagstiftningen blir reviderad,
vara försvarad, om man utgår från antagandet, att det i utslaget bestämda
området icke sedermera skall bliva föremål för laga delning,
som åstadkommer oreda i rättsförhållandena.

Den tunga, som genom beslut, varom i denna paragraf handlas,
lägges å fastighet, blir ett servitut av väsentligen samma slag som de,
vilka uppkomma vid laga skiften och ägostyckningar. Om servitut av
sistnämnda slag förekomma icke några anteckningar i inteckningsprotokollen.
Ej heller skulle de servitut, som i olika avseenden kunna
tillskapas genom byggnadstillstånd jämlikt 22 § av förslagets 2 kap.,
komma till synes i nämnda protokoll. Den olikhet i behandlingen
uti inteckningsavseende, vilken sålunda vid godtagande av de sakkunnigas
förslag komme de båda i förslaget omtalade kategorierna av
vattenrättsliga servitut till del, skulle säkerligen ej kunna undgå att
för allmänheten verka vilseledande. En köpare, som genom gravationsbevis
vunnit visshet, att den fastighet han ämnar köpa icke besväras
av sådan tunga, som avses i förevarande paragraf, skulle lätt kunna
tro, att därigenom allt vore klart, vad vattenrättsliga gravationer anginge.
Det hemställes alltså, att förenämnda stycke av paragrafen
måtte få utgå. Att anteckning om samtliga vattenrättsliga servitut
bör finnas i vattenboken, lärer vara uppenbart.

Justitierådet von Seth:

Enligt min mening vore det, därest vad lagrådet här ovan
hemställt vinner bifall, synnerligen lämpligt, om i 58 § av gällande
inteckningsförordning gjordes en sådan ändring, att även servitut,
som uppkommit genom beslut i vattenmål, upptoges såsom icke
avsedda med förordningens bestämmelser om inteckning för servitut.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 113 käft. (Nr 128.) 24

186

Kungl. Maj ds nåd. proposition Nr 128.

Därigenom skulle nämligen uppmärksamheten väckas på angelägenheten
av att vid fastighetsköp och andra rättsärenden rörande fast egendom
undersöka, huruvida icke vederbörande fastighet besväras av servitut,
uppkomna till följd av stadganden i förevarande lag.

I samband härmed synes böra tagas i övervägande, huruvida icke
en motsvarande erinran bör göras i fråga om en del andra servitut,
som kunna tillskapas genom särskilda förrättningar, t. ex. sådana, som
föranledas av den föreslagna rätten att framdraga vattenledning för husbehovs
förbrukning, med flera.

16 §.

Lagrådet:

Bestämmelsen i förevarande paragraf om rätt för inteckningshavare
och viss annan fordringsägare att uppsäga fordran, som besvärar
fastighet, varå lagts den i 15 § omförmälda tunga, har sannolikt
tillkommit huvudsakligen med avseende å sådan fastighet, som
jämlikt 13 eller 14 § kan komma att belastas, utan att fastigheten erhållit
däremot svarande valuta. Därest, i överensstämmelse med vad
lagrådet i fråga om sistnämnda paragrafer yttrat, ersättningskraft finnes
böra lämnas allenast från strömfall, till vars förmån avståtts kraft,
synes alltså den förnämsta grunden för nu ifrågavarande stadgande,
vilket är av beskaffenhet att djupt ingripa i strömfallsägarens rättigheter,
hava bortfallit. Värdeökningen i strömfallsfastigheten motsvarar
nämligen skyldigheten att lämna kraft. I varje fall måste dock ifrågavarande
stadgande bestämt avstyrkas. Det lämnar möjlighet för vederbörande
långivare att under en obetydlig förevändning å tid, då gällande
ränta är jämförelsevis hög, uppsäga ett lån, som löper med lägre
ränta, och skulle få sin förnämsta betydelse med avseende å från långivarens
sida ouppsägbara obligationslån, som inlösas efter given amorteringsplan.
Till säkerhet för sådana lån ligga ofta inteckningar i ett
större antal fastigheter, och därest en kraftersättningsskyldighet om än
aldrig så obetydlig skulle komma att åläggas en av dessa fastigheter,
kunde låntagaren genom hela lånets uppsägning komma att lida betydande
förlust.

Skulle vad lagrådet sålunda hemställt icke vinna bifall men däremot,
jämlikt lagrådets yttrande i fråga om 15 §, andra stycket i
nämnda paragraf utgå, torde knappast bestämmelsen, att. uppsägningskall
äga rum sist inom ett år, efter det beslutet om kraftöverföringen
vunnit laga kraft, kunna kvarstå. Fordringsägaren kan i sådant fall
komma att sakna kännedom om nämnda beslut.

Kung!. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

187

17 §■

Lagrådet:

Ägare av rätt i den fastighet, som avstår vattenkraft enligt lagförslaget,
bör icke därigenom göra förlust. Ersättningskraften förenas
med fastigheten, och om ersättning utgår i penningar, fördelas beloppet
emellan vederbörande rättsägare. Överflyttas däremot ersättningskraft
enligt förevarande paragraf, lämnas ej något motvärde. Visserligen får
så ej ske, med mindre det prövas kunna äga rum utan förfång för inteckningshavare
eller andra rättsägare, men detta rättsskydd är av vida
mindre värde än det, som lämnas, då vattenkraften avstås. Som emellertid
sådana förhållanden lätteligen kunna tänkas inträffa, att ersättningskraften
i en framtid blir till föga eller ingen nytta, om den ej kan
skiljas från den fastighet, dit den lagts, saknas ingalunda skäl för medgivande
av möjlighet till förändring, men den fastighet, som berövas
kraften, torde då böra erhålla ersättning i penningar att fördelas så,
som stadgas om sådan ersättning för kraft, vilken avstås. Måhända
torde jämväl möjlighet till kraftens avlösning böra medgivas.

Vid ägostyckning av fastighet, med vilken rättighet till ersättniDgskraft
är förenad, skulle, om de i 1896 års lag härom givna regler utan
jämkning tillämpades, varje lott ovillkorligen bekomma sin andel i rättigheten.
Säkerligen vore detta ej sällan mindre lämpligt. Eu bestämmelse,
som medgiver, att vid ägostyckning rättigheten i sin helhet tillägges
viss eller vissa lotter, synes vara välgrundad. Däremot torde skäl saknas
att, såsom måhända är avsett med stadgandet i sista stycket av nu förevarande
paragraf, för varje fall förbjuda en uppdelning av rättigheten.
Och såvitt angår annan jorddelning än ägostyckning, lärer nämnda
stadgande icke stå i god överensstämmelse med de grunder, å vilka nu
gällande lagstiftning vilar. Behovet av att för dessa styckningssätt
kunna tillämpa det föreslagna stadgandet synes ej heller vara så trängande,
att ej med åtgärd härutinnan kan anstå, tills den på dagordningen stående
frågan om revision av skifteslagstiftningen erhåller sin lösning.

Det hemställes alltså, att åt sista stycket i paragrafen gives det
innehåll allenast, att vid ägostyckning av fastighet, med vilken rättighet
till ersättningskraft är förenad, rättigheten må i sin helhet tilläggas viss
eller vissa lotter.

Måhända har stadgandet med det sålunda begränsade innehållet
sin rätta plats i förenämnda lag av år 1896.

188

Kungi. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.
19 §.

Lagrådet:

Med det innehåll, som de sakkunniga givit reglerna i 20 § om
uttagningskostnadens bestämmande, kommer denna säkerligen blott i
undantagsfall att utgöras av den beräknade kostnaden för kraftens tillhandahållande.
Uttagningskostnaden, vilken benämning kvarstår från
kommittéförslaget, betecknar i det remitterade förslaget det av vattendomstolen
efter skäliga grunder uppskattade vederlag, som ersättningstagaren
bor gälda för kraftöverföringen. Att sålunda med det ifrågavarande
uttrycket i själva verket avses något annat, än ordet närmast
giver vid handen, synes till förebyggande av missförstånd böra genom
någon redaktionell jämkning redan i nu förevarande paragraf antydas.

20 §.

Justitierådet von Seth:

Iakttages vad jag hemställt i fråga om tillägg till 13 6, medför
detta även jämkning i denna paragraf.

21 §.

Lagrådet:

Liksom »uttagningskostnaden» är, på sätt vid 19 § anmärkts eu
något oegentlig benämning å vad därmed åsyftas, så äro ej heller uttrycken
anläggningskostnad samt underhålls- och driftkostnad att förstå
etter orden. Någon redaktionell jämkning, som låter detta komma till
synes, torde böra vidtagas.

I andra punkten av första stycket lärer böra till undvikande av
missuppfattning uttryckligen utsägas, att i underhålls- och driftkostnaden
icke ma inräknas ränta å anläggningskostnaden.

r, 77 Justitieråden Gallstrand och Wedberg, regeringsrådet PlantinqGyllenbaga
samt överstelöjtnanten Ekdahl:

Då andra stycket av förevarande paragraf lämnas utan anmärkning,
sker det under erinran, att bestämmelsen lärer vara att efter orda_La.
f''.en ovilkorligen tillämpa allenast i fall den avsedda anläggning-en
tillhör agaren till strömfallet och särskilda på upplåten nyttjanderätt beroende
förhållanden ej inverka, men att eljest anläggningskostnad med
föranledande av forslagets grunder kan tänkas skola helt eller delvis
ingå i uttagnmgskostnad även om strömfallet är tillgodogjort

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

189

Justitierådet von Setlt:

Beträffande regeln i andra stycket gäller detsamma, som jag förut
erinrat beträffande stadgandet i första punkten av 1L §. Den är uppenbarligen
tillkommen med uteslutande det fall för ögonen, att anläggningen
och strömfallet tillhöra samma person. Den lärer ej heller kunna
med fördel tillämpas i andra fall, än då så är förhållandet eller ock anläggningen
väl tillhör någon, som allenast har nyttjanderätt till strömfallet,
men enligt avtal skall vid tiden för nyttjanderättens upphörande
utan lösen eller ersättning tillfalla strömfallsägaren.

I övrigt skulle den merendels leda till orimligheter. Det antydes
visserligen i motiven, att man, då anläggningen ej är i fullgott skick,
skulle kunna ordna saken utan att behöva ålägga ersättningstagaren att
utgiva någon anläggningskostnad endast genom en jämkning uppåt av
den beräknade underhålls- och driftkostnaden. Denna utväg lärer emellertid
i stort sett icke kunna anlitas, då anläggningen tillhör nyttj anderättshavare
eller annan icke ägare av strömfallet, som är pliktig att vid
viss tidpunkt borttaga densamma. Den del av uttagningskostnaden,
som utgör underhålls- och driftkostnad, skall ju, om den skall utgå i
penningar, enligt 23 § fastställas för tio år i sänder till visst årligt
belopp; och som det ju icke är givet, att tiden för nyttj anderättens
upphörande sammanfaller med utgången av en sådan tioårsperiod, skulle
det endast vara en ren lyckträff, om någon gång jämkningen i den beräknade
underhålls- och driftkostnaden kunde bestämmas till sådant
belopp, att icke endera, strömfallsägaren eller ägaren av anläggningen,
bleve lidande.

Ej ens för det fall, att ägaren till anläggningen vid tiden för
nyttjanderättens upphörande vore berättigad till lösen för densamma,
skulle det i paragrafen föreslagna sättet att ordna förhållandena bliva
tillfredsställande, så till vida som ju den en gång nödvändiga slutuppgörelsen
mellan honom och strömfallsägaren skulle väsentligen tillkrånglas.

Andras, på sätt jag hemställt, 11 §, lärer för övrigt med hänsyn
till det nära samband, som finnes mellan nämnda paragraf och den förevarande,
fälla av sig självt, att även den sistnämnda måste undergå en
motsvarande jämkning.

Denna synes mig, i anslutning till vad jag hemställt i fråga om
11 §, böra göras så, att regeln i nuvarande andra stycket blir tillämplig
allenast, då vattenkraften är tillgodogjord vid anläggning, som tillhör
strömfallsägaren eller, ehuru tillhörig jayttjanderättshavare, enligt avtal
skall vid tiden för nyttj anderättens upphörande utan lösen eller ersätt -

190

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

ning tillfalla strömtallsägaren, men att eljest, då vattenkraften är tillo-odogjord
vid anläggning, som tillhör annan än strömfallsägaren, vattendomstolen
har att efter omständigheterna pröva, om och i vad mån anläggningskostnaden
skall inräknas i den uttagningskostnad strömfallsägaren
har att erlägga eller den skall avräknas å den särskilda ersättning
föi den befintliga anläggningen, som må tillkomma dennas ägare.

Genom en sådan bestämmelse som den sistnämnda synes mig utväg
böra vara öppnad att taga tillbörlig hänsyn till alla de olika kombinationer,
som kunna uppstå i förhållandet mellan ägaren av anlägo--ningen och strömfallsägaren.

22 §.

Lagrådet:

Av 28 § andra punkten framgår, att uttagningskostnaden för det
högre kraftbelopp, varom där är fråga, måste, för så vitt ej ersättningstagaren
förut själv tillgodogjort sig samma kraftbelopp, gäldas i penningar.
Även^ om sagda paragraf jämkas så, som vid densamma skall
antydas, blir frågan om sättet för uttagningskostnadens gäldande i där
avsett fall undandragen ersättningstagarens valrätt. En erinran om det
ytterligare undantag från regeln i första stycket av nu förevarande
paragraf, som alltså äger rum, torde böra införas i paragrafen.

.. o-, i»-5 huvudre0eln om rätt för ersättningstagaren att

avgöra angående formen för uttagningskostnadens gäldande, som stadgas
i andra stycket, synes gå längre, än som överensstämmer med skälig
hänsyn till ersättningstagarens intressen. Det skulle ju kunna hända
att hans ekonomiska ställning är sådan, att han ej kan anskaffa det be1°PP,
_som erfordras för uttagningskostnadens gäldande i penningar, och
att vid sådant förhållande ett yrkande av ersättningsgivaren att utbekomma
uttagningskostnaden i dylik ordning kunde komma att leda
antingen till exekution i ersättningstagarens, vindikantens, egendom eller
tål att denne ej komme i åtnjutande av någon ersättningskraft. Den
obillighet mot vindikanten, som sålunda skulle kunna bliva en följd av
ersättningsgivarens obegiänsade valrätt, skulle utan åsidosättande av
ersättningsgivarens berättigade intressen undvikas, därest åt berörda
undantag gåves den formen att, om fråga är om ersättning för vattenkraft
på grund av stadgandet i 2 kap. 23 § sista punkten, ersättningstagaren
icke må mot ersättningsgivarens bestridande påfordra uttagningskostnadens
bestämmande i penningar.

Kungl. Maj ds nåd. proposition Nr 128. 191

24 §.

Lagrådet:

Enligt avfattningen av paragrafens första stycke skall det, vid
bifall till ersättningsgivarens där omförmälta yrkande, ankomma på
vattendomstolen att avgöra, huruvida nedsättning av det ifrågavarande
beloppet skall ske eller säkerhet därför ställas. I det uti 28 § andra
punkten avsedda fall äger däremot ersättningstagaren rätt att välja
mellan beloppets omedelbara gäldande och ställande av säkerhet för detsamma,
och ersättningsgivarens skyldighet jämlikt 34 § gäller allenast
ställande av pant eller borgen. Att i nu ifrågavarande händelse ersättningstagaren
skulle kunna åläggas ovillkorlig nedsättningsskyldighet,
synes dock vara desto obilligare, som — frånsett möjligheten, att ersättningsgivaren
ej begagnar sig av byggnadsmedgivandet, — avsevärd
tid kun komma att förflyta, innan beloppet jämlikt 35 § förfaller till
betalning, och förslaget icke, såsom för liknande fall skett i 68 §, stadgar,
att beloppet skall göras . räntebärande och räntan komma nedsättaren
till godo. Det hemställes alltså om sådan jämkning i förevarande
paragraf, att ersättningstagaren städse kan fullgöra vad honom
åligger genom ställande av pant eller borgen. Därjämte borde i fråga
om nedsatt belopp meddelas bestämmelser, motsvarande de i 68 §
införda.

Det torde vara förslagets mening, att pant eller borgen enligt
denna paragraf skall ställas hos Konungens befallningshavande, såsom i
9 kap. 28, 34 och 64 §§ samt 11 kap. 67 § är för där avsedda fall uttryckligen
stadgat. Denna mening framgår dock ej av förslagets avfattning.

Förslaget innehåller intet om prövning av pant eller borgen i den
händelse, att säkerheten icke är godkänd av den, till vars förmån den
ställes. Ett stadgande härom lärer dock ej böra saknas och synes
lämpligen kunnas införas i 14 kap. Bland de flera likartade bestämmelser,
som förekomma i gällande lagstiftning, torde 73 § expropriationslagen
vara mest ägnad att tagas till förebild. Att göra det ifrågasatta
stadgandet tillämpligt även beträffande den i 13 kap. 3 § omförmälta
säkerhet synes knappast erforderligt.

25 §.

Lagrådet:

Såsom förevarande paragraf är avfattad, skulle t. ex. en ersättningstagare,
som redan guldit större eller mindre del av uttagningskostnaden,

192

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

likväl, om han gör sådan ansökan om befrielse, som i paragrafen avses,
vara pliktig att vidkännas avdrag i kraft för hela den uttagningskostnad,
han haft att erlägga. Detta kan icke vara riktigt. Förslaget har ej
heller, da det gällt att ordna förhallandeua vid fall av försummelse från
ersättningstagarens sida att gälda uttagningskostnaden, vågat tillämpa
en liknande princip. Enligt 42 § är nämligen en försumlig ersättningstagare
icke pliktig avstå mera kraft, än som motsvarar uttagningskostnaden
efter avdrag av vad därav må hava guldits. Givetvis bör en
ersättningstagare, som gör ansökan efter förevarande paragraf, åtnjuta
liknande avdrag för vad han guldit.

Det nu anförda gäller emellertid uppenbarligen endast den del av
uttagningskostnaden, som utgör anläggningskostnad. Underhålls- och
driftkostnaden avser ju i princip täckande av löpande utgifter, och man
har således att utgå ifrån, att den konsumeras i mån som den erlägges.

26 §.

Lagrådet:

Enligt kommittéförslaget skulle ersättningstagaren under vissa
villkor äga att få den överförda kraften sig tillhandahållen annorstädes,
än i första stycket av nu förevarande paragraf angives. De sakkunniga
hava uteslutit bestämmelserna härom under uttalande bland annat, att
fragan syntes vara mest ägnad att erhålla sm lösniug å överenskommelsens‘väg.
Med anledning härav må erinras, att enligt paragrafens lydelse
avtalsfrihet råder allenast beträffande de förhållanden, som avses
i senare stycket av densamma.

28 §.

Justitieråden Gallstrand och Wedberg, regeringsrådet PlantinqGyllenbåga
samt överstelöjtnanten Ekdahl:

Föreskiifterna i 9 kap. äro av tvingande natur och medgiva ej
parterna avtalsfrihet, med mindre sådant uttryckligen angives. I allmänhet
sker detta genom förbehållet »där ej annorlunda överenskommes»
eller motsvarande uttryck, men i förevarande paragraf nyttjas ordalagen
»där ej på grund av parternas överenskommelse annorledes bestämmes».
Sistnämnda uttryck lärer ej kunna tolkas annorlunda än så, att
parternas överenskommelse är utan verkan, för så vitt ej dess innehåll
upptagits i vattendomstolens utslag, och att vattendomstolen äger pröva,
om och i vad mån så bör ske. Att sålunda för avvikelse från de av
lagen uppställda reglerna kräves, ej blott att parterna äro ense om andra

193

Kung!. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

bestämmelser utan ock att dessa av vattendomstolen finnas vara lämpliga,
lärer i betraktande av hithörande frågors invecklade och grannlaga
beskaffenhet vara fullt i sin ordning. Det synes i själva verket ömkligt,
att detta strängare krav får gälla över hela det ifrågavarande lagstiftningsområdet.
Vid den omarbetning av förslaget, som i sådant hänseende
skulle erfordras, kunde det måhända visa sig lämpligt att i ett lagrum
sammanföra, vad nu i de särskilda paragraferna innehålles om parternas
rätt att träffa överenskommelser.

Bestämmelserna i första punkten av förevarande paragraf äga sin
giltighet, oavsett huruvida ersättningskraften skall tillhandahållas enligt
13 eller enligt 14 §. Att ersättningstagaren själv tillgodogör sig vattenkraft,
motsvarande större vattenmängd än den, som utgör medeltalet av de
i vattendraget framrinnande olika vattenmängder, och av denna anledningär
berättigad att i ersättning bekomma jämväl sådan kraft, utgör tydligen
ej heller hinder för tillämpning av 14 §. Vad i förevarande paragraf
stadgas om rätt för ersättningstagaren att bekomma det högre kraftbeloppet,
allenast om lian förskjuter eller ställer säkerhet för viss kostnad,
kan däremot ej rimligen vinna tillämpning i annan händelse, än att ersättningstagaren
avstår vattenkraft på grund av stadgandena i 2 kap.
5, 6 eller 7 § och fråga alltså är om gemensamt utbyggande av hans
och ersättningsgivarens strömfall. Den inskränktare räckvidd berörda
stadgande sålunda äger torde lämpligen böra komma till synes i lagtexten.

Huruvida den gemensamma utbyggnaden skall inrättas för större
eller mindre vattenföring, tillkommer tydligen ersättningsgivaren att
ensam avgöra. Om denne för att kunua tillhandahålla ersättningstagaren
ett mot högvattenföringen svarande kraftbelopp verkligen vid
bvggnaden tillgodogör sig denna vattenföring eller han föredrager att utnyttja
allenast eu mindre vattenmängd och följaktligen avstå åt ersättmngstagaren
en proportionsvis större andel av den vid byggnaden uttagna
vattenkraften, är en fråga, som ej kommer ersättningstagaren vid.
Detta gäller, oavsett huruvida ersättningstagaren, såsom den där redan
själv tillgodogjort sig högvattenföringen, är ovillkorligen berättigad att
erhålla det högre kraftbeloppet eller denna rätt är betingad av att han
kontant gäldar eller ställer säkerhet för den ökade uttagningskostnaden.
Å andra sidan är klart, att beräkningen av uttagningskostnaden för den
del av ersättningskraften, som motsvarar högvattenföringen, icke får
röna inflytande av vilkendera utvägen ersättningsgivaren väljer. Uttagningsxostnaden
bör i varje fall fastställas med hänsyn till den större utbyggnaden.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 113 käft. (Nr 128.) 25

194

Kungl. Majds nåd. proposition Nr 128.

Andra punkten i förevarande paragraf avser ej att giva regler om
uttagningskostnadens beräkning. Den utsäger blott, att en ersättningstagare,
som ej själv tillgodogjort sig vattenkraft vid högvattenföring,
icke äger påfordra att bekomma det ökade kraftbelopp, som svarar mot
denna vattenföring, utan så är att han förskjuter eller ställer säkerhetför
motsvarande del av uttagningskostnaden. En jämförelse med bestämmelserna
i 24 § ligger alltså nära tills hands. I sådant hänseende
må, utöver vad vid sistnämnda paragraf redan erinrats, följande anmärkas.
Enligt 24 § kan säkerhet ej komma att ställas för annat än viss
del av anläggningskostnaden. Säkerhet ifrågakommer ej, med mindre
ersättningsgivaren därom framställt yrkande och vattendomstolen finner
yrkandet äga fog; föreskrift om säkerhetens ställande lämnas först i
slutliga utslaget; och såsom påföljd för underlåtenhet att efterkomma
föreskriften stadgas allenast, att ersättningstagaren blir skyldig att för
den ifrågavarande delen av anläggningskostnaden vidkännas minskning
i det honom tillkommande kraftbeloppet eller med andra ord förlorar
rätten att gälda samma del i penningar. Jämlikt 28 § åter gäller, att
säkerhet skall ställas för viss del även av underhålls- och driftkostnaden;
huruvida vattendomstolens föreskrift om säkerhets ställande fullgjorts
eller ej måste vara klart, redan då domstolen meddelar sitt slutliga utslag;
och underlätet fullgörande ej blott inverkar på sättet för uttagni
ngskos t nådens gäldande utan medför förlust av rätten att bekomma
det mot högvattenföringen svarande kraftbeloppet. Att ersättningstagarens
förpliktelse jämlikt 28 § är beroende av ersättningsgivarens yrkande,
säges väl ej uttryckligen men lärer få antagas vara meningen. Härutinnan
torde alltså råda överensstämmelse med 24 §; och i den män
skiljaktigheter föreligga mellan de båda lagrummen, låta de sig utan
tvivel i stort sett väl försvaras. Huruvida giltiga skäl föreligga att i
det fall 28 § avser ålägga eu ersättningstagare, som ej förmår ställa
pant eller borgen, att omedelbart utbetala det ifrågavarande beloppet till
ersättningsgivaren, medan ersättningsgivaren enligt 24 § kan få nöja
sig med att beloppet nedsättes hos Konungens befallningshavande, synes
likväl tveksamt. Och att vattendomstolen enligt 28 § skall vara ovillkorligen
pliktig efterkomma ersättningsgivarens yrkande om förskottsbetalning
eller säkerhet, är knappast välgrundat. Visar utredningen
exempelvis, att ersättningsgivaren även utan sådan betalning eller säkerhet
är sinnad att i eget intresse utbygga för den större vatten för i ngen,
kan det vara obilligt mot ersättningstagaren att göra avvikelse från de
vanliga reglerna om uttagningskostnadens gäldande.

Med vad nu yttrats överensstämmer, att på ersättningstagarens

195

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

framtida ställning, sådan den i byggnadsbeslutet blivit bestämd, ej bör
inverka, om den större utbyggnaden kommer till stånd eller ej. Har
enligt byggnadsbeslutet ej åt ersättningstagaren tillerkänts rätt att bekomma
kraft, motsvarande större vattenmängd än modelvattnet, bör det
icke stå honom fritt att sedermera tilltvinga sig sådant kraftbelopp
genom att erlägga häremot svarande uttagningskostnad. En dylik befogenhet
skulle icke stå väl tillsammans med ersättningsgivarens berättigade
intresse att icke behöva vidkännas minskning i det kraftbelopp,
varöver lian för egen del disponerar, ett intresse som även i förslaget
kommit till uttryck i 25 § andra stycket.

Justitierådet ron Seth:

Jag är i det väsentligaste ense med lagrådets övriga ledamöter.
Dock anser jag det böra i paragrafen ty^dligt utsägas att, om ersättningsgivaren
avser att i eget intresse verkställa utbyggnaden för tillgodogörande
av större vattenmängd än den, som utgör medeltalet av de i
vattendraget framrinnande olika vattenmängderna, eller ersättningsgivaren
vill vara berättigad att även för egen räkning utnyttja den större
byggnad, som må föranledas av ersättningstagarens yrkande att bekomma
kraft, motsvarande större vattenmängd än nämnda medeltal,
ersättningstagaren äger utan uppfyllande av det i slutet av paragrafen
stadgade villkoret bekomma kraft motsvarande den större vattenmängd,
som sålunda avses skola tillgodogöras.

31 §.

Justitierådet von Seth:

Vad i paragrafen stadgas om jämkning för det fall, att genom
reglering av vattnets avrinning den vattenkraft, som av ersättningsgivaren
tillgodogöres, ökas, torde böra gälla även för den händelse,
att ersättningsgivaren vill begagna sig av sådan i ersättningstagarens intresse
verkställd större utbyggnad, för vilken jämlikt stadgandet i slutet
av 28 § ersättningstagaren bestritt kostnaderna; dock att i sistnämnda
fall jämkningen endast bör avse uttagningskostnaden.

32 §•

Lagrådet:

Stadgandet i slutet av paragrafen är begränsat att gälla endast,
då ersättningen för underhålls- och driftkostnaden bestämts att utgå i

196

Kungl. Maj.ts nåd. proposition Nr 128.

årlig avgäld. En motsvarande jämkning lärer emellertid böra äga rum,
även om ersättningen bestämts skola utgå genom minskning i den
ersättningskraft, vartill ersättningstagaren eljest skulle varit berättigad.

38 §.

Lagrådet:

Den i andra stycket föreskrivna tiden av tre månader får ej utan
ersättningstagarens medgivande överskridas ens i den händelse, att kraft
uppenbarligen ej kan inom sagda tid tillhandahållas från det strömfall,
som enligt 13 eller 14 § därtill av vattendomstolen bestämts. I sådan
händelse måste, såsom i kommittémotiven framhålles, ersättningsgivaren
tillgripa provisoriska anordningar, exempelvis hyrande av kraft från
annat håll.

Vad sålunda skall gälla framgår emellertid ej rätt väl av stadgandet
i sista stycket, vars avfattning närmast ansluter sig till bestämmelsen
i tredje stycket. Någon redaktionell jämkning synes alltså önsklig.

42 §.

Lagrådet:

Den avgäld, som enligt 23 § sista stycket skall utgå såsom ersättning
för underhålls- och driftkostnaden, avses, på sätt redan framhållits,
i princip till täckande av löpande utgifter. Det avdrag, varom säges
i slutet av förevarande paragraf, bör således endast omfatta vad som
kan vara guldet av anläggningskostnaden.

46 §.

Justitieråden Gallstrand och Wedberg, regeringsrådet PlantingGgllenbåga
samt överstelöjtnanten Ekdahl:

Vid 28 § har erinrats, att parternas överenskommelse om andra
bestämmelser än de i förevarande kapitel givna ej bör få gälla, med
mindre vattendomstolen finner de av parterna ifrågasatta bestämmelserna
vara lämpliga. Vad sålunda i allmänhet anmärkts synes äga särskild
giltighet beträffande överenskommelse angående det ämne, varom
talas i nu ifrågavarande paragraf. Om exempelvis här omförmälta ersättning
avser gottgörelse för uppdämning, skulle avtal om annan ersättning än
i penningar kunna föranleda, att gottgörelsen ej tillgodokomme sådana
rättsägare, vilka skolat få del i penningeersättningen.

Kungl. Majda nåd. proposition Nr 128.

197

Justitierådet von Seth:

Givetvis höra i de fall, som bär avses, ersättningsgivare och orsättuiugstagare
i viss mån vara oförhindrade att överenskomma, att ersättningen
skall utgå i annat än i penningar, t. ex. i varor av motsvarande
värde eller dylikt. Försåvitt en dylik överenskommelse icke avses att
skola sträcka sina verkningar utöver förhållandet mellan parterna, linnes
nämligen varken från synpunkten av det allmännas intresse eller med
hänsyn till tredje mans rätt någon anledning till betänkligheter mot
densamma. Den blir en ren privatsak emellan parterna. Att eu sådan
övenskommelse blir giltig dem emellan, är självfallet och hade uppenbarligen
icke behövt framhållas i lagtexten.

Såsom framgår av motiven, är det ej heller på dylika överenskommelser
man närmast haft sikte, då i förevarande paragraf införts
orden »där ej annorledes överenskommes», utan på överenskommelser
av mera vittgående karaktär och därvid i första hand på
sådana, som avse att i stället för ersättning i penningar sätta ersättning
medelst kraftöverföring i ungefärligen samma ordning som den,
vilken gäller beträffande ersättning för förlorad vattenkraft. Särskilt
möjligheten att ingå överenskommelser av sistnämnda innebörd kan
nämligen tänkas hava sin stora betydelse för såväl ersättningsgivare
som ersättningst^gare.

För företagaren, ersättningsgivaren, som kanske utbyggt ett strömfall
för uttagande av större kraftmängd, än han har utsikt att kunna
omedelbart vinna användning för på annat håll, eller som måhända icke
genast har full användning för den ökade kraftmängd, som efter eu
planerad reglering kan uttagas vid hans anläggning, skulle det i många
fall väsentligen underlätta finansieringen av hans företag, om han kunde
få lämna kraft i ersättning i stället för penningar. Ersättningstagaren
å sin sida skulle också ofta kunna finna det för sig fördelaktigt att
ingå på en sådan överenskommelse och därigenom på de jämförelsevis
fördelaktiga villkor, som antagligen på denna väg skulle kunna uppnås,
bereda sig tillgång till erforderlig belysning och drivkraft.

Det torde således i varje fall få anses vila på en riktig grundtanke,
då förslaget genom inskjutande av förenämnda ord sökt giva
rättslig giltighet åt överenskommelser av nu ifrågavarande art.

Å andra sidan kan det ifrågasättas, om man icke gått för långt,
då man åt legaliseringsbestämmelsen givit det generella innehåll
den fått.

Det är här i första hand fråga om tillskapandet av eu med prak -

198

Kunyl. Maj.ts nåd. proposition Nr 128.

tiskt sätt till tiden obegränsad giltighet utrustad sakrätt till fast egendom
med särskilt gynnad ställning i förhållande till andra dylika saklättei,
och mot dylika nyskapelser resa sig många betänkligheter icke
minst från fastighetskreditens synpunkt. Dessa betänkligheter bliva
särdeles starka, om överenskommelsen avser inrymmande av en rättighet,
som icke står i nag’on sådan direkt relation till den förmån man avser
i gengäld skola vinnas som den, vari lämnandet av kraft står till intresset
av bättre tillgodogörande av vattenkraft, som utgör tillbehör
till fastigheten. Sådana överenskommelser t. ex. som att ersättning
lör skada å mark skall gottgöras genom inrymmandet av ett betesservitut
eller dylikt, synas sålunda icke böra tillåtas. Legaliserandet av
övei enskom meker av nu ifrågavarande slag lärer alltså böra inskränkas
till sådana, som åsyfta penningersättningens utbytande mot ersättning
medelst kraftöverföring.

År detta riktigt, har emellertid det stadgande, varigenom åt dylika
överenskommelser tillerkännes rättslig giltighet, icke sin plats i nu ifrågavarande
avdelning av kapitlet utan i den närmast föregående.

På grund av vad sålunda anförts, synas orden »där ej annorledes
överenskommes» böra utgå ur förevarande paragraf och i stället i den
avdelning av kapitlet, som handlar om ersättning medelst kraftöverföring,
_ höra införas ett stadgande, som för andra fall, än då det gäller
ersättning för förlorad vattenkraft, tillerkänner giltighet åt överenskommelser,
vilka avse ett utbytande av penningersättning mot ersättning
medelst kraftöverföring.

Icke ens åt alla dylika överenskommelser kan emellertid tillerkännas
den vidsträckta giltighet gent emot efterföljande rättsinnehavare och
andra sakägare, varom här är fråga. Hänsynen till den stora betydelsen
i rättsligt hänseende av väl ordnade fastighetsförhållanden har medfört,
att den svenska rätten icke velat tillerkänna permanent giltighet åt andra
begränsade sakrätter till fast egendom än sådana, som i form av servitut
gälla mellan fastigheter inbördes. Att i-nu ifråga varande hänseende göra
undantag från denna regel lärer icke kunna ifrågakomma. Endast om
sådan a överenskommelser, soin avse att g’enom tillskapande av servitut
Ivinda rättigheten att erhålla kraft vid eu viss fastighet, kan det sålunda
i detta sammanhang bliva fråga. Det maste med andra ord först och
främst finnas eu fastighet, som kan bliva vad man plägar kalla härskande
fastighet. Detta vill kol- kan emellertid icke uppfyllas i andra
fall, än dä ersättningstagarens fastighet icke i sin helhet skall avstås.
Med hänsyn härtill lärer giltighet icke böra tillerkännasjiåtTandra överenskommelser
av ifrågavarande slag än sådana, med vilka avses er -

I9i)

Kungl. Majds nåd. proposition AV 128.

sättning, som skall erläggas för en del av eu fastighet, vilken icke i
sin helhet skall avstås, eller för skada å en sådan fastighet.

Hänsynen till att* det här gäller tillskapandet av ett servitutsförhållande
synes vidare kräva, att det hos den fastighet, som avses
att skola bliva den tjänande, tinnes någon egenskap, som garanterar,
att den alltjämt kan tjäna som objekt för servitutet. Endast om skyldigheten
att tillhandahålla ersättningskraften kan bindas vid en strömfallsfastighet,
torde detta villkor vara uppfyllt. Även för nu ifrågavarande
fall äger för övrigt vad av lagrådet anförts ifråga om 14 och 15 §§ sin
giltighet.'' Het lärer alltså böra föreskrivas, att kraft, som lämnas i ersättning
efter ty nu sagts, skall tillhandahållas från den strömfallsfastighet,
till förmån för vilken avståendet skall äga rum eller den
skadegörande åtgärden skall vidtagas.

Att icke genom eu överenskommelse av ifrågavarande slag tredje
mans rätt får förnärmas, är självfallet. Någon synnerlig fara härför
lärer för övrigt näppeligen förefinnas med hänsyn till de stränga villkor,
som skulle komma att uppställas för erhållande av tillstånd till de företag,
om vilka här är fråga. Emellertid sjmes tillbörlig hänsyn till
möjligheten av ett sådant förnärmande böra föranleda till ett uttryckligt
förständigande för vederbörande vattendomstol att även från denna synpunkt
underkasta överenskommelsen en närmare granskning, innan den
fastställes till efterrättelse.

Jämväl i övrigt synas de förhållanden, som kunna uppstå genom
överenskommelser av ifrågavarande art, böra i viss man regleras genom
bestämmelser i lagen. Detta kan ske sålunda, att åt vissa av de stadganden,
som äro avsedda att meddelas beträffande kraftöverföring som ersättning
för förlorad vattenkraft, gives motsvarande giltighet i tillämpliga delar
även i nu förevarande fäll.

De bestämmelser, som härvid kunna komma i fråga, synas närmast
vara de^ i 15, 17 och 18 §§, 27 § första stycket, 29 § andra
punkten, 33 § första, tredje och fjärde styckena, 34 § andra stycket,
36—38 §§, 40 §, 41 § första och andra styckena samt 44 § ävensom,
där ej annat överenskommits, föreskrifterna i 26 §.

I 39 § lämnas bestämmelser för det fall, att ersättningsgivaren
visar fortfarande försumlighet i fullgörande av kraftöverföringen. Dessa
bestämmelser passa visserligen icke fullt i de fall, som nu avses, men
något liknande synes i varje händelse böra gälla jämväl vid fortfarande
försumlighet att tillhandahålla ersättningskraft, varom i detta sammanhang
är fråga. Det kunde t. ex. stadgas att, om ersättningsgivaren
visar fortfarande försumlighet i fullgörande av kraftöverföringen, ersätt -

200

Kungl. Majds nåd. proposition Nr 128.

ningstagaren skall vara berättigad att i stället utfå ersättning i penningar,
efter ty vattendomstolen med hänsyn till omständigheterna och med
iakttagande i tillämpliga delar av de föreskrifter, som gälla beträffande
dylik ersättning, bestämmer.

De föreskrifter, som enligt det förut anförda skulle bliva erforderliga,
kunna utan svårighet sammanföras i en paragraf närmast efter
nuvarande 44 §.

Dessutom lärer till 11 kap. 17 § böra göras ett tillägg, varigenom
bland vattenmål, som skola vara stämningsmål, upptages jämväl
talan, som enligt den ifrågasatta 113m paragrafen föres av erfcättningstagare
mot försumlig ersättningsgivare om erhållande av ersättning
i penningar i stället för den överenskomna ersättningen medelst kraftöverföring.

Iakttages vad jag här ovan hemställt, bör den av de sakkunniga
föreslagna tydelsen av 1 mom. i 24 § av förordningen den 16 juni 1875
angående inteckning i fast egendom jämkas därhän, att den frihet från
häftande för inteckningar, som där under visst villkor stadgas beträffande
strömfall, för vilket enligt vattenlagen ersättningen bestämts att
utgå medelst kraftöverföring, kommer att äga rum jämväl beträffande
del av fast egendom, för vilken lösen enligt vattenlagen bestämts att
utgå i enahanda ordning.

47 §.

Lagrådet:

Av skäl, för vilka vederbörande departementschef redogjort i yttrande
till statsrådsprotokollet för den 7 september 1912, har i 7 § av
gällande lag om expropriation stadgats, att expropriationsersättning, vilken
alltid skall bestämmas i penningar, skall utgå på eu gång. Någon ersättning
i form av årlig avgäld får således icke vidare fastställas i
expropriationsmål.

Det synes, som om samma grundsats borde vinna tillämpning
jämväl i förevarande lag.

48 §.

Justitierådet von Seth:

iakttages vad jag hemställt ifråga om 11 § samt 21 § andra
stycket i detta kapitel, lärer därav böra följa även en ändring i förevarande
paragraf därhän, att under 2 upptagas jämväl vattenverksbyggnader
tillhöriga annan än ström fallsägn ren, i den mån lösen för

201

Kung!. Maj-.ts nåd. proposition Nr 128.

desamma icke ingår i den ersättning, som skall givas för den genom
dem tillgodogjorda vattenkraften, samt skada å sådana byggnader,
i den mån ersättning för densamma icke ingår i ersättningen för den
genom byggnaderna tillgodogjorda vattenkraften.

Det kunde synas, som om en motsvarande jämkning borde företagas
även under 1 sålunda, att den förhöjda ersättningen skulle utgå
endast för vattenkraft, tillgodogjord genom vattenverksbyggnader, vilka
tillhöra strömfällsägaren eller, ehuru tillhöriga någon, som endast har
nyttjanderätt till strömfallet, enligt avtal skola vid tiden för nyttjanderättens
upphörande utan lösen eller ersättning tillfalla ström(ällsägaron.
Emellertid lärer den omständigheten, att kraften i strömfallet är tillgodogjord,
redan i och för sig, oavsett vem byggnaderna tillhöra, tyda
på en sådan belägenhet och beskaffenhet i övrigt av strömfallet, att de
grunder, som föranlett stadgandet om förhöjning i ersättningen, äga
sin tillämplighet i avseende å detsamma. -Tåg anser mig därför ej
böra hemställa om eu dylik jämkning.

50 §.

Lagrådet:

Denna paragraf, till vilken hänvisas i 48 §, bör givetvis fullständigt
upptaga de fall, då undantag äger rum från sistnämnda paragrafs
bestämmelser om förhöjning av ersättningen över värdet. Detta
lär emellertid med den lydelse paragrafen har enligt förslaget näppeligen
vara fallet. Det kan nämligen ej gärna hava varit avsikten, att
sådan förhöjning skall äga rum ifråga om den ersättning, som allenast
i inteckningshavares och med dem jämförliga fordringsägares intresse
skall utgå jämlikt 9 § i detta kapitel. Paragrafen synes därför böra
fullständigas med ett tillägg av innebörd, att dylik förhöjning ej skall
äga rum i fråga om ersättning, som skall utgå enligt sistnämnda
paragraf.

51 §.

Lagrådet:

Förevarande paragraf synes böra undergå någon jämkning till
vinnande av tydligare uttryck för vad med densamma lärer avses, eller
att vid bestämmande av ersättning för jord enligt den i 48 § stadgade
beräkningsgrunden skälig hänsyn bör tagas till huruvida och i vad mån
den egendom, till vilken jorden hör, är försedd med för dess brukande
erforderliga byggnader. Att härvid endast får räknas med sådana
Bihang till riksdagms protokoll 1918. 1 samt. 113 höft. (Nr 128.) 26

202

Kungi. Maj:ts nåd. proposition Kr 128.

^byggnader, som verkligen bidraga till förhöjning av egendomens värde,
och således t. ex. icke med byggnader, som'' tillhöra arrendator, vilken
vid sm avflyttning äger bortföra desamma, är självfallet.

52 §.

Lagrådet:

Såsom redan vid tal om 2 kap. 5 § framhållits, kan i vissa fall
sådan särskild rätt, som här avses, uppkomma även på annat sätt än
genom upplåtelse. Detta förhållande torde föranleda en mindre jämkning
i lydelsen av paragrafens första punkt.

Här givna, föreskrift, att ersättning till ägare och gottgörelse till
innehavare av viss begränsad sakrätt skola bestämmas var för sig, avser
blott den händelse, att lösen eller annan ersättning skall utgå i penningar.
Samma princip bör dock lämpligen gälla även i andra fall. Att exempelvis,
när ägaren får ersättning medelst kraftöverföring, innehavaren av
den begränsade sakrätten skulle för erhållande av sin ersättning vara
hänvisad till särskild uppgörelse med ägaren, kan icke vara en god
ordning. Bestämmelserna i nu förevarande paragraf lära ock böra förstås
så, att de innefatta tillämpning å visst, särskilt praktiskt fall av eu
grundsats, som även eljest bör lända till efterrättelse. Under förutsättning,
att det nu sagda överensstämmer med förslagets mening, lämnas
paragrafen utan anmärkning.

53 §.

Justitierådet von Seth:

Mot den grundtanke, som föranlett stadgandet i förevarande paragraf,
eller att det vore synnerligen önskligt, att de ersättningsbelopp, om vilka
häi är lråga, kunde vinna användning till förbättringsarbeten å den fastighet,
som avses med ersättningen, lärer icke något kunna invändas. Det
kan emellertid med skäl ifrågasättas, om icke förslaget, då det stadgar
ett förmynderskap över den enskilde av den ingripande art, varom här
är fråga, går längre, än som överensstämmer med den självbestämningsrätt,
på vilken individen har rätt att göra anspråk; och detta så mycket
hellre, som fega garantier finnas för att kommunalnämnderna överhuvudtaget
skola vara vuxna den uppgift, som här avses åt dem. Ju mer
landsbygdens befolkning uppblandas med icke jordbrukande befolkningsklasser,
desto mindre blir sannolikheten för att erforderlig sakkunskap
skall komma att finnas hos kommunalnämnderna, för att de skola kunna
övervaka, att medlen komma till användning för verkligt produktiva

203

Kungl. Majds nåd. proposition Nr 128.

ändamål. Ännu mindre lärer sådan sakkunskap vara att förvänta lins
en drätselkammare i stad.

Det bör ej heller förbises, att stadgandet i fråga kan komma att
föranleda en icke önskvärd utsträckning av tillämpningen av stadgandet
i 3 §. Genom att genomdriva lösen av hela fastigheten öppnar nämligen
ägaren utsikt för sig att omedelbart utfå även förhöjningsbeloppet,

1 värjo fall synes bestämmelsen, att ifrågavarande ersättningsbelopp
skola fonderas och endast räntan utbetalas till vederbörande fastighetsägare,
vara mindre väl funnen. Det ersättningsbelopp, som kommer att
falla på varje brukningsdel, lärer i regel icke bliva så stort att, även
om räntan uppsamlas för några år i sänder, de utbetalda beloppen
kunna bliva tillräckliga för några verkliga förbättringsarbetens genomförande.
Antagligast är att, om nämnda bestämmelse bibehålies, det
hela kommer att leda till ett bortplottrande av medel utan någon väsentlig
nytta. Skall det allmänna tillmäta sig någon befogenhet att övervaka,
huru de enskilda använda i frågakomna ersättningsbelopp, bör väl
saken ordnas på sådant sätt, att ett effektivt stöd beredes dem i arbetet
på att genom förbättringsåtgärder bereda sina egendomar ersättning
för den värdeminskning dessa eljest komme att undergå till följd av
företaget. Något verkligt i detta hänseende lärer icke kunna vinnas
på annat sätt, än att även själva kapitalet får komma jordbruket till
godo. Huru annorlunda skulle icke t. ex. en småbrukare bliva hjälpt,
om lian finge för inrättandet av eu gödselstad eller för täckdikning på
en gång uppbära ett eller annat hundratal kronor, än om han endast
iår varf tredje eller femte år uppbära den samlade räntan därå.

Bäst synes vara, om nu någonting skall göras i den riktning förslaget
avser, att medlen finge genom Konungens befallningshavandes försorg
insättas mot högsta möjliga ränta i någon bank, och att vederbörande
sedan finge lyfta såväl kapitalet som räntan, i den män han genom intyg
av vederbörande hushållningssällskaps avdelning för orten, jordbrukskonsulent
eller annan sakkunnig styrkte, att han å egendomen utfört
förbättringsåtgärder, för vilka kostnaden, oberäknat det egna personliga
arbetet, skäligen kunde uppskattas till det belopp, som i varje fäll önskades
utbetalt.

Skulle det någon gång visa sig, att kapitalet vore så stort, att det
ej inom viss bestämd tid kunde vinna användning till rena förbättringsåtgärder
å egendomen, borde åtminstone räntan kunna få efter vederbörandes
beprövande användas till andra åtgärder för jordbrukets .höj ande
å densamma, t. ex. för inköp av avelsdjur och dylikt.

På detta sätt vunnes utsikt, att medlen verkligen komme till en

204

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

för jordbruket gagnelig användning, på samma gång som även den fördelen
skulle ernås, att de kommunala myndigheterna befriades från bestyret
med medlens förvaltning och placering, ett bestyr, som säkerligen
ofta nog skulle komma att för dem lalla sig ganska besvärligt.

Aven om med den sålunda ifrågasatta anordningen stundom icke
skulle uppnås fullt så hög ränta som den, vilken skulle kunnat vinnas
genom medlens förvaltning av de kommunala myndigheterna, skulle
denna olägenhet säkerligen mer än väl uppvägas genom den större
säkerhet, som skulle vinnas.

Givetvis borde det överlämnas åt Konungen att i administrativ
väg meddela de närmare föreskrifter i ämnet, som kunde finnas erforderliga,
och i lagen endast stadgas, att förhöj ningsbeloppen skulle avsättas
och göras räntebärande för att enligt de närmare bestämmelser
Konungen meddelade användas, varje särskilt belopp med ränta, till jordbrukets
höjande å den fastighet, för vars räkning det blivit avsatt.

Bibehållas förslagets bestämmelser i huvudsak oförändrade, lärer i
varje fall minimigränsen för vad som skall avsättas böra bestämmas
åtskilligt högre än till etthundra kronor.

Det bör erinras, att ändringar i avseende å denna paragraf kunna
nödvändiggöra jämkningar även i vissa följande delar av förslaget.

Lagrådets övriga ledamöter instämde i huvudsak i vad justitierådet
von Seth sålunda anfört.

54 §.

.Justitierådet vört Seth:

Den ersättning, som tillkommer innehavare av särskild rätt till
fastighet,. kan komma att avse saväl gottgörelse för förlust av eller ingång
i själva rätten som lösen för byggnader eller andra anläggningar,
vilka tillhöra rättens innehavare, eller gottgörelse för skada å sådana
anläggningar. Med värdet av dessa anläggningar hava innehavare av
penninginteckningar och med dem likställda fordringsägare icke haft
att räkna^ för sina fordringars täckande och böra således ej heller äga
rätt till någon andel i den å desamma belöpande ersättningen. Då stadgandet
i förevarande paragraf om nedsättning av ersättning, som må
hava bestämts till innehavare av särskild rätt till fastighet, tillkommit
uteslutande i nämnda fordringsägares intresse, bör nedsättningen givetvis
omfatta allenast sådan del av ersättningen, som avser förlust av

205

Kung!. Maj: t k nåd. proposition Nr 128.

eller intrång i själva rätten. Detta synes böra tå komma till tydligt
uttryck i paragrafens avfattning, något som icke är fallet beträffande stadgandet
i andra stycket, sådant det i förslaget är avfattat.

57 §.

Lagrådet:

I likhet med vad som stadgas i 50 § tredje stycket av gällande
lag om expropriation torde här böra föreskrivas att, om ej de i paragrafen
angivna handlingarna ingivas till Konungens befallningshavande
vid nedsättningen, det skall åligga Konungens befallningshavande att
ofördröjligen på ersättningsgivarens bekostnad anskaffa nämnda handlingar.

58 §■

Justitierådet von Seth:

Gives, såsom jag hemställt vid tal om 46 §, åt andra stycket i
34 § motsvarande ^.tillämpning för den händelse på grund av överenskommelse
del av fast egendom skall lösas eller ersättning för skada och
intrång å sådan egendom skall utgå medelst kraftöverföring, torde detta
böra medföra en jämkning i avfattningen av senare delen av andra
styckets första punkt.

66 §.

Lagrådet:

Andras 47 §, på sätt förut hemställts, bör stadgandet i denna
paragraf utgå.

69 §.

Lagrådet:

Stadgandet i sista stycket av denna paragraf innebär, att ersättning,
bestämd jämlikt 9 §, skall fördelas i den ordning, som för fördelning
av köpeskilling för utmätningsvis såld fast egendom är stadgad,
men gör icke de i tredje eller fjärde stycket innefattade särskilda betalningsreglerna
tillämpliga beträffande sådan ersättning. Det synes dock
lämpligt och är måhända även i förslaget åsyftat, att ersättning jämlikt
9 § underkastas samma bestämmelser som ersättning, den där blivit nedsatt
enligt 54 § andra stycket. Så är fallet i fråga om det förhållande,
varom stadgas i andra stycket av 71 §.

206

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.
71 §.

Lagrådet:

Jämlikt 58 § expropriationslagen skall anmälan, motsvarande den,
varom stadgas i andra stycket av nu förevarande paragraf, göras ej blott
när en del av intecknad fastighet exproprierats utan även då expropriation
omfattat en eller flera av gemensamt intecknade fastigheter. I
överensstämmelse härmed torde nyssnämnda stycke böra ändras så att,
det kommer att gälla även det fall, att en eller flera gemensamt intecknade
fastigheter avträtts. Iakttages vad sålunda blivit anmärkt, bör ett
mot ändringen svarande tillägg göras i 36 § intecknings förord ningen.

72 §.

Justitierådet von Seth:

i o DSeSt r\r anc*ra ^ an i paragrafen nämnda det, på sätt
skulle bliva följden, om vad jag hemställt vid tal om 46 § iakttages,
medgives parterna att genom överenskommelse bestämma, att lösen skall
utgå medelst kraftöverföring, fordrar konsekvensen, ätt paragrafens bestämmelser
bliva tillämpliga jämväl dylika fall.

73 §.

Justitierådet von Seth:

I gällande lag om expropriation 38 § andra stycket ocii 59 §
stadgas en annan ordning för tillgodoseende av de i förevarande paragraf
avsedda fordringsägarnas intressen gent emot överenskommelser
mellan parterna om ersättningsbelopp. Det vore ömkligt, om även i
detta hänseende överensstämmelse kunde åvägabringas mellan nämnda
lag och vattenlagen genom införande i denna i tillämpliga delar av de

bestämmelser i lagen om expropriation, som hava avseende å nämnda
ordning.

Iakttages detta, bör sista stycket i 11 kap. 61 § utgå.

74 §.

Lagrådet:

I expropriationslagen äro om lösningsrätt till exproprierad egendom
meddelade vissa närmare bestämmelser, av vilka några lämpligen
torde bära gälla även i fråga om den återlösningsrätt, som i förevarande
paragraf regleras. Sålunda lärer böra här utsägas att, om en del av

207

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

fastighet blivit avträdd, återlösningsrätten tillkommer ägaren av den
återstående delen. Och vidare synes höra föreskrivas att, om efter egendomens
avträdande å densamma uppförts byggnad eller eljest nedlagts
kostnad, expropriationslagens för liknande fall givna stadganden skola
äga motsvarande tillämpning. .

11 KAP.

Justitieråden Gallstrand och Wedberg:

Den domstolsorganisation, som föreslås för processen i vattenmål,
karaktäriseras väsentligen därav, att underrätten utgöres av en specialdomstol,
vattendomstolen, och att mellaninstans icke skall finnas.

Onekligen hade det ur flera synpunkter varit fördelaktigt, om
vattenmålen kunnat bibehållas vid de allmänna underrätterna, förstärkta
kanske med en eller flera sakkunniga ledamöter. De skäl, som av kommittéerna
och de sakkunniga åberopats för nödvändigheten av att inrätta
en specialdomstol såsom första instans i vattenmål, verka dock övertygande.
Åven den sammansättning, vattendomstolen enligt förslaget
skulle erhålla, synes böra i huvudsak godkännas. Väl kunde det anses
lyckligt, om plats bereddes i vattendomstolen för ytterligare en jurist.
Men frånsett, att detta svårligen läte sig göra utan en i och för sig
ingalunda önsklig ökning av ledamotsantalet, skulle det enda sätt för
förstärkning av det juridiska elementet, som synes erbjuda verkligt beaktansvärda
fördelar, eller medverkan i vattendomstolens arbete av häradshövdingen
i orten tvivelsntan bliva så för vattenrättsdomaren som för
häradshövdingen alltför hinderligt vid ett planmässigt skötande av hans
Övriga värv.

Att vattenmålen skulle med överhoppande av mellaninstans fullföljas
från vattendomstol omedelbart till högsta domstolen, måste däremot
avstyrkas. I avgivet utlåtande, huruvida från synpunkten av den
tillämnade rättegångsreformen något vore att erinra mot förslaget, har
sagts, att detsamma i denna del stode i bestämd strid med de principer,
som syntes böra tillämpas i fråga om en framtida instansordning. Bland
annat har i utlåtandet betonats, att vattenmålen otvivelaktigt skulle
komma att taga högsta domstolens tid i anspråk på ett för den övriga
rättsskipningen menligt sätt, och framhållits faran för att, om de vattenrättsliga
specialintressena på nu föreslaget sätt gynnas på andra måls
bekostnad, även för andra specialintressen snart nog skall göras anspråk

208 Kungi. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

på enahanda förmån. Vad i dessa båda avseenden anmärkts torde ensamt
för sig, oberoende av varje hänsyn till vårt rättegångsväsens
ifrågasatta ombildning, utgöra fullgiltig anledning att för vattenmålen
vidbliva ordningen med tre instanser. Det kan tilläggas, hurusom med
förslagets ståndpunkt icke varit möjligt att avskära vissa mindre betydande
vattenmål från fullföljd till högsta domstolen och att förslaget
sålunda avviker från de grundsatser, vilka införts i vår rätt genom 1915
års processreform.

Till åsikten, att hovrätternas befattning med vattenmålen borde
upphöra, har enligt kommittémotiven mycket medverkat det trängande
behovet för industrien att vinna snabbare avgörande av vattenbyggnadsmålen.
Det skall icke förnekas, att sådant behov föreligger. Men genom
de föreslagna bestämmelserna om rätt för vattendomstol att villkorligt
avgöra mål (11 kap. 23 §) och att förordna om verkställighet av dess
icke lagakraftvunna beslut (11 kap. 67 §) kommer detsamma, oavsett huru
fullföljden ordnas, att bliva i avsevärd man tillgodosett. Vattenby ggnadsmålen
åtnjuta ju ock redan nu förtursrätt i överinstanserna.

I det förut åberopade utlåtandet påpekas, att intresset av en stark
specialisering och av den tekniska s.akkunskapens utnvttjande även i
överrätten syntes lämpligen kunna tillgodoses på det sätt, att vattenmålen
från samtliga vattendomstolar fullföljdes till Svea hovrätt och
där upptoges å en viss avdelning, förstärkt med sakkunniga lekmän
såsom bisittare.

Vill man, att vattenmålens provning även i mellaniustansen skall
tillkomma en med teknisk sakkunskap utrustad domstol, lärer annan
utväg än den sålunda anvisade icke gärna kunna ifrågakomma.

Tydligt är emellertid, att jämväl införlivandet av tekniskt skolade
bisittare med allenast en hovrätt är en tyngande anordning, som, även
om de säkerligen betydande svårigheterna att finna villiga och fullt
skickliga lekmän läte sig övervinnas, icke utan tvingande skäl bör tillgripas.
Sadana skäl kunna icke anses föreligga. Vad kanske starkast
talar för specialdomstol i underinstansen torde vara dels behovet att
för beredande åt de dömande myndigheterna av nödig erfarenhet om
vattenmålen samla dessa från landets hundratals allmänna underrätter
till några få domstolar och dels önskvärdheten av att det sakkunniga
biträde, som redan nu anlitas av underrätten i vattenbyggnadsmål, erhåller
plats i rätten. Ingendera av dessa grunder har någon motsvarighet
i fråga om mellaninstanseu. Och att inrättandet av en särskild
sakkunnig specialdomstol i törsta instans icke i och för sig kräver en
liknande sammansättning även av överrätterna, är hos oss erkänt genom

20!»

Kung!. Maj.In nåd. proposition Nr 12H.

deri domstolsorganisation, som skapats för sjörätts- och handels in ål i
vissa fall. Vidkommande särskilt vattenmålen, torde det sakkunniga
elementets upptagande i själva domstolen hava sitt egentliga värde såsom
en garanti mindre för det riktiga bedömandet än för den tillfredsställande
utredningen av målet, vilken ju bör vara fullgjord redan i
underinstansen. Med all rätt, synes det, uttalas ock i förslagets motiv,
att det med den sakkunskap, som står vattendomstolen till buds, kan
förväntas, att de tekniska spörsmålen redan inför vattendomstolen göras
till föremål för en allsidig och fullt uttömmande behandling, och att
fullföljdsrätten härutinnan, om ej på grund av uttryckligt stadgande så
dock genom förhållandenas egen natur, huvudsakligen blir av formell
beskaffenhet.

Vissa ej oväsentliga fördelar torde ock stå att vinna genom vattenmålens
förläggande till flera hovrätter. Målen bliva snabbare avgjorda,
än om de alla skola prövas av en enda överdomstol. Ehuruväl
vattenmålen måhända böra inom varje hovrätt förbehållas en och samma
division, kommer förtrogenhet med denna del av rättsskipningen att
finnas hos ett ej alltför ringa fåtal hovrättsjurister, något som vid förordnande
av vattenrättsdomare eller vikarier för dem utan tvivel skall
visa sig lyckligt.

Det naturligtvis stundom i överinstansen förefintliga behovet, att
målets tekniska sidor ånyo belysas även från annat håll än parternas,
torde sålunda böra liksom hittills tillgodoses genom infordrande av sakkunnig
myndighets utlåtande. Mot detta tillvägagångssätt har invänts, att
de centrala myndigheterna därigenom bleve belastade med en oskäligt
stor arbetsbörda, alltför mycket inkräktande på deras egentliga uppgift.
Det må därför framhållas, att efter vattendomstolarnas inrättande det
kanske i flertalet fall, där det ifrågavarande behovet yppas, skall finnas
lämpligt att om parternas kritik av det överklagade utslagets förutsättningar
och innehåll och om de nya tekniska förslag, vilka väckas hos
överrätten, höra den vattendomstol, som dömt i målet, eller måhända
vattenrättsdomaren jämte den ena eller båda vattenrättsingenjörerna.

Med nu uttalade åsikter och under förutsättning alltså, att mellaninstans
bibehålies, kan tydligen särskild åtgärd för att den tekniska
sakkunskapen må inom högsta domstolen göra sig hörd icke anses
behövlig.

På grund av vad nu anförts hemställes alltså, att förslaget måtte
underkastas sådan omarbetning, som betiDgas av att talan mot vattendomstols
eller vattenrättsdomares beslut fullföljes till hovrätt och vidare
till högsta domstolen, allt i enlighet med de vanliga reglerna om fullBihang
till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 113 höft. (Nr 128.) 27

210

Kungl. Maj:ts nåd, proposition Nr 128.

följd av talan mot allmän underrätts beslut. Omarbetningen måste
naturligtvis förnämligast beröra sista avdelningen av kapitlet, vilken
torde kunna väsentligen förenklas och förkortas. Men även till vissa
av kapitlets tidigare delar böra ändringarna sträcka sig. Sålunda bör i
§ stadgas att, där vattendomstols område faller inom flera hovrätters
domvarjo, Konungen bestämmer, under vilken av hovrätterna vattendomstolen
skall hora. Förordnande jämlikt 6 § bör givas ej av Konungen
utan av hovrätten. Slutet av 12 § jämkas något, och 14 § utgår.

Skulle emellertid förslagets principer om fullföljd av talan finnas
hora laggas till grund för lagstiftning i ämnet, torde de härom föreslagna
närmare bestämmelserna tarva någon överarbetning. De detalianmarkningar,
vartill i detta avseende gives anledning, skola framställas
vid de särskilda paragraferna.

Justitierådet von Setli och regeringsrådet Planting-Gyllenbåga:

Vi är° i huvudsak ense med justitieråden Gullstrand och Wedbenr
i vad de anfört i anledning av förevarande kapitel.

Emellertid kunna vi ej finna annat, än att, om hovrätt göres till
andra instans i vattenmål, det bör sörjas för att vid prövningen av
sadana mai, i vilka tekniska frågor förekomma, åt hovrätten kan beredas
en sådan sammansättning, att den tekniska sakkunskapen blir lika starkt
oretradd där som i vattendomstolen. Därförutom synes oss fara föreigga,
såväl att hovrättens prövning kommer att tendera till att inskränkas
till huvudsakligen en granskning från formella svnpunkter
som att dess beslut, ! den mån desamma beröra de tekniska frågorna’
i allmänhetens ögon komma att sakna den auktoritet, som är önskvärd!

V lsserligen skulle ju hovrätten kunna genom infordrande av yttranden
tran sakkunniga myndigheter i viss män ersätta sin egen brist på teknisk
sa kunskap, men dels kan det ifrågasättas, om icke därigenom nämnda
myndigheter skulle få sin redan nu stora arbetsbörda ökad på ett sätt
som kunde vålla svårigheter, och dels torde det ofta kunna inträffa, att
aven de tekniska myndigheternas uttalanden utsattes för en kritik av
parterna av beskaffenhet, att hovrätten i allt fall komme att tvingas att
taga stallning mellan olika uppfattningar från tekniskt sakkunnigt håll.
Att det i sadana fall som de sistnämnda är en oskattbar fördel för en
domstol, att den tekniska sakkunskapen är företrädd i själva domstolen
synes oss otvivelaktigt. Å andra sidan kunna mål förekomma, i vilka
alla föreliggande spörsmål äro av rent juridisk karaktär; och i avseende
ä dylika mål galler naturligtvis icke det nu anförda.

\ i anse alltså att, om, såsom vi finna böra bliva fallet, hovrätt

211

Kanyl. Maj:ta nåd. proposition Nr 128.

blir andra instans även i vattenmål, hovrätten vid handläggningen av
dylika mål bör, om det påkallas av part eller hovrätten anser det ömkligt,
förstärkas med två av Kungl. Magt därtill förordnade i vattenfrågors
tekniska behandling sakkunniga och erfarna män, representerande, den
ene särskilt sakkunskapen beträffande byggande i vatten och den andre
särskilt sakkunskapen i fråga om jords torrläggning.

För att icke hovrättens sammansättning efter nämnda förstärkning
skall bliva allt för tyngande för arbetet, lärer i mål, i vilka tekniskt
utbildade bisittare deltaga, antalet juridiskt bildade ledamöter böra begränsas
till tre.

Då det lärer stöta på oövervinneliga svårigheter att bereda de hovrätter,
som äro förlagda utanför huvudstaden, den ifrågasatta förstärkningen
med tekniskt sakkunniga, lärer en följd av det anförda bliva,
att prövningen av samtliga vattenmål måste förläggas till Svea hovrätt.

lakttages vad ovan hemställts, finna även vi det i 97 § omförmälda
tekniska biträdet kunna undvaras.

Överstelöjtnanten Ekdahl:

I samma mån som strävandena att tillgodogöra vattenkraften i
våra strömfall tagit sådan omfattning, att tillgodogörandet numera
måste anses såsom ett allmänt intresse av största betydelse för vårt
lands industriella utveckling och ekonomi, har jämväl behovet gjort sig
allt starkare kännbart att dels vinna ett snabbare avgörande av de s. k.
vattenmålen, dels erhålla större garantier för dessa ärendens tekniskt
sakkunniga avgörande i domstolsväg, än vad handläggningen enligt de
av nu gällande lag givna formerna kan tillförsäkra. Med den mångfald
av nya och synnerligen invecklade uppgifter, som enligt det nya
vattenlagsförslaget måste komma att åligga vederbörande domstolar, är
behovet i förberörda båda avseenden otvivelaktigt trängande. Skall
för framtiden ernås ett snabbt avgörande av vattenmålen och vid avgörandet
ett i allo sakkunnigt bedömande, så synes det mig nödvändigt
att, såsom kommittéerna och de sakkunniga föreslagit, dels begränsa
rättsinstanserna till endast tvenne, dels inrätta specialdomstolar för handläggning
av vattenmålen.

Ehuru jag finner de föreslagna bestämmelserna ill kap. 23 och
67 §§ vara i och för sig önskvärda, då det ju alltid kan tänkas, att
de i gynnsamt fall någon gång kunna bidraga till ett snabbare avgörande
av vattenmål, synes det mig dock icke kunna förväntas, att detta
skulle kunna komma att i regel bliva händelsen. Föreligger tvist om
äganderätt till fastighet eller omfattningen av fastighets ägoområde, så

212 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

torde man nog i regel icke våga sig på att vidtaga byggnadsåtgärder
på grund av ett endast villkorligt avgörande och beslut av vattendomstolen
enligt 23 §, då ett dylikt beslut senare kan befinnas vara utan
verkan. Likaså synes det mig kunna starkt betvivlas, att sådant förordnande,
som i 67 § sägs, så synnerligen ofta kommer att av vattendomstolen
meddelas, enär det väl i regel torde få räknas med en naturlig
_ obenägenhet hos vattendomstolen att utsätta sig för att högre
rätt förordnar, att verkställighet av vattendomstolens beslut icke må
äga rum.

Jag kan därför icke Unna ändamålsenligt att frångå kommittéernas
och de sakkunnigas förslag i vad rörer uteslutande av hovrätten
såsom mellaninstans, varemot jag finner den av dessa såsom första instans
föreslagna vattendomstolen och dess sammansättning vara väl
lämpad att tillgodose behovet av teknisk sakkunskap inom domstolen
ifraga. Jag han däremot icke dela kommittéernas och de sakkunnigas
uppfattning om sättet för vattenmålens handläggning i en andra högsta
instans. A''äl är jag fullt ense med kommittéerna däruti, att behovet
av tillgång till teknisk sakkunskap även i överdomstolen otvivelaktigt
skall göra sig starkt gällande, men däremot icke ense med de sakkunniga
därom, att det, med den fackkunskap, som enligt förslaget står
vattendomstolen till buds, är att förvänta, att hithörande tekniska spörsmål
redan inför vattendomstolen göras till föremål för en allsidig och
fullt uttömmande behandling, och att fullföljdsrätten härutinnan, om ej
på grund av uttryckligt stadgande, så dock genom förhållandenas egen
natur huvudsakligen blir av formell beskaffenhet. Visserligen må det
kunna förväntas, att de tekniska spörsmålen göras i vattendomstolen
till föremål för en allsidig och fullt uttömmande behandling, men däremot
kan jag icke tillägna mig den uppfattningen, att fullföljdsrätten
genom förhållandenas egen natur skulle huvudsakligen bliva av endast
formell beskaffenhet. Kunde jag nämligen antaga, att den allsidiga och
fullt uttömmande behandlingen av de tekniska spörsmålen i och genom
vattendomstolen undantagslöst skulle resultera i en så felfri utredning
och klarläggning av de merendels i hög grad komplicerade tekniska
och ekonomiska frågor, som komma att känneteckna vattenmålen efter
nya vattenlagens tillkomst, att inga som helst invändningar från tekniska
synpunkter kunna framföras mot de tekniska domskälen i vattendomstolens
utslag, så synes det mig, att jag kunde med samma fog
antaga, att alla de juridiska och formella spörsmålen skola erhålla en
så felfri behandling av vattendomstolen genom den på det rent juridiska
området i motsvarande grad högt kvalificerade vattenrättsdomaren.

Kunyl. Maj ts mld. proposition Nr 12*. 213

att en fullföljdsrätt betingad av huvudsakligen formella grunder icke
heller skulle komma att visa sig behövlig. Då jag emellertid icke kan
göra vare sig det förra eller det senare av dessa antaganden, så måste
jag anse behövligt, ej mindre att en andra högsta instans finnes över
vattendomstolen, än även att ett tekniskt sakkunnigt element ingår i
denna högsta instans. Jag kan nämligen icke hysa den uppfattningen,
att det för det riktiga slutliga bedömandet av de många komplicerade
frågorna av rent teknisk art i de framtida vattenmålen skulle bliva tillfredsställande
att i högsta instansen endast infordra central sakkunnig
myndighets utlåtande — då detta skulle dels alltför mycket betunga
de centrala myndigheterna, dels otvivelaktigt till skada för viktiga ekonomiska
intressen fördröja målens slutliga avgörande — eller att, i anledning
av överklagandet av dess utslag, endast höra den vattendomstol,
som dömt i målet. Mig synes det icke vara att förvänta, att
vattendomstolens ledamöter mera än andra människor skulle visa sig
vara höjda över frestelsen att i allo hävda en förut intagen ståndpunkt
och uppfattning; det synes mig fast mera icke uteslutet, att en om än
så välgrundad kritik från parts sida icke bleve i det förnyade utlåtandet
tillbörligen beaktad.

Då det i avgivet utlåtande, huruvida från synpunkten av den tillämnade
rättegångsreformen något vore att erinra mot kommittéernas och
de sakkunnigas förslag, betonats, att vattenmålen skulle komma att taga
högsta domstolens tid i anspråk på ett för den övriga rättsskipningen menligt
sätt, kan jag, då jag är fullt ense med kommittéerna, att samma
skål, som tala för inrättande av eu speciell underdomstol för vattenmål,
äga i viss mån giltighet också för inrättande av en speciell överdomstol
för dessa mål, icke Hnna annat, än att den lämpligaste lösningen
vore att hänskjuta vattemnåleus avgörande i högsta instans till en"sådan
speciell överdomstol, då jag nämligen tager hänsyn till icke blott vad
sålunda i förberörda utlåtande anförts om olägenheten av en handläggning
av vattenmålen i högsta domstolen utan även därtill, att det i
11 kap. 97 § av det av de sakkunniga omarbetade vattenlagsförslaget
angivna sättet att bereda högsta domstolen den erforderliga tillgången
på teknisk sakkunskap icke synes mig vara det bästa. Med den av
kommittéerna och de sakkunniga där föreslagna anordningen vore man
i högsta domstolen återfallen till den hittillsvarande anordningen vid
häradsrätterna med allenast ett sakkunnigt biträde, som icke vore ledamot
av den i sista instans slutgiltigt avgörande domstolen — en anordningT
som man funnit det välbehövligt att komma ifrån beträffande
underrätterua. Men är det av högsta behov påkallat att få den tekniska

214

Kung!. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

sakkunskapen på ett tillfredsställande sätt representerad inom den första
instansen, från vars domslut det dock gives appell, så synes detta mig’
icke mindre nödvändigt, när det gäller högsta instansen, från vilken
ingen vädjan till högre rättvisa kan ske.

Det synes mig icke kunna bortses från det förhållandet, att den
mängd av synnerligen komplicerade tekniska frågor av stor och för
såväl _ det allmänna som parterna omfattande ekonomisk betydelse och
räckvidd, vilka komma att utgöra de speciella detalj’erna i vattenmålen
måste i grunden förstås vid deras rättsliga behandling och slutgiltiga
avdömande. Jag anser därför oundgängligt, att även i den högsta instansen
beredes plats för den tekniska sakkunskapen inom själva dom■Re
betänkligheter, som av kommittéerna och de sakkunniga framhållits
i fråga om inrättandet av en speciell överdomstol för vattenmålen,
eller huvudsakligen att det icke kunde med full säkerhet förutses, huruvida
eu dylik domstols arbetsmaterial för en längre framtid komme att
bliva fullt tillräckligt, samt att i vattenmål lätt kunde komma att avdömas
frågor tillhörande helt andra rättsområden än vattenrättens, därvid
det, om den speciella vattenöverdomstolen bleve sista instans, kunde
inträffa, att i något visst avseende på den allmänna rättens område en
olika rättsprincip bleve fastslagen av nämnda specialdomstol, än som
godkändes av högsta domstolen, och att någon myndighet behörig att
slita en dylik konflikt icke funnes — dessa betänkligheter synas mig
icke vara omöjliga att häva.

Då en fullt modern vattenlag skulle i hög grad underlätta företagsamheten
på av vattenlagen beroende verksamhetsområden samt medgiva
ett genomförande av eu mängd stora företag, särskilt omfattande
reglenngsföretag, vilka, hittills tillbakahållna till följd av gällande
vattenlags ofullkomlighet, ofta äro av synnerligen komplicerad natur
och säkerligen i många fall komma att kräva högsta instansens slutgiltiga
avgörande, så synes mig vara all anledning att antaga, att åtminstone
flera mansåldrar framåt denna instans icke torde komma att
lida brist på tillräckligt arbetsmaterial, och att detta bleve än mindre
att befara, om även skiftesmålens avgörande förlädes till denna överdomstol.

Därest en speciell överdomstol för vattenmål inrättades, så torde
säsong ordförande i denna, eller vattenöverrättsdomare, böra fungera ett
justitieråd. Det torde då vara naturligt att, liksom i den lägre instansen
vattenrättsdomaren komme att vara den ledamot, vars insikter på den
allmänna rättens område bliva bestämmande för avdömandet i denna

215

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

instans av frågor tillhörande obligationsrätt, processrätt eller andra rättsområden
än vattenrättens, vattenövorrättsdomaren-justitierådet komme
att avgöra i yattenöverrättsdomstolen, huruvida vattenrättsdomarens avgörande
i den lägre instansen stode i överensstämmelse med högsta
domstolens rättsprinciper. För att häva den ur rättslig synpunkt av
kommittéerna anförda betänkligheten synes det kunna ifrågasättas att
icke åt ett enda justitieråd, vattenöverrättsdomaren, överlämna ansvaret,
att vid avdömandet av dylika rättsfrågor i vattenmålen icke andra rättsprinciper
bliva tillämpade, än som godkännas av högsta domstolen, utan
att tvenne ledamöter av högsta domstolen ägde att jämte vattenöverrättsdomaren
fungera i vattenöverrättsdomstolen vid de tillfällen, då uti vattenmål
förelåge att avdöma frågor tillhörande andra rättsområden än vattenrätten.
Det synes, som kunde härigenom i alla avseenden den högsta
rättsliga sakkunskapen bliva på betryggande sätt garanterad åt vattenöverrättsdomstolen,
samtidigt därmed att genom inrättandet av den speciella
vattenöverrättsdomstolen med två vattenöverrättsingenjörer jämte vattenöverrättsdomaren
den tekniska sakkunskapen komme att bliva på ett fullt
nöjaktigt sätt representerad även i den högsta instansen. — Något avgörande
hinder för inrättandet av en dylik speciell överdomstol synes
mig åtminstone icke med nödvändighet kunna ligga däri att, såsom
kommittéerna hålla före, ledamöterna i en dylik högsta instans helt
visst måste åtnjuta domares oavsättlighet och följaktligen vara av Konungen
utnämnda till sina befattningar. Kan det nämligen låta förena sig med
gällande rättsprinciper, att en ordinarie domhavande, såsom kommittéernas
och de sakkunnigas förslag förutsätter, av Konungen förordnas att för
viss tid vara vattenrättsdomare, torde väl ock därmed kunna förlikas, att
åtminstone under en övergångstid jämväl en ledamot av högsta domstolen
av Konungen förordnas att för viss tid vara vattenöverrättsdomare:
i båda fallen avsåge en sådan anordning endast en övergångsperiod,
intill dess erfarenheten stadgat sig om båda specialdomstolsinstansernas
lämpliga organisation.

Fördelarna för industrien av endast två instanser, organiserade
såsom specialdomstolar, komme helt visst att anses vara så stora, att
industrien med glädje skulle bära den ökade kostnad, som uppstode
genom en dylik anordning.

216

Kung/. Mnj:ts nåd. proposition Nr 128.

2 §•

Justitierådet von Set-h, med vilken justitieråd et Wedberg i huvudsak
instämde:

Såsom framgår av kommittéernas motiv, hava de varit i full insikt
om betydelsen av att vattendomstolens ledamöter och särskilt dess ordförande
intaga en oberoende ställning. Att de det oaktat ansett sig icke
kunna föreslå, att vare sig ordföranden eller de tekniskt bildade ledamöterna
redan från början göras till ordinarie innehavare av sina befattningar,
beror på rent praktiska skal, vilkas betydelse i stort sett icke
torde kunna bestridas. Måste man av dessa skäl låta sina betänkligheter
mot nämnda befattningshavares anställande på förordnande fara,
synes det emellertid som ett oeftergivligt villkor härför, att det på annat
sätt så vitt möjligt sörjes för att deras ställning erhåller den fasthet,
som man plägar fordra för innehavare av domarebefattningar. Särskilt
gäller detta ordföranden. Hans uppgift såsom det sammanhållande och
vid lika röster för olika meningar utslagsgivande elementet i domstolen
kräver mer än väl, att hans ställning är sådan, att den även i allmänhetens
ögon skänker honom en fullt betryggad självständighet gentemot
de intressen, mellan vilka han har att skilja.

Kommittéerna hava även givit anvisning på ett sätt att utan uppgivande
av systemet med förordnande av vattenrättsdomare på viss tid
sörja för att till nämnda befattningar utses endast personer med den
oberoende ställning, som enligt det förut anförda bör fordras för dem,
som bekläda ifrågavarande postei-, då de i sina motiv framhållit lämpligheten
av att förordnande som vattenrättsdomare i allmänhet meddelas
åt personer, vilka såsom innehavare av ordinarie domarebefattningar vid
de allmänna över- eller underdomstolarna eller av andra tjänster även
oavsett förordnandet i vattendomstolen besitta det nödiga oberoendet.
Det kan emellertid ifrågasättas, om icke detta, så länge man nödgas
vidbliva systemet med allenast på viss tid förordnade vattenrättsdomare,
bör göras till undantagslös regel. Det kan visserligen icke bestridas,
att t. ex. föregående verksamhet som advokat i många hänseenden kan
bereda fullt så goda kvalifikationer för utövande av vattenrättsdomarens
kall som domstolsutbildning, och att därför äAmn sådan verksamhet bold
kunna föranleda vederbörandes kommande i åtanke, därest fråga varit
om eu utnämning till ordinarie tjänst. Däremot synes det tvivelaktigt
om, särskilt i allmänhetens ögon, en person, som kanske inom några år
skulle se sig nödgad att återgå till nämnda verksamhet, skulle stå så

217

Kunyl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

självständig geut emot alla de intressen, som kunna komma att brytas
mot varandra i en vattenrättstvist, som (hiskligt vore. Så länge vattenrättsdomare
komma att förordnas endast på viss tid, synas desamma
böra få utses allenast bland ordinarie befattningshavare i statens tjänst,
och kretsen av dem, som kunna komma ifråga, lär till och med böra
göras ännu trängre. Skulle den av de sakkunniga föreslagna organisationen
bibehållas, komme vattenrättsdomareu ju att i vattendomstolen
ensam representera det juridiska elementet. Vattendomstolens verksamhet
blir vidare av deu art, att vid dess avgöranden gång på gång även
andra rättsområden än de rent vattenrättsliga komma att beröras, och
särskilt på processens område är det av synnerlig betydelse, att de särskilda
föreskrifter, som det blir nödigt att meddela rörande sättet för
behandlingen av förekommande mål och ärenden, i tillämpningen på ett
organiskt sätt anslutas till eljest i allmänhet gällande processregler. En
person, vars föregående anställning icke ställt honom i en mera allsidig
beröring med domstolshandläggningen och skaffat honom rutin i därmed
förenade göromål, skulle svårligen kunna fylla de krav, som i allmänt
juridiskt och processuellt hänseende måste särskilt under övergångstiden
ställas på en vattenrättsdomare. Det synes därför böra tillsvidare stadgas
som ett oeftergivligt villkor, att till vattenrättsdomare förordnas
allenast personer, som innehava ordinarie domarämbeten. Till ordinarie
innehavare av domarämbeten böra givetvis i förevarande hänseende även
räknas revisionssekreterare. Skulle det senare bliva fråga om att göra
vattenrättsdomarna till ordinarie tjänstinnehavare, finnes ju intet hinder
att i samband därmed giva lämplig utvidgning åt kretsen av dem, som
kunna komma i åtanke till nämnda befattningar.

Lagrådet:

Med hänsyn till innehållet i andra stycket av 2 kap. 1 § synas
orden »och därmed likartade frågor» i andra stycket av nu förevarande
paragraf böra utgå.

Tredje stycket avser att angiva de kvalifikationer vattenrättsnämndemännen
böra äga. Bestämmelserna där äro emellertid, såsom framgår
av en jämförelse med 4 § sista stycket, icke uttömmande. För valbarhet
till nämndeman i häradsrätt finm s nämligen icke stadgad någon övre
åldersgräns, medan enligt sistnämnda lagrum den, som uppnått 65 års
ålder, icke längre skulle få vara vattenrätt snämndeman och följaktligen
ej heller skulle kunna väljas därtill. Givetvis bör nu förevarande lagrum
underkastas sådan omarbetning, att sistnämnda förhållande vinner
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 113 käft. (Nr 128.) 28

218

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

uttryck i detsamma. Iakttages detta, bör bestämmelsen i 4 § om skyldighet
för vattenrättsnämndeman att avgå vid 65 års ålder bortfalla.

Föreskriften, att vattenrättsnämndemännen skola vara allmänt betrodda
och om sin orts förhållanden kunniga, måste anses innefatta
allenast ett råd till väljarna. Det kan icke vara avsett, att den myndighet,
som äger pröva valbarheten, skulle vara befogad eller rent av pliktig
att tillse, det den valde besutte nämnda kvalifikationer. Vid lagrummets
omarbetning torde även nu berörda förhållande böra komma till uttryck.

4 §•

Lagrådet:

Det synes innebära onödig omgång att, såsom i första punkten av
andra stycket är föreslaget, rätten att pröva vattenrättsnämndemans
fortfarande behörighet eller giltigheten av gjord avsägelse uppdrages
åt annan myndighet än den, som äger förordna om nytt val. Dessa
två befogenheter böra lämpligen vara förenade.

Aven andra punkten i förevarande stycke torde böra underkastas
någon jämkning, så att det blir klart att, på sätt lärer vara meningen,
förutom bestämmelserna om skyldighet att åtaga sig nämndemansuppdrag
jämväl vad som finnes stadgat beträffande skyldighet att kvarstå i dylikt
uppdrag skall äga motsvarande tillämpning beträffande vattenrättsnämndeman.

6 §•

Lagrådet:

Om, på sätt lagrådets flesta ledamöter hemställt, hovrätt göres till
närmaste instans över vattendomstolen, lärer förordnande, som här avses,
böra givas av hovrätten.

Rättegångsbalken skiljer beträffande ledamot i underrätt mellan
förfall, som behandlas i 1 kap. 10 §, och jäv, varom talas i 13 kap. 3
och 4 §§. Av förslagets 51 § andra stycket framgår däremot, att förslaget
under »förfall» inbegriper även jäv. Skall denna avvikelse från
rättegångsbalkens terminologi bibehållas, bör den redan i nu förevarande
paragraf komma till synes.

Andra stycket i 51 S torde lämpligen böra uppflyttas till nu ifrågavarande
lagrum.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

219

i §■

Lagrådet:

Uppdrag att verkställa förberedande undersökning kan enligt 45 §
lämnas åt vattenrättsingenjör, åt sakkunnigt biträde, som nämnes i 44 §,
eller åt annan sakkunnig person. Jämlikt nu förevarande paragraf är
sakkunnigt biträde jävig att sitta såsom ledamot i vattendomstolen, varemot
annan sakkunnig person, som förrättat undersökning enligt 45 §,
icke på grund därav blir i nämnda avseende obehörig. Grunden till
denna olikhet synes knappast kunna vara annan än den, att då utförandet
av uppdrag jämlikt 45 § naturligen ej kunnat få medföra jävighet
för vattenrättsingenjör, följdriktigheten anseits kräva tillämpning av
samma princip i fråga om sådan sakkunnig, vars enda förberedande
befattning med målet inskränkt sig till verkställande av dylikt uppdrag.
Iakttages vad lagrådet vid 45 § kommer att hemställa beträffande vattenrättsingenjörs
ställning i det hänseende där behandlas, bortfaller emellertid
den antydda grunden. I sådan händelse torde alltså det ytterligare
jäv, som i förevarande paragraf uppställes, böra utsträckas att gälla en var,
vilken såsom sakkunnigt biträde åt vattendomstolen eller eljest tagit
befattning med det företag eller den åtgärd, varom i målet är fråga.

10 §.

Lagrådet:

Första punkten i förevarande paragraf, vilken punkt hänför sig
blott till »företag eller åtgärd enligt denna lag», synes lämpligen böra
utbytas mot en bestämmelse av innehåll, att vattenmål prövas av den
vattendomstol, inom vars område anläggning, företag eller åtgärd, varom
fråga är, verkställts eller skall verkställas. Med en dylik bestämmelse
torde vad i paragrafen särskilt säges om tillämpning av stadgandena i
1 kap. 6—13 §§ kunna utgå, och reglerna om vattendomstolarnas inbördes
behörighet bleve ändock angivna på ett mera uttömmande sätt,
än i förslaget skett. År exempelvis fråga om lagligheten av ett före
nya lagens ikraftträdande uppfört vattenverk, lämnar förslagets avfattning
ej någon omedelbar ledning för forumfrågans avgörande.

Den i paragrafens andra stycke anvisade utvägen att hos myndighet
utverka särskilt förordnande i behörighetsfrågan synes vara tämligen
överflödig. Att avgöra, huruvida ett mål huvudsakligen berör den ena
eller den andra vattendomstolens område, torde varken för vattendomstolen
eller parterna komma att erbjuda någon svårighet.

220

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

Med de ifrågasatta forumreglerna beträffande vattendomstolarna
inbördes torde bäst överensstämma, att vattendomstol skall liksom allmän
underrätt vid tvist om fast egendom städse pröva sm egen behörighet,
oberoende av invändning. Att vattendomstolen skall förmå rätt
verkställa denna prövning, lärer, såsom nyss är antytt, med hänsyn till
reglernas enkelhet och den i 9 § givna normen för bestämmande av de
särskilda vattendomstolarnas områden kunna med säkerhet antagas.
Skulle a andra sidan ett misstag härutinnan medföra, att rättegången
måste förnyas vid annan vattendomstol, kunde detta på grund av vattenmålens
ofta synnerligen vidlyftiga och invecklade beskaffenhet bliva så
för domstolen som för parterna i hög grad betungande, på samma gång
som vinsten av målets överflyttning från en till annan av de alla väl
kvalificerade vattendomstolarna knappast bleve avsevärd. Goda skäl
synas, alltså tala för att fråga om vattendomstolarnas inbördes behörighet
ej må i högre rätt upptagas ens på klagan av part. Stadgandet i
tredje stycket av förevarande paragraf torde därför böra ersättas med
en bestämmelse av innehåll, antingen att fråga om vattendomstolarnas
inbördes behörighet ej må upptagas i högre rätt eller, om rätt till klagan
anses höra stå part öppen, att sådant upptagande ej må ske, med mindre
part i laga ordning dragit frågan under den högre rättens prövning.
Bibehållas stadgandena både om särskilt förordnande i forumfrågan och
om parts klagorätt, bör tydligen utmärkas, att förordnandet utesluter
varje vidare, prövning av frågan, något som med förslagets avfattning
och särskilt i betraktande av de sakkunnigas motivering till paragrafens
tredje stycke icke synes alldeles visst.

12 §.

Lagrådet:

Av . stadgandena i 73 och 81 §§ av detta kapitel framgår, att
samtliga i ett vattenmål ingivna handlingar skola sammanföras till en
akt för målet. Handling, som sålunda tillfogats akten, bör givetvis ej
intagas i protokollet; och detta bör följaktligen icke upptaga annat än
en uppgift om de vid sammanträdet närvarande, korta anteckningar, att
handlingar ingivits, samt redogörelse för vad som muntligen förekommit
inför vattendomstolen och dennas egna iakttagelser.

Det kan ifrågasättas, om ej den avvikelse, som sålunda bör äga
rum från vad som eljest hos oss är det vanliga i fråga om protokollsföringen
i första instansen, är av den betydelse, att ett uttalande därom borde
få inflyta i lagtexten.

Vidare är att märka, att en renovation av enbart protokollet, utan

221

Kungl. Maj-.ts nåd. proposition År 128.

att därjämte de viktigaste delarna av akten samtidigt renoveras, kommer
att bliva av skäligen ringa betydelse. Kan ej, vilket med hänsyn till
den vidlyftighet akterna uti ifrågavarande mål i allmänhet toi-de komma
att få nog vore det önskligaste, vattendomstolarnas arkivfråga ordnas
så, att renovation överhuvudtaget icke behöver ifrågakomma, bör stadgandet
i andra punkten av förevarande paragraf fullständigas med föreskrifter
på lämplig plats om renovation jämväl av akten i sådana delar,
som kunna hava betydelse lör framtiden. Därvid lärer böra tagas i
övervägande, om icke, med hänsyn till det stora intresse parterna själva
hava av att processmaterialets bevarande sålunda säkerställes, en del av
kostnaderna för aktens renovering kunde läggas å dem genom eu föreskrift,
att av varje av dem ingiven handling, som kan vara av framtida
betvdelse, även ett för den renoverade akten avsett exemplar skall avlämnas.
Med de möjligheter, som numera finnas, att samtidigt framställa
ett flertal exemplar av en handling skulle en sådan anordning komma
att i stort sett innebära en avsevärd besparing av tid och arbete.

13 §.

Lagrådet;

Hänvisningen i denna paragraf till vad i rättegångsbalken finnes
stadgat beträffande andra domstolar än häradsrätt torde närmast avse de
bestämmelser, som angiva, vilken mening skall ligga till grund för domen.
Reglerna angående den ordning, vari de röstande i annan domstol än
häradsrätt skola säga sin mening, synas däremot ej väl lämpa sig för
vattendomstolen. Det torde böra stadgas, att vid omröstning vattenrättsdomaren
skall säga sin mening först, därefter vattenrättsingenjörerna
och sist nämndemännen.

15 §.

Justitieråden Gullstrand och Wedberg, regeringsrådet PlantingGyllenbåga
samt överstelöjtnanten Ekdahl:

Denna paragraf avviker i mer än ett hänseende från det motsvarande
stadgande, som innefattas i 103 § av lagen om krigsdomstolar
och rättegången därstädes.

I förslaget saknas sålunda den i nyssnämnda lagrum givna inskränkande
bestämmelsen, att det komplex av föreskrifter, vartill hänvisas,
skall gälla blott »där det tillämpligt är». Ett dylikt förbehåll synes
dock även beträffande vattendomstol vara på sin plats. Det bör exempelvis
icke ifrågakomma, att vattendomstol förfar enligt bestämmelserna i

222

Kungl. Maj.ts nåd. proposition Nr 128.

12 kap. 3 och 4 §§ rättegångsbalken. Den förberedande skriftväxlingen
vid vattendomstol gör, att dessa bestämmelser icke kunna anses tilllämpliga.

Medan förstnämnda lag hänvisar till vad i fråga om allmän underlif
är föreskrivet, gäller hänvisningen i förslaget bestämmelserna om
häradsrätt. I vissa avseenden torde dock processen vid vattendomstol
snarare böra vara underkastad de regler, som äro föreskrivna beträffande
rådstuvurätt. Så är t. ex. fallet i fråga om rätt för ledamot av domstolen
att vid densamma uppträda som rättegångsombud (15 kap. 3 §
rättegångsbalken) eller det sätt, varpå förklaring av dom skall givas
(24 kap. 11 § samma balk).

Aven eljest synes avfattningen av 103 § i omförmälta lag kunna
tagas till ledning vid omarbetning av nu förevarande paragraf.

Justitierådet von Seth:

Stadgandet i denna paragraf lärer böra tolkas strängt efter orden,
så att endast sådana i lag givna föreskrifter, som omedelbart hänföra
sig till häradsrätt och rättegången därstädes, till följd av detsamma
bliva tillämpliga beträffande vattendomstolar och rättegången vid desamma.
Till följd härav skulle således sådana föreskrifter som t. ex.
de i 2 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken om skyldighet för häradshövding
att upprätta saköreslängd och att expediera denna in. fl. icke
bliva tillämpliga beträffande vattenrättsdomare.

1 många fall lärer detta förhållande icke föranleda betänklighetpr,
men särskilt i det exempelvis berörda synes det icke kunna få förbliva
därvid.

”Vattendomstolarnas beslut, varigenom böter eller viten ådömas,
måste på något sätt bliva befordrade till verkställighet. Bestämmelsen
i 20 § av förordningen den 7 december 1883 angående expeditionslösen
gäller endast ifråga om utslag, varigenom någon fatt sig ådömd urbota
bestraffning. Huruvida vattenrättsdomaren skall behöva åläggas föra
saköreslängd, kan ju vara tvivelaktigt, då det årliga antalet beslut,
varigenom böter eller viten ådömas, icke lärer bliva synnerligen stort.
Möjligen vore det enklast, att samma föreskrifter, som i nyssnämnda
författningsrum meddelas i fråga om beslut, varigenom urbota bestraffning
ådömes, finge gälla även beträffande beslut av vattendomstol om utdömande
av böter eller vite. Anses emellertid saköreslängd böra föras,
torde angående skyldighet att expediera utdrag av densamma för verkställighet
de bestämmelser, som äro meddelade beträffande rådstuvurätts
saköreslängd, kunna tjäna såsom förebild.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128. 223

Även om nu förevarande paragraf tolkas så inskränkt, som ovan
angivits, lärer emellertid stadgandet i densamma vara för ovillkorligt.
Icke alla bestämmelser, som linnas i lag meddelade angående häradsrätt
och rättegången därstiides, äro sådana, att de kunna tänkas tilllämpade
i fråga om de blivande vattendomstolarna. Sålunda lärer det
t. ex. ej böra ifrågakomma, att vattendomstol förordnar särskilda stämningsmän.
I andra fall lägger den form, som givits åt bestämmelser,
som äro tillämpliga i avseende å häradsrätt, binder i vägen för deras
användande jämväl ifråga om vattendomstol. Detta lärer t. ex. vara
fallet med stadgandena i 12 kap. 3 och 4 §§ rättegångsbalken om
tredskodom. Det kan med andra ord icke bliva fråga om att, vad i lag
är föreskrivet för häradsrätt, annat än i tillämpliga delar skall bliva
gällande beträffande vattendomstolar och rättegången därstädes. Detta
förhållande synes böra få vinna uttryck i paragrafens avfattning.

Man lärer emellertid icke kunna stanna vid endast en allmän
bestämmelse, att vad som gäller om häradsrätt och rättegången därstädes
skall i tillämpliga delar gälla även beträffande vattendomstolar och processen
vid dem. Fall finnas, å vilka å ena sidan vad som är stadgat
ifråga om häradsrätt icke med ett sådant stadgande skulle komma att
tillämpas beträffande vattendomstol, men för vilka å andra sidan bestämmelser
böra finnas jämväl vidkommande vattendomstolar och rättegången
därstädes.

Sålunda är det icke uteslutet, att även i vattenmål genstämning
kan komma i fråga. Visserligen lärer av allmänna rättsregler följa,
att en talan, som till följd av sin natur tillhör ett s. k. exklusivt forum,
t. ex. forum rei sitae, icke får i genstämningsväg dragas under annan
domstols prövning, och de flesta rättsförhållanden, som i vattenmål en
svarande skulle kunna önska få prövade i samband med vatten målet,
angå givetvis fast egendom. — Den vidsträcktare prövningsrätt, som
enligt andra stycket av förevarande kapitels 20 § skulle tillkomma
vattendomstol i invändningsfrågor, får naturligtvis ej utsträckas jämväl
till frågor, som genstämningsvis väckts. — Dels kunna emellertid emot
krav, som göras gällande i vattenmål, ställas genkrav till överskjutande
belopp, som svaranden vill hava utdömt, och dels kan man ej med
visshet anse uteslutet, att även eljest en svarande skulle kunna göra
gällande — t. ex. i form av fastställelsetalan — sådana anspråk, att
stadgandet i 10 kap. 1 § sista stycket rättegångsbalken bleve tillämpligt.

Nu är emellertid förhållandet, att den bestämmelse om genstämningstid,
som meddelas ill kap. 31 § rättegångsbalken, föga lämpar sig
för tillämpning i det fall, att huvudkäromålet är anhängigt vid vattendom -

224 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

stol. Några bestämda stämningstider äro nämligen icke avsedda att
stadgas för vattenmål, utan vattenrätt sdomaren skall enligt förslaget
efter skriftväxlingens slut bestämma och låta kungöra parterna lämpligtid
för målets företagande inför vattendomstolen. Det möter således
redan eu svårighet däri, att det är oklart, huru den i 11 kap. 31 §
rättegångsbalken omförmälda stämningstiden för genkäromålet skall beräknas.
Ännu betänkligare är emellertid, att bestämmelserna i sistnämnda
lagrum, om de skulle oförändrade tillämpas i vattenmål, icke skulle komma
att bereda någon garanti för att den förberedande skriftväxling även
angående genkäromålet, som givetvis bör äga rum, komme att på
ett organiskt sätt ansluta sig till skriftväxlingen i huvudkäromålet.

Det lärer därför erfordras bestämmelser, som ordna berörda förhållanden.
Lämpligt vore väl, att det i nämnda hänseende stadgades
att, om i vattenmål den, mot vilken talan föres, vill å sin sida väcka
talan igen mot käranden i samma sak eller den, som därmed har gemenskap,
detta skall ske inom utgången av den för ingivande av det i 77 §
omförmälda svaromålet bestämda tiden genom ingivande till vattenrättsdomaren
av skriftlig inlaga, på sätt i 75 § stadgas, samt att därefter
skriftväxling angående genkäromålet skall äga rum i samma ordning
som i fråga om huvudkäromålet. De sålunda erforderliga bestämmelserna
torde utan större svårighet kunna inpassas i 78 och 79 §§.

Enligt förslaget skola vidare i fråga om omröstande till dom i
vattendomstol bestämmelserna i rättegångsbalken beträffande andra domstolar
än häradsrätt lända till efterrättelse. Samtliga ledamöter komma
således att äga individuell rösträtt. En följd härav är, att vad enligt
24 kap. 11 § rättegångsbalken särskilt gäller för det fall, att förklaring
sökes av häradsrätts dom eller utslag, icke är tillämpligt beträffande förklaring
av dom eller utslag, som meddelats av vattendomstol. Istället lära i
avseende å förklaring av vattendomstols beslut de grunder böra följas,
som gälla vidkommande förklaring av rådstuvurätts eller hovrätts beslut.
Härvid är emellertid att märka att, ehuru icke uttryckligen sagt, det
givetvis är förslagets mening, att vattendomstol för att vara domför
måste vara fulltalig. I stället för bestämmelsen att, om ej i rätlen så
många av dem, som varit ense om slutet, äro kvar, att de äro domföra,
de, som sedan blivit domare där, böra förklara utslaget, lärer därför
böra träda ett stadgande av innebörd att, om ej de, som äro kvar, äro
så många, att de ensamma skulle kunna bestämma över utgången, de,
som då intaga de avgångnas platser i domstolen, i deras ställe skola
deltaga i förklaringens avgivande.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128. 225

Att de allmänna bestämmelserna i 24 kap. 10 och 11 §§ rättegångsbalken
om förklaring av dom bliva tillämpliga jämväl i avseende
å vattendomstols beslut, lärer sedan följa av det allmänna stadgandet i
före varande p aragraf.

1 ännu ett avseende gå ej de bestämmelser, som äro meddelade
ifråga om häradsrätt, väl ihop med vad i förslaget stadgas ifråga om
processen vid vattendomstol, nämligen såvitt angår mål, däri talan om
ansvar föres mot någon, som är häktad.

Med hänsyn till gällande bestämmelser om häktning är det icke
alldeles uteslutet, att sådan talan skulle kunna förekomma i ett vattenmål.
Dels kan det tänkas fall, då häktningen sker direkt i anledning
av vattenmålet, och dels kan det inträffa, att en person, som häktats
för annat brott, innan han återvinner friheten, tilltalas vid vattendomstol
i vattenmål. De i förevarande kapitel av förslaget meddelade föreskrifterna
om anhängiggörande av och förberedande skriftväxling i
vattenmål, som icke är ansökningsmål, innehålla icke någon särskild
bestämmelse för dylika fall, och med hänsyn till den allmänna avfattning,
i vilken de äro hållna, kan det icke utan vidare tagas för givet, att
förordningen den 10 april 1810 angående tiden, inom vilken häktad
person bör ställas inför rätta, är avsedd att skola träda i stället för
nämnda föreskrifter. Med hänsyn till ämnets vikt läror det, trots den
sannolika fätaligheten av hithörande fall, icke kunna undvikas att meddela
föreskrifter i ämnet. Huru saken bör ordnas, kan ju vara föremål
för olika meningar.. Alldeles obetingat behövde man säkerligen ej uppgiva
de fördelar man velat vinna genom den förberedande skriftväxling
förslaget infört. Det kunde ju t. ex. stadgas, att det skulle åligga den,
som företagit häktningen eller påkallar rannsakning vid vattendomstolen,
att ofördröjligen i två exemplar till vattenrättsdomaren insända anmälan
därom innefattande de uppgifter och åtföljd av de handlingar, som
avses i 75 §. Vattenrättsdomaren skulle därefter hava att ofördröjligen
eller, om rannsakning pågår vid annan domsal, så snart han fått meddelande
om dess avslutande, utsätta dag för rannsakningen med iakttagande
av den i förenämnda författning stadgade tiden samt ombesörja,
att ett exemplar av anmälningsskriften med tillhörande handlingar tillställdes
den häktade med föreläggande för honom att inom viss tid före den
för rannsakningens hållande utsatta dagen ingiva svaromål, på sätt i 77 §
stadgas. Med hänsyn därtill, att några svårigheter med delgivningen i
ett dylikt fall ej kunna uppstå, lärer allt detta kunna medhinnas. Skulle
emellertid denna mera vidlyftiga procedur anses överflödig, bör väl i
varje fall någonstädes efter de i kapitlet intagna bestämmelserna om
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 saml. 113 käft. (Nr 128.) 29

226 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

anhängiggörande av och skriftväxling i vattenmål, som äro hänförliga
till stämningsmål, intagas ett stadgande att, om den, mot vilken i
vattenmål föres ansvarstalan, är häktad, vad som i allmänhet gäller om
rannsakning med häktad person inför häradsrätt skall äga motsvarande
tillämpning i avseende å nämnda talan och vad därmed äger samband.

16 §.

Lagrådet:

Jämlikt 71 §, som på grund av stadgande i 81 § blir gällande ej
blott i ansökningsmål utan även i stämningsmål, kunna i flertalet fall
handlingar, som enligt vattenlagens föreskrift skola ingivas till vattenrättsdomareu,
i stället insändas med posten. Då den rätt att meddela
beslut och den skyldighet att tillsända vattenrättsdomaren handlingar,
varom i^ förevarande paragraf talas, naturligtvis bör gälla även med avseende
å handling, som inkommit med posten, synes någon redaktionell
jämkning av paragrafen oneklig. I varje fall lära orden »efter ty i detta
kap. sägs» höra utgå. Någon anledning att beträffande de i-12 kap.
5 och 6 §§ omförmälta handlingar strängt upprätthålla kravet på deras
avlämnande till vattenrättsdomaren personligen torde nämligen ej finnas.

17 §•

Lagrådet:

Den enumeration, som innehålles i förevarande paragraf, tillåter ej, att
vattendomstolen sträcker sin prövning utöver vad där uttryckligen nämnes.
Av paragrafens avfattning är sålunda tydligt, att vattendomstolen endast
i det under° 23 omförmälda fall äger avdöma sådana skadestånds- och
andra anspråk, vilka framställas i samband med den ansökan eller talan,
varigenom malet karaktäriseras. Det synes oförnekligt, att denna snäva
begränsning av vattendomstolens kompetens ej sällan måste leda till en
tyngande och konstlad uppdelning av vad som för en naturlig uppfattning
framstar såsom ett enda mål. Vattendomstolen skulle exempelvis
enligt 17 § 18 avgöra frågan om skyldighet för ström fallsägare att
deltaga i kostnad för vattenreglering, men icke få upptaga ett därmed
förknippat anspråk på utbekommande av visst belopp. Stadgandet i
20 §:s första punkt kan ej heller tillfyllest avhjälpa detta missförhållande,
da ju den utsträckning av domstolens behörighet, som där medgives, ej
mot parts bestridande får gälla annan fråga än sådan, som har avsevärd
betydelse för vattenförhållandena. Fastmer lärer jämväl mot sistnämnda

227

Kungl. Maj. ts nåd. proposition Nr 128.

stadgande kunna anmärkas, att det, tillämpat — såsom närmast är avsett
— å självständig, huvudsaklig talan, lider av samma alltför inskränkande
avfattning som 17 §. Det synes därför vara tillrådligt att
för alla vattenmål, de må vara inbegripna i 17 §:s uppräkning eller ej,
giva en kompletterande bestämmelse av innehåll, att vattendomstol äger,
i den mån det finnes lämpligen kunna ske, pröva yrkanden, vilka hava
samband med den ansökan eller talan, varom i målet huvudsakligen är
fråga. Meddelas ett dylikt stadgande, torde därmed lämpligen böra
sammanföras innehållet i andra stycket av 20 §, vilket ju likaledes har
sin giltighet beträffande alla slag av vattenmål. Att det utvidgande
tillägget i 17 § 23 genom den ifrågasatta kompletterande bestämmelsen
bleve överflödigt och fördenskull borde utgå, är uppenbart.

I 13 kap. 11 § stadgas ansvar bland annat för den, som mot föreskriften
i 2 kap. 20 § tredje stycket underlåter att söka vattendomstolens
godkännande av verkställd ändring å byggnad i vatten. Talan
om ansvar för sådan underlåtenhet finnes ej upptagen bland vattenmålen.
Då likväl teknisk sakkunskap ofta torde kunna vara till gagn vid avgörandet,
huruvida ansökan om godkännande bort göras och huru strängt
underlåtenheten bör bedömas, synes lämpligt att, såvitt fråga är om
sådan byggnad, som under 17 § 10 sägs, nu ifrågavarande ansvarstalan
hänföres till vattenmål.

Skulle, mot vad vid 13 kap. 12 § kommer att hemställas, där
omförmälta uraktlåtenhet att vidtaga av vattendomstolen påbjuden rättelse
anses böra vara straffbelagd, torde av skäl liknande de nyss
anförda även mål om tillämpning av denna straffbestämmelse böra
med förutnämnda inskränkning av vattendomstolen handläggas och
avdömas.

Stadgandet under 15 synes böra underkastas någon jämkning, så
att av detsamma tydligt framgår, vad som otvivelaktigt är meningen,
eller att varje talan, som grundas därå, att någon utan erhållet medgivande,
där sådant erfordras, utriver byggnad, som under 10 sägs,
blir vattenmål.

Iakttages vad lagrådet ifråga om 2 kap. 23 § hemställt beträffande
rätt för vindikant, vilken för att komma i åtnjutande av vattenkraft,
som han tillvunnit sig, har skyldighet att utgiva ersättning för värdet
av vidtagen byggnadsanläggning, att i stället av anläggaren utfå ersättning
för kraften enligt reglerna i 9 kap., lärer det1a böra föranleda
någon jämkning i avfattningen av stadgandet under 16, så att det blir
otvetydigt, att jämväl talan härom blir vattenmål.

I 17 § 18 nämnes bland annat talan jämlikt 7 kap. 6 § om be -

228

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

loppet av de utgifter, vilka skola räknas till vattenregleringens anläggningskostnad.
De angivna ordalagen täcka ej sådan fråga, varom förmäles
i sistnämnda paragrafs fjärde stycke, eller fråga, huruvida den kostnad,
i vilken strömfallsägare skall taga del, må beräknas lägre än den till
sitt belopp ostridiga anläggningskostnaden. Enligt nyssnämnda fjärde
stycke skall det emellertid tillkomma vattendomstolen att i detta avseende
meddela föreskrift. För vinnande av överensstämmelse härmed
lärer alltså 17 § 18 böra undergå någon jämkning, t. ex. så, att den
ifrågavarande talan säges angå beräkning av den kostnad, vari strömfallsägaren
har att taga del.

Justitierådet von Seth:

Iakttages vad jag hemställt ifråga om delaktigheten i ett vattenregleringsföretag,
torde därav föranledas sådan jämkning i stadgandet
under 6, att överhuvudtaget ansökan om prövning angående delaktigheten
i ett dylikt företag blir vattenmål.

18 §.

Lagrådet:

Syftet med denna paragraf kan ej vara, att mål om byggande i
vatten, som eljest icke folie under enumerationen i 17 §, skulle vara att
hänföra till vattenmål blott därför, att arbetet delvis, ehuru ej huvudsakligen,
avsåge allmän farleds eller allmän flottleds intresse eller torrläggning
av mark. Ordalagen kunna emellertid föranleda annan tolkning.
Å andra sidan synes paragrafens avfattning icke medgiva, vad
dock enligt kommittémotiven är avsett, att jämväl mål angående borttagande
av sådan byggnad, som här är i fråga, behandlas såsom vattenmål.
Lämpligen torde paragrafens första stycke böra innehålla att, där
byggnad i vatten verkställts eller skall verkställas utom för annat
ändamål även för allmän farleds eller allmän flottleds räkning eller för
torrläggning av mark, denna omständighet ej skall utgöra hinder för
tillämpning av bestämmelserna i 17 §, utan så är att sist nämnda syfte
är det huvudsakliga.

19 §.

Lagrådet:

Tydligen bör det för forumfrågan vara likgiltigt, huruvida tillämpning
av allmänna strafflagens bestämmelser yrkas eller ej. Någon jämkning
av ordalagen i paragrafens första stycke torde alltså böra vidtagas.

229

Kung!,. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

Justitieråden GuUstrand, von Seth och Wedberg samt regeringsrådet
Planting-Gyllenbåga:

De svårigheter i processuellt hänseende, som en tillämpning beträffande
vattendomstol av de vanliga reglerna om fortsatt brottmålsförfarande
vid skilda domstolar skulle medföra och man därför velat
undvika genom bestämmelsen i paragrafens andra stycke, torde ej inställa
sig, därest — på sätt lagrådets flesta ledamöter hemställt — målens
fullföljd från vattendomstol kommer att ske till hovrätt. Vinner berörda
hemställan efterföljd, lärer således nyssnämnda bestämmelse böra utgå.

21 §.

Lagrådet:

Den allmänna domstolens beslut att göra hemställan om målets
upptagande vid vattendomstolen kan överklagas såsom föranledande
onödigt uppskov. Bifalles sådan talan, kan ifrågasättas, huruvida redan
påbörjad handläggning vid vattendomstolen bör fortgå. Lämpligast synes
vara, att så sker. Till utmärkande härav torde det i första stycket av
denna paragraf givna förbudet mot överklagande av vattendomstolens
beslut böra utbytas mot ett stadgande, att vid samma beslut skall förbliva.

23 §.

Justitierådet von Seth:

Har i det fall, som avses i förevarande paragraf, vattenmålet varit
prövat i mer än en instans, uppstår frågan, vid vilken domstol det återupptagande
av detsamma, varom talas i andra stycket, skall äga rum.
Avfattningen giver ej säker ledning för bedömandet av denna fråga.
Mest i enlighet med sakens natur lärer emellertid vara, att återupptagandet
sker vid den domstol, som sist dömde i saken. Processmaterialet
är ju detsamma som vid den första prövningen med undantag därav,
att domen i den särskilda tvisten kommit emellan, och vattenmålets
slutliga avgörande skulle givetvis i regel väsentligt påskyndas därigenbm.
Anmärkas må ock, att ett återupptagande vid en tidigare instans skulle
kunna föranleda åtskillig osäkerhet ifråga om vilka yrkanden som vid
den förnyade behandlingen finge komma under bedömande. Det synes
emellertid i varje fall önskligt, att i lagen uttryckligen utsäges, i vilken
instans under angivna förutsättning återupptagandet skall äga rum.

230

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

26 §.

Lagrådet:

Därest vad lagrådet vid 9 kap. 15 § yttrat vinner beaktande, bör
den i tred je punkten av nu förevarande paragraf sökanden ålagda uppgiftsskyldighet
gälla det område, med vilket enligt sökandens åsikt rätten
till vattnets tillgodogörande lämpligen bör vara för framtiden förenad.

Justitierådet von Seth:

Enligt 2 kap. 8 § skall vid prövning av fråga om tillåtligheten
av byggnad i vatten byggnadskostnaden frånräknas den beräknade nyttan
av åtgärd, varigenom intrång eller skada tillskyndas annans egendom;
och vid prövningen av frågor om vattenregleringsföretag måste i åtskilliga
avseenden hänsyn tagas till anläggningskostnaden. Vattendomstolen
kan således, på sätt redan erinrats, icke undgå att göra en
beräkning av nämnda kostnad. Det kan vid sådant förhållande ifrågasättas,
om icke sökanden borde åläggas att beträffande dylika företag
redan vid ansökan, som avses i förevarande paragraf, foga även kostnadsförslag.
En sådan fordran kan så mycket mindre anses obillig, som
den, vilken ärnar sätta igång ett företag av nämnda slag, icke lärer
undeilåta att, innan han söker utverka tillstånd till företaget, förskaffa
sig en något så när tillförlitlig utredning angående de utgifter, för
vilka han utsätter sig genom företaget. För vattendomstolen skulle det
givetvis vid dess beräkningar vara till stor lättnad att hava ett dylikt
kostnadsförslag till utgångspunkt.

Det kunde ju synas, som om nämnda fordran borde utsträckas till
att gälla även övriga i denna paragraf omförmälda ansökningsmål. Åven
vid prövningen av eu del dylika mål kan nämligen kostnadsfrågan
komma att spela in. Å andra sidan är emellertid att märka, dels att
detta icke alltid behöver bliva fallet, och dels att det väl oftast i nämnda
mål blir fråga om endast mindre vidlyftiga beräkningar.

3° §.

• Lagrådet:

Av kommittémotiven framgår att, då antalet exemplar av ansökningshandlingarna
för de i 17 § 1—4 och 6 omförmälta mål bestämts till tre, ett
avsetts för den myndighet, som har att bevaka fiskets intressen, enligt det
remitterade förslaget lantbruksstyrelsen. Då sagda intressen kunna nära
beröras även av ifrågasatt utrivning av byggnad i vatten — byggnadens

Kungl. Maj ds nåd. proposition Nr 128. 231

gagnelighet för liskot lärer exempelvis kunna utgöra en anledning för
kronan att övertaga underhållet — torde, även i mål, som i 17 § 5 sägs,
ett exemplar av ansökningshandlingarna böra beräknas för nämnda
styrelse.

Jämlikt 35 § skall, där fråga är om ansökan enligt 17 § 1—6,
ett exemplar av ansökningshandlingarna insändas till justitiekanslern.
Det minsta antal exemplar, vari sådan ansökan med tillhörande handlingar
skall ingivas, bör alltså bestämmas till fyra.

Om mål, som i 17 § 5 sägs, i nu ifrågavarande hänseende likställes
med de i 26 § avsedda målen, synes 27 § lämpligen böra sammanslås
med 26 §, till vilken i sådant fall borde hänvisas ej blott i 30 och
36 §§ utan även i 35 §.

Ur redaktionell synpunkt önskligt lärer vara, att tredje och fjärde
styckena i förevarande paragraf bliva med någon formell ändring i
senare stycket upptagna såsom särskild paragraf närmast efter 31 §.

32 §.

Lagrådet:

Att det viktiga preklusionsstadgandet i fråga om erinringar meddelas
blott i form av en föreskrift angående kungörelsens innehåll, är
knappast tillfredsställande. En fristående bestämmelse härom synes böra
givas, i likhet med vad som skett i 53 § beträffande yrkanden om ersättning
och påståenden i anledning av utlåtande jämlikt 45 §. Platsen
för en sådan bestämmelse kunde lämpligen bliva närmast före 39 §. A
andra sidan torde kungörelsen böra upptaga erinran om innehållet även
i 53 §. Bleve de båda preklusionsbestämmelserna sålunda sammanställda
i kungörelsen, skulle jämväl den fördelen vinnas, att den kanske eljest
lätt nog förbisedda skillnaden mellan deras innebörd komme att klarare
framstå.

Då det kungjorda sättet för delgivning av kallelser och andra meddelanden
bör vara tillämpligt även innan vattendomstolen sammanträtt
för målets handläggning, synas orden »under målets behandling)) böra
utbytas mot »under det målet är anhängigt».

35 §.

Lagrådet:

De allmänna intressen, vilkas tillgodoseende här avses, sammanfalla
väsentligen med de s. k. kungsådreintressena. Att bevaka dessa tillkommer
enligt nu gällande ordning kammarkollegiet och dess advokat -

232

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

fiskalsämbete, vilka sålunda i hithörande frågor förfoga över en särskild
erfarenhet och sakkunskap, som icke i samma mån står justitiekanslern
till buds. . I enlighet med vad såväl kollegiet som justitiekanslern även
hemställt i sina över förslaget avgivna yttranden torde alltså de åligganden,
som jämlikt förevarande paragraf skulle uppdragas åt justitiekanslern,
böra i ställes anförtros kammarkollegiet.

36 §.

Lagrådet:

Motiveringen till andra stycket i denna paragraf visar, att enligt
de sakkunnigas mening beträffande här ifrågavarande undersökning och
utlåtande skull gälla vad i 45 § är stadgat om kallelser till parterna,
utlåtandets framläggande för dem o. s. v. Den föreslagna lagtexten
synes dock böra härutinnan förtydligas.

37 och 38 §§.

Lagrådet:

Erinran om det äventyr, som är förknippat med försummelse att
fullgöra föreläggande, bör naturligtvis ej blott i de fall 38 § avser utan
även vid tillämpning av 37 § givas i själva föreläggandet. Detta torde
böra utmärkas genom ett tillägg till första stycket i sistnämnda paragraf.

Det är utan tvivel avsett, men framgår ej av 38 §:s avfattning* att
även sista punkten i 37 § skall gälla beträffande förelägganden enligt
38 §. Upptoges innehållet i 38 § såsom tredje stycke i 37 8 skulle
antydda brist bliva avhjälpt.

Att beviljat anstånd liksom laga förfall, styrkt inom den förelagda
tiden, utesluter tillämpning av det stadgade äventyret för underlåtenhet
att inkomma med delgivningsbevis, är med hänsyn till innehållet i 69 §
överflödigt att utsäga. Bestämmelsen härom kan ock bliva vilseledande
då förslaget, ehuru naturligtvis enahanda regel skall gälla med avseende7
å ingivande av erinringar (32 §), påminnelser (39 §) och svaromål (78 §),
icke upptagit något motsvarande stadgande beträffande erinringar samt
uttalar sig i fråga om påminnelser blott om beviljat anstånd och, såvitt
rörer svaromål, blott om laga förfall. Åven dessa uttalanden i sist
nämnda båda paragrafer böra utgå.

Beslut, att ansökan förfallit jämlikt något av nu förevarande lagrum
skall enligt 98 § kunna särskilt överklagas. Samma skäl, som föranlett
de sakkunniga att i 30 § intaga föreskrift om formen för meddelande
av vattenrättsdomarons beslut, tala alltså för att motsvarande föreskrift
gives även för nu ifrågavarande fall.

Kung!. Mnj:ts nåd. proposition Nr 128.

233

39 §.

Lagrådet:

Ett stadgande, att äventyret för dröjsmål med påminnelsers avlämnande
skall tillkännagivas i föreläggandet, synes böra meddelas.

42 §.

Lagrådet:

Andra punkten i denna paragraf bör återfå sin av kommittéerna
föreslagna lydelse, så att skyldighet att rörande utfärdad stämning avsända
underrättelse till vattenrättsdomaren icke blir vattenrättssekreteraren
ålagd.

43 §.

Lagrådet:

Göres under skriftväxlingstiden eller mellan vattendomstolens sammanträden
begäran om vittnesförhör och anföras giltiga skäl för såväl
att förhöret bör äga rum som att det bör försiggå vid allmän underrätt,
synes det till rättegångens påskyndande böra medgivas vattenrättsdomaren
att förordna om förhöret.

44 §.

lagrådet:

Huruvida det skall tillkomma vattenrättsdomaren eller blott vattendomstolen
att jämlikt denna paragraf tillkalla sakkunnigt biträde, synes
ovisst. Av kommittémotiven att döma skulle förslagets mening vara att
därtill bemyndiga allenast domstolen. Liksom enligt uttryckligt stadgande
vattenrättsdomaren äger lämna uppdrag enligt 36 § andra stycket
och 45 §, torde emellertid behörighet även i nu ifrågavarande hänseendeböra
tillerkännas honom.

45 §.

Justitieråden Gallstrand, von Seth och Wedberg samt regeringsrådet
Planting- Gyllen}) åg a:

Om för målets bedömande tarvas särskild teknisk utredning eller
vidlyftigare värdering, skall vattenrättsdomaren, enligt vad i denna
paragraf föreslås, kunna uppdraga ej blott åt sakkunnigt biträde jämlikt
44 § eller annan sakkunnig person utom domstolen utan ock åt vattenBihang
till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 113 käft. (Nr 128.) 30

234

Kungl. Maj.is nåd. proposition Nr 128.

rättsingenjör att efter förberedande undersökning, med eller utan biträde
av vattenrättsnämndemän, avgiva utlåtande i målet. I syfte, att åt parterna
må beredas tillfälle yttra sig över undersökningen och dess resultat, skall
utlåtandet hållas för dem tillgängligt.

Såvitt ifrågavarande bestämmelser innebära, att uppdrag, som nu
nämnts, skall kunna lämnas åt ledamot av vattendomstolen, kunna de
icke tillstyrkas. Det kan ej anses förenligt med domarens ställning att
han, på sätt sålunda föreslagits, innan utredningen av målet slutförts
fattar och tillkännagiver sin ståndpunkt till däri uppkomna frågor. Genom
ett dylikt kanske på alltför ofullständigt material stött uttalande kommer
han alltid att känna sig eller för parterna framstå såsom i viss män
bunden. Hans oväld blir ej längre höjd över varje tvivelsmål. På
samma gång det måste anses stötande och olämpligt, att hans omdöme
under målets fortsatta handläggning vid vattendomstolen underkastas
parternas kritik, uppstår fara för eller misstanke om att denna kritik
om än så välgrundad icke varder tillbörligen beaktad.

Nu förevarande paragraf innehåller emellertid även, att däri omförmälta
utväg må anlitas för komplettering av i målet hållen syn, där
sådan komplettering erfordras. Denna tanke synes värd att vidare bygga
på. Säkerligen kan det understundom vara tillfyllest, att den på personliga
iakttagelser grundade kännedom om sakförhållandena, vilken är
nödig för målets prövning, inhämtas icke av domstolen i dess helhet
utan av blott en eller flera bland dess ledamöter, liksom det ej sällan
torde lända till besparing av tid och kostnader, om före domstolens
sammanträde till syn på stället en delegation av densamma haft tillfälle
att göra förberedande undersökning å platsen. Mot ett dylikt förenklat
arbetssätt, vars fördelar synas påtagliga och som icke skulle "giva anledning
till något mer eller mindre bindande utlåtande från undersökningsförrättarens
sida, lära några invändningar av betydenhet icke kunna
göras. Stadganden torde alltså böra meddelas av innehåll att, där så
finnes lämpligt, uppdrag må såväl under skriftväxlingstiden som därefter
givas vattenrättsingenjörerna eller en av dem att med eller utan biträde
av vattenrättsnämndemännen eller en av dem verkställa undersökning
å stället. Tillika borde föreskrivas, att parterna skola på vederbörligt
sätt erhålla underrättelse om tiden för undersökningen samt att protokoll
över densamma skall föras av den vattenrättsdomaren därtill förordnat
och sedermera tillställas vattenrättsdomaren. Underrättelse och protokoll
skulle dock ej vara av nöden, där undersökning sker allenast såsom förberedelse
för domstolens sammanträde till svn på stället.

Nu förordade nya bestämmelser synas lämpligen kunna införas i

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128. 235

ett tillagt 2 mom. av förevarande paragraf. Därest så sker, bliver stadgandet
i 86 § om sökandens skyldighet att förskjuta ersättning tillämpligt
även med avseende å undersökning av det ifrågasatta nya slaget. Uppdelningen
av 45 § i moment borde jämväl innebära, att nuvarande tredje
stycket med någon jämkning i slutbestämmelsen betecknades såsom
3 mom.

< fverstelöjtnanten Ekdahl:

På de ovan anförda grunderna är jag i huvudsak av samma ovan
uttalade åsikt beträffande bestämmelserna i denna paragraf.

Då det emellertid icke är möjligt för vattenrättsingenjörerna i
vattendomstolen att bedöma riktigheten av de uppgifter beträffande
verkningarna av ett vattenbyggnadsföretag, vilka av förslagsställaren i
handlingarna uppgivas, såvida de icke genom egna undersökningar,
mätningar, avvägningar, sektioneringar in. m. av vattendraget och dess
strandområden först konstatera riktigheten av de mätningsresultat, på
vilka förslagets beräkningar grundats, så är det i regel oundgängligen
nödvändigt, att vattenrättsingenjörerna verkställa kontrollen av de uppgivna
undersökningsresultaten, som lagts till grund för förslaget och
dess beräkningar, innan domstolen i målet håller syn. Utan att vattenrättsingenjörerna
förut verkställt sina kontrollundersökningar och kontrollberäkningar,
skulle vattendomstolen dels få avvakta dessa tidskrävande
arbetens slutförande, om vattendomstolen jämlikt bestämmelsen i 58 §
skall kunna avkunna utslag i målet, innan domstolen efter syn åtskiljes,
dels icke med nödig säkerhet kunna bedöma riktigheten av vid själva
synen av parterna gjorda påståenden.

Då det sålunda i regel är en ofrånkomlig nödvändighet, att vattenrättsingenjörerna
förrätta denna rent tekniska del av vattendomstolens
arbete och detta helst före vattendomstolens sammanträde för syn på
stället, så bör verkställandet av denna vattenrättsingenjörernas del av
arbetet icke vara beroende av ett förordnande av vattenrättsdomaren,
då det på grund av förhållandenas egen natur är en självklar sak, att
detta arbete måste göras av de ledamöter i vattendomstolen, som innehava
den därför oumbärliga tekniska kompetensen, liksom även att detta
arbete för kontroll av förslaget icke bör föranleda några uttalanden från
vattenrättsingenjörerna i målet, förrän under den slutliga handläggningen
under domstolens sammanträde för avdömandet av målet.

Beträffande åter komplettering av förut av vattendomstolen hållen
syn, så lärer denna kompletteringssyn, även när den kan hållas av endast
en delegation av domstolen, böra till tiden och stället bestämmas av

236

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

vattenrättsdomaren med iakttagande av enahanda bestämmelser, som
gälla för syn av hela domstolen.

För att stadgandet i 86 § om sökandens skyldighet att bestrida
kostnaden skall bliva tillämpligt även med avseende å vattenrättsingenjörernas
undersökning och å kompletteringssyn, synas stadganden i 45 §
böra meddelas av innehåll, att vattenrättsingenjörerna eller en av dem
må såväl under skriftväxlingstiden som därefter med eller utan biträde
av vattenrättsnämndemännen eller eu av dem verkställa undersökning å
stället, samt att, när undersökning sker allenast genom eu delegation
av vattendomstolen för komplettering av förut hållen syn på stället,
parterna då skola på vederbörligt sätt erhålla underrättelse om tiden för
kompletteringssynen, och att protokoll över denna skall föras och sedermera
tillställas vattenrättsdomaren.

47 §.

Lagrådet:

Då särskild underrättelse om kungörande enligt denna paragraf
ej bör ifrågakomma i andra fall, än i 33 § sägs, d. v. s. i mål, som avses
i 17 § 1, 2, 3, 4 eller 6, bör hänvisningen till vad i 33 § är stadgat
icke, såsom skett, begränsas till det där angivna sättet för underrättelses
meddelande. Samma skäl, som föranlett de sakkunniga att
låta underrättelse enligt 33 § gälla blott kungörelsens utfärdande och
vissa viktigare delar av densamma, ej — såsom i kommittéförslaget var
händelsen kungörelsens hela innehåll, synas även för nu ifrågavarande
fall äga sin giltighet, Varder underrättelsen sålunda inskränkt,
torde å andra sidan bliva av nöden, att kungörelsen sändes till det eller
de ställen, där handlingarna i målet hållas tillgängliga för parterna.

Föreläggande enligt sista punkten i förevarande paragraf torde
böra omfatta jämväl skyldighet för sökanden att sist vid vattendomstolens
nästa sammanträde ingiva bevis angående vederbörlig delgivning.
I förslaget lämnas öppet, vad sökanden äventyrar genom underlåtenhet
att fullgöra föreläggandet, Eu bestämmelse, att i fråga om
föreläggande enligt denna paragraf skall i tillämpliga delar gälla, vad i
37 § är stadgat, synes böra meddelas.

49 §.

Lagrådet:

Andra stycket i denna paragraf bör, hälst blott detta stycke omfattas
av den i 81 § för stämningsmål gjorda hänvisningen till stad -

237

Kungi. Majds nåd. proposition Nr 128.

gandena om ansökningsmål, underkastas sådan jämkning, att vattendomstolens
rätt till infordrande av myndighets utlåtande kommer att
gälla även lotsstyrelsen.

50 §.

Lagrådet:

Att enligt första stycket i denna paragraf avgöra, huruvida målet
kan prövas utan syn eller ej, måste tydligen i första hand tillhöra
vattenrättsdomaren, vilken ju jämlikt tredje stycket har att bestämma
tiden och stället för vattendomstolens sammanträde. I överensstämmelse
härmed synes det även, så länge målet ännu ej förevarit vid
vattendomstolen, böra ankomma på vattenrättsdomaren att bedöma, huruvida
i det fall, som avses i andra punkten av andra stycket, syn uppenbarligen
icke erfordras för tillgodoseende av parternas rätt. Stadgandet,
att prövningen härav tillhör domstolen, lärer alltså böra erhålla en något
ändrad avfattning.

53 §.

Lagrådet:

Det är otvivelaktigt avsett, att sökanden skall äga utbekomma ena
exemplaret av inlaga, varom i denna paragraf förmäles. Såsom i 39 §
skett i fråga om erinringar, torde emellertid sökandens ifrågavarande
rätt böra även här angivas i lagtexten.

54 §.

Lagrådet:

Denna paragrafs innehåll torde hava sin rätta plats i samband
med bestämmelserna i 33 §.

61 §.

Justitieråden G-ullstrand och Wedberg, regeringsrådet Planting-Gyllenbåga
samt överstelöjtnanten Ekdahl:

Parternas avtalsfrihet i fråga om ersättning enligt vattenlagen är,
såsom av 9 kap. framgår, i åtskilliga avseenden begränsad. Stadgandet
i nu förevarande paragraf, att ersättning skall bestämmas i enlighet
med särskild uppgörelse, om sådan träffats, bör alltså för att icke råka
i strid med bestämmelserna i sagda kap. på ett eller annat sätt jämkas.

238

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

Det kunde exempelvis få det innehåll att, därest särskild uppgörelse
trätfats, ersättning ej finge på grund av föreskrifterna i denna paragraf
bestämmas annorlunda än sålunda blivit avtalat.

Justitierådet von Seth;

Uteslutes icke sista stycket, enligt vad jag hemställt vid tal om
9 kap. 73 §, anser även jag detsamma böra undergå den jämkning i
avfattningen, varom övriga ledamöter hemställt.

62 §.

Lagrådet:

Under hänvisning till vad vid 9 kap. 15 § blivit yttrat hemställes,
att i nu förevarande paragraf införas bestämmelser av innehåll, dels att
strömfallsfastigheten bör, där så lämpligen kan ske, omfatta allenast
den sökanden tillhöriga mark, som upptages av byggnaden och därmed
förenade anläggningar, jämte den del av vattenområdet, som sökanden
äger, och dels att vattenrättsdomaren förty bör, när omständigheterna
därtill föranleda, tillse, att såvitt möjligt en till strömfallsfastighet lämpad
fastighet varder under målets handläggning bildad.

Justitieråden von Seth och Wcdberg, regeringsrådet Planting-Gyllenbåga
samt överstelöjtnanten Ekdahl:

På sätt vid 2 kap. 23 § erinrats, bör det rättsskydd, vilket enligt
samma paragraf tillkommer vattenverksägare även med avseende å rätten
till sådant vatten, som icke vid bj^ggnaden tillgodogöres, inträda allenast
under förutsättning, att byggnadsbeslutet vilar på antagande om sökandens
rätt jämväl till detta icke tillgodogjorda vatten. Med hänsyn härtill
torde genom tillägg till nu förevarande paragraf böra sörjas för att
av vattendomstolens utslag kommer att otvetydigt framgå, huruvida
nämnda förutsättning är tillfinnandes eller ej.

Justitieråden Gallstrand och Wedberg, regeringsrådet PlantingGyllenbåga
samt överstelöjtnanten Ekdahl:

Enligt andra stycket av denna paragraf skall utslag, varigenom
utförande av vattenreglering medgives, innehålla föreskrift om delaktighetsprocenten
för varje till regleringssamfälligheten hörande strömfall.
Angående delaktighetsprocenten för anslagsgivare jämlikt 7 kap.
8 § skall däremot vattendomstolen icke behöva uttala sig. Detta synes
även fullt försvarligt, då — frånsett att anslag enligt 8 § kan lämnas

Kungl. Maj.ts nåd. proposition AV 128. 239

även etter det regleringsföretaget tillåtits — anslagsgivarens delaktighet,
som rättar sig efter förhållandet mellan anslagssumman och storleken
av den beräknade kostnaden för företagets utförande, sålunda kan
lätteligen fastställas. Emellertid torde det böra uttryckligen stadgas,
att vattendomstolens utslag skall innehålla uppgift å det belopp, vartill
kostnaden för regleringens utförande blivit av vattendomstolen beräknat.

Justitierådet von Seth var ense med lagrådets övriga ledamöter
därom, att domen i vattenregleringsmål borde innehålla uppgift å den
beräknade kostnaden för företaget.

64 §.

Lagrådet;

I sitt yttrande över kommittéförslaget har lantbruksstyrelsen framhållit
att, om vattenmärke ej blivit i synemäns eller rättens närvaro inhugget,
utan endast föreskrift lämnats om platsen och sättet därför
samt av vem anbringandet borde ske, märkets utsättande mycket ofta,
enligt vad erfarenheten ådagalagt, bleve försummat eller på felaktigt
sätt verkställt. Vattenmärkes utsättande borde fördenskull såvitt möjligt
ske i domstolens närvaro eller, om hinder häremot förekomme,
verksam kontroll beredas över att de givna föreskrifterna om märkets
anbringande rätteligen följdes. Jämväl vattenfallsstyrelsen har, under
betonande av frågans synnerliga vikt, uttalat önskvärdheten av att effektiv
kontroll anordnades beträffande vattenmärkes anbringande.

Det berättigade i dessa anmärkningar lärer icke kunna förnekas.
Lämpligen synes därför böra i 13 kap. 1 § införas ett stadgande att,
om vattenmärke skall utsättas jämlikt nu förevarande lagrum, föreskrift
om besiktning av märket städse skall meddelas av vattendomstolen,
lakttages vad sålunda erinrats, bör tillika någon jämkning ske i avfattningen
av 12 kap. 13 §.

67 §.

Lagrådet:

Föreskriften i första stycket, att pant eller borgen skall ställas
före medgivet arbetes påbörjande, innebär en mindre lämplig begränsning
av skyldigheten att lämna dylik säkerhet. Vattendomstolens utslag
kan nämligen innefatta tillstånd till annan åtgärd än utförande av
arbete t. ex., såsom även i 84 § första stycket uppmärksammats, änd -

240

Kungi. Maj.is nåd. proposition Nr 128.

ring av vattenhushållningen; och jämväl i sådant fall lärer pant eller
borgen böra ställas före åtgärdens vidtagande. Någon jämkning ar
förevarande stadgande torde därför böra ske.

69 §.

Lagrådet:

Då enligt den föreslagna avfattningen av första stycket vattenrättsdomaren
medgivits befogenhet att utan inskränkning bevilja anstånd
för ingivande av andra skrifter än erinringar och påminnelser,
synas ordalagen kunna giva anledning till den tolkning, att till »andra
skrifter» även vore att hänföra t. ex. sådana skriftliga inlagor, som avses
i 53 och 68 §§. Detta lärer dock ej vara meningen. De »andra
skrifter», som här åsyftas, torde vara sådana, som föranledas av förordnande
om ytterligare eller ny skriftväxling. Ett förtydligande av
stadgandet i nu angiven riktning synes vara erforderligt.

§ 71.

Lagrådet:

Den rätt att insända handling med posten, som här tillerkännes
part, avser blott sådana fall, varom talats i föregående delar av lagen.
När i efteråt följande lagrum (12 kap. 5 och 6 §§) föreskrives, att handling
skall ingivas, borde detta alltså förstås på vedertaget sätt. Varför
icke även i sistnämnda fall posten skulle få anlitas, är dock svårt att inse.

Den motivering, som de sakkunniga lämnat för det från den uppställda
regeln gjorda undantaget beträffande ansökan enligt 25 §, verkar
ej övertygande. Det synes föga troligt att, såsom i motiven antydes,
undantagsstadgandet skulle i avsevärd mån göra det bekvämligare för
vattenrättsdomaren att komma till personlig förhandling med sökanden
eller välunderrättat ombud för denne, då det ju alltid stode sökanden
fritt att låta ansökningshandlingarna inlämnas av en med deras innehåll
fullständigt obekant person.

Oklart är även, huruvida den motsvarande tillämpning av bestämmelserna
i 71 §, som i 81 § föreskrives med avseende å stämningsmål,
skall medföra, att ej heller stämningsinlaga må insändas med posten.

Komme lagen att taga uttrycket ingiva i skilda betydelser, kunde
ock detta lätteligen föranleda misstag med därav orsakade rättsförluster
och ökade kostnader. Det hemställes förty, att insändande med posten
måtte godkännas i varje fall, där enligt vattenlagen handling skall ingivas
till vattendomstolen eller vattenrättsdomaren.

Kiinc/l. Majds nåd. proposition Nr 128.

241

75 §.

JustitierådeiL G ullstrand och Wedberg, regeringsrådet PlantingGyllenbåga
samt överstelöjtnanten Ekdahl:

I 17 § iiro samtliga mål om ansvar upptagna under benämningen
stämningsmål. Vid denna rubricering har alltså lämnats åsido möjligheten
av att åtal inledes genom häktning, och giltig anledning att av
hänsyn till denna möjlighet ändra avlättniugen av nyssnämnda paragraf
torde ej heller föreligga. Däremot synes det, särskilt om, såsom inom lagrådet
hemställts, andra stycket av 19 § får utgå ur förslaget, icke kunna
undvikas att i den avdelning av 11 kap., som handlar om förfarandet
i stämningsmål, från tillämpningen av där givna regler undantaga mål
angående häktad. Beträffande sådant mål lärer vad i avseende å häradsrätt
är stadgat böra lända till efterrättelse. Föreskrift härom torde lämpligen
kunna meddelas i en närmast efter 83 § tillagd ny paragraf, till
vilken redan i nu förevarande paragraf borde hänvisas.

Justitierådet von Seth hänvisade till sitt yttrande i fråga om 15 §.

78 §.

Lagrådet:

Denna paragraf torde böra till avfattningen jämkas så, att otvetydigt
framgår, dels att det i andra punkten stadgade äventyret skall
tillkännagivas i föreläggandet och dels att — såsom enligt de sakkunnigas
motivering är åsyftat — den omständigheten, att ett svaromål
inkommit efter den för svaromåls avgivande bestämda tiden, icke utesluter
tillämpning av äventyret.

Fn bestämmelse motsvarande sista punkten i 30 § lärer icke böra
saknas.

80 §.

Lagrådet:

Det synes ej fullt klart vad som åsyftas med stadgandet att här
omförmälta underrättelse skall tillsändas parterna »inom samma tid».
Avfattningen av paragrafen torde böra jämkas därhän, att tillkännagivande
om tiden och stället för vattendomstolens sammanträde förklaras
skola sist å fjortonde dagen förut ej mindre anslås i vattenrättsdomarens
tjänsterum än även tillsändas parterna.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 113 höft. (Nr 128.) 31

242

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

81 §.

Lagrådet:

Enligt hänvisningen i förevarande paragraf skulle stadgandet i
56 § komma att bliva tillämpligt även på sådana stämningsmål, som
äro brottmål. För såvitt detta skulle kunna föranleda därtill, att en
svarande, vilken icke under skriftväxlingen erkänt den förseelse, som
lägges honom till last, skulle kunna sakfällas, utan att han fått tillfälle
att utföra sin talan inför domstolen, torde stadgandet innebära en betänklig
avvikelse från grunderna för vår rättsskipning.

Hänvisningen till 67 § bör ej få gälla verkställighet av straff eller
annan påföljd för brottslig gärning.

Bestämmelserna i de båda styckena av 65 § synas äga det nära
samband att, då någon motsvarande tillämpning av första styckets regel
ju icke kan ifrågakomma i stämningsmål, ej heller andra stycket torde
höra upptagas bland de lagrum, till vilka i nu förevarande paragraf
hänvisas. Huruvida den nyhet för vår processrätt, som stadgandet i
andra stycket innefattar, bör gälla även beträffande stämningsmålen,
lärer böra avgöras först i samband med en mera allmän revision av
gällande bestämmelser om ersättning för rättegångskostnad.

Vissa av de i denna paragraf åberopade lagrum, nämligen 43, 45
och 58 §§, hänföra sig till den ordning, som för kallelser till parterna
blivit bestämd. Hå någon sådan ordning ej är för stämningsmål föreskriven,
har härav föranletts stadgandet i nu förevarande paragraf, att
föreskriften i 80 § skall lända till efterrättelse. Detta stadgande har
emellertid fått sådan avfattning, att det gäller blott den i 58 § avsedda
händelse. En omarbetning av detsamma lärer alltså böra ske, så att
föreskriften i 80 § göres tillämplig i alla de fall, där enligt nyssnämnda
för ansökningsmål närmast gällande lagrum den för kallelser till parterna
bestämda ordning skolat iakttagas.

82 §.

Justitierådet von Seth:

lakttages vad jag hemställt beträffande införande i lagen av bestämmelser
om genstämningstalan, föranleder det en mindre jämkning
i första satsen därhän, att paragrafens bestämmelser bliva tillämpliga
jämväl i fråga om underlåtenhet att avgiva gensvaromål.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

243

88 §.

Lagrådet:

Den i första stycket givna regeln bör uppenbarligen göras tilllämplig
även för det fall, att svaranden i stämningsmål till bemötande
av kärandens talan gör ansökan, som i 17 § 2 avses.

Ett förordnande om borttagande eller ändrande av byggnad eller
annan anläggning i vatten kan givas ej blott av domstol utan ock,
jämlikt 13 kap. 8 §, av överexekutor. Samma skäl, som ligga till grund
för det föreslagna stadgandet, att vattenrättsdomaren skall äga betaga
ett dylikt domstolsanslag dess verkställighet, synas böra leda till att
enahanda rätt tillerkännes vattenrättsdomaren även med avseende å ett
handräckningsvis meddelat förordnande.

88 §.

Justitierådet von Seth:

Hänvisningen i slutet av paragrafen till 25 kap. 8 § andra stycket
rättegångsbalken är så avfattad, att tvekan skulle kunna uppstå, huruvida
i där berörda hänseende vattenrättsdomaren skall äga samma befogenhet
och skyldighet, som enligt nämnda lagrum tillkommer häradshövding.
Att så bör bliva fallet, synes självklart.

89 §.

Lagrådet:

Då rätten att enligt 66 § giva deldom är hänförd ej till viss del
av målet utan till viss del av företaget, bör — särskilt i betraktande
av de olika meningar angående tolkningen av 66 §, om vilka talas i de
sakkunnigas motivering, — även i andra stycket av nu förevarande paragraf
samma uttryck komma till användning.

Det i slutet av andra stycket omförmälda beviset, att vad som
nedsatts fortfarande är hos Konungens befallningshavande innestående,
lärer, såsom förhållandena beträffande fullföljdsavgifters redovisning numera
äro ordnade, svårligen kunna meddelas av Konungens befallningshavande.
Vad beviset bör innehålla är, att vad som nedsatts icke återbekommits.

Justitierådet von Seth:

Det i förslaget använda uttrycket »revisionsskilling, etthundrafemtio
kronor», synes böra utbytas mot uttrycket »fullföljdsavgift, som
i 30 kap. 17 § rättegångsbalken sägs». Därigenom vinnes ju överens -

244

Kungi. Maj.ts nåd. proposition Nr 128.

stämmelse med rättegångsbalkens nuvarande terminologi, och att detta
även kan äga praktisk betydelse, visar sig i den större lätthet, varmed,
om sistnämnda uttryck användes, bestämmelserna i kungörelsen den 1
oktober 1915 angående nedsättning av fullföljdsavgift m. m. kunna göras
tillämpliga jämväl i nu förevarande fall. Iakttages detta, bör givetvis
motsvarande ändring göras även i övrigt, där beteckningen revisionsskilling
förekommer i förslaget.

97 §.

Justitierådet von Seth, med vilken regeringsrådet Planting- Gyllenbåga
i huvudsak instämde:

Bibehålles förslaget i fråga om instansordningen, kan i varje fall
ifrågasättas, om det sätt, varpå det tekniska biträdets ställning är ordnad,
är fullt tillfredsställande.

Enligt förslaget skulle den sakkunnige, först då målet förekommer
inför högsta domstolen, få någon befattning med detsamma. Båsom processen
i högsta instansen är ordnad, skulle han således komma att ställas
utanför den viktiga del av målets handläggning i högsta instansen, som
utgöres av dess beredande till föredragning och betänkandets avgivande.
För arbetet inom högsta domstolen synes detta innebära en given olägenhet.
Genom inskjutandet av ett nytt moment i processen mellan betänkandets
avgivande och fattandet av högsta domstolens beslut, minskas
givetvis sannolikheten för att betänkandet skall kunna av högsta domstolen
godkännas som dess dom, och därmed förlorar betänkandet eu stor
del av sin nuvarande betydelse för underlättandet och den snabba fortgången
av själva handläggningen i högsta domstolen. Fråga är till och
med, om icke medvetandet hos dem, som hava att avgiva betänkandet,
om detta förhållande kan komma att inverka på betänkandets kvalitet.
Givet är också, att åtskilliga av de tekniska spörsmål, som i anledningav
föredragningen komme att ställas på den sakkunnige, skulle komma
att bliva av den art, att de icke skulle kunna av honom besvaras enbart
med ledning av vad han kunnat inhämta genom föredragningen. Särskilt
gäller detta sådana spörsmål, som för sitt besvarande kräva särskilda
beräkningar eller kontrollerande av redan gjorda beräkningar. De fall,
då den sakkunnige skulle för att kunna besvara till honom ställda spörsmål
nödgas begära betänketid och att utfå handlingarna för närmare
granskning, skulle säkerligen ej bliva få. Redan i och för sig skulle
uppenbarligen detta förhållande komma att verka menligt på fortgången
av målens handläggning inför högsta domstolen. Därigenom skulle också

245

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

förloras don för sammanhållandet av ett måls detaljer i domstolsledamöternas
minne så viktiga koncentration av handläggningen, som vinnes
genom det nuvarande förfarandet med avgörandets i regel omedelbara
anknytande till föredragningen.

Även från parternas synpunkt synes den föreslagna anordningen
mindre tilltalande. De skulle ju hava anledning antaga, att don sakkunniges
uttalanden haft ett icke oväsentligt inflytande pa utgången titan
någon möjlighet att få kännedom om vad han verkligen sagt, då ju
hans mening icke skulle komma till något som helst uttryck vare sig i
ett av honom avgivet votum eller i något hans officiellt avgivna utlåtande
i målet.

Ej ens genom att giva den sakkunnige ställning såsom ledamot
av högsta domstolen med rättighet och skyldighet att deltaga i dess
avgöranden i vattenmål skulle man undgå alla de olägenheter, som ovan
påpekats. En dylik anordning skulle ju för övrigt, oavsett de principiella
betänkligheter, som alltid möta mot att låta tillfälligtvis tillkallade ledamöter
deltaga i avgörandet i sista instansen, stöta på den sv årigheten
att icke kunna genomföras utan grundlagsändring.

En annan utväg att på ett organiskt sätt införliva sakkunnigelementet
»med rättegången i högsta instansen lärer alltså böra försökas.

Mig synes detta bäst vinnas därigenom, att den sakkunnige finge
eu sådan ställning, att han komme att biträda redan vid målets beredande
till föredragning och att deltaga i betänkandets avgivande. Han komme
då att vid målets föredragning till avgörande i högsta domstolen redan
på förhand vara fullt inne i detsamma och till följd därav hava lättare
att snabbt besvara till honom ställda spörsmål, på samma gång som hans
uppfattning i sådana frågor, som väckts redan under målets beredning,
skulle komma till uttryck i själva föredragningen. Genom hans deltagande
i betänkandets avgivande skulle ju tillika hans uppfattning i
målet vinna ett officiellt uttryck.

En anordning sådan som den nu ifrågasatta låter sig genomföras
utan vidlyftigare lagstiftningsåtgärder än ett tillägg till förevarande paragraf
och några ändringar i instruktionen för nedre revisionen.

Säkerligen komme den sakkunniges tid att tagas ganska mycket
i anspråk genom uppdraget, och hans anställande skulle följaktligen
med hänsyn jämväl till de högre kvalifikationer han givetvis borde besitta
kräva viss icke obetydlig kostnad, men dels vore det väl icke uteslutet,
att den i 84 § avsedda avgiften skulle kunna lämna medel även
härtill, och dels får väl kostnadsfrågan med hänsyn till sakens vikt icke
tillmätas allt för stor betydelse.

246

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

Justitierådet Wedherg:

Åven om vattenmålens fullföljd till högsta domstolen sker omedelbart
från vattendomstolarna, ar efter min mening överflödigt att genom
särskild åtgärd bereda tillgång till teknisk sakkunskap vid målens behandling
i högsta domstolen. Skulle dock så anses böra ske, är jagbeträffande
formen härför i allt huvudsakligt ense med justitierådet
von Seth.

Justitierådet Gallstrand instämde i huvudsak med justitierådet von
Seth i vad han yttrat angående formen för den tekniska sakkunskapens
tillhandauållande åt högsta domstolen, därest endast två instanser korame
att förefinnas.

Överstelöjtnanten Ekdahl hänvisade till vad han anfört i anledningav
förevarande kapitel.

12 KAP.

3 §•

Lagrådet:

Bestämmelserna rörande de förhållanden, vilka skola inskrivas i
vattenboken, synas icke äga nödig fullständighet. Sålunda borde varje
beslut, som innefattar provning jämlikt 2 kap. 25 § av redan verkställd
byggnads laglighet, föranleda inskrivning. Vidare är exempelvis av förslagets
avfattning väl tydligt, att inskrivning skall ske rörande den
genom byggnadsbeslut ålagda skyldigheten att tillhandahålla ersättningskraft.
Men då beslut, varigenom på grund av stadgandena i 9 kap.
sådan skyldighet jämkats, icke kan sägas angå verkställande, ändrande
eller borttagande av anläggning, som i 1 § första stycket av nu förevarande
kap. avses, saknas föreskrift, att — vad dock givetvis borde
g-älla även dylikt beslut skall anmärkas i vattenboken. Jämte det

tillägg göres om beslut enligt 2 kap. 25 §, torde alltså i första stycket
av nu ifrågavarande paragraf lämpligen höra stadgas, att inskrivning i
vattenboken skall ske om varje beslut, varigenom ändring göres i förhållande,
som förut där inskrivits.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

247

(5 §■

Lagrådet:

Med hänsyn till de rättsverkningar, vilka jämlikt 11 § tillkomma
inskrivning på grund av ansökan, torde underrättelse om kungörelsens
innehåll böra meddelas även den myndighet, som enligt 11 kap. 35 §
skall hava att bevaka det allmännas intressen.

11 §•

Justitieråden von Seth och Wedberg, regeringsrådet Planting-Gyllenbåga
samt överstelöjtnanten Ekdahl:

För tydligare angivande av de förutsättningar, under vilka sökandens
rätt att tillgodogöra sig vattnet är fri från klander, bör första
stycket i förevarande paragraf underkastas någon omarbetning. Vad
särskilt beträffar det i andra punkten omförmälta fall, att vid anläggningen
blott en del av det framrinnande vattnet tillgodogöres, lärer —
i överensstämmelse med vad som anmärkts vid motsvarande stadgande
i 2 kap. 23 § — böra i lagtexten utsägas, att sökanden må kunna erhålla
inskrivning av anspråk på äganderätt till vattnet i övrigt i strömfallet
eller den del därav, vars fallhöjd utnyttjas, och att friheten från
klander rörande det icke tillgodogjorda vattnet inträder allenast i den
händelse, att inskrivning av sådant anspråk ägt rum.

Justitierådet Gallstrand:

Jag finner den i första styckets andra punkt omfömälda frihet
från klander rörande rätt till vatten, som icke tillgodogjorts, ej böra inträda,
med mindre inskrivningen efter ansökan innehåller sökandens
anspråk, att strömfallet eller den del därav, som genom vattenbyggnaden
tillgodogöres, tillhör samma fastighet som byggnaden eller viss annan
fastighet, som sökanden äger. Där sökanden allenast på grund av servitut
har rätt till det tillgodogjorda vattnet eller del därav, saknas
nämligen anledning att låta klanderfriheten omfatta mera, än de faktiska
förhållandena föranleda.

248

Kungl. May.U nåd. proposition Nr 128.

13 KAP.

3 och 4 §§.

Lagrådet:

Dessa paragrafer torde böra så fullständigas, att de besiktningar,
som här omförmälas, må kunna avse jämväl vattenmärke eller särskilt
anbragt fixpunkt, vartill domstols eller annan myndighets beslut om
byggande i vatten eller därmed likställt arbete eller rörande hushållning
med vatten hänför sig.

8 §•

Justitierådet von Seth:

I sista stycket stadgas, att ifråga om handräckning enligt denna
paragraf enahanda bestämmelser skola gälla som de, som äro stadgade
för det i 191 § utsökningslagen avsedda fallet. I andra stycket av
sistnämnda paragraf hänvisas emellertid den, mot vilken handräckning
gives, att, om han vill försvara sig, utföra sin talan efter stämning vid
domstol, medan det naturliga försvarsmedlet mot handräckning, som
avses i förevarande paragraf, är ansökan till vattendomstolen. Lagrådet
har ock vid tal om 11 kap. 83 § hemställt om rätt för vattenrättsdomaren
att, om sådan ansökan göres, meddela inhibition i handräckningsmålet,
i den mån han finner skäl därtill vara. Med hänsyn
härtill bör åt nu ifrågavarande stadgande givas den avfattningen, att ifråga
om handräckning enligt förevarande paragraf de bestämmelser, som
äro stadgade för det i 191 § utsökningslagen avsedda fallet, skola äga
motsvarande tillämpning.

9 och 13 §§.

Lagrådet:

Det lärer kunna antagas att, då i dessa paragrafer talas allenast
om i denna lag givna bestämmelser eller stadgade föreskrifter med uteslutning
av de i kommittéförslaget tillagda orden »eller ock av domstol
eller annan myndighet i laga ordning meddelade bestämmelser»,
härmed icke avses någon saklig ändring i samma förslag. Med hänsyn
bland annat till stadgandet i 11 kap. 17 § 14, där bland vattenmålen
upptages talan om ansvar för hushållning med eller framsläppande
av vattnet i strid mot lag eller givna föreskrifter, synes emellertid
någon jämkning av ordalagen i nu förevarande paragrafer böra vidtagas.

249

Kungi. Maj;ts nåd. proposition Nr 128.

Med hänsyn till de ändringar i utsökningslagen, som i anledning
av kronofogdetjänsternas indragning skett genom lagen den 14 juni
1917, bör ur 9 § utgå vad däri innehålles om länsmannens behörighet.

12 §.

Justitieråden Gullstrand och Wedberg, regeringsrådet P lårdingGyllenbåga
samt överstelöjtnanten Ekdahl:

Med sådant olovligt byggande i vatten, som innefattar svårare
avvikelse från vattendomstolens byggnadsmedgivande, likställes här i
straffrättsligt hänseende uraktlåtenhet att vidtaga rättelse, varom vattendomstolen
meddelat föreskrift i anledning av ansökan jämlikt 2 kap.
20 § tredje stycket eller 25 §. För underlåtenhet att verkställa ändringsarbete
å byggnad, vilket vattendomstolen i ett mot byggnadens
ägare instämt mål ålagt denne att utföra, finnes däremot straff ej
stadgat.

Vattendomstolens beslut i ansökningsmålen gäller mot en var,
medan dess beslut i stämningsmål av nyss nämnd art länder till efterrättelse
blott mellan parterna och, enligt 11 kap. 83 §, kan komma att
förlora sin verkställighet, när ansökan jämlikt förberörda paragrafer i 2
kap. sedermera göres. Trots denna olikhet mellan de båda slagen av
beslut synas emellertid giltiga skäl knappast föreligga att genom straffhot
skänka besluten i ansökningsmål eu sanktion, som besluten i stämningsmål
skulle liksom hittills komma att sakna.

Vad angår ansökningsmålen enligt 2 kap. 25 §, göra sig skilda
synpunkter gällande allt efter som den utan medgivande uppförda byggnad,
om vars laglighet vattendomstolens prövning begäres, tillkommit
före eller efter den nya lagens ikraftträdande. I senare händelsen
lärer för fall av någon betydenhet den i 13 kap. 11 § intagna föreskriften
om straff för den, som mot bestämmelserna i 2 kap. 20 §
första eller andra stycket bygger i vatten utan därtill av vattendomstolen
lämnat medgivande, bliva tillämplig och göra särskild kriminalisering
överflödig av underlåtenheten att ändra byggnaden enligt vattendomstolens
beslut i ansökningsmålet. Skedde åter byggandet före nya
lagens ikraftträdande och således på en tid, då byggande utan medgivande
ej var belagt med straff, synes det hårt och obilligt, om byggnadens
ägare sedermera skulle genom sin frivilligt gjorda ansökan utsätta
sig för äventyret, att byggnadens bibehållande bleve stämplat såsom
ett brott, medförande måhända frihetens förlust.

Det skall icke förnekas, att förhållandena ställa sig i viss mån
Bihang till riksdagens protokoll. 1918. 1 sand. 113 höft. (Nr 128) 32

250

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

annorlunda beträffande ansökan jämlikt 2 kap. 20 § tredje stycket.
Sådan ansökan är den byggande pliktig att ingiva, och det arbete, vars
godkännande äskas, har verkställts under nya lagens giltighetstid och
är av samma art som det, vartill enligt de föregående styckena i samma
lagrum vattendomstolens medgivande erfordras. Någon tillämpning av
den förut nämnda straffbestämmelsen i 13 kap. 11 § kan tydligen icke
heller ifrågakomma. Det vill emellertid synas, som om straffhotet ej
ens för detta fall vore behövligt.

Med hänsyn till det nu sagda hemställes, att andra ledet i nu
förevarande ■ paragraf måtte utgå eller ock begränsas att gälla blott
där ansökan gjorts jämlikt 2 kap. 20 § tredje stycket.

Justitierådet von Seth instämde i vad lagrådets övriga ledamöter
anfört angående andra ledet i förevarande paragraf.

15 §.

Lagrådet:

Då det i förevarande paragraf uttalas, att straff, som i föregående
paragrafer stadgas, ej må tillämpas, där förseelsen enligt allmänna
strafflagen är belagd med strängare straff, lärer detta vara ett mindre
noggrant uttryck för vad som egentligen är meningen, eller att, om
en handling är belagd med straff såväl enligt vattenlagen som enligt
allmänna strafflagen och straffet enligt sistnämnda lag är strängare,
straffbestämmelsen enligt allmänna strafflagen skall ensamt tillämpas.

Det kan emellertid ifrågasättas, om bestämmelsen, även riktigt
fattad och uttryckt, bör bibehållas. Den skulle nämligen i vissa fall
kunna leda till mindre önskvärda resultat. Förseelser mot vattenlagens
bestämmelser äro underlagda allmänt åtal. Detta är däremot icke alltid
fallet med de förseelser mot allmänna strafflagen, mellan vilka och
förseelserna mot vattenlagen konkurrens kan tänkas komma att uppstå.
Ett olovligt utrivande av byggnad i vatten t. ex. kan lätt komma att
innefatta jämte förseelse mot 11 § i förevarande kapitel även förbrytelse
mot 19 kap. 20 § allmänna strafflagen. Då i vissa fall straffet
enligt sistnämnda lagrum är strängare än enligt 11 § och tillika förbrytelse
emot 19 kap. 20 § strafflagen, som endast förnärmar enskild
persons rätt, ej får åtalas av annan än målsägande, skulle, om stadgandet
i förevarande paragraf bibehölles, det allmänna lätt kunna komma
att berövas varje möjlighet att beivra gärningen.

Kung!. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

251

14 KAP.

7 §•

Lagrådet:

Denna paragraf bör undergå sådan omarbetning, som påkallas av
kronofogdetjänsternas indragning och länsmanstjänsternas ombildning
till landsfiskalstjänster. Att härvid upptaga landsfogde bland de i
paragrafen nämnda befattningshavare synes knappast lämpligt.

Promulgationsbestämmelserna.

Justitieråden Gallstrand och Wedberg, regeringsrådet PlantingGyllenbåga
samt överstelöjtnanten Ekdahl:

Vid den i 2 kap. 3 § föreskrivna jämförelsen mellan nyttan och
skadan av byggande i vatten skall enligt 2 kap. 4 § såsom skada
anses, att framtida torrläggning av mark hindras eller försvåras genom
uppdämning. Prövning av fråga om ändrade eller nya bestämmelser
för vattenhushållningen skall jämlikt 2 kap. 31 § ske i enlighet med
de för byggande i vatten stadgade grunder, vadan sådant hinder eller
försvårande även därvid måste tagas i beaktande. I överensstämmelse
härmed bör ock uttrycket »skada» i 2 kap. 29 §, vilket lagrum innefattar
föreskrifter om skötseln av dammlucka eller däremot svarande
inrättning, när särskilda bestämmelser rörande vattenhushållningen ej
meddelats, vara att fatta i samma vidsträcktare betydelse, som i 2 kap.
4 § angives.

För nu gällande rätt är detta mera omfattande skadebegrepp
främmande. Föreskriften, att beträffande hushållning med vatten vid
äldre verk de därutinnan i nya lagen givna stadganden skola tillämpas,
komme alltså att medföra en försämring av dessa verks rättsliga ställning.
Då detta sjmes böra undvikas, hemställes, att till nämnda föreskrift
fogas det förbehåll, att till skada, som av hushållningen med
vatten förorsakas, icke är att hänföra hinder eller försvårande, varom
i 2 kap. 4 § sägs.

Sista stycket torde kunna utgå, då det ej innehåller annat, än som
redan framgår av 1 kap. 8 § andra stycket, jämfört med 11 kap. 17 §

252

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

17. Anses det emellertid böra uttryckligen angivas, att talan, som avses
i 1 kap. 8 § andra stycket, skall instämmas till vattendomstolen,
synes detta lämpligast ske genom fullständigande av sistnämnda
lagrum.

Justitierådet von Seth:

Jag instämmer så mycket hellre med lagrådets övriga ledamöter,
som jag anser att, även om vad jag hemställt ifråga om 2 kap. 4 §
iaktta ges, det av dem föreslagna förbehållet bör göras.

Förslag till lag om förteckning å vattendrag, där kungsådra finnes.

Lagrådet:

Då den provisoriska förteckningen naturligtvis bör för varje vattendrag
angiva även den särskilt bestämda plats, från vilken kungsådra
skall anses finnas, torde till utmärkande härav första stycket i 1 §
böra erhålla en något jämkad avfattning.

Den i 2 § bestämda klandertiden av två år synes lämpligen böra
räknas icke från den provisoriska förteckningens utfärdande utan från
den dag, då förteckningen enligt därå meddelad uppgift utkommit från
trycket i Svensk författningssamling.

Enligt förslagets terminologi uppkommer den lagakraftägande
förteckningen efter hand, allteftersom den provisoriska förteckningen
lämnas oklandrad eller mot densamma väckt klandertalan ogillas — ja,
än mer, så snart ett lagakraftägande beslut föreligger om tillägg till
eller annan rättelse i den provisoriska förteckningen, är sådan rättelse
omedelbart att anse såsom införd i förteckningen. Onekligen är denna
terminologi skäligen konstlad. Den lärer likväl böra bibehållas, enär
eljest — så framt icke man vill finna sig i en utsträckning av den tid,
varunder frågan om kungsådras förekomst i visst vattenområde hålles
svävande efter vattenlagens ikraftträdande, — en tyngande omskrivning
av den grundläggande bestämmelsen i 1 kap. 5 § vattenlagen ej torde
kunna undvikas. I valet mellan en dylik vidlyftigare avfattning av
sagda bestämmelse, en avfattning, som helt snart efter vattenlagens
ikraftträdande skulle hava förlorat sin betydelse, och den anmärkta
mindre oegentligheten i nu förevarande blott för en kort övergångstid
tillämpliga lag synes det senare vara det mindre onda. Önskligt
är emellertid, att den antagna termino logien blir i nu förevarande lags
3 och 4 §§ mera klart och konsekvent genomförd.

253

Kungi. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

Ordalagen i sista stycket av 3 § lämna ruin för den tydning, att
frågan om kungsådras befintlighet i visst vattenområde skulle kunna
bero av förändringar i vattenmängd, vilka inträffa, visserligen efter det
den provisoriska förteckningen, i vad den rörer området, lämnats oklandrad
eller väckt klandertalan blivit slutligen prövad, men dock innan
den lagakraftägande förteckningen fullständigt införts i författningssamlingen.
En ändrad avfattning, som otvetydigt utmärker verkliga
meningen, synes fördenskull önsklig.

Förslag till lag om rätt att över annans mark framdraga ledning
för vatten till husbehovsförbrukning.

Lagrådet lämnade förslaget utan anmärkning.

Förslag till lag om ändrad lydelse av 25 kap. 1 § rättegångsbalken.

Lagrådet lämnade förslaget utan anmärkning.

Förslag till lag om ändrad lydelse av 37 J§ utsökningslagen.

Lagrådet lämnade förslaget utan anmärkning.

Förslag till lag om ändrad lydelse av 14 § i lagen den 27 juni

1896 om rätt till fiske.

Lagrådet erinrade om vad beträffande förevarande förslag anförts
vid tal om 2 kap. 20 § i förslaget till vattenlag.

Förslag till lag om ändrad lydelse av 8 § i förordningen den 16
juni 1875 angående lagfart å fång till fast egendom.

Lagrådet lämnade förslaget utan anmärkning.

254

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

Förslag till lag om ändrad lydelse av 24 och 45 §§ i förordningen
den 16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom.

Lagrådet:

Sedan förslaget remitterades till lagrådet, liar inteckningsförordningen
i nu ifrågavarande delar ändrats genom lag den 12 maj
1917, utfärdad i samband med expropriationslagen. Vid den omarbetning,
som förslaget i anledning härav bör undergå, torde det komma
att visa sj g, att 45 § kan lämnas oförändrad i senast erhållna
lydelse. Däremot lärer, på sätt vid 9 kap. 71 § vattenlagen erinrats,
ett fullständigande böra ske även av 36 § inteckningsförordningen.

Ur protokollet:
Erik Öländer.

Kungl. May.ts nåd. proposition Nr 128.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsår enden, hållet inför
Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 15 februari 1918.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern EdéN,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner,

Statsråden: PETERSSON,

SCHOTTE,

Petrén,

Nilson,

Löfgren,

friherre Palmstierna,

Rydén,

Undén,

Thorsson.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Löfgren anmälde lagrådets
den 21 januari 1918 avgivna utlåtande över de den 20 mars
1917 till lagrådet remitterade förslagen till

1) vattenlag,

2) lag om förteckning å vattendrag, där kungsådra finnes,

3) lag om rätt att över annans mark framdraga ledning för vatten
till husbehovsförbrukning,

4) lag om ändrad lydelse av 25 kap. 1 § rättegångsbalken,

5) lag om ändrad lydelse av 37 § utsökningslagen,

6) lag om ändrad lydelse av 14 § i lagen den 27 juni 1896 om

rätt till fiske,

7) lag om ändrad lydelse av 8 § i förordningen den 16 juni 1875
angående lagfart å fång till fast egendom, samt

8) lag om ändrad lydelse av 24 och 45 §§ i förordningen den 16
juni 1875 angående inteckning i fast egendom.

256

Det remitterade
förslagets
omfattning.

Kommitté förslaget.

(1910 års förslag.
)

Tvångsrätt.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

Därvid anförde departementschefen:

»Det förslag till vattenlag jämte tillhörande författningar, som varit
föremål för lagrådets granskning, utgör en av inom justitiedepartementet
tillkallade sakkunniga verkställd omarbetning av vissa delar uti det förslag
i samma ämne, som den 17 december 1910 avgivits av vattenrättsoch
dikningslagskommittéerna. Enligt det uppdrag, som givits åt de
sakkunniga, har omarbetningen huvudsakligen avsett det rättsliga reglerandet
av vattnets tillgodogörande eller vad som plägat sammanfattas
under beteckningen den lukrativa vattenrätten. Däremot hava de delar
av kommittéernas förslag, som avse allmän farled, torrläggning av mark
samt avledande av spillvatten, icke varit föremål för de sakkunnigas
arbete, ehuruväl i det av de sakkunniga framlagda förslaget plats reserverats
för upptagande av bestämmelser jämväl i dessa ämnen liksom
beträffande allmän flottled.

Nyssnämnda remiss till lagrådet av de sakkunnigas förslag skedde
på föredragning av en av mina företrädare i ämbetet. Då således varken
jag eller övriga nuvarande ledamöter av statsrådet förut haft tillfälle
att intaga ståndpunkt till det remitterade förslaget om ny vattenlag, torde
det nu tillåtas mig att inför Eders Kungl. Maj:t utveckla de huvudgrunder,
varå enligt min mening den nya vattenlagstiftningen bör
byggas och vilka i vissa icke oväsentliga avseenden skilja sig från dem,
som vunnit tillämpning vid det remitterade förslagets utarbetande.

Innan jag går att framlägga dessa synpunkter, vill jag dock i
korthet redogöra för det huvudsakligaste innehållet i såväl nyssnämnda
kommittéförslag som det remitterade sakkunnigförslaget.

En av huvudanledningarna till det uppdrag, som på sin tid anförtro
tts åt vattenrätts- och dikuingslagskommittéerna, utgjordes av den
alltmera kännbara bristen på en modern, efter den nuvarande vattenkraftindustriens
krav avpassad lagstiftning beträffande vattenkraftens tillgodogörande.
Vid utarbetandet av förutnämnda, av komittéerna under
år 1910 avgivna förslag hade också kommittéerna föresatt sig som kanske
sin allra främsta uppgift att skapa gynnsammare betingelser i nu nämnda
hänseende. I detta syfte förordades bland annat en väsentlig utvidgning
av rätten att bygga i vatten ändå att skada därigenom tillfogades annan
tillhörig egendom ävensom att till förmån för ett dylikt företag eljest
taga annans egendom i anspråk. Under det att sådan rätt enligt
gällande vattenrättsförordning allenast står till buds, då genom upp -

2.r>7

Kung!. Maj-.ts nåd. proposition Nr 128.

dämning vållas skada å jord, och endast för det fall, att skadan prövas
vara ringa mot den nytta, som vinnes genom uppdämningen, hava kommittéerna
såsom allmän regel föreslagit, att skada å annan tillhörig egendom,
vare sig jord, hus, fiske eller annat, vore tillåtlig, givetvis mot ersättning
till den skadelidande, och detta oavsett huruvida skadan förorsakas
genom uppdämning eller annorledes. Härför har icke uppställts väsentligen
annat villkor än att nyttan av byggnaden skall uppgå till dubbelt
mot skadan. Den byggande tillförsäkras därjämte en vidsträckt rätt att
taga annans egendom i anspråk för dammbyggnader, utmål och dylikt.
Därest vattenkraften i ett strömfall tillhör skilda ägare, medgives rätt för
den, som äger större delen av fallet, att tillgodogöra sig jämväl återstoden.
Ström fallsägare, som sålunda får vika, tillförsäkras såsom allmän regel
ersättning medelst överföring av motsvarande kraftbelopp på elektrisk
eller mekanisk väg.

De för vattenkraftens rationella utnyttjande så viktiga regleringsföretagen
hava kommittéerna sökt att befordra genom att stadga skyldighet
för strömfallsägare och andra, för vilka regleringen är till båtnad,
att under vissa villkor och i viss utsträckning bidraga till företagets
kostnader.

Jämväl i förhållande till allmänna intressen skulle enligt kommittéernas
förslag vattenbyggnadsintresset komma att intaga en i viss män
mera gjuinad ställning än enligt gällande lagstiftning är förhållandet.
Sålunda hava kommittéerna föreslagit upphävande av det i vår rätt ända
hittills gällande, efter 1899 års lagstiftning å förevarande område visserligen
icke längre undantagslösa förbudet mot byggande i kungsådra.
Det skydd vissa allmänna och enskilda intressen tidigare ägt i kungsådrans
öppenhållande har av kommittéerna ersatts med vissa bestämmelser angående
skyldighet för ägare av strömfall eller annat vattenområde att avstå
vattenmängd eller fallhöjd till förmån för nämnda intressen. I samband
härmed hava kommittéerna jämväl låtit benämningen kungsådra bortfalla.
Skyldigheten att avstå vattenmängd eller fallhöjd har såsom allmän
regel gjorts beroende av vattendragets storlek och ansetts böra
förefinnas endast beträffande vissa vattendrag, de s. k. »större vattendragen».
Till större vattendrag hänföres vattendrag med en viss vattenföring.
Skyldigheten att utan ersättning avstå vattenmängd omfattar
en tredjedel av den framrinnande vattenmängden. I strömfall skall en
tredjedel av den i anspråk tagna fallhöjden lämnas utan ersättning. De
intressen, som på detta sätt tillgodoses av kommittéerna, äro farleds-,
flottleds-, fiske- och torrläggningsintressena.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt 113 höft. (Nr 128.) 33

Ersättning i
kraft.

Tvångsdelaktighet
i
reglering sf
öretag.

Allmänna

intressen.

Kungsådreintressena.

258

Andra allmänna
intressen.

Förprövning.

Sättegången.

Vatten domstolar.

Kun f/l. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

Utöver de nu antydda -stadgandena om avstående av vattenmängd
eller fallhöjd upptager kommittéförslaget åtskilliga andra bestämmelser
till skydd för allmänna intressen. Sålunda föreskrives genom särskilda
i förslagets 2 kap. upptagna stadgande!!, att genom byggande i vatten
ej får förorsakas menlig inverkan på klimatet eller allmänna hälsotillståndet
eller allmänna intressen eljest i avsevärd mån kränkas eller
sättas i fara eller olägenhet av betydelse tillskyndas redan existerande
allmän farled eller allmän flottled. Ej heller må genom byggande i
vatten ett avsevärt antal bofasta personer berövas sina bostäder. Fiskets
intressen äro tillgodosedda bland annat därigenom, att vid byggande
i vattendrag en viss årlig avgift i allmänhet skall bestämmas att utgå
till befrämjande av Asket inom landet.

Ordnandet av förhållandet mellan vattenbyggnadsintresset och motstående
intressen av allmän eller enskild natur skall ske vid den undersökning,
som domstolen har att företaga, innan byggnad i vatten av
någon betydenhet må verkställas. Den reglering mellan nämnda intressen,
som härvid åvägabringas, tillägges med vissa inskränkningar och undantag
en för all framtid bindande verkan. Byggnadens ägare blir härigenom
tryggad i sin rätt att behålla och begagna sig av byggnaden. Givetvis
kan denna rätt dock tvingas att giva vika i den ordning och under de
villkor, som äro stadgade i expropriationslagen eller därmed jämförlig
lagstiftning t. ex. dikningslagen.

Jämväl vad angår den processuella behandlingen av frågor rörande
byggande i vatten innebär kommittéernas förslag en nydaning. Under
det att denna behandling enligt nu gällande vattenrättsförordning i fråga
om byggande i vatten i allmänhet tillhör de allmänna domstolarna och
beträffande byggande i kungsådrevattendrag är uppdelad mellan de allmänna
domstolarna och Kungl. Maj:t, skulle dessa frågor enligt förslaget
i allmänhet prövas av särskilda domstolar, vattendomstolarna. Genom
den föreslagna sammansättningen av dessa domstolar har man bland
annat velat tillförsäkra sakkunskapen å förevarande område ett större
inflytande i fråga om vattenmålens bedömande. Vattendomstolen skall
bestå av eu av Konungen för viss tid förordnad lagkunnig samt i domarevärv
eller annan praktisk juridisk verksamhet erfaren vattenrättsdomare
såsom ordförande, två likaledes av Kungl. Maj:t för viss tid utsedda
vattenrättsingenjörer, vilka skola äga sakkunskap, den ene särskilt beträffande
byggande i vatten och den andre särskilt i frågor angående
torrläggning av mark, samt två vattenrättsnämndemän. Vattenrättsnämndemännen
skola utses på sätt som är stadgat beträffande ledamot i ägodelningsrätt.
Samtliga ledamöterna i domstolen skola äga lika rösträtt.

Kunc/l. Maj:ts nåd. proposition Nr 128. 259

Såsom framgår av kommittéernas betänkande har avsikten varit att
insätta allenast ett fåtal vattendomstolar. Med denna anordning bär
man velat ernå, att för varje domstol skulle så småningom komma att
stå till buds eu synnerligen rik erfarenhet å området.

Genom de beträffande rättegången i vattenmål föreslagna bestämmelserna
bar man dessutom sökt bereda en mera ingående och enhetlig
behandling av vattenmålen. Ett av syftemålen med dessa bestämmelser
har därjämte varit snabbhet i rättsskipningen. Till vinnande av sistnämnda
syfte hava kommittéerna föreslagit bl. a. att talan mot vattendomstolens
utslag skall fullföljas omedelbart hos högsta domstolen.

Från åtskilliga håll förspordes ganska snart efter kommittéförslagets
från)läggande anmärkningar mot det sätt, varpå särskilt de samhälleliga
och den jordbrukande befolkningens intrpssen tillgodosetts i förslaget.
Frågan om kommittéförslagets överarbetning i denna del framfördes jämväl
i riksdagen. För en dylik överarbetning uttalade sig andra kammaren
vid 1915 års riksdag, och det torde till väsentlig del hava varit
i anledning av andra kammarens beslut i denna fråga, som förut berörda
uppdrag åt särskilda sakkunniga lämnades att vidtaga överarbetning av
förslaget. Vid uppdragets utförande skulle, enligt av dåvarande departementschefen
vid meddelandet av uppdraget lämnad anvisning, särskilt
tagas hänsyn därtill, huruvida och på vilket sätt de samhälleliga intressena
och den jordbrukande befolkningens berättigade önskemål borde
beaktas i högre grad än som skett i kommittéförslaget.

Det åt de sakkunniga lämnade uppdraget slutfördes under förra
hälften av år 1917.

Med bibehållande av de grunder, varå kommittéernas förslag är
byggt, hava de sakkunniga efterkommit åtskilliga av de anmärkningar,
som riktats mot förslaget.

De av kommittéerna föreslagna bestämmelserna angående tvångsrätt
vid byggande i vatten hava sålunda omarbetats i syfte att skapa
säkrare garantier bland annat därutinnan, att ej odlad jord kommer att
uppoffras till förmån för ett vattenbyggnadsintresse, med mindre den
övervägande fördelen av en dylik åtgärd ur nationalekonomisk och samhällelig
synpunkt är påtaglig. Ur denna synpunkt hava de sakkunniga
uppställt såsom villkor för rätt att genom byggande i vatten förorsaka
skada å annan tillhörig åker eller äng, att nyttan härav skall uppgå till
tre gånger skadan. Därjämte har såsom allmän regel föreskrivits, att
byggande i vatten ej må tillåtas, då därigenom odlad jord till eu efter

Kommitté förslagets överarbet ning.

De sakkunnigas
förslag.

(1917 ärs
förslag.)

Tvångsrätt.

260

Kunyl. Ma):ts nåd. proposition Nr 128.

ortsförhållandena betydande omfattning skulle komma att sättas under
vatten eller eljest väsentligen skadas. Beträffande innebörden av detta
stadgande må ur de sakkunnigas motiv anföras:

»Såsom känt uppgår i stora delar av vårt land, särskilt de nordliga,
den öppna bygden och i samband härmed den jord, som tagits eller
kan tagas i anspråk för jordbruk, mångenstädes till en mycket begränsad
areal. Det skulle därför med en oinskränkt tillämpning av den förut
angivna allmänna regeln angående proportionen mellan nytta och skada
väl kunna tänkas inträffa, att genom ett vattenbyggnadsföretag, varmed
åsyftas tvinnande av stora kraftbelopp, jordbruket i en viss trakt till
betydande del komme att förstöras. Från samhällelig synpunkt torde
detta icke vara lyckligt. Ofta nog är det här fråga om ett i smärre
delar på flera händer uppdelat jordbruk, som kanske stundom ej lämnar
ägarna deras fulla levebröd , men i allt fäll bidrager till att i bygden
kvarhålla en bofast befolkning. Det skulle illa samstämma med vår
tids sociala strävanden, om dessa småbrukarhem utan de mest tvingande
skäl finge uppoffras. I själva verket stå de synpunkter, som i detta
fall gorå sig gällande, i det närmaste samband med dem, som i kommittéförslaget
föranlett förbud mot byggande, varigenom ett avsevärt
antal personer skulle berövas sina bostäder. * De sakkunniga anse sigpå
dessa grunder böra föreslå, att byggande i vatten i allmänhet icke
må tillåtas, om därigenom odlad jord till en efter ortsförhållandena be-^
tydande omfattning skulle sättas under vatten eller eljest skadas. Av
det ifrågavarande stadgandets lydelse framgår, att hänsyn skall tagas
till jordskadan, oavsett huruvida jorden tillhör den byggande eller annan.»

Genom det av de sakkunniga föreslagna stadgandet, att till skada
jämväl skall räknas hinder för eller försvårande av framtida torrläggningav
mark, som förorsakas genom uppdämning, har också beaktats ett
gammalt önskemål från den jordbrukande befolkningens sida.

Till skydd för fiskets intressen har införts förbud mot sådant
byggande i vatten, varigenom fiskerinäring av större betydenhet skulle
lida väsentligt förfång. Genom byggande i vatten må enligt de sakkunnigas
förslag ej heller vållas sådan bestående förändring i naturförhållandena,
varigenom är att befara väsentligt minskad trevnad för
närboende eller betydande förlust för landets djur- eller växtvärld. I
överensstämmelse med det i kommittéförslaget upptagna stadgandet angående
skydd för bofasta personers bostäder hava de sakkunniga ansett
sig böra tillika förbjuda sådant byggande i vatten, som skulle föranleda
till nedläggande av större fabrik eller annan anläggning, varav många
hava uppehälle, eller till väsentlig inskränkning i dess drift.

261

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

För att erhålla ett ur nationalekonomisk synpunkt riktigare avgörande
beträffande tillåtligheten av en vattenbyggnad hava de sakkunniga
föreslagit, att vid jämförelsen mellan nyttan och skadan hänsyn
skall tagas även till sådan skada, som vållas å den byggande själv tillhörig
egendom.

Då de ifrågavarande bestämmelserna om villkoren för byggande
i vatten innefatta en väsentlig begränsning av de befogenheter härutinnan,
som enligt kommittéförslaget skulle tillkomma den byggande,
hava de sakkunniga till undvikande av, att samma bestämmelser skulle
i sin tillämpning lägga hinder i vägen för ett företag, vars tillkomst
för den omgivande bygden, för landets näringsliv eller eljest från allmän
synpunkt kunde väntas bliva av en synnerlig betydelse, upptagit
ett stadgande, att under nu angivna förutsättningar företaget under varje
förhållande må komma till stånd.

Vad angår de av kommittéerna föreslagna bestämmelserna i fråga
om sakägares rätt till ersättning för skada, som vållas genom vattenbyggnaden,
har anmärkts, att de icke ägde erforderlig tydlighet och
fullständighet. Denna brist hava de sakkunniga sökt avhjälpa. 1 samband
härmed har i ännu högre grad än i kommittéförslaget framhållits
angelägeheten av, att även skada av annan beskaffenhet än rent ekonomisk
skall gottgöras.

Kommittéförslagets regler angående ersättning medelst kraftöverföring
hava bibehållits och utvecklats. Sålunda har möjlighet beretts
att låta denna ersättningsform komma till användning jämväl i andra
fall, än då fråga är om ersättning för i anspråk tagen vattenkraft, såsom
vid skada å jord in. m.

Såsom redan förut berörts skall enligt de sakkunnigas förslag
ersättning jämväl utgå för sådant hinder för eller försvårande av torrläggning
av mark, som förorsakas genom uppdämning.

Den förhöjning av ersättningens belopp, som redan enligt vattenrättsförordningen
tillkommer sakägare, har bibehållits i såväl kommittéförslaget
som de sakkunnigas förslag.

Enligt gällande vattenrättsförordning kan den, som lider skada av
en vattenbyggnad, vilken tillkommit enligt domstolens medgivande, icke
därefter göra gällande rätt till ersättning för skadan. Endast i den
mån domstolen i samband med sitt medgivande förpliktat anläggningens
ägare att ersätta uppkommande skada, är denne ansvarig för sådan.
Denna grundsats har i huvudsak vunnit tillämpning jämväl i kommittéernas
förslag. Härtill hava de sakkunniga framhållit, hurusom densamma
stode i strid med den princip, som i motsvarande fall gjort sig

Sakägares
rätt till ersättning.

Eftervärde riog.

Kungtådre mtresiena.

262 Kungl. Maj .tf; nåd. proposition Nr 128.

gällande inom dikningslagstiftningen. Enligt de sakkunnigas meningskulle
dessutom ett fasthållande vid den av kommittéerna till denna
fråga intagna ståndpunkten kunna leda till obillighet mot den skadelidande.
De sakkunniga yttra härutinnan:

»Det torde vara obestridligt, att hur noggranna de undersökningar
än må vara, som löregå uppförandet av eu vattenbyggnad, omständigheter
kunna förbises, vilka äro av betydelse för bedömande av byggnadens
verkningar, något som jämväl kommit till erkännande uti kommittéernas
egna uttalanden. För dylika fall måste det emellertid betecknas
såsom en billig och rättvis fordran, att den, som tvingas att
tåla skada å sin egendom till förmån för ett främmande intresse, också
erhåller denna skada till fullo ersatt och att alltså, därest ett förbiseende
föreligger, de ekonomiska följderna härav icke drabba den enskilde sakägaren.
Det synes ej heller kunna tillräknas denne såsom någon försummelse,
att utredningen icke erhållit en sådan fullständighet, att varje
misstag kommit att undvikas. 1 själva verket torde från vattenkraftindustriens
målsmän icke möta någon invändning mot en anordning,
varigenom åt sakägare beredes möjlighet att erhålla eftervärdering beträffande
sådana skador, som vid byggnadsbeslutets meddelande icke
förutsetts eller dä beräknats, allenast det härför erforderliga förfärandet
kan så inrättas, att byggnadens ägare därigenom icke betungas med
oskäliga kostnader. Insikten om rättmätigheten av kravet å eftervärdering
har också — trots att sådan för vattenrättsförordningen är alldeles
okänd — understundom föranlett, att parterna överenskommit om dylik
värdering eller att, såsom beträffande överbyggandet av kuugsådran vid
Gullspång, vattenverksägaren icke ansett sig böra bestrida bifall till
från annat håll härom gjord hemställan. Enligt utländska vattenlagar
är i allmänhet medgiven rätt till ersättning för skador av det slag, varom
nu är fråga.»

De sakkunniga hava av dessa skäl i sitt förslag tillagt den skadelidande
rätt att jämväl inom viss tid efter domstolens medgivande framställa
anspråk på ersättning för skada, som domstolen icke förutsett
vid sitt medgivande.

Kostnaden för den eftervärdering, som sålunda kan ifrågakomma,
skall bäras av byggnadens ägare utom för det fäll, att ersättningsanspråket
framställts utan något som helst fog.

Såsom förut erinrats hade kommittéerna ansett sig icke böra bibehålla
det i vattenrättsförordningen upptagna förbudet mot kungsådrans
stängande utan sökt att på annat sätt tillgodose de intressen, som plägat
förknippas med kungsådran. Ej ens benämningen kongsådra återfinnes,

Kunyl. Maj:U nåd. proposition Nr 128. 263

enligt vad jag redan omnämnt, i kommittéernas förslag, De sakkunniga,
som funnit det lämpligare att bibehålla den hävdvunna benämningen
kungsådra än att införa den av kommittéerna föreslagna beteckningen
»större vattendrag», hava emellertid delat kommittéernas åsikt, att förbudet
mot kungsådrans stängande icke bör upptagas i den nya lagstiftningen
utan ersättas av bestämmelser om de skyldigheter, som åligga
vattenområdets ägare i förhållande till de intressen, som äro beroende av
vattnets fria framrinnande i kungsådran, eller de så kallade kungsådreintressena.
Med dessa intressen hava de sakkunniga likställt bevattningav
mark. Dessutom hava de sakkunniga till kommittéförslagets stadganden
i denna del fogat den bestämmelsen att, om för tillgodoseende
av ett allmänt ändamål, som i lagen icke särskilt upptages såsom förknippat
med kungsådran men dock är beroende av vattendragets öppenhållande,
det framdeles anses erforderligt, att byggnad, som uppförts
i ett kungsådrevattendrag, utrives eller ändras, byggnadens ägare har
att enligt de beträffande kungsådran eljest gällande reglerna utan ersättning
vidkännas därigenom uppkommen förlust i vattenmängd. Denna
bestämmelse motsvarar ett bland de villkor, som plägat under senare
år upptagas i av Kungl. Maj:t meddelade resolutioner angående tillstånd
till kungsådrans överbyggande och har införts särskilt med tanke på,
att allmänna intressen, om vilka man nu icke kan bilda sig någon
närmare föreställning, i en framtid kunna uppträda och nödvändiggöra,
att kungsådrans vatten "åter får rinna fritt.

Beträffande frågan om kungsådrans förekomst hava de sakkunniga
i allt väsentligt anslutit sig till de grunder, som varit bestämmande
fx>r kommittéernas uppdelning av vattendragen, d. v. s. vattendragets
storlek. Vissa avvikelser hava gjorts, men dessa torde icke vara av den
beskaffenhet, att de i detta sammanhang påkalla någon uppmärksamhet.

Av såväl kommittéerna som de sakkunniga har framhållits, hurusom
de intressen av allmän natur, som i den närvarande tiden höra
samman med vattendragen och tillgodogörandet av deras vattenkraft,
uppenbarligen icke låta begränsa sig till kungsådran. Sålunda erinras
om vattenkraftens djupt ingripande betydelse ej allenast för tillgodoseende
av den storindustriella driftens kraftbehov utan ock för den mindre
förbrukning av kraft, som sammanhänger med den elektriska kraftens
användning för belysning och uppvärmning ävensom i lantbruk, hantverk
och småindustri.

De sakkunniga hava vid utarbetandet av sitt förslag sökt att
låta jämväl de nu antydda synpunkterna komma till sin rätt. I detta
avseende märkas särskilt de i 1 kap. upptagna bestämmelserna an -

Andra

allmänna

intressen.

Bygdekraft.

264

Sättet fär de
allmänna
intressenas
tillvaratagande.

Till de sakkunnigas

betänkande
fogad

reservation.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

gående skyldighet för ägaren av en större kraftanläggning att mot
självkostnadspris jämte ett mindre tillägg tillhandahålla intill en tjugonde!
av anläggningens kraftproduktion för tillgodoseende av den omgivande
bygdens behov av elektrisk kraft till belysnings- eller uppvärmningsändamål
eller till användning i hantverk, småindustri eller
lantbruk. Dessutom må i detta sammanhang erinras om de redan av
kommittéerna föreslagna stadgandena, att ersättning’ för vattenkraft,
som ägare av ett strömfall eller en falldel enligt vad redan förut omnämnts
kan tvingas att avstå till förmån för annan strömfallsägare,
skall utgå i kraft, som på elektrisk väg eller annorledes överföres till
ersättningstagaren. Genom dessa bestämmelser har man velat såväl
befordra den elektriska kraftens allt vidsträcktare användning som ock
motverka en skadlig monopolisering av vattenkraften.

Beträffande de allmänna intressenas bevakande inför vattendomstolen
hava kommittéerna icke upptagit några bestämmelser. Detta förhållande,
som ej står i överensstämmelse med nu gällande vattenrättsförordnings
stadgande, att vid syn enligt 10 § av nämnda förordning
skall närvara av Konungens befallningshavande förordnat ombud för
bevakande av talan till betryggande av det allmännas rätt, har av de
sakkunniga icke ansetts tillfredsställande. Enligt de sakkunnigas förslag
skall dylikt ombud förordnas av justitiekanslern.

I samband med översikten av det av de sakkunniga framlagda
förslaget bär jag att omnämna, att förslaget på vissa punkter icke är
enhälligt. Sålunda hava tva av de sakkunniga i en avgiven reservation
givit uttryck åt den uppfattningen, att beträffande större kraftanläggningar
det allmännas intressen icke kunde anses på ett tillfredsställande
sätt tillgodosedda genom de av majoriteten föreslagna bestämmelserna.
Beträffande dylika kraftanläggningar hava dessa reservanter föreslagit
lösningsrätt för kronan efter en tid av nittiofem till etthundrafemton
år från anläggningens fullbordande. Lösesumman skulle utgå, såvitt
angår strömfall jämte utmål och vattenverksbyggnader, med ett belopp,
motsvarande anläggningskapitalet, men i övrigt efter den avträdda egendomens
tulla värde. Dessutom skulle det åligga ägarna av dylika större
kraftanläggningar att erlägga en årlig avgift av tio öre till "två kronor
för varje hästkraft. Avgiften skulle användas för allmännyttiga ändamål
företrädesvis beträffande den bj^gd, som berördes av företaget.

Den redogörelse för de sakkunnigas förslag och dess förhållande
till det äldre förslaget, som jag sålunda lämnat, har på grund av ämnets

265

Kanyl. Maj ds nåd. proposition Nr 128.

vidlyftighet måst begränsas till själva grundprinciperna. Med avseende
å dessa förslags närmare innehåll tillåter jag mig att hänvisa till kommittéernas
och de sakkunnigas utförliga motiveringar.

De sakkunnigas förslag blev i oförändrat skick remitterat till lagrådet.
På sätt förut nämnts har dess utlåtande över förslaget nu inkommit.
))

Sedan föredraganden därefter redogjort för det huvudsakligaste
innehållet av lagrådets utlåtande, fortsatte föredraganden:

»Såsom framgår av lagrådets utlåtande har lagrådet givit det till
detsamma remitterade förslaget det erkännandet, att det torde kunna
betecknas såsom synnerligen gott, och har därvid framhållits, att förslaget
utan att bryta med de grunder, på vilka den svenska vattenrätten
av gammalt vilar, är avpassat efter de krav, som den nutida vattenkraftiudustrien
måste ställa å lagstiftningen.

De anmärkningar mot förslaget, vartill lagrådets granskning givit
anledning, röra ej heller något av förslagets huvudpartier, med undantagav
den anmärkning, som av lagrådet framställts mot förslagets ståndpunkt
att låta part med förbigående av hovrätt fullfölja talan mot
vattendomstolens utslag omedelbart i högsta domstolen.

Otvivelaktigt är det föreliggande förslaget, vilket, såsom lagrådet
erinrat, utgör resultatet av ett mer än tioårigt lagstiftningsarbete å förevarande
område, värt allt erkännande. Särskilt syues mig förslaget i
sitt ordnande av förhållandet mellan vattenkraftintresset och motstående
intressen av enskild natur på ett synnerligen lyckligt sätt göra rättvisa
åt båda sidor. .

På sätt jag redan förut antytt, hyser jag emellertid beträffande
det innehåll, som bör givas åt en ny vattenlagstiftning, en uppfattning,
som i ej oväsentliga avseenden skiljer sig från den, som ligger till
grund för det till lagrådet remitterade förslaget. Jag har därför vid
den överarbetning av detta förslag, som föranletts av Jagrådets granskning
av detsamma, låtit vidtaga en del ändringar och göra vissa tillägg,
som äro att hänföra till den av mig sålunda intagna skiljaktiga ståndpunkten.
Resultatet av den omarbetning, som lagförslaget sålunda
undergått, föreligger i det förslag till vattenlag, om vars återremiss till
lagrådet jag ämnar längre fram gorå hemställan. Med avseende å det
sålunda omarbetade lagförslaget tillåter jag mig att anföra följande.

Med de sakkunniga är jag fullt ense därutinuan, att vattenkraftens
tillgodogörande numera måste anses vara av den stora allmänna beiyBihany
till riksdagms protokoll 1918. 1 samt. 113 höft. (Nr 128.) 84

Lagrådet

Departe ments chefens ståndpunkt -

Förslagets

omfattning

Förhållandet
mellan vattenbyggnadsintresset
och
andra
allmänna #
intressen.

266 Kungl. Maj-.ts nåd. proposition Nr 128.

delse ur såväl ekonomisk som social synpunkt, att lagstiftaren icke
längre, utan att skada därigenom skulle tillskyndas viktiga samhällsintressen,
kan underlåta att reglerande ingripa å detta område. Uå en
uppdelning av det lagstiftningsområde, som utgjort föremål för kommittéernas
arbete, av praktiska skäl torde vara oundviklig, synes alltså ej
någon befogad anmärkning kunna riktas mot att den del av vattenrätten,
som huvudsakligen avser vattnets och särskilt vattenkraftens
tillgodogörande, först göres till föremål för behandling.

ivled hänsyn till den stora allmännytta, som är förknippad med
vattenkraftens tillgodogörande, anser jämväl jag, att goda skäl föreligga
för att i en ny vatteulagstiftning tillerkänna vattenbyggnadsintresset de
visserligen betydande förmåner, som i förslaget tillagts detsamma.
Emellertid må det uttryckligen framhållas, att dessa förmåner, särskilt
vad angår befogenheten att för genomförande av ett enskilt företag göra
intrång i annans rätt, uteslutande vila på den förutsättningen, att företaget
länder det allmänna till gagn. Lagstiftaren äger fördenskull full frihet
att giva dessa förmåner det innehåll och göra dem beroende av varje
villkor, som är ägnat att i främsta rummet tillgodose det allmännas rätt
och bästa. Brister den förutsättning, varunder förmånerna givits, är
det endast i överensstämmelse med dessas karaktär, att de kunna från
det allmännas sida återkrävas och detta eventuellt utan ersättning till
den enskilde.

Ur sist antydda synpunkt eller med andra ord det enskilda vattenbyggnadsintressets
förhållande till allmänna intressen synes mig det
resultat, vartill de sakkunnigas majoritet kommit, icke kunna i oförändrat
skick godtagas.

Det skall visserligen ej bestridas,. att de sakkunniga i väsentliga
punkter gått till mötes de anmärkningar, som ur samhällelig synpunkt
riktats mot kommittéernas förslag. Ej heller synes mig vara något att
erinra däremot, att, såsom de sakkunniga föreslagit, jordägaren bibehållits
vid rätten att framför annan utnyttja vattnet å sin grund. Men
såsom de sakkunniga själva framhålla är denna rätt ej oinskränkt. De
sakkunniga yttra härutinnan:

»Såsom redan förut antytts, är den grundägaren tillkommande
rådigheten över vattnet — denna må nu kallas äganderätt eller allenast
nytt janderätt — begränsad av de skrankor, som lagstiftningen själv uppställer
därför. I fråga om all enskild rätt gäller, att över densamma
står det allmännas -rätt, det allmänna bästa, samhällsnyttan. Åt den
enskilda rätten får icke givas ett innehåll, som står i strid häremot.
Av förhållandenas egen utveckling följer, att uppfattningen om det all -

267

Kunyl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

mannas rätt kan från tid till annan växla. De en gång fastslagna
gränserna för den enskilda rätten kanna vid sådant förhållande icke
vara orubbliga. Den enskilde är pliktig att finna sig i de inskränkningar
i hans rätt, vilka till följd av förändrad uppfattning om det allmännas
rätt befinnes nödigt att lagstadga. Givet är emellertid att, om
överhuvudtaget den enskilda rättigheten skall kvarstå, utövningen av
densamma icke får begränsas hur långt som helst.»

Härmed hava de sakkunniga otvetydigt anslutit sig till principen
om det allmänna intressets företräde framför enskild rätt. Denna princip
utgör ej någon nyhet för den svenska vattenrätten. Den enskildes
rådighet över vattnet har sålunda redan enligt vår äldre rätt varit begränsad
och till sitt innehåll bestämd av de allmänna ändamål vattendragen
ansetts böra tjäna. Den mest betydande om ock ej enda begränsningen
av ifrågavarande slag innefattas i vår lags bestämmelser
om kungsådra.

Kungsådran utgör ett uttryck för de allmänna intressenas rätt till
vattendragen — sådana dessa intressen uppfattades och gjorde sig gällande
redan i äldre tider. De intressen, som då krävde beaktande, voro
i första hand fiskets och samfärdselns. Tryggandet av dessa intressen
krävde vattendragets öppenhållande, och med hänsyn härtill erhöll
kungsådran sin karaktär att i viss mån innefatta ett förbud mot vattendragets
stängande.

I vår tid äro vattendragen av vikt för samhället jämväl i andra
hänseenden. Nya intressen hava sålunda framträtt och kräva beaktande.
Att samhället skulle lämna dessa intressen å sido allenast därför, att
de icke inbegripas i kungsådran, skulle icke stå i överensstämmelse
med den grund, vara själva kuugsådreinstitutet vilar.

Tillgodogörandet av vattenkraften utgör numera otvivelaktigt ett
av de mest betydelsefulla av de allmänna intressen, som äro förknippade
med vattendragen. Från denna förutsättning hava såväl kommittéerna
som de sakkunniga utgått vid utarbetande av sina förslag. Men av
samma skäl som enligt dessa förslag den enskilde kan förpliktas att
till förmån för ett företag, som bär vattenkraftens utnyttjande till ändamål,
tåla intrång i sin rätt, av samma skäl måste också den enskilde företagaren
finna sig i, att hans egen rätt begränsas med hänsyn till samhällets
intresse. Grunden till lagstiftarens befogenhet i såväl det ena
som det andra hänseendet, är uppenbarligen densamma, nämligen vattenkraftintressets
natur av allmänt intresse.

I själva verket är det för den moderna lagstiftningen långt ifrån
främmande, att den enskilda företagsamheten, särskilt då den är bärare

268

Statens prisregleringsrätt
är oberoende
av
vattenlagstiftninge.
j.

Behovet av
bestämmelser
i syfte att
inskränka den
enskildes för -

Kungl. Maj ds nåd. proposition Nr 128.

av viktigare samhällsintressen, underkastas ganska väsentliga inskränkningar.
Sa är enligt vår rätt förhållandet t. ex. i fråga om anläggande
och ° drift av enskild järnväg, som är avsedd för allmän trafik. De förbehåll,
som Kungl. Maj:t plägar föreskriva vid koncession å enskild
järnväg, äro i och för sig icke annat än ett uttryck för samfärdselintressets
stora betydelse ur allmän synpunkt.

Uppenbarligen fa dock de. ifrågavarande inskränkningarna icke
givas en sådan omfattning, att det enskilda initiativet härigenom skulle
komma att allt för mycket tyngas. Ej minst med hänsyn till samhällets
egen fördel uppställer sig den fordran, att åt den enskilda företagsamheten
lämnas en icke alltför snävt begränsad frihet.

Som^ bekant hava meningarna visat sig mycket delade angående
erforderligheten av, att i lagstiftningen upptagas särskilda bestämmelser
till skj dd föi sådana samhällsintressen, som äro förknippade med vattenkraftens
användning.

Den nu beiörda frågan har vant föremål för särskild behandling
inom en under år 1911 tillsatt kommitté, åt vilken bl. a. anförtrotts
att utreda, huruvida och i vilken omfattning samt under vilka villkor
en koncessionslagstifirning utöver den redan gällande borde införas med
avseende, a kraftkällor, kraftstationer eller kraftledningar. Inom nämnda
kommitté har, såsom framgår av kommitténs under år 1914 avgivna
betänkande, flertalet av kommitténs ledamöter stannat vid den meningen,
att för de samhälleliga intressenas tillgodoseende dylik lagstiftning icke
vore av behovet påkallad. 1 ill stöd för denna åsikt hava dessa ledamöter
hänvisat till den konkurrens, som vore att motse mellan olika
kraftproducenter på grund av riklig tillgång på såväl vattenkraft som
ock kraft, vunnen ur andra kraftkällor, särskilt stenkol och brännoljor.
Kommittemajoritetens ståndpunkt till denna fråga har emellertid, enligt
min mening på ett övertygande sätt, upptagits till bemötande av’ övriga
ledamöter av kommittén, liksom sedermera i den till de sakkunnigas
betänkande fogade reservationen. Den utveckling av förhållandena, som
vi bevittnat under det pågående världskriget, har också ovedersägligt
ådagalagt, vilken nationell angelägenhet det är att vi i största möjliga
mån frigöra oss från utländskt beroende med avseende å vårt kraftbehov
och vilken utomordentlig betydelse vattenkraften inom vårt eget land
äger för tillgodoseende av detta behov.

Vid lagrådets granskning av de sakkunnigas förslag har endast
en av dess ledamöter närmare utvecklat sin ståndpunkt till frågan om
en koncessionslagstiftning å vattenrättens område. Denne ledamot delar
såtillvida den uppfattning, som ligger till grund för en dylik lagstift -

269

Kungl. Maj As nåd. proposition Nr 12S.

ning, att han anser det oförsvarligt, om det allmänna alldeles släppte foganderäu
kontrollen över de enskilda vattenkraftanläggningarna ur sina händer. ^Xrapen*''
Han håller emellertid före, att den kontroll, som från det allmännas
sida härutinnan är erforderlig, kan och bör begränsas till en prisregleringsrätt.

Helt vist är deri utväg, som sålunda anvisats, förtjänt av det allra
största beaktande. Som bekant bär frågan om prisreglering vid distribution
av elektrisk kraft varit föremål för behandling av den nyss omnämnda
kommittén. Av en minoritet inom nämnda kommitté har också
föreslagits vissa bestämmelser i pr isregler ande syfte. En lagstiftning å
detta område synes mig emellertid endast äga ett yttre samband med de
villkor, som i vattenlagen böra uppställas för vattenkrafts tillgodogörande.
Oberoende av innehållet i dessa villkor torde nämligen lagstiftarens
rätt att underkasta den salubjudna kraften prisreglering vara
obestridlig. Om nu i den nj^a lagen med rätten att tillgodogöra sig
vattenkraft förbundes ett villkor av antytt innehåll, skulle detta lätteligen
kunna uppfattas så, att ägare av anläggningar, vilka tillkommit
enligt äldre lag, icke vore underkastade d}Tlik skyldighet. Otvivelaktigt
skulle det varit önskvärt, om jämväl nu berörda lagstiftning varit i det
skick, att den kunnat framläggas samtidigt med vattenlagstiftningen.

Någon verklig olägenhet därav, att så icke kan ske, synes dock icke
att befara, allraminst i den riktningen, att vattenlagens antagande skulle
försvåra genomförandet av en prisreglerande lagstiftning.

Hurusomhelst anser jag en prisreglerande lagstiftning icke utgöra Bygdekraft.
en tillräcklig garanti för tillgodoseende av de samhälls- och andra intressen,
som äro beroende av vattenkraftens tillgodogörande. Genom en prisreglering
ställas icke några kraftbelopp till förfogande för de kraftbehov,
vilkas tillgodoseende är av vikt ur allmän synpunkt. Tvärtom torde
det med skäl kunna påstås, att en prisreglering, enligt vad erfarenheten
bestyrkt, för att ej rent av motverka sitt syfte, måste äga till förutsättning
ganska vittgående befogenheter från det allmännas sida beträffande
själva produktionen. Såsom de sakkunniga beaktat i fråga om de bestämmelser
i förslaget, som avse skyldighet för ägaren av en kraftanläggning
att tillhandahålla kraft åt kringliggande bygd, kan detta
mål endast nås genom en begränsning av anläggarens dispositionsrätt
över den vid hans anläggning uttagna kraften.

Den lösning av ifrågavarande spörsmål, som sålunda av de sakkunniga
antytts, anser jag innebära stora fördelar. I överensstämmelse
härmed ämnar jag också föreslå en utvidgning av den i förslaget upptagna
skyldigheten att tillhandahålla bygdekraft, i det att denna sk}ddighet

Nyprövning.

270 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

enligt min mening under vissa omständigheter bör kunna avse intill
en tiondel av anläggningens kraftproduktion. Såsom förut omnämnts
hade de sakkunniga stannat vid en tjugondei. Vid bestämmande av
skyldighetens utsträckning bör dock hänsjm tagas ej allenast, såsom de
sakkunniga föreslagit, till bygdens behov av kraft utan jämväl till omfattningen
av den rätt anläggningens ägare erhållit att förändra förut
rådande vattenstånds- och avrinningsförhållanden.

I det nu omarbetade förslaget återfinnas bestämmelserna om bygdekraft
i 4 kap. 1—4 §§.

Emellertid synes mig i annat hänseende de sakkunnigas ståndpunkt
till de allmänna intressenas tillvaratagande icke vara tillfredsställande.

Såsom framgått av den förut lämnade redogörelsen skall enligt
de sakkunnigas förslag den rättsställning, som tillkommer ägaren av
en vattenbyggnad i förhållande till allmänna intressen, i stort sett slutgiltigt
ordnas i samband med vattendomstolens prövning av byggnadens
tillåtlighet. Denna prövning blir sedermera, med vissa oväsentliga undantag,
bindande för all framtid.

Mot en dylik anordning skulle givetvis icke vara något att invända, ''
därest det vore möjligt, att vid det tillfälle, då prövningen äger rum,
överblicka jämväl framtida förhållanden. Som en dylik möjlighet icke
föreligger, blir härav en oundviklig följd, att prövningens resultat icke
kommer att motsvara utvecklingens krav. Ett vidhållande av förslaget
i denna punkt skulle otvivelaktigt leda till, att de framtida intressenas
rätt komme att ej oväsentligt eftersättas.

Ett tillvaratagande av jämväl de framtida intressena står i god
överensstämmelse med den svenska rättens grundsatser. Med vår äldre
rätts ovillkorliga förbud mot överbyggande av kongsådra kom kungsådran
att utgöra ett skydd för varje intresse, som för sitt tillgodoseende
var beroende av vattendragets öppenhållande, vid vilken tidpunkt det
än framträdde och vilken karaktär det än ägde. Det är visserligen
obestridligt, att den nu gällande vattenlagstiftningen i allmänhet icke
medger beaktande av framtida intressen i annat fall än då ett sådant
intresse är förknippat med kungsådran. Men denna ståndpunkt har som
förut framhållits, sin historiska förklaringsgrund i det förhållandet, att
kungsådran enligt äldre uppfattning ansetts bereda skydd för samtliga
de av vattendragen beroende intressena av allmän natur. Kungsådreinstitutet
kan alltså icke åberopas till stöd för någon begränsning av
det framtida intressets rätt.

I viss mån har de sakkunnigas majoritet biträtt denna uppfatta

271

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

ning järn väl i fråga om sådana allmänna intressen, som äro förknippade
med den tillgodogjorda kraftens användning. Ehuru skyldigheten för
ägaren av en anläggning att avstå bygdekraft enligt förslaget icke kan
i något fall utsträckas utöver en tjugondei av kraftuttagningen vid anläggningen,
skall dock inom nämnda tjugondei bygdekraftens belopp
bestämmas för perioder om trettio år.

Det torde emellertid vara tydligt, att det jämväl i andra hänseenden
kan visa sig erforderligt att efter förloppet av någon mera avsevärd
tidrymd till förnyad prövning upptaga spörsmålet angående det
enskilda företagets förhållande till de allmänna intressen, som äro förknippade
med vattenkraftens utnyttjande och distribution. Den situationen
kan alltför väl komma att i en framtid föreligga, att det visar
sig utgöra ett allmänt intresse att begränsa ägarens dispositionsrätt över
kraften ej allenast, såsom skett i föreliggande förslag, med hänsyn till
vissa ortsintressen utan jämväl i andra hänseenden t. ex. för tillgodoseende
av samfärdselmedlens eller vissa viktigare näringsgrenars behov
av kraft.

Ej heller kan det anses riktigt, att avvägandet av förhållandet
mellan vattenbyggnadsintresset och sådana allmänna intressen, som mera
direkt påverkas av byggnaden, såsom samfärdselns eller jordbrukets,
sker en gång för alla.

Det inbördes värdeförhållande, som vid en viss godtyckligt vald
tidpunkt är rådande mellan vattenbyggnadsintresset och andra intressen,
bör ej rimligen läggas till grund för en slutlig reglering av ifrågavarande
intressen. Med kännedom om, hurusom värdeförhållandet mellan
de till vattendragen bundna intressena av allmän natur inom en relativt
kort tidrymd kan alldeles omkastas — härpå utgör just vattenkraftintressets
egen utveckling det mest talande bevis — anser jag denna
ståndpunkt icke tillgodose det krav på anpassningsförmåga, som otvivelaktigt
måste ställas på en modern vattenlagstiftning. Vad vid en viss
tidpunkt framstått såsom ett allenast enskilt intresse, kan inom en närbelägen
framtid antaga karaktären av allmänt. Såsom exempel å eu
dylik övergång kan förutom vatten kraftintre>set anföras torrläggningsintresset
och i viss mån jämväl flottningsintresset. Däremot hava vissa
andra allmänna intressen, som tidigare gjort sig med stor styrka gällande
beträffande vattendragen, nämligen farleds- och fiskeintresset, icke för
närvarande samma aktualitet i nämnda hänseende som i äldre tider.

Enligt min mening föreligga alltså synnerligen starka skäl, att
statsmakterna för sitt medgivande till ett företag, som nyss antytts,
förbehålla sig rätt att i framtiden ånyo pröva frågan angående de

Nyprövning
allenast beträffande

större företag.

272 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

villkor, varunder företaget med hänsyn till då förefintliga allmänna
intressen må äga bestånd.

Upptagandet av denna princip i vår vattenlagstiftning anser jagutgöra
endast en konsekvens av utvecklingen i övrigt å förevarande
lagstiftningsområde. Endast härigenom kan staten behålla möjligheten
i sin hand att anpassa utövningen av de rättigheter, vilka tidigare tillerkänts
byggnadens ägare, efter utvecklingens krav.

En dylik nyprövning kan för övrigt tänkas komma att bliva till
fördel också för b) ggnadsägaren. Då det uppenbarligen icke är nödigt
att låta en ur det allmännas synpunkt bestämd förpliktelse åvila byggnadens
ägare längre eller i vidsträcktare mån än som erfordras för tillgodoseende
av det allmännas rätt, böra bestämmelserna om nyprövning
avfattas på säd ant sätt, att anläggningens ägare genom nvpr övningen
kan helt eller delvis vinna befrielse från en dylik förpliktelse. Sålunda
bör ägaren av en kraftanläggning, som förpliktats att för bygdens räkning
reservera visst kraftbelopp, icke längre betungas härmed, sedan det
visat sig, att bygdens behov av kraft lämpligare tillgodoses på annat
sätt, eventuellt från en mera välbelägen anläggning.

Med angivna utgångspunkt — eller att inskränkningar i en medgiven
byggnadsrätt icke synas erforderliga i högre grad än tillgodoseendet
av allmänna intressen vid olika tidpunkter påkallar — har jagansett
det lämpligt att, låta inträdandet av nyprövning bero på yrkande
antingen av det allmännas representant eller av strömf.-dlsägaren.

Den garanti för de allmänna intressenas tillgodoseende, som
nyprövningen skulle innebära, bör icke uppfattas såsom något misstroende
från samhällets sida gent emot den enskilde företagaren, lika
litet som de villkor, vilka pläga uppställas vid koncession å enskild
järnväg, ansetts såsom bevis för dylikt misstroende. Med en sådan
garanti skulle vinnas en viss trygghet från det allmännas sida, att de
vidsträckta förmåner, som lagstiftaren i förevarande fall anförtror åt den
enskilde, verkligen komma samhället till godo och icke, såsom från
många håll belarats,'' utlämnas till ett lystmäte åt enskild spekulation.

På de grunder, som jag sålunda utvecklat, anser jag, att i den
nya vattenlagstiftningen böra införas bestämmelser, ägnade att möjliggöra
en sådan nyprövning, som här förut antytts, av företagets förhållande
till allmänna intressen, och har jag i det nu överarbetade förslaget
upptagit stadganden av angiven innebörd (4 kap. o—8, 16 §§).

Nyprövningen bör enligt min uppfattning huvudsakligen avse dels
större kraftanläggningar, till vilka medgivande lämnas enligt den nya
lagen, och dels vattenregieringar av större omfattning.

273

Kunyl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

Till stöd för att nyprövningen begränsas till de större företagen
kunna åberopas åtskilliga skäl av praktisk natur. Det är särskilt beträffande
de större företagen, som de med vattenkraftens tillgodogörande
förknippade samhällsintressena framträda. Skid av denna natur
ligga otvivelaktigt till grund för de sakkunnigas förslag att lägga skyldigheten
att tillhandahålla kraft åt bygden allenast å större anläggningar.
1 allmänhet torde det också allenast vara i fråga om större
anläggningar, som konflikten mellan olika allmänna intressen gör sig
med någon styrka gällande. Visserligen låter det sig icke förnekas, att
jämväl eu mindre anläggning kan vålla ett avsevärt intrång i de allmänna
intressenas rätt. Men detta intrång blir i varje fall icke av
samma ekonomiska betydelse vid en mindre som vid en större anläggning.
Därest den mindre anläggningens ändring eller utrivning skulle
för tillgodoseendet av ett allmänt intresse anses påkallad, kommer den
härav föranledda kostnaden icke att uppgå till några avskräckande summor.
Såsom framhållits i den till de sakkunnigas betänkande fogade reservationen
tala också utan tvivel starka billighetsskäl för att låta de mindre
anläggningarna gå fria.

I överensstämmelse med vad i nämnda reservation föreslagits, och
de sakkunnigas majoritet godtagit i fråga om skyldigheten att tillhandahålla
bygdekraft, har jag sålunda ansett bestämmelserna om nyprövning,
vad angår kraftanläggningar, endast böra avse sådana anläggningar, vid
vilka kunna uttagas minst femhundra turbinhästkrafter vid oreglerat
lågvatten.

Vidkommande regleringsföretagen kunna otvivelaktigt starka skäl
anföras till stöd för en lösning i den riktningen, att i lagen angivas
och förtecknas de sjöar eller vattenområden, med vilkas reglerande skulle
förknippas den ifrågavarande skyldigheten. Men å andra sidan skulle
härigenom icke erhållas någon måttstock för företagets betydelse i varje
särskilt fall. Åven regleringen av ett ganska obetydligt vattenområde
kan till följd av regleringsåtgärdernas omfattning medföra en högst betydande
inverkan å såväl allmänna som enskilda intressen. Den ekonomiska
betydelsen av ett dylikt företag kan dessutom vara flera gånger
större än regleringen av ett mera omfattande vattenområde. Med hänsyn
härtill och då förslaget endast avhandlar regleringar för kraftändamål
synes det jämväl här lämpligast att låta avgörandet bero av den
krafteffekt, som vinnes genom regleringen. Å denna grund är också
den norska lagen om vattenregleringar till väsentlig del byggd.

Efter samråd med sakkunnig har gränsen bestämts sålunda, att
genom regleringen den uttagbara vattenkraften i det eller de strömfall,
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 113 käft. (Nr 128.) 35

Tidsfristens

längd.

Garanti till
förmån för
anläggningens

ägare.

274 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

som avses med regleringen, skall ökas med i medeltal minst ett tusen
hästkrafter.

Anläggningens ägare bär otvivelaktigt ett fullt berättigat anspråk
att under en viss, ej alltför snävt tillmätt tidsfrist få begagna sig av
de rättigheter, som i byggnadsmed givandet tillagts honom. Längden av
denna tidsfrist har jag ansett, skäligen höra bestämmas till sextio
år, räknat från det kalenderår, som bestämts för anläggningens fullbordande.

Att anläggningens ägare är skyldig att ställa sig de vid nyprövningen
meddelade bestämmelserna till ovillkorlig efterrättelse, är icke
annat än som överensstämmer med grunderna för ifrågavarande institut.
Däremot har jag ansett billigheten fordra, att, såvitt angår kraftanläggningar,
ägaren i viss utsträckning säkerställes för den risk lian till följd
av nyprövuingen otvivelaktigt underkastas. Ett sådant säkerställande
har synts mig vara jämväl i kraftförbrukarens intresse. Härigenom erhåller
anläggningens ägare, liksom vid en tvångsreglering av kraftpriset
vederbörande myndighet, en säker grund för sina kalkyler.

11 ur den ifrågavarande garantien till förmån för ägaren lämpligen
bör anordnas kan givetvis göras till föremål för delade meningar. Med
den av mig föreslagna bestämmelsen, att anläggningens ägare är skyldig
att utan ersättning vidkännas den värdeminskning, som icke överstiger
en tredjedel av värdet å den vid anläggningen uttagbara vattenkraften
i tillgodogjort skick, anser jag mig hava följt en medelväg, som synes
kunna tillfredsställa båda parternas berättigade intressen. Vill anläggningens
ägare säkerställa sig för alla eventualiteter i nu ifrågavarande hänseende,
har han sålunda att lägga siu rörelse så, att under sextioårsfristen
amorteras minst en tredjedel av nämnda värde.

Vid bestämmande av storleken av den värdeminskning, som anläggningens
ägare får vidkännas utan ersättning, har hänsyn måst tagas
bland annat därtill, att ägaren i de fall, då kungsådra förekommer, på
grund härav kan Limma att förpliktas att utan gottgörelse avstå intill
en tredjedel av strömfallets vattenkraft, en värdeminskning, som icke är
att inräkna i den nu avhandlade värdeminskningen i anledning av nyprövningen.
Otvivelaktigt skulle det ur många synpunkter varit önskvärt,
om en dylik på grund av bestämmeberna om kungsådra strömfallsägaren
åliggande förpliktelse kunnat räknas honom till godo vid
nyprövningen. Att med varandra sammankoppla dessa båda, sins emellan
så olikartade institut sjmes dock stöta på avsevärda formella svårigheter.
Jämväl i sakligt hänseende torde starka skäl tala för, att de behandlas
fristående.

275

Kungl. Majds nåd. proposition Nr 128.

För den värdeminskning, som överstiger eu trejdedel, är ägaren
berättigad till ersättning av statsmedel.

Tvist om ersättningsskyldigheten och dess omfattning har jag
föreslagit skola avgöras av skiljemän.

Den rätt till ersättning för värdeminskning, som sålunda tillerkänts
ägaren av en kraftanläggning, har icke ansetts böra utsträckas att avse
jämväl reglerings företa g. Anledningen härtill är den väsentligt olika
karaktär dessa båda slag av företag äga.

En vattenreglering av den storlek, varom här är fråga, innebär
en ofta betydande förändring i de naturliga vattenståndsförhållandena
i en större vattensamling. För åvägabringande av dessa förändringar
måste de i lagen medgivna tvångsrätterna så gott som undantagslöst
anlitas. Den situationen är enligt det föreliggande förslaget alltför väl
tänkbar, att de strömfallsägare, som erhålla medgivande till regleringens
utförande, icke äga vare sig den mark, där regleringsdammen uppföres,
eller ens någon del av de stränder, som utsättas för uppdämning, eller
överhuvudtaget någon rätt till sjöns vatten. Ett företag, som sålunda
uteslutande eller till övervägande del kommer till stånd med anlitande
av tvångsrätt, synes icke höra jämställas med utbyggnaden av ett
strömfall, vid vilken dock den väsentliga insatsen utgöres av anläggaren
tillhörig egendom. Härtill kommer, att konflikten mellan allmänna intressen
av olika slag torde vid en större vattonreglering framträda vida
skarpare än vid utbyggnad av ett särskilt strömfall. Med hänsyn till
den avsevärda ekonomiska vinst en sådan reglering i allmänhet medtör,
synes ej heller ur billighetssynpunkt några bärande skäl kunna anföras
till stöd för att i fråga om nyprövning beträffande regleringar införa
rätt till ersättning för värdeminskning. Den nu antydda ståndpunkten
har jämväl vunnit tillämpning i den norska lagen om vattenregleringar
och, såsom framgår av förhandlingarna vid lagens tillkomst, rådde i
denna fråga fullständig enighet.

Uppenbarligen skulle det med nyprövningen avsedda syftet endast
ofullständigt nås, om skyldigheten för anläggningens ägare att underkasta
sig nyprövning icke gjordes periodiskt återkommande.

Till grund för nyprövningen skall ligga den lagstiftning i ämnet,
som vid varje särskild tidpunkt är gällande.

Vad angår själva anordnandet av nyprövningen har jag, på sätt
redan förut nämnts, valt den utvägen att låta nyprövnmgen inträda på
yrkande antingen av de allmänna intressenas representant eller ock av
strömfällsägaren. Framställes icke å någondera sidan yrkande om ny -

ligen ersättning
för
värdeminskning
till följd
av nyprövning
vid
ViUienregletingar.

Nypröv ningens periodicitet -

Avgifter.

276 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

prövning, skola de tidigare bestämmelserna komma att gälla jämväl för
nästa period.

Uti en vid 1915 års riksdag inom första kammaren väckt motion
(nr 40 av herr Pers) har motionären givit uttryck åt den uppfattningen,
att i samband med tillåtelse till eu vattenreglering skälig andel av företagets
vinst borde tillförsäkras staten och vederbörande kommuner för
att användas till motverkande av de risker ävensom tillgodoseende av
de berättigade krav i övrigt, som äga samband med företaget. Till
stöd härför framhålles bland annat, hurusom ett dylikt företag kan giva
anledning till avsevärda naturförändringar i den omgivande bygden,
varjämte företaget för den trakt, som beröres av detsamma, kan medföra
olägenheter i olika riktningar ävensom minskad trevnad. Motionärens
framställning har i första hand föranletts av de förhållanden den
på dagordningen stående regleringen av sjön Siljan kunde väntas medföra.
I motionen yttras bland annat:

»Det förefaller att vara alldeles uppenbart, att den förmån, som
skulle tilldelas vattenfallsägare genom denna åtgärd, skulle vara mycket
betydande. Tillskottet i lågvatteneffekt uppgives av kungl. vattenfallsstyrelsen
till 60,000 turbinhästkrafter och den i genomsnitt vunna energien
till minst 100 miljoner kilowattimmar. Någon uppgift om vad detta
representerar i pengar har jag ej sett, men att det är eu synnerligen
riklig årlig vinst på de 2,600,000 kronor regleringens genomförande
beräknas kosta, därom bör intet tvivel råda.

År det rätt av det allmänna att låta hela denna vinst komma
enskilda till godo? Jag förbiser icke, att staten och eu del kommuner
här höra till företagarna såsom vattenfallsägare, men de stå här i samma
förhållande till företaget som enskilda personer. Efter min uppfattningkan
det icke vara rätt. Jag unnar företagarna en rundlig del av vinsten
till uppmuntran för deras verksamhet och jag förbiser ej deras risker,
som i detta fall dock synas vara ganska små. Det allmänna lärer
knappast kunna komma att få stå med armarna i kors vid enskildas
tillgodogörande av de värden, som här utlämnas. Såväl angränsande
kommuner som staten får tillgodose kraven på skolor, polisväsende,
kommunikationer, för att nämna blott några ''titlar7. Särdeles under
nydaningsarbetet ställas ofta stora krav på det allmänna, som föranleda
utgifter i olika avseenden.

Dessutom kunna oförutsedda materiella rubbningar befaras, som
behöva avhjälpas eller måhända ännu hellre förebyggas, men vars beskaffenhet
icke på förhand kan bestämmas. Det vore obilligt, om sådant
skulle läggas på statens skattdragare och än sämre, om staten skulle

Kunyl, Muj:ts nåd. proposition Nr 128. 277

uraktlåta att vidtaga sådana anordningar att hjälp kunde lämnas i behörig
utsträckning.»

Motionären framhåller därefter, hurusom, särskilt vad Siljans reglering
angår, risken för vidsträckta naturkatastrofer till följd av regleringen
är långt ifrån utesluten.

Inom jordbruksutskottet, till vars behandling den ifrågavarande
motionen liksom övriga vid 1915 års riksdag rörande vattenlagstiftningen
väckta motioner överlämnades, uttalade utskottets vänsterledamöter sin
anslutning till motionärens synpunkter.

Uti den till de sakkunnigas betänkande fogade reservationen har
jämväl denna fråga upptagits till behandling. Med biträdande av motionärens
ståndpunkt hava reservanterna upptagit skyldighet för ägare av
större kraftanläggningar att erlägga viss årlig avgift för tillgodoseende
av allmännyttiga ändamål beträffande den bygd, som beröres av företaget.

Vad i denna fråga från reservanternas sida anförts, anser jag mig
i huvudsak kunna biträda. Dock har jag ansett det riktigast att låta
ifrågavarande avgift utgå allenast vid regleringsföretag.

Beträffande företag av annat slag torde allenast i undantagsfall
föreligga sådana förhållanden, att en dylik avgift kan anses berättigad.
Såsom redan förut framhållits intaga däremot regler!ngsföretagen eu
särställning. Ej utan fog bär det sagts, att de värden, som skapas
genom ett dylikt företag, ligga utom gränserna för strömfallsägarens
vattenrätt. I varje fall hava de åstadkommits genom en samverkan,
frivillig eller tvungen, mellan en mångfald av intressen. Vattenkraftintresset-
förfogar över den för regleringsvinstens tillgodogörande oumbärliga
fallhöjden. Men av icke mindre betydelse för företagets genomförande
är rätten till själva regleringsbassängen. Då lagstiftaren tillerkänner
vattenkraftintresset tvångsrätt i sistnämnda hänseende, kan det
enligt min mening icke anses obilligt, att samtidigt åt de intressen, som
härigenom utsättas för intrång, tillförsäkras ett skäligt vederlag.

Vidare har jag ansett det vara av vikt att något närmare precisera
de ändamål, för vilkas tillgodogörande avgiften må tagas i anspråk.
I överensstämmelse med vad som i den förutnämnda motionen framhållits,
har jag sålunda föreslagit, att avgiften i första hand skall användas
till förebyggande eller minskande av skada eller olägenhet, som
vållas genom företaget och för vilken ersättning icke bestämts att utgå
i samband med domstolens medgivande till företaget, ävensom till gottgörelse
för sådan skada eller olägenhet. I den mån influtna avgifter
därtill lämna tillgång, kunna de därefter användas för tillgodoseende av
allmännyttiga ändamål beträffande den omgivande bygden, såsom jord -

lösningsrätt
för staten.

278 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

brukets främjande särskilt genom torrläggningsföretag, eller beredande
av tillgång till elektrisk kraft lör samfärdsel, jordbruk, hantverk eller
småindustri eller eljest för befolkningens behov.

Avgiften skall utgå med visst belopp, varierande mellan tio öre
och tre kronor för varje hästkraft, varmed den uttagbara vattenkraften
i de med regleringen avsedda fallen därigenom ökas. Inom d> n nu
angivna marginalen skall avgiften bestämmas med hänsyn till dels den
större eller mindre förändring av vattenstånds- och avrinningsförhällanden,
som förorsakas genom företaget, och den olägenhet eller fördel,
som härigenom uppkommer för den kringliggande bvgden, dels ock den
större eller mindre kostnad, som är förenad med företaget, samt företagets
ekonomiska betydelse för varje särskilt strömfall eller med andra
ord den vinst, som genom företaget tillföres strömfallets ägare.

Bestämmelserna om ifrågavarande avgifter hava i det nu omarbetade
förslaget upptagits i 4 kap. 14 och 15 §§.

Under senare år har den uppfattningen gjort sig allt mera gällande,
att vattenkraftens tillgodogörande och den därmed förenade distributionen
av elektrisk kraft . måtte i större omfattning än hittills övertagas av
staten. Denna uppfattning kan också sägas ligga till grund för den
vattenfallspohtik, s>>m vunnit anslutning från riksdagens sida och föranlett
till betydande anslag för förvärv och utbyggnad av vattenfall lör
statens räkning.

Det torde ej heller kunna förnekas, att starka skäl tala för statsdrift
å detta område. Härigenom främjas otvivelaktigt en planmässig
utbyggnad av vattenkraften, liksom själva distributionsverksamheten kan
försiggå efter mera, ej minst ur allmänt ekonomisk synpunkt enhetliga
riktlinjer. Huruvida däremot ett mera allmänt förstatligande av våra
vattenkrafttillgångar är eftersträvansvärt eller ej, synes vara eu fråga,
beträffande vilken meningarna ännu äro i hög yrad delade. Med hänsyn
till de viktiga samhällsintressen, som äro förknippade med vattenkraftens
tillgodogörande, bör dock enligt min mening icke saknas utväg för statsmakterna
att i den mån forhållandena därtill giva anledning jämväl
tvångsvis förvärva sig i enskild ägo varande vattenkraft.

För tillgodoseende av de omedelbart allmännyttiga ändamål, för
vilka vattenkraften är av betydelse, såsom för den allmänna samfärdselns
kraftbehov eller ett samhälles behov av kraft för belysning och därmed
jämlörliga ändamål står alltid enligt den nyligen antagna expropriationslagen
expropriationsrätt till buds. Åven i andra fall än sådana, då en
särskild expropriationsanledning föreligger, kan det dock utan tvivel
vara av allmän betydelse, att äganderätten till en kraftanläggning över -

279

Kungl. Maj:ts nåd. proposition -Nr 128.

går å staten, t. ex. för tillgodoseende av viktigare industriella kraftbehov.
Ett sådant förvärv kan jämväl bereda väg för ett mera rationellt
tillgodogörande av vattenkraften i ett sammanhängande vattensystem,
liksom också eljest medföra fördelar nr allmänt ekonomisk synpunkt.
Härvid göra sig väsentligen enahanda synpunkter gällande, som
då staten vid koncession å enskild järnväg förbehåller sig att efter förloppet
av viss tid inlösa järnvägen. 1 det ena fallet är det vattenkraft!
ntressets och i det andra samfärdselintressets karaktär av allmänt
intresse, som motiverar lösningsrätten. Eu dylik lösningsrätt förekommer
så gott som allmänt i den moderna koncessiouslagstiftningen och
har jämväl förordats i den till de sakkunnigas betänkande fogade reservationen.

Med avseende å den ifrågavarande lösningsrättens anordnande har
jag emellertid i vissa ej oväsentliga hänseenden ansett mig böra avvika
från reservanternas förslag. Med lösningsrättens grunder har jag funnit
bäst överensstämma att låta den i huvudsak vara underkastad samma
rättsregler, som gälla för expropriation i egentlig mening. Sålunda
skall ersättning för den egendom, som av staten övertages, i varje fall
utgå med fulla värdet. Upplåtelse av elektrisk kraft från anläggningen
får visserligen, om staten påfordrar det, liksom vid expropriation i allmänhet,
vika för lösningsrätten, men innehavaren av på dylik upplåtelse
grundad rätt erhåller i sådant fall full ersättning.

.Med hänsyn till de villkor, som sålunda förknippats med lösningsrätten,
synes det mig icke böra möta några betänkligheter att låta lösningsrätten
inträda på en väsentligt tidigare tidpunkt än reservanterna
föreslagit. Denna tidpunkt har bestämts till utgången av fyrtionde året
efter det kalenderår, som bestämts för byggnadens fullbordande. Har
lösningsrätten tidigare icke kommit till användning, återkommer densamma
vart fyrtionde år.

Lösningsrätten avser allenast kraftanläggningar och, såsom nyprövningen,
endast de större anläggningarna.

De stadganden, som röra lösningsrätten, hava erhållit plats i 4
kap. 9—12 §§.

Eu fråga, som vid åtskilliga tillfällen under senare år bragts på tal
och jämväl torde få anses äga ett visst samband med den om lösningsrätten,
är, huruvida ej i den nya vattenlagstiftningen initiativrätten i fråga om
vattenkraftens tillgodogörande i ett strömfall borde i större utsträckning
äu som iakttagits i försLgen frigöra* frän äganderätten till strömfallet.
I viss mån bygger redan nu gällande lag på grundsatsen om initiativrätt
för annan äu strandägare nämligen i fråga om tillgodogörande av ström -

Initiativrätt
beträffande
tillgodogörandet
av
vattenkraft.

280

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

fall, som tillhör oskift by eller annan samfälld mark eller som vid skifte av
sådan samfällighet lämnats odelat. Enligt vattenrättsförordningens 5 § tillkommer
det sålunda envar delägare i det samfällda strömfallet att taga initiativ
till fallets utbyggande och, därest övriga delägare icke vilja deltaga i
utbyggnaden, ensam utnyttja dess vattenkraft under tid och på villkor i
övrigt, som bestämmas av domstolen. Kommittéerna hava som bekant
byggt vidare på denna grundsats samt över huvud taget tillerkänt den,
som äger större delen av en fallsträcka, — även om de olika ägolotterna
i fallet äro genom ägogräns eller rågång åtskilda från varandra — att
tillgodogöra sig jämväl den andra sakägare tillhöriga återstoden. Ägare,
som tvingas att avstå vattenkraft, har dock i allmänhet berättigats till
ersättning medelst överföring av motsvarande kraftbelopp på elektrisk
eller mekanisk väg.

Den rätt, som sålunda medgives innehavaren av den större delen
av ett strömfall att tillgodogöra sig jämväl återstoden av fallet, har
otvivelaktigt, liksom de vattenrättsliga tvångsrätterna överhuvudtaget,
sin grund i det allmänna intresse, som kräver vattenkraftens utnyttjande.
Samma skäl kan helt visst åberopas till stöd för ett än mera vittgående frigivande
av initiativrätten, och det har till och med ifrågasatts, huruvida
ej den, som äger ett obebyggt strömfall men icke vill eller förmår
inom viss skälig tid vidtaga åtgärder för dess tillgodogörande, borde
— även i annan ordning än enligt expropriationslagen — kunna tvingas
mot ersättning avstå detsamma till staten eller möjligen jämväl till
kommun eller enskild företagare, som åtager sig att omedelbart utnyttja
fallet.

Ett frigörande av initiativrätten i den utsträckning, som sist antytts,
skulle otvivelaktigt innebära en högst väsentlig avvikelse från de
grundsatser, varå den nu gällande svenska vattenlagstiftningen vilar.
En dylik avvikelse, som skulle innebära, om ej ett upphävande, så dock
eu högst betydande begränsning av den enskildes rätt till vattnet, synes
mig icke låta sig försvara med mindre än att densamma visat sig nödvändig
för tillgodoseende av de allmänna intressen, som äro beroende
av Vattenkraftens tillgodogörande. Något praktiskt behov av eu så långt
gående utvidgning av initiativrätten torde emellertid nu icke föreligga
och ej heller vara att motse under den närmaste framtiden. Genom de
av kommittéerna och de sakkunniga föreslagna bestämmelserna kommer
initiativrätten att väsentligt utvidgas utöver vad som för närvarande
gäller i detta ämne. Vid den revision av den norska vattenlagstiftningen,
som sedan ett antal år pågått och varvid man enligt ett av den
härför tillsatta kommissionen under år 1915 framlagt preliminärt förslag

281

liungl. Majds nåd. gropa si lön Nr 128.

förordat stadganden, som på det närmaste ansluta sig till de av de
svenska kommittéerna föreslagna, har det ej heller ansetts tillrådligt att
lösgöra initiativrätten i vidsträcktare mån än vad som skett enligt det
svenska förslaget. De spörsmål, som äro förknippade med denna frågas
lösning, äro i varje fr 11 av deri grannlaga natur, att de otvivelaktigt
kräva en mera ingående behandling än som varit möjligt att ägna dem
under den knappt tillmätta tid, som stått mig tills buds för ifrågavarande
lagstiftningsarbete. Därest behovet av en utvidgning av initiativrätten
till annan än delägare i strömfallet, mot förmodan, framdeles
skulle göra sig gällande, synes det mig ock som om denna lagstiftningsfråga
kunde lösas fristående och ej nödvändigtvis behövde sammankopplas
med vattenbigstiftninyen.

Vad angår initiativrätten vid vattenreglering tillkommer densamma
enligt de sakkunnigas förslag ägare av sådant strömfall, som yenom
regleringen tillföres båtnad. Detta förhållande sammanhänger därmed,
att i de sakkunnigas förslag upptagas rättsregler allenast beträffande
sådan reglering, som avser att vinna vattenkraft-båtnad. Så-om de sakkunniga
framhållit måste emellertid denna anordning betraktas såsom
ett provisorium i avbid.an på upptagande i vattenlagen av lagstiftningen
å övriga områden av vattenrätten. Uppenbarligen bör härvid komma
under omprövning frågan att tillerkänna Jämväl andra intressen än vauenkraftintresset
initiativrätt beträffande vattenreglering, såsom farleds-,
flottleds- och torrläggningsintressen. Huruvida intill dess en sådan inarbetning
av dessa lagstiftningsområden föreligger, initiativrätt beträffande
företag för vattnets reglering tillkommer andra intressen än vattenkraftintresset,
kommer således att tillsvidare bero av den nu gällande lagstiftningen.

I detta sammanhang må framhållas, att med stöd av sistnämnda
lagstiftning otvivelaktigt kan genomföras en reglering för tillgodoseende
av farleds-, flottleds- eller torrläggmngsändamål. Den brist, som vidlåder
nu gällande lagstiftning å detta område, eller att den saknar regler
för befordrande av samverkan mellan intressen av olika slag kommer
dock tillsvidare att kvarstå.

Såsom framgår av det redan anförda har jag icke ansett, att de
särskilda villkor, som enligt vad jag förut yttrat skulle komma att gälla
beträffande större kraftanläggningar och vattenregleringar, böra förknippas
med kungsådran. Under tidernas lopp har kurigsådran kommit
att erhålla eu alltmera utpräglad karaktär såsom skvdd för de intressen,
vilka äro förknippade med vattendragens öppenhållande. Att
nu verkställa någon mera avsevärd förskjutning av det ändamål kungsBihang
till riksdagens protokoll 1918. 1 saml. 113 höft. (Nr 128.) 86

Initiativrätt
vid vattenreglering.

Kungsddra.

StrömfallsBgares
rätt
till frihetsår,
då kungsådran
är överbyggd.

282 Kungl. Muj.ts nåd. proposition Hr 128.

ådran enligt hävdvunnen uppfattning bar att tillgodose anser jag varken
lämpligt eller nödigt. De nya intressen, varom här är fråga, äro av den
art, att de böra tillgodoses alldeles oavsett huruvida kungsådra förekommer
eller ej. Deras rätt att varda tillgodosedda är också alldeles oberoende
av nämnda omständighet.

Med hänsyn härtill anser jag några principiella betänkligheter icke
möta att i allt väsentligt giva sitt godkännande åt de sakkuunigas förslag
i denna del.

I vissa delar synas mig dock de av kommittéerna, liksom av de
sakkunniga föreslagna bestämmelserna ej oväsentligt inkräkta å det
skydd, som tidigare tillkommit de med kungsådran förknippade intressena.
Otvivelaktigt utgör det en ganska avsevärd minskning, då kungsådrans
vatten begränsas till en tredjedel av vattenmängden i vattendraget. För
ett dylikt fastställande av kungsådrans vattenmängd synas mig emellertid
ur praktisk synpunkt goda skäl tala. Den finska vattenlagen av år 1902
har också vad angår strömfall begränsat kungsådran till eu tredjedel av
den i strömfallet framrinnande vattenmängden.

Större betänkligheter anser jag möta att godkänna förslaget i vissa
andra hänseenden.

Som bekant innefatta de resolutioner angående tillstånd till byggande
i kungsådra, som av Kungl. Maj:t meddelas enligt nu gällande lag, bland
annat föreskrifter beträffande tillgodoseende av vissa, i resolutionen angivna
intressen, särskilt sådana, som hänföra sig till allmän farled, allmän
flottled och fiske. Till förmån för nu nämnda intressen — även om de
ännu icke äro för handen utan först framdeles yppas — har Kungl.
Maj:t vid meddelandet av byggnadstillstånd plägat ålägga strömfallsägaren
vissa inskränkningar i tillgodogörandet av kungsådrans vatten,
bland annat skyldighet att, närhelst ett dylikt intresse framträder och
för sitt tillgodoseende kräver avstående av kungsådrans vatten, utan ersättning
avstå intill den vattenmängd, som före överbyggandet fram-,
runnit i kungsådran. Vad angår företag för torrläggning av mark har
upptagits eu erinran, att tillståndet icke skall utgöra hinder för åtgärder,
som för torrläggning av mark kunna varda medgivna, utan att härutinnan
skall gälla vad lag och författningar därom innehålla. Däremot
föreskrives icke någon skyldighet för dammägaren att till förmån för
torrläggning av mark utan ersättning avstå kungsådrans vatten eller
någon del därav.

De nu antydda förpskrifterna hava, enligt vad jag i annat sammanhang
framhållit, under senare år full stå ndigats med ett villkor till förmån
för sådana till sin art ej angivna allmänna intressen, som framdeles

283

Kung i. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

kunde komma att göra Kig gällande och för vilkas tillgodoseende kunde
finnas erforderligt att återställa vattnets fria lopp i kungsådran. Enligt
innehållet av nämnda villkor är ström fallsägaren underkastad skyldigheten
att, när helst ett dylikt intresse gör sig gällande samt alldeles oavsett
huruvida längre eller kortare tid må hava förflutit efter tillståndets meddelande,
åter frigöra kungsådrans vatten.

Under det att sålunda enligt de av Kungl. Ma,j:t meddelade resolutionerna
angående tillstånd till byggande i kungsådra skyldigheten för
strömfallets ägare att avstå kungsådrans vatten inträder omedelbart, då
det kungsådreintresse, varom i varje särskilt tillfälle är fråga, gör sig
gällande, hava kommittéerna liksom de sakkunniga tillförsäkrat byggnadens
ägare vissa frihetsår efter byggnadens fullbordande, under vilka
han är helt eller delvis fri från skyldigheten att utan ersättning avstå
vattenmängd eller fallhöjd.'' Av kommittéerna hade denna respittid bestämts
till fyrtio år från den för byggnadens fullbordande bestämda tidpunkten;
dock skulle för varje förflutet år utöver tjugu den strömfallsägaren
enligt eljest gällande bestämmelser tillkommande ersättningen
minskas med en tjugondei. I de sakkunnigas förslag hava de ifrågavarande
bestämmelserna, som bibehållits såsom huvudregel, underkastats
jämkning bland annat därutinnan, att befogenhet tillagts vattendomstolen
att i samband med sitt. medgivande till strömfallets bebyggande från
nämnda bestämmelser göra undantag till förmån för ett företag av betydenhet,
som kan väntas ifrågakomma inom en nära liggande framtid.
Dessutom har rätt tillerkänts vattendomstolen att för särskilt fall medgiva
förlängning av respittiden.

Till stöd för sin ståndpunkt till denna fråga framhålla kommittéerna,
hurusom det otvivelaktigt skulle verka avskräckande för den enskilda
företagsamheten, därest strömfallsägaren utsattes för risken att när som
helst, innan ännu de å fallets bebyggande nedlagda kostnaderna blivit
gottgjorda, nödgas avstå en avsevärd del av vattenkraften utan ersättning
för vare sig själva kraften eller anläggningskostnaderna. Visserligen
kunde det, fortsätta kommittéerna, såvitt anginge de på grund av
äldre lag efter tillstånd av Konungen bebyggda fallen härigenom i viss
mån synas ske ett efterskänkande av den rätt, som enligt de i varje
fall uttärdade resolutionerna tillkomme det allmänna. Enligt kommittéernas
uppfattning skulle det emellertid knappast kunna förutsättas,
att en så sträng tillämpning av de i samband med tillståndet föreskrivna
förpliktelserna varit avsedd, att eu tillståndshavare skulle berövas möjligheten
att få de på byggnaden nedlagda kostnaderna amorterade.

Såsom redan förut anmärkts hava de sakkunniga icke ansett sig

284

Kungl. Majds nåd. proposition Nr 128.

kunna i allo biträda denna ståndpunkt. Sålunda framhålla de sakkunniga,
hurusom för den händelse ett företag av större allmän betydelse
redan vid den tid, då bebyggandet av ett strömfall i fråga kom mer,
vunnit den aktualitet, att företaget med sannolikhet kan väntas komma
till stånd inom eti nära liggande framtid, det icke skulle stå i överensstämmelse
med de allmänna intresseuas rätt till kungsådran att lämna
strömfallets ägare en så vidsträckt frihet som den av kommittéerna
föreslagna. Däremot hava de sakkunniga i övrigt — bortsett från
förutnämnda till strömfallsägarens förmån gjorda avvikelse — ansett
sig böra godtaga kommittéförslagets bestämmelser i denna fråga.

Det nu berörda spörsmålet har jämväl kommit under skärskådande
vid utarbetandet av det förslag till ny flottningslagstiftning, som under
förra året framlagts. L ti eu till nämnda förslag fogad reservation har hävdats,
att bestämmelserna om vissa frihetsår kunde komma att lägga
hinder i vägen för ett behörigt tillgodoseende av den allmänna tfottningens
intressen. I de yttranden, som numera inkommit över berörda
förslag, har så gott som enhälligt uttalats anslutning till den åsikt, som
tagit sig uttryck uti ifrågavarande reservation.

Ett efterskänkande av den rätt vissa allmänna intressen, nämligen
farleds-, flottleds- och fiskeintressen ävensom intressen av annat
slag, som äro beroende av vattnets fria framrinnande, redan enligt nu
gädande lag äga till kungsådrans vatten syues mig icke böra tillstyrkas
med mindre härför skulle åberopas skäl av synnerlig vikt. En sådan
betydelse anser jag mig icke kunna tillmäta vad kommittéerna anfört
till stöd för sin ståndpunkt. Mig veterligen har det icke försports, att
de hittills meddelade kungsådreresolutionerna, enligt vilka strömiällsägare
ålagts att till förmån för nämnda iutressen, när te ist de framträda,
utan ersättning avstå kungsådrans vatten, i tillämpningen skulle
lett till någon obillighet eller verkat avskräckande i fråga om vattenkraftens
tillgodogörande. Detta mitt antagande bestyrkes också av ett
uttalande, som kommittéerna gjort i annat sammanhang. På tal om
den misshushållning, som upprätthållandet av förbudet mot kungsådrans
överbyggande måste anses innebära, yttra nämligen kommittéerna:

»De åtgärder, som kunna ifrågakomma för tillgodoseende av de
vid kungsådrebestämmelserna anknutna intressena, fordra jämförelsevis
ringa vattenmängd. För att möjliggöra fiskens upp- och nedgång i
ett vattenfall erfordras sålunda icke stor del av det framrinnande vattnet,
om blott för varje särskilt fall lämpliga anordningar, såsom anbringande
av laxtrappa eller dylikt, vidtagas. Flottningen tager likaledes
ganska litet vatten i anspråk i ett strömfall, då ju med hänsyn

Kungl. Maj:ts nåd. ''proposition Nr 128. 285

därtill, att flottningstimret ej skall skadas, det lämpligaste sättet för
dess framförande synes i allmänhet vara att inrätta en särskild ränna
i eller bredvid fallet; genom en dylik anordning, möjligen tillsammans
med bomledningar eller dylikt, torde tillräckligt vara sörjt för flottningen.
Vad samfärdsel^tr< sset beträffar, är redan förut påpekat,
hurusom det i allmänhet ej kan bliva tal om begagnande av farled i
ett strömfall annorledes än medelst slussar i eller bredvid detsamma,
och det vatten, som tarvas för en dylik slussled, uppgår i regel icke
till många procent av vattendragets vattenmängd. Därtill kommer, att,
om förbi ett strömfall ej redan finnes samfärdselkanal, utsikterna till
anläggandet av en dylik in m eu överskådlig framtid torde vara små
och ovissa. Ej heller hänsynen till förebyggande av uppdämningsskador
gör det erforderligt att såsom en lör alla förhållanden lika regel
föreskriva, att en viss del av ett vattendrag alltid skall lämnas fri från
byggnad och därigenom utnyttjandet av vattenkraften i ett strömfall i
väsentlig mån omöjliggöras. Dylika skador förekommas i regel på ett
säkrare sätt genom anordnande av vattenbyggnaden sålunda, att vid
de tillfällen, dä så erfordras, det för vattnets avlopp nödiga utrymmet,
som vid högflod eller isgång kan överstiga den åt kunvsådran reserverade
sektionsarean, beredes medelst öppnandet av luckor eller dylikt,
under det att vid tider, då någon uppdämning icke är att befara, ett
onyttigt bortrinnande av vattnet förhindras.»

Vad nu sagts gäller de så kallade äldre kungsådreintressena.
Väsentligt annorlunda gestalta sig däremot förhållandena beträffande de
förpliktelser, som först genom den nya lagstiftningen förknippas med
kungsådran. Någon rätt för ett torrläggningsintresse att, seöan kungsådran
blivit med vederbörligt tillstånd överbyggd, utan ersättning taga
kungsådran i anspråk, förefinnes icke med den avfattning, som plägat
givas åt av Kungl. Maj:t meddelade resolutioner, enligt hittills gällande
lag. Den rätt, som i de sakkunnigas förslag liksom i kommittéförslaget
tillagts torrläggningsintresset att taga fallhöjd i anspråk,
är uppenbarligen också av en väsentligt mera genomgripande ekonomisk
betydelse för vattenkraftföretaget än de förut omnämnda rättigheterna
beträffande kungsådran. Härtill kommer, att torrläggniugsintresset,
såsom i annat sammanhang erinrats, alldeles oberoende av
vattendragets natur av de sakkunniga berättigats till ersättning för
sådant hinder, som vållas genom uppdämning. Det synes mig därför
icke oskäligt, att ägaren av bebyggt strömfall i förhållande till torrläggningsintresset
tillförsäkras vissa frihetsår. Med torrläggning har i
förevarande hänseende likställts bevattning, vilket intresse enligt nu

Förbehåll
med hänsyn
till ny lagstiftning.

286 Kungl. Maj.ts nåd. proposition Nr 128.

gällande lagstiftning som bekant icke äger någon som helst rätt till
kungsådran.

Kommer på sätt jag föreslagit de äldre kungsådreintressena att
bibehållas vid sin rätt att omedelbart vid sitt framträdande utan ersättning
taga kungsådran i anspråk, synes mig det av de sakkunniga föreslagna
stadgandet om befogenhet för vattendomstolen att med hänsyn
till ett väntat företag av större betydenhet medgiva undantag från de
eljest gällande föreskrifterna angående strömfallsägarens rätt att åtnjuta
frihetsår, kunna utgå. Hetta stadgande, som då endast komme att äga
betydelse för torrläggnings- ocit bevattningsföretag, har helt visst i
första hand tillkommit med tanke på de ur allmän synpunkt särskilt
betydelsefulla farled sföretagen. I samband härmed synes bestämmelsen
angående respittidens förlängning jämväl böra bortfalla och sålunda en
återgång ske till den lydelse motsvarande lagrum i denna punkt äger
enligt kommittéernas förslag.

Uti samtliga från och med den 30 augusti 1907 av Kungl. Maj:t
utfärdade resolutioner angående tillstånd till kungsådrans överbyggande
med undantag av dem, varigenom kronan erhållit rätt att överbygga
kungsådran dels i Dalälven vid Alvkarleö och dels i Lule älv vid Porjus,
har förbehåll gjorts om skyldighet för strömfallsäuaren att beträffande
tillgodogörandet av kungsådrans vatten underkasta sig ny
lagstiftning. Angående innebörden av detta villkor har meningsskiljaktighet
rått mellan de sakkunnigas majoritet och reservanterna.
Såsom majoriteten uttolkat nämnda villkor skulle detsamma endast
avse sådana förpliktelser, som i den nya lagstiftningen förknippas med
kungsådran eller däremot svarande institut. Reservanterna åter hava
ansett sig kunna giva den tydningen åt nämnda förbehåll, att därunder
må innefattas tillvaratagande överhuvudtaget av de intressen, varom
den nya lagstiftningen innehåller bestämmelse, dock givetvis med den
begränsning, som betingas därav, att förbehållet avser allenast kungsådrans
vatten.

Den avfattning ifrågavarande förbehåll erhållit sjrnes mig vara
sådan, att därunder inrymmes den av reservanterna biträdda tolkningen.
Aven om det ej må bestridas, att ändamålet med tillkomsten av
förbehållet varit den av majoriteten uppgivna, torde det dock vara
otvivelaktigt, att åtminstone under senare år åt detsamma givits en
mera vidsträckt innebörd. Ej heller torde gällande lagstiftning lägga
något hinder i vägen att med tillstånd till kungsådrans överbyggande
förknippa sådana skyldigheter som de, för vilka jag nyss redogjort,
angående nyprövning och tillhandahållande av kraft åt kringliggande

2287

Kungl. Muj.ts nåd. proposition Nr 128.

bygd. Med hänsyn härtill har jag ansett mig böra föreslå, att bestämmelserna
om nyprövning samt tillhandahållande av bygdekraft jämväl
skola med vissa modifikationer gälla beträdande byggnad i kongsådra,
Rom tillkommit enligt äldre lag, såframt tillståndsresolntionen innehåller
förbehåll, som nyss nämnts. Stadgandena härom hava upptagits i 4
kap. 3 § och 8 § andra stycket. Däremot har jag funnit övervägande
skäl tala emot att utsträcka jämväl lösningsrätten att avse strömfall,
som bebyggts under dylikt förbehåll.

Iakttagandet av de bestämmelse!'', som i förslaget upptagas till
skydd för allmänna intresseu, åligger som förut erinrats enligt såväl
kommittéernas som de sakkunnigas förslag i första hand vederbörande
vattendomstol. Den rätt, som enligt gällande lagstiftning tillhör Kungl.
Maj:t att avgöra, huruvida och under vilka villkor kongsådra må överbyggas,
kommer således att upphöra och de skyldigheter, som anses
böra åligga strömfallets ägare gent emot såväl kungsådreintressena som
ock andra intressen av allmän natur, bliva i stället allmängiltigt reglerade
i själva lagen. Enligt gällande lag beror omfattningen och
beskaffenheten av dessa skyldigheter på Kungl. Maj:ts prövning i varje
särskilt fall. Förslagets ståndpunkt till no berörda fråga synes mig,
även om densamma icke är utan olägenheter, dock äga avgjorda företräden,
ej minst ur den synpunkten, att de allmänna intressen, som beröras
av en vattenbyggnad, otvivelaktigt äro av den stora allmänna
och sociala betydelse, att deras tillvaratagande bör regleras i lag och icke
vara beroende av från tid till annan skiftande åsikter hos den koncessionerande
myndigheten.

Vad jag nu yttrat anser jag emellertid icke böra föranleda till,
att Kungl. Maj:ts befattning med ärenden av ifrågavarande natur kommer
att alldeles upphöra. Med hänsyn till omfattningen av de företag, som
enligt den nya vattenlagen kunna ifrågakomma, samt vikten och mångfalden
av de iutressi n, som därav beröras, skulle ett dylikt förhållande
icke stå i god överensstämmelse med Kungl. Maj:ts uppgift såsom de
allmänna intressenas högste vårdare.

Med beaktande av de nu framhållna synpunkterna hade kommittéerna
i sitt förslag tiller känt Kungl. Maj:t rätt att i vissa fall göra frågan,
huruvida företaget borde komma till stånd eller ej, till föremål för överprövning
från Kungl. Maj:ts sida. Sålunda skulle det i varje fall beträffande
reglering av sjöarna Vänern, Vättern, Mälaren, Hjälmaren,
Siljan och Storsjön i Jämtland tillhöra Kungl. Maj:t att avgöra, huruvida
av militära skäl eller av hänsyn till viss orts allmänna ekonomiska
intressen hinder mötte för att företaget finge bringas till utförande.

De allmänna
intressenas
tillvaratagande.

Kungl.Maj :ts
prövning i
vissa fall.

288

Kungl. Maj:ts
befogenhet
att utöva
tillsyn å
regleringsföretag.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

Enligt kommittéernas förslag skulle denna rätt tillkomma Kungl. Maj:t
jämväl beträdande annan vattenreglering av synnerlig omfattning, så
Iramt Kungl. Maj:t för! >eb åll i t sig dylik prövningsrätt.

Dessutom både kommittéerna åt Kungl. Maj:t överlämnat att avgöia,
huruvida i det fall, att nyttan av eu vattenreglering icke uppnådde
den stadgade proportionen till skadan, företaget ändock med
hänsyn till dess väntade gagn ur allmän synpunkt måtte komma till stånd.

1 de sakkunnigas förslag har någon motsvarighet till dessa bestämmelser
upptagits allenast beträffande regleringen av de förutnämnda
större sjöarna.

Emellertid synes mig den utväg, som kommittéerna föreslagit för
det ifrågavarande spörsmålets lösning, vara värd det största beaktande,
och jag har icke tvekat att härutinnan ansluta mig till kommittéernas
uppfattning. Den prövningsrätt, som sålunda förbehålles Kungl. Maj:t,
anser jag dock böra avse det ifrågasatta företagets förhållande till allmänna
intressen överhuvudtaget. Särskilt synes mig Kungl. Majts
prövningsrätt ej böra begränsas allenast till eit fastställande av, huruvida
med hänsyn till allmänna intressen hinder möter för företaget.
Kungl. Maj:t bör jämväl äga titt genom sitt beslut möjliggöra tillkomsten
av ett företag, som ur allmän synpunkt är av en synnerlig betydelse.

Bestämmelserna om Konungens prövningsrätt har jag låtit inflvta
i 4 kap. 13 §. J & 3

Jämväl i aDnat hänseende har en utvidgning av de befogenheter,
som enligt de sakkunnigas förslag skulle tillkomma Kungl. Maj:t, av
mig ansetts höra äga rum. Enligt nämnda förslag skulle Kungl Maj:t
äga att i fråga om regleringsföretag i vissa fall utse ledamot i företagets
styrelse. Denne ledamot skulle hava till uppgift att tillvarataga
det allmännas rätt och bästa beträffande företagets skötsel och handhavandet
av företagets angelägenheter i övrigt. Kungl. Maj:ts befogenhet
i förevarande hänseende avser enligt de sakkunnigas förslag emellertid
endast det fall, att den eller de strömfallsägare, som vilja utföra
företaget, härvid åberopa sig å de i förslaget upptagna bestämmelserna
om tvångsdelaktighet i dylikt företag. Anledningen till denna
begränsning har uppenbarligen varit den, att endast för sådant fäll
stadgas skyldighet för deltagarna i företaget att utse styrelse.

Det torde emellertid vara obestridligt, att det allmännas rätt till
kontroll a ett dylikt företag bör vara oberoende av det sätt, varav en
strömfallsägare vill begagna sig för företagets utförande. Med hänsyn
härtill och då det icke låter sig göra att uppställa såsom ett allmänt
villkor för varje regleringsföretag, att styrelse skall utses, har jag ansett

289

Kungl. Maj.is nåd. proposition AV 128.

mig böra föreslå, att Kungl. Magt skall äga att beträffande ett regleringsföretag,
i fråga om vilket de i förslaget upptagna bestämmelserna om
tvångsdelaktighet icke komma att gälla, utse lämplig person att övervaka
företagets utförande samt utöva tillsyn å företagets skötsel och
handhavandot i övrigt av de med företaget förenade angelägenheter.

Jämväl i annat hänseende har en, visserligen huvuds ikligt formell
förändring vidtagits i den del av förslaget, som avser regleriugsföretag.
1 de sakkunnigas förslag göres en terminologisk åtskillnad mellan »vattenreglering»
och annat företag i reyleriugssyfte. Med vattenreglering avses
allenast sådant företag, beträffande vilket de i lagen upptagna bestämmelserna
om tvångsdelakiighet kommit till tillämpning. Beträffande
vattenreglering i nu angiven bemärkelse upptagas särskilda regler i 7
kap. av förslaget, under det att övriga regleringsföretag i stort sett
skola behandlas enligt 2 kapitlets bestämmelser rörande byggande i
vatten.

Den terminologi, varav de sakkunniga härutinnan begagnat sig, är
otvivelaktigt utan stöd i språkbruket och torde med hänsyn härtill lätt
bliva vilseledande. Då dessutom ett stort antal lagrum i förslaget avse
såväl »vattenreglering» enligt de sakkunnigas terminologi som ock ett
dylikt företag enligt nämnda ords mera omfattande innebörd, synes det
jämväl i formellt hänseende innebära en lättnad att låta benämningen
vattenreglering avse varje företag, som avser reglering av vattenframrinningen
i ändamål att vinna båtnad för ett eller flera strömfall. Ett
uppgmmde av sakkunnigförslagets terminologi härutinnan föranleder
till eu ändrad uppställning av ifrågavarande kapitel.

Såsom förut berörts hava såväl kommittéerna soja de sakkunniga
föreslagit, att frågor angående byggande i vatten och därmed sammanhängande
ämnen i allmänhet skola prövas av särskild, för detta ändamål
inrättad domstol, vattendomstolen. Mot denna anordning har från lagrådets
sida någon anmärkning icke framställts. De skäl, som anförts
för vattenmålens avskiljande från de allmänna domstolarna, finner också
jag övertygande.

Däremot hava åsikterna visat sig delade angående lämpligheten
av att göra högsta domstolen till andra instans i vattenmål. För en
dylik lösning kunna otvivelaktigt åberopas vägande skäl av praktisk
natur, men särskilt som, enligt vad jag längre fram vid 11 kap. får
tillfälle att närmare beröra, från andra synpunkter avgörande hinder
häremot lära uppställa sig, har jag ansett den av kommittéerna
och de sakkunniga till denna fråga intagna ståndpunkten icke böra
vidhållas.

Bihang till riksdagens protokoll 1918■ 1 sand. 113 käft. (Nr 128.) 37

Innebörden
av -»vatten7
eg tering».

Rättegången.

290

Kapitlen» ordningsföljd.

Om rätten till
grundvattnet.

Kungl. Maj.ts nåd. proposition Nr 128.

Då bestämmelserna rörande vattenreglering på det närmaste ansluta
sig till de i 2 kap. av de sakkunnigas förslag upptagna rättsreglerna
angående byggande i vatten, till vilka jämväl i stor utsträckning
hänvisas, har jag ansett det lämpligast att låta det kapitel, som avser
vattenreglering, följa närmast efter 2 kap. I 4 kap. upptagas därefter
stadgande^ om särskilda villkor beträffande större vattenkraftanläggningar
och vattenregleringar (bygdekraft, nyprövning, kronans lösningsrätt,
Konungens prövningsrätt och avgifter). En rubbning av övriga
kapitels ordningsföljd i anledning härav har dock undvikits genom sammanslagning
av 5 och 6 kapitlen i de sakkunnigas förslag.

Sedan jag sålunda framställt de allmänna principer, som enligt min
åsikt höra ligga till grund för den nu ifrågavarande lagstiftningen, övergår
jag till att redogöra för det närmare innehållet i de omarbetade
förslag i ämnet, som jag ämnar framlägga, varvid jämväl skall upptagas
till behandling de anmärkningar beträffande de sakkunnigas förslag,
som framställts inom lagrådet.

Förslag till vattenlag.

1 KAP.

Beträffande omfattningen av de bestämmelser, som upptagits i
detta kap., har .en av lagrådets ledamöter framhållit, hurusom kapitelrubriken
»Om rätt till vatten» vore i viss män missvisande, i det att
kapitlet inrymde stadganden allenast angående rätten till det vatten,
som finnes å grunden, men däremot lämnade frågan om rätt att tillgodogöra
sig det vatten, som finnes under grunden, alldeles åsido, en
fråga som icke heller å annat ställe i lagförslaget upptagits till behandling.
Enligt bemälde lagrådsledamot hade det varit önskligt, om i den nya
vattenlagen kunnat angivas åtminstone några allmänna grundsatser för
lösning av tvister berörande grundvattenförhållandena. I varje fall borde
i vattenlagen plats beredas för en blivande lagstiftning i ämnet, vilket
kunde ske exempelvis på det sättet, att åt 1 kap. gåves en rubrik, varigenom
utmärktes, att med dess bestämmelser åsyftades allenast jordägares
rätt till vattnet å hans grund och att längre fram i lagen ett
särskilt kapitel reserverades för behandling av frågan om rätten till
grundvattnet.

291

Kunyl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

Om det också må medgivas, att en lagstiftning för reglering av
frågor rörande tillgodogörande av vatten icke kan anses fullständig med
mindre däri inrymmas stadganden även i avseende å grundvattnet, synas
dock de skäl, som föranlett kommittéerna och de sakkunniga att i förslaget
till vattenlag icke till behandling upptaga frågan om grundvattnets
tillgodogörande, vara fullt berättigade. Innan lagbestämmelser rörande
detta ämne kunna fastslås, torde det vara oundgängligt, att en mera
ingående kännedom om grundvattenförhållandena förvärvas än den, som
ännu står till buds. Först då frågan om grundvattnets förekomst jämte
vad därmed sammanhänger blivit mera utredd och rättsuppfattningen i
avseende å dess tillgodogörande i viss mån vunnit stadga, synes tiden
vara inne att lagstifta rörande detta ämne. Väl hade det, såsom av
förutnämnde ledamot i lagrådet framhållits, varit till gagn, om redan
nu vissa allmänna grundsatser för avgörandet av uppkommande tvister
beträffande grundvattenförhållandena kunnat i lagen fastställas. I frågans
nuvarande läge tilltror jag mig emelleriid icke att framlägga något
förslag i detta avseende. När framdeles förutsättningarna för åstadkommande
av en lagstiftning å det ifrågavarande området kunna anses
föreligga, böra enligt mitt förmenande de nya bestämmelserna lämpligen
införas såsom en särskild avdelning i förevarande kap. av vattenlagen.
Att intill dess så sker rubriken till kapitlet icke är fullt exakt, kan ej
förnekas, men detta synes dock vara en oegentlighet, som i och för
sig icke är av beskaffenhet att medföra några praktiska olägenheter.

Samme ledamot i lagrådet har jämväl riktat en anmärkning däremot,
att bestämmelser om den allmänbeten tillkommande rätten att
nyttja vatten även å enskildes grund till badning, tvätt m. m. icke
blivit i 1 kap. upptagna. Med hänsyn till vad lagrådets övriga ledamöter
yttrat, att intet syntes vara att erinra mot att ifrågavarande befogenheter
fortfarande lämnades av lagstiftningen oreglerade, och då det icke kan
förnekas att, på sätt kommittéerna framhållit, rättsuppfattningen rörande
gränserna för dessa befogenheter är nog så svävande, har jag icke
ansett mig böra vidtaga någon åtgärd för kapitlets kompletterande med
bestämmelser i berörda hänseende.

Vad angår de i 1 kap. verkställda förändringarna hava dessa —
bortsett från den redan i det föregående av mig omförmälda uteslutningen
av de två senare styckena i 7 § ävensom av den i 12 § av de
sakkunnigas förslag förekommande hänvisningen till nyssnämnda § —
föranletts av hemställan från lagrådet eller dess flesta ledamöter, eller

Om “allé
mäns“ rätt
till vatten.

Vidtagna.

ändringar

Tillgodogörande
av
samfällt
strömfall.

292 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

ock utgöra de, i deu mån en dylik hemställan icke ligger till grund,
allenast redaktionella jämkningar. 14 § i de sakkunnigas förslag om
skyldighet för vissa ström fal lsägare att tillhandahålla kraft för tillgodoseende
av kringliggande bygds behov av kraft för särskilda ändamål
har överflyttats till det nya 4 kap. Underrubrikerna i kapitlet hava
insatts till vinnande av större överskådlighet.

2 KAP.

3 och 5 §§.

Beträffande dessa §§ hava de av lagrådet eller dess flesta ledamöter
framställda erinringarna föranlett till vissa jämkningar.

6 §''

I anslutning till ett av vattenkraftföreningen till Kungl. Maj:t
ingivet yttrande över de sakkunnigas förslag, i vilket yttrande stadgandet
i §:ens andra stycke gjorts till föremål lör erinran, hava de flesta av
lagrådets ledamöter uttalat sig angående innebörden av nämnda stadgande.
Såsom därvid framhållits synes dot mig uppenbart, att den rätt,
som i stadgandet tillerkännes ägaren av strömfallets ena sida att utnyttja
jämväl andra sidans lott i vattnet, är beroende av den i §:ens första
st}Tcke upptagna allmänna förutsättning, att tillgodogörandet kan ske utan
synnerlig skada för motparten. Denna tolkning överensstämmer jämväl
med ett uttalande i de sakkunnigas motiv.

1 §•

1 fråga om denna § bär lagrådet erinrat, hurusom till grund för
det i första stycket av §:en förekommande stadgandet, att den, vilken
såsom delägare eller på grund av servitutsrätt, som upplåtits för all
framtid, råder över mer än hälften av ett samfällt strömfall, under vissa
villkor äger rätt att lösa detsamma, givetvis Inge den uppfattningen, att
överlåtelse av en ideell andel i en dylik samfällighet ägde rättslig giltighet
— en uppfattning, vilken enligt vad lagrådet framhåller icke torde
stå i överensstämmelse med rådande domstoJspraxis Lagrådet finner
särskilt med hänsyn därtill, att vår lagstiftning icke öppnar möjlighet
för avskiljande i avsöndriugens form av en ideell andel i en samfällighet,
den uppfattning, varå lagförslaget i denna del är byggt, icke ägnad
att tjäna till utgångspunkt för lagstiftningen. I stället har lagrådet förordat
en bestämmelse av innehåll, att lösningsrätt må tillkomma såväl

293

Kunyl. Maj.ts nåd. proposition Nr 128.

deri, vilken ö j sil v ägor mer än hälften i strömfallet, som den, vilken väl
själv äger endast en mindre andel däri men kan styrka sig hava medgivande
i il 1 företaget av delägare, som tillsammans med honom äga
mer än hälften i strömfallet.

Ändamålet med ifrågavarande lagbud skulle otvivelaktigt i väsentlig
män förfelas, därest enligt detsamma lösningsrätt tillerkändes allenast
delägare, som i den samfällighet, vartill strömfallet hör, äger mer än
hälften. Detta förhållande har beaktats av lagrådet. Ur praktisk synpunkt
synes mig visserligen den av de sakkunniga, liksom därförinnan
av kommittéerna, anvisade utvägen för denna frågas lösning äga vissa
företräden bland annat härutinnan, att företagarims förvärv av en ideell
andel i strömfallet skulle kunna beredas sakrättsligt skydd — något
som helt visst vore ägnat att öka rättssäkerheten å det ifrågavarande
området. Såsom åtskilliga domar utvisa har det i äldre rättspraxis ej
varit ovanligt, att förvärv av dylik ideell andel erkänts såsom rättsgiltigt.
Då emellertid den nu gällande fastighetslagstiftningen kommit att intaga
en annan ståndpunkt och det i detta sammanhang tydligen icke kan
komma i fråga att föreslå någon omläggning av nämnda lagstiftning,
synes mig lagrådets förslag erbjuda den enda utvägen att ernå ett ur
praktisk synpunkt ej alltför ogynnsamt resultat. Stadgandet har alltså
omarbetats i den av lagrådet påyrkade riktningen.

Beträffande andra stycket i förevarande §, vilket till sitt innehåll
överensstämmer med stadgandet i 5 § vattenrättsförordningen, har eu
av lagrådets ledamöter framställt bland annat den anmärkningen, att däri
icke angåves den grund, efter vilken de, som vilja förena sig med
sökanden, må vinna delaktighet i företaget, Med hänsyn till den tolkning,
som allmänt plägat givas åt motsvarande stadgande i vattenrättsförordningen,
har jag ansett något förtydligande i angiven riktning
icke vara erforderligt.

10 §.

Från fiskeri!-''akkunngit håll har, såsom framgår av en till de sakkunnigas
förslag fogad reservation, framförts önskemålet, att den fiskeavgift,
varom i denna § är fråga, skulle till sitt belopp fastställas för viss
tidrymd, förslagsvis tjugufem år, etter vilkas utgång avgiftens storlek skulle
kunna ändras i överensstämmelse med då rådande förhållanden. De skäl,
som åberopats till stöd härför, äro otvivelaktigt synnerligen beaktansvärda.
Med ''örslagets ståndpunkt att fiskeavgift skull utgå vid varje
byggnad i vatten av någon betydenhet synes det emellertid ur praktisk
synpunkt möta betänkligheter att såsom allmän regel införa en dylik

Fiskeavgift.

294

Naturminnes märke.

Äganderätt
eller servitutsrätt
betiäffande
utmål.

Kungl. May.ts nåd. proposition Nr 128.

nyprövning i alla de fall, då med byggnaden förenats skyldighet för
dess ägare att erlägga fiskeavgift. Vad åter angnr de större företagen
torde de synpunkter, som legat till grund för reservationen, komma att
i erforderlig utsträckning tillgodoses genom de av mig i 4 kap. föreslagna
bestämmelserna om nyprövning. Med hänsyn härtill och dä jämväl
med bibehållande av förevarande § i dess av de sakkunniga föreslagna
lydelse det, såsom de sakkunniga framhållit, icke synes vara att befara,
att ej fiskets intressen skulle komma att tillgodoses, har jag icke ansett
tillräckliga skäl föreligga att tynga lagen med särskilda bestämmelser i
förevarande hänseende.

Till sista stycket i förevarande § har fogats ett tillägg, enligt
vilket det tillkommer Kungl. Maj:t att förordna, hur avgiften skall
indrivas.

12 §.

Då det skydd, som tillkommer fridlyst naturminnesmärke, regleras
av särskild lagstiftning, har på lagrådets hemställan andra stycket i 12
§ undergått jämkning i syfte att bringa till ett fullt tydligt uttryck,
att stadgandet endast avser naturminnesmärke, som ej blivit fridlyst.

16 §.

Under hänvisning till vad de sakkunniga i sina motiv anfört mot
det från visst håll framförda påståendet, a>t det med hänsyn till fastighetskred
i ten vore påkallat, att den byggande hade äganderätt till den grund,
varå anläggningens värdefullare delar komme ait uppföras, har lagrådet
beträffande den i förevarande § avhandlade rätten till utmål uttalat sig för,
att densamma borde — i likhet med vad som eljest vore förhållandet enligt
förslaget — avse förvärv allenast av servitutsrätt.

De skäl, som av de sakkunniga anförts till stöd för att vattenlagens
tvångsrättigheter erhålla karaktären av servitutsförvärv, synas
också mig övertygande. Då någon verklig anledning att beträffande
den i förevarande § upptagna tvångsrättigheten avvika från denna
grundsats näppeligen torde kunna påvisas, har stadgandet i detta hänseende
undergått omarbetning.

17, 18 och 20 §§.

Beträffande dessa §§ hava de av lagrådet framställda anmärkningarna
efterkommits.

Kungl. Maj:ts nåd■ proposition Nr 128.

295

22 §.

\ id denna § tiar av lagrådet framhållits, hurusom de preklusiva
verkningarna av vattendomstolens byggnadsmedgi vande böra sträcka
sig till rätten att verkställa och för framtiden bibehålla även sådana
anläggningar, vilka ej ingå i den egentliga vattenbvggnaden men
enligt tidigare stadganden i 2 kap. äga samband med denna såsom
vall eller väg (14 §) eller kraftstation (16 §). En sådan tolkning av
lagrummet bär otvivelaktigt varit åsyftad. Med hänsyn till den stora
vikten av det ifrågavarande lagrummets rätta tillämpning i denna punkt
har d< tsamma förtydligats.

I anledning av lagrådets erinran har §:ens avfattning jämväl
i övrigt undergått någon jämkning. Dessutom har, närmast med
anledning av de i 4 kap. av mig föreslagna bestämmelserna om nyprövning,
upptagits en erinran om den förnyade prövning, som enligt
bestämmelserna i sistnämnda kapitel ävensom i 9 kap. kan komma att
äga rum i vissa fall.

23, 24, 36 och 41 §§.

Vad lagrådet eller dess flesta ledamöter i fråga om dessa §§
hemställt har blivit iakttaget.

3 KAP.

•

Såsom redan framhållits uti den allmänna motiveringen hava de
bestämmelser angående vattenreglering, som i de sakkunnigas förslagupptagas
under 7 kapitlet, framflyttats till förevarande kapitel. Samtidigt
har åt benämningen »vattenreglering)) givits en mera vidsträckt
innebörd än den som de sakkunniga ansett bota häri inrymmas. Första
avdelningen av kapitlet »Om vattenreglering med tvångsdelaktighet»
upptager de rättsregler, som avse vattenregh-ring enligt den av de sakkunniga
använda terminologien. Kapitlets andra avdelning »Om vattenreglering
utan tvångsdelaktighet» är däremot ny.

1 §‘

Den jämkning av denna §:s avfattning, som vidtagits, har sin grund
iden förändrade innebörd, som enligt vad nyss nämnts givits åt benämningen
vattenreglering, och den härav föranledda uppdelningen av kapitlet.

Byggnadsmed
givandet»
preklusiva
verkan.

Innebörden
av *vallenreglering -

296

Skada å deltagare
tillhörig
egendom.

Sättet för
vait^nreglerings
verkställande.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

2 §•

Vid denna § har flertalet av lagrådets ledamöter ansett, att bestämmelsen
om det sätt, varpå skada å deltagare i företaget tillhörig
egendom bör ingå i jämförelsen vid avgörande av frågan om företagets
tillåtlighet, borde förtydligas. Ehuru någon missuppfattning av stadgandets
innebörd icke heller med den av de sakkunniga föreslagna
lydtdsen torde vara att befara, har jag av redaktionella skäl ansett
mig däri böra vidtaga den jämkning, att skada å deltagare tillhörig
egendom skall likställas med skada å annans egendom. Med denna
lydelse toide det utan uttrycklig erinran vara uppenbart, att den skada,
varom här är fråga, ej må inräknas i byggnadskostnaden.

8 §■

Beträffande §:ens avfattning hava de av lagrådet eller flertalet
av dess ledamöter framställda erinringarna länt till efterföljd.

Lagrådet har i fråga om 10 § i de.sakkunnigas förslag hemställt,
att nämnda § mätte ur förslaget utgå. Till stöd härför har av lagrådet
framhållits Hand annat, hurusom beträffande sättet för utförandet av vattenreglering
skulle, därest 10 § utesiötes, på grund av den i förevarande
kapitels 2 § intagna hänvisningen komma att gälla stadgaudena i 2 §
av 2 kap.

Anledningen till att i förevarande kapitel influtit en särskild bestämmelse
i nu berörda fråga torde i främsta rummet hava varit önskemålet
att i lagen upptaga en uttrycklig föreskrift beträffande sättet för
företagets utförande med hänsyn till deltagarnas inbördes intressen. Vad
däremot angår företagets utf örande i förhållande till motstående intressen bör
givetvis denna fråga ordnas efter samma grunder som vid byggande i
vatten i allmänhet, något som är en ofrånkomlig konsekvens därav, att
det kan bero av deltagarna i företaget, huruvida detsamma skall bringas
till utförande med stöd av bestämmelserna i förevarande kapitel eller i
2 kapitlet.

Den begränsning av stadgandets räckvidd, som sålunda ant}d;ts,
framgår dock icke av dess avfattning. Med hänsyn härtill och då
bestämmelsen i 2 kap. 2 § torde angiva den grund, efter vilken frågan
om företagets utförande jämväl med hänsyn till deltagarnas inbördes
intressen bör ordnas, har jag biträtt lagrådets hemställan i fråga om
denna §:s uteslutande ur förslaget.

Kung!. Maj:ts nöd. proposition Nr 128.

297

10 §.

Beträffande bestämmelsen i andra punkten av 11 § i de sakkunnigas
förslag'' angående grunderna för fördelning å deltagarna av
kostnader för företagets underhåll och drift samt liknande utgifter kar
av lagrådets flesta ledamöter förordats, att densamma antingen måtte
utgå eller också ersättas med en hänvisning av innehåll, att om fördelningen
av nämnda utgifter skall i tillämpliga delar gälla vad i 3,
4, 6 och 8 §§ är stadgat. • Då det synes mig vara av vikt att förslagets
bestämmelser i denna fråga icke lämna rum för någon misstydning och
detta mål bäst ernås genom sist antydda utväg, har jag ansett mig böra
välja denna.

15—17 och 21 §§.

I 16 —18 §§ av de sakkunnigas förslag, motsvarande 15—17 §§
i det föreliggande förslaget, hava på lagrådets erinran vissa jämkningar
ägt rum. Likaledes har den anmärkning, som av lagrådet framställts
beträffande 22 § i de sakkunnigas förslag, motsvarande 21 § i det föreliggande
förslaget, ansetts böra efterkommas.

22 §.

Vid 23 § i de sakkunnigas förslag, motsvarande 22 § i det föreliggande
förslaget, har av lagrådets flesta ledamöter erinrats, hurusom
rätt att deltaga i handhavandet av de med regleringsföretaget förenade
angelägenheter bör tillkomma jämväl anslagsgivare, som nämnes i 8 §.
Såsom framgår av ett uttalande i kommittéernas motiv har detta också
varit avsikten. Då nämnda förhållande emellertid icke framgår av lagrummets
lydelse samt, såsom lagrådets flesta ledamöter jämväl anmärkt,
de i §:en upptagna bestämmelserna om röstgrunden likaledes böra underkastas
jämkning, hava de båda första punkterna i §:en omformulerats.
På hemställan av lagrådets flesta ledamöter har dessutom i §:en upptagits
en bestämmelse av innehåll, att rösträtt icke må tillkomma deltagare,
som häftar för förfallet bidrag.

Ej heller med den ändrade avfattning, som §:en sålunda erhållit,
tillkommer det strömfallsägare, för vilken betalningsskyldighet enligt
6 ■ § ännu icke inträtt, att deltaga i handhavandet av företagets angelägenheter.
Otvivelaktigt är detta förhållande, såsom en av lagrådets
ledamöter i annat sammanhang framhållit, ägnat att ingiva vissa betänkligheter.
Emellertid är att beakta, hurusom det på grund av
stadgandet i 13 § av det föreliggande förslaget (14 § i de sakkunnigas
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 113 höft. (Nr 128.) 38

Fördelning av
underhål Isoch
driftkostnad.

Rösträtt vid
sammanträde
med reglering
sintressenterna.

Bygdekraft.

298 Kungl. Maj-.ts nåd. proposition Nr 128.

förslag) åligger Konungens befallningshavande att tillse, att stadgarna
innehålla betryggande föreskrifter för tillgodoseende av sådana strömfallsägares
rätt. En utväg, som för det berörda syftets ernående torde
visa sig lämplig, är att för giltigheten av beslut, som mera väsentligt
berör dessa strömfallsägares intressen, i stadgarna uppställes fordran å
beslutets godkännande av Konungens befallningshavande. Innan dylikt
godkännande meddelas, torde det böra hava lämnats de ifrågavarande
delägarna tillfälle att framställa sina erinringar. Ur denna synpunkt
måste det anses synnerligen lämpligt, att'' dessa delägare redan vid
frågans behandling å sammanträde enligt förevarande § äga befogenhet
att deltaga i överläggningarna och därvid framhålla sina önskemål. Eu
dylik befogenhet synes också medföra en ej oviktig kontroll å deltagarnas
handhavande av företagets angelägenheter. Med hänsyn till det
sålunda anförda har jag icke tvekat att ansluta mig till den av flertalet
av lagrådets ledamöter uttalade uppfattningen, att den nu nämnda
befogenheten för delägare, som ännu icke tillträtt företaget, bör i lagen
fastställas.

Något stadgande om det sätt, varpå sådan delägare skall underrättas
om sammanträde, torde icke vara erforderligt. Då i 13 § föreskrives,
att stadgarna skola innehålla föreskrift om sättet för kallelse
till sammanträde, avses, såsom framgår av sammanhanget, visserligen
endast underrättelser till deltagarna, men med hänsyn till den nyss
anmärkta bestämmelsen om Konungens befallningshavandes åliggande i
fråga om stadgarnas granskning synes det vara att förvänta, att de i
stadgarna härutinnan intagna föreskrifterna äro av beskaffenhet att tillgodose
jämväl de icke betalningsskyldiga delägarnas intressen.

26-27 §§.

Stadgandena i 26 § motsvaras i de sakkunnigas förslag av bestämmelserna
i 7 kap. 1 § andra stycket.

Beträffande den befogenhet, som i 27 § tillagts Kungl. Maj:t, hänvisas
till vad härutinnan vttrats i den allmänna motiveringen.

4 KAP.

1-4 §§•

Ifrågavarande §§ motsvara 14 § i 1 kap. av de sakkunnigas förslag.
De olika stadgandena i sistnämnda lagrum hava emellertid till
vinnande av större överskådlighet uppdelats i olika §§. Själva huvud -

Kungl. Maj:ls nåd. proposition Nr 128.

stadgandet, som motsvarar vissa bestämmelser i 1 mom. av de sakkunnigas
förslag, bär erhållit plats som 1 §. I 2 § hava upptagits
rättsregler rörande det fall, att den vattenkraft, som tillgodogjorts enligt
äldre lag, kommer att ökas till följd av nybyggnad eller reglering,
som företages jämlikt vattenlagen. Bestämmelserna härom hava i omarbetat
skick upptagits från senare delen av första stycket i nyssnämnda
1 mom. Stadgandet i 3 § avhandlar skyldighet för ägare av byggnad,
vartill tillstånd lämnats jämlikt 1899 års lag om byggande i kongsådra,
att i vissa fall och i viss utsträckning tillhandahålla bygdekraft.
Sistnämnda stadgande är, såsom framhållits i den allmänna motiveringen,
utan motsvarighet i de sakkunnigas förslag.

4 § motsvarar 2 och 3 mom. av 14 § i de sakkunnigas förslag.

De förutsättningar, som i 1 § uppställas för skyldighet att tillhandahålla
bygdekraft, överensstämma med dem, som av de sakkunniga
i detta hänseende föreslagits. Någon formell jämkning har dock skett.

Såsom jag redan framhållit vid redogörelsen för förslagets huvudgrunder,
har skyldigheten att tillhandahålla bygdekraft ansetts böra utvidgas
att avse intill en tiondel av anläggningens kraftproduktion. I
samband härmed har jag emellertid föreslagit, att vid bestämmande av
skyldighetens omfattning i varje särskilt fall hänsyn skall tagas — ej
allenast till bygdens behov av kraft — utan jämväl till omfattningen
av den rätt anläggningens ägare erhållit att för vattenkraftens tillgodogörande
förändra förut rådande vattenstånds- och avrinningsförhållanden.

I överensstämmelse med vad reservanterna föreslagit har avgörandet
angående bygdekraftens storlek ansetts böra gälla allenast för
en tidsperiod av tjugu år. De sakkunnigas majoritet hade härutinnan
föreslagit trettio år. Genom att ej göra tidsperioden för lång vinnes
möjlighet till större anpassning efter utvecklingen inom bygden, något
som kan vara till fördel jämväl för anläggningens ägare, särskilt ur
den synpunkten, att vattendomstolen vid avgörande av skyldighetens
omfattning icke i samma utsträckning som då avgörandet skall gälla
en längre tid framåt behöver grunda detsamma å mer eller mindre
ovissa beräkningar angående bygdens framtida kraftbehov. Däremot
tala otvivelaktigt starka billighetsskäl för att, såsom jämväl föreslagits
av reservanterna, räkna den första tjuguårsperioden från utgången av
det kalenderår, som bestämts för byggnadens fullbordande.

Flertalet av lagrådets ledamöter har vid denna § anmärkt, att
avfattningen av densamma vore såtillvida oklar, som av densamma
icke tydligt framginge, vad som enligt dessa ledamöters åsikt borde
gälla, nämligen att, om under en löpande period den uttagbara kraften

300

Kungl. Maj-ds nåd. proposition Nr 128.

till följd av reglering eller eljest ökas, motsvarande öfning skall äga
rum i skyldigheten att lämna bygdekraft. Förutom ett förtydligande i
denna riktning hava samma ledamöter förordat, att det bestämmande av
bvgdekraftens storlek, som må påkallas därav, att den uttagbara vattenkraften
på antytt sätt ökas, skall första gången gälla endast för den
tid, som återstår av den löpande perioden.

Av §:ens avfattning, jämförd med ett uttalande i de sakkunnigas
motiv, torde framgå, att skyldigheten att tillhandahålla bygdekraft
skall bestämmas till viss kvotdel av den kraftmängd, som med det
installerade maskineriet beräknas bliva uttagen. Däremot skall vattendomstolen
icke vid sitt avgörande fastställa ett fixt kraftbelopp för
bvgdekraften. Iakttages vad ovan framhållits, kommer en ökning i anläggningens
kraftproduktion — denna må nu äga sin grund i en ytterligare
utbyggnad av själva strömfallet, verkställd reglering eller installerande
av större maskineri — utan vidare att medföra en motsvarande
ökning jämväl av bvgdekraftens belopp. Storleken av den kraft, som
står till förfogande för bygdens räkning, kommer följaktligen jämväl
under löpande period att förändras inom vissa gränser. Dock är det
tydligt, att genom en minskning i kraftuttagningen ej får ske intrång*
i deras rätt, åt vilka anläggningens ägare redan förpliktats att tillhandahålla
visst kraftbelopp. Hur stort det kraftbelopp är, varå bygden vid
varje tillfälle kan göra anspråk, blir en fråga, som kommer under prövning,
då jämlikt 4 § påstående från någon bygdeinnevånares sida väckas
att komma i åtnjutande av bygdekraft.

Av skäl, som nu anförts, synes mig något behov icke föreligga
att låta stadgandet undergå jämkning i det av lagrådets flesta ledamöter
antydda hänseendet.

Enligt sista ledet av 14 §:ens första stycke i de sakkunnigas förslag
skulle för det fall, att en del av den vattenkraft, som tillgodogöres
enligt vattenlagen, inom tio år före vattendomstolens medgivande varit
utnyttjad vid byggnad, som tillkommit enligt äldre lag, skyldighet att
tillhandahålla bygdekraft under viss förutsättning åligga ägaren beträffande
den ökning i uttagbar vattenkraft, som vunnes jämlikt vattenlagen. Av*
stadgandets avfattning och det sammanhang, vari det förekommer, torde
framgå, att därmed närmast åsyftats det fall, då en jämlikt äldre lagtillkommen
byggnad helt och hållet ersättes med en ny byggnad. Uppenbarligen
böra dock, såsom otvivelaktigt varit åsyftat, samma regler gälla,
därest ökningen i uttagbar vattenkraft åstadkommes genom en enligt
vattenlagen verkställd tillbyggnad av den äldre byggnaden. Stadgandet
har härutinnan förtydligats.

Kunijl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128. 301

Stadgandet i 2 §:ens andra stycke motsvaras, med eu mindre formell
jämkning, av en bestämmelse i nyssnämnda sista led av första stycket
i de sakkunnigas förslag.

Av skäl, som tidigare anförts, har jag ansett, att skyldighet att a §
tillhandahålla bygdekraft bör åligga ägaren av sådan byggnad i kungsådra,
vartill Kungl. Maj:t jämlikt äldre lag lämnat tillstånd under förbehåll
om skyldighet för ägaren att beträffande tillgodogörandet av
kungsådrans vatten underkasta sig ny lagstiftning. Med hänsyn till
avfattningen av nämnda förbehåll bör dock denna skyldighet icke avse
hela den vattenkraft, som kan uttagas i strömfallet, utan allenast hänföra
sig till vattenkraften i kungsådran. Denna vattenkraft har i enlighet
med förslagets allmänna ståndpunkt fastställts till en tredjedel av
vattenkraften i strömfallet.

De förutsättningar, som i 3 § ytterligare upptagas för dess
tillämpning, ansluta sig till bestämmelserna i 1 § beträffande byggnad,
vartill medgivande lämnats jämlikt vattenlagen. Sålunda skall den vid
anläggningen uttagbara vattenkraften i kungsådran uppgå till minst femhundra
turbinhästkrafter vid oreglerat lågvatten.

Såsom framgår av ett stadgande i de till det föreliggande förslaget
fogade övergångsbestämmelserna skall frågan, huruvida den vattenkraft,
som kan i kungsådran uttagas vid anläggningen, uppgår till den
i §:en angivna myckenhet, göras till föremål för prövning av vattendomstolen
på talan av myndighet, som Kungl. Maj:t därtill förordnat.

Sådan talan skall anhängiggöras inom fem år efter lagens ikraftträdande.

Den uti ifrågavarande § stadgade skyldigheten att tillhandahålla
bygdekraft inträder först efter förloppet av tjugu år från lagens ikraftträdande.
Anläggningens ägare erhåller sålunda en respittid av tjugu
år för att inrätta sig efter de nya förhållandena, något, som ur billighetssynpunkt
torde vara väl motiverat. Beträffande den ordning, vari
frågan om skyldighetens omfattning skall göras till föremål för prövning,
ävensom grunderna för nämnda prövning, ansluta sig bestämmelserna
till motsvarande föreskrifter i 1 § andra stycket.

5-8 §§.

I fråga om sitt tillämplighetsområde ansluta sig ifrågavarande
§§ till de förut avhandlade stadgandena rörande tillhandahållande av
bygdekraft.

För 5 §:ens tillämplighet fordras sålunda, att medgivandet till
byggnaden lämnats jämlikt den nya lagen samt att den vid byggnaden
uttagbara vattenkraften uppgår till den i 1 § angivna myckenheten,

Nyprövning i
fråga om
kraftanläggningar.

302

Kungl. Maj:is nåd. proposition Nr 128.

d. v. s. minst femhundra turbinhästkrafter vid oreglerat lågvatten.
Jämväl gäller den i 1 § meddelade föreskriften angående det fall, att
den vattenkraft, som jämlikt den nya lagen tillgodogöres, inom de
närmaste tio åren före vattendomstolens medgivande varit utnyttjad vid
byggnad, vilken tillkommit enligt äldre lag.

Den tidpunkt, varifrån den i 5 § angivna tidsfristen skall räknas,
utgöres av utgången av det kalenderår, varunder byggnaden enligt
därom meddelad bestämmelse skall hava fullbordats. Har enligt 2 kap.
22 § sista stycket anstånd meddelats med byggnadens fullbordande, bör
tiden räknas från det år, varunder anståndet utlupit. Om utbyggnaden
skett i olika omgångar, skall tiden räknas från den utbyggnad, varigenom
den i 1 § angivna gräns i fråga om den genom byggnaden uttagbara
vattenkraften överskrides. 1 och med en sådan utbyggnad bliva bestämmelserna
om nyprövning tillämpliga och en tillbyggnad, som därefter
verkställes, är sålunda utan betydelse i förevarande hänseende.

Såsom framgår av en bestämmelse, som i samband med förslagets
överarbetning upptagits i 11 kap. 62 §, åligger det vattendomstolen att
i sitt byggnadsmedgivande lämna besked i frågan, huruvida byggnaden
är av den storlek eller eljest av den beskaffenhet att bestämmelserna
om nyprövning, liksom om bygdekraft och kronans lösningsrätt, äro
tillämpliga. Någon ovisshet angående den tidpunkt, från vilken den i
o § angivna tidsperioden skall löpa, kommer sålunda icke att föreligga.

Därest en befintlig byggnad, i fråga om vilken bestämmelserna
om nyprövning förklarats tillämpliga, för ett fullständigare tillgodogörande
av strömfallets vattenkraft kommer att utrivas och ersättas med
en helt och hållet ny byggnad, måste otvivelaktigt det tidigare byggnadsmedgivandet,
åtminstone i vissa hänseenden, anses hava förfallit, I
överensstämmelse härmed bör med den nya byggnadens tillkomst eu ny
tidsperiod anses börja löpa, något som jämväl ur saklig synpunkt torde
vara mest tillfredsställande. Huruvida arbetet är att anse såsom en ny
byggnad eller allenast som tillbyggnad till den äldre byggnaden, är en
fråga, som icke torde låta sig besvaras genom någon allmängiltig regel
utan vilken måste överlämnas åt vattendomstolen att avgöra efter förhållandena
i varje särskilt fall.

Enligt 5 §:ens andra stycke skall beträffande nyprövningen i såväl
processuellt som materiellt hänseende tillämpas den vid tidpunkten för
nyprövningen gällande lagstiftningen i ämnet. Nyprövningen kommer
alltså att verkställas av den myndighet och i den ordning, som föreskrivas
i berörda lagstiftning. Vad de materiella rättsreglerna angår
innebär stadgandet, att byggnadens ägare icke kan underkastas strängare

Kungl. Majds nåd. proposition Nr 128. 303

bestämmelser än som skulle hava tillämpats, därest byggnaden kommit
till utförande vid tiden för nyprövningen. Härmed är emellertid icke
sagt, att de regler, som gälla beträffande verkställande av byggnad i
vatten, i oförändrat skick böra vinna tillämpning. Tvärtom måste det
ur flera synpunkter anses lämpligt, att i eu kommande lagstiftning upptagas
särskilda bestämmelser för reglerandet av de ifrågavarande byggnadernas
rättsställning.

Såsom framgår av första styckets avfattning avser nyprövningen
allenast förhållandet till allmänna intressen. 1 överensstämmelse härmed
har rätt att påkalla nyprövning tillagts förutom byggnadens ägare
allenast representant för det allmänna. Visserligen kan det alltför väl
tänkas, att resultatet av nyprövningen återverkar på annans enskilda
rätt. Men denna återverkan torde i allmänhet gå i en för den enskilde
sakägaren gynnsam riktning, och några särskilda bestämmelser till skydd
för dylik sakägare synas ej erforderliga. Härifrån måste dock göras
undantag för det fall, att kraft skall på grund av vattendomstolens
beslut tillhandahållas såsom ersättning för vattenkraft eller annat. För
vinnande av det syfte, som med nyprövningen avses, torde det nämligen
icke alltid låta sig göra att lämna en tidigare reglering av förhållandet
mellan ersättningsgivare och ersättningstagare alldeles orubbat. Till
denna fråga skall jag återkomma vid behandlingen av 7 §.

Enligt stadgande, som finnes intaget i 11 kap. 17 §, skall nyprövningen,
därest sådan ifrågakommer under vattenlagens tid, ske
i den för ansökningsmål stadgade ordning. Detta synes vara en nödvändig
konsekvens därav, att nyprövningen kan komma att beröra
jämväl enskilda sakägare och att till följd härav dessa böra erhålla
tillfälle att vid nyprövningen bevaka sina intressen. Det beslut, som
vid nyprövningen meddelas, bör äga giltighet mot en var — något
som ej heller torde kunna ernås utan att nyprövningen sker i nyss
angiven ordning.

Beträffande det allmänna syftet med de i 6 § upptagna bestämmelserna
hänvisar jag till vad redan förut av mig yttrats.

Till grund för bestämmande av den värdeminskning anläggningens
ägare har att vidkännas skall läggas värdet av den vattenkraft i tillgodogjort
skick, som vid tiden för nyprövningen kan uttagas vid anläggningen.
Av bestämmelserna i 9 kap., särskilt dess 11 §, framgår,
att nämnda värde avser vattenkraften med tillhörande vattenverksbyggnader.

Därest någon del av den vattenkraft, som vid anlängningen tillgodogöres,
skall ersättas medelst kraftöverföring, må vid bestämmande

304

Kungl. Maj.ts nåd. proposition Nr 128.

av den värdeminskning ägaren kar att vidkännas utan gottgörelse hänsyn
icke tagas till den vattenkraft, för vilken ersättning sålunda skall utgå.
Den befogenhet, som beträffande sistnämnda vattenkraft tillkommer
anläggningens ägare, inskränker sig väsentligen till kraftens uttagande
och tillhandahållande åt ersättningstagaren, och det vore uppenbarligen
icke rimligt, om anläggningens ägare av denna anledning skulle komma
att vidkännas en mera vittgående förlust än som eljest skulle hava
drabbat honom. Såsom framgår av bestämmelserna i 7 § blir det i
allmänhet ersättningstagaren, som får vidkännas den de! av värdeminskningen,
som belöper å dylik vattenkraft.

Därest anläggningens ägare beträffande eu del av den vid anläggningen
uttagbara vattenkraften redan är underkastad nyprövning enligt
de i 16 § om vattenreglering föreslagna bestämmelserna, bör uppenbarligen
avdrag ske jämväl för den vattenkraft, vars uttagande möjliggjorts
genom regleringen.

Bestämmande av den ersättning, som skall utgå till anläggningens
ägare, har jag ansett vara en fråga, som lämpligen bör anförtros åt
skiljenämnd. Beträffande denna nämnds sammansättning har jag med
en mindre avvikelse följt det förslag, som för ett liknande fall framlagts
av reservanterna inom den s. k. distributionskommittén.

Den allmänna regeln att nyprövningen icke avser det genom vattendomstolens
beslut grundade rättsförhållandet mellan anläggningens ägare
och enskilda intressen kan, såsom jag förut berört, därest det med nyprövningen
åsyftade ändamålet skall nås, icke göras undantagslös.

Tillämpningen av de vid nyprövningen meddelade bestämmelserna
kunna tänkas komma att till och med omöjliggöra ett fullgörande av
de förpliktelser, som ålagts anläggningens ägare att tillhandahålla kraft
från anläggningen. Att göra anläggningens ägare ansvarig för denna
förlust, anser jag icke böra ifrågakomma. Då det ej heller synes kunna
tillrådas att låta förlusten stanna å den enskilda ersättningstagaren,
återstår allenast den utvägen, att tillerkänna honom ersättning av statsmedel.
Stadgande härom har upptagits i första punkten av 7 §.

Såsom redan förut berörts föreligga emellertid särskilda förhållanden
beträffande ersättningstagare, vilken erhåller kraft i utbyte för vattenkraft,
som av honom avstås för tillgodogörande vid anläggningen.
Sådan ersättningstagare är i viss mån att likställa med delägare i anläggningen.
Hade initiativet till fallets bebyggande utgått från honom,
skulle han själv i fråga om den honom tillhöriga vattenkraften hava
blivit underkastad bestämmelserna om nyprövning. Med fog skulle det
kunna betecknas som en obillighet mot anläggningens ägare, om de

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128. 305

ekonomiska konsekvenserna av nyprövningen skulle drabba honom allenast.

Med hänsyn härtill synes föreskriften i (1 § om skyldigheten att utan
ersättning vidkännas en viss värdeminskning böra gälla jämväl ersätt -ningstagaren. Eu liknande fråga hava de sakkunniga behandlat i
motiven till 30 § i 9 kapitlet och därvid ansett sig höra förorda eu
lösning i nu antydd riktning. Samma spörsmål har upptagits till skärskådande
av reservanterna i fråga om den av dem föreslagna lösningsrätten
med enahanda resultat.

Såsom de sakkunniga framhållit måste emellertid i den allmänna
regeln om ersättnings tagarens likställighet med anläggningens ägare i
förevarande hänseende göras vissa av förhållandena betingade modifikationer.
Sålunda synes regeln icke böra gälla för det fall, då ersättningstagaren
redan före vattenkraftens avstående vid egen anläggning själv
utnyttjat densamma. Tvingas ersättningstagaren det oaktat in i ett
större företag, bör denna omständighet icke skäligen för honom medföra
någon försämring av hans ekonomiska ställning.

I anslutning till förevarande stadgande har i 31 § av 9 kap. upptagits
bestämmelse om omreglering av förhållandet mellan ersättningsgivare
och ersättningstagare för det fall, att den förre till följd av nyprövningen
går förlustig vattenkraft.

Den värdeminskning, som eu ersättningstagare enligt 7 § har att
vidkännas utan ersättning, skall bestämmas enligt de i 6 § 1 mom.
angivna grunder. Hänsyn skall sålunda tagas, icke till det kraftbelopp,
som i varje fall skall tillhandahållas, utan till storleken av den vattenkraft,
för vilken kraftersättningen utgått.

Bestämmelsen i första stycket av § 8 ansluter sig till stadgandet 8 §-i 2 § första stycket angående skyldighet för ägaren av eu anläggning,
som tillkommit jämlikt äldre lag, att tillhandahålla bygdekraft, då anläggningen
enligt den nya lagen ombygges eller tillbygges. Av praktiska
skäl har nyprövningen ansetts böra gälla anläggningen i dess helhet,
således jämväl den del därav, som tillkommit jämlikt äldre lag,
men i överensstämmelse med den grundsats, som tagit sig uttryck i
sistnämnda lagrum, skall till grund för bestämmande av den ersättningsfria
värdeminskningen läggas den ökning i uttagbar vattenkraft, som
vunnits genom till- eller ombyggnaden.

Stadgandet i andra stycket motsvarar 3 §.

9-12 §§•

Den i 9 § ornförmälda lösningsrätten avser enligt §:ens ordalag A™''‘as''A//''s‘
strömfallet med vattenverksbyggnader, kraftstation med installerat maskineri g
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 113 höft. (Nr 128.) 39

10 §.

11 §.

306 Kunyl. Maj.ts nåd. proposition Nr 128.

och, om kraftstationen är uppförd å strömfallsägaren tillhörig mark,
nödigt utmål för densamma. I allmänhet torde, vad angår den fasta
egendomen, föremålet för lösningsrätten komma att sammanfalla med
vad i 11 kap. 62 § av det av mig framlagda förslaget betecknas såsom
strömfallsfastighet. Enligt innehållet av 2 mom. i sistnämnda lagrum
bör strömfallsfastigheten, där så lämpligen kan ske, omfatta allenast
den sökanden tillhöriga mark, som upptages av byggnaden och därmed
förenade anläggningar, jämte den del av vattenområdet, som sökanden
äger. Därest en strömfallsfastighet av angiven beskaffenhet icke redan
är bildad, tillkommer det den domstol, som enligt vad i 11 § av förevarande
kap. stadgas har att avgöra tvist om lösningsrättens omfattning,
att bestämma gränserna för den nya fastighet, som lösningsrätten avser.
A denna nya fastighet komma samtidigt att överflyttas de rättigheter
och förpliktelser, som på grund av vattendomstolens beslut äro förknippade
med den tidigare strömfallsfastigheten.

Andra stycket i förevarande § motsvarar stadgandena i 2 § första
stycket och 8 § första stycket. Förutsättningarna för att lösningsrätt
må tillkomma kronan i anledning av tillbyggnad eller ombyggnad av
en anläggning, som tillkommit enligt äldre lag, hava dock avfattats
något olika mot vad som skett i sistnämnda båda lagrum för de där
avsedda fallen. Då det gäller en åtgärd av den genomgripande betydelse
för den enskilde, som utövningen av en lösningsrätt otvivelaktigt
innebär, har jag ansett det riktigast, att för inträde av lösningsrätt
i förevarande fäll uppställa såsom villkor, att till följd av den nya
byggnaden vid anläggningen kan uttagas minst dubbelt så stor vattenkraft
som förut.

De i 10 § meddelade föreskrifterna avse den ordning, i vilken
lösningsförfarandet skall inledas. Under femte året före den för inlösningen
bestämda tidpunkten, d. v. s. utgången av någon av de i 9 §:ens
forsta stycke angivna tidsfristerna, har kronan att underrätta anläggningens
ägare om sin avsikt att begagna sig av lösningsrätten. Denna
underrättelse är för kronan bindande såtillvida att anläggningens ägare
därefter kan inom viss tid framtvinga inlösen från kronas sida.

I överensstämmelse med vad om expropriation är för motsvarande
fall stadgat skall frågan om lösningsrättens utövning inom viss tid fullföljas
genom ansökan om stämning till allmän domstol. Enligt första
stycket av 11 § skola jämväl eljest med vissa avvikelser de bestämmelser,
som gälla i avseende å expropriation av fast egendom, äga tillämpning.
Anläggningens ägare är sålunda berättigad till ersättning enligt expropriationslagens
bestämmelser för egendom, som avstås, eller för skada

:H)7

Kung!. Maj.ts nåd. proposition Nr 12x.

och intrång, som förorsakas. Den lösningsskyldighet, som enligt gällande
expropriationslag kan komma att åläggas den exproprierande beträffande
egendom, som icke avses med expropriationen, har, såsom framgår av
11 §:ens andra stycke, utvidgats. Dessutom har till särskild rätt, som
omförmäles i expropriationslagen, uttryckligen hänförts sådan rätt till
leverans av elektrisk kraft, som grundar sig på utfästelse av anläggningens
ägare. En dylik rätt får alltså, därest kronan icke medgiver
att rättigheten kommer att kvarstå, vika för lösningsrätten, men rättighetens
innehavare kan i lösningsmålet göra anspråk på ersättning enligt
de beträffande särskild rätt i allmänhet i expropriationslagen upptagna
bestämmelserna.

Beträffande sammansättningen av den nämnd, som skall pröva
ersättningsfrågan, hava vissa avvikelser ägt rum från motsvarande bestämmelser
i expropriationslagen. Sålunda har det ansetts lämpligt, att
beträffande nämndens sammansättning inrymma parterna något större
valfrihet än som skulle tillkomma dem enligt expropriationslagen.

Enligt 49 § andra stycket expropriationslagen skall exproprierad
fastighet, med vissa undantag, övergå till den nye ägaren fri från särskild
rätt, som besvärar densamma. Till sådan särskild rätt synas emellertid icke
böra hänföras förpliktelser, vilka ingå som en beståndsdel i själva fastigheten
och på denna grund äro oskiljaktigt förenade med äganderätten till
denna. Såsom exempel på dylika förpliktelser kan nämnas skyldighet
för anläggningens ägare att enligt reglerna i 1 kap. i vissa fall utan
ersättning avstå vattenmängd eller fallhöjd samt i 4 kap. att tillhandahålla
bvgdekraft, att underkasta sig nyprövning eller att erlägga vissa
avgifter" Förpliktelser av nu angiven art innefattas uppenbarligen också
i de föreskrifter, som av vattendomstolen meddelats i dess byggnadsbeslut
angående dämning, vattenhushållning m. m., liksom i bestämmelserna
angående tillhandahållande av kraft såsom ersättning. Oberoende
av den övergång av äganderätten, som föranledes av kronans inlösen,
komma förpliktelser av detta slag att äga bestånd.

Från denna allmänna regel synes dock böra göras ett undantag.
Såsom framhållits vid 7 § intager den, som avstått vattenkraft för dess
tillgodogörande vid anläggningen mot ersättning medelst kraftöverföring,
i viss mån en likartad ställning med anläggningens ägare. Med hänsyn
härtill synes det icke obilligt, att jämväl rättigheten till ersättning
medelst kraftöverföring underkastas kronans lösningsrätt, något som
otvivelaktigt jämväl ur allmän synpunkt kan vara av betydelse. Bestämmelserna
härom hava upptagits i 12 §. Jämväl i detta fall synes
dock ett särskilt skydd böra beredas den, som redan tidigare tillgodo -

12 §.

308

Kungl. Majds nåd. proposition Nr 128.

gjort sig vattenkraften utan att därmed varit förknippad någon förpliktelse
av angivet slag.

13 §.

Konungens Bestämmelserna i förevarande § ansluta sig till motsvarande stad prBvnmgsrätt.

ganden i 7 kap. 12 § av de sakkunnigas förslag. Den prövningsrätt,
som enligt nämnda § skulle tillkomma Kungl. Maj:t, har dock utvidgats
i olika riktningar. Med hänsyn till den väsentligt förändrade innebörd,
som sålunda givits åt förslaget i denna del, har det varit nödvändigt
att jämväl underkasta bestämmelserna om den ordning, vari nämnda
prövningsrätt skulle komma till utövning, viss jämkning. Enligt de
omarbetade bestämmelserna skall, i överensstämmelse med vad nu gäller
i fråga om byggande i kongsådra, Kungl. Maj:ts prövning till tiden
föregå domstolens beslut. ^ attendomstolen har alltså, att sedan målet
i de hänseenden, som utgöra föremål för Kungl. Maj:ts prövning, vunnit
erforderlig utredning hos Kungl. Maj:t hemställa om dylik prövning och
i avbidan härå förklara målet vid vattendomstolen vilande.

14-15 §§.

Avgifter. Deri avgiftsskyldighet, som avhandlas i dessa §§, är oberoende av,

huruvida regleringen kommit till stånd med stöd av bestämmelserna i
3 kap. om tvångsdelaktighet eller icke. Däremot inverkar denna fråga
på beräkning av den kraftefFekt, som vinnes genom regleringen. Till
grund för denna beräkning skall ligga den genom regleringen vunna
ökningen i uttagbar vattenkraft i det eller de strömfall, för vilkas räkning
regleringen utföres. Vid en tvångsreglering komma härvid i beaktande
samtliga de till regleringssamfälligheten hörande strömfallen
eller med andra ord varje strömfall, som har båtnad av regleringen.
År det fråga om ett företag utan tvångsdelaktighet, skall däremot hänsyn
tagas allenast till båtnaden för de strömfall, vilkas ägare varit sökande
till eller eljest frivilligt anslutit sig till företaget. Denna olikhet är
visserligen ur praktisk synpunkt mindre tillfredsställande men synes, ej,
minst av formella skäl, vara ofrånkomlig. Någon större betydelse torde
i varje fall icke böra tillmätas densamma.

Det belopp, som skall erläggas i årlig avgift, skall fastställas särskilt
för varje strömfall. Under den löpande tjuguårsperioden kommer
någon förändring icke att äga rum i det sålunda fastställda beloppet.
Om sålunda det hästkraftantal, som strömfallet vinner genom regleringen,
under perioden ändras i ena eller andra riktningen, kommer en dylik

609

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

förändring i beaktande först vid den omprövning av avgiftens storlek,
som må påkallas vid periodens utgång.

16 §.

Beträffande denna § hänvisar jag till vad jag redan anfört vid den
allmänna motiveringen av det av mig framlagda förslaget.

9 KAP.

1 §•

För att bringa innehållet uti ifrågavarande § i överensstämmelse
med den förändrade lydelse, som på lagrådets hemställan givits åt stadgandet
i 2 kap. 16 §, har en mindre jämkning skett i §:ens avfattning.

13 och 14 §§.

Den av lagrådet beträffande dessa §§ framställda anmärkningen
riktar sig dels mot den i andra stycket av 13 §:en parterna medgivna
rätt att i de fall, då kraft enligt reglerna i första stycket av nämnda §
lämnas i ersättning för vattenkraft, som avstås, träffa överenskommelse
om ersättningskraftens tillhandahållande från annan anläggning än den,
vid vilken den avstådda vattenkraften tillgodogöres, och dels överhuvudtaget
mot förslagets ståndpunkt att tillåta ersättning medelst kraftöverföring
i annan händelse än då genom vattenkrafts avstående en motsvarande
förmån beredes det strömfall, från vilket ersättningskraften
skall tillhandahållas. Vad den förra delen av anmärkningen angår har
jag funnit de skäl, som anförts till stöd för densamma, övertygande,
och har i anledning härav jämkning skett i lydelsen av 13 § andra
stycket.

Ett efterkommande av anmärkningens senare del skulle, såvitt
jag rätt uppfattat densamma, leda till, att bestämmelserna i 14 § komme
att helt och hållet utgå. Detta synes mig vara ägnat att ingiva betänkligheter.
Stadgandena i 14 § torde jämväl med den begränsning,
som det föreliggande förslaget erhållit, äga sitt praktiska värde och
bliva det ännu mer, då torrläggningslagstiftningen kommer att upptagas
i lagen. En inskränkning av de möjligheter till ersättning medelst
kraftöverföring, som förslaget erbjuder, anser jag jämväl ur principiell
synpunkt otillfredsställande. De skäl, som av lagrådet åberopats till
stöd för anmärkningen i denna del, äro uteslutande av formell natur.
Särskilt har lagrådet fäst sig vid den risk, som skulle kunna uppkomma

Nyprövning
vid vatten -reglering.

Ersättning
medelst kraft■
överföring.

Skyldigheten
att tillhandahålla
kraft
skall vara
förenad med
viss fastighet.

Överflyttning
av rätt till
ersättningskraft.

310 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

för inteckningshavare och andra rättsägare, därest skyldigheten att tillhandahålla
kraft, vilken skyldighet vore förenad med en utomordentlig
förmånsrätt, lades å annan fastighet än den, som erhölle fördel av vattenkraftens
avstående. Med hänsyn till de förutsättningar, som i 14 §
uppställas för detta lagrums tillämpning och bland vilka jämväl ingår
beaktande av nämnda rättsägares intressen, finner jag dock det av
lagrådet anmärkta förhållandet icke böra föranleda till lagrummets uteslutande.
Detta resultat synes mig ej heller böra bliva följden därav
att, såsom lagrådet framhållit, vissa formella svårigheter i andra hänseenden
otvivelaktigt äro förknippade med lagrummets tillämpning.

15 och 16 §§.

I första stycket av 15 § har upptagits bestämmelse angående
frågan, med vilken fastighet skyldighet att tillhandahålla kraft enligt
13 § skall vara förenad. Stadgandets avfattning har skett med iakttagande
av vad lagrådet härutinnan hemställt. Föreskriften i 15 §:ens
andra stycke, som avser att reglera å vilken fastighet skall läggas
skyldigheten att tillhandahålla kraft i fall, som avses i 14 §, har i omarbetat
skick upptagits från de sakkunnigas förslag.

I stället för de bestämmelser, som av de sakkunniga upptagits i
16 § och vilka enligt lagrådets hemställan fått utgå, har till sistnämnda
§ i omarbetat skick överflyttats stadgandet i 15 § första stycket
angående den ifrågavarande skyldighetens bestånd jämväl vid exekutiv
försäljning. eller annan avyttring av den fastighet, vid vilken den en
gång bundits.

Andra stycket av 15 § i de sakkunnigas förslag har på lagrådets
hemställan likaledes fått utgå.

17 §‘

^ id denna § har lagrådet hemställt, att för överflyttning av rättighet,
som i §:en avses, från den fastighet, varmed rättigheten är förenad, till
annan fastighet borde till skydd för rättsägare i den fastighet, vilken
berövades kraften, uppställas såsom villkor, att sistnämnda fastighet
erhölle ersättning i penningar att fördelas i vanlig ordning.

I överensstämmelse med vad jag framhållit redan i fråga om 14 §
synes mig emellertid den garanti härutinnan, som förslaget uppställer,
eller att dylik överflyttning icke må medgivas med mindre det prövas
kunna ske utan förfång för inteckningshavare eller andra rättsägare
vara tillräcklig.

Lagrådet har vid denna § tillika ifrågasatt, huruvida ej möjlighet

Kungi Maj ds nåd. proposition Nr 128. 311

borde medgivas till rättighetens avlösning. Otvivelaktigt kunna förhållandena
tänkas komma att utveckla sig i den riktningen, att de
förutsättningar, vara vattendomstolen byggt sitt beslut om ersättningens
utgörande i kraft, icke längre äro för handen.. Men å andra sidan skulle
det ej överensstämma med grunderna för 13 §, om parterna i denna
fråga lämnades fullständig avtalsfrihet. Med hänsyn till de skiftande förhållanden,
som kunna tänkas förekomma, torde det knappast vara möjligt
att härutinnan uppställa någon allmängiltig regel. Då någon praktisk
olägenhet ej heller torde vara att befara därav, att lagen saknar bestämmelser
i ämnet, har jag ansett frågan härom kunna förfalla.

Innehållet i §:ens sista stycke har jämkats i överensstämmelse med
vad lagrådet hemställt.

19, 21, 22, 24 och 25 §§.

Vad lagrådet eller dess flesta ledamöter i fråga om dessa §§ hemställt
har blivit iakttaget.

26 §.

I anslutning till ett uttalande i motiven till de sakkunnigas förslag
har lagrådet i fråga om första stycket av denna § erinrat, att
avtalsfrihet icke är rådande i fråga, som avhandlas i nämnda stadgande.
Härtill må allenast erinras, att något hinder uppenbarligen icke föreligger
för parterna att träffa överenskommelse jämväl i dylik fråga men
att överenskommelsen blir förbindande allenast mellan kontrahenterna
och icke må läggas till grund för vattendomstolens beslut i ämnet.

28 §.

De av lagrådet i fråga om denna § framställda anmärkningarna
hava efterkommits. Beträffande parternas avtalsfrihet i fråga, som avses
i §:ens första stycke, har stadgande upptagits i 45 §.

Sista stycket i förevarande § har tillagts med anledning av de i
4 kap. av mig föreslagna bestämmelserna om nyprövning.

32 §.

Vid denna § har av lagrådet anmärkts, att den av de sakkunniga
i §:ens slut upptagna bestämmelsen, att kostnaden för underhåll
av mottagningsorgan skall avräknas å avgäld, som omnämnes i 23 §
andra stycket, bör jämkas så, att motsvarande avdrag kommer att äga

Ersättningsgivarens
skyldighet
att bekosta
underhåll
av mottagningsorgan.

312

Farternas
avtalsfrihet
i fråga om
formen för
ersättningen.

Kungl. Maj.ts nåd. proposition Nn 128.

rum, därest ersättningstagaren har att erlägga ifrågavarande del av
uttagningskostnaden i stället för i årlig avgäld genom minskning av
den ersättningskraft, som eljest skolat utgå. Uppenbarligen bör ersättningstagaren
vara berättigad att erhålla gottgörelse för den ifrågavarande
underhållskostnaden alldeles oberoende av det sätt, varpå uttagningskostnaden
skall av honom erläggas. Att detta är överensstämmande
med förslagets syfte framgår av ett uttalande i de sakkunnigas motiv.
Till undvikande av missförstånd har jag dock ansett stadgandet böra
i denna del förtydligas. Däremot synes det mig knappast lämpligt att
beträffande ifrågavarande kostnad medgiva någon jämkning i storleken
av den ersättningskraft, som skall tillhandahållas.

42 §.

På lagrådets hemställan har §:en undergått en mindre jämkning.

45 §.

Denna § har tillagts till efterkommande av en av lagrådet vid
28 § framställd anmärkning.

46 §.

I denna § hava sammanförts bestämmelserna i 45 och 46 §§ av
de sakkunnigas förslag.

Vid 13 och 14 §§ har en av lagrådets ledamöter framhållit, hurusom
eu jämförelse mellan 13 och 45 §§ i de sakkunnigas förslag giver
vid handen, att ersättning för annan tillhörig vattenkraft, som någon
enligt stadgande i 2 kap. berättigas tillgodogöra sig, icke må bestämmas
att utgå medelst kraftöverföring i andra fall än som i 13 § omförmälts.
Enligt denne ledamots åsikt borde det emellertid icke möta något hinder
att tillåta nämnda ersättningsform i andra fall t. ex. då ersättning skall
utgå för vattenkraft, som går förlorad därigenom att någon berättigas
tillgodogöra sig densamma enligt 2 kap. 7 § andra stycket. En bestämmelse
härom borde, enligt denne ledamots uppfattning, lämpligen
införas i 13 §.

Samme ledamot har vid 46 § i de sakkunnigas förslag framhållit
betydelsen därav, att ersättning bör under vissa förutsättningar kunna
utgå medelst kraftöverföring jämväl i fall, då fråga är om gottgörelse
för annat än vattenkraft, och har till vinnande av detta syfte föreslagit
vissa tilläggsbestämmelser till den avdelning av 9 kap., vari upptagas
reglerna om ersättning medelst kraftöverföring.

Såsom framgår av motiven till 46 § i de sakkunnigas förslag

313

Kungl. Maj-M nåd. proposition Nr 128.

hava jämväl de sakkunniga ansett det utgöra ett önskemål att låta
ersättning medelst kraftöverföring komma till användning i största möjliga
omfattning. För ernåendet härav hava de sakkunniga genom en bestämmelse
i nämnda § medgivit parterua att, då fråga är om gottgörelse
för annat än vattenkraft, träffa överenskommelse om nämnda ersättningsform.
De sakkunniga hava otvivelaktigt utgått ifrån, att, därest en
dylik överenskommelse bekräftas genom vattendomstolens beslut och
sålunda kommer att utgöra en del av själva byggnadsmedgivandet,
(överenskommelsen härigenom erhåller bindande verkan ej allenast mellan
kontrahenterna utan också gent emot tredje man.

Såsom inom lagrådet framhållits bör emellertid parternas avtalsfrihet
å förevarande område vara underkastad domstolens kontroll.
Endast i den mån domstolen finner parternas överenskommelse lämplig
och icke stridande mot andra rättsägares intressen bör den meddela
fastställelse av densamma. Ett stadgande i denna riktning har i överensstämmelse
med vad lagrådet därom hemställt intagits i §:ens tredje
stycke. Samtidigt har §:ens avfattning sålunda jämkats, att parternas
avtalsfrihet kommer att avse ej allenast, såsom de sakkunniga föreslagit,
ersättning för annat än vattenkraft utan jämväl gottgörelse för förlorad
vattenkraft i de fall, då sådan icke enligt vad som stadgats i föregående
avdelning av kapitlet skall bestämmas att utgå medelst kraftöverföring.
Härigenom tillmötesgås i viss mån den förutnämnda av en av lagrådets
ledamöter gjorda hemställan i fråga om 13 §.

47 §.

På lagrådets hemställan bär det i de sakkunnigas förslag upptagna
stadgandet om rätt för parterna att träffa överenskommelse, huruvida
ersättning skall erläggas på en gång eller medelst återkommande belopp
fått utgå.

48 §.

Därest den rätt att taga i anspråk mark för utmål, som omförmäles
i 2 kap. 16 §, kommer att, såsom jag föreslagit, innefatta allenast
servitutsförvärv, skulle med den avfattning förevarande § erhållit i förslaget
ersättningen utgå utan förhöjning, varemot om äganderättsförvärv
medgives rätt till förhöjning kommer att inträda. Oberoende av förvärvets
natur synes mig i detta fall förhöjning böra äga rum. Med
intrång, som avses i 2 kap. 16 §, bör enligt min mening jämställas
sådant intrång, som omförmäles i 14 § av sistnämnda kapitel.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 113 käft. (Nr 128.)

Förhöjning
av ersättningens

belopp.

314

Särskild rätt
till fast
egendom.

Kungl. Maj ts nåd, proposition Nr 128.

50 §.

Den av lagrådet vid denna § framställda anmärkningen bär efterkommits.

Öl §.

Avfattningen av denna § har undergått eu mindre jämkning.

52 och 53 §§.

Vad lagrådet hemställt i fråga om dessa §§:ers avfattning har
iakttagits.

54 §.

Vid denna § har en av lagrådets ledamöter erinrat, att den ersättning,
som bestämts åt innehavare av särskild rätt till fastighet, kan komma
att innefatta förutom gottgörelse för själva rättigheten jämväl lösen för
byggnader och andra anläggningar. Enligt denne ledamots uppfattning
borde, då stadgandet om nedsättning av ersättning, som bestämts till
innehavare av särskild rätt, tillkommit uteslutande i fordringsägares
intresse, nedsättning endast omfatta sådan del av ersättningen, som
avser förlust av eller intrång i själva rättigheten. För att giva tydligt
uttryck häråt erfordrades, att avfattningen av andra stycket jämkades.

Att den nedsättningsskyldighet, som i förevarande § föreskrives,
icke avser sådan ersättning, vilken tillkommer t. ex. en arrendator för
å den arrenderade fastigheten uppförda byggnader, synes mig utan vidare
uppenbart. Äganderätten till dessa byggnader, vilka utgöra lös egendom,
torde icke kunna inbegripas i den särskilda rätt till fast
egendom, varom i förevarande §, jämförd med 52 §, är fråga. Då någon
missuppfattning av stadgandet i antydd riktning näppeligen synes vara
att befara, har detsamma fått kvarstå i oförändrat skick.

57, 66, 69, 71 och 74 §§.

I anledning av lagrådets hemställan har till 57 § gjorts ett tillägg,
motsvarande stadgandet i 50 § tredje stycket av gällande expropriationslag.

Till följd av den ändring, som 47 § enligt vad redan omnämnts
undergått, har 66 § gjorts överflödig och alltså uteslutits. Rubbning i
de efterföljande lagrummens paragrafnummer har undvikits därigenom,
att stadgandena i 61 § av de sakkunnigas förslag uppdelats å två §§.

De av lagrådet beträffande 69, 71 och 74 §§ gjorda anmärkningarna
hava länt till efterföljd.

Kungl. Maj.ts nåd. proposition Nr 128-

315

11 KAP.

Med avseende å 11 kap. knyter sig intresset närmast vid frågan
om inrättandet av särskilda vattendomstolar för handläggning av vattenmål
i lörsta instans samt spörsmålet, om vattenmålen böra, med förbigående
av mellauinstansen, fullföljas direkt till Konungen eller om
även för vattenmål skola förefinnas tre instanser.

Vad angår förstnämnda fråga, bär jag redan förut omnämnt, att
jag, i full överensstämmelse med vad såväl kommittéerna och de sakkunniga
som även lagrådets ledamöter anfört, håller före, att en omläggning
av vår vattenlagstiftning i huvudsaklig överensstämmelse med
de föreliggande förslagen gör upprättandet av speciella vattendomstolar
i första instans till en oavvislig nödvändighet.

Jämväl med avseende å sammansättningen av vattendomstolarna
ställer jag mig på förslagens ståndpunkt. Visserligen hade det enligt
min mening varit önskligt, om det juridiska elementet i vattendomstolarna
kunnat förstärkas och det på sådant sätt, att ortsintressena samtidigt
fått ytterligare representation inom vattendomstolen. Att jag likväl
ej ansett mig böra göra någon hemställan i den riktningen, har sin
huvudsakliga grund i de svårigheter, som, på sätt ett par av lagrådets
ledamöter särskilt framhållit, skulle i praktiken möta ett försök att
genomföra en dylik anordning på det enda sätt, som torde kunna betraktas
som ändamålsenligt, nämligen adjungerandet i vattendomstolen
av häradshövdingen i orten. Härtill kommer, att det icke torde kunna
bestridas, att beredandet i vattendomstolen av plats för ännu en jurist
kommer att framträda såsom mindre angeläget, om, i enlighet med vad
jag ämnar föreslå, en mellaninstans inrätlas jämväl för vattenmål samt
åt denna mellaninstans gives den sammansättning, jag i annat sammanhang
vill angiva. Vattendomstolens karaktär av en huvudsakligen utredande
myndighet med i väsentlig mån administrativa åligganden blir
härigenom mera betonad och dess sammansättning med särskilt hänsyn
till denna dess speciella funktion framstår som mera berättigad, än om
vattenmålen skulle med förbigående av varje mellaninstans fullföljas
direkt till Konungen.

Beträffande spörsmålet om antalet domstolsinstanser i vattenmål
anser jag mig, såsom redan antytts, böra föreslå en avvikelse från kommittéernas
och de sakkunnigas förslag. Väl hade jag, främst från syn -

Vattendomstolarna
och
deras sammansättning.

Mellaninstans
i vattenmål
(vattenöverdomstol).

316

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

punkten av det önskvärda i vattenmålens skyndsamma avgörande, helst
sett, att ett bibehållande av den av kommittéerna och de sakkunniga
föreslagna anordningen med vatt.enmålens fullföljande från vattendomstolarna
omedelbart till Konungen visat sig möjligt. Processkommissionen
har emellertid i sitt över de sakkunnigas förslag avgivna utlåtande förklarat
sig icke kunna tillstyrka denna anordning, under framhållande
att förslaget i denna punkt stode i bestämd strid med de principer, som
syntes böra tillämpas i fråga om en framtida instansordning. I sistnämnda
hänseende framhåller processkommissionen, att, då det i ett land av Sveriges
storlek ej torde vara möjligt att beträffande alla mål reda sig med blott
två instanser, i det att den högre instansen i så fall skulle på grund
av arbetsbördans storlek bliva så omfångsrik, att den ej skulle utgöra
ett tillfredsställande organ för rättsskipningens enhet och ej heller tillfredsställande
fylla de höga kompetenskrav man borde ställa på ett
lands högsta domstol, ingen annan rationell lösning av frågan om instansordningen
syntes tänkbar än den nu senast i Norge införda, enligt
vilken en mellaninstans bibehölles för fullständig överprövning av de
fullföljda målen, medan högsta domstolens prövning begränsades till
rättsfrågan i de mål, som dit fullföljdes från mellaninstansen. Att under
sådana förhållanden nu pidvilegiera en stor grupp av mål genom att
låta dem överhoppa den mellaninstans, vi för närvarande ägde, måste
enligt processkommissionen betecknas såsom så mycket mera irrationellt,
när, såsom fallet vore i fråga om vattenmålen, till domstolarnas avgörande
överflyttades en stor del frågor av mera administrativ än rättslig
natur, vilka otvivelaktigt skulle komma att taga högsta domstolens
tid i anspråk på ett för den övriga rättsskipningen menligt sätt. De
skäl, som anförts för att bereda vattenmålen nu ifrågavarande förmån,
kunde med samma fog anföras beträffande ett stort antal andra specialmål,
och det vore att befara, att, om de vattenrättsliga specialintressena
på nu föreslaget sätt gynnades på andra måls bekostnad, även andra
specialintressen snart noy: skulle göra sig hörda för att komma i åtnjutande
av enahanda förmån.

Jämväl lagrådets lagfarna ledamöter hava avstyrkt ett förbigående
av mellauinstansen i vattenmål. Till de av processkommissionen i sådan!
avseende anförda skäl hava dessa lagrådsledamöter lagt ett, nämligen
hurusom med sakkunnigförslagets ståndpunkt icke varit möjligt att avskära
vissa mindre betydande vattenmål från fullföljd till högsta domstolen
och att förslaget sålunda avveke från de grundsatser, vilka införts
i vår rätt genom 1915 års processreform.

Då sålunda såväl processkommissionen som lagrådets lagfarna leda -

317

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

möter på, såsom der synes, nog så vägande skid bestämt avstyrkt eu
anordning, varigenom vattenmålen skulle komma att från vattendomstolarna
fullföljas direkt till Konungen, ser jag mig som nämnt nödsakad
föreslå ett frångående av förslagen i denna del.

Enligt min mening måste alltså jämväl med avseende å vattenmål
förefinnas tre domstolsinstanser. Den frågan uppstår då, om mellaninstansen
i vattenmål skall vara densamma som i vanliga mål, d. v. s.
hovrätt i vanlig sammansättning, eller om en eller flera speciella överdomstolar
för vattenmål böra inrättas.

Med avseende å detta spörsmål har under sakens föregående behandling
gjort sig gällande olika åsikter. Tvenne av lagrådets ledamöter
mena, att någon speciell överdomstol för vattenmål icke är erforderlig.
Vattenmålen skulle alltså enligt dessa ledamöter från vattendomstolarna
fullföljas till de allmänna hovrätterna, sammansatta på vanligt
sätt. Tvenne andra av lagrådets ledamöter åter hålla före, att, om
hovrätt göres till andra instans i vattenmål, det bör sörjas för, att vid
prövningen av sådana mål, i vilka tekniska frågor förekomma, åt hovrätten
kan beredas en sådan sammansättning, att den tekniska sakkunskapen
blir lika starkt företrädd där som i vattendomstolen. De anse
därför, att hovrätten vid handläggningen av vattenmål bör, om det påkallas
av part eller hovrätten anser det önskligt, förstärkas med två av
Kungl. Maj:t därtill förordnade, i vattenfrågors tekniska behandling
sakkunniga och erfarna män, representerande, den ene särskilt sakkunskapen
beträffande byggande i vatten och den andre särskilt sakkunskapen
i fråga om jords torrläggning. I de fall, då tekniska ledamöter
sålunda skulle komma att deltaga i handläggningen, skulle enligt detta
förslag de juridiska ledamöternas antal begränsas till tre. Då det torde
stöta på oövervinnliga svårigheter att bereda de hovrätter, som äro
förlagda utom huvudstaden, den ifrågasatta förstärkningen med tekniskt
sakkunniga, bleve, enligt dessa lagrådsledamöters åsikt, av denna anordning
en följd, att prövningen av samtliga vattenmål måste förläggas till
Svea hovrätt.

Denna senare åsikt står i nära överensstämmelse med det förslagtill
sakens ordnande, som processkommissionen i sitt utlåtande ifrågasatt,
nämligen att vattenmålen från samtliga vattendomstolar skulle
fullföljas till Svea hovrätt och där upptagas å en viss avdelning, förstärkt
med sakkunniga lekmän såsom bisittare.

På sätt torde framgå av det föregående, äger frågan om vattenöverdomstolarnas
antal ett intimt samband med spörsmålet om den

1 ''attenövcrdomstolens

organisation.

Frågan om
tekniskt sakkunnigaledamöter
i vattenöver
domstolen.

I vattenöverdomstolen

bör sitta eu
ledamot i
kammarkollegiet.

318 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

sammansättning, man vill giva en vattenöverdomstol, och vill jag därför
nu till en början till närmare behandling upptaga sistnämnda fråga.
Härvid möter främst det inom lagrådet väckta spörsmålet, om jämväl i
vattenöverdom stolen skola sitta tekniskt sakkunniga ledamöter. I denna
del ansluter jag mig till dem av lagrådets ledamöter, som ansett tillräckliga
skäl ej föreligga för genomförande av en dylik anordning. I
likhet med dessa ledamöter håller jag före, att, då fråga är om vattenmål,
det sakkunniga elementets upptagande i själva domstolen har sitt
egentliga värde såsom en garanti mindre för det riktiga bedömandet än
för den tillfredsställande utredningen av målet, vilken utredning ju bör
vara fullgjord redan i underdistansen. I motiven till de sakkunnigas
förslag har också framhållits, att med den sakkunskap, som står vattendomstolen
till buds, kan förväntas, att de tekniska spörsmålen redan
inför vattendomstolen göras till föremål för en allsidig och fullt uttömmande
behandling och att fullföljd srätten härutinnan, om ej på
grund av uttryckligt stadgande så dock genom förhållandenas egen
natur, huvudsakligen blir av formell beskaffenhet.

Om än således, i enlighet med vad i det föregående nämnts, någon
speciell sammansättning av vattenöverdomstolen icke kan anses påkallad
av den tekniska sakkunskapens representerande inom densamma, bör
dock enligt min mening av annan grund åt vattenöverdomstolen givas
en något olika sammansättning än den, domstolarna i andra instans i
vanliga mål, de allmänna hovrätterna, äga. Det har under nu ifrågavarande
lagstiftnings förberedande mer än en gång framhållits, att de
frågor, som komme att tillhöra vattendomstols bedömande, till icke
oväsentlig del komme att bliva av övervägande administrativ natur.
Detta gäller kanske framför allt företag rörande byggnader i vatten av
större omfång samt vattenregleringar, där frågan, om vad i varje särskilt
fall kan anses lämpligast med hänsyn till det allmänna, utan tvivel
måste spela en framträdande roll. Det synes mig därför icke vara annat
än i sin ordning, att i den domstol, som kommer att döma i andra
instans i vattenmål, som ledamot insättes även en på det administrativa
området erfaren man. Då funktionen som administrativ ledamot i vattenöverdomstolen
givetvis icke kan beräknas giva full sysselsättning åt en
person — han skulle naturligtvis ej äga någon föredragningsskvldighet
därstädes — synes det, som om den lämpligaste anordningen vore den,
att till dylik administrativ ledamot i vattenöverdomstolen förordnades en
ledamot i kammarkollegiet, vilket verk på grund av den befattning med
vattenmål, som det hittills haft och enligt den nya lagstiftningen skulle

319

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

komma att i viss man bibehålla, inom sig torde rymma ledamöter
med erfarenhet just å nu ifrågavarande område.

En given följd därav, att såsom ledamot i vattenöverdomstolen
skulle komma att sitta en ledamot i kammarkollegiet, blir den, att endast
eu vattenöverdomstol, gemensam för hela riket och förlagd till Stockholm,
kan inrättas, en konsekvens, som, särskilt med hänsyn till angelägenheten
därav att mellaninstansen i vattenmål kommer att bestå av
ledamöter med nödig erfarenhet på området, enligt min mening icke
kan betraktas annat än som en fördel. Då en särskild överdomstol, med
uppdrag lör dess ledamöter att döma allenast i vattenmål, på grund
av dessa måls fåtal icke kan komma ifråga, torde den naturligaste anordningen
bliva den, att vattenöverdomstolen förlägges till Svea hovrätt.
Därvid torde, då vattenöverdomstolen icke bör bestå av flera ledamöter
än lem, böra föreskrivas, att Svea hovrätt vid utövandet av sin verksamhet
som vattenöverdomstol skall utgöras av ordföranden å en av hovrättens
divisioner som ordförande, tre andra ledamöter i hovrätten samt
en ledamot i kammarkollegiet. Att genom bestämmelse i instruktionen
för Svea hovrätt vattenmålen böra undantagas från lottning mellan
hovrättens olika divisioner, synes mig uppenbart. Samtliga vattenmål
böra givetvis — åtminstone till en början — handläggas å en och
samma division. Att låta detta komma till uttryck redan i vattenlagens
lagtext lärer dock knappast vara lämpligt, då den möjligheten
bör stå öppen att, i fall vattenmålens koncentrering till en enda division
skulle komma att visa sig menligt inverka på skyndsamheten i deras
avgörande, fördela vattenmålen på två divisioner. Som bekant består
en var av hovrättens divisioner — utom en, med avseende å vilken
särskilda förhållanden äro rådande — av fem ledamöter. Av dessa fem
ledamöter deltaga dock i regel allenast fyra i varje måls handläggning.
Eu divisions förstärkande med en ledamot av kammarkollegiet synes
därför väl låta anpassa sig till nu rådande förhållanden på det sätt, att
denne ledamot inträder i stället för den av divisionens ledamöter, som
för tillfället icke tjänstgör i rätten.

På sätt förut nämnts, är jag av den uppfattning, att någon plats
för tekniskt sakkunniga ledamöter ej behöver inrymmas i vattenöverdomstolen.
Därmed vill jag dock ej hava sagt, att ej vattenöverdomstolen
stundom kan vara i behov av biträde av tekniskt sakkunnig
person. En möjlighet att, där så erfordras, få målets tekniska sidor
belysta från annat håll än parternas bör därför enligt min mening beredas
vattenöverdomstolen. Frågan gäller då, i vilken form detta lämpligast

Vattenöverclomstol:

Svea hovrätt
på visst sätt
sammansatt.

Tekniskt
sakkunniga
biträden åt
vattenöverdomstolen.

320

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

bör ske. Inom lagrådet bär av ett par av dess ledamöter gjorts gällande,
att vattenöverdomstolens behov av tekniskt sakkunnigt biträde skulle
kunna tillgodoses antingen genom vattenöverdomstolens infordrande av
sakkunnig myndighets yttrande eller ock genom hörande av den vattendomstol,
som dömt i målet, eller måhända av vattenrättsdomaren jämte
den ena eller båda vattenrättsingenjörerna.

Mot förstnämnda av dessa utvägar — remiss till sakkunnig myndighet
— torde med skäl kunna invändas, att den, enligt vad erfarenheten
i liknande fall giver vid handen, skulle vara ägnad att i hög grad motverka
den skyndsamhet i avgörandet, som man med avseende å vattenmål
med rätta uppställt som ett viktigt önskemål. Anlitandet av den
andra utvägen — hörandet av vederbörande vattendomstol eller vissa
av dess ledamöter — skulle åter säkerligen i de flesta fall visa sig
föga ändamålsenligt. Då de, som förut dömt i saken, helt naturligt
måste anses frestade att hävda sin förut i målet intagna ståndpunkt,
föreligger, på sätt också lagrådets tekniska bisittare framhållit, fara för
att den kritik av vattendomstolens beslut, som en part vid sitt överklagande
av detsamma presterat, icke skall bliva tillbörligt beaktad
i det från vattendomstolen eller vissa av dess ledamöter infordrade
utlåtandet.

Enligt min mening torde ett från flera synpunkter lämpligare
sätt för beredande åt vattenöverdomstolen av den tekniska sakkunskap,
varav den kan vara i behov, vara det, att vattenöverdomstolen tillerkännes
rätt att, där målet angår fråga, för vars bedömande fordras
särskilda fackkunskaper, till biträde åt sig tillkalla en i sådant ämne
sakkunnig person. Ett dylikt av vattenöverdomstolen tillkallat biträde
torde få anses hava en väsentligen annan uppgift än de tekniska ledamöterna
i vattendomstolen. Uppgiften för nu ifrågavarande tekniska
biträde kan icke anses vara att komplettera utredningen i målet, utan
fastmera att genom klarläggande av de tekniska spörsmål, som målet
kan innefatta, underlätta för vattenöverdomstolens ledamöter att komma
till en rätt förståelse av detsamma och intaga ståndpunkt till parternas
däri framställda påståenden. För att biträdet skall kunna rätt fylla
denna sin uppgift, torde bestämmelse böra meddelas därom, att biträdet
bör, sedan tillfälle lämnats honom att taga del av handlingarna i målet,
övervara detsammas föredragning och där deltaga i överläggningarna
rörande målet. För att mot nu ifrågavarande anordning icke skall
kunna riktas den anmärkningen, att ett dylikt biträde skulle komma
att intaga en, till följd av naturen hos det nuvarande rättegåDgsförfarandet
i överinstanserna, fullständigt okontrollerbar ställning, torde

321

Kungl. Maj:fn nåd. proposition Nr 128.

tillika böra föreskrivas, att biträdet skall, efter det målet föredragits,
men innan detsamma företages till avgörande, till vattenöverdomstolen
avgiva skriftligt yttrande rörande de delar av målet, i fråga om vilka
hans sakkunskap av vattenöverdomstolen tagits i anspråk. Kan sådant
yttrande ej avgivas, utan att undersökning på platsen dessförinnan ägt
rum, bör möjlighet till dylik undersöknings företagande förelinnas. Bestämmelser
i nu angivna avseenden fiunas inryckta i 97 §. Klart torde
vara, utan att detta behöver särskilt komma till uttryck i lagtexten,
att intet hinder föreligger för att vattenöverdomstolen till biträden
i ett och samma mål tillkallar flera, var och en på sitt särskilda område
sakkunniga personer. Tvärtom synes det mig antagligt, att i mål
rörande större företag, som kunna beräknas hava mera betydande inverkan
på vattenförhållandena, det skall i regel visa sig lämpligt,
att som sakkunniga tillkallas minst två personer, representerande en var
ett av de båda huvudområden, vattendomstolens båda tekniska bisittare
äro avsedda att företräda.

Med naturen av den ställning, nu ifrågavarande tekniska biträde
skulle komma att intaga, torde stå bäst i överensstämmelse, att kostnaden
för biträdets anlitande bestrides icke av vederböraude part utan av
statsmedel.

Detta rörande den tekniska sakkunskapens tillförande åt vattenöverdomstolen.
Såväl i kommittéernas som i de sakkunnigas förslag
finnes en bestämmelse, som går ut på beredandet även åt högsta domstolen
av tillgång till sakkunnigt tekniskt biträde vid dess handläggning
av vattenmål. I nära överensstämmelse med vad några av lagrådets
ledamöter uttalat, hyser jag emellertid den uppfattningen, att, ifall
i vattenmål komma att finnas tre domstolsinstanser samt den tekniska
sakkunskapen får tillfälle att göra sig gällande även i mellaninstansen,
särskild åtgärd icke kan anses behövlig, för att samma sakkunskap må
göra sig hörd jämväl i högsta domstolen. Något stadgande i denna
riktning har därför ej influtit i det nu omarbetade förslaget. Skulle
trots de garantier för vinnande redan under vattenmålens handläggning
vid de två lägre instanserna av fullständig utredning i olika avseenden,
som man sökt skapa genom att för dessa instanser föreslå den organisation,
för vilken förut redogjorts, högsta domstolen i något fall anse sig
vara i behov av att få sin insikt på något speciellt område kompletterad,
står densamma alltid till buds att, såsom hittills varit brukligt i liknande
fall, infordra sakkunnig myndighets utlåtande i målet.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 118 käft. (Nr 128.) 41

Frågan om
högsta domstolens
behov
av sakkunnigt
tekniskt
biträde.

322

Vattenrättsdomarens
kvalifikationer.

Kom mittéerna.

Kungl. Maj.ts nåd. proposition Nr 128.

Efter det jag sålunda angivit min ståndpunkt till en del 11 kap. berörande
spörsmål av mera principiell innebörd, torde det tillåtas mig
att övergå till en kort redogörelse för de ändringar, som vidtagits i
detta kap:s särskilda stadganden.

1 §•

Beträffande denna § hänvisas till vad förut nämnts rörande inrättandet
av eu mellaninstans även för vattenmål.

2 och 3 §§.

Första stycket i 2 § är lika lydande med andra stycket i 1 § i de
sakkunnigas förslag. De ändringar, de två sista styckena i 2 § undergått,
hava sin grund i de anmärkningar, som lagrådet framställt mot
§:ens avfattniug i dessa delar.

Vidkommande den vidtagna ändringen i 2 §:ens andra stycke — i
fråga om vattenrättsdomarens kvalifikationer — är följande att nämna.

Enligt såväl kommittéförslaget som de sakkunnigas förslag skall
vattenrättsdomaren vara »lagkunnig, i domarevärv eller annan praktisk
juridisk verksamhet erfaren man» samt till sin befattning förordnas av
Konungen för viss tid.

I sin motivering till dessa stadganden ävensom till motsvarande
bestämmelser rörande vattenrättsingenjörerna hava kommittéerna framhållit,
att samma skäl, vilka i allmänhet talade för angelägenheten av
att domare intoge en ekonomiskt och socialt oberoende ställning, helt
visst kunde med mer än vanlig styrka åberopas med avseende å vattendomstolens
ledamöter. Deras värv vore av särskilt stor ekonomisk betydelse
icke blott för de personer, som vore parter i målet, utan även
för alla framtida ägare av de fastigheter, som berördes av företaget,
ävensom för staten såsom målsman för de allmänna intressena. Härtill
komme, att såsom parter i vattenmål kanske oftare än i andra mål uppträdde
bolag eller andra sammanslutningar med resurser utöver annars
vanliga mått. Att kommittéerna, oaktat de funnit vikten av dessa synpunkter
ovedersäglig, icke ansett sig böra föreslå besättandet av vattendomstolsledamöternas
ämbeten med ordinarie innehavare, hade sin grund
i, bland annat, praktiska skäl. Det vore nämligen enligt kommittéerna
av ganska stor vikt vid inrättandet av en ny organisation sådan som den
förevarande, att några års erfarenhet först inhämtades, innan organisationen
fastsloges såsom i alla detaljer lämpligen avvägd. Det kunde

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128. 323

icke med visshet förutses, huruvida lämpliga personer till alla platser
stode att erhålla. Det vore'' ock i en så oprövad sak icke uteslutet, att
till någon befattning skulle kunna bliva utnämnd person, som sedermera
visade sig mindre väl skickad till densammas fortsatta uppehållande.
Dessutom kunde man trots den förebragta statistiska utredningen angående
antalet hittills handlagda vattenmål inom olika landsdelar icke
med synnerlig visshet förutse, huru arbetsbördan komme att fördela sig
emellan de olika domstolarna. Kommittéerna hade därför tänkt sig, att
åtminstone under en övergångstid fäst anställda vattenrättsdomare icke
skulle av Konungen utnämnas utan skulle dessa platser innehavas på
förordnande för viss tid, därvid fem år syntes kunna ifrågasättas såsom
en lämplig minimitid. Den oberoende ställning, som enligt vad förut
sagts vore så betydelsefull för dessa ämbetens innehavare, borde kunna
vinnas genom att förordnande meddelades i allmänhet åt personer, vilka
såsom innehavare av ordinarie domarebefattningar vid de allmänna övereller
underdomstolarna eller av andra tjänster även oavsett förordnandet
i vattendomstolen besutte det nödiga oberoendet. Därest dylika och i
övrigt nödiga kvalifikationer ägdes av personer utom tjänstemännens
krets, borde dock intet hinder finnas att lämna förordnande åt sådan
person.

De sakkunniga hava i denna fråga i stort sett anslutit sig till
kommittéernas ståndpunkt.

Emellertid har en av lagrådets ledamöter, med vilken eu annan
lagrådsledamot i huvudsak instämt, gjort gällande, att, om man än på
de av kommittéerna anförda skäl, vilkas betydelse i stort sett icke torde
kunna bestridas, måste låta sina betänkligheter mot vattendomstolsledamöternas
anställande på förordnande fara, det dock syntes som ett oeftergivligt
villkor härför, att det på annat sätt så vitt möjligt sörjdes för
att deras ställning erhölle den fasthet, som man plägade fordra för innehavare
av domarebefattningar. Särskilt gällde detta ordföranden. Hans
uppgift såsom det sammanhållande och vid lika röster för olika meningar
utslagsgivande elementet i domstolen krävde mer än väl, att hans ställning
vore sådan, att den även i allmänhetens ögon skänkte honom en
fullt, betryggad självständighet gentemot de intressen, mellan vilka han
hade att skilja. Kommittéerna hade även givit anvisning på ett sätt
att, utan uppgivande av systemet med förordnande av vattenrättsdomare
på viss tid, sörja för att till nämnda befattningar utsåges endast personer
med den oberoende ställning, som enligt det förut anförda borde fordras
för dem, som beklädde ifrågavarande poster, då de i sina motiv framhållit
lämpligheten av att förordnande som vattenrättsdomare i allmänhet

De sakkunniga.

Ledamöter i
lagrådet.

Departe mentschefen.

324 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

meddelades åt personer, vilka såsom innehavare av ordinarie domarebefattningar
eller andra tjänster besutte det nödiga oberoendet. Det
kunde emellertid ifrågasättas, om icke detta, så länge man nödgades
vidbliva systemet med allenast på viss tid förordnade vattenrättsdomare,
borde göras till undantagslös regel. Vattenrättsdomarna syntes
därför böra få utses allenast bland ordinarie befattningshavare i statens
tjänst, och kretsen av dem, som kunde komma i fråga, torde till och med
böra göras ännu trängre. Skulle den av de sakkunniga föreslagna organisationen
bibehållas, komme vattenrättsdomaren ju ait i vattendomstolen
ensam representera det juridiska elementet. Vattendomstolens verksamhet
bleve vidare av den art, att vid dess avgöranden gång på gång även
andra rättsområden än de rent vattenrättsliga komme att beröras, och
särskilt på processens område vore det av synnerlig betydelse, att de
särskilda föreskrifter, som det bleve nödigt att meddela rörande sättet
för behandlingen av förekommande mål och ärenden, i tillämpningen
på ett organiskt sätt anslötes till eljest i allmänhet gällande processregler.
En person, vars föregående anställning icke ställt honom i eu
mera allsidig beröring med domstolshandläggningen och skaffat honom
rutin i därmed förenade göromål, skulle svårligen kunna fylla de krav,
som i allmänt juridiskt och processuellt hänseende måste särskilt under
övergångstiden ställas på en vattenrättsdomare. Det syntes därför böra
tillsvidare stadgas som ett oeftergivligt villkor, att till vattenrättsdomare
förorduades allenast personer, som innehade ordinarie domarämbeten.
Till ordinarie innehavare av domarämbeten borde givetvis i förevarande
hänseende även räknas revisionssekreterare. Skulle det senare bliva
fråga om att gorå vattenrättsdomarna till ordinarie tjänstinnehavare,
syntes ju intet hinder att i samband därmed giva lämplig utvidgning åt
kretsen av dem, som kunde komma i åtanke till nämnda befattningar.

Det torde icke kunna förneka^, att vad sålunda gjorts gnällande
från två lagrådsledamöters sida är av den beskaffenhet, att lämpligheten
av ett fasthållande vid förslagens ståndpunkt i nu förevarande avseende
kan ifrågasättas. Att, på sätt nämnda lagrådsledamöter yrkat, stadga,
att till vattenrättsdomare må förordnas allenast innehavare av ordinarie
domarämbeten, synes mig dock knappast lämpligt. Väl måste det
betraktas som ett önskemål, att till dessa viktiga ämbeten förordnas
personer med en dylik fast och oberoende ställning. Emellertid lärer
icke kunna bestridas, att en begränsning på föreslaget sätt av den
krets, från vilken vattenrättsdomarna må hämtas, måste anses innebära
en viss fara för att ej i varje fall skall kunna till vattenrättsdomare
förvärvas den, som ur olika synpunkter måste anses därför lämp -

Kungl. Maj ds nåd■ proposition Nr 128. 325

ligast. Man må betänka, att ingen kan utan eget medgivande förordna»
till vattenrättsdomare, och att det, även om vattenrättsdomarna komma
att erhålla så pass goda avlöningsförmåner, som dem jag tänkt mig, det
ingalunda är uteslutet, att svårighet kommer att uppstå att förmå därtill
fullt lämpliga ordinarie domare att utbyta sin hittillsvarande mera
lugna verksamhet mot den i många hänseenden säkerligen mindre
lockande vattenrättsdomaresysslan. Kungl. Maj:t bör därför enligt min
mening icke genom en lagbestämmelse avskäras från möjligheten att
till vattenrättsdomare förordna annan i domarevärv erfaren och för befattningen
lämplig person, exempelvis någon, som, ehuru ej ordinarie
domare, likväl har nödiga domaremeriter samt tillika såsom föredragande
av vattenmål i högsta domstolen förvärvat speciell erfarenhet
på nu ifrågavarande område eller ock eljest måste anses särskilt
skickad att mottaga förordnande som vattenrättsdomare.

I anledning av vad nu sagts har vad ifrågavarande lagrådsledamöter
i denna del anfört föranlett allenast den ändringen i kommittéernas och
de sakkunnigas förslag, att det stadgats, att vattenrättsdomare skall
vara »lagkunnig, i domarevärv erfaren man». Med en dylik bestämmelse
skulle det icke vara uteslutet, att till vattenrättsdomare skulle kunna
förordnas person, som vunnit sin huvudsakliga erfarenhet på hithörande
områden inom annan juridisk verksamhet än domarekallet, ehuru tillräcklig
förfarenhet jämväl i domarevärv upptagits som ett oeftergivligt
villkor.

4 §•

Enligt denna §, sådan den är avfattad såväl i kommittéernas
som i de sakkunnigas förslag, skulle vattenrättsnämndemännen komma
att utses på det sätt som om utseende av ledamot i ägodelningsrätt
finnes stadgat. Hänvisningen avser 117 § i skiftesstadgan, där det
föreskrives, att ägodelningsrättsledamöter skola »på föranstaltande av
domaren i orten, inför häradsrätten, genom sockenfullmäktige, efter förmedlade
hemmantalet utväljas». På grund av denna hänvisning skulle
alltså i val av de sockenfullmäktige, som i sin tur skulle hava att utse
vattenrättsnämndeman, icke, såsom fallet är vid en kommuns val av
nämndeman i häradsrätt, eu var i kommunens allmänna angelägenheter
röstberättigad person äga eu röst, utan de valberättigades krets vara
inskränkt till den jordbesittande befolkningen samt valet ske »efter förmedlade
hemmantalet». Att giva den jordbesittande befolkningen en dylik
förmän må hava. sitt berättigande, då det gäller val av ledamot i första
instansens domstol i skiftesmål, men synes mig däremot icke vara på -

Sättet för utseende
av
vattenrättsnämndemän.

326

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

kallat, då frågan gäller val av de speciella lekmannaledamöterna i
vattendomstolen, vilken domstol ju har att döma i mål, som ingalunda
beröra enbart den jordbrukande befolkningen, utan i de flesta fall äro
av beskaffenhet att vara av långt mera allmän betydelse. Enligt min
mening bör alltså för val av sockenfullmäktige för utseende av vattenrättsnämndeman
gälla samma valrättsbestämmelser som för val av
nämndeman i häradsrätt, och har i första stycket av 4 § föreslagits en
därav motiverad ändring.

De i övrigt i §:ns avfattning företagna jämkningarna i ordalagen
hava skett i anledning av de anmärkningar, lagrådet i sådant avseende
framställt.

5-11 §§.

De ändringar, som vidtagits i 5—8 samt 10 §§, hava — frånsett
ett par mindre jämkningar av uteslutande formell natur i 5 och
8 §§ — föranletts av de uttalanden, lagrådet gjort vid granskningen
av dessa lagrum. Med avseende å 10 § må särskilt framhållas, att jag
anslutit mig till den uppfattningen, att fråga om vattendomstolarnas
inbördes behörighet ej må i högre rätt upptagas ens på klagan av part.

12-15 §§.

motsvara 13 — 16 §§ i de sakkunnigas förslag. De bestämmelser, som
äro meddelade i 12 § i de sakkunnigas förslag, hava ansetts lämpligen
böra flyttas till 73 §. Genom den sålunda vidtagna sammanslagningen
av 12 och 73 §§ har vunnits den fördelen, att den nya 16 § kunnat i
förslaget inryckas utan större rubbning i §-följden.

Ändringarna i 12, 14 och 15 §§ enligt den nya nummerordningen
grunda sig på erinringar, som framställts av lagrådet eller dess flesta
ledamöter.

16 §.

Med avseende å denna § hänvisas till vad förut vid början av detta
kapitel nämnts rörande organisationen av den föreslagna vattenöverdomstolen.

1? §•

Att senare delen av 7 punkten fått utgå, sammanhänger därmed
att bestämmelsen i 14 kap. 8 § i de sakkunnigas förslag flyttats till
promulgationslageu.

327

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

De föreslagna nya bestämmelserna i 4 kap. om periodisk nyprövning
av de vid vissa vattenbyggnadsföretag fastade villkoren samt
om utgåendet vid större vattenregleringar av en viss avgift hava föranlett
ett tillägg av två nya punkter — 9 och 10 — i nu förevarande §. Att
efterföljande punkters nummerföljd härigenom rubbats, har icke kunnat
undvikas, då en sammanslagning av andra punkter stöter på svårigheter
i lagtekniskt hänseende.

Genom de ''ändringar, som vidtagits i — räknat efter den nya
nummerföljden — punkterna 14, 15, 17, 18, 20 och 25, samt tillägget
av den nya 22 § hava avhjälpts av lagrådet påpekade brister i några av
dessa stadgande^ avfattning ävensom en formell oegentlighet i punkt 15.

18-21 §§.

De i dessa §§ vidtagna ändringar eller gjorda uteslutningar hava
föranletts av vissa av lagrådet eller dess flesta ledamöter gjorda erinringar.
Den något jämkade avfattning, som ingressen till 18 § andra stycket
erhållit, torde tydligare uttrycka vad man genom stadgandet velat utsäga.

22 §.

Denna § är ny. Den har tillagts i anledning av vad lagrådet vid
17 § yttrat om lämpligheten därav, att för alla vattenmål, de må vara
inbegripna i 17 §:ens uppräkning eller ej, gives en kompletterande bestämmelse
av innehåll att vattendomstol äger, i den mån det finnes
lämpligen kunna ske, pröva yrkanden, vilka hava samband med den
ansökan eller talan, varom i målet huvudsakligen är fråga.

23—26 §§.

Dessa §§ äro — frånsett en mindre jämkning av ordalagen i 24
§ — lika lydande med 22—25 §§ i de sakkunnigas förslag.

27 §.

De särskilda momenten i denna § motsvara 26—28 §§ i de sakkunnigas
förslag. Genom denna anordning har möjliggjorts att tilläggen
av de nya 22 och 31 §§ kunnat genomföras utan någon större rubbning
i §-följden. Tillägget till 1 mom. har föranletts av en av lagrådet
därom gjord hemställan.

328

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

28-31 §§.

Av dessa §§ äro 28 och 30 §§ lika lydande med 29 och 31 §§ i
de sakkunnigas förslag. I 29 §, motsvarande 30 § i de sakkunnigas förslag,
har det antal exemplar, i vilka ansökningshandlingarna skola ingivas,
utökats till fem respektive tre. Denna utökning har föranletts av vad
lagrådet dels vid denna § uttalat dels ock vid 12 § anfört om önskvärdheten
av en föreskrift, att av varje av parterna ingiven handling, som
kan vara av framtida betydelse, skall avlämnas även ett för renoverade
akten avsett exemplar. Att i vidsträcktare mån än sålunda föreslagits
lägga kostnaderna för aktens renovering å någon av parterna har jag
ej trott mig böra föreslå, innan det förebragts en jämväl från andra
synpunkter önskvärd utredning, i vilken utsträckning renovationsskyldighet
lämpligen bör över huvud förefinnas i vattenmål.

Bestämmelserna i 31 § motsvara tredje och fjärde styckena i 30
§ i de sakkunnigas förslag. Att dessa utbrutits och satts som en särskild
§, har haft sin gund däri, att en sådan anordning, på sätt också
lagrådet framhållit, måste anses önsklig från redaktionell synpunkt.

32 §.

Uppdelningen av denna §:s första stycke i två stycken äger samband
med tillägget av den nya 61 §.

Genom en utbrytning ur denna § av det preklusionsstadgande, densamma
innesluter i sin i de sakkunnigas förslag erhållna avfattning,
samt denna preklusionssbestämmelses sättande i en särskild § — 38 §
— ävensom genom den omredigering denna § i anledning härav samt
även eljest i vissa delar erhållit har tillmötesgåtts ett par av lagrådet
vid denna § framställda erinringar.

Det tillagda fjärde stycket motiveras av vad en av lagrådets ledamöter
med instämmande av övriga lagrådsledamöter i denna del yttrat
vid 2 kap. 7 §.

I näst sista stycket av denna § har den där förekommande tidsuppgiften
erhållit en formulering, som torde vara otvetydigare och mer
i överensstämmelse med vanlig lagstil. En liknande jämkning i uttryckssättet
har vidtagits på några andra ställen i 11 kap. (43, 47, 50, 68 och
80 §§).

Tillägget av sista stycket motiveras av den nya 61 §.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

429

33 §.

Till undvikande av missförstånd må anmärkas, att den i första
punkten av denna §:s tredje stycke vidtagna ändringen är av allenast
formell natur. Vad man velat stadga genom den uteslutna villkorssatsen
torde givetvis gälla, utan att det uttryckligen utsäges; i 47 §
har ej heller en motsvarande bestämmelse föreslagits av de sakkunniga,
ehuru ett sådant tillägg där skulle varit lika motiverat.

I sammanhang därmed, att 54 § i de sakkunnigas förslag, i enlighet
med lagrådets hemställan, flyttats till nu förevarande § och där
satts som sista stycke i §:en, har stadgandet undergått några smärre
förändringar av uteslutande formell beskaffenhet.

34 §.

l)å underrättelse om kungörelsens innehåll torde böra tillsändas
Kungl. Maj:ts befallningshavande icke blott, såsom enligt kommittéernas
och de sakkunnigas förslag, i de fall, att fastighet, varom fråga är, äges
av kronan eller allmän anstalt, utan även i de fall, att sådan fastighet
av kronan eller dylik anstalt innehaves under nyttjanderätt, liar 34 §
undergått en därav föranledd ändring. I sammanhang därmed har ingressen
till stadgandet, i överensstämmelse med ett av flottningslagstiftningssakkunniga
framställt förslag, erhållit en något ändrad formulering,
varigenom tydligare kommit till uttryck, att stadgandet avser
att meddela närmare föreskrifter för vissa specialfall, då underrättelse
enligt närmast föregående § skall utsändas.

35 §.

I likhet med såväl justitiekanslersämbetet och kammarkollegiet
som även lagrådet håller jag före, att det bevakande av de allmänna
intressena, varom i denna § förmäles, bör anförtros icke, på sätt de sakkunniga
hemställt, åt justitiekanslern, utan åt kammarkollegiet. I sin
advokatfiskal bör detta verk äga en för uppdraget särdeles skickad man.
Något hinder för kollegiet att lämna uppdraget åt annan person —
vare sig annan hos kollegiet anställd tjänsteman eller helt utomstående
person — skulle dock naturligtvis ej föreligga. En dylik anordning
torde tvärtom ej sällan komma att visa sig mest ändamålsenlig, särskilt
i de fall, då en närmare kännedom om de lokala förhållandena befinnes
utgöra en nödvändig förutsättning för uppdragets rätta fullgörande.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 113 käft. (Nr 128.) 42

Bevakandet i
vattenmål av
de allmänna
intressena.

330

Rättshjälp å
sökandens
motparter i
vattenmål.

Kungl. Maj ds nåd. proposition Nr 128.

Enligt de sakkunnigas förslag skulle det, därest enligt förevarande
§ förordnades allmänt ombud, åligga detta att på begäran tillhandagå
dem, vilkas rätt berördes i saken, med kostnadsfria råd angående bevakandet
av deras rätt. Mot den tanke, som ligger bakom detta stadgande,
nämligen att i ansökningsmål rörande företag av större omfattning
möjlighet bör beredas sökandens motparter att erhålla kostnadsfri
rättshjälp, synes knappast vara något att erinra. För ett stadgande i
denna riktning torde tvärtom de sakkunniga få anses hava anfört
vägande skäl. Emellertid synes det mig, som om mot de sakkunnigas
förslag, att en och samma person — måhända oftast bosatt i huvudstaden
— skulle i ett mål såväl bevaka det allmännas rätt som ock
vara enskilda parter behjälplig att tillvarataga deras intressen, skulle
kunna resas betänkligheter av såväl principiell som praktisk art. 1
förra hänseendet är att märka, att de båda uppdragens förenande i en och
samma person i många fall måste anses olämpligt, då ju det allmännas
och den enskildes intressen helt naturligt lätt kunna i ett vattenmål
komma i kollision med varandra, och i senare avseendet må framhållas,
att, om det allmänna ombudet skall kunna vara till någon verklig nytta
för de enskilda sakägarna, ombudet måste vara för dem lätt tillgängligt.
Kommer ombudet att — såsom väl torde bliva regeln — vara bosatt i
Stockholm, lärer emellertid denna förutsättning komma att i de flesta
fall brista.

På grund av vad nu sagts har det synts mig, som om det åtminstone
borde beredas möjlighet till att, där särskilda skäl motiverade
sådant, till de enskilda sakägarnas medhjälpare förordnades annan än
det allmänna ombudet. Att överlämna avgörandet om behovet härav
till kammarkollegiet torde icke vara lämpligt, utan lärer denna prövning
böra uppdragas åt Kungl. Maj:ts vederbörande befallningshavande. I
anslutning till denna åsikt har 35 § kompletterats med en bestämmelse
därom, att, om part menar, att på grund av det ifrågavarande företagets
omfattning eller eljest åliggandet att tillhandagå parterna med kostnadsfria
råd bör uppdragas åt annan än allmänt ombud, parten må göra
anmälan därom hos Kungl. Maj:ts befallningshavande, som, där så prövas
erforderligt för tillvaratagande av sakägarnas rätt, har att förordna
särskild person att, på sätt nämnts, biträda dem. För undvikande
av missförstånd torde bär böra framhållas, att som förutsättning för ett
förordnande av nu nämnd art ej uppställts och naturligtvis ej heller
bör uppsiäflas, att sakägarnas oförmåga att själva tillvarataga sina intressen
skall hava sin grund i förhållanden av ekonomisk natur. Frågan
om kostnadsfri rättshjälp till part i vattenmål, vare sig det är ansöknings -

331

Kungl. Maj:ts Nåd. proposition Nr 128.

mål av nu ifrågavarande beskaffenhet eller stämningsmål, på den särskilda
grund, att parten intar en ekonomiskt sett svag ställning, bör däremot
givetvis bliva föremål för behandling i sammanhang med den slutliga
redigeringen av det förslag om fri rättegång, om vars antagande jag
ämnar tillstyrka Kungl. Magt att avlåta proposition till innevarande års
riksdag.

Enligt de sakkunnigas förslag skulle det allmänna ombudet avlönas
av allmänna medel. De enskilda rättsägarna skulle alltså få den av de sakkunniga
föreslagna rättshjälpen utan kostnad vare sig för sig själva eller
för sökanden. Om nu ett stadgande införes, varigenom möjlighet skapas
att i erforderliga fall få förordnad en särskild person till de enskilda
sakägarnas medhjälpare, uppstår frågan, huru denne bör avlönas. I
detta avseende är att uppmärksamma, att i 65 § är fastslagen den principen,
att i ansökningsmål sökanden skall, vare sig hans talan bifalles
eller icke, gottgöra motpart sådana kostnader å målet, som varit nödiga
för tillvaratagande av hans rätt. Med denna princip torde stämma väl
överens ett stadgande, varigenom sökanden ålägges att gälda den kostnad,
som har samband med förordnandet av nu ifrågavarande särskilda biträde
åt hans motparter. Har Kungl. Maj:ts befallningshavande efter
prövning funnit ett dylikt biträde erforderligt för att sakägarnas intressen
skola bliva rätt tillgodosedda, torde det vara naturligt att likställa kostnaden
för detta biträde med sådana kostnader, som eljest varit nödiga
för tillvaratagande av sakägarnas rätt. Mot ett ordnande av kostnadsfrågan
på detta sätt torde knappast kunna invändas, att det skulle
ekonomiskt sett bliva alltför betungande för sökanden. Ty alldeles frånsett,
att här ju är fråga huvudsakligen om större företag, där eu mindre
kostnadsökning ej kan spela någon mera avsevärd roll, torde det med
skäl kunna ifrågasättas, om ej genom en anordning sådan som den nu
föreslagna kostnaden för sökanden skulle komma att, åtminstone i många
fall, minskas i stället för att ökas. Blir nämligen i mål rörande dylika
företag till biträde åt sökandens samtliga motparter förordnad särskild
person, bosatt i närheten av företaget och alltså lätt tillgänglig för sakägarna
när helst så kan påfordras, torde dessa säkerligen i långt mindre
utsträckning, än om detta biträde och det allmänna ombudet vore en och
samma person, i regel kanske bosatt i huvudstaden, sökandens motparter
se sig nödsakade att för tillvaratagande av sin rätt till biträde
anlita sammanlagt kanske ett flertal andra med företag av nu ifrågavarande
art förtrogna personer, och enligt nyssnämnda regel i 65 §
skulle sökanden ju vara pliktig att gottgöra sina motparter vad dessa
måst i gottgörelse utgiva till samtliga dessa biträden.

332

Föreslagna,
preklusions•
bestämmelsers
berättigande.

Kungl. Maj.ts nåd. proposition Nr 128.

I 87 § har gottgörelse till person, som enligt förevarande § särskilt
förordnats att biträda sakägarna, upptagits bland de kostnader,
som sökande i ansökningsmål skall förskjuta.

36 §.

1 första stycket hava vidtagits ett par mindre jämkningar av uteslutande
formell natur.

Förändringen i andra stycket har ägt rum i anledning av en av
lagrådet mot detta lagrums avfattning framställd anmärkning.

37 §.

I enlighet med lagrådets hemställan hava 37 och 38 §§ i de sakkunnigas
förslag sammanslagits till en §. I sammanhang därmed har
avlattningen av bestämmelserna i fråga, jämväl i överensstämmelse med
lagrådets hemställan, ändrats i vissa avseenden, varjämte stadgandet i
tredje stycket gjorts tillämplig även på de fall, som avses i de nvtillagda
punkterna 9 och 10 i 17 §.

38 §.

Genom insättandet av denna nya § har, med tillmötesgående
av en utav lagrådet vid 32 § gjord hemställan, såsom en fristående bestämmelse
satts det viktiga preklusionsstadgande i fråga om erinringar,
som i de sakkunnigas förslag meddelats blott i form av eu uti 32 § inryckt
föreskrift angående kungörelsens innehåll.

Rörande ifrågavarande preklusionsstadgandes materiella berättigande
är att märka, att processkommissionen i sitt över de sakkunnigas förslag
avgivna betänkande förklarat sig hysa »vissa betänkligheter mot de
bestämmelser, enligt vilka vissa sakliga invändningar skola framställas å
visst stadium i rättegången vid äventyr att domstolen eljest icke är
pliktig att fästa avseende vid deras innehåll». Denna anmärkning torde
avse, utom nu ifrågavarande preklusionsstadgande, vissa liknande bestämmelser
i 39 och 53 §§. Innebörden av anmärkningen torde kunna uttryckas
så, att genom införandet av preklusionsbestämmelserna i fråga
fara skulle uppstå för att en part, som i realiteten hade rätt, skulle
komma att gå miste därom allenast på den grund, att han försummat
att redan på ett visst stadium före målets avgörande göra behörig invändning.
Domstolens avgörande skulle med andra ord icke komma
att giva ett riktigt uttryck för den materiella rätten, och detta på den
gi und, att processmaterialet vid målets avgörande icke för domstolen
förelegat sådant, som det kunnat föreligga.

833

Kimgl. Maj:tu nåd. proposition Nr 128.

För bedömande av förevarande fråga torde till eu början vara att
uppmärksamma, att nu ifrågavarande preklusionsstadganden hava avseende
endast å ansökningsmål och ej även å stämningsmål samt att ansökningsmålen
i de flesta fäll äro eu blandning av å ena sidan ett
oflentligrättsligt administrativt förfärande och å andra sidan verkliga
rättstvister. Det förra — den administrativa delen av målet — avser
själva tillståndet till företaget: att företaget skall komma till stånd på
det och det sättet med därav följande tillämpning'' av vissa tvångsrätter,
sådana de bestämts i vattenlagen, m. in. Den andra delen av målet
— slitandet av uppkomna rättstvister — hänför sig till storleken av den
ersättning, som skall utgå för skada och intrång; dessa tvister inskränka
sig ej blott till värderingsspörsmål, utan kunna innefatta verkliga rättstvister,
exempelvis huruvida en viss skadelidande har på grund av
servitutsrätt eu viss rätt till vattrret o. s. v. Med avseende å detta
senare slag av spörsmål — rättstvister — torde faran av uppställande
av stränga preklusionsbestämmelser vara i ögonen fällande, och skulle
stadgandet av dylika också innebära ett avsteg från de principer, som
för närvarande gälla i vår civilprocess. Ett dylikt bestämt avklippande
av partens rätt att komma med materiella invändningar torde även föga
överensstämma med moderna civilprocessuella regler. De sakkunniga
hava ej heller med avseende å denna del av målet — frågan om skadestånd
och vad därmed äger samband — vågat sig på att föreslå några
andra preklusionsbestämmelser än de, som innehållas i 53 §. Dessa
senare torde emellertid vara att betrakta såsom i praktiskt syfte föreslagna
ordningsföreskrifter och såsom sådana vara fullt på sin plats.

Annorlunda ställer sig saken med avseende å den del av målet,
som är att hänföra till den offentligrättsliga administrativa processen.
Emot att i fråga om denna del av processen införa preklusionsbestämmelser
av nu nämnd art torde ej kunna resas liknande betänkligheter.
Genom underlåtenhet att iakttaga stadgade preklusionstider vid
detta administrativa förfärande kan visserligen en part möjligen bliva
pliktig att underkasta sig ett intrång i sin rätt, som han eljest kanske
sluppit ifrån, men någon verklig rättsförlust kan ej därigenom tillskyndas
honom, då han ju blir berättigad till ersättning för intrånget och med
avseende å denna ersättnings fordrande ej gälla dessa stränga preklusionsbestämmelser.

Av det sagda framgår, att jag ej delar processkommissionens betänkligheter
mot stadgandena ifråga. Lagrådet har ej heller mot dem
framställt någon anmärkning av saklig innebörd. Spörsmålet om bestämmelsernas
bibehållande sammanhänger för övrigt intimt med för -

334

Kungl. Maj.ts nåd. proposition Nr 128.

slaget om den vattenrättsliga procedurens sönderfallande i ett förberedande
skriftligt förfarande, lett av vattenrättsdomaren, och en muntlig huvudförhandling
inför vattendomstolen. Ändamålet med denna tudelning är
ju den, att genom den förberedande förhandlingen målet skall bliva så
utrett i olika avseenden, att detsamma, sedan det kommit till domstolen,
skall vara i det skick, att det kan avgöras utan större tidsutdräkt. En
nödvändig förutsättning, för att den förberedande förhandlingen skall
kunna fylla denna sin tillämnade uppgift, är emellertid den, att redan
på detta stadium av processen parternas skilda ståndpunkter till olika
till målet hörande spörsmål bliva i största möjliga mån klarlagda. För
att förmå parterna att redan vid det förberedande förfarandet angiva
sina ståndpunkter fordras emellertid helt naturligt vissa tvångsmedel.
Som dylika tvångsmedel tjäna just de nu ifrågavarande, för ansökningsmål
i 38 och 39 §§ stadgade preklusionsbestämmelserna.

39—53 §§.

De ändringar, som vidtagits i 39, 42—45, 47, 49, 50 och 53 §§,
hava samtliga tillkommit på grund av anmärkningar, som lagrådet eller
i allt fall flertalet av dess ledamöter framställt, eller ock äro de av uteslutande
formell art. Detta sistnämnda gäller bland annat 44 §, där
bestämmelsen om att tillkallad sakkunnig skall vara ojävig ansetts böra
utgå, då särskilt stadgande därom gives i 46 §.

Det enda av nu ifrågavarande lagrum, som underkastats en mera
genomgripande omarbetning, är 45 §. Med avseende å motivet till de i
detta stadgande vidtagna, från såväl principiell som praktisk synpunkt
ganska viktiga förändringarna torde det tillålas mig att hänvisa till det
uttalande, som lagrådets flesta ledamöter gjort vid denna § och i vilket
jag anser mig kunna helt instämma.

Andra stycket i 51 § har flyttats till 6 § i enlighet med en av
lagrådet därom vid sistnämnda § gjord hemställan.

54-60 §§

motsvara .55—61 §§ i de sakkunnigas förslag och äro, frånsett den
ändring sista stycket av 60 § på hemställan av lagrådets ledamöter
undergått, av samma lydelse som den de hava i nämnda förslag.

Kungörelseförfarande

utan skrift -

61 §

Med avseende å 61 §, som är ny, torde följande böra nämnas.
Flottningslagstiftningssakkunniga hava i sitt betänkande, med särskild
hänsyn till den mängd av enklare flottledsmål, som kunna före -

335

Kungl. Maj-.ts nåd. proposition Nr 128.

komma, föreslagit en bestämmelse — första stycket av 53 § i 11 kap.
vattenlagen enligt deras förslag —, gående ut därpå, att vid enklare
nnsökningsmål skulle kunna förekomma ett förfarande utan förberedande
skriftväxling mellan parterna, men i övrigt i huvudsak lika med
det för ansökningsmål i allmänhet föreskrivna. Till stöd för detta förslag
hava flottningslagstiftningssakkunniga framhållit, att, ett dylikt förenklat
förfarande borde kunna komma till användning i fråga om mål
av mindre omfattning, utan att därigenom någons rätt träddes för när
eller äventyrades. Beträffande åtskilliga anläggningar för redan befintlig
allmän flottled kunde nämligen antagas, att målen därom kunde erhålla
erforderlig utredning vid direkt handläggning inför domstolen. Oftast
vore de sakägare, vilkas rätt direkt berördes av sådana anläggningar,
till antalet få eller kanske oftast blott eu enda, och mången gång torde
det inträffa, att sökanden redan på förhand träffat uppgörelse med dessa
såväl angående tillstånd till anläggningens utförande som om ersättningsfrågan.
Det vore i dylika fall onödigt att förliinga målet genom
anordnande av skriftväxling om frågor, varom åtminstone de direkt intresserade
på förhand ägde kännedom och som i övrigt kunde utredas
inför domstolen. Det borde vara nog, ait parterna kallades till omedelbar
inställelse inför vattendomstolen och att till kännedom för eventuellt
okände sakägare kallelsen verkställdes genom kungörande i kyrkor och
tidningar. Erfordrades särskild utredning eller värdering, vittnesförhör
vid annan domstol m. m., skulle tillämpas samma regler, som om kungörelse
utfärdats, men då skriftväxling mellan parterna före domstolsförhandlingarna
icke förekomme, erfordrades icke det tyngande och tidsödande
förfarandet med handlingarnas tillhandahållande hos viss person
i orten och vad därmed hörde samman. Skulle någon gång till parterna
böra utfärdas kallelse, som icke kunde direkt meddelas genom domstolens
beslut vid utsatt sammanträde, torde ny kallelse böra utfärdas. Vattendomstolens
beslut ernådde efter detta förfarande samma allmänna giltighet
som beslut i mål, vilka kungjorts i vanlig ordning.

Vad flottningslagstiftningssakkunniga sålunda med tanke särskilt
på flottledsmålen anfört synes mig äga sin giltighet även beträffande
andra ansökningsmål enligt vattenlagen, även om de enklare ansökningsmålens
antal får anses vara relativt större bland flottledsmålen än bland
övriga vattenmål. I det nu omarbetade förslaget har därför i en ny
61 § införts en bestämmelse motsvarande den av nyssnämnda sakkunniga
i nu förevarande avseende föreslagna. Mot stadgandet ifråga
skulle möjligen kunna riktas den anmärkningen, att det överlämnas åt

växling i
enklare ansökningsmål.

Flottnings lagstiftnings sakkunniga.

Departe mentschefen.

336

Kungl. Maj.ts nåd. proposition Nr 128.

vattenrättsdomaren att avgöra, huruvida den förberedande skriftväxlingen
vore behövlig eller icke, samt att det fallet skulle kunna inträffa, att
en vattenrättsdomare, med tillmötesgående av en sökandes begäran om
skyndsam behandling, gjorde ett oberättigat bruk av sin rätt att direkt
utsätta målet till domstols behandling. Fara härför torde dock vara
ganska ringa, enär ett missbruk av berörda rätt säkerligen skulle hämna
sig genom behovet i det särskilda fallet av så mycket längre och besvärligare
handläggning vid domstolen.

62 §.

De tillägg till och ändringar i 62 §, som det nu föreliggande förslaget
har att uppvisa i jämförelse med de sakkunnigas förslag, hava
föranletts antingen av de erinringar lagrådet eller dess flesta ledamöter
framställt mot §:ens avfattning i sistnämnda förslag eller ock av de i 4 kap.
föreslagna stadgandena om ny prövning och avgifter. Vid §:ens omredigering
har den ansetts lämpligen böra uppdelas i moment.

63—83 §§.

Av dessa §§ hava 67 — 71, 73, 75, 76, 78—81 samt 83 §§ undergått
ändringar antingen i anledning av erinringar, gjorda av lagrådet
eller dess flesta ledamöter, eller ock — detta gäller 68 § andra stycket,
70 § samt 79 § första stycket — för vinnande av en formellt sett mera
tillfredsställande avfattning.

Med avseende å den förändring, som 73 § underkastats, torde jagfå
hänvisa till vad lagrådet yttrat vid 12 §. En del av de ändringar,
lagrådet där förordat, hava kunnat genomföras på ett i redaktionellt
hänseende mera tilltalande sätt genom flyttandet av bestämmelserna i
12 § i de sakkunnigas förslag till 73 §. En dylik förflyttning har ansetts
böra ske desto hellre, som, på sätt redan förut påpekats, ett bibehållande
av kapitlets §-följd därigenom underlättats.

I de sakkunnigas förslag lider avfattningen av sista punkten i 78 §
andra stycket av en oegentlighet såtillvida, att väl den omständigheten,
att svaromål inkommit efter den för svaromåls avgivande bestämda tiden
men före upptagandet av frågan om talans förklarande för förfallen,
skulle hindra ett dylikt förklarande, men att detsamma ej skulle gälla,
i fall inom samma tid inkommit bevis om delgivning av stämningen i
rätt tid. Lagrådet har hemställt, att denna oegentlighet borde avhjälpas
i sådan riktning, att den omständigheten, att ett svaromål inkommit efter
den för svaromåls avgivande bestämda tiden, icke måtte utesluta till -

337

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

länkning av äventyret. Emellertid synes det mig, som om goda skäl
skulle tala för att den påpekade oegentlig!)eten undanröjdes genom stadgandets
omformulering i annan riktning. På sätt de sakkunniga framhållit
till stöd för införande av nu förevarande stadgande, torde det i
första hand vara av vikt, att delgivning med motparten verkligen äger
rum, men icke att delgivningen styrkes. I enlighet med denna uppfattning
bör väl ej den omständigheten, att delgivningen styrkts senare
än föreskrivits, vara av betydelse, blott delgivningen skett inom rätt
tid och detta styrkts, innan vattenrättsdomaren upptager frågan om
talans förklarande förfallen. Den avgörande tidpunkten såväl med avseende
å svaromåls avgivande som med avseende å styrkandet av delgivningen
synes mig böra vara den, då frågan prövas av vattenrättsdomaren.
I överensstämmelse med denna uppfattning har ifrågavarande
stadgande omformulerats.

84 §.

Vidkommande denna §, som är ny, hänvisas till vad lagrådets
flesta ledamöter yttrat vid 75 §.

85-87 §§

motsvara 84—86 §§ i de sakkunnigas förslag. Av dessa har den första
underkastats vissa smärre jämkningar, föranledda av den förändrade
innebörd, som i 3 kap. i det nu föreliggande omarbetade förslaget givits
åt begreppet vattenreglering. Med avseende å tillägget till 87 § hänvisas
till vad yttrats vid 35 §.

88—102 §§.

På sätt förut nämnts, skiljer sig det nu omarbetade förslaget från
kommittéförslaget och de sakkunnigas förslag bland annat därutinnan,
att bestämmelser meddelats om införande av en mellaninstans jämväl i
vattenmål, nämligen vattenöverdomstolen, bestående av Svea hovrätt
på visst sätt sammansatt. Denna förändring har medfört, att 11 kap:s
senare del måst helt omarbetas. Resultatet av denna omarbetning bilda
<le två sista avdelningarna i det nu föreliggande förslaget, av vilka den
ena, omfattande 88—98 §§, innehåller bestämmelser om fullföljd av talan
mot vattendomstols och vattenrättsdomares beslut, under det att den
andra, omfattande 99—102 §§, lämnar stadganden om fullföljd av talan
mot vattenöverdomstolens beslut.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 113 höft. (Nr 128.)

Stadgandena
rörande fullföljd
av talan
i vattenmål.

338

91 §•

92 §.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

Med avseende å de särskilda stadgandenas innebörd torde i .do
flesta fall vara tillräckligt att hänvisa till den föreslagna lagtexten.
Endast i fråga om några bestämmelser torde en närmare motiveringvara
på sin plats.

Då parterna ofta äro bosatta på långt avstånd från vattendomstolens
kansli, bar det ansetts nödigt att, i överensstämmelse med vad
kommittéerna föreslagit, förlänga den vanliga tiden för anmälan av vad.
Stadgandet därom återfinnes i 91 §.

Enligt hänvisningen i 88 § kommer även 13 § i 26 kap. rättegångsbalken
att bliva tillämplig å vattenmål, som fullföljts till vattenöverdomstolen.
I andra stycket av nyssnämnda lagrum stadgas emellertid,
att, om kärandens motparter äro flera samt dessa ej kunna
enas, vilken av dem skall uttaga den avskrift av vadeinlagan med därtill
hörande handlingar, som är för dem avsedd, avskriften icke må
utlämnas. Om man låter detta sista stadgande bliva utan vidare tilllämpligt
på det fall, att i ett ansökningsmål talan till vattenöverdomstolen
fullföljts av sökanden, skulle följden bliva den, att i ett dylikt mål
sökandens motparter — i detta fall alla de, som kallats genom kungörelsen
i målet — icke skulle hava någon annan möjlighet att få
kännedom om sökandens fullföljda talan än den att taga del av densamma
i vattenöverdomstolen. Någon överenskommelse, sådan som den
i nyssnämnda lagrum förutsättes kunna ske, mellan alla vederparter,
vilken av dem skall uttaga avskriften i fråga, lärer nämligen icke kunna
komma till stånd i vattenmål av nu nämnd art. Det synes mig kunna
ifrågasättas, om detta resultat står i god överensstämmelse med den
strävan, som på flera andra ställen i förslaget kommit till uttryck, att
i möjligaste mån underlätta för sökandens motparter i ett vattenmål att
tillvarataga sina intressen. Ett led i denna strävan utgör bestämmelsen
i 32 §, att i ett ansökningsmål handlingarna i målet skola hållas för
parterna tillgängliga å det eller de ställen, som omnämnts i kungörelsen
i målet. Det synes mig ligga nära till hands att låta ett liknande förfarande
komma till tillämpning i nu förevarande fall. En bestämmelse
i angiven riktning har därför givits i 92 §. Enligt stadgandet där skola
i det fall, att i ansökningsmål, vari kungörelse enligt 32 § utfärdats,
talan mot vattendomstols utslag efter vad fullföljas av sökanden, de av
honom vid vattenöverdomstolen företedda inlagor och andra handlingar,
därav enligt 26 kap. 13 § rättegångsbalken avskrifter skola bifogas,
hållas parterna tillhanda å det eller de i kungörelsen angivna ställe eller
ställen samt tillkännagivande därom införas i den eller de i samma kungörelse
angivna ortstidningar.

339

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

I 95 § gives ett stadgande, som motsvarar 91 § andra stycket
i kommittéförslaget och 95 § andra stycket i de sakkunnigas förslag.
Med avseende å motivet till stadgandet hänvisas till vad kommittéerna
därom yttrat. Här må endast anmärkas, att bestämmelsen i det nu föreliggande
förslaget kompletterats i vissa avseenden. Då här är fråga om
att stadga ett förfarande, som skall ersätta verklig delgivning av sökandens
motparter, måste det framstå som angeläget, att förfarandet ordnas
så, att möjligast säkra garanti vinDes för att nämnda motparter ej blott
få kiinnedom om besvären utan även få tillräcklig tid för dessas bemötande.
För uppfyllandet av förstnämnda fordran har redan i de
sakkunnigas förslag sörjts därigenom, att det föreskrivits, att tillkännagivande
skal] i ortstidningarna införas därom, att besvärshandlingarna
finnas att tillgå hos den eller de personer, som omförmälts i
den i målet utfärdade kungörelsen. Berörda förslag saknar däremot
ett stadgande i syfte att skapa garanti för att parterna i fråga, efter tillkännagivandets
införande i tidningarna, erhålla skälig tid för avgivande
av eventuell förklaring över besvären. Denna brist har avhjälpts i det
omarbetade förslaget. Då tillkännagivandets införande i ortstidningarna
måste anses som ett led i själva delgivningsförfarandet, har föreskrift meddelats
därom, att införandet i tidningarna av tillkännagivandet skall ske
»före utgången av den för ingivande av delgivningsbevis bestämda tid»,
och vidare har stadgats, att i nu ifrågavarande fall den tid, inom vilken
förklaring skall avgivas, skall räknas »från den sista dag, då handlingarna
delgivits någon av nyssnämnda personer eller tillkännagivande, som
nyss sagts, blivit i tidning infört».

Enligt 73 §, vilket lagrum jämlikt 81 § är tillämpligt även å stämningsmål,
skall den akt, som skall bildas av handlingarna i varje mål, omfatta även
de vid vattendomstolen i målet förda protokollen. I 96 § första stycket
meddelas nu en föreskrift, gående ut därpå, att i de fall, då talan fullföljes
mot ett av vattendomstolen meddelat utslag eller beslut, akten i
målet skall insändas till vattenöverdomstolen. Härvid har dock av naturliga
skäl gjorts undantag för det fall, att fråga är om besvär över ett
av vattendomstolen under rättegången meddelat beslut samt besvären
prövas vara av beskaffenhet att kunna avgöras, utan att andra till akten
hörande handlingar än vattendomstolens protokoll äro för vattenöverdomstolen
tillgängliga. Som en konsekvens av dessa stadganden har i andra
stycket av samma § föreskrivits, att vad i rättegångsbalken stadgas om
skyldighet för part att vid fullföljd av talan mot underrätts utslag eller
beslut ingiva underrättens protokoll i målet, skall, utom såvitt angår
överklagade utslaget eller beslutet, icke äga tillämpning, då talan full -

340

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

följes mot vattendomstols utslag eller beslut, utan så är att talan genom
besvär fullföljes mot ett av vattendomstolen uuder rättegången meddelat
beslut.

97 §• Med avseende å 97 § hänvisas till vad förut yttrats i inledning-en

till 11 kap. &

''o2°s§1 Vidkommande slutligen stadgandena rörande sättet för fullföljd av talan

mot vattenöverdomstolens beslut må här endast framhållas, att 101 och 102
§§ innehålla bestämmelser, vilka beträffande dylik fullföljd motsvara
nyss berörda stadganden i 96 § andra stycket samt 92 och 95 §§.

12 KAP.

3, 6 §§.

Vad av lagrådet hemställts i fråga om dessa §§:ers avfattning har
iakttagits.

11 §•

De prekiusiva Ordalagen i §:ens första punkt hava undergått någon jämkning..

Vav "insLriv-1 Beträffande avfattningen av andra punkten har lagrådet hemställt om
ningen. vissa ändringar för ett tydligare angivande av de förutsättningar, vilka
böra uppställas för att verkan av inskrivningen må omfatta jämväl vatten,
som icke tillgodogöres genom den inskrivna anläggningen. Eu av förutsättningarna
härför synes mig böra vara, att inskrivningen uttryckligen
angiver, att den grundats å sökandens uppgift, att han är ägare till
strömfallet eller den del därav, som utgjort föremål för utbyggnad. I
överensstämmelse härmed har det ifrågavarande stadgandet blivit avfattat.

13 §.

t"uenbTkeJ Ordalagen i denna § hava något jämkats. Dessutom har stad ombedktrdng.

gandet begränsats att avse besiktning enligt 13 kap. 1 §, då det knappast
synes lämpligt att låta anteckning om besiktning i annat fall inflyta
i vattenboken.

13 KAP.

1 §•

Vattenmärke 1 samband med granskningen av 11 kap. 64 § har lagrådet hem va

enm r e. ställt, att i nu ifrågavarande § lämpligen borde införas ett stadgande,
att om vattenmärke skall utsättas jämlikt 11 kap. 64 § föreskrift om

341

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128-

besiktning av märket städse skall meddelas av vattendomstolen. Denna
hemställan har efterkommits.

3, 4, 9, 12 och 13 §§.

Vad lagrådet eller flertalet av dess ledamöter i fråga om dessa §§
hemställt har iakttagits.

15 §.

På lagrådets hemställan har det stadgande, som i de sakkunnigas
förslag haft plats som 15 §, fått utgå. Till nämnda § har i stället uppflyttats
bestämmelserna under 16 § i de sakkunnigas förslag.

14 KAP.

7 §.

Denna § har i anledning av den efter framläggandet av de sakkunnigas
förslag beslutade indragningen av kronofogdetjänsterna och
länsmanstjänsternas ombildning undergått en mindre jämkning.

8 §•

Ifrågavarande §, som till sitt innehåll motsvarar 73 § expropriationslagen,
har iipptagits till efterkommande av en av lagrådet därom vid
24 § i 9 kap. gjord hemställan.

Promulgationsbestämmelser.

Med hänsyn till omfattningen av de bestämmelser, som äro erforderliga
för reglerande av förhållandena vid den nya lagens ikraftträdande,
har jag ansett att, i likhet med vad som allmänt iakttagits i
liknande fall, de ifrågavarande bestämmelserna lämpligen böra sammanföras
till en särskild lag.

I ett hänseende har jag dessutom ansett mig böra göra en ej
oväsentlig avvikelse från vad _ de sakkunniga föreslagit angående förhållandet
mellan den nya lagen och äldre lag.

Enligt de sakkunnigas förslag skulle vid vattenlagens ikraftträdande
anhängiga mål, varom i den nya lagen gives bestämmelse, handläggas
och bedömas enligt äldre lag. Ett godkännande av förslaget härutinnan
skulle leda till, att från den nya lagens tillämpning i såväl processuellt

342

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

som materiellt hänseende komme att helt och hållet undantagas mål,
som anhängiggjorts före vattenlagens ikraftträdande, och detta alldeles
oavsett, huruvida anhängiggörandet skett längre eller kortare tid därförinnan.

Åven om den grundsats, varå förslaget i denna del bygger, torde
vara den, som i allmänhet, om ock ej undantagslöst, kommit till användning
i lagstiftningen vid ordnandet av motsvarande förhållanden,
synes det dock i förevarande fall på goda grunder kunna ifrågasättas,
huruvida åt densamma lämpligen bör givas den obegränsade räckvidd,
som i förslaget tilldelats densamma. Den, som vid tiden för den nya
lagens antagande ärnar verkställa en vattenbyggnad och av en eller
annan anledning föredrager att låta frågan härom behandlas enligt äldre
lag, skulle med den föreslagna avfattningen av ifrågavarande stadgande
nå detta syfte genom att, om också blott en eller annan dag före lagens
ikraftträdande, till vederbörande domare ingiva ansökan om medgivande
till byggnaden. Vid sidan av den nya lagen skulle äldre lag med dess
förfarande, t. ex. beträffande överbyggande av kungsådra, komma att
fortfarande tillämpas under avsevärd tid framåt. Ett sådant förhållande
kan icke anses tillfredsställande, allra minst med hänsyn till vikten av
de allmänna intressen, åt vilka den nya lagstiftningen avser att bereda
ett mera verksamt skydd än enligt nu gällande lag kan komma dessa
intressen till del. De antydda olägenheterna skulle i förevarande fall
bliva särskilt framträdande till följd därav, att mellan lagens antagande
i riksdagen och dess ikraftträdande kommer att ligga en tidrymd av

omkring ett hälft år — något som är oundvikligt för att de nödiga för beredelserna

för lagens tillämpning må medhinnas — och den utvägen
således icke stål- till buds som i liknande fall ej sällan kommit till

användning, eller att låta lagen träda i kraft omedelbart vid dess

utfärdande.

Med hänsyn härtill bör enligt min mening den nya lagen i vissa
fall göras tillämplig jämväl å mål, som anhängiggjorts enligt äldre lag.
Därest den nya lagen i materiellt hänseende kommer att äga tillämpning
å sådant mål, bör också den processuella behandlingen lyda under
den nva lagen — något som är i överensstämmelse därmed, att den
nya lagen i 2 kap. 20 § uppställer såsom en materiell förutsättning för
byggande i vatten i vissa fall, att vattendomstolens medgivande därtill
inhämtas.

Mot den lösning av ifrågavarande spörsmål, som nu antytts, kan
enligt min mening, något skäl av principiell innebörd icke göras gällande.
Ågaren av ett strömfall har icke allenast därigenom, att han anhängig -

443

Kunyl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

Hjort talan om fallets bebyggande, förvärvat någon rätt i privaträttslig
mening. Ej heller ur processrättslig synpunkt torde det vara ägnat att
ingiva betänkligheter, att målets handläggning överflyttas från den allmänna
underrätten till den för ifrågavarande uppgift bättre utrustade vattendomstolen.
Jämväl med hänsyn till sökandens eget intresse lär det för övrigt,
särskilt om målets behandling vid underrätten ännu betinner sig å ett
förberedande stadium, innebära en avgjord fördel, att handläggningen
överflyttas till vattendomstolen med dess snabbare förfarande liksom att
beträffande frågan om byggnadens laglighet den nya lagen får tillämpas.
Visserligen kommer det i varje fall att stå sökanden öppet att återkalla
den enligt äldre lag gjorda ansökan samt anhängiggöra samma
talan vid vattendomstolen, men det torde dock vara tydligt, att det ej
sällan skulle leda till besparing av såväl tid som kostnader, om ett nedläggande
av det redan anhängiggjorda målet kunde undvikas.

Vad jag nu yttrat angående den nya lagens tillämpning å mål,
som anhängiggjorts enligt äldre lag, har avsett den grupp av vattenmål,
som enligt den nya lagens terminologi betecknas såsom ansökningsmål
och närmast motsvaras av de mål, vilka avses i 10 § av gällande
vattenrättsförordning och några till denna § hänvisande lagrum. Beträffande
vattenmål av annat slag bör det icke möta några betänkligheter
att bibehålla det ifrågavarande övergångsstadgandet i dess föreslagna
lydelse.

Vad vidare angår ansökningsmålen synes det mig uppenbart, att
den nya lagen icke bör göras tillämplig beträffande mål, som vid lagens
ikraftträdande redan äro av underrätten avdömda. Fullföljes i sådant
mål efter lagens ikraftträdande talan i högre instans, bör den alltså
handläggas och bedömas enligt äldre lag. Ej heller synes det påkallat,
att låta ett ännu icke avdömt mål, alldeles oberoende av den tidpunkt,
då anhängiggörandet skett, underkastas den nya lagen. Därest vid den
nya lagens ikraftträdande en mera avsevärd tid förflutit, sedan målet
anhängiggjorts, och målets avgörande följaktligen kan antagas vara
nära förestående, torde det ur processuell synpunkt vara lämpligast, att
målets behandling får fortgå enligt äldre lag. I dylikt fall, då målet
anhänggjorts i så god tid före den nya lagens ikraftträdande, att sökanden
icke skäligen haft anledning att räkna med annat än att hans talan
komme att bedömas enligt äldre lag, skulle det dessutom icke utan fog
kunna sägas innebära en obillighet mot sökanden, om ej hans intresse i
denna del bleve skyddat. Såsom den tidpunkt, då målet för att bedömas
enligt äldre lag senast skall hava anhängiggjorts, har jag ansett mig
böra föreslå den 15 mars 1918.

344

Kungl. Maj:ts nåd. ''proposition Nr 128.

I fråga om förfarandet vid målets överflyttning skall här endast
erinras, att jag ansett det bäst överensstämma med de ifrågavarande
målens natur att tillägga sökanden initiativet beträffande överflyttningen.
Begagnar sökanden sig icke av sin initiativrätt, blir påföljden för honom
givetvis den, att hans enligt äldre lag gjorda ansökan förfaller, något
som dock icke hindrar honom att som nytt mål anhängiggöra densamma
vid vattendomstolen. Därest sökanden gör bruk av sin initiativrätt,
kommer behandlingen vid vattendomstolen att utgöra en fortsättningav
målet vid underrätten. Med hänsyn till särskilt den rättsverkan, som
enligt 22 § i 2 kap. är förenad med vattendomstolens beslut, har det
dock ansetts nödvändigt att i viss mån göra de i den nya lagen meddelade
föreskrifterna angående ansökningsmåls anhängiggörande samt
förberedande åtgärder i dylikt mål tillämpliga jämväl i förevarande fall.

De bestämmelser, som avhandla den nya lagens tillämpning å mål,
anhängio-gjorda enligt äldre lag, upptagas i 2—4 §§ av promulgationslagen.

5 § motsvaras av ett i allt väsentligt lika lydande stadgande i de
sakkunnigas förslag; dock har den av lagrådet i fråga om nämnda
stadgande gjorda hemställan efterkommits.

Bestämmelserna i 6 § ansluta sig sig till de stadgan den, som upptagits
i 4 kap., och hava tillkommit för att tillgodose såväl byggnadsägarens
som övriga rättsägares berättigade intresse att i god tid erhålla
visshet om de förpliktelser, som framdeles kunna komma att förknippas
med byggnaden.

Stadgandena i 7—10 §§ hava med någon mindre jämkning överflyttats
från 14 kap. i de sakkunnigas förslag.

Förslag till lag om förteckning å vattendrag, där kungsådra

finnes.

I detta förslag hava i enlighet med lagrådets anmärkningar vissa
ändringar vidtagits, varjämte i 2 § det i där förekommande sammanhang
oegentliga uttrycket »vederbörande vattendomstol» utbytts mot »vattendomstolen
i den ort, där vattenområdet är beläget».

Kung!. Maj.ts nåd. proposition Nr 128.

345

Förslag till lag om rätt att över annans mark framdraga ledning
för vatten till husbehovsförbrukning.

En mindre formell jämkning har vidtagits i lydelsen av 1 §.

Förslag till lag om ändrad lydelse av 25 kap. 1 §
rättegångsbalken.

För att erhålla överensstämmelse med de av mig föreslagna promulgationsbesiämmelserna
har övergängsstadgandet till denna lag underkastats
en mindre jämnkning.

Förslag till lag om ändrad lydelse av 14 § i lagen den 27 juni

1896 om rätt till fiske.

De ifrågavarande stadgandena hava omarbetats i överensstämmelse
med lagrådets därom gjorda hemställan.

Förslag till lag om ändrad lydelse av 24 och 36 §§ i förordningen
den 16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom.

De ändringar, som vidtagits i 24 §, sammanhänga med den förändrade
lydelse detta lagrum erhållit genom lag den 12 maj 1917.

Den av de sakkunniga föreslagna ändringen i 45 § har genom
samma lag gjorts överflödig, varemot, såsom lagrådet erinrat, ett fullständigande
av 36 § inteckningsförordningen visat sig erforderligt.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 113 höft. (Nr 128).

Departementschefens
hemställan.

346 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

De ändringar, som av mig föreslås beträffande vissa delar av det
av lagrådet tidigare granskade förslaget till vattenlag äro, såsom jag
redan vid början av mitt anförande antytt, av den beskaffenhet, att,
lagrådets utlåtande däröver måste inhämtas, och i sammanhang härmed
torde jämväl de övriga lagförslag, som av de sakkunniga framlagts,
till följd av sitt samband med vattenlagstiftningen ånyo böra underställas
lagrådets granskning. På grund härav torde lagrådets yttrande
böra inhämtas över följande förslag, nämligen förslagen till

1) vattenlag,

2) lag om vad iakttagas skall i avseende å införande av vattenlagen,

3) lag om förteckning å vattendrag, där kongsådra linnes,

4) lag om rätt att över annans mark framdraga ledning för vatten
till husbehovsförbrukning,

5) lag om ändrad lydelse av 25 kap. 1 § rättegångsbalken,

6) lag om ändrad lydelse av 37 § utsökningslagen,

7) lag om ändrad lydelse av 14 § i lagen den 27 juni 1896 om

rätt till fiske,

8) lag om ändrad lydelse av 8 § i förordningen den 16 juni 1875
angående lagfart å fång till fäst egendom, samt

9) lag om ändrad lydelse av 24 och 36 §§ i förordningen den 16
juni 1875 angående inteckning i fast egendom.»

Sedan departementschefen härefter uppläst de delar av nämnda
förslag, som gjorts till föremål för omarbetning, hemställde departementschefen,
att lagrådets utlåtande över samma, här förut under 1—9
upptagna förslag, som voro av den lydelse bilagor vid detta protokoll
utvisa, måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas
genom utdrag av protokollet.

Till denna av statsrådets Övriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Makt Konungen lämna
bifall.

Ur protokollet:
Henry Lindberg.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

Förslag

till

V attenlag.

Härigenom förordnas, som följer:

1 KAP.

Om rätt till vatten

Om jordägares rätt till vattnet å hans grund.

1 §•

Envar äger att, med här nedan stadgade eller eljest lagligen gällande
inskränkningar, råda över det vatten, som finnes å hans grund.

2 §.

I rinnande vatten njute vardera sidans ägare lika lott i vattnet,
ändå att större del därav framrinner å den enes grund än å den andres.

Om. inskränkningar i jordägarens rätt att råda över vattnet

å grunden.

Om inskränkningar i allmänhet.

3 §•

Ägare av strand vid sjö eller annat vatten vare, där vattenområdet
ej är honom tillhörigt, ändock berättigad att vid sin strand hava

348

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

mindre brygga, båt-, bad- eller tvätthus eller annan dylik byggnad, sårframt
ej vattenområdets ägare genom byggnaden lider men av någon
betydelse eller hinder mot byggnaden möter av stadgandena i 2 kap.

4 §•

Huruledes under vissa förutsättningar den, som äger råda över
vatten, kan förpliktas att till följd av företag, som avses i 2 eller 3
kap., underkasta sig förlust i honom tillkommande vattenmängd eller
vattenkraft, därom stadgas i nämnda kapitel: och gälle i fråga om rätt
till ersättning för sålunda tillskyndad förlust vad i 9 kap. finnes föreskrivet,
dock med de inskränkningar, som föranledas av stadgandena i
6 och följande §§ av detta kap. samt i 2 kap. 7 och 8 §§.

Beträffande skyldighet att i andra fall än i första stycket sägs
underkasta sig förlust, som ovan nämnts, så ock om gottgörelse därför
gälle vad särskilt är stadgat, dock med här nedan föreskrivna inskränkningar
i rätten till ersättning, där sådan kunnat eljest ifrågakomma.

Om kungsådra.

Kongsådra skall anses finnas i sådana områden i rinnande vatten,
som äro upptagna å lagakraftägande förteckning, upprättad i den ordning
särskilt stadgas.

A förteckning, som nu sagts, skola uppföras de vattendrag, räknat
från viss genom utlopp ur sjö eller särskilt tillflöde bestämd plats, i
vilka vid lågvatten framrinner en vattenmängd av fem kubikmeter eller
mer i sekunden.

« §•

Tages i vattendrag, där kungsådra finnes, vatten i anspråk för
inrättande, utvidgande eller förbättrande av allmän farled eller allmän
flottled eller för fiskets tillgodoseende eller för torrläggning eller bevattning
av mark, vare ägare av strömfall eller annat område i vattendraget
pliktig att utan gottgörelse underkasta sig därigenom uppkommen förlust
i vattenmängd, i den mån förlusten tillsammans med det vatten,
som förut utan att ersättning därför utgått må hava tagits i anspråk
för ändamål, som nyss nämnts, icke överstiger en tredjedel av den i
varje tidsmoment framrinnande vattenmängden. Där viss myckenhet

349

Kungl. Majds nåd. proposition Nr 128.

vatten tagcs i anspråk oberoende av växlingarna i vatten)äring, skall
omförmälda anpart beräknas av lågvattenmängden.

Om för ändamål, som ovan nämnts, åtgärd vidtages, varigenom i
strömfall, där kongsådra finnes, fallhöjden minskas, vare fallägaron
pliktig att utan gottgörelse vidkännas en tredjedel av den därigenom
uppkomna förlusten i vattenkraft; dock skall, där fal i ägaren gar eller
förut gått förlustig jämväl vattenmängd, sammanlagt allenast en tredjedel
av den ursprungliga vattenkraften i den del av fallet, som borttages,
avstås utan ersättning.

7 §•

Har vattendomstol lämnat medgivande till bebyggande av strömfall,
där kongsådra finnes, och hava ej fyrtio år förflutit från den för
byggnadens fullbordande jämlikt 11 kap. 63 § bestämda tid, vare på
grund av vad i 6 § stadgats strömfallets ägare icke pliktig att för
torrläggning eller bevattning av mark utan gottgörelse underkasta sig
minskning i den vattenmängd eller fallhöjd, som han enligt vattendomstolens
beslut äger tillgodogöra sig, i vidare mån än att för varje
förflutet år utöver tjugu en tjugondei av sådan anpart i vattenmängd
eller fallhöjd, som “i 6 § sägs, skall avstås utan ersättning.

8 §■

Har strömfall, där jämlikt denna lag kungsådra linnes, bebyggts
enligt Konungens på grund av äldre lag meddelade tillstånd till byggande
i kungsådra, och har vid tillståndets lämnande gjorts förbehåll om
skyldighet för strömfallets ägare att underkasta sig de inskränkningar
eller jämkningar i avseende å nyttjandet av vattnet i kungsådran eller
de ytterligare villkor för rätten att tillgodogöra sig dess vatten, som
kunna föranledas av ny lagstiftning, skola stadgandena i 6 § träda i
stället för de i sammanhang med tillståndet givna bestämmelser, dock
ej i den mån dessa ålägga strömfallsägaren särskilda skyldigheter beträffande
vid tiden för tillståndets meddelande förhandenvarande intressen.
Har förbehåll med hänsyn till ny lagstiftning icke skett, gälle ock vad
nu sagts, där ej strömfallsägaren genom anmälan till vattendomstolen.

350

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

inom etthundraåttio dagar efter det denna lag trätt i kraft förklarar sig
vilja fortfarande vara underkastad de vid tillståndets beviljande meddelade
bestämmelserna.

Skola stadgandena i 6 § lända till efterrättelse beträdande strömfall,
varom i första stycket förmäles, skall vad i 7 § finnes föreskrivet
äga motsvarande tillämpning å sådant strömfall; dock att de i sistnämnda
§ angivna tider räknas från den dag, då denna lag träder i kraft.

Finnes icke jämlikt denna lag kringskära i sirömfall, som bebyggts
enligt Konungens på grund av äldre lag meddelade tillstånd till byggande
i kungsådra, vare strömfallets ägare, såvitt angår sådant i 6 §
avsett företag, om vars utförande fråga väckes efter det denna lag trätt
i kraft, icke underkastad de vid tillståndets beviljande givna bestämmelserna.

° §‘

År, då denna lag träder i kraft, strömfall, där jämlikt denna lag
kungsådra finnes, bebyggt i annan ordning än efter tillstånd, som i 8 §
sägs, eller varder sådant strömfall därefter ulan dylikt tillstånd bebyggt
i enlighet med beslut, som meddelats jämlikt äldre lag, vare fallets
ägare icke på grund av stadgandena i G § pliktig att utan ersättning
underkasta sig minskning i den vattenmängd eller fallhöjd, som häri
lagligen äger tillgodogöra sig medelst byggnaden.

10 §.

År strömfall, som avses i 7 eller 8 §, bebyggt för tillgodogörande
endast av en del av den ägaren tillkommande vattenmängden, skall, ändå
att ägaren efter ty ovan stadgas är pliktig att utan gottgörelse underkasta
sig minskning i det av honom tillgodogjorda vattnet, denna skyldighet
åligga honom allenast, i den mån den obegagnade delen av vattnet
må understiga en tredjedel av vattenmängden eller den mindre del därav,
vilken tages i anspråk för ändamål, som i 6 § omförmäles.

tiar, sedan strömfall bebyggts för utnyttjande av en del av vattnet,
ytterligare byggnad skett för tillgodogörande av annan del därav, varde,
såvitt ej stadgandet i 9 § gäller i fråga om förstnämnda del av vattnet,
den i G § omförmälda anpart beräknad proportionsvis å de olika vattenmängder,
för vilkas tillgodogörande byggnad sålunda å skilda tider skett.
År stadgandet i 9 § tillämpligt beträffande någon del av vattenmängden
i fallet, skall vatten, som tages i anspråk för något av de i G § omnämnda
ändamål, anses belöpa å nämnda del av vattenmängden allenast,

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128. 351

i den män det i anspråk tagna vattnet överskjuter den av stadgandet
ej berörda vattenmängden.

11 §.

Byggnad, som avser att tillgodogöra helt eller delvis samma vattenmängd
och fallhöjd, som genom förut befintlig byggnad varit utnyttjad,
vare i de hänsenden, som i 7—10 §§ förmälas, utan annan rättsverkan
beträffande den sålunda ånyo tillgodogjorda vattenmängden och fallhöjden
än den byggnad skulle haft, i vars ställe den trätt.

12 §•

Prövas för tillgodoseende av sådant, i 6 § ej omnämnt allmänt
ändamål, som är beroende av vattnets fria framrinnande, nödigt att
byggnad i vattendrag, varest kongsådra finnes, utrives eller ändras, skall
i fråga om skyldighet för byggnadens ägare att utan ersättning vidkännas
därigenom uppkommen förlust i vattenmängd vad i 6 § samt 8—11 §§
finnes föreskrivet i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

13 §.

Där genom förlust i vattenmängd till följd av företag, som avses i
6 §, eller åtgärd enligt 12 § ägare av strömfall eller annat vattenområde
lider skada utöver den, som förlusten i sig innebär, vare han, ändå att
enligt reglerna i 9 kap. eller eljest gällande bestämmelser ersättning för
skadan skolat utgå, ej berättigad till sådan ersättning, i den mån skadan
föranledes av förlust, vilken han efter ty i föregående §§ stadgas är pliktig
att utan gottgörelse vidkännas.

2 KAP.

Om byggande i vatten.

i §■

352

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

vattenståndet. Till byggande i vatten liänföres oek, sedan byggnad,
som nn sagts, kommit till stånd, varje ändrings- eller reparationsarbete
därå nedom högsta kända vattenståndet.

Vad i denna lag stadgas om byggande i vatten skall äga motsvarande
tillämpning i fråga om bortledande av vatten ur vattenområde,
som ovan nämnts, grävning och sprängning i sådant vattenområde samt
annan åtgärd till förändring av vattnets djup eller läge därstädes.

2 §■

Byggnad i vatten skall göras så, att ändamålet må utan oskälig
kostnad vinnas med minsta intrång och olägenhet för annan.

3 §•

Ej må någon så bygga i vatten, att genom uppdämning, sänkning
av vattenståndet eller annan inverkan på vattenförhållandena skada tillfogas
eller intrång göres å annan tillhörig egendom, vare sig jord, hus,
fiske, bebyggt eller obebyggt strömfall eller annat, utan så är att nyttan
av byggnaden eller den del därav, som föranleder skadan eller intrånget,
prövas efter avdrag av byggnadskostnaden uppgå till ett värde, motsvarande
tre gånger den skada och det intrång, som göres å åker och
äng, samt två gånger skadan och intrånget å annan egendom. 1 byggnadskostnaden
skall inräknas det belopp, vartill skadan och intrånget
å den byggande tillhörig egendom må skattas. För skada och intrång
skall ersättning givas efter ty i 9 kap. skils.

Skulle byggande i vatten hava till följd, att ett avsevärt antal
bofasta personer berövas sina bostäder, eller att större fabrik eller annan
anläggning, varav många hava uppehälle, måste nedläggas eller dess
drift väsentligt minskas, eller att odlad jord till eu efter ortsförhållandena
betydande omfattning sättes under vatten eller eljest väsentligt skadas,
eller att fiskerinäring av större betydenhet lider väsentligt förfång, må
byggnaden, ändå att nyttan uppgår till värde, som ovan sagts, icke
ske. Lag samma vare, där genom byggande i vatten skulle förorsakas
sådan bestående ändring av naturförhållandena, varigenom väsentligt
minskad trevnad för närboende eller betydande förlust för landets djureller
växtvärld är att befara.

Där byggnad i vatten prövas vara av synnerlig betydelse för
näringslivet eller för orten eller eljest från allmän synpunkt, må den
tillåtas, ändå att hinder däremot skulle möta av vad i första och andra
styckena sägs.

353

Kungl. May.ts nåd. proposition Nr 128.

Om byggande, varigenom annans strömfall eller del av strömfall
tillgodogöres, galle vad i 5—7 §§ finnes stadgat.

4 §•

5 §’ .

Tillhör ett strömfall till skilda delar olika ägare, och vill eu av
dem tillgodogöra sig förutom egen jämväl annans del i fallet, vare
han, där falldelarnas gemensamma tillgodogörande innebär väsentlig
ekonomisk eller teknisk fördel, berättigad därtill mot ersättning, som i
9 kap. skils, såframt hau såsom ägare eller på grund av servitutsrätt,
som är gällande för all framtid, råder över mer än hälften av den efter
vattenmängd och naturlig fallhöjd beräknade vattenkraften i fallet eller
den del därav, om vars bebyggande är fråga.

Vad nu sagts äge motsvarande tillämpning i fråga om två eller
flera, olika ägare tillhöriga strömfall.

6 §•

Äro å ömse sidor av ett strömfall olika ägare, må ena sidans
ägare bjuda ägaren av motsatta sidan att gemensamt utnyttja fallet;
vill denne det ej, äge den, som bjudit, att mot ersättning, som i 9 kap.
skils, tillgodogöra sig jämväl andra sidans lott i vattnet, såframt det
prövas kunna ske utan synnerlig skada för dess ägare. Har denne
förklarat sig villig deltaga i fallets tillgodogörande, men kan ej enighet
nås om sättet för dess bebyggande eller vattnets nyttjande, bestäinme
vattendnmstolen de villkor, varunder tillgodogörandet må äga rum.

Vilja båda var för sig utnyttja hela strömfallet, pröve vattendomstolen,
åt vilkendera företräde bör givas.

■> §•

Kan strömfall, som tillhör oskift by eller annan samfälld mark
eller som vid skifte av samfällighet ej ingått i skiftet, icke utan delBihang
till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 113 käft. (Nr 128.) 45

354

Kungi. Majds nåd. proposition Nr 128.

ägares förfång skiftas vare sig ensamt eller i förening med annat samfälligheten
tillhörigt vattenområde, och vill en delägare tillgodogöra sig
hela fallet, vare han, såframt det prövas kunna ske utan synnerlig
skada för övriga delägare samt han antingen ensam eller tillsammans
med delägare, som lämnat honom medgivande till företaget, äger mer
än hälften i strömfallet, berättigad att mot ersättning, som i 9 kap.
skils, från samfälligheten tillösa sig fallet jämte det utmål, som enligt
bestämmelse vid skifte må finnas avsatt för fallets tillgodogörande.
Gränserna för strömfallet ovan och nedan i vattendraget skola bestämmas
av vattendomstolen.

Om delägare i samfällt strömfall, vilket ej kan utan delägares
förfång skiftas, vill utan att lösa fallet bygga kvarn, såg eller annan
mindre anläggning för vattnets tillgodogörande, bjude de andra att taga
del däri; vilja de ej, och prövar vattendomstolen det kunna ske utan
synnerlig skada för dem, förelägge då honom, på, vad sätt, villkor och
tid han må bygga och nyttja anläggningen. Ändå att tid, som må
vara bestämd för bibehållande av sådan anläggning, icke gått till ända,
äge under de i första stycket omförmälda förutsättningar delägare begagna
sig av lösningsrätt, som där nämnts.

8 §•

Vill någon i vatten, där fisken har sin gång, göra damm eller
annan byggnad, vare han pliktig att utan ersättning vidtaga och för
framtiden underhålla nödiga anordningar för fiskens framkomst eller
eljest för tryggande av fiskets bestånd samt tillsläppa för ändamålet
nödigt vatten så ock att ställa sig till efterrättelse de särskilda föreskrifter
i övrigt, vilka till följd av byggnaden må erfordras till skydd
för fisket. Kan nyttan av ifrågasatt anordning icke skäligen anses
motsvara den förlust och kostnad, som därigenom skulle tillskyndas
byggnadens ägare, må dock efter tillstyrkan av statens fiskeritjänsteman
befrielse från sagda skyldighet medgivas.

9 §•

Kanyl. Maj:tx nåd. proposition A r 128.

;t5.r)

träffande företag, som nu nämnts, galle vad angående byggande i vatten
finnes föreskrivet; dock utgöro bestämmelserna i 3 § törsta stycket icke
hinder för sådant företag, där ej genom detsamma synnerligt men tillskyndas
den, som äger råda över vattnet, eller annan.

Vad nu stadgats skall äga motsvarande tillämpning i fråga om
utvidgande eller förbättrande av befintlig fiskvåg eller annan anordning
till fiskets befrämjande.

It) §.

Bygges damm

göres för nämnda ändamål

Ör tillgodogörande a\

annan byggnad i vatten,

vattnet såsom drivkraft, ellei

varigenom

naturliga vattenståndsförhållandena ändras, vare byggnadens ägare pliktig

fisket inom landet från och med aret näst efter

av ________ _____

arbetet å byggnaden påbörjats, så länge byggnaden bibehålies,
erlägga en årlig avgift av minst tio öre
vid lågvatten

kan

och högst

för reglering

O C>

uttagas

vid

byggnaden.

vattnets avrinning eller

krona för varje
Göres bygg -

för tillgodogörande
dock att

lag samma,

att till befrämjande
det, då

hästkraft, som
nåd i vatten < ;

av vattnet annorledes än såsom drivkraft, vare w

sådant fall avgiften skall beräknas efter den före regleringen framrinnande
lågvattenmängden eller, där fråga är om vattnets tillgodogörande,
efter den lågvattenmängd, som kan vid byggnaden uttagas,
samt utgå med minst tio och högst etthundra kronor tör varje sekundkubikmeter.
Göres byggnad såväl i ändamål av vattnets tillgodogörande
såsom drivkraft som för utnyttjande av vattnet annorledes eller för
reglering av vattnets avrinning, skall i fråga om beräkningsgrunden
vid avgiftens bestämmande hänsyn tagas till det ändamål, som är det

huvudsakliga.

Avgift, som i första stycket sägs, skall inom ovan angivna gränser,
efter förslag av statens fiskeri tjänsteman, bestämmas med fäst avseende
bland annat därå, om fiske finnes, som genom byggnaden skadas, om
med hänsyn till byggnadens storlek och beskaffenhet i övrigt samt
dess belägenhet inverkan därav å fisket är mer eller mindre inenlig,
om byggnadens ägare jämlikt stadgandet i 8 § förpliktats att vidtaga
och underhålla anordningar för fiskets bestånd, samt om föreskrivna
dylika anordningar för ägaren medföra större eller mindre kostnad.

Där genom byggnad, som i första stycket avses, allenast obetydlig
ändring i vattenståndsförhållandena förorsakas, må befrielse från ovan
stadgad skyldighet medgivas.

Varder byggnad, som tillkommit jämlikt äldre lag, ombyggd eller
ändrad, och medför ombyggnaden eller ändringen väsentligt större skada

356

Kungl. Maj.ts nåd. proposition Nr 128.

å fisket än den byggnaden förut orsakat, skola de i första och andra
styckena givna bestämmelserna lända till efterrättelse i avseende å byggnaden.

Huru avgift, varom i denna § förmärs, skall indrivas och för det
därmed avsedda ändamålet användas, därom förordnar Konungen.

o §■

1 eller vid allmän farled må ej byggas, med mindre byggnaden
göres på sådant sätt eller sädana särskilda anordningar vidtagas, att
leden fortfarande kan utan olägenhet av någon betydelse användas för
det därmed avsedda ändamålet. Lag samma vare, där någon vill bygga
i allmän flottled.

12 §•

Ej må så byggas i vatten, att menlig inverkan på klimatet eller
på allmänna hälsotillståndet vållas eller eljest allmänna intressen i avsevärd
mån förnärmas.

13 §.

14 §.

357

Kungl. Maj ds nåd. proposition Nr 128.

binda tagen i anspråk, pliktig att tåla sådant intrång mot ersättning,
som i 9 kap. skils. Om rätt att över annans mark framdraga ledning
för vatten till husbehovsförbrukning galle vad särskilt är stadgat.

Där vid meddelande av beslut angående inrättande av fiskvåg eller
vidtagande av annan anordning till förebyggande av skada å fiske eller
till fiskets befrämjande förbud finnes böra givas mot bedrivande av fiske
inom visst område, skall beträffande intrång, som därigenom tillskyndas
annan i hans rätt till fisket, vad i första stycket stadgas äga motsvarande
tillämpning.

15 §.

16 §.

17 §•

Ej må för ändamål, som i 14 och 16 §§ nämnts, tagas i anspråk
tomtplats, trädgård eller park, där det utan synnerlig olägenhet kan
undvikas.

18 §.

358 Kung!,. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

sträckning enligt de grunder, som i fråga om elektriska starkströmsledningar
äro i lag stadgade; och skall, jämväl såvitt angår kronan
tillhörig fastighet, beträffande skyldighet att för ledningens framdragande
avstå eller upplåta mark så ock angående ersättning samt sättet för
ersättningens bestämmande gälla vad som finnes stadgat för det fall,
att Konungen prövat nödigt, att jord eller lägenhet, som tillhör enskild
man, menighet eller inrättning, användes till framdragande av elektrisk
starkströmsledning. Erfordras ledning allenast över mark, tillhörig ersättningsgivaren
och ersättningstagaren, eller skall kraft tillhandahållas
genom mekanisk överföring, vare lag som i 14 § sägs.

Såvitt angår eljest stadgad skyldighet för den, som vill utföra
elektrisk anläggning, att under vissa förutsättningar söka Konungens
tillstånd till företaget, vare jord och lägenhet, tillhörig den, till vilken
kraftöverföring sker i ersättning för förlorad vattenkraft, ansedd lika
med mark, som tillhör anläggningens ägare. Där Konungens tillstånd
erfordras, skall sådant tillstånd lämnas för den tid rätten till ersättningmedelst
elektrisk överföring äger bestånd.

19 §.

Den, som med stöd av stadgandena i 5, 6 eller 7 § vill tillgodogöra
sig annan tillhörigt vatten eller lösa samfällt strömfall, vare, där
för ändamålet erfordras, att annans byggnad i vatten utrives eller ändras,
pliktig att draga försorg om arbetet. Skall byggnaden ändras, och vill
ägaren själv utföra arbetet, äge han rätt därtill och njute ersättning
efter ty skäligt prövas; vare dock, vid påföljd av skadeståndsskyldighet
och förlust av rätten att verkställa vad som kan vara ogjort, pliktig att
fullgöra arbetet inom tid och på sätt, som i sammanhang med beslutet
om ändringen bestämmes.

20 §.

Ej må i älv, ström, å eller större bäck arbete för uppförande
eller förändrande av damm påbörjas, förrän efter ansökan i den ordning,
som i 11 kap. sägs, vattendomstolen meddelat besked, huru och
under vilka villkor arbetet må göras. Om genom annat b3rggande i
älv, ström, å eller större bäck märkbar inverkan kan ske på vattenståndet
eller vattnets lopp, galle ock därom vad nu sagts, såframt det
ej är uppenbart, att varken allmän eller enskild rätt genom byggnaden
förnärmas.

Kuvgl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128. 359

Åro i andra fall än ovan nämnts sannolika skäl, att genom byggande
i vatten allmän eller enskild rätt förnärmas, erfordras jämväl
domstolens prövning; dock äge vad nu sagts icke tillämpning i frågaom
fiskebyggnad i vatten, där varje svensk undersåte äger rätt att fiska,
ej heller beträffande sådan byggnad i annat vatten, såframt det icke
kan antagas, att byggnaden förnärmar allmän rätt eller inverkar på
vattenståndet eller vattnets lopp.

21 §-

Vad i särskilda författningar finnes‘eller kan varda stadgat angående
särskilt tillstånd till byggande i eller vid allmän hamn eller annan allmän
farled vare jämte föreskrifterna i 20 § till efterrättelse gällande.

22 §.

Hurusom under viss förutsättning beslutet är gällande även i fråga
om rätten till annat vatten än det, vars tillgodogörande avses med byggnaden,
därom stadgas i 23 § 2 mom.

360

Kungl. Maj ds nåd. proposition Kr 128.

23 §.

Bifalles talan, som i första stycket sägs, vare, där den anhängiggjorts,
sedan byggnaden fullbordats eller arbetet därå börjats, byggnadens
ägare, såframt han varit i god tro, icke pliktig att avstå vattnet,
med mindre gottgörelse lämnas honom för byggnadens värde i det skick,
vari den befanns, då lian blev instämd i saken, ävensom för nödig kostnad,
som han därefter nedlagt å byggnaden; dock skall, då fråga är allenast
om en del av det vatten, för vars tillgodogörande byggnaden är avsedd,
den vinnande icke vara skyldig att av sagda värde och kostnad ersätta
mera än som belöper å den del av byggnaden, vilken genom vattnets
avstående blir för ägaren onyttig. Vill byggnadens ägare hellre än att
avstå vattnet i stället ersätta vattenkraften efter reglerna i 9 kap., vare

1561

Kungl. Majds nåd. proposition Nr 128.

häri berättigad därtill, om lian anhängiggöra talan därom hos vattendomstolen
inom trettio dagar, efter det domen i tvisten om vattnet
vunnit laga kraft, och därefter behörigen fullföljer samma talan. Den,
som återvunnit vattnet, må ock av vattendomstolen berättigas att, mot
avstående av rätten till vattnets tillgodogörande, av byggnad- ns ägare
erhålla ersättning för vattenkraften enligt nämnda regler, såframt han
därom för talan inom tid, som nyss sagts, och väsentlig olägenhet icke
därigenom skulle tillskyndas byggnadens ägare.

2 mom. Där beslut, varigenom medgivande lämnas till byggnad
för tillgodogörande av allenast en del av det framrinnande vattnet,
vilar på antagande, att jämväl vattnet i övrigt i strömfallet eller den
del därav, vars fallhöjd tages i anspråk, tillhör fastighet, för vilken
sökanden såsom ägare fört talan i målet, skall vad i 1 mom. första
stycket är stadgat äga motsvarande tillämpning i fråga om det sålunda
ej tillgodogjorda vattnet; motliggande fastighets rätt dock oförkränkt.

24 §.

Där genom byggnad, vilken verkställts i enlighet med beslut, som
i 22 § sägs, eller genom hushållningen med vattnet i överensstämmelse
med regb-rna i sådant beslut vållas skada eller intrång, som vid beslutets
meddelande icke av vattendomstolen förutsetts, må utan hinder av bestämmelsen
i 22 § den, som lider skadan eller intrånget, framställa
anspråk å ersättning enligt reglerna i 9 kap.; dock skall sådant anspråk
för att kunna upptagas till prövning anmälas hos vattendomstolen inom
fem år eller den längre tid, högst t<dv år, som vattendomstolen i beslutet
må hava föreskrivit, räknat från utgången av den för byggnadens fullbordande
i beslutet eller ock sedermera i anledning av sökt anstånd
bestämda tiden.

År skada eller intrång, som i första stycket avses, av betydenhet,
må inom tid, som gäller för anmälan av anspråk enligt nämnda stycke,
talan föras om meddelande av sådaua ändrade föreskrifter rörande hushållningen
med vattnet och vidtagande på ägarens bekostnad av sådana
förändringar i byggnadens anordnande, som utan att förnärma tredje
mans rätt eller för ägaren medföra väsentlig olägenhet äro ägnade att
förebygga eller i största möjliga mån minska skadan eller intrånget för
framtiden.

25 §.

Har byggnad i vatten verkställts utan att medgivande enligt denna
eller äldre lag därtill erhållits, vare ägaren berättigad att medelst ansökan
Bikung till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 113 käft. (Nr 128.) 46

362

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

i den ordning, som i 11 kap. sägs, påkalla prövning av byggnadens
laglighet. Beträffande verkan av vattendomstolens beslut skall vad i
22—24 §§ finnes stadgat i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

26 §.

Har, efter det denna lag trätt i kraft, byggnad i vatten verkställts
utan föregående prövning av domstol, vare byggnadens ägare bevisningsskyldig
i avseende å de före byggnadens tillkomst rådande förhållandena
i vattnet.

27 §.

Har vid byggnad i vatten utsatts vattenmärke till utmärkande avtillåten
dämningshöjd eller till betecknande av det vattenstånd, under
vilket vattnet ej må sänkas, skola de i sammanhang därmed meddelade
bestämmelser om hushållningen med vattnet av byggnadens ägare noga
iakttagas. Finnes vattenmärke utsatt till utmärkande av tillåten dämningshöjd,
utan att särskilda bestämmelser meddelats om hushållningen med
vattnet, åligge honom att, i vad på hans åtgärd ankommer, så förfara,
att vattnet ej må stiga över märket.

År för dammluckas öppnande viss tid i laga ordning bestämd
eller eljest särskild föreskrift om vattnets framsläppande given, lände
det till efterrättelse.

29 §.

3° §.

Kung!,. Maj ds nåd. proposition Nr 128.

363

31 §.

Ägare av byggnad i vatten må, vare sig särskilda regler för vattenhushållningen
vid byggnaden blivit meddelade eller icke, hos vattendomstolen
söka fastställande av ändrade eller nya bestämmelser i ämnet. Enahanda
rätt tillkomme ock annan än byggnadens ägare för bättre utnyttjande
av vattenkralten i honom tillhörigt strömfall. Ärende, som nu
nämnts, prövas i enlighet med de för byggande i vatten stadgade grunder,
och gälle om verkan av vattendomstolens beslut i tillämpliga delar vad
ovan finnes sagt beträffande beslut i byggnadsmål.

32 §.

Ej må vid avtappning så mycket vatten på en gång framsläppas,
att allmän eller enskild rätt sättes i fara.

33 §.

Ägare av byggnad i vatten vare, där försummelse i underhållet
kan föranleda fara för allmän eller enskild rätt, pliktig att underhålla
byggnaden så, att sådan fara förebygges.

34 §.

Vill ägare av byggnad, som i första stycket avses, icke längre
nyttja byggnaden, göre i den ordning 11 kap. stadgar ansökan hos vattendomstolen
om tillåtelse att utriva byggnaden. Prövas byggnadens borttagande
medföra synnerlig skada för annan tillhörig tast egendom,
må domstolen efter åtagande av ägare till sådan egendom föreskriva,
att han och de, som i äganderätten efterträda honom, skola för framtiden,
intill dess annorhmda varder bestämt, underhålla byggnaden så

364

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

som i 33 § sägs och fullgöra vad beträffande byggnaden i övrigt enligt
lag åligger ägaren; vållas genom byggnadens bibehållande ägaren skada,
skall den ersättas. Kronan må ock till skydd för allmänna intressen
åtaga sig underhållsskyldighet, som nu nämnts. Göres ej åtagande, varom
nu är sagt, meddele vattendomstolen nödiga föreskrifter i avseende
å byggnadens utöfvande och äge i sammanhang därmed bestämma att,
där byggnadens ägare brister i fullgörandet av vad honom ålagts, den,
vars rätt är beroende därav, må utföra arbetet på ägarens bekostnad.

Har, på sätt i andra stycket stadgas, ägare av fast egendom jämlikt
åtagande ålagts att underhålla annan tillhörig byggnad i vatten,
skall vattenrättsdomaren ofördröjligen därom göra anmälan hos domaren
i det tingslag eller hos rätten i den stad, där egendomen är belägen;
och varde med anmälan så förfaret, som om bevis angående verkställd
utmätning av fast egendom finnes föreskrivet.

35 §.

I vatten må ej utkastas eller utsläppas fast avfall från sågverk,
fabrik eller annan industriell inrättning, skogsavfall eller andra fästa
föremål eller ämnen, om därigenom uppgrundning eller hinder för vattnets
fria lopp till men för allmän eller enskild rätt förorsakas eller skäligen
kan befaras; sker det, äge Konungens befallnin^shavande stadga vitesförbud,
där ansvar å förfarandet ej finnes särskilt stadgat, så ock vid
vite eller annat äventyr tillhålla den skyldige att vidtaga erforderliga
åtgärder till uppgrundriingens eller hindrets borttagande. Där fråga är
om avfall vid skogsavverkning, må, ändå att avverkningsrätten är till
annan upplåten, föreläggande, som nyss sagts, givas jämväl skogsmarkens
ägare, dock endast såvitt angår vattendrag inom honom tillhörigt
område; ägaren likväl obetaget att av den skyldige söka åter vad han
till följd av föreläggandet nödgats utgiva.

Om utsläppande i vatten av ämnen, varigenom vattnet kan förorenas,
gälle vad särskilt är eller kan varda stadgat.

36 §.

Rensning, som för bibehållande av vattens djup eller läge är av
nöden, äge den, som av uppgrundningen kan lida men, verkställa utan

365

Kungl. Majds nåd. proposition Nr I2H.

vattendomstols prövning, som i 20 § sägs, ändå att arbete inom annans
område tarvas; dock skall i ty fall denne förut därom tillsägas. Vill
den, som ämnar företaga rensning, hos vattendomstolen påkalla prövning
av arbetets laglighet, äge han rätt därtill; och galle om sådan prövning
vad angående byggande i vatten är i denna lag stadgat. Har prövning,
som nu sagts, icke ägt rum, skall i fråga om rensning stadgandet i
26 § av detta kap. äga motsvarande tillämpning.

37 §.

Har vattendrag vikit från sitt förra läge eller eljest förändrat sitt
lopp, vare om vattendragets återställande i dess förra skick lag som om
rensning i 36 § är sagt, dock att, där ej återställandet sker omedelbart
efter förändringen, vad i 20 § finnes stadgat om byggande i vatten skall
äga motsvarande tillämpning. Varder ej inom tre år från det förändringen
inträtt åtgärd för vattnets återförande vidtagen och därefter utan oskäligt
dröjsmål fullföljd, vare den, som vill återföra vattnet, skyldig ersätta
kostnad, som efter förändringen antingen blivit nedlagd å mark, varifrån
vattnet vikit, eller skett för tillgodogörande av vattnet i dess nya lopp
eller lägo, och som genom vattnets återförande skulle bliva utan nytta.
Har någon i tio år varit i besittning av förmån, som skulle genom
återförandet gå förlorad, gälle beträffande dylik åtgärd vad om vattnets
bortledande är stadgat.

38 §.

Där arbete, som i detta kap. sägs, avser huvudsakligen utförande
av vattenreglering eller inrättande, utvidgande eller förbättrande av allmän
farled eller av allmän flottled, torrläggning av mark eller avledande
av kloakvatten, skola stadyandena i detta kap. äga tillämpning endast,
såvitt sådant finnes för varje fall i 3, 5, 6, 7 eller 8 kap. föreskrivet.

39 §.

Utöver vad i detta kap. är sagt om byggande i vatten i allmänhet
skall beträffande fiskebyggnad lända till efterrättelse jämväl vad därom
finnes särskilt stadgat.

366

Kungi. Maj.ts nåd. proposition Nr 128.

40 §.

Vad i 3 § stadgas därom, att byggande i vatten till skada för
annan tillhörig egendom må ske allenast under förutsättning, som i sagda
§ angives, skall, utom såvitt angår skyldighet att ersätta skadan, ej
äga tillämpning i fråga om uppförande av bro eller annat byggande i vatten
för . allmän väg eller för järnväg, vare sig statens eller enskild, till vare
anläggande Konungen lämnat tillstånd, men skall vad i övrigt finnes i
denna lag föreskrivet om byggande i vatten tillämpas jämväl beträffande
företag, som nu nämnts.

41 §.

3 KAP.

Om vattenreglering.

Om vattenreglering med tvångsdelaktighet.

1 §■

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128- :t67

kostnaden för detsamma, äge han vitsord till företaget, såframt mer än
liälIten av den beräknade båtnaden därav belöper å det eller de strömfall,
som tillhöra honom eller honom och andra, vilka förena sig med
honom om företaget.

2 §.

I den mån ej särskilda stadganden givas i detta kap., skola beträffande
företag, varom nu är fråga, jämväl övriga bestämmelser i 2 kap.
i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

3 §•

Alla strömfall, för vilka vattenreglering, som i 1 § sägs, medför
båtnad, utgöre i avseende å företaget en samfällighet med skjddighet
för ägarna, med de inskränkningar nedan stadgas, att taga del i kostnaden
för företaget, envar i mån av värdet å den båtnad, som beredes
hans strömfall.

4 §•

Omfattar företag, som i 1 § avses, reglering av två eller flera
sjöar eller skilda sträckor i vattendrag, för vilkas reglerande tarvas särskilda
dammbyggnader eller eljest särskilda anläggningar, skall kostnaden
för varje sådan del av företaget särskilt beräknas och å de strömfallsägare,
som hava gagn därav, fördelas i mån av värdet å den båtnad,
som därigenom beredes. Förty vare ej i fall, som nu nämnts, någon
pliktig att deltaga i kostnaden för sådan del av regleringen, varav han
för sitt strömfall ej har nytta.

368

Kungl. Maj.ts nåd. proposition Nr 128.

5 §•

Ej vare ägare av strömfall skyldig att vidkännas större bidrag till
kostuaden för utförande av vattenreglering än som svarar mot värdet å
den båtnad lians strömfall därigenom beredes, utan så är att han sökt
förelaget. Likställd med sökanden vaie den, som förenat sig med
honom om företaget eller för vinnande av ökad båtnad lort talan, som
föranlett större anläggning än sökanden äskat.

6 §.

Varder efter regleringen anläggning för tillgodogörande av strömfall
inom regleringssamfälligheten ändrad, eller införes vid anläggningens
drift förändrad ordning, eller varder förut obegagnat strömfall inom
samfälligheten bebyggt, skall, såframt ej annat förhållande är uppenbart
eller kan visas, ägaren av strömfallet anses hava tagit den genom regleringen
vunna förbättringen i bruk.

Strömfällsägare, som efter regleringens utförande inträder såsom
deltagare i företag et, vare ej pliktig att taga del i sådana utgifter för
underhåll och drift, som dessförinnan gjorts. Har för regleringen verkställt
arbete måst till följd av olyckshändelse eller annan likartad omständighet
i avsevärd män omgöras eller ändras, skall kustnaden därför
räknas såsom anläggningskostnad.

År vid den tid, då strömfallsägare efter tv ovan sägs är pliktig att
taga del i kostnaden för vattenreglering, byggnad eller annan anläggning,
som för företaget utförts, i sådant skick, att dess värde kan anses
väsentligt minskat, äge vattendomstolen på därom framställt yrkande
föreskriva, att den kostnad, vari strömfallsägaren har att taga del,
skall beräknas till mindre belopp än det, vartill anläggningskostnaden
uppgått.

369

Kungl. Maj ds nåd. proposition Nr 128.

Å belopp, som ström fallsägare, vilken efter regleringens utförande
inträder såsom deltagare i företaget, bär att gälda, skall ej beräknas
ränta för tiden före betalningsskyldighetens inträde.

7 §•

Har, efter det medgivande lämnats till utförande av vattenreglering,
som i 1 § sägs, strömfall inom regleringssamlälligheten övergått till ny
ägare, vare jämväl denne pliktig att efter ty ovan stadgats taga del i
kostnaden för företaget; dock skall, där föregående ägares skyldighet
att erlägga å strömfallet belöpande andel i kostnaden blivit genom dom
eller annorledes fastställd eller, oavsett huruvida den genom regleringen
vunna förbättringen av deune tagits i bruk, avilat honom, ny ägare
ej svara för bidrag, som förtallit till betalning mer än ett år innan han
blev äyare till strömfallet eller, om han inropat, fallet å exekutiv auktion,
för bidrag, som före försäljningsdagen förfallit till betalning.

8 §•

Har kommun, som av vattenreglering enligt 1 § tillskyndas stadigvarande
nytta i annat hänseende än såsom strömfallsägare, till regleringens
utförande lämnat visst anslag, med förbehåll om delaktighet i
företaget, vare kommunen ansedd såsom deltagare i detsamma, därvid
som grund för delaktigheten skall gälla anslagets storlek i förhållande
till den av vattendomstolen beräknade kostnaden för regleringens utförande;
dock må båtnaden för kommun! n i ovannämnda hänseende
ej tagas i beräkning vid avgöiande, om löretaget må komma till stånd.

Vad nu sagts om kommun gälle även om kronan och landsting.

9 §•

Visas, efter det vattenreglering, som i 1 § sägs, blivit utförd, att
densamma länder till stadigvarande nytta för allmän hamn eller annan
allmän farled, för allmän flottled eller för kloakledning eller annan avloppsledning
för spillvatten, må ägaren av farleden, tlottleden eller kloakeller
avloppsledningen, där den vunna nyttan kan uppskattas till visst
penningbelopp, på talan av deltagarna förpliktas att antingen på en
gång eller med fördelning på visst antal år erlägga högst så stor del
av nämnda belopp, som svarar mot förhållandet mellan å ena sidan företagets
anläggningskostnad och å den andra den båtnad, som företaget
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 113 höft. (Nr 128.) 47

370

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

beräknats medföra för strömfall. För bidrag, som nu nämnts, förvärvas
ej delaktighet i företaget, och vare förty bidragsgivaren ej skyldig att
taga del i framtida kostnad för detta.

Anslag, som i 8 § sägs, räknas i avseende, varom nu är fråga,
den till godo, som givit anslaget.

10 §.

Byggnad i vatten eller annan anläggning, som gjorts för vattenreglering,
skall, där någons rätt kan vara därav beroende, av deltagarna
i företaget behörigen underhållas. Beträffande fördelningen av kostnad
för underhåll och skötsel så ock av andra utgifter för företaget, vilka
icke äro att hänföra till anläggningskostnad, gälle i tillämpliga delar
vad i 3, 4, 6 och 8 §§ är stadgat.

11 §.

12 §.

Vid antagande av stadgar gälle i fråga om rösträtt och besluts
fattande vad i 22 § finnes föreskrivet.

13 §.

Stadgar rörande vattenreglerings företag skola angiva:

företagets benämning och ändamål under hänvisning till de beträftande
företagets utförande och delaktigheten däri meddelade beslut;

den ort, där styrelsen skall hava sitt säte;

huru styrelsen skall sammansättas och grunderna för dess beslutförhet
;

huru revision av styrelsens förvaltning skall ske;

tiden för räkenskapsavslutning;

huru ofta ordinarie sammanträde med deltagarna i företaget skall
hållas;

871

Kunyl. Maj: tu nid. proposition Nr 12M det

sätt, varpa kallelse till sammanträde skall ske och andra meddelanden
bringas till deltagarnas kännedom, ävensom den tid före sammanträde,
då föreskrivna kallelseåtgärder senast skola vara vidtagna;

så ock vad i övrigt kan finnas nödigt.

Styrelsen skall hava sitt säte inom den vattendomstols område,
som lämnat medgivande till företaget.

Ej må i stadgarna intagas bestämmelse, som finnes stridande mot
denna eller annan lags föreskrifter.

Stadgarna skola för att bliva giillande granskas och fastställas av
Konungens befallningshavande i den ort, där styrelsen har sitt säte, eller
i fall, som omförmäles i 4 kap. 13 §, av Konungen. Vid granskningen
skall särskilt tillses, att stadgarna innehålla betryggande föreskrifter
för tillgodoseende av sådana strömfallsägares rätt, för vilka efter
ty i 6 § sägs skyldighet att deltaga i företaget framdeles kan komma
att inträda.

Beslutad ändring av stadgarna äge ej giltighet, med mindre den
varder i nyssnämnda ordning fastställd.

14 §.

Sker ändring i styrelsens sammansättning, skall styrelsen ofördröjligen
göra anmälan därom hos Konungens befallningshavande.

15 §.

Till ledamot av styrelsen för vattenregleringsföretag må ej utses
annan än här i riket bosatt svensk medborgare, där ej för särskilt fall
Konungen medgiver, att styrelsen må till viss del, éj överstigande en
tredjedel av hela antalet, bestå av medborgare i annat land eller å utrikes
ort bosatta svenska medborgare.

Ändå att tid, för vilken styrelseledamot blivit utsedd, ej gått
till ända, må han skiljas från uppdraget genom beslut av deltagarna i
företaget.

372

Kungl. Maj.ts ''nåd. proposition Nr. 128.

16 §.

Konungen äger, om och när det för tillgodoseende av allmänt väl
prövas nödigt, utse en ledamot i styrelsen för vattenreglerings företag.
Sådan styrelseledamot äge samma rätt att deltaga i handhavandet av de
med företaget förenade angelägenheter som de medlemmar, vilka blivit
i enlighet med stadgarna till styrelse valda, och åtnjute arvode, som
bestämmes av Konungen.

17 §•

Har av deltagarna vald styrelseledamot avgått eller den tid, för
vilken han blivit vald, gått till ända utan att anmälan om nytt val skett,
och är styrelsen med kvarstående ledamöter ej beslutför, äge Konungens
befallningshavande. på yrkande av någon, vars rätt kan vara beroende
därav, att behörig styrelse finm-s, förordna syssloman att, intill dess efter
inkommen anmälan om verkställt val förordnandet återkallas, antingen
ensam eller jämte de styrelseledamöter, som må finnas, handhava de
med företaget förenade angelägenheter och företräda deltagarna på sätt
om styrelsen finnes nedan stadgat.

Förordnande av syssloman skall på deltagarnas bekostnad kungöras
så som i 14 § sägs. Syssloman åtnjute av deltagarna arvode, som bestämmes
av Konungens befallningshavande.

18 §.

Styrelsen för vattenreglerings fö retag äge ombesörja verkställandet
av erforderliga arbeten för företaget, hos deltagarna uttaga härför nödiga
bidrag på sätt i 20 § stadgas och i övrigt, i enlighet med vad i stadgarna
eller genom deltagarnas beslut, där detta ej är mot stadgarna
eller mot lag stridande, föreskrivits, handhava de med företaget förenade
angelägenheter. Styrelsen äge att i allt vad som rör deltagarna i företaget
samfällt själv eller genom ombud ej mindre i förhållande till tredje
man handla å deltagarnas vägnar än även inför domstolar och andra
myndigheter företräda deltagarna.

Angående befogenhet för styrelseledamot att mottaga stämning i
mål, som rör företaget, så ock annat meddelande i fråga om företaget
skall vad i 11 kap. 15 § rättegångsbalken är stadgat äga motsvarande
tillämpning.

Kungl. Mcij;ts nåd. proposition Nr 128.

373

19 §•

Såsom styrelsens beslut sälle, där ej annorlunda är bestämt i
stadgarna, den mening, om vilken vid sammanträde de flesta röstande
förena sig, men vid lika röstetal den mening, som biträdes av ordföranden
vid sammanträdet.

Ledamot av styrelsen äge ej deltaga i behandlingen av fråga
rörande avtal mellan honom och deltagarna i företaget samtallt, ej heller
angående avtal mellan deltagarna och tredje man, där han i frågan äger
ett väsentligt intresse, som kan vara stridande mot deltagarnas. Vad sålunda
stadgats äge motsvarande tillämpning beträffande rättegång eller
annan talan mot styrelseledamoten eller tredje man.

20 §.

Förmenar deltagare, att den i längden verkställda fördelningen ej
är med lag överensstämmande, äge hau genom stämning å styrelsen
inom trettio dagar efter sammanträdet påfordra rättelse i den gjorda
debiteringen. Talan, som nu nämnts, skall anhängiggöras hos allmän
underrätt i den ort, där styrelsen har sitt säte.

21 §.

Styrelseledamöter, som genom att överskrida den dem tillkommande
befogenhet eller eljest uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskynda deltagarna
i företaget skada, svare för skadan en för alla och alla för en;
svare ock på sätt nu nämnts för den skada, som genom överträdelse av
bestämmelse i 13 och följande §§ av detta kap. eller i gällande stadgar
tillskyndas tredje man.

374

Kungi. Maj ds nåd. proposition Nr 128.

Har i mål, som rör deltagarna i företaget samfällt, betalningsskyldighet
blivit dem ålagd, vare styrelsen pliktig att utan dröjsmål hos deltagarna
uttaxera och indriva bidrag, som må erfordras för betalningsskyldighetens
fullgörande. Prövas försundighet härutinnan ligga styrelsens
ledamöter till last, svare de för gälden en för alla och alla för en
såsom för egen skuld.

22 §.

Rätten att handhava de med regleringsföretag förenade angelägenheter
utövas å sammanträde, därvid envar deltagare i företaget äger
rösträtt efter det andelstal, som jämlikt 3, 6 och 8 §§ är bestämmande
för hans skyldighet att taga del i kostnaden för företaget. Deltagare,
som icke guldit förfallet bidrag, är förlustig sin rösträtt, intill dess
betalningen fullgöres. Ej må någon utöva rösträtt för mer än en
femtedel av deltagarnas sammanlagda, å sammanträdet företrädda andelstal.
Ej heller må någon själv eller genom ombud eller såsom ombud
för annan deltaga i behandlingen av fråga rörande avtal mellan
honom och deltagarna samfällt eller angående avtal mellan dessa och
tredje man, där han i frågan äger ett väsentligt intresse, som kan vara
stridande mot deltagarnas gemensamma. Vad sålunda stadgats äge motsvarande
tillämpning beträffande rättegång eller annan talan mot honom
eller tredje man.

För beslut vid sammanträde erfordras, där ej i stadgarna finnes
för visst fall annorledes bestämt, allenast enkel pluralitet i röstetal, beräknat
på sätt ovan nämnts. Vid lika röstetal avgöres val genom lottning,
i andra frågor galle den mening, som biträdes av de flesta röstande eller,
om jämväl antalet röstande är lika, av ordföranden vid sammanträdet.

Över beslut, som å sammanträde fattas, skall genom styrelsens
försorg föras • protokoll, vilket senast fjorton dagar efter sammanträdet
skall vara för deltagarna tillgängligt.

23 §.

Menar deltagare i regleringsföretag, att beslut, som fattats å sammanträde,
icke i behörig ordning tillkommit eller eljest strider mot lag

375

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

eller författning eller mot stadgarna, äge tala därå genom stämning å
styrelsen inom trettio dagar från beslutets dag. Försummas det, vare
rätt till talan förlorad. Ändå att talan föres mot beslutet, gånge det i
verkställighet, där ej domstolen annorlunda förordnar.

Talan, som ovan nämnts, skall anhängiggöras hos allmän underrätt
i den ort, där styrelsen har sitt säte.

24 §.

Styrelsen äge, när den finner lämpligt, kalla deltagarna i företaget
till extra sammanträde.

Varder extra sammanträde för uppgivet ändamål påfordrat av minst
en femtedel av företagets deltagare eller det mindre antal, som må vara
i stadgarna bestämt, skall sammanträde av styrelsen utlysas.

25 §.

Underlåter styrelsen att i föreskriven ordning kalla deltagarna i
företaget till ordinarie sammanträde, eller har styrelsen ej senast två
veckor efter påfordran, som i 24 § sägs, utlyst extra sammanträde att
hållas så snart det med iakttagande av föreskriven kallelsetid k in ske,
eller finnes ej behörigen utsedd styrelse, då skall, för den händelse ej
i stadgarna bestämmelse finnes för dylikt fall, kallelse, som utfärdas av
minst en femtedel av deltagarna, äga samma giltighet som kallelse av
styrelsen.

Om vattenreglering utan tvångsdelaktighet.

26 §.

Vill ägare av strömfall utan att påfordra förpliktande för annan
ström fallsägare att deltaga i kostnaden reglera vattnets avrinning insjö
eller annan vattensamling eller i vattendrag för åstadkommande av
bättre hushållning med vattnet eller eljest för beredande av ökad möjlighet
att utnyttja vattenkraften i honom tillhörigt fall, eller vilja derå
strömfallsägare utföra dylikt företag, och är ej fråga om kostnadernas
fördelning dem emellan eller om skyldighet för annan strömfallsägare
att däri taga del, skola bestämmelserna i 2 kap. om byggande i vatten
äga tillämpning beträffande företaget.

376

Kungl. May.ts nåd. proposition Nr 128.

27 §.

Har medgivande enligt denna lag lämnats till företag, som i 26 §
sägs, ägor Konungen att, om och när det för tillgodoseende av allmänt
väl prövas nödigt, utse lämplig person att övervaka företagets utförande
samt utöva tillsyn å företagets skötsel och handhavandet i övrigt av de
med företaget förenade angel»genheter. Sådan person åtnjute av den,
för vars räkning företaget uti öres, arvode, som bestämmes av Konungen.

4 KAP.

Om särskilda villkor beträffande större vattenkraftanläggningar
och vattenregleringar.

Om vattenkraftanläggningar.

Om tillhandahållande av kraft åt kringliggande bygd.

1 §■

Varder strömfall bebyggt jämlikt denna lag, och uppgår den
vattenkraft, som kan vid oreglerat lågvatten uttagas vid byggnaden,
till minst femhundra turbinhästkrafier, vare, såframt vattenkraften icke
inom tio år före det vattendomstolens medgivande lämnas till bygguaden
varit utnyttjad vid byggnad, som tillkommit enligt äldre lag, byggnadens
ägare pliktig att för tillgodoseende av kringliggande bygds behov
av kraft till användning i hantverk, småindustri eller lantbruk eller till
belysning eller uppvärmning tillhandahålla intill en tiondel av den årliga
kraftmängd, som beräknas med det installerade maskineriet bliva uttagen.

Huruvida och i vilken utsträckning skyldighet att efter ty nu
sagts tillhandahålla kraft må göras gällande gent emot ägare av kraftanläggning,
bestämmes av vattendomstolen; och skall härvid hänsyn
tagas dels till omfattningen av den rätt anläggningens ägare erhållit att
för vattenkraftens tillgodogörande förändra förut rådande vattenståndsoch
avrinningsförhållanden dels ock å ena sidan till det behov av kraft,
som inom bygden redan föreligger eller i en nära framtid är att motse,
och å andra sidan till den tillgång på kraft, som må eljest vara att
påräkna för ändamålet.

377

Kung!. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

Avgörande, som nyss nämnts, galle för eu tidrymd av tjugu år i
sänder, första gången räknat från det kalenderår, under vilket byggnaden
enligt därom meddelad bestämmelse skall hava fullbordats. Där ej
inom ett år före utgången av sådan tidsperiod anläggningens ägare eller
någon, som må anses berättigad att komma i åtnjutande av kraft,
varom här är fråga, eller ock myndighet, åt vilken Konungen uppdragit
att bevaka bygdens intresse i förevarande hänseende, genom
ansökan hos vattendomstolen påkallar ny prövning, skall den förut
meddelade bestämmelsen lända till efterrättelse jämväl för nästa period.

3 §•

Har vid tillstånd till byggande i kungsådra, som av Konungen
jämlikt äldre lag meddelats, sådant förbehåll gjorts, som omförmäles i 1 kap.
8 §, och uppgår kungsådrans vattenkraft, i den mån densamma kan
vid byggnaden uttagas, till minst femhundra turbinhästkrafter vid oreglerat
lågvatten, skall, där strömfallet i enlighet med tillståndet blivit
bebyggt, stadgandet i 1 § första stycket äga motsvarande tillämpning
beträffande vattenkraften i kungsådran, dock först sedan tjugu år förflutit
efter det denna lag trätt i kraft. Vid tillämpning av vad nu sagts
skall kungsådrans vattenkraft anses utgöra en tredjedel av vattenkraften
i strömfallet.

I avseende å prövningen huruvida och i vilken utsträckning
skyldigheten må göras gällande gent emot ägare av anläggning,
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 113 käft. (Nr 128.) 48

378

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

4 §.

T den mån kraft, varom nu är fråga, tages i anspråk, skall ersättning
därför givas med det belopp, som motsvarar ägarens självkostnad
med tillägg av två procent å anläggningskapitalet. I fråga om storleken
av nämnda ersättning ävensom villkoren i övrigt för kraftens tillhandahållande
skall vattendomstolen meddela bestämmelser i samband
med beslut i anledning av ansökan, som nyss sagts; och gälle beträffande
rätt att påkalla ändring i sålunda meddelade bestämmelser vad i 9 kap.
29 § finnes för där avsett fall föreskrivet.

Om nyprövning.

5 §■

Har strömfall blivit bebyggt jämlikt denna lag, äge under förutsättning,
som i 1 § sägs, Konungen eller myndighet, åt vilken Konungen
uppdragit att i förevarande hänseende bevaka det allmännas rätt, så ock
byggnadens ägare i den ordning 11 kap. stadgar påkalla ny prövning
angående de villkor, varunder med hänsyn till allmänna intressen byggnaden
må bibehållas och nyttjas. Yrkande om sådan provning skall framställas

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128. .''579

under femtiofemte året efter det kalenderår, under vilket byggnaden enligt
därom meddelad bestämmelse skall hava fullbordats, samt därefter vart
sextionde år, såframt ej vid redan verkställd nyprövning annan tid i
sagda avseende blivit bestämd. Varder ej å föreskriven tid nyprövning
påkallad, vare ägaren berättigad att under förut fastställda villkor
bibehålla och nyttja byggnaden intill dess i anledning av nyprövning,
som sedermera enligt vad nu sagts blivit påkallad, annan bestämmelse
härutinnan meddelas och skall läuda till efterrättelse.

Nyprövning, varom nu stadgats, skall ske i enlighet med den lagstiftning,
som vid varje särskild tidpunkt ar gällande i fråga om villkoren
för byggande i vatten. Fastställas vid nyprövningen andra villkor än
de förut gällande, må de icke tillämpas förrän fem år förflutit från utgången
av det kalenderår, varunder nyprövningen påkallats.

6 §•

1 mom. Lämnas vid nyprövning, som i 5 .§ sägs, föreskrift,
att byggnaden skall för tillgodoseende av allmänna intressen ändras,
eller göres eljest med hänsyn till nämnda intressen byggnadens bibehållande
och nyttjande beroende av villkor, som innebära inskränkning
i ägarens rätt eller utvidgning av honom åliggande skyldigheter, vare
han, där den värdeminskning, som till följd av de nya villkoren tillskyndas
honom tillhörig egendom, jämte kostnaden för föreskrivna
ändringsarbeten överstiger en tredjedel av värdet å den vattenkraft i
tillgodogjort skick, som kan uttagas vid byggnaden, berättigad att, av
statsmedel erhålla ersättning för överskjutande belopp.

Vid beräkning av värdet å vattenkraften skall avdrag göras dels
för den del därav, för vilken byggnadens ägare jämlikt vattendomstolens
beslut har att tillhandahålla ersättning medelst kraftöverföring, och dels
för kraft, varmed till följd av sådan vattenreglering, som enligt bestämmelserna
i 16 § är underkastad nvprövning, den vid byggnaden eljest
uttagbara kraften blivit ökad.

380

Kung!. Maj.ts nåd. proposition Nr 128.

Varder ej annorlunda överenskommet, skall skiljedomen meddelas inom
ett år efter det ersättningsanspråket hos Konungen anmäldes. I övrigt
skall beträffande dylikt mål vad i lag är eller kan varda stadgat för
det fall, att tvist hänskjuta till avgörande av skiljemän på grund av
avtal, som slutits utan förbehåll om rätt för parterna att klandra skiljedomen,
äga motsvarande tillämpning. Kostnaden för skiljemaunaförfarandet
skall gäldas av den, som skiljemännen pröva därtill skyldig;
ej må dock sådan skyldighet åläggas byggnadens ägare, utan så är att
hans påstående uppenbarligen framställts utan skäl.

Ersättning för värdeminskning å fast egendom skall bestämmas
särskilt för varje fastighet. I fråga om sättet för erläggande av sådan
ersättning, densammas fördelning mellan rättsägare i den fasta egendom,
varom fråga är, samt egendomens befriande från ansvarighet för intecknad
fordran gälle vad i lag finnes eller kan varda stadgat för det
fall, att till följd av byggande i vatten ersättning skall utgå för skada
å fäst egendom.

7 §.

Skall från anläggning, beträffande vilken nyprövning äger rum,
på grund av vattendomstolens jämlikt denna lag meddelade föreskrift
kraft tillhandahållas någon i ersättning för förlorad vattenkraft eller annat,
och kommer sådan ersättningstagares rätt i anledning av nyprövningen
att upphöra eller inskränkas, vare han berättigad att av statsmedel undfå
gottgörelse för den förlust han lider. År fråga om ersättning för vattenkraft,
som tillgodogöres genom anläggningen, och hav sådan vattenkraft
icke före dess avstående varit av ersättningstagaren utnyttjad eller
av denne utnyttjats vid anläggning, som avses i 5 §, skall dock beträffande
ersättningstagarens rätt till gottgörelse vad i 6 § 1 mom. finnes
stadgat äga motsvarande tillämpning.

Yad i 6 § 2 mom. är föreskrivet beträffande framställande av
ersättningsanspråk, prövning av sådant anspråk samt sättet för ersättningens
erläggande med mera skall jämväl gälla i fråga om gottgörelse,
som i denna § avses.

8 §•

Varder beträffande byggnad i strömfall, vilken tillkommit enligt
äldre lag, jämlikt denna lag verkställd sådan ombyggnad eller tillbyggnad,
som i 2 § första stycket avses, skola under de i nämnda stadgande
angivna förutsättningar bestämmelserna i 5—7 §§ gälla i fråga om anläggningen;
dock vare ägaren icke pliktig att av värdeminskning och

Kungl. Mnj:ts nåd. proposition Nr 128. 381

kostnad, som omförmälas i (i §, utan ersättning vidkännas mera än som
motsvarar en tredjedel av värdet i tillgodogjort skick å den vid anläggningen
uttagbara vattenkraft, som icke kunnat tillgodogöras vid den
äldre byggnaden.

Vad i 5 och (i §§ är stadgat i fråga om byggnad, som tillkommit
jämlikt denna lag, skall äga motsvarande tillämpning beträffande sådan
byggnad i strömfall, som i 3 § avses, med iakttagande likväl att yrkande
om nyprövning skall framställas under femtiofemte året eder det denna
lag trätt i kraft samt att byggnadens ägare ej är pliktig att utan ersättning
vidkännas större värdeminskning och kostnad än som motsvara
en tredjedel av värdet å kungsådraus vattenkraft i tillgodogjort skick,
med beräkning av nämnda vattenkraft på sätt i 3 § sagts.

Om kronans lösningsrätt.

9 §•

Har strömfall blivit bebyggt jämlikt denna lag, äge under förutsättning,
som i 1 § sägs, kronan att vid utgången av fyrtionde året
efter det, kalenderår, under vilket enligt därom meddelad bestämmelse
byggnaden skall hava fullbordats, tillösa sig strömfallet med vattenverksbyggnader,
kraftstation med installerat maskineri och, där kraftstationen
är uppförd å strömfallsägaren tillhörig mark, nödigt utmål för densamma.
Lösningsrätt, som ej vid nämnda tidpunkt begagnas, skall stå kronan
öppen vid utgången av vart fyrtionde år därefter.

Varder i strömfall, vars vattenkraft till viss del varit inom de
tio närmast förflutna åren utnyttjad vid byggnad, som tillkommit enligt
äldre lag, jämlikt denna lag verkställd byggnad, vilken är avsedd att
ersätta eller utgör tillbyggnad till den äldre byggnaden, och medför
åtgärden, att i strömfallet kan uttagas minst dubbelt så stor vattenkraft
som förut, vare kronan, såframt den uttagbara vattenkraften sammanlagt
uppgår till minst femhundra turbinhästkrafter vid oreglerat lågvatten,
på sätt ovan sagts lösningsberättigad till strömfallet med vattenverksbyggnader,
kraftstation och utmål.

10 §.

382

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

11 §•

\ad om särskild rätt till tast egendom, som exproprieras, är
stadgat skall jämväl gälla i fråga om sådau rätt till leverans av kraft
från anläggningen, som grundar sig på utfästelse av anläggningens ägare.

Tvist om vilken egendom kronan har rätt eller skyldighet att lösa
skall prövas av domstolen.

12 §.

Där från kraftanläggning, till vilken lösningsrätt enligt vad ovan
stadgats göres av kronan gällande, på grund av vattendomstolens järn -

Kung). Maj:ts nåd. proposition Nr 128. 388

likt deima lag meddelade föreskrift kraft skall tillhandahållas någon i
ersättning för vattenkraft, som tillgodogöres genom anläggningen, äge
kronan tillösa sig jämväl sådan rättighet. Vad nu sagts gäl le dock e j
i fråga om vattenkraft, som före dess avstående varit av ersättningstagaren
utnyttjad vid anläggning, beträffande vilken icke enligt bestämmelserna
i 9 § lösningsrätt tillkommit kronan.

Beträffande lösningsrätt, som i denna § avses, skola bestämmelserna
i 10 och 11 §§ i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

Om vattenregleringar.

Om Konungens prövningsrätt.

13 §.

Om avgifter.

14 §.

Varder genom vattenreglering, som verkställes jämlikt denna lag,
den uttagbara vattenkraften i det eller de strömfall, för vilkas räkningregleringen
utföres, ökad med i medeltal ett tusen turbinhästkrafter,
vare ägare av sådant strömfall pliktig att för nedan angivna ändamål
erlägga en årlig avgift av minst tio öre och högst tre kronor för varje

384

Kungi. Maj.ts nåd. proposition Nr 128.

turbinhästkraft, varmed genom regleringen den uttagbara vattenkraften
i strömfallet i medeltal blivit ökad.

Avgift, som nu nämnts, skall erläggas från och med kalenderåret
näst efter det, då enligt därom meddelad bestämmelse företaget skall
hava fullbordats. År fråga om företag, som avses i 3 kap. 1 §, skall
dock, såvitt angår strömfall, för vars ägare enligt bestämmelserna i
nämnda kap. skyldigheten att taga del i kostnaden för företaget inträder
efter dess fullbordande, avgift utgå först från och med kalenderåret näst
efter betalningsskyldighetens inträde.

Avgörandet galle för en tidrymd av tjugu år i sänder, första
gången räknat från det kalenderår, under vilket företaget skall hava
fullbordats. Varder ej genom ansökan hos vattendomstolen inom ett år
före utgången av sådan tidsperiod ny prövning påkallad av strömfallets
ägare eller av myndighet, åt vilken Konungen uppdragit att föra talan
i förevarande hänseende, skall den förut meddelade bestämmelsen lända
till efterrättelse jämväl för nästa period.

Huru avgifter, som nu nämnts, skola indrivas, därom förordnar
Konungen.

15 §.

Influtna avgifter skola efter de närmare bestämmelser, som härutinnan
meddelas av Konungen, i första hand användas till förebyggande
eller minskande av skada eller olägenhet, som vållas genom företaget
och för vilken ersättning icke bestämts i samband med vattendomstolens
medgivande till företaget, så ock till gottgörelse för sådan
skada eller olägenhet. I den mån medlen förslå därtill, må de ock
användas för tillgodoseende av annat ändamål beträffande den bygd,
som beröres av företaget, såsom jordbrukets främjande, särskilt genom
jords torrläggning, eller beredande av tillgång till elektrisk kraft för
samfärdsel, jordbruk, hantverk eller småindustri eller eljest för befolkningens
behov.

385

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

Om ny provning.

16 §.

I fråga om vattenreglering, som avses i 14 §, skall beträffande
rätt att göra frågan angående de villkor, varunder med hänsyn till allmänna
intressen företaget må äga bestånd, till föremål för ny prövning
gälla vad i 5 § är för där avsett fall stadgat.

För kostnad och värdeminskning, som föranledas av nyprövningen,
skall ersättning av statsmedel icke utgå.

5 KAP.

Om allmän farled.

1 §■

Angående allmän farled gälle vad därom tinnes eller kan varda
särskilt stadgat.

6 KAP.

Om allmän flottled.

l §•

Angående allmän flottled gälle vad därom finnes eller kan varda
särskilt stadgat.

7 KAP.

Om torrläggning av mark genom dikning eller annat avledande
av vatten eller genom invallning.

i §•

Angående dikning eller anuat avledande av vatten eller invallning
för torrläggning av mark gälle vad därom finnes eller kan varda särskilt
stadgat.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 113 höft. (Nr 128.)

386

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

8 KAP.

Om kloakledningar.

1 §•

Angående avledande av spillvatten eller annan flytande orenlighet
galle vad därom finnes eller kan varda särskilt stadgat.

9 KAP.

Om ersättning.

Om ersättningsskyldighet i allmänhet.

1 §•

Där jämlikt denna lag rätt medgives någon att tillösa sig samfällt
. strömfall med eller utan utmål eller att till utmål för vattenkraftstation
taga i anspråk annan tillhörigt område eller att tillgodogöra sig vattenmängd
eller vattenkraft, som tillhör annan, eller att vidtaga åtgärd, varigenom
eljest annans egendom lider skada eller intrång, varde, såvitt
ej i 1 kap. annorledes stadgas, honom ålagt att efter ty nedan sägs
gälda ersättning för egendom, som avstås, eller för förlast, skada eller
intrång, som förorsakas.

2 §•

Skall en del av en fastighet avstås, och varder genom avståendet
en återstående del för ägaren onyttig eller uppstår synnerligt men vid
begagnandet därav, vare ägaren berättigad fordra, att jämväl denna del
löses. Uppkommer eljest skada eller intrång å återstoden av fastigheten,
skall ersättning därför givas.

3 §.

387

Kungl. Maj:t* nåd. proposition Nr 128.

hela fastigheten eller deri särskilda delen lösas. Varder genom åtgärd,
som nu sagts, begagnandet av fastighet försvårat eller fördyrat, skall, i
den mån fastigheten ej löses, sådan skada ersättas.

4 §•

5 §■

År vattenkraften i strömfall, som nyss uämuts, avsedd till drivande
av kvarn, såg, fabrik eller annan anläggning, eller är med strömfallet
förenad annan fast eller lös egendom, för vars tillgodogörande vattenkraften
är avsedd, och lider sådan egendom minskning i värde för
ägaren, då vattenkraften frångår honom, njute han ersättning för skadan
eller äge, där minskningen i egendomens värde är av betydenhet, fordra,
att egendomen skall lösas.

.■ i - •. • ''

6 §.

Skall fastighet eller del därav eller anläggning, som i o § andra
stycket sägs, lösas, varde ock lös egendom, som hör till fastigheten eller
anläggningen och som genom avståendet göres onyttig för ägaren, på
dennes begäran inlöst. Lag samma vare i fråga om egendom, som till
följd av skada å jord, hus, fiske eller annat varder för ägaren onyttig,

»§• \\ :

Där genom företag eller åtgärd enligt denna lag förorsakas annan
skada eller förlust än ovan nämnts, skall ock sådan skada eller förlust
ersättas.

388

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

8 §•

Vid avgörande, om och i vilken mån skada tillskyndas någon genom
företag eller åtgärd enligt denna lag, skall hänsyn tagas jämväl till
skada eller lidande av annan beskaffenhet än rent ekonomisk.

9 §.

Ändå att fastighet, lor vilken till följd av företag enligt denna
lag vattenkraft går förlorad, tillhör samme ägare som den fastighet,
för vars räkning företaget utföres, skall ersättning för den förlorade
vattenkraften gäldas, såframt förstnämnda fastighet är besvärad av inteckning
för fordran eller kan jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken i ägarens
hand häfta för ogulden köpeskilling samt fordringsägaren ej lämnat medgivande
till företaget. Vad nu sagts gälle dock ej, där förlusten av
vattenkraft prövas vara väsentligen utan betydelse för fordringsägarens
säkerhet.

10 §.

Med vattenkraften i ett strömfall avses i detta kap. den kraft, som
kan uttagas vid axeln å en eller flera för fallet avpassade vattenmotorer.

Vid beräknande av vattenkraften skall hänsyn tagas till mera betydande
växlingar i vattenföringen.

11 §*

Ersättning för tillgodogjord vattenkraft skall, vare sig ersättningeu
efter ty nedan sägs utgår medelst kraftöverföring eller i penningar^
anses innefatta gottgörelse för vattenverksbyggnaderna eller den del
därav, som för framtiden varder för ägaren onyttig; dock att, där byggnaderna
till material eller byggnadssätt äro med avseende å deras ändamål
särskilt värdefulla, gottgörelse i mån därav skall erläggas. Har ej
ersättningsgivaren inom ett år efter utgången av den bestämda tiden

Kung!.. Maj:ts nåd. proposition Nr 128. 389

för fullbordande av det företag, för vilket vattenkraften avståtts, från
ersättningstagarens fastighet bortfört vad av vattenverksbyggnadorna
sålunda blir lians tillhörighet, tillfälle det utan lösen ersättningstagaren.

12 §•

Om ersättning medelst kraftöverföring.

13 §.

Där någon på grund av stadgåndena i 2 kap. 5 eller 6 § berättigas
att tillgodogöra sig annan tillhörig vattenkraft, skall ersättning för vattenkraften
utgå genom tillhandahållande medelst elektrisk eller annan överföring
av motsvarande kraftbelopp efter nedan angivna grunder, såframt
och i den mån ej ersättningens utgörande i kraft prövas medföra olägenheter
av betydenhet för ena eller andra parten. Med avseende å ersättning
för samfällt strömfall, som löses jämlikt 2 kap. 7 §, vare lag
samma, såvitt angår andel i fallet, tillhörig annan än den lösande. Ersättning
för vattenkraft på grund av bestämmelserna i 2 kap. 23 § skall
under nyss angivna förutsättning likaledes lämnas genom överföring
av kraft.

390

Kungi. Maj.ts nåd. proposition Nr 128.

14 §.

För vattenkraft, som för strömfallsägare går förlorad till följd av
sådan enligt denna lag medgiven åtgärd, varmed ej åsyftas vattenkraftens
tillgodogörande, må ock ersättningen bestämmas att utgå i kraft, därest
sådan på fullt betryggande sätt står att erhålla från välbeläget strömfall
och det med hänsyn till inteckningshavares rätt, kostnader och
andra omständigheter prövas lämpligt.

15 §.

Lämnas ersättning i kraft på grund av stadgandet i 14 §, skall
skyldigheten vara bunden vid den fastighet, vartill den anläggning hör,
från vilken kraften skall tillhandahållas.

16 §.

Skyldighet, som i 15 § sagts, skall oberoende av avyttring eller
exekutiv försäljning av den fastighet, varå skyldigheten vilar, äga bestånd,
i vems hand fastigheten kommer.

V 17 §.

Prövas rättigheten till hela eller en del av kraftbeloppet kunna
utan förfång för inteckningshavare eller andra rättsägare avhändas den
fastighet, varmed den är förenad, må vattendomstolen på ansökan av
fastighetens ägare besluta om rättighetens överflyttning, dock allenast
till fastighet i närheten av det strömfall, varifrån vattenkraften gått
förlorad, eller av det, varifrån ersättningen lämnas.

Vid ägostyckning av fastighet, med vilken rättighet till ersättningskxaft
är förenad, må rättigheten i sin helhet tilläggas viss eller vissa
lotter. ; •. . • - • . \ ■ . 5

Kungi. Mn.j:ts nåd. proposition Nr 128.

391

18 §.

19 §.

20 §.

År fråga om ersättning för vattenkraft, som ersättningsgivaren pa
grund av stadgandena i 2 kap. 5 eller 6 § berättigas att tillgodogöra
sig, skall uttagningskostnaden bestämmas sålunda, att den gottgörelse
för. vattenkraften, som beredes ersättningstagaren genom det efter avdragav
sagda kostnad återstående värdet å den kraft han äger bekomma,
kan anses skälig med hänsyn jämväl till den nytta, som uppkommer
för ersättningsgivaren. Ej må uttagningskostnaden sättas lägre än till
den för ersättningsgivai-en beräknade kostnaden för tillhandahållande av
ersättningstagaren tillkommande kraft å den i 26 § angivna plats, utan
så är att kraften kunnat uttagas med mindre kostnad genom självständigt
bebyggande och utnyttjande av det strömfall, vars vattenkraft avstås,
ej heller högre än till sistnämnda kostnad.

Vad i första och andra styckena sägs gälle i tillämpliga delar beträffande
ersättning för vattenkraft på grund av stadgandet i 2 kap. 23 §.

21 §.

Uttagningskostnaden skall bestämmas i anläggningskostnad sirat
underhålls- och driftkostnad. T sistnämnda kostnad skall inbegripas

392

Kungi. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

skälig avsättning till förnyelsefond, men må ej inräknas ränta å anläggningskostnaden.

År den vattenkraft, för vilken ersättning skall lämnas medelst
överföring av kraft, tillgodogjord vid befintlig anläggning, skall såsom
nttagningskostnad i den mening 20 § avser räknas allenast underhållsoch
driftkostnaden.

22 §.

År fråga om ersättning för vattenkraft på grund av bestämmelserna
i 2 kap. 23 §, må ersättningstagaren icke mot ersättningsgivarens
bestridande påfordra, att uttagningskostnaden bestämmes i penningar.

Hurusom ersättningsgivaren i visst fall äger fordra, att uttagningskostnaden
delvis gäldas i penningar, därom stadgas i 28 §.

23 §.

Den del, som utgör underhålls- och driftkostnad, skall, där den
utgår i penningar, erläggas genom ständig avgäld, som till årligt belopp
bestämmes för viss tid, dock minst tio år, med rätt för vardera
parten att vid utgången av sagda tid erhålla ny prövning av avgäldens
belopp. Har ej talan om sådan prövning anhängigg]orts före utgången av
den fastställda tiden, skall avgälden utgå med oförändrat belopp under lika
tid, som förut bestämdes, med rätt för den, som därefter vill erhålla ny
prövning av beloppet, att därom föra talan på sätt nyss är sagt.

24 §.

I sammanhang med bestämmande av det belopp av uttagningskostnaden,
som enligt 23 § skall på en gång erläggas, äge vattendom -

Kungl. Maj:t* nåd. proposition Nr 128.

stolen på yrkande av ersättningsgivaren förelägga ersättningstagaren att
hos Konungens befallningshavande antingen nedsätta beloppet eller ock
ställa pant eller borgen för detsamma.

klar föreläggande, som nu sagts, blivit meddelat, åligare det ersättniDgstagaren
att inom nittio dagar efter det vattendomstolens beslut
vunnit laga kraft till vattenrättsdomaren ingiva bevis, att föreläggandet
fullgjorts. Försummas det, vare ersättningstagaren pliktig att mot
befrielse från uttagningskostnadens gäldande i penningar vidkännas
minskning i den honom tillkommande kraften till så stor del, som av
vattendomstolen prövats i värde motsvara nämnda kostnad.

Där enligt stadgande i denna § medel nedsättas hos Konungens
befallningshavande, varde de ofördröjligen insatta i bankinrättning för
att där innestå mot ränta, som intill den i 35 § angivna förfallodagen
skall komma ersättningstagaren till godo.

25 §.

Vill ersättningstagare, som åtagit sig att gälda uttagningskostnaden
eller del därav i penningar, sedermera erhålla befrielse härifrån,
vare han pliktig att för framtiden vidkännas minskning i kraften med
det belopp, som prövas i värde motsvara sagda kostnad efter avdragav
vad av anläggningskostnaden må hava guldits. Intill dess ersättningstagaren
hos vattendomstolen anhängiggjort talan om befrielse,’ som nu
nämnts, skola fastställda annuiteter och avgälder till uttagningskostnadens
gäldande av honom erläggas. Där till följd av de ändrade bestämmelserna
ersättningsgivaren tdlskyndas kostnad eller skada, skall
gottgörelse därför givas av ersättningstagaren. Ej vare i något fall
ersättningsgivaren pliktig att återbära redan gulden uttagningskostnad.

Har det kraftbelopp, som skall till ersättningstagaren överföras,
bestämts sålunda, att avdrag skett för uttagningsk^ptnaden, äge ej ersättningstagaren
sedermera göra anspråk på erhållande av större kraftbelopp
mot kostnadens gäldande i penningar.

26 §.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 113 höft. (Nr 128.)

394

Kungl. Maj:ts nåd, proposition Nr 128.

27 §.

Vid elektrisk överföring skall den elektriska kraften tillhandahållas
med strömart, spänning och periodtal, som må finnas lämpliga.

Är den vattenkraft, som skall ersättas, icke av ersättningstagaren
tillgodogjord, skall vid överföring, som nyss sagts, den vid omsättningen
i elektrisk kraft uppkommande kraftförlusten vidkännas av - ersättnings•
agaren. Lag samma vare, där vattenkraften är av ersättningstagaren
tillgodogjord medelst omsättning i elektrisk kraft.

28 §.

För kraftöverföring såsom ersättning lör förlorad vattenkraft skola
sådana föreskrifter meddelas, att kraftersättningen utgår i växlande
storlek vid olika vattenföring eller under skilda tidsperioder, allt i största
möjliga överensstämmelse med de mera betydande växlingarna i krafttillgång
i ersättningstagarens strömfall.

Vill i fall, som avses i 13 §, ersättningstagaren bekomma kraft
motsvarande större vattenmängd än den, som utgör medeltalet av de i
vattendraget framrinnande olika vattenmängder, och har han ej vid
befintlig anläggning tillgodogjort sig jämväl sådan kraft, äge vattendomstolen
på yrkande av ersättningsgivaren förelägga ersättningstagaren,
vid påföljd att hans rätt till nämnda kraft eljest är förlorad, att inom
viss tid hos KonufSgens befallningshavande antingen nedsätta eller ställa
pant eller borgen för det av vattendomstolen bestämda belopp, varmed
uttagningskostnaden ökas, ävensom därom till vattendomstolen ingiva
bevis. 1 fråga om medel, som nedsättas enligt denna §, skall vad i 24 §
sista stycket är stadgat äga tillämpning.

29 §.

Om föreskrifter, som meddelats jämlikt 28 §, sedermera befinnas
i avseende å beräknad vattenmängd eller andra omständigheter vila på

Kuntjl. Maj:In nåd. proposition Nr 128. 895

oriktiga förutsättningar eller eljest vara otillfredsställande, äge vattendomstolen
på därom förd talan föreskriva av förhållandena påkallade
ändringar; dock må talan därom ej föras, innan fem år förflutit från det
föreskrifterna meddelats eller ändrats. Vad nu sngta galle oek i fråga.
om föreskrifter, som i övrigt givits rörande kraftöverföringens anordnande
och kontrollen därå.

30 §.

Där strömfallsägare, som jämlikt 13 § skall medelst överföringav
kraft ersätta annan tillhörig'' vattenkraft, på grund av stadgandena i
4 kap. förpliktas att åt kringliggande bygd tillhandahålla kraft, skall
mot skälig jämkning av uttagningskostnaden det kraftbelopp, som
ersättningstagaren äger bekomma, minskas med så stor andel av den
enligt sistnämnda lagrum bestämda kraften, som vattenkraften i hans
strömfall utgör i förhållande till den sammanlagda vattenkraften i de
fall, vilka gemensamt tillgodogöras; dock vare ej på grund av vad nu
sagts ersättningstagare pliktig att vidkännas minskning i den kraft, som
tillkommer honom i ersättning för vattenkraft, vilken vid befintlig anläggning
utnyttjas.

31 §.

Går ersättningsgivare, som jämlikt 13 § skall tillhandahålla ersättningstagare
kraft medelst överföring, förlustig vattenkraft geuom
minskning i vattenmängd eller fallhöjd till följd av företag eller annan
åtgärd, vartill medgivande i laga ordning lämnas, eller varder genom
vattenreglering den vattenkraft, som av ersättningsgivaren tillgodogöres,
ökad, skall vattendomstolen, ändå att tid, som i 29 § sägs, icke gått
till ända, på därom av någondera parten förd talan föreskriva den jämkning
med avseende å det i ersättning utgående kraftbeloppet så ock beträffande
uttagningskostnaden, som av de förändrade förhållandena betingas.
Har ersättningsgivaren uppburit gottgörelse för vattenkraft, som
frångår honom, pröve vattendomstolen, om och i vilken män andel däri
må tillerkännas ersättningstagaren.

Ersättningstagare, som tillerkännes ökat kraftbelopp i anledningav
vattenreglering, som i 3 kap. 1 § avses, vare pliktig att, på sätt om
uttagningskostnad linnes i 19 § stadgat, gottgöra ersättningsgivaren den
på ersättningstagarens strömfall belöpande andel i regleringskostnaden.

Vad i denna § stadgas om jämkning av kraftbelopp, som utgår
i ersättning, samt av uttagningskostnad, skall äga motsvarande tillämp -

396

Kungl. Majds nåd. proposition Nr 128.

ning, där till följd av nyprövning enligt 4 kap. ersättningsgivaren
går förlustig vattenkraft; dock att föreskrift härutinnan skall meddelas
i samband med nyprövuingen.

32 §.

33 §.

I sammanhang med beslut om ersättande av förlorad vattenkraft
medelst krafi överföring skall viss tid bestämmas, inom vilken överföringen
senast skall börja.

Är vattenkraften icke tillgodogjord, skall tiden räknas från det
ersättningsfrågan slutligen avgjordes samt må ej sättas längre än för
utförande av erforderliga arbeten skäligen må anses behövligt.

Till undvikande av dröjsmål med kraftöverföringens början skola,
där så prövas nödigt, provisoriska anordningar föreskrivas.

34 §.

397

Kungl. Maj ds nåd. proposition J\''r 128.

Avser kraftöverföringen ersättning för icke tillgodogjord vattenkraft,
må ock, om särskilda förhållanden föranleda därtill, föreskrivas
ställande av säkerhet, som nu sagts.

35 §.

Den del av uttagningskostnaden, som ersättningstagarc enligt 23 §
förpliktats att erlägga på en gång, är förfallen till betalning fjorton
dagar efter det kraftöverföringen i föreskriven ordning påbörjats.

Från tiden för kraftöverföringens början räknas ersättningstagarens
skyldighet att erlägga annuitet och avgäld.

36 §.

Strömfallsägare, som skall i ersättning för förlorad vattenkraft
tillhandahålla kraft åt annan medelst elektrisk överföring, vare pliktig
att, då det kan ske utan väsentlig olägenhet, mot skälig gottgörelse
tillhandagå kraftemottagaren med nödigt biträde vid verkställande averforderliga
reparationer å dennes motorer och övriga installationsanordningar.

37 §.

Brister ersättningsgivaren i fullgörande av honom åliggande kraftöverföring,
gottgöre han ersättningstagaren all skada och förlust, som
till följd därav nppstår för denne, utan så är att bristen i fullgörandet
berott på omständighet, som i 40 eller 41 § sägs.

38 §.

Har avbrott, som i 37 § sägs, fortgått under fjorton dagar, eller
finnes eljest anledning befara, att sådant avbrott ej är av blott tillfällig

398

Rungl. Maj.ts nåd. proposition Nr 128.

natur, äge på ansökan av ersättningstagaren Konungens befallningshavande
förordna syssloman att, intill dess betryggande förhållanden
inträtt, omhändertaga och driva kraftanläggningen på ägarens bekostnad;
dock vare i ty fall sökanden skyldig att förskjuta medel till nödiga
kostnader.

39 §•

V isar ersättningsgivaren fortgående försumlighet i fullgörande av
kraftöverföringen, vare ersättningstagaren fri från de skyldigheter, som må
hava ålagts honom mot ersättningsgivaren, och äge på hans bekostnad
åter komma i åtnjutande, såvitt möjligt, av den vattenkraft, som avståtts.

40 §.

I illfälligt avbrott i kraftöverföringen för reparationer, undersökningar
och dylikt medtör ej skadeståndsskyldighet, med mindre avbrottet
skett i strid mot särskilda rörande kraftöverföringen meddelade föreskrifter.

41 §.

Beror brist i kraftens tillhandahållande av omständighet, som ersättningsgivaren
ej kunnat med iakttagande av skälig försiktighet förekomma,
såsom hinder för kraftanläggningens drivande till följd av flod, isgång,
iskravning (sörpning), åskslag, vådeld, allmän arbetsinställelse, krig eller
annan jämförlig händelse, vare ersättningsgivaren fri från skadeståndsskyldighet;
och skall, där på grund av sådan omständighet kraftuttagningen
vid anläggningen minskas, ersättningstagaren vidkännas en mot
minskningen svarande nedsättning i den till honom utgående kraften.

Försummar ersättningsgivaren att inom skälig tid vidtaga erforderliga
åtgärder för kraftöverföringens återställande, vare lag som i 37—
39 §§ sägs.

Varder kraftöverföringens återställande omöjliggjort, gälle vad i
39 § stadgas.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

399

4 2 §.

Brister ersättningstagare i betalning av uttagningskostnad, som
skall gäldas i penningar, må kraftöverföringen avbrytas, intill dess betalningen
fullgjorts; dock vare ny ägare till den fastighet, varmed rätten
till kraften är förenad, ej pliktig att i annan mån än nedan sägs svara
för kostnad, som förfallit till betalning innan lian blev ägare, och må
förty avbrott i kraftöverföringen icke ske på grund av föregående ägares
beta] ningsförsummelse.

Dröjer ersättningstagare med erläggande av uttagningskostnad utöver
sex månader efter förfallodag^!, vare han, där ersättningsgivaren
inom ett år efter samma dag hos vattendomstolen väcker talan därom,
pliktig att mot befrielse från uttagningskostnadens gäldande i penningar
för framtiden vidkännas minskning i det honom tillkommande kraftbeloppet
till så stor del, som prövas i värde svara mot uttagningskostnaden
efter avdrag av vad av anläggningskostnaden må hava guldits.

43 §.

44 §.

För vite och skadestånd, som i 37 § sägs, njute i den fastighet, å
vilken skyldigheten att tillhandahålla kraften vilar, ersättningstagaren förmånsrätt,
som i 17 kap. 6 § handelsbalken stadgas för avgäld av fast
egendom, dock ej till högre belopp än som motsvarar hälften av värdet
å det kraftbelopp, som skall tillhandahållas.

Nyssnämnda värde skall av vattendomstolen fastställas i sammanhang
med bestämmande av skyldigheten att tillhandahålla kraften.
Gives föreläggande enligt 24 §, skall särskilt värde åsättas det mindre
kraftbelopp, varmed ersättningstagaren skall åtnöjas, för den händelse
föreläggandet icke fullgöres. Där förändrade föreskrifter meddelas beträffande
storleken av den kraft, som skall tillhandahållas, varde i samband
därmed det för framtiden utgående kraftbeloppets värde fastställt.

400

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

45 §.

•

Hava parterna träffat överenskommelse i fråga, som avses i 23 §
första stycket, 26 § andra stycket eller 28 § första stycket vare sådan
överenskommelse gällande, såframt vattendomstolen finner den lämplig
och därå grundar sitt beslut.

Om ersättning i penningar.

46 §.

1 de fall, där ersättning för förlorad vattenkraft icke skall utgå
medelst kraftöverföring, varde den bestämd i penningar. Till grund för
ersättningens bestämmande skall läggas värdet å vattenkraften i tillgodogjort
skick.

Ersättning för annat än förlorad vattenkraft skall utgå i penningar.

47 §.

Ersättning i penningar varde bestämd att utgå på en gång.

48 §.

Ersättning i penningar skall beräknas till fulla värdet och hälften
därutöver, då fråga är om ersättning för:

1. tillgodogjord vattenkraft så ock icke tillgodogjord, som uppenbarligen
är avsedd för befintlig eller under byggnad varande anläggning; 2.

fiskeverk, bevattningsanstalt samt annan därmed eller med
byggnad för uttagande av vattenkraft jämförlig anläggning för vattnets
nyttjande så ock skada å sådan anläggning;

3. mark, vartill äganderätt avstås, ävensom skada å mark till
följd av vattenuppdämning eller annan ändring i vattenståndsförhållandena,
dock med undantag av skada som består däri, att framtida torrläggning
av mark genom vattenuppdämning hindras eller försvåras;

401

Kungl. Muj:ts nåd. proposition Nr 128.

4. fiske eller skada därå så oek sådant intrång i rätt till fiske,
som föranledes av förbud, varom i 2 kap. 14 § andra stycket förmäles;

5. intrång, som avses i 2 kap. 14 och IT» §§, så ock intrång
genom ledning för elektrisk kraftöverföring.

Om undantag för vissa fall från vad sålunda föreskrivits skils
i 50 §.

41) §.

50 §.

51 §.

Vid bestämmande av ersättning för jord enligt den i 48 § stadgade
beräkningsgrund varde i jordens värde inräknat värdet av till
jorden hörande, för dess brukande erforderliga byggnader.

52 §.

År fast egendom, som skall lösas med penningar, besvärad av
nyttjanderätt eller rätt till servitut eller till avkomst eller annan förmån,
skall ersättningen till egendomens ägare och den gottgörelse,
som må tillkomma rättighetens innehavare, var för sig bestämmas.
Medför rättighet, som nyss nämnts, förminskning av den fasta egendomens
värde, skall till grund för den ägaren tillkommande ersättningen
läggas det värde egendomen med därå vilande besvär äger;
dock att, i den mån jämlikt 48 § förhöjning över värdet ifrågakommer,
denna skall bestämmas med hänsyn till det värde egendomen utan
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 113 höft. (Nr 128.) 51

402

Kung!. Maj.is nåd. proposition Nr 128.

sådant besvär skulle äga. Erfordras för tillämpning av reglerna i 69 §
tredje stycket, att utöver vad nu sagts särskild värdering sker av den
fasta egendomen med eller utan viss rättighet besvärande densamma,
varde sådan i samband med ersättningens fastställande verkställd.

53 §.

Där i samband med medgivande till företag eller åtgärd enligt
denna lag föreskrivits, att ersättning skall utgå för skada å jordbruksfastighet
till följd av vattenuppdämning eller annan ändring i vattenståndsförhållandena
eller att del av sådan fastighet skall lösas, skall,
såframt den del av ersättningen, som utgör förhöjning över värdet,
uppgår till minst tvåhundra kronor, denna del avsättas för fastighetens
räkning och genom Konungens befallningshavandes försorg göras räntebärande.
Sålunda avsatta medel skola, jämte därå upplupen ränta, efter
de närmare bestämmelser, som av Konungen meddelas, utbetalas till
fastighetens ägare för att användas till jordbrukets höjande å fastigheten.

Åro fastigheter, för vilkas räkning medel enligt denna § avsatts
eller skola avsättas, flera än tio, och uppgår det sammanlagda
beloppet av sagda medel till minst femtusen kronor, må fastigheternas
ägare bilda förening för övertagande av medlens förvaltning. Reglemente
för sådan förening skall fastställas av Konungens befallningshavande,
som tillika lämnar föreskrift angående nödig kontroll å förvaltningen;
och tillkomme därefter föreningens styrelse den befattningbeträffande
medlen, som ovan tillagts Konungens befallningshavande.

Rätt till medel, som innestå för fastighets räkning, må ej skiljas
från fastigheten; och kan sådan rätt förty ej för sig utmätas eller av
fastighetens ägare överlåtas.

Om sättet och tiden för erläggande av penningersättning så ock
om tiden för tillträde av egendom, som löses.

54 §.

Ersättning för fäst egendom, som skall lösas, samt, om endast eu
del av en fastighet löses, ersättning för skada och intrång å den återstående
delen så ock ersättning för förlust av eller intrång i sådan sär -

403

Kuntjl. Maj,tu nåd. proposition Nr 128.

skild rätt till egendomen, varom i 52 § förmäles, gäldas medelst ersättningsbeloppets
nedsättande hos Konungens befallningshavande i det
län, där egendomen är belägen. 1 fråga om ersättning, som bestämts
jämlikt 9 §, vare lag samma.

Ersättning för vattenkraft samt för skada och intrång å fäst egendom
i andra fall än i första stycket avses skall ock nedsättas lios
Konungens befallningshavande, såframt jämlikt stadgandena i 59 eller
ÖO § uppsägning skall ske eller den fastighet, till vilken vattenkraften
hör eller som skadas, är besvärad av inteckning för fordran eller kan
jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken i ägarens hand häfta för ogulden
köpeskilling; och varde i fall, som nu sagts, jämväl ersättning, som
må hava bestämts till innehavare av särskild rätt till fastigheten, nedsatt.
Skall ej uppsägning ske, och prövas förlusten av vattenkraft eller
skadan eller intrånget vara väsentligen utan betydelse för fordringsägarens
säkerhet, erfordras dock ej nedsättning.

I samband därmed att ersättning enligt denna lag bestämmes,
skall givas till känna, om och i vilken mån nedsättning efter ty ovan
sagts skall ske.

55 §.

56 §.

Ersättning, som ej efter ty i 54 och 55 §§ stadgas skall hos
Konungens befallningshavande nedsättas, varde erlagd till den, vilken
ersättningen tillerkänts. Avser ersättning arbete till förebyggande av

404

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

skada å fast egendom, byggnads ändrande eller flyttande till annan plats
eller dylikt, bör dock, om inteckningshavare äskar det eller det eljest
anses erforderligt, i sammanhang med ersättningens fastställande bestämmelse
meddelas till beredande av säkerhet att medlen varda använda.
på föreskrivet sätt.

57 §.

Då ersättning hos Konungens befaliningsliavande nedsättes, skall
ersättningsgivaren till nämnda myndighet ingiva gravationsbevis rörande
den fasta egendom, varom fråga är, det utslag, varigenom ersättningsskyldigheten
blivit bestämd, samt, där ej förordnande jämlikt 11 kap.
67 § givits, bevis att utslaget vunnit laga kraft.

Varda nämnda handlingar ej ingmia till Konungens befallningshavande
vid nedsättning av ersättningen, åligge Konungens befallningshavande
att ofördröjligen på ersättningsgivarens bekostnad anskaffa
desamma.

58 §.

Fast egendom, som på grund av bestämmelse i denna lag skall
lösas, så ock lös egendom, som det må åligga den lösande att därjämte
övertaga, skall, om ej annorlunda överenskommes eller jämlikt stadgandet
i 61 § annorlunda bestämmes, avträdas å den fardag för avträdande pv
förhyrd lägenhet eller, där fråga är om jordbruksfastighet, ä den arrendefardag,
som inträffar näst efter sex månader, sedan ersättningens belopp
blivit fastställt genom utslag, som vunnit laga kraft, samt därefter uppsägning
skett hos ägaren.

Uppsägning må ej med laga verkan ske, med mindre ersättningen
för den fasta egendomen, såvitt den skall utgå i penningar, och, om
endast eu del av en fastighet skall lösas, ersättning för skada och intrång
å den återstående delen så ock ersättning för förlust av eller intrång
i särskild rätt till egendomen guldits i den ordning 54 § stadgar
samt, där strömfall skall lösas mot ersättning för vattenkraften medelst
kraftöverföring, säkerhet, som enligt 34 § föreskrivits, blivit ställd. Sker
ej sådan uppsägning inom ett år, sedan ersättningen blivit fastställd
genom utslag, som vunnit laga kraft, eller, där ersättningen skall utgå
medelst kraftöverföring, inom den längre tid, som av vattendomstolen
må hava bestämts, vare den väckta frågan förfallen, såvitt fastighetsägarens
rätt är beroende därav.

405

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

Har jämlikt 11 kap. 67 § förordnats, att vattendomstols utslag,
på grund varav läst egendom skall lösas, må verkställas utan hinder
därav, att det icke äger laga, kraft, skall egendomen avträdas å fardag,
som infaller näst efter sex månader sedan utslaget meddelats och därefter
uppsägning i den ordning ovan sägs ägt rum; dock skall i sådant
fall vad i nyssnämnda lagrum stadgas om ställande av pant eller borgen
vara fullgjort före uppsägningen.

Ersättning för lös egendom, som skall jämte den fasta egendomen
övertagas, så ock annan ersättning, som till följd av den lasta egendomens
avträdande tillkommer ägaren eller annan och som icke efter
ty ovan sägs skall före uppsägningen nedsättas, varde före tillträdesdagen
gulden. Ej må före den dag arbete eller annan åtgärd, varigenom
den fasta egendomen kan lida men, av tillträdaren verkställas.

59 §.

Har föreskrift meddelats, att boningshus, kvarn, såg eller annan
byggnad, som användes till handels-, hantverks- eller fabriksrörelse eller
annan yrkesutövning, skall till följd av skada därå genom företag enligt
denna lag i dess helhet ersättas eller ock flyttas till annan plats, skall
vad i 58 § stadgas för det fall, att fast egendom skall lösas, äga motsvarande
tillämpning. Lag samma vare, där strömfallsägare skall avstå
vattenkraft, som är av honom tillgodogjord.

60 §.

61 §.

406

Kungl. Maj ds nåd. proposition Nr 128.

vägande i förhållande till den olägenhet, som därav kan följa för deri
andra parten; tillskyndas genom dylika bestämmelser särskild olägenhet,
skall gottgörelse därför givas.

62 §.

I sammanhang med beslut om ersättning i fall, som avses i 58 —
60 §§, skall besked meddelas om vad ersättningsgivaren åligger i avseende
å uppsägning så ock om tiden för tillträde.

63 §.

Där i fall, som i 58—60 §§ förmälas, linnes i målet uppgiven
arrendator eller hyresgäst, vars rätt är av företaget beroende, vare han
ej pliktig att avflytta eller avstå från vad han innehar förrän efter åtnjuten
uppsägningstid i enlighet med ovan givna föreskrifter; och må
dessförinnan arbete, varigenom hans rätt kränkes, ej av tillträdaren
vidtagas.

64 §.

Om sättet för verkställande av uppsägning enligt förestående §§
galle vad om uppsägning av arrende- och hyresavtal finnes särskilt
stadgat.

65 §.

Har, sedan värde sattes å egendom, som skall lösas, men innan
ersättningsbeloppet guldits, ägaren gjort nödig eller nyttig kostnad därå,
vare han berättigad att undfå ersättning härför, därest icke kostnaden
blivit gjord i uppenbar avsikt att vinna högre ersättning. Tvist härom
varde prövad av allmän domstol, och må emellertid egendomen tillträdas,
där den, som skall utgiva ersättningen, hos Konungens befallningshavande
ställer pant eller borgen för det, varom tvistas.

66 §.

Skall i andra fall än i 58—60 §§ sägs ersättning gäldas med
oenningar för skada, förlust eller intrång, som tillskyndas någon genom
företag eller åtgärd enligt denna lag; då må ej arbete å annans mark
verkställas eller åtgärd eljest till förfång för annan vidtagas, innan
föreskriven ersättning guldits. Varder ej ersättningen gulden inom
tid, som genom avtal eller eljest i laga ordning blivit bestämd eller
om sådan bestämmelse saknas, inom fem år efter det ersättningens

407

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

belopp blivit fastställt genom utslag, som vunnit laga kraft, varu den
då väckta frågan förfallen, i vad sådan ereättningstagares rätt angår.

Vad i G5 § finnes stadgat i fråga om ersättning för nödig eller
nyttig kostnad å egendom, som.skall lösas, äge motsvarande tillämpning,
där dylik kostnad göres å egendom, som skadas eller lider intrång.

67 §.

klar på grund av förordnande jämlikt 11 kap. 67 § vattendomstols
utslag gått i verkställighet, innan det vunnit laga kraft, och
varder till följd av klagan över utslaget ersättning, som enligt ovan
givna regler skall hos Konungens befallningshavande nedsättas, slutligen
bestämd till högre belopp än det redan nedsatta, åligge ersättningsgivaren
att inom trettio dagar från det utslag i målet vunnit laga
kraft nedsätta det överskjutande beloppet, vid äventyr att detta eljest
på ansökan av den till ersättningen berättigade eller, där flera må äga
rätt därtill, någon av dem genom Konungens befallningshavandes försorg
hos den försumlige uttages. Bestämmes ersättningen ej till högre
belopp, göre ersättningsgivaren, sedan utslag i målet vunnit laga kraft,
anmälan härom hos Konungens befallningshavande. Ej må, ändå att
ersättningen varder till lägre belopp bestämd, vad redan nedsatts återkrävas,
och gälle vad nu sagts jämväl, då ersättningen guldits i annan
ordning än genom dess nedsättning.

Om Konungens befallningshavandes befattning med nedsatta

ersättningsmedel.

68 §.

Medel, som jämlikt 54 och 67 §§ blivit hos Konungens befallningshavande
nedsatta, skola, i den mån ej utbetalning av dem kan omedelbart
försiggå, ofördröjligen insättas i bankinrättning för att där innestå mot
ränta. I fall, som avses i 58—60 §§, skall räntan intill tillträdesdagen
komma ersättningsgivaren till godo.

408

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

69 §.

Nedsatta ersättningsmedel skola jämte därå upplupen ränta av Konungens
befallningshavailde utbetalas till den, som är till desamma berättigad.
I fall, som avses i 58''—60 §§, må dock utbetalning ej ske före
tillträdesdagen.

Har särskild förening bildats för förvaltning av medel, som avsatts
jämlikt 53 §, överlämne Konungens befallningshavande dem till föreningens
styrelse.

Besväras fast egendom, som löses, av sökt eller beviljad inteckningför
fordran, eller kan egendomen jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken i
ägarens hand häfta för ogulden köpeskilling, varde den för egendomen
bestämda ersättningen efter avdrag av medel, som avsatts jämlikt
53 §, så ock, om endast en del av fastighet löses, ersättning till ägaren
för skada och intrång å den återstående delen av Konungens befallningshavande
fördelad i den ordning, som för fördelning av köpeskilling
för utmätningsvis såld fast egendom är stadgad. År egendomen förutom
av fordran besvärad av sådan nyttjanderätt, rätt till servitut eller rätt
till avkomst eller annan förmån, varigenom egendomens värde minskas,
och åtnjuter rättigheten sämre rätt än fordringen, vare fordringsägaren
berättigad att, om och i den mån ersättningen för egendomen understiger
det värde denna skulle äga, därest den ej varit av rättigheten
besvärad, för den del av fordringen, som må överskjuta ersättningen för
egendomen, erhålla betalning ur det till rättighetens innehavare bestämda
ersättningsbeloppet, och varde gottgörelsen till denne i motsvarande
mån förminskad.

i fråga om ersättning, som bestämts på grund av stadgandena i
9 §, eller som blivit jämlikt 54 § andra stycket nedsatt skall vad nyss
sagts om fördelning äga motsvarande tillämpning; dock att utbetalning
må ske till vederbörande fastighetsägare eller till den, vilken ersättningen
eljest tillerkänts, där det visas, att fordringsägare, som i tredje stycket
omförmäles, lämnat medgivande därtill.

70 §.

Sammanträde för fördelning av ersättning efter ty i 69 § sägs
varde hållet så snart ske kan, dock i fall, som avses i 58—60 §§, ej före
tillträdesdagen. Kallelse till sammanträde skall genom Konungens befallningshavandes
försorg med posten sändas till ägaren av den fastighet,
varom fråga är, kända innehavare av fordran, som skall utgå ur ersätt -

409

KungI. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

ningen, samt rättighetshavare, åt vilka särskild ersättning blivit bestämd;
är innehavare av fordran okänd, föranstalte ock Konungens befallningshavande,
att kungörelse om sammanträdet minst fjorton dagar förut
uppläses i kyrkan för den församling, där fastigheten är belägen, samt
införes i allmänna tidningarna och tidning inom orten.

De med fördelning, som nu nämnts, förenade kostnader skola gäldas
av ersättningsgivaren.

Om anmälan i vissa fall till vederbörande domstol.

71 §•

Utfaller, då en del av intecknad fastighet eller en eller flera av
gemensamt intecknade fastigheter blivit avträdda, vid fördelning av ersättningen
likvid å intecknings huvudsto], åligge ock Konungens befallningshavande
att därom, sedan fördelningen blivit godkänd eller vunnit
laga kraft, ofördröjligen göra anmälan efter ty nyss sagts och tillika
insända fördelningslängden. Lag samma vare, där vid fördelning av
ersättning, som bestämts jämlikt 9 § eller som blivit på grund av stadgandet
i 54 § andra stycket nedsatt, likvid utfallit å huvudstol av intecknad
gäld.

72 §.

Har för samfällt strömfall, som löses jämlikt 2 kap. 7 §, ersättningen,
såvitt angår andel i fallet, tillhörig annan än den lösande, bestämts
att utgå medelst kraftöverföring, och är sådan del av strömfallet
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 113 höft. (Nr 128.) 52

ilo

1tungt. Maj-.ts Md. proposition Nr 128.

med inteckning besvärad, ankomme på den lösande att, sedan han tillträtt
fallet och kraftöverföringen i föreskriven ordning påbörjats, därörti
göra anmälan å landet hos domaren och i stad hos rätten; skolande till
styrkande av det förhållande, varom anmälan göres, företes intyg av
vederbörande ersättningstagare eller ock av två stämningsmän eller andra
trovärdiga personer.

Om rätt för fordringsägare att påkalla prövning av ersättnings

belopp.

73 §•

Förmenar innehavare av fordran, varför fast egendom på grund av
inteckning eller jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken häftar, att ersättning
för denna eller lör därifrån förlorad vattenkraft eller för skada och
intrång å egendomen blivit för lågt beräknad, vare han, i den män domstol
till följd av överenskommelse mellan ersättningsgivaren och egendomens
ägare rörande ersättningens belopp eller av annan anledning ej
ingått i prövning av ersättningsbeloppet, berättigad att, där ej full betalning
för hans fordran lämnas honom, äska att ersättningen, såvitt på
hans eller annan sådan fordringsägares rätt inverkar, varder av vattendomstolen
bestämd. Talan härom skall anhängiggöra sist inom sex
månader efter det fördelning av ersättningen vunnit laga kraft eller,
där ersättningen bestämts att utgå i kraft, efter den för kraftöverföringens
början bestämda tid; försittes tid, som nu sagts, vare rätt till talan
förlorad.

Om återlösningsrätt.

74 §.

Kungl. Majds nåd. preposition Nr 12H. 411

vilken egendomen blivit löst, må anses såsom övergivet, värde talan
bifallen; eljest iige domstolen förordna, att med prövningen bör på viss,
av domstolen bestämd tid anstå.

Godkännes anspråket, och kunna parterna ej sämjas om ersättningens
belopp, varde detta av domstolen bestämt till egendomens fidla
värde vid ‘ den tid återlösen sker; ej må dock värdet sättas högre än
det belopp, för vilket egendomen blivit avträdd. Har efter det egendomen
blivit avträdd å densamma uppförts byggnad eller eljest nedlagts
kostnad, skall med avseende härå vad om lösningsrätt till exproprierad
egendom är stadgat äga motsvarande tillämpning.

10 KAP.

Om syneförrättning.

1 §•

Angående syneförrättning, som avser dikning eller annat avledande
av vatten för torrläggning av mark, gälle vad därom finnes eller kan
varda särskilt stadgat.

11 KAP.

Om domstolar och rättegång i vattenmål.

Om de domstolar, som skola döma i vattenmål.

1 §•

Första domstol i vattenmål benämnes vattendomstol.

Överdomstol i vattenmål (vattenöverdomstol) är Svea hovrätt i den
sammansättning" nedan sägs.

I de mål, som dragas under Konungens prövning, dömer högsta
domstolen.

Om vattendomstol.

2 §•

Vattendomstol består av en vattenrättsdomare såsom ordförande
samt såsom Övriga ledamöter tyå vattenrättsingenjörer och två vatteprättsnämndemän.

412

Kungl. Maj:ts nåd. proposition AV 128.

Yattenrättsdomare skall vara lagkunnig, i domarevärv erfaren man.
Vattenrättsingenjörerna skola vara i vattenfrågors tekniska behandling
sakkunniga och erfarna män, den ene särskilt beträffande byggande
i vatten och den andre särskilt i frågor om torrläggning av mark.

3 §•

Yattenrättsdomare förordnas av Konungen för viss tid.

4 §•

Vattenrättsnämndemän utses för sex år, i Norrland ävensom Värmlands
och Kopparbergs län en för varje tingslag samt i övriga delar av
riket en för varje domsaga, på det sätt som om utseende av ledamot i
ägodelningsrätt finnes stadgat; dock skall vid val av de sockenfullmäktige,
som skola utse vattenrättsnämndemän, en var, som i kommunens
allmänna angelägenheter är röstberättigad, äga en röst. Består domsaga,
för vilken allenast en vattenrättsnämndemän skall utses, av två
eller flera tingslag, förrättas valet av vattenrättsnämndemän inför den
av domsagans häradsrätter, som domhavanden bestämmer. Om valets
utgång skall domhavanden så snart ske kan meddela vattenrättsdomaren
underrättelse.

413

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

5 §.

Av de till vattenrättsnämndemän valda skola i vattendomstoleu
tjänstgöra de två, som av vattenrättsdoinaren för varje mål kallas därtill.
Till tjänstgöring böra kallas nämndemän från det län, som beröres
av det ifrågavarande målet; avser målet företag, som berör mer än ett
län, avgöre vattenrättsdoinaren, om nämndemännen skola tagas från
olika län eller från ett av dem.

Hålles vattendomstolens sammanträde vid syn på stället, böra
företrädesvis de närmast boende nämndemännen kallas att tjänstgöra.

6 §•

Vid jäv eller annat förfall för vattenrättsdomare eller vattenrättsiugenjör,
som för viss tid förordnats, varde ställföreträdare förordnad
av vattenöverdomstolen; och skall vad i 2 § finnes stadgat beträffande
vattenrättsdomare och vattenrättsingenjör äga tillämpning jämväl i fråga
om ställföreträdare för dem.

Där annan ledamot i vattendomstolen än vattenrättsdoinaren eller
vattenrättsingenjör, som av Konungen för viss tid förordnats, är av jäv
eller annat förfall hindrad att deltaga i visst måls handläggning eller i
visst domstolens sammanträde, kalle vattenrättsdomaren annan behörigperson
i stället. Vid förfall för nämndeman må vattenrättsdomaren,
där annnan vald nämndemans tillkallande skulle medföra avsevärd tidsutdräkt,
kalla annan ojävig, till befattning som vattenrättsnämndemän
valbar man att tjänstgöra i domstolen.

^ §•

Har ledamot i vattendomstol ej förut avlagt domareed, skall han
före inträde i tjänstgöring avlägga sådan ed inför vattenrättsdomaren
eller ock inför allmän underrätt.

Förutom de i rättegångsbalken stadgade jäv mot domare i allmänhet
gälle såsom jäv mot ledamot i vattendomstol: om han såsom sakkunnigt
biträde åt vattendomstolen eller eljest tagit befattning med det
foretag eller den åtgärd, varom i målet är fråga.

8 §•

Hos vattendomstol skall vara anställd en lagkunnig sekreterare,
förordnad av Konungen, som ock äger, när sådant finnes lämpligt, återkalla
förordnandet.

414

Kv,ngl. Ma,j:ts nåd■ proposition Nr 1$8.

9 §■

10 §.

Fråga om vattendomstolarnas inbördes behörighet må ej upptagas
av högre rätt.

§•

För sina sammanträden vare vattendomstol berättigad att disponera
över nödiga lokaler i tings- eller rådhus, allmän skola eller annan
allmän byggnad, som icke är för tillfället upptagen för sitt huvudsakliga
ändamål eller utgöres av gudstjänstlokal.

Vållas särskilda utgifter för uppvärmning, belysning, städning eller
dylikt, skola de ersättas.

12 §•

Yppas, då beslut skall av vattendomstol meddelas, skiljaktiga meuipgar,
vare lag som i rättegångsbalken linnes stadgat beträffande andra
domstolar än häradsrätt. Vid omröstning säge vattenrättsdomaren siu
mening först, därefter vattenrättsingenjörerna och sist nämndemännen.

13 §.

Åtal mot ledamot i vattendomstol för fel eller försummelse i ämbetet
skall upptagas av Svea hovrätt.

Kung!. Maj.ts nåd. proposition Nr 128. 415

14 §.

1 allt, varom ej i denna lag eller i annan lag eller författning är
särskilt stadgat, skall beträffande vattendomstolar och rättegången därstädes
lända till efterrättelse vad i fråga om allmän underrätt tinnes
föreskrivet, där det tillämpligt är.

15 §.

Vattenrättsdomare vare pliktig att för tid, då han till följd av sammanträde
med vattendomstolen ej kan träffas å sitt tjänsterum, skriftligen
förordna någon att i vattenrättsdomarens ställe mottaga handlingar;
och må, i den utsträckning vattenrättsdomaren finner lämpligt, förordnandet
innehålla uppdrag för den förordnade att jämväl meddela beslut
i frågor, vilka ankomma på vattenrättsdomarens avgörande å tjänsterummet.
Ej må dock annan än vattenrättsdomaren pröva, huruvida
gjord vadeanmälan rätteligen skett.

Om vattenöverdomstol.

16 §.

Har ledamot i vattenöverdomstol ej förut avlagt domareed, skall
han före inträde i tjänstgöring avlägga sådan ed inför Svea hovrätt.

Angående jäv mot ledamot i vattenöverdomstol gälle vad i 7 §
andra stycket finnes stadgat om jäv mot ledamot i vattendomstol.

416

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

Om vad till vattenmål är att hänföra.

17 §•

Till vattenmål hänföras följande mål:

A. ansökningsmål:

1. ansökan om prövning jämlikt 2 kap. 20 §, huruvida och under
vilka villkor byggande i vatten må ske;

2. ansökan om godkännande jämlikt tredje stycket i nyssnämnda
lagrum av verkställt ändrings- eller reparationsarbete å byggnad i vatten;

3. ansökan om prövning jämlikt 2 kap. 25 § av befintlig vattenbyggnads
laglighet;

4. ansökan jämlikt 2 kap. 31 § första stycket om meddelande av
bestämmelser rörande hushållning med vatten;

5. ansökan jämlikt 2 kap. 34 § om rätt att utriva byggnad i
vatten;

7. ansökan om anstånd med fullbordande av företag, vartill medgivande
enligt denna lag lämnats;

9. ansökan om nyprövning enligt 4 kap. 5 eller 16 §;

10. ansökan om bestämmande av avgift enligt 4 kap. 14 §;

11. ansökan jämlikt 9 kap. 17 § om överflyttniijg från en fastighet
till en annan av rättighet till kraftbelopp, vilket utgår i ersättning för
förlorad vattenkraft.

B. stämningsmål:

417

Kungl. Maj:ta nåd. proposition Nr 128.

grundas därå, att byggnaden icke tillkommit i laga ordning eller icke
är av laga beskaffenhet;

13. talan om ersättning för skada eller intrång av sådan byggnad
i vatten, som under 12 sägs;

14. talan om ansvar för det sådan byggnad utförts eller ändrats
i strid mot stadgande i denna lag eller mot föreskrift, som meddelals
i sammanhang med arbetets medgivande, eller för det någon mot stadgandet
i 2 kap. 20 § tredje stycket underlåtit att söka vattendomstolens
godkännande av verkställd ändring å dylik byggnad;

15. talan jämlikt 2 kap. 24 § om ändrande av byggnad i vatten,
vartill vattendomstolen meddelat tillstånd, eller om ändrade föreskrifter
rörande hushållningen med vattnet vid sådan byggnad;

19. talan utan samband med ansökningsmål om tillämpning av
stadgandena i 1 kap. 6—13 §§;

20. talan jämlikt 3 kap. 6 § om skyldighet för ägare av strömfall
att deltaga i kostnad för vattenreglering och om beräkning av den
kostnad, vari strömfallsägare har att taga del;

21. talan jämlikt 3 kap. 9 § om skyldighet för den, som av
vattenreglering tillskyndats båtnad i annat hänseende än såsom ägare
av strömfall, att lämna bidrag till företaget;

till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 113 höft. (Nr 128.) 53

418

Knngl. Maj:ts nåd, proposition Nr 128.

nådens storlek och dess gäldande, så ock talan om förnyad prövning
av sådan ständig avgälds belopp, som omförmäles i 9 kap. 23 §;

23. talan om fördelning av uppburen penningersättning, varom i
9 kap. 31 § förmäles;

24. talan om fastställande av vite, som i 9 kap. 37 § sägs, eller
om höjning eller sänkning av redan bestämt sådant vite;

25. talan jämlikt 9 kap. 39 § om rätt att åter komma i åtnjutande
av vattenkraft, som strömfallsägare till följd av företag enligt denna lag
gått förlustig;

26. talan jämlikt 9 kap. 73 § av innehavare av fordran, varför
fast egendom häftar, om högre ersättning för egendomen eller för därifrån
förlorad vatten kraft eller för skada eller intrång därå;

27. talan jämlikt 9 kap. 74 § om rätt att få återlösa fast egendom,
som på grund av stadgande i denna lag blivit av annan löst.

Där i denna lag finnes föreskrivet, att vad i något av de här ovan
åberopade lagrum stadgas skall äga tillämpning å annat fall än som
avses i samma lagrum, skall ock talan, som rör sådan tillämpning,
hänföras till vattenmål.

18 §.

Har vattendomstol till prövning upptagit mål, som rör farled eller
flottled eller marks torrlägga ing, må ej målet upptagas till behandling
av annan myndighet, där ej högre rätt, dit frågan om vattendomstolens
behörighet i laga ordning dragits, förklarat målet ej vara att hänföra
till vattenmål.

19 §.

Om gärning, som är belagd med straff enligt 13 kap. 11, 12 eller
L3 §, är straffbar jämväl enligt stadgande i allmänna strafflagen, vilket
innehåller strängare straffskala än vattenlagens, varde åtal för sådan
gärning jämte vad med den talan hör samman icke räknad till
vattenmål.

41»

Kungi. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

20 §.

Vid vattendomstol anhängiggjord talan, som ej enligt 17 § är att
hänföra till vattenmål, men som rör i denna lag behandlat ämne, må av
vattendomstolen upptagas, därest invändning mot domstolens behörighet
icke i laga ordning göres eller den väckta frågan finnes hava avsevärd
betydelse för vattenförhållandena. Upptages talan, som nu nämnts,
varde målet räknat som vattenmål. Ej må dock på grund av vad nu
sagts vid vattendomstol upptagas talan om ansvar för gärning, varå de
i denna lag givna straffbestämmelser icke äro tillämpliga.

Där i denna lag stadgas särskild ordning för behandling av viss
fråga, lände det till efterrättelse.

21 §.

Finnes vid allmän domstol anhängiggjord talan, som ej enligt 17
§ är att hänföra till vattenmål, men som rör i denna lag behandlat
ämne, angå fråga om avsevärd betydelse för vattenförhållandena, äge,
på hemställan av den allmänna domstolen, vederbörande vattendomstol
förordna om målets upptagande därstädes. Meddelas sådant förordnande,
hänvise den allmänna domstolen målet till fortsatt handläggning och
avdömande vid vattendomstolen, och varde målet räknat som vattenmål.
Har vattendomstol meddelat beslut i anledning av hemställan,
som nu sagts, skall vid det beslut förbliva.

Där någon, mot vilken vid allmän domstol föres talan om borttagande
eller ändrande av annan byggnad i vatten än som avses i 17 §
12, förrän målet blivit vid underrätten avgjort visar, att han hos vederbörande
vattendomstol gjort, ansökan om sådan prövning beträffande
byggnaden, som i 17 § 3 sägs, skall, såframt ej frågan rör tvist om
äganderätt till fastighet eller omfattningen av fastighets ägoområde,
den allmänna underrätten hänvisa det där anhängiga målet till handläggning
och avdömande vid vattendomstolen i sammanhang med ansökningsmålet.
Varder den hos vattendomstolen gjorda ansökningen avvisad
eller återkallas densamma eller förklaras den hava förfallit, skall
på anmälan av någondera parten den allmänna underrätten ånyo
upptaga det där anhängiggjorda målet och detsamma slutligen avdöma.

. 22 §

Vattendomstol äge, i den mån det finnes lämpligen kunna ske,
pröva invändningar i vattenmål, ändå att de röra rättsförhållanden, som

420

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

ej skola bedömas efter denna lag, så ock yrkanden, vilka hava samband
med den ansökan eller talan, varom i målet huvudsakligen är. fråga;
dock må vattendomstolen ej avgöra tvist om äganderätt till fastighet
eller omfattning av fastighets ägoområde.

23 §.

År mål, som rör i denna lag behandlat ämne, prövat av vattendomstol,
må fråga, huruvida målet är av beskaffenhet att hava bort
upptagas av allmän domstol eller av annan myndighet än domstol,
komma under bedömande i högre rätt allenast där frågan av part i laga
ordning dragits under den högre rättens prövning eller ock vattendomstolen
mot stadgandena i 20 § dömt i ansvarsfråga, som ej bort av
vattendomstolen upptagas, eller över invändning, som angår tvist om
äganderätt till fastighet eller omfattningen av fastighets ägoområde,
eller ock prövat fråga, för vars behandling särskild ordning finnes i
denna lag föreskriven.

24 §.

25 §.

Kung!. Maj .in nåd. proposition Nr 128.

421

Om förfarandet vid vattendomstol i ansökningsmål.

26 §.

Ansökan, som i 17 § 1—11 sägs, skall göras skriftligen och ingivas
till vattenrättsdomaren i det antal exemplar, som finnes nedan
för varje fall föreskrivet.

27 §.

1 mom. Ansökan enligt 17 § 1 skall vara åtföljd av de ritningar
jämte beskrivning och andra handlingar samt innehålla de upplysningar,
vilka erfordras för bedömande av det tillämnade företagets beskaffenhet,
omfattning och verkningar. Särskilt skola så fullständigt som möjligt uppgivas
den eller de fastigheter, vara byggandet skall ske eller vilka företaget
el jest efter ty i 14 kap. 4 § sägs angår, vederbörande ägares och
nyttjanderättshavares namn och hemvist samt de ersättningsbelopp sökaudon
förmenar böra till följd av företaget utgå till dylik fastighetsägare
eller andra. År fråga om utförande av byggnad för vattens tillgodogörande,
skall uppgift lämnas å det område, med vilket, enligt sökandens
åsikt, rätten till vattnets tillgodogörande lämpligen bör vara för framtiden
förenad. Beträffande anläggning för uttagande av vattenkraft
varde därjämte storleken av den vattenkraft, som beräknas kunna vid
lågvatten uttagas genom anläggningen, uppgiven.

1 fråga om ansökan enligt 17 § 2, 3, 4 och 6 skall vad i törsta
stycket stadgas i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

2 mom. Ansökan, som i 17 § 5 sägs skall vara åtföljd av den beskrivning
å byggnadens läge och beskaffenhet samt innehålla de upplysningar
i övrigt, som erfordras för bedömande av verkningarna utav
byggnadens utrivande.

3 mom. Då ansökan göres enligt 17 § 11, skall sökanden förete
bevis därom, huruvida den fastighet, varifrån rättigheten till överförd
kraft skall överflyttas, är besvärad med inteckning, ävensom de överenskommelser,
som i ärendet må hava träffats med inteckningshavare. Ansökningen
skall därjämte innehålla uppgift å den plats, dit kraften önskas
för framtiden Överförd, samt vara åtföljd av plan för den erforderliga
ledningens sträckning.

422

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

28 §.

Avser ansökan, som ovan sägs, alternativa förslag, varde sådant
särskilt utmärkt och de åtföljande handlingarna därefter lämpade.

År sökanden oviss om något förhållande, varom i ansökningen
eller bilagorna därtill bör lämnas besked, bör sådant ock angivas.

29 §.

I mål, som i 27 § 1 och 2 mom. avses, skola samtliga ansökningshandlingar
ingivas i fem samt, där fråga är om företag, som berör
två eller flera län eller eljest ett vidsträckt område, ytterligare ett eller
flera exemplar efter vattenrättsdomarens beprövande. T övriga ansökningsmål
skola ansökningshandlingarna ingivas i tre exemplar.

Hava ansökningshandlingar ej ingivits i nödigt antal exemplar,
eller finner vattenrättsdomaren handlingarna eljest i något avseende
ofullständiga, förelägge han sökanden viss tid att ingiva vad ytterligare
erfordras, vid äventyr, om det försummas, att ansökningen anses förfallen.

30 §.

Avses med ansökan enligt 17 § 1 eller 2 ändring av befintlig
byggnad i vatten, må, där ej enligt denna eller äldre lag medgivande
erhållits till byggnaden i dess skick före vidtagande av den ändring,
varom fråga är, eller jämlikt 12 kap. 11 § första stycket ägarens rätt
att bibehålla byggnaden är fri från klander, ansökningen icke upptagas,
med mindre jämväl prövning av byggnadens laglighet påkallas.

31 §.

Finner vattenrättsdomaren, innan kungörelse utfärdas, som i 32 §
sägs, ingiven ansökan vara av beskaffenhet, att det uppenbarligen icke
tillkommer vattendomstolen att upptaga densamma, eller möter mot dess
upptagande hinder, varom i 30 § förmäles, varde ansökningen av vattenrättsdomaren
avvisad.

Där ansökningen, efter ty i 29 § eller i förevarande § sägs, av
vattenrättsdomaren förklaras förfallen eller avvisas, skall bevis därom med
de skäl, varå beslutet grundas, tecknas å ett exemplar av ansökningen.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

42.H

32 §.

Åro ansökningshandlingarna fullständiga, aller varder vad därutinnan
brister inom förelagd tid fullgjort, skall vattenrättsdomaren
skyndsamt inhämta nödiga upplysningar för bestämmande av det eller
de ställen, där handlingarna efter tv nedan sägs skola hållas för parterna
tillgängliga, samt därefter om ansökningen utfärda kungörelse.

I kungörelsen skola de fastigheter, som saken’ förmenas angå,
namngivas eller, i den mån det kan ske på oförtydbart sätt, utmärkas
medelst gemensam geografisk eller annan beteckning, varjämte, där
sökanden vill med tillärna^ byggnad tillgodogöra sig annan tillhörig
vattenkraft, särskild uppgift därom skall lämnas.

Kungörelsen skall tillika innehålla dels tillkännagivande:
att, intill dess frågan blivit slutligen prövad, ett exemplar av ansökningshandlingarna
skall för dem, som önska taga del därav, finnas
tillgängligt å viss för parterna välbelägen plats hos tjänsteman, kommunal
befattningshavare eller pålitlig enskild person eller, där ansökningen
angår företag, som berör två eller flera län eller eljest ett vidsträckt
område, å flera dylika ställen;

att, därest i målet avgivas erinringar eller påminnelser, varom i
39 § förmärs, eller sådant utlåtande, som i 45 § sägs, jämväl dess»
handlingar skola hållas tillgängliga på förut angivna ställe eller ställen;

att även vattendomstolens utslag i målet skall därstädes i avskrift
vara för parterna att tillgå; samt

dels ock erinran om innehållet i 38 och 53 §§ jämte besked om
den tid, inom vilken erinringar enligt 38 § skola ingivas.

Innefattar ansökan om tillstånd till utnyttjande av samfällt strömfall
så, som i 2 kap. 7 § sägs, tillika inbjudan till övriga delägare att
deltaga i företaget, skall i kungörelsen, med omförmälan av sistnämnda
förhållande, jämväl intagas föreläggande för delägare, som vill begagna
sig av inbjudningen, att tillkännagiva detta i den ordning och inom
den tid, som är förelagd för bestridande av ansökningen eller framställande
av invändningar i fråga om företaget, vid äventyr att den,

424 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

som underlåter detta, skall hava försuttit sin rätt att bliva delaktig i
företaget.

År fråga om ansökan, varom i IT § 7 förmäles, skall kungörelse
enligt denna § utfärdas allenast, då vattenrättsdomaren prövar det
nödigt. Utfärdas ej sådan kungörelse, skall dock tiden och stället för
vattendomstolens sammanträde sist å tjuguförsta dagen förut kungöras
på sätt i 33 § första stycket sägs.

Om kungörelsens innehåll i fall, som avses- i 61 §, gälle vad där
finnes stadgat.

33 §.

Kungörelse, som i 32 § sägs, skall genom vattenrättsdomarens försorg
dels för uppläsande så snart ske kan i kyrkan genast avsändas till
pastorsämbetet i den eller de församlingar, där fastigheter, som saken
förmenas angå, äro belägna, dels ock inom tio dagar införas i en eller
flera av ortens tidningar så ock i allmänna tidningarna. Ett exemplar
av kungörelsen skall tillika med ett exemplar av ansökningshandlingarna
ofördröjligen sändas till det eller de ställen, som i kungörelsen angivits.

Vattenrättsdomaren skall därjämte, såframt i målet är fråga om
ansökan enligt 17 § 1, 2, 3, 4 eller 6, utan dröjsmål i betalt öppet brev
eller brevkort å posten avlämna underrättelse om kungörelsens utfärdande,
om det eller de ställen, varest handlingarna i målet hållas för
parterna tillgängliga, samt om den för erinringars avgivande bestämda
tiden till envar i ansökningen uppgiven eller eljest för honom känd
ägare av fastighet, som i kungörelsen om förmäles, så ock till de kända
nyttjanderättskavare, vilkas rätt beröres i saken. Underrättelsen skall
adresseras till den fastighet, varom fråga är, såvitt ej säker kunskap
vinnes om annan adress inom landet för mottagaren. Varder efter ty i
37 § sägs sökanden ålagt att delgiva viss sakägare kungörelsen, erfordra»
ej underrättelse, som nu sagts, till sådan sakägare.

Där sakägare, soni i andra stycket sägs, varder för vattenrättsdomaren
känd först efter underrättelsernas utsändande, skall vattenrättsdomaren
ofördröjligen på ovannämnda sätt meddela sådan sakägare underrättelse
om målet så ock om vad han för sin rätts bevakande må hava
att iakttaga. Befinnes underrättelse, som blivit å posten avlämnad,
hava försetts med oriktig adress, och vinnes upplysning om mottagarens
rätta adress, eller finnes sakägare, till vilken underrättelse efter ty
ovan sägs bort sändas, hava förbigåtts, vare lag samma. Ej må dock
målets handläggning och avgörande uppehållas av anledning, som nu
sagts.

425

Kungl. Maj:ts nåd. proposition AV 128.

År jord eller annan fast egendom, som saken angår, samfälld för
helt skifteslag eller eljest för flera fastigheter, erfordras ej underrättelse,
varom ovan förmäles, till de särskilda delägarna i den samfällda egendomen.
Fianes för denna känd styrelse, varde stj^relsen på nämnda
sätt underrättad.

Ägare av fastighet, som saken angår, vare pliktig att till vattenrättsdomaren
eller vattendomstolen uppgiva innehavare av nyttjanderätt
till fastigheten, där dennes rätt beröres av saken. Underlåter han det,
och uppslår skada för nyttjanderättshavare, som saknat kännedom därom,
att företaget eller åtgärden angår fastigheten, skall ägaren, där han
visas hava ägt dylik kännedom, hålla nyttjanderättshavaren skadeslös.
Erinran härom varde införd i den kallelse, som enligt denna § tillsändes
fastighetens ägare.

34 §.

35 §.

Där fråga är om ansökan, varom i 27 § 1 och 2 mom. förmäles,
skall vattenrättsdomaren utan dröjsmål insända ett exemplar av ansökningshandlingarna
jämte kungörelsen till kammarkollegiet, som har att,
där det prövas nödigt, föra talan för tillgodoseende av de allmänna
intressen, som kunna vara i fråga.

Föres efter ty nu sagts talan i målet av allmänt ombud,
åligge ombudet att på begäran tillhandagå dem, vilkas rätt beröres i
saken, med kostnadsfria råd angående bevakandet av deras rätt. Menar
part, att på grund av företagets omfattning eller eljest åliggande av nu
nämnd art bör uppdragas åt annan än allmänt ombud, göre anmälan
därom hos Konungeus befallningshavande i det län, inom vilket det
företag eller den åtgärd, ansökningen avser, huvudsakligen skall verkställas;
och må Konungens befallningshavande, där så prövas erforderligt
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 113 käft. (Nr 128.) 54

426

Kunyl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

för tillvaratagande av sakägarnas rätt, förordna särskild person att, på
sätt nyss nämnts, biträda dem.

36 §.

1 mål, som avses i 27 § 1 och 2 inom., skall ett exemplar av ansökningshandlingarna
jämte kungörelsen utan dröjsmål av vattenrättsdomaren
översändas till lantbruksstyrelsen. Finner denna uppenbart, att
fiskens upp- och nedgång eller eljest fiskeriintresse icke kan röna inverkan
av det företag, varom fråga är, skall meddelande härom skyndsamt lämnas
vattenrättsdomaren; i annat fall förordne styrelsen fiskeritjänsteman att
inom den för erinringars framställande bestämda tid till vattenrättsdomaren
avgiva yttrande, huruvida fiskerinäring av betydenhet kan genom
företaget lida väsentligt förfång, så ock vilka särskdda åtgärder utöver
vad sökanden må hava föreslagit kunna erfordras till skydd för fisket.
Då meddelande av lantbruksstyrelsen, som nyss nämnts, eller yttrande
av fiskeritjänstemannen avgives, skola ansökningshandlingarna återställas
till vattenrättsdomaren.

Kan yttrande, som ovan nämnts, icke avgivas utan att undersökning
å platsen äger rum, anknmme på vattenrättsdomaren att efter inkommen
anmälan därom uppdraga åt den av lantbruksstyrelsen förordnade
eller ock annan av styre sen föreslagen fiskeritjänsteman att åt
vattendomstolen verkställa undersökning och avgiva utlåtande, som i
45 § sägs.

37 §.

Kan inverkan ske på kanal- eller slussanläggning, förelägga vattenrättsdomaren
sökanden att inom tid, som i varje fall föreskrives, och
vid äventyr, som nedan sägs, till vattenrättsdomaren ingiva bevis, att
kungörelsen delgivits anläggningens ägare eller styrelsen för densamma
pa sätt, som för delgivande av stämning är stadgat. Lag samma vare
beträffande känd förvaltning för annan allmän farled så ock syssloman
för allmän flottled, där led, som nu nämnts, beröres av företaget.

År fråga att genom tillärnad byggnad taga i anspråk av annan
tillgodogjord vattenkraft, förelägges sökanden enahanda delgivnings -

427

Knngl. Maj ds nåd. proposition Nr 128.

skyldighet med ägaren av den anläggning, där kraften tillgodogöres.
Varder denne vid delgivningsförsök å särskilda dagar ej anträffad i sitt
hemvist, må kungörelsen med samma verkan delgivas föreståndaren för
kraftanläggningen eller, där föreståndare ej finnes eller ej vid särskilda
delgivningsförsök anträffas, fästas å lämplig plats vid anläggningen.

Där fråga är om ansökan, som i 17 § 11 avses, förelägge vattenrättsdomaren
sökanden att inom tid, som vattenrättsdomaren bestämmer,
och vid nedan stadgat äventyr ingiva bevis om kungörelsens delgivning
med ägaren av det strömfall, frän vilket kraftbelopp, varom -fråga är,
tillhandahålles. Vad nu sagts äge motsvarande tillämpning beträffande
ansökan enligt 17 § 8, 9 eller 10.

Försummar sökanden vad enligt denna § förelägges honom, skall
ansökningen av vattenrättsdomaren förklaras förfallen; och varde bevis
därom med de skäl, varå beslutet grundas, tecknat å ett exemplar av
ansökningen. Tillkännagivande om beslutet • skall lämnas parterna i
den för kallelser till dem stadgade ordning.

38 §.

Om någon, vars rätt kan vara beroende av ansökningen eller
därmed avsett företag, vill bestrida ansökningen eller göra invändning
mot ifrågasatt företags omfattning eller mot tillärnad vattenbyggnads
konstruktion eller mot eljest föreslagen anordning, skola hans erinringar
i berörda hänseenden, vid äventyr att vattendomstolen eljest icke är
pliktig att fästa avseende vid deras innehåll, i två exemplar ingivas till
vattenrättsdomaren inom viss av vattenrättsdomaren bestämd tid, minst
trettio dagar, efter kungörelsens dag.

39 §.

428

Kungi. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

Vid påminnelser, som ingivas senare än nu nämnts, vare vattendomstolen
ej pliktig att fästa avseende; och varde tillkännagivande härom
lämnat i föreläggandet.

Inkomma påminnelser, skola de exemplar därav, som äro avsedda
för det eller de i kungörelse enligt 32 § angivna ställen, ofördröjligen
av vattenrättsdomaren dit översändas.

40 §.

Prövar vattenrättsdomaren tillfälle böra lämnas parterna att växla
derå skrifter än ovan sagts, äge han förordna därom och i den för
kallelser till parterna stadgade ordning meddela dem de för ändamålet
nödiga föreskrifter.

41 §.

Innehåller ansökan i vattenmål tillika plan till elektrisk ledning
för överföring av kraft såsom gottgörelse för förlorad vattenkraft, äge
till befrämjande av ärendets fortgång vattenrättsdomaren i sammanhang
med utredningen i vattenmålet eller ock i annan ordning införskaffa
den utredning inom orten, som må erfordras för bedömande av ärendet
rörande den elektriska anläggningen.

Vid avgörande vare sig av sistberörda ärende eller av vattenmålet
gälle den i 24 § stadgade regel.

42 §.

Vittnesstänming till vattendomstolens sammanträden utfärdas av
vattenrättsdomaren eller vattenrättssekreteraren eller ock av häradshövdingen
i orten, där vittnet bor eller vistas, eller beträffande person, som
bor eller vistas i stad, av den, som är satt till stämningars utfärdande
i den stad, eller, där sådan ej finnes, av rådstuvurättens ordförande.
Rörande stämning, som utfärdats av annan än vattenrättsdomaren eller
vattenrättssekreteraren, skall den, som utfärdat stämningen, genast avsända
underrättelse till vattenrättsdomaren.

43 §.

Vattenrättsdomaren eller vattendomstolen äge, där sådant finnes
lämpligt, förordna, att till vinnande av upplysning, som i målet finnes

429

Kungl. Majds nåd. proposition Nr 128.

erforderlig, förhör med vittnen eller parter skall äga ruin vid allmän
underrätt. Sker det, översände vattenrättsdomaren till deri underrätts
ordförande uppgift å de omständigheter, varom förhöret skall äga runt,
jämte de för förhörets ledande nödiga upplysningar angående målet
eller ock i fall av behov de i detta ingivna handlingar. Om tiden och
stället för förhörets hållande meddele allmänna underrättens ordförande
i god tid besked till vattenrättsdomaren, som därom sist å åttonde dagen
före förhöret underrättar parterna i den för kallelser till dem bestämda
ordning.

I samband med förordnande om förhör med part äge vattendomstolen
förelägga parten vite eller annat äventyr; dock skall, där sådant
föreläggande i partens frånvaro gives, detta sist å åitoude dagen före
förhöret delgivas parten på sätt om stämning är stadgat.

44 §.

45 §.

1 mom. Erfordras för bedömande av målet särskild teknisk utredning
eller vidlyftigare värdering, uppdrage vattenrättsdomaren, där
sådant fiunes lämpligt, åt biträde, som i 44 § sägs, eller ock åt annan
sakkunnig person att efter förberedande undersökning avgiva utlåtande
i målet. Tarvas utredning av mer än en person, vaide uppdraget
lämpat därefter.

Undersökning, som nu nämnts, skall hållas så snart ske kan. Om
tiden för dess företagande skall meddelande lämnas vattenrättsdomaren,
som i deri för kallelser till parterna bestämda ordning underrättar dem
därom. Sedan undersökningen bragts till slut, skall utlåtandet utan
dröjsmål översändas till vattenrättsdomaien och av honom hållas för
pal terna tillgängligt å förut kungjorda ställe eller ställen Förordas i
något hänseende andra tekniska an ordningar eller andra regler för hushållningen
med vattnet än sökanden må hava föreslagit, skall utlåtandet
hållas tillgängligt under minst fjorton dagar före vattendomstolens
sammanträde.

430

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

2 mom. Vattenrättsdomaren må ock, där så finnes lämpligt, uppdraga
åt vattenrättsingenjörerna eller en av dem att, med eller utau
biträde av vattenrättsnämndemännen eller en av dem, verkställa undersökning
å stället.

Om tiden för sådan undersökning skall vattenrättsdomaren meddela
parterna underrättelse i den för kallelser till dem bestämda ordning.
Protokoll över undersökningen skall föras av den vattenrättsdomaren
därtill förordnat och sedermera tillställas vattenrättsdomaren. Där undersökning
sker allenast såsom förberedelse för domstolens sammanträde
till syn på stället, vare dock underrättelse och protokoll, som nu nämnts,
ej av nöden.

3 mom. Där vid undersökning enligt denna § i mål rörande vattenreglering,
som avses i 3 kap. 1 §, en eller flera strömfallsägare vilja förena
sig med sökanden om företaget eller yrka, att till vinnande av ökad
båtnad däråt gives större omfattning än sökanden äskat, göre det skriftligen;
och varde handlingen vitsordad medelst undersökningsförrättarens
påskrift samt översänd till vattenrättsdomaren.

46 §.

Mot sakkunnigt biträde, som i 44 § sägs, gälle de jäv, som efter
ty förut stadgats gälla mot ledamot i vattendomstolen; dock må den
omständigheten, att fiskeritjänsb-man i målet avgivit yttrande enligt 36 §,
icke utgöra hinder för honom att vara sakkunnigt biträde i samma mål.

I fråga om tiden för framställande av jäv mot sakkunnigt biträde
skall vad i 52 § finnes stadgat äga motsvarande tillämpning.

47 §.

Framgår av utlåtande, som i 45 § sägs, eller eljest, att företag
eller åtgärd, varom i målet är fråga, angår fastighet, som icke blivit i
kungörelse enligt 32 § på där omförmält sätt angiven, åligge vattenrättsdomaren
att därom utfärda kungörelse med tillkännagivande vad
ägare till sådan fastighet så ock nyttjanderätDhavare, där dennes rätt
är i fråga, har att iakttaga för bevakande av sin rätt i målet ävensom
att i fall, som i 33 § sägs, och på sätt, där finnes stadgat, meddela
sakägare, som nu nämnts, underrättelse om kungörelsens utfärdande.
Kungörelsen skall genom vattenrättsdomarens försorg sist å fjortonde
dagen före vattendomstolens sammanträde införas i en eller flera av
ortens tidningar så ock i allmänna tidningarna samt för uppläsande i

431

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

48 §.

För anordnandet av sådana sammanträden äge vattenrättsdomaren,
där det finnes lämpligt, påkalla Konungens befallningshavandes biträde.

49 §.

Vattendomstolen äge, där så finnes nödigt för målets avgörande,
från förvaltande myndighet begära utlåtande i fråga, som faller inom
myndighetens verksamhetsområde.

50 §.

För målets prövning sammanträder vattendomstolen till syn på
stället eller, där målet kan prövas utan syn, å annan plats, som är för
parterna välbelägen.

432

Kungl. Maj.is nåd. proposition Nr 128.

Tiden och stället för vattendomstolens sammanträde bestämmes av
vattenrättsdomaren och skull sist å fjortonde dagen före sammanträdet
tillkännagivas parterna i den för kallelser till dem bestämda ordning.

Har sökanden begärt syn på stället, må målets avdömande ej ske
utan syn. Åskas i mål om byggnad för vattnets tillgodogörande syn
av någon, som förmenar sig lida skada av sådan byggnad, vare lag
samma, såframt ej syn finnes uppenbarligen icke vara erforderlig för
tillgodoseende av parternas rätt.

51 §.

Vattenrättsingenjörerna och de vattenrätt snämndemän, vilka böra
tjänstgöra vid domstolens sammanträde, skola av vattenrättsdomaren
särskilt kallas.

52 §.

Menar part, att ledamot i vattendomstolen är jävig, framställe invändningen
vid första domstolssammanträde, då den, som jävet anyår,
har säte i domstolen, eller, där parten då var av laga förfall hindrad
att inställa sig eller den omständighet, varå jävet grundas, då ej var
för handen eller parten kunnig, vid nästa sammanträde efter det förfallet
upphörde eller han om jävet erhöll kännedom. Hålles vattendomstolens
sammanträde, som nu nämnts, vid syn på stället, skall jävet
framställas före synegången-* början. Försummas vad sålunda stadgats,
vare paris rätt att framställa invähdningen försutten.

Jäv mot ledamot i vattendomstol må oek i högre rätt göras, där
den part, som vill frågan väcka, av annan orsak än förfallolös utevaro
ej förrän i den högre rätten haft tillfälle att framställa jävet. Beträffande
rätt till talan mot vattendomstols beslut rörande jäv mot
ledamot i domstolen galle vad i rättegångsbalken finnes stadgat angående
beslut om jäv mot häradshövding.

Beslut, varigenom jä\ sinvändning mot vattenrättsnämndeman varder
gillad, skall ej medföra någon verkan till rubbning eller upphävande
av åtgärd eller beslut, som tillkommit innan invändningen gjordes, där
övriga ledamöter varit om åtgärden eller heslutet ense.

53 §.

Yrkanden beträffande ersättning till följd av det företag eller den
åtgärd, varom fråga är, så ock påståenden i anledning av utlåtande,

433

Kung!. Maj:tn nåd. proposition Nr 128.

som i 45 § sägs, skola göras medelst skriftlig inlaga i två exemplar
före vattendomstolens första sammanträde i målet eller oek framställas
å nämnda sammanträde och, där syn hålles, före synegångens början
eller i den ordning, som domstolen bestämmer. Vid yrkanden och
påståenden, som framställas senare än nn nämnts, vare vattendomstolen
icke pliktig att fästa avseende, utan så är att de föranledas av iakttagelser
under synegången eller av eljest under domstolens sammanträden
förekomna omständigheter.

Av inlaga, som nu nämnts, äge sökanden utbekomma ena exemplaret.

54 §.

Tvistas om fastighet, som i målet avsett företag eller åtgärd angår,
vare den av de tvistande, som med äganderättsanspråk innehar
fastigheten, berättigad att med laga verkan tala och svara för densamma,
till dess den lagligen vinnes från honom.

Ny ägare må ej rubba överenskommelse, som förre ägaren i målet
ingått, eller annan i målet vidtagen, för denne bindande åtgärd. Har
i förut angiven ordning underrättelse om målet blivit förre ägaren tillsänd
eller denne kallats till inställelse eller eljest kommit tillstädes i
målet, vare underrättelse till nye ägaren eller kallelse å honom ej
erforderlig.

55 §.

Parts utevaro från vattendomstolens sammanträde utgöre ej hinder
för målets handläggning och avdömande.

56 §.

Vill sökanden före vattendomstolens sammanträde återkalla ansökningen,
göre det skriftligen hos vattenrättsdomaren, och avskrive denne
målet från vidare behandling. Efter det målet företagits till handläggning
vid sammanträde med vattendomstolen, må återkallelse av
sökandens talan ske allenast hos domstolen.

År fråga om utförande av vattenreglering, som avses i 3 kap.
1 §, må, där sökandena äro två eller flera, en av dem ej utan de andras
medgivande återkalla sin talan.

Har återkallelse av talan skett, skall genom vattenrättsdomarens
försorg meddelande därom lämnas parterna i den för kallelser till dem
bestämda ordning.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 113 höft. (Nr 128.)

434

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

57 §.

Där ej särskilda omständigheter nödvändiggöra uppskov med förhandlingarna,
skall, innan vattendomstolen efter syn eller annan förhandling
åtskiljes, utslag i målet avkunnas eller ock besked lämnas om
tid och plats för dess meddelande. Ej må utan synnerliga skål, som
i protokollet angivas, tiden sättas senare än två månader efter det
beskedet lämnas.

Finnes uppskov med förhandlingarna av nöden, skall besked om
tiden och stället för nytt sammanträde meddela^, innan domstolen åtskiljes,
eller ock sedermera tillkännagivas i den ordning, som för kallelsertill
parterna blivit bestämd.

I sammanhang med beslut om uppskov äge vattendomstolen, där
det för målets behöriga utredning prövas erforderligt, förordna om ny
skriftväxling mellan parterna och meddela de därför nödiga föreskrifter
så ock giva föreläggande angående viss parts hörande.

58 §.

Å tid och plats, som för utslagets meddelande enligt 58 § blivit
särskilt bestämd, skall utslaget vara för parterna tillgängligt.

Då utslag sålunda gives, erfordras ej att vattendomstolen är samlad.

59 §.

60 §.

Finner vattendomstolen anledning antaga, att företag eller åtgärd,
som i målet avses, har vidsträcktare verkningar än i ansökningen uppgivits,
skall tillfälle lämnas tillstädesvarande parter att yttra sig däröver.
Finnes antagandet grundat, ålägge domstolen, ändå att särskilt
yrkande ej framställes, sökanden att gälda den ökade ersättning, som
därav må föranledas.

435

Kungl. Maj-M nåd. proposition Nr 128.

ersättningsbelopp, som må erfordras för vinnande av likformighet i uppskattningen.

Ej må i något fall ersättning sättas lägre än sökanden i ansökningen
föreslagit.

Har särskild uppgörelse träffats, må ersättning ej på grund av
föreskrifterna i denna § bestämmas annorlunda än sålunda blivit avtalat,

Öl §.

Öar mål tinnes behörigen kunna utredas utan skriftväxling mellan
parterna, äge vattenrättsdomaren i kungörelse genast utsätta viss tid,
minst tre veckor efter kungörelsens utfärdande, och viss ort för målets
handläggning inför vattendomstolen; och skall beträffande sådant mål i
tillämpliga delar gälla vad i 32 § andra stycket, 33—37 och 41—58 §§
samt öO § föreskrivits.

62 §.

1 inom. Där genom vattendomstols utslag lämnas medgivande
att bygga i vatten, skall utslaget innehålla noggranna bestämmelser om
byggnadens läge och konstruktion, om den ersättning, som skall till
följd av företaget utgå, i den mån ej bestämmelser därom skola träffas
i den för expropriation sfadgade ordning, samt om de villkor i övrigt,
som må vara behövliga för tillgodoseende av allmän och enskild rätt, så
ock, i den mån det prövas erforderligt, innefatta bestämmelse om vattenmärke
eller andra föreskrifter om hushållningen med och framsläppandet
av vattnet såväl efter bygguadens fullbordan som under byggnadstiden.

2 mom. År fråga om b}7ggnad för vattnets tillgodogörande, skall
utslaget angiva, med vilken fastighet rätten till tillgodogörandet skall för
framtiden vara förenad. Denna fastighet (strömfalls fastighet en) bör, där
så lämpligen kan ske, omfatta allenast den sökanden tillhöriga mark,
som upptages atf byggnaden och därmed förenade anläggningar, jämte
den del av vattenområdet, som sökanden äger. Vattenrättsdomaren bör
förty, när omständigheterna därtill föranleda, tillse att, såvitt möjligt, en
till strömfallsfastighet lämpad fastighet varder under målets handläggning
bildad.

436

Kunyl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

I utslag, varigenom medgivande lämnas till byggnad för utnyttjande
av vattenkraft, varde vidare angivet, huruvida byggnaden är avbeskaffenhet,
att de i 4 kap. meddelade bestämmelserna om skyldighet
för byggnadens ägare att tillhandahålla kraft åt kringliggande bygd
ävensom angående nyprövning och lösningsrätt för kronan därå "äga
tillämpning.

3 mom. Vad i 1 mom. stadgats skall i tillämpliga delar lända
till efterrättelse beträffande vattendomstols utslag i andra ansökningsmål.
Utslag, varigenom lämnas medgivande till utförande av vattenreglering,
som avses i 3 kap. 1 §, skall innehålla uppgift å det belopp,
vartill kostnaden för regleringens utförande blivit av vattendomstolen beräknad,
samt föreskrift'' om den anpart i kostnaden för företaget, som
belöper å varje till regleringssamfälligheten hörande strömfall; och varde
i utslaget jämväl angivet, om regleringsföretaget är av beskaffenhet, att
stadgandena i 4 kap. om ny prövning och om avgifter därå äga tilllämpniug.

63 §.

I sammanhang med beslut, varigenom ifrågasatt byggande i vatten
eller utförande av vattenreglering medgives, besiämme vattendomstolen
viss tid, i regel ej överstigande tio år, inom vilken företaget skall vara
fullbordat.

64 §.

65 §.

Ändå att sökandens talan bifalles, varde honom ålagt att gottgöra
motpart sådana kostnader å målet, som prövas hava varit nödiga för
tillvaratagande av hans rätt.

437

Kungl. Maj-.ts nåd. proposition Nr 1X8.

Har svarandepart framställt invändning eller påstående i målet,
ändå att han insett eller skäligen bort inse, att fog därför saknas, och
''vållas därav uppskov i målet eller eljest ökade kostnader, gotigöre han
sökanden de utgifter, som därigenom åsamkats denne.

66 §.

I mål rörande byggande i vatten eller utförande av vattenreglering
må vattendomstolen, när synnerliga skäl därtill prövas föreligga, meddela
slutligt utslag rörande viss del av företaget, innan målet i övrigt
avgöres.

67 §.

Vattendomstolen äge, när skäl därtill äro, förordna, att dess beslut
må verkställas utan hinder därav, att det icke äger laga kraft; dock allenast
såframt sökanden, innan medgivet arbete påbörjas eller, där fråga är
om ändrade hushållsbestämmelser, dessa tillämpas, hos Konungens befalluingshavande
ställer pant eller borgen för den ersättning i penningar,
som högre rätt kan ålägga honom att utgiva utöver vad vattendomstolen
i sådant avseende bestämt, så ock för det skadestånd, vartill
han kan kännas skyldig, om vattendomstolens beslut eljest ändras.

År sådant förordnande meddelat, och full f öljes mot beslutet talan
i högre rätt, äge denna, när skäl därtill förekomma, att, innan ändringssökaudet
slutligen prövas, förordna, att verkställighet icke må äga rum.

68 §.

Efter utgången av den tid, inom vilken ersättningsanspråk, som nu
sagts, må anmälas, skall vattendomstolen för prövning av anspråk, som
inom behörig tid anmälts, sammanträda till syn på stallet. Åro flera
anspråk anmälda, varde de såvitt möjligt prövade i ett sammanhang.
Om tiden och stället för vattendomstolens sammanträde skall sist å
fjortonde dagen förut till parterna avsändas underrättelse i rekommenderat
brev så ock kungörelse införas i en eller flera av ortens tidningar.

Angående skyldighet för byggnadens ägare att ersätta motpart
kostnad, som föranledes av prövning enligt denna §, gälle vad i 65 §

438

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

69 §.

Varder före utgången av tid, inom vilken det åligger part att
något fullgöra, laga förfall visat, utsätte vattenrättsdomaren ny tid.

70 §.

Beträffande fråga, vari det enligt förestående stadganden tillkommer
vattenrättsdomaren att besluta, bör han, där frågans beskaffenhet
det påkallar, rådgöra med vattenrättsingenjörerna.

Av vattenrättsdomarens beslut är vattendomstolen ej förhindrad
att annorlunda förordna.

71 §•

Där enligt stadgande i denna lag handling skall ingivas till vattendomstol
eller vattenrättsdomaren, må den i stället på vederbörande parts
eget ansvar i betalt brev insändas med posten.

72 §.

Vattenrättssekreteraren åligge att över alla vid vattendomstolen
anhängiggjorda ansökningsmål föra förteckning, utvisande tiden, då
varje mål inkommit, därmed vidtaga åtgärder samt tiden för målets
avgörande.

73 §.

För varje ansökningsmål skall av vattenrättssekreteraren upprättas
en akt, omfattande ett exemplar av samtliga .de handlingar, som i målet

489

Kungl. Moj.ts nåd. proposition Nr 1HH.

ingivits, så ock avskrift av de utav vattenrättsdomaren i målet utfärdade
kungörelser och meddelade beslut ävensom av vattendomstolens protokoll
och utslag i målet jämte förteckning å de kartor, ritningar och
andra handlingar, som akten omfattar.

Vid akten skall jämväl fogas en av vattenrättsdomaren underskriven
förteckning över de underrättelser, vilka på grund av bestämmelserna
i 33 ecb 47 §§ blivit av honom ä posten avlämnade; och
skall förteckningen angiva den dag, då avlämnandet skett. Där ej av
eljest föreliggande omständigheter annat förhållande framgår, utgöre
förteckning, som nu nämnts, bevis att den uppgivna dagen underrättelser
avsänts under de i förteckningen upptagna adresser.

Beträffande skyldighet att till Svea hovrätt insända ett exemplar
av akten i målet skall vad rörande insändande till hovrätt av underrätts
dombok är stadgat äga motsvarande tillämpning.

74 §.

Expedition i ansökningsmål skall mot posförskott sändas till part,
som är skyldig att lösa densamma, eller, om flera parter äro gemensamt
lösenskyldiga, till den av dem, som de i sådant avseende må hava
uppgivit. Varder postförskott ej utlöst, må postavgiften uttagas i den
för expeditionslösen stadgade ordning.

Vad sålunda stadgats om expedition gälle ock om andra handlingar,
vilka part är berättigad att utfå från vattendomstol.

Om förfarandet vid vattendomstol i stämningsmål.

75 §.

Beträffande mål rörande häktad gälle vad i 84 § finnes stadgat.

440

Kungl. Maj:ts nåd. preposition Nr 128.

76 §.

77 §.

Möter ej mot talans upptagande hinder, som i 76 § avses, teckne
vattenrättsdomaren å stämningsinlagan föreläggande för svaranden vid
äventyr, som i 82 § förmäles, att inom viss tid efter det stämningshandlingarna
delgivits honom, till vattenrättsdomaren ingiva skriftligt
svaromål ä stämnmgspåståendena med bifogande av de handlingar han
vill åberopa till stöd för svaromålet så ock att inställa sig inför vattendomstolen
å tid och ort, som sedermera varder bestämd och i den ordning
80 § föreskriver offentliggjord. Har käranden erhållit befrielse
från ingivandet av vissa handlingar i två exemplar, skall i föreläggandet
tillkännagivas, att dessa handlingar hållas tillgängliga å vattenrättsdomarens
tjänsterum.

Vad i 75 § andra stycket stadgas gälle ock med avseende å svaromål
med tillhörande handlingar.

78 §:

Sedan resolution åtecknats stämningsinlagan, skall ena exemplaret
därav ävensom av övriga i två exemplar ingivna handlingar utlämnas
till käranden. Vattenrättsdomaren förelägge därvid käranden att inom
tid, som av vattenrättsdomaren bestämmes, och vid äventyr, som nedan
sägs, delgiva svaranden de sålunda bekomna handlingarna på sätt, som
för delgivande av stämning är stadgat. Har den för svaromåls avgivande
bestämda tiden, räknat från utgången av tiden för delgivningens
verkställande, gått till ända och har icke till vattenrättsdomaren inkommit
bevis, att delgivning skett inom föreskriven tid, ej heller svaromål
avgivits, varde kärandens i målet väckta talan av vattenrättsdomaren
förklarad förfallen.

Där ansökningen efter ty nu sagts av vattenrättsdomaren förklaras
förfallen, skall bevis därom med de skäl, varå beslutet grundas, tecknas
å ett exemplar av stämningsinlagan.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

441

79 §•

Av svaromål med tillhörande handlingar åge kåranden utbekomma
ena exemplaret. Till bemötande av svaromålet må käranden inom tid,
som av vattenrättsdomaren föreläuges, ingiva påminnelser i två exemplar;
och äge vattenrättsdomaren, där så finnes nödigt, löreskriva, i vilket
avseende käranden därvid skall yttra sig eller förebringa utredning vid
äventyr, som i 82 § förmäles.

Prövas ytterligare skriftväxling mellan parterna nödig, äge vattenrättsdomaren
förordna därom och meddela de för ändamålet erforderliga
föreskrifter.

80 §.

81 §.

Vad i 42 — 46 §§, 49 § första stycket, 50 § första stycket, Öl, 52,
55 §§, 56 § första stycket, 57, 58, 64, 67, 69—72 §§, 73 § första,
andra och fjärde styckena samt 74 § sädgås beträffande ansökningsmål
skall, där annat ej framgår av vad ned.in i denna § sägs, äga motsvarande
tillämpning i fråga om stämningsmål.

Utlåtande, som i 45 § sägs, skall hållas för parterna tillgängligt
å vattenrättsdomarens tjänsterum.

I de fall, då, enligt vad för ansökningsmål finnes föreskrivet, parterna
skola erhålla besked i den för kallelser till dem i 32 § bestämda ordning,
skall i stämningsmål med avseende å sättet för meddelande av
sådant besked i stället lända till efterrättelse föreskriften i 80 §.

442

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

sa vitt angår svarande, vilken ej under skriftväxlingen erkänt den förseelse,
som Jägges honom till last. Förordminde, som i 67 § sägs, må
ej meddelas angående verkställighet av straff eller annan påföljd av
brottslig gärning.

82 §.

Underlåter svaranden att inom förelagd tid avgiva svaromål, eller
brister eljest part i fullgörande av honom meddelat föreläggande, och
vållas därigenom uppskov i målet, vare den försumlige, ändå att hans
talan bif-dles, pliktig att gottgöra motparten de utgifter, som därigenom
åsamkats denne.

83 §.

Har i stämningsmål vattendomstolen eller har allmän domstol eller
överexekutor förordnat om borttagande eller ändrande av l^ggnad eller
annan anläggning i vatten, och göres därefter ansökan, som nyss nämnts,
äge vattenrättsdomaren, om skäl därtill äro och sökanden ställer pant
eller borgen för kostnad och skada, förordna, att utslag^ ej må verkstä
las, innan ansökningsmålet blivit slutligen avgjort eller ock vattendomstolen
annorlunda förordnar.

84 §.

Vad i 75—83 §§ föreskrives om förfarandet i stämningsmål skall
ej äga tillämpning å brottmål rörande häktadv utan skall i fråga om
sådant mål lända till efterrättelse vad härom finnes stadgat för häradsrätt.

Om bidrag till kostnaden för vattendomstolarnas organisation

och verksamhet.

85 §.

Lämnas jämlikt denna lag medgivande till byggande i vatten för
vattnets tillgodogörande såsom drivkraft eller till vattenreglering, eller

Kungl. Maj-.ts nåd. proposition Nr 128. :

meddelas i sylte att vinna ökad möjlighet att utnyttja vattenkraft
ändrade bestämmelser rörande hushållningen med vattnet, åligge sökanden
att, innan medgivet arbete må påbörjas, eller, där fråga är om
ändrade hushållningsbestämmelser, dessa må tillämpas, erlägga viss avgift
såsom bidrag till kostnaden för vattendomstolarnas organisation och
verksamhet.

Avgift, som nu nämnts, skall beträffande byggnad för vattnets tillgodogörande
såsom drivkraft bestämmas i förhållande till den förut icke
tillgodogjorda vattenkraft, som beräknas kunna vid lågvatten uttagas vid
byggnaden, dock med avdrag för den vattenkraft, för vilken i samband
med regleringsföretag avgift förut erlagts. Där med vattenreglering
eller med ändrade hushållningsbestämmelser åsyftas ökning i uttagbar
vattenkraft, skall avgiften bestämmas i förhållande till ökningen i den
vattenkraft, som vid lågvatten kan uttagas i sökandens eller, då fräjda
är om vattenreglering enligt 3 kap. 1 §, samtliga till regleringssamfälligheten
hörande strömfall. Avses att möjliggöra utnyttjande av förut
uttagbar vattenkraft på fördelaktigare sätt, värde avgiften bestämd i
förhållande till den ökning i vattenkraftens värde, som genom företaget
eller genom de ändrade hushållningsbestämmelserna beredes. Där till
grund för avgiften skall läggas storleken av viss vattenkraft, skall den
utgå med en krona för varje hästkraft till och med 3,000, femtio öre
för varje hästkraft över 5,000 till och med 10,000 samt tjugufem öre
för varje hästkraft utöver 10.000, men må ej, utom då fråga är om
vattenreglering, överstiga tjugutusen kronor. Skall avgiften beräknas
efter ökningen i värde å vattenkraft, varde den erlagd med en för tusen
av värdeökningen.

Avgift, som efter ovan nämnd beräkning skulle uppgå till mindre
belopp än tio kronor, skall icke erläggas.

86 §•

Storleken av avgift, varom i 85 § förmäles, skall enligt där meddelade
grunder bestämmas av vattendomstolen.

Huru avgifter, som nu nämnts, skola indrivas och för det därmed
avsedda ändamålet användas, därom lörorduar Konungen.

87 §.

Sökande i ansökningsmål vare pliktig att förskjuta:

kostnaden för sådana kungörelser och underrättelser i målet, vilka
det åligger vattenrättsdomaren att offentliggöra eller avsända, så ock för

444

Kungl. Maj tis nåd. proposition Nr 128.

handlingarnas tillhandahållande, såsom i 32 § sägs, där särskild utgift
härför ifrågakommer;

ersättning för sådana utgifter för vattendomstolens sammanträde,
varom i L1 § andra stycket förmäles;

gottgörelse åt sakkunnig person, som jämlikt 44 § tillkallas i
målet såsom sakkunnigt biträde åt domstolen;

ersättning för undersökning enligt 45 §;

gottgörelse åt person, som jämlikt 35 § särskilt förordnats att biträda
sakägarna i målet; samt

gottgörelse åt vattendomstolens ledamöter och sekreterare för inställelse
vid domstolens sammanträde, där detta hålles vid syn å stället,
dock ej ersättning för längre resa än från järnvägs- eller åugbåtsstation,
som ligger närmast sammanträdesplatsen.

Huruvida kostnad, som sökanden sålunda förpliktas att gälda, skall
helt'' eller delvis gottgöras honom av annan part, varde avgjort enligt
de rörande rättegångskostnader i vattenmål gällande regler.

Vad nu sagts beträffande sökande i ansökningsmäl äge motsvarande
tillämpning i avseende å kärande i stämningsmål.

Om fullföljd av talan mot vattendomstols och vattenrätts domares

beslut.

88 §..

I fråga om fullföljd av talan mot vattendomstols beslut skola, såvitt
ej här nedan eller eljest i lag eller författning särskilda stadganden
därom meddelas, i tillämpliga delar lända till efterrättelse rättegångsbalkens
föreskrifter beträffande fullföljd av talan mot allmän underrätts
beslut, med iakttagande därav att talan mot vattendomstols beslut skall
fullföljas hos vattenöverdomstolen och att vad i 25 kap. 8 § och 26
kap. 1 § rättegångsbalken sägs om häradshövding skall i vattenmål
gälla om vattenrättsdomaren,

. 89 §.

Talan mot vattendomstols slutliga utslag i mål, som ej är av
brottmåls natur, skall fullföljas efter vad.

Har vattendomstol förklarat sig obehörig eller i stämningsmål
förklarat stämningen ogill, skall över det utslag klagan föras genom

445

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

besvär, ändå att målet är sådant, att talan mot slutligt utslag däri eljest
skolat efter vad fullföljas.

90 §.

Vad mot vattendomstols utslag skall anmälas sist å fjortonde dagen
eller, dar anläggning, företag eller åtgärd, varom fråga är, berör fastighet
inom Norrboitens eller Västerbottens läns lappmark, sist å tjuguförsta
dagen från den dag, då utslaget gavs. Hos vattenrättssekreteraren
må ock vädjas; pröve dock vattenrättsdomaren, huruvida sålunda gjord
vadeanmälan rätteligen skett. Vadepenning tillfälle vattenrättsdomaren.

Meddelar jämlikt 66 § vatten do mstol skilda utslag rörande olika
delar av det företag, varom fråga är, och har part erlagt vadepenning
rörande ett. utslag, tarvas ej ny vadepenning, där han vill fullfölja talan
jämväl mot beslut, som senare meddelas.

91 §.

Part, som vädjat mot vattendomstols utslag, skall i vattenöverdomstolen
sig inställa före klockan tolv å trettionde dagen eller, där anläggning,
företag eller åtgärd, varom fråga är, berör fastighet inom Norrbottens
eller Västerbottens läns lappmark, före klockan tolv å fyrtiofemte
dagen från den dag, då utslaget gavs.

92 §.

Där i ansökningsmål, vari kungörelse enligt 32 § utfärdats, talan
mot vattendomstols utslag efter vad fullföljes av sökanden, skola de av
honom vid vattenöverdomstolen företedda inlagor och andra handlingar,
därav enligt 26 kap. 13 § rättegångsbalken avskrifter skola bifogas,
hållas parterna tillhanda å det eller de i kungörelsen angivna ställe eller
ställen. För sådant ändamål skall avskrift av handlingarna så fort ske kan
dit översändas, och varde på sökandens bekostnad tillkännagivande därom,
att sådan avskrift finnes att tillgå därstädes, införd i den eller de i samma
kungörelse angivna ortstidningar. Har sökanden ej ingivit avskrifter
till det antal, s >m erfordras för handlingarnas tillhandahållande på sätt
nu nämnts, skall på sökandens bekostnad verkställas utskrift av handlingarna
i det ytterligare antal exemplar, som för ändamålet är behövligt.

93 §.

Besvär över vattendomstols utslag eller beslut skola till vattenöverdomstolen
ingivas före klockan tolv å trettionde dagen eller, där

446

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

anläggning, foretag eller åtgärd, varom fråga är, berör fastighet inom
Norrbottens eller Västerbottens läns lappmark, före klockan tolv å fyrtiofemte
dagen från den dag, då utslaget eller beslutet meddelades.

Avse besvär beslut, som, där det meddelats av allmän domstol, må
utan inskränkning till viss tid överklagas, vare då ej heller klagan över
vattendomstolens beslut till viss tid begränsad.

Vad i 27 kap. 1 § andra stycket rättegångsbalken finnes stadgat
skall äga tillämpning jämväl å part, som hålles häktad i vattenmål.

94 §.

Skall över besvär vederpart höras, skola i de fall, som avses i 27 kap.
6, 10 och 17 §§ rättegångsbalken, i stället för de i 1 § i samma kap. stadgade
tider komma till tillämpning de tider, som finnas angivna i 93 §.

95 §.

Skola, d är mot beslut i ansökningsmål, vari kungörelse enligt 32 §
utfärdats, besvär anförts av sökanden, motparterna höras däröver, varde
genom klagandens försorg besvarshandlingarna delgivna i stället för
motparterna den eller de personer, hos vilka enligt nämnda kungörelse
de till vatt"nrättsdomaren i målet ingivna handlingarna hållas tillgängliga,
samt tillkännagivande därom, att besvärshandlingarna finnas att tillgå därstädes,
före utgången av den för ingivande av delgivningsbevis bestämda
tid infört i den eller de uti samma kungörelse angivna ortstidningar;
och åligge det klaganden, vid den för underlåtenhet att inkomma med
delgivningsbevis stadgade påföljd, att inom nämnda tid jämväl styrka,
att sådant tillkännagivande ägt rum.

I fall, som i denna § avses, varde den tid, inom vilken förklaring
skall avgivas, räknad från den sista dag, då handlingarna delgivits någon
av nyssnämnda personer eller tillkännagivande, som nyss sagts, blivit
i tidning infört.

96 §.

Har part rätteligen vädjat mot vattendomstols utslag, åligge vattenrättsdomaren
att före utgången av den tid, inom vilken talan skall fullföljas,
till vattenöverdomstolen insända akten i målet. Har i vattend''»mstols
slutliga utslag eller beslut ändring sökts genom besvär, skall akten
i målet infordras från vattenrättsdomaren. Lag samma vare, där besvären
avse ett av vattendomstolen under rättegången meddelat beslut samt

447

Kuvgi. Muj.ts nåd. proposition Nr 128.

besvären prövas vara av beskaffenhet att icke kunna avgöras utan att andra
till akten i målet hörande handlingar än vattendomstolens protokoll äro
för vattenöverdomstolen tillgängliga.

Vad i rättegångsbalken stadgas om skyldighet för part att vid
fullföljd av talan mot underrätts utslag eller beslut ingiva underrättens
protokoll i målet, skall, utom såvitt angår överklagade utslå-et eller
beslutet, icke äga tillämpning, då talan fullföljes mot vattendomstols
utslag eller beslut, utan så är att talan genom besvär fullföljes mot ett
av vattendomstolen under rättegången meddelat beslut.

97 §.

Angår målet fråga, för vars bedömande fordras särskilda fackkunskaper,
må vattenöverdomstolen till biträde åt sig tillkalla i sådant
ämne sakkunnig person.

Tillkallad sakkunnig bör, sedan tillfälle lämnats honom att taga
del av handlingarna i målet, övervara målets föredragning i vattenöverdomstolen
och där deltaga i överläggning rörande detsamma. Han skall,
efter det målet föredragits, men innan detsamma företages till avgörande,
till vattenöverdomstolen avgiva skriftligt yttrande rörande de delar av
målet, i vilka hans sakkunskap av vattenöverdomstolen tagits i anspråk.

Kan yttrande, som nyss nämnts, icke avgivas utan att undersökning
å platsen äger rum, aukomme på vattenöverdomstolen att uppdraga
åt det sakkunniga biträdet eller ock annan i ämnet sakkunnig person
att företaga dylik undersökning och däröver avgiva utlåtande.

Huru ersättning åt sakkunnig, varom i denna § förmärs, må bestämmas,
därom förordnar Konungen.

98 §.

Över annat av vatteDrättsdomare meddelat beslut än nu nämnts må
klagan ej föras annorlunda än i sammanhang med klagan över slutligt
besked.

448

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

Om fullföljd av talan mot vattenöverdomstolens beslut.

9-9 §.

1 fråga om fullföljd av talan mot vattenöverdomstolens beslut
skall i allt, varom ej nedan i 100—102 §§ eller eljest i lag eller författning
är särskilt stadgat, lända till efterrättelse vad rörande fullföljd
av talan mot hovrätts beslut finnes föreskrivet, där det tillämpligt är.

100 §..

Har i mål rörande byggnad i vatten eller utförande av vattenreglering
vattenöverdomsti''len meddelat skilda utslag rörande olika delar
av företaget, och har part erlagt fullföljdsavgift rörande ett utslag, då
må sådan nedsättning av parten åberopas jämväl för fullföljd av talan
mot senare utslag i målet; dock åligge parten att härom göra anmälan
hos Konungens befäUningshavande ävensom att, då han hos vattenöverdomsti
»len anmäler missnöje mot dess utslag, därvid tillika ingiva
Konungens befallningshavandes bevis såväl angående nämnda anmälan
som ock därom att den nedsatta fudföljdsavgitten icke återbekommits.

101 §.

Föreskrift n i rättegångsbalken om skyldighet för part att vid
fullföljd av talan mot hovrätts utslag eller beslut ingiva underrättens
protokoll i målet skall icke äga tillämpning, då talan fullföljes mot
vattenöverdom^tols utslag eller beslut, utan så är att talan fullföljes
mot vattenöverdomstolens beslut i fråga, som genom besvär över ett
av vattendomstolen under rättegången meddelat beslut dragits under
vattenöverdomstolens prövning.

102 §.

Vad i 92 och 95 §§ är stadgat angående mål, som vid vattendomstol
anhängiggjorts medelst ansökning och däri talan till vattenöverdomstolen
fullföljts av sökanden, skall äga motsvarande tillämpning i
fråga om mål, som sökanden dragit under Konungens prövning.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

449

12 KAP.

Om vattenbok och inskrivning däri.

1 §•

För varje vattendomstols område skall föras bok för inskrivningav
faktiska och rättsliga förhållanden rörande anläggningar för tillgodogörande
av rinnande vatten såsom drivkraft eller annorledes så ock
rörande dammbyggnader, ändå att de ej avse vattnets tillgodogörande;
dock att vad nu stadgats ej äger tillämpning å anläggningar för allmän
farled eller allmän flottled. Denna bok kallas vattenbok.

2 §•

Vattenboken föres av vättenrättsdomaren.

8 §•

När, efter det denna lag trätt i kraft, beslut av domstol eller
annan myndighet meddelats och vunnit laga kraft rörande verkställande,
ändrande eller borttagande av anläggning, s<>m i 1 § första stycket
avses, eller beträffande hushållningen med vattnet vid sådan anläggning
eller ock jämlikt 2 kap. 34 § angående skyldighet för annan än anläggningens
ägare att underhålla densamma, åligge det vattenrättsdomaren
utan särskild ansökan att med ledning av beslutet i vattenboken verkställa
inskrivning av de huvudsakliga förhållanden, som äro av vikt för
kännedom^ om anläggningens beskaffenhet samt om de rättigheter och
skyldigheter för framtiden, vilka äro förenade med densamma. Vad nu
sagts gälle ock i fråga om beslut, som innefattar prövning jämlikt 2
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 113 käft. (Nr 128.) 57

450

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

kap. 25 § av redan verkställd anläggnings laglighet, så ock beträffande
beslut, varigenom ändring göres i förhållande, som förut inskrivits.
Meddelas jämlikt 4 kap. 1 § föreskrift om skyldighet för ägare av strömfall
att tillhandahålla kraft åt kringliggande bygd, skall beträffande
sagda skyldighet inskrivning göras i vattenboken.

4 §•

5 §•

Ansökan om inskrivning i vattenboken skall ingivas till vattenrättsdomaren
samt vara åtföljd av ritningar över anläggningen, sådan
denna befinnes, jämte erforderlig beskrivuing därå så ock av tillgängliga
domar och andra handlingar, som må angå anläggningens rättsliga förhållanden.

Avser ansökningen inskrivning rörande byggnad för tdlg^dogörande
av strömfall, skall särskilt uppgivas, huruvida strömfallet eller den del
därav, som genom byggnaden tillgodogöres, helt eller delvis tillhör annan
fastighet än byggnaden samt, om så är förhållandet, vilken rätt byggnadens
ägare har att tillgodogöra sig vattnet.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

451

6 §•

Då ansökan om inskrivning inkommit, läte vattenrättsdomaren, där
han ej finner sådant fäll vara för handen, att ansökningen bör genast
avslås, utfärda kungörelse om ausökningen med föreläggande för dem,
som kunna hava något att erinra mot inskrivningen, att till vattenrättsdomaren
ingiva skriftliga erinringar inom viss tid, minst sextio och högst
etthundratjugu dagar, från den dag kungörelsen är dagtecknad. Kungörelsen
skall innehålla uppgift om tiden för hållande av undersökning,
varom i 7 § förmäles.

Sådan kungörelse skall genom vattenrättsdomarens försorg inom
tio dagar från nämnda dag införas såväl i allmänna tiduingarna som
ock i en eller, om förhållandena påkalla det, flera Tidningar inom orten.
Om kungörelsens innehåll varde särskild underrättelse meddelad kammarkollegiet
och lantbruksstyrelsen.

7 §•

Rörande tillförlitligheten av de ingivna ritningarna och beskrivningen
skall i god tid före utgången av den för erinringars avgivande
bestämda tid efter vattenrättsdomarens förordnande på sökandens bekostnad
hållas undersökning av sakkunnig person, över vad vid undersökning
förekommer skall föras protokoll, som insändes till vattenrättsdomaren.

8 §.

9 §•

Möter eljest hinder mot inskrivningen, förelägge vattenrättsdomaren
sökanden viss tid, inom vilken han har att fullfölja ansökningen

452

Kungl. Maj. ts nåd. proposition Nr 128.

och visa, att hindret blivit undanröjt. Fullgör sökanden ej inom utsatt
tid vad honom ålagts, varde ausökningen avslagen, där han ej visar, att
han ej kunnat fullgöra det inom samma tid; visas det, må ny tid utsättas.

10 §.

Varder i ärendet utrett, att med ansökningen avsedd anläggning''
tillkommit eller väsentligt ändrats efter den 30 april 1881, och visas ej
domstols eller annan behörig myndighets beslut till stöd för vad sålunda
åtgjorts, må ansökningen ej beviljas.

11 §•

Har på grund av ansökan, som ovan sägs, skett inskrivning i
vattenboken, och hava därefter fem år förflutit utan att talan väckts
mot lagligheten av de med inskrivniugen avsedda förhållanden, vare,
ändå att till stöd för desamma ej kunnat påvisas domstols eller annan
myndighets beslut, sökandens rätt att bibehålla anläggningen och, där
fråga är om anläggning för vattnets tillgodogörande, att i den omfamning
inskrivningen angiver tillgodogöra vattnet, fri från klander; dock
gäl le vad nu sagts rörande rätten att tillgodogöra vattnet allenast, såframt
den, som uppfört anläggningen, varit i god tro rörande rätten
till vattnet vid tiden för uppförandet eller vid erhållandet av domstols
eller annan myndighets medgivande därtill eller ock någon, till vilken
anläggningen sedermera övergått, i god tro rörande sagda rätt förvärvat
densamma. Tillgodogöres genom anläggning, rörande vilken skett inskrivning
i vattenboken, allenast en del av det framrinnande vattnet,
och innehåller inskrivningen, att strömfallet eller den del därav, yars
fallhöjd utnyttjas vid anläggningen, tillhör sökanden, gälle vad ovan
sagts jämväl i fråga om sökandens rätt att tillgodogöra vattnet i övrigt
i strömfallet eller falldelen, motliggande fastighets rätt dock oförkränkt.

Vad i första stycket stadgats gälle dock ej mod avseende å förhållande,
som står i strid mot domstols efter den 30 april 1881 meddelade
beslut, ej heller beträffande reglerna för hushållning med vattnet.

Där jämlikt 3 § på grund av beslut i ett vid den tid, då denna
lag träder i kraft, redan anhängigt mål inskrivning skett i vattenboken
rörande en genom beslutet m- dgiven anläggning, skall vad i första
stycket finnes stadgat äga motsvarande tillämpning; dock att där omförmälda
tid av fem år skall räknas från det anläggningen fullbordades.

Kung i. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

453

12 §.

13 , §.

14 §.

Närmare föreskrifter om vattenbokens inrättande och förande meddelas
av Konungen.

13 KAP.

Om besiktning och handräckning så ock om ansvar för överträdelse
av denna lag.

1 §•

I sammanhang med beslut, varigenom byggande i vatten eller utförande
av vattenreglering medgives, äge vattendomstolen, när skäl därtill
äro, föreskriva att, sedan arbetet fullbordats eller den för fullbordandet
bestämda tid gått till ända, besiktning å arbetet skall verkställas
av sakkunnig person. Innehåller vattendomstolens beslut, att vattenmärke
jäml.kt 11 kap. 64 § skall utsättas, skall sam-tidigt meddelas föreskrift
om besiktning av märket.

Ilar föreskrift om besiktning, som nu sagts, av vattendomstolen
lämnats, men viss besiktningsman icke samtidigt förordnats, tillkomme
vattenrättsdomaren att förordna sådan vid tiden, då besiktningen skall ske.
Kostnad för besiktning enligt denna § skall gäldas av byggnadens

ägare.

454

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

2 §•

Finnas vid besiktning, som i 1 § sägs, sådana avvikelser från
vattendomstolens beslut vara gjorda, att allmän eller enskild rätt därigenom
kränkes, meddela besiktningsmannen, att rättelse bör ske inom
viss tid vid äventyr att förhållandet eljest anmäles för allmänne åklagaren
i orten.

3 §.

Menar någon, vars rätt är beroende av annan tillhörig, helt eller
delvis uppförd byggnad i vatten, att denna icke tillkommit i laga ordning
eller icke är av laga beskaffenhet, äge på ansökan av honom vattenrättsdomaren
förordna sakkunnig person att hålla besiktning å byggnaden.

Kostnad för besiktning, s m i denna § sägs, skall gäldas av sökanden;
och vare han, där besiktningsmannen påfordrar det, pliktig att förskjuta
kostnaden eller ställa borgen eller annan säkerhet därför, innan
besiktningen verkställes.

Där sökanden sedermera för talan om byggnadens borttagande eller
ändrande eller om ersättning för skada genom byggnaden, vax-de i det
mål på sökandens begäran prövat, huruvida den förskjutna besiktningskostnaden
skall av ägaren gottgöras sökanden.

Vad i denna § sagts om besiktning å byggnad i vatten äge motsvarande
tillämpning beträffande vattenmärke eller särskilt anbragt fixpunkt,
vartill domstols eller annan myndighets beslut om byggande i
vatten eller rörande hushållning med vatten hänför sig.

4 §’

Har byggnad i vatten tillkommit efter prövning i laga ordning,
stånde ägaren fritt att hos vattenrättsdoruaren påkalla besiktning genom
sakkunnig person till bevisning därom, att byggnaden utförts i överensstämmelse
med de därför givna föreskrifter eller att de avvikelser därifrån,
som må hava skett, icke äro av beskaffenhet att kränka allmän eller
enskild rätt. Ägare av byggnad i vatten må ock eljest på sätt nu
nämnts begära besiktning för erhållande av intvg angående byggnadens
beskaffenhet eller om lagligheten av vattenmärke eller särskild anbragt
fixpunkt, som avses i 3 § sista stycket.

Om kostnad för besiktning, som i denna § sägs, gälle vad i 3 §
andra stycket finnes stadgat.

455

Kungl. Majds nåd. proposition Nr 128.

5 §.

över vad vid besiktning förekommer och utrönes skall föras protokoll;
och värde, där besiktningen hådes på grund av ansökan, som i 3
eller 4 § sägs, avskrift av protokollet så snart ske kan sökanden tillhandahållen.

Om besiktningsmans skyldighet att i vissa fall ingiva protokollet
till vattenrättsdomaren tinnes i 12 kap. 13 § stadgat.

6 §•

Av vattendomstol eller vattenrättsdomare förordnad besiktningsman
åtnjuta det skydd och vare underkastad det ansvar, som i lag
stadgas beträffande tjänsteman.

7 §•

Ej vare någon förmenat att mot riktigheten av besiktning, varom
ovan skils, åberopa den bevisning, vartill han kan äga tillgång.

8 §•

Bygger någon i vatten utan föregången prövning i laga ordning,
varigenom medgivande till arb> tet erhållits, och finnas förhållandena
uppenbarligen vara sådana,.att dylik prövning skolat enligt stadgande
i denna lag föregå, äge överexekutor förbjuda arbetets fortsättande, intill
dess sådan prövning ägt rum, så ock, när skäl därtill äro, förordna
om handräckning till rättelse i vad olagligen skett.

Där byggande i vatten eller annat i denna lag avsett arbete, vartill
i laga ordning medgivande erhållits, verkställes i strid mot de be
träffande arbetets utförande givna föreskrifter, må ock förbud och förordnande,
varom nu är sagt, meddelas, såframt det ej är uppenbart, att
genom de avvikelser, som skett, varken allmän eller enskild rätt kränkes.

I fråga om handräckning enligt denna § gälle enahanda bestämmelser,
som äro stadgade för det i 191 § utsökningslagen avsedda fall.

9 §.

Varda de rörande hushållning med och framsläppande av vatten i
denna lag stadgade föreskrifter eller av domstol eller annan myndighet.

456

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

i laga ordning meddelade bestämmelser ej iakttagna, och följer ej rättelse
genast efter det tillsägelse skett; då äge på ansökan av den, som av
försummelsen kan lida men, utmätningsmannen i orten att, sedan han
med ojävigt vittne hållit besiktning å stället, meddela nödig handräckning
och uttaga kostnaden därför av den försumlige.

Tillstänger någon allmän farled eller allmän flottled eller fiskväg,
må ock till borttagande av stängsel, som uppenbarligen finnes stridande
mot lag, handräckning givas såsom nyss är sagt.

10 §.

Ansökan om besiktning och handräckning, varom ovan finnes
stadgat, mi, där allmänna intressen äro i fråga, göras av allmän åklagare
eller annan myndighet, som av Konungen bestämts; och skall kostnaden
i ty fall förskjutas av allmänna medel.

11 §.

Den, som mot bestämmelserna i 2 kap. 20 § första eller andra
stycket bygger i vatten utan dertill av vattendomstolen lämnat medgivande
eller mot nämnda bestämmelser eller stadgandet i 3 kap. 11 §
verkställer vattenreglering utan vattendomstolens medgivande

eller mot föreskriften i 2 kap. 20 § tredje siycket underlåter att
söka vattendomstolens godkännande av verksynd ändring å byggnad i
vatten

eller mot stadgandet i 2 kap. 34 § första stycket utan vattendomstolens
medgivande utriver byggnad i vatten

eller mot vad i 2 kap. 37 § finnes stadgat, jämfört med bestämmelserna
i 2 kap. 20 § första och andra styckena vidtager åtgärd för
vattendrags återställande utan medgivande av vattendomstolen,

12 §.

Den, som efter erhållet medgivande till byggande i vatten eller
till verkställande av vatten reglering från vattendomstolens beslut gör
avvikelse av beskaffenhet att kränka allmän eller enskild rätt, straffes

457

Kungi. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

med böter från och med fem till och med fem tusen kronor eller med
fängelse från och med en till och med sex månader.

13 §.

14 §.

Borttager eller fördärvar någon uppsåtligen vattenmärke eller särskilt
anbragt fixpunkt, vartill domstols eller annan myndighets beslut
om byggande i vatten eller vattenreglering eller rörande hushållning
med vatten hänför sig, straffes med böter från och med fem till och
med fem tusen kronor eller med fängelse från och med eu till och med
sex månader.

15 §.

Böter, som enligt denna lag ådöraas, tillfalla kronan. Saknas
tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas efter allmänna
strafflagen.

14 KAP.

Slutbestämmelser.

1 §•

2 §•

I avseende å rättigheter och skyldigheter, som enligt denna lag äro
förenade med äganderätt till fast egendom, vare med ägare likställd
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 113 höft. (Nr 128.) 58

458 . Kungl. Maj.ts nåd. proposition Nr 128.

den, som med stadgad åborätt besitter hemman eller lägenhet, tillhörande
kronan eller allmän inrättning, så ock den. som under fideikommissrätt
innehar fast egendom.

3 §.

I allt, varom denna lag innehåller bestämmelse, vare kronan likställd
med enskild person, där ej för särskilt fall finnes annorlunda
stadgat.

Kronan vare fri från skyldighet att ställa säkerhet, där sådan
eljest är föreskriven.

4 §•

Företag eller åtgärd enligt denna lag anses angå viss fastighet:

när påstående göres om förpliktande för fastighetens ägare att
deltaga i företaget;

när fastigheten eller dess vatten tages i anspråk för företaget
eller för anläggning i samband med detta;

5 §.

Vill någon för uppgörande av plan eller eljest såsom förberedelse
till företag enligt denna lag verkställa mätningar, avvägniugar eller
andra undersökningsarbeten å fastighet, som äges eller innohaves av
annan, äge Konungens
att erforderligt tillträde till fastigheten under viss tid skall lämnas.

Vid undersökningsarbetets utförande skall så förfaras, att skada
därav ej eller allenast såvitt den är oundviklig orsakas annan; växande
träd må ej fällas utan särskilt medgivande av Konungens befallningshavande.
För skada och intrång, som vållas av arbetet, skall ersättninggäldas
med fulla värdet; och vare den, som verkställer eller låter verkställa
arbetet, pliktig att, om Konungens befallningshavande prövar det
nödigt, före arbetets påbörjande ställa säkerhet för ersättningens gäldande.

6 §•

Ej må den, vars rätt är beroende av hushållning med vattnet vid
annan tillhörig byggnad, förvägras tillträde till ställe, där vattenmärke

459

Kung!. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

(vattenstånd sm ät are, pegel) är utsatt, eller att taga dél av anteckningar,
som det ålagts byggnadens ägare att hålla över gjorda iakttagelser
rörande vattenstånd eller vattnets avrinning.

Vad nu sagts om den, vars rätt är beroende av vattenhushållningen,
galle ock beträffande allmän åklagare samt tjänsteman i hydrografiska
byrån.

7 §•

Har enligt stadgandet i 11 kap. 32 § vattenrättsdomare förordnat,
att handlingar i vattenmål skola hållas för granskning tillgängliga hos
ordförande i kommunalnämnd eller kommunalstämma, municipalnämnd
eller municipalstämma eller hos domhavande, landsfiskal eller ordförande
i magistrat, må sådan befattningshavare icke utan giltigt skäl undandraga
sig uppdraget, såframt företaget i fråga berör den kommun eller
det municipalsamhälle, han tillhör, eller den domsaga, det distrikt eller
eljest det område, som av hans tjänst omfattas. Ej heller må annan
person, sedan lian efter eget åtagande mottagit uppdrag, som nu nämnts,
utan giltigt skäl avsäga sig detsamma. Prövar vattenrättsdomaren det
anförda skälet giltigt, förordne han annan person att omhändertaga
handlingarna; och skall kungörelse härom utfärdas i den för meddelanden
till parterna bestämda ordning. Sedan målet slutligen avgjorts, äge
sökanden utbekomma handlingarna.

3 §•

Borgen må ej godkännas av Konungens befallningshavande, utan
ätt löftesmännen förbundit sig en för alla och alla för en såsom för
egen skuld.

460

Kungl. Majds nåd. proposition Nr 128.

Förslag

till

Lag

om vad iakttagas skall i avseende å införande av vattenlagen.

Härigenom forordnas, som följer:

1 §•

Den nu antagna vattenlagen skall jämte vad här nedan stadgas
lända till efterrättelse från och med den 1 januari 1919.

2 §•

De vid vattenlagens ikraftträdande anhängiga mål, vilka röra ämne,
varom i vattenlagen bestämmelse givits, skola handläggas och bedömas
enligt äldre lag; dock att, där mål, som avses i 10 och 17 §§ samt
24 § andra stycket i förordningen den 30 december 1880 om jordägares
rätt över vattnet å hans grund, blivit anhängiggjort efter den 15 mars
1918 och sådant mål, då vattenlagen träder i kraft, ännu icke är av
underrätten avdömt, den nya lagen skall tillämpas.

3 §•

Sökande i mål, som enligt vad i 2 § sägs skall handläggas och
bedömas enligt vattenlagen, skall, där han vill fullfölja ansökningen*
inom nittio dagar efter det vattenlagen trätt i kraft därom hos vattenrättsdomaren
göra skriftlig anmälan.

Har inom föreskriven tid anmälan skett, åligge vattenrättsdomaren
att från den allmänna underrättens ordförande infordra de hos rätten
förvarade ritningar och andra handlingar, som angå målet, ävensom

4«1

Kun</l. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

avBkrift av rättens däri förda protokoll. 1 den mån sökandens anmälan
eller de till vattenrättsdomaren översända handlingar och protokoll icke
i de hänseenden, som om förmälas i 11 kap. 27 § 1 mom. vattenlagen,
innehålla erforderliga upplysningar, förelägge vattenrättsdomaren sökanden
viss tid att fullständiga vad sålunda brister, vid äventyr om det försummas,
att anmälan anses förfallen.

Möter ej hinder, som nu sagts, skall vattenrättsdomaren, så snart,
ske kan, utfärda kungörelse om målet med angivande på sätt i 32 § av
nyssnämnda kap. sägs av de fastigheter, som företaget förmenas angå.
samt. av tid och ställe för vattendomstolens handläggning av målet.
Kungörelsen skall offentliggöras i den uti 11 kap. 33 § föreskrivna
ordning; och varde på sätt i andra stycket av sistnämnda § stadgas
underrättelse om kungörelsens utfärdande lämnad envar sakägare, som
förut tillstädeskommit i målet, samt eljest för vattenrättsdomaren känd
ägare av fastighet, som i kungörelsen omförmäles, ävensom nyttjanderättshavare,
vars rätt beröres i saken.

4 §■

5 §•

Har anläggning eller företag, som i vattenlagen avses, tillkommit
innan lagen trätt i kraft eller ock därefter i enlighet med domstols eller
annan myndighets på gruud av äldre lag meddelade beslut, skola vid
bedömande av sådan anläggnings eller sådant företags laglighet samt
av därmed förenade rättigheter och skyldigheter äldre lags bestämmelser
lända till efterrättelse. Beträffande hushållning med och framsläppande
av vatten vid byggnad, som tillkommit enligt äldre lag, skola de där -

462

Kungl. Maj.ts nåd. proposition Nr 128.

utinnan i vattenlagen givna stadganden tillämpas, med iakttagande att
till skada, som av hushållningen eller vattnets framsläppande förorsakas,
ej hänföres hinder eller försvårande, varom i 2 kap. 4 § sägs.

Där för särskilda fall i vattenlagen meddelas stadganden, som
oförtydbart angå äldre anläggningar eller företag, lände de till efterrättelse.

6 §•

Har vid tillstånd till byggande i kongsådra, som av Konungen
jämlikt äldre lag meddelats, gjorts sådant förbehåll, som omförmäles
i 1 kap. 8 § vattenlagen, skall, för utrönande huruvida bestämmelserna
i 4 kap. 3 § och 8 § andra stycket skola äga tillämpning i avseende å
anläggningen, senast under femte året efter det vattenlagen trätt i kraft
ar myndighet, vilken Konungen bestämmer, i den ordning, som är i 11
kap. vattenlagen om stämningsmål stadgad, påkallas prövning, huruvida
vattenkraften i kungsådran uppgår till den i 4 kap. 3 § stadgade myckenhet.
Varder icke inom nu föreskriven tid dylik prövning påkallad, skall
frågan om tillämpning beträffande anläggningen av bestämmelserna i
sistnämnda lagrum samt i 4 kap. 8 § andra stycket anses förfallen.

- §•

Har domstol eller annan myndighet, förrän vattenlagen trätt i kraft,
eller ock därefter med tillämpning av äldre lag lämnat tillstånd till
byggande i vatten, och bär ej arbetet blivit fullbordat inom tio år från
det lagen trätt i tillämpning eller från det därefter meddelat beslut
vunnit laga kraft eller ock inom den senare tid, högst tio år därefter,
som i anledning av ansökan om anstånd med arbetets fullbordande må
hava av vattendomstolen bestämts, skall vad i 2 kap. 22 § tredje stycket
samt 11 kap. 17 § 7 av nämnda lag finnes stadgat äga motsvarande
tillämpning beträffande tillstånd, som nu nämnts.

8 §■

Glenom vattenlagen upphävas:

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128. 46.1

förordningen den 30 december 1880 om ansvar för underlåtenhet
att öppna dammlucka;

kungörelsen den 20 oktober 1899 angående vad iakttagas skall,
då någon vill förvärva tillstånd av Konungen till byggande i kongsådra;
samt

lagen den 29 juni 1900 om rätt domstol i vissa mål angående
jordägares rätt över vattnet å hans grund;

tillika med alla de särskilda stadganden, vilka innefatta ändring
eller förklaring av vad sålunda upphävda lagrum innehålla eller tillägg
därtill;

så ock vad i övrigt linnes i lag eller särskild författning stridande
mot bestämmelserna i vattenlagen.

9 §•

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till
lagrum, som ersatts genom bestämmelse i vattenlagen, skall denna i stället
tillämpas.

10 §.

Vad i konvention med utländsk makt är överenskommet vare
gällande.

464

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

Förslag

till

Lag

om förteckning å vattendrag, där kongsådra finnes.

Härigenom förordnas, som följer:

1 §•

Förteckning, som nu nämnts, skall införas i svensk författningssamling
samt i länskungörelserna för rikets län så ock tre gånger med
fyra veckors mellantid i allmänna tidningarna.

2 §■

Förmenar någon, att visst vattenområde med orätt vare sig upptagits
å den provisoriska förteckningen eller uteslutits därifrån, äge han,
vid förlust av vidare talan, inom två år efter den dag, då förteckningen,
enligt därå meddelad Uppgift, utkommit från trycket i svensk författningssamling,
hos vattendomstolen i den ort, där vattenområdet är beläget,
anhängiggöra klander mot förteckningen medelst ansökan, som i
två exemplar skall ingivas till vattenrättsdomaren och i lika antal
exemplar åtföljas av de handlingar, vilka till stöd för klandret åberopas.

I fråga om behandlingen av sådan talan skall vad i 11 kap.
vattenlagen finnes stadgat beträffande ansökningsmål i tillämpliga delar
lända till efterrättelse. I sammanhang med utfärdande av sådan kungörelse
angående klandret, som i 11 kap. 32 § vattenlagen omförmäles,

465

Kung!. Mqj.ts nåd. proposition Nr 128.

åligge vattenrättsdomaren att till justitiekansler]! insända underrättelse
om kungörelsens innehåll.

3 §.

Sedan den i 2 § stadgade lid för auhängiggörande av klandertalan
mot den provisoriska förteckningen gått till ända, skola vattendomstolarna,
var för sitt område, ofördröjligen till Konungen insända
uppgift, i vilka delar förteckningen såsom oklandrad vunnit laga kraft
och i vilka delar klander väckts. Efter det anhängiggjord klandertalan
blivit genom lagakraftägande beslut avgjord, skall uppgift jämväl
därom insändas, och skall, om beslutet innefattar tillägg till eller annan
rättelse i den provisoriska förteckningen, sådan rättelse omedelbart anses
införd i densamma. Uppgifter, som nu nämnts, skola offentliggöras i
enahanda ordning, som i 1 § stadgas med avseende å den provisoriska
förteckningen.

Sedan samtliga påståenden om klander mot den provisoriska förteckningen
slutligen avgjorts och fullständig lagakraftägande förteckning
sålunda föreligger, låter Konungen införa densamma i svensk författningssamling.

Förändringar i vattenmängd, som inträffa efter det frågan om
visst vattenområdes upptagande å förteckningen blivit slutligen avgjord,
föranleda ej ändring i förteckningens innehåll.

4 §•

Uppstår i vattenmål tvist om rättsförhållande, som är beroende
därav, huruvida i visst vattenområde finnes kungsådra eller ej, och är
ej frågan om vattenområdets upptagande å förteckningen slutligen avgjord,
skall med tvistens prövning anstå, till dess sådant avgörande
skett. Dylikt anstånd vare ej hinder mot prövningen av vattenmålet i
övrigt, där sådan prövning ändock kan äga rum.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 113 höft. (Nr 128.) 59

466

Kung/. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

Förslag

till

Lag

om rätt att över annans mark framdraga ledning för vatten

till husbehovsförbrukning.

Härigenom förordnas, som följer:

1 §•

Tarvas för viss fastighets förseende med vatten till husbehovsförbrukning,
att ledning för vattnet framdrages över annan fastighets område,
vare ägaren till den fastighet pliktig att mot ersättning tåla
intrånget därav.

Ledning, som nu nämnts, skall läggas så, att ändamålet må utan
oskälig kostnad vinnas med minsta intrång och olägenhet för markens ägare.

2 §•

, Ersättning för intrång genom ledning, som i 1 § sägs, skall, där ej
annorledes överenskommes, bestämmas i penningar att utgå på en gång.

3 §•

Kan ej överenskommelse träffas om rätt att framdraga ledning,
▼arom ovan förmäles, varde frågan instämd till allmän underrätt i orten.

4 §•

Finnes syn å stället nödig, äge rätten uppdraga åt två ojäviga för
uppdraget lämpliga män att förrätta sådan syn å tid, som av rätten bestämmes,
och att på grund av vad vid synen iakttagits avgiva utlåtande,
huruvida ledningens framdragande över svarandens mark må anses behövligt
samt i sådant fall varest och huru ledningen bör göras så ock med

467

Kuntjl. Maj:ta nåd. proposition AV 128.

vilket belopp ersättning för intrång genom ledningen bör utgå; och
varde emellertid målet hos rätten vilande. År fråga om fastighet på
landet, varde uppdrag, som nu nämnts, företrädesvis lämnat åt dem, som
äro ledamöter i nämnden.

Synemännens utlåtande skall skriftligen avfattas och före synens
avslutande för närvarande parter uppläsas; och varde därvid tillkännagivet
vad den med utlåtandet missnöjde enligt 5 § har att iakttaga. Utlåtandet
skall av synemännen ofördröjligen insändas till rättens ordförande.

5 §■

6 §•

I mål, som anhängiggöra jämlikt 3 §, skall käranden ersätta sin
motpart dennes nödiga kostnader å målet vid första domstolen.

7 §•

Där genom arbete för vidmakthållande av ledning, som i denua
lag avses, skada tillskyndas markens ägare eller annan, vare denne berättigad
till särskild ersättning därför.

8 §‘

Vad i 5 och 7 §§ i lagen den 14 juni 1907 om servitut linnes för
där avsedda fall stadgat skall äga motsvarande tillämpning beträffande
ledning, som tillkommit enligt denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1919.

468

Kung!. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 25 kap. 1 § rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 25 kap. 1 § rättegångsbalken skall erhålla
följande ändrade lydelse:

Talan mot underrätts slutliga utslag i tvistemål av beskaffenhet
att böra genom stämning anhängiggöra skall, där ej här nedan i 3
eller 5 § annorlunda stadgas, fullföljas efter vad.

Lag samma vare, där någon vill föra talan mot underrätts slutliga
utslag: i konkursmål, rörande betalnings- eller förmånsrätt eller undanskiftande
av egendom eller ackord eller klander av utdelningsforslag;
så ock i boskillnadsmål, över ansökningen om boskillnad.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1919; dock att beträffande
mål, som anhängig^orts vid domstol före nämnda dag och icke på grund
av stadgande i 2 § i lagen om vad iakttagas skall i avseende å införande
av vattenlagen skall bedömas enligt sistnämnda lag, äldre lag
skall tillämpas.

Kung!. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

469

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 37 § utsökningslagen.

Härigenom förordnas, att 37 § utsökningslagen skall erhålla följande
ändrade lydelse:

Utmätningsman äge, utan särskilt bemyndigande, verkställa domstols
laga kraft ägande dom i tvistemål:

1) då skyldighet att gälda penningar eller varor blivit den tappande
ålagd;

2) då någon blivit förpliktad att viss lös egendom till annan ut giva; 3;

då domstolen förordnat angående kvarstad eller skingringsförbud;

4 då dömt är i fråga om tjänstehjons flyttning i eller ur tjänst;

5) då någon blivit förpliktad att avträda fast egendom eller dömt
är om flyttning i eller ur hus; och

6) då domen eljest innehåller förpliktande för den tappande att
något fullgöra, vid äventyr att det, om han tredskas, må genom vederpartens
föranstaltande utföras.

Om vattenrättsdomares behörighet att i vissa fall förordna, att dom
icke må verkställas, skils i vattenlagen.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1919.

470

Kunyl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 14 § i lagen den 27 juni 1896 om rätt

till fiske.

Härigenom förordnas, att 14 § i lagen den 27 juni 1896 om rätt
till fiske skall erhålla följande ändrade lydelse:

Där fråga är om fiskebyggnad eller anordning, vars tillåtlighet
enligt vattenlagen'' skall prövas av vattendomstol, skall vad därom är
stadgat jämväl lända till efterrättelse.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1919.

Kung!. Maj. ts nåd. proposition Nr 128.

471

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 8 § i förordningen den 16 juni 1875
angående lagfart å fång till fast egendom.

Härigenom förordnas, att 8 § i förordningen den 16 juni 1875
angående lagfart å fång till fäst egendom skall erhålla följande ändrade
lydelse:

Sökes lagfart å egendom, som till ny ägare övergått innan föregående
ägare, vilken varit skyldig att med sitt fång lagfara, sådant fullgjort,
må lagfart å sista fånget ej beviljas, förrän med förre ägarens
fång blivit lagfaret.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1919.

472

Kuntjl. Majds nåd, ''proposition Nr 128.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 24 och 36 §§ i förordningen den 16 juni
1875 angående inteckning i fast egendom.

Härigenom förordnas, att 24 och 36 §§ i förordningen den 16
juni 1875 angående inteckning i fast egendom skola erhålla följande
ändrade lydelse:

24 §.

1 mom. Har i enlighet med gällande bestämmelser om expropriation
eller om ändring eller utrivning av vattenverk eller enligt
vattenlagen fast egendom blivit avträdd samt ersättningen å behörigort
nedsatts eller, där fråga är om strömfall, för vilket enligt sistnämnda
lag ersättningen bestämts att utgå medelst kraftöverföring,
denna i föreskriven ordning påbörjats, skall vad sålunda avträtts ej
vidare häfta för inteckning, som meddelats i egendomen; skolande
därom, sedan till rätten eller domaren inkommit anmälan om förhållandet,
göras anteckning i inteckningsprotokollet så som i 23 § sägs.

2 mom. Kommer vid fördelning av ersättning enligt vattenlagen
för förlorad vattenkraft eller av ersättning, som enligt nämnda lag eller
lagen om dikning och annan avledning av vatten tillkommer jord- eller
vattenverksägare för skada eller intrång, eller av lösen för mark, som
jämlikt bestämmelserna i gruvestadgan avträtts till gruvägare, betalning
att utfalla å huvudstolen av inteckning i egendomen, eller utfaller
vid fördelning av medel, som jämlikt föreskrifterna i utsökningslagen
skola fördelas mellan rättsägare i fast egendom ändå att försäljningav
egendomen ej skett, betalning å huvudstolen av intecknad fordran,
för vars gäldande försäljningen skolat ske, vare inteckningen till mot -

473

Kung]. Maj-.ts nåd. proposition Nr 128.

svarande belopp utan verkan; och varde därom, sedan fördelningen
visats vara godkänd eller hava vunnit laga kraft, anteckning gjord i
inteckningspro tok diet som nyss sagts.

Vad sålunda stadgats skall jämväl tillämpas, där enligt gällande
bestämmelser om expropriation intecknad egendom tages i besittning
av den exproprierande före expropriationens fullbordande eller allenast
till en del varder till honom avträdd eller ock nyttjanderätt eller servitutsrätt
till intecknad egendom upplåtes, samt i något av de fall nu
sagda äro vid ersättnings fördelning betalning utfaller å huvudstol av
inteckning, så ock där enligt vattenlagen intecknad egendom varder
avträdd, innan ersättningen blivit slutligen bestämd, eller enligt sagda
lag eller gällande bestämmelser om ändring eller utmaning av vattenverk
allenast en del av intecknad egendom avträdes och vid fördelning
av ersättningen betalning utfaller å intecknings huvudstol.

36 §.

1 mom. Har egendom, som gemensamt med annan häftar för
inteckning, blivit såld i den ordning utsökningslagen bestämmer, skall
egendomen, sedan auktionen vunnit laga kraft och köpeskillingen erlagts,
icke vidare häfta för större del av intecknade beloppet än köparen
enligt 131 § utsökningslagen kan hava fått avräkna å köpeskillingen
eller som enligt 117 § 1 mom. samma lag skall innestå i egendomen;
och varde därom, efter ty i 23 § sägs, anteckning gjord i inteckningsprotokollet.

2 mom. Ej heller skola i det fall, att enligt gällande bestämmelser
om expropriation en eller flera av''gemensamt intecknade egen domar

helt eller delvis avträdas till den exproprierande eller av honom
före expropriationens fullbordande tagas i besittning eller ock nyttjanderätt
eller servitutsrätt till en eller flera av gemensamt intecknade egendomar
upplåtes, eller att enligt vattenlagen eller gällande bestämmelser
om ändring eller utrivning av vattenverk en eller flera av gemensamt
intecknade egendomar varda avträdda eller åtgärd vidtages, som medför
skada eller intrång å en eller flera av gemensamt intecknade egen Bihang

till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 113 höft. (Nr 128.) 60

474

Kungl. Maj.ts nåd. proposition Nr 128.

domar, eller att frälseränta, som gemensamt med annan fast egendom
häftar för inteckning, varder inlöst för statsverkets räkning eller avlöst,
de övriga egendomarna häfta för intecknat belopp, varför betalning utfallit
vid ersättnings fördelning; skolande jämväl därom göras anteckning
i inteckningsprotokollet enligt vad i l mom. andra stycket sägs.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1919.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

475

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd tisdagen den
12 mars 1918.

Närvarande:

Justitieråden Gullstrand,
von Seth.

Wedberg.

Regeringsrådet Pl anting-Gyl LENBÅGA,

Överstelöjtnanten Ekdahl.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den
15 februari 1918, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas
över särskilda, i bilagor till protokollet intagna förslag till

1) vattenlag,

2) lag om vad iakttagas skall i avseende å införande av vattenlagen,

3) lag om förteckning å vattendrag, där kungsådra finnes,

4) lag om rätt att över annans mark framdraga ledning för vatten
till husbehovsförbrukning,

5) lag om ändrad lydelse av 25 kap. 1 § rättegångsbalken,

6) lag om ändrad lydelse av 37 § utsökningslagen,

7) lag om ändrad lydelse av 14 § i lagen den 27 juni 1896 om
rätt till fiske,

8) lag om ändrad lydelse av 8 § i förordningen den 16 juni 1875
angående lagfart å fång till fast egendom, samt

9) lag om ändrad lydelse av 24 och 36 §§ i förordningen den 16
juni 1875 angående inteckning i fast egendom.

476

Kungl. Maj.is nåd. proposition Nr 128.

Enligt beslut samma den 15 februari hade Kungl. Maj:t förordnat
överstelöjtnanten i väg- och vattenbyggnadskåren Ossian Zacharias
Ekdahl att vara ledamot av lagrådet under dess behandling av ovanberörda
lagförslag.

Sedermera hade till lagrådet, enligt Kungl. Maj:ts beslut den 5
mars 1918, överlämnats infordrade utlåtanden från Svea hovrätt och
kammarkollegium över förslaget till vattenlag, såvitt det avsåge en
vattenöverdomstols förläggande till hovrätten och därmed sammanhängande
frågor.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet
föredragits av hovrättsrådet Natanael Gärde.

Förslagen föranledde följande yttranden av lagrådet och dess särskilda
ledamöter:

Förslag till vattenlag.

Justitieråd et von Seth, med vilken regeringsrådet Planting-Gyllenbåga
i huvudsak instämde:

I den mån det nu remitterade förslaget mera väsentligt skiljer sig
från det förut av lagrådet granskade sakkunnigförslaget i andra avseenden
än sådana, i vilka avvikelserna föranletts av anmärkningar mot
sistnämnda förslag vid dess granskning i lagrådet, innebär det nu remitterade
förslaget en del icke oväsentliga försämringar av vattenkraftsindustriens
ställning.

De huvudsakliga bestämmelserna av denna innebörd förekomma
i 1 kap. 7 § samt i 4 kap. Mot dessa bestämmelser var för sig är
med vissa undantag, till vilka jag strax skall återkomma, från principiell
synpunkt kanske icke så mycket att anmärka. Särskilt gäller detta
stadgandet i 1 kap. 7 §, för vilket goda skäl synas mig vara anförda.
Däremot kan jag, oaktat svårigheten att på förhand fullt bedöma verkningarna
på de praktiska förhållandena av ifrågavarande bestämmelser,
icke underlåta att uttala en farhåga för att de tillsammans skola komma
att verka nedtryckande på företagarandan och sålunda motverka i stället
för påskynda tillgodogörandet av vattenkrafttillgångarna i landet. Såvitt
jag kunnat vinna upplysning, är det icke uteslutet, att i Norge den
senare tidens lagstiftning i ämnet, med vilken det remitterade förslaget
företer en viss frändskap, haft en sådan verkan, och dock äro naturförhållandena
där i allmänhet mycket gynnsammare för den, som vill
bygga i vatten, än hos oss.

I varje fall torde vissa jämkningar i förslaget i nu ifrågavarande
delar vara att förorda.

477

Kung!. Maj:t$ nåd. proposition Nr 128.

Vad sålunda först angår den i det nu remitterade förslagets 4 kap.
första avdelningen omförmälda skyldigheten för ägare av vissa vattenverksbyggnader
att tillhandahålla s. k. bygdekraft, har deri kvotdel av
kraftmängden, som i sådant hänseende byggnadens ägare kan förpliktas
tillsläppa, nu bestämts till eu tiondel i stället för som enligt sakkunnigförslaget
eu tjugondei. Anledningen härtill lärer förnämligast vara att
söka i det i 4 kap. 1 § andra stycket antydda förhållandet, att genom
den n}^a lagen eu strömfallsägare skulle kunna komma i åtnjutande av
rätt att på bekostnad av andras enskilda och även allmänna intressen
förändra förut rådande vattenstånds- och avrinningsförhållanden i eu
utsträckning, som vida överträffar vad nu gällande lag i detta hänseende
medgiver.

Det kan icke förnekas, att denna omständighet bör vara av synnerlig
vikt vid bestämmandet av den kvotdel, som i det särskilda fallet
skall tillsläppas, och att de förmåner, som sålunda skulle kunna vinnas,
ibland kunna bliva så stora, att strömfallsägaren bör kunna åläggas
även längre gående skyldigheter uti ifrågavarande hänseende än de,
vartill lian enligt sakkunnigförslaget skulle kunna förpliktas. Emellertid
kan det ifrågasättas, om häri ligger tillräckligt skäl för den generella
höjning av maximum det nu remitterade förslaget innebär, och om ej
försiktigheten kräver, att höjningen inskränkes till sådana fall, då förmånerna
för strömfallsägaren i angivna hänseenden äro särskilt framträdande.
Att man härigenom skulle komma att få röra sig med två
maxima synes så mycket mindre böra möta betänkligheter, som till följd
av den ledning för sitt omdöme, vattendomstolarna genom ett dylikt
ordnande av saken skulle erhålla, utsikt skulle vinnas för en jämnare
tillämpning å de särskilda fallen av bestämmelserna uti ifrågavarande
hänseende.

Redan enligt sakkunnigförslaget fordrades för sådant byggande i
vatten som det, varom nu är fråga, att vattendomstol meddelat besked,
huru och under vilka villkor arbetet finge göras. Det lärer icke i och
för sig möta några större principiella betänkligheter att, såsom det nu
remitterade förslaget innebär, denna prövnings giltighet, såvitt angår
det allmännas intressen, under givna förhållanden begränsas till viss
tid. I de flesta fall torde ej heller den risk, skyldigheten att vara
underkastad nyprövning medför för de av densamma berörda vattenverksägarna,
vara allt för stor. Utvecklingen lärer snarast komma att
medföra, att det allmännas intresse av vattenkraftens tillgodogörande
kommer att stegras, och att därför en del andra intressen, åt vilka för

478 Kungl. Maj ds nåd. proposition Nr 128.

närvarande tillmätes stor betydelse, i framtiden komma att få träda tillbaka
för det förra.

Fråga är emellertid, huruvida det sätt, varpå förslaget ordnar
strömfallsägarens skyldighet att till följd av nyprövningen i viss mån
utan ersättning vidkännas försämring i värdet av sin anläggning, kan
anses i alla hänseenden lyckligt. Särskilt är härvid att märka att, då
det i 4 kap. 6 § bestämmes, att ägaren skall vara pliktig utan gottgörelse
underkasta sig en värdeminskning av sin egendom motsvarande
intill en tredjedel av värdet å den vattenkraft, som kan uttagas vid
byggnaden, nämnda bestämmelse kan lämna rum för en rättstillämpning,
som kan bliva oförmånlig för ägaren.

Beräknas vattenkraftens sammanlagda värde efter det pris, till
vilket den kan avsättas, kan det nämligen vid höga driftkostnader och
andra ogynnsamma förhållanden lätt inträffa, att detta värde kommer
att vida överstiga värdet av hela kraftanläggningen med de tillbehör,
som enligt 9 kap. 11 § skola räknas tillhöra densamma.

Det är säkerligen ej heller förslagets mening, att beräkningen skall
verkställas efter nämnda grund, utan har man nog tänkt sig, att kraftens
sammanlagda värde i tillgodogjort skick skulle komma att i det närmaste
sammanfälla med kraftanläggningens saluvärde.

Då emellertid paragrafens avfattning icke utesluter förstnämnda
beräkningssätt, torde någon jämkning i densamma böra vidtagas, och
enär man med hänsyn till den reglering, som måste göras även av
deras ställning, vilka äro berättigade till s. k. ersättningskraft, icke
lärer kunna undgå att röra sig med vattenkraftens värde som utgångspunkt,
synes denna jämkning böra bestå i eu föreskrift, som medför,
att i intet fall vattenkraftens sammanlagda värde får beräknas högre än
anläggningens saluvärde.

Vad slutligen angår den lösningsrätt till vissa anläggningar, som
enligt det nh remitterade förslaget tillerkännes kronan efter viss tid,
har jag redan i yttrande över det förut granskade förslaget i anledning
av en vid detsamma fogad reservation haft tillfälle att uttala betänkligheter
mot införande av en dylik njdiet i vattenlagstiftningen. Åven
om det måste medgivas, att det nu remitterade förslaget i jämförelse
med nämnda reservation innebär åtskilliga givna förbättringar, och att
därigenom en del av de betänkligheter jag anförde mot reservanternas
förslag förlorat sin giltighet, kan jag fortfarande icke undgå att känna
mig tveksam inför det brytande med vad hittills gällt, som det remitterade
förslaget i denna del innebär.

1 varje fall lärer mot förslagets bestämmelser härutinnan kunna

479

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

anmärkas, att desamma i visst avseende icke lämna tillfälle att taga
Önskvärd hänsyn till de växlande förhållanden, som kunna möta i det
praktiska livet.

Såsom jag- framhöll i berörda yttrande, är det ingalunda givet,
att den, som företager en vattenverksanläggning, genast kan vinna
inkomstbringande använduing för hela den kraftmängd, för vilken lian
verkställer utbyggnaden. Han riskerar till följd därav att under viss
tid göra en ränteförlust, som han sedan måste intjäna, för att icke företaget
skall bliva förlustbringande för honom; och nämnda tid ställer
sig givetvis olika i olika fall. I en tätt bebyggd ort med redan i gåug
varande industriella anläggningar kanske den ej blir av nämnvärd betydelse,
medan den i sådana fall, där det gäller att söka genom anläggningen
väcka till liv behov efter kraft, vilka vid dess tillkomst ännu
äro latenta, kan bliva ganska avsevärd. Icke desto mindre fixeras i
''förslaget tidpunkten för lösningsrättens första inträde för alla till samma
tid efter den, då byggnaden skall vara färdig; och bestämmelserna om
de grunder, efter vilka lösesumman skall beräknas, lämna icke någon
garanti för att eventuellt uppkommen ränteförlust blir gottgjord.

Det vore önskligt, om en ändring kunde vidtagas härutinnan
sålunda, att det lämnades vattendomstolen tillfälle att vid meddelande
av tillstånd till byggnad, beträffande vilken bestämmelserna om kronans
lösningsrätt skola vinna tillämpning, i den mån utsikterna till snar
användning för den kraft, som kan uttagas genom anläggningen, äro
mindre goda, inom vissa gränser framflytta den tidpunkt, då den första
fyrtioårsperioden skall börja löpa.

Vissa detaljanmärkningar av mera formell natur, till vilka förslaget
i nu berörda delar giver anledning, torde lämpligen framföras vid
granskningen av de särskilda paragraferna var för sig.

Justitierådet Wedlerg, med vilken överstelöjtnanten Ekdahl instämde:

De bestämmelser om bygdekraft, vilka innefattas i förslaget avvika
från de sakkunnigas förslag i väsentligen tre hänseenden: bygdekraften
kan bestämmas till högst en tiondel, ej blott en tjugondei av
den kraftmängd, som beräknas bliva uttagen med det installerade maskineriet;
den periodiska regleringen av skyldigheten att utgöra bygdekraft
återkommer redan vart tjugonde, ej först vart trettionde år; och
även ägare av anläggning, som tillkommit enligt Konungens jämlikt
äldre lag meddelade tillstånd att bygga i kongsådra, kan under vissa
förutsättningar bliva pliktig att tillhandahålla bygdekraft. Mot sist
angivna nyhet har jag ingen anmärkning att framställa. De förändringar

480

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

i de sakkunnigas förslag, som i förstnämnda två hänseenden föreslås,
finner jag mig åter ej kunna tillstyrka, då varje utredning saknas, om
och i vad mån sådana mera skärpta villkor för vattenkraftsanläggningar
må vara ur det allmännas synpunkt behövliga och för industrien
drägliga.

Bestämmelserna om nyprövning och om lösningsrätt för kronan
gälla ämnen, vilka varit föremål för ingående behandling av vattenrättsoch
diknirigslagskommittéerna, av den s. k. distributionskommittén och
av de sakkunniga. På skäl, vilka här ej skola upprepas, hava de sålunda
gjorda utredningarna stannat därvid, att dylika bestämmelser ej
kunde anses erforderliga eller gagnande. Jag kan ej finna, att detta
resultat vederlagts vare sig av de uttalanden, som härröra från vissa reservanter,
eller av departementschefens yttrande vid remitteringen av
det nu föreliggande förslaget, och jag hemställer alltså, att ifrågavarande
bestämmelser måtte utgå. Härmed skall ej förnekas, att desamma synas
i flera avseenden fördelaktigt skilja sig från andra förslag med liknande
syfte, vilka framkommit under den offentliga diskussionen. Att de genom
varjehanda jämkningar — utsträckning av tidsperioderna, rikligare ersättning
o. s. v. — kunna göras än mindre motbjudande, är tydligt;
men på anvisningar härom anser jag mig ej hava skäl att ingå.

Frågan om påläggande av sådana avgifter, varom stadgas i 14
och 15 §§ i 4 kap., har upptagits till undersökning i de sakkunnigas
motivering (ss. 138—13‘J). De skäl, vilka varit bestämmande
för de sakkunniga, då de icke förordat dylika stadganden, synas mig
äga sin giltighet även med avseende å de nu framlagda bestämmelserna.
Ehuru ifrågavarande nyhet i det remitterade förslaget lärer vara mindre
ägnad att väcka betänklighet än nyprövningen och lösningsrätten för
kronan, kan jag fördenskull ej heller härutinnan giva förslaget mitt
tillstyrkande.

Justitierådet Gullstrand:

Vid granskningen av det den 20 mars 1917 till lagrådet remitterade,
av särskilda sakkunniga avgivna förslag till vattenlag hava lagrådets
flesta ledamöter yttrat, att samma förslag utan att bryta med de
grunder, på vilka den svenska vattenrätten av gammalt vilade, vore
avpassat efter de krav, som den nutida vattenkraftsiudustrien måste
ställa å lagstiftningen, samt att förslaget på samma gång torde skänka
de samhälleliga intressena allt det beaktande, som dem med rätta tillkomme.

1 det nu föreliggande förslaget har en avsevärd förskjutning ägt
rum, så att de allmänna intressena i högre grad tillgodosetts på det

481

Kung!,. Mu):ts nåd. proposition Nr 128.

enskilda vattenkraftsintressets bekostnad. Den rubbning av relationen
mellan de särskilda intressena, som sålunda ägt rum, verkar till motarbetande
av ett av den föreslagna lagstiftningens huvudsyften. Det,
som särskilt gjort behovet av ny lagstiftning å den lukrativa vattenrättens
område trängande, är angelägenheten, att den obegagnade kraft,
som finnes i landets vattendrag, blir i möjligaste mån utnyttjad. För
detta utnyttjande förutsattes den enskildes initiativ och beredvillighet
hos kapitalets målsmän, men i samma mån man låter de direkta samhälleliga
intressena göra sig mera gällande, i samma mån lägger man
ock hämsko på det enskilda initiativet och avskräcker kapitalet. Då en
avsevärd del av de svenska vattenfallen äro av den beskaffenhet, att
frågan om deras byggvärdighet i allt fall är tvivelaktig, synes den
största försiktighet vara av nöden med avseende å genomförande av en
lagstiftning, som kan verka hämmande i berörda avseende.

4 KAP.

1 §•

Lagrådet:

Det synes lämpligt och är måhända även åsyftat att, i överensstämmelse
med vad som finnes stadgat i 3 §, sådan ny prövning,
varom förmäles i sista stycket av förevarande paragraf, bör påkallas
under näst sista året av tjuguårsperioden eller med andra ord, såsom
det även heter i förstnämnda lagrum, under nittonde året. Någon
jämkning av ordalagen uti nu ifrågavarande paragraf lärer alltså böra
äga rum.

Motsvarande erinran gäller näst sista stycket av 14 §.

3 §•

Lagrådet:

Det torde vara åsyftat, att förevarande paragraf skall tillämpas
allenast under den förutsättning, att i strömfallet finnes kungsådra även
jämlikt vattenlagen, således icke för den händelse, som avses i sista
stycket av 1 kap. 8 §. En något jämkad redaktion, som låter denna
mening klarare framstå, synes önsklig.

5 §•

Lagrådet:

Vad första stycket innehåller därom, att annan tid än vart sextionde
år kan hava blivit bestämd för nyprövnings återföretagande,
Bihang till riksdagens protokoll 1918. "1 sand. 113 käft. (Nr 128.) 61

482

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

torde böra utgå. Detta stadgande lärer nämligen åsyfta allenast det
fall, att genom ändrad lagstiftning sextioårsperioden utbytts mot annan,
men skulle kunna tolkas så, att vattendomstolen redan enligt den nu
föreslagna lagen ägde vid den första nyprövningen godtyckligt utsätta
tiderna för de efterföljande.

9 §•

Lagrådet:

Det torde böra utsägas i lagtexten, huruvida den fördubbling av
vattenkraften, varom talas i paragrafens andra stycke, skall föreligga i
medeltal eller vid lågvatten eller om tilläventyrs här, liksom enligt sista
''stycket i 2 §, vartdera alternativet är tillfyllest.

15 §.

Lagrådet:

Det lärer vara avsett, att även skada eller intrång, därför ersättning
bestämts jämlikt 2 kap. 24 §, skall träffas av den i förevarande
paragraf givna undantagsbestämmelsen. Då emellertid ersättning enligt
sagda lagrum i 2 kap. icke gärna kan sägas vara bestämd »i samband
med vattendomstolens medgivande till företaget», torde någon jämkning
av detta uttryck böra vidtagas.

9 KAP.

53 §.

Lagrådet:

Det gemensamma intresse, som skulle föranleda till bildandet av
och utgöra det sammanhållande momentet i de föreningar, som avses i
andra stycket, kommer med den avfattning första stycket erhållit i det
nu remitterade förslaget att successivt upphöra, allt efter som fastighetsägarna
få uppbära sina tillgodohavanden. Vid sådant förhållande
synes möjligheten att bilda dylika föreningar sakna praktisk betydelse.

Uteslutes förty bestämmelsen i andra stycket, föranleder detta
även en ändring i 69 §.

11 KAP.

1 §•

Lagrådet:

Det synes knappast antagligt, att insättandet i vattenöverdomstolen
av en ledamot från kammarkollegiet skall medföra nämnvärt gagn. I

488

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

varje fall torde olägenheterna av denna för både hovrätt och kollegium
tyngande organisation komma att vida överväga den möjliga vinsten därav.

Justitierådet Wedberg tilläde:

Jag är fortfarande av den åsikt, att målens fullföljd från vattendomstolarna
bör ske i huvudsaklig överensstämmelse med reglerna om
talan mot allmän underrätts beslut, och vill mot förläggande av målen
till enbart Svea hovrätt nu även åberopa vad i dess över förslaget avgivna
utlåtande anföres därom, att hovrätten icke torde kunna utan
ökning i ledamöternas antal fullgöra den ifrågasatta nya uppgiften såsom
enda vattenöverdomstol för hela riket.

Vidare tilläde överstelöjtnanten Ekdahl:

I fråga om domstolsorganisation och antal instanser för vattenmål
är jag fortfarande av den åsikt, som jag angivit i lagrådets protokoll
den 21 januari detta år.

22 §.

Lagrådet:

Förbudet i slutet av paragrafen för vattendomstol att avgöra tvist
om äganderätt till fastighet eller omfattning av fastighets ägoområde
träffar icke allt vad man avser att träffa med detsamma. Stadgandet bör
innehålla, att vattendomstolen ej må i något fall inlåta sig på fråga, som
rör äganderätt till fastighet eller omfattningen av fastighets ägovälde.

62 §.

Lagrådet:

Huruvida regleringsföretag är av beskaffenhet, att stadgandena i
4 kap. äga tillämpning därå, bör angivas i utslaget även när fråga är
om vattenreglering utan tvångsdelaktighet, icke blott, såsom i 3 mom.
av förevarande paragraf stadgas, beträffande vattenreglering, som avses
i 3 kap. 1 §.

89 §.

lagrådet:

Från regeln i första stycket torde undantag böra göras ej blott,
såsom genom andra stycket skett, för sådant fall, som avses i - 25 kap.
3 § rättegångsbalken, utan ock med hänsyn till de i 5 § av sagda kap.
åsyftade händelser.

484

Kungl. Majds nåd. proposition Nr 128.

12 KAP.

3 §•

Lagrådet:

Inskrivning i vattenboken lärer böra ske i varje fall, då föreskrift
meddelats om skyldighet för ägare av strömfall att tillhandahålla kraft
åt kringliggande bygd. Detta framgår emellertid ej av paragrafena
avfattning.

Förslag till lag om vad iakttagas skall i avseende å införande

av vattenlagen.

Lagrådet:

Om utgången av den prövning, som avses i 6 §, bör anteckninggöras
i vattenboken. Uttrycklig bestämmelse härom erfordras.

Förslag till lag om förteckning å vattendrag, där kongsådra finnes.

Lagrådet:

Den underrättelse om kungörelses innehåll, som omförmäles i andra
stycket av 2 §, bör med hänsyn till den nuvarande lydelsen av stadgandet
i 11 kap. 35 § av förslaget till vattenlag insändas till kammarkollegium
i stället för till justitiekanslern.

Förslag till lag om rätt att över annans mark framdraga ledning
för vatten till husbehovsförbrukning,

Förslag till lag om ändrad lydelse av 25 kap. 1 § rättegångsbalken,

Förslag till lag om ändrad lydelse av 37 § utsökningslagen,

Förslag till lag om ändrad lydelse av 14 § i lagen den 27 juni
1896 om rätt till fiske, och

Kungl. Mnj:ts nåd. proposition Nr 128.

485

Förslag till lag om ändrad lydelse av 8 § i förordningen den 16
juni 1875 angående lagfart å fång till fast egendom.

Lagrådet lämnade förslagen utan anmärkning.

Förslag till lag om ändrad lydelse av 24 och 36 §§ i förordningen
den 16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom.

iMgrädet:

I nuvarande lydelsen av 36 § 2 mom. angives uttryckligen, beträffande
lagrummets giltighet då egendom avträdes enligt bestämmelserna
om ändring eller utrivning av vattenverk, att lagrummet är tilllämpligt
evad avträdandet sker helt eller delvis. Det synes önskligt, att
detta fullständigare angivande av förutsättningen för lagrummets tilllämplighet
bibehålies och blir hänförligt även till egendoms avträdande
jämlikt vattenlagen.

Ur protokollet.
Erik Öländer.

486

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 15 mars 1918.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern EdÉN,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner,
Statsråden: Petersson,

SCHOTTE,

Petrén, «

Nilson,

Löfgren,

friherre Palmstierna,

Rydén,

Undén,

Thorsson.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Löfgren anmälde lagrådets
utlåtande över de den 15 februari 1918 till lagrådet remitterade
förslagen till

1) vattenlag,

2) lag om vad iakttagas skall i avseende å införande av vattenlagen,

8) lag om förteckning å vattendrag, där kungsådra finnes,

4) lag om rätt att över annans mark framdraga ledning för vatten
till husbehovsförbrukning,

5) lag om ändrad lydelse av 25 kap. 1 § rättegångsbalken, *

6) lag om ändrad lydelse av 37 § utsökningslagen,

7) lag om ändrad lydelse av 14 § i lagen den 27 juni 1896 om
rätt till fiske,

487

Kung!. Maj-M nåd. proposition Nr 128.

8) lag om ändrad lydelse av 8 § i förordningen den 16 juni 1875
angående lagfart å fång till fast egendom, samt

9) lag om ändrad lydelse av 24 och 36 §§ i förordningen den 16
juni 1875 angående inteckning i fast egendom.

Härvid anförde departementschefen följande.

»Såsom jag nyligen varit i tillfälle att inför Eders Kungl. Maj :t utveckla
i samband med remitterandet till lagrådet av ifrågavarande lagförslag,
avviker det förslag till vattenlag, som nu senast varit föremål för lagrådets
granskning, i vissa delar från de tidigare utarbetade förslagen i
samma ämne. I fråga om beskaffenheten av nämnda avvikelser, som
huvudsakligen åsyfta att på ett mera verksamt sätt tillgodose de allmänna
intressena vid byggande i vatten, hänvisar jag till mitt förra yttrande
i denna fråga.

Den granskning, som lagrådet låtit det av mig framlagda förslaget Lagrådets
undergå, har givit anledning till olika uttalanden av lagrådets särskilda utl&iande.
ledamöter.

Två ledamöter anse de i förslaget upptagna nya bestämmelserna
om de allmänna intressenas tillgodoseende, vilka bestämmelser återfinnas
huvudsakligen i 1 och 4 kap. av förslaget, icke var för sig från principiell
synpunkt lämna rum för någon mera vägande anmärkning. Däremot
uttala dessa ledamöter sin farhåga, att desamma tillsammans skola
komma att verka nedtryckande på företagarandan och sålunda motverka
i stället för att påskynda tillgodogörandet av vattenkrafttillgångarna i
landet. Till stöd härför framhålles, att det, såvitt upplysning kunnat
vinnas, icke vore uteslutet, att i Norge den senare tidens lagstiftning i
ämnet, med vilken det remitterade förslaget företedde en viss frändskap,
haft en sådan verkan och detta oaktat naturförhållandena i fråga om
byggande i vatten där i allmänhet vore mycket gynnsammare än hos oss.

Två andra av lagrådets ledamöter hava icke ansett sig kunna
tillstyrka den i det remitterade förslaget vidtagna utsträckningen av
skyldigheten för ägare av vattenkraftanläggning, som tillkommit enligt
vattenlagen, att tillhandahålla bygdekraft, varjämte dessa ledamöter
hemställt, att de i samma förslag upptagna bestämmelserna om nyprövning,
om kronans lösningsrätt och om avgifter måtte alldeles utgå.

Såsom skäl härför åberopas huvudsakligen, att — även om det icke
kunde förnekas, att förslaget syntes i flera avseenden fördelaktigt skilja
sig från andra förslag med liknande syfte, vilka framkommit under den
offentliga diskussionen — det dock icke emot det resultat, vartill såväl

488

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

vattenrätts- och dikningslagskommittéerna som majoriteten inom den
s. k. distribution skommittén samt av de för vattenlagsförsl agets överarbetande
tillkallade sakkunniga kommit, vore ådagalagt, att dylika
bestämmelser erfordrades eller skulle bliva till gagn. ✓

En av lagrådets ledamöter slutligen bar åberopat ett vid granskningen
av det tidigare till lagrådet remitterade förslaget av lagrådets flesta ledamöter
gjort principuttalande, vari framhållits, att nämnda förslag utan
att bryta med de grunder, på vilka den svenska vattenrätten av gammalt
vilade, vore avpassat efter de krav, som den nutida vattenkraftindustrien
måste ställa å lagstiftningen, samt att förslaget på samma gång torde
skänka de samhälleliga intressena allt det beaktande, som dem med
rätta tillko turné,

Denne ledamot fortsätter härefter:

»1 det nu föreliggande förslaget har en avsevärd förskjutning ägt
rum, så att de allmänna intressena i högre grad tillgodosetts på det
enskilda vattenkraftsintressets bekostnad. Den rubbning av relationen
mellan de särskilda intressena, som sålunda ägt rum, verkar till motarbetande
av ett av den föreslagna lagstiftningens huvudsyften. Det,
som särskilt gjort behovet av ny lagstiftning å den lukrativa vattenrättens
område trängande, är angelägenheten, att den obegagnade kraft,
som finnes i landets vattendrag, blir i möjligaste mån utnyttjad. För
detta utnyttjande förutsättes den enskildes initiativ och beredvillighet
hos kapitalets målsmän, men i samma mån man låter de direkta samhälleliga
intressena göra sig mera gällande, i samma mån lägger man
ock hämsko på det enskilda initiativet och avskräcker kapitalet. Då en
avsevärd del av de svenska vattenfallen äro av den beskaffenhet, att
frågan om deras byggvärdighet i allt fall är tvivelaktig, synes den
största försiktighet vara av nöden med avseende å genomförande av en
lagstiftning, som kan verka hämmande i berörda avseende.»

Departe- Såsom framgår av den nu lämnade redogörelsen hava från lagrådets

mentschefen. gj(ja ng,gra anmärkningar av principiellt rättslig innebörd icke framställts
mot de stadganden, som tillkommit i det sist remitterade förslaget. Det
ofta återkommande spörsmålet, huruvida én koncessionslagstiftning å
vattenrättens område läte förlika sig med den i vår rätt av ålder erkända
grundsatsen om jordägarens rätt till vattnet å grunden, synes, vad det
föreliggande förslaget angår, härmed hava förlorat sin aktualitet.

1 överensstämmelse med vad nu yttrats blir, såsom saken ock
uppfattats av lagrådets ledamöter, frågan angående det innehåll, som
bör givas åt den nya lagstif i ningen i berörda avseende, helt och hållet

Klint]!. Majds nåd. proposition Nr 128. 489

en lämplighetsfråga. Vid lagförslagets bedömande ur denna synpunkt
hava emellertid lagrådets ledamöter uttalat sina mer eller mindre utpräglade
farhågor, att bestämmelserna i denna del komme att verka hämmande
å den enskilda företagsamheten.

För min del kan jag icke finna, att de sålunda framförda betänkligheterna
äro av beskaffenhet, att avgörande betydelse bör tillerkännas
dem framför angelägenheten att på ett jämväl för framtiden betryggande
sätt tillgodose det allmänna intresset i våra vattendrag.

Vad först angår hänvisningen från vissa av lagrådets ledamöter
till det resultat, vartill vattenrätts- och dikningslagskommittéerna ävensom
majoriteten inom den s. k. distributionskommittén kommit vid sin
behandling av dessa spörsmål, synes det mig vara värt det största beaktande,
hurusom, sedan dessa kommittéers förslag avgivits, åtskilligt
inträffat, som är ägnat att ytterligare inskärpa betydelsen av de samhälleliga
intressenas tillvaratagande vid utnyttjandet av vårt lands naturtillgångar
och särskilt dess vattenkraft.

Det försvårande eller avstängande av den tidigare tillförseln av
kol och brännoljor världskriget medfört har på ett sätt, som icke lämnar
rum för någon invändning, ådagalagt den störa betydelse, som måste
tillmätas landets egna hjälpkällor i avseende å tillgodoseende av vårt
kraft- och bränslebehov. Åven om med världskrigets upphörande någon
förbättring av det nuvarande läget må vara att motse, torde det dock
knappast kunna förväntas, att en återgång till tidigare förhållanden
kommer att inträda inom en avsevärd tid framåt. I varje fall synes
mig lagstiftaren icke vara berättigad att utgå från annat antagande än
att vi för lång tid framåt väsentligen böra lita till landets egna tillgångar.
Vid sådant förhållande torde man vid bedömande av verkningarna
av den nya vattenlagstiftningen kunna räkna med, att vår
vattenkraft skall visa sig så pass begärlig för tillgodoseende av de behov,
som göra sig gällande, att det allmännas intresse jämväl med
hänsyn till den framtida utvecklingen skall kunna fullt ut tillvaratagas
vid sidan därav, att den enskildes initiativ till utbyggande av våra
vattenfall underlättas och uppmuntras. De invändningar mot införande
av en koncessionslagstiftning, som framförts särskilt av distributionskommitténs
majoritet och vilka grundats å de utsikter, som erbjöde sig
till import av billigare bränsle från utlandet, hava sålunda enligt min
mening icke längre giltighet.

Den betydelse vattenkraften inom landet visat sig äga för tillgodoseende
av dess kraftbehov torde också numera allmänt erkännas. Frågan
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 113 höft. (Nr 128.) 62

490

Kumjl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

om vattenkraftens tillgodogörande och tillhandahållande är av genomgripande
betydelse för samhällslivets alla områden. Utvecklingen av
våra samfärdselmedel, av industri och jordbruk och därmed av befolkningens
allmänna välstånd sammanhänger i hög grad därmed. Att
statsmakterna vid antagande av en ny vattenlagstiftning skulle lämna
ur sina händer de möjligheter, som erbjuda sig att utan kränkande av
någons berättigade intressen reglerande ingripa å detta'' område, anser
jag därför icke böra ifrågasättas. En sådan efterlåtenhet skulle enligt
min mening icke tillföra vare sig den enskilda produktionen eller det
allmänna några bestående fördelar.

Vid granskningen av det till lagrådet tidigare remitterade förslaget
har ock en av lagrådets ledamöter uttalat, att det skulle vara oförsvarligt,
om det allmänna alldeles släppte kontrollen över de enskilda
vattenkraftanläggningarna ur sina händer.

Ni: påstås emellertid, att den föreslagna nya lagstiftningen i sin
begränsning av den enskildes handlingsfrihet ginge onödigt långt och
därmed kunde komma att medföra skada även för det allmänna. Några
som helst skäl för riktigheten av detta påstående hava dock icke framförts.
Antaganden av denna innebörd hava så gott som undantagslöst
återkommit, då fråga varit att till förmån för de samhälleliga intressena
begränsa den enskildes rådighet. Det torde i detta sammanhang böra
erinras, hurusom i diskussionen angående den s. k. norrlandslagstiftningen
det utgjorde ett ofta återupprepat argument, att den ifrågasatta
lagstiftningen skulle på ett samhällsskadligt sätt hämma utvecklingen
av vår sågverksindustri. Skäl av enahanda natur framkommo
också på sin tid mot det stadgande i 1902 års lag om elektriska starkströmsledningar,
som begränsar koncessionstiden för dylik ledning till
fyrtio år. Erfarenheten torde dock näppeligen hava bekräftat dessa farhågor,
och enligt min övertygelse är icke heller den föreslagna lagstiftningen
på nu ifrågavarande område av den beskaffenhet, att den bör
verka hämmande på den enskilda företagsamheten vare sig den avser
att utnyttja tillgänglig vattenkraft för egen industri eller för distribution
av kraft till andra.

Som stöd för detta omdöme tillåter jag mig göra en sammanfattning
av de i 4 kap. upptagna bestämmelsernas innebörd med hänsyn
till de ur det allmännas synpunkt påkallade inskränkningarna och däremot
svarande garantier för den enskilde.

För den kraft, som ägaren av en större kraftanläggning har att
tillhandahålla åt den omgivande bygden, är ägaren berättigad till er -

4ill

Kunyl. Maj:ts nåd. proposition Nr J2S.

sättning, motsvarande produktionskostnaden jämte skälig affärsvinst.
Bygdekraftens storlek kan i intet fall överstiga en tiondel av den kraft,
som med det installerade maskineriet kan uttagas vid anläggningen.
Beträffande nyprövningen är den marginal, inom vilken ägaren iir pliktig
att vidkännas av nyprövningen föranledd värdeminskning, fastställd i
lagen. Man kan sålunda på förhand taga hänsyn till densamma och
därefter inställa sina beräkningar. Det torde för övrigt vara tydligt,
att eu eventuell värdeminskning, som är begränsad till en tredjedel av
anläggningens värde och fördelas på eu tidrymd av sextio år, icke kan
nämnvärt betunga företaget. Vad angår regleringsföretag äro visserligen
förpliktelserna av mera vittgående natur, men, såsom jag utvecklat
i mitt yttrande vid förslagets remitterande till lagrådet, måste företagav
sistnämnda slag anses intaga en särställning. Vidare må i fråga
om nyprövningen uttryckligen betonas, att varje begränsning av ägarens
rådighet, som härvid kan ifrågakomma, är betingad därav, att densamma
påkallas av allmänna intressen. Prövningen skall ske enligt grunder, som
äro fastställda i lagstiftningsväg. Härigenom torde all möjlig garanti vara
given, att de skyldigheter, varom här är fråga, komma att utkrävas
allenast om och i den mån det visar sig nödigt för tillgodoseende av
det allmännas rätt och bästa. Såsom en av lagrådets ledamöter antytt
synes det ej heller böra anses uteslutet, att nyprövningen understundom
kan leda till en utvidgning i stället för en begränsning av ägarens rätt.
I samma mån som våra vattenkrafttillgångar komma att bliva tillgodogjorda
i allt större omfattning, torde åtminstone i vissa hänseenden de
förpliktelser, som åvila varje särskild anläggning, kunna göras mindre
tyngande. Vad slutligen angår lösningsrätten ingår det bland förutsättningarna
för densamma, att full ersättning tillerkännes ägaren.
Bestämmelserna härom äro i visst avseende till och med gynnsammare
för ägaren än motsvarande stadganden i expropriationslagen.

Med avseende å den vid åtskilliga tillfällen på tal bragta frågan
om den nya vattenlagens förhållande til! den lagstiftning, som reglerar
rätten att framdraga elektrisk starkströmsledning, anser jag mig böra
framhålla, att sistnämnda lagstiftning givetvis bör avpassas efter det
slutliga ordnandet av vattenlagstiftningen. Härvid bör uppenbarligen
tillses, att rätten till dylik ledning icke göres beroende av villkor, som
genom motsvarande bestämmelser i vattenlagen blivit överflödiga och
således endast skulle komma att verka tyngande samt onödigt inveckla
förhållandena.

Ett stöd för min mening, att de föreslagna bestämmelserna icke

Utländsk lagstiftning.

492 Kungl. Maj:ts nåd. proposition År 128.

skulle komma att hämma vattenkraftindustriens sunda utveckling, anser
jag mig vidare kunna hämta ur det sätt, varpå motsvarande frågor i
åtskilliga främmande länders vattenlagstiftning erhållit sin lösning. Alldeles
oavsett den rättsgrund, vara dessa länders vattenlagstiftning är
byggd, kan denna lagstiftning uppenbarligen icke frånkännas bevisvärde,
då det gäller att bedöma de praktiska verkningarna av en koncessionslagstiftning
å förevarande område.

Såsom framgår av den redogörelse för utländsk lagstiftning, som
återfinnes i kommittéernas under år 1910 avgivna betänkande s. 557—
676, har vattenkraftens tillgodogörande i flertalet av Europas stater underkastats
koncessionslagstiftning i eu eller annan form.

Tillstånd till anläggande av vattenverk meddelas sålunda i regel
allenast på vass tid. Enligt den schweiziska förbundslagen angående
tillgodogörande av vattenkraft, som antagits i december 1916, må koncessionstiden
icke överstiga åttio år. De norska koncessionslagarna å
förevarande område, vilka genom beslut av förra årets storting undergått
en väsentlig skärpning, begränsa koncession stiden i allmänhet till
femtio år. Eldigt ett österrikiskt förslag till vattenlag, som framlagts
under år 1914, skall, då fråga är om vattenkraftanläggningar, koncession
i allmänhet icke meddelas på längre tid än sextio år.

Med koncessionens upphörande inträder i allmänhet skyldighet för
anläggningens ägare att, om det från administrationens sida påyrkas,
återställa förhållandena i vattendraget i deras skick före koncessionens
meddelande. 1 åtskilliga vattenlagar stadgas uttryckligen skyldighet
för ägaren att utan ersättning till staten avstå de utförda anläggningarna.
Eu dylik s. k. hemfallsrätt till staten föreskrives bl. a. i den badensiska
vattenlagen samt i åtskilliga av de schweiziska vattenlagarna. Genom
en under år 1913 företagen revision av den badensiska vattenlagen har
det statliga inflytandet i fråga om vattenkraftens tillgodogörande utsträckts
jämväl till sådana vattendrag, som icke ansetts som offentliga. Jämväl
den preussiska vattenlagen av sistnämnda år inför enahanda koncessionsförfarande
beträffande såväl offentliga som enskilda vattendrag. I åtskilliga
vattenlagar upptagas dessutom skyldighet för anläggningens ägare
att erlägga vissa avgifter samt föreskrifter angående prisreglering ävensom
åtskilliga bestämmelser till skydd för allmänna intressen i andra hänseenden.

Som bekant hava inom vårt norska grannland förvärv och utbyggnad
av strömfall liksom verkställande av vattenreglering sedan
ganska lång tid tillbaka varit underkastade koncession. En redogörelse
för den norska koncessionslagstiftningen, sådan densamma utvecklats

Kuiujl. Maj:ts nåd. proposition AV 128. 4''J3

till 1915 års utgång, föreligger i de sakkunnigas betänkande å s. 459
—478.

Under nästlidet år hava de norska koncessionslagarna, såsom redan
förut anmärkts, underkastats en genomgripande revision i syfte att
ytterligare befästa och utvidga det statliga inflytandet å vattenkraftens
tillgodogörande. Den enskilde må enligt dessa lagar icke med rättslig
verkan förvärva vattenfall av viss storlek utan Konungens tillstånd.
Bland de villkor och förbehåll, som uppställas för dylik koncession, må
här allenast omnämnas följande. Vattenfallets utbyggnad skall vara
fullbordad inom en viss tidsfrist. Av anläggningens kraftproduktion
kan ägaren förpliktas att avstå intill tio procent till den kommun, där
anläggningen är belägen, eller till andra kommuner. Staten kan förbehålla
sig rätt till ytterligare fem procent. I undantagsfall kan skyldigheten
att tillhandahålla kraft utsträckas till en ännu större del av anläggningens
kraftproduktion. För den tillhandahållna kraften skall erläggas betalning
enligt samma grunder, som gälla i fråga om den i det svenska förslaget
upptagna skyldigheten att tillhandahålla bygdekraft. Anläggningens
ägare har att till staten erlägga en årlig avgift av lägst tio öre och i
allmänhet högst tre kronor för varje naturhästkraft, som beräknas kunna
i genomsnitt uttagas vid anläggningen. Dessutom skall till den eller
de kommuner, som Konungen i varje särskilt fall bestämmer, erläggas
en motsvarande avgift av lägst tio öre och i allmänhet högst fyra kronor.
I undantagsfall kunna avgifterna fastställas till ännu högre belopp, liksom
desamma kunna helt eller delvis för viss tid eftergivas. Koncessionen
skall meddelas för viss tid, högst femtio år eller, med stortingets
samtycke, sextio år, räknat från koncessionens meddelande. Vid koncessionstidens
utgång tillfaller vattenfallet med tillhörande anläggningar
och jordområden ävensom kraftstationen med maskineri och annat tillbehör,
arbetarebostäder och andra byggnader, som höra samman med
kraftanläggningen, staten med full äganderätt och utan vederlag.

Jämväl till utförande av vattenreglering kräves enligt de norska
koncessionslagarna i allmänhet tillstånd av Konungen. De villkor, som
uppställas för dylikt tillstånd, äro väsentligen av enahanda innebörd,
som de, vilka gälla beträffande förvärv av vattenfall. Koncessionen
skall sålunda meddelas för viss tid, högst femtio år eller, med stortingets
samtycke, sextio år. Vid koncessionstidens utgång är staten berättigad
att utan ersättning övertaga regleringsanläggningen med vad därtill hör
såsom markområden och byggnader. Anläggningens ägare har vidare
att under koncessionstiden erlägga avgifter till stat och kommun i överensstämmelse
med de förut omnämnda föreskrifterna vid koncession å

494

Kungl. Maj ds nåd. proposition Nr 128.

förvärv av vattenfall. Avgifternas belopp bestämmes med hänsyn till den
ökning i uttagbar vattenkraft, som vinnes genom regleringen. Ägare
av strömfall, som tillföres båtnad genom regleringen, kan i viss utsträckning
förpliktas att tillhandahålla kraft åt stat och kommun.

Såsom framgår av denna överblick äro de förpliktelser, som enligt
det svenska förslaget skulle komma att åläggas vattenkraftföretagen,
icke ens tillnärmelsevis av samma omfattning som motsvarande skyldigheter
i utländsk lagstiftning. Därest det påståendet vore riktigt, att
redan det svenska förslaget skulle i en för samhället skadlig riktning
hämma det enskilda initiativet, - måste detta omdöme givetvis i än högre
grad träffa den utländska lagstiftningen. Det återstår då endast att
förklara, huru det varit möjligt, att den utländska lagstiftningen kommit
att slå in på en dylik väg samt än mer, att densamma alltjämt
fortsätter å denna väg. Förklaringsgrunden ligger helt visst däri,
att man — samtidigt som de ifrågavarande begränsningarna funnits
lämpliga för tillgodoseende av de allmänna intressena — icke härigenom
ansett sig på ett för samhället menligt sätt hava inkräktat på den enskildes
verksamhet.

Av eu av lagrådets ledamöter har, såsom förut omnämnts, emellertid
framhållits, hurusom oaktat de naturliga förutsättningarna för vattenkraftens
tillgodogörande i allmänhet vore vida förmånligare i Norge än i vårt
land, det ändock torde hava visat sig, att de norska koncessionslagarna
verkat hämmande å vattenkraftens tillgodogörande. - Vad sålunda anförts
om de gynnsammare naturliga betingelserna för de norska strömfallens
utbyggnad må i stort sett äga sin riktighet. Härtill må dock
erinras, att de svenska vattenfallens mindre byggvärdighet ej sällan
torde uppvägas av de möjligheter till en gynnsam reglering av vattenföringen,
som vårt land med dess rikedom på naturliga samlingsbassänger
erbjuder i väl så stor utsträckning som vårt norska grannland och i
vida högre grad än flertalet andra länder. Vad bemälde lagråd sledamot
anfört torde sålunda icke äga giltighet beträffande regleringsföretagen.
Den i Norge sedan ett tiotal år tillbaka gällande koncessionslagstiftningen
synes ej heller nämnvärt hava hämmat intresset för vattenkraftens tillgodogörande.
Den norska vattenkraftindustrien befinner sig tvärtom
enligt tillgängliga uppgifter för närvarande i en synnerlig kraftig utveckling.
I varje fall synes mig med hänsyn till den väsentligen olika
innebörd, som är kännetecknande för de norska koncessionslagarna i förhållande
till det svenska förslaget, de förras påstådda inverkan å företagsamheten
icke berättiga till någon slutsats i angiven riktning beträffande
det svenska förslaget.

495

Kungl. Maj.ts nåd. proposition Nr 128.

På de grunder jag nu anfört har jag icke ansett mig böra, i anledning
av vad från lagrådets sida i denna fråga yttrats, frångå den
ståndpunkt, som jag tidigare intagit till densamma. Däremot hava, huvudsakligen
i anledning av anmärkningar av lagrådet eller någon av dess
ledamöter, vissa jämkningar vidtagits såväl i förslaget till vattenlag
som ock i några av de övriga till lagrådet remitterade lagförslagen.

Förslag till vattenlag.

4 KAP.

En av lagrådets ledamöter har hemställt, att den i 1 § föreslagna
utsträckningen av skyldigheten att tillhandahålla bygdekraft från en
tjugondei till en tiondel av den vid anläggningen uttagna kraften borde
begränsas till sådana fall, då anläggningens ägare erhållit mera framträdande
förmåner genom honom lämnat medgivande att förändra förut
rådande vattenstånds- och avrinningsförhållanden. Såsom framgår av
den förändrade avfattning, som i det remitterade förslaget givits åt
andra stycket i 1 §, har det varit min avsikt, att vid bestämmande av
andelens storlek hänsyn skall tagas till berörda förhållande. Något
förtydligande av stadgandet i angiven riktning synes mig emellertid
näppeligen vara erforderligt.

I anledning av en av bemälde lagrådsledamot gjord hemställan
har stadgandet i 6 § andra staket förtydligats.

Vad angår övriga i 4 kap. verkställda ändringar hava dessa föranletts
av hemställan från lagrådet eller ock utgöra de, i den mån en
dylik hemställan icke ligger till grund, allenast redaktionella jämkningar.

I samband härmed må erinras, att avfattningen av sista stycket i
11 § är beroende av antagandet av det förslag till ändring i strafflagens
bestämmelser rörande förlust av medborgerligt förtroende, vilket för närvarande
är föremål för riksdagens prövning.

9 KAP.

Övriga ändringar.

Den anmärkning, som av lagrådet framställts i fråga om andra
stycket av 53 § i det remitterade förslaget, har ansetts böra efterkom -

496

Vattenöver domstolens samman sättning.

Kungi. Maj ds nåd. proposition Nr 128.

mas. Nämnda stycke har till följd härav fått utgå nr förslaget, varav
mindre jämkningar påkallats i 52 och 69 §§.

En mindre redaktionell jämkning har dessutom vidtagits i fråga
om avfattningen av 58 § andra stycket.

11 KAP.

Enligt det till lagrådet senast remitterade förslaget till vattenlagskulle
mellaninstansen i vattenmål, vattenöverdomstolen, utgöras av
Svea hovrätt, sammansatt på visst sätt, nämligen av ordföranden å eu
av hovrättens divisioner såsom ordförande, tre andra ledamöter i hovrätten
samt en ledamot i kammarkollegiet.

I sitt över förslaget avgivna betänkande har Svea hovrätt förklarat
sig icke hava något att erinra mot vad sålunda föreslagits.

Jämväl kammarkollegiet förklarar i avgivet underdånigt yttrande
sig finna det synnerligen välbetänkt, att i den föreslagna vattenöverdomstolen
beredes plats för den juridiskt-administrativa sakkunskapen.
Kollegiet ifrågasätter emellertid, huruvida denna sakkunskap kan anses
hava blivit på ett tillfredsställande sätt tillgodosedd därigenom, att
allenast en representant för denna sakkunskap insättes i vattenöverdomstolen,
samt framhåller såsom önskvärt, att i förslaget vidtages en
jämkning i den riktningen, att en ytterligare representant för den
administrativa förfarenheten får säte i domstolen.

Lagrådet, som vid avgivande av sitt senaste utlåtande Haft tillfälle
taga del av hovrättens och kammarkollegiets nyssnämnda yttranden,
intager åter i denna fråga en helt motsatt ståndpunkt. Det synes lagrådet
knappast antagligt, att insättandet i vattenöverdomstolen av. en
ledamot från kammarkollegiet skall medföra nämnvärt gagn. I varje
fall torde enligt lagrådet olägenheterna av denna för både hovrätt och
kollegiet tyngande organisation komma att vida överväga den möjliga
vinsten därav.

Vad sålunda anförts mot förslagets bestämmelser rörande vatten -överdomstolens sammansättning har ej övertygat mig om lämpligheten
av att vidtaga någon ändring av förslaget i denna del. Åven om, på
sätt jag redan förut haft tillfälle framhålla, de frågor, som komma
att tillhöra vattendomstols bedömande, till icke oväsentlig del torde
bliva av mera administrativ natur, lärer man dock kunna utgå ifrån,
att det alldeles övervägande flertalet av de spörsmål, som komma att
dragas under vattenöverdomstolens prövning, bliva vanliga domstols -

497

Kungl. Maj-.ts nåd. proposition Nr 128.

frågor av, enligt sakens natur, ofta synnerligen svårlöslig art. Betänker
man därjämte, att enligt rättegångsbalkens bestämmelser domfört
antal ledamöter i hovrätt utgöres .av minst fyra, i vissa fall fem ledamöter,
samt vidare, att vattenöverdomstolen kommer att, i likhet med på vanligt sätt
sammansatt hovrätt, i en stor del mål döma i sista instans, förefaller
det mig, som om det icke vore tillrådligt att genom utbytande av
en av hovrättsledamöterna mot ännu en ledamot i kammarkollegiet
minska det rent juridiska elementet i vattenöverdomstolen från det föreslagna
antalet fyra till tre. Att låta vattenöverdomstolen bestå av tillhopa
sex ledamöter — fyra hovrättsledamöter och två ledamöter i
kammarkollegiet — torde åter på grund av den tyngande organisation
realiserandet av ett sådant förslag skulle innebära icke kunna komma
i fråga.

Om jag sålunda ej kan dela kammarkollegiets åsikt om önskvärdheten
av att i vattenöverdomstolen insättas tvänne ledamöter från kammarkollegiet,
kan jag å andra sidan ej tillerkänna någon avgörande betydelse
åt de betänkligheter lagrådet framställt mot förslaget att över
huvud taget i vattenöverdomstolen beredes plats för någon ledamot i
kammarkollegiet. Det synes mig nämligen svårligen kunna bestridas,
att genom insättandet i vattenöverdomstolen av en representant för ett
närbesläktat administrativt område större garanti vinnes för att de mål,
som dragas under vattenöverdomstolens prövning, skola erhålla den
allsidiga prövning, som i varje fall kan vara erforderlig. Någon större
svårighet i organisatoriskt hänseende torde ej heller möta vid genomförandet
av en dylik anordning. Tvärtom torde denna, på sätt jag
redan förut framhållit, väl låta anpassa sig till den i hovrätten nu
gällande arbetsfördelningen.

I 97 § av 11 kap. i förslaget till vattenlag meddelas föreskrift
därom, att ifall ett mål, som fullföljts till vattenöverdomstolen,
angår fråga, för vars bedömande fordras särskilda fackkunskaper,
vattenöverdomstolen må till biträde åt sig tillkalla i sådant ämne sakkunnig
person. Beträffande det närmare sättet för vattenöverdomstolens
tillgodogörande av biträdets sakkunskap heter det vidare i samma §,
att tillkallad sakkunnig bör, sedan tillfälle lämnats honom att taga del
av handlingarna i målet, övervara målets föredragning i vattenöverdomstolen
och att han må där deltaga i överläggning rörande detsamma,
samt vidare, att han skall, efter det målet föredragits, men innan detsamma
företages till avgörande, till vattenöverdomstolen avgiva skriftBihang
till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 113 höft. (Nr 128.) 63

Vattenöverdomstolens

sakkunniga
biträde.

kapitlet

Övrigt.

498 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

ligt yttrande rörande de delar av målet, i vilka hans sakkunskap av
vattenöverdomstolen tagits i anspråk.

I sitt utlåtande över förslaget har Svea hovrätt gjort gällande,
att dessa bestämmelser böra i vissa avseenden modifieras. Hovrätten
håller före, att i de fall, att vattenöverdomstolen, sedan målet blivit i
erforderliga delar föredraget, finner, att tillkallande av sakkunnig person
är av nöden, dennes sakkunskap bör tillföras vattenöverdomstolen på
det sätt, att hans skriftliga yttrande i vissa av vattenöverdomstolen angivna
frågor infordras före målets fullständiga föredragning. Hovrätten
menar, att, då den sakkunnige icke har samma ansvar för målets avgörande
som domstolens ledamöter, det icke är lämpligt, att flan äger
deltaga i överläggning rörande vattenmåls avgörande i andra fall än
då domstolen finner sådant av särskild anledning önskvärt.

Lagrådet har icke anslutit sig till hovrättens sålunda uttalade
åsikt, utan lämnat förslaget i denna del utan anmärkning. Mig förefaller
det också, som om en ändring av nu ifrågavarande bestämmelser
i den av hovrätten föreslagna riktningen icke är att förorda. Med
förslagets bestämmelser, enligt vilka det sakkunniga biträdet bör i regel
hava redan före målets huvudsakliga föredragning satt sig in i detsamma
samt därefter själv övervara föredragningen, blir vattenöverdomstolen
satt i tillfälle att tillgodogöra sig biträdets sakkunskap på ett
betydlig^ ändamålsenligare sätt, än om, såsom enligt hovrättens förslag,
den erforderliga sakkunskapen i regel tillfördes vattenöverdomstolen
allenast genom ett av vattenöverdomstolen före målets huvudsakliga
föredragning från den sakkunnige inhämtat skriftligt yttrande över vissa
av vattenöverdomstolen angivna frågor. De betänkligheter hovrätten
hyser mot att den sakkunnige, ehuru oansvarig, skulle få deltaga i överläggningen
rörande målet, kan jag ej tillerkänna någon avgörande betydelse.
Genom föreskriften, att den sakkunnige skall, efter det målet
föredragits, men innan detsamma företages till avgörande, till vattenöverdomstolen
avgiva skriftligt yttrande rörande de delar av målet, i
vilka hans sakkunskap av vattenöverdomstolen tagits i anspråk, vinnes,
synes det mig, all den kontroll över den sakkunniges verksamhet, som
kan anses erforderlig. I detta sammanhang må tillika framhållas, att
stadgandet i 97 § naturligtvis icke får tolkas såsom innebärande en
föreskrift därom, att den sakkunnige skall vara närvarande jämväl, då
vattenöverdomstolen företager målet till slutligt avgörande.

Vad i övrigt angår 11 kap., skiljer det sig från motsvarande
kapitel i det till lagrådet senast remitterade förslaget allenast såtillvida,

499

Kanyl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

att dels på grund av erinringar, framställda av lagrådet, 22 och 62
§§ undergått vissa jämkningar ävensom tredje stycket i 89 § tillagts,
dels ock en del formella ändringar vidtagits i kapitlets första underrubrik
samt i vissa av bestämmelserna i nämnda kapitel.

12 och 13 KAP.

Den av lagrådet beträffande 3 § i 12 kap. framställda anmärkningen
har efterkommits. Dessutom har en mindre, av bestämmelserna i 2 och
3 §§ promulgationslagen föranledd jämkning skett i sista stycket av 11 §
av nämnda kapitel.

I 13 kap. har 11 § undergått en mindre jämkning.

Förslag till lag om vad iakttagas skall i avseende å införande av

vattenlagen.

Såsom lagrådet erinrat bör anteckning om utgången av den prövning,
som avses i 6 §, göras i vattenboken. En uttrycklig bestämmelse
härom har upptagits i §:ens andra stycke. Bestämmelserna i 6 § hava
jämväl i övrigt undergått någon jämkning. Sådan har också ägt rum
i fråga om lydelsen av 3 § andra stycket.

Förslag till lag om förteckning å vattendrag, där
knngsådra finnes.

Förslag till lag om ändrad lydelse av 24 och 36 §§ i förordningen
den 16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom.

I anledning av de anmärkningar, som beträffande dessa båda förslag
framställts av lagrådet, hava vissa ändringar ägt rum i förslagens
av fattning.

Slutligen får jag erinra, att med Kungl. Maj:ts den 5 innevarande
mars beslutade proposition till riksdagen med förslag till lag om rätt i
vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet
område tillika framlagts förslag till ändring beträffande 8 § i lagfartsförordningen
samt 24 och 36 §§ i inteckningsförordningen i annat
hänseende än nu ifrågavarande.»

Dep artementschefent

hemställan.

500 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 128.

Departementschefen uppläste härefter i erforderliga delar förslagen
till vattenlag, lag om vad iakttagas skall i avseende å införande av
vattenlagen, lag om förteckning å vattendrag, där kungsådra finnes, samt
lag om ändrad lydelse av 24 och 36 §§ i förordningen den 16 juni 1875
angående inteckning i fast egendom; och hemställde departementschefen,
att nämnda förslag ävensom de av lagrådet utan anmärkning lämnade
förslagen till lag om rätt att över annans mark framdraga ledning för
vatten till husbehovsförbrukning, lag om ändrad lydelse av 25 kap. 1 §
rättegångsbalken, lag om ändrad lydelse av 37 § utsökningslagen, lag
om ändrad lydelse av 14 § i lagen den 27 juni 1896 om rätt till fiske
samt lag om ändrad lydelse av 8 § i förordningen den 16 juni 1875
angående lagfart å fång till fast egendom måtte jämlikt § 87 regeringsformen
genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen
förordna, att till riksdagen skulle avlåtas proposition
av den lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Henry Lindberg.

STOCKHOLM, ISAAC MARGUS'' BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1918.