Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 90 (Proposition 1904:90)

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 90.

N:o 90.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag
till lag om ändrad lydelse af 11 kap. 15 § och 18 kap.
15 § strafflagen; gifven Stockholms slott den 29 februari
1904.

Under åberopande af bilagda i statsrådet och högsta domstolen
förda protokoll vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen,
föreslå Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag om ändrad
lydelse af 11 kap. 15 § och 18 kap. 15 § strafflagen.

Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kungl. nåd och ynnest
städse välbevågen.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF.

Ossian Berger.

Bih. till Riksd. Prat. 1904. 1 Samt. 1 Afd. 61 Höft.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 90.

Förslag;

till

Lag

om ändrad lydelse af 11 kap. 15 § och 18 kap. 15 § strafflagen.

Härigenom förordnas, att 11 kap. 15 § och 18 kap. 15 § strafflagen
skola erhålla följande ändrade lydelse:

11 kap,

15 §.

Far man öfverdådigt fram, så att annan däraf skadas kan, å väg,
gata, torg eller annan plats, som är upplåten för allmän samfärdsel
eller eljest allmänneligen befares, eller där allmän marknad eller auktion
hålles, straffes med böter, högst etthundra riksdaler.

Gör man oljud eller oväsende eller kommer eljest förargelse åstad
å plats, som nyss är nämnd, eller å järnvägståg, passagerarefartyg eller
annat dylikt fortskaffningsmedel, som är för allmänheten tillgängligt,
eller å rum, där offentligt föredrag hålles eller offentlig föreställning
pågår, eller där mat eller dryck tillhandahålles allmänheten till förtäring
eller eljest varor hållas till salu för allmänheten eller å annat ställe,
som, mot eller utan afgift, är för allmänheten upplåtet, straffes, där ej
förbrytelsen förut i detta kapitel är med straff belagd, med böter, högst
etthundra riksdaler.

Våldför man annan å ställe, hvarom i denna § förmäles, då
skall den omständighet, vid straffets bestämmande för våldet, såsom
försvårande anses.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 90.

18 kap.

15 §.

Ofverlastar sig någon af starka drycker så, att af hans åtbörder
eller orediga sinnesförfattning synbarligen märkas kan, det lian drucken
är, och träffas han i sådant tillstånd å ställe, hvarom i 11 kap. 15 §
förmärs, straffes, för fylleri, med böter, högst etthundra riksdaler.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o. 90.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott fredagen den 30 oktober 1903

i närvaro af:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim,
Statsråden: Odelberg, ,

Husberg,

Palander,

Westring,

Ramstedt,

Berger,

Meyer,
von Friesen,

Virgin.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Berger anmälde i underdånighet:^ l:o)

Riksdagens skrifvelse den 11 mars 1902, däri Riksdagen
anhållit, att Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
förslag dels till ändring af 11 kap. 15 § och 18 kap. 15 §
strafflagen, i syfte att erhålla sinsemellan öfverensstämmande, förtydligade
och, i den mån sådant kunde befinnas behöfligt och lämpligt,
vidgade bestämmelser om de platser, hvarå, och de förhållanden, hvarunder
sådant förfarande eller beteende, som i dessa lagrum omförmäldes,
borde anses straffbart, dels till sådan ändrad lydelse af sistnämnda

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 90. 5

paragraf, att högre bötesstraff än det nu stadgade kunde för fylleriförseelse
ådömas;

2:o) järnvägsstyrelsens skrifvelse den 25 februari 1901, däri
styrelsen hemställt, bland annat, att Kungl. Maj:t täcktes till Riksdagen
aflåta nådig proposition om sådan förändrad lydelse dels af 11
kap. 15 § strafflagen, att de förargelseväckande gärningar, som i sagda
lagrum afsåges, blefve straffbara äfven i fall de föröfvades å statens
järnvägars bantåg eller bangårdar med väntsalar och plattformer, dels
af 18 kap. 15 § strafflagen, att fylleri, som föröfvades å nyssnämnda
ställen, blefve underkastadt det i samma lagrum stadgade ansvar, dels
ock af 10 kap. 21 § rättegångsbalken, att brott, som af någon beginges
under resa å statens järnvägar, skulle, där ovisshet rådde angående
den ort, hvarest den brottsliga gärningen gjorts, åtalas vid rådstufvurätten
i residensstaden i det län, där brottet föröfvats;

3:o) en den 9 april 1901 för järnvägsföreningen ingifven skrifvelse,
däri järnvägsföreningen bland annat, under åberopande af hvad järnvägsstyrelsen
hemställt därom att förargelseväckande beteende samt fylleri
måtte varda underkastadt straff, då förseelsen ägt rum å statens järnvägars
bantåg eller bangårdar med väntsalar och plattformer, i underdånighet
anhållit, att de bestämmelser, som i berörda syfte kunde
komma att. af Kung]. Maj:t meddelas i afseende å statens järnvägar,
måtte förklaras äga tillämplighet äfven å enskildas järnvägar;

öfver hvilka skrivelser Kungl. Maj:ts befallningshafvande afgifvit
infordrade underdåniga utlåtanden.

Efter att hafva redogjort för innehållet af berörda skrivelser och
utlåtanden yttrade departementschefen:

»För att förargelseväckande beteende eller fylleri skall vara straffbart
erfordras enligt gällande strafflag, att förseelsen erhållit en viss
grad af offentlighet, och betingelserna i detta hänseende äro bestämda
uteslutande med hänsyn till platsen för förseelsens begående. Emellertid
utvisa de lagrum, hvari nämnda förseelser omhandlas, — 11 kap. 15 §
och 18 kap. 15 § strafflagen — i angifna afseende en olika affattning,
i det att förargelseväckande beteende är straffbart, om det ägt rum
»å allmän väg, gata eller torgplats, eller där allmän marknad eller
auktion hålles», under det att fylleri straffas, om den af starka drycker
öfverlastade träffas »å väg, gata eller annat allmänt ställe». Denna
olikhet i affattning, hvilken, på sätt inom Riksdagen erinrats, har sin
historiska förklaring i stadgandenas olika ursprung, har gifvit anledning
till olikhet i uttolkning, i det att den förseelse, hvarom i 18 kap.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 90.

15 § är fråga, i följd af sagda lagrums allmännare ordalag ansetts
straffbar i vidsträcktare omfattning än förargelseväckande beteende.

I Riksdagens skrifvelse anmärkes i afseende å berörda bestämmelser,
dels att de icke fylla ändamålet att bereda skydd mot störande
uppträden å sådana för allmänheten upplåtna eller eljest mer besökta
platser, där dylika uppträden kunna anses vara särskildt förargelseväckande,
dels ock att någon anledning numera ej lärer förefinnas att
olika bestämma gränserna för tillämpningen af ofvannämnda båda lagrum,
hvilkas syfte och uppgift torde enligt nuvarande rättsuppfattning
med hvarandra ganska nära sammanfalla.

I princip hafva Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande enhälligt
anslutit sig till hvad Riksdagen härutinnan anfört. Likaledes hafva
samtliga befallningshafvande tillstyrkt hvad järnvägsstyrelsen och järnvägsföreningen
hemställt angående straffbestämmelsernas tillämpande å
förseelser af ifrågavarande art, hvilka ägt rum å järnvägs bantåg eller
bangårdar med väntsalar och plattformer. I öfrigt äro i sagda myndigheters
utlåtanden angifna talrika exempel på ställen, till hvilka den
ena eller andra myndigheten ansett skyddet böra utsträckas. Däribland
må nämnas: andra anstalter för allmänna samfärdselns förmedlande
såsom passagerarefartyg, spårvagnar, med mera, parker och planteringar,
som äro upplåtna åt allmänheten, teatrar, konsertsalar och andra
lokaler, där offentlig föreställning gifves, föreläsningssalar, offentliga
bibliotek och museer, gästgifvaregårdar, restauranter och utskänkningsställen,
öppna handelsbodar.

Öfverväger man syftemålet med ifrågavarande straffbestämmelser
samt förseelsernas natur, lärer man ej kunna underlåta att, i likhet med
Riksdagen och de i ärendet hörda myndigheterna, erkänna, att samma
grunder, som kräfva bestraffning i de i gällande strafflag angifna fall,
kunna åberopas för skyddets utsträckande till en mångfald andra rum,
liksom att förseelserna i fråga till sin art äro så närbesläktade, att
skyddet för allmänheten bör ställas lika i förhållande till båda. Huru
långt man bör gå i att utvidga straffbudens tillämpning, kan gifvetvis
vara föremål för olika meningar. Man bör härvid hafva i åtanke, att i
samma mån som flera platser och rum upptagas bland dem, å hvilka
allmänheten åtnjuter skydd mot förargelseväckande beteende, i samma
mån komma två andra bestämmelser i strafflagen att erhålla utsträckt
tillämpning, nämligen dels sista punkten ill kap. 15 §, enligt hvilken
våld, föröfvadt å sådant ställe, där förargelseväckande beteende enligt
samma lagrum är belagdt med ansvar, skall anses såsom begånget
under försvårande omständigheter, dels ock 14 kap. 45 §, enligt hvilken

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 90.

vissa missliandelsbrott, som eljest ej utan angifvelse af målsägande få
af allmän åklagare beifras, fälla under allmänt åtal, om de begåtts å
sådant ställe, som nyss är sagdt. För min del hyser jag emellertid
den uppfattning, att den fred, som samtliga förberörda bestämmelser
åsyfta att skydda, bör tillkomma allmänheten å hvarje ställe, som
är afsedt att vara tillgängligt för allmänheten, vare sig mot eller
utan afgift.

Riksdagen har vidare hemställt om sådan ändring af 18 kap.
15 § strafflagen, att högre bötesstraff än det nu stadgade må kunna
för fylleriförseelse ådömas. Angående denna punkt i Riksdagens framställning
hafva Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande varit af olika
meningar. Flertalet tillstyrka väl skärpning af straffet, men andra ställa
sig tveksamma angående lämpligheten af en sådan åtgärd och ännu
andra afstyrka densamma bestämdt. Från de sistnämndes sida framhålles
hufvudsakligen, att för den, som tillfälligt gör sig skyldig till
sagda förseelse, det är tillräckligt straff att varda bötfälld, utan afseende
å bötesbeloppets storlek, medan å andra sidan intet straff är tillräckligt
för att vara verksamt gentemot en drinkare. Det måste erkännas, att
i denna invändning ligger en sanning så till vida, som det uppenbarligen
vore lönlöst att hoppas, att man genom straff kunde förmå
utbildade alkoholister till afhållsamhet. Det enda riktiga förfaringssättet
gentemot dessa vore måhända att tvångsvis anbringa dem i särskilda
kuranstalter och kvarhålla dem där, till dess de blifvit botade.
Detta förfarande anlitas i eu och annan främmande stat och lärer
komma att blifva pröfvadt äfven i Norge, hvarest genom lag om lösdrifveri,
tiggeri och dryckenskap den 31 maj 1900 meddelats bestämmelser
i sådant syfte. Hur beaktansvärd denna fråga än är, torde den
dock vara af för stor räckvidd för att i detta sammanhang upptagas
till afgörande.

Hvad jag anfört innebär emellertid intet hinder mot att nu pröfva,
huru fylleriförseelsen, betraktad såsom ett brott mot allmän ordning och
anständighet, bör bestraffas. Det torde härvid vara af intresse att erinra,
att i den nådiga proposition, uti hvilken förslaget till nu gällande
strafflag förelädes Riksdagen, straff för fylleri var satt till böter, högst
etthundra riksdaler, samt för tredje resan inom ett år upprepad förseelse
till böter eller fängelse i högst sex månader. Detta förslag
vann dock endast prästeståndets bifall. Ridderskapet och adeln antog
till en början en af lagutskottet föreslagen straffsats af högst femtio
riksdaler, under det att de öfriga stånden ej ville vara med om högre
straff för fylleri än tjugu riksdaler, hvilket ju ock omsider blef Riks -

Kungl. Maj;ts Nåd. Proposition N:o 90.

dagens beslut. Resultatet blef alltså, att fylleriförseelsen blef belagd
med vida ringare straff än oljud, oväsende, med flere former af förargelseväckande
beteende, oaktadt det lärer få erkännas, att fylleri åtminstone
kan hafva en fridstörande karaktär i fullt så hög grad som nyssberörda
förseelser. En jämförelse med andra länders strafflagar visar också,
att fylleriförseelsen för närvarande är mildare bedömd här i riket än i
de flesta andra stater.

Jag delar därför Riksdagens mening, att skärpande af straffet
för fylleri är påkalladt, och det synes mig vara riktigast, att för denna
förseelse stadgas samma ansvar som i 11 kap. 15 § är stadgadt för
förargelseväckande beteende, eller böter intill etthundra riksdaler.

Järnvägsstyrelsen har i sin skrifvelse jämväl fäst uppmärksamheten
på det förhållande, att med afseende å brott, som begåtts å bantåg,
det stundom uppstår svårigheter att afgöra, inom hvithet härad
brottet föröfvats, samt att sådant föranleder ovisshet om hvilken domstol
det tillkommer att upptaga åtal angående brottet. Järnvägsstyrelsen
hemställer därför om sådan ändring af 10 kap. 21 § rättegångsbalken,
att brott, som af någon begås under resa å statens järnvägar, skall,
där ovisshet råder angående den ort, hvarest den brottsliga gärningen
gjorts, åtalas vid rådstufvurätten i residensstaden i det län, där brottet
föröfvats.

Såsom af flertalet bland Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
angående denna hemställan framhållits, skulle en lagändring af det
innehåll, järnvägsstyrelsen föreslagit, näppeligen vara tillfredsställande.
Mot förslaget kan till en början anmärkas, att det icke för alla fall skulle
afhjälpa de påpekade svårigheterna, då det ju lätt nog kunde inträffa,
att man ej heller med säkerhet visste, inom hvithet län brottet tilldragit
sig. Men äfven om man kunde undvika denna bristfällighet genom att
i stället antaga något af de talrika förslag, som i Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvandes utlåtanden blifvit framställda, är jag dock af den
mening, att det ej vore lämpligt att meddela särskilda bestämmelser
om domstolsbehörighet för ifrågavarande specialfall. Att de påpekade
svårigheterna kunna uppkomma är visserligen oförnekligt, men detta
är ingalunda någon enstaka företeelse; tvärtom vidröres här en svaghet,
som när som helst kan framträda i en straffprocess, hvilken till enda
grund för bestämmande af domstolskompetens har orten för brottets
föröfvande. Att åter i detta sammanhang och med föranledande af
järnvägsstyrelsens framställning företaga en mera omfattande bearbetning
af bestämmelserna om forum i brottmål, lärer än mindre kunna
ifrågakomma, helst frågan om fullständig revision af 10 kap. rättegångs -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 90.

balken upprepade gånger varit på tal och vid första möjliga tillfälle
torde böra bringas i verkställighet. Jag anser alltså, att för närvarande
ingenting kan göras i anledning af järnvägsstyrelsens framställning i
denna punkt.»

{få Sedan departementschefen härefter uppläst ett i öfverensstämmelse
med hvad nu anförts upprättadt förslag till lag om ändrad lydelse af
11 kap. 15 § och 18 kap. 15 § strafflagen, hvilket förslag är såsom
bil. — fogadt vid detta protokoll, hemställde han i underdånighet, att
högsta domstolens utlåtande öfver detta förslag måtte, för det ändamål
§ 87 regeringsformen omförmäler, genom note ur protokollet inhämtas.

Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Makt Konungen i nåder lämna
bifall.

Ex protocollo
jErik Öländer.

Bih. till Riksd. Prof. 1904. 1 Sami.

1 Afd. 61 Käft.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 90.

Förslag!

till

Lag

om ändrad lydelse af 11 kapi. 15 § och 18 kap. 15 § strafflagen.

Härigenom förordnas, att 11 kap. 15 § och 18 kap. 15 § strafflagen
skola erhålla följande ändrade lydelse:

11 Kap.

15 §.

Far man öfverdådigt fram, så att annan däraf skadas kan, å väg,
gata, torg eller annan plats, som är upplåten för allmän samfärdsel
eller eljest allmänneligen befares, straffes med böter, högst etthundra
riksdaler.

Gör man oljud eller oväsende eller kommer eljest förargelse åstad
å plats, som nyss är nämnd, eller där allmän marknad eller auktion
hålles, eller å järnvägståg, passagerarefartyg eller annat dylikt fortskaffningsmedel,
som är för allmänheten tillgängligt, eller å rum, där
offentligt föredrag hålles eller offentlig föreställning pågår, eller där
mat eller dryck tillhandahålles allmänheten till förtäring eller varor
hållas till salu för allmänheten, eller eljest å plats, som, mot eller utan
afgift, är för allmänheten upplåten, straffes, där ej förbrytelsen förut i
detta kapitel är med straff belagd, med böter, högst etthundra riksdaler.

Våldför man annan å sådant ställe, som här förut är sagdt, då
skall den omständighet, vid straffets bestämmande för våldet, såsom
försvårande anses.

Kungl. Maj:ts Nåd Proposition No 00.

18 Kap.

15 §.

Öfverlastar sig någon af starka drycker så, att af hans åtbörder
eller orediga sinnesförfattning synbarligen märkas kan, det han drucken
är, och träffas han i sådant tillstånd å ställe, hvarom i 11 kap. 15 §
förmäles, straffes, för fylleri, med böter, högst etthundra riksdaler.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 90.

Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet uti Kungl. Maj:ts
högsta domstol torsdagen den 11 februari 1904.

Andra rummet.
N ärvar ande.

Justitieråden: SkakiN,

Lilienberg,

Carlson,

Lindbäck,

Claéson,

Thollander,

Silverstolpe.

Sedan, jämlikt högsta domstolens beslut den 19 november 1903,
handlingarna rörande det till högsta domstolen för afgifvande af utlåtande
öfverlämnade förslag till lag om ändrad lydelse af 11 kap.
15 § och 18 kap. 15 § strafflagen mellan högsta domstolens ofvanbemälde
ledamöter cirkulerat, företogs nu detta ärende till slutlig behandling;
varande förslaget bilagdt detta protokoll.

Härvid anfördes af:

Justitierådet Silverstolpe: Förslaget upptager i första stycket af
11 kap. 15 § strafflagen särskildt de fall, då öfverdådig framfart skall
anses straffbar, samt innebär i sådant afseende dels en utvidgning dels
en inskränkning af de bestämmelser, hvilka nu äro gällande.

Enligt lagrummets nuvarande; lydelse är sådan framfart belagd
med straff, när den äger rum å allmän väg, gata eller torgplats, eller

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 90.

där allmän marknad eller auktion hålles. Då det i förslaget förekommande
uttrycket: »väg, gata, torg eller annan plats, som är upplåten
för allmän samfärdsel» får antagas fullständigt motsvara det nu begagnade:
»allmän väg, gata eller torgplats», innefattar det i förslaget
gjorda tillägget »eller eljest allmänneligen befares» (i hvad därunder
inbegripen plats icke tillfälligtvis sammanfaller med ställe, där allmän
marknad eller auktion hålles,) en utsträckning af förfarandets straffbarhet
till platser, som, utan att vara hänförliga till allmän väg eller^dylikt,
ändock af ett större antal personer användas för samfärdsel. Härunder
skulle då komma att inbegripas enskilda personer tillhöriga utfarts- och
byvägar, kvarn- och sågplatser samt till och med gårds- och tomtplatser,
när vederbörande ägare eller innehafvare låta andra personer
å dessa ställen opåtaldt färdas fram. En utsträckning af lagbudets
tillämplighetsområde till sådana enskilda personer tillhöriga platser synes
emellertid hvarken vara afsedd i de af Riksdagen samt järnvägsstyrelsen
och järnvägsföreningen gjorda framställningar, som gifvit anledning till
förslaget, eller eljest påkallas af något mera kännbart behof. Enligt
den affattning, förslaget i öfrigt erhållit, skulle på grund af den anmärkta
utsträckningen icke allenast oljud, oväsen, annat förargelseväckande
beteende och fylleri å sådant ställe blifva belagda med straff
och föremål för allmänt åtal utan äfven våld å sådant ställe anses begånget
under försvårande omständigheter och allmän åklagare äga att
utan angifvelse åtala därstädes föröfvad misshandel, jämväl af lindrigare
beskaffenhet, samt resande af lifsfarligt vapen. Detta skulle kunna
föranleda ett ingripande från polis- och åklagaremaktens sida inom
enskildt område, som hvarken vore behöfligt eller lämpligt, helst detsamma
äfven kunde komma att riktas mot själfva ägaren eller innehafvaren
af området. Härtill kommer, att det vid tillämpningen säkerligen
ofta skulle blifva förenadt med stor svårighet att afgöra, huruvida
en plats kimde anses vara sådan, som allmänneligen befares. Af nu
anförda skäl anser jag att uttrycket: »eller eljest allmänneligen befares»
bör uteslutas.

Beträffande de fall, då öfverdådig framfart skall anses straffbar,
innebär emellertid förslaget, såsom redan antydts, äfven en inskränkning
i förhållande till hvad för närvarande är stadgadt. Till följd
däraf att i förslagets första stycke ej upptagits den nu gällande bestämmelsen
angående plats, »där allmän marknad eller auktion hålles»,
skulle nämligen enligt förslaget öfverdådig framfart å sådan plats
komma att blifva straffa, såvida icke platsen annars är upplåten eller

14 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 90.

använd för allmän samfärdsel. Ej heller för denna ändring synes något
giltigt skäl förefinnas.

I första delen af andra stycket användas orden »plats» och »ruin»
i sammanställningar, som synas utmärka, att med det förra afses ställe
utomhus och med det senare ställe inomhus, men, när det sedermera i
samma stycke talas om »plats, som, mot eller utan afgift, är för allmänheten
upplåten», torde meningen vara, att detta uttryck skall omfatta
ställen både utom- och inomhus, så snart de äro afsedda att vara
tillgängliga för allmänheten. Uttrycket synes, såsom härutinnan ej fullt
klart, tarfva ett förtydligande.»

Justitierådet Thollander: »Den föreslagna utsträckningen af straffbarheten
för öfverdådig framfart till alla ställen, där allmän samfärdsel
faktiskt äger rum, synes mig väl öfverensstämma med naturen af detta
brott; men det låter icke förneka sig, att afgörandet, huruvida å ett
för öfrigt enskildt ställe samfärdseln kan sägas vara allmän, stundom
kan möta svårigheter.

Såsom redan af justitierådet Silverstolpe påpekats, innehåller
emellertid förslaget i denna del jämväl en inskränkning mot hvad nu
är stadgadt, så till vida, att plats, där allmän marknad eller auktion
hålles, enligt föx-slaget icke skulle vara fredad från öfverdådig framfart.
Om också den nuvarande bestämmelsen om fredande af sådan plats
närmast har afseende på oljud, oväsen och annat förargelseväckande
uppförande, saknar den icke alldeles betydelse äfven med afseende på
öfverdådig framfart, synnerligen i betraktande af nyare sätt att färdas,
och några sakliga skäl för den föreslagna inskränkningen torde icke
kunna anföras.

Lika väl som allmänheten bör vara fredad för faran af öfverdådig
framfart, hvarhelst sådan äger rum, lika väl bör allmänheten kunna
räkna på fred mot förargelse genom oljud, oväsen, fylleri eller slagsmål,
hvarhelst sådant kan förekomma. Från denna synpunkt har jag
naturligtvis intet att anmärka mot det utsträckta skydd i sådant hänseende,
som här föreslås. Men jag anser, att ett lagbud, som binder straffbarheten
af dessa handlingar uteslutande vid platsen för deras begående, icke träffar
rätt utan blir i visst afseende för vidt, i visst afseende för trångt. För vidt,
då det ju måste vara meningslöst att bestraffa förargelseväckande beteende
i de fall, då detsamma icke iakttagits af någon allmänhet, som
däraf kunnat taga anstöt; för trångt, emedan oljud eller annat förargelseväckande
beteende inom enskildt hus eller på enskildt område icke blir
åtkomligt äfven om det iakttagits af en större allmänhet. T. ex. oljud
eller förevisning från åt gata eller väg vettande fönster eller från gård,

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 90.

gränsande till allmän plats. Den förra af dessa betänkligheter eller att
lagbudet får för vidsträckt tillämpning blir naturligtvis större i samma
mån som antalet ställen, där ifrågavarande handlingar äro straffbara, ökas.

Den nya norska strafflagen belägger med straff den, »som ved
Slagsmaal, Skrig, formermelig Opförsel eller anden tillbörlig Adfasrd
forstyrrer den almindelige Fred og Orden eller som medvirker hertil»;
och i en särskild § bland strafflagens allmänna inledande bestämmelser
angifves hvad som menas med offentligt ställe och när en handlingskall
anses vara föröfvad offentligt. I motiven till det »Udkast», som
ligger till grund för strafflagen, säges: »Udkastet gaar ud fra, att
saadan Adfaard bör kunne straffes som Forstyrrelse af den almindelige
Fred og Orden, ogsaa om Fredsforstyrreren opholder sig paa helt privat
Grund, naar dog Skraalet og Spektaklet höres videre».

På sådant sätt träffas det straffbara i här afsedda handlingar vida
bättre än på den väg, vår strafflag valt och som förslaget äfven följt.
Då, såsom Riksdagen i sin skrifvelse påpekat, någon anledning numera
ej förefinnes att olika bestämma gränserna för tillämpningen af 11 kap.
15 § och 18 kap. 15 § strafflagen, hvilka båda lagrums »syfte och
uppgift enligt nuvarande rättsuppfattning torde med hvarandra ganska
nära sammanfalla», synes mig ligga nära till hands att sammanslå båda
lagbuden till ett enda eller med andra ord att öfverflytta stadgandet
om fylleriförseelse till 11 kap. 15 §.

Ett offentligen begånget våld å person bör naturligen vara särskilt
straffbart såsom fredsstörande; men att betrakta det obetydligaste
våld såsom begånget under försvårande omständigheter och hemfallet
under allmänt åtal blott därför att det blifvit å någon af de i förslaget
angifna platser begånget, synes icke betingadt vare sig af historiska
eller andra skäl.

Om man emellertid fortfarande vill knyta betingelserna för straffbarhet
i ifrågavarande hänseenden vid platsen för förseelsernas begående,
anser jag, att man genom uttryckligt stadgande måste begränsa tillämpningen
af dessa lagbud till de fall då allmän förargelse åstadkommits
eller allmän fred och ordning blifvit störda.

Slutligen kan jag ej underlåta att påpeka det önskvärda däri att
i sammanhang med nu föreslagna ändringar i vår strafflag, i likhet
med i flera utländska, bestämdes straff för »störande af omgifningens
nattro».

Justitierådet Claeson: »Lika med justitierådet Silverstolpe anser
jag, att bestämmelsen om allmän marknad eller auktion bör uppflyttas
i första stycket af 11 kap. 15 § strafflagen; och är jag jämväl ense

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 90.

med justitierådet Silverstolpe beträffande ifrågasatt förtydligande af
andra stycket i samma paragraf.»

Justitierådet Lindbäck: att han var ense med justitierådet Silverstolpe
och hemställde tillika att, därest i första stycket af 15 § 11 kap.
strafflagen uttrycket »eller eljest allmänneligen befares» blefve uteslutet,
framför ordet »väg» i samma stycke måtte insättas ordet »allmän» till
otvetydigt utmärkande däraf, att lagrummet icke afsåge enskilda vägar.

Justitierådet Carlson: »Jag är ense med justitierådet Silverstolpe
utom därutinnan, att jag anser skyddet mot fara af öfverdådig framfart
böra utsträckas. För så vidt öfverdådig framfart kan förekomma
å ställe utomhus, som afses med uttrycket »plats som, mot eller utan
afgift, är för allmänheten upplåten» synes allmänheten böra vara å
sådant ställe skyddad för dylik fara lika väl som för störande genom
förargelseväckande beteende eller fylleri. Det torde till och med kunna
ifrågasättas, huruvida icke den, som far öfverdådigt fram, så att annan
däraf skadas kan, bör vara underkastad straff, oberoende af det ställe,
där gärningen sker.»

Justitierådet Lilienberg: att han instämde med justitierådet Claeson
och ville därjämte anmärka, att bisatsen i första stycket af 11 kap.
15 § strafflagen svårligen, såsom afsikten varit, torde kunna hänföras
till väg, gata, torg, hvarföre justitierådet ansåg en redaktionsförändring
nödvändig.

Justitierådet Skärm: att han instämde med justitierådet Silverstolpe.

Ex protocollo
Erik Öländer.

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 90.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Begenten i statsrådet
å Stockholms slott måndagen den 29 februari 1904

i närvaro af:

Hans excellens herr statsministern Bostköm,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim,
Statsråden: Odelberg,

Husberg,

Palander,

Westring,

Ramstedt,

Berger,

Meyrr,
von Friesen,

Virgin,

Justitieråden: Carlson,

Claéson.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Berger anmälde i
underdånighet:

Högsta domstolens genom note ur protokollet öfver justitiedepartementsärenden
för den 30 oktober 1903 inhämtade utlåtande öfver
förslag till lag om ändrad lydelse af 11 kap. 15 § och 18 kap. 15 §
strafflagen.

Efter att hafva redogjort för utlåtandets innehåll yttrade departementschefen: »Såsom

af den lämnade redogörelsen framgår hafva meningarne
inom högsta domstolen varit delade beträffande frågan, huruvida de
Bih. till Biksd. Prat. 1904. 1 Samt. 1 Afd. 61 Höft. 3

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 90.

förseelser, om livilka i 11 kap. 15 § och 18 kap. 15 § strafflagen är
fråga, böra bestraffas, då de ägt rum å platser, som, utan att vara
hänförliga till allmän väg eller dylikt, likväl faktiskt allmänneligen
befaras. För mig synas emellertid de skäl, som anförts emot förslagets
ståndpunkt härutinnan, icke vara öfvertygande. På en plats, där faktiskt
allmän samfärdsel äger rum, torde allmänheten böra åtnjuta den
fred, som är i fråga, oafsedt om platsen eljest skall anses såsom allmän
eller enskild. Hvad beträffar svårigheten att vid tillämpningen
afgöra, huruvida en plats kan anses såsom allmänneligen befaren, torde
denna pröfning ej vara af svårare art än mången annan, som en domstol
har att företaga. Till jämförelse tillåter jag mig äfven åberopa,
att i den nya norska strafflagen begreppet allmänt ställe definieras i
ordalag, som ganska nära öfverensstämma med det remitterade förslagets
uttryckssätt. Det beter i nämnda lags § 7:

»Ved offentligt Sted forstaaes i denne Lov efhvert for almindelig
Foerdsel bestemt eller almindelig befoerdet Sted.»

Efter min mening bör därför i denna punkt den föreslagna bestämmelsen
bibehållas oförändrad.

I öfrigt hafva vid den nu företagna granskningen af förslaget
vidtagits de ändringar, om hvilka ett flertal ledamöter i högsta domstolen
varit ense.»

Departementschefen uppläste härefter ett i enlighet med det afgifna
yttrandet affattadt förslag till lag om ändrad lydelse af 11 kap.
15 § och 18 kap. 15 § strafflagen; och hemställde departementschefen,
att förslaget måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom nådig proposition
för Riksdagen till antagande framläggas.

Justitierådet Carlson åberopade hvad af honom vid ärendets behandling
i högsta domstolen blifvit yttradt, i den mån det ej vid förslagets
omarbetning vunnit beaktande.

Statsrådets öfrige ledamöter biträdde föredragande departementschefens
hemställan.

Med bifall till denna hemställan täcktes Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i nåder förordna,
att till Riksdagen skulle aflåtas nådig proposition i
ämnet af den lydelse bilagan Litt. A. vid detta protokoll
utvisar.

Ex protocollo
Erik Öländer.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1904.