Kungl. Maj ds Nåd. Proposition No 195 (Proposition 1912:195)

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition No 195.

N:o 195.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Biksdagen med förslag till
ändrad lydelse af vissa delar af gällande förordning
med tulltaxa för inkommande varor; gifven Stockholms
slott den 12 april 1912.

Under åberopande af bilagda utdrag af statsrådsprotokollet öfver
linans ärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen
att besluta,

dels att nedan nämnda delar af tulltaxeförordningen skola erhålla
följande förändrade lydelse:

§ 4.

Tullfrihet åtnjutes, utom för varor, hvilka enligt tulltaxan äro fria
från tullafgift, jämväl för:

g) instrument, redskap, verktyg och dylikt, som på resa stadd
utöfvare af vetenskap, konst eller handtverk i och för sådan utöfning
medför eller hvilka till honom inkomma med särskild lägenhet, i sistnämnda
fall såvida han aflämnar på tro och heder afgifven skriftlig
försäkran, att de införas för att af honom brukas i dylik utöfning och
ej införas i handelsafsikt;

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 samt. 151 höft. (Nr 195—196.) 1

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 195.

§ 5.

Vid resa, annorledes än med järnväg, från Norge till Sverige
öfver de delar af gränsen, som äro belägna norr om gränsstationen i
Mitandersfors i Värmland, vare det, med undantag för spelkort, hvilka
äro underkastade såväl stämpelafgift som tull, samt brännvin och sprit
jämte därmed beredda drycker äfvensom vin, för hvilka senare varor
tull skall erläggas, medgifvet att af till införsel tillåtna, tull underkastade
naturalster eller tillverkningar tullfritt medföra följande mindre partier,
nämligen:

bröd, alla slag, tillsammans 20 kilogram,

fläsk, alla slag, tillsammans 10 kilogram,

garn, alla slag, tillsammans 5 kilogram,

kaffe, alla slag, och kaffesurrogat, tillsammans 5 kilogram,

malt, 40 kilogram,

maltdrycker, alla slag, tillsammans 10 liter,
risgryn, 5 kilogram,

socker och sirap, alla slag, tillsammans 10 kilogram,
spannmål, omalen, 150 kilogram,

» malen, 100 kilogram,

tobak, oarbetad och arbetad, alla slag, tillsammans 1 kilogram,
väfnader, alla slag, tillsammans 15 meter, dock icke utöfver ett
värde af 40 kronor, samt

andra varor till ett sammanlagdt värde af 30 kronor;
dock att för det fall, att resan sker öfver någon af här nedan
angifna delar af riksgränsen, ofvan stadgade myckenheter i fråga om
nedannämnda varor sålunda ökas, att det skall vara den resande tillåtet
att af dem tullfritt medföra följande partier, nämligen,

a) vid resa öfver gränsen mot Härjedalen eller mot Frostvikens
socken i Jämtland eller mot Västerbottens län:

socker och sirap, alla slag, tillsammans 20 kilogram,
spannmål, omalen och malen, tillsammans 600 kilogram, samt

b) vid resa öfver gränsen mot Arjepluogs eller Karesuando socknar
i Norrbottens län:

socker och sirap, alla slag, tillsammans 50 kilogram,
spannmål, omalen och malen, tillsammans 600 kilogram,
andra varor, rörande hvilka icke här ofvan i denna paragraf särskildt
stadgats, till ett sammanlagdt värde af 50 kronor.

Kungl. Ma) ds Nåd. Proposition N:o 195.

Där vara af resande medföres i större myckenhet, än ofvan
stadgats, skall tull, enligt hvad eljest gäller, erläggas för hela den af
varan införda kvantiteten.

Tullfrihet, hvarom i denna paragraf sägs, gäller icke för varor,
som i handelsafsikt införas vare sig för att i vanlig ordning försäljas
eller för att utlämnas såsom ersättning för verkställdt arbete, ej heller
för varor, som af handlande eller för handlandes räkning införas, såvidt
de äro af de slag, med hvilka han idkar handel.

Resande vare, om tulltjänsteman eller tullbetjänt sådant fordrar,
skyldig att, jämte uppgift om yrke och hemvist, aflämna en under
edlig förpliktelse afgifven skriftlig försäkran, att de varor, han medför,
icke införas i handelsafsikt, på sätt ofvan förmäles. Införas varorna
icke för resandes egen räkning, skall sådan försäkran afgifvas af den,
för hvilkens räkning de införas. Underlåter vederbörande aflämna dylik
försäkran, skola varorna i vanlig ordning tullbehandlas.

Hurusom för socker, hvilket enligt denna paragraf införes tullfritt,
jämväl frihet från sockerskatt må åtnjutas, därom är särskildt stadgadt.

§ 13.

1. Vid utförsel sjöledes från stapelstad af följande, utaf utländskt
råämne inrikes tillverkade varor beviljas restitutionsvis af tullmedlen:
för 1 kilogram raffineradt socker, topp-, kandi- eller kak- ......... 10 öre

hvarvid för öfrigt iakttages:

a) att af de här upptagna varor minst 25 kilogram af hvardera
skola till export angifvas och på en gång afsändas; kommande
dock denna bestämmelse icke att äga tillämpning, då den vara, för
hvilken tullrestitution sökes, utföres för proviantering af fartyg under
enahanda förhållanden med dem, då utländska varor skulle, enligt hvad
därom är eller varder stadgadt, vid dylik proviantering åtnjuta tullfrihet

6. Hvad i denna paragraf är föreskrifvet angående tullrestitution
eller befrielse från tullafgift vid utförsel gäller äfven, då gods, för hvilket
sådan restitution eller befrielse ifrågasättes, utföres till frihamn eller intages
å frilager; skolande land väga utförsel till frihamn äfvensom intagning
å frilager verificeras på sätt särskildt är eller varder stadgadt,
hvaremot i fråga om verificering af utförsel sjöledes till frihamn skall

Kungl. Maj:ts Nåd. Pr aposition N:o 195.

i tillämpliga delar lända till efterrättelse hvad förut i denna paragraf
är föreskrifvet beträffande verificering af utförsel till utrikes ort.

dels att nedan omförmälda delar al tulltaxan skola erhålla följande
lydelse:

3. Kalkspat — — — — — — — —

Anm. Kalkspat och annan hvit kalksten, som pulveriserats till sådan finlek,
att varan i förefintligt skick är användbar som färg, tullbehandlas som krita,
malen, slammad eller fälld.

Frö:

90. andra slag, ej särskild! nämnda, äfven pulveriserade;

äfvensom fröstoft (sporer)................................................. fria.

Frukter (af träd) och bär:

torkade:

andra slag, ej särskild! nämnda; äfvensom saltade:

116. icke ätbara eller till prydnad användbara, äfven

pulveriserade................................................................ fria.

Växter, ej särskildt nämnda:

torkade eller annorledes preparerade:

132. andra slag, äfven pulveriserade ..................................... fria.

Kvistar och blad, naturliga:

andra slag, ej särskildt nämnda, äfven pulveriserade fria.

134.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 195. 5

Socker:

158. raffineradt, alla slag, såsom topp-, kandi- ock kak samt

krossadt eller pulveriseradt ....................... 1 kg. 14 öre

oraffineradt:

159. till färgen icke mörkare än n:r 18 af den i

världshandeln gällande holländska standard,
hvarå genom generaltullstyrelsens försorg
normalprof hållas tullförvaltningarna tillhanda.
.................................................................... 1 kg. 14 öre

160. till färgen mörkare än nämnda standardnummer,

äfven om varan inkommer i upplöst eller flytande
tillstånd .................................................... 1 kg. 9 öre

215. Drif- och transportremmar, snören samt slangar af
läder eller tarmar, äfven i förening med annat
ämne; ryck-, slag- och syremmar; tekniska lädervaror,
såsom öfverdrag till valsar, samt råhudskolfvar
och packningar; äfvensom guldslagarhinna 1 kg. 60 öre

232. Bark, alla slag, ej särskildt nämnda, äfven pulveriserade;
äfvensom näfver, korkbark (äfven i tillskurna
bitar) samt korkbarksaffall ...................... fria.

D. Bomull.

Garn:

495. effekt- eller fantasigarn: tullbehandlas lika med
flertrådigt, mer än en gång tvinnadt garn.

Anm. Med effekt- eller fantasigarn förstås sådant i regel
två- eller flertrådigt garn, som utefter hela sin längd
eller på bestämda afstånd företer noppor, förtjockningar,
knutar, öglor, slingor, spiraler eller dylikt, äfvensom
garn, på galvanisk väg öfverdraget med metall.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 195.

551. Polerduk, såsom smärgel-, karborundum-, pimstens-,
glas- och flintduk m. fl., jämväl i tillklippta, tillskurna
eller utstansade stycken, med eller utan
sömnadsarbete.............................................................. 1 kg. 25 öre

Rullgardiner:

569 a. andra — — — — — — — — — _ _ _

569 b. Dykardräkter samt delar därtill,'' såsom hjälmar,

skor med blytyngder, muddar m. fl..................... 100 kr. 10 kr.

663. Kranar, kylrör och andra för tekniskt bruk afsedda,
ej särskilt nämnda och ej till fajans- eller porslinsvaror
hänförliga artiklar, äfven armerade; samt
kapslar af porslin till kulkvarnar, äfvensom kulor
af porslin till kulkvarnar och andra maskiner ... 100 kg. 2 kr.

Floretter, sablar, värjor, bajonetter, huggare och
dylika vapen (med eller utan tillhörande baljor);
äfvensom delar därtill:

837. förgyllda, försilfrade, förnicklade eller etsade-----

Anm. Såsom förgyllda, försilfrade, förnicklade eller etsade
anses varorna, äfven om sådan bearbetning förekommer
allenast å delar, bestående af annan metall än järn.

1245. Dextrin, i fast eller flytande form — — — —
Anm. 1. Såsom dextrin tullbehandlas äfven stärkelseklister
samt dextrin- eller stärkelsehaltiga appreturmedel.

Anm. 2. Afdrag i vikten medgifves ej för askar, burkar,
flaskor och dylikt emballage.

1322 a. Konstnärsarbeten — — — — — — — — _

1322 b. Husgeråds- eller andra lösörepersedlar, gamla och
brukade och ej inkommande i den ordning, i
§ 4 tulltaxeförordningen sägs, därest ägaren på
tro och heder skriftligen intygar, att de införas
för eget bruk och ej i handelsafsikt.................. 100 kr. 15 kr.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 195.

dels att nedan nämnda delar af underrättelserna om hvad vid
tulltaxans tillämpning iakttagas bör skola erhålla följande förändrade
lydelse:

§ I Vara

förtullas i det skick, hvari den inkommer, med iakttagande,
där ej i fråga om vissa varuslag är annorlunda stadgadt:

a) att vara, som utgör en blandning af beståndsdelar, hänförliga
till taxerubriker med olika tullsatser, skall, om någon beståndsdel drager
värdetull och varan icke innehåller sprit eller eter, förtullas enligt hvad
taxan stadgar för ifrågavarande beståndsdel samt i annat fall tullbehandlas
lika med den beståndsdel, som är underkastad högsta tullafgiften;
skolande emellertid härvid beståndsdelar, som förekomma endast
i obetydlig mängd och icke väsentligen inverka på varans beskaffenhet,
lämnas utan afseende, för så vidt de icke utgöras af sprit eller eter
eller ock afsikt skäligen kan förutsättas att medelst deras inblandningundandraga
dem belöpande tullafgift;

9. Införas varor af olika slag, förpackade i ett och samma emballage,
och är med afseende å någon af dem stadgadt, att vid förtullningen
vikten af sådant emballage skall i varans vikt inberäknas, lägges
det gemensamma emballagets vikt till vikten af denna vara; dock skall
vikten af dylikt emballage icke inberäknas i vikten af vara, som utgör
allenast en oväsentlig del af innehållet.

Förekomma i samma förpackning olika varor, i fråga om hvilka
sådan bruttoförtullning är stadgad, lägges emballagets vikt till vikten
af den hufvudsakliga bland dessa varor.

dels och att förestående bestämmelser skola tillämpas från och med

den 1 januari 1913.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 195.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Theodor Adelswärd.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 195.

Utdrag ar protokollet öfver finansärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 12 april 1912.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Staaff,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve EhrensväRD,
Statsråden: PETERSSON,

SCHOTTE,

Berg,

Bergström,
friherre ÅDELSWÄRD,

Petrén,

Stenström,

Larsson,

Sandström.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet friherre Adelswärd
yttrade:

Jag anhåller att få framlägga förslag till åtskilliga detaljändringar
i tullagstiftningen äfvensom i sammanhang därmed ett förslag till
tryggande af sockerbeskattningens effektivitet vid den vid nästkommande
årsskifte inträdande förhöjningen af sockerskatten.

De tullförfattnings frågor, å h vilka jag nu ber att få påkalla uppmärksamhet,
äro föranledda dels af en Riksdagens skrifvelse med begäran
om utredning rörande lättnader för gränstrafiken mot Norge, dels af de
nyligen för Riksdagen framlagda förslagen till förordningar om provianteringsfrilager
och om frilager, dels af framställningar från generaltullBihang
till Riksdagens protokoll 1912. 1 saml. 154 käft. (Nr 195—196.) 2

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 195.

styrelsen med förslag till förenklingar i och förtydliganden af tulltax eförfattningarna,
dels af en framställning från enskildt håll om tullbehandlingen
af dykardräkter, dels ock slutligen af den vid 1908 års
Riksdag antagna planen för sockerbeskattningens ordnande.

Sränstrafiken Gränstraliken mellan Sverige och Norge regleras i tullafseende,

med Norge, bland annat, genom bestämmelserna i § 5 tulltaxeförordningen. Dessa
ftrcrdmX§ 5 bestämmelser hafva före gällande tulltaxeförordnings trädande i kraft den
1 december 1911 funnits inrymda i särskild, hvarje år förnyad förordning
angående vissa bestämmelser rörande gränstrafiken mellan Sverige och
Norge.

Enligt nyss berörda lagrum är medgifvet, att vid resa, annorledes
än med järnväg, från Norge till Sverige öfver den del af gränsen, som
ligger norr om gränstullstationen i Mitandersfors i Värmland, tullfritt
införa mindre partier af eljes tullpliktiga varor. I författningen äro fastställda
de maximikvantiteter af olika varuslag, som få tullfritt medföras,
därvid för somliga gränstrakter medgifvits något större kvantiteter än
för öfriga trakter. De mindre beloppen äro tipp tagna i mom. a) af lagrummet
i fråga och gälla vid införsel öfver de delar af riksgränsen, som
äro belägna mellan Mitandersfors och Dalarnas södra gräns samt mellan
Ljusnebäcken i Härjedalen och riksröset nr 167 i Jämtland äfvensom
mellan Kalls och Frostvikens socknar i sistnämnda landskap. I mom. b)
stadgas rörande de något större kvantiteterna, som få införas öfver
de nyss ej nämnda delarna af riksgränsen norr om Mitandersfors.
Riksdagens I sammanhang med antagande af förordning angående vissa be *å?\fi909

»tämmelser rörande gränstrafiken mellan Sverige och Norge, hvars 1 §

var, frånsedt ett par mindre betydande detaljer, likalydande med nu förevarande
lagbestämmelse, anförde Riksdagen i skrifvelse till Konungen
den 30 mars 1909, att vissa omständigheter tydde på att befolkningen
i en del trakter vid gränsen mot Norge möjligen kunde vara i behof
af tullfrihet för större varukvantiteter än de i den af Riksdagen härutinnan
antagna förordning fastställda samt att, då det otvifvelaktigt för
den del af gränsbefolkningen, som för inköp af lifsförnödenheter vore
företrädesvis hänvisad till norska orter, vore af stor betydelse att få
tullfritt på en gång införa tillräckliga mängder af sådana varor, det
syntes vara påkalladt, att en undersökning föranstaltades till utrönande,
huruvida och i hvilken omfattning en i sådant afseende utsträckt tullfrihet
lämpligen borde medgifvas, utan att anledning till missbruk
därigenom gåfves, och begärde Riksdagen därför hos Kungl. Maj:t en
utredning i sådant syfte.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 195.

Genom nådig remiss den 16 april 1909 anbefalldes generaltullstyrelsen
att afgifva underdånigt utlåtande i frågan; och med skrifvelse
af den 16 december 1911 har nu generaltullstyrelsen inkommit med
utredning och förslag i ärendet.

I anledning af remissen har generaltullstyrelsen infordrat yttranden
i ärendet från tullkammaren i Strömstad, gränsbevakningschefen i Dalsland,
Värmland och Dalarne samt tullkamrarna i Karlstad, Falun, Östersund,
Umeå, Piteå och Luleå, den sistnämnda efter tullkammarens i
Riksgränsen hörande, äfvensom från gränsinspektionen i Funäsdalen,
hvarjemte, sedan generaltullstyrelsen i skrifvelse^ till Kungl. Maj:ts
befallningshafvande i Göteborgs och Bohus, Åltsborgs, Värmlands,
Kopparbergs, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, med bifogande
i afskrift af de utaf tullmyndigheterna i de respektive länen
afgifna yttrandena, anhållit om utlåtanden i ämnet, sadana utlåtanden
inkommit och därvid tillika ötverlämnats yttranden från lokala myndigheter
och menigheter i eu del af här ifrågavarande gränstrakter.

I de till generaltullstyrelsen inkomna yttrandena liar angående
förhållandena å de olika trakterna vid gränsen mot Norge i hufvudsak

anförts följande. .

Beträffande först Göteborgs och Bohus lån har Kungl. Mapts
befallningshafvande i sagda län förklarat sig hafva vid frågans Öfvervägande
kommit till den uppfattning, att — da Riksdagens ifrågavarande
framställning icke åsyftade utredning, huruvida den tullfrihet, som vid
trafik öfver riksgränsen mot Norge varit medgifven, men enligt nådiga
förordningen den 16 maj 1906 angående vissa bestämmelser rörande
gränstrafiken mellan Sverige och Norge upphört och sedermera icke
ånyo kommit till stånd, skulle åter införas i viss omfattning, utan
endast afsåge frågan, huruvida den tullfrihet, som alltjämt vore medgifven
vid nämnda gränstrafik för vissa sträckor af gränsen, borde få
gälla för större varukvantiteter än de i den af Riksdagen härutinnan
antagna förordning fastställda — föreliggande ämne icke kunde, vid
det förhållande att någon tullfrihet icke vidare funnes medgifven vid
gränstrafiken mellan länet och Norge, anses beröra några områden i
detta län, hvarför Kungl. Maj:ts befallningshafvande följaktligen funne
sig sakna anledning till vidare yttrande i ärendet.

Tullkammaren i Strömstad har däremot — under hänvisning till
tidigare utlåtande i anledning af en den 17 maj 1904 af nämnda års
riksdag begärd utredning rörande eventuell begränsning af giltighetsområdet
för då gällande förordning angående vissa bestämmelser be -

Till generaltullstyrelsen

inkomna
yttranden.

12 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 195.

träffande gränstrafiken mellan Sverige och Norge, i hvilket utlåtande
tullkammaren tillstyrkt borttagandet utaf den ditintills medgifna tullfrihet
för gränsbefolkningen inom länet af, bland andra, det skäl, att
ifrågavarande frihet gåfve anledning till en mångfald missbruk, som
verkade demoraliserande på befolkningen och vore förlustbringande för
staten — uttryckligen betonat, att, sedan förberörda förordning af den
16 maj 1906 trädt i kraft, intet förekommit, som kunde gifva tullkammaren
anledning att tillstyrka ett återinförande af en så beskaffad
tullfrihet, hvad ifrågavarande län anginge.

Hvad vidare angår gränstrafiken inom Ålfsborgs län har Kungl.
Maj:ts härvarande befallningshafvande förklarat sig anse något verkligt
behof af utsträckt tullfrihet icke föreligga. Ty ehuru kommunikationerna
inom de delar af länet, som gränsa till Norge, nog lämnade mycket
öfrigt att önska, hade dock gränsbefolkningen dels genom Dalslands
järnväg och Uddevalla-Lelången banan samt de kanaliserade sjöarna
Störa Lee och Lelången, å hvilka under seglationstiden regelbunden
daglig ångbåtstrafik ägde rum, dels ock genom landsvägar, af hvilka för
närvarande en för orten viktig samfärdsled mellan Dals Eds och Nösseniarks
socknars kyrkor vore under anläggning, någorlunda bekväma förbindelser
med det öfriga Sverige. För öfrigt syntes någon svårighet
icke förefinnas för befolkningen att hos landthandlande, däraf ett jämförelsevis
stort antal funnes i orten, eller genom där befintliga landtmannaföreningar
till rimligt pris erhålla behöfliga förnödenheter.

Icke heller gränsbevakningschefen i Dalsland, Värmland och Dalarna
har i sitt utlåtande i ärendet funnit något större behof af tullfrihet föreligga
för berörda gränstrakter, hvilka nu sakna sådan tullfrihet.

Jämväl beträffande Värmlands läns södra gränstrakter, för hvilka
icke heller någon tullfrihet af nu ifrågavarande slag för närvarande är
inedgifven, har gränsbevakningschefen påpekat, att något större behof
af dylik frihet icke förelåge, enär på svenskt område funnes godt om
köpmän, som tillhandahölle handelsvaror till ortens priser. Däremot
syntes för trakterna vid riksgränsen mellan Mitandersfors i Värmland
och gränsen mot Dalarne vara af behofvet påkalladt, icke blott att den
enligt gällande gränstrafiksbestämmelser medgifna rätt att åtnjuta tullfrihet
bibehölles, utan äfven att tillstånd lämnades att vid resa från
Norge medföra större kvantiteter af de nödvändigaste lifsmedlen än
som vore enligt § 1 mom. a) i gränstrafikförordningen den 7 maj 1909
tillåtet. Stadgandet i sistberörda moment borde därför, enligt gränsbevakningschefens
åsikt, delad icke blott af tullkammaren i Karlstad,
utan äfven, med här vidare omförmälda afvikelse, af Kungl. Maj:ta

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 195.

befallningshafvande i Värmlands län, bortfalla och bestämmelserna under
sagda paragrafs mom. b) i stället blifva gällande jämväl vid resa
öfver riksgränsen mellan Mitandersfors och gränsen mot Dalarna. Gränsbevakningschefen
har insändt och åberopat utdrag ur kommunalstämmoprotokoll
från Bogens och Lekvattnets socknar äfvensom från Östmarks
samt Södra och Norra Finnskogens socknar, häruti uttalanden
gjorts om bohofvet af ökad tullfrihet. Till förekommande af missbruk
borde, enligt gränsbevakningschefens af tullkammaren i Karlstad biträdda
mening, särskildt stadgas, att för erhållande af tullfrihet för medförda
varor desamma skulle uppvisas för närmaste gränsridare eller vid närmaste
gränsstation, samt att denna tullfrihet finge åtnjutas uteslutande
af den gränsbefolkning, som hade sitt fasta hemvist inom 20 kilometer
från riksgränsen — ett förslag, hvilket emellertid icke i dess helhet
vunnit gillande af Kungl. Maj:ts befallningshafvande i länet, som nämligen
funnit sistberörda begränsning komma att blifva rätt svår att i
praktiken uppehålla och i hvarje händelse vara något snäft affattad.

Såsom motiv för den ifrågasatta utsträckningen har af myndigheterna
i hufvudsak åberopats, att dessa aflägsna och fattiga bygder,
som på grund af en i allmänhet mycket mager jordmån och ett kargt
klimat ej på långt när förmådde frambringa tillräckligt med brödsäd,
hade dåliga kommunikationer med bättre lottade delar af vårt land,
under det att förbindelserna med norska orter vore betydligt lättare.
Vidare hade erfarenheten visat, att gränsbefolkningen sällan erlade tull
för någon större kvantitet spannmål utan föredroge att så ofta som
möjligt införa de små varukvantiteterna, och att färden vore lönande,
äfven om den måste företagas en å två gånger i veckan, ity att priset
per 100 kilogram mjöl ställde sig 6 å 8 kronor lägre i Norge än i
Sverige. Af någon betydelse för statskassan ansåges därför en utsträckt
tullfrihet i berörda hänseende icke vara, men gränsbefolkningen skulle
bespara sig både tid och arbete, om större varukvantiteter blefve tullfria
vid införseln.

I fråga om Kopparbergs län har af de hörda myndigheterna i
hufvudsak anförts följande. Tullkammaren i Falun, med hvilken myndighet
kronofogden i Västerdals fögderi äfvensom kronolänsmannen i
Transtrands distrikt af sagda fögderi samt Transtrands sockens kommunalstämma
och kommunalnämnd jämte Särna sockens kommunalstämma
instämt, anser, att den för befolkningen vid Dalagränsen mot
Norge nu gällande tullfrihet bör bibehållas vid de varukvantiteter, som
finnas angifna i förordningen rörande gränstrafiken, då den medgifna
tullfria införseln af vissa förnödenheter motsvarade gränsbefolkningens

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 195.

behof och en större sådan frihet lätt kunde locka till missbruk. Ej
heller anser kronolänsmannen i Sårna distrikt af Ofvan-Siljans fögderi,
att förhållandena i distriktets gränstrakter mot Norge påkalla eller nödvändiggöra
någon förändring af bestämmelserna i § 1 mom. b) af gränstrafikförordningen;
en utstäckt tullfrihet skulle, anför denne, visserligen
hälsas med tillfredsställelse men säkerligen fresta till missbruk. Däremot
göra Lima sockens kommunalstämma och kommunalnämnd, hvilkas
åsikter i ärendet delas af kronolänsmannen i Lima distrikt af Västerdals
fögderi, framställning om utsträckt tullfrihet för den till omkring 170
personer uppgående befolkningen i de söder om Rörbäcksnäs vid gränsen
mot Norge belägna byarna Långviken, Södra Löten, Norra Löten,
Örsjön, Storhögen, Svartåsen, Risberget, Skepparberget och Kroksätra,
ett förslag som emellertid afstyrkes af kronofogden i Västerdals fögderi,
enär ifrågavarande byar vintertiden hade kortare väg till järnvägsstationen
i Lima än flertalet byar i Transtrands socken, där ett dylikt behof
icke ansåges föreligga. Ytterligare göres hemställan om höjning af till
tullfri införsel lofgifna spannmålskvantiteter dels för Idre kapellag af
kronofogden i Ofvan-Siljans fögderi, hvilken anser, att för hvarje hushåll
borde få på en gång införas högst 400 kilogram malen spannmål, dock
med den begränsning, att tullfrihet för nämnda kvantitet medgåfves
endast åt den fast boende gränsbefolkningen på ett afstånd af tre nymil
från riksgränsen, att sammanlagda myckenheten af den för hvarje hushåll
införda malda spannmålen icke finge öfverstiga 800 kilogram per
år, samt att gränsbefolkningen blefve i öfrigt underkastad den kontroll,
som kunde pröfvas erforderlig, dels för Särna socken af dess kommunalnämnd,
som förmenar, att tullfrihet för malen spannmål borde medgifvas
där för en till 300 kilogram höjd kvantitet. Sistnämnda hemställan
af Sårna sockens kommunalnämnd har emellertid icke biträdts
af socknens kommunalstämma, hvilken, såsom redan blifvit antydt, instämt
i tullkammarens i Falun förut omförmälda yttrande.

Kronofogden i Ofvan-Siljans fögderi har till stöd för sin berörda
hemställan beträffande Idre kapellag hvad angår sagda kapellag
anfört följande. Afståndet från Idre kapell, dit våglängden från närmaste
järnvägsstation, Alfdalen, utgjorde 11.3 nymil, till gränsen mot
Norge vore 4 nymil. Mellan Idre kapell och riksgränsen vore på ett
afstånd från riksgränsen af en nymil belägen en mindre by med ett
ringa antal invånare. För öfrigt läge i denna aflägsna fjälltrakt, vidt
skilda, endast en del nybyggen med högst tre gårdar. De varor, som
gränsbefolkningen i Idre kapellag för närvarande införde från Norge,
utgjordes hufvudsakligen af malen spannmål, hvarå priset i Norge ställde

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 195.

sig 6 å 8 kronor billigare per 100 kilogram än i Sverige. Då emellertid
nu endast 100 kilogram malen spannmål finge af en hvar tullfritt
införas, måste gränsbefolkningen å denna karga ort, där ingen
odling af säd kunde äga rum, för att fylla sitt behof af mjöl företaga
en hel del kostsamma och tidsödande resor till Norge för mjölets inköpande.
Med afseende å de af kronofogden sålunda angifna förhållandena
ansåge han, att beträffande denna ort den ifrågasatta utsträckningen af
tullfriheten icke innebure någon fara för missbruk.

Slutligen har Kungl. Maj:ts befallningshafvande i länet, under hänvisning
till de nu refererade yttrandena af kommunalstämmor och kommunalnämnder
samt kronofogdar och kronolänsmän, anfört, att beträffande
ifrågavarande län annan ändring i förordningen angående vissa bestämmelser
rörande gränstrafiken mellan Sverige och Norge den 7 maj
1909 icke syntes vara af förhållandena påkallad, än att för undvikande
af tidsödande och kostsamma resor den lofgifna tullfria varukvantiteten
spannmål, hvarje slag, skäligen borde höjas till 300 kilogram, dock att
den sammanlagda myckenheten af sådan malen spannmål för hvarje
hushåll af den bofasta gränsbefolkningen icke borde få öfverstiga 800
kilogram årligen.

Beträffande vidare Jämtlands län och då först Härjedalen har gränsinspektionen
i Funäsdalen föreslagit, att tullfrihet måtte, då resa sker
öfver den del af gränsen, som är belägen söder om Ljusnebäcken, medgifvas,
hvad angår socker och sirap samt spannmål, för 20 kilogram
socker och sirap tillsammans, för 300 kilogram spannmål, omalen, samt för
200 kilogram spannmål, malen, och motiverat sitt förslag därmed, att Härjedalens
gränsbefolkning vore synnerligen fattig och ej hade råd eller tillfälle
att mer än en gång om året för inköp af lifsförnödenheter företaga
en resa till Norge, dit afståndet ändock vore kortare än till svensk
handelsplats, samt att missbruk af en sålunda utsträckt tullfrihet icke
vore att befara. I fråga åter om Jämtland har tullkammaren i Östersund
gjort framställning dels därom, att befolkningen i Åre och Hotagens
socknar måtte vid införsel öfver gränsen mot Norge erhålla tullfrihet i
enlighet med stadgandena i § 1 b) af gränstrafikförordningen, dels därom
att befolkningen i Frostvikens socken måtte medgifvas tullfrihet i enlighet
med bestämmelserna i sagda författningsrum, dock att kvantiteten af socker
och sirap måtte höjas till 25 kilogram tillsammans, samt att malen spannmål
borde få införas på här ifrågavarande sätt efter hvars och ens styrkta
behof och under i öfrigt gällande bestämmelser. Hela befolkningen
utefter gränsen inom Jämtlands län vore nämligen, yttrar tullkammaren,

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition No 195.

hänvisad att gorå sina uppköp af lifsförnödenheter från Norge, och, då
vissa byar vid gränsen äfven inom Are och Hotagens socknar, hvilka
för närvarande icke ägde den Frostvikens och Kalls socknar beredda
förmånen att få tullfritt införa de i gränstrafikförordningen för vissa
platser fastställda större kvantiteterna af åtskilliga varor, läge fullt så
obekvämt till som byarna i Kalls socken, borde äfven förenämnda gränsbyar
inom Åre och Hotagens socknar tilldelas samma rättigheter som
byarna i Kalls socken. Någon fara för missbruk därigenom förelåge
icke. För öfrigt vore gränsbefolkningen i dess helhet fattig och i alla
afseenden illa lottad. Frostvikens socken hade det sämst ställdt med
afseende på vägförbindelser inåt landet; den enda från Frostviken
ledande landsvägen ginge öfver gränsen till Norge ned mot kusten, där
sockenbefolkningen i regel inköpte mjöl och andra lifsförnödenheter.
Då tid och vägförhållanden lade hinder i vägen för dylika långa resors
företagande alltför ofta, inköptes vanligen på en gång en större kvantitet
varor, som delvis magasinerades vid gränsen och infördes successivt
i tillåtna kvantiteter. Detta blefve emellertid betungande, särskildt
som transportmöjligheten till stor del vore beroende på isföre. Bereddes
den för sagda socken afsedda lättnaden vid införseln af vissa erforderliga
varupartier, skulle kontrollen däröfver icke blifva mindre effektiv än
den för närvarande vore, isynnerhet som socknen vore så belägen, att
införsel från Norge däröfver till annan socken icke kunde med fördel
praktiseras.

1 förenämnda yttrande af tullkammaren i Östersund hafva såväl
Kungl. Maj:ts befallningshafvande i länet som, i hvad vederbörande
länsdel däraf beröres, kronofogden i Jämtlands norra fögderi jämte
kronolänsmännen i Föllinge och Frostvikens distrikt samt kronofogden
i Jämtlands västra fögderi jämte kronolänsmännen i Undersåkers distrikt
instämt. Kronolänsmännen i Mörsils distrikt har förklarat sig anse
billigt och rättvist, att alla gränssocknarna inom Jämtland komme i
åtnjutande af samma och lika förmåner i fråga om tullfri varuinförsel
från Norge, och att dessa förmåner blefve fastställda i öfverensstämmelse
med det af Östersunds tullkammare afgifna förslaget beträffande Frostvikens
socken. 1 händelse af en sådan tullfrihets medgifvande vore
osannolikt, att missbruk därigenom skulle uppstå.

Hvad därefter angår Västerbottens län anför tullkammaren i Umeå,
hvars framställning i ärendet tillstyrkes af Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i länet, att utsträckt tullfrihet för länsbefolkningen i gränstrakterna
mot Norge vore, intill dess kommunikationerna i dessa trakter
blefve bättre, påkallad beträffande följande varor och till nedannämnda

Kungl. Maj;ts Nåd. Proposition N:o 195.

kvantiteter, nämligen: fläsk, alla slag, 40 kilogram, socker och sirap,
alla slag, tillsammans 20 kilogram samt spannmål, malen, 600 kilogram.
För upptagandet af en så hög kvantitet malen spannmål talade särskild!
följande omständigheter. Afståndet från Vilhelmina, Stensele, Tärna och
Försele socknar till Norge, dit sagda socknars befolkning företrädesvis
vore hänvisad för inköp af lifsförnödenheter, samt åter utgjorde 30 å 40
nymil, och att färdas berörda väg droge en tid af 2 å 3 veckor. Fn
dylik provianteringsresa kunde därför i allmänhet företagas blott en
gång om året, därvid de fattigare fjällborna måste lita sig till hvad
hjälpsamma, något bättre lottade grannar kunde medföra åt dem. Att
något missbruk af förmånen af en sålunda utsträckt tullfrihet skulle äga
rum befarades icke.

Hvad slutligen beträffar Norrbottens län är det enligt Kungl. Maj:ts
befallningshafvandes i nämnda län åsikt egentligen endast gränsbefolkningen
i Arjepluogs och Karesuando socknar, som är i nämnvärd mån
berörd af föreliggande fråga. Enligt sagda myndighets förmenande vore
denna befolknings behof af tullfrihet icke tillräckligt tillgodosedt genom
de bestämmelser, som härutinnan innefattades i förordningen angående
vissa bestämmelser rörande gränstrafiken mellan Sverige och Norge den
7 maj 1909. Den fattiga befolkningen i nämnda socknar, som oundgängligen
vore på grund af förhållandena hänvisad till att gorå vissa inköp
i Norge, kunde icke efterlefva bestämmelser, genom hvilka dess rätt
till tullfri införsel af vissa varor därifrån vore begränsad i enlighet med
nämnda förordning, och gifvetvis kunde ej heller efterlefnaden af dylika
bestämmelser med rimlig kostnad för statsverket öfvervakas. Det syntes
därför Kungl. Maj:ts befallningshafvande vara i hög grad önskvärdt,
att befolkningen i Arjepluogs och Karesuando socknar medgåfves sådan
rätt till tullfri införsel af vissa varor Irån Norge, att det verkliga behofvet
i sådant hänseende blefve tillgodosedt, och det ville synas Kungl.
Maj:ts befallningshafvande som skulle den kvantitet, för hvilken tullfrihet
skäligen borde medgifvas, icke böra begränsas till lägre än 600 kilogram
malen eller om alen spannmål, 50 kilogram socker och — förutom
öfriga i gränstrafikförordningen upptagna, för denna gränsbefolkning
till tullfri införsel nu tillåtna varor — andra varor till ett värde
af sam man lagd t 50 kronor. En tullfrihet så begränsad skulle otvifvelaktigt
icke föranleda missbruk, då det icke kunde blifva tal om inköp för
annat än några familjers gemensamma behof.

Af enahanda uppfattning är tullkammaren i Piteå, därvid åberopande
ett uttalande af gränsridaren i Jäckviks postering, samt kronolänsmannen
i Karesuando distrikt, som dock icke närmare angifver storBUtäng
till Riksdagens protokoll 1912■ 1 samt. 154 käft. (Nr 195 196.) 3

Generaltull styrelsen.

18 Kungl. Maj:ts A''åd. Proposition N;o 195.

leken af de varumängder, hvilka borde få på eu gång tullfritt införas.
Kyrkoherden i Karesuando anser, dels att nomadiserande lapp bör medgifvas
rätt att tullfritt införa alla de varor, af hvilka han må hafva
behof, dels att hvarje bofast bör tillåtas tullfritt på en gång införa
intill 600 kilogram mjöl och socker samt andra varor till ett sammanlagdt
värde af 30 kronor. Slutligen är tullkammaren i Luleå, under instämmande
i ett yttrande af tullkammaren i Riksgränsen, af den åsikt,
att utsträckt tullfrihet för Luleå tullkammardistrikts gränsbefolkning
icke är af nöden.

Generaltullstyrelsen har i sin förenämnda skrifvelse den 16 december
1911 för egen del anfört i hufvudsak följande.

Vid en sammanställning af de i de anförda yttrandena väckta förslagen
tunne man, att de i stort sedt innebure

dels inskränkning af området för tillämpningen af de i mom. al
åt lagstadgandet medgifna mindre varukvantiteterna till en obetydlig
del af gränstrakterna i norra Härjedalen och södra Jämtland,

dels och speciella föreskrifter beträffande vissa gränstrakter om
tullfrihet för större varukvantiteter än för närvarande vore medgifven,
hufvudsakligen för spannmål, malen och omalen, samt socker och sirap.

Visserligen kunde emot en höjning af de tullfria varukvantiteterna
anmärkas, dels att i nådiga förordningen den 30 maj 1890 angående
Sveriges och Norges ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden vidtogs
en mera allmän sänkning af de tullfria kvantiteterna af de i dess
4 § omförmälda varuslag, tydligen af den i Kungl. Maj:ts nådiga proposition
n:r 23 till 1890 års riksdag angifna anledning, att de förut
medgifna större tullfria kvantiteterna uppgifvits hafva föranledt missbruk,
dels också att i de gränstrafikförordningar, som utfärdats den 28
maj 1897 och den 16 maj 1906, nedsättning i de tullfria varukvantiteterna
blifvit gjord beträffande vissa gränstrakter, däribland äfven för
den norr om Medskogen belägna delen af Värmlands gräns mot Norge.

Den gjorda utredningen syntes emellertid ådagalägga, att gränsbefolkningen
å vissa orter tillskyndades olägenhet af att icke få på en
gång tullfritt införa större mängder af vissa varor än för närvarande
vore medgifvet. Å andra sidan torde af utredningen uppenbart framgå,
att någon rätt till tullfri varuinförsel icke borde ifrågakomma öfver den
del af gränsen mot Norge, som vore belägen söder om Mitandersfors i
Värmland, hvilken del — särskild! Strömstads tullkammardistrikt —
anmärkningarna om missbruk egentligen torde hafva afsett.

Såsom förut blifvit antvdt skulle ett bifall till respektive myndig -

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 195.

heters förslag om rätt till införsel af de i mom. b) af § 5 tulltaxeförordningen
medgifna större varukvantiteterna jämväl öfver ej mindre den
del af gränsen mellan Norge och Värmland, som vore belägen norr om
Mitandersfors, än äfven gränsen mot vissa uppgillra socknar i Jämtland
medföra, att den i mom. a) af nämnda paragraf beträffande vissa delar
af gränsen gjorda inskränkning af den tullfria varuinförseln till mindre
kvantiteter endast komme att gälla för ett sammanhängande mindre
gränsområde i norra Härjedalen och södra Jämtland, beläget mellan
Ljusnebäcken och Undersåkers sockens norra gräns. Under förutsättning
af ett bifall till nyssberörda förslag, hade emellertid styrelsen funnit sig
böra ifrågasätta, att föreskriften om inskränkning till de mindre kvantiteterna
måtte upphäfvas jämväl beträffande sistnämnda gränsområde,
hvars sammanlagda gränslängd, såvidt styrelsen kunnat beräkna, icke
uppginge till 60 kilometer. Hvad beträffade den större delen af detta
område, nämligen trakten utefter gränsen mot Undersåkers socken i
Jämtland, hade styrelsen från tullförvaltaren i Östersund under hand
inhämtat, att befolkningen därstädes borde i fråga om rätt till tullfri
varuinförsel från Norge likställas med befolkningen i Jämtlands öfriga
gränssocknar söder om Frostvikens socken. I fråga om de norr om
Ljusnebäcken belägna gränstrakterna i Härjedalen hade gränsinspektionen
i Funäsdalen i ett telegrafiskt meddelande förklarat, att för närvarande
inga särskilda skäl funnes, att icke dessa trakter borde beviljas samma
förmåner beträffande tullfri varuinförsel från Norge som trakterna söder
om Ljusnebäcken.

Vid ett eventuellt genomförande af dessa förändringar skulle sålunda
momentet a) helt och hållet bortfalla och de nuvarande bestämmelserna
under momentet b) komma att representera regeln. Såsom
undantag från denna skulle då inflyta de särskilda bestämmelser om ytterligare
ökade tullfria kvantiteter af en eller annan vara, som med anledning
af de olika förslagen i denna riktning kunde komma att beslutas
beträffande viss trakt.

Gränsbevakningschefen i Dalsland, Värmland och Dalarna hade i
sammanhang med sitt förberörda förslag om tillämpning beträffande
gränstrakterna i Norra Värmland af bestämmelserna under momentet b)
hemställt, att till förekommande af missbruk måtte stadgas, att rättigheten
till den ifrågavarande tullfria varuinförseln skulle få åtnjutas
uteslutande af den gränsbefolkning, som hade sitt fästa hemvist inom
20 kilometer från riksgränsen, samt att för erhållande af tullfrihet å
medförda varor desamma skulle uppvisas för närmaste gränsridare eller
gränsstation.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 195.

Emot gränsbevakningschefens förslag att rätten till åtnjutande
af den utsträckta förmånen skulle inskränkas till den på 20 kilometers
afstånd från gränsen fast bosatta befolkningen hade, på sätt nämnts,
Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Värmlands län anfört, att en sådan
begränsning syntes blifva rätt svår att i praktiken uppehålla och i
hvarje händelse syntes något snäft affattad. Angående befogenheten
af sistnämnda anmärkning vore naturligen styrelsen icke i tillfälle att
afgifva något yttrande, men tydligt vore, att tillämpningen af den föreslagna
bestämmelsen kunde vålla åtskilliga svårigheter. Därest för det
nu afsedda fallet en dylik begränsning med hänsyn till bostadsort skulle
anses erforderlig, syntes, då detta skulle innebära en nyhet uti ifrågavarande
lagstiftning, en undersökning böra verkställas, huruvida icke
beträffande öfriga gränsorter en liknande inskränkning vore af omständigheterna
påkallad. För egen del ansåge emellertid styrelsen ett system
med dylik begränsning icke vara att förorda. Dels kunde däremot
anmärkas, att det för befolkningen i eu trakt, hvarest bostäder funnes
såväl inom som utom det fastställda afståndet från gränsen, komme att
verka orättvist och kunde anses innebära godtycke. Dels torde den
däraf betingade kontrollen vara svår att åstadkomma, särskildt med
hänsyn därtill att tullbevakningspersonalen i dessa trakter icke vore
synnerligen talrik. Ett effektivt öfvervakande af en sådan bestämmelses
efterlefnad skulle troligen nödvändiggöra ökande af antalet gränsridare.

I stället för att meddela dylika begränsande föreskrifter syntes
snarare böra tillses, att bestämmelserna om tullfria varukvantiteter så
afvägdes i förhållande till kommunikationsmöjligheterna såväl med Norge
som inåt Sverige, att dessa bestämmelser icke innebure någon lockelse
till missbruk. Då enligt styrelsens åsikt de föreslagna bestämmelserna
icke kunde anses hafva en sådan innebörd, torde, med hänsyn därjämte
till de redan nu i §§ 5 och 7 tulltaxeförordningen påbjudna kontrollerna
till förhindrande af missbruk af de gjorda medgifvandena genom
varors införande för försäljning och dylikt, någon begränsning med
afseende å boningsort icke böra, stadgas.

Icke heller ansåge generaltullstyrelsen sig kunna förorda det
af gränsbevakningschefen väckta förslaget om särskildt stadgande, att
de af resande medförda varorna skulle uppvisas för närmaste gränsridare
eller gränsstation. De ifrågavarande bestämmelserna rörande
gränstrafiken mellan Sverige och Norge innefattade nämligen icke undantag
från de allmänna föreskrifterna i § 44 tullstadgan angående
angifning af landvägen annorledes än å järnväg infördt gods, och enligt
dessa föreskrifter ålåge det resande utan sådant stadgande, som

Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 195.

gränsbevakningschefen ifrågasatt, att angående varuinförsel göra anmälan
hos vederbörande tullmyndighet vid gränsen.

Hvad härefter beträffade de i de inkomna yttrandena gjorda framställningar
om rätt till tullfri införsel af större kvantiteter af vissa varor,
än i § 5 b) tulltaxeförordningen nu vore medgifven, afsåge dessa framställningar
följande platser, nämligen Dalarna, Härjedalen söder om
Ljusnebäcken, Frostvikens socken i Jämtland, Västerbottens län samt
Arjepluogs och Karesuando socknar i Norrbottens län. Såsom här redan
blifvit anförd t hade emellertid gränsinspektionen i Funäsdalen tiilkännagifvit,
att inga skäl funnes, på grund af hvilka gränstrakterna i
Härjedalen norr om Ljusnebäcken ej skulle beviljas samma förmåner
beträffande tullfri varuinförsel från Norge som trakterna söder om Ljusnebäcken,
och på denna grund hemställde generaltullstyrelsen, att en
eventuell ökning af de tullfria varukvantiteterna vid införsel till dessa
trakter måtte få gälla hela Härjedalen.

De varor, för hvilka ökning af de tullfria kvantiteterna blifvit
begärd, vore i samtliga fallen spannmål samt, utom hvad anginge
Dalarna, socker och sirap; vidare för Västerbottens län fläsk samt för
Arjepluogs och Karesuando socknar i Norrbottens län ej särskildt
nämnda varor till förhöj dt sammanlagdt värde af 50 kronor. Beträffande
de höjda kvantiteterna hade yrkandena formulerats olika: sålunda
hade i fråga om efternämnda orter tullfrihet begärts för följande varukvantiteter,
nämligen:

Dalarna:

spannmål, omalen........................................................ 300 kilogram,

» malen ....................................................... 300 »

Härjedalen:

socker och sirap, tillsammans ........................ 20 kilogram,

spannmål, omalen............................................... 300 » och

» malen .............................................. 200 »

Frostvikens socken i Jämtland:

socker och sirap, tillsammans .................................... 25 kilogram,

spannmål, malen, i kvantiteter efter hvars och ens styrkta behof;

Västerbottens län:

fläsk, alla slag, tillsammans....................................... 40 kilogram,

socker och sirap, tillsammans ................................ 20 »

spannmål, malen ......................................................... 600 »

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 195.

Arjepluogs och Karesuando socknar i Norrbottens län:

socker.......................................................................... 50 kilogram,

spannmål, malen eller omalen, tillsammans........ 600 »

andra varor, rörande hvilka tullfrihet icke särskildt stadgats, till
ett sammanlagdt värde af 50 kronor.

1 allmänhet syntes goda skäl hafva anförts lör de särskilda
yrkandena. Ett undantag härifrån utgjorde dock enligt styrelsens uppfattning
Kungl. Maj:ts befallningshafvandes i Kopparbergs län hemställan
om höjande för hela länet af de tullfria kvantiteterna spannmål
till 300 kilogram för omalen och 300 kilogram för malen sådan.
Denna hemställan hade nämligen, såvidt styrelsen af de inkomna
handlingarna kunnat inhämta, högst obetydligt stöd af framställningar
från kommunala och andra myndigheter i de särskilda orterna. Den
enda trakt af Dalarna, för hvilken på grund af de inhämtade upplysningarna
en ökning af den tullfria kvantiteten spannmål kunde ifrågasättas,
skulle enligt styrelsens förmenande vara Idre kapellag,
för hvilket kronofogden i Öfvan-Siljans fögderi hemställt om rätt att
för hvarje hushåll på eu gång införa 400 kilogram malen spannmål
under vissa begränsande bestämmelser. För öfriga nu nämnda delar
af gränsen syntes däremot af utredningen framgå, att den tullfria
införseln af ornförmälda varor borde medgifvas i större kvantiteter
än de nu tillåtna, dock med undantag i fråga om fläsk, då den beträffande
denna varas tullfria införsel gjorda hemställan icke syntes representera
något mera allmänt önskemål.

I yttrandena hade i allmänhet anförts, att bifall till de särskilda
förslagen icke skulle medföra fara för missbruk. Såsom styrelsen
redan framhållit torde bästa garantierna emot missbruk ligga i bestämmelsernas
rätta afvägande efter kommunikationsmöjligheterna, och då
den gjorda utredningen icke gifvit styrelsen anledning befara, att förslagens
genomförande skulle innebära ökad fara för missbruk, hade
styrelsen, förutom hvad förut anförts, icke funnit något annat att
ytterligare erinra emot förslagen, än att desamma syntes böra i möjligaste
mån sammanjämkas till enahanda affattning beträffande de olika
trakterna. I detta afseende hade det förefallit styrelsen lämpligt, om,
efter den i flera af utlåtandena angifna grunden, att medgifvandena
borde bereda möjlighet till införande på en gång af fullt lass utaf från
Norge inköpta varor, bestämmelserna om de högsta tullfria kvantiteterna
spannmål gåfves den af Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens
län föreslagna formen, eller »spannmål, omalen och malen, tillsammans

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 195.

600 kilogram». Af socker och sirap syntes böra få tullfritt införas till
Arjepluogs och Karesuando socknar 50 kilogram och till öfriga nu
ifrågavarande trakter 20 kilogram samt därjämte till nämnda två socknar
ej särskildt nämnda varor till ett sammanlagdt värde af 50 kronor.

I anslutning till hvad sålunda blifvit anfördt, har generaltullstyrelsen
utarbetat förslag till förändrad lydelse af § 5 tulltaxeförordningen,
hvarjämte generaltullstyrelsen, för den händelse hvad i den gjorda utredningen
blifvit upplyst beträffande förhållandena inom Idre kapellag
i Dalarna skulle anses böra föranleda liknande undantagsbestämmelser,
som blifvit föreslagna angående det närmast norr därom belägna Härjedalen,
äfven angifvit den modifikation af de föreslagna bestämmelserna,
som i sådant fall vore erforderlig.

Slutligen liar generaltullstyrelsen fäst uppmärksamheten därå, att,
ehuru numera hvarje i tullverkets tjänst anställd person benämndes
tjänsteman, styrelsen dock icke ur näst sista stycket af författningsförslaget
borttagit de i paragrafen enligt dess nuvarande lydelse förekommande
orden »eller tullbetjänt». Benämningen tullbetjänt förekomme
nämligen på flera andra ställen i tulltaxeförordningen, beträffande
hvilka i öfrigt någon anledning till ändringsförslag icke nu förelåge.

Den befolkning, som bor intill större delen af riksgränsen mot
Norge, har genom traktens aflägsna belägenhet från den egentliga
bygden på svensk sida och på grund af i allmänhet dåliga kommunikationer
med svenska orter med lifligare samfärdsel svårighet att utan
oskäligt dryga kostnader förse sig med sina lifsförnödenheter, om dessa
skola tagas inifrån Sverige. Däremot äro förbindelserna med Norge
ofta bättre och då på den norska sidan mera uppodlade och med
göda förbindelseleder försedda bygder vanligen sträcka sig rätt nära
intill gränsen, ställer det sig för den svenska gränsbefolkningen i regel
betydligt billigare att göra sina uppköp på norskt område. För att
icke denna möjlighet för gränsbefolkningen att till drägliga pris förskaffa
sig sina oundgängligaste förnödenheter skall helt eller delvis
tillintetgöras, har tullfrihet i viss utsträckning medgifvits vid införsel
till sådana gränstrakter, som äro vanlottade på kommunikationsmöjligheter
med det öfriga landet. Tullfri införsel får sålunda ske öfver
de mera nordliga delarna af gränsen eller, såsom redan är nämndt,
norr om Mitandersfors i Värmland, men endast om införseln sker annorledes
än på järnväg, d. v. s. i allmänhet antingen å landsväg eller
sjöledes på något af gränsvattendragen. Beträffande de kvantiteter,
som få tullfritt införas, ha de bestämts med hänsyn tagen till gräns -

Departement*-chefen.

24 Kungl. Maj:ts AM. Proposition N:o 195.

befolkningens behof, hvarvid man medgifvit större tullfria kvantiteter
å sådana platser, där transportsvårigheterna varit större. Man har
dock i hvarje fall sökt hålla beloppen inom sådana gränser, att fara
för missbruk af den medgifna tullfriheten ej skulle uppstå, d. v. s.
man har velat tillse, att beloppen icke fastställdes så höga, att det
kunde löna sig att föra varorna vidare till orter, för hvilka förmånen
af tullfri införsel icke vore afsedd och där de följaktligen kunde öfva
menlig inverkan på afsättningen af inhemska tullskyddade varor. För
att icke få alltför många olikartade föreskrifter, ha emellertid bestämmelserna
om maximikvantiteterna, såsom förut antydts, inskränkts till
två grupper.

På sätt Riksdagens förenämnda skrifvelse ger vid handen och den
med anledning af densamma företagna utredningen till fullo bekräftar,
har det emellertid visat sig, att stadgandena om de varukvantiteter, som
få tullfritt införas, icke varit fullt lämpligt afvägda. Beloppen ha i
ett flertal fall varit för snäft tillmätta.

Det af generaltullstyrelsen på grundval åt den gjorda utredningen
utarbetade förslaget till nya och för gränsbefolkningen å flera
orter väsentligen förmånligare bestämmelser anser jag vara lyckligt
funnet. Visserligen kunde möjligen ifrågasättas, att för en eller annan
trakt något större förmåner borde medgifvas än som i förslaget skett,
men i allmänhet synas icke några starkare skäl vara anförda för att gå
längre än hvad generaltullstyrelsen förordat. Hvad särskildt beträflar
Idre i Dalarna har det för denna landsdel af vederbörande kronofogde
framställda yrkandet om viss ökning af den till tullfri import medgifna
kvantiteten spannmål icke, såvidt åtminstone af utredningen framgår, att
stödja sig på någon allmännare uppfattning om lämpligheten af en
dylik ökad införsel. Hvad åter gäller en del andra trakter kunde kanske
därvarande gränsbelolknings behof i och för sig motivera, att införselkvantiteterna
för ett eller annat varuslag något ökades — jag syftar
härvid närmast på vissa gränssocknar i Jämtland — men mot en dylik
åtgärd talar den omständigheten, att faran för missbruk af förut antydd
art här ingalunda kan anses utesluten. Om nämligen varubeloppen
erhålla en mera betydande storlek, lärer en tullfri införsel till vissa delar
af den jämtländska tvärbanans och därmed sammanhängande kommunikationsleders
trafikområde lätt nog kunna blifva ekonomiskt lönande.

På grund af hvad i ärendet förekommit får jag tillstyrka, att det
af generaltullstyrelsen utarbetade förslaget till ändrad lydelse af § 5
tulltaxeförordningen förelägges Riksdagen till antagande.

Kungl. Majds Säd. Proposition N:o 195.

Enligt senare delen af stycket a) i § 13 inom. 1 tulltaxeforörd- fånnleSSnf
ningen medgifves det undantag från den i förra delen af samma förslaget om
stycke fastställda minimikvantiteten vid export af varor, för livilka tull- rjngsfHIager.
restitution enligt berörda moment utbetalas, att, då restitutionsberättigad TuUtaxefsrvara
utföres för proviantering af fartyg i Öresund under enahanda för- ordningen
hållanden med dem, då utländska, på frilager upplagda varor skulle ® 13 mom‘ u
vid dylik proviantering åtnjuta tullfrihet, fordran på visst minimibelopp
af på eu gång utfördt gods eftergifves. Den utvidgade rätt till tullrestitution,
som enligt nyssnämnda stadgande sålunda finnes medgifven,
lärer emellertid icke, åtminstone under de senare åren, hafva begagnats.

Det torde dock icke vara uteslutet, att, om en tullfri provianteringsrörelse
får inrättas å andra orter än i städerna vid Öresund, förhållandena å
dessa nya platser kunna vara sådana, att en dylik lättnad i rätten till
tullrestitution för varor, som i provianteringsändamål utföras annorledes
än från provianteringsfrilagren, kom me att få praktiskt värde. Under
sådana omständigheter och då, enligt hvad jag inhämtat, hinder från
tullverkets sida icke möter att i tullrestitutionshänseende likställa provianteringsrörelsen
å alla orter, där en tullfri sådan medgifves, har jagansett
nu ifrågavarande stadgande böra utvidgas att gälla vid utförsel
för proviantering af fartyg af restitutionsberättigade varor från alla orter,
å hvilka tullfri provianteringsrörelse, enligt hvad nu är eller framdeles
varder stadgadt, får äga rum; och har jag i sådant syfte låtit utarbeta
förslag till ändrad lydelse af stycket a) i förevarande moment.

På sätt jag i mitt anförande till statsrådsprotokollet för den 22 Ändring, för -

märs 1912 vid förordande af förslag till förordning om frilager omför -

mälde, bör detta

förslag

äfven föranleda en

ändring af restitutions -

bestämmelserna i tulltaxeförordningen, så att intagning af varor å frilager
blir i restitutionsafseende likställdt med utförsel till frihamn.
Häraf påkalladt förslag till ändrad lydelse af § 13 mom. 6 i tulltaxeförordningen
får jag nu anmäla.

anledd af
förslaget om
frilager.

Tulltaxeförordningen
§
13 mom. 6.

I underdånig skrifvelse den 28 mars 1911 hade generaltullstyrelsen, Förenklingar
sedan Kungl. Maj:t anbefallt styrelsen att utarbeta och i vederbörlig fattningarna.
ordning utfärda den i Riksdagens skrifvelse n:r 191 den 8 juni 1910
omförmälda varuförteckning till den af Riksdagen antagna tulltaxan,
anmält, att under fortgången af detta arbete framstått önskvärdheten
och i vissa fall nödvändigheten däraf, att i berörda taxa vidtoges åtskilliga
ändringar i syfte att undanröja vissa svårigheter vid tolkningen
af densamma; och hade styrelsen med sin berörda skrifvelse öfverlämnat
Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 samt. 154 höft. (Nr 195 — 196.) 4

TuXltaxeförordningen

§ 4 mom. g).

26 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 195.

förslag till de enligt styrelsens åsikt sålunda erforderliga ändringar.
Flertalet af dessa ändringsförslag blefvo på föranstaltande af min företrädare
i ämbetet iakttagna i det förslag till förordning med tulltaxa
för inkommande varor, som med anledning af den med Tyska riket
den 2 maj 1911 afslutade handels- och sjö fartstraktaten förelädes 1911
års riksdag och af densamma i allt väsentligt godkändes. Ofriga af
generaltullstyrelsen föreslagna ändringar i tulltaxeförfattnin garna blefvo
af skilda anledningar icke vid samma tillfälle underställda Kungl. Maj:ts
pröfning. Jag ber nu att få upptaga dem af dessa förslag, jag finner
böra blifva föremål för åtgärd.

I sammanhang härmed torde böra behandlas generaltullstyrelsens
underdåniga skrifvelse den 12 mars 1912. I denna skrifvelse har styrelsen
gifvit tillkänna, att under tillämpningen af den tulltaxeförordning,
som trädt i kraft den 1 december 1911, det framstått såsom önskvärdt
och i vissa fall nödvändigt, att åtskilliga ändringar och kompletteringar
däri vidtoges; och hade styrelsen fördenskull ansett sig böra till Kungl.
Maj:t öfverlämna redogörelse för de enligt styrelsens förmenande sålunda
erforderliga eller önskvärda ändringarna till den åtgärd, Kungl. Maj:t
kunde finna desamma föranleda.

För de i dessa framställningar innefattade förslag, som jag nu
går att förorda, kommer jag att i hufvudsak använda den af generaltullstyrelsen
åberopade motiveringen, i den mån jag kan instämma i
densamma.

I tulltaxeförordningen § 4 mom. g) medgifves tullfrihet för instrument,
redskap, verktyg och dylikt, som utöfvare af vetenskap, konst
eller handtverk i och för sådan utöfning på resa medför. I de fall, då
nämnda artiklar med hänsyn till fraktförhållanden eller af andra skäl
sändas såsom il- eller fraktgods eller med annan särskild lägenhet,
anser generaltullstyrelsen dem däremot ej kunna tullfritt utlämnas.
Emellertid förmenar generaltullstyrelsen, att tullfrihet äfven under dylika
förhållanden borde medgifvas, och finner såsom villkor för sådan tullfrihet
vara tillfyllest en försäkran, motsvarande den som enligt mom. f)
skall afgifvas för tullfri införsel af begagnade velocipeder m. m.

Då det synes vara riktigt, att här ifrågavarande artiklar få åtnjuta
tullfrihet oafsedt den lägenhet, hvarmed de inkomma i landet, och då
uttryckligt stadgande härom saknas i tulltaxeförordningen, anser jag
mig böra biträda det af generaltullstyrelsen framställda förslaget till
ändrad lydelse af förevarande moment, i hvilket förslag jag allenast
vidtagit en obetydlig redaktionsförändring.

Kungl. Majrts Nåd. Proposition N:o 195.

Liksom krita kunna äfven andra slag af hvit kolsyrad kalk, Ruby- n;r 3-exempelvis kalkspat eller marmor, som finfördelats, användas till färg.

No gällande taxa upptager under rubriken n:r 3 kalkspat och annan
kalksten, äfven malna, dit sålunda annan pulveriserad hvit kolsyrad
kalk än krita skall hänföras.

I ett till generaltullstyrelsen afgifvet. utlåtande no har styrelsens
tekniska biträde, doktor Å. G. Ekstrand, påpekat det olämpliga i, att ett
finfördeladt mineral, som till sina egenskaper och sin sammansättning
vore alldeles enahanda med malen krita och sålunda tulltekniskt ej
kunde skiljas från denna vara, blefve hänförlig till en rubrik, för hvilken
stadgats tullfrihet, under det att för finfördelad krita skulle utgå tull
med en krona per 100 kilogram, samt betonat nödvändigheten af, att
hvit, kolsyrad kalk, malen, slammad eller fälld, i tullbehandlingshänseende
jämnställdes med på nyssnämnda sätt finfördelad krita.

Af nu anförda skäl finner jag, i likhet med generaltullstyrelsen,
att till rubriken n:r 3 bör fogas en anmärkning af följande lydelse: Kalkspat
och annan hvit kalksten, som pulveriserats till sådan finlek, att varan
i förefintligt skick är användbar som färg, tullbehandlas som krita, malen,
slammad eller fälld.

Generaltullstyrelsen har rörande rubriken nr 90 m. fl. anfört följande: Rubr. «.r 90,

»Beträffande rötter, icke ätbara, ej s. n., har tulltaxekommittén i 116’c^''3l34
sitt betänkande (sid. 367) anfört, att de såsom pulveriserade hafva
användning för tekniskt ändamål, och för den skull förordat, att de
måtte åtnjuta tullfrihet. I gällande taxa upptages bestämmelse härom
i rubr. 127. Liknande bestämmelse har införts i rubr. 129 för blommor
och blomdelar etc., andra slag. Då emellertid hvad tulltaxekommittén
anfört beträffande rötter i lika mån torde gälla äfven frön, andra slag,
ej s. n. (rubr. 90), frukter och bär, torkade, andra slag, ej s. n., icke
ätbara eller till prydnad användbara (rubr. 116), växter, ej s. n.,
torkade eller annorledes preparerade, andra slag (rubr. 132), kvistar
och blad, naturliga, andra slag, ej s. n. (rubr. 134) samt bark, alla
slag, ej s. n. (rubr. 232), hvilka samtliga såsom pulveriserade — då
de icke kunna hänföras under någon af de i tulltaxan upptagna bestämmelser
— torde komma att falla under rubr. 1325 med en tull af
15 procent af värdet, synas rubrikerna 90, 116, 132 och 134 böra

kompletteras på så sätt, att orden äfven pulveriserade insättas---

Tillika har generaltullstyrelsen förordat, att enahanda bestämmelse införes
äfven i rubriken n:r 232.

De af generaltullstyrelsen här föreslagna bestämmelserna finner

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 195.

jag mig böra förorda. Visserligen kan jag icke dela generaltullstyrelsens
uppfattning, att samtliga ifrågavarande pulveriserade artiklar rätteligen
böra, så länge de ej äro i taxan specificerade, hänföras till taxans
sista, med en tullsats af 15 procent af värdet försedda slumprubrik,
som är afsedd för mer eller mindre arbetade varor, hvilka icke kunna
hänföras under någon af de i tulltaxan upptagna bestämmelser. Äfven
om nämnda rubrik, som jämväl återfanns i de föregående alfabetiskt
uppställda och jämförelsevis föga specificerade tulltaxorna, i dessa taxor
måste ha kommit till en rätt vidsträckt användning, bör gifvetvis förhållandet
blifva ett helt annat i en systematiskt anordnad, särdeles
detaljerad taxa, där rubriken i fråga endast medtagits för att tjäna som
en nödfallsutväg, den där endast undantagsvis får tillgripas. Enligt
min mening bör rubriken numera tillämpas hufvudsakligen endast i
sådana fall, då antingen tulltaxans ordalydelse lägger bestämdt hinder
i vägen för varans hänförande under en annan rubrik eller taxan saknar
bestämda föreskrifter och ett rubricerande af varan efter en specialrubrik
skulle medföra ett i materiellt hänseende alldeles oriktigt resultat. I nu
förevarande fall föreligga icke, såvidt jag kan finna, sådana omständigheter.
För åtminstone flertalet af här berörda pulveriserade artiklar
torde icke något hinder möta att hänföra dem till samma rubrik som
den opulveriserade varan, de utgöra enahanda vara och hafva icke
underkastats någon afsevärdare bearbetning. Den af generaltullstyrelsen
till stöd för ett motsatt förfarande i viss mån åberopade omständigheten,
att tulltaxekommittén för några likartade varuslag upptagit specificerade
bestämmelser, lärer ej kunna med säkerhet tillmätas någon egentlig betydelse
för taxans tolkning i förevarande fall, tv införandet af berörda
bestämmelser behöfver ej betyda mer, än att för dessa af kommittén
kända varuslag kommittén velat insätta en uttrycklig föreskrift rörande
deras tullbehandling, och det torde icke vara befogadt att beträffande
andra varuslag utan vidare draga den slutsatsen, att utelämnandet af
bestämmelse om pulverisering varit af tulltaxekommittén ovillkorligen
afsedt att förhindra en pulveriserad varas hänförande till rubriken för
den obearbetade varan. Ej heller kan i detta fall uppstå någon tvekan
i tullbeskattningsafseende, då de pulveriserade varorna gifvetvis böra,
såsom ock generaltullstyrelsen anser, likställas med de opulveriserade och
sålunda komma i åtnjutande af tullfrihet. Jag anser sålunda, att äfven
med bibehållande af tulltaxan oföxnndrad man i det stora hela kan vinna
ett lämpligt tullbehandlingsresultat beträffande nu ifrågavarande artiklar.
Då jag emellertid icke desto mindre biträder generaltullstyrelsens ändringsförslag,
är det därför, att jag finner det för ernående af en likformig

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 195.

tullbehandling vara af vikt, att tulltaxan i möjligast vidsträckta mån
innehåller specificerade bestämmelser rörande tullbehandlingen af till
import förekommande varor.

Då i läderremmar kunna ingå äfven andra ämnen än textilvaror,
exempelvis metalltrådar, och då slangar af läder ofta äro försedda med
kopplingar, synes en ändring af rubriken n:r 215 vara lämplig. I öfverensstämmelse
med formuleringen af åtskilliga andra rubriker torde sålunda
i förevarande rubrik orden »äfven i förening med spånadsämnen»
böra utbytas mot »äfven i förening med annat ämne».

Till import lärer förekomma en vara, bestående af bomullsgarn
med på galvanisk väg åstadkommet öfverdrag af metall, för hvilken vara
icke finnes någon lämplig rubrik i tulltaxan. Då denna artikel närmast
synes hafva karaktären af effekt- eller fantasigarn, föreslås, att den tullbehandlas
som sådant garn och att till ernående af detta syfte anmärkningen
till n:r 495, hvilken innehåller beskrifning å effekt- och fantasigarn,
gifves följande tillägg »äfvensom garn, på galvanisk väg öfverdraget
med metall».

Polerduk lärer ofta inkomma i tillskurna stycken såväl med som
utan sömnadsarbete. Jämlikt bestämmelserna i rubriken n:r 552 skall
polerduk, som inkommer tillskuren i sådana stycken, att affall vid tillskärningen
uppstått, äfvensom polerduk, fållad eller kantad, men utan
sömnadsarbete, draga den i rubriken n:r 551 stadgade tullsatsen, 25 öre
per kilogram, med tillägg af 10 procent å tullbeloppet.

Förekommer emellertid sådant sömnadsarbete, som ej utgör fållning
eller kantning — såsom fallet är beträffande bimsar för slipskifvor,
använda inom skotillverkningen — blir varan att anse såsom
sömnadsarbete och på grund häraf hänförlig till rubriken n:r 604 med
en tullsats af kronor 3.5 0 per kilogram. Då en sådan tullsats måste
anses oskäligt hög, jämförd med tullsatsen å själfva polerduken, och
då veterligen intet skäl förefinnes för ett så högt tullskydd för det
å varan nedlagda sömnadsarbetet, torde — jämväl med hänsyn därtill,
att under afdelning VIII F icke införts någon rubrik upptagande »tekniska
artiklar», motsvarande rubriken n:r 416 under afdelning VIII B,
rubriken n:r 473 under afdelning VIII C och rubriken n:r 542 under
afdelning VIII 1) — nyssnämnda rubrik n:r 551 böra erhålla följande
förändrade lydelse: Polerduk, såsom smärg el-, karborundum-, pimstens-,

glas- och flintduk in. fl., jämväl i tillklippta, tillskurna eller utstansade stycken,
med eller utan sömnadsarbete.

Rubr. n:r
663.

Rubr. n:r
837.

Rubr. n:r
1245.

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 195.

Af tulltaxekommitténs motivering till rubriken n:r 614 (sid. 580),
hvilken rubrik motsvaras af n:r 663 i gällande taxa, framgår, att rubriken
afsetts att omfatta, förutom kapslar och kulor af porslin till kulkvarnar,
ett antal till fajans- eller porslinsvaror ej hänförliga, för tekniskt
bruk afsedda artiklar af s. k. stengods. Rubriken upptager emellertid äfven
artikeln »sträckstenar» — plattor, som användas i glasbruken vid framställning
af spegelglas — hvilka bestå af eldfast massa och ej af stengods
och hvilka sålunda rätteligen böra hänföras till »arbeten, ej särskildt
nämnda, af eldfast massa, oglaserade eller glaserade» (rubriken n:r 661).

I rubriken n:r 663 synes därför den ändring böra vidtagas, att ordet
»sträckstenar» uttages ur densamma.

Med hänsyn vidare till den omständigheten, att porslinskulor,
afsedda till kulkvarnar, och kulor af porslin, hvilka användas exempelvis
för slipmaskiner, äro af enahanda utseende och beskaffenhet, lärer rubriken
böra gifvas sådan affattning, att den kommer att omfatta jämväl
sistnämnda slag af kulor.

Bestämmelsen i tulltaxeunderrättelserna § 1 mom. e), att till förgyllda,
försilfrade eller med annan metall öfverdragna arbeten äro att
hänföra sådana, som till någon, om ock ringa del, blifvit på sådant sätt
bearbetade, torde i regel ej kunna tillämpas så, att om dylik vtbetäckning
anbragts på någon sådan del af varan, som består af annat ämne
än det, som »ger varan dess karaktär», d. v. s. efter hvilket varan skall
tullbehandlas, ytbetäckningen i sådant fall får inverka på tullbehandlingen.
Rubrikens n:r 837 bestämmelser om förgyllning, försilfring och
förnickling afse emellertid tydligen ej endast klingor utan äfven fästen
och andra delar till där upptagna stick- och huggvapen. Då sistnämnda
delar merendels bestå af annat ämne än järn, torde ett förtydligande af
bestämmelserna i fråga böra införas. I hufvudsaklig öfverensstämmelse
med hvad generaltullstyrelsen förordat, vill jag föreslå, att till rubriken
n:r 837 fogas en så lydande anmärkning: Som förgyllda, försilfrade, förnicklade
eller etsade anses varorna, äfven om sådan bearbetning förekommer
allenast å delar, bestående af annan metall än järn.

För de i rubrikerna n:r 1125—1127 upptagna artiklarna har i eu
anmärkning införts bestämmelsen, att afdrag i vikten ej medgifves för
askar, flaskor och dylikt emballage. Tulltaxekommittén har härmed —
enär intet annat skäl anförts — tydligen afsett att underlätta tullbehandlingen
af ifrågavarande artiklar, hvilka förekomma i detaljemballage
af mycket varierande beskaffenhet. Då skäl synes föreligga att införa

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 195.

en liknande bestämmelse för dextrinfabrikat, stärkelseklister samt dextrineller
stärkelsehaltiga appreturmedel, som inkomma i flaskor, burkar eller
askar, synes efter rubriken n:r 1245 böra införas en anmärkning af
följande lydelse: Afdrag i vikten medgifves ej för askar, burkar, flaskor
och dylikt emballage.

Nu gällande taxa innehåller ej särskildt stadgande beträffande sådana
gamla och brakade husgeråds- eller andra lösörepersedlar, på hvilka
bestämmelserna i tulltaxeförordningen § 4 ej äga tillämpning. Hvad
beträffar gamla och begagnade föremål, hvilka äga antikvitets- eller konstvärde,
torde gifvetvis ej heller någon bestämmelse erfordras. Ej sällan
inkomma emellertid gamla och brukade gångkläder samt husgeråds- och
lösörepersedlar, hvilka utgöra arf efter i utlandet afliden person eller
gåfva från i utlandet bosatt anhörig och af beskaffenhet, att en tull,
beräknad utan hänsyn till varans värde, skulle visa sig oskäligt hög.
Beträffande dylika persedlar synes det stadgande, som inrymdes i rubriken
n:r 123 i 1906 års taxa och upptog en tull af 15 procent af värdet
för »öfriga inkommande gamla och brukade husgeråds- eller andra lösörepersedlar,
alla slag, ej specificerade», ej utan olägenhet kunna undvaras;
och synes därför i afdelning XVI mellan rubrikerna 1322 och
1323 böra insättas en rubrik af följande lydelse: Husgeråds- eller andra
lösörepersedlar, gamla och brukade och ej inkommande i den ordning, i § 4
tulltaxeförordningen sägs, därest ägaren på tro och heder skriftligen intygar,
att de införas för eget bruk och ej i handelsafsikt — 100 kr. — 15 kr.

Beträffande § 1 mom. a) tulltaxeunderrättelserna har generaltullstyrelsen
anfört, att af berörda lagrum framginge ej med tydlighet,
huru förfaras borde beträffande blandningsprodukter af tullfria beståndsdelar
liksom ej heller beträffande sådana blandningar, där en beståndsdel
vore underkastad värdetull och eu annan vikttull. Då emellertid i fråga
om förstnämnda varors värde detta till största delen torde få anses ligga
i de tullfria ingredienserna, enär blandningsproceduren i allmänhet vore
en jämförelsevis enkel förarbetning, och beträffande de senare det i många
fall torde komma att visa sig praktiskt omöjligt att beräkna en ingående
beståndsdels värde särskildt för sig, föresloges af generaltullstyrelsen
ett tillägg till berörda moment af följande lydelse: »blandningar af uteslutande
tullfria beståndsdelar blifva tullfria, och blandningar, i hvilka
ingå beståndsdelar, underkastade dels värdetull och dels vikttull, hänföras
till rubrik 1325, såvida de icke innehålla sprit eller eter».

Hvad angår tullbehandlingen af varor, utgörande blandningar af

Husgerådsoch
andra lösörepersedlar,

gamla och
brukade.

Tulltaxeunderrättelserna
§ 1
mom. a).

Tulltaxeunderrättelserna
§ 2
mom. 9).

32 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 195.

tullfria beståndsdelar, vill jag erinra om hvad dåvarande chefen lör finansdepartementet
rörande denna sak anförde vid framläggande för 1910
års Riksdag af förslag till ny tulltaxa, hvilket förslag undergått granskning
af kommerskollegium och generaltullstyrelsen. Enligt det förslaget
åtföljande statsrådsprotokollet för den 25 februari 1910 yttrade
sig departementschefen sålunda:

»Vid behandlingen af § 1 a) i förslaget till tulltaxeunderrättelser
hafva ämbetsverken ifrågasatt, huruvida icke eu förtydligande bestämmelse
kräfdes rörande tullbehandlingen af varor, som utgöra blandningar
af tullfria beståndsdelar. Ett särskildt stadgande i detta afseende torde
dock icke vara erforderligt, då af kommitténs förslag oförtydbart lärer
framgå, att af tullfria beståndsdelar sammansatta varor, som i sitt sammansatta
skick icke undergått annan bearbetning än den, som består i
beståndsdelarnas blandning, ovillkorligen skola vara tullfria.»

Detta uttalande blef inom Riksdagen oemotsagdt; och då äfven
lag finner den däri gjorda tolkningen af tulltaxan riktig, ansei jag icke
behöfligt, att i tulltaxeförfattningen intages något uttryckligt stadgande
rörande tullbehandlingen af varor af nu ifrågavarande slag.

Beträffande åter frågan om tullbehandlingen af varor, i hvilka
ingår en värdefull underkastad beståndsdel, anser jag densamma med
fog påkalla en ändring i tulltaxeunderrättelserna. Med den uppfattning,
som jag, enligt hvad jag tidigare angifvit, äger ifråga om olämpligheten
att i nu gällande systematiska taxa hänföra varor till taxans sista
slumprubrik (n:r 1325), kan jag dock icke biträda generaltullstyrelsens
förslag till frågans lösning. Det åsyftade målet eller förenkling i tullbehandlingen
synes emellertid med fördel kunna nas, om föreskuft
lämnas, att i händelse i varan ingår beståndsdel, som drager värdefull,
varan i dess helhet skall tullbehandlas efter hvad som gäller för denna
del. I denna riktning och med bibehållande af det af generaltullstyrelsen
påyrkade undantaget för sprit- eller eterhaltiga varor anser jag
§ 1 mom. a) tulltaxeunderrättelserna böra ändras.

För de fall, då varor af olika, slag, i fråga om hvilka i taxan
stadgas, att vikten af visst emballage skall inberäknas i varornas vikt,
inkomma i gemensamt dylikt emballage, bestämmer senare delen af inom.
9 i § 2 tulltaxeunderrättelserna, att emballagets vikt skall läggas till
vikten af den hufvudsakliga bland dessa varor. Stadgandet i förra delen
af samma mom. 9 innebär åter, att om en vara, som enligt tulltaxans
bestämmelser skall vägas netto, inkommer förpackad tillsammans med eu
vara, för hvilken bruttoförtnllning stadgats, emballaget skall vägas med

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 195.

sistnämnda vara, huru oväsentlig del densamma än utgör af hela innehållet.
Då en dylik bestämmelse uppenbarligen i många fall kommer
att visa sig synnerligen obillig, och då det lärer vara billigt, att hänsyn
äfven här tages till det hufvudsaklig a innehållet, synes i förra delen af
mom. 9 böra införas ett stadgande i syfte att förhindra det gemensamma
emballagets inräknande i vikten af vara, som utgör endast en oväsentlig
del af innehållet. Generaltullstyrelsens förslag i denna del har jag, efter
vidtagande af en formell omredigering däraf, ansett mig alltså böra biträda.

I underdånig framställning den 10 april 1911 har kautschuksoch
guttaperkavaruaktiebolaget Kuntze & C:o anfört följande:

))Då i den nya tulltaxan, som skall tillämpas från 1 nästkommande
december dykeriapparater och delar därtill ej äro särskildt nämnda, få vi till
förebyggande af missförstånd vid tullbehandlingar i underdånighet anhålla,
att följande detaljer måtte blifva hänförda till nedanstående rubriker:

206. Dykériskor, bestående af läder med tjocka trä- & blysulor.
Dessa skor, som kosta vid engelsk fabrik jg 2.—10.—0 per par med
10 procent återförsäljarerabatt, väga cirka 17 kilo per par.

594. Dykeridräkter, såsom uteslutande användbara för industriella
ändamål.

För kompletta dykeriapparater och öfriga delar, förutom här ofvan
anförda, torde tulltaxan hafva passande rubriker.

Inom Sverige finnes ingen tillverkning af dykeridräkter och
dykeriskor.))

De i skrifvelsen anförda rubriknumren motsvaras i gällande taxa
af numren 209 och 636.

Öfver denna framställning hafva till följd af nådig remiss kommerskollegium
och generaltullstyrelsen den 21 april 1911 afgifvit underdånigt
utlåtande, däri ämbetsverken framhållit, att dykardräkter med
därtill hörande delar, för hvilka hvarken i 1906 års tulltaxa eller i den
af Kungl. Maj:t den 4 juli 1910 fastställda tulltaxa funnes någon särskild
rubrik upptagen, hade dittills tullbehandlats såsom redskap, ej
specificerade, med en tull af 10 procent af värdet. Då en enhetlig
tullsats för dykardräkter med därtill hörande hjälmar, skor med blytyngder,
muddar m. m. torde böra bibehållas och inga som helst olägenheter
försports med den berörda tullen af 10 procent af värdet, hemställde
ämbetsverken, att en ny rubrik, hvilken lämpligen borde få
sin plats efter rubriken n:r 531 i afdelning VIII G i tulltaxan af den 4
juli 1910, upptages så lydande:

Bihang till Riksdagens protokoll 1912■ 1 sand 154 käft. (Nr 195—196.)

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 195.

Dykardräkter samt delar därtill såsom hjälmar, skor med blytyngder,
muddar m. m. — 100 kronor — 10 kronor.

Med iakttagande däraf att rubriken n:r 531 i 1910 års taxa
erhållit numret 569 i gällande taxa, synes mig den af ämbetsverken
iörordade bestämmelsen böra i tulltaxan införas.

i 1 enlighet med det program för sockerbeskattningens ordnande
for en tid framåt, som uppställdes vid 1908 års Riksdag, böra från och
med den 1 januari nästkommande år sockertullarna nedsättas med V*
öre per kilogram och däraf påkallad jämkning ske af det i § 13 mom. 1
tulltaxeförordningen angifna restitutionsbeloppet för visst slags exporteradt
socker. Då. motsvarande ändring af sockertullbestämmelserna nästlidet
år vidtogs i enlighet med en till Riksdagen aflåten nådig proposition
(n:r 92), hade dåvarande chefen för finansdepartementet, på sätt
inhämtas af det propositionen bilagda statsrådsprotokollet för denl7 februari
1911, till stöd för propositionen anfört, bland annat, följande:

»I anledning af särskilda nådiga propositioner den 13 januari 1908
hai samma års Riksdag dels antagit förordning angående ändrad lydelse
af 1 § i förordningen ^ den 11 oktober 1907 angående beskattning af
socker, enligt hvilken sålunda antagna nya förordning — bortsedt från
det socker, som tillverkas vid vissa råsockerfabriker i Östergötland och
Västergötland samt på Öland och utlämnas till fritt bruk antingen omedelbart
från samma fabriker eller från visst raffinaderi, hvarom särskild
bestämmelse af Riksdagen antogs — för allt socker, som inom landet
tillverkades eller dit infördes, skulle vid sockrets utlämnande till fritt
bruk erläggas skatt med 16 öre för hvarje kilogram, dock att skatten
skulle utgöra intill 1911 års utgång endast 15 öre och därefter intill
1912 års utgång 15.5 öre, allt för ett kilogram räknadt;
dels ock beslutat,

ej mindre att tullsatserna å nedannämnda slag af socker skulle
utgöra följande belopp, nämligen:

a socker, raffineradt, alla slag, såsom topp-, kandi- och kak- samt
krössaft eller pulveriseradt socker, 15 öre för kilogram,

å socker, oraffineradt, till färgen icke mörkare än n:r 18 af den i
världshandeln gällande holländska standard, likaledes 15 öre för kilogram,
å socker, oraffineradt, till färgen mörkare än samma standardnummer,
äfven om varan inkomme i upplöst eller flytande tillstånd,
10 öre för kilogram,

an äfven att den i § 9 i underrättelser om hvad vid tulltaxans
tillämpning iakttagas bör under vissa villkor medgifna restitution af

Kungl. Maj.ts Nåd, Proposition N:o 195.

tullmedlen vid utförsel sjöledes från stapelstad af raffineradt socker,
topp-, kandi- och kak-, hvilket tillverkats inom riket af utländskt råämne,
skulle utgå med 11 öre för kilogram sådant socker.

I öfverensstämmelse med detta Riksdagens beslut hafva i särskilda
författningar den 23 juli 1908 bestämmelser i ämnet blifvit utfärdade.

Den skrifvelse, genom hvilken Riksdagen meddelade sitt omförmälda
beslut, innehåller, bland annat, följande.

Beträffande tullsatserna hade Kungl. Maj:t föreslagit, att tullen för
raffineradt socker och därmed likställdt slag af råsocker måtte nedsättas
från nuvarande 17 öre till 14 öre för kilogram samt för annat
råsocker från 11.75 öre till 10 öre för kilogram. Inom Riksdagen hade
vidare af enskild motionär föreslagits, att tullen för sistnämnda slag af
råsocker måtte i stället bestämmas till 9 öre för kilogram.

Riksdagen funne det vara riktigt, att skatteförhöjningen förbundes
med en till hvarje tid motsvarande nedsättning af tullsatserna och att
alltså tullen å raffineradt socker från och med den 1 januari 1909 nedsattes
med 2 öre eller till 15 öre för kilogram. Då enligt Riksdagens
beslut skatten skulle ytterligare höjas den 1 januari 1912 med 0.5 öre,
och den 1 januari 1913 med likaledes 0.5 öre, borde äfven samtidigt
vidtagas en motsvarande sänkning af raffinadtullen till respektive 14.5
öre och 14 öre för kilogram.

I fråga om förhållandet mellan tullen å raffinad och tullen å råsocker
ansåge Riksdagen i likhet med nyssnämnda motionär, att någon
rubbning uti hvad som i detta afseende beslöts vid 1905 års Riksdag
icke borde ske. Då raffinadtullen komme att sänkas, på sätt ofvan
blifvit nämndt, skulle alltså råsockertullen den 1 januari 1909 nedsättas
till 10 öre för kilogram, hvarjämte en nedsättning med 0.5 öre hvarje
gång borde äga rum den 1 januari 1912 och den 1 januari 1913; och
både Riksdagen vidare förutsatt, att Riksdagen komme att i sinom tid
på Kungl. Maj:ts framställning därom fatta beslut.

I fråga om ändring af § 9 tulltaxeunderrättelserna, ansåge Riksdagen,
då råsockertullen jämväl af Riksdagen bestämts till 10 öre för
kilogram, att nedsättning af restitutionsbeloppet till 11 öre för kilogram
utfördt raffineradt socker likaledes borde tillämpas från ingången af år
1909. Emellertid borde naturligtvis i sammanhang med blifvande ytterligare
nedsättning af råsockertullen tagas under ompröfning, i hvad mån,
utöfver hvad nu bestämts, jämkning i restitutionsbeloppet borde vidtagas.

Uti infordradt gemensamt underdånigt utlåtande den 9 februari
1911 rörande den jämkning i berörda restitutionsbelopp, som kunde

Socker skatten.

36 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 195.

betingas af ytterligare nedsättning af råsockertullen, hafva generaltullstyrelsen
och kontrollstyrelsen anfört, bland annat.

Ifrågavarande restitutionsbelopp, 11 öre för kilogram utfördt raffineradt
socker, hade fastställts enligt sådan beräkning, att råsockertullen,

10 öre, multiplicerats med talet g^--, på sätt framginge af ett departementschefens
yttrande till statsrådsprotokollet vid nådig proposition till
Riksdagen (n:r 10) år 1908.

Enligt Riksdagens skrifvelse n:r 49 år 1908 förutsattes, att råsockertullen
skulle sänkas med V2 öre från och med år 1912 och med
ytterligare V2 öre från och med år 1913. Under år 1912 borde således

restitutionen komma att utgå med ^ x 9.5 d. v. s. 10.451 öre och

100

från och med år 1913 med ^ x 9 d. v. s. 9.901 öre.

Utginge man åter från det af Brysselkonventionen antagna raffinadutbytet
91.5, blefve restitutionen under år 1912 10.382 öre och efter
ingången af år 1913 9.8 3 6 öre.

På grund af hvad sålunda förekommit hemställde ämbetsverken,
att sådan jämkning af ifrågavarande restitutionsbelopp måtte vidtagas,
att detsamma, med ledning af den sänkning i råsockertullen, som torde
höra äga rum, bestämdes för år 1912 till i afrundadt tal 10.5 öre och
för tiden därefter till jämnt 10 öre.»

Under åberopande åt den redogörelse för frågan, som återfinnes i
detta anförande af min företrädare i ämbetet, är det min afsikt att föreslå,
att tullarna å socker måtte från och med den 1 januari 1913 nedsättas
med Va öre per kilogram samt att från och med samma dag det i § 13
mom. 1 tulltaxeförordningen angifna restitutionsbeloppet vid export af
visst slags socker måtte bestämmas till 10 öre per kilogram.

1 samband med nedsättning af sockertullarna inträder, såsom al''
det förut sagda framgår, en redan beslutad höjning af sockerskatten.
För att denna skatteförhöjning skall kunna med säkerhet påräknas blifva
redan från början fullt effektiv, torde särskilda åtgärder böra vidtagas.
I och för säkerställandet af den vid innevarande års början inträdda
höjningen af sockerskatten hade iakttagits vissa försiktighetsmått. Min
företrädare i ämbetet yttrade i afseende härå till nyssnämnda statsrådsprotokoll
för den 17 februari 1911, att han ansåge sig icke böra underlåta
att fästa Kungl. Maj:ts uppmärksamhet därå, att, då det redan vore
kändt, att skatten å socker komme att höjas från och med den 1 januari
1912, man kunde befara, att anmälan af socker till beskattning dess -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 195.

förinnan skulle komma att göras i större omfattning, än af det ordinarie
dagsbehofvet påkallades, och att alltså staten skulle komma att gå förlustig
beräknad inkomst af skatten. Det skulle under sådana förhållanden
kunna sättas i fråga att vidtaga särskilda åtgärder till förekommande
af ett sådant utnyttjande af situationen till statens skada. Då
departementschefen emellertid från svenska sockerfabriksaktiebolaget,
som för närvarande vore innehafvare af alla de sockerfabriker i riket,
som vore berörda af ifrågavarande skatteförhöjning, fått mottaga en af
bolagets styrelse beslutad förklaring, att bolaget hade för afsikt att icke
före 1911 års utgång till beskattning anmäla mera socker, än som motsvarade
ordinarie dagsbehofvet vid den tiden, funne departementschefen
anledning saknas att vidtaga några sådana åtgärder.

Vid sockerbeskattningsfrågans härefter följande behandling inom
Riksdagen nästlidet år väcktes rörande frågan om hvad som borde
åtgöras, för att staten vid förhöjningen af sockerskatten icke måtte gå
förlustig någon del af beräknad inkomst af skatten, en enskild motion,
däri till ernående af berörda syfte föreslogs, att socker, som från fabrik
blifvit uttaget till fritt bruk, icke finge förvaras i magasin eller nederlag
inom fabrikens område.

Beträffande den fråga, som sålunda berördes såväl i chefens för
finansdepartementet nyssnämnda anförande som i omförmälda motion,
yttrade bevillningsutskottet i sitt betänkande n:r 17, att äfven utskottet
funne det angeläget, att betryggande åtgärder vidtoges till förebyggande
af att vid höjningar af sockerskatten staten ginge miste om en del af
den med skattehöjningen afsedda ökade inkomsten, därigenom att under
den lägre skattesatsens giltighetstid större kvantiteter socker anmäldes
till beskattning, än som motsvarade det ordinarie dagsbehofvet. Detta
mål hade motionären velat vinna genom ett tillägg till de bestämmelser
i gällande sockerbeskattningsförordning, hvilka afsåge kontrollen.

Utskottet, som ansett sig böra inhämta sakkunnigt yttrande i
denna fråga, hade i vederbörlig ordning införskaffat utlåtande i ämnet
från kontrollstyrelsen, som, jämte erinran om den åtgärd, hvilken enligt
hvad förut berörts blifvit af chefen för finansdepartementet vidtagen,
tillika, med afseende å motionärens förmodan att den af honom föreslagna
bestämmelsen icke skulle förorsaka sockerfabrikerna någon olägenhet,
såsom sin mening uttalat, att det understundom skulle vålla störa
svårigheter att bortföra sockret från fabriken omedelbart sedan det blifvit
uttaget till fritt bruk. I sådant hänseende hade styrelsen framhållit, att
såväl på grund af särskildt under hösten ej sällan rätt betydligt försenade
ångbåtslägenheter, som ock, vid sockrets försändande med järn -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 195.

väg, till följd af att vagnar ej alltid genast kunde erhållas, sockret ofta
måste i förväg uppvägas för att ligga i beredskap i och för lastning.
Då vidare den ifrågasatta nya bestämmelsen endast vid de undantagstillfällen,
då skatteförhöjning ägde rum, skulle vara till någon nytta
för statsverket, men samma mål, på sätt chefen för finansdepartementet
angifvit, kunde nås på annat sätt, ansåge kontrollstyrelsen förslaget för
det dåvarande ej böra föranleda till någon åtgärd.

Äfven om, anförde utskottet vidare, ordnandet af ifrågavarande
angelägenhet genom ett tillägg i gällande sockerskattelagstiftning principiellt
syntes vara att föredraga, torde dock, i betraktande af hvad
sålunda anförts, frågan icke kunna anses så utredd, att någon åtgärd
från Riksdagens sida i motionens syfte då skulle kunna förordas. Utskottet,
som naturligen förutsatte, att äfven med hänsyn till den höjning af sockerskatten,
som skulle inträda den 1 januari 1913, åtgärder komme att vidtagas
för tryggande af statens härmed förbundna skatteintresse, föreställde
sig emellertid, att därvid från Kungl. Maj:ts sida komme att
ägnas närmare uppmärksamhet äfven åt de möjligheter, som kunde
erbjuda sig för att oberoende af sockerfabriksaktiebolagets medverkan
trygga statsverkets berättigade intresse i förevarande hänseende.

Bevillningsutskottets betänkande blef af båda kamrarna godkändt.
Det är sålunda på grund af såväl sakens egen innebörd som ett uttalande
från Riksdagens sida, som frågan om tryggande af statens rätt vid
sockerskattens höjning nu ånyo upptages till öfvervägande.

Den utväg, som i liknande fall vanligast tillgripes i andra länder,
torde vara att pålägga den artikel, som göres till föremål för skatteförhöjning,
en slags efterbeskattning, d. v. s. uttaga en särskild skatt
å sådana partier af varan, som af de fiskaliska myndigheterna redan utlämnats
till fritt bruk och vid tiden för skatteförhöjningen finnas hos
enskilda. Endast mycket obetydliga partier — vanligen sådana om högst
10 kilogram — lämnas fria från denna efterbeskattning. Beträffande
öfriga varupartier ålägges det innehafvarna af desamma att deklarera
partiernas storlek vid nyssnämnda tidpunkt, hvarefter med ledning af
de utaf vederbörlig taxeringsmyndighet granskade deklarationsuppgifterna
efterbeskattningen utkräfves. Storleken af den skattesats, som tillämpas
vid efterbeskattningen, bestämmes särskildt för hvarje gång och sättes
till belopp, som står i lämpligt förhållande till den skatteförhöjning,
efterbeskattningen afser att göra effektiv.

Ett förfarande af nu antydd art skulle emellertid icke vara att
tillråda i här föreliggande fall. Här gäller ju att tillgodose statens kraf
allenast gent emot en enda part, och det vore under sådana förhållanden

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 195.

gifveWis icke lämpligt att tillgripa en åtgärd, som skulle drabba icke
blott namnda part utan äfven och säkerligen i långt högre grad en stor
allmänhet, d. v. s. alla, som innehade sockerpartier af någon betydenhet.
Hvad som har krafves är en åtgärd, som icke sträcker sina verkningar
längre, an som erfordras för att afskära möjligheten för svenska
sockerfabriksaktiebolaget att till förfång för staten ''draga en icke afsedd
tordel af den till innevarande års slut gällande lägre sockerskatten.
Åtgärden far dock uppenbarligen icke vara af beskaffenhet att lägga
hinder i vagen för bolagets rörelse inom naturliga gränser.

I syfte att utfinna en för det afsedda ändamålet lämplig åtgärd
bär kontrollstyrelsen under hand anmodats att verkställa utredning i
saken; och i följd häraf har jag från nämnda styrelse fatt mottaga en
den 22 mars 1912 dagtecknad, så lydande promemoria:

»Enligt hos kungl. kontrollstyrelsen förda sammandrag af inkomna
rapporter utlämnades vid de fabriker, som nu tillhöra Svenska sockerfabriksaktiebolaget,
under nedan angifna tider följande kvantiteter socker
till fritt bruk, nämligen

1907 ........

1908 ...............

1909 ..............

1910 ...............

1911 ..........

under december
månad,
kilogram

7.801.456.0
33,381,187.2

8.194.935.0

9.957.500.7

7.149.245.8

under oktober—december
månader,
kilogram

27.220.506.0
54,310,852.6

31.459.553.1
32,556,329.8
22,342,601.0

Den starka stegringen år 1908 berodde därpå, att sockerskatten
den 1 januari 1909 höjdes med två öre per kilogram. Sockerfabrikerna
anmalde darfor under december månad stora kvantiteter socker till uttagning,
men läto sockret tillsvidare kvarligga vid fabrikerna. Detta
kunde da ga för sig, emedan, såsom kontrollen då var ordnad, kontrollorerna
ofvervakade och förde anteckningar öfver inläggningen af
raffineradt socker på hvarje särskilt magasin; när tillverkaren anmälde
sig ämna frigöra allt på ett visst magasin inlagdt socker, kunde alltså
kontrollörerna genast, utan inventering, säga, huru mycket socker fanns
i magasinet.

Numera öfvervakas icke det raffinerade sockrets intagning å de
särskilda magasinen på samma sätt. Det föres visserligen bok öfver
inläggningen, men därvid begagna sig kontrollörerna af de uppgifter,

Kontrollstyrelsen_ -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 195.

som lämnas dem af tillverkaren. Häraf följer, att, om ett helt magasin
skulle anmälas till frigörande, måste det där förvarade sockerförrådet
inventeras, hvilken åtgärd skulle medföra såväl stort besvär som dryga
kostnader för tillverkaren. Det finnes därför ingen anledning antaga,
att tillverkarna vid den förestående skatteförhöjningen, som endast utgör
ett hälft öre per kilogram, skola tillvägagå på samma sätt som år 1908,
nämligen anmäla hela magasin till frigörande i afsikt att låta sockret
tillsvidare kvarligga å detsamma.

Ett annat sätt för tillverkarna att i någon mån tillgodogöra sig
skatteförhöjningen genom att i förtid uttaga socker vore att utanför
fabrikens område lagra det sålunda uttagna sockret. Någon sannolikhet
att detta skulle ske i större skala torde icke förefinnas, då flertalet
fabriker sakna därtill behöfligt magasinsutrymme och det knappast torde
löna sig att hyra dylikt; ofvananförda siffror visa ock, att uttagningen
af socker under december 1911 trots den då förestående skatteförhöjningen
var afsevärdt mindre än under föregående år.

Skulle det detta oaktadt anses nödvändigt, att åtgärder vidtagas
mot en forcerad sockeruttagning, så vore enklaste sättet att bestämma,
att under december månad endast ett visst belopp socker finge uttagas
mot nu gällande skatt af 157a öre per kilogram, men att för hvad
därutöfver uttages skulle erläggas skatt efter 16 öre. Kontrollen häröfver
kunde öfverlämnas åt kontrollstyrelsen sålunda, att därest styrelsen
af de till densamma inkommande rapporterna för december 1912 funne,
att från de svenska sockerfabriksaktiebolaget tillhöriga fabriker under
sagda månad tillsammans till fritt bruk uttagits mera socker än det
bestämda beloppet, bolaget vore skyldigt att på styrelsens anmaning
till kungl. statskontoret inbetala, genom insättning å statsverkets giroräkning
i riksbanken, en tilläggsskatt af ett hälft öre för kilogram
socker, börande denna inbetalning vara verkställd inom den i förordningen
angående beskattningen af socker den 11 oktober 1907 5 §
föreskrifna tid.

Beträffande storleken af det belopp socker, som skulle under
december få uttagas mot nu gällande skatt, synes det vara lämpligt att
utgå från ett medeltal af uttagen under de fyra åren 1907, 190J "1911
— året 1908 kan gifvetvis icke medräknas, enär uttagningen då var
exceptionellt stor. Medeltalet för de fyra åren är 8,275,784.4 kilogram,
men enär uttagningen under ett år, 1910, uppgick till nära 10 miljoner
kilogram, torde medeltalet böra afrundas uppåt och det ifrågavarande
beloppet bestämmas till åtminstone 9 miljoner kilogram.

Skulle mot detta förslag den invändning göras, att intet hindrade

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 195.

tillverkarna att uttaga socker redan under november eller till och med
oktober, så är detta visserligen sant, men det är alls icke sannolikt,
att tillverkarna skulle så göra. Det framställda förslaget kan emellertid
modifieras därhän, att ett högsta belopp för uttågniugarna under de
tre månaderna oktober—december fastställes. Då medeltalet för uttagningarna
under dessa månader ofvan angifna år uppgår till 28,394,747.5
kilogram samt uttagningen ett år uppgått ända till 32Va miljon kilogram,
synes beloppet höra bestämmas till 31 om icke 32 miljoner
kilogram.

För sockerfabriken i Lidköping äro i år inga särskilda bestämmelser
behöfliga, emedan för denna fabrik ingen skatteförhöjning inträder.»

Den af kontrollstyrelsen antydda utvägen att för årets sista del
fastslå en viss maximi kvantitet, utöfver hvilken socker icke får till
svenska sockerfabriksaktiebolaget utlämnas till fritt bruk annorledes än
mot erläggande af en skatt lika hög som den, som gäller från och med
nästa års ingång, finner jag innebära eu god lösning af frågan. Om
denna maximikvantitet fastställes till lämpligt belopp, bör statens rätt
kunna blifva fullt säkerställd, och detta utan att den skattebetalande
sockertillverkarens rörelsefrihet behöfver på ett för honom menligt sätt
kringskäras.

I betraktande däraf att den höjning af sockerskatten, som nu förestår,
allenast skall utgå med 0.5 öre per kilogram och med hänsyn därjämte
till hvad kontrollstyrelsen älven i öfrigt anfört rörande det mindre
sannolika uti att skatteförhöjningen denna gång skall föranleda ökadt
uttagande af socker, synas restriktiva bestämmelser för sockeruttagningen
behöfva gälla endast för eh tid af en månad. Sålunda lärer vara tillfyllest
att beträffande allenast december månad fixera den kvantitet socker,
som af svenska sockerfabriksaktiebolaget finge uttagas till fritt bruk utan
erläggande af högre skatt än den nu gällande af 15.5 öre per kilogram.
Mot kontrollstyrelsens förslag att fastslå denna kontingent till 9 miljoner
kilogram har jag intet att erinra.

Hvad beträffar den högre beskattning, som skulle drabba socker,
uttaget utöfver den fastställda kontingenten, synes den lämpligen kunna
anordnas så, att svenska sockerfabriksaktiebolaget tillförbindes att för
allt inom riket tillverkadt, skattepliktigt socker, som utöfver berörda
kontingent under nästkommande december månad efter anmälan af bolaget
utlämnas till fritt bruk, erlägga jämte den å sockret eljest belöpande
sockerskatten af 15.5 öre per kilogram jämväl en särskild tillläggsskatt
af 0.5 öre per kilogram. Med hänsyn därtill att denna tilljBihang
till Riksdagens protokoll 1912. 1 samt. 154 höft. (N:o 195—196.) 6

Departement

chefen.

Tid för ikraftträdandet.

42 '' Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 195.

läggsskatt skall tillämpas allenast helt kort tid och i en jämförelsevis
begränsad omfattning, torde erforderliga närmare föreskrifter för skattens
uttagande kunna i administrativ väg fastställas.

I enlighet med de grunder, jag här angifvit, har jag låtit utarbeta
ett förslag till bestämmelser i ämnet, hvilket förslag jag anhåller måtte
få föreläggas Riksdagen.

De af mig här förordade ändringarna i tulltaxeförfattningarna
torde samtliga böra blifva gällande från och med den 1 januari 1913.
Hvad åter beträffar förslaget om särskilda bestämmelser rörande beskattningen
af socker under december månad innevarande år lärer det böra
träda i kraft omedelbart efter utfärdandet.

Sedan föredragande departementschefen härefter uppläst i enlighet
med de af honom uttalade åsikter affattade förslag ej mindre till ändrad
lydelse af vissa delar af gällande förordning med tulltaxa för inkommande
varor än äfven till förordning med särskilda bestämmelser angående
beskattning af socker, som under december månad år 1912 efter
anmälan af svenska sockerfabriksaktiebolaget utlämnas till fritt bruk,
hemställde departementschefen i underdånighet, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå Riksdagen,

dels att besluta, att vissa delar af förordningen med tulltaxa för
inkommande varor skulle erhålla den förändrade lydelse, det därutinnan
framlagda förslaget innehölle, äfvensom att de förändrade bestämmelserna
skulle tillämpas från och med den 1 januari 1913,

dels ock att antaga, att gälla från dagen för utfärdandet, nämnda
förslag till förordning med särskilda bestämmelser angående beskattning
af socker, som under december månad år 1912 efter anmälan af svenska
sockerfabriksaktiebolaget utlämnas till fritt bruk.

Till dessa af statsrådets öfriga ledamöter biträdda
hemställanden och förslag behagade Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten lämna bifall; och skulle
i följd häraf till Riksdagen aflåtas nådiga propositioner
af den lydelse, bilagorna litt. . . . till detta protokoll
utvisa.

Ur protokollet:
Olof Ljungberg.