Kungl. Mafts Nid. Proposition Nr 28 (Proposition 1916:28)

Kungl. Mafts Nid. Proposition Nr 28.

Nr 28.

Kungl.

Maj:ts nådiga proposition Ulf riksdagen med förslag till

lag om rätt domstol i vissa mål och ärenden angående
frälsemän; given Stockholms slott den 21 januari 1916.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna
protokoll vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå
riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag om rätt domstol
i vissa mål och ärenden angående frälsemän.

Den av ridderskapet och adeln avlåtna skrivelsen i ärendet bifogas;
och Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all kungl. nåd och ynnest
städse välbevågen.

GUSTAF.

Berndt Easselrot.

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 saml. 24 käft. (Nr 28.)

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 28.

förslag

till

* Lag

om rätt domstol i vissa mål och ärenden angående frälsemän.

Härigenom förordnas som följer:

Vad i 8 kap. 2 § 8 rättegångsbalken är stadgat därom, att hovrätten
äger döma över tvister om arv efter frälsemän, deras förordning
vid dödstimman om deras egendom samt förmynderskap för deras barn
och arvingar, som frälse äro, så ock vad i § 6 av ridderskapets och
adelns privilegier den 16 oktober 1723 föreskrives därom, att där några
av adel hava tvister sig emellan om arvskiften eller förmynderskap,
det skall ske inför hovrätten, varder härmed upphävt; skolande förty
om rätt domstol i dylikt mål eller ärende härefter gälla vad i allmänhet
är stadgat. I följd härav skall vad i de för Svenska akademien den
20 mars 1786 givna privilegier bestämmes därom, att bemälda akademis
ofrälse ledamöter njuta uti rättegångar i anseende till domstolar lika
förmåner som adeln, vara utan verkan i mål och ärenden, som
ovan sägs.

Vad i första stycket stadgas om förmynderskap gälle ock angående
godmanskap för frånvarande arvinge efter frälseman eller efter ofrälse
ledamot i Svenska akademien.

Genom denna lag sker ej inskränkning i den rätt, som tillkommer
delägare i dödsbo efter frälseman eller efter ofrälse ledamot i Svenska
akademien att till boupptecknings och arvskiftes förrättande kalla den
han vill.

I fråga om förmynderskap eller godmanskap, som på grund av
vad ovan stadgas skall lyda under Stockholms rådhusrätt, tillkomme förmyndarkammaren
i Stockholm samma vård och inseende som beträffande
annat under nämnda rätt lydande förmynderskap eller godmanskap.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 28.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1917. Dock skall, där mål
eller ärende, som ovan är sagt, nämnda dag är vid hovrätt anhängigt,
hovrätten meddela slutligt yttrande däri. I avseende å förmynderskap
eller godmanskap för frånvarande arvinge, vilket samma dag står under
hovrätts vårdnad, skola hittills gällande bestämmelser fortfarande tillämpas,
där ej Konungen finner skäl förordna om vårdnadens överflyttning till
den underrätt, under vilken förmynderskapet eller godmanskapet enligt
allmänna bestämmelser bör lyda.

Kungl. Maj dsNåd. Proposition Nr 28.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
fredagen den 2 juli 1915.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,
Statsråden Hasselrot,

friherre Beck-Friis,

Linnér,

Mörcke,

Westman,

Broström.

Efter gemensam beredning med chefen för civildepartementet anförde
chefen för justitiedepartementet statsrådet Hasselrot följande:

»I anledning av eu utav riksdagens justitieombudsman till 1911
års riksdag gjord framställning anhöll riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t den 16 februari 1911, att Kungl. Maj:t, efter utredning av sådana
förhållanden, som kunde anses äga samband med en eventuell fråga
om upphörande av den för adeln ännu bestående rättigheten att i vissa
mål och ärenden hava hovrätt till första domstol, täcktes låta utarbeta
och för riksdagen framlägga förslag till erforderliga lagbestämmelser i
syfte att adelns omförmäla rättighet måtte upphävas.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 28.

Justitieombudsmannens framställning var av följande lydelse:

''Rättegångsbalken av 1734 års lag innehöll i 8 kap. 2 § följande
stadganden:

2 §. I synnerhet äge hofrätten åt döma öfwer thessa mål:

8. Twister om arf efter frälsemän: tlieras förordning wid dödstiman
om theras egendom: förmynderskap för tlieras barn och- arfwingar,
som frälse äro: så ock ther frälseman eller thes arfwinge, wil
genom offenteligit anslag afstå thes egendom till borgenärer, och om
hwartheras rätt och företräde ther til; eller then ene maken söker åt
skilja sin lott i bo från then andras enskilta gäld.

9. Hofrätten skal ock döma öfwer the brott, ther frälseman förwerkar
lif, ära, adelig frihet, gods eller arfwelig rättighet; så ock enwiges,
och andra slagsmål, eller förgripelser med skymfeliga ord och
gierningar, emellan frälsemän, eller theras wederlikar, när domaren i
orten, ther gierningen giord är, först ther om ransakadt, med flera
mål — — — — — — — — — — — — — — — — — — —

Genom dessa bestämmelser infördes i den nya allmänna lagen
rättsregler, som redan långt tidigare varit gällande på grund av adelns
privilegier och andra särskilda författningar. Grunden till adelns särställning
i detta hänseende låg otvivelaktigt i den uppfattningen, att
var och eu borde dömas av sina likar, och denna uppfattning fann
tidigt uttryck i lagstiftningen. I den år 1614 utfärdade rättegångsordningen
(»rättegångsordinantien») stadgades, att Svea hovrätt skulle pröva
vissa svårare brottmål, vari en adelsman var inblandad, sedan veder^
börande underrätt först rannsakat över brottet. Men privilegiet gällde
även för de fall, att adelsmän sig emellan eller med andra tvistade om
arvskifte eller jordagods. Rättegångsprocessen av den 23 juni 1615
bekräftade detta undantagsstadgande med hänvisning till privilegierna
och rättegångsordinantien.

Att hovrätten skulle pröva dessa adelns mål innefattade, att målen
huvudsakligen avdömdes av adelsmän, eftersom hovrätten till större delen
bestod av adelsmän.

Adliga privilegierna den 16 oktober 1723 hade i § 6 följ andelydelse: Förwärkar

någon adelsman lif, ähra, adelig frihet och privilegier,
gods eller arfwelig rättighet, må giärningen wäl först ransakas,
där hon giord är, å härads ting på landet och å rådstugu i städer, eller
wid andra underrätter: Men ei annorstädes dömas än wid håf- eller
öfwerrätten, hw-arunder han hörer. Med dem af ridderskapet och .adelen,

Justitieombudsmannens

framställning
till 1911 års
riksdag.

Kungl. Maj:ts Nåd,. Proposition Nr 28.

som låta bruka sig i krigstiänst, förhålles efter krigsarticklarne; dock
böra de för ringa brott icke beläggas med sådant straff, som kan
nesligit, och adelsståndet förklenligit wara. Jämwäl skola adelens twister
sins emellan om arfskiften, förmynderskap, ersättningar eller egendomens
afstående til creditorer, som om bättre rätt strida, samt boskilnad,
inför håfrätten skie. Men uti alle andre ährender, såsom syner,
jordetwister, giäld och skuldsaker, kiöpslagan och handel, samt andre
civil- och ringare bråttmåhl, så emellan adelen sielf, som adelen och
andre, skal sökas och swaras å ting och rådstuga, efter allmänna lagen,
undantagandes duels-måhl.

När sedermera lagkommittén år 1826 framlade ett fullständigt förslag
till ny civillag, hemställde lagkommittén i förslaget till rättegångsbalk,
att de allmänna domstolar, som borde upptaga och pröva tvistemål,
skulle utgöras av tre instanser, vilka skulle bestå, den första på
landet av häradsrätt och i stad av stadsrätt, den andra av hovrätt och
den tredje av högsta domstolen.

I sin motivering till detta förslag framhöll kommittén angelägenheten
av att genom minskning av instansernas alltför stora antal bereda
varje sak ett skyndsammare slut än förut var fallet. Kommittén påpekade
också nödvändigheten av att genom upphävande av den stora
mängd särskilda domstolar, som funnos, göra den rättssökandes väg
mindre villsam vid sakens början.

De särskilda domstolarna betraktade kommittén i detta sammanhang
dels från personlig, dels från saklig synpunkt. I förra hänseendet
anförde kommittén:

Den personliga rätten, att dömas af annan än wanlig domstol,
är ett privilegium, härledande sig, äfvensom flera undantagslagar af
enahanda art, från förhållanden, helt olika dem, som höra till närvarande
samhällsskick. Nu för tiden hafwa de skilnader, som fordom
söndrade medlemmarna af vissa stånd och corporationer från menige
man, förlorat sin betydelse. Alle äro likar inför lagen. Den enas rätt
är ej heligare än den andras. Den domstol, som är god nog för en,
är god nog för alla. Hvarje domares pligt är, att skipa lag utan mannamån.
Man må lyda under hwilken domstol, som helst: det är ändå
blott rättwisa man kan begära. Den skall tilldelas en hwar, efter
sakens beskaffenhet, utan särskilda hänsigter till stånds- eller corporationsförhållanden.
För att vinna den, behöfwer man hwarken undantagslagar
eller privilegieradt forum. Allmän lag må wara allas gemensamma
band, allmän domaremakt allas gemensamma wärn.

År 1832 avlämnade lagkommittén förslag till ny kriminallag och

Kungl. Maj. ts Nåd. Proposition Nr 28.

hemställde därvid i den uti förslaget ingående senare delen av rättegångsbalken,
att de allmänna domstolar, som enligt kommitténs förslag
till civillag hade att upptaga civilmål, också skulle vara allmänna domstolar
i brottmål. 1 sin motivering anförde lagkommittén härutinnan,
att på samma grunder som kommittén föreslagit avskaffande av särskilda
domstolar i tvistemål, hade kommittén som allmän regel antagit, att
sådana domstolar även i brottmål skulle försvinna.

Lagkommitténs omförmälta båda förslag blevo, som bekant, icke
upphöjda till lag. Men förslagens inflytande på allmänna rättsuppfattningen
och lagstiftningen är uppenbart och visade sig genom en hel
följd av partiella reformer.

I fråga om adelns rätt till särskilt forum har en tydlig brist på
överensstämmelse mellan den allmänna rättsuppfattningen och den positiva
lagstiftningen kunnat fortvara in i våra dagar. Ett bifall till lagkommitténs
förslag till ny rättegångsbalk skulle hava fört med sig, att
ovan intagna bestämmelser i 8 kap. 2 § rättegångsbalken av 1734 års
lag försvunnit. Då lagkommitténs förslag ej antogos, kom i stället
adelns rätt till särskilt forum att upprepade gånger göras till föremål
för reformförslag.

Vid riksdagen åren 1828—30 var spörsmålet uppe i samband med
frågan om avskaffande av ett flertal särskilda domstolar. Lagutskottet,
som i huvudsak tillstyrkte reformförslagen, förklarade angående det
föreslagna upphörandet av adelns rättighet att i vissa mål hava hovrätt
till första domstol, att, då denna fråga icke hade egenskap av en blott
lagfråga utan rörde ett adelns privilegium, vars förändrande eller jämkande
berodde på samtliga riksståndens överenskommelse och Konungens
bifall, funne utskottet sig icke tillständigt att tillstyrka bifall till ändringen.
Men för den händelse att adeln skulle finna för gott att till
befordrande av enhet i rättegångsordningen avsäga sig ifrågavarande
rättighet, samt de övriga riksstånden och Kungl. Maj:t gillade en sådan
avsägelse, framlade utskottet i denna mening ett förslag till förordning
om upphörande av frälsemäns rättighet att i vissa mål dömas av hovrätt
såsom första domstol.

Lagutskottets betänkande återremitterades av adeln, och sedan
utskottet i nytt utlåtande betonat, att dess förra förslag endast var villkorligt,
blev utskottets senare utlåtande bifallet av samtliga stånden.
Adelns godkännande av vad utskottet villkorligt föreslagit betraktades
icke som en formlig avsägelse av privilegiet, och därmed var frågan
fallen för den riksdagen.

Frågan återkom emellertid i sin helhet vid riksdagarna åren 1847/48,

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 28.

1850/51, 1856—58, 1862/63 samt 1865/66. Vid alla dessa riksdagar
förordade lagutskottet ett totalt upphävande av privilegiet, men reformen
föll på motstånd från adelns sida. Att de tre ofrälse stånden klart uppfattade
reformens nytta och nödvändighet, torde vara utom allt tvivel.
Och att reformens anhängare även inom adeln bildat en avsevärd minoritet,
framgår av röstsiffrorna vid de olika riksdagarna. Vid riksdagen
1847/48 avslogs förslaget med 38 röster mot 36, som avgåvos för
ärendets återremitterande till lagutskottet. Nästa gång frågan var uppe,
eller vid riksdagen åren 1850/51, blev lagutskottets förslag avslaget med
86 röster mot 40, som avgåvos för återremiss. Vid riksdagen åren 1856
—58 avslogs lagutskottets hemställan med 55 röster för avslag mot 25
röster för bifall. Vid riksdagen åren 1862/63 avgåvos 23 röster för
avslag mot 21 röster för bifall. Frågans behandling vid den sista
ståndsriksdagen, eller riksdagen åren 1865/66, var mera invecklad.
Under överläggningen hos adeln framställdes nämligen det särskilda
förslag, att adelns forum privilegiatum skulle upphävas i fråga om brottmål
men i övrigt kvarstå. Detta förslag samlade en majoritet av 64
röster mot 42. Prästeståndet förenade sig med adeln, men när lagutskottet
i ett senare betänkande hemställde till borgare- och bondestånden
att med frånträdande av sina tidigare beslut förena sig med adeln
och prästeståndet, avslogs detta av borgareståndet, och därmed hade
frågan fallit.

Beträffande upphävande av adelns forum privilegiatum i konkursmål
var fråga uppe vid riksdagarna åren 1834/35, 1850/51 och 1859/60.
Vid sistnämnda riksdag förelåg till behandling förslag om antagande av
ny konkurslag och därmed sammanhängande författningar. Genom 1 §
i den då antagna och den 18 september 1862 utfärdade konkurslagen
blev bestämt, att ansökning om egendomsavträde skulle ingivas till
underrätten i den stad eller å landet till domaren i den ort, där gäldenär
borde inför domstol svara i mål, som anginge gäld i allmänhet. Därmed
var adelns domstolsprivilegium i fråga om konkursmål upphävt, och det
uttalades också i konkurslagens ingress.

När lagutskottet vid riksdagen 1847/48 tillstyrkte ett totalt upphävande
av adelns forum privilegiatum, skedde detta därigenom, att
utskottet framlade ett förslag till förordning, huvudsakligen innehållande
att, sedan adeln med övriga riksstånds samtycke och Kungl. Maj:ts bifall
avsagt sig den i 6 punkten av adelns den 16 oktober 1723 utfärdade
privilegier stadgade rättighet att i vissa mål dömas omedelbarligen av
hovrätt, så bleve 8 och 9 mom. av 2 § i 8 kap. rättegångsbalken jämte
därmed överensstämmande särskilda författningar upphävda. I författ -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 28.

ningsförslaget var jämväl intaget, att mål och ärenden, som jämlikt
samma lagrum och författningar tillhört hovrätt såsom första domstol,
därefter skulle tillhöra underrätt och behandlas efter allmän rättegångsordning.

Detta förslag blev sedermera av utskottet upprepat vid de följande
ståndsriksdagarna, blott med vissa mindre väsentliga tillägg. Ett sådant
tillägg gjordes vid riksdagen åren 1850/51 och innefattade ett bestämt
uttalande om adelns rätt att till boupptecknings- och arvskiftesmän i
stärbhus i stad kalla personer efter fritt val. Med denna sak, varom
ett förbehåll förklarats nödigt under diskussionen hos adeln vid riksdagen
1847/48, förhöll sig på följande sätt.

Sedan urminnes tid hava borgmästare och råd (d. v. s. magistraterna)
i städerna haft befattning med upprättande av bouppteckningar och arvskiften
därstädes. Denna rätt omtalas redan i de av drottning Kristina
år 1636 utfärdade privilegierna för Stockholms stad. Men i samma
privilegier gjordes uttryckligt undantag för »privilegierade personer»,
med vilket uttryck i främsta rummet torde hava åsyftats adelns medlemmar.
När sedermera år 1667 en förmyndarkammare inrättades i
Stockholm, bestämdes, att bouppteckningar skulle genom förmyndarkammarens
försorg hållas i alla stärbhus, som lydde under den borgerliga
jurisdiktionen. I en av Kungl. Maj:t den 3 oktober 1675 utfärdad
resolution och förklaring på städernas fullmäktiges besvär yttrades (§ 35),
att såväl kronans betjänte, utom adelståndet, som stadens borgerskap
skulle vid bouppteckningar och arvskiften vara underkastade borgmästare
och råds »disposition». Den sålunda antydda åtskillnaden emellan adliga
och ofrälse stärbhus motiverades därmed, att adelns »arvskaper» vore
allenast »undergivna» hovrätternas jurisdiktion, under det att de övriga
lydde under stadsrätt. Genom en senare resolution och förklaring av
den 20 januari 1693 föreskrev Kungl. Maj:t, att alla i huvudstaden
bosatta personer — utom adelsståndet — skulle i avseende å bouppteckning
och arvskifte lyda under borgmästare och råd.

Under förarbetena till 1734 års lag förekom i åtskilliga av de
många förslagen till ärvdabalk ett uttryckligt förbehåll för adeln, såväl
på landet som i stad, att till bouppteckningar och arvskiften kalla förrättningsmän
efter eget val. Något sådant förbehåll inflöt emellertid
icke i 1734 års lag, som, utan att göra någon inskränkning i adelns
på privilegierna grundade rättighet i förevarande hänseende, i 9 kap.
1 § ärvdabalken förklarade, att rättighet att fritt kalla bouppteckningsförrättare
skulle tillkomma stärbhusdelägarne, när egendomen fanns å
landet eller skulle ärvas efter landsrätt, varemot ett annat förhållande
Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 sand. 24 käft. (Nr 28.) 2

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 28.

skulle äga rum, när boet lydde under stadsrätt. På prästeståndets
begäran vid riksdagen 1731 infördes i omförmälda lagrum ett förbehåll
i avseende å arvingar i prästhus.

Adelns rättighet att i stad fritt kalla boupptecknings- och arvskiftesförrättare
antyddes vidare i eu förordning den 1 mars 1749, varigenom
Kungl. Maj:t bestämde arvodet för magistratsperson er vid boupptecknings
upprättande i städerna till >/3 procent uti kronans betjäntes och andra
stärbhus — utom adelsståndet. Däremot var, så vitt jag har mig bekant,
adelns rätt att i städerna fritt kalla boupptecknings- och arvskiftesförrättare
icke uttryckligen och direkt stadgad vare sig i de adliga privilegierna
eller i någon annan särskild författning. När lagutskottet vid
riksdagen 1850/51 — i sammanhang därmed, att utskottet tillstyrkte,
att adelns forum privilegiatum måtte upphävas — ansåg sig böra göra
ett förbehåll för adelns rätt att i stad tillkalla boupptecknings- och arvskiftesförrättare,
skedde detta därigenom att utskottet åberopade § 35 i
förutnämnda resolution och förklaring av den 3 oktober 1675, jämförd
med förordningen den 1 mars 1749. Och samma förfarande iakttogs
av lagutskottet, när frågan om upphävande av adelns forum privilegiatum
återkom vid de följande ståndsriksdagarna.

Ett annat tillägg, som kom att ingå i lagutskottets ifrågavarande
författningsförslag från och med riksdagen 1850/51, avsåg behandlingen
av mål, som vid privilegiets upphävande redan voro anhängiga hos
hovrätt. Sådana mål skulle jämlikt förslaget av hovrätten avgöras.

Genom 1866 års riksdagsordning kom frågan om upphävande av
adelns rätt till särskilt forum i ett förändrat läge. I stället för att en
lagändring i sådant syfte tidigare förutsatte bifall av adeln såsom ett i
lagstiftningen deltagande riksstånd ävensom de övriga ståndens och
Konungens gillande, kom en dylik ändring att bero av Konungs och
riksdags sammanstämmande beslut, vartill den till adelsmöte församlade
adeln givit sitt samtycke. Men att erhålla adelns samtycke till ett
totalt upphävande av domstolsprivilegiet har hittills visat sig omöjligt,
om än partiella reformförslag genomförts och talrika reservationer mot
adelns beslut att vilja fasthålla privilegiet avgivits.

Redan vid första riksdagen efter den nya representationsordningens
genomförande, eller alltså riksdagen år 1867, kom frågan om avskaffande
av adelns särskilda forum i vissa mål ånyo på dagordningen. I anledning
av motioner i riksdagens båda kamrar erinrade lagutskottet om vad
flera föregående riksdagars lagutskott yttrat i ämnet och upptog såsom
sitt förslag vad lagutskottet vid senaste riksdagen hemställt. Vad utskottet
sålunda föreslagit blev utan debatt av båda kamrarna bifallet.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 28.

Som det emellertid av någon anledning blev försummat att expediera
skrivelse i iimnet, kunde beslutet icke föranleda någon åtgärd.

Vid 18(58 års riksdag förekom frågan ånyo. 1 avgivet utlåtande
över en i andra kammaren väckt motion i ämnet åberopade lagutskottet
sitt vid 1867 års riksdag avgivna yttrande och förklarade sig anse, att de
tillförene anförda skälen för den ifrågasatta lagstiftningsåtgärden fortfarande
ägde giltighet. Utskottet hemställde därför, att riksdagen måtte för sin
del besluta en författning om upphävande av frälsemäns forum privilegiatum,
och sedan detta förslag gillats av båda kamrarna, blev riksdagens
beslut i ämnet för Kungl. Maj:t anmält i skrivelse av den 7 april 1868.
Då frågan icke kunde slutligen avgöras utan adelns bifall, men Kungl.
Maj:t icke fann skäl att för frågan sammankalla urtima adelsmöte, lät
Kungl. Maj:t den av riksdagen i ämnet gjorda framställningen förfalla.
Emellertid avlät Kungl. Maj:t den 3 februari 1869 till det nämnda år
sammanträdande adelsmötet en skrivelse, däri Kungl. Maj:t förklarade sig
vilja inhämta adelns yttrande, huruvida adeln för sin del godkände det
förslag, som var innefattat i omförmälta riksdagsskrivelse. Till svar härå
anförde adeln, att den icke kunde biträda Kungl. Maj:ts framställning,
så vitt därmed avsåges förändring av den frälsemän enligt stadgandet i
8 kap. 2 § 8 mom. rättegångsbalken tillkommande rätt att få vissa dem
rörande mål och ärenden omedelbarligen av hovrätt handlägga och bedömda.
Adelns beslut i denna del fattades med 130 röster mot 74. Utan votering
beslöt adeln däremot att för sin del samtycka till den av Kungl. Maj:t
ifrågasatta förändringen av det i 6 § av adelns privilegier den 16 oktober
1723 grundade samt i 8 kap. 2 § 9 mom. rättegångsbalken meddelade
stadgandet, att frälseman i vissa brottmål borde omedelbarligen dömas av
hovrätt. Sedan Kungl. Maj:t i anledning härav för 1870 års riksdag
framlagt förslag till författning om upphävande av frälsemäns och deras
vederlikars rätt till särskilt forum i brottmål, blev detta förslag tillstyrkt
av lagutskottet, som hänvisade till sin tidigare uttalade uppfattning i
frågan, och av riksdagens båda kamrar utan debatt antaget, varefter
förordning i ämnet utfärdades den 12 maj 1870.

År 1893 återkom frågan i följd av en i riksdagens andra kammare
väckt motion, som av lagutskottet tillstyrktes, varefter utskottets hemställan
av båda kamrarna gillades utan debatt. Frågan blev därefter
hänskjuten till 1893 års adelsmöte, som även hade att pröva en inom
adeln väckt motion i samma syfte. Adelsmötet beslöt med 73 röster
mot 43 att avslå såväl det i riksdagens skrivelse i ämnet innefattade
lagförslaget som den vid mötet väckta motionen. Reservation emot
beslutet anmäldes emellertid av 27 i adelsmötet deltagande personer.

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 28.

Redan efter kort vila kom frågan om upphävande av adelns forum
privilegium i en viss del åter fram. I sin till 1895 års riksdag avgivna
ämbetsberättelse hemställde dåvarande justitieombudsmannen, att riksdagen
måtte för sin del besluta upphävande av det genom kungl. brevet den
26 oktober 1748 meddelade stadgandet därom, att tvister om arv in. fl.
mål, som uppräknades i 8 kap. 2 § rättegångsbalken och anginge utländske
adelsmän, vilka i riket inkommit, skulle av hovrätten dömas; dock att de
mål och ärenden, som vid den tid, detta beslut trädde i kraft, vore på
hovrätts prövning beroende, skulle av hovrätten med slut avhjälpas.
Lagutskottet fann den ifrågasatta lagstiftningsåtgärden verka i riktning
emot att åstadkomma önskvärd enhet i lagskipningen, samt föreslog
därför, att riksdagen måtte för sin del antaga en av utskottet formulerad
lag i ämnet. Denna, som i huvudsak överensstämde med justitieombudsmannens
förslag, innehöll tillika såsom en övergångsbestämmelse, att
förmynderskap, i avseende å vilka vårdnaden före 1895 års utgång blivit
av hovrätt utövad, skulle jämväl därefter förbliva under hovrättens inseende,
till dess i laga ordning kunde varda annorlunda förordnat. Vad
lagutskottet sålunda hemställt bifölls av båda kamrarna utan debatt,
varefter lag i ämnet utfärdades den 29 november 1895.

Vid 1907 års riksdag återkom frågan om upphävande av adelns
forum privilegiatum genom en i riksdagens andra kammare väckt motion
i.ämnet. Motionen utmynnade i en hemställan, att riksdagen måtte för
sin del antaga en så lydande lag angående upphävande av frälsemäns
och deras vederlikars rätt till särskilt forum i vissa mål:

»Med ändring av vad § 6 av ridderskapets och adelns privilegier den
16 oktober 1723 samt 8 mom. av 2 § i 8 kap. rättegångsbalken innehålla
därom, att vissa mål och angelägenheter rörande frälsemän skola omedelbart
av hovrätt bedömas och handläggas, förordnas, att dessa mål och
ärenden hädanefter skola tillhöra vederbörande underdomstolar och efter
allmänna rättegångsordningen behandlas, dock att därigenom icke någon
inskränkning sker i den rätt, som jämlikt kungl. resolutionen den 3
oktober 1675, § 35, jämförd med kungl. förordningen den 1 mars 1749,
tillkommer arvingar i adliga stärbhus att till förrättande av bouppteckningar
och arvskiften i samma stärbhus kalla dem de helst därtill vilja bruka;
kommande i följd härav kungl. brevet den 7 april 1805, varigenom
Svenska akademiens ledamöter blivit förunnade enahanda förmåner i
rättegångsmål som ridderskapet och adeln, att till all verkan upphöra.

De mål och ärenden, som vid den tid denna författning träder i
kraft äro på hovrätts prövning beroende, skola av hovrätten handläggas
och med slut avhjälpas.»

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 28.

Det sålunda väckta förslaget överensstämde i tillämpliga delar huvudsakligen
med de framställningar, som i ämnet gjorts av lagutskottet från
och med riksdagen 1850/51. 1 sin motivering erinrade motionären om

frågans öde från och med riksdagen 1868 samt anförde ur riksdagsskrivelsen
nämnda år vissa uttalanden, som gingo ut därpå, att privilegiet
ingalunda kunde anses som en verklig förmån för adeln utan fasthellre
vore för de flesta bland adelns ledamöter till olägenhet. Motionären framhöll
tillika, att adelns domstolsprivilegium rubbade principen om allas likhet
inför lag, vartill motionären fogade det uttalande, att under den tid,
som förflutit sedan frågan om privilegiets upphävande senast var uppe,
olägenheterna av undantagsstadgandena på detta område i allt högre
grad gjort sig kännbara, på samma gång den rättsprincip, som läge till
grund för upphävande av ett dylikt särstadgande, allt starkare edort
sig gällande.

Lagutskottet, som förklarade sig i likhet med motionären finna
det framlagda förslaget innefatta en tidsenlig reform, hemställde därför,
att riksdagen måtte för sin del antaga det i motionen framlagda lagförslaget.

Denna hemställan blev av bägge kamrarna utan debatt bifallen,
varefter riksdagen genom skrivelse av den 8 mars 1907 underrättade
Kungl. Maj:t om beslutet. För att inhämta adelns yttrande, huruvida
adeln godkände det i berörda skrivelse innefattade lagförslaget, kallade
Kungl. Maj:t därefter adeln till urtima möte.

Det sålunda sammankallade adelsmötets riddarhusutskott hemställde
i avgivet utlåtande, att den av riksdagen för dess del antagna
lag i ämnet icke måtte av adeln godkännas. Denna hemställan, varemot
fem av utskottets ledamöter reserverade sig, grundades på ett flertal
skäl, som till största delen innefattade ett upprepande av vad förut vid
riksdagar eller adelsmöten anförts emot den ifrågasatta reformen, naturligtvis
med uteslutande av sådana argument, som stodo i samband med
adelns avskaffade representationsrätt eller upphävda delar av domstolsprivilegiet.
Utskottet sökte sålunda i allmänhet göra gällande, att de
praktiska fördelarna av privilegiet icke obetydligt övervägde de olägenheter,
som med detsamma kunde vara förenade, och uttalade utskottet
därför den mening, att det icke förelåge något skäl för adeln att gagnlöst
bortskänka en förmån, som utan någon som helst olägenhet för
andra kunde fortfarande bibehållas. 1 övrigt anförde utskottet, bland
annat, att privilegiet icke kunde rubba likheten inför lag, eftersom
samma lag tillämpades för alla, även om domstolarna växlade; att exempelvis
adliga myndlingar i Stockholm skulle efter privilegiets upp -

14 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 28.

hävande finna sina intressen ojämförligt sämre tillgodosedda än ofrälse
myndlingars, alldenstund förmyndarkammaren i Stockholm enligt sin
instruktion endast hade befattning med förvaltningen av ofrälse myndlingars
medel; samt att lagförslaget saknade bestämmelse, huruvida i de
fall, då hovrätt förordnat förmyndare, tillsynen över förmyndarens förvaltning
fortfarande skulle av hovrätten utövas.

Riddarhusutskottets hemställan blev av adelsmötet med 103 röster
mot 48 bifallen, och om frågans utgång fick 1908 års riksdag emottaga
underrättelse genom en skrivelse från Kungl. Maj:t.

I likhet med motionären vid 1907 års riksdag och flera hans föregångare
finner jag för min del den länge och ivrigt påyrkade reformen
beträffande adelns domstolsprivilegium vara en principsak av vikt. Här
är det nämligen fråga därom, huruvida någon på födseln grundad olikhet
mellan skilda grupper av svenska medborgare skall finnas i fråga
om den rättsliga behandlingsordningen för vanliga civila ärenden och
tvistemål. Huruvida adeln skulle hava förmåner eller olägenheter av
privilegiets avskaffande eller — därest tilläventyrs både olägenheter och
fördelar komme att därav bliva en följd för adeln — om olägenheterna
skulle överväga fördelarna eller tvärtom, är däremot något, som adeln
ensam får undersöka. Frågans behandling inom adeln som riksstånd
och, efter upphörande av adelns representationsrätt vid riksdagarna, hos
den till adelsmöte församlade adeln ger mig emellertid anledning till
det antagande, att meningarna härutinnan hos adeln själv varit och
fortfarande äro delade.

Reformens motståndare hava vid många tillfällen och senast vid
1907 års adelsmöte sökt göra gällande, att de bestämmelser, som givits
om instansordningen och sålunda avgöra, vilken domstol man skall
anlita i ett visst fall, icke berörde frågan om likhet inför lagen, vilken
uteslutande berodde på, om domstolarna hade samma lag att tillämpa.
Att olika domstolar användas i första instans, har man funnit i detta
hänseende sakna betydelse. Fn sådan invändning torde emellertid,^ så
vitt jag förstår, vara utan allt värde. Klart är, att en olikhet i fråga
om rättegångsförmåner innefattar en olikhet inför lag. Likheten inför
lacr rubbas lika säkert genom en formell olikhet emellan skilda samhällsklasser
som genom att materiellt olika rättsregler på dem vinna
tillämpning. Rättegångsordningen är lika väl en beståndsdel av lagen
som de övriga balkarna och i upphävda balkars ställe inträdda särskilda

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 28.

lagar. Då såsom nu 8 kap. 2 § 8 inom. rättegångsbalken blott gäller för
frälsemän och ej för rikets övriga innebyggare, föreligger härutinnan
en tydlig olikhet inför lag. Denna olikhet blir anstötlig, i samma män
olikheten medgiver åt en samhällsklass ett företräde framför andra samhällsklasser,
och kanske rent av för dessa senare klasser medför skada.

Och därmed är jag inne på en synpunkt, från vilken frågan mer
än en gång skärskådats och vid sitt slutliga ordnande uppenbarligen
bör betraktas. En abstrakt likformighet i fråga om instansordning kan
vara önskvärd utan att behöva leda till avskaffande av ett urgammalt
privilegium. Reformens motståndare hava också funnit angeläget vara
att framställa privilegiet såsom oskadligt för andra medborgare. För min
del finner jag däremot det vara obestridligt, att varje ökning av hovrätternas
arbete, som framkallats genom att de i fråga om vissa mål
och ärenden utgöra första instans för adeln, är en skada för landets
övriga medborgare. Att en sådan ökning i hovrätternas arbetsbörda
kan vara en följd av privilegiet, bör ej vara svårt att inse. Först och
främst är det naturligtvis bortkastat arbete, som i hovrätten nedlägges
på tvistemål, vilka antagligen ej fullföljts. Hade ett dylikt mål stannat
vid rådstuvurätt eller häradsrätt, om dessa domstolar bildat första instansen,
skulle hovrätten ej behövt taga någon som helst befattning därmed.
Vad ansökningsärenden angår, är det helt naturligt, att många av dem,
t. ex. frågor om stämpelbeläggning av bouppteckningar, helst stora och
upptagande många arvingar, förordnande och entledigande av förmyndare,
förmyndares övervakande etc., från hovrätterna borttaga en arbetstid,
som bättre skulle kunna användas på prövning av inkomna mål. Att
privilegiet skall fortfara att lägga beslag på hovrättsavdelningarnas tid
och arbetskraft, samtidigt med att man söker genom utomordentliga''
åtgärder möjliggöra ett avhjälpande av den länge överklagade långsamheten
med måls avgörande i överrätterna, är naturligtvis lika olämpligt
som för den skattdragande allmänheten i sin mån betungande.

Två av riddarhusutskottet vid 1907 års adelsmöte berörda frågor
synas mig vidare behöva tagas i särskilt övervägande. Den ena sammanhänger
med spörsmålet om behövliga övergångsbestämmelser i den
lag, varigenom adelns forum privilegiatum skulle komma att upphävas.
Tydligen är det ej nog med att i sådant hänseende förordna, att mål,
som vid lagens trädande i kraft anhängiggjorts hos hovrätt, också skola
slutligen avgöras av hovrätten. Det kan nämligen med ett visst fog
göras gällande, att bestämmelse bör givas om vårdnaden av sådana förmynderskap,
som på grund av domstolsprivilegiet redan stå under hovrättens
inseende. I analogi med det övergångsstadgande, som 1895 års

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 28.

lagutskott förordade i fråga om privilegiets upphävande för utländske
adelsmän, vilka i riket inkommit, skulle vid ett totalt upphävande av
adelns forum privilegatium kunna stadgas, att de förmynderskap, i avseende
å vilka vårdnaden före privilegiets upphävande blivit av hovrätt
utövad, skulle jämväl därefter förbliva under hovrättens inseende,
till dess i laga ordning kunde bliva annorlunda förordnat. Ett sådant
tillägg skulle för vederbörande hovrätt medföra befogenhet att fortfarande
öva inseende över ett hos hovrätten anhängigt förmynderskap,
till dess hovrätten förordnat om vårdnadens överflyttande på därför
lämplig underrätt.

Den andra frågan avser förbehållet för stärbhusdelägare i adliga
stärbhus i stad att till bouppteckning och arvskifte kalla förrättningsmän
efter eget val. Och härmed är på det närmaste förbundet spörsmålet
om den ställning, omyndig person, tillhörande adeln i Stockholm, skulle
komma att intaga till förmyndarkammaren därstädes.

Uppenbart torde vara, att ett totalt upphävande av adelns domstolsprivilegium
kan äga rum, utan att intrång behöver göras i adelns
rätt att i stad fritt tillkalla boupptecknings- och arvskiftesförrättare. Men
då det möjligen kan sättas i fråga, att icke heller i detta hänseende en
särskild rättighet bör åt adeln förbehållas, torde frågan tarva närmare
belysning.

Adelns ifrågavarande rättighet är, såsom av det föregående framgår,
en konsekvens av adelns domstolsprivilegium, och från denna synpunkt
kunde det låta säga sig, att rättigheten att i stad fritt kalla
ifrågavarande förrättningsmän borde stå och falla med privilegiet. En
sådan slutsats är emellertid ohållbar, då många andra omständigheter
måste tillerkännas betydelse vid frågans besvarande.

Till att börja med bör icke lämnas ur sikte, att adelns frihet att
kalla boupptecknings- och arvskiftesförrättare icke är någon adelns uteslutande
rättighet utan tillkommer även många andra. Sådan rätt äger
varje stärbhus på landet. Vidare är samma rättighet uttryckligen medgiven
delägare i stärbhus efter prästman i stad. Slutligen gäller stadgandet
om magistratens rätt att i stad förordna boupptecknings- och
arvskiftesmän långt ifrån alla städer. Genom förordningen den 1 maj
1868 bestämdes, att stadgandet i 9 kap. 1 § ärvdabalken att vid uppteckning
av egendom, som finnes i bo, lydande under stadsdomstol, eller
utgöres av fastighet i stad, borgmästare och råd skola nämna två eller
flera redlige män, som egendomen uppteckna och värdera, må, efter
Konungens förordnande, upphöra att gälla i avseende å bouppteckning
i den stad, varest avgifter för bouppteckningars och arvskiftens förråt -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 28.

tande icke vidare tagas i beräkning till bestridande av löner eller andra
allmänna utgifter. Därefter skulle stärbhusdelägare vara berättigade att till
såväl uppteckning och värdering av egendomen, som ock arvskifte
kalla gode män, på sätt som är stadgat om bo, vilket ej lyder under
stadsdomstol. Sådant förordnande är av Kungl. Maj:t meddelat i fråga
om ett stort antal, särskilt mindre och medelstora städer i riket. När
fullständiga stadsprivilegier lämnas eu ort, göres alltid förbehåll, att
den blivande stadens invånare skola äga att fritt kalla bouppteckningsförrättare.

I fråga om de största städerna tillåter jag mig att beträffande
hithörande förhållanden endast erinra om vad som gäller i Stockholm.
I huvudstaden har magistraten, såsom i det föregående redan blivit
antytt, av ålder haft befattning med upprättande av bouppteckningar i
stärbhus, som lydde under stadens jurisdiktion. Denna befattning övergick
vid förmyndarkammarens upprättande till denna, och blev såsom
varande ett särskilt privilegium bibehållen vid antagande av 1734 års
lag, vari magistraternas befogenhet att förordna bouppteckningsmän stadgades
i 1 § av 9 kap. ärvdabalken. För bestyret med boets upptecknande
och värderande skulle förmyndarkammaren äga att uppbära viss
procent av stärbhusets tillgångar eller senare av boets behållning, och
denna avgift blev i första rummet använd till avlönande av förmyndarkammarens
tjänstemän, varefter överskottet gick till de fattiga. Med
tiden har emellertid den sed vunnit insteg, att bestyret med bouppteckningars
upprättande i Stockholm i stärbhus, som i detta hänseende lytt
under förmyndarkammaren, verkställts av stärbhuset och icke av förmyndarkammaren,
vars befattning med bouppteckningarna inskränkt
sig därtill, att vederbörande tjänsteman hos förmyndarkammaren emottagit
en genom stärbhusets försorg upprättad s. k. bouppgift samt efter
granskning av de i bouppgiften satta värdena, eventuellt med ledning
av särskilda av stärbhuset anskaffade värderingsbevis, låtit omskriva
bouppgiften till en formlig bouppteckning och sedermera i sin egenskap av
tjänsteman hos rådstuvurättens första avdelning inregistrerat den sålunda
tillkomna bouppteckningen. Denna sed har genom upprepade bestämmelser
fått en i viss mån officiel] sanktion. Genom en av överståthållaren
och magistraten i Stockholm den 19 december 1856 utfärdad
arbetsordning för ämbets- och tjänstemännen vid Stockholms rådstuvurätts
första avdelning såsom domstol i vissa mål, som förut tillhört det avskaffade
justitiekollegium och förmyndarkammaren gemensamt, bestämdes
såsom ett åliggande för den ene av de dåvarande två stärbhusnotarierna
att, då någon anmälde sig om bouppteckning, av sökanden emottaga
Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 24 höft. (Nr 28.) 3

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 28.

skriftlig uppgift å stärbhusets dels tillgångar med föreslagna värden därå,
dels skulder. I sammanhang därmed förklarades, att, om någon undandroge
sig att ingiva sådan förteckning eller att föreslå värden, men likväl
begärde bouppteckning, med åtagande att å bouppteckningsstället
avlämna bouppgiften, kunde sådant icke vägras. Samma bestämmelser
hava sedermera influtit i en utav överståthållareämbetet och magistraten
den 1 november 1907 utfärdad arbetsordning för rådstuvurättens första
avdelning vid handläggning av, bland annat, mål och ärenden av nu
ifrågavarande beskaffenhet.

Av här lämnade redogörelse för hithörande bestämmelser har jag
funnit framgå, att bouppteckningsavgiften i Stockholm icke längre med
rätta kan betecknas såsom en skälig ersättning för ett utfört arbete.
Klart är nämligen, att stärbhusen, som själva få ombestyra det egentliga
arbetet med boupptecknings upprättande, också få gottgöra detta arbete.
Bouppteckningsavgiften är därmed till sin karaktär förändrad till att i
själva verket utgöra en skatt på stärbhusen i huvudstaden, betydligare
i den mån behållningen i boet är större. Att lägga denna skatt på
adliga stärbhus, vilka hittills varit därifrån befriade, skulle i min tanke
både vara orättvist och utgöra ett verkligt skäl för motstånd emot den
tillämnade reformens genomförande. Att ingen avgift behövde krävas
av adeln för det obetydliga besvär, förmyndarkammarens tjänstemän
enligt praxis och arbetsordning skulle hava med bouppteckningens upprättande,
ligger också i öppen dag.

Något olika är frågan om adelns ställning till förmyndarkammaren
i övriga hänseenden. Enligt förmyndarkammarens instruktion är dess
befattning för närvarande begränsad till vårdnaden av ofrälse myndlingars
angelägenheter. Denna begränsning skulle naturligtvis kunna bortfalla
genom en enkel ändring av förmyndarkammarens instruktion. Men i
övrigt skulle adliga myndlingars införande under förmyndarkammarens
befattning kunna medföra konsekvenser, som icke skulle helt och hållet
sakna betydelse.

Med bouppteckningsavgifterna jämte ränta därå skola, enligt vad
särskilt är stadgat, i första hand bestridas förmyndarkammarens förvaltningskostnader,
varefter 250 kronor årligen tillfalla frimurarebarnhuset.
Återstoden — i den mån den icke kan erfordras för fyllande av
brist i den s. k. garantifonden, vilken har till ändamål att betrygga uppfyllandet
av förmyndarkammarens räntegottgörelse å omyndigas samt
frånvarande eller okända arvingars insatta kontanta medel (allmänna
fonden) och förmyndarkammarens övriga förbindelser ävensom att ersätta
vissa förluster vid förvaltningen — skall jämte förmyndarkammarens

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 28. 19

övriga behållna inkomster tillfalla allmänna barnhusinrättningen i
Stockholm.

Genom ett upphävande av adelns forum privilegiatum skulle adliga
myndlingar till förmyndarkammaren erhålla samma ställning, som redan
äges av myndlingar i prästhus eller i stärbhus efter utländska, på riddarhuset
icke introducerade adelsmän. Adliga myndlingars införande under
förmyndarkammaren, utan att bouppteckningsavgifter erlades för adliga
stärbhus, skulle möjligen kunna medföra, att förmyndarkammarens
arbetskrafter finge förstärkas. En härav vållad utgift medförde otvivelaktigt
minskning i förmyndarkammarens till allmänna barnhusinrättningen
utgående överskottsmedel. Om en dylik minskning verkligen vore att
befara genom ett upphävande av adelns domstolsprivilegium, skulle naturligtvis
kunna göras till föremål för utredning före privilegiets upphävande,
och likaså kunde utredas, huru en dylik minskning i allmänna barnhusets
inkomster finge ersättas.

För min del finner jag frågan om upphävande av adelns forum
privilegiatum vara så grundligt debatterad både vid riksdagar och adelsmöten,
att dess lösande i en av det allmänna rättsmedvetandet fordrad
riktning borde, med iakttagande av ovan framhållna synpunkter, utan
svårighet kunna genomföras.’

I riksdagens omförmälda skrivelse den 16 februari 1911 anfördes
följande:

’Vad angår den av justitieombudsmannen nu väckta sakfrågan,
huruvida ifrågavarande på börden grundade olikhet inför lagen mellan
en viss mindre klass av medborgare och samhällets övriga medlemmar
bör uppehållas eller icke, torde från riksdagens sida allt vidare ordande
därom vara överflödigt. Endast så mycket må i sådant hänseende ytterligare
framhållas, att, på sätt justitieombudsmannen påvisat, ifrågavarande
för adeln själv såsom det vill synas till sitt värde i och för sig skäligen
tvivelaktiga bestämmelser givetvis medföra en viss olägenhet för landets
övriga medborgare, särskilt den allmänhet, som jämte adelns medlemmar
har att i rikets hovrätter söka sin rätt. Motsatsen mellan en sådan
sakernas ordning och vad det allmänna rättsmedvetandet, sådant det i
vår tid utvecklats, kräver, synes iögonenfallande.

Beträffande därefter frågan om adelns ställning i omförmälda hänseende
efter avskaffande av förevarande privilegium och vad därmed kan
sammanhänga, uttalades i det av riksdagen för dess del tidigare antagna
lagförslaget i ämnet, att däri avsedda mål och ärenden hädanefter skulle
tillhöra de allmänna domstolarna och, med angivet undantag, efter all -

Riksdagens
skrivelse den
16 februari
1911.

Svea hovrätts
utlåtande.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 28.

manna rättegångsordningen behandlas. Därav synes med tydlighet framgå,
att enligt sagda förslag frälsemännen borde, bortsett från de för förmyndarkammaren
i Stockholm gällande särskilda bestämmelser beträffande
förvaltningen av de av kammaren omhänderhavda medel, för framtiden
träda i väsentligen samma förhållande till denna som till magistraterna
i övriga städer, där bouppteckningar skola förrättas av magistratspersoner.
Härav påkallas emellertid, på sätt justitieombudsmannen erinrat,
tydligen bland annat viss ändring i den av Eders Kungl. Maj:t för förmyndarkammaren
utfärdade instruktion, enligt vilken kammaren endast
har att utöva vård och inseende över ofrälse omyndigas tillgångar och
garantera å dem belöpande avkomst. Aven lär, såsom justitieombudsmannen
närmare angivit, för så vitt angår samtliga nyss avsedda städer,
en undersökning — vilken riksdagen veterligen vid den tidigare behandlingen
av den föreliggande frågan icke verkställts — vara erforderlig
beträffande vissa stärbhusen efter adelsmän rörande förhållanden. Jämväl
torde uttryckliga föreskrifter böra meddelas angående vårdnaden av de
förmynderskap, vilka redan omhänderhavas av hovrätt.’

I förevarande ärende hava på grund av Kungl. Maj:ts beslut den
8 november 1912 utlåtanden inhämtats från Svea hovrätt, Göta hovrätt
och hovrätten över Skåne och Blekinge. Svea hovrätt har jämte eget
utlåtande överlämnat ett, på grund av föreskrift i remissen, från förmyndarkammaren
i Stockholm infordrat yttrande. Vid Göta hovrätts
utlåtande har fogats en av aktuarien hos hovrätten E. Klinghammer
till hovrätten ingiven skrift.

Svea hovrätt har förklarat sig icke hava något att erinra mot syftet
i den av riksdagen gjorda framställningen och vidare yttrat följande:

''Vidkommande den i ärendet berörda fråga, huruvida efter avskaffandet
av förevarande privilegium den adeln nu tillkommande rätt att
även i stad till bouppteckningar och arvskiften kalla förrättningsmän
efter eget val fortfarande bör äga bestånd, får hovrätten ansluta sig till
den av justitieombudsmannen i hans omförmälta framställning härutinnan
uttalade uppfattning och således förorda, att adelns ifrågakomna rätt må
fortvara samt att följaktligen skyldighet att erlägga bouppteckningsavgift
icke må utsträckas till stärbhus efter adliga personer. Då adliga myndlingar
i Stockholm genom upphävandet av adelns rätt till forum privilegiatum
torde komma att hänföras under förmyndarkammarens befattning,
synes emellertid billigheten kräva att, på sätt förmyndarkammaren
i sitt förutberörda yttrande ifrågasatt, föreskrift meddelas därom att av

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 28.

de frälse omyndigas årsinkomster såsom förvaltningsbidrag till förmyndarkammaren
skola utgå belopp, motsvarande vad nu är bestämt eller
framdeles kan komma att bestämmas såsom ersättning till gode män
eller förmyndarnämnder.’

Göta hovrätt har tillstyrkt riksdagens framställning.

I den av aktuarien Klinghammer till hovrätten ingivna skrift har
framhållits, att han, för den händelse bouppteckningar efter frälsemän
ej vidare skulle ingivas till hovrätt, komme att gå miste om honom
hittills tillkommande provision för försäljning av stämplar till dylika
bouppteckningars stämpelbeläggning, samt att han härigenom skulle lida
en avsevärd förminskning av sina inkomster av tjänsten.

Med hänvisning härtill har hovrätten tillstyrkt, att ersättning måtte
beredas Klinghammer för den löneförlust, som sålunda kunde komma att
för honom uppstå.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har yttrat följande:

Tå grund av adelns omförmälda rätt till forum privilegiatum har
hovrätten haft att som första domstol behandla i medeltal 55 mål och
ärenden under ett vart av åren 1908—1912. Den tid härför årligen
åtgått är icke oväsentlig och denna omständighet torde i sin mån hava
bidragit till att hovrätten för bortarbetande av uppkommen balans måst
under mer än ett år före början av innevarande år arbeta på tre i stället
för två divisioner. Av det anförda framgår, att varje åtgärd, som bidrager
till skyndsammare avgörande av till hovrätten fullföljda mål och
ärenden, är önskvärd, och utan tvivel torde ett upphävande av adelns
forum privilegiatum medverka härtill.

Att grundsatsen om allas likhet inför lagen rubbas genom adelns
rätt till forum privilegiatum synes hovrätten uppenbart, och vill hovrätten
i detta avseende framhålla, att jämväl ofrälse part, som på grund
av 8 punkten i 2 § av 8 kap. rättegångsbalken har att till hovrätt instämma
frälseman, får två i stället för tre instanser.

På grund av vad sålunda anförts får hovrätten tillstyrka riksdagens
ifrågavarande framställning.’

Förmyndarkammarens yttrande innehåller följande:

Justitieombudsmannens sakliga framställning av den ordning och
det sätt, varpå bouppteckningar efter avlidna personer tillkomma i Stockholm,
är fullt riktig endast med den anmärkning, att de »rådhusrättens
deputerade», som formellt svara för och underskriva bouppteckningarna,

Gata hovrätta
utlåtande.

Hovrättens
över Skåne
och Blekinge
utlåtande.

Förmyndar kammarens yttrande.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 28.

icke i denna sin egenskap äro att betrakta såsom förmyndarkammarens
tjänstemän utan såsom rådhusrättens.

Klart och bevisande framhåller justitieombudsmannen vidare, att
bouppteckningsavgifterna, på det sätt bouppteckningarna verkställas, ej
kunna betraktas såsom en gottgörelse för verkställt arbete utan hava
karaktären av en alldeles särskild beskattning, som stärbhusen i Stockholm
äro underkastade.

Efter denna framställning yttrar justitieombudsmannen: »att lägga
denna skatt på adliga stärbhus, vilka hittills varit därifrån befriade,
skulle i min tanke både vara orättvist och utgöra ett verkligt skäl för
motstånd emot den tillämnade reformens genomförande.»

Förmyndarkammaren kan för sin del icke biträda denna uppfattning.

Fordrar det allmänna rättsmedvetandet i våra dagar ett upphävande
av all på börd grundad olikhet mellan medborgare i fråga om behandling
inför domstol av deras rättsärenden, så fordrar väl samma rättsmedvetande
i ännu högre grad likhet inför lag ifråga om beskattning, så att
icke olika grupper av medborgare skola därav träffas olika.

Men utom från den principiella rättens synpunkt vore det även
eljest i detta fall i hög grad orättvist och obilligt, om de adliga stärbhusen,
sedan de i judiciellt avseende likställts med ofrälse stärbhus,
komme att befrias från förenämnda beskattning.

År 1910 uppgick sammanräknade behållningen i de ofrälse stärbhus
i Stockholm, i vilka bouppteckning förrättats, till omkring 84,800,000
kronor, därav erlades i bouppteckningsavgifter något mer än 424,000
kronor.

Samma år utgjorde den sammanlagda behållningen uti de hos
kungl. hovrätten inregistrerade, till Stockholm hörande bouppteckningar
i frälse stärbhus 6,785,000 kronor, varå, därest det varit fråga om ofrälse
stärbhus, i bouppteckningsavgifter skulle hava utgått 33,900 kronor.
Detta utgör mer än 1/1S av förenämnda summa bouppteckningsavgifter
i de ofrälse stärbhusen.

Med bouppteckningsavgifterna samt räntan av förmyndarkammarens
garantifond jämte några mindre inkomstposter bestridas i första
hand icke blott förmyndarkammarens förvaltningskostnader utan även
avlöningen till de rådhusrättens tjänstemän, — med undantag av borgmästare
och rådman — som hava att handlägga ansökningsärenden rörande
bouppteckningar, arv, testamenten och förmynderskap.

Dessa förvaltnings- och avlöningskostnader uppgingo för år 1910
till 101,959 kronor 5 öre.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 28.

Återstoden av bouppteckningsavgifterna jämto förmyndarkammarens
övriga behållna inkomster skola, försåvitt de ej erfordras för fyllandet
av garantifonden till föreskriven storlek, tillfalla allmänna barnhusinrättningen
i Stockholm, som under 1910 sålunda erhöll ett belopp
av 400,302 kronor 2 öre.

Skulle nu de adliga stärbhusen vara fria från den beskattning,
som i form av bouppteckningsavgifter utgår från de ofrälse stärbhusen,
skulle detta betyda, att de på de ofrälse stärbhusens bekostnad skulle
få icke blott alla sina ansökningsärenden rörande bouppteckningar, arv,
testamenten och förmynderskap handlagda vid rådhusrätten, utan jämväl
sina omyndiga barns till många miljoner uppgående förmögenhet vårdad
och delvis förvaltad av förmyndarkammaren, som av de omyndigas
inkomster för närvarande ej äger taga någon förvaltningsavgift.

Detta synes så mycket obilligare, som förmyndarkammarens garantifond,
till större delen bildad av bouppteckningsavgifter från ofrälse
bon, vilken har till uppgift att betrygga uppfyllandet av förmyndarkammarens
förbindelser ävensom att eventuellt ersätta uppkommande
förluster vid förvaltningen, jämväl skulle komma att i dettå hänseende
svara för de frälse omyndigas därstädes insatta medel eller förvarade
värdehandlingar.

Dessutom skulle vid ökning av garantifonden, enligt bestämmelserna
i 4 § av förmyndarkammarens instruktion, tillskottet komma att tagas
från ifrågavarande avgifter ur de ofrälse boen även för den tillväxt, som
kunde föranledas av frälse omyndigas del däruti.

Allt detta synes föga överensstämmande med rättvisa och billighet.

Det förhållande att prästhus och därmed likställda hava rätt att
själva tillkalla gode män vid bouppteckningar och sålunda undgå att
erlägga bouppteckningsavgift, är intet skäl för att utvidga denna särställning
medborgare emellan även till en klass, där förmögenheten är
vida större och obilligheten av en sådan särställning därför mera framträdande.

Det torde i detta sammanhang även förtjäna anmärkas, att utländska
på riddarhuset ej introducerade adelsmäns bouppteckningar, därest de
här skola förrättas, behandlas såsom bouppteckningar efter ofrälse.

Med hänsyn till vad sålunda anförts finner sig förmyndarkammaren
icke kunna biträda justitieombudsmannens åsikt, att de frälse stärbhusen,
efter avskaffandet av forum privilegiatum, skulle vara fria från
erläggandet av bouppteckningsavgift. En annan sak är, att då den allmänna
barnhusinrättningen i Stockholm tillfallande överskottsmedel på
senare tid visat sig uppgå till synnerligen avsevärda belopp, en minsk -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 28.

ning av bouppteckningsavgifterna i huvudstaden till fromma för både
frälse och ofrälse stärbhus måhända skulle kunna vidtagas. Denna fråga
torde emellertid fordra särskild utredning.

Skulle emellertid allt detta oaktat de frälse stärbhusen anses böra
erhålla den undantagsställning, som justitieombudsmannen förordat, och
sålunda bliva befriade från den skatt, som i form av bouppteckningsavgifter
utgår från de ofrälse stärbhusen, böra i alla händelser, synes
förmyndarkammaren, från de frälse omyndigas årsinkomster såsom förvaltningsbidrag
till förmyndarkammaren utgå ett belopp, motsvarande
vad nu är eller framdeles kan komma att bestämmas såsom ersättning
till gode män eller förmyndarnämnder för granskning av förmyndares
förvaltning av omyndigas egendom i det övriga riket. Och borde i så
fall stadgandet härom utsträckas jämväl till omyndiga i prästhus med
flera stärbhus, som genom rätten att själva tillkalla bouppteckningsman
för närvarande åtnjuta befrielse från sagda bouppteckningsavgifter.

Att de medel och värdehandlingar, som genom rådhusrättens övertagande
av frälse förmynderskap här i staden skulle tillföras förmyndarkammaren,
blevo högst betydliga, synes av infordrad uppgift från
ordföranden hos gode männen för övervakande av adliga förmynderskap
i Stockholm.

Därav framgår, att under förenämnda år 1910 till sagda gode män
inkommit förmyndareräkningar för 158 myndlingar samt att deras sammanräknade
inkomster, för vilka granskningsavgift erlagts, utgl ort
708,357 kronor 78 öre.

Kapitaliseras dessa inkomster efter 5 procent, skulle myndlingarnas
sammanlagda förmögenhet uppgå till cirka 14,100,000 kronor, ''därav en
del naturligtvis utgöres av fast egendom.

Vården och förvaltningen av en så stor förmyndarkammaren på
en gång tillförd förmögenhetsstock skulle naturligtvis i hög grad öka
dess arbetsbörda och antagligen föranleda till ökning av dess arbetskrafter.

Att redan nu ingå i utredning och förslag därom låter sig emellertid
icke göra med till hands stående material. Icke heller synes det
vara erforderligt, då i alla händelser medel därtill rikligt finnas uti de
från stärbhusen utgående bouppteckningsavgifterna, vare sig de adliga
stärbhusen skulle komma att deltaga däri eller ej.

Till sist må erinras, att utrymmet i förmyndarkammarens rum
för förvaring av dess fonder och de omyndigas värdehandlingar redan
är hårt utnyttjat och ej skulle lämna utrymme för någon större tillökning
under de närmaste åren, men då nu förevarande fråga väl icke kan

Kungl. Maj:t8 Nåd. Proposition Nr 28.

vara avgjord före 1916, då det nya rådliuset med sina större utrymmen
anses bliva färdigt till inflyttning, utgör detta förhållande intet hinder
för sakens behandling och avgörande.

Att med frågans avgörande uti ifrågasatt riktning några mindre
ändringar i förmyndarkammarens instruktion bliva erforderliga är uppenbart,
men förmyndarkammaren anser sig icke nu äga anledning att närmare
inlåta sig å denna fråga.’

Beträffande de skäl, som tala för upphävande av de bestämmelser,
enligt vilka hovrätt har att såsom första instans handlägga vissa mål
och ärenden angående frälsemän eller frälsemäns dödsbon, kan jag i all
huvudsak inskränka mig till att åberopa vad som anförts i justitieombudsmannens
framställning och riksdagens skrivelse. Det måste ovillkorligen
anses föråldrat och oberättigat, att ett på börd grundat undantag
skall finnas från lagens allmänna stadganden om rätt domstol i
dylika frågor. Detta undantag bör så mycket mindre bibehållas, som
det icke med fog kan bestridas, att den stadgade avvikelsen från allmän
rättegångsordning i någon om också ej vidare väsentlig män inverkar
ofördelaktigt i fråga om andra måls och ärendens fortgång. Att hovrätten
i första instans behandlar vissa frågor, stundom ganska omfattande
och av invecklad beskaffenhet, måste nämligen föranleda, att hovrättens
tid upptages mera, än om den vanliga rättegångsordningen följdes.
Särskilt under nuvarande förhållanden, då långsamheten i rättskipningen
hos överrätterna är en kännbar och överklagad olägenhet, som man
söker utvägar att avhjälpa, förtjänar även denna synpunkt beaktande.
Huruvida gällande bestämmelser innebära någon förmån för frälsemännen,
är en fråga, på vilken jag icke anser mig böra ingå. Att döma av
förhandlingarna vid de tillfällen, då förslag till ändring av dessa bestämmelser
förevarit hos frälsemännen, synas bland dem själva åsikterna
härom vara delade. Att 1907 års adelsmöte vägrade godkännande av
det för mötet framlagda, av samma års riksdag antagna lagförslaget i
ämnet, torde också till icke lunga del hava berott därpå, att förslagets
avfattning ansågs i vissa hänseenden ej vara tillfredsställande. Åven
enligt min mening voro de härutinnan framställda anmärkningarna
delvis befogade. Då jag nu funnit mig böra återupptaga förevarande
lagstiftningsfråga, har jag därför låtit nämnda förslag undergå omarbetning
inom justitiedepartementet. Denna har utmynnat i upprättande
av ett förslag till lag om rätt domstol i vissa mål och ärenden angående
frälsemän, och anhåller jag härmed att få för Eders Kungl. Maj:t anmäla
detta förslag.

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 sand. 24 käft. (Nr 28.)

Föredragande

departements chefens yttrande.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 28.

Mot det tidigare förslaget anmärktes, att dess övergångsbestämmelser
vore ofullständiga. Visserligen var stadgat, att de mål och ärenden,
som vid den föreslagna lagens ikraftträdande vore beroende på
hovrätts prövning, skulle av hovrätten handläggas och med slut avhjälpas,
men däremot lämnades oavgjort, huruvida vårdnaden å förmynderskap,
som vid samma tidpunkt utövades på grund av hovrätts
förordnande, skulle förbliva hos hovrätten eller överflyttas till den underrätt,
som vårdnaden enligt allmänna rättsregler tillkomme. Såsom i
justitieombudsmannens framställning omförmälts, har en liknande fråga
förelegat, då genom lagen den 29 november 1895 föreskrevs, att hovrätt
ej vidare skulle utgöra privilegierat forum för utländska adelsmän, som
inkommit i riket. Frågan löstes i nämnda lag sa, att förmynderskap,
i avseende å vilka vårdnaden före 1895 års utgång blivit av hovrätt utövad,
skulle jämväl därefter förbliva under hovrättens inseende, till dess
i laga ordning kunde varda annorlunda förordnat. Det synes vara
lämpligt, att ett stadgande i samma riktning meddelas även vid upphävande
av de återstående bestämmelserna om privilegierat forum. Dock
har jag trott mig böra föreslå, att den bestämmelse, som avser möjlighet
att till annan domstol överflytta vårdnaden å förmynderskap, som vid
den nya lagens ikraftträdande stå under viss hovrätts inseende, avfattas
något annorlunda än i 1895 års lag. I den mån fråga kan vara om
överflyttning enligt bestämmelserna i 1 § andra stycket av lagen den
18 april 1884 angående tillsyn å förmyndares förvaltning av omyndigs
egendom, erfordras ej något stadgande i den nya lagen. Överflyttning
i andra fall torde ej lämpligen böra få ske till annan rätt än den underrätt,
som vårdnaden enligt allmänna rättsregler tillkommer, och befogenhet
att förordna om sådan överflyttning synes knappast böra tillläggas
annan myndighet än Kungl. Maj:t. Fn bestämmelse om rätt för
Kungl. Maj:t att besluta överflyttning synes särskilt kunna få betydelse
för den händelse att, sedan avvecklingen av de förmynderskap, som nu
stå under hovrätternas inseende, under lämplig tid fortgått genom förmynderskaps
upphörande, det skulle befinnas ändamålsenligt, att de återstående
förmynderskapen av denna beskaffenhet på en gång överföras
till vederbörande underrätter och hovrätternas omedelbara befattning
med förmyndarvården sålunda upphör.

Tydligt är att, då hovrätterna upphöra att hava tillsyn å förmynderskapen
för frälse och med dem likställda omyndiga, vårdnaden därå
utanför Stockholm skall tillkomma vederbörande underrätter. Fn fråga,
vars lösning på grundvalen av det tidigare förslaget ansågs oviss, är
däremot, huruvida dylika förmynderskap i Stockholm skola lyda under

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 28.

förmyndarkammaren. Denna har enligt sin instruktion för närvarande
endast att taga befattning med förmynderskap för ofrälse myndlingar.
Det kan dock icke gärna råda någon tvekan om att genomförande av
den föreslagna lagändringen bör få till följd en sådan ändring av förmyndarkammarens
instruktion, att de förmynderskap i Stockholm, som
enligt hittillsvarande bestämmelser skolat komma under Svea hovrätts
tillsyn, för framtiden ställas under förmyndarkammarens. I Stockholm
skulle eljest frälse myndlingar, sedan de blivit enligt lag likställda
med myndlingar i allmänhet, åtnjuta mindre trygghet än dessa för sina
medels bevarande.

Mera ovisst kan svaret bliva, då man härefter står inför det likaledes
tidigare framställda spörsmålet, på vilka villkor den nya klassen
av förmynderskap skall komma under förmyndarkammarens vårdnad.
Det gäller här huvudsakligen att välja mellan två möjligheter.

I fråga om de dödsbon, som höra under förmyndarkammaren, tillgår
för närvarande så, att bouppteckning formellt upprättas av deputerade
för rådhusrätten, och att härför erlägges en bouppteckningsavgift, som
inflyter till förmyndarkammaren. Enligt rådande praxis utföres emellertid
så gott som allt arbete för bouppteckningen genom dödsbodelägarnas
försorg och på deras bekostnad, och bouppteckningsavgifterna
hava därför i all huvudsak karaktären av en skatt. Dessa avgitter äro
så rikligt beräknade att, sedan förmyndarkammarens förvaltningskostnader
för året blivit bestridda och i händelse av behov avsättning skett
till en hos förmyndarkammaren samlad garantifond, avsedd väsentligen
till tryggande av utdelningen å förmyndarmedlen, årligen uppstår ett
betydande överskott, som enligt gällande bestämmelser med ett mindre
avdrag tillfaller allmänna barnhusinrättningen i Stockholm. Utöver
bouppteckningsavgifterna utgår icke från de omyndigas medel någon
särskild ersättning till förmyndarkammaren för medlens förvaltning.
Om man nu i samband därmed, att förmyndarkammarens vårdnad utsträckes
till alla förmynderskap i Stockholm, vill åstadkomma full likställighet
mellan dem jämväl i övrigt, kan detta ske på det sätt, att
nyssnämnda regler om bouppteckningars förrättande och bouppteckningsavgifters
erläggande erhålla tillämpning jämväl beträffande de
dödsbon, som hittills varit undantagna. I förmyndarkammarens yttrande
har i första rummet tillstyrkts meddelande av en bestämmelse i denna
riktning.

En dylik bestämmelse låter emellertid icke förena sig med det
tidigare lagförslaget. Enligt detta skulle nämligen ej inskränkning ské(
i den rätt, som tillkomme arvingar i adliga stärbhus att till förrättande

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 28.

av bouppteckningar kalla dem de helst därtill ville bruka. För den
händelse en liknande uppfattning fortfarande skulle göra sig gällande,
har förmyndarkammaren i andra rummet hemställt, att de dödsbon,
från vilka bouppteckningsavgifter ej komme att utgå, skulle förklaras
pliktiga att såsom årligt förvaltningsbidrag till förmyndarkammaren
erlägga ett belopp, motsvarande vad som nu vore eller framdeles kunde
komma att bestämmas såsom ersättning till gode män eller förmyndarnämnder
för granskning av förmyndares förvaltning av omyndigas
egendom i det övriga riket.

Vad den förra möjligheten beträffar, vill jag först erinra därom,
att någon full likformighet ej skulle vinnas, även om magistratens befattning
med bouppteckningar utsträcktes till de dödsbon, som beröras
av den föreslagna ändringen i gällande bestämmelser om forum, således
dödsbon efter frälsemän och ledamöter av svenska akademien. Enligt
9 kap. 1 § ärvdabalken må i prästhus arvingar till boupptecknings förrättande
kalla och bruka den de helst själva vilja. Åt detta stadgande,
i vilket någon ändring ej tidigare blivit föreslagen och ej heller nu
lämpligen torde kunna ifrågasättas, har givits en så vidsträckt tolkning,
att enligt detsamma bouppteckningar efter ett ej obetydligt antal personer
i Stockholm upprättas genom arvingarnas försorg. Förutom prästerna
lär nämligen stadgandet anses gälla samtliga lärare vid de allmänna
läroverken och vissa andra läroanstalter samt klockare ävensom deras
hustrur. Vidare är genom nådiga brevet den 27 mars 1795 föreskrivet,
att stärbhusen efter ofrälse män, hörande till amiralitetsstaten, äga till
bouppteckningsmän kalla vilken behörig person de helst åstunda utan
att därvid behöva anlita magistratens biträde eller erlägga någon avgift
till densamma. Förmynderskap i alla dessa dödsbon stå under förmyndarkammarens
omvårdnad, utan att någon bouppteckningsavgift från
dem influtit till förmyndarkammaren. Det synes vara såväl av billighetsskäl
påkallat som ur andra synpunkter lämpligt, att det samma får
gälla beträffande dödsbon efter frälsemän och medlemmar av svenska
akademien. De bouppteckningsavgifter, som med förenämnda undantag
utgå från stärbhusen i Stockholm, innebära, såsom förhållandena utvecklat
sig, en form av beskattning, vilken knappast varit åsyftad med
ärvdabalkens stadgande i ämnet och icke gärna kan anses vara byggd på
sådana grunder, att en utvidgning av dess tillämpning är önskvärd. Snarare
torde utvecklingen böra gå i den riktningen, att dylika pålagor efter hand
upphöra och ersättas med avgifter, anpassade efter kostnaderna för förmyndarmedlens
förvaltning och de förmåner, som genom denna komma
stärbhusen till godo. Om, såsom jag hoppas, det blir möjligt att

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 28.

inom den närmare framtiden fullfölja arbetet för revision av de allmänna
stadgandena om tillsyn å förmyndares förvaltning, kan det måhända befinnas
lämpligt att i detta sammanhang upptaga även frågan om ändring
i berörda avseende av bestämmelserna om förmyndarkammaren.

Bibehållande av det äldre förslagets föreskrift, att arvingar i adliga
stärbhus fortfarande skola äga själva tillkalla bouppteckningsförrättare,
behöver emellertid icke innebära, att de förmynderskap, om vilkas ställande
under förmyndarkammarens tillsyn det nu är fråga, skola vara
fria från all avgift till förmyndarkammaren. Redan av vad jag nyss
yttrat framgår, att jag, under förutsättning av stärbhusens frihet från
bouppteckningsavgift, anser en årlig förvaltningsavgift böra utgå av
förmyndarmedlen. Jag instämmer alltså i den mening, förmyndarkammaren
under samma förutsättning uttalat. Huruvida denna avgift, såsom
förmyndarkammaren föreslagit, utan vidare bör bestämmas att utgå efter
samma grunder som det i allmänhet stadgade arvodet till gode män för
tillsyn å förmyndares förvaltning, kan mera vara föremål för tvekan.
Ersättningen avser ju i de båda fallen arbete av ganska olika beskaffenhet,
i ena fallet endast tillsyn å förmyndares förvaltning, i andra
fallet utövande av den större delen av förvaltningen i förening med
tillsyn å den förvaltning, som även i detta fall tillkommer förmyndaren.
Under alla förhållanden torde avgiften för de nytillkomna förmynderskapen
böra sättas till sådant belopp, att det täcker den förhöjning
av förmyndarkammarens förvaltningskostnad, som kan föranledas
genom övertagande av tillsynen å desamma. Om de förmynderskap, i
avsende å vilka vårdnaden nu åligger Svea hovrätt, bibehållas under
hovrättens vårdnad, kommer emellertid en mera avsevärd förökning av
förmyndarkammarens arbetsbörda endast småningom att framträda. Det
torde knappast böra fordras, att från den nya klassen av förmyndarmedel
skall utgå någon särskild ersättning för den förmånen, att desamma
omedelbart erhålla delaktighet i förmyndarkammarens garantifond
med dess nuvarande belopp. Till den förökning av fonden, som framdeles
blir erforderlig för att bibehålla den i instruktionen stadgade proportionen
mellan fonden och förmyndarmedlen, lära däremot jämväl
ifrågavarande förmyndarmedel böra bidraga, och hänsyn härtill får tagas
vid beräkning av de årliga avgifternas belopp. Att närmare bestämma
villkoren för förmyndarkammarens övertagande av nämnda förmyndarmedel
torde emellertid vara en administrativ fråga, som det icke synes
vara lämpligt upptaga till avgörande, förrän det visar sig, om den nu
förevarande lagändringen kommer till stånd. Till samma tidpunkt synes
även kunna anstå med behandling av det närliggande, likaledes av för -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 28.

myndarkammaren i dess yttrande berörda spörsmålet, huruvida icke förval
tningsbidrag böra utgå jämväl från omyndiga i prästhus och andra
stärbbus, vilka redan hava sina förmyndarmedel ställda under förmyndarkammarens
omvårdnad men genom rätten att själva kalla bouppteckningsmän
åtnjuta frihet från bouppteckningsavgift.

Förbehållet om arvingars rätt att själva ombesörja bouppteckningars
uppgörande äger, utom för Stockholm, betydelse för de andra städer,
där man fortfarande har att tillämpa ärvdabalkens stadgande, att vid uppteckning
av egendom, som finnes i bo, lydande under stadsdomstol, eller
utgöres av fastighet i stad, borgmästare och råd skola nämna två eller
flera redlige män, som egendomen uppteckna och värdera, ett stadgande,
från vilket emellertid på grund av förordningen den 1 maj 1868 undantag
gjorts för ett flertal städer. Någon anledning att i de återstående
städerna utsträcka magistratens bouppteckningsbefogenhet till dödsbon
efter frälsemän och med dem likställda kan icke gärna anses föreligga.
Ej heller synes tillämpningen av nämnda förbehåll i dessa städer kunna
medföra några svårigheter eller eljest utöva någon inverkan, varom
särskild utredning skulle vara behövlig. Tillsyn å förmyndarmedlens förvaltning
kommer att utövas av gode männen i vederbörande städer mot
arvode enligt allmänna bestämmelser.

Utöver vad förut berörts har det äldre förslaget underkastats en
del ändringar, vilka emellertid, såsom endast redaktionella, icke torde
erfordra någon förklaring.

Jämte vissa ändringar i instruktionen för förmyndarkammaren
erfordras i sammanhang med den föreslagna lagändringen jämkning i
en del andra bestämmelser av administrativ natur.

I sådant avseende må erinras om att genom nådigt brev den 6
augusti 1818 föreskrivits, att då frälsemans egendom avträdes till konkurs
eller till myndiga år kommen frälseman ställes under förmyndare, hovrätten
bör låta därom genast underrätta riddarhusdirektionen. Denna
föreskrift meddelades för underlättande av tillsyn därå, att frälseman
icke skulle få utöva representationsrätt vid riksdagarna, ehuru han
av dylik anledning vore obehörig därtill. Efter ståndsrepresentationens
upphörande ligger stadgandets betydelse däri, att enligt § 9 i riddarhusordningen
den 22 juni 1866 frälseman är utesluten från rättighet att
deltaga i adelsmöte, om han är ställd under förmyndare eller befinner
sig i konkurs. Då genom konkurslagen den 18 september 1862 handläggningen
av frälsemans konkurs flyttades från hovrätt till underrätt,
föranledde detta icke någon ändring i 1818 års brev, men det anses
dock, att den genom samma brev stadgade skyldigheten för hovrätt att

Xungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 28.

underrätta riddarhusdirektionen om frälsemans konkurs numera åligger
underrätten eller domaren. För undanröjande av all tvekan därom att
1818 års brev fortfarande skall äga tillämpning med den förändring,
som följer av de ändrade bestämmelserna om forum, synes det vara
lämpligt att, om nu jämväl ärenden angående frälsemans omyndigförklaring
överföras till underrätt, en uttrycklig föreskrift gives om
skyldighet för underrätten eller domaren att lämna riddarhusdirektionen
berörda meddelanden. I sammanhang härmed torde även böra stadgas
skyldighet för hovrätt eller vederbörande föredragande i högsta domstolen
att, då sådant ärende på grund av besvär kommit under högre
rätts prövning, giva riddarhusdirektionen meddelande om rättens beslut.

Åven bör förordningen den 18 februari 1846 om uppgifter till
domstolarna angående timade dödsfall undergå sådan ändring, att de i
förordningens § 3 meddelade föreskrifterna i avseende å dödsfall av
personer, som hört till frälseståndet, upphävas samt bestämmelserna
om förteckningar å dödsfall av ofrälse personer erhålla tillämpning
jämväl i fråga om avlidna frälsemän.

Såsom jag redan nämnt har beträffande Göta hovrätt väckts fråga
om ersättning till aktuarien därstädes för den minskning i stämpelprovision
han kommer att lida därigenom, att enligt förslaget vissa handlingar
rörande frälsemäns med fleras dödsbon ej vidare skola ingivas
till hovrätt och där stämpelbeläggas. En liknande fråga uppstår i
avseende å aktuarien i Svea hovrätt och sekreteraren i hovrätten över
Skåne och Blekinge. Jag anhåller att framdeles få underställa Eders
Kungl. Maj:t förslag till de åtgärder, som härav kunna vara påkallade.»

Föredragande departementschefen uppläste härefter förenämnda
förslag till lag om rätt domstol i vissa mål och ärenden angående
frälsemän, vilket förslag var av den lydelse bilaga vid detta protokoll
utvisar, samt hemställde att för det i § 87 regeringsformen omförmälda
ändamål lagrådets utlåtande över förslaget måtte inhämtas genom utdrag
av protokollet.

I denna hemställan instämde statsrådets övriga ledamöter;

och täcktes Hans Maj:t Konungen därtill lämna

bifall.

Ur protokollet
N. Beite.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 28.

Förslag

till

Lag

om rätt domstol i vissa mål och ärenden angående frälsemän.

Härigenom förordnas som följer:

Vad i 8 kap. 2 § 8 rättegångsbalken är stadgat därom, att hovrätten
äger döma över tvister om arv efter frälsemän, deras förordning
vid dödstimman om deras egendom samt förmynderskap för deras barn
och arvingar, som frälse äro, så ock vad § 6 i ridderskapets och adelns
privilegier den 16 oktober 1723 föreskriver därom, att där några av
adel hava tvister sig emellan om arvskiften eller förmynderskap, det
skall ske inför hovrätten, varder härmed upphävt; skolande förty om
rätt domstol i dylikt mål eller ärende härefter gälla vad i allmänhet är
stadgat. I följd härav skall vad i de för Svenska akademien den 20
mars 1786 givna privilegier bestämmes därom, att bemälda akademis
ofrälse ledamöter njuta uti rättegångar i anseende till domstolar lika
förmåner som adeln, vara utan verkan i mål och ärenden, som
ovan sägs.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1917. Dock skall, där
mål eller ärende, som ovan är sagt, nämnda dag är vid hovrätt
anhängigt, hovrätten meddela slutligt yttrande däri. I avseende å förmynderskap,
som samma dag står under hovrätts vårdnad, åligge
vårdnaden fortfarande hovrätt, där ej Konungen finner skäl förordna om
vårdnadens överflyttning till den underrätt, under vilken förmynderskapet
enligt allmänna bestämmelser bör lyda.

Kanyl. Maj:ts KM. Proposition Nr 28.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd måndagen den
27 september 1915.

Närvarande:

Justitieråden Bergman,
Sjögren,

Regeringsrådet Palmgren.
Justitierådet Dyberg.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den
2 juli 1915, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över
upprättat förslag till lag om rätt domstol i vissa mål och ärenden angående
frälsemän.

Förslaget, som linnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet
av byråchefen för lagärenden Herman Falk.

Lagrådet yttrade:

Enligt vad av departementschefens yttrande till statsrådsprotokollet
framgår, är det avsett, att i sammanhang därmed, att förmynderskap
för frälse omyndiga upphör att stå under hovrätts vårdnad, förmyndarkammarens
i Stockholm uppgift skall utvidgas, så att det skall åligga
förmyndarkammaren att utöva enahanda vård och inseende över egendom,
tillhörig frälse omyndiga, som nu tillkommer densamma beträffande
ofrälse omyndigas egendom. En dylik ändring i nu gällande bestämmelser
om förmynderskap synes dock vara av beskaffenhet, att föreskrift
därom bör intagas i den föreslagna lagen.

Ehuru intet därom säges i departementschefens yttrande, är det
givetvis meningen, att vad sålunda skall gälla rörande förmyndarkamBihang
till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 24 höft. (Nr 28.)

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 28.

marens befattning med frälse omyndigas tillhörigheter även skall tilllämpas
i fråga om vård och inseende över egendom, tillhörig frånvarande
eller okänd arvinge, för vilken hovrätt hittills skolat förordna god man,
ävensom att vad i sista stycket av förslaget stadgas om förmynderskap,
som vid tiden för lagens trädande i kraft står under hovrätts vårdnad,
även skall gälla i fråga om godmanskap för frånvarande eller okänd
arvinge. För tydlighetens skull synes åtminstone nämnda stadgande i
sista stycket av förslaget böra utvidgas att uttryckligen omfatta jämväl
dylika godmanskap.

Slutligen vill lagrådet erinra, att då hovrätterna helt upphöra att
hava vårdnaden av de med förslaget avsedda förmynderskap och godmanskap,
upphör tillämpligheten av vissa stadganden i lagen den 18
april 1884 angående tillsyn å förmyndares förvaltning av omyndigs
egendom. Det torde därför kunna ifrågasättas, huruvida icke dessa
stadganden redan i detta sammanhang böra upphävas, naturligtvis med
den modifikation, som följer av föreskriften i sista stycket av förslaget,
enligt vilken hittills varande bestämmelser skola tillämpas i avseende å
de förmynderskap, som tills vidare skola förbliva under hovrätts vårdnad.

Ur protokollet
Erik Öländer.

Kungl. Maj:ts Aad. Proposition Nr 2b.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
fredagen den 5 november 1915.

N ärvarande:

Hans excellens''''herr statsministern Hammarskjöld,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,
Statsråden Hasselrot,

friherre Beck-Friis,

Stenberg,

Linnér,

Mörcke,

Westman,

Broström.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Hasselrot anmälde, efter
gemensam beredning med chefen för civildepartementet, lagrådets utlåtande
över det genom Kungl. Maj:ts beslut den 2 juli 1915 till lagrådet
remitterade förslaget till lag om rätt domstol i vissa mål och
ärenden angående frälsemän.

Efter att hava redogjort för utlåtandets innehåll anförde föredragande
departementschefen följande.

»Huruvida särskild bestämmelse i lag erfordras för att till förmynderskap
för frälse omyndiga utsträcka den befattning med förmynderskap,
som tillkommer förmyndarkammaren i Stockholm, kan vara föremål
för olika meningar. Den författning, genom vilken förmyndarkammarens
uppgift för närvarande är bestämd, nämligen instruktionen för förmyndarkammaren
den 21 juni 1907, har liksom alla tidigare stadganden
i samma ämne utfärdats utan riksdagens medverkan. Åven må erinras

36 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 28.

om att, sedan pa grund av lagen den 29 november 1895 hovrätt upphört
att i förmynderskapsärenden vara forum för utländska adelsmän,
de förmynderskap, som till följd härav kommit att lyda under Stockholms
rådhusrätt, jämväl stått under förmyndarkammarens vård och inseende,
utan att särskild föreskrift därom i lag meddelats. Någon ändring av
förmyndarkammarens instruktion var ej i detta sammanhang behövlig.
Den nu ifrågavarande utvidgningen av förmyndarkammarens verksamhet
till förmynderskap för frälse omyndiga i Stockholm måste däremot
föranleda en mindre jämkning i instruktionen; men det vill synas, att
för densamma icke skulle erfordras stöd av andra lagbestämmelser än
de i förslaget innefattade stadganden, enligt vilka dylika förmynderskap
för framtiden skola lyda under Stockholms rådhusrätt. Då emellertid
skäl kunna anföras även för lagrådets uppfattning, att föreskrift om
nämnda utvidgning av förmyndarkammarens befogenhet bör införas i
den föreslagna lagen, har jag ansett det vara lämpligt att gå denna
uppfattning till mötes.

Givetvis är det åsyftat, att vad som enligt förslaget skall gälla
angående förmynderskap äAren skall äga tillämpning i fråga om de av
lagrådet omnämnda godrnanskap för frånvarande eller okänd arvinge.
Ett förtydligande av förslaget i detta hänseende synes lämpligen kunna
vidtagas. Emellertid torde bestämmelser om dylika godmanskap icke
förut i lag finnas annat än såvitt angår godmanskap för frånvarande
arvinge, och även stadgandet i den föreslagna lagen synes därför böra
begränsas till godmanskap av sistnämnda slag. Att samma stadgande
skall tillämpas beträffande godmanskap för okända arvingar och jämväl
i fråga om godmanskap, som för omyndig anordnas av särskild anledning,
t. ex. stridiga intressen mellan honom och förmyndaren i visst
rättsärende, kan icke bliva föremål för någon tvekan.

De i lagen den 18 april 1884 innefattade bestämmelser, vilkas
upphävande lagrådet ifrågasatt, skola, såsom lagrådet även omnämnt,
fortfarande äga tillämpning i avseende å de förmynderskap och godmanskap,
som tillsvidare skola förbliva under hovrätts vårdnad. Sannolikt
kommer därför ganska lång tid att förflyta, innan tillämpningen av
dessa bestämmelser upphör, och man torde kunna hysa förhoppning,
att det inledda arbetet för revision av nämnda lag i dess helhet dessförinnan
blivit fullbordat. Vid sådant förhållande finner jag icke anledning
att nu föreslå någon ändring i sagda lag.

Utöver de ändringar, för vilka jag nu redogjort, har det ansetts
lämpligt att i förslaget vidtaga några mindre, redaktionella jämkningar.»

Föredraganden uppläste härefter ett enligt angivna grunder jämkat

Kungl. Maj:tu Nåd. Proposition Nr 28.

förslag- till lag om rätt domstol i vissa mål och ärenden angående
frälsemän.

Vidare erinrade föredraganden därom, att enligt § 114 regeringsformen
ridderskapets och adelns samtycke till lagförslaget erfordras samt
att Kungl. Magt den 20 nästlidna oktober påbjudit urtima adelsmöte för
behandling av bland annat nämnda förslag; och hemställde föredraganden,
att Kungl. Maj:t ville genom nådig skrivelse inhämta ridderskapets
och adelns yttrande, huruvida ridderskapet och adeln godkänner ifrågavarande
lagförslag.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lämna
bifall; och skulle nådig skrivelse av den lydelse bilaga
vid detta protokoll utvisar avlåtas till ridderskapet
och adeln.

Ur protokollet
Israel Myrberg.

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 28.

Bilaga.

Kung}. Maj:ts nådiga skrivelse till ridderskapet och adeln med
förslag till lag om rätt domstol i vissa mål och ärenden
angående frälsemän; given Stockholms slott den 5 november
1915.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna
protokoll vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 114 regeringsformen,
inhämta ridderskapets och adelns yttrande, huruvida ridderskapet och
adeln godkänner härvid fogade förslag till lag om rätt domstol i vissa
mål och ärenden angående frälsemän.

Kungl. Maj:t förbliver ridderskapet och adeln med all kungl. nåd
och ynnest städse välbevågen.

GUSTAF.

Berndt Hasselrot.

Kunrjl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 28.

Förslag

till

Lag

om rätt domstol i vissa mål och ärenden angående frälsemän.

Härigenom förordnas som följer:

Vad i första stycket stadgas om förmynderskap gälle ock angående
godmanskap för frånvarande arvinge efter frälseman eller efter ofrälse
ledamot i Svenska akademien.

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 28.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1917. Dock skall, där mai
eller ärende, som ovan är sagt, nämnda dag är vid hovrätt anhängigt,
hovrätten meddela slutligt yttrande däri. I avseende å förmynderskap
eller godmanskap för frånvarande arvinge, vilket samma dag står under
hovrätts vårdnad, skola hittills gällande bestämmelser fortfarande tillämpas,
där ej Konungen finner skäl förordna om vårdnadens överflyttning till
den underrätt, under vilken förmynderskapet eller godmanskapet enligt
allmänna bestämmelser bör lyda.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 28.

Till KONUNGEN.

Sedan Eders Kungl. Maj:t genom öppet brev den 20 oktober 1915
kallat ridderskapet och adeln att sammanträda till urtima adelsmöte den
23 november 1915, har Eders Kungl. Maj:t genom nådig skrivelse den
5 november 1915, jämlikt § 114 regeringsformen, begärt ridderskapet
och adelns yttrande, huruvida ridderskapet och adeln godkände ett vid
nådiga skrivelsen fogat förslag till lag om rätt domstol i vissa mål och
ärenden angående frälsemän.

Nämnda lagförslag är av följande lydelse:

“Lagom
rätt domstol i vissa mål och ärenden angående frälsemän.

Härigenom förordnas som följer:

Vad i 8 kapitel 2 § 8 rättegångsbalken är stadgat därom, att
hovrätten äger döma över tvister om arv efter frälsemän, deras förordning
vid dödstimma!! om deras egendom samt förmynderskap för
deras barn och arvingar, som frälse äro, så ock vad i § 6 av ridderskapets
och adelns privilegier den 16 oktober 1723 föreskrives därom,
att där några av adel hava tvister sig emellan om arvskiften eller förmynderskap,
det skall ske inför hovrätten, varder härmed upphävt;
skolande förty om rätt domstol i dylikt mål eller ärende härefter gälla
vad i allmänhet är stadgat. I följd härav skall vad i de för Svenska
akademien den 20 mars 1786 givna privilegier bestämmes därom, att
bemälda akademis ofrälse ledamöter njuta uti rättegångar i anseende
till domstolar lika förmåner som adeln, vara utan verkan i mål och
ärenden, som ovan sägs.

Vad i första stycket stadgas om förmynderskap gälle ock angående
godmanskap för frånvarande arvinge efter frälseman eller efter ofrälse
ledamot i svenska akademien.

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 24 käft. (Nr 28.)

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 28.

I fråga om förmynderskap eller godmanskap, som på grund av vad
ovan stadgas skall lyda under Stockholms rådhusrätt, tillkomme förmyndarkammaren
i Stockholm samma vård och inseende som beträffande
annat under nämnda rätt lydande förmynderskap eller godmanskap.

Donna lag träder i kraft den i januari 1917. Dock skall, där
mål eller ärende, som ovan är sagt, nämnda dag är vid hovrätt anhängigt,
hovrätten meddela slutligt yttrande däri. I avseende å förmynderskap
eller godmanskap för frånvarande arvinge, vilket samma
dag står under hovrätts vårdnad, skola hittills gällande bestämmelser
fortfarande tillämpas, där ej Konungen finner skäl förordna om vårdnadens
överflyttning till den underrätt, under vilken förmynderskapet eller godmanskapet
enligt allmänna bestämmelser bör lyda.»

Såsom av motiveringen till det nu framlagda förslaget framgår,
hava de flesta av de invändningar, som mot ett föregående förslag i
ämnet framställts inom ridderskapet och adeln, blivit beaktade och genom
ändrad avfattning av lagtexten undanröjda. Visserligen kvarstår den
betänkligheten, att genom förmynderskapens överflyttande till häradsoch
rådstuvurätter i stället för hovrätt, myndlingarnas intressen i vissa
fall kunna anses mindre väl tillgodosedda än som nu är fallet, särdeles beträffande
prövningen av frågor om fastighets försäljning eller inteckning,
där otvivelaktigt hovrättens prövning förutsätter en grundligare
och mera tillfredsställande utredning än som ofta vid underrätt åstadkommes.
Det kunde därför ifrågasättas, huruvida ej forum privilegium
borde i förmynderskapsmål bibehållas, intill dess en ny allmän lagstiftning,
som bättre tillgodoser behovet av kontroll i allmänhet, kommer
till stånd, och att förty föreliggande förslag avsloges i vad angår förmynderskap.
Denna lösning torde emellertid stöta på vissa praktiska
svårigheter och skulle ju dessutom innebära, att den länge debatterade
frågan om forum privilegium fortfarande skulle komma att stå till en
del oavgjord. Ridderskapet och adeln har därför icke velat på grund
av dessa betänkligheter avslå det föreliggande förslaget.

Ridderskapet och adeln hade visserligen önskat att få frågan om
de återstående privilegiernas upphävande behandlad i ett vidsträcktare
sammanhang, än vartill de nu föreliggande förslagen omedelbart giva
anledning. Det hade nämligen, enligt ridderskapet och adelns åsikt,
varit önskvärt, att då vid detta adelsmöte fråga förelegat om avstående

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 28.

från ridderskapet och adelns sida av dess hittills åtnjutna privilegier i
två punkter, i samband därmed kunnat företagas ett tillfredsställande
ordnande i vissa andra hänseenden av ridderskapet och adelns ställning
såsom en av den offentliga rätten fortfarande erkänd korporation.
Riddarhusordningens föreskrift om vad som får förekomma vid urtima
adelsmöte har dock lagt hinder i vägen för ett initiativ från ridderskåpet
och adelns sida i dylik riktning.

Genom riddarhusdirektionens försorg kommer emellertid förslag i
de hänseenden ridderskapet och adeln åsyftar, såvitt över huvud taget
ett initiativ från ridderskapet och adelns sida bör ifrågakomma, att in''
om den närmaste tiden utarbetas och föreläggas ridderskapet och adeln.
Under förutsättning av ridderskapet och adelns bifall till vad sålunda
kommer att föreslås torde i varje fall eu tillfredsställande lösning av de
sålunda åsyftade frågorna inom den närmaste tiden kunna vinnas. Vid
sådana förhållanden har ridderskapet och adeln, som ingalunda förbisett,
att även frågan om bifall till Eders Kungl. Maj:ts förslag skulle kunnat
anstå till ett senare tillfälle, men som tillika ansett det vara nödigt att
ridderskapet och adeln genom ett positivt beslut möjliggör för direktionen
att vidtaga de åtgärder, som kunna i nämnda avseenden erfordras,
funnit riktigast godkänna Eders Kungl. Maj:ts förslag.

Vid föregående behandling av frågan om upphävande av forum
privilegiatum har anmärkts, att genom bifall till förslaget skulle bortfalla
den avsevärda förmån, som måste anses ligga däri, att bouppteckningar
efter frälsemän under nuvarande förhållanden äro vid förefallande
behov lätt tillgängliga. Eders Kungl. Maj:ts nu förevarande förslag
undanröjer icke denna olägenhet. Emellertid framgår av motiveringen
till lagförslaget, att, om ridderskapet och adeln godkänner detsamma,
Eders Kungl. Maj:t vid lagens utfärdande kommer att meddela uttryckliga
föreskrifter dels i fråga om den redan förefintliga, ehuru ofta förbisedda
skyldigheten för underrätt eller domare att lämna riddarhusdirektionen
meddelande om frälsemans konkurs, dels ock om skyldighet för
underrätten eller domaren att lämna direktionen meddelande om frälsemans
omyndigförklarande ävensom för hovrätt eller vederbörande föredragande
i högsta domstolen att, då sådant ärende på grund av besvär
kommit under högre rätts prövning, giva direktionen meddelande om
rättens beslut. Ridderskapet och adeln anser sig i detta sammanhang
böra uttala den önskan, att Eders Kungl. Maj:t tillika skall vilja föreskriva,
att det skall åligga vederbörande underrätt eller domare att, då
bouppteckning efter frälse person vid rätten inregistreras, därom giva
riddarlmsdirektionen meddelande. Över sistnämnda meddelanden torde

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 28.

då direktionen låta, liksom redan sker beträffande inkommande underrättelser
i förstnämnda hänseenden, å riddarhuskansli föra en särskild
förteckning, uti vilken sedermera vid förefallande behov upplysning med
lätthet kan vinnas, var viss bouppteckning finnes tillgänglig. Härigenom
synes uti berörda hänseenden den väsentligaste olägenheten av nu ifrågavarande
förändring bliva undanröjd.

På grund av vad sålunda anförts har ridderskapet och adeln för
sin del godkänt det förslag till lag om rätt domstol i vissa mål och
ärenden angående frälsemän, som av Eders Kungl. Maj: t till ridderskapet
och adeln överlämnats.

Stockholm den 20 december 1915.

Underdånigst

på ridderskapet och adelns vägnar
FREDRIK von ROSEN.

F. W. O. Leuhusen.

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 28.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsårenden^ hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
fredagen den 21 januari 1916.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,
Statsråden Hasselrot,

friherre Beck-Friis.

Stenberg,

Linnér,

Mörcke,

Vennersten,

Westman,

Broström.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Hasselrot anmälde ridderskapets
och adelns skrivelse den 20 december 1915, vari tillkännagivits,
att ridderskapet. och adeln godkänt det förslag till lag om rätt domstol
i vissa mål och ärenden angående frälsemän, över vilket enligt Kungl.
Maj:ts beslut den 5 november 1915 ridderskapets och adelns yttrande
inhämtats.

I sammanhang härmed erinrade departementschefen därom att,
såsom han framhållit till statsrådsprotokollet för den 2 juli 1915, åtgärder
kunde böra vidtagas för beredande av ersättning till vissa tjänstemän
i hovrätterna för den minskning i stämpelprovision, som de komma
att lida därigenom att enligt nämnda lagförslag vissa handlingar rörande
frälsemäns med fleras dödsbon ej vidare skola ingivas till hovrätt och
där stämpelbeläggas; och anhöll departementschefen att få under den
närmaste framtiden ånyo anmäla denna fråga inför Kungl. Maj:t.

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 24 höft. (Nr 28.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 28.

Departementschefen hemställde härefter, att förevarande lagförslag
måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen
till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen
förordna, att till riksdagen skulle avlåtas proposition
av den lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet
Israel Myrberg.

STOCKHOLM, ISAAC MARCTIS’ BOKTRYCKERI.AKTIEBOLAG, 1916.