Kungl. H(ij:ts proposition Nr 104 (Proposition 1923:104)

Kungl. H(ij:ts proposition Nr 104.

Nr 104.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till skogsvårdslag;
given Stockholms slott den 10 mars 1923.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna
protokoll vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå
riksdagen att antaga härvid fogade förslag till skogsvårdslag.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Sven Linders.

:■. : " •• .... I # 11 , ; .

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 sand. 82 höft. (Nr 104.)

Kungl. Maj:te proposition Nr 104.

Förslag

till

Skogsvårdslag.

Härigenom förordnas soro följer:

1 kap. Lagens ändamål oeh omfattning,

1 §•

Skogsmark skall enligt vad i denna lag stadgas användas till
skogsbörd.

Uppsikt över att detta varder iakttaget skall för varje landstingsområde,
där denna lag äger tillämpning, utövas av den skogsvårdsstyrelse,
som där skall finnas, samt den av skogsvårdsstyrelsen för sådant
ändamål antagna personal ävensom de inom kommunerna tillsatta skogsvårdskommittéer.

I fråga om skogsmark, som är underkastad bestämmelserna i
denna lag och belägen inom området för stad, som icke deltager i landsting,
utövas tillsynen av skogsvårdsstyrelsen inom det landstingsområde,
varav staden omgives.

2 §■

1 mom. Från tillämpningen av denna lag undantagas:

1) skogar, belägna inom Västerbottens eller Norrbottens län;

2) sådana nedom Västerbottens län belägna skogar, som äro underkastade
bestämmelserna i förordningen angående utsyning å viss skog
inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden;

3) inom Kopparbergs och Gävleborgs län vid storskifte avsatta
häradsallmänningar och besparingsskogar;

4) skogar, som lyda under lagen angående vård av kommunskogar,
sockenallmänningsskogar samt vissa stiftelsers, föreningars och sällskaps
skogar;

5) skyddsskogar samt skogar å flygsandsfälten i Hallands län;

6) statens till bergshanteringens understöd anslagna skogar;

Kungl. Mai;t» proposition Nr 104.

7) skogar å statens utarrenderade jordbruksdoinäner och å ecklesiastika
boställen; samt

8) övriga här ovan ej nämnda skogar, varå förordningen den 26
januari 1894 angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket
äger tillämpning eller som avses i § 4 av nämnda förordning.

2 mom. Ligger skog, som i 1 mom. 7) eller 8) angives, i samfällighet
med skog, som lyder under denna lag, skall lagen äga tilllämpning
å det samfällda skogsområdet i dess helhet.

2 kap. Om avverkning.

Om avverkning av yngre skog.

3 §•

Skog, som icke nått den ålder och utveckling, vid vilken självföryngring
kan enligt ortens förhållanden i allmänhet erhållas (yngre
skog), må icke, utan särskilt tillstånd av skogsvårdsstyrelsen efter ty i
4 § sägs, avverkas annorledes än genom för skogens utveckling ändamålsenlig
gallring.

4 §•

1 mom. Tillstånd till avverkning i yngre skog utöver vad i 3 §
är medgivet må beviljas allenast:

l:o) där för tillgodoseende av fastighetens eller därmed sambrukad
fastighets oundgängliga husbehov eller av sådan rätt till husbehovsfång
från fastigheten, som tillkommer innehavare av avverkningsrätt, vilken
uppkommit före den 1 januari 1923, icke finnes tillgång till annan skog
å fastigheterna eller behovet icke lämpligen kan tillgodoses från sådan; eller

2:o) där avverkningen är avsedd att ingå såsom led i en rationell
skogshushållning eller eljest överensstämmer med en god skogsvård.

Tillstånd, varom nu sagts, må dock ej lämnas utan att skogsvårdsstyrelsen
finner särskilda skäl därtill föreligga; ägande styrelsen vid
sådant tillstånd jämväl meddela de villkor eller andra föreskrifter, som
av förhållandena påkallas.

2 mom. Virke, som jämlikt 1 mom. l:o) blivit avverkat för
husbehov, må ej användas för annat ändamål utan skogsvårdsstyrelsens
tillstånd.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

Om avverkning av äldre skog.

5 §■

Avverkning av skog, vilken icke är att anse såsom yngre, må
ej så bedrivas, att skogens återväxt äventyras.

Ej heller må utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd avverkning för
annat ändamål än i 4 § 1 mom. l:o) sägs äga rum i sådan omfattning,
att fastigheten därigenom skulle komma att för framtiden lida brist på
behövlig skog efter ortens förhållanden; dock att utan hinder härav
avverkningsrätt, som upplåtits före den 1 januari 1923, må tillgodogöras
i enlighet med vad förut gällande lag medgivit.

Gemensamma bestämmelser.

6 §.

Vill någon, med hänsyn till av honom tillärnad eller påbörjad
avverkning, påkalla yttrande av skogsvårdsstyrelsen, huruvida viss skog
är att anse såsom "yngre eller huru avverkning bör företagas utan att
stadgande^ i 3 eller 5 § varda överträdda, äge han därom göra skriftlig
ansökan hos skogsvårdsstyrelsen.

Avverkning, som företages i överensstämmelse med sadant yttrande,
är att anse såsom laglig.

7 §■

1 mom. Finner skogsvårdsstyrelsen förutgående undersökning å
marken vara behövlig för prövning av fråga, varom i 4, 5 eller 6 §
sägs, verkställes sådan undersökning av någon styrelsens tjänsteman
med högre skoglig utbildning; ägande styrelsen jämväl, där sådant av
förhållandena påkallas, inhämta utlåtande från i lanthushållning sakkunnig
person.

Kostnad för dylik undersökning eller utredning skall utgå av
medel, som av skogsvårdsstyrelsen förvaltas; dock skall nödig hantlangning
utgöras av sökanden.

2 mom. Skogsvårdsstyrelses slutliga beslut i ärende, varom i 4,
5 eller 6 § sägs, skall angiva den tid, högst fem år, för vilken detsamma
skall gälla, samt så fort ske kan bevisligen tillställas sökanden.

8 §.

Sker avverkning i strid mot bestämmelserna i detta kap. eller mot
föreskrifter, som enligt detsamma meddelats, eller företages utstämpling
eller därmed jämförlig åtgärd för avverkning, som kan antagas komma

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

i strid mot nämnda bestämmelser eller föreskrifter, äger skogsvårdsstyrelsen
att, därest sådant finnes vara av nöden, meddela förbud att
å den fastighet, där avverkning sålunda ägt rum eller planlagts, utan
skogsvårdsstyrelsens tillstånd verkställa avverkning, med rätt för skogsvårdsstyrelsen
att begränsa förbudet att gälla allenast viss del av fastigheten
eller eljest på visst sätt inskränka förbudet, såsom genom tillåtelse
att avverka träd av vissa matt eller att avverka till den av förbudet
berörda fastighetens eller med denna sambrukad fastighets oundgängliga
husbehov. Innan förbud varder meddelat, skall fastighetens ägare samt,
där avverkning verkställts eller planlagts av annan, jämväl denne beredas
tillfälle att yttra sig i ärendet; finner skogsvårdsstyrelsen saken sådan,
att den ej kan tåla uppskov, må den dock meddela förbud tillsvidare
och intill dess annorlunda varder förordnat.

Avverkningsförbud går genast i verkställighet, men skall skogsvårdsstyrelsen
inom trettio dagar efter det förbudet gavs genom stämning
till domstolen anhängiggöra talan om förbudets fastställande eller meddelandet
av föreskrifter, om och på vilka villkor avverkning må äga rum.

Varder, utan att avverkningsförbud efter ty nu sagts av skogsvårdsstyrelsen
meddelats, fråga om avverknings berättigande dragen
inför domstol, må denna, jämväl innan malet slutligen prövats, meddela
förbud att gälla tills vidare.

Påkallas vid domstolen undersökning å marken eller finner domstolen
eljest sådan undersökning vara av nöden, förordne länsstyrelsen
på domstolens begäran en skogsstatens tjänsteman att med biträde av
två ojävige gode män, vilka av förrättningsmannen utses bland dem,
som till ledamöter i ägodelningsrätt eller till gode män vid lantmäteriförrättning
i orten valda äro, å stället undersöka förhållandet och avgiva
redogörelse däröver till domstolen. Kostnaden för dylik undersökning
skall förskjutas av medel, som av skogsvårdsstyrelsen förvaltas, men kan
genom domstolens slutliga beslut åläggas vederparten, om han påkallat
undersökningen.

Undersökning, som här förut sagts, må jämväl påkallas hos länsstyrelsen
av skogsvårdsstyrelsen före eller efter meddelande av förbud
men innan målet kommit till domstolens handläggning, så ock av skogsägaren
efter det förbud meddelats av skogsvårdsstyrelsen.

9 §•

Sker ej, efter det skogsvårdsst.yrelse meddelat avverkningsförbud,
stämning till domstol inom den i 8 § andra stycket angivna tid, vare förbudet

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

förfallet. I andra fall gäller avverkningsförbud, intill dess annorledes
av vederbörande myndighet förordnas.

Av skogsvårdsstyrelseu meddelat förbud må av styrelsen återkallas,
innan målet anhängiggjorts vid domstolen. Därefter ankommer det på
domstolen att, på framställning av skogsägaren och efter skogsvårdsstyrelsens
hörande, pröva frågan om förbudets fortbestånd.

3 kap. Om åtgärder för betryggande av återväxt.

10 §.

Där vid avverkning icke kvarlämnats skog av sådan täthet och
beskaffenhet, att densamma med hänsyn till rådande naturförhållanden
kan anses nöjaktig, samt en tillfredsställande naturlig återväxt ej heller
blivit tryggad, skola sådana åtgärder vidtagas, som äro erforderliga för
att nöjaktig återväxt inom skälig tid efter avverkningen kommer att
finnas å det avverkade området. Därå uppkommen skog skall vidmakthållas,
till dess densamma nått den utveckling, att den ej längre är att
räkna som plantskog.

11 §''

Uppkommer i skog skada genom brand, storm, snöbrott, insektshärjning
eller annan dylik händelse eller genom betning av hemdjur
eller genom åverkan, skall vad i 10 § föreskrivits om vidtagande av
åtgärder för betryggande av nöjaktig återväxt efter avverkning äga
motsvarande tillämpning, ändå att skyldighet därtill enligt sagda paragraf
ej föreligger.

Där markens ägare ej uppsåtligen förorsakat eller genom åsidosättande
av någon honom åliggande skyldighet vållat skadegörelsen och
denna ej heller uppkommit genom betning av hemdjur, må åtgärder
för återväxtens betryggande icke fordras till större kostnad än som
motsvarar värdet av de vid skadegörelsen fällda träd, som finnas kvar
å området eller av ägaren tillgodogjorts, ävensom av de kvarstående
träd, vilka blivit så skadade, att de ej böra bibehållas eller eljest måste
såsom hinderliga för betryggandet av nöjaktig återväxt borttagas, jämte
den ersättning markägaren i anledning av skadan uppburit eller kunnat
uppbära.

12 §.

För vidtagande av åtgärder, som kunna vara erforderliga för
betryggande av skogsåterväxt, är skogsmarkens ägare ansvarig. År

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

tvist om äganderätten till marken, skall såsom ägare anses den, vilken
med äganderättsanspråk innehar densamma.

Har avverkning företagits av tidigare ägare eller av avverkningsrättsinnehavare,
vare jämväl denne gentemot skogsvårdsstyrelsen ansvarigför
kostnaderna för de återväxtåtgärder, som av hans avverkning föranledas,
men må han av markens ägare söka åter vad han för sådant
ändamål utgivit, därest ej annat blivit avtalat eller, vad angår avverkningsrättsinnehavare,
han genom överskridande av den upplåtna avverkningsrätten
själv varit vållande till att åtgärderna måst vidtagas.

13 §.

Finner skogvårdsstyrelsen, att åtgärd, som skall vidtagas för betryggande
av återväxt, icke varder verkställd så snart lämpligen kan
ske, söke styrelsen med den eller dem, som lagenligt äro ansvariga för
återväxteus betryggande, träffa överenskommelse om samtliga de åtgärder,
som för berörda ändamål böra vidtagas, och om den tid, inom vilken
envar av dem skall vara fullgjord. Sådan överenskommelse skall avfattas
skriftligen.

14 §.

Kan ej överenskommelse, som i 13 § omförmäles, träffas, stämme
skogsvårdsstyrelsen in saken till domstol.

Domstolen äger föreskriva de åtgärder för återväxtens betryggande,
som av förhållandena påkallas, samt förelägga viss tid, inom vilken vad
sålunda föreskrivits skall vara fullgjort.

Finner domstolen, efter därom framställt yrkande eller eljest,
undersökning på marken böra före målets avgörande företagas, äger
domstolen, med angivande av de hänseenden, i vilka undersökningen
påkallas, därom göra framställning hos länsstyrelsen, som meddelar förordnande
efter ty i 8 § fjärde stycket sägs.

Kostnaden för undersökning, varom nu sagts, skall förskjutas av
skogsvårdsstyrelsen, men stanna på den, som av domstolen vid målets
slut därtill prövas skyldig.

15 §.

Vad genom överenskommelse eller domstols utslag blivit bestämt
om åtgärder för betryggande av återväxt samt om tiden därför vare
gällande mot framtida ägare av skogsmarken.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

16 §.

Har den tid för vidtagande av åtgärd till återväxtens betryggande,
vilken blivit bestämd genom överenskommelse eller domstols utslag,
gått till ända, och förekommer anledning antaga, att åtgärden icke
fullgjorts, läte skogsvårdsstyrelsen genom besiktning å marken undersöka
förhållandet. Dylik besiktning verkställes efter styrelsens förordnande
av någon dess tjänsteman med högre skoglig utbildning jämte två av
styrelsen tillkallade sådana gode män, som i 8 § fjärde stycket omförmälas.
Till sådan förrättning skall markägaren samt, där skogsvårdsstyrelsen
avser att gent emot annan göra gällande förpliktelse att ansvara för återväxtkostnaderna,
jämväl denne genom styrelsens försorg bevisligen kallas.
Redogörelse över förrättningen skall till skogsvårdsstyrelsen avgivas.

Erhålles vederbörandes skriftliga erkännande, att föreskriven åtgärd
icke fullgjorts, vare besiktning, som nyss sagts, icke av nöden.

Det ankommer på styrelsen att föranstalta om vidtagande av
åtgärd, som enligt första eller andra stycket befunnits eftersatt.

17 §• .

Har åtgärd blivit enligt 16 § genom skogsvårdsstyrelsens föranstaltande
vidtagen, äger på framställning av styrelsen överexekutor
låta hos vederbörande omedelbart uttaga kostnaderna för såväl själva
åtgärden som den föregående besiktningen, där styrelsen visar, att
försummelse befunnits föreligga och kostaadsbeloppet medelst behöriga
räkningar styrkes.

Vill den, av vilken kostnad sålunda utsökts, emot det till betalning
fastställda beloppet anställa klander eller eljest söka återvinning, stämme
in talan därom till domstol sist inom tre månader från det uttagning
av beloppet ägt rum eller, därförutan, betalning skett med förbehåll
om rätt för gäldenären att söka återvinning.

18 §.

Går fastighet, vartill hörer skogsmark, å vilken på föranstaltande
av skogsvårdsstyrelsen företagits åtgärd enligt 16 §, till försäljning efter
utmätning eller i anledning av konkurs, äge styrelsen att ur köpeskillingen
utfå ogulden kostnad för samma åtgärd jämte förutgående besiktning
med enahanda förmånsrätt, som i 17 kap. 6 § handelsbalken är stadgad för
avgäld av fast egendom. Dock upphöre förmånsrätten att gälla, därest styrelsen
icke inom tre månader efter det besiktning enligt 16 § ägt rum
eller i nämnda paragraf omförmält erkännande lämnats, hos domaren gör
anmälan, att styrelsen vill taga sådan förmånsrätt i anspråk.

Kungl. Maj.ts proposition Nr 104.

Sådan anmälan skall införas i inteckningsprotokollet å nästa rättegångsdag
under lagtima ting, så ock i inteckningsboken. När full betalning
skett, skall ock anmälan härom göras och i inteckningsprotokollet
och inteckningsboken införas efter vad nu sagts.

t kap. Särskilda bestämmelser angående svårföryngrade skogar.

19 §.

1 mom. Bär i någon trakt på grund av skogsmarks belägenhet i
havsbandet eller på höjder eller eljest i särskilt exponerat läge eller till
följd av andra naturomständigheter, såsom jordmånens beskaffenhet,
jordlagrets tunnhet eller markens benägenhet för försumpning, det i allmänhet
måste befaras, att i händelse av ovarsam avverkning av befintlig
skog återväxt skulle omöjliggöras eller ock återväxt, som kunde förväntas
uppkomma, skulle bliva oskäligt sen eller underhaltig, må på
framställning av skogsvårdsstyrelsen och efter förutgången syn och
undersökning Konungen förordna, att skog inom sådan trakt skall såsom
svårföryngrad vara underkastad de i 20—22 §§ meddelade bestämmelser.

Förordnande, varom nu sagts, må även meddelas av länsstyrelsen
att gälla, intill dess Konungen i ärendet beslutat.

Finnes förordnande, som efter ty här förut sagts blivit meddelat,
i sin helhet eller till någon del icke vidare vara behövligt, må detsamma
av Konungen återkallas.

2 mom. Skogar inom Gottlands län och på Oland skola utan förordnande,
varom i 1 mom. sägs, vara underkastade de i 20—22 §§ meddelade
bestämmelserna.

20 §.

I fråga om avverkning i svårföryngrad skog skall vad i 2 kap.
är stadgat för där avsedda fall äga motsvarande tillämpning, med iakttagande
:

1)- att där skogsvårdsstyrelsen finner nödigt att vissa träd överhållas
såsom fröträd eller att till skydd för återväxten avverkning till
husbehov inom visst område tillsvidare ej må äga rum, styrelsen äger
meddela föreskrift härom; skolande i tv fall fröträden förses med tydliga
märken och sådant område, varom nyss sagts, å marken tydligt
utmärkas, varefter avverkning av fröträden eller inom området ej må
ske, förrän skogsvårdsstyrelsen därtill lämnat tillstånd; samt
Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 82 höft. (Nr 104.) 2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

2) att avverkning för annat ändamål än husbehov må äga rum
allenast med tillstånd av skogsvårdsstyrelsen, därvid ägaren vare berättigad
att erhålla tillstånd till avverkning på en gång i så stor utsträckning,
som är med skogens återväxt förenlig, dock med iakttagande,
dels att avverkning i den omfattning, att särskilda åtgärder
erfordras för återväxtens betryggande, allenast må medgivas, om sådana
åtgärder kunna företagas utan oskälig kostnad, och dels att, därest icke
avverkningen föranlåtes av skogens beskaffenhet eller eljest en god
skogsvårds fordringar, fastigheten icke genom avverkningen må
komma att för framtiden lida brist på behövlig skog efter ortens förhållanden.

21 §.

Då tillstånd till avverkning enligt 20 § meddelas, skall i allmänhet
ske utsyning, som på skogsvårdsstyrelsens förordnande verkställes av
någon dess tjänsteman med högre skoglig utbildning. Vid utsyningen
skola de utsynade träden genom förrättningsmannens försorg förses med
skogsvårdsstyrelsens stämpelmärke såväl vid roten som å stammen vid
brösthöjd; börande vid meddelandet av avverkningstillstånd föreskrivas,
att vid avverkningen det roten åsätta märket skall kvarlämnas å stubben.

I stället för utsyning må, där sådant finnes vara tillräckligt, allenast
anvisning äga rum av viss trakt, därå avverkningen får företagas;
skolande därvid gränserna för trakten tydligt utmärkas.

Finner skogsvårdsstyrelsen uppenbart, att genom avverkning, vartill
tillstånd sökes, skogens återväxt icke äventyras, vare utsyning eller
anvisning ej erforderlig.

I tillstånd till avverkning må jämväl innefattas föreskrifter i avseende
på sättet för avverkningen, om sådana finnas erforderliga.

22 §.

I fråga om åtgärder för betryggande av återväxt skall beträffande
svårföryngrade skogar, jämte vad i övrigt är stadgat i 3 kap., gälla:

1) att då tillstånd till avverkning i svårföryngrad skog meddelas,
skogsvårdsstyrelsen tillika skall föreskriva de åtgärder för återväxtens
betryggande, med vilkas vidtagande den i 10 § stadgade skyldighet skall
anses fullgjord, ävensom den tid, inom vilken dessa åtgärder skola vara
verkställda; samt

2) att vad i 15—18 §§ är stadgat för där avsedda fall skall äga motsvarande
tillämpning i fråga om återväxtåtgärd, som föreskrivits enligt
denna paragraf.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

5 kap. Särskilda bestämmelser angående lorsumpad skogsmark och omläggning
av skogsmark.

23 §•

Å försumpad skogsmark, där skogens tillväxt och återväxten uppenbarligen
ej kunna utan oskäliga kostnader tryggas genom särskilda åtgärder,
äge vad i 3, 5, 10 och 11 §§ stadgats icke tillämpning.

Ingår marken i område, varom förordnande enligt 19 § meddelats,
eller är den belägen inom Gottlands län eller på Öland, må skogsvårdsstyrelsen
lämna tillstånd till avverkning å densamma utan sådan inskränkning,
som stadgas i 20 § 2).

24 §.

Vad i denna lag stadgas skall ej utgöra hinder för skogsmarks
omläggning vare sig till trädgård, åker, byggnadstomt, väg eller till annat
liknande ändamål och ej heller, så framt marken är därtill lämplig och
icke av större ytvidd än som kan anses skäligt, för anordnande medelst
röjning eller andra särskilda åtgärder av betesmark för varaktigt betesbruk
eller äng; dock med iakttagande av att för dylik omläggning erfordras
skogs vårdsstyrelsens tillstånd:

1) därest marken ingår i område, angående vilket förordnande
enligt 19 § meddelats, eller den är belägen inom Gottlands län eller på
Öland; i vilken händelse avverkning och omläggning må medgivas
allenast om marken prövas icke böra fortfarande användas för skogsbörd
till skydd mot ödeläggelse av angränsande marker; samt

2) därest omläggning av annan skogsmark, än i 1) sägs, till betesmark
eller äng ifrågasättes och å området finnes yngre skog.

Då tillstånd jämlikt denna paragraf lämnas, skall skogsvårdsstyrelsen
ock bestämma tid för fullgörandet av åtgärder, som erfordras för
det avsedda ändamålet.

25 §.

Därest markägare, mot vilken framställes påstående om vidtagande
av åtgärder för återväxtens betryggande, vill omlägga skogsmark
till annan i 24 § omförmäld användning, skall skogsvård sstyrelsen
avfordra honom skriftlig förbindelse att inom viss, av styrelsen godkänd
tid vidtaga för omläggningen erforderliga, åtgärder.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

Lämnas ej sådan förbindelse, stämme skogsvårdsstyrelsen in saken
till domstol, och äger denna meddela de föreskrifter, till vilka omständigheterna
föranleda.

Ifråga om förbindelse och av domstol meddelad föreskrift, som i
denna § angives, äge vad i 15 § stadgats motsvarande tillämpning.

Fullgöres icke inom bestämd tid vad markägaren enligt denna
paragraf förbundit sig eller fått sig förelagt vidtaga, må på talan av
skogsvårdsstyrelsen domstolen efter omständigheterna förelägga ny tid för
fullgörande av för markens omläggning erforderliga åtgärder eller förordna
om markområdets återförsättande i skogbärande skick och föreskriva
vad därför skall vidtagas.

6 kap. Ansvarsbestämmelser.

26 §.

1 mom. Företager någon avverkning i uppenbar strid mot bestämmelserna
i denna lag eller i strid mot föreskrift eller avverkningsförbud,
som enligt densamma meddelats, eller förfogar någon mot bestämmelsen
i 4 § 2 mom. över virke, som blivit avverkat till husbehov,
straffes med böter från och med tjugufem till och med femtusen kronor.

Då till straff enligt detta mom. dömes, skall tillika det avverkade
virket, där det ligger å skogen kvar eller, om det är bortfört, fortfarande
är i avverkarens besittning, tagas i beslag och dömas förbrutet. Undgår
dylikt virke beslag, är den, som låtit verkställa avverkningen, skyldig
att utgiva ersättning med belopp, motsvarande värdet av samma virke.
Har efter avverkningen förbudet återkallats eller förfallit eller blivit
genom laga kraftvunnet beslut upphävt, förty att förbudet icke bort
meddelas, må icke virke dömas förbrutet eller ersättning utdömas, som
här är sagt.

2 mom. Varder i fall, där jämlikt 24 § skogsvårdsstyrelsens tillstånd
erfordras för skogsmarks omläggning till annan användning, avverkning
företagen, men eftersättes åtgärd, för vars vidtagande tid blivit
bestämd efter vad i nämnda § stadgats, vare straffet böter från och
med fem till och med femhundra kronor; dock vare, där under den
föresätta tiden flera varit för åtgärdens vidtagande ansvariga, den av
dem, som finnes ej hava i avsevärd grad bidragit därtill, att åtgärden
icke blivit fullgjord, från ansvar fri.

3 mom. Innefattar förseelse, varom här är fråga, förbrytelse mot
allmänna strafflagen, skall gärningen bedömas enligt vad i 4 kap. 1 §

Kungl. Maj.ts proposition Nr 104.

strafflagen är för likartat fall stadgat. Förskyller förseelsen enligt 1
moln. här ovan påföljd, som i andra stycket därav sägs, varde ock den
påföljd ådömd.

27 §.

Allmänne åklagaren så ock skogsvårdsstyrelsen och dess tjänstemän
med högre skoglig utbildning äge lika behörighet att åtala förseelser,
varom i 26 § sägs, samt att med beslag belägga virke, som kan dömas
förbrutet. Sistberörda befogenhet tillkomme jämväl övrig i 1 § omförmäld
skogspersonal; skolande av denna verkställt beslag så snart ske
kan och senast inom fjorton dagar anmälas hos någon av de åtalsberättigade.

Varder ej inom fyrtiofem dagar, från det beslag skedde, åtal i
laga ordning anställt, vare beslaget förfallet; ägande skogsvårdsstyrelsen
att, innan åtal anhängiggjorts, häva beslag, som verkställts av
någon dess befattningshavare.

28 §.

Virke, som enligt denna lag dörnes förbrutet, skall av åklagaren
försäljas å offentlig auktion, så kungjord som om auktion å utmätt lös
egendom är stadgat. Begär, innan frågan om virkes förverkande slutligen
prövats, virkets ägare, att försäljning skall äga rum, eller finner,
på anmälan av åklagare, överexekutor, att fara är för virkets förstörelse
eller att kostnaden för dess förvarande skulle bliva större än skäligt är,
förordne överexekutor, att virket skall säljas i den ordning nyss sagts;
och skall i ty fäll virkets ägare, där han är känd och inom riket boende,
eller, där han bor utom riket men inom riket har känt ombud, som äger att
för honom mottaga stämning och avgiva svaromål, ombudet genom
åklagarens försorg bevisligen underrättas om auktionen minst åtta dagar
innan den hålles. Anmälan av åklagare, varom här ovan sägs, skall
vara åtföljd av fullständig, av två trovärdiga män styrkt förteckning,
utvisande virkets mängd och beskaffenhet.

29 §.

Böter, som enligt denna lag ådömas, ävensom genom försäljning
av förbrutet virke uppkommen behållning och utdömd ersättning för
virke, som undgått beslag, fördelas så, att en fjärdedel, dock högst etttusen
kronor, tillfaller åklagaren samt återstoden den av vederbörande
skogsvårdsstyrelse omhänderhavda skogsvårdskassan; dock att, där någon
icke åtalsberättigad verkställt beslaget, denne skall av åklagarandelen

[Kungl. Maj:t8 proposition Nr 104.

undfå hälften. Har skogsvård sstyrelsen anställt åtalet, skall det belopp*
som eljest skulle tillkomma åklagaren, tillfalla skogsvårdskassan.

Försäljes i beslag taget virke, innan det dömts förbrutet, skall,
till dess frågan därom blivit slutligen avgjord, försäljningssumman nedsättas
i riksbanken på sätt särskilt är stadgat; och skall om sådana
medels insättning i bankinrättning vidare gälla vad i 160 § utsökningslagen
sägs.

30 §.

Saknas medel till fulla gäldandet av böter, vartill någon enligt
denna lag fälles, skall förvandling^ ske enligt allmänna strafflagen.

7 kap. Om fullföljd ay talan.

31 §.

1 mom. Den, som med skogsvårdsstyrelsens slutliga beslut i ärende,
varom i 4, 5, 20, 22 eller 24 § sägs, icke åtnöjes, äger att däröver hos
länsstyrelsen anföra besvär sist innan klockan tolv å trettionde dagen
efter det han av beslutet erhållit del; och skall underrättelse därom i
beslutet meddelas.

Påkallar klaganden hos länsstyrelsen undersökning på marken
eller finner länsstyrelsen eljest sådan undersökning vara av nöden, förordne
länsstyrelsen en skogsstatens tjänsteman att med biträde av två
sådana gode män, som i 8 § fjärde stycket omförmälas, å stället undersöka
förhållandet och däröver avgiva redogörelse. Kostnaden för dylik
undersökning skall förskjutas av medel, som av skogsvårdsstyrelsen förvaltas,
men kan genom länsstyrelsens slutliga beslut åläggas klaganden,
om han påkallat undersökningen. Nödig hantlanguing skall av klaganden
utgöras.

2 mom. Över länsstyrelsens beslut må klagan föras kos Konungen
genom besvär, som skola ingivas till jordbruksdepartementet före klockan
tolv å trettionde dagen från den dag klaganden erhöll del av samma beslut.

32 §.

över rättens slutliga utslag i mål enligt denna lag föres klagan
genom besvär, ändå att talan ej föres om ansvar.

Har domstol under rättegång meddelat avverkningsförbud på sätt
i 8 § tredje stycket sägs, gäller angående klagan över det beslut vad
i 16 kap. 10 § första stycket rättegångsbalken stadgas.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

Över överexekutors åtgärd i anledning av framställning, hvarom i
17 § sägs, må ej klagan föras.

Övergångsbestämmelser.

Denna lag, varigenom upphävas lagen den 24 juli 1903 (nr 79
s. 1) angående vård av enskildes skogar, lagen den 13 juni 1908 (nr
44 s. 1) angående vård av enskildes skogar inom Gottlands län samt
lagen den 13 april 1922 (nr 158) om fortsatt tillämpning av lagen den
20 juni 1913 angående vård av enskildes skogar på Öland, skall träda
i kraft den 1 juli 1923.

Dock skall vid den nja lagens tillämpning iakttagas:

1) År, då denna lag träder i kraft, avtal om avverkningsrätt,
vilket ingåtts före den 1 januari 1905, fortfarande gällande, vare, där
åtgärder för återväxtens betryggande bliva erforderliga i anledning av
avverkning, som innehavaren av nämnda rätt företager, denne men icke
markägaren underkastad ansvarighet för åtgärdernas vidtagande.

Gäller vid denna lags trädande i kraft avtal, som nyss sagts, ingånget
under det 1903 års skogsvårdslag ägt tillämpning, skall ansvarigheten
för åtgärderna till återväxtens betryggande efter avverkning,
som företages på grund av sådant avtal, fortfarande påvila den, som
enligt nämnda lag varit underkastad ansvar för återväxtåtgärder.

2) Beträffande avverkning, som ägt rum före denna lags ikraftträdande,
skall förut gällande lag äga tillämpning; dock att dels i fråga
om den ordning, vari överenskommelse eller domstolsbeslut må ernås
angående för återväxtens betryggande erforderliga åtgärder, den nya
lagen skall gälla, t’dels ock förbud enligt tidigare lag ej vidare må
meddelas.

3) Har beträffande skög inom Gottlands län eller på Öland utsyning
skett eller eljest avverkningstillstånd meddelats enligt den förut
där gällande lagen, men avverkningen icke utförts innan den nya lagens
ikraftträdande, må den verkställas därefter, dock icke senare än inom
fem år från tillståndets meddelande eller den kortare tid, som vid meddelandet
bestämts.

4) Vad i den nya lagen stadgas om skyldighet att vidtaga åtgärder
till betryggande av återväxt i anledning av skada, varom i 11 §
sägs, gäller icke, där sådan skada uppkommit före denna lags trädande
i kraft.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

5) År jämlikt tidigare gällande lag om tillfälliga åtgärder till
förekommande av skövling av skog å fastighet i enskild ägo förordnande
av länsstyrelse meddelat beträffande skog inom kustområde, vare
så ansett som hade förordnandet meddelats jämlikt 19 § 1 mom. andra
stycket i den nya lagen; och gånge ärendet till Konungen. Har framställning
om förordnande, varom nyss nämnts, skett till länsstyrelse
men denna icke däröver meddelat beslut före den nya lagens ikraftträdande,
skall framställningen anses avse förordnande, varom i denna lags
19 § 1 mom. sägs; och skall av skogsvårdsstyrelsen i samband med
framställningen meddelat förordnande, där detsamma är gällande den
30 juni 1923, ej anses hava förfallit med den då upphörande lagen.

6) Kommer skog, som varit underkastad bestämmelserna i lagen
angående vård av kommunskogar, sockenallmänningsskogar samt vissa
stiftelsers, föreningars och sällskaps skogar, att lyda under denna lag,
skall föreskrift om åtgärder för återväxtens betryggande, som jämlikt
förstnämnda lag meddelats, fortfarande lända till efterrättelse, och skola
i övrigt beträffande skyldighet att vidtaga dylika och andra skogsvårdsåtgärder
tillämpas bestämmelserna i denna lag, även med avseende på
förhållanden, som uppstått under det den förra lagen var tillämplig.
Förseelse, som under sistberörda tid begåtts, straffes efter vad då gällde.

Kungl. Maj.ts proposition Nr 104.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj;t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 27 oktober 1922.

Närvarande:

Statsministern och ministern för utrikes ärendena Branting, statsråden
Lindqvist, Thorsson, Olsson, Sandler, Svensson, Hansson, Åkerman,
Linders, Schlyter, Örne.

Departementschefen, statsrådet Linders anför efter gemensam
beredning med chefen för justitiedepartementet:

Sedan riksdagen i särskilda skrivelser, nämligen den 22 maj 1903,
nr 136, 22 mars 1904, nr 26, 19 maj 1904, nr 166, 23 april 1907,
nr 77, 24 maj 1907, nr 185, 25 april 1908, nr 64, 1 april 1909, nr 63,
samt 25 maj 1910, nr 112, gjort framställningar avseende ändringar i
gällande skogslagstiftning, uppdrog Kungl. Maj:t den 16 juni 1911 åt
en kommitté — skogslagstiftningskommittén — att verkställa utredning
i sådant avseende. För att tagas i övervägande vid fullgörandet av
uppdraget hava till kommittén överlämnats förutom nämnda riksdagsskrivelser
jämväl ett stort antal framställningar från skogsvårdsstyrelsernas
möten, från riksdagens justitieombudsman, domänstyrelsen
m. fl.

Kommittén avgav den 9 december 1918 ett med del I betecknat
betänkande i ämnet. Kommitténs ordförande, landshövdingen K. S.
Husberg, som var av från kommittémajoriteten skiljaktig mening, har
utarbetat särskilda förslag med motiver, vilka utgöra del II av kommitténs
betänkande.

Sedan över betänkandet infordrade yttranden inkommit från länsstyrelser,
landsting, hushållningssällskaps förvaltningsutskott, skogsvårdsstyrelser,
skogsstatstjänstemän, domänstyrelsen och kammarkollegium
ävensom en del korporationer, föreningar och andra sammanslutningar,
anhåller jag att få anmäla detta ärende.

Kärnpunkten i kommitténs betänkande är frågan om reformering
av den allmänna lagen angående vård av enskildes skogar den 24 juli
1903 (nr 79). Härförutom berör kommitténs förslag skyddsskogarnairiket,
Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 82 höft- (Nr 104.) 3

18 Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

häradsallmänning^!-, kommuners skogar, vissa stiftelsers och föreningars
skogar m. in.

Utom dessa sålunda av kommittébetänkandet berörda skogar finnes
inom landet ett flertal andra, för vilka särskilda och olika bestämmelser
äro gällande. Vi hava sålunda kronoparker, skogar tillhörande kronans
utarrenderade jordbruksdomäner, boställsskogar, skogar å allmänna inrättningars
hemman, som icke innehavas med stadgad åborätt, samt
skogar å krono- in. fl. hemman, som innehavas med sådan rätt, vilka
alla inbegripas under förordningen angående hushållningen med de allmänna
skogarna i riket den 26 januari 1894 (nr 17), vidare statens till
bergshanteringens understöd anslagna skogar (förordning den 27 maj
1898, nr 55), enskildes skogar inom Gottlands län (lag den 13 juni 1908,
nr 44), enskildes skogar inom de delar av Västerbottens och Norrbottens
län, som ej höra till lappmarken (förordning den 18 juni 1915, nr 250),
skogar å skatte- och frälsehemman m. m. inom sistnämnda båda läns lappmarker
m. fl. områden (förordning den 18 juni 1915, nr 251), husbehovsskogar
inom vissa områden av omförmälda lappmarker (lag den
5 juni 1909, nr 53), allmänningsskogar i Västerbottens och Norrbottens
län (förordning den 18 juni 1920, nr 331) o. s. v. Även beträffande
en del av dessa skogar föreligga mer eller mindre aktuella
frågor om ändrade eller nya bestämmelser.

Det är sålunda en stor mångfald av skogskategorier och skogsförfattningar,
som man har att röra sig med. Förklaringen till denna
mångfald torde vara att finna i historiska förhållanden, ity att behovet
av lagbestämmelser uppstått successivt för en kategori skogar efter eu
annan och, då så inträffat, har bestämmelsernas inpassning uti någon
förutvarande författning icke varit möjlig eller lämplig. Givetvis är
emellertid eu sådan splittring ägnad att medföra olägenheter icke
allenast på grund av svårigheten att överskåda och sammanhålla alla
dessa lagstiftnings- och förvaltningsbestämmelser, utan även i åtskilliga
praktiska hänseenden, och det synes mig framstå som ett önskemål att
en sammanföring och förenkling av dem kunde ske. Ett försök i
sådan riktning har gjorts av kommitténs ordförande, vilken i sitt reservationsförslag
behandlat detta problem, såvitt det avser andra än statens
och vissa dem närstående skogar. Kommitténs majoritet har däremot
icke givit sig in härpå utan stannat vid att mera direkt behandla de
frågor, som åt kommittén överlämnats. Mot landshövdingen Husbergs
förslag, vilket visserligen icke gör anspråk på att vara en slutgiltig lösning
av problemet utan endast att vara ett schematiskt förarbete därtill,
har i de avgivna yttrandena anmärkts både att förslaget härutinnan hade

J\ finalMajitb proposition Nr 104.

ett mera teoretiskt än praktiskt intresse och att det kunde sättas i fråga,
om dess klassifikation överhuvudtaget vore riktig och för framtida behov
tillfyllestgörande. 1 värjo fall lärer lösandet av berörda problem vara av
den beskaffenhet och omfattning, att det måste bliva en uppgift för sig.
Därvid torde nämligen böra undersökas, huruvida icke alla skogar inom
landet, alltså även statens och andra s. k. allmänna skogar, kunna och
böra inbegripas i utredningsarbetet, och detta arbete bör icke blott vara
ett mer eller mindre mekaniskt sammanställande av befintliga eller nya
lagbestämmelser utan även, såsom redan antytts, åsyfta eu sammansmältning
och förenkling utav dem, såvitt och så långt ske kan.

1 betraktande av vad jag nu anfört har det, ehuru vissa skäl kunde
tala därför, likväl synts mig icke böra ifrågasättas, att den vidare behandlingen
av kommitténs betänkande skulle skjutas fram till att ske
gemensamt med eu utredning av nyss antydd art. Framför allt kräver
frågan om vården av enskildas skogar en snar lösning. Det kan givetvis
icke vara tillfredsställande att på ett så viktigt, för hela landets
ekonomiska förhållanden betydelsefullt område en provisorisk kristidslagstiftning
skall vara gällande år efter år. Den nu gällande lagen
av den 27 maj 1921 om tillfälliga åtgärder till förekommande av skövling
av skog å fastighet i enskild ägo lärer emellertid icke kunna
upphävas, förrän den eftersträvade reformen av 1903 års lagstiftning
genomförts. Det bör för övrigt härvid icke heller lämnas insikte,
att därmed mycket är undangjort för ett blivande, alla landets
skogar omslutande författningsarbete.

Jag har alltså ansett frågan om reformering av 1903 års lagstiftning
rörande vården av enskildas skogar böra framläggas så snart ske
kunnat, och förty låtit med ledning av de inkomna yttrandena inom departementet
verkställa en överarbetning av kommitténs förslag i sagda delar,
ävensom sådana, som synts lämpligen böra samtidigt därmed få sin lösning.
Härvid hava utarbetats förslag till skogsvårdslag, lag angående
vård av kommunskogar, sockenallmänningsskogar samt vissa stiftelsers,
föreningars och sällskaps skogar ävensom lag angående skyddsskogar.
Därjämte föranledas av dessa lagar jämkningar i 1857 års förordningom
ägors fredande emot skada av annans hemdjur samt om stängselskyldighet
ävensom i 1907 års lag om servitut, vilka ändringsförslag
torde av chefen för justitiedepartementet anmälas för Kungl. Maj:t.
Under framhållande att det är min avsikt att senare förelägga Kungl.
Magt förslag till förordning angående skogsvård sstyrelser och förordning
om ändrad lydelse av 5 § i förordningen den 11 oktober 1912

lagens syfte
och räckvidd.

Bättre återväxtskydd.

20 Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

(nr 275) om skogsvårdsavgift, anhåller jag att i dag få först gå in på
förslaget till skogsvårdslag.

Vad angår rubriceringen av denna lag så har densamma synts
mig kunna såsom den generella lagen om skogarnas vård helt kort
benämnas skogsvårdslag. Den omständighet, att därjämte finnas åtskilliga
speciella lagar om skogsskydd bör ej utgöra hinder för en dylik
terminologi; jag vill i detta sammanhang erinra om att t. ex. »strafflagen»
kompletteras med bl. a. särskild »strafflag för krigsmakten»
o. s. v. Det skäl, som föranlett mig att välja den nu antydda benämningen
är, förutom önskvärdheten av korta lagrubriker, att rubriken å
1903 års lag ej lämpar sig, därest lagens tillämpning anses böra utsträckas
till vissa skogar, som ej äro att beteckna såsom enskildas.

I sitt förslag har kommitténs ordförande icke blott givit den avdelning
därav, som motsvarar 1903 års lags giltighetsområde, en annan
form och uppställning än kommittémajoriteten, utan även i åtskilliga
hänseenden intagit bestämmelser av annan saklig innebörd än i kommitténs
förslag. Vidare hava, sedan vid möte mellan skogsvårdsstyrelserna
det uppdragits åt vissa personer att utarbeta ett betänkande över
kommitténs och dess reservants förslag, dessa delegerade fullgjort sitt
uppdrag på det sätt, att de utarbetat ett nytt förslag (Bil. B). Slutligen
har domänstyrelsen efter verkställd granskning av de förenämnda
förslagen funnit sig böra avgiva ett eget sådant (Bil. C sid. 152).
Icke mindre än fyra förslag hava alltså förelegat vid ärendets upptagande
till behandling inom departementet. Härvid har givetvis även vad i
övrigt i avgivna yttranden förekommit vunnit beaktande, men kommer
jag i det följande att huvudsakligen beröra de nämnda fyra förslagens
ståndpunkter i de olika spörsmålen.

Kommittén har funnit 1903 års lags otillräcklighet hava sin
grund såväl i lagens natur av att vara endast en återväxtlag som ock i
bristfälligheter i lagen även såsom återväxtlag.

1 sistnämnda hänseende har kommittén framhållit tre huvudsjmpunkter,
nämligen:

att icke erforderligt skydd beretts för ömtåliga återväxtmöjligheter,
där dessa förekomma utanför skyddsskogsområde,

att lagen i saknad av bestämmelser om återväxtens kvalitet icke
förmår hindra uppkomsten av s. k. skräpskogar,

Kungl. Maj:t8 proposition Nr 104.

samt att lagen icke föreskriver reproduktionsskyldighet annat än
efter avverkning, sålunda icke efter ett skogsbestånds spoliering genom
brand, snöbrott m. m.

T samtliga förslagen föreligger enighet om behovet av att utfylla dessa
bristfälligheter, ehuruväl de härtill syftande föreslagna bestämmelserna
i flera avseenden äro olika.

Beträffande återigen frågan, huru långt utöver ramen för en åter- Mera an återväxtlag
de nya bestämmelserna böra sträcka sig, företräda förslagen vaxtskyadf
olika ståndpunkter.

I kommitténs förslag är härutinnan att bemärka dess uppdelning Kommittén,
mellan skogar å ordinära marker och skogar i exponerat läge. Denna uppdelning
har visserligen skett med hänsyn till lättare eller svårare föryngringsmöjligheter,
men de härav föranledda olika skogsvårdsbestämmelserna
innebära för de sistnämnda skogarnas del avverkningsföreskrifter,
som i tillämpningen kunna utgöra skydd för bestånd av alla åldrar.

Bortsett härifrån upptager kommitténs förslag bestämmelser till bevarande
av skogskapitalet, så länge det är att hänföra till växande ungskog,
men icke därutöver.

Kommittéreservanten har följt samma huvudprincip, men därtill Reservanten,
fogat ett par bestämmelser rörande den äldre skogen. Dels hava nämligen
under rubriken »om avverkning i viss äldre skog» upptagits bestämmelser
av innehåll, att växtligt slutet skogsbestånd, vari träden över
huvud taget nått den ålder, vid vilken användbarhet såsom fröträd efter
de i orten i allmänhet rådande förhållanden vore för handen, icke finge
— utom för husbehov eller uppodling — avverkas på sådant sätt, att
i följd därav särskilda kulturåtgärder bleve nödvändiga för åstadkommande
av nöjaktig återväxt, med mindre befogenhet att företaga avverkningen
på sätt, som nödvändiggjorde dylika kulturåtgärder, vunnits
efter anmälan hos skogsvårdsstyrelsen om avverkuingsområdets belägenhet
samt det tillärnade sättet för avverkningen och dennas omfattning. Dels
ock hava i kapitlet om »skogar, för vilka särskilda bestämmelser skola
gälla av annan grund än skogarnas belägenhet eller beskaffenhet», intagits
»skogar, vilka på ägares yrkande ställts under planmässigt skogsbruk».
Därmed avses, att på anhållan av ägare till skogsområde
länsstyrelse finge förordna, att området skulle vara underkastat planmässigt
skogsbruk. Dylikt förordnande skulle innebära skogens vårdande
enligt särskilt för densamma uppgjord, av skogsvårdsstyrelsen fastställd
hushållningsplan, vilken vårdnadsskyldighet skulle inträda, när området
komme i efterföljande ägares hand. I motiverna heter det om förstberörda
bestämmelser om avverkning i viss äldre skog bland annat:

22-

Kuftgl: proposition Nr104,

»De avse att i’ vissa fall, där något överförande till den för skogar i exponerade
lägen föreslagna specialregleringen icke bör ifrågakomma, dock bereda utväg
att med lagens hjälp tillvarataga befintlig möjlighet att bygga skogens reproduktion
på självföryngring och därmed förebygga det äventyrande av skogsbördigheten,
som ett åsidosättande av'' nämnda möjlighet skulle i de avsedda fallen kunna
medföra.

Vad som föreslås har en skäligen begränsad räckvidd, betingad av angelägenheten
att icke betunga den enskilde med anspråk, som kanske med fog kunde
synas obilliga. De ifrågaställda föreskrifterna ha närmast karaktären av ett första
steg i en viss riktning, ett steg utöver vilket man för närvarande icke torde böra
gå. Kanske skall redan det förslag, för vars närmare innehåll redogörelse nu skall
lämnas, trots den snäva tillämplighet, det skulle äga, synas innefatta alltför stränga
fordringar. För egen del tror jag dock ej detta.

Vad sålunda föreslagits innefattar icke något som helst underkännande av
den satsen, att varken av biologiska eller ekonomiska grunder något bestämt företräde
kan i regel tillerkännas den naturliga föryngringen framför den kulturella.
Det åsyftar allenast att, där i vissa fall likvärdighet mellan de båda föryngringssätten
faktiskt icke äger rum och där företräde måste tillerkännas den naturliga
föryngringen, hävda dennas användning.

Förslaget gäller blott växtlig och sluten frömogen skog. Det har synts
lämpligast att låta detsamma omfatta allenast sådan skog, om vilken det kan sägas
a priori vara veterligt, att naturlig reproduktion bör kunna påräknas i händelse av
avverkning.

Den sålunda gjorda begränsningen har den fördelen, att förslaget därigenom
omedelbart anknyter sig till de föreslagna bestämmelserna om avverkning i ungskog
och endast kommer att avse sådan skog, som, innan den blev frömogen, lytt
under ungskogslagen. Skall den naturliga reproduktionsmöjlighetens tillvaratagande
kunna sägas vara med billighet påfordrat, så må det väl framför allt vara i sådant
fall, då tillvaron över huvud av för ändamålet användbar fröskog just ter sig såsom
resultat av de lagbud, vilka skyddat skogen under uppväxtåren. Att gardera
skogens bestånd intill den tid, då den blir frömogen, men då omedelbart utan vidare
offra det vunna fröbarhetsresultatet, trots det att dettas tillgodogörande kunde vara
av särskilda skäl önskvärt, synes vara en alltför långt driven eftergivenhet.

De skyldigheter och inskränkningar, dem förslaget vill pålägga skogsägaren,
gälla vidare långt ifrån all avverkning, som han kan vilja företaga i sådant skogsbestånd,
som här är i fråga. Vill han göra skäliga gallringar eller beståndsvårdande
huggningar, äger han att göra sådant fritt utan någon förutgående underställning
till skogsvårdsstyrelsen. Samma är förhållandet, om han väl företager slutavverkning
men på sådant sätt, att återväxten kan anses betryggad genom kvarlämnade
fröträd. Det är endast i det fall, att den tillärnade avverkningen måste medföra
särskilda kulturåtgärder, som han är skyldig göra anmälan och avbida, eventuellt
lyda, skogsvårdsstyrelsens beslut.

Att observera är i övrigt, att den avverkare, som företager slutavverkning
med fröträdsställning utan att göra någon som helst föregående hänvändelse till

2: i

Kuh-qI. Maj: Is proposition Nr 104.

skogsvårdsstyrelsen vare nig enligt 18 eller 211 §, icke löper någon risk att bliva
kriminellt ansvarig allenast av d^n grund, att den gjorda fröträdsställningen sedermera
visar sig icke fylla sitt ändamål utan kulturåtgärder bliva nödvändiga. Fordringen
på, att vid avverkningen träd skola kvarlänmas till det antal och av ilen
beskaffenhet, att reproduktionen kan anses betryggad utan särskilda kulturåtgärder,
hänför sig naturligen till tiden för avverkningen på det sätt, att om den iakttagna
avverkningsmetoden då kunnat skäligen anses betryggande, ägaren är fri för efterräkningar,
även om det sedan skulle visa sig, att den icke håller vad den lovat.
Dess påräknade resultat kan omintetgöras av förhållanden, som då icke kunnat
förutses eller vilkas verkan icke kunnat då rätteligen beräknas. Att fordra ett
sådant förfarande vid avverkningen, som skulle innefatta en osviklig garanti för
det avsedda ändamålets vinnande, vore obilligt och är ej heller avsett. Utöver
den omsorg, som vanlig normal aktsamhet innebär, kan man rimligtvis icke sträcka
anspråken.

För bedömande av den inskränkning, som skogsägaren skulle bliva underkastad
enligt förslaget, bör vidare uppmärksammas, att styrelsen enligt detsamma
icke äger giva honom några avverkningsföreskrifter, med mindre styreken verkligen
finner, att det tillämnade avverkningssättet skulle innebära svårigheter för områdets
försättande efter avverkningen i nöjaktigt skogbärande skick, och att, om styrelsen
finner sådant, styrelsens föreskrifter icke få gå ut på annat eller mera än att reglera
själva av verkningssättet. Styrelsen äger giva de föreskrifter beträffande fröträdsställning
eller annat sätt för avverkningen, som kunna finnas erforderliga till motverkande
av faran för återväxtens förfelande. Någon som helst befogenhet att förbjuda
den anmälda avverkningen överhuvud skulle styrelsen icke äga. Skulle förhållandena
vara så vanskliga, att nöjaktig återväxt icke kan påräknas, vilket avverkningssätt
som än användes, således ej ens genom anlitande av en än så klok fröträdsställning,
får styrelsen icke fördenskull förbjuda avverkningen.»

Rörande skogars ställande under planmässigt skogsbruk på yrkande
av ägaren anför kommittéreservanten i sina motiv:

»Kommittén har icke funnit skäl att i sina förslag upptaga och tillmötesgå
de yrkanden, som under senare åren framträtt därom, att lagstiftningen borde bereda
utväg för en skogsägare att få honom tillhörig skog under sådana bestämmelser,
som kunde medföra, att skogen bleve för framtiden, och i vilken ägares hand den
än kunde komma att befinna sig, ställd under ett uthålligt och i övrigt särskilt
aktsamt skogsbruk.

För min del intager jag härutinnan en annan ståndpunkt än kommittén. Den
tanke, som i sagda yrkanden kommit till synes, förefaller mig vara i hög grad
beaktansvärd och böra, där för ändamålet lämpliga bestämmelser kunna utfinnas,
också bringas till genomförande. Därigenom skulle det allmännas intresse av en
god skogshushållning på ett alldeles särskilt sätt begagna sig av och anknytas till
det likartade intresse, som kunde förefinnas hos en enskild skogsägare; och den
åstundan att främja en god skogsvård, som mången gång är hos enskilde skogsägare
så högst livlig, är i sanning en faktor av den djupa betydelse, att den bör
av lagen hägnas och omhuldas, icke blott av billig hänsyn till den enskildes berömliga
nit och goda vilja utan visserligen ock av hänsyn till det allmänna bästa.

Skogsvårds atyrelsernas dölögerade.

24 Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

Ty för detta är det för visso en stor sak, att så stora områden som möjligt av
våra skogsmarker komma under ett genomfört, ej på stunden utan ock på framtiden
inriktat klokt brukningssätt; och är situationen den, att den enskilde själv
bjuder sin mark till slik reglering, skulle det efter min mening vara föga välbetänkt
av det allmänna, från dettas egen synpunkt sett, att icke härav begagna sig.

Den lagreglerade ordning, som åsyftas, synes icke böra göras gällande mot
den ägare, som själv vill göra dispositionen i fråga. Han bör givetvis under sin
äganderättstid vara oberoende av den ordning för skogens bruk, som han tillärnar.
Syftet med denna riktar sig naturligt nog på framtiden; därför har ock i förslaget
upptagits föreskrift därom, att den planbestämda vårdnadsskyldigheten skall inträda
först när skogsområdet kommer i efterföljande ägares hand. I ett par avseenden,
som dock ej gälla själva skogens skötsel, måste emellertid ägaren, sedan han träffat
sin disposition om skogens framtida ställande under planmässigt bruk och fått denna
disposition fastställd i den ordning, varom nedan närmare sägs, själv bliva i viss
mån bunden, på sätt här strax skall nämnas.

Den disposition rörande skogen, som ägaren vill göra, bör helt visst, göras
gällande i och genom ett särskilt förordnande, meddelat efter särskild prövning av
någon myndighet. Ett enbart förklarande av markägaren kan icke vara nog.
Dispositionen är av alltför stor betydelse ej blott för framtida ägares rättsställning
utan ock för det allmänna, vars tjänster skola tagas i anspråk i rätt vidsträckt
omfattning för områdets planläggning och skötselns övervakande, för att den skulle
kunna få bindande verkan genom allenast en formlös ensidig akt av ägaren. Bestämmelser
i de delar, som nu avses, innehållas i 95 och 96 §§, till vilkas närmare
innehåll här hänvisas.

Det framgår av dessa paragrafer att, sedan ägaren begärt och fått länsstyrelsens
förordnande, att skogen skall framdeles och efter ägareombyte stå under planmässigt
bruk, ägaren icke får ensidigt upphäva detta förordnande utan, om han
önskar förordnandets tillbakagång, har att därom göra ansökning hos Konungen.
Han skulle ock vara förhindrad att göra området till föremål för jorddelning medelst
hemmansklyvning, ägostyckning eller jordavsöndring, med mindre Konungen sådant
tilläte. Denna ägarens bundenhet, sedan han gjort sitt förfogande och fått detta
fastställt, torde ej kunna sägas innebära någon obillighet; den framgår för övrigt
av sakens natur, som innebär, att genom den officiella prövningen och fastställelse!!
ett slags ömsesidigt rättsförhållande inträtt mellan ägaren och det allmänna, vilken
senare part i sin ställning av det allmänneliga skogsintressets vårdare och befrämjare
fått och accepteiat ett anbud, som sedan icke bör kunna ensidigt återtagas.
Att, om några verkliga skäl till ett sådant återtagande finnas, ägaren kan hos
Kungl. Maj.t påräkna fullt tillmötesgående är ju en given sak.»

Den till kommitténs förslag motsatta ståndpunkten, att lägga avverkning
av all skog under bestämmelser i lagen, intages av skogsvårdsstyrelsernas
delegerade, i vilkas förslag det efter angivandet av ungskogsstadgandet
lieter, alt ej heller avverkning av annan skog må äga rum,
ifall avverkningen strider mot grunderna för god skogsvård eller fastigheten
därigenom skulle komma att lida brist på behövlig skog efter
ortens förhållanden. I motiverna yttras det härom;

Kungl. Maj.ts proposition Nr 104.

»Under det att den år 1911 tillsatta skogslagstiftningskommittén arbetade,
visade det sig ock för statsmakterna nödvändigt att utan att avvakta resultatet av
detta arbete giva skogsvårdsstyrelserna en befogenhet, som innebar icke endast möjlighet
att inskrida emot olämplig avverkning av ungskog utan avsevärt därutöver.
Det var krisåren och de med dem följande frestelserna till skogsskövling, som nödvändiggjorde
en sådan lagstiftning. Här är ej erforderligt att redogöra för denna
lagstiftnings närmare innehåll. Detta är av alla känt. Endast det anse vi oss böra
konstatera, att hade icke denna krisUdslag funnits med dess befogenhet för skogsvårdsstyrelserna
att meddela förbud mot olämplig avverkning av ungskog eller i
vissa fall mot avverkning, som strede mot grunderna för god skogsvård eller som
berövade en fastighet dess husbehovsskog, så skulle säkerligen med de höga virkespriser,
som under de senaste åren rått, vidsträckta marker varit skövlade på all
skog och årtionden fått sota för en tillfällig kristidsvinst. Men vi anse oss också
kunna konstatera något mer. Ehuru skogsvårdsstyrelserna måst gå fram med fasthet
och bestämdhet vid sitt övervakande av kristidslagens efterlevnad, så lärer man
dock i stort sett kunna säga, att även de, som träffats av förbuden, hava insett
lämpligheten av desamma och särskilt torde markägarna hava förstått, att dessa
förbud i längden komma att lända till deras eget bästa.

Det framgår härav, att denna kristidslag länt det allmänna till det bästa
och därjämte erkänts såsom klok och befogad även av dem, som träffats av densamma.
Sällan lärer därför ett så lämpligt tillfälle vara givet att begagna sig av
dessa förhållanden för att i skogsvårdens intresse icke endast till definitiva upphöja
de lagbestämmelser, vilka såsom provisoriska visat sig så fördelaktiga, utan jämväl
skrida vidare på den sålunda inslagna vägen.

När det nu gällt för oss att uppdraga de grundlinjer, efter vilka enligt vår
mening den nya lagstiftningen bör läggas, hava vi icke kunnat undgå att fästa det
största avseende vid ovan redan omnämnda förhållande, att den nu gällande lagstiftningen
med inberäknande av kristidslagen mot skövling av skog visat sig verka i
synnerligen lycklig riktning i skogsvårdshänseende samt därjämte av intresserade
parter mottagits med förståelse och förtroende. Vi hava därför ansett det vara
riktigt och lämpligt att grunda de nya lagbestämmelserna på 1903 års skogslag
samt lagen den 11 juni 1920 om tillfälliga åtgärder till förekommande av skövling
av skog å fastighet i enskild ägo.

Från den sistnämnda lagen hava vi hämtat förbudet mot avverkning av ungskog.
— — — — — — — — — — — — — — — —- — — — —. — —

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

ägaren och avverkningshavaren, som framkallat inskränkningen i förbudet. Såsom
allmän regel torde böra gälla att, därest staten i det allmännas intresse finner en
inskränkning i en bestående rätt önskvärd, är den berättigad att vidtaga denna inskränkning,
men är å andra sidan .skyldig att, för den händelse den enskildes rätt
därigenom kan anses bliva på ett stadigvarande sätt kränkt, därför utgiva ersättning.
Härav följer i nu föreliggande fall, att rätten att utfärda förbudet finnes för
staten. Det återstår endast att tillse, huruvida därav skulle för staten följa någon
ersättningsskyldighet. Yad då till en början beträffar fastighetsägaren, så kan det
naturligen någon gång medföra olägenhet för honom att icke få bedriva en avverkning
så, som han finner det för sig vara för tillfället lämpligast, men för honom
kvarstår dock alltid rättigheten att en annan gång, om ock något längre fram i
tiden, företaga avverkningen. Sin äganderätt har han alltid kvar, och vanligen
lärer det väl vara så, att trädet tilltager i värde genom att få kvarstå. Statens
rätt att utfärda avverkningsförbud utan ersättningsskyldighet hava statsmakterna
redan begagnat sig utav beträffande ungskog. Samma grund lärer föreligga jämväl
beträffande "nu ifrågasatt förbud. Något mer invecklade bliva däremot förhållandena,
då det gäller bestående avverkningsrätter. Det är emellertid till en början att märka,
att alltsedan den 1 januari 1905 har avverkningsrätt icke kunnat upplåtas för längre
tid än 5 år och för tiden dessförinnan till den 1 januari 1S90 ej för längre tid än
20 år. Den före sistnämnda dag gällande bestämmelsen om högst 50 års upplåtelsetid
har i stort sett haft giltighet sedan ikraftträdandet av förordningen den 13 juni
1800 angående städsel och lega av jord på landet. Det är vidare att uppmärksamma,
att de sedan år 1918 för varje år utkommande provisoriska skogslagarna
från giltigheten av nu förevarande förbud undantagit allenast upplåtelser, som skett
före den 15 maj sistnämnda år. Då dylika lagar med samma bestämmelse torde
komma att utfärdas, intill dess den nya skogslagen blir gällande, och detta ej torde
kunna beräknas ske före den 1 januari 1923, kommer det nu ifrågasatta utan något
undantag gällande förbudet att träffa endast följande upplåtelser, vilka icke förut
träffats av likadant förbud, nämligen dels de, som ingåtts under tiden 1 januari—
15 maj 1918, för motsvarande tid 1923 dels ock 50 års upplåtelser, som ingåtts
före den 1 januari 1890, för tiden 1 januari 1923—1 januari 1940 i den mån, de
under den tiden äro giltiga. Den förstnämnda gruppen torde med hänsyn till den
återstående korta avverkningstiden icke vara förtjänt av vidare uppmärksamhet,
men antalet av till den senare gruppen hörande avverkningsrätter lärer kunna vara
mer avsevärt. För båda grupperna gäller emellertid att, därest en avverkningsrättsinnehavare
till följd av den nya lagstiftningen icke kan tillgodogöra sig träd,
som till honom upplåtits, så lärer han enligt vanliga civilrättsliga regler vara berättigad
att härför begära ersättning, antingen av upplåtaren eller dennes rättsinnehavare
på den grund, att han icke erhållit vad till honom försålts, eller av fastighetsägaren,
vilken till följd av den nya lagen kommer att göra eu vinst på avverkningsrättsinnehavarens
bekostnad därigenom, att de försålda träden bliva i fastigheten
kvarstående efter upplåtelsetidens utgång. Det blir följaktligen samma förhållande
som beträffande det under kristiden redan gällande förbudet mot avverkning
av ungskog. I fråga om denna har lagstiftaren icke ansett sig vara förhindrad
att utan skyldighet att utgiva gottgörelse stadga förbud oavsett giltigheten av dessförinnan
avslutade avverkningsupplåtelser och samma rättsgrund synes därför äga
sin fulla giltighet även beträffande det nu ifrågasatta förbudet.»

Kanal. Maj:ts proposition Nr 104. -7

Åven domän styrelsen föreslår en bestämmelse, som åsyftar uldre skön
och vilken lyder: »Å skogsmark, tillhörig enskilde, må vid avverkning av
annan skog än ungskog bestånds eller grupps slutenhet ej hävas i sådan
grad, att beståndets eller gruppens vidare utveckling eller fortbestånd
ä ventyras, med mindre avverkningen utföres såsom föryngringslmggniug.»
Såsom motiv härför yttrar styrelsen:

Då enligt domänstyrelsens uppfattning den allmänna meningen beträffande
vården av vårt lands enskilda skogar kräver ett längre gående skydd för desamma
än vad nu gällande lagstiftning bereder, synes det styrelsen böra vara grundläggande
för hela denna fråga, huru långt man kan gå i att inskränka den enskildes förfoganderätt
över sin skog. Att den växande ungskogen måste beredas skydd, därom
synas meningarna icke vara delade, utan har styrelsen av de i ärendet avgivna
utlåtandena funnit bestyrkt, att tiden nu är inne för vidtagande av en sådan lagstiftningsåtgärd.
Men att, såsom skogslagstiftningskommittén gjort, stanna härvid
och låta skogsägaren avverka den övriga skogen på sätt honom synes för gott utan
annan risk än att få svara för skogsmarkens återförsättande i skogbärande skick,
synes styrelsen icke lämpligen böra ifrågakomma. Om man nämligen uppställer
såsom mål att av de för handen varande omständigheterna göra det bästa möjliga
för skogsskötsel och särskilt återväxten, bör man ock taga vara på alla de tillfällen,
som härtill kunna yppa sig. Styrelsen har visserligen här förut tagit avstånd
från de bestämmelser, som dels reservanten dels ombudsmötets förslag velat få införda
uti skogslagstiftningen beträffande avverkning av annan skog än ungskog,
men har styrelsen ändock ej velat släppa tanken på att kunna i lagstiftningen inrycka
bestämmelser om att vid avverkning av annan skog än ungskog föryngringens
intressen må kunna iakttagas på samma gång som utrymme beredes skogsägaren
att utan att komma i delo med lagen eller behöva anlita skogsvårdsstyrelsens
biträde kunna utföra sådana avverkningar, vilka endast avse beståndens vård och
ans. Domänstyrelsen har sålunda velat gå ett steg längre än skogslagstiftningskommittén
och för den skull meddelat direkt anvisning, huru avverkning i annan
skog än ungskog bör bedrivas för att återväxten därav skall gagnas. Det har
nämligen synts domänstyrelsen rimligt att, då man medgiver den enskilde skogsägaren
att utan inskränkning i fråga om kvantiteten avverka honom tillhörig skog,
som icke kan hänföras till ungskog, kunna påfordra att, då avverkning företages i
den omfattning att trädsamhällena i skogen, d. v. s. bestånden och grupperna, ej
vidare kunna såsom sådana utvecklas eller bestå, densamma utföres såsom föryngringshuggning.

För en skogs utveckling erfordras, att de särskilda samhällena inom skogen,
d. v. s. beståndet eller gruppen ständigt få hava en mot dess utvecklingsstadium svarande
grad av slutenhet, och uppställer skogen jämväl för sitt fortbestånd krav i samma
hänseende, då den nått den ålder att man egentligen icke kan tala om dess vidare
utveckling. Det är dessa synpunkter, som varit ledande för domänstyrelsen vid
avfattande av nyssnämnda bestämmelser. Häves denna slutenhet till den grad, att
beståndet och gruppen icke vidare kan i denna sin egenskap utvecklas eller fortbestå.
måste skogsmannen kräva att åtgärder vidtagas för ernående av föryngring.

Domän -styrelsen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

Yttranden
Over delegerades
förslag.

antingen detta med hänsyn till samtliga härpå inverkande faktorer bör ske genom
kalavverkning och direkta kulturåtgärder eller genom ställande av fröträd och
markens beredande för självsådd eller ock genom tillämpande av principerna för en
rationell blädning.

Nämnda fordringar beträffande avverkningens utförande lägga emellertid inga
som helst hinder för sådana huggningar, som gemenligen benämnas beredningshuggning
eller rensningshuggning, men förhindra att s. k. skräpskogar eller maskerade
kalhyggen kunna få uppstå utan att skogsvårdsstyrelsen skall kunna häremot ingripa.

Härmed har domänstyrelsen också undgått de svårigheter, vilka såväl betänkandet
som reservationen haft vid karakteriserandet av dylika avverkningar.

Domänstyrelsen är fullt medveten om att härmed i skogslagstiftningen införts
en ny facklig term på skogsvårdens område nämligen ordet föryngringshuggning,
vilken kanske den enskilde skogsägaren icke utan vidare kan i varje fall rätt tolka.
Det torde emellertid icke vara möjligt att, då man vill fortskrida på den inslagna
vägen att fostra och leda den enskilde skogsägaren till bättre insikt om vården av
sin skog, undvika vissa detalj bestämmelser, men synes det styrelsen riktigare att
utforma dessa med tillämpande av på området allmänt använda facktermer, om vars
rätta innebörd fackmannen icke svävar i tvivelsmål, än att såsom skogslagstiftningskommittén
använda uttryck, vilka icke hava vunnit burskap inom den fackliga terminologien.
Med den goda uppfattning, som skogsägaren här i landet i allmänhet dock
äger om det rent elementära i skogsskötseln, lärer det emellertid icke möta svårighet
för skogsvårdsstyrelserna att snart nog bibringa allmänheten insikt om vad som
menas med föryngringshuggning.

I ordet föryngringshuggning inlägger emellertid skogsmannen jämväl en betydelse,
som i vissa fåll går något utöver vad här förut anförts. Det är nämligen
icke tillfyllest att en föryngringshuggning för att verkligen gagna det avsedda
ändamålet enbart bedrives såsom här ovan sagts, ty för föryngringen kräves ej blott
markens beredande och besåning samt tillräckligt med ljus, utan jämväl under vissa
förhållanden visst skydd för plantskogen under dess uppväxt. I följd härav kunna
fall inträffa, och detta särskilt i exponerade lägen eller där jordmånen är synnerligen
ömtålig för uttorkning, att hyggena av denna anledning måste högst väsentligt begränsas
till sin areal och jämväl understundom förläggas på visst sätt. Bestämmelsen
om avverkningens utförande såsom föryngringshuggning inbegriper sålunda också
skyldighet att taga hänsyn till nyssnämnda förhållanden.»

Medan något över halva antalet av skogsvårdsstyrelserna i sina
till Kungl. Maj:t avgivna yttranden i förevarande del tillstyrkt de delegerades
förslag, har flertalet av de övriga anslutit sig till kommitténs
ståndpunkt.

Sveriges skogsägareförbund har som totalomdöme om skogsvårdsstyrelsernas
delegerades förslag uttalat, att detsamma både avser att och
•även, om det skulle bliva antaget, komme att överflytta den förstuga
förvaltningen av landets enskilda skogar från dessas ägare och deras
tjänstemän till skogs vårdsstyrelsernas personal. Till att övertaga ett sådant
arbete vore emellertid skogsvårdsstyrelserna ingalunda kompetenta oc-h

Kunyl. Maj:ts proposition Sr 104.

landets enskilda skogsägare torde i övrigt ingalunda vara benägna att
i fråga om förvaltningen av sina skogar helt bliva överlämnade åt styrelsernas
godtycke. Detta omdöme har närmare utvecklats på följande sätt:

»Vid ett flyktigt bedömande synes en sådan bestämmelse som att all avverkning
skall ske enligt »grunderna för god skogsvård» ingalunda vara olämplig utan
fastmer ägnad att utgöra ett gott stöd för skogsvårdsarbetet i landet. Tränger man
emellertid djupare in i frågan och verkligen analyserar fram vad en dylik bestämmelse
innebär och till vilka konsekvenser den skulle leda, så framstår det snart,
att sagda föreskrift skulle medföra lika olyckliga som vitt omfattande verkningar.
Förbundet vill här nedan närmare påvisa detta.

Det avgörande för om en avverkning skall vara laglig eller icke är om den
överensstämmer med »grunderna för god skogsvård». Här bör då först framhållas,
att orden »grunderna för god skogsvård» ta sikte enbart på de forstligt biologiska,
men helt bortse från de ekonomiska synpunkterna vid en skogs behandling---.

Vad förbundet här ovan anfört har avsett att påvisa det principiellt oriktiga
i att formulera en föreskrift om avverkning på sätt som här skett. Förbundet vill
härefter övergå till att undersöka denna lagbestämmelses reella innebörd samt att
utreda, vilka praktiska konsekvenser, den skulle komma att få.

Enligt § 1 mom 2 får avverkning endast ske i enlighet med »god skogsvård».
Denna bestämmelse bör sammanställas med straffbestämmelserna i § 10. I mom.
1 av denna paragraf stadgas dels bötesstraff upp till 500 kronor och dels att det
avverkade virket skall tagas i beslag och dömas förbrutet, om avverkning skett i
strid mot § 1 mom. 1. Dessa båda paragrafer jämförda med varandra innebära
sålunda intet mindre än att all avvei''kning, som kan påvisas ha skett på annat sätt
än enligt »god skogsvård» leder till bötesstraff och det avverkade virkets förlust.
Detta även om skogsvårdsstyrelsen alls icke på förhand sett eller uttalat sig om
den verkställda avverkningen. Det kan sålunda inträffa, att en skogsägare bona
fide och enligt sitt eget förmenande i överensstämmelse med god skogsvård avverkar
i sin skog. När därefter avverkningen helt eller delvis är slutförd, kommer en
skogsvårdsstyrelsetjänsteman och deklarerar en annan åsikt om innebörden av god
skogsvård, varefter hela virkespartiet tages i beslag.

En lagbestämmelse, vars överträdande kan erhålla så ytterst allvarliga följder
för skogsägaren, bör naturligtvis vara distinkt formulerad och ej giva rum för en
mångfald subjektivt skiftande tolkningar. Huru förhåller det sig härutinnan med
termen »god skogsvård»? Det lärer nog ej kunna förnekas, att i praktiken meningarna
även bland fackbildade skogsmän gå mycket i sär i fråga om vad som
skall anses vara »god skogsvård» i det särskilda fallet. Dels äro en mängd spörsmål
på det skogliga området — särskilt vad beträffar norra Sverige — tämligen
outredda och beträffande dem bryta sig meningarna skarpt, dels stå i många praktiska
skogsfrågor olika riktningar och skolor emot varandra, varvid den ena skolans
män utdöma vad den andras anse vara god skogsvård och dels slutligen hava nog
olika skogsmän olika stränga krav på omfattningen och dyrbarheten av de åtgärder,
som i det särskilda fallet skola vidtagas för att en »god skogsvård» skall vara förhanden.
För att exemplifiera vad ovan sagts torde endast behöva erinras därom,
att striden mellan trakthuggare och blädare fortfarande pågår, särskilt för Norrlands
vidkommande, att åsikterna äro ytterst växlande exempelvis rörande granens

Kungl. Mai:ts proposition Nr 104.

försvarlighet på tallmark, rörande ett efter en avverkning kvarstående bestånds
utvecklingsmöjlighet och om detsamma skall räknas som skräpskog eller ej, rörande
lämpligheten av ljushuggningar i förmodat stormkänsliga bestånd, rörande sättet för
gallringars utförande, rörande marbuskebestånds duglighet som fullgod återväxt i
vissa fall, rörande bränning som förberedande kulturåtgärd in. m. I dessa och i
ett mycket stort antal andra praktiska skogsfrågor äro åsikterna bland skogsmän
ytterligt växlande och den ene utdömer, vad den andre tilläventyrs anser försvarligt
eller rent av nyttigt och nödvändigt, Att så är förhållandet bevisas bäst därav,
att vid så gott som varenda exkursion, där fackbildade skogsmän samlats att
ute i bestånden praktiskt diskutera skogsfrågor, debatterna städse bliva synnerligen
heta och meningarna bryta sig skarpt.

När nu sålunda åsikterna om vad som i det enskilda fallet är »god skogsvård»
kunna vara så ytterligt växlande, så följer därav, att den enskilde skogsägaren med
hänsyn till den ytterst allvarliga påföljden av en åtgärd i strid mot »god skogsvård»
knappast kan våga företaga en avverkning utan att först genom en av skogsvårdsstyrelsen
utförd stämpling på platsen ha fått trygghet för att huggningen blir utförd
i enlighet med dess uppfattning om god skogsvård. Denna av skogsvårdsstyrelsemötet
förordade nya lagbestämmelse kompletterad med straffbestämmelserna
kommer sålunda i realiteten att leda till att knappast någon skogsägare kan företaga
en huggning utan att först ha fått stämpling verkställd av skogsvårdsstyrelsen.
Vi stå alltså här inför en lag, vars verkliga om än ej bokstavliga innebörd är att
landets enskilda skogar läggas under utsyningstvång av skogsvårdsstyrelserna: åtminstone
gäller detta de enskilda skogar, vilkas ägare ej hava sa vederhäftig, fackbildad
skogspersonal anställd, att de inför domstol kunna väga en dust med skogsvårdsstyrelsen
om vad som menas med god skogsvård i det särskilda fallet.

Det ligger något av överrumplingstaktik i hela detta lagförslag. Det smyger
in utsyningstvånget och skogsvårdsstyrelsernas absoluta herravälde över och förmynderskap
för skogsägarna på indirekta vägar, som föga falla i ögonen på lekmän
eller dem, som ej analysera fram förslagets verkliga innebörd. De nämnda verkningarna
av förslaget äro dock ofrånkomliga, och man får vid ett studium av förslaget
i dess helhet det intrycket, att det är just detta som förslagets författare
innerst avsett.

Man frågar sig emellertid då: År det nödvändigt eller ens lämpligt, att den
enskilda skogslagstiftningen i landet lägges efter den linjen, att skogsvårdsstyrelsernas
medverkan i form av stämpling skall krävas vid all avverkning, om ej risken
av höga bötesstraff och förlusten av avverkat virke skall hänga över skogsägarnas
huvuden? (Här bör påpekas att skogsvårdsstyrelsemötet i detta sitt lagförslag utöver
dessa skarpa straff i lagen meddelat skogsvårdsstyrelserna rätt att vid minsta
konflikt med dessa svävande bestämmelser lägga fastigheten helt eller delvis under
avverkningsförbud.) Förbundet är för sin del av den uppfattningen, att skogslagstiftningsfrågans
lösande efter denna linje skulle vara synnerligen olyckligt. Det
ligger i det allmännas intresse, att skogarna skola bevaras under den period av
sitt liv, då de stå i sin starkaste tillväxt och innan de nått sådana dimensioner,
som för upprätthållandet av landets trävaruexport kräves. Alla äro därför ense
om behovet av ungskogsbestämmelser, och förbundet har för sin del i sitt ovannämnda
underdåniga utlåtande av den 26 november 1920 föreslagit, att begreppet
ungskog skall fattas i ganska vid bemärkelse, så att ungskogsskyddet kommer att

Kringl. Majrts proposition Nr 104.

sträcka sig ett stycke upp i vad man gemenligen anser vara skogens medelålder.
Men därifrån är det ett mycket stort steg till att lägga jämväl den äldre skogen
under så härda bestämmelser, som här skett, och som i realiteten utmynna i utsyningstvång
för alla skogsägare, som ej hava egen fackbildad arbetskraft. Sådana
lagbestämmelser kunna icke anses påfördras i det allmännas intresse med hänsyn
till skogarnas framtida bestånd och komma med säkerhet därför ej heller att stödjas
av den allmänna opinionen i landet. — —

En fråga, som i förevarande sak är av ej obetydlig vikt är huru den allmänna
meningen i landet bland skogsägarna och i skogsintresserade kretsar skulle
komma att ställa sig till de här föreliggande båda huvudlinjerna för skogslagstiftningens
omläggning. — — — Det torde näppeligen ligga för svenskt, kynne att
föga sig i statsingripanden i den enskilde medborgarens privata ekonomi i vidare
mån, än vad omsorgen om det allmännas väl kräver. I samma stund som skogsägarna
känna att myndigheternas ingrepp i deras åtgärder med sin skog icke blott
äro betingade av skyddandet av det allmännas intressen utan även ha sin grund i
en byråkratisk strävan hos myndigheterna att utöva förmynderskap för den enskilde
i hans privatekonomiska förhållanden, så kan man vara förvissad därom, att den
lojala förståelsen för lagens krav skall försvinna. Skogsvårdsstyrelseförslaget med
dess rätt för sagda styrelse att ingripa i skogsägarnas åtgöranden i långt större
omfattning, än vad omsorgen om allmänt väl kräver, och dess straffbestämmelser,
som tvinga skogsägaren att be om lov till värjo åtgärd å skogen, kommer med
säkerhet att ute i landet uppfattas som ett dylikt obefogat statsingripande och
kommer därför utan ringaste tvivel att mötas med allmän ovilja och motsträvighet.
Förbundet tillåter sig erinra om den enhälliga förkastelsedom, som uttalades över
detta förslag första gången detsamma inför vederhäftigt forum var föremål för
offentlig diskussion, nämligen å Svenska Skogsvårdsföreningens allmänna möte den
27 november 1920. Därest detta förslag skulle bliva genomfört, vore fara värt, att
den ovilja, som ovedersägligen i skogsägarekretsar finnes mot detsamma, hastigt
nog skulle komma att rikta sig även mot de myndigheter, som skola handhava
lagens tillämpande, och att sålunda det goda samarbete, som åtminstone flerstädes
rått mellan skogsvårdsstyrelse och skogsägare, hastigt skulle förloras. Måhända
skulle de, som framfört detta nya lagförslag, så snart finna, att de gjort den sak,
som de ville gagna, en stor otjänst. Entusiasmen för det nya förslaget lärer även
i skogsvårdsstyrelsekretsar ha varit något ojämn och på många håll lärer man vara
mycket betänksam beträffande gagnet av detsamma.

Till sist bör det undersökas, om skogsvårdsstyrelserna kunna anses vara i
stånd att på ett tillfredsställande sätt lösa den arbetsuppgift, som skulle komma
att påvila dem, om deras eget lagförslag bleve antaget. Som förbundet här ovan
påpekat torde, om den nya lagen finge gällande kraft, knappast någon skogsägare
töras verkställa avverkningar utan att först ha fått stämpling av skogsvårdsstyrelsen.
Sagda styrelser skulle alltså få ombesörja så gott som alla stämplingar till
avsalu å enskilda skogar inom deras respektive tjänstgöringsområden. Detta återigen
skulle komma att för dem medföra en enorm arbetsbörda, mångdubbelt större
än den nuvarande. De äro emellertid ingalunda rustade eller kompetenta att mottaga
denna ökade arbetsbörda. Den nuvarande personalen skulle blott hinna verkställa
en bråkdel av de förrättningar, om vilka ansökningar komme att ingå. Skogsvårdsstyrelserna
hade då intet annat att göra än att antaga ett stort antal nya

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

länsskogvaktare eller tillfälliga stämplingsbiträden. Det lärer emellertid möta svårigheter
att på en gång uppbringa det antal av flera hundra personer, som äro fullt
kompetenta till denna uppgift. Man finge då förvisso i stället bevittna ett skådespel
påminnande om det ifrån bränslekommissionens dagar eller att ett antal personer
med tämligen oprövad skoglig sakkunskap släpptes lös å de enskildas skogar
för att i egenskap av det allmänna skogsvårdsintressets representanter verkställa de
stämplingar, som skogslagen i realiteten förhindrar skogsägarna att själva utföra.
Redan efter den utökning av skogsvårdsstyrelsernas arbetsbörda, som orsakades av
den provisoriska skogslagens genomförande, torde man å ett och annat ställe haft
anledning iakttaga en viss sänkning av kvaliteten i det stämplingsarbete, som verkställts
av skogsvårdsstyrelsernas lägre personal. Orsaken härtill har givetvis legat
i att sagda styrelser nödgats anlita mer oprövade och oerfarna arbetskrafter, när
ansökningarna om stämplingshjälp i stor utsträckning strömmade in. Om nu arbetsbördan
skulle i ett slag ytterligare flerdubblas, så lider det intet tvivel därom, att
skogsvårdsstyrelserna skulle nödgas sänka kraven på de personliga (om än ej på
examens-) kvalifikationerna hos sina biträden och att därigenom kvaliteten å den
hjälp, som skogsägarna av lagen nödgades taga, skulle betänkligt sjunka.

Och även om så vore, att skogsvårdsstyrelserna mot förmodan skulle lyckas
förvärva enbart kompetent folk för att möta det ökade arbetet, så skulle de likväl
av ekonomiska skäl nödgas inskränka nyanställningen så mycket som möjligt. En
följd härav återigen bleve, att handläggandet utav de av de enskilda begärda förrättningarna
ofta komme att bli mycket försenat och finge ske i brådskans tecken.
Det är emellertid ingalunda likgiltigt för en skogsägare om han får en exempelvis
i mars månad ansökt förrättning handlagd under sommaren eller först under påföljande
senhöst eller vinter. I det senare fallet kan den för stämplingens försäljande
å rot lämpliga tiden hava gått förbi och skogsägaren sålunda åsamkas ekonomisk
förlust genom att skogsvårdsstyrelsen ej varit förmögen att i rätt tid verkställa
en begärd förrättning. Förbundet tillåter sig här erinra om de många och
allvarsamma klagomål, som under vissa tidsperioder framställts från skogsägare inom
skyddsskogs-, lappmarks- och dimensionslagarnas tillämpningsområden i anledning av
att de statstjänstemän, som haft att enligt sagda lagar verkställa utsyningar å
enskildas skogar, ej medhunnit arbetet i laga tid. Till förbundet har därjämte
särskilt under det sista året inkommit klagomål över att skogsvårdsstyrelser i vissa
fall förbehållit sig att verkställa stämpling jämlikt provisoriska skogslagens bestämmelser,
men sedan dröjt så länge med förrättningens verkställande, att det
omsider stämplade virket ej kunnat på grund av konjunkturförändringen säljas.
Då sålunda skogsvårdsstyrelserna redan nu ofta ha svårt att inom rimlig tid
effektuera gjorda framställningar om stämplingshjälp, så kan man befara, att
förhållandena härutinnan skulle bliva verkligt ohållbara, om samma styrelsers
arbete i ett slag mångdubblades. Det torde knappast behöva framhållas, att detta
skulle vålla avsevärt men såväl för de skogsägare, som använda virkesskörden i
egen förädlingsrörelse, som för dem, vilka sälja den å rot eller upphuggen. Det
är icke likgiltigt för en hemmansägare, om han får stämpling utförd före eller efter
den tid, då trävarubolagen i trakten göra sina höstuppköp av virke. Ej heller är
det för en person, som själv avverkar sin årsutsyning, likgiltigt om denna blir verkställd
före eller efter den tidpunkt, då bortsättning av drivningarna för vintern
plägar ske. Stora värden kunna härutinnan stå på spel, och ingenting lärer så

Kungl. May.ts proposition Nr 104. 33

kunna undergräva förtroendet för skogsvårdsstyrelserna aom om dessa åsamka
skogsägarna förluster genom att icke i tid kunna handlägga åtagna förrättningar.»

Det må ock nämnas, att till departementet inkommit ett protokoll
vid möte mellan skogsintresserade inom Medelpad, enligt vilket de fyra
lagförslagen där varit föremål för diskussion samt skogsägarna, »talrikt
samlade», antagit en resolution, innehållande bland annat, »att den enskilde
skogsägarens lagbundenhet bör avse att i det allmännas intresse trygga en
tillfredsställande återväxt och i enlighet med den provisoriska skogslagen
skydda ungskogen, men icke att i övrigt inskränka den fria förfoganderätten».

Av domän styrelsen har delegeradeförslaget ägnats följande kritik:

»Förslaget synes visserligen effektivt i fråga om införande av en bättre skötsel
å de enskilda skogarna i landet och är ur denna synpunkt att föredraga framför
såväl betänkandet som reservationen. Emellertid torde det ej finnas förutsättningar
för att den allmänna meningen inom landet skall komma att uppbära ett lagförslag,
som så djupt ingriper i den enskildes förfoganderätt över sm skog. För att på
ifrågavarande område genom lagstiftning främja en utveckling måste man tillse, att
steget framåt för varje gång ej göres längre än vad de vid tillfället rådande förhållandena
oundgängligen kräva. Förutsättningarna för att i den omfattning, som
här skett, i detta förslag till permanent skogslag bibehålla den provisoriska skogslagens
bestämmelser äro ej heller numera tillfinnandes, sedan kristiden med dess
högkonjunktur efterföljts av en allmän depression. Talet om att allmänheten enbart
befunnit sig väl av den provisoriska skogslagens verkningar, torde möjligen haft
fog för sig under själva kristiden, då den rikliga penningtillgången beredde skogsägaren
andra möjligheter till förvärv än genom ett realiserande av sitt skogskapital —
enbart värdet av en tämligen normal årsavverkning kunde då tillfredsställa rätt
betydande krav på kontanta medel. Helt annorlunda lärer nog omdömet om en
dylik lag bliva, då vid nedgående konjunkturer eller i övrigt tämligen normala förhållanden
en egendomsägare skulle för sin ekonomiska existens behöva i större
omfattning omvandla egendomens mognade skogskapital i penningar, men finner sig
förhindrad därtill av en sträng skogslag.

Men även om man ser frågan ur skogsvårdsstyrelsernas egen synpunkt och
tager hänsyn till deras huvudsakliga och första uppgift, sådan denna i 1903 års
riksdags uttalande kommit till uttryck, nämligen att främja och understödja deri
enskilda skogshushållningen, synes det för främjande av ett dylikt arbete ej vara
ändamålsenligt att utrusta skogsvårdsstyrelsema med befogenhet att i den grad, som
här ifrågasättes, ingripa i den enskildes ekonomiska hushållning.»

Övergår man härefter till yttrandena över domänstyrelsens förslag,
må omnämnas, att svenska skogsägareförbundet förklarat sin anslutning
till detsamma och därvid anfört bl. a.:

»Domänstyrelsen har gått fram på en ny och fullständigt självständig väg,
som helt avviker från de linjer, efter vilka skogslagstiftningskommittén och dess
reservant utarbetat sina förslag. Styrelsen har nämligen såsom grundbestämmelse
för hela lagförslaget lagt den föreskriften, att avverkning av annan skog än ungskog
Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 82 höft. (Nr 104.) 5

Yttranden
över domäustyrelens

förslag.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

Yttranden
över reservantens

förslag.

skall göras antingen som bestånds vårdshuggning eller ock som föryngring shuggning. Till
denna lagbestämmelse anknytes beträffande ungskog vad den s. k. provisoriska skogslagen
därom nu stadgar. Förbundet tvekar icke att beteckna denna utformning av
den grundläggande skogslagsbestämmelsen såsom utomordentligt väl funnen. Samtidigt
som den bibehåller den nu gällande och i praktiken såsom ändamålsenlig
befunna ungskogsbestämmelsen, så skänker den beträffande äldre skog än ungskog
full trygghet för att skogsvårdsintressena bliva behörigen tillgodosedda utan att
samtidigt några allt för betungande ingrepp ha behövt göras i skogsägarnas förfoganderätt
över sin egendom. Det är just beträffande skogen ovan ungskogsgränsen
som svårigheterna med en lämpligt avpassad lagbestämmelse framträtt. Skogslagstiftningskommittén
har ansett sig böra lämna sagda skog helt fri, men har då samtidigt
nödgats framlägga tämligen omständliga bestämmelser till förhindrande av uppkomsten
av s. k. skräpskogar. Reservanten har en serie i praktiken knappast tilllämpliga
föreskrifter om avverkning i gammal skog, medan skogsvårdsstyrelseförslaget,
till vilket förbundet längre fram återkommer, även beträffande avverkning i äldre skog
sätter skogsägaren under fullkomligt förmynderskap under skogsvårdsstyrelsen. I
den provisoriska lagen slutligen hava stadgandena om den äldre skogen gjorts beroende
av om skogsägaren förvärvat skogen före eller efter viss dag.

Gent emot denna mångfald av olämpliga eller otillämpliga bestämmelser har
nu domänstyrelsen satt det enkla och åt alla sidor rättvisa givande stadgandet: Låt
skogsägaren behålla sin ekonomiska frihet över den gamla skogen, men se samtidigt
till, att de huggningar i denna skog, han utan kvantitativ inskränkning äger verkställa,
bliva utförda med tillgodoseende av skogsvårdens krav.

På samma gång som förbundet får giva sin anslutning till lagförslagets § 1
vill förbundet uttala, att tolkningen och tillämpningen av denna paragraf förvisso
ej kommer att erbjuda några svårigheter. Domänstyrelsen påpekar själv, att denna
paragraf inför en ny skoglig term, nämligen »föryngringshuggning» i vår skogslagstiftning,
men uttalar samtidigt den förhoppning, att en rätt tolkning av denna
term skall vid lagens tillämpning kunna ske utan större svårigheter. Förbundet
anser denna domänstyrelsens förhoppning välgrundad. Vad ordet föryngringshuggning
innebär torde förvisso för de allra flesta skogsägare stå fullkomligt klart; ävenså
torde de numera äga tämligen god kännedom om, på vilka olika sätt föryngringshuggningar
kunna utföras för att vara ur skogsvårdssynpunkt tillfredsställande.»

Vad slutligen beträffar de a v kommittéreservanten föreslagna bestämmelserna,
hava föreskrifterna för avverkning i viss äldre skog icke
vunnit någon egentlig anslutning uti de avgivna yttrandena. Det har
anmärkts, att desamma, enligt reservantens uttryckliga förklaring avseende
icke att bevara skogskapitalet utan att preventivt möjliggöra naturlig
föryngring på sådana marker, där resultatet av skogskultur vore ovisst,
vore icke blott opåkallade, utan även byggda på skogsvetenskapligt felaktiga
förutsättningar. Till stöd för detta omdöme hava anförts skäl,
som jämväl återfinnas uti domänstyrelsens kritik av föreskrifterna ifråga,
där de erhållit följande avfattning;

»Det är icke enbart skogsbeståndets beskaffenhet, som är avgörande för frågan,
huruvida detsamma bör föryngras genom ställande av fröträd, d. v. s. på naturlig

Kung1. Maj:ts proposition Nr 104.

väg eller genom kalavverkning, åtföljd av kultur. — Styrelsen förbigår här de
gränsfall, dä mindre kalliyggen beräknas kunna förses med naturlig föryngring genom
besåning från hyggets kanter. — Läge och markbeskaffenhet äro faktorer, som härpå
kunna inverka i minst lika hög grad. Å vissa marker, vilka hava benägenhet att
fort gräsbindas efter avverkningen, och där läget ingalunda kan sägas vara exponerat,
men friställda träd på grund av markbeskaffenhet och rådande vindar lätt stormfällas,
kan det vara felaktigt att förmå en markägare att söka erhålla naturlig föryngring.
Ty följden av att på dylika marker ställa fröträd kommer helt säkert i
de flesta fall att bliva den, att fröträden stormfällas, marken gräsbindes och förvildas
i förväntan på naturlig besåning, och att slutligen intet annat återstår än
att vidtaga kulturer, vilka skulle hava ställt sig väsentligt billigare, om de kommit
tidigare till utförande. Härjämte bör också beaktas, att en särskilt och successivt
skeende avverkning av de stormfällda fröträden kommer att lämna väsentligt lägre
behållning, än om desamma fått avverkas i samband med hygget i övrigt.»

Vad beträffar förslaget att på yrkande av ägaren ställa skogar under
planmässigt skogsbruk har det visserligen på sina håll funnits tilltalande
att sålunda en för sin skog intresserad person, som under sin livstid
nedlagt betydande arbete och omsorg för förbättrad skogsvård, skulle
kunna trygga skogens framtid genom lagens hjälp. Detta har dock ej
ansetts kunna tillstyrkas med hänsyn till konsekvenserna, ity att en framtida
ägare ej skulle kunna försälja delar av skogsmarken utan ändring
av den fastställda planen o. s. v., liksom ock hans rörelsefrihet alltför
starkt bleve kringskuren.

Denna fråga har ock varit före uti riksdagen, där 1919 en
motion1 väcktes om hemställan till Kungl. Maj:t om åtgärder för utredning
och förslag rörande lag, som innebure, att skogsägare måtte
beredas tillfälle att ställa skogsfastighet under kontroll av offentlig
myndighet och därvid, med skyldighet att följa av nämnda myndighet
fastställd avverkningsplan, åtnjuta förmånen av samma myndighets
kontroll avseende främst bevarande och höjande av fastighetens skogskapital.
Över motionen, som hänvisades till tillfälliga utskott, erhölls
yttrande av domänstyrelsen, vilken därvid till en början uttalade sin
fulla anslutning till den tanke, som legat till grund för motionen, och
på det livligaste tillstyrkte en lagstiftning i angiven riktning såsom
ägande en mycket stor betydelse ur nationalekonomisk synpunkt. Styrelsen
anförde vidare bland annat:

»Det måste anses för landet vara av den största betydelse, att det i enskild
ägo varande skogskapitalet, så långt möjligt är, undandrages en osund spekulation
och förhindras från att för hastigt exploateras. I den mån så skedde skulle också
förhindras, att arbetspriserna på vissa trakter tillfälligtvis dreves oskäligt i höjden

1 A. K. nr 286.

Kung!,. Maj.ts proposition Nr 104.

vid forcerade skogsavverkningar för att sedan vid inträffande brist på arbete hastigt
nedgå. De fördelar, som av en dylik lagstiftning stå att vinna, torde kunna i
huvudsak sammanfattas som bestående i dels för skogsägaren en jämn och framdeles
både i kvantitet och värde stegrad avkastning från skogen, dels för arbetarne
i en likaledes jämn tillgång på arbete och förtjänst.

Synnerligen viktigt är emellertid, att en lagstiftning av ifrågavarande art
så utformas, att densamma, så långt det är möjligt med hänsyn till dess karaktär
av lag, icke avskräcker utan hellre inbjuder till att, så som i motionen avses, frivilligt
ställa ett skogskapital under offentlig kontroll, varigenom ägaren för all
framtid avsäger sig och sina efterkommande den fria förfoganderätten däröver och
åtnöjer sig med allenast avkastningen av detsamma. Målet med en sådan lagstiftning
kan synbarligen endast nås på frivillighetens och övertygelsens väg, och
torde man med hänsyn härtill få bygga förhoppningen om att nå detta mål på erfarenheten
om exemplets makt.

Beträffande de linjer, som i motionen uppdragits angående skogshushållningen
och skogsskötseln å sådana skogar, som på föreslaget sätt blivit ställda under
offentlig kontroll, har styrelsen intet att erinra. I sådant hänseende anser styrelsen
det också tillräckligt att i första hand för dylika skogar upprättas allenast mindre
detaljerade avverkningsplaner, ty i en intresserad skogsägares hand är en dylik plan
fullt tillräcklig att tjäna till ledning vid skogens skötsel. Skulle det sedermera visa
sig vid en revision av en sådan plan, att dess anvisningar blivit åsidosatta eller
vantolkats, torde skogsägaren böra åläggas att bekosta upprättande av fullständig
skogshushållningsplan, och skulle större avverkningar än i avverknings- eller hushållningsplan
blivit medgivna företagas eller skogsägaren beträdas med att hava
lämnat oriktiga eller vilseledande uppgifter angående avverkningar eller skogsvårdsåtgärder,
torde viss påföljd, innefattande begränsad förfoganderätt över skogen och
dess avkastning, böra vara föreskriven.

Som av förestående framgått, kommer den offentliga myndighet, under vars
kontroll en skog på ifrågasatt sätt skulle komma att ställas, att genom sina underlydande
organ åläggas visst arbete härmed. För detta torde emellertid ej någon
ersättning böra från skogen eller dess ägare utgå, utan torde samtliga dessa kostnader
böra gäldas av staten, då, såsom förut framhållits, den ifrågasatta lagstiftningen
kommer att gagna ett särdeles viktigt nationalekonomiskt intresse, och
framgången av denna lagstiftning i högsta grad är beroende av att densamma göres
så litet tryckande som möjligt för dem, som frivilligt underkastat sig densamma.»

I riksdagen fick motionen det ödet, att den i andra kammaren
avstyrktes av utskottet, men bifölls av kammaren, i första kammaren
däremot tillstyrktes av utskottet men avslogs av kammaren.1 Under
behandlingen underströkos och utvecklades vidare de av domänstyrelsen
anförda skälen för lagbestämmelser i den angivna riktningen. Det
framhölls sålunda, att dylika bestämmelser otvivelaktigt skulle bliva av
nationalekonomisk betydelse och lända till ökat skogsvårdsintresse hos
mången enskild skogsägare. A motsidan återigen framhölls dels att de

1 12 samt 2 avd. nr 1(>: 13 saml. 2 avd. nr (i; F. K. prot. 34,1; A. K. prof. 32,73.

Kanal. Maj.is proposition Nr 104.

konsekvenser, som nödvändigtvis måste medfölja förslaget i form icke
blott av skogsägaren åliggande rapportskyldighet och statistik ävensom
eventuella straffpåföljder, utan äveu av restriktioner i fråga om uppdelning
av fastigheten, sedan avverknings- eller hushållningsplan därför
fastställts m. in., vore ägnade att väcka betänkligheter, dels att bestämmelserna,
icke minst på grund av nyssberörda förhållanden, näppeligen
kunde förväntas bliva av något praktiskt värde, dels ock att man borde
avvakta, huruvida icke den väntade nya skogslagstiftningen bleve sådan,
att de ifrågasatta bestämmelserna bleve överflödiga.

I sitt nu över kommittébetänkandet avgivna yttrande har domänstyrelsen
uttalat sin fortfarande anslutning till den till grund för motionen
liggande tanken samt därför i huvudsak även till reservantens förslag
i förevarande hänseende, därvid dock styrelsen förklarat sig hålla före,
att ett sådant lagförslag borde utarbetas i överensstämmelse med de
grunder, styrelsen angivit i sitt yttrande över motionen.

Såsom av det anförda torde framgå, har någon meningsskiljaktighet
icke försports därom, att skydd måste beredas den växande yngre
skogen. Frågan har gällt, huruvida man kan gå längre. Därvid är
först att erinra om den längst gående principen, som upptagits i de
delegerades förslag. Dessa hava grundat sin ståndpunkt på det resonemanget,
att den provisoriska lagens restriktioner beträffande avverkningen
i viss äldre skog visat sig verka i synnerligen äcklig riktning samt
av intresserade parter mottagits med förståelse och förtroende, och att
sagda bestämmelser för den skull icke blott borde upphöjas till definitiva
utan jämväl utsträckas att gälla alla fastigheter i enskild ägo.

Nämnda restriktioner innehålla, att å fastighet, som efter den 14
maj 1918 genom köp, byte eller gåva övergått till annan än föregående
ägarens make, skyldeman i rätt upp- och nedstigande led,
syskon eller syskons avkomling annan avverkning än som i fråga om
ungskog är medgiven ej må äga rum, ifall den strider mot grunderna
för god skogsvård eller fastigheten därigenom skulle komma att lida
brist på behövlig skog efter ortens förhållanden.

Detta de delegerades förslag att avverkning ej må ske, ifall den
strider mot grunderna för god skogsvård, har rönt starka gensagor, bland
annat på den grund att ett sådant stadgande skulle innebära ett överflyttande
av den forstliga förvaltningen av landets enskilda skogar till
skogsvårdsstyrelserna. Vad sålunda erinrats torde icke helt sakna fog och
de delegerades förslag i denna del har därför ej upptagits av mig.

Domänstyrelsens ståndpunkt sammanfaller med 1903 års lag där -

Departe mentschefen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

utinnan, att även styrelsen anser det sätt, varpå avverkningen bedrives,
hava sin synnerliga betydelse för återväxtfrågan. Emellertid har styrelsen
sökt att i förslaget utforma närmare föreskrifter rörande avverkningsrätten.

Jag har likväl icke kunnat undgå att hysa vissa betänkligheter
mot förslagets detaljer. Skogsägareförbundet har visserligen betecknat
förslaget såsom enkelt och givande rättvisa åt alla sidor samt uttalat, att
vad ordet föryngringshuggning innebär torde för de allra flesta skogsägare
stå fullkomligt klart och att de numera torde äga tämligen god
kännedom om, på vilka olika sätt föryngringshuggningar kunna utföras
för att vara ur skogsvårdssynpunkt tillfredsställande. Detta må väl vittna
om att så kan vara förhållandet ifråga om större skogsägare och där
skogligt utbildade personer stå till förfogande för skogarnas skötsel.
Men att detsamma skulle gälla även alla mindre skogsägare, har domänstyrelsen
själv icke vågat förutsätta. Vid sådant förhållande synes det
mig böra föredragas att framför detaljerade föreskrifter, som kunna
bliva föremål för missuppfattning, bibehålla 1903 års lags mera allmänna
stadganden om sättet för avverknings bedrivande, rörande vilkastolkning
under lagens snart tjugoåriga tillvaro utbildats en jämförelsevis
fast och tillfredsställande praxis.

Emellertid anser jag, att de bestämmelser om hänsynstagande till
gårdens framtida virkesbehov, vilka nu återfinnas i den provisoriska
skogslagen, böra bibehållas. Dessa bestämmelser — vilka för övrigt
hava sin motsvarighet i gottlandslagens stadgande därom, att vid avverkning
för annat ändamål än till gårdens behov eller för skogsmarkens
användning till vissa angivna ändamål hänsyn skulle tagas även till
gårdens framtida behov — måste anses hava varit av gagn. De framkomna
invändningarna mot bestämmelser, som skulle i verkligheten
överflytta den förstuga förvaltningen av de enskilda skogarna till skogsvård
sstyrelserna, äro icke tillämpliga här. Skogsägarna skulle hava att
själva omhänderhava förvaltningen; men att de därvid skulle vara förpliktade
att ej till avsalu avverka skog i sådan omfattning, att gården
för framtiden lede brist på virke, länder blott till deras egen fördel.
Den ekonomiska betydelsen för en fastighetsägare av att hava tillgång
till skog till husbehov är ju synnerligen stor; och tryggandet av eu
sådan tillgång torde för lantbefolkningen vara av den största betydelse.

Vad slutligen angår kommittéreservantens förslag att på yrkande
av ägare ställa skogar under planmässigt skogsbruk, så synes med de
i det nu framlagda förslaget intagna skyddsbestämmelserna behovet av
bestämmelser i den omförmälda riktningen i hög grad hava minskats.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104. 39

Jag har med hänsyn härtill ieke funnit skäl föreslå några sådana stadganden.

Jag torde nu få övergå till en närmare redogörelse för de särskilda
bestämmelserna i det förslag, som jag låtit utarbeta inom departementet.

1 §•

1 inom.: Komm. 1 och 19 §§, reserv. 3 §, deleg. förslag till lag ang.- skogsvärdsstyrelse
1 §, dumänst. 6 §.

2 mom : Komm., deleg. och domänst. slutbestämmelser, reserv.: 2, (5), 45—69,
73-93, 100 §§.

I denna paragraf har i nära anslutning till kommittéförslagets 1 §
stadgats, att skogsmark skall användas till skogsbörd.

I de förslag och utredningar, som föregingo 1903 års lag, hade
ingående behandlats frågan, huruvida i en skogslag borde uttryckligen
angivas, å vilken mark densamma skulle hava tillämpning. 1
Det framhölls, att betydelsen av denna fråga läge i att få till stånd
ett rätt avvägande och klargörande av förhållandet mellan skogsmark
och betesmark, till undvikande av kollision mellan återväxtskydd
och betesanvändning. Frågan visade sig vara så mycket svårlöstare
som alltifrån de gamla tider, då skogen och skogsmarken betraktades
såsom något, där man blott hade att taga vad som erbjöd sig, åskådningen
om det riktiga i betande å skogsmarken var djupt fastrotad
i folkmedvetandet. I 1903 års lag ordnades saken så, att lagen i sin 1 §
angavs avse »skogsmark, tillhörig enskilde», men såsom undantag stadgades,
att den ej skulle äga tillämpning å skogsmark, som utlades
till nödig beteshage, ej heller utgöra hinder för brukande av nödig
betesmark till betning av hemdjur. Sistnämnda bestämmelse — vilken
insattes av riksdagen under motivering, att den föreslagna lagen ej
åsyftade någon väsentlig inskränkning i betesrätten och att detta borde
ytterligare framhävas utöver vad som läge i bestämmelsen om nödig
beteshage — har i sin tillämpning blivit av ödesdiger inverkan på
skogsvården genom att betesrätten tillerkändes företräde framför skogsväxten
och därmed gränserna mellan skogsmark och betesmark utplånades.
Till sin egentliga innebörd hör emellertid bestämmelsen icke till
frågan om särskiljandet av skogsmark och betesmark, utan till frågan,
i vad mån och på vad villkor bete må få utövas på skogsmark.

Kommittén har i den sistberörda frågan hävdat en mot 1903 års

Lagens föremål.

1 Koram. bet. I s. 152—157.

Kungl. May.ts proposition Nr 104.

lag motsatt princip eller skogsvårdens tillgodoseende framför skogsmarkens
utnyttjande till bete. Vad angår förhållandet mellan skogsmark
och betesmark har kommittén, såsom ovan angivits, bibehållit användningen
av beteckningen »skogsmark» utan vidare definition ävensom fortfarande
medgivit rätt att uppröja skogsmark till stadigvarande beteskultur,
men därvid såsom ett oeftergivligt villkor tillagt, att marken
skall vara därtill lämplig. Härjämte har till förekommande av missbruk
utav denna medgivna rätt dels föreskrivits, att, om den föregivna omläggningen
icke verkställes medelst erforderliga åtgärder och inom behörig
tid, marken skall fortfarande användas till skogsbörd dels ock
dylik underlåtenhet belagts med bötesansvar. Vidare upptager kommitténs
förslag (14 §) en bestämmelse av innehåll att om å viss skogsmark
kunde erhållas bete, som vore för ägarens hemdjur oundgängligen
nödvändigt, så finge den härför tillitas, men endast såsom nödiällsbete,
d. v. s. endast såvida å fastigheten eller därmed sambrukad fastighet
icke funnes någon mark, som i befintligt skick eller efter vidtagande av
sådana åtgärder, som skäligen kunde anses böra av ägaren för ändamålet
verkställas, kunde lämna det erforderliga betet; och så snart användandet
till bete ej längre kunde ske eller behovet därav upphörde, skulle vederbörliga
åtgärder för skogsvården vidtagas.

Genom dessa bestämmelser har kommittén trott sig hava funnit
ett medel att få till stånd ett frånskiljande av skogs- och betesmark
från varandra. Om önskvärdheten av ett dylikt frånskiljande yttrar
kommittén:

»För kommittén står det klart, att ett bestämt åtskiljande av dessa olika
slags marker måste ske, om ett fullt tillfredsställande utbyte för såväl det ena som
det andra ändamålet skall ernås. Ett område, där under förevändning av betesnyttning
skogsvården eftersättes, skulle i de allra flesta fall giva en avsevärt bättre
både skogs- och betesavkastning, om det delades i tvenne delar, som ägnades den
ena åt skogsproduktion och den andra åt bete, samt underkastades en härför avpassad
intensiv skötsel. Aven på en så skött betesmark bör det finnas träd för
^skuggning av marken och reglering av fuktigheten i denna, varigenom ett bättre
och varaktigare gräsbete erhålles, men att ställa även sålunda glest förekommande
träd eller bestånd under skogsvårdslagens bestämmelser skulle vara meningslöst och
oriktigt. Med hänsyn till sin uppgift att tjäna betets befrämjande måste de nämligen
kunna behandlas enligt detta intresses fordringar, även om dessa stå i strid
med skogsvårdens, och dessutom lärer med en ökad intensitet i skötseln av en
fastighets betesmark ock följa en begränsning av densammas omfattning och även
med hänsyn härtill den därå befintliga skogen bliva av liten betydelse för skogstillgången
i landet.»

Kommittén medgiver visserligen, att med de av densamma föreslagna
bestämmelserna ett mera omedelbart ernående av det angivna önskemålet

Kuugl. Maj:ts proposition Nr 104.

kunde förväntas endast beträffande framtida uppstående förhållanden,
medan i fråga om redan befintliga det föreslagna icke innebure någon
direkt lösning. Men även i fråga om dem, yttrar kommittén vidare,
syntes det kunna vara att förvänta, att genom de ifrågavarande stadgandena
ett dylikt gynnsamt resultat så småningom skulle vinnas. Därigenom
att betning å skogsmark, varigenom skogsvården eftersattes,
icke medgåves, så länge bete kunde erhållas å därför direkt avsedd mark,
om denna rätt sköttes och utnyttjades, torde nämligen en dylik skötsel
framtvingas på ett sålunda efter betesbehovet avpassat område och i
samband med denna omläggning från extensivt till intensivt betesbruk
också den utanför nämnda område befintliga marken bliva odisputabel
skogsmark. I sista hand finge, där vederbörande skogsvårdsstyrelse
påyrkade ett markområdes behandlande som skogsmark, men däremot
gjordes invändning om områdets natur av betesmark, frågan avgöras
genom rättegång, alltså genom en prövning i varje särskilt fall.

Sedan kommittén till skogsvårdsstyrelserna utsänt ett preliminärt
lagtextförslag, varuti använts beteckningen »skogsmark», hade en del styrelser,
under häntydning till rådande uppfattningar av vad som därunder
kunde hänföras, anmärkt, att nämnda beteckning bleve svävande eller
ej täckte vad därmed avsåges, om den ej definierades eller ställdes i motsats
mot annan mark. På många trakter hade nämligen ordet skogsmark fått en
så begränsad betydelse, att hagmark alltid skulle kunna tänkas falla utom
lagens räckvidd. Det inträffade understundom, att en större egendom,
som »av hävd» haft en del av den skogbärande marken utlagd till och
benämnd hagmark, »hage», delades i smålotter. På en av dessa lotter
folie kanske hela den ursprungliga »hagen» och innehavaren skulle därför
kunna anse sig oförhindrad att å detta område överskrida »skogsmarks»-lagens
bestämmelser. Vore ett markområde i skifteshandlingarna
rubricerat som hagmark, ville i regel skogsägarna icke inräkna densamma
under skogsmark, även om den under tidernas lopp vuxit igen
och således ej vidare lämpade sig som betesmark. Skifteshandlingarnas
särskiljande av skogs-, hag- och betesmark hade ock föranlett fall, då
laga syn ansett sig vara förhindrad undersöka områden, som betecknats
såsom hag- och betesmark, oaktat denna sedan årtionden uteslutande
använts till skogsbörd och ej heller efter avverkningen erfordrades till
betesmark.

I anledning av vad sålunda härutinnan anförts yttrar kommittén,
att detta så mycket mindre kunde tillerkännas någon avgörande betydelse
som redan med 1903 års lags bestämmelser i ämnet det för fritagande
från skogsvårdsåtgärder av ett område, som enligt skogsvårdsstyrelsens
Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 82 höft. (Nr 104.) 6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104-

yrkande borde behandlas såsom skogsmark, icke varit nog att göra allenast
invändning om att området sedan gammalt betecknats eller använts som
betesmark. Avgörandet härom hade gjorts beroende på en prövning,
huruvida området vore till betesmark lämpligt och behövligt. Vad
beträffade de yppade farhågorna för att gamla skifteshandlingar, enligt
vilka ett" visst markområde blivit avsett för särskilt ändamål,
annat än skogsbörd, skulle förhindra dess betraktande som skogsmark,
även om det vore skogbevuxet och icke användes för det avsedda ändamålet,
så hade dessa farhågor blivit vederlagda av den uppfattning, som
härutinnan gjort sig gällande såväl i rättspraxis som eljest på auktoritativt
håll. I motiven till den provisoriska lagen beträffande viss samfälld
skogsmark inom Kopparbergs län, som hade avseende på ägor av
skogsmarks natur, hette det sålunda: »Huruvida äga skall hänföras
till denna kategori, bör tydligtvis avgöras efter ägans naturliga beskaffenhet,
oavsett det sätt, varpå ägan rubricerats i skifteshandlingarna.
Det kunde möjligen ifrågasättas, huruvida icke från lagens tillämpningbort
uteslutas sådana områden, som vid skifte avsatts för visst ändamål,
vilket ej väl kan stå tillsammans med bibehållande eller uppdragande
av skog å området. Då emellertid i ett ej ringa antal fall de ändamål,
varför äga sålunda avsatts, numera förlorat afl betydelse för skifteslagen
och i många andra fall de för vissa ändamål avsatta ägor äro så rikligt
tilltagna, att ändamålen kunna tillgodoses genom användning av en
mindre del av dessa ägor, har sådan restriktion beträffande lagens giltighetsområde
ej ansetts böra göras.» Till belysande av det anförda har
kommittén ock anfört exempel på inträffade rättsfall. 1

Övergår man härefter till de övriga förslagen, så har kommittéreservanten
funnit uttrycket skogsmark vara till sin omfattning alltför
svävande och därför, enligt egen förklaring, föga begagnat detsamma
och i varje fall icke på sådana ställen, där det kunde framträda med
anspråk på att innebära ett mera principiellt bestämmande. I stället
för att positivt angiva den mark, varå lagen skulle äga tillämpning,
har reservanten därför valt det tillvägagångssättet för frågans lösning,
att han angivit de olika slags områden, å vilka lagen icke skulle gälla.
De markkategorier, som borde falla utom lagens räckvidd, hade synts
honom kunna språkligen återgivas med skälig tydlighet, medan han
funnit det ogörligt att kunna få någon sammanfattande tillräckligt klar
beteckning, denna månde heta skogsmark, egentlig skogsmark eller vad
eljest kunde påtänkas, för att något så när oomtvistligt angiva det
slags ägor, som skulle lyda under lagen. I enlighet härmed stadgas i
1 Komm. bet. I s. 161, n. 2 och s. 162 n. 1.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

reservationsförslaget, att dess bestämmelser icke gälla beträffande »område
för trädgård, åker eller odlad äng, å byggnadstomt eller arman därmed
jämförlig mark eller område, som användes till betesmark och som blivit
genom röjning och andra för ändamålet erforderliga åtgärder berett för
varaktigt betesbruk».

Skogsvårdsstyrelsernas delegerade hava anslutit sig till reservantens
tanke, men givit något olika avfattning åt det motsvarande lagrummet.

Domänstyrelsen återigen bibehåller i likhet med kommittén användningen
av uttrycket »skogsmark, tillhörig enskilde» för att angiva föremålet
för lagens tillämpning. Styrelsen ville emellertid erinra om, att
den därom i kommittéförslaget givna föreskriften icke kunde tillämpas
å äldre kala marker, enär beträffande dylika markägaren icke ålagts
någon kulturskyldighet.

För min del har jag, såsom redan av det anförda framgår, ansett Departement*>-en bestämmelse av det i kommitténs 1 § angivna innehåll böra intagas chefen.
främst i lagen. Att skogsmark skall användas till skogsbörd är den
grundtanke, varpå hela lagen är byggd, och det måste då vara naturligt
och riktigt att denna fundamentalsats också kommer till uttryck
i densamma.

Vad beträffar angivandet av den mark, varå lagen skall gälla, hyser
jag icke någon betänklighet att, i likhet med kommittén och domänstyrelsen,
göra detta genom att använda beteckningen skogsmark. Den
utredning kommittén lämnat om hittillsvarande uppfattning och tillämpning
synes mig tala mot de yppade farhågorna för att nämnda beteckning
skulle visa sig så svävande, att markområden, som rätteligen
borde falla under lagen, ansåges icke kunna dit hänföras. Till vad
kommittén härutinnan anfört må ytterligare, med anledning av anmärkningen
från skogsvårdsstyrelsehåll, att skifteshandlingars särskiljande av
skogs-, hag- och betesmark föranlett fall, då laga syn ansett sig förhindrad
att undersöka områden med de senare beteckningarna, framhållas,
att dylika fall torde bliva uteslutna med den föreslagna lagens
bestämmelse, att förrättande av laga syn skall ske efter förordnande av
domstolen. Denna har därvid att angiva de hänseenden, i vilka undersökningen
påkallas, och häruti ingår givetvis även nödigt angivande av det
eller de markområden undersökningen skall omfatta.

Att uppsikten över lagens efterlevnad fortfarande bör tillkomma de UppsM*-genom 1903 års lagstiftning tillskapade skogsvårdsstyrelserna, därom mvndtghet~
har icke någon meningsskiljaktighet försports.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

Skogsvårdsstyrelsernas delegerade hava emellertid ansett stadgandet
om att en skogsvårdsstyrelse skall finnas för varje landstingsområde,
där lagen gäller, såsom varande av mera organisatorisk art lämpligare
hava sin plats i författningen angående skogsvårdsstyrelser och för den
skull föreslagit överflyttande av hela förevarande bestämmelse dit. Detta
har jag ej ansett mig böra biträda; jag vill här erinra om, att i de
förslag, vilka föregingo 1903 års lagstiftning, var bestämmelsen om att
uppsikten å lagens efterlevnad skulle tillkomma skogsvårdsstyrelsen intagen
i själva skogsvårdslagen, samt bestämmelsen om att en skogsvårdsstyrelse
skulle finnas i varje landstingsområde uti förordningen
om sådana styrelser. Häremot anmärkte högsta domstolen, att därest
tillämpningen av förstberörda civillag skulle göras beroende av att skogsvårdsstyrelser
funnes, lagen borde innehålla eu föreskrift om att sådana
myndigheter skulle anordnas. På grund av denna anmärkning erhöll
ifrågavarande bestämmelse sin nuvarande avfattning.

Av kommittén var föreslaget, att om landstingsområde vore så
vidsträckt eller eljest förhållandena därinom sådana, att tillsynen å lagens
efterlevnad icke lämpligen kunde utövas av en skogsvårdsstyrelse, det
skulle ankomma på Konungen på sätt honom lämpligt syntes förordna
om flera sådana styrelser. Avfattandet av denna bestämmelse, vilken
jämväl upptagits av kommittéreservanten och skogsvårdsstyrelsernas
delegerade, synes närmast hava föranletts av förslaget, att de nuvarande
skyddsskogarna skulle föras över till skogsvårdsstyrelsernas tillsyn. Då
detta ej torde böra ske samt jämväl ett visst fog icke kan frånkännas
den från domänstyrelsen och andra håll gjorda invändningen, att eu
tillämpning av bestämmelsen kunde medföra bristande enhetlighet i lagtillämpningen
inom ett landstingsområde, har jag icke ansett mig böra
förorda en bestämmelse i sådan riktning.

I ett annat avseende återigen har en av kommittén i förevarande
paragraf föreslagen bestämmelse redan blivit godkänd och lagfäst, nämligen
bestämmelsen om tillsyn å skogsmark inom stad, som icke deltager
i landsting.

En betydelsefull fråga är, huruvida skogsvårdsstyrelsernas hittillsvarande
fullständiga oberoende skall bibehållas eller någon sammanhållande
eller högre myndighet bör inrättas. Den närmare behandlingen
av denna fråga torde emellertid lämpligast böra ske i samband med
förordningen om skogsvårdsstyrelser.

Undantagfrån Vid fråga om de undantag, som torde böra ske från lagens till ämpning

lämpningsområde, möter — bortsett från sådana skogar, som icke äro att

område.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

räkna såsom allmänna — främst spörsmålet angående de enskilda skogarna
inom Gottlands län. Dessa ställdes som bekant tidigare än andra
enskilda skogar under reglerande lagbestämmelser och hava alltjämt
lytt under sin särskilda lag, den nu gällande av år 1908.

Kommittén har härutinnan anfört, att bland de vid meddelandet
av kommitténs uppdrag angivna ärendena funnes intet, som direkt berörde
den för Gottland gällande skogsvårdslagen. Från skogsvårdsstyrelsen
därstädes inkom emellertid till kommittén en framställning om
ändring i ett par avseenden uti berörda lag. I övrigt förklarade skogsvårdsstyrelsen
lagen vara god och, med de angivna restriktionerna, ur
forstlig synpunkt tillfyllestgörande samt även från allmänhetens sida,
ehuru till en början mött med motvilja och misstro, numera omfattad
med förståelse och sympati. Ett avlösande av den nuvarande lagen
med en ny skulle därför enligt skogsvårdsstyrelsens övertygelse riva
upp det rådande goda förhållandet mellan allmänheten samt lagen och
dess handhavare. I betraktande av dessa förhållanden och då Gottland
hittills haft sin egen skogslagstiftning ävensom i flera andra hänseenden
intoge en särställning, syntes det kommittén, ehuru gottlandslagen
i mångt och mycket fått tjäna till förebild för kommitténs förslag
till den allmänna skogsvårdslagen, saknas fog för att inlägga Gottland
under berörda förslag eller att i den nuvarande lagen göra andra
än direkt påkallade ändringar.

Kommittéreservanten har däremot för sin del funnit innehållet av
det uppdrag kommittén erhållit icke innebära någon orsak att lämna
gottlandslagen oberörd i alla andra punkter än de av skogsvårdsstyrelsen
anmärkta. Tvärtom hava beröringspunkterna och sambandet
mellan de båda ifrågavarande lagområdena synts honom vara av den
art, att kommittén bort närmare undersöka, huruvida icke i och med
den förevarande lagstiftningen gottlandslagen borde i större eller mindre
omfattning ändras. Till närmare belysning härav har reservanten lämnat
en överblick över den gottländska skogslagstiftningens historik.
Denna överblick har synts honom ådagalägga, att den nuvarande gottländska
lagstiftningen ernåtts under fullt hänsynstagande till den å fastlandet
gällande lagstiftningen och i avsiktlig anslutning till denna.
Men däri läge ock enligt reservantens uppfattning ett sådant inre samband
mellan de båda lagstiftningarna, att vid fråga om ändringar i den
den ena av dem man icke blott kunde utan ock borde taga i övervägande,
huruvida motsvarande ändringar borde ske i den andra. Med
hänsyn till vad skogsvårdsstyrelsen yttrat, har reservanten slutligen
framhållit, att om enligt det sagda en vidsträcktare lagändring vidtoges

-Departe mentschefen.

46 Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

rörande Gottland, det ju vore alltför möjligt, att denna till en början
skulle mötas med ovilja och misstro, men vore ändringen verkligen
god, finge man väl lita på, att den stämningen, såsom det gått ifråga
om den nuvarande lagen, skulle så småningom förbytas i förtroende
och välvilja.

I enlighet med det anförda har reservanten såsom en särskild
avdelning i sitt stora förslag intagit skogarna inom Gottlands län, med
bestämmelser härom av i stort sett samma innehåll som beträffande
skogar i exponerat läge.

Skogsvårdsstyrelsernas delegerade hava bibehållit Gottlands särställning
under egen lag, under framhållande av att emot denna i stort
sett några anmärkningar icke framställts.

Domänstyrelsen har anslutit sig till kommitténs uppfattning.

Utav de lokala myndigheterna hava såväl länets landsting och hushållningssällskap
som skogsvårdsstyrelsen uttalat sig för ett bibehållande
av den gällande särskilda skogs!agstiftningen för Gottland utan andra
ändringar än i de särskilt ifrågakomna avseendena. Länsstyrelsen har
däremot ansett det kunna starkt ifrågasättas, huruvida icke på sätt reservanten
föreslagit gottlandslagen lämpligen borde inordnas såsom ett
särskilt kapitel i den allmänna skogslagen. I varje fall borde det enligt
länsstyrelsens mening komma under noggrant övervägande, huruvida
icke, utöver de särskilda bestämmelser som påkallades av å Gottland
rådande förhållanden, åtskilliga i förslaget till den allmänna skogslagen
förekommande bestämmelser av allmängiltig natur, såsom exempelvis
angående särskilt skydd för ungskog, åtgärder för återväxt vid skada å
skog genom brand, storm etc., även borde få tillämpning inom nämnda län.

Vid bedömandet av, huruvida gällande bestämmelser å ett sådant
område som skogslagstiftningen äro att anse som tillfyllestgörande eller
i behov av förändringar, måste givetvis stor betydelse tillerkännas den
uppfattning härom, som gjort sig gällande såväl hos den därav berörda
allmänheten som hos vederbörande myndigheter, särskilt den myndighet,
vilket det direkta handhävandet av bestämmelserna tillkommer. Hade
det icke varit ifrågasatt att nu göra någon som helst ändring i den
nuvarande gottlandslagen, kunde man låtit därvid bero. Annorlunda
synes mig emellertid frågan ligga på grund av att ändringar i lagen
i varje fall äro erforderliga. Med hänsyn härtill torde det riktiga vara
att göra en jämförelse mellan gottlandslagen, sådan den skulle bliva
med nyssberörda ändringar, samt den nya allmänna skogsvårdslagen
för att se, om de därvid framkommande olikheterna äro av beskaffenhet

Kungl. Maj.ts proposition Nr 104.

att motivera ett bibehållande av särskild lag för Gottland eller icke.
På grund av det exponerade läge, vari gottlandsskogarna befinna sig,
bör denna jämförelse hänföra sig till de bestämmelser i den allmänna
skogsvårdslagen, som avse svårföryngrade skogar.

Vad då de avseenden beträffar, vari olikheter skulle förekomma,
äro de viktigaste av dessa, att beträffande Gottland:

någon skyldighet icke skulle förefinnas att vidtaga reproduktionsåtgärder
efter avverkning till husbehov,

reproduktionsskyldighet i anledning av inträffad skada å skogen
icke skulle gälla,

omläggning av skogsmark till betesanvändning icke finge ske
annat än genom dess uppodling till äng,

föranstaltande om eftersatta reproduktionsåtgärders vidtagande endast
kunde ske efter domstolsprocedur, samt

förmånsrätt till betalning ur fastigheten för av skogsvårdsstyrelsen
förskjutna kostnader icke skulle gälla.

Av dessa olikheter skulle de flesta innebära lindrigare bestämmelser
för de gottländska skogsägarna med den särskilda lagen än enligt den nya
skogsvårdslagen. Endast i ett avseende kunde den särskilda lagens
ersättande med den nya skogsvårdslagen synas medföra en mildring
för skogsägarna, nämligen i fråga om rätten att omlägga skogsmark
till betesanvändning utan att därför behöva uppodla den till äng. De
å Gottland förefintliga lövängarna och betesförhållandena torde emellertid
göra en dylik ändring utan betydelse.

Beskaffenheten och innebörden av de olikheter, som sålunda skulle
förefinnas mellan skogsbestämmelserna för Gottland och för fastlandet, om
de förra ändrades i därutinnan angivna hänseenden, torde kunna sägas vara
sådan, att därav icke motiveras ett bibehållande av den särskilda gottlandslagen.
Då från skogsvårdsstyrelsen anförts, att uttagandet av husbehovsvirke
i allmänhet sker på sådant sätt, att fara för återväxten icke
uppstår, är detta ett förhållande, som, utom det att det vittnar om en
glädjande förståelse hos allmänheten, bör medföra, att konstituerandet av
reproduktionsskyldighet även efter husbehovsavverkning komme att verka
jämförelsevis ringa ökning i ägarnas skogsvårdsåtgärder och således att
kännas föga betungande. Beträffande de övriga följderna av lagändringen
för ön torde någon närmare utläggning icke vara erforderlig,
då någon anledning att i de berörda avseendena behandla Gottland
annorlunda än fastlandet icke lärer kunna andragas. I departementets
förslag hava alltså de enskilda skogarna inom Gottlands län införts

Definition av
“un gehäg"?

48 Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

under den nya allmänna skogsvårdslagen och dess bestämmelser om
svårföryngrade skogar.

Öland har sedan 1913 provisoriskt inlagts under tillämpning av
nyssnämnda Gottlandslag. Då nu skogarna å Gottland inordnas under
bestämmelserna i den allmänna skogsvårdslagen, bör detsamma givetvis
gälla skogarna å Öland.

Vad angår de under 2) undantagna skogarna har kommittéreservanten,
däruti understödd av en annan ledamot av kommittén, påyrkat
deras överförande från sagda förordning till den nya lagen. På
sätt i de övriga förslagen framhållits, torde emellertid i fråga om dessa
skogar råda särskilda förhållanden, vilka höra göras till föremal för
undersökning, innan ny lagstiftning för dem kan införas.

Såsom jag längre fram kommer att närmare utreda, har jag icke
kunnat biträda kommitténs förslag att under de för svårföryngrade
skogar föreslagna bestämmelserna i den nya lagen inlägga de enligt
1903 års lag om skyddsskogar såsom sådana förklarade skogarna, utan
ansett dessa böra bibehållas under sin särskilda lag. I följd härav
bliva dessa att undantaga från den nya lagen. Likaså följer därav, att
flygsandsfälten i Hallands län, om vilkas bibehållande under gällande
specialbestämmelser meningarna visat sig delade, böra sammanställas
med skyddsskogarna såsom omförmälda i lagen angående dessa.

Vad angår den formella sidan, så har det synts mig vara både
naturligare och mera praktiskt att redan i 1 §, såsom nu skett i dess
2 mom., angiva undantagen från lagens tillämpningsområde än att införa
dem som en slutbestämmelse i lagen. Med den generella avfattning,
som givits åt lagens rubrik, hava såsom undantag från lagen angivits alla
de fall, där särskilda bestämmelser gälla. Mot kommitténs undantagsbestämmelser
torde för övrigt kunna erinras, att de ej innebära någon
konsekvent genomförd uppdelning av skogarna i »enskildas» och »icke
enskildas»; bland undantagen hava av kommittén angivits skogar, som
redan genom kommitténs lagrubrik torde varit uteslutna.

2 och 3 §§.

Kamin. 5, 7 §§, 8 § 1 st., 13 §; reserv. 4, 6, 7, 8 §§; ddeg. 1 § 1 mom.,
4, 5 §§; domänst. 1 § 2 mom., 3 § 2 st.

Efter att hava lämnat en översikt av de många förslag, som framkommit
till lösande av frågan om ungskogens bevarande’, framhåller
kommittén, hurusom nämnda förslag visade de stora svårigheter, som
mötte vid lösande av berörda fråga, samt att dessa svårigheter först

1 Komm. bet. I s. 229—236.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104. 49

och främst hänförde sig till bestämmandet av den skog, som skulle
skyddas.

Såväl kommittén som reservanten hava emellertid sökt definiera
den skog, som skolat inbegripas under ungskogsskyddsbestämmelserna,
och synas därvid, utan närmare motivering, hava såsom en självfallen
sak förutsatt, att sådan definition maste göras. Påtagligen har denna
uppfattning stått i sammanhang med anknytandet av straffpåföljd direkt
till den givna skyddsbestämmelsens överträdande.

Kommitténs betänkande i förevarande delar avfattades, innan den
provisoriska lagen utfärdades.

I denna stadgades, som bekant, att avverkning av »ungskog» ej finge
ske annorledes än genom för beståndets utveckling ändamålsenlig gallring,
så framt ej skogs vårdsstyrelsen med hänsyn till skogens tillstånd och
beskaffenhet funne skäligt medgiva, att avverkning skedde under annan
form, att, därest avverkning skedde i strid mot nämnda föreskrift eller
utstämpling eller därmed jämförlig åtgärd företoges för avverkning, som
uppenbarligen skulle komma i strid mot samma föreskrift, skogsvårdsstyrelsen
ägde meddela förbud att å den fastighet, varå avverkning sålunda
ägt rum eller planlagts, eller så stor del därav, som skäligt
prövades, utan styrelsens tillstånd verkställa avverkning av ungskog för
annat ändamål än fastighetens eller därmed sambrukad fastighets oundgängliga
husbehov, samt att, om avverkning skedde i strid mot meddelat
förbud, straffet bleve böter och förverkande av det avverkade virket eller
utgivande av dess värde.

Den provisoriska lagen lämnar således ingen definition å begreppet
ungskog. Straffpåföljden anknytes emellertid först till överträdandet
av ett meddelat avverkningsförbud.

Kommittén har i en not anfört, att den icke i anledning av den
mellankomna lagen och dess bestämmelser funnit något skäl att frångå
huvudstadgandena i sitt förut uppgjorda förslag.

Kommittéreservanten, vilkens förslag avgavs ett års tid senare än
kommitténs och i fråga om huvudregeln för ungskogsskyddet överensstämmer
med dennas, har gjort en utförlig jämförelse mellan sina och
kommitténs ungskogsbestämmelser å ena sidan samt den provisoriska
lagens å den andra. Uti denna jämförelse framhålles, hurusom vissa
olikheter mellan lagen och kommittéförslagen måste ses i sammanhang
med deras genomgripande olikhet i fråga om påföljden av otillåten ungskogsavverkning.
Det heter i framställningen härom:

»I detta fall intaga lagen och förslagen en principiellt olika ställning.

Påföljden är enligt förslagen straffrättslig. På en ungskogsavverkning, vilken
Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 82 höft. (Nr 104.) 7

Kungl. Maj.ts proposition Nr 104.

är att anse såsom olovlig, följer enligt förslagen bötesstralf samt förlust av det avverkade
virket eller dess värde. Lagen däremot stadgar, att om avverkningen sker
i strid mot dess föreskrifter, skogsvårdsstyrelsen äger meddela förbud att å den
fastighet, varå avverkningen ägt rum, eller så stor del därav, som skäligt prövas,
företaga ungskogsavverkning utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd för annat ändamål
än fastighetens eller därmed sambrukad fastighets oundgängliga husbehov. Kriminalrättslig
påföljd — bötesstraff och virkesförlust — inträder först genom överträdelse
av detta avverkningsförbud. Straffpåföljden är enligt förslagen anknuten vid avverkning,
som sker i strid mot lagens omedelbart givna avverkningsregler; enligt lagen
däremot vid överträdelse av ett skogsvårdsstyrelseförbud, meddelat i anledning av
en förelupen mot lagens föreskrifter stridande avverkning.

Genom det sätt. varpå det allmännas inskridande ordnats enligt lagen, får
detta väsentligen karaktären av ett förfarande, varigenom en påbörjad lägstridig
avverkning kan hejdas eller ett förnyande av en förelupen olaglighet förebyggas.
Den olaglighet, som redan medhunnits innan inskridandet sker, blir strafflös; den
blir blott en anledning till en på framtiden riktad, med straffbestämmelser förbunden
särskild reglering.

I avseende å dessa föreskrifter (= den provisoriska lagens) är nu närmast att
märka, att avverkningsförbudet skall gälla den fastighet, varå den lagstridiga avverkningen
ägt rum, eller så stor del därav som skäligt prövas. Det kan icke meddelas
beträffande någon annan fastighet, som den felande möjligen äger. Förbudet
kommer, så vitt jag kan finna, att gravera den fastighet eller det fastighetsområde,
som därav träffats, oavsett i vilken ägares hand fastigheten eller området kan
komma att befinna sig. En om förbudet okunnig senare ägare blir bunden därav.
Om och när han får vetskap om förbudet, torde han kunna göra framställning till
skogsvårdsstyrelsen om förbudets återkallande, ty i styrelsens makt att meddela
förbudet lärer väl ligga befogenhet att återkalla detsamma. Styrelsen kan dock
förmodas bliva mycket betänksam att utöva denna befogenhet. Och även om styrelsen
skulle finnas benägen till sådan återkallelse, blir den dock för ägaren skäligen
värdelös i det fall, att han måhända får vetskap om förbudets tillvaro först efter
det han i sin okunnighet råkat överträda detsamma. Hans förseelse kan hava i
och för sig varit minimal: hans förseelse kan ju t. ex. hava bestått däri, att han
i ett ungskogsbestånd företagit en helt rationell gallring utan att dessförinnan begära
styrelsens medgivande, ett medgivande, som förvisso icke skulle ha vägrats, om det
begärts. Innehåller det befintliga förbudet helt allmänt, att ungskogsavverkning är

— frånsett husbehovsuttag — förbjuden utan styrelsens tillstånd, så är han ju
skyldig under lagen, och rättvisan — strafförfarande med böter och virkesförlust

— bör väl ha sin gång. Man vill dock gärna hoppas, att i det exempelvis anförda
fallet någon aktion icke skall anställas. Att man finner sig föranlåten att repliera
på en slik förhoppning tycks dock tyda på tillvaron av någon viss svaghet — eller
kanske snarare eu väl långt driven styrka — i lagen. Svårigheter av nu antydd
art uppstå icke i det fall, att lagen själv uppställer ett med straffpåföljd omedelbart
förenat förbud och låter detta gälla allmänt, mot varje fastighet och varje avverkare.
I och genom lagens bud vet den enskilde utan vidare, vad han har att
rätta sig efter.

Meddelar styrelsen sitt avverkningsförbud i den allmänna form, att det skall

K ini<lt. Maj:ts proposition År 1<>4.

r.i

gälla fastigheten eller viss del därav, kan det komma att medföra, att ungskogsavverkning
icke får utan styrelsens medgivande äga ram å sådant område, där
lagen icke alls tänkt sig någon inskränkning av ungskogsavverkningen, t. ex. inägor.
Fallet är analogt med det nyss exempelvis anförda, i vilket ett meddelat avverkningsförbud
kom att omfatta även rationell ungskogsgallring, fastän lagen enligt
sina grundbestämmelser aldrig avsett att lägga något hinder för sådan gallring.
Svårigheten att undkomma sistberörda påföljd av ett styrelsebeslut medför nog, att
man får hålla tillgodo med flen påföljden. Däremot är det nog lättare för styrelsen,
som ju kan inskränka sitt förbud till viss del av fastigheten, att formulera sin förhudsreglering
på sådant sätt, att den icke kommer att äga tillämpning på sådana
ägor, som enligt lagens mening böra vara från särskilda ungskogsföreskrifter
undantagna.

Styrelsens avverkningsförbud skall gälla »ungskog». Styrelsen kan nog icke
inlåta sig på att lämna några närmare föreskrifter om vad med ungskog rätteligen
skall förstås och uttrycket måste väl fördenskull komma att i styrelsens förbud
kvarstå i den något osäkra betydelse, som det har i lagen, till men för en säker
tillämpning av styrelseförbudot. Så tillvida kan dock styrelsen åstadkomma vissa
mera markerade linjer, som styrelsen, genom sin rätt att bestämma den geografiska
omfattningen för sitt förhud, kan begränsa detta till allenast sådana områden, där
den växande skogen otvivelaktigt är att beteckna såsom ungskog. Detta medel att
få till stånd några mera fasta hållpunkter, i sig själv vanskligt och föga lätthanterligt,
lär nog icke kunna påräkna någon mera genomförd användning.

Det av styrelsen givna avverkningsförbudet får icke gälla avverkning, som
sker för tillgodoseende av fastighetens eller därmed sambrukad fastighets oundgängliga
husbehov. Uttagandet av ungskogsvirke för detta ändamål skall alltjämt
vara oberoende av medgivande från styrelsens sida. Förbehållet om fritt uttagande
av husbehovsvirke gäller dock icke i något fall till förmån för innehavare av
servituts- eller nyttjanderätt. Det fria husbehovsuttaget är å andra sidan icke gjort
beroende därav, huruvida tillgång å annan för ändamålet lämpligen användbar skog
finnes å fastigheterna eller ej.

Avverkningsförbud, som av styrelsen meddelas, är icke ovillkorligt. Styrelsen
har rätt att meddela undantag därifrån. Styrelsens beslut innebär ju allenast förbud
att företaga ungskogsavverkning utan tillstånd av styrelsen. Härmed kan icke
menas, att styrelsen skulle äga fritt och efter eget obundet beprövande medgiva
ungskogsavverkning, även sådan, som skulle strida mot lagens allmänna grunder.
Styrelsen lärer väl icke dispensvis kunna medgiva någon annan ungskogsavverkning
än den, som, om styrelsens förbudsbeslut icke mellankomma, skulle hava varit den
enskilde enligt lagen tillåten. Eljest skulle ju styrelsen kunna statuera en avverkningsfrihet,
som överstege den, vilken enligt lagen är tillerkänd den laglydige medborgare,
som icke bryter mot lagen och följaktligen icke föranleder något styrelsens
inskridande. Att den enskildes rätt till ungskogsavverkning skulle kunna bliva
större eftrr än före styrelsens avverkningsförbud torde väl icke få antagas. Skillnaden
före och efter förbudet är väl den, att vad som före förbudet var den enskilde
utan vidare medgivet, det tillstädjes honom icke nu under annat villkor, än att styrelsen
finner sådana omständigheter föreligga, som enligt lagen skulle tidigare gjort
honom berättigad till den ifrågasatta avverkningen. Finner styrelsen detta, lärer
(len å andra sidan ej kunna vägra den begärda avverkningen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

Den avverkningsreglering, som sker genom styrelsens avverkningsförbud, sammanfaller
alltså i förevarande avseende med den, som enligt förslagen tänkts böra
göras i själva lagen, den ena som den andra förenad med straffbestämmelser för
överträdelse. Skillnaden härvidlag är att den kriminalisering, som stadgas, anknyter
sig i ena fallet omedelbart till lagens grundregler, i andra fallet till en speciell
ukas, tillkommen för att å någon särskild fastighet, där man visat sig icke vilja
respektera dessa regler, giva dessa dädanefter den respekt och helgd, som ett straffhot
är ägnat att medföra.

I stort sett lärer man väl kunna säga om förhållandet mellan den provisoriska
lagen och de avgivna förslagen, att man enligt den förra kommer på en omväg och
in casu till en reglering av i allt väsentligt enahanda innebörd som den, vilken
förslagen utan omgång och med allmän omfattning vill omedelbart statuera.

Till det, som till förmån för kommitténs ståndpunkt kan vara att hämta ur
kommitténs motivering för sina förslag, skall jag här tillägga allenast ett par anmärkningar.
Den provisoriska lagen synes mig ställa för stora och betungande
krav på skogsvårdsstyrelserna ej blott med hänsyn till svårigheten att rätt pröva,
om och när ett avverkningsförbud skall meddelas, utan jämväl med hänsyn till den
stora vaksamhet rörande försiggående avverkningar, som styrelsen måste utveckla,
och de anspråk på ett snabbt inskridande, som måste uppställas för att ej styrelsens
inskridande må komma för sent. Risken ligger nära att, trots det mest berömvärda
nit och intresse från styrelsernas sida, åtskilliga fall, där deras mellankomst varit
påfordrad, kunna komma att bliva, om ej förbisedda, så dock för sent uppmärksammade.
Den ojämnhet i lagtillämpningen, som härmed kan följa, kan verka
stötande för allmänhetens rättskänsla Enligt lagen synes styrelsernas fiskaliserande
uppgift få en så högst betydande omfattning och tillökning, att styrelsernas allmänna
ställning i andra betydelsefulla riktningar kan komma att lida men, kanske till avsevärd
skada för andra viktiga skogsintressen, dem styrelserna visat sig så framgångsrikt
främja. En svaghet i lagen ligger väl däri, att om en skogsägare lyckats
föröda all en fastighets ungskog, det av lagen anvisade rättsmedlet faktiskt blir
betydelselöst och att, där ännu en ringa återstod är kvar att skydda, det blir i det
närmaste utan betydelse. Är det då icke bättre att flytta den kriminaliserande
regleringen till det tidigare stadium, som förslagen avse, och låta densamma, utan
sådan belastning av skogsvårdsstyrelserna, som nyss nämnts, träffa en var, som förgriper
sig mot de av lagen angivna avverkningsgrunderna, och detta med likartad
verkan för dem alla?»

SJcogsvårdsstyrelservas delegerade hava anslutit sig till den provisoriska
lagens tillvägagångssätt att använda begreppet ungskog utan
definition. I fråga om påföljden av en otillåten ungskogsavverkning
hava de delegerade icke blott bibehållit den provisoriska lagens ståndpunkt
att anknyta sådan till ett mellankommet avverkningsförbud från
skogsvårdsstyrelsen, utan jämväl direkt stadgat straffpåföljd för avverkning,
som sker i strid mot lagens avverkningsregler. Det torde vara
osäkert, huruvida i sistnämnda åtgärd ligger ett erkännande av det berättigade
i kommittéreservantens nyss återgivna betänkligheter mot det i den
provisoriska lagen härutinnan följda systemet. Sin anslutning till nämnda

Kungl. Maj.ts proposition Nr 104.

läge tillvägagångssätt att angiva ungskog utan att närmare definiera
densamma hava de delegerade motiverat med att de funnit den av kommittén
och dess reservant givna definitionen icke träffa all ungskog- och
icke lyckats finna någon annan, som under alla förhållanden innefattade
all ungskog utan att samtidigt omfatta mer än som därmed avsåges,
samt att det dessutom synts dem så mycket mindre nödvändigt att
erhålla en definition i detta avseende som det i praktiken icke torde
möta svårigheter att avgöra vad som under för handen varande förhållanden
vore att hänföra till ungskog, såsom ock torde blivit av erfarenheten
bekräftat under de krisår, den provisoriska lagen varit gällande.

Domänstyrelsen slutligen använder likaledes begreppet ungskog
utan definition samt ansluter straffpåföljd direkt till otillåten avverkning
av ungskog. I motiverna har styrelsen härom anfört följande:

»Visserligen skulle kunna givas ett visst berättigande åt en skogsägares krav
på att erhålla närmare kännedom om vad som avses med ungskog såsom exempelvis
dess övre åldersgräns. Men då det dels icke är möjligt att med vissa siffror
för olika delar av landet angiva en sådan gräns, utan att man omedelbart skulle
med hänsyn till särskilda på en ort rådande förhållande komma i konflikt med en
dylik bestämmelse, dels en definition av samma åldersgräns på sätt betänkandet
angiver icke synes styrelsen ändamålsenlig, enär den eljest enligt allmän uppfattning
om vad med ungskog verkligen avses icke ger ett exakt uttryck för beståndets
beskaffenhet, då det passerar ungskogens övre åldersgräns, har styrelsen icke funnit
det möjligt att i lagtexten härom intaga närmare bestämmelser.

Med ungskog avses, då detta begrepp förekommer i samband med skogsindelningar
i de södra och mellersta delar av landet, de två yngsta 20-åriga åldersklasserna,
medan däremot i andra delarna av landet, där åldersklasserna i regel givits
en omfattning av 50 år, man i allmänhet kan säga att skogen vid 80 års ålder
icke längre är att räkna såsom ungskog. I stort sett skulle således ungskogens
övre gräns ligga emellan 40 och 80 år. Då det emellertid av nyss angivna skäl
icke låter sig göra att med särskilda siffror för skilda delar av landet fixera denna
övre åldersgränsen hos ungskogen, torde icke annat återstå än att låta den allmänna
meningen på varje ort, understödd och ledd av den skogsvårdande myndighetens
fackkunskap, utbilda en uppfattning om vad som med ungskog bör avses. Visserligen
lära icke misstag och givetvis även missgrepp ifråga om ungskogens behandling
kunna undvikas under de första åren av tillämpningen av en lag, som stadgar
sådana bestämmelser rörande ungskogen som här föreslagits, men då man ju måste
förvänta, att skogsvårdsstyrelsen under sådana förhållanden skall veta att med urskilning
begagna sin makt att åstadkomma rättelser, torde risken för att lagöverträdelser,
föranledda av oförstånd eller missuppfattning skola bestraffas, icke vara
så stor att man på grund därav bör hysa betänkligheter mot nu föreslagna bestämmelsen.

Styrelsen, som väl haft under omprövning, huruvida icke andra påföljder
än de nu föreslagna kunde tänkas som en följd av överträdelse av lagens före -

Departe mentschefen.

Ålders begränsning.

54 Kungl. Maj:ts proposition AV 104.

skrifter angående avverkning och markvård, har emellertid icke funnit en sådan
väg framkomlig, utan ansett sig nödsakad föreslå bötesstraff såsom påföljd för överträdelserna.
Då styrelsen tagit detta steg, har styrelsen emellertid gjort det under
förvissning om att skogsvårdsstyrelsen, då det gäller tillämpning av skogsvårdsbestämmelser,
angående vilkas innebörd den enskilde skogsägaren icke i allmänhet
kan förmodas äga full insikt, skall förfara med all urskillning. som är nödvändig
för att ändamålet med lagen skall vinnas, och att skogsvårdsstyrelsens uppgift att
stödja och främja den enskilda skogsvården icke skall omintetgöras eller förhindras
genom ett allt för rigoröst tillämpande av lagens bestämmelser.»

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, sammanhänger frågan,
huruvida den yngre skog, vilken man vill i lagen bereda ett särskilt
skydd, hör där närmare definieras eller icke, på det närmaste med
spörsmålet om straffpåföljder för överträdelser av de givna skyddsbestämmelserna.
Skola dessa bestämmelser bliva effektiva, måste deras
överträdande vara förknippat med sådan påföljd, men skall denna kunna
ådörnas, måste skyddsbestämmelserna vara tillräckligt fast avfattade.
Det har av skogsvårdsstyrelsernas delegerade pnståtts, att under den provisoriska
lagens giltighetstid erfarenheten visat, att det i praktiken icke
mötte någon svårighet att avgöra vad som under för handen varande
förhållanden vore att hänföra till ungskog. Detta kan emellertid hava
en naturlig förklaring uti de nämnda bestämmelsernas struktur, nämligen
att någon risk för en skogsägare att göra sig skyldig till otillåten
avverkning på grund av skogens karaktär utav ungskog icke föreligger,
förrän skogsvårdsstyrelsen uttryckligen dekreterat denna skogens karaktär.
Det är med andra ord skogsvårdsstyrelsen, som från fall till fall avgör,
huruvida en viss skog är att betrakta såsom i lagen avsedd ungskog
eller icke.

Domänstyrelsen synes visserligen för sin del räkna därpå, att
skogsvårdsstyrelserna skola med urskillning begagna sin makt att åstadkomma
erforderliga rättelser, så att risken för att lagöverträdelser på
grund av oförstånd eller missuppfattning skulle bestraffas icke bleve
så stor.

Ehuru även jag för min del är av den uppfattningen, att så kommer
att ske, synes det mig dock icke vara tillräckligt att i lagen använda en
viss beteckning å den skog, som man vill skydda, utan att giva närmare
bestämmelser till ledning vid avgörandet av vad som därmed avses.

Finner man det sålunda nödvändigt att definiera den yngre skog
man vill skydda, kommer härefter frågan om den närmare utformningen
av en dylik definition. Man möter då först don på principiella synpunkter
baserade anmärkningen mot kommittéförslaget, att dettas bestämmelse

h''linål. Maj:ts proposition Nr 104. 55

om den övre ungskogsgränsen byggts på biologiska och icke på ekonomiska
förhållanden. Sålunda liar länsstyrelsen i Norrbottens län anfört:

»Då skogshushållning, förnuftigt bedriven, måste anses hava till mål att ur
ett visst skogsområde skörda det ej blott för stunden utan även för framtiden
ekonomiskt gynnsammaste resultatet, så bör enligt länsstyrelsens mening den lagstiftning,
som avser att reglera denna hushållning på ett sätt, som tillvaratager de
samhälleliga intressena, även taga sikte på skogshushållningens natur av ekonomisk
hantering. Gör den ej detta — något som varken kommitténs eller reservantens
förslag enligt länsstyrelsens mening gjort — så förfelar den sitt mål och bör ej
godkännas.

Att Unna de rätta uttrycken för bestämmelser av sådant innehåll, att skogshushållningens
ekonomiska uppgift klart och ostridigt framhålles, är visserligen förenat
med störa svårigheter. Men dessa svårigheter möter man även, om man med kommittén
vill lägga den biologiska mogenhetsåldern till grund för avverkningen och
uppbygga lagen på dessa principer, något som otvetydigt framgår vid ett uppmärksamt
granskande av uttrycken i § 5. Detta sakförhållande beror därav, att skogshushållningen
rör sig med begrepp, vilka ej äro eller kunna vara skarpt fastslagna,
därför att de hava en olika innebörd allt efter de olika yttre förhållandena, under
vilka skogshushållningen utövas. Man måste därför hava klart för sig, att det
endast är genom praxis och hävd som de skogliga begreppen erhålla sin för varje
trakt allmänt erkända betydelse. Medgiver man detta och likaledes erkänner, att
en skogslagstiftning måste giva uttryck för det förhållande, att skogshushållningen
är en — med undantag för skyddsskogarna — ekonomisk hantering, så vill det
synas länsstyrelsen, att man med fullt fog kunde mot kommitténs förslag till formulering
av § 5 uppställa en bestämmelse, som stadgade förbud mot andra än beståndsvårdande
avverkningar, innan huvudbeståndet uppnått den ålder, som motsvarade
den i orten vid ordnad hushållning allmänt tillämpade omloppstiden.»

Körande detta uttalande är först att märka, att det synes åsyfta
vida längre gående stadganden än en ungskogslagstiftning. Men på
samma uppfattning om de ekonomiska synpunkterna såsom de där böra
normera lagens avfattning hava grundats jämväl förslag, avseende att
stanna vid ungskogsbestämmelser. Så har det exempelvis föreslagits,
att såsom ungskog skulle enligt lagen anses skog, vilken ännu icke
uppnått en ålder utgörande 2/s (eventuellt annan del) av den under
liknande förhållanden vid rationellt planlagt skogsbruk allmänt tillämpade
avverkningsåldern eller en däremot svarande utveckling.

För min del tror jag emellertid de ekonomiska synpunkterna icke Departevara
möjliga att genomföra. De kunna aldrig bliva nog objektiva för mentschefenatt
utgöra grundval för en lag. Förutom den subjektivitet, som alltid
i och för sig måste vidlåda eu ekonomisk åskådning, tillkommer det, att
i ekonomiska förhållanden faktorer spela in, som icke låta på förhand bedöma
sig med samma säkerhet eller sannolikhetsgrad som skogens mera
orubbade biologiska utveckling. Om en skog nått exempelvis 60 års

Kungl. Maj:ts proposition År 104.

ålder, vem kan då säga, huruvida det är ekonomiskt fördelaktigast, även
med hänsyn till framtiden, att omedelbart avverka den och sörja för
återväxt eller att låta den stå 10—20 år till? Konjunkturerna kunna
under dessa år ändra sig åt vilket dera hållet som helst.

I varje fall lärer det få lämnas utom räkningen att, såsom i de omförmälda
förslagen angivits, bygga lagens bestämmelse på en i respektive
orter allmän omloppstid. Först och främst kunde härvid icke den rent
faktiska, av skogsägarna tillämpade avverkningsåldern komma i fråga —
ty därmed skulle ju dessa kunna genom ett gemensamt tillvägagående
pressa ned lagens åldersbestämmelse efter vad de funne för gott — utan
måste en fixering av eu trakts allmänna omloppstid, såsom ock i de berörda
förslagen avsetts, ske under medverkan av vederbörande skogsvårdsmyndighet.
Detta skulle emellertid lätt kunna leda till fastslåendet av
fixa ålderssiffror för de respektive landsdelarna, något som ju allmänt och
som jag tror med rätta betraktas såsom förkastligt. Till undvikande
därav har också i ett förslag intagits klausulen, att den för ett visst fall
normerande avverkningsåldern skulle bedömas efter vad som tillämpades
under liknande förhållanden, med förklaring att häri finge inbegripas
icke blott klimatiska, biologiska och dylika förhållanden — vilket i
och för sig innebär en ingalunda lätt jämförelse — utan även rent
ekonomiska förhållanden, såsom transportmöjligheter, avsättnings- och
priskonjunkturer, så att vid högre sådana avverkningsåldern finge sänkas,
vid lägre återigen höjas. Men härmed torde allt fast underlag för bestämmelsen
vara undanryckt.

Det sist omhandlade förslaget, vilket dock framkommit från framskjutet
skogligt fackmannahåll, torde visa svårigheterna i att bygga
upp en ungskogslag efter rent ekonomiska linjer. Väl i känslan
härav hava ock försök från en del håll gjorts att få fram ungskogsgränsen
genom att kombinera ekonomiska och biologiska faktorer. Dessa
försök innehålla likväl bestämmelser, så invecklade, att de näppeligen
skulle kunna förstås av dem, för vilka lagen är avsedd.1

Då jag uppehållit mig så utförligt vid dessa frågor, har detta
skett på grund av den utomordentliga vikten utav att i förevarande
delar få hållbara lagbestämmelser. Det anförda torde ock hava inneburit
fullgiltiga skäl för min ståndpunkt att, i likhet med kommittén,
anse en på biologiska förhållanden baserad definition av den skog, man
vill omgärda med särskilt skydd, vara den lämpligaste. Härmed är
dock icke sagt, att jag anser den av kommittén lämnade definitionen
böra godtagas. Väl synes mig den däri liggande grundtanken, att

1 Komra. bet. I. s. 234.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

kombinera gränsuppdragandet för sagda skog med förmågan och möjligheten
av naturlig föryngring, vara lyckligt funnen. Befogade äro dock
de invändningar, som gjorts dels därom, att kommitténs definition
icke tillräckligt tydligt återgiver kommitténs mening att fordra icke blott
fröalstringsförmnga hos träden utan även en sådan allmän konsistens
hos dem, att självföryngring kan påräknas, dels ock därom att häntydningen
på fröträd eller fröträdsställning noga taget endast passar
in på tall men däremot föga eller icke alls på gran och lövträd. Dessa
anmärkningar hava därför i förevarande punkt föranlett den ändrade
affattning, som kommit till uttryck i departementets förslag.

En annan ändring, som på samma gång vidtagits, är att i stället
för ordet »ungskog» införts termen »yngre skog». Skälet härtill har
vant, att man i den officiella skogliga terminologien rör sig med begreppen
ung, medelålders och gammal skog och att således därstädes
och i tillämpningen av därpå grundade föreskrifter begreppet ungskog
har en ovangräns, avsevärt lägre än den man i den nu ifrågasatta lagstiftningen
avser. Här tänker man ju blott på en uppdelning i två
ålderskategorier, den yngre, som man vill särskilt skydda, och den
äldre, och det kan då uppenbarligen icke vara lämpligt att för angivande
av den förra begagna en beteckning, som fackmässigt har en annan
innebörd eller begränsning.

Ett avseende, vari det föreligger olikhet mellan kommittéförslagen
och de båda övriga förslagen, är beträffande frågan, huruvida stadgandet
om skydd för yngre skog skall avse all inom den angivna gränsen hänförlig
skog eller endast den, som är av en viss kvalitet och kvantitet. Medan
skogsvårdsstyrelsernas delegerade och domänstyrelsen i likhet med den
provisoriska lagen valt det förra alternativet, hava kommittén och
reservanten, följande det senare, föreslagit tvenne restriktioner, nämligen
-dels, i kvalitativt hänseende, att skogen skall vara växtlig och dels, i
kvantitativt hänseende, att den skall utgöra bestånd, som är eller kan
förväntas genom tillväxt bliva slutet. Kommittén yttrar härom:

»Det är emellertid icke all skog intill den angivna åldern, som bör komma
i åtnjutande av det särskilda skyddet. Att under detta inordna bestånd, som icke
äro av tillfredsställande såväl kvalitet som kvantitet, har intet skäl ty markens
produktionsförmåga kommer därmed icke till sin rätt; tvärtom må dylika bestånd
hellre avverkas, enär därmed följer skyldighet att sörja för sådan återväxt, som
angives i 2 §. I förslaget har därför såsom förutsättning för ungskogens särskilda
skyddande fordrats, att den är växtlig och i bestånd, som är eller kan förväntas
genom tillväxt bliva slutet. Härmed tror kommittén sig hava funnit bestämmelser
av den smidighet, varförutan en ungskogslag icke kan bliva verkligen tillfredsstälBihang
till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 82 höft. (Nr 104.) 8

Kvalitets- och
kvantitetsbegränsning.

58 Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

lande, men vilka på samma gång icke äro så allmänt eller teoretiskt avfattade, att
de lämna rum för vitt skilda tolkningar eller eljest bliva svårtilläm pligga och på
o-rund av därav följande bevisningssvårigheter ägnade att förtaga det med skyddsbestämmelserna
avsedda syftet. Kommittén är övertygad om att det för den med
skogsförhållanden något så när förtrogne skall icke allenast vara förenat med
vida mindre tvekan och villrådighet att inför ett visst bestånd avgöra, huruvida det
är att hänföra till sådan ungskog, som i förslaget angives, eller icke, an att saga,
om det genomsnittligt är av den eller den fixa åldern, utan aven gå lika lätt att i
det konkreta fallet träffa ett dylikt avgörande som att bedöma förhållandena etter
den nuvarande lagens 1 §.»

Från ett flertal håll, däribland skogsvårdsstyrelsernas delegerade
och domänstyrelsen, har emellertid påståtts, att de omförmälda bestämmelserna
skulle vara för obestämda och svårtolkade. Domänstyrelsen
har framhållit, att uttrycket »växtlig ungskog i bestånd» måste, såsom av
den anförda motiveringen framginge, från lagens tillämpning undandraga
vad kommittén kallat för oväxtlig ungskog men också, syntes det styrelsen,
växtliga ungskogsgrupper. Styrelsen har vidare yttrat:

»Beträffande först undantagandet ifrån lagens tillämpning av de »ovaxtliga»
ungskogsbestånden, så vill styrelsen framhålla, att det i en mängd fall kommer att
bliva synnerligen svårt att avgöra, huruvida ett bestånd skall anses växtligt eller
icke. Vissa marker av låg bonitet, på vilka dock skogsproduktion kan försiggå,
komma alltid att uppvisa ungskogar av väsentligt lägre tillväxtkapacitet än ungskogar
på bättre mark. Här blir det då den rent subjektiva uppfattningen som måste
fålla utslaget, Och grundar sig denna icke på bl. a. erfarenheter från orterna,
kunna ödesdigra konsekvenser uppstå av denna definiering i detalj. Detta med avseende
på svårigheten att skilja emellan vad som anses vara växtlig eller ovanlig
ungskog. Men synes kommittén, som velat helt lössläppa avverkningen av den
oväxtliga ungskogen, därjämte hava förbisett alla de talrika fall, då ungskogsbestånd,
vilka genom påverkning av yttre omständigheter, såsom allt för stark beskuggnmg
eller upprepad insekts- och frostskador fått sin tillväxt till den grad nedsatt, att
desamma skäligen kunna rubriceras såsom oväxtliga, genom ändamålsenlig behandling.
enkannerligen gallring, kunna försättas i så pass nöjaktigt skick, att de ratt
så väl kunna försvara sin existens. Styrelsen vill med andra ord hava s-agt, att
kommittén genom att tillåta avverkning av s. k. oväxtliga ungskogsbestand icke
tagit sikte på de utvecklingsmöjligheter, som i själva verket finnas. Som nyss
framhållits kan paragrafen tolkas så, att densamma icke vore tillämplig på sådana
marker, där växtliga ungskogsgrupper finnas, men där desamma aro så skilda från
varandra genom mindre områden, att man aldrig kan beräkna att har erhålla ett
slutet ungskogsbestånd. Det skulle i sådant fall. förmenar styrelsen, vara allt annat,
än för skogsvård och skogshushållning gagnelikt. om dylika ungskogsgrupper pa
o-rund av nyssnämnda tolkning av paragrafen saklöst skulle kunna nedhuggas.
Visserligen inträder ju reproduktionsskyldighet efter avverkning av såval oväxtliga
ungskogsbestånd som ock växtliga ungskogsgrupper, men avsikten med paragrafen
att bereda skydd åt ungskogen, har icke vunnits i detta fall.»

Kuiiyi. Maj:ts proposition Nr 104.

59,

Till vidare belysning må anföras vad i motsvarande delar yttrats
i motiverna till den provisoriska lagen. Det heter där angående principerna
för lagens räckvidd, att det statliga reglerandet av avverkningen
syntes böra inskränkas till bestämmelser, varigenom förebyggdes uppenbar
vanskötsel av den växtliga, utvecklingsdugliga ungskogen, varjämte
i fråga om den närmare avfat.tningen an föres:

»Ehuru kalavverkning av ungskog i regel icke är förenlig med god skogshushållning,
kan skogens tillstånd och beskaffenhet dock i vissa fall berättiga till
även sådan avverkning, exempelvis om beståndet är uppdraget av trädslag, som i
allmänhet icke passa för vårt land (tall av tysk härkomst) eller där den uppkomna
ungskogen icke är lämplig för förhandenvarande ståndort (gran på torr momark)
eller där beståndet genom föregående oriktigt utförda avverkningar blivit så söndertrasat
och utglesnat, att det icke kan anses försvarligt att låta marken ifråga vara
upptagen av dessa beståndsrester, ändock de utgöras av ung skog, eller slutligen
där beståndet i större omfattning angripits av skadeinsekter eller varit utsatt för
hårdare snötryck in m. dylikt. Under angivna eller liknande förhållanden bör ankomma
på skogsvårdsstyrelsen att giva tillstånd till kalavverkning av eller annan
föryngringshuggning i den unga skogen. Utan sådant tillstånd bör avverkning av
ungskog icke få äga rum i annan form än ändamålsenligt utförd gallring.»

Valet mellan de nyss antydda båda alternativen bliver i viss mån
beroende av, huruvida det av praktiska skäl, med hänsyn till bestämmelsernas
effektivitet, är nödvändigt att låta dessa omfatta även den
sämre skogen. Redan beträffande den provisoriska lagen har detta
ansetts vara fallet, ehuruväl med dess system att icke belägga någon
avverkning med straff med mindre den varit av skogsvårdsstyrelsen
direkt förbjuden, några bedömnings- eller bevisningsvanskligheter i
fråga om under skogsvårdsstyrelsens förbud icke ställd skog näppeligen
torde kunna förekomma; och har sådant förbud meddelats, lärer det
vara så avfattat, att även då berörda vanskligheter äro uteslutna. Ån mera
lärer emellertid då vara att befara, att ett lämnande av den mindrevärdiga
skogen utanför lagen skulle försvaga dennas effektivitet, då,
såsom i det nya förslaget, kriminella påföljder anknytas direkt till av
lagen själv givna förbudsföreskrifter. Om nämligen efter skedd avverkning
tvist uppkomme, huruvida det avverkade varit sådant, att det icke
fallit under skyddsbestämmelserna, torde det i regel bliva så gott som
omöjligt för skogsvårdsstyrelsen att hävda sin ståndpunkt, huru riktig
denna än vore. Redan på grund härav har jag ansett det lämpligt att
i det nya förslaget upptaga den generella omfattningen av skyddsbestämmelserna,
detta så mycket hellre som det innebär en fortsatt
tillämpning av vad som gällt sedan den provisoriska lagens tillkomst.

Härtill kommer emellertid det synnerligen vägande skälet, att den

Departe mentschefen.

Räckvidden av
skyddet åt
yngre skog.

60 Kungl. Mai:ts proposition Nr 104.

yngre skog, som under förhandenvarande förhållanden kan synas vara.
mindrevärdig, vid en riktig behandling kan i väsentlig mån förbättras
och komma till utveckling.

Den tredje huvudpunkten i fråga om den yngre skogen gäller
räckvidden av det skydd, som bör beredas densamma. Det är nämligen
icke så, att all avverkning i den tillväxande skogen är av ondo; tvärtom
kräver en god skogsskötsel i regel att bestånden icke lämnas orördar
tills de uppnått högre ålder, utan böra de i god tid behandlas med
ändamålsenliga gallringar.

Kommittén, och lika härmed reservanten, har som förutsättning för
skyddsbestämmelsens tillämplighet angivit, att ett bestånd »är eller kan
förväntas genom tillväxt bliva slutet», samt stadgat, att sådant bestånd
i regel icke må avverkas annat än genom gallring och icke heller vid
sådan så hårt utglesas, att beståndets förmåga att sluta sig äventyras.

I kommitténs motiver yttras härom:

»Såsom av 1896 års kommitté framhölls, erfordras jämväl i de väl slutna
bestånden av växtlig ungskog utgallring av en del träd för att främja de återståendes
tillväxt, och utgör varje åtgärd, som försvårar en lönande användning av
det virke, som kan erhållas utav äldre undermåliga träd eller av gallringsvirke, ett
direkt hinder för uppkomsten av en rationell skogshushållning. Det gäller därför
att tillse, icke blott att de meddelade skyddsbestämmelserna varda effektiva, utan
även att de icke binda skogsägaren på ett sätt, som länder till men för honom och
de berättigade näringar, som äro avnämare av virke med andra än timmerdimensioner.
Att i det senare hänseendet dimensionslagar lätt kunna verka menligt, är
uppenbart, och den utväg, som försökts att råda bot därpå, genom att låta vederbörande
myndighet i vissa fall medgiva undantag från avverkningsförbudet, kan
näppeligen anses tillfredsställande. Ägnat att verka åt motsatt håll eller i riktning
av otillräcklig effektivitet var återigen ett sådant förslag som domänstyrelsens då
enligt detta icke skulle såsom skövlande eller förödande av ungskog anses sådan
avverkning, som skedde för skogsvårdens främjande genom hjälpgalliing eker hyggesrensning.
Ty på sätt 1896 års kommitté påpekade, var därmed ett vitt fält öppnat
för skogsinnehavares individuella uppfattning och möjligheten att under namn av
hyggesrensning eller beredningshygge bedriva en hänsynslös skövling.

Dessa i olika riktningar gående vanskligheter har kommittén sökt undvika
genom att låta förbudet omfatta totalavverkning eller så härd utylesning av växtliga
ungskogsbesrånd, att deras förtnai/a att sluta sig äventyras, men däremot medgiva
ägaren att fritt företaga gallring, som ej går så långt som nu sagts. Härigenom
har alltså möjlighet lämnats skogsägaren att verkställa gallring eller ljushuggning
utan att därför erfordras myndighets tillstånd, men på samma gång bär för dylik
huggning satts en gräns, mera objektiv än i domänstyrelsens förslag innehölls och
som .i regel ej torde vara svår att iakttaga.»

Skoqsvård*styrelservas delegerade och domänstyrelsen hava upptagit
den provisoriska skogslagens bestämmelse, enligt vilken endast sådan

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

avverkning i ungskog är tillåten, som avser beståndets ändamålsenliga
utveckling genom gallring. Domänstyrelsen har särskilt betonat, att
denna bestämmelse vore att föredraga framför kommitténs föreskrifter
härutinnan.

Då de i ärendet inkomna yttrandena förete ett bestämt ställningstagande
till förmån för ett bibehållande av den provisoriska lagens uttryckssätt,
har jag ansett mig böra följa detta.

Den grundregel för avverkning i yngre skog, som sålunda uppställts,
lärer emellertid icke kunna bliva gällande utan vissa undantag.

Främst åsyftar jag därvid grundsatsen, att föreskriften om skogsmarks
användning till skogsbörd icke får hindra, att marken i stället
varder använd för annat kulturändamål.

Denna grundsats gäller ju icke endast vid ungskogsbestämmelser och
har också i ett par av förslagen, nämligen kommittémajoritetens och domänstyrelsens,
icke särskilt nämnts i sammanhang med berörda bestämmelser,
utan fått en allmängiltigare plats i förslagen. För domänstyrelsens del har
detta medfört, att för en med yngre skog beväxt marks omläggning till
trädgård, åker etc. icke erfordras förut inhämtat samtycke av skogsvårdsstyrelsen
till skogens avröjande. Domänstyrelsen medgiver, att detta
generella frigivande, som bibehållits från 1903 års lag, vid tillämpningen
av denna visat sig rätt ofta missbrukas, men har, för att icke lägga
hinder i vägen för ett lojalt utnyttjande av sagda undantagsbestämmelser,
ansett korrektiv däremot böra givas uti efteråt skeende beivran av
påtagliga missbruk. Eu dylik beivran skulle enligt styrelsens förslag
ske sålunda, att skogsvårdsstyrelsen påkallade syn, där den befarade, att
skog avverkades i annan avsikt än för markens uppodling till åker eller
äng eller för att användas till betesmark etc. samt hos överexekutor
erhölle avverkningsförbud, för vars hävande fordrades ställande av säkerhet
för markens återförande i skogbärande skick inom viss tid, därest
den då ej tagits i anspråk för uppgivet ändamål. Härigenom har domänstyrelsen
ock velat undvika, att skogsvårdsstyrelsen skulle behöva sträcka
sin kontrollerande verksamhet på ett område, där skogsvård icke kunde
ifrågakomma. Kommittén åter har, då den givit bestämmelserna rörande
skogsmarks omläggning till annat ändamål en allmängiltigare plats i
lagen, dock därtill fogat föreskrift att, om å marken funnes skog, som
folie under det i lagen stadgade ungskogsskyddet, skogen icke finge
avverkas, förrän skogsvårdsstyrelsen prövat för omläggningen stadgade
förutsättningar föreligga och förty till avverkningen lämnat sitt tillstånd.

Departe mentschefen -

Markens
omläggning
för annat
kulturändamål.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

Vad själva den nya användning beträffar, för vilken omläggningen
må äga rum, föreligger icke någon meningsskiljaktighet. I samtliga
förslagen upptagas således uppodling till trädgård, åker eller äng.
samt användning till byggnadstomt eller likartat ändamål eller till bete.

I 1903 års lag har medgivandet att omföra skogsmark till annan
användning icke omgärdats med några närmare bestämmelser. Till följd
härav hava ock, såsom nyss antytts, missbruk förekommit, framför allt
i fråga om betets användning, och det är klagomålen häröver, som
föranlett markerandet i förslagen av verkliga åtgärder för ernåendet av
en varaktig betesproduktion. Dessutom har i kommitténs, reservantens
och skogsvårdsstyrelsernas delegerades förslag upptagits en normerande
bestämmelse i kvalitativt hänseende, nämligen det helt naturliga kravet, att
ett för omläggning ifrågasatt område skall vara lämpligt för den nya
användningen, och detta krav gäller icke endast vid avsedd användning
till bete, utan även i övriga fall. Kommittén anför härom:

»Förevaron av sistnämnda förutsättning har i förslaget fordrats icke blott
för användning till betesändamål utan även för andra brukningssätt. Åven om
hittills någon undskyllan med markens användning på något av dessa andra sätt
icke i avsevärd mån förekommit, är det nämligen långt ifrån uteslutet, att invändningar
om sådant användningssätt kunna komma att tillgripas, om de nu så vanliga
påståendena om användning till bete bliva mindre lätta att utnyttja. En varning
härutinnan har man att hämta från Öland, varest, så länge 1905 års lag där gällde,
såsom annorstädes betesinvändningarna florerade, men sedan gottlandslagens bestämmelser
blivit gällande, enligt vilka ett anlitande av skogsmark i betessyfte
icke får äga rum annorledes än genom dess uppodling till äng, ett förebärande av
att marken skall uppodlas till åker blivit särdeles vanligt, i överensstämmelse med
vad å Gottland förut varit och alltjämt är förhållandet.»

Denna vidsträcktare omfattning har domänstyrelsen icke velat vara
med om, utan i dess förslag har det uttryckliga lämplighetskravet
inskränkts till att gälla omläggning till betesmark, detta uppenbarligen
av den anledning att, såsom nyss nämnts, det huvudsakligast är i detta
hänseende som missbruk av lagens medgivande förekommit.

Likasom kravet på ett markområdes lämplighet lör en ifrågasatt
ny användning är en kvalitetsklausul, kan det även vara fråga om en
normerande bestämmelse därvid i kvantitativt hänseende. Enligt 1903
års lag få dess stadganden icke utgöra hinder för skogsmarks utläggande
till nödig beteshage eller i övrigt för brukande av nödig betesmark
till betning av hemdjur. Denna bestämmelse om det nya betesområdets
nödighet har kommittén icke velat upptaga på skäl, som angivits
sålunda:

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

Skulle vid särskiljandet av betesmarken hänsyn tagas till att denna vore
nödig, uppstode frågan, huru denna nödighet skulle bestämmas. Att på något sätt
beräkna en normal kreatursstock å en fastighet, t. ex. efter arealen av dennas
olika ägoslag eller dylikt vore alltför schablonmässigt för att vara tillfredsställande.
På den ena av två fastigheter med lika förutsättningar kunde ju ägaren mera lägga
an på kreatursskötsel och mejerihantering, medan på den andra han huvudsakligen
inriktade sig på sädesproduktion, och med dessa olika brukningssätt vore givetvis
behovet av bete också olika. Och om en egendom komme i handen på en ny
ägare, som ville lägga om brukningsättet, skulle denne då vara därutinnan bunden
genom den fördelning utav betes- och skogsmark, som skett under den förre ägarens
tid, eller skulle en ny fördelning få — eller, från andra sidan sett, behöva — ske,
så snart en omläggning i brukningssättet hade en dylik förändring till förutsättning?
Betesmarkens nödighet såsom villkor för dess avskiljande skulle vidare förutsätta
en prövning och fastställelse därav utav någon myndighet; närmast skulle
väl därvid ifrågakomma en administrativ sådan, men därom torde säkerligen 1903
års riksdagsutskotts uttalande, att en dylik utvidgning av den administrativa befogenheten
icke kunde påräkna stöd i den allmänna meningen i landet, fortfarande
äga sin riktighet. Beträffande hela spörsmålet om betesmarks »nödighet» gällde
emellertid, att så länge betesproduktionen ansåges som en högre kulturform än
skogsproduktion, det också måste anses oegentligt att kräva förstnämnda produktions
nödvändighet för en egendom för att den skulle med avseende på ett visst markområde
tillerkännas företräde framför den sistnämnda.

Kommittéi-eservanten har ansett det som allmän regel, alltså icke
blott i fråga om betesanvänduing, böra gälla, att omläggning av skogsmark
icke får i varje särskilt fall ske i vidare omfattning än med hänsyn
till föreliggande förhållanden ändamålet skäligen kan påkalla. Denna
föreskrift har synts reservanten behövlig, då utan densamma ägaren
till en med ungskog bevuxen men till odling tjänlig mark t. ex. skulle
kunna under naken uppgift om tillärnade vidlyftiga odlingsföretag påyrka
att få undanröja skogen till så stor omfattning, att den kallagda
markens omförande till odlad jord påtagligen vida överstege hans och
egendomens behov och resurser.

Skogsvårdsstyrelsernas delegerade hava anslutit sig till reservanten;
domänstyrelsen däsemot kvarstår närmast på 1903 års lags ståndpunkt
att stadga omfattningsbegränsning i fråga om bete men ej för andra
fall. Styrelsens förslag lyder härutinnan, att omläggning till betesmark
må ske allenast, då marken är härtill lämplig och ej i större omfattning
än som skäligen kan erfordras för tillgodoseende av behovet av bete
för å fastigheten eller därmed sambrukad fastighet vinterfödda kreatur.

1 nära sammanhang med frågan, huruvida i lagen vissa förutsättningar
böra angivas för rätten att omföra skogsmark till annat bruk,
står spörsmålet, huruvida markägaren må för sådant ändamål efter eget
bedömande utan vidare borthugga den annars skyddade skogen eller

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

om han därtill bör inhämta tillstånd av skogsvårdsstyrelsen. Såsom redan
förut angivits, har domänstyrelsen icke ansett detta sistnämnda erforderligt,
varemot de tre övriga förslagen innehålla stadgande av sådan
innebörd, därvid skogsvårdsstyrelserna, om de finna av lagen fordrade
förutsättningar vara för handen, icke få vägra tillstånd till avverkningen.

Bland avgivna yttranden är i förevarande del särskilt att uppmärksamma
följande av skogsvårdsstyrelsen i Stockholms län gjorda uttalande:

Att användning av mark för högre kulturändamål än skogsproduktion icke
skulle genom skogslagstiftningen förhindras, vore givetvis i sin ordning. .Men erfarenheterna
från den tid 1903 års lag varit i tillämpning hade tyvärr visat, att
åtminstone en av dessa bestämmelser, nämligen den ym byggnadstomternas frihet
från skogsodlingstvång, varit ett ofta utnyttjat kryphål för skogsskövling. Särskilt
hade Stockholms län varit utsatt för dylik under tomtstyckningens täckmantel bedriven
vanvård å ofta rätt stora skogskomplex. Man hade låtit upprätta »tomtkartor»,
och till och med stadsplaner över egendomarna, och när tomterna sedan
varit ett fullbordat faktum, hade man menat att skogsvårdsstyrelsen ej kunde påfordra
skogskultur. Tomterna hade i regel funnit köpare, vilket torde hava berott
på att de salubjudits till mycket låga priser. En förklaring till dessa vore att
styckningsföretaget kunde gorå en god affär, även om det rent av skulle skänka
bort dylika »tomter», ty i och med Överlåtelsen bleve det kvitt allt skogsodlingstvång,
som ofta måste uppskattas till icke mindre än 400 a 500 kronor per hektar,
och denna summa överstege otvivelaktigt oftast det pris, som av bolaget betaltes
för själva marken vid egendomens inköp. Vid flera av de inom länet verkställda
tomtstyckningarna hade det på grund av markens beskaffenhet och läge ganska
tydligt framgått, att styckningen endast varit ett svepskäl för vederbörande att
opåtalt kunna verkställa skövling av skogen. Skogsvårdsstyrelsen både därför vant
betänkt att på dessa ställen påkalla laga undersökning och på så sätt framtvinga
skogskultur. Men då tomterna till stor del funnit köpare och dessa senare antytt,
att det varit kristiden, som hindrat dem att börja bebygga tomterna, hade styl elsen
ansett sig höra avvakta den närmaste framtiden.

Departe- I likhet med vad som skett i samtliga förslagen finner jag av mentschefen.

verkning böra få äga rum för markens uppodling till trädgård eller åker,
för dess användning till byggnadstomt eller annat liknande ändamål eller
för dess omläggning till betesmark eller äng.

Beträffande frågan, huruvida tillstånd av skogsvårdsstyrelsen skall
erfordras vid avverkning för nu angivet ändamål, anser jag, att skillnad
bör göras mellan å ena sidan uppodling till trädgård eller åker och
användning till tomt eller annat liknande ändamål samt å andra sidan
de övriga undantagen. De skäl, som anförts för fordrande av dylikt
tillstånd, synas mig vad de förra angår icke vara av beskaffenhet att
böra därtill föranleda.

Såsom förutsättning för rätt till avverkning för nu angivna ända -

Kungl. Maj:tu proposition Nr 104.

mål synen mig- dock böra fordras, att marken är för det ifrågavarande
ändamålet lämplig och icke av större ytvidd än som kan anses skäligt.

Jag övergår härefter till frågan om undantag för uttag till ound- Husbehovsgängligt
husbehov. f&ns Kommittén,

dess reservant och skogsvårdsstyrelsernas delegerade
hava alla medgivit avverkning av ungskog utöver vad huvudregeln
tillstädjer för tillgodoseende av fastighetens eller därmed sambrukad
fastighets oundgängliga husbehov eller av sådan rätt till husbehovsfång
från fastigheten, som tillkommer innehavare av servituts- eller nyttjanderätt,
vilken uppkommit före lagens utlånande, allt dock allenast i fall
tillgång till annan skog å fastigheterna icke tinnes eller behovet icke
lämpligen kan tillgodoses från sådan. I analogi med vad som föreslagits
för de i o § första mom. avsedda fall skulle dock även här fordras, att skogsvårdsstyrelsen
prövat de angivna förutsättningarna föreligga och förty lämnat
tillstånd till avverkningen, vari således skulle ligga förpliktelse för styrelsen
att i tv fall lämna tillståndet. Att dessutom kommittéreservanten och
skogsvårdsstyrelsernas delegerade upptagit bestämmelsen om att tillståndet
skall begränsas till vad förhållandena skäligen finnas påkalla,
torde i detta fall icke innebära någon saklig olikhet med kommittén, då
väl en sådan begränsning här ligger i sakens natur.

Domänstyrelsens förslag innefattar däremot icke något medgivande
av undantag från ungskogsbestämmelserna med hänsyn till husbehovsvirke.

Emot ett eftergivande av ungskogsskyddet gentemot det ound- Departegängliga
husbehovet har invänts, att därigenom hela skyddet skulle rnentschefei1-alltför väsentligt lörsvagas, alldenstund så snart ägaren begagnat sin
fria rätt att avverka och sälja all övrig skog, så att endast ungskogsbestånd
tunnes kvar, även detta snart korume att gå åt till nödigt husbehov.
Det lärer icke kunna förnekas, att det ligger fog uti denna invändning,
och att ett fullt tillgodoseende av syftemålet med ungskogsbestämmelserna,
att få landets fastigheter försedda med skogstillgång,
talar för domänstyrelsens ståndpunkt härutinnan. A andra sidan är
emellertid principen om en skogsägares rätt att å sin skog taga
ut sitt husbehov så fast rotad i den allmänna uppfattningen och hittills
respekterad i lagstiftningen, att jag icke ansett mig kunna åtminstone
för det närvarande förorda dess fullständiga upphävande. Jag
har därför i denna punkt sökt finna en medelväg, som kunde vara antaglig
ur båda de motsatta synpunkterna, och i sådant hänseende, med
Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 82 höft. (Nr 104.) 9

BeredaE de
av nödbete.

nationell

skogshus hållning.

66 Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

bibehållande av de i förslagen angivna förutsättningarna för liusbehovsrättens
utövande, föreslagit, att skogsvårdsstyrelsen skulle äga att pröva
även andra omständigheter och endast om sådana motiverade ett avverkningstillstånd
hava att lämna detta. Härmed har ock såsom eu naturlig
konsekvens ansetts böra följa rätt för styrelsen att, om den efter en dylik
prövning beviljar avverkningstillstånd, därvid tillika meddela villkor eller
andra föreskrifter, som kunna finnas påkallade. Den friare prövning, som
i det nu framlagda förslaget tillagts skogsvårdsstyrelsen, torde nämligen
ofta nog kunna resultera i att en begäran om utsträckt avverkning lämpligast
bör varken helt avslås eller helt beviljas utan erhålla villkorligt
bifall. Genom dessa bestämmelser torde såväl den antydda möjligheten
för skogsägaren att tilltvinga sig rätt att hugga sin yngre skog vara
utesluten som även i fall, där utan ägarens förskyllan endast sådan skogfinnes,
denne icke vara ovillkorligen hänvisad till att köpa vad han till
sitt husbehov tarvar utöver gallringsvirke.

1 detta sammanhang vill jag ock nämna ett av kommittén under 2)
i dess 7 § upptaget stadgande, vilket ansetts såsom ett nödvändigt
appendix till husbehovsbestämmelserna. Stadgandet innebär, att om bete
för ägarens hemdjur icke stode att få eller kunde beredas å någon fastighetens
redan varande betesmark eller för sådan användning direkt lämpad
mark, så skulle i sådant nödläge det erforderliga betet få anskaffas å
ungskogsområde, även om detta icke vore lämpat lör varaktigt betesbruk.
Motivet till detta stadgande har som nämnt varit, att om annars skyddad
ungskog finge spolieras för uttagande av nödigt husbehovsvirke, detta
icke kunde vägras för tillgodoseende av nödigt kreatursbete, då sådant ju
innebure en användning till högre kulturändamål än det törra.

Stadgandet har icke upptagits uti något av de andra förslagen,
och synes mig i varje fall vara ur praktisk synpunkt av så ringa betydelse,
att det icke skäligen kan behöva medtagas i lagen.

Såsom ett tredje fall av medgiven utsträckning utav ungskogsavverkning
upptager kommitténs förslag, att den sker lör sådan anordning
eller omläggning med avseende på en egendoms skogshushållning'',
som icke är stridande mot grunderna för en god skogsvård. Vad härmed
avsetts har i motiven uttryckts så, att ett avverkande i förtid
borde få ske, där det påkallades av skogshushållningshänsyn och alltså
garanti funnes för att den förtidiga avverkningen bleve ersatt genom
den därefter tillämpade skogsvården på egendomen, och såsom exempel
på dithörande förhållanden har anlörts utbytande av det förefintliga

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104. 07

trädslaget emot ett annat, åstadkommande av olikåldrade bestånd, övergång
från blädning till trakthuggning eller ändring i uppgjort trakthuggningssystem.
Likaså kunde vara att hit räkna avverkning av julgranar,
emedan om på en ort någon skulle vilja använda ett visst område
av sin skogsmark direkt till julgransproduktion, detta icke borde
vara i och för sig förbjudet utan kunna i den nu angivna ordningen
tillåtas.

Kommitténs avfattning har synts reservanten något dunkel, och
denne har därför, utan att sorn det synes åsyfta någon olikhet i sak,
formulerat bestämmelsen att avse sådana fall, där avverkningen vore betingad
av skogsbeståndets tillstånd och beskaffenhet eller eljest överensstämde
med grunderna för god skogsvård.

I skogsvårdsstyrelsernas delegerades förslag, liksom helt naturligt i
domänstyrelsens, återfinnes icke någon motsvarighet till ifrågavarande
stadgande, men det är att ihågkomma, att i dessa förslag undantagsmedgivande
med hänsyn till beståndets tillstånd och beskaffenhet absorberats
i själva huvudbestämmelsen.

Att sådana fall, som här av kommittén avsetts, böra få föranleda
dispens från de strängare skyddsbestämmelserna torde icke vara annat
än riktigt, då däri ingående förhållanden ju äro att betrakta såsom
skogligt fullt lojala. Med kommittéreservanten måste jag emellertid instämma
uti att kommitténs avfattning icke är av önskvärd tydlighet;
jag har därför sökt att åt hithörande stadgande i det överarbetade förslaget
giva en tydligare avfattning.

Tredje paragrafens tredje moment, om användning av virke, som
jämlikt denna paragraf blivit avverkat för husbehov, är lika med 8 §
första stycket i kommitténs förslag (8 § i reservantens); i skogsvårdsstyrelsernas
delegerades förslag saknas motsvarighet. Det har satts
ifråga, huruvida icke stadgandet vore obehövligt och således kunde
utgå. Kommitténs motivering lyder sålunda:

»Bestämmelserna i denna paragraf hava sin motsvarighet i 2 § av den
gällande gottlandslagen. Då det i första stycket av sistnämnda paragraf stadgades,
att om någon ville annorledes än till gårdens behov förfoga över virke, som blivit
för sådant ändamål avverkat, han måste därtill söka skogsvårdsstyrelsens tillstånd,
erhöll detta sin motivering i svårigheten att effektivt upprätthålla en bestämmelse,
som gjorde saluavverkningen beroende på särskilt tillstånd, om husbehovsavverkningen
samtidigt lämnades fri; det bleve nämligen ofta vanskligt att ingripa mot
en oanmäld saluavverkning, om denna uppgåves avse virke för husbehov. Av lika
stor nödvändighet är ett stadgande av berörda innebörd icke, där jämväl husbehovs -

Departe mentschefen.

Förfoganderätt
till avverkat
virke.

Avverkat för
husbehov.

68 Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

virket avverkats efter tillstånd, då ju detta föregås av noggrann prövning utav det
behov, för vars tillgodoseende avverkningen skall företagas, men även här ligger
dock möjligheten av ett missbruk från skogsägarens sida icke så fjärran, att icke
en bestämmelse av dylikt innehåll får anses vara på sin plats. Särskilt torde det lätt
nog kunna inträffa, att en skogsägare begärde avverkning av ungskog enligt 7 § 1)
för ett behov, som vore obestridligt, men sedan tillgodosåge detsamma med material
av annat slag; skogsvårdsstyrelsen skulle i dylika fall svårligen kunna neka ayverkningstillstånd
med hänvisning till möjligheten av sistberörda tillvägagångssätt. Avensä
är det exempelvis tänkbart, att om ägaren av en fastighet, för vars husbehov avverkning
måste ske enligt 7 § 1), stod i begrepp att förvärva en angränsande
fastighet med god skogstillgång, han passade på att dessförinnan skaffa sig tillstånd
till avverkningen av ungskog på förstnämnda fastighet. För dylika fall torde gälla
vad i motiverna till gottlandslagen anfördes, att visserligen skogsägaren genom att
förfoga över virket annorledes än till husbehov skulle utsätta sig för att bliva behandlad
såsom den där svikligen tillnarrat sig avverkningstillstånd, men att utredningen
angående dylika förhållanden mången gång skulle vara förenad med stora
svårigheter, samt att till följd härav och då det jämväl vore lämpligt, att en skogsägare,
vilken av en eller annan skälig anledning önskade avyttra virke, som verkligen
blivit för husbehov avverkat, anvisades en utväg att säkerställa sig mot misstanke
för brottsligt förfarande, det ifrågavarande stadgandet torde vara på sin plats».

Departe- Förutom det av kommittén själv påpekade förhållandet, att det

men so e en. •fråga varande stadgandet icke är av lika stor nödvändighet för kommittéförslaget
som för gottlandslagen, kan det visserligen yttermera sägas,
att behovet därav än mera minskats beträffande departementsförslaget.
På grund av den däri skogsvårdsstyrelsen lämnade större friheten ifråga
om beviljande eller vägrande av husbehovsavverkning kan nämligen
skogsägaren icke, såsom i de av kommittén anförda exemplen, tilltvinga
sig ett avverkningstillstånd. Tvärtom skulle skogsvårdsstyrelsen, därest
skogsägaren befunnes använda det avverkade till annat ändamål än
husbehov, hava all anledning att vägra honom vidare licenser. Men å
andra sidan kan det också sägas, att ett förebärande av falskt syfte
med en avverkning bör bedömas strängare, om man därigenom lyckats
tillnarra sig myndighets tillstånd till avverkningen än om man — såsom
i gottlandslagen —■ ej behövt sådant tillstånd för den händelse det
uppgivna syftet varit verkligt. Vid sådant förhållande har jag ej funnit
anledning att frångå kommittéförslaget i denna del.

Avverkat för Andra stjmket i kommitténs 8 §, med dit hänvisande bestämmelse

nödbete^iiel i 13 §, innehåller stadgande, att ungskogsvirke, som avverkats för
för rationell ändamål, varom i 7 § 2) eller 3) av kommitténs förslag sägs, d. v. s.
filning" för beredande av nödbete eller för omläggning av en egendoms skogshushållning,
skulle såvitt lämpligen ske kunde användas till husbehov,
samt att om någon ville förfoga annorledes över dylikt virke, han skulle
söka skogsvårdsstyrelsens tillstånd därtill.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

Avel! detta stadgande är hämtat från gottlandslagen, och såsom
skäl lör dess upptagande har kommittén anfört, att frånvaron därav
kunde bliva en drivfjäder för en om sin skog mindre om ägare att hitta
på förevändningar för att medelst bestämmelserna i de nämnda lagrummen
komma åt den skyddade ungskogen, ävensom att en skogsägare,
som fått avverkningstillstånd för något av de nyss omförmälda
ändamålen, sedermera, om han fritt linge sälja det därvid avverkade
virket, skulle kunna pressa sig till rätt att avverka ytterligare därutav
för oundgängligt husbehov. Vad den sistnämnda synpunkten beträffar,
bär den bortfallit med den vidgade prövningsbefogenhet, som tillagts
skogsvårdsstyrelsen i det nu framlagda förslaget, och den förstnämndas
tillgodoseende har häri blivit möjliggjord genom styrelsens rätt att i
sammanhang med tillstånds beviljande meddela vissa föreskrifter; däruti
kan nämligen ingå bestämmelse om viss användning av virket. Jag kar
därför ej funnit påkallat att upptaga ifrågavarande bestämmelse i lagförslaget.

4 §•

Beträffande stadgandena i denna paragraf torde jag få hänvisa
till vad jag tidigare anfört vid angivandet av lagens syfte och räckvidd.

Dock vill jag här erinra, att uttrycket i 1903 års lag att skogens
återväxt »uppenbarligen äventyras» givit anledning till anmärkningar,
varför det synts mig riktigast att låta ordet »uppenbarligen» utgå.

Vidare må anmärkas, att undantag från stadgandet i paragrafens
andra stycke naturligtvis bör medgivas dels för avverkning till oundgängligt
husbehov och dels då fråga är om skogsmarks omläggning till
annan användning. Bestämmelse i sistnämnda hänseende återfinnes i 9 §.

5 §•

Korton. 6 §; reserv. 9 §; deleg. 7 §; domänst. 7 §.

I denna paragraf, som giver möjlighet att av skogsvårdsstyrelsen
erhålla yttrande om tillämpligheten av 2 eller 4 § å viss skog, har, på
därom framställd anmärkning, till förebyggande av onödiga framställningar
till skogsvårdsstyrelsen, intagits uttrycklig bestämmelse därom, att
sådana endast må göras av den, som av avverkningen har intresse.

6 §.

Komm. 16-18 §§; reserv. 10-12 §§; deleg. 8, 9 §§.

Rörande bestämmelserna i denna paragraf torde annat icke vara
att framhålla, än att från kommittéreservantens förslag införts en be -

Departe mentschefen.

Reprodufitionsskyldighet
efter av•
verkning.

Aterväxtens
beskaffenhet
och återväxtätgärder.

70 Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

stämmelse om rätt för skogsvårdsstyrelse att inhämta utlåtande tran i
lanthushållning sakkunnig person.

7 §■

Komm. 2 §; reserv. 27 g 1 mom., 28 §, 30 § 1 mom.; deleff. 13 § 1 mom.;
domänst. 4 § 1 mom.

Denna paragraf innehåller grundstadgandet om reproduktionsskyldigheten
och är alltså en av de viktigaste i lagen. Kommitténs, reservantens
och skogsvårdsstyrelsernas delegerades förslag förete i denna
del nära överensstämmande linjer. Domänstyrelsen intager däremot
härutinnan en mera egenartad ståndpunkt.

Såsom grundval för reproduktionsbestämmelserna har kommittén
angivit, att de innebära en närmare utformning av den i 1 § intagna
allmänna bestämmelsen om skogsmarks användning för skogsbörd eller
att med uttagandet för ekonomiskt tillgodogörande av befintligt skogskapital
— varom det i denna paragraf är fråga — följer skyldighet att
sörja för möjligheten av ett nytt sådant skördande å den mark, där
avverkningen skett. Dör ernåendet härav är det emellertid icke nog att
återväxt kommer att finnas, utan den måste ock motsvara vissa fordringar
ifråga om myckenhet och beskaffenhet. Dessa fordringar har kommittén
ställt i relation till förefintliga lokala förutsättningar: återväxten skall
vara av sådan täthet och beskaffenhet, att densamma med hänsyn till
rådande naturförhållanden må anses nöjaktig. Endast då kan skogsmarken
sägas komma till verklig användning för skogsbörd. Beträffande
de åtgärder, som erfordras för erhållandet av sådan återväxt, har kommittén
efter en utförlig jämförande utredning kommit till det resultat
— man ihågkomme att det här är fråga om ordinära, icke om svårförvngrade
marker — att varken några biologiska skäl föreligga så utredda,
att på dem kan eller bör grundas ett fastslående i lagen av den
naturliga föryngringens anlitande framför den kulturella, eller ur ekonomisk
synpunkt en sådan olikhet mellan de båda föryngringssätten förefinnes,
att lagen bör giva det ena företräde framför det andra. Kommittén
fortsätter vidare härom:

»Härtill kommer, att praktiska svårigheter av ej ringa betydenhet skulle möta
med avseende på ett i lagen föreskrivet anlitande av den naturliga reproduktionen
framför den kulturella. Sålunda måste därvid en lösning sökas av sådana konflikter,
som kunde uppstå till följd av motsättningen mellan det med lagens krav på naturlig
återväxt följande bibehållandet av samma trädslag som det förutvarande och markens
större eller mindre olämplighet för detta eller annars ägarens önskan att utbyta det
mot ett annat, som han anser för sig förmånligare. En sådan följd av lagbestäm -

kanyl. Muj:ts proposition Nr 104.

melserna, att en person genom (lem bleve tvingad att skalla sämre återväxt än lian
måhända önskade, måste naturligtvis förebyggas. Framför allt torde emellertid
svårigheter komma att knyta sig till avgörandet utav, när den naturliga föryngringens
tvångsvisa användning skulle ske. Ett förläggande av avgörandet för värjo
särskilt fall till skogsvårdsstyrelserna torde svårligen kunna komma i fråga. Dels
skulle detta för dem medföra en oerhörd arbetsbörda och dels torde med ett sä allvarligt
ingrepp i den enskilda skogsägarens bestämmanderätt denne kunna göra
anspråk på att det allmänna också övertoge ansvaret för att avgörandet bleve riktigt
träffat, eller med andra ord för följderna av ett eventuellt felbedömande av de
föreliggande förhållandena. Maste alltså till undvikande av dylika konsekvenser
ined ett generellt stadgande i lagen, att där betingelser för en naturlig reproduktion
förelåge, denna också skulle anlitas, avgörandet överlämnas åt skogsägaren, torde
härav nödvändiggöras en påföljd för denne i händelse av oriktigt förfarande, och
denna påföljd kunde icke stanna vid ett igångsättande av kultur i stället för den
oriktigt^ uraktlåtna fröträdsföryngringen, ty i så fall bleve hela stadgandet illusoriskt,
utan måste bliva kriminell. Men en dylik straffbestämmelse skulle icke blott vara
svår att gorå tillbörligt effektiv — man tänke på svårigheten för skogsvårdsstyrelsen
att förebringa bevisning om att förhållandena före avverkningen varit sådana, att
självsåddsföryngring bort anlitas — utan även i övrigt vara förenad med stora betänkligheter
i betraktande av de även för en fackman avsevärda vanskligheter, som
i månget fall kunna vara förknippade med ett rätt bedömande av frågan självsådd
eller kultur.»

Vare sig naturlig eller kulturell föryngring väljes, vilket alltså
skogsägaren själv må avgöra, skall han enligt kommittéförslaget vidtaga
alla åtgärder, som för ett gott resultat äro erforderliga, och detta skall,
enligt ordalagen, ske på sådant sätt, att skog av föreskriven beskaffenhet
kommer att finnas å området inom skälig tid efter avverkning-en.
Någon närmare detaljering härav har kommittén icke ansett erforderlig
eller lämplig.

Detta sistnämnda har däremot reservanten gjort, i vilkens förslag
det såsom närmare utveckling av den allmänna regeln heter (28 §): »Föreffnnas
på det område, vara — — — åtgärder skola vidtagas — —,
icke fröträd till det antal och av den beskaffenhet, som erfordras för
markens försättande genom självsådd i skogbärande skick, eller är föryngring
icke att påräkna från skog, befintlig intill området, skall nödigsådd
eller plantering äga rum. Slå dessa åtgärder fel eller visar sig,
att uppkommen nyskog går ut, eller varder den skadad, skall i män av
behov hjälpkultur eller ny odling ske, och fortfar skyldigheten att sålunda
vidmakthålla uppkommen skog till dess denna nått den utveckling,
att den ej längre är att räkna såsom plantskog.»

Skog svår dsstyrelsernas delegerade hava av dessa bestämmelser upptagit
den sista punkten och ställt den i omedelbar följd till huvudregeln
(15 § 1 mom.).

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

Samtliga tre förslagen hava vidare till sina nu omhandlade reproduktionsbestämmelser
fogat en föreskrift att om och i den män sådant vore
för beredande av den fordrade återväxten erforderligt, å av verkningsområdet
kvarstående träd och buskar skulle borttagas, och enligt kommitténs
motiver har detta skett till förekommande av tveksamhet i berörda
hänseende.

Yad härefter beträffar reproduktionsbestämmelserna i domänstyrelsens
förslag, är dettas mot de övriga förslagens bestämmelse- direkt
svarande stadgande att sammanställa med det av styrelsen såsom avverkningsregel
beträffande äldre skog betecknade stadgandet i dess 1 §

1 mom. De båda stadgandena lyda:

»1 § 1 mom. Å skogsmark, tillhörig enskilde, må vid avverkning av annan
skog än ungskog bestånds eller grupps slutenhet ej hävas i sådan grad, att beståndets
eller gruppens vidare utveckling eller fortbestånd äventyras, med mindre avverkningen
utföres såsom föryngringshuggning.» ,,

4 § 1 mom.: Sker avverkning i strid mot 1 § eller uppkommer etter sådan
föryngringshuggning, som omförmäles i samma § 1 mom., ej inom skälig tid naturlig
föryngring av beskaffenhet, att den med hänsyn till växtplatsens belägenhet och
förhållandena i övrigt motsvarar en rationell skogshushållnings fordringar, skola för
erhållande av nöjaktig återväxt erforderliga kulturåtgärder vidtagas. Slå vidtagna
åtgärder fel, skall i mån av behov skogsodling ånyo ske. Skyldigheten att vidmakthålla
uppkommen skog fortfare till dess skogen nått sådan utveckling, att den ej
längre är att räkna såsom plantskog.»

Motiverna till det förstnämnda stadgandet hava ledan ateigivits i
ett annat sammanhang, och torde alltså få hänvisas dit.

Rörande de krav, som enligt domänstyrelsens förslag böra ställas
på återväxten angives i motiverna följande:

»Då föryngring genom självsådd icke blott är medgiven utan även kan sägas
vara i viss mån förordad genom bestämmelserna uti 1 § 1 mom. (= i domänstyrelsens
förslag! synes nödvändigt precisera, huru den återväxt, som uppkommit genom
själ vsådd bör vara beskaffad för att kunna godtagas. En skogstrakt eller ett bestånd
av blandad barr-och lövskog kan nämligen föryngnngshuggas på så sätt att
barrskogen helt avverkas, medan fröträd ställas av lövträd såsom björk eller asp.
Under sådana förhållanden erhålles ofta synnerligen lätt föryngring av dessa båda
lövträdsslag. Uppställes däremot det krav på återväxten, att densamma skall motsvara
en rationell skogshushållnings fordringar, måste noggrant övervägas huru
återväxten skall vara beskaffad för att motsvara dessa. Inträder föryngring allenast
a-enom uppslag av björk och asp. lärer avverkaren icke kunna undandraga sig den
honom åvilande skyldigheten att vidtaga åtgärder för åstadkommande av återväxt
av med hänsyn till skogsskötselns fordringar lämpliga trädslag. Det tillkommer
härvid skogsvårdsstyrelsen tillse att den skog, som uppkommer efter avverkningen,
blir av sådan beskaffenhet, att markägaren erhåller den avkastning av marken,
som han med skäl kan påfordra.»

Kungl. Maj.ts proposition Nr 1(>4. <:>>

Förutom vad förut återgivits medtog kommitténs - och även reservantens
— förslag även eu bestämmelse av innehåll, att om återväxt bereddes
annorledes än genom självsådd, därtill finge väljas annat trädslag
än det avverkade, dock icke sådant som vore för växtplatsen
uppenbarligen olämpligt. 1 kommitténs motiver säges det härom:

»Enligt kommitténs mening bär markägaren hava rätt att själv bestämma
det trädslag, vari återväxten skall ske, utan annan inskränkning än att, där annat
reproduktionssätt än självsädd tillitas, något trädslag, som är för växtplatsen uppenbarligen
olämpligt, icke får väljas. Att i vidare mån betaga honom bestämmanderätten
skulle vara att gå för långt. Kan ägaren medelst självsådd få sådan återväxt.
som enligt denna paragraf fordras, bör det icke förvägras honom, även om
ett utbyte, t. ex. av granen å en sedan längre tid tillbaka granproducerande mark
emot tall, vore i och för sig riktigare. Bliver det fråga om att utbyta det förutvarande
trädslaget mot ett annat, bör detta senares lämplighet eller olämplighet a
växtstället bedömas allenast efter de biologiska förhållandena, icke ur ekonomiska
synpunkter. Något hållbart skäl, varför i nu förevarande hänseende skogsvårdsmyndiglieten
skulle mera än i andra frågor tillerkännas rätt att för en skogsmarksägare
träffa ett avgörande ur sistberörda synpunkter, lärer icke kunna förebringas.
Med den nuvarande utvecklingen av kommunikationer, de olika virkesslagens användning
o. s. v. torde det dessutom vara synnerligen svårt, för att icke säga omöjligt.
att på förhand avgöra, huruvida det ena trädslaget kan komma att lämna en
större eller säkrare valuta än det andra. Man tanke exempelvis på, hurusom aspen
ända till de senaste åren på det stora hela betraktats nära nog som ett skogsogräs.
vilket på allt sätt borde utrotas, men småningom börjat få förespråkare såsom ett
under lämpliga växtförhållanden synnerligen värdefullt skogsträd. Framför allt efter
världskrigets utbrott har den i en oanad grad stigit i värde och anseende, till följd
av aspvirkets användning för tändsticksindustrien. Medan denna förut fått sitt
virkesbehov tillfredsställt huvudsakligast från de ryska aspskogarna, hava efter
krigsutbrottet de svenska asptillgångarna kommit till heders, och detta icke blott å
enskilda skogsmarker, utan även å kronans skogar har man inriktat sig härpå. I
allmänhet torde kunna sägas, att lövträden över huvud taget blivit orättvist förbisedda
såsom mindervärdiga i jämförelse med barrträden, och med sådana förhållanden
som de nyss återgivna och dem liknande för ögonen torde man icke hava anledning
att anse den av ovan omförmälda skogsvårdsstyrelse1 uttalade farhågan för att med
en sådan markägarens bestämmanderätt, som enligt förslaget tillerkänts honom,
denne alltför ofta skulle begagna sig härav för att på de ställen, där lövskog, särskilt
björk, går lätt till. taga denna såsom återväxt, alltför tungt vägande. Det
må för övrigt erinras, att även vid reproduktion i sådana trädslag som björk och
asp lagens fordringar på återväxtens nöjaktighet äga sin giltighet och alltså medföra
vidtagandet av för ernåendet därav erforderliga åtgärder. Sålunda skulle ett
sådant tillvägagångssätt, som omförmälts från Blekinge och Kristianstads län. att i
blandskogar av barr- och lövträd, t. ex. gran och björk, alla till pappersved användbara
granar, sålunda under fröbarhetsåldern, uttagas och kvar bliver ett mindervärdigt
björkbestånd, icke enligt förslagets bestämmelser kunna tolereras.»

1 Gävleborgs län, i yttrande över preliminärt lagutkast.

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 sand. 82 höft. (Nr 104.)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

Intagandet i lagen av den ifrågavarande bestämmelsen har från
derå håll rönt starka motsägelser. Sålunda har av Sveriges Skogsägareförbund
anförts, att densamma kunde medföra, att landets värdefulla
barrskogar i stor utsträckning komme att omföras till mindrevärdiga
lövskogar.

Beproduk- Slutligen anser jag mig böra omnämna, att reservanten i sitt för ^hete^be-

slag gjort den generella begränsningen av reproduktionsförpliktelsen
^ränsning till efter avverkning, att därest åtgärder för återväxtens betryggande skulle
^es^trde* erfordras till kostnad, överstigande värdet å rot av det avverkade, åtgärder
dock ej finge fordras till större kostnad än som motsvarade
nämnda värde (30 § 1 mom. 1 st.). Hans motivering härtill lyder:

»Enligt min åsikt kan man icke billigtvis fordra, att verkställd avverkning
skall medföra reproduktionsskyldighet i vidare mån än som motsvarar det avverkade
virkets värde. Denna begränsning, som i sin allmänhet uttalas i första punkten av
30 §, får sin egentliga betydelse i fråga om avverkning i s. k. skräpskog. Där
kan helt visst hända — antalet fall skall dock säkerligen bliva obetydligt — att
värdet av den avverkade skogen icke täcker kostnaden för områdets försättande i
nöjaktigt skick. Åtgärder i sådan syftning böra då enligt min mening begränsas
allenast till någon del av området, så långt det avverkade virkets värde kan räcka.

Jag är visserligen icke främmande för den tanken, att det allmännas intresse
av skogens vidmakthållande och goda vård kan i vissa fall fullt motivera en fordran
på, att en markägare skall till skogens fromma nedlägga kapital, även där icke
detta kapital vunnits ur skogen själv. Det anbragta kapitalet kommer ju honom
själv till godo genom skogsmarkens förbättring, och den tvungna kapitalplaceringen
kan så till vida sägas överensstämma med hans eget välförstådda intresse. -Jag
tror dock, att anspråken härvidlag på den enskilde icke böra uppställas annat än
för fall av någon större betydelse och där hans eget intresse i saken är så pass
talande, att han icke gärna kan undgå att — åtminstone för sig själv — erkänna
dess tillvaro, där följaktligen ej heller en tvångsföreskrift rimligtvis kan strida mot
hans rättskänsla. Dylika förhållanden torde knappast föreligga här. En skräpskogsavverkning,
så ringa att det avverkade virkets värde ej täcker kostnaden för
försättande i skogbärande skick av det område, över vilket avverkningen sträckt
sig, kan väl svårligen hava bestått i områdets kalläggning eller i någon annan form
av slutavverkning. Har sådan mera omfattande avverkning ägt rum, då räcker
nog det avverkades värde för hela områdets iståndsättande. En avverkning däremot
av den art, som här är i fråga — där alltså trädvärdet ej förslår för angivna
ändamålet — har helt visst i allmänhet formen av en planlös plockhuggning än
här och än där på ett område. För dettas skogsbördighet över huvud, dålig som
den redan förut var, har ett sådant förfarande ej någon synnerlig betydelse. Att
nu för en dylik avverknings skull — den har kanske bestått i att uttaga ett parti
julgranar å spridda ställen av ett område — fordra dettas förbättrande i dess helhet
synes icke vara riktigt. Bättre då att kräva och vinna det mera rimliga mått
av markförbättring, som ligger däri, att någon del av området försättes i skogsvård^
skick.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

Risken att genom sådan måttlighet i anspråken vålla uppkomst av kalmarker
är säkerligen bra ringa; den föreligger nog egentligen blott i det fall, att området
redan förut var så gott som kalmark. Antydda risk synes mig i varje fall av foga
betydelse i jämförelse därmed, att, om icke den i 30 § uppställda begränsningen
vidtages, lagbestämmelserna kunna föranleda ett alltför strängt och fordnngsfullt
förfärande mot markägaren. Genom det nya, som lagförslagen innehålla i fråga
om skogsreproduktion efter avverkning, synes mig så mycket vara vunnet gentemot
skräpskogen, att lagstiftaren kan ha råd att tillåta en i och för sig så skalig begränsning
som den angivna.*

Kommittén hade i denna del, etter omnämnande av framkomna
påståenden om återväxtskyldighetens begränsande till vad som motsvarade
det avverkades värde, vidare anfört följande.

»Fullständigt otänkbart är nämligen icke, att detta värde kan vara så ringa,
att det understiger kostnaderna för åvägabringandet av en tillfredsställande återväxt,
I de allra flesta fall torde dock dessa kostnader utgöra endast en mindre
del av berörda värde eller åtminstone stanna inom detta. Vad sådana områden an<,
år där reproduktionen över huvud taget är förenad med svårigheter och darav
föranledda ökade kostnader, ingå de under de särskilda bestämmelser som av kommittén
föreslagits i 9—11 §§ och enligt vilka avverkningen i görligaste män ställts
i beroende av återväxtförhållandena. För de sällsynta fall utanför namnda områden,
där avverkningsvärdet icke skulle uppgå till kostnaderna för reproduktionen,
kan skillnadsbeloppet aldrig bliva synnerligen stort och kommer det dessutom, om.
såsom av kommittén föreslagits, reproduktionsskyldigheten ålägges markägaren, denne
siälv till godo. Visserligen innebär detta en tvångsplacenng av beloppet i fråga,
men härförutan skulle, dä ett efter det avverkades värde fastställt kostnadsbelopp
väl icke finge användas för åstadkommandet av otillräckliga återväxtåtgarder å hela
det avverkade området, utan måste nedläggas på erhållandet av en god återväxt a
så stor del av området, som det räckte till för, följden bliva, att återstoden av detta
bleve liggande kal. Men en sådan ökning av kalmarksarealen i landet, lat vara att
den ej bleve så betydlig, kan icke i en skogsvårdslag tillåtas Med hänsyn härtill
och till de praktiska svårigheter och möjligheten för en om skogsvården icke nitälskande
avverkare att föranleda sådana, som den ifrågasatta begränsningen skulle
medföra, torde den angivna strängheten vara en nödvändighet, och sa mycket mindre
har kommittén hyst någon tvekan härvidlag som densamma icke ar någon nyhet,
utan redan förefinnes enligt 1903 års lag. Då det från vissa håll uttalats farhågor
för att utan en begränsning av reproduktionsskyldigheten till värdet av det avverkade
många gamla glesa eller oväxtliga bestånd skulle komma att fa sta hvar, it\
att man ej "skulle våga hugga någon mindervärdig skog av fruktan för att därigenom
ikläda sig större kostnader än valutan av det avverkade, så hava dessa farhågor
hittills icke vunnit sådan bekräftelse av erfarenheten, att därav skulle motiveras
ett medgivande av nämnda begränsning. Det vill för övrigt synas kommittén
som om den antydda faran icke skulle vara avhjälpt med en lnskränkmngsbestammelse
av nämnda innebörd: för en skogsägare av dylikt sinnelag torde det nämligen
vara föga skillnad, om han efter en avverkning nödgades för reproduktion utgiva
hela den därigenom erhållna valutan eller därtill ännu något mera. Dtt tu
tillmötesgående av sådana skogsägares beräkningssätt skulle måhända först vinnas

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

med ett avklippande av reproduktionsskyldigheten vid exempelvis halva värdesumman
av det avverkade. Förslag i sådan riktning hava heller icke saknats men
kunna givetvis med hänsyn till det anförda ännu mindre än de ovan angivna vinna
något beaktande.»

mentschefen. .. ^ ad först angår 1 rågan om föryngringssättet har jag vid över vägande

av de skäl, som anförts för olika ståndpunkter, kommit till
den uppfattningen, att lagen icke bör giva obetingat företräde åt den
ena framför den andra. Ofta nog äro förhållandena sådana, att en
naturlig föryngring är att föredraga - den medför inga direkta utgifter
tör skogsägaren och den naturliga sådden sker från fröträd, som äro
acklimatiserade på trakten, men stundom äro nog kulturåtgärder rent
av nödvändiga, såsom vid avverkning av skräpskog eller vid införandet
av ett lämpligare trädslag än det avverkade.

Det har därför synts mig riktigast att hålla möjlighet öppen för
tillämpning av den föryngringsmetod, som i varje fall är lämpligast;
jag vill härvid erinra, att förhållandena i hög grad växla i de olika
landsdelarna.

Beträffande åter spörsmålet, huruvida markägaren bör ställas under
kontroll jämväl med avseende å de trädslag, som skola införas å avverkat
. område, så bör markägaren givetvis i detta hänseende lämnas
vlss frihet. Därav följer dock ingalunda, att varje återplantering skall
godkännas utan hänsyn till huru olämpligt det planterade trädslaget än
ar; Frågan torde emellertid i praktiken ordna sig utan alltför stora
svårigheter, om den allmänna fordran uppställes, att återväxten skall
vara nöjaktig.

Att begränsa återplanteringsskjddigheten till visst belopp i förhållande
till det avverkade virkets värde har ej synts mig lämpligt.

8 §•

Korum. 3 §; reserv. 27 § 2 mom., 30 § 2 mom.; ddeg. 15 § 2 mom.; domänst.
1 8 2 mom.

tiansskyidig- . {int> En av de viktigare punkter, vari kommittén velat fullständiga
het i andra ars lag, gäller skyldigheten att vidtaga återväxtåtgärder även i

,andra. faU än efter ^verkning. Sådan skyldighet saknas för närvarande
iullstandigt, men att den bör införas, därom råder ingen oenio-het. I
vissa delar av vad som därvid kan komma ifråga föreligga däremot
olika meningar.

De faktorer, förutom avverkning, genom vilka ett sådant ingrepp
kan ske i ett skogsbestånd, att reproduktionsskyklighet för ägaren bör

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104. 77

inträda, sammanfattas av kommittén uti naturhändelser, betning av hemdjur
och åverkan.

Såsom naturhändelser har kommittén uppräknat inträffande av
brand, storm, snö, is, hagel, frost, vattenflöden samt förekomst av svampar,
insekter och vilda djur, och närmare redogörelse lämnas för arten
och omfattningen av de olika därav orsakade skadorna å skogen.1 I
kommitténs lagtext angives såsom konstituerande reproduktionsskyldighet
»skada genom brand, storm, snöbrott, insektshärjning eller annat dylikt».

Reservanten har i sitt förslag medtagit de uttryckligen nämnda fyra
fallen: brand, storm, snöbrott eller insektshärjning men uteslutit »eller
annat dylikt». Han har nämligen ansett reproduktionsskyldigheten efter
kalamitetsfall böra begränsas till sådana, som till sin verkan å skogen
vore någorlunda jämförliga med avverkning, vilket kunde sägas om de
fyra särskilt angivna fallen. Dessutom har reservanten funnit kommitténs
förslag lida av en viss osäkerhet i begränsningen, ity att han förmenat
det ej hava varit kommitténs mening, att ansvarigheten skulle
inträda vid varje fall, då träd blivit skadade genom naturhändelse, men
att om någon inskränkning vore åsyftad, den föga klarlades genom begagnande
av ett så svävande uttryck som »annat dylikt».

Skogsvårdsstyrelsernas delegerade och domänstyrelsen hava anslutit
sig till reservationen i denna punkt.

Mig synes icke tillräcklig anledning föreligga att göra eu sådan inskränkning
i stadgandet, som i de tre sistberörda förslagen skett. Om
den till grund för stadgandet liggande principen är riktig, torde den böra
gälla lika väl för sådana arter av fall, som inträffa mera sällan, som för
oftare förekommande sådana.

I detta sammanhang torde jag ock få yttra några ord om det förslag,
som kommittén framlagt till särskild lag angående åtgärder till
förekommande och hämmande av insektshärjningar å skogar.

Med framhållande av att skogsvårdsbestämmelser med hänsyn till
förut berörda skadegörelser kunna dels avse förekommandet eller hämmandet
av själva skadegörelserna och dels gå ut på avhjälpandet av de
uppkomna skadorna, anför kommittén, hurusom det egentligen endast
är brand- och insektshärjningar, varemot några direkta lagbestämmelser
äro möjliga. Kommittén erinrar härefter om lagen om förekommande
och släckning av skogseld, vilken lag gäller för alla skogar i landet,

1 Komm. bet. I sid. 187—203.

Natur händelser.

Departe mentschefen.

Särskilt förslag
till lag
mot insektshärjningar.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

men att några bestämmelser till bekämpande av insektshärjningar ej för
närvarande finnas, samt anför vidare, att vad som i sistberörda hänseende
kunde erfordras vore i likhet med skogseldsstadgandena av beskaffenhet
att böra gälla icke blott för de skogar, som avsetts skola
ingå under kommitténs förslag angående enskilda skogar, utan även för
andra enskilda skogar, och att på grund härav de bestämmelser i ämnet,
som av kommittén ansetts nödiga och lämpliga, innefattats i ett särskilt
förslag. Huvudgrunderna i detta äro, att om förödelse genom insekter
eller fara därför varsnades i en skog, ägaren skulle utan dröjsmål underrätta
skogsvårdsstyrelsen, som hade att föranstalta om undersökning ä
stället, att om därvid förödelsen eller faran funnes kräva åtgärder till
större omfattning och kostnader än vederbörande skogsägare skäligen
borde vidkännas, styrelsen själv eller av Kungl. Maj:t förordnad person
skulle leda arbetena därmed, men om de erforderliga åtgärderna vore
mindre, styrelsen hade att föreskriva sådana till utförande av skogsägarna,
samt att dessa i vartdera fallet vore pliktiga utgöra vissa arbeten
eller prestationer, däri ingående viss gottgörelse för de av det
allmänna vidtagna åtgärderna.

Kommittéreservanten har i stället för denna särskilda lag i sitt
förslag till skogsvårdslag intagit en paragraf (104 §) av innehåll, att
om i skog yppade sig skada genom insekter eller fara för sådan, skogsvårdsstyrelsen
skulle vara berättigad att vidtaga de för skadans elle
farans bekämpande erforderliga åtgärder, som kunde anses påkallade av
god hushållning med skogen, samt vidare att skogens ägare skulle vara
pliktig härför utgiva viss ersättning. Reservationen innefattar alltså i
jämförelse med kommittéförslaget den lindringen för skogsägaren, att
han blott skulle hava att iakttaga en neutral eller passiv hållning gentemot
skogsvårdsstyrelsens arbete med skyddandet av hans skog mot
insekts förödelsen.

Varken av skogsvårdsstyrelsernas delegerade eller av domänstyrelsen
hava upptagits några bestämmelser i det ifrågavarande hänseendet.
Domänstyrelsen har dels framhållit, hurusom så gott som alla de myndigheter
och framför allt kommunalstämmor och dylika representanter
för den lokala uppfattningen i orterna, vilka i sina över betänkandet
avgivna yttranden berört ifrågavarande lagförslag, samstämmigt uttalat,
att detsamma icke kunde anses vara av behovet påkallat ävensom att
det ålade skogsägaren en anmälningsplikt, som för honom i de allra
flesta fall icke vore möjlig att fullgöra, dels ock för egen del förklarat
sig icke vara övertygad om att för närvarande ett verkligt behov före -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

läge av lagstiftning på ifrågavarande område samt förty icke kunna
biträda förslaget.

Åven jag har den uppfattningen, att några lagstadganden i detta
ämne icke torde vara erforderliga. Efter den följd av år, varunder skogsvårdsstyrelserna
varit verksamma, och med det ökade intresse för en
rätt skogsvård, som därunder uppkommit, lärer man kunna räkna med
att sådana utslag av motsträvighet och direkta svårigheter från skogsägarnas
sida, som omförmälts hava förekommit vid mvndigheternas bekämpande
av nunnehärjningama i Södermanland och Östergötland 1898
—1902,1 icke vidare skola förekomma, utan att tvärtom skogsägarna
med all förståelse för sitt eget bästa skola bistå skogsvårdsstyrelserna i
dylika fall utan några lagstadganden därom.

Såsom ett andra huvudfall, där reproduktionsförpliktelse kan och
bör uppkomma även utan föregången avverkning, har kommittén upptagit
skada genom betning av hemdjur. Kommitténs ståndpunkt i denna
gamla och omdebatterade fråga är alltså, att hembetning väl må ske
på skogsmark men med den ansvarsrisk för ägaren, att om därigenom
skada sker å skogen, så att den ej är av i lagen stadgad nöjaktighet,
han har samma reproduktionsskyldighet som efter avverkning. Härom
yttrar kommittén:

»Vad betning av skogsägarens hemdjur beträffar, har under 1 § här ovan
framhållits, hurusom utövningen av bete på skogsmark sedan gammalt ägt rum i
vårt land, men att på sista tiden den uppfattningen alltmera gjort sig gällande, att
såväl betningen som skogsskötseln skulle vinna på en skilsmässa och varderas förläggande
till sin särskilda mark. Brytningen mellan denna äldre och nyare åskådning
har kommit till ett tydligt uttryck vid kommitténs diskussionsmöten i orterna,
där såväl uttalanden för det oinskränkta skogsbetets bibehållande som yrkande om
förbud mot allt sådant bete förekommit. Det stora flertalet har dock intagit en
mellanställning och ansett skogsbete böra få utövas, men med mer eller mindre
långt gående inskränkningar av den nuvarande friheten, varjämte olika förslag i
sistnämnda avseende framlagts. Dessa likasom andra i ämnet framkomna förslag
hava huvudsakligen gått ut på att, med eller utan kombinationer däremellan, förbjuda
dels betning av vissa slags kreatur å skogen och dels skogsbetning under
viss årstid.

Härutinnan gäller för närvarande kungl. kungörelsen den 28 januari 1876.
Genom denna förordnades, att å ohägnad mark, som skulle anses vara till gemensamt
mulbete upplåten, skulle, därest samtliga delägare ej annorlunda överenskomme,
betande av får och getter vara förbjudet inom vissa län å tider och i omfattning,
som närmare för varje län angavs, dock att det ej vore delägare i betesmarken för -

Departe mentschefen.

Betning av
hemdjur.

1 Korum. bet. I sid. 528.

Kung!. Maj.ts proposition Nr 104.

menat att å sitt eget område beta getter och får, såvida han om dem hölle sådan
vård, att de icke inkomme på annans område, varförutom, därest i något av de
nämnda länen jämkning i den sålunda stadgade fridlysningstiden funnes påkallad,
Konungens befallningshavande ägde att därom hos Kungl. Maj:t göra hemställan.
Med tillämpning av sistnämnda stadgande har utsträckning av det ursprungliga förbudet
meddelats i flera av de angivna länen, varjämte vissa delar av ytterligare ett
län (Kopparbergs) lagts under enahanda förbud.

Av betydligt vidare omfattning, såväl med hänsyn till den mark, som därmed
avses, som i övrigt, är den bestämmelse, vilken utgör andra stycket av 12 § i 1903
års lag och som överlämnar åt Konungen att, om det för skogsåterväxtens skyddande
inom visst län prövas erforderligt, att rätt till bete å skogsmark varder för
viss tid av året inskränkt, därom meddela särskilda föreskrifter. Denna möjlighet
att inskränka skogsbetet — vilken föreslogs av ett par motionärer vid 1903 års
riksdag, på det att rätten till bete måtte bliva på ett mera lämpligt sätt reglerad
och tillika kunna mera avpassas efter förhållandena inom olika delar av landet,
samt av riksdagen antogs med hänsyn därtill, att faran för skogsåterväxten genom
betning kunde i högst betydlig grad förminskas, om betesrätten inskränktes till den
den tid av året, då kreaturen hade verkligt gräsbete — gäller sålunda vilken skogsmark
och vilka betesdjur som helst. Någon tillämpning därav har emellertid icke
förekommit.

Ett bibehållande eller vidare fortgående på denna väg att ernå det skyddande
av skogsåterväxten emot betning, vilket kan anses erforderligt, genom lokala eller
eljest speciella föreskrifter, skulle icke vara förenligt med kommitténs förslag i
övrigt. Nämnda tillvägagångssätt har nämligen till förutsättning en betesrättens
principiella prevalens framför skogsåterväxten, däruti mer eller mindre tillfälliga
undantag må göras genom de speciella föreskrifterna, men denna betets hittillsvarande
prevalens har kommittén frångått i sitt förslag, där i stället å skogsmark
bevarandet av skogen hävdats framför betesnyttningen. Kommittén har dock icke
ansett ett direkt förbud mot all skogsbetning erforderligt eller lämpligt, då i många
fall sådan betning kan äga rum utan någon egentlig skada på återväxten, utan
trott den därutinnan nödvändiga återhållsamheten kunna ernås genom skogsägarens
eget beprövande, därest ett så långt gående av betningen, att skogen därigenom
varder sämre än i 2 § angivits, för honom medför skyldighet att sörja för ny återväxt,
som är tillfredsställande. Uti den härom i förevarande paragraf intagna bestämmelsen
ligger sålunda förslagets grundregel beträffande betning av skogsägarens
hemdjur å hans skog.»

Kommittén hänvisar dessutom rörande särskilda bestämmelser för
regelns iakttagande å sådan mark, som skall anses vara till gemensamt
mulbete upplåten, till sitt förslag till ändring av 5 § i 1857 års stängselförordning,
varjämte kommittén påpekar, att fredandet av en skogsmark
mot betning kan vara att räkna som en skogsvårdsåtgärd och såsom
sådan komma i tillämpning i det särskilda fallet genom föreskrift av
vederbörande myndighet eller överenskommelse mellan skogsvårdsstyrelsen
och skogsmarksägaren.

Kungl. Maj:t$ proposition Nr 104.

Kran kommitténs ståndpunkt har reservanten tagit avsteg, lian
yttrar gent emot kommittén följande:

»Det område, där skadan skett, tenn naturligtvis vara ganska skarpt begränsat.
Skadan kan ju hava bestått i att kreaturen nedtrampat eller avbetat en
späd skogsväxtlighet å något visst till sitt omfång noga avgränsat fält. Detta är
emellertid långt ifrån det allmänna fallet. Det regelmässiga är nog, att kreaturen,
strövande omkring på skogsområdet, där göra skada litet varstans, än genom att
nedtrampa eller avbeta späda plantor, än genom att avbita nya skott på ungskog,
än genom att avbryta grenar eller spädare stammar. Vad blir nu följden enligt
kommittéförslaget vid sådan vanlig form av skadegörelse?

Förpliktelsen skulle, om man strängt håller sig till ordalagen i kommitténs
ifrågavarande båda paragrafer, ha en ytterst omfattande innebörd. Hela det område,
som kunde sägas hava blivit skadat, skulle försättas i nöjaktigt skogbärande
skick genom därför behövliga åtgärder utan hänsyn till om den konstaterade skadan
står i något rimligt förhållande till de erforderliga åtgärdernas omfång eller kostnad.
Detta kan väl icke rimligtvis hava varit kommitténs mening. Skola då åtgärderna
vidtagas på sådant sätt, att blott de sporadiska fläckar, där skadan ägt mm, skola
upphjälpas? Skall härvid iakttagas en så långt i detalj gående specifikation, att
om t. ex. än här än där en skada ägt rum, sträckande sig måhända å ena
platsen till förtrampning av några plantor, å en annan till avbitning av några färska
grenskott, å en tredje till några gren- eller stambrott, varje sådan separat skada
skall genom sin särskilda reglering botas och just på dess plats en reproduktion
och nyskapning äga rum? Ej heller detta svnes mig möjligt.

Väl må man erkänna önskvärdheten därav, att skogsbetningen varder inskränkt.
Jag tror dock icke det vara billigt att tillägga skogsintresset en så ovillkorlig
och allmännelig prevalens, som den anförda grundsatsen synes mig innebära.
1 många orter är nog rätten till skogsbete alltjämnt för jordägaren verkligen behövlig.
Att erkänna tillvaron av en på verkligt behov grundad betesrätt men på
samma gång därmed förbinda skyldighet att bota och avhjälpa sådan skada, som,
om rättigheten överhuvud skall utövas, rimligtvis icke kan undvikas, förefaller mig
icke rättmätigt. Om de ytterst stora svårigheterna att i verkligheten hålla grundsatsens
tillämpning vid makt, torde det tidigare anförda nog i sin mån lämna
vittnesbörd. Till vad där sagts kan läggas ett påpekande av den ytterst tunga och
odiösa uppgift, som skulle åläggas skogsvårdsstyrelsen genom skyldigheten att fiskaliserande
följa alla dessa betesskador, som ske i våra skogar och att reagera mot
dem med yrkanden om skogsbotning. Vilken hart när oöverkomlig uppgift, försvårad
än mera genom den nästan outtömliga rikedom av invändningar, vilken här
kan motses, såväl i fråga om skadans omfång som — icke minst — i fråga om
beskaffenheten och vidden av de botningsåtgärder, som i de särskilda fallen skulle
verkställas.

Skall önskvärd inskränkning ske i skogsbetningen, synes den mig böra vinnas,
icke genom konstruerande av en botningsskyldighet vid skedd betesskada en
skyldighet, som jag befarar måste komma att stanna så gott som enbart på papperet
—, utan genom bestämmelser av det preventiva skyddssyfte, som utfärdade
betesförbud av större eller mindre omfattning innebära. Genom dem vinnes möjhgBihanj
till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 82 höft. (År 104.) 11

Departementschefer
.

82 Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

het att lämpa sig efter de skiljaktigheter, som olika trakter i förevarande avseende
erbjuda. Kommittén har, med sin betesbotning i handom, strukit ett streck över
de ansatser till förbudsreglering, som vår nuvarande lagstiftning innehåller. Jag
tror dock, att man bör bygga på och utveckla den ståndpunkt härutinnan, som vår
lagstiftning hittills principiellt intagit.»

Aven slcogsvårdsstyrelsernas delegerade och domänsstyrelsen hava i
likhet med reservanten icke medtagit hemdjurs betning bland de faktorer,
som kunna föranleda reproduktionsskyldighet.

Vid bedömandet av denna fråga torde först förhållandet mellan
denna och nästföregående paragraf böra klargöras. Såsom kommittén
erinrat, kan bland reproduktionsåtgärderna efter en avverkning ingå områdets
fredning mot betesdjur, vilket med andra ord vill säga, att om
skada ändock sker genom sådana djur, den måste repareras. Reproduktionsskyldighet
efter en företagen avverkning inbegriper alltså i sig
även skyldighet att reparera återväxten under plantstadiet åkommen
betesskada.

De fall av betesskada med ty åtföljande reproduktionsskyldighet,
som komma under förevarande paragraf, äro alltså dels sådana, som skett å
återväxt efter avverkning, sedan densamma nått över plantstadiet, och dels
sådana, som inträffat där ingen reproduktionsplikt på grund av avverkning
förelegat. De förra fallen torde väl icke bliva så omfattande, enär den
skada, som betesdjur förorsaka den växande skogen, förnämligast tillskyndas
denna under dess plantstadium; dock lärer det ingalunda vara
uteslutet att särskilt getter kunna åstadkomma ej oväsentlig skadegörelse
även å skog, som nått över nämnda stadium. Av större betydelse äro
däremot säkerligen de senare fallen. Hit komma såväl kulturer, vilka
verkställts utan att någon lagstadgad förpliktelse därtill förelegat, som
ock genom självsådd från angränsande bestånd på gamla kalmarker uppkommen
återväxt; att dessa skulle få prisgivas åt betesdjur synes ej
riktigt. Väl kan det sägas, att där en skogsmarksägare visat sådant
intresse för skogsvården, att han frivilligt företagit skogskulturer, han
också kan presumeras taga fortsatt vård om dessa, och att sålunda
några stadganden i syfte av skydd mot betning icke för sådana fall
torde behövas; men det kan ju inträffa, att efter utförandet av dylik
kultur fastigheten övergår till en ny ägare, vilken lämnad åt eget val
skulle låta den verkställda kulturen förfäras. Särskilt otillfredsställande
är sådant för den händelse kulturarbetet blivit utfört med understöd
från skogsvårdskassan. Reservanten har också funnit nödigt att för

Kungl. Maj.ts proposition Nr 104. 83

sådant fall stadga särskild förpliktelse lör skogsmarksägaren att vidmakthålla
kulturen (103 §).

Vad angår skogsmark, som besatts tran angränsande bestånd,
synes det icke vara annat än naturligt, att markägaren ålägges taga
vara på en sådan honom tillfallen gratiskultur.

Jag finner således övervägande skäl tala för att, i likhet med kommittén,
upptaga betning av hemdjur bland de faktorer, som enligt förevarande
paragraf kunna föranleda reproduktionsskyldighet. Därmed är
emellertid den frågan fortfarande öppen, huruvida det bör stå skogsmarksägaren
fritt att, vid den risk ifrågavarande paragraf stadgar, släppa
sina djur å skogsmarken eller om sådan betning bör bliva föremål för
förbud, vare sig genom direkt stadgande i lagen eller i sådan ordning,
som angives i 1876 års kungörelse angående betning av får och getter
eller i 12 § andra stycket av 1903 års lag om rätt för Konungen att
för visst län föreskriva inskränkning av rätten till bete å skogsmark för
viss tid av året. Kommittén har förmenat, att dylika inskränkningar i
en annars medgiven betesrätt icke skulle vara förenliga med principen
om slcogsvårdskravets företräde framför skogsbetningen. Om emellertid
nämnda princip hävdas på det av kommittén valda sättet, att om betningen
förorsakar skada å skogen, denna skall botas, så lärer den väl
icke bliva rubbad, i fall man därjämte meddelar betesförbud.

Övergår man alltså till spörsmålet, huruvida det bör vara tillräckligt
med att såsom kommittén stadga botningsskyldighet efter timad
betesskada eller om det för skogens effektiva skyddande mot betning
kan behövas även direkta förbud däremot, så torde skillnad böra göras
mellan samfälld betesmark och annan mark. Beträffande den senare
har jag ansett särskilda bestämmelser icke erforderliga. Däremot lära
sådana böra meddelas ifråga om samfälld betesmark; men dessa bestämmelser
torde lämpligen böra inflyta i 1857 års stängselförordning.

Rörande den av kommittén angivna tredje gruppen av skadeverkande
faktorer yttrar kommittén:

»Sådan betning, som vore olovlig, inginge under begreppet åverkan, tillika
med vad i övrigt enligt 24 kap. strafflagen vore att dit hänföra eller på grund av
särskilda författningar skulle i enlighet därmed anses. De skadegörelser, som skedde
genom åverkan, vore helt naturligt av jämförelsevis liten betydenhet. Ett och
annat fall funnes omförmält i olika redogörelser, såsom t. ex. i skogsvårdsstyrelsens
i Halland berättelse för 1916, där det meddelades, att en av styrelsens kulturer
blivit delvis förstörd genom olovligt fårbete.»

Medan kommittén sålunda stadgar skyldighet att besörja nöjaktig
återväxt vid alla fall av vad som enligt lagen är att hänföra under

Åverkan.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

Departe mentschefen.

Beproduk tionspliktens begränsning.

åverkan, vare sig alltså denna bestått i olovlig avverkning eller ägt
rum på annat sätt, låter reservationsförslaget skyldigheten gälla allenast
vid sådan åverkan, som sker genom avverkning. Skogsvårdsstyrelsernas
delegerade och domänstyrelsen medtaga icke alls åverkan såsom grund
för någon reproduktionsförpliktelse.

Om en skogsägare, som fått sin skog förstörd exempelvis genom
antändning från ett lokomotiv, skall vara förpliktad ombesörja ny skogsbörd,
bör detsamma gälla den skogsägare, vilken fått sin skog spolierad
genom olovlig avverkning av en granne. Konsekvensen synes mig fordra,
att om reproduktionsskyldighet föreskrives vid det ena fallet av skada
å skogeu, den även stadgas för det andra.

Vad angår frågan om omfattningen av den reproduktionsförpliktelse,
som enligt det föregående bör förelinnas uti ifrågavarande fall1 eller
närmare uttryckt frågan, huruvida sagda förpliktelse bör vara lika oinskränkt
som vid reproduktion efter företagen avverkning eller om någon
mildring däri bör medgivas, anföres i kommitténs motiver härom:

»Om skyldigheten att ombesörja återväxtåtgärder efter avverkning i forsta
hand baserar sig därpå, att den, som tager en skörd av skogsmarken, också bör
sörja för en liknande möjlighet för en senare markägare, ehuruväl detta i sig inkluderar
ett förbud mot vanhävdande av skogsmarken, så kan det väl sägas, att
skyldigheten att vidtaga reproduktionsåtgärder efter en av naturhändelse eller dylikt
förorsakad skadegörelse närmast är ett, ehuru i annan form uttryckt, förbud mot
vanhävd, men även denna skyldighet faller tillbaka på principen om en skogsskördstagares
plikt att sörja för en ny skörd. I flertalet fall bliver det nämligen även
efter en inträffad skadegörelse värde kvar i den läderade skogen, som måste bortröjas
för beredandet av ny, tillfredsställande skogsbörd. Skillnaden mellan de båda
fallen blir, att det vid sådan avverkning, som avses i 2 §, är fråga om ett efter
skogsägarens eget skön, på tid och i omfattning, som av honom själv bestämts, för
ekonomiskt ändamål skeende uttagande av skogen, men här om ett uttagande därav,
som påtvingas ägaren i skogsvårdande syfte. Ur dessa förhållanden har huvudregeln
för den skyldighet att ombesörja reproduktionsåtgärder efter skadegörelse,
som kommittén föreslagit, synts kommittén böra härledas: att den avkastning,
som är möjligt att få ut, där bär avsedd skadegörelse inträffat, skall användas
för beredandet av återväxt, så långt detta erfordras, men att å andra sidan ej
heller mera än avkastningen behöver nedläggas på åtgärder därför. Till den avkastning.
som sålunda kan komma i fråga, är att räkna dels det kvarvarande
av den läderade skogen och dels ersättning för skadan, som kan erhållas av någon
försäkringsinrättning eller skadeståndspliktig. Yare sig markägaren gör sig det
läderade beståndet till godo genom dess användande för egen räkning eller genom
försäljning, kan det icke anses ligga något obilligt däri, att han nödgas omflytta
det till följd av den timade händelsen lösgjorda skogskapitalet, helt eller till en
del, i ett ny växande sådant, då ju dels tillgodogörandet av det skadade icke hän -

Kandi. Maj:ls proposition Nr 104.

fört sig till något ägarons eget direkta ekonomiska syfte därmed ocli dels det är
i hans eget intresse att det äger rum, innan såväl det läderade som marken alltför
mycket förfares eller försämras. Skulle det i något fall, även med den gjoida
begränsningen av reproduktionsskyldiglieten, bliva allt för betungande för en markägare
att fullgöra de erforderliga återväxtätgärderna, lärer det få antagas, att
vederbörande skogsvårdsstyrelses understöd är att påräkna.

Vad angår utrönandet och fastslåendet av ett läderat bestånds kvarvarande
värde, där enighet om detta icke kan mellan skogsvårdsstyrelsen och markägaren
ernås, hava några bestämmelser därom i lagen icke ansetts behövliga. Där för
avröjandet av en med skadegörelse övergången mark ingripande sker från skogsvårdsstyrelsens
sida, lärer styrelsen icke underlåta att jämväl föranstalta om en
uppskattning av det läderade beståndet, och även annars torde det icke vara förenat
med några svårigheter att få en tillförlitlig värdering därav i sådana fall, där
en inträffad skada är av beskaffenhet att bliva mera allmänt veterlig, såsom vid
brand, mera omfattande snöbrott eller insektshärjning. Om återigen i andra fall en
skogsägare självmant, utan att meddela sig med skogsvårdsstyrelsen, företager eu
avverkning och sedan beträffande reproduktionsåtgärderna vill gorå gällande sådan
begränsning av kostnaderna därför, som i 3 § angives, lärer han äga bevisskyldighet
rörande det sålunda påstådda mindre värdet hos det avverkade och alltså i
händelse han brister härutinnan fä full reproduktionsskyldighet enligt 2 g.

Det torde vidare vara naturligt, att ersättning för den lidna förlusten, som
markägaren erhåller, skall i ovan angivna omfattning användas till botande av
skadan. Vid skadeståndsregleringar i anledning av de icke sällsynta skogseldar,
som förorsakas av järnvägsdrift, upptagas i regel särskilt kostnader för reproduktionen.
Med nuvarande brist på bestämmelser i ämnet kan det inträffa och har
ofta inträffat, att skogsmarksägaren icke vidtager någon som helst av de för tryggandet
av återväxt erforderliga åtgärderna, utan helt enkelt stoppar det därför avsedda
beloppet i fickan. Detta är uppenbarligen icke tillfredsställande, varken ur
skogsvårdssynpunkt eller för rättsmedvetandet. Med hänsyn till skogsmarksägarens
reproduktionsskyldighet lärer det icke kunna deduceras fram någon skillnad mellan
det fall. att han avverkar och säljer sin skog, och det, att skogen brinner upp eller
eljest tillintetgöres och han får full ersättning därför.

Ett förhållande, som ej sällan torde kunna förekomma vid skada, som förorsakas
genom vatten, men näppeligen är tänkbart vid andra skadegörelser, är
emellertid, att skadan föranledes av något i laglig väg tillkommet företag, såsom
uppdämning i sammanhang med anläggning av vattenverk eller flottning. I dylika
fall bör givetvis för skadan utgående ersättning icke användas på att söka åstadkomma
återväxt, då detta skulle vara tämligen bortkastat. Något direkt stadgande
härom i lagen har dock ansetts obehövligt. Där vattenskadan bliver permanent,
kan det ju sägas, att en sådan förändring i de rådande naturförhållandena inträtt,
som eo ipso medför nedsättning eller upphävande av reproduktionsförpliktelsen —
på grund av dennas i 2 § fastslagna beroende av nämnda förhållanden —, men även
där exempelvis en årligen vid flottningssäsongen återkommande översvämning av
skogsstränder äger rum torde det ligga i sakens natur, att några kostnader icke
nedläggas på resultatlösa reproduktionsåtgärder. I allmänhet lärer ock detta förhållande
återspegla sig vid beräknandet av den för dylika skador utgående ersätt -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

ningen, ity att denna allenast avser direkt eller indirekt uppkommen förlust, men
icke beräknas omfatta utgifter för åstadkommandet av återväxt.

Såsom lagtextens ordalag den ersättning, markägaren i anledning av skadan
uppburit eller kunnat uppbära’ avse att angiva, uppstår och utmätes ägarens på
skadestånd fotade reproduktionsskyldighet endast med det belopp, han verkligen
utbekommit eller med iakttagande av skyldig omsorg kunnat utbekomma. Han kan
således icke förpliktas att vidtaga några åtgärder för återväxten förskottsvis eller
till större del av ett honom behörigen tillerkänt skadestånd än den skadeståndsskyldige
förmått erlägga, men å andra sidan kan han icke genom att skänka efter
eller icke bry sig om att taga ut det skadestånd, han kunde få, göra sig fri från
den mot nämnda belopp svarande reproduktionsskyldigheten. Huru vid tvistigheter
i hithörande fall bevisskyldigheten bör förläggas, är att avgöra efter vanliga processrättsliga
regler.

Om de anförda begränsningarna och jämkningarna i reproduktionsskyldigheten
äro att återföra till den omständigheten, att berörda skyldighet uppkommit utan
något skogsmarksägarens otillåtna åtgörande eller förvållande, så följer härav, att
där ett kausalsammanhang mellan en markägarens skuld och skadan förefinnes, begränsningarna
och jämkningarna böra försvinna. Kommittén har ock i sista stycket
av förevarande paragraf intagit ett stadgande härom. Det naturliga i att markägaren i
dylika fall ålägges en reproduktionsskyldighet utan nyssberörda inskränkningar torde
framgå, om man jämför förhållandet med det, att skadegörelsen förorsakas av en
annan än markägaren. Den skadevållande är då förpliktad att till fullo ersätta
skadan och markägaren att för den erhållna ersättningen bota densamma, och någon
anledning, varför det allmänna intresse, som i nämnda fall kräver skadans fulla
botande, skulle nöja sig med en reproduktionsskyldighet av mindre omfattning i
fråga om en av markägaren själv framkallad skadegörelse, lärer icke kunna förebringas.
Markägaren bliver att betrakta såsom sin egen skadeståndsgivare; en inskränkning
i reproduktionsskyldigheten skulle med andra ord innebära en nedsättning
i ersättningsskyldigheten, vartill som sagt fog ej lärer förefinnas.

Av de sätt. varpå en skogsmarksägare kan förorsaka skada å skogen och
härigenom bliva fullt ansvarsskyldig för vidtagandet av reproduktionsåtgärder, torde
främst vara att märka betning av hemdjur, vilken kommittén, såsom ovan sagts,
icke ansett sig kunna eller böra helt förbjuda. Men även med hänsyn till sådana
skadefaktorer, som sammanförts under beteckningen naturhändelser, kan en skogsägare
gorå sig skyldig till åtgörande eller underlåtenhet, som medför fullständig
reproduktionsskyldighet. Särskilt är detta fallet beträffande brand och insektshärjningar,
därigenom att skogsägaren ådrager sig ansvar enligt 19 kap. i allmänna
strafflagen eller gör sig skyldig till förseelse mot skogseldslagen eller, om den föreslagna
lagen om åtgärder mot insektshärjningar varder antagen, emot denna. Ett
dylikt förfarande har emellertid icke gjorts till nödvändig förutsättning för inträdandet
av ägarens fulla reproduktionsskyldighet, utan denna konstitueras i förslaget
åven genom ett uppsåtlig förorsakande av skadegörelsen, som icke är en direkt
lagstridighet. Ett uppsåtligt åsättande av eld å egen skog, där denna är så belägen,
att vån ej är, att elden därifrån kan spridas till människors boningar eller vistelserum
eller viss annan egendom (kyrkor, konungens slott, fäste m. m.J, är exempelvis
icke i lag belagt med straff, såframt det icke sker i uppsåt att bedraga för -

Kung!. Maj:ts proposition Nr 104.

säkringsgivare eller i annan sådan sviklig avsikt, men även för det visserligen
praktiskt föga tänkbara fallet, att en skog ägde ett dylikt ur eldspridningssynpunkt
ofarligt läge (t. ex. å ett skär långt ute i havsbandet), och ägaren därå uppsåtligen
satte eld, bör full reproduktionsplikt åligga honom. En samma påföljd medförande
vattenskada kan vållas av markägaren genom uraktlåtenhet att fullgöra honom
åliggande skyldighet att rensa bäckar eller andra vattendrag, att hindra utsläppandet
av sågkvarnsavfall i vattnet, att hålla dammi jaka öppen o. s. v. Jämväl ett
vållande av stormskada är tänkbart; om en skogsägare vid erhållandet av tillstånd
till avverkning å mark i ett för vindar exponerat läge fått sig förelagt att därvid
kvarlämna en del av beståndet såsom stormkappa, men uraktlåter detta, och sedan
en storm nedbryter skog, till vars skydd stormkappan varit behövlig, torde skogsägaren
få anses som vållande till skadan i här ifrågavarande mening. Beträffande
övriga skadefaktorer torde däremot möjligheten av ett skogsägarens vållande ligga
mera fjärran.»

Dessa synpunkter hava ock omfattats uti de övriga förslagen, dock
med den olikheten, att inträdandet av ovillkorlig full reproduktionsskyldighet
av skogsvårdsstyrelsernas delegerade och domänstj-relsen icke
stadgats för något fäll samt av kommittéreservanten endast ifråga om
brandskada, för vilket fall han upptagit kommitténs generellare bestämmelser
om markägarens uppsåt eller vållande.

Domänstjmelsen har dessutom i sitt förslag intagit en klausul om att
där fullgörandet av den stadgade reproduktionsskyldigheten skulle för
visst fall bliva synnerligen betungande, skogsvårdsstyrelsen skulle på ansökan
få medgiva skälig begränsning därav. I vissa fall skulle nämligen,
yttrar domänstyrelsen, denna skyldighet kunna bliva alltför betungande.
Därest ett skogsområde till mindre del utgjordes av gammal sparad och
värdefull skog, hemmanets kanske enda tillgång på sådan, och hela detta
område bleve härjat av skogseld samt marken därvid så hårt skadades,
att för dess återförsättande uti skogbärande skick erfordrades särskilt dyrbara
kulturåtgärder, såsom plantering i fyllda gropar, till vilka fylljorden
måste hämtas på långt avstånd, syntes det, även om markägaren från det
avbrända området genom försäljning av den därifrån avverkade skogen
eller eljest skulle erhålla tillräckligt belopp för att bekosta dessa dyrbara
kulturer, ganska hårt om han skulle tvingas omedelbart till skogen
återbörda de värden, vilka utan hans åtgörande från skogen lösgjorts
och vilka värden förut för honom representerat en förhållandevis avsevärd
och lätt åtkomlig kapitaltillgång.

Sveriges Skogsägareförbund har beträffande förevarande spörsmål
anfört.

Förbundet kunde ej ansluta sig till förslagens stadganden om den omfattning,
i vilken markägaren skulle vara skyldig att själv bekosta skogsodlingsåtgärdema.
Det vore enligt förbundets förmenande ingalunda lämpligt att kombinera skogs -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

odlingsåtgärdernas omfattning med värdet av den på grund av olyckshändelsen avverkade
skogen. Det funnes intet reelt samband mellan dessa båda omständigheter,
eller någon anledning, varför en skogsodling å ett brandfält skulle avbrytas och
återstoden av brännan förbliva kol, så snart kulturkostnaden uppnått den brandskadade
skogens värde. Denna princip ledde till att, om plantbestånd eller ungskogar
överginges av skadegörelser, ingå återväxtåtgärder alls bleve vidtagna. Men
det torde vara ett lika stort allmänt intresse, att skogskultur skedde i dylika fall
som om en äldre eller medelålders skog, där avverkningen gåve värden, överginges
av skadegörelse. Förbundet kunde av denna orsak ej biträda förslaget att sammankoppla
reproduktionsåtgärdernas omfattning med den skadade skogens värde.

Å andra sidan torde man emellertid icke kunna fordra, att markägaren ensam
skulle vidkännas kostnaden för full skogsodling å de skadade markerna. Detta
skulle ofta för honom bliva ytterst betungande. Han hade först gjort en kanske
avsevärd förlust genom själva skadan å skogen; skulle han så därefter företaga
dyrbara skogsodlingar, bleve det måhända drygare än hans ekonomi förmådde bära.
Då det ju framför allt vore ett allmänt intresse, att de av icke självförvållad skada
övergångna markerna ej förbleve improduktiva, syntes det därför vara rättvist och
rimligt, att det allmänna genom skogsvårdsstyrelsen städse medverkade till skadans
avhjälpande i form av bidrag till skogsodlingens utförande. Så skedde ju i regel
redan nu genom frivilligt åtagande av skogsvårdsstyrelserna. Dessas deltagande i
dylika kostnader vore emellertid fullständigt beroende av styrelsernas eget gottfinnande,
och markägarna både nu ingen som helst trygghet för att erhålla bidrag
av skogsvårdsmedel, om de skogsodlade å skadade marker. Än mindre ägde de
någon visshet om den omfattning, i vilken sådant bidrag eventuellt kunde påräknas.

Skulle nu emellertid, på sätt förbundet föreslagit, markägaren städse vara
skyldig att verkställa skogsodling efter det skogen skadats genom olyckshändelse,
så borde han äga full visshet om dels att den alltid vore fullt berättigad att påfordra
bistånd av skogsvårdskassan samt dels till vilka belopp detta bistånd minst
kunde påräknas. Förbundet funne det därför vara lämpligt att i lagen intoges bestämmelse
därom, att då markägare enligt lagens föreskrift skogsodlade å plats,
där kulturen betingats av genom olyckshändelse vållad skada, skogsvårdsstyrelsen
städse skulle vara skyldig att bidraga minst med viss, i lagen föreskriven andel av
kostnaden. Denna andel syntes ej böra sättas lägre än till hälften av omkostnaderna
för föryngringsarbetet, oavsett kostnaderna för borttagande av saludugligt virke. En
sådan bestämmelse hindrade givetvis icke, att skogsvårdsstyrelsen, då den funne
särskilda skäl föreligga, kunde bidraga med mera än hälften.

Det vore alldeles nödvändigt att denna bidragsskyldighet från det allmännas sida
inrycktes i lagen. Full visshet om likhet inför lagen både skogsägarna knappast eljest.

Departe- Det föreligger alltså bär det anmärkningsvärda förhållandet, att

mentschefen. me(jan den högsta skogsvårdsmyndigheten, domänstyrelsen, ansett, att
skogsägaren endast bör åläggas en till visst värde begränsad kulturskyldighet
och att även denna må kunna i särskilda fall ytterligare inskränkas,
så har det från skogsägarnas sida förklarats, att full skogsodlingsskyldighet
bör stadgas för en skogsägare efter skogen övergången skada, med
bidrag likväl av allmänna medel till minst halva kostnadsbeloppet. Det

Kungl. Majris proposition Nr 1()4.

8!)

kunde vid detta förhållande måhända synas som om intet skäl vidare förelåge
att stadga någon inskränkning i reproduktionsskyldigheteu i förevarande
fall. Men först och främst är att märka, att skogsägareförbundet
torde få anses företräda huvudsakligen de större skogsägarna, och att det
för de mindre kunde bliva betungande att verkställa full skogsodling, även
om de erhölle lagstadgat bidrag till halva kostnaden därför. Det skulle
sålunda för dessa skogsägare även med förbundets förslag bliva av stor
betydelse att erhålla ytterligare bidrag, utöver det lagstadgade minimum,
men sådant bidrag skulle fortfarande bliva beroende av skogsvård sstyrelsens
gottfinnande. Vidare synes förbundet icke hava beaktat de båda
fall av full botningsskyldighet, som föreslagits, nämligen då markägaren
av den för skadan ansvarige får uppbära full ersättning och då han själv
förorsakat skadan. Att även i dylika fall bidrag till skogsodlingen skulle
lämnas ur skogsvårdskassan, synes icke vara befogat. I övrigt synes mig
de för reproduktionsskyldighetens begränsning anförda skälen vara giltiga
och då därtill dom än styrelsen ansett sig böra hemställa om så stor eftergift
uti botningsskyldigheten, som skett, har jag funnit en obegränsad skyldighet
icke kunna sättas ifråga.

Att vad domänstyrelsen till stöd för sitt berörda eftergiftsstadgande
anfört är beaktansvärt kan icke förnekas. Dock synes mig ett lättande
av markägarens skyldighet icke lämpligen böra ske på det av domänstyrelsen
föreslagna sättet. I synnerligen betungande fall lärer markägaren
kunna påräkna bidrag ur skogsvårdskassan, därom emellertid
intet lagstadgande bör vara erforderligt.

Något skäl, varför markägaren icke skulle vidkännas full reproduktionsskyldighet,
därest han själv orsakat skadegörelsen, torde vara svårt
att finna.

Förutom begränsningen av kostnadsbeloppet har den omständigheten,
att avverkningen i de nu förevarande fallen gjordes obligatorisk,
av kommittén ansetts böra medföra den jämkningen i reproduktionsbestämmelserna,
att beträffande tiden för bortskaffandet av kvarvarande
träd eller buskar, där sådant för den nya skogsåterväxten erfordrades,
hänsyn skulle tagas till arbetskostnader och avsättning. Dessa faktorer
skulle nämligen enligt kommitténs förmenande vid ett alltför rigoröst
tillvägagångssätt härutinnan lätt kunna för markägaren medföra förluster,
vilka ej skulle stå väl tillsammans med avverkningens och reproduktionsarbetets
tvångskaraktär. Berörda medgivande har ock upptagits av reservanten,
varemot såväl skogsvårdsstyrelsernas delegerade som domänstjrrelsen
uteslutit detsamma. Domänstjurelsen har därvid som skäl anfört,
Bihang till riksdagens protokoll 1923■ 1 saml. 82 höft. (Nr 104.) 12

Tiden för
reproduktionsåtgärd
er.

Departe mentschefen.

90 Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

att medgivandet ifråga, som visserligen kunde betingas av billighetshänsyn,
i många fall kunde såväl försvåra som fördyra beredandet av
återväxt.

Då denna av domänstyrelsen anförda farhåga torde äga fog för
sig och då den till grund för bestämmelsen liggande synpunkten av

billighet gentemot markägareD lärer vinna beaktande av skogsvårds styrelserna

även utan lagstadgande därom, har något sådant icke heller
upptagits i det omarbetade förslaget.

9 §.

1 stycket: Korum. 12 §; reserv. 41 § 1 mom.; deleg. 20 §; domänst. 8 § 1 st.

2 stycket: Komm. 13 §; reserv. 42 §; deleg. 20 §; domänst. 3 § 2 st.

I samtliga förslagen har bibehållits bestämmelsen i 1903 års lag,
att skyldigheten att sörja för återväxtåtgärder icke skall gälla å försumpad
skogsmark, där skogens tillväxt och återväxten uppenbarligen
omöjliggöras av markens beskaffenhet och betäckning.

Det har anmärkts, att detta ibland kunde verka för stor frihet
och att man borde föreskriva användning av en del utav avverkningsvinsten
till förbättring av marken. Särskilt hava dessa anmärkningar
gällt skyddsskogarna och exponerade marker, där sagda frihet förmenats
kunna medföra allvarliga olägenheter genom att bidraga till utbredd
försumpning.

Det nu gällande stadgandet är såväl med hänsyn till sin ordalydelse
som enligt de vid dess tillkomst anförda motiven att tolka mycket
snävt, och några klagomål över detsamma eller dess tillämpning hava
mig veterligen icke försports. Då det emellertid synes skäligt, att där
försumpning kan förhindras eller återväxt vinnas genom t. ex. avdikning,
som ej är att anse såsom oskäligt betungande, en sådan åtgärd också
vidtages, har ifrågavarande paragraf erhållit en därefter jämkad avfattning.

10 §.

Komm. 4 §; reserv. 29 §; deleg. 18 §; domänst. 9 §.

Under förarbetena till 1903 års lag framkommo skilda förslag i
frågan, vem ansvaret för vederbörliga återväxtåtgärder borde påvila. 1
Den slutliga ståndpunkten i lagen blev, som bekant, att markägare och
avverkare äro gentemot det allmänna lika ansvariga för åtgärdernas vid -

1 Komm. bet. I s. 212—215.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

tagande, men med rätt för den förstnämnde att av den senare söka åter
vad han därför fatt utgiva.

Kommittén har häri föreslagit den ändringen, att markägaren ensam
skulle bära nämnda ansvar, dock med det tillägg, enligt 24 § i
kommitténs förslag, att skogsvårdsstyrelsen skulle vara berättigad att,
om densamma nödgats föranstalta om reproduktionsåtgärder, utfå kostnadsersättningen
därför av avverkaren i stället för av markägaren, ined
regressrätt sedan för den förre mot den senare. Kommitténs utläggning
rörande de synpunkter, som äro att beakta i dessa frågor, torde med
hänsyn till frågornas stora betydelse få återgivas i sin helhet:

»Vid behandlingen av spörsmålet om ansvarigheten för nödiga reproduktionsåtgärder
bör man skilja mellan skyldigheten att föranstalta om själva åtgärderna
och det slutliga eller ekonomiska ansvaret för dessa.

Skyldighet att föranstalta åtgärderna.

Att den förra skyldigheten endast bör tillkomma den, som vid åtgärdernas
vidtagande äger skogsmarken, har synts kommittén påtagligt. Det är till egendomens
och alltså ägarens fromma som reproduktionen företages och det bör därför kunna
förväntas, att den i regel av honom utföres med noggrannhet och omsorg, varemot
en främmande, för fastighetens bästa likgiltig avverkare i allmänhet torde söka
komma ifrån sin skyldighet så lättvindigt som möjligt och endast fullgöra det allra
nödtorftigaste. Arbetskostnaden bör ock ställa sig billigare, om arbetet utföres av
ägaren och hans folk än om den oftast ej på platsen boende avverkaren skall ombestyra
det, och denna minskning i omkostnaden kan räknas som en vinst för markägaren,
emedan, om avverkaren skall svara för arbetet, härför givetvis göres ett
avdrag å köpeskillingen, motsvarande avverkarens drijgare arbetskostnad. Avenså
blir ett utförande av odlingsarbetena genom en annans arbetsfolk alltid förenat med
den vanskligheten, att det kan leda till förvecklingar mellan verkställaren och markägaren,
med hänsyn till arbetsfolkets tillträde till fastighetens område, behovet av
betesfred och eventuellt inhägnande av kulturplatsen in. m. Det torde ock vant
dessa och andra sådana olägenheter, som vid förslagets granskning inför högsta
domstolen föranledde en ledamot att, ehuruväl han ansåg ansvaret för markens återställande
i skogbärande skick böra åligga avverkaren, dock uttala, att de därför
nödiga åtgärderna icke borde få ombesörjas av denne, utan skulle på hans bekostnad
vidtagas antingen av skogsvårdsstyrelsen eller, under vederbörlig kontroll, av markägaren,
där denne föredroge detta. För skogsvårdsstyrelsernas del torde ock reproduktionsåtgärdernas
förläggande uteslutande på markägaren så till vida medföra en
fördel som styrelserna, vilka visserligen även enligt den gällande lagen äga att
vända sig direkt mot ägaren, om de så vilja, men mången gång ansett sig höra i
första hand taga avverkaren för huvudet, ofta med påföljd att sedan nödgas attackera
även ägaren, endast få en part att hålla sig till beträffande utförandet av återväxtåtgärderna.

Vad här är sagt om annan avverkare än ägare gäller även om en ägare,
som efter av honom själv företagen avverkning försålt eller eljest frånträtt fastigheten.
— Ett bibehållande å den fastighetsägare, som fått sig ålagt att vidtaga

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

vissa åtgärder å en fastighet, av denna skyldighet, även sedan han frånträtt äganderätten
till fastigheten, förefinnes i lagen den 25 juni 1909 angående uppsikt å vissa
jordbruk i Norrland, Dalarne och Värmland i fråga om avhjälpandet av vanhävd.1
Detta har motiverats därmed, att bestämmelsen vore nödvändig till förekommande
av lagens kringgående genom egendomens överlåtande till någon, som på grund av
ekonomiskt obestånd vore oförmögen att fullgöra skyldigheten. Att det emellertid
icke förbisågs, att därmed vore förknippade olägenheter av ovan antydd art, framgår
därav att det på anmärkning av högsta domstolen — ansågs nödvändigt att
samtidigt intaga bestämmelse om skyldighet för den nye innehavaren att tåla åtgärdernas
vidtagande av en annan. Då sådant stadgande icke infördes i 1903 års
skogslag, kan detta mahända hava sin förklaring däri, att åtgärder för åstadkommande
av skogsåterväxt äro mindre ingripande i en fastighets skötsel än åtgärder
till avhjälpande av vanhävd a dess inägor och byggnader och därför näppeligen
kunna tänkas stöta på motstånd från markinnehavarens sida. I denna skogsåterväxtåtgärdernås
mindre omfattning i jämförelse med ett avhjälpande av jordbruksvanhävd
ligger emellertid ock en olikhet i fråga om behovet att på antytt sätt
förebygga uteblivandet av erforderliga restitutionsåtgärder till följd av egendomens
övergång till en därtill oförmögen ägare. Risken av ett sådant uteblivande torde
nämligen pa nyssnämnda grund i och för sig icke vara så stor i fråga om skogsproduktion,
även om åtgärdernas utförande icke får ske genom någon annan än
den, som vid tiden därför är ägare av fastigheten, men än mera är den ju helt och
hållet borta, då lagen stadgar, att om annat slår fel, åtgärderna skola ombesörjas
av skogsvårdsstyrelsen; enligt 1909 års vanhävdslag får däremot intet motsvarande
ingripande av myndighet äga rum. Frågan gäller med andra ord beträffande åtgärder
enligt skogsvårdslagen icke, såsom i nyssnämnda lag, säkerställande av själva
åtgärdernas utförande, utan beredandet av en ekonomisk säkerhet för desamma åt
skogsvårdsstyrelserna.

Ekonomiskt ansvar för åtgärderna, a) Ägare — avverkare.

Då i 1903 års lag det slutliga eller kostnadsansvaret för de erforderliga
reproduktionsåtgärderna lades på avverkaren, grundade sig detta, såsom ovan anförts,
på uppfattningen av en avverkning, varå reproduktionsåtgärder måste följa, såsom
en överträdelse av lagen och alltså av avverkaren såsom en lagöverträdare. Denna
uppfattning kan kommittén icke dela. Vad i 1 § av 1903 års lag angives såsom
vanskötsel av skogsmarken är nämligen icke, trots den olyckliga avfattningen därav
i förbudsform, något i egentlig mening förbjudet, utan till sin reella innebörd allenast
ett angivande av de förutsättningar, under vilka lagen kräver en skyldighet att
vidtaga åtgärder till betryggandet av återväxt. Vem denna skyldighet skall åligga,
bör därför bero på, vem som framkallat dessa förutsättningar för densamma, och
detta är enligt kommitténs förmenande markägaren och icke innehavaren av den
upplåtna avverkningsrätten, så framt denna icke av innehavaren överskrides. Då i
liksdagens skrivelse det sades, att den förpliktelse att jämte avverkaren svara för

. ,1 >>8 Ä ““ H,ar; e%r det åtagande enligt 5 § eller föreläggande enligt 6 & skett,

fastigheten genom köp, byte eller gåva övergått till ny ägare, svale likväl den förre ägaren för
atagandets eller föreläggandets fullgörande, där ej med jordbrukskommissionens medgivande ansvarigheten
av nye ägaren övertagits.

„ Innehavare av jord vare skyldig tåla, att annan, som Ur ansvarig för avhjälpande av be fintlig

vanhävd, vidtager de åtgärder å fastigheten, som därför erfordras.»

Kult yl. Maj:Is proposition Nr 104. ‘Jo

reproduktionsåtgärder, som det ansetts nödigt att ålägga den avverkningsrätten
upplåtande skogsägaren, icke innebure någon orättvisa, eniir denne sistnämnde genom
att vid upplåtelsen iakttaga nödig försiktighet borde kunna trygga sig mot kostnader
i följd av avverkarens eventuella överträdelser av lagens föreskrifter, så är redan
här erkänt det berättigade i att fordra en viss omsikt lios en skogsägare, ehuruväl
detta anspråk på skogsägaren icke sträcktes längre än till ett hans så att säga
borgensansvar för avverkaren gentemot det allmänna, så att från dettas sida återväxtåtgärderna
eller kostnaderna därför kunde utkrävas även av skogsägaren, men
denne, om så skett, skulle hava regressrätt mot avverkaren. Agarens ansvarighet
bör emellertid icke stanna vid detta. Vare sig han själv avverkar skogen så, att
reproduktionsåtgärder bliva nödvändiga, eller han gör sådan upplåtelse åt en annan,
att denne kan göra det utan att överträda sitt avtal, är det ägaren, som förfogar
över sin skog och tager avkastningen därutav. Om han därvid säljer träden först
sedan han avverkat dem eller om han med köparen avtalar, att denne skall verkställa
avverkningen, synes detta icke kunna motivera någon olikhet beträffande
ägarens skyldighet att sörja för återväxt. I det förra fallet får han högre köpeskilling,
men skall själv vidkännas avverkningskostnaden, i det senare får han lägre
köpeskilling men slipper nämnda kostnad.

Från en skogsvårdsstyrelse — i Gävleborgs län — har det sagts, att det
stora flertalet avverkningsrätter å skog försåldes av småbönder, som knappast kunde
skriva sina namn, än mindre förutse, huru en avverkning skulle skötas, och att, då
i allmänhet lämpligt biträde ej stode till skogsägarnes förfogande vid upprättande
av köpekontrakt, det icke vore möjligt för dem att däri få in bestämmelser om
sättet för avverkningarnas utförande; till följd härav och då skogsägarne ofta för
sin ekonomi vore beroende av att få sin skog försåld, kunde skogsavverkarne mången
gång få ''vilka kontraktsbestämmelser som helst, blott de erforderliga penningarna
betaltes. Det vore sålunda de små skogsägarne, icke avverkarne, som behövde skogslagens
hjälp. — Häremot må det emellertid, med erinran att, på sätt i riksdagsskrivelsen
antyddes, det icke går för sig att släppa efter alla anspråk på skogsägarnes
omdöme och kännedom om rådande förhållanden och bestämmelser, framhållas,
att vare sig de gällande skogsvårdsbestämmelserna med avseende på reproduktionsansvarigheten
äro av innehåll, som i 1903 års lag anges, eller i överensstämmelse
med kommitténs förslag, det måste ingå såsom ett av de viktigaste leden i
skogsvårdsstyrelsens undervisande och bispringande verksamhet att där kunskapen
och uppfattningen om skogen och de med dennas ägande följande förpliktelser är så
ringa, som antytts, avhjälpa nämnda missförhållande genom att meddela upplysningar
om de gällande bestämmelserna och bereda möjlighet för skogsägarne att erhålla
sakkunnig hjälp vid upprättandet av avverkningskontrakt. Men detta skogsvårdsstyrelsens
arbete torde säkerligen både vara lättare och slå djupare rot, om det
baseras på en lagens bestämmelse om reproduktionsplikt för skogsägaren själv än
om det skall hänföra sig till den nuvarande regeln att avverkaren är den i sista
hand ansvarige. Genom att sålunda få en bestämdare skyldighet enligt lagen och
en klarare uppfattning därom samt ett effektivt biträde vid sina avverkningsrättsupplåtelser
torde skogsägarne erhålla en starkare både ansvars- och säkerhetskänsla
i fråga om sin skog och härigenom den hjälp, varav den omförmälda skogsvårdsstyrelsen
förmenat dem vara i behov, givas dem vida bättre och varaktigare än
därigenom, att med bibehållandet av avverkarnes nuvarande ansvarighet desse till

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

äventyrs kunna förmås att fara fram med något större försiktighet än av dem
erhållna lösliga kontrakt nödga dem till. Om den föreslagna förändringen i ansvarighetsbestämmelserna
skulle komma att för avverkningsrättsköpare medföra svårigheter
eller dröjsmål med uppgörandet av skogsaffärer, är därom intet ont att säga, då
detta närmast torde drabba de mindre önskliga av dessa, varemot sunda och lojala
affärer icke torde hindras därav, och därför ej heller en skogsägare, som är i behov
av att sälja sin skog, bliva avskuren från möjligheten att få detta realiserat på ett
tillfredsställande sätt.

Vad beträffar den under förarbetena till 1903 års lag framställda anmärkningen,
att återväxtskyldighetens förläggande på markägaren ofta måste innebära en stor
obillighet och särskilt i Norrland, där vidsträckta skogsmarker på lång tid äro upplåtna
till avverkning åt sågverksbolag, i många fall skulle leda till jordägarnes
ruin, så torde denna anmärkning närmast hava syftat till då redan befintliga upplåtelser,
d. v. s. sådana, som tillkommit innan någon återväxtskyldighet fanns i lag
stadgad, och ägde givetvis härutinnan fog. Beträffande dylika upplåtelser blev
emellertid genom riksdagens ändringsförslag redan enligt 1903 års lag reproduktionsskyldigheten
förlagd på avverkningsrättsinnehavaren ensam, och häri göres icke
någon ändring enligt kommitténs förslag.1 Icke heller har kommittén beträffande
avverkningsrättsavtal, som ingåtts under 1903 års lags giltighetstid, ansett någon
rubbning kunna göras i det enligt nämnda lags bestämmelser uppkomna förhållande
mellan skogsägarens och avverkarens reproduktionsansvarighet, ehuruväl, såsom ovan
antytts, nämnda förhållande är ägnat att vid tillämpningen föranleda olägenheter.

Med förläggandet av det definitiva reproduktionsansvaret på markägaren i
stället för avverkaren torde även vinnas mera klarhet och stadga i förhållandet
mellan desse till fromma för dem båda. Då en avverkningsrätt upplåteä, bliver det
att taga hänsyn till denna skogsägarens skyldighet vid bestämmandet av köpeskillingen,
varvid avverkaren givetvis lärer få vidkännas en ökning i denna, men denna
ökning bör vara för honom att föredraga framför att hava efter avverkningen kvarstående
efterräkningar. Skogsägaren å sin sida vet från början, vad han har att
rätta sig efter, och slipper såsom nu, då avverkaren skolat ombesörja återväxtåtgärderna
och köpeskillingen beräknats lägre med hänsyn härtill, den i riksdagsskrivelsen
antydda risken att en vacker dag. om avverkaren lyckas undandraga sig
eller befinnes urståndsatt att fullgöra sina förpliktelser, få träda emellan med påföljd,
att sålunda få vidkännas återväxtkostnaderna två gånger — ett med nu gällande
bestämmelser möjligt förhållande, som väl är till fromma för det allmänna,
men står föga väl tillsammans med principen om avverkaren såsom den för återväxten
rättvisligen ansvarige. Med förslagets bestämmelser rörande reproduktionsansvaret
skulle ock undvikas en annan oegentlighet, i motsatt riktning mot den nyss
angivna, vilken för närvarande kan uppstå till följd därav, att i den händelse av
ägare avverkningsrätt upplåtits till annan och denne gjort sig skyldig till vanskötsel,
återväxtansvarigheten jämte eventuell regressrätt mot avverkaren tillagts jämväl en
senare ägare till fastigheten än den, som meddelat upplåtelsen. Då det härom i
riksdagens skrivelse yttrades, att detta läggande av ansvarigheten å den senare
ägaren icke innebure någon orättvisa mot denne, enär han vid förvärvet icke torde
underlåta att taga hänsyn till, huruvida uppenbar vanskötsel å egendomen ägt rum,

1 Se 13 § i 1903 års lag och 37 § i kommitténs förslag.

Kanyl. Maj.ts proposition Nr 104.

torde härmed åsyftats, att om den senare ägaren tinner sådan vanskötsel hava ägt
rum, att reproduktionsåtgärder hlivit nödvändiga, han vid köpeskillingens bestämmande
betingar sig avdrag för dessa. Men i så fall finnes intet skäl att medgiva
honom regressrätt för de havda kostnaderna gentemot avverkaren, utan tvärtom kan
eu dylik rätt ju medföra, att den nye ägaren finge en dubbel ersättning för sina
berörda kostnader, nämligen dels en indirekt, genom nedsättning i köpeskillingen, av
den förre ägaren och dels en direkt utav avverkningsrättsinnehavaren.

I 1908 års gottlandslag har ansvaret för reproduktionsåtgärderna förlagts
olika, allteftersom den desamma föranledande avverkningen skett med vederbörligt
tillstånd eller olovligen. 1 Medan för sistnämnda fall lagen upptagit reglerna i 1903
års lag, har med avseende på det förstnämnda ett strängare krav på skogsägaren
gjort sig gällande på det sätt, att med stadgande av förstahandsansvar såväl för
skogsmarkens ägare som för annan avverkningsberättigad denne sistnämnde tillerkänts
rätt att, där ej annat blivit avtalat, av ägaren söka åter vad han nödgats
utgiva — ett förhållande alltså, rakt motsatt regeln i 1903 års lag. Denna olikhet
mot nämnda lag i fråga om den definitiva ansvarigheten motiverades med att då
avverkningen bedreves med vederbörligt tillstånd, den icke kunde, såsom i motsvarande
fall enligt 1903 års lag, anses innebära en lagöverträdelse, utan att kostnaden
för återväxtåtgärderna här tvärtom tedde sig såsom en helt normal omkostnad
för uttagandet av en del av skogskapitalet, från vilken synpunkt alltså borde
bestämmas, på vem denna kostnad borde stanna. Denna fråga, hette det, torde i
regel komma att avtalsvis regleras i sammanhang med avverkningsrättens upplåtande;
där så ej skedde, vore den väl i viss män beroende på de föreskrivna åtgärdernas
och den upplåtna avverkningsrättens beskaffenhet, men komme säkerligen
i regel att besvaras därhän, att ansvaret borde stanna på markägaren, då han bleve
den, som kunde påräkna nyttan av åtgärdernas företagande, och den avverkningsberättigade,
vars intresse allenast ginge ut på att uttaga viss bestämd del av skogstillgången,
i allmänhet icke finge antagas hava vid avverkningsavtalets slutande tagit
i beräkning de extra utgifter för skogens tillgodogörande, som kunde betingas av
föryngringsförhållandena i det särskilda fallet. Till förekommande av svårlösliga
rättstvister fastslogs emellertid den ovan angivna regeln.

Denna för Gottland fastslagna regel rörande det slutliga ansvaret för återväxtåtgärderna
står, såsom synes, i överensstämmelse med den av kommittén förfäktade
meningen; någon egentlig avvikelse därifrån ligger det nämligen icke i
gottlandslagens medgivande åt kontrahenterna att genom deras avtal upphäva avverkarens
regressrätt mot markägaren, enär i händelse av ett dylikt avtal avverkarens
berörda rätt givetvis varder tillgodosedd på annat sätt. En annan sak är,
huruvida en dylik avtalsbefogenhet kan anses lycklig, eller om icke det länder till
större enkelhet och reda för parterna vid uppgörandet av deras avtal, att frågan
är på ett bestämt sätt genom lagen ordnad. Kommittén har för sin del, såsom av
dess förslag synes, varit av den senare meningen.

Såsom ovan anförts, har det på sina håll uttalats, att ehuruväl markägaren
vore den för återväxtåtgärderna egentligen ansvarige, dock till beredande av större
säkerhet för deras vidtagande även avverkaren borde hava ansvar därför, antingen
lika med markägaren eller först i andra hand. Till den del härmed avsetts möj 1

I de fall, där avverkning får ske utan tillstånd, föreligger som bekant ingen reproduktionsskyldighet.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

ligheten att få själva utförandet av reproduktionsåtgärderna verkställt genom avverkaren
är något sådant icke blott enligt kommitténs ovan angivna mening olämpligt
utan även med den såväl i 1903 års lag som i förslaget stadgade skyldigheten
för vederbörande skogsvårdsstyrelse att i sista hand ombesörja åtgärdernas vidtagande
obehövligt. Vad återigen beträffar en avverkarens ekonomiska medansvarighet
för återväxtåtgärderna, synes även denna kommittén vara ur ren säkerhetssynpunkt
obehövlig. Om, såsom i förslaget avses, skyldigheten att ersätta av skogsvårdsstyrelsen
för vidtagna återväxtåtgärder havda kostnader följer äganderätten till marken
samt styrelsen för kostnaderna beredes betalningsrätt ur fastigheten före inteckningar,
1 torde nämligen all risk för skogsvårdsstyrelserna att icke få sina kostnader
ersatta vara utesluten.

På de skäl, som sålunda anförts, har kommittén icke kunnat biträda den av
skogsvårdsstyrelsernas flertal uttalade meningen, att både markägare och avverkare
borde göras ansvarige för vidtagandet av reproduktionsåtgärder, utan ansett det
riktiga vara, att ansvaret för dessa lägges på markägaren ensam. I likhet med
vad som ägt rum i 1916 års lag om expropriation och 1918 års vattenlag ävensom
det föreliggande förslaget till lag om skifte av jord har här även intagits bestämmelse
om vem som skall, därest äganderätten till skogsmarken är föremål för tvist,
anses såsom ägare till densamma.

Vad beträffar den från skogsbirdsstyrelsehåll gjorda invändningen, att markägarens
ensamma ansvarighet skulle medföra ett ökat jobberi med skogsegendomar,
torde densamma förlora sin giltighet med införande av förslagets bestämmelser om
skydd för växtlig ungskog och skogar i exponerat läge; genom dessa bestämmelser
torde nämligen, såsom förut uttalats, ett effektivt botemedel mot dylikt jobberi
bliva ernått. 1 viss mån har emellertid den angivna synpunkten, att en avverkare
bör få känna ansvar med tillgodogörandet av en skogsskörd, blivit beaktad i förslaget,
då däri intagits bestämmelse om rätt för skogsvårdsstyrelsen att, där den
så äskar, hos avverkaren utfå kostnadsbeloppet för de nödiga återväxtåtgärderna.
med rätt i ty fall för avverkaren att av markägaren söka åter vad han sålunda
måst utgiva. 3 Härmed bär åsyftats dels att i möjligaste mån befria skogsvårdsstyrelserna
från nödvändigheten att för utfående av sin fordran bringa den fastighet,
vartill skogsmarken i fråga hörer, till försäljning och dels, som sagt, att bibringa
avverkaren den erinran om att han icke utan alla påföljder för sig själv kan vid
avverkningen gå fram huru som helst, vilken enligt de ovan återgivna påpekandena
från skogsvårdsstyrelsehåll visat sig nyttig och välbehövlig.

b) Föregående — efterföljande ägare.

Beträffande förhållandet mellan en föregående och en efterföljande ägare
hava de nuvarande bestämmelserna lett till olika uppfattningar om, huruvida den
senare har någon reproduktionsförpliktelse efter en av den förre före äganderättens
övergång företagen avverkning. Sålunda har det på vissa håll ansetts, att lagens
stadgande, att ägare av skogsmarken är ansvarig för återväxtåtgärder, därest avverknmgsrättsinnehavare
gjort sig skyldig till vanskötsel, utesluter ett dylikt ägarens
ansvar för den händelse den avverkning, som gett upphov till vanskötseln, företagits
av en företrädare i äganderätten, men i ett 1913 av Kungl. Maj:t avdömt rätts 1

Se 25 § i förslaget

2 Se 24 § i förslaget.

Kungl. Maj.ts proposition Nr 104.

fall liar eu annan tolkning gjort sig gällande. Ä ett skogsområde, som ägdes först
av en person G. och sedan av ett bolag, företogo dessa, var under sin ägaretid,
avverkning till ungefär hälften vardera, varefter skogsvårdsstyrelsen vid domstol
yrkade åläggande för bolaget att vidtaga återväxtåtgärder å hela området; bolaget
bestred att kultivera å den hälft, där G. avverkat. Sedan häradsrätten funnit upplyst
vara, att å ifrågavarande mark avverkningen så bedrivits, att skogens återväxt
uppenbarligen äventyrats, och under åberopande av 4 i skogsvårdslagen bifallit
skogsvårdsstyrelsens talan, förklarade hovrätten bolaget icke ansvarigt för
återplantering å större del av ifrågakomna område än den hälft därav, som varit
föremål för avverkning av bolaget självt. Kungl. Maj:t ansåg däremot, att bolaget
beträffande de delar av området, där avverkning bedrivits av G., i så måtto gjort
sig skyldigt till vanskötsel, att bolaget underlåtit att vidtaga erforderliga åtgärder
för återväxtens betryggande, och fastställde förty det slut, vartill häradsrätten
kommit.1 En jämförelse av de olika uppfattningar, som sålunda gjort sig gällande
hos de olika instanserna, är av synnerligt intresse. Häradsrätten ansåg tydligen
lagens ovan angivna stadgande icke böra tolkas snävt efter ordalydelsen, och medgivas
måste, att då den i riksdagens merberörda skrivelse uttalade tillförsikten, att
en tillärnad köpare av en egendom icke underlåter att taga reda på behövliga
skogsåterväxtåtgärder, åberopats till stöd för köparens med förvärvet inträdande
skyldighet att föranstalta dylika åtgärder, därest den desamma nödvändiggörande
avverkningen företagits av en avverkningsrättsinnehavare, det är så mycket märkligare,
om den icke ansetts böra medföra nämnda skyldighet, såvida avverkningen
gjorts av den förre ägaren själv, som detta lärer innebära ett undantag från den
allmänna regeln, att den, som köper något i befintligt skick och icke behörigen gör
sig underkunnig om detta, får stå sitt kast; och någon anledning att över huvud
taget i fråga om skog eller skogsmark mera än i fråga om andra köpeobjekt fritaga
en nybliven ägare från påföljder av hans försumlighet att förvissa sig om dess
beskaffenhet, synes icke kunna förebringas och ännu mindre något skäl att i detta
avseende särskilja det fall, att en tidigare ägare verkställt avverkning, varefter
krävas reproduktionsåtgärder, i motsats till det att enahanda förfarande ägt rum
från en avverkningsrättsinnehavares sida. Hovrätten och Kungl. Maj:t voro återigen
ense om att denna häradsrättens extensiva tolkning icke vore riktig, men medan
hovrätten så att säga stannade vid detta, fann Kungl. Maj:t bolaget hava genom sin
underlåtenhet att å det av G. avverkade området vidtaga erforderliga åtgärder självt
begått en förseelse mot lagen — ett sätt att se saken, enligt vilket alltså 1903 års
lags bestämmelser i denna del skulle överensstämma med den i kommittéförslaget
intagna ståndpunkten av reproduktionsskyldighetens inträdande med förvärvet av
äganderätten till marken.2

Då förslaget å andra sidan innehåller den olikheten från nu gällande regler,
att en ägare, som själv företagit avverkning, bliver fri frän reproduktionsskyldigheten
i och med försäljningen av marken, så är det berättigade i detta fritagande

1 Holm, Nytt Jurid Ark., Avd. I, 191S sid. 25.

2 Det må ock anmärkas, att ehuru Kungl. Magt fastställde det slut. vartill häradsrätten
kommit, häradsrättens och Kungl. Maj ts utslag för bolaget inneburo den olika konsekvensen, att
medan enligt det förra bolagets reproduktionsförpliktelse grundades på ett dess »borgens»-ansvar
gentemot det allmänna och förty väl skolat sedan medföra regressrätt mot G., en sådan rätt däremot
icke kunnat tillkomma bolaget enligt Kungl. Maj:ts på en bolagets egen direkta förskyllan
grundade utslag.

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 saml. 82 käft- (Nr 104.) 13

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

att hämta från samma grund som ovan angivits i fråga om den nye ägarens underkastande
under ansvaret i och med inträdet i äganderätten: att dennas övergång
bör utgöra en slutuppgörelse mellan dem, vid vilken köprobjekt et övertages i befintligt
skick och sålunda vardera kontrahenten, men enkannerligen köparen, har att se
till, vad därmed kan följa.

Förenandet av ansvaret för reproduktionsåtgärderna med äganderätten till fastigheten
på det sätt, att en ägare icke blott bliver underkastad detsamma i och med
inträdet i äganderätten, utan även frigöres därifrån med frånträdandet, torde ävenledes,
på samma sätt som ovan är sagt beträffande markägare och avverkningsrättsinnehavare,
i fråga om en föregående och en efterföljande ägare å ena sidan medföra
större enkelhet och reda i förhållandet mellan dem och å andra sidan icke behöva
föranleda några farhågor för bristande säkerhet för vidtagandet av nödiga återväxtåtgärder
eller kostnaderna därför. Någon motsvarighet till den i 24 § för avverkningsrättsinnehavare
stadgade skyldigheten att till skogsvårdsstyrelsen utgiva ersättning
för reproduktionskostnaderna har emellertid icke ansetts böra stadgas beträffande
tidigare ägare till fastigheten; visserligen kan det ena av de med berörda
stadgande avsedda syftena, att bespara skogsvårdsstyrelsen omgången med fastighetens
drivande till försäljning för kostnadernas utfående därur, gälla lika väl här,
men däremot har det andra syftemålet, att verka återhållande vid en avverkning,
synts icke äga tillämplighet på den, som därvid är ägare av skogen och marken,
ty även om denne har i sinnet att efter avverkningen sälja fastigheten, torde det,
med de förpliktelser, som enligt förslaget följa eller kunna följa med inköpet av en
fastighet, och en djupare insikt härom hos allmänheten, för lättheten att sälja och
för bestämmandet av köpeskillingens storlek bliva av betydelse, huru vid avverkningen
förfarits.»

Åven kommittéreservanten har anslutit sig till ståndpunkten, att
markägaren ensam bör vara ansvarig för återväxtåtgärderna, men han
har icke velat vara med om bibehållandet från nuvarande lagstiftning
av den rest av ansvarighet för innehavare av upplåten avverkningsrätt,
som kommittén upptagit i sin 24 §. De skäl, som av kommittén anförts
i denna punkt, hava icke synts reservanten tillräckligt talande för
att motivera en avvikelse från de klara linjer, kommittén i detta ämne
uppställt och i övrigt konsekvent genomfört.

-Skogsvårdsstyrelsernas delegerade hava däremot i fråga om ansvaret
för reprodnktionsåtgärder vidhållit 1903 års lags ståndpunkt. De yttra
härom följande.

Kommittén och reservanten hade lagt skyldigheten för återväxtåtgärdernas
vidtagande ensamt på markägaren. Till de skäl härför, som av kommittén anförts,
syntes böra läggas jämväl det, att det dock vore markägaren eller hans efterföljare
i äganderätten, som i sista hand droge nyttan av återväxtåtgärderna. Det vore
icke minst i deras intresse de skedde. Ehuru således principiella skäl talade för
att man endast hölle sig till markägaren, syntes det dock praktisk sett vara
lämpligt att icke släppa avverkaren. Denne förfore säkerligen vid avverkningen
på ett helt annat sätt, om han visste, att han själv kunde få svara för återväxten,
och därtill komme att det säkerligen i de flesta fall vore han och icke markägaren,

Kungl. Maj.ts proposition Nr 104.

som vore den ekonomiskt starke och av vilken det följaktligen bleve lättast att
framtvinga eller erhålla säkerhet för återväxtåtgiirderna. För att erhålla tillräcklig
säkerhet i detta avseende hade kommittén i sin 25 § och reservanten i sin 118 §
tillskapat en förmånsrätt uti fastighet för ogulden kulturkostnad, en förmånsrätt,
som skulle utgå före inteckningarna. En dylik tyst förmånsrätt funnes visserligen
redan nu i några fall i vår rätt men vore för visso i juridiskt avseende ett oting
och verkade till rubbande av fastighetskrediten. Att införa nya sådana måste på
det bestämdaste avrådas. Under dessa förhållanden hade delegerade stannat vid
att i sitt förslag vidhålla den ståndpunkt, som intagits av 1903 års lag.

Domänstyrelsen har funnit kommitténs motivering för sin ståndpunkt
i denna fråga oangriplig och med hänsyn därtill de praktiska
skäl, stim skogsvårdsstyrelsernas delegerade andragit till förmån lör sina
bestämmelser, vara av mera underordnad betydelse. De delegerade hade,
yttrar domänstyrelsen, i avsikt att på tillräckligt tidigt stadium kunna
rättande ingripa i eu felaktig avverkning sammanbundit frågan om, på
vem reproduktionsskyldigheten skulle läggas, med frågan om, vem som
träffades av det avverkningsförbud, som tillgrepes för vinnande av
rättelse. Domänstyrelsen hade emellertid den uppfattningen, att det
funnes möjlighet framgå på en linje, som utgjorde en kompromiss emellan
de båda förslagen. Till vad styrelsen föreslagit härutinnan återkommer
jag senare.

Jag finner visserligen starka skäl tala för den av kommittén och
domänstyrelsen intagna ståndpunkten att lägga ansvaret för reproduktionen
enbart på markägaren.

Den av mig omfattade åsikten, att redan genom själva avverkningen
kan så förfaras att återväxten äventyras, föranleder emellertid
bibehållandet av visst reproduktionsansvar för avverkaren. Med ett
sådant ansvar för ögonen torde denne ofta komma att vid avverkningen
förfara varsammare än om reproduktionsskyldigheten åvilade
enbart markägareu. Härtill kommer, att den senare understundom torde
visa sig sakna den ekonomiska bärkraften för bekostandet av erforderliga
kulturåtgärder.

Vad angår det inbördes ekonomiska förhållandet mellan avverkaren
och markägaren synes mig dock riktigast, att den förre har regressrätt
gent emot den senare, i den mån han ej överskridit sin avverkningsrätt.
Har han däremot genom ett, överskridande av sin rätt själv förorsakat
kostnaden, bör denna naturligtvis slutligen stanna å avverkaren såsom
den vållande, även om skogsvårdsstyrelsen i första hand vänt sig mot
markägaren.

Departe mentschefen -

100

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

föryngrade Såsom jag ovan framhållit, har kommittén bland de huvudavseenden,

skogar i vilka 1903 års skogsvårdslag är bristfällig såsom återväxtlag, angivit,
Skyddsskogar att densamma icke förmår meddela effektivt skydd beträffande de skogsforynrade
mar^er> där till följd av svåra föryngringsförhållanden eu särskild förskogar.
siktighet är av nöden vid behandlingen av befintligt bestånd och be redandet

av återväxt. Sådana skogar, vilka sålunda för sitt eget fortbestånd
kräva en dylik försiktighet, hava i kommittéförslaget blivit
kallade skogar i exponerat läge och äro att till sitt begrepp skilja från
skogar, vilkas oavbrutna befintlighet är av vikt för beredandet av skydd
mot olägenheter och faror, som hota annat än skogen själv, och vilka
med hänsyn härtill vardigen benämnas skyddsskogar. En skog i exponerat
läge behöver icke vara en skyddsskog, likasom en skyddsskog icke
nödvändigtvis är befintlig i exponerat läge, men ofta nog inträffar
givetvis, att en skog, som är hän förlig till endera kategorien, jämväl
går in under den andra. Uti 1903 års skogslagstiftning lades skogar,
vilkas bestånd erfordras till skydd mot flygsandsfält eller fjällgränsens
nedgående, under namn av skyddsskogar in under en särskild lag. I
övrigt fördes enskildas skogar, utan avseende å deras lättare eller svårare
återväxtförhållanden, under samma bestämmelser i den huvudsakligen
återväxtföreskrifter innehållande nya skogsvårdslagen. Snart nog visade
sig emellertid dessa bestämmelser otillfredsställande i fråga om marker,
där skogens reproducering var förenad med svårigheter, och redan år
1908 avlätos i anledning därav underdåniga skrivelser av såväl riksdagen
som skogsvårdsstyrelsernas möte. Från styrelserna infordrades uppgifter
på alla de konkreta fall inom respektive landstingsområden, »där ingen
skogsåterväxt alls rimligen kunde förväntas efter en oförsiktig avverkning
och då skogen därjämte vore av betydelse för angränsande trakters klimat».
De inkomna uppgifterna visade att skogsmarker, som för sitt bibehållande
i skogbärande skick tarva en särskild omvårdnad, finnas i en
avsevärd omfattning och i stort sett utgöra större sammanhängande
områden. Kommittén fann därför tanken på ett frånskiljande av dessa
områden och deras läggande under särskilda generella bestämmelser
ligga nära till hands likasom det ock därvid framställde sig som ett
naturligt spörsmål, huruvida icke det lämpligaste sättet härför vore att
föra sagda områden från den allmänna skogsvårdslagen in under skvddsskogslagen.
Emellertid hade även sistnämnda lag visat sig otillfredsställande
i flera avseenden, vadan före avförandet av frågan om nya
områdens överflyttande dit från den allmänna skogsvårdslagen måste
till prövning företagas frågan om skvddsskogslagens bristfälligheter
och deras avhjälpande. Vid sin härutinnan företagna prövning har

101

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

kommittén kommit till det resultatet, att botandet av skyddsskogslagens
brister borde ske genom enahanda bestämmelser, som föreslogos i den nya
allmänna skogsvårdslagen, och att om så skedde, intet skäl funnes för
bibehållande av den särskilda skyddsskogslagen. I följd härav har
kommittén också, i stället för att lägga enligt dess förslag ny förklarade
skogar i exponerat läge under sistnämnda lag, sedan denna reviderats,
föreslagit att upphäva densamma och föra in de därunder lydande
skogarna under den nya allmänna skogsvårdslagen och dess bestämmelser
om skogar i exponerade lägen.

Detta kommitténs förslag om de nuvarande skyddsskogarnu har
mött gensagor från flera håll, och jag har icke heller ansett mig kunna
biträda detsamma, utan bibehållit eu särskild skyddsskogslag. Till de
närmare skälen härför återkommer jag vid förslaget till sagda lag.

Vad angår under den föreslagna allmänna skogsvårdslagen fallande
skogar, som av kommittén benämnts skogar i exponerat läge och i
departementsförslaget svårföryngrade skogar, hava de samma icke blott
av kommittén och dess reservant utan även av skogsvårdsstyrelseroas
delegerade lagts under särskilda strängare bestämmelser, avseende huvudsakligen,
att avverkning för annat ändamål än husbehov ej må ske
utan tillstånd av skogsvård sstyrelsen. Men den stora skillnaden föreligger
härvid, att kommittén och reservanten låta vederbörande myndighet
på förhand dekretera, att vissa skogar äro av den beskaffenhet att
de höra lyda under de strängare bestämmelserna, medan enligt de delegerades
förslag varje skogsägare har att bedöma, huruvida hans skog och
den därå tillärnade avverkningen äro av beskaffenhet, att han bör inhämta
skogsvårdsstyrelsens tillstånd eller icke, med risk vid felbedömning, av
kriminell påföljd. I de delegerades motiv framhålles, hurusom härigenom
och med den i förslaget skogsvårdsstyrelsen tillerkända befogenheten
att inskrida med förbud, om avverkning sker i strid mot de ifrågavarande
bestämmelserna, hela den vidlyftiga apparat, som eljest måste
igångsättas rörande ifrågavarande skogar och som föreslagits av kommittén
och reservanten bleve överflödig.

Enligt domänstyrelsens förslag skall grundbestämmelsen i dess 1 §
1 mom., att vid avverkning av annan skog än ungskog bestånds eller
grupps slutenhet ej må hävas i sådan grad, att beståndets eller gruppens
vidare utveckling eller fortbestånd äventyras, med mindre avverkningen
utföres såsom föryngringshuggning, gälla även svårföryngrade
skogar. Såsom förut anförts, skulle nämligen enligt domänstyrelseus
motiver vid en föryngringshuggning beaktas, att för föryngringen kräv -

Olika förslag
till skydd åt
svårföryngrade
skogar.

102

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

des ej blott markens beredande och besåning samt tillräckligt med ljus,
utau jämväl under vissa förhållanden visst skydd för plantskogen under
dess uppväxt, i följd varav fall kunde inträffa och detta särskilt i exponerade
lägen eller där jordmånen vore synnerligen ömtålig för uttorkning,
att hyggena måste högst väsentligt begränsas till sin areal och
jämväl understundom förläggas på visst sätt. Likasom enligt skogsvårdsstyrelsernas
delegerades förslag har skogsägaren alltså att själv bedöma
hithörande förhållanden och likasom där löper han härvid risk att ådraga
sig straffpåfölid.

Vid jämförelse mellan de olika principerna i, å ena sidan, kommitténs
och dess reservants förslag samt, å andra sidan, de delegerades och domänstyrelsens,
framställer sig beträffande de båda sistnämnda dels ur subjektiv
synpunkt frågan, huruvida hos den enskilde skogsägaren kan förutsättas
en sådan insikt, att ett felaktigt tillvägagångssätt bör medföra straffpåföljd,
och dels ur objektiv synpunkt frågan, huruvida de ömtåliga
reproduktionsförhållandena bliva tillräckligt skyddade utan sådana dekret,
som kommitténs förslag innebär. Båda dessa frågor hava varit under
behandling inom kommittén, och jag tillåter mig återgiva dennas utredning: »Av

dessa skogsvårdsstyrelsernas meddelanden (= om exponerade marker)
framgår icke blott, att skogsmarker, som för sitt bibehållande i skogbärande skick
tarva en särskild omvårdnad, finnas i en avsevärd omfattning, utan även, att desamma
i stort sett utgöra större sammanhängande områden. Ett fullföljande av
den utav domänstyrelsen framkastade tanken på ett frånskiljande av dessa områden
och deras läggande under särskilda generella bestämmelser ligger sålunda
nära till hands. Ett annat tillvägagångssätt, innefattande, utan ett särläggande av
de antydda områdena, en prövning från fall till fall, är det, som i riksdagens ovanberörda
skrivelse1 antytts. Då i denna det säges, att rätten att genom ställande
av säkerhet befria sig från avverkningsförbud — försåvitt densamma över huvud
kunde medgivas — borde ställas i beroende av de följder, som en fortsatt avverkning
kunde medföra för skogens återväxt, ligger nämligen häri, att det skydd, som
erfordras för skogsmarker av ifrågavarande beskaffenhet mot att efter för hård
avverkning bliva liggande öde, skulle kunna ernås på det sätt, att i varje aktuellt
blivet fall, d. v. s. där en påbörjad eller tillärnad avverkning hotade att bliva för
hård, vederbörande skogsvårdsstyrelse ingrepe med begäran om förbud mot vidare
avverkning och att sålunda meddelat förbud finge upphöra allenast om och i mån
detta kunde ske utan fara för föryngringen. Härvid är emellertid först att märka,
att med dylika bestämmelser avverkningsförbudet, vilket i 1903 års lag allenast
åsyftar att framtvinga återväxtåtgärder å redan avverkad mark, skulle för de angivna
fallen få en helt annan karaktär, nämligen av en fredningssåtgärd gentemot den

1 190S, nr 64, med anhållan om utredning, i vad mån inskränkning borde ske i rätten
att genom ställande av pant eller borgen bringa meddelat avverkningsförbud att upphöra, samt
framläggande av förslag, vartill utredningen kunde giva anledning.

Kunrjl. Maj:ts proposition Nr 104.

103

ännu icke. avverkade skogen. Vidare följer av den stadigvarande karaktären i de
naturförhållanden, som göra skogens läge exponerat, önskvärdheten av att ett en
gäng inlett fredningsåtgörande bliver ständigt fortfarande, men eu dylik permanens
är icke förenlig med naturen hos det i riksdagsskrivelsen avsedda avverkningsförbudet,
ty detta skulle icke räcka längre än som vore nödvändigt för säkerställande
av återväxten för den gången. För varje gång en skogsmark i- exponerat läge
bleve föremål för avverkning skulle alltså eventuellt samma procedur och samma
påpasslighet av skogsvårdsstyrelsen behövas för att rädda marken från att läggas
öde. Och ej blott med avseende på varaktigheten av ett avverkningsförbud skulle
det påtänkta förfaringssättet visa sig otillfredsställande, utan även beträffande själva
tillkomsten därav. Ehuruväl det kan förutsättas, att varje skogsvårdsstyrelse känner
väl till de trakter inom dess verksamhetsområde, vilka äro av förevarande ömtåliga
beskaffenhet, och därför följer där skeende avverkningar med särskild uppmärksamhet,
torde det bliva alltför svårt för styrelserna att gentemot desamma
iakttaga den nyss antydda, nödvändiga påpassligheten. Till underlättande av styrelsernas
omsikt i dylikt hänseende har från vissa håll föreslagits skyldighet för
skogsägare eller skogsköpare att före en tillämnad avverkning göra anmälan därom
hos skogsvårdsstyrelsen. Då ett inskränkande av en dylik anmälningsskyldighet till
fall av förevarande beskaffenhet, d. v. s. där återväxt genom sådd eller plantering
skulle vara förenad med svårigheter, icke torde kunna komma i fråga, på grund
därav att bedömandet, huruvida dylikt fall förelåge eller ej, näppeligen kunde överlämnas
åt vederbörande markägare eller skogsköpare, skulle endast återstå att låta
anmälningsskyldigheten gälla för avverkning å alla skogsmarker. Men även om
fullgörandet av skyldigheten — genom lämpligt ordnat tillhandahållande av anmälningsblanketter
m. m. — kunde göras tämligen litet betungande, vore ett stadgande
av sådan omfattning ägnat att väcka betänkligheter, emedan därunder finge
inordnas varje, även den minsta avverkning. Ty då även en litet omfattande avverkning
under svåra förhållanden kan vålla obotlig skada vore i och med medgivandet
av undantag också den avsedda nyttan av förfarandet försvagad. Denna
nytta torde för övrigt icke heller eljest bliva alltför avsevärd, enär påföljden för
en underlåten anmälan väl icke kunde bliva annan än jämförelsevis ringa böter,
och en dylik påföljd kan tänkas just i sådana fall, där en avverkning tarvade särskild
varsamhet, icke verka avskräckande för den, som ville i en rask vändning
totalavverka en värdefull skog, den han trodde sig i händelse av skogsvårdsstyrelsens
uppmärksamgörande på avverkningen få endast till en mindre omfattning tillgodogöra
sig. Svårigheten för skogsvårdsstyrelserna att i tid uppmärksamma alla
skeende avverkningar är så mycket allvarligare som med hänsyn till de ifrågavarande
skogsmarkernas ömtålighet i fråga om återväxtmöjligheten det är nödvändigt
att ett inskridande kan ske, innan en avverkning nått en sådan omfattning,
att återväxtåtgärder praktiskt taget ej vidare äro möjliga. Men med ett sådant
tillvägagångssätt, som det i 1903 års lag föreskrivna och något annat har icke
i riksdagsskrivelsen förutsatts — för meddelandet av ett avverkningsförbud torde
det vara fara värt, att på grund av den därmed förenade omgången förbudet alltför
otta skulle komma för sent. Ett beaktande härav gjordes i ett år 1904 av
Gottlands läns landsting till Kungl. Maj:t ingivet förslag att angående vården av
enskildes skogar på nämnda ö - där jämväl på grund av ogynnsamma klimatiska
och geologiska förhållanden skogens föryngring i större eller mindre utsträckning

104

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

är förenad med svårigheter — utfärda en lag av samma lydelse som 1903 års allmänna
skogsvårdslag utom vad anginge vissa paragrafer. En av dessa skiljaktigheter
var nämligen tillkommen just i syfte att avhjälpa nyssberörda fara för avverkningsförbudens
försentkommande och innefattade ett tillägg i 1903 års lags
5 § av innehåll, att det i detta lagrum omförmälda förbud skulle kunna meddelas
redan vid den i lagens 2 § avsedda skogsundersökningen, såvida förrättningsmännen
vore om beslutet ense, med skyldighet likväl för dessa att inom viss tid underställa
förbudet Konungens befallningshavandes prövning. Härom yttrade emellertid,
med all rätt, vederbörande departementschef, att en dylik bestämmelse lätt
kunde komma att rubba den ställning, som enligt 1903 års lag borde tillkomma
skogsvårdsstyrelsen, och väsentligen skulle försvaga garantierna för skogsägarens
rätt, utan att dock i synnerlig grad höja lagens effektivitet.

Ett tillvaratagande av återväxtmöjligheterna å skogsmark, där de äro ömtåliga,
på det sätt, att varje sådant markområde så att säga sättes under särskilda
bestämmelser allenast om och så länge som fara för återväxtmöjligheternas förspillande
är direkt för handen, har i betraktande av det anförda synts kommittén
icke kunna komma i fråga. Vikten av att i tid få nödiga bestämmelser i kraft
och det konstanta i de föryngringen besvärliggörande naturförhållandena mana till
ett inordnande en gång för alla av sådana skogsmarker under nödiga varsamhetsbestämmelser.

Vad då angår ett dylikt inordnande, finge det måhända rent principiellt, med
utgående ifrån att dylika strängare bestämmelser icke böra utsträckas att gälla
annan mark än av naturförhållandena nödvändigtvis betingas, anses riktigast att
därvid följa allenast de rent biologiska gränserna och särlägga varje markområde
av ifrågavarande beskaffenhet, vare sig stort eller litet, regelbundet eller oregelmässigt
format. Emellertid giver det sätt och den omfattning, vari ifrågavarande
skogsmarker förekomma, såsom redan antytts, en naturlig anvisning på ett avgärdande
av större sammanhängande trakter, där över huvud taget sådana förhållanden
äro rådande, som här avses, och ett dylikt tillvägagångssätt måste i all
synnerhet om därvid hänsyn tillika tages till förut givna gränslinjer, såsom vattendrag,
höjdsträckningar, administrativa eller äganderättsgränser, enligt kommitténs
mening ur flera synpunkter tillerkännas bestämda företräden. Sålunda kan fastställandet
av exponerat-läges-naturen ske på en gång för ett större område. Skulle
däremot ett minutiöst följande av de biologiska förhållandena leda till ett avgärdande
av ett flertal jämförelsevis mindre, från varandra skilda områden, torde detta nödvändigtvis
komma att medföra, att allt efter hand som varje sådant område konstaterades
såsom exponerat, detsamma också bleve för sig förklarat som sådant, enär
i annat fall det säkerligen bleve utsatt för en skyndsam och skarp avverkning.
Men ett dylikt, av vederbörande myndighet igångsatt, successivt fastslående av
exponerat-läges-natur skulle, bortsett från den i detta fall större svårigheten att
överallt anlägga samma måttstock vid bedömandet av naturförhållandena, säkerligen
framkalla missnöje och avund bland skogsägarne, då därigenom en granne kanske
ej så obetydligt längre finge behålla sin fria rådighet över skogen, sedan en annan
blivit underkastad de strängare stadgandena, och härigenom är det också tänkbart,
att dessa stadganden och hela förfarandet kunde komma att tilläggas en betydelse,
som icke borde eller behövde tillkomma dem ur synpunkten av deras praktiska

105

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

räckvidd *. Mot bakgrunden av sådana förhållanden kunde, om man ville vidhålla
principen om ett särskiljande, även fläckvis, av varje biologiskt ömtåligt skogsområde,
det synas mera tilltalande att, såsom i vissa utländska lagar i fråga om
dekreterandet av skyddsskogar tillgår, förlägga initiativet i stället för hos myndigheten
bos skogsägaren själv, nämligen så till vida som intet åtgöres för berörda
ändamål, förrän ägaren i skogen företager eller ämnar företaga något, .som kan
framkalla en i lagen angiven fara, varemot skogen skall utgöra skydd. Aven ett
dylikt system, som i olika lagar fått olika modifikationer, har emellertid sina betänkligheter.
Då sålunda den österrikiska lagen överlämnar åt skogsägaren att på
grund av lagens stadganden själv bedöma, huruvida hans skog har skyddsskogsegenskap
eller ej, och låter honom bära det fulla ansvaret, eventuellt straffet, för
alla skyddsskogsvidriga handlingar, ity att skyddsskogsegenskapen fastslås av domstolen
först i sammanhang med väckt påstående om straff för otillåtet förfarande,
måste häremot erinras, att med dylika bestämmelser skogsägaren drives till att, så
snart han är tveksam om skogens natur av exponerad eller ej, noga iakttaga de för
skogar av förstberörda natur stadgade inskränkningar, med risk att eljest, om än
handlande i god tro och kanske enligt en skogstekniskt försvarlig uppfattning, likväl
i händelse av ett annat bedömande av de föreliggande förhållandena utav vederbörande
myndigheter, hava gjort sig förfallen till straff. Att ett dylikt osäkerhetsläge
måste vara olidligt för en samvetsgrann skogsägare och såväl härigenom som
annars verka allt annat än till fromma för en god skogsvård, torde ligga i öppen
dag. I Hayern, där likaledes ansvaret på angivet sätt är lagt på skogsägaren, är
sedan 1896 möjlighet beredd för denne att i förväg över sin skogs natur skaffa sig
ett uttalande av vederbörande myndighet, vilket sedan äger rättslig verkan. Emot
detta sätt att ordna saken kan anmärkas, att då det gäller att fastställa särskilda
områden med särskilda förhållanden, det är oegentligt att framkalla förklaringar
rörande andra områden, att de icke äro sådana. I ännu högre grad gäller denna
anmärkning de lagar, enligt vilka varje skog skall betraktas som skyddsskog så
länge icke motsatsen blivit av vederbörande myndighet fastställd: för vissa, i lagen
angivna handlingar har varje skogsägare att på förhand begära tillstånd, vars meddelande
eller förvägrande kan eller måste följa med hänsyn till, om skogen har
karaktär av skyddsskog eller icke. Detta är förhållandet i Haden beträffande uppbrytande
av skogsmarken och kalhuggning, i Frankrike och Elsass-Lothringen beträffande
det förra.»

Härförutom torde ock få anföras vad skogsvårdsstyrelsen i Stockholms
län i denna fråga yttrat. För nämnda läns vidkommande spelade,
såsom styrelsen framhållit, frågan om särskilt skydd för skogarna
i skärgården och längs kusterna en betydande roll, och styrelsen tillstyrkte
därför i sitt yttrande över kommittébetänkandet på det livligaste,
att kustområdena bleve föremål för särskild undantagslagstiftning
och att sådan inskränkning i rätten till avverkning därstädes, som kommittén
och dess reservant föreslagit, komme till stånd. Beträffande

1 Sättet att genom myndighets föranstaltande på en gång utmärka och i ett offentligt
register införa skogar av viss natur tillämpas beträffande skyddsskogar i Wurtemberg, den del av
Preussen, som hör till Oderområdet, Schweiz, Ungern, Italien.

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 sand. 82 käft. (Nr 104.) 14

106

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

det av de delegerade i denna punkt framlagda förslaget (deras 2 §)
förklarade skogsvårdsstyrelsen, att detsamma vore alltför knapphändigt,
ity att det skulle medföra ett betänkligt osäkerhetstillstånd för skogsägaren,
därest gränsen för dylika områden ej skulle efter sakkunnig
utredning fixeras, utan det i stället skulle lämnas åt skogsägaren att i
var je särskilt fall avgöra, huruvida en ovarsam avverkning kunde äventyra
eller försvåra återväxten.

Sedermera har på särskild framställning av omförmälda skogsvårdsstyrelse
uti den provisoriska skogsvårdslagen av 1920 intagits en
bestämmelse av innehåll, att om det beträffande skog inom kustområde
vore att befara, att genom ovarsam avverkning återväxten skulle äventyras,
försenas eller försvagas, länsstyrelsen finge på framställning av
skogsvårdsstyrelsen förordna att för den skog skulle gälla enahanda inskränkning
i avseende å rätten till avverkning, som i berörda lag stadgats
rörande skog å fastighet, som efter den 14 maj 1918 genom köp,
byte eller gåva övergått till annan än föregående ägarens make, skyldeman
i rätt upp- och nedstigande led, syskon eller syskons avkomling.
Härav föranledda frågor får jag senare beröra vid övergångsbestämmelserna.

Departe mentschefen.

På de skäl, som sålunda anförts och nu återgivits, och då den
av kommittén och dess reservant hävdade principen för skydd åt svårföryngrad
skog i viss mån redan godtagits av statsmakterna, har densamma
jämväl bibehållits i departementets förslag.

H §•

Komm. 9 § 2—4 mom.; reserv. 70 §; deleg. 2 §.

Augivandet av de förutsättningar, under vilka skogar må förklaras
för svårföryngrade skogar, har avfattats på grundval av skogsvårdsstyrelsernas
i bil. D återgivna uppgifter och är i stort sett lika lydande
i alla tre förslagen, där särskilda bestämmelser i ämnet upptagits. Det
har anmärkts, att avfattningon vore alltför omfattande, men häremot
kan framhållas, att blotta förefintligheten av de angivna omständigheterna
icke vore nog för en skogsmarks inordnande under strängare bestämmelser,
utan att därjämte de därav framkallade förhållandena skola
vara sådana, att en ovarsam avverkning av befintlig skog måste befaras
göra återväxten omöjlig eller övmr hövan sen eller underhaltig. Vidare
bör en dubbel garanti mot för långt gående förordnanden av ifrågavarande
innebörd ligga däruti. att initiativet skall utgå från vederbörande
skogsvardsstyrelse samt särskild syn och undersökning föregå

107

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

beslutet. Det må härvid ock anmärkas, att det lärer vara Konungen
obetaget att, om i något fall så skulle visa sig vara av förhållandena
påkallat, medgiva att eu skog, varom förordnats, att den skall lyda under
bestämmelserna om svårföryngrade skogar, ej längre skall vara underkastad
dessa bestämmelser.

Att Gottland och Öland ansetts böra omedelbart gå in under bestämmelserna
om svårföryngrade skogar, har redan förut omnämnts.

Till frågan om kuststräckorna inom Stockholms län återkommer
jag, såsom nyss angivits, vid övergångsbestämmelserna.

12 §.

Korum. 10 §; reserv. 70 § jmfr. med 45—47 §; deleg. 2 §.

Beträffande inskränkningen i ägarens fria förfoganderätt över svår- verkan av förföryngrad
skog är först att märka, det i samtliga förslagen med sär- sfcaH an
skilda bestämmelser för sådana skogar de för avverkning i yngre skogs- «> svårbestånd
gällande föreskrifter avsetts skola gälla även för förstberörda föryngrad.
skogar. Detta lärer ock vara riktigt, enär det torde kunna inträffa, att
av skogens karaktär av svårföryngrad föranledda restriktioner icke i
och för sig skulle behöva sträcka sig så långt som det stadgade skyddet
för yngre skog, men någon anledning att låta detta bliva mindre å
svårföryngrade skogar än å andra naturligen icke kan förefinnas.

Den egentliga frågan är emellertid, huru långt den av ifrågavarande
skogars beskaffenhet föranledda inskräukningen i förfoganderätten
därutöver skall sträcka sig. Som huvudregel lärer härvid självklart
böra gälla, att avverkning till annat ändamål än husbehov får
ske endast efter vederbörligt tillstånd.

Från denna regel har i kommitténs förslag medgivits undantag i avseende &
beträffande torra träd. Kommittén har lämnat avverkningen av sadana
helt fri, i enlighet med vad som skett i 1915 års båda förordningar
om skogar inom Västerbottens och Norrbottens län h Reservanten
har ansett ett dylikt undantag från ansökningsplikten icke böra
göras, enär en härutinnan medgiven frihet skulle kunna begagnas för avverkning,
där torrskogsegenskapen vore minst sagt omtvistlig. I stället
har reservanten trott sig finna en rättmätig och billig lösning av frågan
genom att stadga, att om avverkningsansökning avsåge torrskog, avverkningstillstånd
ej finge vägras, med mindre skogens kvarhållande
ansåges erforderligt med avseende å det skydd för annan skog, som
den kunde lämna.

1 Komm. bet. I s. 287—289.

108

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

mentschefen. , Val torde det vara riktigt, att från ren skogsvårdssynpunkt näsrot
behov icke förefinnes att inbegripa torra träd under förbudet mot fri
avverkning och icke heller lärer den från Västerbotten och Norrbotten
vunna erfarenheten fiava givit något starkare stöd åt de av reservanten
anförda farhågorna för missbruk av en fri avverkningsrätt rörande sådana
träd. Emellertid torde sagda farhågor böra tillmätas större fog med
hänsyn till de förhållanden, som skulle bliva en följd av den nu föreslagna
lagen och det har därför synts mig lämpligast, att''till upprätthållandet av
lagens effektivitet låta förbudet mot avverkning omfatta även torra träd.
Med den struktur, som skyddsbestämmelserna rörande den yngre skogen
fått i förslaget, skulle det icke heller stå väl tillsammans och ej heller
bliva av någon väsentlig betydelse, om äldre torra träd bleve frigivna.

Husbehovs uttag.

Beträffande härefter frågan, huruvida den av dessa skogars beskaffenhet
föranledda inskränkningen bör beröra även husbehovsrätten,
så har kommittén härutinnan ställt sig på ståndpunkten av husbehovsuttagets
företräde framför skogsvårdens intresse, men för att dock
bereda detta något skydd föreslagit, att där det funnes angeläget, att
viss trakt av skogen eller vissa träd i möjligaste mån fredades från
avverkning, skogsvårdsstyrelsen skulle äga att, om skogen i övrigt
kunde antagas lämna erforderlig tillgång till virke för husbehovet samt
märkligt men därigenom ej skulle åsamkas ägaren, föreskriva att avverkning
till husbehov inom sådan trakt eller av sådana träd ej finge
äga rum utan särskilt tillstånd av skogsvårdsstyrelsen. Men skulle det
efteråt visa sig, att för husbehovets tillgodoseende oundgängligen erfordrades,
att skog eller träd, som omfattades av sådau föreskrift, toges
i anspråk, skulle tillstånd till avverkning därav för nämnda ändamål
icke få vägras.

Berörda bestämmelser hava ock upptagits i huvudreservantens
förslag. En annan ledamot av kommittén har i denna fråga varit av
särskild mening, av innehåll att å de ifrågavarande markerna rätt till
fritt husbehov icke kunde medgivas utan att man därigenom reve ned
vad man i övrigt bvggt upp i fråga om garanti för skogens bevarande
å berörda marker, att husbehovsavverkningens inordnande under samma
bestämmelser som annan avverkning kunde ske utan Hägra alltför avsevärda
praktiska svårigheter, att en dylik anordning i själva verket vore
den med skogsägarnas sanna intresse mest förenliga, samt att densamma
icke borde av skogsägarna kännas såsom ett onödigt tryck1.

Sistnämnde kommittéledamot åberopar i sin reservation det yttrande,

1 Komm. bet. I s. 623—629.

109

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

som avgavs av departementschefen vid framläggandet år 1908 av förslag
till ny skogsvårdslag för Gottland, vilket yttrande var av följande
lydelse:

»Man torde hava att välja emellan att låta skogsägaren själv bestämma, i
vilken omfattning och på vilket sätt avverkning skall bedrivas, med skyldighet
likväl för honom att svara för de återväxtåtgärder, som kunna bliva erforderliga,
eller att låta åtminstone de för skogsskötseln mera betydande avverkningarna bedrivas
allenast i överensstämmelse med skogsvårdsmyndighetens på förhand meddelade
föreskrifter, men utan skyldighet för den, som ställer sig dessa föreskrifter
till efterrättelse, att i vidsträcktare omfattning sörja för återväxten. Valet mellan
dessa olika möjligheter synes ytterst bero på, huruvida å den ort, för vilken det
gäller att lagstifta, skogsodlingsåtgärder äro ekonomiskt möjliga eller icke. Att
framtvinga sådana åtgärder, där de icke utan åsidosättande av en rationell hushållning
kunna företagas, är uppenbarligen icke rimligt, och en fri förfoganderätt över
skogen, som kan föranleda åläggandet av ruinerande skogsodlingsföretag, är reellt
sett av ringa värde. På orter med ogynnsamma återväxtförhållanden är icke blott
statens, utan även den enskilde skogsägarens intresse bäst tillgodosett genom en
sådan sakernas ordning, att skogsägaren tvingas att vid avverkningens bedrivande
taga sådan hänsyn till återväxten, att behovet av alltför kostsamma skogsodlingsåtgärder
undvikes.»

För min del har jag icke kunnat undgå att finna de skäl beaktansvärda,
som andragits uti sistberörda reservation. Särskild uppmärksamhet
förtjänar det däri åberopade departementschefsyttrandet. departementschefens
ord avsågo visserligen endast avverkning till avsalu,
men äga självfallet sin giltighet beträffande varje avverkning, varmed
skall följa reproduktionsskyldighet. Då ett eftergivande av nämnda skyldighet
i förevarande avseende ej lärer kunna komma i fråga, måste därför
en inskränkning ske uti den ovillkorliga husbehovsrätten. Härvid torde
det dock ej vara nödvändigt att gå så långt som i den omförmälda av en
kommittéledamot yttrade särskilda meningen föreslagits, att helt borttaga
rätten att fritt uttaga för husbehov. Åven om ett så radikalt tillvägagångssätt
kunde praktiskt genomföras, skulle det alltför starkt bryta sig
mot den hittillsvarande uppfattningen och alstra en ovilja mot lagen, som
bleve till men för dennas lyckliga tillämpning. Man torde kunna få en åt
båda håll tillfredsställande lösning genom att giva skogs vårdsstyrelserna
befogenhet att, där mproduktionsvanskligheterna äro särskilt stora, förbjuda
även husb- hovsavverkuing utan tillstånd, men i övrigt lämna
densamma fri. Genom den sålunda skogsvårdsstyrelsen tillagda befogenheten
och då skogsägaren beträffande sitt omedelbara husbehovsuttag
är bunden av enahanda bestämmelser som de i 2—4 §§ meddelade
samt underkastad reproduktionsplikt, lärer det vara nöjaktigt

Departe mentschefen.

110 Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

sörjt för skogsvårdsintresset. Å andra sidan torde de i det ovanberörda
yttrandet vid gottlandslagens tillkomst framhållna vanskligheterna för
skogsägaren utav en kombination av reproduktionsskyldighet och fritt
husbehovsuttag bliva i görligaste mån undanröjda genom den föreslagna
fredningsbefogenheten för skogsvårdsstyrelserna, samt sålunda och då
med uppväxandet av ungskogar under de nya skyddsbestämmelserna
alltmera gallringsvirke kommer att stå skogsägarna till buds, även
dessas berättigade husbehovskrav bliva tillgodosett.

i avseende å För det fall, att avverkningen avser skogsmarkens omläggning

aförrupp^S **11 annat ändamål än skogsbörd, har här på grund av ifrågavarande
odling. skogars ömtåliga beskaffenhet såsom ytterligare förutsättning utöver vad
som föreskrivits beträffande yngre skog, stadgats, att befintlig skog icke
behöver bibehållas till skydd mot ödeläggelse av angränsande markör.
Detta är en skyddsskogssynpunkt. Dess reella innebörd och behov
torde icke behöva närmare utvecklas, men då i skyddsskogslagen såsom
konstituerande faktorer endast upptagits fara för fjällskogens nedgående
och flygsandsfält, har bestämmelsen inrymts här.

i avseende & För avverkning, som icke avser husbehov eller uppodling, har av

"för^miåf kommittén och reservanten föreslagits, att avverkning i den omfattning,
än husbehov att särskilda åtgärder skulle erfordras för återväxtens betryggande, allenast
6 odling!*" fiQge medgivas, om sådana åtgärder kunde företagas utan oskälig kostnad.

Emot detta stadgande har anmärkts, att det vore egendomligt, att en
skogsägare skulle genom lagen kunna förhindras att kalavverka ett glest
och luckigt skogsbestånd endast av den anledning att lagens handhavareansåge
den kultur, markägaren därefter vore skyldig och villig att utföra, bliva
alltför dyrbar. Om kommittén hade utgått från att statsanslag till dylika
kulturer lagenligt skulle utgå, hade intet varit att säga om en dylik
inskränkning av skogsekonomisk beskaffenhet, men utan denna förutsättning
funnes ej fog för ifrågavarande inskränkning i lagen. Enda berättigade
inskränkningen i detta fall vore den växtbiologiska, nämligen att vederbörande
tjänsteman ansåge, att de kulturåtgärder, som skulle vara villkoret
för en kraftigare avverkning, ägde för små förutsättningar att
lyckas. Berörda inskränkning borde därför utgå och i stället borde
i sammanhang med stadgandet om vederbörande skogsvårdsmyndighets
föreskrivande av vissa återväxtåtgärder vid beviljandet av avverkningstillståud
meddelas bestämmelse i lagen av innebörd, att dylika åtgärder
ej finge utan markägarens begivande föreskrivas till den omfattning

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104. 111

eller av den beskaffenhet, att desamma skulle förorsaka honom skogsekonomiskt
oskälig kostnad.

Till denna uppfattning, att om de genom en avverkning nödväudigblivande
reproduktionsåtgärderna skulle ställa sig ekonomiskt oskäliga,
detta icke borde utgöra hinder för avverkningens företagande, såvida
ägaren ändock vore villig åtaga sig kostnaderna, kan jag icke ansluta
mig, utan har jag, i likhet med kommittén, funnit de vid tillkomsten
av den gällande gottlandslagen, därifrån det ifrågavarande stadgandet
är hämtat, av departementschefen anförda skälen för detsamma äga full
giltighet även för dess upptagande i den nu föreslagna lagen. Han
erinrade om att gottlandslagens ledande princip ytterst vore densamma,
stim läge till grund för 1903 års allmänna skogsvårdslag. Det gällde
nämligen i båda fallen att söka förmå skogsägaren att vid skogstillgångeus
tillgodogörande och behandlingen av avverkad skogsmark taga
nödig hänsyn till skogens återväxt. Huruvida och i vilken omfattning
begärt tillstånd till avverkning borde av styrelsen beviljas, borde sålunda
just bliva beroende på vad som kunde anses vara med skogens återväxt
förenligt. Denna regel komme uppenbarligen att i tillämpningen leda
till ytterst växlande resultat allt efter olika föryngringsförhållanden.
Sålunda måste skogsvårdsstyrelsen vara långt mera njugg, då fråga vore
om mark, där återväxten uteslutande eller huvudsakligen vore beroende
på skogens egen reproduktionsförmåga, än då fråga vore om mark,
där skogsodlingsåtgärder med framgång kunde företagas. I sistnämnda
fall kunde nämligen avverkning medgivas i mycket stor utsträckning,
om föreskrifter angående odlingsåtgärder samtidigt meddelades. Såväl
frågan, om man under vissa förutsättningar kunde räkna med naturlig
reproduktion, som frågan, huruvida skogsodling vore möjlig, skulle
naturligtvis bedömas icke från växtbiologisk, utau från skogsekonomisk
synpunkt. Att naturlig återväxt någon gång i framtiden kunde påräknas
eller att återväxt på artificiell väg kunde framkallas, vore icke tillräckligt,
utan skogsvårdsstyrelsen skulle se till, att trots avverkningen återväxt
på ena eller andra vägen kunde förväntas inom rimlig tid och utan
oskäliga kostnader. Då anledningen till, att särskild skogslagstiftning
måste anses påkallad för Gottlands del, väsentligen vore att söka uti
de svårigheter, som där mötte för skogsodlingsföretag, hade det ansetts
lämpligt att genom uttryckligt stadgande hos skogsvårdsstyrelsen inskärpa
vikten av att vid bedömandet av föryngringsmöjligheterna icke taga i
betraktande andra åtgärder till återväxtens betryggande än sådana, som
kunde utan oskälig kostnad företagas.

Den ifrågavarande bestämmelsen har alltså bibehållits.

Departe mentschefen.

112

Förfoganderätt
över virke,
tom avverkats
för husbehov.

Befogenhet att
ingripa vid
försummad
reproduktion.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

Angående 3 mom. i paragrafen och dess innehåll hänvisas till vad
som sagts beträffande 3 mom. i 3 §.

13-16 §§.

Komm. 15 — 18 §§; reserv. 55, 59 §§.

Dessa §§ torde icke erfordra närmare motivering. Beträffande 16 §
är dock att bemärka, att, då avverkning skett efter vederbörligt tillstånd,
reproduktionsskyldigheten endast bör omfatta vad i sådant hänseende
blivit av styrelsen föreskrivet i samband med tillståndets beviljande.

17 och 18 §§.

Komm. 20, 21, 30 §§; reserv. 32, 33, 43, 61 §§; deleg. 16, 19 §§; domänst.
9-11 §§.

Det har redan vid frågan om bestämmelser för avverkning även
i äldre skog framhållits, att skillnaden därutinnan mellan kommitténs
och dess reservants förslag, å ena sidan, samt skogsvårdsstyrelsernas
delegerades och domänstyrelsens, å den andra, även för med sig en
skillnad ifråga om skogsvårdsstyrelsens befogenhet att ingripa mot
skogsägaren.

Enligt 1903 års lag äger skogsvård sstyrelsen, där den finner skälig
anledning antaga, att avverkning så bedrives eller efter avverkning med
marken så förfares, att skogens återväxt uppenbarligen äventyras, att
hos länsstyrelsen påkalla undersökning av eu skogsstatens tjänsteman
med två gode män. På basis av denna undersökning har skogsvårdsstyrelsen
att söka träffa överenskommelse med markägaren om vederbörliga
åtgärder för markens återställande i skogbärande skick. Kan
ej sådan överenskommelse träffas, eller eftersättes överenskomna åtgärder,
skall saken dragas inför domstol, som äger föreskriva, vilka reproduktionsåtgärder
böra vidtagas, samt den tid, inom vilken de skola vara
fullgjorda, vid äventyr att de eljest varda verkställda av skngsvårdsstyrelsen
på den försumliges bekostnad. Härjämte kan domstolen eller
dessförinnan, om den verkställda undersökningen konstaterat vanskötsel,
överexekutor meddela förbud mot vidare avverkning å ägarens skogsområde,
intill dess de föreskrivna åtgärderna blivit verkställda. Dock
skall sådant förbud upphöra, om pant eller borgen ställes för åtgärdernas
fullgörande.

I dessa bestämmelser har nu kommittén — om man bortser från
de särskilda reglerna för svårföryngrade skogar — gjort den ändringen,
att utan några direktiv för själva avverkningen vissa fordringar uppställts
på kvarvarande eller ny bli vande skogsbörd efter avverkningen,

113

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

varjämte det föreskrivits, att, om åtgärd erfordras för erhållande av sådan
skogsbörd men icke företages inom behörig tid, skogsvårdsstyrelsen skall
ingripa och avfordra markägaren överenskommelse, innefattande samtliga
erforderliga åtgärder och tiden för varje åtgärds fullgörande. Härför behöver
icke påkallas och avvaktas undersökning å platsen av skogsstatstjänsteman.
Kommer ej överenskommelse till stånd, måste det liksom lör
närvarande bliva domstolsprocedur. Eftersattes överenskommelsen eller av
domstolen föreskriven åtgärd, har styrelsen att föranstalta därom, men
i förra fallet behöves icke, såsom nu, hänskjutande till domstol, utan
försummelsen kan konstateras genom besiktning av styrelsens fackbildade
tjänsteman jämte två gode män.

Reservanten har häruti samma bestämmelser som kommittémajoriteten.

I skog svår dsstyrelsernas delegerades förslag har till effektuerande
av nödvändigblivna reproduktionsåtgärder stadgats, att om reproduktionsåtgärder
bliva erforderliga, skogsvårdsstyrelsen skall söka överenskommelse
med den för återväxten ansvarige om samtliga åtgärder och om
tiden därför. Kan ej överenskommelse träffas, skall hos länsstyrelsen
begäras syn av skogsstatstjänsteman, på grundval härav skall nytt försök
göras om överenskommelse, misslyckas även detta, måste domstolsvägen
anlitas; detta sistnämnda blir ock fallet, om överenskommelse
träffats, men åtgärderna eftersättas. Dessutom kan skogsvårdsstyrelsen,
om för återväxten kommer att i mera betydande omfattning erfordras
sådd, plantering eller andra jämförelsevis kostsamma kulturåtgärder,
fordra ställande av säkerhet för kostnaden. För framtvingande härav
kan, sedan undersökning av skogsstatstjänsteman hållits, erhållas förbud
mot eljest i lagen medgiven avverkning.

Om kommitténs och reservantens förslag i dessa delar hava delegerade
uttalat, att detsamma innebure en avgjord försämring i 1903 års
lags bestämmelser, vilket de utlagt sålunda:

»För närvarande äger en skogsvårdsstyrelse inskrida, så fort den finner, att
en skogsavverkning så bedrives, att återväxten äventyras. Den kan på så sätt
redan vid början av en avverkning tilltvinga sig säkerhet för återväxten. Jämför
man dessa bestämmelser med kommitténs 20 § och reservantens 32 §, så finner
man, att enligt dessa får en skogsvårdsstyrelse vidtaga åtgärder i återväxtshänseende
först sedan den funnit att åtgärd, som i sådant avseende bör vidtagas, icke
blivit inom behörig tid verkställd, d. v. s. med andra ord, avverkningen får bedrivas
hur som helst. Det är först efter att denna avslutats och »behörig tid» därefter
gått till ända, som skogsvårdsstyrelsen får börja röra på sig. Yad detta betyder
med hänsyn till den blivande återväxten torde icke behöva närmare påpekas. Det
är tydligt, att skall man verkligen kunna förmå en avverkare att vidtaga betrygBihang
till riksdagens protolMll 1923. 1 samt. 82 käft. (Nr 104). 15

114

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

gande åtgärder för återväxten, så skall man söka träffa överenskommelse med
honom, medan avverkningen pågår och med möjlighet att eljest kunna förhindra
avverkning, intill dess säkerhet för dessa åtgärders vidtagande erhållits. Med det
intresse han har, att avverkningen skall få fortgå, bliver det vanligen lätt, att med
honom komma överens. Härav hava säkerligen alla skogsvårdsstyrelser en lycklig
erfarenhet, och det lärer icke finnas någon anledning att eftergiva på den möjlighet,
som enligt nu gällande lag för närvarande förefinnes.

Yi hava därför i vår 16 § i stort sett bibehållit 1903 års lags stadganden i
förevarande avseende. Den enda reella skillnad, som förefinnes, är den, att enligt
nämnda lag har man icke tänkt sig, att överenskommelse emellan skogsvårdsstyrelse
och avverkare skall träffas, förrän av länsstyrelse föranstaltad undersökning hållits,
under det att vi, i likhet med vad som säkerligen i praktiken redan äger rum,
tänkt oss att överenskommelse skall kunna träffas utan föregående officiell undersökning.
Emellan de föreliggande förslagen, å ena sidan, och 1903 års lag samt
vårt förslag, å den andra, förefinnes därjämte den olikheten, att enligt de förra skall
omöjligheten att träffa överenskommelse omedelbart följas av instämning till domstol,
under det att enligt de senare första steget bör bliva påkallandet av en utav
länsstyrelsen förordnad undersökning med möjlighet att därefter kunna komma till
överenskommelse med undvikande av domstolsförfarande. Även härutinnan torde
erfarenheten bära vittnesbörd om lämpligheten av 1903 års bestämmelser.»

Domänstyrelsens förslag innehåller i huvudsak samma stadganden
som skogsvårdsstyrelsernas delegerades med hänsyn till nödiga reproduktionsåtgärders
vidtagande. Däremot har icke domänstyrelsen upptagit
delegerades stadganden om krav på säkerhets ställande och avverkningsförbud,
utan beträffande dylikt bibehållit systemet i 1903 års lag.
Domänstyrelsens kritik av de förra förslagen och motiven för sitt eget
lyda sålunda:

»Kommitténs föreskrifter ansluta sig direkt till den ledande grundtanken i
betänkandet att icke ingripa i en avverkning, som bedrives i skog, vilken icke kan
rubriceras som ungskog. Häruti ligger enligt styrelsens mening lagförslagets största
svaghet. Och innebär detsamma långt ifrån någon förbättring uti härutinnan nu gällande
bestämmelser utan fasthellre en avgjord försämring. Skogsvårdsstyrelsens ingripande
torde nämligen i allmänhet komma så sent, att de kulturåtgärder, som slutligen
måste utföras, bliva till såväl sin omfattning som kostnaderna väsentligt större än
om ingripandet kommit på ett tidigare stadium. —--

Ombudsmötets (= delegerades) förslag skiljer sig i förevarande hänseende
avgjort från såväl betänkandet som reservationen samt ansluter sig nära till nu
gällande allmänna skogsvårdslag. Det vill på ett tidigt stadium rättande ingripa
mot en lagstridig avverkning och söker genom omedelbart avverkningsförbud frampressa
dels rättelse i avverkningen dels säkerhet för vidtagande av erforderliga
kulturåtgärder. Till skillnad mot nu gällande skogsvårdslag vill ombudsmötets förslag
tillägga skogsvårdsstyrelsen befogenhet att omedelbart meddela avverkningsförbud
och detta även utan föregående syn på ort och ställe av ojävig förrättningsman.
Innan sådant förbud må meddelas, skall fastighetsägaren, eller där annan än

115

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

denne bedriver avverkningen, avverkaren beredas tillfälle att yttra sig i ärendet.
Finner emellertid skogsvårdsstyrelsen saken sådan, att den oj kan tåla dylikt uppskov,
må avverkningsförbud (lock tillsvidare meddelas av skogsvårdsstyrelsen, och
träder sådant förbud utan hinder av besvär genast i kraft. Besvär över dylika
eller andra skogsvårdsstyrelsens beslut må anföras hos Kungl. Maj:ts befallningshavande.
I motiven till förslaget åberopas den omständigheten, att besvär ju alltid
kunna anföras över skogsvårdsstyrelsens beslut såsom tillräcklig säkerhet för att
den vidgade befogenhet, som lämnats skogsvårdsstyrelsen, icke kommer att missbrukas.

Domänstyrelsen, som finner bestämmelsen om möjlighet att genom avverkningsförbud
kunna reglerande ingripa på ett tidigt stadium mot en lagstridig eller
oriktig avverkning synnerligen ändamålsenligt, måste emellertid uttala sin stora
betänksamhet mot att under normala förhållanden lämna skogsvårdsstyrelserna en
så betydligt vidgad befogenhet. Dels torde skogsvårdsstyrelserna med hänsyn till
deras organisation icke vara skickade att självständigt och på i övrigt tillfredsställande
sätt behandla fall av så grannlaga natur, som i detta avseende kunna
förekomma, dels torde det ock vara mera överensstämmande med allmän svensk
rättsuppfattning att förbud av förevarande slag meddelas av de exekutiva myndigheterna,
vilka äro utrustade med särskild befogenhet att omedelbart upprätthålla
samma förbud.

Styrelsen har såsom förut nämnts icke funnit lämpligt att på sätt nu gäller
enligt provisoriska skogslagen giva skogsvårdsstyrelsen rätt att meddela avverkningsförbud.

Under normala förhållanden, då man har att räkna med en jämn och sund
utveckling av näringslivet och konjunkturerna på trävarumarknaden, kan det icke
vara erforderligt att utrusta skogsvårdsstyrelsen med sådan myndighet. För ett
rätt tillgodoseende av även den enskildes befogade anspråk på att få sina åtgöranden
opartiskt bedömda, innan han hindras i tillgodogörandet av sin egendom, erfordras
enligt styrelsens förmenande, att sådan syn å ort och ställe i allmänhet företages,
som i 1903 års lag är föreskriven. De skäl, som anförts mot en sådan anordning
eller att förrättningsman bland skogsstatens tjänstemän i regel icke stått att erhålla
så skyndsamt, som varit önskligt, kan styrelsen icke tillerkänna giltighet eller avgörande
betydelse. Emellertid lärer det av praktiska skäl icke vara fullt lämpligt
att föreskriva, att sådan undersökning alltid skall hållas, innan skogsvårdsstyrelsen
får ingripa mot överträdelse av lagen eller underlåtenhet att fullgöra dess föreskrifter.
Ofta nog kan en sådan överträdelse eller underlåtenhet vara av ganska
ringa omfattning, och ej mindre ofta kan det inträffa att markägaren är villig att
enbart efter en hänvändelse från skogsvårdsstyrelsen vidtaga rättelse. För att spara
kostnader och jämväl undvika onödig omgång, anser styrelsen, att nuvarande stadgande
i detta hänseende, vilket kanske får tolkas såsom redan inrymmande en sådan
möjlighet, bör givas nu föreslagen formulering.»

Den stora betydelse sättet för en avverknings bedrivande har för åter- m°9^^f''en
växten har ej kunnat av någon bestridas. För närvarande äger också m
skogsvårdsstyrelse att inskrida, så fort den finner en avverkning äga

116

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

rum under sådana former, att återväxten äventyras; den synnerliga
betydelsen härav har starkt framhållits såväl av skogsvårdsstyrelsernas
delegerade som av domänstyrelsen.

Med den avfattning, som givits åt 4 § i det inom departementet
utarbetade förslaget, är redan angivet, att jag i princip ansluter mig
till 1903 års lags ståndpunkt i sakfrågan.

Däremot synes det mig, att de i 2 § av 1903 års lag meddelade
föreskrifter angående undersökning, vilka nog understundom kunna
medföra en viss omgång, böra utgå.

Korrektiv mot I fråga om lagbestämmelser till förhindrande av missbruk utav

rätten att om- rätten att omlägga skogsmark till annan användning har kommittén
lägga skogs- anfört, hurusom det först gällde att få bestämd en tidpunkt, inom vilken
annaikultur- omläggningen erforderliga åtgärderna skulle vara vidtagna, samt

ändamål, vidare att giva regler för förfarandet, i den händelse åtgärderna icke
inom den bestämda tiden fullgjordes. I det förra hänseendet innehåller
kommitténs förslag dels att i de fall, där för omläggningen erfordras
tillstånd av skogsvårdsstyrelsen, denna tillika skall bestämma tiden
därför, dels ock att i andra fall styrelsen skall begära skriftligt åtagande
av markägaren att inom viss av styrelsen godkänd tid verkställa erforderliga
åtgärder samt om sådant åtagande ej kan erhållas stämma in
saken till domstol, som har att utsätta skälig tid för åtgärderna. I det
senare hänseendet är stadgat, att, om den på ena eller andra sättet bestämda
tiden försittes, domstolen må på talan av skogsvårdsstyrelsen
efter omständigheterna förelägga ny tid för omläggningsåtgärder eller
förordna om markområdets återförsättande i skogbärande skick.

Dessa bestämmelser hava upptagits även av kommittéreservanten,
allenast med den olikheten att även i de fall, där tillstånd för omläggningen
erfordras, tiden för dennas verkställande skulle bestämmas i den
ordning, som kommittén angivit för andra fall. Detta har av reservanten
motiverats med att den tid, som vore behövlig, kunde vara väsentligen
beroende av omfattningen och beskaffenheten av åtgärderna. Dessa
skulle emedertid bestämmas eller kunde ifrågasättas böra föreskrivas av
skogsvårdsstyrelsen.

Skogsvårdsstyrelsernas delegerades förslag upptager inga föreskrifter
i förevarande avseende.

Domänstyrelsen har ansett tillräckligt korrektiv emot missbruk
därav finnas i stadgandena, att, om skogsvårdsstyrelsen finner skälig
anledning antaga, att skog avverkas i strid mot lagen eller att med
max ken sa förfares, att skogens återväxt äventyras eller att eljest jämlikt

117

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

lagen stadgad skyldighet att betrygga återväxt åsidosattes, skogsvårdsstyrelsen
äger påkalla syn, att, om denna giver vid handen, att missbruk
av bestämmelserna om rätt till annan användning av marken är att
befara, överexekutor må på begäran av skogsvårdsstyrelsen meddela
avverkningsförbud i större eller mindre omfattning, om vilket förbud i
huvudsak skall gälla, vad i utsökningslageu sägs om skingringsförbud,
att det meddelade förbudet skall upphöra, där hos överexekutor ställes
av skogsvårdsstyrelsen godkänd pant eller borgen för fullgörande av
de åtgärder, som finnas erforderliga för skogsmarkens återställande i
skogbärande skick, samt att sådan pant eller borgen jämväl skall innefatta
säkerhet för att åtgärderna företagas vid viss av skogsvårdsstyrelsen
bestämd tidpunkt, därest skogsmarken ej då skulle vara använd för det
nya ändamålet ifråga.

Jag liar funnit de av kommittén i förevarande avseende upptagna
bestämmelserna lämpliga samt upptagit dem i 17 § av det inom departementet
utarbetade förslaget.

Att den av kommittén vidtagna förändringen att inordna eu eventuell
syneförrättning såsom ett led i domstolsutredningen innebär givna
fördelar synes mig påtagligt. Vad däremot angår kommitténs bestämmelse,
att syneförrättaren skall utses av länsstyrelsen och det därför anförda
skälet, att det i regel torde ställa sig svårare för domstolen än
nämnda myndighet att utse lämplig person, så har jag icke funnit
detta skäl vara bärande, utan föreslagit även detta ärendes förläggande
till domstolen.

19 §.

Korum. 22 §; reserv. 35 §; deleg. 18 § 5 st.; domänst. 5 § 4 st.

Beträffande denna av kommittén föreslagna bestämmelse har ej
gjorts erinran.

20 §.

Ramm. 23 §; reserv. 36 §; deleg. 16 §; domänst. 10 §.

Emot kommittéförslagets bestämmelse, att vid den i förevarande
paragraf omförmälda besiktning två gode män skola biträda, har anmärkts,
att detta i många fall kunde vara onödigt och dyrt, varförutom det
föreslagits, att en möjlighet att undslippa besiktning borde beredas
därigenom att i överenskommelse med markägaren finge intagas ett
dennes eftergivande därav.

Departe mentschefen.

Domstola- och
understikningsfttrfarande.

118

Ersättning till
skogsvärdsstyrelse
för
vidtagna
iterväxtitgärder.

Uttagande
genom överexekutor.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

Det först anmärkta förhållandet medgives vara riktigt, men om
det skulle avhjälpas på det sätt, att skogsvårdsstyrelsens tjänsteman
ensam finge verkställa besiktningen, kan jag icke biträda detta. En dylik
besiktning skulle nämligen icke alltid äga den auktoritet, som vore
önskvärd. Det sistberörda förslaget skulle icke kunna tillämpas, där även
annan än markägaren är ansvarig för återväxtåtgärder, och icke heller
torde det i övrigt vara så lyckligt, enär därigenom bleve lämnat öppet,
huru i dylika fall ett konstaterande av försummelsen borde ske. Emellertid
synes mig en lösning i båda de anmärkta hänseendena kunna vinnas
genom en bestämmelse, att besiktning icke erfordras, därest vederbörande
erkänner försummelsen. Därigenom kan ock den förenklade proceduren
stå till buds för andra fall än där en överenskommelse blivit träffad.
Angående sättet eller formen för ett erkännande torde intet behöva föreskrivas,
då det ju ligger i styrelsens intresse att sörja för, att det sker
bevisligt.

21 och 22 §§.

Komm. 24, 25 §§; reserv. 37, 38 §§.

I fråga om den säkerhet, som bör stå skogsvårdsstyrelsen till
buds för utfående av ersättning för av densamma verkställda återväxtåtgärder,
har kommittén föreslagit bestämmelser i tre hänseenden.

Det första av dessa återfinnes i 21 § av det nu framlagda förslaget
och innefattar, att överexekutor skall äga hos vederbörande omedelbart
uttaga kostnaden för åtgärder, som av skogsvårdsstyrelsen föranstaltats
enligt 20 §.

Kommitténs förslag föreskrev såsom förutsättning därför, att
kostnadsbeloppet blivit av länsstyrelsen godkänt. Med denna bestämmelse
— vartill kommittén såsom förebild åberopat bl. a. liknande föreskrift
i väglagen — sammanhänger att den, hos vilken ett sålunda fastställt
belopp uttagits, icke skulle äga rätt att däremot anställa klander eller
eljest söka återvinning. Detta återigen har enligt motiverna väsentligen
berott på den av kommittén jämväl föreslagna rätt för skogsvårdsstyrelsen
att i stället för av markägaren utfå kostnadsersättningen av vederbörande
avverkningsrättshavare, där sådan finnes, samt dennes eventuella
regressrätt mot markägaren. Dessa befogenheter låta nämligen enligt
vad kommittén utförligt undersökt icke väl förena sig med stadganden
om markägarens rätt till återvinningstalan.

Det vederlag för en domstolsprövning, vilket sålunda, bestående

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

119

i ersättningsanspråkets prövning av länsstyrelsen, innan överexekutor
finge bereda verkställighet däråt, enligt kommitténs förslag skulle erbjudas
markägaren, har kommittéreservanten icke ansett tillfyllest. Han
har funnit det omöjligt att tillstädja den omedelbara indrivning, varom
här är fråga, med mindre den förbindes med rätt till återvinniugstalan.
Att påyrka en dylik rätt har för honom icke mött något hinder, då
han, såsom förut anförts, icke föreslagit någon befogenhet för skogsvårdsstyrelsen
att för ifrågavarande slags kostnader vända sig mot avverkningsrättshavare.

I skogsvårdsstyrelsernas delegerades och domänstyrelsens förslag
förekommer intet stadgande av berörda innehåll.

För min del anser jag, att då skogsvårdsstyrelsens ingripande varit
en tjänsteplikt och det ombesörjda arbetet sådant, som det lagligen
ålegat markägaren eller avverkaren att fullgöra, styrelsen bör kunna
med minsta möjliga omgång erhålla ersättning för sina kostnader.

Det andra avseendet, vari kommittén velat tillförsäkra skogsvårdsstyrelsen
trygghet att kunna utfå ersättning för havda reproduktionskostnader,
är själva fastighetens bärande av ansvaret härför, på sätt i
förevarande 22 § anges. Samma bestämmelse har ock reservanten.
Skogsvårdsstyrelsernas delegerade och domänstyrelsen hava däremot icke
medtagit densamma. De förras skäl härför äro, såsom redan ovan återgivits,
att en dylik tyst förmånsrätt vore i juridiskt avseende ett oting
och verkade till rubbning av fastighetskrediten, vadan införandet av
nya sådana förmånsrätter måste på det bestämdaste avrådas; i liknande
riktning har domänsstyrelen uttalat sig. Kommittén har motiverat sin
mening på följande sätt:

»Kommitténs ståndpunkt är redan i det föregående antydd: att den fastighet
vartill den ifrågavarande skogsmarken hörer, bör såsom pant häfta för de därå nedlagda
återväxtkostnaderna. Den plats i förmånsrättsordningen, som därvid bör tillkomma
detta ersättningsanspråk, synes ock kommittén vara genom detsammas härledande
från på marken verkställda arbeten naturligen anvisad till 6 § i 17 kap.
handelsbalken. Beträffande de i detta lagrum och därtill sig anslutande bestämmelser
omförmälda fordringsrätter kan nämligen — i motsats till sådana fordringar, som
avses i 9 § av samma kapitel — en dylik direkt anknytning till den ifrågavarande
fastigheten sägas vara rådande. Särskilt påtaglig visar sig den lika karaktären hos
skogsväxtåtgärder och odlingsföretag medelst utdikningar eller vattenavtappningar,
för vilka företag lån beviljas av allmänna medel med förmånsrätt till betalning ur
egendomen enligt 17 kap. 6 § handelsbalken. Då emot tillerkännandet av en dylik
förmånsrätt åt ifrågavarande fordringar det invänts, att densamma skulle inverka

Departe mentschefen.

Säkerhet i
fastigheten.

120

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

Departe mentschefen.

Deposition
på förhand.

menligt på inteckningshavares rätt, kan kommittén icke dela denna uppfattning, enär,
såsom jämväl däremot framhållits, en sålunda belastad egendom måste anses hava
stigit i värde med belopp, motsvarande utgiften för skogskulturen. Av detta skäl
torde ock den jämväl uttalade farhågan för av förmånsrätten vållad skada för den
allmänna fastighetskrediten allt mindre komma att besanna sig, i mån som allmänheten
kommer till insikt om det angivna förhållandet.»

Dessa skäl synas mig vägande, och härutöver vill jag ytterligare
understryka det jämväl av kommittén gjorda uttalandet, att fastighetens
ställande såsom pant för det genom återväxtåtgärdernas vidtagande uppkomna
fordringsanspråket vore synnerligen naturligt på grund av den
kvalitetsförbättring och värdeförhöjning, som egendomen genom åtgärderna
erhållit.

Slutligen har kommittén som ett tredje avseende, vari säkerhet
borde beredas skogsvårdsstyrelsen för ersättning av förevarande art,
upptagit bestämmelser, innefattande möjlighet för styrelsen att i vissa
fall få sådan säkerhet deponerad i förväg. Dessa bestämmelser innehålla
i huvudsak: att om avverkning företages på sådant sätt, att för
erhållande av återväxt komme att i mera betydande omfattning erfordras
sådd, plantering eller andra jämförelsevis kostsamma kulturåtgärder,
skogsvårdsstyrelsen äger att av markägaren fordra säkerhets ställande
för den kostnad dessa åtgärder beräknas medföra, att om ej inom
skälig tid efter anfordran säkerhet ställes, länsstyrelse må på styrelsens
ansökan meddela avverkningsförbud av större eller mindre omfattning,
samt att dylikt förbud skall upphöra, där yrkad säkerhet ställes eller erforderliga
återväxtåtgärder av den därtill skyldige vidtagits eller betalning
för åtgärd, som på hans bekostnad utförts, blivit skogsvårdsstyrelsen
gottgjord.

Som synes, innebär detta i viss mån ett bibehållande av det nuvarande
kombinationssystemet med avverkningsförbud och ställande av
säkerhet, men med väsentligen olika applicering till lagens stadganden
i övrigt. Från bestämmelserna hava kommitténs huvudreservant och en
annan ledamot tagit avstånd, i det de funnit dem sakna skål och förty ej
hava bort ingå i förslaget. Sistnämnda ledamot har därvid ansett, att
kommittéförslagets övriga stadganden till betryggande av skogsvårdsstyrelsens
gottgörelse för verkställda reproduktionsåtgärder av den därtill
förpliktade, äro fullt tillräckliga, att den egentliga anledningen till
bestämmelsernas upptagande i förslaget icke heller torde varit synpunkten
av ett säkerhetsställande, utan en obenägenhet att borttaga ett institut,
som kommittén ansett hava vid tillämpningen av 1903 års lag visat sig

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

121

i avsevärd grad underlätta skogsvårdsstyrelsernas arbete, samt att bestämmelserna
sådana de avfattats lämnade rum för allvarliga invändningar.
1 Huvudreservanten bär — med förklaring, att om nyssberörda
ledamots utgångspunkt vore riktig, eller att övriga bestämmelser i förslaget
vore tillräckliga, den därpå grundade kritiken och reservationen
syntes honom fullgiltiga — även ansett, att i regeln den realsäkerhet,
som skogsvårdsstyrelsen finge sig tillerkänd, skulle vara nog betryggande.
lian har dock tänkt sig möjligheten av att så i ett eller annat fall
icke vore förhållandet. Den risken, att någon gång förmånsrätten kunde
visa sig otillräcklig, finge man emellertid hellre taga än att på angivet
sätt framtvinga en säkerhet av annan art än förmånsrätten. Däremot
kunde och borde man reagera mot en annan möjlighet, nämligen att fastighetsägaren
genom ensidiga åtgärder förminskade förmånsrättens värde.
Botemedlet häremot vore att finna uti bestämmelser, byggda på den i
181 § utsökningslagen överexekutor tillerkända befogenheten att, när
skäl därtill äro, sätta fast egendom med vad därtill hörer under förbud
att säljas eller skingras.2

Skogsvårdsstyrelsernas delegerade hava, som redan förut antytts,
i sitt förslag upptagit kommittémajoritetens förevarande bestämmelser,
därvid de förklarat, att sådana avverkningsförbud, varotn här vore fråga,
väl sällan torde förekommit under tillämpningen av 1903 års lag, men att
.anledning dock icke syntes föreligga att avstå från den möjlighet, som
här förefunnes, att erhålla säkerhet för att åtgärder för återväxt bleve
vidtagna.

Vad domänstyrelsens förslag angår, har däri, som jämväl tidigare
nämnts, bibehållits avverkningsförbudet i dess struktur enligt 1903 års lag.

Då man, såsom jag enligt det anförda ansett vara riktigt, tillerkänner
skogsvårdsstyrelsen dels rätt att genom överexekutor omedelbart
utfå ersättning för havda kostnader och dels förmånsrätt för dessa uti
fastigheten, torde därmed styrelsens utfående av ersättningen vara tillräckligt
säkerställt. Den av kommitténs huvudreservant framhållna möjligheten,
att för ett eller annat fall mera kunde behövas, torde näppeligen
få någon praktisk betydelse. Det torde för övrigt icke vara
uteslutet, att vad han med hänsyn till en sådan möjlighet velat vinna
genom sin utveckling av stadgandet i 181 § utsökningslagen, skulle
kunna erhållas redan genom anlitande av enbart nämnda stadgande. Att
upptaga reservantens antydda bestämmelser har därför synts mig icke vara

1 Se Komm. bet. I sid. 631—633.

* Komm. bet. II sid. 36, 39 § samt sid. 178 o. följ.

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 saml. 82 käft. (Nr 104.)

Departe mentschefen.

122

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

erforderligt. Av det anförda framgår, att jag icke heller funnit nödigt
upptaga kommittémajoritetens bestämmelser om rätt att påfordra deposition
eller att för framtvingande härav erhålla avverkningsförbud.

En annan sak är, att avverkningsförbud kan böra meddelas av
annan anledning; till denna fråga återkommer jag vid behandlingen av
nästa paragraf.

23—25 §§.

Under 23 § har intagits bestämmelse angående meddelande av avverkningsförbud
till förhindrande av överträdelser mot lagen. 1903 års lag»
bestämmelser i sådan riktning hava visat sig vara ett verksamt medel
lör skogsvårdsstyrelserna, då det gällt att förhindra eller avbryta avverkningar,
som företagits utan hänsyn till återväxtmöjligheterna. Särskilt
i de fall, då en naturlig föryngring erfordras för erhållande av
tillfredsställande återväxt, kunde det bliva rent av ödesdigert, om skogsvårdsstyrelse
ej skulle kunna ingripa mot en avverkning, som skulle
omöjliggöra dylik föryngringsmetod.

Det inom departementet utarbetade förslagets bestämmelser om
avverkningsförbud äro i väsentliga avseenden grundade på stadgandena
i 1903 års lag. 1 enlighet med vad den provisoriska lagen därom innehåller
har emellertid inryckts den bestämmelse, att avverkningsförbud
må kunna meddelas redan om endast utstämpling eller därmed jämförlig
förberedande åtgärd för avverkning ägt rum. Därjämte har med hänsyn
till det ändamål, man med ett förbud vill vinna och då detta ändamål
lätt kunde förfelas, om förbudet Unge upphävas genom ställande av
säkerhet, den om sådant upphävande i 1903 års lag förefintliga bestämmelsen
uteslutits.

26 §.

Komm. 32 §; reserv. 13 och 44 §§; deleg. 10 §; domänst. 14 §.

Såsom påföljd för avverkning i strid mot bestämmelserna i lagen
eller mot föreskrift, som enligt densamma meddelats, har i samtliga förslagen
stadgats dels straff och dels förlust av det avverkade virket. I
fråga om straffskalan har kommittén bibehållit vad som gäller uti 1903
års lag och flertalet övriga gällande skogsförfattningar, däribland även den
provisoriska lagen, nämligen böter från och med tjugufem till och med
femhundra kronor. Samma straffskala har reservanten.

Skogsvårdsstyrelsernas delegerades förslag upptager två olika straffskalor.
Den ena, som är lika med vad nyss nämnts, gäller för det fall,
att någon företager avverkning i uppenbar strid mot de i lagen givna

Kunyl. Maj.ls proposition Nr 104.

123

bestämmelser. Den andra avser avverkning, som sker i strid mot av
skogsvårdsstyrelsen meddelat förbud eller anvisning, och omfattar böter
från och med femtio till och med tiotusen kronor eller fängelse i högst
sex månader. I delegerades motiv yttras härom:

»Att straff bör följa för den, som överskrider bestämmelser i lagen, är uppenbart
och har också föreslagits av såväl kommittén som reservanten. Såsom vi förut
anfört, torde det emellertid icke vara antagligt, att dylika straffbestämmelser ofta
komma i tillämpning. Den skyldige kommer att förklara, att han icke förstått, att
vad han avverkat varit att hänföra till ungskog eller att avverkningen stritt emot
grunderna för god skogsvård, och det bliver endast i ytterst flagranta fall, som
domstolarna i trots av ett sådant påstående finna sig kunna ådöma straff. Annat
bliver naturligen förhållandet, när skogsvårdsstyrelse utfärdat förbud mot avverkning.
Då förtjänar ett sådant förebärande icke längre avseende, och då kommer straffet
att drabba den skyldige. Yi hava därför i 10 § föreslagit dels straff för den, som
förfarit i strid emot lagens bestämmelser dels straff enligt en högre straffskala för
den, som bryter emot av skogsvårdsstyrelse meddelat förbud eller anvisning. I
sistnämnda avseende har jämväl nu gällande provisoriska lag straffbestämmelser,
men under det att i denna högsta straff är 500 kronors böter, hava vi föreslagit
ett straffmaximum av 10,000 kronors böter eller fängelse i högst sex månader.
Detta vårt förslag har föranletts, dels till följd av den frestelse, som mången gång
kan förefinnas att överskrida ett förbud med hänsyn till den stora ekonomiska vinst,
som därav skulle kunna erhållas, dels med avseende å arten av förseelsen, vilken
innebär ett uppenbart trots emot ett av behörig myndighet meddelat förbud. Det
kan visserligen i förstberörda avseende erinras, att då vi i likhet med kommittén
och reservanten därjämte föreslå, att det avverkade virket eller dess värde skall
vara förbrutet, så skulle häri ligga ett tillräckligt skydd mot frestelsen av ekonomisk
vinning, men dylika stadganden bliva lätt illusoriska genom svårigheten att få virke
taget i beslag, medan det ännu är i avverkarens besittning och möjligheten för
denne att undanskaffa annan sin egendom.»

Domänstyrelsen har föreslagit en straffskala av böter från och med
tjugufem till och med tvåtusen kronor.

Uti åtskilliga avgivna yttranden även från skogsvårdsstyrelsehåll,
har anmärkts, att stadgandet av fängelsestraff skulle vara alltför rigoröst
och ägnat att väcka motvilja mot lagen i dess helhet. A andra sidan
har den av kommittén föreslagna bötesskalan ansetts för låg. Sålunda
har länsstyrelsen i Jämtlands län yttrat, att med hänsyn till de betydande
värden, det här kunde vara fråga om, och om man därjämte toge i
betraktande penningvärdets fall, maximibeloppet femhundra kronor borde
väsentligt höjas. Länsstyrelsen erinrade härvid tillika om att sådant i
allmänhet skett i författningar, som utfärdats under kristiden, ehuruväl
icke i de provisoriska skogslagarna; sistnämnda förhållande förmenar
länsstyrelsen hava berott på att man velat bibehålla överensstämmelse
med 1903 års lag.

124

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

Departe

mentechefe;:

Åtalträt-..

Det synes mig riktigt, att ett överträdande av meddelat avverkningsförbud
bedömes strängare än andra överträdelser av lagens föreskrifter.
I det förslag, som jag låtit utarbeta, har upptagits en bötesskala
från och med femtio till och med femtusen kronor. Däremot
ansluter jag mig beträffande frågan om medtagande i straffskalan även
av fängelsestraff till dem, som ansett sådant icke böra ske. I övriga
fall synes mig ett straffmaximum av ettusen kronor vara tillräckligt.
Med föreskriften om förverkande av det avverkade virket bliva påföljderna
för olovlig avverkning ändock ganska effektiva.

27 §.

Komm. 33 §; reserv. 14 §; deleg. 11 §; domänst. 15 §.

Enligt 1903 års lag tillkommer åtalsrätt »kronobetjänte så ock de
till skogsvårdsstyrelsens biträde anställde tjänstemän».

En dylik dubbel befogenhet att anställa åtal, dels för vederbörande
kronobetjänte och dels för vederbörande skogsvårdsmyndighets personal,
förefinnes även i skyddsskogslagen, 1909 års lag om husbehovsskogar
och gottlandslagen, nämligen i de båda förstnämnda för »kronobetjänte
samt tjänstemän och betjänte vid skogsstaten» och i gottlandslagen för
»kronobetjänte så ock skogsvårdsstyrelsen och de till dess biträde anställde
tjänstemän».

I 1915 års väster- och norrbottniska skogsförordningar är däremot
åtalsrätt medgiven allenast allmän åklagare. Enligt de av Kungl. Maj:t
framlagda förslagen hade åtalsrätt tillerkänts kronobetjänte samt de
tjänstemän vid skogsstaten, som hade att övervaka tillämpningen av de
respektive förordningarna, men av riksdagen företogs angivna begränsning,
på skäl, att då den skogsägande befolkningen med avseende å
dispositionsrätten över skogen ställts i visst beroende av skogspersonalen,
det vore av stor vikt, att ett gott förhållande rådde dem emellan, och
att följaktligen bestämmelser, som vore ägnade att rubba detsamma,
borde undvikas, vartill komme, att bestyret med utförandet av åtal inkräktade
på skogspersonalens tid, vilken borde ägnas åt skogarnas skötsel.
Ändringen av uttrycket »kronobetjent» till »allmän åklagare» betingades
av numera vedertaget bruk att använda sistnämnda beteckning.

Vid framläggandet av den provisoriska skogsvårdslagen för 1918
års riksdag var 1903 års lags bestämmelse om åtalsrätten bibehållen.
Av utskottet åberopades vad i denna fråga förekommit vid antagandet
utav nyssnämnda förordningar för Väster- och Norrbotten, varefter utskottet
förklarade sig anse, att vad därvid anförts ägde motsvarande
giltighet ifråga om den framlagda provisoriska lagen. I enlighet härmed

125

Kanal. Maj.ts proposition Nr 104.

föreslogs den lindringen i propositionsförslaget, att ntidsnitt endast skulle
tillkomma allmän åklagare, och detta blev även riksdagens beslut.

Kommittén har i förevarande fråga anslutit sig till gottlandslagens
bestämmelse. I sina motiver bar kommittén härom — med anmärkande
av nyssberörda förhållande rörande den provisoriska lagen yttrat:

»Vad angår frågan om åtalsrätt för skogspersonalen eller icke samt den vid
antagandet av de gällande väster- och norrbottniska förordningarna emot en dylik
rätt anförda motiveringen, är det väl ovedersägligen av vikt, att ett gott förhållande
är rådande mellan allmänheten och sagda personal, men att därför fråntaga denna
rätten att åtala skogsvårdsförseelser torde icke vara riktigt. Med större fog än
som kan finnas för att anse berörda rätt skola medföra rubbning av nämnda goda
förhållande, synes det nämligen kommittén kunna sägas, att saknaden av nämnda
rätt för skogsvårdsmyndigheterna är ägnad att medföra en sådan verkan. rIy om
från de allmänna åklagarnes sida skulle underlåtas att beivra ett förfarande, som
av skogsvårdsmyndigheterna förklarats vara lagstridigt, måste givetvis detta vara
ägnat att undergräva respekten för de sistnämnda, men till ett »gott förhållande»
i verklig och bestående mening mellan allmänheten och skogsvårdsmyndigheterna
bidrager icke ett den förras medvetande om de senares oförmåga att beivra ett
åsidosättande av deras eller lagens föreskrifter. Därtill fordras i stället en allmänhetens
respekt för skogsvårdsmyndigheterna, grundad på insikten om deras förmåga
att själva sätta makt bakom ordet. Att återigen icke skogsvårdsmyndigheterna
ensamma, utan även de allmänna åklagarne i förslaget erhållit åtalsrätt, har sin
grund dels däri, att där en författning avser förhållanden, som äro av ett allmänt
intresse, allmän åklagare icke utan särskilda skäl bör avstängas från åtalsrätten,
och dels i den ovan återgivna, av riksdagen anförda synpunkten av önskvärd tidsbesparing
för skogspersonalen till egentliga skogsvårdsarbeten.

Rörande frågan, vilken skogsvårdsmyndighet eller personal bör äga åtalsrätt,
förefinnes såsom ovan synes, en olikhet mellan 1903 års lag och den gällande gottlandslagen.
i det att den förra frånkänt, men den senare tillagt skogsvårdsstyrelsen
nämnda rätt. Något skäl för denna gottlandslagens avvikelse från 1903 års lag,
vilken senare emellertid åberopades såsom förebild, angavs icke vid den förras tillkomst,
men en tillräcklig förklaring torde vara, att medgivandet av åtalsrätt åt
skogsvårdsstyrelsen i och för sig är mera naturligt än att nämnda rätt skall tillkomma
styrelsens tjänstemän, men icke denna själv. Vid framläggandet av förslaget
till den nu gällande skogsförordningen för kustlandet i Väster- och Norrbotten yttrade
departementschefen ifråga om åtalsrätten, att det icke torde vara behövligt eller
ens lämpligt att medgiva sådan rätt även åt tillsyningsman, utan tillfyllest, att sådan
befogenhet tillkomme, förutom kronobetjänte, överjägmästare och skogsingenjörer;
om exempelvis en skogsingenjör icke funnit skäl till åtal i visst fall, borde det ej
tillkomma vederbörande tillsyningsman att på egen hand ingripa med dylikt åtal,
vartill komme, att erforderlig kompetens för vederbörligt utförande av talan i mål
om förbrytelse mot förordningen icke alltid kunde förutsättas hos tillsyningsman.
Lika väl som enligt denna i kommitténs ögon riktiga argumentering en av de lägre
gradernas personal icke bör kunna väcka åtal, då de mera kvalificerade tjänstemännen
ansett sådant ej böra ske, lika val bör emellertid, om enligt skogsvårdsstyrelsens
förmenande orsak till åtal föreligger, anställandet av sådant icke göras

126

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

beroende av att en styrelsens tjänsteman är av samma mening; med nuvarande bestämmelser
är emellertid detta förhållandet ifråga om 1903 års lag, då enligt denna
någon skyldighet för skogsvårdsstyrelsernas tjänstemän att på order av sin styrelse
anställa åtal icke förefinnes.

Än mera faller det oegentliga i 1903 års lags bestämmelser i ögonen i de fall.
, j|e för frågan om åtal av betydelse varande förhållandena kunna vara mera
ömtåliga och för den skull åtalsrätten anses böra frånkännas allmän åklagare. Ett
sådant fall föreligger enligt kommitténs förmenande, då en för omläggning av skogsmark
till annan användning erforderlig åtgärd blivit eftersatt. Det diskretionära
bedömande, som för detta fall påfordras, kan nämligen svårligen tillerkännas någon
annan än den högsta skogsvårdsmyndigheten, skogsvårdsstyrelsen. Särskilt påtagligt
lärer detta vara i betraktande av att bötespåföljden kan vara baserad på en överenskommelse
mellan vederbörande markägare och skogsvårdsstyrelsen. I enlighet
härmed har kommittén i tredje stycket av förevarande paragraf föreskrivit, att
tillämpning av den i 32 § 3 mom. stadgade bötespåföljden må påstås endast av
skogsvårdsstyrelsen.

För övriga fall däremot har kommittén på grund av de till skogsvårdsstyielsens
biträde anställde tjänstemännens — forstligt utbildade och sekreterare —
ställning och verksamhet i förhållande till styrelsen samt de kvalifikationer, som
de,,fga> ansett det lämpligt, att även desse må äga åtalsrätt, och alltså upptagit
gottlandslagens bestämmelser i ämnet, med utbytande, i enlighet med vad i 1915
års skogsvårdsförordningar skett, av beteckningen kronobetjänte mot allmän åklagare».

Kommittéreservantens förslag överensstämmer med majoritetens. 1
de delegerades och domänstyrelsens förslag bär däremot bibehållits den
provisoriska lagens bestämmelse.

Uti avgivna yttranden har, särskilt från skogsvårdsstyrelsebåll, uttalats
betänkligheter mot att tillerkänna åtalsrätt allenast åt allmänna
aklagarna, under framhållande av att dessa saknade tillräcklig fackkunskap,
lör att kunna sköta rättegångar av ifrågavarande slag samt dessutom
redan förut vore så strängt upptagna av tjänstegöromål, att de
svårligen kunde ägna behövlig tid åt dessa.

Skogsvårdsstyrelsen i \ ästernorrlands län har sålunda anfört.

Om en allmän åklagare kunde anses kompetent att eventuellt utan medverkan
från skogsvårdsstyrelsens sida anställa åtal, då det gällde att fastslå en avverknings
behörighet allenast efter förefintliga dimensioner å fällda träd, såsom fallet vore
enligt den väster- och norrbottniska kustlandslagen, så gällde det här förhållanden
av för lekmannen så otillgänglig och sammansatt art, att allenast på grundliga
studier totad kunskap i ämnet finge anses tillräcklig för att tillfredsställa rättssäkerhetens
krav. Visserligen kunde man förutsätta, att en allmän åklagare efter
misslyckade försök inför domstol skulle i fortsättningen taga sig till vara och rådföra
sig med vederbörande skogsvårdsstyrelse, men det vore att befara, att de redan
begångna felgreppen dessförinnan hunnit skapa ett misstroende mot själva lagen,
som aldrig kunde helas. Faran för en olycklig utveckling av antydd art bleve
givetvis större i samma mån som ombyten av landsfiskaler ofta förekomme på en

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

127

plats, och det hade från alla synpunkter varit lyckligast, om allmän åklagare först
efter anmälan från vederbörande skogsvårdsstyrelse blivit befogad att anställa åtal
i mål av tillhörande beskaffenhet. — Skogsvårdsstyrelses tjänstemän borde icke under
några förhållanden uppträda såsom åklagare inför domstol.

Från en annan sida har skogsvårdsstyrelsen i Södermanlands län
sett saken, då densamma förklarat sig på grund av ett konkret fall under
sitt handhavande av den provisoriska lagen, finna ett kvarstående av
dennas stadgande om enbart allmän åklagares åtalsbefogenhet olämpligt.

Styrelsen hade i ett ärende, där allinänne åklagaren icke velat anställa åta
i den utsträckning, som styrelsen ansett önskligt, hänvänt sig till justitiekanslersämbetet,
men härifrån hade framhållits, att allmänne åklagaren, som stode ansvaret
för behörigheten av anställt åtal, måste tillerkännas en viss prövningsrätt ifråga om
förutsättningarna för åtalet. Under sådana förhållanden torde bliva följden, att allmänne
åklagaren icke ansåge sig kunna åtala i andra fall än när förseelsen vore så
uppenbar, att svaranden ovillkorligen måste bliva fälld till ansvar. Men då det här
gällde tolkningen av en speciallag, vari man icke kunde förutsätta, att allmänne
åklagaren hade ingående kännedom och i en sådan lag alltid torde komma att uppstå
ärenden av tvistig beskaffenhet, så komme följaktligen dessa att ofta bliva undandragna
den utredning och det klargörande, som endast kunde vinnas genom en domstolsbehandling.
Att frågan om åtals anställande eller ej skulle vara helt och hållet
beroende av allmänne åklagaren, under det att skogsvårdsstyrelsens prövning av saken
skulle vara alldeles betydelselös, syntes därför icke vara lämpligt. Styrelsen föresloge
därför antingen att såsom i kommitténs och reservantens förslag lika behörighet
att åtala förseelser av ifrågavarande beskaffenhet måtte tillkomma allmän åklagare
och skogsvårdsstyrelse samt de till dess biträde anställda tjänstemän eller, om detta
icke kunde bifallas, att det måtte åligga allmän åklagare att efter därom från skogsvårdsstyrelsen
gjord anmälan ovillkorligen anställa åtal.

Den åsikt, som riksdagen omfattat rörande hithörande spörsmål i
den provisoriska lagen, måste givetvis vinna allt beaktande. Emellertid
föreligger en väsentlig olikhet mellan de omförmälda väster- och norrbottensförordningarna
och den provisoriska lagen, å ena sidan, samt det
nu ifrågavarande lagförslaget, å den andra, beträffande de förhållanden,
som i ett visst fall måste bedömas för att avgöra, huruvida åtal bör anställas
eller icke. Härutinnan lära de båda återgivna skogsvårdsstyrelseyttrandena
innehålla fullgiltiga vittnesbörd, och i betraktande av dessa
måste man ock erkänna det berättigade i de uti yttrandena vidare framhållna
synpunkterna. Det må ytterligare framhållas, att skogsvårdsstyrelserna
ju äro de, som hava att eventuellt föra talan om utförandet
av erforderliga återväxtåtgärder, och att man med hänsyn därtill måste
känna sig så mycket mera tveksam om det riktiga i att förlägga befogenheten
att påyrka kriminell påföljd allenast hos allmänne åklagaren,

Departe mentschefen.

128

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

Beslagsrätt.

som det mången gång skulle bliva samma omständigheter, som komme
under utredning och prövning i båda hänseendena. På grund av det
anförda har kommitténs och reservantens på gottian dslagens stadgande
byggda förslag synts mig böra i huvudsak följas. Dock har jag i olikhet
med dem ansett tillräcklig anledning icke förefinnas, att i vissa fall
lägga åtalsrätten eubart i skogs vårdsstyrelsens hand; lämpligast synes
vara, att enhetliga bestämmelser om åtalsrätten gälla.

Det spörsmål, som uppställer sig beträffande rätten att verkställa
beslag av olovligen avverkat eller använt virke, är, på sätt kommittén
yttrat, huruvida denna rätt bör tillkomma allenast dem, som hava rätt
att anställa åtal, eller jämväl andra. Med den ståndpunkt departementsförslaget
intager i fråga om åtalsrätten blir spörsmålet förenklat till,
huruvida beslagsrätt bör lämnas även den lägre hos skogsvårdsstyrelserna
anställda skogspersonalen.

Sådan rätt var föreslagen uti det förslag till skogsvårdslag, som
framlades vid 1903 års riksdag, och detta skedde på föranledande av ett
yttrande inom högsta domstolen vid lagförslagets granskning där.
Nämnda yttrande innebar, att då skogsvårdsstyrelsernas tjänstemän enligt
förslaget skulle omedelbart tjänstgöra hos styrelsen och sålunda väl
finge antagas bliva i allmänhet bosatta i länens residensstäder, syntes,
för att stadgandet om beslag skulle bliva verksamt, beslagsrätt böra
tilläggas även de i orterna bosatta tillsyningsmännen med skyldighet
för dem att för åtals anställande anmäla beslaget hos behörig åklagare.
Veder 1''örande riksdagsutskott anförde emellertid häremot: Befogenheten
att verkställa beslag innebure otvivelaktigt alltid en viss fara för rättssäkerheten,
vilken fara växte i proportion till värdet av det gods, som
kunde bliva föremål för beslag. Då de beslag, som kunde komma att
verkställas enligt den föreslagna lagen, kunde omfatta virkespartier av
avsevärt värde, hade utskottet ansett i hög grad angeläget, att lagens
bestämmelser beredde största möjliga skydd mot skada genom obehöriga
beslag. I sådant hänseende borde, bland annat, befogenheten att verkställa
beslag ej anförtros åt de till skogsvårdsstyrelsens biträde anställda
tillsyningsman. — I enlighet härmed borttogs den ifrågasatta befogenheten
för dessa av riksdagen ur lagen.

Enligt de gällande väster- och norrbottniska förordningarna tillkommer
åtalsrätt, såsom nämnt, endast allmän åklagare, men rätt att taga
i beslag virke, som skall anses förbrutet, dessutom den förvaltande och
bevakande personal vid skogsstaten, som har att övervaka tillämpningen
av förordningarna.

129

Kunyl. Maj:ts proposition Nr 104.

Deri provisoriska lagen medgiver beslagsrätt för skogsvårdsstyrelsernas
tjänstemän, men ej för deras tillsyningsman.

Kommittén har däremot föreslagit, att även dessa sistnämnda böra
få beslagsrätt. Dess motiver angiva härom:

»Vad särskilt 1915 års kustlandsförordning beträffar, torde den utsträckta
beslagsrätten hava sin förklaring i de för nämnda förordning säregna bestämmelserna,
med förbud mot undermåligt virkes transporterande eller uppläggande på vissa
platser, vilka bestämmelser för sin effektivitet göra en dylik rätt av behovet påkallad.
Denna synpunkt gör sig emellertid enligt kommitténs förmenande med lika fog
gällande beträffande kommitténs nu framlagda förslag. Det skäl, som av 1903 års
riksdag anfördes emot beslagsrättens utsträckande till skogsvårdsstyrelsernas tillsyningsmän,
att därmed icke vore berett erforderligt skydd mot skada genom obehöriga
beslag, synes kommittén sä mycket mindre böra gälla gentemot synpunkten
av lagens effektivitet som det omförmälda skyddet torde vara tillfredsställande
ernått genom de övriga bestämmelser i nämnda syfte, som av riksdagen infördes i
lagen och vilka nu i kommitténs förslag bibehållits.

Till dessa bestämmelser hör bland annat, att beslaget skall vara förfallet, om
ej inom viss tid efter detsamma åtal varder i laga ordning anställt. En dylik bestämmelse
infördes först, på grund av en därom av högsta domstolen gjord erinran,
i 1903 års propositionsförslag, varvid åtalstiden sattes till sextio dagar från beslaget.
Denna tid förkortades av riksdagen i virkesägarens intresse till trettio dagar. Övriga
bestämmelser i det angivna syftet omförmälas under nästa paragraf.»

Reservantens förslag är i förevarande del lika med kommitténs,
med den olikheten, att tiden för anmälan hos åtalsberättigad av ett
av skogsbetjänt verkställt beslag bestämts till fjorton dagar samt tiden
för anställande av åtal till sextio dagar.

De delegerade och domänstyrelsen hava följt den provisoriska
lagen, dock med den skillnaden för domänstyrelsens del, att denna ansett
beslagsrätt böra tillkomma även skogsvårdsstyrelsen.

Beträffande rätten att belägga förbrutet virke med beslag har kommitténs
och reservantens förslag synts mig vara att föredraga, då, på
sätt i kommitténs motiver anförts, tillräcklig trygghet mot obefogade
beslag torde finnas.

I fråga om den tid, inom vilken åtal skall anställas för att icke
verkställt beslag skall förfalla, torde den i provisoriska lagen av riksdagen
insatta tidsfristen om sextio dagar, hämtad från 1915 års förordningar
för Väster- och Norrbotten, vara väl lång. Även om den
må vara påkallad för förhållanden i nämnda delar av landet, torde
den dock kunna förkortas för landet söder därom, och då bör detta jämväl
ske för tillgodoseende av de synpunkter, som av 1903 års riksdag
anfördes för fixerandet av tiden till trettio dagar. Att bibehålla denna
Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 82 höft. (Nr 104.) 17

Departe mentschefen -

130

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

korta tid lärer dock icke vara tillrådligt, med hänsyn till förhållandena
i en del av de utav lagen berörda länen men på sätt av länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län har föreslagits, torde en tid av fyrtiofem
dagar kunna tillgodose de olika synpunkterna.

Med hänsyn härtill har ock tiden för anmälan av verkställt beslag
ansetts lämpligen kunna bestämmas till fjorton dagar.

28 §.

Komm. 34 §; reserv. 15 §; deleg. 12 §; domänst. 16 §.

Rörande bestämmelserna i denna paragraf må endast anmärkas,
att en likalydande bestämmelse återfinnes i 1903 års lag. Stadgandet,
som erhöll sin slutliga avfattning vid samma års riksdag, avsåg att, såsom
under nästföregående paragraf antytts, bereda största möjliga skydd mot
skada genom obehöriga beslag. Liknande föreskrifter återfinnas i andra
gällande skogsförfattningar.

29 §.

Komm. 35 §; reserv. 16 §; deleg. 13 §; domänst. 17 §.

I 1903 års lag, skyddsskogslagen, gottlandslagen och de västeroch
norrbottniska förordningarna är om fördelningen av ådömda böter
ävensom genom försäljning av förbrutet virke uppkommen behållning
m. m. föreskrivet, att en fjärdedel skall tillfalla åklagaren samt tre
fjärdedelar vederbörande skogsvårdskassa resp. kronan. Där beslag verkställts
av annan än åklagaren, skall enligt sistnämnda förordningar beslagtagaren
erhålla hälften av åklagareandelen.

i det ursprungliga förslaget till den provisoriska lagen var stadgat,
att en fjärdedel skulle tillfalla åklagaren samt återstoden skogsvårdskassan
i det landstingsområde och skogsaccisfonden i den kommun, där
avverkningen ägt rum, till lika fördelning dem emellan. Den åt åklagaren
inrymda rätten till andel uteslöts av departementschefen, så att hela
beloppet av böter m. m. bleve fördelat mellan vederbörande skogsvårdskassa
och skogsaccisfond.

Kommittén har för sin del föreslagit samma bestämmelser som i
1903 års lag och gottlandslagen, med tillägg om uppdelning av åklagarens
andel, där annan än denne verkställt beslag.

Reservantens förslag företer den olikheten därmed att däri uttryckligen
sagts — vad sakens natur enligt hans yttrande väl krävde — att
vid åtal av skogsvårdsstyrelsen eventuellt ådömda böter in. m. skola
utan delning tillfalla skogsvårdskassan, dock med särskild beslagares rätt
oförkränkt.

131

Kungl. Maj:t8 proposition Nr 104.

Skogsvårdsstyrelsernas delegerade och domänstyrelsen hava upptagit
stadgandet i den provisoriska lagen.

Jag har ansett mig böra följa kommittéreservantens förslag, med
den jämkning likväl, att visst maximibelopp bestämts för åklagarens
andel i böter m. m.

30 §.

Korum. 36 §; reserv. 17 §; deleg. 14 §; domänst. 18 §.

Inom kommittén var ifrågasatt, huruvida i något av de med bötesstraff
belagda fallen det vore skäligt och lämpligt med en bestämmelse,
att förvandling av böterna till fängelsestraff, för den händelse medel till
böternas fulla gäldande saknades, icke finge ske. Kommittén fann dock
ej så vara förhålllandet, och icke heller i de andra förslagen har något
dylikt satts i fråga. Ej heller jag finner någon anledning därtill föreligga.

31 och 32 §§.

Dessa paragrafer innehålla föreskrifter om fullföljd av talan mot
skogsvård sstyrelses och mot domstols beslut; bestämmelserna överensstämma
med 1903 års lags och gottlandslagens stadganden i ämnet.

Komm. 37—-39 §§; reserv. 107, 109—112, 119 §§; deleg. 25, 26§§; domänst.
21-23 §§.

Beträffande innehållet i övergångsbestämmelserna torde följande få
anföras.

De under 1) och 5) upptagna reglerna äro, åtminstone i huvudsak,
överensstämmande i kommitténs, reservantens och domänstyrelsens förslag,
om än de delvis erhållit olika utformning uti reservantens förslag.

Beträffande de frågor, som berörts under 3), är att märka, att därvid
hänsyn måste tagas även till den provisoriska lagen och dess upphörande.
Man har sålunda att taga i betraktande kriminella och civila påföljder
av förhållanden, som uppkommit under tillämpning av 1903 års lag,
av Gottlands- och Ölandslagarna och av den provisoriska lagen, men icke
hunnit slutregleras före dessa lagars upphörande. Huvudregeln härvid
torde, i enlighet med allmänna rättsgrundsatser, vara att frågorna om
kriminell påföljd samt om reproduktionsskyldighet och dess omfattning
skola bedömas enligt den äldre lagen, men procederet för ordnande av
nämnda skyldighet följa de nya bestämmelserna.

Departementschefen
.

Övergångs bestämmelser.

132

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

Beträffande Gottland och Öland har, i huvudsaklig överensstämmelse
med vad reservanten upptagit i sitt förslag, ansetts erforderligt att meddela
bestämmelse för det fall, att utsyning eller avverkningstillstånd erhållits
enligt den tidigare lagen, men vederbörande icke hunnit begagna sig därav
före den nya lagens trädande i kraft. I dylikt fall torde nämligen det
en gång lämnade tillståndet böra gälla även därefter, även om detsamma
skulle fått ett annat innehåll enligt den nya lagens föreskrifter. Dock
måste givetvis därför en slutgräns sättas, varvid den nya lagens femårsbestämmelse
ansetts lämpligen höra tillämpas.

I 1920 års provisoriska lag infördes och i 1921 och 1922 års
lagar kvarstår en bestämmelse, att om beträffande skog inom kustområde
är att befara, att genom ovarsam avverkning återväxten skulle
äventyras, försenas eller försvagas, må, ändå att den fastighet, vartill
skogen hör, icke efter den 14 maj 1918 övergått till ny ägare, länsstyrelsen
på framställning av skogsvårdsstyrelsen förordna, att för den
skog skall gälla enahanda inskränkning i avseende på rätten till avt
verkning, som stadgats beträffande skog å fastighet, som efter nyssnämnda
dag genom köp, byte eller gåva övergått till annan än föregående
ägarens make, skyldeman i rätt upp- och nedstigande led,
syskon eller syskons avkomling. Sådant förordnande må även i samband
med framställning, som nyss sagts, meddelas av skogsvårdsstyrelsen
att gälla till dess länsstyrelsen beslutit i ärendet.

Denna bestämmelse har vunnit tillämpning inom Stockholms län,
där länsstyrelsen den 3 mars 1921 meddelat förordnande av angivna
innebörd rörande följande kustområden, nämligen:

av Oknebo härad: det område, som begränsas av vägen från länsgränsen i
söder över Pilkrog, Bränninge, Södertälje och Hall till Berga;

av Svartlösa härad och Sotholms härad: områdena väster och söder om vägen
från Svartlösa härads gräns över Berga, Snäckstavik, Fituna, Fräcksta, Hoxla,
Lyngsta, V''anstå till Osmo, öster om järnvägen från Osmo till Drevviken, söder om
Sotholms härads gräns från Drevviken till Erstaviken,

samt hela Nacka socken med Saltsjöbadens köping;
hela Värmdö skeppslag;

av Danderyds skeppslag: områdena öster och söder om järnvägen från Stockholm
till Osterskär;

av Åkers skeppslag: områdena söder om järnvägen från Stockholm till Österskär
och öster om landsvägen från Åkersberga till Östanå ävensom Roslagskulla
socken;

av Frötuna och Länna skeppslag: Eådmansö och Blidö socknar och områdena
öster och söder om landsvägen från Ostanå över Bergsliamra, Penningby, Hysingsvik
och Vreta till Nänninge;

av Bro och Väta skeppslag: områdena öster om vägen från Ilsholmen över
Nysättra, Andersvedja, Lill-Råda, Söderby och Bredsättra till Söder-Rådä.

133

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

De förhållanden, som sålunda och eventuellt på något annat håll
föreligga, hava synts lämpligast inordnas under den nya lagen på sätt
av punkt 6) framgår.

Föredragande departementschefen uppläser häretter ifrågavarande
inom departementet utarbetade förslag till skogsvårclslag av den lydelse,
bilaga A vid protokollet i detta ärende utvisar, samt hemställer, att
lagrådets yttrande över förslaget måtte inhämtas för det ändamål, som
i § 87 regeringsformen omförmäles.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Maj:t Konungen lämna bifall.

Ur protokollet:
Julius Söderhjelm.

K i

135

Bil. A.

Förslag

till

SkogsYårdslag.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

1 mom. Skogsmark skall enligt vad i denna lag stadgas användas
till skogsbörd.

Uppsikt över att detta varder iakttaget skall för varje landstingsområde,
där denna lag äger tillämpning, utövas av den skogsvårdsstyrelse,
som där skall finnas, samt de av skogsvårdsstyrelsen till biträde
antagna tjänstemän och ^syningsmän ävensom de inom kommunerna
tillsatta skogsvårdskommittéer.

1 fråga om skogsmark, som är underkastad bestämmelserna i denna
lag och belägen inom området för stad, som icke deltager i landsting,
utövas tillsynen av skogsvårdsstyrelsen inom det landstingsområde, varav
staden omgives.

2 mom. Från tillämpningen av denna lag undantagas:

1) skogar, belägna inom Västerbottens eller Norrbottens län;

3) inom Kopparbergs och Gävleborgs län vid storskifte avsatta
häradsallmänningar och besparingsBkogar;

4) skogar, som lyda under lagen angående vård av kommunskogar,
sockenallmänningsskogar samt vissa stiftelsers, föreningars och sällskaps
skogar;

5) skyddsskogar samt skogar å flygsandsfälten i Hallands län;

6) statens till bergshanteringens understöd anslagna skogar;

7) skogar å statens utarrenderade jordbruksdomäner och å ecklesiastika
boställen; samt

8) övriga här ovan ej nämnda skogar, varå förordningen den 26
januari 1894 angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket
äger tillämpning.

-,K AVa

Om vanliga skogar

2 §•

Skog, som icke nått dep ålder pell utveckling, vid vilken självföryngring
kan enligt ortens förhållanden i allmänhet erhållas (yngre
skog), må icke utan särskilt tillstånd av skogsvårdsstyrelsen avverkas
annorledes än genom för skogenS utveckling ändamålsenlig gallring.

Vad sålunda stadgats utgör dock ej hinder för avverkning i syfte
att uppodla marken till trädgård eller åker eller att använda den till
byggnadstomt eller annat liknande ändamål, allt under förutsättning,
att marken är för det ifrågavarande ändamålet lämplig och icke av
större ytvidd än som kan anses skäligt.

■ '' 3 §. ; ''

1 mom. Tillstånd till avverkning i yngre skog för markens omläggning
medelst röjning och andra för ändamålet erforderliga åtgärder
till betesmark för varaktigt betesbruk eller till äng må av skogsvårdsstyrelsen
icke vägras, där marken är för det ifrågavarande ändamålet
lämplig och icke av större ytvidd än som kan anses skäligt; ägande
skogsvårdsstyrelsen bestämma viss tid, inom vilken erforderliga åtgärder
för markens nya användning skola vara vidtagna.

2 mom. I övrigt må tillstånd till avverkning i yngre skog beviljas
allenast:

l:o) där för tillgodoseende av fastighetens eller därmed sambrukad
fastighets oundgängliga husbehov eller av sådan rätt till husbehovsfång
från fastigheten, som tillkommer innehavare av servitut^- eller nyttjanderätt,
vilken uppkommit före denna lags utfärdande, icke finnes tillgång
till annan skog å fastigheterna eller behovet icke lämpligen kan tillgodoses
från sådan; eller

2:o)'' där avverkningen är avsedd att ingå såsom led i en rationell
skogshushållning eller eljest överensstämmer med vad som kräves för
en god skogsvård.

Tillstånd, varom i detta mom. sägs, må lämnas allenast, där skogsvårdsstyrelsen
finner skäl därtill föreligga; ägande styrelsen vid sådant
tillstånd jämväl meddela de villkor eller andra föreskrifter, som av förhållandena
kunna påkallas.

3 mom. Virke, som jämlikt 2 mom. l:o) blivit avverkat för husbehov,
må ej användas för annat ändamål utan skogsvårdsStyrelsens
tillstånd.

137

4 §•

Avverkning av skog, vilken icke är att anse såsom yngre, må ej
så bedrivas och ej heller må efter avverkningen med marken så lörfäras,
att skogens återväxt äventyras.

Ej heller må utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd avverkning för
annat ändamål än i 3 § 2 mom. 1 :o) sägs äga rum i sådan omfattning,
att fastigheten därigenom skulle komma att för framtiden lida
brist på behövlig skog efter ortens förhållanden.

5 §''

Vill någon, med hänsyn till av honom tillärnad eller påbörjad avverkning,
påkalla yttrande av skogsvårdsstyrelsen, huruvida viss skog är
att anse såsom yngre eller huru avverkning bör företagas utan att
stadgandena i 2 eller 4 § varda överträdda, äge han därom göra skriftlig
ansökan hos skogsvårdsstyrelsen.

6 §•

1 mom. Finner skogsvårdsstyrelsen förutgående undersökning å
marken vara behövlig för prövning av fråga, varom i 3 eller 5 § sägs,
verkställes sådan undersökning av någon styrelsens skogligt bildade
tjänsteman; ägande styrelsen jämväl, där sådant av förhållandena påkallas,
inhämta utlåtande från i lanthushållning sakkunnig person.

Kostnad för dylik undersökning eller utredning skall utgå av medel,
som av skogsvårdsstyrelsen förvaltas; dock skall nödig hantlangning
utgöras av sökanden.

2 mom. Skogsvårdsstyrelses slutliga beslut i ärende, varom i 3
eller 5 § sägs, skall vara skriftligen avfattat samt, beträffande i 3 § avsett
fall, så fort ske kan bevisligen tillställas sökanden.

7 §•

Där vid avverkning icke kvarlämnats skog av sådan täthet och
beskaffenhet, att densamma med hänsyn till rådande naturförhållanden
kan anses nöjaktig, samt en tillfreds-tällande återväxt ej heller blivit
tojogäd därigenom, att fröträd kvarlämnats, skola vidtagas sådana åtgärder,
som äro erforderliga för att nöjaktig återväxt inom skälig tid
efter avverkningen kommer att finnas å det avverkade området. Därå
uppkommen skog skall vidmakthållas, till dess densamma nått den utveckling,
att den ej längre är att räkna som plautskog.

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 saml. 82 käft. (Nr 104). 18

8 §•

Uppkommer i skog skada genom brand, storm, snöbrott, insektshärjning
eller annan dylik händelse eller genom betning av hemdjur
eller genom åverkan, skall vad i 7 § föreskrivits om vidtagande av
åtgärder för betryggande av nöjaktig återväxt efter avverkning äga motsvarande
tillämpning.

Där markens ägare ej uppsåtligen förorsakat eller genom åsidosättande
av någon honom åliggande skyldighet vållat skadegörelsen
och denna ej heller uppkommit genom betning av hemdjur, må åtgärder
för återväxtens betryggande icke fordras till större kostnad än som
motsvarar värdet av de vid skadegörelsen fällda träd, som finnas kvar
å området eller av ägaren tillgodogjorts, ävensom av de kvarstående
träd, vilka blivit så skadade, att de ej böra bibehållas eller eljest måste
såsom hinderliga för betryggandet av nöjaktig återväxt borttagas, jämte
den ersättning markägaren i anledning av skadan uppburit eller kunnat
uppbära.

9 §•

Å försumpad skogsmark, där skogens tillväxt och återväxten uppenbarligen
omöjliggöras av markens beskaffenhet och betäckning samt ej
heller kunna utan oskäliga kostnader tryggas genom särskilda åtgärder,
äge vad i 2, 4, 7 och 8 §§ stadgats icke tillämpning.

Ej heller utgöre vad i 4, 7 och 8 §§ stadgats hinder för skogsmarks
omläggning till användning, varom i 2 § samt 3 § 1 mom.
sägs, såframt marken är för det ifrågavarande ändamålet lämplig och
icke av störi''e vtvidd än som kan anses skäligt.

10 §.

För vidtagande av åtgärder, som kunna vara erforderliga för
betryggande av skogsåterväxt, är skogsmarkens ägare ansvarig. År
tvist om äganderätten till marken, skall såsom ägare anses den, vilken
med äganderättsanspråk innehar densamma.

Har av ägare avverkningsrätt upplåtits till annan, vare jämväl
denne ansvarig för vidtagande av de återväxtåtgärder, som av hans avverkning
föranledas, men må han, därest ej annat blivit avtalat, av
markens ägare söka åter vad han för sådant ändamål utgivit, i den
man han icke genom överskridande av den upplåtna avverkningsrätten
själv varit vållande till att åtgärderna måst vidtagas.

Om sr&rföryngrade skogar.

11 §•

1 mom. Där på grund av skogsmarks belägenhet i havsbandet
eller på höjder eller eljest i särskilt exponerat läge eller till följd av
andra naturomständigheter, såsom jordmånens beskalfenhet, jordlagrets
tunnhet eller markens benägenhet för försumpning, det måste befaras,
att i händelse av ovarsam avverkning av befintlig skog återväxt skulle
omöjliggöras eller ock återväxt, som kunde förväntas uppkomma, skulle
bliva oskäligt sen eller underhaltig, må på framställning av skogsvårdsstyrelsen
och efter förutgången syn och undersökning Konungen förordna,
att skogen skall såsom svårföryngrad vara underkastad de i 12—
16 §§ meddelade bestämmelser.

Förordnande, varom nu sagts, må även meddelas av länsstyrelsen
att gälla, intill dess Konungen i ärendet beslutat.

2 mom. Skogar å Gottland och Öland skola utan förordnande,
varom i 1 mom. sägs, vara underkastade de i 12—16 §§ meddelade
bestämmelserna.

12 §.

1 mom. 1 fråga om uttagning av husbehovsvirke i svårföryngrad
skog skola bestämmelserna i 2—4 §§ äga motsvarande tillämpning.

Dock äge skogsvårdsstyrelsen, där den finner nödigt att vissa träd
överhållas såsom fröträd eller att till skydd för återväxten avverkning
till husbehov inom visst område tillsvidare ej må äga rum, meddela
föreskrift härom; skolande i ty fall fröträden förses med tydliga märken
och sådant område, varom nyss sagts, å marken tydligt utmärkas, varefter
avverkning av fröträden eller inom området ej må ske, förrän
skogsvårdsstyrelsen därtill lämnat tillstånd.

2 mom. För annat ändamål än i 1 mom. är sagt må avverkning
äga ruin allenast med tillstånd av skogsvårdsstyrelsen.

Avser avverkning markens uppodling till trädgård eller åker,
dess användning till byggnadstomt eller annat liknande ändamål eller
dess omläggning medelst röjning och andra för ändamålet erforderliga
åtgärder till betesmark för varaktigt betesbruk eller till äng, skall,
där marken är för det ifrågavarande ändamålet lämplig och icke av
större ytvidd än som kan anses skäligt, tillstånd till avverkningen meddelas,
såframt den till avverkning ifrågasatta skogen icke finnes böra
bibehållas till skydd mot ödeläggelse av angränsande marker.

I övrigt vare ägare av svårföryngrad skog berättigad att erhålla

140

tillstånd till avverkning på en gång i så stor utsträckning, som är med
skogens återväxt förenlig, dock med iakttagande dels i tillämpliga delar
av bestämmelserna i 2 och 3 §§ och dels därav att avverkning i den
omfattning, att särskilda åtgärder erfordras för återväxtens betryggande,
allenast må medgivas, om sådana åtgärder kunna företagas utan oskälig
kostnad. Avverkning, varom nu sagts, må dock icke beviljas till sådan
omfattning, att fastigheten därigenom skulle komma att för framtiden
lida brist på behövlig skog efter ortens förhållanden.

3 mom. Virke, som avverkats för husbehov, må ej användas för
annat ändamål utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd.

13 §’

Då tillstånd till avverkning lämnas, meddele skogsvårdsstyrelsen
vid angivandet av omfattningen jämväl de föreskriiter i avseende på
Bättet för avverkningen, som må vara erforderliga, samt bestämme den
tid, högst fem år, för vilken tillståndet skall gälla.

Vid tillstånd enligt 12 § 1 mom. andra stycket eller 2 mom.
tredje stycket skall skogsvårdsstyrelsen tillika föreskriva de åtgärder,
som prövas erforderliga för erhållande av återväxt efter avverkningen
av sådan täthet och beskaffenhet, att densamma med hänsyn till rådande
naturförhållanden kan anses nöjaktig, ävensom utsätta den tid, inom
vilken dessa åtgärder skola vara fullgjorda.

Tid för fullgörandet av åtgärder, som erfordras för ändamål, varom

1 12 § 2 mom. andra stycket sägs, skall ock av skogsvårdsstyrelsen
bestämmas, då tillstånd till avverkning lämnas.

14 §•

Vid tillstånd till avverkning enligt 12 § 1 mom. andra stycket eller

2 mom. tredje stycket skall i allmänhet ske utsyning, som på skogsvårdsstyrelsens
förordnande verkstalles av någon dess skogligt bildade
tjänsteman. Vid utsyningen skola de utsynade träden genom förrättuingsmannens
försorg förses med skogsvårdsstyrelsens stämpelmärke
såväl vid roten som å stammen vid brösthöjd; börande vid meddelandet
av avverkning''tillstånd föreskrivas, att vid avverkningen det ruten åsätta
märket skall kvarlämnas å stubben.

Finner skogsvårdsstyrelsen uppenbart, att genom avverkning, vartill
tillstånd sökes, skogens återväxt icke äventyras, vare utsyning eller
anvisning ej erforderlig.

141

15 §.

1 mom. Finner skogsvårdsstyrelsen förutgående undersökning å marken
vara erforderlig för prövning av fråga, som omförmäles i 12—14 §§,
skola bestämmelserna i 6 § 1 mom. äga motsvarande tillämpning.

2 mom. Skogsvårdsstyrelsens slutliga beslut i ärende, varom i
12—14 §§ sägs, skall avfattas skriftligen och så fort ske kan bevisligen
tillställas sökanden.

16 §.

De i 7—10 §§ givna bestämmelser skola äga motsvarande tillämpning
i fråga om svårföryngrad skog, med iakttagande dock,

att i fall, varom i 13 § andra stycket sägs, skyldigheten att
vidtaga åtgärder för återväxts betryggande vare begränsad till vad
skogsvårdsstyrelsen föreskrivit; samt

att omläggning av skogsmark till användning, varomi2§ samt 3
§ 1 mom. sägs, icke må äga rum, såvida marken finnes böra fortfarande
användas för skogsbörd till skydd mot ödeläggelse av angränsande marker.

Gemensamma bestämmelser.

Om tillsyn å lagens efterlevnad.

n §.

Finner skogsvårdsstyrelsen, att åtgärd, som skall vidtagas för betryggande
av återväxt, icke varder verkställd så snart lämpligen kan ske,
och har icke bestämmelse om dess vidtagande meddelats enligt vad förut
i denna lag föreskrivits, söke styrelsen med den eller dem, som lagenligt
äro ansvariga för återväxtens betryggande, träffa överenskommelse om
samtliga de åtgärder, som för berörda ändamål böra vidtagas, och om
den tid, inom vilken envar av dem skall vara fullgjord. Sådan överenskommelse
skall avfattas skriftligen.

Vill markägaren omlägga skogsmark till annan användning, skall,
där ej skogsvårdsstyrelsen vid meddelande av avverkningstillstånd fastställt
tid för verkställande av därför erforderliga åtgärder, markägaren
på begäran av skogsvårdsstyrelsen lämna skriftligt åtagande att inom
viss av styrelsen godkänd tid vidtaga dylika åtgärder.

18 §.

1 mom. Kan ej överenskommelse, som i 17 § omförmäles, träffas
eller lämnas ej åtagande, varom där sägs, stämme skogsvårdsstyrelsen
in saken till domstol.

142

Domstolen äger föreskriva de-åtgärder för återväxtens betryggande,
som av förhållandena påkallas^ eller, där fråga är om skogsmarks omläggning
till annan användning, meddela de föreskrifter, till vilka omständigheterna
kunna föranleda; och skall domstolen tillika förelägga
viss skälig tid, inom vilken vad sålunda föreskrivits skall vara fullgjort.

2 mom. Fullgöres icke inom bestämd tid vad markägare, som vill
omlägga skogsmark till annan användning, för sådant ändamål åtagit
sig eller fått sig förelagt, må på talan av skogsvårdsstyrelsen domstolen
efter omständigheterna förelägga ny tid för fullgörande av erforderliga
åtgärder eller förordna om markområdets återförsättande i skogbärande
skick och föreskriva för sådant ändamål erforderliga åtgärder.

3 mom. Finner domstolen undersökning på marken böra före
målets avgörande företagas, äger domstolen, med angivande av de hänseenden,
i vilka undersökning påkallas, meddela förordnande för skogsstatstjänsteman
att med biträde av två ojäviga gode män, vilka av förrättningsmannen
utses bland dem, som till ledamöter av ägodelningsrätt
eller till gode män vid lantmäteriförrättning i orten äro valda, företaga
sådan undersökning och däröver avgiva redogörelse.

Kostnaden för undersökning, varom nu sagts, skall förskjutas av
skogsvårdsstyrelsen, men stanna på den, som av domstolen vid målets
slut därtill prövas skyldig

19 §.

Vad genom föreskrift, som av skogsvårdsstyrelse meddelats jämlikt
bestämmelserna i denna lag, eller genom överenskommelse eller markägares
åtagande eller genom domstols utslag blivit bestämt om åtgärder
för betryggande av återväxt eller för skogsmarks omläggning
till annan användning samt om tiden därför vare gällande även mot
framtida ägare av skogsmarken.

20 §.

Har den tid för vidtagandet av åtgärd till återväxtens betryggande,
vilken blivit bestämd genom föreskrift av skogsvårdsstyrelse
eller genom överenskommelse eller domstols utslag, gått till ända,
och förekommer anledning antaga, att åtgärden icke fullgjorts, läte
skogsvårdsstyrelsen genom besiktning å marken undersöka förhållandet.
Dylik besiktning verkställes efter st3rrelsens förordnande av någon dess
skogligt bildade tjänsteman jämte två av styrelsen tillkallade sådana gode
män, som i 18 § 3 mom. omförmälas. Till sådan förrättning skall markägaren
samt, där skogsvårdsstyrelsen avser att gent emot annan göra

gällande förpliktelse att ansvara för återväxten, jätnväl denne genom
styrelsens försorg bevisligen kallas. Redogörelse över förrättningen skall
till skogsvårdsstyrelsen avgivas.

Erhålles vederbörandes erkännande, att föreskriven åtgärd icke fullgjorts,
vare besiktning, som nyss sagts, icke av nöden.

Det ankommer på styrelsen att föranstalta om vidtagande av åtgärd,
som enligt första eller andra stycket befunnits eftersatt.

21 §.

Har åtgärd blivit enligt 20 § genom skogsvårdsstyrelsens föranstaltande
vidtagen, äger på framställning av styrelsen överexekutor låta bos
vederbörande omedelbart uttaga kostnaderna för såväl själva åtgärden
som föregående besiktning, allt under förutsättning, att försummelse
befunnits föreligga och kostnadsbeloppet medelst behöriga räkningar
stvrkes.

Vill den, hos vilken kostnad sålunda uttagits, emot det uttagna
beloppet anställa klander eller eljest söka återvinning, stämme in talan
därom till domstol sist inom tre månader därefter.

22 §.

Går fastighet, vartill hörer skogsmark, å vilken på föranstaltande
av skogsvårdsstyrelsen företagits åtgärd enligt 20 §, till försäljning
efter utmätning eller i anledning av konkurs, äge styrelsen att
ur köpeskillingen utfå ogulden kostnad för samma åtgärd jämte förutgående
besiktning med enahanda förmånsrätt, som i 17 kap. 6 § handelsbalken
är stadgad för avgäld av fast egendom. Dock upphöre förmånsrätten
att gälla, därest styrelsen icke inom tre månader efter det
besiktning enligt 20 § ägt rum eller i nämnda paragraf omförmält
erkännande lämnats, hos domaren gör anmälan, att styrelsen vill taga
sådan förmånsrätt i anspråk.

Om avverknings förbud, ansvarsbestämmelser m. m.

23 §.

Sker avverkning i strid mot bestämmelserna i denna lag eller mot
föreskrifter, som enligt densamma meddelats, eller företages utstämpling

144

eller därmed jämförlig åtgärd för avverkning, som kan antagas komma
i strid mot lagens bestämmelser eller föreskrifter, varom nyss nämnts,
äger domstol, där talan i mål enligt denna lag är anhängig, att i den
mån sådant finnes vara av nöden samt kunna ske utan förnärmande av
annans rätt meddela förbud att, intill dess av domstolen angivna åtgärder
blivit verkställda, å den fastighet, varå avverkning sålunda
ägt rytm eller planlagts, utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd verkställa
avverkning; ägande domstolen begränsa förbudet att gälla allenast viss
del av fastigheten eller eljest inskränka förbudet såsom genom tillåtelse
att avverka träd av vissa mått eller att avverka till den av förbudet
berörda fastighetens eller med denna sambrukad fastighets oundgängliga
husbehov.

Förbud, varom ovan sägs, må jämväl, innan målet av doms+olen
prövats, meddelas att gälla tills vidare, till dess domstolen slutligt dömt
i målet.

Avverkningsförbud går genast i verkställighet.

24 §.

Avverkningsförbud må ock på begäran av skogsvårdsstyrelsen av
överexekutor meddelas; och skall i fråga om dylikt förbud i tillämpliga
delar lända till efterrättelse vad här ovan stadgats om avverkningsförbud,
som av domstol meddelas, så ock vad i utsökningslagen om skingringsförbud
sägs; dock att pant eller borgen för skada, som genom åtgärden
kan tillskyndas vederparten icke erfordras.

25 §.

Finnes avverkningsförbud ej längre vara erforderligt, må, på framställning
av vederbörande rättsägare, domstolen förklara, att detsamma
skall upphöra.

26 §.

1 mom. Företager någon avverkning i strid mot av domstol eller
överexekutor meddelat avverkningsförbud, straffes med böter från och
med femtio till och med femtusen kronor.

Företager någon eljest avverkning i uppenbar strid mot bestämmelserna
i denna lag eller i strid mot föreskrift, som enligt densamma
meddelats, eller förfogar någon mot bestämmelserna i denna lag över
virke, som blivit avverkat till husbehov, straffes med böter från och
med tjugufem till och med ettusen kronor.

Då till straff enligt detta mom. dömes, skall tillika det avverkade

145

virket, där det ligger å ekogen kvar eller, om det är bortfört, fortfarande
är i avverkarens besittning, tagas i beslag och dömas förbrutet.
Undgår dylikt virke beslag, är den, som låtit verkställa avverkningen,
skyldig att utgiva ersättning med belopp, motsvarande värdet av
samma virke.

2 mom. Eftersättes åtgärd, som erfordras för skogsmarks omläggning
till annan användning och för vars vidtagande tid blivit bestämd
efter vad i denna lag stadgats, vare straffet böter från och med fem till
och med femhundra kronor; dock vare, där under den föresätta tiden
flera varit för åtgärdens vidtagande ansvariga, den av dem, som finnes
ej hava i avsevärd grad bidragit därtill, att åtgärden icke blivit fullgjord,
från ansvar fri.

3 mom. Innefattar förfarande, varom här är fråga, förbrytelse mot
allmänna strafflagen, skall vad förut i denna paragraf är stadgat ej vinna
tillämpning; dock skall delägare i samfälld skog, som genom sitt förfarande
tillika missbrukat sin rätt i samfälligheten, hava förverkat vad
å honom belöper av det avverkade virket samt, där hans andel i virket
undgår beslag, därför utgiva ersättning efter ty här förut är sagt.

27 §.

Allmänne åklagaren så ock skogsvårdsstyrelsen och de till dess
biträde anställda tjänstemän äge lika behörighet att åtala förseelser,
varom i 26 § sägs, samt att med beslag belägga virke, som kan dömas
förbrutet. Sistberörda befogenhet tillkomme jämväl de hos skogsvårdsstyrelsen
anställda tillsyningsmän; har någon av dessa gjort beslag,
skall han, så snart ske kan och senast inom fjorton dagar, göra anmälan
därom hos någon av de åtalsberättigade.

Varder ej inom fyrtiofem dagar, från det beslag skedde, åtal i laga
ordning anställt, vare beslaget förfallet.

28 §.

Virke, som enligt denna lag dömes förbrutet, skall av åklagaren
försäljas å offentlig auktion, så kungjord som om auktion å utmätt lös
egendom är stadgat. Begär, innan frågan om virkes förverkande slutligen
prövats, virkets ägare, att försäljning skall äga rum, eller finner,
på anmälan av åklagare, överexekutor, att fara är för virkets förstörelse
eller att kostnaden för dess förvarande skulle bliva större än skäligt är,
förordne överexekutor, att virket skall säljas i den ordning nyss sagts;
och skall i ty fall virkets ägare, där han är känd och inom riket boende,
eller, där han bor utom riket men inom riket har känt ombud, som
Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 82 höft. (Nr 104.) 19

146

äger att för honom mottaga stämning och avgiva svaromål, ombudet
genom åklagarens försorg bevisligen underrättas om auktionen minst åtta
dagar, innan den hålles. Anmälan av åklagare, varom här ovan sägs,
skall vara åtföljd av fullständig, av två trovärdiga män styrkt förteckning,
utvisande virkets mängd och beskaffenhet.

29 §.

Böter, som enligt denna lag ådömas, ävensom genom försäljning
av förbrutet virke uppkommen behållning och utdömd ersättning för
virke, som undgått beslag, fördelas så, att en fjärdedel, dock högst
ettusen kronor, tillfaller åklagaren samt återstoden den av vederbörande
skogsvårdsstyrelse omhänderhavda sk"gsvårdskassan; dock att, där någon
av de hos skogsvårdsstyrelsen anställda tillsyningsmän verkställt beslaget,
denne skall av åklagarandelen undfå hälften. Har skogsvårdsstyrelsen
anställt åtalet, skall det belopp, som eljest skulle tillkomma åklagaren,
tillfalla skogsvårdskassan.

30 §.

Saknas medel till fulla gäldandet av böter, vartill någon enligt
denna lag fälles, skall förvandling ske enligt allmänna strafflagen.

Om fullföljd av talan.

31 §.

1 mom. Den, som med skogsvårdsstyrelsens slutliga beslut i ärende,
varom i 3, 4 samt 12—14 §§ sägs, icke åtnöjes, äger att däröver hos
länsstyrelsen anföra besvär sist innan klockan tolv å trettionde dagen
efter det han av beslutet erhållit del; och skall underrättelse därom i beslutet
meddelas.

Påkallar klaganden hos länsstyrelsen undersökning på marken eller
finner länsstyrelsen eljest sådan undersökning vara av nöden, förordne
länsstyrelsen eu skogsstatens tjänsteman att med biträde av två sådana
gode män, som i 18 § 3 mom. omförmälas, a stället undersöka förhållandet
och däröver avgiva redogörelse. Kostnaden för dylik under -

147

sökning skall förskjutas av medel, som av skogsvårdsstyrelsen förvaltas,
men kan genom länsstyrelsens slutliga beslut åläggas klaganden, om han
påkallat undersökningen. Nödig hantlangning skall av klaganden utgöras.

2 mom. Över länsstyrelsens beslut må klagan föras hos Konungen
genom besvär, som skola ingivas till jordbruksdepartementet före klockan
tolv å trettionde dagen från den dag klaganden erhöll del av samma beslut.

32 §.

1 mom. Har domstol under rättegång meddelat avverkningsförbud

på sätt i 23 § sägs, gäller angående klagan över det beslut vad i 16
kap. 10 § rättegångsbalken stadgas.

2 mom. Över rättens slutliga utslag i mål enligt denna lag föres
klagan genom besvär.

Övergångsbestämmelser.

Denna lag, varigenom upphäves lagen den 24 juli 1903 (nr 79)
angående vård av enskildes skogar, lagen den 13 juni 1908 (nr 44) angående
vård av enskildes skogar inom Gottlands län samt lagen den 13
april 1922 (nr 158) om fortsatt tillämpning av lagen den 20 juni 1913
angående vård av enskildes skogar på Öland, skall träda i kraft den
1 juli 1923.

Dock skall vid den nya lagens tillämpning iakttagas:

1) År, då denna lag träder i kraft, avverkningsrätts-, servitutseller
nyttjanderättsavtal, som ingåtts före den 1 januari 1905, fortfarande
gällande, vare, där åtgärder för återväxtens betryggande bliva erforderliga
i anledning av avverkning, som innehavaren av nämnda rätt företager,
denne men icke markägaren underkastad ansvarighet för åtgärdernas
vidtagande.

Gäller vid denna lags trädande i kraft avtal, som nyss sagts, ingånget
under det 1903 års skogsvårdslag ägt tillämpning, skall beträffande
ansvarigheten för åtgärderna till återväxtens betryggande efter avverkning,
som företages på grund av sådant avtal, fortfarande gälla vad i
sådant hänseende i sistnämnda lag varit stadgat.

2) Stadgandet i 4 § andra stycket skall icke utgöra hinder för tillgodogörande
i enlighet med vad förut gällande lag medgivit av avverkningsrätt,
som upplåtits före lagens ikraftträdande.

3) Beträffande avverkning, som ägt rum före denna lags ikraftträdande,
skall förut gällande lag äga tillämpning; dock att dels i fråga

148

om deri ordning, vari överenskommelse eller domstolsbeslut må ernås
angående för återväxtens betryggande erforderliga åtgärder, den nya
lagen skall gälla, dels ock förbud enligt tidigare lag ej vidare må meddelas.

4) Har beträffande skog på Gottland eller Öland utsyning skett
eller eljest avverkningstillstånd meddelats enligt den förut där gällande
lagen, men avverkningen icke hunnit utföras innan den nya lagens ikraftträdande,
må den verkställas därefter, dock icke senare än inom den
vid tillståndets meddelande bestämda tiden eller, om sådan ej bestämts,
inom fem år från meddelandet.

5) Vad i den nya lagen stadgas om skyldighet att vidtaga åtgärder
till betryggande av återväxt i anledning av skada, varom i 8 § sägs,
gäller icke, där sådan skada uppkommit före denna lags trädande i kraft.

6) År jämlikt tidigare gällande lag om tillfälliga åtgärder till
förekommande av skövling av skog å fastighet i enskild ägo förordnande
av länsstyrelse meddelat beträffande skog inom kustområde, vare
så ansett som hade förordnandet meddelats jämlikt 11 § 1 mom. andra
stycket i den nya lagen; och gånge ärendet till Konungen. Har framställning
om förordnande, varom nyss nämnts, skett till länsstyrelse
men denna icke däröver meddelat beslut före den nya lagens ikraftträdande,
skall framställningen anses avse vad i denna lags 11 § 1 mom.
sägs; och skall av skogsvårdsstyrelsen i samband med framställningen
meddelat förordnande, där detsamma är gällande den 30 juni 1923, ej
anses hava förfallit med den då upphörande lagen.

7) Kommer skog, som varit underkastad bestämmelserna i lagen
angående vård av kommunskogar, sockenallmänningsskogar samt vissa
stiftelsers, föreningars och sällskaps skogar, att lyda under denna lag,
skall föreskrift om åtgärder för återväxtens betryggande, som jämlikt
förstnämnda lag meddelats, fortfarande lända till efterrättelse, och skola
i övrigt beträffande skyldighet att vidtaga dylika och andra skogsvånlsåtgärder
tillämpas bestämmelserna i denna lag, även med avseende på
förhållanden, som uppstått under det den förra lagen var tillämplig.
Förseelse, som under sistberörda tid begåtts, straffes efter vad då gällde.

149

Bil. B.

Betänkande över skogslagstiftningskommitténs lagförslag av

den 9 december 1918

Avgivet av konunltterade, utsedda å mötet mellan skogsvårdsstyrelserna 1 riket den 25—28

november 1919.

Till Rikets Skogsvårdsstyrelser.

Vid möte mellan skogsvårdsstyrelserna i november 1919 blev i anledning
av det utav skogslagstiftningskommittén avgivna betänkandet, till vilket reservation
anmälts av kommitténs ordförande, herr landshövdingen K. S. Husberg,
utan att dock denna reservation vid mötet förelåg uti officiell form, beslutat
att utse en kommitté med uppdrag att, så snart nämnda reservation förelä
ge, utarbeta ett betänkande och underställa detsamma ett kommande mötes
prövning, och blevo vi undertecknade utsedda att utgöra nämnda kommitté.

Sedan reservationen under innevarande års vinter blivit i tryck tillgänglig,
hava vi numera granskat de två i ämnet sålunda avgivna förslagen och
därefter utarbetat ett nytt förslag, som vi nu härmedelst få till skogsvårdsstyrelserna
överlämna.

Allmän motivering.

Beträffande själva de huvudprinciper, som synas höra ligga till grund för
en ny lagstiftning i ämnet, bedja vi till en början få anföra följande.

1903 års lag angående vård av enskildes skogar är en ren återväxtlag.
Något hinder kan icke läggas i den enskildes rätt att bedriva avverkning av
skog. Det enda han har att iakttaga är, att skogens återväxt icke uppenbarligen
äventyras och den enda påföljd om så sker är den, att den skyldige är
pliktig vidtaga de åtgärder, som för återväxtens betryggande äro erforderliga.
De enda förbud mot avverkning, som enligt lagen kunna meddelas, äro uteslutande
avsedda för att bereda säkerhet för att återväxtåtgärderna bliva fullgjorda.
Erhålles annan säkerhet i sådant hänseende, upphör avverknmgsforbudet.
Huru otillfredsställande dessa bestämmelser än i skogsvårdshänseende
numera måste anses vara, utgjorde de dock på sin tid ett betydelsefullt första
steg på den väg, på vilken alla vänner av vår skogsvård säkerligen nu vilja

skrida vidare. ......

Det dröjde icke heller länge efter lagens ikraftträdande, förrän roster
började höjas för ytterligare lagbestämmelse uti ämnet. Redan vid 1910 års

150

riksdag väcktes motion om utredning för tryggande av den yngre ock växtligare
skogen och i den skrivelse till Kungl. Maj:t, som riksdagen med alledav
deana m°tion avlat, erinrades om svårigheten att åstadkomma till
fredsstallande lagbestämmelser, vilka tillräckligt tydligt angåve gränserna
for skogsägarens befogenhet, och ifrågasattes i stället, om ej mera kunde vinnas

SmAn^n-I^n^i ut,vidg,ande av skogsvårdsstyrelsernas befogenhet att verks
mt ingripa till hindrande av en avverkning, varigenom uppenbarligen ett
ungt, växtligt skogsbestånd skulle komma att ödeläggas.

Vi hava anfört en del av denna riksdagsskrivelses innehåll därför, att där WHyT

lrTga’ a i r+lksdagen redan år 1910 hava tänkt sig, att man

borde giva skogsvårdsstyrelserna befogenhet att ingripa mot en pågående av koSmUH

aI • Ufdar ^ att deu år 1911 tilLsatta skogaFagstiftnings kommitten

arbetade, visade det sig ock för statsmakterna nödvändigt att utan

t avvakta resultatet av detta arbete giva skogsvårdsstyrelserna en befogenhet,
som innebar icke endast möjlighet att inskrida mot olämplig avverkning

f7pZgof0g avsevart därutöver. Det var krisåren och de med dem följande
f estelsei na till skogsskovhng, som nödvändiggjorde en sådan lagstiftning. Här
ar ej erforderligt att redogöra för denna lagstiftnings närmare innehåll. Detta
Wif+Vio kant. Endast det anse vi oss böra konstatera, att hade icke denna
kristidslag funnits med dess befogenhet for skogsvårdsstyrelserna att meddela
lorbud mot olämplig avverkning av ungskog eller i vissa fall mot avverkning
som strede mot grunderna för god skogsvård eller som berövade en fastighet
dess husbehovsskog, så skulle säkerligen med de höga virkespriser, som under
de senaste aren ratt, vidsträckta marker varit skövlade på all skog och årtionden
fatt sota för en tillfällig kristidsvinst. Men vi anse oss också kunna
konstatera något mer. Ehuru skogsvårdsstyrelserna måst gå fram med fasthet
och bestämdhet vid sitt övervakande av kristidslagens efterlevnad, så lärer
man dock; i Stort seit kunna säga, att även de, som träffats av förbuden, hava
insett lämpligheten av desamma och särskilt torde markägarna hava förstått,
att dessa förbud^ längden komma att lända till deras eget bästa.

. ,.D®! framgår härav, att denna kristidslag länt det allmänna till det bästa

och därjämte erkänts såsom klok och befogad även av dem, som träffats av
densamma. Sällan lärer därför ett så lämpligt tillfälle vara givet att begagna
sig av dessa förhållanden för att i skogsvårdens intresse icke endast till defimtivä
upphöja de lagbestämmelser, vilka såsom provisoriska visat sig så fördelaktiga,
utan jämväl skrida vidare på den sålunda inslagna vägen.

• kar ogslagsti f t ni ngskom mi ttén och dess reservant begagnat

sig av de sålunda föreliggande förhållandena1? Så vitt vi kunnat finna hava
de icke alls gjort det. Det är tydligt, att man intagit sin ståndpunkt till föreliggande
spörsmål, innan kristiden med dess lagar och dess erfarenheter blivit
banda och den ståndpunkt, man sålunda erhållit, har man därefter icke velat
övergiva Man har ansett kristidens mera rigorösa bestämmelser endast uppbaras
av denna tids särskilda förhållanden och därför böra med densamma försvinna.
Vad som sålunda yttrats gäller visserligen framför allt det betänkande,
som avgivits av kommitténs majoritet, men synes dock i stort sett träffa även
det torslcig, som avgivits av reservanten. Båda de avlämnade förslagen innehålla
visserligen förhud emot olämplig avverkning av ungskog och vad be -

151

träffar reservationen även emot viss avverkning’ av annat växtligt, slutet skogsbestånd,
men dessa stadganden kunna icke anses bjuda en tillfredsställande
garanti emot åtgärder, som stå i strid emot god skogsvård. Till stöd för detta
påstående torde vara nog att erinra, att omdömena om vad som är att hänföra
till vare sig ungskog, även om kommitténs och reservantens definition
härpå skulle godtagas, eller till växtligt, slutet skogsbestånd, i praktiken torde
komma att bliva så växlande och så obestämda, att det endast skulle bliva i
undantagsfall, som domstolarna komme att finna tillräckliga förutsättningar
föreligga för inträdande av de påföljder för överträdande av ifrågavarande bestämmelser,
som av kommittén och reservanten föreslagits. De föreslagna förbudsstadgandena
skulle därför komma att bliva fullkomligt ineffektiva. Vad
kommitténs och reservantens förslag i övrigt innehålla, är i stort sett att hänföra
till återväxtbestämmelser. Att enbart sådana icke äro tillräckliga för betryggande
av god skogsvård har erfarenheten redan givit vid handen.

Det är tydligt, att vi med denna åsikt om innehållet av kommitténs betänkande
och reservationen icke kunna tillstyrka, att dessa läggas till grund
för blivande lagstiftning i ämnet.

Härtill anse vi oss böra foga ännu en anmärkning emot de avgivna förslagen.
Det vid skogsvårdsstyrelsernas möte nästlidna höst tillsatta utskott,
som hade att yttra sig om kommitténs betänkande, framhöll, att förslaget syntes
vara svårfattligt samt gå för mycket i detalj. Till detta omdöme måste
även vi ansluta oss och finna vi detsamma även gälla reservationen. Inom
kommittén har man uppenbarligen under de sju år, som arbetet räckt, samlad
ett synnerligen rikhaltigt material för att bedöma det föreliggande spörsmålet,
men det har tydligen sedermera visat sig svårt att sovra ut detaljerna och få
fastslagna endast de grundläggande principerna. Man har här, kanske mer
än vanligt nu för tiden i lagstiftning, sökt träffa bestämmelser for alla tankbara
fall och man har därvid säkerligen råkat ut för den fara, som föreligger
vid alla dylika lagstiftningsförsök. Förhållandena äro så växlande, aven de
mest lika fall förete vid närmare undersökning så många skiljaktigheter, att
den, som skall leva efter eller tillämpa lagen, vid upprepade tillfällen nodgas
konstatera, att det för honom just föreliggande fallet icke blivit i lagen förutsett.
Det torde därför vara riktigare, att lagen fastslår principerna och sedan,
överlämnar åt den enskilde, myndigheterna och i sista hand domstolarna att
draga de för förhållandena i fråga tillämpliga slutsatserna. Genom ett sadant
förfarande undgår man jämväl en annan olägenhet, för vilken kommittén och
dess reservant icke gått fria, den nämligen att drunkna i detaljen De framlagda
lagförslagen äro säkerligen konstrikt uppförda byggnader, i vilka den
tränade juristen och även en annan ämbetsman kunna lära sig att hitta, men
vilka dock för den enskilde alltid skulle komma att verka som labyrinter, dar
han aldrig skulle lyckas finna sig till rätta.

När det nu gällt för oss att uppdraga de grundlinjer, efter vilka enligt
vår mening den nya lagstiftningen bör läggas, hava vi icke kunnat undgå åt,
fästa det största avseende vid ovan redan omnämnda förhållande, att (ten nu
gällande lagstiftningen med inberäknande av kristidslagen mot skoning av
skog visat sig verka i synnerligen lycklig riktning i skogsvardshanseende samt
därjämte av intresserade parter mottagits med förståelse och förtroende. Vi

152

Lava darfor ansett det vara riktigt och lämpligt att grunda de nya lagbestämmelserna
pa 1903 ars skogslag samt lagen den 11 juni 1920 om tillfälliga åtgärder
till förekommande av skövling av skog å fastighet i enskild ägo

b rån den sistnämnda lagen hava vi hämtat förbudet mot avverkning av
ungskog. 1 olikhet med kommittén och dess reservant hava vi avstått från försoket
att giva en definition å ungskog. Vi hava funnit den av dem givna, oavsett
dess svardefinierbara termer såsom »växtlig, ungskog och n bestånd,
som kan vantas bil slutet», icke träffa all ungskog och hava icke lyckats finna
någon annan, som under alla förhållanden innefattar all ungskog utan att
samtidigt omfatta mer än som därmed avses. Det har emellertid synts oss så
mycket mindre nödvändigt att erhålla en definition i detta avseende, som det i
praktiken icke torde mota svårighet att avgöra, vad som under förhanden varande
förhållanden är att hänföra till ungskog, och torde detta hava blivit av
er lar enhet en bekräftat under de krisår, den provisoriska lagen varit gällande.

Provisoriska lagen innehåller vidare förbud mot avverkning, ifall den
strider mot grunderna för god skogsvård eller fastigheten därigenom skulle
komma att lida brist på behövlig skog efter ortens förhållanden. Även denna
bestämmelse hava vi upptagit i vårt förslag. Den gäller emellertid enligt
kristidslagen allenast i fråga om fastigheter, som efter den 14 maj 1918 genom
köp, byte eller gåva övergått till annan än föregående ägarens skyldeman i
ratt upp- och nedstigande led, syskon eller syskons avkomling, och gäller icke
beträffande avverkning på grund av upplåtelse, som skett före den 15 maj
1918. Dessa inskränkningar hava vi däremot icke kunnat godtaga. Det är
uppenbart, att är nu ifrågavarande förbud ur skogsvårdssynpunkt önskvärt i
fråga om vissa fastigheter, framstår samma önskvärdhet jämväl beträffande
andra. Det har naturligen också varit hänsynen till den gamle ägaren och avverkningshavaren,
som framkallat inskränkningen i förbudet. Såsom allmän
regel torde höra gälla att, därest staten i det allmännas intresse finner en inskränkning
i en bestående rätt önskvärd, är den berättigad att vidtaga denna
inskränkning, men är å andra sidan skyldig att, för den händelse den enskildes
rätt därigenom kan anses bliva på ett stadigvarande sätt kränkt, därför utgiva
ersättning. Härav följer i nu föreliggande fall, att rätten att utfärda förbudet
fmnes för staten. Det återstår endast att tillse, huruvida därav skulle för staten
följa någon ersättningsskyldighet. Vad då till en början beträffar fastighetsägaren,
så kan det naturligen någon gång medföra olägenhet för honom
att icke få bedriva en avverkning så, som han finner det för sig vara för tillfället
lämpligast, men för honom kvarstår dock alltid rättigheten att en annan
gång, om ock något längre fram i tiden, företaga avverkningen. Sin äganderätt
har han alltid kvar, och vanligen lärer det väl vara så, att trädet tilltager
i värde genom att få kvarstå. Statens rätt att utfärda avverkningsförbud utan
ersättningsskyldighet hava statsmakterna redan begagnat sig utav beträffande
ungskog. Samma grund lärer föreligga jämväl beträffande nu ifrågasatt förbud.
Något mer invecklade bliva däremot förhållandena, då det gäller bestående
avverkningsrätter. Det är emellertid till en början att märka, att alltsedan
den 1 januari 1905 har avverkningsrätt icke kunnat upplåtas för längre
tid än 5 år och för tiden dessförinnan till den 1 januari 1890 ej längre tid än 20
år. Den före sistnämnda dag gällande bestämmelsen om högst 50 års upp -

låtelsetid liar i stolt sett liaft giltighet sedan ikraftträdandet av förordningen
den 13 juni ISO!) angående städsel och lega av jord på landet. Det iir vidare att
uppmärksamma, att de sedan år 1918 för varje år utkommande provisoriska
skogslagarna från giltigheten av nu förevarande förbud undantagit allenast
upplåtelser, som skett före den 15 maj sistnämnda år. Då dylika lagar med
samma bestämmelse torde komma att utfärdas, intill dess den nya skogslagen
blir gällande, och detta ej torde kunna beräknas ske före den 1 januari
1923, kommer det nu ifrågasatta utan något undantag gällande förbudet att
träffa endast följande upplåtelser, vilka icke förut träffats av likadant förbud,
nämligen dels de, som ingåtts under tiden 1 januari—15 maj 1918, för motsvarande
tid 1923, dels ock 50 års upplåtelser, som ingåtts före den 1 januari
1890, för tiden 1 januari 1923—1 januari 1940 i den mån, de under den tiden äro
giltiga. Den förstnämnda gruppen torde med hänsyn till den återstående korta
avverkningstiden icke vara förtjänt av vidare uppmärksamhet, men antalet
av till den senare gruppen hörande avverkningsrätter lärer kunna vara mer avsevärt.
För båda grupperna gäller emellertid att, därest en avverkningsrättsinnehavare
till följd av den nya lagstiftningen icke kan tillgodogöra sig träd,
som till honom upplåtits, så lärer han enligt vanliga civilrättsliga regler
vara berättigad att härför begära ersättning, antingen av upplåtaren eller dennes
rättsinnehavare på den grund, att han icke erhållit vad till honom försålts,
eller av fastighetsägaren, vilken till följd av den nya lagen kommer att göra
en vinst på avverkningsrättsinnehavarens bekostnad därigenom, att de försålda
träden bliva i fastigheten kvarstående efter upplåtelsetidens utgång. Det blir
följaktligen samma förhållande som beträffande det under kristiden redan gällande
förbudet mot avverkning av ungskog. I fråga om denna har lagstiftaren
icke ansett sig vara förhindrad att utan skyldighet att utgiva gottgörelse
stadga förbud oavsett giltigheten av dessförinnan avslutade avverkningsupplåtelser
och samma rättsgrund synes därför äga sin fulla giltighet även beträffande
det nu ifrågasatta förbudet.

För överträdelse av de sålunda föreslagna förbuden, nämligen mot avverkning
av ungskog, avverkning mot grunderna för god skogsvård eller avverkning,
som skulle beröva en fastighet dess husbehovsskog, hava vi föreslagit
straffbestämmelser. I övcrenstämmelse med vad vi redan anfört vid
kritiken av kommitténs och reservantens förslag, hava vi emellertid icke vågat
antaga, att det ofta skall komma att inträffa, att domstolarna anse sig kunna
tillämpa dessa straffbestämmelser å en avverkare, som föregiver sig hava handlat
i fullkomligt god tro. För att förebygga en sådan ineffektivitet hos förbudsstadgandena
hava vi från kristidslagarna upptagit bestämmelser om befogenhet
för skogsvårdsstyrelserna att utfärda förbud mot fortsatt eller tillämnad
avverkning samt om höga straff för överträdelser av sådana förbud. Häri
ligger en hörnsten i vårt förslag. Har en avverkare fått ett sådant förbud eller
en anvisning av skogsvårdsstyrelsen, att han endast får bedriva en avverkning
på ett visst sätt, så kan han icke komma sedan och undskylla sig med, att han
icke förstod, att hans avverkning var stridande mot lagen. Allenast genom en
sådan befogenhet hos skogsvårdsstyrelserna kunna våra skogar räddas från
skörl in g.

Det är tydligt, att det kommer att sägas, att härigenom varder för stor
Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 sand. 82 käft. (AV 104.) 20

154

makt lagd i skogsvårdsstyrelsernas händer. Då man emellertid medgiver varje
rättsinnehavare, att hos länsstyrelse och Kungl. Maj:t anföra klagan mot de
meddelade förbuden och därvid själv förebringa bevisning samt därjämte påkalla
syn av en statens tjänsteman med biträde av ojävige gode män, så lärer
därigenom samma garanti vara lämnad mot oförståndigt tillämpande av lagen,
som gives i fråga om åtskilliga andra fall av likartad beskaffenhet. Så vitt vi
hava oss bekant, har icke heller under kristiden, då samma befogenhet funnits
hos skogsvårdsstyrelserna, berättigade klagomål försports över dessas handhavande
av de ifrågavarande provisoriska lagarna.

Med berörda befogenhet hos skogsvårdsstyrelserna följer jämväl en annan
fördel. Såväl kommittén som reservanten hava för att erhålla tillfredsställande
garantier mot oklok och olämplig avverkning av skyddsskogar eller skogar i
exponerade lägen nödgats, införa vidlyftiga bestämmelser, innefattande bland
annat rätt för Kungl. Maj:t att på vederbörlig framställning meddela förordnande,
att avverkning där må äga rum endast med tillstånd av skogsvårdsstyrelsen.
Lämnar man däremot, såsom vi föreslå, skogsvårdsstyrelse befogenhet
att vid befarad avverkning av skog, som ur skogsvårdssynpunkt icke må
avverkas, utfärda förbud, så bliver det i full överensstämmelse med det sålunda
uppbyggda systemet, att skogsvårdsstyrelse får rätt att jämväl inskrida
med förbud mot avverkning av nu berörda skogar eller anvisning, huru avverkningen
må bedrivas. Hela den vidlyftiga apparat, som eljest måste igångsättas
och som föreslagits av kommittén och reservanten, bliver härigenom
överflödig, och skogsavverkarens rätt emot obehörigt inskridande lärer vara
tillräckligt skyddad genom den honom tillerkända rätt att klaga över skogsvårdsstyrelsens
beslut. Det är vidare att märka, att beträffande skog av ifrågavarande
beskaffenhet inom kustområde är stadgande redan meddelat i den
senaste provisoriska lagen av den 11 juni 1920. Här är det visserligen överlämnat
åt vederbörande länsstyrelse att på framställning av skogsvårdsstyrelsen
meddela förordnandet i fråga, men det är dock tillerkänt skogsvårdsstyrelse
rätt att utfärda provisoriskt förbud.

Vad slutligen beträffar frågan, vilka skogar skola lyda under den nya
skogslagen, så berör detta spörsmål såväl frågan om huruvida lagen bör gälla
för landet i sin helhet, eller om vissa områden böra undantagas som ock frågan,
om vilka slag av skogar, som böra hänföras under lagen. I dessa hänseenden
är att märka, att kommittén utarbetat en särskild lag angående vård av enskildes
skogar, men från tillämpning av denna lag undantagit 1) skogar, belägna
inom Gottlands, Västerbottens och Norrbottens län, 2) sådana nedom
Västerbottens län belägna skogar, som äro underkastade bestämmelserna i förordningen
angående utsyning å viss skog inom Västerbottens och Norrbottens
läns lappmarker med liera områden, 3) skogar, som lyda under lagen angående
vård av kommunskogar, sockenallmänningsskogar samt vissa stiftelsers,
föreningars och sällskaps skogar, 4) inom Kopparbergs och Gävleborgs län vid
storskifte avsatta häradsallmänningar och besparingsskogar samt 5) skogar å
å flygsandsfälten i Hallands län. Kommittén har vidare framlagt dels ett särskilt
förslag till lag angående vård av de under 3) omnämnda skogarna, därAdd
kommittén nödgats särskilt definiera de skogar, vilka skola lyda under den
lagen, dels en lag om häradsallmänningar. Reservanten däremot har undan -

tagit Västerbottens cell Norrbottens län, men därefter framlast ett fullständigt
förslag angående vården av sådana skogar, vilka icke äro att räkna som allmänna.
Därvid har han emellertid nödgats komma med särskilda bestämmelser
för de olika slagen av skogar nämligen i 2 kapitlet angående sådana skogar,
lör vilka ej enligt 3 eller 4 kapitlet särskilda föreskrifter skola gälla, i 3 kapitlet
angående skogar, för vilka särskilda bestämmelser skola gälla på grund av
deras belägenhet eller beskaffenhet, varunder hänföras bland annat skogarna
inom Gottlands län och skogarna på Öland samt i 4 kapitlet angående skogar,
för vilka särskilda bestämmelser skola gälla av annan grund än skogarnas belägenhet
eller beskaffenhet, under vilket kapitlet erhållas stadganden bland
annat för kommunskogar, för vissa stiftelsers skogar och för hushållningssällskaps
skogar och slutligen har reservanten utarbetat ett särskilt förslag till
lag angående häradsallmänningar.

Det är uppenbart att med dessa särskilda bestämmelser för särskilda slag
av skogar och dessa huvudavdelningar och underavdelningar hava kommittén
och reservanten icke kunnat undgå uppräkningar och hänvisningar, vilka icke
minst bidraga till att göra förslagen svåra att förstå och överblicka.

För vår del hava vi till en början ansett det riktigast att låta lagens
huvudbestämmelser gälla för alla skogar, som ej äro hänförliga till statens skogar,
samt därutöver meddela särskilda föreskrifter för sådana skogar, som, utan att
vara hänförliga till statens skogar, icke befinna sig i enskild ägo. Vi tro oss
därigenom hava vunnit enkelhet och klarhet beträffande frågan om, för vilka
skogar de olika stadgandena skola gälla. Genom att undantaga skogar, som
äro till statens hänförliga, hava vi från lagens tillämpning undandragit ej
allenast de rena statsskogarna utan även sådana, som tillhöra ecklesiastika boställen
eller statsinstitutioner av vare sig det ena eller det andra slaget. Det
kommer således icke att finnas någon skog, för vilken tillsyn icke utövas antingen
av statens tjänstemän eller av en skogsvårdsstyrelse och dess tjänstemän.
Vad beträffar lagens tillämpningsområde hava vi i likhet med kommitténs
majoritet funnit oss böra undantaga dels Gottland och Öland, för vilka
för närvarande gälla särskilda lagar, emot vilka i stort sett några anmärkningar
icke framställts, dels ock Norrbottens och Västerbottens län samt de
nedanför sistnämnda län belägna skogar, för vilka lappmarkslagen för närvarande
gäller. I dessa tvenne län och i fråga om sistnämnda skogar råda
särskilda förhållanden, vilka synas böra göras till föremål för undersökning,
innan ny lagstiftning för dem införes, men synes det dock böra ifrågasättas,
huruvida icke den av oss utarbetade lagen lämpligen skulle kunna gälla jämväl
för nämnda län och skogar. I motsats emot kommittémajoriteten hava vi däremot
ej funnit anledning undantaga de av kommittén, såsom ovan nämnts,
under 3)—5) omförmälda skogar.

Innan vi avsluta denna vår mera allmänna motivering till vårt lagförslag,
är det för oss en plikt att giva vårt fulla erkännande av det synnerligen
omsorgsfulla arbete, som såväl kommitténs majoritet som dess reservant nedlagt
på förevarande fråga. Det är ett betydande material, som samlats, en beaktansvärd
omsikt, varmed det synnerligen svåra ämnet behandlats och slutligen
mycken skarpsinnighet, som utvecklats vid förslagens utarbetande. När

156

vi ansett o.ss redan nu oaktat den korta arbetstid, som stått oss till buds, kunna
framlägga ett lagförslag, så beror detta icke minst därpå, att vi hava haft en
ovärderlig hjälp av de förslag, som utarbetats av kommittén och dess reservant.

Speciell motivering.

Vad beträffar lagens rubrik, så har ju kommitténs reservant särskilt nedlagt
mycket skarpsinne för att erhålla en tillfredsställande sådan. För att
kunna använda uttrycket »sådana skogar, som icke äro att räkna såsom allmänna»,
har han nödgats i lagen angående hushållningen med de allmänna
skogarna i riket införa en definition å vad som förstås med »allmän skog».
En sådan definition är farlig genom att den icke bliver tillräckligt uttömmande
och synes därför böra undvikas. För vår del hava vi ansett det vara nog, att
genom rubriken angiva, att lagen gäller för all skog, som ej är hänförlig till
statens skogar. Någon svårighet lärer det i praktiken icke komma att uppstå
att avgöra, huruvida statens eller en skogsvårdsstyrelses tjänsteman skall hava
att befatta sig med tillsynen av en skog. Måhända kommer vår rubrik till en
början att förefalla något tung, men hava vi ansett hänsynen härtill böra vika
för vikten att hava en fullt uttömmande benämning å lagen.

1—2 §§.

Vad beträffar 1—2 §§ äro redan i den allmänna motiveringen framlagda
de skäl, som föranlett oss att föreslå dessa för hela lagförslaget grundläggande
bestämmelser.

3 %.

3 § avser avverkning å mark, som redan är apterad för ett ändamål, som
måste anses innebära högre jordkultur än den rena skogsmarkens. Det bör
kanske särskilt påpekas, att det föreslagna undantaget för betesvall endast avser
sådan, som redan är genom tillfredsställande åtgärder ordnad och således
ej avverkning för anordnade av en sådan betesvall. För sistnämnda fall gäller
stadgandet i 4 §.

4 §.

Den undantagsbestämmelse, som är given i 4 §, ansluter sig närmast till
det av reservanten avgivna förslaget.

Från rättigheten att utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd verkställa avverkning
uti de i nämnda paragraf omförmälda fall hava vi dock undantagit avverkning
av skog, som utgör nödigt skydd mot flygsandsfält. Det händer nämligen
lätt att förevarande, vid kusten belägna skogar äro de enda, som tillhöra
ett hemman, och att då medgiva avverkning där utan tillstånd, även om det
blott skulle vara till husbehov, skulle lätt kunna medföra avsevärda faror. Det
är ock att märka, att för närvarande är avverkning i dessa skogar utan vederbörligt
tillstånd icke tillåten. Yi hava jämväl känt oss tveksamma, huruvida
man bör tillåta avverkning även för ett sådant ändamål som husbehov å skogar,
som utgöra skydd mot fjällgränsens nedgående. En sådan rättighet finnes

emellertid för närvarande, och liar det under vårt arbete blivit upplyst, att i
stort sett bar någon olägenhet härav icke försports. Härtill kommer att vi, i
likhet med kommittén och reservanten, inskränkt rättigheten att avverka till
husbehov till att gälla endast för oundgängligt husbehov samt därjämte, jämväl
i överensstämmelse med kommittén och reservanten, medgivit avverkningsrätt
endast under den förutsättningen, att tillgång till annan skog å vederbörande
fastigheter icke finnes, eller att behovet icke lämpligen kan tillgodoses
från sådan. Då de fastigheter, varom här är fråga, i regel torde hava tillgång
till husbehovsvirke, utan att behöva anlita skyddsskogen, torde det med
den avfattning paragrafen sålunda erhållit endast bliva i undantagsfall, som
avverkning för ifrågavarande ändamål kommer att äga rum i skyddsskogen,
och får enligt paragrafens lydelse under alla förhållanden avverkning av ungskog
icke ske utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd. Det är också tydligt, att i
alla de fall, då skogsvårdsstyrelsen har att meddela tillåtelse, äger den ock att
uppställa de villkor, som måste uppfyllas, för att tillståndet skall lämnas.

I detta sammanhang anhålla vi att till besvarande få upptaga en av
skogsvårdsstyrelsernas möte till oss remitterad motion, i vilken påpekats svårigheten
att tolka bestämmelsen angående skog till husbehov samt hemställts,
att denna fråga vid kommande lagstiftning måtte vinna nödigt beaktande.
Eedan det utskott, som förehade nämnda motion till behandling, fann, att be
greppet skog till husbehov i nu gällande lag bäst klargjordes vid tillämpning
av lagen. Jämväl vi anse det icke möjligt att på ett tillfredsställande sätt
giva en definition på vad, som menas med husbehov. Behovet i detta avseende
är så växlande, och de omständigheter, som spela in vid bestämmande av detsamma
äro så olikartade, att det torde icke vara möjligt att giva någon allmängiltig
regel för vad, som avses med husbehov. Detta måste avgöras från
fall till fall och i händelse av tvist avgörandet överlämnas åt de prövande
myndigheterna.

5—8 §§.

5 § har sin motsvarighet i kommitténs 15 § 2 mom. samt reservantens 7 §.

Stadgandena i 6 § äro hämtade från 6 § i den provisoriska lagen av den
11 juni 1920. Bestämmelser därstädes om rätt för skogsvårdssityrelse att inhämta
utlåtande från vissa ämbetsmän har dock ansetts lämpligen böra överflyttas
till lagen angående skogsvårdsstyrelser.

7 § bestämmelser motsvaras av stadgandena uti kommitténs 6 och reservantens
9 § samt föreskrifterna i 8 § av den nämnda provisoriska lagens 7 och
8 §§. Vi hava dock ansett en klagande över en skogsvårdsstyrelses beslut alltid
böra hava rätt att erhålla undersökning å marken, därest han en sådan påkallar.
Befinnes en dylik anhållan sakna fog, blir det ju alltid han, som får
vidkännas kostnaderna för undersökningen.

9 §.

Enligt 9 § skall det åligga den, som begär sådant yttrande av skogsvårdsstyrelse,
som i 4 eller 7 § omförmäles, att bestrida kostnaderna för därav
föranledd undersökning, utredning eller anvisning. Det är uppenbart, att så

158

bör vara förhållandet, då nämnda åtgärder företagits i sökandens eget intresse
och på hans begäran. Däremot bör tydligen kostnaderna för undersökning enligt
8 § förskjutas av skogsvårdsstyrelsen, varefter det får bero på länstyrelsens
avgörande, om de jämväl slutligen skola stanna å styrelsen eller ersättas
av vederbörande klagande. Stadgandet angående sistberörda kostnader motsvaras
av 18 § 2 stycket i kommitténs förslag och 12 § 2 stycket i reservantens.

10 §.

Att straff bör följa för den, som överskrider bestämmelser i lagen, är
uppenbart och har också föreslagits av såväl kommittén som reservanten. Såsom
vi förut anfört, torde det emellertid icke vara antagligt, att dylika straffbestämmelser
ofta komma i tillämpning. Den skyldige kommer att förklara,
att han icke förstått, att vad han avverkat varit att hänföra till ungskog eller
att avverkningen stritt emot grunderna för god skogsvård, och det bliver endast
i ytterst flagranta fall, som domstolarna i trots av ett sådant påstående
finna sig kunna ådöma straff. Annat bliver naturligen förhållandet, när skogsvårdsstyrelse
utfärdat förbud mot avverkning. Då förtjänar ett sådant förebärande
icke längre avseende, och då kommer straffet att drabba den skyldige.
Vi hava därför i 10 § föreslagit dels straff för den, som förfarit i strid emot
lagens bestämmelser dels straff enligt en högre straffskala för den, som bryter
emot av skogsvårdsstyrelse meddelat förbud eller anvisning. I sistnämnda avseende
har jämväl nu gällande provisoriska lag straffbestämmelser, men under
det att i denna högsta straff är 500 kronors böter, hava vi föreslagit ett straffmaximum
av 10,000 kronors böter eller fängelse i högst sex månader. Detta
vårt förslag har föranletts, dels till följd av den frestelse, som mången gång
kan förefinnas att överskrida ett förbud med hänsyn till den stora ekonomiska
vinst, som därav skulle kunna erhållas, dels med avseende å arten av förseelsen,
vilken innebär ett uppenbart trots emot ett av behörig myndighet
meddelat förbud. Det kan visserligen i förstberörda avseende erinras, att då
vi i likhet med kommittén och reservanten därjämte föreslå, att det avverkade
virket eller dess värde skall vara förbrutet, så skulle häri ligga ett tillräckligt
skydd mot frestelsen av ekonomisk vinning, men dylika stadganden bliva lätt
illusoriska genom svårigheten att få virke taget i beslag, medan det ännu är i
avverkarens besittning och möjligheten för denne att undanskaffa annan sin
egendom.

11-14 §§.

11—14 §§ angå rätten att taga virke i beslag, försäljning av dylikt virke,
ävensom åtalsrätt samt fördelning och förvandling av böter och motsvaras av
paragrafer med samma nummer i nu gällande provisoriska lag.

15 §.

Vårt förslag övergår härefter till de bestämmelser, som avse åstadkommande
av återväxt.

15 § 1 mom. motsvarar delvis kommitténs 2 § samt delvis och till huvud -

159

liklig dd 27 och 28 §§ i reservantens förslag. Någon närmare motivering
torde darfor icke vara erforderlig. Paragrafens 2 mom. motsvaras av kommitténs
3 § och hava vi i likhet med denna ansett de återväxtåtgärder, som i
dar förutsätta skadegörelsefall åläggas, böra begränsas till sådana, som motsvaras
av vad vederbörande efter skadan ägt rätt uppbära i skadeersättning
eder kunnat erhålla genom att tillgodogöra sig å området kvarvarande träd.
Bland uppräknade skador förekomma jämväl förlust till följd av insektshärjning,
men vilja vi i detta sammanhang påpeka, att vi uti vårt förslag icke
upptagit de stadgande^ som kommittén föreslagit i en särskild lag angående
åtgärder till förekommande och hämmande av insektshärjningar å skogar. Vi
hava nämligen ansett, att de faror för våra skogar, som i detta avseende kunna
förefinnas, icke ännu åtminstone hava visat sig så ofta förekommande, att en
särskild lagstiftning med hänsyn härtill är erforderlig.

16 §.

I sammanhang med motiveringen till vår 16 § komma vi in på en fråga,
vid vars lösande såväl kommittén som reservanten enligt vår mening vidtagit
en avgjord försämring i 1903 års lags bestämmelser. Enligt dessa sistnämnda
får en avverkning ej så bedrivas eller efter avverkningen med marken så förfaras,
att skogens återväxt uppenbarligen äventyras och har sådan vanskötsel
å skogsmark ägt rum, är den, som låtit densamma komma sig till last, pliktig
vidtaga de åtgärder, som för återväxtens betryggande äro erforderliga. Det
är vidare stadgat, att om skogsvårdsstyrelse finner skälig anledning antaga,
att skogsmark är utsatt för vanskötsel, varom nu är sagt, så äger den att påkalla
laga åtgärder för att erhålla säkerhet för, att återväxten bliver betryggad.
Det är härav tydligt, att för närvarande äger en skogsvårdsstyrelse
inskrida, så fort den finner att en skogsavverkning så bedrives, att återväxten
äventyras. Den kan på så sätt redan vid början av en avverkning tilltvinga
sig säkerhet för återväxten. Jämför man dessa bestämmelser med kommitténs
20 § och reservantens 32 § sa finner man, att enligt dessa får en skogsvårdsstyrelse
vidtaga åtgärder i återväxthänseende först sedan den funnit att åtgärd,
som i sådant avseende bör vidtagas, icke blivit inom behörig tid verkställd,
d. v. s. med andra ord, avverkningen får hedrivas hur som helst. Det är först
efter att denna avslutats och »behörig tid» därefter gått till ända, som skogsvårdsstyrelsen
får börja röra på sig. Vad detta betyder med hänsyn till den
blivande återväxten torde icke behöva närmare påpekas. Det är tydligt, att
skall man verkligen kunna förmå en avverkare att vidtaga betryggande åtgärder
för återväxten, så skall man söka träffa överenskommelse med honom
medan avverkningen pågår och med möjlighet att eljest kunna förhindra avverkning,
intill dess säkerhet för dessa åtgärders vidtagande erhållits. Med
det intresse han har, att avverkningen skall få fortgå, bliver det vanligen lätt,
att med honom komma överens. Härav hava säkerligen alla skogsvårdsstyrelser
en lycklig erfarenhet, och det lärer icke finnas någon anledning att
eftergiva på den möjlighet, som enligt nu gällande lag för närvarande förefinnes.

Vi hava därför i vår 16 § i stort sett bibehållit 1903 års lags stadganden

160

i förevarande avseende. Den enda reella skillnad, som förefinnes, är den, att
enligt nämnda lag har man icke tänkt sig, att överenskommelse emellan skogsvårdsstyrelse
och avverkare skall träffas, förrän av länsstyrelse föranstaltad
undersökning hållits, under det att vi, i likhet med vad som säkerligen i praktiken
redan äger rum, tänkt oss att överenskommelse skall kunna träffas utan
föregående officiell undersökning. Emellan de föreliggande förslagen, å ena
sidan, och 1903 års lag samt vårt förslag, å den andra, förefinnes därjämte
den olikheten, att enligt de förra skall omöjligheten att träffa överenskommelse
omedelbart följas av instämning till domstol, under det att enligt de senare
första steget hör bliva påkallandet av en utav länsstyrelsen förordnad undersökning
med möjlighet att därefter kunna komma till överenskommelse med
undvikande av domstolsförfarande. Även härutinnan torde erfarenheten bära
vittnesbörd om lämpligheten av 1903 års bestämmelser.

17 §.

17 § har i huvudsakliga delar sin motsvarighet uti 4—6 §§ i 1903 års
lag samt 26—28 §§ i kommitténs förslag. Under tillämpningen av 1903 års
lag torde det hava visat sig, att sådana avverkningsförbud, varom här är
fråga, sällan förekomma, men synes dock anledning icke föreligga att avstå
från den möjlighet, som här förefinnes, att erhålla säkerhet för att åtgärder
för återväxt bliva vidtagna.

18 i

Vad beträffar frågan, å vilken person ansvaret för återväxtåtgärdernas
vidtagande bör vila, så framgår av 1903 års lag att enligt denna berörda skyldighet
i första hand åligger avverkaren men i andra hand markägaren. Kommittén
och reservanten hava däremot lågt skyldigheten ensamt på den sistnämnde.
Till de skäl härför, som av kommittén anförts, synes böra läggas jämväl
det, att det är dock markägaren eller hans efterföljare i äganderätten, som
i sista hand draga nyttan av återväxtåtgärderna. Det är icke minst i deras
intresse de ske. Ehuru således principiella skäl tala för, att man endast håller
sig till markägaren, så synes det dock praktiskt sett vara lämpligt att icke
släppa avverkaren. Denne förfar säkerligen vid avverkningen på ett helt
annat sätt, om han vet, att han själv kan få svara för återväxten och därtill
kommer, att det säkerligen i de flesta fall är han och icke markägaren, som
är den ekonomiskt starke, och av vilken det följaktligen blir lättast att framtvinga
eller erhålla säkerhet för återväxtåtgärderna. För att erhålla tillräcklig
säkerhet i detta avseende hava kommittén i sin 25 § och reservanten i sin
38 § tillskipat en förmånsrätt uti fastighet för ogulden kulturkostnad, en förmånsrätt,
som skulle utgå före inteckningarna. En dylik tyst förmånsrätt
finnes visserligen redan nu i några fall i vår rätt men är för visso i juridiskt
avseende ett oting och verkar till rubbande av fastighetskrediten. Att införa
nya sådana måste på det bestämdaste avrådas. Under dessa förhållanden
hava vi stannat vid att i vårt förslags 18 § vidhålla den ståndpunkt, som intagits
av 1903 års lag. Dess ordalag äro emellertid icke fullt lyckliga, enär

161

dessa, ifråga om markens ägare, syfta allenast på det fall, att avverkningsrätt
upplåtits, och ej det, då avverkning företagits av en föregående ägare. Ehuru
även denne senare jämväl nu lärer kunna åtkommas jämlikt lagens grunder
och med hänsyn därtill, att jämväl under hans tid med marken så förfarits,
att återväxten äventyras, synes det vara lämpligt att bestämt utsäga, att
nämnda skyldighet under alla förhållanden åligger även eu blivande markägare,
och hava vi avfattat andra stycket i 18 § i överensstämmelse härmed.

19-20 §$.

19 § har sin motsvarighet i 4 § av 1903 års lag liksom 20 § delvis i 12 §
av samma lag samt i kommitténs 12 och 13 §§ samt reservantens 41 och 42 §§.

21-24 §§.

12 kapitlet hava vi föreslagit sådana bestämmelser, som vi anse böra
gälla för andra under lagen lydande skogar än de, som äro i enskild ägo. Det
är uppenbart, att för dessa skola först och främst gälla de stadganden, som äro
meddelade för de enskildes skogar. Förbud för avverkning av ungskog och
iakttagande av grunderna för god skogsvård samt skogsvårdsstyrelsernas
rätt och plikt att tillse, att dessa bestämmelser iakttagas skola följaktligen
vara gällande jämväl för nu ifrågavarande skogar. Men samhället synes hava
rätt att i sin tillsyn över dessa skogar gå längre än ifråga om dem, som tillhöra
enskilde. De tillhöra, dessa skogar, kommuner av vare sig det ena eller
andra slaget i stiftelser, hushållningssällskap m. fl. De äro således bildade,
icke för att tjäna stundens tillfälliga behov utan för att vara ett stadigvarande
stöd för sin ägare eller till äventyrs även för att skapa och bevara ett fortfarande
skogsbestånd. Med hänsyn härtill synes det vara statens plikt att
vaka däröver, att dessa skogar jämväl skötas med det mål för ögonen, som
varit anledningen till deras bildande. Detta har också iakttagits av kommittén
och reservanten. De hava båda föreslagit, att för dessa skogar skola gälla
särskilda bestämmelser, vilka i båda förslagen äro synnerligen detaljerade.
De överensstämma emellertid bägge därutinnan, att därest dylika skogar äro
av den omfattning och i övrigt av den beskaffenhet att hushållningsplan kan
med fördel å dem tillämpas, så skola de skötas efter en sådan plan, och skall
denna plan av skogsvårdsstyrelsen fastställas. I dessa avseenden äro vi
fullkomligt ense med kommittén och reservanten och hava i 21 § 2 mom. upptagit
en bestämmelse härom med angivande tillika, i likhet med dessa, av de
allmänna grunder, som böra tillämpas vid planens uppgörande. Därjämte
hava vi dels uti 22 § upptagit en bestämmelse om, att länsstyrelse på yrkande
av skogsvårdsstyrelse äger att tillhålla en skogsägare att upprätta en husbållningsplan
vid äventyr att den eljest varder av skogsvårdsstyrelsen upprättad
på ägarens bekostnad dels uti 23 § för överträdande av hushållningsplanens
föreskrifter, föreslagit samma straff, som äro stadgade i 10 § 2 och 3
mom. samt 11—14 $§ dels ock slutligen i 24 § föreskrivit samma processuella
regler, som äro lämnade i 8 § för där avsedda fall. Härutöver hava vi däremot
icke ansett några ytterligare bestämmelser erforderliga. Med den ställ Bihang

till riksdagens protokoll 1923. 1 sand. 82 käft. (Nr 101.)

162

ullig, som skogsvårdsstyrelsen enligt vårt förslag i allmänhet skall intaga
till all den skog, som lyder under ifrågavarande lag, bör man icke, enligt
vår mening, insnöra vare sig denna styrelse eller den skogsägare, varom här
är fråga, uti några detaljerade bestämmelser, utan synes man kunna med fullt
förtroende överlämna åt dem själva att träffa de anordningar, som med iakttagande
av de angivna allmänna normerna anses lämpliga. Överskrider
därvid skogsvårdsstyrelsen sin befogenhet, så finnes klagorätt till länsstyrelse
och Kungl. Maj:t och iakttager skogsägaren icke sina skyldigheter, så utsätter
han sig för stadgade straff.

Från de bestämmelser, som sålunda äro givna för nu ifrågavarande
skogar, hava enligt vårt förslag undantag gjorts dels för häradsallmänningar
och dels för skogar, som förvaltas av skogsvårdssällskap, för vilkas verksamhet
äro gällande av Kungl. Maj:t fastställda stadgar. Det är väl att
märka, att för dessa tvenne slag av skogar skola gälla samtliga i 1 kapitlet
införda bestämmelser. Förvaltningen av dessa skogar är således skyldig att
iakttaga förbudet emot avverkning av ungskog och föreskrifterna om god
skogsvård samt äro i dessa avseenden underkastade tillsyn av vederbörande
skogsvårdsstyrelse. Däremot hava vi ansett oss kunna fritaga dem från
föreskrifterna i 2 kapitlet. Vad häradsallmänningarna beträffar beror detta
därpå, att, enligt vad vi hava oss bekant, särskilda bestämmelser redan äro
utarbetade för skötseln av dessa utav personer, som äro intresserade av en
tillfredsställande vård av dem, och komma säkerligen vid utfärdande av en
för dessa allmänningar gällande lagstiftning skogsvårdens intressen att varda
till fullo iakttagna. Vidkommande däremot det senare slaget av skogar, så
synes man böra redan däruti hava en garanti för att god skogsvård iakttages
att de förvaltas av sällskap, som just äro bildade i skogsvårdens intresse, och
då därtill kommer, att fordran uppstäUes på att ett dylikt sällskaps stadgar
skola vara fastställda av Kungl Maj:t för att undantagsbestämmelser skola
träda i tillämpning, därvid Kungl. Maj:t icke lärer underlåta att föreskriva,
att erforderliga skogshushållningsplaner skola upprättas, har garantien synts
oss vara fullt tillfredsställande. Skulle nämligen ett dylikt sällskap missvårda
de till deras förvaltning överlämnade skogar, lärer Kungl. Maj:t icke
dröja med att upphäva den sanktion, som de erhållit genom fastställelse av
sina stadgar. För sistberörda undantag synes tala dels den omständigheten,
att en lättnad därigenom torde beredas ett sällskap av ifrågavarande slag i
dess uti hög grad uppmuntransvärda strävan att förmå landsting och andra
kommunala samfälligheter att bilda skogsallmänningar, dels ock den lindring,
som ett dylikt undantag torde komma att medföra för skogsvårdsstyrelsema
i de bördor, som den nya lagen kommer att pålägga dem. De bliva säkerligen
i alla fall i hög grad avsevärda.

25-26

Vad övergångsbestämmelserna beträffar synes oss med den nära anslutning
till 1903 års lag, som vårt förslag innebär i fråga om skyldighet att vidtaga
återväxtåtgärder, någon anledning icke föreligga att undantaga den nya
lagens bestämmelser i fråga om avverkning, som ägt rum före lagens ikraft -

163

trädande. Däremot bör den tydligen icke gälla, om sådan olyckshändelse, som
omförmäles i 15 § 2 mom. övergått en skog, innan lagen trätt i tillämpning,
och har bestämmelse härom givits i 25 §.

I 26 § hava vi föreslagit stadgande om att jämlikt äldre lag eller givet
förordnande meddelat förbud mot avverkning eller lämnad anvisning, som är
gällande vid lagens trädande i kraft, skall fortfarande äga giltighet, intill
dess skogsvårdsstyrelse på grund av befogenhet enligt denna lag annorlunda
förordnar. Vi hava därvid särskilt erinrat om förordnande eller anvisning
enligt skyddsskogslagen för att därigenom inskärpa, att de skogar, som enligt
denna förklarats vara skyddsskogar, skola allt fortfarande anses vara sådana,
och följaktligen stadgandet i 2 § uti den nya lagen gälla, intill dess skogsvårdsstyrelsen
annat bestämmer Det är annars att befara, att vederbörande
skogsägare skola förmena att på grund av numera inträdda förhållanden ute
å marken vad som förut ansetts vara skyddsskog icke är att som sådan anse
och därför där bedriva avverkning, innan skogsvårdsstyrelse hinner ingripa.
Det tillkommer sedermera skogsvårdsstyrelsen att undersöka, huruvida förhållandena
verkligen utvecklat sig så, att en befintlig skyddsskog icke längre
är att såsom sådan anse, och därför i större eller mindre mån eftergiva på
det av Kungl. Maj:t meddelade förordnandet liksom det å andra sidan naturligen
kan inträffa att skog, om vilken förordnande hitintills icke givits, att
den är att betrakta, såsom skyddsskog, sedan, till följd av stadgandet uti 2 §
i den nya lagen, är att dit hänföra.

I den allmänna motiveringen hava vi redan anfört, att vi i olikhet med
kommittén från lagens tillämpningsområde, icke funnit anledning undantaga
vare sig kommunskogar och därmed likställda skogar, för vilka kommittén
föreslagit en särskild lag, eller inom Kopparbergs och Gävleborgs län vid
storskifte avsatta liäradsallmänningar och besparingsskogar eller slutligen
skogar å flygsandsfälten i Hallands län. Vad de sistnämnda skogarna beträffar
så har, sedan genom nådigt brev den 26 juli 1860 förordnats, att ägarna
av flygsandsfälten i Halmstads, Tönnersjö och Höks härader av Hallands
län skulle ställa sig till efterrättelse de föreskrifter för flygsandsfältens begagnande,
som av Kungl. Maj:ts befallningshavande eller vederbörande skogsbetjänte
bleve lämnade, Kungl. Maj:ts befallningshavande genom kungörelse
den 31 december 1861 förordnat, bland annat, att den skog, som redan funnes
eller framdeles uppvuxe å dessa fält skulle för vederbörande ägares gemensamma
räkning skötas samt behandlas efter den föreskrift och anvisning, som
av överjägaren meddelades, varjämte stadgat vite, bland annat, för fällande
och skadande av träd och skogsplantor å flygsandsfälten.

Någon anledning att icke ställa dessa flygsandsfält under bestämmelserna
i den nya lagen finnes tydligen icke.

Lag angående skogsvårdsstyrelser.

Vi hava utarbetat ett nytt förslag till lag angående skogsvårdsstyrelser.
Någon större ändring i vad som nu gäller i motsvarande förordning innehåller
emellertid icke vårt förslag. Till den nya lagen hava vi överflyttat
den i 1903 års lag förefintliga bestämmelsen därom, att för varje landstings -

164

område skall finnas en skogsvåndsstynelse. Vi hava nämligen funnit det
vara lämpligare, att detta stadgande, som är av mera organisatorisk art, har
sin plats i denna lag i stället för i den till allmän efterrättelse utfärdade
skogslagen. Att vi till förevarande lag jämväl överflyttat bestämmelsen om
befogenhet för sbogsvårdsstyrelse att inhämta yttrande från vissa tjänstemän,
hava vi redan omförmält.

I 3 § hava vi, i olikhet med kommittén, infört den numera allmänt vedertagna
titeln länsjägmästare på den forstligt bildade tjänsteman, som under
skogsvårdsstyrelsen skall vara den högste chefen för den styrelsen underlydande
personalen liksom för allt det arbete, som enligt den av oss föreslagna nya
skogslagen skall tillkomma skogsvårdsstyrelse. Vi hava därjämte uteslutit
den av kommittén föreslagna bestämmelsen därom, att därest mer än en länsHägmästare
skulle erfordras, Konungen skulle äga att på framställning av
skogsvårdsstyrelse därom förordna. Enligt vår åsikt bör det nämligen aldrig
ifrågakomma, att inom varje landstingsområde finnes mer än en länsjägmästare,
men däremot hinder icke möta att, på sätt i vissa län redan skett,
under honom anställa biträdande läns jägmästare. Sådana böra emellertid
kunna anställas utan att fragan underställes Kung! Maj :ts prövning och
hava vi därför uti 5 § upptagit bestämmelse om behörighet för skogsvårdsstyrelse
att anställa bland annat biträdande länsjägmästare.

I detta sammanhang anse vi oss böra påpeka, att vi, i olikhet med kommittén,
icke uti vårt förslag upptagit någon bestämmelse, som utgår ifrån
att en befattning som skogsvårdsinspektör skall vara inrättad. Redan diet
vid senaste möte tillsatta utskott, som behandlade förevarande ärende, ansåg
det ej behövligt, att denna befattning inrättades med hänsyn till den ställning
skogsvårdsstyrelserna skulle komma att intaga i förhållande till inspektören
och den risk, som förelåge, att styrelserna då så småningom skulle utvecklas
till ämbetsverk. Till denna asikt ansluta vi oss. För närvarande arbeta
skogsvårdsstyrelserna med sin av Kungl. Maj:t utsedde ordförande och sina
två förtroendemän från länet utan påtryckningar eller direktiver från ovanstående
ämbetsmän och endast med hänsyns tagande till gällande lagar och
till för varje län förefintliga förhållanden. Vi tro, att det skulle vara lyckligt,
om så finge fortfara. Den ifrågasatta organisationen skulle lätt kunna
leda till ett stöpande i samma form och en byråkratism, vilka böra undvikas.

Lag om ändrad lydelse av 5 § i lagen den 14 juni 1907 om servitut.
Förslaget överensstämmer med kommitténs förslag.

Lag om ändrad lydelse av 2 kap. 36 § i vattenlagen den 28 juni 1918.

I tillämpliga delar överensstämmer även detta förslag med kommittéiorslaget.

165

Lag om ändrad lydelse av § 5 i förordningen den 21 december 1857 om ägors
fredande emot skada av annans hemdjur samt om stängselskyldighet.

Här förligger en fråga, som för visso icke är lätt att lösa till följd därav,
att här står intresse mot intresse. Ä ena sidan skogsvården, som helst
skulle kräva förbud för varjie betning i skogsmark av fruktan för skador å
unga skogsplantor, å andra sidan lantbrukarens behov att under sommaren
erhålla bete för sina kreatur. Med hänsyn till det senare behovet, som säkerligen
i många trakter av vårt land ännu är trängande, är det tydligt, att
lagstiftaren måste framgå med den yttersta försiktighet och det är först när
den allmänna insikten om nödvändigheten att skydda skogsplantorna och
om faran i sådant hänseende av betning vuxit sig stark, som man kan gå
fram mot det mål, som hägrar för skogsvårdens varme vän.

Den största fara, som i detta hänseende för närvarande föreligger, är
tydligen betning av får och getter.

Enligt förevarande lagstadgande i dess nuvarande lydelse skall, därest
stängsel ej finnes emellan ägor, som bestå av skog, utmark eller beteshage å
ömse sidor, den ohägnade marken anses vara till gemensamt mulbete upplåten,
där ej annorlunda är avtalat. Emellertid är i flertalet län bete av får
och getter förbjudet å mark, varom nu är fråga, antingen under hela året
eller under viss del av detsamma. Kommittén har nu föreslagit, att betning
av får och getter endast får utövas av en var markägare å hans eget område
och såvida han om dem håller sådan vård, att de icke inkomma å annans område.
Reservanten bär däremot föreslagit förbud för allt betande av getter
och får å ifrågavarande mark annat än i inhägnad beteshage med rätt dock
för Konungen att medgiva undantag för de län eller delar av län, där sådant
må finnas erforderligt. Med hänsyn till den fara för det unga skogsbeståndet,
som i detta avseende förefinnes och då reservantens förslag tydligen är mera
effektivt än kommitténs, hava vi anslutit oss till vad den förre föreslagit med
den ändring allenast, att dispens icke må meddelas förrän efter landstings
och hushållningssällskaps hörande.

I fråga om betande av andra kreatur har kommittén föreslagit, att de
olika markägarna, som av betesrätten begagnade sig, skulle bilda ett beteslag
med skyldighet att efter beslutade och fastställda grunder utgiva ersättning
för vållad skada å växande skog eller hinder eller men för återväxten. Emot
detta förslag bär reservanten riktat en skarp kritik, därvid påpekande bland
annat svårigheten att erhålla en tillfredsställande grund för ersättningens utgående.
I denna kritik instämma vi till alla delar och tro icke, att den av kommittén
föreslagna vägen är framkomlig.

Reservanten har i stället föreslagit, att beträffande hetande av andra
kreatur än getter och får skall Konungen äga att, efter landstingets och hushållningssällskapets
hörande, antingen meddela förbud mot dylikt bete för
länet i dess helhet eller för del därav eller ock föreskriva viss inskränkning i
rätten därtill.

Vi äro de första att erkänna, att ett sådant stadgande skulle ur skogsvårdssynpunkt
vara mycket önskligt, men vi tro icke tiden ännu vara mogen
för en sådan bestämmelse. Det är i många delar av vårt land ännu alldeles

166

nödvändigt för den stora del av befolkningen, vilken av boskapsskötsel hämtar
sin huvudsakliga inkomst, att under sommarmånaderna få hava sina nötkreatur
ute på det gemensamma mulbetet, och att överlämna fortvaron av
denna rätt åt avgörande allenast efter hörande av landsting och hushållningssällskap
och de tilfälliga strömningar, som där kunna gorå sig gällande, anse
vi oss icke kunna tillråda. Ett sådant förslag skulle väcka en misstämning
och en misstro mot hela vårt förslag till skogslag, som säkerligen icke vore
lyckliga för förslagets antagande av de lagstiftande myndigheterna. När vi
således avråda från anslutning till reservationen i denna del, så anse vi oss
därjämte böra tillägga, att den skada å unga skogsbestånd, som åstadkommes
av andra kreatur än får och getter, är dock säkerligen icke jämförbar med den,
som de senare åstadkomma.

Reservanten har vidare föreslagit en viss fördelning av de böter, som
skulle ådömas enligt detta lagrum, samt ådömande av straff jämväl enligt
allmänna strafflagen, om brott emot densamma ägt rum, men synes särskilda
bestämmelser om fördelning av böter i förevarande fall ej böra äga rum och
lärer det ådömande jämväl av straff enligt strafflagen, varom reservanten
föreslagit särskilt stadgande, komma att äga rum på grund av allmänt gällande
straffrättsliga regler även utan särskilt lagstadgande.

Slutligen hava vi att till besvarande upptaga en motion vid skogsvårdsstyrelsens
möte, vilken blivit till oss överlämnad. Den avser den konflikt,
som förmenas kunna uppkomma emellan å ena sidan avverkning på grund av
ståndskogslikvid enligt 101 § skiftesstadgan och å andra den provisoriska
lagens avverkningsförbud. I anledning av denna motion har vederbörande
utskott uttalat, att anledning förefinnes, att gällande bestämmelser icke medgiva
annan tolkning, än att den provisoriska skogslagen äger tillämpning
även å avverkning enligt nämnda lagrum i skiftesstadgan, men att ett förtydligande
dock synes önskvärt. — För oss framstår det som uppenbart, att
när statsmakterna stifta en lag, som meddelar förbud för avverkning av skog
utav viss beskaffenhet, så har härigenom den rätt att verkställa ståndskogslikvid
genom avverkning av sådan skog blivit upphävd, och vederbörande
skiftesdelägare hava därefter rätt att erhålla ståndskogslikvid på andra i skiftesstadgan
medgivna sätt. Någon anledning att verkställa något förtydligande
för att detta förhållande skall bliva klarlagt har icke synts oss förefinnas.

CARL HEDERSTIERNA.

A. J. Hansson Joh. Karsberg.

i Bringåsen.

W. Dybeck. Karl F. Mellquist.

Halmstad den 19 augusti 1920.

167

Förslag

till

Lag angående Y&rd av enskildes och andra till statens ej hänförliga skogar

1 kap. Enskildes skogar.

Om averkning av skog.

1 mom. Å fastighet i enskild ägo må avverkning av ungskog ej ske
annorledes än genom för beståndets utveckling ändamålsenligt gallring så
framt ej vederbörande skogsvårdsstyrelse med hänsyn till skogens tillstånd
och beskaffenhet finner skäligt medgiva, att avverkning sker under annan form.

2 mom. Ej heller må å fastighet som ovan sagts avverkning av annan
skog äga rum, ifall avverkningen strider mot grunderna för god skogsvård
eller fastigheten därigenom skulle komma att lida brist på behövlig skog efter
ortens förhållanden.

2 i

Avverkning må ej heller utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd företagas,
om genom densamma kan befaTas, att nödigt skydd mot flygsandsfält eller
fjällgränsens nedgående minskas eller att — på grund av markens belägenhet
i havsbandet eller på höjder eller eljest särskilt exponerat läge eller till
följd av andra naturomständigheter, såsom jordmånens beskaffenhet, jordlagrets
tunnhet eller markens benägenhet för försumpning förhållandena äro
sådana — en ovarsam avverkning av befintlig skog skulle omöjliggöra eller
äventyra återväxt eller ock den återväxt, som kunde förväntas uppkomma,
skulle bliva oskäligt sen eller underhaltig.

3 *.

Vad i 1 och 2 §§ stadgats gäller icke skog, som finnes inom område för
trädgård, åker, odlad äng eller genom tillfredsställande åtgärder ordnad
betesvall samt ej heller skog å byggnadstomt eller annan därmed jämförlig
mark.

Skog, varå 1 och 2 §§ äga tillämpning, med undantag dock för skog,
som utgör nödigt skydd mot flygsandsfält, må avverkas utan inskränkning,
som där angivits.

168

1) för tillgodoseende av fastighetens eller därmed sambrukad fastighets
oundgängliga husbehov eller av sådan rätt till liusbehovsfång från fastigheten,
som tillkommer innehavare av servituts- eller nyttjanderätt, vilken uppkommit
före denna lags utfärdande; varande dock i dessa fall avverkningen tilllåten
allenast i fall tillgång till annan skog å fastigheterna icke finnes eller behovet
icke lämpligen kan tillgodoses från sådan;

2) för markens uppodling till trädgård, åker eller äng, för dess användning
till byggnadstomt, eller annat jämförligt ändamål eller ock för dess omläggning
medelst röjning och andra för ändamålet erforderliga åtgärder till,
betesmark för varaktigt betesbruk, dock att avverkning icke må ske för ändamål,
som i denna punkt sagts, med mindre marken är för sådant ändamål
lämplig.

Avverkning, som här avses, må dock ifråga om skog, som omförmäles
i 1 § 1 mom., icke äga rum, förrän skogsvårdsstyrelsen prövat densamma
vara tillåtlig enligt de i denna paragraf angivna grunder och förty till avverkningen
lämnat tillstånd. Dylikt tillstånd må i varje särskilt fall icke av
styrelsen lämnas i vidare omfattning, än styrelsen med hänsyn till föreliggande
förhållanden finner ändamålet skäligen påkalla.

5$.

Tillstånd till avverkning, som av skogsvårdsstyrelsen meddelas jämlikt
denna lag, vare ej gällande utöver fem år från den tid, då tillståndet gavs,
eller utöver den kortare tid, som i särskilt fall kan vid tillståndets meddelande
av styrelsen bestämmas.

6 §.

Sker avverkning i strid mot ovan givna föreskrifter eller företages utstämpling
eller därmed jämförlig åtgärd för avverkning, som uppenbarligen
skulle komma i strid med föreskrifterna i denna lag, äger skogsvårdsstyrelsen
meddela förbud att å den fasthet, varå avverkning sålunda ägt rum eller planlagts,
eller så stor del därav, som skäligt prövas, utan skogsvårdsstyrelsens
tillstånd verkställa avverkning; dock att förbud, som föranledes av avverkning
i strid mot 1 § 1 mom., eller av planlagd avverkning, må gälla allenast
i det förra fallet skog, som i nämnda moment avses, och i det senare skog,
som enligt planen skulle avverkas.

Innan sådant förbud, som i första stycket sägs, varder meddelat, skall
fastighetens ägare samt, där avverkning verkställts eller planlagts av annan,
jämväl denne beredas tillfälle att yttra sig i ärendet; finner skogsvårdsstyrelsen
saken sådan, att den ej kan tåla dylikt uppskov, må den dock meddela
förbud tillsvidare och intill dess annorlunda varder förordnat.

Förbud, som nu sagts, skall utan hinder av besvär genast träda i kraft.

7$.

önskar markägare eller innehavare av avverkningsrätt med hänsyn till
tillämnad avverkning yttrande av skogsvårdsstyrelsen, huruvida eller i vad
mån avverkning må bedrivas, utan att stadgande i denna lag varder överträtt,

169

äge lian därom hos skogsvårdsstyrelsen göra ansökan i den ordning, som av
styrelsen jämlikt stadgande i 5 § av lagen angående skogsvårdsstyrelser bestäjnts,
och åligger det styrelsen att snarast möjligt i ärendet meddela skrift -

ligt beslut.

Skogsvårdsstyrelsen äge jämväl med hänsyn till lillämnad eller pågående
avverkning lämna avverkare skriftlig anvisning, huru avverkningen bör

bedrivas.

8 §.

Är någon missnöjd med skogsvårdsstyrelsens beslut på grund av stadgande
i detta kapitel, äger han att hos länsstyrelsen anföra besvär. Har
genom beslutet förbud mot avverkning meddelats eller sökt tillstånd till
avverkning vägrats, vare rätt till klagan över sådant beslut ej till viss tid
inskränkt, men övriga besvär skola till länsstyrelsen ingivas sist innan klockan
tolv å trettionde dagen efter det den missnöjde av beslutet erhållit dei,
och skall underrättelse därom i beslutet meddelas.

Påkallar klaganden undersökning på marken, eller finner länsstyrelsen
eljest sådan undersökning vara av nöden, förordne länsstyrelsen en skogsstatens
tjänsteman att med biträde av två ojävige gode män, vilka av förrättningsmannen
utses bland dem, som till ledamöter i ägodelningsrätt eller till
godemän vid lantmäteriförrättning i orten valda äro, å stället verkställa
undersökning och däröver avgiva redogörelse.

Över länsstyrelsens beslut må klagan föras hos Konungen genom besvär
i den ordning, som för ekonomimål i allmänhet är stadgad.

9 §.

Kostnad för undersökning, utredning eller anvisning, som skogsvårdsstyrelsen
funnit i fall, som i 4 och 7 §§ omförmälas, erforderlig, skall av
sökanden bestridas.

Kostnad för undersökning, varom i 8 § förmäles, skall förskjutas av
medel, som av skogsvårdsstyrelsen förvaltas, men kan genom länsstyrelsens
slutliga beslut åläggas klaganden, om han undersökningen påkallat.

10 $,

1 mom. Företager någon avverkning i uppenbar strid mot ovan givna
bestämmelser, vare straffet böter från och med tjugufem till och med femhundra
kronor, och skall det avverkade virket, där det ligger kvar inom
området för avverkningen eller, om det är bortfört, fortfarande är i avverkarens
besittning, tagas i beslag och dömas förbrutet. Undgår dylikt virke
beslag, är den, som låtit verkställa avverkningen, skyldig utgiva ersättning
med belopp motsvarande virkets värde.

2 mom. Sker avverkning i strid mot av skogsvårdsstyrelse, enligt vad

ovan nämnt är, meddelat förbud eller anvisning, straffas den, som förbudet
eller anvisningen överträtt, med böter från och med femtio till och med
Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 82 höft. (Nr 104.) 22

170

tiotusen kronor eller med fängelse i högst sex månader; och vare beträffande
det avverkade virket eller ersättning därför lag, som i l.mom. sägs. Har efter
avverkningen förbudet eller anvisningen genom utslag, som äger laga kraft,
upphävts, må icke virke dömas förbrutet eller ersättning utdömas, som här
är sagt.

3 mom. Ej må straff, som ovan är stadgat, i vad det avser böter eller
fängelse, tillämpas, där förseelsen enligt allmänna strafflagen bör beläggas
med strängare straff; skolande delägare i samfälld skog eller mark, som vid
avverkning, varom nu är fråga, tillika missbrukat sin rätt i samfälligbeten,
hava förverkat vad å honom belöper av det avverkade virket, samt, där hans
andel i virket undgår beslag, därför utgiva ersättning efter ty här förut är
sagt.

11 i

Rätt att med beslag belägga virke, som skall anses förbrutet, tillkomme
allmän åklagare samt de till skogsvårdsstyrelsens biträde anställda tänstemän,
men rätt att utföra åtal äge endast allmänne åklagaren. Har någon
av de till skogsvårdsstyrelsens biträde anställde tjänstemän gjort beslag,
skall han, så snart ske kan och senast inom fjorton dagar göra anmälan
därom hos allmänne åklagaren.

Varder ej inom sextio dagar, från det beslaget skedde, åtal i laga ordning
anställt, vare beslaget förfallet.

12 §.

Virke, som, enligt vad ovan sagt är, dömes förbrutet, skall av åklagaren
försäljas å offentlig auktion, så kungjord som om auktion å utmätt
lös egendom är stadgat. Begär, innan frågan om virkes förverkande slutligen
prövas, virkets ägare, att försäljning skall äga rum, eller finner, på
anmälan av åklagare, överexekutor, att fara är för virkets förstörelse eller
att kostnaden för dess förvarande skulle bliva större än skäligt är, förordne
överexekutor, att virket skall säljas i den ordning nyss sagts; och skall i ty
fall virkets ägare, där han är känd och inom riket boende eller, där han
bor utom riket men inom riket har känt ombud, som äger för honom mottaga
stämning och avgiva svaromål, ombudet, genom åklagarens försorg bevisligen
underrättas om auktionen minst åtta dagar, innan den hålles. Anmälan
av åklagare, varom här ovan sägs, skall vara åtföljd av fullständig, av
två trovärdiga män styrkt förteckning, utvisande virkets mängd och beskaffenhet.

13 i

... som eQligt 10 § ådömas, ävensom enligt samma paragraf genom

för säljning av förbrutet virke uppkommen behållning eller utdömd ersättmng
för virke, som undgått beslag, fördelas lika mellan skogsvårdskassan i
•let landstingsområde och skogsaccisfonden i den kommun, där avverkningen
agt rum.

171

Försaljes i beslag taget virke, innan det dömts förbrutet, skall, till dess
flågan därom blivit slutligen avgjord, försäljningssumman nedsättas i riksbanken
på sätt särskilt är stadgat; och skall om sådana medels insättning i
bankinrättning vidare gälla vad i 160 § utsökningslagen sägs.

14 i

Saknas medel till fulla gäldandet av böter, vartill någon enligt vad
ovan är stadgat fälles, skall förvandling ske enligt allmänna strafflagen.

Om betryggande av återväxt utav skog.

15 i

1 mom. Där vid avverkning skog icke kvarlämnas å det område, varå
avverkning företages, eller skog, som kvarlämnas, icke är av sådan täthet
och beskaffenhet, att densamma med hänsyn till rådande naturförhållanden
må anses nöjaktig, skola för erhållande av återväxt skogskultur eller eljest
erforderliga åtgärder vidtagas på sådant sätt, att skog, som nu sagts, inom
skälig tid efter avverkningen kommer att finnas å området. Slå vidtagna
åtgärder fel eller visar sig, att uppkommen nyskog går ut eller varder skadad,
skall i mån av behov hjälpkultur eller ny odling ske, och fortfar skyldigheten
att sålunda vidmakthålla uppkommen skog, till dess denna nått den
utveckling, att den ej längre är att räkna såsom plantskog. Om sadant är
för beredande av nöjaktig skogsbörd behövligt, skola, i den mån det kan vara
för ändamålet erforderligt, å avverkningsområdet kvarstående träd och
buskar borttä^äs»

2 mom. Sker skada å skog genom brand, storm, snöbrott eller insektshärjning,
skall vad i föregående mom. stadgats om vidtagande av åtgärder
för återväxten äga motsvarande tillämpning, dock ej till högre kostnad än
som motsvaras av värdet av vad som efter berörda händelse avverkas eller
bort avverkas jämte den ersättning, som den för återväxten ansvarige i anledning
av skadan ägt uppbära.

16 §.

Har avverkning så bedrivits, eller skada så uppkommit, att åtgärder
jämlikt 15 § skola vidtagas, eller bär annorledes än genom avverkning med
marken så förfarits, att skogens återväxt uppenbarligen äventyrats, söke
skogsvårdsstyrelsen med den för återväxten ansvarige träffa överenskommelse
om samtliga de åtgärder, som för betryggande av återväxt höra av
honom vidtagas, och om den tid, inom vilken desamma skola vara fullgjorda.
Sådan överenskommelse skall skriftligen avfattas.

Kan ej överenskommelse träffas, äger skogsvårdsstyrelsen hos länsstyrelsen
påkalla undersökning av avverkningsområdet. Länsstyrelsen förordnar
i anledning härav en skogsstatens tjänsteman att med biträde av två
ojävige gode män, vilka av förrättningsmannen utses bland dem, som till

172

ledamöter i ägodelningsrätt eller till gode män vid lantmäteriförrättning i
orten valda äro, å stället undersöka förhållandet och däröver till skogsvårdsstyrelsen
avgiva redogörelse med förslag till de åtgärder, som för markens
återställande i skogbärande skick må finnas nödiga. Stanna synemännen i
olika meningar, varde de särskilda meningarna skogsvårdsstyrelsen meddelade.

Kan ej heller sedan nämnda undersökning hållits överenskommelse,
såsom ovan sagts, träffas, eller hava, efter det överenskommelse träffats, de
avtalade åtgärderna blivit eftersatta, äger skogsvårdsstyrelsen att vid domstol
anhängiggöra och utföra talan emot vederbörande.

17 §.

Företages avverkning på sådant sätt, att för erhållande av återväxt,
som i denna lag stadgas, kommer att i mera betydande omfattning erfordras
sådd, plantering eller andra jämförelsevis kostsamma kulturåtgärder, äge
skogsvårdsstyrelsen av vederbörande fordra betryggande säkerhets ställande
för kostnad, som dessa åtgärder av styrelsen beräknas medföra.

Varder ej inom skälig tid efter anfordan sådan säkerhet ställd, må
länsstyrelsen på ansökan av skogsvårdsstyrelsen, sedan undersökning hållits,
som i 16 § sagts, och därvid fört protokoll ingivits, där skäl prövas föreligga
och det kan ske utan förnärmande av annans rätt, meddela förbud att å skogsområdet
verkställa eljest enligt denna lag medgiven avverkning i den mån
sådant förbud erfordras för erhållande av säkerhet, som ovan nämnts.

Om förbud enligt denna paragraf gälle i tillämpliga delar vad i 8 kap.
utsökningslagen om skingringsförbud sägs; dock att pant eller borgen för
skada, som kan genom åtgärden vederparten tillskyndas, icke erfordras och
att för hindrande av återgång av förbudet sådan överenskommelse, som i 16 §
sägs, skall vara av lika verkan som lagsökning och rättegång i nämnda kap.
tillägges.

Avverkningsförbudet upphör, där yrkad säkerhet ställes eller erforderliga
åtgärder till återväxtens betryggande vidtagits av den därtill skyldige
eller betalning för åtgärd, som på hans bekostnad utförts, blivit skogsvårdsstyrelsen
gottgjord.

18 §.

.Den’ ?om bedrivit avverkning, är pliktig vidtaga de åtgärder, som enligt
här förut givna bestämmelser böra äga rum för betryggande av återväxt.

År avverkare annan än markens ägare, eller har äganderätten till marken
övergått till annan än avverkaren, åligge nämnda skyldighet jämväl ägare
till marken, med rätt dock för denne att av avverkaren söka åter, vad han
sålunda nödgats utgiva.

Vid ändring av ägoområdet blir ansvaret förenat med äganderätten till
den fastighet, i vars ägoområde marken i fråga efter ändringen ingår. Är
tvist om äganderätten, skall såsom ägare anses den, vilken med äganderättsanspråk
innehar fastigheten.

173

Med äganderätt avses här även stadgad åborätt så ock fideikommissrätt,
och har den bemärkelse, vari uttrycket ägare här användes, en häremot
svarande omfattning.

Vad genom överenskommelse, som omnämnes i 16 §, eller domstols laga
kraft ägande utslag blivit bestämt om åtgärder, som skola vidtagas för
betryggande av återväxt, samt om tiden därför, vare gällande jämväl mot
framtida ägare av marken.

19 §.

Har jämlikt 16 § talan blivit till domstol instämd, äger domstolen föreskriva
de åtgärder, vilka för återväxtens betryggande å det avverkade området
böra vidtagas, samt förelägga viss tid, inom vilken samma åtgärder
skola vara fullgjorda, vid äventyr att de eljest varda av skogsvårdsstyrelsen.
på den försumliges bekostnad verkställda; ägande domstol, där skäl därtili
äro, meddela sådant förbud, som i 17 § omförmält är.

Over rättens slutliga utslag föres klagan genom besvär; angående klagan
över förbud, som under rättegången meddelas, gälle vad i 16 kap. 10 §
rättegångsbalken stadgas. Avverkningsförbud går genast i verkställighet.

20 §

Skyldighet att efter avverkning betrygga återväxt av skog, äger ej
tillämpning på områden, som avses för ändamål, som i 4 § 2 mom. omförmälas,
samt ej heller å försumpad mark, där skogens tillväxt och återväxten
uppenbarligen omöjliggöres av markens beskaffenhet och betäckning.

2 kap. Andra än enskildes till statens ej hänförliga skogar.

21 §.

^ mom. Vad här ovan är stadgat i fråga om skog å fastighet i enskild
ägo gäller jämväl all annan skog, som ej är att hänföra till statens skogar.

2 mom. För skog, som i 1 mom. avses, skall härutöver gälla, att, därest
den har den omfattning och beskaffenhet, att hushållningsplan kan med fördel
därå tillämpas, sådan plan skall för densamma upprättas gällande för
en tid av minst tio högst tjugu kalenderår. Denna plan skall vara lämpad
efter skogens beskaffenhet och rådande ortsförhållanden samt vara upprättad
enligt sådana på vetenskapen och erfarenheten grundade regler, som äro
ägnade att försätta och bibehålla skogen i forstligt tillfredsställande skick
samt bereda största och möjligast jämna behållna avkastning därifrån. Hushållningsplanen
fastställes av skogsvårdsstyrelsen.

3 mom. Vad i 2 mom. är stadgat, gäller icke för häradsallmänningar
eller för skogar, som förvaltas av skogsvårdssällskap, för vilkas verksamhet
äro gällande av Kungl. Maj:t fastställda stadgar.

174

22 §.

Bliver icke för skog, för vilken, jämlikt 21 § hushållningsplan skall
finnas, sådan plan upprättad, äger länsstyrelsen på jrrkande av skogsvårdsstyrelsen
förelägga skogens ägare att dylik plan uppgöra och till skogsvårdsstyrelsen
ingiva vid äventyr att, därest detta icke inom förelagd tid sker,
skogsvårdsstyrelsen äger på ägarens bekostnad planen upprätta.

23 $.

överträder någon bestämmelser i hushållningsplan, som jämlikt föreskrift
i detta kapitel fastställts, galle vad i 10 § 2 och 3 mom. samt 11—14 §§
är stadgat; och äge skogsvårdsstyrelsen att på den försumliges bekostnad fullgöra
enligt hushållningsplanen föreskriven åtgärd, som blivit eftersatt.

24 §.

Klagan över skogsvårdsstyrelses och länstyrelses beslut på grund av
stadgande i detta kapitel, fullföljes i den ordning, som i 8 § sägs.

Övergångsbestämmelser.

25 $.

Vad i 15 § 2 mom. stadgas om skyldighet att vidtaga åtgärder för
betryggande av återväxt gäller icke, där i nämnda mom. omförmäld skada
uppkommit före denna lagg trädande i kraft.

26 §.

Jämlikt lagen den 24 juli 1903 angående skyddsskogar eller annan
äldre lag i ämnet eller givet förordnande meddelat förbud mot avverkning
eller lämnad anvisning, som är gällande vid lagens trädande i kraft, skall
fortfarande äga giltighet, intill dess skogsvårdsstyrelse på grund av befogenhet
enligt denna lag annorlunda förordnar.

Genom denna lag upphävas:

lagen den 24 juli 1903 angående vård av enskildes skogar;
lagen den 24 juli 1903 angående skyddsskogar;

förordningen den 24 juli 1903 angående förvaltningen av städernas
skogar;

Kung! Maj:t nådiga brev den 27 juli 1860 angående flygsandsfälten i
vissa härader i Hallands län.

175

Dock att vad hitintills gällande lagar innehålla beträffande påföljd av
förseelse mot samma lagar skall, i avseende å förseelse begången under tiden
för sådan lags giltighet, äga tillämpning även efter det lagen i övrigt upphört
att gälla, samt att lagen den 24 juli 1903 angående skyddsskogar skall
även efter nu förevarande lags ikraftträdande tillämpas i fråga om utsyning
och avverkning, som å sådan skog ägt rum före nämnda tid.

Denna lag träder i kraft den ...

Denna lag äger icke tillämpning i avseende på:

l:o) Skogar, belägna inom Gottlands, Västerbottens eller Norrbottens
län samt Öland.

2:o) Sådana nedom Västerbottens län belägna skogar, som äro underkastade
bestämmelserna i förordningen angående utsyning å viss skog inom
Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker m. fl. områden.

176

Förslag

till

Lag angående skogsvärdsstyrelser.

Med upphävande av förordningen angående skogsvärdsstyrelser den 24
juli 1903 förordnas som följer:

Tillsyn å efterlevnaden av lagen angående vård av enskildes och andra
till statens ej hänförliga skogar och med stöd av denna lag meddelade föreskrifter
utövas för varje landstingsområde, där lagen äger tillämpning, av en
skogsvårdsstyrelse, samt av denna till biträde antagna tjänstemän och tillsyningsman
ävensom inom kommunerna tillsatta skogsvårdskommittéer.

År landstingsområde så vidsträckt eller eljest förhållandena därinom
sådana, att den i denna paragraf omförmälda tillsyn icke lämpligen kan av en
skogsvårdsstyrelse utövas, ankomme på Konungen att på framställning av
landsting och hushållningssällskap om flera sådana styrelser förordna.

I fråga om skog, som är underkastad bestämmelserna i nämnda lag
men belägen inom området för stad, som icke tillhör landsting, utövas tillsynen
av skogsvårdsstyrelsen inom det landstingsområde, varav staden omgives.

2 §.

Skogsvårdsstyrelse skall bestå av tre med skogsförhållandena i orten förtrogne
män, utsedda för tre år i sänder, en såsom ordförande av Kungl.
Maj:t, en av landstinget och en av hushållningssällskapets förvaltningsutskott.
Finnes inom landstingsområde mera än ett hushållningssällskap, och
skall där ej finnas mer än en skogsvårdsstyrelse, utses för varje hushållningssällskap
en ledamot samt av landstinget så många ledamöter, som hushållningsällskapen
äro. Suppleanter till lika antal som ledamöterna utses för
samma tid och på enahanda sätt som dessa.

Sammanfaller landstingsområde icke med verksamhetsområdet för ett
eller flera hushållningssällskap, förordnar Kungl. Maj:t, med iakttagande, i
den mån sådant ske kan, av ovan stadgade grunder, huru med utseende av
ledamöter i skogsvårdsstyrelse och suppleanter för dem skall förfaras.

3 $.

Hos skogsvårdsstyrelse skall såsom länsjägmästare vara anställd en forstligt
bildad man, vilken genomgått Kungl. Skogshögskolans eller Skogsinstitutets
högre kurs.

177

4 *.

För besluts fattande inom sko gs vår dsstyrelse fordras, att densamma skall
vara fulltalig. Vid förfall för den av Kungl. Maj:t utsedde ordföranden in*
träder såsom ordförande deri i styrelsen äldste ledamoten eller, där de ärt)
samtidigt till ledamöter valda, den till levnadsåren äldste, samt i dennes
ställe den för honom utsedde suppleanten. Äro vid omröstning inom styrelsen
meningarna delade, bliver den mening gällande, varom de flesta sig förenat;
äro rösterna för olika meningar lika delade, gäller den mening, som biträdes
av ordföranden. <

5 $.

Skogsvårdsstyrelse har till uppgift att

a) befrämja den enskilda skogshushållningen genom utbredande av kunskap
i skogsskötsel, beviljande av bidrag till och utförande av arbeten för
skogskultur, tillhandahållande av skogsfru och plantor samt vidtagande i
övrigt av åtgärder, ägnade att befordra en förbättrad skogshushållning;

b) utöva den uppsikt och vidtaga de åtgärder, som jiftnlikt gällande
skogsvårds- och andra lagar på skogsvårdsstyrelse ankomma, samt beträffande
de åtgärder, styrelsen i sådant avseende vidtager, så oek om beslut, som
på styrelsens framställning av domstol eller annan myndighet enligt nämnda
lagar meddelats, lämna upplysning, när sådant begäres;

c) föra noggrann förteckning över de inom styrelsens verksamhetsområde
befintliga skogar, som äro underkastade gällande bestämmelser angående
andra än enskildes till statens ej hänförliga skogar;

d) förvalta de medel, som genom skogsvårdsavgifter eller eljest inflyta
till skogsvårdskassan;

e) antaga och med omhänderhavda medel avlöna dels länsjägmästare
och sekreterare, där särskild sådan erfordras, dels ock därutöver, i den mån
så prövas nödigt, biträdande läns jägmästare, andra tjänstemän och tillsyningsman
ävensom kontorsbiträden samt att utfärda instruktioner för dessa.

Önskar ägare eller innehavare av skogsmark sakkunnigt biträde vid
skogens skötsel och vård eller anvisning huru en tillämnad avverkning bör bedrivas
eller vilka åtgärder i avseende å avverkad skogsmarks behandling
böra vidtagas, må skriftlig anmälan därom göras hos slcogsvårdsstyrelsen i
den ordning, som av styrelsen bestämts, ägande styrelsen förordna lämplig person
att lämna sökanden det biträde eller de upplysningar han begärt.

På skogsvårdsstyrelse ankommer att föreskriva de villkor, under vilka
skogsägare må erhålla biträde av styrelsens tjänstemän eller tillsyningsman;
ägande styrelse därvid att i fall av behov lämna dylikt biträde avgiftsfritt.

Där sådant av förhållandena påkallas, äger skogsvårdsstyrelse inhämta
utlåtande från i lanthushållning sakkunnig person såsom lanthruksingenjor,
länsagronom eller jordbrukskonsulent.

Skogsvårdsstyrelse har att vid fullgörande av sin uppgift ställa sig till
efterrättelse det reglemente, som Kungl. Maj:t, efter styrelsens förslag, samt
landstingets och hushållningssällskapets förvaltningsutskotts hörande, fastställer.

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 sand. 82 höft. (Nr 104.) 23

178

6 $.

För att medverka vid utförandet av den skogsvårdsstyrelse enligt 5 § a)
och b) tillkommande uppgift i avseende å skogsvården skall, där skogsvårdsstyreisen
så påfordrar eller kommun så önskar, inom kommunen tillsättas en
skogsvårdskommitté av tre personer, vilka för en tid av tre år utses, en av
skogsvårdsstyrelsen samt de två övriga av kommunalstämman enligt den
grund, som för utseende av gode män vid laga skifte är stadgad.

Skogsvårdskommitté vare skyldig att efter instruktion, som av styrelsen
fastställes, lämna de meddelanden och uppgifter rörande skogsvården, som
av styrelsen begäras, ävensom att i övrigt inom socknen tillhandagå styrel
sen vid utövandet av dess verksamhet.

7 $.

De under skogsvårdsstyrelsens förvaltning ställda medel få ej användas
för andra skolår än dem, som stå under skogsvårdsstyrelsens tillsyn.

8 *.

Ordförande och ledamöter i skogsvårdsstyrelse samt de i 9 § av denna
lag omförmälda revisorer skola för varje sammanträde ävensom för de resor,
som av deras berörda uppdrag föranledas och äro att såsom nödiga anse, ur
skogsvårdskassan erhålla ersättning enligt tredje klassen i gällande resereglemente.

9 $.

Skogsvårdsstyrelse åligger att före april månads utgång varje år till
länstyrelsen avgiva redovisning för sin förvaltning under näst föregående
kalenderår, skolande vid denna redovisning vara fogad en kortfattad framställning
angående de under styrelsens tillsyn stående skogarnas tillstånd och
skötsel. Denna redovisning skall granskas av revisorer, utsedda för ett år i
sänder, en av Kungl. Maj:t och de övriga till antal och enligt de grunder,
som om ledamöter i skogsvårdsstyrelse är föreskrivet. Revisionsberättelsen, i
vilken ansvarsfrihet för styrelsen skall till- eller avstyrkas, skall tillika med
nämnda framställning angående nämnda skogars tillstånd och skötsel till
trycket befordras och utdelas bland ledamöterna i landstinget och vederbörande
hushållningssällskaps förvaltningsutskott minst en månad före landstingets
nästa lagtima sammanträde, varjämte ett exemplar samtidigt till Kungl. Maj:t
insändes.

På landstinget och hushållningssällskapet ankommer att bevilja eller
vägra skogsvårdsstyrelse ansvarsfrihet för styrelsens förvaltning under det
år, revisionsberättelsen omfattar.

179

10 $.

Ordförande och övriga ledamöter i skogsvårdsstyrelse ansvara gemensamt
för de medel, styrelsen haft under sin förvaltning. Denna ansvarighet
fortfar till dess förvaltningen blivit av landstinget och hushållningssällskapet
eller, om klander anställes, av vederbörlig domstol godkänd, eller ock till
dess natt och år efter räkenskapens avlämnande förflutit, utan att klander i
laga ordning blivit anställt.

180

. / - -

y>. '' . ••: •• •» . f -.

[''-■ >'' Förslag

: ; ;> : till

Lag om ändrad lydelse av 5 § i lagen den 14 juni 1907 om servitut

Härigenom förordnas, att 5 § i lagen den 14 juni 1907 om servitut skall
erhålla följande ändrade lydelse:

5 §.

Nu är för begagnande av servitut visst ställe bestämt; kommer till följd
av ändrade förhållanden servitutet att medföra verkligt men vid fastighetens
bruk, och kan därutiunan genom servitutets förflyttning till annat ställe å
fastigheten fördel beredas utan förfång för den egendom, till vars förmån
servitutet gäller, må, där ägaren av den fastighet, som av servitutet besväras,
det yrkar, domstol förordna om servitutets förflyttning; skolande den,
som begärt förflyttningen, ej mindre vidkännas kostnad, som för förflyttningen
må erfordras, än även gälda vederpartens utgifter vid första domstolen.

Finnes beträffande servitut, som omfattar rätt till skogsfång eller mulbete,
icke visst ställe bestämt för sådan rätts begagnande, må jämväl, under
villkor, som nyss sagts, ägaren av den fastighet, som av servitutet besväras,
hos domstol påkalla att rättens begagnande inskränkes till viss del av fastigheten.
I dylikt fall åiigger det den, som begärt åtgärden, att vidkännas för
densamma erforderlig kostnad ävensom vederpartens utgifter vid första domstolen.

Där genom åtgärd av ägaren eller på grund av vägrat tillstånd av
myndighet i fall, där sådant enligt lag erfordras, innehavare av servitut, som
omfattar rätt till skogsfång eller mulbete och för vars begagnande visst ställe
är bestämt, bliver hindrad att därinom utöva sin rätt, och å fastigheten finnes
annat ställe, där rätten kan begagnas, äge servitutsinnehavaren påkalla förflyttning
av servitutet; dock må, där fastighetens ägare ej vållat hindret för
servitutets begagnande, förflyttning ej beviljas, i fall särdeles men därigenom
skulle tillskyndas honom, och bör i fall, som i denna punkt avses, domstolen
avgöra, av vem kostnaden för förflyttningen och partemas utgifter vid domstolen
böra gäldas.

.. , ingående förflyttning av servitut i sammanhang med laga skifte ä*-särskilt stadgat.

181

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av 2 kap. 36 § i Vattenlagen den 28 juni 1918.

Härigenom förordnas, att 2 kap. 36 § i Vattenlagen den 28 juni 1918
skall erhålla följande ändrade lydelse:

1 mom. Rensning, som för bibehållande av vattens djup eller läge är
av nöden, äge den, som av uppgrundningen kan lida men, verkställa utan
vattendomstols prövning, som i 20 § sägs, ändå att arbete inom annans område
tarvas; dock skall i ty fall denne förut därom tillsägas. Vill den, som
ämnar företaga rensning, hos vattendomstolen påkalla prövning av arbetets
laglighet, äge han rätt därtill; och gälle om sådan prövning vad angående
byggande i vatten är i denna lag stadgat. Har prövning, som nu sagts, icke
ägt rum, skall i fråga om rensning stadgandet i 26 § av detta kap. äga motsvarande
tillämpning.

Jord eller annat, som vild rensning upptages, må, om ej avsevärda
olägenheter vållas därav, uppläggas på närmaste strand eller föras till lämpligt
ställe i närheten. Lider markens ägare men av upplaget, njute ersättning
som i 9 kap. sägs.

2 mom. Till förekommande eller hävande av försumpning av mark,

varå äger tillämpning lag angående vård av enskildes och andra till statens
éj hänförliga skogar den ........................ äge skogsvårdsstyrelse ena handa

befogenhet i avseende å rensning, som enligt 1 mom. tillkommer den,
3om av uppgrundningen kan lida men; och svare jordägaren för den kostnad,
som för ifrågavarande ändamål kan styrelsen åsamkas.

182

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse åt § 5 i förordningen den 21 december 1857
om ägors fredande emot skada av annans hemdjur
samt om stängselskyldighet.

Härigenom förordnas, att § 5 i förordningen den 21 december 1857 om
ägors fredande emot skada av annans hemdjur samt om stängselskyldighet
skall erhålla följande ändrade lydelse:

5 i

1 mom. Utgöras ägor, emellan vilka stängas skall, av skog, utmark
eller beteshage å båda sidor, och finnes ena sidan av stängseln märkligen betungas,
utan motsvarande nytta; då må, där den sidan ej själv stängseln
fordrar, dess stängselskyldighet, efter ty som domaren skäligt prövar, nedsättas
under vad i § 3 stadgat är.

2 mom. Finnes emellan ägor, som nu sagde äro, ej stängsel; då skall,
så länge det förhållande fortfar, den ohägnade marken anses vara till gemensamt
mulbete upplåten, där ej annorlunda avtalat är.

3 mom. Allt betande av getter och får å sådan ohägnad mark, som här
är i fråga, vare dock förbjudet annat än i inhägnad beteshage, därest ej
Kohungen efter landstingets och vederbörande hushållningssällskaps hörande
härifrån medgiver undantag för de län eller delar av län, där sådant må
finnas erforderligt.

Den, som i strid mot betesförbud, som i det föregående av detta mom.
sägs, med uppsåt släpper getter eller får i mark, höte minst tio, högst tvåhundra
kronor. Brytes mot förbudet av oaktsamhet, vare straffet böter, högst
femtio kronor.

Allmän åklagare så ock, där förseelsen ägt rum å mark, varöver skogsvårdsstyrelse
äger tillsyn, och där skogsåterväxten blivit skadad, skogsvårdsstyrelsen
och de till dess biträde anställda tjänstemän äga lika behörighet att
åtala överträdelse, som i föregående punkt sägs.

Saknas medel till böternas fulla gäldande, förvandlas de enligt allmänna
strafflagen.

Genom denna lag upphäves kungörelsen den 2S januari 1876 angående
inskränkning i betesrätt å ohägnad mark jämte därtill sig anslutande kungörelse,
i vad sagda författningar angå annan del av riket än Västerbottens
och Norrbottens län.

Till KONUNGEN.

Genom beslut den 16 juni 1911 uppdrog Eders Kungl. Maj t åt en kommitté
att verkställa utredning angående vissa i statsrådsprotokollet över jordbruksärenden
för nämnda dag närmare angivna skogslagstiftningsfrågor och för Eders Kungl.
Maj:t framlägga de förslag, till vilka den verkställda utredningen kunde föranleda.
De i statsrådsprotokollet angivna lagstiftningsfrågorna berörde ändringar i lagen
den 24 juli 1903 angående vård av enskildes skogar, bevarande av skogskapitalet
å fideikomissegendomar, bildande av gemensamhetsskogar och allmänningar, utvidgande
av häradsallmänningar, rätten till storverksträd och ekar å sistnämnda allmänningar,
nyttjandet av oskift skog, samt andra med dessa närmare angivna frågor
sammanhängande skogslagstiftningsfrågor.

Sedan denna kommitté den 9 december 1918 avgivit sitt betänkande, har
domänstyrelsen genom nådig remiss den 27 februari 1920 anbefallts att häröver
avgiva underdånigt utlåtande. För att tagas i övervägande vid avgivande av detta
utlåtande hava till styrelsen genom särskilda nådiga remisser den 25 november, den
2, 8 och 23 december 1920 samt den 5, 11, 15, 24, 26, 27 januari, den 2 mars
och .den 8 april 1921 överlämnats av Eders Kungl. Maj:ts vederbörande befallningshavande,
skogsvårdsstyrelserna, landstingen och hushållningsskapens förvaltningsutskott
i de olika länen, en del korporationer, föreningar och andra sammanslutningar
i skogsvårdande syfte över detta betänkande avgivna yttranden.

Därjämte har, sedan styrelsen den 8 april 1920, jämlikt härå den 20 februari
samma år erhållen nådig remiss, avgivit underdånigt yttrande över en av Sveriges
häradsallmänningsförbund den 31 januari 1920 avgiven underdånig skrivelse om viss
ändring i förordningen den 11 oktober 1912 om skogsvårdsavgift, genom jordbruksdepartementets
ämbetsskrivelse den 16 april 1920 sagda ärende till domänstyrelsen
återställts för att tagas i övervägande vid avgivandet av det genom förenämnda
nådiga remiss den 27 februari 1920 infordrade underdåniga utlåtandet. Likaså hava
i samma syfte till styrelsen genom jordbruksdepartementets ämbetsskrivelser den
28 januari och den 25 februari 1921 överlämnats respektive Tegefors verks m. fl.
underdåniga framställning om bildande av en skyddsskogsfond och skogsvårdsstyrelsemötets
underdåniga framställning om viss ändring i förordningen om skogsvårdsavgift
den 11 oktober 1912.

Vidare har domänstyrelsen genom nådiga remisser den 23 oktober 1918 och
den 9 november samma år anmodats att efter vederbörande skogstjänstemäns hörande
avgiva underdånigt utlåtande med anledning av utav särskilda av delägarna i häradsallmänningarna
tillsatta kommitterade utarbetade förslag dels till administrationssystem
för häradsallmänningarna dels till förordning angående häradsallmänningarna

18.4

i riket, och har till styrelsen genom nådig remiss den 19 april 1920 för att tagas
i övervägande vid avgivande av infordrade utlåtandet överlämnats av vissa länsstyrelser
och skogslagsti ftningskommittén avgivna yttranden över allmänningskommitterades
förslag I detta ärende har domänstyrelsen i underdånig skrivelse den
24 april 1919 anhållit få avgiva sitt underdåniga utlåtande samtidigt med att styrelsen
komme att avgiva utlåtande över skogslagstiftningskommitténs betänkande.

Därjämte har domänstyrelsen genom nådig remiss den 11 juni 1919 anbefallts
att efter vederbörandes hörande avgiva underdånigt utlåtande över Västerbottens
läns hushållningssällskaps förvaltningsutskotts underdåniga framställning den 5 juni
1919, däri hemställts, att Eders Kungl. Maj:t ville taga under övervägande, huruvida
lagbestämmelser liknande det av skogslagstiftningskommittén nu utarbetade lagförslaget
angående vård av enskilda skogar kunde vara ägnade att vinna tillämpning
även inom Norrbottens och Västerbottens läns kustland. Då sistnämnda underdåniga
framställning synes styrelsen hava direkt sammanhang med skogslagstiftningskommitténs
förslag, har styrelsen ansett sig böra avgiva genom sistnämnda nådiga
remiss infordrat underdånigt utlåtande i sammanhang med svar å nådiga remissen
den 27 februari 1920.

Slutligen har genom nådig remiss den 21 april 1921 för att tagas i övervägande
vid avgivande av det genom nådig remiss den 27 februari 1920 infordrade
underdåniga utlåtandet överlämnats en från styrelsen för Sveriges länsskogvaktareförbund
ingiven underdånig framställning därom att det täcktes Eders Kungl. Maj:t
vidtaga sådan ändring i lagtexten i Förslag till Lag angående vård av enskildes
skogar, Lag angående skogsvårdsstyrelser m. fl. lagförslag, avgivna av skogslagstiftningskommittén
den 9 december 1918, att uttrycket »forstligt bildad», såvida
detsamma icke ansåges kunna ur lagtexten helt utgå. i vilken kombination med
andra ord uttrycket ifråga än förekomme, förtydligades med »högre» eller »lägre»,
allt eftersom med uttrycket avsåges befattningshavare hos skogsvårdsstyrelse med
examen från högre eller lägre skogsskola samt att benämningen tjänstemän, respektive
tjänsteman, tillsyningsman och skogdietjänte ersattes med titeln länsjägmästare,
respektive länsskogvaktare.

Till åtlydnad härav får domänstyrelsen i underdånighet anföra följande.

Nuvarande lagstiftning på området

Då det ämne skogslagstiftningskommitténs betänkande berör omfattar snart
sagt alla enskilda skogar inom riket och därjämte vissa kategorier skogar, vilka
för närvarande räknas såsom allmänna och angående vilka bestämmelser återfinnas
uti nådiga förordningen angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket
den 26 januari 1894, synes det styrelsen lämpligt att här meddela en kortfattad
framställning av de lagar och författningar, vilka nu gälla beträffande de skogar,
som i större eller mindre grad beröras i förenämnda betänkande, och för vilka i
detsamma föreslås helt eller delvis nya bestämmelser. För vinnande av största
möjliga överskådlighet torde det då vara mest ändamålsenligt att i redogörelsen
följa den ordning, i vilken de skilda författningarna beröra dessa skogar i geografiskt
hänseende med början längst norr ut.

185

Först iir då att märka lagen angående husbehovsskogar inom vissa områden
den 5 juni 1909. Denna lag avser sådana särskilda och samfällda husbehovsskogar,
som uppkommit vid avvittring inom de områden av Västerbottens och Norrbottens
läns lappmarker, beträffande vilka Kungl. Maj:ts befallningshavande vid tiden för
nämnda lags ikraftträdande ännu icke meddelat avvittringsutslag. Som av rubriken
till lagen framgår har med dessa skogars avskiljande avsetts att tillförsäkra vissa
hemman, nybyggen eller lägenheter erforderligt husbehovsvii ke. Emellertid har
vederbörande fastighetsägare rättighet att utan utsyning å de särskilda husbehovsskogarna
avverka för eget husbehov. Avverkning till avsalu kan under vissa förutsättningar
medgivas å samma skogar, dock alltid efter förutgången utsyning genom
vederbörande skogstjänsteman, varvid denne har att tillse att fastighetens tillgång
på husbehovsvirke genom uthålligt skogsbruk blir säkerställd. A de samfällda husbehovs^kogarna
skall all avverkning föregås av utsyning genom vederbörande skogstjänsteman.
Förbrytelser mot denna lag straffas med böter, förlust av olovligen
avverkat virke samt utgivande av ersättning för sådant virke, därest detsamma
undgått beslag.

Närmast i följd därefter kommer nådiga förordningen den 18 juni 1915 angående
utsyning å viss skog inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker
m. fl. områden. Denna förordning äger tillämpning å följande fastigheter, nämligen: 1)

skatte- och frälsehemman samt lägenheter av skatte- eller frälsenatur
inom avvitti ade delar av Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker samt inom
Sårna socken med Idre kapellag av Kopparbergs län, allmännings- och husbehovsskogar
dock undantagna;

2) utom lappmarkerna belägna skattehemman, som avses i förordningen den
29 juni 1866 angående dispositionsrätten över skogen å vissa skattehemman i Norrland
och Kopparbergs län;

3) till enskilda sålda kronoöverloppsmarker, vilka omförmälas i skrivelsen
till kammarkollegium den 29 juni 1866 angående dispositiunen av sådana överloppsmarker,
som icke lämpligen kunna användas vare sig till kronoparker eller anläggning
av nya hemman m. m. och kungörelsen den 26 maj 1899 angående förändring
i gällande föreskrifter om åsättande av grundskatt m. m.; samt

4) inom avvittrade delar av de sex norra länen belägna kronohemman och
krononybyggen under åborätt.

Å skogar, varå denna förordning äger tillämpning, må avverkning av barrträd
för annat ändamål än fastighetens eller därmed sambrukad fastighets oundgängliga
husbehov bedrivas allenast efter utsyning och stämpling av vederbörande
skogstjänstemän. Sådan utsyning verkställes enligt avverkningsplan. Denna skall
upprättas i huvudsak enligt principen om uthålligt skogsbruk. Brott emot denna
förordning straffas efter enahanda grunder, som ovan anförts beträffande lag om
vissa husbehovsskogar.

Av de skogsanslag, som vid avvittring inom Västerbottens och Norrbottens
läns lappmarker tilldelades vissa av de fastigheter, vilka nyss härovan uppräknats
under punkt 1 och 4, har jämlikt därom särskilt gällande bestämmelser undantagits
från ägarnas fria disposition vissa delar, vilka sammanförts till allmänningar, och
gäller för dessa skogar nådiga förordningen angående allmänningsskogar i Västerbottens
och Norrbottens län den 18 juni 1920. Skogsskötseln å desamma regleras
Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 82 käft. (Nr 104). 24

186

genom av domänstyrelsen fastställd hushållningsplan och handhaves antingen av
vederbörande skogstjänsteman eller särskilt anställd skogsförvaltare med samma
skogliga ui bildning, som erfordras för anställning vid skogsstaten.

För Västerbottens och Norrbottens läns kustland gäller nådiga förordningen
den 18 juni 1915 om förekommande av överdriven avverkning å ungskog inom de
delar av Västerbottens och Norrbottens län, som ej höra till lappmarken med de
ändringar, som tillkommit genom nådiga förordningen den 19 juni 1917. Förordningen
är en dimensionslag, vilken åt skogsägaren överlämnar fullständigt fri förfoganderätt
över all skog, som nått ett Visst mått, i detta fall en genomskärning av
21 centimeter på ett avstånd av 4 75 meter från storändan. Därjämte är det skogsägaren
medgivet att, oberoende av nyssnämnda inskränkning, för oundgängligt husbehov
inom skifteslaget, där fastigheten är belägen eller angränsande skifteslag, ävensom
där det avverkade virket skall upphuggas till ved för att inom det område, där
förordningen äger tillämpning användas för oundgängligt husbehov, verkställa avverkning.
Dessa bestämmelser gälla dock endast beträffande barrskog. För annan
avverkning av barrskog måste ansökan göras hos vederbörande skogstjänsteman,
vilken, därest han finner sådan avverkning överensstämma med grunderna för en
god hushållning med skogen och ej heller förorsaka, att fastigheten eller därmed
sambrukad fastighet kommer att sakna nödigt virke för oundgängligt husbehov, har
att i behörig ordning meddela tillstånd till avverkningen Avverkning i strid mot
förordningen, vilken i allmänhet benämnes kustlandslagen, straffas på samma sätt
som härovan angivits beträffande nådiga förordningen av samma dag rörande hemman
inom lappmarkerna m. fl. områden, gemenligen benämnd lappmarkslagen.

Ehuruväl de landsändar, vilka närmast angränsa till Västerbottens läns kustland,
icke beröras av skyddsskogslagen den 24 juli 1900 utan av lagen av samma
dag angående vård av enskildes skogar, torde det dock med hänsyn till sistnämnda
lags vittomfattande tillämpningsområde vara lämpligast att först med några ord
beröra skyddsskogslagen. Sagda lag, som tillkommit för bibehållande av skogar,
vilkas bestånd erfordras till skydd mot flygsandsfält och fjällgränsens nedgående,
har, ehuruväl densamma icke givits begränsning till visst område, likväl icke hittills
icke kommit att tillämpas inom andra delar av landet än inom Jämtlands läns
fjällbygder, vissa delar av Kopparbergs och Västernorrlands län samt i ringa utsträckning
jämväl inom Gottlands och Blekinge län. Enligt lagen må inom sådana
områden som nyss sagts, annan avverkning än till husbehov ej äga rum annat än
efter utsyning, som på statens bekostnad av skogsstatens tjänstemän verkställes.
Vid sådan utsyning är skogsägaren berättigad att på en gång erhålla utsyning i
så stor utsträckning, som med skogens återväxt och framtida bestånd är förenligt.
Emellertid kan jämlikt 2 § inskränkning göras uti skogsägare tillerkänd rätt att
avverka till husbehov. Avverkning i strid med denna lag straffas med böter, förlust
av avverkat virke eller ersättningsskyldighet för sådant virke, därest detsamma
undgått beslag.

Genom lag den 11 juni 1915, vilken genom nådig förordning den 11 juni
1920 förklarats fortfarande skola äga tillämpning, till den 1 juli 1921, hava särskilda
bestämmelser meddelats beträffande viss samfälld skogsmark inom Kopparbergs
län. Dessa bestämmelser innehålla föreskrift om att sådan skogsmark, som
här avses, kan, där så prövas nödigt, ställas under förvaltning eller under avverkningsförbud.

187

Beträffande enskildes flygsandsfftlt i Hallands län har genom nådigt brev den
26 juli 1860 och Kungl. Maj:ts befällningshavandes kungörelse den 31 december
1861 meddelats bestämmelser,'' åsyftande att dessa marker och den skog, som där
redan linnes, eller framdeles uppväxer, skulle för vederbörande ägares gemensamma
rakning skötas samt behandlas efter den föreskrift och anvisning, som av »överjägaren»
meddelades. Uenna befogenhet har numera övergått på vederbörande
skogstjänsteman. För upprätthållande av sagda föreskrift stadgades därjämte vite
bl. a. för fällande och skadande av träd och skogsplantor å flygsandsfält.

För övriga delar av landet med undantag av Oland och Gottlands län gäller
lagen den 24 juli 1903 angående vård av enskildes skogar. Denna lag, vars kompletterande
och eventuella utvidgande skogslagstiftningskommitten fått som sin
huvudsakliga uppgift, är till sin innebörd en ren återväxtlag. Enligt densamma
har markägaren full frihet att handskas med sin skog och mai ken, vai på densamma
växer, blott han ej å densamma bedriver avverkning eller efter avverkningen därmed
så förfarer, ätt skogens återväxt uppenbarligen äventyras. Skulle emellertid
vid avverkning eller efter avverkning med skogsmarken förfaras sa, att nyssnämnda
fara för återväxten skulle uppstå, är vederbörande skyldig att vidtaga de åtgärder,
som för återväxtens betryggande äro erforderliga.

Lagens handhavande är för varje landstingsområde uppdraget åt en skogsvårdsstyrelse,
vilken kan, där sådan fara för återväxten synes skola uppkomma,
ingripa mot själva avverkningens utförande, _ och ha genom lagens bestämmelser
skapats utvägar att säkerställa återväxten. Överträdelse av lagen är icke i första
hand påtalbar inför domstol, utan söker lagen framtvinga rättelse genom inskränkning
i skogsägarens förfoganderätt över sin egendom.

Till skillnad mot förut relaterade skogslagar, vilka ifråga om återväxten äro
byggda på uppfattningen om »yxan såsom bästa kulturredskapet», d. v. s. att genom
riktigt utförda avverkningar återväxten bäst beredes, framträder i 1903 års lag för
första gången skyldighet för skogsägaren att verkställa direkta kulturåtgärder, där
sådana erfordras. Från lagens tillämpning undantages emellertid skogsmark, som
skall uppodlas till trädgård, åker eller äng eller användas till byggnadstomt eller
annat likartat ändamål eller utläggas till nödig beteshage eller i övrigt brukas som
nödig betesmark till betning av hemdjur. Ej heller äger lagen tillämpning å törsumpad
skogsmark, där skogens tillväxt och återväxten uppenbarligen omöjliggöras
av markens beskaffenhet och betäckning. _ 2, .. ,

Sistnämnda lag har genom lagen den 11 juni 1920 om tillfälliga åtgärder
till förekommande av skövling av skog å fastighet i enskild ägo kompletterats och
skärpts i flera avseenden, angående vilka det för närvarande torde vara tillräckligt
att erinra om de bestämmelser, som direkt avse skogens skötsel och vård. Sålunda
stadgas att ungskog ej må avverkas annorledes än genom för beståndets utveckling
ändamålsenlig gallring, att annan skog än ungskog å fastighet, som efter den 14
maj 1918 genom köp, byte eller eljest övergått till annan än skyldeman inom vissa
led, ej må avverkas på så sätt att avverkningen strider mot grunderna för god
skogsvård eller fastigheten därigenom skulle komma att lida brist på behövlig skog
efter ortens förhållanden, samt att beträffande skog inom kustområde, där det är att
befara att genom ovarsam avverkning återväxten skulle äventyras, försenas eller
försvagas, kan förordnas, att avverkning må ske allenast med samma inskränkning

188

som stadgats beträffande skog å fastighet, vilken på sätt nyss sagts, övergått till
ny ägare.

För Gottlands län gäller lagen angående vård av enskildes skogar inom sagda
län den 13 juni 1908. Denna lag, som är utbyggd på de principer, som ligga till
grund för 1903 års skogsvårdslag, utgör en rätt betydande skärpning av sistnämnda
lags bestämmelser, föranledd av de säregna lokala förhållandena på Gottland. där
jordmånens beskaffenhet och det i allmänhet mycket exponerade läget påfordra en
särskild varsamhet vid avverkning av skog. Enligt nyssnämnda lag får å skogsmark,
tillhörig enskild, avverkning för annat ändamål än för gårdens behov för
skogsmarks uppodling till trädgård,_ åker eller äng eller användande till byggnadstomt
eller annat likartat ändamål icke äga rum annat än med tillstånd av skomsvårdsstyrelsen
inom länet, sådant tillstånd till avverkning får av skogsvårdsstyrelsen
meddelas allenast efter förutgången undersökning på marken samt utsyning, som
på styrelsens förordnande verkställes av någon dess forstligt bildade tjänsteman.
Utsyning är emellertid icke alltid nödvändig för meddelande av tillstånd till sådan
avverkning. Då tillstånd till avverkning meddelas, äger styrelsen föreskriva de åtgärder,
som för återväxtens betryggande prövas erforderliga. Skogsmarkens ägare
är ansvarig för att de åtgärder vidtagas, som för återväxtens betryggande föreskrivas.
Skogsägaren är berättigad erhålla tillstånd till avverkning på en gån" i
så stor utsträckning som med hänsyn tagen jämväl till gårdens framtida behov
är med skogens återväxt förenlig, dock må avverkning i den omfattning, att särskilda
åtgärder erfordras för återväxtens betryggande, allenast medgivas, om sådana
åtgärder kunna utan oskälig kostnad företagas. Bedrives avverkning i strid mot
lagen blir påföljden böter, förlust av det avverkade virket eller ersättningsskyldighet,
därest detsamma undgår beslag. Som synes innefattar Gottlandslagen i
huvudsak skyddsskogslagens bestämmelser men kompletteras med den allmänna
skogsvårdslagens föreskrift om skyldighet för markägaren att vidtaga åtgärder för
återväxten. För Oland gälla fullkomligt likartade bestämmelser, meddelade i la^en
angående vård av enskildes skogar på Öland den 20 juni 1913, vilken genom lagen
den 9 maj 1919 förklarats skola äga tillämpning till den 1 juli 1922.

Ehuru icke berörande vad man i allmänhet avser med enskildes skogar, torde
här i detta sammanhang böra redogöras för nådiga förordningen den 24 juli 1903
angående förvaltningen av städernas skogar och detta av den anledning att uti
skogslagstiftningskommitténs betänkande denna grupp av skogar sammanförts med
en del andra, tämligen likartade, under en särskild lag. Beträffande städernas skogar
gälla för närvarande följande bestämmelser. Skogarna skola under domänstyrelsens
överinseende underkastas ordnad hushållning enligt av domänstyrelsen fastställda
hushållmngsplaner, som avse skogens framtida bestånd och högsta avkastning. Där
förvaltningen av sådan skog ej förut av drätselkammaren uppdragits åt en från
skogsinstitutet utexaminerad person, skall skogen ställas under skogsstatens vård
och förvaltning, skulle skogens skötsel i det fall, att densamma omhänderhaves
genom drätselkammaren icke bliva nöjaktigt utförd, kan skogen på framställning
av domänstyrelsen genom Kungl. Maj:ts beslut ställas under skogsstatens vård och
förvaltning.

Av samma anledning som nyss framhållits beträffande städernas skogar torde
ock här höra nämnas något om häradsallmänningarna. Dessa skogar behandlas i
2 kap. av nådiga förordningen den 26 januari 1894 angående hushållningen med de

189

allmänna skogarna i riket. Beträffande skogsskötseln å desamma stadgas i nämnda
förordning, att densamma må omhänderliavas av delägarna i häradsallmänningen
under villkor att liushållningsplan för allmänningen blivit av domänstyrelsen fastställd
samt att för allmänningen finnes uppgjort och fastställt reglemente. Häradsallmänningarna
skola det oaktat stå under vederbörande skogstjänstemans uppsikt.
Skulle allmänningens skötsel icke av delägarna nöjaktigt utföras, äger Kungl. Maj:ts
befallningshavande förordna, att allmänningen skall ställas under skogsstatens vård
och förvaltning. Skulle i andra fäll delägarna ej vilja övertaga allmännings vård
och förvaltning skall densamma ombesörjas av skogsstaten. Bestämmelserna för
häradsallmänningarna i avseende å skogens förvaltning äro sålunda i väsentliga
delar överenssstämmande med föreskrifterna angående städernas skogar med den
skillnad likväl att, då delägarna i häradsallmänning övertagit dess förvaltning och
skötsel, särskild fackligt utbildad skogsförvaltare icke ovillkorligen behöver anställas.

För att göra framställningen av de enskilda skogslagarna fullständig synes
här därjämte böra lämnas en kort redogörelse för vissa författningar, som hava
direkt sammanhang med dessas tillämpning. Styrelsen avser då dels nådiga förordningen
den 24 juli 1903 angående skogsvårdsstyrelser, dels nådiga förordningen
den 11 oktober 1912 om skogsvårdsavgift. Enligt den förstnämnda skall den skogsvårdsstyrelse,
som jämlikt allmänna skogsvårdslagen skall finnas i varje landstingsområde,
bestå av tre med skogsförhållandena i orten förtrogna män, utsedda för
tre år i sänder: en såsom ordförande av Kungl. Maj;t, en av landstinget och en av
hushållningssällskapets förvaltningsutskott. Sos skogsvårdsstyrelsen skall såsom
biträde vara anställd en forstligt bildad man, vilken helst bör hava fullgjort, vad
som erfordras för vinnande av anställning såsom tjänsteman i skogsstaten.
Skogsvårdsstyrelsen har till huvudsaklig uppgift att

befrämja den enskilda skogshushållningen genom utbredande av kunskap i
skogsskötsel, beviljande av bidrag till och utförande av arbeten för skogskultur,
tillhandahållande av skogsfrö och plantor samt vidtagande i övrigt av åtgärder,
ägnade att befordra en förbättrad skogshushållning;

utöva den uppsikt och vidtaga de åtgärder, som jämlikt lagen angående vård
av enskildes skogar på skogsvårdsstyrelse ankomma: samt

förvalta de medel, som genom skogs vårdsavgifter eller eljest inflyta till skogsvårdskassan.

Beträffande de under skogsvårdsstyrelsens förvaltning ställda medlen stadgas,
att dessa ej få användas för skogar, tillhörande stat, kommun eller allmänna inrättningar
och stiftelser och ej heller för häradsallmänningar.

I avseende å ovannämnda nådiga förordningen om skogsvårdsavgift torde
vara tillräckligt att här endast erinra om att förordningen icke gäller för virke,
som avverkas inom Västerbottens eller Norrbottens län, inom Säma socken av
Kopparbergs län eller inom området för städer, som icke tillhöra landstingsområden.

Remissernas huvudsakliga innehåll.

Domänstyrelsen får härefter övergå till att lämna en kortfattad framställning
av det huvudsakliga i skogslagstiftningskommitténs betänkande och de principer,
varpå detsamma uppbyggts.

190

Skogslagstiftningskommittén har avgivit sitt betänkande i tvenne delar, av
vilka den första innehåller de lagförslag och uttalanden, varom kommittémajoriteten
enats samt den andra ett särskilt av kommitténs ordförande utarbetat lagförslag,
vilket dock i väsentliga delar överensstämmer med kommittémajoritetens, men i
fråga om lagarnas tillämpningsområden och lagförslagens systematisering åtskilligt
avviker från kommitténs förslag. I anledning härav kommer styrelsen att vid lämnande
av nu avsedda kortfattade redogörelse för kommittébetänkandet icke att närmare
ingå på reservationen annat än i de avseenden, där densamma i de grundläggande
principerna eller i övrigt väsentligen skiljer sig från majoritetens förslag.
Detta innefattar förslag till

1) lag angående vård av enskildes skogar;

2) lag angående vård av kommunskogar, sockenallmänningsskogar samt vissa
stiftelsers, föreningars och sällskaps skogar;

3) lag om häradsallmänningar;

4) lag angående skogsvårdsstyrelser;

5) lag angående åtgärder till förekommande och hämmande av insektshärjningar
å skogar;

6) lag om upphörande av kronans rätt till storverksträd och ekar å häradsallmänning; 7)

lag om upphävande av lagen den 24 juli 1903 angående skyddsskogar;

8) lag om ändrad lydelse av vissa paragrafer i lagen den 13 juni 1908 angående
vård av enskildes skogar inom Gottlands län;

9) lag om ändrad lydelse av 15 § i förordningen den 18 juni 1915 om förekommande
av överdriven avverkning å ungskog inom de delar av Västerbottens och
Norrbottens län, som ej höra till lappmarken;

10) lag om ändrad lydelse av 19 § i förordningen den 18 juni 1915 angående
utsyning å viss skog inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker m. fl.
områden;

11) lag om ändrad lydelse av 10 § i lagen den 5 juni 1909 angående husbehovsskogar
inom vissa områden;

12) lag om ändrad lydelse av 5 § i förordningen den 11 oktober 1912 om
skogsvårdsa vgi ft;

13) lag om ändrad lydelse av 5 § i förordningen den 21 december 1857 om
ägors fredande emot skada av annans hemdjur samt om stängsel skyldighet;

14) lag om ändrad lydelse av 5 § i lagen den 14 juni 1907 om servitut; och

15) lag om ändrad lydelse av 2 kap. 36 § i vattenlagen den 28 juni 1918.

Då kommittén utgått från den uppfattningen att det kommittén lämnade

uppdraget icke skulle avse sådana skogar, för vilka förslag till lag eller författning
avgivits av 1907 års norrländska skogsvårdskommitté, och då särskilda sakkunniga
tillkallats dels för att avgiva förslag om ändring i gällande bestämmelser
om fideikommiss dels beträffande delning av jord och vad därmed sammanhängde,
har det förslag som under nr 1 här ovan framlagts till lag angående vård av
enskildes skogar avsetts att äga tillämpning å samtliga enskildes skogar med undantag
för

1) dels fideikommisskogar;

2) dels skogar, belägna inom Gottlands, Västerbottens eller Norrbottens län;

3) dels sådana nedom Västerbottens län belägna skogar, som äro under -

191

kastade bestämmelserna i förordningen angående utsyning å viss skog inom Västerbottens
och Norrbottens läns lappmarker m. 11. områden;

4) dels skogar, som skulle lyda under den av kommittén här förut under nr 2
omnämnda lagen angående vård av kommunskogar, sockenallmänningsskogar samt
vissa stiftelsers, föreningars och sällskaps skogar;

5) dels inom Kopparbergs och Gävleborgs län vid storskifte avsatta allmänningar
och besparingsskogar;

6) dels slutligen skogar å flygsandsfälten i Hallands län.

Förslaget till lag angående vård av enskildes skogar innefattar bestämmelser
om att skogsmark, som tillhör enskild skall med vissa undantag till skogsbörd
användas, samt att, om vid avverkning å sådan mark skog icke kvarlämnas eller
den, som efter sådan avverkning kvarlämnats, icke är av sådan täthet och beskaffenhet
att densamma med hänsyn till rådande naturförhållanden må anses nöjaktig,
erforderliga åtgärder för erhållande av återväxt skola av markägaren vidtagas på
sådant sätt att skog, som nu sagts, inom skälig tid efter avverkningen kommer att
finnas å området. Enahanda skyldighet beträffande åtgärder för åstadkommande av
återväxt åligger dessutom markägaren, dock med viss villkorlig begränsning i avseende
på kostnaderna, därest skada skulle i hans skog upi komma genom brand,
storm, snöbrott, insektshärjning eller annat dylikt eller genom betning av hemdjur
eller genom åverkan. Beträffande växtlig ungskog, stadgas, att sådan skog i bestånd,
som är eller kan förväntas genom tillväxt bliva slutet, må, innan träden
över huvud taget nått den ålder, i vilken användbarhet som fröträd kan efter i
orten i allmänhet rådande förhållanden anses vara för handen, icke utom i vissa
fall avverkas annat än genom gallring och icke heller vid sådan så hårt ulglesnas,
att beståndets förmåga att sluta sig äventyras.

I denna allmänna skogsvårdslag inrymmas jämväl bestämmelser angående
skyddsskogar och skogar i exponerat läge. Beträffande dessa skogar skall av Kungl.
Maj:t efter föregående syn och undersökning förordnas dels om deras omfattning
dels att avverkning, som omfattar annat än torra träd och ej avser fastighetens
eller därmed sambrukad fastighets oundgängliga husbehov, må äga rum allenast
med tillstånd av skogsvårdsstyrelse. Ägare av sådan skogsmark, varom förordnande
på så sätt meddelats, är dock berättigad att erhålla tillstånd till avverkning på en
gång i så stor utsträckning som är med skogens återväxt förenlig; dock må avverkning
i den omfattning att särskilda åtgärder erfordras för återväxtens betryggande
allenast medgivas om sådana åtgärder kunna utan oskälig kostnad företagas.
Under vissa förhållanden kan inskränkning göras uti den skogsägare inom nyss
angivna områden tillförsäkrade rättigheten till fri husbehovsavverkning. Tillstånd
till avverkning för annat ändamål än husbehov meddelas av sko^svårdsstyrelsen
antingen utan föregången utsyning eller anvisning eller ock efter anvisning av viss
trakt, för vilken gränserna tydligt utmärkas, eller efter utsyning, varvid de utsynade
träden genom förrättningsmannens försorg skola förses med skogsvårdsstyrelsens
stämpelmärke.

Från lagens tillämpning undantages försumpad skogsmark, där skogens tillväxt
och återväxt uppenbarligen omöjliggöres av markens beskaffenhet och betäckning.
Sådan mark inom skyddsskogsområde eller i exponerat läge är undantagen
allenast under vissa villkor.

Tillsynen å lagens efterlevnad åligger skogsvårdsstyrelsen. Denna har, därest

192

markägaren icke vidtager betryggande åtgärder för erhållande av återväxt, att
först söka med markägaren träffa godvillig överenskommelse och att sedermera, om
sådan överenskommelse icke kan träffas, anhängiggöra rättegång mot honom. För
vissa fall kan emellertid skogsvårdsstyrelsen genom avverkningsförbud förmå markägaren
avlämna förbindelse att utföra vissa kulturåtgärder.

Skulle avverkning företagas i strid mot bestämmelserna i lagen eller mot
föreskrift eller avverkningsförbud, som meddelats, utgöres påföljden av böter, beslag
å det avverkade virket, som skall dömas förbrutet, eller ersättningsskyldighet, därest
det avverkade virket undgått beslag.

Det föreliggande lagförslaget inrymmer sålunda bestämmelser, som för närvarande
återfinnas uti både den allmänna skogsvårdslagen och skyddsskogslagen av år 1903. I
stort sett är detsamma uppbyggt på de för sisinämnda lagar grundläggande principerna
men har vad den allmänna skogsvårdslagen beträffar utbyggts med föreskrifter om skydd
för ungskog samt en del från Gottlandslagen hämtade bestämmelser. Till skillnad
från 1903 års allmänna skogsvårdslag lägger skogslagstiftningskommittén ansvaret
för återväxtåtgärders vidtagande uteslutande på markägaren samt gör överträdelse
av lagen kriminell. Reservanten, som i övrigt i huvudsak kunnat vara överens
med kommittémajoriteten, har velat gå ytterligare ett steg längre beträffande
inskränkning uti skogsägarens förfoganderätt över sin skog, i det han meddelat
föreskrift om, hur avverkningen skall bedrivas inom viss äldre skog. I fråga om
den allmänna skogsvårdslagens omfattning har reservanten skilt sig från kommittémajoriteten
så till vida, att han under denna lag jämväl lägger de söder om Västerbottens
län belägna skogar, för vilka för närvarande lappmarkslagen av den 18
juni 1915 gäller.

I sitt förslag till lag angående vård av kommunskogar, sockenallmänning sskogar
samt vissa stiftelsers, föreningars och sällskaps skogar har kommittén i 1 §
upptagit de skogar, som härav beröras. Paragrafen torde böra in extenso återgivas.

1 §•

»1) Med kommunskogar menas i denna lag skogar, som tillhöra kommuner
eller andra samfälligheter för vårdande av gemensamma angelägenheter, vilkas uppgift
och verksamhet är bestämd genom författningar av kommunallags natur eller
genom fattigvårds- eller folkskolelagstiftningen.

Som kommunskog räknas dock ej skog, vilken faller under förordningen den
26 januari 1894 angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket.

2) Till sockenallmänningar hänföras sådana allmänningar, som jämlikt 16
kap. bygirningabalken må nyttjas av dem, som i socknen äro.

3) Med stiftelse avses här sådan inrättning, som tillkommit genom att egendom
av enskild överlåtits för att under fortfarandeo bestånd förvaltas som särskild
förmögenhet till främjande av bestämt ändamål. A stiftelse av tideikommissnatur
skall dock lagen ej äga tillämpning, och lyde i övrigt under lagens tillämpning
stiftelse tillhörig skog allenast ifall förordnande härom blivit meddelat i den ordning,
som i 2 § sägs.

4) I fråga om föreningars och sällskaps skogar skall lagen gälla för skogar,
tillhöriga:

a) hushållningssällskap;

193

b) lör befordrande av skogsvård i allmänt intresse bildade föreningar och
sällskap.»

Dessa skogar skola stå under överinseende av skogsvårdsstyrelsen samt, där de
äro av den omfattning och i övrigt av sådan beskaffenhet, att hushållningsplan kan
för desamma med fördel tillämpas, skötas efter sådan plan. Hushållningsplanen
skall vara lämpad efter skogens beskaffenhet och rådande ortsförhållanden samt
upprättad enligt sådana på vetenskapen och erfarenheten grundade regler, som äro
ägnade att försätta och bibehålla skogen i forstligt tillfredsställande skick samt
bereda största och möjligast jämna avkastning därifrån. Planen fastställes av
skogsvårdsstyrelsen. Närmare bestämmelser om huru sådan plan skall upprättas
meddelas av Kungl Maj:t.

Beträffande skogar av nu ifrågavarande slag, för vilka hushållningsplaner
icke anses böra upprättas, meddelar skogsvårdsstyrelsen de närmare bestämmelser,
som finnas nödiga och lämpliga för ernående av så tillfredsställande skogsvård, som
omständigheterna medgiva. För de delar av landet, inom vilka skogsvårdsstyrelser
icke finnas, åligger överinseendet över denna lag den skogstjänsteman, som enligt
vad därom är stadgat, där har att taga befattning med enskildes skogar. För att
framtvinga planens efterlevnad och fullgörande av i densamma föreskrivna åtgärder
bär stadgats, att skogsvårdsstyrelsen må hos Kungl. Maj:ts befallningshavande söka
föreläggande för den försumlige att den eftersatta åtgärden vidtaga vid visst lämpligt
vite. Skulle sådan åtgärd icke medföra åsyftad verkan, må Kungl. Maj:ts
befallningshavande på skogsvårdsstyrelsens framställning utdöma det försuttna vitet
och antingen meddela nytt vitesföreläggande eller ock förordna om skogens ställande
under vård och förvaltning av eu eller flera gode män, som av Kungl. Maj:ts befallningshavande
utses. Lagen är avsedd att tillämpas inom hela landet.

Reservanten har i sitt förslag till skogsvårdsbestämmelser angående skogar
av sist berört slag framlagt föreskrifter i närmaste anslutning till kommittémajoritetens,
men därjämte i lagen intagit bestämmelser om, huru avverkningsbeloppets
storlek skall i planen beräknas. I övrigt skiljer han sig ifrån majoritetens
förslag i följande avseenden. Sådana skogar, vilka på grund av sin natur eljest
skulle" hava fallit under lagen, men för vilka till följd av deras omfattning eller
annan orsak hushållningsplan icke lämpligen anses böra upprättas, skola falla under
den allmänna skogsvårdslagens bestämmelser. Lagens tillämpningsområde begränsas
till de delar av landet, som ligga söder om Västerbottens län. Från dess tillämpning
undantagas skogar tillhöriga sällskap, som bildats för befordrande av skogsvård
i allmänt intresse, varjämte under lagen inrymmas skogar, vilka på ägarens yrkande
ställts under planmässigt skogsbruk. En konsekvens av reservantens förslag blir
bland annat, att städernas skogar söder om Västerbottens län komma att ställas under
skogsvårdsstyrelsernas överinseende, medan för de i Västerbottens och Norrbottens
län belägna stadsskogarna nådiga förordningen den 24 juli 1903 allt fortfarande
skulle gälla.

Närmast i följd härefter har skogslagstiftningskommittén avgivit förslag till
lag om häradsallmänningar. Efter att först hava lämnat föreskrifter om vad som
med häradsallmänning förstås och om delägare däri samt beträffande häradsallmännings
vård och förvaltning — allt bestämmelser, vilka föranledas av att häradsallmänningarna
utbrytas från de skogar, som avses uti nådiga förordningen den 26
januari 1894 angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket — intages
Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 82 höft. (Nr 104.) 25

194

i detta förslag beträffande skogsskötseln föreskrifter och bestämmelser i allt så gott
som fullständigt överensstämmande med vad lag angående vård av kommunskogar
m. fl. i detta avseende innehåller, dock att här ej ifrågasättes att någon allmänning
skulle vara av den beskaffenhet att hushållningsplan ej för densamma skulle upprättas.
Slutligen innehåller lagförslaget bestämmelser om utvidgande av häradsallmänning.
Reservanten, som i ett från hans övriga fullt fristående lagförslag
intagit utförliga bestämmelser om allt, som kan tänkas röra allmänningsdelägarnas
gemensamma intressen, har i fråga om skogsskötseln å häradsallmänningama i
huvudsak föreslagit samma bestämmelser, som i fråga om kommuners m. fl. skogar,
dock med den skillnad att han föreslagit, att skogshushållningsplan för häradsallmänning
skall av allmänningsstyrelsen antagas.

Uti förslag till lag angående skogsvårdsstyrelse har skogslagstiftningskommittén
i allt huvudsakligt följt 1903 års nådiga förordning, men föreslagit en del ändringar.
Sålunda skall det hos skogsvårdsstyrelsen anställda forstligt bildade biträdet hava
genomgått skogshögskolans jägmästarekurs eller skogsinstitutets högre kurs; tillika
kan mer än ett sådant biträde vara anställt hos samma skogsvårdsstyrelse. I övrigt
kan förslaget sägas utgöra en omredigering och ett förtydligande av nu på detta
område gällande bestämmelser. Dock förtjänar att påpekas, att till skillnad mot
nu gällande förordning intagits föreskrift om att endast de skogar, som stå under
skogsvårdsstyrelsens tillsyn, kunna få del av de medel, som stå under sagda styrelses
förvaltning. Kommuners eller allmänna inrättningars och stiftelsers skogar och
jämväl häradsallmänningar, vilka nu icke äro delaktiga i skogsvårdskassan, skulle
enligt kommitténs förslag kunna erhålla bidrag ur sagda kassa till skogsvårdsåtgärder.

_ Förslaget till lag angående åtgärder till förekommande och hämmande av insektshärjningar
å skogar, vilken lag avses skola gälla för alla skogar i hela landet med
undantag av dem, som omförmälas uti nådiga skogsordningen den 26 januari 1894,
stadgar för skogsägaren skyldighet att, där insektshärjning å hans mark förmärkes,
genast härom underrätta skogsvårdsstyrelsen i de orter, där sådan finnes, men eljest
den skogstjänsteman, som där har att taga befattning med enskildes skogar. Markägaren
ålägges därjämte att för farans bekämpande vidtaga eller bekosta de åtgärder,
som skogsvårdsstyrelsen anser kunna och böra av honom utföras, ävensom
att, där på skogsvårdsstyrelsens tillskyndan genom statsmakterna mera vittomfattande
åtgärder i enahanda syfte komma till utförande, därvid lida det intrång, som härav
föranledes. Vidare skall markägaren tillhandagå vederbörande med folk, körslor
och allmänneligen förefintliga redskap. Tillsynen å lagens efterlevnad åligger förutom
skogsvårdsstyrelsen och i vissa fall skogstjänsteman även kronobetjänte. Försummelse
att anmäla insektskada ävensom uraktlåtenhet att i övrigt ställa sig till
efterrättelse lagens föreskrifter medför bötesstraff.

Reservanten har icke ansett nödigt att särskild lag utfärdades i nyss berörda
syfte utan har i en särskild paragraf i sin allmänna skogsvårdslag intagit bestämmelser
om att skogsvårdsstyrelsen skall, där skada yppar sig å skog av insekter,
vara berättigad vidtaga för ändamålet tjänliga åtgärder.

I särskilt förslag till lag om upphörande av kronans rätt till storverksträd
och ekar å häradsallmänning har skogslagstiftningskommittén meddelat föreskrift
om, huru kronan skulle för avstående av nämnda rätt erhålla viss ersättning, där -

195

vid ifrågasatts att ersättningsbeloppet skulle uttagas såväl i penningar som skogsprodukter.

Övriga av skogslagstiftningskommittén avgivna här förut omnämnda förslag
till ändringar i nu gällande lagar och förordningar äro, på ett undantag när, icke
av principiell betydelse beträffande skogsvården, utan föranledas mer eller mindre
direkt av förut relaterade förslag och utgöra en konsekvens av desamma. Styrelsen
vill emellertid något uppehålla sig vid förenämnda undantag eller förslag till lay
om ändrad lydelse av 5 § i förordningen den 21 december 1857 om ägors fredande
emot skada av annans hemdjur samt om stängselskyldighet, i synnerhet som reservanten
i denna fråga framlagt ett från kommitténs rätt så avvikande förslag. Medan kommittén
sålunda i fråga om mark, som jämlikt nämnda förordning skall anses vara
till gemensamt mulbete upplåten, föreslår att betning av getter och får endast må
utövas av en var markägare å hans eget område, och så vida han om dem håller
sådan vård att de icke inkomma på annans mark, föreslår reservanten, att inom
andra rikets län än Västerbottens och Norrbottens allt betande av getter och får
å sådan mark skall vara förbjudet annat än i inhägnad beteshage, dock att Konungen
äger härifrån medgiva undantag för de län eller delar av län, där sådant må finnas
erforderligt. Beträffande betning av andra kreatur stadgar kommitténs förslag att
de markägare, som begagna sig av betesrätten, skola utgöra ett beteslag. Särskilda
tillsyningsman hava att för beteslaget ombesörja åtgärder till skydd för skogen och
dess återväxt, och meddelas härom rätt utförliga bestämmelser. Reservanten åter
föreslår att i fråga om sådant bete skall, vad angår annat län än Västerbottens
och Norrbottens. Konungen äga att efter landstingets och vederbörande hushållningssällskaps
hörande antingen meddela förbud mot dylikt bete för länet i dess helhet
eller för del därav eller ock föreskriva viss inskränkning i rätten därtill.

Beträffande lagförslagens systematisering har reservanten följt en hel annan
uppställning än kommittémajoriteten och inarbetat samtliga förslag i ett fåtal lagar,
nämligen:

1) lag innefattande tillägg till förordningen den 26 januari 1894 angående
hushållningen med de allmänna skogarna i riket;

2) lag angående vård av sådana skogar, vilka icke äro att räkna såsom
allmänna;

3) lag om ändrad lydelse av 5 § i förordningen den 21 december 1857 om
ägors fredande emot skada av annans hemdjur samt om stängselskyldighet;

4) lag angående häradsallmänningar;

5) lag om" ändrad lydelse av 11 kap. 17 § rättegångsbalken; samt

6) lag om ändrad lydelse av 10 och 11 §§ i förordningen den 21 mars 1862
om kommunalstyrelse på landet, av vilka de två sistnämnda tillkommit såsom en
följd av förut föreslagna lagbestämmelser.

Vid avgivande av yttranden över skogslagstiftningskommitténs nyss refererade
betänkande hava av ett flertal skogsvårdsstyrelser i första rummet men även av
en del länsstyrelser åberopats eller hänvisats till ett från icke officiellt håll utarbetat
lagförslag angående vård av enskildes skogar m. fl., och då detsamma uppställts
till jämförelse med kommittébetänkandet, anser sig styrelsen lämpligen böra
i detta sammanhang i korthet redogöra för innehållet av sagda förslag. Styrelsen
avser då det förslag till lag angående vård av enskildes och andra till statens ej
hänförliga skogar, vilket på föranstaltande av rikets skogsvårdsstyrelser genom

196

särskilt tillsatta kommitterade avgivits den 19 augusti 1920, och som till Eders
Kungl. Maj:t ingivits den 22 januari 1921 och till styrelsen genom nådigt beslut
den 24 i samma månad remitterats för att tagas i övervägande vid besvarande av
nådiga remissen den 27 februari sistlidet år.

Sagda förslag innefattar i 26 paragrafer bestämmelser angående skogsvården
å alla icke staten tillhöriga skogar med undantag av dels skogar belägna inom
Gottlands, Västerbottens eller Norrbottens län samt Öland, dels sådana nedom
Västerbottens län belägna skogar, som äro underkastade bestämmelserna i förordningen
angående utsyning å viss skog inom Västerbottens och Norrbottens läns
lappmarker m. fl. områden den 18 juni 1915.

Lagen är uppdelad i tvenne kapitel, av vilket det första behandlar »enskildes
skogar» och det andra »andra än enskildes till statens ej hänförliga skogar». Underförstå
kapitlet falla sådana skogar, vilka icke anses böra ställas under hushållningsplan,
medan för övriga skogar eller dem, som avses i andra kapitlet s. k. plantvång
skall gälla.

Den allmänna skogsvårdslag, som innehålles i första kapitlet, innefattar dels
ungskogsskydd, dels bestämmelse om att annan skog än ungskog ej heller må avverkas,
ifall avverkningen skulle strida emot grunderna för god skogsvård eller
fastigheten därigenom skulle komma att lida brist på behövlig skog efter ortens
förhållanden, dels föreskrift att å skogar av skyddsskogs natur eller i exponerat
läge avverkning ej må ske utan skogsvärdsstyrelsens tillstånd. Utöver dessa föreskrifter
om avverkning innehåller lagförslaget jämväl bestämmelser om betryggande
av återväxt av skog. Genom dessa ålägges den, som företagit avverkning, eller i
visst fall markens ägare att vidtaga erforderliga kulturåtgärder, därest vid avverkningen
skog icke kvarlämnats eller den som kvarlämnats, icke kan med hänsyn
till rådande naturförhållanden anses vara nöjaktig. Dock åligger det jämväl den
för återväxtens betryggande ansvarige att vidtaga ytterligare sådana åtgärder och
hålla sådan omvårdnad om den erhållna återväxten att densamma må befinnas vara
fullt nöjaktig, då den icke längre är att anse såsom plantskog. Enahanda kulturskyldighet
åvilar markägaren — dock med viss begränsning i fråga om kostnaderna
— i fall att skada skett å hans skog genom brand, storm, snöbrott eller insektshärjning.

Lagens handhavande åligger skogsvårdsstyrelsen, och äger denna att, om avverkning
sker i strid mot lagens föreskrifter eller åtgärd företages i och för avverkning,
som uppenbarligen skulle komma i strid mot samma föreskrifter, meddela
förbud för avverkningen. Skulle skogsvårdsstyrelsen finna, att avverkning så
bedrives eller skada så uppkommit, att i lagen stadgade åtgärder för betryggande
av återväxt av skog måste vidtagas, eller har annorledes än genom avverkning
med marken så förfarits, att skogens återväxt uppenbarligen äventyras, har skogsvårdsstyrelsen
att söka med den för återväxten ansvarige träffa överenskommelse
om samtliga de åtgärder, som för återväxtens betryggande böra vidtagas. Skulle
därjämte avverkning företagas på sådant sätt att för erhållande av nöjaktig återväxt
komme att i mera betydande omfattning erfordras sådd, plantering eller andra
jämförelsevis kostsamma kulturåtgärder, äger skogsvårdsstyrelsen att av vederbörande
fordra betryggande säkerhets ställande för sådana kostnader.

Avverkning i uppenbar strid mot givna bestämmelser eller mot meddelat
förbud eller anvisning straffas enligt detta lagförslag med böter intill tiotusen kronor

eller fängelse. Olovligen avverkat virke är dessutom hemfallet under beslag, och
kan avverkaren, därest sådant virke skulle undgå beslag, ådömas ersättningsskyldighet.

Från lagens tillämpning har i huvudsaklig överensstämmelse med 1908 års
lag undantagits försumpad skogsmark.

För de under kapitel 2 hänförbara skogarna gäller, förutom vad som i första
kapitlet stadgats, att, därest skog har den omfattning och beskaffenhet, att hushållningsplan
kan med fördel därå tillämpas, sådan plan skall för densamma upprättas
och gälla för en tid av minst tio, högst 20 kalenderår. Planen skall vara
lämpad efter skogens beskaffenhet och rådande ortsförhållanden samt upprättad
enligt sådana på vetenskapen och erfarenheten grundade regler, som äro ägnade
att försätta och bibehålla skogen i forstligt tillfredsställande skick samt bereda
största och möjligast jämna behållna avkastning därifrån. Hushållningsplanen fastställes
av skogsvårdsstyrelsen. Dessa bestämmelser gälla dock icke för häradsallmänningar
eller för skogar, som förvaltas av skogsvärdssällskap, för vilkas verksamhet
äro gällande av Kungl. Maj:t fastställda stadgar.

Oaktat detta lagförslag tillägger skogsvårdsstyrelsen en betydligt vidgad
befogenhet, har ej ifrågasatts någon som helst ändring uti skogsvårdsstyrelsernas
sammansättning eller i de för deras verksamhet nu gällande bestämmelser. Uti
lagförslaget har endast intagits föreskrifter om rättighet att anföra besvär över
skogsvårdsstyrelsens beslut.

I den underdåniga framställningen hava de av allmänningsdelägarna tillsatta
kommitterade angivit de grunder, efter vilka allmänningarnas administration borde
anordnas, sålunda.

Administrationen bör fördelas på tvenne instanser, bestående av en för samtliga
allmänningar gemensam och huvudsakligen av delägarna vald styrelse samt en
för varje allmänning speciell styrelse. Den gemensamma styrelsen eller överstyrelsen
bör ha till uppgift att tillvarataga allmänningarnas gemensamma intressen och därjämte
övervaka skogsvården, vilket icke utesluter, att staten för detta ändamål anordnar
den ytterligare kontroll, som från det allmännas synpunkt kan vara påkallad.
Allmänningens ekonomiska och skogliga förvaltning bör med biträde av skogsförvaltare
och bevakare handhavas utav styrelsen för varje särskild allmänning, vilken
tillsättes efter i huvudsak nu gällande grunder. Skogshushållningsplaner skola uppgöras
av förrättningsmän med högre fackutbildning. Dessa skola antagas av allmänningsstyrelserna,
vilka med dem träffa avtal om arvode. Grunderna för hushållningsplanerna
skola å marken bestämmas av en kommission, bestående av tre
medlemmar, av vilka en för en tid av fem år utses av Kungl. Maj :t bland statens
skogsförsöksanstalts och skogshögskolans professorer och lektorer inom det rent
skogliga området samt en av vederbörande allmänningsstyrelse, varjämte en medlem
från den gemensamma styrelsen är självskriven. Sedan förslag till hushållningsplaner
upprättats, skall detsamma av kommissionen prövas och fastställas.

Det av allmänningskommitterade utarbetade fullständiga förslaget till förordning
angående häradsallmänningarna i riket är i huvudsak av följande innehåll.

Häradsallmänningarna skola bibehållas oförminskade, dock kan för särskilt
fall och under vissa villkor del av allmänning få försäljas. Till allmänningen må
ock läggas nyförvärvade områden.

Häradsallmänningarna skola skötas efter på vetenskapliga grunder upprättade

198

och för varje särskild allmänning allt efter dess beskaffenhet och uppgift lämpade
skogshushållningsplaner. F

Häradsallmänningsstyrelserna skola anställa skogliga biträden, vilka skola
hava avlagt avgångsexamen från skogsinstitutet eller skogshögskolan, och må flera
allmänningar intill en sammanlagd ytvidd av 7,000 hektar produktiv skogsmark
kunna förena sig om ett sådant biträde.

Överstyrelsen skall bestå av minst sex medlemmar, vilka med undantag av
en väljas av allmänningsdelägarna för en tid av fem år. Den återstående ledamoten
utnämnes av Kungl. Maj:t efter av de valda ledamöterna upprättat förslag,
upptagande tre personer, av vilka en lämnas motiverat förord. På förslag må''
endast den uppföras, som genomgått skogsinstitutets högre kurs eller skogshögskolans
jägmästarkurs, och som genom praktisk verksamhet inom skogsbruket och
utgivna skrifter eller på annat liknande sätt visat sig äga praktisk duglighet och
goda teoretiska kunskaper. Den av Kungl. Maj:t utnämnda ledamoten skall tjänstgöra
såsom föredragande och sekreterare i styrelsen.

Överstyrelsen har i huvudsak följande uppgifter:

att övervaka skogshushållningen å allmänningarna:

att i vissa fall övertaga allmännings förvaltning;

att för visst fall antaga skogligt biträde;

att pröva ansökningar angående smärre jämkningar i skogshushållningsplaner; att

handhava och redovisa för sin verksamhet nödiga medel, och

att årligen utarbeta och till Kungl. Maj:t och vederbörande länsstyrelser
ingiva berättelse rörande sin verksamhet under näst föregående år.

Av överstyrelsen för dess verksamhet uppgjort reglemente prövas och fastställes
av Kungl. Maj:t.

I hushållningsplan skall vid avverkningsbeloppets beräknande åtskillnad göras
mellan för- och huvudavverkning.

Föravverkning skall föreskrivas i en omfattning, som anses motsvara beståndens
behov därav. Utbytet skall endast förslagsvis bestämmas. Huvudavverkningens
storlek skall beräknas efter för varje allmänning lämpade skogsvetenskapliga metoder
och må i regel icke överstiga skogens tillväxt. Å sådana allmänningar, å vilka
äldre och medelålders skog förekommer utöver vad som enligt omloppstiden är normalt,
eller om å dessa eller andra allmänningar eljest skäl därför förefinnas, må
dock huvudavverkningen, om kommissionen anser lämpligt, bestämmas högre, under
villkor, att allmänningsdelägarna förbinda sig att fondera eller för inköp av skogsmark
eller för vidtagande utav grundförbättringar använda de behållna försäljningsmedlen
för den del av huvudavverkningen, som överskjuter tillväxten. Denna skall
i hushållningsplanerna särskiljas från övrig avverkning.

Överträdelse av hushållningsplanens bestämmelser eller underlåtenhet att vidtaga
i densamma föreskrivna åtgärder kan föranleda, att allmänningen, därest ej
efter anmälan rättelse blivit vidtagen, kommer att ställas under överstyrelsens förvaltning.
Skogsstatens och skogsvårdsstyrelsernas tjänstemän äga att till överstyrelsen
anmäla missförhållanden uti allmänningarnas skogsskötsel.

I fråga om de bestämmelser, som beröra virkesavkastningens disposition och
förvaltningen av häradsallmänningens kontanta tillgångar och vad därmed närmare

199

sammanhänger, lämnas i förslaget till förordning en del detaljerade föreskrifter,
varpå det nu icke torde vara nödigt att närmare ingå. Dock må här omnämnas att,
för vinnande av rättelse i överstyrelsens beslut eller åtgärder, besvär må ingivas
till jordbruksdepartementet.

Avgivna yttranden.

De utlåtanden och yttranden, som i ärendet avgivits av länsstyrelserna och Länsstyrelser,
andra myndigheter, korporationer och sällskap m. 11. innehålla i huvudsak följande, landsting,

Länsstyrelsen i Stockholms län har uttalat att med hänsyn till de stora betänkligheter,
som från flera håll framkommit mot kommittéförslaget, en betydande förvaltningsöverarbetning
av detsamma vore nödvändig. Landstinget bär uttalat sig i närmaste utskott m. fl.
anslutning härtill. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott har förordat en lag- kommunala
stiftning med anslutning i vissa delar till den Husbergska reservationen samt med reptl^™ta~
tillämpning av en del från den provisoriska skogslagen hämtade bestämmelser om
möjlighet att kunna inskrida mot en felaktig avverkning, om ungskogens behandling Stockholms
och om förekommande av skogsskövling i samband med egendomsspekulation. Styrelsen
för Sollentuna häradsallmänning har yttrat sig endast beträffande de delar
av förslaget, som beröra häradsallmänningarna, och funnit desamma icke att föredraga
framför nu gällande, varför någon ändring i desamma icke syntes erfordras.

Långhundra häradsallmänningsstyrelse har tillstyrkt reservantens förslag.

Länsstyrelsen i Uppsala län, som överlämnat yttranden från landstinget och Uppsala län.
hushållningssällskapets förvaltningsutskott, har upptagit till prövning i vilken grad
inskränkning uti jordägarens förfoganderätt över sin skog vore av omständigheterna
påkallad, och därvid, efter att hava uttalat sig för det föreslagna skyddet för ungskogen.
I fråga om bevarandet av äldre skog från olämplig avverkning, mot varandra
uppställt dels skogslagstiftningskommitténs mera negativa uppfattning i detta
avseende och det radikala förslag, som framlagts uti det av skogsvårdsstyrelsernas
kommitterade utarbetade betänkandet. Detta sistnämnda syntes vila på en minst
sagt osäker rättslig grund och vara genom sin obestämdhet ägnat att vid tillämpningen
å skilda orter och tider framkalla en synnerligen stor och säkerligen ofta
mycket stötande ojämnhet. I övrigt ville befallningshavanden inskränka sig till att
i huvudsak förorda kommittéordförandens förslag. Dock syntes detta böra särskilt
genom förbättrad redaktion väsentligen förenklas. Dessutom ville befallningshavanden
framhålla, att lagens effektivitet skulle väsentligen ökas, om åt skogsvårdsstyrelsen
tillerkändes befogenhet att i förekommande fall självmant och på ett tidigt
stadium, genom besked till markägare, respektive avverkare, fastställa skogens beskaffenhet
och andra faktiska förutsättningar för det ena eller andra lagbudets tilllämplighet,
med den verkan att villfarelse beträffande dessa förutsättningars förhandenvaro
icke i något fall vidare kunde åberopas såsom straffrihetsgrund för den,
som överträtt lagbudet.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Uppsala län har såsom eget
utlåtande åberopat ett av särskilda kommitterade utarbetat förslag till yttrande,
vari kommitténs betänkande särskilt med hänsyn till de principer, varpå detsamma
vore byggt, underkastats en rätt ingående granskning, vilken resulterat i det uttalandet,
att de av kommittén utarbetade förslagen i många avseenden kunde be -

200

Södermanlands
län.

Östergötlands
län.

tecknas såsom värdefulla, men även att anmärkningar av betydelse tycktes kunna
framställas mot desamma, varför det vore synnerligen önskvärt att förslagen i
åtskilliga delar omarbetades. I sådant avseende har framhållits, att ansvaret för
felaktig avverkning borde läggas på avverkaren i stället för på markägaren, såsom
kommittén föreslagit. Vidare syntes lagen om åtgärder till förhindrande av insektshärjningar
vara obehövlig, och ej heller ansåges tillsättandet av en skogsvårdsinspektör
inom jordbruksdepartementet nödvändigt.

Uppsala läns landsting har meddelat sig icke vara i tillfälle att ingå i närmare
granskning av skoglagstiftningskommitténs betänkande, men ansett, att tvenne
över detsamma utarbetade och på landstingets tillskyndan tillkomna förslag till
yttrande från landstinget vore förtjänta av beaktande. Nyssnämnda tvenne förslag
ansluta sig i stort sett till vad hushållningssällskapets förvaltningsutskott anfört
med den något principiellt skiljaktiga ståndpunkten, att i desamma uttalas viss anslutning
till 1920 års provisoriska skogslag.

Länsstyrelsen i Södermanlands län har dels överlämnat till styrelsen ingivna
yttranden i ärendet från hushållningssällskapets förvaltningsutskott, vilket icke gjort
något särskilt uttalande, från landstinget, vilket helt anslutit sig till det förslag till
utlåtande över skogslagstiftningskommitténs betänkande, som avgivits av Älvsborgs
läns landsting, samt från styrelsen för Åkers häradsallmänning — vilket sistnämnda
domänstyrelsen ämnar referera i sammanhang med andra särskilt avgivna yttranden
över förslaget till lagstiftning för häradsallmänningarna — dels ock senare avgivit
eget underdånigt utlåtande. Befallningshavanden har därvid under framhållande av
att kommittéförslaget, som synbarligen vilade på en synnerligen grundlig och förtjänstfull
utredning, kommit att bliva alltför vidlyftigt och detaljerat, anslutit sig
till de av skogsvårdsstyrelserna utarbetade lagförslagen, vilka genom sin enkelhet
och praktiska syn på den föreliggande frågan vore väl förtjänta att läggas till
grund för en blivande skogslagstiftning. Befallningshavanden ville därför som sin
uppfattning uttala, att skogslagstiftningskommitténs föreliggande förslag ej borde
utan en grundlig omarbetning upphöjas till lag.

Länsstyrelsen i Östergötlands län, som överlämnat yttranden från landstinget
och hushållningssällskapets förvaltningsutskott, har åberopat dessa yttranden, varav
i främsta rummet framginge, att såväl kommitténs majoritet som ‘dess reservant i
sina förslag underlåtit att taga hänsyn till den tillfälliga skogslagstiftning, som gällt
under krisåren, och vilken lagstiftning skulle väl ägna sig att läggas till grund för
en mera permanent lagstiftning i ämnet. Under omnämnande därjämte av det
förslag till lagstiftning för enskildas in. fl. skogar, som utarbetats av den av skogsvårdsstyrelserna
tillsatta kommittén, har befallningshavanden, som givetvis icke
vore beredd att fatta definitiv ståndpunkt till detaljerna i sistnämnda förslag, velat
framhålla, att det syntes som om detsamma skulle vara ägnat att på ett mera
effektivt sätt än kommitténs mindre genomgripande förslag befrämja en rationell
skogsvård. Befallningshavanden förutsatte väl. att invändningar av mångahanda
slag komme att resas mot merberörda frän skogsvårdsstyrelserna härrörande förslag.
Dels skulle genom bifall till detta förslag den individuella friheten ifråga om skogsbruket
i väsentlig grad kringskäras, dels komme många enligt detsamma synnerligen
krävande uppgifter att påläggas skogsvårdsstyrelserna och deras maktbefogenhet att
härigenom väsentligt utvidgas. Huruvida dessa och till äventyrs andra invändningar
mot förslaget vore så vägande, att de omöjliggjorde frågans lösning enligt rikt -

201

linjerna i samma förslag, torde säkerligen komma att klargöras, om åt eu ny kommitté,
bestående av representanter för såväl den gamla kommittén, vars medlemmar
uppenbarligen förfogade över stor erfarenhet och insikt på området, som ock åt
skogsvårdsstyrelserna uppdroges att närmare undersöka möjligheten av skogsfrågans
lösning i huvudsaklig överensstämmelse med de principer, som av skogsvårdsstyrelsernas
kommitté föreslagits. 1 varje händelse borde emellertid kommitténs förslag
underkastas en omarbetning för vinnande av större lättfattlighet och överskådlighet
samt möjligen en mera generell och mindre detaljrik avfattning. Slutligen hemställde
befallningshavanden på grund av vad som sålunda anlörts, att de föreliggande
förslagen icke i oförändrat skick måtte läggas till grund för lagstiftning i ämnet.

Landstinget i Östergötlands län har anfört, att detsamma med hänsyn till
den knappt tillmätta tiden och förslagets vidlyftighet, icke kunnat göra något uttalande
i ärendet.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott har i huvudsak anfört följande.

Då till utskottets kännedom icke kommit, att några avsevärdare anmärkningar
anförts mot 1903 års allmänna skogsvårdslag eller den s. k. provisoriska
skogslagen, vilka båda verkat mycket gott till skogsvårdens fromma, vore utskottet
av den meningen, att man borde bygga på dessa redan förefintliga lagar och endast
göra de ändringar och tillägg, som kunde betingas av tidsförhållandena. De provisoriska
lagarna borde sålunda göras permanenta och borde omfatta alla enskilda
skogar såväl upplåtna avverkningsrätter som jordägarnas egna avverkningar och
oberoende om egendomen gått i handel eller icke. Som kommitténs förslag i väsentliga
delar avveke från de principer, som utskottet angivit som de mest ändamålsenliga,
ansäge utskottet sig icke hava anledning att i detalj ingå på kommitténs förslag.
Utskottet ville dock icke underlåta att uttala önskvärdheten av att de blivande
skogslagarna formulerades i tydliga och lättfattliga ordalag och att de icke gjordes
onödigt omständiga. Med det sålunda anförda avsåge utskottet kommitterades förslag
rörande de enskilda skogarna. Angående ordnandet av lagstiftning för kommunskogar
m. in. ansåge utskottet, att skogsvårdsstyrelserna icke borde betungas med
uppsiktsskyldighet över häradsallmänningarna.

Landstinget i Jönköpings län har ej kunnat finna att kommittén eller reservanten
på ett lyckligt sätt lyckats lösa sin svåra uppgift i dess fundamentala delar.
Landstinget saknade för den skull anledning ingå i detaljgranskning. Dock ville
landstinget framhålla det mindre lämpliga i att en lagstiftning, som så djupt ingrepe
i menige mans ekonomiska liv, uppställde en sådan mångfald av lagar med därav
härledande utdrygad lagtext. Vidare ville landstinget erinra, att nu gällande lagar
på skogsvårdens område, vilka trots sina delvis påtagliga brister dock vunnit ett
visst förtroende och insteg i folkmedvetandet, utgjorde den grund, på vilken borde
byggas vidare, under iakttagande av å ena sidan att den enskildes äganderätt icke
träddes för nära samt å den andra att garantier ställdes mot att skogsproduktionen
äventyrades genom jobbares skoningslösa exploaterande av skogsmarken.

Beträffande skogslagstiftningskommitténs förslag till lag om ändrad lydelse
av 5 § i förordningen den 21 december 1857 om ägors fredande emot skada av
annans''hem djur och om stängselskyldighet kunde landstinget icke ansluta sig vare
sig till kommittémajoritetens eller reservantens förslag.

Hushållningssällskapets i samma län förvaltningsutskott har ansett sig i huvudsakliga
delar kunna instämma i de uttalanden, som av landstinget blivit gjorda i ämnet.
Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 82 höft. (Nr 104.) 26

Jönköpings

län.

202

Kronobergs

län.

Länsstyrelsen har icke ansett sig kunna till antagande förorda vare sig skogslagstiftningskommitténs
förslag eller de bestämmelser, som reservationsvis äro i
desamma anförda, utan har länsstyrelsen, i likhet med landsting och hushållningssällskap,
i huvudsak anslutit sig till det av skogsvårdsstyrelsernas kommitterade
utarbetade förslaget, dock med den ändring i 1 §, 2 mom., att endast sådana bestämmelser
infördes att i växtkraftiga skogsbestånd ej finge användas ett avverk -ningssätt, som vore uppenbart stridande mot grunderna för god skogsvård.

Länsstyrelsen i Kronobergs län. som överlämnat infordrade yttranden av landstinget,
hushållningssällskapets förvaltningsutskott, kommunalfullmäktige i Asheda och
skogsvårdsstyrelsen har för egen del anslutit sig till de yttranden i ärendet, som
avgivits av skogsvårdsstyrelsen och hushållningssällskapets förvaltningsutskott.

Landstinget, som funnit de föreliggande lagförslagen innebära ett alltför stort
ingrepp i skogsägarens förfoganderätt över sin egendom ävensom tillägga skogsvårdsstyrelsen
och dess tjänstemän alltför vidsträckt maktbefogenhet, har icke kunnat
förorda att ifrågavarande förslag upphöjdes till lag. Landstinget ansåge sig böra
ifrågasätta, huruvida icke i 1903 års lag angående vård av enskildes skogar meddelade
bestämmelser kunde anses tillräckliga gent emot en lojal skogsägare. Landstinget
ville dock icke motsätta sig eller bestrida behovet av en längre gående skogslagstiftning.
Denna borde emellertid icke givas sådan räckvidd som i det nu föreliggande
förslaget. Landstinget ansåge sig emellertid böra i detta sammanhang
uttala, att enligt dess åsikt, vars riktighet bekräftats av verkligheten, eu god skogsvård
befrämjades icke enbart genom tvångslagstiftningen, utan i än högre grad
genom upplysningsverksamhet.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott har ansett, att de av skogslagstiftningskommittén
föreslagna bestämmelserna, vilka kunde anses vara en utbyggnad
på 1903 års lag, vore nödvändiga och kunde väntas bliva i det stora hela effektiva.

Emellertid har förvaltningsutskottet velat särskilt framhålla, att 1903 års lag
lämnade skogsvårdsstyrelsen större befogenhet än det föreliggande lagförslaget att
rättande ingripa mot en oriktig avverkning. Kommittébetänkandets förslag till
definition ä ungskog syntes därjämte mindre lämplig, då densamma säkerligen torde
giva anledning till olika tolkningar. I övrigt hade utskottet intet att erinra mot
förslaget till lag angående vård av enskildes skogar. Beträffande lagen angående
vård av kommunskogar in. fl. instämde förvaltningsutskottet i reservantens förslag.
Den ifrågasatta skogsinspektörstjänsten syntes dock överflödig, och i fråga om bestämmelser
angående ägors fredande mot skada av annans hemdjur in. m., anslöte
sig förvaltningsutskottet till reservantens förslag.

Skogsvårdsstyrelsen i nämnda län, å vars yttrande länsstyrelsen i samma län
åberopat sig, har, efter att först hava upptagit till prövning, vilka fordringar, som
borde ställas på en fullt ändamålsenlig skogsvårdslag, uttalat, att ur ren skogsvårdssynpunkt
torde kommittéförslaget näppeligen säkerställa, vad osom vore önskvärt,
nämligen en rationell hushållning med de enskilda skogarna. A andra sidan hölje
emellertid skogsvårdsstyrelsen före att eu åtgärd, varigenom kristidslagen av år
1920 definitivt inrymdes i skogsvårdslagstiftningen, icke skulle kopima att äga
erforderligt stöd i den allmänna uppfattningen om vad som i skogsvårdens intresse
skäligen kunde anses av tidsförhållandena påkallat. Skogsvårdsstyrelsen har vidare
framhållit att de i 3 § av förslaget till lag angående vård av enskildes skogar
stadgade bestämmelserna om åtgärder för nöjaktig återväxt i följd av skada genom

203

betning av hemdjur blott borde galla beträffande kulturfält eller område, där självsådd
kunde påräknas eller uppkommit. Kommittébetänkandets definition på ungskog
ansåge skogsvårdsstyrelsen mindre lyckligt avfattad och ägnad att bereda svårighet
vid lagens tillämpning. Det föreslagna skyddet för ungskog funne skogsvårdsstyrelsen
synnerligen välbetänkt och av behovet påkallat. Beträffande skydd för annan
skog än ungskog ville skogsvårdsstyrelsen ifrågasätta, huruvida icke ett stadgande,
som gåve styrelsen möjlighet att förhindra att å område, där markens beskaffenhet
eller klimatiska förhållanden krävde särskild varsamhet, avverkning ägde rum av
äldre skog i större utsträckning än som vore förenligt med bibehållande av markens
produktionsförmåga eller återväxtens betryggande. 1 detta sammanhang ville styrelsen
emellertid taga avstånd från vad reservanten i berörda hänseende föreslagit.

Beträffande vidare de bestämmelser i förslaget, som avsåge tillsyn å lagens^ efterlevnad,
syntes dessa icke i allo bereda garanti för erforderlig effektivitet. För att
råda bot häremot torde det enligt styrelsens mening bliva nödigt att tillerkänna
skogsvårdsstyrelsen befogenhet att meddela förbud mot fortsatt eller tillämnad avverkning,
som kunde strida mot lagen, samt att lagen stadgade verksamt straff för
överträdande av dylikt förbud. Beträffande lagförslaget angående kommuners m. fl.
skogar anslöte styrelsen sig till det av skogssällskapet häröver avgivna yttrandet.

Mot förslaget till lag angående skogsvårdsstyrelser ville styrelsen erinra, att det
icke syntes lämpligt att hos en och samma skogsvårdsstyrelse anställdes mer än
en länsjägmästare. I detta sammanhang ville styrelsen beträffande inrättande av
den föreslagna skogsvårdsinspektörsbefattningen framhålla, att ett dylikt arrangement
icke syntes skola komma att medföra något verkligt gagn. Lagförslaget angående
åtgärder till förekommande och hämmande av insektshärjning ä skogar syntes icke
heller vara av behovet påkallat. I fråga slutligen om förslag till lag om ändrad
lydelse av 5 § i förordningen den 21 december 1857 om ägors fredande emot skada
av annans hemdjur samt om stängselskyldighet, förordade skogsvårdsstyrelsen den
åsikt, som uttalats av reservanten. I övrigt hade styrelsen ingenting att erinra mot
de lagförslag, som kunde komma att äga tillämpning inom Kronobergs län.

Kommunalfullmäktige i Åsheda hava ansett, att de uti de föreliggande lagförslagen
och i synnerhet förslaget till lag angående vård av enskildes skogar intagna
bestämmelserna icke syntes vara avfattade i överensstämmelse med vad rättvisa
och sund omsorg om enskildes ekonomiska intressen bjöde. I anledning härav
och då man kunde befara att genom nämnda lagar de privata skogsägarnas initiativkraft
och frivilliga skogsvårdsintresse skulle i hög grad nedsättas, ansåge sig kommunalfullmäktige
böra avstyrka lagförslagen.

Länsstyrelsen i Kalmar län har överlämnat yttranden från dels landstinget Kalmar län.
dels hushållningssällskapets förvaltningsutskott, såväl inom norra som södra landstingsområdena,
och för egen del som underdånigt utlåtande i ärendet åberopat sig på
det av södra hushållningssällskapets förvaltningsutskott avgivna yttrandet. Nämnda
förvaltningsutskott har i huvudsak anfört följande.

I samtliga de avseenden, där skogslagstiftningskommitténs förslag innehölle
bestämmelser, vilka skilde sig från 1903 års skogsvårdslag syntes desamma vara
nödvändiga och i stort sett effektiva. Emellertid ville utskottet framhålla, att
kommittéförslagets definition å ungskog syntes mindre tillfredsställande, då densamma
säkerligen komme att giva anledning till misstolkningar och tvister. Utskottet
ansåge då lämpligare att använda kristidslagens formulering, varigenom medgåves

204

Gottlands

län.

gallring, som vore för beståndets utveckling ändamålsenlig. Emot den uttryckta
farhågan att skogsvårdsstyrelserna genom dylika bestämmelser skulle tilldelas alltför
stor befogenhet, ville utskottet framhålla, att några olägenheter härutinnan icke
torde vara att förvänta, dels med hänsyn till skogsvårdsstyrelsernas sammansättning
dels därtill att möjlighet funnes för skogsägare att hos länsstyrelsen eller Kungl.
Maj:t överklaga skogsvårdsstyrelsens beslut. I lagförslaget intagna föreskrifter om
åliggande för skogsägare att begära tillstånd hos skogsvårdsstyrelsen dels för att få
använda skogsmark till byggnadstomt m. in. dels för att få försälja därvid erhållet
virke ansåge utskottet utan men för skogsvårdsintressena kunna ur lagförslaget
utgå. Beträlfande lagen angående vård av kommunskogar ville utskottet framhålla,
att det ingalunda kunde vara lyckligt för den utmärkt gagnande och målmedvetna
verksamhet, som skogssällskapen utövade, om till desamma anslutna skogar skulle
ställas under plantvång. Beträffande lagförslaget rörande häradsallmänningar ansåge
förvaltningsutskottet, att alltför omständliga bestämmelser härvid föreslagits. Utskottet
hölle före, att den omständigheten att en skogsmark graverades av inteckning
för skuld icke borde få utgöra hinder för markens inköp till häradsallmänning.
Där flera häradsallmänningar förenade sig om gemensam förvaltning och anställde
fackligt utbildade tjänstemän och biträden, borde desamma icke ställas under skogsvårdsstyrelsen,
vilken däremot borde hava överinseende över övriga häradsallmänningar.
Förslaget att skogsvårdsstyrelserna skulle få anställa mer än en länsjägmästare
ansåge utskottet mindre lämpligt och ville för sin del förorda att, då en
länsjägmästare ej skulle medhinna det arbete, som komme att åvila skogsvårdsstyrelsens
skogligt utbildade biträde, s. k. biträdande länsjägmästare finge anställas.
I fråga om ändrad lydelse av 5 § i förordningen den 21 december 1857 om ägors
fredande emot skada av annans hemdjur in. m. ville utskottet för sin del biträda
reservantens förslag. Emot övriga i kommittébetänkandet intagna lagförslag hade
utskottet i övrigt intet att invända. Slutligen ville förvaltningsutskottet dock påpeka
vikten av att nya lagbestämmelser beträffande den enskilda skogsvården måtte
med det snaraste komma till stånd ävensom att alltför rigorösa bestämmelser, såsom
från vissa håll ifrågasatts, knappast ännu vore tillrådliga.

Kalmar läns norra förvaltningsutskott har för sin del helt anslutit sig till
det av skogsvårdsstyrelsernas kommitté utarbetade lagförslaget. Kalmar läns norra
landsting har gjort samma uttalande. Södra landstinget däremot har för sin del
tillstyrkt det av reservanten i skogslagstiftningskommittén utarbetade förslaget.

Länsstyrelsen i Gottlands län har överlämnat infordrade yttranden från landsting,
hushållningssällskapets förvaltningsutskott, styrelsen för Liljewalchska skogsfonden
samt kommunalstämmorna i Hablingbo och Vänge socknar.

Landstinget har anslutit sig till kommittébetänkandets förslag, dock med en
mindre ändring av 1 §.

Förvaltningsutskottet har uttalat sig i huvudsak på samma sätt som landstinget
men för sin del ifrågasatt en obetydlig ändring i lagförslagets 1 §, andra
stycket.

Liljewalchska skogsfondens styrelse har icke haft någon erinran att göra
mot kommittébetänkandets lagförslag.

Kommunalstämman i Hablingbo socken bär dels ansett, att föreslagna bestämmelser
angående rättighet att använda skogsmark till byggnadstomt m. m. skulle medföra
för stora svårigheter för markägaren och kunna verka hindrande för byggnads -

20 r,

verksamheten. Emot förslaget till lag angående åtgärder till förekommande och
hämmande av insektshärjningar har samma kommunalstämma framställt vissa erinringar
i fråga om bestämmelserna angående anmälningsskyldighet och angående
böter vid försummelse därav. Kommunalstämman i Vånge socken bar uttalat sig för
ett bibehållande i oförändrat skick av för Gottlands län nu gällande bestämmelser
angående därstädes befintliga enskilda skogar.

Länsstyrelsen i nämnda län har ifrågasatt eu del tillägg och ändringar i de
av skogslagstiftningskommittén för Gottlands län nu föreslagna lagarna. Länsstyrelsen
bar i sådant avseende ansett lämpligt, att i Gottlandslagen inrymdes åtskilliga
i den allmänna skogsvårdslagen förekommande bestämmelser av allmängiltig
natur såsom exempelvis angående särskilt skydd för ungskog, åtgärder för återväxt
vid skada å skog genom brand, storm etc. Den av kommittén i Gottlandslagen, 1 §,
företagna ändringen beträffande husbehovsavverkningen bär länsstyrelsen funnit
mindre ändamålsenlig och föreslagit annan särskild formulering. Den markägaren
i 1 § 2 mom. tillerkända rättigheten att utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd till
trädgård uppodla skogsmark, därå skog ej finnes, bar länsstyrelsen funnit knappast
behövlig eller motiverad, sä länge ej skyldighet i allmänhet ålagts markägare att
beträffande skogsmark, därå skog saknas, vidtaga erforderliga åtgärder för åstadkommande
av återväxt. Emot bestämmelserna i Gottlandslagens 3. 7 och 8 §§ har
länsstyrelsen gjort den erinran, att ett förtydligande vore behövligt i den riktningen
att föreskrifter, som meddelats angående åtgärder till återväxtens tryggande, borde
under alla omständigheter kunna bringas till verkställighet. Ifråga om lag angående
skogsvårdsstyrelser har länsstyrelsen velat framhålla, att densamma borde lämpligen
kunnat givas sådant innehåll i formuleringen, att särskild lag angående skogsvårdsstyrelsen
på Gottland icke erfordrades. Vidare har länsstyrelsen ifrågasatt, huruvida
erfarenheten givit vid handen, att en lag angående åtgärder till förekommande
och hämmande av insektshärjningar å skogar verkligen vore av behovet påkallad,
samt gjort vissa erinringar mot nu framlagda förslag till sådan lag. I övrigt har
länsstyrelsen anslutit sig till kommittéförslaget.

Länsstyrelsen i Blekinge län har med överlämnande av från landstinget och Blekinge län.
hushållningssällskapets förvaltningsutskott infordrade yttranden i huvudsak anfört
följande.

Länsstyrelsen, som jämväl tagit del av de inlägg och förslag, vilka skogsvårdsstyrelsernas
kommitté och skogssällskapets styrelse avgivit i ärendet, både
kommit till den uppfattningen, att intet av de föreliggande förslagen syntes höra i
oförändrat skick läggas till grund för en blivande lagstiftning i denna för rikets
framtida ekonomiska välfärd synnerligen betydelsefulla fråga. Att såväl kommittén
som reservanten framlagt väl genomtänkta och på en allsidig utredning grundade
förslag, lärer knappast någon kunna förneka, men å andra sidan måste man medgiva,
att såsom i skogsvårdsstyrelsernas betänkande anmärkts, lagförslagen blivit
alltför detaljerade och invecklade samt att stadgandena därför icke alltid hade sådan
överskådlighet, som för den stora allmänheten vore behövligt i ett ämne av förevarande
art. Skogsvårdsstyrelsernas kommitterade hade själva framlagt ett nytt
lagförslag, vilket de ansåge, på grund av dess överskådlighet och anslutning till
nu gällande provisoriska och övriga bestämmelser om enskilda skogars vård, vara
väl ägnat att tillfredsställa de krav, som borde ställas på eu ny lagstiftning i frågan.

Även om detta förslags stadganden, som gent emot den enskilda skogsägaren inne -

206

Kristianstads

län.

bure en betydlig skärpning och inskränkning i dispositionsrätten över skogstillgångarna
med hänsyn till senare tiders erfarenhet vore värda allt beaktande, syntes
dock detta förslag, som även i formellt hänseende vore bristfälligt, vara i motsäts
till de båda andra lagförslagen alltför knapphändigt, och därjämte innehålla luckor,
som behövde fyllas, varför ej heller detta förslag kunde av länsstyrelsen tillstyrkas.
Som en sammanfattning av det anförda ville länsstyrelsen framhålla, att intet av
de föreliggande förslagen kunde förordas till lag i ämnet, utan syntes en bearbetning
av desamma böra äga rum, innan lagstiftarnas prövning i ärendet påkallades.

Landstinget i Blekinge län har vid avgivande av sitt yttrande först uppställt
de fordringar, vilka enligt landstingets förmenande borde ställas på en modern
skogsvårdslag, och sammanfattat dessa sålunda:

1) Effektivt skydd för det växande skogskapitalet.

2) Avverkade markers snabba och ändamålsenliga reproduktion.

3) Lämplig organisation för övervakande av lagens efterlevnad.

Med hänsyn till förstnämnda synpunkt syntes det landstinget som om den
provisoriska lagens bestämmelse i detta avseende bäst uppfyllde det sålunda uppställda
kravet, varför tillfället nu syntes väl lämpat, att definitivt fortskrida på
den inslagna vägen. Beträffande avverkade markers snabba och ändamålsenliga
reproduktion hölle landstinget före, att skogslagstiftningskommitténs förslag i nämnda
hänseende vore väsentligt svagare än de uti 1903 års lag härom intagna bestämmelserna.
Som en sammanfattning av det anförda ville landstinget hava uttalat,
att kommittéförslaget icke kunde tillstyrkas, utan ville landstinget i stället förorda
en omarbetning och påbyggnad av 1903 års samt 1920 års provisoriska lagar.
Beträffande förslaget om lagstiftning för hämmande av insektshärjningar droge landstinget
i tvivelsmål, huruvida rådande förhållanden verkligen påkallade en dylik åtgärd.
Ifråga om bestämmelser rörande utnyttjande av gemensamt bete ville landstinget
närmast ansluta sig till det av reservanten avgivna förslaget beträffande
betning av får och getter. Och i fråga om betande av andra kreatur ansåge landstinget
tiden ännu ej vara mogen för skärpta lagbestämmelser, huru önskvärda ur
skogsvårdssynpunkt de än kunde vara. Mot övriga lagförslag, i vad de berörde
länet, hade landstinget intet att erinra.

Blekinge läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har helt anslutit sig
till landstingets nyss angivna ståndpunkt.

Länsstyrelsen i Kristianstads län, som bifogat från landstinget och hushållningssällskapets
förvaltningsutskott infordrade yttranden, har vid en jämförelse
emellan kommitténs och reservantens förslag funnit det sistnämnda i flera avseenden
vara att föredraga. Särskilt funne länsstyrelsen det senare vara mera systematiskt
och lättfattligt. Angående en del detaljer uti förslaget hade länsstyrelsen
emellertid velat göra en del erinringar. Sålunda har länsstyrelsen framhållit, att
då besvär i rent skogliga frågor droges inför länsstyrelsen, denna saknade förutsättning
att självständigt bedöma desamma. I fråga om den föreslagna lagstiftningen
beträffande häradsallmänningarna ville länsstyrelsen hemställa, att de från
nu gällande stadganden bibehållna bestämmelserna om länsstyrelses befattning med
kallelse till sammanträde med delägarna och med redovisning av allmänningarnas
avkastning måtte utgå, då ifrågavarande bestämmelser numera måste anses innefatta
en tom formalitet och sakna varje praktisk betydelse. Slutligen har länsstyrelsen
understrukit, att den i likhet med reservanten samt skogsvårdsstyrelser -

207

nas kommitterade och skogssällskapet icke ansåge, att några särskilda bestämmelser
utöver dem, som gällde för enskilda skogar i allmänhet, borde meddelas för skogar,
som tillhörde föreningar eller sällskap, vilka i allmänt intresse bildats för befordrande
av skogsvården.

Landstinget i Kristianstads län bar i huvudsak anslutit sig till det av skogsvårdsstyrelsernas
kommitterade utarbetade förslaget till lagstiftning i ämnet.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott bar icke ingått på någon närmare
kritik eller prövning av skogslagstiftningskommitténs betänkande, men dock gjort
den erinran, att genom den vidgade befogenhet, som enligt förslaget tilldelats skogsvårdsstyrelserna,
en ansenlig ökning av dessas personal med en åtföljande stegringav
kostnaderna för styrelserna icke kunde undvikas.

Länsstyrelsen i Malmöhus län, som i huvudsak ej funnit något mot förslaget
att erinra, även om det vore önskvärt att skogsvårdsstyrelsernas ingripande mot
skadlig skogsavverkning kunde ske tidigare än enligt kommitténs förslag, ville
emellertid framhålla, att därest sagda förslag komme att upphöjas till lag, länsstyrelsen
anslöte sig till kommittéledamoten Wiséns reservation, enligt vilken 26
och 29 §§ i förslaget angående vård av enskilda skogar borde utgå.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i samma län har funnit det synnerligen
angeläget att, efter skogsavverkning, plantering och återväxt på allt sätt
främjades. I detta avseende hade de tillfälliga lagar, som under senare år tillämpats,
visat sig vara effektiva. Utan att direkt vilja förorda att dessa lagar i oförändrat
skick gjordes permanenta, hade utskottet helst sett, att kraftigare och mera
snabbt verkande åtgärder till återväxtens främjande föreslagits, än de, vilka såväl
kommitterades majoritet som dess reservant förordat. Särskilt hade utskottet fäst
sig vid att tiden för skogsvårdsstyrelsernas ingripande enligt de nu framlagda förslagen,
förskjutits till den tidpunkt, då det visat sig att den för återväxten ansvarige
icke ämnade fullgöra sina skyldigheter.

Samma läns landsting har i huvudsak anslutit sig till förvaltningsutskottets
uttalande, men därjämte velat framhålla, att för de skogar, som förvaltades av
skogssällskapen, för vilkas verksamhet stadgar vore av Kungl. Maj:t fastställda,
icke borde gälla andra eller strängare bestämmelser än för enskilda skogar i
allmänhet.

Länsstyrelsen i Hallands län, som överlämnat utlåtanden från dels länets
hushållningssällskaps förvaltningsutskott dels länets landsting, har såsom eget underdånigt
utlåtande åberopat det särskilda uttalande, som vederbörande landshövding
gjort i egenskap av ordförande i länets skogsvårdsstyrelse.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott har, under framhållande av att
vare sig kommittébetänkandets eller reservantens förslag syntes innebära tillräckliga
garantier för skogsvårdsintressenas tillvaratagande, avstyrkt, att någotdera av
desamma lades till grund för ny lagstiftning i ämnet.

Landstinget i nämnda län har i huvudsak anslutit sig till det förslag, som
utarbetats av skogsvårdsstyrelsernas kommitté, dock med det undantag, att landstinget
i fråga om ansvarighet för återväxtåtgärders vidtagande ville i likhet med
skogslagstiftningskommittén lägga desamma å markägaren.

Länsstyrelsen i Götehorgs och Bohus län har ej helt kunnat ansluta sig till
den åsikt, som av landstinget och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i infordrade
yttranden uttalats, nämligen att de laghestämmelser, som föreslagits av

Malmöhus

län.

Hallands

län.

Göteborg
och Bohus
län.

208

kommitterade, utsedda på möte med skogsvårdsstyrelserna i riket, måtte läggas
till grund för en ny skogslagstiftning i stället för skogslagstiftningskommitténs förslag,
utan ansett att rätt väsentliga ändringar borde i skogsvårdsstyrelsernas förslag
först vidtagas. Sålunda anser befallningshavanden, att sagda förslag i ett avseende
går längre än vad som är erforderligt och kan anses överensstämmande med klok
varsamhet i lagstiftningen. Härmed avses då bestämmelserna om avverkning i
äldre skog. Härom anför befallningshavanden. Även om kristiden med dess
lockelser till en intensivare skogsavverkning kunde anses hava krävt en dylik djupt
ingripande lagstiftning, syntes den dock, sedan mera normala förhållanden inträtt,
icke böra upprätthållas utan att tungt vägande skäl härför förelåge. Redan avverkningsförbudet
för ungskogen innebure en stor utvidgning av tillämpningsområdet
för 1903 års lag. Befallningshavanden betvivlade icke, att kristidslagens bestämmelser
från skogsägarehåll mottagits med förståelse, men å andra sidan befarade
befallningshavanden, att skogsägarna skulle ställa sig oförstående, när det gällde
att även i fråga om den mogna skogen göra lagens bestämmelser permanenta. Det
kunde icke förnekas, att en dylik åtgärd innebure ett omfattande och betydelsefullt
ingrepp i den enskildes ekonomiska intressen, som knappast kunde sägas vara tillräckligt
motiverat. Syftet med den ifrågasatta lagstiftningen torde väl huvudsakligen
vara att tillse, att det oerhört betydelsefulla kapital vårt land ägde i sina
skogstillgångar bevarades även för kommande generationer. Detta syfte torde väl
med införandet av avverkningsförbud å ungskog hava vunnits. Med den möjlighet,
som det nu ifrågavarande förslaget gåve, att vid lagens tillämpning icke tolka begreppet
ungskog alltför snävt utan att tvärtom, beroende på lokala förhållanden, sätta
åldersgränsen för ungskog tämligen högt, så att däri inbegrepes skogsbestånden intill
dess de nått sin kraftigaste utveckling — inom länet sannolikt vid 50 eller 60 år
— torde i verkligheten olägenheterna ur skogsvårdssynpunkt av att avverkningsförbud
å mogen skog icke funnes, icke bliva störa. Den skyldighet, som alltid
skulle förefinnas, att vid kalavverkning eller alltför hårt driven avverkning sörja
för betryggande av återväxten. komme dessutom att vara ett kraftigt återhållande
moment mot sådan avverkning.

Slutligen ansåge sig befallningshavanden böra erinra, att skogsvårdsstyrelserna
vid tillämpning av det ifrågasatta stadgandet ofta nog skulle ställas inför
synnerligen svårlösta problem. Redan de uppgifter, som lagstiftningen pålade skogsvårdsstyrelserna
med avseende å tillsyn å ungskog och åtgärder för återväxt, vore
av den omfattning, att eu utvidgning av deras arbetsområde i och för sig skulle
vålla vanskligheter.

Enligt befallningshavandens mening bjöde därför klokheten att framgå med
större varsamhet och för närvarande inskränka sig till förbudet mot avverkning av
ungskog. Följaktligen kunde befallningshavanden icke heller förorda det av landshövding
Husberg föreslagna mindre långt gående förbudet mot avverkning i
äldre skog.

Beträffande vissa bestämmelser i det av skogsvårdsstyrelsernas kommitterade
utarbetade förslaget ville befallningshavanden, utöver vad redan anförts, göra vissa
erinringar. I de fall att inför länsstyrelsen besvär komme att anföras över skogsvårdsstyrelsens
beslut i ärenden, där sakkunskapen representerades å ena sidan av
skogsvårdsstyrelsens forstligt bildade biträden och å den andra av en skogsstatstjänsteman,
vore det förenat med stor svårighet för länsstyrelsen att fatta beslut,

209

då länsstyrelsen icke hade rätt att inhämta utlåtanden från skogig myndighet
För sådana fall syntes det som om dylik rätt borde tillerkännas länsstyrelsen, och
ville befällningshavanden ifrågasätta, huruvida icke statens skogsförsoksanstalt skulle
för sådant fall vara den lämpliga fackligt bildade statsinstitution, till vilken lans styrelsen

hade att vända sig. , rA ,

Beträffande de föreslagna straffpåföljderna, böter från och med oO till och
med 10 000 kronor eller fängelse i högst sex månader, syntes desamma vid jämförelse
med eljest stadgad straffpåföljd för brott emot förbud att gods skingra vara
allt för höga. I detta sammanhang borde erinras, att vid utmatande av straffbestämmelserna
för överträdande av föreskrifterna i den ifrågasätta skogsvårdslagen
icke borde förbises, att lagen vore avsedd att tillämpas under normala tor håHandg”''träffande

(len tid, inom vilken åtal skall följa på beslag å olagligen avverkat
virke, har befallningshavanden ifrågasatt viss inskränkning De föreslagna
bestämmelserna angående skyldighet att vidtaga kulturåtgarder efter avverkning,
även sådan som i viss mån förbättrat det förutvarande beståndet, bär befallningshavanden
ansett alltför stränga, och i detta avseende anslutit sig till vad landshövding
Husberg föreslagit i sin reservation. , , , . , -no

Under erinran att skogsvårdsstyrelsernas kommittebetänkande dels icke lfragasatte
någon ändring uti skogsvårdsstyrelsernas sammansättning, dels samtidigt ville giva
samma styrelser e°n i mycket hög grad vidgad befogenhet, har befallningshavanden
under framhållande av att det såväl för allmänheten som för skogsvårdsstyrelsens
egen del skulle bereda en viss trygghetskänsla, om större sakkunskap funnes inom
själva styrelsen representerad, föreslagit, att antalet ledamöter i skogsvårdsstyrelsei
ökades med en formligt kunnig eller på det förstuga området särskilt erfaren person
Denne ävensom en suppleant för honom med motsvarande kvalifikationer borde
kunna uppdragas åt länsstyrelsen att utse. Någon statlig kontrollerande myndighet
över skogsvårdsstyrelserna skulle vara icke blott obeliovlig utan aven kanske till
och med hinderlig för skogsvårdsstyrelsernas verksamhet. Däremot torde det vara
till bestämd fördel om i vederbörande statsdepartement funnes en på det försäga
området erkänt förfaren person, vilken hade att förbereda de ärenden av lfiågavarande
art, som skulle dragas under Kungl. Maj:ts prövning.

Tiänsstvrelsen i Alvsborgs län, som överlämnat yttranden från såvai landstinget
som förvaltningsutskotten inom länets tvenne hushållningssällskap, liar utan
motivering anslutit sig till den av landshövding Husberg avgivna reservationen
Landstinget har under framhållande av att den korta tid, som stått detsamma till
buds för att taga del av det vidlyftiga betänkandet icke medgivit att ingå på
nå^on närmare granskning av detsamma, uttalat, att landstinget icke både något
3* erinra emot kommittén! förslag, i vad det avsåge it landstmget lämnade funttioner.
Dock ville landstinget framhålla, att det i avseende å sattet för förn alt
ningen av landstingskommuns egna skogar anslöte sig till den av kommitténs ordförande
landshövding Husberg, avgivna reservationen. ,, , ,

Alvsborgs läns södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott har meddelat
sig icke kunna på grund av bristande tid inkomma med yttrande i denna viktiga

fråga'' Älvsborgs läns norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott bär däremot
uti ett utförligt yttrande ingått på en grundlig kritik av kommittébetänkandet oc
Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 sand, 82 höft, (Nr 104.) H

Alvsborgs

län.

210

Skaraborgs

län.

därvid i huvudsak anslutit sig till den av landshövding Husberg avgivna reservationen
samt följt densammas uppställning vid avgivande av n^yssnämnda kritik. Vad
förvaltningsutskottet haft att erinra torde i huvudsak kunna sammanfattas sålunda.
Definitionen å ungskog vore ej lycklig, utan ville utskottet i detta hänseende giva
företräde åt den provisoriska skogslagens formulering, där det blott talades om
ungskog utan åldersbegränsning. Likaså vore i fråga om formuleringen av bestämmelserna
angående inom ungskogsbestånd tillåten avverkning den provisoriska skogslagen
att föredraga. Vidare har framhållits, att lagförslagen ifråga om ett flertal
avverkningar stadgade en anmälningsplikt, som vore för skogsägaren synnerligen
besvärlig. Då den provisoriska lagen medgåve jordägaren att själv pröva, om undantagsbestämmelserna
vore tillämpliga och sålunda berättigade honom att företaga
avsedda avverkningar, vore även i detta avseende den provisoriska skogslagen att
föredraga. I fråga om avverkning i viss äldre skog ville utskottet framhålla, att
reservanten med sitt förslag till bestämmelser härom utgått från en skogsvetenskapligt
felaktig förutsättning. Beträffande betryggandet av återväxt utav skogvore
kommittéförslaget ingalunda tillfyllest, i det att detsamma icke hindrade godtagandet
av björk- och aspsly på hyggena såsom fullgod återväxt. Vad anginge
skyldigheten att svara för återväxtens betryggande, voro de i 19o3 års lag gällande
bestämmelser härutinnan väsentligt mer effektiva än kommittébetänkandet. Slutligen
har utskottet velat framhålla den fara, som läge uti, att kommitterade velat
från lagens räckvidd undantaga den försumpade skogsmarken. Beträffande övriga
|>är förut ej berörda delar av kommittébetänkandet ansåge sig utskottet ej böra
ingå på någon kritik eller prövning av detsamma, då dessa berörde förhållanden,
som inom länet antingen icke alls eller i ytterst ringa mån förekomme.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län, som överlämnat från landsting och hushållningssällskapets
förvaltningsutskott infordrade yttranden, har för egen del, under
framhållande av att den forstliga sakkunskapen måtte varda på nöjaktigt sätt representerad
i skogs vårdsstyrelserna, utan vidare motivering tillstyrkt, att det av
skogsvårdsstyrelsernas kommitterade framlagda förslaget måtte läggas till grund för
en lagstiftning i ämnet.

Landstinget i Skaraborgs län har avstyrkt skogslagstiftningskommitténs
förslag.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott, som i samband med företagen
granskning av skogslagstiftningskommitténs betänkande funnit det lämpligt taga
del av det av skogsvårdsstyrelsernas kommitterade utarbetade lagförslaget, har i
huvudsak uttalat sig sålunda. Kommitténs förslag vore för mycket detaljerat och
bleve därför svårfattligt. Det kunde ifrågasättas, om den utvidgning av skogsvårdsstyrelsernas
\ erksamhet, som förslaget innehölle, genom att på dem lägga uppsikten
över skötseln av allmänningar in. fl. skogar, kunde vara förenligt med skogsvårdsstyrelsernas
nuvarande och enligt allmän uppfattning lämpliga uppgift. Skulle det
emellertid befinnas lämpligt, att skogsvårdsstyrelserna erhölle denna vidgade uppgift,
syntes det oundvikligt, att en utökning av dess persoral ägde rum. Den kostnad,
som häi av följde, borde i sa fall bestridas av de skogar, som föranlett densamma. I
lagförslaget angående hämmande av insektshärjningar syntes det utskottet böra intagas
bestämmelse om förbud för skogsägare att efter avverkning av skog låta under
sommaren obarkat virke kvarligga, då härigenom insektshärjningarna befordrades.
Efter att slutligen med en längre motivering hava avstyrkt sådana bestämmelser

211

om avverkning av skog, som innehölles uti skogsvårdsstyrelsernas kommitterades
förslag, bär utskottet framhållit, att eu blivande skogslagstiftning borde byggas pa
de principer skogslagstiftningskommittén uttalat och vara sådan, att den ej gin ge
emot den allmänna uppfattningen i denna fråga, vilken framför allt fordrade, att
intet ingripande skedde i den enskildes förloganderätt över sin lagligen föi värvade

Länsstyrelsen i Värmlands län bar, med instämmande i huvudsak uti vad
landstingets och hushållningssällskapets förvaltningsutskott anfört uttalat att skogslagstiftningskommitténs
förslag icke syntes kunna godtagas i föreliggande skick
samt för den skull ansett sig icke böra närmare ingå på detsamma utom i vissa
angivna hänseenden. Det syntes länsstyrelsen sålunda, som om den provisoriska
skogslagens ungskogsskydd borde inarbetas i 1903 års lag angående vård av enskildes
skogar samt att sistnämnda lags bestämmelser angående skyldighet att svara lör
återväxt borde bibehållas. 1 fråga om betänkandets föreskrift om reproduktionsskyldighet
efter skada i skog genom brand in. m. dyl. vore länsstyrelsen särdeles
tveksam, om sådan skyldighet vore berättigad i annat fall, än när ägaren av annan
erhållit full ersättning för skadan. Straffpåföljderna i förslaget vore alltför stränga,
och något behov i fråga om ändrade bestämmelser rörande ägors fredande mot
skada av andras hemdjur och beträffande stängselskyldighet förelåge ej vad Värm Landstinget

och hushållningssällskapets förvaltningsutskott hava uttalat sig
för eu lagstiftning på samma grundval som länsstyrelsen, men liar nämnda utskott
därjämte ifrågasatt sådan lagstiftning för större skogskomplex, att uthålligt skogsbruk
därå infördes för att bereda allmänheten en jämn tillgång till arbetsförtjänst.

I de av länsstyrelsen i Örebro län överlämnade underdåniga yttrandena tran
landstinget och hushållningssällskapets förvaltningsutskott hava dessa samstämmigt
uttalat sig för en lagstiftning på grundvalen av 1903 års återväxtlag och den provisoriska
skogslagen av år 1920. Därjämte hava dessa tagit avstånd från inrättande
av en skogsvårdsstyrelserna överordnad myndighet samt framhållit, att skogar un ei
plantvång icke borde läggas under skogsvårdsstyrelsernas uppsikt, ävensom att
häradsallmänningarna borde skötas av egen skogsvårdspersonal samt att skogssällskapen
måtte få största möjliga mått av frihet i sin verksamhet. I anledning
därav har länsstyrelsen hemställt att det måtte undersökas, huruvida ej en lagstittning,
i enlighet med vad sålunda framhållits, kunde komma till stånd.

Länsstyrelsen i Västmanlands län, som beträffande förslag till lag för liaradsallmänningar,
åberopat sitt underdåniga utlåtande den 16 maj 1919 dels over den
av häradsallmänningskommittén verkställda utredningen rörande häradsallmanmngarna
dels ock det av samma kommitté utarbetade förslaget till förordning angående
häradsallmänningarna i riket, har överlämnat från landstinget och hushå ningssällskapet
infordrade yttranden och såsom eget utlåtande åberopat vad hushållningssällskapets
förvaltningsutskott i sitt yttrande anfört. Därjämte har länsstyrelsen i
likhet med landstinget, vilket i allt väsentligt uttalat sig i överensstämmelse med
hushållningssällskapets förvaltningsutskott, beträffande frågan om beredande av skydd
för skogsåterväxten genom ändrad lydelse i stängselförordningen, velat framhålla
det trängande behovet av laga skydd för återväxt å skogshyggen, dar densamma
äventyras på grund av tramp vid bärplockning.

* Hushållningssällskapets förvaltningsutskott har funnit de av kommittén fore -

Vlirmlands

mai.

Örebro län.

Västmanlands
län.

212

slagna lagbestämmelserna i fråga om vård av enskildes skogar otillräckliga och för
den skull ansett det med hänsyn till de goda verkningarna av de provisoriska
skogslagarna av år 1918, 1919 och 1920 mindre lämpligt att nu fastställa en permanent
lag av mindre effektivitet än dessa lagar. Utskottet funne sålunda alla
skäl tala för, att i huvudsak den provisoriska lagens av år 1920 bestämmelser lades
till grund för lagstiftningen på området, och hölle utskottet före, att nämnda lags
bestämmelser angående förbud för all skogsavverkning, som strede mot grunderna
för god skogsvård, borde fastställas att gälla i förslagsvis blott fem år efter fastighetsköpet
i ungefärlig överensstämmelse med den danska skogsordningens före skrifter
i detta hänseende.

Efter att sålunda hava klargjort sin principiella ståndpunkt till en lagstiftning,
innebärande såväl skydd för skogskapitalet som skyldighet att försätta skogsmarken
i fullt produktivt skick, har utskottet övergått till en granskning av kommitténs
betänkande. Utskottet har därvid framhållit, förutom önskvärdheten av
vissa förtydliganden och redaktionella ändringar i vissa paragrafer av lagen angående
vård av enskildes skogar, att den s. k. försumpade skogsmarken ej bort
undantagas från lagens tillämpning, enär genom tämligen enkla avdikningsåtgärder
dylika marker kunde omföras till fullt produktiv skogsmark. Beträffande förslaget
till vård av kommunskogar m. fl. har utskottet ifrågasatt, huruvida icke skogar,
tillhöriga sällskap för befordrande av skogsvård i allmänt intresse, borde undantagas
från lagens bestämmelser. Beträffande häradsallmänningarna har utskottet uttalat,
att det vore logiskt riktigt, att dessa skogar såsom enskilda skogar ställdes under
skogsvårdsstyrelsens uppsikt, och har utskottet, som vägt det av allmänningskommitterade
avgivna förslaget till administrationsbestämmelser och förordning för häradsallmänningarna
mot skogslagstiftningskommitténs och reservantens förslag, i
huvudsak anslutit sig till kommittémajoritetens åsikt. Mot kommitténs förslag till
lag angående skogsvårdsstyrelser har utskottet intet haft att erinra, men velat i
detta sammanhang uttala, att utskottet icke kunnat gilla det från flera håll framställda
förslaget angående inrättande av en skogsvårdsstyrelsernas överstyrelse.
Likaså har utskottet uttalat att, då länsjägmästartiteln vunnit burskap, lagförslagets
benämning »biträde» borde utbytas mot länsjägmästaie. Därjämte har utskottet
framhållit, att skogsvårdsstyrelsens rätt att pensionera den underlydande personalen
borde fastslås. Beträffande förslaget till lag angående åtgärder till förekommande
och hämmande av insektshärjningar har utskottet funnit frågan för närvarande ei
vara av den vikt, att däråt borde ägnas en särskild lag, utan ansett att i likhet
med vad som föreslagits i reservationen, lagbestämmelser i hithörande fråga borde
kunna inrymmas i den allmänna skogsvårdslagen.

Med hänsyn till den ringa förekomsten av storverksträd och ekar å häradsallmänningarna
har utskottet ej funnit nödigt, att särskild lag utfärdades angående
avstående av kronans rätt till dylika träd, utan föreslagit, att statsmakterna måtte
förklara sig vilja utan ersättning avstå från desamma.

I Va^ me^an & ena sidan kommittémajoritetens förslag till lag om ändrad
lydelse av 5 § i förordningen den 21 december 1857 om ägors fredande mot skada
aVjaIinanf..emdjur samt om stängselskyldighet och å den andra det av reservanten
i detta hänseende avgivna förslaget, har utskottet funnit det senare äga ett betydande
företräde. Kommittémajoritetens förslag syntes utskottet nämligen innefatta

t>13

bestämmelser, vilka vore såväl opraktiska som ägnade att lätt valla osämja grannarna
emellan.

Det av reservanten väckta förslaget om lagstiftning för skogar, vilka på
ägarens yrkande skulle ställas under planmässigt skogsbruk, har utskottet ej ansett
sig kunna biträda.

Efter att ifråga om lagförslagens uppställning och redigering hava givit
företräde åt reservationen har utskottet velat tillstyrka kommittéförslaget med de
icke oväsentliga ändringar och tillägg, som sålunda föreslagits.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län har ävenledes infordrat yttrande från länets
hushållnigssällskaps förvaltningsutskott och landsting samt för egen del åberopat
såsom eget underdånigt utlåtande vad skogsvårdsstyrelsernas ombudsmöte i Stockholm
den 25 november 1920 i ärendet anfört.

Nyssnämnda hushållningssällskaps förvaltningsutskott har endast anfört, att
utskottet icke hade något att erinra beträffande det av skogslagstiftningskommittén
framlagda förslaget till lag angående vård av kommunskogar, sockenallmänningsskogar
samt vissa stiftelsers, föreningars och sällskaps skogar.

Landstinget, som funnit de av kommittén föreslagna lagstiftningsåtgärderna,
i den form de i betänkandet förelåge, i en del fall oberättigade och i en del fall
skadliga, har förklarat sig sakna skäl tillstyrka bifall till kommitténs förslag.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län, som ävenledes överlämnat i ärendet infordrade
yttranden från landstinget och hushållningssällskapets förvaltningsutskott, vilka båda
förklarat sig ej kunna tillstyrka, att det föreliggande kommittébetänkandets förslag
måtte upphöjas till lag, har med helt kort motivering och under åberopande av
-de goda verkningarna av 1903 års skogslag, sedan densamma kompletterats med
den provisoriska lagen av år 1920, avstyrkt, att de föreslagna lagförslagen i befintligt
skick skulle vinna avseende samt uttalat sig för det förslag till lagstiftning på
området, som framlagts av de av skogsvårdsstyrelserna tillsatta kommitterade.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län har överlämnat yttranden från landstinget,
hushållningssällskapets förvaltningsutskott och Indalslidens sockens kommunalstämma.

Landstinget har framhållit, att den påbyggnad på 1903 års lag, som innefattades
uti kommittébetänkandets föreskrifter angående skydd för växtlig ungskog,
syntes ägnad att av alla intresserade parter kunna godtagas. Emellertid syntes det
landstinget som om det hade varit lyckligare, om skydd även i större utsträckning
än reservanten ifrågasatt beretts även för annan skog än ungskog. 1 sådant avseende
ifrågasatte landstinget visst tillägg till lagens 5 paragraf. Vidare ville landstinget
framhålla, att straffbestämmelserna vore väl så stränga, och att föreskriften
om att virke, som avverkats för husbehov, icke finge för annat ändamål användas,
icke borde upphöjas till lag. Slutligen har landstinget framhållit, att föreslagen
inskränkning i betesrätten beträffande får och getter skulle mycket hårt drabba den
del av befolkningen, som för sitt uppehälle hölle dessa djur.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott har i huvudsak anslutit sig till
landstingets nyssnämnda uttalande, dock har utskottet gjort sig till tolk för en
annan uppfattning beträffande kravet på skydd för skogsåterväxten mot kreaturs
betning och ifrågasatt sådana bestämmelser, att den, som därav hade intresse, finge
därom draga försorg enligt samma principer, som gällde i 4 paragraf i nuvarande
stängselförordning i fråga om hägnad kring åker eller äga, som stötte emot skog.

Indalslidens kommunalstämma, som endast behandlat kommittébetänkandets

Kopparbergs

ltin.

Gävleborgs

län.

Västernorrlands
län.

214

Jämtlands

län.

förslag beträffande betesrätt, har uttalat, att den för sin del icke kunde tillstyrka,
att sagda förslag upphöjdes till lag.

Länsstyrelsen har i huvudsak anslutit sig till det av reservanten utarbetade
lagförslaget. Emellertid hade det förefallit länsstyrelsen som om varken kommittémajoritetens
eller reservantens förslag innebure några garantier för att ej ung och
till äventys jämväl medelålders skog ödelädes. Under framhållande därjämte att
länsstyrelserna i allmänhet saknade förutsättning att sakligt bedöma de besvärsmål,
som i skogliga frågor bragtes inför dem, har länsstyrelsen ifrågasatt, om ej åtskilliga
fördelar vore att vinna i nämnda hänseende genom att en särskild skogsvårdsstyrelserna
överordnad myndighet inrättades. En sådan anordning borde ock vara
till särskild hjälp med hänsyn till önskvärdheten av att skogsvärdsstyrelserna likformigt
och med oväld tillämpade gällande lagar. Emot de av kommitterade föreslagna
straffbestämmelserna hade länsstyrelsen ansett sig höra erinra, att desamma
i vissa fall syntes olämpliga och i andra nog så stränga. I fråga om föreslagna
ändringar i nu gällande bestämmelse om rätt till bete och hägnadsskyldighet har
länsstyrelsen anslutit sig till det utlåtande, som avgivits av landstinget och hushållningssällskapets
förvalningsutskott. Angående förslaget till lag om skogsvårdsstyrelser
har länsstyrelsen vidare framhållit, att däri borde inrymmas bestämmelse
om rätt för skogsvårdsstyrelse att till pensionering av dess personal få använda
skogsvårdsmedel.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har överlämnat yttrande endast från landstinget.

Landstinget har under erinran om de nu gällande skogslagarna och den svåra
olägenhet, som av dessa härletts beträffande skyddsskogarna, i det att desamma,
ställda under skogsstatens tillsyn, ej ansetts kunna bliva delaktiga av skogsvårdsavgifterna,
framställt vissa erinringar mot lagförslagen och i sådant avseende uttalat
bl. a., att definitionen å ungskog blivit synnerligen olyckligt avfattad, varigenom
enligt landstingets förmenande vid rättstvister domstolarna skulle komma att
beredas betydande svårigheter vid avgörande av de särskilda fallen. Efter att hava
uttalat, att lagförslagen vore svårfattliga och ginge allt för mycket i detalj, har
landstinget, som särskilt velat framhålla, att, i fråga om skogsvärdsstyrelserna, dessas
rättigheter och skyldigheter borde vara av den avfattning och omfattning, att de
kunde leda till full effekt, och att den fiskaliska rätten vore till och borde vara
inriktad mot den och det, som kunde stå emot en god ordning och skogsvård, samt
att det vore lika viktigt att fastslå, att skogsvärdsstyrelserna ej vore i första hand
eu fiskalisk myndighet, utan en institution gemensam med allmänheten och dess
vitala intressen samt dess rådgivare och hjälpare, och att lösningen av en verkligt
god skogsvård endast kunde vinnas genom en lagstiftning, som toge som grundvillkor
och som skapade en enhetlighet i såväl bestämmelser som administration,
har landstinget slutligen uttalat sig icke kunna tillstyrka, att vare sig kommittémajoritetens
eller reservantens förslag lades till grund för den blivande lagstiftningen.

Länsstyrelsen har i avgivet utlåtande inledningsvis uttalat, att en skärpt skogslagstiftning
till ersättande av den år 1903 genomförda vore av oundgängligt behov
påkallad och borde snarast möjligt komma till stånd. I valet mellan å ena sidan
fcommittébetänkandet och å den andra huvudreservantens förslag ville länsstyrelsen
för sin del giva företräde åt det förra. Detta vore vida kortare och enklare, men

2i;

ledo dock av <;n allt för ytor detaljering, dock ingalunda i sa hög grad som reservantens
förslag. Det närmare angivande av lagarnas omfattning, som reservanten
velat ernit, syntes länsstyrelsen hava ett mera teoretiskt än praktiskt intresse, varjämte
det syntes kunna sättas i fråga, om lians klassifikation över huvud taget vore
riktig och för framtida behov tillfyllestgörande. Någon svårighet att bestämma
tillämpningsområdet för 1903 års lag om vård av enskildes skogar hade länsstyrelsen
veterligt ej framträtt i praktiken, och det syntes vara allt skäl att hålla
sig vid status quo i detta hänseende såsom beprövat och hos allmänheten invant.

Beträffande den allmänna hållningen av lagförslaget formellt sett, ville länsstyrelsen
erinra, att den vid liera föregående tillfällen inlagt en gensaga mot det
sätt, som på senare tider med förebilder från utlandet allt mera vunnit insteg även
vid lagstiftningsarbetena i vårt land, nämligen att i lagarna söka genom synnerligen
utförliga detaljföreskrifter möta alla tänkbara fall, i stället för att begränsa lagarnas
uppgift till att angiva de allmänna reglerna, vilkas tillämpning i detaljerna
överlämnades åt de handhavande eller dömande myndigheterna. Detta omfattande
detaljutförande gjorde lagarna långa och svåra att sätta sig in uti för den allmän
het, som skulle rätta sig efter dem, varjämte strävandet att föra in alla tänkbara
fall under lagen just öppnade portarna för luckor och missuppfattningar, som underlättade
kringgåenden eller gåve anledning till tvister. Om dessa anförda satser
ägde sin tillämpning på lagstiftning i allmänhet, hade de en särskilt stor betydelse
med avseende på en lagstiftning, vilken såsom den förevarande i större grad berörde
den icke i särskild mening lagerfarna allmänheten. I sistberörda hänseende
delade länsstyrelsen den mening, som uttalats i landstingets yttrande. Under erinran
om den nu gällande provisoriska skogslagen och att med genomförande av en permanent
lagstiftning å området nyssnämnda provisoriska lag skulle komma att upphöra,
hade länsstyrelsen för sin del velat uttala den meningen, att i sådant fall det
syntes alldeles nödvändigt att till hindrande av skogsjobberiet och den därmed förbundna
rovhuggningen några den provisoriska lagens motsvarande bestämmelser, om
än med den modifikation, som kunde anses nödig, borde inflyta i den nya lagstiftningen.

Under erinran därefter att betydande delar av Jämtlands län upptogos av
skyddsskogar har länsstyrelsen närmare ingått på de spörsmål, som beträffande
dessa skogars skötsel visat sig vara av mest vitalt och aktuellt intresse. I sådant
avseende har länsstyrelsen först uppehållit sig vid, under vilken myndighet sagda
skogar borde ställas. Med framhållande av att åsikterna, huruvida sagda skogar
borde såsom hittills vara ställda under skogsstaten eller underställas skogsvårdsstyrelserna
vore rätt så divergerande inom skilda läger, ville länsstyrelsen uttala
som sin åsikt, att det vore lämpligast, att skyddsskogarna komme under tillsyn av
samma myndighet, som hade att tillse de enskilda skogarna i allmänhet, alltså under
skogsvårdsstyrelsen. Detta hade enligt länsstyrelsens mening sin särskilt stora betydelse
för den viktiga sida av tillsyningsmyndighetens verksamhet, som avsåge
framkallande och understödjande av positiva åtgärder till skogsskötsel fromma.
Allmänt överklagat vore det, man kunde väl säga otillständiga förhållandet, att
skogsägarna å skyddsskogsområde — varifrån dock utginge skogsvårdsavgifter i
likhet med skogarna utanför detsamma — icke kunde komma i åtnjutande av understöd
från dessa avgifter till skogsvårdande arbeten på grund av att detta område
vore undandraget skogsvårdsstyrelsens bestämmande. Enligt länsstyrelsens uppfatt -

216

ning, vilken uttalats i tidigare till Kungl. Maj:t avgivna yttranden, borde berörda
förhållande icke utgjort hinder för anvisande av medel av skogsvårdsavgifterna till
skogsförbättringsåtgärder även på skyddsskogar. En motsatt uppfattning gjordes
nu gällande av skogslagstiftningskommittén, och några medel till dylika högst nödiga
åtgärder torde därför ej komma att lämnas, förrän ny lagstiftning i ämnet kommit
till stånd. Ifråga om de föreslagna bestämmelserna rörande skyddsskogarnas behandling
ville länsstyrelsen uttala, att desamma i viss mån icke utgjorde någon
förbättring av nu gällande, utan borde därför i förevarande förslags 10 paragraf
uteslutna orden »framtida bestånd» bibehållas. Från sakkunnigt håll hade det vidare
anmärkts, att lagförslaget i vissa fall medgåve avverkning å skyddsskogsområde
utan föregående utsyning genom skogsvårdsstyrelsens försorg, nämligen om styrelsen
på grund av utredning funne uppenbart, att genom den avverkning, vartill tillstånd
söktes, skogens återväxt icke äventyrades. Man hade erinrat att, under det att
man på andra håll började allt mera övergå till att låta stämpla sin skog genom
anlitande av skogsvårdsstyrelsen, skulle dessa »våra mest ömtåliga och i klimatiskt
hänseende sämst lottade skogar» kunna göras till föremål för avverkning utan föregående
utsyning, och detta efter en utredning, som vore verkställd kanske av någon
länsskogvaktare. Länsstyrelsen hölle före, att denna anmärkning hade fog för sig.
Fara vore att härmed under skogsägarens starka påtryckning, som visat sig kunna
inverka även på personer i mera ansvarsfull ställning, samt skogsvårdsstyrelsens
brist på biträden kunde beredas en väg, varpå syftet med skyddsskogsbestäm melserna
kunde väsentligen eluderas.

Beträffande förfarandet, då skogsvårdsstyrelsen finge anledning ingripa, följde
det nya lagförslaget i visst avseende 1903 års lag, men vore detta enligt länsstyrelsens
förmenande en försämring, då rätten till erhållande av förbud i avbidande på
sakens slutliga avgörande borttagits. Under erinran om den behandling propositionen
till 1903 års riksdag angående nu gällande skogsvårdslag rönt inom vederbörande
utskott, har länsstyrelsen uttalat, att framtvingandet av skogsägarens egna
åtgöranden för återväxtens säkerställande borde kunna ske genom föreläggande av
verkande vite. Efter att hava gjort en del erinringar mot vissa konsekvenser av
lagens bestämmelser i de fall, att rättegångar skulle komma att anhängiggöras, har
länsstyrelsen vidare uttalat, att det detaljutförande, som på många punkter i lagförslaget
gjorts, åstadkommit, att lagens effektivitet blivit mindre, därigenom att
det ökat möjligheterna för tredskande och ovilliga skogsägare att undandraga sig
dess verkningar. Vidare har länsstyrelsen framhållit, att vissa bötesbelopp uppenbarligen
satts allt för låga. I fråga om den beslagsrätt, som genom lagförslaget tillerkänts
hos skogsvårdsstyrelsen anställda skogsbetjänte, har länsstyrelsen icke funnit
det vara tillrådligt att lämna dessa sådan rätt. som icke betingades vare sig av
deras utbild ing eller av den återhållande kraft mot obefogade beslag, som läge
i deras ställning och den känslighet för påföljden av ett olaga beslag, som därmed
följde.

I fråga om förslaget till lag angående vård av kommunskogar har länsstyrelsen
uttalat vissa betänkligheter. Sålunda har definitionen på stiftelser icke synts
vara riktigt avfattad. Vidare ville länsstyrelsen instämma i reservantens åsikt i
fråga om ställande under plantvång av skogar, tillhöriga föreningar eller sällskap,
som bildats i allmänt intresse för främjande av god skogsvård. Såsom en brist i
förslaget rörande upprättande av hushållningsplaner för vissa skogar har länssty -

217

relsen vidare anmärkt, att det borde liava sörjts för, att sakkunnigt biträde för
detta arbete alltid mätte kunna erhållas t. ex. genom att tillförsäkra skogsvårdsstyrelsen
biträde av statens med sådant arbete sysslande tjänstemän. Länsstyrelsen,
som visserligen beträffande skogar, som skulle falla under den allmänna skogsvårdslagen,
förordat vite för att tvinga en tröskande markägare att fullgöra sina skyldigheter,
hade, beträffande skogslagstiftningskommitténs förslag i enahanda syfte i
fråga om kommuners m. h. skogar, funnit där stadgade äventyr av vite mindre
användbart, då det här gällde juridiska personer. I fråga om skogsvårdsstyrelsernas
sammansättning enligt kommittéförslaget har länsstyrelsen velat göra eu del erinringar.
Sålunda syntes det icke lämpligt att den »förstuga» kunskapen inom styrelsen
representerades endast av dess förstuga biträde, utan ifrågasatte länsstyrelsen,
dels att skogsvårdsstyrelsen borde utökas med ytterligare tvä ledamöter, dels att
den av Kungl. Maj:t tillsatte ledamoten, som tillika kunde vara sekreterare, borde
vara forstligt bildad. Särskilt ville länsstyrelsen framhålla, att skogsvårdsstyrelsen
efter övertagande inom Jämtlands län av tillsyn över skyddsskogarna ingalunda
kunde vara tillgodosedd med det enda förstuga biträde, som lagförslaget ifrågasatte.
Visserligen tillädes Kungl. Maj:t i samma förslag rätt att på framställning av skogsvårdsstyrelsen,
förordna om anställande av ytterligare biträden, men enbart denna
bestämmelse syntes ej vara nog för erhållande av full trygghet om sakkunnig behandling
av ifrågavarande viktiga och i den enskildes hushållning djupt ingripande
ärenden. Härför erfordrades, att styrelsens organisation och administration utbyggdes
på ett fullt betryggande sätt. Detta syntes böra liggå under Kungl. Maj:ts bestämmande
och tillsyn och sålunda kunna komma till uttryck i ett reglemente,
men för trygghetens skull borde detta dock vara i lagen anvisat. Mot en ifrågasatt
uppdelning av Jämtlands län på två skogsvårdsstyrelser ville länsstyrelsen inlägga
en bestämd protest, då en sådan åtgärd lätt kunde leda till olika principer
för de båda skogsvårdsstyrelsernas verksamhet. Vad anginge ett från vissa håll
framställt yrkande på inrättande av en skogsvårdsstyrelsernas centralmyndighet,
ville länsstyrelsen icke förneka, att en centralmyndighet skulle kunna vara av betydelse
för ett rätt utförande av det skogsvårdsstyrelserna anförtrodda handhavandet
av lagstiftningen om enskilda skogar. Men huruvida redan nu och som betingelse
för en förbättrad skogslagstiftning, vars snara genomförande vore av så stor vikt,
en sådan myndighet borde tillskapas syntes dock tvivelaktigt.

Slutligen ville länsstyrelsen framhålla, att det föreliggande lagförslaget borde,
innan det förelädes riksdagen, undergå en väsentlig omarbetning.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har överlämnat yttranden från landsting
och hushållningssällskapets förvaltningsutskott, vilka båda, utan att hava ingått på
någon vidare granskning av lagförslagen, uttalat sig för att desamma i tillämpliga
delar väl borde kunna ersätta den inom länet för dess kustland nu gällande s. k.
dimensionslagen. Länsstyrelsen har i anslutning till hushållningssällskapets förvaltningsutskott
och landstinget uttalat sig för att det föreliggande lagförslaget borde
kunna tillämpas inom Västerbottens och jämväl Norrbottens läns kustland. Dock
har länsstyrelsen därvid ifrågasatt, att kommittébetänkandets förslag borde underkastas
en viss överarbetning, därvid särskilt borde övervägas, om och vilka tillägg
eller jämkningar däri kunde vidtagas, för att detsamma skulle bliva i allo lämpligt
för att utsträckas till att gälla för nyssnämnda delar av landet.

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 sand. 82 höft. (Nr 104.)

Västerbottens
län.

218

Norrbottens

län.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har vid avgivande av yttrande i ärendet
överlämnat yttranden från landstinget och hushållningssällskapets förvaltningsutskott,

Landstinget har, under uttalande av sin anslutning till den Husbergska reservationen,
framställt vissa erinringar mot 16, 41, 103 och 104 §§ i sagda reservation
samt därefter, under framhållande av att den för länets kustland gällande
s. k. dimensionslagen redan vid sin tillkomst betecknats såsom en tillfällig lagstiftning,
hemställt, att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa utredning om och i vad mån
den nu föreslagna skogslagen med av densamma betingade ändrade administrativa
och ekonomiska förhållanden kunde antagas att gälla för Västerbottens och Norrbottens
läns kustland.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott har intet väsentligt haft att erinra
mot lagförslaget, dock har utskottet beträffande eventuella bestämmelser angående
skogsbetets ordnande velat förorda reservationen

Länsstyrelsen har ingående behandlat det föreliggande kommittébetänkandet
såväl i vissa detaljer som ock i synnerhet med hänsyn till de principer, varpå
detsamma är byggt, och vid denna granskning särskilt tagit sikte på, huruvida de
föreslagna lagbestämmelserna lämpligen borde kunna ersätta dimensionslagen. Beträffande
lagverkets form och uppställning ville länsstyrelsen uttala sin anslutning
till det av reservanten utarbetade förslaget. I fråga om skyldighet för skogsägaren
att sörja för återväxt efter avverkningen ville länsstyrelsen utan tvekan uttala, att
det föreliggande förslaget till lag angående vård av enskildes skogar väl kunde
ersätta den nu gällande aimensionslagen. Vad åter anginge den princip, som läge
till grund för bestämmelserna om avverkning, kunde länsstyrelsen icke skänka
kommittébetänkandet sitt lika odelade gillande. Kommittéförslaget, som visserligen
innehölle föreskrifter angående avverkning av växtlig ungskog i bestånd, innehölle
ej några dessa föreskrifter supplerande bestämmelser rörande själva avverkningen —
huvudavverkningen. I fråga om denna kunde förslaget sägas hava beträffande den
ålder, då skogen ansetts vara mogen för avverkning, ställt sig på den biologiska
ståndpunkten. Enligt länsstyrelsens mening kunde nämligen förslaget ej tolkas
annorlunda än så, att om skogen nått fröbarhetsålder, avverkning av densamma
vore tillåten under förutsättning, att av kommittén föreslagna åtgärder för återväxtens
säkerställande vidtoges. Måhända skulle emellertid kommitténs förslag
tolkas så, att avverkning vore under angiven förutsättning tillåten, då skogen nått
den ålder, i vilken den lämpligen kunde ställas som fröträd. Skulle emellertid förslag
framläggas om införande för länets kustland av en lagstiftning som proklamerade
>en avverkningspolitik i den ena eller andra nu angivna riktningen såsom av
statsmakterna godkänd, måste länsstyrelsen på det allra livligaste avråda från förslagets
antagande. Det hade nämligen visat sig att även så långt norrut som i
detta läns kustland växtliga träd bure ej obetydligt med kött vid en jämförelsevis
ung ålder, då de emellertid lämnade ett virkesutbyte av endast de minsta timmerdimensioner
eller t. o. m. av blott propsdimensioner. Då ungskogarna därtill ofta
vore så glesa, att de icke kunde »förväntas genom tillväxt bliva slutna» skulle
deras skördande vid en tidpunkt, då de ekonomiskt lämnade ett i hög grad otillfredsställande
resultat men kanske ännu avsatte en tillväxt, som ur räntabilitetssynpunkt
fullt motiverade deras kvarstående, genom antagande av ett sådant lagförslag
sägas hava vunnit statsmakternas godkännande. Det tillägg till dessa bestämmelser,
som reservanten gjort, kunde ej sägas borteliminera de påpekade olägen -

219

heterna. Beträffande formuleringen av föreskrifter för avverkning av skog, särskilt
yngre, insåge väl länsstyrelsen, att det vore förenat med stora svårigheter att härför
finna de rätta uttrycken, och detta berodde därav, att skogshushållningen icke
rörde sig med begrepp, vilka vore eller kunde vara skarpt fastslagna, därför att de
hade en olika innebörd, allt efter de olika yttre förhållanden, under vilka skogshushållningen
utövades. Man måsto därför hava klart för sig, att det endast är
genom praxis och hävd, som do skogliga begreppen erhölle sin för varje trakt allmänt
erkända betydelse. Ur dessa synpunkter funne länsstyrelsen 5 § i kommitterades
förslag icke hava erhållit lycklig formulering. Under omnämnande av de
bestämmelser angående avverkning, som funnes intagna i 1918 års provisoriska
skogslag, ville länsstyrelsen hava uttalat, att den ansåge, att, därest en ny skogslag
för landet söder om Västerbotten uppbyggdes på någon av de angivna eller
med dem likartade grunderna, det borde tagas under allvarligt övervägande, om den
ej kunde gälla även för Norrbottens kustland, något som uppenbarligen bäst skedde
i sammanhang med den överarbetning, som kommittéförslaget väl torde underkastas,
innan det framlades för riksdagen. Den enda tvekan, som enligt länsstyrelsens
mening kunde tänkas böra råda gent mot antagandet av de grunder för lagstiftning,
för vilka länsstyrelsen sålunda gjort sig till tolk, vore, huruvida med en dylik lagstiftning
den statliga kontrollen över den enskildes skogshushållning bleve sådan,
att den kunde på ett verksamt och tillfredsställande sätt utövas av de nuvarande
organen. I detta avseende kunde länsstyrelsen ej underlåta att understryka, att
förslaget icke svarade mot vad som kunnat förväntas. Då länsstyrelsen hölle före,
att man i sagda hänseende nödvändigtvis borde gå ett steg längre än kommittén,
syntes det länsstyrelsen vara i hög grad önskligt, att i sammanhang med lagförslagets
överarbetning en undersökning verkställdes beträffande de i detta avseende
framkomliga vägarna. Beträffande förslaget till lag angående vård av kommunskogar
m. fl. ville länsstyrelsen, under erinran om att kommittémajoriteten och
reservanten haft betydligt skiljaktiga uppfattningar om sagda lags geografiska utsträckning,
hava uttalat, att det av kommitté majoriteten framlagda förslaget till
bestämmelser angående lagens handhavande inom de delar av landet, där skogsvårdsstyrelser
icke funnes, icke syntes i allo kunna förordas. Vidare har länsstyrelsen
framhållit, att de principer, som skulle läggas till grund för de liushållningsplaner,
efter vilka sagda skogar skulle skötas, icke blivit lyckligt utformade.
Länsstyrelsen hade sålunda funnit att, då härvid icke hänsyn tagits till det allmänt
gällande kravet, att äldre kalmarker ovillkorligen och snarast försattes i skogbärande
skick, den av kommittén föreslagna formuleringen, vilken skulle avse en
rationell hushållning, icke motsvarade vad man allmänt ville inlägga i sistnämnda
begrepp. Vidare ville länsstyrelsen framhålla det synnerligen olämpliga i kommittébetänkandets
förslag, att en hushållningsplan genast skulle tillämpas, och först
sedermera undergå granskning. Tillämpningen av en icke tillfredsställande hushållningsplan
kunde vålla svårbotlig skada, och avsåge ärendet en skog i Västerbottens
eller Norrbottens län, kunde frågans slutliga avgörande genom att parterna ömsevis
anförde besvär hos alla instanser länge fördröjas. Efter att hava framställt vissa
erinringar mot 3 § 2 mom. i förslaget till lag angående åtgärder till förekommande
och hämmande av insektshärjningar å skogar, samt sedan länsstyrelsen beträffande
skogsbetet uttalat sin anslutning till reservantens förslag, har styrelsen såsom en
sammanfattning av sina gjorda uttalanden velat tillåta sig föreslå, att en över -

220

Skogsvårdsstyrelserna.

arbetning av kommitténs lagförslag måtte verkställas och därvid undersökas, i vad
mån de nya bestämmelserna kunde vinna tillämpning även för kustlandet i’Norrbottens
län, samt vilka ändringar i administrationen, som därav kunde anses nåkallade.
r

, Skogsvårdsstyrelserna i riket hava i allmänhet tagit ställning till å ena sidan
betänkandets förslag utan vidare detaljgranskning och å den andra det förslag till
lagstiftning på området, som framlagts av de utav dem särskilt tillsatta kommitterade.

Skogsvårdsstyrelsen i Stockholms län har i huvudsak anfört följande. Redan
från början ansåge styrelsen sig böra framhålla, att styrelsen icke kunde i deras
nuvarande skick förorda något av de framkomna förslagen: kommittémajoritetens,
reservantens eller skogsvårdsstyrelsernas. Dock ansåge styrelsen, att samtliga
förslag innehölle flera synnerligen beaktansvärda uppslag, och att det därför ganska
lätt borde låta sig göra att genom lämpliga extrakt från desamma få fram ett lagförslag,
som skulle kunna tillfredsställa såväl skogsägarnas berättigade krav som
skogsvårdsintresset. Såsom grundstomme till formen för en dylik lag ansåge styrelsen
det Husbergska förslaget vara att föredraga, dels emedan detta vore avfattat
med tanke på att i framtiden kunna ingå såsom ett led i en samtliga våra skogar
omfattande skogslag, och dels emedan detsamma vore uppställt på ett klart och
överskådligt sätt. Styrelsen ville framhålla, att det vid granskningen av de framkomna
förslagen framställts så betydande anmärkningar ej blott mot de huvudprinciper,
på vilka desamma uppbyggts, utan jämväl mot flertalet detaljer, att en överarbetning
blivit ofrånkomlig. Under dylika förhållanden ansåge styrelsen sig icke
behöva i detalj beröra varje enskilt förslag, utan fastmer böra yttra sig företrädesvis
onj själva huvudprinciperna för den förestående skogslagstiftningen samt det
sätt, pa vilket respektive betänkanden behandlat desamma. Angående lagstiftningens
omfattning ville styrelsen hava uttalat, att det ur skogsvårdssynpunkt utan tvivel
vore önskvärt, om man redan nu kunde taga steget fullt ut och föreskriva kontroll
av avverkning av afl skog å enskilda tillhöriga fastigheter, men hyste styrelsen
dock mycket allvarliga betänkligheter angående lämpligheten av en dylik åtgärd.
Angående avverkning av ungskog hölle styrelsen före, att den nya skogslagstiftningen
lämpligen kunde omfatta något mer än skogslagstiftningskommittén föreslagit,
fs .1 s styrelsen vara möjligt, att genom ett påpekande i lagmotiven kunna
få definitionen av ungskogsbegreppet att omfatta skog av ålder ända upp till 70 år.
Angående husbehovsavverkningen anslöte styrelsen sig till den grundtanke, som
kommit till synes i ombudsmötets förslag om förbud att genom saluavverkning
äventyra en egendoms tillgång till husbehovsvirke. I detta sammanhang ville styrelsen
framhålla, att, därest på sätt styrelsen nyss ifrågasatt, skydd kunde beredas
skog till 70 års ålder, en egendoms virkesbehov för egen förbrukning helt visst
skulle vara säkerställd genom ungskogarnas produktion. Beträffande avverkning å
egendomar, som bytte ägare, har styrelsen framhållit, att särbestämmelser rörande
avverkningsmöjligheterna å dylika egendomar borde införas i lagen. Angående
rättsförfarandet ansåge styrelsen att rätt att utföra åtal borde tillkomma, förutom
allmänna åklagaren, jämväl skogsvårdsstyrelsen. I fråga om betryggande av återväxt
av skog, finge styrelsen tillstyrka ombudsmötets förslag med viss ändring.
Det av landshövding Husberg framlagda förslaget angående skogsbetet funne sty -

221

relsen i stort sett tillfredsställande. Med hänsyn till inom Stockholms län rådande
förhållanden tillstyrkte styrelsen på det livligaste, att kustområdena bleve föremål
för särskild undantagslagstiftning. Vidare har styrelsen med hänsyn till den omfattning,
vari skogsegendomar inom länet uppstyckades för byggnads- och andra
liknande ändamål, föreslagit vissa bestämmelser, såsom bl. a. en skiirpning av begreppet
»byggnadstomt» på så sätt, att avverkning tillätes endast å redan bebyggda
tomter eller å sådana, där uppförandet av byggnader vore omedelbart förestående.

De skilda förslag, som framkommit därom, att sådana icke staten tillhöriga
skogar, vilka skulle ställas under plantvång, borde läggas under skogsvårdsstyrelsernas
uppsikt, ville styrelsen för sin del icke tillstyrka, enär en dylik anordning
måste medföra, att skogsvårdsstyrelserna skulle få helt andra arbetsuppgifter än
dem, som 1903 års förordning tillagt dem. Detta innebure dessutom vissa risker,
enär skogsvårdsstyrelserna genom att exempelvis nödgas fastställa hushållningsplaner,
komme att bestämma även den ekonomiska skötseln av dylika skogar, ett ingripande
som i många fall kunde befaras framkalla en opinion mot styrelserna och därmed
förringa det förtroende, som dessa hittills lyckats förvärva sig bland skogsägarna.
Vidare skulle genom en dylik omläggning den rent administrativa delen av styrelsernas
verksamhet högst avsevärt ökas. En följd därav bleve, att styrelserna skulle
svälla ut till små ämbetsverk, och att länsjägmästarna i högre grad än nu bleve
bundna vid innearbete. Detta kunde ej vara till gagn för skogsvården. Snarare
syntes då allt böra göras för att styrelserna så mycket som möjligt skulle få bibehålla
sin karaktär av stödjande och rådgivande myndighet, samt att länsjägmästarna
befriades från allt onödigt expeditionsarbete för att i stället få ägna sig åt konsultativ
verksamhet. Som en sammanfattning av det anförda hemställde slutligen
skogsvårdsstyrelsen, att eu överarbetning av det framkomna förslaget måtte verkställas
samt att härvid de ovan angivna riktlinjerna för lagstiftningen måtte vinna
beaktande.

Skogsvårdsstyrelsen i Uppsala län har uttalat sin anslutning i allt väsentligt
till det lagförslag, som blivit vid skogsvårdsstyrelsernas möte 1920 godkänt.

Skogsvårdsstyrelsen i Södermanlands län, som icke kunnat tillstyrka de av
skogslagstiftningskommittén framlagda förslagen, dels på grund av att själva grundprinciperna
icke syntes motsvara nuvarande fordringar på en skogslag, dels på grund
av förslagens svårfattlighet för allmänheten, har i huvudsak anslutit sig till det av
skogsvårdsstyrelsernas kommitterade utarbetade lagförslaget. Mot det sistnämnda
har emellertid skogsvårdsstyrelsen framställt en del erinringar. Sålunda har uttalats
önskvärdheten av att åtalsrätt måtte tilläggas ej blott allmänna åklagaren utan
även skogsvårdsstyrelsen samt till dess biträde anställda tjänstemän. Vidare har
styrelsen ifrågasatt, att åt skogsvårdsstyrelse borde lämnas befogenhet att, där omständigheterna
sådant påkalla, få överlåta sin beslutanderätt åt en eller flera ledamöter
eller tjänstemän. Slutligen har skogsvårdsstyrelsen, under erinran om vissa
för Södermanlands län karaktäristiska förhållanden, ansett föreslagna inskränkningar
i betesrätten ingalunda vara betryggande för skogsåterväxten.

Skogsvårdsstyrelsen i Östergötlands län har, efter att hava avstyrkt såväl
kommittémajoritetens som reservantens lagförslag i dess nuvarande form, uttalat
sig för att den provisoriska skogslagen av år 1920 borde göras permanent med
bl. a. den förändringen, att den komme att omfatta alla enskildes skogar, såväl
upplåtna avverkningsrätter som jordägarnas egna avverkningar utöver husbehov

222

och oberoende av, huruvida egendomen gått i handel eller ej. I fråga om kommunskogar
m. fl. har styrelsen föreslagit samma lagbestämmelser som för enskildes
skogar, dock med det tillägg, att därest sådan skog hade den omfattning och beskaffenhet,
att hushållningsplan kunde med fördel därå tillämpas, dylik plan skulle
för densamma upprättas.

Skogsvårdsstyrelsen i Jönköpings län har helt anslutit sig till det av skogsvårdsstyrelsernas
kommitterade utarbetade lagförslaget.

Skogsvårdsstyrelsen i Kalmar läns södra landstingsområde har intet haft att
erinra emot kommittémajoritetens förslag.

Skogsvårdsstyrelsen i Kalmar läns norra landstingsområde har, utan att helt
vilja godtaga skogsvårdsstyrelsernas kommitterades lagförslag, likväl uttalat sin
anslutning i huvudsak till de principer, på vilket detsamma vore byggt. I fråga
om det föreliggande kommittébetänkandet har skogsvårdsstyrelsen, i anledning av
sin sålunda fattade ståndpunkt, icke ansett nödigt att ingå på någon detaljgranskning,
men likväl gjort en del erinringar. Sålunda har styrelsen framhållit, att beträffande
återväxtens betryggande kommittéförslaget vore väsentligt underlägset
1903 års lag. Angående lag för kommuners m. fl. skogar har skogsvårdsstyrelsen
hänvisat till skogssällskapets yttrande. Beträffande skogsvårdsstyrelsernas organisation
m. m. har styrelsen dels funnit det olämpligt, att hos samma skogsvårdsstyrelse
anställdes mer än en länsjägmästare, dels ansett tillsättande av en skogsvårdsinspektör
i jordbruksdepartementet ingalunda av behovet påkallat. Lagförslaget
angående åtgärder till hämmande av insektshärjningar avstyrktes, och i fråga om
ändrade bestämmelser beträffande skogsbetet förordades reservantens förslag. Förslaget
om ändrad lydelse av 2 kap. 36 § vattenlagen tillstyrktes.

Skogsvårdsstyrelsen i Gottlands län har i likhet med skogslagstiftningskommittén
ansett, att länet i fråga om skogslagstiftning fortfarande borde intaga en
särställning. Under erinran om att skogsvårdsstyrelsen på sin tid till skogslagstiftningskommittén
inkommit med hemställan om vissa ändringar i den gällande Gottlandslagen,
vilka befunnits på grund av erfarenheter vid dess tillämpning synnerligen
nödvändiga, har skogsvårdsstyrelsen vidare uttalat en del önskemål angående ytterligare
lagändringar i ifrågavarande hänseenden och sammanfattat dessa i följande
fyra punkter, avseende i huvudsak att förhindra skövling av skog genom förebärande
av att avverkningen skedde för markens användande i annat syfte än till skogsproduktion.

l:o) Att tillstånd måtte kunna sökas och lämnas, medan skogen ännu stode
på rot, sålunda innan marken vore tagen i bruk för det nya ändamålet.

2:o) Att det under vissa former måtte förbehållas skogsvårdsstyrelsen rätt
att förhindra sådana avverkningsföretag, som på grund av markens beskaffenhet
eller företagets omfång uppenbarligen mindre avsåge markens odling än skogens
exploatering.

3:o) Att det förbehölles skogsvårdsstyrelsen att liksom i fråga om vanlig
avverkning i vissa fall föreskriva åtgärder, som erfordrades för markens återställande
i skogbärande skick, därest marken ej inom skälig tid toges i bruk för det
ändamål, som föranlett skogsvårdsstyrelsens bifall till avverkningen.

4:o) Att sådana bestämmelser infördes i lagen, att skogsvårdsstyrelsen ägde
rätt att infordra säkerhet för de åtgärder till markens återställande i skogbärande

skick, vilka till äventyrs bleve behövliga, och detta även om marken överginge i
annan ägares hand.

Slutligen har styrelsen erinrat, att därest nu gällande lag angående skyddsskogar
skulle upphävas, det enligt densamma förefintliga skyddet mot ovarsam husbeliovsavverkning
å de fiygsandsfält, som funnes inom Gottlands län, skulle bortfalla.
Det syntes därför skogsvårdsstyrelsen önskvärt, att någon bestämmelse angående
kontroll över husbehovsavverkningen på ifrågavarande område vid skyddsskogslagens
upphävande intoges i Gottlandslagen.

Skogsvårdsstyrelsen i Blekinge län har helt anslutit sig till det av skogsvårdsstyrelsernas
kommitterade utarbetade lagförslaget.

Skogsvårdsstyrelsen i Kristianstads län har utan att taga definitiv ståndpunkt
till kommittébetänkandets förslag gjort en del mera allmänt hållna erinringar mot
-detsamma.

Skogsvårdsstyrelsen i Malmöhus län har avgivit yttrande överensstämmande
med det av skogsvårdsstyrelsen i Kristianstads län avlämnade.

Skogsvårdsstyrelsen i Hallands län har uttalat sig för att det av skogs- .
vårdsstyrelsekommittén utarbetade förslaget måtte upphöjas till lag, dock med viss
ändring av 1 § 2 mom. Emot detta skogsvårdsstyrelsens beslut har emellertid
skogsvårdsstyrelsens ordförande avgivit reservation, vari föreslagits att skogsvårdsstyrelsekommitterades
förslag borde i oförändrat skick upphöjas till lag.

Skogsvårdsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har helt anslutit sig till skogsvårdsstyrelsernas
kommitterades lagförslag.

Skogsvårdsstyrelsen i Älvsborgs län har i huvudsak anslutit sig till lagförslaget,
dock med en del ändringar, huvudsakligen av formell natur.

Skogsvårdsstyrelsen i Skaraborgs län har i huvudsak godkänt de lagförslag,
som av skogsvårdsstyrelsernas kommitterade framlagts, men har styrelsen föreslagit
en del ändringar i avsikt att förmildra desamma. Styrelsen kunde icke med nog
skärpa framhålla nödvändigheten av att den personliga friheten och äganderätten
icke genom lagar och förordningar bleve för skarpt kringskuren. Målet att öka
intresset för skogsvård kunde helt förfelas genom stränga lagar, som satte skogsägaren
i för stort beroende av skogsvårdsstyrelsen. Grundtanken i 1903 års lag
vore att huvudsakligast genom upplysning sprida intresse för skogsvård, och denna
tanke måste även gå igen i en blivande ny skogslag. Den provisoriska lag beträffande
enskildes skogar, som ännu gällde, hade tillkommit under kristiden och hade
visserligen mötts av förståelse, men denna omständighet torde tillräckligt förklaras
av å ena sidan den allmänna insikten om den särskilda fara för skogsskövling, söm
följde av kristidens uppdrivna pris på skogsprodukter, och å andra sidan tillförsikten
att den ifrågavarande lagstiftningen vore avsedd att i likhet med andra
kristidslagar bortfalla vid återinträdandet av normala förhållanden. Vidare hade
de ekonomiska förutsättningarna varit synnerligen gynnsamma under den provisoriska
skogslagens giltighetstid, enär skogsägarnas ekonomiska ställning under
kristiden så avsevärt förbättrats, att de därför ej blivit så beroende att lita till
avverkning av skogen. Nu när dessa goda tider syntes nalkas sitt slut, måste man
vänta, att skogsägarna skulle fordra större frihet att handskas med sina skogstillgångar.
Styrelsen ville därför såsom sin åsikt framhålla, att en åtgärd, varigenom
nu berörda kristidslag definitivt inrymdes i vår skogslagstiftning, icke skulle äga

224

erforderligt stöd i den allmänna uppfattningen om vad, som i skogsvårdens intresse
skäligen kunde anses av tidsförhållandena påkallat. Vikten av att lagstiftningen
på detta område icke allt för mycket strede mot allmänna uppfattningen borde
icke underskattas, enär eljest lagstiftningen, i stället för att främja god skogsvård,
verkade förlamande på den första förutsättningen därför: det enskilda intresset.
Det torde ock vara ställt utom allt tvivel, att förlänandet av permanens åt vissa
stränga bestämmelser i nuvarande provisoriska skogslag skulle nödvändiggöra en
omfattande omreglering av skogsvårdsstyrelsema med tillhörande tjänstemannakår.

Skogsvårdsstyrelsen i Värmlands län har framställt en del erinringar mot
såväl kommitténs och dess reservants förslag, som ock emot det förslag till lagstiftning,
som utarbetats genom skogsvårdsstyrelsernas försorg, och för den skull
förklarat sig icke kunna tillstyrka någotdera, De linjer, efter vilka den enligt
skogsvårdsstyrelsens mening ofrånkomliga överarbetningen av samtliga framkomna
förslag borde läggas, har styrelsen angivit till: ett bibehållande så långt som möjligt
i förändrat skick av nuvarande 1903 års beprövade och för allmänheten väl kända
återväxtlag. I denna stomme borde inarbetas dels provisoriska lagens ungskogsbestämmelser
dels ock omredigerade efter en permanent lags krav de bestämmelser
nyssnämnda provisoriska lag innefattade till skydd mot skogsskövling å egendomar,
som upprepade gånger bytt ägare. Att för närvarande genom lagstiftning söka nå
längre fram befarade styrelsen komme att snarare skada än gagna skogssaken
inom landet.

Skogsvårdsstyrelsen i Örebro lön har ansett, att det icke vore ändamålsenligt,
om skogslagstiftningskommitténs nu föreliggande lagförslag upphöjdes till
lag utan vore det riktigare och lämpligare, om nya lagbestämmelser kunde utarbetas
på grundval av 1903 års återväxtlag och 1920 års provisoriska lag till förekommande
av skövling av skog å fastighet i enskild ägo.

Skogsvårdsstyrelsen i Västmanlands län har i huvudsak anslutit sig till det
av skogsvårdsstyrelsernas kommitterade utarbetade lagförslaget, men beträffande
betesskyddet föreslagit, att en skogsägare, som ägde skogskulturfält i behov av
betesfred å område, vilket vore till gemensamt mulbete upplåtet, och som själv ej
släppte betesdjur därå, måtte av grannar och andra kunna påfordra skydd mot betning
utan kostnader för sig själv.

Skogsvårdsstyrelsen i Kopparbergs län bär uttalat sin fulla anslutning till
det av skogsvårdsstyrelsema utarbetade lagförslaget.

Skogsvårdsstyrelsen i Gävleborgs län har hemställt, att det föreliggande kommittéförslaget
ävensom reservantens förslag icke måtte till någon vidare Eders
Kungl. Maj:ts åtgärd föranleda,

Skogsvårdsstyrelsen i Väster norrlands lön har i en del avseenden framställt
erinringar mot skogslagstiftningskommitténs betänkande. Sålunda har skogsvårdsstyrelsen
påyrkat ett mera verksamt skydd för den skog, som, ehuru stående i sin
bästa värdetillväxt och uppvisande en rik frösättning, icke kommit att falla under
lagens bestämmelser på grund av den definition, som i betänkandet givits åt begreppet
ungskog, och har styrelsen ansett, att sådant skydd borde beredas alla
bestånd, som icke kunde anses hava nått ekonomisk mognad. Emot bestämmelserna
beträffande skötseln av ungskogsbestånden har skogsvårdsstyrelsen gjort den erinran,
att desamma syntes rent av försvåra eller omöjliggöra rationella beståndsvårdande
huggningar i växtliga ungskogar. I detta avseende syntes den nu gällande provi -

soriska skogslagen hava liimnat ett gott uppslag, som torde tillfredsställa långt
gående anspråk. Med hänvisning till samma provisoriska skogslag liar styrelsen
uttalat, att i en blivande skogslagstiftning borde inrymmas föreskrift om att avverkning
förbjödes till sådan omfattning, att den ifrågavarande fastigheten därigenom
komrne att lida brist på skog efter ortens förhållanden, och överlämnat förslag till
ändrad lydelse av 26 § i förslag till lag angående vård av enskildes skogar. Vidare
har styrelsen funnit, att de rättsmedel, som stode den enskilde skogsägaren till
buds enligt lagförslaget, icke kunde anses skäligen tillfredsställande. Då betänkligheter
jämväl blivit uttalade rörande kompetensen hos den synenämnd, som enligt
förslaget skulle hava att verkställa den undersökning på marken, vartill en företagen
avverkning kunde giva anledning, hade skogsvårdsstyrelsen i detta sammanhang
velat framkasta tanken på viss förändrad sammansättning av sagda nämnd
och framlagt förslag härtill. Emot inrättande av en skogsvårdsöverstyrelse, varom
förslag under offentlig diskussion framkommit, ville skogsvårdsstyrelsen inlägga eu
bestämd protest. Därest ökat rättsskydd för den enskilde skogsägaren i allt fäll
skulle anses önskligt, syntes det styrelsen mera ändamålsenligt, att avsedd rättelse
skedde genom ombildning av skogsvårdsstyrelserna, varigenom desamma tillfördes
mera sakkunskap. Beträffande kommittébetänkandets förslag till ändrade bestämmelser
i fråga om skogsbetets tillgodogörande, ville skogsvårdsstyrelsen avgjort förorda
det av reservanten framlagda. Styrelsen ville vidare ifrågasätta, huruvida det
vore lyckligt, såsom kommittén föreslagit, att endast allmän åklagare skulle få
utföra de rättegångar, som av lagförslagen föranleddes, då denne näppeligen besutte
härför erforderlig kompetens. Utöver vad skogsvårdsstyrelsen förut anfört beträffande
skogsvårdsstyrelsernas sammansättning, ville styrelsen hava uttalat, att det
hade vant önskligt, om i lag angående skogsvårdsstyrelser kunnat inrymmas bestämmelser
om att skogsvårdsstyrelserna finge använda under deras förvaltning
ställda medel till pensionering av styrelserna underlydande personal.

Slutligen har skogsvårdsstyrelsen uttalat sig för den av herr Sahlberg avgivna
reservationen beträffande söder om Västerbottens län belägna skogar, vilka enligt
nu gällande bestämmelser vore underkastade utsyningstvång.

Skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län har, under uttalande av att 1903 års
skogslag samt den provisoriska lagen av år 1920 vore väl ägnade att läggas till
grund för nya lagbestämmelser, icke ansett sig böra tillstyrka vare sig kommittémajoritetens
eller reservantens förslag såsom lämpade att läggas till grund för den
blivande lagstiftningen. Däremot ville styrelsen obetingat förorda det av skogsvårdsstyrelsernas
kommittérade utarbetade lagförslaget. Emellertid syntes det styrelsen
kunna ifrågasättas, huruvida i sistnämnda förslag intagna bestämmelser rörande
skyddsskogarna vore tillfyllest. Därest emellertid skyddsskogarna, vilka uppenbarligen
fordrade en noggrannare tillsyn än övriga enskildes skogar, komrne att på
sätt skogsvårdsstyrelsernas kommitté föreslagit ställas under skogsvårdsstyrelsernas
tillsyn och vård, ville styrelsen hava uttalat, att det vore att förutse, att skogsvårdsstyrelsens
utgifter för dessa skogar komrne att väsentligen överstiga de ifrån
dessa områden utgående skogsvårdsavgifterna. Det syntes därför vara förenat med
rättvisa och billighet, att staten bidroge till kostnaderna för dessa skogars vård
med ett belopp, motsvarande dess kostnader för skogsstatstjänstemännens tillsyn och
den fria utsyningen.

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 82 käft. (Nr 104.) 29

226

Skog ssällskapet
m. fl

Skog ssällskapet har lämnat en vidlyftig utredning angående den av sällskapet
bedrivna verksamheten samt hemställt, att de skogar, som vore till sällskapet anslutna,
ej måtte underkastas några strängare lagstiftningsbestämmelser än som gällde
för enskildes skogar i allmänhet.

Norrlands skogsvårdsförbund, som å allmänt möte i Östersund och under
exkursion till skyddsskogsområdet i norra delarna av Jämtlands län sommaren 1920
underkastat det av skogslagstiftningskommittén utarbetade förslaget till lagbestämmelser
i fråga om skyddsskogarna en ingående granskning, har uppdragit åt sin
styrelse att inför Eders Kungl. Maj:t framlägga de synpunkter på denna fråga, som
av skogsvårdsförbundet därvid framhållits. Efter en ingående motivering har skogsvårdsförbundet
i underdånighet hemställt, att vid en blivande granskning av skogslagstiftningskommitténs
lagförslag, i vad det rörde skyddsskogsområdena i Kopparbergs,
Västernorrlands och Jämtlands län, följande synpunkter måtte varda beaktade.

1) Då efter skogsmarks avverkning särskilda åtgärder för skogens föryngring
erfordras, böra sådana under alla omständigheter komma till utförande.

2) Medelålders växtlig skog inom skyddsskogsområdet beredes samma skydd
som växtlig ungskog.

3) Från skyddsskogarna inflytande skogsvårdsavgifter böra särskilt bokföras
och uteslutande användas till förmån för dessa skogar.

4) Skogsvårdsavgift^ till ett belopp motsvarande det, som influtit från
skyddsskogarna i Jämtlands län under den tid, då anslag ej beviljats för skogsvårdsåtgärder
å dessa skogar, gottgöras i skogsvårdsstyrelsens räkenskaper samma
skogar och användas, på sätt i föregående punkt sagts, uteslutande till deras
förmån.

5) För utförande inom skyddsskogsområdet av skogsvårdsåtgärder, som befinnas
nödiga, för att skogarna skola kunna fylla sin uppgift som skyddsskogar,
men som på grund av svårartade markförhållanden eller dylikt icke anses rimligen
böra åläggas markägaren, lämnar staten ekonomiskt understöd.

6) Av de i punkterna 3, 4 och 5 omnämnda avgifter och medel bildas en
under allmän förvaltning stående skyddsskogsfond, från vilken efter ansökan anslag
beviljas för skogsvårdsarbeten, vilka där de ej av skogsstatens personal planläggas,
skola av densamma i avseende på sin planläggning granskas och i fråga om sättet
för sitt utförande avsynas.

7) Skyddsskogarna böra allt fortfarande bibehållas under skogsstatens uppsikt
och kontroll. Till förrättningsmän vid utsyningarna å desamma höra endast
förordnas tjänstemän med skoglig erfarenhet. Tillstånd till avverkning för annat
ändamål än husbehov bör endast undantagsvis medgivas annat än efter stämpling.
Effektiv kontroll över utsyningarna bör anordnas.

8) Skogsägare, som i sin tjänst har anställd fackligt utbildad skogstjänsteman,
må på framställning kunna erhålla domänstyrelsens tillstånd för sådan tjänsteman
att under vederbörlig kontroll handlägga utsyningsförrättningar å sina skyddsskogar.
Har skogsägaren genom sakkunnig person låtit utarbeta hushållningsplan
för skog inom skyddsskogsområdet, bör han äga rätt att få sådan plan granskad
av vederbörande överjägmästare och fastställd att tjäna till ledning vid skogens
skötsel; därvid må skilda skogar kunna sammanföras till en gemensam hushållsenhet.

227

9) I domänstyrelsen bör inrättas en särskild byrå för handläggande av ärenden
rörande enskildes under statskontroll stående skogar.

Skogsägareförbundet har efter ett inledande anförande, vari förbundet, som
ansåge lagförslagens systematisering och formulering vara av underordnad betydelse,
likväl uttalat, att det i sagda hänseende ville giva företräde åt reservantens förslag.
Förbundet har därefter övergått till behandling av de skogligt fackliga bestämmelserna
i de båda lagförslagen och därvid följt kommitténs uppställning och
paragrafindelning. I huvudsak har förbundet anfört följande.

I fråga om den skogsodlingsskyldighet, som jämlikt 2 § i lagen angående
vård av enskildes skogar ålagts markägaren, ville förbundet giva företräde åt den
ifrån kommittéförslaget avvikande mening, som reservanten uttalat, då han inskränkt
skyldigheten att borttaga kvarvarande sämre skog till de fall, då den i skogen
företagna avverkningen medverkat till det kvarvarande beståndets mindre nöjaktiga
skick. Likaså har förbundet funnit den fordran, som av kommittén uppställts beträffande
återväxtens beskaffenhet, oskäligt sträng, särskilt med hänsyn till de i
norra delarna av landet rådande förhållandena. Den i lagförslaget visserligen villkorligt
intagna bestämmelsen, att, i den mån det kunde vara för ändamålet erforderligt,
på avverkningsområdet kvarstående träd eller buskar borttoges, hemställde
förbundet måtte helt och hållet utgå ur lagtexten. Vidare ville förbundet erinra,
att i följd av sagda paragrafs formulering möjlighet icke uteslutits, att efter avverkning
uppkommande björk- och aspsly skulle kunna godtagas såsom fullgod återväxt.
Det vore, ville förbundet understryka, i högsta grad farligt, att i lagen intaga
en bestämmelse, som icke blott möjliggjorde utan till och med understödde vidsträckta
skogsmarkers överförande från barrskog till björk- och aspproduktion. Mot
3 § ville förbundet erinra, att detsamma ej kunde biträda det nya förslaget att
sammankoppla reproduktionsåtgärdemas omfattning med den skadade skogens värde.
T detta sammanhang framhölle förbundet, att det funne lämpligt, att i lagen intoges
bestämmelser därom att, då markägaren enligt lagens föreskrift skogsodlade å plats,
där kulturen betingades av genom olyckshändelse vållad skada, skogsvårdsstyrelsen
städse skulle vara skyldig bidraga minst med viss i lagen föreskriven andel av kostnaden.
Mot formuleringen av 5 § har förbundet velat erinra, att det maste vara
alldeles felaktigt att sätta den ålder, då de olika trädslagen bleve dugliga till fröträd,
i någon sorts förhållande till den tidpunkt, då ungskogsskyddet kunde upphöra.
Enligt förbundets förmenande borde gränsen läggas så, att skogen vore skyddad
under hela den tid som massatillväxten vore livligast, d. v. s. ett stycke in i den
åldersperiod, som man hittills plägat beteckna som skogens medelålder. I förenämnda
hänseende ansåge förbundet, att den provisoriska skogslagens formulering vore att
föredraga framför skogslagstiftningskommitténs. Förbundet ville därför hemställa,
om ej en sådan formulering borde sökas, som lämnade möjlighet att skydda det
uppväxande skog skapitalet under hela den Hd, då detta stode i sin bästa tillväxt. I
fråga om den avverkning, som vore tillåten inom ungskog, ville förbundet likaså
giva företräde åt den formulering, som i den provisoriska skogsvårdslagen kommit
till uttryck. Den anmälningsplikt, som i 7 och 13 §§ ålades skogsägaren, därest
ungskog skulle avverkas för markens uppodling till trädgård, åker eller äng samt
betesmark, hade förbundet funnit ändamålslös och såsom sådan skadlig. Något
annorlunda läge emellertid saken, då det vore fråga om avverkning av ungskog förberedande
av betesmark, och funne förbundet därför, i likhet med kommittén och

228

reservanten, att särskilda garantier borde skapas emot, att ett falskeligen föregivet
betesbehov skulle kunna leda till skövling av växtlig ungskog. Bestämmelserna i
8 § att skogsägare, som erhållit tillstånd att avverka växtlig ungskog, skulle vara
skyldig att »så vitt lämpligen ske kan» använda det därvid erhållna virket till
husbehov, har skogsvårdsförbundet funnit synnerligen olämpliga. Vad paragrafens
reella innebörd i övrigt beträffade, ville förbundet på det kraftigaste protestera mot
denna bestämmelse. 1 fråga om 9—11 §§, vilka avhandlade bl. a. lagbestämmelser
angående skyddsskogarna, hade skogsägareförbundet en ifrån kommittén avvikande
åsikt om det sätt, på vilket skogsstaten skött sin befattning med nämnda skogar.
Visserligen kunde det medgivas, att berättigade anmärkningar kunnat göras mot de
stämplingar, som utförts under de första åren av skyddsskogslagens tillämpning.
Men denna anledning till klagomål hade dock numera bortfallit. Skyddsskogsstämplingarna
verkställdes nu för tiden i allmänhet tillfredsställande och gåve ej
anledning till berättigat klander. Kommittén syntes emellertid vid avgivande avsitt
förslag ej hava till fullo beaktat, att stämplingarna å skyddsskogarna vore ett
säsongarbete, som sommartid krävde väsentligt ökade arbetskrafter. Svårighet att
anskaffa dylika komme att förefinnas för skogsvårdsstyrelsema i minst lika hög, om
ej i rent av högre grad än för domänstyrelsen. Det vore måhända i känslan härav,
som kommittén velat lossa på de nuvarande bestämmelserna om skyddsskogsutsyningarnas
utförande. Enligt dessa bestämmelser skulle individuell utsyning, d. v. s.
stämpling av varje särskilt träd, ske under skogligt bildad tjänstemans personliga ledning.
Kommittén föresloge, att denna individuella utsyning ej skulle vara ovillkorlig, utan
att den skulle kunna ersättas av s. k. anvisning, varvid å marken anvisades viss
markerad avverkningstrakt-, eller att det rent av skulle överlämnas åt skogsägaren
att själv utsyna enligt ett av honom framlagt förslag. Genom dessa förenklingar
av proceduren torde kommittén måhända ha tänkt sig att göra det möjligt för
skogsvårdsstyrelsen att gå i land med uppgiften. Förbundet vore för sin del övertygat
därom, att skulle skogsvårdsstyrelsema över huvud taget alls kunna övertaga
detta arbete, sä vore det alldeles nödvändigt, att det nuvarande kravet å individuel]
utsyning genom kvalificerat folk helt släpptes och, på sätt kommittén föreslagit,
ersattes med stämpling av länsskogvaktare eller endast anvisning eller rent av fullmakt
för skogsägaren att själv stämpla. Skogsvårdsstyrelsen torde nämligen aldrig
bliva i stånd att sommartid uppdriva den tjänstemannastyrka, som en individuell
utsyning krävde. Det torde vara domänsfyrelsen, vilken förfogade över en reservav
ett par hundratal extra tjänstemän, förbehållet att kunna lösa denna uppgift.
Man hade ett intryck av att skogsvårdsstyrelsema i allra högsta grad komme att
taga sig vatten över huvudet, om de gåve sig in på denna sak, vilken även enligt
kommitténs mening icke kunde lösas utan mycket starka förenklingar i själva utsyningsförfarandet.
Att dessa förenklingar skulle bliva till gagn för skyddsskogarnas
skötsel och utveckling, tilläte sig emellertid förbundet att betvivla. Förbundet hade
därför icke känt sig övertygat om gagnet av att överflytta skyddsskogsstämplingarna
från skogsstaten till skogsvårdsstyrelsema. Det av Norrlands skogsvårdsförbund
framlagda kravet på att skogsvårdsmedel från skyddsskogarna avsattes till en särskild
fond, vilken finge användas blott för skogsvårdsåtgärder inom skyddsskogsområdena,
ville förbundet för sin del kraftigt understödja. De i 25—27 §§ stadgade
bestämmelserna om beskaffenheten av de säkerheter skogsvårdsstyrelsema
vore skyldiga emottaga för föreskrivna kulturåtgärder hade förbundet funnit vara

220

allt för stränga. Härmed hade förbundet i huvudsak anfört vad förbundet ansåge
sig hava att erinra mot lag angående vård av enskildes skogar. Beträffande lagens
tillämpningsområde villo förbundet med instämmande i landshövding Husbergs och
disponenten Sahlbergs reservationer hemställa, att den nya lagen måtte få gälla
jämväl för de söder om Norrbottens och Västerbottens län belägna skogar, för vilka
för närvarande den s. k. lappmarkslagen gällde. I detta sammanhang ville förbundet
jämväl hemställa, att det måtte tagas under omprövning, huruvida ej den
s. k. dimensionslagen i Norr- och Västerbottens läns kustland nu kunde upphävas
för att ersättas med en blivande lag angående vård av enskildes skogar. Beträffande
lag angående vård av kommunskogar m. fl. har förbundet uttalat sin anslutning till
reservantens förslag beträffande skogar anslutna till skogssällskapet. I fråga om
häradsallmänningarna ville förbundet i huvudsak instämma i det yttrande, som av
Sveriges häradsallmännings förbund avgivits. Angående skogsvårdsstyrelsernas organisation
framhölle förbundet, att bristen på enhetlighet och konsekvens i de olika
skogsvårdsstyrelsernas arbeten, vilken brist just bottnade i deras alltför självständiga
ställning, vore det största felet i den nuvarande skogsvårdsstyrelseinstitutionen. De
av skogslagstiftningskommittén framlagda förslagen beträffande dels skogsvårdsstyrelserna,
dels inrättande av en skogsinspektörsbefattning i jordbruksdepartementet
vore ingalunda ägnade att i någon mån råda bot för de brister, som i berörda hänseende
av förbundet nu framhållits. Förbundet funne sig därför i motsats till kommittén
böra påyrka inrättande av ett överordnat organ för skogsvårdsstyrelserna,
till vilket allmänheten kunde få vända sig i de fall, då densamma ansåge en skogsvårdsstyrelses
åtgärd eller beslut olämpligt eller obefogat. Ett sådant centralorgans
betydelse läge emellertid ej endast i dess egenskap av klagoinstans. Detsamma
skulle jämväl tillse, att kontinuitet och i vissa frågor jämväl likformighet erhölles
i skogsvårdsstyrelsernas arbete och lagtolkning, så att ej sådana förhållanden kunde
uppkomma som att, vad som på ena sidan länsgränsen vore tillåtet, ansåges som
lagbrott på den andra. Den ifrågasatta överstyrelsen behövde icke enligt förbundets
mening organiseras såsom ett ämbetsverk eller någon byrå i ett förutvarande ämbetsverk,
utan borde kunna uppbyggas på samma sätt som skogsvårdsstyrelserna själva
med förordnade ledamöter, vilka vid behov sammanträdde. En sådan styrelse kunde
exempelvis bestå av tre personer: en med juridisk utbildning och de båda övriga
skogligt bildade. Hos denna styrelse borde fäst anställas en eller flera skogsvårdsinspektörer,
vilka skulle vara framstående skogsmän. Förutom de erinringar, som
förbundet nu framställt mot kommittéförslaget till lag om skogsvårdsstyrelser, ville
förbundet därjämte hava framhållit, att i sagda lag borde inflyta bestämmelser om
grunderna för fördelning skogsägarna emellan av de medel, som skogsvårdsstyrelserna
omhänderhade för understödjande av den enskilda skogsvården. Tillika
syntes det förbundet oundgängligt nödvändigt, att i samma lag meddelades bestämmelser
om, att den av Kungl. Maj:t tillsatta revisorn skulle vara en skogligt bildad
person. Skogsägareförbundet hade beträffande lag angående åtgärder till förekommande
av insektshärjningar velat uttala, att förbundet funne det ytterst tvivelaktigt,
huruvida denna lag skulle kunna vara till nytta, och om den skulle kunna praktiskt tilllämpas.
I betesfrågan anslöte förbundet sig till de av landshövding Husberg framlagda
förslagen.

Jordkommissionen har mot det framlagda förslaget till lag angående vård av
enskildes skogar framhållit, att det syntes nödvändigt, att bestämmelser till skydd

230

Skogsstats tjänste männen.

mot överdriven avverkning av enskilde tillhörig äldre skog meddelades, och utgjorde
enligt kommissionens förmenande frånvaron av sådana lagbestämmelser en betänklig
brist i förslaget. Kommissionen kunde ej förbise, att säkraste medlet för bevarande
av skogskapitalet å enskildes skogar vore att beträffande alla skogar av sådan
storlek, att det lämpligen läte sig göra, stadga skyldighet, att de skulle skötas enligt
av skogsvårdsmyndigheterna fastställda planer. Att kommissionen emellertid
icke nu ansåge sig kunna som allmän regel förorda ett sådant system för samtliga
större skogar, hade uteslutande sin grund däri, att kommissionen icke kände sig
fullt övertygad om, att en lagstadgad planhushållning med hänsyn till därmed förenade
ekonomiska och tekniska förhållanden läte sig redan nu genomföras, vartill
komme att syftemålet med en dylik lagstiftning torde i väsentlig mån kunna vinnas
på annat sätt. Kommissionen avsåge därmed, att förberörda syfte i huvudsak
skulle kunna vinnas genom upphöjande till lag av de bestämmelser angående avverkning,
som framlagts av skogsvårdsstyrelsernas kommitterade. Vidare ville
kommissionen ifrågasätta, huruvida icke därjämte i en blivande skogslag beträffande
enskilde tillhöriga skogar av den omfattning och beskaffenhet, att hushållningsplan
kunde med fördel därå tillämpas, borde inrymmas ett stadgande att, därest så
prövades för bevarande av en jämn tillgång på skogsprodukter inom orten eller
eljest ur allmän synpunkt erforderligt, åt länsstyrelsen kunde inrymmas befogenhet
att på framställning av skogsvårdsstyrelse föreskriva, att planhushållning därå skulle
införas. Emot kommittébetänkandets bestämmelser i 2, 3, 5, 7, 10, 14 och 35 §§
har jordkommissionen framfört en del erinringar och föreslagit vissa ändringar.
Förslaget till lag om ändrad lydelse av 5 § i förordningen den 21 december 1857
om ägors fredande emot skada av annans hemdjur och om stängselskyldighet har
kommissionen avstyrkt. Slutligen har kommissionen ifrågasatt, huruvida anställandet
av en skogsvårdsinspektör verkligen vore av behovet påkallat. Emot vad jordkommissionen
sålunda anfört hava tvenne av dess ledamöter reserverat sig.

Överjägmästarna i riket, vilkas yttranden i ärendet domänstyrelsen ansett
sig böra infordra, hava avgivit desamma på en tid, då skogsvårdsstyrelsernas kommitterades
förslag ännu icke var offentligt och i allmänhet känt, om vilket sistnämnda,
förhållande styrelsen velat erinra.

Overjägmästarna i Övre och Nedre Norrbottens distrikt hava yttrat sig
allenast beträffande de delar av betänkandet, vilka kunde hava avseende på skogar
inom de av dem förvaltade distrikten, och hava därvid uttalat sin anslutning till
reservantens förslag. Överjägmästaren i Nedre Norrbottens distrikt har emellertid
därutöver framhållit, att han icke kunnat biträda sagda förslag beträffande de söder
om Västerbotten belägna för närvarande under utsyningstvång ställda skogarna.

Överjägmästaren i Skellefteå, distrikt har visserligen i huvudsak gjort samma
uttalande som överjägmästaren i Övre Norrbottens distrikt, men framställt en del
erinringar mot vissa särskilt angivna paragrafer såväl beträffande innehåll som
formulering. I fråga om lagstiftning angående skogsbetet har man emellertid
ansett att 1896—99 års skogskommittés förslag i sagda avseende borde vara att
föredraga framför de nu framlagda.

Överjägmästaren i Umeå distrikt har yttrat sig över det föreliggande kommittébetänkandet
särskilt med hänsyn till möjligheten av att i detsamma föreslagna
lagar skulle i tillämpliga delar kunna avlösa för Västerbottens läns kustland nu

231

gillande dimensionslag. 1 sådant avseende har överjägmästaren ansett önskvärt,
att åldersgränsen för ungskog sattes högre än skogslagstiftningskommittén avsett.
Vidare liar överjägmästaren velat framhålla, att skogsvårdens fordringar måste gä
framför husbehovskravet i fråga om virke. Ävenledes har överjägmästaren framställt
erinran emot att den försumpade skogsmarken undandragits från lagens bestämmelser.
Efter att hava gjort en del anmärkningar beträffande vissa paragrafer
i betänkandet, har överjägmästaren uttalat, att det Husbergska förslaget med beaktande
av de gjorda detaljanmärkningarna icke blott vore att föredraga framför
kommitténs förslag, utan ock syntes kunna närmelsevis motsvara fordringarna på
en lag angående vård av enskildes skogar, avsedd att tillämpas jämväl inom Västerbottensjäns
kustland.

Överjägmästaren i Härnösands distrikt har anslutit sig till reservantens
förslag.

Överjägmästaren i mellersta Norrlands distrikt, inom vilket den absolut största
delen av skyddsskogarna är belägen, har i huvudsak yttrat sig med hänsyn till för
dessa skogar föreslagna lagar. Han har därvid anfört, att ehuruväl på vissa områden
av de nuvarande skyddsskogarna en större frihet vid avverkningen skulle
kunna medgivas t. ex. genom anvisning, han dock hölle före, att avverkningarna
å den ojämförligt största delen av skyddsskogsområdet vore av den ömtåliga natur,
att utstämplingen ovillkorligen borde utföras av fullt fackligt utbildad personal.
Överjägmästaren vore icke principiellt emot en anordning, varigenom skyddsskogarna
överflyttades från skogsstatens uppsikt och kontroll till att lyda under annan myndighet.
Skogssvårdsstyrelserna med deras nuvarande organisation, i vilken kommittébetänkandet
icke föreslagit någon egentlig förändring, vore emellertid icke skickade
att nu taga hand om skyddsskogarna, och gällde förut ifrågasatt lindring i utsyningsförfarandet
å skyddsskogarna endast under den förutsättningen, att desamma
bibehölles under skogsstaten. Vidare ville överjägmästaren tillstyrka inrättandet
av en överstyrelse över landets skogsvårdsstyrelser med tillräcklig myndighet att
utöva verklig ledning av dessa styrelsers numera mycket viktiga och ofta mycket
grannlaga verksamhet. Kommitterades förslag, sådant det förelåge, ville överjägmästaren
emellertid bestämt avstyrka.

Överjägmästaren i Dalarnes distrikt har i huvudsak uttalat sig på samma
sätt som överjägmästaren i Mellersta Norrlands distrikt beträffande skogsvårdsstyrelserna
och förutsättningarna för deras omhändertagande av skyddsskogarna.

Överjägmästaren i Bergslagsdistriktet har uttalat sin anslutning till det
väsentliga uti landshövding Husbergs reservation, men framhållit, dels att gränsen
för kulturernas plantstadium måtte fixeras till femton år, dels att för varje landstingsområde
av Kungl. Maj:t efter domänstyrelsens förslag bestämdes viss ålder för
den skog, som avsåges med benämningen ungskog. Efter att hava framhållit att
skogsvårdsstyrelserna behövde tillföras mera fackkunskap, och att en överstyrelse
för desamma behövde inrättas, har överjägmästaren förordat, att en blivande allmän
skogsvårdslag finge omfatta även Norr- och Västerbottens läns kustland.

Överjägmästaren i Stockholm—Gävle distrikt, som uttalat önskemålet, att en
blivande skogslagstiftning för enskildes skogar måtte inriktas på dels skogsmarkens
bibehållande i full produktivitet dels skogskapitalets skyddande mot skövling, har
ansett, att för städernas skogar och häradsallmänningarna nu gällande lagbestämmelser
borde bibehållas. Slutligen har han såsom sin mening framhållit,

232

att landshövding Husbergs reservation i det stora hela syntes avgjort innehålla
riktigare synpunkter än kommittémajoritetens förslag;

att skogar, som enligt Husbergs förslag skulle behandlas enligt hushållningsplaner,
borde stå under skogsstatens, icke skogsvårdsstyrelsens uppsikt;

att den allmänna skogsvårdslagen syntes böra utökas med bestämmelser om
skydd för skogar, som bytte ägare, i likhet med det, som provisoriska skogslagen
nu innehölle;

att möjlighet borde beredas skogsvårdsstyrelserna att ingripa redan då eu
avverkning — även i äldre skog — planerades, alltså icke först sedan återväxten
äventyrats;

att skogsvårdsstyrelserna borde åläggas anordna ombudsmöten minst vart
tredje år och åläggas utföra de vid dessa möten fattade besluten; samt

att bl. a. av hänsyn till att statsanslag utginge till skogsvårdsstyrelserna,
en högre instans syntes böra skapas för nödig kontroll och uppsikt över deras
verksamhet, vilken instans lämpligen torde böra förläggas inom jordbruksdepartementet.
^

Överjägmästaren i östra distriktet har beträffande förslaget till lag angående
vård av enskildes skogar framhållit, att det icke vore nog, att den växande ungskogen
tryggades, utan att jämväl den äldre skogen erfordrade skydd, särskilt i
fråga om fastigheter, vilka titt och ofta bytte ägare. Det vore ävenledes en brist
i lagförslagen, att desamma icke behandlade skogar till fideikommissegendomar. Beträffande
städernas skogar och häradsallmänningar har överjägmästaren gjort samma
uttalande som överjägmästaren i Stockholm—Gävle distrikt samt slutligen ansett,
att de av landshövding Husberg i dennes reservation framhållna synpunkterna i
allmänhet syntes honom riktigare än kommitténs förslag, men att kontrollen å
skogar, för vilka efter Husbergs förslag skogshushållningsplaner skulle komma att
tillämpas, borde överlåtas åt skogsstaten och ej åt skogsvårdsstyrelserna, att skogsvårdsstyrelsernas
myndighet borde utvidgas, så att det bleve dem möjligt att ingripa
vid en avverkning så tidigt, att återväxtens äventyrande kunde förebyggas,
samt att över skogsvårdsstyrelserna för kontrollerande av deras verksamhet bolde
inrättas, en central myndighet.

Överjägmästaren i Smålands distrikt har beträffande skyddsskogarna framhållit,
att då en individuell utsyning d. v. s. stämpling av varje särskilt träd i
varje fall vore oeftergivlig, tillsynen å dessa skogar icke kunde överlämnas till
skogsvårdsstyrelserna. I fråga om sagda styrelser har överjägmästaren vidare uttalat,
att det vore absolut nödvändigt, att dessa sorterade under en gemensam överstyrelse
och föreslagit, att denna inrangerades såsom en särskild avdelning i domänstyrelsen
under en överdirektör såsom närmaste chef.

Överjägmästaren i södra distriktet har i valet mellan kommitterades förslag
och den Husbergska reservationen föredragit den senare, ehuruväl i densamma ej
de biologiska synpunkterna kommit till synes. Den omständigheten att den försumpade
skogsmarken vore undantagen från lagens bestämmelser, ansåge överjägmästaren
vara en synnerligen stor brist i lagförslaget. Beträffande de föreslagna
bestämmelserna rörande skyddsskogarna ville överjägmästaren framhålla, att inga
som helst verkliga skäl förefunnes för att uppdela dessa skogar uti verkliga skyddsskogar
och skogar i exponerat läge. Ehuruväl det kunde vara för skogsstaten fördelaktigt
att slippa omsorgen om skyddsskogarna, betvivlade överjägmästaren, att

233

skogsvårdsstyrelsen både bättre förutsättningar och större möjligbeter än skogsstaten
att sköta dessa ömtåliga skogar. Det måste anses som en given försämring
att rörande dessa skogar frångå kravet på utstämpling av saluavverkning för att,
där skogsvårdsstyrelsen prövade så lämpligt, låta den ersättas av vissa anvisningar
rörande avverkningarnas utförande. Efter att vidare hava gjort en del erinringar
mot bestämmelserna i och avfattningen av en del paragrafer har överjägmästaren
slutligen framhållit, att kommittéförslagen ej i föreliggande skick kunde förordas
till antagande.

Överjägmästaren i västra distriktet har utan att vare sig av- eller tillstyrka
de föreliggande lagförslagen framställt en del erinringar mot vart och ett av dem
i huvudsak sådana, vilka av andra överjägmästare eller myndigheter redan förut
andragits, men dessutom erinrat om följande. Bestämmelserna i 3 § i förslaget till
lag angående vård av enskildes skogar beträffande markägares skyldighet att vidtaga
kulturåtgärder å mark, vilken övergåtts av skogseld, reducerades till ingen
betydelse, då markägaren icke vore skyldig vidtaga kulturåtgärder till högre belopp
än den förödda skogens värde, för det fall att marken varit bevuxen med så ung skog,
att den genom eldsolyckan blivit värdelös. Beträffande lagen angående skogsvårdsstyrelser
har överjägmästaren framhållit, att i fråga om tillsättande av skogsvårdsstyrelsens
forstligt bildade biträden det vore synnerligen önskvärt, att normerande
bestämmelser utfärdades, så att ej som nu skogsvårdsstyrelsen skulle kunna utnämna
vilken den behagade utan att taga någon som helst hänsyn till meriter, erfarenhet och
ådagalagd kompetens. Den grannlaga ställning, som skogsvårdsstyrelsens nyssnämnda
biträden och skogvaktare intoge gent emot skogsägarna inom deras tjänstgöringsområde,
syntes böra föranleda, att föreskrift utfärdades därom att nämnda tjänstemän
ej utan skogsvårdsstyrelsens medgivande i varje särskilt fall ägde åtaga sig
skogsförrättningar eller skogsförvaltning åt enskilda. En del skogsvårdsstyrelser
hade emellertid redan nu meddelat en dylik föreskrift. Med hänsyn till den stora
anhopning eller fondering av de medel, som ställts till skogsvårdsstyrelsernas förfogande,
syntes det överjägmästaren lämpligt, att, då skogsvårdsstyrelserna säkerligen
för närvarande hade lyckats åstadkomma sådana fonder till belopp, avsevärt
överstigande 3,000,000 kronor, antingen en nedsättning uti de nu utgående skogsvårdsavgifterna
skedde eller ock att skogsvårdsstyrelserna berättigades använda uppkomna
överskott å sådana medel till inköp av kala skogsmarker. I varje fall
syntes det dock som om anledning förefunnes till övervägande om ej skogsägare,
som avstått ifrågavarande medel med skäl borde beredas avsevärt större fördelar
i avseende på skogsvården på sina ägor än nu vore fallet, så att medlen verkligen
komme skogsvården till godo. Slutligen har överjägmästaren gjort en erinran om att
det knappast vore berättigat, att staten, som själv helt bekostade skogsvården å sina
skogar, drabbades av skogsvårdsavgifter för virke, som försålts från desamma, samt
som stöd härför åberopat kommitténs i motiven uttalade åsikt, att skogsvårdsavgift
borde utgå endast från skogar, som ägde åtnjuta bidrag från skogsvårdskassa.

Domänstyrelsen vill nu övergå till de yttranden, som dels infordrats jämlikt
nådiga remisserna den 23 oktober och 19 november 1918 dels överlämnats med
nådiga remissen den 19 april 1920, allt rörande de på delägarnes i häradsallmänningarna
föranstaltande utarbetade förslagen ej blott till administrationssystem för
sagda skogar utan ock till förordning angående häradsallmänningarna i riket.
Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 82 käft. (Nr 104.) 30

Särskilda

yttranden

rörande

häradsall männinyarna.

234

Länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Uppsala, Kalmar och Skaraborgs
län hava i huvudsak intet haft att erinra mot sagda förslag. Länsstyrelsen
i Kopparbergs län har avstyrkt förslagen, enär desamma icke vore effektiva med
hänsyn till den kontroll från statens sida, som sagda skogar oundgängligen måste
underkastas. Länsstyrelsen i Västmanlands län däremot har i huvudsak gillat de
principer, som ligga till grund för förslagen, men hemställt, att tillsynen över häradsallmänningarna
måtte överflyttas från skogsstaten till skogsvårdsstyrelsen. Länsstyrelsen
i Örebro län har endast erinrat om, att den befattning länsstyrelsen för närvarande
hade med allmänningsstyrelsens tillsättande och redovisning icke borde undandragas
länsstyrelserna. Länsstyrelsen i Östergötlands län, som i huvudsak anslutit sig till
ett från vederbörande överjägmästare i ärendet infordrat yttrande, vari denne, förutom
annat som länsstyrelsen för sin del icke kunnat biträda, framhållit, att såsom
bestämmelserna i förslaget till förordning för häradsallmänningarna angående beräknandet
av skogsavkastningen vore formulerade, föreskrifterna ingalunda utgjorde
någon garanti mot, utan fasthellre syntes anvisa till en betydande överavverkning,
har framhållit, att den föreslagna överstyrelsen knappast kunde anses ändamålsenlig,
utan ville länsstyrelsen föreslå, att densamma ersattes med nämnder, som tillsattes
för de särskilda länen. Tillika har länsstyrelsen ifrågasatt, om icke prövning och
fastställande av husliållningsplaner borde åligga domänstyrelsen.

Skog slag stiftning skommittén, som jämväl anmodats yttra sig över förenämnda
förslag, har utan vidare åberopat sig på det av kommittén i detta hänseende avgivna
förslaget, varvid kommitténs ordförande erinrat om sin i ärendet avgivna
reservation.

Här vore visserligen platsen att närmare redogöra för det yttrande, som
Sveriges häradsallmänningsförbund den 15 februari detta år avgivit, men då detsamma
innehåller en del mindre väsentliga förslag till komplettering av det utav
häradsallmänningskommitterade framlagda förslaget till förordning för häradsallmänningarna
har styrelsen funnit lämpligare att längre fram och i samband med kritik
av nyssnämda förordning referera ifrågavarande yttrande.

Överjägmästarna i Bergslags, västra, södra och Smålands distrikten hava
avstyrkt förslagen och därvid erinrat bl. a., att statens kontroll bleve fullständigt
utesluten, att föreskrifterna om sättet för skogsavkastningens beräknande i hushållningsplanerna
ledde till en uppenbar överavverkning, att det icke vore lämpligt,
att statsmakterna genom sina organ icke finge tillfälle att bestämma de hushållningsprinciper,
som skulle tillämpas för de skilda häradsallmänningarna, samt att
kostnaderna för förvaltningen, särskilt överstyrelsen, blevo alltför dyrbara. Därjämte
har uttalats tvivel om, huruvida det skulle vara möjligt att uppdriva avkastningen
från häradsallmänningarna till den grad, som kommitterade ifrågasatt, Överjägmästaren
i östra distriktet har ej haft annat att mot förslaget erinra än, att
dels överstyrelsen skulle få för ringa verksamhet och bliva för dyr, dels att skogsindelningskommissionen
mer än väl kunde undvaras och ersättas av domänstyrelsen,
dels att bestämmelserna om årsavverkningens beräknande i skogshushållningsplanerna
ej kunde tolkas annorlunda än ledande till en betydande överavverkning. Slutligen
har överjägmästaren ansett, att den enda betryggande kontrollen från det allmännas
sida erhölles genom nuvarande organisation för densamma. Av de i ärendet hörda
jägmästarna hava fyra antingen tillstyrkt förslagen eller ej haft något vidare att

235

mot desamma erinra, tolv framställt en del erinringar huvudsakligen emot vissa
detaljer och fem helt avstyrkt desamma.

Styrelsen för Åkers häradsallmänning har uttalat sig för att nu för häradsallmänningarna
gällande lagstiftning mätte få bestå samt framhållit, att förvaltningen
av dessa skogar genom vederbörande jägmästare visat sig synnerligen ändamålsenlig
och billig. En förvaltning enligt skogslagstiftningskommitténs förslag
komme att medföra betydande och obehövliga kostnader.

I anledning av nådiga remissen den 11 juni 1919 angående Västerbottens
läns hushållningssällskaps förvaltningsutskotts förenämnda underdåniga framställning
har domänstyrelsen infordrat vederbörande överjägmästares underdåniga yttranden
i ärendet. Av dessa hava överjägmästarne i Övre Norrbottens och Skellefteå distrikt
tillstyrkt hushållningssällskapets förvaltningsutskotts hemställan. Överjägmästaren
i Nedre Norrbottens distrikt har avstyrkt densamma. Overjägmästaren i Umeå
distrikt har, under åberopande av vad han i särskilt yttrande över skogslagstiftningskommitténs
betänkande anfört, förklarat sig anse, att det Husbergska förslaget
med vissa ändringar vore att med tanke på eventuell tillämpning inom Västerbottens
läns kustland föredraga framför själva kommittébetänkandet.

Domänstyrelsens yttrande över de särskilda förslagen.

Då i detta synnerligen omfattande ämne föreligga icke mindre än tre skilda
förslag till lagstiftning, nämligen kommittémajoritetens, reservantens, landshövding
Husbergs, och det av skogsvårdsstyrelsernas kommitterade u! arbetade och på ombudsmötet
den 27 november 1920 godkända förslaget till lagstiftning på området,
torde det, innan styrelsen här nedan övergår till en närmare behandling av de framlagda
förslagen vara nödvändigt, att styrelsen tager ställning till frågan om det
system, efter vilket en lagstiftning på området lämpligen bör uppbyggas och vilket
av de nyssnämnda förslagen, som mest ansluter sig till denna styrelsens uppfattning.
Härvid synes det styrelsen som om man i betydande utsträckning borde taga h änsyn
till avsikten med ifrågavarande lagstiftning, och får styrelsen i sådant hänseende
framhålla, att densamma i långt högre grad än annan lagstiftning synes
böra vara ej så mycket restriktiv utan fast hellre inriktad på att åstadkomma ett
direkt positivt resultat, så långt detta är möjligt med hänsyn till jämväl de andra
uppgifter, som varje lag måste anses hava. Denna direkt positiva uppgift skulle
då vara att fostra och vägleda den skogägande svenska allmänheten till en rätt
hushållning med den stora nationalförmögenhet, vilken i större eller mindre utsträckning
lämnats i vars och ens vård. Då man icke har rättighet att förutsätta, att
denna allmänhet över huvud taget besitter någon större vana eller färdighet 1 att
läsa lagar och författningar, synes det vara icke blott önskligt utan ock nödvändigt,
att vid utformande av lagbestämmelserna taga största möjliga hänsyn härtill, och
vill styrelsen såsom ett icke oviktigt led häruti påpeka önskvärdheten av att i de
skilda lagförslagen ej behandlas mera än som är oundgängligen nödvändigt för
lagens tillämpning inom just det område den avser. Styrelsen vill med andra ord,
ehuruväl grunderna för lagverkets systematisering ej härmed få anses vara uttömmande
behandlade, hava uttalat, att den blivande lagstiftningen för enskildes skogar bör
i nyss påpekade hänseende så nära som möjligt ansluta sig till den nuvarande.

236

Lag angående
våld av
enskildes
skogar.

Visserligen skulle häremot kunna göras en del invändningar, särskilt ur lagteknisk
synpunkt, men kunna också dessa vederläggas därmed, att man enligt styrelsens
förslag endast fortgår på en beprövad och såsom ändamålsenlig hittills befunnen
väg. Det av ovannämnda tre förslag, som närmast ansluter sig till styrelsens
åsikt om, huru lagstiftningen på ifrågavarande område bör systematiseras, är det
av kommittémajoriteten avgivna, vilket styrelsen kommer att här nedan beteckna
med benämningen »betänkandet», och vilket styrelsen i huvudsak kommer att följa
i sitt yttrande över de skilda förslagen, de principer, varpå de äro byggda, och de
i desamma förekommande detalj föreskrifterna.

I det föregående har styrelsen redogjort för de skilda lagförslag, som betänkandet
innehåller. Bland dessa intager då förslaget till Lag angående vård av
enskildes skogar ej blott det första utan ock det mest betydande rummet. I motiven
till lagförslaget har kommittén uttalat, att detta vore byggt på följande principer.
Skogsmarkens bibehållande till skogsbörd och åtgärder för återväxtens betryggande,
skyddande av den växtliga ungskogen samt bevarande av återväxtmöjligheterna å
sådana ställen, där särskilt ogynnsamma förhållanden äro rådande, och har kommittén
därjämte såsom en sammanfattning av de centrala skogsvårdsbestämmelserna
i sitt förslag framhållit, att till nyss uttalade principer också slöte sig bestämmelser,
avseende angivandet av de undantag från skogsmarkens användning till skogsbörd,
som kunde förekomma, de regler, som erfordrades rörande vederbörande myndighets
tillstånd till avverkning eller annat i de av lagen angivna fallen, bestämmelser
om tillsyn av lagens efterlevnad och straffpåföljder för överträdelser samt
slutligen gränserna för lagens tillämplighet.

Beträffande de principer, varpå lagförslaget uppgives vara byggt, vill styrelsen
för närvarande endast hava uttalat, att desamma måste anses innebära ett
minimum i fråga om de krav, som från det allmännas sida, kunna göras i fråga
om inskränkning uti den enskildes fria förfoganderätt över sin skog. Sedan styrelsen
här nedan upptagit till prövning om och i vad mån de i förslaget förekommande
detaljbestämmelserna kunna sägas uppbära nyssnämnda principer eller vara
ägnade att i tillämpningen effektivt omsätta desamma* har styrelsen för avsikt att
framlägga sin uppfattning om, på vilken grundval en lagstiftning av nu ifrågavarande
art bör uppbyggas.

Betänkandets förslag till lag angående vård av enskildes skogar innehåller
39 paragrafer, inordnade under följande grupprubriker:

»Om skogsmarks bibehållande för skogsbörd samt om åtgärder för återväxtens
betryggande.»

»Särskilda bestämmelser angående växtlig ungskog.»

»Särskilda bestämmelser angående skyddsskogar och skogar i exponerat läge.»

»Om skogsmarks undantagande från användning till skogsbörd.»

»härmare föreskrifter rörande tillstånd, som av skogsvårdsstyrelsen meddelas.»

»Om tillsyn å lagens efterlevnad.»

»Straffbestämmelser» samt

»Övergångsbestämmelser.»

Under den första grupprubriken falla paragraferna 1—4 och då desamma
äro till allra största del grundläggande för förslaget i sin helhet, torde det vara
nödvändigt att ordagrant återgiva de särskilda paragraferna.

237

1 §•

»Skogsmark, som tillhör enskild, skall, där ej enligt denna lag undantag
härifrån må äga rum, till skogsbörd användas.»

Domänstyrelsen kan ej annat än med stor tillfredsställelse konstatera, att en
dylik föreskrift kommit att inrymmas i lagförslaget, men vid en närmare granskning
av detsamma och de undantag från paragrafens tillämpning, som i paragraferna
12—14 omnämnas, måste styrelsen likväl framhålla, att dess betydelse i väsentlig
grad förringats. Dock är det icke allenast på grund av de i lagen gjorda undantagen,
som paragrafen i verkligheten i många fall är och kan bliva värdelös. Styrelsen
vill då särskilt erinra om, att paragrafens kategoriska föreskrift, att all
sådan skogsmark, som i densamma avses, skall till skogsbörd användas, icke kan
tillämpas å äldre kala marker, enär beträffande dylika markägaren icke ålagts någon
kulturskyldighet. Likaså förhindrar icke lagförslaget eu å skogsmarken fortgående
försumpning att slutligen omföra marken till sådan beskaffenhet, att densamma
kommer utanför lagens räckvidd. Även i en del andra fall är bestämmelsen om
skogsmarkens användande till skogsbörd i och för sig själv — helst som intet
ansvar stadgats för underlåtenhet att fullgöra dess föreskrifter — utan betydelse,
och härtill skall styrelsen återkomma vid behandling av 3 §. Styrelsen kan icke
värja sig för den uppfattningen, att den första paragrafen huvudsakligen tillkommit
för att fastslå den regel, varifrån längre fram i lagförslaget angivna undantag, skulle
komma att utgöra avsteg. Det förtjänar ock att här erinras, att såväl uti reservantens
förslag, här i fortsättningen betecknad med »reservationen», som ock i det
på skogsvårdsstyrelsernas föranstaltande utarbetade förslaget, här nedan benämnt
»ombudsmötets förslag», motsvarande bestämmelser icke finnas intagna.

2 §■

»Där vid avverkning skog icke kvarlämnas å det område, varå avverkningen
företages, eller skog, som kvarlämnas, icke är av sådan täthet och beskaffenhet,
att densamma med hänsyn till rådande naturförhållanden må anses nöjaktig, skola
för erhållande av återväxt erforderliga åtgärder vidtagas på sådant sätt, att skog,
som nu sagts, inom skälig tid efter avverkningen kommer att finnas å området.
Därvid skola, i den mån det kan vara för ändamålet erforderligt, å avverkningsområdet
kvarstående träd eller buskar borttagas.»

»Beredes återväxt annorledes än genom självsådd, må därtill väljas annat
trädslag än det avverkade, dock icke sådant, som är för växtplatsen uppenbarligen
olämpligt.»

Paragrafen avhandlar som synes de fall, då efter avverkning reproduktionsskyldighet
inträder, samt meddelar vissa bestämmelser, om hurudan återväxten skall
vara för att kunna godtagas. Det är då först anmärkningsvärt, att i paragrafen
icke återfinnas från den fackliga terminologien hämtade uttryck. Härigenom har
lämnats ett oberättigat stort inflytande åt den rent subjektiva uppfattning, som från
icke fackkunnigt håll kan komma att göras gällande, medan fackmannen däremot
har berövats stödet av en rent facklig term. Paragrafen synes därför, i vad dess
första mening beträffar, vara mindre lyckligt formulerad. Föreskriften uti andra
meningen av paragrafens första stycke torde hava tillkommit i avsikt att för allmänheten
klargöra, att vid kulturåtgärder det kan bliva nödvändigt företaga rens -

238

ning av de avverkade markerna. Emellertid inbegripes enligt vanlig terminologi
jämväl hyggesrensningen uti kulturåtgärderna. Det synes därför ej blott överflödigt
att i lagtexten hava inrymt nämnda bestämmelser, utan håller styrelsen före, att
dessa föreskrifter i vissa fall skulle kunna medföra en helt annan verkan än som
egentligen åsyftats, d. v. s. föranleda markägaren att avröja sådan återväxt, som
efter friställning kan repa sig, eller som av en eller annan anledning kan tillsvidare
med fördel överhållas å hyggestrakten.

Det har framhållits, att paragrafen, förutom annat, skulle vara avsedd att
råda bot mot den brist, som förefunnes uti 1903 års skogsvårdslag, och bestode
däruti, att sistnämnda lag icke förhindrade uppkomsten av s. k. skräpskogar. Det
vill med andra ord säga, att jämlikt nu gällande bestämmelser myndigheterna icke
kunde ingripa mot en avverkning, varvid kvarlämnades en del till fröprodocering
mer eller mindre odugliga individer, någorlunda jämnt fördelade över avverkningstrakten,
och vilken avverkning så långt ifrån gagnat föryngringen, att den tvärt
om hindrat densamma, då härigenom marken utsattes för förvildning.

Domänstyrelsen betvivlar starkt, att avsikten med dessa bestämmelser i
verkligheten kommer att nås, ty ingenting hindrar avverkaren, att även enligt förslaget
bedriva avverkningarna på samma sätt, som hittills i många fall förekommit,
d. v. s., så att efter avverkningen återstår en s. k. skräpskog eller maskerat kalhygge.
Visserligen inträder för honom reproduktionsskyldighet, men till följd av
vissa bestämmelser i lagen, som längre fram komma att avhandlas, kan denna
skyldighet för honom träda i kraft först så sent, att den avverkade skogsmarken
hunnit förvildas.

Skillnaden mellan nu gällande lag och den föreslagna blir i sagda hänseende
då den, att ehuru avverkningen allt fortfarande kan bedrivas på så sätt, att efter
densamma uppkommer ett hygge, som varken är berett för återväxt ej heller innehåller
trädindivider, vilka fortfarande kunna försvara sin existens, reproduktionsskyldighet
enligt förslaget inträder men i ett flertal fall enligt nu gällande lag icke
kan utkrävas av vederbörande.

Jämväl i ett annat avseende innehåller paragrafen föreskrifter, som till sin
konsekvens kunna bliva särdeles ödesdigra för skogsbruket. Det kan nämligen
tänkas, och detta har med skärpa framhållits i flera av de i ärendet avgivna yttrandena,
att vid avverkning av barrskogsbestånd, där förutsättning funnits att påräkna
självsådd av barrträd, densamma blir fördröjd. Under tiden inträder emellertid
naturlig föryngring av asp eller björk, vilken i fråga om tillväxt och slutenhet
lämnar intet övrigt att önska, men förkväver den tilläventyrs förefintliga återväxten
av barrskog. Här skulle sålunda beredas möjlighet för en markägare, vilken drager
sig för de stora kostnader, som ovillkorligen medfölja ett omförande av dylik föryngring
av lövskog till barrskogsåterväxt, att med stöd av paragrafens ordalydelse
få en sådan på naturlig väg åstadkommen lövskogsföryngring godtagen såsom lagenlig,
ehuru det ur skogshushållningssynpunkt i många fall ingalunda kan försvaras,
att låta marken i fråga övergå från barrskogsproduktion till producering av lövskog,
vilken sistnämnda på grund av avsättningsmöjligheterna mycket väl kan
tänkas på ifrågavarande mark vara så gott som värdelös.

Ytterligare en konsekvens av paragrafens formulering kan såsom i reservationen
påpekats ur densamma härledas, ehuruväl det är möjligt, att detta icke varit
avsett, nämligen att vederbörande, som å en trakt, varå skogen icke tillfredsställde

239

de fordringar, som paragrafen uppställde, bedrivit avverkning, som vant skogen till
nytta, men ändock ej kunnat försätta densamma i fullt nöjaktigt skick, kan komma
att på grund av denna sin åtgärd åläggas att såväl borttaga den skog, som å trakten
finnes kvar, som ock att fullständigt kultivera densamma.

Föreskriften i paragrafens andra stycke synes mindre vara av behovet påkallad,
då det väl icke kan förutsättas, att en markägare, som skyldigkännes att
åstadkomma återväxt genom kulturåtgärder, med hänsyn till de stora kostnader,
som alltid åtfölja en kultur, oberoende av trädslaget, som användes, skulle därvid
välja för platsen olämpligt sådant. Likaså synes det obehövligt att lämna honom
uttryckligt medgivande att därvid välja annat trädslag än det avverkade.

Såsom totalomdöme om paragrafen får styrelsen uttala, att om det avsedda
målet med densamma verkligen skall kunna nås, bör den fullständigt omarbetas,
och direkta föreskrifter meddelas angående sättet för en avverknings utförande,
därvid en erkänd facklig terminologi bör komma till användning.

Såväl reservationen som ombudsmötets förslag innehålla samma definition på
den skog, som, kvarlämnad efter avverkning, må anses nöjaktig eller såsom återväxt
tillfredsställande. Sistnämnda lagförslag innehåller noggranna bestämmelser
angående sättet för avverkning av all skog, medan reservationen meddelar bestämmelser
endast angående avverkning av viss skog. Med hänsyn härtill har formuleringen
av begreppet nöjaktig skog och återväxt i dessa tvenne förslag mindre
betydelse än uti betänkandet. Emellertid har i såväl reservationen som ombudsmötets
förslag framhållits, att det icke vore nog att ålägga vederbörande endast
kulturskyldighet, varför därjämte upptagits bestämmelser om skyldighet att i män
av behov utföra hjälpkultur eller »nyodling», vilken skyldighet skulle gälla, till
dess att den uppkomna »nyskogen» icke längre vore att räkna såsom plantskog.
Bestämmelsen om att reproduktionsskyldighet skulle åvila vederbörande i sådan utsträckning,
synes domänstyrelsen synnerligen lämplig.

3 §•

»Uppkommer i skog genom brand, storm, snöbrott, insektshärjning eller annat
dylikt eller genom betning av hemdjur eller genom åverkan, skall, ändå att förhållande,
som i 2 § sägs, ej föreligger, vad i nämnda paragraf stadgats om vidtagande
av åtgärder för betryggande av nöjaktig återväxt, äga motsvarande tillämpning,
dock med iakttagande:

l:o) att åtgärder för det avsedda syftet icke må fordras till större kostnader
än som motsvara värdet av de vid skadegörelsen fällda träd, som finnas å området
kvar eller av ägaren tillgodogjorts, ävensom av de kvarstående träd, vilka blivit så
skadade, att de ej böra bibehållas, eller eljest måste såsom hinderliga för betryggandet
av nöjaktig återväxt borttagas, jämte den ersättning, markägaren i anledning av
skadan uppburit eller kunnat uppbära; och

2:o) att där vid verkställandet av åtgärder jämlikt denna paragraf det erfordras,
att kvarvarande träd borttagas, markägaren må härför tillgodonjuta så lång tid, som
påkallas av billig hänsyn till arbetskostnad och möjlighet för virkets avsättning.

Har markägaren uppsåtligen förorsakat skadegörelsen eller har denna vållats
genom betning av egna kreatur eller därigenom, att markägaren åsidosatt någon
honom lagligen åliggande skyldighet, galle dock icke vad i 1 ro) och 2:o) sagts.»

Denna paragraf innehåller för skogslagstiftningen helt nya bestämmelser, vilka

240

vid första påseendet, ehuruväl befogade, kunna synas nog så stränga. Emellertid
mildras dessa i hög grad genom de i mom. 1 och 2 gjorda undantagen. Sålunda
kan bemärkas, att kulturskyldighet ej inträder, då efter timad skada någon inkomst
från det av skadegörelsen övergångna området icke tillföres markägaren, såsom
t. ex. då ungskog, vilken ej nått 20-årsåldern, härjats av skogseld och ägaren av
en eller annan anledning icke kunnat erhålla ersättning för den övergångna skadegörelsen,
eller då s. k. slanvuxna bestånd belägna långt från avsättningsort och
följaktligen icke lämnande avsättningsbart virke förstörts genom snöbrott.

Det medgivande, som i paragrafens andra mom. gjorts åt markägaren, kan
ju visserligen betingas av billighetshänsyn, men styrelsen kan ej underlåta att framhålla,
att detta medgivande i många fall kan såväl försvåra som fördyra beredandet
av återväxt. Reservationen och ombudsmötets förslag innehålla i huvudsak liknande
bestämmelser, men hava inskränkt orsaken till reproduktionsskyldighetens inträdande
till skada, som förorsakats genom brand, storm, snöbrott och insektshärjning. Domänstyrelsen
får med instämmande i de skäl. som i reservationen angivits för sagda
inskränkning, uttala sin anslutning härtill.

4 §•

»För vidtagande av åtgärder, som enligt de här förut givna bestämmelser,
kunna vara erforderliga för betryggande av skogsåterväxt, är skogsmarkens ägare
ansvarig. År tvist om äganderätten till marken, skall såsom ägare anses den. vilken
med äganderättsanspråk innehar densamma.

Om det ansvar för kostnaden för dylika åtgärder, vilket må åligga avverkare,
till vilken avverkningsrätt upplåtits av ägaren, stadgas i 24 §.»

I denna paragraf har skogslagstiftningskommittén lagt skyldigheten att sörja
för återväxtens betryggande med undantag allenast för ett fall å markägaren ensam.

Ser man då frågan om skyldighet att besörja om återväxt alldeles fristående,
torde man få giva berättigande åt de skäl, som i betänkandet härutinnan anförts,
nämligen att det är markägaren, som i första hand antingen genom egen avverkning
eller upplåtande av avverkningsrätt ger upphov till förhållanden, som kunna
föranleda åtgärder för beredande av återväxt, ävensom att det är han, som i sista
hand njuter fördelarna av att skogsmarken försättes i produktivt skick. Reservanten
har ännu mera ovillkorligt lagt reproduktionsskyldigheterna på markägaren, i det
han icke gjort det undantag härutinnan, som i betänkandets 24 § angivits. Det
har varit så mycket lättare för kommittémajoriteten och reservanten att utbygga
sina förslag efter dessa linjer, som de i motsats till såväl 1903 års skogsvårdslag
som ock ombudsmötets förslag icke velat ingripa mot en oriktig avverkning för att
i tid få densamma rättad medelst avverkningsförbud. Ombudsmötets förslag bygger
däremot så gott som helt och hållet på bestämmelserna i 1903 års lag och har
därför i avsikt att på tillräckligt tidigt stadium kunna rättande ingripa i en felaktig
avverkning sammanbundit frågan om på vem produktionsskyldigheten skall läggas
med frågan om vem, som träffats av det avverkningsförbud, som tillgripes för vinnande
av rättelse. I reservationer har uti 29 g tillagts en del förtydligande bestämmelser
angående vem som är markägare i syfte att binda reproduktionsskyldigheten vid
just den fastighet, där kulturåtgärderna kommit eller skola komma till utförande.
Dessa kompletterande bestämmelser har även ombudsmötets förslag upptagit.

Betänkandets motivering för sin ståndpunkt i denna fråga torde få anses

-1!

oangriplig, ocli med hänsyn därtill torde de praktiska skäl ombudsmötets förslag
andragit till förmån för sina bestämmelser i detta hänseende få anses vara av mera
underordnad betydelse. Domänstyrelsen har därför den uppfattningen, att det torde
finnas möjlighet framgå på en linje, som utgör en kompromiss emellan dessa båda
förslag. Härtill återkommer styrelsen senare.

Under grupprubriken -särskilda bestämmelser angående växtlig ungskog»
falla r> —8 §§.

Av dessa är 5 g särskilt betydelsefull och anmärkningsvärd, i det att densamma
innehåller bestämmelserna om skydd för ungskog. Härmed har också kommittén
tagit ett förhållandevis rätt långt gående steg till inskränkning av den

enskilde markägarens förfoganderätt över sin skog. Kommittén har emellertid
ansett behovet av ungskogsskydd alldeles oavvisligt och därjämte uttalat, att den
allmänna meningen ovillkorligen gåve stöd åt en sådan inskränkning.

Vid fixerande av den övre gränsen för begreppet ungskog har kommittén
sökt finna ett uttryck för det beståndets utvecklingsstadium, då detsamma skulle
kunna lämna till fröträd användbara individer. Härmed har kommittén ansett sig

kunna meddela bestämmelser, vilka skulle kunna tillämpas inom skilda delar av

landet med hänsyn till där rådande olika förhållanden utan att samtidigt behöva
fixera någon viss ålder på bestånd eller enskilda trädindivider. Det kan med hänsyn
härtill vara lämpligt att här erinra om den motivering, som kommittén åberopat
beträffande omfattningen av skyddsbestämmelserna i förevarande paragraf.

Kommittén upptager först till granskning de skyddsbestämmelser, som innehållas
uti s. k. dimensionslagar och det förslag till lag angående skydd för ungskog,
som av domänstyrelsen 1895 avgavs. Beträffande dimensionslagarna framhåller
kommittén, att dessa icke gagna beståndets utveckling. Angående domänstyrelsen»
förslag, som innefattade ett fixerande av viss åldersgräns för ungskog i skilda delar
av landet, vore detsamma icke tillräckligt effektivt, då enligt detta icke skulle såsom
skövlande eller förödande av ungskog anses sådan avverkning, som skedde för skogsvårdens
främjande genom hjälpgallring eller hyggesrensning, ty på sätt 1896 års
kommitté påpekade, vore därmed ett vitt fält öppnat för skogsinnehavares individuella
uppfattning och möjligheten av att under namn av hyggesrensning eller beredningshygge
bedriva eu hänsynslös skövling.

Med anledning av det sätt, varpå skogslagstiftningskommittén här återgivit
innehållet uti förenämnda förslag till ungskogslag och den kritik, som ägnats detsamma
av 1896 års kommitté, anser sig styrelsen böra göra en del erinringar.

Av det sammanträngda referatet kan vid en hastig granskning framgå, att
sagda förslag varit så bristfälligt avfattad i avseende på det rent skogliga, att det
med lagen avsedda ändamålet icke skulle kunna nås, utan att fast hellre lagförslaget
inbjöde till direkt skogsskövling. Så är emellertid icke förhållandet. I motiven
återger kommittén 1896 års kommittés kritik av domän styrelsens nyssnämnda lagförslag
bland annat i följande ord: »vidare och då i förslaget på fullgiltiga skäl
stadgades att avverkning av ungskog för skogsvårdens främjande genom hjälpgallring
och hyggesrensning ej skulle rubriceras såsom skövling av ungskog — — — —.»
Härav torde då framgå, att domänstyrelsens förslag, i vad detsamma berör det rent
skogliga, icke kunnat antastas. Svagheten uti det framlagda lagförslaget bestod
emellertid däri, att uppsikten över lagen närmast anförtrotts åt kommunalnämnd
och kronobetjäning, av vilka man icke kunde begära sakkunskap på området. Dessas
Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 82 höft. (Nr 104.) 31

242

åligganden inskränkte sig dock till att hos Kungl. Maj:ts befallningshavande göra
anmälan om förödelse av ungskog. Sedan sådan anmälan till Kungl. Maj:ts befallningshavande
inkommit, skulle undersökning genom vederbörande jägmästare med
biträde av gode män verkställas. På så sätt blev dock varje fall bedömt av sakkunnig
person. Lagförslagets svaghet låg sålunda egentligen i organisationen för
lagens efterlevnad och ej i de rent fackliga föreskrifterna, vilka under inga förhållanden
synas böra eller på sin tid bort kunna misstolkas, allra minst i den riktning,
som skogslagstiftningskommittén antytt. I kommitténs motiv framhålles vidare.

De i olika riktning gående vansklikheter — som voro förknippade såväl med
en dimensionslag som ock domänstyrelsens lagförslag av år 1895 — hade kommittén
sökt undvika genom att låta förbudet omfatta totalav verkning eller så hård utglesning
av växtliga ungskogsbestånd, att deras förmåga att sluta sig äventyrades, men däremot
medgiva ägaren att fritt företaga gallring, som ej ginge så långt som nu sagts.
Härigenom hade alltså möjlighet lämnats skogsägaren att verkställa gallring eller
ljushuggning utan att därför erfordrades myndighets tillstånd, men på samma gång
hade för dylik huggning satts en gräns mera objektiv än den som i domänstyrelsens
förslag innehölles, och som i regel ej torde vara svår att iakttaga. Även härvidlag
hade dock åt skogsägaren beretts rättighet att i tvivelaktiga fall erhålla ett uttalande
av skogsvårdsstyrelsen att hålla sig till. Genom att sålunda dels oväxtlig
ungskog och dels så mycket av den växtliga, som kunde tagas utan att förrycka
beståndsslutenheten finge avverkas, torde ock det legitima behovet av småvirke bliva
tillgodosett, så långt begäras kunde.

Domänstyrelsen, som väl inser den stora svårighet som föreligger, då det
gäller att bestämma en gräns för ungskogens högsta ålder så avpassad, att densamma
tydligt anger, att beståndet nått sådan utveckling, att detsamma, där förhållandena
i övrigt detta medger, kan föryngringshuggas i avsikt att erhålla föryngring
på naturlig väg, vilket torde ha varit kommitténs mening, vill närmare
ingå på denna fråga vid angivande här nedan av sitt förslag till liknande lagbestämmelser.
Emot paragrafens formulering och innehåll i övrigt måste styrelsen
emellertid göra en hel del erinringar.

Uttrycket »växtlig ungskog i bestånd» måste, såsom av den anförda motiveringen
framgår, undandraga från lagens tillämpning, vad kommittén kallat för
oväxtlig ungskog, men också, synes det domänstyrelsen, växtliga ungskogsgrupper.

Beträffande först undantagandet ifrån lagens tillämpning av de »oväxtliga»
ungskogsbestånden, så vill styrelsen framhålla, att det i en mängd fall kommer att
bliva synnerligen svårt att avgöra, huruvida ett bestånd skall anses växtligt eller
icke. Vissa marker av låg bonitet, på vilka dock skogsproduktion kan försiggå,
komma alltid att uppvisa ungskogar av väsentligt lägre tillväxtkapacitet än ungskogar
på bättre mark. Här blir det då den rent subjektiva uppfattningen, som
måste fälla utslaget. Och grundar sig denna icke på bl. a. erfarenheter från orterna,
kunna ödesdigra konsekvenser uppstå av denna definiering i detalj. Detta med avseende
på svårigheten att skilja emellan, vad som anses vara växtlig eller o växtlig
ungskog. Men synes kommittén, som velat helt lössläppa avverkningen av den
oväxtliga ungskogen, därjämte hava förbisett alla de talrika fall, då ungskogsbestånd,
vilka genom påverkning av yttre omständigheter såsom allt för stark beskuggning
eller upprepade insekts- och frostskador fått sin tillväxt till den grad
nedsatt, att desamma skäligen kunna rubriceras såsom oväxtliga, genom ändamåls -

enlig behandling, enkannerligen gallring, kunna försättas i sä pass nöjaktigt skick,
att de rätt så väl kunna försvara sin existens. Styrelsen vill med andra ord hava
sagt, att skogslagstiftningskommittén genom att tillåta avverkning av s. k. oväxtliga
ungskogsbestånd, icke tagit sikte på de utvecklingsmöjligheter, som i själva
verket finnas. Som nyss framhållits kan paragrafen tolkas så, att densamma icke
vore tillämplig på sådana marker, där växtliga ungskogsgrupper finnas, men där
desamma äro så skilda från varandra genom mindre områden, att man aldrig kan
beräkna att här erhålla ett slutet ungskogsbestånd. Det skulle i sådant fall, förmenar
styrelsen, vara allt annat än för skogsvård och skogshushållning gagneligt.
om dylika ungskogsgrupper på grund av nyssnämnda tolkning av paragrafen saklöst
skulle kunna nedhuggas. Visserligen inträder ju reproduktionsskyldighet efter avverkning
av såväl oväxtliga ungskogsbestånd som ock växtliga ungskogsgrupper.
men avsikten med paragrafen att bereda skydd åt ungskogen, har icke vunnits i
detta fall.

I fråga om den avverkning, som inom växtliga ungskogsbestånd .skulle vara
tillåten, har kommittén utformat bestämmelserna sålunda, att sådana bestånd icke
må avverkas annat än genom gallring och icke heller vid sådan så hårt utglesnas,
att beståndets förmåga att sluta sig äventyras.

Om kommittén härmed avsett, att endast gallring skulle vara formen för
inom sådana ungskogsbestånd medgiven huggning, torde definitionen på dylik huggning
i huvudsak vara riktigt avfattad. Men då av motiven framgår, att även ljushuggningar
skulle vara tillåtna uti ungskogsbestånden, får styrelsen erinra om, dels
att ljushuggningar icke böra förekomma inom ungskogar, dels att med ljushuggning
enligt den fackliga terminologien avses en i beståndet så djupt ingripande avverkning,
att beståndets slutenhet häves.

Reservanten har i sitt lagförslag meddelat samma föreskrifter angående avverkning
i ungskog.

Ombudsmötets förslag däremot upptager den provisoriska skogslagens bestämmelser
om ungskogsskydd, enligt vilka endast sådan avverkning i ungskog,
som avser beståndets ändamålsenliga utveckling genom gallring, är tillåten. Sistnämnda
bestämmelse angående avverkning i ungskog synes styrelsen vara att betydligt
föredraga framför betänkandets och reservationens nyssberörda föreskrifter
härutinnan. Enligt styrelsens förmenande måste sålunda 5 § icke anses motsvara,
vad kommittén enligt motiven därmed åsyftat, vadan en väsentlig omarbetning av
bestämmelserna angående ungskogsskyddet är ofrånkomlig.

Då betänkandet endast i 5 § meddelar bestämmelser om sättet för avverkning,
men såväl reservationen som ombudsmötets förslag upptagit föreskrifter
angående avverkning i annan skog än ungskog, torde det vara nödvändigt att här
något närmare ingå därpå.

Reservanten har i 18 § intagit bestämmelser om att växtligt, slutet skogsbestånd,
vari träden över huvud taget nått den ålder, vid vilken användbarhet såsom
fröträd efter de i orten i allmänhet rådande förhållanden är för handen, icke må
avverkas på sådant sätt, att i följd därav särskilda kulturåtgärder bliva nödvändiga
för åstadkommande av nöjaktig återväxt. Han har därmed utan att vilja bestämt
uttala sig till förmån för en föryngring på naturlig eller konstlad väg såsom varande
den under alla förhållanden bästa likväl avsett att taga vara på de tillfällen, då
ett skogsbestånd, vilket passerat den övre åldersgränsen för vad han avsett med

244

begreppet ungskog, skulle kunna föryngras pa naturlig väg. Ehuruväl avsikten
synes synnerligen vällovlig, måste styrelsen ändock erinra, att en sådan detaljerad
definition, som lämnats ä ett skogsbestånd av avsedd beskaffenhet, redan genom
sin ordrikhet lätt kan medföra olika tolkningar och därmed anledning till försök
att kringgå lagens bestämmelser. Men icke nog härmed. Det är icke enbart skogsbeståndets
beskaffenhet, som är avgörande för frågan, huruvida detsamma bör
föryngras genom ställande av fröträd, d. v. s. på naturlig väg eller genom kalavverkning,
åtföljd av kultur. - Styrelsen förbigår här de gränsfall, då mindre kalbyggen
beräknas kunna förses med naturlig föryngring genom besåning från hyggets
kanter. — Läge och markbeskaffenhet äro faktorer, som härpå kunna inverka i
minst lika hög grad. A vissa marker, vilka hava benägenhet att fört gräsbindas
efter avverkningen, och där läget ingalunda kan sägas vara exponerat, men friställda
träd på grund av markbeskaffenhet och rådande vindar lätt stormfällas, kan
det vara felaktigt att förmå en markägare att söka erhålla naturlig föryngring.
Ty följden av att på dylika marker ställa fröträd kommer helt säkert i de flesta
fall att bliva den, att fröträden stormfällas, marken gräsbindes och förvildas i förväntan
på naturlig besåning, och att slutligen intet annat återstår än att vidtaga
kulturer, vilka skulle hava ställt sig väsentligt billigare, om de kommit tidigare
till utförande. Härjämte bör också beaktas, att en särskild och successivt skeende
avverkning av de stormfällda fröträden kommer att lämna väsentligt lägre behållning
än om desamma fått avverkas i samband med hygget i övrigt.

Ombudsmötets förslag, vilket i fråga om ungskogsskyddet, icke innehåller
någon särskild definition å ungskogens högsta åldersgräns, har beträffande all annan
skog föreskrivit, att densamma icke må avverkas på sätt, som strider mot grunderna
för god skogsvård, eller så att fastigheten därigenom skulle komma att lida
brist på behövlig skog efter ortens behov. Dessa bestämmelser, vilkas räckvidd
är i väsentlig mån beroende av den innebörd, man vill giva ordet »skogsvård»,
utgöra i varje fall, även om man skulle vilja likställa ordet skogsvård» med »beståndsvård»
och ej såsom ifrån en del håll ifrågasatts utsträcka begreppet »skogsvård»
ända därhän att innefatta, vad man benämner »uthålligt skogsbruk», att så
långt gående ingrepp i den enskildes förfoganderätt över sin skog, att domänstyrelsen
icke tvekar uttala, att den allmänna meningen icke för närvarande torde
komma att finna dylika bestämmelser berättigade.

Mot syftemålet med 6 § har domänstyrelsen ingen erinran att göra utan
synas meddelade föreskrifter i denna riktning uteslutande vara till gagn.

7 avhandlar de fall, då avverkning av ungskog utan de inskränkningar,
som i 5 § angivits, må vara tillåten. Styrelsen finner det helt naturligt, att där
sådana behov föreligga, som i punkterna 1, 2 och 3 angivas, dispens från 5 paragrafens
bestämmelser bör vara medgiven. Styrelsen är emellertid ej övertygad om,
att det för alla nyss berörda fall kan vara nödigt att först inhämta skogsvårdsstyrelsens
tillstånd. En dylik anmälningsplikt lär nämligen ej sällan kunna kännas
nog så tryckande och besvärlig, då det rör sig om en förhållandevis obetydlig avverkning.
Till förhindrande av ett illojalt utnyttjande av dessa medgivanden lör
kunna utfinnas fullt effektiva bestämmelser, vilka ingalunda böra ses med så oblida
Ögon som nyssnämnda anmälningsplikt.

8 § innehåller bestämmelser om, huruledes virke, som avverkats på grund
av medgivande i 7 §. skall användas. Domänstyrelsen kan visserligen finna det

logiskt, att virke, som avverkats jämlikt 7 1 mom. skall användas till husbehov,

men tinner det däremot synnerligen opåkallat att meddela föreskrift om att virke,
som avverkats jämlikt 7 2 och 3 mom. skall, där så lämpligen ske kan, till

husbehov användas.

Dessa föreskrifter, som äro hämtade frän de lör tfottland och Oland nu
gällande lagarna, kunna ju i dessa skogfattiga delar av landet, där virkestillgången
i allmänhet ej på långt när täcker det lokala behovet, vara befogade, men i en
lag, avsedd för hela landet i övrigt upp till gränsen mot Västerbotten, synas de
icke böra förekomma. Under varje förhållande torde eu lagföreskrift, som göres
beroende av vad som kan anses lämpligt eller ej, för att sättas i funktion, ingalunda
vara annat än i nödfall att förorda, och är styrelsen förvissad om, att allmänheten
ej gärna skulle se, att skogsvårdsstyrelsens tjänstemän började undersöka.
på vad sätt i förevarande fall avverkat virke användes. Sista momentet i 8 § bör
därför ur förslaget utgå. och vill styrelsen jämväl ifrågasätta, huruvida icke hela
paragrafen bör uteslutas.

»Särskilda bestämmelser angående skyddsskogar och skogar i exponerat läge»
avhandlas i 9—11 §§•

Denna avdelning avser att ersätta lagen angående skyddsskogar den 24 juli
1903. Kommittémajoriteten har föreslagit uppdelning av de skogar, som skulle
falla under sagda lagbestämmelser uti dels egentliga skyddsskogar, vilkas bestånd
erfordras till skydd mot flygsandsfält och fjällgränsens nedgående, dels ock sådana
skogar, där föryngringen av flerahanda orsaker såsom exponerat läge, tunn och
mager jordmån skulle kunna vid oförsiktig avverkning bliva antingen omöjliggjord
eller särskilt svår att erhålla i nöjaktigt skick inom rimlig tid. För båda dessa
grupper av skogar föreslås fullkomligt enahanda behandling, och ifrågasätter kommittén
ej heller skiljaktiga åtgärder för att få marker av nyssnämnda tvenne slag
förklarade vara av sådan beskaffenhet, som föranleder ifrågasatta inskränkningar
beträffande ägarens disposition över skogen å desamma.

I fråga om dessa bestämmelser, som innefattas uti 9 § 1 och 2 mom., och
jämväl övriga, som avse skyddsskogar och därmed jämförliga skogar får styrelsen
framhålla, att dessa enligt styrelsens mening icke böra inarbetas i den allmänna
skogsvårdslagen utan intagas i en särskild lag angående skyddsskogar.

Bestämmelserna i 9 § 3 mom. synas vara ägnade att vid fall av behov med
fördel kunna tillämpas. Mot bestämmelsen i 4 mom. första stycket, att de inom
Kopparbergs, Västemorrlands och Jämtlands län belägna skyddsskogarna alltjämt
skola anses såsom skyddsskogar och allt fortfarande hemfallna under bestämmelserna
i paragrafens l:a mom. har styrelsen intet att erinra, varemot bestämmelsen uti
sista stycket av 4 momentet, varigenom Öland förklaras i sin helhet vara hänfört
till skogar av exponerat läges natur, ej synes ändamålsenlig. Styrelsen får nämligen
ifrågasätta, om verkliga skäl härtill förelegat, eller om det icke varit lämpligare
att i huvudsak bibehålla för denna landsdel nu gällande bestämmelser, vilka i allt
väsentligt ansluta sig till Gottlandslagen. Det senare synes i varje fall mera befogat,
ej blott ur synpunkten att något egentligt klander av för sagda landsdel
gällande enskild skogslag .icke förekommit utan ock med hänsyn därtill, att de
skogliga förhållandena på Öland och Gottland äro ganska ensartade.

10 § avhandlar bestämmelserna om den ägare till skyddsskogar eller skogar
i exponerat läge tillkommande förfoganderätten över sin skog. Emot 1 och 2 monr.

246

torde i huvudsak ej så mycket vara att erinra. Dock anser styrelsen, att någon
kulturskyldighet icke bör åligga markägaren, enär dels avverkningen — med undantag
för husbehov — å dessa skogar alltid bör föregås av stämpling genom sakkunnig
person, dels kulturåtgärderna ej sällan här draga betydligt högre kostnader
än å andra marker. Föreskrifterna i 3 mom. åter lära i vissa fall, bokstavligen
tolkade, kunna giva anledning till ett vidsträcktare utnyttjande av en skyddsskog
för betesändamål än som kan med en sådan skogs egentliga uppgift vara förenat,
varför styrelsen anser, att dessa bestämmelser icke böra i lagen intiagas. Beträffande

4 mom. vill styrelsen göra samma anmärkning som förut beträffande 8 §. Under
påpekande av vad styrelsen framhållit beträffande 5 § föranleda bestämmelserna i

5 mom. icke till något styrelsens vidare yttrande.

11 § ersätter 2 § i nuvarande skyddsskogslag, men har till paragrafen fogats
några helt nya bestämmelser, varigenom staten ålagts att för vissa tänkbara fall
sörja för att en skogsägare inom skyddsskogsoinrådet, vilken icke får för eget husbehov
utnyttja sin skog, må erhålla antingen husbehovsvirke in natura eller ock
kontant ersättning för anskaffandet av sådant virke. Rent teoretiskt sett torde ju
ej så mycket vara att mot sagda bestämmelser erinra, men föreställer sig domänstyrelen,
att desamma näppeligen skola komma till användning i praktiken. Skulle
det bliva erforderligt att till den grad, som här ifrågasatts, inskränka en skogsägares
förfoganderätt över sin skog, lärer nämligen brukningen av eu sådan fastighet
bliva så besvärlig, särskilt om densamma är långt belägen ifrån kommunikationsled
och detta torde med hänsyn till skyddsskogarnas läge bliva regel
att ägaren så gott som undantagslöst torde föredraga att på sätt som i andra stycket
sägs, avstå från fastigheten.

Härmed skulle egentligen de erinringar varit framställda, som styrelsen velat
rikta mot betänkandets bestämmelser angående skyddsskogar, men då härtill ansluta
sig vissa föreskrifter i 16 §, som avhandla, hur tillstånd till avverkning inom skyddsskogarna
eller skogar i exponerat läge skall meddelas, anser sig styrelsen i detta
sammanhang böra närmare ingå på denna fråga eller huru avverkning för avsalu
enligt förslaget får bedrivas.

Enligt betänkandet kunna trenne olika förmer för dylik avverkning förekomma.
Antingen en stamvis skeende utsyning och stämpling av träden eller anvisning
av viss trakt, vars gränser skola å marken angivas eller och tillstånd till
avverkning genom skogsägaren själv utan vare sig utsyning eller anvisning. Vad
kommittémajoriteten här ifrågasatt och vartill reservanten också anslutit sig, finner
domänstyrelsen vara i hög grad betänkligt.

I regel äro samtliga bär ifrågavarande skogar av den ömtåliga natur, att ett
till synes mera obetydligt misstag uti deras behandling kan medföra de största
svårigheter för skogens framtida föryngring och bestånd. Man må blott erinra om
att föryngringsfrågan beträffande dessa skogar långt ifrån kan anses löst, utan att
man i detta hänseende allt fortfarande står på försökens och utredningarnas stadium.
Lägger man härtill, att skogsbruket på de allra flesta av dessa marker icke kan
göras räntabelt, torde härav alldeles tydligt framgå, att det vid avverkning å sådana
skogar fordras mycket mera såväl teoretisk utbildning som praktisk erfarenhet för
att rätt leda avverkningen än beträffande sådana skogar, för vilka den allmänna
skogsvårdslagen gäller.

Såsom något i hög grad anmärkningsvärt beträffande icke fackmäns på om -

247

rådet åsikt angående denna ömtåliga fråga rörande avverkning inom skyddsskogarna,
vill styrelsen bär erinra om vad länsstyrelsen i Jämtlands län i sitt underdåniga
utlåtande anfört. Länsstyrelsen tager där helt avstånd från betänkandets förslag
och framhåller, att det givetvis icke kan vara riktigt, att då man eljest i den allra
största omfattning övergått till avverkning efter stämpling genom sakkunnig person,
nu på dessa särskilt svårföryngrade skogar låta avverkning kunna försiggå till och
med utan någon som helst anvisning på ort och ställe. Såväl Norrlands skogsvårdsförbund
som ock skogsägareförbundet hava kraftigt framhållit behovet av att nuvarande
utsyningsförfarande bibehålies å skyddsskogarna och lämpligheten av att
utsyningarna allt fortfarande utföras genom skogsstatens personal.

I detta sammanhang kan styrelsen icke underlåta att framhålla, att den
kritik, som av skogslagstiftningskommittén ägnats do av skogsstaten verkställda
utsyningarna å skyddsskogarna, vederlagts av såväl Norrlands skogsvårdsförbund
som ock skogsägareförbundet. Styrelsen anser sig för den skull icke hava något
att i denna sak vidare tillägga än att de av skogspersonalen å skilda tider verkställda
utsyningarna i stort sett få anses giva uttryck åt den uppfattning angående
huru dylika utsyningar borde utföras, som vid tiden för utsyningarnas verkställande
varit gällande. Om berörda kritik ses mot sagda bakgrund, och det förhållande
beaktas, att vid tidigare utförda utsyningar virkessortiment, som vid en senare
granskning befunnits böra uttagas, vid utsyningstillfället icke ägt saluvärde och
därjämte observeras, vad styrelsen nyss anfört ifråga om det alltjämt ännu olösta
problem, som heter skyddsskogarnas föryngring, torde ej mycket av denna kritik
kvarstå såsom berättigad.

Ombudsmötets förslag behandlar i 2 g till synes väl kort hela skyddsskogsproblemet
och anser frågan vara tillfredsställande löst genom att skogsvårdsstyrelserna
skola meddela tillstånd, innan avverkning för avsalu må äga rum å skyddsskogar
och skogar i exponerat läge, varvid skogsvårdsstyrelserna skulle äga rättighet
att fullkomligt efter gottfinnande bestämma om. hur dylikt tillstånd skulle
meddelas.

»Om skogsmarks undantagande från användning till skogsbörd» avhandlas i
12 och 13 §§. Här angivas de fall, då undantag från bestämmelserna uti 1, 2 och
3 §§. men särskilt i 1 §, kunna få äga rum.

12 § innehåller i huvudsak samma bestämmelser som punkt 3 i 12 § av
1903 års skogsvårdslag, endast kompletterad med visst tillägg, föranlett därav att
betänkandet i sin allmänna skogsvårdslag inryckt bestämmelserna om skyddsskogar.

Beträffande detta tillägg måste styrelsen framhålla vådorna av att avverkning
å försumpad mark inom skyddsskogsområdet enligt betänkandet kan medgivas
utan föregående utsyning. Inom skyddsskogsområdet finnas nämligen i större omfattning
än kanske å några andra trakter i landet försumpade skogsmarker, vilka
visserligen icke utan rätt betydande kostnader kunna omföras till verkligt produktiva
marker, men vilka dock genom skogens bibehållande å desamma i viss män
kunna förhindra försumpningens utvidgande till angränsande marker. En oförsiktig
kalhuggning å dylika skogar kan därför lätt få en rätt ödesdiger inverkan på angränsande
bestånd, även om skogarnas bibehållande icke är absolut nödvändigt för
att förhindra fjällgränsens nedgående.

13 § behandlar de fall, som i första stycket av 12 § gällande skogsvårdslag
angivas. Dock har betänkandet gjort frihet från lagens tillämpning, då det gäller

248

skogsmarks uppodling till trädgård, åker eller äng. uppröjande till beteshage eller
användande till byggnadstomt eller annat likartat ändamål, beroende av huruvida
marken vore för ändamålet lämplig och huruvida, därest marken vore belägen inom
skyddsskogsområde. hinder icke mötte med hänsyn till de för sådant område gällande
lagbestämmelser. Uti paragrafens andra stycke föreskrives, att, därest å marken
tinnes ungskog eller skogen är belägen inom skyddsskogsområde, avverkning å densamma
ej må äga rum, förrän skogsvårdsstyrelsen därtill lämnat tillstånd. Slutligen
stadgas vissa bestämmelser om användningen av det virke, som på så sätt
komme att avverkas.

Av första styckets formulering, sedd i anslutning till 1 §, skulle man kunna
få den uppfattningen att i fråga om kal skogsmark, dess användande för nyssnämnda
ändamål skulle vara beroende av huruvida den vore för varje särskilt fall lämplig,
en bestämmelse, som synes skäligen överflödig, då 1 § ej kunnat göras till sin
verkan effektiv, och i varje fall är ägnad att åstadkomma oklarhet om vad som
med paragrafen egentligen avses. Men icke nog härmed. Om man också utgår
ifrån den förutsättningen att förutom beträffande område av skyddsskogsnatur stadgandet
medgiver jämväl avverkning av skog å områden, som skulle uppodlas till
trädgård, åker eller äng, uppröjande till beteshage eller användande till byggnadstomt,
så synes det, att mot frågans bedömande ur lämplighetssynpunkt, kunna göras
en del befogade erinringar. Det torde sålunda med fullt fog kunna erinras därom,
att det må vara markägaren förbehållet att själv avgöra, huruvida användandet av
skogsmarken för annat ändamål än skogsbörd kan för hans vidkommande vara mest
fördelaktigt, även om för den utomstående det kan synas tvivelaktigt, om marken
verkligen lämpar sig för det ena eller andra ändamålet. Lagbestämmelser av nu
ifrågasatt art torde helt visst för allmänheten komma att kännas mycket betungande
och i varje fall såsom ett orättmätigt ingrepp uti deras lojala förfogande över sin
egendom. Det är givet, att bestämmelser måste finnas, vilka förhindra att lagen
kringgås under uppgiven avsikt att använda skogen för icke avsett ändamål, men
då böra dessa bestämmelser också vara inriktade på att bestraffa sådana lagöverträdelser
och hämma verkningarna av desamma på så tidigt stadium som möjligt,
något som dock ej är fallet med ifrågavarande bestämmelser. Även de i andra
stycket meddelade föreskrifterna om anmälningsplikt beträffande där omförmäld avverkning
kunna på samma grunder betecknas såsom nog så stränga. Någon större
avverkning av skog för angivna ändamål, utom då fråga är om att bereda bete —
i vilket fall styrelsen anser att kommitténs bestämmelser om markens lämplighet
för ändamålet äga fog — torde icke i allmänhet förekomma, och synes det som
om markägaren åliggande kulturskyldighet kunnat vara tillräckligt korrektiv mot
nämnvärd skogsskövling. Beträffande föreskrifterna om. huru det i förevarande fall
avverkade virket skall användas, vill styrelsen göra samma erinran som förut ifråga
om 8 §.

Föreskrifterna uti 14 §, vilka medgiva uppskov med vidtagande av åtgärder
för betryggande av nöjaktig återväxt, sedan avverkning av skog medgivits för erhållande
av kreatursbete, eller genom skada å skog av annan orsak bete för kreatur
kunnat erhållas, torde knappast vara av den betydelse att de lämpligen böra i lagen
förekomma.

Såväl reservationen som ombudsmötets förslag innehålla i huvudsak liknande
bestämmelser beträffande marker eller skogar, som undantagas från lagens tillämp -

2f*t

ning, dock med någon skärpning i fråga om betesmarkens beskaffenhet. Reservationen
upptager endast beträffande för husbehov avverkat virke kravet, att detsamma
skall för sagda ändamål användas. Ombudsmötets förslag har ej några bestämmelser
om, huru avverkat virke skall användas.

Under rubriken »Närmare föreskrifter rörande tillstånd, som av skogsvardastyrelsen
meddelas» behandlas i 15 —18 §§. Bestämmelserna uti 15 § 1 inom. första
och andra styckena, däri stadgas, att skogsvårdsstyrelsen skall vid meddelande av
tillstånd till avverkning jämväl lämna föreskrift om på vad sätt avverkningen må
bedrivas och om de åtgärder, som skola vidtagas för återväxtens betryggande, äro
uteslutande till gagn. Beträffande åter tredje stycket vill domänstyrelsen framhålla
att, då skogsvårdsstyrelsen inlåter sig på att fastställa viss tid, inom vilken uppodling
av skogsmark till trädgård, åker eller äng, dess uppröjande till beteshage
eller användande till byggnadstomt eller likartat ändamål, skall vara verkställd,
skogsvårdsstyrelsen synes hava kommit in på ett område, som strängt taget bör
ligga helt utanför dess verksamhet. Domänstyrelsen förmenar, att det hade varit
riktigare och mer i överensstämmande med en skogsvärdslag att i sådana fall, som
här avses, såsom allmän regel föreskriva, att, därest skogsmark icke för sagda
ändamål inom viss tid verkligen kommit till användning, reproduktionsskyldighet
omedelbart skall inträda. Föreskrifterna i paragrafens 2 mom. synas styrelsen
knappast erforderliga.

16 § har styrelsen redan förut i annat sammanhang behandlat, i vad den
berör avverkning av skog inom skyddsskogsområde eller i exponerat läge. Vad
paragrafen därutöver innehåller om undersökning å marken, innan skogsvårdsstyrelsens
beslut meddelas, föranleder ingen erinran från domänstyrelsens sida, men
torde direkt föreskrift ej vara nödig.

17 §, som innehåller föreskrifter om, huru besvär må anföras över skogsvårdsstyrelsens
beslut och jämväl över av Kungl. Maj:ts befallningshavande i sådana
ärenden meddelade beslut föranleder — frånsett, att styrelsen icke anser, att länsstyrelserna
skola utgöra en besvärsinstans i dylika ärenden — ingen särskild erinran
från styrelsens sida.

Emot 18 § synes i och för sig intet vara att erinra.

19-31 §§ äro inrangerade under grupprubriken »Om tillsyn a lagens
efterlevnad».

19 § föranleder ej annan erinran än att enligt styrelsens mening ej mer än
en skogsvårdsstyrelse torde vara erforderlig inom varje landstingsområde.

Föreskrifterna uti 20—29 §§ angiva, huru skogsvårdsstyrelsen har att förfära,
då vederbörande icke uppfylla dem" antingen direkt enligt lagen åvilande eller genom
särskilt avtal eller dom pålagd skyldighet att vidtaga åtgärder för betryggande av
återväxt.

Gången av denna procedur är då följande. Har markägare åsidosatt skyldigheten
att inom behörig tid jämlikt lagen vidtaga åtgärder för betryggande av återväxt,
skall skogsvårdsstyrelsen med honom härom söka träffa överenskommelse.
Kan sådan överenskommelse ej träffas, skall styrelsen instämma saken till domstol,
som ålägger markägaren vidtaga vissa för återväxtens betryggande erforderliga
åtgärder samt fastställer den tid, inom vilken de skola vara utförda. Skulle denna
tid gå till ända, utan att åtgärderna blivit vidtagna äger skogsvårdsstyrelsen att
låta utföra desamma, För sina härav föranledda kostnader kan styrelsen genom
Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 sand. 82 höft. (Nr 104.) 32

250

överexekutor låta kos skogsmarkens ägare eller hos av verkaren, med s. k. regressrätt
för denna hos markägaren, uttaga kostnaderna, dock icke till högre belopp än
som av Kungl. Maj:ts befallningshavande godkännes. Skulle sådan fastighet, som
här avses, gå till försäljning efter utmätning eller i konkurs, äger skogsvårdsstyrelsen
att med viss förmånsrätt ur köpeskillingen för fastigheten utfå ogulden kostnad för
verkställda kulturarbeten. Dock har styrelsen att inom viss tid hos domaren göra
anmälan om, huruvida styrelsen vill begagna sig av denna sin rätt.

Skulle avverkning företagas på sådant sätt att för erhållande av återväxt
komme att i mera betydande omfattning erfordras jämförelsevis kostsamma kulturåtgärder,
äger skogsvårdsstyrelsen att av markägaren fordra säkerhets ställande för
den kostnad, som dessa åtgärder beräknas medföra, och meddelas uti 26 § närmare
bestämmelser om huru sådan säkerhet skall vara beskaffad. Skulle säkerhet ej
inom skälig tid ställas, kan skogsvårdsstyrelsen hos Kungl. Maj:ts befallningshavande
erhålla avverkningsförbud dels för markägaren dels ock, då avverkaren är annan
person än markägaren, för den förre beträffande annan honom tillhörig skog. Sådant
avverkningsförbud upphör emellertid, där yrkad säkerhet ställes eller erforderliga
åtgärder vidtagas av den därtill skyldige eller betalning för åtgärd, som på hans
bekostnad utförts, blivit skogsvårdsstyrelsen gottgjord. I övrigt innehålla sagda
paragrafer en del detalj bestämmelser angående undersökning å marken och vem
kostnaderna härför skola drabba.

Samtliga dessa föreskrifter ansluta sig direkt till den ledande grundtanken i
betänkandet att icke ingripa i en avverkning, som bedrives i skog, vilken icke kan
rubriceras som ungskog. Häruti ligger enligt styrelsens mening lagförslagets största
svaghet, och innebär detsamma långt ifrån någon förbättring uti härutinnan nu
gällande bestämmelsei- utan fasthellre en avgjord försämring. Skogsvårdstyrelsens
ingripande torde nämligen i allmänhet komma så sent, att de kulturåtgärder, som
slutligen måste utföras, bliva till såväl sin omfattning som kostnaderna väsentligt
större än om ingripandet kommit på ett tidigare stadium. Jämförda med dessa,
man vore frestad att säga, till synes rätt så humana bestämmelser angående utkrävandet
av markägarens kulturskyldighet verka föreskrifterna i 25 och 26 §§ om
säkerställande av skogsvårdsstyrelsens risker, då kulturåtgärderna utföras av nämnda
styrelse, onödigt stränga, särskilt bestämmelserna uti 25 §, och detta har med
skärpa från en hel del håll påpekats, kunna till och med vara ägnade att i betänklig
mån rubba fastighetskrediten och torde ingalunda vara av behovet påkallade.
Beträffande beskaffenheten av den säkerhet, som jämlikt 26 § må av skogsvärdsstyrelsen
godtagas, kan väl medgivas, att dylika bestämmelser lämpligen höra finnas
i ett lagförslag sådant som det förevarande, men med avseende på deras reella
innebörd torde en väsentlig avprutning kunna göras. Styrelsen skulle för sin del
kunna finna det tillfyllestgörande, om beträffande säkerheten endast stadgades, att
den skulle vara sådan, att den av skogsvårdstyrelsen kunde godtagas.

Bestämmelser om ställande av säkerhet för kulturåtgärder torde kunna bliva
till avsevärt gagn.

I övrigt har styrelsen intet väsentligt att erinra beträffande nu icke berörda
detaljer uti 20—29 §§.

30—31 §§ föranleda med hänsyn till deras syfte ingen erinran från styrelsens sida.

Ombudsmötets förslag skiljer sig i förevarande hänseende avgjort från såväl
betänkandet som reservationen samt ansluter sig nära till nu gällande allmänna

skogsvårdslag. Dot vill på ett tidigt stadium rättande ingripa mot en lagstridig
avverkning och söker genom omedelbart avverkningsförbud frampressa dels rättelse
i avverkningen dels säkerhet för vidtagande av erforderliga kulturåtgärder. Till
skillnad mot nu gällande skogsvårdslag vill ombudsmötets förslag tillägga skogsvårdsstyrelsen
befogenhet att omedelbart meddela avverkningsförbud och detta även
utan föregående syn på ort och ställe av ojävig förrättaingsman. Innan sådant
förbud må meddelas, skall fastighetsägaren, eller, där annan än denne bedriver avverkningen,
avverkaren beredas tillfälle att yttra sig i ärendet. Finner emellertid
skogsvårdsstyrelsen saken sådan, att den ej kan tåla dylikt uppskov, må avverkningsförbud
dock tillsvidare meddelas av skogsvårdsstyrelsen, och träder sådant
förbud utan hinder av besvär genast i kraft. Besvär över dylika eller andra skogsvårdsstyrelsens
beslut må anföras hos Kungl. Maj:ts befallningshavande. I motiven
till förslaget åberopas den omständigheten, att besvär ju alltid kunna anföras över
skogsvårdsstyrelsens beslut såsom tillräcklig säkerhet för att den vidgade befogenhet,
som lämnats skogsvårdsstyrelsen, icke kommer att missbrukas.

Domänstyrelsen, som finner bestämmelsen om möjlighet att genom avverkningsförbud
kunna reglerande ingripa på ett tidigt stadium mot en lagstridig eller
oriktig avverkning synnerligen ändamålsenligt, måste emellertid uttala sin stora
betänksamhet mot att under normala förhållanden lämna skogsvårdsstyrelserna en
så betydligt vidgad befogenhet. Dels torde skogsvårdsstyrelserna med hänsyn till
deras organisation, vartill styrelsen återkommer längre fram, icke vara skickade att
självständigt och på i övrigt tillfredsställande sätt behandla fall av så grannlaga
natur, som i detta avseende kunna förekomma, dels torde det ock vara mera överensstämmande
med allmän svensk rättsuppfattning att förbud av förevarande slag
meddelas av de exekutiva myndigheterna, vilka äro utrustade med särskild befogenhet
att omedelbart upprätthålla samma förbud.

Under grupprubriken »Straffbestämmelser» falla 32—36 §§. Beträffande dessa
vill styrelsen framhålla, att uti 32 § 2 inom., stadgad påföljd för dem, som utan
skogsvårdsstyrelsens medgivande till annat ändamål än husbehov använder virke,
som avverkats för ändamål, varom i 7 § 2 eller 3 mom. samt 10 § 3 mom. eller
13 §, andra stycket, säges, måste betecknas såsom synnerligen sträng, och synes det
styrelsen i anslutning till vad styrelsen i detta avseende förut anfört, som om sagda
straffpåföljd borde kunna ur förslaget utgå. Bestämmelsen i 32 § 3 inom., att där
flera under viss tid varit ansvariga för kulturåtgärders vidtagande den av dem,
som finnes ej hava i avsevärd grad bidragit därtill, att åtgärden icke blivit fullgjord,
skall vara från ansvar fri, torde bliva ganska svår att i praktiken rättvist
tillämpa och synes därför jämväl böra utgå. Mot de i 33 § förekommande bebestämmelserna
har styrelsen intet annat att erinra än att benämningen skogsbetjänte
å de hos skogsvårdsstyrelsen anställda lägre tjänstemännen med viss skoglig
utbildning kommit till användning. Då sagda benämning med avseende å skogsstatspersonalen
för flera år sedan avskaffats, torde inga skäl nu föreligga att bibehålla
densamma beträffande skogsvårdsstyrelsernas personal.

Mot övriga paragrafer, tillhörande denna grupp ävensom betänkandets förslag
till övergångsbestämmelser för nu behandlade allmänna skogsvårdslag har styrelsen
intet annat att erinra än att styrelsen i överensstämmelse med vad ombudsmötet
föreslagit anser, att den provisoriska skogslagens föreskrifter angående fördelning
av böter in. m. äro att föredraga framför vad kommittén föreslagit.

252

Såsom en sammanfattning av vad styrelsen här senast anfört och som ett
slutligt totalomdöme om betänkandets förslag till lag angående vård av enskildes
skogar får styrelsen framhålla, att enligt styrelsens förmenande de principer, varpå
skogslagstiftningskommittén sagt sig vilja bygga lagförslaget i vissa ej oväsentliga
delar icke blivit konsekvent eller i tillräcklig grad fullföljda vid avfattningen av
förslagets detaljbestämmelser. Ehuru lagförslaget innehåller åtskilliga beaktansvärda
uppslag, synes det dock, om man frånser ungskogsskyddet, icke vara ägnat
att i högre grad än 1903 års lag befrämja en förbättrad skötsel av de enskilda
skogarna. Förslaget synes ock genom sin detaljrikedom öppna vidgade möjligheter
att kringgå lagens bestämmelser, varjämte detsamma genom hänvisningar till än eu
än en annan paragraf eller delar därav, bliver för allmänheten svårfattligt. Slutligen
torde lagförslaget genom den anmälningsplikt, som det i en del fall ålägger den
enskilde beträffande helt obetydliga avverkningar, samt de till synes obefogade ingrepp,
förslaget gör uti skogsägarens förfoganderätt över sin skog, komma att
framstå såsom allt annat än för allmänheten tilltalande. Då reservationen i allt
väsentligt i nu berörda hänseende ansluter sig till betänkandet, men i ännu högre
grad innehåller detaljerade föreskrifter och låtit den allmänna skogsvårdslagen inarbetas
uti en för samtliga, icke staten tillhöriga skogar, avsedd lag, varigenom
densamma blivit än mer svårfattlig för allmänheten, nödgas styrelsen om reservationen
i denna del avgiva enahanda omdöme som beträffande betänkandet.

Ombudsmötets förslag synes visserligen effektivt i fråga om införande av eu
bättre skötsel å de enskilda skogarna i landet och är ur denna synpunkt att föredraga
framför såväl betänkandet som reservationen. Emellertid torde det ej finnas
förutsättningar för att den allmänna meningen inom landet skall komma att uppbära
ett lagförslag, som så djupt ingriper i den enskildes förfoganderätt över sin
skog. För att på ifrågavarande område genom lagstiftning främja en utvecklingmåste
man tillse, att steget framåt för varje gång ej göres längre än vad de vid
tillfället rådande förhållandena oundgängligen kräva. Förutsättningarna för att i
den omfattning, som här skett, i detta förslag till permanent skogslag bibehålla den
provisoriska skogslagens bestämmelser äro ej heller numera tillfinnandes, sedan kristiden
med dess högkonjunktur efterföljts av en allmän depression. Talet om att
allmänheten enbart befunnit sig väl av den provisoriska skogslagens verkningar,
torde möjligen haft fog för sig under själva kristiden, då den rikliga penningetillgången
beredde skogsägaren andra möjligheter till förvärv än genom ett realiserande
av sitt skogskapital — enbart värdet av en tämligen normal årsavverkning kunde
då tillfredsställa rätt betydande krav på kontanta medel. Helt annorlunda lärer
nog omdömet av en dylik lag bliva, då vid nedgående konjunkturer eller i övrigt
tämligen normala förhållanden en egendomsägare skulle för sin ekonomiska existens
behöva i större omfattning omvandla egendomens mognade skogskapital i penningar
men finner sig förhindrad därtill av en sträng skogslag.

Men även om man ser frågan ur skogsvårdsstyrelsemas egen synpunkt och tager
hänsyn till deras huvudsakliga och första uppgift, sådan denna i 1903 års riksdags
uttalande kommit till uttryck, nämligen att främja och understödja den enskilda
skogshushållningen, synes det för främjande av ett dylikt arbete ej vara ändamålsenligt
att utrusta skogsvård sstyrelserna med befogenhet att i den grad. som här ifrågasattes.
ingripa i den enskildes ekonomiska hushållning.

Såsom nr 2 bland do av skogslagstiftningskommittén utarbetade lagförslagen La<j angående
kominer förslag till Lag angående vård av kotnmunskogar, sockenall männingsskogar vmunskogar1
samt vissa stiftelsers, föreningars och sällskaps skogar. sockenaUmän De

skogar, för vilka denna lag skall gälla, äro upptagna i dess första para- ningsskogar
graf, som torde böra in extenso återgivas. samt mssa

° stiftelsers, för ]

8 e ning ars och

sällskaps

»1. Med kommunskogar menas i denna lag skogar, som tillhöra kommuner skogar.
eller andra samfälligheter för vårdande av gemensamma angelägenheter, vilkas
uppgift och verksamhet är bestämd genom författningar av kommunallags natur
eller genom fattigvårds- eller folkskolelagstiftningen.

Som kommunskog räknas dock ej skog, vilken faller under förordningen den
26 januari 1894 angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket.

2. Till socken all männingar hänföras sådana allmännigar, som jämlikt 16
kap. byggningabalken må nyttjas av dem, som i socknen äro.

3. Med stiftelse avses här sådan inrättning, som tillkommit genom att egendom
av enskild överlåtits för att under fortvarande bestånd förvaltas som särskild
förmögenhet till främjande av bestämt ändamål. Ä stiftelse av fideikomissnatur
skall dock lagen ej äga tillämpning, och lyde i övrigt under lagens tillämpning
stiftelse tillhörig skog allenast i fall förordnande härom blivit meddelad i den ordning,
som i 2 § sägs.

4. I fråga om föreningars och sällskaps skogar skall lagen gälla för skogar,
tillhöriga

a) hushållningssällskap;

b) för befordrande av skogsvård i allmänt intresse bildade föreningar och
sällskap.»

Om man från denna lags tillämpning undantager dels sådana under punkt
4 b angivna skogar, vilka ofta nog till betydande del utgöres av ungskogar eller
kalmarker, ävensom de skogar, vilka på grund av sin omfattning och beskaffenhet
i övrigt äro sådana, att hushållningsplan för desamma icke kan med fördel tilllämpas,
har styrelsen intet att erinra mot vad kommittén anfört beträffande lämpligheten
av att sagda skogar ställas under s. k. plantvång. Såsom skäl för nu
gjorda undantag vill styrelsen ytterligare framhålla. Föreningar och sällskap, som
bildats för befordrande av skogsvård följa i regel i sin verksamhet konsekvent ett
utstakat program, och är denna deras verksamhet ofta bestämd uti ett av Kung!.

Maj:t fastställt reglemente. Avsikten med dessa sällskaps verksamhet är att understödja
och förmedla sammanförandet av större eller mindre skogsparceller till ett
lämpligt förvaltningsobjekt, avsett att i framtiden lämna dess ägare de fördelar,
som en väl skött skog kan bereda denne. Det är alltså ett nydaningsarbete i
direkt skogsvårdande intresse, som av dessa sällskap bedrives, och lärer det
alltså få anses berättigat, att åt ett dylikt sällskap lämnas all den handlingsfrihet,
som är för ändamålet nödvändig. I sådant avseende synas de böra äga rättighet
såväl att försälja en del av viss skogsegendom som också att enligt beståndsvårdens
fordringar på en gång uttaga ett avverkningsbelopp, kanske åtskilligt större än
vad en fastställd hushållningsplan medgiver. I avseende åter å andra under lagen
fallande skogar, för vilka av anledning, som nyss sagts, hushållningsplaner icke

254

ämpligen kunna upprättas, synes det styrelsen som om ingen giltig anledning
förefunnes att bibehålla dessa under denna lag, utan torde det ur alla synpunkter
vara mest lämpligt, att för dessa låta den allmänna skogsvårdslagens bestämmelser
gälla.

Frågan, huruvida stiftelse, som i 1 § avses, med hänsyn till sitt ändamål och
omfattningen av sin verksamhet kan anses vara av vikt för det allmänna, avgöres
enligt förslaget av Kungl. Maj:ts befallningshavande på framställning av skogsvårdsstyrelse
eller vederbörande skogstjänsteman.

Då lagen är avsedd att äga tillämpning över hela landet och sålunda även
inom orter, där för närvarande skogsvårdsstyrelser icke finnas, har kommittén beträffande
sistnämnda delar av landet måst begagna sig av de skogsstatstjänstemän,
som där hava uppsikten över enskildes skogar för att upprätthålla lagens bestämmelser.

Domänstyrelsen kan därför icke biträda den åsikt, som kommittén låtit
komma till uttryck i 5 § 2 och 3 mom.

Huruvida skogar, som falla under denna lag, kunna anses vara av den beskaffenhet
och omfattning, att hushållningsplan för desamma lämpligen bör upprättas,
avgöres av de myndigheter, som fått lagens överinseende sig tillagt.

Enligt domänstyrelsens mening bör emellertid skogens beskaffenhet och omfattning
i första hand och ej den omständigheten, att den besittes av viss kategori
ägare vara avgörande för, huruvida skogen bör falla under nu förevarande lag eller
den allmänna skogsvårdslagen.

6 § innehåller bestämmelser om huru den hushållningsplan bör vara beskaffad,
som för de med lagen avsedda skogarna skall upprättas. Planen skall vara lämpad
efter skogens beskaffenhet och rådande ortsförhållanden samt upprättad enligt sådana,
på vetenskapen och erfarenheten grundade regler, som äro ägnade att försätta och
bibehålla skogen i forstligt tillfredsställande skick samt bereda största och möjligast
jämna avkastning därifrån. Man torde om dessa för skogsskötsel!! å ifrågavarande
skogar grundläggande principer våga uttala den förmodan, att skogslagstiftningskommittén
härmed sökt få ett uttryck för vad man skulle kunna kalla ett något
modifierat uthålligt skogsbruk. Styrelsen vill lämna därhän, huruvida nämnda formulering
må anses lyckligt funnen, men finner sig föranlåten att erinra därom, att
så länge bestämmelsen i paragrafens sista stycke kvarstår, att mot ägarens bestridande
föreskrift icke må i hushållningsplanen meddelas om att vid dess upprättande
befintliga kalmarker skola försättas i produktivt skick, man icke kan säga, att en
på så sätt upprättad hushållningsplan verkligen är ägnad att försätta och bibehålla
skogen i forstligt tillfredsställande skick. Ty för att verkligen nå detta mål, är
det en oeftergivlig fordran, att kalmarkerna snarast möjligt förses med fullgod
återväxt. För övrigt torde med fog kunna erinras, att en skogshushållningsplan,
upprättad enligt nyssnämnda grunder, icke tager sådan hänsyn till skogsbrukets
bärighet såsom affär som godsägaren med rätta kan fordra.

Behörig att upprätta hushållningsplan är endast sakkunnig person, men vilka
kvalifikationer, som fordras hos en sådan förrättningsman angivas icke i betänkandet.

Sedan uti 7 § meddelats vissa bestämmelser om de förarbeten och utredningar,
som skola företagas, innan planen upprättas — angående vilka detaljer närmare
bestämmelser meddelas av Kungl. Maj:t — bestämmes, att hushållningsplanen
skall fastställas av skogsvårdsstyrelsen. Planen skall visserligen insändas till den

skogsvärdsinspektör, som skall finnas i jordbruksdepartementet för att av denne
granskas, men träder, oavsett denna granskning, genast i kraft.

Till frågan om skogsvårdsstyrelsernas kompetens att kunna handlägga sädana
ärenden, som röra indelning ä och fastställande av skogshushållningsplaner för
skogar av ifrågavarande art, ämnar styrelsen återkomma i ett annat sammanhang nämligen
vid granskning av förslaget till lag angående skogsvårdsstyrelser. Emellertid
finner sig styrelsen redan nu föranlåten ej blott att framhålla önskvärdheten av att
i lagen något närmare angivas kvalifikationerna hos den sakkunnige person, som
kan erhålla uppdrag att verkställa skogsindelning, utan även att det måste betecknas
såsom mindre lämpligt, att eu icke granskad skogshushållningsplan omedelbart må
tillämpas.

Uti B § 2 inom. intagen bestämmelse om att kostnaden för indelningsförrättning
skall till viss del betalas av statsverket, finner domänstyrelsen icke motiverad,
enär det måste anses ställt utom varje tvivel, att då en skog är av den omfattning
och beskaffenhet, att hushållningsplan för densamma kan upprättas, skogen också
bör kunna ensam bära de med planens upprättande förenade kostnaderna. Den i
motiven här uppdragna parallellen emellan lappmarksskogarna och nu ifrågavarande
skogar finner styrelsen vara mindre lyckligt funnen. Flertalet ägare till lappmarksskogarna
tillhöra nämligen en kategori, hos vilken man ej kan förutsätta skall
finnas vare sig initiativ till att på egen hand ombestyra upprättande av avverkningsplaner
eller en ekonomi, som icke skulle hårt påfrestas av att ensam bära kostnaderna
för en dylik plans upprättande. Att staten i dessa fall får helt vidkännas
kostnaderna, är således enligt styrelsens mening fullt befogat.

Ehuruväl styrelsen redan förut tagit avstånd från att de smärre skogar, för
vilka ej hushållningsplaner lämpligen kunna upprättas, men vilka av kommitterade
inryckts under lagen, skulle under densamma bibehållas, vill styrelsen ändock beträffande
föreskrifterna uti 9 §, sista meningen, hava erinrat, att kostnaden för
sådan hantlangning, som där ifrågasättes, vid förrättning, vilken närmast är att
rubricera såsom en kontrollåtgärd från skogsvårdsstyrelsens sida, icke lämpligen
bör åläggas skogens ägare.

I 13 § finnas intagna vissa bestämmelser, som medgiva skogsvårdsstyrelsen
rättighet, att så snart den finner anledning härtill, vidtaga ändring uti fastställd
hushållningsplan, medan från skogsägarens sida framställd begäran om ändring i
planen icke får bifallas, utan att synnerliga skäl härför kunna anföras.

Det i 14 § stadgade förbudet att utan skogsvårdsstyrelsens medgivande verkställa
någon som helst avverkning på skogar under denna lag, innan hushållningen
å desamma blivit på något i lagen omförmält sätt reglerad, synes onödigt sträng.
Det borde hava varit tillräckligt att för sådana fäll förbjuda avverkning till avsalu
men lämna ägaren rättighet att för husbehov i varje fall utnyttja skogen. Bestämmelsen
har givetvis föranletts därav, att sagda skogar, till dess hushållningen blivit
på sätt som i lagen ifrågasättes, reglerad, äro ställda utanför lagen. Hade man
emellertid låtit frågan om skogarnas inrangerande under ifrågavarande lag i första
hand vara beroende av, huruvida hushållningsplan med hänsyn till skogens beskaffenhet
och omfattning lämpligen skulle upprättas, och dessförinnan ansett dem vara
hemfallna under den allmänna skogsvårdslagen, hade berörda inskränkning i förfoganderätten
till skogen icke behövt ifrågakomma.

15 § meddelar bestämmelser om, huruledes bot skall rådas för följderna av

sådan avverkning, som skett i strid mot hushållningsplanen, eller då annan överträdelse
av densamma ägt rum. För dylika fall äger skogsvårdsstyrelsen föreskriva,
vad som skall åtgöras, samt även jämlikt 13 § bestämma om ändring uti hushållningsplanen.

16 § föreskriver, att om något som enligt hushållningsplan skolat ifråga om
skogsskötseln företagas, blivit eftersatt, och den eftersatta åtgärden är nödvändig
för skogens behöriga skötsel, må skogsvårdsstyrelsen hos Kung! Maj:ts befallningshavande
söka föreläggande för den försumlige, att vid visst lämpligt vite vidtaga
den eftersatta åtgärden. Försittes vitet, må detsamma utdömas, och antingen nytt
vitesföreläggande meddelas eller ock, där omständigheterna därtill föranleda, av
samma myndighet förordnas om skogens ställande under vård och förvaltning av
en eller liera gode män, som av Kung!. Maj:ts befallningshavande utses.

I 17 §, sista stycket, förordnas, att förvaltning av gode män upphör, där så
av skogens ägare yrkas, och Kungl. Maj:ts befallningshavande efter skogsvårdsstyrelsens
hörande finner omständigheterna det medgiva.

18 § stadgar uti 1 mom. bötespåföljd från och med 25 till och med 10,000
kronor för den, som vid förvaltningen av under denna lag hörande skog i egenskap
av ägarens ställföreträdare företagit eller föranstaltat om avverkning eller annan
åtgärd, som enligt lagen eller jämlikt densamma meddelad föreskrift icke må äga
ram.

.Skogslagstiftningskommittén har genom sålunda föreslagna korrektiv mot
överträdelse av lagen ansett sig hava fått till stånd ett förfarande, som, enligt dess
eget uttalande, icke behövde få smaken av ett ställande under förmyndarskap såsom
genom överlämnandet av förvaltningen åt skogsstaten enligt härom för häradsallmänningar
och städers skogar nu gällande bestämmelser.

Kommittén har i stället enligt eget uttalande funnit ett lämpligt sätt vara,
att förvaltningen uppdroges åt särskilt därtill utsedda gode män. Medelst denna
form för förvaltning genom andra vunnes större smidighet och ett lättare återgående
till förvaltningen av ägaren själv. I motiven har kommittén utförligt framlagt skälen
för de föreslagna lagbestämmelserna. Efter att först hava lämnat en redogörelse
för de beträffande häradsallmänningar och städers skogar nu gällande bestämmelser
om påföljd för uraktlåtenhet att följa hushållningsplanens föreskrifter eller vanvård
av dessa skogar, har kommittén anfört följande. Emot detta system kunde åtminstone
för den händelse det skulle få så vidsträckt tillämpning som å här ifrågavarande
skogar göras allvarliga invändningar. Visserligen skulle i händelse av förlupen
oegentlighet vederbörande först anmanas att vidtaga rättelse, men om detta
ej gjorde någon effekt, måste skogens ställande under skogsstaten tillgripas, antingen
det begångna felet vore stort eller litet, och detta torde mången gång innebära en
onödig disproportion mellan fel och botemedel. Ävenså vore detta medel en alltför
tungrodd apparat. Sedan skogsstatens förvaltning en gång kommit till stånd å en
skog, torde den vara svår att få borttagen. Varken i fråga om städernas skogar
eller beträffande häradsallmänningarna funnes några bestämmelser i den riktningen,
och ej heller vore något uttalande i detta ämne att hämta i förarbetena till de
gällande bestämmelserna. Härtill komme vidare en omständighet, som i kommitténs
ögon vore av stor betydelse: den ovilja mot en förvaltning genom statens tjänstemän,
som vore tillfinnandes hos vederbörande intressenter. Aven om densamma
kanske delvis framkallats just utav den karaktär av straffpåföljd för skogsdelägarna,

257

som enligt det anförda åtföljde förvaltningens övertagande av skogsstaten, så vore
det dock säkerligen också on känsla av nämnda skogsstatsförvaltning, såsom ett i
och för sig onödigt förmyndarskap, som gjort densamma så illa sedd. Med hänsyn
till dessa nu anförda omständigheter hade kommittén sökt utfinna andra sätt att
gä tillväga, där ett åsidosättande av den fastställda hushållningsplanens föreskrifter
ägt rum. Ett dylikt åsidosättande kunde vara positivt, d. v. s. överträdande av
något i planen förbjudet eller negativt, d. v. s. uraktlåtenhet att fullgöra något i
planen föreskrivet. Emellan dessa båda fall syntes kommittén en skillnad föreligga,
som icke beaktats i berörda båda förordningar. I det förra vore ett kriminellt
drag övervägande, och det borde därför såväl vara belagt med straff, som medföra
bomingsskyldighet d. v. s. att vidtaga vad som erfordrades för de skedda skadornas
avhjälpande. I sistberörda avseende gällde det alltså att få de erforderliga åtgärderna
fastslagna. Härutinnan lämnades bestämmelser i 15 §, varigenom skogsvårdsstyrelsen
tillerkändes befogenhet att giva föreskrifter efter de föreliggande omständigheterna.
Några åtgöranden för att få skogsägaren att fullgöra sin berörda
förpliktelse torde däremot icke i detta sammanhang vara av behovet påkallade.
Härav följde, om fråntagandet av skogens förvaltning från ägaren icke vore en ren
straffpåföljd, utan i sig mnebure ett sätt att få till stånd nödiga skogsvårdsåtgärder,
att ett skogsägarens berövande av skogens förvaltning icke hade sin plats såsom
en åtgärd till följd av en positiv förseelse mot de för skogens skötsel fastställda
föreskrifterna. Hade åter igen i skogens vård och förvaltning något blivit uraktlåtet,
som bort företagas, vore detta till sin innebörd redan bestämt — vare sig i
den fastställda planen eller genom föreskrifter, som meddelas enligt 5 § 2 mom.
eller 10, 13, 14 och 15 §§ — och det gällde endast att få det ulfört. Här kunde
alltså ett fråntagande av skogens förvaltning från dess ägare passa i stycke, men
därförutom syntes i många fall ett utförande av det uraktlåtna kunna frampressas
av skogsägaren själv, nämligen därigenom, att vite förelädes honom beträffande utförandet.

Domänstyrelsen kan visserligen mycket väl förstå avsikten med den anförda
motiveringen och följa skogslagstiftningskommitténs tankegång däri. Däremot kan
styrelsen, som velat se mera till lagförslagets rent praktiska konsekvenser än de
teorier, som kommittén sagt sig vilja tillämpa, icke komma till samma slutledningar,
som skogslagstiftningskommittén. Styrelsen avser härmed kommitténs uttalande,
att ett skogsägarens berövande av skogens förvaltning icke har sin plats såsom en
åtgärd till följd av en positiv förseelse mot de för skogens skötsel fastställda föreskrifterna.

Innan styrelsen emellertid övergår härtill, anser sig styrelsen vara uppkallad
att bemöta det sätt, varpå kommittén velat tyda bestämmelserna uti 1894 års
skogsordning angående häradsallmänningarna och 1903 års förordning angående
städernas skogar, därom att i fall av överträdelse av hushållningsplanen eller underlåtenhet
att fullgöra däri meddelade föreskrifter, häradsallmänningars och städers
skogar skulle ställas under skogsstatens vård och förvaltning. Kommittén har i
sagda föreskrifter enbart velat se en straffpåföljd och detta av den anledning, att
annan påföljd icke för sagda fall funnes stadgad, samt därjämte uttalat, att då en
anmaning till rättelse icke blivit följd, måste en dylik skogs ställande under skogsstaten
tillgripas, antingen det begångna felet vore stort eller litet. Domänstyrelsen
vill häremot erinra, att en dylik tolkning måste rubriceras såsom alltför snäv. Ty
.Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 82 käft. (Nr 104.) 33

253

då nyssnämnda författningar icke angiva överträdelse eller underlåtenhet av ifrågavarande
art såsom brott, vilka medföra särskild straffpåföljd, och därjämte förutsätta,
att åsidosättandet av en skogshushållningsplans bestämmelser skall prövas såväl av flera
skogliga instanser som ock av länsstyrelserna, lärer det icke kunna tänkas, att ett
relativt obetydligt fel skall kunna medföra en åtgärd av den omfattning, vilken
såsom sista rättelse är att tillgripa i fråga om ett allvarligare åsidosättande av en
skogshushållningsplans bestämmelser. Denna yttersta åtgärd har endast i något
enstaka undantagsfall behövt tillgripas, enär en anmaning i regel varit nog för att
åstadkomma rättelse.

En omständighet, som i detta sammanhang icke får förglömmas och som väl
skogslagstiftningskommittén icke behövt vidröra — särskilt icke för avsikten med
sin argumentering, för vilken den snarare bolde hava varit mindre välkommen —
är nämligen den att uti nyssnämnda båda förordningar ifrågasattes att skogar av
nu ifrågavarande art kunna få vara ställda under skogsstatens vård och förvaltning
av den anledningen att vederbörande ägare härigenom skulle beredas tillfälle att
för en billigare kostnad än säkerligen fallet bleve om särskild, skogligt bildad förvaltare
skulle anställas, få sina skogar skötta av fullt fackkunnig person. Skogsstatens
befattningstagande med dessa skogar kan sålunda föranledas av helt annan
anledning än skogslagstiftningskommittén i detta fall berört, och då särskilt beträffande
häradsallmänningarna och jämväl i fråga om städernas skogar ej så få
begagnat sig av denna möjlighet, finner domänstyrelsen det särdeles anmärkningsvärt
att skogslagstiftningskommittén utan att härför kunna åberopa någon bevisning
påstått förefintligheten av ovilja mot en förvaltning genom statens tjänstemän,
vilken är tilllinnandes hos vederbörande intressenter, ett uttalande, som gjorts på
sådant sätt. att detsamma måste generaliseras och anses såsom ett uttryck för en
stadgad åsikt hos samtliga intressenter i landets häradsallmänningar och städers
skogar.

Skogslagstiftningskommittén har i sin nu berörda motivering ävensom vid
själva lagtextens avfattning gjort sig mycken möda att giva ett skogsägarens berövande
av skogens förvaltning karaktären av icke-straffpåföljd och för att tydligt
framhäva detta behandlat fall av överträdelse utav skogshushållningsplanens föreskrifter
i en särskild paragraf 15 och i annat lagrum stadgat ända till 10,000 kronors
böter såsom påföljd härför. Rent formellt sett, torde häremot kanske ingenting
vara att erinra, och skogslngstiftningskommitténs teorier i detta avseende torde kanske
också vara oantastliga. Men genom det mellan 13, 15 och 16 §§ rådande sammanhanget
blir dock den slutliga, om också ej första och direkta påföljden av en överträdelse
av vad i fastställd hushållningspian föreskrivits, den, att skogsägaren kan
skiljas från skogens förvaltning. Ty bär sådan avverkning, som i hushållningsplanen
icke medgivits, av ägaren företagits, och skogsvårdsstyrelsen med anledning
härav funnit sig föranlåten att föreskriva ändringar i hushållningsplanen för botande
av de menliga följderna av den icke tillåtna avverkningen, lära vederbörande myndigheter
för att få dessa åtgärder utförda, därest icke förelagt vite har åsyftad verkan,
icke kunna underlåta att förordna om skogens ställande under vård och förvaltning
av gode män.

Den enda verkliga och slutligt bestående skillnaden emellan nu gällande
bestämmelser i nyssberörda hänseende uti 1894 års skogsordning och 19<*3 års
förordning angående städernas skogar å ena sidan samt skogslagstiftningskommitténs

259

nu föreliggande förslag ä den andra är då den att enligt de förra den, som företrätt
skogsägaren, icke kan ådömas personligt ansvar samt att, då förvaltningen av
skogen fråntagits ägaren, förskrifter saknas om huru sagda förvaltning skall kunna
till ägaren återlämnas, medan enligt det senare eu överträdelse av en hushållningsplans
föreskrifter medför dels som direkt påföljd bötesstraff för vederbörande dels
ock som påföljd i andra hand ägarens skiljande från skogens förvaltning, vartill
kommer att utväg åstadkommits för att denne må kunna återfå förvaltningen av
sin egendom.

Styrelsen har med det anförda velat inlägga en protest mot kommitténs
försök att giva ett skogsstatens övertagande av en skogs förvaltning, som icke
blivit nöjaktigt utförd, karaktären av straffpåföljd, medan ett överlämnande av
dylik förvaltning åt gode män enligt kommitténs förslag skulle såsom ett medel
att i sista hand framtvinga vissa åtgärder för vederbörande skogsägare kännas
mindre frånstötande.

Bestämmelserna uti 18 § 1 mom., vilka styrelsen redan förut i viss mån
berört, synas allt för stränga.

Styrelsen vill vidare ifrågasätta, huruvida icke bestämmelserna uti 18 § 4 mom.
kunna föranleda en viss svårighet i sin praktiska tillämpning. Emot sista meningen
i nyssnämnda moment vill styrelsen göra samma erinran, som förut gjorts beträffande
32 § 3 mom. i lagen angående vård av enskildes skogar.

Mot övriga i detta lagförslag förekommande bestämmelser angående åtalsrätt,
rättighet att i beslag taga virke, huru förfaras skall med beslagtaget virke,
hur böter och viten skola fördelas, huru besvär skola anföras över vederbörande
myndigheters beslut, har styrelsen intet att erinra utöver vad förut i motsvarande
delar anförts beträffande lagen angående vård av enskildes skogar.

Beträffande övergångsbestämmelserna torde i huvudsak ej vara något att
erinra. Dock är styrelsen ej övertygad om att föreskrifterna i 23 §, tredje stycket,
äro tillfyllest för det fall att en avverkningsrättsinnehavare skulle hava, under det
1903 års skogsvåi dslag ägt tillämpning, med skogen så förfarit, att kalmarker
uppstått. Visserligen blir han ersättningsskyldig gent emot markägaren för de
åtgärder denne för återväxtens betryggande nödgas utföra, men därest dessa åtgärder
icke kommit till utförande, innan den nya lagen trätt i kraft, lära desamma
icke kunna av markägaren utkrävas, då denne icke kan mot sitt bestridande i
hushåliningsplanen tillförbindas att skogsödla vid planens upprättande förefintliga
kalmarker.

Reservanten, som upptager sitt förslag till bestämmelser angående nyss behandlade
skogar uti fjärde kapitlet, undantager från lagens tillämpning dels skogar,
som äro anslutna till eller förvaltas av sällskap, som bildats i direkt skogsvårdande
syfte dels sådana skogar, vilka icke äga den omfattning eller beskaffenhet, att
hushållningsplaner för desamma lämpligen kunna upprättas, och låter dessa falla
under den allmänna skogsvårdslagens bestämmelser. Därjämte upptager reservationen
till skillnad från betänkandet en helt ny grupp skogar, som böra ställas
under s. k. plantvång, nämligen sådana som på ägarens yrkande ställas under
planmässigt skogsbruk.

I övrigt ansluter sig reservanten beträffande grunderna för kommunskogarnas
planmässiga skötsel i huvudsak till betänkandets bestämmelser härutinnan, dock
med vissa skiljaktigheter. Sålunda undantages icke från planföreskrifter äldre

260

kalmarker. Även i ett annat hänseende syftar reservationen till att ernå ytterligare
garantier för den bästa möjliga skogshushållning på sagda skogar och meddelar
i sådant avseende mera detaljerade föreskrifter om hushållningsplanens upprättande.
Sålunda föreskrives beträffande beräknandet av avverkningsbeloppet för
perioden, att skillnad skall göras mellan för- och huvudavverkning. Föi avverkning
skall föreskrivas i den omfattning, som anses motsvara beståndens behov, men
skall utbytet därav endast förslagsvis beräknas. Huvudavverkningens storlek får i
regel icke bestämmas till mera än som motsvarar skogens tillväxt, men där å
skogen förekommer äldre eller medelålders skog utöver vad som enligt den antagna
omloppstiden är normalt, eller skäl eljest därtill föreligger, får huvudavverkningen
bestämmas högre. Den del av huvudavverkningen, som överskjuter tillväxten,,
skall i planen särskiljas från övrig avverkning.

Nu angivna bestämmelser angående avverkningsbeloppets beräknande och
fastställande giva emellertid vid handen, att reservanten utgått ifrån att huvudavverkningen
i regel skulle motsvara skogens tillväxt. Men då han därjämte
ifrågasätter föravverkningar, visserligen icke till fixerat belopp, men vilka dock
med hänsyn till kravet på beståndsvårdande huggningar kunna förutsättas bliva
rätt betydande, så innebär detta en avsevärd överavverkning och ett tydligt avsteg
från den allmänt fastslagna, grundläggande regeln för hushållning i allmänhet och
hushållning med skog i synnerhet att icke konsumera mer än vad som kapitalet
verkligen avkastar. Domänstyrelsen måste därför taga bestämt avstånd från sådana
skogshushållning-^principer.

I övrigt innehåller reservationen en hel del visserligen mindre viktiga men
dock beaktansvärda uppslag till detaljföreskrifter ägnade att taga all möjlig hänsyn
till skogsägarens berättigade krav att få framföra sina åsikter angående skogens
skötsel och att säkerställa honom för eventuella övergrepp från myndigheternas
sida. Sålunda meddelas bland annat föreskrift om, att Konungen avgör, vilka
kompetensfordringar som skola ställas på en indelningsförrättare.

Här bör därjämte erinras att reservanten med sin hushållningsplan avsett
att redan vid dess fastställande fastslå föreskrifter även i detalj gällande under
planens hela tillämpningstid. Han vill sålunda fastställa planen till efterrättelse
och ej till ledning vid skogsskötseln. Härmed har emellertid reservanten kommit
att klavbinda hushållningen på dessa skogar på ett sätt, som för deras behöriga
skötsel ej kan vara gagneligt.

Beträffande sådana skogar, vilka på ägarens yrkande skulle ställas under
planmäss gt skogsbruk har styrelsen tidigare vid avgivande av underdånigt yttrande
beträffande en inom riksdagen väckt motion i enahanda syfte uttalat sin anslutning
till den tanke, som legat till grund härför ävensom angivit grunderna för en lagstiftning
beträffande sådana skogar. Styrelsen är alltfortfarande av den uppfattningen
att för skogarnas bestånd det skulle vara av betydelse om en lagstiftning i enlighet
med reservantens förslag i nu berört hänseende kunde komma till stånd och får
därför i huvudsak uttala sin anslutning till reservantens förslag härutinnan, därvid
styrelsen dock håller före, att ett sådant lagförslag bör utarbetas i överensstämmelse
med de grunder därför, som styrelsen i sitt underdåniga utlåtande den 25 februari
1919 avgav angående motionen nr 286 i riksdagens andra kammare. Dock synes
det som om den i 94 § omförmälda vårdnadsskyldigheten borde kunna få in -

261

träda redan under det området befinner sig i dens ägo, som gör anhållan om förordnande
i enlighet med paragrafen.

Ombudsmötets förslag har ägnat kommuners m. fl. skogar sin uppmärksamhet
uti 2 kapitlet, där detsamma i fyra tämligen kortfattade paragrafer avhandlar
de bestämmelser, som anses erforderliga för sådana »Andra än enskildes
till staten ej hänförliga skogar», vilka böra underkastas s. k. plantvång. Från
dessa särskilda bestämmelser undantagas häradsallmänningar, skogar, som förvaltas
av skogsvårdssällskap. för vilkas verksamhet äro gällande av Kung!. Maj:t fastställda
stadgar, samt sådana skogar, vilka eljest skulle falla under ovan nämnda
rubrik, men för vilka till följd av deras omfattning och beskaffenhet, hushållningsplan
icke med fördel kan tillämpas. Sistnämnda trenne kategorier skogar har
förslaget däremot inrymt under sin allmänna skogsvårdslag.

Den hushållningsplan, som för sagda skogar skall upprättas, skall vara
grundad på samma hushållningsprinciper, som uti betänkandet bär förut angivits.
Planen skall fastställas av skogsvårdsstyrelsen. Länsstyrelsen har att på yrkande
av skogsvårdsstyrelsen förelägga ägare till dylik skog att uppgöra och ingiva sådan
plan vid äventyr, att skogsvårdsstyrelsen eljest på ägarens bekostnad låter upprätta
sådan. Ifråga om överträdelse av hushållningsplanen gälla samma straffbestämmelser
och påföljder som enligt 1 kapitlet i förslaget. Lagens efterlevnad
och tillämpning är, utan att närmare detaljer härför angivas, lagd i skogsvårdsstyrelsens
händer.

Närmast i ordningen efter kommuners m. fl. skogar avhandlar betänkandet
häradsallmänningarna.

Angående dessa skogar har betänkandet i huvudsak inskränkt sig till att
meddela bestämmelser, som direkt ansluta sig till skogsskötseln å desamma, men
dock ansett sig nödsakad meddela vissa föreskrifter, om vad med häradsallmänning
förstås och om delägare däri samt om häradsallmänningens vård och förvaltning,
närmast beroende därpå att sagda skogar helt utbrutits ur förordningen den 26
januari 1894 angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket.

Häradsallmänningarna skola skötas efter hushållningsplan, som upprättats
på sätt och enligt grunder, som till alla delar överensstämmer med vad betänkandet
föreslagit beträffande kommuners in. fl. skogar. Påföljderna för överträdelse av
planens föreskrifter eller underlåtenhet att fullgöra desamma äro också avfattade i
full överensstämmelse med nyssberörda lagförslag, varför styrelsen ej finner sig
föranlåten att här vidare ingå på förslagets bestämmelser i detta hänseende.

Till skillnad emellertid från förslaget till lag angående kommuners m. fl.
skogar, innehåller förslaget till skogslagstiftning för häradsallmänningarna vissa
bestämmelser om dels att allmänningarna skola bibehållas oförminskade dels huru
desamma skola kunna utvidgas. "Utan att vilja ingå på detaljerna, huru för sistnämnda
fall skall förfaras, vill styrelsen emellertid erinra, att därest häradsallmänningarna
skola givas den friare ställning som skogslagstiftningskommittén avsett
genom deras utbrytande från de allmänna skogarna, synas berörda bestämmelser
icke vara ägnade att verkligen underlätta ett utvidgande eller en arrondering av
de särskilda häradsallmänningarnas områden. Då en dylik strävan ovillkorligen
måste följa med en målmedveten skogshushållning och sålunda får anses vara fullt
befogad, torde det vara nödvändigt att delägarna i häradsallmänningarna tiller -

Lag om
häradsallmänning
ar.

262

kännas rättighet, dels att få avyttra sådana parceller, vilka icke med fördel kunna
skötas i sambruk med häradsallmänningen i övrigt, dels ock att få förvärva för
ändamålet lämpade skogsfastigheter. Dock under förutsättning att härvid givas
garantier för att en sådan handlingsfrihet icke orättmätigt utnyttjas i syfte, som
icke har med häradsallmänningarnas uppgift något sammanhang.

Reservationen upptager ett vidlyftigt och omfattande förslag till lag angående
häradsallmänningar och behandlar till synes allt, som kan beröra delägarnas
intressen, även sådant, som icke står i samband med skogshushållningen. Då det
skulle föra allt för långt att giva sig in på en fullständig redogörelse för förslaget,
får styrelsen inskränka sig till att allenast beröra de bestämmelser, som närmast
avhandla skogsskötselns ordnande.

Reservanten har i berörda hänseende likasom i fråga om sitt förslag beträffande
kommunskogarna i huvudsak följt betänkandets principer men därjämte upptagit
de särskilda för kommunskogarna angivna detaljföreskrifterna.

Emellertid skall enligt reservantens förslag allmänningsstvrelsen själv antaga
hushållningsplan för häradsallmänningen. Till följd härav erfordras ock vissa särbestämmelser,
huru förfäras skall, då allmänningsstyrelsen icke iakttager den antagna
planens föreskrifter. För övrigt innehåller förslaget en del detalj bestämmelser i
syfte att i största möjliga mån bereda allmänningsdelägarna inflytande på skogens
skötsel och stadgas bland annat rättighet för enskild medlem av allmänningslaget att
föra talan emot plan, som för häradsallmänningen upprättats. I fråga om förändring
av allmännings område vill reservationen medgiva, att viss del av häradsallmänning
må kunna försäljas, men däremot icke att område, som inköpes för att tilläggas
äldre häradsallmänning får vara besvärat av inteckning för fordran.

Den erinran, som styrelsen här förut framställt mot såväl betänkandets som
reservationens förslag till lag för kommuners m. fl. skogar, gäller även beträffande
nyss berörda båda förslag till skogslagstiftning för häradsallmänningarna med det
tillägg likväl att styrelsen måste ställa sig mycket betänksam mot reservationens
förslag, att styrelsen för en häradsallmänning skall antaga skogshushållningsplan
för allmänningen. Ett anlagande av en dylik plan är visserligen ej detsamma, som
ett fastställande, men förutsätter väl ändock att skoglig fackkunskap skall finnas
hos vederbörande. Detta kan emellertid ej förutsättas vara regel hos en allmänningsstyrelse
även sammansatt på sätt, som reservanten föreslagit. Visserligen äro riskerna
vid fastställande av en hushållningsplan för häradsallmänning enligt reservationen
till följd av vissa kontrollbestämmelser ej större än beträffande kommunskogarna,
men ändamålsenligheten av berörda förfarande vill styrelsen starkt ifrågasätta.

Ombudsmötets förslag inrymmer häradsallmänningarna under 1 kap. eller den
allmänna skogsvårdslagen, men avhåller sig från att lämna mera ingående bestämmelser
angående dessa skogar, enär förslag till föreskrifter härom vore utarbetat
av för allmänningarnas skötsel särskilt intresserade personer.

I detta sammanhang vill styrelsen yttra sig över de genom nådiga remisserna
den 23 oktober och den 9 november 1918 överlämnade av särskilda av delägarna i
häradsallmänningarna tillsatta kommitterade utarbetade förslagen dels till administrationssystem
för häradsallmänningarna dels till förordning angående häradsallmänningarna
i riket. ''

Kommitterade hava underkastat häradsallmänningarna en grundlig granskning
för att få utrönt framför allt det skogliga tillståndet å desamma och på så sätt

263

skapa sig en grund för en kritik av det tillstånd, vari sagda skogar befinna sig.
Som ett slutligt resultat av denna undersökning hava kommitterade (på sid. 107
och 108) i sin avhandling Sveriges häradsallmänningar sammanfattat erfarenheterna
om håradsallmänningarnas skogliga tillstånd sålunda:

att de fastställda hushållningsplanernas föravverknings- och huvudavverkningsbelopp
äro för lågt beräknade;

att även de verkligen utgående föravverknings- och huvudavverkningsbeloppen
äro för låga;

att som följd härav beståndsvårdshuggningar icke kunna utföras uti tillräcklig
omfattning och äldre skog tätt kvarstå längre än som varit förenligt med en god
ekonomi eller betingats utav skogliga förhållanden;

att såväl beståndsvårdshuggning som föryngringshuggning icke alltid utförts
på sätt, som motsvarar en nutida god skogshushållnings fordringar;

att skogsodlingen i stort sett utföres nöjaktigt och med gott resultat, varemot
kulturvården försummas;

att dikningar verkställts i stor utsträckning och med växlande resultat;
att å allmänningar under skogsstaten och å allmänningar under delägarna
nedläggas ungefärligen lika stora kostnader på skogsodling, vilka därjämte i det
allra närmaste sammanfalla med motsvarande kostnader inom kronoskogarna;

att å den förstnämnda gruppen av allmänningsskogar nedläggas större kostnader
på dikning än å den andra allmänningsgruppen och kronoskogarna, vilka båda
senare uti detta hänseende äro jämnställda;

att å allmänningar under delägarna genom förvaltningens försorg upparbetas
en större del av försäljningsvirke än å allmänningar under skogsstaten, varjämte
de förra därvid nedlägga relativt större kostnader; samt

att upparbetning bedrives i större utsträckning och till ett högre förädlingsstadium
å kronoskogarna än å allmänningarna.

Därjämte hava kommitterade anfört. Skogsbruket syntes sålunda lämna åtskilligt
övrigt att önska å allmänningarna. Kommitterade voro icke ensamma om
denna uppfattning. Uti betänkandet rörande de allmänna skogarna i södra och
mellersta Sverige framhölles detta upprepade gånger. Över huvud taget vore allmänningarnas
skogsbruk mycket konservativt, för att icke säga efterblivet. Liten
avverkning, försummad beståndsvård, någorlunda nöjaktig skogsodling, förhållandevis
små inkomster och små utgifter, allt kriterium på eu förfluten tids skogsbruk
kunde återfinnas. Orsakerna härtill ville kommitterade sammanfatta sålunda:

att skogsvetenskapens forskningsresultat endast långsamt införts och ofullständigt
utnyttjats;

att hushållningsplanerna förhindrat tillgodogörandet av äldre och övermogen
skog vid den från ekonomisk synpunkt lämpligaste tiden och icke befrämjat utan
i många fall i stället omöjliggjort en tidsenlig beståndsvård;

att de rådande grunderna för befordran till revir förvaltare förhindra att tillräcklig
hänsyn tages till personliga och för den sökta befattningen lämpliga egenskaper; att

revirförvaltare mot sin vilja icke kunna förflyttas, även om detta för
skogsbruket inom ett visst revir skulle vara önskvärt;

att reviren äro för stora, varför revirförvaltarna icke kunnat ägna allmänningarna
tillräcklig tid;

264

att reviren äro avgränsade på ett för allmänningarna olämpligt sätt, varigenom
dels ersättningarna till statsverket för jägmästarnas tjänsteresor och förrättningar
blivit onödigt stora och dels önskvärda förenklingar i såväl den skogliga
som den ekonomiska förvaltningen icke kunnat genomföras i tillräcklig utsträckning;

att förvaltningen å allmänningarna under skogsstaten är delad mellan å ena
sidan allmänningsstyrelsen och å andra sidan skogsstaten, varjämte förvaltningssystemet
icke är tillräckligt anpassningsbart efter skiftande virkeskonjunkturer och
andra växlande förhållanden;

att den skogliga förvaltningen å nästan samtliga allmänningar under delägarna
i huvudsak utövas av bevakarepersonalen;

att de ordinarie kronoskogvaktarnas avlöning i många fall utgår i form av
större helt eller delvis fria boställen;

att ingen sortering utföres av rotstående grövre saluskog, varför ofta synnerligen
värdefulla till speciella ändamål begärliga träd bliva för lågt betalda;

att auktionsförsäljning användes även under sådana förhållanden, då underhandsförsäljning
vore lämpligare;

att transportleder och vägar såväl inom som utom allmänningarna äro otillräckliga:
samt

att allmänningarna sakna sammanslutning för tillvaratagande av gemensamma
intressen.

Den kritik, som allmänningskommitterade sålunda ägnat det skogliga tillstånd,
vari häradsallmänningarna för närvarande belinna sig. har av dessa gjorts
generell d. v. s., att densamma skulle i lika hög grad träffa såväl de häradsallmänningar,
som äro ställda under skogsstaten som ock dem, vilka förvaltas av delägarna. Detta
synes emellertid domänstyrelsen icke rättvist och ej heller framgå såsom en ovillkorlig
följd av vad allmänningskommitterade anfört under avgivande mera i detalj av
nyssnämnda kritik med därvid angivna siffror.

Styrelsen har visserligen icke kunnat ingå i någon närmare prövning av.
huru kommitterade i alla detaljer gått till väga vid förenämnda granskning, eller
huru därvid framlagt siffermateriel erhållits och sammanförts, men vill styrelsen
ändock framhålla följande.

Enligt en på sidorna 102 och 103 i förenämnda avhandling om Sveriges
häradsallmänningar intagen tabell har för åren 1911 — 1915 årsavverkningen på
häradsallmänningar under skogsstaten utgjort i medeltal 3.4 6 kubikmeter per hektar,
utgörande i procent av virkesförrådet 2.8, medan samma avverkning å allmänningar
under delägarna stigit allenast till 1.9 7 kubikmeter, utgörande 1.91 procent av virkesförrådet.
På sid. 106 uppgives nettobehållningen per hektar duglig skogsmark å
häradsallmänningar under skogsstaten till 12 7 1 kronor och å övriga allmänningar
till 7 n kronor. Enbart av dessa siffror att döma synes det som om skogsskötseln
bedrivits med avgjort bättre resultat å den förra gruppen av häradsallmänningar
än på den senare. Kommitterade hava vidare uppgivit, att kulturåtgärder jämte
övriga skogsvårdsåtgärder utförts i huvudsak till samma omfattning å båda dessa
slag av häradsallmänningar. Lägger man härtill vissa av de kommitterade gjorda
uttalandena därom, att i många fall skogsstatspersonalen visat stor förståelse för
allmänningsdelägarnas intressen såväl i fråga om att få den största möjliga avkastning
av häradsallmänningarna som ock att få utvidga desamma, och därvid på ett
framgångsrikt sätt medverkat till behövliga ändringar uti hushållningsplanerna, av -

265

seende ökning av såväl huvudavverkningar som föravverkningar, kan man svårligen
enligt styrelsens förmenande medgiva att i fråga om skogsskötsel!! ä häradsallmänningarna
likställa allmänningar, som förvaltas av delägarna, med dem, som stå
under skogsstaten.

Vidare hava kommitterade upprepade gånger uttalat, att skogsskötseln å
häradsallmänningarna i regel icke stode nämnvärt efter skogsskötseln på kronoparkerna
och i sådant avseende tagit avstånd från de skogssakunnigas för södra Sverige
uttalade åsikt, att häradsallmänningarna stode i en med avseende på skogsbrukets
ståndpunkt lägre klass än kronoparkerna. Domänstyrelsen vill icke bestrida, att
mot skogsskötseln å en del häradsallmänningar, särskilt å dem, som stå under delägarnas
förvaltning — och detta beroende på en del organisatoriska förhållanden,
främst då den omständigheten, att delägarna få övertaga förvaltningen av allmänningarna
utan annat skogligt biträde än bevakarna — kan göras vissa erinringar.
Den slutledning emellertid, vartill allmänningskommitterade å sid. 1:52 i nämnda
avhandling kommit, kan domänstyrelsen dock icke biträda. Fast hellre synes deras
uttalande, att den omständigheten att allmänningarnas skogsbruk likväl icke stode
efter kronoskogarnas talade för att styrelserna vore i stånd att själva sköta förvaltningen,
så till vida vederläggas av det anförda, att skillnaden emellan resultaten
av skogshushållningen å häradsallmänningar under skogsstaten och under delägarna
uppenbarligen är att tillskriva den sakkunniga ledning som beträffande de förra
gjort sig gällande.

Styrelsen anser sig emellertid icke med det sagda hava helt bemött det generella
uttalande om det skogliga tillståndet på häradsallmänningarna. som kommitterade
avgivit. Domän-tyrelsen vill nämligen hålla före, att allmänningskommitterade
icke klargjort för sig de för varje särskilt fäll givna förutsättningarna, och får
styrelsen framhålla, att kritiken från kommitterades sida skulle hava vunnit betydligt
i vederhäftighet, om kommitterade tagit hänsyn till följande omständigheter:

att häradsallmänningarna i regel bildats å trakter långt avlägsna från odlade
bygder och vanligen belägna å de höglänta skogspartier, som utgöra gränsen mellan
skilda län;

att häradsallmänningarnas ursprungliga uppgift varit att förse häradets jordbruk
med husbehovsvirke och mulbete samt virke till sådana byggnader såsom broar
m. m. dylikt, vilka häradets innebyggare hade att gemensamt svara för;

att häradsallmänningarna i regel haft en för avsättning av skogsprodukter,
särskilt mindre värdefulla sådana, långt annat än gynnsam belägenhet, till dess
genom kommunikationernas förbättrande i detta avseende lyckligare förhållanden
inträtt;

att vid de först upprättade hushållningsplanerna hänsyn till just dessa förhållanden
säkerligen i stor utsträckning tagits, samt att beträffande övriga i desamma
tillämpade hushållningsprinciper planerna få anses giva uttryck för de vid varje
särskilt tillfälle rådande, såsom riktiga ansedda principerna; samt

att på grund av rådande organisation och bristen på tjänstemän det till en
början varit nödvändigt att fastställa skogshushållningsplanerna för ej kortare tid
än 20 år.

Det kunde ock hava haft sitt stora intresse att få veta, huruvida kommitterade,
då de klaga över att de beståndsvårdande huggningarna så betydligt eftersatts
Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 saml. 82 käft. (Nr 104.) 34

266

verkligen klargjort för sig om vid de skilda tillfällen, då en dylik huggning rätteligen
bort göras, det därvid erhållna virket kunnat avsättas.

Det kan i detta sammanhang framhållas att i jämförelse med ett flertal enskilda
skogsägare, vilka i stor utsträckning utnyttjat konjunkturerna och nu besitta
hårt genomhuggna skogar med glesa bestånd, som visserligen kunna sägas avsätta
nöjaktig tillväxt, men å andra sidan icke medgiva avverkningar, som kunna lämna
någon egentlig inkomst, häradsallmänningarna intaga med sitt enligt kommitterades
uppfattning så efterblivna skogsbruk en mycket gynnsam ställning. Den rikliga
förekomsten av grov och värdefull skog, som numera lätt kan omsättas i penningar,
bereder dem nämligen möjlighet att på skogsbruket nedlägga rätt så stora kostnader
och bestå sig med den dyrbara förvaltning, som ifrågasatts.

Skulle kommitterade med sin granskning hava avsett allenast den tid av
häradsallmänningarnas förvaltning, från vilken siffermaterialet hämtats, hade troligen
det allmänna omdömet om det skogliga tillståndet å häradsallmänningarna i betydande
grad behövt modifieras. Hava kommitterade emellertid avsett förhållanden,
som ligga längre tillbaka i tiden, så lärer härom kunna sägas, att kommitterades
uttalande icke vilar på fullt riktig och rättvis uppfattning om förutsättningarna för
de på skilda tider vidtagna hushållningsåtgärdema. Och härom vittnar bl. a. kommitterades
uttalande på sid. 107 »att såväl beståndsvårdshuggning som föryngringshuggning
icke alltid utförts på ett sätt, som motsvarar en nutida god skogshushållnings
fordringar.» Ty att såsom kommitté! ade här tyckas hava fordrat, att exempelvis
1917 års måttstock på en god skogshushållning skulle passa in på 1910 års
huggningar, synes vara en ren orimlighet.

Efter att i 6 kap. under rubriken »Kommitterades organisationsförslag» hava
i mera allmänna ordalag yttrat sig om. huru kommitterade tänkt sig den blivande
organisationen för häradsallmänningarna, har såsom en sammanfattning av det anförda
framhållits:

att kommitterade principiellt ansluta sig till den av skogssakkunniga uti betänkandet
den 17 december 1915 förordnade uppdelningen av olikartade skogar på
skilda förvaltningsorgan:

att häradsallmänningarna under inga omständigheter böra i gemensamma förvaltningsområden
sammanföras med de ecklesiastika och allmänna inrättningars
hemman tillhöriga skogarna, enär de från alla synpunkter förete grundväsentliga
olikheter i jämförelse med dem;

att kommitterade anse att skogsbruket å häradsallmänningarna bäst befrämjas,
om dessa erhålla egen från statens och övriga allmänna skogar skild administration;

att allmänningsdelägarna både vilja och kunna bedriva ett gott skogsbruk å
allmänningarna;

att övervakandet av detta liksom handhavandet utav gemensamma angelägenheter
bör påvila en för samtliga allmänningar i huvudsak av delägarna vald gemensam
styrelse;

att hushållningsplanerna upprättas och fastställas under ledning av en kommission,
bestående utav en erkänt framstående skogsvetenskapsman, en representant
för allmänningsstyrelsen samt en medlem uti den gemensamma styrelsen.

Det förslag till förordning angående häradsallmänningar i riket, som kommitterade
utarbetat, är också uppbyggt i huvudsaklig anslutning till nyssnämnda uttalanden.

2(57

Domänstyrelsen har tidigare i detta utlåtande redogjort för huvuddragen i
nämnda förslag. Beträffande detaljerna anser sig styrelsen endast behöva uppehålla
sig vid dem, som i‘öra skogshushållningen. Mot föreskrifterna att häradsallmänningarna
skola skötas enligt skogshushållningsplan samt att dylik plan endast ma
upprättas av förrättningsman, som genomgått skogsinstitutet, skogshögskolan eller
utländsk högre skoglig läroanstalt har styrelsen givelvis intet annat att erinra än
att det synes obehövligt att låta eu utländsk skogsman verkställa skogsindelningar
inom landet å skogar av ifrågavarande art.

Angående sättet för själva hushållningsplanens upprättande torde erforderliga
garantier i förslaget vara lämnade för att skogshushållningen och skogsskötsel^
fordringar bliva vederbörligen iakttagna, alllt dock beroende av de principer, som
skola för desamma vara grundläggande. Härom saknas emellertid uti förslaget erforderliga
föreskrifter, vilket måste anses såsom en betänklig brist. Det synes
nämligen styrelsen såsom en oavvislig fordran, att uti ett lagförslag rörande skogai
av den art och betydelse som häradsallmänningarna borde hava influtit fullt tydliga
och klara bestämmelser om de grundläggande normerna för skogshushållningen å
desamma. Allt vad som i nu föreliggande förslag i detta avseende förekommer
återfinnes uti 9 §, där bestämmelse lämnas om, huru avverkningsbeloppets storlek
skall beräknas. De härvid lämnade föreskrifterna överensstämma i allt väsentligt
med dem, som av reservanten i skogslagstiftningskommittén föreslagits beträffande
kommuners in. fl. skogar och jämväl häradsallmänningarna. Styrelsen åberopar i
detta avseende vad styrelsen här förut anfört rörande sagda bestämmelser.

Att på sätt kommitterade ifrågasatt inrätta en överstyrelse för samtliga
häradsallmänningarna anser styrelsen visserligen medföra avsevärda kostnader för
häradsallmänningarna, men dock kunna bliva till gagn, därest den erhåller en väsentligen
förändrad sammansättning.

Föreskrifterna uti It §, att såväl skogsstatens som skogsvårdsstyrelsernas
tjänstemän skulle äga att till överstyrelsen anmäla missförhållanden uti allmänningarnas
skogsskötsel, finner styrelsen mindre välbetänkta, da det ju kan förekomma,
att hos dessa olika grupper av tjänstemän, kunna finnas väsentligt skiljaktiga uppfattningar
angående det ena eller andra fallet. Det borde för övrigt kunnat vara
tillräckligt att tillägga endera av dessa tjänstemannagrupper berörda befogenhet.

Såsom styrelsen förut angivit har Sveriges häradsallmänningsförbund beretts
tillfälle att avgiva yttrande angående skogslagstiftningskommitténs lagförslag beträffande
häradsallmänningar. Styrelsen för häradsallmänningsförbundet, vilken synes
stå synnerligen nära häradsallmänningskommitterade, har i detta yttrande dels fi amlagt
en kritik över skogslagstiftningskommitténs och särskilt reservantens lagförslag,
men därjämte gjort uttalanden, vilka få anses utgöra motiv för det av häxadsallmänningskommitterade
utarbetade förslaget till förordning för häradsallmänningarna,
samt framlagt förslag till en ny paragraf i nämnda förordning ävensom viss omredigering
av 2 §. Med hänsyn härtill har det synts styrelsen lämpligast att i detta
sammanhang närmare redogöra för innehållet uti ifrågavarande yttrande.

Styrelsen för Sveriges häradsallmänningsförbund. vilken här nedan kommer
att benämnas förbundsstyrelsen, har i sitt yttrande under vissa huvudrubriker ingått
på ovannämnda kritik och i samband därmed framlagt nyssnämnda motivering och
förslag. I de delar detta yttrande icke innehåller något väsentligen nytt utöver vad

268

häradsallmänningskommitterade i sitt förslag till förordning eller i arbetet Sveriges
häradsallmänningar framlagt, ämnar styrelsen icke vidare ingå på sagda yttrande.

Domänstyrelsen vill då först uppehålla sig vid vad förbundsstyrelsen anfört
i fråga om förändring utav häradsallmännings område.

. Efter att hava lämnat en kortfattad redogörelse över vad skogslagstiftningskommitténs
och reservantens förslag i sagda hänseende innehålla anför förbundsstyrelsen
bl. a. följande.

Hela det föreslagna tillvägagångssättet synes vara ganska invecklat och torde
av många skäl knappast komma att befordra allmänningamas utvidgning. Att allmänningsstämman
och icke styrelsen skulle besluta om inköp torde vara självfallet,
så snart dylikt vore så betydande att utgivande av köpeskillingen därför kunde öva
något mera väsentligt inflytande på allmänningens ekonomi. Att alla frågor om köp
nödvändigtvis skulle underställas stämman, syntes dock vara överflödigt och t o. m.
onödigt, enär därigenom många gynnsamma förvärv kunde förhindras. Toge man i
betraktande att styrelsen å många allmänningar utan stämmans hörande ombesörjde
arbeten för en kostnad uppgående till flera tiotal tusen, ja, i vissa fall överstigande
hundratusen kronor årligen, så torde den även kunna anförtros att göra mindre
markförvärv, exempelvis för högst tiotusen kronor årligen. Gränsen för dess befogenhet
måste bliva olika för olika allmänningar och rättas efter inkomsternas storlek
och delägarnas benägenhet att lämna sin styrelse större eller mindre frihet.
Detta spörsmål hörde för den skull rätteligen hemma i allmänningsreglementena,
och därför hade häradsallmänningskommitterade icke upptagit det i sitt förslag.
Kommitténs förslag att frågor av denna art nödvändigtvis skulle avgöras å den
ordinarie, endast en gång om året hållna allmänningsstämman syntes alldeles olämpligt
och komme säkerligen att förhindra allmänningsstyrelserna att begagna sig av
många göda tillfällen till köp. Erfarenheten utvisade, att en säljare ställde ofta
för att icke säga oftast såsom villkor för en eventuell försäljning, att den skulle
kunna genomföras inom en ej allt för långt tilltagen tid. och vore den ej avslutad
dessförinnan, förfölle hela saken. Detta gällde i all synnerhet förvärv av smärre
lägenheter. Allmänningsstyrelsen syntes i alla de fall, i vilka den icke själv kunde
besluta, böra hava möjlighet att när som helst kunna sammankalla delägarna för
att för dem framlägga saken till avgörande.

Sedan förbundsstyrelsen därefter ingått i en närmare kritik av de utav
skogslagstiftningskommmittén och reservanten föreslagna villkoren för nya områdens
införlivande med häradsallmänningarna, och sedan styrelsen i huvudsak uttalat sin
anslutning till det principiella i reservantens förslag, fortsätter styrelsen sålunda.
Nu skulle emellertid såsom förut antytts kunna inträffa, att dessa villkor förhindrade
förmånliga köp. Ofta kunde delar av en fastighet förvärvas, innan de genom lantmäteriförrättning
skilts från stamfastigheten, och det komme säkerligen att ganska
ofta inträffa, att tillräckligt med medel icke för tillfället funnes för inköp av ett
eftersträvat område, och i ett sådant fall stode vägen med inteckning lättast öppen.
Förbundsstyrelsen skulle därför vilja föreslå, att med införlivningen finge uppskjutas
tio år efter förvärvet och efter prövning av länsstyrelsen ytterligare så lång tid,
som i särskilda fall kunde befinnas nödvändig. Under denna tid skulle givas tillfällen
att icke allenast ombesörja områdets kartläggning och behöriga skiljande från
andra fastigheter, utan från desamma kunde därunder avsöndras inägor och andra
för allmänningen mindre lämpliga områden. Dessutom bereddes allmänningsdel -

269

ägarna möjlighet till inköp, även om de för tillfället icke besutte därför tillräckliga
medel. Förbundsstyrelsen, som både sig bekant, att allmänningskommitterade visserligen
avhandlat frågan om markförvärvens införlivning med den ursprungliga häradsallmänningen,
men därvid stannat vid den meningen att inga särskilda förskrifter
tarvades härom, ville dock för sin del föreslå, att deras förslag utökades med en
paragraf med följande lydelse, vilken lämpligen borde inskjutas efter 14 g i förslaget.

»Mom. 1. Inköp av område för häradsallmännings tillökning må, så framt
reglemente icke annorlunda stadgar, ske endast efter delägarnas beslut å i reglementsenlig
tid kungjort sammanträde.

Mom. 2. Skall köpeskillingen för förvärvat område gäldas av medel, vilka
härflutit ur allmänningen, och över vilka delägarna icke äga fri rådighet, åligger
det allmänningsstyrelsen att senast en månad efter köpet insända handlingarna
därom jämte översiktskarta och beskrivning ävensom andra upprättade kartor och
handlingar till länsstyrelsen. Denna har att pröva, huruvida området må tilläggas
allmänningen samt angiva villkoren härför, bland vilka alltid bör intagas bestämmelse
därom, att området skall vara behörigen avskilt från annan mark och icke
besväras av inteckning för fordran eller för nyttjanderätt, som kan vara hindersam
för skogsbruket. Beviljas införlivning, må därmed dröjas i högst tio år efter köpet,
så framt länsstyrelsen på särskild ansökan icke medgiver längre tid.

Före den tidpunkt införlivning skall ske, har allmänningsstyrelsen att för
länsstyrelsen styrka, att de uppställda villkoren fullgjorts, varefter länsstyrelsen
förklarar området tillagt allmänningen och därom lämnar kammarkollegium och
häradsrätten meddelande.

Beviljas icke införlivning eller uppfyllas icke de stadgade villkoren härför,
skall området, så snart sådant utan förlust kan ske, försäljas och de influtna försäljningsmedlen
disponeras på sätt i 14 § föreskrives om inkomster för den del av
huvudavverkningen, som överstiger tillväxten.

Mom. 3. Område, som förvärvas för andra medel än de i mom. 2 angivna,
må, om delägarna så besluta, efter ansökan hos länsstyrelsen på i nyssnämnda
moment föreskrivet sätt och, om däri angivna villkor prövas vara uppfyllda, tillläggas
allmänning.

Med område, erhållet genom gåva eller testamente, förfares i fråga om dess
tilläggande till allmänningen efier gåvobrevets eller testamentets föreskrifter, varvid
bestämmelserna i mom. 2 i tillämpliga delar skola lända till efterrättelse.

Mom. 4. Över länsstyrelsens beslut må allmänningsstyrelse eller delägare
föra klagan hos Konungen genom besvär inom trettio dagar efter delfående^»

Domänstyrelsen finner förbundsstyrelsens förslag till komplettering av det
utav häradsallmänningskommitterade utarbetade förslaget till förordning angående
häradsallmänningarna synnerligen märkligt, i vad det avser utvidgning av häradsallmänningarna
genom inköp av fastigheter. Hela denna procedur med att för
allmänningsdelägarnas räkning hålla dessa egendomar så att säga på hand under
en längre tid innebär givetvis ett visst osäkerhetstillstånd, i det att sådana markförvärv,
vilka icke tillagts häradsallmänningarna, synas komma att stå utanför den
offentliga kontroll, vilken föreslagits beträffande dessa. Domänstyrelsen kan för den
skull icke underlåta att uttala stora betänkligheter mot att i förevarande förordning
inrymma dylika föreskrifter. Visserligen har det sin stora betydelse, om i en del
fall häradsallmänningarnas områden kunna utökas och givas en för förvaltningen

270

väl avpassad arrondering, men lär man ingalunda kunna påstå att det föreligger
ett så trängande behov härav, att man för den skull bör giva allmänningsstyrelserna
och delägarna så fria händer som nu föreslagits. Beträffande särskilt den nu avförbundsstyrelsen
framlagda motiveringen för att allmänningsstyrelsen skulle erhålla
generellt bemyndigande att årligen till visst belopp inköpa fastigheter, vill styrelsen
därjämte framhålla, att jämförelsen emellan ett handhavande av för särskilda löpande
förvaltningskostnader anvisade rätt stora belopp och ett bindande av mindre belopp
såsom kapitalplacering ingalunda är befogad, då den förra åtgärden avser en helt
kort tidsperiod, medan den senare sträcker sina verkningar utöver en avsevärd
tidsrymd.

Förbundsstyrelsen har vidare redogjort för betänkandets och reservationens
förslag beträffande överlåtelse av andel i häradsallmänning samt därom anfört. Även
om denna överlåtelse begränsades till att gälla endast den tid, under vilken upplåtaren
själv ägde fastighet med andel i allmänningslaget, kunde man dock tänka
sig att härigenom skapades en utväg för vissa kapitalstarka delägare att skaffa sig
ett allt för stort inflytande på allmänningens angelägenheter. Förbundsstyrelsen
tänkte härvid företrädesvis på för allmänningarna främmande personer och industriföretag,
vilka för sin produktion gärna ville köpa och förarbeta allmänningarnas
mycket grova och värdefulla virke. Ofta vore sådana delägare i en allmänning och
kunde i varje fall lätt köpa en fastighet med andel däri. och sedan stode den möjligheten
öppen att lätt förvärva andra delägares andelar och därigenom kunna påverka
skogsskötsel!! i en för sig önskvärd riktning. Det syntes även förbundsstyrelsen,
som om dylika överlåtelser skulle kunna komma att skapa strid och
splittring bland delägarna. Hade några sådana upplåtit sin rätt och sedan funnit
densamma vara mera värd än det erhållna vederlaget komme de säkerligen att
känna sig besvikna, bliva missnöjda och förlora intresset för allmänningarna. Av
naturliga skäl kunde ej heller de ovannämnda mera tillfälliga delägarna vara lika
villiga att göra utgifter för skogsvårdens förkovran som de verkliga jordägarna.
Dessutom skulle de avkastnings- och röstberättigade komma att växla i hög grad,
vilket skulle komma att vålla ett visst besvär vid avkastningens fördelning och
vid upprättandet och justerandet av röstlängden. Svårigheter skulle framför allt
kunna uppstå vid fondering av uppkomna medel. Hade dylika hopsparats, innan
den föreslagna rättigheten att överlåta delägareskap i allmänning tillkommit, och
fortsattes sedan fonderingen efter det att dylika upplåtelser skett och fonden därefter
utdelades, så syntes det kunna uppstå vissa svårigheter att utreda, huru stora
anparter därav, som skulle tillkommaoden verkliga delägaren och den person, till
vilken han upplåtit sin delägarandel. Å andra sidan skulle utan tvivel förslaget
medföra den fördel å allmänningar, å vilka virkesavkastningen fördelades in natura,
att de utstämplade virkesposterna blevo större, varigenom arbetet vid utsyningen
något minskades. Däremot uppstode ingen vinst därigenom att delägare, som icke själva
ville avverka sina virkesposter för en längre tid överläte sina andelar i avkastningen
till annan. Detta kunde nämligen ske även under nuvarande förhållanden och därtill
utan att behöva avstå från sin rätt att deltaga uti allmänningens angelägenheter.
Förbundsstyrelsen ville därför för sin del framhålla, att reservantens förslag
i förevarande avseenden icke syntes innebära särskilt stora fördelar men däremot
ganska stora vådor och kunde komma att medföra svårigheter.

271

Domänstyrelsen får i huvudsak ansluta sig till det av förbundsstyrelsen sålunda
gjorda uttalandet.

Förbundsstyrelsen har vidare närmare behandlat följderna av den medverkan
vid administrationen av häradsallmänningarna, som betänkandet och reservationen
tillagt skogsvårdsstyrelserna. Mera i förbigående vill styrelsen här citera några
uttalanden, som förbundsstyrelsen därvid funnit skäl göra. Sålunda sägs: »Det kan
nu ifrågasättas om skogsvårdsstyrelserna äro skickade och lämpliga för fullgörandet
av alla nämnda åligganden, och om dessa icke komma att i allt för hög grad
inkräkta på deras tid och arbetskrafter, vilka ju knappast räcka till för deras
nuvarande ytterst betydelsefulla arbetsfält», samt »man har alla skäl att ställa sig
tveksam om, huruvida skogsvårdsstyrelserna och alla länsjägmästare besitta den speciella
kunskap och erfarenhet, som erfordras för granskandet och fastställandet av
hushållningsplaner. Förbundsstyrelsen hyser därför den uppfattningen att skogsvårdsstyrelsernas
egentliga arbetsuppgift skulle kunna försummas, om de även i
den grad och utsträckning, som förslagen förutsätta, skulle tagas i anspråk för
häradsallmänningarnas administration.»

Beträffande allmänningskommitterades förslag i fråga om överstyrelsen och
ombudsmötet anför vidare förbundsstyrelsen. Kommitterade hade — 6 och 10 §§ —
föreslagit att förvaltningen av sådana allmänningar, i vilkas skötsel större missgrepp
eller försummelser förelåge, skulle uppdragas åt överstyrelsen, varemot kommittén
och reservanten ansett, att den borde ombesörjas utav en eller flera av länsstyrelsen
ut-edda gode män. Att kommitterade velat använda överstyrelsen härför, vore en
följd av grundprincipen för deras förslag, och förklarades även därav, att delägarna
uti ifrågakomna allmänningar i regel torde finna det mera tilltalande, att deras
egendom förvaltades utav samtliga allmänningars förtroendemän, i vilkas val de
medelbart deltagit, än av personer, vilka kanske stode främmande för såväl delägarna
som allmänningssaken. Mot själva de principiella grunderna i kommitterades
förslag i detta avseende hade reservanten icke gjort några invändningar, men däremot
hade han betvivlat överstyrelsens möjligheter att utföra den ifrågasatta förvaltningen.
Härtill kunde anmärkas, att förvaltningens detaljer skulle åligga en
skogsförvaltare, vdken styrelsen hade rättighet att tillsätta, och övervakandet av densamma
kunde verkställas av överstyrelsens föredragande. Ej heller reservantens andra
invändning, i vilken framhölles, att det vore mindre lämpligt att överstyrelsen bleve
redovisnings- och ansvarsskyldig gent emot allmänningsdelägarna, torde hava fog
för sig. Regel vore ju att förmyndare redovisade och ansvarade för myndlings
ägodelar, och från den statliga skogsadministrationen kunde påvisas ett flertal fall,
i vilka domänstyrelsen stode i alldeles samma ställning som överstyrelsen enligt
kommitterades förslag.

Domänstyrelsen får för sin del uttala sin anslutning till det principiella uti
reservantens förslag i de delar, som av förbundsstyrelsen nyss kritiserats, och vill
styrelsen därjämte framhålla, att förbundsstyrelsens jämförelse mellan domänstyrelsen
och av allmänningskommitterade föreslagna överstyrelse såsom förvaltare av
myndlings egendom är ganska haltande. Överstyrelsen tillsättes nämligen på förslag
av myndlingen — allmänningsstyrelsen — och avlönas jämväl av densamma. Domänstyrelsen
däremot står icke i något som helst förhållande av privatintresse till de
statliga myndlingar, för vilkas egendom den å tjänstens vägnar och såsom statsinstitution
är redovisningsskyldig.

272

Under rubriken disposition utav allmänningarnas avkastning har förbundsstyrelsen
vidare anfört. Allmänningskommitterades grundåskådning beträffande de nuvarande
delägarnas rätt till inkomster från allmänningsskogen vore den, att denna
rätt vore begränsad till sådana inkomster, som härtlöte av den avverkning, som
motsvarade tillväxten, men de inkomster, som erhölles från avverkning utöver tillväxten,
skulle bevaras och förvaltas så, att även framtida delägare finge nytta av
den. Inkomsterna av den förra delen av avverkningen skulle i första hand användas
för att bestrida skogsbrukets löpande utgifter, och vad som därefter återstode skulle
stå till delägarnas fria rådighet. Man skulle kunna kalla nämnda inkomster och
utgifter för ordinarie inkomster och utgifter i motsats till sådana inkomster, som
härfiöte ur avverkning utöver tillväxten, vilka kunde kallas extra inkomster. Rätteligen
borde även en del av de senare begagnas för skogsbrukets drift, ty även sistnämnda
avverkning hade del i kostnaderna härför såsom exempelvis skogsodling,
förvaltning m. m. För att förenkla administrationen och under alla omständigheter
bereda möjligheter till tillräcklig avverkning genom beståndsvård föresloge emellertid
komrnitterade, att avverkning av sistnämnda slag alltid skulle beräknas efter beståndens
behov därav och icke ställas i förhållande till tillväxten, och att endast
huvudavverkningens storlek skulle göras beroende av denna. Om man nu såsom en
allmän regel utginge från att de nuvarande delägarna endast borde få åtnjuta inkomsten
av skogens tillväxt och icke därutöver inkomst av tillgodogjort virkeskapital,
så komme de i en bättre ställning än denna regel angåve, om de utöver
tillväxten finge avverkning genom beståndsvårdshuggningar. Men detta hade kommitterade
sökt motväga därigenom, att de läte samtliga utgifter för driften betalas
av de ordinarie inkomsterna, varigenom de extra inkomsterna i sin helhet och alltså
utan avdrag för några som helst utgifter på ett eller annat framdeles omnämnt
sätt kunde reserveras för de framtida delägarna. Vid uppgörandet av hushållningsplaner
hade allmänningens målsmän att meddela, huruvida de vore villiga att avsätta
de eventuella extra inkomsterna för fondering, använda dem för markinköp
eller för verkliga grundförbättringar. Skulle så vara förhållandet, finge huvudavverkningen,
om detta vore önskvärt från skoglig synpunkt, beräknas högre än
tillväxten. Den tillväxten överskjutande delen boide i regel kunna avsättas till
avverkning inom en viss noggrant avgränsad trakt. Denna kunde givetvis avverkas
antingen på en gång eller successivt, men under alla omständigheter skulle de inflytande
försäljningsmedlen skiljas från övriga sådana, och av det föregående framginge,
att de endast finge användas för de förut omnämnda framtiden avseende
syftemålen och icke för den löpande skogsdriften, en sak som det skulle åligga
överstyrelsen att övervaka.

Det är, synes det domänstyrelsen, synnerligen märkliga uttalande, som här
framkommit. Grundprincipen ifråga om dispositionen av häradsallmänningarnas avkastning
torde väl i det stora hela få anses riktig, men grunden för avverkningsbeloppets
bestämmande synes däremot på goda skäl kunna angripas, då den ej sällan
torde leda till en betydande överavverkning. Tillika finner styrelsen i förbundsstyrelsens
nyss gjorda uttalanden ett ytterligare stöd för sin här förut framlagda
mening om bestämmelserna i reservationen angående avverkningsbeloppets beräknande.
Domänstyrelsen uttalade därvid att sagda bestämmelser, vilka till sitt innehåll,
om än i annan formulering, återfinnas uti förslaget till förordning angående
häradsallmänningarna, ovillkorligen måste medföra ett avsteg från den allmänna

273

liushållningsprincipen, att <liir icke särskilda omständigheter påkalla en hastigare
avverkning, såsom ordinarie sådan icke må uttagas mer än skogens årliga tillväxt.

Det är emellertid icke blott vad som nu anförts beträffande avverkningsbeloppets
beräknande som styrelsen funnit anmärkningsvärt i förbundsstyrelsens uttalanden.
utan har styrelsen jämväl fäst sig därvid att ett uttagande av mogen

skog, vilket ur skoglig synpunkt vore önskvärt till belopp, överstigande den årliga

tillväxten, skulle göras beroende av, huruvida allmänningsdelägarna vore villiga att
för visst ändamål använda sagda »överskottsavverkning». Här göres alltså en skogshushållningsåtgärd,
vilken borde prövas enbart med hänsyn till rent skogliga förhållanden
beroende av medgivande i viss riktning från allmänningens representanter.

Visserligen kan det ur en del synpunkter såsomför att befrämja intresset för skogshushållningen
vara lämpligt att låta allmänningsdelägarna få ett visst inflytande på
densamma, men att till den grad låta, man kan med fog säga, tillfälliga intressen
eller åsikter göra sig gällande, att man för deras skull frånginge de rent sakliga
skälen för hushållningens ordnande, synes icke kunna vara tillrådligt.

Närmast efter förslag till lag om häradsallmänningar följer i betänkandet Lag om skogs förslag

till Lag om skogsvårdsstyrelser. Förslaget skiljer sig ej, som styrelsen förut vätds framhållit,

så särdeles mycket från nu gällande förordning om skogsvårdsstyrelser, s yre ser''
men avviker i följande avseenden.

Skogsvårdsstyrelsens forstligt bildade biträde skall hava genomgått skogsinstitutets
högre kurs eller skogshögskolans jägmästarekurs och kan därjämte mer
än ett sådant biträde vara hos samma skogsvårdsstyrelse anställt. Skogsvårdskommittéer
skola endast finnas i de kommuner, där skogsvårdsstyrelsen så påfordrar.

Betänkandet har emellertid därjämte uti sina särskilda lagförslag inarbetat en ,

del föreskrifter om skogsvårdsstyrelsernas verksamhet. Bland dylika bestämmelser,
vilka avse skogsvårdsstyrelsernas organisation, må framhållas stadgandet om att uti
ett och samma landstingsområde kan finnas mer än en skogsvårdsstyrelse.

Skogsvård sstyrelserna hava i organisatoriskt hänseende och ifråga om kvalifikationer
för deras uppgift ställts så gott som fullständigt på samma plan som i
nu gällande lagstiftning. Enda skillnaden är att kompetensfordringarna på det
forstligt bildade biträdet nu blivit skärpta.

Då emellertid skogslagsstiftningskommittén tillagt skogsvårdsstyrelserna en i
högst väsentlig grad ökad befogenhet, varigenom deras arbetsuppgift betydligt ökats,
synes det domänstyrelsen, som om man kunnat fordra att skogslagstiftningskommittén
närmare klargjort för sig arten och omfånget av den ökade arbetsuppgift,
som pålagts skogsvårdsstyrelserna och med utgångspunkt härifrån upptagit till
granskning, huruvida dessa styrelser vore för uppdraget behörigen kvalificerade och
utrustade med tillräckliga hjälpmedel för att fullgöra sitt åliggande.

Vad först angår arten av den vidgade verksamhet skogsvårdsstyrelserna
skulle erhålla, kan densamma i huvudsak angivas att bestå i handhavandet av
skyddsskogarna och fastställandet av hushållningsplaner för kommuners m. flis samt
häradsallmänningars skogar.

Det direkta handhavandet av en lagstiftning för skyddsskogarna med ty åtföljande
utsyningar lärer så gott som uteslutande komma att påvila skogsvårdsstyrelsernas
skogliga biträde — vilket med hänsyn till de höjda kompetensfordringar,
som enligt förslaget skola ställas på honom, får anses besitta den teoretiska utBihang
till riksdagens protokoll 1023. 1 sand. 82 höft. (Nr 104.) 35

274

bildning, som för dylikt arbete måste fordras — men lärer detta oaktat det få
anses ej blott önskvärt utan även nödvändigt att inom den styrelse, som har att
avgöra frågor som sammanhänga med skyddsskogarnas rätta behandling, finnes tillräcklig
sakkunskap för bedömande av dylika spörsmål.

Styrelsen har förut framhållit, att föryngringsfrågan beträffande skyddsskogarna
allt fortfarande är olöst, och att man i många avseenden beträffande
skyddsskogarnas behandling står på försökens och utredningarnas ståndpunkt. Även
från icke skogssakkunnigt håll har denna omständighet särskilt framhållits, och
torde det givetvis få anses vara en brist i lagförslaget, att icke verklig sakkunskap
på det skogliga området ovillkorligen skall vara inom en skogsvårdsstyrelse representerad.

Kommittén har visserligen till prövning upptagit frågan, huruvida länsjägmästaren
borde vara medlem av skogsvårdsstyrelsen, men på anförda grunder ansett
sig böra nekande besvara denna fråga.

Att skogslagstiftningskommittén över huvud taget ansett sig böra föreslå
skyddsskogarnas läggande under skogsvårdsstyrelserna, torde möjligen kunna hava
föranletts av vissa jämförelser med förhållandena inom Gottlands län, men även
om där utsyningarna i huvudsak kunnat utföras genom länsjägmästaren, lärer av
anledning, vartill styrelsen här nedan skall återkomma, en dylik anordning icke
lämpligen kunna genomföras å skyddsskogarna särskilt inom Jämtlands och Kopparbergs
län.

Vad nyss anförts beträffande dessa skyddsskogar, att skogsvårdsstyrelserna
icke vore utrustade med tillräcklig fackkunskap för att rätt kunna handhava ledningen
av en skyddsskogslags tillämpning, gäller i samma omfattning beträffande
det andra av skogsvårdsstyrelsernas åliggande att fastställa skogshushållningsplaner.

Ifråga om förarbetena till dylika planer skulle närmare föreskrifter meddelas
av Kungl. Maj:t, och beträffande själva planernas upprättande skulle vissa närmare
angivna normer följas. Planerna, vilka skulle innehålla detaljerade föreskrifter angående
såväl avverkningar som kulturer och markvård, skulle fastställas för en tid
av 10 till 20 år. I planerna skulle det vara skogsvårdsstyrelsen tillåtet att, då
enligt dess förmenande anledning härtill funnes, föreskriva ändringar, medan skogsägaren
endast, då synnerliga skäl därtill kunde anföras, skulle kunna erhålla
ändring.

Det lär icke kunna undvikas, att även om den föreskrivna utredningen ävensom
själva planens upprättande blivit verkställda på sådant sätt, att ingen berättigad
erinran kunde göras, skogsvårdsstyrelsen med hänsyn till från skogsägarens
sida eventuellt framställda önskemål kan ställas inför spörsmål av så vittgående
art, att det icke är möjligt att utan ingående sakkunskap kunna avgöra desamma.
Visserligen får man ju förutsätta, att skogsvårdsstyrelsen i sådana fall och väl som
regel skulle höra sitt skogliga biträde, innan planerna fastställdes, men bör det från
skogsägarens sida få anses vara ett rättmätigt krav, att den styrelse, som påtager
sig ansvaret för en dylik åtgärd, besitter erforderlig kompetens för att självständigt
kunna bedöma frågan.

Detta beträffande arten av skogsvårdsstyrelsernas vidgade arbetsuppgift.

Ifråga om dennas omfattning bör vidare till en början i fråga om skyddsskogarna
framhållas, att denna är mycket större än vad skogslagstiftningskommittén
synes hava föreställt sig. Enligt siffror, hämtade från statistiken hava å skydds -

275

skogarna inom nedanstående distrikt, utsynats följande virkeskvantiteter, vilket
krävt nedanstående antal förrättningsdagar.

Distrikt.	Medeltal dugnr per är.	Medeltal kubik-meter per är.	Tidsperiod år.
Mellersta Norrlands...........	1,332	726,301	1914—1918 ... 5
Härnösands (Tåsjö revir)...	3.3	1,182	1916—1918 ... 3
Dalarnas ...........................	115	35,559	1916-1918... 3
Ostra (Gottlands revir)	3	487	1915—1918 ... 4
	1,453.3	78,128

Om man härtill lägger, att inom Jämtlands län, där den huvudsakliga delen
av skyddsskogarna finnes, arbetet med utsyningarna är ett säsongarbete, vilket på
grund av klimatiska och lokala förhållanden är inskränkt till en tid av högst fem
månader årligen, synes det hava funnits ringa grund för skogslagstiftningskommitténs
påstående, att det skulle vara väsentligt lättare för skogsvårdsstyrelsen än
för domänstyrelsen att uppbringa erforderligt antal förrättningsmän.

Kommittén, som visserligen avsett, att den stamvisa utsyningen inom skyddsskogsområdena
skulle kunna högst väsentligt inskränkas, varigenom behovet av förrättningsmän
även skulle reduceras, har icke uttryckligen ifrågasatt, att alla dessa
utsyningar skulle verkställas av skogsvårdsstyrelsernas skogligt bildade biträde. Detta
medför som konsekvens, att till dylika maktpåliggande förrättningar skulle kunna
såsom förrättningsmän godtagas personer med lägre skoglig utbildning. Närmast
till hands ligger då förmodandet att länsskogvaktare skulle kunna ifrågakomma för
dylika uppdrag. I de över betänkandet avgivna yttrandena från en del skogsägare
har också uttalats farhågor härför. Skulle så verkligen vara fallet, att skogslagstiftningskommittén
förutsatt en dylik anordning, vill styrelsen framhålla att dessa
länsskogvaktare, vilka i allmänhet torde hava genomgått någon statens skogsskada
eller därmed jämnhördig läroanstalt, icke vid dessa erhålla någon vare sig teoretisk
eller praktisk utbildning, som kan kvalificera dem för utförande av utsyningar inom
skyddsskogsområdena. Visserligen kan det ju finnas en eller annan inom denna
kategori av skogsmän, vilken tack vare personlig begåvning, självstudier och stor
praktik kunnat förvärva sig vissa förutsättningar för att i en del fall kunna tillfredsställande
utföra en utsyning inom skyddsskogarna. Men då enligt den nya
skyddsskogslagen det även skulle åligga förrättningsmannen att uppgöra förslag till
eventuella kultur- och mark vårdsåtgärder, får styrelsen taga bestämt avstånd från
antagandet att förrättningsmän med en länsskogvaktares utbildning kunna behörigen
bedöma hithörande frågor.

Såsom ett exempel på utbildningsnivån hos vissa länsskogvaktare i berörda
hänseende får styrelsen hänvisa till sid. 318—320 uti betänkandet, där kommittén
med synbar tillfredsställelse redogör för tillvägagångsättet, då skogsvårdsstyrelsen
i Jämtlands län lämnar en markägare biträde vid utförande av »rationell avverkning»,
allt under villkor, att denne godkänner och förbinder sig att till alla delar
följa skogsvårdsstyrelsens beslut angående de åtgärder, som skola vidtagas efter
en sådan avverkning. Vid en även rätt hastig granskning av det anförda exemplet,
ett konkret fall från norra delen av Jämtlands granskogsområde, faller det genast
i ögonen, att förrättningsmannen, länsskogvaktaren, på marker, vilka uteslutande

276

ägna sig för produktion av gran, och vilka synbarligen äro av fullt medelgod och
mycket god beskaffenhet, föreslagit, om skogsvårdsstyrelsen så anser nödigt, lämplig
markberedning och sådd av tallhö. Länsskogvaktarens förslag har godkänts av
länsjägmästaren och samma dag fastställts av skogsvårdsstyrelsen.

De sålunda föreslagna, godkända och beslutade kulturåtgärderna måste, att
döma av den in extenso återgivna redogörelsen för detta fall, vara absolut felaktiga.
Aven om man får hoppas, att skogsvårdsstyrelsens i Jämtlands län nu ifrågavarande
åtgärd är ett tämligen enastående förbiseende av en dylik styrelse, så har det
passerade i varje fall icke kunnat skänka förtroende till kompetensen hos förrättningsmannen
vid tillfället ifråga.

Skulle utsyningarna inom skyddsskogsområdena enligt skogslagstiftningskommitténs
förslag väsentligen inskränkas, lärer dock arbetet, som är ett säsongarbete,
icke kunna utföras med den personal, som finnes hos skogsvårdsstyrelsen mera fast
anställd. Det torde stöta på stora svårigheter för skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands
län att för varje år kunna uppbringa den tillfälliga arbetskraft, som skulle erfordras
för utsyningarnas verkställande. Betecknar man nu dessa svårigheter även med eu
minskning i utsyningarnas omfattning såsom mycket stora, lära de under förutsättning,
att utsyningarna allt framgent skola inom skyddsskogarna företagas i huvudsak
i samma omfattning, som för närvarande — och detta är styrelsens uppfattning
— få anses såsom för skogsvårdsstyrelsen oöverkomliga.

Beträffande kostnaderna för skogsvårdsstyrelsens handhavande av skyddsskogslagen
har allenast skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län ytirat sig och därvid
uttalat, att ett belopp, motsvarande statens kostnader för det nuvarande handhavandet
av skyddsskogslagen, borde ställas till skogsvårdsstyrelsens förfogande.
Då emellertid skogsvårdsstyrelsen anslutit sig till kommitténs förslag eller att själva
stämplingsförfarandet kunde inom skyddsskogarna i väsentlig grad inskränkas, synes
det styrelsen, att under sådan förutsättning de nu för sagda lags handhavande utgående
kostnaderna, betydligt kunde inskränkas.

Betecknande just för frågan, huru skogsvårdsstyrelsema, särskilt i Jämtlands
län, vore skickade att fullgöra sina nya åligganden är att samtliga förslagsställare
och de myndigheter, som närmare ingått härpå och gillat principerna i förslagen,
när det gällt de yttersta konsekvenserna eller omsättande av desamma i handling
iakttagit fullständig tystnad. Lika anmärkningsvärt är också att länsstyrelsen i
Jämtlands län, som för sin del å ena sidan tagit bestämt avstånd från en lättnad
i utsyningstvånget å skyddsskogarna d. v. s. påyrkat utsyningsförfarande i samma
utsträckning som för närvarande, men å den andra uttalat sig för skyddsskogarnas
läggande under skogsvårdsstyrelsema och i samband därmed deras omorganiserande
i syfte att tillföra dem mera sakkunskap, icke ägnat några ord åt konsekvenserna
av sitt förslag.

Styrelsen kan visserligen förstå, att det varit förenat med rätt stora svårigheter
att kunna beräkna, i vilken omfattning skogsvårdsstyrelsernas arbetsbörda
skulle ökas genom att under dem lades kommuners och häradsallmänningars skogar
under plantvång. Emellertid hava såväl kommittén som ock reservanten synbarligen
icke hyst några betänkligheter för följderna av att ålägga skogsvårdsstyrelserna
övervakandet av att hushållningsplaner bleve för sagda skogar upprättade
och fastställda. Länsstyrelsen i Jämtlands län har däremot tydligen icke funnit
förslagen fullt tillfredsställande utan uttalat stora betänkligheter angående möjlig -

277

heten för skogsvårdsstyrelserna att kunna erhålla tillräckligt mänga och tillräckligt
kompetenta indelningsförrättare för uppgörande av alla de hushållningsplaner, vilka
bleve följden av att förslagen upphöjdes till lag, och helst sett, att skogsstatens
tjänstemän för detta ändamål ställdes till förfogande.

Reservanten har icke avgivit något förslag till ny lag om skogsvårdsstyrelser,
utan har ansett sig genom att i skogsvårdslagen inarbetas vissa bestämmelser om
skogsvårdsstyrelsernas tjänsteförvaltning kunna ätnöjas med nuvarande förordning
angående skogsvårdsstyrelser. Ombudsmötets förslag innehåller däremot förslag till
lag angående skogsvårdsstyrelser. Detta ansluter sig i allt väsentligt till betänkandets,
men skiljer sig från det detsamma däruti, att endast en länsjägmästare bör vara
anställd hos varje skogsvårdsstyrelse.

Uti nära samband med nyssberörda lagförslag om skogsvårdsstyrelsernas
organisation m. m. står frågan om inrättande av en skogsvårdsstyrelserna överordnad
myndighet. Såväl betänkandet som reservationen hava upptagit samma förslag
om tillsättande av en skogsvårdsinspektör inom jordbruksdepartementet. Denne
skulle få till huvudsaklig uppgift

att inhämta noggrann kännedom om den enskilda skogshushållningens och
skogsvårdens tillstånd i landet, med uppmärksamhet följa dess utveckling och för
Kungl. Maj:t framlägga förslag till åtgärder från det allmännas sida, som kunna
vara ägnade att främja denna utveckling;

att sammanfatta och till skogsvårdsstyrelserna överbringa meddelanden angående
de i avseende å skogshushållning och skogsvård genom statens skogsförsöksanstalt
eller eljest gjorda rön och erfarenheter, vilka kunna vara av betydelse för
skogsvårdsstyrelsernas verksamhet;

att bereda och för chefen för jordbruksdepartementet eller uti statsrådsberedningen
föredraga alla på Kungl. Maj:ts avgörande beroende frågor rörande den enskilda
skogsvården i riket samt att uppsätta förslag till Kungl. Maj:ts beslut i
ärendet;

att inom viss tid för varje år till Kungl. Maj:t avlämna berättelse angående
den enskilda skogsvården med däri ingående sammandrag av samtliga skogsvårdsstyrelsers
berättelser och skogsstatistiska uppgifter;

att fastställa uppställning av skogsvårdsstyrelsernas årsredogörelser och, i den
mån så är erforderligt, formulär för i nämnda redogörelser ingående och eljest skogsvårdsstyrelsen
åliggande uppgifter;

att granska de jämlikt lagarna angående vård av kommunskogar in. m. och
om häradallmänningar av skogsvårdsstyrelserna fastställda, till honom insända hushållningsplaner
och, där omständigheterna sådant påkalla, däri söka ändring;

att på framställning av vederbörande skogsvårdsstyrelse meddela förordnande
för lämplig person att upprätta förslag till hushållningsplaner för under nyssberörda
lagar lydande skogar; samt

att med råd och upplysningar tillhandagå skogsvårdsstyrelserna i deras verksamhet.

Av den förenämnda befattningshavare tillagda titeln skogsvårdsinspektör
skulle man ju lätt kunna få den uppfattningen, att denne hade att inspektera skogsvårdsstyrelsernas
arbete i orterna och att därmed skulle följa en skogsvårdsstyrelserna
överordnad ställning. Detta har emellertid skogslagstiftningskommittén icke
avsett utan med all önsvärd tydlighet uttalat, att skogsvårdsinspektörens ställning

278

ingalunda skulle vara sådan. Det torde under dessa förhållanden vara berättigat
att framställa den frågan, huru skogslagstiftningskommittén tänkt sig, att skogsvårdsinspektören
skulle inhämta noggrann kännedom om den enskilda skogshushållningens
och skogsvårdens tillstånd i landet.

För att verkligen kunna med uppmärksamhet följa skogshushållningens utveckling
och för Kungl. Maj:t framlägga förslag till åtgärder från det allmännas sida,
som kunde vara ägnade att främja denna utveckling, synes det knappast vara till
fyllest, att en person inom jordbruksdepartementet granskade och samarbetade skogsvårdsstyrelsernas
årsberättelser och dessas statistiska bilagor, utan vore det väl
framför allt nödvändigt att å orterna gjordes direkta rön beträffande den enskilda
skogshushållningens ståndpunkt och utveckling. Huru nu den föreslagne skogsvärdsinspektören
skall kunna bilda sig en uppfattning om de enskilda skogslagarnas
verkan och det sätt, varpå desamma handhavas, synes styrelsen svårfattligt. Med
den självständighet, som enligt kommitténs förslag skulle tillkomma skogsvårdsstyrelserna,
lärer ett inspekterande av deras görande och låtande genom en person,
som icke är dem överordnad, och till vilkens önskningar och åsikter skogsvårdsstyrelserna
icke synas vara pliktiga att taga hänsyn, näppeligen låta sig anordnas
utan att slitningar och meningsskiljaktigheter komma att uppstå.

Av den förut lämnade redogörelsen för skogsvårdsinspektörens huvudsakliga
tjänsteuppgift får man den uppfattningen, att han skulle komma att erhålla närmast
en skogs vårdsstyrelsernas sidoordnad för att icke säga underordnad ställning. Säkerligen
kommer det ej heller att befordra ett gott samarbete mellan skogsvårdsinspektören
och skogsvårdsstyrelserna, att åt den förre lämnas bemyndigande att med
samma rättsställning som enskild skogsägare överklaga skogsvårdsstyrelsernas beslut
angående fastställande av hushål lningsplaner. För övrigt synes skogs vårdsinspektören
huvudsakligen få till uppgift att vara skogsvårdsstyrelsernas statistiker
och såsom kommissionär stå dem till tjänst vid anskaffande av förrättningsmän för
skogsindelningar å de under skogsvårdsstyrelsernas inseende ställda skogar.

Domänstyrelsen kan därför icke finna att ett tillsättande av en skogsvårdsinspektör
inom jordbruksdepartementet skulle vara till något särskilt gagn." Skogslagstiftningskommitténs
i samband med denna fråga gjorda uttalande, att skogsvårdsinspektören
skulle i huvudsak erhålla samma uppgift som det skogskontor,
vars inrättande av Norrländska skogsvårdskommittén ifrågasatts, finner domänstyrelsen
knappast befogat, då vid ett närmare studium av sistnämnda skogskommittés
förslag det otvivelaktigt framgår, att skogskontoret skulle hava intagit en gent
emot den lokala skogspersonalen överordnad ställning, vilken sträckte sig ända
därhän, att det hade att dels handlägga frågor om tillsättande av skogspersonalen
dels direkt å marken kontrollera dess verksamhet.

Vid upprepade tillfällen efter tillkomsten av nu gällande förordning angående
skogsvårdsstyrelser hava från enskilde skogsägare framställts krav på en statlig
kontroll över styrelsernas verksamhet, och bar kommittén ej heller underlåtit att
omnämna detta förhållande. Styrelsen finner ett dylikt krav från allmänhetens sida
fullt befogat, och är det en påtaglig brist uti nu gällande lagstiftning att bestämmelser
ej finnas, huru besvär skola anföras över skogsvårdsstyrelsernas beslut.
Dåde dylika bestämmelser funnits, eller skogsvårdsstyrelserna sorterat under en
gemensam överordnad myndighet, hade sådana, enligt styrelsens mening, uppenbara
orättvisor emot skogsägarna ej kunnat under en lång följd av år opåtalt fortgå, som

att skogsägare inom skyddsskogsområdet i Jämtlands län förvägrats bidrag ur
skogsvårdskassan till kultur- och markvårdsåtgärder. Nämnda förhållande, som
länsstyrelsen i Jämtlands län i sitt utlåtande karakteriserat såsom otillständigt och
ansett sakna stöd i gällande författningar, torde väl i en blivande lagstiftning bliva
observerat, men vittnar ändock om vådorna av att giva en på sätt som skogsvårdsstyrelserna
organiserad myndighet tillfälle att självständigt och i sista hand tolka
och tillämpa författningar.

I de nu över skogslagstiftningskommitténs betänkande avgivna underdåniga
utlåtandena har från skogsägarehåll med synnerlig skärpa framhållits, att skogsvårdsstyrelsernas
verksamhet måste ställas under någon sorts offentlig kontroll,
dels för att lagar och författningar skulle bliva enhetligt och i enlighet med deras
syfte tillämpade, dels för att skydda den enskilde från orättvisor. I sådant avseende
har ifrågasatts, att en av de i nu gällande förordning angående skogsvårdsstyrelser
omförmälda revisorerna skulle vara en skogligt bildad person, vars uppdrag
även skulle omfatta en granskning ute å marken av skogsvårdsstyrelsernas
verksamhet, varjämte förslag väckts om tillsättande av en samtliga skogsvårdsstyrelser
överordnad central myndighet. Detta förslag har framställts av Sveriges
skogsägareförbund, som ock i stora drag angivit, huru förbundet tänkt sig en dylik
överstyrelse sammansatt. Förbundet, som haft tillgång till förbundsmötets förslag
med dess bestämmelser, om huru besvär skulle anföras över skogsvårdsstyrelsernas
beslut, har sålunda tydligen icke ansett en sådan föreskrift vara för ändamålet
tillfyllest.

Då redan med nu gällande lagstiftning angående enskildes skogar krav på eu
statlig kontroll över skogsvårdsstyrelsernas verksamhet framställts, synes det vara
ännu mera ofrånkomligt, att därest skogsvårdsstyrelserna skola tilläggas den vidgade
befogenhet och ökade arbetsuppgift, som skogslagstiftningskommittén velat
giva dem, en central och skogsvårdsstyrelserna överordnad myndighet tillskapas.

Huru en dylik överstyrelse enligt domänstyrelsens åsikt kan organiseras,
härtill vill styrelsen längre fram återkomma.

Härefter följer i betänkandet förslag till Lag angående åtgärder till förekommande
och hämmande av inselctshärjningar å skogar.

Domänstyrelsen har tidigare lämnat en redogörelse för det huvudsakliga
innehållet i denna lag, varför här knappast torde vara nödigt att närmare ingå på
lagens detaljer, vilka icke äro av väsentlig innebörd. Framhållas bör dock, att en
underlåtenhet från markägarens sida att göra anmälan till vederbörande myndighet
om insektshärjning å hans skog medför bötesstraff från 5 till 200 kronor. Då man
icke kan begära att skogsägarna i gemen här i landet skola besitta kunskaper i
entomologi, synes det oberättigat att ålägga dem vid bötespåföljd anmälningsplikt
rörande sådana företeelser i naturen, om vilkas orsak och verkan de icke äga kännedom.
Då kontrollen över lagens efterlevnad därjämte ålagts kronobetjäningen och
de lokala skogsvårdskommittéerna, vilka ej heller på detta område kunna förutsättas
äga för uppdraget erforderliga kunskaper, torde ej mera vara att tillägga
om detaljerna i detta lagförslag.

Så gott som samtliga de myndigheter och framför allt kommunalstämmor
och dylika representanter för den lokala uppfattningen i orterna, vilka i sina över
betänkandet avgivna yttranden berört ifrågavarande lagförslag, hava samstämmigt

Lag angående
åtgärder till
för eko mm ande
och hämmande
av insektshärjningar
å
skogar.

280

Lag om upphörande
av
kronans rätt
till storverksträd
och ekar
å häradsallmänning.

Lag om ändrad
lydelse
av vissa para
grafer i lagen
den 13 juni
1918 angående
vård av
enskildes skogar
inom

Gottlands lön

Lag om ändrad
lydelse
av 15 § i förordningen
den
18 juni 1915,
nr 250 (kustlandslagen)

samt Lag om
ändrad lydelse
av 19 §
i förordningen
s. d
nr 251 (lapp.
markslagen.)

uttalat, att detsamma icke kunde anses vara av behovet påkallat ävensom att det
ålade skogsägaren en anmälningsplikt, som för honom i de allra flesta fall icke vore
möjlig att fullgöra.

Domänstyrelsen, som för egen del icke är övertygad om att för närvarande
ett verkligt behov föreligger av lagstiftning på ifrågavarande område, får härmed
uttala, att styrelsen icke kan biträda lagförslaget.

Angående förslag till Lag om upphörande av kronans rätt till storverksträd
och ekar å häradsallmänning kunde visserligen åtskilligt vara att anföra beträffande
vissa detaljer och föreskrifter om sättet för en likvidering emellan kronan och
häradsallmänningarna, men då styrelsen redan den 25 april 1917 i sitt då avgivna
underdåniga utlåtande angående »Delar av den norrländska skogsvårdskommitténs
betänkande den 16 mars 1912 och i anledning av de skogssakkunnigas för södra
Sverige betänkande den 17 december 1915» tagit ställning till denna fråga och därvid
uttalat, att hinder icke syntes möta för ett upphävande av kronans rätt till
ekar och storverksträd å häradsallmänningarna, vilken rätt syntes kunna eftergivas
utan vederlag, och ej heller nu funnit anledning att frångå denna sin ståndpunkt,
anser sig styrelsen nu icke böra ingå på vidare granskning av nu ifrågavarande
lagförslag.

Härefter följer i betänkandet förslag till Lag om ändrad lijdelse av visso paragrafer
i lagen den 13 juni 1918 angående vård av enskildes skogar inom Gottlands
län. I den allmänna motiveringen till de föreslagna ändringarna framhålles, att
skogslagstiftningskommittén med desamma avsett att tillmötesgå från skogsvårdsstyrelsen
i Gottlands län gjord framställning om sådana ändringar, vilka av förhållandena
påkallats under lagens dittillsvarande tillämpningstid.

Nu har emellertid sagda skogsvårdsstyrelse framhållit, att kommittén delvis
missuppfattat skogsvårdsstyrelsens förutnämnda framställning. Skogsvårdsstyrelsen
har därför här framlagt nytt förslag om viss ändring uti de av skogslagstiftningskommittén
ändrade paragraferna och därjämte uttalat önskemål om ytterligare
ändringar och tillägg i lagen i syfte att bereda skogsvårdsstyrelsen möjlighet att
tidigare kunna ingripa emot en oriktig avverkning samt därvid avfordra vederbörande
förbindelse att eventuellt vidtaga kulturåtgärder.

Domänstyrelsen, som finner vad skogsvårdsstyrelsen i Gottlands län anfört,
synnerligen beaktansvärt och även av beskaffenhet att i viss mån böra tillämpas
jämväl å andra enskildes skogar, vill härtill senare återkomma, då styrelsen har
för avsikt att framlägga förslag till ändrad lydelse av vissa paragrafer i Gott1
andslagen.

De härefter följande tvenne förslagen till lag om ändrad lydelse av inom
Västerbottens och Norrbottens län nu gällande skogslagar för enskildes skogar, här
förut i korthet benämnda lappmarkslagen och kustlandslagen, föranleda icke något
yttrande från domänstyrelsens sida, då desamma endast avse ett konsekvent tilllämpande
av skogslagstiftningskommitténs förslag till lag angående kommuners
m. fl. skogar och stå eller falla med sistnämnda förslags antagande eller förkastande.

281

Härefter följer i betänkandet förslag till Lag om ändrad lydelse ar 10 § i
lagen den 5 juni 1009 angående husbehovsslcogar inom vissa områden. . av 1(J ^ r

I fråga om detta lagförslag gäller med hänsyn till betänkandets förslag an- lagen den 5
gående upphävande av nu gällande skyddsskogslag vad bär ovan anförts beträffande juni 1909 anförslagen
till ändring i lappmarks- och kustlandslagarna.

gående knalle
liovssko g ar

inom vissa
områden.

i direkt anslutning till sin begränsning av skogsvård slagarnas omfattning bär Lag °m{^''
skogslagstiftningskommittén i sitt förslag till Lag om ändrad lydelse av 5 § i för- jj * f6r_
ordningen den 11 oktober 1912 om skogsvårdsavgift och sin i övrigt vid flerfaldiga ordning en den
tillfällen hävdade ståndpunkt och uppfattning, att de skogar, som erlade skogs- n oktober
vårdsavgift, också skulle kunna åtnjuta anslag ur skogsvårdskassan, från tillämp-
ningen av nyssnämnda förordning, undantagit sådana utom Västerbottens och ISori- -1

bottens län samt Sårna socken i Kopparbergs län belägna skogar, å vilka förordningen
den 18 juni 1915 angående utsyning å viss skog inom Västerbottens och
Norrbottens läns lappmarker m. fl. områden äger tillämpning eller, såsom betänkandet
angiver, skogar, som avses i förordningen den 29 juni 1866 angående dispositionsrätten
över skogen å vissa skattehemman inom \ ästerbottens och Norrbottens
län samt Sårna socken i Kopparbergs län.

Enligt gällande förordning om skogsvårdsavgift skall för avverkat virke, som
taxeras jämlikt lagen om skogsaccis, erläggas skogsvårdsavgift. Denna förordning
gäller icke virke, som avverkats inom Västerbottens eller Norrbottens län, inom
Sårna socken av Kopparbergs län eller inom området för städer, som icke tillhöra
landstingsområde. Samtliga de inflytande skogsvårdsavgifterna fördelas emellan
rikets skogsvårdsstyrelser för att av dem användas till understödjande av den enskilda
skogsvården.

Då sagda förordning av statsmakterna antogs, uttalades av riksdagen, att
skogsvårdsavgifterna skulle användas till fromma för skogshushållningen ä de skogar,
varifrån desamma utgått. Enär enskildes skogar inom Norr- och Västerbottens
län samt Sårna socken av Kopparbergs län, på grund av att för dessa särskilda
skogslagar voro gällande, icke skulle komma att ställas under skogsvårdsstyrelserna,
undantogos sagda delar av landet från tillämpning av bestämmelserna om skogsvårdsavgift,
men förbisågos därvid de skogar av samma kategori, som lappmarksskogarna,
vilka till ett mindre antal funnos spridda inom Jämtlands, Västernorrlands

och Gävleborgs län. .

Beträffande användningen av skogsvårdsavgifterna stadgas i 6 § av förordningen
den 24 juli 1903 angående skogsvårdsstyrelser, att de under skogsvårdsstyrelsens
förvaltning ställda medlen ej få användas för skogar tillhörande stat,
kommun eller allmänna inrättningar och stiftelser och ej heller för häradsallmänningar.
De vid tillkomsten av nyssnämnda förordning uttalade principerna, att
samma avgifter skulle tillgodokomma de skogar, varifrån de härflutit, hava sålunda
icke i praktiken kunnat helt omsättas på grund av bristande överensstämmelse
emellan nämnda förordning och förordningen angående skogsvårdsstyrelser. Härigenom
hava tydligen uppstått orättvisor mot vissa skogar såsom häradsallmänningar,
städers skogar m. fl. för att ej tala om statens skogar samt efter ar 1914 skyddsskogarna
i Jämtlands län.

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 82 höft. (Nr 104.) 36

282

Lag om
ändrad lydelse
av 5 § i
förordningen
den 21 december
1857
om ägors
fredande
emot skada
av annans
hemdjur samt
om stängselskyldighet.

I sitt förslag till lag angående skogsvårdsstyrelser har skogslagstiftningskommittén
intagit bestämmelser om att samtliga de skogar, vilka ställas under
skogsvårdsstyrelsernas överinseende, skola äga rätt att bekomma bidrag ur skogsvårdskassorna.
Detta förslag är en konsekvens av kommitténs uttalande, att skogsvårdsavgifterna
böra tillgodokomma de skogar, från vilka de härflyta. Med ett
uppböjande till lag av betänkandets förslag skulle häradsallmänningarna, vilka nu
erlägga skogsvårdsavgift, men icke äro delaktiga i skogsvårdskassan, beredas förmånen
av att därur erhålla anslag till skogsvårdsåtgärder och sålunda bliva rättvist
behandlade enligt nyss angivna principer. Häradsallmänningsförbundets framställning
däremot skulle under sådana förhållanden icke vinna avseende.

\ ad Tegeforsverkens m. flis underdåniga framställning vidkommer, så avser
den väl närmast förhållanden, som ansluta sig till tiden, innan en ny skogslagstiftning
kan komma att träda i kraft. Till sistnämnda fråga vill styrelsen sedermera
återkomma.

Styrelsen får här uttala sin anslutning till skogslagstiftningskommitténs åsikt
att de enskilda skogar, vilka erlägga skogsvårdsavgift också skola beredas förmånen
av att erhålla understöd till skogsvårdsåtgärder. Styrelsen har följaktligen ingen
erinran att nu i och för sig göra beträffande betänkandets förslag till ändrad lydelse
av ifrågavarande förordning.

Vidare upptager betänkandet förslag till Lag om ändrad lydelse av 5 § i
förordningen den 21 december 1857 om ägors fredande emot skada av annans hemdjur
samt om stängselskyldighet. Jämväl reservationen och ombudsmötets förslag
innehålla förslag till ändrad lydelse av nämnda förordning. Då i betänkandet och
reservationen enligt styrelsens förmenande tillräcklig hänsyn icke tagits till förhållandena
i de nordligare delarna av landet med där förekommande extensiv^ betesbruk,
men ombudsmötets förslag ägnat denna del av frågan, som för stora delar av
landet är av synnerligen stor betydelse och vikt, sin uppmärksamhet och i motiven
gjort en sammanställning av betänkandets och reservationens förslag samt ägnat
dessa de enligt styrelsens förmenande både saklig och rättvis kritik, tillåter styrelsen
sig att därur anföra följande.

Här förelåge enligt kommitterades mening en fråga, som för visso icke vore
lätt att lösa till följd därav, att här stode intresse mot intresse. Å ena sidan skogsvården,
som helst skulle kräva förbud för varje betning i skogsmark av fruktan
för skador å unga skogsplantor. å andra sidan lantbrukarens behov att under sommaren
erhålla bete för sina kreatur. Med hänsyn till det senare behovet, som säkerligen
i många trakter av vårt land ännu vore trängande, vore det tydligt, att lagstiftaren
måste framgå med den yttersta försiktighet, och det vore först, när den
allmänna insikten om nödvändigheten att skydda skogsplantorna och om faran i
sådant hänseende av betning vuxit sig stark, som man kunde gå fram mot det mål.
som hägrade för skogsvårdens varme vän.

Den största fara, som i detta hänseende för närvarande förefunnes, vore
uppenbarligen betning av får och getter.

Enligt förevarande lagstadgande i dess nuvarande lydelse, skulle, därest
stängsel ej funnes emellan ägor, som bestode av skog, utmark eller beteshage å
ömse sidor, den ohägnade marken anses vara till gemensamt mulbete upplåten, där
ej annorlunda vore avtalat. Emellertid vore i flertalet län bete av får och getter

förbjudet u mark, varom nu vore fråga antingen under hela aret eller under en
viss del av detsamma. Kommittén hade nu föreslagit, att betning av får och getter
endast Unge utövas av en var markägare å hans eget område och såvida han om
dem hölle sådan vård, att de icke inkomme å annans område. Reservanten däremot
hade föreslagit förbud för allt hetande av får och getter å ifrågavarande mark
annat än i inhägnad beteshage, med rätt dock för Konungen att medgiva undantag
för de län eller delar av län, där sådant kunde finnas erforderligt. Med hänsyn till
den fara för det unga skogsbeståndet, som i detta avseende förefunnes, och då reservantens
förslag tydligen vore mera effektivt än kommitténs, hade kommitterade
anslutit sig till vad den förre föreslagit med den ändring allenast, att dispens icke
borde meddelas förrän efter landstings och hushållningssällskaps hörande.

Ifråga om betande av andra kreatur hade kommittén föreslagit, att de olika
markägarna, som begagnade sig av betesrätten, skulle bilda ett beteslag med
skyldighet att efter beslutade och fastställda grunder utgiva ersättning för vållad
skada å växande skog eller hinder eller men för återväxten. Emot detta förslag
hade reservanten riktat en skarp kritik, därvid påpekande svårigheten att erhålla
en tillfredsställande grund för ersättningens utgående. I denna kritik instämde
kommitterade till alla delar och trodde icke att den av kommittén föreslagna vägen
vore framkomlig.

Reservanten hade i stället föreslagit, att beträffande betande av andra kreatur
än getter och får skulle Konungen äga att efter landstingets och hushållningssällskapens
hörande antingen meddela förbud mot dylik betning för länet i sin helhet
eller för del därav eller ock föreskriva viss inskränkning i rätten därtill.

Kommitterade vore de första att erkänna, att ett sådant stadgande skulle
ur skogsvårdssynpunkt vara mycket önskligt, men trodde de icke tiden ännu vara
mogen för sådana bestämmelser. Det vore i många delar av landet ännu alldeles
nödvändigt för den stora del av befolkningen, vilken av boskapsskötsel hämtade sin
huvudsakliga inkomst, att under sommarmånaderna få hava sina nötkreatur ute å
det gemensamma mulbetet, och att överlämna fortvaron av denna rätt åt avgörande
allenast efter hörande av landsting och hushållningssällskap och de tillfälliga strömningar,
som där kunde göra sig gällande, ansåge sig kommitterade icke kunna tillråda.
Ett sådant förslag skulle väcka en misstämning och en misstro mot kominitterades
förslag till skogslag, som säkerligen icke voro lyckliga för förslagets antagande
av de lagstiftande statsmakterna. När kommitterade således avrådde från anslutning
till reservationen i denna del, så ansåge de sig därjämte böra tillägga, att den
skada å unga skogsbestånd, som åstadkommits av andra kreatur än får och getter,
säkerligen icke vore jämförbar med den, som de senare åstadkommit.

Domänstyrelsen kan i huvudsak instämma i den kritik, som ombudsmötets
förslag sålunda framställt mot såväl betänkandets som reservationens förslag till
ändringar i nu gällande förordning angående stängselskyldighet m. m. Likaså kan
styrelsen instämma uti vad skogsvårdsstyrelsernas kommitterade uttalat angående
skogsvårdens önskemål i fråga om inskränkning uti det gemensamma betesbruket,
och vill styrelsen därjämte giva ett erkännande åt att samma förslag beaktat de
intressen, som den befolkning, vilken i de nordliga delarna av vårt land har sin
egentliga utkomst av den med jordbruket förenade kreatursskötseln, har av en rättvis
och ändamålsenlig lösning av denna synnerligen viktiga och ömtåliga fråga.

Ombudsmötets förslag, vilket ju är det minst restriktiva av de trenne före -

284

liggande, torde ändock svårligen kunna påräkna förståelse hos den allmänhet, som
mest skulle komma att av detsamma beröras eller de mindre jordbrukarna i Kopparbergs
och norr därom belägna län. Härom vittnar bland annat vad landsting och
hushållningssällskap i Yästernorrlands län anfört om ifrågavarande lagförslag. Även
från andra håll inom riket hava erinringar gjorts i samma riktning, vilka samtliga
torde få anses varsla om att, innan en sådan lagstiftning, som i förevarande fall
föreslagits, bör komma till stånd, det torde vara nödvändigt att låta de lokala intressena
bliva framförda.

Huru tilltalande än ur skogsvårdssynpunkt det kan synas vara, att betning
av får och getter endast skulle tillåtas inom särskilt hägnad beteshage, får styrelsen
framhålla, att ett lagstadgande härom, såsom både reservationen och ombudsmötets
förslag skisserat detsamma, knappast torde kunna bliva utförbart. Här må
endast erinras om, att det för dessa mindre jordbrukare i de norra länen, vilka
var för sig kanske hålla endast ett mindre antal får och getter, vilka betas särskilt
och å skilda trakter av den gemensamma betesmarken, skulle vara förenat med
oöverkomliga kostnader att för dessa betesdjur inhägna särskilda betesmarker, ej
minst av den anledning, att skogsbetet mera sällan förekommer så rikligt och under
sådana förhållanden, att detta inom ett relativt begränsat område kan vara tillfyllest
för en sådan betesflock under hela betestiden.

ändrad °hdel Emot i betänkandet upptaget förslag till Lag om ändrad lydelse av 5 § i

se ''av 5V§i ^a9en ^en Jkm* 1^07 om servitut, vilket förslag även ombudsmötet upptagit, har
tagen den 14 domänstyrelsen intet att erinra.
juni 1S07
om servitut.

Lag om än- Betänkandets sista lagförslag är Lag om ändrad lydelse av 2 kap. 36 § i

drad lydelse vattenlagen den 28 juni 1918. Detta lagförslag, som avser hela landet, tillerkänner
"2 kaP- 3S § skogsvårdsstyrelsen och i de delar av landet, där skogsvårdsstyrelse ej finnes, den
''''den äs ''''juni skogstjänsteman, som där bär att öva tillsynen å värden av enskildes och kom1918.
muners m. fl. skogar, befogenhet i samma utsträckning, som enligt 1 mom. tillkommer
den, som av uppgrundningen kan lida men, att till förekommande eller
hävande av försumpning av skogsmark företaga rensning enligt nyssnämnda moment.
Jordägaren skall emellertid svara för den kostnad, som för ifrågavarande ändamål
kan skogsvårdsstyrelsen åsamkas.

I motiven till lagförslaget har skogslagstiftningskommittén uttalat, att ifrågasatta
åtgärder ingalunda skulle vara fullt effektiva för hävandet av försumpning å
skogsmark eller dess förebyggande, särskilt vad beträffar de nordliga delarna av
landet, men har kommittén, då likvisst för de södra delarna av landet åtskilligt
vore att vinna genom ifrågasatta tillägg till vattenlagen, härav funnit tillräckliga
motiv för sitt förslag.

För egen del vill domänstyrelsen särskilt understryka att hävande eller förebyggande
av försumpning utav skogsmark är beroende av en del andra åtgöranden
än enbart en upprensning av förut befintliga vattendrag såsom upptagande av nya
avlopp eller skyddsdikningar för att här endast anföra några exempel. Det må
därför betecknas såsom en brist uti lagförslaget, att kommittén icke tagit sikte på
dessa synpunkter.

Frågan är för visso synnerligen omfattande och torde kräva en särskild

285

undersökning, varvid borde till prövning upptagas frågor sådana som, huru flera
skogsägare, vilka hava gemensamt intresse av hävande av försumpning å till varandra
gränsande skogsmarker, inbördes skola enligt lag kunna ordna sitt mellanhavande
i ett företag för nämnda syfte, då företaget icke kan komma till stånd
eller medföra något resultat utan att avdiknings- eller därmed jämförliga åtgärder
företagas å samtliga marker.

Mot det föreliggande förslaget vill styrelsen därjämte göra den erinran, att
det knappast synes befogat att tillägga skogsvårdsstyrelsen en rättighet, som rättvisligen
endast bör tillkomma markägaren eller delägare i gemensamt företag. Kan
denna invändning göras beträffande skogsvårdsstyrelsens befogenhet, synes den ännu
mera vara på sin plats mot förslaget att utrusta vederbörande skogstjänsteman med
samma befogenhet gent emot den enskilde. I anledning av det sålunda anförda
anser sig styrelsen icke kunna förorda det föreliggande lagförslaget.

I samband med den skogslagstiftningskommittén anförtrodda utredningen för
utarbetande av lagstiftning rörande gemensamhetsskogar har kommittén jämväl haft
sig förelagt att verkställa utredning i fråga om behövligheten och lämpligheten av
åtgärder från statens sida för beredande av understöd åt kommuner för bildande av
kommunskogar. Kommittén har visserligen i denna fråga förebragt en rätt omfattande
utredning, men det oaktat icke bestämt uttalat sig om behövligheten eller
lämpligheten av sådana åtgärder från statens sida, utan endast inskränkt sig till
att framlägga vissa synpunkter till beaktande vid fastställande av villkor för åtnjutande
av statsanslag för ifrågavarande ändamål, mot vilka styrelsen för sin del
icke har något att erinra.

Domänstyrelsen, som härmed i allt väsentligt avgivit den kritik styrelsen
ansett sig befogad framställa mot skogslagstiftningskommitténs betänkande, vill
såsom en sammanfattning av densamma framhålla,

att intet av de framlagda lagförslagen med undantag för Lag om ändrad
lydelse av 5 § i lagen den 14 juni 1907 om servitut anses kunna förordas ens i
huvudsakliga delar till antagande;

att skyddsskogslagens bestämmelser icke böra inarbetas uti den allmänna
skogsvårdslagen;

att skogar inom inom Gottlands län och på Oland böra likställas;
att skogsvårdsstyrelserna icke böra betungas med handhavandet av lagar
vare sig beträffande skyddsskogarna eller de enskildes skogar, å vilka hushållningen
bör regleras genom behörigen fastställda skogshushållningsplaner;

att skogsvårdsstyrelserna böra tillföras mera sakkunskap, samt att en skogsvårdsstyrelserna
överordnad institution bör tillskapas, till vilken allmänheten må
äga vädjorätt i fråga om av skogsvårdsstyrelsen meddelade beslut, och vilken
institution bör utrustas med befogenhet att ej minst vid utövande av sitt uppdrag
att pröva skogsvårdsstyrelsens beslut och åtgärder utöva inspektion över samma
styrelses verksamhet;

att någon lagstiftning angående åtgärder till förekommande och hämmande
av insiktshärjningar å skogar icke är av behovet påkallad;

att ändrad lagstiftning i fråga om ägors fredande emot skada av hemdjur
samt om stängselskyldighet icke bör ifrågakomma i anledning av härom nu väckta
förslag och på grund av den utredning, som hittills förebragts; samt

286

Lag angående
vård av enskildes
skogar.

att någon ändrad lydelse av vissa stadganden i vattenlagen till förekommande
eller hävande av försumpning å skogsmark icke bör ifrågakomma, förrän hithörande
spörsmål blivit fullständigt utredda.

Härefter ämnar nu styrelsen övergå till att framlägga de förslag till lagstiftning
beträffande de enskilda skogarna, som styrelsen anser vara av behovet
påkallade och mer eller mindre föranledda av de yttranden, som avgivits över förenämnda
betänkande.

Dessa förslag anser styrelsen kunna inrymmas uti:

l:o) Lag angående vård av enskildes skogar.

2:o) Lag angående vård av kommunskogar, besparingsskogar. sockenallmänningsskogar
samt vissa stiftelser, sällskaps och föreningars skogar.

3:o) Lag angående häradsallmänningar.

Lo) Lag angående vård av enskildes skogar inom Gottlands län.

5:o) Lag angående skyddsskogar.

6:o) Lag angående skogsvårdsstyrelser och

7:o) Förordning angående skogsvårdsavgifter.

Domänstyrelsen har icke ansett sig böra beträffande samtliga här ovan nämnda
lagar framlägga fullt utarbetade förslag till lagtext, utan i detta avseende endast
förslag till

lag angående vård av enskildes skogar;

lag angående skyddsskogar och

lag angående ändring i 1—6, 8, 9 och 11 §§ av lag angående vård av
enskildes skogar inom Gottlands län den 13 juni 1908.

Domäustyrelsens förslag.

1 §■

1 mom. Å skogsmark, tillhörig enskilde, må vid avverkning av annan skog
än ungskog bestånds eller grupps slutenhet ej hävas i sådan grad, att beståndets
eller gruppens vidare utveckling eller fortbestånd äventyras, med mindre avverkningen
utföres såsom föryngringshuggning.

2 mom. Avverkning av ungskog å mark, som ovan sagts, må ej ske annorlunda
än genom för skogens utveckling ändamålsenlig gallring, så framt ej skogsvårdsstyrelsen
med hänsyn till skogens tillstånd och beskaffenhet finner skäligt medgiva,
att avverkning sker under annan form.

2 §•

Med skogsmark må ej så förfaras, att skogens återväxt äventyras.

3 §•

Vad i 1 g 1 mom. stadgats gäller icke skog å mark, där skogens tillväxt
och återväxten omöjliggöres av markens beskaffenhet och betäckning.

Ej heller utgör, vad i 1 och 2 §§ stadgas, hinder för skogsmarks uppodling
till trädgård, åker eller äng, för dess användande till byggnadstomt eller därmed
jämförligt ändamål eller för dess omläggning medelst röjning och andra för ändamålet
erforderliga åtgärder till betesmark för varaktigt betesbruk; dock att sådan

287

omläggning till betesmark må ske allenast, då marken är härtill lämplig och ej i
större omfattning än som skäligen kan erfordras för tillgodoseende av behovet av
bete för å fastigheten eller därmed sambrukad fastighet vinterfödda kreatur.

4 g.

1 mom. Sker avverkning i strid mot 1 § eller uppkommer efter sådan föryngringshuggning,
som omförmäles i samma paragraf 1 mom., ej inom skälig tid
naturlig föryngring av beskaffenhet, att den med hänsyn till växtplatsens belägenhet
och förhållandena i övrigt motsvarar en rationell skogshushållnings fordringar,
skola för erhållande av nöjaktig växt erforderliga kulturåtgärder vidtagas.

Slå vidtagna åtgärder fel, skall i mån av behov skogsodling ånyo ske.
Skyldigheten att vidmakthålla uppkommen skog fortfare, till dess skogen nått sådan
utveckling, att den ej längre är att räkna såsom plantskog.

2 mom. Sker skada å skog genom brand, storm, snöbrott eller insektshärjning,
skall vad i föregående mom. stadgats om vidtagande av åtgärder för återväxt äga
motsvarande tillämpning, dock ej till högre kostnad än som motsvaras av värdet
på rot av ved, som efter berörda händelse kan avverkas, jämte den ersättning, som
den för återväxten ansvarige i anledning av skadan ägt uppbära.

Där fullgörandet av sådan skyldighet skulle för visst fall bliva synnerligen
betungande, må skogsvårdsstyrelsen på ansökan kunna medgiva skälig begränsning
därav.

3 mom. Har med skogsmarken så förfarits, att skogens återväxt äventyras,
skola för dess betryggande erforderliga åtgärder vidtagas.

5 §•

För vidtagande av de åtgärder, som enligt här förut givna bestämmelser
böra äga rum för betryggande av återväxt, är skogsmarkens ägare ansvarig.

Är tvist om äganderätten, skall såsom ägare anses den, vilken med äganderättsanspråk
innehar fastigheten.

Med äganderätt likställes här stadgad åborätt, så ock fideikommissrätt.

Yad genom överenskommelse, som omnämnes i 10 § eller domstols laga
kraft ägande utslag blivit bestämt om åtgärder, som skola vidtagas för betryggande
av återväxt samt om tiden därför, vore gällande jämväl mot framtida ägare
av marken.

6 §•

Uppsikt över att vad i denna lag stadgats varder iakttaget tillkommer den
skogsvårdsstyrelse, som skall finnas i varje landstingsområde, där denna lag äger
tillämpning, samt de av skogsvårdsstyrelsen till biträde antagna tjänstemän ävensom
de inom kommunerna tillsatta skogsvårdskommittéerna.

I fråga om enskild tillhörig skogsmark, som ligger inom område för stad,
som icke deltager i landsting, vare så ansett som om sådan mark vore belägen
inom det landstingsområde, som omgiver staden.

7 §•

Vill någon med hänsyn till tillärnad avverkning påkalla yttrande av skogsvårdsstyrelsen,
huruvida visst skogsbestånd är av beskaffenhet att stadgandet i 1 §

288

2 mom., därå bär tillämpning, eller huru avverkning bör företagas i så beskaffat
bestånd eller i enlighet med föreskriften i 1 § 1 mom., utan att nämnda stadganden
varda överträdda, äge han därom göra skriftlig ansökan hos skogsvårdsstyrelsen;:
och åligge det denna att snarast möjligt i ärendet meddela besked. Sådant besked
skall vara skriftligen avfattat och, där detsamma avser sättet för avverknings utförande,
därjämte innehålla föreskrift därom.

8 §•

Ägare till skogsmark, varå denna lag äger tillämpning, vare berättigad att
efter skogsvårdsstyrelsens beprövande och i mån av härför tillgängliga medel erhålla
anslag ur skogsvårdskassan till frivilligt utförande av skogsvårds- eller kulturåtgärder.

Vid beviljande av sådant anslag äger skogsvårdsstyrelsen föreskriva villkor
för dess åtnjutande såsom beträffande sättet för användning därav eller skyldighet
att underhålla därmed bekostade arbeten.

9 §•

När på grund av inkommen anmälan eller eljest skogsvårdsstyrelsen finner
skälig anledning antaga, att skog avverkas i strid mot vad härovan stadgas eller
att sådant förfarande med skogsmark, som i 2 § sägs äger rum, skall styrelsen,
därest ej överenskommelse enligt 10 § kan träffas, hos Kungl. Maj:ts befallningshavande
påkalla undersökning, Kungl. Maj:ts hefallningshavande förordnar i anledning
härav en skogsstatens tjänsteman att med biträde av två ojäviga gode män,
vilka av förrättningsmannen utses bland dem, som till ledamöter i ägodelningsrätt
eller till gode män vid lantmäteriförrättning i orten valda äro, å stället undersöka
förhållandet och däröver till skogsvårdsstyrelsen avgiva redogörelse med förslag till
de åtgärder, som för markens återställande i skoghärande skick må finnas nödiga.
Stanna synemännen i olika meningar, varda de särskilda meningarna skogsvårdsstyrelsen
meddelade.

Sådan undersökning äger skogsvårdsstyrelsen jämväl påkalla där eljest jämlikt
denna lag stadgad skyldighet att betrygga återväxt åsidosättes.

10 §.

Kan skogsvårdsstyrelsen antingen efter övervägande av de i undersökningsinstrumentet
innehållna förslag eller eljest träffa överenskommelse med den, som
jämlikt 5 § är ansvarig för återväxtens betryggande, om de åtgärder, som böra
vidtagas för markens återställande i skogbärande skick, skall densamma skriftligen
upprättas och lände därefter till efterrättelse. Till säkerhet för sådan överenskommelse
äger skogsvårdsstyrelsen påfordra ställande av sådan pant eller borgen, som
i 13 § sägs. Kan ej överenskommelse träffas eller hava efter det överenskommelse
träffats de däri avtalade åtgärderna blivit eftersatta, äger skogsvårdsstyrelsen att
vid domstol anhängiggöra och utföra talan mot vederbörande.

11 §•

Har jämlikt 10 § talan blivit till domstol instämd, äger domstolen föreskriva
de åtgärder, vilka för återväxtens betryggande å den skogsmark, som är i fråga,
höra vidtagas, samt förelägga viss tid, inom vilken samma åtgärder skola vara fullgjorda,
vid äventyr att de eljest varda av skogsvårdsstyrelsen på den försumliges

289

bekostnad verkställda; och må domstolen därjämte, jämväl innan målet slutligen
prövas, i den män sådant synes vara av nöden samt kunna ske utan förnärmande
av annans rätt, medela förbud, intill dess de föreskrivna åtgärderna blivit verkställda,
mot avverkning å så stor del av det ägaren tillhöriga skogsområdet, som
skäligt prövas, vilket förbud må antingen gälla hela skogsbeståndet eller på visst
sätt inskränkas såsom genom tillåtelse att avverka träd av vissa mått eller att
avverka till husbehov.

Över rättens slutliga utslag föres klagan genom besvär; angående klagan
över förbud, som under rättegången meddelas, galle vad som i 16 kap., 10 § rättegångsbalken
stadgas. Avverkningsförbudet går genast i verkställighet.

12 §.

Förbud, som i 11 § sägs, må ock på begäran av skogsvårdsstyrelsen av
överexekutor meddelas, där den jämlikt 9 § verkställda undersökning giver vid
handen, att avverkning skett i strid mot 1 §, eller att sådant förfarande med
skogsmark som i 2 § sägs, äger rum, eller att missbruk av bestämmelserna i 3 §

2 stycket, är att befara, och skäl till sådant förbud i övrigt förekomma.

Om dylikt förbud gälle i tillämpliga delar vad i utsökningslagen om skingringsförbud
sägs, dock att pant eller borgen för skada, som kan genom åtgärden
vederparten tillskyndas, icke erfordras.

13 §.

Förbud, som i 11 eller 12 §§ är nämnt, upphöre, där hos överexekutor ställes
av skogsvårdsstyrelsen godkänd pant eller borgen för fullgörande av de åtgärder,
som för skogsmarkens återställande i skogbärande skick finnes erforderliga.

Där avverkningsförbud föranletts av befarat missbruk av bestämmelserna i

3 §, 2 stycket, skall pant eller borgen, som ovan sagts, jämväl innefatta säkerhet
för att åtgärderna företagas vid viss av skogsvårdsstyrelsen bestämd tidpunkt,
därest skogsmarken ej då skulle vara använd för ändamål, som där avses.

14 §.

1 mom. Företager någon avverkning i strid mot bestämmelserna i denna
lag eller mot föreskrift enligt 7 § eller medelst avverkningsförbud, straffas med
böter från och med tjugufem till och med tvåtusen kronor, och skall det avverkade
virket, där det ligger i skogen kvar, eller om det är bortfört, fortfarande är i
avverkarens besittning, tagas i beslag och dömas förbrutet. Undgår dylikt virke
beslag, är den, som låtit verkställa avverkningen, skyldig att utgiva ersättning med
belopp, motsvarande värdet av samma virke. Har efter avverkningen förbudet
blivit genom utslag, som vunnit laga kraft, upphävt, förty att förbud icke bort
meddelas, må icke virket dömas förbrutet eller ersättning utdömas, som här är sagt.

2 mom. Innefattar avverkning, varom här är fråga, förbrytelse emot allmänna
strafflagen, skall vad förut i denna paragraf är stadgat ej vinna tillämpning;
dock skall delägare i samfälld skog, som vid överträdande av avverkningsförbud
tillika missbrukat sin rätt i samfälligheten, hava förverkat vad å honom
belöper av det avverkade virket samt, där hans andel i virket undgår beslag, därför
utgiva ersättning efter ty här förut är sagt.

3 mom. Har någon i den i 7 § angivna ordning erhållit skogsvårdsstyrelsens

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 saml. 82 höft. (Nr 104.) 37

290

besked att visst skogsbestånd icke vore att hänföra under bestämmelserna i 1 §
2 mom., vare för avverkning, som å samma bestånd företages, från ansvar för överträdelse
av berörda bestämmelser fri.

Lag samma vare, där någon vid avverkning följer av skogsvårdsstyrelsen
därom meddelad föreskrift.

15 §•

Rätt att med beslag belägga virke, som skall anses förbrutet, tillkomme
allmän åklagare, samt skogsvårdsstyrelsen och de till dess biträde anställda tjänstemän,
men rätt att utföra åtal äge endast allmänne åklagaren. Har någon av de
till skogsvårdsstyrelsens biträde anställda tjänstemän gjort beslag, skall han, så
snart ske kan och senast inom fjorton dagar, göra anmälan därom hos allmänna
åklagaren.

Varder ej inom sextio dagar, från det beslaget skedde, åtal i laga ordning
anställt, vare beslaget förfallet.

16 §.

Virke, som enligt denna lag dömes förbrutet, skall av åklagaren försäljas på
offentlig auktion så kungjord, som om auktion å utmätt lös egendom är stadgat.
Begär, innan frågan om virkes förverkande slutligen prövats, virkets ägare, att försäljning
skall äga rum, eller finner, på anmälan av åklagare, överexekutor, att fara
är för virkets förstörelse, eller att kostnaden för dess förvarande skulle bliva större
än skäligt är. förordne överexekutor, att virket skall säljas i den ordning nyss
sagts; och skall i ty fall virkets ägare, där han är känd och inom riket boende,
eller, där han bor utom riket, men inom riket har känt ombud, som äger att för
honom mottaga stämning och avgiva svaromål, ombudet genom åklagarens försorg
bevisligen underrättas om auktionen minst åtta dagar, innan den hålles. Anmälan
av åklagare, varom här ovan sägs, skall vara åtföljd av fullständig, av två trovärdiga
män styrkt förteckning, utvisande virkets mängd och beskaffenhet

•17 §•

Böter, som enligt denna lag, ådömas, ävensom genom försäljning av förbrutet
virke uppkommen behållning och enligt 14 § utdömd ersättning för virke, som undgått
beslag, fördelas lika emellan skogsvårdskassan i det landstingsområde, och skogsaccisfonden
i den kommun, där avverkningen ägt rum.

Försäljes i beslag taget virke, innan det dömts förbrutet, skall, till dess
frågan därom blivit slutligen avgjord, försäljningssumman nedsättas i riksbanken på
sätt särskilt är stadgat; och skall om sådana medels insättning i bankinrättning
vidare gälla vad i 160 § utsökningslagen sägs.

18 §.

Saknas medel till fulla gäldandet av böter, vartill någon enligt denna lag
fälles, skall förvandling ske enligt allmänna strafflagen.

19 §.

Den, som med skogsvårdsstyrelsens beslut icke åtnöjes, äger att däröver hos
skogsvårdsstyrelsernas överrevision anföra besvär sist innan klockan tolv å trettionde

291

dagen, efter det han av beslutet erhållit del, och skall underrättelse därom i beslutet
meddelas.

Den med skogsvårdsstyrelsernas överrevisions beslut missnöjde må däröver
hos Konungen föra klagan genom besvär, som skola ingivas till jordbruksdepartementet
före klockan tolv å trettionde dagen från den dag klaganden av beslutet
erhållit del.

20 §.

Prövas för skogsåterväxtens skyddande inom viss län erforderligt, att rätt
till bete å skogsmark, varder för viss tid av året inskränkt, ankomme på Konungen
att, efter landstings och hushållningssällskaps hörande, därom meddela särskilda
föreskrifter.

21 §.

Är, då denna lag träder i kraft avverkningsrättsservituts- eller nyttjanderättsavtal,
som ingåtts före den 1 januari 1905, fortfarande gällande, vare, där
åtgärder jämlikt 4 § 1 mom. bliva erforderliga i anledning av avverkning, som
innehavare av nämnda rätt företager, denne men icke markägaren underkastad
ansvarighet för åtgärdernas vidtagande.

Gäller vid denna lags trädande i kraft avtal, som nyss sagts, ingånget under
det 1903 års skogsvårdslag ägt tillämpning, skall ansvarigheten för åtgärderna till
återväxtens betryggande efter avverkning, som företages på grund av sådant avtal,
fortfarande påvila den, som enligt sistnämnda lag varit underkastad ansvar för
återväxtåtgärder.

22 §.

Beträffande avverkning, som ägt rum före denna lags ikraftträdande, skall
förut gällande lag äga tillämpning: dock att dels i fråga om den ordning, vari
överenskommelse eller domstols beslut må ernås angående för återväxtens betryggande
erforderliga åtgärder, den nya lagen skall gälla dels ock avverkningsförbud
enligt 1903 års skogsvårdslag ej vidare må meddelas eller, där det förut meddelats,
å avverkning, som äger rum efter det den nya lagen trätt i kraft äga tillämpning
i vidare mån än som med den nya lagen överensstämmer.

Yad i 4 § 2 och 3 mom. stadgas om skyldighet att vidtaga åtgärder till
betryggande av återväxt gäller icke där i 2 mom. omförmäld skada uppkommit
eller sådant förfarande, som i 3 mom. sägs, ägt rum före denna lags trädande
i kraft.

23 §.

Kommer skog, som varit underkastad bestämmelserna i lagen angående vård
av kommunskogar m. fl., att lyda under denna lag, skall föreskrift om åtgärder för
återväxtens betryggande, som jämlikt förstnämnda lag meddelats, fortfarande lända
till efterrättelse, och skola i övrigt beträffande skyldighet att vidtaga dylika och
andra skogsvårdsåtgärder tillämpas bestämmelserna i denna lag även med avseende
på förhållanden, som uppstått under det den förra lagen var tillämplig. Förseelse,
som under sistberörda tid begåtts, straffas efter vad då gällde.

Denna lag äger icke tillämpning i avseende på:

292

1) skogar belägna inom Gottlands, Västerbottens och Norrbottens län samt

Öland;

2) sådana söder om Västerbottens län belägna skogar, som äro underkastade
bestämmelserna i förordningen den 18 juni 1915 angående utsyning å viss skog inom
Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker m. fl. områden;

3) skogar, varå lagen angående vård av kommunskogar, besparingsskogar,
sockenallmänningsskogar samt vissa stiftelsers, sällskaps och föreningars skogar äger
tillämpning;

4) skogar, vilkas bestånd erfordras till skydd mot flygsandsfält eller fjällgränsens
nedgående, sedan sådant förordnande i fråga om avverkning å desamma
meddelats som i 1 § av lagen angående skyddsskogar sägs; samt

5) enskildes flygsandsfält i Hallands län.

Allmän motivering''.

Då enligt domänstyrelsens uppfattning den allmänna meningen beträffande
vården av vårt lands enskilda skogar kräver ett längre gående skydd för desamma än
vad nu gällande lagstiftning bereder, synes det styrelsen böra vara grundläggande för
hela denna fråga, huru långt man kan gå i att inskränka den enskildes förfoganderätt
över sin skog. Att den växande ungskogen måste beredas skydd, därom synas
meningarna icke vara delade, utan har styrelsen av de i ärendet angivna utlåtandena
funnit bestyrkt, att tiden nu är inne för vidtagande av en sådan lagstiftningsåtgärd.
Men att, såsom lagstiftningskommittén gjort, stanna härvid och låta skogsägaren
avverka den övriga skogen på sätt honom synes för gott utan annan risk än att få
svara för skogmarkens återförsättande i skogbärande skick, synes styrelsen icke
lämpligen böra ifrågakomma. Om man nämligen uppställer såsom mål att av de för
handen varande omständigheterna göra det bästa möjliga för skogsskötseln och särskilt
återväxten, bör man ock taga vara på alla de tillfällen, som härtill kunna yppa
sig. Styrelsen har visserligen här förut tagit avstånd från de bestämmelser, som
dels reservanten dels ombudsmötets förslag velat få införda uti skogslagstiftningen
beträffande avverkning av annan skog än ungskog, men har styrelsen ändock ej velat
släppa tanken på att kunna i lagstiftningen inrycka bestämmelser om, att vid avverkning
av annan skog än ungskog föryngringens intressen må kunna iakttagas
på samma gång som utrymme beredes skogsägaren att utan att komma i delo med
lagen eller behöva anlita skogsvårdsstyrelsens biträde kunna utföra sådana avverkningar,
vilka endast avse beståndens vård och ans. Domänstyrelsen bar sålunda
velat gå ett steg längre än skogslagstiftningskommittén och för den skull meddelat
direkt anvisning, huru avverkning i annan skog än ungskog bör bedrivas för att
återväxten därav skall gagnas. Det har nämligen synts domänstyrelsen rimligt att,
då man medgiver den enskilde skogsägaren att utan inskränkning i fråga om kvantiteten
avverka honom tillhörig skog, som icke kan hänföras till ungskog, kunna
påfordra att, då avverkning företages i den omfattning att trädsamhällena i skogen,
d. v. s. bestånden och grupperna ej vidare kunna såsom sådana utvecklas eller bestå,
densamma utföres såsom föryngringshuggning.

Genom en riktig tillämpning av sådana bestämmelser för varje särskilt fall
har styrelsen ansett att behörig hänsyn kan tagas till de svårigheter, varmed för -

293

yngringen av vissa skogar i exponerade liigen samt å mager eller grund jordmån
iir förenad. Styrelsen har därför icke ansett nödvändigt att föreslå särskilda bestämmelser
angående dylika skogar.

Beträffande skogsmarkens skötsel och vård har betänkandet enligt styrelsens
förmenande fäst för litet avseende vid vad i delta hänseende bör och kan göras i
en skogslag och har styrelsen därför ansett nödigt att intaga vissa föreskrifter
härom, vilka till sina konsekvenser medföra, att dels skogsmark icke opåtalt vare
sig i samband med avverkning eller eljest får utsättas för sådan vanskötsel, att
återväxten äventyras, dels sådan skogsmark, vilken nu står utanför den allmänna
skogsvårdslagen eller den försumpade skogsmarken kan bliva föremål för den
skogsvårdande myndighetens omvårdnad.

Då i lagförslaget angivas skogsägarens skyldigheter och meddelas föreskrift
om inskränkning i hans förfoganderätt över sin skog, har det synts styrelsen rimligt
och rättvist att i lagen jämväl intagas bestämmelser om hans rättigheter i fråga
om att erhålla dels biträde och hjälp av den skogvårdande myndighetens tjänstemän
vid avverkningar dels direkta anslag till skogsvårds- och kulturarbeten.

Beträffande lagens handhavande har styrelsen samma uppfattning som skogslagstiftningskommittén
eller att densamma bör tillkomma skogsvårdsstyrelsen.
Domänstyrelsen som emellertid på förut angivna skäl icke velat tillägga skogsvårdsstyrelsen
den makt och myndighet, som enligt den provisoriska skogslagen tillkommer
densamma, har i huvudsak ställt sig på nu gällande skogsvårdslags ståndpunkt
i detta hänseende men sökt giva skogsvårdsstyrelsen större möjligheter att
ingripa mot felaktiga avverkningar och befarad vanvård av skogsmark än den bär
enligt sistnämnda lag.

Då den föreslagna lagen meddelar bestämmelser, huru avverkningar dels icke
må utföras dels ock böra utföras, ävensom förbjuder vanskötsel av skogsmark har
till skillnad från 1903 års lag ansetts nödvändigt att för överträdelser i nämnda
hänseenden stadga straffpåföljd. Likaså har det befunnits nödvändigt att för upprätthållande
av skogsvårdsstyrelsens prestige, då den meddelat föreskrift om huru
en tillärnad avverkning bör utföras, stadga straffpåföljd för uraktlåtenhet att följa
sådan föreskrift. Ifråga om övriga påföljder för överträdelse av lagen ansluta sig
de föreslagna bestämmelserna i allt väsentligt till 1920 års provisoriska skogslag.

Då domänstyrelsen icke ansett sig kunna förorda de i betänkandet, reservationen
eller ombudsmötets förslag intagna förslagen till ändrade bestämmelser rörande
stängsel skyldighet och ägors fredande mot skada av annans hemdjur, har i lagförslaget
bibehållits 1903 års skogsvårdslags bestämmelser om möjlighet att stadga
viss inskränkning i rätt till bete å skogsmark för återväxtens skyddande.

Beträffande de skogar, vilka skulle undantagas från lagens tillämpning, har
styrelsen i huvudsak anslutit sig till kommittémajoritetens uppfattning. Sålunda
hava under 1) upptagits samma skogar, som i betänkandet å sid. 16, med tillägg
för skogar på Oland. Styrelsen delar jämväl kommittémajoritetens uppfattning
beträffande de skogar, varå förordningen den 18 juni 1915 angående utsyning å viss
skog inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker m. fl. områden äger
tillämpning. Ifråga åter om skogarna inom nyssnämnda läns kustland får styrelsen
utöver de skäl, som betänkandet därom innehåller, framhålla följande.

De skogliga förhållandena inom nyssnämnda delar av landet äro av sådan
art — vilket ock tydligt framhållits genom kraven på särskild lagstiftning för

294

dem — att det icke utan vidare kan avgöras, huruvida en lag, som beträffande
landet i övrigt kan anses tillfredsställande, även uppfyller de anspråk, som med
hänsyn till de särskilda förhållandena böra ställas på en för dessa trakter väl avpassad
skogslag. Lämpligast torde för den skull vara att invänta antagandet av
en skogsvårdslag för enskildes skogar söder om Västerbottens län, innan man upptager
frågan om huruvida Västerbottens och Norrbottens läns kustland böra under
densamma inrymmas. Då härtill kommer att trots allt vad den s. k. kustlandslagens
vedersakare mot densamma anfört, det icke lär kunna bestridas att lagen verkat
mycket gott till skogsvårdens fromma, kan styrelsen icke finna det vara förenat
med någon olägenhet för vederbörande skogsägare, om lagen allt fortfarande skulle
få äga giltighet.

De under 2) och 3) upptagna skogarna sammanfalla i väsentliga delar med
betänkandets förslag dock med viss ändring i fråga om de under 3) upptagna
skogarna.

Skyddskogarnas eller de under 4) omnämnda skogarnas undantagande från
lagens tillämpning har förut motiverats.

I fråga om 5), skogar å flygsandsfälten i Hallands län, har styrelsen anslutit
sig till kommittémajoritetens uppfattning.

Styrelsen har i motsats till reservanten och ombudsmötet icke dragit i betänkande
att såsom rubrik till lagen använda den nu gällande allmänna skogsvårdslagens
eller lag angående vård av enskildes skogar.

I fråga om själva lagtextens avfattning har styrelsen sökt ej blott tillämpa
vad styrelsen förut anfört i fråga om systematiseringen av en lagstiftning på ifrågavarande
område eller att i en och samma lag ej bör innehållas mera än som för
dess tillämpning inom avsedda områden är nödvändigt, utan ock giva de särskilda
lagparagraferna en sådan avfattning, att i desamma beträffande de rent skogliga
förhållandena endast kommer till användning sådana facktermer och uttryckssätt,
vilkas tolkning ej kan bereda fackmannen någon svårighet. Med det sålunda tilllämpade
tillvägagåendet har styrelsen också avsett att kunna så långt det är möjligt
meddela föreskrifter, vilka utan särskilda bestämmelser i detalj skola kunna tillämpas
inom skilda delar av landet allt efter sig där företeende skogliga förhållanden.
Att så avfatta en lagstiftning förmenar styrelsen vara det enda riktiga under förutsättning
att den myndighet, som har att i föista hand tolka och tillämpa lagen,
också besitter nödig fackkunskap, och härför har styrelsen velat sörja genom det
förslag till lag angående skogsvårdsstyrelser, vilket styrelsen här nedan ämnar i
dess huvudlinjer framlägga.

295

Speciell motivering.

1 §•

I 1 mom. meddelas förbud att vid avverkning av annan skog än ungskog
häva bestånds eller grupps slutenhet till den grad att beståndet eller gruppens
vidare utveckling eller fortbestånd äventyras med mindre avverkningen utföres såsom
föryngringshuggning.

För eu skogs utveckling erfordras, att de särskilda samhällena inom skogen
d. v. s. beståndet eller gruppen ständigt få hava en emot dess utvecklingsstadium
svarande grad av slutenhet, och uppställer skogen jämväl för sitt fortbestånd krav
i samma hänsende, då den nått den ålder, att man egentligen icke kan tala om
dess vidare utveckling. Det är dessa synpunkter, som varit ledande för domänstyrelsen
vid avfattande av nyssnämnda bestämmelser. Häves denna slutenhet till
den grad, att beståndet och gruppen icke vidare kan i denna sin egenskap utvecklas
eller fortbestå, måste skogsmannen kräva att åtgärder vidtagas för ernående av
föryngring antingen detta med hänsyn till samtliga härpå inverkande faktorer bör
ske genom kalavverkning och direkta kulturåtgärder eller genom ställande av fröträd
och markens beredande för självsådd eller ock genom tillämpande av principerna
för en rationell blädning.

Nämnda fordringar beträtfande avverkningens utförande lägga emellertid inga
som helst hinder för sådana huggningar som gemenligen benämnas beredningshuggning
eller rensningshuggning, men förhindra att s. k. skräpskogar eller maskerade
kalhyggen kunna få uppstå utan att skogsvårdsstyrelsen skall kunna häremot
ingripa.

Härmed har domänstyrelsen också undgått de svårigheter, vilka såväl betänkandet
som reservationen haft vid karaktäriserandet av dylika avverkningar.

Domänstyrelsen är fullt medveten om att härmed i skogslagstiftningen införts
en ny facklig term på skogsvårdens område nämligen ordet föryngringshuggning,
vilken kanske den enskilde skogsägaren icke utan vidare kan i varje fall rätt tolka.
Det torde emellertid icke vara möjligt att, då man vill fortskrida på den inslagna
vägen att fostra och leda den enskilda skogsägaren till bättre insikt om vården av
sin skog, undvika vissa detaljbestämmelser, men synes det styrelsen riktigare att
utforma dessa med tillämpande av på området allmänt använda facktermer, om
vars rätta innebörd fackmannen icke svävar i tvivelsmål, än afl. såsom skogslagstiftningskommittén
använda uttryck, vilka icke hava vunnit burskap inom den
fackliga terminologien. Med den goda uppfattning, som skogsägaren här i landet
i allmänhet dock äger om det rent elementära i skogsskötsel!!, lärer det emellertid
icke möta svårighet för skogsvårdsstyrelserna att snart nog bibringa allmänheten
insikt om vad sura menas med föryngringshuggning.

I ordet föryngringshuggning inlägger emellertid skogsmannen jämväl en betydelse,
som i vissa fall går något utöver vad här förut anförts. Det är nämligen
icke tillfyllest att en föryngringshuggning för att verkligen gagna det avsedda
ändamålet enbart bedrives såsom här ovan sagts, ty för föryngringen kräves ej
blott markens beredande och besåning samt tillräckligt med ljus utan jämväl
under vissa förhållanden visst skydd för plantskogen under dess uppväxt. I följd
härav kunna fall inträffa och detta särskilt i exponerade lägen eller där jordmånen
är synnerligen ömtålig för uttorkning, att hyggena av denna anledning måste

296

högst väsentligt begränsas till sin areal och jämväl understundom förläggas på visst
sätt. Bestämmelsen om avverknings utförande såsom föryngringshuggning inbegriper
sålunda också skyldighet att taga hänsyn till nyssnämnda förhållanden.

Härmed skulle också föreskrifter vara givna, vilka täcka de fall, då skogar
förekomma i exponerade lägen eller under andra föryngringen försvårande förhållanden,
men till den ringa omfattning att från det allmännas sida rimligtvis ej
kunna krävas sådana åtgärder som att dylika skogar förklaras för skyddsskogar.

2. mom. avhandlar bestämmelserna angående skydd för ungskogar. I detta
hänseende har styrelsen i huvudsak anslutit sig till den provisoriska skogslagens
formulering av ifrågavarande bestämmelser. Visserligen skulle kunna givas ett
visst berättigande åt en skogsägares krav på att erhålla närmare kännedom om
vad som avses med ungskog såsom exempelvis dess övre åldersgräns. Men då det
dels icke är möjligt att med vis*sa siffror för olika delar av landet angiva en sådan
gräns, utan att man omedelbart skulle med hänsyn till särskilda på en ort rådande
förhållanden komma i konflikt med en dylik bestämmelse, dels en definition av
samma åldersgräns på sätt betänkandet angiver icke synes styrelsen ändamålsenlig,
enär den eljest enligt allmän uppfattning om vad med ungskog verkligen avses
icke ger ett exakt uttryck för beståndets beskaffenhet, då det passerar ungskogens
övre åldersgräns, har styrelsen icke funnit det möjligt att i lagtexten härom intaga
närmare bestämmelser.

Med ungskog avses, då detta begrepp förekommer i samband med skogsindelningar
i de södra och mellersta delarna av landet, de två yngsta 20-åriga
åldersklasserna, medan däremot i andra delar av landet, där åldersklasserna i regel
givits en omfattning av 50 år, man i allmänhet kan säga att skogen vid 80 års
ålder icke längre är att räkna såsom ungskog. I stort sett skulle således ungskogens
övre gräns ligga mellan 40 och 80 år. Då det emellertid av nyss angivna skäl
icke låter sig göra att med särskilda siffror för skilda delar av landet fixera denna
övre åldersgränsen hos ungskogen, torde icke annat återstå än att låta den allmänna
meningen på varje ort, understödd och ledd av den skogsvårdande myndighetens
fackkunskap, utbilda en uppfattning om vad som med ungskog bör avses.
Visserligen lära icke misstag och givetvis även missgrepp ifråga om ungskogens
behandling kunna undvikas under de första åren av tillämpningen utav en lag, som
stadgar sådana bestämmelser rörande ungskogen som här föreslagits, men då man
ju måste förvänta, att skogsvårdsstyrelsen under sådana förhållanden skall veta att
med urskiljning begagna sin makt att åstadkomma rättelser, torde risken för att
lagöverträdelser, föranledda av oförstånd eller missuppfattning skola bestraffas, icke
vara så stor att man på grund därav bör hysa betänkligheter mot nu föreslagna
bestämmelser.

I ett flertal av de över skogslagstifningskommitténs betänkande avgivna
yttrandena har påyrkats skydd icke blott för ungskogen utan ock för den växtliga
medelålders skogen. Domänstyrelsen har, såsom förut framhållits, icke ansett, att
man nu borde genom direkta lagstiftningsåtgärder göra ett sådant ingrepp i den
enskilde skogsägarens förfoganderätt över sin skog att även medelålders skog endast
finge avverkas genom för beståndets vidare utveckling ändamålsenlig gallring.
Fall kunna nämligen inträffa, då det för skogsägaren kan visa sig vara den mest
ekonomiska hushållningen med skogen att avverka densamma, då den ännu till stor
utgöres av medelålders skog, och synes en lagstiftning angående skogsvård icke

297

böra förhindra on skogsägare att, i sådant fall på för honom mest fördelaktiga sätt
få utnyttja sin egendom. Emellertid hyser domänstyrelsen den uppfattningen, att
det i samma män som allmänheten kommer till bättre insikt om vikten av att rätt
vårda sin skog, den övrige åldersgränsen för begreppet ungskog kommer att Hyttas
allt högre och högre upp ej minst till följd av de föreskrifter angående avverkning
av annan skog än ungskog, som styrelsen framlagt i denna paragrafs 1 mom.
Skulle det nämligen falla någon skogsägare in att. sedan ett honom tillhörigt skogsbestånd
av skogs vårdsstyrelsen förklarats icke vara ungskog, avverka detsamma i
tanke att kunna genom ställande av fröträd åstadkomma sådan föryngring, som
enligt lagen kan godtagas, men skogsvårdsstyrelsen skulle vara av annan åsikt
och påbjuda skogskultur, torde han sedermera komma att iakttaga behörig försiktighet
för att undvika de med dylika kulturåtgärder förenade avsevärda kostnaderna.
Det är därför efter övervägande av alla de faktorer, som härpå kunna
inverka, som domänstyrelsen föreslagit ifrågavarande bestämmelser angående ungskogen,
och hyser styrelsen därjämte förhoppning att i stort sett även den medelålders
skogen skall i själva verket fä del av samma skydd, som enligt ordalydelsen
i lagtexten endast avses att beredas ungskogen.

2 §•

Här meddelat förbud att så förfara med skogsmarken att skogens återväxt
äventyras gäller oavsett, huruvida skogsmarken utsättes för sådan vanskötsel i
samband med avverkning eller eljest. Den vanskötsel av ifrågavarande art, som i
allmänhet kan tänkas förekomma, består däri att ytvattnets obehindrade avrinning
av en eller annan anledning förhindras och att marken därigenom så småningom
göres obenägen för föryngring. Markägaren synes skäligen icke böra få undandraga
sig vidtaga åtgärder till undanröjande av sådant hinder. Det är emellertid
givet att, även om man kan anse en markägare moraliskt förpliktad till att under
alla förhållanden på bästa sätt vårda sin skogsmark, man likväl icke kan göra
honom ansvarig inför lagen för vanskötsel av skogsmark annat än i de fall att
vanskötseln gått så långt att återväxten äventyras.

De i denna paragraf meddelade bestämmelserna avse givetvis endast fall,
som uppkomma efter en eventuell ny skogslags ikraftträdande, och hava intet avseende
å förhållanden, som ligga längre tillbaka i tiden, och avse sålunda ej äldre
försumpade skogsmarker, vilka förut varit undandragna lagens räckvidd.

3 §•

Här avhandlas undantagen från bestämmelserna i 1 och 2 §§. Beträffande
stadgandena i första stycket hava dessa föranletts därav att domänstyrelsen icke
velat från lagens tillämpning helt undantaga den försumpade skogsmarken, vilken
ej sällan genom relativt obetydliga åtgärder kan återförsättas i fullt produktivt
skick. Emellertid är avverkning av annan skog än ungskog å försumpad skogsmark
icke underkastad lagens bestämmelser, vadan kulturskyldighet icke inträder
efter dylik avverkning. I andra stycket avhandlas det fall, då en markägare bör
vara berättigad att för skogsmarkens användning till annan kultur eller annat
ändamål än skogsbruk få utan hinder av lagen utnyttja sin skogsmark på sätt som
för honom är mest fördelaktigt. I nu gällande lag har avverkning för ändamål,
varom nu är fråga, ställts helt utanför lagen, men har domänstyrelsen i anledning
Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 sand. 82 käft. (AV 104.) 38

298

av de rätt ofta förekommande missbruken av sålunda medgivna undantag funnit
det nödvändigt att på sätt som skett möjliggöra ett lojalt utnyttjande av sagda
undantags bestämmelser men på samma gång kunna beivra påtagliga missbruk
därav. Av samma anledning hava härom meddelats vissa bestämmelser om, i vilken
utsträckning skogsmark må få omläggas till betesmark.

4 §•

1 mom. Här angives de fall, då efter företagen avverkning skyldighet att
vidtaga kulturåtgärder inträder.

Vidare angives, huru återväxten skall vara beskaffad för att kunna såsom
sådan godtagas. Det kunde måhända synas överflödigt att härom meddela särskilda
föreskrifter. Det torde nämligen ej behöva förutsättas att vederbörande vid
kultur medelst sådd eller plantering skulle komma att använda annat trädslag eller
frö av trädslag, som icke helt lämpade sig för förhållandena och icke försvarade
sin insats med hänsyn till en rationell skogshushållnings krav. Men då föryngring
genom självsådd icke blott är medgiven utan även kan sägas vara i viss män förordad
genom bestämmelserna uti 1 § 1 mom. synes nödvändigt precisera, huru den
återväxt, som uppkommit genom självsådd, bör vara beskaffad för att kunna godgodtagas.
En skogstrakt eller ett bestånd av blandad barr- och lövskog kan
nämligen föryngringshuggas på så sätt att barrskogen helt avverkas, medan fröträd
ställas av lövträd såsom björk eller asp. Under sådana förhållanden erhålles ofta
synnerligen lätt föryngring av dessa båda lövträdsslag. Uppställes däremot det
krav på återväxten, att densamma skall motsvara en rationell skogshushållnings
fordringar, måste noggrant övervägas, huru återväxten skall vara beskaffad för
att motsvara dessa. Inträder föryngring allenast genom uppslag av björk och asp,
lärer avverkaren icke kunna undandraga sig den honom åvilande skyldigheten att
vidtaga åtgärder för åstadkommande av återväxt av med hänsyn till skogsskötselns
fordringar lämpliga trädslag. Det tillkommer härvid skogsvårdsstyrelsen tillse att
den skog, som uppkommer efter avverkningen, blir av sådan beskaffenhet, att markägaren
erhåller den avkastning av marken, som han med skäl kan påfordra.

Föreskrifterna i andra stycket äro hämtade från reservationens bestämmelser

1 detta avseende och torde icke nu vidare behöva motiveras, då styrelsen förut
uttalat sin anslutning härtill.

2 mom. Här återfinnas samma bestämmelser, som uti reservationens 27 §

2 mom., vilka styrelsen här förut förklarat sig i huvudsak kunna gilla. Styrelsen
har emellertid ansett sig böra föreslå viss inskränkning uti den kulturskyldighet,
som ålagts markägaren efter det hans skog övergåtts av skada genom naturföreteelser.
I vissa fall skulle nämligen denna skyldighet kunna bliva alltför betungande.
Därest ett skogsområde till mindre del utgöres av gammal sparad och värdefull
skog, hemmanets kanske enda tillgång på sådan, och hela detta område bleve härjat
av skogseld samt marken därvid så hårt skadades att för dess återförsättande uti
skogbärande skick erfordrades särskilt dyrbara kulturåtgärder såsom plantering i
fyllda gropar, till vilka fylljorden måste hämtas på långt avstånd, synes det. även
om markägaren från det avbrända området genom försäljning av den därifrån avverkade
skogen eller eljest skulle erhålla tillräckligt belopp för att bekosta dessa
dyrbara kulturer, ganska hårt om han skulle tvingas omedelbart till skogen återbörda
de värden, vilka utan hans åtgörande från skogen lösgjorts och vilka värden

299

förut för honom representerat eu förhållandevis avsevärd och lätt åtkomlig kapitaltillgång.
.

3 mom. Bestämmelserna i detta mom. hava föranletts av föreskrifterna i
2 §. Då föreskrifter i lagen intagits om att med skogsmark ej må så förfaras,
att skogens återväxt äventyras, böra dessa kompletteras med föreskrifter om att
åtgärder skola vidtagas för avlägsnande av den fara för återväxten, som genom
ett oriktigt förfa rande med marken kunde uppstå.

5 §■

Såsom förut anförts har styrelsen beträffande ansvaret för vidtagande av
åtgärder för betryggande av återväxt anslutit sig till den ståndpunkt reservanten
intagit i förevarande avseende.

6 §•

Bestämmelserna i denna paragraf återfinnas i nu gällande lagstiftning, vilken
år 1920 kompletterats i de delar, som beröras i paragrafens andra stycke.

7 §•

Utöver vad ovan anförts rörande de i denna paragraf förekommande bestämmelserna
får domänstyrelsen framhålla, det styrelsen ansett, att då en skogsägare
av skogsvårdsstyrelsen begär råd eller anvisning beträffande en avverkning skogsvårdsstyrelsen
har skyldighet att så ingående pröva frågan, att styrelsen må kunna
meddela direkt anvisning om hur avverkningen skall utföras. För att emellertid en
sådan anvisning icke skall kunna missförstås, har styrelsen funnit en dylik anvisning
böra meddelas skriftligen under formen av direkt föreskrift. På så. sätt, beredes
även skogsvårdsstyrelsen befogenhet och tillfälle att leda avverkningarna i
rätt riktning, något som synes vara särskilt av behovet påkallat under den första
tillämpningstiden för en skogslag, som meddelar direkta föreskrifter om avverkningarnas
utförande.

8 §.

De här intagna bestämmelserna avse skogsägares rätt att erhålla understöd
till skogsvård och kulturåtgärder å sin mark, samt innefatta därjämte en tydligt
utsagd sådan rättighet för samtliga ägare till de skogar, som i lagen avses. Att
tydligt framhålla detta har synts styrelsen angeläget med hänsyn därtill att skogsvårdsstyrelsema
inom vissa delar av landet hittills från erhållande av sådana bidrag
helt uteslutit vissa kategorier av skogsägare.

9 §•

Här intagna bestämmelser återfinnas i huvudsak uti 2 § av nu gällande allmänna
skogsvårdslag med erforderlig komplettering med hänsyn till vad som föreslagits
i 1, 2 och 3 §§. Styrelsen har som förut nämnts icke funnit lämpligt att
på sätt nu gäller enligt provisoriska skogslagen giva skogsvårdsstyrelsen rätt att
meddela avverkningsförbud. Under normala förhållanden, då man har att räkna
med en jämn och sund utveckling av näringslivet och konjunkturerna på trävarumarknaden,
kan det icke vara erforderligt att utrusta skogsvårdsstyrelsen med
sådan myndighet. För ett rätt tillgodoseende av även den enskildes befogade an -

300

språk på att få sina åtgöranden opartiskt bedömda, innan han hindras i tillgodogörandet
av sin egendom, erfordras enligt styrelsens förmenande, att sådan syn å
ort och ställe i allmänhet företages, som i 1903 års lag är föreskriven. De skäl,
som anförts mot en sådan anordning eller att förrättningsman bland skogsstatens
tjänstemän i regel icke stått att erhålla så skyndsamt, som varit önskligt, kan
styl elsen icke tillerkänna giltighet eller avgörande betydelse. Emellertid lärer det
av praktiska skäl icke vara fullt lämpligt att föreskriva att sådan undersökning
alltid skall hållas, innan skogsvårdsstyrelsen får ingripa mot överträdelse av lagen
eller underlåtenhet att fullgöra dess föreskrifter. Ofta nog kan en sådan överträdelse
eller underlåtenhet vara av ganska ringa omfattning, och ej mindre ofta kan
det inträffa att markägaren är villig att enbart efter en hänvändelse från skogsvårdsstyrelsen
vidtaga rättelse. För att spara kostnader och jämväl undvika onödig
omgång, anser styrelsen att nuvarande stadgande i detta hänseende, vilket
kanske får tolkas såsom redan inrymmande en sådan möjlighet, bör givas nu föreslagen
formulering, som ansluter sig till bestämmelserna i 10 § om att överenskommelse,
som ingås utan att undersökning hållits, blir gällande.

10 §.

Denna paragraf upptager föreskrifterna i 3 § av 1903 års lag. Den bär
emellertid kompletterats med föreskrift om att skogsvårdsstyrelsen, då den söker
träffa godvillig överenskommelse med den, som är ansvarig för återväxtens betryggande,
har rättighet att påfordra pant eller borgen för överenskommelsens
säkerställande.

11 §•

Denna paragraf återger innehållet uti 4 § av 1903 års skogsvårdslag med
den ändring som föranledes av att åtgärder för återväxt enligt styrelsens förslag
kunna påfordras även utan föregången avverkning.

12 §.

I denna paragraf förekommande avvikelser från lagtexten uti 5 § nyssnämnda
skogsvårdslag äro direkt föranledda av styrelsens förslag, 1—3 §§.

13 §.

Här har 1903 års skogsvårdslags 6 § kompletterats med vissa föreskrifter
om dels att skogsvårdsstyrelsen åligger att pröva pant eller borgen, som hos överexekutor
ställes, dels huru den pant eller borgen bör vara beskaffad, som skall ställas
för hävande av avverkningsförbud, vilket föranletts av befarat missbruk av bestämmelserna
i 3 §, andra stycket.

Genom att jämlikt 9 § giva skogsvårdsstyrelsen befogenhet att påkalla syn,
där den befarar att skog avverkas i annan avsikt än för skogsmarkens uppodling
till åker eller äng eller för att användas till betesmark, byggnadstomt eller annat
därmed jämförligt ändamål samt enligt 12 § hos överexekutor erhålla avverkningsförbud
samt jämlikt 13 § kunna påfordra säkerhet för markens återställande i
skogbärande skick inom viss tid, därest den då ej tagits i anspråk för uppgivet
ändamål, har styrelsen trott sig finna en utväg ej blott att förhindra dylika missbruk
utan ock giva skogsvårdsstyrelsen medel därtill, dock utan att skogsvårds -

301

styrelsen därvid behöver, såsom ifrågasatts, sträcka sin kontrollerande verksamhet
på ett område, där skogsvård icke kan ifrågakomma.

14 §.

Denna paragraf är i huvudsak uppbyggd på bestämmelserna i 7 § av 1903
års skogsvårdslag, men bär kompletterats med förskrift om viss straffpåföljd i fråga
om oriktigt utförande av avverkning eller åsidosättande av utav skogsvårdsstyrelsen
beträffande avverkning meddelad föreskrift.

Domänstyrelsen, som väl haft under omprövning, huruvida icke andra påföljder
än de nu föreslagna kunde tänkas som en följd av överträdelse av lagens
föreskrifter angående avverkning och markvård, har emellertid icke funnit en sådan
väg framkomlig, utan ansett sig nödsakad föreslå bötesstraff såsom påföljd för
överträdelserna. Då styrelsen tagit detta steg, har styrelsen emellertid gjort det
under förvissning om att skogsvårdsstyrelsen, då det gäller tillämpning av skogsvårdsbestämmelser,
angående vilkas innebörd den enskilde skogsägaren icke i allmänhet
kan förmodas äga full insikt, skall förfara med all urskiljning, som är nödvändig
för att ändamålet med lagen skall vinnas, och att skogsvårdsstyrelsens uppgift
att stödja och främja den enskilda skogsvården icke skall omintetgöras eller
förhindras genom ett allt för rigoröst tillämpande av lagens bestämmelser. Straffmaximum
har styrelsen emellertid ansett böra höjas från femhundra till tvåtusen
kronor.

15-18 §§.

Föreskrifterna i dessa paragrafer äro direkt hämtade från den provisoriska
skogslagens bestämmelser. Dock har styrelsen i likhet med kommittén ansett att
beslagsrätt även bör tillkomma skogsvårdsstyrelsen.

19 §•

Här föreslagna bestämmelser om fullföljd av talan äro föranledda av styrelsens
här nedan framlagda förslag om inrättande av en skogsvårdsstyrelsemas
överrevision.

20 §.

Bibehållande av denna paragrafs föreskrifter, vilka äro hämtade från 1903
års skogsvårdslag, jämväl i det nu framlagda förslaget till lag angående vård av
enskildes skogar, är redan förut behörigen motiverat.

21-23 §§.

Här intagna övergångsbestämmelser ansluta sig i allt väsentligt till betänkandets
förslag.

Domänstyrelsen vill nu övergå till de enskildes skogar, å vilka hushållningen hig angående
med skogen bör regleras genom särskilda hushållningsplaner. _ _ vård av kom''

Dä styrelsen här förut behandlat skogslagstiftningskommitténs förslag till mu”s °gar
lag angående vård av kommunskogar, sockenallmänningsskogar samt vissa stiftelsers
och sällskaps skogar, har styrelsen uti alat sin anslutning till de motiv, som
av kommittén anförts för att å skogar av nämnda slag en genom hushållningsplan

302

reglerad, fullt ordnad hushållning borde införas. Styrelsen har endast i följ anda
avseende velat göra någon inskränkning uti de av kommittén i 1 § av förslaget
intagna skogarna, nämligen beträffande dels skogssällskapets skogar dels samtliga
övriga i paragrafen angivna skogar, vilka icke äro av den beskaffenhet eller omfattning,
att hushållningsplan skäligen kan för desamma upprättas.

Beträffande de inom Kopparbergs och Gävleborgs län belägna sockenallmännings-
eller besparingsskogarna har skogslagstiftningskommittén av den anledning
att den s. k. norrländska skogs vårdskommittén i sitt betänkande den 16 mars 1912
avgivit förslag till lag för densamma icke ansett sig böra framlägga något nytt
förslag härutinnan, enär det kunde förväntas att sistnämnda förslag skulle kunna
bliva föremål för statsmakternas prövning och beslut. Då emellertid, för så vitt
domänstyrelsen har sig bekant, någon vidare åtgärd icke i detta ärende lär hava
förekommit sedan styrelsen den 7 juli 1913 avgav underdånigt utlåtande med anledning
av den norrländska skogsvårdskommitténs nyssnämnda lagförslag, har styrelsen
den uppfattningen att det nu torde vara på sin plats att få till stånd en
lagstiftning jämväl för dessa skogar.

I sitt förberörda underdåniga utlåtande av den 7 juli 1913, vilket här i avskrift
bilägges, har styrelsen tillåtit sig erinra om innehållet i riksdagens skrivelse
till Kungl. Maj:t den 22 maj 1903 angående skogslagstift ning och därmed i samband
stående ämnen, och har styrelsen däri vidare anfört bl. a. följande. Riksdagen
hade i denna skrivelse anhållit, att Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta och
för riksdagen framlägga förslag till författning, varigenom stadganden meddelades
om upprättande av hushållningsplaner för sockenallmänningarna och besparingsskogarna
i Kopparbergs och Gävleborgs län med befogenhet för domänstyrelsen att
granska och fastställa dessa planer ävensom att övervaka tillämpningen av desamma.
Enligt domänstyrelsens förmenande hade det varit önskligt, att det föreliggande
lagförslaget närmare anslutit sig till riksdagens nu nämnda beslut. Den befogenhet,
som riksdagen avsett att inrymmas hos domänstyrelsen hade kommittén för
sin del ansett böra uppdragas åt det föreslagna skogskontoret, som skulle inrättas
i jordbruksdepartementet. Domänstyrelsen finge härmed förklara sig beredd, att
därest ett jordbruksdepartementets skogskontor icke skulle komma till stånd,
fullgöra de åligganden, som enligt riksdagens beslut vore avsedda att tillkomma
styrelsen.

Det är sålunda i full anslutning till sitt uttalande av år 1913, som styrelsen
nu vill föreslå att sockenallmänningsskogarna och besparingsskogarna i Kopparbergs
och Gävleborgs län inrymmas i den lag, som bör gälla för sådana enskildes skogar,
vilka böra behandlas efter hushållningsplaner.

Såsom förebild för en dylik lag synes i huvudsak kunna förordas nådiga
förordningen den 24 juli 1903 angående förvaltningen av städernas skogar, kompletterad
och utvidgad med hänsyn till beskaffenheten av de särskilda slag av skogar,
vilka nu skulle falla under en sådan lag.

Grunderna för skogsskötseln å dessa synas lämpligen kunna angivas sålunda,
att vid upprättande av hushållningsplaner skall, där icke särskilda förhållanden
annat påkalla såsom allmänt mål eftersträvas den högsta möjliga avkastning, som
kan erhållas med skälig förräntning av det i hushållningen bundna kapitalet. Styrelsen
vill hålla före att, om man lägger sådana synpunkter på skogshushållningen,
höra den enskildes önskemål i ekonomiskt hänseende kunna bliva väl tillfredsställda.

303

Sedan för dylika skogar sådan hushållningsplan blivit efter domänstyrelsens
förordnande utarbetad, granskad och av styrelsen fastställd, vill det synas som om
vederbörande skogsägare skulle beredas all önskvärd handlingsfrihet i fråga om sin
skog, sedan han anställt särskild kvalificerad skogsförvaltare för densamma. Den
skogsägare åter, som icke önskar eller anser sig hava tillfälle att anställa dylik
förvaltare, beredes möjlighet att få denna förvaltning utförd genom skogsstatens
personal. Häremot skulle visserligen kunna göras den invändningen att, sedan hushållningsplan
av styrelsen blivit fastställd, densamma måste strikte följas, och torde
ur lagens ordalydelse också en dylik tolkning kunna härledas. Styrelsen vill
emellertid framhålla att, då ur skogshushåliningssynpunkt motiverade och i övrigt
väl grundade skäl anförts för ändring i en av styrelsen fastställd hushållningsplan,
har styrelsen hittills ej visat sig oförstående gent emot den enskildes önskemål.
För att emellertid kunna få sådana önskemål särskilt väl belysta ur skogshushåliningssynpunkt
är det nödvändigt att dessa framhållas med all den sakkunskap,
som endast kan fordras av den, som avlagt fullständig avgångsexamen från
skogsinstitutets högre kurs eller skogshögskolans jägmästarekurs. Därför bör som
oeftergivligt krav på en förvaltare för dylik skog, som icke står under skogsstaten,
uppställas att han besitter nyssnämnda kvalifikationer och i övrigt av domänstyrelsen
anses lämplig för sådant uppdrag.

För att emellertid staten skall hava möjlighet att, där så mot förmodan
skulle erfordras, kunna rättande ingripa bör i lagen intagas bestämmelse om att,
därest skogens skötsel och vård icke varder nöjaktigt utförd, skogen skall ställas
under vård och förvaltning av skogsstaten.

I detta sammanhang anser sig styrelsen jämväl böra ifrågasätta sådana lagbestämmelser
att den skogsägare, vilken av anledning som nyss sagts, fråntagits
förvaltningen av sin skog, må efter viss tid eller på vissa villkor kunna få återtaga
densamma. Ett ombyte av ägare kan ju ock tänkas föranleda att skogen ej vidare
behöver stå under skogsstatens vård och förvaltning.

Då för upprätthållande av nådiga förordningen den 24 juli 1903 angående
förvaltningen av städernas skogar några särskilda straffbestämmelser icke ansetts
eller visat sig vara erforderliga, synes det styrelsen icke heller nu behövligt att
föreslå dylika.

I fråga om häradsallmänningarna anser domänstyrelsen — utan att ingå på
någon närmare prövning av frågan vem som är rätter ägare till desamma, att
dessa skogar skulle med hänsyn till den organisation, som redan finnes för större
delen av desamma, kunna givas ett ganska stort mått av självstyrelse i huvudsaklig
anslutning till av häradsallmänningskommitterade utarbetat förslag under
vissa villkor nämligen att i en blivande förordning angående dessa skogar skulle
angivas vissa grunder, varpå hushållningen med desamma skulle baseras, samt att
det allmännas intressen kunde utöva verkligt inflytande på förvaltningen.

I förstnämnda hänseende håller domänstyrelsen före att enahanda bestämmelser
böra gälla såsom i fråga om kommuners m. fl skogar här förut föreslagits.
Beträffande åter förvaltningen får styrelsen framhålla, att den kommission, som
skulle övervaka och leda upprättandet av hushållningsplanerna samt granska och
fastställa desamma synes överflödig, och att detta uppdrag lämpligen torde kunna
överflyttas till en överstyrelse bestående av 3 ledamöter, av vilka en utses av

Lag om
häradsallmännxrtgar.

Lxg om
ändrad lydelse
av 1—6,
8, 9, 11 8§ i
lagen den
13 juni 1908
angående
vård av
enskildes
skogar inom
Goltlands län.

304

Kungl. Maj:t, såsom ordförande, en av domänstyrelsen och den tredje av allmänningsstyrelserna
gemensamt. Hos denna överstyrelse bör finnas anställd en skogligt
bildad sekreterare. Överstyrelsen avlönas av allmänningarna, som också böra bestrida
alla med upprätthållande av styrelsens verksamhet förenade kostnader.

Enligt domänstyrelsens ovan uttalade åsikt erfordras i lagen den 13 juni
1908 angående vård av enskildes skogar inom Gottlands län en del smärre ändringar,
vilka dock icke böra genomföras på sätt som skogslagstiftningskommittén föreslagit,
utan i anslutning till de önskemål, som skogsvårdsstyrelsen i Gottlands län i sitt
yttrande framhållit, vilka styrelsen till alla delar biträder. Skogsvårdsstyrelsen har
sammanfattat dessa sina önskemål i fyra här förut relaterade punkter.

De synpunkter, som kommit till uttryck i dessa punkter, hava synts domänstyrelsen
heaktansvärda och ligga även i viss mån till grund för det förslag till
ändrad lydelse av 1—6 och 8 §§ av Gottlandslagen, som styrelsen härnedan framlägger.

Utöver de ändringar i Gottlandslagen, som kunna föranledas av nyssnämnda
uttalande av skogsvårdsstyrelsen lärer samma lag tarva en del ändringar av mera
redaktionell innebörd och närmast föranledda av de nyare bestämmelser, som på
senare åren tillkommit i skogslagstiftningen. Sagda ändringar hänföra sig till 9
och 11 §§.

Dessutom bor jämväl uti denna lag, som enligt vad styrelsen förut anfört,
bör gälla även för Öland, intagas bestämmelser i huvudsaklig överensstämmelse med
8 § i domänstyrelsens förslag till lag angående vård av enskildes skogar, däri angives
vederbörande skogsägares rättigheter att erhålla anslag ur skogsvårdskassan.

Lag angående ändrad lydelse av 1—6, 8, 9, 11 §§ i lagen den 13 juni 1908 angående vård av

enskildes skogar inom Gottlands län.

1 §•

1 mom. Å skogsmark, tillhörig enskilde må avverkning för annat ändamål
än gårdens behov äga rum allenast med tillstånd av den skogsvårdsstyrelse. som
skall finnas i länet. Skogsägaren är berättigad att erhålla tillstånd till avverkning
på en gång i så stor utsträckning, som med hänsyn tagen jämväl till gårdens framtida
behov är med skogens återväxt förenlig; dock må avverkning i den omfattning
att särskilda åtgärder erfordras för återväxtens betryggande allenast medgivas, om
sådana åtgärder kunna utan oskälig kostnad företagas.

2 mom. Erfordras för skogsmarks uppodling till trädgård, åker eller äng
eller användande till byggnadstomt eller annat likartat ändamål att skog avverkas,
vare skogsvårdsstyrelsens tillstånd ej erforderligt. Finner skogsvårdsstyrelsen anledning
antaga att avverkning för ändamål, som nyss sagts företages i annat syfte,
äger skogsvårdsstyrelsen föreskriva, att ägaren av skogsmarken skall till skogsvårdsstyrelsen
överlämna av godkänd säkerhet åtföljd förbindelse dels att. därest
marken icke inom viss av skogsvårdsstyrelsen bestämd tid blivit för uppgivet ändamål
tagen i bruk, densamma skall återförsättas i skogbärande skick, dels ock, att
därest så icke sker. gottgöra kostnaderna för de härför erforderliga åtgärder, vilka
av skogsvårdsstyrelsen vidtagas.

805

-2 g.

Vill någon annorledes än till gårdens behov förfoga över virke, som blivit
för sådant ändamål avverkat söke därtill skogsvärdsstyrelsens tillstånd.

Virke, som avverkats för skogsmarks uppodling till trädgård, åker eller äng
eller användande till byggnadstomt eller annat likartat ändamål, skall, såvitt lämpligen
ske kan, till gårdens behov användas. Vill någon över dylikt virke annorledes
förfoga, söke därtill skogsvärdsstyrelsens tillstånd.

3 §•

Ägare av skogsmark vare ansvarig för att de åtgärder vidtagas, som till
återväxtens betryggande föreskrivas. Är avverkningsrätt upplåten till annan, vare
jämväl denne underkastad enahanda ansvarighet; äge dock, där annat ej blivit avtalat,
av skogsmarkens ägare söka åter, vad han sålunda nödgas utgiva.

Om ansvarighet för åtgärder, som till återväxtens betryggande jämlikt 8 §
2 mom. föreskrivas, gäller vad där stadgat är.

Vad enligt denna lag blivit bestämt om åtgärder, som skola vidtagas för
återväxtens betryggande, vare gällande jämväl mot framtida ägare av marken.

4 §•

Tillstånd till avverkning må i allmänhet av skogsvårdsstyrelsen meddelas
allenast efter förutgången undersökning på marken samt utsyning, som på styrelsens
förordnande verkställes av någon dess forstligt bildade tjänsteman. Finner
styrelsen på grund av undersökning, varom nyss är sagt, eller eljest verkställd utredning
uppenbart, att genom avverkning, vartill tillstånd sökes, skogens återväxt
icke äventyras, vare utsyning ej erforderlig.

Då skogsvårdsstyrelsen meddelar tillstånd jämlikt 1 § 1 mom. och 2 § första
stycket, äger styrelsen jämväl föreskriva för återväxtens betryggande erforderliga
åtgärder.

Då tillstånd att förfoga över virke, varom i 2 § förmäles, blivit sökt, äger
skogsvårdsstyrelsen föranstalta om undersökning å marken, om anledning därtill
föreligger.

5 §.

1 mom. Skogsvärdsstyrelsens slutliga beslut i ärende, varom i 1 eller 2 §
sägs, skall så fort ske kan sökanden bevisligen tillställas. Den, som med beslutet
icke åtnöjes, äger att däröver hos skogsvårdsstyrelsernas överrevision anföra besvär
sist innan klockan tolv å trettionde dagen efter det han av beslutit erhållit del,
och skall underrättelse därom i beslutet meddelas.

2 mom. Över skogsvårdsstyrelsernas överrevisions beslut må klagan hos
Konungen i vederbörande statsdepartement föras i den ordning, som för ekonomimål
i allmänhet är stadgad.

§ 6.

Kostnaden för förrättning, varom i 4 § sägs, skall utgå av medel, som av
skogsvårdsstyrelsen förvaltas; dock skall nödig hantlangning av sökanden utgöras.
Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 82 käft. (Nr 104.) 39

306

8 §.

1 mom. Den, som utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd bedriver avverkning i
fall, då sådant tillstånd jämlikt 1 § är erforderligt, straffes med böter från och med
tio till och med femhundra kronor, och skall det avverkade virket, där det ligger
å skogen kvar eller, om det är bortfört, fortfarande är i avverkarens besittning,
tagas i beslag och dömas förbrutet. Undgår dylikt virke beslag, är den, som låtit
verkställa avverkningen, skyldig att utgiva ersättning med belopp, motsvarande dess
värde.

Förfogar någon utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd annorledes än till gårdens
behov över virke, som blivit utan styrelsens tillstånd avverkat, äge vad i första
stycket sägs motsvarande tillämpning.

Innefattar förfarande, varom här är fråga, förbrytelse mot allmänna strafflagen,
skall vad förut i denna paragraf är stadgat, ej vinna tillämpning; dock skall
delägare i samfälld skog, som genom sådant förfarande tillika missbrukat sin rätt
i samfälligheten, hava förverkat vad å honom belöper av virke, varmed han tagit
brottslig befattning samt där hans andel i virket undgår beslag, därför utgiva ersättning
efter ty här förut är sagt.

2 mom. År genom avverkning, som utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd bedrivits
i fall, då sådant tillstånd jämlikt 1 § är erforderligt, skogens återväxt äventyrad,
äger domstol på därom förd talan föreskriva den, som låtit verkställa avverkningen,
de åtgärder, vilka för återväxtens betryggande å den avverkade skogsmarken
erfordras och utan oskälig kostnad kunna verkställas, samt förelägga viss
tid, inom vilken samma åtgärder skola vara fullgjorda, vid äventyr att de eljest
varda av skogsvårdsstyrelsen på den försumliges bekostnad verkställda. Är av
ägare avverkningsrätt upplåten till annan och har denne genom avverkning, varom
nyss är sagt, äventyrat skogens återväxt, må jämväl ägare kunna meddelas enahanda
föreläggande; äge dock av den skyldige söka åter, vad han sålunda nödgas
utgiva.

Förfogar någon utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd annorledes än till gårdens
behov över virke, som blivit utan styrelsens tillstånd avverkat, och är genom den
avverkning skogens återväxt äventyrad, eller har markägare uraktlåtit lämna sådan
förbindelse, som i 1 § 2 mom. andra stycket sägs, äge vad förut i detta moment
är stadgat, motsvarande tillämpning.

9 §•

Kronobetjänte så ock skogsvårdsstyrelsen och de till dess biträde anställde
tjänstemän äga lika behörighet att åtala förseelser, varom i 8 § 1 mom. sägs, samt
att med beslag belägga virke, som skall anses förbrutet.

Varder ej inom sextio dagar, från det beslag skedde, åtal i laga ordning
anställt, vare beslaget förfallet.

Angående åtgärder till återväxtens betryggande varom i 8 § 2 mom. förmäles,
tillkommer det skogsvårdsstyrelsen att föra talan.

11 §•

Böter, som enligt denna lag ådömas, ävensom genom försäljning av förbrutet
virke uppkommen behållning och enligt 8 § utdömd ersättning för virke, som und -

307

gått beslag, fördelas lika mellan skogsvårdskassan och skogsaccisfonden i den kommun,
där avverkningen ägt rum.

Försäljes i beslag taget virke, innan det dömts förbrutet, skall, till dess
frågan därom blivit slutligen avgjord, försäljningssumman nedsättas i riksbanken
på sätt särskilt är stadgat och vare om sådana medels insättning i riksbanken lag
som i 160 § utsökningslagen sägs.

Motiv.

1 §•

De av skogsvårdsstyrelsen i Gottlands län andragna svårigheterna vid tilllämpning
av nuvarande Gottlandslag skulle huvudsakligen bestå däri att en avverkning,
som uppgåves ske för skogsmarks uppodling till trädgård, åker eller äng eller
användande till byggnadstomt eller annat likartat ändamål, men som i verkligheten
skedde i syfte att exploatera skogen, icke kunde förhindras samt att först vid framställning
från markägaren eller avverkaren om rättighet att få använda vid dylik
avverkning utvunnet virke för annat ändamål än gårdens behov skogsvårdsstyrelsen
ägde föreskriva åtgärder till återväxtens betryggande. På så sätt kunde skogsvårdsstyrelsen
icke ingripa förrän skadan vore skedd, och vore även de i lagen
meddelade korrektiven mot ett obehörigt utnyttjande av för förenämnt ändamål medgiven
fri avverkning icke ändamålsenliga och verkade i varje fall allt för sent.
Skogsvårdsstyrelsen hade därför velat uttula såsom ett önskemål, att vid fall av
ovannämnd art skogsvårdsstyrelsen måtte kunna, innan tillstånd medgåves, fordra
säkerhet för att skogsmarken återförsattes i skogbärande skick, därest ej densamma
inom viss tid toges i bruk för angivet ändamål.

För att kunna tillmötesgå denna skogsvårdsstyrelsens önskan har befunnits
nödvändigt, för det första att uppdela 1 § i tvenne moment för att skilja avverkningen
för husbehov, vilken allt fortfarande synes böra vara helt fri. och avverkning
för skogsmarks uppodling till trädgård, åker eller äng eller användande till
byggnadstomt eller annat likartat ändamål, vilken lojalt bedriven ävenledes synes
böra vara helt fri, och för det andra att beträffande sistnämnda slag av avverkning
meddela sådan föreskrift, som i paragrafens 2 mom. andra stycket sägs, varigenom
skogsvårdsstyrelsen beredes möjlighet att i tvivelaktiga fall genast vid avverkningens
påbörjande kräva säkerhet för skogsmarkens återförsättande i skogbärande
skick.

I övrigt har i paragrafen vidtagits den ändringen att ur paragrafen uteslutits
bestämmelsen om att, då skogsvårdsstyrelsen meddelar tillstånd till avverkning,
styrelsen äger föreskriva de åtgärder, som prövas erforderliga för återväxtens
betryggande, vilken bestämmelse överflyttats till 4 §.

. 2 §.

I likhet med den ändring, som härutinnan vidtagits i 1 § har även här bestämmelserna
om föreskrift angående åtgärder för återväxtens betryggande överflyttats
till 4 §.

308

3 §■

Här tillagda bestämmelser avse att binda skyldigheten att ombesörja återväxt
vid själva fastigheten.

4 §■

Det tillägg, som här blivit gjort till denna paragraf är förut behörigen motiverat
under 1 och 2 §§.

5 och 6 §§.

Här föreslagna ändringar hava föranletts av domänstyrelsens förslag om inrättande
av en skogs vårdsstyrelsernas överrevision.

8 §•

I 2 mom., andra stycket beredes skogsvårdsstyrelsen möjlighet att anlita
domstols förfarande för det fall att vederbörande icke avlämnar sådan förbindelse
som omförmäles i 1 § 2 mom.

Beträffande såväl nyssnämnda skogsvårdsstyrelsen tillagda befogenhet som
också berörda påföljd vid uraktlåtenhet att åtlyda bestämmelserna därom har domänstyrelsen
den uppfattningen, att skogsvårdsstyrelsen med all önskvärd urskiljning
kommer att i berört hänseende handhava lagens tillämpning. Då det endast gäller
att förebygga ett illojalt utnyttjande av eljest fri avverkning för visst ändamål, och
da det i de allra flesta fall torde röra sig om relativt små arealer, synes det domänstyrelsen
fullt riktigt att lagen söker förebygga ett dylikt utnyttjande av medgiven
frihet. Att för fall av tredska tillgripa avverkningsförbudet för att frampressa
förbindelsen att återställa marken i skogbärande skick, har styrelsen icke
ansett erforderligt med hänsyn till de allmänna principer, varpå Gottlandslagen
är byggd.

9 och 11 §§.

Ändringarna i dessa paragrafer hava företagits för att bringa desamma i
överensstämmelse med motsvarande föreskrifter i den allmänna skogsvårdslagen.

I anslutning till vad domänstyreken förut anfört anser sig styrelsen här böra
hemställa, att de för enskildes skogar inom Gottlands län gällande bestämmelserna
måtte, med av styrelsen nu föreslagna ändringar, fastställas att gälla även för enskildes
skogar på Öland.

Lag angående skyddsskogar.

1 §•

För bibehållande av skogar, vilkas bestånd erfordras till skydd mot flygsandsfält
och fjällgränsens nedgående, eller där på grund av skogsmarks belägenhet
i havsbandet det kan befaras, att genom ovarsam avverkning skogens återväxt
äventyras, må Konungen förordna att vederbörande rättsägare med avseende å disposi -

309

tionsrätten över skogen skola vara underkastade de inskränkningar, som i denna lag
stadgas.

Förordnande, varom ovan sägs, må även meddelas av Kungl. Maj:ts befallningshavande
att gälla intill dess Konungen i ärendet besluta.

2 §•

Avverkningen för annat ändamål än fastighetens eller därmed sambrukad
fastighets oundgängliga husbehov må bedrivas allenast efter utsyning och stämpling
av vederbörande skogsstatstjänstemän.

3 §•

Skogsägare är berättigad att på en gång erhålla utsyning i så stor utsträckning,
som med skogens återväxt och framtida bestånd är förenligt.

4 §■

Utsyning sökes före den 1 april hos vederbörande jägmästare, och åligger
det denne att före den 1 påföljande oktober verkställa utsyningen och stämpla det
utsynade virket. Tiden, då förrättningen beräknas skola äga rum. skall genom förrättningsmannens
försorg meddelas sökanden genom rekommenderat brev, som skall
med posten avsändas senast tjugu dagar före förrättningen.

Vid sådan förrättning skall sökanden utgöra nödig hantlangning.

5 §•

Anser förrättningsmannen nödigt, att vissa träd överhållas såsom fröträd eller
att till skydd för återväxten avverkning till husbehov inom visst område tillsvidare
ej må äga rum. skall föreskrift härom lämnas vid förrättningen. Fröträden skola
genom förrättningsmannens försorg förses med tydliga märken och sådant område
som ovan sagts å marken tydligt utmärkas. Utan vederbörande skogstjänstemans
tillstånd må sedermera avverkning av fröträden eller skog inom dylikt område icke
äga rum.

6 §.

Innan förrättningsmannen avreser från stället, skall han mot bevis utan lösen
tillställa sökanden eller hans ombud protokoll över förrättningen. Detta skall innehålla
uppgift på det utsynade virkesbeloppets storlek samt anvisning å de åtgärder
för skogsvårdens befrämjande å utsyningsområdet, som må befinnas behövliga, och
den tid, inom vilken åtgärder av dylikt slag böra vara vidtagna. Har föreskrift
läm nats om fröträds överhållande eller sådan inskränkning i rättigheten att avverka
till husbehov som i 5 § sägs, skall utförlig uppgift lämnas beträffande fröträd, om
deras antal och trakten för deras förekomst, samt ifråga om område, där avverkning
till husbehov ej må under viss tid förekomma, om dess belägenhet och gränserna
därför.

Protokollet skall förses med besvärshänvisning.

7 §•

Den som till annat ändamål än husbehov avverkar virke, vare pliktig att

310

ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, som för utövande av kontroll över avverkningen
meddelas av vederbörande skogstjänsteman.

8 §''

Ägare till mark, varå denna lag äger tillämpning, vare berättigad att efter
domänstyrelsens beprövande och i mån av härför tillgängliga medel erhålla anslag
till utförande av skogsvård- eller kulturåtgärder.

Vid beviljande av sådant anslag äger domänstyrelsen föreskriva villkor för
dess åtnjutande såsom beträffande sättet för användning därav eller skyldighet att
underhålla därmed bekostade arbeten.

9 8-

Den med skogstjänstemans beslut missnöjde må däröver föra klagan genom
besvär hos vederbörande överjägmästare före klockan tolv å trettionde dagen från
den dag klaganden erhöll del av beslutet.

Klagan över överjägmästarens beslut må föras genom besvär hos domänstyrelsen
före klockan tolv å trettionde dagen från den dag klaganden erhöll del av
samma beslut.

Den med domänstyrelsens beslut missnöjde må däröver hos Konungen föra
klagan genom besvär, som skola ingivas till jordbruksdepartementet före klockan
tolv å trettionde dagen från den dag klaganden erhöll del av samma beslut.

10 §.

Sker avverkning i strid mot de i denna lag meddelade föreskrifter, vare
straffet böter från och med tjugufem till och med tvåtusen kronor, och skall det
avverkade virket, där det ligger å skogen kvar eller, om det är bortfört, fortfarande
är i avverkarens besittning, tagas i beslag och dömas förbrutet. Undgår dylikt
virke beslag, är den, som låtit verkställa avverkningen, skyldig att utgiva ersättning
med belopp, motsvarande värdet av samma virke.

Innefattar avverkning, varom här är fråga, förbrytelse emot allmänna strafflagen,
skall vad förut i denna paragraf är stadgat ej vinna tillämpning; dock skall
delägare i samfälld skog, som vid avverkning i strid med denna lag tillika missbrukat
sin rätt i samfålligheten, hava förverkat vad å honom belöper av det avverkade
virket, samt där hans andel i virket undgår beslag, därför utgiva ersättning
efter ty här förut är sagt.

Förbrytelse mot 7 § straffas med böter från och med tio till och med etthundra
kronor.

11 §•

Rätt att i beslag taga virke, som skall anses förbrutet, tillkomme allmän
åklagare, samt den förvaltande och bevakande personalen vid skogsstaten, men rätt
att utföra åtal äge endast allmänne åklagaren. Har någon av nämnda befattningshavare
vid skogsstaten gjort beslag, skall han så snart ske kan och senast inom
fjorton dagar göra anmälan därom hos allmänne åklagaren.

Varder ej inom sextio dagar från det beslaget skedde åtal i laga ordning
anställt vare beslaget förfallet.

311

12 §.

Virke, som enligt denna lag dömes förbrutet, skall av åklagaren försäljas på
offentlig auktion så kungjord, som om auktion å utmätt lös egendom är stadgat.
Begär, innan frågan om virkes förverkande slutligen prövats, virkets ägare, att försäljning
skall äga rum, eller finner, på anmälan av åklagare, överexekutor, att fara
är för virkets förstörelse, eller att kostnaden för dess förvarande skulle bliva större
än skäligt är, förordne överexekutor, att virket skall säljas i den ordning nyss sagts;
och skall i ty fall virkets ägare, där han är känd och inom riket boende, eller, där
han bor utom riket, men inom riket har känt ombud, som äger att för honom mottaga
stämning och avgiva svaromål, ombudet genom åklagarens försorg bevisligen
underrättas om auktionen minst åtta dagar, innan den hålles. Anmälan av åklagare,
varom här ovan sägs, skall vara åtföljd av fullständig, av två trovärdiga män styrkt
förteckning, utvisande virkets mängd och beskaffenhet.

13 §.

Böter, som enligt denna lag ådömas, ävensom genom försäljning av förbrutet
virke uppkommen behållning och enligt 10 § utdömd ersättning för virke, som undgått
beslag, fördelas lika emellan skyddsskogsfonden i det län och skogsaccisfonden
i den kommun, där avverkningen ägt rum.

Försäljes i beslag taget virke, innan det dömts förbrutet, skall, till dess frågan
därom blivit slutligen avgjord, försäljningssumman nedsättas i riksbanken på sätt
särskilt är stadgat; och skall om sådana medels insättning i bankinrättning gälla
vad i 160 § utsökningslagen sägs.

14 §.

Saknas medel till fulla gäldandet av böter, vartill någon enligt denna lag
fälles, skall förvandling ske enligt allmänna strafflagen.

15 §.

Där större inskränkning i ägarens rätt att bruka skogen än i 2 § sägs, befinnes
vara av nöden, förordnar Konungen efter föregången undersökning i varje
särskilt fall om den inskränkning i förfoganderätten, som av omständigheterna påkallas.
Vill ägare, hellre än att tåla föreskriven inskränkning, avstå marken, skall
den av staten lösas; i ty fall skola de angående jords eller lägenhets avstående för
allmänt behov giva föreskrifter äga motsvarande tillämpning.

16 §.

Beträffande de områden, därå jämlikt meddelade förordnanden lagen angående
skyddsskogar den 24 juli 1903 hittills ägt tillämpning, skall så anses som hade förordnande
enligt 1 § meddelats.

Denna lag träder i kraft den dock att de angående flygsands fälten

i Hallands län nu gällande bestämmelser skola lända till efterrättelse, till dess
annorlunda varder av Konungen förordnat.

312

Allmän motivering.

I sitt över skogslagstiftningskommitténs betänkande avgivna yttrande har
Kungl. Maj:ts befallningshavande i Norrbottens lön uttalat, att skogshushållning inom
störa delar av de områden, särskilt inom Jämtlands län, vilka förklarats såsom
skyddsskogar, icke vore en ekonomisk hantering. Detta uttalande anser styrelsen
i rätt stor utsträckning hava fog för sig.

Skogen inom dessa områden har nämligen en helt annan uppgift än inom
andra orter, i det alt den ej får utan vidare skördas, då den är mogen. Denna
uppgift sträcker sig vida utöver att enbart vara en inkomstkälla för ägaren. Vidsträckta
områden kräva skogens i viss mån orubbade/ortbestånd för att en trädvegetation
där över huvud skall kunna förekomma. Även med hänsyn till nederbördens
fördelning och ytvattnets avrinning spela förekomsten av skyddsskogarna
en betydande roll.

Det är emellertid ej blott den inskränkning i avverkningen av dessa skogar,
vilken ägaren måste underkasta sig, som ger berättigande åt nyssnämnda uttalande
att skogshushållning å skyddsskogarna icke vore en ekonomisk hantering utan också
de svårigheter och kostnader, som äro förenade med att åstadkomma återväxt å
dessa skogar.

Dessa svårigheter hava till stor del sin grund i de klimatiska förhållanden,
vilka inom sagda trakter äro rådande, men härtill komma även inverkan av stormar
och de nackdelar, som följa av en stundom grund och mager jordmån. Alla dessa
omständigheter, vilka stundom var för sig kunna vara nog så hinderliga för skogens
föryngring, föranleda, där de samverka, till en sådan behandling av skogen att för
att rätt kunna taga hänsyn härtill erfordras en ingående kännedom om desamma.
Det gäller alltså beträffande dessa skogars skötsel att hos dem, som omhänderhava
densamma, skall finnas ej blott den teoretiska kunskap, som erfordras för att kunna
rätt bedöma alla dessa biologiska faktorers olika inverkan utan ock en från det
praktiska livet vunnen erfarenhet om sättet att kunna neutralisera verkningarna av
de svåra förhållandena.

Styrelsen har med det sagda i korthet velat framhålla, att en riklig behandling
av skyddsskogarna är ett synnerligen svårlöst problem samt att missgrepp
därvid kunna bliva ödesdigra. Det är därför av vikt att utsyningsförfarandet vid
avverkningar i skyddsskogarna lägges i fullt kompetenta händer, och synes det
styrelsen ofrånkomligt att endast avgångsexamen från skogsinstitutets högre kurs
eller skogshög^kolans jägmästarekurs kan kvalificera för dylika arbeten, och att man
icke kan eftergiva kravet att varje avverkning inom skyddsskogarna, som icke avser
fastigheternas husbehov, skall föregås av stämpling av varje särskilt träd.

Emellertid kan det icke alltid vara tillfyllest att begränsa en skogsvård-lag
av skyddsskogslagens karaktär till att gälla endast sådana skogar, som erfordras
till skydd mot flygsandsfält och fjällgränsens nedgång, utan måste, såsom ock från
en del håll gjorts gällande, krav framställas på en av staten kontrollerad avverkning
å marker belägna i havsbandet med där förekommande särskilt exponerade lägen.
Ehuru styrelsen är förvissad om att sådana områden icke förekomma i någon större
omfattning, hur styrelsen emellertid ansett sig böra för dylika områden föreslå
enahanda bestämmelser som för skyddsskogarna.

313

Kommittén har ansett att jämväl skogar i exponerade lägen i allmänhet skulle
inrymmas under samma bestämmelser som skyddsskogarna.

Domänstyrelsen finner emellertid det ej påkallat att gå så långt. Med den
uppfattning styrelsen har om det verkliga behovet i förevarande avseende, och då
det nu gäller en permanent lag, icke framtvingad av kristidsförhållandena, har styrelsen
ansett, att endast beträffande skogar i själva havsbandet föreligger sådan risk
vid fall av overksam avverkning, att densamma måste genom lagbestämmelser bortelimineras.
Att såsom den provisoriska skogslagen av år 1920 medtaga hela kustområden,
har styrelsen icke ansett erforderligt av den anledningen, att begreppet
kustområde omsluter marker, å vilka det ingalunda kan såsom generell regel sägas
att återväxtmöjligheterna direkt äro beroende av sättet för avverkningens utförande.
I havsbandet däremot är det i allmänhet av särskild vikt, att avverkningarne
utföras så, att den spirande återväxten beredes det skydd, som erfordras
för att densamma skall kunna utväxa och utvecklas till gagnvirkesdimensioner. A
de marker styrelsen nu avser är det i regel ingen större svårighet att uppdraga
plantor av våra allmänna barr- och lövträd inom de särskilda arternas växtzoner,
utan de verkliga svårigheterna visa sig först då plantan vuxit över skyddet mot
stormarne. Saknas detta redan från början deformeras den unga plantan och utväxer
sällan till annat än vedvirkesdimensioner. I den mån detta skydd är kraftigare och
förefinnes under en längre tid av plantans utveckling, ökas möjligheterna att erhålla
värdefullare utbyte av den unga skogen.

Då 1903 års skyddsskogslag till sin egentliga innebörd varit en ren utsyningslag
har styrelsen ansett lämpligt alt nu föreslå dess komplettering med vissa i sådant
hänseende från lappmarkslagen hämtade bestämmelser.

Någon särskild inskränkning i skogsägare enligt nu gällande skyddskogslag
tillkommande rätt till fri avverkning för husbehov har styrelsen icke ansett vara
av behovet påkallad, då erfarenheten hittills givit vid handen att dylika avverkningar
i regel icke få den omfattning, att de utöva någon menlig inverkan för den
kvarstående eller närbelägna skogen.

Ej heller har styrelsen funnit nödvändigt att såsom kommittén föreslagit
stadga kulturskyldighet.

Jämväl i denna skogslag böra enligt styrelsens mening bestämmelser angående
skogsägares rätt till anslag ur skogsvårdskassan intagas. Skyddsskogarna äro nämligen
i högre grad än andra skogar i behov av dylika anslag, enär föryngringsåtgärder
här ställa sig betydligt kostsammare.

Då skyddsskogamas bibehållande därjämte tjänar ett allmänt intresse, synas
de även av sådan anledning berättigade att erhålla anslag ur skogsvårdskassan för
nyssnämnda ändamål.

Speciell motivering:.

1 §•

Här angivas de skogar, vilka på grund av sin belägenhet och övriga förhållanden
böra falla under lagen ävensom hur förfaras skall, då dylika skogar skola
förklaras vara skyddsskogar. Bestämmelserna härom ansluta sig så gott som helt
till föreskrifterna i 1 § i lagen angående skyddsskogar den 24 juli 1903, men har
Bihang till riksdagens protokoll 11)23. 1 sand. 82 höft. (Nr 104.) 40

314

därutöver tillagts bestämmelser om att skogar belagna i havsbandet jämväl kunna
förklaras skola behandlas på samma sätt som skyddsskogarna.

2 §•

I denna paragraf redogöres för arten av den inskränkning i dispositionsrätten
över skogen som vederbörande rättsägare bliva underkastade och varom sagts uti 1 §.

3 §.

Här meddelade föreskrifter äro direkt hämtade från nu gällande skyddsskogslag.

4 §•

Bestämmelserna i denna paragraf, som avse att för vederbörande meddela,
huru utsyning skall sökas och vad vederbörande förrättningsman har att iakttaga
i fråga om tiden för utsyningens verkställande samt sökandens underrättande, äro
hämtade från lappmarkslagen.

Sökandens skyldighet att utgöra nödig hantlangning har ansetts lämpligt att
särskilt framhålla i detta sammanhang. I nuvarande skyddsskogslag saknas dylik
föreskrift, vilket från skogsägarehåll vållat tvekan, huruvida sökanden eller staten
skulle vidkännas denna kostnad. I anledning härav synes dylik föreskrift vara
befogad.

5 §-

Även bestämmelserna i denna paragraf äro till stor del hämtade från lappmarkslagen,
men har här med hänsyn till inom skyddsskogarna rådande förhållanden
ansetts nödigt att intaga föreskrift om viss inskränkning uti markägaren eljest tillkommande
rätt till fri husbehovsavverkning, Att fastighetsägarens intressen skulle
bliva trädda för nära genom en dylik inskränkning i hans rättighet att var helst
man finner för gott uttaga sitt husbehovsvirke synes icke behöva befaras, då i regel
endast smärre områden torde komma att beröras härav.

6 §■

Bestämmelserna i denna paragraf ansluta sig i allt väsentligt till 9 § uti
lappmarkslagen, endast kompletterade med hänsyn till den i 5 § meddelade föreskriften
om att avverkning till husbehov kan å viss trakt tills vidare förbjudas.

7 §•

För utövande av behörig kontroll å avverkning för annat ändamål än husbehov
erfordras här föreslagna bestämmelser, vilka ansluta sig till lappmarkslagens 11 §.

8 §■

I anslutning till sin därom vid skilda tillfällen uttalade åsikt att de skogar,
från vilka skogsvårdsavgifter utgå, också böra erhålla andel i skogsvårdskassan, har
styrelsen även i denna lag intagit i huvudsak samma bestämmelser, som styrelsen
i detta avseende framlagt uti 8 § i sitt förslag till lag angående vård av enskildes
skogar. Den ändring, som här vidtagits i andra stycket av paragrafen, har föranletts
därav att skogsstatstjänstemännen hava att uppgöra förslag till de åtgärder,

315

för vilka anslag må kunna begäras och att domänstyrelsen ansetts böra besluta om
anslagens tilldelande.

9 §■

I fråga om vädjorätt från den ena myndigheten till den andra har styrelsen
upptagit lappmarkslagens bestämmelser om huru besvär i dylika fall skola anföras.

10, 11, 12, 13 och 14 §§.

Här avhandlade bestämmelser rörande ansvar för olovlig avverkning, överträdelse
av föreskrift, som meddelas för kontroll å verkställd utsyning, samt åtalsoch
beslagsrätt ävensom hur förfaras skall med virke, som dömts förbrutet, och
förvandling av böter, då medel saknas till deras fulla gäldande, äro hämtade från
lappmarkslagen. Beträffande fördelning av böter m. m. har styrelsen i huvudsak
följt den provisoriska skogslagen, men då skyddsskogarna enligt styrelsens förslag
icke komma att stå under skogsvårdsstyrelsernas inseende, synas de från dessa
skogar inflytande skogsvårdsavgifterna böra för varje län, där skyddsskogar finnas,
bilda en särskild fond, kallad skyddsskogsfonden och ställd under domänstyrelsens
förvaltning, vilken fond bör erhålla den eljest till skogsvårdskassan ingående andelen
i böter m. m.

15 §.

Denna paragraf ersätter andra paragrafen uti nu gällande skyddsskogslag.

16 §.

Denna paragraf avser nu att föreslagna bestämmelser skola gälla för nuvarande
skyddsskogar.

Domänstyrelsen har härmed genomgått de skilda skogslagar, vilka enligt
styrelsens uppfattning böra antingen helt omarbetas eller kompletteras för att den
enskilda skogsvårdens fordringar må anses kunna bliva tillgodosedda i fråga om
föreskrifter beträffande själva skogshushållningen. 1 fråga om dessa lagars handhavande
har styrelsen förut omnämnt skogsvårdsstyrelserna, men vill styrelsen nu
övergå till att framlägga förslag till bestämmelser om dessa styrelsers sammansättning
och verksamhet.

Vid upprepade tillfällen har domänstyrelsen här förut framhållit, att skogsvårdsstyrelserna
även med hänsyn till arten av det uppdrag, som hittills varit dem
anförtrott, icke inom sig haft erforderlig sakkunskap representerad. Då med antagande
av en ny lagstiftning för enskildes skogar skogsvårdsstyrelserna ställas inför nya
och vidgade uppgifter, lärer det vara ofrånkomligt att tillföra nämnda styrelser
mera sakkunskap på det skogliga området. Detta synes domänstyrelsen bäst kunna
ernås på så sätt, att skogsvårdsstyrelserna erhålla ytterligare tvenne, medlemmar,
av vilka en med skoglig bildning utses av Kungl. Maj:t och den andre, vilken skall
hava avlagt fullständig avgångsexamen från skogsinstitutets högre kurs eller skogshögskolans
jägmästarekurs, utses av de övriga fyra ledamöterna i skogsvårdsstyrelsen,
och vilken tillika skall vara länsjägmästare. Beträffande ledamöternas mandattid
och förfarandet i det fall att inom landstingsområde finnes mer än ett hushållningssällskap,
torde nu gällande bestämmelser allt fortfarande höra komma till använd -

Lag om
skogsvårdsslyreleer.

316

ning. Suppleanter till lika antal med ledamöterna böra utses för samma tid och
på enahanda sätt som dessa.

De i 3 § i nu gällande förordning angående skogsvårdsstyrelser intagna bestämmelserna
angående skogsvårdsstyrelses beslutmässighet torde i huvudsak allt
fortfarande höra gälla.

4 § innehåller i mom. a, b, c och d vissa bestämmelser om skogsvårdsstyrelsens
uppgift. Dessa lära i någon mån behöva omarbetas för att bringas i överensstämmelse
med vad domänstyrelsen i avsedda hänseenden föreslagit beträffande
skogsvårdsstyrelsens skyldighet att meddela föreskrift om avverkningar m. m. dylikt.

De ytterligare bestämmelser, som angående skogsvårdsstyrelserna kunna
erfordras, stå i direkt samband med det förhållande, i vilket dessa styrelser komma
att ställas till dem överordnad myndighet.

I sådant avseende får styrelsen framhålla.

Det torde icke finnas någon med kännedom på området, som vill bestrida att
skogsvårdsstyrelserna under sin mer än femtonåriga tillvaro åstadkommit mycket
gott till den enskilda skogsvårdens fromma, och att dessa styrelser, oaktat de haft
att tillämpa en helt ny och i flera avseenden rätt ofullständig lag, ändock kunnat
i många avseenden uppnå goda resultat. Men huruvida denna framgång är att tillskriva
skogsvårdsstyrelsernas organisation och det stora mått av självstyrelse, som
tillerkänts dem, därom torde meningarna vara åtskilligt delade. Bristen på konsekvens
i lagens tillämpning har vid jämförelse emellan de skilda skogsvårdsstyrelserna
ofta nog varit ganska skarpt framträdande. Domänstyrelsen har här förut, särskilt
då frågan om tillsättandet av en skogsvårdsinspektör inom jordbruksdepartementet
varit under behandling, funnit sig föranlåten att referera de uttalanden, som i de i
ärendet avgivna underdåniga yttrandena kommit till synes beträffande just skogsvårdsstyrelsernas
olika tillvägagångssätt i fråga om handhavande och tillämpning
av 1903 års skogsvårdslag. Styrelsen har härvid uttalat att man icke torde kunna
avvisa kravet på en enhetlig ledning av skogsvårdsstyrelsernas arbeten samt en
verklig och effektiv kontroll därav. Särskilt har styrelsen framhållit, att den enskilde
borde beredas rättighet att från skogsvårdsstyrelsen få vädja till högre instans och
där få sina intressen beaktade.

Domänstyrelsen är visserligen icke blind för de stora utvecklingsmöjligheter,
som finnas på ett område, där ledningen tillerkänts ganska stort mått av självstyrelse,
men kan å andra sidan icke heller finna, att en styrelse eller dess funktionärer skulle
känna det såsom något för sig nedsättande eller såsom ett hinder i sitt arbete att
detsamma ställdes under offentlig ledning och kontroll. Man må ock i detta sammanhang
ej förglömma att de stora anslag, som årligen ställas till skogsvårdsstyrelsernas
förfogande kunna anses såsom statsanslag, vadan även från det allmännas
sida krav på offentlighet och offentlig kontroll över denna verksamhet må anses
fullt berättigade.

Skogsägareförbundet har framlagt ett förslag till hur en överstyrelse för
skogsvårdsstyrelserna borde organiseras och därvid ifrågasatt, att densamma skulle
bestå av tre personer, av vilka ordföranden skulle besitta juridisk utbildning samt
utses av Kungl. Maj:t. De båda övriga ledamöterna skulle vara skogligt bildade
samt ävenledes utses av Kungl. Maj:t, den ene på förslag av landets skogsvårdsstyrelser
på deras gemensamma treårsmöten samt den andre på förslag av representanter
för skogsägarne i riket. Hos överstyrelsen skulle vara anställda skogligt

317

bildade inspektörer, vilka hade att i orterna granska skogsvårdsstyrelsernas verksamhet
samt förbereda och för överstyrelsen föredraga de särskilda ärendena. Givetvis
bär skogsägareförbundet förutsatt, att denna centralstyrelse också skulle hava ett
organiserat kansli med den personal, som av omständigheterna påkallades.

Om man emellertid vill fasthålla vid kravet att den enskilde skall hava
vädjorätt till en dylik överstyrelse, måste man också stadga skyldighet för skogsvårdsstyrelserna
att meddela sina beslut skriftligen och att lämna besväishän ^Med

den ökade arbetsuppgift, som skogsvårdsstyrelsema ovillkorligen skulle
erhålla, huru än den blivande lagstiftningen för de enskilde skogarna slutligen kommer
att te sig, torde det icke kunna undvikas att organisationen av en skogsvårdsstyrelserna
överordnad myndighet i enlighet med skogsägareförbundets förslag snart
kommer att erhålla karaktären av ett fullständigt organiserat ämbetsverk, helst
som en sådan myndighet måste hava till uppgift att bland annat pröva och avgöra
besvär över skogsvårdsstyrelsernas beslut samt utöva ledning och granskning av
skogsvårdsstyrelsernas åtgöranden.

En utväg att åstadkomma system oeh konsekvens uti skogsvårdsstyrelsernas
arbete och tillämpningen av skogslagarna vore ju, som från visst håll även från
privata skogsägares sida framhållits, att inom domänstyrelsen tillskapa en säl skild
avdelning för vad som rör de enskilda skogarna och för desamma gällande lagstiftning.
För sådant fall bolde inom domänstyrelsen anställas ytterligare en överdirektör,
vilken hade till uteslutande uppgift att besluta i frågor angående de enskilda
skogarna. Givetvis erfordrades även att inom domänstyrelsen för ändamålet inrättades
ytterligare en eller eventuellt flera byråer med tillhörande personal, men skulle val
en dylik utbyggnad på domänstyrelsen i varje fall föranleda mindre kostnader för
det allmänna än om ett särskilt centralt ämbetsverk skulle tillskapas för de enskilda

skogarnas skull. , ,

Ett sådant arrangement skulle helt visst befordra ett samarbete uti orterna
emellan skogsvårdsstyrelsernas och skogsstatens personal samt vara till fromma för
skogsvården i allmänhet.

För att emellertid vid ett tillämpande av det framkomna förslaget att låta
domänstyrelsen utgöra den skogsvårdsstyrelsema överordnade centrala myndigheten
de enskilda skogsägarnas intressen skulle i största möjliga utsträckning bliva tillvaratagna,
kunde det måhända befinnas lämpligt att ytterligare en domänfullmäktig
tillsattes, vilken skulle hava att närvara vid och deltaga i alla beslut av mera
principiell natur, som rörde de enskilda skogarna. ..

Skulle man åter se denna fråga uteslutande ur den synpunkten att domanstyrelsen
är ett affärsdrivande verk, och att styrelsen av denna anledning icke bör
betungas med administrativ verksamhet, som icke har något sammanhang med dess
affärsrörelse, kunna givetvis starka skäl anföras emot förslaget, att domänstyrelsen
skulle utgöra ifrågavarande högre instans. Domänstyrelsen finner sig därför böra
tillstyrka inrättande av en skogsvårdsstyrelsema överordnad institution i viss anslutning
till det av skogsägareförbundet framlagda förslaget. En sådan institution, förslagsvis
benämnd skogsvårdsstyrelsernas överrevision, synes böra utgöras av tre
medlemmar, av vilka två verkligt sakkunniga och såsom framstående skogsmän
erkända personer utses av Kungl Maj:t, den ene såsom ordförande för en tid av
sex år och den andra för tre år samt den tredje likaledes en erkänt framstående

318

Förordning

angående

skogsvårds avgift.

skogsman — vilken ej får vara ledamot i någon skogsvårdsstyrelse — utses av
skogsvårdsstyrelserna ävenledes för en tid av tre år. Ordföranden i denna överrevision
skulle beständigt vara i tjänstgöring och åtnjuta så hög avlöning att för
denna befattning det vore möjligt att vinna en verkligt duglig och för ändamålet
fullt lämpligt person. De övriga tvenne ledamöterna, vilka jämte ordföranden skulle
hava till uppgift att utöva inspektion och granskning av skogsvårdsstyrelsernas
arbeten, skulle tillkallas, då så erfordrades, för fattande av vissa och mera viktiga
beslut. Med biträde av juridiskt bildad sekreterare och erforderlig kanslipersonal
skulle de löpande ärendena avgöras av ordföranden. Överrevisionen skulle såsom
besvärsinstans motsvara ett centralt ämbetsverk, och besvär över överrevisionens
beslut skulle följaktligen anföras hos Kungl. Maj.t i vederbörande departement.

Domänstyrelsen har den uppfattningen att en på i huvudsak nu skisserat
sätt anordnad skogsvårdsstyrelserna överordnad instans ej blott skulle fylla sin
uppgift utan även emottagas med förståelse av nämnda styrelser. Överrevisionen
skulle därjämte hava till uppgift att i olika avseenden leda skogsvårdsstyrelsernas
verksamhet.

Domänstyrelsen har visserligen även haft under omprövning ett förslag, att
tvenne revisorer skulle av Kungl. Maj:t förordnas med uppgift att granska såväl
skogsvårdsstyrelsernas räkenskaper som också deras verksamhet i övrigt och därvid
å ort och ställe inspektera av skogsvårdsstyrelserna företagna eller beslutade
åtgärder. Då styrelsen förut uttalat atc enligt styrelsens förmenande det vore dels
oundgängligen nödvändigt att besvärsrätt funnes över skogsvårdsstyrelsernas beslut
dels mindre lämpligt att länsstyrelserna utgjorde den instans, där besvär av nyssnämnt
slag finge anföras, bleve det vid tillämpning av förslaget att tillsätta tvenne
sådana revisorer följden att besvär över skogsvårdsstyrelsernas beslut måste anföras
i vederbörande departement. Härigenom skulle visserligen alla mål, sedan revisorerna
blivit i de skilda ärendena hörda, bliva avgjorda omedelbart i högsta instans,
men skulle ett dylikt till vägagående medföra att en mängd obetydliga ärenden,
vilka bort kunna avgöras av lägre instans, komme att dragas inför Kungl. Maj:t,
varigenom vederbörande departements arbete i hög grad skulle komma att tyngas.

Såsom den sista i raden av de lagar och författningar, vilka för vinnande
av en ändamålsenlig vård å de enskilda skogarna borde omarbetas eller kompletteras
återstår nådiga förordningen den 11 oktober 1912 om skogsvårdsavgift. För
dess innehåll har styrelsen tidigare redogjort ävensom för de uttalanden, som inom
riksdagen förekommo, då förslag till sagda förordning behandlades. De principer,
varpå denna förordning uppbyggts eller att dels skogsvården i allmänhet vore i
behov av understöd, dels att de skogsvårdsavgifter, som pålades det avverkade
virket, borde komma de marker till godo, varifrån detta virke avverkats, synas
domänstyrelsen allt fortfarande i stort sett äga giltighet. Emellertid hava förhållandena
sedan år 1912, då skogsbruket inom större delen av landet såväl det
enskilda som statens beskattades i form av skogsvårdsavgifter, undergått vissa förändringar.
Virkespriserna hava stegrats och kommunikationerna förbättrats, varigenom
skogstillgångar, som förr varit värdelösa eller haft ringa värde, nu erhållit
helt annan betydelse för trävaruindustrien. Vidare har genom den ändrade skattelagstiftningen
statens skogar numera bragts i full paritet i detta hänseende med de
enskilda. Allt detta gör att, även om man anser att nyssnämnda principer i huvud -

319

sak allt fortfarande äga giltighet, förutsättningarna för deras tillämpning å olika
slag av skogar nu te sig helt annorlunda än år 1912. I stort sett torde man kunna
påstå, att skogar, för vilka hushållningsplaner kunna med fördel upprättas, äro av
den storlek och beskaffenhet, att skogsbruket å desamma kan bära sina omkostnader,
varför desamma i allmänhet icke äro i behov av understöd. Under sådana
förhållanden synas skogar av detta slag icke heller böra erlägga skogsvårdsavgift.
Till denna kategori av skogar böra hänföras dels de allmänna skogar, från vilka
avkastningen tillföres statens domäners fond, kyrkofonden eller andra ecklesiastiska
fonder, dels övriga statens skogar, dels skogar, vilka enligt styrelsens här förut
framlagda förslag skulle lyda under lag angående vård av kommuners in. fl. skogar,
dels ock häradsallmänningarna. Jämväl de skogar, som äro underkastade utsyningstvång
och för vilka till statsverket erläggas gottgörelse för virkets utsynande,
synas allt fortfarande böra vara befriade från erläggande av skogsvårdsavgift.
Domänstyrelsen vill endast i förbigående erinra om, att styrelsen förut tillstyrkt
skogslagstiftningskommitténs förslag att de emellan Västerbottens och Kopparbergs
län belägna skogarna under utsyningstvång, vilka för närvarande erlägga både utsyningsavgift
och skogsvårdsavgift, skulle befrias från den sistnämnda. Skälen varför
denna kategori av skogar, varå dispositionen är inskränkt, skulle befrias från
erläggande av skogsvårdsavgift, hava närmare utvecklats vid antagande av nu
gällande förordning angående denna avgift och torde allt fortfarande få anses äga
giltighet.

De skogar, som alltså enligt styrelsens uppfattning böra erlägga skogsvårdsavgift,
äro dels de, varå lagen angående vård av enskildas skogar enligt styrelsens
förslag skulle äga tillämpning, dels skogar på Gottland och Öland, dels slutligen
skogar, som falla under skyddsskogslagens bestämmelser.

Därest nu detta styrelsens förslag skulle godtagas och jämväl vad styrelsen
här förut i lag angående skyddsskogar föreslagit beträffande anvisande av anslag
till skogsvårdsåtgärder, lärer det i en blivande förordning angående skogsvårdsavgift
erfordras bestämmelser om dels att, där fastighet delvis faller inom skyddsskogsområde
och i övrigt är underkastad bestämmelserna i lag angående vård av enskildes
skogar, skogsvårdsavgift skall debiteras särskilt för dessa skilda delar av
fastigheten, dels att från skyddsskogsområde härflytande skogsvårdsavgifter skola
ställas till domänstyrelsens förfogande.

Härmed har styrelsen visserligen föreslagit högst väsentliga förändringar att
nu gällande förordning angående skogsvårdsavgift ej minst i det hänseendet, att de
årligen inflytande afgifterna torde komma att avsevärt minskas till sitt totalbelopp,
särskilt därigenom att skogsvårdsavgift icke skulle utgå för virke, som avverkats å
statens m. fl. allmänna skogar. Domänstyrelsen är emellertid icke övertygad om
att fullt så rikliga anslag till den enskilda skogsvården å skogar, vilka stå under
skogsvårdsstyrelsernas uppsikt, äro behövliga, som de nu utgående. Om det nämligen
förhåller sig så som överjägmästaren i västra distriktet meddelat, att skogsvårdsstyrelserna
kunnat anhopa fonder eller reserver av skogsvårdsavgifter till ett
sammanlagt belopp av mer än 3,000,000 kronor, är det tydligt att allt för stora
belopp ställts till deras förfogande. I varje fall synes det domänstyrelsen icke vara
farligt att slå in på nu föreslagen väg, ty skulle på så sätt erhållna skogsvårdsavgifter
icke räcka till för den enskilda skogsvårdens understödjande, återstår ju
alltid att anvisa statsanslag härtill såsom för närvarande tillgår i viss omfattning.

320

Ett sådant förfaringssätt synes för övrigt vara mera rättvist än att såsom nu dels
betunga en gren av statens affärsverksamhet med att ensam utbetala ett sådant
statsbidrag utan att på något sätt gottskrivas härför, dels pålägga vissa kategorier
skogar en beskattning, varav endast andra men icke de själva hava någon nytta.
Skogsvårdsavgifterna erläggas visserligen genom trävaruindustrien, men betalas ytterst
och i sista hand av ägaren till råvaran, vadan de innerst äro en beskattning av
skogsbruket.

Härmed har styrelsen också avgivit utlåtande över dels häradsallmänningsförbundets
framställning om att häradsallmänningarna skulle vara befriade från
erläggande av skogsvårdsavgift, dels ock i fråga om skogsvårdsstyrelsemötets förvaltningsutskotts
framställning av den 22 januari 1921 därom, att skogsvårdsavgift
jämväl skulle utgå för virke, som avverkas inom område för städer, sum icke tillhöra
landstingsområde, och tillstyrkt den förra, men avstyrkt den senare i vad
avser en blivande lagstiftning härom. Intill dess en sådan lagstiftning kommer till
stånd torde av rent praktiska skäl någon ändring i nu gällande bestämmelser i berörda
hänseende icke böra äga rum.

Vidare får styrelsen beträffande Tegeforsverkens m. fl. förut omnämnda underdåniga
framställning därom att skyddsskogarna i Jämtlands län måtte bliva delaktiga
i skogsvårdskassan samt att de skogsvårdsavgifter, vilka från och med ingången
av år 1914 utgått för virke från sagda skogar, måtte redovisas särskilt för
att komma sagda skogar till godo såsom en skyddsskogsfond, i underdånighet erinra
om riksdagens till Eders Kungl. Maj:t den 9 april 1921 avlåtna skrivelse i anledning
av väckt motion angående fondering av de från skyddsskogarna i Jämtlands
län inflytande skogsvårdsavgifterna, över vilken skrivelse domänstyrelsen den 20 maj
1921 avgivit underdånigt utlåtande.

Till sist får domänstyrelsen ifråga om senast i detta sammanhang erhållna
nådiga remiss av den 21 april 19il angående länsskogvaktareförbundets underdåniga
framställning den 27 februari samma år i underdånighet framhålla att styrelsen
beaktat förbundets anmärkning beträffande användande av ordet skogsbetjänt samt
att styrelsen icke har något emot att i ett blivande lagförslag benämningarna länsjägmästare
och länsskogvaktare komma till användning.

Samtliga till ärendet hörande handlingar får styrelsen härmed överlämna.

I ärendets handläggning hava deltagit överdirektören, byråcheferna Giöbel,
Hermelin, Cassel, föredragande, och Johanson samt t. f. byråcheferna Maass och
Aminoff ävensom domänfiskalen, varjämte de båda domänfullmäktige deltagit i fråga
om principbehandlingen.

Stockholm den 6 juni 1921.

Underdånigst:

KARL FREDENBERG.

S. Elireriborg.

Kort sammanfattning av det huvudsakliga i domänstyrelscns underdåniga utlåtande
över skogslagstiftningskommitténs betänkande den* 9 december 1918.

Den kritik styrelsen ansett sig böra framställa mot betänkandet har styrelsen
sammanfattat sålunda:

att intet av de framlagda lagförslagen med undantag för Lag om ändrad lydelse
av 5 § i lagen den 14 juni iy07 om servitut anses kunna förordas ens i huvudsakliga
delar till antagande;

att skyddsskogslagens bestämmelser icke böra inarbetas uti i den allmänna
skogsvårdslagen:

att skogar inom Gottlands län och på Oland böra likställas;
att skogsvårdsstyrelserna icke böra betungas med handhavandet av lagar vare
sig beträffande skyddsskogarna eller de enskildes skogar, å vilka hushållningen bör
regleras genom behörigen fastställda skogshushållningsplaner;

att skogsvårdsstyrelserna böra tillföras mera sakkunskap, samt att en skogsvårdsstyrelserna
överordnad institution bör tillskapas, till vilken allmänheten må äga
vädj orätt i fråga om av skogsvårdsstyrelsen meddelade beslut, och vilken institution
bör utrustas med befogenhet att ej minst vid utövande av sitt uppdrag att pröva
skogsvårdsstyrelsens beslut och åtgärder utöva inspektion över sammma styrelsens
verksamhet;

att någon lagstiftning angående åtgärder till förekommande och hämmande
av insektshärjningar å skogar icke är av behovet påkallat;

De förslag till lagstiftning beträffande de enskilda skogarna som styrelsen
ansett vara av behovet påkallade och funnit mer eller mindre föranledda av de
yttranden, som avgivits över betänkandet, har styrelsen funnit kunna inrymmas uti:
l:o) Lag angående vård om enskildes skogar.

2:o) Lag angående vård av kommunskogar, besparingsskogar, sockenallmänningsskogar
samt vissa stiftelsers, sällskaps och föreningars skogar.

2:o) Lag angående häradsallmänningar.

4:o) Lag angående vård av enskildes skogar inom Gottlands län.

5:o) Lag angående skyddsskogar.

6:o) Lag angående skogsvårdsstyrelser och
7:o) Förordning angående skogsvårdsavgift^.

Till de här ovan under 1, 4 och 5 angivna lagarna har styrelsen utarbetat
fullständig lagtext med motiv, men däremot beträffande övriga lagar endast angivit
de riktlinjer, efter vilka desamma borde utarbetas.

Därjämte har styrelsen uttalat sig för en lagstiftning för sådana skogar, vilka
på ägarens yrkande ställdes under offentlig kontroll, i anslutning till styrelsens förslag
härom i sitt underdåniga utlåtande den 25 februari 1919 angående motionen nr
286 i riksdagens 2:dra kammare.

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 82 höft. (Nr 104.) 41

322

Domänstyrelsens förslag till lag angående vård av enskildes skogar är i väsentliga
delar utbyggt på nu gällande lag angående vård av enskildes skogar den 24 juli 1903»
men har kompletterats med:

bestämmelser om sättet för viss avverkning i annan skog än ungskog;

den provisoriska skogslagens av år 1920 bestämmelser angående avverkning
i ungskog;

förbud mot vanskötsel av skogsmark;

föreskrifter om skyldighet att vidtaga åtgärder för betryggande av återväxt
dels efter viss avverkning, dels efter förutgången vanskötsel av skogsmark, dels för
de fall att skogsmark, som uppgivits avverkas för annat ändamål än skogsbruk,
icke för detta tagits i bruk inom viss tid, dels ock efter inträffad skadegörelse å
skog; samt

skyldighet att vårda plantskog.

Skyldigheten att vidtaga åtgärder för betryggande av återväxt har helt lagts
på markägaren och bundits vid fastigheten.

Skogsvårdsstyrelsen, som har lagens handhavande sig anförtrodd, har utrustats
med samma medel och befogenhet som i 1903 års allmänna skogsvårdslag för att
kunna dels rättande ingripa uti en oriktig eller lagstridig avverkning dels tillse att
markägaren fullgör honom åliggande reproduktionsskyldighet.

Till skillnad från 1903 års lag angående vård av enskildes skogar har domänstyrelsen
ansett sig böra i sitt lagförslag intaga straffbestämmelser för lagstridig
avverkning.

Ovannämnda bestämmelser om sättet för viss avverkning i annan skog än
ungskog hava till uppgift att gagna föryngringen. De avse nämligen endast sådana
fall, då vid avverkning ett så hårt ingrepp göres uti trädsamhällena i skogen, d. v. s.
gruppen eller beståndet, att dessas utveckling eller fortbestånd omöjliggöres. Har
nämligen en så kraftig avverkning företagits, måste steget tagas fullt ut och åtgärder
vidtagas för erhållande av ny skog. Det är då en första plikt hos skogsvårdaren
att leda denna avverkning så, att föryngringens intressen verkligen främjas och sker
detta endast genom att avverkningen utföres såsom en regelrätt föryngringshuggning,
vare sig detta nu sker genom kalavverkning å större eller mindre ytor eller ställande
av fröträd eller ock enligt principerna för en rationell blädning. Genom dessa föreskrifter
göres emellertid ingen inskränkning i allmänhet uti avverkningens storlek,
ej heller befattar lagen sig med avverkningar, vilka icke så hårt ingripa i gruppernas
eller beståndenas slutenhet att densamma häves, d. v. s. rensnings- och beredningshuggningar
samt skördande av enstaka träd såsom överståndare i ungskog och dylikt.

I fråga om ungskogsskyddet har styrelsen helt upptagit den provisoriska
skogslagens bestämmelser nämligen, att avverkning av ungskog ej må ske annorledes
än genom för beståndets utveckling ändamålsenlig gallring.

Förbudet mot vanskötsel av skogsmark avser ett förhindrande av att skogsmarken
genom ägarens försumlighet försättes ur produktivt skick. Där sådan uppenbar
vanskötsel av skogsmark förekommit, kan ägaren åläggas vidtaga åtgärder för
markens försättiinde i skogsproduktivt skick.

Till skillnad mot 1903 års allmänna skogsvårdslag har i domänstyrelsens förslag
den försumpade skogsmarken icke undantagits från lagens bestämmelser i vidare
mån än att föreskrifterna om sättet för viss avverkning i annan skog än ungskog
icke äga tillämpning å försumpad skogsmark.

Lagen skall icke äga tillämpning i avseende på:

1) skogar belägna inom Gottlands, Västerbottens eller Norrbottens län samt

Öland;

2) sådana söder om Västerbottens län belägna skogar, som äro underkastade
bestämmelserna i förordningen den 18 juni 191 f» angående utsyning å viss skog inom
Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker m. 11. områden;

3) skogar, varå lagen angående vård av kommunskogar, besparingsskogar,
sockenalimänningsskogar samt vissa stiftelsers, sällskaps och föreningars skogar äger
tillämpning;

4) skogar, vilkas bestånd erfordras till skydd mot llygsandsfält eller fjällgränsens
nedgående, sedan sådant förordnande i fråga om avverkning å desamma
meddelats som i 1 § av lagen angående skyddsskogar sägs; samt

5) enskildes llygsandsfält i Hallands län.

Lag angående vård av kommunskogar, besparingsskogar, sockenallmänningsskogar
samt vissa stiftelsers, sällskaps och föreningars skogar. Denna lag avser sådana
skogar, vilkas bestånd och framtida jämna avkastning äro av intresse för det allmänna.
Domänstyrelsen har under lagen fört i huvudsak samma kategorier skogar
som skogslagstiftningskommittén i sitt förslag till lag angående vård av kommunskogar
m. fl., med undantag för dels skogar, som äro anslutna till skogssällskapet,
dels sådana skogar, vilka av ovan nämnd anledning skulle hava fallit under lagen,
men för vilka på grund av deras omfattning eller övriga härpå inverkande omständigheter
skogshushållningsplaner icke med fördel anses kunna tillämpas Därjämte
har styrelsen, som av rubriken framgår, under lagen fört besparingsskogarna
uti Kopparbergs och Gävleborgs län. För nu ifrågavarande skogar skola enligt
förordnande av domänstyrelsen upprättas hushållningsplaner, vilka av styrelsen fastställas.
Vid upprättande av dessa hushållningsplaner bör, där icke särskilda förhållanden
annat påkalla, såsom allmänt mål eftersträvas den högsta möjliga avkastning,
som kan erhållas med skälig förräntning av det i hushållningen bundna kapitalet.
Sedan dylik hushållningsplan fastställts, skola dessa skogar förvaltas och
skötas antingen av särskilt anställd skogsförvaltare med samma kompetens, som
erfordras för vinnande av anställning som jägmästare vid skogsstaten, eller ock
av vederbörande skogsstatstjänsteman. Såsom förebild för en sådan lag har styrelsen
förordat i huvudsakliga delar nu gällande nådiga förordning den 24 juli 1903
angående förvaltningen av städernas skogar.

Lag angående häradsallmänningarna. Beträffande dessa skogar har styrelsen,
utan att vilja närmare ingå på spörsmålet vem som är rätter ägare till desamma,
efter någon tvekan beslutat föreslå att desamma skulle få förvaltas och skötas av
delägarna i viss anslutning till bestämmelserna härom i det förslag till förordning
för häradsallmänningarna, vilket av särskilda kommitterade utarbetats på allmänningsdelägarnas
föranstaltande. Emellertid har styrelsen, som i flera viktiga punkter
beträffande skogshushållningen icke kunnat ansluta sig till nämnda förslag till förordning
för häradsallmänningarna, uttalat att i en lag angående dessa skogar borde
intagas tydliga föreskrifter om, enligt vilka grunder skogsskötseln borde å desamma
bedrivas, och har styrelsen därvid förordat samma principer, som här ovan föreslagits
beträffande kommunskogar m. fl. Därjämte bär styrelsen ansett, att den av
häradsallmänningskommitternde föreslagna kommissionen vore överflödig, samt slutligen
föreslagit en väsentligen förändrad sammansättning av den ifrågasatta över -

324

styrelsen i avsikt att bereda det allmänna möjlighet till fullt effektiv kontroll över
allmänningarnas skötsel.

Lag angående vård av enskildes skogar inom Gottlands län innehåller förslag
till ändrad lydelse av vissa paragrafer av nu gällande Gottlandslag. Avsikten härmed
är att bereda skogsvårdsstyrelsen möjlighet att förhindra de menliga följderna
av en avverkning, vilken uppgivits bedrivas för skogsmarks uppodling till åker
eller äng, användande till byggnadstomt eller dylikt, men som i själva verket företagits
i avsikt att exploatera skogen.

Lag angående skgddsskogar. Domänstyrelsens nu framlagda förslag innehåller
inga andra grundväsentliga ändringar i nu gällande skyddsskogslag än att underlagen
jämväl inbegripits skogar i havsbandet. Domänstyrelsen har sålunda ej ansett
sig böra i likhet med kommittén för skogar i exponerat läge föreslå bestämmelser
i huvudsaklig överensstämmelse med skyddsskogslagens. För övrigt avser lagförslaget
att meddela sådana föreskrifter beträffande lagens tillämpning och handhavande,
vilka saknas i nu gällande skyddsskogslag, och vilka befunnits vara av
behovet påkallade. Domänstyrelsen har härvid sökt i tillämpliga delar begagna
sig av dels nådiga förordningen den 18 juni 1915 angående utsyning å viss skog
inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker m. fl. områden dels 1920 års
provisoriska skogslag.

Lag angående skogsvårdsstgrelser. Beträffande själva skogsvårdsstyrelserna
har domänstyrelsen ansett att, sedan i desamma insatts ytterligare tvenne ledamöter
med skoglig bildning, nu gällande förordning angående skogsvårdsstyrelser i sina
huvuddrag allt fortfarande skulle kunna tillämpas. Emellertid har domänstyrelsenr
på grund av vad härom under en följd av år framhållits såsom nödvändigt, ansett
sig höra föreslå inrättande av en skogsvårdsstyrelserna överordnad instans benämnd
skogsvårdsstyrelsernas överrevision samt framlagt förslag till organisation av denna.

Förordning angående skogsvårdsavgift. Här har domänstyrelsen föreslagit
rätt så genomgripande förändringar uti nuvarande bestämmelser på området. Grundtanken
i domänstyrelsens förslag är den, att skogar, för vilka hushållningsplan anses
kunna och böra tillämpas, i allmänhet icke äro i behov av understöd frå!n det allmännas
sida för sin skogsvård, och att de för den skull ej heller böra erlägga
skogsvårdsavgifter. Sådan avgift skall erläggas endast av skogar fallande under
dels lag angående vård av enskildes skogar dels lag angående skyddsskogar dels
skogar inom Gottlands län och på Öland. De inflytande skogsvårdsavgifterna skola
ställas till vederbörande skogsvårdsstyrelsers förfogande i huvudsak enligt nu gällande
bestämmelser, dock med undantag för skogsvårdsavgifterna från skyddsskogarna,
vilka skola bilda en skyddsskogsfond, varur anslag av domänstyrelsen anvisas till
skogsvårdsåtgärder på skyddsskogarna.

Stockholm den 6 juni 1921.

KARL FREDENBERG.

S. Ekrenborg.

325

Bil. D.

Stockholms län: Med hänsyn till eu del av länets belägenhet i havsbandet
och dess fördelning å större eller mindre öar såväl i saltsjön som i Mälaren skulle
för följande områden den föreslagna lagändringen vara av största vikt, nämligen:
av Frösålcers härad ett område, begränsat av Uppsala läns gräns, Södra Åsjön,
Bruksdammen, Forsmarksån ned till Kallrigafjärden, från sydöstra delen av Kallrigafjärden
mot Strömsjön, Snäcksjön och Granfjärden, härifrån med fastlandet såsom
gräns ned mot Edeboviken; av Väddö och Jiäverö skeppslag Singö socken samt av
Väddö socken området öster om Väddö kanal; av Bro och Väta skeppslag områdena
öster om Björköfjärden och Vätösundet; av Frötuna och Banna skeppslag Rådmansö
och Blidö socknar Jämteo samtliga öar; av Åkers skeppslag: Ljusterö socken och
samtliga öar inom Öster-Åkers socken; hela Värmdö skepsslag; av Sothalms härad:
Tyresö, Dalarö, Ornö och Nämndö socknar; Galon m. fl. öar inom Osterhanninge
socken, Muskö och Utö socknar; av Ösmo socken områdena öster om störa landsvägen
från Hammersta förbi Ösmo och Valsjö till Tottnäs; Torö socken; av borunda
socken området väster om Fållnäsviken och landsvägen från Fållnäs till Fituna mot
Grödinge sockengräns; av Svartlösa härad: ett område inom Grödinge socken omkring
Kaggefjärden, begränsat av Sotholms häradsgräns. landsvägen ned mot Eldtomta
och Viad samt hela det s. k. Näslandet mot Södermanlands länsgräns; av
Färentuna härad: Adelsö, Munsö, Färentuna och Hillersjö socknar. — Sammanlagda
arealen av dessa områden beräknades till c:a 100,000 hektar.

Uppsala län: Såsom områden med angivna återväxtsvårigheter måste räknas
dels ett bälte utmed kusten, uppskattat till omkring 8,000 hektar, dels ock största
delen av skogsmarken i södra delen av länet, där den starka lerhalten i marken i
hög grad försvårade skogsåterväxten till följd därav att efter för stark avverkning
en synnerligen kraftig gräsväxt infunne sig, vilken förkvävde de späda skogsplantorna,
varjämte genom kultur uppkomna plantor lede mycket gv uppfösning. —
Sistberörda skogsmarker beräknades till 62,000 hektar.

Södermanlands län: Av utverkade avverkningsförbud kunde endast tvenne
hänföras till sådana, som vore i fråga. Det ena gällde ett skogsområde om c:a
190 hektar, beläget inom Aspö socken, Selebo härad, på en, i Målaren utskjutande
högland och bergbunden halvö, det andra ett hemman med 35 hektars utmark, mycket;
högland och.bergbunden, inom Husby-Rekarne socken, Öster-iteknr ne härad.

j. . Östergötlands lätt: Ingå sådana konkreta fall kudde uppgivas.

326

Jönköpings län: Länet vore rikt på områden, där genom oförsiktig avverkning
återväxten kunde för alltid äventyras. Sådana voro: I bergshöjder a) enbart
på grund av det exponerade läget utan sådan jordmån eller mark av beskaffenhet
att hinder därigenom uppstode för återväxten, b) med mycket grund jordmån, där
urberget flerstädes ginge i dagen; II i hög grad sten- och bergbunden mark;
III momark utan i övrigt särskilt exponerat läge; IV momark med exponerat läge.
De under I och II upptagna fallen återfunnes huvudsakligen i länets nordöstra och
sydöstra delar: i Vista, Norra Vedbo, norra delen av Tveta samt östra och sydöstra
delarna av Ostra härad. Som exempel anfördes, åla Ekeberg i Vireda
socken och Björnaberget i Grenna socken, å I b Nynäs i Haurida socken, Rupphult
i Vireda socken, Ekholmen i Stenbergao socken och Åmjölkesbo i likna socken, å
II Spinkarp i Linderås, Tjusthult och Åmjölkesbo i likna socken. Kategorien III
återfunnes i mellersta och sydvästra delarna av länet: i Östbo, Västbo samt delar
av Mo härad, till huvudsaklig del i Lagans och Nissans ådalar, särskilt i den förra.
Det IV fallet omfattade till huvudsaklig del de områden, som läge kring de stora
mossarna: Store mosse i Åkers, Kävsjö, Värnamo, Karda och Kulltorps socknar;
Fly mosse, som egentligen utgjorde en fortsättning av den förra, i Kulltorps, Förstena,
Bredaryds och Torskinge socknar; Ysnö mosse i Refteleds socken; Risa mosse
i Refteleds och Villstads socknar; Rasta mosse i Refteleds, Villstads, Båraryds och
Våthults socknar samt Stormossen i Anderstorps, Båraryds och Kållaryds socknar.

Kalmar läns norra landstingsområde: I den Östra Eds, Loftahammars,

Vestrums och Misterhults socknar .tillhörande, vidsträckta skärgården funnes ett
flertal öar och holmar ävensom långt utskjutande uddar av fastlandet, som vore
så bergbundna och hade för havsvindar så exponerat läge, att om skogen därå allt
för hårt uthögges, återväxten skulle bliva i hög grad försvårad.

Kalmar läns södra landstingsområde: Fall av ifrågakommen beskaffenhet
förekomme endast å tvenne i havsbandet liggande öar: Vållögruppen, om 538 hektar,
och Runnö, om 578 hektar, samt på fastlandet å kuststräckan mellan Oskarshamn och
landstingsområdets gräns i norr å hemmanet Saltviks och delar av Vira värn» skogar,
1,000 hektar, eller tillhopa 2,116 hektar.

Blekinge län: Några avsevärda arealer sådan skogsmark förefunnes ej inom

länet.

Hallands län: En ovarsam hantering av kulturskogarna å flygsandsfälten
och ljungryorna innebure en allvarlig fara icke blott för närgränsande skogsbestånd
utan även för avlägsnare trakter.

Göteborgs och Bohus län: Av antydd beskaffenhet vore i stort sett skogsmarken
i länets norra del och västra hälft, eller inom Vätte, Tanums, Bullarens
Kville, Sotenäs, Stångenäs, Lane, Västra och Östra Orusts, Tjörns, Inlands Nordre
och Inlands Södre, Västra och Östra Hisings samt Askims härader.

Alvsborgs län: Sådana konkreta fall, som avsåges, förefunnes icke inom

länet.

Skaraborgs län: Sådana trakter vore 1) delar av Hökensås, c:a 10,000 hektar,
och 2) delar av Ase och Kållands härader, c:a 2,000 hektar, eller tillsammans c:a

327

12,000 hektar, utgörande 3.5 procent av all i enskild ägo varande skogsmark inom
länet.

Örebro lön: Inom länet saknades skogsmarker med exponerat läge högt uppe
på berg eller långt ute i havsbandet, men även å större kalavverkningsområden i
sammanhängande trakter eller invid stora myrar, sjöar eller inägor lade det exponerade
läget hinder i vägen för återväxten, som därjämte i hög grad försvårades
genom svårigheten att få dylika marker avröjda och skogsodlade, innan försumpning
och skogsogräs så tilltagit, att de förkvävde de uppväxande plantorna.

Kopparbergs län: I fortsättning från skyddsskogsområdets södra gräns i Lima
socken utgjordes terrängen utefter gränsen mot Värmland ned mot Uvän av en av
stora myrkölar avbruten 4 mil lång bergskedja, vilken vid Petsjöberget och Lisskogsåsen
nådde en höjd av omkring 600 meter över havet. Likaså bildade terrängen
från Märråsen å Slättbergs utskog inom Orsa socken, över Tondoraberget (c:a 600
meter över havet) Lovarberget i närheten av Vallsjö anhalt å Orsa—Härjedalens
järnväg (525 meter över havet) och västerut mot skyddsskogsgränsen i Våmhus
socken en av Griffelåns, Emåns och Unåns dalgångar genomskuren höjdplatå, som
vid Örakämberget nådde en höjd av över 706 meter över havet; dessa höjdlägen
voro c:a 3 mil i öster och väster. Nämnda områden utgjorde de största av antydd
beskaffenhet, dessutom funnes andra, såsom Middagsberget å Vångsgärde utskog
inom Orsa socken, Hykieberget å Näsets hemskog i Älvdalens socken, Skallberget,
Bjäsmyckelberg, Lybergsnupen, Stupberget och Röfjället inom Malungs socken.

Jämtlands län: Förutom de c:a 1,100,000 hektar skogar, som blivit hänförda
till skyddsskogar, förekomme särskilt i norra, västra och södra delarna av Jämtland
samt i hela Härjeda''en milsvida bergåsar och höjdsträckningar, belägna på
mer än 400 meters höjd över havet, vilka i fråga om såväl typ som föryngringsförhållanden
vore fullt jämförliga med skyddsskogarna. Endast inom Härjedalen
beräknades c:a 60 kv.-mil av skogsmarken nedanför skyddsskogsgränsen ligga i
detta höjdläge. Inom Rätans, Klövsjö, Åsarne, Bergs, Myssjö och Ovikens socknar
torde den areal, som vore belägen högre än 450 meter över havet, uppgå till mer
än 2 kv.-mil och inom västra Jämtland anfördes såsom exempel på exponerade
höjdlägen Almåsaberget i Offerdal, Hälleberget i Alsen, höjderna på vattendelaren
mellan Undersåkersälven och Storåns vattendrag m. fl. höjdsträckningar i närheten
av skyddsskogsomrädet i Undersåkers och Mörsils socknar. Inom norra Jämtland
beräknades c:a 28,000 hektar av de under skogsvårdsstyrelsens uppsikt ställda skogsmarkerna
såväl beträffande skogens beskaffenhet som ock i avseende å höjdläge
och jordmån hava påtaglig likhet med skyddsskogarna. Av dessa marker framhöllos
särskilt: inom Alanäs socken Kvällknäppen m. fl. höjder i Havsnäs by, en
höjdsträckning nordväst om Svanlidens by, stora områden av Ringvattnets skog
samt Strömberget och omgivande åsar i Lidsjöbergs by; inom Ströms socken delar
av Näxåsens, Espnäs, Alavattnets, Hullkasåsens, Stormyrhögens, Kärrnäsets och
Gärdnäs byars skogar ävensom vissa höjdsträckningar i Hillsand, Vedjeön och
Renålandet; inom Laxsjö socken några åsar i Laxsjö by och Tuvattnet; inom
Hotagens socken trakten mot Vägsjöarna av Häggsjö by; inom Föllinge socken
Skärvångsberget i Skärvångens by samt delar av Vallruns by och områdena kring
Toskvattnet, tillhörande Alvikens och Flintens byar; inom Gåxsjö socken höjd -

328

sträckningarna omkring Raftkälens och Raftsjöhöjdenfe byar samt av Hammerdafe
socken Trekilen med Högen.

Av skogsvårdsstyrelserna inom Gävleborgs och Västemorrlands läns landstingsområden
anfördes ett flertal fall, där det varit Önskvärt, att meddelat avverkningsförbud
icke kunnat upphävas genom ställande av pant eller borgen.
Dessa fall avsågo emellertid delvis andra förhållanden än av exponerat läge härflytande.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

329

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den
2 mars 1923.

Närvarande:

justit:erådet Sundberg,
regeringsrådet Thulin,
justitierådet Stenberg,
justitierådet KoERSNER.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över jordbruksärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 27
oktober 1922, både Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets yttrande skulle
för det ändamål, som i § 87 regeringsformen omförmäles, inhämtas
över upprättat förslag till skogsvårdslag.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet
föredragits av häradshövdingen, före detta revisionssekreteraren Yngve
Wisén.

Lagrådet yttrade:

1903 års lag angående vård av enskildas skogar inledes i 1 §
med ett stadgande, innefattande förbud mot att å skogsmark, tillhörig
enskilda, så bedriva avverkning eller efter avverkningen så förfara med
marken, att skogens återväxt uppenbarligen äventyras. Såsom under
förarbetena till det nu föreliggaude lagförslaget framhållits, har innebörden
av detta stadgande, vilket är grundläggande för det följande
innehållet i 1903 års lag, varit föremål för delade meningar. Enligt eu
åsikt innefattas däri icke någon föreskrift om det sätt, vara, med hänsyn
till återväxten, avverkning skall utföras, utan står det skogsägaren fritt
att därutinnan förfara efter eget omdöme med risk att, om återväxten
sedermera skulle visa sig vara äventyrad, bliva skyldig att vidtaga
åtgärder för skadans avhjälpande. Ordalagen synas emellertid giva stöd
åt en annan mening eller att stadgandet just avser att vara en föreskrift
om sättet för avverkningens bedrivande ävensom för markens behandling
efter skedd avverkning. Tdl en tolkning i denna riktning
ansluter sig ock 1911 års skogslagstiftningskommitté, då den förmenar
ifrågavarande principbestämmelse vara så att förstå, att vid avverkning
Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. 82 höft. (Nr 104.) 42

330 Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

hänsyn skall tagas till förefintliga reproduktionsmöjligheter, så att, där
dessa omfatta såväl självsådd som kultur, valet häremellan är fritt men,
där kultur icke har utsikt att lyckas, ett bevarande av den naturliga
föryngringen skall iakttagas.

Vilken tolkning emellertid än är den rätta, har berörda stadgande,
så vitt det avser själva avverkningen, blivit utan praktiskt värde till
följd av den utformning, lagens kontrollföreskrifter slutligen erhölio, i
det att möjlighet beretts avverkaren att bringa ett av myndighet meddelat
avverkningsförbud till upphörande därigenom att han ställer pant
eller borgen för fullgörande av de åtgärder, som finnas erforderliga för
skogsmarkens återställande i skogbärande skick. 1903 års lag verkar
alltså. som en ren återväxtlag och är icke ägnad att förhindra en avverkning,
huru olämplig eller skadlig den än må vara. Visserligen lära
skogsvårdsstyrelserna i ganska stor utsträckning hava i överenskommelser,
som de jämlikt lagen träffat med vederbörande rörande reproduktionsåtgärder
efter ovarsam avverkning, jämväl inryckt föreskrifter att iakttagas
vid blivande avverkning, men detta har skett utan verkligt stöd
i lagen.

Lagens vanmakt i nu berörda hänseende är en av dess största
brister, och nödvändigheten att härutinnan vinna ändring har utgjort
den kanske mest tvingande anledningen till arbetet å lagstiftningens
reformerande.

Innan lagrådet ingår på sättet för denna frågas lösande, synes
lämpligt att skärskåda vad förslaget innehåller om åstadkommande av
återväxt på avverkad mark; med utgångspunkt därifrån framstår tydligare,
huru stadgandena till förebyggande av skadlig avverkning böra
anordnas.

I fråga om åtgärder för återväxt å avverkad mark — vare sig
denna är kalavverkad eller avverkningen eljest bedrivits på sådant sätt,
att naturlig föryngring av skogen icke kan förväntas — har förslaget
uppställt följande regler. I 7 § ålägges skogsägaren att vidtaga nödiga
reproduktionsåtgärder. Komma dessa ej till stånd så snart lämpligen
kan ske, har skogs vårdsstyrelsen enligt 17 § att ingripa och skall därvid
söka med skogsägaren träffa skriftlig överenskommelse om samtliga
de åtgärder, som för ändamålet böra vidtagas, samt om den tid, inom
vilken eu var av dem skall vara fullgjord. Lyckas styrelsen ej åvägabringa
överenskommelse, skall den enligt 18 § instämma saken till domstol.
Den talan, styrelsen härvid har att föra, kan ej avse kriminellt ansvar,
ty sådant är ej stadgat för underlåtenhet att vidtaga reproduktionsåtgärder,
utan måste gå ut på att domstolen må meddela erforderliga

331

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

föreskrifter om dylika åtgärder. Har deri tid, som sålunda genom överenskommelse
eller domstols utslag bestämts för åtgärdernas vidtagande,
gått till ända utan att desamma kommit till stånd, ankommer det enligt
20 och 21 §§ på skogsvårdsstyrelsen att föranstalta om eftersatta åtgärders
vidtagande och om uttagande hos den försumliga av kostnaderna
därför. Ogulden sådan kostnad häftar enligt 22 § vid den ifrågavarande
fastigheten med enahanda förmånsrätt, som i 17 kap. 6 § handelsbalken
är stadgad för avgäld av fast egendom.

Vid sidan av denna nyinförda förmånsrätt har förslaget icke i
någon form bibehållit ställande av säkerhet för fullgörande av reproduktion
såtgärder.

Huruvida förslaget avser, att, såsom enligt 1903 års lag, avverkningsförbud
skall kunna givas för framtvingande av sådana åtgärder,
torde vara tveksamt. 23 §, som innehåller stadgande om domstols rätt
att meddela avverkningsförbud, synes dock vara avfattad efter förebild
av 1903 års lags bestämmelser i 4 § om dylikt förbud, och ett förbud,
som skall gälla intill dess av domstolen angivna åtgärder blivit verkställda,
kan knappast tänkas vara till sin giltighet beroende av annat än
reproduktionsåtgärder efter skedd avverkning — en förmodan, som också
bestyrkes av föredragande departementschefens motivering till förslaget
härutinnan. Det lärer alltså få antagas, att, ehuru domstols befattning
med reproduktionsfrågor regleras i 18 §, meningen varit, att domstolen
vid handläggning av dylika frågor skall äga enligt 23 § meddela förbud
mot avverkning. Såsom förut antytts, har förslaget emellertid ej upptagit
1903 års lags föreskrift om ställande av säkerhet såsom medel att
åstadkomma förbudets hävande.

Enligt förslaget erfordras i åtskilliga fall tillstånd av skogsvårdsstyrelsen,
innan avverkning må ske, och i samband med tillstånd i vissa
av dessa fall kan styrelsen enligt 13 § meddela föreskrifter om återväxtåtgärder.
Eftersättas dessa åtgärder, inträder skyldighet för skogsvårdsstyrelsen
att föranstalta om deras vidtagande, och därefter gestaltar sig
förhållandet på enahanda sätt, som nyss sagts.

Överträdelse av givet avverkningsförbud är i förslaget belagd med
straff men, såsom förut erinrats, icke underlåtenhet att vidtaga reproduktionsåtgärder.

Den redogörelse, som sålunda lämnats för förslagets innehåll i fråga
om åtgärder för återväxt å avverkad mark, visar, att förslaget — om
man frånser den tysta förmånsrätten — i huvudsak överensstämmer med
den nu gällande lagen. Lagrådet har ej heller att framställa någon
principiell anmärkning mot de sålunda föreslagna stadgandena. Däremot

332

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

avstyrker lagrådet bestämt införande av den tysta förmånsrätten för
kostnader, som skogsvårdsstyrelse fått vidkännas för underlåtna reproduktionsåtgärder.
En sådan förmånsrätt är nämligen, såsom ock med skärpa
framhållits i ärendet av skogsvårdsstyrelsernas delegerade och av domänstyrelsen,
av beskaffenhet att i betänklig mån rubba fastighetskrediten.
Det må väl vara sant, att av skogsvårdsstyrelsen föranstaltade reproduktionsåtgärder
i viss mån kunna öka fastighetens värde, men sådan ökning
är dock till sin storlek mycket oviss, beroende, som den är, av åtskilliga
faktorer, vilkas inverkan är vansklig att bedöma; och då det i särskilda
fall kan komma att gälla mycket avsevärda belopp, vida överstigande
vanliga belåningsvärdet vid lån mot inteckningssäkerhet i skogsmark,
måste uppenbarligen en av lagen, på sätt nämnts, framför inteckningar
inskjuten prioritet för en till beloppet obestämd rätt bliva synnerligen
ägnad att minska förtroendet för värdet av inteckningar i skogsfastigheter.

Givet är emellertid, att, med uteslutande ur förslaget av den tysta
förmånsrätten, man bör söka på annat sätt bereda skogsvårdsstyrelserna
trygghet för återfående av förskjutna reproduktionskostnader. I sådant
avseende lärer med fördel kunna användas den av kommittén jämte den
tysta förmånsrätten föreslagna befogenheten för skogsvårdsstyrelse att,
därest för erhållande av återväxt komme att i mera betydande omfattning
erfordras sådd, plantering eller andra jämförelsevis kostsamma kulturåtgärder,
kräva ställande av säkerhet för den kostnad, som dessa åtgärder
beräknas medföra. Sådan säkerhet skulle kunna framtvingas genom avverkning8förbud.
Vad kommittéförslaget i denna del innehåller i 26—29
§§ synes i huvudsak kunna godkännas; dock att beträffande beskaffenheten
av den säkerhet, som skogsvårdsstyrelsen skulle äga påfordra,
man torde kunna åtnöjas med pant eller borgen, som av överexekutor
godkännes.

I detta sammanhang må även erinras om den ökade möjlighet
för skogsvårdsstyrelserna att utfå ersättning för reproduktionskostnader,
som bleve en följd av det remitterade förslagets bestämmelse, att ej
blott markägare utan även innehavare av upplåten avverkningsrätt
svarar för återväxtåtgärder.

Då lagrådet härefter övergår till frågan, huru skadlig eller olämplig
avverkning må kunna förhindras, vill lagrådet till en början erinra
därom att, beträffande föreskrifter av materiell innebörd, förslaget —
utöver ovannämnda bestämmelse i 1 § av 1903 års lag, vilken bestämmelse
med väsentligen oförändrat innehåll överförts till första
stycket av förslagets 4 § — stadgar långt gående inskränkningar

Kung!. Maj: tu proposition Nr 104.

:333

i den enskildas rätt att genom avverkning förfoga över sin skog.
Dessa inskränkningar avse huvudsakligen, att för avverkning å skog i
särskilt exponerat läge, s. k. svårföryngrad skog, regelmässigt fordras
tillstånd av skogsvårdsstyrelsen, som jämväl meddelar de föreskrifter i
avseende å sättet för avverkningen, viika må anses erforderliga (12 och
13 §§), samt att i andra fall ungskog, i förslaget benämnd yngre skog,
i regel ej utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd må avverkas annorledes
ån genom för skogens utveckling ändamålsenlig gallring (2 §) och skog,
som ej är att anse som yngre, icke må för annat ändamål än husbehov
utan tillstånd av skogsvårdsstyrelsen avverkas i sådan omfattning, att
fastigheten därigenom skulle komma att för framtiden lida brist på behövlig
skog efter ortens förhållanden (4 § andra stycket). Mot de sålunda
föreslagna restriktionerna synes icke i princip vara något att erinra.
Lämpligheten av föreskriften om skyldighet för skogsägaren att med
hänsyn till fastighetens framtida behov underkasta sig inskränkning i
förfogandet över fullmogen skog kan väl dragas i tvivelsmål, men
lagrådet finner sig icke äga tillräckliga skäl att avstyrka förslaget i
denna del.

Huru skall nu effektivitet kunna beredas åt dessa materiella rättsregler,
så att avverkning, som lagen förbjuder, verkligen förhindras?
I avseende härå innehåller förslaget dels bestämmelser angående omedelbar
kriminalisering av avverkningsåtgärder, som innebära uppenbara lagöverträdelser,
och dels stadganden om rätt att meddela avverkningsförbucj
i varje särskilt fall, då avverkning, som anses otillåten, är påbörjad
eller tilltänkt. Detta förbud får på grund av sitt ändamål en
väsentligt annan karaktär än förbud, givet för framtvingande av reproduktionsåtgärder
eller säkerhet för dylika åtgärder. Dess egentliga
innebörd är att fastslå, huru i det speciella, föreliggande fallet visst
allmänt, i lagen givet förbud är att tillämpa, eller ock att förhindra
olovlig avverkning tills vidare och intill dess ett avgörande, som n)ss
nämnts, kommit till stånd.

Ett dylikt specialförbud, som må synas oegentligt såsom icke
avseende annat än vad som redan i lagen är förbjudet, kan dock icke
undvaras i en lag av förevarande art. Lagens föreskrifter måste nämligen
i mångt och mycket få så svävande innehåll och så vag formulering,
att en fullt riktig tillämpning av desamma blir mycket vansklig;
Sålunda kunna onekligen i många fall delade meningar uppstå därom,
huruvida viss mark är att hänföra till skogsmark, om viss skog skall
räknas till yngre skog, om den gallring, som vid en avverkning genomföres,
är ändamålsenlig, om svårighet att genom kulturåtgärder erhålla

334

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

återväxt bör föranleda kvarlämnande av fröträd, om genom viss avverkning
fastighetens framtida husbehov äventyras o. s. v. Den, som
i dylikt fall i god tro handlat på sätt han ansett vara förenligt med
en riktig tolkning av lagen, bör icke för sitt förfärande bliva utsatt för
straff på den grund, att domstolen finner lagens föreskrifter böra fattas
på annat sätt. I förslaget har man ej heller ansett sig kunna kriminalisera
annat än överträdelser i verkligt flagranta fall, nämligen då de
åtalade åtgärderna finnas stå i uppenbar strid mot lagens bestämmelser;
vid tillämpning av denna bestraffningsregel lärer, i stort sett, straff
bliva uteslutet, då omständigheterna i subjektivt avseende äro sådana
som nyss nämnts. För de fall, då straff sålunda icke kan ådömas,
måste man till förhindrande av en påbörjad eller tillämnad avverkning
tillgripa förbudsförfarandet. Avverkaren meddelas till en början ett
provisoriskt förbud mot avverkningen, antingen obegränsat eller med
viss begränsning; härigenom får han en erinran om att hans åtgärder
enligt myndighetens mening äro olagliga, och det åligger honom
att tills vidare respektera denna mening och att således underlåta att
företaga eller fortsätta avverkningen, tills dess laglighet blivit vederbörligen
prövad. Då sedermera skett erforderlig utredning i ärendet,
meddelas, därest utredningens resultat därtill föranleder, avverkaren
definitivt avverkningsförbud, det ovan antydda specialförbud^t, som
genom detaljerade föreskrifter fastslår, huru den fortsatta avverkningen
må bedrivas för att stå i överensstämmelse med lagens stadganden.
För underlåtenhet att lyda ett meddelat avverkningsförbud, vare sig
provisoriskt eller definitivt, föreligger ingen ursäkt; överträdelse därav
bör med skäl vara straffbelagd.

Det skulle kunna ifrågasättas att utesluta användning av det speciella
avverkningsförbud et i fall, där kriminellt ansvar kan direkt ådömas;
men då dylika fall icke torde bliva talrika och förbudet även vid dessa
tillfällen kan vara till nytta, torde tillräcklig anledning saknas att för
dem göra något undantag.

Beträffande nyssnämnda specialförbud gäller det emellertid att avgöra,
åt vilken myndighet dess meddelande bör anförtros. Denna fråga
sammanhänger med det allmänna spörsmålet om anordnandet av kontrollen
över efterlevnaden av lagens avverkningsbestämmelser. Stadganden
härutinnan synas kunna givas efter två skilda huvudlinjer.

Fn utväg är sålunda att ej blott låta frågor om tillstånd till avverkning
och vad därmed sammanhänger avgöras av skogsvårdsstyrelse
och, efter anförda besvär, av länsstyrelse och Kungl. Maj:t utan även
åt samma myndigheter anförtro tillämpningen av reglerna om speciella

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

335

avverkningsförbud. Dessa administrativa myndigheter skulle alltså i
fall, då tillstånd till avverkning eldigt lagen erfordras, kunna med bindande
verkan vägra tillstånd eller medgiva avverkning allenast i mindre
omfång än som begärts. Och om skogsvårdsstyrelsen t. ex. förmenade,
att skog, varå avverkning utan tillstånd påbörjats, vore att anse såsom
yngre och att avverkningen icke innefattade allenast ändamålsenlig gallring,
skulle det ankomma på styrelsen att meddela förbud mot fortsatt
avverkning, varefter talan mot styrelsens beslut finge fullföljas hos länsstyrelsen
och mot dess utslag hos Kungl. Maj:t. Sålunda tillkommet
lagakraftvunnet beslut bleve avgörande för rätten till avverkningen. I
båda fallen finge domstol under sin prövning allenast frågor om kriminellt
ansvar, nämligen för överträdelse av meddelat förbud eller för
uppenbart brott mot lagens avverkningsbestämmelser. Endast då fråga
vore om förseelse av sistnämnda art skulle domstolen få anledning att
tillämpa lagens materiella föreskrifter; och denna uppgift bleve av ringa
betydelse, då för straffskyldighet förutsattes förfarande i uppenbar strid
mot lagen.

Den andra vägen är den motsatta: att åt domstol anförtro lagens
tillämpning ej blott då fråga vore om kriminellt ansvar för överträdelse
av densamma utan därjämte i varje annat fall, då meningsskiljaktighet
uppkommit mellan skogsägaren och skogsvårdsstyrelsen
antingen sålunda att styrelsen förvägrat skogsägaren tillstånd till avverkning
i den omfiittning han begärt eller ock därigenom att styrelsen
ingripit till förhindrande av avveikuing. Styrelsens beslut i tillståndsfrågor
skulle sålunda ej kunna i administrativ väg överklagas, utan
sökande, som ej nöjdes åt beslutet, hade att draga saken under domstol,
som finge pröva frågan i hela dess vidd och därvid antingen avslå
skogsägarens begäran om tillstånd till avverkning eller bifalla densamma
helt och hållet eller i den mindre mån domstolen funne lagligt.

o o

l händelse av partiellt bifall komme domstolens beslut att givas antingen
i positiv fi>rm såsom tillstånd att avverka på visst sätt och i viss omfattning
eller negativt såsom förbud att avverka på annat än visst angivet
sätt och i större än angiven omfattning. Vilkendera formen än
valdes, skulle givetvis ett överskridande av tillståndet eller brott mot
förbudet vara kriminaliserat. Detta skulle även vara förhållandet med
förfarande i strid mot skogsvård sstyrelsens beslut i tillståndsfråga,
vilket tills vidare, intill dess domstolen annorlunda förordnat, finge lända
till efterrättelse. Styrelsens befattning med dessa frågor borde dock ej
vara inskränkt till att meddela dylika beslut, utan styrelsen borde därjämte
tillerkännas befogenhet att vid avverkning utan tillstånd, där

336

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

sådant enligt styrelser åsikt erfordrades, eller om styrelsen eljest funne
företagen eller planerad avverkning stå i strid mot lagens bestämmelser
eller givna föreskrifter, meddela provisoriskt avverkningsförbud, dock
med skyldighet att inom viss tid till domstol instämma skogsägaren
med yrkande antingen om kriminellt ansvar, där saken vore uppenbar,
eller om förbud mot avverkning, oinskränkt eller på visst sätt begränsat.
Stämde ej styrelsen inom den stadgade tiden, skulle förbudet förfalla,
men eljest bleve det bestående, till dess domstolen meddelat slutligt
besked i själva målet eller ock dessförinnan särskilt beslutat rörande
förbudet.

Mellan dessa huvudlinjer kunna tänkas medelvägar, huvudsakligen
utmärkta därav att frågor om tillstånds meddelande avgöras av skogsvårdsstyrelserna
och därefter passera de administrativa instanserna, men
att i övrigt lagens tillämpning tillkommer domstolarna. En sådan medelväg
går förslaget.

Svårt är att avgöra, vilken av de beskrivna anordningarna är att
föredraga; under förarbetena till det föreliggande förslaget hava uttalats
skilda meningar härutinnan. Det synes dock lagrådet, som skulle det
åsyftade målet bäst nås därigenom att den andra av de angivna vägarna
väljes eller att sålunda, frånsett skogsvårdsstyrelsernas första behandling
av tillståndsfrågorna, lagens tillämpning helt överlämnas åt domstolarna.
Därför talar i främsta rummet, att man därigenom i möjligaste mån
förebygger de vådor, vilka äro förenade med de ganska långt gående
ingrepp i den enskilda äganderätten, som lagen ansett påkallade av det
allmännas intresse i en god skötsel av de enskilda skogarna. Domstolsförfärandet
lärer sålunda möjliggöra den allsidiga och mera ingående
utredning, som icke kan påräknas vid skriftväxling inför administrativ
myndighet. I samband härmed må uppmärksammas, hurusom det, på
sätt under förarbetena från flera håll påpekats, kan ifrågasättas, om
nödiga garantier föreligga för att skogsvårdsstyrelserna komma att
besitta erforderlig kompetens för det synnerligen grannlaga och ansvarsfulla
värv, som bleve dem ålagt, samt för enhetligheten i deras
verksamhet och därav följande konsekvens i skogsvårdslagarnas tillämpning;
krav på förstärkning av det skogliga elementet i skogsvårdsstyrelserna
hava framställts, likasom även på någon anordning för åstadkommande
av enhetlig ledning på förevarande område. Åven den olägenhet,
som må ligga häri, synes vid val av domstolsvägen bliva väsentligt
mildrad.

Onekligen måste visserligen domstolsvägen i allmänhet medföra
omständligare former än önskligt vore och en viss långsamhet i proce -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

337

duren, särskilt om ett mål fullföljes genom alla instanser. Men i betraktande
därav att i det alldeles övervägande antalet fall skogsvårdsstyrelserna
lära komma till uppgörelse i godo med skogsägarna och att
det alltså mera sällan skall inträffa, att domstol behöver anlitas, torde
nämnda olägenhet icke vara av avgörande betydelse; den skulle ock i
ej så oväsentlig mån minskas, därest, på sätt lagrådet vill tillstyrka,
det medgives att, då spörsmål av nu förevarande art skall av skogsägare
dragas under domstol, detta må kunna ske genom ansökning
utan stämning, varigenom själva anhängiggörandet bleve förenklat samt,
därest målet komme att fullföljas från underrätt, detta skulle ske genom
besvär och icke efter vad. Lämnas därjämte, såsom lämpligt synes, åt
skogsvårdsstyrelse, som anser sig böra ingripa mot viss avverkning,
rätt att meddela provisoriskt avverkningsförbud, och åt vederbörande
domare tillerkännes befogenhet att, innan saken blivit föremål för domstolsförhandling,
på skogsägarens begäran ingå i prövning av förbudet
och, där så finnes skäligt, upphäva detsamma, torde fordringarna på
snabbhet och effektivitet vara nöjaktigt tillgodosedda, utan att detta
behövt ske på bekostnad av rättssäkerheten. Givet är slutligen, att med
valet av domstolsvägen komme att undvikas eljest tänkbara kollisioner
mellan administrativ myndighets beslut i anledning av sökt tillstånd till
avverkning och föreskrifter, som, efter det frågan om avverkningen
dragits under domstol, av denna meddelas beträffande avverkningens
fortsättande.

Skulle emellertid den väg, lagrådet nu förordat, icke beträdas,
utan en eller annan medelväg anses vara att föredraga, vill lagrådet
erinra, att förslaget i nu förevarande delar synes behöva undergå omarbetning
i syfte att av detsamma må tydligt framgå dels att avverkningsförbud
kan meddelas till förhindrande av avverkning, som står i
strid mot lagens bestämmelser, ävensom innehållet i dylikt förbud och
dels det sätt, varpå avverkniugsfrågor skola dragas under domstols
bedömande. Därjämte lärer ur effektivitetens synpunkt även vid val
av denna utväg fordras, att skogsvårdsstyrelserna erhålla rätt att meddela
provisoriskt avverkningsförbud; att hänvisa skogsvårdsstyrelserna till att
för utverkande av dylikt förbud vända sig till överexekutor skulle äventyra
det snabba ingripande, som tvivelsutan ofta är erforderligt.

I anslutning till vad sålunda anförts rörande de allmänna grunder,
å vilka lagrådet anser den ifrågasatta skogsvårdslagstiftningen böra
byggas, synes en ändrad gruppering av de särskilda stadgandena böra
vidtagas, särskilt i syfte att tydligare än i förslaget skett få från varBihang
till riksdagens protokoll 1923. 1 saml. 82 käft. (Nr 104.) 43

338

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

andra åtskilda de stadgande^ som hänföra sig till själva avverkningen,
och de, som avse åtgärder för åstadkommande av skogsåterväxt å mer
eller mindre kalavverkad mark.

Vissa ändringar i uppställningen äro därjämte av nöden till undvikande,
så vitt möjligt, av de i förslaget talrikt förekommande hänvisningarna
till föregående stadganden, vilka hänvisningar i åtskilliga fall
gjort lagens innehåll svårt att förstå och överskåda. Denna olägenhet
är av särskild betydelse, enär den lag, som kan komma att framgå
ur förslaget, med hänsyn till det behandlade ämnets art blir av stort
allmänt intresse och även personer, som må antagas vara föga förtrogna
med lagars avfattning, bliva nödsakade taga ingående kännedom om
densamma.

Med en förändrad uppställning lärer ock kunna undvikas det föga
tilltalande i att, såsom i förslaget skett, indela de därav omfattade skogarna
i en grupp »svårföryngrade skogar» och en annan grupp, för
vilken, ehuru densamma tidigare i förslaget avhandlas, ej kunnat utfinnas
lämpligare beteckning än den i och för sig intetsägande »vanliga
skogar».

Lagrådet föreslår följande uppställning av den ifrågasatta lagen,
därvid lagrådet utgår från den förutsättningen, att lagrådets ovan angivna
förslag rörande lagstiftningens allmänna grunder varda godtagna,
men däremot tills vidare lämnar å sido vad som må vara att erinra
vid de särskilda stadgandena.

Lagen indelas i sju kapitel med förslagsvis dessa rubriker: 1 kap.
Lagens ändamål och omfattning; 2 kap. Om avverkning; 3 kap. Om
åtgärder för betryggande av återväxt; 4 kap. Särskilda bestämmelser
angående svårföryngrade skogar; 5 kap. Särskilda bestämmelser angående
försumpad skogsmark och omläggning av skogsmark; 6 kap. Ansvarsbestämmelser;
7 kap. Om fullföljd av talan.

I 1 kap. inrymmas stadgandena i 1 § av förslaget. 2 kap. innehåller
med särskilda underrubriker: Om avverkning av yngre skog bestämmelserna
i 2 och 3 §§; Om avverkning av äldre skog föreskrifterna
i 4 §; samt Gemensamma bestämmelser stadgandena i 5, 6 och
23 — 25 §§. 3 kap. upptager bestämmelserna i 7, 8, 10 och 17—21 §§,

varjämte tilläggas stadganden angående ställande av säkerhet för större
kulturkostnader. 4 kap. inrymmer bestämmelserna i 11—16 §§, så
vitt dessa innehålla regler, som för svårföryngrade skogar skola gälla i
stället för eller utöver stadgandena i 2 och 3 kap.; börande denna begränsning
tydligt angivas i kapitlets första stadgande. 5 kap. utgöres

339

Kungl. Maj.ts proposition Nr 104.

av innehållet i 9 §. 6 kap. omfattar bestämmelserna i 26—30 §§. 7

kap. utgöres av stadgande^ i 3L och 32 §§.

Härtill fogas erforderliga övergångsbestämmelser.

Beträffande de särskilda stadgandena i förslaget avgåvos följande
yttranden av lagrådet och dess ledamöter.

1 §■

Lagrådet:

Med den vidsträckta betydelse, vari benämningen tjänsteman numera
i allmänhet användes, torde därunder vara att hänföra jämväl de
hos skogsvårdsstyrelserna anställda tillsyningsmännen, vilka fördenskull
ej böra särskilt omnämnas bland dem, som skola hava uppsikt över
lagens tillämpning.

Enligt 4 § i förordningen den 26 januari 1894 angående hushållningen
med de allmänna skogarna i riket gälla särskilda stadganden om
kungl. Djurgården vid Stockholm ävensom om de till vissa ändamål,
verk eller inrättningar upplåtna, kronan tillhöriga allmänningar. Då
fördenskull skogarna å Djurgården och å nämnda allmänningar icke
omfattas av bestämmelsen i 2 mom. 8) av förevarande §, men samtliga
dessa skogar givetvis böra, såsom ock beträffande vissa av dem,
nämligen statens till bergshanteringens understöd anslagna skogar, stadgats
i 2 mom. 6), vara undantagna från den föreslagna lagens tillämpning,
synes förslaget härutinnan tarva förtydligande.

Därest, såsom kan vara förhållandet i fråga om bysamfälligheter
och därmed jämförliga samfällda ägor, allmän skog ligger i samfällighet
med enskild, böra reglerna för den allmänna skogen få vika, i den mån
de strida mot bestämmelserna i den föreslagna lagen. Det synes önskligt,
att i förevarande § införes uttryckligt stadgande i sådant hänseende.

I fråga om bysamfälligheter må i övrigt erinras, att givetvis skogsvårdsföreskrifter,
tillkomna i anledning av bestämmelse i lagen den 13
juni 1921, ej må tillämpas så vitt de strida mot den allmänna skogsvårdslagstiftningen
och att å andra sidan sådana föreskrifter bliva gällande
även i vad de innefatta mera ingripande restriktioner än skogsvård
slagen.

Thulin:

I 1 § föreskrives, att skogsmark skall, enligt vad i denna lag
stadgas, användas till skogsbörd, utan att någon närmare definition
lämnats å begreppet skogsmark. Givet är, att från lagens tillämplig -

340

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

hetsområde böra vara undantagna å ena sidan tomt med trädgård och
park ävensom åker och äng, även om spridda trädbestånd därå finnas,
samt å andra sidan impediment, som ej äro till skogsbörd tjänliga; och
vidare hag- och betesmark, som företrädesvis är avsedd för gräsproduktion
och varå träd böra finnas endast i den mån de äro till nytta för
berörda ändamål. Skogsmark skulle då vara den återstående marken,
där trädproduktion är huvudändamål, och kunna betecknas såsom för
skogsbörd tjänlig mark, skogbeväxt eller kal, som ej omlagts till ett
högre kulturändamål. Då emellertid den föreslagna lagen ej innehåller
några tvångsåtgärder för att bringa gamla kalmarker, även där de äro
till skogsbörd tjänliga, under skogsväxt, utan lagen endast avser skogbeväxt
skogsmark eller sådan efter dess ikraftträdande uppkommen kalmark,
där ägaren är skyldig svara för skogsåterväxt, synes stadgandet
i första stycket av förevarande §, såsom för vidsträckt, böra modifieras.
Anses definition å begreppet skogsmark icke kunna i förslaget
införas, vilket givetvis vore mest önskvärt, torde i anslutning
till lagens rubrik ifrågavarande stadgandes innehåll lämpligen kunna
uttryckas genom en föreskrift, att ägare av skog eller skogsmark skall,
med de undantag som i 2 mom. avses, beträffande vård av desamma
vara underkastad de i lagen givna föreskrifter.

Enär fall kunna förekomma, då hemman, som innehavas under
stadgad åborätt eller ständig besittningsrätt, hava del i skog, som skall
lyda under den nu föreslagna lagen, bör i densamma intagas ett stadgande,
som med ägare likställer innehavare av stadgad åborätt eller
ständig besittningsrätt.

Lagrådet:

Ordalydelsen av första stycket kan möjligen giva anledning till
den missuppfattning, att skogsvårdsstyrelses rätt att meddela tillstånd
till avverkning av yngre skog skulle sträcka sig längre än genom bestämmelserna
i 3 § är medgivet. Någon jämkning i avfattningen synes
därför böra vidtagas.

Till de i andra stycket uppräknade ändamålen torde böra läggas
även användning till väg, något som näppeligen kan anses ingå bland
ändamål, vilka likna användning till byggnadstomt. Dylikt tillägg föranleder
givetvis motsvarande jämkning i 12 § 2 mom. andra stycket.

Lämpligheten av de i andra stycket av förevarande § stadgade
förutsättningarna synes kunna sättas starkt i fråga. Rimligen kan det
icke ligga i det allmännas intresse att, om en jordägare önskar uppodla

Kungl. Maj:in proposition Nr 104.

341

skogsmark till trädgård eller åker eller använda den till byggnadstomt,
väg eller annat liknande ändamål, söka förhindra detta av sådan anleda
ning, att andra personer, och detta kanske med rätta, anse marken icke
därigenom bliva tillgodogjord på ändamålsenligaste sätt, d. v. s. så,
att den lämnar det bästa ekonomiska utbytet. Vill jordägaren, emedan
han tror, eller måhända ehuru lian icke tror, sig därigenom handla
ekonomiskt klokt, med stora uppoffringar förvandla skogsmarken till
trädgård eller åker eller använda den såsom byggnadstomt, väg eller
dylikt, synes detta icke böra vara honom förbjudet. Det allmännas
fordran i förevarande hänseende kan icke gärna sträcka sig längre än
att, därest jordägaren ej lyckas i sitt uppsåt eller han icke fullföljer
sin omläggningsplan, marken ånyo skall göras skogbärande genom hans
försorg. Denna fordran torde bliva erforderligen uppfylld, därest, på
sätt lagrådet i sitt yttrande om förslagets allmänna grunder förordat, i
förslaget införas stadganden angående skogsvårdsstyrelsens rätt att ingripa
vid en påbörjad eller tilltänkt avverkning och angående ställande
av säkerhet för betydligare reproduktionskostnader. Lagrådet hemställer
alltså om sådan ändring av ifrågavarande stycke i 2 §, att de däri för
rätt till avverkning angivna förutsättningarna angående markens lämplighet
och ytvidd utgå.

Bifall härtill föranleder motsvarande ändring i 9 § 2 monn och
12 § 2 mom. andra stycket.

3 §•

Lagrådet:

Den i 2 mom. andra stycket intagna föreskriften, att tillstånd,
varom i samma mom. sägs, må lämnas allenast, där skogsvårdsstyrelsen
finner skäl därtill föreligga, är till sin innebörd oklar, i ty att denna
givetvis måste sträcka sig utöver föreskriftens tämligen innehållslösa
ordalydelse. På grund av den förslaget åtföljande motiveringen må antagas
därmed vara avsett att framhålla, hurusom, även om någon av de
förut i momentet angivna omständigheter befinnes föreligga, tillstånd
ändock skall kunna vägras med hänsyn till den tillgång av husbehovsvirke,
som finnes å annan del av fastigheten än dess skogsmark, eller
till förut å fastigheten företagen avverkning eller ifall anledning förefinnes
att befara missbruk av lämnat tillstånd eller eljest särskilda skäl
till vägran förekomma. För tydliggörande av föreskriftens innebörd
bör densamma erforderligen ändras.

I nämnda 2 mom. ävensom å vissa andra ställen i förslaget beröres
den rätt till avverkning å skogsmark, som tillkommer annan än

342

| Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

markens ägare. Vid angivande av sådan rättighets art har icke iakttagits
önskvärd konsekvens, i det att rättigheten rubricerats än såsom
avverkningsrätt, än såsom servituts- eller nyttjanderätt och än såsom
avverknings-, servituts- eller nyttjanderätt. Då rättighetens innehåll
alltid är tillgodogörande av skogsmark genom avverkning och det ej
synes vara av någon betydelse, om rättigheten utgöres av ett servitut
eller en nyttjanderätt, lärer å berörda ställen böra användas allenast beteckningen
avverkningsrätt.

I förevarande § eller i annat lämpligt sammanhang synes för
all avverkning beroende på tillstånd böra stadgas, att tillstånd till avverkning,
som av skogsvårdsstyrelse meddelas, ej skall vara gällande utöver
viss tid, exempelvis fem år, från den tid, då tillståndet gavs, eller utöver
den kortare tid, som i särskilda fall vid tillståndets meddelande av
skogsvårdsstyrelsen bestämmes.

4 §•

Lagrådet:

Den i första stycket upptagna, från 1903 års lag hämtade bestämmelsen,
att avverkning ej må så bedrivas och ej heller efter avverkningen
med marken må så förfaras, att skogens återväxt äventyras,
lärer, så vitt angår förfarande efter avverkning, ej hava annan innebörd
än att avverkaren är skyldig att företaga erforderliga reproduktionsåtgärder;
att föreskriften, såsom ordalagen visserligen kunna giva anledning
förmoda, skulle hava avseende å positiva åtgärder, vilka efter avverkningen
vidtagas och innebära ovarsamhet med hänsyn till återväxten,
torde så mycket mindre kunna antagas, som ansvar eller annan menlig
påföljd för den, som företager åtgärderna, icke i förslaget stadgats.
Vid sådant förhållande och då skyldigheten att reproducera fastslagits
i 7 §, varest bestämmelsen därom ock har sin rätta plats, hemställes,
att ur första stycket av 4 § uteslutes vad där säges om förfarande med
skogsmark efter skedd avverkning.

I sammanhang härmed lärer beträffande det kvarstående stadgandet
i stycket någon omredigering lämpligen böra ske i syfte att närmare
klargöra detta stadgandes egentliga innebörd att utgöra förbud
mot avverkning av skog, som bör kvarlämnas, för den händelse återväxten
icke kan betryggas genom reproduktionsåtgärder.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

343

Thulin:

Jämföres stadgandet i andra stycket med föreskriften i 3 § 2 inom.
l:o), att avverkning till husbehov får äga ruin för fastighet eller därmed
sambrukad fastighet, torde därav framgå, att med fastighet i förevarande
§ endast skall avses för sig bestående fastighet. Detta synes
böra få ett mera tydligt uttryck i lagen, då eljest det missförstånd skulle
kunna göra sig gällande, att om en person innehar flera för sig bestående
kamerala enheter, vilka knutits fastare till varandra än vad under
sambruk kan hänföras, paragrafens stadgande skulle, ehuru sambandet
mellan dessa enheter när som helst kan upplösas, anses tillgodosett, om
allenast å endera av dessa enheter funnes behövlig skog för samtliga.
Vad uttrycket behövlig skog angår är det väl obestämt, men torde av
det sammanhang, vari uttrycket använts, framgå, att därmed endast
avses för husbehov behövlig skog, ej skog till den omfattning, som för
jordbrukets bestånd anses erforderlig (s. k. stödskog).

Vad nu anmärkts äger tillämplighet jämväl beträffande 12 § 2
mom. tredje stycket.

5 §.

Lagrådet:

Förslaget överlåter åt avverkare att i varje särskilt fall själv bedöma,
om stadgade förutsättningar föreligga för begagnande av den i
2 och 4 §§ medgivna rätten till fri avverkning. Vanskligheten av att
härvidlag träffa ett objektivt riktigt avgörande torde i många förekommande
fall tvinga den laglydiga avverkaren att begagna sig av den
honom enligt förevarande § anvisade vägen att påkalla yttrande
i saken av skogsvårdsstyrelsen. Givet är, att avverkaren, då han ställer
sig ett sålunda tillkommet yttrande till efterrättelse, är fri från kriminellt
ansvar, även om yttrandet sedermera skulle befinnas ej stå i god överensstämmelse
med lagens stadgande. Skall emellertid yttrandet därutöver
äga verkligt värde för avverkaren, kan dess innebörd ej, såsom
förslaget lärer avse, vara inskränkt till att utgöra allenast ett råd, enär
i så fall avverkaren i förevarande hänseende skulle vara försatt i sämre
ställning än beträffande avverkning, vartill erfordras särskilt tillstånd,
utan yttrandet måste så till vida vara att likställa med ett skogsvårdsstyrelsens
beslut, varigenom dylikt tillstånd lämnats, att avverkaren
lagligen äger rätt att företaga sin avverkning i överensstämmelse med
yttrandets innehåll. Avverkning, som går därutöver, sker däremot givetvis
på avverkarens egen risk. Lagrådet hemställer om erforderlig ändring
av förslaget i nu angiven riktning.

344

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

Samma intresse av att på förhand kunna erhålla ett avgörande
besked har avverkaren beträffande de frågor, vilka avhandlas i 7 och
8 §§ samt 12 § 1 mom. av förslaget. Stadgande om rätt härutinnan
bör därför inflyta i förslaget.

Sundberg tilläde:

Av den avfattning, som givits åt 7 §, kan ej — likasom ej heller
av de motiv, som åtfölja lagförslaget — dragas någon bestämd slutsats,
huruvida den reproduktionsplikt, som här konstitueras, innebär,
att å avverkat område skall, på vad sätt det än sker, åstadkommas
nöjaktig återväxt eller man ansett vederbörande beträffande skogs uppkommande
hava gjort nog, om han vid avverkningen kvarlämnat frö träd
till den mängd och beskaffenhet, som skäligen kunnat anses erforderligt,
eller efter avverkningen vidtagit sådana åtgärder, som bort vara till
fyllest för ändamålet. Har fråga i dessa hänseenden dragits under domstols
bedömande eller varit föremål för överenskommelse med skogsvårdsstyrelse,
lärer vederbörande markägare icke, därest de sålunda bestämda
åtgärderna ej leda till förmodat resultat, kunna förpliktas vidtaga ytterligare
åtgärder för skogens återväxt, så framt ej av domstolen eller
skogsvårdsstyrelsen uttryckligen förbehållits, att ändringar i de meddelade
föreskrifterna må vidtagas på grund av framdeles inträffande
omständigheter. Ingriper åter skogsvårdsstyrelsen icke förr än det redan
visat sig, att vidtagna åtgärder ej varit till fyllest för det med dem avsedda
ändamålet, torde avverkaren ej kunna undgå att för att åstadkomma
uppkomst av plantskog vidtaga ytterligare åtgärder, även om
vad han förut åtgjort efter all sannolikhet bort vara tillräckligt för
ändamålet. Att avverkarens skyldigheter sålunda bliva olika, beroende
på vid vilken tidpunkt skogsvårdsstyrelsen ingriper, kan leda därtill, att
den laglydiga och samvetsgranna avverkaren, mot vilken skäl till ingripande
ej föreligger förr än det visar sig ett sämre resultat av hans
åtgärder till betryggande av skogens återväxt än man haft all anledning
förvänta, försättes i en avsevärt sämre ställning än den hänsynslösa
skogsskövlaren, mot vilken ingripande genast sker. Detta missförhållande
bör genom uttryckligt lagbud avhjälpas, och synes detta bäst
kunna ske genom den av lagrådet föreslagna rättigheten för avverkaren
att påkalla skogsvårdsstyrelsens yttrande angående vad som i reproduktionssyfte
må vara erforderligt.

KUngl. Ma):ts proposition Nr 104. 345

6 §.

Lagrådet:

Då i 1 mom. av förevarande § likasom i 14 § första stycket och
20 § första stycket stadgas, att vissa förrättningar skola utföras av någon
skogsvårdsstyrelsens skogligt bildade tjänsteman, lärer därmed vara avsett
att tillägga länsjägmästarna behörighet i nämnda hänseende. I
enlighet med vad vid 1 § erinrats beträffande omfattningen av tjänstemannabegreppet
torde emellertid med de använda ordalagen även tillsyningsmännen
bliva inbegripna bland de befattningshavare, som skulle
äga att handlägga berörda förrättningar. För undvikande härav synes
annan beteckning å de avsedda befattningshavarna böra användas.
Måhända kunde det vara tillräckligt att såsom villkor för behörighet
uppställa fordran å genomgången kurs — högre eller lägre — vid
högre skogsläroverk.

Vad i paragrafen stadgas torde böra gälla jämväl beträffande
skogsvårdsstyrelses behandling av fråga om sådant tillstånd till avverkning,
som omförmäles i 4 § andra stycket.

Thulin:

I 31 § stadgas, att den, som med skogsvårdsstyrelses beslut, som
må överklagas, icke åtnöjes, däröver må anföra besvär inom viss tid
efter det han av beslutet erhållit del. Tydligt är, att även utan uttryckligt
stadgande ett sådant beslut av styrelsen skall, på sätt gäller
i administrativa ärenden, bevisligen tillställas sökanden. Någon särskild
föreskrift, att skogsvårdsstyrelsens slutliga beslut efter 3 § bevisligen
skall tillställas sökande, är därför ej erforderligt.

7 §•

Stenberg och Köersner:

Genom första punkten i denna § lärer vara uttalat, att skyldigheten
att efter avverkning företaga återväxtåtgärder är, därest annat
ej föranledes av skogsvårdsstyrelses eller domstols beslut eller överenskommelse
med styrelsen, så vidsträckt, att, i händelse åtgärder, som
blivit vidtagna^ slå fel, vederbörande skall verkställa förnyade reproduktionsåtgärder.
Andra punkten kan emellertid giva anledning till en
annan slutsats, därest den tolkas så, att endast den en gång uppkomna
skogen skall vidmakthållas under plantskogsstadiet. En sådan missuppfattning
lärer böra undanröjas genom någon ändring i andra punkten.
Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 saml. 82 höft. (Nr 104.) 44

346

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

I samband härmed torde åt 8 § böra givas sådan avtättning, att
dess tillämpning i fall, som i 7 § avses, tydligt begränsas till skog, som
ej är att hänföra till plantskog.

Thulin:

Olika meningar kunna råda i vad mån 8 § är tillämplig i fall,
som i förevarande § sägs. För egen del anser jag, att då undantag ej
gjorts i 8 §, sådan tillämpning varit avsedd; men torde i allt fall vara
nödigt att för undvikande av tvekan detta får tydligt uttryck i lagen.

8 §.

Lagrådet:

Därest skada uppkommit genom betning av hemdjur och denna
betning skett olovligt, är skadan att anse såsom förorsakad genom
åverkan och bör förty medföra reproduktion sskyldighet allenast i den
uti andra stycket stadgade begränsade omfattning. Då emellertid förslaget
härutinnan ej uttalar sig med erforderlig tydlighet, synes någon
jämkning i avfattningen av sagda stycke böra vidtagas.

9 §•

Sundberg och Stenberg:

Enligt vad av förarbetena till 1903 års lag framgår, är det i 12 §
tredje stycket av samma lag gjorda undantaget från lagens tillämpning
avsett att omfatta ej blott, enligt de använda ordalagen, fall av faktisk
omöjlighet utan jämväl sådana fall, där skogens tillväxt och återväxten
skulle kunna åstadkommas allenast genom ekonomiska uppoffringar, vilka
icke stå i rimligt förhållande till det därmed vunna resultatet. Första
stycket av förevarande § i förslaget innebär härutinnan icke någon
ändring, utan den ändrade avfattningen har tillkommit uteslutande
i ändamål att förtydliga vad för närvarande gäller. Då emellertid den
faktiska omöjligheten icke torde behöva uttryckligen utmärkas såsom
undantagen från lagens tillämpning, synes ändamålet av ett förtydligande
lämpligen vinnas genom att ur lagtexten helt utesluta detta fäll.

Lagrådet:

Bestämmelserna i denna § torde lämpligen böra sammanföras
med de i 2, 3, 12 och 16—19 §§ förekommande föreskrifterna om
omläggning, att intagas i det av lagrådet föreslagna 5 kap. av lagen.

Detta kapitel skulle i så fall kunna uppdelas i tre paragrafer.

347

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

I eu första paragraf skulle inrymmas erforderliga bestämmelser
angående försumpad skogsmark.

Den andra paragrafen skulle innehålla ungefär följande:

Vad i denna lag stadgas skall ej utgöra hinder för skogsmarks
omläggning vare sig till trädgård, åker, byggnadstomt, väg eller annat
liknande ändamål eller för anordnande medelst röjning eller andra särskilda
åtgärder av betesmark för varaktigt betesbruk eller äng; dock
med iakttagande av att för dylik omläggning erfordras skogsvårdsstyrelsens
tillstånd i följande fall, nämligen

därest marken ingår i område, angående vilket förordnande enligt
11 § meddelats, eller den är belägen i Gottlands län eller pa Oland,
i vilken händelse avverkning må medgivas allenast om marken prövas
icke böra fortfarande användas för skogsbörd till skydd mot ödeläggelse
av angränsande marker samt, där densamma är avsedd att omläggas till
betesmark eller äng, prövas vara lämplig för ändamålet och icke av
större ytvidd än som anses skäligt; och

därest omläggning av annan skogsmark till betesmark eller äng
ifrågasättes och å området tinnes yngre skog; i vilket fall avverkning
må medgivas allenast om marken prövas vara för ändamålet lämplig
och icke av större ytvidd än som anses skäligt.

I tredje paragrafen skulle upptagas vad i 17 —19 §§ av törslaget
förekommer angående omläggning av skogsmark.

10 §.

Sundberg, Stenberg och Köersner:

Ehuru reproduktionsskyldigheten principiellt bindes vid äganderätten
till marken, lärer därav ej kunna resas hinder mot att, såsom
förslaget avser, ställa även den, som genom avverkning förorsakat behovet
av reproduktionsåtgärder, till ekonomiskt ansvar därför. Skall
emellertid detta ansvar sträcka sig till ombesörjande av sådana åtgärder,
måste genom uttrycklig lagbestämmelse beredas möjlighet för avverkare,
vars avverkningsrätt upphört, att oberoende av markägarens samtycke
fullgöra sina förpliktelser härutinnan. Till ett dylikt ingrepp i markägarens
förfoganderätt torde dock ej lörefinnas tillräckliga skäl, utan
synes avverkaren icke böra åläggas annan förpliktelse i fråga om reprod
uktionsåtgärderna än att återgälda kostnad, som ådragits skogsvårdsstyrelse
för sådana åtgärders åstadkommande, med den regressrätt
för avverkaren som förslaget tillerkänner honom.

Skäl torde saknas att, såsom förslaget innehåller, låta denna av -

348

Kungl. Maj ris proposition Nr 104.

verkarens betalningsskyldighet inträda endast för det fall, att han vid
avverkningen begagnat sig av en åt honom av markägaren upplåten
avverkningsrätt, utan enahanda skyldighet lärer böra åläggas även avverkare,
vilken företagit sin avverkning såsom markägare men sedermera
avhänt sig äganderätten till marken. Uppenbart är, att man
genom ett dylikt stadgande i många fall skulle förebygga den med förslagets
ståndpunkt nära till hands liggande möjligheten, att i följd av
markens försäljning från en vederhäftig avverkare till en mindre solverit
ny ägare skogsvårdsstyrelsens rätt till ersättning för nedlagda
kostnader blir illusorisk.

\i hemställa, att förevarande § måtte underkastas omarbetning i
nu angivna avseenden.

Sundberg:

Då äganderätten till den mark, varå reproduktionsåtgärder erfordras,
lägges till grund för skyldigheten att ansvara för dessa åtgärders
vidtagande, följer därav, att vid markens övergång till ny
ägare förutvarande ägare befrias från skyldighet i nämnda hänseende.
Denna befrielse bör dock lämpligen ej inträda förr än marken tillträtts
av den nya ägaren. Intill dess så sker, må alltså talan i fråga om
reproduktionsåtgärder kunna riktas mot såväl den nya som den förutvarande
ägaren. Jag hemställer, att i förslaget införes bestämmelse
härutinnan.

Thulin:

Då några tillfredsställande publicitetsåtgärder beträffande försummad
reproduktion icke vare sig i förslaget intagits eller överhuvud torde vara
möjliga, synes det mig icke vara tillrådligt att, på sätt i denna § föreslagits,
göra ny ägare principiellt ansvarig för dylik försummelse. Vid
detta förhållande anser jag nu gällande lags grundsatser härutinnan fortfarande
böra upprätthållas. Bibehålies paragrafen i dess föreslagna lydelse,
instämmer jag emellertid i de dels av lagrådets övriga ledamöter dels
ock av justitierådet Sundberg mot densamma gjorda erinringar.

11 §•

Lagrådet:

Avfattningen av 1 mom. kan giva anledning till antagande, att
förordnande, som där avses, bör givas särskilt för varje fastighet, där
skogsmark finnes med sådant läge eller av sådan beskaffenhet, som i
momentet angives, eller i allt fall med noggrant iakttagande av att de

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

349

biologiska förutsättningarna förefinnas beträffande varje del av den mark,
varom fråga är, med påföljd att förordnanden bleve meddelade för eu
mängd mindre, ifrån varandra skilda skogsområden. Då detta ej är avsett.
utan man tänkt sig, att förordnande bör omfatta skogen inom
större, sammanhängande områden med i stort sett likartade naturförhållanden,
lära för utmärkande härav ordalagen i 1 mom. böra något
ändras.

Skulle i ett förekommande fall, där förordnande enligt 1 mom.
meddelats, detsamma visa sig icke vidare vara behövligt, bör, såsom även
framhållits i motiven till förslaget, Konungen äga befogenhet att återkalla
förordnandet. Uttryckligt stadgande härom torde vara erforderligt
med hänsyn därtill att enligt 2 mom. ett motsatt förhållande kommer
att gälla beträffande där avsedda skogar, vilka utan särskilt förordnande
skola vara underkastade ifrågavarande bestämmelser.

12 §.

Lagrådet:

Från den i 2 mom. tredje stycket beträffande tillstånd till avverkning
å svårföryngrad skog uppställda huvudregeln, att skogsägaren är
berättigad erhålla sådant tillstånd på en gång i så stor utsträckning,
som är förenlig med skogens återväxt, göres bland annat det undantag,
att avverkning ej må beviljas till sådan omfattning, att fastigheten därigenom
skulle komma att för framtiden lida brist på behövlig skog efter
ortens förhållanden. Att sålunda ovillkorligen förbjuda avverkning till
avsalu, därest möjligheten att fylla fastighetens framtida husbehov anses
genom sådan avverkning bliva äventyrad, synes ej vara lämpligt. Skogsbeståndets
art eller andra särskilda förhållanden kunna nämligen i vissa
fall utgöra fullgoda skäl för att, även med dylik risk, tillstädja avverkning
för avsalu. Det nämnda undantaget torde därför böra modifieras
genom ett förbehåll i berörda avseende.

16 §.

Lagrådet:

Att, därest skogsvårdsstyrelse enligt 13 § andra stycket vid meddelande
av tillstånd till avverkning föreskrivit vissa reprod uktionsåtgärder,
vederbörandes skyldighet i fråga om dylika åtgärder är begränsad
till vad styrelsen sålunda föreskrivit och icke kan på grund av stadgandena
i 7 § utsträckas därutöver, torde ligga i sakens natur och ej behöva
i lagen uteägas; en bestämmelse därom synes också vara mindre lämplig,

350

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

då den måhända skulle kunna föranleda missförstånd angående den
verkan reproduktionsföreskrifter, givDa i annan ordning, medföra. Det
första av de båda i förevarande § angivna undantagen lärer alltså böra utgå.

I övrigt hänvisas till vad lagrådet i det föregående anfört beträffande
förevarande §.

18 §.

Lagrådet:

Förordnande för skogsstatstjänsteman att företaga undersökning
enligt 3 mom. i förevarande § torde böra meddelas icke av domstolen
utan av länsstyrelsen. Rättighet att hos länsstyrelsen påkalla dylikt förordnande
bör, så länge saken ännu icke blivit anhängiggjord vid domstol,
tillkomma skogsvårdsstyrelsen; genom styrelsens begagnande av
dylik rättighet skulle antagligen i förekommande fall kunna undvikas
ett eljest nödtvunget uppskov i domstolens behandling av målet.

19 §.

Thulin, Stenberg och Koersner:

Då meningen är, att, efter förändring i äganderätten till skogsmark,
den nya ägaren skall i den förutvarandes ställe bliva ansvarig
för de i paragrafen omhandlade åtgärdernas vidtagande, men missförstånd
härutinnan kan vållas därigenom att bestämmelserna om åtgärderna
förklaras skola gälla även mot framtida ägare, synes någon omredigering
av paragrafen böra företagas.

20 §.

Lagrådet:

För att erkännande, som skall göra besiktning överflödig, må
kunna användas såsom bevis hos överexekutor lärer böra föreskrivas,
att det skall vara skriftligt.

21 §.

Lagrådet:

Såsom förutsättning för omedelbart uttagande av återväxtkostnader,
som av skogsvårdsstyrelsen blivit bestridda, må givetvis icke
gälla, att överexekutor vid därom anställd prövning finner det påstådda
eftersättandet av reproduktionsåtgärder vara styrkt, utan överexekutor
har allenast att granska företedda bevis därom att besiktningsmännen
funnit försummelse hava ägt rum eller att vederbörandes erkännande

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

351

därutinnan erhållits. Ur första stycket torde fördenskull böra uteslutas
vad detsamma må innehålla angående konstaterande hos överexekutor av
dylik försummelse.

Att återvinningstalan skall vara medgiven även i händelse frivillig
betalning i enlighet med överexekutors utslag skett under förbehåll om
rätt att söka återvinning torde vara avsett, men synes böra uttryckligen
stadgas.

Då enligt förslaget den tid av tre månader, inom vilken återvinningstalan
skall anhängiggöras, räknas från det kostnaden uttagits,
torde detta innebära, att sagda tid, i överensstämmelse med vad som är
stadgat i 10 § av lagen den 26 april 1907 om handräckning för fordrans
utfående, löper från det utmätning ägt rum eller, utan föregången
utmätning, betalning skett med förbehåll om rätt för gäldenären att
söka återvinning. Det synes emellertid lämpligare att likställa överexekutors
beslut med utslag i lagsökningsmål, varför tiden bör, på sätt i
32 § utsökningslagen föreskrives, räknas från det överexekutorns utslag
vann laga kraft eller, om besvär mot utslaget blivit anförda, från det
utslag över besvären föll.

22 §.

Lagrådet:

Med hänvisning till vad av lagrådet anförts i fråga om förslagets
allmänna grunder hemställes, att förevarande paragraf uteslutes ur förslaget.

23—25 §§.

Lagrådet:

Såsom framgår av lagrådets yttrande beträffande förslagets allmänna
grunder, anser lagrådet förslagets bestämmelser om avverkningsförbud
böra omarbetas. Om, på sätt lagrådet antagit, meningen varit
att tillerkänna myndigheterna rätt att meddela förbud mot fortsatt avverkning
å viss fastighet, att gälla till dess erforderliga reproduktionsåtgärder
blivit verkställda å den redan avverkade delen av fastigheten,
så synes denna rätt böra bortfalla. De maktmedel för betryggande av
kulturåtgärder, som tillerkänts skogsvårdsstyrelsen genom föreskrifterna i
17—21 §§ i förslaget, synas nämligen vara för detta ändamål tillräckliga,
särskilt om, enligt vad lagrådet hemställt, därmed förbindes rätt att meddela
avverkningsförbud i syfte att framtvinga säkerhet för vissa reproduktionskostnader.
Däremot har lagrådet uttalat sig för avverkningsförbud
i vissa fall till förhindrande av avverkning, som enligt lagen

352

Kungl. Majds proposition Nr 104.

är förbjuden. Föreskrifter härom synas böra här införas; närmast före
dem torde kunna placeras bestämmelser i enlighet med lagrådets förslag
angående tillståndsfrågors behandling av domstol.

I förevarande avdelning av den föreslagna lagen skulle alltså inflyta
stadganden av väsentligen följande innehåll:

Den, som icke åtnöjes med skogsvårdsstyrelses beslut å ansökan
om tillstånd till avverkning eller med styrelsens på begäran meddelade
yttrande angående tillämnad avverknings överensstämmelse med lagen,
har att genom ansökning draga frågan under prövning vid domstolen i
den ort, där fastigheten är belägen. Underrättelse härom bör intagas i
beslutet. Rätten till talan är ej inskränkt till viss tid, men skogsvårdsstyrelsens
beslut skall genast lända till efterrättelse. Påkallar part undersökning
å marken eller finner domstolen eljest sådan undersökning vara
av nöden, har länsstyrelsen att på domstolens begäran förordna en skogsstatens
tjänsteman att med biträde av två sådana gode män, som omförmälas
i 18 § 3 inom., å stället undersöka förhållandet och avgiva
redogörelse däröver till domstolen. Hantlangnings- och andra kostnader
för sådan undersökning skola gäldas av sökanden. — Finner skogsvårdsstyrelse
avverkning äga rum i strid mot bestämmelserna i lagen eller
mot föreskrifter, som enligt densamma meddelats, eller företages utstämpling
eller därmed jämförlig åtgärd för avverkning, som kan antagas
komma i strid mot lagen eller nämnda föreskrifter, äger skogsvårdsstyrelsen
att, därest sådant prövas vara av nöden, meddela förbud
att å den fastighet, där avverkning sålunda ägt rum eller planlagts,
utan styrelsens tillstånd verkställa avverkning, med rätt för styrelsen
att begränsa förbudet att gälla allenast viss del av fastigheten eller
eljest på visst sätt inskränka förbudet, såsom genom tillåtelse att avverka
träd av vissa mått eller att avverka till den av förbudet berörda
fastighetens eller med denna sambrukad fastighets oundgängliga husbehov.
Avverkningsförbudet går genast i verkställighet. Innan dylikt
förbud meddelas, skall fastighetens ägare samt, där avverkning verkställts
eller planlagts av annan, jämväl denna beredas tillfälle att yttra
sig i ärendet; finner skogsvårdsstyrelsen saken sådan, att den ej kan
tåla uppskov, må den dock meddela förbud tills vidare och intill dess annorlunda
varder förordnat. Styrelsen har därefter att genom stämning
till domstolen anhängiggöra talan angående förbudets fastställande eller
meddelande av föreskrifter cm och på vilka villkor den ifrågakomna avverkningen
må äga rum. Har ej stämning blivit delgiven inom viss
tid, t. ex. 30 dagar, är förbudet förfallet. Eljest gäller förbudet intill
dess annorledes av vederbörande myndighet förordnas. Skogsvårds -

353

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

styrelsen är berättigad att upphäva detsamma, innan målet anhängiggjorts
vid domstolen; efter denna tidpunkt ankommer det på domaren eller
domstolen att på framställning av skogsägaren pröva frågan om förbudets
fortbestånd. Innan sådan prövning sker, skall skogsvårdsstyrelsen
beredas tillfälle att yttra sig över framställningen. I fråga om sättet
för undersökning å marken gäller detsamma, som nj^ss yttrats beträffande
talan emot skogsvårdsstyrelsens på gjord ansökan meddelade beslut.
Skogsvårdsstyrelsen äger rätt att före eller efter meddelande av
förbud, varom här är fråga, men innan målet blivit föremål för domstols
handläggning, hos länsstyrelsen erhålla förordnande om undersökning
å marken. Sådan rätt tillkommer även skogsägaren, efter det förbud meddelats
av skogsvårdsstyrelsen. Har frågan om avverknings berättigande
dragits under domstols prövning, utan att avverkningsförbnd dessförinnan
meddelats av skogsvårdsstyrelsen, är domstolen berättigad att, innan
målet av domstolen prövas, meddela förbud att gälla tills vidare.

26 §.

Lagrådet:

Med tillämpning av det föreliggande förslaget, även efter vidtagande
av de utav lagrådet ifrågasatta ändringarna däld, kan, såsom
förut i yttrande angående förslagets allmänna grunder framhållits,
inträffa, att ett av myndighet meddtdat avverkningsförbud icke har något
reellt innehåll utöver föislagets allmänna förbudsstadganden. Likaså
lärer ett under form av avverkningsförbud givet beslut, avseende förhindrande
av tillämnad avverkning i den mån den skulle överskrida
lagens råmärken, i regeln vara till sin art och verkan identiskt med
positiva föreskrifter, innebärande villkorligt tillstånd till avverkning. I nu
antydda fall skulle enligt 1 mom. i förevarande § överträdelse av avverkningsförbud,
ehuru något verkligt sammanträffande av brott ej kunde
sägas föreligga, vara underkastad straff enligt både första och andra
styckena i momentet. Till undvikande av dylik oegentlighet torde dessa
båda stycken lämpligen böra sammanarbetas till ett stadgande med
gemensam straffskala.

För att meddelat avverkningsförbud skall äga nödig effektivitet
måste detsamma, vid äventyr av straff för överträdelse, lända till efterrättelse
även innan beslutet därom vunnit laga kraft. Skulle emellertid,
i anledning av förd klagan emot dylikt beslut, förbudet finnas icke
hava bort meddelas och förty varda upphävt, synes det innebära en
obillig hårdhet emot den, som överträtt förbudet, om, på sätt med tillBihang
till riksdagens protokoll 1923. 1 saml. 82 höft. (Nr 104.) 45

354

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

lämpning av tredje stycket i 1 mom. skulle bliva förhållandet, den beivrade
överträdelsen medförde konfiskation av avverkat virke. Enahanda
obillighet skulle ock, därest, i enlighet med lagrådets hemställan, i lagen
intagas bestämmelser om avverkningsförbud för framtvingande av säkerhet
för kulturkostnader, gorå sig gällande för det fall, att sålunda meddelat
förbud förfallit i följd därav att säkerhet ställts eller erforderliga
kulturåtgärder blivit av skogsägaren vidtagna eller skogsvårdsstyrelsen
lått ersättning för bestridda kostnader. Ett stadgande av huvudsakligen
samma innehåll som 7 § första stycket sista punkten av 1903 års lag
synes fördenskull böra införas i förslaget.

Då i förslaget icke stadgas någon som helst skyldighet för ägare
av skogsmark att omlägga sådan mark till annan användning, utan
lörslaget allenast medger viss rätt därutinnan för markägare, som så
önskar, samt det allmännas intresse av att vid avverkning lagen ej må
kunna kringgås genom falskt förebärande, att avverkningen sker i dvlikt
omläggningssyfte, torde vara fullt tillgodosett genom straffbestämmelserna
i 1 mom. i förening med stadganden om rätt att inskrida med avverkningsförbud
och angående skyldighet att ombesörja återväxt, där omläggningen
ej verkställts inom avtalad eller förelagd tid, hemställer
lagrådet, att 2 mom. måtte ur förslaget uteslutas.

Förfarande, varom i förevarande § är fråga, kan innefatta förbrytelse
mot strafflagen, belagd med bötesstraff efter en skala, vars
maximum är lägre än de i 1 mom. angivna straffmaxima. I sådant fall
bör uppenbarligen tillämpning av den regel, som innefattas i första delen
av 3 mom., vara utesluten. Tillräckliga skäl torde för övrigt — med
bibehållande av det i första stycket av 1 mom. stadgade straffmaximum
— ej föreligga att i fråga om förbrytelser emot den nu föreslagna
lagen göra undantag från allmänt gällande regler beträffande sammanträffande
av brott. Med hänsyn härtill hemställes, att nämnda del av
3 mom. måtte utbytas mot ett stadgande därom att, därest förseelse,
som här sägs, tillika innefattar förbrytelse mot strafflagen, gärningen
skall bedömas enligt vad i 4 kap. 1 § strafflagen är för likartat
fall stadgat. Bifall härtill lärer föranleda, att erforderliga bestämmelser
angående förverkande i dylikt fall av avverkat virke eller ersättning därför
upptagas såsom ett fristående stadgande.

27 §.

Lagrådet:

Under åberopande av lagrådets anmärkning vid 1 § angående
omfattningen av begreppet tjänsteman vill lagrådet erinra, att i första

355

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

punkten av förevarande § bör tydligare angivas, vilka hos skogsvårdsstyrelserna
anställda befattningshavare skola äga åtals- och beslagsrätt,
som här avses.

Då angeläget är, att beslag, varför oj finnes fög, må upphöra
snarast möjligt, torde till första stycket böra fogas en bestämmelse,
varigenom åtalsberättigad, till vilken inkommit anmälan om ett av tillsyningsman
gjort beslag, erhåller rätt att, där han finner beslaget sakna
fog, häva detsamma.

29 §.

Lagrådet''.

Då en särskilt för sådant ändamål tillkommen myndighet, skogsvårdsstyrelsen,
med dess personal liar att vaka över handhavandet av
enskildas skogar och efterlevnaden av därom gällande författningar,
synes det för beredande av effektivitet åt dessa författningar ej vara
erforderligt att genom andel i böter uppmuntra allmän åklagare till
anställande av åtal. Ej heller torde den omständigheten, att enligt förslaget
viss beslagsrätt i anledning av begångna lagöverträdelser tillerkänts
åklagaren och andra, i och för sig vara av beskaffenhet att
höra föranleda till avvikelse från allmänna regler i förevarande hänseende.
Lagrådet hemställer förty om den ändring i förslaget, att böter, som
enligt den föreslagna lagen ådömas, ävensom genom försäljning av förbrutet
virke uppkommen behållning och utdömd ersättning för virke, som
undgått beslag, skola helt tillfalla den av vederbörande skogsvårdsstyrelse
omhänderhavda skogsvårdskassan.

31 §.

Lagrådet:

Stadgande torde böra i förslaget inflyta därom att i fråga om
fullföljd av talan mot överexekutors beslut enligt 21 § skall gälla vad
i utsökningslagen sägs om utslag i lagsökningsmål.

32 §.

Lagrådet:

I fråga om fullföljd av talan mot underrätts utslag till hovrätt och
mot hovrättens utslag till Kungl. Maj:t bliva rättegångsbalkens allmänna
regler tillämpliga. Dock lärer målet böra fullföljas genom besvär även
i fall, då enligt rättegångsbalken rättsmedlet mot underrättens utslag skulle
vara vad.

356

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

Ö vergångsbes tämmelser.

Lagrådet:

2).

Genom här intagna bestämmelse har, utan hinder av stadgandet
i 4 § andra stycket, avverkning medgivits för tillgodogörande av en
före den ifrågaställda lagens ikraftträdande upplåten avverkningsrätt,
även däi upplåtelsen skett för annat ändamål än i 3 § 2 mom. l;o)
sägs. Detta undantag från tillämpningen av nämnda stadgande torde
för tydlighetens skull böra införas i 4 §, så mycket hellre som den där
intagna hänvisningen till 3 § omfattar jämväl tidigare upplåten avverkningsrätt,
där densamma avser husbehovs fyllande.

Anledning synes ock saknas att åt dessa båda arter av upplåtelser,
på sätt i förslaget skett, giva en så till vida olika ställning, att den
ena skall äga giltighet om den uppkommit före lagens ikraftträdande,
men den andra allenast i fall den uppkommit före lagens utfärdande.
Då det måhända icke är uteslutet, att till undvikande av ifrågavarande
stadgandes tillämpning avverkningsrätter av ena eller andra slaget skyndsamt
tillskapas, efter det förslaget gjorts till föremål för proposition till
riksdagen, synes bäst vara, att fragan om nyttjanderätts giltighet knytes
till en tidigare tidpunkt än båda de nyss angivna, exempelvis den
1 januari 1923. r

4)-

Att i här avsedda fall avverkning ej må ske senare än inom tid
som bestämts vid meddelande av tillstånd, är självfallet, vadan erinran
därom ej behöver göras.

5) och 7).

Stadgandet i 5) och sista punkten i 7) torde såsom överflödiga
kunna utgå.

Ur protokollet:
Erik Öländer.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

357

Utdrag av protokollet över jordbruhsärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Ilegenten i statsrådet å Stockholms slott
den 10 mars 1923.

Närvarande:

Statsministern och ministern för utrikes ärendena Branting, statsråden
Lindqvist, Thorsson, Olsson, Sandler, Nothin, Svensson, Hansson,
Åkerman, Linders, Schlyter, Örne.

Departementschefen, statsrådet Linders anför efter gemensam beredning
med chefen för justitiedepartementet:

Den 27 oktober 1922 förordnade Kungl. Maj:t, att lagrådets yttrande
skulle för det ändamål, som i § 87 regeringsformen omförmäles, inhämtas
över upprättat förslag till skogsvårdslag. Ehuru förslagets granskning
därstädes inom kort påbörjades, har, till följd av bland annat dels
inom lagrådet inträffat sjukdomsfall och dels behandlingen av andra, dit
hänskjuta frågor av brådskande natur, lagrådets yttrande över berörda
förslag först den 2 innevarande mars kunnat avgivas. Jag anhåller nu
att få anmäla detsamma.

Härefter redogör föredragande departementschefen för innehållet i
lagrådets yttrande samt anför vidare:

Såsom av redogörelsen framgått, har lagrådet, utom i ett par
hänseenden, icke haft någon anmärkning av principiell innebörd att
framställa emot förslagets bestämmelser om inskränkningar i den enskildes
rätt att genom avverkning förfoga över sin skog, om åtgärder för
återväxt å avverkad mark eller om sättet och medlen att bereda effektivitet
åt nämnda materiella rättsregler. De angivna hänseendena, i vilka
lagrådet hemställt om ändringar i förslaget, gälla dels den i förslaget
införda bestämmelsen om förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § handelsbalken
för kostnader, som av skogsvård sstyrelse förskjutits för verkställande
av eftersatta återväxtåtgärder, och dels, i viss mån, den väg, varpå kontrollen
över efterlevnaden av lagens avverkningsbestämmelser bör
anordnas.

Vad angår det förstnämnda hänseendet, innehöll det till lagrådet
remitterade förslaget, att om skogsvårdsstyrelse måst föranstalta om

358

Kungl. Maj:ts proposition Nr 10é.

verkställandet av reproduktionsåtgärd, som enligt lagen skolat vidtagas
men av vederbörande uraktlåtits, fastigheten skulle häfta för kostnaderna
därför med enahanda förmånsrätt, som i 17 kap. 6 § handelsbalken
är stadgad för avgäld av fast egendom. En sådan tyst förmånsrätt
avstyrkes av lagrådet. Densamma vore nämligen, yttrar lagrådet, av
beskaffenhet att i betänklig mån rubba fastighetskrediten. Det kunde
val vara sant, att av skogsvårdsstyrelsen föranstaltade reproduktionsåtgärder
i viss mån kunde öka fastighetens värde, men sådan ökning
vore dock till sin storlek mycket oviss, beroende, som den vore, av
åtskilliga faktorer, vilkas inverkan vore vansklig att bedöma; och då
det i särskilda fall kunde komma att gälla mycket avsevärda belopp,
vida överstigande vanliga belåningsvärdet vid lån mot inteckningssäkerhet
] skogsmark, måste uppenbarligen en av lagen, på sätt nämnts, framför
inteckningar inskjuten prioritet för en till beloppet obestämd rätt bliva
synnerligen ägnad att minska förtroendet för värdet av inteckningar i
skogsfas tigheter.

Om införande i lagen av den ifrågasatta förmånsrätten hava olika
meningar gjort sig gällande under förarbetena till förslaget. De skäl,
som därvid anförts emot denna rätt, hava i huvudsak varit de nu av
lagrådet framhållna. Å motsatta sidan har påpekats det naturliga och
nära till hands liggande uti att den fasta egendom, som blivit föremål
för en förbättring, själv bär upp ansvaret för denna förbättring, samt
analogien härvid med vad som gäller beträffande odlingsföretag, utdikningar
och dylikt. Då lagrådet yttrat, att det i särskilda fall kunde
komma att gälla mycket avsevärda belopp, vida överstigande vanliga
belåningsvärdet vid lån mot inteckningssäkerhet i skogsmark, har detta
mahända föranletts av ett vid remissen till lagrådet av mig återgivet
yttrande utav skogsvårdsstyrelsen i Stockholms län, att »skogsodlingstvång»
ofta måst uppskattas till icke mindre än 400 å 500 kronor per
hektar. Detta yttrande hänför sig emellertid såsom framgår av det
sammanhang, vari det förekommer, till sådana av kristiden framkallade
och tillkonstlade förhallanden, att något allmänt omdöme icke bör hämtas
därifrån. Jag är fasthellre böjd att ansluta mig till skogslagstiftningskommitténs
uppfattning och förhoppning, att farhågan för av förmånsrätten
vållad skada för den allmänna fastighetskrediten allt mindre torde
komma . att besanna sig, i mån som allmänheten komme till insikt om
motsvarigheten mellan utgiften för en skogskultur och fastighetens därigenom
vunna ökning i värde. Jag anser sålunda, att den ifrågavarande
förmånsrätten bör i förslaget bibehållas.

Därav följer ock, att de bestämmelser, som av lagrådet föreslagits

359

Kungl. Maj:tu proposition Nr 104.

till införande i lagen i stället för förmånsrätten, nämligen om framtvingande
av säkerhet i vissa fall för kulturkostnader, icke torde bliva erforderliga.
Emot desamma kan för övrigt anmärkas, att de ingalunda
alltid skulle bliva effektiva, då för deras tillämpning ju vore en förutsättning,
att det å fastigheten ifråga funnes skog, som kunde ställas
under avverkningsförbud. Härav skulle ock bliva en följd, att eu ägare,
som varit sparsam och mån om sin skog, kunde bliva avpressad säkerhet
för kulturåtgärder, men däremot icke den, som på ett eller annat sätt
kunnat renraka sin egendom från skog, ehuruväl mera skäl borde föreligga
i det senare fallet än i det förra. Aven i dessa betänkligheter mot
de i stället för förmånsrätten föreslagna bestämmelserna torde ligga ett
skäl för dennas bibehållande.

Jag övergår nu till det andra av de angivna båda hänseendena,
vari lagrådet uttalat sig för ändring uti förslaget. Medan enligt det till
lagrådet remitterade förslaget frågor om tillstånd till avverkning och vad
därmed må sammanhänga skulle avgöras av skogs vårdsstyrelsen och, i
händelse av besvär, länsstyrelsen och Kungl. Maj:t, men i övrigt lagens
tillämpning tillkomma domstolarna, har lagrådet förordat, att även de
förstberörda tillståndsfrågorna skulle lämnas till avgörande i domstolsväg,
i händelse av missnöje med skogsvårdsstyrelsens beslut. Såsom skäl
härför har lagrådet främst anfört, att man därigenom i möjligaste mån
förebyggde de vådor, vilka vore förenade med de ganska långt gående
ingrepp i den enskilda äganderätten, som enligt förslaget ansetts påkallade
av det allmännas intresse för en god skötsel av de enskilda
skogarna; domstolsförfarandet torde nämligen möjliggöra den allsidiga
och mera ingående utredning, som icke kunde påräknas vid skriftväxling
inför administrativ myndighet. Enligt lagrådets uppfattning syntes vidare
— då det från flera håll ifrågasatts, om nödiga garantier förelåge för
att skogsvårdsstyrelserna komme att besitta erforderlig kompetens för
det ansvarsfulla värv, som bleve dem ålagt, samt för enhetligheten i
deras verksamhet och därav följande konsekvens i skogsvårdslagarnas
tillämpning — den olägenhet, som kunde ligga häri, vid val av domstolsvägen
bliva väsentligt mildrad. Slutligen skulle härigenom undvikas
eljest tänkbara kollisioner mellan administrativ myndighets beslut i anleda
ning av sökt tillstånd till avverkning och föreskrifter, som efter det
frågan om avverkningen dragits under domstol, av denna meddelades
beträffande avverkningens fortsättande.

Den i det till lagrådet remitterade förslaget upptagna ordningen
för fullföljd av talan mot skogsvårdsstyrelses beslut i tillståndsfrågor

360

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

överensstämmer, såsom jag vid remissen framhöll, med den nuvarande
gottlandslagens stadganden i ämnet. Vid framläggandet av nämnda
lag anförde dåvarande departementschefen följande:

Att skogsvårdsstyrelsens beslut i anledning av ansökan om tillstånd till avverkning
eller försäljning av virke icke i sista hand kunde få avgöra över sökandens
rätt att förfoga över sin egendom, torde vara uppenbart. Med hänsyn till vad som
för vissa närbesläktade fall gällde enligt den allmänna skogsvårdslagens 3 och 4 §§,
kunde härvid sättas i fråga, om icke efterprövningen borde ske domstolsvägen. Den
fråga, som i ena och i andra fallet skulle prövas, vore emellertid icke i allo en och
densamma. Enligt 1903 års lag §§ 3 och 4 gällde att avgöra, huruvida avverkaren
åsidosatt honom åliggande skyldigheter med avseende på skogens vård, och eventuellt
att bestämma påföljderna av en hans försummelse. Enligt gottlandslagens 1
och 2 §§ gällde däremot icke att värdesätta ett skogsägarens förfaringssätt, icke
att ovillkorligen utdöma vissa prestationer, utan att avgöra, vilka åtgärder under
vissa förutsättningar fordrades med hänsyn till skogens återväxt, och att med hänsyn
därtill meddela villkorliga föreskrifter angående skogens tillgodogörande för
framtiden. Den rent furstliga frågan trädde här helt i förgrunden, och det torde
icke med fog kunna göras gällande, att denna fråga rätteligen hemfölle under domstols
kompetens. Där lagstiftningen i övrigt erbjöde exempel på inskränkningar i
den enskildes förfoganderätt över sin skog. motsvarande den för Gottlands del föreslagna,
hade man ej heller ansett hänsynen till rättssäkerheten påkalla en efterprövning
i domstolsväg, exempelvis i skyddsskogslagen, förordningen den 29 juni
1866 angående dispositionsrätten över skogen å vissa skattehemman, 1873 års avvittringsstadga
samt förordningen för Västerbottens och Norrbottens län den 24 juli
1903. Om det sålunda icke kunde anses påkallat att underkasta skogsvårdsstyrelsens
beslut över här ifrågavarande ansökningar en lika kostsam som tidsödande
efterprövning i domstolsväg, så borde likväl såsom en garanti för den nya skogsvårdsprincipens
riktiga tillämpning fullföljdsbestämmelserna så anordnas, att ärendet
tillförsäkrades en allsidig handläggning, därvid olika förstuga synpunkter kunde
komma till sin rätt. Till vinnande av detta syfte syntes det lämpligast att förbehålla
ärendets vidare behandling Konungens befallningshavande och i sista hand
Kungl. Maj:t. Begärde klaganden hos Konungens befallningshavande förnyad skogsundersökning
eller prövade nämnda myndighet eljest sådan vara av nöden, syntes
undersökningen lämpligen böra företagas i samma ordning, som föreskreves i 2 § av
den allmänna skogsvårdslagen. Att klaganden såväl hos Konungens befallningshavande
som hos Kungl. Maj:t kunde åberopa jämväl annan sakkunnig utredning,
torde utan vidare vara uppenbart.

Till detta yttrande kan jag helt ansluta mig. Vad däri anförts
om en tillförsäkrad allsidig handläggning av ärendena hos de administrativa
myndigheterna och vad i sådant avseende stadgats i såväl gottiandslagen
som det nu förevarande förslaget synes mig visa, att den av lagrådet
losta farhågan för att med den administrativa instansordningen
de med lagens ingrepp i den enskilda äganderätten förenade vådorna
icke skulle vara tillfredsställande förebyggda, icke torde behöva tillmätas

361

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

sådan betydelse, att på grund därav den administrativa, jämväl uti de
senaste skogsförordningarna för Väster- och Norrbottens län bibehållna
instansordningen, i det nya förslaget bör övergivas och ersättas med
domstolsvägen. Uti det anförda lärer ock vara bemött synpunkten utav,
att den brist på erforderlig kompetens för deras blivande uppgifter, som
kunde finnas hos skogsvårdsstyrelserna, skulle bliva mildrad genom att
domstolsvägen valdes. Vad angår faran för bristande enhetlighet vid
lagtillämpningen, om de administrativa klagoinstanserna bibehållas, är att
märka, att kravet på en dylik enhetlighet icke får drivas för långt, då
de synnerligen växlande skogslörhållandena i olika delar av landet kräva
olika behandling. Den grad av enhetlighet, som emellertid givetvis är
önskvärd, torde, åtminstone i någon mån, kunna ernås genom de bestämmelser
om domänstyrelsens tillsyn å vissa skogsvårdsstyrelsernas
angelägenheter, som jag låtit intaga i det förslag till ny förordning om
skogsvårdsstyrelser, vilket jag senare i dag torde få anmäla. Att förbise
är ej heller, att även med den administrativa klagovägen den sista
instansen är gemensam för hela lagens tillämpningsområde.

Vad slutligen beträffar det anförda skälet om möjliga kollisioner
mellan administrativ myndighet och domstols beslut, så torde dylika
kollisioner i varje fall bliva av synnerligen ringa praktisk betydelse.

Jag har sålunda icke funnit anledning att i förevarande delar
frångå det uppgjorda förslaget.

I formellt hänseende har lagrådet hemställt, att, särskilt i syfte
att tydligare få från varandra åtskilda de stadganden, som angå själva
avverkningen, och de, som angå reproduktion, en ändring skulle vidtagas
uti lagens uppställning på av lagrådet närmare angivet sätt.

Att det, såsom lagrådet framhållit, med en lag av ifrågavarande
art är av särskild betydelse, att densamma utan alltför stor svårighet
kan förstås även av personer, som äro mindre förtrogna med lagars
avfattning, är givetvis riktigt. De många förslag, som framkommit
under förarbetena till den nya lagen, visa emellertid, huru olika meningarna
kunna vara om det bästa sättet att i denna tillgodose berörda synpunkt.
Åven med den av lagrådet förordade uppställningen av lagen torde eu
del svårigheter med hänvisningar och annat icke kunna undvikas, och det
synes mig därför osäkert, huruvida nämnda uppställning må vara att föredraga.
Då emellertid lagrådet enhälligt hemställt om densamma, har
jag ansett mig höra följa denna hemställan, och alltså låtit omarbeta
förslaget i enlighet därmed.

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 saml. 82 höft. (Kr 104.) 46

362

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

Med bortseende från en del redaktionella jämkningar får jag angående
de särskilda paragraferna i det nya förslaget anföra följande.

1-2 §§•

Beträffande dessa paragrafer, vilka motsvara 1 § i det till lagrådet
remitterade förslaget, hava jämkningar vidtagits i de av lagrådet anmärkta
hänseenden. Härvid har, vad angår andra stycket i 1 §, med
uttrycket »den av skogsvårdsstyrelsen för sådant ändamål antagna
personal» tillika avsetts att tydligt utmärka den skogsutbildade personalen
i motsättning mot skogsvårdsstyrelsernas kontors- och räkenskapspersonal.

Av en ledamot i lagrådet har det framhållits såsom önskvärt, att
en definition på begreppet skogsmark kunde införas i lagen. Förarbetena
till lagen hava emellertid visat, huru ogörligt det är att få en dylik,
tillfredsställande definition; någon praktisk fördel därmed för lagens
tillämpning torde näppeligen heller vara att vinna. Vad samme ledamot
hemställt om intagande i lagen av ett stadgande, som med ägare likställde
innehavare av stadgad åborätt eller ständig besittningsrätt, lärer
väl kunna hava fog, rent teoretiskt sett. De fall, där något dylikt kunde
bliva av praktisk betydelse, torde emellertid endast vara, då mark, innehavd
med sådan rätt, ingår uti samfällighet med enskilda ägares markområden,
och för dylika fall synes ett tyngande av lagtexten med någon
bestämmelse i det angivna hänseendet icke vara av nöden. Lagrådets
majoritet har ej heller haft någon erinran i denna del.

3-4 §§.

Vid dessa paragrafer har iakttagits vad av lagrådet hemställts
dels vid de motsvarande 2 § första stycket och 3 § 2 och 3 mom. i
det remitterade förslaget och dels under 2) i övergångsbestämmelserna.

5 §''

Lagrådets hemställan rörande första stycket i denna paragraf (4 §
i det remitterade förslaget) har tillmötesgåtts så till vida som orden om
förfarande med marken efter avverkningen uteslutits. Däremot har någon
omredigering, på sätt lagrådet förordat, av det kvarstående stadgandet icke
kunnat ske. De försök i sådan riktning, som före remissen till lagrådet
gjorts från fackmannahåll, visade sig icke giva något tillfredsställande
resultat.

Tillägget uti andra stycket har gjorts på föranledande av lagrådets
yttrande vid 2) i övergångsbestämmelserna.

Kandi. Maj:is proposition Nr 104.

368

6-7 §§•

Beträffande yttrande av skogsvårdsstyrelsen, som i 6 § (5 § i det
remitterade förslaget) omförmäles, liar lagrådet anfört, att dylikt yttrande,
som enligt förslaget torde vara avsett att allenast utgöra ett råd
till den frågande, för att — utöver det fritagande från kriminellt ansvar,
som torde följa med en tillämpning av yttrandet — äga verkligt
värde för avverkaren måste så till vida vara att likställa med ett styrelsens
beslut, varigenom avverkningstillstånd meddelades, att avverkaren
lagligen ägde rätt att företaga sin avverkning i överensstämmelse med
yttrandets innehåll. Ehuru i praktiken näppeligen någon olikhet torde
uppstå för avverkaren, vare sig det av skogsvårdsstyrelsen lämnade
yttrandet vore att anse som ett råd eller för styrelsen uttryckligen
förbindande, i all synnerhet som enligt förslaget yttrandet skall av styrelsen
lämnas i skriftlig form, har lagrådets önskan härutinnan efterkommits.

Lagrådets erinringar vid 7 § (6 § i det remitterade förslaget)
hava likaledes iakttagits. I 2 mom. har införts den vid 3 § i det tidigare
förslaget förordade bestämmelsen om viss giltighetstid för lämnat
avverkningstillstånd, vilken bestämmelse bör gälla även yttrande, som
meddelas enligt 6 §.

8-9 §§.

Bestämmelserna i dessa paragrafer motsvaras av 23—25 §§ i det
remitterade förslaget. Vad lagrådet härom anfört har i stort sett blivit
följt. Vid tillerkännandet av rätt åt skogsvårdsstyrelserna att, utan anlitande
av överexekutor, själva meddela provisoriskt avverkningsförbud
har lagrådet ansett detta böra förknippas med befogenhet för vederbörande
domare att, innan saken blivit föremål för domstolsförhandling,
på skogsägarens begäran ingå i prövning av förbudet och eventuellt
upphäva det. Den med skogsvårdsstyrelsernas berörda rätt åsyftade
snabbhet och effektivitet skulle, enligt lagrådets förmenande, eljest vinnas
på bekostnad av rättssäkerheten. Sådana fall, där oriktigheten eller
olämpligheten av ett utav skogsvårdsstyrelsen meddelat förbud vore så
påtaglig, att domaren skulle anse sig kunna häva detsamma, innan
saken kommit till handläggning vid domstolen, torde emellertid kunna
antagas bliva så ytterligt iå, att en för den svenska rättsorganisationen
så pass främmande anordning som den, att på domaren ensam överlåta en
eljest domstolen tillkommande befogenhet, icke torde böra här tillgripas.

364

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

10-11 §§.

Till undanröjande av den otydlighet, som inom lagrådet anmärkts
beträffande förhållandet mellan dessa båda paragrafer (7 och 8 §§ i det
remitterade förslaget), eller närmare uttryckt, huruvida den i 11 § angivna
begränsningen utav reproduktionsskyldigheten skall gälla även
fall, som nämnas i 10 §, har i första stycket av 11 § gjorts ett tillägg
för att uttryckligen angiva, att någon dylik begränsning icke avses i
berörda fall.

Av två ledamöter har anförts, att andra punkten i 10 § kunde
giva anledning till misstolkning av den första. Då emellertid berörda
andra punkt endast utsäger, att en gång uppkommen plantskog skall
vidmakthållas, så länge nämnda stadium varar, men ej innehåller något
om, huru plantskog skall åstadkommas, lärer första punktens stadgande
härutinnan icke behöva befaras bliva utsatt för den antydda misstolkningen.

I sammanhang med sin hemställan vid 6 § om beredandet av
större kraft åt yttrande, som jämlikt nämnda paragraf meddelas av skogsvårdsstyrelsen,
har lagrådet hemställt om införande i lagen utav ett motsvarande
stadgande därom, att en skogsägare skulle hava rätt att erhålla
ett förutgående avgörande besked beträffande frågor, som avhandlas i
förevarande 10 och 11 §§.

Emellertid torde ett dylikt besked bliva av en skäligen ringa
praktisk betydelse. Den nya 10 § utgör egentligen endast en lagutformning
av vad som i hittillsvarande praxis blivit tillämpat och
fatt. uttryck genom överenskommelser och domstolsutslag i reproduktionsfrågor.
Man får på grund härav och då med de nya bestämmelserna
skogsvårdsstyrelserna säkerligen skulle bliva synnerligen försiktiga i
sadana förhands-uttalanden, som här satts i fråga, antaga, att dessa uttalanden
icke skulle komma att innehålla annat än ett visserligen i vissa
delar konkretiserat återgivande av lagens stadganden, men särskilt med
bibehållande av den ifrågakomna reproduktionsskyldighetens fortfarande,
så länge plantskogsstadiet varade. Det torde emellertid just vara med
hänsyn till möjligheten att få berörda skyldighet begränsad till att upphöra
vid en viss, in concreto fastslagen tid, som den förordade bestämmelsen
skulle vara av värde för skogsägaren. Jag har därför icke
ansett lagrådets hemställan i denna del böra efterkommas.

Detsamma är förhållandet beträffande lagrådets yttrande under 11 §
(8 § i det dit remitterade förslaget). Det synes mig nämligen, som om
ett tillmötesgående därav skulle kunna föranleda olägenheter vid lag -

365

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

rummets tillämpning, med hänsyn till svårigheter beträffande bevisningen,
huruvida ägarens respektive andra betesberättigades eller olovligen
ditkomna kreatur åstadkommit skadan.

12-16 §§.

Vad rörande dessa paragrafer, som hava sin motsvarighet i 10
samt 17—20 §§ i det remitterade förslaget, blivit erinrat av lagrådet
eller dess flertal, har iakttagits, utom beträffande hemställan, att förordnande
om undersökning, som i 14 § omförmäles, skulle få bos länsstyrelsen
påkallas av skogsvårdsstyrelsen, så länge saken ännu icke anhängiggjorts
vid domstol. Sådana uppskov i domstolsförhandlingarna,
som lagrådet genom en dylik bestämmelse velat förebygga, torde nämligen
icke vara att befara, då i regel skogsvårdsstyrelsens instämmande
av saken till domstol lärer hava föregåtts av sådan av styrelsen själv föranstaltad
besiktning och utredning, att någon vidare sådan från styrelsens
sida icke erfordras med mindre anledning därtill gives under förhandlingarna
inför rätta. En bestämmelse, sådan som den föreslagna,
skulle för övrigt även kunna tänkas medföra den uppfattningen eller
vanan hos skogsvårdsstyrelserna, att de alltid skulle begära dylik officiell
undersökning, och detta åter hava till följd, att den instämda markägaren
finge betala kostnaderna för densamma, ehuru den noga taget
varit onödig.

17 §•

Det torde vara ur rättssäkerhetens synpunkt tillräckligt med den
i andra stycket av paragrafen (21 § i det remitterade förslaget) vederbörande
tillerkända befogenheten att anställa atervinningstalan. Någon
rätt att jämväl överklaga av överexekutor meddelat beslut i ärendet bör
därför icke förekomma. Då ett uttryckligt stadgande härom måhända
kan vara av nöden, har sådant införts i 32 §. I övriga delar hava lagrådets
erinringar beaktats.

18 §.

Rörande bibehållandet i förslaget av stadgandet om förmånsrätt till
betalning ur fastigheten för skogs vårdsstyrelses förskjutna reproduktionskostnader
(22 § i det remitterade förslaget) hänvisas till vad ovan anförts.

19-23 §§.

Dessa paragrafer, som i det remitterade förslaget hava sin motsvarighet
i 11—16 §§ samt 9 § första stycket, hava vid omarbetningen för

366

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

den nya uppställningen tillika jämkats i enlighet med vad därom inom
lagrådet uttalats.

24 §.

I denna paragraf hava sammanfattats bestämmelser, som i det
remitterade förslaget hava sin motsvarighet i 2 § andra stycket, 3 §
1 mom., 9 § andra stycket, 12 § 2 mom. andra stycket, 13 § tredje
stycket och 16 § sista stycket. Beträffande innehållet i dessa bestämmelser
har den avvikelsen skett från vad lagrådet hemställt, att de i det
tidigare förslaget för en omläggning av skogsmark till annan användning
intagna villkoren om markens lämplighet för det ifrågavarande
ändamålet och begränsning till sådan ytvidd, som kan anses skälig,
hava bibehållits beträffande omläggning till betesmark eller äng även uti
de fall, där desamma av lagrådet ansetts böra bortfalla. Bland de
största svårigheter, skogsvårdsstyrelserna haft att kämpa med under den
nuvarande lagens tillämpning, har varit att förhindra ett oskäligt begagnande
av rätten att tillgodogöra sig nödig betesmark, och det lärer
på grund av denna erfarenhet vara nödvändigt att så vitt möjligt minska
dessa svårigheter.

25 §.

Denna paragraf omfattar vad i 17—19 §§ stadgats om tillsyn å
efterlevnaden av bestämmelserna om omläggning av skogsmark till
annan användning.

26—30 §§.

Beträffande dessa §§, vilka hava samma nummer i det remitterade
förslaget, är följande att märka.

Vid 26 § hava lagrådets erinringar blivit följda, utom så till vida
som vissa av de i 2 mom. utav det remitterade förslaget angivna fallen
ansetts böra bibehållas under de upptagna straffbestämmelserna. Om
nämligen en markägare erhåller skogsvårdsstyrelsens tillstånd till avverkning,
där sådant är av nöden, på grund av uppgift, att han ärnar
använda marken till annat kulturändamål, samt verkställer avverkningen
men sedan icke vidtager några åtgärder för den nya användningens
realiserande, synes ett dylikt tillvägagångssätt föga eller intet skilja sig
från en avverkning utan erhållet föreskrivet tillstånd, och förty i ''likhet
med denna böra förskylla straff.

Den vid 27 § förordade bestämmelsen om rätt för åtalsberättigad,
till vilken inkommit anmälan om ett av tillsyningsman gjort beslag, att
häva detsamma, om han funne det sakna fog, har icke kunnat helt

367

Kungl. Maj:ts proposition Nr 104.

upptagas. Med hänsyn till de olika åtalsberättigade skulle nämligen
olägenheter kunna uppstå, om anmälan gjordes hos eu allmän åklagare
och denne hävde beslaget, men skogsvårdsstyrelsen ansåge förseelse
vara begången och anställde åtal för samma åtgörande, varför beslaget
gjorts. Däremot har skogsvårdsstyrelsen, såsom den sakkunniga myndigheten,
ansetts kunna berättigas att häva ett av dess personal verkställt
beslag, och denna rätt även kunna gälla ett av länsjägmästare
gjort beslag.

Att, såsom vid 29 § hemställts, borttaga de där stadgade bötesandelarna
kunde vara önskligt, men de praktiska förhållandena lära göra
det tillrådligt att bibehålla bestämmelserna därom.

31-32 §§.

Beträffande 31 § (med samma nummer i det remitterade förslaget)
hänvisas till vad jag förut anfört om bibehållande av den administrativa
instansordningen i tillståndsfrågor.

I 32 8 har sista stycket tillagts med anledning av vad som anförts
vid 17 §.

Övergångsbestämmelser.

Åven om, på sätt lagrådet anfört, de under 4), motsvarande 5) i
det remitterade förslaget, och i sista punkten av 6), motsvarande 7) i
det remitterade förslaget, upptagna stadgandena kunde vara överflödiga,
synes det mig likväl med hänsyn till den förut framhållna vikten utav
att ifrågavarande lag må kunna förstås även av en med lagars avfattning
mindre förtrogen allmänhet, vara lämpligt att berörda stadganden
få kvarstå.

Föredragande departementschefen uppläser härefter det omarbetade
förslaget till skogsvårdslag, vilket finnes såsom bilaga fogat vid detta
protokoll, samt hemställer, att förslaget måtte, jämlikt § 87 regeringsformen,
genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan behagar Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten förordna, att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga
vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Rune Thygesen.