Kungl. Alaj:ts proposition, nr 259 (Proposition 1919:259)

Kungl. Alaj:ts proposition, nr 259

Nr 259.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordningar
om ändring i vissa delar dels av förordningen den 28 oktober
1910 om inkomst- och förmögenhetsskatt, dels ock av
förordningen samma dag om taxeringsmyndigheter och förfarandet
vid taxering; given Stockholms slott den 21 mars
1919.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
finansärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till:

1) förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 28 oktober
1910 om inkomst- och förmögenhetsskatt; och

2) förordning om ändring i vissa delar av förordningen samma
dag om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott.

GUSTAF.

F. V. Thorsson.

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 saml. 229 käft. (AV 259.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

Förslag

till

förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 28 oktober 1910
om inkomst- och förmögenhetsskatt.

Härigenom förordnas, att 2 § 1 mom., 9, 17, 18, 19, 20 och 25 §§
i förordningen den 28 oktober 1910 om inkomst- och förmögenhetsskatt
ävensom avdelningarna l:o) och 5:o) i de vid samma förordning fogade
särskilda anvisningar till ledning vid taxeringen skola, 7, 8 och 9 §§
ävensom avdelningarna l:o), och 5:o) i de särskilda anvisningarna i
nedan angivna delar, hava följande ändrade lydelse:

2 §•

1 mom. Skattskyldigheten för inkomst enligt denna förordning
avser, med det undantag, som omförmäles i 19 § 2 mom., den inkomst,
som åtnjutits under det nästföregående kalenderåret eller, då räkenskapsår
icke sammanfaller med kalenderår, det räkenskapsår, som gått tillända
närmast före den 1 mars det år, taxeringen sker.

9 §•

Vid uppskattning av inkomst ur inkomstkälla, som i 7 § omförmäles,
må, utom i det fall att ersättning för bestridande av särskilda
med tjänst eller uppdrag förenade kostnader, varom i 8 § förmäles,
blivit av staten särskilt anvisad, avdrag ske för alla utgifter för inkomstens
förvärvande eller bibehållande, såsom:

arrende- eller hyresavgift; — — — — — — — — — —

— —-------— underhåll av fastighet och inventarier;

avlöning, kost och övriga utgifter för de i skattskyldigs verksamhet
använda biträden, arbetare och hemmavarande barn, för de sistnämnda
dock endast ifall de uppnått 21 år eller ock själva skola taxeras till
inkomst- och förmögenhetsskatt;

kostnad för nödigt biträde i hemmet, för det fall att gift kvinna
av förvärvsverksamhet är i avsevärd grad förhindrad att ägna sig åt
hemmets skötsel, skolande avdraget ske från hennes inkomst av dylik

Kunyl. Maj:ts proposition nr 259. 3

verksamhet, med iakttagande av att avdraget i intet fall må överstiga
300 kronor;

kontors- och andra förvaltningskostnader —---.

17 §.

1 mom. Den uppskattade inkomsten och en sextiondedel av den
uppskattade förmögenheten utgöra tillsammans taxerat belopp. För den,
som icke enligt 12 § är skattskyldig för förmögenhet, utgör den uppskattade
inkomsten taxerat belopp. Det taxerade beloppet utföres i jämna
tiotal kronor, så att överskjutande belopp, som icke uppgår till fullt
tiotal kronor, bortfaller.

2 mom. För annan skattskyldig än svensk medborgare, som är
här i riket mantalsskriven, utgör det taxerade beloppet tillika beskattningsbart
belopp, och inträder skatteplikt, när detta belopp uppgår till
100 kronor.

18 §.''

1 mom. För svensk medborgare, som är här i riket mantalsskriven,
beräknas det beskattningsbara beloppet efter följande grunder.

a) Med avseende å levnadskostnadernas höjd indelas samtliga
orter i riket i fem ortsgrupper, av vilka ortsgrupp I omfattar orter med
de billigaste och ortsgrupp V orter med de dyraste levnadskostnaderna.
Denna indelning verkställes av socialstyrelsen enligt de närmare föreskrifter,
Konungen äger meddela, och gäller för en tid av fem år i
sänder.

För en var skattskyldig skall från det taxerade beloppet såsom
fritt från skatt avdragas följande belopp (ortsavdrag):

om	han	är	mantalsskriven inom	ort tillhörande ortsgrupp I,	600 kronor,
	T)		» »	Ti	»	»	II,	700 »
T)	2>	»	Ti T)	»	»	T>	III,	800 »
Ti	»	»	» »	»	Ti		IV,	900 >
»	»		» »	»	»	»	v,	1,000 »

b) Utöver ortsavdraget äger skattskyldig, vilken är gift eller har
hemmavarande eller av honom helt eller delvis underhållna barn, vilka
icke uppnått 21 år och icke själva skola taxeras till inkomst- och förmögenhetsskatt,
erhålla följande avdrag (familjeavcbaq);

gift skattskyldig: för hustrun 200 kronor; för varje sådant barn,
som ovan sägs, om barnet uppnått 15 år, 200 kronor och, om barnet
ej uppnått 15 år 100 kronor; samt

ogift skattskyldig (varmed jämställes änkling, änka eller frånskild)

Kuiigl. Maj:ts proposition nr 259.

för barn, som ovan sägs: för ett barn, om det uppnått 15 år, 300 kronor
och, om det ej uppnått 15 år, 200 kronor; samt för varje följande
barn, om det uppnått 15 år, 200 kronor och, om det ej uppnått 15 år,
100 kronor.

För barn, vilkas föräldrar båda leva men icke äro gifta med varandra,
skall, därest enligt ovan givna bestämmelser båda föräldrarna
skulle vara berättigade till avdrag, endast modern eller, om barnet vistas
hos fadern, endast denne åtnjuta avdrag.

c) I enskilda fall, då skattskyldigs skatteförmåga på grund av
särskilda omständigheter (långvarig sjukdom, olyckshändelse, underhåll
av andra närstående än dem, för vilka han äger åtnjuta familjeavdrag)
är väsentligt nedsatt, må det skattefria avdraget ökas med högst 500
kronor. Sådana utgifter för annans underhåll, som avses i 10 §, må
icke åberopas såsom grund för avdrag enligt detta stycke.

d) Den del av det taxerade beloppet, som överstiger summan av
de enligt a), b) Och c) här ovan för den skattskyldige medgivna avdragmen
icke dubbla summan av samma avdrag, upptages i det beskattningsbara
beloppet till sitt halva belopp.

Den del av det taxerade beloppet, som överstiger dubbla summan
av medgivna avdrag, ingår i sin helhet i det beskattningsbara beloppet.

2 mom. Det beskattningsbara beloppet utföres i jämna tiotal
kronor, så att överskjutande belopp, som icke uppgår till fullt tiotal
kronor bortfaller.

För svensk medborgare, som är här i riket mantalsskriven, inträder
skatteplikt, när det beskattningsbara beloppet uppgår till 10 kronor.

19 §.

7 mom. Inkomst- och förmögenhetsskatt utgår med viss procent
av de enligt nedan angivna grunder uträknade grundbelopp.

a) För andra skattskyldiga än inländska aktiebolag och solidariska
bankbolag utgör grundbeloppet:

för den del av det beskattningsbara beloppet, som icke överstiger

10,000 kronor, 3 %,

för den del av det beskattningsbara beloppet, som överstiger

10.000 kronor men icke . . . 20,000 kronor, 4 %

20.000 » » » . . . 40,000 » , 5 %

40.000 » » » . . . 60,000 » , Q %

60.000 > » » . . . 100,000 » , 1 %

100,000 » » » . . . 150,000 » , 8 %

Kungl. Maj:t8 proposition nr 259.

150,000	kronor	men	icke . .	200,000 kronor,	9	%
200,000			» . .	. 300,000	» ,	10	%
300,000	»	»	» . .	. 400,000	! »	11	%
400,000	»	»	» . .	. 600,000	»* ,	12	%
600,000	»	»	» . .	. 800,000	s ,	13	%
800,000	»		» . .	. 1,000,000	* ,	14	%
1,000,000	»				J	15	%

dock att grundbeloppet icke må i något fall överstiga 12 % av det beskattningsbara
beloppet.

b) För inländskt aktiebolag eller solidariskt bankbolag utgör grundbeloppet:
(A-skatt)

När den taxerade inkomsten i för-hållande till kapitalet	Skatt i % av den taxerade inkomsten.	När den taxerade inkomsten i för-hållande till kapitalet	Skatt i £ av den taxerade inkomsten
\| icke överstiger 4 %			1-50	överstiger 12	men	icke	12 Va % .		5-40
överstiger. 4	men	icke 4‘/i % ... .	1-60	2	12 Va	2	2	13 2 .		5-60
,	4*/«	2	2	4 Va 1 • • • •	1-70	2	13	2	2	13»/» . .	5''80
2	4''/a	2	2	43/4 5 . . . .	1-80	2	132 o	2	2	14''/s . .	6 00
2	4»/«	2	2	5 .....	1-90	2	141/»	2	2	15 . .	6-20
2	5	2	2	5V» » ■ • ■ •	200	2	15	2	2	16 . .	6-40
2	5V»	2	2	5s/s > • . . .	220	2	16	2	2	17 > .	6-60
2	5s/s	>	2	6 .....	2''40	2	17	2	2	18 . .	6 80
2	6	2	2	eri ce v*	260	2	18	2	2	19 . .	7-00
2	6V»	2	2	6*/s .....	2-80	2	19	2	2	SO . .	7-15
)	6*/a	2	2	7 2 . . . .	300	2	20	2	2	21 . .	7-30
2	7	2	2	7 Va .....	320	2	21	2	2	22 . .	7 45
2	7 Va	2	2	7Vs .....	340	2	22	2	2	23 . .	7 60
2	7a/s	2	2	8 .....	360	2	23	2	2	24 . .	7-75
2	8	2	2	8V».....	380	2	24	2	2	25V» » ■	7''90
2	81/*	2	2	9 .....	400	2	25 Va	5	2	27 . .	8-05 \|
2	9	2	2	9*/a .....	420	2	27	2	2	28‘/a . .	8-20
i	9>/«	2	2	10 .....	440	2	28V*	2	2	30 . .	885 \|
2	10	2	2	10Va .....	4 60	2	30	2	2	32 . .	8''50
2	10»/a	2	2	11 .....	4-80	2	32	2	2	34 .	8-65
2	11	2	2	HVa .....	500	2	34	2	2	36 . .	8 80
2	liv»	2	2	12 .....	5-20	2	36	2	2	39 . .	8-95 1

KungI. Maj:ts proposition nr 259.

När den taxerade inkomsten i för-hållande till kapitalet	Skatt i % av den taxerade inkomsten.	När den taxerade inkomsten i för-hållande till kapitalet	Skatt i % av den taxerade inkomsten.
överstiger 39	men icke 42 %.....	9-10	överstiger 95	men icke 100 JS . . . .	10-90
» 42	1	Y	46 >.....	9-25	> 100	Y >	105 > . . . .	11-00
» 46	»	»	50 » . . .	9-4 0	> 105	1 Y	110> . . . .	11-10
» 50	Y	>	55 *.....	9‘55	» no	Y >	115 > . . . .	11-20
> 55	>	»	60 ......	9-70	» 115	t Y	120 > . . . .	11-30
» 60	Y	>	65 ».....	9*85	» 120	i »	125 > . . . .	11-40
» 65	Y	>	70 ».....	1000	> 125	> Y	130» . . . .	11-50
» 70	Y	»	75 ».....	10-15	» 130	> Y	135 » ....	11-60
» 75	>	>	80 ......	10''30	» 135	> Y	140 » ....	11-70
> 80	>	>	85 ».....	10-45	» 140	Y J*	115 » ....	11-80
» 85	»	1	90 ».....	10 60	» 145	Y »	150 » . . . .	11-90
» 90	»	»	95 >.....	1075	> 150			1200

varvid dock iakttages, att skattens grundbelopp icke i något fall må med
mera än halva den överskjutande inkomsten överstiga det grundbelopp,
som högst skolat påföras bolaget, därest dess inkomst hade varit allenast
så stor, att bolaget varit att hänföra till närmast lägre skatteklass.

Till kapital, varom här är fråga, räknas såväl aktie- eller lottkapital
som ock reservfonden. Aktie- eller lottkapitalet upptages till det belopp,
som angivits i balansräkningen för nästföregående år, eller, om aktie- eller
lottkapitalet samma år undergått förändring, till medelstorleken därav
under nämnda år. På samma sätt förfares vid beräkning av reservfonden.

2 mom. Utöver den inkomstskatt, varom i 1 mom. är stadgat,
skall av där omförmält bolag erläggas inkomstskatt med viss procent av
ett grundbelopp, vilket utgör tre kronor tör varje fullt hundratal kronor av
den del av bolagets nästföregående år till beskattning enligt nyssnämnda
moment taxerade inkomst, som icke i vanlig ordning utdelats till delägarna;
dock efter avdrag av de å sagda inkomst belöpande kronoutskylder, ävensom,
ifråga om försäkringsaktiebolag, av vinstutdelning till försäkringstagare
eller av för samma ändamål reserverade medel. (B-skatt)

3 mom. I den mån enligt 2 mom. beskattade tillgångar i vanlig
ordning utdelas, äger bolaget åtnjuta restitution med viss procent av ett
grundbelopp, vilket utgör tre kronor för varje fullt hundratal kronor av
de till delägarna sålunda utdelade tillgångar, skolande därvid iakttagas, att

Kungl. Maj:ts proposition n.T 259.

sammanlagda beloppet av restituerade medel icke må uppgå till högre
belopp än de av bolaget enligt mom. 2 erlagda skattemedel. Restitution
sker i den ordning, som är stadgad i fråga om restitution av
kronoutskylder.

20 §.

1 mom. För varje år bestämmes den för alla skattskyldiga enhetliga
procent av de i 19 § 1 och 2 mom. omförmälda grundbeloppen, med
vilken inkomst- och förmögenhetsskatt skall det nästföljande året utgå.

2 mom. Vid restitution av skatt enligt 19 § 3 mom. tillämpas å
där omförmälda grundbelopp det procenttal, som, på sätt nyss sagts,
bestämts att gälla för året näst efter det, under vilket utdelning, som
föranlett restitution, ägt rum.

[25 §.

1 mom. Är skattskyldig gift, skall i hans taxering enligt denna
förordning inbegripas jämväl hustruns inkomst och förmögenhet; dock
att i fall, där hustrun haft inkomst eller förmögenhet, som rättsligen
varit från mannens förvaltning undantagen, hustrun skall taxeras härför.

Skulle i senare fallet avdrag, vartill ena maken enligt 10 § varit
berättigad, överstiga dennes inkomst, må överskjutande beloppet avräknas
från den andre makens behållna inkomst.

Hava makar blivit särskilt taxerade, skall det beskattningsbara beloppet
bestämmas efter båda makarnas taxerade belopp sammanräknade,
varvid iakttages, att de enligt 18 § 1 mom. skattskyldig medgivna avdrag
få åtnjutas allenast av makarna gemensamt, och skall skatt beräknas efter
det sålunda bestämda beskattningsbara beloppet samt påföras vardera
maken efter förhållandet mellan dennes taxerade belopp och summan av
de för båda makarna taxerade beloppen.

Därest hustrun men icke mannen taxeras till inkomst- och förmögenhetsskatt,
skall vid beräknande av det beskattningsbara beloppet hustrun
för mannen åtnjuta enahanda avdrag, som eljest får åtnjutas för hustru.

2 mom. Har skattskyldig hemmavarande eller av honom helt eller
delvis underhållna barn under 21 år, skall, därest barnen icke själva
skola taxeras till inkomst- och förmögenhetsskatt, den skattskyldige taxeras
jämväl för sådana barns inkomst och förmögenhet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

barn enligt 10 § varit berättigat, överstiger barnets inkomst överskjutande
beloppet avräknas från den skattskyldiges eller övriga barns behållna inkomst.

Därest skattskyldig taxeras för barns inkomst och förmögenhet,
skall jämte den skattskyldige barnet ansvara för den å dess inkomst och
förmögenhet belöpande del av skatten.

3 mom. När enligt denna förordning hänsyn skall tagas därtill,
huruvida skattskyldig har barn, och till barnens ålder, avses förhållandena
den 31 december året näst före det, då taxeringen sker.

Särskilda anvisningar till ledning vid taxeringen.

l:o) Inkomst av fast egendom.

I. Värdet av bostadsförmån-----.

II. Till inkomst av jordbruk--— — — jordbruket och dess

binäringar (ej för personligt behov) avsedda inventarier.

För lön och underhåll åt hemmavarande barn, som deltager i arbetet
med egendomens skötsel, äger skattskyldig göra avdrag med fulla
värdet av omförmälda förmåner, därest barnet uppnått 21 år eller särskilt
taxeras för sin inkomst. I andra fall må avdrag för lön och underhåll
åt hemmavarande barn icke äga rum, liksom å andra sidan lönen
och underhållet icke skola upptagas såsom inkomst för barnet.

Kostnad för sådana arbeten--—--inkomst av jordbruk.

in.--------.

5:o) Vissa avdrag vid inkomstens uppskattning.

Avdrag är medgivet

1 ro) för alla omkostnader----kronoutskylder.

Avdrag får således ej göras — — — — egen bostad o. d.

Däremot är avdrag medgivet — — — — — belastar sin affär
med utgifter härför. För lön och underhåll åt hemmavarande barn, som
deltaga i rörelse eller yrke, äger skattskyldig göra avdrag med fulla värdet
av omförmälda förmåner, därest barnet uppnått 21 år eller särskilt
taxeras för sin inkomst. I andra fall må avdrag för lön och underhåll
åt hemmavarande barn icke äga rum, liksom å andra sidan lönen och
underhållet icke skola upptagas såsom inkomst för barnet. Gift kvinna,
som av förvärvsverksamhet är i avsevärd grad förhindrad att ägna sig

Kungl. Maj:ts proposition n:r 259.

åt hemmets skötsel, äger att från sin inkomst av dylik verksamhet avdraga
kostnaden för nödigt biträde i hemmet, dock högst 300 kronor.
Skulle efter avdraget kvinnans inkomst av sådan verksamhet utvisa underskott,
får underskottet, i den mån det föranledes av nyssnämnda avdrag,
icke enligt 3) i denna punkt avdragas från annan inkomst.

Även indirekta kostnader — — — —.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1920 med iakttagande
därav, att med i 19 § 2 mom. omförmäld till beskattning enligt
19 t; 1 mom. taxerad inkomst skall vid taxering år 1920 förstås den år
1919 till inkomstskatt taxerade inkomsten.

Bihang till riksdagens protokoll 1919.

1 saml. 229 käft. (Nr 259.) 2

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

Förslag

till

förordning om lindring i vissa delar av förordningen den 28 oktober 1910
om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering.

Härigenom förordnas, att 2 § 1 mom., 3 och 11 §§, 26 § 1 mom.
samt 32 §, 36 § 2 mom. och 59 § i förordningen den 28 oktober 1910 om
taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering ävensom de vid samma
förordning fogade formulär nr 1 A och 1 B skola i nedan angivna delar
hava följande ändrade lydelse.

2 §•

1 mom. Skyldighet att avgiva uppgift till ledning för egen taxering
(deklaration) åligger utan särskild anmaning:

a) -------

b) svensk medborgare, som är här i riket mantalsskriven, därest
han under nästföregående år varit taxerad till inkomst- och förmögenhetsskatt
eller ock sagda år åtnjutit så stor inkomst och vid samma års
utgång ägt så stor förmögenhet, att inkomsten och en sextiondedel av
förmögenheten tillsammans överstigit 600 kronor;

c) annan skattskyldig, som nästföregående år varit taxerad till
inkomst- och förmögenhetsskatt eller ock åtnjutit så stor inkomst och vid
sagda års utgång haft så stor förmögenhet, att inkomsten och en sextiondedel
av förmögenheten tillsammans uppgått till 100 kronor;

skolande vid beräkning av enskild skattskyldigs inkomst och förmögenhet
hänsyn tagas till hustrus och barns inkomst och förmögenhet,
därest enligt förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt den skattskyldige
skall taxeras därför.

3 §•

Deklaration skall avgivas----inkomstkälla, i avseende å

vilken skattskyldighet åligger honom

dels ock i fråga om uppgiftspliktig, som är skattskyldig för förmögenhet,
upptaga:

beloppet av denna förmögenhet vid slutet av nästföregående år.

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

Skall uppgiftspliktig taxeras jämväl för hustrus och barns inkomst
och förmögenhet, skall deklarationen innehålla enahanda upplysningar
angående hustruns och barnens inkomst och förmögenhet, som här ovan
äro föreskrivna beträffande den uppgiftspliktiges egen inkomst och förmögenhet.

Deklaration skall särskilt angiva-------.

—--— uppgives särskilt bolagets kapital.

För nu nämnt bolag uppgives därjämte bolagets nästföregående år
enligt 19 § 1 mom. i förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt
taxerade inkomst och vad därav utdelats till delägarna; har uppgift i
sistberörda avseende ej kunnat lämnas i bolagets deklaration, må den samma

särskilt ingivas till vederbörande taxeringsnämnds ordförande eller,
om taxeringsnämnden avslutat sitt arbete, inom den i 39 § stadgade tid
till prövningsnämnden.

Deklaration, som angives för utländsk--— —

11 §•

Till ledning vid taxeringen skola ytterligare följande uppgifter
meddelas

1:°)-------;

2:o) varje år:

a) -------;

b) -------;

e)-------.

d) av förmyndarekammare eller gode män för tillsyn av förmyn derskap

uppgift angående sammanlagda beloppet av varje omyndigs i förmyndareräkning
redovisade inkomst nästföregående år och angående värdet
av den omyndiges förmögenhet vid utgången av samma år, därest
inkomsten uppgått till minst 100 kronor eller förmögenheten uppgått till
minst 1,200 kronor;

e) av styrelse eller likvidatorer för inländskt aktiebolag eller solidariskt
bankbolag — — — —.

26 §.

1 mom. Genom utfärdad allmän kungörelse — — — — taxeringsnämnds
ordförande. Kungörelsen skall därjämte innehålla uppgift
om, till vilken ortsgrupp varje taxeringsdistrikt hör, eller, om delar av
ett och samma taxeringsdistrikt tillhöra olika ortsgrupper, till vilken ortsgrupp
varje sådan särskild del hör.

Kungl. Maj:ts •proposition nr 259.

32 §.

Det åligger taxeringsnämnden att införa:

i fastighetslängderna — — — — vederbörande fastigheter, och

i inkomstlängden de skattskyldigas namn och civilstånd samt dels,
i avseende å inkomstbevillningen, uppskattad inkomst, beloppet av medgivet
bevillningsfritt avdrag och den beskattningsbara inkomsten, dels, i
fråga om inkomst- och förmögenhetsskatten, taxerat belopp, antalet barn,
för vilka skattefritt avdrag äger rum, varvid särskilt angives, huru många
som uppnått och huru många ej uppnått 15 år, sammanlagda beloppet
av skattefria avdrag, beskattningsbart belopp, skattens grundbelopp samt
i fråga om inländskt aktiebolag eller solidariskt bankbolag bolagets kapital,
det belopp, varå skatt enligt 19 § 1 mom. i förordningen om inkomst-
och förmögenhetsskatt skall utgå, skatteprocent därå, det belopp,
varå skatt enligt 19 § 2 mom. i nämnda förordning skall utgå, och grundbeloppen,
dels ock för en var jämlikt lagen om allmän pensionsförsäkring
avgiftspliktig det avgiftsbelopp, som enligt 15 § i samma lag skall
i taxeringslängden införas; och bör taxeringsnämnden därvid följa den
inom samma ort senast upprättade mantalslängden.

Där vid taxering till inkomst- och förmögenhetsskatt jämväl förmögenhet
legat till grund för taxeringen, skall taxeringsnämnden i inkomstlängden
angiva särskilt den inkomst och särskilt den förmögenhetsdel,
som ingår i det taxerade beloppet.

Har skattskyldig icke avlämnat deklaration, skall i inkomstlängdens
anteckningskolumn göras anteckning om den till inkomst- och förmögenhetsskatt
taxerade inkomstens beskaffenhet, där denna ej framgår
av inkomstlängden i övrigt.

A titelbladet till inkomstlängden skall antecknas, till vilken ortsgrupp
distriktet eller, om delar av distriktet tillhöra olika ortsgrupper,
varje sådan del hör. I senare fallet skola de skattskyldiga, vilka äro
bosatta å ort, som hör till annan ortsgrupp än distriktets övriga delar,
i längden särskilt angivas och sammanföras.

Finner taxeringsnämnd skäligt att vid taxeringen till bevillning för
inkomst medgiva avdrag på grund av höga levnadskostnader å orten,
skall sådant beslut, jämte det detsamma införes i protokollet, antecknas
å titelbladet till inkomstlängden.

Där taxeringsnämnd medgiver skattefritt avdrag åt skattskyldig av
den anledning, att hans skatteförmåga är på grund av särskilda förhållanden
väsentligen nedsatt, skola skälen därför i varje särskilt fall angivas
i inkomstlängdens anteckningskolumn.

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

Beslut, som taxeringsnämnd jämlikt förordningen angående försäljning
av brännvin-----.

36 §.

2 mom. Efter emottagandet av taxeringslängd^''^ åligger det på
landet häradsskrivaren och i stad vederbörande tjänsteman ej mindre
att ofördröjligen uträkna och i taxeringslängderna införa de avgifter, som
på grund av taxeringsnämndernas beslut skola påföras, varvid i särskilda
kolumner skola införas dels de delar av inkomst- och förmögenhetsskatten,
som belöpa å ena sidan å den i det taxerade beloppet upptagna
inkomsten, å andra sidan å den i samma belopp upptagna förmögenhetsdelen,
dels ock å ena sidan den inkomstskatt, som skall erläggas jämlikt
19 § 1 mom. i förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt, å andra
sidan den inkomstskatt, som skall erläggas jämlikt 19 § 2 mom. i nämnda
förordning, än även att genom granskning av taxeringslängderna efterforska
möjligen förelupen misskrivning eller annan oriktig anteckning och
till kronans ombud hos prövningsnämnden skriftligen framställa de anmärkningar,
vartill granskningen givit anledning.

59 §.

1 mom. — — — — — — —

2 mom. — — — — — — —

3 mom. Därest efter anförda besvär taxering till inkomstskatt enligt
19 8 1 mom. i förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt ändras
eller sådan taxering varder åsatt, vidtages den jämkning i redan påförd
taxering enligt 2 mom. i nyssnämnda paragraf eller den påföring av sådan
taxering, som må därav föranledas. Framgår ej av tillgängliga handlingar,
huruvida och till vilket belopp taxering enligt sistnämnda moment
ägt rum, skall erforderlig uppgift härom införskaffas.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1920. I fråga om
taxering, som år 1920 skall äga rum enligt 19 § 2 mom i förordningen
om inkomst- och förmögenhetsskatt, avses med inkomstskatt enligt 19 §
1 mom. i sagda förordning i stället inkomstskatt enligt 20 § i förordningen
om inkomst- och förmögenhetsskatt enligt detta lagrums lydelse
i förordningen den 22 juni 1911.

Kungi. Maj:ts proposition nr 259.

Deklarationsblankett nr 1 A

A. Inkomst av fast egendom.

Överförd bruttoinkomst

Avdrag yrkas för följande driftkostnader (se 6):

1. Avlöning--— portvakt o. s. v.) (se 7) . .kr.

2. Utgifterna för inlöp av utsäde, foder, gödnings ämnen

o. d., ävensom av levande och döda inventarier
(se 9)...............»

3. Utgifterna för reparation av byggnader ...»

4. Avgifterna för försäkring av arbetspersonal,

byggnader, förråd och driftsinventarier, utgifterna
för läkarevård och medicin till arbetspersonal
och kreatur-besättning.........»

5. Arrenden eller andra i penningar utgående avgaser
...................»

6. Övriga omkostnader (se 10).........»

Återstående inkomst (se 11)

B. Inkomst av kapital.

Summa

Avdrag yrkas för utgifter till förvaltningskostnad . . . .

Inkomst under B

C. Inkomst av arbete (i penningar naturaförmåner)

(se 8).

Summa att taxera till inkomst- och förmögenhetsskatt

Inkomsten har
icke ö varf tigit

Kronor

Kuvgl. Maj:ts proposition nr 259.

Antalet hemmavarande eller av mig helt eller delvis underhållna barn,
vilka vid utgången av nästföregåen le år ej uppnått 21 år och icke själva skola

taxeras till inkomst- och förmögenhetsskatt, utgör: barn, sora uppnått 15 år......,

barn, som ej uppnått 15 år ....... (Det skattefria avdrag, som äger rum för barn,

får icke göras i deklarationen.)

I enlighet med ovanstående uppgifter och särskilda bilagor uppgiver
jag för bevillningstaxeringen i denna kommun följande inkomst (se 31) ^

1. Av kapital: krono- och kyrkotionde (enligt A III)......................kr.

inkomst enligt B................................ »

Summa .................. kr.

Avgår: ränta å gäld (enligt Allmänna avdrag 2) . ................... »

Återstående inkomst under 1 (underskott utföres med noll) .................. kr.

Särskild uppgift av aktiebolag och solidariskt bankbolag.

Bolagets kapital eller---procent av kapitalet.

Bolagets förra året till A-skatt taxerade inkomst uppgick till............ kr.

och hava därav intill denna dag till delägarna utdelats ............ kr. (se 32)

Att jag, min hustru och mina hemmavarande eller av mig helt eller delvis
underhållna barn, vilka vid utgången av nästföregående år e uppnått 21 år och
icke själva skola taxeras till inkomst- och förmögenhetsskatt, under året icke åtnjutit
annan inkomst eller haft förmögenhet till högre belopp, än här ovan uppgivits,
samt att jag efter bästa förstånd meddelat de lämnade uppgifterna, bekräftas
på heder och samvete.

........................ den ..................... 19....

Anvisningar för deklarationsblankettens ifyllande.

Deklaration skall--— räkenskapsår.

Skyldighet att avgiva deklaration åligger utan anmaning:

a) verk eller bolag, som är försett med Kungl. Maj:ts oktroj eller blivit registrerat
såsom aktiebolag eller står under offentlig kontroll,

b) svensk medborgare, som är här i riket mantalsskriven, därest han under nästföregående
år varit taxerad till inkomst- och förmögenhetsskatt eller ock sagda år åtnjutit
så stor inkomst och vid samma års utgång ägt så stor förmögenhet, att inkomsten och
en sextionde! av förmögenheten tillsammans överstigit 600 kronor;

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

c) annan skattskyldig, som nästföregående år varit taxerad till inkomst- och förmögenhetsskatt
eller sagda år åtnjutit så stor inkomst och vid samma års utgång ägt så stor
förmögenhet, att inkomsten och en sextionde! av förmögenheten tillsammans uppgått till
100 kronor;

skolande vid beräkning av enskild skattskyldigs inkomst och förmögenhet hänsyn
tagas till hustrus och barns inkomst och förmögenhet, därest, enligt vad nedan sägs, den
skattskyldige är uppgiftspliktig därför.

Efter anmaning — — — angående denna.

Har skattskyldig hemmavarande eller av honom helt eller delvis underhållna barn,
som ej uppnått 21 år, skall, därest barnen icke själva skola taxeras till inkomst- och förmögenhetsskatt,
den skattskyldige i sin deklaration eller i bilaga till densamma uppgiva
sådana barns inkomst och förmögenhet.

Den, som ej är svensk medborgare,--—

3. Till skattskyldigs familj —--kusk o. d.), varemot, då skattskyldig äger

göra avdrag för underhåll åt i hans verksamhet använt hemmavarande barn, som uppnått
21 år eller självt skall taxeras för sin inkomst, till familjen ej skall räknas sådant barn.

4. — — — — — — — — — — — — — — — — —

7. Avlöning i naturaförmåner — — — ej avdragas. Till arbetspersonal räknas
hemmavarande barn, som deltager i arbetet med egendomens skötsel och uppnått 2L år
eller särskilt taxeras för avlöning vid gården. För lön och underhåll åt hemmavarande
barn, som ej uppnått 21 år och icke särskilt taxeras för sin inkomst, får avdrag icke äga rum.

8. Gift kvinna, som av förvärvsverksamhet är i avsevärd grad förhindrad att ägna
sig åt hemmets skötsel, äger att från sin inkomst av dylik verksamhet avdraga kostnaden
för nödigt biträde i hemmet, dock högst 300 kronor. Har dylikt avdrag ägt rum, skall
upplysning lämnas om storleken av detsamma och om inkomst, från vilken avdraget skett.
Skulle efter avdraget kvinnans inkomst av nyssnämnda verksamhet utvisa underskott, får
underskottet, i den mån det föranledes av i denna punkt omnämnt avdrag, icke avräknas
såsom förlust under allmänna avdrag.

9. — — — _ — — — — — — —

14. Har någon under året — — — utföres med noll (se 11). Motsvarande iakttages,
där skattskyldigs hustru eller barn drivit affär, för vilken den skattskyldige är uppgiftspliktig.

15. — _________ — ____ — — —

20. Svensk medborgare — — — här utövas.

Om efter de avdrag, som skett enligt 10 § i förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt
(allmänna avdrag), underskott uppstått för den skattskyldige eller hans hustru,
må underskottet avräknas från den andre makens behållna inkomst och må, därest allmänna
avdrag för den skattskyldige och hans hustru skulle överstiga makarnas samman räknade

inkomst, det överskjutande beloppet avräknas från barnens behållna inkomst. Däremot
får icke, om allmänna avdrag, vartill barn varit berättigat, överstiga barnets inkomst,
överskjutande beloppet avräknas från den skattskyldiges, den skattskyldiges hustrus eller
övriga barns behållna inkomst.

21. — — — — — — — — — — — — — — — — —

27. Såsom förmögenhet uppgives värdet av tillgångar utöver skulderna. Tillgångarna
skola upptagas — — — — — — —.

28. Uppgiften skall upptaga — — — sålunda innehaft.

Gift man skall, om hustrun icke själv är skyldig avgiva deklaration, uppgiva

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

fast egendom, som hustrun ägt eller brukat. Den skattskyldige är jämväl pliktig att lämna
uppgift om fast egendom, som ägts eller brukats av hemmavarande eller av honom helt
eller delvis underhållna, ej särskilt skattskyldiga barn under 21 år. I deklarationen bör
särskilt angivas, vilken egendom som ägts eller brukats av barnen.

31. Om den skattskyldige är gift man och uppgiftspliktig för hustruns inkomst,
skall den inkomst, som här uppgives, utgöra mannens och hustruns sammanräknade inkomst.
Däremot skall här icke medräknas barns inkomst.

32. Till kapital räknas såväl aktie- eller lottkapital som ock reservfond, och skola
bägge upptagas till belopp, som angivits i ingående balansräkningen, där de ej under året
undergått förändring. I sådant fall bör upplysning lämnas, efter vilka grunder medelstorleken
av kapitalet beräknats.

Den förra året till A-skatt taxerade inkomsten upptages till det belopp, som bestämts
av taxeringsnämnden eller, om dess beslut ändrats av högre myndighet, det sålunda bestämda
beloppet. Såsom till delägarna utdelat uppgives vad av den taxerade inkomsten tilldelats
dem såsom utdelning i vanlig ordning.

Skulle det å blanketten — — — särskild bilaga.

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 229 höft. (Nr 259.)

Kungi. Maj:ts proposition nr 259.

Deklarationsblankett n:r 1 B.

Inkomsten har
icke överstigit

B. Inkomst av kapital.

Summa

Avdrag yrkas för utgifter till förvaltningskostnad......

Inkomst under B

Summa att taxera till inkomst- och förmögenhetsskatt

Antalet hemmavarande eller av mig helt eller delvis underhållna barn, vilka
vid utgången av nästföregående år ej uppnått 21 år och icke själva skola taxeras

till inkomst- och förmögenhetsskatt, utgör: barn, som uppnått 15 år........., barn,

som ej uppnått 15 år ..........

(Det skattefria avdrag som äger rum för barn, får icke göras i deklarationen.)

Kronor	öre

I enlighet med ovanstående uppgifter uppgiver jag för bevillningstaxeringen

följande inkomst (se 16):

1. Av kapital (enligt B)...................kr.

Avgår ränta å gäld (enligt Allmänna avdrag 2)......»

Återstående inkomst under 1 (underskott utföres med noll) . kr.

Uppgift angående fast egendom (annan fastighet än jordbruksfastighet).

Undertecknad har att för nästföregående år uppgiva nedannämnda fastigheter
(se 15):

Kvarter och nummer eller annan beteckning: Stad, socken: Taxeringsvärde:

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

Att jag, min hustru och mina hemmavarande eller av mig helt eller delvis
underhållna barn, vilka vid utgången av nästföregående år ej uppnått 21 år och
icke själva skola taxeras till inkomst- och förmögenhetsskatt, under året icke åtnjutit
annan inkomst eller haft förmögenhet till högre belopp, än här ovan uppgivits,
samt att jag efter bästa förstånd meddelat de lämnade uppgifterna, bekräftas
på heder och samvete.

.............-......................... den __________________ 19.......

Anvisningar för deklarationsblankettens ifyllande.

Deklaration skall — — — näst föregående år.

Skyldighet att avgiva deklaration åligger utan anmaning:

a) svensk medborgare, som är här i riket mantalsskriven, därest han under nästföregående
år varit taxerad till inkomst- och förmögenhetsskatt eller ock sagda år åtnjutit
så stor inkomst och vid samma års utgång haft så stor förmögenhet, att inkomsten och en
sextionde! av förmögenheten tillsammans överstigit 600 kronor;

b) annan enskild skattskyldig, som nästföregående år varit taxerad till inkomst- och
förmögenhetsskatt eller ock sagda år åtnjutit så stor inkomst och vid samma års utgång
haft sa stor förmögenhet, att inkomsten och en sextionde! av förmögenheten tillsammans
överstigit 100 kronor;

skolande vid beräkning av skattskyldigs inkomst och förmögenhet hänsyn tagas till
hustrus och barns förmögenhet, därest, enligt vad nedan sägs, den skattskyldige är uppgiftspliktig
därför.

Efter anmaning vare en var annan---angående denna.

Har skattskyldig hemmavarande eller av honom helt eller delvis underhållna barn,
som ej uppnått 21 dr, skall, därest barnen icke själva skola taxeras till inkomst- och förmögenhetsskatt,
den skattskyldige i sin deklaration uppgiva sådana barns inkomst och förmögenhet.

Den, som ej är svensk medborgare, — — —

2. Till skattskyldigs familj — — — kusk o. d.), varemot, då skattskyldig äger
gorå avdrag för underhåll åt i hans verksamhet använt hemmavarande barn, som uppnått
21 år eller självt skall taxeras för sin inkomst, till familjen ej skall räknas sådant barn.

3. — — — — — — — — ______

6. Av staten anvisad — — — enligt resereglemente. — Gift kvinna, som av för värvsverksamhet

är i avsevärd grad förhindrad att ägna sig åt hemmets skötsel, äger att
från sin inkomst av dylik verksamhet avdraga kostnaden för nödigt biträde i hemmet, dock
högst 300 kronor. Har dylikt avdrag ägt rum, skall upplysning lämnas om storleken av

detsamma och om inkomst, från vilken avdraget skett. Skulle efter avdraget kvinnans in -

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

komst av sådan verksamhet utvisa underskott, får underskottet i den mån det föranledes
av nyssnämnda avdrag, icke avräknas såsom förlust under allmänna avdrag.

7. — — — — — — — — — — — — — —

9. Svensk medborgare — — — här utövas.

Om efter de avdrag, som skett enligt 10 § i förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt
(allmänna avdrag), underskott uppstått för den skattskyldige eller hans
hustru, må underskottet avräkuas från den andre makens behållna inkomst och må, därest
allmänna avdrag för den skattskyldige och hans hustru skulle överstiga makarnas sammanräknade
inkomst, det överskjutande beloppet avräknas från barnens behållna inkomst.

Däremot får icke, om allmänna avdrag, vartill barn varit berättigat, överstiga barnets
inkomst, överskjutande beloppet avräknas från den skattskyldiges, den skattskyldiges hustrus
eller övriga barns behållna inkomst.

10. — — — — — — — — — — — — — — — — —

14. Såsom förmögenhet uppgives värdet av tillgångar utöver skulderna. Tillgångarna
skola upptagas — — —.

15. Uppgiften skall upptaga---han sålunda innehaft.

Gift man skall, om hustrun icke själv är skyldig avgiva deklaration, uppgiva hustruns
fasta egendom. Den skattskyldige är jämväl pliktig att lämna uppgift om fast egendom,
som ägts av hemmavarande eller av honom helt eller delvis underhållna, ej särskilt skattskyldiga
barn, som ej uppnått 21 år. 1 deklarationen bör särskilt angivas, vilken egendom
som tillhört barnen.

16. Om den skattskyldige är gift man och uppgiftspliktig för hustruns inkomst,
skall den inkomst, som här uppgives, utgöra mannens och hustruns sammanräknade inkomst,
Däremot skall här icke medräknas barns inkomst.

Skulle det å blanketten —--särskild bilaga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 21 mars 1919.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Eden,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner,
Statsråden: Petersson,

So hotte,

Petrén,

Nilson,

Löfgren,

friherre Palmstierna,

Rydén,

Thorsson.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Thorsson anförde härefter: Inledning.

Sedan 1910 års skattereform genomfördes, hava grunderna för den
direkta beskattningen till staten icke undergått någon genomgripande
förändring. Den utveckling, som efter nämnda tidpunkt skett på skatteområdet,
gör det emellertid angeläget att tillse, huruvida icke en revision
av inkomstbeskattningen åtminstone i vissa delar numera är av omständigheterna
påkallad. Jag erinrar därom, att den direkta beskattningen
å inkomst och förmögenhet kommit att intaga en helt annan ställning i
det statliga skattesystemet än den innehade under åren närmast efter
skattereformens genomförande. Redan den ordinarie inkomst- och förmögenhetsskatten
representerar numera en långt större anpart av statsinkomsterna
än vid nämnda tidpunkt, och efter min mening är denna förskjutning
naturlig. Vid sidan av den genom 1910 års förordning reglerade

Kung1. Maj:ts proposition nr 25!t.

inkomst- och förmögenhetsbeskattningen har därjämte under trycket av
kristidens finansiella svårigheter utbildat sig en extra beskattning, för år
1918 i form av dels extra inkomst- och förmögenhetsskatt4 dels därjämte
särskild tilläggsskatt, för innevarande år av en extra inkomst- och förmögenhetsskatt,
i vilken sammanförts bägge de för sistförfluten år gällande
nyssnämnda skatterna. Denna extra beskattning representerar en skatteintäkt
av ungefär samma belopp som den ordinarie inkomstbeskattningen.

Då kristidens avveckling nu är förestående, uppställer sig jämväl
på skatteområdet spörsmålet, huru erfarenheterna från de senast gångna
åren skola tillgodogöras vid utformningen av en för mera normala förhållanden
avpassad skattelagstiftning. Redan med hänsyn härtill synes
mig tidpunkten vara lämplig att upptaga frågan, i vad mån en revision
av grunderna för inkomst- och förmögenhetsskatten kan anses påkallad.
Härvid bör då givetvis till beaktande förekomma önskemål beträffande
inkomstbeskattningen, som redan tidigare utan samband med kristidsförhållandena
gjort sig gällande, såsom exempelvis önskemålet, att beskattningen
i fråga måtte genom lämpligare avdragsbestämmelser och annan
skatteskala bättre anpassa sig efter och mera effektivt utnyttja den befintliga
skatteförmågan, varigenom ökade möjligheter kunde beredas att
på inkomstbeskattningens väg uttaga de på det hela taget växande men
dock år från år växlande belopp i skattemedel, som statens hushållning
erfordrar.

Det har under de senaste åren blivit tydligt, att den nuvarande
inkomstskattens konstruktion i dessa avseenden lämnar rum för berättigade
anmärkningar. Extra beskattning och bestämmelser om särskilda
avdrag hava därför måst tillgripas. Och icke minst med hänsyn till att
inkomst- och förmögenhetsskatten icke lämpligen kunnat bära någon
avsevärt ökad skattebörda har särbeskattning av vissa slag av inkomster,
krigskonjunkturvinsterna, fått tillgripas i större utsträckning än vad eljes
behövt ifrågakomma.

Jag tillåter mig sålunda erinra därom, att nu nämnda omständighet
var ett huvudskäl för den under fjolåret föreslagna och delvis genomförda
skärpningen av krigskonjunkturskatten. Vid förordandet inför
Kungl. Maj:t av nämnda skärpning framhöll jag särskilt, att jag av antydda
skäl icke ansåg någon avsevärd del av det skattebelopp, som erfordrades,
kunna överflyttas å den allmänna inkomstbeskattningen. Jag
anförde därvid, enligt vad som framgår av statsrådsprotokollet för den
16 maj 1918 (proposition nr 448) några synpunkter, vilka i anseende till
det samband de äga med nu förevarande ärende torde få här återgivas.
Mot den antydda utvägen att för den då ifrågavarande statsregleringen

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

stegra den allmänna inkomstbeskattningen fann jag vissa skäl tala, vilka
jag tillmätte avgörande betydelse. Därom uttalade jag följande.

»De skattebelopp, som måste anskaffas äro av så betydande storlek, att deras
uttagande skulle innebära en skärpning av den vanliga inkomst- och förmögenhetsskatten
med i genomsnitt mer än 50 %, eller, uttagna genom den extra inkomstoch
förmögenhetsskatten, skulle medföra densammas fördubblande. Det synes mig
vara uppenbart, att ett uttagande av verkligt betydande nya skattebelopp av den
allmänna inkomstskatten icke gärna kan ske utan en genomgripande revision av
skatteskalan. Härvid torde böra särskilt anmärkas, att en sådan revision ej kan
begränsas till att avse endast enskilda skattskyldiga eller med dem i beskattningsavseende
likställda utan givetvis även måste omfatta grunderna för aktiebolagens
beskattning. Vid ett försök att utvinna det behövliga tillskottet av skattemedel
ur den allmänna inkomstskatten upprullas i själva verket en mångfald spörsmål,
vilkas rationella lösning kräver avsevärda och tidskrävande utredningsarbeten såsom
underlag. Särskilt anser jag mig böra framhålla att, då den vanliga inkomstskatten
utvecklar sig alltmer till att bliva själva grundvalen för vårt beskattningsväsende,
i fråga om denna skatteform varje verkligt betydande omläggning
bör prövas med än större omsorg än vad som kan krävas i avseende å föränd^
ringar i sådana beskattningsformer, som till sin natur äro av provisorisk beskaffenhet.

Hn revision av den allmänna inkomstbeskattningen finner jag visserligen
vara av behovet påkallad. Önskvärt vore efter min mening, att åt den grundläggande
beskattning stypen i vårt land gåves en sådan byggnad, att den tilläte
en efter det statsfinansiella lägets växlande krav mer eller mindre hård belastning,
varigenom införandet av fristående extra inkomstbeskattning bleve överflödigt.
Men sålunda är icke vår nuvarande allmänna inkomstskatt efter min
mening byggd., och omständigheterna ha icke medgivit ett framläggande för innevarande
års riksdag av förslag till erforderlig omläggning av grunderna för ifrågavarande
skatt. Vissa förarbeten lör en revision äro emellertid vidtagna, och är
det min asikt, att arbetet bör fullföljas i syfte att förslag skola kunna föreläggas
nästkommande ars riksdag till förändring i vis-a delar av bestämmelserna rörande
inkomst- och förmögenhetsskatten. Jag har vid sådant förhållande ansett mig så
mycket mindre ha anledning att nu förorda, att behovet av ökade skattemedel
skulle tillgodoses medels omläggning av den allmänna inkomstbeskattningen.

Den ökning i skatteintäkt, som statsfinansernas nuvarande läge päkallar,
bör i stället enligt min mening helt uttagas genom en skärpt krikon junkturbeskattning.
»

Den revision av den allmänna inkomstbeskattningen, om vars önskvärdhet
jag sålunda uttalade mig, har sedermera blivit igångsatt.

Vid avlåtandet av innevarande års statsverksproposition angav jag,
vid inkomstberäkningen, frågans dåvarande läge. Efter att hava understrukit,
hurusom jag för genomförandet av 1920 års reglering måste
räkna med en inkomstbeskattning, som i avseende å skattebelastning
ungefär innefattar såväl den hittillsvarande ordinarie som den under de
bägge sista åren utgående extra beskattningen anförde jag härutinnan:

Sakkunniga
för revision
av lagstiftningen
rörande
den
direkta beskattningen

till staten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

»I avseende å utformningen av denna beskattning är jag icke nu i tillfälle
att uttala mig närmare. Ärendet är nämligen för närvarande föiemål för utredning
För beredning av, bland andra spörsmål, frågor om ny skatteskala och nya
avd”ag>bestämmelser hava inom departementet tillkallats sakkunniga, vilka nyligen
avlämnat vissa preliminära förslag. Andra sakkunniga äro sysselsatta med
beredning av vissa bo agsbeskattningen berörande spörsmål och väntas inom kort
avgiva betänkande i de åt dem hänvisade ärenden.

Förstnämnda sakkunniga hava även haft i uppdrag att undersöka möjligheten
att till en enda rörlig inkomstskatt sammanföra hittillsvarande ordinarie
och extra inkomstbeskattning. De ha i detta avseende kommit till den uppfattning
att övervägande skäl tala för en fristående extra inkomstskatt under nuvarande
förhållanden. Ärendet föreligger icke i färdigberett skick, och jag förbehåll
er mig närmare prövning av frågan, huruvida nyss antydda möjlighet maste
an es utesluten. Iden jag anser det tillsvidare lämpligast att uppföra den extra
skattens belopp under eu särskild inkomsttitel. Den inkomst- oen förmögenhetsskatt
jag nu föreslår till uppförande i budgetförslaget motsvarar närmast den
nuvarande inkomstskatten jämte 15118 ars tilläggsskatt. Den tillsvidare som extra
inkomst- och förmögenhetsskatt rubricerade skattetiteln är åter jämförlig med den
likabenämnda skatten för år 15H8. Vad angår fördelningen av hela skatteintäkten
mellan dessa båda inkomsttitlar — därest de icke skulle komma aU sammanslås
— kan viss jämkning i vad jag nu lörutsätter mahända visa sig erforderlig.»

Numera föreligger det ifrågavarande utredningsarbetet avslutat,
vad angår ovan närmast antydda delar, varför jag nu anhåller att få
för Kungl. Maj:t anmäla ärendet.

Jag torde därvid först böra redogöra för gången av ärendets hittillsvarande
beredning.

Den 28 juni 1918 hemställde jag om bemyndigande för mig att
tillkalla särskilda sakkunniga för att inom finansdepartementet, biträda
vid revision i vissa delar av lagstiftningen rörande den direkta beskattningen
till staten; och anförde jag vid nämnda ärendes anmälande:

»Grundläggande för vår nuvarande direkta beskattning äro, såvitt statsskatten
an går, förordningen den 28 oktober 1910 om inkomst- och förmögenhetsskatt
samt den samma dag utfärdade furordningen om taxeringsmyndigheter och
förfarandet vid taxering. Visserligen hava sedermera utfärdats skilda författningar
avseende såväl skattelindring för mindre bemedlade som och skärpning av skattskyldigheten
för de mera burgna eller för vissa slag av inkomster, men dessa
författningar äro av mera tillfällig natur samt anknyta sig i väsentliga delar

till ovannamnda två förordningar. „ . ,

Enligt förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt skola såsom inkomst
taxeras den°xkattskyhliges samfällda inkomster, varjämte, för beskattning av förmögenhet,
det taxerade beloppet skall ökas med en sextionde! av den uppskattade
förmögenheten. Skyldighet att erlägga inkomst och förmögenhetsskatt intrader
emellertid ej förrän det taxerade beloppet uppgår till visst minimibelopp. Där -

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

jämte må, därest det taxerade beloppet ej överstiger vissa angivna gränsvärden,
nedsättningen av detsamma äga rum å ort, där levnadskostnaderna äro synnerligen
höga, eller för skattskyldig, vilken bar att underhålla minderåriga
barn eller vilkens skatteförmåga på grund av särskilda förhållanden är
väsentligt nedsatt. Skatten utgår med viss kvotdel av det taxerade beloppet
samt stiger från 0,4 procent, vid ett taxerat belopp ej överstigande 900 kronor,
till 5 procent, då det taxerade beloppet uppgår till eller överstiger 104.500
kronor. l?ör inländska aktiebolag och solidariska bankbolag tillämpas en särskild
skatteskala, avvägd efter bolagens taxerade inkomst i förhållande till deras efter
vissa grunder beräknade aktiekapital. Beträffande annan enskild skattskyldig
än här i riket mantalsskriven svensk medborgare samt i fråga om andra juridiska
personer än inländska aktiebolag och solidariska bankbolag gälla i viss mån
andra stadganden.

Med ovan i korthet berörda bestämmelser har man, så vitt först angår
enskilda personers skatteplikt, avsett att rätta skattens storlek efter den personliga
skatteförmågan. Emellertid har de mindre bemedlades intresse därvidlag
icke blivit vederbörligen tillgodosett, särskilt då fråga är om familjeförsörjare
å orter med höga levnadskostnader. De för sådana fall medgivna skattelindringarna
äro ej tillfyllest. Att så är förhållandet, måste också anses vara av statsmakterna
erkänt genom antagandet av de författningar angående skattelindring
för mindre bemedlade, som utkommit under de senaste åren. Det synes vara påkallat.
att ersätta dessa provisoriska skattelindringar med bestämmelser, inarbetade
i den grundläggande inkomstskatteförordningen. Mot de i förevarande avseende
i nu gällande förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt meddelade bestämmelserna
kan dessutom anmärkas, att desamma icke nog smidigt äro anpassade
efter olika förhållanden med avseende å levnadskostnadernas höjd och försörjningspliktens
omfattning. En avsevärd omläggning av de i 1910 års förordning
om inkomst- och förmögenhetsskatt angivna grunderna för skattelindring
torde numera vara erforderlig.

Vad vidare angår skatteprogressionen i 1910 års förordning, så torde av
de högre inkomsterna böra i förhållande till de lägre uttagas väsentligt högre
skatt än vad i 1910 års förordning stadgas. En väl avvägd skärpning och fortsättning
av skatteprogressionen lärer kunna genomföras utan fara för nationalekonomiskt
ofördelaktiga verkningar. Att den genom 1910 års förordning pålagda
skatten icke blivit riktigt avpassad efter de skattskyldigas ekonomiska bärkraft
torde få anses erkänt bland annat därigenom, att då extra inkomst- och förmö fenhetsskatt

av statsfinansiella skäl uttagits, man icke ansett sig kunna följa
e i nyssnämnda förordning gällande beskattningsregler, utan med helt förbigående
av de smärre inkomsterna lagt den extra skattskyldigheten endast å medelstora
och större taxeringsbelopp.

Förekomsten vid sidan av varandra av flere fristående inkomstskatter är
emellertid ingalunda önskvärd. Vid utarbetande av en ny skatteskala torde densamma
om möjligt böra så avvägas, att, vare sig större eller mindre belopp skall
genom inkomstskatt anskaffas, detta kan ske på grund av den allmänna inkomstskatteförordningen
utan att särskilda förordningar om extra inkomstskatt eller
tilläggsskatt varda erforderliga. En sådan omarbetning av skatteskalan torde

t''äraväl vara en grundläggande förutsättning för den revision av förordningen om
irigskonjunkturskatt, som torde befinnas erforderlig. Det bör alltså eftersträvas,

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 229 käft. (AV 259.) 4*

Kungl. MajUs proposition nr 259.

att progressionsskalan uti inkomstskatteförordningen bliver så byggd, att densamma
angiver de olika inkomsttagarnas relativa skattskyldighet i förhållande till
varandra, medan det absoluta belopp i skatt, som skall uttagas, kan fixeras efter
varje års behov av skatteintäkt.

För att åvägabringa en sålunda rörlig inkomstskatt kräves givetvis en omläggning
ej blott av progressionsskalan för enskilda skattskyldiga utan jämväl
av den nu gällande skatteskalan för aktiebolag. Nu tillämpade grundsats, att
bolagens relativa skatteplikt avväges efter deras inkomstprocent bör härvid bibehållas
och tillämpas mer effektivt, så att de mest vinstgivande bolagen åläggas
ökad skattskyldighet i förhållande till de mindre vinstgivande.

Jämväl på åtskilliga andra områden än de nu nämnda torde vår skattelagstiftning
vara i behov av revision. För det närvarande har jag emellertid ej
ansett mig böra beröra andra delar än de förut nämnda, med vilka ett revisionsarbete
synes mig böra taga sin början.

För arbetets skyndsamma bedrivande torde vara lämpligast, att detsamma
uppdrages åt ett fåtal sakkunniga, samt att avgivna utlåtanden, i den mån sådant
då kan befinnas erforderligt, underkastas granskning av ett större antal på
ifrågavarande områden förfarna personer. Till sistnämnda fråga torde jag emellertid
få återkomma, då anledning därtill uppkommer.

På grund härav hemställer jag för det närvarande om bemyndigande att
tillkalla högst tre sakkunniga för att inom finansdepartementet jämte den av
departementets tjänstemän, som jag därtill förordnar, biträda vid revision i ovan
angivna och därmed sammanhängande delar av lagstiftningen rörande den direkta
beskattningen till staten; och torde jag tillika berättigas att, därest så erfordras
för tillgodoseende av speciell erfarenhet inom skilda områden av utredningsarbetet,
medgiva de sakkunniga att anlita biträde av härför lämpade personer vid behandling
av de till utredningens område hörande frågor.

Det statistiska utredningsarbetet, som kräves för fullbordande av berörda
revisionsarbete, torde statistiska centralbyrån böra anbefallas att utföra.»

Vad jag sålunda hemställt behagade Kungl Maj:t bifalla.

På grund av det mig lämnade bemyndigandet tillkallade jag samma
den 28 juni 1918 landskamreraren Otto V. Landén, f. professorn Knut
Wicksell och t. f. revisionssekreteraren Harald Waller att såsom sakkunniga
inom finansdepartementet biträda vid ifrågavarande revision av
skattelagstiftningen.

Därjämte har Kungl. Maj:t den 16 augusti 1918 bemyndigat chefen
för statistiska centralbyrån att utse sakkunnig person, vilken hade att
leda det erforderliga statistiska utredningsarbetet.

I anledning av ett utav de sakkunniga utarbetat utkast till förordning
om vissa ändringar i förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt
har socialstyrelsen den 26 oktober 1918 avgivit utlåtande.

Sedan de sakkunniga i december 1918 avlämnat preliminärt utlåtande
jämte förslag dels till förordning om vissa ändringar i förordningen
den 28 oktober 1910 om inkomst- och förmögenhetsskatt, dels till förord -

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

ning om vissa ändringar i förordningen samma dag om taxeringsmyndigheter
och förfarandet vid taxering, hava över dessa förslag yttranden avgivits
av kammarrätten, pensionsstvrelsen och länsstyrelserna, varefter de
sakkunniga i mars 1919 avgivit slutligt utlåtande.

Den igångsatta statistiska undersökningen har ännu icke hunnit
slutföras, men har förste aktuarien Sven Oden, åt vilken chefen för
statistiska centralbyrån anförtrott ledningen av samma undersökning, den
25 februari 1919 avlämnat en »V. P. M. angående de finansiella verkningarna
för staten av visst förslag till ändringar i förordningen om inkomst-
och förmögenhetsskatt m. m.»

De sakkunnigas båda utlåtanden (bil. 1 och 2), socialstyrelsens
utlåtande (bil. 3), kammarrättens yttrande (bil. 4), en sammanställning
av länsstyrelsernas uttalanden (bil. 5) ävensom nyssnämnda P. M.
(bil. 6) torde få bifogas detta protokoll.

Jämväl i ett annat, mera speciellt ärende berörande inkomstbeskatt- Sakkunniga
ningens område har utredningsarbete förekommit, vars resultat jag torde f''ZXå7av
i dag fa för Kungl. Maj:t anmäla. Ovannämnda den 28 juni 1918 hem- vissa förslag
ställde jag till Kungl. Maj:t om rätt att låta verkställa en utredning ro- beskatt-''
rande vissa spörsmål om beskattning av aktiebolag och solidariska bank- ningens
bolag, och anförde jag då: område.

»Den revision av vissa delar av förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt,
som jag förut i dag tillstyrkt, omfattar bland annat en sådan nyanordning
av skatteskalan, varigenom å ena sidan en efter behovet olika stor skatteintäkt
skulle kunna uttagas och å den andra sidan skattetrycket i högre grad än
hittills kunna avvägas med hänsyn till bärkraften. Den härför erforderliga utredningen
måste givetvis omfatta såväl bestämmelserna om enskilda skattskyldiga
som motsvarande stadganden beträffande aktiebolag och solidariska bankbolag
(här nedan sammanfattade under benämningen bolag.) I avseende å sistnämnda
grupp av skattskyldiga påkalla emellertid vissa spörsmål särskild uppmärksamhet,
för vilka spörsmåls utredande jag anser mig böra begära bemyndigande att
låta utföra en fristående undersökning genom tillkallade sakkunniga.

För att skatten må bliva avvägd i förhållande till bolagens skattekraft
har i gällande förordning (§ 20 av förordningen den 28 oktober 1910 om inkomstoch
förmögenhetsskatt) skatteskalan så anordnats, att skatteprocenten bestämts
med hänsyn till den taxerade inkomstens förhållande till kapitalet (inkomstprocenten).
Hur beskattningen av bolagen kommer att utfalla blir härigenom beroende
av bestämmelserna om beräkningen av det kapital, vartill hänsyn må tagas
vid inkomstprocentens fastställande.

(xenom förordningen den 28 oktober 1910 om inkomst- och förmögenhetsskatt
stadgades, att såsom bolagets kapital i nu berörda hänseende skulle räknas

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

allenast det inbetalta aktie- eller lottkapitalet; och lämnades närmare bestämmelser
angående vad som vore att anse såsom inbetalt kapital.

I anledning av en riksdagens skrivelse framlade emellertid Kungl. Maj:t
för 1911 års riksdag förslag till ändrade bestämmelser rörande aktiebolags beskattning.
Enligt detta förslag, som av riksdagen antogs och ligger till grund
för den nu gällande lydelsen av 20 § i inkomstskatteförordningen, skall vid den
för skatteprogressionens bestämmande erforderliga beräkning av förhållandet
mellan bolags vinst och bolags kapital till det sistnämnda räknas aktie- eller
lottkapital samt reservfond, oavsett huru nämnda kapital och fond bildats.

Genom proposition n:r 395 till innevarande års riksdag hade Kungl. Maj:t
föreslagit annan lydelse av förenämnda 20 §, varigenom viss begränsning skulle
komma att stadgas i avseende såväl å aktiekapitalets beräknande som å reservfonds
medräknande. Förslaget har emellertid ej vunnit riksdagens bifall. Då
jag alltjämt hyser den uppfattning, att vid skattebördans avvägande, i vad angår
de skattskyldiga bolagen, hänsyn bör tagas till den större skattekraft, som
skäligen bör anses tillkomma bolag med stora tillgångar i fonderade medel, anser
jag det i förenämnda proposition n:r 395 berörda spörsmål böra omedelbart på
nytt upptagas till övervägande, lämpligen genom utredning, verställd av särskilt
tillkallade sakkunniga.

Härvid bör givetvis iakttagas, att en ur nationalekonomiska synpunkter önskvärd
fondering ej genom skattelagsstiftningen äventyras, men likaledes att bolagen
icke genom hithörande bestämmelsers avfattning sättas i tillfälle att helt eller delvis
undandraga sig beskattning, som skäligen bör anses påvila dem. Det lärer få överlämnas
åt de sakkunniga att med stöd av utredningen yttra sig över huruvida lösningen
av här ifrågavarande skatteproblem bör ske efter sådana linjer som angivits
i propositionen n:r 395 till årets riksdag eller tilläventyrs sökas på annan väg.

Till de sakkunniga synes mig jämväl en annan fråga, berörande bolagsbeskattningen
och behandlad i förutnämnda proposition n:r 395, höra överlämnas,
nämligen spörsmålet om beskattning av utdelning vid bolags upplösning.

Förevarande fråga har redan en gång förut varit föremål för riksdagens
prövning. I anledning av en inom andra kammaren vid 1913 års riksdag väckt
motion beslöt nämligen riksdagen, enligt skrivelse den 30 maj 1913, att anhålla,
att Kungl. Maj:t täcktes föranstalta om utredning-, huruvida och i vad mån, då
ett aktiebolag eller solidariskt bankbolag upplöstes, bolagets uppspayade tillgångar,
vilka icke utdelades förrän i sammanhang med bolagets upplösning, måtte
kunna göras till föremal för inkomstbeskattning hos delägarna, samt för riksdagen
framlägga det förslag till ändring i gällande författningar, som av utredningen
kunde föranledas.

Sedan det i propositionen n:r 395 vid årets riksdag framställda förslag i
detta ämne av riksdagen avslagits, torde förnyad utredning böra skyndsamt
verkställas; och synes det mig lämpligast, i betraktande av det samband, som
företinnes mellan detta spörsmål och det nyss förut berörda, att verkställande av
utredning och avgivande av förslag uppdrages åt de förut nämnda sakkunniga.

På grund av vad jag nu anfört hemställer jag om bemyndigande att få
tillkalla högst fyra sakkunniga för att inom finansdepartementet biträda vid utarbetandet
av förslag i ovan angivna eller därmed sammanhängande hänseenden
till nya bestämmelser rörande beskattning av aktiebolag och solidariska bankbolag;
och torde de sakkunniga berättigas att tillkalla sekreterare.»

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

Till denna hemställan behagade Kungl. Maj:t lämna bifall, och
tillkallade jag i anledning härav sagda den 28 juni 1918 professorn
Gustaf Kobb, ledamöterna av riksdagens andra kammare borgmästaren
Axel Olof Rune och muraren Gustaf Vilhelm Källman samt advokaten
Ernst Conrad Treffenberg att såsom sakkunniga biträda inom departementet
vid utarbetande av förslag i förevarande hänseenden.

De sålunda tillkallade sakkunniga hava i mars 1919 avlämnat förslag
till vissa ändringar i förordningen den 28 oktober 1910 om inkomst
och förmögenhetsskatt ävensom i förordningen samma dag om taxeringsmyndigheter
och förfarandet vid taxering.

Det betänkande, som av sakkunniga avgivits, hemställer jag måtte
få som bilaga åtfölja protokollet (bil. 7). De sakkunnigas förslag har
varit remitterat till kammarrätten, som den 13 innevarande mars avgivit
yttrande (bil. 8).

De här ovan omnämnda sakkunnigutlåtanden hava för kännedom
tillställts en av Sveriges Industriförbund, Handelskammarmötets kommitté
och Svenska Bankföreningen tillsatt skattedelegation. Nämnda delegation
har till mig ingivit yttranden i här ifrågavarande ärenden, vilka yttranden
torde likaledes få bifogas (bil. 9).

På grundval av de utav de båda grupperna av sakkunniga avgivna
yttranden har sedermera inom finansdepartementet utarbetats förslag till
erforderliga författningsändringar. Då de sakkunnigas utlåtande jämte däröver
avgivna yttranden torde såsom bilagor få åtfölja protokollet, finner jag
mig icke behöva i detalj redogöra för samtliga de spörsmål, som därvid
kommit under behandling. I huvudsak bär jag funnit mig böra godtaga
vad de sakkunniga hemställt. Där ej annat framgår utav de av mig förordade
författningsförslag eller av vad jag i det följande anför, ansluter
jag mig till de sakkunnigas uppfattning. Jag inskränker mig här till
att ange huvudgrunderna för de nu föreliggande förslag, jag har att
underställa Kungl. Maj:ts prövning.

Beskattningen av enskilda och med dem likställda.

Vad angår beskattningen av här i riket mantalsskrivna svenska
medborgare bygger den nuvarande inkomstskatteförordningen i princip
helt och hållet på skatteförmågan. För fastställande av skatteförmågan
har man i första hand såsom beskattningsbar inkomst upptagit allenast
nettoinkomsten, i det att den skattskyldige tillåtits att göra avdrag för
kostnader, som gjorts för inkomstens förvärvande eller som eljest enligt

Nuvarande
inkomstskntl
(■förordning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

sakens natur måste tagas i betraktande för bestämmande av nettoinkomsten.
Skatt utgöres jämväl i visst förhållande till innehavd förmögenhet.
Då fonderad inkomst ansetts kunna härå en skattebörda, som med en tredjedel
överstiger skatten å inkomst av arbete, samt förmögenhet beräknats i
genomsnitt avkasta fem procent, har nämligen till den uppskattade inkomsten
lagts en sextiondedel av den efter vissa regler uppskattade förmögenheten.
Inkomsten och en sextiondedel av förmögenheten tillsammans benämnas
taxerat belopp. Skatteplikt inträder, när det taxerade beloppet
uppgår till 800 kronor, och tillämpas å högre taxerade belopp en progressiv
skatteskala. I beskattningshänseende betraktas äkta makar såsom
en enhet. Visserligen skall, därest hustrun haft inkomst och förmögenhet,
som rättsligen varit från mannens förvaltning undantagen, hustrun
särskilt taxeras, men skatten beräknas efter båda makarnas taxerade belopp
sammanräknade, ehuru skatten fördelas på båda makarna efter storleken
av deras taxerade belopp. I vissa avseenden beskattas jämväl föräldrar
och barn gemensamt. Sålunda får, vid beräkning av nettoinkomsten
ur viss inkomstkälla, skattskyldig för avlöning, kost och övriga utgifter
för de i skattskyldigs verksamhet använda barn över 15 år, vilka
icke själva taxeras till inkomst- och förmögenhetsskatt, icke avdraga mer
än 200 kronor för varje barn. Den skattskyldige kommer på detta sätt
att taxeras för den del av barnets inkomst, som överstigit nämnda belopp.
Vidare skall skattskyldig taxeras för hemmavarande omyndigt
barns förmögenhet, så framt barnet icke självt skall taxeras.

Emellertid hava personer med lika stort taxerat belopp icke alltid
samma skatteförmåga. Förutom det taxerade beloppets storlek inverka
nämligen även andra faktorer på skatteförmågan, såsom levnadskostnadernas
höjd å boningsorten, antalet barn, som den skattskyldige har att
försörja in. in., och i anledning härav äro vissa skattelindringar medgivna.
För taxerade belopp, som icke överstiga 6,000 kronor, fastställes
visserligen skatteprocenten på grundval av det taxerade beloppet, men
utgår blott i förhållande till det belopp, som återstår, sedan vissa avdrag
ägt rum. På grund av dyra levnadskostnader må sålunda det taxerade
beloppet minskas för skattskyldig, vilkens taxerade belopp icke överstiger
1,800 kronor, med högst 300 kronor och för den, vilkens taxerade belopp
överstiger 1,800 kronor men icke 3,000 kronor, med högst 200 kronor.
Vidare äger skattskyldig, vilkens taxerade belopp icke överstiger 6,000
kronor, erhålla nedsättning i det taxerade beloppet med 100 kronor för
varje av honom på grund av försörjningsplikt underhållet barn under 15
år, dock att för barn, som självt åtnjuter inkomst, avdraget åtnjutes endast
såvida och i den mån barnets inkomst understiger 100 kronor. Slut -

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

ligen må i enskilda fall, då skattskyldigs skatteförmåga är på grund av
särskilda förhållanden (långvarig sjukdom, underhåll av andra närstående
än barn under 15 år eller olyckshändelse) väsentligen nedsatt, skattskyldig,
vilkens taxerade belopp icke överstiger 3,000 kronor, erhålla
nedsättning i detta belopp med högst hälften, eller, om det taxerade beloppet
icke överstiger 1,500 kronor, i undantagsfall erhålla fullständig
befrielse från skatt.

Andra enskilda skattskyldiga än här i riket mantalsskrivna svenska
medborgare och andra juridiska personer än inländska aktiebolag och
solidariska bankbolag beskattas efter i huvudsak samma regler som här
i riket mantalsskrivna svenska medborgare, men är för taxerade belopp
under 6,000 kronor skatteprocenten för dessa skattskyldiga högre och äga
de icke° åtnjuta avdrag för dyra levnadskostnader, för underhåll av barn
eller på grund av de s. k. ömmande omständigheterna.

Med nu föreliggande förslag avses icke att göra några ändringar i
bestämmelserna om sättet för den skattepliktiga inkomstens beräkning
mer än i ett par avseenden, för vilka jag vill först redogöra.

I fråga om äkta makar utmätes såsom förut skattebördan efter
båda makarnas taxerade belopp sammanlagda, ehuru makarna i visst
fall kunna taxeras var för sig. Skatteförmagan hos äkta makar är dock
icke alltid lika stor vid lika taxerade belopp utan är delvis beroende på
vem av makarna som förvärvat inkomsten. Regel är ju, att mannen
förvärvar hemmets väsentliga inkomst och att hustrun sköter eller åtminstone
övervakar skötseln av hemmet, varigenom utgifterna för hemmet
nedbringas. I de fall då hustrun har förvärvsverksamhet, vare sig denna
äger ^ rum inom eller utopi hemmet, blir hon ofta förhindrad att ägna
sig åt hemmets skötsel, och makarna maste då i regel använda sig av
avlönat biträde för utförandet av de sysslor, som eljest skolat utföras av
hustrun. Denna utgift för biträde i hemmet får anses såsom en utgift
för förvärvande av hustruns arbetsinkomst, och det synes billigt att utgiften
avdrages vid uppskattandet av hustruns inkomst. Utgiften bör
däremot icke få avdragas från annan makarnas inkomst och synes jämväl
höra begränsas till visst maximibelopp. På grund av det anförda
föreslås sådan ändring av 9 § i förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt,
att gift kvinna, som är av förvärvsverksamhet i avsevärd
grad förhindrad att ägna sig åt hemmets skötsel, äger att från
sin inkomst av dylik verksamhet avdraga kostnaden för nödigt biträde i
hemmet, dock högst 300 kronor. Genom eu sådan formulering av bestämmelsen
kommer man visserligen icke att taga hänsyn till det fall, att

Föreliggande
förslag.

Inkomstens
beräkning
för äkta
makar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

gift kvinna, som biträder mannen i hans rörelse eller yrke, hindras att
i erforderlig utsträckning ägna sig åt hemmets skötsel. Emellertid föreligga
i detta fall svårigheter att avgöra, huruvida sådant hinder verkligen
ägt rum och huru stor del av inkomsten av rörelsen eller yrket,
som härflutit från hustruns arbete.

Vad för övrigt angår grunderna för äkta makars beskattning kommer,
även efter genomförandet av nu föreliggande förslag, det ofta påtalade
förhållandet att kvarstå, att äkta makar, vilka båda förvärva
inkomst, kunna komma att beskattas hårdare än de varit beskattade
såsom ogifta. Spörsmålet i vad mån detta förhållande bör och kan
undanröjas, berör givetvis ej blott statsbeskattningen utan i lika hög
grad även den kommunala beskattningen. Beträffande själva grundregeln
om att äkta makars inkomst vid beskattning skall sammanslås, kan det
icke anses lämpligt att införa någon väsentlig olikhet mellan statlig och
kommunal beskattning. Vid upptagande till behandling av det kommunala
skatteproblemet torde emellertid lämpligt tillfälle erbjuda sig att
undersöka, vad som i ifrågavarande hänseende kan vara att vidare åtgöra.

Familje- Såsom förut nämnts är i svensk skattelagstiftning erkänt, att en

beskattning. fampjs skatteförmåga bör mätas icke efter husfaderns och husmoderns
inkomst var för sig, utan efter dessa inkomster sammanlagda. Denna
princip synes böra i viss mån utsträckas att gälla jämväl övriga familjemedlemmars
inkomster, något som också skett i en del främmande
länder, t. ex. Frankrike och Österrike. Har icke blott husfadern och husmodern
utan jämväl övriga medlemmar av en familj inkomster, vilka
helt eller delvis komma det gemensamma hushållet till godo, blir givetvis
familjens förmåga större än om blott husfadern och husmodern haft
inkomster eller, från annan synpunkt sett, om en familj har en viss sammanlagd
inkomst, är det ur skatteförmågans synpunkt mindre väsentligt,
huruvida inkomsten förvärvats av en eller flera medlemmar av familjen,
så länge den blott kommer det gemensamma hushållet till godo. Att
utsträcka en dylik hushålls- eller familjebeskattning därhän, att alltid,
när flera personer hava gemensamt hushåll, deras inkomster skulle beskattas
gemensamt, möter dock stora svårigheter, enär av de olika
familjemedlemmarnas inkomster i många fall blott en del komma det
gemensamma hushållet till godo. På grund härav har den i förslaget
förordade familjebeskattningen begränsats, dels i den riktningen, att den
skall omfatta endast föräldrar och omyndiga barn, dels såtillvida att
från densamma undantagas barn, vilka hava så stor inkomst och förmögenhet,
att de enligt de allmänna reglerna själva böra taxeras till

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

inkomst- och förmögenhetsskatt. Enligt förslaget skall skattskyldig
taxeras, förutom för sin egen samt i allmänhet även hustruns inkomst
och förmögenhet, jämväl för hemmavarande omyndigt barns inkomst
och förmögenhet, så framt barnet icke självt skall taxeras för
inkomst och förmögenhet. Därest barnet biträder i den skattskyldiges
verksamhet, skulle formellt den skattskyldige å ena sidan från sin inkomst
såsom utgift avdraga lön, underhåll och övriga kostnader för barnet
samt å andra sidan uppgiva motsvarande belopp såsom inkomst för
barnet. Detta är tydligen en onödig omväg och kunde lätt medföra
misstag, varför i de särskilda anvisningarna införts bestämmelser, att i
dylika fall den skattskyldige icke skall avdraga lön, underhåll och övriga
kostnader för barnet men å andra sidan ej heller upptaga desamma
såsom inkomst för barnet. Omyndigt barn, som helt eller delvis underhålles
av den skattskyldige, skall enligt förslaget behandlas enligt samma
regler, som om det vistades hos den skattskyldige. Anledningen härtill
är den, att ett sådant barns inkomst kommer att minska den skattskyldiges
underhållsplikt och på sådant sätt öka hans skatteförmåga, samt
att, på sätt jag nedan skall redogöra för i samband med frågan om
skattelindring för familjeförsörjare, den skattskyldige bör erhålla skattelindring
icke blott för hemmavarande utan jämväl för av honom eljest
underhållna barn.

Mot den föreslagna familjebeskattningen hava en del anmärkningar
framställts av de myndigheter, vilka granskat de sakkunnigas preliminära
förslag, men vill jag återkomma härtill, sedan jag redogjort för de skattelindringar,
vilka enligt förslaget medgivas familjeförsörjare. I

I fråga om här i landet mantalsskrivna svenska medborgare utgår skatteförslaget
från, att en person saknar skatteförmåga för den del av sin inkomst,
som motsvarar existensminimum för honom och hans familj, d. v. s.
vad som oundgängligen erfordras för hans och hans familjs uppehälle,
vadan en skattskyldigs skatteförmåga endast representeras av den existensminimum
överstigande delen av inkomsten eller den s. k. fria inkomsten.

Denna kan dock icke omedelbart användas som mätare av skatteförmågan,
enär vid lika stor fri inkomst skatteförmågan är mindre hos den,
som bor å ort med dyra levnadskostnader och har andra att försörja,
än hos den, som är bosatt å ort med billiga levnadskostnader. På grund
härav beräknas i förslaget skatten efter ett beskattningsbart belopp, vilket
erhålles sålunda: Först dragés från det taxerade beloppet ett belopp, vilket
beräknas motsvara existensminimum för den skattskyldige och bestämmes
med hänsyn till levnadskostnadernas höjd å boningsorten, det antal

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 229 käft. (Nr 259.) 5*

Kungl. Muj:t» proposition nr 259.

personer, som den skattskyldige har att försörja, samt förekomsten ar
s. k. ömmande omständigheter. Därefter reduceras den del av det taxerade
beloppet, som överstiger det sålunda medgivna skattefria avdraget men
icke dubbla summan av detsamma, till hälften. Det beskattningsbara beloppet
kommer då att bestå av det sålunda reducerade beloppet jämte
den del av det taxerade beloppet, som överstiger dubbla summan av det
skattefria avdraget. Detta beskattningsbara belopp hava de sakkunniga
ansett såsom en tillförlitlig mätare av skatteförmågan.

Skattefritt Jag vill nu övergå till sättet för bestämmande av existensminimum.

avdrag för Storleken av detta är, bortsett från de fall, där särskilda ömmande omminimum,
ständigheter föreligga, beroende dels av levnadskostnadernas höjd å den
plats, där den skattskyldige är bosatt, dels av det antal personer,
som skola hava sitt uppehälle ur den skattskyldiges inkomst. Det är
tydligen omöjligt att i varje särskilt fall avgöra storleken av den skattskyldiges
levnadsminimum, utan de skattskyldiga måste sammanföras i
vissa klasser med olika stort existensminimum för varje särskild sådan
klass.

Ortsavdrag. Vad först angår levnadskostnadernas höjd är det tydligt, att man

icke kan fastställa olika stort existensminimum för varje särskild ort,
utan orterna måste indelas i ett större eller mindre antal grupper, så att
levnadskostnaderna anses vara lika inom samtliga till en och samma ortgrupp
hörande orter. I anslutning till vad socialstyrelsen i sitt utlåtande
anfört torde samtliga orter i riket lämpligen kunna indelas i fem grupper
på så sätt att, om riksmedeltalet för levnadskostnaderna sättes till 100,
grupperna komma att omfatta

grupp I
» II
» III
» IV
> V

orter med jämförelsetal ej överstigande 95,

» » » överstigande 95 men ej 105

» » » y> 105 » » Ilo

» » » » 115»» 125

» » » » 125.

Jag är emellertid icke beredd att nu framlägga något förslag till
dylik gruppindelning. Det synes ej heller lämpligt, att själva gruppindelningen
intages i skatteförordningen, utan torde det kunna överlämnas
åt socialstyrelsen att verkställa gruppindelningen efter de regler, Kungl.
Maj:t skall äga att meddela. Då förhållandena inom de olika orterna
under loppet av några år kunna avsevärt ändras, föreslås, att dylik
gruppindelning skall ske för en tid av fem år i sänder.

För varje sålunda bestämd ortsgrupp fastställes ett visst belopp,

Kungl. Maj-.ts proposition nr 259.

vilket skall anses motsvara existensminimum för ensamförsörjare. Det
sålunda fastställda beloppet blir skattefritt för varje inom ortsgruppen
bosatt skattskyldig.

Då existensminimum emellertid är större för familjeförsörjare
än för ensamförsörjare, skall enligt förslaget skattskyldig, som har hustru av
eller barn att försörja, äga att, utöver det för alla skattskyldiga inom
ortsgruppen lika skattefria beloppet (ortsavdraget), avdraga visst belopp
för hustru och visst belopp för varje barn. Dessa belopp hava, liksom det
nuvarande avdraget för barn, gjorts lika för alla ortsgrupper. Anledningen
härtill är främst önskan att så mycket som möjligt förenkla arbetet vid
taxeringen. Det skattefria avdraget för barn får tillgodonjutas för hemmavarande
eller av den skattskyldiga helt eller delvis underhålla barn under
21 år, vilka icke själva skola taxeras till inkomst- och förmögenhetsskatt.

Då den skattskyldige enligt förslaget skall taxeras för sådana barns inkomst,
erfordras, i olikhet med vad nu är fallet, ingen bestämmelse
därom, att vid medgivande av avdrag hänsyn skall tagas till barnens
inkomst.

Vid bestämmande av avdragens belopp har hänsyn tagits endast till
oundgängligen nödvändiga utgifter eller utgifterna för föda, kläder, bostad,
bränsle, lyse, bohag, tvätt och sjukvård. Priserna äro för närvarande
på grund av världskriget och därmed sammanhängande förhållanden
mycket högt uppdrivna, och det synes tvivelaktigt, huruvida de under
avsevärd tid komma att sjunka till den nivå, vara de voro före kriget.

Men då avdragen nu skola bestämmas för en längre tid framåt samt de
statsfinansiella verkningarna av avdragsrätten icke kunna för närvarande
fullt överskådas, synes det säkrast att vid bestämmandet av de normala
avdragen utgå från 1914 års prisnivå I så fall torde dock vid 1920 års
taxering erfordras en provisorisk höjning av de skattefria avdragen, och
skall jag i anledning härav senare i dag framlägga förslag till förordning
om en dylik höjning.

För att såvitt möjligt förenkla faxe ringsarbetet böra de skattefria AMragtavdragen
fastställas i jämna hundratal kronor. Enligt socialstyrelsens
beräkningar kunde år 1914 existensminimum för en ensamförsörjare å
ort med normala levnadskostnader eller i ortsgrupp II beräknas till 575
kronor, vadan avdraget för eu dylik skattskyldig borde sättas till 600
kronor. Dä priserna icke kunna beräknas fullt sjunka till 1914 års prisnivå,
anser jag mig böra föreslå, att ortsavdraget för skattskyldig inom
•rtsgrupp II, inom vilken levnadskostnaderna förutsättas skola hava

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

normal höjd, sättes till 700 kronor. Skillnaden i ortsavdragen mellan
de olika ortsgrupperna torde böra fastställas till 100 kronor. Ortsavdraget
blir då i ortsgrupp I 600 kronor, i ortsgrupp II 700 kronor, i ortsgrupp
III 800 kronor, i ortsgrupp IV 900 kronor och i ortsgrupp V 1,000 kronor.

För hustru föreslås ett skattefritt avdrag av 200 kronor. Detta
belopp synes vara knappt; men har jag icke velat frångå vad de sakkunniga
på grundval av socialstyrelsens beräkningar härutinnan föreslagit.
Erinras må i detta sammanhang, att enligt den föreslagna lydelsen
av 9 § hustru, som har arbetsinkomst, under viss förutsättning
äger att från inkomsten avdraga utgifter för biträde i hemmet.
Därest hustrun men icke mannen taxeras till inkomst- och förmögenhetsskatt,
föreslås, att hustrun för mannen skall erhålla lika stort avdrag,
som gift man äger erhålla för hustru. För barn föreslås olika avdrag
beroende på deras ålder, så att avdraget för barn under 15 år utgör
100 kronor och för barn, som uppnått 15 år 200 kronor. Anledningen
härtill är dels, att utgifterna för ett äldre barn i regel äro större än för
ett yngre sådant, dels ock att enligt förslaget den skattskyldige skall
taxeras för barns inkomst, i följd varav han icke får göra avdrag för lön,
underhåll och övriga kostnader för hemmavarande barn, som biträder i
hans verksamhet. Den omständigheten, att enligt nuvarande bestämmelser
skattskyldig fått för dylikt barn över 15 år avdraga högst 200 kronor,
har i sin mån bidragit därtill, att det skattefria avdraget för barn,
som uppnått 15 år, bestämts till 200 kronor. För ogift, änkling, änka
och frånskild medför i regel förekomsten av barn större utgifter än för
den gifte. Därför föreslås, att skattskyldig av förstnämnda kategorier
skall för ett av de barn, för för vilka han är berättigad till avdrag, erhålla
100 kronor större avdrag än vad gift skattskyldig kan erhålla.
Särskilda bestämmelser hava meddelats om, vilken av föräldrarna skall
äga åtnjuta avdrag för barn, när båda föräldrarna leva, men icke äro
gifta med varandra.

fd* Utom hustru och barn kan skattskyldig underhålla jämväl andra

fall. '' närstående, men hänsyn härtill har icke ansetts böra tagas vid bestämmande
av de obligatoriska avdragen. Det möter nämligen svårigheter att
generellt bestämma storleken av det belopp, som borde få avdragas för
dylikt underhåll, i synnerhet som underhållet oftast icke torde utgöra
full försörjning utan blott bidrag till försörjningen. Därest en person,
som vistas hos en skattskyldig och av denne delvis underhålles, har någon
inkomst, borde, i händelse obligatoriskt avdrag medgåves, för uppnående
av full rättvisa, i likhet vad som stadgats i fråga om barn, den skatt -

Kungl. Majtts proposition nr 259.

skyldige taxeras för den underhållnes inkomst, men jag har, såsom förut
nämnts, ansett det olämpligt att så utsträcka hushållsbeskattningen.
Skattelindring för underhåll av andra närstående än hustru och barn
har härför ansetts böra medgivas i den form, att det skattefria avdraget
må på grund av särskilda omständigheter, vartill förutom dylikt underhåll
räknas långvarig sjukdom och olyckshändelse, ökas med högst 500 kronor.
Stadgandet har givits sådan lydelse, att skattskyldig i denna ordningkan
erhålla avdrag för barn, för vilket den andre av dess föräldrar äger
åtnjuta det obligatoriska avdraget. Då underhåll av närstående i vissa
fall enligt 10 tj i förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt får avdragas
från inkomsten och det lär hava inträffat, att underhåll, som sålunda
avdragits, godtagits såsom skäl för skattelindring enligt nuvarande
18 § 3 mom. sagda förordning, har införts ett uttryckligt stadgande,
att dylikt underhåll, som avdragits såsom utgift, icke må åberopas såsom
grund för höjningen av det skattefria avdraget.

Då kammarrätten ansett ordalydelsen av förslagets 18 § 1 mom. a)
och b) kunna föranleda därtill, att i fråga om äkta makar, som båda
taxeras, ortsavdrag och barnavdrag kunde ske för såväl mannen som
hustrun, har i 25 § inryckts uttrycklig bestämmelse därom, att äkta
makar få allenast gemensamt åtnjuta medgivna avdrag.

Sedan enligt nu angivna regler bestämts det skattefria avdrag, eu
skattskyldig äger åtnjuta, utfinnes det beskattningsbara beloppet därigenom,
att först från det taxerade beloppet dragés det skattefria avdraget
och därefter så mycket av det återstående taxerade beloppet, som motsvarar
det skattefria avdraget, reduceras till hälften. Det enligt nämnda
grund reducerade beloppet jämte återstående, dubbla summan av existensminimum
överstigande del av det taxerade beloppet utgör tillhopa beskattningsbart
belopp. Å det sålunda bestämda beskattningsbara beloppet tilllämpas
sedan den progressiva skatteskalan. Genom den nämnda, särskilda
reduceringen kommer effekten av de skattefria avdragen att högst
väsentligt ökas. En skattskyldig i ortsgrupp V med ett taxerat belopp
av 2,000 kronor erhåller t. ex. genom denna bestämmelse i realiteten ej
blott ett avdrag med 1,000 kronor utan därtill ock med halva det återstående
beloppet eller ytterligare 500 kronor. Hans avdrag utgör alltså
1,500 kronor, och han erlägger skatt allenast för 500 kronor.

Jag vill nu övergå till behandling av eu del mot förslaget fram"
ställda anmärkningar.

I sitt över de sakkunnigas förslag avgivna yttrande anför kammarrätten
:

Beskatt ningsbart belopp -

Kammarrätten
om
familjebeskattningen.

Kungl. Alaj:ts proposition nr 259.

»I förslaget hava sakkunniga utvidgat tillämpningen av den utan tvivel
riktiga principen, att familjens samfällda skatteår mäga bör mätas efter dess
samfällda inkomst och förmögenhet. Det måste följaktligen anses principiellt
riktigt, att hemmavarande barns inkomst upptages till beskattning jämväl i det
fall att samma inkomst understiger ortsavdraget.

Enligt förslaget har beskattningen av hemmavarande barns inkomst så
anordnats, att däre-t barnet är under 21 år och dess inkomst icke överstiger
ortsavdraget, skall fadern eller modern därför taxeras. Överstiger inkomsten
oit-avdraget, skall barnet självt taxeras för densamma; bar barnet uppnatt 21
års ålder och dess inkomst icke överstigtr ortsavdraget, lämnas inkomsten obeskattad.
Härvid bortses nu från den verkan, befintlig förmögenhet kan utöva å
det taxerade belojipets storlek.

Emellertid ieder den av sakkunniga sålunda föreslagna anordningen, i
följd av systemet med ortsavdragen och beskattningens egenskap att vara progressiv,
till mindre tillfredsställande resultat, i det att, dä bainens inkomst
taxeras hos någondera av föräldrarna, dennes skatt kan bliva icke obetydligt
högre än de samman agda skattebelojpien, som eljest skolat belöpa å både honom
och barnen. Det kan sålunda inträffa, att. sä snart barnet blir myndigt eller
dess inkomst ökas så att det överstiger ortsavdraget, den samfällda skattebördan
minskas. Förutom det principiellt oriktiga däri, att ju större familjens skatteförmaga
blir, dess lägre blir dess skattebörda, följer vidare av ifrågavarande anordning,
att det redan nu överklagade missförhållandet, att jordbrnkarne bidraga
med relativt för laga skatter till staten, b ir än mera skärjit. Säkerligen komma
nämligen hemmavarande, i jordbruket sysselsatta barns i avlöning, kost och
andra förmåner bestående inkomst, med eller utan övervärdei ing, att upptagas
till belopp, som överstiga ortsavdraget, vilket för landsbygden får antagas i regel
bliva 6u0 kronor. 1 dessa fall komma sålunda barnen att självständigt taxeras
och ett jämförelsevis ringa skattebelopp dem påföras, medan fadern eller modern,
som äger från sin inkomst avdraga motsvarande utgifter för barnen, får sin
skattebörda i väsentligt högre mån nedsatt. Och än gynnsammare kan förhållandet
ställa sig för familjen, i den mån barnen upjmå 21 års ålder.

Vidare kan inträffa, att om barns inkomst uppgår till belopp, som överstiger
ortsavdraget inom lägre ort sgrupp men understiger ortsavdraget inom
högre ortsgrupp, det skattebelopp, som gemensamt fäller å familjen, blir större,
om familjen är bosatt å den dyrare orten än å den billigare, ehuru förhållandet
givetvis borde vara motsatt.

Dessa erinringar, vilka jämväl framförts av åtskilliga Eders Kungl. Majits
Befallningshavande, synas Kammarrätten vara av den betydelse, att därest ick®
särskilda anordningar kunna åvägabringas, vaiigenom nu påpekade < egentligheter
undvikas, de nuvarande bestämmelserna om avdrag för hemmavarande barn. som
sysselsättas i skattskyldigs verksamhet, och om beloppet för skattepliktens inträde
synas böra bibehållas. Kammarrätten tillåter sig emellertid fästa uppmärksamheten
a ett av Eders Kungl. Majits Befallningshavande i Uppsala lan
framställt förslag, att hemmavarande eller av skattskyldig undei hållet barn i
varje fall och ob roende av dess ålder taxeras särskilt, men att vid taxeringen och
skattens beräkning tillämpas de i 25 § 1 mom. givna föreskrifterna i fråga om
makar, vilka blivit särskilt taxerade. Genom en sådan anordning, som Kammarrätten
för sin del vill förorda, synas de olägenheter, som ovan berörts, kunna undgås.»

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

Det kan icke bestridas, att förslaget kan fa de verkningar, som Depart*-kammarrätten påpekat, men kammarrätten synes hava överdrivit far- ment8c^m
hågorna. Det må därjämte icke förbises, att nuvarande lagstiftning delvis
har samma verkan som den, kammarrätten tillskrivit förslaget. Enligt
nu gällande regler får ju skattskyldig avdraga fulla utgiften för lön, underhåll
och övriga kostnader för i hans verksamhet biträdande barn över
lo ar, därest barnet självt taxeras till inkomst- och förmögenhetsskatt,
och sålunda kan redan nu avlöning till barnet upptagas för högt i avsikt
att minska den sammanlagda skatten, vadan förslaget i denna del icke
innebär någon förändring. Farhågorna för att hemmavarande i jordbruket
sysselsatta barns i avlöning, kost och andra förmåner bestående
inkomst skall övervärderas torde vara överdrivna. Ett sådant barns
inkomst torde till övervägande delen bestå uti delaktighet i de naturaförmåner,
den skattskyldige har av sin fastighet. Dessa naturaförmåner
böra naturligen uppskattas efter samma grunder, vare sig de
utgå till den skattskyldige eller till barn, som självt taxeras. Därest
naturaförmåner för ett särskilt taxerat barn upptagas efter högre
grund än den,° som den skattskyldige tillämpat vid uppskattningen
av naturaförmånerna för sig själv och de familjemedlemmar, som
icke skola själva taxeras, äro taxeringsmyndigheterna tydligen berättigade
att jämväl vid uppskattningen av sistnämnda förmåner använda den högre
grunden. Om ett hemmavarande, i jordbruket sysselsatt barns inkomster
uppskattas så högt, att det självt borde taxeras, skulle detta därför i
många fall leda till en förhöjd uppskattning av jordbrukares förmåner,
något som måste betraktas såsom en fördel, uppvägande nackdelen därav,
att inkomsten fördelas på flera skattskyldiga.

Annorlunda förhåller det sig, när ett hemmavarande barn uppnår
myndig ålder, i det att i sådant fall dess inkomst ofta undgår beskattning.

För undvikande härav skulle erfordras, att skattskyldig alltid taxerades
för hemmavarande barns inkomst oberoende av dess ålder. Man kan
härvid icke lämpligen göra skillnad på, huruvida barnet biträder i den
skattskyldiges verksamhet eller icke, utan den skattskyldige skulle då
taxeras för barnets inkomst, oberoende av varifrån denna härleder sig.

Jag har dock ansett bestämda skäl tala mot att så långt utsträcka
familj ebeskattningen.

Att gränsen för skattskyldighets inträdande gjorts beroende av,
bland annat, ortsavdraget å den ort, där skattskyldig är bosatt, föranleder,
såsom i åtskilliga yttranden erinrats, att den självständiga skattskyldigheten
för hemmavarande barn liksom för andra skattskyldiga å
skilda dyrlietsorter inträder vid olika inkomstbelopp. 1 yttrandena synes

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

man förbise, att detta icke behöver innebära någon skillnad i realiteten,
eftersom samma förvärvsförmåga hos barnet torde på en dyrare ort taga
sig uttryck i högre penninginkomst. Till förekommande av den påpekade
olägenheten vore vidare man tvungen att antingen stadga, att ortsavdraget
skall vara lika för alla orter i riket, vilket skulle strida
mot principen om skattens anpassande efter skatteförmågan, eller
ock föreskriva, att hemmavarande barn icke finge självt taxeras, därest
dess inkomst icke överstege visst, för hela riket lika belopp, vilket
väl då borde sättas lika med högsta ortsavdraget. Det synes dock
vara olämpligt att fastställa olika gränser för skattepliktens inträde,
beroende på huruvida en person vistas hos sina föräldrar eller icke. Att,
såsom kammarrätten förordat, alltid låta den skattskyldige taxeras för
hemmavarande barns inkomst, oberoende av inkomstens storlek, är tydligen
föga lämpligt. Ofta kan, i synnerhet när det är fråga om vuxna söner,
vilka ännu icke skaffat sig eget hushåll utan vistas hos föräldrarna, barnets
inkomst uppgå till betydligt belopp, utan att familjefadern för det gemensamma
hushållets räkning får disponera mer än blott en liten del därav,
som barnet betalar för sitt underhåll. Att i dylika fall låta den skattskyldige
taxeras för barnets inkomst vore tydligen icke riktigt.

Vissa länsstyrelser hava ansett de skäl, som av de sakkunniga anförts
för bestämmelsen, att ogift skattskyldig för äldsta barnet skulle
erhålla högre avdrag än gift skattskyldig, icke tillräckligt motivera ett
dylikt stadgande. Länstyrelsen i Jämtlands län har i samband därmed
ifrågasatt, att i stället änkling eller frånskild man med minderåriga
barn, vilken hade husföreståndarinna anställd, skulle för denna få beräkna
avdrag såsom för hustru.

Det synes dock icke vara lämpligt att på sådant sätt göra skillnad
på, huruvida barnafadern varit gift eller icke, liksom ej häller på, huruvida
det är fadern eller modern, som har hand om barnet. I fall barnet
vistas hos någon av föräldrarna, måste denne i regel inrätta sitt hushåll
på annat sätt än om barnet icke funnes, och till denna omläggning, vilken
medför kostnader, bör hänsyn tagas vid beskattningen. Även om denna
omläggning i många fall blir billigare för modern, vilken kan själv utföra
sysslorna i hemmet, vore det obilligt att i beskattningshänseende
försätta henne i sämre ställning än den, i vilken fadern skulle vara, om han
hade hand om barnet. Vistas däremot barnet på annat håll, torde kostnaden
för dess underhåll i regel uppgå till högre belopp än det medgivna
avdraget. Detta kan visserligen sägas vara fallet jämväl med barn av äkta
makar, därest barnet vistas utom hemmet och underhålles av föräldrarna,

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

vadan gift skattskyldig med samma rätt borde få erhålla högre avdrag
för underhållet av sådant barn än för underhållet av hemmavarande barn.
För att så mycket som möjligt förenkla hithörande bestämmelser synes
det emellertid nödvändigt att medgiva lika stort avdrag för hemmavarande
som för hos annan varande, av den skattskyldige underhållet barn,
och man bör då vid bestämmande av avdragets storlek tydligen utgå
från det regelrätta fallet eller att barnet vistas hos föräldrarna.

Det torde jämväl vara olämpligt att låta änkling eller frånskild
man under vissa förutsättningar få avdrag för husföreståndarinna. Ett
villkor härför skulle tydligen vara, att husföreståndarinnans inkomst från
annan än husbonden skulle sammanläggas med dennes inkomst och man
skulle då utsträcka familjebeskattningen långt över den gräns, som i
förslaget uppställts därför. Härtill kommer svårigheten att avgöra, när
en person skall anses såsom husföreståndarinna eller ej.

De sakkunniga föreslogo i sitt remitterade förslag, att därest skattskyldig
vid mantalsskrivning eller i sin deklaration uppgåve, att han och
en annan person, ehuru icke gifta, sammanlevde såsom man och hustru,
eller detta eljest framginge av allmänt kända förhållanden, ifrågavarande
personer i alla avseende skulle taxeras så, som om de vore gifta
med varandra.

Härom yttrar kammarrätten i sitt utlåtande:

»I skrivelse den 6 maj 1911 har riksdagen påkallat åtgärder till avhjälpande
av en i gällande skattelagstiftning förefintlig oegentlighet, ägnad att menligt
inverka å äktenskapsfrekvensen i vårt land, nämligen det förhållandet att
eu man och en kvinna kunna genom att ingå äktenskap med varandra försättas
uti en med avseende å inkomstskatt och bevillning ofördelaktigare ställning än
de hade före äktenskapets ingående.

Sakkunniga hava i viss mån tagit hänsyn till herörda förhållande, då de
enligt 25 § 2 mom. föreslagit, att tvenne personer, vilka ehuru icke gifta sammanleva
såsom man och hustru, skola under viss förutsättning taxeras så, som
om de vore gifta. Förutsättningen är, att skattskyldig vid mantalsskrivningen
eller i sin deklaration nppgiver, att han och en annan per.-on, ehuru icke gifta,
sammanleva såsom man och hustru eller ock att detta eljest framgår av allmänt
kända förhållanden.

Kammarrätten måsfe för sin del avstyrka detta förslag. Det kan icke
förväntas, att angivna förhållande kommer att av kontrahenterna annat än undantagsvis
uppgivas, och i större städer, där dylik sammanlevnad väl mest är
att finna, torde taxeringsmyndigheterna oftast sakna kännedom om förhållandet.
Stadgandet kali därför förväntas komma till tillämpning blott i enstaka fall,
något som inom vederbörande kretsar är ägnat att föranleda missnöje orh klagomal.
För övrigt äro ofta ifrågavarande förbindelser av mera tillfällig art. Fall
inträffa ock, da gift person, smn icke sammanbor med maken, i stället samrnan Bihang

till riksdagens protokoll 1919. / sand. 229 höft. (A r 259.) (i*

Samman levande.

Kammar rätten.

Departe mentschefen -

Skattepliktens
xnträae

Utlänningars
beskattning.

42 Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

lever med annan; skola då alla tre personernas inkomster vid taxeringen samman
räknas? Med avseende ä den ringa effektivitet, stadgandet får antagas medföra,
och dess olämplighet i övrigt, synes detsamma böra ur förslaget utgå.»

I sitt slutliga utlåtande hava de sakkunniga modifierat sitt förslag
i denna del därhän, att taxeringsmyndighet icke skulle tillerkännas någon
självständig prövningsrätt; utan skulle taxering enligt de grunder, som
gälla för äkta makar, ifrågakomma allenast beträffande sådana sammanlevande,
vilka själva uppgiva sig såsom gifta.

Därest två personer sammanleva såsom man och hustru, är deras
skatteförmåga tydligen densamma vare sig de äro gifta med varandra
eller ej. I många fall är förbindelsen även av lika stadigvarande art,
som om den vore ett verkligt äktenskap. Med hänsyn härtill kunna skäl
visserligen anföras för de sakkunnigas senaste förslag i förevarande del.
Stadgandet saknar emellertid säkerligen praktisk betydelse; och har det
icke medtagits i mitt förslag.

Enligt nuvarande bestämmelser skola taxerade belopp utföras i
jämna hundratal kronor. Då för här i riket mantalsskriven svensk medborgare
enligt förslaget alltid visst belopp skall avdragas såsom skattefritt
samt följande del av det taxerade beloppet skall reduceras till hälften,
skulle, därest taxerade belopp och beskattningsbara belopp utfördes i
jämna hundratal kronor, skatteplikt inträda först vid ett taxerat belopp,
som med 200 kronor översteg det skattefria avdraget. Att på sådant
sätt höja gränsen för skattepliktens inträde är tydligen icke riktgt,
utan böra taxerade belopp och beskattningsbara belopp utföras i jämna
tiotal kronor samt skatteplikt inträda vid ett beskattningsbart belopp av
10 kronor eller sålunda vid ett taxerat belopp, som med 20 kronor överstiger
det fria avdraget. Förslag till tabeller för reducering av taxerat
belopp till beskattningsbart belopp äro bifogade sakkunnigas preliminära
yttrande.

Enligt förslaget äger annan skattskyldig än här i riket mantalsskriven
svensk medborgare icke åtnjuta någon nedsättning av det taxerade
beloppet, utan utgör detta beskattningsbart belopp. Detta överensstämmer
med vad som nu gäller. Länsstyrelserna i Stockholms, Blekinge
och Norrbottens län hava ifrågasatt, huruvida icke här i riket mantalsskriven
utlänning bör beskattas efter samma regler som här mantalsskriven
svensk medborgare. Jag har ansett denna fråga icke för närvarande böra
bliva föremål för behandling.

Då annan skattskyldig än här i riket mantalsskriven svensk med -

Kungl. Maj:t$ proposition nr 259.

borgare icke äger åtnjuta nedsättning i det taxerade beloppet, synes
gränsen för dylik skattskyldigs skatteplikt böra liksom nu sättas vid
100 kronors taxerat belopp.

Utöver vad jag nu anfört torde jag få göra följande erinringar ro- Specialmorande
enskilda i förslaget till ändringar i förordningen om inkomst- tiveru,y*
och förmögenhetsskatt.

Det tiar anmärkts, att den föreslagna ändringen av denna para- 9 i
graf komme att leda därtill, att familjens skattebörda bleve mindre,
därest barn, som användas i föräldrarnas verksamhet, bliva självständigt
taxerade för sin inkomst, än då barnens inkomst inräknas i föräldrarnas.

Detta blir utan all fråga händelsen, men även den nuvarande lagstiftningen
medför enahanda konsekvens. De sakkunniga hava således icke
här föreslagit något principiellt nytt. Om de föreslagna bestämmelserna
i större utsträckning än nu är fallet komma att föranleda självständig
taxering av barnen, är detta endast ett eftersträvansvärt resultat, som
väl överensstämmer med principen för den allmänna inkomstskatten, att
envar skall självständigt taxeras för sin inkomst. Den avvikelse från
denna princip, som av de sakkunniga föreslagits med avseende å barn,
vilka icke själva kunna taxeras för sin inkomst, har betingats av särskilda
skäl, icke minst av en med hänsyn till vunnen erfarenhet naturlig
strävan att förebygga det obehöriga kringgående av bestämmelserna om
skattskyldighet, som möjliggöres genom inkomstens uppdelning mellan
föräldrar och barn.

Det har ifrågasatts, att avdrag ej borde medgivas för hustru, då18§lmo“ b>
hon, utan att skilsmässa ägt rum, lämnat hemmet. Anmärkningen sammanfaller
med en i samband med 25 § 1 mom. i förslaget gjord anmärkning
i fråga om makars gemensamma skattskyldighet, då makarna, ehuru
ej lagligt skilda, icke sammanleva. Utan tvivel förtjänar denna fråga
att tagas i övervägande. Men den har icke det ovillkorliga sammanhang
med den nu verkställda revisionen av skatteförordningen, att den
nu behöver upptagas till prövning.

Framkomna förslag om uttrycklig föreskrift därom, att avdragen
för barn endast få avse eget eller adopterat barn, styvbarn eller fosterbarn,
stå icke i det direkta samband med den nu företagna revisionen,
att de nu måste upptagas till prövning, så mycket mindre som de sakkunniga
i detta avseende icke ifrågasatt någon saklig ändring av vad nu
gäller och förslagsställarna icke ens antytt, att nu gällande bestämmelser
©m avdrag för barn vid tillämpningen vållat några svårigheter. Förslaget
innebär, att den avdragsrätt för barn, varom här är fråga, gäller för

Kung!. Maj:ts proposition nr 259.

18§ lmom.c).

alla barn, gentemot vilka den skattskyldige har försörjningsplikt, och det
synes lämpligt att fortfarande såsom hittills överlämna åt taxeringsmyndigheterna
att i mera tveksamma fall avgöra, om dylik plikt åligger
skattskyldig. För övrigt erinras, att där avdrag för barn i tvivelaktiga
fall icke kan medgivas på grund av 18 § 1 mom. b), försörjning av barn
kan anses såsom en sådan omständighet, som berättigar till särskilt avdrag
enligt 18 § 1 mom. c).

Den i vissa yttranden framställda anmärkningen, att den föreslagna
differentieringen i fråga om avdragets storlek, beroende av barnets ålder
över eller under 15 år, skulle vara obehövlig på grund därav, att dels barn
under 15 år fordra mera tillsyn och sålunda verka mera hindrande för
föräldrarnas förvärvsverksamhet än de äldre barnen, och dels de äldre
barnen genom eget arbete i hemmet eller genom kontanta tillskott till
hushållsutgifterna lätta föräldrarnas existensvillkor, kan i vissa fall hava
sitt berättigande. Såsom allmän regel torde man dock kunna antaga
att existensminimum ökas med barnets ålder; och det är just existensminimum,
som de sakkunniga velat fritaga från varje skattebelastning.
Vad de äldre barnen kunna uträtta till hjälp för föräldrarna
ökar visserligen dessas skatteförmåga, vare sig barnens arbete leder för
familjen till ökad inkomst eller besparad utgift. Men i förstnämnda fallet
ökas genom barnets arbete även familjens skattskyldighet, och härigenom
neutraliseras mer eller mindre verkningarna av att familjeavdraget för
sådant barn är högre än för de mindre barnen.

Det förtjänar påpekas, att de i 18 § 1 mom. a) och b) föreslagna
avdragen äro obligatoriska och skola medgivas i varje fall, då taxeringsmyndigheterna
finna att, de anledningar, som göra avdragen berättigade,
faktiskt föreligga. Ett av överståthållarämbetet framställt
förslag om ett uttryckligt stadgande i förordningen av innehåll, att
avdragsrätten är beroende av att uppgifter om för densamma avgörande
förhållanden lämnats i skattskyldigs deklaration torde icke böra
föranleda åtgärd. Erforderliga upplysningar om de skattskyldigas barn
och deras ålder kunna i de vanliga fallen inhämtas ur mantalslängden,
vilken bör finnas tillgänglig under taxeringsarbetet, och dessa
upplysningar äro ägnade att tjäna till ledning vid avdragens bestämmande,
såväl då de skattskyldiga själva icke lämnat uppgifter om sina
barn och deras ålder, som, i övriga fall, för vinnande av kontroll över
de lämnade uppgifternas riktighet.

Gentemot vad som anförts av länsstyrelserna i Örebro och Värmlands
län angående storleken av det avdrag, som må medgivas på grund
av ömmande omständigheter, må framhållas, hurusom de nu föreslagna

Kungl. Majil» proposition nr 2">9.

bestämmelserna om utvidgad rätt till avdrag leda till så ökade skattelindringar
över huvud taget i förhållande till vad nu gäller, att någon
jämförelse mellan de gällande bestämmelserna i 19 § 3 mom. och de
föreslagna bestämmelserna i 18 § 1 mom. c, icke lämpligen kan göras.
De nu föreslagna skattelindringarna böra ses i sitt sammanhang och torde,
där så sker, få anses så vittgående, som under bestående förhållanden
kan finnas påkallat och lämpligt.

Då länsstyrelsen i Malmöhus län ansett sig böra ifrågasätta, huruvida
icke en enklare metod för genomförandet av lämpliga lindringar
än den av de sakkunniga föreslagna kunde komma till användning, vill
jag framhålla, att, enligt vad de sakkunniga meddelat, frågan härom givetvis
varit föremål för ingående överläggningar och grundliga undersökningar,
innan de sakkunniga stannade vid sitt nu framlagda förslag.

Den ena anordningen efter den andra har försökts, men befunnits
alltför komplicerad eller eljest olämplig. Bland de sålunda av
de sakkunniga förkastade metoderna är att nämna en, som synes hava
föresvävat länsstyrelsen, då den förordar inrättande av särskilda och
lätthanterliga progressionstabeller för olika slag av skattskyldiga. De
kommunalskattesakkunniga hava i sitt förslag till lag om kommunal
taxering och skattskyldighet slagit in på den antydda vägen att inrätta
särskilda progressionstabeller för olika slag av skattskyldiga; och de hava
för sitt behov kunnat inskränka antalet tabeller till 7. Eu tillämpning
av samma metod vid en så differentierad avdragsrätt, som av de sakkunniga
föreslagits, där avdragets storlek är beroende dels av bostadsortens
dyrhet, dels av skattskyldigs civilstånd och antalet av honom försörjda
barn, dels av särskilda ömmande omständigheter, skulle nödvändiggöra
upprättandet av bortåt ett tjugutal eller flera tabeller, utan att man på
förhand kunde vara säker, att ändock alla tänkbara kombinationer av
avdrag blivit behörigen beaktade vid tabellernas uppställande. Det ligger
i öppen dag, att tillvaron av en sådan mängd progressionstabeller och
nödvändigheten att för varje fall söka reda på den särskilt för detta fall
tillämpliga, skulle vålla taxeringsmyndigheterna stora olägenheter och
mycket och besvärligt arbete. De sakkunniga hava därför funnit, att
eu annan utväg än denna borde sökas, och tro sig hava funnit en,
som har avgjorda företräden framför särskilt den nyss omförtnäjda,
i fråga om enkelhet och lät1 hanterlighet. Vid verkställandet av de uträkningar,
som erfordras för att förvandla taxerat belopp till beskattningsbart
belopp, uträkningar som i stor omfattning utförts under de
sakkunnigas utredningsarbeten, har det visat sig, att det härmed förenade
arbetet, särskilt vid tillgång till sådana hjälptabeller, som i prov bilagts

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

deras först avgivna utlåtande, är jämförelsevis obetydligt och icke förenat
med någon nämnvärd svårighet. Och är det beskattningsbara beloppet en
gång funnet, återstår för skattens beräknande allenast, att därå tillämpa
det grundbelopp, som är avsett att för ändamålet uträknas och upptagas
i en enda progressionstabell, användbar i fråga om alla enskilda skattskyldiga
och med dem likställda.

26 § 2mom. Emot förslaget om utsträckning av nu gällande bestämmelser ifråga

om familj ebeskattning till att avse även hemmavarande eller av skattskyldig
underhållna barns inkomst, där barnen icke själva skola taxeras
för densamma, hava av flera av de hörda myndigheterna framförts vissa
betänkligheter, medan åter andra ansett vad som sålunda föreslagits
endast innebära ett lagfästande av redan utvecklad praxis. Det alldeles
övervägande flertalet av de hörda myndigheterna har emellertid icke haft
något att erinra mot förslaget i denna del.

Vad som särskilt synes hava givit anledning till betänklighet hos
dem, som gjort erinringar mot förslaget, är, såsom förut i annat sammanhang
framhållits, den omständigheten, att vid tillämpning av de föreslagna
bestämmelserna familjens skattebörda skulle bliva större, därest
barnens inkomst sammanräknas med föräldrarnas, än om barnen bliva
självständigt taxerade, något som befarades skola leda till en strävan
från de skattskyldigas sida att åstadkomma självständig taxering av barnens
inkomst med eller utan övervärdering av denna.

Givetvis kunde ifrågasättas, såsom också från något håll skett, att
för hemmavarande, självständigt taxerat barn ortsavdraget endast finge
åtnjutas till en del, exempelvis till hälften, varigenom den omnämnda
nedsättningen i skatt skulle minskas. Då emellertid en sådan undantagsbestämmelse,
vilken icke skulle vara tillämplig i fråga om självständigt
taxerade barn, vilka icke bo i föräldrahemmet, i många fall skulle kunna
kringgås, och det även synes olämpligt att hava olika ortsavdrag för skattskyldiga
inom samma ortsgrupp har någon dylik anordning icke föreslagits.

Det har vidare anmärkts, att det kan vara svårt för en samvetsgrann
person att på heder och samvete deklarera hemmavarande eller av
honom underhållna barns inkomst, om vars belopp han icke alltid äger
fullständig kännedom. Med avseende härå må erinras, att redan gällande
lagstiftning dels ålägger förmyndare att avgiva deklaration om
omyndigs inkomst och förmögenhet, dels förutsätter, att föräldrar skola
i visst fall deklarera hemmavarande omyndigt barns förmögenhet, och
att, såvitt de sakkunniga hava sig bekant, någon olägenhet icke visat

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

gig föreligga i fråga om tillämpningen av dessa bestämmelser, vilka ju i
själva verket överensstämma med vad nu föreslagits.

I fråga om äkta makar, vilka båda taxeras till inkomst- och förmögenhetsskatt,
bör tydligen mannen, vilken är barnets målsman, icke
hustrun, taxeras för barnets inkomst och förmögenhet, och i andra fall bör
den av föräldrarna, som enligt de i förslagets 18 § 1 mom. givna reglerna
erhåller avdrag för barnet, jämväl taxeras för dess inkomst och förmögenhet.
Uttrycklig bestämmelse härom har icke ansetts erforderlig. Enligt
25 § 2 mom. tredje stycket i förslaget skall jämte den skattskyldige
barn ansvara för den å dess inkomst och förmögenhet belöpande skatt.
Stadgandet torde blott sällan komma att tillämpas, och därför har icke
ansetts nödvändigt att införa bestämmelser om, att den å barnet belöpande
andel av skatten skall införas i taxeringslängd, uppbördsbok och restlängd,
vilket ifrågasatts av länsstyrelsen i Jönköpings län. Stadgandet torde
vidare medföra, att den skattskyldige, om han erlagt jämväl den på
barnets inkomst och förmögenhet belöpande andel av skatten, har regressrätt
mot barnet. Särskilt stadgande härom har icke ansetts behövligt.

Enligt nuvarande skatteförordning utgår alltid inkomst och för- rc^rlig^l*-mögenhetsskatten med ett fixt, i förhållande till det taxerade beloppets
storlek bestämt belopp, och skattens avkastning kan därför icke göras
beroende av det skattebehov, som för ett visst budgetår förefinnes.

Vid behandlingen i riksdagen av skatteförordningen synes det dock
hava förutsatts, att den enligt förordningen utgående skatten skulle kunna
procentuellt höjas eller minskas.

I skrivelse den i) juni 1910 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt,
framhåller nämligen riksdagen, sedan förut omnämnts, att olika skalor
införts för belopp icke överstigande 6,000 kronor och för belopp överstigande
6,000 kronor, att denna anordning med två skilda skatteskalor naturligen
icke medförde någon svårighet för en tillfällig ökning eller minskning
av inkomst- och förmögenhetsskatten för den händelse anledning
till sådan förändring skulle förekomma. Förändringen skulle nämligen
kunna vidtagas genom procentisk höjning eller sänkning av skatten
Inkomstens belopp liksom procentsatsen kunde lämnas åsido.

Vid ett par tillfällen, nämligen i en motion vid 1911 års riksdag
och i två motioner vid 1913 års riksdag, har fråga väckts om en procentuell
höjning av inkomst- och förmögenhetsskatten, men dessa motioner
hava avslagits på den grund, att de utgifter, för vilkas täckande
skatteförhöjningen varit avsedd, icke vunnit riksdagens bifall.

Kungl. Afaj:ts proposition nr 259.

Skatteskala

När det sedermera visat sig föreligga behov av ökade skatteinkomster,
hava dessa ansetts icke kunna uttagas genom höjning av
den ordinarie inkomst- och förmögenhetsskatten, utan erforderliga skattebelopp
hava anskaffats genom särskilda skatter endast å de större inkomsterna
(extra inkomst- och förmögenhetsskatten för år 1918, tilläggsskatten
för samma år samt extra inkomst- och förmögenhetsskatten för
år 1919). Den av riksdagen åtminstone i viss utsträckning förutsatta
rörligheten hos 1910 års skatt har sålunda aldrig vunnit tillämpning i
praktiken.

Det medför naturligen olägenheter, om man varje gång som det
föreligger behov att genom direkt beskattning uttaga ett större belopp än
förut, skall vara nödsakad att införa en ny skatteform. Skatteskalan
bör därför så avvägas, att den, såvitt möjligt, uttrycker de olika inkomsttagarnas
relativa skattskyldighet och att man kan uttaga ett ökat eller
minskat skattebelopp genom en enkel procentuell höjning eller sänkning
av skatten. En sådan höjning eller sänkning av skatten är jämförelsevis
enkel vid en proportionell eller blott degressiv skatteskala. En progressiv
skala är det däremot svårare att så avväga, att en dylik höjning
eller sänkning kan ske i avsevärd grad, och ju starkare progressionen
är, desto mindre blir rörligheten.

Vid införande av de under krigstiden erforderliga, extraordinarie
inkomst- och förmögenhetsskatterna visade det sig nödvändigt att lägga
dessa skatter huvudsakligen på de medelstora och större inkomsterna.
Detta torde visserligen, såsom de sakkunniga påpekat, till en viss grad hava
berott därpå, att de lägre inkomsttagarna genom penningvärdets fall fått
vidkännas en automatisk, högst avsevärd höjning i skattekvot utan full
motsvarighet för de medelstora och större inkomsttagarna, men det torde
jämväl visa, att de sistnämndas skatteförmåga icke blivit fullt beaktad
vid avvägandet av 1910 års skatteskala.

Den nu föreslagna skatteskalan avser att, i jämförelse med 1910
års skatteskala, högst väsentligt öka skattebördan för de större inkomsterna
genom en starkare progression för inkomster över 40,000 kronor
samt genom att fortsätta progressionen avsevärt längre än förut varit
fallet. Jag har ansett den högsta normala skattesatsen lämpligen kunna
bestämmas till 12 %, vilket nås vid ett beskattningsbart belopp av
1,206,700 kronor. För små inkomsttagare kommer den föreslagna skalan
att i genomsnitt medföra minskad skatt, men detta blir naturligen mycket
olika, beroende på storleken av det skattefria avdrag, vartill den skattskyldige
är berättigad. Angående de närmare verkningarna av skalan
får jag hänvisa till de sakkunnigas tabell 4. Jag torde få understryka,

Kungl. Maj:ts proposition nr 259. 49

att beträffande inkomster under 10,000 kronor, å vilka skatt skulle utgå
med generellt 3 %, skatteprogressionen ligger i själva avdragssystemet.

Det ovan sagda hänför sig till det fall, att man uttager skattens grundbelopp
d. v. s. det skattebelopp, som erhålles vid tillämpande av skatteskalan
å ett givet beskattningsbart belopp. Uttages däremot mer eller
mindre än grundbeloppet, bliva förhållandena naturligtvis annorlunda. En
avsevärd förhöjning av grundbeloppet kommer att medföra ökad skatt
för alla utom dem, som hava exceptionellt stort avdrag, liksom ett uttagande
av blott halva grundbeloppet kommer att medföra minskad
skatt för alla, vilka icke erlägga minst 10 % skatt d. v. s. för dem,
vilkas taxerade belopp understiger omkring 640,000 kronor.

Det har ifrågasatts, att man borde införa en bestämmelse av innehåll,
att icke mera än en viss procent av grundbeloppet finge uttagas,
och jämväl, att författningstexten skulle erhålla sådan avfattning, som
tydligt gåve vid handen, att även lägre skatter än grundbeloppen kunna
förekomma.

En missuppfattning av det föreliggande förslaget innebära de i vissa
myndigheters utlåtanden förekommande antaganden, att de föreslagna skatteskalorna
vore begränsade nedåt, men icke uppåt, eller anordnats såsom minimiskalor.
Med anledning av denna missuppfattning torde böra understrykas,
att vid skalornas konstruktion progressionen anordnats så,
att de framkomna grundbeloppen vid växlande skattebehov kunde med
enhetlig procentsats ökas eller minskas. Om skalan anordnats såsom
en minimiskala, vilket skulle hava föranlett vida lägre skattesatser än
de nu föreslagna, hade den förlorat en icke ringa del av sin smidighet,
enär grundbeloppen då icke kunnat, såsom nu har ansetts möjligt,
även procentuellt minskas. Genom att skalan anordnas såsom en genomsnittsskala,
som möjliggör uttagande av ett jämförelsevis ordinärt skattebehov,
har dess elasticitet avsevärt ökats just därigenom, att inom antydd
gräns skatten kan utan större olägenhet bestämmas till belopp, som
vid ännu större skattebehov överstiger, men vid minskat behov understiger
grundbeloppen. Det torde fa anses självfallet, att, där skattebehovet icke
kräver uttagande av skatt, motsvarande fulla grundbeloppet, en lägre procentsats
än 100 % därå bör komma till användning.

Införandet i förordningen av en uttrycklig begränsning av grundbeloppets
ökning lärer icke binda en framtida riksdag, då ju riksdagen
är oförhindrad att när som helst själv ändra eller upphäva förordningen
i denna del. Det av mig förordade förslaget upptager fördenskull inga
bestämmelser vare sig om maximum eller minimum av skatt.

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 saml. 229 käft. (Nr 259.) 7*

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 259.

Såsom en synnerligen stor fördel i det av de sakkunniga utarbetade
förslaget betraktar jag den omständigheten, att skatteskalan och avdragens
anordnande gorå det möjligt att låta den extra inkomstskatten bortfalla.
De sakkunniga ansågo sig i sitt preliminära förslag böra förorda bibehållandet
av en extra skatt, men deras fortsätta utredningsarbeten hava
ådagalagt, att hinder ej möter att uttaga hela det erforderliga beloppet
i inkomstskatt genom användande av en enda skatteform. Förutsättningen
härför är, att hänsyn till prisnivåns förändringar tages vid
fastställandet utav avdragsbeloppen. För år 1920 erfordras sålunda en
höjning med 50 % av de olika skattefria avdragen enligt 18 §. Framställning
härom kommer jag att göra senare i dag.

Givetvis kan ett avlägsnande ur budgeten av den extra inkomstoch
förmögenhetsskatten ifrågakomma allenast under förutsättning, att
den ordinarie inkomstskatten bliver rörlig till sina skattesatser. Därest
den vanliga inkomstskatten skulle i stället baseras på fria skattesatser,
finge man räkna med den extra inkomstskattens bibehållande. I detta
sammanhang torde jag få framhålla, i anledning av de principiella betänkligheter,
förutnämnda skattedelegation gjort gällande mot den rörliga
skatteskalan, att det icke synes mig vara ur näringslivets synpunkt förmånligare
att få räkna med eventualiteten av tillfällig extrabeskattning
än därmed, att den vanliga inkomstskatten utgår med föränderliga skatteskalor.

Till sist torde jag för klargörande av nu föreslagna bestämmelsers
inverkan på skattetrycket, få anföra ett par exempel.

Uti en ort tillhörande den dyraste gruppen, ortsgrupp V, erhåller
ett gift par med tvenne barn under 15 år ett skattefritt avdrag av 1,400
kronor. Överskjutande inkomstbelopp skattlägges emellertid icke fullt
utan endast till hälften upp till en inkomst av minst 2,800 kronor. Vid
denna inkomstgräns utgår skatt å ett beskattningsbart belopp av 700 kronor.

(2,800 1,400 ^ = 700). Efter 3 % blir skattebeloppet 21 kronor.

Nuvarande skatt utgör kronor 44.so. Inom samma avdragsgrupp får en
person med o,000 kronors inkomst erlägga skatt med 87 kronor emot nu
110 kronor; vid 10,000 kronors inkomst äro motsvarande tal resp. 237
och 265 kronor, vid 40,000 kronors inkomst 1,595 och 1,605 kronor eller
praktiskt sett enahanda belopp i bägge fallen. Vid en inkomst av 100,000
kronor erlägges enligt förslaget 5,553 kronor mot nu 4,955 kronor.

En ungkarl i den billigaste ortsgruppen får erlägga ungefär samma
skatt som nu för inkomster under 1,200 kronor. Men vid en inkomst

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

av 2,000 kronor skulle den ogifte få enligt förslaget betala 33 kronor mot
för närvarande 24 kronor.

Den nya skatteskalan innebär en förskjutning av skattetrycket
från mindre till större inkomster, men framför allt medför den tillsammans
med avdragsbestämmelserna, att skattebördan lättas för större familjer.

Beskattningen av aktiebolag och solidariska bankbolag.

Under denna rubrik torde jag få upptaga till behandling dels de
av inkomstskattesakkunniga framställda förslag om ny skatteskala för den
inkomstskatt, vilken skall utgöras av aktiebolag och solidariska bankbolag,
dels ock de av sakkunniga rörande vissa särskilda till bolagsbeskattningen
hörande spörsmål avlämnade förslag rörande beskattning av den del utav
ett bolags vinst, som icke utdelas till aktieägarne.

I anslutning till de nu framlagda förslagen om ändringar i aktiebolagens
beskattning vill jag till en början framhålla följande.

Ett aktiebolags inkomst tillhör ju i grunden icke aktiebolaget, utan
de särskilda delägarna i detta, aktieägarna. Att enligt inkomstskattens
vanliga regler beskatta varje aktieägare för den å honom belöpande andelen
av bolagets vinst, antingen denna utdelas eller ej, vore av praktiska
skäl svårt att genomföra. Hittills har av aktiebolags vinst hos delägarna
endast beskattats vad som erhållits i utdelning. Denna beskattning
har skett enligt de för enskilda inkomsttagare i allmänhet gällande
regler. Men därjämte har å bolagets inkomst uttagits en särskild skatt,
vilken av bolaget erlagts. Inkomsten hos ett aktiebolag har nämligen bland
annat på grund av de förmåner, sammanslutningen under aktiebolagets
form medför, ansetts hava en särskild skattekraft. Denna skattekraft hai
ansetts kunna mätas efter storleken av den avkastning, som erhålles å
det i bolaget|nedlagda kapitalet. Ju högre avkastningen är i förhållande
till kapitalet, desto större vore skattekraften. I anslutning härtill är
ett aktiebolags beskattning ordnad så, att aktiebolaget för hela sin in
komst erlägger en skatteprocent, som är avvägd efter inkomstprocenten,
d. v. s. den procent, inkomsten utgör av det i bolaget nedlagda,
enligt vissa grunder beräknade kapitalet. Såsom kapital har därvid
räknats aktiekapitalet och reservfonden. En sålunda anordnad aktiebolagsbeskattning
har i själva verket karaktären av en konjunkturbeskattning.
Att låta skatteskalan bestämmas av inkomstprocenten innebär,

*2 Kuncfl. Maj:ts proposition nr 259.

principiellt sett, att ett bolags skatt utmätes efter resultatet av företagets
strävan att utnyttja konjunkturerna. Då storleken av det belopp, som
utdelats till aktieägarna, inverkat på dessas skatteförmåga, är det naturligt,
att aktieägarna därjämte i vanlig ordning beskattats för utdelning av
aktier samt för sin i aktier nedlagda förmögenhet.

Nu föreliggande förslag avser icke att göra någon ändring i den
principen, att ett bolag bör för hela sin inkomst erlägga en skatt, bestämd
helt och hållet med hänsyn till inkomstprocenten. Då denna skatt
å aktiebolagen bör stå i viss proportion till skatten å enskilda samt
skatteskalan för enskilda nu är avsedd att ändras, föreslås jämväl ändrad
skatteskala för aktiebolag. Dessutom har i förslaget införts stadganden
om behandling i skattehänseende av bolags fonderade medel.

Jag vill nu först redogöra för den föreslagna skatteskalan å bolags
hela inkomst.

Inkomstskatteskalan

för aktiebolag.

Vid införande år 1910 av den nuvarande formen för aktiebolags
beskattning räknades såsom kapital blott aktiekapital, som representerade
verkligt, av aktieägarna gjort tillskott, och utgjorde den lägsta skattesatsen
2,5 %, vilken procent erlades av bolag, vars vinst icke översteg
5 % av kapitalet, under det att högsta skattesatsen, för bolag, vars vinst
översteg 100 % av kapitalet, bestämdes till 3,20 %. År 1911 infördes nuvarande
bestämmelse, att såsom aktiekapital får räknas hela aktiekapitalet
ävensom reservfonden, och i samband därmed omarbetades skatteskalan.
Vid dess utformning utgick man från, att aktiebolagen borde i förhållande
till övriga skattskyldiga tillsammans betala lika stor skatt som
förut samt att, då vad som fick räknas såsom kapital utgjorde större
belopp än förut, progressionen borde börja redan vid 4 % inkomst. Med
dessa utgångspunkter infördes den nu gällande skalan.

Lägsta skattesatsen för aktiebolag i gällande skatteförordning utgör
2,5 %. Avgörande för valet av denna skattesats synes hava varit tre synpunkter;
med inkomst- och förmögenhetsskattens införande bortföll bevillningen
till staten, vilken utgjorde \%>, vadan skatten icke borde sättas där -

under; den borde vara ungefär lika med lägsta skattesatsen för andra
juridiska personer, vilken utgjorde 2,25 %, och slutligen översteg medelskatteprocenten
för bolag enligt dåvarande inkomstskatteförordning 3 %.

Nu föreslås, att lägsta skattesatsen för aktiebolag eller för bolag,
vars inkomst icke överstiger 4 % av kapitalet, måtte utgöra allenast 1,50 %.
Härvid har hänsyn tagits därtill, att bolag med så låg avkastning böra
så vitt möjligt skonas, samt att vid ett eventuellt uttagande av 200 %
av grundbeloppet dylikt bolag, vilket ansetts icke böra åläggas vare sig

Kuligl. Maj:ts proposition nr 259.

extra skatt, tilläggskatt eller krigskonjunkturskatt, dock skulle få utgöra
en skatt av 3 %. Högsta skattesatsen har jag ansett böra fastställas till
samma procent, som enligt förslaget skulle gälla för enskilda, eller till
12 %, vilken skattesats skall tillämpas för bolag, vars inkomst överstiger
150 % av kapitalet. Mellan dessa gränser är skatteskalan utformad så,
att för varje följande del av inkomsten något högre skatteprocent utgår
än för närmast föregående samt med iakttagande av att progressionen är
jämförelsevis ringa för bolag, vars inkomst icke överstiger 5 % och som
därför icke hittills ansetts kunna bära någon andel av de under krigstiden
införda tillfälliga skatterna.

Med den omläggning av skatteskalan, vilken sålunda av mig förordas,
kommer skattens natur att utgöra en konjunkturbeskattning att
tydligare än förut framträda.

Jag skall härefter övergå till frågan om beskattningen av bolags ^''tolags
icke Utdelade vinst. icke utdelade

Med nuvarande bestämmelser uppstår lätt den ojämnheten vid be- vmst
skattningen av aktieinkomst, att vid samma vinstprocent en aktieinkomst
kan komma att beskattas olika, beroende på, huruvida vinsten i sin helhet
eller blott delvis utdelats. Om bolagets vinst blott delvis utdelas,
under det återstoden reserveras, blir den sammanlagda skatten, d. v. s.
vad dels bolaget dels aktieägarna hava att erlägga, avsevärt mindre
än om hela vinsten utdelats. För att uppnå en i detta hänseende rättvis
beskattning kunde ifrågasättas, att för aktieinkomst skulle erläggas
dels av bolaget en särskild skatt, vilkens storlek vore beroende på inkomstprocenten,
dels därutöver av varje aktieägare vanlig inkomstskatt för den
å honom belöpande andelen av bolagets vinst, vare sig denna utdelats
eller ej. En sådan beskattning vore dock obillig mot aktieägarna, vilka skulle
få personligen utgöra skatt för den del av vinsten, över vilken de icke äga
att omedelbart disponera. Den å aktieägarna rätteligen belöpande skatten
för bolagets icke utdelade vinst måste därför i en eller annan form läggas
å bolaget. Det föreliggande förslaget innebär, att för aktieinkomst skall erläggas
tre skatter, nämligen dels av bolaget såväl en skatt, som grundas på
de med aktiebolagsformen förenade fördelar och beräknas efter inkomstprocenten,
som en skatt å icke utdelad vinst, dels ock av aktieägarna skatt
å dem tillkommande utdelning. Sistnämnda två skatter motsvara tillsammans
den skatt, som skolat erläggas av aktieägarna, därest hela
vinsten utdelats.

Det spörsmål, som här är särskilt ifråga, var föremål för Kungl.

Maj:ts övervägande redan under sistförflutna år. Till riksdagen avläts då

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

proposition (nr 395) med förslag till ändrade bestämmelser om beräkningen
av bolags kapital, genom vilka bestämmelser större skatt skulle
ha kommit att uttagas än förut av bolag med stora samlade fonder. I
bil. 7 har utförligt redogjorts för innebörden av detta förslag. De sakkunniga
hava icke ansett sig kunna förorda en lösning i den riktning,
som genom förenämnda proposition anvisades, utan hava de i stället
föreslagit en direkt å fondavsättningen utgående beskattning.

För min del har jag hyst viss tvekan om de sakkunnigas förslag
är att föredraga framför det i propositionen nr 395 till 1918 års lagtima
riksdag framlagda förslaget. Till förmån för det sistnämnda talar särskilt
den omständigheten, att det likartat utnyttjar den skattekraft, som må
ligga i fondbildningar, både hos äldre och nyare företag. Den av de
sakkunniga anvisade vägen innebär onekligen ett visst gynnande av de
äldre bolag, vilka redan samlat stora fonder. I detta hänseende finner
jag den av näringsorganisationernas delegation uttalade invändningen
mot de sakkunnigas förslag äga fog. Detta senare har å andra sidan
det företräde, som måste anses ligga däri, att förslaget utan godtycklighet
genomför en bestämt utformad princip, nämligen, att vederbörande bolag
för sina delägares räkning skall förskottera skatt, som definitivt erlägges vid
utdelning, och att alltså om och i den mån utdelning sker, skattebeloppet
återgår till bolaget. Denna anordning synes på ett i stort sett tillfredsställande
sätt lösa problemet om likställande i viss utsträckning av utdelad
och icke utdelad vinst. Däremot kan förslaget icke sägas tillgodose
intresset av att utnyttja den större skattekraft, som uppenbarligen finnes
hos bolag med stora fonder.

Med hänsyn till vad sålunda anförts, och då riksdagens beslut i
frågan föregående år torde innebära, att lösningen av ifrågavarande problem
borde sökas på annan väg än den i propositionen nr 395 angivna,
har jag ansett mig böra lägga det av de sakkunniga samfällt omfattade
förslaget till grund för den proposition i ämnet, jag tillstyrker Kungl.
Maj:t att avlåta.

A-skatt I överensstämmelse med vad sålunda anförts upptager det förslag,

och B-skatt. som jag förordar, bestämmelser om en särskild skatt å bolags icke
utdelade vinster. Denna skatt tillåter jag mig att, i likhet med de sakkunniga,
benämna B-skatt till skillnad från den å aktiebolags hela vinsutgående,
efter inkomstprocenten bestämda skatten, vilken må benämnas
A-skatt. Då denna B-skatt endast utgör ett surrogat för skatten å aktiet
ägarna, bör, om reserverade medel senare utdelas och skatt för desamma
sålunda påföras aktieägarna, bolaget vara berättigat återbekomma för de

Kungl. Majds proposition nr 259.

utdelade medlen erlagd B-skatt. B-skatten kommer sålunda att i viss
mån få en provisorisk karaktär. Skulle däremot utdelning av de B-beskattade
medlen aldrig ske, blir B-skatten definitiv.

Skatteprocenten för B-skatten borde egentligen fastställas med ledning
av den skatteprocent, som skulle hava erlägts av aktieägarna,
därest de B-beskattade medlen utdelats. Att beräkna skatten på detta
sätt är praktiskt omöjligt, då härför skulle erfordras kännedom om beskattningen
av samtliga aktieägare. Skatteprocenten måste därför, lika
för alla bolag, fastställas till en medelprocent, beräknad med hänsyn till
den skatteprocent, som skulle hava gällt, därest de B-beskattade medlen
direkt tillfallit aktieägarna. Då emellertid, såsom jag redan vid ärendets
tidigare anmälande påpekat, önskvärd fondering ej bör genom skattelagstiftningen
äventyras, synes skatteprocenten böra sättas lägre än den,
som skulle i genomsnitt tillämpats å utdelningen till aktieägarna. De
sakkunniga hava ansett skatteprocenten böra bestämmas till 2 %.

Nämnda procenttal har emellertid valts med hänsyn till de i gällande
förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt förekommande skattesatserna
för enskilda. Nu föreligger förslag att omlägga denna skatteskala,
varvid progressionen skärpes och fortsättes. Skall skatteprocenten
för den icke utdelade vinsten, på sätt de sakkunniga antytt, sättas i
direkt relation till dessa nya skattesatser, borde egentligen procenttalet
av denna anledning något höjas. Till frågan om procenttalets höjning
torde jag få återkomma i det följande.

Då såväl A-skatt som B-skatt bör stå i relation till skatten å
enskilda, böra vidare dessa skatter höjas eller sänkas i samma proportion
som skatten, för enskilda. I stället för en fixerad skatteprocent upptager
därför det av mig förordade förslaget vissa grundbelopp och stadgas, att
å samtliga grundbelopp en enhetlig procent skall uttagas.

Yad angår den i visst fall förekommande skatterestitutionen bör
den ske med användande av enahanda grundbelopp, som tillämpas å
B-skatten.

A-skatt för ett visst års inkomst utgår närmast följande år. Bskatt
för samma inkomst synes däremot böra utgå först andra året efter
inkomstens förvärvande. Vid taxeringen av ett visst års vinst till Askatt
är utdelningen i regel icke känd, utan man skulle, därest vinsten
samtidigt taxeras till B-skatt, bliva tvungen att till B-skatt taxera
hela vinsten, ehuru utdelning kan komma att bestämmas redan före
skatteuppbörden. Ett bolag kunde sålunda lätt bliva berättigat till restitution
redan samtidigt med att skatten betalas, men det vore tydligen
en onödig omgång att först uppbära skatt och sedan omedelbart resti -

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

Utsträckt
beskattning
av realisationsvinst.

tuera eu del av densamma. Det kan likaledes inträffa att, även om Bskatten
upptages först andra året efter vinstens intjänande, aktieägarna
kunna det året före taxeringsarbetets avslutande besluta utdelning av
ifrågavarande vinst, och även till sådan utdelning bör hänsyn tagas.
På grund härav har i 3 § i förordningen om taxeringsmyndigheter och
förfarandet vid taxering intagits ett stadgande av innehåll, att uppgift
om utdelning må även efter utgången av tiden för deklarations avgivande
ingivas till taxeringsnämndens ordförande eller, om taxeringsnämnden
avslutat sitt arbete, till prövningsnämnden inom den tid, som är stadgad
för anförande av besvär över taxeringsnämnds beslut.

Såsom förut nämnts skall B-skatten restitueras till bolaget, när de
B-beskattade medlen i vanlig ordning utdelats till aktieägarna. Bolaget
kan emellertid hava fonder, vilka avsatts under olika år och å vilka i
följd därav olika procent av B-skattens grundbelopp erlagts. Man kan
emellertid icke vid restitutionen avgöra, huruvida de utdelade medlen
avsatts det ena eller andra året, och sålunda ej heller huru stor B-skatt,
som erlagts för desamma. Det kan därför icke stadgas, att det skattebelopp,
som skall restitueras, skall utgöra just den för de utdelade medlen
erlagda B-skatten, utan särskilda bestämmelser äro erforderliga
om storleken av det belopp, som skall restitueras. B-skatten är ju avsedd
blott såsom ett provisorium för den skatt, som skolat erläggas av
aktieägarna, därest vinsten i sin helhet utdelats, och då utdelning ju
skall taxeras till inkomstskatt året efter det utdelningen skett, kan lämpligen
bestämmas, att vid restitution skall å grundbeloppet tillämpas det
procenttal, som bestämmes att gälla för året näst efter det, under vilket
utdelning, som föranlett restitutionen, ägt rum. I

I visst samband med B-beskattningen står frågan om beskattning hos
aktieägare av den del av bolagets vinst, som denne äger att uppbära i
annan form än såsom utdelning i vanlig ordning. Reserverade och sålunda
B-beskattade medel kunna tillfalla aktieägare icke blott genom
utdelning i vanlig ordning utan även därigenom, att bolaget upplöses
och dess tillgångar skiftas mellan aktieägarna, eller genom utdelning vid
nedsättning av aktiekapitalet. Då B-skatten blott är ett provisorium,
anse de sakkunniga, att den bör restitueras, så fort den B-beskattade
vinsten överförts från bolaget till aktieägarna; förutsättningen därför skall
emellertid vara, att vinsten såvitt möjligt beskattas hos aktieägarne. Detta
är alltid fallet, när vinsten utdelas i vanlig ordning, men däremot i fråga
om vid skifte eller nedsättning av aktiekapitalet uppburen vinst blott

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

under förutsättning, att aktien förvärvats genom köp eller byte och innehafts
kortare tid än fem år.

Närmast till hands kunde då ligga att såsom utdelning beskatta vad
aktieägarna vid skifte eller nedsättning av kapitalet uppburit utöver inbetalt
kapital, eller, om i senare fallet akties belopp minskats, det belopp,
varmed den till beloppet minskade aktiens värde jämte vad som utbetalts
till aktieägaren överstiger för aktien inbetalt kapital. Detta skulle dock
leda till uppenbara orättvisor i de ofta förekommande fall, då aktieägare
köpt aktier till belopp, överstigande därför inbetalt kapital, vartill i
de fall, då kapitalet icke erlagts i penningar, skulle komma svårigheter
att bestämma det inbetalta kapitalets storlek. De sakkunniga hava i
stället föreslagit, att i fråga om aktie, som förvärvats genom köp eller
byte, den vinst, som aktieägares skifteslott eller vid aktiekapitalets nedsättning
uppburet belopp kan anses innebära, beskattas såsom tillfällig
realisationsvinst oberoende av den tid, han innehaft aktien. Härigenom
kunna jämväl äldre, redan förefintliga fonder i någon mån bliva föremål
för beskattning. Visserligen kommer i de fall, då aktieägare köpt aktie
för belopp, motsvarande eller överstigande vad han vid skifte uppbär,
staten icke alls att få ersättning för restituerad B-skatt, men å andra
sidan kunna föregående ägare av aktien hava erlagt skatt för realisationsvinst
vid densammas försäljning.

Den föreslagna beskattningen av vid bolags skifte uppburen vinst
kan lätt föranleda därtill, att aktieägare, vilken haft aktie mer än fem
år och får vetskap om en ifrågasatt likvidation, säljer sin aktie i avsikt
att förekomma skatt å den uppkomna vinsten. Till förekommande
härav hava de sakkunniga ansett nödvändigt att borttaga tidsbegränsningen
för realisationsvinst å aktieförsäljning, som skett kort tid före
likvidationens början.

Genom de föreslagna bestämmelsernas tillämpning får staten ingen
ersättning för restituerad B-skatt å vinst, som vid skifte eller nedsättning
av aktiekapitalet belöper å aktier, som förvärvats annorledes än genom
köp eller byte. Sådan vinst har dock icke ansetts böra beskattas, då
enligt nuvarande bestämmelser realisationsvinst, uppkommen vid avyttring
av dylika aktier, icke beskattas.

En konsekvens av de av de sakkunniga förordade ändrade bestämmelserna
om realisationsvinst i skatteförordningen är givetvis, såsom
de sakkunniga ock förutsatt, att motsvarande ändringar skulle företagas
jämväl i bevillningsförordningen.

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 229 höft. (Nr 259.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

Departe- Sedan jag nu redogjort i korthet för de sakkunnigas förslag, torde

chefen". jag få skärskåda några av de anmärkningar, som i avgivna yttranden
B-beskatt- förekommit.

mngen. Av kammarrätten anmärkes — liksom och av skattedelegationen —

att vid B-taxeringen kronoutskylder icke skulle enligt de sakkunnigas
förslag få avdragas.

Det kan enligt min mening sägas, att större skäl till avdrag här
föreligga än i andra fall av taxering, då undantagslöst gäller, att kronoutskylder
icke få avdragas. Den del av den A-taxerade inkomsten, som
motsvarar kronoutskyldernas belopp, blir ju icke fonderad i vanlig mening,
även om den avsättes till någon s. k. skatteregleringsfond eller
dylikt. Jag har fördenskull låtit omarbeta förslaget, så att rätt till ifrågavarande
avdrag medgives.

Den finansiella effekten härav är emellertid särskilt under nuvaravde
förhållanden utomordentligt stor. Jag erinrar om att ej blott den
ordinarie utan även den extra inkomstskatten ävensom krigskon junkturskatten
skulle komma att gå i avräkning. Det synes därför — och med
hänsyn tagen jämväl till förut påpekade relation mellan B-skatt och skatt
å utdelade vinstmedel — erforderligt att höja grundbeloppet till 3 procent.

Jämväl det av skattedelegationen framställda önskemålet, att B-skatt
ej må utgå å vinstbelopp, som försäkringsaktiebolag till försäkringstagare
utbetalat i vinstutdelning eller för samma ändamål reserverat, synes
mig värt beaktande. Stadgande härom har intagits i författningsförslaget.

Kammarrätten har ifrågasatt, att bestämmelserna om B-skatt borde
få motsvarande tillämpning även i bevillningstaxeringen. Någon anledning
att införa en kommunal B-skatt föreligger icke; och torde den för
övrigt möta stora praktiska svårigheter.

Såväl kammarrätten som skattedelegerade hava ansett, att B-skatten
ej borde tillämpas så tidigt, att den träffar krigskonjunkturbeskattade
medel. Detta skulle innebära, då taxering till krigskonjunkturskatt skall
förekomma även år 1920, att först 1921 års A-taxering skulle åtföljas
av B-taxering. Lika med de sakkunniga anser jag B-skattens finansiella
syfte i hög grad förfelat, om ej redan 1918 års bolagsinkomster, som
A-taxeras 1919, bleve inbegripna.

Beskattning

Mot de sakkunnigas förslag till bestämmelser om beskattning vid

vid bolags~ bolagsupplösningar av sparade vinstmedel hava starka erinringar gjorts
upplösning, gällande. Kammarrätten har avstyrkt förslaget i fråga och anvisat den
utvägen att låta B-skatten bliva definitiv, då bolag upplöses. Skatte -

Kungl. Maj:ts ‘proposition nr 259.

delegerade hava hemställt, att förslaget måtte lämnas utan avseende, och
uttala likaledes den mening, att en definitiv B-beskattning vid upplösning
innebure en antaglig lösning. Beträffande de anförda skälen tilllåter
jag mig hänvisa till förutnämnda bilagor.

För min del får jag uttala, att jag finner de framställda erinringarna
värda beaktande. Det framkomna uppslaget att låta den provisoriska
B-skatten bliva definitiv vid bolags upplösning synes mig äga vissa
tilltalande drag, ehuru den enhetliga princip, som de sakkunniga lagt till
grund för sitt förslag, härmed bleve i viss mån bruten.

Efter att hava tagit i beaktande de skäl, som anförts å ena sidan
av de sakkunniga för den av dem omfattade meningen, å andra sidan
av såväl kammarrätten som skattedelegationen för av dem anvisad utväg
att lösa ifrågavarande spörsmål har jag för egen del kommit till
den uppfattningen, att övervägande skäl tala för att icke utsträcka beskattningen
av realisationsvinst men däremot låta B-skatten bliva definitiv
vid bolags upplösning. I överensstämmelse härmed har jag låtit
omarbeta de föreliggande förslagen.

Restitution av B-skattemedel skall sålunda, enligt det förslag, som
jag tillåter mig att förorda, endast ifrågakomma på grund av utdelning
i vanlig ordning till bolags delägare. Då upplösning av bolag sker, bör
B-skatten bliva definitiv. Att härvid stadga en undantagsbestämmelse,
för det fall att bolag uppgår i annat bolag, finner jag icke tillrådligt.
Förutom att bestämmelse härom — vilken för övrigt icke lärer kunna
närmare utformas utan ytterligare beredning — skulle enligt min mening
bliva mycket svårtillämplig, komme härigenom att gå förlorad den avsevärda
praktiska fördel av att göra B-skatten definitiv, som ligger i det
nu tillstyrkta alternativets större enkelhet.

Föreslagna ändringar i taxeringsförordningen.

Förslaget om vissa ändringar i förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt
ävensom i bevillningsförordningen betingar jämväl vissa
ändringar i förordningen om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid
taxering, och får jag nu jämväl anmäla förslag till förordning om de
härutinnan erforderliga ändringar.

Bortsett från det fall, att skattskyldig nästföregående år varit taxerad
till inkomst- och förmögenhetsskatt, är enligt nuvarande bestämmelse
annan skattskyldig än verk eller bolag, som är försett med Kungl. Maj:ts
oktroj eller blivit registrerat såsom aktiebolag eller står under offentlig

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

kontroll, skyldig att avgiva deklaration, såframt han nästföregående år
åtnjutit minst 800 kronors inkomst av beskaffenhet att böra taxeras till
inkomst- och förmögenhetsskatt eller vid sagda års utgång ägt förmögenhet
till värde av minst 6,000 kronor.

För här i riket mantalsskriven svensk medborgare sammanfalla
alltså gränserna för skatteplikt och deklarationsplikt, dock med det undantag
att, om sådan skattskyldigs inkomst understiger 800 kronor men tillsammans
med förmögenhetsdelen uppgår till minst sagda belopp, skatteplikt
men icke deklarationsskyldighet föreligger. En var skattskyldig bör
såvitt möjligt vara deklarationspliktig och, när i förslaget om ändringar
i förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt uppdragits nya gränser
för skattepliktens inträde, måste nya bestämmelser meddelas rörande deklarationspliktens
inträdande. Härvid synes man kunna, i olikhet med
vad nu är fallet, fordra, att den skattskyldige själv skall kunna sammanlägga
sin inkomst med en sextiondedel av förmögenheten, så att deklarationsplikten
kan göras beroende av storleken av inkomsten och en sextiondedel
av förmögenheten tillsammans, icke såsom nu av storleken
av inkomst eller förmögenhet var för sig. Det kunde ifrågasättas, att
deklarationsplikten gjordes beroende av, huruvida enligt de föreslagna nya
bestämmelserna skatteplikt faktiskt föreligger, så att gränsen för deklarationsplikt
skulle variera allt efter storleken av det skattefria avdraget. Men
detta synes mindre lämpligt; man torde böra i stället fastställa en fix,
för alla skattskyldiga lika gräns. Denna bör då sättas i relation till det
lägsta skattefria avdraget, så att deklarationsplikt inträder, så snart inkomsten
och en sextiondedel av förmögenheten tillsammans överstiga 600
kronor. Härigenom komma visserligen en hel del skattskyldiga att bliva
deklarationspliktiga, ehuru icke skattepliktiga, men besväret med deklarations
avgivande torde, på sätt överståthållarämbetet påpekat, i många
fall för den skattskyldige uppvägas därav, att han icke riskerar att taxeras
för en av taxeringsmyndigheterna allenast beräknad inkomst.

Även för andra enskilda skattskyldiga än här i riket mantalsskrivna
svenska medborgare och för andra juridiska personer än förut omnämnda
verk och bolag bör deklarationsplikten sammanfalla med skatteplikten,
och har därför i förslaget deklarationsplikten för nu ifrågavarande skattskyldiga
utsträckts.

I de fall, då skattskyldig enligt förslaget om ändringar i förordningen
om inkomst- och förmögenhetsskatt skall taxeras jämväl för hustrus och
barns förmögenhet, bör för avgörande, huruvida deklarationsplikt föreligger,
hänsyn tagas icke blott till den skattskyldiges egen utan även
till hustruns och barnens inkomst och förmögenhet. Uttrycklig bestäm -

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

melse härom har införts. Likaledes bör i nu förevarande fall deklarationen
innehålla upplysningar om hustruns och barnens inkomst och förmögenhet.

Då gränsen för deklarationsplikt satts lika med lägsta ortsavdraget,
kan det inträffa, att såväl fadern, respektive modern, som ett barn bliva
formellt deklarationspliktiga för samma inkomst. Det är tydligt, att i
sådana fall blott en deklaration är erforderlig. Har fadern avgivit deklaration
för barnets inkomst, lärer icke särskild deklaration behöva avgivas
för barnet, även om fadern icke är barnets förmyndare.

För den i 3 § intagna bestämmelsen om utsträckt uppgiftsplikt för
inländska aktiebolag och solidariska bankbolag har jag förut redogjort i
samband med redogörelsen för den föreslagna B-skatten.

Den föreslagna familjebeskattningen kommer att medföra, att omyndigas
inkomst och förmögenhet oftare än nu är fallet blir föremål för
beskattning, och har jag därför ansett lämpligt att något utsträcka den
förmyndarekammare och gode män för tillsyn å förmynderskap enligt
11 § åliggande uppgiftsplikt.

I samband med de ändringar i 11 §, varför jag nu redogjort, hava
de sakkunniga ansett uppgiftsplikt böra åläggas pensionsstyrelsen angående
var och eu, som uppburit eller ägt uppbära pension, pensionstillägg
eller understöd, ävensom angående pensionen, pensionstilläggets
eller understödets belopp.

Pensionsstyrelsen har i infordrat yttrande härom anfört följande.

De sakkunnige hava bland annat föreslagit det tillägg till 11 § i förordningen
om taxeringsmyndigheter, att uppgifter till ledning vid taxeringen skola
lämnas jämväl av pensionsstyrelsen å en var, till vilken under nästföregående år
utbetalats pension, pensionstillägg eller understöd, och å pensionens, pensionstilläggets
eller understödets belopp. Dock behöver enligt förslaget sådan uppgift
icke meddelas rörande den, vilken före utgången av nästföregående år fyllt
21 år samt uppburit pensionstillägg eller understöd, såvida han icke jämväl uppburit
pension på grund av frivilliga avgifter. Uppgiftsskyldighet äger emellertid
icke rum beträffande pension eller understöd, som ej uppgår till 100 kronor, såvida
icke för den, som åtnjutit dylik pension eller understöd, annan inkomst
tillika skall uppgivas. Beträffande en var pensions- eller understödstagare skall,
liksom för Övriga i 11 § avsedda personer, upprättas särskild uppgift, och, där
så ske kan, bör denna uppgift fullständigt angiva ej allenast personens namn och
hemvist enligt mantalslängd utan även bostadsadressen och födelseåret.

Förslaget innebär sålunda, att pensionsstyrelsen före den 1 mars varje år
skulle hava att meddela dylika särskilda uppgifter angående under nästföregående
år utbetalda pensions- och understödsbelopp till

l:o) personer, som uppburit pension på grund av frivilliga avgifter,

2:o) personer, som uppburit enbart pension på grund av obligatoriska avgifter,

3:o) personer, som icke före utgången av nästföregående år fyllt 21 år och

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

som uppburit antingen pension på grund av obligatoriska avgifter jämte pensionstillägg
eller ock understöd,

allt dock under förutsättning, att det utbetalda pensions- eller understödsbeloppet
uppgår till 100 kronor.

Innan pensionsstyrelsen ingår på en närmare granskning av ifrågavarande
förslag, torde styrelsen, till komplettering av de sakkunniges motivering för förslaget,
böra erinra om den genom lag den 28 juni 1918 vidtagna ändringen av
bland annat 6 och 33 §§ i lagen om allmän pensionsförsäkring. Enligt denna
ändring kan i vissa fall pensionen ökas, därest den pensionsberättigade har att försörja
barn eller adoptivbarn under 15 år. Vidare torde böra erinras därom, att
genom lag den 14 juni 1917 nya allmänna grunder fastställts för den frivilliga
försäkringen att tillämpas från och med år 1918.

Vad härefter själva förslaget angår, torde det dröja ännu åtskilliga år,
innan något större antal taxeringsuppgifter skulle behöva lämnas beträffande de
ovan angivna grupperna 1) och 2), och kan antalet framdeles beräknas komma
att uppgå till omkring 80,000. Antalet taxeringsuppgifter för personer tillhörande
grupp 3:o) torde komma att utgöra omkring 5,000.

Enligt vad som framgår av motiveringen till de sakkunniges förslag synes
detsamma i vad det avser uppgiftsskyldighet för pensionsstyrelsen (sid. 36—38)
grunda sig på en delvis felaktig förutsättning. De sakkunnige anföra sålunda,
att uppgift om pensions- eller understödstagare, i överensstämmelse med vad som
för likartade fall är stadgat, »bör lämnas av den, som utbetalar pension eller
understödet, d. v. s. pensionsstyrelsen». Det tillkommer emellertid icke pensionsstyrelsen
att utbetala dessa belopp. Utbetalningen har hittills verkställts genom
vederbörande postanstalt och har enligt Kungl. Maj:ts förordnande utbetalningen
skett genom postsparbankens förmedling. Enligt det förslag till nya föreskrifter
om sättet och tiden för utbetalning av pension m. m. enligt lagen om allmän pensionsförsäkring,
som av pensionsstyrelsen med skrivelse den 18 december 1918
underställts Kungl. Maj:ts prövning, skall detta förfaringssätt fortfarande tills
vidare komma att tillämpas, utom beträffande de genom lagen den 28 juni 1918
stadgade särskilda pensionstillägg och understöd för barn. Utbetalning av dessa
senare föreslås skola tills vidare ske direkt genom pensionsstyrelsen medelst postanvisning.
Den stora mängden av pensionsutbetalningar skulle alltså fortfarande
komma att ske genom postsparbankens förmedling. För att pensionsstyrelsen
skall kunna lämna uppgift om dessa utbetalningar, måste styrelsen hava tillgång
till postsparbankens redovisning rörande utbetalda pensioner och understöd. Denna
redovisning skall enligt gällande bestämmelser för föregående året avlämnas före
april månads utgång varje år, och möjlighet för postsparbanken att nämnvärt
tidigare meddela dessa uppgifter torde icke finnas. PensionsstyreJsens granskning
av dessa uppgifter, som verkställes i samband med uträknandet av kommuners och
landstings bidrag till kostnaden för pensionstillägg och understöd, hinner i allmänhet
icke avslutas förrän långt fram på året. Fullt tillförlitliga uppgifter angående
de under nästföregående året utbetalda pensionernas resp. understödens
belopp skulle alltså icke kunna föreligga förr än kanske mot slutet av följande
år och således långt efter det taxeringsmyndigheterna avslutat sitt arbete.

De uppgifter, som skulle kunna lämnas, skulle för övrigt sannolikt icke
bliva till stor nytta för taxeringsmyndigheterna. Det är nämligen icke möjligt

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

vare sig för pensionsstyrelsen eller postsparbanken, att med ledning av de anteckningar,
som föras om pensions- och understödstagare, lämna uppgift om deras
hemvist enligt mantalslängd och endast i undantagsfall kan upplysning lämnas
om deras bostadsadress. Anteckningar finnas om födelseår och postanstalt, genom
vilken utbetalning skall verkställas. Det låter sig ej heller göra att med tillhjälp
av de till styrelsen ingående förteckningarna enligt 14 § pensionsxorsäkringslagen
erhålla uppgift om mantalsskrivningsorten för pensionstagarna. Dessa
förteckningar inkomma till styrelsen först mot slutet av året näst efter det avgiftspåföring
ägt rum. Och icke torde en eventuell föreskrift om skyldighet för
pensionstagare att lämna uppgift om mantalsskrivningsort eller förändring i densamma
hava någon effektivitet.

Skulle emellertid pensionsstyrelsen eller eventuellt postsparbanken utan
hänsyn till vad ovan anförts anses böra erhålla åläggande att lämna föreslagna
uppgifter, skulle detta komma att kräva ett högst betydande arbete med därav
föranledd kostnad, som måste komma att anses oskälig i jämförelse med det resultat
i avseende å skattevinst, som genom arbetet skulle kunna vinnas.

Under åberopande av vad ovan anförts får pensionsstyrelsen hemställa, att
de sakkunniges förevarande förslag, i vad detsamma avser införande av skyldighet
för pensionsstyrelsen att till ledning vid taxeringen lämna årliga uppgifter angående
utbetalda pensioner och understöd, icke måtte föranleda till någon Eders
Kungl. Maj:ts åtgärd.

Vidkommande de av sakkunnige föreslagna ändringar i förordningen om
inkomst- och förmögenhetsskatt samt förordningen om taxeringsmyndigheter och
förfarandet vid taxering, den senare i vad den avser deklarationspiikt för svensk
medborgare, komma dessa ändringar i vissa fall att öva inflytande beträffande
avgiftsskyldigheten enligt lagen om allmän pensionsförsäkring, men har styrelsen
ansett sig icke böra nu närmare ingå på denna fråga, då inom styrelsen utredning
pågår för ändring av bestämmelserna om avgiftsskyldighet.

På de av pensionsstyrelsen anförda skäl har jag ur mitt förslag
uteslutit de ifrågavarande av sakkunniga förordade bestämmelserna i 11 §.

När kammarrätten till avgörande företager besvärsmål rörande ett
bolags A-taxering, torde i regel B-taxering beträffande samma inkomst
hava ägt rum och besvärstiden gått till ända. Det synes därför billigt,
att kammarrätten, oberoende av huruvida besvär över B-taxeringen anförts
eller ej, företager de ändringar i avseende å B-taxeringen, som påkallas
av beslut i fråga om A-taxeringen. Bestämmelse härom har införts
i 59 §.

I fråga om kammarrättens anmärkning rörande besvärsrätten enligt
50 § taxeringsförordningen erinrar jag om, att i värnskatteförordningen
och krigskonjunkturskatteförordningen icke stadgats någon särskild
besvärsrätt i motsvarande fall.

En del av de föreslagna ändringarna i taxeringsförordningens 32 §
liksom den föreslagna ändringen i 36 § äro föranledda av ett inom

Kungl. Maj:ts proposition nr 259.

finansdepartementet utarbetat förslag angående inrättande av en statsverkets
kapitalökningsfond, vilket förslag jag senare i dag torde få anmäla.

Övriga föreslagna ändringar torde icke behöva särskilt motiveras.

Jag torde emellertid ytterligare få nämna, att förslag till nytt formulär
för inkomstlängd är under utarbetande inom finansdepartementet.
Härvid beaktas det av kammarrätten framställda önskemålet, att aktiebolag
och solidariska bankbolag sammanföras i en särskild längd, varmed
vinnes bland annat den fördelen, att antalet kolumner väsentligt reduceras
och att längden därmed bliver mera överskådlig. Förslaget torde
sedermera få ställas till förfogande för vederbörande utskott.

Angående avkastningen av inkomst- och förmögenhetsskatten vid
uttagande av grundbeloppen enligt de föreslagna skatteskalorna skall jag
nu icke närmare yttra mig, utan är det min avsikt att senare framlägga
fullständigare beräkningar härom i samband med förslag angående ändrad
inkomstberäkning, därvid jag ock torde få föreslå, med vilken procent
av grundbeloppen skatt må utgå för år 1920.

Sedan föredragande departementschefen härefter uppläst inom
finansdepartementet upprättade förslag till dels förordning om ändring i
vissa delar av förordningen den 28 oktober 1910 om inkomst- och förmögenhetsskatt,
dels och förordning om ändring i vissa delar av förordningen
samma dag om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering,
hemställde departementschefen, att Kungl. Maj:t måtte i proposition föreslå
riksdagen att antaga samma förslag.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Maj:t Konungen bifalla; och

skulle proposition av den lydelse, bilagan litt..... vid

detta protokoll utvisar, avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Gunnar Grip.

Stockholm 1919. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner

191554

Bilagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag. 1

Bilaga 1.

Inkomstskattesakkuimigas preliminära förslag.

Förslag

till

förordning om vissa ändringar i förordningen den 28 oktober
1910 om inkomst- och förmögenhetsskatt.

Härigenom förordnas, att 9, 17, 18, 19, 20 och 25 §§ i förordningen
den 28 oktober 1910 om inkomst- och förmögenhetsskatt ävensom
punkterna l:o) och 5:o) av de särskilda anvisningarna vid samma förordning
skola erhålla följande ändrade lydelse:

9 §

Vid uppskattning av inkomst ur inkomstkälla, som i 7 § omförmäles,
må, utom i det fall att ersättning för bestridande av särskilda
med tjänst eller uppdrag förenade kostnader, varom i 8 § förmäles, blivit
av staten särskilt anvisad, avdrag ske för alla utgifter för inkomstens
förvärvande och bibehållande såsom:

arrende- eller hyresavgift; —--utgifter för underhåll av fastig het

och inventarier;

avlöning, kost och övriga utgifter för de i skattskyldigs verksamhet
använda biträden, arbetare och hemmavarande barn, för de sistnämnda
dock endast ifall de äro över 21 år eller ock själva skola taxeras till
inkomst- och förmögenhetsskatt;

kontors- och andra förvaltningskostnader;--— särskilda an visningarna.

17 §.

1 mom. Den uppskattade inkomsten eller, i de fall då skatt för
förmögenhet skall utgå, den uppskattade inkomsten tillsammans med en
sextiondedel av den uppskattade förmögenheten utgör taxerat belopp.
Det taxerade beloppet utföres i jämna tiotal kronor, så att överskjutande
belopp, som icke uppgår till fullt tiotal kronor, bortfaller.

2 mom. För annan skattskyldig än svensk medborgare, som är
här i riket mantalsskriven, utgör det taxerade beloppet tillika beskatt Bihang

till riksdagens protokoll 1919. Bil. till grop. Nr 259. 1

2 Bilagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag.

ningsbart belopp, och inträder skatteplikt, när detta belopp uppgår till 100
kronor.

18 §.

1 mom. För svensk medborgare, som är bär i riket mantalsskriven,
beräknas det beskattningsbara beloppet efter följande grunder.

1. Med avseende å levnadskostnadernas höjd indelas samtliga orter
i riket i fem ortsgrupper, av vilka ortsgrupp I omfattar orter med
de billigaste och ortsgrupp Y orter med de dyraste levnadskostnaderna.
Denna indelning verkställes av socialstyrelsen enligt de närmare föreskrifter,
Konungen äger meddela, och gäller för en tid av fem år i sänder.

För en var skattskyldig skall från det taxerade beloppet såsom fritt
från skatt avdragas följande belopp (ortsavdrag):

om	han	är mantalsskriven inom	ort tillhörande ortsgrupp	I,	600	kr.
»	»	»	»	»	» »		II,	700
	»	»	»	»	» »	»	in,	800	»
5>	»	»	»	»	» »	»	IV,	900	»
»	»	»	»		: »	»	V,	1,000	»
	2.	Utöver	ortsavdraget	äger skattskyldig,	vilken är	gift eller	har

hemmavarande eller av honom helt eller delvis1 underhållna barn, som
icke uppnått2 21 år och icke själva skola taxeras till inkomst- och förmögenhetsskatt,
erhålla följande avdrag (fatniljeavdrag):

gift skattskyldig: för hustrun 200 kronor; för varje sådant barn,
som ovan sägs, om barnet uppnått3 15 år, 200 kronor och, om barnet är
under 15 år, 100 kronor; samt

ogift skattskyldig (varmed jämställes änkling, änka eller frånskild)
för barn, som ovan sägs: för ett barn, om det uppnått3 15 år, 300 kronor
och, om det är under 15 år, 200 kronor; samt för varje följande barn, om
det uppnått3 15 år, 200 kronor och, om det är under 15 år, 100 kronor.

För barn, vilkas föräldrar båda leva, men icke äro gifta med varandra,
skall, därest enligt ovan givna bestämmelser båda föräldrarna
skulle vara berättigade till avdrag, endast modern eller, om barnet vistas
hos fadern, endast denne åtnjuta avdraget.

1 I de remitterade förslagen hade insmugit sig en del smärre felaktigheter, vilka vid
den slutliga tryckningen rättats. I de fall, där felaktigheterna föranlett anmärkning från de
myndigheter som granskat förslagen har i not angivits lagtextens ursprungliga lydelse. I
det remitterade förslaget voro orden »helt eller delvis» utelämnade.

2 I det remitterade förslaget stod i stället för »icke uppnått 21 år» orden »äro
under 21 år».

3 I det remitterade förslaget stod i stället för »uppnått 15 år» orden »är över 15 år».

Bilagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag. 3

3. I enskilda fall, då den skattskyldiges skatteförmåga på grund
av särskilda omständigheter (långvarig sjukdom, olyckshändelse, underhåll
av andra närstående än dem, för vilka han äger åtnjuta familjeavdrag)
är väsentligt nedsatt, må det skattefria avdraget ökas med högst 500
kronor. Sådana utgifter för annans underhåll, som avses i 10 §, må icke
åberopas såsom grund för avdrag enligt detta stycke.

4. Den del av det taxerade beloppet, som överstiger summan av
de enligt 1, 2 och 3 här ovan för den skattskyldige medgivna avdrag
men icke dubbla summan av samma avdrag, upptages i det beskattningsbara
beloppet till sitt halva belopp.

Den del av det taxerade beloppet, som överstiger dubbla summan
av medgivna avdrag, ingår i sin helhet i det beskattningsbara beloppet.

2 mom. Det beskattningsbara beloppet utföres i jämna tiotal kronor,
så att överskjutande belopp, som icke uppgår till fullt tiotal kronor,
bortfaller.

För svensk medborgare, som är bär i riket mantalsskriven, inträder
skatteplikt, när det beskattningsbara beloppet uppgår till 10 kronor.

19 §.

Inkomst- och förmögenhetsskatt utgår med viss procent av de
enligt nedan angivna grunder beräknade grundbelopp.

1. För andra skattskyldiga än inländska aktiebolag och solidariska
bankbolag utgör grundbeloppet:

för den del av det beskattningsbara beloppet, som icke överstiger

3,000 kronor 3 %,

för den del av det beskattningsbara beloppet, som överstiger

3,000	kronor	men icke 10,000	kronor	3,5	%
10,000	»	»	> 20,000	»	4	%
20,000	»	»	» 50,000	»	5	%
50,000	»	»	» 100,000	»	6	%
100,000	»	»	» 200,000	»	7	%
200,000	»	»	» 300,000	»	8	%
300,000	»	»	» 400,000	»	9	%
400,000			» 500,000	»	10	%
500,000	»	»	» 600,000	»	11	%
600,000	»		» 700,000	»	12	%
700,000	»	»	» 800,000	»	13	%
800,000		»	» 900,000	»	14	%
900,000					15	%

4 Bilagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag.

dock att grundbeloppet icke må i något fall överstiga 10 % av det beskattningsbara
beloppet.

2. För inländskt aktiebolag eller solidariskt bankbolag utgör grundbeloppet: -

när den taxerade inkomsten i förhållande till kapitalet	skatt i % av den taxerade inkomsten
icke överstiger 4 %.........................	2,50
överstiger 4 men icke 4 */■» %.....................	2,55
» 4 */4 men icke 4 Va %....................	2,60
> m 6

Till kapital, varom här är fråga, räknas såväl aktie- eller lottkapital
som ock reservfonden. Aktie- eller lottkapitalet upptages till det belopp,
som angivits i ingående balansräkningen för föregående år, eller,
om aktie- eller lottkapitalet samma år undergått förändring, till medelstorleken
därav under nämnda år. På samma sätt förfares vid beräkning
av reservfonden.

20 §.

Eiksdagen bestämmer varje år den för alla skattskyldiga enhetliga
procent av de i 19 § omförmälda grundbeloppen, som skall det nästföljande
året uttagas såsom inkomst- och förmögenhetsskatt.

25 §.

1 mom. Är skattskyldig gift, skall i hans taxering enligt denna
förordning inbegripas jämväl hustruns inkomst och förmögenhet; dock
att i de fall, där hustrun haft inkomst eller förmögenhet, som rättsligen
varit från mannens förvaltning undantagen, hustrun skall taxeras härför.

Skulle i senare fallet avdrag, vartill ena maken enligt 10 § varit
berättigad, överstiga dennes inkomst, må överskjutande beloppet avräknas
från den andra makens behållna inkomst.

Hava makar blivit särskilt taxerade, skall det beskattningsbara beloppet
bestämmas efter båda makarnas taxerade belopp sammanräknade,
och skall skatt beräknas efter det sålunda bestämda beskattningsbara beloppet
samt påföras vardera maken efter förhållandet mellan dennes taxerade
belopp och summan av de för båda makarna taxerade beloppen.

Bilagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag. 5

2 mom. Därest skattskyldig vid mantalsskrivning eller i sin deklaration
uppgiver, att lian och en annan person, ehuru icke gifta, sammanleva
såsom man och hustru, eller detta eljest av allmänt kända förhållanden
framgår, skola ifrågavarande personer i alla avseenden taxeras så, som
om de voro gifta med varandra.

3 mom. Har skattskyldig hemmavarande eller av honom helt eller
delvis1 underhållna barn under 21 år, skall, därest barnen icke själva
skola taxeras till inkomst- och förmögenhetsskatt, den skattskyldige taxeras
jämväl för sådana barns inkomst och förmögenhet.

Skulle i sådant fall avdrag, vartill den skattskyldige jämlikt 10 §
är berättigad, överstiga hans inkomst, må det överskjutande beloppet avräknas
från barnens behållna inkomst; men må däremot icke, därest avdrag,
vartill barn enligt 10 § varit berättigat, överstiger barnets inkomst,
överskjutande beloppet avräknas från den skattskyldiges eller övriga barns
behållna inkomst.

Därest skattskyldig taxeras för barns inkomst och förmögenhet,
skall jämte den skattskyldige barnet ansvara för den å dess inkomst och
förmögenhet belöpande del av skatten.

4 mom. När enligt denna förordning hänsyn skall tagas därtill,
huruvida skattskyldig har barn, och till barnens ålder, avses förhållandena
den 31 december året näst före det, då taxeringen sker.

Särskilda anvisningar till ledning vid taxeringen.

l:o) Inkomst av fast egendom.

I. Värdet av bostadsförmån —--

II. Till inkomst av jordbruk — — — jordbruket och dess binäringar
(ej för personligt behov) avsedda inventarier.

För lön och underhåll åt hemmavarande barn, som deltager i arbetet
med egendomens skötsel, äger skattskyldig göra avdrag med fulla
värdet av omförmälda förmåner, därest barnet är över 21 år eller särskilt
taxeras för sin inkomst. I andra fall må avdrag för lön och underhåll
åt hemmavarande barn icke äga rum.

Kostnad för sådana arbeten — — —• inkomst av jordbruk.

III. Till inkomst av skogsbruk — — —.

IV. Såsom inkomst av fast egendom — — —.

V. I fråga om rätt till avdrag — — —.

VI. I fall, som i 7 § bo) sägs, — — —.

1 I det remitterade förslaget voro orden »helt eller delvis» utelämnade.

6 Bilagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag.

5:o) Vissa avdrag vid inkomstens uppskattning.

Avdrag är medgivet

l:o) för alla omkostnader — — —

Avdrag får således ej göras —--.

Däremot är avdrag medgivet--— belastar sin affär med ut gifter

härför. För lön och underhåll åt hemmavarande barn, som deltager
i rörelse eller yrke, äger skattskyldig göra avdrag med fulla värdet
av omförmälda förmåner, därest barnet är över 21 år eller särskilt taxeras
för sin inkomst. I andra fall må avdrag för lön och underhåll åt
hemmavarande barn icke äga rum.

Även indirekta kostnader — — —.

Vidare må avdrag ske

2:o) för vissa utgifter,---

Slutligen äger avdrag rum

3:o) för vissa utgifter, som minska — — —.

Bilagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag. 7

Förslag

till

förordning- om vissa ändringar i förordningen den 28 oktober
1910 om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering.

Härigenom förordnas att 2 § 1 mom., 3 och 11 §§, 26 § 1 mom.
och 32 § i förordningen den 28 oktober 1910 om taxeringsmyndigheter
och förfarandet vid taxering skola i nedan angivna delar hava följande
ändrade lydelse:

2 §.

1 mom. Skyldighet att avgiva uppgift till ledning för egen taxering
(deklaration) åligger utan särskild anmaning:

a) verk eller bolag--—

c) annan skattskyldig, som nästföregående år varit taxerad till inkomst-
och förmögenhetsskatt eller ock åtnjutit så stor inkomst och vid
sagda års utgång haft så stor förmögenhet, att inkomsten och en sextiondedel
av förmögenheten uppgått till 100 kronor;

skolande vid beräkning av enskild skattskyldigs inkomst- och förmögenhet
hänsyn tagas till hustrus och barns inkomst och förmögenhet,
därest enligt förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt den skattskyldige
skall taxeras därför.

8 Bilagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 239 vid 1919 års lagtima riksdag.

3 §•

Deklararation skall avgivas — — — inkomstkälla, i avseende å
vilken skattskyldighet åligger honom

dels ock i fråga om uppgiftspliktig, som är skattskyldig för förmögenhet,
upptaga:

beloppet av denna förmögenhet vid slutet av nästföregående år.

Deklarationen skall särskilt angiva--—.

11 §•

Till ledning vid taxeringen skola ytterligare följande uppgifter meddelas l:o)

de år, då allmän fastighetstaxering — — —;

2ro) varje år:

a) av styrelse — — —;

b) av styrelse---;

c) av statsdepartement--—;

d) av förmyndarekammare eller gode män för tillsyn av förmynderskap
:

e) av styrelse — — —;

f) av vanligt handelsbolag —--;

g) av styrelse för verk eller bolag — — —;

h) av pensionsstyrelsen:

uppgift å en var, till vilken under nästföregående år utbetalats pension,
pensionstillägg eller understöd, och å pensionens, pensionstilläggets
eller understödets belopp, dock att rörande den, vilken före utgången av
nästföregående år fyllt 21 år samt uppburit pensionstillägg eller understöd,
uppgift icke behöver meddelas, såvida han icke jämväl uppburit
pension på grund av frivilliga avgifter.

Bilagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag. 9

Efter anmaning vare ock en var annan---avlöningsför måner.

Beträffande pension, understöd, livränta eller gratifikation, som ej
uppgår till 100 kronor, äger uppgiftsskyldighet icke rum, då för den, som
åtnjutit dylik pension, understöd, livränta eller gratifikation, annan inkomst
icke tillika skall uppgivas.

I övrigt må icke vid avgivande av uppgift uteslutas någon avlöningsförmån.

Vid fullgörande av uppgiftsskyldighet, som omförmäles i 2:o) b),

c)> d)> e), g) och h) iakttages, att särskild uppgift upprättas för en var
person, varom fråga är. Enahanda gälle beträffande sådan i 2:o) f) omförmäld
uppgift, som avgives enligt deklarationsformulär N:r 1 A. Där
så kan ske, bör härjämte uppgift enligt 2:o) b), c), d), e), f), g) och h)
fullständigt angiva ej allenast personens namn och hemvist enligt mantalslängd
utan även bostadsadressen och för den, som ej är svensk undersåte,
upplysning om hans nationalitet samt uppgift enligt e), g) och h)
tillika innehålla upplysning om födelseår.

Samtliga uppgifter---varje grupp av uppgifter avser.

26 §.

1 mom. Genom utfärdad allmän kungörelse---taxerings nämnds

ordförande. Kungörelsen skall därjämte innehålla uppgift om, till
vilken ortsgrupp varje taxeringsdistrikt eller, om delar av ett och samma
taxeringsdistrikt tillhöra olika ortsgrupper, varje sådan särskild del hör.

32 §.

Det åligger taxeringsnämnden att införa:

i fastighetslängderna —--vederbörande fastigheter, och

i inkomstlängden de skattskyldigas namn och civilstånd samt dels,
i avseende å inkomstbevillningen,1 uppskattad inkomst, beloppet av medgivet
bevillningsfritt avdrag och den beskattningsbara inkomsten, dels, i
fråga om inkomst- och förmögenhetsskatten, taxerat belopp, antalet barn
över och under 15 år, för vilka skattefritt avdrag äger rum, sammanlagda
beloppet av skattefria avdrag, skatteprocent i förekommande fall, beskattningsbart
belopp och skattens grundbelopp, dels ock för en var jämlikt
lagen om allmän pensionsförsäkring avgiftspliktig det avgiftsbelopp, som

1 I det remitterade förslaget stod »bevillningsförordningen» i stället för »inkonistbevillningen».

Bihang till riksdagens protokoll 1919. Bil. till prop. Nr 259.

10 Bilagor till Kungl. Mapts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag.

enligt 15 § i samma lag skall i taxeringslängden införas; och hör taxeringsnämnden
därvid följa den inom samma ort senast upprättade man talslängden.

Där vid taxering —--som ingår i det taxerade beloppet.

Har skattskyldig — — — som må ingå i taxerat belopp.

Å titelbladet till inkomstlängden skall antecknas, till vilken ortsgrupp
distriktet eller, om delar av distriktet tillhöra olika ortsgrupper,
varje sådan del hör. I senare fallet skola de skattskyldiga, vilka äro
bosatta å ort, som hör till annan ortsgrupp än distriktets övriga delar, i
längden särskilt angivas och sammanföras.

Finner taxeringsnämnd skäligt att vid taxeringen till bevillning
för inkomst medgiva avdrag på grund av höga levnadskostnader å orten,
skall sådant beslut, jämte det detsamma införes i protokollet, antecknas
å titelbladet till inkomstlängden.

Beslut, som taxeringsnämnd jämlikt förordningen angående försäljning
av brännvin — — —.

Bilagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag. 11

V. P. M.

Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28 juni 1918 har statsrådet
och chefen för finansdepartementet tillkallat undertecknade för att
inom departementet jämte den av departementets tjänstemän, som av
statsrådet därtill förordnades, biträda vid en revision i vissa delar av
lagstiftningen rörande den direkta beskattningen till staten. Revisionens
åsyftade omfattning angives närmare i departementschefens anförande till
statsrådsprotokollet över finansärenden för nämnda dag och kan sammanfattas
i följande huvudpunkter.

1. Med bestämmelserna i gällande förordning om inkomst- och
förmögenhetsskatt, utfärdad den 28 oktober 1910, genom vilken, med
frånseende av vissa särskilda författningar av mera tillfällig natur, den
nuvarande direkta beskattningen till staten regleras, hade man, vad först
angår enskilda personers skatteplikt, avsett att rätta skattens storlek efter
den personliga skatteförmågan. Emellertid hade de mindre bemedlades
intressen därvidlag icke blivit vederbörligen tillgodosedda, särskilt i fråga
om familjeförsörjare å orter med höga levnadskostnader. De för sådana
fall medgivna skattelindringama vore ej tillfyllest. Att så vore förhållandet
måste ock anses vara av statsmakterna erkänt genom antagandet
av de författningar angående skattelindring för mindre bemedlade, som
utkommit under de senaste åren. Det syntes vara påkallat att ersätta
dessa provisoriska skattelindringar med bestämmelser, inarbetade i den
grundläggande inkomstskatteförordningen. Mot de i förevarande avseende
i förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt meddelade bestämmelserna
kunde dessutom anmärkas, att desamma icke nog smidigt
vore anpassade efter olika förhållanden med avseende å levnadskostnadernas
höjd och försörjningspliktens omfattning. En avsevärd omläggning
av de i nämnda förordning angivna grunderna för skattelindring
syntes numera vara erforderlig.

2. Vad anginge skatteprogressionen i 1910 års förordning, syntes

12 Bilagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag.

av de högre inkomsterna böra i förhållande till de lägre uttagas väsentligt
högre skatt än vad i nämnda förordning stadgades. En väl avvägd
skärpning och fortsättning av skatteprogressionen syntes kunna genomföras
utan fara för nationalekonomiskt ofördelaktiga verkningar. Att den
genom 1910 års förordning pålagda skatten icke blivit riktigt avpassad
efter de skattskyldigas ekonomiska bärkraft, syntes vara erkänt bland
annat därigenom, att, då extra inkomst- och förmögenhetsskatt av statsfinansiella
skäl uttagits, man icke ansett sig kunna följa de i nyssnämnda
förordning gällande beskattningsregler, utan med helt förbigående av de
smärre inkomsterna lagt den extra skattskyldigheten endast å medelstora
och större taxeringsbelopp.

3. Förekomsten vid sidan av varandra av flera fristående inkomstskatter
vore emellertid icke önskvärd. Vid utarbetandet av en ny skatteskala
syntes densamma om möjligt böra så avvägas, att, vare sig ett
större eller mindre belopp skulle genom inkomstskatt anskaffas, detta
kunde ske på grund av den allmänna inkomstskatteförordningen utan att
särskilda förordningar om extra inkomstskatt eller tilläggsskatt bleve erforderliga.
En sådan omarbetning av skatteskalan syntes jämväl vara
en grundläggande förutsättning för den revision av förordningen om krigskon
junkturskatt, som kunde befinnas erforderlig. Det borde alltså eftersträvas,
att progressionen i inkomstskatteförordningen bleve så byggd, att
densamma angåve de olika inkomsttagarnas relativa skattskyldighet i
förhållande till varandra, medan det absoluta belopp i skatt, som skulle
uttagas, kunde fixeras efter varje års behov av skatteintäkt.

4. För att åvägabringa en sålunda rörlig inkomstskatt krävdes
givetvis en omläggning ej blott av progressionsskalan för enskilda skattskyldiga
utan jämväl av den nu gällande skatteskalan för aktiebolag.
Nu tillämpade grundsats, att bolagens relativa skatteplikt avvägdes efter
deras inkomstprocent, borde härvid bibehållas och tillämpas mera effektivt,
så att de mest vinstgivande bolagen ålades ökad skattskyldighet i förhållande
till de mindre vinstgivande.

I anledning av det sålunda lämnade uppdraget få de sakkunniga
härmed avgiva preliminärt förslag till förordning om vissa ändringar i
förordningen den 28 oktober 1910 om inkomst- och förmögenhetsskatt
ävensom dylikt förslag till förordning om vissa ändringar i förordningen
samma dag om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering, på
det att vederbörande myndigheter måtte erhålla tillfälle att yttra sig över
desamma. De sakkunniga vilja härjämte rörande de viktigaste punkterna
i korthet redogöra för de motiv, som för dem varit bestämmande vid
förslagens avfattning.

Bilagor till Kungl. Maj fa proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag. 13

Förslaget till förordning om vissa ändringar i förordningen den 28 oktober
1910 om inkomst- och förmögenhetsskatt.

17 och 18 §§.

Enligt förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt undantagas
i fråga om svenska medborgare, som äro här i riket mantalsskrivna, de
smärre inkomsterna inom viss gräns från beskattning, i det att taxerade
belopp under 800 kronor fritagas, dock med det undantag att förmögenhetsdel,
som uppgår till minst 100 kronor, alltid beskattas. Om det taxerade
beloppet uppgår till 800 kronor, skall däremot i regel skatt utgå
samt beräknas efter hela det taxerade beloppet. Härifrån finnas dock
vissa undantag. Enligt 19 § 1 mom. må för skattskyldig, som bor å ort,
där levnadskostnaderna äro jämförelsevis höga, det taxerade beloppet
minskas med högst 300 kronor, om hans taxerade belopp icke överstiger
1,800 kronor, samt med högst 200 kronor, om det taxerade beloppet
överstiger 1,800 men icke 3,000 kronor. Skattskyldig, vilkens taxerade
belopp icke överstiger 6,000 kronor, äger vidare enligt 19 § 2 mom. erhålla
nedsättning i det taxerade beloppet med 100 kronor för varje av
honom på grund av försörjningsplikt underhållet barn under 15 år, dock
att för barn, som självt åtnjuter inkomst, avdraget blott får tillgodonjutas,
såvida och i den mån barnets inkomst understiger 100 kronor. Slutligen
kan enligt 19 § 3 mom. på grund av särskilda ömmande omständigheter
(långvarig sjukdom, underhåll av närstående eller olycksfall) skattskyldig,
vilkens taxerade belopp icke överstiger 3,000 kronor, erhålla nedsättning
i detta belopp med högst hälften, samt skattskyldig, vilkens taxerade
belopp icke överstiger 1,500 kronor, i undantagsfall erhålla fullständig
befrielse från skatt. De sålunda medgivna avdragen medföra blott en
nedsättning i det belopp, varefter skatten skall utgå, men föranleda däremot
icke tillämpning av en lägre skattesats ån den, som gäller för det
taxerade beloppet i dess helhet.

Yad som enligt de sakkunnigas mening främst kan anmärkas mot
vår nuvarande lagstiftning i denna punkt är, att skattskyldighetens inträdande
satts lika för alla, således lika för ensamförsörjaren och familjeförsörjaren
samt lika för den, som bor å ort, där levnadskostnaderna äro
billiga, och för den, som bor å ort med dyrare levnadskostnader. Vidare
har, där skattskyldighet väl inträtt, tillräcklig hänsyn icke tagits till
den nedsättning i skatteförmågan, som uppstår därigenom, att en skattskyldig
är bosatt å eu ort med dyra levnadskostnader, eller därigenom,

Nuvarande

avdrag.

14 Bilagor till Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag.

Existens minimum.

att den skattskyldige har familj att försörja. Härutinnan må särskilt
påpekas, att skattskyldig, vilkens taxerade belopp överstiger 3,000 kronor,
icke är berättigad till skattelindring därför att han bor på ort med
dyra levnadskostnader, liksom ej heller skattskyldig med taxerat
belopp överstigande 6,000 kronor erhåller lindring för av honom underhållna
barn. Enligt de sakkunnigas mening, får emellertid en nedsättning
i skatteförmåga oberoende av det taxerade beloppets storlek
anses äga rum, så snart någon av de i nuvarande 19 § beaktade omständigheter
föreligger, ehuru denna nedsättning naturligtvis kommer att
minskas i betydelse, ju större det taxerade beloppet är.

Så länge den skattskyldiges inkomst icke överstiger existensminimum
för honom och hans familj, d. v. s. vad som oundgängligen erfordras
för hans och hans familjs uppehälle med hänsyn till mat, kläder,
bostad, bränsle, lyse, sjukvård m. m., kan den skattskyldige icke anses
äga någon som helst skatteförmåga, och även när hans inkomst överstiger
detta existensminimum, torde skatteförmågan närmast representeras
icke av hela inkomsten, utan av den del av inkomsten, som överstiger
existensminimum, eller den s. k. fria inkomsten.

Existensminimum växlar emellertid allt efter det antal personer,
den skattskyldige har att försörja, och allt efter levnadskostnadernas höjd
å den ort, där han är bosatt. Så snart den skattskyldiges inkomst överstiger
existensminimum, får han anses äga någon förmåga att av det
överskjutande beloppet bidraga till bestridande av statens utgifter, och ju
högre detta överskjutande belopp blir, desto större del därav kan den
skattskyldige utan oskäligt betungande avstå. Även här förefinnes emellertid
en olikhet beroende av samma förhållanden, som inverka på storleken
av existensminimum, i det att t. ex. en ensamförsörjare kan av det
överskjutande beloppet avstå en större del än den som har stor familj att
försörja.

Om man utgår från att, på sätt ovan antagits, en skattskyldig
saknar skatteförmåga för den del av inkomsten, som icke överstiger existensminimum
för honom och hans familj, kommer man till det resultat,
att av den skattskyldiges inkomst ett belopp motsvarande existensminimum
bör fritagas från all skatt, och att ett sådant fritagande bör ske,
oberoende av huru stor inkomst den skattskyldige därutöver äger. Först
den del av inkomsten, som överstiger existensminimum, blir då föremål
för beskattning.

För att nå ett absolut tillfredställande resultat i fråga om storleken
av det belopp, de skattskyldiga enligt denna princip böra få avdraga,

Bilagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag. 15

borde man strängt taget i fråga om varje skattskyldig uträkna vad som åtgår
till hans och hans familjs uppehälle. Ett sådant förfaringssätt hlir emellertid
självklart av praktiska skäl omöjligt, då man ju icke i skattelagstiftningen
kan taga hänsyn till rent individuella omständigheter, utan måste
söka en utväg att efter vissa givna genomsnittsnormer fastställa ett existensminimum.
En väg, .som härvid vore teoretiskt möjlig, ehuru svår
att i praktiken använda, skulle vara att för varje ort i riket fastställa
ett belopp, vartill existensminimum för ensamförsörjare kunde beräknas
uppgå, samt därefter för familjeförsörjare öka detta belopp med vissa
procent för hustru och vissa procent för varje barn, olika allt efter
deras ålder. Emellertid skulle det medföra allt för mycket besvär att
fullt exakt uträkna existensminimum för ensamförsörjare inom varje
särskild oi''t, vadan man nog i praktiken bleve tvungen att sammanföra
de olika orterna i vissa större grupper med ett och samma belopp för
existensminimum, och redan härigenom vore ett avsteg gjort från den
teoretiska rättvisan. Även om, på sätt de sakkunniga föreslå, orterna
i riket indelas i ett mindre antal grupper med för varje grupp bestämt
belopp för ensamförsörjares existensminimum, synes det vidare möta svårigheter
att tillämpa procentuella tillägg härtill för familjeförsörjare. Taxeringsmyndigheten
skulle bliva tvungen att verkställa en räkneoperation
för bestämmande av varje skattskyldig familjeförsörjares existensminimum
och att avdraga detta belopp från det taxerade beloppet. Detta skulle
medföra avsevärt arbete, varjämte möjligheterna till misstag och felräkningar
bleve stora, särskilt med hänsyn till den reduktion av den existensminimum
överskjutande delen av det taxerade beloppet, som de sakkunniga
föreslå. De sakkunniga hava därför icke velat förorda, att frågan
löses på denna väg.

De sakkunniga hålla före att problemet enklast kan lösas på det Ortsgrupper.
sätt, att samtliga orter i riket efter levnadskostnadernas dyrhet indelas i
ett visst antal grupper och att man därefter beräknar vad existensminimum
för en ensamförsörjare inom en var av dessa ortsgrupper utgör. Härvid
bör man om möjligt söka avväga grupperna så, att existensminimum
för ensamförsörjare kommer att uttryckas i fulla hundratal kronor; detta för
att så mycket som möjligt förenkla alla erforderliga räkneoperationer.

Till de sålunda funna beloppen lägges ett visst fixt, av ortens dyrhet
oberoende belopp för hustru och för varje underhållet barn, och böra
jämväl dessa belopp lämpligen bestämmas i jämna hundratal kronor.

Uppdelningen av orterna i olika dyrortsgrupper torde, på sätt jämväl
socialstyrelsen i avgivet utlåtande ansett, kunna ske med tillräcklig

16 Bilagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag.

grad av noggrannhet genom en uppdelning av samtliga orter inom riket
uti fem olika grupper, därvid grupp I omfattar orter med billigaste och
grupp V orter med dyraste levnadskostnader. Om man då utgår från
medeltalet för ensamförsörjares existensminimum i riket och sätter jämförelsetalet
härför till 100, synes indelningen lämpligen böra ske på sätt
socialstyrelsen föreslagit eller så, att grupperna komma att omfatta
grupp I orter med jämförelsetal ej överstigande 95,

»	II »	»	»	överstigande	95 men ej	105
»	III »	»	»	»	105 » »	115
»	IV »	»	»	»	115 » »	125
»	V *	»	»	»	125.

Samtliga ensamförsörjare i orter inom en och samma grupp skulle
härvid ei-hålla lika stort skattefritt avdrag.

Enligt av socialstyrelsen utförda beräkningar skulle existensminimum
å en ort med normala levnadskostnader eller med jämförelsetal 100
hava utgjort år 1914 575 eller i jämnt tal 600 kronor och år 1917

1,000 kronor. Det är naturligtvis omöjligt att för närvarande avgöra,
huru prisnivån kommer att ställa sig år 1920, då förevarande förslag
tidigast kan komma att tillämpas, men de sakkunniga hava utgått från,
att, då fredstillstånd synes snart inträda, priserna sannolikt skola sjunka
och närma sig den nivå, varå de voro före krigets början. Det torde
dock vara rådligast att räkna med, att prisen bliva något högre än före
kriget, och de sakkunniga föreslå därför att det skattefria avdraget för
ensamförsörjare å ort med normala levnadskostnader eller inom grupp II
sättes till 700 kronor. Detta belopp överstiger det av socialstyrelsen för
år 1914 uträknade, 575 kronor, med 125 kronor eller nära 22 %.

Skulle ännu vid början av 1920 års riksdag prisen icke hava sjunkit
så lågt, som de sakkunniga räknat med, är det lätt att för det året
medgiva eu provisorisk skattelindring i den form, att det skattefria avdraget
för samtliga skattskyldiga höjes med visst belopp t. ex. 100 eller
200 kronor. Härigenom kommer visserligen tilläggsavdragen för familjeförsörjare
att bliva relativt lägre än enligt förslaget, men den sålunda
uppkomna förskjutningen bleve av jämförelsevis ringa betydelse.

Såsom av gruppindelningen framgår skulle skillnaden i dyrhet mellan
två närliggande ortsgrupper i medeltal bliva 10 % av riksmedeltalet.
Om avdraget för ensamförsörjare inom ortsgrupp II bestämmes till 700
kronor, borde sålunda skillnaden i avdrag mellan två närliggande grupper
vara 10 % därav eller 70 kronor, vadan för ensamförsörjare borde
få avdragas; i ortsgrupp I 630 kronor, i ortsgrupp II 700 kronor, i orts -

Bilagor till Kungl. Maj:ts ■proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag. 17

grupp III 770 kronor, i ortsgrupp IY 840 kronor och i ortsgrupp Y 910
kronor. För familjeförsörjare borde däremot skillnaden i avdrag bliva större.
Enligt förslaget får en skattskyldig i ortsgrupp II med hustru och två
barn under 15 år avdraga 1,100 kronor och en dylik skattskyldig inom
ortsgrupp III borde sålunda få avdraga 10 % eller 110 kronor mer, således
1,210 kronor. För en skattskyldig med hustru, två barn över 15 år och
två barn under 15 år blir det skattefria avdraget i ortsgrupp II 1,500
kronor och skillnaden i avdrag mellan två närliggande ortsgrupper borde
för en sådan skattskyldig bliva 150 kronor. Om man utgår från att
avdragen inom ortsgrupp II bestämmas till för den skattskyldige själv
700 kronor, för hustru 200 kronor, för varje barn över 15 år 200 kronor
och för varje barn under 15 år 100 kronor, borde avdragen i de olika
ortsgrupperna utgöra:

ortsgrupp ortsgrupp ortsgrupp ortsgrupp ortsgrupp

I II III IV V

för den ekattskyldigc........6:10 . 700 770 840 910

för hustru.............. 180 200 220 240 260

för värjo kärn över 15 år....... 180 200 220 240 260

för vurje barn under 15 år......90 100 110 120 130

Att använda siffror, som sålunda variera för varje ortsgrupp, skulle
dock medföra olägenheter vid taxeringen. De sakkunniga föreslå därför,
att skillnaden i avdrag mellan de successiva ortsgrupperna bestämmes lika
för alla skattskyldiga till 100 kronor, utgörande ett medeltal, som motsvarar
vad skillnaden i avdrag borde vara för gift skattskyldig med ett
barn under 15 år, samt att avdragen för hustru och barn göras lika
inom alla ortsgrupper och fastställas i jämna hundratal kronor. Härigenom
minskas antalet olika avdragsbelopp, som taxeringsmyndigheten
har att hålla reda på, och komma alla avdrag att utföras i jämna hundratal
kronor, vilket förenklar alla erforderliga räkneoperationer.

I detta sammanhang kan framhållas, att den på dyrort beroende
skillnaden i avdrag enligt förslaget kan uppgå till 400 kronor eller 100 kronor
mer än det högsta avdrag, som för närvarande kan erhållas på denna grund.

Genom eu sådan ortsindelning som den föreslagna kunna visserligen
till synes vissa orättvisor uppstå, i det att ort, varest levnadskostnaderna
endast obetydligt överstiga kostnaderna i eu annan ort, i vissa
fall kommer att hänföras till högre ortsgrupp än den senare och sålunda
skattskyldiga i den förra orten få tillgodonjuta 100 kronor större avdrag
än skattskyldiga i den senare, men detta är eu olägenhet som alltid måste
förefinnas, såvida man icke vill uträkna precisa beloppet av existensmiBihang
till riksdagens protokoll 1919. Bil. till prop. År 259. 3

Bör ardrag
för existensminimum
få
ske från
taxerat belopp
eller
blott från
arbetsinkomst? -

18 Bilagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag.

mum å varje särskild ort och fastställa detta belopp såsom skattefritt
avdrag, vilket torde vara praktiskt taget outförbart.

Indelningen av orterna i olika grupper synes icke kunna ske i
skatteförordningen eller ens efter i densamma angivna schematiska grunder
såsom folktätheten i de olika orterna, deras egenskap av stad eller
land o. d., vilket t. ex. gjorts i Frankrike, utan synes böra överlåtas åt
socialstyrelsen, som är den myndighet, som har tillgång till härför erforderligt
materiel. Indelningen måste naturligtvis ske efter vissa på förhand
fastställda grunder, men dessa torde böra införas i en särskild författning,
och lärer det kunna överlämnas åt Konungen att utfärda denna författning.
De sakkunniga äro icke i tillfälle att för det närvarande avgiva förslag till
sådan författning, men vilja de redan nu framhålla, att intet hinder bör
möta att hänföra olika delar av ett och samma taxeringsdistrikt till olika
ortsgrupper; så torde det t. ex. ofta vara nödvändigt, att ett fabriks- eller stationssamhälle
hänföres till en högre ortsgrupp än den, vartill den kringliggande,
till samma kommun hörande rena landsbygden hänföres. Då
förhållandena på en ort rätt hastigt kunna förändras t. ex. genom en
större inflyttning samt därjämte enligt socialstyrelsens uppgift en utjämning
av prisen genomgående äger rum, är det nödvändigt, att ortsindelningen
revideras med viss tids mellanrum, och föreslå de sakkunniga,,
att sådan revision skall ske vart femte år.

De sakkunniga hava i det föregående utgått därifrån, att en person
saknar skatteförmåga, om hans inkomst icke överstiger existensminimum.
Skatt erlägges emellertid icke blott för inkomst utan jämväl för förmögenhet,
i det att en sextiondedel av förmögenheten (förmögenhetsdelen)
jämte inkomsten utgör taxerat belopp, efter vilket skatt för närvarande
utgår. Denna skatt för förmögenhet är dock icke avsedd att utgå av
förmögenheten utan av förmögenhetens avkastning och avsikten därmed är
att träffa förmögenhetsinkomst tyngre än ren arbetsinkomst; det hela blir
sålunda en s. k. differentierad inkomstskatt. För närvarande åtnjutes
skattefrihet för inkomst, som icke uppgår till 800 kronor, men däremot för
förmögenhetsdel blott, om denna icke uppgår till 100 kronor, d. v. s. en
förmögenhet, som uppgår till 6,000 kronor, blir i regel alltid beskattad,
oberoende av hur stor inkomsten är. Å andra sidan tages vid medgivande
av avdrag enligt 19 § icke hänsyn till, huruvida det taxerade beloppet
består av arbetsinkomst, förmögenhetsinkomst eller förmögenhetsdel,
och sålunda kan man i denna form få åtnjuta skattefrihet jämväl
för förmögenhetsdel.

Det kunde ifrågasättas, att avdrag för existensminimum borde få

Bilagor till Kungl. MajUs proposition Nr 269 vid 1919 års lagtima riksdag. 19

ske blott från inkomst eller rent av blott från arbetsinkomst, så att förmögenhetsdel
och förmögenhetsinkomst alltid bleve utan avdrag beskattade.
Härvid skulle man då utgå ifrån att en var, med undantag av minderåriga,
ålderstigna, vanföra m. fl., för vilka undantagsbestämmelser finge
meddelas, i regel är i stånd att skaffa sig en åtminstone till existensminimum
uppgående arbetsinkomst och att, om han icke vill göra detta, det
icke finnes något skäl att vid beskattningen skona förmögenheten och inkomsten
därav i samma omfattning som arbetsinkomsten. Den faktiska
skatteförmågan hos ägaren av en helt liten förmögenhetsinkomst torde
dock icke vara avsevärt högre än hos ägaren av en arbetsinkomst av
samma storlek, vartill kommer att förmögenhetsinkomsten ju skulle ökas
med förmögenhetsdelen för att tillsammans med denna bilda det taxerade
beloppet. Lägger man alltså skatt på de små, enbart av förmögenhet
härflytande inkomsterna, skulle detta lätt medföra, att skattebeloppet
måste tagas av förmögenheten och minska denna, vilket, då det gäller
en stadigvarande beskattning, icke torde ligga i statens intresse.

I fråga om de större förmögenheterna åter lär en dylik anordning
i regeln sakna all praktisk betydelse. Så snart arbetsinkomsten överstiger
dubbla beloppet av det skattefria avdraget, skulle ju avdrag
och reduktion i full utsträckning få ske. Då nu ägarna av medelstora
och större förmögenheter väl i allmänhet finnas bland de klasser, vilka
på grund av uppfostran och relationer hava tillgång till ett jämförelsevis
väl avlönat arbete, torde man kunna antaga, att deras arbetsinkomst
oftast överstiger dubbla beloppet av existensminimum. I många fall hava
därjämte ägarna av större förmögenheter blandade inkomster d. v. s. inkomster,
som härröra av dels förmögenhet och dels arbete, såsom t. ex.
inkomst av rörelse, därvid den från arbete härrörande delen väl i allmänhet
överstiger dubbla beloppet av det skattefria avdraget. Man kommer
sålunda att genom en sådan åtgärd som den ifrågasatta träffa ytterst
få innehavare av större förmögenheter. Den enda kategori skattskyldiga,
ifråga om vilken åtgärden att icke medgiva avdrag från förmögenhetsinkomst
skulle hava någon större praktisk betydelse, torde vara vissa,
jordbrukare, enär, på grund av den understundom allt för låga uppskattningen
av naturaförmåner och av andra orsaker, deras taxerade inkomst
i vissa fall knappast motsvarar mer än inkomsten av den i jordbruket
nedlagda förmögenheten. Eu sådan lagstiftning som den ifrågasatta skulle
därför huvudsakligen få karaktär av en undantagslagstiftning, avsedd att
genom en formellt hårdare beskattning av jordbrukarna motverka den
lindring i skatteplikt, dessa för närvarande i nämnda fall åtnjuta
därigenom, att deras inkomster upptagas till lägre belopp än det verkliga.

20 Bilagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag.

Härigenom komme man emellertid att i viss mån sanktionera det felaktiga
förfarandet att taxera naturaförmåner för lågt, vilket icke kan vara
lämpligt. Även komme man att framgå med oberättigad hårdhet i de
säkerligen ej få fall, där jordbrukarnas inkomster blivit rätt beräknade
och fullt beskattade. Det torde vara bättre att på annat sätt söka åstadkomma
en rättvisare beskattning av jordbrukare, framför allt genom åtgärder
för åstadkommande av en mera effektiv taxering och en ökad
kontroll över det sätt, varpå taxeringsmyndigheterna handhava sitt uppdrag,
Därest, såsom ifrågasatts, revisionen av skattelagstiftningen kommer
att utsträckas till jämväl de områden, som beröra inkomstberäkningen
och taxeringsförfarandet, torde det bliva tillfälle att i samband därmed
underkasta frågan om en rättvisare uppskattning av naturaförmåner
och därmed sammanhängande spörsmål en ingående prövning.

Utöver vad redan anförts mot åtgärden att medgiva avdrag blott
från arbetsinkomst, kan framhållas, att en sådan åtgärd skulle medföra
en hel del praktiska olägenheter. Av deklarationerna och inkomstberäkningarna
kan man i många fall icke se, till huru stor del en inkomst
härrör av förmögenhet och till huru stor del av arbete, detta är framför
allt fallet med inkomst av jordbruk, rörelse och yrke liksom ifråga om
tillfälliga vinster. Om man alltså icke vill företaga en fullständig omarbetning
av 7 §, torde man bliva tvungen att beträda den väg, som
försöktes i det år 1916 för riksdagen framlagda förslaget angående krigsmaterialskatt
d. v. s. bestämma, att av inkomsten ett belopp motsvarande
viss procent av den taxerade förmögenheten skall anses såsom inkomst
av förmögenhet. Då förmögenhet emellertid kan giva en till storleken
ytterst skiftande avkastning, synes det svårt att på denna väg nå ett
tillfredsställande resultat. För att icke träffa änkor och faderlösa, åldringar,
vanföra o. s. v. skulle därjämte erfordras eu hel del detaljerade bestämmelser,
vilkas tillämpning skulle vålla stora svårigheter.

Skulle man åter inskränka sig till att icke medgiva avdrag från
förmögenhetsdelen, så är en sådan åtgärd naturligtvis jämförelsevis enkel
att i praktiken genomföra, då förmögenhetsdelen ju skall angivas i deklarationen,
men även mot en sådan åtgärd kan åberopas i huvudsak
detsamma som i fråga om förmögenhetsinkomsten. Endast de mindre
förmögenheterna skulle träffas och särskilda bestämmelser finge meddelas
för att skydda dem, vilka måste anses sakna skatteförmåga, ehutu de
hava någon förmögenhet. I allmänhet kan väl sägas, att den större
skatteförmåga, som finnes hos förmögenhetsinkomsten i förhållande till
arbetsinkomsten, träffas tillräckligt därigenom, att förmögenhetsdelen ingår

Bilagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag. 21

i det taxerade beloppet och därigenom på samma gång tidigare bringar
detta över den gräns, där skatteplikt inträder.

De sakkunniga hemställa därför, att vid alla avdrag och vid all
reduktion hänsyn tages endast till det taxerade beloppets storlek, icke
till dess sammansättning.

Vid beräkning av de tillägg till det skattefria avdraget, som böra
tillkomma familjeförsörjare, hava de sakkunniga, liksom vid bestämmandet
av avdraget för ensam försörj are, utgått från 1914 års prisnivå. I enlighet
med socialstyrelsens utredning har därvid det avdrag för hustru, som gift
skattskyldig äger åtnjuta, föreslagits till 200 kronor.

Vad angår avdrag för barn, få sådana avdrag för närvarande äga
rum på två olika sätt. Enligt 19 § 2 mom. äger skattskyldig, vars taxerade
belopp icke överstiger 6,000 kronor, erhålla nedsättning i det taxerade
beloppet med 100 kronor för varje av honom på grund av försörjningsplikt
underhållet barn under 15 år, och på grund av bestämmelse i 9 §
äger skattskyldig att för avlöning, kost och övriga utgifter för varje i
hans verksamhet använt barn över 15 år avdraga högst 200 kronor.
Denna sistnämnda bestämmelse innebär närmast, att den skattskyldige
skall taxeras jämväl för barnens inkomst med rätt att för varje barn
avdraga 200 ki’onor. De sakkunniga föreslå nu, att i 25 § införes en
bestämmelse därom, att, om skattskyldig har hemmavarande eller av
honom underhållna barn under 21 år, lian skall taxeras jämväl för sådana
barns inkomst och förmögenhet, försåvitt icke barnen själva skola taxeras
till inkomst- och förmögenhetsskatt. För motiven till vad som sålunda
föreslagits lämnas redogörelse under 25 §. Av bestämmelsen i fråga
följer, att man vid beräkning av banxavdrag måste tagas hänsyn till
hemmavarande eller av den skattskyldige underhållna barn under 21 år,
vilka icke själva skola taxei’as till inkomst- och förmögenhetsskatt.

Vidkommande barnavdragens storlek har socialstyrelsen ansett, att
minimikostnaden för underhåll av barn i genomsnitt kan beräknas till
100 kronor för varje barn. Denna kostnad torde dock vara mycket
olika och växla med baxmets ålder, så att kostnaden är större för ett
äldre barn än för ett yngre. De sakkunnige föreslå, att barnavdragen
bestämmas för barn under 15 år till 100 kronor och för barn över 15
år till 200 kronor. Härigenom vinnes även eu viss överensstämmelse
med vad i detta avseende förut varit stadgat.

Ovan angivna siffror avse barnavdrag för gifta skattskyldiga. Vad
angår ogifta skattskyldiga, nödvändiggör, på sätt socialstyi’elsen framhållit,
förekomsten av barn i regel för en ogift person omläggning av hushållningen
och förorsakar på så sätt en högre utgift för den ogifte än för

Avdrag för
hustru och
barn.

22 Bilagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag.

Avdrag för
ömmande omständigheter.

den gifte, vilken i regel även såsom barnlös skulle hava eget hushåll.
Har ogift skattskyldig flera barn, är det dock endast det första av dessa,
som nödvändiggör sådan omläggning av hushållningen, och de följande
barnen medföra för den ogifte icke större utgifter än för den gifte. För
att uppväga den högre kostnad förekomsten av barn medför för ogift
skattskyldig i förhållande till kostnaden för gift skattskyldig, föreslås, att
ogift skattskyldig skall erhålla 100 kronor högre avdrag än gift skattskyldig
erhåller för lika stort antal barn. Detta sker på det sätt, att
den ogifte skattskyldige får för ett av barnen avdraga 300 kronor, om
det är över 15 år, och 200 kronor, om det är under 15 år, samt att
han för övriga barn erhåller lika stora avdrag som gift skattskyldig.

De sakkunniga anse, att i lagen böra införas bestämmelser för att
hindra, att två personer erhålla avdrag för samma barn. Vid avfattande
av bestämmelse härom måste man komma ihåg, att den skall
avse icke blott ogifta utan även frånskilda, vilka kunna vara omgifta,
varigenom ett flertal olika kombinationer kan uppstå. Därest ingen undantagsbestämmelse
införes, skulle båda makarna bliva avdragsberättigade,
när barnet vistas hos endera av dem och den andra bidrager till
barnets underhåll eller ock barnet vistas hos en tredje person, men underhålles
av båda föräldrarna. Då det vanligen kommer att röra sig om
barn utom äktenskapet och modern är sådant barns målsman, har det
synts lämpligast att låta modern i de tvivelaktiga fallen åtnjuta avdrag,
utom när barnet vistas hos fadern, då denne blir avdragsberättigad, även
om modern bidrager till barnets underhåll.

I vissa fall kan det synas berättigat, att även den av föräldrarna,
som enligt förut givna bestämmelser icke skulle erhålla barnavdrag, får
åtnjuta någon nedsättning i sin skattebörda på den grund, att han bidrager
till sina barns underhåll. De sakkunniga föreslå därför eu sådan
formulering av bestämmelsen rörande de ömmande omständigheter, som
kunna föranleda avdrag utöver de regelrätta avdragen, att därigenom
taxeringsmyndigheten erhåller möjlighet att bereda lättnad för skattskyldig,
som har underhållsskyldighet för barn utan att enligt de allmänna
reglerna om barnavdrag kunna erhålla avdrag för dem.

Förutom levnadskostnadernas höjd å taxeringsorten samt skyldighet
att underhålla maka och omyndiga barn kunna jämväl andra faktorer
inverka på skatteförmågan vid i övrigt lika taxerade belopp. Av
dessa faktorer har i nuvarande lagstiftning hänsyn tagits till underhåll
av andra närstående än barn under 15 år, långvarig sjukdom och olyckshändelse,
och anse de sakkunniga, att hänsyn fortfarande bör tagas till
dessa faktorer. Då emellertid enligt de sakkunnigas förslag avdrag

Bilagor till Kungl. Maj ds proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag. 23

under vissa förutsättningar medgivits för underhåll av maka och omyndiga
barn, har bestämmelsen, att underhåll av andra närstående än barn
under 15 år må betraktas såsom ömmande omständighet, utbytts mot en
bestämmelse, att såsom sådan omständighet må betraktas underhåll av
andra närstående än dem, för vilka skattskyldig enligt förut i paragrafen
givna föreskrifter äger åtnjuta avdrag.

Av 10 § jämförd med 11 § framgår, att skattskyldig må från sin
inkomst såsom utgift avdraga vad som utgivits på grund av åtagande
eller annan förpliktelse att tid efter annan utgiva visst belopp i penningar
eller varor, försåvitt beloppet icke utgivits såsom bidrag till annans
undervisning eller uppfostran, på grund av lagligen åliggande försörjningsplikt
eller till understöd åt hemmavarande familjemedlemmar. Om
en skattskyldig till en släkting, i förhållande till vilken han icke har försörjningsplikt,
utgiver periodiskt understöd, som icke är att anse såsom
bidrag till undervisning eller uppfostran, äger den skattskyldige sålunda
att avdraga understödet från sin inkomst. Understödet kan emellertid
jämväl anses såsom underhåll av närstående och skulle sålunda kunna
medföra rätt till avdrag enligt den föreslagna 18 §. De sakkunniga
hava ansett det nödvändigt, att i förordningen inryckes en bestämmelse,
som förhindrar, att periodiskt understöd, som berättigar till avdrag
enligt 10 §, samtidigt medför avdrag enligt 18 §.

Då flera ömmande omständigheter samtidigt kunna föreligga, synes
det nödvändigt, att den lindring i skattebörda, som på grund därav må
ifrågakomma, ej hålles inom allt för snäva gränser. De sakkunniga föreslå
därför, att avdrag av här ifrågavarande anledning må kunna utgöra
högst 500 kronor.

Om man bortser från avdragen för ömmande omständigheter, kom- Förslaget
mer den föreslagna anordningen av de skattefria avdragen att verka en verkyindelfaktisk
indelning av alla skattskyldiga i vissa klasser allt efter det skatte-mng 1 k,asser''
fria avdragets storlek. Sålunda komma t. ex. i en klass med 900 kronors
avdrag: från ortsgrupp I gift skattskyldig med ett barn och ogift
med två barn under 15 år eller ett barn över 15 år, från grupp II gift
utan barn samt ogift med ett barn under 15 år samt från ortsgrupp IV
ogift utan barn; i eu klass med 1,000 kronors avdrag: inom ortsgrupp
I gifta med två barn under 15 år eller ett barn över 15 år och
ogifta med tre barn under 15 år eller ett barn över och ett barn under
15 år, inom ortsgrupp II gifta med ett barn under 15 år och ogifta med
två barn under 15 år eller ett barn över 15 år, inom ortsgrupp III gifta
utan barn och ogifta med ett barn under 15 år samt inom ortsgrupp V
ogilla utan barn o. s. v. Det är mycket lätt att, om så skulle anses er -

24 Bilagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag.

forderlig!;, upprätta hjälptabeller, som vid taxeringen underlätta de skattskyldigas
hänförande till rätt avdragsklass och utfinnande av det beskattningsbara
beloppet. Utkast till sådana tabeller bifogas (se tåb. 1 och 2).
De sakkunniga hade ursprungligen tänkt sig, att i lagtexten skulle inryckas
bestämmelse om indelning- av de skattskyldiga i klasser med olika
stort avdrag för de olika klasserna, men hade därvid utgått från lägre avdrag
för hustru och barn. När dessa avdrag nu, närmast på grund
av socialstyrelsens erinringar, föreslås till 200 kronor för hustru och
minst 100 kronor för varje barn medför detta, att antalet klasser måste
sättas mycket stort, varför de sakkunniga ansett bäst att frångå klassindelningen
och i stället utgå från ett visst, för ensamförsörjare avsett
ortsavdrag i varje ortsgrupp samt göra vissa tillägg därtill för familjeförsörjare.

Enligt de sakkunnigas förslag skola alltså de faktorer (levnadskostnadernas
höjd, familjens storlek och ömmande omständigheter), som vid
lika taxerade belopp minska skatteförmågan, i första hand vinna beaktande
på det sätt, att den skattskyldige får åtnjuta skattefria avdrag,
vilkas belopp bestämmas med hänsyn till dessa faktorer. Ytterligare åtgärder
synas dock böra vidtagas för ett mera utsträckt beaktande av
dessa på skatteförmågan influerande faktorer.

Om man först jämför två skattskyldiga å samma ort, den ena, A,
ensamförsörjare med en inkomst, som med 1,000 kronor överstiger existensminimum,
sålunda med 1,000 kronor fri inkomst, och den andre, B,
familjeförsörjare med likaledes 1,000 kronor fri inkomst, så måste man
säga sig, att B:s skatteförmåga är mindre än Ars. På samma sätt är
vid lika stor fri inkomst skatteförmågan mindre hos den, som bor å en
ort med dyrare levnadskostnader, än hos den, som bor å en billigare
ort, liksom vid i övrigt lika förhållanden skatteförmågan blir mindre hos
den, ifråga om vilken ömmande omständigheter föreligga.

Samtliga de omständigheter, som verka en höjning av existensminimum
och därmed en höjning av det skattefria avdraget, verka
sålunda en nedsättning i den av den fria inkomsten betingade skatteförmågan.
Denna skatteförmåga är alltså störst hos en ensamförsörjare
å billigaste ort, d. v. s. hos en skattskyldig, som är berättigad till blott
600 kronors avdrag, under det att den är betydligt mindre hos en å
dyraste ort bosatt gift skattskyldig med många barn, t. ex. en skattskyldig,
berättigad till 2,000 kronors avdrag. Denna skillnad i skatteförmåga
blir dock mindre, ju större den fria inkomsten är, och det torde
egentligen vara i fråga om den del av inkomsten, som närmast överstiger
existensminimum, som skillnaden har sin största betydelse. För

Bilagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag 25

skattskyldig med högre avdrag än 600 kronor synes därför den del av
det taxerade beloppet, som något, men icke allt för mycket, överstiger det
skattefria avdraget, rätteligen böra reduceras efter någon lämplig formel,
för att det reducerade beloppet skall anses medföra samma skatteförmåga
som, hos en skattskyldig med 600 kronors avdrag, den del av det
taxerade beloppet, som överstiger dennes skattefria avdrag, Att fullt
matematiskt genomföra detta torde dock möta mycket stora praktiska
svårigheter. De sakkunniga nöja sig därför med att föreslå, att av varje
skattskyldigs taxerade belopp den del, som överstiger det skattefria avdraget,
men icke dubbla beloppet därav, i beskattningsavseende reduceras
till hälften. Härav följer, att ju större skattefritt avdrag en skattskyldig
åtnjuter, desto större blir det belopp som sålunda reduceras. Om man
tänker sig två skattskyldiga, A och B, vardera med en inkomst av 2,200
kronor och med skattefria avdrag, utgörande för A 800 kronor och för
B 1,200 kronor, så avdragas först av A:s inkomst 800 kronor och följande
800 kronor reduceras till 400 kronor, varefter återstående 600 kronor
räknas fullt, så att A skall skatta för ett beskattningsbart belopp av

1,000 kronor; varemot B får avdraga 1,200 kronor och räkna återstående

1,000 kronor såsom 500 kronor, vilket blir det beskattningsbara beloppet.

Verkan av reduceringen inträder dock icke till fullo, förrän det taxerade
beloppet överstiger dubbla beloppet av det skattefria avdraget. Sedan
denna punkt är uppnådd, komma de föreslagna bestämmelserna att verka
så, att av det taxerade beloppet en summa lika med IV2 gång det
skattefria avdraget alltjämt fritages från beskattning.

Skatt skall enligt förslaget för svenska medborgare, som äro här Beskattning»-i riket mantalsskrivna, beräknas blott å den del av det taxerade beloppet, bart bclopPsom
återstår, sedan det skattefria avdraget fråndragits och den del av det
taxerade beloppet, som överstiger det skattefria avdraget, men icke dess
dubbla belopp, reducerats till hälften. Det sålunda återstående beloppet
blir för dessa skattskyldiga beskattningsbart belopp, och skatten därå uträknas
enligt den antagna skatteskalan. Härigenom vinnes den fördelen,
att för grundbeloppets uträkning erfordras endast en tabell. Den omständigheten,
att alla dessa skattskyldiga, oberoende av det taxerade beloppets
storlek, erhålla skattefria avdrag och reducering av en viss del av det
taxerade beloppet, medför ytterligare den fördelen, att det blir lättare att
åstadkomma en jämnt stigande skatteskala, i det att man bland annat
undviker plötsliga språng vid övergång från en inkomstgrupp till nästföljande
nämligen vid de punkter, där rätten till visst avdrag upphör,
såsom i nu gällande inkomstskatteförordning vid 1,900, 3,100 och 6,100
kronor.

Bihang till riksdagens protokoll 1919. Bil. till prop. AV 259.

26 Bilagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 251) vid 1919 års lagtima riksdag.

Enligt nuvarande regler skall det taxerade beloppet utföras i jämna
hundratal kronor, så att överskjutande belopp, som icke uppgår till fullt
hundratal kronor, bortfaller, vadan i regel skatt blott utgår efter fulla
hundratal kronor. Härifrån finnes dock ett undantag, i det att enligt 19 §
vad som återstår efter i sagda paragraf medgivna avdrag skall utföras
i fulla tiotal kronor. Om man, på sätt de sakkunniga föreslagit, för
svenska medborgare alltid avdrager visst belopp såsom skattefritt och
reducerar närmast följande del av det taxerade beloppet till hälften, synes
det lämpligt att införa den bestämmelsen, att det beskattningsbara beloppet
skall utföras i jämna tiotal kronor, i följd varav skatteplikt skulle inträda
vid ett taxerat belopp, som med 20 kronor överstiger det skattefria avdraget.
Stadgades däremot, att det beskattningsbara beloppet skulle utföras
i jämna hundratal kronor, skulle för sådan skattskyldig skatteplikt
faktiskt först inträda vid ett taxerat belopp, som med 200 kronor överstege
det skattefria avdraget. Härigenom skulle från skatt befrias ett stort
antal personer, vilka äro i sådan ställning, att de kunna till staten erlägga
någon om än ringa skatt. Även ur statsfinansiell synpunkt är det
av betydelse, att icke allt för stora belopp genom avrundning undandragas
beskattning.

För närvarande kunna icke andra enskilda skattskyldige än här
i riket mantalsskrivna svenska medborgare liksom naturligtvis ej heller de
juridiska personer, vilka beskattas lika med enskilda, erhålla dyrortseller
barnavdrag eller avdrag på grund av ömmande omständigheter. De
sakkunniga hava icke funnit skäl föreslå någon ändring i den princip,
som förut följts, och har alltså för nämnda kategorier av skattskyldiga
icke föreslagits något skattefritt avdrag eller någon reducering av
en del av inkomsten. Det taxerade beloppet och det beskattningsbara
beloppet komma sålunda för dem att sammanfalla. Tillika föreslås, att
gränsen för skatteplikt för dessa skattskyldiga fortfarande, såsom nu
är fallet, sättes först vid ett beskattningsbart belopp av 100 kronor.

19 och 20 §§.

I de sakkunnigas uppdrag ingår jämväl utarbetande av nya skatteskalor
och avvägande av dessa så, att, vare sig ett större eller mindre
belopp skall genom inkomstskatt uttagas, detta kan ske genom den allmänna
inkomstskatten.

De sakkunniga hava ännu icke definitivt bestämt sig för de skatteskalor,
som de ämna föreslå. Det är dock tydligt, att, när för svenska
medborgare skatten beräknas å ett i förhållande till det taxerade be -

Bilagor till Kungl. Maj:ts -proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag. 27

loppet avsevärt reducerat beskattningsbart belopp, den lägsta skattesats,
som skall tillämpas, måste bliva avsevärt högre än nu gällande 0.4 %.
De sakkunniga hava tänkt sig en lägsta skattesats av 3 %, varigenom
vid låga taxerade belopp skatten i regel kommer att bliva lägre än
med nuvarande skattesatser. För ensamförsörjare å ort med billiga
levnadskostnader uppkommer en obetydlig minskning i skatt vid de
lägsta nu beskattade inkomsterna, varemot, när inkomsten stiger, en
ökning i skatten ganska snart inträder i förhållande till nuvarande
skatt. För familjeförsörjare åtminstone å ort med någorlunda dyra levnadskostnader
kommer åter förslaget att ännu vid betydligt högre taxerade
belopp medföra en minskning i skatt. Så t. ex. skulle vid ett medgivet
avdrag av 1,200 kronor lindring i skatt äga rum ännu vid ett taxerat
belopp av 6,000 kronor och vid högre avdrag gäller detsamma ännu vid
betydligt högre taxerat belopp. (Jfr tabell 3).

Vill man ordna en skatteskala, så att den kan procentvis avsevärt
förhöjas eller minskas allt efter behov, får den icke hava allt för stark
spänning d. v. s. skillnaden mellan högsta och lägsta skattekvot får icke
vara allt för stor. De sakkunniga äro mest benägna för en skatteskala,
sådan, att skattens grundbelopp närmast skulle motvara nuvarande ordinarie
inkomst- och förmögenhetsskatt jämte tilläggsskatten för år 1918.
Lägsta skattesatsen skulle då bliva 3 % och den högsta 10 % av det beskattningsbara
beloppet. Med en sådan skala torde man utan större olägenhet
kunna uttaga upp till 200 %, d. v. s. dubbla beloppet av de föreslagna
normala skattesatserna (grundbeloppen). Skulle högre direkt skatt behöva
uttagas än som kan vinnas genom en fördubbling av grundbeloppen,
torde det visa sig nödvändigt att revidera själva skatteskalan.

Det har ifrågasatts, att skatteskalan borde så avvägas, att dess
grundbelopp skulle motsvara icke blott nuvarande ordinarie skatt och
tilläggsskatten för år 1918 utan även extra skatten för år 1918. Att så
avväga eu skatteskala, avsedd att komma till användning under normala
förhållanden, synes knappast vara möjligt. Om man utgår från, att den
år 1910 uppgjorda skatteskalan uteslutande var byggd på skatteförmågeeller
lika-offer-principen såsom grund, synes den vid dåvarande penningevärde
hava utgjort ett någorlunda tillfredsställande uttryck för sagda
princip, om man bortser därifrån, att progressionen avstannade för tidigt
eller redan vid ett taxerat belopp av 104,500 kronor. Anledningen därtill,
att man under tiden för världskriget ansett sig icke kunna uttaga
erforderlig ökad skatt genom en procentuell förhöjning av den ordinarie
skatten, torde icke hava varit, att dennas skatteskala ursprungligen varit
felaktigt avvägd, utan fastmer att nedsättningen av penningens värde

28 Bilagor till Kungl. Ma,j:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag.

åstadkommit en högre relativ beskattning av de smärre inkomsterna än
som med skalan avsetts. Att vid progressiv beskattning ett sjunkande
penningvärde medför för alla skattskyldiga en högre skattekvot än förut
och att i allmänhet förhöjningen i skattekvot är större för små taxerade
belopp än för stora, är lätt att inse. Om man för enkelhetens skull
antager, att penningvärdet sjunkit till hälften av det normala, måste
varje person, för att äga lika stor verklig inkomst som förut, hava en
inkomst som motsvarar dubbelt så stort penningbelopp som förut. Den
nominella inkomsten bör således bliva fördubblad för att den verkliga
inkomsten skall förbliva oförändrad, men när inkomsten fördubblas kommer
på grund av progressionen skatten att bliva mer än fördubblad och
skattekvoten kommer sålunda att stiga. När nu i vanliga fall progressionen
är hastigare vid nedre ändan av skatteskalan än i mitten och i
övre ändan, blir stegringen i skattekvot högre för de små än för de
medelstora och större inkomsterna. Den stegring i skattekvot, som vid
nuvarande ordinarie inkomst- och förmögenhetsskatt uppkommer, om penningvärdet
sjunker till hälften, framgår av följande tabell.

Normalt penningvärde	Penningvärdet hälften av normalt
Taxerat belopp	Skatt	Skattekvot i % av taxe-rade beloppet	Taxerat be-lopp	Skatt	Skattekvot i % av taxe-rade beloppet	Ökning av skattekvot i %
800 ......	3,20	0,4	1,600	16	1	150
900 ......	3,60	0,4	1,800	21,60	1,2	200
1,000 ......	6	0,6	2,000	24	1,2	100
1.500 ......	15	1	3,000	48	1,6	60
2,000 ......	28	1,4	4,000	80	2	42,87
5,000 ......	no	2,2	10,000	265	2,65	20,45
I 10,000 ......	265	2,66	20,000	655	3,275	23,58
20,000 ......	655	3,275	40,000	1,605	4,013	22,52
30,000 ......	1,105	3,683	60,000	2,655	4,525	20,15
40.000 ......	1,605	4,013	80,000	3,755	4,494	16,98
50,000 ......	2,105	4,21	100,000	4,955	4,955	17,70
60,000 ......	2,655	4,425	120,000	6,000	5	12,99
70,000 ......	3,205	4,579	140,000	7,000	5	9,18
80,000 ......	3,755	4,694	160,000	8,000	5	6,52
90,000 ......	4,355	4,84	180,000	9,000	5	3,51
100.000 ......	4,955	4,955	200,000	10,000	5	0,91

Bilagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag. 29

Ökningen i skattekvot utgör sålunda vid ett taxerat belopp av 800
kronor 150 % och är vid ett taxerat belopp av 900 kronor störst eller
200 %, men minskas sedan i allmänhet allt mera ju större det taxerade
beloppet är. När man slutligen kommer till den punkt, där progressionen
upphör eller 104,500 kronor, uppkommer icke längre någon ökning i skattekvoten.
Det torde hava varit den sålunda påpekade, på penningevärdets
fall beroende, automatiska och för de lägre inkomstgrupperna relativt högre
stegringen i skattekvot, som varit orsaken till, att de nya direkta skatter,
som under kristiden blivit nödvändiga, icke kunnat uttagas genom procentuella
tillägg till den ordinarie inkomst- och förmögenhetsskatten, utan måst
anskaffas genom särskilda skatter å de medelstora och större inkomsterna.
Man kan säga, att dessa skatter långt ifrån att åstadkomma en förändring
i den förutvarande relativa skattskyldigheten snarare inneburit ett försök
att bibehålla samma relativa skattskyldighet, som ursprungligen varit
avsedd med den ordinarie skatten. Så snart penningvärdet stiger till
sin förutvarande nivå, förefinnes icke längre något skäl att bibehålla den
tillfälliga nominella skärpningen i skatteplikt för medelstora och större
inkomster. Detta är anledningen till, att de sakkunniga icke ansett sig
böra föreslå en för normala förhållanden avsedd skatteskala sådan, att
den skulle innefatta jämväl den extra inkomst- och förmögenhetsskatten.

Härtill kommer, att en dylik skatteskala icke skulle kunna äga på
långt när samma elasticitet, d. v. s. icke utan stor olägenhet kunde procentuellt
höjas eller minskas i samma mån som den föreslagna skatteskalan.
Vid en skatteskala, som omfattade alla tre skatterna, skulle den
lägsta skattekvoten bliva 3 % och den högsta 17 % av det beskattningsbara
beloppet. Om man antoge, att taxerat belopp med högsta skattesats
uteslutande bestode av förmögenhetsinkomst och förmögenhetsdel samt
att förmögenheten avkastade 5 %, skulle högsta skattekvoten utgöra 222/a %
av den del av inkomsten, som överstege 1 V2 gång existensminimum, ja
till och med något mera om man tager hänsyn därtill, att det skattefria
avdraget i detta fall skulle till en fjärdedel bestå av förmögenhetsdel.
Det ligger i sakens natur, att det skulle vara svårt att med en dylik
skala, som faktiskt skulle variera mellan 3 % och något över 22 2/3 %,
uttaga ett skattebelopp, som avsevärt skilj de sig från grundbeloppet.

Den av oss föreslagna skatteskalan är såsom nämnt avsedd att vara
ett uttryck för den relativa skattskyldigheten vid ett penningvärde närmast
motsvarande det före kriget gällande. Så länge penningvärdet ännu icke
stigit till samma nivå som före kriget, synes det däremot lämpligt att
såsom en särskild skatt i någon form bibehålla den nuvarande extra
inkomst- och förmögenhetsskatten för att därigenom motverka den på

30 Bilagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag.

Famlljebe skattning.

nedsättningen i penningvärdet beroende förskjutningen i den relativa
skattskyldigheten, och det är därför de sakkunnigas avsikt att avgiva
förslag jämväl till en sådan extra skatt.1 Det är emellertid tydligt, att,
så länge en sådan extra skatt utgår, man icke lämpligen kan genom
procentuella stegringar av den föreslagna ordinarie skatten uttaga belopp,
som avsevärt överstiga grundbeloppet.

Angående skatteskalan för aktiebolag och solidariska bankbolag
kunna de sakkunnige för närvarande icke yttra sig, i synnerhet som denna
är beroende av frågan, vilka av ett bolags fonder som skola räknas såsom
kapital vid bestämmande av inkomstprocenten, och därmed sammanhängande
frågor, som ännu äro under utredning av andra sakkunniga,
från vilka ännu icke föreligger något utlåtande. I varje fall komina vi
att föreslå en fortsättning av progressionen upp till en inkomst motsvarande
150 % av kapitalet i likhet med vad som gäller med avseende
å tilläggsskatten för år 1918.

25 §.

Enligt nuvarande skatteförordning beskattas i regel varje skattskyldig
blott för sin egen inkomst. Från denna regel finnas dock vissa
undantag. Sålunda beskattas mannen jämväl för hustruns inkomst och
förmögenhet, såvida icke dessa rättsligen varit från hans förvaltning undantagna.
Även i detta fall skall dock skatten beräknas å båda makarnas
taxerade belopp sammanlagda, ehuru den därefter fördelas på båda makarna
efter deras taxerade belopp, och resultatet blir sålunda praktiskt
taget detsamma, som om mannen taxerats jämväl för hustruns förmögenhet
och inkomst. Vidare får, därest hemmavarande barn över 15 år
sysselsättas i den skattskyldiges näring, den skattskyldige för avlöning,
kost och övriga utgifter för varje barn icke avdraga mer än 200 kronor,
även om förmånerna verkligen uppgått till högre belopp, dock att fullt
avdrag får äga rum, därest barnet självt taxeras för inkomst. Om barnet
icke taxeras för inkomst, kommer den skattskyldige sålunda att taxeras
för den del av barnets ifrågavarande inkomst, som överstiger 200
kronor. Vidare skall skattskyldig taxeras för hemmavarande omyndigt
barns förmögenhet, så framt icke barnet självt taxeras till inkomstoch
förmögenhetsskatt. Slutligen äger skattskyldig att erhålla avdrag
för barn under 15 år, endast såvida och i den mån barnets inkomst understiger
100 kronor. Jämväl i detta fall kommer sålunda barnets inkomst
att öka skatteplikten.

1 De sakkunniga hava i sitt slutliga utlåtande frångått tanken på en extra skatt,
och i stället förordat en provisorisk höjning av de skattefria avdragen.

Bilagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 239 vid 1919 års lagtima riksdag. 31

Det förefaller, som om man vid avfattande av dessa bestämmelser
icke tagit tillbörlig hänsyn till den ökning i skatteförmågan, som uppstår
därigenom, att den skattskyldiges hemmavarande barn hava egen inkomst.
Om man med varandra jämför två å samma ort bosatta skattskyldiga
med samma inkomst och lika antal barn, lär man nödgas medgiva, att om
den enes barn icke hava någon inkomst, men den andres en inkomst på
ett eller annat hundratal kronor, den senares skatteförmåga är större.
Barnens inkomst torde väl nämligen i regel användas till utgifter, vilka
eljest skolat täckas av familjefaderns inkomst. Då barn över 15 år äger
att själv råda över sin arbetsinkomst, kan val invändas, att sådant barns
inkomst i många fall kommer att användas för ändamål, som icke äro
till direkt nytta för det gemensamma hushållet och icke skulle av familjefadern
tillgodosetts, därest han haft att bestämma om medlens användning.
Så länge barnet i hemmet åtnjuter mat och bostad, torde dock
intet hinder möta för föräldrarne att, vilket ock är rättvist, uti en eller
annan form av barnet erhålla bidrag till det gemensamma hushållet, och
i och med detsamma uppkommer onekligen en ökad skatteförmåga för
familjefadern. Skulle barnet icke vistas hemma, men till någon del få
underhåll hemifrån, gälla motsvarande regler, ty ju större barnets inkomst
är desto mindre blir det belopp, som från hemmet erfordras i understöd,
och desto större blir familjefaderns skatteförmåga.

Det sagda gäller rätteligen alla hemmavarande eller av den skattskyldige
underhållna barn, oberoende av ålder, men de sakkunniga anse,
att den föreslagna beskattningen i varje fall icke bör utsträckas längre
än att avse omyndiga barn. Skulle vidare barnets inkomst vara så stor, att
det bör självt taxeras till inkomst- och förmögenhetsskatt, synes icke
lämpligt att barnets inkomst och förmögenhet inräknas i familjefaderns.
De sakkunniga föreslå därför, att den skattskyldige taxeras jämväl för
hemmavarande och av den skattskyldige underhållna barns inkomst och
förmögenhet, därest barnen icke äro över 21 år och icke själva skola
taxeras till inkomst- och förmögenhetskatt. Möjligen kunde man tänka
sig gränsen dragen så, att endast av den skattskyldige helt eller delvis
underhållna omyndiga barns inkomst och förmögenhet medräknas. Har
ett barn så stor inkomst, att det kan fullt försörja sig självt, skulle dess
inkomst och förmögenhet ej medräknas vid taxeringen, liksom hänsyn
därtill då ej heller borde tagas vid bestämmande av det skattefria avdraget.
Det synes dock de sakkunniga lämpligare att låta det avgörande
vara, huruvida barnet skall självt taxeras till inkomst- och förmögenhetsskatt.
Skall den skattskyldige taxeras för sina barns inkomst och
förmögenhet, bör naturligen vid bestämmande av det skattefria avdragets

32 Utlagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag.

Sammanle vande.

storlek hänsyn tagas därtill, att samma barn skola hava sitt uppehälle
av den samlade inkomsten. De sakkunniga hava också därför föreslagit,
att antalet omyndiga hemmavarande eller av den skattskyldige underhållna
barn, vilka icke själva taxeras till inkomst- och förmögenhetsskatt,
skall öva inflytande på det skattefria avdragets storlek. Därest gränsen
ifråga om vilka barns inkomst och förmögenhet som skola inräknas, sättes
annorlunda, måste självfallet gränsen jämväl dragas på annat sätt
ifråga om vilka barn som skola medräknas vid bestämmande av det
skattefria avdraget.

Av den föreslagna bes*kattningen av barns inkomst nödvändiggöres
en ändring av 9 §, varom de sakkunnige avgiva förslag.

Då avsikten med en sådan beskattning som den föreslagna är att
söka träffa den hos familjefadern samlade skatteförmågan, synes det vara
riktigt att, i analogi med vad som redan förut gäller ifråga om äkta
makar, den skattskyldige får från barnens inkomster avräkna det belopp,
varmed enligt 10 § medgivna avdrag kunna överstiga den skattskyldiges
egen inkomst, vadan de sakkunniga föreslagit stadgande härom. Skulle
däremot dylika avdrag, vartill ett barn är berättigat, överstiga barnets
inkomst, torde det icke vara skäl medgiva, att det överskjutande beloppet
må avräknas å familjefaderns eller övriga barns inkomst, då det icke
förefinnes någon skyldighet att av de gemensamma tillgångarna täcka
bristen och densamma sålunda icke kan inverka på familjefaderns skatteförmåga.
Ett medgivande härav torde också medföra icke önskade påföljder;
sålunda skulle t. ex. den skattskyldige därigenom kunna för försäkringspremier
erhålla avdrag med högre belopp än eljest medgivna 200
kronor.

Någon saklig förändring i de rörande äkta makars beskattning gällande
reglerna synes icke böra ske, vadan de sakkunniga härutinnan
föreslagit blott redaktionella ändringar, vilka betingas av det föreslagna
systemet med reduktion av taxerat belopp till beskattningsbart
belopp.

Det har vid upprepade tillfällen framhållits, att en man och en
kvinna, vilka var för sig äga inkomst, kunna genom att ingå äktenskap
med varandra försättas uti eu med avseende å inkomstskatt ofördelaktigare
ställning än före äktenskapets ingående, i det att efter äktenskapets
ingående deras inkomster beskattas efter sitt sammanlagda belopp och
icke såsom fördelade på båda. Följden härav blir, att de ofta ga miste
om skattefrihet och måste erlägga skatt efter en högre skattesats. A andra

Bilagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag. 33

sidan medför den gemensamma hushållningen såsom sådan en besparing,
vilken får anses betinga en högre skattekraft.

Enligt förslaget äger skattskyldig att för hustru åtnjuta ett skattefritt
avdrag av 200 kronor, men detta är naturligtvis icke alltid tillräckligt
att uppväga verkan därav, att skatt skall beräknas efter båda makarnas
inkomst och förmögenhet sammanlagda. För att förekomma att
två personer av skilda kön, vilka sammanleva såsom äkta makar, i avsikt
att undvika beskattning underlåta att ingå äktenskap, vore det strängt
taget nödvändigt att i förordningen införa ett stadgande, att personer,
vilka sammanleva såsom man och hustru, alltid skulle i beskattningsavseende
betraktas såsom om de vore äkta makar. Därav skulle följa,
att bådas taxerade belopp sammanräknade lades till grund vid bestämmande
av det beskattningsbara beloppet, at,t avdrag skulle ske för kvinnan
såsom om hon vore hustru till mannen, att avdragen för möjligen varande
barn beräknades på samma sätt som för barn av gifta personer samt att
skatt påfördes en var efter förhållandet mellan hans taxerade belopp
och summan av bådas taxerade belopp sammanräknade. Mot införandet
av en dylik bestämmelse talar emellertid svårigheten att avgöra, huruvida
två personer verkligen sammanleva såsom man och hustru. Man
kan icke tillåta taxeringsmyndigheten att verkställa en mera ingående
undersökning härav, då det rör sig om så intima förhållanden.
Förutsättningen för tillämpning av en dylik bestämmelse måste vara, att
de båda sammanlevande uppträda på ett sådant sätt, att det icke kan
finnas något tvivel om arten av förhållandet dem emellan. Detta villkor
kan anses uppfyllt, därest de vid mantalsskrivning eller i deklaration uppgiva,
att de leva som äkta makar, och det synes icke finnas någon betänklighet
mot att i ett sådant fall tillämpa de för beskattning av äkta
makar gällande reglerna. Det torde jämväl finnas många fall, då två
personer uppträtt på sådant sätt, att man, ehuru de icke uppgivit det i
sina deklarationer, kan utan svårighet fastslå, att de leva såsom man
och hustru. Även i sådana fall bör taxeringsmyndigheten vara berättigad
taxera dem såsom om de voro äkta makar. De sakkunniga föreslå
därför, att två med varandra sammanlevande personer skola taxeras som
om de voro äkta makar, därest av dem eller endera av dem vid mantalsskrivning
eller i deklaration uppgives, att de sammanleva såsom man
och hustru, eller det eljest är allmänt känt, att så är förhållandet.

Bihang till riksdagens protokoll 1919. Bil. till grop. Nr 259.

34 Bilagor till Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag.

Förslaget till vissa ändringar i förordningen den 28 oktober 1910 om
taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering.

2 §•

Enligt nuvarande bestämmelser är verk och bolag, som är försett
med Kungl. Maj:ts oktroj, eller blivit registrerat såsom aktiebolag eller
står under offentlig kontroll, alltid skyldigt att avgiva deklaration oberoende
av, huruvida det haft skattepliktig inkomst eller icke, varemot
annan skattskyldig har att avgiva deklaration, endast om han nästföregående
åt- varit taxerad {ill inkomst- och förmögenhetsskatt eller åtnjutit
minst 800 kronors inkomst eller ägt förmögenhet till värde av
minst 6 000 kronor. Denna gräns för deklarationsplikt sammanfaller icke
fullständigt med gränsen för skatteplikt. Andra juridiska personer än
nyssnämnda bolag liksom andra enskilda skattskyldiga än här i riket
mantalsskrivna svenska medborgare äro skattepliktiga redan vid ett taxerat
belopp av 100 kronor, ehuru de i regel icke äro uppgiftspliktiga i
annat fall än när de föregående år varit taxerade till inkomst- och förmögenhetsskatt.
Likaledes är en svensk medborgare, som är här i riket
mantalsskriven, ehuru icke uppgiftspliktig, skattepliktig, även om han
haft lägre inkomst än 800 kronor och mindre förmögenhet än 6,000 kronor,
därest hans taxerade belopp skulle bliva minst 800 kronor. Detta är
t. ex. fallet, när han haft en inkomst av 750 kronor ochen förmögenhet av

3,000 kronor; inkomsten 750 kronor skall då ökas med en sextiondedel
av förmögenheten eller 50 kronor, vadan hans taxerade belopp blir 800
kronor. Det lämpligaste torde emellertid vara att gränserna för skatteplikt
och uppgiftsplikt alltid sammanfalla.

Enligt förslaget om ändring i förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt
blir gränsen för skatteplikt i fråga om svensk medborgare,
som är här i riket mantalsskriven, mycket olika i det att den växlar allt
efter bostadsort, civilstånd och barnantal, och det är därför svårt att
sätta en bestämd gräns, vid vilken uppgiftsplikt för sådan skattskyldig
bör inträda. Eu lösning vore att bestämma, att en var skattskyldig är
uppgiftspliktig, när han nästföregående år åtnjutit så stor inkomst och
vid samma års utgång haft en så stor förmögenhet, att skatteplikt för
honom inträtt. Den skattskyldige skulle då vara tvungen att taga reda
på, huru stora de skattefria avdragen äro för honom själv, hans hustru

Bilagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag. 35

och de barn, för vilkas inkomst och förmögenhet han skall taxeras, samt
alt uträkna, huruvida hans taxerade belopp överstiger dessa avdrag eller
icke. Det synes dock icke vara lämpligt att på detta sätt låta den skattskyldige
själv avgöra, huruvida skatteplikt inträtt eller ej. Härigenom
förminskas för taxeringsmyndigheten möjligheten att kontrollera, för vilka
personer den skattskyldige beräknat avdrag, och huruvida dessa avdrag
uträknats riktigt, vadan följden torde bliva, att taxeringsmyndigheten ofta
måste infordra deklaration enligt andra momentet i paragrafen. Härtill
kommer, att ett misstag från den skattskyldiges sida skulle för honom
medföra förlust av rätten att överklaga taxeringen. Däremot torde man
kunna överlämna åt den skattskyldige att själv verkställa sammanläggningen
av inkomsten med en sextiondedel av förmögenheten samt att
hålla reda på, huruvida det sammanlagda beloppet över- eller understiger
ortsavdraget. Så snart den skattskyldiges taxerade belopp överstiger
detta avdrag, bör uppgiftsplikt inträda; det tillkommer därefter taxeringsmyndigheten
att avgöra, vilka avdrag därutöver böra få åtnjutas.
För att skattskyldig skall få reda på, huru stort ortsavdraget är å den
ort, där han är bosatt, erfordras emellertid, att i den kungörelse om
taxeringen, som enligt 26 § skall utfärdas, inflyter uppgift om, till vilka
ortsgrupper de olika orterna inom länet höra, och föreslå de sakkunniga
därför, att i sagda kungörelse skall inflyta en dylik uppgift.

I fråga om andra juridiska personer än de i 1 inom. a) upptagna
och andra enskilda skattskyldiga än svenska medborgare, som äro här i
riket mantalsskrivna, synes gränsen för uppgiftsplikt böra sammanfalla
med gränsen för skatteplikt, och dessa sålunda bliva uppgiftsskyldiga, så
snart deras taxerade belopp uppgår till 100 kronor.

De sakkunniga vilja få framhålla, att med den föreslagna lydelsen av
ifrågavarande § man måste vara mycket försiktig vid tillämpning av 18
§ 1 mom. samt i många fall låta 7 mom. i samma paragraf komma till
användning.

3 §•

Då enligt förslaget en skattskyldig kan taxeras jämväl för barns
inkomst och förmögenhet, synes det erforderligt, att i denna § inryckes
uttrycklig bestämmelse därom, att eu dylik skattskyldig är pliktig att i
sin deklaration angiva jämväl barnens inkomst och förmögenhet. De
sakkunniga hava ansett det lämpligt, att samtidigt uttryckligen stadgas,
vilket förut icke skett, att jämväl hustruns inkomst och förmögenhet
skall uppgivas, därest icke hustrun själv skall taxeras därför.

36 Bilagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag.

11 §•

2:o) d) Det synes erforderligt att i samband med införande av den
anordningen, att skattskyldig skall taxeras för hemmavarande eller av
honom underhållna barns inkomst och förmögenhet, utsträcka uppgiftsplikten
för förmyndarekammare eller gode män för tillsyn av förmyndarskap
ifråga om inkomst eller förmögenhet, som tillkommer omyndig.
Man torde dock kunna inskränka sig till att fordra dylika uppgifter, därest
den omyndiges inkomst uppgått till minst 100 kronor eller hans
förmögenhet till minst 1,200 kronor, detta för att bespara ifrågavarande
myndigheter besväret att avlämna uppgifter angående inkomster och förmögenheter,
vilka praktiskt taget sakna betydelse i skatteavseende.

2:o) h) Enligt lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring
skall en var svensk man eller kvinna, som är varaktigt oförmögen till
arbete eller fyllt 67 år, uppbära pension, vilken utgör för man 30 / och
för kvinna 24 % av de erlagda pensionsavgifternas sammanlagda belopp
och utgår oberoende av pensionstagarens inkomst i övrigt. Den årliga
pensionsavgiften utgör högst 13 kronor och skall erläggas i högst 51 år
eller från och med det år, då en person fyller 16 år, till ock med det år,
då han fyller 66 år. De erlagda avgifterna kunna sålunda utgöra högst
663 kronor och den årliga pensionen högst 198 kronor 90 öre för
man och 159 kronor 12 öre för kvinna. Pensionstagare, som är varaktigt
oförmögen till arbete och vilkens årsinkomst, oberäknat pension
enligt nämnda lag, icke uppgår för man till 300 kronor och för
kvinna till 280 kronor, kan därjämte erhålla ett pensionstillägg, som
kan uppgå till högst 150 kronor för man och 140 kronor för kvinna
och vilket minskas ju mer inkomsten närmar sig 300 respektive 280
kronor, så att inkomst och pensionstillägg aldrig kunna tillsammans
överstiga 300 respektive 280 kronor. Pensionstillägget skall höjas med
0,08 % för varje krona av till fullo erlagda pensionsavgifter. Även med
inberäkning av dylik förhöjning av pensionstillägget kunna dock för pensionstagare,
som är berättigad till pensionstillägg, detta och inkomsten
tillsammans aldrig överstiga 300 respektive 280 kronor.

Utöver den obligatoriska pensionen och pensionstillägget kan en
pensionstagare uppbära pension på grund av frivilliga avgifter. Dylika
avgifter få icke erläggas till högre belopp än 30 kronor för varje kalenderår,
och pensionen utgör för man IV2 % av avgiftens belopp för varje
helt år, som förflutit från den dag, avgiften erlades, till den dag, från
vilken pensionen utgår, samt för kvinna 5/6 av motsvarande belopp för

Bilagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag. 37

man. Denna pension kan sålunda uppgå till jämförelsevis avsevärda
belopp.

Lagen om allmän pensionsförsäkring innehåller jämväl bestämmelser
om understöd. Dylikt understöd kan under villkor och med belopp,
som är stadgat angående pensionstillägg, erhållas av den, som efter fyllda
15 år blivit varaktigt oförmögen till arbete, men för vilken pensionsavgifter
icke blivit erlagda, ävensom av den, vilken vid nämnde ålder redan
är varaktigt oförmögen till arbete.

Pension, pensionstillägg och understöd äro tydligen för mottagaren
inkomst av beskaffenhet att böra tagas i beräkning vid taxering till inkomstoch
förmögenhetsskatt. Uppgift om pensions- eller understödstagare bör
sålunda i överensstämmelse med vad som för likartade fall är stadgat
lämnas av den, som utbetalar pensionen eller understödet d. v. s. pension
sstyrelsen. Det är dock icke erforderligt, att uppgift lämnas angående
samtliga pensions- och understödstagare, enär man i många fall
kan beräkna, att inkomsten är så ringa, att skatteplikt icke inträder.

I fråga om pensionstagare, vilka icke åtnjuta pensionstillägg, är det
tydligt, att i många fall deras inkomst är så stor, att skatteplikt föreligger.
Annorlunda förhåller det sig med den, som uppbär pensionstillägg.

För en ensamförsörjare, som är berättigad till pensionstillägg, kan
inkomsten högst utgöra 498 kronor 90 öre (198,90 -j- 300). Skatteplikt
kan sålunda icke inträda, och någon uppgift om en sådan persons pension
och pensionstillägg behöver alltså icke lämnas. År det fråga om äkta
makar, som åtnjuta pensionstillägg, kunna deras inkomster icke överstiga
för mannen 498 kronor 90 öre och för hustrun 439 kronor 12 öre (159.12
+ 280) sålunda för båda gemensamt 938 kronor 2 öre. Därest makarna
äro bosatta å ort tillhörande ortsgrupp I eller II, inträder sålunda skatteplikt
för dem. Det torde dock vara endast i undantagsfall, som två äkta
makar i den ställning, att de åtnjuta pensionstillägg, hava så stor inkomst,
att skatteplikt inträder, och det synes därför i regel vara onödigt
att erhålla uppgifter om pension, som tillkommer person, vilken är berättigad
till pensionstillägg.

Skulle pensionstagare jämväl uppbära pension på grund av frivilliga
avgifter, kan skatteplikt lättare inträda, särskilt ifråga om äkta makar,
och uppgift blir då erforderlig.

År det fråga om person under 21 år, som uppbär understöd eller
pension och pensionstillägg, torde i flertalet fall det icke vara han själv
utan hans fader eller moder, som skall taxeras härför, och man kan då
icke med bestämdhet fastslå, att denna inkomst saknar betydelse för taxeringen,
vadan uppgift bör lämnas.

38 Bilagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag.

För att bespara pensionsstyrelsen besväret att lämna uppgifter om
pensioner och understöd, vilka uppgå till så små belopp, att de praktiskt
taget sakna betydelse för beskattningen, föreslås, att uppgiftsskyldighet
icke skall äga rum för pension eller understöd som icke uppgår till 100
kronor. I samband därmed torde gränsen för uppgiftsskyldighet ifråga
om annan pension, livränta och gratifikation jämväl böra sättas vid ett
belopp av 100 kronor.

De av de sakkunniga föreslagna ändringarna i förordningen om inkomst-
och förmögenhetsskatt och i förordningen om taxeringsmyndigheter
och förfarandet vid taxering nödvändiggöra viss ändrad avfattning
av gällande formulär till deklarationer och taxeringslängder. För
slag i sådant avseende äro för närvarande under utarbetande.

Stockholm i december 1918.

OTTO Y. LANDÉN.

Knut Wicksell.

Harald Waller.

Bilagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag. 39

Tabell 1.

Tabell

över indelning av de skattskyldige i klasser efter storleken av beskattnings•
fritt avdrag.

600 kronors avdrag	ortsgrupp I	ogift utan barn.
700 kronors avdrag	ortsgrupp II	ogift utan barn.
		ogift med ett barn under 15 år.
800 kronors avdrag	ortsgrnpp 1	gift utan barn.
1	ortsgrupp III	ogift utan barn.
		ogift med två barn under 15 år.
	ortsgrupp I i	ogift med ett barn över 15 år.
900 kronors avdrag		gift med ett barn under 15 år.
	TT 1	ogift med ett barn under 15 år.
	ortsgrupp II ''
	1	gift utan barn.
	ortsgrupp IV	ogift utan barn.
		ogift med tre barn under 15 år.
		ogift med ett barn under 15 år och ett barn över 15 år.
		gift med två barn under 15 år.
		gift med ett barn över 15 år.
1,000 kronors avdrag <	1	ogift med två barn under 15 år.
	ortsgrupp II <	ogift med ett barn över 15 år.
	1	gift med ett barn under 15 år.
	1	ogift med ett barn under 15 år.
	ortsgrnpp III {
	1	gift utan barn.
	ortsgrupp V	ogift utan barn.
		ogift med fyra barn under 15 år.
		ogift med två barn under 15 år och ett barn över 15 år. \|
1,100 kronors avdrag <	ortsgrupp I	ogift med två barn över 15 år.
		gift med tre barn under 15 år.
•		gift med ett barn under 15 år och ett barn över 15 år.

40 Bilagor till Kungl. Majits proposition Nr 259 vid 1919 ars lagtima riksdag.

	''	ogift med tre barn under 15 dr. ogift med ett barn under 15 år och ett barn Bver 15 år.
	ortsgrupp II	gift med två barn under 15 år. gift med ett barn över 15 år.
1,100 kronors avdrag <	1	ogift med två barn under 15 år.
ortsgrupp III ■! 1	ogift med ett barn över 15 år. gift med ett barn under 15 år. ogift med ett barn under 15 år.
	ortsgrupp IV <	gift utan barn. ogift med fem barn under 15 år. ogift med tre barn under och ett över 15 år. ogift med ett barn under och två över 15 år.
	ortsgrupp I	gift med fyra barn under 15 år. gift med två barn under och två barn över 15 år. gift med två barn över 15 år. ogift med fyra barn under 15 år. ogift med två barn under och två barn över 15 år.
	ortsgrupp II	ogift med två barn över 15 år. gift med tre barn under 15 år.
1,200 kronors avdrag .		gift med ett barn under och ett barn över 15 år. ogift med tre barn under 15 år. ogift med ett barn under och ett barn över 15 år.
	ortsgrupp III	gift med två barn under 15 år. gift med ett barn över 15 år. ogift med två barn under 15 år.
	ortsgrupp IV \	ogift med ett barn över 15 år. gift med ett barn under 15 år. ogift med ett barn under 15 år.
	ortsgrupp V < o. s. v.	gift utan barn.

Bilagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag. 41

Tabell 2.

Tabeller

för utfinnande av beskattningsbart belopp.

600 kronors skattefritt avdrag.

Taxerat belopp.	Beskattnings-bart belopp	Taxerat belopp	Beskattnings-bart belopp	Taxerat belopp	Beskattnings-bart belopp
620	10	820	no	1,020	210
40	20	40	120	40	220
60	30	60	130	60	230
80	40	80	140	80	240
700	50 *	900	150	1,100	250
20	60	20	160	20	260
40	70	40	170	40	270
60	80	60	180	60	280
80	90	80	190	80	290
800	100	1,000	200	1,200	300

Tid högre taxerade belopp än 1,200 kronor utflnnes det beskattningsbara beloppet genom att från
det taxerade beloppet draga 900 kr.

700 kronors skattefritt avdrag.

Taxerat belopp	Beskatt- nings- bart belopp	Taxerat belopp	Beskatt- nings- bart belopp	Taxerat belopp	Beskatt- nings- bart belopp	Taxerat belopp	Beskatt- nings- bart belopp	Taxerat belopp	Beskatt- nings- bart belopp
720	10	880	90	1,040	170	1,200	250	1,360	330
40	20	900	100	60	180	20	260	80	340
60	30	20	no	80	190	40	270	1,400	350
80	40	40	120	1,100	200	60	280
800	50	60	130	20	210	80	290
20	60	80	140	40	220	1,300	300
40	70	1,000	150	60	230	20	310
60	80	20	160	80	240	40	320

Vid högre taxerade belopp än 1,400 kronor utflnnes det beskattningsbara beloppet genom att från
det taxerado beloppet draga 1,050 kronor.

Bihang till riksdagens protokoll 1919. Bil. till prop. Nr 259.

42 Bilagor till Kungl. May.ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag,

800 kronors avdrag.

Taxerat belopp	Beskatt- ningsbart belopp	Taxerat belopp	Beskatt- ningsbart belopp	Taxerat belopp	Beskatt- ningsbart belopp	Taxerat belopp	Beskatt- ningsbart belopp
820	10	1,020	no	1,220	210	1,420	310
40	20	40	120	40	220	40	320
60	30	60	130	60	230	60	330
80	40	80	140	80	240	80	340
900	50	1,100	150	1,300	250	1,500	350
20	60	20	160	20	260	20	360
40	70	40	170	40	270	40	O N ce
60	80	60	180	60	280	60	380
80	90	80	190	80	290	80	390
1,000	100	1,200	200	1,400	300	1,600	400

Vid högre taxerade belopp än 1,600 kronor utfinnes det beskattningsbara beloppet genom att
från det taxerade beloppet draga 1,200 kronor.

000 kronors avdrag.

Taxerat belopp	Beskatt- nings- bart belopp	Taxerat belopp	Beskatt- nings- bart belopp	Taxerat belopp.	Beskatt- nings- bart belopp	Taxerat belopp	Beskatt- nings- bart belopp	Taxerat belopp	Beskatt- nings- bart belopp
920	10	1,100	100	1,300	200	1,500	300	1,700	400
940	20	20	no	20	210	20	310	20	410
960	30	40	120	40	220	40	320	40	420
980	40	60	130	60	230	60	330	60	430
1,000	50	80	140	80	240	80	340	80	440
20	60	1,200	150	1,400	250	1,600	350	1,800	450
40	70	20	160	20	260	20	360
60	80	40	170	40	270	40	370
80	90	60	180	60	280	60	380
—	—	80	190	80	290	80	390

Vid högre taxerade belopp än 1,800 kronor utfinnes det beskattningsbara beloppet genom att från
det taxerade beloppet draga 1,350 kronor.

Bilagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag. 43

1,000 kronors avdrag.

Taxerat belopp	Beskatt- nings- bart belopp	Taxerat belopp	Beskatt- nings- bart belopp	Taxerat belopp	Beskatt- nings- bart beopp	Taxerat belopp	Beskatt- nings- bart belopp	Taxerat belopp	Beskatt- nings- bart belopp
1,020	,0	1,220	no	1,420	210	1,620	310	1,820	410
40	20	40	120	40	220	40	320	40	420
60	30	60	130	60	230	60	330	60	430
80	40	80	140	BO	240	80	340	80	440
1,100	50	1,300	150	1,500	250	1,700	350	1,900	450
20	60	20	160	20	260	20	360	20	460
40	70	40	170	40	270	40	370	40	470
60	80	60	180	60	280	60	380	60	480
80	90	80	190	80	290	80	390	80	490
1,200	100 1	1,400	200	1,600	3(0	1,800	400	2,000	500

Vid högre taxerade belopp än 2,000 kronor utfinnes det beskattningsbara beloppet genom att från
det taxerade beloppet draga 1,500 kronor.

1,100 kronors avdrag.

Taxerat belopp	Beskatt- ningsbart belopp	Taxerat belopp	Beskatt- ningsbart belopp	Taxerat belopp	Beskatt- ningsbart belopp	Taxerat belopp	Beskatt- ningsbart belopp
1.120	10	1,420	160	1,720	310	2,020	460
40	20	40	170	40	320	40	470
60	30	60	180	60	330	60	480
80	40	80	190	80	340	80	490
1,200	50	1,500	200	1,800	350	2,100	500
20	60	20	210	20	360	20	510
40	70	40	220	40	370	40	520
60	80	60	230	60	380	60	530
80	90	80	240	80	390	80	540
1,300	100	1,600	250	1,900	400	2,200	550
20	no	20	260	20	410
40	120	40	270	40	420
60	130	60	280	60	430
80	140	80	290	80	440
1,400	150	1,700	300	2,000	450

Vid högre taxerade belopp än 2,200 kronor utfinnes det beskattningsbara beloppet genom att från
det taxerade beloppet draga 1,65U kronor.

44 Bilagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag.

1,200 kronors avdrag.

Taxerat belopp	Beskatt- ningsbart belopp	Taxerat belopp	Beskatt- ningsbart belopp	Taxerat belopp	Beskatt- ningsbart belopp	Taxerat belopp	Beskatt- ningsbart belopp
1,220	10	1,520	160	1,820	310	2,120	460
40	20	40	170	40	320	40	470
60	30	60	180	60	330	60	480
80	40	80	190	80	340	80	490
1,300	50	1,600	200	1,900	350	2,200	500
20	60	20	210	20	360	20	510
40	70	40	220	40	370	40	520
60	80	60	230	60	380	60	530
80	90	80	240	80	390	80	540
1,400	100	1,700	250	2,000	400	2,300	550
20	no	20	260	20	410	20	560
40	120	40	270	40	420	40	570
60	130	60	280	60	430	60	580
80	140	80 -	290	80	440	80	590
1,500	150	1,800	300	2,100	450	2,400	600

Vid högre taxerade belopp än 2,400 kronor ntfinnes det beskattningsbara beloppet genom att från
det taxerade beloppet draga 1,800 kronor.

1,300 kronors avdrag.

Taxerat belopp	Beskatt- nings- bart belopp	Taxerat belopp	Beskatt- nings- bart belopp	Taxerat belopp	Beskatt- nings- bart belopp	Taxerat belopp	Beskatt- nings- bart belopp	Taxerat belopp	Beskatt- nings- bart belopp
1,320	10	1,620	160	1,920	310	2,220	460	2,520	610
40	20	40	170	40	320	40	470	40	620
60	30	60	180	60	330	60	480	60	630
80	40	80	190	80	340	80	490	80	640
1,400	50	1,700	200	2,000	350	2,300	500	2,600	650
20	60	20	210	20	360	20	150
40	70	40	2i0	40	370	40	520
60	80	60	230	60	380	60	530
80	90	80	240	80	390	80	540
1,500	100	1,800	250	2,100	400	2,400	550
20	no	20	260	20	410	20	560
40	120	40	270	40	420	40	570
60	130	60	280	60	430	60	580
80	140	80	290	80	440	80	591
1,600	150	1,900	300	2,200	450	2,500	600

Vid högre taxerade belopp än 2,600 kronor ntfinnes det beskattningsbara beloppet genom att från
det taxerade beloppet draga 1,950 kronor.

Bilagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag. 45

Tabell 3.

Tabell

upplagande jämförelse mellan skattens belopp enligt den nuvarande skatteskalan
samt den föreslagna skatteskalans grundbelopp för skattskyldiga med
600, 800, 1,000, 1,-00 och 1,400 kronors skattefritt avdrag.

	Nuva- rande skatt	600 kr. avdrag	800 kr. avdrag	1,000 kr. avdrag	1,200 kr. avdrag	1,400 kr. avdrag
Taxerat belopp	Beskatt- nings- bart belopp	Skatt	Beskatt- nings- bart belopp	Skatt	Beskatt- nings- bart belopp	Skatt	Beskatt- nings- bart belopp	Skatt	Beskatt- nings- bart belopp	Skatt
620		10	0-30					_	_	_	_
800	3-20	100	3	—	—	—	—	—	—	—	—
820	3-20	no	3-30	10	0''30	—	—	—	—	—	—
l,0i )0	6	200	6	100	3	-	—	—	—	—	—
1,020	6	210	6-30	no	330	10	0''30	—	—	—	—
1,200	9,60	300	9	200	6	100	3	—	—	—	—
1,220	9-60	320	9-60	210	6-30	no	3 30	10	0-30	—	—
1,400	11-20	500	15	300	9	2C0	6	100	3	—	—
1,420	11-20	520	15-60	310	9-30	210	6-30	no	3 30	10	030
1,600	16	7t)0	21	400	12	300	9	200	6	600	3
1,800	21-60	900	27	600	18	4C0	12	300	9	200	6
2,000	24	1,100	33	800	24	500	15	400	12	300	9
2,400	33-60	1,500	45	1,200	36	900	27	600	18	500	15
2,800	44-80	1,900	57	1,600	48	1,300	39	1,000	30	700	21
3,000	48	2,100	63	1,800	54	1,500	45	1,200	36	900	27
4,000	80	3,100	93-50	2,800	84	2,500	75	2,200	66	1,900	57
5,000	no	4,100	128-50	3,800	118	3,500	107-50	3,200	97	2,900	87
6,000	135	5,100	163 50	4,800	153	4,500	142-50	4,200	132	3,900	121-50
7,000	165	6,100	198-50	5,800	188	5,500	177-50	5,2(10	167	4.900	156-50
8,000	195	7,100	233-50	6,800	223	6,500	212-50	6,200	202	5,900	191-50
9,000	230	8,100	268-50	7,800	258	7,500	247-50	7,2n0	237	6,900	226-50
10,000	265	9,100	30350	8,800	293	8,500	282-50	8,200	272	7,900	261-50
12,000	335	11,100	379	10,800	367	10,500	355	10,200	343	9,900	33150

46 Bilagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag.

1 1 Taxerat belopp	N nva-rande skatt	600 kr.	avdrag	800 kr. avdrag	1,000 kr. avdrag	1,200 kr. avdrag	1,400 kr. avdrag
Beskatt- nings- bart belopp	Skatt	Beskatt- nings- bart belopp	Skatt	Beskatt- nings- bart belopp	Skatt	Beskatt- nings- bart belopp	Skatt	Beskatt- nings- bart belopp	Skatt
15,000	455	14,100	499	13.800	487	13,500	475	13.200	463	12,900	451
20,000	655	19,100	699	18,800	68?	18,500	675	18,200	663	17,900	651
25,000	880	24,100	940	23,800	925	23,500	910	23,200	895	22,900	880
3u,000	1,105	29,100	1,190	28,800	1,175	23,5u0	1,160	28,200	1,145	27,900	1.130
40,000	1,605	39,100	1,690	38.800	1,675	38 500	1,660	38,200	1,645	37,900	1,630
50.000	2,105	49,100	2,190	48,800	2,175	48,500	2,160	48,200	2,145	47,900	2,130
60,000	2.655	59,100	2,781	58.''00	2,763	58,500	2,745	58,200	2,727	57,900	2,709
70,000	3,205	69,100	3,381	68,800	3,363	68,500	3,345	68,200	3,327	67,900	3,309
80,000	3,755	79.100	3,981	78,800	3,963	78,500	3,945	78,200	3,927	77,900	3,909
90,000	4.355	89,100	4,581	88,800	4,563	88,500	4,545	88,200	4,527	87,900	4,509 \|
100,000	4,955	99,100	5,181	98,800	5,163	98.500	5,145	98,200	5,127	97,900	5,109 ''

Bilagor till Kungl. May.ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag. 47

Bilaga 2.

Inkomstskattesakkunnigas slutliga utlåtande.

V. P. M.

Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28 juni 1918 har herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet tillkallat undertecknade för
att inom departementet biträda vid en revision i vissa delar av lagstiftningen
rörande den direkta beskattningen till staten.

De sakkunniga hava börjat sina gemensamma överläggningar den
17 augusti 1918, varefter förnyade sammanträden tid efter annan ägt
rum, och hava de sakkunniga i december 1918 avgivit preliminärt utlåtande
jämte förslag till vissa ändringar dels i förordningen den 28 oktober
1910 om inkomst- och förmögenhetsskatt dels ock i förordningen
samma dag om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering.

Sedan nämnda förslag för yttrande remitterats till kammarrätten,
pensionsstyrelsen, överståthållaräm betet och Kungl. Maj:ts befallningshavande,
hava de sakkunniga erhållit tillfälle att taga del av de av
nämnda myndigheter avgivna yttranden ävensom en del skrivelser, som
inkommit från föreningar och enskilda.

Utöver vad de sakkunniga i sitt preliminära utlåtande yttrat, få de
nu anföra följande.

De sakkunniga hava — jämte det att i förslaget till förordning om
vissa ändringar i skatteförordningen införts skatteskalan för aktiebolag,
vilken icke ingick i det remitterade förslaget — funnit sig böra, delvis
på grund av anmärkningar, som framställts av de över de remitterade
förslagen hörda myndigheterna, föreslå vissa ändringar i förslagen. Så
föreslås, att 9 §, 17 § 1 mom., 19 § och 25 § 1 och 2 mom. i förordningen
om inkomst- och förmögenhetsskatt måtte erhålla följande lydelse:

9 §.

Vid uppskattning av inkomst ur inkomstkälla, som i 7 § omförmäles,
må, utom i det fall att ersättning för bestridande av särskilda
med tjänst eller uppdrag förenade kostnader, varom i 8 § förmäles, blivit
av staten särskilt anvisad, avdrag ske för alla utgifter för inkomstens
förvärvande eller bibehållande, såsom:

48 Bilagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riks dag.

arrende eller hyresavgift; — — — underhåll av fastighet och
inventarier;

kontors- och andra förvaltningskostnader — — — särskilda anvisningarna.

Därest gift kvinna av förvärvsverksamhet är i avsevärd grad förhindrad
att ägna sig åt hemmets skötsel, äger hon att från sin inkomst
av dylik verksamhet avdraga kostnaden för nödigt biträde i hemmet,
dock att avdraget i intet fall må överstiga 300 kronor.

17 §.

1 mom. Den uppskattade inkomsten och en sextiondedel av den
uppskattade förmögenheten utgöra tillsammans taxerat belopp. För den,
som icke enligt 12 § är skattskyldig för förmögenhet, utgör den uppskattade
inkomsten taxerat belopp. Det taxerade beloppet utföres i
jämna tiotal kronor, så att överskjutande belopp, som icke uppgår till
fullt tiotal kronor, bortfaller.

19 §.

Inkomst och förmögenhetsskatt utgår med viss procent av de enligt
nedan angivna grunder uträknade grundbelopp.

1. För andra skattskyldiga än inländska aktiebolag och solidariska
bankbolag utgör grundbeloppet:

för den del av det beskattningsbara beloppet, som icke överstiger

10,000 kronor, 3 %,

för den del av det beskattningsbara beloppet, som överstiger

10,000	kronor	men	icke	20,000 kronor, 4 %
20,000	»	»	»	40,000 :	» 5 »
40,000	»	»	»	60,000 :	’> 6 »
60,000	»			100,000 )	» 7 »
100,000	»	»	»	150,000 5	► 8 »
150,000	»	»	»	200,000 >	j 9 >
200,000	»	»	»	300,000 j	► 10 »
300,000	»		»	400,000 s	» 11 »
400,000	»		»	600,000 5	» 12 »
600,000	»	»	»	800,000 ■ i	> 13 »
800,000		»	»	1,000,000 i	> 14 »
1,000,000	»				15 »

Bilagor till Kungl. Maj:ts propositior Nr 259 vid 1919 års l agtima riksdag. 49

dock att grundbeloppet icke må i något fall överstiga 12 % av det
beskattningsbara beloppet.

2. För inländskt aktiebolag eller solidariskt bankbolag utgör
grundbeloppet:

När den taxerade inkomsten i för-hållande till kapitalet	Skatt i % av den taxerade inkomsten	När den taxerade inkomsten hållande till kapitalet	i för-	Skatt i % av den tax'' rade inkomsten
icke överstiger 4 %			1,50	överstiger 22 men	icke 23	1 % • •	7,60 •
överstiger 4 men	icke	47* % . ■ ■	1,60	* >	23	7>	>	24	> . .	7,75
>	4l/i >	1	4l/2 » . . .	1,70	>	24	»	7>	257a	>	7,90
»	4 Va »		43/i «...	1.80	»	257a	.	t	27	. . .	8,05
»	43/i *	»	5 ....	1,90	»	27	■»		287a		8,20
>	5 «	>	57s » . . •	2,00	}	287a	>	>	30	. . .	8,35
»	5Vs »	Tf	52,s »...	2,20	»	30	>	>	32	» . .	8,50
>	52/s »	»	6 > . . .	2,40	>	32	»	>	34	» . .	8,65
>	6	>	67a ....	2,60	»	34	>	»	36	» . .	8,80
»	6''/s »	>	62/a > . . .	2,80	J>	36		■»	39	* . .	8,95
»	62/a »	>	7 » . . .	3,00	7	39	»	>	42	. . .	9,10
»	7	>	77a > • • ■	3,20	»	42	>	»	46	» . .	9,25
»	77» »	>	72/s ....	3,40		46		>	50	» . .	9,40
	V/s »	»	8 ....	3,60	>	50		>	55	> . .	9,55
>	8 »	>	87a »...	8,80	»	55	>	»	60	>	9,70
>	87a »	>	9 »...	4,00	Tf	60	»	>	65	> . .	9,85
	9 .	>	97a »...	4,20	>	65		>	70	» . .	10,00
■»	97a >	>	10 » . . .	4,40	*	70	»		75	» . .	10,15
»	10	>	10Va » ...	4,60		75	>	>	80	*	10,30
»	107a »	>	ii ....	4.80	»	80	»	>	85		10,45
»	11	>	117a ....	5,00	»	85	*	>	90	> . .	10,60
»	117a »	»	12 ....	5,20		90	»	»	95	7> . .	10,75
*	12	>	127a ....	5,40	>	95		7>	100	y	10,90
>	127a .	>	13 ....	5,60	>	100	>	I	105	. . .	11,00
>	13 .	>	132/s ....	5,80	>	105	>	>	no	> . .	11,10
>	13''7a >	»	147» ....	O ©_ CD	»	no	>	>	115	y . .	11,20
>	147a »	»	15 ....	6,20		115	J	»	120	y . .	11,30
»	15 »	»	16 ....	6,4 0	»	120		»	125	y . .	11,40
>	16	>	17 ....	6,60		125		>	130	y	11,50
>	17	>	18 ....	6,80	*	130	»	»	135	» . .	11,60
>	18	>	19 > . . .	7,00	>	135	>	>	140	y . .	11,70
>	19	>	20 ....	7,16	>	140	»	»	145	y . .	11,80
»	20	>	21 ....	7,30	*	145	>	I	150	y . .	11,90
>	21		22 ....	7.46	»	150 .					12,00

Bihang till riksdagens protokoll 1919.

Bil. till grop. Nr 259.

50 Bilagor till Kungl. May.ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag.

Till kapital, varom här är fråga, räknas såväl aktie- eller lottkapital
som ock reservfonden. Aktie- eller lottkapitalet upptages till det
belopp, som angivits i ingående balansräkningen för nästföregående år,
eller, om aktie- eller lottkapitalet samma år undergått förändring, till
medelstorleken därav under nämnda år. På samma sätt förfares vid
beräkning av reservfonden.

25 §.

1 mom. År skattskyldig gift, skall i hans taxering enligt denna
förordning inbegripas jämväl hustruns inkomst och förmögenhet; dock
att i fall, där hustrun haft inkomst eller förmögenhet, som rättsligen
varit från mannens förvaltning undantagen, hustrun skall taxeras härför.

Skulle i senare fallet avdrag, vartill ena maken enligt 10 § varit
berättigad, överstiga dennes inkomst, må överskjutande beloppet avräknas
från den andre makens behållna inkomst.

Hava makar blivit särskilt taxerade, skall det beskattningsbara beloppet
bestämmas efter båda makarnas taxerade belopp sammanräknade,
varvid iakttages, att de enligt 18 § 1 mom. skattskyldig medgivna avdrag
få åtnjutas allenast av makarna gemensamt, och skall skatt beräknas
efter det sålunda bestämda beskattningsbara beloppet samt påföras vardera
maken efter förhållandet mellan dennes taxerade belopp och summan
av de för båda makarna taxerade beloppen.

Därest hustrun men icke mannen taxeras till inkomst- och förmögenhetsskatt,
skall vid beräknande av det beskattningsbara beloppet
hustrun för mannen åtnjuta enahanda avdrag, som eljest får åtnjutas
för hustru.

2 mom. Därest man och kvinna, ehuru icke gifta med varandra,
sammanleva såsom äkta makar, och detta vid mantalsskrivning eller i
deklaration uppgives, skola ifrågavarande personer i alla avseenden
taxeras så, som om de vore gifta med varandra.

Bilagor till Kung!. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag. 51

Särskilda anvisningar till ledning vid taxeringen.

l:o) Inkomst av fast egendom.

I. Värdet av bostadsförmån — — —

TI. Till inkomst av jordbruk — — — jordbruket och dess binäringar
(ej för personligt behov) avsedda inventarier.

För lön och underhåll åt hemmavarande barn, som deltager i arbetat
med egendomens skötsel, äger skattskyldig göra avdrag med fulla
värdet av omförmälda förmåner, därest barnet uppnått 21 år eller särskilt
taxeras för sin inkomst. I andra fall må avdrag för lön och underhåll
åt hemmavarande barn icke äga rum, liksom å andra sidan lönen
och underhållet icke skola upptagas såsom inkomst för barnet.

Kostnad för sådana arbeten — — — inkomst av jordbruk.

III. Till inkomst av skogsbruk--—

IV. Såsom inkomst av fast egendom — — —

V. I fråga om rätt till avdrag---

VI. I fall, som i 7 § T.o) sägs--—

5;o) Vissa avdrag vid inkomstens uppskattning.

Avdrag är medgivet

l:o) för alla omkostnader — — —

Avdrag får således ej göras — — —

Däremot är avdrag medgivet — — — belastar sin affär med utgifter
härför. För lön och underhåll åt hemmavarande barn, som deltaga
i rörelse eller yrke, äger skattskyldig göra avdrag med fulla värdet
av omförmälda förmåner, därest barnet uppnått 21 år eller särskilt taxeras
för sin inkomst. I andra fall må avdrag för lön och underhåll åt
hemmavarande barn icke äga rum, liksom å andra sidan lönen och
underhållet icke skola upptagas såsom inkomst för barnet.

Vidare föreslå de sakkunniga, att 2 § 1 mom. i förordningen om
taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering i stället för vad tidigare
föreslagits måtte erhålla följande lydelse:

2 §•

1 mom. Skyldighet att avgiva uppgift till ledning för egen taxering
(deklaration) åligger utan särskild anmaning:

52 Bilagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag.

a) verk eller bolag--—

c) annan skattskyldig, som nästföregående år varit taxerad till inkomst-
och förmögenhetsskatt eller ock åtnjutit så stor inkomst och vid
sagda års utgång haft så stor förmögenhet, att inkomsten och en sextiondedel
av förmögenheten tillsammans uppgått till 100 kronor;

Rörande de nu föreslagna ändringarna i det preliminära förslaget
till förordning om vissa ändringar i inkomstskatteförordningen, vilket
förslag i övriga delar av de sakkunniga vidhålles, må följande framhållas.

De sakkunniga hava utgått från, att vid i övrigt lika förhållanden
gift skattskyldig har mindre skatteförmåga än ogift, beroende därpå
att två personer skola hava sitt uppehälle ur den giftes inkomst.
Därför har föreslagits, att gift skattskyldig skall åtnjuta 200 kronor
större skattefritt avdrag än ogift skattskyldig. Härvid har blott tagits
hänsyn till det regelrätta fallet, att hustrun själv ombesörjer skötseln av
hemmet. Detta är emellertid icke alltid händelsen. Därest hustrun har ett
jämförelsevis väl avlönat arbete utom hemmet, kan det vara ekonomiskt
fördelaktigare, att hon bibehåller detta arbete och anställer ett avlönat
biträde för utförande av de flesta sysslorna i hemmet. I ett sådant fall
blir skatteförmågan mindre än vad som uttryckes genom makarnas sammanlagda
inkomst med frånräknande av ortsavdrag och nyss omnämnda
avdrag för hustru. Utgift för biträde i hemmet har närmast karaktären
av en utgift, som är nödvändig för förvärvande av hustruns arbetsinkomst.
Om man vill medgiva någon lättnad för äkta makar,
vilkas sammanlagda inkomst delvis utgöres av hustruns arbetsinkomst,
synes detta icke böra ske genom ökning av det skattefria avdraget,
utan torde det vara bättre att låta kostnaden för biträde i hemmet
anses såsom en utgift, vilken skall avdragas från inkomsten. Sådant
avdrag bör naturligtvis blott ske från den inkomst, för vilkens
förvärvande hustrun är förhindrad ombesörja skötseln av hemmet, och

Bilagor till Kungl. May.ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag. 53

synes avdraget jämväl böra begränsas till visst maximibelopp. De sakkunniga
föreslå med hänsyn härtill införande i 9 § av en bestämmelse, att
gift kvinna, som av förvärvsverksamhet är i avsevärd grad förhindrad att
ägna sig åt hemmets skötsel, må såsom utgift för inkomstens förvärvande
avdraga kostnaden för nödigt biträde i hemmet, dock högst 300 kronor.

Genom en sådan bestämmelse kommer man även att i viss mån
motverka den påföljden av gällande bestämmelser, att två personer, vilka
var för sig hava inkomst, kunna genom att ingå äktenskap med varandra
försättas uti eu i beskattningshänseende ofördelaktigare ställning än före
äktenskapets ingående.

I delvis samma syfte föreslogo de sakkunniga i sitt remitterade
förslag, att två personer, vilka, ehuru icke gifta med varandra, sammanlevde
såsom man och hustru, skulle under vissa förutsättningar taxeras
så, som om de vore gifta med varandra. Åtskilliga av de över det remitterade
förslaget hörda myndigheterna hava framställt erinringar mot
de sålunda föreslagna bestämmelserna, gående ut därpå, att i synnerhet
bestämmelsen, att två personer, även utan av dem därom gjord anmälan,
skulle taxeras såsom äkta makar, därest det vore allmänt känt, att
de sammanlevde såsom man och hustru, skulle kunna tillämpas blott i
undantagsfall och i stort sett komma att sakna betydelse, varjämte samma
bestämmelse lätt skulle kunna leda till trakasserier av de skattskyldiga.

Med anledning av vad sålunda blivit anmärkt föreslå de sakkunniga en
sådan förändring av 25 § 2 mom. i det remitterade förslaget, att två personer,
vilka, ehuru icke gifta med varandra, sammanleva såsom äkta makar, skola
taxeras så, som om de vore gifta med varandra, endast därest de eller endera
av dem vid mantalsskrivning eller i deklaration härom lämnat uppgift.

De sakkunniga föreslå även eu del ändringar i den förut preliminärt Skattesbalan
uppgjorda skalan. Skattesatsen för den del av det beskattningsbara be-för enskilda,
loppet, som överstiger 3,000 kronor men icke 10,000 kronor, utgör enligt
det slutliga förslaget 3 % emot förut föreslagna 3''5 %, detta för att vid
ett uttagande av ett större procentuellt tillägg till grundbeloppet icke avsevärt
mer än förut betunga skattskyldiga med inkomster av från och
med 5,000 kronor till och med 10,000 kronor, vilka skattskyldiga icke
för år 1919 utgöra någon extra inkomst- och förmögenhetsskatt. Därest
en sådan lindring gent emot vad förut föreslagits genomföres, erfordras
för erhållande av samma skattebelopp en skärpning av skatteskalan för
högre inkomster, varför föreslås en skärpning för inkomster över 40,000
kronor, så att 10 % skatt nås redan vid ett taxerat belopp av något över

600,000 kronor i stället för såsom enligt det första förslaget först vid ett
taxerat belopp av något över 900,000 kronor. Då riksdagen emellertid

54 Bilagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag.

förut ansett progressionen böra fortsätta längre än till 600,000 kronor,
har det synts olämpligt att låta progressionen nu stanna vid detta belopp,
utan har jämlikt erhållet direktiv progressionen fortsatts, så att
grundbeloppets maximum bestämts till 12 av beskattningsbara beloppet,
vilket maximum nås vid ett beskattningsbart belopp av 1,226,670 kronor.
De sakkunniga vilja dock framhålla, att när spänningen hos skalan sålunda
ökas, dess elasticitet givetvis minskas. Förhållandet mellan den
nuvarande ordinarie skatten och den föreslagna skattens grundbelopp
framgår av tabell 4.

i fråga om utformningen av skatteskalan och särskilt skälen, varför
enligt de sakkunnigas mening en för normala förhållanden avsedd
skatteskala icke bör så avvägas, att skattens grundbelopp kommer att
motsvara förutom den ordinarie skatten och tilläggsskatten för år 1918
jämväl den extra skatten för samma år, få de sakkunniga, utöver vad
de i sitt förut angivna utlåtande anfört, åberopa den teoretiska utredning
undertecknad Wicksell i dessa delar gjort i bifogade Y. P. M.

I det preliminära utlåtandet yttrade de sakkunniga bland annat, att
vid en progressiv skatteskala varje sjunkande av penningens värde komme
att medföra en ökning av skattekvot i förhållande till vad förut erlagts
för lika stor reell inkomst, och att denna ökning i allmänhet vore störst
vid de minsta inkomsterna och bleve allt mindre, ju större inkomsten
är, varigenom den relativa skattskyldigheten mellan de olika inkomstg7''upperna
förrycktes. Den för år 1918 utgående extra skatten vore enligt
de sakkunnigas mening av beskaffenhet att utjämna denna ökning i
skattekvot och göra den mera likformig för alla inkomstgrupper; och
borde därför den extra skatten i någon form bibehållas, till dess penningvärdet
åter stigit till det normala.

I annat sammanhang framhöllo de sakkunniga, att, om en provisorisk
skattelindring för år 1920 skulle befinnas nödvändig, eu sådan kunde
givas i den form, att ort.savdraget höjdes med visst belopp.

Vid närmare granskning hava de sakkunniga emellertid funnit, att
det resultat, som skulle vinnas genom den extra skatten, eventuellt i
samband med eu höjning av ortsavdraget lika väl, ja bättre, kan vinnas
på en annan väg, nämligen genom att öka samtliga skattefria avdrag i
proportion till levnadskostnadernas stigning. Om man antager, att penningvärdet
sjunkit till hälften av det, som legat till grund för beräkningen
av de skattefria avdragens belopp och som därför här kan kallas det
normala, och att levnadskostnaderna sålunda fördubblats, skall man finna,
att, om man fördubblar de skattefria avdragen, det icke uppstår någon
ökning i skattekvot för taxerade belopp icke överstigande 10,000 kronor,

Bilagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag. 55

— detta beroende på att skatteskalans progression först där tager sin
början — och att den ökning i skattekvot, som uppstår för högre belopp,
är jämförelsevis obetydlig.

Genom en väl avpassad procentuell höjning av de skattefria avdragen
kan man sålunda för de smärre inkomsterna i beskattningshänseende
fullkomligt förtaga verkan av penningvärdets fall, varemot de större
inkomsterna få vidkännas en något ökad skattekvot.

Om man däremot bibehåller de skattefria avdragen oförändrade,
blir det vid sjunkande penningvärde en mycket stor ökning i skattekvot
för de lägsta inkomsterna, under det att ökningen i skattekvot blir jämförelsevis
mindre för högre inkomster. Härtill kommer, att ökningen blir
större för den, som är berättigad till stort skattefritt avdrag t. ex. eu
familjeförsörjare å dyr ort, än för den, som är berättigad till blott ett
litet avdrag t. ex. eu ensamförsörjare å billig ort. Genom en ökning av
ortsavdraget med ett för alla lika belopp skulle visserligen denna för de
lägre inkomstgrupperna relativt stora ökning i skattekvot minskas, men
åtgärden komme dock att verka ojämnt, i det att ökningen i skattekvot
alltid bleve större för familjeförsörjaren än för ensam försörj aren. Den
ojämna ökningen i skattekvot kan jämväl i viss mån motverkas på
det sätt, att man i ordinarie skatt uttager mindre än grundbeloppet och
i stället genom en extra skatt uttager det belopp, som därutöver erfordras.
Även härvid uppstår dock den olägenheten, att ökningen i skattekvot
blir större för den, som är berättigad till stort avdrag, än för den,
som är berättigad till litet sådant.

För att klargöra för sig, huru de olika möjligheterna skulle verka,
måste man antaga dels ett visst penningvärde för år 1919, av vilket års
inkomster 1920 års skatt skall utgå, och dels en viss avkastning av skattens
grundbelopp. I båda avseendena är det omöjligt att göra någon
tillförlitlig beräkning, vadan antagandena huvudsakligen komma att grunda
sig på gissningar.

Vid beräkning av de ordinarie skattefria avdragen hava de sakkunniga
räknat med en prisnivå, liggande något över 1914 års prisnivå. Priserna
hava stigit allt sedan år 1914, så att de enligt socialstyrelsens beräkningar
vid slutet av år 1918 utgjort 267 % av priserna före kriget. Därefter
har i avseende å vissa varor ett sjunkande av priserna redan börjat,
och man torde kunna hoppas, att denna prissänkning skall komma
att fortfara och att omfatta alla varor. Någon tillförlitlig beräkning av,
huru prisnivån under året kommer att ställa sig, är naturligtvis omöjligt
att göra, men de sakkunniga hava ansett sig kunna räkna med en prisnivå
50 % högre än den till grund för de föreslagna ordinarie avdragen lig -

56 Biläger till Kungl. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag.

gande och sålunda närmast motsvarande 1917 års prisnivå. Därest priserna
sålunda antagas vara 50 % högre än de till grund för skatteskalan
liggande normala priserna, följer därav, att penningvärdet skall anses
utgöra två tredjedelar av det normala och att eu viss reell inkomst skall
anses motsvara en penninginkomst 50 % högre än vid normalt penningvärde.
För undvikande av, att vid en sålunda stegrad nominell inkomst
en ökning i skattekvot uppstår för de lägre inkomsterna, böra de skattefria
avdragen ökas med 50 %.

Bifogade tabell 5, vilken är upprättad med hänsyn till skattskyldiga
med 1,000 kronors normalt avdrag, visar den ökning i skattekvot, som,
när penningvärdet utgör två tredjedelar av det normala, vid oförändrad
reell inkomst under uttagande av skattens grundbelopp uppkommer, dels
under förutsättning att de skattefria avdragen ökas med 50 %, dels om de
bibehållas oförändrade. Av tal teilen framgår, att, när de skattefria avdragen
ökas med 50 %, skattekvoten bibehålies oförändrad för beskattningsbara
belopp, ej överstigande 10,00''» kronor — om man bortser därifrån,
att skattekvoten i vissa fall rent av kommer att minskas, beroende
på att det beskattningsbara beloppet skall utföras i jämna tiotal kronor
— varemot för beskattningsbara belopp över 10,000 kronor uppstår en
ökning i skattekvot av högst 15 %. Bibehållas däremot avdragen oförändrade,
uppstår för lägre inkomstgrupper en mycket stor ökning i skattekvot,
varemot för högre inkomster ökningen blir mindre och obetydligt
större än om de skattefria avdragen på angivna sätt ökats. Av tabellen
framgår, bland annat, att i senare fallet för taxerade belopp, utgörande
vid normalt penningvärde från och med 1,400 kronor till och med 2,000
kronor och vid det lägre penningvärdet från och med 2,100 kronor till
och med 3,000 kronor, ökningen i skattekvot utgör jämnt 100 %. Vid en
närmare undersökning finner man, att för taxerade belopp, motsvarande
vid normalt penningvärde från och med en och en tredjedels till och med
två gånger det normala skattefria avdraget samt vid ett penningvärde,
två tredjedelar av det normala, från och med två till och med tre gånger
det normala avdraget, ökningen i skattekvot för alla avdragsklasser
utgör 100 %.

Med ledning av det tyvärr ofullständiga material, som förelegat,
hava de sakkunniga ansett sig kunna antaga, att, om man vill undvika
en extra skatt, för erhållande av tillräckligt skattebelopp år 1920 behöver
uttagas 150 % av skattens grundbelopp. Om man jämför skattekvoten för
lika reella inkomster dels vid uttagande av 100 % av grundbeloppet vid
normalt penningvärde och dels vid uttagande av 150 % av grundbeloppet
vid ett penningvärde utgörande två tredjedelar av det normala och med

Bilagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag. 57

medgivande av 50 % ökning av de skattefria avdragen, finner man att
skattekvoten i senare fallet är från 50 till 72 % högre än i det förra. För
att få motsvarande ökning i skattekvot för det fall, att man låter de
skattefria avdragen vara oförändrade, skulle man lämpligen kunna uttaga
80 % av grundbeloppet såsom ordinarie skatt samt återstående erforderligt
skattebelopp i form av en extra skatt. Genom uttagande av 80 % av
grundbeloppet kominer såsom tabell 6 utvisar ökningen i skattekvot för
taxerade belopp, motsvarande mellan två och tre gånger det normala
avdraget, att bliva 60 %, vilket i det närmaste utgör den genomsnittsökning,
som uppnås i det förut antagna fallet. Taxerade belopp, lägre
än två gånger det normala avdraget, komma härvid att erhålla för stor
ökning i skattekvot, men detta är omöjligt att undvika vid bibehållande
av oförändrade avdragsbelopp, vartill kommer, att den å dessa taxerade
belopp belöpande absoluta skatten är så liten, att man kanske utan större
olägenhet kunde bortse från denna ojämna ökning i skattekvot. För
taxerade belopp, större än tre gånger det normala skattefria avdraget,
borde för erhållande av en likformig ökning av skattekvoten erläggas
extra skatt. Då man vid så stort taxerat belopp för uträknande av det
beskattningsbara beloppet i verkligheten har att fråndraga lV''2 gång det
skattefria avdraget, borde alltså den extra skatten taga sin början vid
ett beskattningsbart belopp lika med IV2 gång det skattefria avdraget.
Denna gräns är emellertid varierande för olika avdragsgrupper, men av
praktiska skäl torde man böra fastställa en fix gräns för skyldighet att
erlägga den extra skatten. De sakkunniga hava tänkt sig, att man såsom
eu sådan gräns kunde bestämma ett beskattningsbart belopp av 2,000
kronor, vilket närmast motsvarar den punkt, där gränsen enligt ovan angivna
grund borde dragas för dem, som äro berättigade till 1,300 kronors
skattefritt avdrag. Härvid komma dock klasser med lägre skattefritt avdrag
att bliva relativt för lindrigt och klasser med högre avdrag att bliva
relativt för hårt beskattade.

Om man låter de skattefria avdragen vara oförändrade och i ordinarie
skatt uttager 80 % av grundbeloppet, synes den extra skatt, som
bliver erforderlig, kunna för enskilda skattskyldiga och därmed jämställda
anordnas på följande sätt:

Här i riket mantalsskriven svensk medborgare, vilkens enligt förordningen
om inkomst- och förmögenhetsskatt beskattningsbara belopp
utgör högst 2,000 kronor, är fri från utgörande av extra inkomst- och
förmögenhetsskatt.

Andra enskilda skattskyldiga än här i riket mantalsskrivna svenska
medborgare samt andra juridiska personer än inländska aktiebolag och

Bihang till riksdagens protokoll 1919. Bil. till grop. Nr 259. 8

58 Bilagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag.

solidariska bankbolag utgöra extra inkomst- och förmögenhetsskatt med
2 % av det beskattningsbara beloppet, om eller till den del detta ej överstiger
2,000 kronor.

Av andra skattskyldiga än nyssnämnda bolag utgöres extra inkomstoch
förmögenhetsskatt för den del av det beskattningsbara beloppet, som
överstiger

2,000	kronor	men	icke	10,000	kronor med	2	%
10,000	»			30,000	»		3	%
30,000	»	»	»	60,000	»		4	%
60,000	»	»	»	100,000	»	»	5	%
100,000		»	»	200,000		»	6	%
200,000	»	»	»	400,000	»		7	%
400,000	y>	»	»	500,000	»•	»	8	%
500,000	»	»	»	600,000	»	y>	9	%
600,000	»					10	%

dock att skattens belopp icke må i något fall överstiga 8 % av det
beskattningsbara beloppet.

Sistnämnda procent nås vid ett beskattningsbart belopp av 952,000
kronor.

På sådant sätt komme den högsta skatteprocenten å det beskattningsbara
beloppet att utgöra 17''6 %, varav 9‘6 % ordinarie skatt och 8
% extra skatt, varemot vid uttagande av 150 % av grundbeloppet högsta
skattesatsen kommer att uppgå till 18 %.

Bifogade tabell 6 upptager för 1,000-kronorsklassen, d. v. s. dem
som äro berättigade till 1,000 kronors normalt avdrag, en jämförelse
mellan skattebelopp, skattekvot och ökning i skattekvot, dels för det fall
att de skattefria avdragen ökas med 50 % och 150 % av grundbeloppet
uttages, dels för det fall att, med bibehållande av oförändrade avdrag,
man uttager 80 % av grundbeloppet jämte en extra skatt enligt ovan
angivna skatteskala. Tabellen utvisar jämväl de skattebelopp, som utgå
enligt nu gällande skattesatser.

I tabell 7 visas för taxerade belopp till och med 6,000 kronor verkan
av de föreslagna skattesatserna och den provisoriska höjningen av
avdraget i jämförelse med nuvarande skatt och 1918 års provisoriska
skattelindring.

Av vad förut anförts framgår, att man genom att öka det skattefria
avdraget i proportion till levnadskostnadernas stegring kommer att
i möjligaste mån bibehålla samma relativa skattskyldighet mellan olika
avdrags klasser, varemot systemet med en extra skatt, eventuellt i före -

Bilagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag. 59

ning med uttagande av blott en del av grundbeloppet eller ock med höjning
av det skattefria avdraget med ett fixt, för alla avdragsgrupper lika belopp,
kommer att gynna de lägre avdragsklasserna på bekostnad av dem,
som äro berättigade till högre avdrag. De sakkunniga anse sig därför
, nu böra i stället för bibehållande av en extra skatt förorda systemet med
proportionell höjning av det skattefria avdraget och procentuell ökning
av grundbeloppet.

Om man, på sätt de sakkunniga föreslagit, ökar det skattefria
avdraget med 50 %, skulle för alla klasser med normalt avdrag å udda
hundratal kronor, 700 kronor, 900 kronor o. s. v., avdragen komma att
sluta på 50 kronor. Då detta emellertid skulle medföra olägenheter
vid uträknande av de beskattningsbara beloppen, föreslå de sakkunniga,
att i den förordning, som kan komma att utfärdas om medgivande av
provisoriska avdrag, införes eu bestämmelse av innehåll, att skattskyldig,
som är berättigad till normalt avdrag å udda hundratal kronor,
skall äga åtnjuta allenast lika stort extra avdrag som den till närmast
lägre avdragsklass hörande. 700-kronors klassen skulle sålunda få 300
kronors extra avdrag, 900-kronors klassen 400 kronor o. s. v. Härigenom
komma dessa klasser naturligen att bliva relativt hårdare beskattade än
övriga klasser, men ökningen i skatt blir obetydlig och relativt mindre,
ju högre det normala avdraget är, vadan man torde kunna bortse från
densamma.

Såsom framgår av tabell 6, kommer i förhållande till nu utgående
skatter ökningen av de skattefria avdragen med 50 % i förening med
uttagandet av 150 % av grundbeloppet att i genomsnitt för de lägsta inkomsttagarna
medföra minskning i skatt, men däremot för skattskyldiga
med taxerade belopp mellan 4,000 och 10,000 kronor ökning i skatt. Hittills
hava de lägsta inkomsttagarna fått vidkännas en stor, på penningvärdets
fall beroende, automatisk ökning i skattekvot, under det att motsvarande
ökning för inkomster mellan 4,000 och 10,000 kronor varit
jämförelsevis obetydlig, och dessa senare inkomstgrupper ej heller år
1919 erlägga extra skatt. Genom de av de sakkunniga föreslagna åtgärderna
komma åter sistnämnda inkomstgrupper att få bära sin skäliga
andel av den ökade skattebördan och därför också erlägga högre skattebelopp
än förut.

Det kan synas hårt för nu ifrågavarande inkomstgrupper att tå vidkännas
eu ökning i skattebördan, men vilja de sakkunniga i anledning härav
erinra om följande. Då extraskatten år 1917 infördes, skedde det från dåvarande
regerings sida med den motiveringen, att skatten var avsedd att
lämna medel till vissa utgiftsposter, vilkas art ansågs berättiga skattens

60 Bilagor till Kung!. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag.

Skatteskalan
för aktiebolag.

uttagande av allenast de relativt välbärgade samhällsklasserna. Riksdagen
avslog större delen av de sålunda äskade anslagen, men uppförde
icke dess mindre på följande regerings förslag skattemedlen i fråga på
1918 års riksstat, dock utan närmare motivering rörande sammanhanget
mellan skattens inrättande och arten av de utgifter, som genom den skulle
täckas. När följande år minimiinkomsten för ifrågavarande skattskyldiga
höjdes från 6,000 till 10,000 kronor, skedde detta under hänvisning
till »levnadskostnadernas fortsatta stegring», som för vissa »grupper av
skattskyldiga avsevärt reducerat skatteförmågan». Denna synpunkt är
givetvis i hög grad behjärtansvärd, men resonnemanget förutsätter uppenbart
en så hastig stegring av levnadskostnaderna, att de flesta skattedragandes
inkomster icke hunnit följa med och alltså i realiteten minskats.
För närvarande synes dock motsatsen vara att förutse. Levnadskostnaderna
torde under den närmaste framtiden komma att mer eller mindre
starkt sjunka, varemot särskilt löneinkomsterna i en mängd fall redan
anpassat sig efter prisstegringens maximum och alltså för de närmaste
åren torde komma att representera en relativt ökad skattekraft. Under
sådant förhållande finnes icke längre något skäl att fritaga ifrågavarande
inkomstgrupper från att bära en motsvarande del av den ökade skattebördan.

Teorien för beskattning av aktiebolag och solidariska bankbolag,
vilka bolag i det följande för korthetens skull gemensamt benämnas aktiebolag,
är föga utbildad, och praxis i detta hänseende är mycket skiftande.
Beträffande den hittills här i landet utvecklade praxis må följande
nämnas.

Enligt förordningen om inkomstskatt den 21 juni 1902 fick vid
taxering av aktiebolags inkomst avdrag ske för ett belopp, som motsvarade
den till aktieägarna bestämda utdelning, dock icke för mera än sex procent
å inbetalt aktiekapital. Såsom aktiekapital skulle anses endast verkligt,
av aktieägarna gjort tillskott, dock med vissa undantagsbestämmelser för
äldre bolag. För aktiebolags taxerade inkomst skulle skatt erläggas efter
samma regler som för enskild persons inkomst, och progressionen blev
sålunda beroende enbart av inkomstens absoluta storlek med den modifikation,
som låg däri, att utdelning, i den mån den icke översteg sex
procent, fick avdragas. Härav följde, att vid lika inkomstprocent och utdelningsprocent
skattekvoten alltid blev högre för ett aktiebolag med
större, än för ett med mindre aktiekapital. Utöver inkomstskatten hade
aktiebolag att i bevillning erlägga en procent av sin inkomst, och fick
därvid avdrag icke ske för utdelning.

Bilagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag. 61

Förordningen om inkomstskatt den 13 september 1907 hade för
aktiebolags beskattning samma regler som 1902 års förordning.

Genom 1910 års ännu gällande förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt
infördes en förändring i aktiebolagens beskattning. I
Kungl. Maj:ts förslag till nämnda förordning stadgades, att inkomstskatten
för aktiebolag skulle utgå dels med två kronor 50 öre för varje
hundratal av den taxerade inkomsten, dels ock därutöver för det belopp
av inkomsten, som överstege 5 men icke 10 % av bolagets kapital, med
en krona för varje hundratal kronor av inkomstbeloppet, för det belopp
av inkomsten, som överstege 10 men icke 15 % av kapitalet, med två
kronor för varje hundratal kronor av inkomstbeloppet samt för det belopp
av inkomsten, som överstege 15 % av kapitalet, med tre kronor för
varje hundratal av inkomstbeloppet. Vid inkomstens beräkning fick avdrag
icke ske för utdelning till aktieägarna.

Vid tillstyrkande av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
nämnda förordning anförde föredragande departementschefen, bland
annat:

»Uppenbarligen är en skatteskala, som haft till ändamål att träffa
den personliga skatteförmågan, icke så anordnad, att den kunde motsvara
ändamålet vid beskattning av juridisk person. För bestämmandet
av den personliga skatteförmågan framstår, såsom det mest framträdande
momentet, inkomstens absoluta storlek. Härpå bygger progressionsskalan.

En juridisk persons skatteförmåga åter, om den bygges på inkomst,
kan ju näppeligen grundas på samma förhållande. Inkomstens storlek i
och för sig blir ju synnerligen missvisande, om denna inkomst bedömes
oberoende av det kapital, vars avkastning inkomsten motsvarar. Först i
den mån på grund av gynnsamma omständigheter bolagets inkomst överstiger
den normala avkastningen av aktiekapitalet, förefinnes enligt min
mening en fullgiltig grund för tillämpning av en progressiv skatteskala.

Dessa synpunkter, som icke varit främmande för diskussionen i
ämnet, hava emellertid undertryckts av anledningar, som varit att söka
dels i fiskaliska hänsyn dels ock i svårigheten att i övrigt finna en lämplig
grund för en rationell ordning.

Då sålunda i allt fall den för enskilda personer anordnade progressionsskalan
tillämpats med avseende å aktiebolagen, skulle det ju
synas, som om ojämnheterna åtminstone i någon mån skulle utjämnas
därigenom, att bohagen medgivits avdrag för viss procent å det inbetalda
kapitalet. Därmed skulle ju bolagen sins emellan bliva jämnställda, så
länge inkomsten stannade inom sagda procenttal. Men fördelen av en

62 Bilagor till Kungl. May.ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag.

sådan anordning har förlorat icke så litet av sitt värde därigenom, att
avdraget enligt gällande författning gjorts beroende därpå, att ett mot
avdraget svarande belopp till aktieägarna utdelats. Avsätter bolaget till
fonder sin vinst i stället för att utdela densamma, går även det belopp,
som motsvarar sex procent å aktiekapitalet, in i det taxerade belopp,
som lägges till grund för inkomstskatten. Under sådana förhållanden
blir den utjämning i skattskyldigheten bolagen emellan, som avdraget
eljest skulle i viss mån befordra, i många fall mer eller mindre illusorisk.

Men även med avseende å de bolag, som utdela sex procent å
aktiekapitalet, kan nuvarande anordning icke anses tillfredsställande, så
länge vid beskattningen av den inkomst, som ligger över samma procenttal,
hänsyn icke tages till inkomstens förhållande till kapitalet.

Om sålunda eu revision av den direkta beskattningen till staten,
enligt min mening, icke kunde anses fullt genomförd, utan att denna
revision jämväl omfattade aktiebolagsbeskattningen, komma därtill för
revision i sistnämnda avseende nya skäl, som sammanhänga med bevillningens
avskrivning.

Samtliga bolag utgöra genom inkomst- och fastighetsbevillning som
bekant i allmän bevillning en procent av hela sin inkomst av kapital och
arbete samt av beräknad avkastning av fast egendom, med iakttagande,
att det fåtal bolag, som hava till ändamål att förvalta aktier eller eljest
innehava dylika värdepapper, liksom enskilda personer äro befriade från
skatt för utdelningen därå. Skulle nu bolagen befrias från bevillningsplikt,
bleve följden den, att, om staten skulle i form av inkomst- och
förmögenhetsskatt med tillämpning av progressionsskalan för enskilda
personer från bolagsinkomsterna uttaga hela den skattebörda, som för
närvarande vilar å bolagen, samt den anpart i allmänna förhöjningen av
den direkta beskattningen, som bör falla å bolagen, bolagsbeskattningen
bleve än mera ojämn än hittills. Ty såsom förhållandena för närvarande
äro, kunna ju bolagen i bevillning anses utgöra en allmän grundskatt å
all sin inkomst och därefter en inkomstskatt, som i princip progressivt
beskattar den del av inkomsten, som kan anses överstiga en normal avkastning
av det i bolaget insätta kapitalet.

Sistnämnda förhållande giver uppslaget till ett system, som, följdriktigt
utbildat, skulle motsvara anspråken på eu rationell ordning vid
aktiebolagsbeskattningen. Förevarande förslag kan också anses bygga på
ett sådant system.

Till en början har sålunda fastställts en grundtaxa. Såvida denna
icke överstege en procent, innebure densamma, såsom sammanfallande

Bilagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag. 63

med bevillningen, ingen nyhet. Vid en sådan procentsats kan man
emellertid icke stanna, om man skall vinna åsyftat skatteresuliat, utan
att driva skatteprogressionen alltför mycket i höjden. Vid grundtaxans
bestämmande må för övrigt icke lämnas å sido, att medelskatteprocenten
för aktiebolag enligt inkomstskatteförordningen icke så litet överstiger
tre procent.

Med avseende å vad nu nämnts har grundtaxan bestämts till 2,5 %
eller nära nog samma procent, som enligt förslaget gäller för andra juridiska
personer ävensom för enskilda personer i fråga om inkomster, vilka
äro så små, att den personliga progressionsskalan icke kommer till tilllämpning.

Efter denna grundtaxa vidtager progressionen. Genom omläggningen
av metoden för skattens progression vid aktiebolagens beskattning blir
den starkare beskattningen av de mindre bolagen framför allt i ögonen
fallande. Men detta innebär ju i verkligheten icke annat, än att dessa
bolag med den nu tillämpade progressionsskalan icke träffats efter den
skatteförmåga, som kan bestämmas efter vinstens förhållande till kapitalet.»

Vid uppgörande av tabeller, avsedda att utvisa den skatteprocent,
aktiebolag med viss inkomstprocent hade att erlägga, befanns emellertid,
att det skulle möta svårigheter att upprätta sådana tabeller, enär skatteprocenten
skulle behöva angivas med allt för många decimaler. Kungl.
Maj:t föreslog därför i skrivelse till riksdagen ändring i förordningens
20 §, som innehöll reglerna för aktiebolags beskattning, så att i själva
lagtexten skulle för varje särskild inkomstprocent komma att angivas
därå til ämplig skatteprocent, varvid man kunde avrunda skatteprocenterna
och uttrycka dem med blott två decimaler. Detta blev ock riksdagens
beslut. Den sålunda uppgjorda skatteskalan, vilken var avsedd att ungefärligen
motsvara skatteprocenterna enligt det ursprungliga förslaget, upptog
en skattesats av 2,5 % för aktiebolag, vilkas inkomst icke översteg 5 %
av kapitalet, varefter skatteprocenten ökades med 0,os för vart och ett av
de steg, som funnos angivna i skalan, så att skatten utgjorde 3,20 % för
aktiebolag, vilkas inkomst översteg 100 % av kapitalet. Såsom kapital
fick endast räknas aktiekapitalet och detta blott i den mån det motsvarade
verkligt av aktieägarna gjort tillskott, dock liksom förut med vissa
undantag för äldre bolag.

Vid granskning av förslaget hade kammarrätten anmärkt, att till
kapital borde räknas allt verkligt av aktieägarna gjort tillskott, oberoende
därav, huruvida tillskottet lagts till aktiekapitalet eller till reservfonden,
vilket senare vore fallet, när nya aktier tecknades till pris överstigande

64 Bilagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 2,5It vid 1919 års lagtima riksdag.

nominella värdet. Denna anmärkning ledde då icke till annat resultat,
än att riksdagen i skrivelse anhöll, att Kungl. Maj:t måtte föranstalta
om utredning, på vad sätt vid beräkning av aktiebolags kapital hänsyn
kunde tagas till bolagets reservfond.

Med anledning härav föreslog Kungl. Maj:t i proposition till 1911
års riksdag, att aktiekapital och reservfond skulle, oberoende av huruvida
de utgjorde verkligt tillskott eller icke, inräknas i det kapital, varå inkomstprocenten
skulle beräknas. Skatteskalan borde emellertid så avvägas,
att alla bolag sammanlagt i skatt erlade lika stort belopp som
förut. Då bolagens reservfonder, vilka skulle inräknas i deras kapital,
ansågos i genomsnitt utgöra 25 % av aktiekapitalen, borde progressionen
då börja vid en inkomst, överstigande 4 % av kapitalet, i stället för vid
5 %. I enlighet med dessa grunder föreslogs en skatteskala, vilken av
riksdagen antogs och ännu gäller.

Efter år 1911 har icke skett någon förändring i den ordinarie beskattningen
av aktiebolagen, men däremot hava dessa av de skatter, som
pålagts under namn av extra skatt och tilläggsskatt, fått bära vida större
del än som motsvarar deras andel av den ordinarie skatten.

I proposition till 1917 års riksdag föreslog Kungl. Maj:t. uttagande
av en extra inkomst- och förmögenhetsskatt för år 1918, vilken skatt
skulle utgöras av enskilda, vilkas taxerade belopp översteg 6.000 kronor,
och av alla aktiebolag samt beräknades inbringa 30 millioner kronor.
Enligt förslaget skulle i fråga om aktiebolag skatten utgöra för bolag
med inkomst ej överstigande 4 % av kapitalet, 1,26 f, varefter skatten
skulle stiga i avsatser med 0,o.s högre skatt för varje avsats, så att skatten
för bolag, vilkas inkomst överstege 100 % av kapitalet, skulle utgöra 3,27 %.
Det belopp, skatten beräknades inbringa, skulle användas till täckande av
anslag för särskilda åtgärder för lånt- och sjöförsvarets stärkande.

Riksdagen antog emellertid icke förslaget oförändrat, utan beslöt
att aktiebolag, vilkas inkomst icke överstege 5 % av kapitalet, skulle gå
fria från skatten, och förändrade i samband därmed skatteskalan, varjämte
riksdagen avslog bestämmelsen, att det belopp, skatten kunde inbringa,
skulle användas till särskilt ändamål.

I proposition till 1918 års riksdag föreslog Kungl. Maj:t uttagande
år 1919 av en extra inkomst- och förmögenhetsskatt efter samma grunder
som den slutligen fastställda extra skatten för år 1918, dock med det
undantag att gränsen för enskildas skatteplikt böjdes från 6,000 till

10,000 kronor. I proposition med förslag till krigskonjunkturskatt föreslog
Kungl. Maj:t vissa ändringar i den förut utgående skatten, så att
denna för vartdera av åren 1918 och 1919 skulle inbringa 60 millioner

Bilagor till Kungl. Maj:t proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag. (>5

kronor mer än förut. De föreslagna ändringarna bestodo dels i en
allmän skärpning av skatteskalan dels i en bestämmelse, att för aktiebolag,
vilkas inkomst översteg 10 % av kapitalet, skatten skulle ökas
med vissa procent beroende på inkomstproeenten.

Riksdagen antog skärpningen av krigskon junkturskattens skala,
vilken skärpning ansågs inbringa 25 millioner kronor, varemot riksdagen
ansåg återstående 35 millioner kronor böra uttagas icke genom krigskon
junkturskatt utan genom en inkomst- och förmögenhetsskatt. Härvid
ansåg riksdagen sig dock kunna följa Kungl. Maj:ts plan i så måtto, att
största delen av det felande beloppet eller 30 millioner lades å aktiebolagen
och blott 5 millioner på enskilda och med dem likställda. Riksdagen
antog därför en förordning om tilläggsskatt för år 1918, enligt
vilken aktiebolag skulle utgöra skatt i likhet med vad som var stadgat

i fråga om extra skatten för år 1918, dock med den skillnad att progres sionen

fortsatte över den förutvarande gränsen, så att tilläggsskatten kom
att utgöra 5 % för aktiebolag, vilkas inkomst översteg 150 % av kapitalet.
I samband därmed antog riksdagen förordning om extra inkomst- och
förmögenhetsskatt för år 1919, enligt vilken skattesatserna för aktiebolagen
inneburo en fördubbling av skattesatserna i tilläggskatten för år 1918;
sålunda utgjorde skatten för aktiebolag, vilkas inkomst översteg 5 men
icke 5Vs % av kapitalet, 0,72 % samt för aktiebolag, vilkas inkomst översteg
150 % av kapitalet, 10 %.

Självfallet kommer varje skatt å aktiebolag, huru den än anordnas,
att i sista hand vila på aktieägarna. Därest nu bolagets hela vinst beskattas
hos bolaget och aktieägarna därjämte beskattas för sin utdelning,
uppstår en dubbelbeskattning, och i den mån den icke utdelade vinsten
beskattas högre hos bolaget än den, om utdelad, skulle hava beskattats
hos aktieägarna, uppstår likaledes en merbeskattning.

Denna högre beskattning av aktieinkomst måste på något sätt motiveras.
Den kan tydligen ej grundas på skatteförmåga i subjektiv mening
(lika-offer-principen), utan måste hava sin grund i de objektiva förmåner,
som aktiebolagen anses tillskynda sina delägare utan dessas eget åtgörande.

En sådan förmån ligger tvivelsutan i den stora kapitalmaktens
ekonomiska överlägsenhet gentemot svagare medtävlare, vilken stundom
kan stegras till ett faktiskt monopol, mer eller mindre exklusivt, å marknaden.
Detta medför, att, såsom föredragande departementschefen år
1902 anmärkte vid tillstyrkande av proposition med förslag till förordning
om inkomstskatt, de tillskjutna kapitalen i och med sammanslutningen
under aktiebolagets form erhålla en så att säga högre valör, vilket
motiverar en merbeskattning av aktieinkomst. Även den begränsade an B

ihav g till riksdagens protokoll 1919. Bil. till prop. Nr 2o9. 9

66 Bilagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag.

svårigheten kan räknas såsom en av aktiebolagsformen följande förmån,
om än av mera underordnad betydelse.

Grunden till merbeskattningen av aktieinkomst skulle sålunda i
första hand vara den, att genom sammanslutningen i aktiebolagets form
och därmed följande fördelar uppstår möjlighet att å det tillskjutna
kapitalet erhålla högre vinst än som för den enskilde är möjligt. Härav
torde följa — såsom också i vår skattelagstiftning är erkänt — att
nämnda merbeskattning framför allt bör drabba bolag med hög vinstprocent,
varemot den synes mindre berättigad gentemot sådana bolag, som,
med fråndrag av en skälig riskpremie, endast intjäna vanlig ränta på
sitt verkliga anläggnings- och driftkapital.

Det rationella genomförandet av denna princip — varvid de höga
avkastningarnas karaktär av lyckovinst för delägarne tillräckligt beaktades
men å andra sidan, särskilt vid skattens första påläggande, vederbörlig
hänsyn toges till den omständigheten, att denna vinst för de faktiska
aktieägarne mången gång endast är nominell, i det de förvärvat sina aktier
långt över pari — skulle uppenbarligen kräva en mycket ingående
revision av hela den nuvarande aktiebolagsbeskattningen, något som emellertid
legat utom ramen för de sakkunnigas uppdrag.

Yi ha därför nöjt oss med att föreslå en skatteskala, som i något
högre grad än den nuvarande ordinarie skatten för aktiebolagen realiserar
ovannnämnda grundsats: ett skonande av de låga, ett starkare angripande
av de höga bolagsvinsterna, och som, med samma procentiska
förhöjning, som den av oss för enskildas beskattning provisoriskt föreslagna,
bör lämna ungefär samma belopp, som de nu av aktiebolagen
utgående skatterna sammanlagda; varvid vi dock vilja påpeka, att eu på
ovannämnda sätt motiverad skatt, om den eljest blivit rätt genomförd,
enligt sakens natur näppeligen kan bli i lika mån elastisk, som en av
enskilda personer direkt utgående, på den subjektiva skatteförmågan
grundad beskattning.

Såsom förut omnämnts skulle enligt 1910 års ursprungliga förslag
skatten för aktiebolag utgöra för den del av inkomsten, som icke
översteg o % av kapitalet, 2,5 %,

för den del av inkomsten, som översteg 5 % men icke 10 % av kapitalet, 3,5 %

» » » » ■» » » 10»» »15»» » 4,5 »

»»»» » » » 15» av kapitalet, 5,5

ehuru skatteskalan sedermera av praktiska skäl kom att få en annan form.
Den princip, som låg till grund för 1910 års skatteskala, var sålunda,
att, i analogi med vad som stadgades i fråga om enskilda, för den första

Bilagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag. 67

delen av inkomsten skulle utgöras skatt blott efter en lägre procent, under
det att för följande delar av inkomsten skulle utgöras eu högre, småningom
stigande skatteprocent.

Samma princip synes hava legat till grund för Kungl. Maj:ts förslag
till extra skatt för år 1918 och har i viss mån, ehuru långt ifrån
konsekvent, vunnit tillämpning vid extra skatten och tilläggsskatten för
sagda år ävensom vid extra skatten för år 1919. Därigenom att man vid
dessa skatter låtit skattekvoten stiga mycket hastigt för inkomst, utgörande
mellan 5 % och 7V3 % av kapitalet, kommer den del av ett aktiebolags
inkomst, som ligger mellan dessa* procent, att få erlägga en oproportionerligt
hög skatt. Om man nämligen tänker sig, att nuvarande skatteskalor,
d. v. s. de för ordinarie skatten och extra skatten för år 1919
gällande, skulle sammanföras till en enda skatteskala, och att denna
skala skulle uttryckas i samma form, som användes i 1910 års ursprungliga
förslag, skulle på sätt framgår av bifogade tabell 8, skatteskalan
ungefär komma att utgöra för den del av inkomsten, som icke överstiger
4 % av kapitalet 2,5 %,

för den

del

inkomsten,

som

överstiger

men

icke

kapitalet

3,5 %

5 Vs

15 »

» »

51/3

5ä/s

11 »

52/s

11 »

2»

14 »

2»

7 Vs

15 »

7 V»

9 »

2> »

9,6 »

o. s. v.

De sakkunniga hava nu vid uppgörande av sin skatteskala följt
den metod, som legat till grund för 1910 års skatteskala, samt i enlighet
därmed sökt att såvitt möjligt undvika, att för en lägre liggande del av
inkomsten utgöres högre skatteprocent än för en högre liggande del därav,
och hava de sakkunniga för vinnande av detta mål delvis föreslagit andra
avsatser än dem som finnas i nuvarande skatteskalor. Den ungefärliga
skatteprocent, som vid grundbeloppets uttagande utgår för varje särskild
del av inkomsten framgår av bifogade tabell 9.

Vid en skatteskala, utformad på sätt som skett i nuvarande skatteförordningar
och i förslaget, kan det lätt inträffa, att, om ett aktiebolags
inkomst ökas högst obetydligt, ökningen i skatt kommer att bliva
större än inkomstökningen. För ett aktiebolag med eu million kronors
kapital utgör t. ex., om inkomsten uppgår till 70,000 kronor eller 7 % av
kapitalet, skatten 2,100 kronor; om inkomsten däremot uppginge till 70,100

68 Bilagor till Katigt. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag.

kronor, skulle skatten utgöra 2,243 kronor 20 öre, vadan 100 kronors
ökad inkomst skulle medföra en ren förlust av 43 kronor 20 öre. De
sakkunniga anse därför, att, i överensstämmelse med vad för liknande
fall finnes stadgat i vissa utländska skatteförordningar, en bestämmelse
bör införas för att förekomma ett dylikt resultat. Då de sakkunniga utgått
ifrån, att högst 200 % av grundbeloppet skall uttagas, har stadgandet
givits den form, att i här avsedda fall ökningen av grundbeloppet
aldrig må överstiga hälften av inkomstökningen.

I 2 § 1 mom. b) i förordningen om taxeringsmyndigheter och förfarandet
vid taxering enligt det remitterade förslaget hava de sakkunniga
föreslagit, att deklarationspliktens inträdande skall vara beroende
av, att skattskylaigs inkomst och förmögenhetsdel tillsammans uppgått
till samma belopp som ortsavdraget. I anledning av anmärkning, som
framställts av överståthållareämbetet, hava de sakkunniga emellertid funnit
det lämpligare, att det i stället bestämmes en för alla lika gräns.
Denna synes då böra sättas vid samma belopp som det lägsta ortsavdraget
eller vid 600 kronor.

Undertecknad Wicksell, vilken i fråga om förslagen och utlåtandet
är ense med övriga sakkunniga, har i bifogad V. P. M. framlagt några
synpunkter rörande de allmänna grunderna för beskattningen m. m.

Stockholm i mars 1918.

OTTO V. LANDÉN.

Knut Wicksell.

Harald Waller.

Bilagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag.

Tabell 4.

Tabell

upptagande jämförelse mellan skattens belopp enligt den nuvarande skatteskalan
samt den föreslagna skatteskalans grundbelopp för skattskyldiga
med 600, 800, 1,000, 1,200 och 1,400 kronors skattefritt avdrag.

Taxerat belopp	Nuva- rande skatt	600 kr.	avdrag	800 kr.	avdrag	1,000 kr. avdrag.	1,200 kr. avdrag	1,400 kr. avdrag
Beskatt- nings- bart belopp	Skatt	Beskatt- nings- bart belopp	Skatt	Beskatt- nings- bart belopp	Skatt	Beskai t-ni ngs-bar t belopp	Skatt	Beskatt- nings- bart belopp	Skatt
620		10	0*30
800	3‘2*i	100	3	—	—	—	—	_	_	_	_
820	3''20	no	3 30	10	0-30	—	—	—	_	_	_
1,<)00	6	2"0	6	100	3	—	—	—	_	—	—
1,020	6	210	6*30	no	3''30	10	0-30	—	_	—	_
1,2<)0	9-60	300	9	200	6	100	3	_	_	—	—
1,220	9''K0	310	9-io	210	6-30	no	3-30	10	0-3(1	—	_
1,400	11 *20	500	15	300	9	200	6	100	3	—	—
1.420	11*20	510	15-30	310	9*30	210	6-30	no	3 30	10	O-a)
1.600	16	700	21	400	12	300	9	200	6	KO	3
1.800	21-60	900	27	6 0	18	400	12	300	9	200	6
2,000	24	1.100	33	800	24	50o	15	400	12	300	9
2.4''O	33''fiO	1.500	45	1.200	36	900	27	600	18	500	15
2,800	44-»0	1,900	57	1.60O	48	1.300	39	1,000	30	700	21
3,000	48	2.100	63	l,80o	54	1,500	- 45	1.200	36	900	27
4.000	80	3.100	93	2,800	84	2.500	75	2.200	66	1.900	57
5.000	no	4,100	123	3800	114	3,500	105	3.200	96	2.9(0	87
6,'' 100	135	5.100	153	4,800	144	4.500	135	4,200	126	3,900	117
7.000	165	6,100	183	5,800	174	5.500	165	5 200	156	4,900	147
8,000	105	7.100	213	6.800	204	6 500	195	6,200	18 6	5.900	177
9.000	230	8.100	243	7,800	234	7,500	225	7.200	216	6.900	207
10,000	265	9,100	273	8.800	264	8.500	255	8,200	246	7.900	237
12.000	335	11.100	344	10.800	332	10.500	320	10.200	308	9,200	297
15.000	455	14.1"0	464	13,800	452	13.500	440	13.200	428	12.900	4j6
20.000	655	19.100	664	18.800	652	18,500	640	18.200	628	17 900	616
30 000	1,105	29,100	1.155	28,800	1.140	28.500	1.125	28,200	1,110	27.9"0	1.095
40.000	1.605	3.1.100	1.655	3s,*-00	1.640	38,500	1.625	38.200	1,610	37.900	1.595
50.000	2.105	49,100	2.246	48.800	2.228	48.500	2,210	48.200	2.192	47.900	2.174
60,000	2,655	59.100	2.N46	58,800	2.828	58.500	2.810	58.20"	2 792	57 9(1"	2 7M
70.o003.205	69.100	3.537	6.V00	3,516	68.500	3.495	68.2( ''0	3,474	67.90"	3,453
80.000 3.755	79,100	4.237	78.800	4,216	78,500	4,195	78 200	4.174	77.9"0	4.153
90.000 4.355	89,100	4.937	88,800	4.916	88.500	4,- 95	88.2"0	4,874	87,900	4.853
I,0(},00oj4,9ö5	99,100	5,637	98,800	5,616	98,500	5,595	98,200	5,574	97,9U0	5,5)3

Bilagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag.

Tabell 5.

Tabell

utvisande för skattskyldig med 1,000 kronors skattefritt avdrag den ökning i
skattekvot, som, när penningvärdet sjunker till två tredjedelar av det normala,
vid oförändrad reell inkomst under uttagande av skattens grundbelopp uppkommer
dels under förutsättning att det skattefria avdranet ökas med 50 %, dels

ock om det bibehålles oförändrat.

	Penningvärdet två tredjedelar	av normalt
					Skattefria avdraget ökat med 50 % (1,500 kronor)	Oförändrat avdrag (1,000 kronor)
	Beskatt-			Taxerat	Beskatt-			Ök- ning	Beskatt-			Ök- ning
Taxerat belopp	nings- bart belolopp	Skatt	Skatte- kvot	belopp	nings- bart belopp	Skatt	Skatte- kvot	av skatte-kvot i %	nings- bart belopp	Skatt	Skatte- kvot	av skatte-kvot i %
1,020	10	0-30	0-03	1,530	10	0-30	0-02	- 50	26o	7-80	0-31	933
1,1'' 0	50	1''50	0-14	1.650	70	2-10	013	- 7	320	9 60	0-58	314
1,200	100	3	0-25	1,800	150	4-50	0-25	0	4(0	12	0-67	168
1.300	150	4-60	0-35	1,950	220	6-60	0-34	-3	470	14-10	0 7-2	106
1,400	200	6	0-43	2,100	300	9	0-43	0	610	18	0-86	100
1,500	250	7''50	0-5	2,250	370	11-10	0-4 9	- 2	750	12-50	1	10"
1.600	3''I0	9	0*06	2,400	450	13-50	0-5(1	0	900	27	1-125	100
1.700	350	10-50	0-62	2.550	520	1560	0-r.i	- 2	1,050	31-50	1-28	100
1,800	400	12	0-07	2,700	600	18	0* 7	0	1.200	36	1-33	109
1,900	450	13-50	0-71	2,850	670	20-10	0-71	0	1.350	40-50	1-42	100
2.000	500	15	0-75	3,000	750	22-50	0‘75	0	1,500	45	1-50	1"0
2.1O0	600	18	0''8t>	3.170	900	27	0-86	0	1.650	49-50	1*57	83
2.200	760	21	0-95	3.300	1.050	31-50	0-95	0	I.80O	54	1 64	72
2.300	800	24	1-04	3,450	1,200	36	1-04	0	1,950	58-50	1-70	63
2,400	900	27	1-125	3,6> .0	1.350	40-60	1* 125	0	2.100	63	1-75	56
2,500	1.000	30	1-2	3,750	1,500	45	1-2	0	2,250	67-50	1*30	5"
2.6"0	1,100	33	1-27	3.900	1,65>''	49-50	1-27	0	2,4'' ''0	72	1-85	46
2,700	1,200	36	1-33	4,050	1.800	54	1-88	0	2.550	76-50	l-x9	42
2,800	1,300	39	1-39	4.200	1,950	58’ 50	1 39	0	2.7''K)	81	1-93	3''.''
2,900	1,400	42	1*45	4,350	2.100	63	1''45	0	2.850	85-50	1-97	36
3,000	1.500	45	1-5	4.500	2.250	67-50	1-5	0	3,000	90	2	33
3,100	1.600	48	1-55	4,650	2,400	72	1-55	0	3,150	94-50	203	31
3,200	1.700	51	1-59	4,800	2.550	76-50	1-59	0	3,300	99	2-06	30
3,300	1,800	54	1-04	4,950	2,700	81	1-64	0	3,450	103-50	2-on	28
3.400	1.800	57	1-68 !	5,100	2,850	8550	1-68	0	3,600	108	2-1-2	26
3,500	2,000	60	1-71	5.250	3.000	90	1-71	0	3.750	112-50	2-14	25
3.600	2,100	63	1-75	5,400	3,150	94-50	1-75	0	3,900	117	2-16	23
3,700	2,200	66	1-78	5,550	3,300	99	1-78	0	4,050	121-50	2-19	23

Bilagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag. 71

Normalt penningvärde
Taxerat belopp	Beskatt- nings- bart belopp	Skatt	Skatte-1 kvot
3,800	2,300	69	1-82
3.900	2,400	72	1''85
4,000	2,500	75	1-875
5,000	3,500	105	2''t
6,000	4,500	135	2-25
7,000	5,500	165	236
8.000	6,500	195	2-44
9,000	7,500	225	2-5
10,000	8,: 00	255	2''55
12,000	10,500	320	2''67
15.000	13,500	440	2*93
20,000	18 500	640	3-20
25.000	23,500	875	3''50
30.000	28,500	1.125	3*75
40,000	38,500	1,625	4-oii
50,000	48,500	2.210	4-42
60.000	58,500	2,810	4-08
70,000	68,500	3,495	4-99
80.000	78,500	4,195	5"24
90,000	88,500	4,895	5-44-
100,000	98,500	5,595	5*595
150,000	148.500	9,5:0	6-3 •
200.000	198,500	14,065	7-03
300.000	2: >8,500	24,050	8-01
400,000	398,500	35,035	8 76
500.00J	498, 00	47,020	9-4 0
600,000	598,500	59,020	9-84
700,000	698.500	72,005	10-29
800,000	798.500	85.005	10*G3
9n0,000	898,500	98,990	ii
1,000,000	998,500	112.990	11-30
1, li >0,0011	1,098,500	127,975	11-63
1,200,000	1,198,500	142,975	11-91

Pe	q n i q g v	ä r d e t t	v å t r	edjedelar av no	r m a 11
	Skattefria avdraget	ökat med 50 %	Oförändrat avdrag
		(1,500 kronor)		(1,000 kronor)
Taxerat				Ök-				Ök-
Beskatt-			ning	Beskatt-			ning
belopp	nings-		Skatte-	av	nings-		Skatte-	av
	bart		kvot	skatte-	bart	OK. till	kvot	skatte-
	belopp			kvot	belopp			kvot
				i %				i %
5,700	3,450	103-50	1-82	0	4,200	126	2-21	21
5,850	3.600	108	1-85	0	4,350	130*50	2-23	21
6.000	3,750	1-12-50	1-875	0	4,500	135	2-25	20
7,500	5,250	157-ön	2-1	0	6,000	180	2--10	14
9,000	6,750	202-50	2-25	0	7,500	225	2-5	11
10.500	8,250	247-50	236	0	9,000	270	2 57	9
12,000	9,750	292-50	2-44	0	10,500	320	2-67	9
13,500	11,250	350	2-59	4	12.000	380	2-«l	11
15,000	12,750	410	2-73	7	13.500	440	2o3	15
18,000	15,750	530	2-94	10	16,500	560	3u	16
22 500	20,250	712-50	317	8	21,000	750	3-33	14
30,000	27,750	1.087-50	3*625	13	28,500	1.125	3*75	17
37.500	35,250	1,462-50	3*9	11	36.000	1,500	4	14
45,000	42,750	1,865	4-14	10	43,500	1,910	4-24	13
60,000	57,750	2.765	4-61	14	58.500	2,810	4-68	15
75.000	72,750	3,792-50	5-06	14	73,500	3,845	5-13	16
90,000	87,750	4,842-50	5-38	15	88,500	4,895	5''44	16
105,000	102,750	5,920	5-64	13	103,500	5,980	5-70	14
120,000	117.750	7.120	5-93	13	118,500	7.180	5-98	14
135,000	132,750	8,320	6-16	13	133,500	8,380	6-21	14
150,000	147,750	9,520	6*35	13	148,500	9,580	6-39	14
225,000	222,750	16,475	7-32	15	223,500	16,550	7-36	15
300.000	297.750	23.975	7-99	14	298,500	24,050	8-"l	14
450,000	447.750	40,930	9-10	14	448,500	41,020	9-12	14
600,000	597,750	58,930	9-82	12	598,500	59,020	984	12
750,000	747,750	78,407-50	10*45	11	748,500	78,505	10-4 7	11
900,000	897,750	98 885	10-99	12	898,500	98,990	11	12
1,050,000	1,047,750	120.362-50	11-46	11	i,048,500	120,475	11-47	11
1,200,000	1,197.750	142,862-50	11 91	12	1,198,500	142,975	11-91	12
1,3''>0,000	1,347,750	161.730	11-98	9	1,348,51)0	161,820	11*99	9
jl.500.000	1,497,750	179,730	11-98	6	1,498,51)0	179,820	11-99	6
1,650,000	1,647,750	195,730	11‘98	3	1,648,5 0	197,820	11-99	3
1,800,000	1,797.750	215,730	11-99	1	[1,798,500	215,730	11-99	1

72 Ddagor till Kuvgl. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag.

. Ta ntvisande

för skattskyldig med 1,000 kronors avdrag skattebelopp, skattekvot och
och 150 % av grundbeloppet uttages dels för det fall att, med bibehAllande

Normalt penningvärde		Pen	n i n g v ä r	det	två
Skatiefia avdraget ökat med 50 %, 150 % uttages	av grundbeloppet
Taxerat belopp	Beskatt- nings- bart belopp	Skatt	Skatte- kvot	Taxerat belopp •	Henkatt-n ing s-l»art belopp	Grund- belopp	150 % av grund-beloppet	Skatte- kvot	Ökning av skatte-kvot i #
1,100	50	1 50	014	1,650	70	210	315	0-19	36
1,200	100	3	0 25	1,800	150	4-50	675	0-375	50
1,300	150	4-50	0-35	1,950	220	660	9-90	051	46
1,400	200	6	0-43	2,100	300	9	13*50	0-64	50
1,500	250	7-50	0-5	2,250	370	11-10	16-05	0-74	50
1,600	300	9	0-56	2,400	450	13-50	20''25	0-84	50
1,700	350	10-50	0-62	2,550	520	15-60	23 40	0-92	48
1,800	400	12	0*07	2 700	600	18	27	1	50
1,900	450	13-50	0-71	2,850	670	20-10	3015	1-06	50
2,000	500	15	075	3,000	750	22-50	33*75	1125	50
2,100	600	18	0-86	3.150	900	27	40-50	1-29	50
2,200	700	21	0-95	3,300	1,050	31*50	47-25	1-43	50
2,300	800	24	1 04	3.450	1,200	36	54	1-57	50
2,400	900	27	1-125	3,600	1,350	40-50	60’7 5	1-69	50
2,500	1.000	30	1-2	3,750	1,500	45	67-50	1-8	50
2,600	1,100	33	1 27	3,900	1,650	49-50	74-25	1-9	50
2,700	1,200	36	1-38	4,050	1,800	54	81	2	50
2,800	1,300	39	1-39	4,200	1.950	58-50	87-75	2-09	50
2,900	1,400	42	1*45	4,350	2,100	63	94-50	2-17	50
3,000	1,500	45	15	4,500	2,250	67"50	101-25	2-25	50
3,100	1,600	48	155	4,650	2,400	72	108	2-32	50
3,200	1,700	51	T59	4,800	2,550	76 50	114-75	239	50
3.300	1,-00	54	1-04	4,950	2,700	81	121-50	246	50
3,400	1,900	57	1-68	5,100	2,850	85-50	128-25	2-52	50
3.500	2,000	60	1-71	5,250	3,000	90	135	2 57	50
3.600	2,100	63	1*75	5.400	3,150	94 50	141-75	2-625	50
3,100	2,200	66	1-78	5,550	3,300	99	148-50	2-68	50
3,800	2,300	69	1-82	5,700	3,450	103-50	155-25	273	50

Bilagor till Kung!. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag. 73

Tabell 6.

hell

ökning i skattekvot dels för det fall att det skattefria avdraget ökas med 50 %
av oförändrat avdrag, 80 % av grundbeloppet jämte extra skatt ultages.

t r e d	j e d e	1 a r	a v	n	o r	mal	t
	Oföiändrat avdrag,	80 % av	grundbeloppet jämte extra skatt uttages
Beskatt- nings- bart belopp	Grund- belopp	80 % av gruud-beloppet	Skatte- kvot	Ökning resp. minskning av skatte-kvot i %	Extra skatt	Summa skatt	Summa skatte- kvot	Ökning av skatte-kvot i %	Nuvarande skatter
320	9-GO	7-68	0-4 7	+ 236	_	_	_	_	16
400	12	9-60	053	+	112	—	—	—	—	2100
470	14-10	11-28	0-58		66	—	—	—	—	2280
eoo	18	14-40	009	+	60	—	—	—	—	29-40
750	22-50	18	0-8	+	60	—	—	—	—	30-80
800	27	21-00	0-9	+	60	—	—	—	—	33-60
1,050	3150	25-20	0''99	+	60	—	—	—	—	35
1,200	36	28-80	1-07	+	60	—	—	—	—	43-20
1,350	40-50	32-40	114	+	60	—	—	—	—	44-80
1,500	45	36	1-2	+	60	—	—	—	—	48
1,650	48-50	39-60	1 26	+	47	—	—	—	—	55 80
1,800	54	43-20	1-31	+	38	—	—	—	—	59-40
1,950	58-50	46-80	1-36	+	31	—	—	—	—	61-20
2,100	63	50-40	1-40	+	24	2	52-40	1-46	30	64-80
2,250	67-50	54	1-44	+	20	5	59	1-57	31	74
2,400	72	57-60	1-48	+	16	8	65-60	1-08	32	78
2,550	76-50	61-20	1-5 l	+	14	11	72-20	1-78	34	80
2,700	81	64-80	1-54	+	11	14	78-80	1-88	35	84
2,850	85-50	68-40	1*57	+	8	17	85-40	1-96	35	86
3,000	90	72	1-6	+	7	20	92	204	3G	90
3,150	94-50	75-00	1-03	+	5	23	98-60	2-12	37	101-20
3,300	99	79-20	1-65	+	4	26	105 20	2-19	. 38	105-60
3,450	103-50	82-80	1-67	+	2	29	111-80	2''26	38	107-80
3,600	108	86-40	1-G9	+	1	32	118-40	2''32	38	112-20
3,750	11250	90	1-71	+	0	35	125	2-38	39	111-40
3,900	117	93 60	1-73	-	1	38	13100	2-44	39	118-80
4,050	121-50	97-20	1-75	—	2	41	138-20	2-49	40	121
4,200	126	10080	1-77	-	3	44	144-80	254	40	125-40

Bihang till riksdagens protokoll 1919. Bil. till prop. 259. 10

74 Bilagor till Kuvgl. Maj:ts proposition Nr 239 vid 1919 års lagtima riksdag.

Normalt penningvärde		Pen	n i n g v ä r	det	två
Skattefria avdraget	ökat med 50 %, 150 % uttages	av grundbeloppet
Taxerat belopp	Beskatt- nings- bart belopp	Skatt	Skatte- kvot	Taxerat belopp	Beskatt- nings- bart belopp	Grund- beljpp	150 % av grund-beloppet	Skatte- kvot	Ökning av skatte-kvot i %
3.900	2,400	72	1-85	5,850	3,600	10S	162	2-77	50
4,000	2,500	75	1-875	6,000	3,150	112-50	168-75	2-81	50
5.000	3,500	105	2 1	7,500	5,250	157-50	236-25	315	50
6,000	4,500	135	2-25	9,000	6,750	202 50	30375	3-375	50
7,000	5,500	165	2-36	10,500	8,250	247-50	371-25	3ö4	50
8,000	6,500	195	2-44	12,000	9,750	292-50	438-75	3‘<>6	50
9,000	7,500	225	2-5	13,500	11,250	350	525	389	56
10,000	8,500	255	2''55	15,000	12,750	410	615	4-1	61
1-2.000	10,500	320	2-fi7	18,000	15,750	530	795	4-42	66
15,000	13,500	440	2-93	2.'',500	20,250	712-50	1,06875	4-75	62
20,000	18,500	640	3-20	30,000	27,750	1,087-50	1,631-25	5-44	70
30,000	28,500	1,125	3*75	45,500	42,750	1,865	2,797-50	6-22	66
40,000	38,500	1,625	4 06	60,000	57,750	2,765	4,147-50	6-91	70
50,000	48,500	2,210	442	75,750	72,000	3,792-50	5,6-''S 75	7-58	71
60,000	58,500	2,810	4-68	90,000	87.750	4,842-50	7,263-75	8-07	72
70,000	68,500	3,495	4-99	105,000	102,750	5,920	8,>-80	8-46	70
80,000	78,500	4,195	5-25	120,000	117,750	7,120	10,680	8-9	70
90,000	88,500	4,8!''5	5''44	135,000	132,750	8,320	12,480	9 24	70
100,000	98,500	5,595	5595	150,000	147,750	9,520	14,280	9''52	70
150,000	148,500	9,580	6-39	225,000	222,750	16,475	24,712-50	10-98	72
200,000	198,500	14,065	7-03	300,000	297,750	23,975	35,962 50	11-99	71
300.000	298,500	24,050	8-02	450,000	447,7 0	40,030	61,395	13-64	70
400,000	398,500	35,03>	8-76	600,000	597,750	58,930	88,395	14-73	68
500,000	498,500	47,020	9-41	750,000	747,750	78,407-50	117,611-25	15-68	67
600,000	598,500	59,020	9-84	900,000	897,750	98,a><5	148,327-50	16-48	67
700,000	698,500	72,005	1029	1,050,000	1,047,750	120,362-50	180,443-75	1719	67
800,000	798,500	85,005	1063	1,200,000	1,197 750	142,862-50	214,293-75	17-91	68
900,000	898,500	98,990	11	1,350,000	1,347,750	161,730	242.595	17-96	63
1,000,000	998,500	112,990	11-80	1,500.000	1,497.750	179,730	269,595	17-97	59
1,100,000	1,098,500	127,975	11-63	1,650,000	1,647,750	197,730	296.595	17-98	55
1,200,000	1,198,500	142,975	11-91	1,800,000	1,797,750	215,730	323,595	1798	51

Bilagor till Kung!. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag. 75

t r e d	j e d e	1 a r	a y	n o r	in a 1	t
	Oförändrat avdrag,	80 % av	;rundbeloppet jämto extra skatt uttages		Nuvarande skatter
Beskatt-nings-b rt belopp	Grund- belopp	80 % av grund-beloppet	Skatte- kvot	Ökningresp minskning av skatte-kvot i %	Extra s k att	Summa skatt	Summa skatte- kvot	Ökning av skatte-kvot i %
4,350	130-50	104-40	1-78	- 4	47	151-40	2-59	40	127-60
4,500	135	108	1-8	- 4	50	158	263	40	135
6,000	180	144	1-92	- 9	80	224	2 99	42	180
7,500	225	180	2	- 11	no	290	3 22	43	230
9,000	270	216	2 06	- 13	140	356	3-39	44	364-50
10,500	320	256	2-13	- 13	175	431	3-59	47	455
12,000	380	304	2-25	• - 10	220	524	3-88	55	560
13,500	440	352	235	- 8	265	617	4-11	61	665
16,500	560	418	2-49	- 7	355	803	4-46	67	890
21,000	750	600	2 67	- 9	490	1,090	4''r4	65	1,252
28,500	1,125	900	3	- 6	715	1,615	538	68	1.890
43,500	1,910	1,528	3-4	- 9	1,300	2,828	628	67	3,315
58.500	2,810	2,248	3‘75	- 8	1,900	4,148	6-91	70	4,810
73,500	3,845	3,076	4l	- 7	2,635	5,711	7-61	72	6,415
88,500	4,895	3,916	4-35	- 7	3,385	7,301	811	73	8,140
103,500	5,980	4,7.84	4-62	- 7	4,170	8,954	8-53	71	9,985
118.500	7,180	5,744	.4-79	- 9	5,070	10,814	901	72	11,785
133,500	8,380	6.701	4-97	- 9	5,970	12,674	9-39	73	13,685
148,500	9,580	7,664	5-11	- 9	6,870	14,534	9-69	73	15,635
223,500	16,550	13,240	5-88	- 8	11,605	24,845	11-04	73	26,385
298,500	24,050	19,240	6-41	- 9	16,855	36,095	12-03	71	37.635
448,500	41,020	32,860	7-30	- 9	27,810	60,700	13''45	68	62,135
598,500	59,020	47,260	7-88	- 10	40,825	88,085	14-68	68	88,635
748,500	78,505	62,804	8-37	- 11	55.810	118,614	15-81	68	110,135
898,500	98,990	79,192	8''80	— 6	70,810	150,002	16G7	69	148,635
1,048,500	120,475	96,380	9-18	- 10	83,880	180,260	17-19	67	178,500
1,198,500	142,975	114,380	9''53	- 10	95,880	210,260	1754	65	204,000
1,318.500	161,820	129,456	959	- 13	107,880	237,336	17-60	60	229,500
1,498,500	179,820	143,856	959	- 15	119,880	263,736	17-60	56	255,000
1,648,500	197,8;0	158,256	9-59	- 19	131,880	290,136	17-60	Öl	280,500
1,798,500	215,820	172,656	9-59	- 19	143,880	316-536	17-60	48	306,000

76 Bilagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag.

Jäm mellan

å erm sirlan beskattningen enligt nuvarande skatteskala och förordningen
inkomst samt till inkomst- och förmögenhetsskatt samt sl andra sidan beskatt 50

% och uttagande av

Taxerat belopp	Ort med billigaste levnadskostnader (ortsgrupp I)
Skattskyldig med 2 barn under 15 år	Skattskyldig med 3 barn under 15 år	Skatt-
Nu- varande skatt	Förslaget	Nu- varande skatt	Förslaget	Nu- varande skatt
Ogift	Gift	Ogift	Gift
800 ..............	0''80
900 ..............	1-20	—	—	—	—	—	_
1,000 ..............	2-40	—	—	0 60	—	—	—
1,100..............	3 —	—	—	1-20	—	—	—
1,200 ..............	4-80	—	—	240	—	—	—
1,300 ..............	5.60	—	—	320	—	—	080
1,400 ..............	6 40	225	—	4 —	—	—	T60
1,000..............	9 —	4-50	—	6 —	—	—	3 —
1,600 ..............	10 —	6*75	2-25	7--	2 25	—	4-—
1,700 ..............	IT—	9 —	4-50	8.—	450	2-25	5 —
1,800 ..............	14-40	11 25	6-75	10-80	6 75	4 50	7‘20
1.900 ..............	15-60	13-50	9 —	12 —	9 —	6*75	8-40
2,000 ..............	16-80	15-75	11-25	13-20	1T25	9-	9 60
2,200 ..............	22-40	20-25	15*75	18 20	15-75	13 50	14-—
2,400 ..............	25 20	24-75	20 25	2T—	2025	18-—	16-80
2,600 ..............	32-	29-25	24-75	27-20	24 75	22 50	22-40
2.800 ..............	35 20	38 25	29-25	30-4 0	29-25	27-—	25-60
3.000 ..............	38-40	47-25	3375	33-60	33*75	31*50	28-80
3,500 ..............	52-20	69-75	56-25	46 80	56-25	49 50	41-40
4,000 ..............	68-—	92-25	78-75	62-—	78-75	72-—	56 —
4,500..............	78 —	114-75	101-25	72-—	10T25	94-50	66-—
5.000 ..............	96-80	137-25	123-75	9020	123-75	117*—	83*oo
5,500 ..............	107-80	159-75	146 25	101-20	146-25	139 50	94-60
6,000 ...........	121-50	182-25	168-75	114 75	168-75	162-—	108-—

Bilagor till Katigt. Maj:ts ■proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag. 77

Tabell 7.

förelse

den 12 mars 1918 om särskilda avdrag vid 1918 års taxering till bevillning för
ningen enligt, förslairet vid provisorisk ökning av det skattefria avdraget med
159 % av grundbeloppet.

	Ort med dyrasle levnadskostnader (ortsgrnpp V)
skyldig med 4 barn under 15 år	Skattskyldig med 2 barn under 15 år	Skattskyldig med 3 barn under 15 år	Skattskyldig med 4 barn under 15 år
Förslaget	Nu-	Förslaget	Nu- varande skatt	Förslaget	Nu- varande skatt.	Förslaget
Ogift	Gift	skatt	Ogift	Gift	Ogift	Gift	Ogift	Gift
—		0T)0		—	—	—	I	—	—	—
—	—	1-20	—	—	—	—	—	—	—	—
—	—	2-40	—	—	—	—	—	—	—	—
—	—	320	—	—	0"80	—	—	—	—	—
—	—	4-00	—	—	1*60	—	—	—	—	—
—	—	6 —	—	—	3 —	—	—	1 — 2-—	—	—
2-25	—	8-—	_	_	4— 5—	_	_	_	_
4-50	—	10*0	—	—	7-20	—	—	3-60	—	—
6 75	2-25	13 20	—	—	9-60	—	—	6-—	—	—
9.—	4-50	14-4 0	225	—	1080	—	—	7-20	—	—
13f.o	9 —	19-00	675	2-25	15 40	225	—	11-20	—	—
18 —	1350	22-40	11-25	6‘75	1820	6 75	450	14-	4-50	—
22-50	18 —	2880	15-75	11-25	24--	11-25	9 —	19-20	9-—	4-50
27-—	22-50	32 —	20 26	15-75	27-20	15-75	13-50	22-40	13*50	9 —
31*50	27 —	3520	24-75	2025	3040	20-45	18--	25-60	18 —	13 50
49-50	38 25	52-20	3''>*—	31-50	46-80	3150	29-25	41-40	29-25	24 75
72-—	58 50	68-—	51-75	4275	62 —	42-75	40-50	56--	4050	36 —
94-50	81 —	78-—	74 25	60 75	72-—	60 75	54 —	66 —	54-	47-25
117 —	103-50	96 80	96*75	83-25	90 20	83 25	76-50	83-60	76 50	63 —
139-50	126 —	107*0	119-25	105 75	101-20	105-75	99 —	94-60	99 —	85-50
162 —	14850	121-50	141-75	128 25	114-75	128-25	121-50	108 —	121-50	108-—

78 Bilagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag.

Tabell 8.

Undersökning av nuvarande beskattning (år 1011)) för bolag med ett aktie

kapital av eu million kronor.

Inkomstprocent	Inkomst	S katte-procent	Skatt	Ungefärlig skatteprocent för sista delen av inkomsten
4.................	40,000	2-50	1,000	2-50
5.................	50.000	2-70	1,350	3*50
5’/s................	53,300	347	1,849	1500
'' 5s/s................	56,600	392	2,218	11-00
6.................	60,000	437	2,622	12-00
7.................	70,000	572	4,004	14t)0
7Vs................	73,300	617	4,522	15-00
8.................	80,000	6*39	5,112	9 00
9.................	90,000	6*72	6,048	9-50
10.................	100,000	7-05	7,050	10-00
L1 . . . . ''.............	110,000	7-38	8,118	10-50
12.................	120,000	7 -.71	9,252	11-50
13.................	130,000	793	10,309	10-50
14.................	140,000	8,15	11,410	ll-oo
15.................	150,000	8''37	12,555	11-50
16.................	160,000	8-65	13,840	1300
17.................	170,000	8-95	15,215	13*50
18.................	180,000	9''25	16,650	14-50
19.............• . . .	190,000	9''55	18,145	1500
20.................	200,000	975	19,500	13*50
22.................	220,000	10-05	22,110	13-oo
23.................	230,000	10-20	23,460	13*50
25.................	250,000	1050	26,250	14-00
27.................	270,000	10-80	29,160	14*50
28.................	280,000	10-95	30,660	1500
30.................	300,000	11-25	33,750	15-50
32.................	320.000	11-40	36,4" 0	13oo
34.................	340,000	11*55	39,270	14-oo
40.................	400,000	12-00	48,000	1450
45.................	450,000	12-15	54,675	13-50
60.................	600,000	12-60	75,600	1400
75.................	750,000	13-00	97,500	1450
80.................	800,000	13-15	105,200	15''50
85.................	850,000	13*25	112,625	1500
95.................	950,000	13*55	128,725	16-00
100.................	1,000,000	1370	137,000	16-50
105................ . .	1,050,000	13-85	145,425	1700
115.................	1,150,000	14*05	161,575	16-00
125.................	1,250,000	14-25	178,125	16-50
	1,350,000	14-45	195,075	17 00
150.................	1,500,000	14-75	221,250	17-50

Bilagor till Katigt. Maj:ts proposition AV 259 vid 1919 års lagtima riksdag. 79

Tabell 9.

Undersökning av beskattningen, vid uttagande av grundbeloppet enligt förslaget,
för aktiebolag med ett aktiekapital av eu million kronor.

Inkomstprocent	Inkomst	Skatte- procent	Skatt	Ungefärlig skatteprooent för sista delen av inkomsten
4.................	40,000	1-50	600	1-50
5.................	50,000	1-90	950	3‘50
6.................	60,000	2''40	1,440	5-00
7.................	70,000	3-00	2,100	650
9.................	90,000	4-00	3,600	7-50
10.................	100,000	4''40	4,400	8-00
11.................	110,000	4''80	5,280	9-00
12................	120,000	5-20	6,240	9''50
18.................	18d,000	6-80	12,240	lO-oo
19.................	190,000	7-00	13,300	1050
20.................	200,000	7-15	14,300	1000
22................	220,000	7''45	16,390	10-50
24.................	240,000	7-75	18,600	11-00
27.................	270,000	8''05	21,745	O »O ö rH
55.................	550,000	9o5	52.525	11-00
	650,000	9’85	64,025	11-50
75 ... . -............	750,000	1015	76,125	12-00
80.................	800,000	1030	82,400	1250
90.................	900,000	10- GO	95,400	1300
95.................	950,000	1075	102,125	13-60
100.................	1,000,000	10-90	109,0d0	14-00
no.................	1,100,000	1110	122,100	1300
120 ... .............	1,200,000	11-30	135,600	13-50
135.................	1,350,000	11(10	156,600	14 00
145.................	1,450.000	11-80	'' 171,100	14-60
150.................	1,500,000	11-90	178,500	1500

80 Bilagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag.

Särskilt yttrande av professor Knut Wicksell.

V. P. M.

rörande de allmänna grunderna för en reform av inkomst- och

förmögen hetsbeskattni ngen.

I. Inledning.

Ehuru jag haft den glädjen att i allo kunna instämma med de
båda övriga sakkunniga i det av oss gemensamt överlämnade förslaget,
har jag ansett mig böra något närmare redogöra för de allmänna finansvetenskapliga
grunder, som för min del härvid varit avgörande och därmed
tillika antyda de riktlinjer, efter vilka en fortsatt reform av vårt
skatteväsen enligt min åsikt borde försiggå.

Det närvarande ögonblicket är, såsom av herr finansministern för
ej länge sedan framhållits, föga gynnsamt för skattereformer, som skulle
ha någon utsikt att bli definitiva. Detta redan på grund av osäkerheten
beträffande det element, som nödvändigtvis ligger till grund för varje
graderad (progressiv eller degressiv) skatt, nämligen penningens värde.
Genom det exempellösa sjunkandet under krigstidens senare år av detta
värde ha för alla inkomster utom de allra högsta de bestående progressivsatserna
vid inkomst- och förmögenhetsskatten blivit i realiteten avsevärt
höjda, och de i I. S. F:s 19 § medgivna avdragen i en mängd fall alldeles
otillräckliga. Skulle emellertid en ändring häruti företagas i överensstämmelse
med nu rådande varuprisnivå, så riskerar man uppenbarligen,
att denna ändring redan vid första tillämpningen om ett eller annat
år visar sig i lika grad irrationell, därest prisnivån till dess på nytt förskjutit
sig, vare sig uppåt eller — som väl får anses något mera sannolikt
— nedåt.

Men härtill kommer en omständighet, som efter mitt sätt att se för
närvarande strängt taget utesluter varje tanke på en fullt rättvis beskattning.
På grund av den oerhörda prisstegringen samt i det hela genom
det av världskriget frambragta ekonomiska läget har en slumpvis skeende,

Bilagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag. 81

all förnuftig gTund saknande överflyttning av realinkomster och reala
förmögenhetsdelar de olika individerna och samhällsklasserna emellan ägt
rum, och kommer fortfarande att äga rum, om den onaturligt uppskruvade
prisnivån blir bestående (och än mer naturligtvis, om den skulle
ytterligare höjas). Härigenom bortfaller själva den första förutsättningen
för en rättvis beskattning, ja för begreppet beskattning över huvud; ty
denna förutsättning är uppenbarligen, att de inkomster och förmögenhetsbelopp,
som skola beskattas, från början erkännas såsom rättmätigt förvärvade.
Är detta icke fallet, så blir beskattningen endast en parodi på rättvisa,
ett försök, så att säga, att taga en rättmätig del av ett orättmätigt
helt. Det är en helt annan funktion av samhällsmakten än dess beskattningsrätt,
som då borde träda i verksamhet, nämligen återställandet till
rätter ägare av det orättmätigt förvärvade eller, där enligt sakens natur
de ifrågavarande rättsanspråken icke, eller endast med svårighet, kunna
individualiseras, indraga det till sig för att efter en billig grund fördela
det på dem, som utan egen förskyllan blivit lidande på den skedda förändringen.
Först därefter skulle en beskattning i ordets egentliga mening
kunna äga rum.

Nu kan man visserligen invända, att även under normala förhållanden
den sociala, historiskt givna fördelningen av inkomster och förmögenhet
faktiskt lämnar mycket, ja, från en djupare synpunkt, tilläventyrs
allt övrigt att önska. Detta blir emellertid en väsentligt olika sak.
Rättelse får här ske efter hand i sammanhang med samhällets allmänna
politiska och kulturella utveckling, och därvid har onekligen, såsom jag
längre fram skall söka närmare utreda, jämväl beskattningen i vanlig
mening en viktig uppgift att fylla. Gentemot ekonomiska omvälvningar
åter av den art, som nu så plötsligt övergått oss, kan hjälpen omöjligen
sökas i den sedvanliga beskattningen, utan ett vida kraftigare ingripande
från statmaktens sida blir erforderligt.

Vad i detta avseende hos oss redan uträttats, å ena sidan genom
den s. k. krigskonjunkturvinstbeskattningen, å andra sidan medels lönetillägg
och krigstidshjälp för statens ämbets- och tjänstemän ävensom tillhandahållandet
på statens bekostnad i vissa fall av billigare förnödenheter åt de
mindre bemedlade, kan endast betraktas som en halvmesyr. Den förstnämnda
är visserligen såsom skatt betraktad osedvanligt hög; betraktad åter såsom
en indragning av oförtjänta, utan egna ekonomiska ansträngningar tillkomna
förmögenhetstillväxter, avsedd att bereda medel till ersättande av
lika oförtjänta, av prisstegringan förorsakade, konsumenternas förluster,
är den uppenbarligen alldeles otillräcklig och tål ingen jämförelse med
t. ex. de i England längesedan vidtagna och i Tyskland, efter vad det

Bihang till riksdagens protokoll 1919. Bil. till prop. Nr 259. It

82 Bilagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag.

vill synas, under förberedelse varande, på en verklig konfiskation av dessa
vinster utgående finansiella åtgärderna. De senare åter — lönetillskotten
och understöden — ha, trots de enorma utgifter, som de tillskyndat statsverket,
nödvändigtvis blivit i förhållande till behovet så knappt tilltagna,
att de svagast avlönade i otaliga fall måst anlita kredit för att kunna
leva och alltså härefter få dragas med en alldeles oförskylld skuldbörda.
Slutligen har staten hos oss ännu icke lyftat ett finger till rättelse av
det absurda förhållandet, att i följd av varuprisstegringen och den därav
förorsakade prisstegringen på fastigheter, därest båda i det väsentliga komma
att bli bestående, samtliga fastighetsägare i realiteten skola se sig befriade
från större delen av sin intecknade skuld, så att bl. a. i de talrika
fall, där denna skuld huvudsakligen tillkommit genom arvskiften, den en
gång tillförsäkrade lika arvsrätten plötsligt befinnes upphävd — med retroaktiv
verkan.

Under sådana omständigheter kan en skattereform uppenbarligen
endast få karaktären av ett provisorium. Den kan icke avse att ens tillnärmelsevis
skipa verklig rättvisa de olika inkomsttagarna och förmögenhetsbesittarna
emellan; den måste utgå från något, som för ögonblicket
icke alls existerar, nämligen att den befintliga inkomstfördelningen i sig
själv, efter de historiskt givoa, sociala förutsättningarna, uppfyllde rättvisans
fordringar; den kräver alltså som ett nödvändigt komplement en
generaluppgörelse och utjämning av oförtjänta vinster och lika oförskyllda
förluster, som jag för min del anser ofrånkomlig, men som fullständigt
torde kunna ske först längre fram, sedan vi i prismätningsavseende på nytt
fått fast mark under fotterna.

Endast från denna förutsättning ha nedanstående reflexioner, liksom
enligt min mening över huvud det förslag, som de sakkunniga gå att
avgiva, någon verklig betydelse. II.

II. Allmänna grunder för beskattningen.

Den moderna skattelagstiftningen — även alldeles frånsett de av
världskriget vållade exceptionella förhållandena inom och utom de krigfö
rande länderna — kännetecknas i hög grad av någonting halvfärdigt och
kompromissartat. Detta bör icke klandras, emedan det i själva verket varit
oundvikligt. Den starka ökningen av statens och kommunernas verksamhetsområden
såväl till omfång som intensitet har i motsvarande mån ökat
behovet av nya eller mera givande skatteobjekt, varvid hänsynen till
ögonblickets krav oftast fått undantränga en mera djupgående teoretisk

Bilagor till Kung!. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag. 83

grundläggning av skattesystemet i fråga. Men härtill kommer, att siälva
den finansvetenskapliga doktrinen under senare tid icke förmått hålla
jämna steg med den oerhört snabba, praktiska och faktiska utvecklingen
av finansväsendet, något som bl. a. givit sig uttryck i den påtagliga
fattigdomen på nya, originella eller epokgörande vei’k inom de senaste
årtiondenas finansvetenskapliga litteratur.

Dels har nämligen skattelagstiftningens metod blivit en helt annan,
sedan de helt eller halvt absolutistiska, resp. på klassprivilegier och klassvälde
fotade statssystemen överallt, även här frånsett de senast timade omvälvningarna,
fått ge vika för mer eller mindre genomförda, på demokrati
och politisk jämlikhet grundade former för statslivet, något som naturligtvis
i och för sig är ägnat att öka mängden av de det allmänna påvilande
uppgifterna och därmed dess behov av inkomster. Icke blott
uppstår härigenom en fordran på ökad kontroll över finansväsendet från
representationernas sida, utan finansärendenas behandling — som fordom
mest gick ut på ett täckande i övliga former av en år efter år nästan
oförändrad utgiftssumma — har antagit den komplicerade gestalten av
ett avgörande från de skattedragandes egen (eller deras förtroendemäns)
sida, först och främst av, huruvida och i vad mån de nya anslagskraven
för allmänna ändamål böra uppfyllas, samt därnäst av, huru de för detta
ändamål erforderliga, ständigt nya skattebördorna eventuellt böra fördelas,
två problem, som, hur mycket de än av den rådande formella statsrätten
må hållas i sär, naturligtvis i verkligheten höra nära samman och i
högsta grad måste påverka varandra.

Dels har, likaledes i sammanhang med den förutnämnda demokratiska
samhällsutvecklingen, själva grundvalen för allt skatteväsen, nämligen
den bestående, historiskt givna inkomst- och egendomsfördelningen,
icke kunnat undgå att bli föremål för kritik; eller, rättare sagt, den kritik

därav, som bland de maktegande och tongivande klasserna hittills blott

haft mera ensamstående förespråkare, men för övrigt dvalts så att säga
i folksjälens djup, framträder numera öppet såsom ett praktiskt krav med
anspråk på en mer eller mindre snabb och vittgående tillfredsställelse,

med andra ord som en beståndsdel i de numera röstberättigade folk partiernas

politiska plattform. Det är klart, att innebörden av dylika
krav i grunden sträcker sig vida utöver själva skattelagstiftningens område,
men lika klart är, att den på just detta område får sitt närmaste
och, enligt »det minsta motståndets lag», lättast tillgängliga avlopp. Den
s. k. socialpolitiska synpunkten vid beskattningen, för vilken den framstående
tyske finansskriftställaren, Adolf Wagner, länge var en tämligen enstaka,
teoretisk representant, gör sig i våra dagar uppenbarligen allt

84 Bilagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag.

mera gällande, olyckligtvis dock utan att de skäligen obestämda konturer
för denna princips tillämpningsområde, som av Wagner själv uppdrogos,
blivit inom finansdoktrinen på ett mera preciserat och rationellt sätt utstakade.

Då nu envar av dessa båda kulturströmningar icke bildar något
avslutat helt, utan befinner sig i ständig utveckling, får man inom den
moderna skattelagstiftningen bevittna det i sig självt icke så ovanliga
fenomen, att de verkliga, ledande grundsatserna eller driftkrafterna icke
sammanfalla med de öppet och i den härskande doktrinen uttalade eller
erkända, liksom de verkligt avgörande överläggningarna på detta område
mången gång icke så mycket ske i folkförsamlingarnas utskott och kamrar
som fastmer vid tvångsfria samtal i korridorerna.

III. De tre beskattningsprinciperna.

(Intresse-, skatteförmåge-, och den »social-politiska» principen.)

Sedan gammalt ha vid det teoretiska bedömandet av beskattningens
rättvisa två huvudprinciper kämpat med varandra om herraväldet, utan
att någondera av dem lyckats helt undantränga den andra, nämligen
dels den uppfattning, som i den enskildes skattebörda vill se eu mer eller
mindre adekvat och direkt ekvivalent till det gagn, som häri för sin del
åtnjuter av samhällsverksamhetens olika grenar samt i sammanhang därmed
den kostnad han åsamkar det allmänna genom att taga denna dess
verksamhet i anspråk — med ett ord den s. k. intresse- (eller kostnadsprovokations^principen;
dels den åskådning, som i samhällsverksamhetens
hävdande och stödjande allenast ser eu för alla gemensam medborgarplikt,
som en var utan hänsyn till egna fördelar måste uppfylla efter måttet av
sina krafter; vanligen tolkat så, att av alla eu proportionsvis lika ansträngning
eller uppoffring av individuell behovstillfredsställelse kräves
— skatteförmåge- eller »lika-offer»-principen. I själva verket kan ingendera
av dessa ledande grundsatser helt undvaras i en rättvis skatte- eller
finanspolitik. Skall ett försteg tillerkännas någondera, måste det emellertid
enligt min åsikt bli åt intresseprincipen såsom den tvivelsutan äldre
och på samma gäng enklare och handgripligare av de båda. Man skall
också vid närmare efterseende finna, att så snart ett påtagligt individuellt
intresse knyter sig vid en viss offentlig verksamhetsgren, så sätter
ingen i fråga annat, än att kostnaden för dess upprätthållande skall, så långt
ske kan, i sin helhet eller i övervägande grad fördelas på dessa intressenter

Bilagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag. 85

efter storleken av vars och ens fördel, eller, om den särskilda kostnad,
var och en av dem förorsakar det allmänna, över huvud kan utrönas,
efter denna. På denna grundsats vilar finansieringen av den stora,
i nutiden starkt växande del av statens eller kommunernas verksamhet,
som bestrides genom s. k. gebyrer eller taxor, såsom post, telegraf, järnvägar
m. in. Även kostnaden för vägunderhållet och skjuts väsendet
bestrides hos oss enligt denna princip. Slutligen är ju (såsom ofta anmärkts)
själva tillvaron av kommunala skatter ett utslag av intresseprincipen,
även oavsett om deras egen fördelning på de skattskyldiga
inom kommunen är ordnad helt efter denna eller delvis efter annan
princip.

Ä andra sidan finnes det otvivelaktigt vissa arter av allmänna utgifter,
där något individuellt gagn för den nu levande generationen av
skattdragare icke skulle kunna i detalj påvisas eller ens kan sägas vara
för handen, utan där grunden för utgiften i fråga helt enkelt är en av
staten ingången förpliktelse, för vilken samtliga invånare i landet få anses
häfta, en för alla och alla för en. Vid ingåendet av sådana förpliktelser,
t. ex. upptagandet av ett statslån för visst ändamål, bör visserligen
.dettas relativa gagn för olika klasser av medborgare någorlunda
kunna förutses, och medelanskaffningen för lånets framtida förräntning
och amortering på motsvarande sätt anordnas genom lämpligt valda inkomstkällor,
t. ex. vissa skatteformer; men även om så skett, vilket
långt ifrån har varit vanligt, kan korrespondensen mellan individens
för ändamålet åtagna skattebörda och hans gagn av den ifrågavarande
statsverksamheten näppeligen stå klar för flera än den närmaste
generationen av skattdragare; ju längre tiden fortskrider, utplånas med
nödvändighet detta kausalsammanhang, och det hela ter sig blott såsom
en för alla gemensam börda, vilken måste bäras med förenade krafter.

Mellan dessa båda ytterligheter, där alltså intresseprincipen, såsom
fördelningsgrund för bidragen till de offentliga utgifterna, å ena sidan
erbjuder sig själv, såsom den enda möjliga eller rimliga, å andra sidan
helt och hållet vägrar sin tjänst, finnes ett stort, och i synnerhet i våra
dagar med de alltjämt växande stats- och kommunalbudgeterna starkt
framträdande område, där det individuella gagnet eller intresset av utgiften
i fråga visserligen icke kan efter någon objektiv måttstock exakt
mätas — och därför av den moderna finansdoktrinen vanligen underkännes
såsom skattegrund — men icke dess mindre förefinnes och gör
sig kännbart, ja i realiteten, alla doktriner till trots, ytterst blir den avgörande
faktorn. Dit hör isynnerhet frågan om nya anslag, vilka, om
beviljade, vanligen på ena eller andra sättet måste täckas genom nya

86 Bilagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag.

skatter. Det är självklart, och bestrides, så vitt jag vet, icke av någon
modern finansteoretiker, att här själva »qusestio an»: folkrepresentationens
ja eller nej på frågan om anslagets beviljande, är och måste vara en
intressefråga. Finnes hos de skattdragande icke ett tillräckligt intresse
för den föreslagna nya samhällsverksamheten, resp. utvidgandet eller intensifieringen
av en redan befintlig sådan, så förfaller hela anslagsfrågan
och därmed även skattefrågan. Men icke nog härmed. I och för sig,
d. v. s. om den kunde fås kostnadsfritt, skulle väl i allmänhet varje sådan
föreslagen ny verksamhetsgren hälsas såsom eu vinst för det allmänna;
avgörandet blir således i verkligheten eu fråga om kredit och
debet: gagnet av den tillärnade utgiftsposten måste vägas mot det offer
den förorsakar; och därvid torde det väl vara ofrånkomligt, att för varje
enskild representant eller grupp av sådana den andel av skattebördan,
som eventuellt skulle drabba hans egna kommittenter,blir bestämmande för
hans votum, utan att man därför behöver hos honom eller dem förutsätta
frånvaron av alla andra än rent egoistiska eller klassegoistiska
motiv. Med andra ord, dessa båda avgöranden: anslagsbevillningen och
skattefördelningen höra nödvändigt ihop och kunna i verkligheten icke
skiljas från varandra, även om detta vid den formella behandlingen enligt
gällande statsrätt måste ske, vilket dock torde vara en öppen fråga.

Problemet om en rättvis beskattning sammanfaller då här med uppgiften
att i möjligaste mån trygga de skattdragandes frihet och självbestämningsrätt
vid åtagandet av dessa nya bördor. Vid den kommunala
beskattningen har man hos oss, som bekant, på senaste tid sökt en dylik
garanti genom kravet på kvalificerad majoritet vid alla frågor om nya anslag
ävensom i fråga om sådana anslag, där medlen skola anskaffas genom
upplåning. Vid statsbeskattningen skulle en sådan bestämmelse, även
om den infördes, icke gorå tillfylles, då ju — i motsats till förhållandet
inom kommunen — valet av skattearter för utgifternas täckande eller,
eventuellt, för förräntning och amortering av det ifrågasatta lånet, alltjämt
vore svävande. Däremot skulle det enligt min åsikt vara ett stort
framsteg — som visserligen finge sin rätta betydelse först genom införande
av kravet på kvalificerad majoritet jämväl vid anslagsbeviljande
för statsändamål, men som delvis torde kunna realiseras redan inom den
nuvarande statsrättens ram — om valet av täckningsmodus alltid kombinerades
med själva anslagsbeviljningen, något som hittills endast mera
undantagsvis förekommit. De olika riksdagspartierna skulle då kunna
inge sina ändrings- eller tilläggsförslag till den, låt oss säga av regeringen
framställda propositionen, så att på detta sätt en föreslagen ut -

Bilagor till Kungi. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag. 87

gift alternativt kombinerades med flera olika, föreslagna täckningssätt,
hvarefter den kombination, som finge de flesta rösterna, hade segrat. 1

I mitt arbete Finanztheoretische Untersuchungen 2 har jag närmare
utvecklat denna tanke ävensom försökt utvidga den så, att metoden jämväl
skulle kunna användas vid täckandet av redan bestående statsutgifter.
Till denna utredning tillåter jag mig hänvisa. För den närmast
här föreliggande frågan blir resultatet av dessa betraktelser, att en enda,
en gång för alla fastställd skatteskala, vars satser endast skulle i mån
av behov proportionsvis eller i något annat på förhand bestämt förhållande
ökas eller minskas, icke innebär ett för ändamålet fullt adekvat
arrangemang; man borde i stället, så långt det över huvud är fråga om
direkta skatter, ha till hands ett -flertal skatteskalor av olika typer, vilka
var för sig eller i förening kunde komma till användning alltefter beskaffenheten
av den statsutgift, för vilken täckning erfordras. Till denna
fråga skall jag i det följande återkomma.

Men slutligen och för det tredje kan den moderna beskattningen
icke heller undgå att taga hänsyn till den nyss omnämnda, mer och
mindre latenta kritik av den bestående inkomst- och egendomsfördelningens
berättigande, som sedan mer än ett århundrade tillbaka i så hög
grad kännetecknar den sociala utvecklingsepok, vari vi leva. Logiskt
sett skulle denna kritik — såsom vi ovan antytt — utmynna i kravet,
icke på beskattning utan på en total eller partiell konfiskation av vissa
inkomst- och förmögenhetsarter. Staten skulle såsom representant för
den distributiva rätten tillse, att ingen finge behålla, vad honom icke
med rätta tillkommer, och detta alldeles oavsett samhällets egna behov av
inkomster, ehuru på samma gång naturligtvis dylikt indraget gods tillika
kunde bli en viktig inkomstkälla för det allmänna. Men å andra sidan
utgör beskattningen ofta det enda tillfälle, som erbjuder sig, till en ingående
granskning av de individuella inkomsternas karaktär; vartill kommer,
att den ovannämnda samhällskritiken oftare vilar på en mer eller
mindre dunkel känsla än på ett genomfört teoretiskt system. Faktiskt
har därför nyssnämnda moment, i den mån det överhuvud fått göra sig

1 Ett exempel på ett dylikt tillvägagående, ehuru i formlös och outvecklad gestalt,
hade man för några år sedan hos oss, då av regeringen vissa militära anslag äskades och
på samma gång en höjning av kaffetullen föreslogs, beräknad att lämna de erforderliga
medlen härför. Den socialdemokratiska riksdagsgruppen föreslog i stället höjd arvskatt.
Något hinder för att dessa två kombinationer kunnat bli föremål för direkt omröstning,
förefinnes, så vitt jag vet, icke; om än ett sådant tillvägagångssätt skulle ha varit mer ovanligt.
I verkligheten förföllo, om jag minnes rätt, på grund av ändrad inkomstberäkning, båda
alternativen.

2 Jena, G. Fischer 1896, s. 76 ff.

88 Bilagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag.

gällande, hittills endast kommit till uttryck vid och i sammanhang med
beskattningen. Genomförda reduktioner av egendom tillhöra det förflutna
— om än i tidsskeden, sådana som det nuvarande, ett förnyande i moderna
former av den gamla reduktionstanken näppeligen kan helt undvikas.
Men i alla händelser måste man göra klart för sig arten av detta konfiskatoriska
eller socialpolitiska inslag i den moderna beskattningen och
icke, såsom vanligen sker, fåfängt bemöda sig att på de egentliga skatteprincipernas
grund konstruera, exempelvis, eu sådan företeelse som arvseller
gåvoskatten, vilken klarligen innebär, icke en beskattning i ordets
egentliga och hävdvunna mening, utan en verklig förmögenhetsindragning,
grundad på ett faktiskt underkännande, mer och mindre prononcerat,
av den obegränsade rätten till vare sig arv eller gåva.

IV. Praktiska utslag av dessa principer.

Det sagda må vara nog för att visa, ur vilken brokig arsenal av
vapen det faktiskt bestående skattesystemet har att hämta argumenten för
sitt berättigande, i hur hög grad det är och måste vara frukten av kompromisser
mellan olika åskådningar eller än oftare mellan olika utvecklingsskeden
av en och samma grundåskådning. Åtminstone på en eller
ett par punkter sammanstämma emellertid dessa olika uppfattningar tämligen
nära, och kommer man från olika utgångspunkter till ungefär samma
resultat, nämligen först och främst i fråga om skonandet av de små inkomsterna
— alltså den degressiva beskattningsmetoden till skillnad från eller
vid sidan av en i egentlig mening progressiv beskattning — samt därnäst,
och delvis i sammanhang härmed, en olika behandling av inkomster, som,
ehuru formellt uppgående till samma belopp, äro av olika slag eller
under olika förhållanden förvärvade och därför i verkligheten utvisa en
olika skattekraft: differentierad till skillnad från (blott) graderad beskattning.

Redan från intresse-principens synpunkt kan man göra, och har
man gjort, gällande, att för den, som befinner sig vid eller tätt intill det
nakna levnadsminimum, ett flertal samhälleliga verksamhetsgrenar ega
ett ganska ringa intresse, helst i jämförelse med de oundgängligaste,
primära levnadsbehovens tillfredsställande; man kan icke ens förundra
sig över, om en sådan person — med rätt eller orätt — i de diverse samhällsinrättningarna
snarast ser ett medel att hålla honom själv nere i
hans betryckta ställning och i samhället självt alltså i viss mån en mot
hans egna intressen fientlig makt, till vars underhållande han och hans

Bilagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag. 89

olyckskamrater i varje fall icke borde själva bidraga, om de ens överhuvud
skola tolerera den. Å andra sidan kan man också med fog påstå,
att det ligger i de övriga samhällsklassernas intresse, att icke de svagast
situerade folklagrens fysiska sundhet äventyras eller deras tålamod
bringas till bristningspunkten genom eu på de nödigaste levnadsbehoven
inkräktande beskattning.

Anlägger man skatteför mägans måttstock, så blir resultatet tydligen
enahanda. Nedanför det absoluta levnadsminimum existerar, åtminstone
i längden, ingen skatteförmåga alls; vid gränsen till levnadsminimum
blir skatteförmågan överhuvud inskränkt till den överskjutande, s. k. fria
inkomsten; begär man speciellt ett för alla »lika offer», så måste det ju
sägas, att ett umbärande, om än i ringa omfång, av sådant, som verkligen
tillhör livéts nödtorft eller tjänar till de angelägnaste sociala uppgifternas
fyllande (t. ex., för kroppsarbetaren, fackföreningsavgifter) kan i
realiteten ofta överstiga den bättre situerades försakelse av ett, objektivt
sett, mångfaldigt större belopp av sådana konsumtionsartiklar, som endast
kunna förskaffa sin ägare en flyktig njutning eller kanske rent av endast
smickra hans fåfänga. I vad mån dylika betraktelser kunna läggas
till grund för en i egentlig mening progressiv skatteskala, skola vi längre
fram undersöka. Såsom motiv för de små och minsta inkomsternas relativa
frihet från skatt ha dessa välbekanta reflexioner tvivelsutan eu
högst betydande styrka.

Ännu kraftigare och mer omfattande är dock det argument för eu
(åtminstone) degressiv beskattning, som kan hämtas från den socialpolitiska
synpunkten. Frånsett mera speciella fall, utgöras de små inkomsttagarna
av samhällets oprivilegierade medlemmar — alla de övriga ha
för sin gynnsammare ställning att tacka en eller annan företrädesrätt,
vare sig i form av fäderueärvd förmögenhet eller en gedigen, vetenskapligutbildning,
som ju också i regeln är förbehållen de ekonomiskt välsituerade
klasserna. Det stundom uppställda anspråket på, att alla medborgare,
även den enkla daglönaren, böra bidraga till de allmänna utgifterna,
vilar på den tysta förutsättningen, att det alltid måste vara
möjligt för eu frisk och arbetsför person att medelst sitt arbete så rikligt
sörja för sitt och de sinas uppehälle, att en viss kvotdel av hans inkomster
med rätta kan avfordras honom till de samhälleliga behovens
fyllande. Detta är emellertid en ogrundad föreställning. Arbetskraften
är endast en av de produktiva faktorerna; ensam för sig är den alldeles
ofruktbar, endast i förening med de sig ständigt förnyande naturens
krafter ävensom med det i olika former befintliga förråd av sparad arbetsoch
naturkraft, som vi kalla kapital, är den i stånd att i verklig mening

Bihang till riksdagens protokoll 1919. Bd. till prop. Nr 259. 12

90 Bilagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag.

producera. Oumbärliga i sin totalitet, kunna icke dess mindre en var
av dessa faktorer, och så även den mänskliga arbetskraften, om den förefinnes
i överflödande mängd, vid fri konkurrens få ett hur lågt byteseller
marknadsvärde som helst. Ingenting garanterar alltså för, att icke
den, som nödgas gå ut i livet med två tomma händer och utan andra
intellektuella färdigheter, än dem en torftig skolundervisning skänker, kan
trots alla ansträngningar få se sin arbetsförtjänst sjunka ner till gränsen
av levnadsminimum och även därunder. Men t. o. m. om han lyckas
hålla sig något över detta minimum, är han dock givetvis i avsaknad av
de bidrag till inkomstens förstärkande, som jord- och kapitalbesittningen
eller den högre bildningen skänker samhällets privilegierade klasser. Faktiskt
är det ju också på kroppsarbetslönens relativa ringhet som tillvaron
av arbetsfria inkomster, och delvis även av det lärda eller kvalificerade
arbetets högre avlöning, ytterst stöder sig: den nämnda fordran på
allas bidrag till samhällets upprätthållande uppfylles så till vida av sig
själv, även om endast de högre inkomsterna direkt beskattas — för att icke
tala om, att flertalet av de alltjämt bestående konsumtionsskatterna, som
ingen kan undandraga sig, icke skona ens det nakna livsuppehället.

De små inkomsternas lindrigare behandling i skatteväg och de
minsta, blotta levnadsminimum motsvarande inkomsternas totala befriande
från skatt, är därför, på vilken av de särskilda skatteteoriernas
grund man än ställer sig, ja — så länge indirekta skatter förefinnas — snart
sagt oberoende av alla skattedoktriner, ett klarligen berättigat önskemål,
i vars uppfyllande man näppeligen någonsin behöver frukta att gå allt
för långt. —

Den andra av de nämnda praktiska konsekvenserna, som likaledes
i nutiden tillvunnit sig ett nästan universellt erkännande, nämligen den
s. k. differentierade beskattningen innebär i grunden endast det gamla
kravet på beskattningens likhet, d. v. s. att personer i samma ekonomiska
status böra betala lika mycket i skatt, i förening med en allt klarare
insikt om, att det här icke gäller en yttre likhet mellan nominellt
överensstämmande inkomstbelopp, utan en inre, reell likhet i den verkliga
levnadsställningen, respektive i det »fria», för beskattningen tillgängliga
inkomstbelopp, som återstår efter de oundgängligaste livsbehovens
tillgodoseende. Ur skatteförmåge-synpunkt är denna fordran naturligtvis
självklar, men även från intresseteoriens synpunkt kan man göra gällande,
att särskilt på inkomstskalans lägre trappsteg, varom här närmast
är fråga, lika rea/inkomster och därmed lika levnadsföring (standard of
life) gemenligen betinga en ungefär lika ställning till samhället och ett
ungefär lika intresse av dess olika verksamhetsyttringar.

Bilagor till Kungl. May.ts proposition Nr 259 vid 1910 års lagtima riksdag. 91

Det galler alltså här att med större noggrannhet än hittills för
det mesta skett taga hänsyn till den omständigheten, att på olika orter
två inkomster av betydligt olika höjd dock kunna betinga ungefär samma
verkliga levnadsföring och därför innebära samma skattekraft,1 och att
de även på en och samma ort kunna lämna ungefär samma fria inkomst,
dels under vissa exceptionella förhållanden, när s. k. ömmande omständigheter
föreligga hos ägaren av den större inkomsten, dels ällmänt, om
ägaren av den mindre inkomsten är en ensamstående person, ägaren av
den större inkomsten en familjeförsörjare med ett tilläventyrs stort antal
barn. Utan tvivel är dock sistnämnda fråga bekajad med särskilda svårigheter.
Förfelat vore enligt min åsikt att låta lindringarna i detta fall
taga gestalten av ett slags straff på de ogifta — t. ex. en särskild ungkarlsskatt
såsom stundom föreslagits — eller av indirekt uppmuntran till
födande av stora familjer, såsom t. ex. i den nyare franska skattelagstiftningen
i viss mån synes vara fallet. Detta skulle i varje fall kräva
en förberedande, noggrann undersökning av, huruvida landet överhuvud i
närvarande tid är i behov av en starkare folkökning än den nuvarande,
eu undersökning, om vars negativa resultat jag för min del icke hyser
minsta tvivel. Emellertid vore det ju även i sistnämnda fall obilligt att
låta barnen umgälla sina föräldrars obetänksamhet, varförutom det tillkommande
släktets vård och fostran otvivelaktigt får anses vara ett intresse
jämväl för det allmänna. Det är tydligt, att man också här har att göra
med ett fall, där i grunden ett direkt ingripande från statens sida för
det åsyftade ändamålets vinnande rätteligen skulle erfordras — och detta
i mer än en riktning — ehuru man tillsvidare nöjt sig med att i skatteväg
ha gjort åtminstone något härför. Man skulle skjuta långt över
målet, om man trodde sig genom några bestämmelser i eu skattelag kunna
tillfredsställande lösa det här föreliggande, svåra och invecklade, befolkningspolitiska
problemet. —

De ovan behandlade önskningsmålen, som alltså utmynna, dels i eu
degressiv, dels i en i de nämnda tvenne riktningarna differentierad be -

1 Man har stundom häremot invänt, att den som hor på en ort med billigare levnadskostnader,
om han än i överensstämmelse med sin mindre inkomst betalar mindre i
skatt, dock i verkligheten offrar lika mycket i reala förnödenheter. Detta är fullkomligt
sannt, men har ingen betydelse för den här föreliggande frågan om en degressiv, resp.
progressiv skatt; det är ju skattekvoten, det här gäller, och någon rimlig orsak, att någon
skall slippa undan med en mindre sådan, därför att hans realinkomster på grund av bostadsortens
billiga levnadskostnader taga sig ett mindre uttryck i penningar, kan näppeligen
anföras.

92 Bilagor till Kungl. Maj:ts proposition AV 259 vid 1919 års lagtima riksdag.

skattning,1 äro av en jämförelsevis enkel och inlysande karaktär; de
verkliga svårigheterna börja först, när det blir fråga om en jämväl i
skatteskalans högre delar, rättvist graderad skatt. Dessa svårigheter äro
i själva verket så stora, att de, om en strikt eller fullkomlig rättvisa
åsyftas, kunna betraktas såsom oöverstigliga. Någon inbördes utjämning,
i socialpolitiskt syfte, av den bestående inkomstfördelningen kan ju här
icke bli tal om, eftersom det gäller individer, vilka samtliga i jämförelse
med befolkningens stora massa få anses tillhöra samhällets socialt gynnade,
privilegierade klasser. Så mycket torde dock följa av denna princip,
att då de minsta inkomsttagarnes totala eller relativa befrielse från
skatt nödvändigtvis måste ske på någon annans bekostnad, så böra medlen
härtill icke tagas från dem, som även vid en jämn fördelning av
alla inkomster skulla komma i ungefär samma ekonomiska ställning som
nu, utan från de högre inkomsterna. Anser man alltså t. ex., att en
rent proportionell beskattning vore i stort sett rättvis, så bör från denna
synpunkt skattelindringen nedåt kompenseras av en, ehuru svag och snart
upphörande progression uppåt, eller, om man hellre vill, degressionen

1 En tredje art av differentiering, som, vanligen i motsats till de andra båda, plägar
sträcka sig över hela eller större delen av inkomstskalan, är det i den nutida skattelagstiftr
ningen förekommande åtskiljandet mellan arbefeinkomst och förmögenhetsinkomst («earned» och
sunearned income» enligt den engelska terminologien). Då de sakkunniga på angivna skäl
icke vågat föreslå någon ändring i de nu gällande bestämmelserna härutinnan, skall jag icke
närmare söka ingå på detta svåra problem. Att dessa bestämmelser, hos oss liksom i
andra länder, äro skäligen groft tillyxade och lemna rum för åtskilliga anmärkningar, lär
dock icke kunna förnekas.

En naken höjning av den nuvarande förmögenhetsskatten skulle här näppeligen göra
tillfylles. Åtskilligt, som nu kallas arbetsinkomst, t. ex. avlöningen inom de lärda yrkena,
är delvis frukten av ett för vederbörandes utbildning uppoffrat kapital, och så till vida i
grunden förmögenhetsinkomst; liksom diverse direktörs-löner, tantiemer o. s. v. i verkligheten
ofta nog äro förmögenhetsinkomster i »skyddande förklädnad». I det hela blir för
enskilda kapitalister — i rak motsats till vad fallet är med aktiebolagen — avkastningen
av deras förmögenhet relativt lägre beskattad, ju högre procent den utgör av kapitalet. Å
andra sidan finnes det gott om personer, som, helt eller delvis oförmögna till förvärvsarbete,
endast ha räntorna på ett litet kapital att tacka för en torvtig existens. Dessa ha
uppenbarligen icke någon särskilt stor skattekraft, för att icke tala om, att i tider som
den närvarande, av ett djupt sjunket penningvärde, deras lott torde vara bekymmersammare
än de flesta andra människors.

Ett djupare ingående på dessa spörsmål skulle kräva eu omfattande undersökning,
som jag icke varit i tillfälle att verkställa. Det har dock länge varit min övertygelse,
att syftet med förmögenhetsbeskattningen, liksom beskattningens socialpolitiska syfte i det
hela, allrabäst vinnes genom en rationell utbildning av skatten på arv och gåva — eller än
bättre genom en rationell reform av själva arvslagstiftningen. —

Bilagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag. 93

nedåt måste taga sin början något högre upp på inkomstskalan än vid
de torftigaste inkomsterna.1

Skatteförmågeprincipen åter, som i detta fall så ofta åberopas, är
vag och tänjbar och bör enligt min åsikt endast tillgripas såsom nödfallshjälp,
där någon annan grund för skattefördelningen omöjligen kan
uppställas. Att vilja tillämpa den »quand méme» för alla samhälleliga
utgifter skulle leda in absurdum och i sina konsekvenser strängt taget
medföra upphävandet av all verklig skillnad mellan större och mindre
inkomster och därmed av en av de viktigaste hävstängerna för ekonomisk
strävan, en hävstång, vars umbärlighet för det ekonomiska samhällslivet
åtminstone ännu icke bevisats. Vanligen skiljer man här mellan statliga
och kommunala utgifter, vilka i detta avseende anses kräva en olika behandling;
men denna åtskillnad är godtycklig: någon verklig väsensskillnad,
vare sig mellan dessa båda grupper av samhälleliga utgifter eller
mellan dem å ena sidan och den enskilda behovsförsörjningen å den
andra, torde näppeligen förefinnas, allraminst i våra dagar, då så väl
stat som kommun underlägga sig allt flera ekonomiska områden, som
förut varit överlämnade åt den enskilda företagsamheten.

Går man åter till intresseprincipen, vilken tvärtom enligt min mening
alltid borde tillämpas så långt ske kan, och som faktiskt också blir
tillämpad, ehuru dess värre oftast blott så långt majoritetspartiernas intresse
räcker, så kan det icke förnekas, att även den praktiskt sett lider
av stor obestämdhet. Att vilja utmäta den kostnad, som envar av oss,
eller ens varje samhällsklass, förorsakar det allmänna, är omöjligt; något
som för övrigt har sin fulla motsvarighet vid all mera sammansatt produktion,
där produktionskostnaderna för varje särskild artikel oftast icke
kunna bestämt angivas eller ens existera såsom sådana. En verklig likhet
eller ekvivalens mellan prestation och motprestation (»Leistung und
Gegenleistung») kan lika litet äga rum, redan av det skäl, att samhällets
prestationer till vår förmån i sin helhet måste anses vida överväga våra
skatteprestationer, så att en betydande marginal förefinnes, innan den
enskilde skulle kunna anse sig lämna mer till samhällsverksamhetens upprätthållande,
än han själv mottager genom denna. Icke heller detta är
för övrigt någon egendomlighet för den publika ekonomien, utan samma
förhållande påträffas lika väl inom det enskilda ekonomiska livet. Om
exempelvis ett antal jordägare enats om ett diknings- eller annat vattenavledningsföretag,
så stadgar gällande lag, att kostnaderna för företaget

1 Jfr Davidson, Skattenormen vid inkomstskatten, s. 109 ff.

94 Bilagor till Kung!. Maj:ts proposition År 259 vid 1919 års lagtima riksdag.

skola fördelas i proportion till vars och ens vinst därav. Denne regel är
dock icke självklar: man kunde gott tänka sig den ersatt med en annan,
som föreskreve en på visst sätt graderad bidragsskyldighet. Om t. ex. en
av grannarne i fråga är en storgodsägare, så kan det tänkas, att han,
även om han ensam finge bekosta hela företaget, skulle vinna mer än
någon av de övriga, ja tilläventyrs mer än de alla tillsammans. Någon
odisputabelt rättvis grund för kostnadsfördelningen gives här icke och
kan näppeligen givas. Men äfven vid prisbildningen på den öppna marknaden
under fri konkurrens eller fritt avtal gäller i grunden detsamma.
Det fria bytets princip — som, ifall bytet å ömse sidor försiggått med tillräcklig
sakkännedom, otvivelaktigt realiseras — är att tillskynda båda kontrahenterna
en större eller mindre fördel. Men att denna fördel på båda
sidorna blir ens tillnärmelsevis lika stor, därför finnes ingen som helst
garanti.

Åtminstone den grad av rättvisa, som uppnås vid det fria bytet
eller fria avtalet — nämligen att ingen behöver avsluta eu transaktion,
som icke enligt hans egen uppfattning länder honom till fördel — borde
dock i alla händelser kunna uppnås även vid beskattningen, så långt intresseprincipens
tillämpningsområde överhuvud sträcker sig; att man där
skulle kunna komma än längre, torde till det mesta vara en illusion. Å
andra sidan bör man icke låta förvilla sig av det stundom, även från
mycket ansedda författare, hörda talet, att samhällsverksamheten vore ett
gott av så upphöjd natur, att det överhuvud icke kan mätas eller vägas
mot den enskildes uppoffringar i skatteväg. Detta må gälla om nämnda
verksamhet i dess totalitet, men förvisso icke om var och en av dess
yttringar för sig. Tillvaron av en stab av skickliga och kunniga ämbetsmän
t. ex. är tvivelsutan av ovärderligt gagn för ett land, och ju bättre
ämbetsmännen avlönas, dess högre stiger i stort sett deras genomsnittskvalitet.
Därav följer dock icke att varje höjning av ämbetsmännens
löner skulle vara ett så översvinneligt gott, att den obesett borde beviljas.
Även i vår privatekonomiska konsumtion ingå -vissa artiklar, som
i sin totalitet äro ett oundgängligt livsvillkor för oss och så till vida aldrig
kunna betalas för högt. Ingen sätter dock ifråga, åtminstone under normala
förhållanden, att dessa förnödenheter skola betalas högre än marknadsläget
erfordrar. Stundom förekomma visserligen också i det privatekonomiska
livet — t. ex. i fråga om läkares eller juristers arvoden, vid
teater- och konsertbesök o. s. v. — taxor, i viss mån avpassade efter den
hjälpsökandes eller nöjeslystnes förmögenhets- och samhällsställning, men
icke ens då behöver någon betala mer för en sak, än han själv anser den

Bilagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 2.59 vid 1919 års lagtima riksdag. 95

vard. Varför skulle icke denna princip lika väl komma till användning
vid de s. k. kollektiva behovens tillfredställande?

Såsom redan framhållits, kan uppfyllandet av detta första, rent
elementära krav på en rättvis beskattning icke med full säkerhet nås utan
ett verksamt skydd för minoriteternas rätt. Detta hindrar dock icke, att
det även inom den nuvarande författningens ram bör eftersträvas så långt
ske kan. En regering måste alltid betrakta det såsom ett starkt indicium
på, att den befinner sig i kontakt med det stora flertalet av landets invånare
och såsom en borgen för sin egen fortvara, om den för sina förslag
kan uppnå en betydligt större majoritet, än som nätt och jämnt
fordras för deras genomdrivande, och helst ett enhälligt eller så gott som
enhälligt beslut. A7id den allmänna lagstiftningen kan detta enligt sakens
natur endast sällan ske; inför den oundvikliga meningsskiljaktigheten
om nyttan eller nödvändigheten av en viss lagreform existera vanligtvis
blott de två alternativen: att majoriteten sätter sin vilja igenom
till trots för minoritetens avvikande åsikt — eller tvärtom; och av dessa
två, varandra uteslutande möjligheter får i allmänhet den förra anses såsom
det mindre onda. I vissa länders lagstiftning är visserligen i särskilt
maktpåliggande fall kvalificerad majoritet erforderlig jämväl för genomdrivande
av ett lagförslag i vanlig mening, t. ex. en författningsreform
— dock är det väl därvid mindre fråga om att skydda minoriteternas
rätt än att förebygga allt för brådstörtade eller oöverlagda förändringar
i det hela.

På skattelagsstiftningens område däremot existera icke blott dessa
två alternativ, utan en obegränsad mängd andra. Kombineras vederbörligen
anslags- och bevillningsfrågor med varandra, så är det alltid teoretiskt
möjligt att så fördela bördan av en viss allmän utgiftspost, att
nettoresultatet för alla och envar ter sig såsom övervägande gagneligt,
och anslaget i fråga därför kan enhälligt beviljas — låter detta icke
göra sig vid någon som helst föreslagen eller möjlig täcknings-modus,
så är därmed å posteriori beviset givet för, att den avsedda verksamhetsyttringen
icke medför en nytta jämförlig med kostnaden och alltså
åtminstone för det närvarande icke bör ifrågakomma.

Den praktiska tillämpningen av intresseprincipen .i denna form —
frivillighetens eller självbeskattningens grundsats — skulle alltså närmast
kräva upprättandet icke av en enda, utan av flera alternativa skatteskalor,
vilka var för sig för olika ändamål kunde komma till användning.
Denna tanke är hos oss icke helt ny. Såväl vid värnskattens införande
som i den av dåvarande regeringen förebragta motiveringen till förslaget
om extra inkomst- och förmögenhetsskatt vid 1917 års riksdag gjorde

96 Bilagor till Kungl. Majds proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag.

sig flen åsikten gällande, att för särskilt ändamål — det gällde i ena
som andra fallet vissa militära utgifter — förmögenheten och de större
inkomsterna borde, vare sig uteslutande eller i övervägande grad, belastas
med utgiftsbördan i fråga. Jag anser detta vara en riktig och sund
princip. Fosterlandets försvar är visserligen utan minsta tvivel ett intresse
för alla, men det behöver därför icke vara ett lika stort intresse
för alla. För de oprivilegierade klasserna har landets integritet huvudsakligen
ett ideellt värde eller, för att så säga, ett framtidsvärde, för de
privilegierade klasserna är den på samma gång intimt förbunden med
de materiella förmåner, som de nu åtnjuta under den bestående samfundsordningens
skydd. Av skäl, som det skulle föra för långt att här
utveckla, är också den åsikt, som söker garantierna för denna integritet
i andra än rent militära åtgärder, vida mer utbredd bland samhällets
fattigare klasser än bland de förmögna, utan att man, helst med de
senaste världshändelserna för ögonen, torde kunna påstå, att denna
mening uteslutande beror på de förstnämndas ringare politiska insikt.

Kommer så härtill de personliga offer, som varje från militärtjänst
icke befriad person får underkasta sig för det militära försvaret, och som
i händelse av ett verkligt krig uppenbarligen för de fattigaste klasserna,
som äventyra sin eller sina familjers hela utkomst, i hög grad potenseras,
kan det endast synas billigt, att de bättre situerade få i långt högre
grad än den stora massan av skattdragare bidraga till de för militärändamål
erforderliga skatterna; blir denna börda dem för tung, så beror
det i allmänhet blott på dem själva att göra den lättare: åtminstone
känner jag intet exempel på, att militära anslag genomdrivits av representanterna
för de egendomslösa klasserna mot de förmögnares vilja.

Gäller det åter samhällsutgifter, vilkas intresse för de breda folklagren
är obestridligt eller t. o. in. övervägande, så tala, synes mig, icke
längre samma skäl för en exklusiv belastning av de högre inkomsterna,
alltjämt under förutsättning, att man kan bortse från frågan om dessa
inkomsters berättigande, eller att denna fråga på annat sätt vinner sin
lösning. Så som exempelvis folkpensioneringsfrågan blivit ordnad hos
oss, få visserligen de försäkrade själva i någon mån bidraga till kostnaderna
härför, men den väsentligaste delen därav faller på det allmänna,
särskilt staten, och dessa kostnader komma, så vida icke varuprisnivån
nedgår till den före kriget gällande, nödvändigtvis i hög grad att ökas
utöver det från början förutsedda, därest icke hela saken skall alldeles
förfelas. Här vore det visserligen ett önskningsmål att i skatteväg kunna
lägga en huvuddel av bördan på arbetsgivarna, som ju hos oss icke direkt
på något sätt bidraga — alltså väl i främsta rummet på aktiebolagen —

Bilagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag. 97

men i övrigt synes eu i det väsentliga proportionell, endast för de
svagaste inkomsterna degressiv beskattning vara det mot utgiftens natur
bäst svarande. Detsamma gäller, därest ett övergivande av det protektionistiska
systemet skulle ifrågasättas, och en ersättning måste beredas för
de indirekta skatter, som nu träffa alla konsumenter över lag. Även här
synes en i huvudsak proportionell, blott nedåt degressiv skatteform vara
på sin plats; den skulle ju icke dess mindre bereda de små i samhället
en stor lättnad i jämförelse med de vanligtvis i omvänt progressiv riktning
verkande indirekta skatterna, vilka till på köpet endast delvis erläggas
till staten, men till en icke ringa del utgå såsom en tribut till
vissa gynnade, inhemska producenter.

En icke mindre viktig fråga är den om beredande av inkomster
för sådana statens eller kommunernas »affärsdrivande» verk, vilkas utgifter
icke lämpligen i sin helhet böra täckas genom taxor eller gebyrer.
Exempelvis skulle trafiken på järnvägar och kanaler, och därmed det
nationalekonomiska gagnet av dessa, i hög grad ökas, om allenast deras
löpande utgifter direkt utsloges på trafikanterna, de allmänna omkostnaderna
däremot täcktes genom skatter. Dessa skatter borde emellertid då
— enligt vägskattens princip — i möjligaste mån utkrävas av en var, i
förhållande till den nytta han direkt eller indirekt kan anses draga av
dessa samfärdsmedel, vilket säkerligen alls icke bleve händelsen, om
skattefördelningsgrunden vore på förhand given, t. ex. överensstämmande
med vår nuvarande inkomst- och förmögenhetsskatt. V.

V. Lika-offer-principens närmare diskussion.

Under alla omständigheter kommer det emellertid att finnas sådana
allmänna utgifter, där något speciellt intresse för den ena eller andra
gruppen av skattskyldiga icke kan påvisas eller ens existerar, men som
icke dess mindre måste utgå på grund av förut åtagna förpliktelser från
det allmännas sida. Vid ett rationellt handhavande av finansväsendet
borde, såsom jag i mitt ovan (s. 8) omnämnda arbete försökt påvisa,
dessa utgifter i normala fall kunna inskränkas till ett minimum. Under
exceptionella förhållanden, sådana som de nuvarande, kunna de tvärtom
ansenligt svälla ut i omfång, utan att man för avpassandet av de skatter,
med vilka de måste täckas, har någon annan grund att tillgripa än den
olyckligtvis mycket vaga och obestämda, som ligger i den s. k. skatteförmåge-
eller lika-offer-principen.

Bihang till riksdagens protokoll 1919. Bil. till grop. Nr 259.

98 Bilagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag.

Man har inom finansdoktrinen genom diverse teoretiska resonemang
sökt utbygga och förläna större bestämdhet åt denna princip och dess
konsekvenser. Särskilt har man i den moderna — ehuru i sin kärna
mycket gamla — s. k. gränsnytteläran trott sig finna en tillräcklig vägledning.
Obestridligen utgör avhändandet i skatteväg av ett visst penningbelopp
ett mindre offer, i den mån inkomsten är stor; vore det möjligen
att säga hur mycket mindre, så skulle man rent matematiskt kunna
avväga de lika offren för olika inkomstklasser. I saknad av all verklig
kännedom härvidlag får man rent konventionellt göra vissa antaganden.
För enkelheten skull kunde man t. ex. uppställa den hypotesen, att den
»sista kronans» nytta eller vad man kallar inkomstens gränsnytta stode i
rent omvänd proportion till inkomstens storlek. Detta skulle emellertid,
såsom man lätt inser — ehuru åtskilliga, icke matematiskt skolade nationalekonomer
ännu på sista tid tagit miste härom — endast kunna
motivera en rent proportionell beskattning. För att på denna väg få
fram en fordran på progressiv beskattning måste man fastmer utgå från,
att inkomstens gränsnytta avtager i starkare proportion än inkomsten
själv tillväxer.

En annan utväg bär visserligen försökts av några holländska nationalekonomer,
särskilt Cohen Stuart. Enligt dem borde man först, med antagande av en
omvänt mot inkomsten på visst sätt fallande gränsnytta reducera inkomsterna till
sitt härigenom uppstående »moraliska» eller subjektiva belopp, och, sedan ett mot
levnadsminimum svarande kvantum fråndragits, skulle av de sålunda reducerade
subjektiva beloppen en för alla lika proportionell del tagas såsom skatt.
Härigenom uppstår då under vissa förutsättningar en efter omständigheterna mer
eller mindre stark progression i beskattningen. Cohen Stuart påvisar tillika, vilket
rent matematiskt sett är mycket intressant, att man vid sinsemellan ganska
avvikande antaganden rörande den hastighet, varmed gränsnyttan sålunda skulle
avtaga, i alla fall, åtminstone för medelstora inkomster, kommer till nära nog
samma skatteprogression såsom slutresultat.

Men, såsom eu yngre svensk nationalekonom (i en ännu otryckt, finansvetenskaplig
avhandling) framhåller, kan Cohen Stuaris och hans meningsfränders
resonemang icke gärna godkännas. Med skatteförmågeprincipen såsom utgångspunkt
blir ju den proportionella beskattningen själv ett medel, om också icke
fullt adekvat, att belasta de högre inkomsterna efter deras högre skatteförmåga.
Gränsnyttans antagna sjunkande är blott ett annat uttryck för samma tankegång.
Att då därtill sammanslå dessa båda, som egentligen blott äro olika uttryck för
samma sak, blir så att säga »tårta på tårta» och saknar logiskt berättigande.
Man skulle kunna tillägga, att den omständighet, som Cohen Stuart uppenbarligen
betraktar såsom en förtjänst hos sin metod, nämligen att man från olika
antaganden rörande gränsnyttans sjunkande kommer till ungefär samma skatteprogression,
snarare är att uppfatta som en brist däri, då det väl är tydligt, att
en person med dess större lätthet bör kunna undvara ett visst penningbelopp, ju
mindre nytta det förskaffar honom själv. —

Bilagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag. 99

I en välskriven uppsats i Nordisk Tidskrift (1895) har prof. Cassel framställt
en enkel matematisk metod för vinnande av en progressiv skatteskala, som
asymptotiskt närmar sig en viss högsta skattekvot och på samma gång Jämnar
utrymme iör uppfyllandet av vissa villkor. Cassel utgår därvid från det »betraktelsesätt»,
att, efter fråndragande av levnadsminimum, varje persons olika inkomstdelar,
noga taget alla de olika inkomstkronorna i hans besittning, alltefter
som de tjäna till avhjälpande av mer eller av mindre viktiga levnadsbehov, bli
underkastade en sukeesivt stigande beskattning enligt en enkel matematisk formel.
Denna formel är vald så, att även den högsta skattesatsen aldrig fullt uppnår ett
visst belopp; vilket, såsom man lätt inser, tillika blir det maximibelopp, till vilket
medelskattelcvoten för de största inkomsterna tenderar. Genom en enkel summering
(integration) av dessa delbelopp erhålles skatten eller skattekvoten för hela
den ifrågavarande inkomsten o. s. v.

Olyckligtvis är detta endast en metod, icke en verklig princip för progressiv
beskattning. I verkligheten träffar ju skatten icke de olika delarna av en
persons inkomster, vilket skulle förutsätta, att han även i fråga om de nödvändigaste
levnadsbehoven finge i följd av skatten underkasta sig samma försakelser
som eu person med racket små inkomster, Faktiskt avstår han blott från de
minst nödvändiga behovens tillfredsställande; skatten drabbar så att säga alltid
och endast de högst liggande delarna av hans inkomster.

Gäller det emellertid en mycket svag progression, t. ex. en sådan som
endast avser en rationellt ordnad kompensation för den åt de minsta inkomsttagarna
medgivna lindringen i beskattning, torde den Casselska metoden vara
allt, som kräves, och för sin matematiska enkelhet och översiktlighet att rekommendera.
Blir det åter fråga om en starkare progressiv beskattning, träder dess
brist på en saklig motivering mer i dagen, ehuru det tyvärr gäller, att, vid den
stora osäkerheten av alla förutsättningar, varje sådan motivering — alltså även
den som här nedan försökts — måste bli i hög grad bristfällig.

Detta gränsnyttans avtagande i starkare proportion, än inkomsten
själv tillväxer, kan emellertid, vad man sällan varit uppmärksam på,
med allt skäl påstås vara för handen, ja detta är i grunden självklart.
Skulle nämligen vid en sukeessivt växande inkomst, nyttan av de
på varandra följande tillskotten i inkomst alltjämt stå i omvänd proportion
till den växande inkomstens storlek, så skulle dess summa, vilken
alltså representerar den subjektiva nyttan eller förmånen av inkomstens
totala ökning, visserligen växa allt långsammare, men icke dess mindre
- enligt en känd matematisk sats — till sist komma att överstiga varje
angivbar storhet. Detta strider emellertid mot erfarenheten. Ingenting
är vissare, än att, sedan de elementära levnadsbehoven blivit behörigen,
och än mer sedan de blivit rikligt, tillgodosedda, det tillskott i välbefinnande,
som ytterligare kan genom materiella medel åstadkommas, är
ganska trångt begränsat, låt vara att dessa gränser icke kunna noggrannt
fixeras. Man kunde därför såsom ett konventionellt uttryck, fast icke ett

100 Bilagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag.

exakt mått, på detta gränsnyttans sjunkande antaga en funktion av inkomsten,
som varierar omvänt proportionellt med en något högre potens
än den första av inkomsten, eller hellre av den s. k. fria, levnadsminimum
överstigande delen därav. Den omnämnda serien av tillskott i levnadsnjutning
får då — likaledes i överensstämmelse med en välbekant
matematisk sats — i varje fall en ändlig summa, vilken givetvis blir så
mycket mindre, ju högre nämnda potens ansättes.

Det kan ha ett visst intresse att se, bur en på denna teoretiska
grundval uträknad skatteprogression skulle gestalta sig. I en not vid
slutet av denna uppsats lämnas en sådan utredning, vars huvudresultat
här må anföras.

Om man betecknar den nämnda potensens gradtal med 1 -f- v (»ny»),
och till enhet för levnadsnjutning väljer det tillskott i välbefinnande, som
uppstår för en person eller hans familj, när hans inkomst växer från 2
till 3 gånger det för honom gällande levnadsminimum, så skulle summan
av de njutningar, som en än så rik person ytterligare kunde förskaffa sig
och de sina, aldrig kunna överskrida,

om v sättes — 0,i, 14

» » » = 0,i5, 8,01

» » » — 0,2, 6,7

» » » = 0,25, 5,3

» » » = 0,5 2,4

Det första av dessa relationstal är enligt mitt intryck allt för stort,
det sista är måhända allt för litet, om man besinnar, hur många och
värdefulla njutningar rikedomen skänker, jämfört med den måttliga förbättring
i levnadsomständigheter, som vinnes genom inkomstens höjande
från två till tre gånger det nakna levnadsminimum.

Alltefter det antagna värdet på v ökas, resp. minskas självfallet
skatteprogressionen; vid v — 0 erhålles i överensstämmelse med det förut
sagda en rent proportionell beskattning av den fria, levnadsminium överskjutande
inkomsten. Sättes v = 0,25 ungefär, och levnadsminimum antages
till 1,000 kr., erhålles, egendomligt nog, från c:a 7,000 ända upp
till 100,000 kr. inkomst (resp. taxerat belopp) en mycket nära överensstämmelse
med nu gällande skattesatser.1 Högre upp på inkomstskalan
upphör emellertid överensstämmelsen helt och hållet, eftersom vid den
nuvarande inkomst- och förmögenhetsskatten progressionen alldeles av 1

För inkomster på 6,000 kr. eller därunder kan en enhetlig jämförelse icke verkställas
på grund av de i I. S. F:s 19 § eventuellt medgivna avdragen.

gånger nämnda enhet

» » »

» » «

Bilagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag. 101

stannar strax ovanför detta belopp. Skulle däremot, såsom de sakkunniga
ursprungligen föreslogo, den för 1918 (för enskilda personer) utgående
tilläggsskatten ha inarbetats i skatteskalan, hade överensstämmelsen
med den teoretiska skalan blivit så gott som fullständig, varemot det
näppeligen låtit sig gorå att bringa skalorna till överensstämmelse för
något värde på v, därest man försökt infoga i den ordinarie skatteskalan
jämväl sagda års extra skatt.

Av intresse är också, att en på detta sätt bestämd skatteskala vid
icke alltför hög medelskattekvot visar en betydande grad av elasticitet.
Skulle exempelvis under ovan gjorda antaganden den för inkomst av

10,000 kr. fastställda skattesatsen fördubblas, resp. halveras, så bleve
detta i det närmaste fallet jämväl med de övriga, enligt samma formel
uträknade skattesatserna, så väl nedåt som även uppåt, intill inkomster
av c:a en million kr., vadan, -så långt motiveringen gäller, de fastställda
grundbeloppen borde kunna inom ganska vida gränser proportionerligt
ökas eller minskas, utan att själva skatteskalan behövde undergå revision.
Även denna egenskap minskas, såsom kalkylen visar, och för övrigt
är tämligen självklart, ju högre progressionen ansättes.1

Det vore naturligtvis orimligt, att åt dessa teoretiska, abstrakta
spekulationer vilja tillerkänna någon som helst avgörande vikt: de
kunna på sin höjd tjäna till ledning och stadga för vårt omdöme.
Hela beräkningen är ju i hög grad konventionell, icke blott med hänsyn
till den valda reduktionsformeln, som säkerligen är alltför enkel att ens
tillnärmelsevis återge verkligheten, i den mån denna överhuvud kan fixeras
för vår uppfattning, utan framför allt med hänsyn till det godtyckliga
valet av konstanten v. Sättes v till lägre värde, t. ex. 0,i, så blir progressionen,
som sagt, betydligt svagare, sättes det högre, t. ex. till 0,5,
blir den ansenligt starkare, utan att man för valet mellan dessa värden
har någon annan vägledning än den mycket vaga, som ligger i dess konsekvenser
med hänsyn till uppskattandet av det högsta möjliga tillskott
av levnadsnjutning, jämfört med det tillskott däri, som en ringaökning av
blygsamma inkomster är egnad att framkalla. Sistnämnda storhet ligger
inom räckvidden av de flesta människors erfarenhet, men icke så den
förstnämnda. Att ur egen erfarenhet jämföra båda är ännu färre förunnat,
om icke möjligtvis en eller annan amerikansk milliardär, som händelsevis
börjat sin bana som simpel kroppsarbetare.

Vidare måste framhållas, att skatteskalans nyss omnämnda, i och
för sig anmärkningsvärda, elasticitet uppenbart endast håller streck, så

1 Rörande den av de sakkunniga definitivt föreslagna skatteskalans förhållande i
nämnda avseenden se jämförelsetabellen i noten vid slutet av denna uppsats.

102 Bilagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag.

framt den faktiska skatteprogressionen kan betraktas såsom ett utslag av
den rena skatteförmäge- eller lika-offer-principen allena. Skulle åter progressionen
motiveras på annat sätt, t. ex. — såsom ofta sker och även
hos oss från regeringens sida skedde vid den progressiva inkomstskattens
första införande (1902) — såsom en kompensation mot de indirekta skatternas
motsatta effekt, så är det tydligt, att, därest denna kompensation
redan en gång skett fyllest — vilket jag här lemnar därhän — kan den
icke rättvisligen tagas i anspråk än en gång, vilket ju skulle ske genom
skattesatsernas fördubblande. Något liknande gäller, om man, med Adolf
Wagner, anser att skatteprogressionen uteslutande kan försvaras ur socialpolitisk
synpunkt såsom en utjämning av den sociala fördelningens orättvisor.
Behovet av ökade inkomster från det allmännas sida kunde då
tydligen icke föranleda till en proportionerlig ökning av skatten, så vida
man icke samtidigt kunde visa skäl för det berättigade i att just då taga
ännu ett steg på den sociala nivelleringens stråt. Har slutligen progressionen
helt eller delvis motiverats med en hänvisning till arten av de
utgifter, som skatten avser att täcka, så gäller detsamma. En proportionerlig
ökning av skattesatserna kan då naturligtvis icke utan vidare anses
berättigad, därest det icke gäller en ytterligare utvidgning av identiskt
samma utgiftskategorier.

Men härtill kommer en anmärkning, som mer eller mindre drabbar
all på lika-offer-principen grundad beskattning, nämligen att den i tysthet
förutsätter, att den skattskyldige i fråga, om han sluppe skatten,
skulle använda bele dess belopp på sin egen eller sin familjs konsumtion.
Vore detta fallet, så skulle väl för de högre och högsta inkomstenm
nästan vilken skatteprocent som helst låta rättfärdiga sig, såsom
motverkande en meningslös och i grunden omoralisk lyx. Mycket olika
blir slutsatsen, om man förutsätter, att han åt en stor, kanske största
delen av sina inkomster, ger en nyttig, altruistisk användning, vare sig
genom att utgiva den för välgörande eller ideella ändamål eller helt
enkelt genom att spara den och bilda kapital, hvilket ju i och för sig
är en högeligen allmännyttig handling. Den tillfredsställelse han erfar
av ett sådant handlingssätt borde man icke utan tvingande skäl beröva
någon. I regeln och under normala förhållanden kan man väl antaga,
att den som har förmåga att genom arbete och affärstalent — låt vara
i förening med gynnsamma yttre omständigheter — förvärva rikedom,
också besitter någon urskiljning vid användandet av det förvärvade, och
det kan sättas i fråga, om man gör vare sig rätt eller klokt i att i alltför
hög grad inkräkta på hans dispositionsrätt över sitt förvärv. Detsamma
gäller tydligen icke i samma grad om dem, som utan egen an -

Bilagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag. 103

strängning kommit i besittning av rikedomar, men där har ju samhället ett
verksamt korrektiv, bl. a. i den i våra dagar så kraftigt sig utvecklande
arvs- (och gåvo-)beskattningen, en utveckling, som för visso ej ännu sagt
sitt sista ord, och som enligt min mening endast kan hälsas med glädje;
dock under förutsättning, att arvskattens avkastning, i den mån den
börjat uppgå till avsevärda belopp, får bevara sin kapitalskaraktär, d. v. s.
användes till fondbildning, icke till täckande av statens eller kommunernas
löpande utgifter. —

Det sagda gäller emellertid blott enskildas beskattning. Ännu långt
svårare för att icke säga omöjligt är att från lika-offer-principens ståndpunkt
motivera den speciella beskattning av vissa ekonomiska sammanslutningar,
framför allt aktiebolagen, som i det nutida finansväsendet
spelar en så stor roll. Det otvivelaktigt berättigade i denna extra eller,
om man så vill, dubbelbeskattning, sammanhänger i det hela icke med
principen om konsumtionsoffrets likhet, utan har sin grund i den ekonomiska
övermakt av mer eller mindre monopolartaå karaktär, som dessa
stora kapitalsammanläggningar kunna förskaffa sig, varigenom de åt sina
delägare förmå utdela vinster, som även med hänsyn till lupen risk
stundom betydligt överstiga vanlig kapitalränta. Gent emot detta förhållande
har samhället tvivelsutan både rätt och plikt att reagera, i nära
överensstämmelse med själva grundlagens bud, att monopol icke böra få
uppkomma. Aktiebolagens speciella (eg. differentierade) beskattning har
därför mera karaktären av ett kringskärande av oberättigad vinst — alltså
en partiell konfiskation — än av skatt i egentlig mening. Meu därav
följer, att den strängt taget borde äga rum utan all hänsyn till samhällets
större eller mindre behov av inkomster; vilket naturligtvis icke
hindrar, att samhällsmakten, driven av detta behov, kan föranledas att
vidtaga åtgärder, som varit fullt befogade även dessförinnan, men tills
vidare förblivit uppskjutna. — Detta förhållande kan naturligtvis icke
underlåta att starkt inverka på frågan om aktiebolagsbeskattningens
elasticitet. Antingen har nämligen denna skatt redan blivit rättvist pålagd,
men då är den näppeligen vidare elastisk; eller också är den
elastisk, kanhända i mycket hög grad — men då har den med all säkerhet
förut icke varit rättvist pålagd. VI.

VI. Slutord.

Jag återkommer alltså till de inledningsvis uttalade önskemålen:
ett åtskiljande i största möjliga grad inom finansdoktrinen och dess till -

104 Bilagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag.

lämpning på det praktiska finansväsendet av sådant, som tillhör beskattningen
i egentlig mening, och där rättsgrunden för samhällets krav på
individerna uteslutande är dess eget behov av medel för utförande av
sina uppgifter — och sådant, som rätteligen har karaktären av konfiskation,
i det att rättsgrunden utgöres av ett totalt eller partiellt underkännande
av innehavarens eganderättsanspråk; och där samhället tar det
sålunda utdömda i sin besittning, enär inga andra direkta äganderättsanspråk
äro för handen, alltså som ett slags herrelöst gods. Dit höra
enligt min uppfattning ''i främsta rummet arvs- och gåvoskatterna, vidare
skatt på värdestegringar och andra konjunkturvinster — i våra dagar
icke minst krigskonjunkturbeskattningen — ävensom på alla monopolartade
vinster. Att behandla dessa indragningar till staten uteslutande efter
vanliga skatteprinciper, anser jag alldeles förfelat; den rätta frågeställningen
är i detta fall icke, hur mycket innehavaren av den nämnda
egendomen billigtvis bör »offra», utan fastmer, hur mycket han rätteligen
bör tillåtas att få äga kvar, m. a. o. avmätningen av samhällets andel
bör här ske, så att säga, icke nedifrån uppåt, utan uppifrån nedåt. I
ena fallet — egentlig beskattning — bör samhället taga så litet som möjligt
för att giva största möjliga utrymme åt den individuella friheten;
i det andra fallet — indragning eller konfiskation — bör det tvärtom
taga så mycket som möjligt för att icke lämna någon i okvald besittning
av ett orättmätigt fång. Yad särskilt krigskonjunkturskatten angår, synes det
mig självklart, att då statens (och kommunernas) nuvarande finansiella
svårigheter nästan undantagslöst förorsakats av just denna konjunktur,
inbegripet den starka varuprisstegringen, så borde avhjälpandet av dessa
svårigheter icke kunna åläggas dem, som själva blivit lidande på, utan
uteslutande dem, som blivit gynnade, ofta i en exempellös grad, av denna
konjunktur.

Vid den egentliga beskattningen åter, alltså i de fall där, enligt
nuvarande samhällsordning, ingen invändning är att göra mot själva förvärvets
rättmätighet, fordrar, enligt min åsikt, rättvisan, att man över
allt, där så ske kan, låter den enkla och klara intresseprincipen komma
till heders, i det beskattningen i görligaste mån fotas på de beskattades
egna ja och samtycke; något som i sin ordning kräver, att frågan om
anslagsbevillning och behovstäckning så långt ske kan kombineras med
varandra i ett och samma votum, och att ett tillräckligt antal olika skattetyper
finnas till hands, lämpade för olika slag av utgifter — under det
att den oundvikligen mera svävande och obestämda förmåge- eller likaoffer-principen
inskränkes till det område, där intet individuellt intresse

Bilagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag. 105

kan påvisas, utan skattetagandet endast nödvändiggöres genom statens
en gång åtagna förpliktelser mot tredje man.

Jag medger, såsom jag alltjämt gjort, att dessa tre grundsatser
icke i praktiken kunna hårfint skiljas från varandra; för tanken och i
diskussionen om finansfrågor borde de dock alltid hållas i sär. Sker icke
detta, så är fara för handen, att hela regleringen av skatteväsendet endast
utmynnar i, att det parti, som tillfälligtvis har makten, tillgodoser
sina egna intressen och lägger huvudmassan av skattebördorna på motpartiets
axlar, ett tillvägagående, som, utom att det i sig självt är ovärdigt
ett tänkande folk, uppenbarligen är ägnat att framkalla en slösaktig
förvaltning och andra ekonomiska vådor, varvid det härav alstrade
missnöjet blott allt för lätt kan ge vind i seglen åt en ständigt lurande
reaktion. —

På ovanstående grunder och särskilt i betraktande av statsfinansernes
nuvarande ömtåliga läge har jag trott mig böra i allo instämma i
de sakkunnigas förslag, i vars motivering jag efter förmåga deltagit.
Icke dess mindre skulle jag anse det lyckligt, om den allmänna uppfattningen
efterhand kunde vänja sig vid den tanken, att den direkta statsbeskattningen
ingalunda med nödvändighet behöver utgå efter en enda,
oföränderlig skattetyp. Det låter gott tänka sig, ja det är nära nog
självklart, att beskattningens så mångskiftande ändamål vida bättre skulle
fyllas genom ett flertal olika skattetyper, såsom förut antytts. Då väl
i stort sett en skatt blir mera elastisk ju mindre progressiv den är, kan
det sättas i fråga, om icke det mål, man nu vill uppnå med den ordinarie
inkomst- och förmögenhetsskatten, nämligen att bekvämt kunna låta
dess avkastning ökas eller minskas allt efter statsregleringens behov,
bättre skulle nås genom antagande av en skattetyp av något svagare
progression än den nu föreslagna. Men ingenting vore i vägen för att
på samma gång införa eller bibehålla en överskatt (supertax) som huvudsakligen
drabbade ägarne av de stora inkomsterna och den stora förmögenheten,
åtminstone så länge sådana statsutgifter vidmakthållas, som,
enligt vad erfarenheten visat, huvudsakligen intressera dessa samhällsklasser.
.

Ännu viktigare vore det dock enligt mitt förmenande att i god tid
ha till hands (åtminstone) en tredje skattetyp, vad jag ville kalla en
underskatt, av uteslutande degressiv eller mycket svagt progressiv karaktär
och avsedd att komma till användning, bl. a. i den mån de nu utgående
indirekta skatterna — om vilkas irrationella och föga samhällsgagneliga
karaktär jag för min del icke kan hysa något tvivel bli
mogna för sin avskrivning. Även i sagda form skulle eu sådan skatt,

Bihang till riksdagens protokoll 1919. Bil. till prop. Nr 259. 14

106 Bilagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag.

tänkt såsom ersättning för exempelvis spannmålstullarna eller övriga pålagor
på den allmänna konsumtionen, för de obemedlade klasserna medföra
en utomordentlig fördel och lättnad. Sträckte man åter sina anspråk
längre och med allt gevalt ville ersätta även dessa statsinkomster
genom en inkomst- och förmögenhetsskatt av nu föreslagna typ, är det
fara värt att motståndet mot de indirekta skatternas avskaffande samt i
det hela mot åtgärder, vidtagna till de stora massornas gagn, skulle inom
de högre inkomstklasserna möta ett starkt motstånd, vilket visserligen
möjligen kunde med de gemensamma voteringarnas maktmedel brytas,
men hellre bör genom ömsesidiga eftergifter i godo övervinnas. —

Till sist ber jag att i en viktig detalj få vända mig mot de anmärkningar,
som från två länsstyrelsers sida och även från andra håll
riktats mot de sakkunnigas förslag. Det gäller den omständigheten, att
de sistnämnda till grund för sina skatteskalor lagt ett antaget penningvärde,
som endast med ett 20-tal procent understiger det före kriget
rådande och alltså är väsentligt mycket högre än det nu gällande.

Man har ansett det osannolikt, att ett så högt penningvärde skulle
inom en överskådlig framtid på nytt inträda. Men jag ber att få påpeka,
att det här i själva verket icke är fråga om sannolikheter eller
gissningar, rörande något som utan vårt förvållande skulle komma att
inträffa, utan endast och allenast om var egen vilja. Genom de sedan
februari 1916 hos oss vidtagna lagbestämmelserna äro vi för närvarande
i besittning av en fullkomligt fri myntfot. Riksbanken (och dess principal,
i-iksdagen) har fullständigt i sin makt att genom en successiv indragning
av det rådande sedelöverflödet höja penningvärdet och därmed
nedtrycka varuprisen till vilken nivå den behagar, utan att behöva
frukta, att en guldtillströmning utifrån — såsom före nyssnämnda tidpunkt
var fallet — skulle kunna göra dessa dess åtgärder illusoriska.
Att den i så ringa mån som skett begagnat sig härav, anser jag vara
ett stort och ödesdigert fel. Gent emot den, särdeles under krigets sista
del, uppkomna våldsamma prisstegringen på våra importvaror och dessas
inhemska surrogat, hade den visserligen föga förmått; och ett tillräckligt
starkt nedpressande av den genomsnittliga prisnivån skulle under sådana
omständigheter ha kräft alltför våldsamma åtgärder. Efter inträffad fred
bör emellertid denna del av prisstegringen av sig själv gå tillbaka, såsom
väl delvis redan skett; men därutöver borde enligt min mening alla
krafter inriktas på ett ytterligare nedpressande av varuprisnivån och
höjande av vårt penningvärde. Att härvid stanna på halva vägen eller
att, såsom nog många önska, återgå till guldmyntfoten rätt och slätt,
skulle med skäl kunna kallas »ett språng ut i mörkret». Tv ingen lär

Bilagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag. 107

kunna säga, om och när det nu så djupt sjunkna guldvärdet i en framtid
kommer att retableras, eller om över huvud guldet kommer att bli i
minsta mån mera stabilt i sitt värde än exempelvis silvret efter det förra
fransk-tyska kriget. Den enda klara och trygga väg för oss torde därför
vara en återgång till den prisnivå och det penningvärde, på vilka så
väl statens som, i huvudsak, enskildas ekonomi fortfarande är grundad,
nämligen förhållandena före kriget; varefter uppgiften blir att för framtiden
bevara detta penningvärde konstant och med tillgängliga medel
förebygga alla starkare rubbningar därav.

Det är på dessa skäl, som jag för min del har tillrått de sakkunniga
att till grund för den normala skatteskalan lägga ett penningvärde,
obetydligt överstigande det före kriget rådande samt söka avhjälpa övergångstidens
svårigheter genom provisoriska åtgärder; och jag anser fortfarande
detta vara icke blott den bästa, utan över huvud den enda framkomliga
vägen.

Not till s. 21. Beräkning av en teoretisk skatteskala, grundad på lika-offer-principen.

Om vi med bokstaven x beteckna den årliga inkomsten, uttryckt i pen
ningar. och med y det tillskott i levnadsnjutning, som uppstår, om denna inkomst
ökas med. en ny penningenhet, samt med a storleken i penningar av det absoluta
levnadsminimum, vars underskridande i längden skulle medföra individens undergång,
så skulle de ovannämnda villkoren återges medels formeln

där k betecknar en viss konstant, vars silfervärde vi icke kunna, men icke heller
behöva närmare ange, enär den elimineras ur slutresultatet, v har den betydelse
som förut angivits.

För v — 0,2 och ett godtyckligt värde på k kan funktionen återgivas medels
vidstående diagram.

Den totala tillväxten i levnadsnjutning, när inkomsten växer från en viss
utgångspunkt, xv anges uppenbarligen genom integralen

Om vi bär till undre gräns valde själva levnadsminimum, a, så skulle integralen
få ett oändligt stort värde och bleve alltså inkommensurabel, vilket kan
anses uttrycka det sakförhållande, att en inkomst, uppgående till eller översti fande

levnadsminimum, är ett nödvändigt villkor för livets bevarande och alltså
ar samma värde som livet självt. Yi välja därför en något högre, undre gräns,
säg, dubbla levnadsminimum, då det totala tillskottet alltså blir

V = k: {x—af + ",

(x — a) "]

108 Bilagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag.

a 2a 5a

På horisontalaxeln äro de olika inkomsterna utsatta i mnltipler
av levnadsminimum, a. De vertikala linjerna beteckna den mot
varje inkomstbelopp svarande >gränsnyttan>. De smala rektanglarna
eller parallelltrapetserna ba alla samma yta; deras bredd
utmärker deu för ifrågavarande inkomstbelopp utgående skatteprocenten.
Kurvan närmar sig asymptotiskt, dels horisontal axeln,
dels den parallellt med vertikalaxeln, på avståndet a, dragna linjen.

[a v — (x — a) ''''J

Låta vi här x växa över alla gränser, så blir integralen

och får alltså ett ändligt värde, så snart v > o

10!)

Bilagor till Kungl. May.ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag.

Står x åter vid t. ex. tredubbla levnadsminimum, få vi i stället

f V-dx = -v [aTr —{2a)~v'']=]^arv —

2 a

Kvoten mellan dessa båda storheter är

1 = (1—2-0-

Låta vi här v få ett så lågt värde som O i, erhålles

1: (i — V/J)= 15 ungefär Det

tillskott i levnadsnjutning, som även den rikaste person kunde förskaffa
sig utöver det ännu ganska torftiga tillfredsställande av de oundgängligaste
levnadsbehoven, som representeras av dubbla levnadsminimum, skulle alltså
på sin höjd kunna uppskattas till 15 gånger det tillskott, som vanns, redan när
inkomsten höjde sig från dubbla till tredubbla levnadsminimum. Sätta vi i stället
v = 0''15, resp. v = O2 och v = 0-25, fås på samma sätt

1: |l — = 9''oi, resp. 1: |l — ^/-|) = ^ 7 oc^ ^ : — j/g) = ®''3 unSe^är Antaga

vi för v ett ännu högre värde, t. ex. 0''5, få vi
1: (l—2~v) = 1 : /l — ylj = 3-4 ungefär,

allt i likhet med vad ovan (s. 21) framhållits, blott att tillskotten där räknats från
3 gånger levnadsminimum, vadan de motsvarande siffrorna minskats med en enhet.

För att uträkna den skatteprogression, till vilken dessa förutsättningar
skulle leda, kunna vi utgå från, att vid en viss medelstor inkomst, t. ex. tio ggr
det absoluta levnadsminimum, skattekvoten utgör ett visst belopp, säg, tre procent.
Den minskning i sin behovstillfredsställelse, som en person med denna inkomst
finge underkasta sig, skulle i överensstämmelse med aet sagda uttryckas genom
integralen

10a

9‘7<J

och uppgiften vore att, vid ett visst antaget värde på v, för alla, så väl lägre som
högre inkomstbelopp, beräkna den skattekvot, som skulle medföra ett lika stort
offer av behovstillfredsställelse. Uppenbarligen blir den sålunda uträknade skatteskalan
oberoende av konstanten 7c, och av a beroende endast så till vida, att inkomsterna
här räknas i multipler av a, d. v. s. av det absoluta levnadsminimum.

110 Bilagor till Kungl. May.ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag.

För en inkomst, uppgående till dubbla levnadsminimum, erhålla vi, om den
sökta skattesatsen betecknas med z (för det tiodubbla levnadsminimum blir 0
alltså = 0''03)

2 a

j y-dx = -va~r [(1 — 2 z)~ y — l] ,

2n (1— I)

så att vi alltså måste ha

(1—2z)~y — 1 = — 9“”

Sätta vi här försöksvis v = 0''2, er hålles

,sr = 0-oio8 eller It % ungefär.

För en inkomst uppgående till 100 ggr det absoluta levnadsminimum erhålles
på samma sätt

(99—1000)“ ” — 99“ ” = 8-7" ” — 9“ ",

alltså, för v = 0-2, 0 — 0-O527 eller 5 1/i % ungefär.

För en inkomst uppgående till 1,000 ggr levnadsminimum, blir z = 0-O828
eller 8’3 % ungefär, och vid den för våra förhållanden tänkbart högsta (individuella)
inkomst av 10,000 ggr levnadsminimum blir 0 = 0-1275 eller I2s/i%.

Här nedan meddelas tre skatteskalor gällande för tre närliggande värden
på r, 0-15, 0*2o samt 0#25, vilket sistnämnda ger den relativt bästa överensstämmelsen
såväl med nu gällande skattesatser som med den av de sakkunniga föreslagna
skalan (för ett levnadsminimum på 1,000 kr.). Den mellersta skalan har
uträknats med två decimaler för att bättre visa skalans jämnt stigande karaktär,
de andra båda med endast en decimal. I sidokolumnerna ha, likaledes med blott
en decimal (vilket förklarar en här och där framträdande ojämnhet) anförts några
av de skattesatser, som skulle uppstå, om den för 10 gånger levnadsminimum antagna
skattesatsen fördubblas, resp. halveras; av dessa siffror framgår utan vidare
den teoretiska skalans förut omnämnda, betydande »elasticitet».

Den med n överskrivna kolumnen längst till venster (och höger) anger inkomsten,
uttryckt såsom multipel av levnadsminimum. Sättes detta till 1,000
kronor, så betyder alltså varje siffra i denna kolumn en inkomst på lika många
tusental kronor, och sista siffran en sådan på 1 million kronor. Emellertid motsvarar
den för 10 gånger levnadsminimum antagna skattesatsen av 3 % icke längre
den av de sakkunniga definitivt föreslagna satsen, som (vid ett orts- och familjeavdrag
på sammanlagt 1,000 kr.) är 2-5 5 % av taxerade beloppet eller nära överensstämmande
med nu rådande skattesats. Siffrorna i ovanstående skalor böra
alltså för jämförelses skull minskas med 15 procent av sitt belopp; de sålunda
förminskade siffrorna ha för den tredje skalans vidkommande utförts i.en särskild
tabell, vilken tillika upptager de nu gällande skattesatserna (från och med en inkomst
av 7.000 kr.) ävensom de av de sakkunniga föreslagna (vid ett avdrag på

1,000 kr.)

Bilagor till Kungl. Majds proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag. 111

Skatteprocent, z, om gränsnyttan är omvänt proportionell mot (x—a)1 + v.

(''x betecknar inkomsten, räknad som multipel, av absoluta levnadsminimum, a, så att x — n. a).

n —	v = 015	v = 0''20	v = 0''25	n
2^10 — 1*5 %	Z10~^ %	CD It o *	Zln=l-5fi	i* o II 05 *	10=6	*10= l''6 »	^10—3 #
2	0-6	1-2	2-6	0-5	1-08	2-2	05	lo	2-0	2 t
3		1-8			1-66			1-6		3
4		2-1			202			1-9		4 !
5		2-4			2-28			2-2		5
6		2-6			2''48			2-4		6 i
7		2-7			2-65			2-6		7
8		2-8			2-78			2-8		8
9		2-9			2''89			2-9		9
10	1-6	3-0	60	1-6	300	60	1-5	3o	60	10
so		3-6			3-67			3-8		20
30		3-8			405			4-3		30
40		4-1			4-32			4-7		40
50		4-2			4-55			4-9		50
60		4-3			473			5-2		60
70		4-4			4-89			5*4		70
80		4-5			503			5-6		80 1
90		4-6			5''15			5-7		90
100	2-4	4-7	9-3	2-6	5''27	10-4	30	5-9	11*6	100
200		5-2			6-06			7-0		200
300		5-6			6-56			7-7		300
400		5-8			6-94			8-3		400
500		6-0			7''25			8-8		500
600		61			7-51			9-2		O o CD
700		6-3			7-73			9-5		700 j
800		6’4			7''93			9-8		800
900		6*5			8ll			10-1		900
1,000	3-4	6-6	13-0	4-2	828	160	5''8	10-3	19 7	1,000 \|

112 Bilagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag.

Siffrorna i 9:de kolumnen av föregående tabell, minskade med 15 % av sitt belopp
och jämförda med nuvarande skatt samt med den av de sakkunniga föreslagna.

(Då levnadsminimum är 1,000 kr.)

Inkomst, (resp. taxerat belopp) ,kr.	Teoretisk skatteskala %	Nuvarande skatt %	Föreslagen skatt %	Inkomst (resp. taxerat belopp) kr.	Teoretisk skatteskala %	Nuvarande skatt %	Föreslagen skatt % 1
2,000	0-85	(1-08)	0''75	70,000	4-6	4-68	4-99
3,000	1-8	(1-49)	1-5	80,000	4-8	4-69	5-24
4,000	1-6	(1''90)	1-58	90,000	4-8	4-84	544
5,000	1*9	(2-11)	20	100,000	5-0	4''96	5''60
6,000	2-0	(2-18)	2-25	200,000	5''9	5''00	7-03
7,000	2-2	2-36	2-36	300,000	6-5	500	8oi
8,000	2-4	2-44	2''44	400,000	7-1	5-00	8-76
9,000	2-5	2-55	2-5	500,000	7-5	500	9-40
10,000	2-55	2''65	2''55	600,000	7-8	500	9-84
20,000	3-2	3-27	320	700,000	8-1	5-00	10-29
30,000	3-7	3''68	3’75	800,000	8-3	5-00	1068
40,000	4-0	401	406	900,000	8-6	5-oo	11-00 1 1
50,000	4-2	4-21	4''42	1,000,000	8''8	500	11-30
60,000	4-4	442	4-68

Såsom vi redan anmärkt, kan någon enhetlig jämförelse med nu rådande
skattesatser för inkomster, icke överstigande 6,000 kr., icke verkställas. I ovanstående
tabell ha ifrågavarande skattesatser beräknats vid ett antaget skattefritt
avdrag enligt I. S. F:s 19 § av 200 kr. För inkomster mellan 7,000 och 100,000
kronor härskar däremot en mycket stor överensstämmelse, vilken dock ovanför
sistnämnda belopp, på förut angivna skäl, helt och hållet upphör.

Med de av de sakkunniga föreslagna skattesatserna är överensstämmelsen
likaledes god alltifrån 2,000 till omkring 40,000 kr., och den skulle ha sträckt
sig nära nog över hela skalan, därest man kunnat stanna vid en maximisats av
10 % (— den nuvarande inkomst- och förmögenhetsskatten + 1918 års tilläggsskatt)
i stället för 12 %, såsom av de sakkunniga definitivt föreslagits. Bristen på överensstämmelse
är dock icke större, än att den egenskap av elasticitet, som tillkommer
den teoretiska skalan, till nöds torde kunna utsträckas att gälla även för
den föreslagna skalan — alltjämt naturligtvis under de i texten ovan angivna
förutsättningarna, om vilkas störa osäkerhet än en gång ma erinras.

hör övrigt måste man komma ihåg, att full överensstämmelse härvidlag
överhuvud endast kan vinnas för ett värde på levnadsminimum, eftersom vid
den teoretiska skalan, för skattekvotens uträknande, inkomsten uppskattats i
multipler av det för den skattskyldige gällande levnadsminimum. Detta tillvägagående,
som onekligen i viss mån är en konsekvens av den differentierade beskattningens
idé, skulle emellertid inneburit eu alltför långtgående åtgärd för att av
de sakkunniga nu ha kunnat föreslås; hvaremot denna panke, vid en revision av inkomstbeskattningen
under lyckligare finansiella förhållanden, torde böra vinna
skäligt beaktande.

Bilagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag. 113

Bilaga 3.

Socialstyrelsens yttrande över inkomstskattesakkunnigas törsta

utkast till förslag.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 16 oktober 191S bär socialstyrelsen anbefallts att
före den 26 i samma månad avgiva underdånigt utlåtande rörande ett av särskilda
sakkunniga utarbetat förslag till ändring av förordningen om inkomstoch
lörmögenhetsskatt, och får styrelsen i anledning härav anföra följande.

Da de sakkunniga närmare angivit de punkter, beträffande vilka socialstyrelsen
borde yttra sig, anser sig styrelsen kunna i huvudsak inskränka sitt
utlåtande till ifrågavarande punkter; dock att styrelsen även vill i korthet beröra
vissa andra i samband härmed stående spörsmål av social betydelse. Styrelsen
får emellertid framhålla, att det, med hänsyn dels till den föreskrivna, mycket
begränsade tiden för yttrandets avgivande, dels därtill att det 1 il Igängliga materialet
för hithörande frågois bedömande ar i vissa avseenden ofullständigt, icke
varit för styrelsen möjligt att kunna bilda sig någon fullt säker och mera ingående
uppfattning i ämnet.

Vad för t beträffar den av de sakkunniga föreslagna ortsindelningen,
torde till förebild härför hava legat den av socialstyrelsen år 1916 verkställda
grupperingen av samtiiga orter (kommuner) i riket efter de viktigaste levnadskostnadernas
storlek. Da emellertid de s-kkunniga icke halt mera ingående
kännedom om sistnämnda grupperings resultat, synes den av dem antagna ortsindelningen
icke kommit att fa sin fulla motsvarighet i de verkliga förhållandena,
åtminstone i den mån dessa närmare framgå av ifrågavarande gruppering. De
sakkunniga hava indelat orterna i fem grupper, av vilka grupp 3 skulle omfatta
orter med ungefär normala levnadskostnader, liggande högst b% över och intill
b% under den s k. riksmedelskostnaden (d. v. s. genomsnittliga kostnaden för
riket i dess helhet, vägd med hänsyn till resp. orters folkmängd och här för
enkelhetens skull satt = 1,000). På ömse sidor om grupp 3 hava placerats tvenne
grupper av resp. dyrare och billigare orter, nämligen å ena sidan grupperna 4
och 5, omfattande orter med över 5 t. o. m. 20 % resp. över 20 % dyrare levnadskostnader
(än riksmedeltalet), å andra sidan grupperna 2 och 1 med 5 intill 20 %
resp. minst 2<) billigare levnadskostnader. Detta är en fullt symetrisk och enhetlig
gruppindelning, vilande pa den förutsättningen att orterna i riket och den
befolkning de representera fördela sig på ungefär likartat sätt över och under
riksmedelkostnaden. Denna förutsättning motsages emellertid i viss grad av här
bifogade tablå, vilken utvisar, huru orterna enligt 1916 års undersökning faktiskt
skulle fördela sig å de av de sakkunniga föreslagna grupperna. Enligt denna

Bihang till riksdagens protokoll 1919. Bil. till prop. Nr 259. 15

114 Bilagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag.

tablå koncentrerar sig huvudmassan av rikets landskommuner (särskilt de i södra
och mellersta Sverige) omkring och närmast under riksmedelkostnaden. I den av
de sakknnniga föreslagna billigaste gruppen (minst 20 % under riksmedeltalet)
komma inga orter. Helt annorlunda ställa sig förhållandena med avseende ä de
dyrare orterna, vilka huvudsakligen bestå av städer och stadsliknande. samhällen
samt vissa landskommuner i Norrland och till en mindre del även i mellersta
Sverige. Vid en mera genomförd gruppindelning framgår än tydligare, att olikheterna
i levnadskostnader äro väsentligt mindre framträdande ifråga om orterna
nedanför riksmedeltalet än orterna därovanför.

Med hänsyn till ovannämnda förhållanden torde, därest 191(1 års visserligen
méra summariska undersökning får tillmätas avgörande vitsord, den av de
sakkunniga upptagna billigaste gruppen (avseende orter med minst 20 % under
riksmedeltalet) få anses överflödig. Fråga kan då uppstå, huruvida den bör ersättas
av en annan grupp på så sätt, att närmast stående grupp uppdelas i två,
varvid den lägsta gruppen skall utgöras av orter med minst 10 % billigare levnadskostnader
(än riksmedeltalet). En sådan uppdelning synes emellertid mindre
lämplig, dels därför att även i detta fall den lägsta gruppen komme att omfatta
ett relativt obetydligt antal orter, dels därför att det överhuvud taget ställer sig
väsentligt svårare ifråga om de billigare orterna (landskommuner) än ifråga om
de dyrare (stadsliknande samhällen) att beräkna och rättvist avväga deras relativa
dyrhet (särskilt med hänsyn till kostnaderna för bostad). I betraktande av
den jämförelsevis homogena sammansättningen av orterna nedanför riksmedeltalet
torde det alltså kunna ifrågasättas att sammanslå grupperna 1 och 2 till en
grupp, omfattande orter med jämförelsetal ej överstigande 95.

Däremot äro, såsom ovan framhållits, de ovanför riksmedeltalet stående,
mera folkrika orterna visserligen till antalet väsentligt färre men omspänna en
mycket större dyrhetslatitud och förete jämväl innanför denna en större differentiering
ifråga om levnadskostnadernas storlek än de billigare orterna. Då härtill
kommer dels möjligheten att lättare och mera exakt kunna beräkna dessa orters
(huvudsakligen städers och stadsliknande samhällens) dyrhet, dels den omständigheten
att det ur social synpunkt må anses särskilt viktigt att ägna en mera ingående
uppmärksamhet åt de dyrare orterna, synas grupperna ovanför riksmedeltalet
lämpligan kunna ökas med en grupp, vilken i så fall torde kunna inskjutas
mellan de i sakkunnigas förslag upptagna grupperna 4 och 5 och sammansättas
av orter från båda dessa grupper. På detta sätt skulle grupperna bibehållas vid
det av de sakkunniga föreslagna antalet, nämligen 5 men fördela sig på nedanstående
sätt:

grupp 1 orter med jämförelsetal ej överstigande 95

> 2 » » » överstigande 95 men ej 105

> 3 > » » » 105 v > 115

, 4 , » » 115 »> 125

* 5 » » > » 125.

Enligt denna indelning, som här endast förslagsvis blivit framförd och
som på grund av ärendets brådskande natur givetvis ej kunnat tillräckligt prövas,
skulle i grupp 2 komma orter med ungefärligen normala levnadsnostnader, repre -

Bilagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag. 115

serverande c:a 37 % av rikets folkmängd, i grupp 1 orter med billiga levnadskostnader
omfattande 30 % av folkmängden, samt i grupperna 3—5, med resp. 12 %,
13 % och 8 % eller sammanlagt 33 % av folkmängden, orter med dyra levnadskostnader.

Det må emellertid påpekas, att — till följd av den bestämda tendens till
utjämning av levnadskostnaderna inom rikets olika delar, som redan före kristiden
och sålunda även oberoende av kristidsanordningarna (maximipriser, ransoneringar
o. s. v.) allt mer gjort sig gällande (bland annat genom förbättrade kommunikationer)
— ändring i gruppindelningen snart kan visa sig lämplig.

Skillnaden i skatteavdrag mellan de olika ortsgrupperna synes i enlighet
med de sakkunnigas förslag kunna fastställas till 100 kr.

I detta sammanhang må jämväl beaktas frågan, vad som här skall förstas
med »ort». Det torde vara klart, att alla städer, köpingar och municipalsamhällen
äro att hiträkna ävensom landskommunerna, om ock dessa sistnämnda lämpligen
kunna sammanföras häradsvis, så att ej till samma härad hörande kommuner
komma att tillhöra olika grupper. Därjämte må även,. vilket också föreslagits
av de sakkunniga, såsom särskilda orter kunna betecknas vissa fabriks- och stationssamhällen,
men fråga är, i vilken utsträckning detta skall ske. Man synes emellertid
böra förutsätta, att endast sådana samhällen av någon större betydenhet
(t. ex. med en folkmängd av minst 500 invånare) härvid ifrågnkomma.

De sakkunniga hava föreslagit, att ortsindelningen skall verkställas av
socialstyrelsen och gälla för en tid av 5 år. Styrelsen tillåter sig i anledning
härav erinra om, vad styrelsen i skrivelse till Kungl. Maj:t den 2 juni 1916 rörande
anordnandet av 1916 års ovännämnda undersökning påpekade, nämligen att
ifrågavarande undersökning visserligen kunde anses tillräcklig för de syftemål
den närmast avsett att fylla (att tjäna till ledning för 1915 års avlöningskommission),
men att, därest dylika undersökningar för framtiden skulle fortsättas
och bliva av verkligt allmängiltigt betydelse de då borde anordnas^ på det mera
systematiska och rationella sätt, som framlagts i en av styrelsen på sin tid (december
1913) till chefen för civildepartementet avgiven JP. M. (tryckt i Sociala
Meddelanden, häft. 9 årg. 191(5). Men härför krävas givetvis särskilda medel och
framför allt kvalificerad arbetskraft, i vilket avseende styrelsen får hänvisa till
sin den 23 innevarande oktober till Kungl. Maj:t ingivna framställning rörande
anslagsäskanden för år 1920. Därjämte får styrelsen erinra om vikten av att,
därest regelbundna dyrortsundersökningar för ovan angivna ändamål anses böra
komma till stånd, de i så fall må anordnas på sådana tider och sådant sätt, att
de samtidigt kunna tjäna även andra allmänna syften, exempelvis statens och
enskildas lönepolitik.

Styrelsen övergår nu till frågan om existensminium och därmed sammanhängande
spörsmål. Först torde man då böra för sig klargöra, vad själva begreppet
existensminimum i detta fall lämpligen må omfatta. Även om man i
likhet med de sakkunniga utgår från, att den fysiologiska synpunkten här bör
vara den bestämmande och att till existensminimum sålunda blott må räknas,
vad som nödvändigt erfordras för livets uppehållande, lärer det dock kunna ifrågasättas,
huruvida icke de sakkunniga fattat ifrågavarande begrepp väl snävt, då
de hit hänfört endast de oundgängliga kostnaderna för föda, kläder, bostad,
bränsle och lyse. Förutom ovannämnda poster samt skatter ingå i en vanlig
arbetarbudget (avseende en familj om man, hustru och c:a 2 barn med en årlig

116 Bilagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag.

utgiftsstat av c:a 1,500 kr.) övriga utgifter med omkriug 18,5 %, fördelande sig
på nedanstående poster:

förenings- och försäkringsavgifter........................4 5 it

inventarier (säsom möbler, sängkläder, kökssaker, servis o. d.)...........4 3 >

tvätt och renhållning (särskilt tvål, såpa o. d.)..................1‘7 »

hygien (bl. a. läkare och medicin)........................1''6 >

utgifter för intellektuella ändamål (såsom barnens skolgång, tidningar o. d.) . . . . l-6 »

gåvor, understöd till anhöriga.........................13 >

resor (särskilt arbets- och torgresor).......................1''3 »

nöjen och förströelser.............................0''8 ,

lottsedlar...................................0 5 >

post- och skrivutensilier m, m..........................0''3 »

utgifter för hjälp o. s. v.............................Q''2 ,

ränta å lån..................................Ö l >

övriga, ej specifierade utgifter..........................0''3 »

Av ovannämnda poster lägger man i detta sammanhang särskilt märke till
inventarier, tvätt och renhållning samt hygien. Det vill synas billigt och rättvist,
att under existensminimum ävnn hänföres det oundgangligaste åtminstone
ifråga om bohag, tvätt och sjukvård (läkare och medicin).

Utgår man sålunda från begreppet existensminimum i nu angivna något
fylligare omfattning, gäller det sedan närmast att få ett siffermässigt uttryck härför
med avseende å dels eu sa in försörj are dels olika kategorier av famil jförsörjare
å orter med störa levnadskostnader. Såsom material för hithörande synnerligen
vanskliga beräkningar har styreisan att tillgå dels resultaten av sina levnadskostnads-
och dyrtidsundersökningar, dels sin fortlöpande prisstatistik samt sin statistik
öv er inackorderingspriser för arbetare. Irå grundvalen av detta material har styrelsen
sökt att enligt de sakkunnigas önskan verkställa ifrågavarande beräkningar
dels för år 1914 och dels för 1917.

Man kan på olika sätt söka komma fram till existensminimum i ovan fattad
bemärkelse för ensamförsörjare å ort med ungefär normala levnadskostnader.
Ä ena sidan kan man utgå från det genomsnittliga inackorderingspriset. avseende
måltider och husrum, för en arbetare, i vilket pris då även inneslutas utgifter
för bränsle och lyse samt inventarier, och därtill lägga jämlikt levnadskostnadsundersökningarna
beräknade utgifter för kläder, tvätt och hygien (sjukvård och
medicin). 1 detta fall erhålles följande minirnibudget:

måltider och husrum...................... 570 kr.

kläder............ 70 »

övriga utgifter.......................... 20 >

Samma 6<i0 kr.

Detta belopp torde emellertid få anses något för högt i betraktande av att
man ifråga om mat och rum bör kunna ordna sig billigare än genom helinackor -

Bilagor till Kungl. Maj ds proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag. 117

dering, varförutom de uppgivna inaekorderingspriserna å vederbörande orter icke
representera de laga utan de normala priserna.

±\. andra sidan bar man från levnadskostnadsundersökningarna tillgång till
normal budgeten för familjer inom en relativt låg inkomstklass (1 000—1 250 kr.).
Omräknas här familjemedlemmarna i konsumtionsenheter, får man följande existensminimibudget
för en konsumtionsenbet (= vuxen man):

Ovanstående belopp är däremot helt naturligt för lågt för att kunna tilllämpas
på en ensamförsörjare, som icke lever under den gifte mannens förbilligande
levnadsvillkor. Båda de nu anförda beräkningarna (jämte andra indicier,
såsom enstaka hushållsböcker förda av ensamförsörjare) synas emellertid peka i
riktning mot en siffra, som ligger mitt emellan, alltså omkring 575 kr. eller för
jämnhetens skull 600 kr., vilken siffra då skulle gälla år 1914. Enär hithörande
priser till år 1917 ökats med c:a 66 % (avseende mitten av är 1917), kommer motsvarande
belopp för år 1917, att utgöra omkring 1000 kr.

Såsom förut anförts, skulle existensminimum per konsumtionsenhet ( =
vuxen man) inom en familj år 1914 utgöra 490 kr. Då hustrun räknas för 0''8
konsumtionsenhet, blir motsvarande belopp för barnlös familj omkring 660 kr.,
och torde följaktligen förhöjningen för hustrun böra uppskattas till minst a200 kr.
och alltså existensminimum för dylik familj kunna sättas till 800 kr. År 1917
ställer sig detta belopp på grund av prisökningen omkring 1 400 kr.

För barn synes i 1914 års existensminimum förhöjning böra inträda med
100 kr., dock att ifråga om ogift skattskyldig (änkling, änka eller frånskild) med
barn de''ta belopp må sättas till 200 kr. för ett barn men sedan till 100 kr. för
varje ytterligare sådant. För år 1917 ökas dessa belopp i förhållande till prisförhöjningen.

Med tillämpning av nu anförda principer skulle, därest jämna hundratal
kronor av skattetekniska skäl anses böra användas, existensminimum efter familjens
storlek kunna beräknas till följande belopp resp, åren 1914 och 1917,

mat.....

bostad ....
bränsle och lyse
kläder ....
inventarier . .
Övriga utgifter

280 kr.
80 »
35 >
60 »
20 »
15 »

490 kr.

ensamförsörjare . .

År 1914 År 1917

600 kr, 1,000 kr.

gift skattskyldig med 1 barn

800 »

1,400 »

gift

ogift

gift

ogift

gift

utan
med 2

» 1
> 3
» 2

1,000 » 1,800

900 >

1,600 >

118 Bilagor till Kungl. Maj ds proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag.

År 1914 År 1917

ogift skattskyldig med 4 kr. 1 „ „

6 J 6 „ \..........1,100 kr. 2,000 kr.

gift » » 3 > J

ogift > » 5 » I

. .......... 1,200 > 2,200 >

gift > >4 > )

ogift » » 6 » 1

- ..........1400 » 2,400 »

gift > » 5 » |

ogift » » över 6 barn 1

6 „ \........ 1,600 » 2,600 »

gift » » 6 barn J

Såsom förut flera gånger påpekats, har man ifråga om begreppet existensminimum
här utgått från den mera fysiologiska synpunkten. Det kan emellertid
ifrågasättas, huruvida man icke borde taga större hänsyn till det i förevarande
avseende socialt önskvärda. Härvid komme givetvis åtskilliga nya poster att få
tagas med i räkningen och en härav betingad ökning i ovan angivna siffror för
existensminimum att inträda.

Med hänsyn till de intressen socialstyrelsen har att bevaka vill styrelsen
jämväl något beröra frågan, i vilken omfattning försörjningsbegreppet bör tagas
i betraktande vid medgivande av skattefritt avdrag. De sakkunniga hava under
18 § 2 möm. föreslagit, att de skattskyldiga skola indelas i klasser med hänsyn
till bland annat antalet personer, de hava att försörja. I tillämpningen föreslås
emellertid obligatoriskt avdrag för den skattskyldiges omyndiga hemmavarande
och av honom underhållna barn. I enskilda fall medgives dock taxeringsmyndigheten
rätt att på grund ev särskilda förhållanden, bland vilka angivits underhåll
av andra närstående än maka och omyndiga barn, hänföra den skattskyldige till
närmast högre klass än den, vartill han eljest skolat räknas. Det synes emellertid
kunna ifrågasättas, huruvida icke samma rätt till avdrag som för barn bör
tillerkännas den skattskyldige för det fall att han underhåller anhöriga, för vilka
laglig försörjningsplikt påvilar honom. Styrelsen erinrar med avseende härå, att
det enligt nya fattigvårdslagen åligger barn att i mån av förmåga försörja föräldrar.
Det vill synas rättvist, att staten, när den genom sådan förpliktelse för
den enskilda söker lätta sin egen underhållsbörda, även tager hänsyn härtill vid
bestämmandet av den enskildes förpliktelse i skatteavseende gentemot det allmänna.

Det är otvivelaktigt, att i ett stort antal fäll barn under försakelser och
med uppoffrande av egna framtidsutsikter underhålla föräldrar m. fl. och därigenom
bereda samhället väsentligt större ekonomisk lättnad än rätten att härför
erhålla skattefritt avdrag skulle innebära för dem.

Det bör också påpekas, att enligt de sakkunnigas förslag på grund av särskilda
ömmande omständigheter uppflyttning skulle få medgivas endast till närmast
högre avdragsklass, oavsett om flera eller färre dylika omständigheter föreligga,
exempelvis att den skattskyldige försörjer både far och mor och samtidigt

Eå grund av sjukdom fått sin försörjningsförmåga nedsatt. Denna begränsning i
änsynstagandet till särskilda förhållanden skulle tydligen bliva mera rättvist
verkande, därest det medgåves den skattskyldige rätt att i varje fall av fylld försörjningsplikt
mot föräldrar uppflyttas i högre avdragsklass.

Bilagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag. 119

Med avseende å såväl de sakkunnigas förslag, i vad angår avdrag för barn,
som ock det här ifrågasatta hänsynstagandet till föräldrar, bör emellertid uppmärksammas,
att de enskildas försörjningsplikt blivit i avsevärd grad lättad genom
den allmänna pensionsförsäkringen. Det vore otvivelaktigt av vikt för den
rätta förståelsen av de blivande bestämmelserna i inkomst- och förmögenhetsskatteförordningen,
om redan nu klargjordes, huruvida och i vad mån till föräldrar och
barn utgående pensionsbelopp skola anses innebära försörjning i förordningens mening
och sålunda tilläventyrs helt eller delvis upphäva eljest förefintlig rätt till
avdrag.

I samband härmed vill styrelsen erinra att, då förevarande remiss endast
avser förslag om förändrad lydelse av förordningens 17, 18 och 25 §§, styrelsen
icke ansett sig närmare beröra spörsmålet om hänsynstagande i skatteavseende till
obligatoriska och andra avgifter till den sociala försäkringen.

Styrelsen har med stöd av sina undersökningar rörande kostnader för underhåll
av barn i det föregående uttalat sig för att uppflyttning i högre avdragsklass
inträder för varje barn, därvid styrelsen dock ansett sig höra utgå från de
sakkunnigas förutsättning, att flere barn än sju icke skulle tagas i betraktande.
Rättvisan och lämpligheten av sådan begränsning kunna dock med fog sättas i
fråga. Mycket barnrika familjer torde bland mindre bemedlade förekomma i pro Eoitionsvis

större antal än bland de ekonomiskt bättre ställda. Det är vidare
änt, att särskilda svårigheter yppa sig för sådana särskilt i fråga om bostäder.
Styrelsens levnadskostnadsundersökningar giva också vid handen, att i familjer
med många minderåriga barn försörj arens inkomster ofta icke äro tillräckliga för
att tillförsäkra dem det ur fysiologisk synpunkt nödiga underhållet. Det allmännas
naturliga intresse av att främja folkökningen samt att söka i rashygieniskt syfte
underlätta de nya generationernas rationella vård synes sålunda böra föranleda utsträckandet
av de skattelindrande åtgärderna för barnförsörjare längre än vad de
sakkunniga hava föreslagit.

Styrelsen vill till sist betona, att vid dess ovan åberopade utredningar och
gjorda uttalanden hänsyn givetvis icke tagits till de finansiella synpunkter, som i
förevarande fråga främst torde kräva beaktande.

I detta ärendes slutliga behandling hava deltagit tjf. generaldirektören
Huss, byråcheferna Andersson, Bergsten och Molin, tjf. byråchefen Bergström
samt socialfullmäktige von Sydow och Lindqvist.

Nils Bergsten.

Underdånigst
GUNNAR HUSS

120 Bilagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag.

Gruppering

av orter (kommuner) i riket efter storleken av vissa levnadskostnader
(livsmedel, bostad och skatter). År 1916.

Indextal (riksmedels-	Dyrorts- grupp		A b s	0 1 u	ta ta	1.	R	olat	i v a	tal	*■
Städer, kö-pingar 0. muuitipal-sam hällen.	Härader och tingslag.	Städer, kö-pingar 0. municipal-samhällen.	Härader, tingslag.	Hela riket.
kostnaden	en-	enligt				Med ne-
= 1,000)	ligt	Social-		Folk-	An-	danstå-	Folk-
	de	styrel-	An-	mängd	tal	ende an-	mängd	An-	Folk-	An-	Folk-	Folk-
	sak-	sens be-	tal.	sl/u	härå-	tal lands-	S1/l9	tal.	mängd.	tal.	mängd.	mängd.
	kun-	räknin-		1917.	der.	komma-	1917.
	niga.	gar.				ner.
UnderSOO	1	\| \|	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—
850-899	[ 2	1 1 1	_	_	2	13	27,752	_	_	0-7	07	0-5
900-949	I		8	8,314	117	1,171	1,698,157	25	0-4	38-6	44-3	294
950—999	i q	l 0 1	42	46,314	117	919	1,426,535	13-3	2-4	38-0	37-2	254
1.000—1,049	r3	f 2 i	88	181,852	47	257	521.779	27 3	9-2	15-5	13 6	121
1,050-1,099	1	l 0 1	74	321,294	16	53	124,842	23-4	16-3	5-3	3-3	77
1,100—1.149	4	f 3 i	38	194.711	4	7	35,705	12-0	9-9	1-3	0-9	4-0
1,150—1,199	1		40	425.698	—	—	_	12-7	21-7		_	7-3
1.200—1,249	1	/ 4 i	16	314,888	—	—	—	5-1	16 0	_	_	5-4
1,250 och	5
däröver . .	1	5	10	473,006	—	—	—	30	24 0	—	—	8-2
Summa	—	—	316	1,966,077	303	2,420	3,834,770	100-0	100 0	1000	100 0	100-0

Grnpp

n:r

Skala j0 -

Befolkningens fördelning på olika dyrortsgrupper

enligt Socialstyrelsens undersökning år 1916.

476,006
8-2 %

314,8»b

5-4 %

425.698
7-3 %

23 i,416
4-0 %

446,136
7-7 %

703,631
12''1 %

1,472,849

25''4 %

""1/706371""

28 4 %

21,572

0-S %

Indextal.

1,250—

1,200-1,249

1,150-1,199

1,100-1,149

1,050-1,099

1,000—1,049

950-999

900-949

850—899

500,000

1,000,000

1,500,000

2,000,000 Folk-

1 1

15 20

1 mängd

30 procent.

Bilagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag. 121

Bilaga 4.

Kammarrättens utlåtande över mkomstskattesakkuiinigas

preliminära förslag.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 28 december 1918 har Kammarrätten anbefallts
att avgiva underdånigt utlåtande över remissen bilagda, av särskilt tillkallade
sakkunniga utarbetade förslag till förordningar om vissa ändringar dels i förordningen
den 28 oktober 1910 om inkomst- och förmögenhetsskatt, dels ock i förordningen
samma dag om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering.

Därjämte har Eders Knngl. Maj:t genom nådig remiss den 25 innevarande
januari till Kammarrätten överlämnat en av Eredrika-Bremer-Förbundet gjord
underdånig framställning i fråga om lindring i skattskyldighet på grund av försörjningsplikt
med mera för att tagas i övervägande vid fullgörandet av det
Kammarrätten enligt förstnämnda remiss lämnade uppdraget.

Av v^verståthäl larämbetet och Eders Kungl. Maj:ts samtlige Befallningshavande
i länen, med undantag av Eders Kungl. Maj:ts Befallningshavande i
Stockholms, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs och Yästernorrlands län, ävensom
av Pensionsstyrelsen hava underdåniga yttranden avgivits över de remitterade
förslagen, vilka yttranden tillika med de remitterade handlingarna härmed i
underdånighet överlämnas; och får Kammarrätten i anledning av de nådiga remisserna
anföra följande.

Vad till en början angår förslaget till förordning om vissa ändringar i
skatteförordningen, innefattar detsamma åtskilliga stadganden, avsedda att bättre
än för närvarande låta skattebördan avpassas efter skatteförmågan; och anser
sig Kammarrätten i huvudsak kunna skänka sin anslutning till vad förslaget
härutinnan innehåller. Under förutsättning att så rikligt material står till Socialstyrelsens
förfogande, att en fullständig och riktig indelning av riket i olika
ortsgrupper kan komma till stånd, vill Kammarrätten sålunda förorda vad sakkunniga
föreslagit i fråga om ortsavdrag. Att ortsavdrag liksom familjeavdrag
tillerkännes skattskyldig oberoende av det taxerade beloppets storlek måste ock
erkännas såsom principiellt riktigt.

Bihang till riksdagens protokoll 1919. Bil. till prop. Nr 259.

122 Bilagor till Kungl. Maj ds proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag.

Familjeavdragen, om vilkas belopp olika meningar uttalats i de inkomna
yttrandena, synas visserligen liksom ortsavdragen hava bort differentieras med
hänsyn till levnadskostnaderna å olika orter, men hava sakkunniga, aotagligen
för att icke bestämmelserna om familjeavdragen skulle bliva alltför invecklade,
avstått från försök härutinnan; och haller likaledes Kammarrätten före, att
dessa avdrag lämpligen kunna åtminstone tills vidare sättas lika för hela riket.

Ej heller anser sig Kammarrätten hava något att erinra mot den föreslagna
reduceringen av det taxerade beloppet, på sätt förslaget i 1« § 1 mom. 4
innehåller.

I förslaget hava sakkunniga utvidgat tillämpningen av den utan tvivel
riktiga principen, att familjens samfällda skatteförmåga bör mätas efter dess
samfällda inkomst och förmögenhet. Det måste följaktligen anses principiellt
riktigt, att hemmavarande barns inkomst upptages till beskattning jämväl i det
fall att samma inkomst understiger ortsavdraget.

Enligt förslaget har beskattningen av hemmavaraede barns inkomst så
anordnats, att därest barnet är under 21 år och dess inkomst icke överstiger
ortsavdraget, skall fadern eller modern därför taxeras. Överstiger inkomsten
ortsavdraget, skall barnet självt taxeras för densamma; bar barnet uppnått 21
års ålder och dess inkomst icke överst%er ortsavdraget, lämnas inko < sten obeskattad.
Härvid bortses nu från den verkan, befintlig förmögenhet kan utöva å
det taxerade beloppets storlek.

Emellertid leder den av sakkunniga sålunda föreslagna anordningen, i
följd av systemet med ortsavdragen och beskattningens egenskap att vara progressiv,
till mindre tillfred-ställande resultat, i det att, dä barnens inkomst
taxeras hos någondera av föräldrarna, dennes skatt kan bliva icke obetydligt
högre än de sammanlagda skattebeloppen, som eljest skolat belöpa å både honom
och barnen. Det kan sålunda inträffa, att, så snart barnet blir myndigt eller
dess inkomst ökas så att det överstiger ortsavdraget, den samfällda skattebördan
minskas. Förutom det principiellt oriktiga däri att ju större familjens skatteförmåga
blir, dess lägre blir dess skattebörda, följer vidare av ifrågavarande anordning,
att det redan nu överklagade missförhållandet, att jordbrukare bidraga
med relativt för låga skatter till staten, blir än mera skärpt. Säkerligen komma
nämligen hemmavarande, i jordbruket sysselsatta barns i avlöning, kost och
andra förmåner bestående inkomst, med eller utan övervärdering, att upptagas
till belopp, som överstiga ortsavdraget, vilket för landsbygden får antagas i regel
bliva 600 kronor. 1 dessa fall komma sålunda barnen att självständigt taxeras
och ett jämförelsevis ringa skattebelopp dem påföras, medan fadern eller modern,
som äger från sin inkomst avdraga motsvarande utgifter för barnen, får sin
skattebörda i väsentligt högre mån nedsatt. Och en gynnsammare kan förhållandet
stalla sig för familjen, i den mån barnen uppnå 21 års ålder.

Vidare kan inträffa, att om barns inkomst uppgår till belopp, som överstiger
ortsavdraget inom lägre ortsgrupp men understiger ortsavdraget inom
högre ortsgrupp, det skattebelopp, snm gemensamt faller å familjen, blir större
om familjen är bosatt å den dyrare orten än å den billigare, ehuru förhållandet
givetvis borde vara motsatt.

Dessa erinringar, vilka jämväl framförts av åtskilliga Eders Kungl. Maj:ts
Befallningshavande, synas Kammarrätten vara av den betydelse, att därest icke
särskilda anordningar kunna åvägabringas, varigenom nu påpekade oegentligheter

Bilagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag. 123

undvikas, de nuvarande bestämmelserna om avdrag för hemmavarande barn, som
sysselsättas i skattskyldigs verksamhet, och om beloppet för skattpliktens inträde
synas böra bibeliållas. Kammarrätten tillåter sig emellertid fästa uppmärksamheten
å ett av Eders Kungl. Maj;ts Befallningshavande i Uppsala län
framställt förslag, att hemmavarande eller av skattskyldig underhåLet barn i
varje fall och oberoende av dess ålder taxeras särskilt, men att vid taxeringen
och skattens beräkning tillämpas de i 25 § 1 mom. givna föreskrifterna i fråga
om makar, vilka blivit särskilt taxerade. Genom en sådan anordning, som Kammarrätten
för sin del vill förorda, synas de olägenheter, som ovan berörts, kunna
undgås.

I skrivelse den 6 maj 1911 har riksdagen påkallat åtgärder till avhjäl Iiande

av en i gällande skattelagstiftning förefintlig oegentlighet, ägnad att menigt
inverka å äktenskapsfrekvensen i vårt land, nämligen det förhållandet att
en man och en kvinna kunna genom att ingå äktenskap med varandra försättas
uti en med avseende å inkomstskatt och bevillning ofördelaktigare ställning än
de hade före äktenskaps ingående.

Sakkunniga hava i viss mån tagit hänsyn till berörda förhållande, då de
enligt 25 § 2 mom. föreslagit, att tvänne personer, vilka ehuru icke gifta sammanleva
såsom man och hustru, skola under viss förutsättning taxeras så, som
om de vore gifta. Förutsättningen är, att skattskyldig vid mantalsskrivningen
eller i sin deklaration uppgiver, att han och en annan person, ehuru icke gifta,
sammanleva såsom man och hustru eller ock att detta eljest framgår av allmänt
kända förhållanden.

Kammarrätten måste för sin del avstyrka detta förslag. Det kan icke
förväntas, att avgivna förhållande kommer att av kontrahenterna annat än undantagsvis
uppgivas, och i större städer, där dylik sammanlevnad val mest är
att finna, torde taxer ngsmyndigheterna oftast sakna kännedom om förhillandet.
Stadgandet kan därför förväntas komma till tillämpning blott i enstaka fall,
något som inom vederbörande kretsar är ägnat att föranleda missnöje och klagomål.
För övrigt äro ofta ifrågavarande förbindelser av mera tillfällig art. Fall
inträffa ock, då gift person, som icke sammanbor med maken, i stället sammanlever
med annan; skola då alla tre personernas inkomster vid taxeringen sammanräknas?
Med avseende å den ringa effektivitet, stadgandet fär antagas medföra,
och dess olämplighet i övrigt, synes detsamma böra ur förslaget utgå.

Bortsett från nyss angivna stadgande hava sakkunniga emellertid icke i
vidare mån beaktat ant i riksdagens skrivelse berörda förhållandet, än att de
medgivit avdrag för hustru med 2<)0 kronor. Att detta avdrag dock ingalunda
avhjälper det överklagade förhållandet framgår tydligt vid jämförelse av skattebeloppen
enligt den vid förslaget fogade tabell 3. Exempelvis skola enligt förslaget
inom lägsta ortsgruppen man och hustru, av vilka den förre åtnjuter inkomst
av 2,0UU kronor och den senare av 1,000 kronor, erlägga i skatt (grundbelopp)
tillsammans (i3 kronor, medan de före äktenskapet-med motsvarande inkomster
erlade sammanlagt blott 39 kronor o. s. v. 1 avseende å sättet för
lösningen av föreliggande fråga tillåter sig Kammarrätten hänvisa till det av
före detta kamieraren E. ,J. von Wolcker och landskamreraren G. V. Eiserman
avgivna förslag till lag angående kommunal skattskyldighet och taxering, i vilket
föreliggande spörsmål blivit utförligt behandlat (sid. 547 o. f.)

124 Bilagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag.

Enligt det nu föreliggande förslaget skall för äldsta barnet ogift skattskyldig
erhålla högre avdrag än gift skattskyldig. Kammarrätten finnrr de skäl,
som anförts till stöd för detta undantagsstadgande, icke äga sådan allmängiltighet,
som kan tillräckligt motivera detsamma. Om för övrigt i enlighet med Kammarrättens
hemställan förslaget att ogifta personer skola i vissa fall taxeras såsom
om de vore gifta förfaller, föreligger än mindre anledning att privilegiera ogift
skattskyldig i avseende å barnavdrag.

Vad härefter angår den för andra skattskyldige än inländska aktiebolag
och solidariska bankbolag avsedda skatteskalan, inrymd i förslagets 19 §, får
densamma betraktas såsom en minimiskala. Det kan nämligen icke förväntas,
att inkomst- och förmögenhetsskatt kommer att uttagas med lägre belopp än
grundbeloppen. Utan att vilja avstyrka vare sig att en så kallad rörlig sltala
lägges till grund för skattens uttagande eller att denna skala anordnas såsom
minimiskala, anser sig dock Kammarrätten böra framhålla, att med en skala av
sistnämnda art är förenad nödvändigheten att vid skattekvotens bestämmande
förfara med stor varsamhet. Sakkunniga anse själva att, om högre skatt skulle
behöva uttagas än som kan vinnas genom en fördubbling av grundbeloppen,
skatteskalan behöver revideras. Under sådana förhållanden synes det lämpligt,
om i själva författningen angåves den gräns, intill vilken skatt Unge uttagas
med användande av skatteskalan i fråga. Nu synes i stället förslaget anvisa
obegränsad möjlighet att uttaga skatt genom höjning av de beräknade grundbeloppen.
I övrigt anser sig Kammarrätten icke böra i vidare mån yttra sig om
skatteskalan, vilken icke definitivt ingår i förslaget.

Sakkunniga hava i förslaget bibehållit nu gällande bestämmelser rörande
utlänningars skatteplikt. Dessa få sålunda, även om de äro här i riket bosatta,
icke åtnjuta något av de avdrag, som äro ägnade att anpassa skattebördan efter
skatteförmågan. Det torde emellertid böra tagas under övervägande, huruvida
icke ändring härutinnan skäligen bör vidtagas. Utlänningar äro visserligen icke
underkastade skattskyldighet för hela sin inkomst och all sin förmögenhet, och
har väl denna inskränkning i deras skattskyldighet ansetts böra medföra, att de
ej heller böra få åtnjuta de för skattens utmätande efter skatteförmågan anordnade
avdragen. De utlänningar, som drabbas av nuvarande rigorösa bestämmelser,
torde emellertid huvudsakligen utgöras av här i riket bosatta arbetare, vilka icke
hava annan inkomst eller förmögenhet än som i full utsträckning itnderkastas
beskattning till staten. Det kan icke anses annat än obilligt, att vid dessa arbetares
taxering hänsyn icke. får i någon mån tagas till deras skatteförmåga
medelst medgivande av skattefria avdrag; deras skattebörda torde också ofta nog
bliva alltför betungande för att skattskyldigheten skulle av dem kunna fullgöras.
Kammarrätten, som tillåter sig hänvisa till vad Eders Kungl. Maj:ts Befallningshavande
i Blekinge oeh Norrbottens län i denna fråga anfört, är för egen del
benägen tillstyrka, att — i fråga om avdrag och reducering enligt 18 § i förslaget
— utlänning, som är här i riket mantalsskriven, likställes med härstädes
mantalsskriven svensk medborgare.

I övrigt har granskningen av ifrågavarande förslag givit anledning till
följande anmärkningar.

Bilagor till Kungl. May.ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag. 125

9 §•

Beträffande avlöning, kost och övriga utgifter för de i skattskyldigs verksamhet
använda hemmavarande barn under 21 år föranleder stadgandet i 25 § 3
mom. 1 stycket, att, därest barnets av nyssnämnda förmåner bestående inkomst
icke skall taxeras hos barnet självt, samma inkomst i stället skall taxeras hos
någondera av föräldrarna. Denne skall naturligtvis jämväl i sådant fall å sin
inkomst åtnjuta motsvarande avdrag, men härför lägger avfattningen av 9 §
hinder i vägen. Därest emellertid förslagets 9 § anses böra lämnas oförändrad,
synes i stället nyssnämnda stadgande i 25 § böra i så måtto ändras, att skattskyldig,
som i sin verksamhet sysselsätter hemmavarande barn, förklaras icke
skola i något fall taxeras för barnets inkomst, så vitt den består i avlöning, kost
och andra förmåner, som barnet hos den skattskyldige åtnjutit.

Ordet »utgifter» i fjärde stycket bör utgå, enär eljest några ord enligt
paragrafens nuvarande lydelse komma att obehörigen uteslutas.

17 §.

Avfattningen av 1 mom. täcker icke det fall, att skattskyldighet föreligger
allenast för förmögenhet.

Innehållet i 2 mom. bör icke lämpligen upptagas under 17 §, utan i stället
inarbetas under 18 §.

18 §.

Ordalydelsen av 1 mom. 1 och 2 föranleder i och för sig, att i fråga om
äkta makar, som båda äro skattskyldiga, ortsavdrag skall ske för såväl mannen
som hustrun, liksom ock att avdrag för barn skall tillerkännas båda makarna.
Sakkunniga hava antagligen ansett, att stadgandet i 25 § 1 mom. sista stycket
skulle vara tillräckligt till förebyggande av en sådan tillämpning av orts- och
barnavdragen. Kammarrätten kan emellertid knappast finna ifrågavarande stadgande
ägnat att giva tydligt besked i saken, utan synes det Kammarrätten böra
i författningen angivas, att i förevarande fall avdrag får ske allenast en gång.

Därest av tvänne makar hustrun är skattskyldig men icke mannen, torde
hustrun böra erhålla samma avdrag för mannen, som denne eljest skulle erhållit
för hustrun. Enligt lagen om fattigvården den 14 juni 1918 har nämligen hustru
numera försörjningsplikt gent emot mannen.

Kommer i enlighet med Kammarrättens hemställan vad förslaget innehåller
i 25 § 2 mom. att utgå, bör jämväl sista stycket av 18 § 1 mom. 2
uteslutas.

Huruvida skattskyldig är gift eller ej lärer böra bedömas efter förhållandena
vid nästföregående års utgång. Bestämmelse härom bör emellertid inflyta i
författningen. Motsvarande bestämmelse kan anses erforderlig för frågan, huruvida
den, som först under det år taxeringen sker vunnit svensk medborgarrätt,
skall i beskattningsavseende betraktas såsom svensk eller utländsk undersåte.

126 Bilagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag.

20 §.

Då det icke lärer böra i skattelag angivas, vilkendera statsmakten det
grundlagsenligt tillkommer att bestämma det belopp, som skall uttagas i skatt,
torde härav betingad ändring i paragrafens avfattnmg böra vidtagas,

25 §.

Beträffande bestämmelsen i 3 mom. 1 stycket torde för det fall, att båda
föräldrarna äro skattskyldiga, böra angivas, vilkendera av dem, som skall taxeras
för barnets inkomst och förmögenhet. Uttrycket »underhållna» barn kan lämna
rum för tvekan, huruvida därmed avses allenast barn, som av den skattskyldige
åtnjuta full försörjning, eller jämväl barn, till vilkas underhåll den skattskyldige
blott delvis bidrager. Det synes vidare böra i författningen angivås, huruvida
med barn avses allenast skattskyldigs egna barn eller tillika adopterade barn,
styvbarn och fosterbarn.

Därest skattskyldig taxeras för barns inkomst och förmögenhet, skall,
enligt sista stycket av 3 mom. — jämte den skattskyldige — barnet ansvara för
den å dess inkomst och förmögenhet belöpande del av skatten. För tillämpning
av detta stadgande, som tilläventyrs kan föranleda en del kollisionsfall, synes
erforderligt, att anteckning om den del av skatten, för vilken barnet skall svara,
sker i taxeringslängd en. Kommer, såsom Kammarrätten ifrågasatt, barn att
under alla förhållanden själva taxeras för sin inkomst och förmögenhet, skulle
förevarande stycke av 3 mom. ntgå.

Bestämmelsen i 4 mom. torde böra kompletteras med föreskrift, att om
den skattskyldige avlidit under året näst före det, då taxeringen sker, hänsyn
skall tagas till förhållandena vid tiden för hans frånfälle.

Beträffande de föreslagna ändringarna i särskilda anvisningar till ledning
vid taxeringen får Kammarrätten hänvisa till vad Kammarrätten anfört under 9 §
härovan.

Förslagets bestämmelser äro otvivelaktigt, „ såsom ock flera länsstyrelser
framhållit, ägnade att försvåra taxeringsarbetet. A andra sidan torde taxeringsmyndigheterna
erhålla värdefull hjälp medelst anlitande av särskilda tabeller,
av vilka tvenne finnas förslaget bilagda. Med avseende å tabellerna för utfinnande
av beskattningsbart belopp vill Kammarrätten uttala önskvärdheten dels
att sådana tabeller måtte utarbetas jämväl för större skattefritt avdrag än 1,300
kronor, dels ock att — ehuru taxerade belopp, som sluta å udda tiotal kronor,
giva samma beskattningsbara belopp som närmast lägre, å jämna tiotal slutande
taxerade belopp — sådana belopp å udda tiotal kronor dock måtte inflyta i
tabellerna.

Beträffande förslaget till förordning om vissa ändringar i förordningen den
28 oktober 1910 om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering har Kammarrätten
funnit detsamma föranleda till följande erinringar.

Bilagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag. 127

2 §■

Lika med sakkunniga anser Kammarrätten önskvärt, att för andra än
verk och bolag, som nämnas i 1 mom. punkt a), gränserna för skatteplikt och
uppgntsplikt sammanfalla. Med hänsyn till svårigheten för den eventuellt uppberäkna
familjeavdragen, synes uppgiftsplikten dock kunna, på
sätt förslaget innehåller, ställas i beroende av ortsavdragets belopp. Det ligger
emellertid synnerlig vikt uppå, att bestämmelserna rörande deklarationsplikt äro
enkla och lätt tillämpliga, sä att icke den skattskyldige ställes inför beräkningar,
som lätt kunna föranleda misstag. I sådant avseende uppställer förslaget måhända
alltför störa fordringar å eventuellt uppgiftspliktig, i det att han skall till sin
inkomst lägga ‘/so av förmögenheten och i förekommande fall till summan härav
lägga hustius och barns inkomst samt 1,/6o av deras förmögenhet. Det synes
Kammarrätten lämpligare att den eventuellt uppgiftspliktige, i stället för att
nödgas gorå dylik kombination för utrönande av huruvida deklarationsplikt
åligger honom eller ej, finge i sådant avseende taga hänsyn till allenast inkomsteos,
respektive förmögenhetens belopp. Uppgi Oskyldig het skulle således inträda,
då antingen inkomsten överstigit ortsavdraget eller ock förmögenheten
uppgått till visst belopp, exempelvis 10,000 kronor, varav Veo med tillägg av
beräknad ränteavkastniug efter fem procent i någon mån överstiger lägsta ortsavdraget
Till den egna inkomsten och förmögenheten skulle därvid i förekommande
fall läggas hustrus och barns inkomst och förmögenhet.

Det kan ifrågasättas, huruvida icke i det fall att hustru haft inkomst
eller förmögenhet, som rättsligen varit från mannens förvaltning undantagen,
deklarationsplikt bör åläggas vardera maken, då deras sammanlagda inkomst
eller förmögenhet uppgått till så stort belopp, att uppgiftsskyldighet skulle föreligga,
mn inkomsten eller förmögenheten skulle uppgivas av allenast endera maken.

•ii °rtsavdragot bestämmande för deklarationspliktens inträde, måste
emellertid beloppet av det för varje särskild ort gällande ortsavdraget göras allmänneligen
känt. I sådant avseende föreslå sakkunniga ingen annan åtgärd
än att Klen kungörelse om taxeringen, som enligt 2<> § i taxeringsförordniiKen
skall av Konungens BefälIningshavande utfärdas, inflyter uppgift om, till vilken
ortsgrupp varje taxeringsdistrikt eller, om delar av ett och samma taxeringsdistrikt
tillhöra olika ortsgrupper, varje sådan särskild del hör. Då emellertid
nämnda kungörelse utfärdas redan före november månads utgång eller således
minst tre manader före det tiden för deklarationers avlämnande i allmänhet ut°-är
synes det Kammarrätten erforderligt, att ett ytterligare tillkännagivande närinaré
deklarationstidens utgång äger rum. Sådant tillkännagivande synes böra genom
Konungens Befäl Iningshavandes försorg införas i lämpliga ortstidningar under
förra hälften av februari månad och innehålla uppg ft icke blott till viken ortsgrupp
varje taxeringsdistrikt eller del av taxeringsdistrikt hör, utan jämväl om
ortsavdragets belopp inom de särskilda ortsgrupperna. Beloppen av ortsavdragen
torde likaledes böra intagas i den uti 2ti § omförmälda kungörelsen.

God kännes Kammarrättens hemställan att utlänning, som är här i riket
mantalsskriven, i beskattningsavseende likställes med härstädes mantalsskriven
svensk medborgare, erfordras annan formulering av stycket under b).

128 Bilagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag.

Emot avfattningen av styckena under b) och c) må för övrigt anmärkas,
att enligt ordalydelsen deklarationsplikt icke skulle åligga den som nästföregående
år icke varit taxerad till inkomst- och förmögenhetsskatt, med mindre han
haft både inkomst och förmögenhet. I första stycket under c) bör ordet »tillsammans»
tilläggas framför ordet »uppgått».

3 §•

Kammarrätten finner uppenbart, att uppgiftspliktig icke bör åläggas lika
sträng deklarationsplikt i fråga om hustrus och barns inkomst och förmögenhet
som beträffande egen inkomst och förmögenhet. Denna fråga lärer böra tagas
under närmare övervägande vid uppgörande av förslag till sådan ändring av
gällande deklarationsformulär, som betingas av de föreslagna ändringarna i
skatte- och taxeringsförordningarna.

Enligt den föreslagna lydelsen av 3 § skall uppgift om förmögenhetens
belopp lämnas allenast av »uppgiftspliktig, som är skattskyldig för förmögenhet».
Häremot må erinras, att uppgiftspliktig bör uppgiva förmögenheten även om han
till följd av familje- eller andra avdrag icke skulle vara skattskyldig.

11 §•

För beskattning av pensioner, pensionstillägg och understöd enligt lagen
den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring synes visserligen önskvärt, att
uppgifter från vederbörande ämbetsmyndighet om de utbetalda pensions- och understödsbeloppen
komma taxeringsmyndigheterna tillhanda, men lärer med avseende
å vad Pensionsstyrelsen anfört det icke böra ifrågasättas att ålägga styrelsen
sådan uppgiftsskyldigbet, åtminstone icke i den utsträckning, förslaget
innehåller.

Eders Kungl. Maj:ts Befallningshavande i Örebro län har med hänsyn till
det sociala syftet med den allmänna pensionsförsäkringen och då ifrågavarande
pensioner, pensionstillägg och understöd äro till beloppen ringa och i regel tillfalla
personer med svag skatteförmåga, ifrågasatt, huruvida icke lämpligen desamma
borde från beskattning undantagas. Beaktansvärda skäl synas Kammarrätten
föreligga för en dylik anordning, varför Kammarrätten anser sig kunna
förorda det sålunda framställda förslaget. Å frivilliga avgifter grundade pensioner,
vilka kunna uppgå till mera avsevärda belopp, synas dock icke böra undandragas
från beskattning. Inskränkes Pensionsstyrelsens ifrågasatta uppgiftsskyldighet
till att avse allenast pensioner av sistnämnda slag, torde möjligen
Pensionsstyrelsen utan större svårighet kunna fullgöra densamma.

På sätt Pensionsstyrelsen erinrat, grundar sig sakkunnigas uppgifter i
motiveringen till 11 § delvis å författningsbestämmelser, som numera undergått
ändring.

26 §.

Beträffande denna paragraf får Kammarrätten hänvisa till vad Kammarrätten
anfört under 2 §.

Bilagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 259jnd 1919 års lagtima riksdag. 129

32 %.T\

Därest i olikhet mot vad nu gäller uppgiftspliktig skall, såsom oek Kammarrätten
anser riktigt, i sin deklaration uppgiva förmögenheten även för det
fall att densamma understiger B,0<>0 kronor, lärer — vid det förhållande att det
numera åligger deklarenten att själv å deklarationen angiva den förmögenhetsdel,
som ingår i summan att taxera till inkomst och förmögenhetsskatt, föreskriften
för taxering-nämnden att å deklarationen angiva särskilt den inkomst
och särskilt den förmögenhetsdel, som ingår i det taxerade beloppet, böra ur 32 §
uteslutas.

Kommer, emot Kammarrättens avstyrkande, stadgande likväl att meddelas
därom att två personer, vilka ehuru icke gifta sammanleva såsom man och hustru,
skola taxeras såsom om de vore gifta med vat andra, torde taxeringsnämnden
åläggas, att vid sådan taxering göra anteckning därom i taxeringslängden.

Orden »i avseende å bevillningsförordningen» böra utbytas mot orden »i avseende
ä inkomstbeviiluingen».

Vad slutligen angår Fredrika-Bremer-Förbnndets framställning avser densamma,
förutom vad som redan av sakkunniga tagits i beaktande, dels att ovillkoriigt
avdrag tillerkännes skattskyldig, utom för hustru och omyndiga barn,
jämväl för underhåll av annan anhörig, för vilken den skattskyldige har försörjningsplikt,
dels att skattelindring medgives för underhåll av anhörig, för
vilken försörjningsplikt visserligen icke åligger den sksttskyddige men som själv
är urståndsatt att försörja sig, och dels att existensminimum beräknas med tillägg
av utgifter för barns skolgång och av försäkringspremier.

Den ovillkorliga avdragsrätten skulle således ut-träckas till skattskyldig,
som underhåller föräldrar eller barn över 21 åts ålder, liksom ock till skattskyldig
hustru, som underhåller sin icke skattskyldige man.

Om rätt för hustru att erhålla avdrag för mannen har Kammarrätten i
det föregående uttalat sig. Beträffande underhåll av föräldrar kan väl i särskilda
fall sådant underhåll utgöra full försörjning och åligga allenast en skattskyldig.
Ofta nog består emellertid underhållet blott av bidrag i en eller annan form eller
vilar försörjningen å flera skattskyldiga barn, vilka gemensamt bidraga till föräldrarnas
underhåll. Att under sådana förhållanden en var skattskyldig skulle
äga ovillkorlig rätt till avdrag med fixt belopp för underhåll av föräldrar, lärer
icke kunna ifrågasättas. Däremot synas giltiga skäl föreligga för att skattskyldig,
som helt eller delvis underhåller sina föräldrar, på annat sätt beredes skattelindring.
Utgår sådant underhåll i form av periodiskt understöd, bör sålunda
enligt Kammarrättens mening detsamma få vid skattelaxeringen avräknas såsom
annat periodiskt understöd, varom i 10 § av förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt
förmäles. Enligt 11 § i samma förordning får emellertid avdrag
icke ske för vad den skattskyldige till annan utbetalt på grund av lagligen
åliggande försörjningsplikt Periodiskt understöd till föräldrar får således för
närvarande icke vid taxeringen avdragas till större del, än vad understödet kan
hava överstigit vad som erfordrats för täckande av föräldrarnas behov av understöd
enligt 1 § i nya fättigvårdslagen. Kammarätten, som tillåter sig hänvisa
till vad före detta kamreraren von Wolcker och landskamreraren Eiserman i sitt

Bihang till riksdagens protokoll 1919. Bil. till prop. Nr 259.

130 Bilagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag.

förenämnda betänkande (sid. 539—541) anfört i föreliggande fråga, anser för sin
del sådan ändring i skatteförordningen böra komma till stånd, att till avdragsgilla
understöd komma att räknas periodiskt understöd till skattskyldigs föräldrar,
såvitt de icke tillhöra hans bushåll

Består åter föräldrarnas underhåll däri att de kostnadsfritt vistas i skattskyldigs
hem, synes näppeligen någon annan form för skattelindring böra ifrågakomma
än den, som förslaget upptager i 13 § 1 mom. 3. Underhållskostnaden
kan nämligen i förevarande fall mer eller mindre kompenseras av de tjänstbarheter,
föräldrarna lämna; avdrag för föräldrarnas underhåll i hemmet torde därför
icke böra medgivas, med mindre underhållet verkligen föranleder väsentlig nedsättning
av skatteförmågan.

Vad nu sagts om underhåll av föräldrar gäller även i fråga om underhåll
av barn över 21 års ålder, därvid dock må beaktas att vad som utgivits såsom
bidrag till annans undervisning icke utgör sådant periodiskt understöd, därför
avdrag medgives.

Beträffande avdrag för underhåll av andra anhöriga, än sådana, för vilka
skattskyldig har försörjningsplikt, äger skattskyldig enligt 10 § skatteförordningen
åtnjuta sådant avdrag, därest det utgär såsom periodiskt understöd och
icke är att hänföra till skattskyldigs levnadskostnader och därtill hänförliga utgifter.
I andra fall skulle förslaget i 18 § 1 mom. 3 kunna komma till tillämpning.
Någon ytterligare avdragsrätt för underhåll av nu ifrågavarande anhöriga
synes Kammarrätten icke lämpligen böra medgivas.

Att på sätt framställningen avser luta existensminimum beräknas jämväl
med hänsyn till kostnader för barns skolgång synes Kammarrätten mindre riktigt,
då i existensminimum icke torde böra inräknas utgifter, som allenast vissa
personer — i detta fall personer med barn i skolåldern — få vidkännas. An
mindre lärer böra ifrågasättas att låta existensminimum till någon del bero av
försäkringsavgifter, då avdrag för sådana avgifter är enligt förenämnda 10 §
medgivet.

Kammarrätten anser sålunda Fredrika-Bremer-Förbundets framställning
icke böra föranleda annan åtgärd än att sådan ändring i skatteförordningen vidtages,
att avdrag för periodiskt understöd till föräldrar och barn över 21 års
ålder må kunna medgivas även för det fall, att understöden lämnas på grund av
försörjningsplikt.

Utdrag av Kammarrättens protokoll för innevarande dag, upptagande de
särskilda meningar, som vid ärendets behandling inom Kammarrätten uttalats,
bifogas i underdånighet.

Underdånigst
ALBERT PETERSSON.

John Lxjheck C. O. Smerling. E. Waldenström.

föredragande.

E. Hallberg. Olof Ljungberg.

/ Knut Kinberg.

Stockholm den 31 januari 1919.

Bilagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag. 131

Utdrag av protokollet, hållet hos Kungl. Maj:ts och Rikets Kammarrätt
den 31 januari 1919.

Närvarande:

Presidenten Petersson,

Kammarrättsrådet Lybeck,

» Smerling,

» Hallberg,

» Waldenström,

E. o. assessorn, sekreteraren Wahlund, samt
» » förste kanslisekreteraren Ljungberg.

S. D. Kammarrättsrådet Lybeck fortsatte föredragningen av Kung].
Majrts remiss angående av särskilt tillkallade sakkunniga utarbetat förslag
till förordningar om vissa ändringar dels i förordningen den 28
oktober 1910 om inkomst- och förmögenhetsskatt, dels ock i förordningen
samma dag om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering, och
beslöts underdånigt utlåtande, se registraturet.

Kammarrättsrådet Smerling yttrade:

»Enligt förslagets 18 § 1 mom. 4 punkten, jämförd med 17 § 2
mom. förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt, kan det beskattningsbara
beloppet bliva så lågt som 10 kronor, därför skatt enligt grundtariffen
skulle utgå med 30 öre.

Då det enligt min mening icke är lämpligt att tynga taxeringsoch
debiteringsarbetet med taxeringar, som giva ett så obetydligt resultat,
synes det mig, att det avdragna överskjutande beloppet, allenast då
det uppgår till minst 100 kronor, till sitt halva belopp bör upptagas i
det beskattningsbara beloppet, och föreskrifter meddelas därom, att då
det avdragna överskjutande beloppet ej uppgår till 100 kronor, det i sin
helhet skall vara från beskattning fritaget.

I övrigt instämmer jag med referenten.»

132 Bilagor till Kungl. Afaj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag.

Kammarrättsrådet Waldenström anförde:

»Den föreslagna utsträckningen av familjebeskattningen synes mig
synnerligen motbjudande. Skälet för densamma skulle enligt de sakkunniga
vara det, att vid jämförelse mellan två å samma ort bosatta
skattskyldiga med samma inkomster och lika antal barn ''nödgades man
medgiva’, att, om den enes barn icke hade någon inkomst men den
andres en inkomst på ett eller annat hundratal kronor, den senares
skatteförmåga vore större. När man vill utröna en familjeförsörjares
skatteförmåga, är det emellertid otvivelaktigt riktigare att jämföra honom
med skattskyldiga i allmänhet och ej med andra ändå mer betungade
familjeförsörjare. En sådan jämförelse torde giva till resultat, att familjeförsörjaren,
vilken av sin inkomst måste avstå kanske största delen
för barnens underhåll, även om något eller några av barnen förtjäna
ett eller annat hundratal kronor, likväl har en betydligt mindre skatteförmåga
än skattskyldiga i allmänhet. Under sådana förhållanden kan
det ej anses vare sig rättvist eller billigt att pålägga familjeförsörjaren
större skatt. Härtill kommer, att den ifrågavarande beskattningen säkerligen
huvudsakligen komme att träffa mindre inkomsttagare, vilkas barn,
så snart de genomgått folkskolan, måste hjälpa till med sin försörjning.

Med avseende å vad jag nu anfört, vill jag för min del avstyrka
den föreslagna utsträckningen av familjebeskattningen.

I övrigt instämmer jag med föredraganden.»

Som ovan

In fidem:
A. J. Bagge.

Bilagor till Kungl. May.ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag. 133

Bilaga 5.

Sammanfattning av länsstyrelsernas yttranden över inkomstskattesakkunnigas
preliminära förslag.

Över det av särskilt tillkallade sakkunniga avgivna förslag till vissa
ändringar i dels förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt, dels förordningen
om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering hava
yttranden avgivits av samtliga länssty: elser, med undantag av länsstyrelsen
i Yästernorrlands län, ävensom av pensionsstyrelsen och kammarrätten.
Därjämte har Fredrika-Bremer-förbundets styrelse i underdånig skrivelse
framlagt åtskilliga synpunkter med avseende å de spörsmål, som behandlas
i nämnda förslag. Över länsstyrelsernas yttrande har gjorts följande
sammanfattning.

Länstyrelserna i Kalmar, Hallands, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs,
Gävleborgs och Kopparbergs län hava icke haft något att erinra mot det
framlagda förslaget.

Övriga länsstyrelser ävensom överståthållarämbetet hava mot olika
delar av förslagets bestämmelser gjort vissa erinringar, men hava nästan
alla mer eller mindre bestämt tillkännagivit sin anslutning till de föreslagna
bestämmelserna i övrigt. Den med förslaget åsyftade reformen
har icke blivit av någon länsstyrelse helt avstyrkt.

Av länsstyrelserna i Östergötlands, Kronobergs, Blekinge och Västerbottens
län hava uttalats vissa betänkligheter med avseende å den föreslagna
omläggningens verkningar för beskattningen av inkomst av jordbruk.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anför sålunda, att en lagstiftning
i föreslaget syfte borde hava åtföljts av ett förslag till effektivare uppskattning
av jordbrukares från egen eller brukad egendom använda
naturaprodukter. Länsstyrelsen meddelar att inom detta län de extra
avdragen såsom regel icke beviljats till den jordbrukande befolkningen,
i det att taxeringsnämnderna utgått från den uppfattningen, att de värden
å från jordbruket använda produkter, som i deklarationen angivas,
ofta äro för låga, en tankegång som säkerligen hade ett visst fog för
sig. Emot de föreslagna bestämmelserna hade länsstyrelsen emellertid
intit att erinra.

134 Bilagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag.

Länsstyrelsen i Kronobergs län anför, att det till vinnande av en
mera jämlik beskattning visserligen hade varit önskvärt, att vid den föreslagna
ortsgrupperingen hänsyn kunnat tagas till de olika orternas egenskap
av stad eller landsbygd, men då en sådan indelning befunnits icke
lämpligen kunna åstadkommas, syntes därvid få bero. Annars syntes
det obestridligt, att åtminstone den del av landsbygdens befolkning,
som uppehåller sig av jordbruk och sålunda själv producerar det väsentliga
av sina livsmedel, komme att genom sådana skattefria avdrag, som
förslagen uppställa, försättas i ett gynnsammare skatteläge än åtskilliga
andra grupper av landets skattskyldiga medborgare, särdeles som ju i
regeln lantmännen i sina deklarationer alltför lågt uppskattade värdet
av sina från jordbruket hämtade naturaförmåner, den hyiesfria bostaden
däri inberäknad. Det hade därför också, enligt länsstyrelsens förmenande,
varit endast en gärd åt rättvisan, om den förevarande lagstiftningen
kunnat, utan olägenhet i annat avseende, inrymma bestämmelse
av sådan art, som i motiven å sidan 18 antydes. De avgivna författningsförslagen
syntes väl förtjänta att läggas till grund för däianed avsedda
ändringsbestämmelser.

Länsstyrelsen i Blekinge län erinrar i nu förevarande avseende,
hurusom ändringen av 9 § i skatteförordningen innebure, att skattskyldiga,
som i sin verksamhet använda hemmavarande barn över 21 år och
hittills för deras avlönings- och naturaförmåner endast fått avdraga högst
200 kronor, skulle medgivas avdragsrätt för dessa förmåner i sin helhet.
Teoretiskt eller principiellt sett kunde detta anses riktigt, men såge man
på de faktiska förhållandena, bleve det nog så, att de skattskyldiga, som
skulle få åtnjuta den föreslagna nya skattelindringen, nämligen huvudsakligen
jordbrukare och andra näringsidkare, ingalunda vore i behov
av dylik lindring, enär desamma nu och med säkerhet framdeles vore
de, som med hänsyn till sina verkliga inkomster och andra förmåner
proportionellt minst tyngas av de direkta skatterna till stat och kommun.
Genom hittills varande bestämmelser, att, därest barnen själva taxeras
för inkomst, föräldrarna äga full avdragsrätt, måste ifrågavarande skattskyldigas
intressen anses vara tillräckligt tillgodosedda, ty numera torde
en arbetsför myndig person näppeligen icke åtnjuta så ringa inkomstförmåner,
att han komme under den föreslagna skattegränsen för ogift person.

Länsstyrelsen i Västerbottens län anför bland annat, att länsstyrelsen
ej skulle hava något som helst skäl till invändningar mot förslaget i
fråga, om det nuvarande beskattningssystemet vore sådant, att de skattskyldigas
inkomster bleve likformigt beskattade. Såsom känt vore emellertid
de faktiska förhållandena annorlunda. Under det att löntagares

Bilagor till Kung!. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag. 135

och arbetares samt därmed likställdas inkomster kunde upptagas till sitt
verkliga belopp, vore jordbrukarnas inkomster såväl i naturaförmåner som
genom försäljning merendels ej till fullo beskattade. Under sådana förhållanden
måste det vara något oegentligt att bereda ökad möjlighet till
avdrag, i många fall befrielse, särskilt som dessa skattskyldiga måste
anses vara de mest bärkraftiga. Det syntes länsstyrelsen, som det nu
föreliggande förslaget icke borde genomföras, utan att samtidigt därmed
upptoges och prövades frågan om en mera enhetlig kontroll eller eventuellt
nya bestämmelser om upptaxeringen av inkomst i naturaförmåner
o. d. De nuvarande bestämmelserna om särskilda avdrag, vilka giva
taxeringsmyndigheterna rätt att avgöra, huruvida skattelindring skall äga
rum i varje särskilt fall, vore enligt länsstyrelsens mening tillsvidare att
föredraga framför de föreslagna. I Västerbottens län både i ytterst
sällsynta fall skattelindringar medgivits jordbrukare, varemot löntagare,
industriarbetare och därmed likställda, särskilt i mera tätt befolkade
samhällen, tillerkänts avdragen i största möjliga utsträckning. Någon
anmärkning mot denna tillämpning hade ännu ej framkommit, ej ens
från jordbrukarhåll.

Ur andra synpunkter hava åtskilliga länsstyrelser med anledning
av de sakkunnigas förslag gjort erinringar i följande delar av mera väsentlig
betydelse för förslaget.

0 Skatteförordningen.

18 § 1 mom. 2.

Beträffande familjeavdraget för hustru:

Länsstyrelsen i Södermanlands län anser avdraget för hustru ej

nog motiverat och särskilt obefogat i de fall, då hustru själv är skatt skyldig

för inkomst eller förmögenhet. Att skatteförmågan skulle avtaga
genom ingående av äktenskap syntes ej kunna tagas för visst. Med
lika stort skäl skulle då kunna yrkas avdrag för hushållerska.

Länsstyrelsen i Jönköpings län: Avdrag för hustru syntes ej böra

medgivas i de ej så sällsynta fall, där hustru utan att skilsmässa ägt

rum lämnat hemmet. I åtskilliga sådana fall åtnjötes dessutom avdrag
enligt 10 §.

Länsstyrelsen i Kristianstads län förordar högre avdrag för hustrun

136 Bilagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag.

i det fall, att hustrun har egen arbetsinkomst och fördenskull är av sitt
arbete förhindrad att deltaga i hemmets skötsel. Det syntes nämligen
otvivelaktigt att eu familj, där hushållningen så ordnats, på grund av
den ökade utgift, som hemmets skötsel måste medföra, har mindre skatteförmåga
än den familj med enahanda inkomst som den förra, där hustrun
själv utför arbetet med hemmets skötsel.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län: Familjeavdraget för hustru syntes

väl lågt och borde, till beredande av en i ett mycket stort antal fall
behövlig lättnad i skattskyldigheten, skäligen böra höjas till 300 krorior.

Länsstyrelsen i Malmöhus län: Ehuru länsstyrelsen funne uppen bart,

att skatteförmågan hos äkta makar bör mätas efter den samlade
inkomsten och förmögenheten, oavsett huru mycket därav som belöpt på
vardera maken, syntes dock någon utväg stått öppen att på tillfredsställande
sätt ordna beskattningen så, att skattebördan icke behövt bliva
avsevärt tyngre för äkta makar än för ogifta. Länsstyrelsen tilläte
sig i detta avseende erinra om kommunalskattesakkunniges förslag i
detta ämne.

Länsstyrelsen i Örebro län: Makar, som båda hava inkomst eller

driva rörelse, yrka stundom avdrag för avlöning in. m. åt husföreståndarinna
eller jungfru, som måste anställas för att utföra de husliga sysslor
som åligga en husmor, men som hon av sitt näringsfång förhindras själv
utföra. Såsom till sin natur levnadskostnad kunde ju kostnaden för dylik
i hushållet anställd tjänare författningsenligt icke avdragas, men förnekas
kunde icke, att ett visst moment av »utgift för inkomstens förvärvande»
vidlåder kostnaden. Det syntes därför icke vara utan fog att, då nu
författningen stode under omarbetning, föreslå införande däri av en bestämmelse
om avdrag med visst belopp, förslagsvis högst 200 kronor
för helt år, i varje fall icke mer än verkliga merkostnaden för hushållet,
på grund av att hustrun i stället för att förestå hushållet innehar tjänst
eller idkar hantering, som hindrar henne att utföra en husmoders sysslor.

Länsstyrelsen i Blekinge län anför i denna fråga, att, om bägge
makarna hava inkomst, tillsammans t. ex. 2,000 kronor, men hustrun
måste för arbetet i hemmet skaffa sig en tjänarinna, samt i eu annan
familj, där mannen ensam har en inkomst av 2,000 kronor och hustrun
sköter om hemmet, denna familj med samma skattskyldighet slipper utgifter
för tjänarinna. Otvivelaktigt vore den senare familjen mera skattekraftig
än den förra. Länsstyrelsen ansåge, att, åtminstone för lägre
inkomsttagare, mannens och hustruns inkomster visserligen höra sammanräknas,
men å hustruns inkomst ett ytterligare familjeavdrag av åtminstone
300 kronor borde få äga rum.

Bilagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag. 137

Beträffande familjeavdraget för barn-.

Överståthållarämbetet: Att avdragen föreslagits olika för barn under

och över 15 år samt med hänsyn till föräldrarnas civilstånd, funne ämbetet
väl teoretiskt riktigt, men ansåge sig ämbetet dock böra framhålla,
hurusom detta torde komma att avsevärt tynga taxeringsarbetet. För
att olägenheten härav icke må bliva alltför stor syntes i varje fall den
ovillkorliga rätten till dessa avdrag böra göras beroende därav, att för
avdragens bestämmande erforderliga uppgifter lämnades i skattskyldigs
deklaration, och borde deklarationsformuläret med hänsyn härtill något
ändras.

Länsstyrelserna i Stockholms, Älvsborgs, Värmlands och Jämtlands län
anse de skäl, som anförts för bestämmelsen, att ogift skattskyldig för
äldsta barnet skall erhålla högre avdrag än gift skattskyldig, icke tillräckligt
motivera ett dylikt stadgande.

Länsstyrelsen i Jönköpings län: Att avdraget för barn endast får

avse eget eller adopterat barn, torde kanske böra angivas.

Länsstyrelsen i Gottlands län ansåge väl en utsträckning av åldersgränsen
för barn, för vars underhäll försörj aren äger åtnjuta avdrag,
höra förordas, men funne den böra begränsas till 18 år. Vid förslaget
om skillnad i avdragsbelÖppet för barn under eller över 15 år hade de
sakkunniga utgått från att kostnaden skulle vara större för ett äldre
barn än för ett yngre. Då denna ökade kostnad emellertid i många fall
torde motvägas av större hjälp från barnets sida till hushållet i form
av personligt arbete eller kontant tillskott, funne länsstyrelsen en dylik
skillnad i avdragsbeloppen knappast vara av förhållandena påkallad.
Däremot syntes det med skäl kunna ifrågasättas, huvuvida icke lägsta
barnavdraget borde med hänsyn till levnadskostnadernas stegring och behovet
av skattelindring för familjeförsörjaren i skälig mån förhöjas över
100 kronor.

Länsstyrelsen i Kristianstads län: Att förekomsten av barn för en

ogift person nödvändiggör en omläggning av hushållningen och på sådant
sätt förorsakar en högre utgift för den ogifte än för den gifte, vore
otvivelaktigt riktigt under den förutsättning, att avdraget gäller hemmavarande
barn. Då det därerriot är fråga om av den ogifte skattskyldige
eljest underhållet barn, syntes det angivna skälet för högre avdrag ej
föreligga. Rättvisligen borde fördenskull, för att den ogifte skattskyldige
ej skall i nämnda hänseende beredas en särskild förmån framför gift
skattskyldig, det högre avdraget för den ogiftes barn begränsas att gälla
endast för hemmavarande barn.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län: Avdragskostnaden för av skatt Bihung

till riksdagens protokoll 1919. Bil. till grop. Nr 259. 18

138 Bilagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag.

skyldig underhållna barn har gjorts beroende av barnets ålder. Även
om underhållskostnaden för barn över 15 år är större än för minderårigt
barn, utgjorde å andra sidan tillsynen och vården av ett minderårigt
barn ofta nog ett avsevärt hinder i den skattskyldiges förvärvsmöjligheter.
Dessa båda faktorer syntes i skattehänseende vara av beskaffenhet
att verka ganska utjämnande, vadan länsstyrelsen hölle före,
att barnavdraget skulle kunna sättas till lika belopp, 200 kronor, för de
båda åldersklasserna, något som därjämte skulle för taxeringsnämnderna
medföra lättnad i tillämpningen.

Länsstyrelsen i Jämtlands län: För ett fall skulle länsstyrelsen anse
befogat, att en ogift person tillerkändes avdrag utöver vad nu föreslagits.
Detta gällde änkling eller frånskild man, som bar minderåriga barn och
har anställd husföreståndärinna. Det syntes nämligen vara billigt, att
han för benne finge beräkna avdrag såsom för hustru.

I fråga om det föreslagna högre barnavdraget för ogift skattskyldig
säges länsstyrelsen i Malmöhus län bland annat: Som emellertid den
gifte blivit enligt förslaget berättigad att utöver barnavdraget erhålla
särskilt avdrag för hustru, torde måhända icke vara något att erinra
mot den nu ifrågavarande bestämmelsen, såvida man icke hellre skulle
medgiva den ogifte, som har hemmavarande barn och för den skull inrättat
eget bushåll, rätt till avdrag för hushållerska.

Länsstyrelsen i Örebro län: Då förslaget åsyftade utsträckande av

avdragsrätten för barn till att avse även sådana i åldern 15—21 år,
syntes detta till en del bero därpå, att man velat tillmötesgå det från
åtskilliga håll framkomna önskemålet, att föräldrar, som underhålla sina
barn vid högre läroanstalter än folkskolan, skulle erhålla någon skattelindring
jämväl under den tid de få bära utgifterna härför. Uppenbarligen
vore det i statens intresse, likaväl som i den enskildes, att begåvade
barn erhålla mot deras anlag och föräldrarnas ekonomiska villkor svarande
utbildning. Utgifterna av föräldrarna för sådant ändamål vore således
från statens synpunkt önskvärda och, då de ostridigt nedsätta föräldrarnas,
skatteförmåga, borde de berättiga till skattelindring. Enligt länsstyrelsens
uppfattning vore ett avdrag av 200 kronor för varje sådant
barn emellertid icke nog, i all synnerhet icke i de fall då barnet måste
för sin utbildning vistas icke obetydlig del av året å annan ort än föräldrarna.
Länsstyrelsen ifrågasatte därför, om icke förslaget lämpligen
borde kompletteras med ett stadgande av huvudsakligt innehåll, att,
därest den skattskyldige under året näst före det, då taxeringen sker,
helt eller delvis bekostat barns utbildning vid undervisningsanstalt, han
äger för varje sådant barn, som uppnått 15 men icke 21 år, erhålla av -

Bilagor till Kungl. Ma]:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag. 139

drag med ytterligare ett belopp, som lämpligen torde kunna sättas till
100 kronor.

Länsstyrelserna i Stockholms, Blekinge och Norrbottens län ifrågasätta,
huruvida icke utlänning, som är här i riket mantalsskriven, bör
likställas med härstädes mantalsskriven svensk medborgare beträffande
de skattelindringar, som omförmälas i 18 §.

18 § 1 mom. 3.

Emot den föreslagna begränsningen av avdraget för ömmande omständigheter
till 500 kronor mot 1,500 kronor, som nu är absoluta maximum,
anföres av länsstyrelsen i Örebro län, att förslaget härutinnan ej är
tillräckligt motiverat, och av länsstyrelsen i Västmanlands län, att det
föreslagna beloppet synes vara för lågt såväl i och för sig som vid jämförelse
med vad nu gäller.

18 § 1 mom. 4.

Länsstyrelsen i Kristianstads län anser den här ifrågasatta skattelin
dringen väl motiverad, men framhåller i fråga om densamma, att de
uträkningar för bestämmandet av de beskattningsbara beloppen, som i
anledning härav bliva erforderliga, komma att avsevärt öka arbetet för
vederbörande taxeringsmyndigheter.

Länsstyrelsen i Malmöhus län: Fastän länsstyrelsen icke vågade

förneka, att den motivering som å sid. 24 och 25 anförts för förslaget i
18 § 1 mom. 4, må kunna äga berättigande, ville länsstyrelsen likväl
hemställa, att något annat beräkningssätt än det föreslagna komme till
användning. Yore de förut angivna avdragen icke tillfyllest, vore bättre
att öka dem. Länsstyrelsen befarade nämligen, att det föreslagna beräkningssättet
komme att vålla besvärligheter vid taxeringsarbetet. Länsstyrelsen
skulle hellre sett, att särskilda och lätthanterliga progressionstabeller
inrättats för olika slag av skattskyldiga, allt efter antalet personer,
som genom dem hade sin försörjning. Helt säkert skulle sådana
skalor kunnat inrättas, medförande fullt lika rättvisa beskattningsprinciper,
som dem man velat vinna genom ett komplicerat avdragssystem.

18 § 2 mom.

Länsstyrelsen i Jönköpings län ifrågasätter, huruvida skäl förefinnas
att låta skatteplikten, för annan skattskyldig än svensk medborgare,
som är här i riket mantalsskriven, inträda först vid beskattningsbart
belopp av 100 kronor i stället för, såsom eljest är föreslaget,
vid ett dylikt belopp av 10 kronor.

140 Bilagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag.

19 och 20 §.

Länsstyrelsen i Stockholms län: Beträffande den föreslagna skatte skalan

syntes icke kunna förnekas, att densamma såsom rörlig under
vissa förhållanden erbjöde tekniska fördelar men då den vore begränsad
nedåt och icke uppåt, ställde sig länsstyrelsen tveksam gent emot densammas
lämplighet. Införandet av en skatteskala av sådant slag, som
sakkunniga tänkt sig, skulle otvivelaktigt giva ökad fart åt den oro för
för höga skatter, som otvivelaktigt förefunnes bland de skattskyldiga,
och därigenom verka förlamande på företagsamheten hos landets näringsidkare.
Det vore därför välbetänkt att stadga den gräns, intill vilken
skatt får uttagas, såvida icke, vilket vore bättre, det vid författningens
antagande skulle kunna ställas i utsikt, att icke någon väsentlig höjning
i skatten komme att företagas under en tid av förslagsvis tre eller
fem år. Vidare kunde anmärkas det opraktiska i att föreslå en skala
byggd på ett penningvärde, som icke nu är för handen, och som av allt
att döma icke komme att bli rådande inom överskådlig framtid.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län. Den i 19 § fastställda skatteskalan
komme att verka tryckande för de mindre inkomstagarna, varmed länsstyrelsen
avsåge dem med inkomstbelopp intill 20,000 kronor, och syntes
en jämkning härutinnan vara behövlig. Däremot ville det synas, som
en skärpning av skattesatsen utan fara för överbelastning skulle kunna
vidtagas vid inkomst av 100,000 kronor och vidare, där samma procentsats
gäller för närmaste 100,000-tal.

Länsstyrelsen i Värmlands län har uttalat sig för de sakkunnigas
förslag i fråga om skatteskalans anordnande. Fördelen med en enda och
sammanhängande skala vore onekligen beaktansvärd. Den företedde vidare
lämplig utgångspunkt i skattekvot med tillbörlig jämnhet upp till
skäligt skattemaximum. Inom rimlig gräns ägde skalan visserligen möjlighet
till ökad belastning, men huruvida denna gräns kunde sättas så
hög, som av de sakkunniga antagits, syntes dock tvivelaktigt. Gränsen
för det skäliga uppnåddes säkerligen vida tidigare. Om än till grundbeloppet
moderat, borde skalan användas med en varsamhet, som gjorde
det möjligt för de högre inkomsterna att uppbära skattetrycket.

Länsstyrelsen i Malmöhus län: Det måste beklagas, om skatte skalan

slutligt komme att avvägas efter penningvärdets ställning före
kriget, ty detta syntes nämligen med all säkerhet kunna antagas
komma att göra en extra inkomst- och förmögenhetsskatt permanent,
eftersom penningvärdet med största sannolikhet aldrig torde komma att
stadigvarande återgå till och stanna vid samma nivå som före kriget.

Bilagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag. 141

Oavsett det ökade arbetet vid taxering och debitering, som alltid bleve
en följd av den extra skattens bibehållande, syntes häremot kunna anföras
stora betänkligheter med avseende å det osäkerhetstillstånd, som
därigenom uppkomme och som med nödvändighet måste komma att skadligt
inverka på utvecklingen av handel och industri, eller således på de
huvudsakligaste skattekällorna. För att dessa icke skola sina utan giva
ett stadigt utbyte erfordrades nämligen framför allt, att de skattskyldiga
visste vad de hade att inrätta sig efter i beskattningshänseende.

Yid avvägningen av en progressionsskala måste man alltid utgå
från en viss bestämd skattesats, vid vilkens tillämpning skalan kunde
anses giva ett rätt uttryck för den relativa skatteförmågan vid olika inkomst-
och förmögenhetslägen. Frånginges denna skattesats, fungerade
skalan icke på samma sätt, som man tänkt sig vid skalans avvägning.
I själva verket skulle således, för den händelse växlande skattebehov
kunde anses kräva olika skattesatsers användande, bliva erforderligt att
inrätta olika progressionskalor allt efter skattesatsens storlek. Lämpligast
vore givetvis, att progressionsskalan kunde på något sätt inrättas så,
att den automatiskt växlade, allt efter som skilda skattesatser behövde
uttaxeras. De sakkunniga hade emellertid icke djupare ingått på detta
spörsmål, utan hade tänkt sig olika skattesatsers användande på en
fixerad skala. Av betänkandet funne man emellertid, att de sakkunniga
själva insett skalans begränsning i nu berörda hänseende, i det de förklarat
sig anse, att med den av dem — visserligen icke definitivt —
föreslagna skatteskalan en fördubbling av den normala skattesatsen utan
större olägenhet skulle kunna uttagas. Det ville emellertid förefalla
länsstyrelsen, som om den ifrågasatta skalan icke ens skulle kunna tåla
en fördubblad skattesats, och under alla förhållanden syntes skalans
begränsning i nu berörda avseende böra intagas i lagtexten.

Länsstyrelsen i Örebro län: Förslaget till ändrad progressionstabell
och vad därmed äger samband syntes icke i och för sig böra föranleda
erinran från länsstyrelsens sida. Då emellertid enligt förslaget riksdagen
skall årligen fastställa den för alla skattskyldiga enhetliga skatteprocenten,
utan att någon maximigräns stadgats, och det vore fara värt att under
de närmaste åren skatteprocenten komme att sättas vida högre än 100 %
av grundbeloppet, syntes det icke opåkallat, att länsstyrelsen i detta sammanhang
uttalade sina allvarliga bekymmer för en utveckling, som syntes
åsyfta, att den ojämförligt större delen av statsutgifterna skall täckas
genom direkta skatter. Därav kunde följa, att ur nationalekonomisk synpunkt
nyttig kapitalbildning försvåras eller omöjliggöres till skada för
det helas väl. Även när det gällde aktiebolag eller därmed jämförliga sam -

142 Bilagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag.

manslutningar, måste man gå varliga fram, på det att icke näringslivet obehörigen
hämmades och nyttig företagsamhet onödigtvis försvårades. I
all synnerhet under de närmaste åren, då efter allt att döma nedgående
konjunkturer komme att råda, läge det makt uppå att icke de direkta
skatterna sättas för höga eller progressionen göres för stark. Varuprisen
visade nämligen för det närvarande tendens att falla, och det vore långt
ifrån visst, att värdet å utgående inventarier och varulager vid rörelseidkarens
bokslut beräknats så lågt, att förluster vid realisation vore uteslutna.
Skatteförmågan vid tiden för betalningen syntes vid sådant förhållande
icke blott kunna bliva utan även verkligen bliva avsevärt mindre
än vid taxeringen beräknats.

Länsstyrelsen i Uppsala län, som funnit ifrågavarande förslag vara
med omsorg och sakkunnighet utarbetade, har vidare följande uttalande:
»I promemorian uttalas med full rätt att penningvärdets fall är av beskaffenhet
att utöva en förryckande inverkan på skatteprogressionen. Sålunda
bör, under antagande att penningvärdet fallit med 50 procent, en
samtidigt inträdd fördubbling av inkomst rätteligen icke medföra skatteprocentens
höjande. Detta framhålles även i promemorian till stöd för
de sakkunnigas uppfattning, att eu särskild anledning funnits att med
de under kristiden nödvändiga nya direkta skatter belägga allenast medelstora
och större inkomster, och att förty skatteskalan icke bör så avvägas,
att dess grundbelopp skulle innefatta icke blott nuvarande ordinarie
skatt och tilläggsskatten för år 1918 utan även extra skatten för
samma år. I själva verket för konsekvensen ännu längre. En inkomst,
som under penningvärdets fall förblivit nominellt densamma, eller som
åtminstone icke stigit så mycket, som motsvarar sänkningen, belastas alltför
hårt även med tillämpning av oförändrad skatteprocent. Om penningvärdet
stiger över den nivå, som antogs vid skatteskalans fastställande,
gäller ett omvänt förhållande. Det riktiga vore, att skatteskalan
bleve glidande och kunde inställas efter penningvärdets förändringar, vilket
väl enklast kunde ske därigenom, att för skatteprocentens bestämmande
det beskattningsbara beloppet sänktes eller höjdes genom viss, tid efter
annan fastställd, reduktionsfaktor. Ett konstaterande av penningvärdets
förändringar lärer även ur andra synpunkter bliva oundgängligt. Särskilt
förutsättes ett sådant för en rättvis och rimlig värdestegringsbeskattning
eller konj unkturinkomstbeskattning.»

25 § 1 och 2 mom.

Länsstyrelsen i Uppsala län ifrågasätter, om 1 mom. bör tillämpas
å makar, som faktiskt leva helt och hållet skilda, och särskilt efter hem -

Bilagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag. 143

skillnad, och anför i fråga om 2 mom., att där föreslagna regel syntes
böra gälla endast i det fall, att båda de ifrågavande personerna vid mantalsskrivning
eller i deklaration lämnat uppgift om sammanlevnaden.

Länsstyrelsen i Stockholms län anmärker beträffande 2 mom., att stadgandet,
som icke lärer kunna i praktiken genomföras annat än undantagsvis,
bör utgå.

Länsstyrelsen i Södermanlands län anser stadgandet i 2 mom. synnerligen
olämpligt och ägnat att i många fall göra taxeringsnämndernas
ställning ytterst svår.

Länsstyrelsen i Västerbottens län anför, i fråga om 2 mom., att det
ej kan vara lämpligt att i vissa fall åt taxeringsmyndigheterna överlåta
bedömandet, huruvida man och kvinna sammanleva såsom man och hustru,
och att stadgandet i allt fall torde sakna mera praktisk betydelse, vadan
länsstyrelsen avstyrker fastställandet av ifrågavarande bestämmelse.

Länsstyrelsen i Malmöhus anför beträffande 2 mom., att det icke
torde kunna förväntas, att de såsom makar sammanlevande ogifta personerna
själva skola frivilligt lämna uppgifter om ett förhållande, som för
dem skulle leda till ökad beskattning av deras inkomster, och att det
ävenledes syntes komma att ställa sig vanskligt för taxeringsmyndigheterna
att utan uppgift från de skattskyldigas egen sida träffa ett avgörande
i denna grannlaga fråga. Ävenledes kunde svårigheter uppstå,
där den ena - personen lämnat uppgift i nu berörda hänseende medan den
andra eventuellt helt förnekar förhållandet. Slutligen skulle det föreslagna
stadgandet orsaka vanskligheter i sådana fall, där gemensam taxering
ägt rum, men sammanlevnaden sedermera upphört vid tiden för
skattens betalande.

25 § 3 mom.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anför, att vad här föreslagits innebär
ett lagfästande av en praxis, som på många håll redan torde tillämpas
på landsbygden. Emot införandet av denna princip i den form, som
föreslagits, syntes ingen anmärkning vara att göra.

Länsstyrelsen i Malmöhus län: Vad den s. k. familjebeskattningen
angår, innefattade förslaget delvis vad som hittills praktiserats, om ock
nuvarande skatteförordning icke uttryckligen därom stadgat, delvis ock
vad som kan anses såsom konsekvenser av de nu föreslagna familjeavdragen
vid beskattningen. Därvid funnes således i stort sett intet att erinra.

Överståthål lar ämbetet ifrågasätter, huruvida den här föreslagna bestämmelsen
kan anses med rättvisa och billighet överensstämmande. Be -

144 Bilagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag.

stämmelsen ledde nämligen därtill, att skattskyldighet komme att påvila
sådant barns inkomst i större utsträckning och eventuellt efter högre procentsats
än om barnet haft något högre inkomst och självt taxerats för
densamma, ett förhållande som lätt kunde leda till en övervärdering av
inkomsten, särskilt i fråga om uppskattning av värdet å naturaförmåner.
Bestämmelsen ledde även till den oegentligheten, att samma inkomst,
som innan barnet fyllt 21 år drabbats av en ganska avsevärd skatt, bleve
efter det barnet uppnått nämnda ålder helt skattefri.

Ungefär samma synpunkter uttalas av länsstyrelsen i Stockholms
län, som vidare anför: Såvida icke hemmavarande barn utan hänsyn till
ålder i varje fall kunna för sin inkomst taxeras särskilt med beräkning
av skatten exempelvis efter samma grunder, som om äkta makar är stadgat,
torde de nuvarande bestämmelserna om hemmavarande barns beskattning
vara att föredraga framför dem de sakkunniga föreslagit.

Länsstyrelsen i TJppsala län: Med fäst avseende på förhållandena,
sådana de i det stora flertalet fall faktiskt gestalta sig, syntes skattskyldig
för den inkomst, som åtnjutes av hemmavarande eller av honom
underhållet barn, icke böra beskattas till denna inkomsts fulla belopp.
Riktigast vore för övrigt, att den skattskyldige och barnet taxerades var
för sig, men skatten beräknades efter de i 25 § 1 mom. sista stycket
stadgade grunder, dock att av barnets inkomst endast hälften eller två
tredjedelar inräknades. Härigenom undvekes även de svårigheter, som
skulle uppkomma genom tillämpning av sista stycket 25 § 3 mom. med
hänsyn till omöjligheten att av taxeringslängden inhämta, huru stor del
av skatten belöper å barnets inkomst.

Länsstyrelsen i Jönköpings län: Skattskyldigs ifrågavarande barn
kunde hava inkomst av anställning i den skattskyldiges verksamhet. Ifrågasättas
kunde då, om den skattskyldiga skall taxeras jämväl för sådan
inkomst. Men då den skattskyldige icke får göra något som helst avdrag
från sin inkomst för utgiften för barnet, syntes taxering ej böra ske.
Ehuru detta kanske utan vidare folie av sig självt, hade länsstyrelsen
velat erinra om saken. Om bestämmelsen i tredje stycket skall få någon
betydelse, måste i taxeringslängd, uppbördsbok och restlängd anteckning
ske om det skattebelopp, som belöper på barnets inkomst eller förmögenhetsdel.
Stadgandet, som sålunda skulle medföra avsevärt besvär för
vederbörande uppbördsmyndigheter, kanske utan nämnvärt gagn, gåve
vidare anledning till spörsmålen, huruvida den skattskyldiges eller barnets
tillgångar i första hand skola tagas i anspråk för barnets skatt samt
huruvida den skattskyldige äger regressrätt mot barnet för vad han fått
betala för detsamma.

Bilagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag. 145

Länsstyrelsen i Blekinge län: Att föräldrarna skola taxeras för sina
omyndiga barns inkomster, vore nog riktigt, men deklarationsplikten kunde
härigenom understundom bliva rätt vansklig för en mycket samvetsgrann
person, då föräldrar givetvis ej alltid kunde i detalj äga kännedom om
barnets inkomster åtminstone av arbete.

Länsstyrelsen i Värmlands län: För den av de sakkunniga föreslagna
utvidgningen av familjebeskattningen hade framhållits avsikten att
träffa den hos familjefadern samlade skatteförmågan. Fn dylik taxering
kunde knappast sägas av erfarenheten visat sig behövlig eller av förhållandena
påkallad. De från barnen härflytande inkomstbeloppen vore vanligen
mindre betydande och någon gång hade dessa inkomster medtagits
i den skattskyldiges taxering, liksom avdragen för barn enligt 9 § i allmänhet
högst betydligt reducerats av taxeringsnämnden, där de icke helt
och, hållet uteslutits. I varje fall syntes de föreslagna bestämmelserna
ägnade att medföra ökade arbeten för nämnderna i följd av rätt invecklade
bestämmelser vid beräkningen av barnens inkomster. Knappast syntes
skäligt att för dylika relativt obetydliga skatteintäkter ytterligare belasta
taxeringsnämnderna.

Länsstyrelsen i Västmanlands län: En riktigare tillämpning av principen
om beskattningens anpassning efter de skattskyldigas olika skatteförmåga
syntes innefattas i den föreslagna bestämmelsen, som avser skattskyldigs
taxering under vissa förutsättningar jämväl för hemmavarande
ell$r av honom underhållet barns inkomst. Det uppställda villkoret, att
barnet icke uppnått 21 år, syntes dock böra bortfalla, då väl ej så sällan
kan inträffa att barn, särskilt söner, som hava för avsikt att övertaga
faderns yrke, för sådant ändamål kvarstanna i hemmet även efter
denna levnadsålder och något giltigt skäl icke syntes förefinnas, varför
icke även under sådana förhållanden barnets inkomster, om de icke taxeras
särskilt, böra inräknas i föräldrarnas taxering.

Länstyrelsen i Örebro län: En nyhet i förslaget är att utsträcka

föräldrarnas skatteplikt att omfatta hemmavarande eller av föräldrarna
underhållna omyndiga barns inkomst, för så vitt icke barnet självt beskattas
därför. Såsom skäl åberopades, att föräldrarnas skatteförmåga
ökas genom barnens inkomst. Utan tvivel läge ett visst berättigande
häri och i de fall, då inkomsten utgöres av kapitalinkomst eller härflutit
av fast egendom eller av verksanmhet i den näring eller rörelse, som bedrives
av någon av föräldrarna, syntes åtgärder i förslagets syfte vara
befogade. Denna länsstyrelsens uppfattning grundades emellertid icke
så mycket på övertygelse om teoriens riktighet i och för sig utan fasthellre
på en önskan att förekomma icke så sällan förekommande försök

Bihang till riksdagens protokoll 1919. Bil. till grop. Nr 259. 19

146 Bilagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1917 års lagtima riksdag.

att genom uppdelning av inkomsten å familj edelägarna vinna lindring
i beskattningen. Gällde det däremot arbetsinkomst, som härflutit av barns
anställning hos utomstående person, hade länsstyrelsen den uppfattningen,
att motiven till förslaget icke äro alldeles övertygande. Föräldrarnas
skatteförmåga ökades nämligen ingalunda med barnets hela inkomst utan
endast med den del därav, över vilken någon av föräldrarna disponerar.
Med kännedom om ungdomens sätt att handskas med penningar kunde
länsstyrelsen därför icke finna annat än att förslaget medförde ökad skattebörda
för föräldrarna utan däremot svarande större skattekraft. Då det
knappast läte sig göra att ålägga föräldrarna skatteplikt för allenast viss
del av barnets arbetsinkomst från främmande arbetsgivare, syntes det
länsstyrelsen vara lämpligast att omarbeta stadgandet att avse allenast
sådan barnets inkomst, som, enligt länsstyrelsens i det ovanstående uttalade
åsikt, utan olägenhet kunde beskattas hos föräldrarna. Länsstyrelsen
anför vidare, att tillämpningen av ifrågavarande förslag, sådant det
utformats, skulle leda till viss störande ojämnhet. Denna skulle visserligen
undvikas, därest ett stadgande infördes av innehåll, att hemmavarande
eller av föräldrarna underhållet omyndigt barn icke i något fall
skulle vara berättigat åtnjuta avdrag enligt 18 §, men ett sådant stadgande
syntes av andra skäl icke kunna med framgång försvaras.

Det föreslagna stadgandet i 25 § 3 mom. tredje stycket syntes icke
vara möjligt att i praktiken tillämpa, med mindre i taxeringslängden
och i uppbördsboken angives, till vilket belopp barnets ansvarighet sträcker
sig. Stadgandet syntes jämväl böra förtydligas därhän, att barnet ansvarar
för lika stor del av skattebeloppet, som dess behållna inkomst
utgör av föräldrarnas taxerade belopp. Länsstyrelsen betvivlade möjligheten
av att alltid kunna av en fader erhålla en i allo riktig deklaration
beträffande barns arbetsinkomst från främmande arbetsgivare, men hade
intet att erinra mot att försök göres att på deklarationsvägen vinna önskad
upplysning om barns inkomster, blott formuläret avfattades så, att man
icke begär, att den skattskyldige skall på heder och samvete intyga riktigheten
av det varom han äger blott ofullständig kännedom.

Länsstyrelsen i Södermanlands län anser, att man kan hava skäl
att ställa sig tveksam i fråga om förslagets stadganden rörande familjeavdrag
och skattskyldighet för hemmavarande barn. Det syntes som
om vid högre barninkomst skattetungan skulle kunna bliva lägre ej blott
för familjeförsörjaren utan även sammanlagt för familjen i dess helhet.
Vore denna konsekvens rätt utdragen, syntes densamma ådagalägga förslagets
olämplighet i denna del, och då de nuvarande bestämmelserna''i
detta ämne icke, länsstyrelsen veterligt, visat sig i någon högre grad

Bilagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag. 147

olämpliga, ansåge sig länsstyrelsen icke kunna i denna punkt tillstyrka
annan ändring, än att med hänsyn till penningvärdets fall de nuvarande
barn avdragen avsevärt höjas, ävensom att desamma må komma
skattskyldig till godo oberoende av inkomstens storlek.

Taxeringsförordningen.

> Överståthållarämbetet framhåller den stora olägenheten av att
deklarationsskyldighet bestämts inträda olika vid olika inkomstbelopp
inom olika delar av riket, ja eventuellt även inom obka delar av samma
faxeringsdistrikt. Intet hinder syntes förefinnas att faställa deklarationsskyldighet
för hela riket till det lägsta belopp, som å någon ort kan föranleda
taxering av inkomst, och avlämnandet av deklaration, även då
skattskyldighet icke föreligger, medförde exempelvis den fördel, att person#^
som undantagsvis av någon anledning ett år åtnjutit lägre inkomst
än den å deras boningsort beskattningsbara, genom deklarationen hava
större utsikt att undgå taxering för en av taxeringsmyndigheterna beräknad
inkomst.

Länsstyrelsen i Stockholms län anmärker mot de under 2 § intagna
förändrande bestämmelserna angående skyldighet att avgiva deklaration,
att desamma för en stor mängd av skattskyldiga bliva besvärliga att
efterleva och giva anledning till ökat arbete för taxeringsordförandena.
Det vore därför önskvärt att hithörande bestämmelser förenklades. I
alla händelser borde Storleken av den förmögenhet, för vilken uppgiftsplikt
åligger en skattskyldig, kunna angivas till bestämt belopp.

Det sätt, varpå det för varje särskild ort gällande ortsavdraget
skall bekantgöras (26 §), syntes icke vara tillfyllestgörande. Det vore
enligt länsstyrelsens förmenande nödvändigt, att en särskild kungörelse
angåede ortsavdragen utfärdas närmare deklarationstidens utgång, förslagsvis
under senare hälften av januari månad, att genom länsstyrelsens
försorg införas åtminstone en gång i tidningar inom orten.

Länsstyrelsen i Jönköpings län: Huruvida det icke blir nödvändigt,
att skattskyldig lämnar fristående uppgift beträffande hustrus och barns
inkomst, för vilken han skall taxeras, syntes tveksamt. Det vore fara
värt att, om uppgifterna om inkomst och avdrag för hustru och barn
skola införas i den skattskyldiges egen deklaration, i mycket stor utsträckning
skola uppstå felaktigheter och bristande reda. Det syntes
sannolikt nödvändigt att i 11 § erinra, att uppgift enligt punkt g) skall
lämnas jämväl för arbetsgivarens i hans rörelse eller yrke sysselsatta barn.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anmärker, att det föreslagna stadgandet,
i 2 § 1 mom. b) kommer att ställa sig alltför krångligt i tillämpningen. Läns -

148 Bilagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag.

styrelsen hölle före, att det är av mindre betydelse om deklarationsplikt och
skatteplikt icke alldeles helt sammanfalla, men att det däremot är av synnerligen
stor betydelse, att alla och envar bliva på ett klart och redigt sätt
underkunniga om huruvida deklarationsplikt åligger honom eller icke.

Länsstyrelsen i Södermanlands län anmärker, att den i 26 § 1 mom.
omförmälda kungörelsen till allmänhetens underrättande även bör innehålla
uppgift om beloppet av det för varje i kungörelsen omförmäld
ortsgrupp fastställda ortsavdraget.

Vad länsstyrelsernas uttalanden innehålla utöver vad härovan
meddelats står delvis i mindre direkt sammanhang med de uppgifter,
som de sakkunniga nu haft sig förelagda. Sålunda har av länsstyrelsen
i Örebro län ifrågasatts, dels huruvida icke borde införas ett stadgande,
att pensioner enligt lagen om allmän pensionsförsäkring skola från beskattning
undantagas, dels huruvida icke skyldighet borde åläggas
vederbörande registreringsmyndighet att uppgiva, vilka aktiebolag och
ekonomiska föreningar vid nästföregående års slut äro registrerade, med
uppgift om aktiekapital i förekommande fall ävensom vederbörande
firmatecknare. I visst samband med de sakkunnigas uppgift står däremot
ett av länsstyrelsen i Jönköpings län gjort uttalande om det avsteg
från principen om skatteförmågan såsom grundval för skattskyldigheten,
som förefinnes såväl i gällande förordning, som i det föreliggande
förslaget, och består däri, att skattskyldig icke får åtnjuta
något som helst avdrag för vad han utbetalar såsom bidrag till uppfostran
och undervisning för barn, som är över 21 år. För barn, som
fortsätta sin skolutbildning, säger länsstyrelsen komma de allra drygaste
utgifterna, efter det de fyllt 21 år, och säkerligen äro, vad det stora
flertalet av den studerande ungdomen angår, förhållandena sådana, att
föräldrarna måste vidkännas stora uppoffringar och jämväl skuldsättningför
barnens utbildning.

Samma länsstyrelse har även ansett, att principen om gemensam
taxering borde kunna tillämpas på annan sammanslutning av familjemedlemmar
än föräldrahuset. Det vore nämligen ingalunda ovanligt,
att äldre syskon bilda hem för sina mindre syskon eller att en pei’son
omhändertar någon nära anhörigs efterlämnade barn. En sådan sammanslutning
borde jämställas med föräldrahemmet både i fråga om familjeavdrag
och familjemedlemmarnas beskattningsbara inkomst.

Bilagor till Kungl. May.ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag. 149

Bilaga 6.

V. P. M.

angående de finansiella verkningarna för staten av visst förslag
till ändringar i förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt
m. m.

Anbefalld att till Kungl. finansdepartementet inkomma med en
P. M. angående vissa under november föregående år av mig såsom ledare
av den s. k. skattestatistiska utredningen företagna beräkningar över de
finansiella verkningarna för staten av ett av de inom departementet tillkallade
»skattesakkunniga» då framlagt förslag till revidering av förordningen
om inkomst- och förmögenhetsskatt, får jag härmed vördsamt anföra
följande.

Det utdrag av författningsförslaget, efter vilket beräkningarna utförts,
var av följande lydelse:

»§ 17 mom. 1. Den enligt de i 3 kap. angivna grunderna uppskattade
inkomsten samt en sextiondedel av den enligt de i kap. 5 angivna
grunderna uppskattade förmögenheten utgöra tillsammans taxerat belopp.
Det taxerade beloppet utföres i fulla tiotal kronor, så att överskjutande
belopp, som icke uppgår till fullt tiotal, bortfaller.

Inkomstskatt och förmögenhetsskatt utgå i en summa efter ett med
avseende å det taxerade beloppets storlek bestämt beskattningsbart belopp.

Mom. 2. För annan enskild skattskyldig än svensk medborgare,
som är här i riket mantalsskriven, ävensom för andra juridiska personer
än inländska aktiebolag och solidariska bankbolag utgör det taxerade beloppet
beskattningsbart belopp och inträder skatteplikt, när det beskattningsbara
beloppet uppgår till 100 kronor.

För svensk medborgare, som är här i riket mantalsskriven uträknas
det beskattningsbara beloppet efter de i följande § angivna grunder.

§ 18 mom. 1. Med avseende å levnadskostnadernas höjd indelas
samtliga orter inom riket i fem grupper (ortsgrupper), därvid ortsgrupp
1 omfattar orter med de billigaste och ortsgrupp 5 orter med de dyraste
levnadskostnaderna. Denna indelning verkställes av socialstyrelsen en -

150 Bilagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag.

ligt de närmare föreskrifter, Konungen äger meddela, och gäller för en
tid av fem år i sänder.

Ogift skattskyldig (varmed jämställes änkling, änka och frånskild)
som icke har annan att försörja äger att från det taxerade beloppet såsom
fria från skatt avdraga:

om	han	är	bosatt	å	ort	tillhörande	grupp 1	... 600	kr.
»	»	»	»	»	»	»	» 2 .	. . 700	»
»	»	»	»	»	»*	»	» 3 .	. . 800	»
»	»	»	»	»			» 4 .	. . 900	»
»	»	»	»	»	»	»	» 5 .	. . 1.000	»

Har ogift skattskyldig’ hemmavarande omyndiga eller av honom underhållna
omyndiga barn, äger han att ytterligare avdraga för ett barn
200 kronor och för varje följande barn i00 kronor.

Är skattskyldig gift, äger han att avdraga 200 kronor mera än å
samma ort bosatt ogift skattskyldig, som icke har annan att försörja.

Gift skattskyldig äger att för varje hemmavarande omyndigt eller
av honom underhållet omyndigt barn avdraga 100 kronor.

I fråga om barn, vilkets föräldrar båda leva, men icke äro gifta
med varandra, äger modern åtnjuta ovan stadgat avdrag, utom för det
fall att barnet vistas hos fadern, då fadern äger åtnjuta avdraget.

I enskilda fall, då skattskyldigs skatteförmåga på grund av särskilda
omständigheter (underhåll av andra närstående än dem, till vilka
hänsyn enligt det föregående tagits, långvarig sjukdom eller olyckshändelse)
är väsentligen nedsatt, må det skattefria avdraget ökas med högst
500 kronor.

Den del av det taxerade belopppet, som överstiger sålunda medgivet
skattefritt avdrag men icke dubbla beloppet av samma avdrag, upptages
io det beskattningsbara beloppet till sin halva storlek.

Återstoden av det taxerade beloppet ingår i sin helhet i det beskattningsbara
beloppet.

Mom. 2. Det beskattningsbara beloppet utföres i fulla tiotal kronor,
så att överskjutande belopp, som icke uppgår till fullt tiotal bortfaller.

§19. Inkomst- och förmögenhetsskatt utgår för den del av det
beskattningsbara beloppet som icke överstiger 3,000 kr. med 3 %
för den del av det beskattningsbara beloppet, som överstiger

3,000 men ej 10,000 kr. med 3,5 %
d:o 10,000 » » 20,000 » » 4 »

d:o £0,000 » » 50,000 » » 5 »

Bilagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag. 151

för den del av det beskattningsbara beloppet, som överstiger

	50,000	men	ej	100,000	kr. med	6	%
d:o	100,000	»	»	200,000	» »	7	»
d:o	200,000	»	»	300,000	» »	8	»
d:o	300,000	»	»	400,000	» »	9	»
d:o	400,000	»	»	500,000	» »	10	»
d:o	500,000	»	»	600,000	» »	11	»
d:o	600,000	»	»	700,000	» # »	12	»
d:o	700,000	»	»	800,000	» »	13	»
d:o	800,000	»	»	900,000	» »	14	»
d:o	900,000				» »	15	»

dock att skatten icke må i något fall överstiga 10 % av det beskattningsbara
beloppet.

(10 % nås vid ett beskattningsbart belopp av 907,300 kr., högre
belopp erlägga sålunda 10 % i skatt).

§ 25 mom. 1. Är skattskyldig gift, skall i hans taxering enligt
denna förordning inbegripas jämväl hustruns inkomst eller förmögenhet;
dock att i fall, där hustrun haft inkomst eller förmögenhet, som rättsligen
varit från mannens förvaltning undantagen, hustrun skall taxeras
härför.

Skulle i senare fallet avdrag, vartill ena maken enligt 10 § är berättigad,
överstiga dennes inkomst, må överskjutande beloppet avräknas
från den andre makens behållna inkomst.

Hava makar blivit särskilt taxerade, skall det beskattningshara beloppet
bestämmas efter båda makarnas taxerade belopp sammanräknade
och skall skatt beräknas efter det sålunda bestämda beskattningsbara beloppet
samt påföras vardera maken efter förhållandet mellan dennes
taxerade belopp och summan av de för båda makarna taxerade beloppen.

Mom. 2. Har skattskyldig hemmavarande omyndiga eller av honom
underhållna omyndiga barn, skall, därest barnen icke skola själva taxeras till
inkomst- och förmögenhetsskatt, den skattskyldige taxeras jämväl för sådant
barns inkomst och förmögenhet.

Skulle i sådant fall avdrag, vartill den skattskyldige jämlikt § 10
är berättigad, överstiga hans inkomst, må överskjutande beloppet avräknas
från barnens behållna inkomst, men må däremot icke, därest dylika
avdrag, vartill barn är berättigat, överstiga barnets inkomst, överskjutande
beloppet avräknas å den skattskyldiges eller övriga barns behållna
inkomst».

En undersökning angående de finansiella verkningarna av detta

152 Bilagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag.

författningsförslag bör tydligen gå ut på att visa, i vad mån detsammas
genomförande skulle leda till eu minskning eller en ökning av inkomstoch
förmögenhetsskatten. Men vid sidan härav torde en sådan undersökning
böra giva upplysning om i vilken mån förslaget är ägnat att
förskjuta skattetrycket från vissa sociala lager eller inkomstgrupper av
befolkningen till andra.

Det material, som stått till buds för en dylik undersökning, har
varit vissa på grundval av taxerings- och mantalslängd^- företagna statistiska
bearbetningar angående 1917 års taxeringar till inkomst- och förmögenhetsskatt,
i den mån dessa bearbetningar vid tiden för undersökningens
verkställande förelågo färdiga inom den »skattestatistiska utredningen».
För förevarande ändamål hava bearbetningarna ifråga till en
början kommun för kommun kompletterats med uppgifter om antalet
taxerade med 1 barn och med flera barn inom de olika inkomst- och
civilståndsgrupperna. Vidare hava de kommuner, som ingått i undersökningen,
fördelats i grupper efter levnadskostnadernas höjd (jfr förslagets
§ 18 mom. 1). Då de sakkunnigas mig tillhandahållna förslag ingenting
innehåller om vilka kommuner skola räknas till den ena eller den andra
ortsgruppen, och ej heller det av socialstyrelsen avgivna utlåtandet över
de sakkunnigas förslag giver någon strikt ledning för grupperingen, har
densamma måst göras rätt summarisk. Därvid har såsom utgångspunkt
använts den av socialstyrelsen år 1917 uppgjorda förslaget till dyrortsgruppering
(jfr Sociala meddelanden 1917 n:r o), varvid grupp 1 \ föreliggande
utredning satts lika med grupp 7 i socialstyrelsens förslag,
grupp 2 lika med grupp o och 6 i socialstyrelsens förslag, grupp 3 lika
med grnpp 3 och 4 i socialstyrelsens förslag, grupp 4 lika med grupp 2
i socialstyrelsens förslag samt grupp 5 lika med grupp 1 i socialstyrelsens
förslag. Emellertid har beträffande landsbygden denna fördelning
endast i undantagsfall kunnat ske kommunvis utan i allmänhet efter
härad, tingslag eller fögderier.

Efter dessa kompletteringar och ortsgrupperingar hava beträffande
till inkomst- och förmögenhetsskatt år 1917 taxerade enskilda personer
eller med dem likställda, med skillnad mellan land och stad och mellan
ortsgrupper samt mellan inom kommunen mantalsskrivna svenska undersåtar
och övriga, för var och en av de olika inkomst- och civilståndsgrupperna
förelegat uppgifter angående antalet taxerade (med fördelning efter
barnantal), taxerat belopp, antal barn, avdragsbelopp och uträknad skatt.

Det sålunda för beräkningar angående det framlagda förslagets
finansiella verkningar tillrättalagda materialet representerar vad landsbygden
angår inemot 15 "4 av den på enskilda skattskyldiga belöpande

Bilagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag. 153

inkomst- och förmögenhetsskatten och vad städerna angår inemot 25 %.
Dessa procenttal giva vid handen, att materialet åtminstone med hänsyn
till omfattningen torde kunna fylla kraven på representativitet, men, då
det gäller att av detta material och de på detsamma utförda beräkningar
draga slutsatser beträffande inkomst- och förmögenhetsskatten i dess
helhet, torde höra hållas i minnet, att städerna här äro överrepresenterade
på landsbygdens bekostnad. I vilken mån materialet med avseende
på de olika ortsgruppernas inbördes storlek kan anses representativt, är
svårt att avgöra, men, då, vad landsbygden angår, kommuner av olika typer
och storlek från så gott som samtliga län ingå, och vad beträffar
städerna, urvalet gjorts med särskild omsorg1, torde skäl ej förefinnas
att antaga, att någon av ortsgrupperna skulle vara över- eller underrepresenterad,
men, som ovan antytts, har denna gruppering måst företagas
efter nog så vaga linjer, vilket naturligtvis inverkar på beräkningarnas
tillförlitlighet.

På grundval av detta material angående 1917 års taxeringar har
sedan ortsgrupp för ortsgrupp, inkomstgrupp för inkomstgrupp, civilstånd
för civilstånd med hänsyn tagen till barnantalet samt huruvida vederbörande
haft att försörja ett eller flera barn beräkningar utförts angående
de verkningar, som en tillämpning av de föreslagna bestämmelserna
skulle haft på avdragsbelopp och uträknad skatt. Därvid har inkomsten
för de taxerade inom en inkomstgrupp satts lika med genomsnittsbeloppet
för gruppen. Det torde vidare observeras, att det enligt förslaget
beräknade avdraget vid lägre inkomster och stort barnantal ofta överstigit
det taxerade beloppet, och att i sådant fall, som sig hör, avdragsbeloppet
reducerats så att det blivit lika med det taxerade beloppet. Vid
beräkningarna har ingen hänsyn kunnat tagas till de i förslagets § 17
mom. 2 samt § 25 givna bestämmelserna i den mån de avvika från nu
gällande och ej heller till de i § 18 mom. 1 givna bestämmelserna om
ökning av det skattefria avdraget i ömmande fall.

Resultaten av de företagna beräkningarna föreligga i ett rätt omfattande
tabellmaterial, varav ett sammandrag meddelas i tab. 1. I densamma
åskådliggöres för de olika ortsgrupperna dels de faktiska skatteförhållandena
enligt 1917 års taxering, dels dessa förhållanden sådana
de skulle hava tett sig vid en tillämpning av de föreslagna bestämmelserna1
2.

1 Vid pass en tredjedel av Stockholms stad ingår i undersökningen.

2 De smärre avvikelser, som på grund av materialets revidering tabellens siffror uppvisa
i förhållande till tidigare till departementet meddelade, hava ingen som hälst betydelse
för det slutliga resultatet.

Bihang till riksdagens protokoll 1919. Bil. till grop. Nr 259.

154 Bilagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag.

Av denna tabell framgår, att de föreslagna bestämmelserna skulle
åstadkomma en ökning av inkomssskatten. Denna ökning uppgår, vad
de undersökta städerna angår, till 974,677:05 kronor eller 10,63 % av
den på enskilda och med dem likställda faktiskt belöpande skatten, medan
ökningen för den undersökta landsbygden stannar vid 14,640 kronor
eller 0,52 /. Den stora skillnaden mellan städernas och landsbygdens
procenttal hänger samman med den relativt talrika förekomsten på
landsbygden av smärre inkomsttagare, för vilka, i synnerhet då de hava
barn att försörja, det framlagda förslaget innebär en väsentlig skattelindring,
medan däremot i städerna de stora inkomsttagarna äro sä talrika,
att deras enligt förslaget avsevärt stegrade skatteplikt, framkallad
framför allt av den fortsatta progressionen, väger betydligt tyngre än
skattelindringen för de smärre inkomsttagarna.

De ovan anförda talens innebörd med avseende på hela inkomstoch
förmögenhetsskatten beräknas av nedanstående preliminära siffror angående
1917 års inkomst- och förmögenhetsskatts fördelning på enskilda
och med dem likställda skattskyldiga samt på aktiebolag och solidariska
bankbolag.

Enskildas skatt, Aktiebolags skatt, Summa skatt,

kronor kronor kronor

Landsbygd........ 20,071,161 10,865,275 30,936,436

Städer . . ........ 38,655,338_42,868,910_81,524,248

Hela riket 58,726,499 53,734,185 112,460,684

Det ifrågavarande förslaget, tillämpat på 1917 års taxering till inkomst-
och förmögenhetsskatt, skulle sålunda öka denna skatt på landsbygden
med 0,52 % av 20,071,161 kronor, d. v. s. med 104,370 kronor, och
i städerna med 10,63 % av 38,655,338 kronor, d. v. s. med 4,109,062 kronor,
och följaktligen för riket i dess helhet med 4,213,432 kronor. I förhållande
till inkomst- och förmögenhetsskatten i sin helhet — för såväl
enskilda som aktiebolag — utgör denna skatteökning på landsbygden
0,34 %, i städerna 5,04 % och i hela riket 3,75 %.

Såsom reservation beträffande dessa siffrors giltighet för tider, då
förslaget är avsett att tillämpas, må erinras om att de abnorma inkomstförhållandena
under år 1916 med dess stora konjunkturvinster äro ägnade
att låta förslagets verkningar te sig gynnsammare för staten än vad
fallet skulle hava varit, om beräkningarna utförts för ett normalt år.

Beträffande förslagets olika verkningar inom den ena och den
den andra dyrortsgruppen hänvisas till tabellen.

Förslagets betydelse för de enskilda inom olika inkomstgrupper av -

Bilagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag. 155

läses i tabellens kolumner 13 och 14. Den procentuella skatteminskningen
eller skatteökningen för varje inkomstgrupp på land och i stad ter
sig sålunda: .

Taxerad inkomst.	Procentisk skatte-minskning — eller ökning +.	Taxerad inkomst.	Procentisk skatte-minskning — eller ökning +.
	Lands- bygd.	Städer.		Lands- bygd.	Städer.
900 kr. och därunder ....	— 90-33	- 98-18	6,000 kr...........	+ 12-64	4 6-55
1,000—1,100 kr........	- 50 92	- 82-56	6,100— 8,000 kr.......	+ 1083	+ 3-64
1,200—1,400 ».......	- 38-83	- 61-66	8,100—10,000 »......	+ 10-80	+ 4-88
1,500—1,700 ».......	-25-19	— 42-50	10,100—12,000 >......	+ 8-43	+ 3-99
1,800-2,000 ........	- 16-75	- 37-59	.12,100—15,000 »......	+ 7-14	4- 3-29
2,100—2,500 >.......	- 11-81	- 29-92	15,100-20,000 >......	+ 5-21	4- 2-14!
2,600-3,000 ».......	- 0-58	- 16-62	20,100—30,000 »......	+ 4-49	4- 1-88
3,100—3,600 >.......	4- 0-53	- 16-33	30,100-50,000 » ......	+ 4-49	4 2-90
3,700—4,500 ».......	+ 2''58	- 11-33	50,100-80,000 »......	+ 3-83	4- 3-26
4,600-5,900 ».......	+ 6-30	— 4-70	80,100 kr. och däröver ....	+ 20-51	4- 27-21
Mindre än 6 000 kr. av före-ningar, uti. undersåtar m. fl.	4 33-33	+ 33-33	Summa	+ 0-52	4 10-63

Såsom denna tablå utvisar, innebär förslaget en synnerligen kraftig
skattelindring för de mindre inkomsttagarna, framför allt i städerna.
Förslaget torde sålunda medföra så gott som skattebefrielse för inkomsttagare
under 900 kr. i städerna och i det närmaste även på landsbygden.
Sedan minskas de enskildas vinst av förslaget inkomstgrupp för
inkomstgrupp för att på landsbygden vid en taxerad inkomst av 3,100—
3,600 kronor och i städerna vid en taxerad inkomstskatt av 6,000 kronor
bytas till förlust, d. v. s. till skatteökning. Denna når beträffande svenska
undersåtar sin avsevärdaste höjd, 20,51 % på landsbygden och 27,21 % i
städerna, inom den högsta inkomstgruppen, 80,100 kronor och däröver.
Att märka är emellertid, hurusom den av förslaget verkade skatteökningen
för de inkomstgrupper, som ligga under den högsta gruppen, procentiskt
taget icke stiger med stigande inkomst utan når sin högsta höjd, på
landsbygden 12,64 % och i städerna 6,55 %, vid 6,000 kronors inkomst för
att sedan jämnt sjunka å landsbygden till och med den näst högsta
inkomstgruppen, 50,100—80,000 kronor, och i städerna till och med

156 Bilagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag.

inkomstgruppen 20,100—30,000 kronor, varpå stegringen på nytt begynner.

Huru skattetrycket skulle förskjutas genom det framlagda förslaget,
tillämpat på 1917 års taxering, torde bäst åskådliggöras av nedanstående
tablå angående olika inkomstgruppers procentuella andel av den på enskilda
ankommande inkomst- och förmögenhetsskatten, dels faktiskt, dels
vid tillämpning av det framlagda förslaget.

Landsbygd. Stader.

Inkomstgrupper.	Faktiskt	Enligt förslaget	1 aktiskt	Enligt förslag
	%	%	%	%
3,000 kr. och därunder . .	......24-0	17-1	7-9	4-3
3,100— 6,000 kr.....	......15-8	16-4	6-9	5-9
6,100—10,000 > . . . .	...... 9-3	10''2	60	5-6
10,100—15,000 > . . . .	...... 6-3	6-7	5-5	5-1
15,100—20,000 » . . . .	...... 4-6	4-8	3-9	36
20,100—30,000 > . . . .	...... 60	63	5-9	5-4
30,100—50,000 » . . . .	...... 7-6	8-0	8-5	7-9
50,100—80,000 > . . . .	...... 6-9	7-1	7-3	6-8
80,100 kr. och däröver . . .	......19-5	23-4	48-1	55-4
	Samtliga 100	100	100	100

Med hänsyn till den stora andel av skatten, som kommer på inkomstgruppen
80,100 kronor och däröver, hade det givetvis varit av intresse,
och tillika till fördel för beräkningarna, om denna grupp varit vidare
uppdelad, men på det stadium de åt undertecknad uppdragna skattestatistiska
utredningarna ännu befinna sig, kan en sådan uppdelning
ej företagas utan rätt vidlyftigt arbete, varför densamma måst tills
vidare anstå.

Även i fråga om anförda siffror beträffande skattetryckets fördelning
och den förskjutning, som förslaget härutinnan skalle åstadkomma,
erinras om 1917 års abnorma förhållanden och deras förryckande inverkan
på resultaten.

* *

Såsom preliminärt resultat av »skattestatistiska utredningens» statistik
över aktiebolagens inkomstskatt meddelas i tab. 2 en översikt över
till inkomstskatt år 1917 taxerade inländska aktiebolag och solidariska
bankbolag, fördelade efter inkomstens storlek i förhållande till kapitalet.

Bilagor till Kung!. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag. 157

Till inkomstsskatt år 1917 taxerade inländska aktiebolag och solidariska
bankbolag, med fördelning efter inkomstens storlek i förhållande till'' kapitalet:
antal, sammanlagt kapital, taxerat belopp och uträknad skatt.

Preliminära tal.

1	2	3	4	5	6
Inkomst ock förhållande till kapitalet.	Skatte- procent.	Antal taxerade bolag.	Sammanlagt kapital, kr.	Taxerat in-komstbelopp, kr.	Uträknad skatt, kr.
Ej överstigande 4 procent . .		2-50	755	263,845,139	6,042,800	151,450
Överstigande 4 men	ej 5 procent .	2-55—2-70	206	46,619,661	2,277,900	60,106
>	5	>	> 6	»	2-75—2-85	181	56,573,724	3.111,900	87,262
>	6	>	> 8	>	2-80—3''15	394	115,951,246	8,213,900	249,521
>	8	>	» 10	»	3-20—345	350	327,400,407	29,090,300	972,294
>	10		» 12	»	3-50—3''75	298	356,924,211	38,162,700	1,370,601
»	12	>	• 15	>	3-80—4-05	392	540,219,831	78,057,100	3,071,414
>	15	>	» 20	»	4-10—4-55	566	386,099,066	64,785,692	2,760,544
>	20	T>	» 30	>	4-60—505	839	453,952,541	114,796,600	5,518,583
>	30	»	» 40	>	5-10—530	563	323,278,171	109,328,900	5,663,503
»	40	»	» 50	»	5‘35—5''40	363	167,381,404	75,664,553	4,074,295
»	50	»	» 60	>	5-45—5-50	263	194,263,647	93,730,300	5,242,224
»	60		> 75		5''55—5''60	238	125,283,501	89,919,400	5,053,958
>	75	>	» 100	>	5-65—5-80	231	76,131.033	63,156,600	3,596,930
	Ej överstigande 100 procent	2-50—5-80	5,639	3,433,953,582	776,338,645	37,872,685
Överstigande 100	men ej 120 procent .	5-85	131	55,920,039	60,366,740	3,531,143
»	120	»	» 140	>	>	77	13,111,859	17,318.500	1,013,133
>	140	»	» 170	»	»	71	23,044,278	35,798,800	2,094,011
»	170	»	» 200	>	>	55	23,509,691	43,602,400	2,550,728
>	200	>	> 250	»	>	53	20,713,049	48,474,800	2,835,788
>	250	»	» 300	»	>	27	5,076,743	13,883,600	810,911 1
)	300	>	> 400	>	*	42	5,476,711	18,770,000	1,093,045
»	400	T>	» 500	»		18	1,771,513	7,609,500	445,155
>	500	>	» 750	>	>	29	1,408,505	8,611,100	503,749
>	750	»	»1000	>	>	11	586,107	4,817,700	281,836
»	1000	procent . .		»	16	726,510	11,914,600	697,001
	Överstigande 100 procent	5-86	530	151.845,005	271,167,740	15,861,500
			Samtliga bolag	2-50—585	6,169	3,585,298,587	1,017,500,385	53,734,185

158 Bilagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag.

Siffrorna i denna tabell, vilka redan tidigare delgivits departementet, äro,
som sagt, preliminära. Den bristande överensstämmelse, som här och var
förefinnes de olika kolumnerna emellan, beror på vissa smärre fel i primärmaterialet
— taxeringslängderna —, vilka ännu ej hunnit avlägsnas.
Ett sammandrag av denna tabell finnes intaget å sid. 9, och där har en
vidare uppdelning företagits för bolag med inkomster överstigande 100 %
av kapitalet.

Den på aktiebolag och solidariska bankbolag ankommande inkomstskatten
utgjorde enligt dessa tabeller 53,734,185 kronor, d. v. s. 47,78 %
av inkomst- och förmögenhetsskatten i dess helhet år 1917.

För att belysa, i huru hög grad de inkomstskattetaxerade bolagen
— d. v. s. de bolag som lämnat vinst — tilltagit i antal, sammanlagt
kapital, taxerat belopp och skatt, ävensom denna skatts ökade andel av
inkomst- och förmögenhetsskatten i dess helhet, meddelas här nedan siffror,
angivande hithörande förhållanden enligt 1913 och 1917 års taxeringar.

År.	Antal	Sammanlagt	Taxerad in-	Uträknad	skatt.
bolag.	kapital, kr.	komst, kr.	Absoluta tal, kr.	I % av hela skatten.
1913 . . .	. . . 4,760	2,761,990,997	319,939,400	13,075,249	32-07
1917 . . .	. . . 6,169	3,585,298,587	1,047,506,385	53,734,185	47-78

1917 års från det normala avvikande skatteförhållanden giva sig i
tab. 2 kraftigt tillkänna bland annat genom den talrika förekomsten av
bolag med inkomster överstigande 100 % av kapitalet, utgörande ett antal
av 530 mot 99 år 1913. 16 bolag hava att uppvisa eu taxerad inkomst

överstigande 1,000 % av kapitalet. Till större delen består denna grupp
av brännvinsförsäljningsbolag, som även under normala förhållanden hava
att uppvisa synnerligen höga inkomster i förhållande till kapitalet. Men
i övrigt utgöras grupperna över 100 % i stor omfattning av aktiebolag,
vilkas inkomster på grund av företagens art till större delen kunna sägas
härflyta från konjunkturvinster.

Stockholm den 25 februari 1919.

Sven Odén.

TABELLER.

160 Bilagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag.

Tab. 1. Sammandrag av beräkningar rörande verkningarna av framlagt förslag

1917 års taxering för enskilda

Ortsgrupper och inkomstgrupper.

Antal

taxerade.

3. |

Därav

med 1
barn.1

med flera
barn.1

Antal

barn.1

Taxerat

belopp,

kr.

Landsbygd (som varit föremål för utredning).

Grupp 1.

Taxerad inkomst om 900 kr. och därunder .

1,000— 1,100 >........

1,200— 1,400 >........

1,500— 1,700 >........

1,800— 2,000

15,762
8,022
7,177
4,252
2,650

2’lÖÖ— 2,500 .............| 2,352

2,600 - 3,000

1,482

3,100- 3,600 .............! 1,106

4,600— 5,900

mindre än 6,000 kr. av föreningar, uti. unders, m. fl.

6,000 kr...............

6.100— 8,000 kr............

8.100— 10,000 >...........

10.100—12,000 > .

12.100— 15,000 > .

15.100— 20,000 » .

20.100— 30,000 > .

30.100— 50,000 » .

50.100— 80,000 > .
80,100 och däröver

Summa

Grupp 2.

Taxerad inkomst om 900 kr. därunder......

1,000— 1,100 »...........

1,200- 1.400 >...........

1,500— 1,700 >...........

1.800— 2,000 »...........

2100— 2,500 »...........

2;600— 3,000 >...........

3.100— 3.600 >............

3,700— 4*500 >...........

4,600— 5,900 >...........

mindre än 6,000 kr. av föreningar, uti. unders, m. fl.

6,000 kr...............

6.100— 8,000 kr............

8.100— 10,000

10,100—12,000 » .

12100—15,000 > .

15.100— 20,000 > .

20.100— 30,000 > .

30.100— 50,000 > .

50.100— 80,000 » .
80,100 och däröver

Summa

1,635

1,047

1,186

601

365

297

213

145

138

3,493

2,443

2,419

1,551

913

784

447

347

315

13,097

9,181

9,320

5,407

3,302

2,889

1,706

1,312

10,900,700

8,331,300

9.175.800

6.710.000

5.037.000
5,264,100
4,161,400

3.704.800
4,489,500

917	113	270	''962	4,765,400
190	_	_	—	327,800
63	3	8	29	378,000
584	59	147	535	4,047,900
343	21	76	288	3,073,500
187	24	36	142	2,058,900
144	11	24	90	1,936,900
164	12	29	in	2,837,900
128	15	25	91	3,172,200
90	8	10	45	3,428,600
45	6	8	29	2,853,700
33	3	5	18	5,738,600
46,791	5,902	13,350	49,750	92,394,000
10,437	1,241	2,502	9,342	7,786,600
5,094	733	1,520	5,650	5,286,600
4,835	744	1,675	6,292	6,194,100
2,912	426	1,118	4,193	4,593,900
1,864	247	652	2,381	3,541,100
1,567	254	549	2,078	3,604,600
957	133	295	1,111	2,691,100
735	103	234	856	2,447,000
659	90	199	735	2,668,400
528	74	150	553	2,728,200
121	_	1	3	195,400
35	_	1	7	210,000
306	43	86	327	2,130,000
136	8	32	100	1,227,900
94	14	27	96	1,041,500
79	8	23	80	1,063,200
65	8	38	62	1,110,100
64	8	13	52	1,576,200
51	6	9	40	1,956,700
24	2	7	25	1,435,200
29	3	11	42	5,382,300
30,592	4,145	9,122	34,025	58,870,100

1 Häri äro medräknade samtliga inkomstskattetaxerades barn under 15 år, upptagna i taxerings- eller

161

Bilagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag.

till ändring i förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt, tillämpat på
personer och med dem likställda.

7.	8.	9.	10.	il.	12.	13.	14.	1.
Avdragsbelopp,	Belopp efter vilket skatt utgår.	Uträknad inkomst- och förmögenhetsskatt.	Minskning — eller ökning 4- av skatte-beloppet.
Faktiskt, kr.	Enl. försla-gets § 18, kr.	Faktiskt, kr.	Enl. förslå-gets § 18, kr.	Faktiskt, kr.	Enl. förslaget kr.	Absoluta tal, kr.	H.
1,706,850	10,722,780	9,193,850	177,920	36,775-40	5,337''60	-31,437-80	-85-5	1
1,349,900	7,524,200	6,981,400	807.100	41,888:40	24,213-00	-17,675-40	-42-2	2
1,45: ,850	7,752,690	7,719,950	1,423,110	61,759-60	42,6» 13-30	-19,156-30	-31-0	3
892,750	5,081,380	5,817,250	1,628,620	58,172-50	48,858-60	- 9,313-90	-16-0	4
409,300	3,373,990	4,567,700	1,663,010	54,812-40	41),890-30	- 4,922-10	- 9-0	5
310,200	3,104,990	■4,923,9» ''0	2,159,110	68,934-60	64,773-30	- 4,161-30	- 6-0	6
182,000	1,941,280	3,979,400	2,220,120	63,670-40	66,603-00	4- 2,933-20	4- 4-6	7
133,100	1,462,490	3,571,700	2,242,310	64,290-60	67,269-30	+ 2,978-70	4- 4-6	8
120,400	1,430,870	4,369,100	3,058,630	87,382-00	91,9»i5-55	+ 4.583-55	4- 5-2	9
97,000	1,189,180	4,668,400	3,576,220	102,704‘80	111,412.70	+ 8,707-90	4- 8-5	10
—	—	327,800	327,800	7,375-50	9,834-00	+- 2,458-50	4-33-3	11
500	75,320	377,500	302,680	8,493 75	9,648-80	+ 1,155-05	4 13-6	12
—	734,320	4,047,900	3,313,580	95,440-50	107,215-30	4-11,774-80	+ 12-3	13
—	428,020	3,073,500	2,615,480	78,372-60	87,446-80	4- 9,074-20	4 11-6	14
—	229,340	2,058,900	1,829,560	56.199-00	61,252:05	4- 5,053-05	4 9-0	15
—	173,250	1,936,900	1,763,650	56,592-00	61,18»!-00	4- 4,594-00	4 8-1	16
—	199,010	2,837,900	2,638,860	89,732-nO	94,894-40	4- 5,162-40	4 5-8	17
—	155,700	3,172,200	3,016,500	111,492-00	116,905-00	4- 5,413-00	4 4-9	18
—	105,340	3,428,600	3,323,260	135,880-00	142,313-00	+ 6,433*00	4 4 7	19
—	54.610	2,853,700	2,799,060	128,436-00	133,518 60	4- 5,1''82-60	4 4-0	20
—	39,320	5,738,6»)0	5,699,280	284,697-00	342,688-60	4-57,991-60	4 20-4	21
0,747,850	45,778,140	85,646,150	46,615,860	1,693,10105	1,739,829-80	4- 46,728-75	4 2-8	22
1,483,950	7,759,310	6,302,650	27,290	25,210 60	818-70	-24,391-90	-96-8	23
888,800	4,937,180	4,397,800	329.420	26,386-80	9,882-60	-16,504-20	-62-5	24
1,157,100	5,498,270	5,037,000	695,830	40,296-00	2» 1,874-90	-19,421-10	-482	25
741,200	3,759,780	3,852,700	834,120	38,527-00	25,023-60	— 13,503-40	-35-0	26
375,850	2,582,730	3,165,250	958,370	37,983-00	28,751-10	- 9,231-90	-24-3	27
279,800	2,308,780	3,->2 4,800	1,295,820	46,547-20	38,874-60	- 7,672-60	-16-5	28
139,4'' 0	1,407,430	2,551,700	1,283,670	40,827 20	38,510-10	- 2,317-10	- 5 7	29
80,200	1,084,790	2,360,800	1,362,210	42,494-40	40,866-30	- 1.628-10	- 38	30
84,250	961,560	2,584,150	1,706,840	51,683-00	51,21245	- 470-55	- 0-9	31
55,300	763,730	2,672,900	1,964,470	58,803-80	60,836''4 5	4- 2,032-65	4 35	32
—	—	195,400	195,400	4,396-50	5,862-00	4- 1,465-50	4 33-3	33
—	45,000	210,000	165,000	4,725-00	5,250-00	4- 525-00	411-1	34
—	442,600	2,130,060	1,687,400	50,130-00	54,469-00	4- 4,339-00	4 8-7	35
—	182,930	1,227,900	1,044,970	31,638-50	34,533-95	4- 2,895-45	4 9-2	36
—	128,050	1,041,500	913,450	28,454-00	30,586-00	4- 2,132-00	4 7-6	37
—	112,840	1,063,200	950,360	31,073 00	32,879-40	4- 1,806-40	4 58	38
—	93,190	1,110,100	1,016,910	34,977-20	36,451-40	4- 1,474-20	4 42	39
—	87,870	1,576,200	1,488,330	55,230-00	57,4f)6''60	4- 2,226-50	4 40	40
—	69,360	1,956,700	1,887,340	77,667-00	80,852-00	4- 3,185-00	4 4-1	41
—	33,450	1,435,200	1,401,750	63,449-00	65,74500	4- 2,296 00	4 3-6	42
_	44,550	5,382,300	5,337,750	267,277-00	322,498-00	4-55,221-00	4 20 7	43
5,291,850	82,823,400	53,578,250	26,546,700	1,057,77(5-20	1,012,284 05	— 15,542-16	- 1-5	44

mantalslängd, således även barn av utlänningar.

Bihang till riksdagens protokoll 1919. Bil. till prop. Nr 259.

162 Bilagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag.

Tab. 1 (forts.) Sammandrag av beräkningar rörande verkningarna av framlagt

på 1917 års taxering för enskilda

	1.	2.	3.	4-	5.	6.
	Ortsgrupper och inkomstgrupper.	Antal	Därav	Antal	Taxerat i belopp, ! kr. j
	taxerade.	med 1 barn.1	med flera barn.1	barn.1
1	Landsbygd (forts.). Grupp 3. Taxerad inkomst om 900 kr. och därunder.....	299	23	69	254	\| 227,800
2	1,000— 1,100 »............	229	19	64	238	236,300
3	1,200— 1,400 »............	195	21	56	225	251,300
4	1,500— 1,700 >............	188	15	83	288	300,200
5	1,800— 2,000 »............	138	23	45	169	263,700
6	2,100— 2,500 >............	144	20	57	217	326,900
7	2,600— 3,000 »............	60	10	23	85	167,500
8	3,100— 3,600 »............	45	4	17	68	147,900
9	3,700— 4,500 »............	19	5	5	22	77,000
10	4,600- 5,900 »............	17	2	7	22	86,800
11	mindre än 6,000 kr. av föreningar, uti. unders, m. fl. .	1	—	—	—	400
12	6,000 kr................	1	—	—	—	6,000
13	6,100— 8,000 kr.............	15	—	6	. 24	104,900
14	8,100—10,000 »............	3	—	1	3	27,200
15	10,100—12,(X K) »............	3	—	1	3	32,300
16	12,100—15,000 »............	5	—	2	5	68,000
17	15,100—20,000 >............	6	1	3	12	102,900
18	20,100—30,000 »............	5	1	2	7	111,400
19	30,100—50,000 .............	—	—		—	—
20	50,100—80,000 >............	—	—	—	—	—
21	80,100 och däröver...........	—	—	—	—	—
22	Summa	1,373	144	441	1,642	2,538,500
23	Grupp 4. Taxerad inkomst om 900 kr. och därunder.....	479	39	99	331	401,700
24	1,000— 1,100 »............	304	46	73	282	317,500
25	1,200— 1,400 »............	450	74	134	464	578,300
26	1,500— 1,700 »............	383	75	144	498	607,300
27	1.800— 2.000 »............	211	44	76	267	398,900
I 28	2,100— 2,500 »............	186	32	67	231	418,300
29	2,600— 3,000 >............	80	17	29	95	220,700
! 30	3,100- 3,600 >............	43	6	17	50	143,700
! 31	3,7i >0— 4,500 »............	25	5	10	32	99,900
32	4,600— 5,900 »............	24	1	10	25	121,200
33	mindre än 6,000 kr. av föreningar, uti. unders, m. fl. .	30	—	—	—	60,400
34	6,000 kr................	—	—	—	—	—
35	6,100— 8,0 0 kr.............	11	3	2	13	76,600
36	8,100—10.000 >............	8	—	3	7	70,400
37	10,100—12,000 » •...........	2	—	—	—	22,100
38	12,100-15,000 »............	3	1	1	4	41,8o0
39	15,100—20,000 »............	5	—	2	4	84,100
40	20.100—30.000 »............	1	1	—	1	22,300
41	30,100—50,0"0 »............	2	—	1	2	71,800
42	50,100-80,000 >............	1	—	1	4	72,600
43	80,100 och däröver...........	—	—	—	—	—
44	Summa	2,248	344	669	2,310	3,829,600

1 Se not ä sid. 12 och 13.

163

Bilagor till Kungl. Maj:is proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag.

förslag till ändring i förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt, tillämpat
personer och med dem likställda.

7-	8.	9.	10.	11.	12.		13.		14.	1.
Avdragsbelopp.	Belopp efter vilket skatt utgår.	Uträknad inkomst- och förmögenhetsskatt.	Minskning — eller ökning + av skatte-beloppet.
Faktiskt, kr.	Enl. försla-gets § 18, kr.	Faktiskt, kr.	Enl. försla-gets § 18, kr.	Faktiskt, kr.	Enl. förslaget kr.	Absoluta tal, kr.
26,900	227,800	200,900		803-60	''		803-60		100-0	1
28,500	225,000	207,800	11,300	1,246-80	339-00	—	907-80	_	72-8	2
31,900	225,030 253,200	219,400	26,270	1,755-20	78810	—	96710	_	55‘1	3
40,000	260,200	47,000	2,602-00	1,410-00	—	1,192-00	_	45-8	4
22,800	197,940	240,900	65,760 101,990	2,890-80	1,972 80	_	918-00	_	31-8	5
31,800	224,910	295,100	4,131-40 2,486-40	3,059-70	—	1,071-70	_	25-9	6
12,100	98,950	155,400	68,550	2,056-50	—	429 90	_	17-3	7
6,800	73,290	141,100	74,610	2,539-80	2,238-30	—	301-50	_	11-9	8
2,200	31,220	74,800	45,780	1,496-00	1,373-40	—	122-60	_	8-2	9
2,200	28,120	84,600	58,680	1,861-20	1,799-30	—	61-90	—	3-3	10
_	—	400	400	900	12-00	+	300	+	33-3	11
	1,500	6,000 104,900	4,500	135-00	142-50	+	7-50	+	5-6	12
—	24,930	79,970	2,472-00	2,573-95	+	101-95	+	4-1	13
—	3,150	27,200	24,050	697-00	796-75	+	99-25	+	14-3	14
—	4,650	32,300	27,650	874-00	922-75	+	48''7 5	+	5-6	15
—	8,260	68,000	59,740	1,99500	2,064-60	4-	69-60	+	3-5	16
—	9,300	102,900	93,600	3,246-00	3,354-00	+	108-00	+	3 3	17
III!	8,270	111,400	103,130	3,786-00	3,831-50	+	45-50	+	1-2	18 19 20 21
205,200	1,645,520	2,333,300	892,980	35,027 20	28,735-16	-	6,292-05	-	18o	22
177,600	401,700	224,100		896-40			896-40		100-0	23
121,700	308,680	195,800	8,820	1,174-80	264-60	_	910-20	_	77-6	24
185,500	539,690	392,800	38,610	3,142-40	1,158-30	_	1,984-10	_	631	26
173,100	532,390	434,200	74,910	4,342-00	2,247-30	_	2,094-70	_	48-2	26
81,400	325,040	317,500	73,860	3,*10-00	2,21580	—	1,594-20	_	41-8	27
61,300	312,010	357,000	106,290	4,99800	3,188-70	_	1,809-30	_	362	28
25,700	144,230	195,000	76,470	3,120-00	2,294-10	_	825-90	_	26-6	29
5,000	75,780	138,700	67,920	2,496-60	2,037-60	_	459-00	_	18-4	30
3,200	46,000	96,700	53,900	1,934 00	1,617 00	_	317-00	_	16-4	31
2,500	42,480	118,700	78,720	2,611-40	2,395-20	—	216-20	—	8-3	32
—	—	60,400	60,400	1,359 00	1,812-00	+	45300	+	33-3	33 34
—	19,800	76,600	56,800	1,80800	1,823-00	+	15-00	+	08	35
—	13,690	70,400	56,710	1,782-00	1,864-85 62800	+	82-85	+	4-6	36
—	3,300	22,100	18,800	603-00	+	25-00	+	4-1	37
—	5,560	41,800	36,240	1,237-00	1,254 60 2,697 00	+	17-60	+	14	38
—	8,550	81,100 22,300	75,550	2,643-00	+	54-00	+	2-0	39
—	1,800	20,500	758-00	760-00	+	200	+	0-3	40
—	3,300	71,800	68,500	2,800-00	2,89500	+	95-00	+	3-4	41
—	2,250	72,600	70,350	3,348-00	3,456 00	+	10800	+	3-2	42 43
837,000	2,786,250	2,992,600	1,043,350	44,863-60	34,609-06	—	10,254 65	—	22 9	44

164 Bilagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag.

Tält). 1 (forts.). Sammandrag av beräkningar rörande verkningarna av framlagt

på 1917 års taxering för enskilda

	1.	‘4-	3.	4-	5.	6.
	Ortsgrupper och inkomstgrupper.	Antal	Därav «	Antal	Taxerat
	taxerade.	med 1 barn.1	med flera barn.1	barn.1	belopp, kr.
1	Landsbygd (forts.). Samtliga grupper. Taxerad inkomst om 900 kr. och därunder.....	26,977	2,938	6,163	23,024	19,316,800
2	1,000-1,100 > ...........	13,649	1,845	4,100	15,351	14,171,700
3	1,200—1,400 > ...........	12,657	2,025	4,284	16,301	16,199,500
4	1,500—1.700 > ...........	7,735	1,117	2,896	10,386	12,211,400
5	1,800—2,1)00 > ...........	4,863	679	1,686	6,119	9,240,700
6	2,100-2,500 » ...........	4,249	603	1,457	5,415	9,613,900
7	2,600—3,01)0 > ...........	2,579	373	794	2,997	7,240,700
8	3,100-3,600 > ...........	1,929	258	615	2,286	6,443,400
9	3,700—4,500 » ...........	1,803	238	529	1,985	7,334,800
10	4,600—5,900 » ...........	1,486	190	437	1,562	7,701,600
11	mindre än 6,000 kr. av föreningar, uti. undersåtar m. fl.	342	—	1	3	584,000
12	6,01 X) kr................	99	3	9	36	594,000
13	6,100— 8,000 kr............	916	105	241	899	6,359,400
14	8,100—10,000 »...........	490	29	112	398	4,399,000
15	10,100—12,000 >...........	286	38	64	241	3,154,800
16	12,100-15,000 »...........	231	20	50	179	3,109,900
17	15,100—20,000 »...........	240	21	52	189	4,135,000
18	20,100—30.000 »...........	198	25	40	151	4,882,100
19	30,11)0—50,000 »...........	143	14	20	87	5,457,100
20	50,100—80,000 »...........	70	8	16	58	4,361,500
21	80,100 och däröver...........	62	6	16	60	11,120,900
22	Summa för landsbygd	81,004	10,535	23,582	87,727	157,632,200
23	Städer (som varit föremål för utredning). Grupp 2. Taxerad inkomst om 900 kr. och därunder.....	1,728	140	259	911	1,249,200
24	1,000—1,100 » ...........	1,086	161	247	919	1,136,300
25	1,200—1,400 » ...........	1,107	176	304	1,113	1,423,200
26	1,500—1,700 > ...........	662	99	226	847	1,049,100
27	1,800—2,000 > ...........	360	47	94	362	681,500
28	2,100—2,500 » ...........	337	41	69	262	767,800
29	2.600—3,000 > ...........	203	34	32	136	567,900
30	3,100-3.600 » ...........	175	33	39	151	583,100
31	3,700—4,500 » ...........	182	20	30	109	746,200
32	4,600—5.900 > ...........	173	33	31	131	899,400
33	mindre än 6,000 kr. av föreningar, uti. undersåtar m. fl.	48	1	1	3	104,500
34	6.000 kr................	11	—	3	12	66,000
35	6,100- 8,000 kr............	146	28	33	131	1,010,200
36	8,100—10,000 »...........	87	14	21	82	784,900
37	10,100—12,000 >...........	44	8	8	26	477,600
38	12,100—15,000 >...........	38	7	9	35	504,600
39	15.100—20,000 »...........	38	8	15	49	655,000
40	20,100—30,000 »...........	16	3	2	8	391,000
41	30,100—50,000 >...........	15	2	3	12	567,300
42	50,100—80,000 >...........	6	_	2	8	393,800
43	80,100 och däröver...........	10	—	3	10	1,474,100
44	Summa	6,472	855	1,431	5,317	15,532,700

1 Se not å sid. 12 och 13.

165

Bilagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag.

förslag till ändring i förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt, tillämpat
personer och med dein likställda.

7.	8.	9.	10.	u.	12.		13.		14.	1. \|
Avdragsbelopp.	Belopp efter vilket skatt utgår.	Uträknad inkomst- och förmögenhetsskatt.	Minskning — eller ökning + av skatte-beloppet.
Faktiskt,	Enl. försla-gets § 18,	Faktiskt,	Enl. försla-gets § 18,	Faktiskt,	Enl. förslaget,	Absoluta tal,		%.
kr.	kr.	kr.	kr.	kr.	kr.		kr.
3,395,300	19,111,590	15,921,500	205,210	63,686*00	6,156-30		57,529-70		90-33	1 l
2.388,900	13,015,060	11,782,800	1,156,640	70,696-80	34,699-20	—	35,997-60	—	50-92	2 !
2,830,350	14,015,680	13,369,150	2,183,820	106,953-20	65,424-60	—	41,528-60	—	38-83	3 i
1,847,050	9,626,750	10,364,350	2.584,650	103,643-50	77,539-50	—	26,101-00	—	25-19	4
949,350	6,479,700	8,291,350	2,761,000	99,496-20	82,830-00	—	16,666*20	—	16*75	5 1
713,100	5,950,690	8,900,800	3,663,210	124,611-20	109,896-30	—	14,714-90	—	11-81	6 !
359,200	3,591,890	6,881,500	3,648,810	110,104-00	109,464-30	—	639-70	—	0-58	7 i
231,100	2,696,350	6,212,300	3,747,050	111,821-40	112,111-50	+	590-10	+	0-53	8
210,050	2,469,650	7.124,750	4,865,150	142,495-00	146,168-40	+	3,673-40	+	2-58	9
157,000	2,023,510	7,544,600	5,678,090	165.981-20	176,413-65	+	10,462-45	4-	6-30	10
—	—	584,000	584,000	13,140-00	17,520-00	+	4,380-00	+	33''33	11
500	121,820	593,500	472,180	13,353*75	15,041-30	+	1,687''55	+	12-64	12
—	1,221,650	6,359,400	5,137,750	149,850-50	166,081-25	+	16,230-75	4-	10-83	13
—	627,790	4,399,000	3,771,210	112,490-10	124,642-35	+	12,152-25	+	10-80	14
—	365,340	3,154,800	2,789,460	86,130-00	93,388-80	+	7,258-80	4-	8-43	15
—	299.910	3,109,900	2,809,990	90,897-oo	97,384-60	+	6,487''60	+	7-14	16
—	310,080	4,135,000	3,824,920	130,598-20	137,396-80	+	6,798-60	+	5-21	17
—	253,640	4,882,100	4,628,460	171,266-00	178,953-00	+	7,687-00	+	4-49	18
—	178,000	5,457,100	5,279.100	216,347-00	226,060-00	+	9,713-00	+	4-49	19
—	90,340	4,361,500	4,271,160	195,233-00	202,719-60	+	7,486-60	+	3-83	20
—	83.870	11,120,900	11,037,030	551,974-00	665,186-60		113,212-60	+	20-51	21
13,081,900	82,583,310	144,550,300	75,098,890	2,830,708-05	2,845,408-05	+	14,610-00	+	0-52	22
163,500	1,232,100	1,085,700	17,100	4,342-80	51300		3,829-80		88-2	23
166,400	1,039,780	969,900	96,520	5,819-40	2,895-60	_	2,923-80	—	50-2	24
209,100	1,233,630	1,214,100	189,570	9,712-80	5,687-10	_	4,025-70	—	41-4	25
182,100	828,700	867,000	220,400	8,670-00	6,612-00	—	2,058-00	—	23-7	26
71,100	473,490	610,400	208,010	7,324-80	6,240-30	—	1,081-50	—	14-8	27
45,700	452,740	722,100	315,060	10,109-40	9,451-80	_	657-60	—	6.5	28
16,900	272.370	551,000	295,530	8,816-00	8,865-00	4-	49-90	4-	0''6	29
17,800	239,200	565,300	343,900	10,175-40	10,317-00	+	141-60	4-	1-4	30
10,800	245,310	735,400	500,890	14,708-00	15,041-15	+	33315	4-	2-3	31
13,100	240,170	886,300	659,230	19,498-60	20,478-06	+	979-45	-4-	5-0	32
—	—	104,500	104,500	2,351-25	3,135-00	+	783-75	4-	33-3	33
—	14,400	66,0* )0	51,600	1,485-00	1,64100	+	156.00	+	10-5	34
—	205,260	1,010,200	804,940	23,750-00	25,982-00	4-	2,232-90	4-	9-4	35
—	124,000	784,900	660,900	20,053-00	21,826-50	4-	1,773-50	4-	8-8	36
—	58,840	477,600	418,760	12,964-00	14,(M()-10	4-	1,046-10	4-	8-1	37
—	55,180	504,600	449,420	14,670-40	15,506-80	4-	836-40	4-	5-7	38
—	55,390	655,000	599,610	20,690-00	21,514-40	+	824-40	4-	40	39
—	22,330	391,000	368,670	13,670-00	14:193-50	+	523-50	+	3-8	40
1	18,760	567,300	548,540	22,414-00	23,452-00	+	1,038-00	4-	4-6	41
	6,320	393,800	387,480	17,788-00	18,658-80	4-	870-80	4-	4-9	42
—	10,350	1,474,100	1,463,750	72,417 00	84,994-<>0	+	12,577-00	+	17-4	48
890,500	6,828.820	14,686,200	8,704,380	321,42985	881,010 90	4-	9,587-05	+	300	44

166

Bilagor till Kungl. Majtts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag.

Tab. 1 (forts.). Sammandrag av beräkningar rörande verkningarna av framlagt

på 1917 års taxering för enskilda

	1.	2.	3	4-	5.	6.
	Ortsgrupper och inkomstgrupper.	Antal	Därav	Antal	Taxerat
	taxerade.	med 1 barn.1	med flera barn.1	barn.1	belopp, kr.
1	Städer (forts.) Grupp 3. Taxerad inkomst om 900 kr. och därnnder.....	1,231	117	179	641	906,800
2	1,000—1,100 > ...........	852	101	188	665	888,200
3	1,21)0—1,400 > ...........	848	144	258	911	1.091,300
4	1,500—1.700 > ...........	470	76	137	515	7481500
5	1,800—2.000 > ...........	242	35	69	272	458,500
6	2,100—2,500 . ...........	292	37	80	285	666,000
7	2,000—3.000 . ...........	172	31	31	119	4791500
8	3,100—3,600 » ...........	122	18	18	63	404.100
9	3,700—4.500 » ...........	139	15	38	127	564 600
10	4,600-5,900 » ...........	133	10	38	124	687,800
11	mindre än 6,000 kr. av föreningar, uti. nnders. m. fl.	22	—	—	_	401400
12	6,000 kr................	8	1	—	1	48.000
13	6,100— 8,000 kr............	116	21	28	96	803,600
14	8,100-10,1)00 »...........	80	15	24	82	7161500
15	10,100—12,000 >...........	45	13	11	42	490,900
16	12,100—15.000 ............	29	4	13	37	385,300
17	15,100—20.000 »...........	30	5	10	34	517,500
18	20,100—30,000 >...........	25	2	11	30	5951300
19	30,100—50,000 »...........	19	3	5	20	709.900
20	50,100—80,000 »...........	9	_	3	8	531.300
21	80,100 och däröver...........	7	1	—	1	736,200
22	Summa	4,891	649	1,141	4,073	12,470,200
23	Grupp 4. Taxerad inkomst om 900 kr. och därunder.....	967	75	107	390	771,900
24	1,000—1,11)0 > ...........	616	77	99	359	642,100
25	1.200-1,400 » ...........	735	105	152	536	944,300
26	1,500—1,700 > ...........	565	92	147	510	900,300
27	1,800—2.000 » ...........	414	83	135	512	785,800
28	2,100—2,500 » ...........	356	71	121	431	7991700
29	2,600—3,000 > ...........	112	16	37	113	3111400
30	3,100-3,600- > ...........	77	8	15	46	258,900
31	3,700—4,500 > ...........	73	17	24	84	297,200
32	4,600-5,900 » ...........	70	12	14	48	363,700
33	mindre än 6,000 kr. av föreningar uti. unders, m. fl.	91	—	—		127,900
34	6,( 00 kr................	1	_	_	_	6,000
35	6.100— 8,000 kr............	64	9	15	50	441,500
36	8,100—10.000 »...........	28	3	5	16	244,900
37	10,100—12,000 »...........	23	5	8	27	253,900
38	12,100—15,000 >...........	12	4	2	8	165,200
39	15.100— 20,000 >........... 20.100— 30,000 >...........	19	4	10	41	334,000
40	9	3	5	18	219,500
41	30.100—50.000 »...........	9	2	3	12	331.800
42	50,100—80,000 »...........	_	_		_
43	80,100 och däröver...........	4	—	—	—	407,000
44	Samma	4,245	586	899	3,201	8,607,000

1 Se not ä sid. 12 och 13.

167

Bilagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag.

förslag till ändring i förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt, tillämpat
personer och med dem likställda.

I 7.	1 8.	1 9-	10.	ii.	12.		13.		14.	1.
Avdragsbelopp.	Belopp efter vilket skatt utgår.	Uträknad inkomst- och förmögenhetsskatt.	Minskning — eller ökning + av skatte-beloppet.
Faktiskt,	Enl. försla-gets § 18,	Faktiskt,	Enl. försla-gets § 18,	Faktiskt,	Enl. förslaget,	Absoluta tal,		%■
kr.	kr.	kr	kr.	kr.	kr.		kr.
128.800	906,800	778,000		3,112-00			3,112-00		100-00	1
137,800	842.400	750,400	45,800	4,502-40	1,374,00	_	3,128-40	_	69-48	2
184,700	992,550	906,600	98,750	7,252-80	2,962-50	_	4,290-30	_	59" 15	3
105.300	623470	643.200	125.030	6,432-00	3,750-90	_	2,681-10	_	41-68	4
55,300	345 931	403,200	112,570	4,838-40	3,377-10	_	1,461-30	_	30-20	5
42,900	436.450	623.10)	229.550	8.723-40	6,886-50	_	1,836-90	_	2106	6
17,300	255,730	462.200	223.770	7,395-20	6.713-10	_	682-10	_	9-22
6,300	181,470	397.800	222,630	7.160-40	6,678-90	_	481-50	_	6-72	8
12,700	216.540	551,900	348,060	11,038-00	10,441-80	_	596-20	_	5 40	9
12,400	207,150	675.400	480,650	14,858-80	14.827-75	—	3105	_	021	10
—	—	40.400	40.400	909 00	1,212-00	_	303-00	_	33-33	11
100	11.250	47.900	36,750	1,077-75	1,166-25	+	88-50	+	8-21	12
—	180,780	803,600	622,820	18,888-00	20,058-70	+	1,170-70	+	620	13
—	127,700	716.500	588.800	18,258-00	19,408-00	+	1,150 00	+	630	14
—	71.300	490,900	419.600	13,947-00	14,011-00	+	64-00	+	0-46	15
—	43,620	385.300	341,680	11.158 80	11,782-20	+	623-40	+	5-59	16
—	42,660	517.5(10	474,840	16.350-00	17,043-60	+	693-60	+	4-24	17
—	39.990	595,300	555,310	20.657-00	21,140-60	+	483-50	+	2-34	18 I
—	25,300	709,900	684.600	29,041-00	29,195-00	+	154-00	+	0-53	19 !
—	10.800	531.300	52C.500	23 4 5-00	24,34500	+	930-6 o	+	3-97	20 1
—	8.850	736,200	727,350	36,322-00	38,587-50	+	2.265-50	+	624	21 !
703,600	5,570,740	11,706,600	6,899,460	265,336*95	254,962 30		10,37465	-	3-91	22
346.700	771,900	425,200		1,700-80			1,700-80		100-00	28 i
256.500	619.830	385,600	22,270	2.313-60	668-10	—	1.645-50	_	71-12	24
328.200	864,940	616,100	79.360	4.928-80	2,380-80	_	2,548-00	_	5170	25
275,400	766.940	624,900	133.360	6.249 00	4,000-80	_	2,248-20	_	35-98	26
207,900	629.230	577,900	156,570	6,934-80	4.697-10	_	2,237-70	_	32-27	27
159,700	581,340	640,000	218.360	8,960-00	6,550-80	_	2,4( 9-20	_	26-89	28
41,900	192.180	269.500	119,220	4,31200	3,576 00	_	735-40	_	17-05	29
4.600	125,470	254,300	133.430	4,577-40	4,002-90	_	574-50	_	1255	30
8,400	128.260	288,800	168.940	5.776-00	5.068-20	_	707-80	_	12-25	31
4,800	117,540	358,900	246,160	7.895-80	7 565-60	—	330-20	_	4-18	32
—	—	127.900	127,900	2,877-75	3,837-00	+	959-25	+	33-33	33
—	1,350	6.(i00	4,650	135-00	147-75	+	12-75	4-	9-44	34
—	105.030	441,500	336,470	10.36500	10,816-4 5	+	451-45	4-	4-36	35
—	44,280	244,9n0	200.620	6,185-00	6,600-30	+	415-30	+	6-71	36
—	39,910	253.900	213.990	6,925-00	7,152-15	+	227-15	4-	328	37
—	20,140	165 200	145,060	4,868-00	5,022-40	+	1544 0	+	3*17	38
—	36,770	834,01(0	297,230	10.605''00	10,654-20	+	49-20	+	0-4 6	39
—	17,310	219.500	202.190	7,671-00	7,724-50	+	53-60	+	0-70	40
	16,240	331,800	315,560	13,03500	13,39300	■t	358-00	+	2*76	41
—	4,350	407,000	407,650	19.886-00	21,597-00	4-	1,711-00	+	8-60	42 43
1,634,100	5,083,010	6,072,900	8,528,990	130,200 »6	125,455-66		10,745-30	—	7-89	44

168 Bilagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag.

Tab. 1 (forts.). Sammandrag av beräkningar rörande verkningarna av framlagt

på 1917 års taxering för enskilda

	1.	2.	3.	4-	5.	6.
	Ortsgrupper och inkomstgrupper.	Antal	Därav	Antal	Taxerat
	taxerade.	med 1 barn.1	med flera barn.1	barn.1	belopp, kr.
1	Städer (forts.). Grupp 5. Taxerad inkomst om 900 kr. och därunder.....	9,257	380	317	1.245	7,829,000
2	1,000—1,100 »............	9,051	477	405	1.565	9,447.300
3	1.200—1,400 »............	10,554	863	838	3,141	13.677,100
4	1,500—1,700 .............	9,363	1,198	1,326	4,785	14,871.400
5	1,800—2.000 >............	5,864	739	901	3,171	11.092.700
6	2,100—2.500 >............	5,315	675	769	3.030	12,036,000
7	2,600—3,000 »............	2.826	327	400	1,431	7.859,400
8	3,100-3,600 »............	1,873	173	208	742	6,223,800
9	3,700—4,500 >............	1,667	137	187	654	6,746,200
10	4,600-5,900 »............	1,823	136	206	66 i	9,488,600
11	mindre än 6,000 kr. av föreningar, uti. unders, m. fl.	1,667	9	11	35	2,850.600
12	6,000 kr................	120	15	11	44	720,000
13	6,100— 8,000 kr............	1,459	192	227	798	10,202,200
14	8,100—10,000 >...........	919	109	2(10	622	8.245,900
15	10,100-12,000 ............	699	85	102	347	7,696,2a''
16	12.100—15.000 »...........	581	75	95	3ol	7.82(1,400
17	15,lti0—20,il00 . . •.........	558	72	106	376	9,657,500
18	20,100—30,000 >...........	581	68	no	397	14,201,000
19	30,100—50,000 >...........	470	54	99	344	18,052,000
20	50,100—80,000 »...........	228	31	47	173	14,141,300
21	80,100 och däröver...........	360	42	91	290	85.964,600
22	Summa	65,235	5,857	6,056	24,152	278,823,200
23	Samtliga grupper. Taxerad inkomst om 900 kr. och därunder.....	13,183	712	862	3,187	10.756.900
24	1,000—1,100 »............	11,605	816	939	3,508	12,113,900
25	1,200-1,400 »............	13,241	1,288	1,552	5,701	17,135.900
26	1,500—1.700 »............	11,060	1,465	1,836	6.657	17.569,300
27	1,800—2.000 >........■ . . . .	6.880	904	1,199	4,317	13,018,500
28	2,100—2,500 >............	6,300	824	1,039	4,008	14,269,500
29	2,600—3,000 >............	3,313	408	500	1,799	9,218,200
30	3,100—3,600 »............	2,247	232	280	1,002	7,469,900
31	3,700—4,500 »............	2,061	189	279	974	8,354,200
32	4,600 -5,900 .............	2,199	191	289	964	11,439,500
33	mindre än 6,000 kr. av föreningar, uti. unders, m. fl.	1,828 140	10	12	38	3.123,400
34	6,000 kr................	16	14	57	84(J,000
35	6,100— 8,000 kr............	1,785	250	303	1,075	12,457,500
36	8,100-10,000 »...........	1,114	141	250	802	9.992.200
37	10,100—12,000 »...........	811	in	129	442	8.918,600
38	12,100-15,000 » . •.........	660	90	119	381	8,875,500
39	15,100—20,000 » ..■........	645	89	141	509	11,164.000
40	20.100—30,000 »...........	631	76	128	453	15,406,800
41	30,100—50,000 »............	513	61	no	388	19.661,000
42	50,100—80,000 »...........	243	31	52	189	15,066,400
43	80,100 och däröver...........	381	43	94	301	88,581,900
44	Summa för städer	80,843	7,947	10,127	36,743	315,433,100
45	Summa för landsbygd och städer	1G1.847	18,482	33,709	124,470	473,065,300

1 Se not ä sid. 12 och 13.

Bilagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag. 169

förslag till ändring i förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt, tillämpat
personer och med dem likställda.

7. !	8.	9. \|	10.	n. \|	12.		13. \|	14. \|	1.
Avdragsbclopp.	Belopp efter vilket skatt utgår.	Uträknad inkomst- och förmögenhetsskatt.	Minskning -ökning + av heloppc	eller skatto- t.
j-- Faktiskt, kr.	Enl. försla-gets § 18, kr.	Faktiskt, kr.	Enl. förslå-gets § 18, kr.	Faktiskt, kr.	Enl. försla-gets § 18, kr.	Absoluta tal, kr.	%■
3,057,950 3,132,3''''0 4,078,600 4,243,400 2,416,850 2,002.810 1,059,500 74,620 65,600 66,300 4,000 1	7.829,000 9.318.120 12,783,540 12,903,910 9,0u6,8t)0 8,868,300 4,903,480 3,225,800 2,883,660 3,137,830 179,450 2.510,910 1,583.370 1.168.120 989,630 965.460 1,014,280 820,610 404,850 634,950	4.771.050 6.315.000 9.598.500 10,628,0'' 0 8,675,850 10.033,190 6.799.900 6,149,180 6.680,600 9.422.300 2.850.600 716 000 10.202.200 8.245.900 7.696,2u0 7,820,400 9.657.500 14,201.(00 18.052.000 14.141.300 85.964.600	129,180 893,560 1.967,490 2,085,900 3,167,700 2 955,920 2,998,000 3.862,540 6.350.770 2,850,600 540,550 7,691,290 6,662,530 6,528.080 6.830.770 8,692,040 13,186,720 17,231,390 13.736,450 85,329,650	19,084-20 37.89000 76,788-00 106,280 00 104,110-2(1 140,464-66 108,798 40 110,685-24 133 612 00 207,290-60 64.138-50 16,143-25 240,482 50 210,319-00 209,841 00 228,560-00 305,422-00 496 324-00 715,957-90 629,668-00 4,286,263-00	3,875-40 26,806-80 59,024 70 62,577-00 95,031-00 88.677-60 89,94000 115,876-20 194,93305 85,51800 17,119-25 247.31015 219.403-55 218,232-80 235.465-80 311,411-60 505.371-00 737,019-50 649,767-00 5.470,97200	- 19,084-20 - 34,014-60 - 49,981-20 - 47,255-30 - 41,533-20 - 45,433-66 - 20.120-80 - 20,745-24 - 17,735-80 - 12.357-55 + 21,379 50 + 976-00 + 6,827-65 t- 9,084-55 + 8,391-80 + 6,9u5''80 + 5 989-60 + 9.047-00 + 21,061 60 + 20,099-00 + 1,181,70900	-100-00 - 89-77 - 6509 - 44-46 - 39-89 - 32-35 - 18-49 - 18-74 - 13 27 - 5 96 + 33-33 + 6-05 + 2''84 + 4-32 + 4-00 + 3-02 + 1-96 + 1-82 + 2-94 + 3-19 + 27-64	1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21
\| 20,201,930	85,132,070	258,621,270	193,691,130	8,448,122-45	9,434,332 40	+	986,209-95	+ 11-67	22
3,696,950 3,693,000 ! 4.800,600 4,806,200 i 2,751,150 2,25'' ’!n - 1,135,600 103,320 97,500 96,600 4,100 z	> 10,739,800 11,820,130 i 15,874,660 i 15,123 020 10,455,450 11 10,338,830 5,623,760 3,771,940 3,473,770 3,702,690 206,450 3.001.980 1,879,350 1,338,170 1,108.570 1,KKI280 1,093.910 880,910 421,970 658,500	7,059,950 8.420.900 12,335,3'' >0 12.763,100 10.267,350 12,018.390 8,082,600 7.366.580 8,256 700 11.342.900 3.123.400 835.900 12,457,500 9,992,200 8,918,600 8,875,500 11.164.000 15.406,800 19.661.000 15.066.400 88.581.900	17,100 293,770 1,261.240 2.446.280 2.563,050 3,930,670 3,594,440 3,697.960 4,''80,430 7,736,810 3,123,400 633,550 9.455.520 8,112,850 7.580.430 7,766 930 10.063,720 14,312,890 18,780.090 14.644.430 87.923.4i	28,239-80 50,525-40 98,682-40 127.631 00 123,208-20 168.257- 46 129.321- 60 132,598-44 165,134-00 249,543-xO 70,276-50 18,841-00 293.485-50 254,815 Of 243.677-0C 259.257- 2( 353.O67-0C 538.322- 0( 780,447!K 670.871 o ( 4.414.888 0	513-00 8.813-10 37,837-20 73,388-40 76,891-50 117 920 10 107.833-2( 110,938-80 116,127-35 237,804-45 93,702-0( 20,074-25 304 168-2C 267,238-35 253,4060. 267,777-21 360,623-81 548,429-51 803,059 5 692,770 8 i 5,616,150-5	- 27,726-80 - 41,712-30 - 60,845-20 - 54,242-60 - 46,316-70 - 50,337-36 - 21,488-40 - 21,659-64 - 18,706-65 - 11,739-35 + 23,425-— + 1,233-25 + 10,682-70 + 12,42335 + 9,729-05 + 8.52000 + 7,556-80 + 10,107-50 + 22,611-60 ) + 21,899-80 i +1,201.262-50	— 98-18 — 82 56 — 61-66 - 42 50 - 37-59 - 29-92 1 - 16 62 - 16-33 - 11-38 - 4-70 + 33-33 + 6’55 + 3-64 + 4-88 + 399 + 329 + 214 + 1-88 + 2-90 + 3-26 + 27-21	23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43
23,430,130	102,614,140	291,990,970	212.818,960	0,171,099-2	) 10,145,767 2	+	974,677 05	+ 10-63	44
80,518,030	185,147,450	430,547 270	287,917,850	12,001,858 2	j 12,991,1753	i +	989,817 05	+ 824	4 5

Bihang till riksdagens protokoll 1919. Bil. till prop. Nr 259.

170

Bilagor till Kangl. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag.

Tab. 2. Till inkomstskatt år 1917 taxerade inländska aktiebolag och solidariska

antal, sammanlagt kapital, taxerat belopp

I a. |i a. |

Inkomst i förhållande till kapitalet.

Landsbygd.

Skatte procent.

|| Antal
taxerade
bolag.

Sammanlagt

kapital,

kr.

1	Ej överstigande 4 procent . . .		2-50
2	Överstigande	4	men	ej 47* procent . . .	2-55
3	>	4 Va	>	> 47»	Y	2''60
4	>	4‘/s	>	> 47»	Y	265
5	»	47*	>	» 5	Y	270
6	>	5	>	> 5 Va	Y	275
7	»	5’/s	Y	» 57s	Y	2''80
8	Y	57»	Y	» 6	Y	2''85
9	Y	6	Y	> 67»	Y	2''90
10	>	67s	Y	» 67»	Y	2''95
11	>	67»	Y	» 7	Y	3 00
12	>	7	Y	» 77»	Y	3»5
13	>	77»	Y	» 77»	Y	310
14	>	7’/»	Y	» 8	Y	3 15
15	Y	8	Y	> 87»	Y	320
16	>	87»	Y	> 87»	Y ...	3.25
17	Y	87»	Y	> 9	Y	3-30
18	>	9	Y	» 97»	Y	335
19	Y	97»	>	> 97»	Y	340
20	Y	97»	Y	» 10	Y ...	3 45
21	Y	10	Y	» 107»	Y	3-50
22	Y	107»	>	> 107»	>	355
23	>	107»	Y	> 11	Y	360
24	Y	11	Y	» 117»	» ...	365
25	Y	117»	Y	> 117»	Y	3‘70
26	Y	117»	Y	* 12	Y ...	3 75
27	>	12	Y	> 127»	Y ...	3-80
28	>	127»	Y	» 13	Y ...	3 85
29	Y	13	Y	> 137»	Y	3-90
30	Y	137»	Y	» 14	Y	395
51	Y	14	Y	> 147»	Y	400
32	>	147»	Y	» 15	Y ...	405
33	»	15	Y	> 157»	Y	410
34	Y	157»	Y	» 16	Y	4-15
35	Y	16	Y	> 161/»	Y ...	4-20
36	Y	167»	Y	» 17	Y	4-25
37	»	17	Y	» 177»	Y	4-30
38	>	177»	Y	» 18	Y	4-35
39	Y	18	Y	» 187»	» ...	440

Taxerat inkomstbelopp,

kr.

161

13
9
9

14
19

15
18

20
22
11

14
8

15
11
14
20

16
16
20
21
13
21
11
12
21
20

35,545,931
956,815

814,200
1,236,490
1,594,273
1,847.113
6,651,503
5,825,805
3,712,041
1,097,383
3,712,312
5.029,71*8
4.195,333
2,511.907
3,3814533
11,406,327
2,364,495
5,258,741
4,546,182
2,268,891
4,143,414
504,746
1,026,085
3,986,737
6,611,319
491,938
3,791,460
7,575,703
2,403,690
3,653,676
15,607,860
4,968.174
16,990,970
6,315,351
772.620
8,528,572
4,348.286
18,468,880
3,370,604

882.200

34,000

36,400

57.600

77,100

102.500

363.000

341.300

229.300

111,600

258.200

359.500

361.200

201.500

300.800

981.400

210.600

483.800

435.600

224.900

417.000

55,800

111.900

445.300

777.400
57 300

398.200

982.500

338.600

515,100

2.198.100

''736,700

2.587.500

1.003.500

129.300

1,430,800

788.400

3,298,400

729.000

Uträknad

skatt,

kr.

22,040
867
947
1,526
2,082
2,819
10,165
9,721
6,650
3.289
7,686
10,962
11,197
6.347
9,625
31,896
6,946
16.207
14,810
7.760
14,595
1,981
4,022
16,254
28,763
2,149
15,131
37,*96
20.997
20 327
87,921
29,808
106,087
41,645
5,431
60,842
33,901
143,915
32,076

1 Den bristande överensstämmelse, som här och var förekommer de olika kolumnerna emellan, beror

Bilagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag.

171

bankbolag, med fördelning efter inkomstens storlek i förhållande till kapitalet:
och uträknad skatt. Preliminära tal.1

1	8. \|	9. \|	10.	11.	12. \|	13.	14.	1.
	S t ä	der.			Hela	riket.
Antal	Sammanlagt	Taxerat in-	Uträknad	Antal	Sammanlagt	Taxerat in-	Uträknad
taxerade	kapital,	komstbelopp,	skatt,	taxerade	kapital,	komstbelopp,	skatt,
bolag.	kr.	kr.	kr.	bolag.	kr.	kr.	kr.
594	228,329,208	5,160,600	129,410	755	263,875,139	6,042,800	151,450	1
35	8.320,460	340,900	8.693	48	9,277,275	374,900	9,560	2
47	10,717.932	525,400	13,658	56	11,532,132	561,800	14,605	3
30	8,278,087	486,400	12,890	39	9,514,577	544,000	14,416	4
51	14,701,404	720,100	19,443	63	16.295,677	797,200	21,525	5
48	15,137,860	784,900	21,585	67	16,984.973	887,400	24,404	6
38	11,358,138	601,200	16,791	53	18,009,641	964,200	26,956	7
42	15 753,305	919,000	26.181	61	21,579,110	1,260,300	35,902	8
60	21,864,051	1.355,100	39,298	78	25,576,092	1.584,400	45,948	9
51	15,609,314	1,016,500	29,987	65	17,306,697	1,128,000	33,276	10
49	8,754,800	594 800	17,844	68	12.467,112	851.000	25 530	It
44	10.525.988	751,800	22,968	59	15,555,776	1,111,300	33,930	12
50	12,481,074	935.500	29,001	69	16,679,407	1,296,700	40,198	13
40	25,854,255	2,041,000	64,292	55	28,366,162	2,242,500	70,639	14
44	22,609,118	1.851,000	59,132	62	25,990,451	2,151,800	68,757	15
44	43,790,898	3,710,300	120,585	60	55,197,225	4,691,700	152,481	16
34	22,962,546	2,014.200	66,469	54	25,357,041	2,224,800	73.415	17
34	59,457,279	4,482,400	150,160	56	64,716,020	4,966,200	166,367	18
51	116.543,594	11,150.200	376,718	62	121,089,776	11,585,800	391,558	19
43	32,781,003	3,245,100	111.956	56	35,049,894	3,470.000	119,716	20
45	41.948,932	4,293.300	150,266	59	46,092,346	4,710.300	164,861	21
34	185,641,547	19,406,600	688,934	42	186,146,293	19,462,400	690,915	22
36	32,589,539	3,537,900	127,335	53	33,615,624	3,649,800	131,357	23
35	36,656,765	4,017,000	148,657	50	40,643.502	4,462,300	164,911	24
35	25,522,488	2,949,300	109,124	46	32,133,807	3,726.700	137,887	25
34	17,800,701	2,093.900	78,521	48	18,292,639	2,151,200	80,670	26
48	114,292,418	14,040,600	533,305	68	118.083,878	14,438,800	548,436	27
48	35.244,205	4,590,700	178.056	65	42.819,908	5,573,200	215,952	28
50	206.101,605	29,287,900	1,150,340	66	208,505,295	29,626,500	1,171,337	29
51	49,520.380	6,746,800	266,498	i 67	53,174.056	7,261,900	286,825	30
45	69,360,213	13,717,600	548,704	65	84.968,073	15,915,700	636,628	31
40	27,700,447	4,504,300	182,428	61	32,668,621	5,241,000	212.236	32
50	143.097,469	21.764,500	892,368	63	160,088,439	24,352,000	998,455	33
37	10,490,353	1,735,300	72,015	58	16,805,704	2,738.800	113,660	34
41	15.356,688	2,498,100	104,920	52	16,129,308	2,627,400	110,351	35
38	7,599,844	1,274,000	54,145	50	16,128,416	2,704,800	114,987	36
44	53,483,597	9,763,700	420,497	65	57,*31,883	10,552,100	454.398	37
43	20 328,254	3,064,900	133.772	63	38,797,134	6,363.300	277,687	38
33	7,446,505	1,362,600	59,676	1 51	10,817,109	2,091,600	91,752	39

på vissa fel i materialet, vilka ännu ej hunnit avlägsnas.

172

Bilagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag.

Tab. 2 (först.). Till inkomstskatt år 1917 taxerade inländska aktiebolag och soli kapitalet:

antal, sammanlagt kapital, taxerat

1,	2.	3.	I 4.	1 6.	1 6.
Inkomst i förbållahde till kapitalet.	Skatte- procent.	Antal taxerade bolag.	Lan Sammanlagt kapital, kr.	d s b y g d. Taxerat in-komstbelopp, kr.	Uträknad skatt, kr.
1	Överstigande IS1/*	men ej	19	procent .			4-45	17	1,022,647	191,300	8,513
2	> 19	> >	19i/* >			450	16	9,605,802	1,856,500	83,543
3	> 19''/j	> »	20	>			4-55	20	5,386,171	1,071,3:''2	48.744
4	> 20	> »	21	>			4-60	29	5,839,605	1,283,000	59.018
5	> 21	> >	22	»			4-65	43	28,691,0-SO	6,066,000	282.074
6	22	» >	23	»			4-70	20	7,134,657	2,329.800	109,604
7	. 23	» >	24	»			4-75	18	4,566.816	1,088,600	51,708
8	> 24	> >	25	>			4-80	22	14,053.319	3,464,000	166.272
9	» 25		26	>			4-85	14	7,536,153	1,907,700	92,524
10	» 26	> »	27	>			4-90	31	10,153,124	2,694,600	131,836
11	> 27	> »	28	>			4-95	17	3,701,5(15	1,021,000	50.539
12	> 28	> »	29	>			500	27	16,962,742	4,847,400	242,570
13	> 29	> >	30	>			505	20	12,793,663	3,807,700	192.478
14	> 30	> >	32	>			5-10	44	59,581,503	18.850,100	999,529
15	> 32	> >	34	>			515	22	10,730,164	2,512,500	129.394
16	> 34	> >	36	»			5-20	26	14,440.531	5,160,300	230,873
17	> 36	> >	38	»			525	30	23,333,323	8,659,100	454,603
18	> 38	> >	40	>			5-30	30	14.502,979	5,579.500	295.714
19	» 40	> >	45	»			5-35	50	39,867,687	17.241,800	922,372
20	» 45	> >	50	>			5-4 0	44	32,353,511	15,551.400	839,776
21	> 50	> i	55	>			5''45	39	39,046,lo8	10,185,800	555.126
22	» 55	> >	60	>			5-50	22	8,647,481	2,963,400	270,987
23	> 60	> >	65	>			5''55	24	5,786.415	3,761,700	208,774
24	> 65	> >	75	>			560	39	11,342,012	8,097.200	463.497
25	> 75	> >	85	>			5-65	32	12,530,786	9,946,400	561,971
26	> 85	> »	90	>			5 70	9	1,081,511	957,200	54,560
27	» 90	> >	95	)			5''75	6	4,057,778	1,772,000	101,890
28	> 95	> >	100	>			5-80	11	2,7.16,100	2,647,900	153.578
29	» 100			>			5-85	101	24,446,037	37,904,700	2,215,922
30				Samtliga bolag	2-50-5-85	1,585	650,068,110	206,471,192	10,865,275

Bilagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag. 173

dariska bankbolag, med fördelning efter inkomstens storlek i förhållande till
belopp och uträknad skatt. Preliminära tal.1

7.	8.	9.	10.	il.	12.	13.	14.	1.
	S t ä	der.		Hela riket.
Antal	Sammanlagt	Taxerat in-	Uträknad	Antal	Sammanlagt	Taxerat in-	Uträknad
taxerade	kapital,	komstbelopp,	skatt,	taxerade	kapital,	komstbelopp,	skatt,
i bolag.	kr.	kr.	kr.	bolag.	kr.	kr.	kr.
43	35.326,113	6,671,600	296,886	60	36,348,760	6,862,900	305,399	1
26	6,577,982	1.269,800	57,141	42	16.183,784	3.126,300	140,684	2
42	11,582,358	2,295,100	104,427	62	16.968,529	3,366.492	153,171	3
68	29,146,755	5,914,500	272,067	97	34,986,360	7,197,500	331,085	4
67	17,167,746	4,678,800	193,273	no	45,858,776	10,744,800	475,347	5
75	37,777,132	8,543,600	401,573	95	44,911,789	10,873,400	511,177	6
78	30,535.775	7,233,600	343.596	96	35,102,591	8,322,200	395,304	7
65	55,517,669	14,010,400	672,494	87	69,570,988	17,474,400	838.766	8
46	71,009,842	18,262,600	885,731	60	78.545,995	20,170.300	978,255	9
60	24.293,190	6,363,700	311,821	91	34,446,314	9.058,300	443,657	10
49	41,032,928	11,277,300	658,264	66	44,734,433	12,298.300	608,803	11
50	22,128,650	5,880,700	292,510	77	39,091.392	10,728,100	535,080	12
40	13,910,240	4.121,600	208,631	60	26,703,903	7,929,300	401,109	13
98	56,945,376	17.693,500	902,363	142	116,526,879	36,543,600	1,901,892	14
90	27,218,883	8,549,100	440,278	112	37,949.047	11,061,600	569,672	15
72	36,245,262	11,053,500	574,782	98	50,685,793	16.213,800	805,655	16
80	22,512,886	8,597,300	433,885	no	45,846,209	17,256,400	888,488	17
71	57,767,264	22,674,000	1,202,082	101	72,270,243	28,253,5n0	1,497,796	18
146	42,947,969	18,067,700	966,882	196	82,815,656	35,309,500	1,889.254	19
123	52,212,236	24,803,653	1,345,265	167	84,565,747	40,355,053	2,185,041	20
109	61,814,514	31,827,200	1,731,582	148	100,860,622	42,013 000	2,2i9,708	21
93	84,755,544	48,753,900	2,681,529	115	93.403,025	51,717,300	2,952,516	22
63	59,023,002	43,619,400	2,459,609	87	64,809,417	47.381,100	2,668,383	23
112	49,132,071	34,441,100	1,922,078	151	60,474,083	42,538,300	2,385,575	24
77	23,398,013	18,634,100	1,052,817	109	35,928,799	28,580,500	1,614,788	25
40	17,094,920	14,789,600	843,150	49	18,176,431	15,746,800	897,710	26
27	7,227,633	6,643,300	382,008	33	11,285.411	8,415,300	483,898	27
29	7,984,292	7,766.100	446,956	40	10,740,392	10,414,000	600,534	28
429	126,898.968	233.263,040	13.645,578	530	151,345.005	271,167,740	15,861,500	29
4,584	2,935,230,477	841,035,193	42,868,910	6,169	3,585,298,687	1,047,50(5,385	53,734,185	30

Bil, 7.

Bilaga till Kungl. Maj.is proposition N;r 259

BETÄNKANDE OCH FÖRSLAG

ANGÅENDE

ÄNDRADE BESTÄMMELSER I
FRÅGA OM BESKATTNING AV
AKTIEBOLAG OCH SOLIDARISKA
BANKBOLAG SAMT
DERAS DELÄGARE

AVGIVET DEN 20 MARS 1919 AV

INOM KUNGL. FINANSDEPARTEMENTET
TILLKALLADE SAKKUNNIGA

INNEHÅLL

Sid.

Skrivelse till chefen för finansdepartementet.......................................... 5

Förslag till författningsändringar............................................................ 7

Historik.

1902 års bestämmelser rörande bolagsbeskattningen................................... 11

1910 års » » » ................................. 12

Nu gällande bestämmelser ............................................................................. 15

Motion vid 1913 års riksdag ...................................................................... 19

Förslag vid 1918 års riksdag .................................................................. 24

Kammarrättens yttrande ......................................................................... 28

Departementschefens yttrande..................................................................... 30

Beskattning vid bolags upplösning .............................................................. 35

Departementschefens yttrande..................................................................... 39

Författningsförslag 1918............................................................................. 40

Motion vid 1918 års riksdag .................................................................... 41

Bevillningsutskottets utlåtande ................................................................. 43

Uppdrag åt sakkunniga ........................................................................... 49

Motiv.

Allmän motivering ................................. 51

Beskattning av ej utdelade vinstmedel .................................................... 52

Beskattning vid bolags upplösning.......................................................... 63

Särskild motivering ................................................................................. 71

Särskilt yttrande ........................................................................................ 77

Bilaga med statistiska uppgifter.............................................................. 81

Till herr statsrådet och chefen för kungl. finansdepartementet.

På grund av nådigt bemyndigande den 28 juni 1918 att tillkalla
högst fyra sakkunniga för att inom finansdepartementet biträda vid
utarbetande av förslag i vissa hänseenden till nya bestämmelser
rörande beskattning av aktiebolag och solidariska bankbolag har
herr statsrådet samma dag anmodat undertecknade att deltaga i
före nämnd i arbete och därvid uppdragit åt undertecknad Kobb att
i egenskap av ordförande närmast leda arbetet.

Då det under arbetets gång visade sig nödvändigt att vid utarbetandet
av förslag till erforderliga ändringar i gällande skatteförordningar
m. m. anlita biträde av en person med speciell kompetens,
har på anmodan av de sakkunniga kammarrättsrådet John
Erici tillhandagått med sådant biträde.

Vissa statistiska utredningar hava för de sakkunnigas räkning verkställts
av aktuaricn, fil. lic. N. O. Nilsson.

Såsom sekreterare har efter de sakkunnigas förordnande tjänstgjort
riksgäldssekreteraren John Hägglund.

De sakkunniga hava sökt införskaffa uppgifter angående skattelagstiftningen
i vissa främmande länder å området för de sakkunnigas
uppdrag men till följd av rådande tidsförhållanden hava uppgifter
härom dels ej inkommit i sådan tid dels ej i sådan omfattning, att
någon redogörelse i ämnet kunnat av de sakkunniga lämnas.

Efter fullbordat arbete få de sakkunniga härmed överlämna sitt
betänkande jämte förslag till därav föranledda ändringar i och tilllägg
till gällande skatteförfattningar.

Särskilt yttrande i vissa avseenden har avgivits av undertecknad
Treffenberg.

Stockholm den 20 mars 1919.

GUSTAF KOBB

AXEL RUNE G. W. KÄLLMAN ERNST TREFFENBERG.

Förslag till författningsändringar.

Förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt.

Ändrad lydelse av 7 § 3:o c).

c) vinster — — — — — — fem år, ävensom, utan hänsyn till
sistnämnda tidsbestämmelse, vinst för delägare i inländskt aktiebolag
eller solidariskt bankbolag, uppkommen vid skifte av bolagets tillgångar
eller genom icke yrkesmässig avyttring av aktie eller banklott
efter början av det kalenderår, under vilket bolaget trätt i likvidation
eller, för delägare i aktiebolag, i följd av aktiekapitalets nedsättning,
allt dock efter avdrag — — — — — — — — affärer;

Tillägg i 8 §, andra stycket.

Såsom inkomst taxeras icke:

vinst å icke yrkesmässig — — — — — — — därutöver; dock med
iakttagande av vad i 7 § 3:o c) är sagt om taxering av vinst i vissa
fall för delägare i inländskt aktiebolag och solidariskt bankbolag.

Tillägg i 20 § *

(såsom ett 2 mom.).

2 mom. Utöver den inkomstskatt, varom i 1 mom. är stadgat,
skall av där omförmält bolag erläggas inkomstskatt med två kronor

för varje fullt hundratal av den del av bolagets nästföregående år
till inkomstskatt enligt 1 mom. taxerade inkomst, som icke utdelats
eller utskiftats till delägarna.

I den mån enligt detta moment beskattade tillgångar utgå till
delägarna, äger bolaget återbekomma erlagd skatt i den ordning, som
är stadgad i fråga om restitution av kronoutskylder.

Tillägg i särskilda anvisningar till ledning vid taxeringen 4:0)

(efter första stycket).

Om beskattning av tillfällig vinst i vissa fall för delägare i inländskt
aktiebolag eller solidariskt bankbolag stadgas i 7 § 3:o c).

Inkomstskatt enligt 20 § 2 mom. beräknas å bolagets det nästföregående
året taxerade inkomst efter avdrag för vad som visas
därav hava utdelats eller utskiftats till delägarna.

Ändringar i förordningen om taxeringsmyndigheter och
förfarandet vid taxering.

Ändring i 3 §.

Deklaration — — — — — — — — - — — — — —

— — — — i stad.

För inländskt aktiebolag eller solidariskt bankbolag uppgivas
särskilt bolagets kapital ävensom bolagets nästföregående år till inkomstskatt
taxerade inkomst och vad därav tilldelats delägarna såsom
utdelning eller utskiftning; har uppgift i sistberörda avseende ej
kunnat lämnas i bolagets deklaration, må densamma särskilt ingivas
till vederbörande taxeringsnämnds ordförande eller, om taxeringsnämnden
avslutat sitt arbete, inom den i 39 § stadgade tid till
prövningsnämnden.

Deklaration, som — — — — — — — löpande året.

Ändrad lydelse av 11 § 2:o e).

*■

e) av styrelse eller likvidatorer för inländskt aktiebolag eller
solidariskt bankbolag:

1) i fråga — —

aktien:

uppgift å vad varje delägare under nästföregående år tilldelats
såsom utdelning eller utskiftning eller i följd av aktiekapitalets ned -

sättning;

2) i fråga — — — — — — för styrelsen eller likvidatorerna;

Ändring i 82 §.

Det åligger — — — — — — — — — —i förekommande fall,

det belopp, efter vilket sådan skatt utgår, samt i fråga om inländskt
aktiebolag och solidariskt bankbolag det belopp, varå inkomstskatt
enligt 20 § 2 mom. förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt
skall beräknas, dels ock — — — — — — — — — —

Tillägg i 59 §.

(såsom ett 3 mom.)

3 mom. Därest efter anförda besvär över pröyningsnämnds
beslut taxering till inkomstskatt enligt 20 § 1 mom. i förordningen
om inkomst- och förmögenhetsskatt ändras eller sådan taxering varder
åsatt, vidtages den jämkning i redan påförd taxering enligt 2 mom.
i nyssnämnda paragraf eller den påföring av sådan taxering, som må
därav föranledas. Framgår ej av tillgängliga handlingar, huruvida
och till vilket belopp taxering enligt sistberörda mom. ägt rum, skall
erforderlig uppgift härom införskaffas.

Ändringar i deklarationsblanketten.

Särskild uppgift av aktiebolag och solidariskt bankbolag.
(Formulär nr 1 A).

Bolagets kapital eller — — — — — — — — av kapitalet.
Bolagets förra året till inkomstskatt taxerade inkomst uppgick
till — — — kr., och hava därav intill denna dag delägarna tilldelats
— — — — kr. (Se 31).

Ändrad avfattning av punkt 18 i anvisningar för deklarationsblankettens

ifyllande.

(Formulär n:r 1 A).

18. Såsom — — — — ——— fem år, ävensom, utan hänsyn
till sistnämnda tidsbestämmelse, vinst för delägare i inländskt aktie -

bolag eller solidariskt bankbolag, uppkommen vid skifte av bolagets
tillgångar eller genom icke yrkesmässig avyttring av aktie eller banklott
efter början av det kalenderår, under vilket bolaget tratt i
likvidation, eller, för delägare i aktiebolag, i följd av aktiekapitalets
nedsättning. Visar — — — — — — avdrag.

(Motsvarande ändring i formulär nr 1 B, punkt 8 i anvisningarna).

Tillägg i punkt 31 i anvisningar för deklarationsblankettens ifyllande.

(Formulär nr 1 A).

31. Till kapital räknas--—---beräknats.

Den taxerade inkomsten upptages till det belopp, som bestämts
av taxeringsnämnden eller, cm d ss beslut ändrats av högre myndighet,
det sålunda bestämda beloppet. Såsom delägarna tilldelat
uppgives vad av den taxerade inkomsten tilldelats dem såsom utdelning
eller utskiftning.

Två nya kolumner i inkomstlängden.

Rubriker:

1) »Belopp, varå skatt enligt 20 § 2 mom. förordningen om inkomst-
och förmögenhetsskatt beräknas.»

2) »Skatt enligt 20 § 2 mom. förordningen om inkomst- och
förmögenhetsskatt.»

Historik.

I förordningen om inkomstskatt den 21 juni 1902 stadgades, att
vid taxering av inländska aktiebolags och enskilda bankbolags in- rande bolagskomst
avdrag finge ske för ett belopp, som motsvarade den till *****»•
aktie- eller lottägarna bestämda utdelning, dock icke för mera an
sex procent å inbetalt aktie- eller lottkapital. Såsom inbetalt kapital
skulle anses i fråga om bolag, vilka tillkommit före den 1 juli 1897,
det belopp, som intill nämnda dag hos vederbörande myndighet inregistrerats
eller anmälts såsom inbetalt. Beträffande. sedermera
inregistrerad eller anmäld ökning av sadant bolags kapital sa ock
vidkommande aktiebolag, som registrerats efter berörda dag, finge
avdrag äga rum endast i den mån ökningen eller, då fråga vore om
nytt bolag, det inbetalda kapitalet motsvarade verkligt, av delägarna
gjort tillskott.

Med iakttagande av det avdrag, som sålunda tillkom bolag,
sammanföll skattskyldigheten för dessa med skattskyldigheten för
enskilda personer. Skatten utgick sålunda a bolags beskattningsbara
inkomst progressivt efter inkomstens storlek utan hänsyn till, huruvida
denna inkomst härledde sig från ett större eller mindre kapital.

Genom 1902 års förordning infördes för första gången dubbelbeskattning
av inländska aktiebolags (och enskilda bankbolc,gs) vinstmedel,
i det att såväl den enskilde aktieägaren skulle beskattas för
erhållen utdelning som ock bolaget självt erlägga skatt för sin vinst
i den mån densamma överstege vad som enligt förordningen finge •
därifrån avdragas.

Den 13 september 1907 utfärdades en ny förordning om inkomst -

1910 års be
8tämmel8er.

skatt, vilken emellertid icke gjorde någon ändring i ovan berörda
bestämmelser angående bolags beskattning.

Genom den förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt, som
utfärdades den 28 oktober 1910, undergick skattskyldigheten för bolag
och solidariska bankbolag en fullständig omläggning.

Vid förfa ttningsförslagets anmälande inför Kungl. Maj:t anförde
dåvarande chefen för finansdepartementet, att, medan för bestämmandet
av den ''personliga skatteförmågan såsom det mest framträdande
momentet framstode inkomstens absoluta storlek, varpå alltså
progressionsskalan för enskilda personer byggdes, kunde en juridisk
persons skatteförmåga åter, om den byggdes på inkomst, näppeligen
grundas pa samma förhållande. Inkomstens storlek i och för sig
bleve ju synnerligen missvisande, om denna inkomst bedömdes oberoende
av det kapital, vars avkastning inkomsten motsvarade. Först
i den mån på grund av gynnsamma omständigheter bolagets inkomst
överstege den normala avkastningen av aktiekapitalet, förefunnes
enligt departementschefens mening en fullgiltig grund för tillämpning
av en progressiv skatteskala.

I anslutning till denna uppfattning hade i förslaget för bolagen
uppbyggts en säl skild skatteskala, som i fråga om progressionen
följde vinstens förhållande till kapitalet. Bolag skulle erlägga skatt
för hela sin inkomst och skatten skulle utgå med högre procent av
inkomsten ju större denna vore i förhållande till bolagets kapital.
Till kapital skulle i nu berörda hänseende räknas allenast inbetalt
aktie- eller lottkapital. Beträffande inbetalt kapital skulle gälla i
huvudsak samma regler som i föregående inkomstskatteförfattningar.

Enligt ^ förslaget skulle för bolags hela inkomst utgå en grundtaxa
av tva kronor 50 öre för varje hundratal kronor av den taxerade
inkomsten samt därutöver för det belopp av inkomsten, som
överstege fem men icke tio procent av bolagets kapital, en krona
för varje hundratal kronor av nämnda inkomstbelopp, för det belopp
av inkomsten, som överstege tio men icke femton procent av kapitalet,
två procent för varje hundratal kronor av inkomstbeloppet
samt för det belopp av inkomsten, som överstege femton procent av
kapitalet, tre kronor för varje hundratal kronor av inkomstbeloppet.

I den 8 januari 1910 avgivet yttrande över nu ifrågavarande
förslag anförde kammarrätten bland annat, att verkningarna av bestämmelserna
rörande bolags beskattning givetvis i många fall bleve

beroende av föreskrifterna om vad med bolagets kapital skulle förstås.
Enligt de härom föreslagna bestämmelserna skulle annat kapital
än aktie- eller lottkapital under inga omständigheter få i detta avseende
tagas i beräkning. Det syntes likväl icke vara med billighet
överensstämmande, att, då exempelvis nya aktier i ett bolag utbj ödes
till teckning till pris, överstigande nominella beloppet, samt därvid,
jämlikt föreskriften i 29 § i lagen om aktiebolag den 28 juni 1895,
det belopp, som inflöte utöver de tecknade aktiernas nominella värde,
lades till bolagets reservfond, detta belopp icke skulle få inberäknas
i bolagets kapital. Kammarrätten ansåge alltså, att allt av delägarna
verkligen inbetalt kapital, oberoende av om det nedlagts i aktieeller
lottkapitalet eller i reservfonden, borde få i förevarande hänseende
räknas till bolagets kapital.

Vid förslagets anmälande inför Kungl. Maj:t uttalade med anledning
därav departementschefen, att kammarrättens ovannämnda
erinran icke kunde frånkännas fog, men framhöll tillika, att det icke
utan skäl syntes kunna ifrågasättas, huruvida icke progressionen vid
aktiebolags beskattniug borde göras beroende av inkomstens förhållande
till sammanlagda beloppet av bolagets alla fonder. Den statsfinansiella
betydelsen av en sådan omläggning skulle emellertid icke
kunna med då föreliggande utredning överskådas. Därtill komme,
att den officiella kontroll över lämnade uppgifter, som läge i anmälningar
till aktiebolagsregistret, skulle i såväl ena som andra hänseendet
saknas.

Vid 1910 års riksdag upptogs frågan om, vad som skulle förstås
med bolags kapital i en inom första kammaren väckt motion, vari
yrkades, att riksdagen måtte besluta, att Kungl. Maj:ts berörda förslag
skulle i detta avseende ändras så, att till inländskt aktiebolags
eller solidariskt bankbolags kapital skulle räknas jämväl sådant bolags
reservfond.

Till stöd för yrkandet anfördes i motionen, att det syntes uppenbart,
att förslagets bestämmelse, om vad som i förevarande fall
skulle förstås med kapital, icke kunde anses överensstämma med
billighet och de principer, som i övrigt legat till grund för förslaget.
Detta förhållande sprunge väl starkast i ögonen i fiåga om den del
av bolagets fonder, som uppstått därigenom att till reservfonden
enligt lag förts det belopp, som motsvarade överkurs vid teckning
av aktier. Men belopp, som bolaget intjänt på sin verksamhet och
icke utdelat till delägarna utan överfört till reservfonden, hade ju i

själva verket även det blivit inbetalt av aktieägarna och inginge ju
i det kapital, som bolaget [på ett stadigvarande sätt använde i sin
rörelse. Det torde redan i gällande lag kunna betecknas såsom
mindre konsekvent, att det medgivna avdraget å det belopp, varför
inkomstskatt skulle utgå, eller sex procent å aktiekapitalet, icke finge
beräknas å bolagets hela kapital — aktiekapital och reservfond. Men
reservfondens särskiljande från bolagskapitalet bleve ännu mindre
försvarbart, då det nu medgivna avdraget borttoges och skatten i
dess ställe förklarades skola utgå progressivt efter inkomstens förhållande
till kapitalet.

1910 års riksdag fattade sitt beslut i enlighet med det av Kungl.
Maj:t framlagda förslaget.

I den skrivelse, varmed förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt
överlämnades till Kungl. Maj:t, anförde emellertid riksdagen
i anledning av förenämnda motion, att det i densamma framställda
förslaget hade synts riksdagen beaktansvärt. Därest förefintligheten
av en reservfond och dennas tillväxt för vederbörande bolag skulle
komma att medföra lindring i skattskyldigheten, torde detta kunna
förväntas i sin mån bidraga till uppläggandet av reservfonder i större
utsträckning än till det lagstadgade minimibeloppet. Ehuru en sådan
utveckling, varigenom ökad soliditet för bolagen skulle vinnas, måste
anses önskvärd, hade likväl riksdagen med hänsyn till svårigheten
att beräkna verkningarna i statsfinansiellt avseende av en omläggning
i den i motionen angivna riktningen av bestämmelserna om beräkningen
av bolagets kapital funnit sig icke kunna bifalla motionen.
Då det emellertid syntes riksdagen angeläget, att undersökning anställdes
rörande möjligheterna för det ifrågavarande önskemålets förverkligande,
hade riksdagen, som förutsatte, att någon minskning av
den skattesumma, som enligt förslaget vore avsedd att uttagas från
samtliga bolag inom landet, icke borde ifrågakomma och att fördelningen
av skattskyldigheten bolagen emellan avvägdes enligt rättvisa
grunder, ansett sig böra hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning, på
vad sätt den i motionen föreslå,gna ändringen i fråga om beräkningen
av bolags kapital lämpligen kunde genomföras, samt om framläggande
för riksdagen av det förslag i ämnet, vartill utredningen kunde föranleda.

Såsom ovan nämnts, utfärdades den nya, förordningen om inkomstoch
förmögenhetsskatt den 28 oktober 1910. 20 § erhöll följande

lydelse (med uteslutande av skatteskalan):

»Inkomstskatt av inländskt aktiebolag eller solidariskt bankbolag utgår, om den
taxerade inkomsten icke överstiger fem procent av bolagets kapital, med två kronor
50 öre för varje hundratal kronor av det taxerade beloppet.

Om den taxerade inkomsten överstiger fem procent av bolagets kapital, utgår,
för vai jo fullt hundratal av det taxerade beloppet, inkomstskatten med följ mde
belopp, nämligen:

när den taxerade inkomsten överstiger 5 men icke 51/2 procent av kapitalet
med kronor 2: 55

när den taxerade inkomsten överstiger 90 men icke 100 procent av kapitalet
med kronor 5: 15

när den taxerade inkomsten överstiger 100 procent kronor 5: 20.

Med kapital förstås det bolagets aktie- eller lottkapital, som varit inbetalt vid
början av nästföregående år eller, om kapitalet nästföregående år undergått förändring,
medelstorleken därav under samma år; och skall såsom inbetalt kapital
anses bolagets inregistrerade eller anmälda aktie- eller lottkapital, i den mån detsamma
motsvarar verkligt av delägarne gjort tillskott; skolande dock i varje fall
aktie- eller lottkapital, som intill den i juli 1897 hos vederbörande myndighet inregistrerats
eller anmälts såsom inbetalt, såsom sådant tillskott anses.»

Sedan den i ovannämnda riksdagsskrivelse begärda utredningen
blivit verkställd, framlade Kungl. Maj:t för 1911 års riksdag förslag
till ändr; d lydelse av 20 § i förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt.
Enligt detta förslag, som antogs av riksdagen, skall
vid den för skatteprogressionens bestämmande erforderliga beräkningen
av förhållandet mellan bolags vinst och bolags kapital till
det sistnämnda räknas såväl aktie- eller lottkapitalet som ock reservfonden,
oavsett huru nämnda kapital och fond bildats. Vidare
föreskrevs, att inkomstskatt skall utgå med 2 kronor 50 öre för varje
hundratal kronor av det taxerade beloppet, om den taxerade inkomsten
icke överstiger fyra procent av bolagets aktiekapital, och,
om den är större, med högre procent enligt en skala, vilken jämkats
så, att ändringen ej skulle verka minskning av inkomstskattens
totalbelopp.

Till motivering av nämnda förslag anförde dåvarande departementschefen
till statsrådsprotokollet bland annat följande.

»Det är uppenbart, att, då man för beskattningsår,d imål skall
ställa inkomst eller vinst hos ett bolag i förhållande till ett visst
kapital, till detta kapital bör räknas bolagsmännens hela behållna
förmögenhet i bolaget. Bolagets inkomst utgör avkastningen å allt
det delägarna tillhöriga, i bolaget nedlagda kapitalet. Principiellt
sett bör alltså skatteprogressiorien följa inkomstens förhållande till

Nu gällande
bestämmelser.

l(i

bolagets samlade förmögenhet, således till sammanlagda beloppet av
bolagets samtliga fonder.

Enligt den hittills följda och även i gällande förordning om inkomst-
och förmögenhetsskatt tillämpade ordning tages emellertid vid
skatteberäkningen — om man frånser en del äldre bolag — icke hänsyn
annat än till det verkligen inbetalda aktie- eller lottkapitalet.
Om de under bolagets verksamhet intjänade och fonderade medlen
överföras till aktiekapitalet eller grundfonden, lämnas denna ökning
av aktiekapitalet eller grundfonden ur räkningen vid beskattningen.
Ännu mindre kan hänsyn tagas till bolagets såsom reservfond fonderade
tillgångar.

En sådan begränsning av det bolagets kapital, i förhållande till
vilket skatteprocenten skall beräknas, är, såsom jag redan framhållit,
mindre rationell och därjämte eller rättare sagt just på grund därav
i saknad av den effektivitet, utan vilken en rättvis och jämlik beskattning
icke kan ernås. I sådant avseende må allenast framhållas,
hurusom, då ett bolag med ringa inbetalt aktiekapital men med störa
fonderade tillgångar av en eller annan anledning undergår ombildning,
det nybildade bolaget, där större delen av tillgångarna, för övrigt till
fromma för bolagets konsolidering, upptages såsom aktiekapital, kommer
i tillfälle att vid skatteberäkningen få tillgodoräkna sig större
delen av det äldre bolagets egna fonder såsom inbetalt kapital. Därjämte
kan jag icke underlåta att ytterligare framhålla den oegentlighet
i nuvarande ordning, som gör sig gällande vid emission av
aktier och banklotter till överkurs. Såsom kammarrätten i sitt förutnämnda
utlåtande över förslaget till förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt
påpekat, kan, ehuru vid emission av nya aktier och
banklotter aktie- och lottägarna ofta nog betala den nya aktien och
lotten med ett belopp, betydligt överstigande nominella värdet, ändock
icke den gjorda överbetalningen i någon som helst mån i skatteavseende
räknas såsom inbetalt kapital. Enligt lag skall nämligen
överbetalningen läggas till reservfonden.

Dessa och andra med nuvarande skattebestämmelser förenade
olägenheter och oegentligheter skulle i stort sett undanröjas, om man
uppbyggde en ändring i fråga om bolagsbeskattningen å den av riksdagen
i dess framställning angivna grunden. Denna framställning
måste nämligen, såsom ock framgår av den motion, som legat till
grund för framställningen, anses utgå från den förutsättningen, att
till det slags kapital, varom här är fråga, bör vara hänförligt ej

blott allt vad delägaren i en eller annan form tillskjutit, utan även
medel, som av bolaget i verksamheten intjänats. Under sådana förhållanden
kan man uppenbarligen icke göra någon åtskillnad mellan
medel, som lagts till reservfond, och sådana, vilka överförts till aktiekapital
eller grundfond. Finge i anslutning härtill utom det av delägarna
inbetalda kapitalet även de bolagets intjänade medel, som
lades till reservfond eller till aktiekapital eller grundfond, tagas i
betraktande vid skatteberäkningen, bleve nämligen bolagsbeskattningen
ordnad på ett sådant sätt, att det närmast ankomme på bolagen
själva att sins emellan vinna full jämlikhet i beskattningsavseende.
Ty även om till kapital skulle räknas allenast aktie- och lottkapital
samt reservfond lärer dock ett bolag i regel hava i egen hand att
avgöra, om detsamma genom dispositionsfondens överförande till reservfonden
skulle komma i samma skatteläge som ett vart annat
bolag, som med det förra vore likställt i fråga om kapitaltillgångar
och avkastningsprocent.»

Att återigen utsträcka begreppet kapital i förevarande avseende
till att omfatta även dispositions- och därmed likartade fonder syntes
departementschefen icke tillrådligt., då dessa fonder, såsom i allmänhet
under bolagets verksamhet för delägarna disponibla, kunde förväntas
bliva alltför rörliga för att lämpligen kunna läggas till grund
för skatteberäkningen.

Det av Kungl. Maj:t för 1911 års riksdag framlagda förslaget
tillstyrktes av bevillningsutskottets majoritet. Sex ledamöter av
utskottet reserverade sig emellertid under anförande av i huvudsak
följande.

Det skulle villigt medgivas, att^l910 års riksdag, genom att
peka på lättad skattskyldighet för bolag med större reservfonder som
en uppmuntran till ökad omtanke om bolagens soliditet, själv i någon
mån hjälpt till att föra Kungl. Maj:ts utredning in på just den väg,
som propositionen fullföljde. Ett närmare inträngande i det visserligen
ingalunda lättlösta problem, som hänskjutits till Kungl. Maj:t, borde
dock ha fört till, att även andra, efter reservanternas mening viktigare
synpunkter kommit till sin rätt. Först genom en mera ingående
prövning och genom vågning av olika synpunkters relativa berättigande
torde man kunna nå ett större mått av den rättvisa i skattehänseende
mellan bolagen inbördes, som riksdagen med all rätt framhållit
som ett huvudvillkor för en mera definitiv ordning på detta område.

Reservanterna framhöllo, att, då skatteprogressionen enligt förslaget
skulle börja redan vid 4 procents vinstutdelning, beskattningen
komme att, i jämförelse med vad dittills varit fallet, höjas för alla
nya bolag, som icke hunnit förvärva reservfond, liksom för sådana
äldre företag, vilka gått mindre väl och därför icke varit i tillfälle
att nämnvärt använda vinstmedel till fondbildning; i anslutning härtill
anförde reservanterna vidare: Ett sådant allt annat än tilltalande
resultat bleve den oundvikliga följden av den ensidighet, varmed
Kungl. Maj:t i sin proposition hållit sig enbart till synpunkten, att
reservfonds bildande borde uppmuntras även med skattelindring, medan
Kungl. Maj:t alldeles förbigått den viktiga sida av saken, att med
stora reservfonder för ett bolag väl också i allmänhet borde följa
ökad skattekraft. Att reservanterna ville se detta beaktat, stode
alldeles icke i någon motsättning till den bärande grundtanken i föregående
årets riksdagsskrivelse. Denna syntes fastmera ligga däri,
att det funnes fog för att vid beräkning av bolagens vinst och på
denna grundad beskattning taga hänsyn icke blott, som i dittills
gällande bestämmelser, till aktiekapitalet, utan även till reservfonden.
Även efter reservanternas mening borde en ny skattelagstiftning för
bolagen byggas på denna nya grund. Men Kungl. Majrt hade gått
att utföra denna tanke utan att taga tillräcklig hänsyn till att de
väl konsoliderade bolagen, som befunne sig — även frånsett skiftande
vänster — så att säga i god förmögenhetsställning, just därigenom
hade en större skattekraft än lika stora bolag med samma vinstprocent,
men utan nämnvärda reservfonder. Undanskjutandet av denna
synpunkt hade haft till följd, att det nu framlagda förslaget, hur
nära det än kunde sägas formellt anknyta sig till riksdagens skrivelse,
dock efter reservanternas mening ingalunda fyllde denna skrivelses
fordran att skapa rättvisa mellan bolagen inbördes. Kungl. Majt:s
proposition borde därför icke av riksdagen antagas. I stället syntes
böra utredas, om icke för bolagens rättvisa beskattning en viss analog
kunde sökas med de anordningar, varigenom, då det gällde enskilda
personer, inkomstskatten kompletterades med en förmögenhetsskatt.
Självklart borde tillses, att skatten icke lades så tyngande,
att den kunde motverka den för soliditeten önskvärda fondbildningen.
Men det borde ingalunda vara omöjligt att finna en framkomlig
medelväg mellan att, såsom Kungl. Majrt gjort, gynna de starkaste
och belasta dem så hårt, att deras uppväxt till styrka hämmades.
Man kunde dock icke helt bortse från, att ett bolag med stora reserv -

fonder vore ett starkt beskattningsobjekt, vilket knappt kunde sägas
om ett nybildat bolag eller om sådana, vilkas rörelse varit mindre
inkomstbringande. Det borde även beaktas, att för det dåvarande den
del av vinsten, som avsattes till fonder, undginge den dubbelbeskattning,
som ansåges böra påföras vinstmedel, vilka utdelades till aktieägarna.

Såsom nämnts biföll emellertid riksdagen'' Kungl. Majds förslag.

Den lydelse, 20 § i förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt
härigenom erhöll från och med år 1912, var följande (med
uteslutande av skatteskalan):

»Inkomstskatt av inländskt aktiebolag eller solidariskt bankbolag utgår, om den
taxerade inkomsten icke överstiger fyra procent av bolagets kapital, med två kronor
femtio öre för varje hundratal kronor av det taxerade beloppet.

Om den taxerade inkomsten överstiger fyra procent av bolagets kapital, utgår,
för varje fullt hundratal kronor av det taxerade beloppet, inkomstskatten med följande
belopp, nämligen:

När den taxerade inkomsten i förhållande till kapitalot	Inkomstskatt per 100 kronor
	kr.
överstiger 4 men ej 41/4 procent .............................................	o 2,55
» 95 >> >> 100 » ....... ....................................	5,80 5,85
» 100 .........................................................................

Till kapital, varom här är fråga, räknas såväl aktie- eller lottkapitalet som ock
reservfonden. Aktie- eller lottkapitalet upptages till det belopp, som angivits i ingående
balansräkningen för nästföregående år, eller, om aktie- eller lottkapitalet
samma år undergått förändring, till medelstorleken därav under nämnda år. På
samma sätt förfares vid beräkning av reservfonden.»

Vid 1913 års riksdag upptogs ånyo frågan rörande aktiebolags
beskattning genom en motion i andra kammaren, i vilken föreslogs
bl. a., att såsom vinstutdelning skulle beskattas utdelning å aktier
i inländska aktiebolag eller å lotter i solidariska bankbolag, vare sig
denna utdelning skedde i penningar eller penningars värde, genom
utdelning av aktier eller lotter i eget eller annat aktiebolag eller
solidariskt bankbolag eller på annat sätt.

Bevillningsutskottet lämnade i sitt utlåtande över motionen till
en början en redogörelse för uppkomsten av bestämmelserna rörande

Motion vid
1913 dr*
riksdag

beskattning av utdelning å aktier samt dessa bestämmelsers tillämpning,
vilken redogörelse var av följande innehåll.

Det av den s. k. kommunalskattekommittén år 1900 avgivna
betänkandet innehöll bland annat den nyheten för vårt skattesystem,
att till beskattningsbar inkomst av kapital skulle räknas även »utdelning
å aktier, kommanditlotter och lotter i enskilda bankbolag»,
och i den skrivelse till Kungl. Maj:t, däri 1901 års riksdag med anledning
av väckt motion anhöll om utarbetande av förslag om införande
av en från bevillningen fristående direkt statsskatt, att utgå
av alla slag av inkomst, framhölls uttryckligen, att även aktieutdelning
skulle beskattas.

I 1902 års förordning om inkomstskatt stadgades också (§ 3),
att till inkomst av kapital skulle räknas bland annat »utdelning å
aktier i inländska aktiebolag och å lotter i enskilda bankbolag».
penna bestämmelse bibehölls oförändrad i 1907 års inkomstskatteförordning
och i nu gällande förordning om inkomst--och förmögenhetsskatt
har den ej undergått annan ändring än att av given anledning
orden »lotter i enskilda; bankbolag» utbytts mot »lotter i
solidariska bankbolag».

Vad under »utdelning» i förevarande bemärkelse bör inbegripas,
har ej närmare bestämts än att i punkt 4:o) i särskilda anvisningarna
till ledning vid taxering för inkomst- och förmögenhetsskatt föreskrivits,
att »såsom beskattningsbar utdelning från aktiebolag eller solidariskt
bankbolag upptages det belopp, som delägaren nästföregående år
uppburit eller ägt uppbära i utdelning från bolaget, utan hän,syn till
vilka bolagets tillgångar, som använts till utdelningen». Ej heller
lämna förarbetena till vare sig de äldre eller nyare skatteförordningarna
någon tydlig ledning härutinnan.

Vid granskning av 1910 års förslag till förordning om inkomstoch
förmögenhetsskatt erinrade kammarrätten beträffande nyssberörda
punkt 4:o), som redan i förslaget hade sin nuvarande lydelse, att, då
utdelning från aktiebolag och solidariskt bankbolag här förklarades
vara beskattningsbar »utan hänsyn till vilka bolagets tillgångar, som
använts till utdelningen», detta skulle kunna tolkas på det sätt, att
.även en vid bolags upphörande eller inskränkning av dess verksamhet
företagen utdelning av aktiekapital eller eljest av kapital, som
inbetalts av bolagets delägare, skulle bliva föremål för beskattning.
Under antagande att en sådan tolkning ej vore i förslaget avsedd,

hemställde kammarrätten om sådan omformulering av denna punkt,
att berörda tolkning förebyggdes.

Med anledning härav yttrade dåvarande chefen för finansdepartementet
vid ärendets föredragning i statsrådet: »Med utdelning i
förslagets bemärkelse kan icke, synes det mig, förstås annan utdelning
än den, som äger rum under bolagets verksamhet; och är sådan
utdelning givetvis, oberoende om därtill använts k^pitaltillgång eller
årsvinst, beskattningsbar hos delägaren. Är åter fråga om utbetalande
till delägare av delägares andel i bolagets kapitaltillgångar i sammanhang
med bolagets upplösning, föreligger icke någon utdelning i ovan
angivna bemärkelse. Om delägaren därvid skulle göra en vinst, är
beskattningen av denna vinst beroende av de allmänna reglerna för
beskattning av vinster av tillfällig natur — — —. Kammarrättens
erinran synes mig därför icke påkalla omformulering av ifrågavarande
punkt.»

Frågan'' återupptogs "emellertid vid '' 1910 års riksdag av enskild
motionär, som, under åberopande av kammarrättens berörda uttalande,
framhöll, att ifrågavarande bestämmelse i punkt 4:o) av särskilda
anvisningarna syntes föranleda, att, där under ett aktiebolags verksamhet
i sammanhang med nedsättning av aktiekapitalet viss del
därav utdelades, denna utdelning bleve beskattningsbar. Detta kunde
ej vara riktigt, då en sådan utdelning i själva verket endast vore
ett återbekommande av insatta medel och ingalunda borde betraktas
såsom inkomst. På grund därav hemställdes, att punkten måtte
omformuleras i det av kammarrätten angivna hänseendet.

Bevillningsutskottet, som avstyrkte motionen, yttrade: »Utskottet,
som delar motionärens uppfattning, att sådan utbetalning till aktieägare,
som sker med anlitande av aktiekapitalet, icke bör anses utgöra
beskattningsbar inkomst för aktieägaren, har emellertid ansett
det kunna befaras, att, därest i anvisningarna skulle införas särskilt
stadgande av det i motionen angivna innehåll, detta skulle kunna
så tolkas, att, då vid bolags upplösning tillgångarna i bolaget fördelas
mellan aktieägarna, den del av de utbetalda medlen, som ej
tagits från aktiekapitalet och ej heller utgöres av vinstmedel, borde
i likhet med dessa senare bliva föremål för inkomstbeskattning; och
har utskottet på grund härav och med avseende å vad departementschefen
i ämnet anfört funnit yrkande om ändring i förevarande del
av anvisningarna icke böra bifallas.»

Utskottets mening biträddes av riksdagen och något förtydligande
av hithörande bestämmelser kom icke till stånd.

Efter att hava lämnat härovan intagna redogörelse anförde bevillningsutskottet
bl. a. följande.

Ehuru ordalagen i förevarande punkt 4:o) ej ovillkorligen inskränkte
skatteplikten för aktieutdelning till sådan, som ägde rum
under ett bolags bestånd, funne emellertid denna tolkning stöd i
chefens för finansdepartementet ovannämnda uttalande, och jämväl
bevillningsutskottets nyss återgivna, av riksdagen godkända yttrande
angåve, att vad vid bolagets upplösning tillfölle aktieägarna borde
anses beskattningsbart såsom inkomst allenast i den män däri inginge
ännu ej fonderade vinstmedel. I praxis torde ej heller någon tvekan
råda därom, att vid bolags upplösning aktieägarnas andelar i bolagets
kapitaltillgångar icke skulle beskattas. En sak för sig vore, att den
vinst, delägare därvid gjorde, kunde bliva beskattningsbar enligt de
allmänna reglerna för beskattning av vinster av tillfällig natur.

Med avseende å den omfattning, i vilken aktieutdelning under
ett bolags bestånd borde beskattas, torde vara ostridigt, att så icke
skulle ske beträffande utdelning, som utgjorde återbetalning av det
till bolaget för aktier inbetalda kapital, aktiekapital jämte den del
av reservfonden, som vid emission av nya aktier uppkommit genom
högre inbetalning för aktierna än deras nominella värde. All annan
valuta, som tillfölle aktiägarna, skulle beräknas såsom beskattningsbar
inkomst. Utan betydelse vore, om för utdelningen tagits i anspråk
vinstmedel, årets eller tidigare, eller kapitaltillgång av annan
beskaffenhet än den nyssnämnda eller överhuvud taget om de utdelade
medlen i bolagets hand varit att anse som beskattningsbar
inkomst eller icke.

Motionären syntes — fortsatte utskottet — med sin framställning
haft närmast i sikte frågan om beskattning av vad, som tillfölle
aktieägarna vid ett bolags upplösning, och hans mening syntes vara,
att skatteplikt borde stadgas för all utdelning, som tillkomme aktieägarna
vare sig under bolagets bestånd eller efter dess upplösning,
med undantag blott för inbetalt aktiekapital.

Sålunda finge motionen anses avse beskattning även av nya
aktier, som utan ersättning lämnades de gamla aktieägarna, s. k.
gratisaktier. I detta avseende kunde utskottet icke dela motionärens
uppfattning. Det finge nämligen ihågkommas, att ett aktiebrev icke

representerade någon given rätt till just det belopp, vara det lyder.
En aktie medförde enligt sitt begrepp allenast rätt till en viss kvotdel
av bolagets behållna tillgångar. Kvoten ändrades ej därigenom,
att aktieägaren i stället för en aktie finge flera, som tillsammans
företedde ett högre nominellt belopp än den förra. De nya aktierna
tillförde icke aktieägarna något nytt värde och företrädde ej annan
tillgång, än redan de gamla aktierna gjort, utan innebure så att säga
blott en klyvning av dessa senare. Att beskatta sådan aktieutdelning
måste därför anses oriktigt, vare sig utdelningen skett under bolagets
fortbestånd eller, såsom i det av motionären citerade rättsfallet, vid
ett äldre bolags uppgående i ett nytt i form av aktier i detta/

Vad nu anginge beskattning av utdelning under ett bolags fortbestånd
syntes, efter vad ovan anförts, lag och rättspraxis, utom
beträffande s. k. gratisaktier, redan motsvara motionens syfte, vadan
utskottet funne förhållandena i denna del ej påkalla några ändrade
bestämmelser.

Däremot kunde onekligen de av motionären framhållna olägenheterna
framträda i många fall av bolags upplösning och tillgångarnas
utskiftande bland delägarna. Vad därvid utdelades bleve, med
nu gällande bestämmelser, i regel skattefritt, ehuru i utdelningen
ofta °nog inginge medel, som, materiellt sett, borde beskattas. Detta
förhållande kunde inbjuda till bestämmelsernas kringgående, exempelvis
så, att ett bolag, som, på grund av sitt ändamål att t. ex.
köpa och stycka en fastighet eller exploatera ett patent, vore av kort
varaktighet, underläte att utdela eventuell vinst förrän i sammanhang
med bolagets upplösning. I sådana och andra liknande fall syntes
orättvist, att vinster, som, där de omedelbart hade utdelats, blivit
utan tvekan beskattade, skulle undgå skatt blott därför, att de i
stället under några år fonderats för att sedan på en gång falla aktieägarna
till. Utskottet ansåge därför fullgiltiga skäl tala för, att en
utredning åvägabraktes, avseende undersökning, i vilken omfattningvärden,
som vid bolags upplösning tillfördes aktieägarna, borde såsom
deras inkomst beskattas, samt i vad män vidkommande författningar
borde i sådant avseende förändras eller förtydligas.

På de skäl, som sålunda blivit anförda, hemställde utskottet,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om föranstaltande
av utredning, huruvida och i vad mån, då ett aktiebolag
eller solidariskt bankbolag upplöses, bolagets uppsparade tillgångar,
vilka icke utdelades förrän i sammanhang med bolagets upplösning.

kunde görus till föremål för inkomstbeskattning hos delägarna samt
för riksdagen framlägga det förslag till ändring i gällande författningar,
som av utredningen kunde föranledas.

Riksdagen beslöt i enlighet med denna utskottets hemställan.

Förslag vid År korn frågan om aktiebolagens (och de solidariska bank 18

dZ ^ bolagens) beskattning åter till behandling genom en kungl. proposition
rörande ändrade bestämmelser i detta avseende, som avgavs till
nämnda års lagtima riksdag.

Vid föredragning inför Kungl. Maj:t av ändringsförslaget framhöll
finansministern, att med de gällande bestämmelserna i ämnet icke
åstadkommits en konsekvent genomförd beskattning av aktiebolags
vinst.*) Den del av vinsten, som utdelades, gjordes nämligen
principiellt till föremål för en dubbel beskattning, under det att återstoden
av vinsten beskattades allenast såsom en bolagens inkomst.
Därest aktieägarna beslutade utdelning av ett bolags hela vinst, bleve
de alltså tyngre beskattade, än om vinsten fonderades inom bolaget
och där gjordes räntebärande. Allenast för ett särskilt fall bleve
den inom bolaget fonderade vinsten på sätt och vis beskattad jämväl
hos aktieägaren. Därest en aktie ginge i handel, skulle nämligen
därvid uppkommen vinst under viss förutsättning beskattas såsom
inkomst av arbete. Till den del en fondering av bolagets vinst föranlett
förhöjningen av aktiens värde, kunde således sägas, att en
beskattning ägde rum jämväl hos aktieägaren av den fonderade
vinsten. Emellertid vore det tydligt, att de delar av bolagens årsvinster,
som icke utdelades, i regel icke på detta sätt bleve föremål
för beskattning. Under de senaste åren med de för företag inom
skilda branscher ofta synnerligen stora vinsterna hade nu antydda
fondering av vinstmedel inom bolagen tagit en omfattning, som dragit
till sig allmän uppmärksamhet. I synnerhet torde detta hava gällt
den form av fondering, som tagit sig uttryck i utsläppande av så
kallade gratisaktier. Då det sålunda synts departementschefen, som
om kapitalbildningen genom fondering inom bolagen av vinstmedel
vore i beskattningshänseende särskilt gynnad, hade departementschefen
låtit verkställa en utredning i hithörande avseende. En del
av de synpunkter, som genom reservationen vid 1911 år riksdag och
motionen vid 1913 års riksdag blivit framlagda, hade lagts till grund

♦) Då, här nedan talas om aktiebolag, aktiebrev och aktieägare, avaos jämväl solidariska bankbolag
samt lottbrev och lottägare i sådana bolag.

för ett inom finansdepartementet upprättat författningsutkast, enligt,
vilket sista stycket av 20 § i förordningen den 28 okt. 1910 om
inkomst- och förmögenhetsskatt skulle erhålla följande ändrade lydelse:

Med kapital förstås dels det bolagets aktie- eller lottkapital, som varit inbetalt
vid början av nästföregående år, eller, om kapitalet sagda år undergått förändring,
medelstorleken därav under året, dels ock därutöver bolagets reservfond intill ett
belopp av femtio procent utav ifrågavarande, vid föregående årets början befintliga
aktie- eller lottkapital. Såsom inbetalt kapital skall anses bolagets inregistrerade
eller anmälda aktie- eller lottkapital, i den mån. detsamma motsvarar verkligt, av
delägarna gjort tillskott; skolande dock i varje fall aktie- eller lottkapital, som intill
den 1 januari 1915 bos vederbörande myndighet inregistrerats eller anmälts såsom
inbetalt, såsom sådant tillskott anses.

Grunderna för detta utkast funnos angivna i en promemoria,
varur departementschefen föredrog följande:

»Den närmast till hands liggande lösningen synes vara att, med
utgångspunkt från nu gällande bestämmelser rörande dubbelbeskattning,
stadga, att hos aktieägarna skall beskattas, ej den utdelning,
som belöper å en var av dem, utan det belopp, vartill utdelningen
skolat uppgå, därest all bolagets beräknade vinst utdelats. Till stöd
härför skulle kunna åberopas, att aktieägarens vinst är densamma,
vare sig utdelning sker eller ej; i sistnämnda fallet kan nämligen
hans aktier anses hava stigit med ett belopp, som motsvarar utdelningen
i det förstnämnda fallet. Ett dylikt beskattningssätt torde
dock knappast vara att tillråda. För en skattskyldig, som äger ett
större antal aktier i skilda företag, är det visserligen utan större betydelse
vare sig han erhåller kontant utdelning å alla sina aktier
eller utdelningen å vissa av dem fonderas; hans skatteförmåga torde
nog kunna anses vara densamma i båda fallen. Helt annorlunda
ställer sig däremot förhållandet i fråga om den, som äger ett mindre
antal aktier, måhända i ett och samma bolag. Han kan ej avgörande
inverka på frågan, huruvida eller till vilket belopp utdelning
skall ske. Redan nu torde det förekomma, att en ekonomiskt mera
uthållig majoritet bland aktieägarna i ett bolag besluta innehålla
utdelningen år efter år för att förmå de mindre aktieägarna, vilka
hava svårare att undvara den årliga räntan å sitt kapital, att slutligen
sälja sina aktier, understundom till underpris. Förvisso koramc
sistnämnda aktieägare i en än sämre ställning, om de bleve skyldiga
att årligen betala skatt för en inkomst, som ej vore åtkomlig för dem.

En särskild beskattning av bolagens fonderade vinster torde
därför böra ske hos bolagen. Riktigast vore måhända att i sådant

2li

avseende uttaga viss procent av den ej utdelade vinsten. Mot detta
förfaringssätt kan visserligen anmärkas, att beskattningen blir densamma,
vare sig aktieägarna äro flera eller färre, mer eller mindre
burgna, ehuru skatten, som ju egentligen borde vila å aktieägarna,
borde rätta sig efter dessas skatteförmåga. En lösning inom ramen
för vår nuvarande skattelagstiftning torde dock knappast låta sig
tänkas på annat sätt. Frågan är emellertid av den synnerliga vikt,
att eu slutgiltig lösning i denna riktning icke bör ske utan föregående
noggrann utredning; möjligen kunna vid en revision av vår skattelagstiftning
i dess helhet nya, mera lämpliga utvägar yppa sig.

Emellertid synes en tillfällig ändring kunna vidtagas, avseende
att i någon mån utjämna den olikhet i beskattningshänseende, varom
ovan talats. Enligt ursprungliga lydelsen av 20 § i 1910 års förordning
skulle vid beräkning av vinstens förhållande till bolagets kapital
icke tagas hänsyn till annat kapital än sådant, som verkligen blivit
inbetalt. Genom en återgång till nämnda bestämmelse skulle åstadkommas,
visserligen icke en dubbelbeskattning av de inom bolagen
fonderade vinsterna, men däremot en något strängare beskattning av
bolagens årliga avkastning, i den män densamma till mera avsevärd
del härrör från dylika fonderingar. Någon fara för, att en sådan
beskattning skulle verka allt för hårt, synes ej förefinnas. Om såsom
ett exempel väljes ett bolag, vars kapital fördubblats genom fonderingar
och vilket går med en vinst av 5 procent å det nominella
och således 10 procent ä det verkligen inbetalta kapitalet, utgör
skillnaden i skatt 0.7» procent av årsvinsten. Med den nuvarande
skatteprogressionen blir skillnaden vid de högre vinstresultaten såsom
regel än lägre; sålunda skulle vid en vinst av 25 respektive 50 procent
av bolagets kapital skatten ökas med allenast O.eo procent av
årsvinsten.»

Med avseende å de närmare detaljerna i ovannämnda författningsutkast
innehölle — fortsatte departementschefen — promemorian
vidare följande:

»Med hänsyn till önskvärdheten av, att bolagen erhålla ekonomisk
stadga, torde emellertid fondering till en viss gräns böra uppmuntras.
Avkastningen av fonder inom denna gräns torde därför ej
böra beskattas hårdare än avkastning av det inbetalade aktiekapitalet.
Först då fondering verkställts därutöver, lärer den strängare beskattningen
böra tillgripas. Var en sådan gräns bör dragas är tveksamt.
Behovet av reservfond torde till och med vara olika för olika slags

företag. Att i beskattningshänseende uppställa skilda regler later sig
dock icke göras, utan en enhetlig gräns måste bestämmas. Denna
bör ej dragas så snävt, som till det i 53 § av lagen den 12 augusti
1910 om aktiebolag angivna minimibelopp för reservfond eller 10
procent av inbetalda aktiekapitalet. Fastän det ansetts icke böra
ovillkorligen åläggas aktieägarna att avsätta större belopp till reservfond,
än i nämnda lagrum angives, äro dock större avsättningar
önskvärda. Om däremot avsättningar medgivas exempelvis upp till
50 procent av det inbetalda aktiekapitalet, torde intresset att uppmuntra
ett säkerställande av bolagens ekonomi vara fullt tillgodosett.

Vid en återgång i nu ifrågavarande hänseende till den ursprungliga
bestämmelsen i 1910 års förordning måste emellertid en begränsning
ske jämväl i annat avseende. Med hänsyn till skedda förändringar
i äganderätten till aktier lärer nämligen den hårdare beskattningen
utav avkastning från fonderad vinst icke böra gälla fonderingar,
som verkställts för längre tid tillbaka. I sist avsedda fall
hava måhända större delen av aktierna sedermera gått i handel och
köparna hava därvid erlagt köpeskilling med hänsyn tagen till bolagets
avkastning och storleken av dess tillgångar men utan avseende
å, huruvida dessa utgöra inbetalt aktiekapital eller ej. Sant är, att
av samma skäl varje retroaktiv verkan av en bestämmelse i nu
ifrågavarande riktning kan innebära en orättvisa. Faran härför blir
emellertid mindre ju närmare i tiden gränsen bakåt bestämmes.
Lämpligen synes denna gräns kunna sättas till den 1 januari 1915
d. v. s. den ungefärliga tidpunkt, då de nuvarande, av krigstiden
föranledda abnorma förhållandena inom affärsvärlden kunna anses
hava börjat. En skärpt beskattning skulle alltså träffa endast de
bolag, inom vilka efter nämnda dag verkställts fonderingar. Vid en
sådan begränsning torde någon fara ej förefinnas för att senare aktieköpare
drabbas av en orättvis beskattning. Dels kan nämligen värdet
av aktier i företag, vilka lämnat en så avsevärd krigstidsvinst, att
densamma i förevarande avseende är av betydelse, icke så noga
fastslås, att ej köp av sådana aktier i viss mån kan anses som ett
slags äventyrsavtal, dels måste det ock framstå såsom uppenbart för
en var, viiken köper aktier i dylika bolag, att desamma kunna, i
enlighet med vad genom förordningen om krigskonjunkturskatt redan
skeft, bliva föremål för särskild beskattning.»

Kammarrått-ent
yttrande
1918.

I ett över förslaget avgivet yttrande förklarade sig kammarrätten
— i den mån förslaget kunde anses utgöra ett steg i riktning mot
genomförande av en konsekvent dubbelbeskattning av aktiebolags
vinst — bestämt avstyrka, att en sådan princip lädes till grund för
beskattning av aktiebolags inkomster samt anförde i anslutning härtill:

»Vår skattelagstiftning har på alla områden av densamma —
såsom det vill synas med afl rätt — sökt i möjligaste mån undvika
verklig dubbelbeskattning av samma inkomst. Att sådan ändock i
viss utsträckning äger rum beträffande aktiebolags inkomst, lärer
bero på den omständigheten, att man icke lyckats finna någon utväg
att undgå densamma vid ett skäligt och effektivt utnyttjande av den
särskilda skattekraft, som ansetts förefinnas hos aktiebolagen. Kammarrätten,
som förut vid olika tillfällen i princip uttalat sig mot
dubbel beskattning av samma inkomst, har icke funnit några sådana
omständigheter hava tillkommit, som kunna föranleda kammarrätten
att frångå sin till grund för nämnda uttalande liggande uppfattning.»

Sedan kammarrätten härefter erinrat, att det direkta syftet med
det nu framlagda förslaget angåves vara en något strängare beskattning
av bolagens årliga avkastning, i den mån densamma till mera
avsevärd del härrörde drån fonderade vinster, anförde kammarrätten
vidare:

»Vid framläggande för 1911 års riksdag av''det förslag till ändrade
bestämmelser om aktiebolags beskattning, som då antogs, har dåvarande
chefen för finansdepartementet utförligt redogjort för de skäl,
som föranledde författningsändringen. Dessa skäl, vilka återgivits
här ovan i redogörelsen för tillkomsten av gällande bestämmelser,
voro för kammarrätten avgörande, då kammarrätten tillstyrkte förslagets
antagande, och enligt kammarrättens mening äga berörda skäl
fortfarande i stort sett sin giltighet. Så länge statsbeskattningen av
aktiebolags inkomst är byggd på den principen, att bolagens beskattning^
skall avpassas efter inkomstens förhållande till kapitalet, synes
också såsom kapital böra anses allt det bundna kapital, varav inkomsten
utgör avkastning. Bestämmelser av den art, förslaget innehåller,
innebära icke, i motsats till gällande bestämmelser, någon
uppmuntran till en även från nationalekonomisk synpunkt önskvärd
kapitalbildning hos bolagen, utan måste snarare antagas komma att
motverka sådan kapitalbildning, då nämnda bestämmelser locka bolagen
att hellre utdela sina årsvinster i full utsträckning än genom
fonderingar stärka sin ekonomiska ställning. Förslaget har sökt

minska räckvidden av denna olägenhet genom att låta även reservfonden
till en viss grad få räknas såsom kapital i beskattningsavseende.
Enligt kammarrättens åsikt kan doek intresset att uppmuntra
bolagens konsolidering och utveckling icke vara fullt tillgodosett
genom nämnda bestämmelse. Ett dylikt stadgande synes i varje
fall icke vara med billighet överensstämmande, om större del av ett
aktiebolags reservfond, än där avses, utgör av delägarna verkligen
inbetalt kapita1, varförutom detsamma skulle medföra en viss ojämnhet
i fråga om aktiebolags beskattning, i det att ett bolag, vars reservfond
icke uppginge till 50 procent av det verkligen inbetalda
kapitalet och som överförde besparade vinstmedel till aktiekapitalet,
bleve hårdare beskattat än ett annat bolag i samma ställning, som
lade besparade vinstmedel till reservfonden.

Enligt kammarrättens uppfattning skulle alltså förslaget, om det
genomföres, innebära ett redan i och för sig olyckligt sönderbrytande
av den grundläggande principen för aktiebolags beskattning enligt
förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt. Ett dylikt tillvägagångssätt
synes kammarrätten desto mindre välbetänkt, som förslaget
uttryckligen avser att utgöra en tillfällig anordning. Därest vid den
i utsikt ställda noggranna utredningen av frågan om en särskild beskattning
av bolagens fonderade vinster — genom uttagande av skatt
i form av viss procent av den ej utdelade vinsten eller på annat sätt
— det befinnes, att en sådan beskattning kan genomföras och att
beskatt ningen av bolagens inkomst i förhållande till kapitalet då bör
ordnas på sätt nu är förhållandet, kan det bliva förenat med ökade
svårigheter att verkstäha en omläggning av hithörande bestämmelser,
om desamma kanske kort förut omformats i ett tillfälligt syfte.

Kammarrätten anser sig följaktligen icke kunna tillstyrka antagandet
av förslaget i v; d det avser ändring av 20 § i förordningen
om inkomst- och förmögenhetsskatt.»

Kammarrätten förklarade sig emellertid, för den händelse att
förslaget ansåges böra läggas till grund för ändrad lagstiftning i
ämnet, vilja ytterligare anföra:

»Om det nu i enlighet med förslaget skulle vidtagas en begränsning
av kapitalbegreppet, skulle en förskjutning av skattetiycket de
olika bolagen emellan därav otvivelaktigt bliva följden, under förutsättning,
att den nu tillämpade skatteskalan bibehållcs i oförändrat
skick. Kammarrätten saknar emellertid material att bedöma, huten
dylik förskjutning skulle verka.

Departements

chefens

yttrande

Enligt förslaget skall registrering av inbetalt aktie- eller lottkapital
äga vitsord, endast om registreringen skett före den 1 januari
1915, och har någon fara ej ansetts förefinnas att bestämma gränsen
uti ifrågavarande avseende till en förfluten tidpunkt, då denna tidpunkt
icke lägges längre tillbaka i tider än nyss är nämnt. Kammarrätten
måste för sin del ställa sig tveksam om lämpligeten härav,
då afl fara för orättvis beskattning måhända icke kan anses undanröjd,
även om gränsen sättes till eu så pass nära liggande tidpunkt
som den 1 januari 1915, men har å andra sidan icke ansett sig böra
direkt avstyrka eu dylik anordning, enär utan densamma syftet med
författningsändringen till stor del skulle förfelas.

Slutligen anser sig kammarrätten icke böra underlåta att erinra
därom, att det måste antagas bliva förenat med betydande svårigheter
för beskattningsmyndigheterna att utöva en effektiv kontroll
över bolagens uppgifter om kapitalets storlek, om kapitalet skall beräknas
på sätt förslaget angiver. Samma anmärkning kunde visserligen
riktas mot den före år 1912 gällande lagstiftningen på ifrågavarande
område, men med hänsyn till det alltjämt ökade taxeringsarbetet
måste densamma anses än mera befogad nu än förr. Till
underlättande av kontrollen synes därför, om förslaget genomföres,
aktiebolag böra åläggas att i deklarationen lämna uppgift om.Miuru
och när det uppgivna kapitalet tillkommit.»

För egen del anförde departementschefen i ärendet följande:

«Enligt min mening kunna de nuvarande bestämmelserna rörande
aktiebolags beskattning icke anses vara tillfredsställande. Såsom förut
framhållits, är det en inkonsekvens att, medan i ett bolag, där vinsten
helt eller delvis utdelas till aktieägare, som eventuellt placera sina
vinstandelar i andra företag, dessa aktieägare bli underkastade beskattning,
vai’emot i ett annat bolag, där vinsten får stå inne och göras
räntebärande i bolaget, aktieägarna undgå beskattning för vinsten.
Vare sig all vinsten utdelas eller, genom en fondering, bolagets tillgångar
och i följd därav även aktiernas värde ökas år från år, har
aktieägaren egentligen haft samma förmögenhetstillskott och borde
följaktligen även beskattas lika för båda fallen. Man kan ej jämställa
en genom fondering verkställd ökning av aktiers värde med
t. ex. värdestegring i inskränkt bemärkelse av fast egendom och på
denna grund bestrida befogenheten av en beskattning i nu antytt
hänseende såsom stridande mot grunderna för förordningen om inkomst -

och förmögenhetsskatt. Aktiebrevet har ju såsom sådant ej något
värde, utan den aktiens värdeökning, varom här är fråga, motsvarar
närmast det fall, att någon använder en del av sin årsinkomst till
sin fasta egendoms förbättring eller placerar densamma i sin affär.
Denna del av inkomsten blir dock beskattad.

Ovan angivna olikhet med avseende å beskattning av bolags
vinstmedel blir emellertid så mycket större, som därigenom de mera
vinstgivande företagen i realiteten ofta gynnas mest. Erfarenheten
torde nämligen giva vid handen, att, medan ett bolag med vanlig
affärsvinst i regel utdelar största delen därav, de företag, som lämnat
särskilt stor avkastning, ofta utdela allenast en mindre del av densamma,
under det att återstoden fonderas inom bolaget genom överförande
till aktiekapital, reservfond eller på annat sätt.

Då de nu gällande bestämmelserna rörande beskattning av aktiebolags
vinst voro föremål för prövning, torde man ej hava tillräckligt
beaktat ovan berörda synpunkter. Man framhöll såsom oriktigt., att
två bolag med lika stora tillgångar och lika stor avkastning bleve
olika beskattade b’ott på den grund, att bolagens kapit: 1 ursprungligen
uppkommit på olika, sätt, det ena genom kontant tillskott från
aktieägarna och det andra genom fondering av vinstmedel, samt förmenade,
att bakom varje aktie i realiteten läge samma insats från
aktieägarna, vare sig aktieägaren gjort denna insats kontant eller
genom underlåtenhet att uttaga å honom belöpande vinstandel. Därvid
synes man dock hava förbisett den stora olikhet, som ligger däri,
att kapitalbildningen varit i det förra fallet beskattad på vanligt
sätt och i det senare fallet skattefri hos aktieägaren. Först i händelse
denna olikhet utjämnas, blir den tankegång, som låg till grund
för 1911 års ändring i förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt,
konsekvent fullföljd.

Bakom 1911 års beslut låg emellertid jämväl en strävan att
underlätta bolagens konsolidering. Därvid torde man emellertid ingalunda
hava förutsett, att denna »konsolidering» skulle taga den omfattning,
som sedermera blivit fallet. En sak är, att ett bolag för
att säkerställa sin ekonomi upplägger fonder, motsvarande viss del
av aktiekapitalet. Helt annat blir däremot förhållandet, då ett bolag,
såsom numera understundom sker, mångdubblar det ursprungligen
inbetalta kapitalet. En dylik fondering tjänar ej att trygga bolagets
soliditet i egentlig mening utan gör i själva verket bolaget till ett
helt annat företag, än det från början varit. Att i sådant fall åbe -

ropa nödvändigheten av bokgens konsolidering för vinnande av särskilda
förmåner i beskattningshänseende kan ej vara riktigt. Jag
vill i detta sammanhang upplysa, att, enligt vad en i patent- och
registreringsverket på uppdrag från dåvarande chefen för finansdepartementet
vid senaste årsskiftet verkställd utredning giver vid handen,
ett synnerligen stort antal bolag under den nu rådande kristiden
genom fondering av vinstmedel avsevärt ökat sitt kapital. Dylik
kapitalökning har registrerats, under år 1915 till belopp av 9,65*3,110
kronor, under år 1916 till belopp av 61,749,090 kronor och under år
1917 till belopp av 164,816,365 kronor eller sålunda tillhopa 236,258,565
kronor. De bolag, som berörda uppgifter avse, hade vid 1917 års slut
ett sammanlagt aktiekapital av 600,220,479 kronor. Då emellertid
i berörda belopp ingår icke blott nämnda fonderade vinstmedel utan
jämväl åtskilliga, under kristiden verkställda nyteckningar (vilkas avkastning
ännu ej hunnit ingå bland berörda vinstmedel), kan det
antagas, att dessa bolags den 1 januari 1915 befintliga aktiekapital
blivit åtminstone i det närmaste fördubblat genom överförda vinstmedel.
I detta sammanhang kan det vara av intresse att omnämna,
att samtliga de aktiebolag, som under något av nu nämnda år verkställt
en ökning av sitt aktiekapital, vare sig genom nyteckning eller
genom utsläppande av gratisaktier, under år 1916 gått med en vinst
av 509,887,148 kronor 7 öre, medan deras sammanlagda aktiekapital
vid 1915 års slut utgjorde 1,132,715,520 kronor. I detta sammanhang
är att ihågkomma, att i nämnda aktiekapital ingå även utlämnade
gratisaktier samt att vinstsiffran är hämtad från bolagens balansräkningar,
vadan de ändringar, som möjligen kunna hava vidtagits
av vederbörande beskattningsmyndigheter, icke här kommit till synes.
Vidare bör erinras om, att sistberörda siffror avse jämväl de bolag,
som på grund av mindre god ställning funnit erforderligt att anskaffa
mera aktiekapital genom nyteckning. De bolag, vilka haft att draga
fördel av den rådande kristiden, hava därför i verkligheten lämnat
vida större vinst än ovanberörda genomsnittssiffror giva vid handen.
Vinster överstigande hela aktiekapitalet äro icke ovanliga. Understundom
hava de flera gånger överstigit aktiekapitalet, i ett fall under
år 1916 nära 39 gånger.

Av det ovan anförda lärer framgå, att ändring erfordras i gällande
bestämmelser rörande beskattning av aktiebolags vinst. Att
på ett både rättvist och effektivt sätt anordna en dylik beskattning
möter emellertid stora svårigheter.

Vid då först angår den av motionären vid 1913 års riksdag föreslagna
skatten å så kallade gratisaktier, så torde det visserligen vara
riktigt, såsom riksdagen i enlighet med bevillningsutskottets hemställan
yttrade, att gratisaktier ej i och för sig innebära någon vinst
för aktieägaren. Hans kvotdel av bolagets tillgångar är ju densamma
och dessa tillgångar hava ej i någon mån ökats genom utdelningen
av gratisaktier. Emellertid synes man därvid hava förbisett motionens
grundtanke, som torde hava varit att på nu angivna sätt beskatta
just den inom bolagen verkställda fonderingen. Sedd ur denna synpunkt
finner jag motionen hava varit värd allt beaktande. Då jag
likväl anser, att den av motionären föreslagna utvägen icke är den
lämpligaste, så är det därför, att genom densamma bolagens fonderade
vinstmedel icke bliva effektivt beskattade. Därest varje fondering
av ett bolags vinstmedel följdes av utsläppande av gratisaktier till
motsvarande belopp, vore visserligen beskattningen av gratisaktier
ett praktiskt och rättvist sätt att beskatta bolagens ej utdelade vinstmedel.
Då emellertid dessa medel lika väl kunna överföras till reservfonden
eller på annat sätt fonderas inom bolagen, blir en sådan
beskattning, såsom antytts, ineffektiv och ojämn.

Ovanberörda missförhållande i avseende å beskattning av aktiebolags
vinst bör därför på annat sätt avhjälpas. Jag finner därvid
det till kammarrätten remitterade förslaget innebära en i sådant avseende
för det närvarande tillfredsställande lösning. Såsom i ovannämnda
promemoria antytts, torde nämligen förevarande fråga sannolikt
icke eljest kunna lösas annat än i samband med en revision av
vår skattelagstiftning; i alla fall lärer varje annan utväg visa sig för
aktiebolagen medföra en så avsevärt tyngre beskattning, att den ej
kan tillgripas utan föregående vidlyftig utredning. Jag finner emellertid
frågan, särskilt med hänsyn till det sätt, varpå under rådande
kristid fonderingar verkställts inom bolagen, vara av den principiella
betydelse, att den ej i avvaktan på andra skatteutredningar bör
skjutas åt sidan. Visserligen är en revision av vår lagstiftning rörande
den direkta beskattningen till staten ifrågasatt, men det är ju ovisst,
huru snart eu sådan revision kan hinna bliva verkställd. Därjämte
anser ja,g, i motsats mot kammarrätten, att förslagets antagande icke
kan komma att innebära ökade svårigheter för en omläggning av hithörande
bestämmelser. I detta sammanhang bör erinras, att förslaget
icke innebär någon för vår skattelagstiftning främmande nyhet, mot
vars införande man av sådan anledning måste ställa sig tveksam.

Vad angår kammarrättens påstående, att förslagets antagande
skulle motverka lusten till kapitalbildning hos bolagen, så vill jag
erinra om, att, därest vinsten i sin helhet utdelades, vederbörande
aktieägare skulle hava att för densamma erlägga en skatt, som med
hänsyn därtill, att aktieägarna i allmänhet äro till finnandes bland
de mera burgna samhällsklasserna, väl i allmänhet torde belöpa sig
till några procent av den utdelade vinsten. För att pa nu angivna
väg motsvarande skatteeffekt skulle ernås, borde alltså av den årliga
avkastningen av de inom varje bolag fonderade vinstmedlen uttagas
samma skatteprocent, som skulle Uttagits av själva det fonderade
beloppet, därest detta i stället utdelats, men den i anledning av vinstfonderingen
orsakade skatteökningen blir enligt förslaget mycket mindre.
Det förefinnes alltså ingen grundad anledning antaga, att förslagets
genomförande skulle motverka bolagens konsolidering. Därest dessutom
bolags reservfond i den utsträckning, förslaget angiver, likställes
med inbetalt aktiekapital, lärer varje befogat anspråk i sådant avseende
böra vara tillfredsställt. Emellertid böra i det remitterade
förslaget vidtagas vissa ändringar. Då enligt hittills gällande bestämmelser
bolags reservfond skolat i beskattningshänseende tillerkännas
samma betydelse som aktie- eller lottkapital, har det varit för bolagen
likgiltigt, huruvida besparade vinstmedel blivit överförda till aktieeller
lottkapitalet eller till reservfonden. Rättvisan synes därför kräva,
att, om till bolags kapital i förevarande hänseende räknas hela dess
vid en viss tidpunkt inregistrerade eller anmälda aktie- eller lottkapital,
oavsett huru detsamma tillkommit, så böra jämväl hela den
vid samma tidpunkt befintliga reservfonden medräknas. Därjämte
lärer, på sätt kammarrätten erinrat, reservfonden böra få utan någon
begränsning medräknas till den del, som densamma utgör av delägarna
verkligen inbetalt kapital.

Kammarrätten har vidare gjort gällande, att det remitterade
förslaget skulle medföra en viss ojämnhet i fråga om aktiebolags
beskattning, i det att ett bolag, vars reservfond icke uppginge till
50 procent av det verkligen inbetalda kapitalet och som överförde
besparade vinstmedel till aktiekapitalet, bleve hårdare beskattat än
ett annat bolag i samma ställning, som både besparade vinstmedel
till reservfonden. Detta är visserligen i viss grad sant; emellertid
må det erinras, att den undantagsställning, som reservfonden i viss
utsträckning tillagts enligt det remittera de försl; get, beting ts uteslutande
av hänsyn till önskan att ej hämma bolagens konsolidering.

Detta intresse synes vara tillräckligt tillgodosett genom nämnda förslag.
Jag finner därför ej anledning att i denna del frångå det remitterade
förslaget.

Den i förslaget valda tidsgräns, intill vilken allt registrerat aktiekapital
är att anse såsom inbetalt, finner jag vara lämpligt vald.
På de i promemorian framhållna skäl torde man ej böra ga. alltför
långt tillbaka i tiden. Däremot lärer det ej behöva möta betänkligheter
att sätta tidsgränsen så tidigt som till den 1 januari 1915.
Jag vill i detta sammanhang erinra, att 1902 års förordning bestämde
motsvarande gräns till den 1 juli 1897 och alltså längre tillbaka i
tiden. Vad kammarrätten anfört därom, att det skulle möta svårigheter
att utöva effektiv kontroll över bolagens uppgifter om kapitalets
storlek, synes mig icke vara riktigt. Därest en felaktig uppgift lämnas,
är ju vederbörande underkastad ansvar därför och möjlighet
finnes alltid att kontrollera uppgiftens riktighet.

För att kunna i det remitterade förslaget införa de av mig ovan
berörda ändringarna, har jag funnit nödigt att låta detsamma jämväl
i övrigt undergå en omarbetning av redaktionell art. Härjämte bör
åt punkt 31 i de till deklarationsformuläret nr 1 A hörande »anvisningar
för deklarationsblankettens ifyllande» givas den ändrade lydelse,
som betingas av den föreslagna lagändringens genomförande.

Att med tillförlitlighet beräkna den ökade inkomst, som genom
ifrågavarande förslag skulle tillföras statsverket, låter sig ej göra.
Enligt en inom statistiska centralbyrån verkställd beräkning skulle
denna ökade inkomst för år 1919 kunna skattas till mellan 500,000
och 750,000 kronor. Till frågan om denna skatteökning lämpligen
bör föranleda någon ändring av det belopp, vartill inkomst- och förmögenhetsskatten
blivit upptagen i förslaget till 1919 års riksstat,
skall jag senare återkomma.»

•

Härefter framhöll departementschefen, att det inom departementet
upprättade författningsförslaget upptoge ytterligare en bestämmelse
rörande aktiebolags beskattning. Enligt förslaget skulle
nämligen åt avdelning 4:o i de vid förordningen om inkomst- och
förmögenhetsskatt fogade anvisningar till ledning vid taxeringen givas
sådan avfattning, att såsom beskattningsbar utdelning från aktiebolag
eller solidariskt bankbolag skulle upptagas jämväl vad som
vid bolagets upplösning tillskiftats delägare utöver den å honom
belöpande andel i de bolagets tillgångar, till vilka enligt 20 § i be -

JleskaUning
vid bolags
upplösning.

rörda förordning hänsyn skulle tagas vid beräknande av taxerad
inkomsts förhållande till bolagets kapital. I den vid förslaget fogade
promemorian anfördes härom, bland annat:

»En återgång till de beskattningsprinciper, som infördes genom
§ 20 enligt dess ursprungliga lydelse, tarvar emellertid ändring i 1910
års förordning, avseende att förhindra, det skärpningen i beskattningsavseende
göres verkningslös därigenom, att bolag ombildas till nya
bolag med större aktiekapital. Detta synes kunna ske allenast genom
föreskrift, att, därest vid bolags upplösning å aktieägare belöper mera,
än vad som motsvarar honom tillkommande andel i det kapital, vilket
i beskattningshänseende skall anses lika med bolagets inbetalta aktiekapital,
nämnda överskott beskattas såsom vinstutdelning. Visserligen
kan med fog anmärkas, att den, som inköpt en aktie för dennas
verkliga värde och vid bolagets kort därefter inträffade upplösning
erhåller samma belopp, kan bliva beskattad såsom för vinstutdelning,
ehuru han ej haft ett öres vinst. Emellertid torde en sådan farhåga
ej hava så stor praktisk betydelse, som vid första påseendet kan synas.
De bolag, där en upplösning är nödtvungen, lära nämligen ej heller
lämna någon beskattningsbar behållning. De fall, där frågan är av
praktisk betydelse, avse alltså frivilliga upplösningar. Dessa betingas
vanligen av någon för aktieägarna förmånlig affärssammanslagning.
Ofta torde det emellertid även förhålla sig så, att bolag bildats för
fullföljandet av eu viss bestämd affär, t. ex. ^styckning av en egendom
i villatomter, samt att, till undvikande av beskattning hos
aktieägarna, vinsten ej utdelas utan fonderas, tills bolaget upplöses.
De fall, där en beskattning av nu antydd art skulle framstå som en
obillighet mot den enskilde aktieägaren, torde bliva synnerligen få.
samt komma att inskränka sig till en tämligen kort övergångsperiod.
Den, som sedermera köper aktier, måste taga med i beräkningen en
eventuell skattskyldighet i händelse av bolagets upplösning. Ehuru
förslaget om en lagändring i nu antydd riktning närmast föranletts
av hänsyn till önskan att förhindra, det bestämmelser rörande hårdare
beskattning av avkastning från fonderad vinst än från inbetalt aktiekapital
göras ineffektiva, är nämnda förslag även i annat hänseende
av synnerlig betydelse. Visserligen kan ej därigenom frågan om
jämväl den fonderade vinstens dubbelbeskattning lösas. För de flesta
bolagen med deras långvariga fortbestånd blir nämligen bestämmelsen
utan verkan. Däremot förekommes, att aktieägarna till undvikande
av dubbelbeskattning fondera vinsten i avsikt att sedermera utdela

densamma i samband med bolagets upplösning. Mot en föreskrift i
nu angiven riktning synes val kunna anmärkas, att därigenom, till
följd av skatteprogressionen, aktieägaren får betala högre skatt för
vad han i ett sammanhang bekommer vid bolagets upplösning, än om
han bekommit motsvarande belopp vid skilda vinstutdelningar. Emellertid
torde denna obillighet bliva endast skenbar. Då ett bolag
upplöses först efter en längre tids fortbestånd, kommer säkerligen
aktieägarens räntevinst till följd därav, att han ej tidigare behövt
utgöra skatten, att uppväga en möjlig ökning av dennas belopp.
Beträffande åter de bolag, vilka äro avsedda endast för en mera
kortvarig verksamhet, är behovet av en konsolidering ej detsamma.
En större fondering torde där mera sällan erfordras, och det står
således i aktieägarnas fria val att besluta utdelning eller ej.»

I sitt utlåtande upplyste — fortsatte departementschefen —
kammarrätten, att enligt rådande praxis beskattningsbar utdelning
å aktier icke ansåges vara för handen, då, i sammanhang med bolags
upplösning, till delägare utbetalades hans andel i bolagets kapitaltillgångar;
gjorde delägaren därvid en vinst, vore beskattningen av denna
beroende av de allmänna reglerna för beskattning av vinster av tillfällig
natur; ej heller ansåges någon beskattningsbar utdelning föreligga,
om ett bolag uppginge i ett annat och aktieägarna i det äldre
bolaget i utbyte mot sina aktier erhölle aktier i det nya bolaget.

Kammarrätten meddelar vidare, att de kommunalskattesakkunniga
i sitt den 16 april 1917 avgivna förslag till lag angående kommunal
taxering och skattskyldighet upptagit ett stadgande av innehåll, att
kommunal inkomst- och förmögenhetsskatt skall erläggas för, bland
annat, inkomst genom utdelning å aktier i inländska och utländska
bolag samt å lotter i solidariska bankbolag utan avseende å, huruvida
utdelningen utgjort årsutdelning eller utdelning vid bolagets upplösning,
men att dit dock ej skall hänföras utdelning, som bestått i
aktier eller lotter i samma bolag eller i annat bolag, som vid det
förras upplösning övertager dess verksamhet, och ej heller sådan utdelning,
som innefattar återbetalning av inbetalt kapital.

I anslutning härtill anförde kammarrätten vidare: »Även enligt
kammarrättens uppfattning kunna principiellt sett goda skäl anföras
till stöd för att såsom inkomst hos aktieägaren beskatta vad som
vid bolags upplösning tillskiftas honom av tillgångar, som icke utgöra
verkligt tillskott av delägare. Sådan utdelning torde nämligen under
vissa förutsättningar med fidlt fog böra anses såsom inkomst för del -

ägaren, lika väl som utdelning under bolags bestånd gör det. Då
kammarrätten dock icke anser sig kunna tillstyrka den föresi egna
ändringen av avdelning 4;o) i de särskilda anvisningarna till ledning
vid taxeringen, sker det — frånsett att med kammarrättens ståndpunkt
i fråga om förslaget till ändring av 20 § i skatteförordningen
ifrågavarande ändring, såvitt den motiveras av sambandet med den
föreslagna lydelsen av 20 §, icke erfordras — av följande skäl.

Enligt grunderna för förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt
skall inkomst beskattas hos den, som verkligen åtnjutit
densamma. Det är emellertid ingalunda säkert, att vad delägare i
aktiebolag, som upplöses, tillskiftas ur tillgångar, som icke utgöra
inbetalt kapital, ens till någon del utgör vinst för honom. Ofta nog
lärer aktien en eller flera gånger hava bytt ägare genom köp, varvid
köparen med all säkerhet fått betala en köpeskilling, som svarat mot
aktiens till följd av fonderingar hos bolaget ökade värde. Den sista
ägarens skattskyldighet för utdelning vid aktiebolags upplösning kan
bliva i särskilt hög grad orättvis, om 20 § i skatteförordningen erhåller
den föreslagna lydelsen och aktieägaren efter den 1 januari
1915 men före förslagets framläggande förvärvat aktier i ett bolag,
vars kapital i större utsträckning utgöres av icke inbetalt kapital.
Vid bolagets upplösning får då aktiägaren skatta såsom för utdelning
för vad som tillskiftats honom ur det icke inbetalta kapitalet, ehuru
det vid köpet av aktierna varit honom omöjligt att nedbringa köpeskillingen
genom hänvisning till en sådan eventualitet. Därtill kommer,
att utdelning vid bolags upplösning ej sällan kan uppgå till
betydande belopp och till följd av den progressiva skatteskalan föranleda
en väsentligt högre skatt för delägaren, än som hade träffat
honom, därest vinsten beskattats i olika poster. Dan räntevinst, som
tillfallit delägaren därigenom, att han ej tidigare behövt erlägga
skatten, torde ofta nog icke tillnärmelsevis motsvara ökningen av
skatten. Här nämnda förhållande måste antagas komma att, i likhet
med en begränsning av kapitalbegreppet, varom redan förut är nämnt,
föranleda ökade utdelningar på bekostnad av bolagens konsolidering
genom fonderingar.

Kammarrätten kan å andra sidan icke annat än instämma i det
uti motiveringen till förslaget gjorda uttalandet om önskvärdheten
av att förekomma, att aktieägarna, genom fondering av ett bolags
årsvinster för utdelning först i sammanhang med bolagets upplösning,
undgå beskattning av samma inkomst. Därest med hänsyn härtill

3!)

deri ifrågasatta beskattningen av vad vid bolags upplösning tillskiftas
delägare, trots de betänkligheter, som onekligen måste hysas däremot,
anses böra komma till stånd, torde denna beskattning dock i varje
fall icke böra erhålla en mera vidsträckt omfattning än som, på sätt
ovan är antytt, blivit av kommnalskattesakkunniga ifrågasatt. En
dylik beskattning synes emellertid, om den genomföres, utgöra ytterligare
ett skäl att icke genom den ifrågasatta skärpningen av aktiebolagens
inkomstbeskattning utvidga omfattningen av den redan förefintliga
dubbelbeskattningen på ifrågavarande område.»

Härefter erinrade departementschefen, att förevarande fråga redan
en gång förut varit föremål för riksdagens prövning på grund av
den vid 1913 års riksdag väckta motion, varför redogörelse förut
lämnats, samt att riksdagen med anledning därav, enligt skrivelse
den 30 maj 1913, beslutat anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes föranstalta
om utredning, huruvida och i vad mån, då ett aktiebolag eller solidariskt
bankbolag upplöstes, bolagets uppsparade tillgångar, vilka
icke utdelades förrän i sammanhang med bolagets upplösning, måtte
kunna göras till föremål för inkomstbeskattning hos delägarna, samt
för riksdagen framlägga det förslag till ändring i gällande författningar,
som av utredningen kunde föranledas.

För egen del anförde departementschefen, följande:

«Ett stadgande i den riktning, det remitterade förslaget i denna
del innehåller, synes oundgängligt, därest icke den ovan ifrågasatta yttrad.
skärpningen av bolags beskattning skall göras ineffektiv genom bolagens
upplösning och ombildande till nya bolag med större kapital.

Såsom av kammarrättens utlåtande framgår, lärer i främsta rummet
kunna mot det föreslagna stadgandet åberopas, att detsammas genomförande
skulle särskilt tungt drabba den aktieägare, vilken inköpt
aktier för belopp, något så när motsvarande aktiernas värde vid tiden
för bolagets upplösning men mera avsevärt överstigande aktiens nominella
värde. Denna olägenhet torde dock, såsom framhålles i den
vid det remitterade förslaget fogade promemorian, bliva av mindre
praktisk betydelse samt för övrigt komma att göra sig gällande
allenast i händelse av en kort övergångstid. Om det ifrågasatta stadgandet
göres tillämpligt först i fråga om de utdelningar, som äga
rum efter den 1 januari 1919, torde berörda obillighet kunna, om ej
fullständigt bortfalla, dock högst väsentligt inskränkas, och något

4''

Författning sförslag
1918.

hinder mot förslagets genomförande sålunda icke behöva möta av
denna orsak. Mot förslaget har emellertid kammarrätten vidare
erinrat, att utdelning vid bolags upplösning ej sällan komme att
uppgå till betydande belopp och på grund av den progressiva skatteskalan
föranleda en väsentligt högre skatt för vederbörande delägare,,
än om vinsten beskattats i olika poster. Häremot kan emellertid,
såsom redan påpekats i ovanberörda promemoria, framhållas, att
aktiägaren i viss mån gottgöres genom räntevinsten till följd därav,
att han ej tidigare behövt erlägga skatten. I detta sammanhang
må erinras om, att kommunalskattesakkunniga i sitt av kammarrätten
vidrörda betänkande föreslagit, att en dylik beskattningsprincip
skulle tillämpas, då vid ett bolags upplösning dess tillgångar kontant
utdelades.

Det kunde ifrågasättas, huruvida icke såsom utdelning borde beskattas
allt vad delägarna vid bolags upplösning erhålla utöver gjorda
insatser. Emellertid synes det knappast vara tillrådligt att nu göra
ifrågavarande skatteskärpning strängare än vad som erfordras för tillgodoseende
av det i promemorian framhållna syftemålet. Vid sådant
förhållande kan dock frågan om beskattning av utdelning till aktieägare
i samband med bolags upplösning icke anses vara slutgiltigt
ordnad. Ihågkommas bör nämligen, att särskilt i de ovanberörda
fall, där ifråga om bolag av kort varaktighet vinsten icke utdelas
utan fonderas för att i ett sammanhang fördelas vid bolagets upplösning,
det icke kan anses tillfredsställande, att någon del av vad
delägarna bekomma utöver sin insats, går fri från beskattning. Denna
beskattningsfråga lärer dock bäst lösas vid en mera omfattande revision
av skattelagstiftningen.»

Det författningsförslag, som för riksdagen framlades, var, efter
vissa däri med anledning av kammarrättens anmärkningar gjorda
ändringar, av följande lydelse:

Härigenom förordnas, att 20 § i förordningen den 28 oktober 1910 om inkomstoch
förmögenhetsskatt samt avdelning 4:o) i de vid samma förordning fogade särskilda
anvisningar till ledning vid taxeringen skola i nedan angivna delar hava följande
ändrade lydelse:

20 §.

Inkomstskatt — — — — 5: 85.

Till kapital, varom nu är fråga, hänföres, med de inskränkningar nedan sägs,
dels bolagets aktie- eller lottkapital, upptaget till det belopp, som angivits i ingående

balansräkningen för nästföregående år, eller, om aktie- eller lottkapitalet samma år
undergått förändring, till medelstorleken därav under nämnda år, dels ock bolagets
reservfond, beräknad enligt enahanda grunder.

I den mån aktie- eller lottkapital icke blivit före den 1 januari 1915 hos
vederbörande myndighet inregistrerat eller anmält såsom inbetalt, må till detsamma
ej räknas mera än vad som motsvarar verkligt, av delägarna gjort tillskott.

Ej heller må reservfonden upptagas till mera än femtio procent av det belopp,
vartill bolagets aktie- eller lottkapital enligt ovan angivna bestämmelser skall beräknas;
dock att i varje fall reservfonden må upptagas till det belopp, vartill densamma
må hava uppgått den 1 januari 1915, ökat med vad som sedermera blivit
lagt till densamma av vid aktieteckning influtna medel.

4:o) Inkomst från bolag m. m. m

Såsom beskattningsbar utdelning från aktiebolag eller solidariskt bankbolag
upptages dels det belopp, som under bolags bestånd delägare nästföregående år uppburit
eller ägt uppbära i utdelning från bolaget, utan hänsyn till vilka bolagets
tillgångar, som använts till utdelningen, dels ock vad som vid bolags upplösning
tillskiftats delägare näst föregående år utöver den å honom belöpande andel i de
bolagets tillgångar, till vilka enligt 20 § hänsyn skall tagas vid beräknande av
taxerad inkomsts förhållande till bolags kapital. Har aktie eller banklott under
nästföregående år bytt ägare, upptages sådan utdelning, varom först sägs, såsom
inkomst för den, som varit ägare av den till aktien eller banklotten hörande kupongen
vid den tidpunkt, då utdelningen blev tillgänglig för lyftning. Under inkomst,
varom här är fråga, hänföres jämväl utdelning till kommanditlottägare i solidariskt
bankbolag.

Delägare — — — — förvärvade vinst.

Denna förordning skall vinna tillämpning, i vad den avser ändring av 20 §
från och med den 1 januari 1919 och i vad den avser ändring i avdelning 4:o) i
särskilda anvisningar till ledning vid taxeringen från och med den 1 januari 1920;
dock att, då fråga uppstår om efterbeskattning före år 1919, beträffande eftertaxeringen
skola tillämpas de bestämmelser, som gällde för det år, eftertaxeringen avser. I

I en inom första kammaren vid 1918 års lagtima riksdag väckt
motion yrkades, att riksdagen ej måtte bifalla de förslag, som innefattades
i nu ifrågavarande kungl. proposition.

Till stöd för detta yrkande anfördes i motionen bl. a. följande.

Det borde för elen, som sysslar med ekonomiska frågor, vara
uppenbart, e,tt vid den utomordentliga stegring, som under krigstiden
inträtt å priserna å snart sagt varje varuartikel och nyttighet, ett
affärsföretags behov av rörelscmeelel måste enormt ha stegrats. För
att nu kunna driva en affärsverksamhet i samma omfattning som
före världskriget, skulle enbart tillfölje varuprisernas förändring krävas

Motion vid
1918 års
riksdag.

i regel ett fördubblat kapital. Men kapitalbehovet hade i själva verket
stegrats ytterligare därigenom, att kredit- och transportförhållandena
förändrats, kredit å varor förekomme tillfölje varuknappheten i ytterst
ringa utsträckning och den långsammare och osäkra transporten av
varor från och till utlandet ledde till, att kapitalet vid varje affär
bleve bundet under en längre tidsrymd. Det torde därför vara för
tillgodoseende av fullt legitima behov, som de flesta aktiebolag nu
sträva att åt sig bevara avsevärda delar av årsvinsten. Aktiebolagen
hade så mycket större anledning härtill som möjligheten att under de
närmaste åren efter ett blivande fredsslut lånevägen kunna tidgodose
större penningebehov torde bliva väsentligt förminskad. På den inhemska
lånemarknaden komme då staten och kommunerna att konkurrera
med de enskilda affärsföretagen, och dessa torde endast mot
dryga räntor kunna få sina lånebehov tillgodosedda. Då de svenska
aktiebolagen f. n. hade att till staten erlägga inkomstskatt, extra inkomstskatt
och i de fall, som den kungl. propositionen torde avse,
väl även krigskonjunkturskatt, vore aktiebolagens skattebelastning redan
nu så betydande, att man måste ställa sig synnerligen tveksam inför
varje förhöjning av densamma. Kammarrätten hade även i sitt över
förslaget avgivna yttrande uttalat, att det skulle innebära ett redan
i och för sig olyckligt sönderbrytande av den grundläggande principen
för aktiebolags beskattning, och ansåge sig icke kunna tillstyrka den
föreslagna ändringen av § 20 i förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt.

Beträffande den föreslagna beskattningen vid bolags upplösning
av de belopp, som då tillskiftas aktieägarna utöver aktiekapitalet, så
finge erkännas, att en dylik beskattning skulle äga fog för sig, om
aktierna alltjämt innehades av de ursprungliga aktietecknarna. Detta
torde väl emellertid endast sällan vara fallet och blott förekomma
med bolag av mycket kort varaktighet. Aktier bytte söm bekant i
stor omfattning ägare, såsom siffrorna för fondbörsen nogsamt utvisade,
och i sådana bolag, där större fonderingar årligen ske, till emot dessa
svarande höjda priser. Såsom i statsrådsprotokollet uttalades, skulle
ett genomförande av förslaget medföra, att en aktieägare, som inköpt
en aktie i dylikt bolag till dess verkliga värde och vid bolagets kort
därefter inträffade upplösning återbekomma sin köpeskilling utan
någon som helst vinst, likväl skulle bliva beskattad för vinstutdelning
kanske till betydande belopp. Det vore väl bättre, att i ett
eller annat undantagsfall någon vinst undginge beskattning, än att

man lagfäste bestämmelser, som föranledde sådana obilligheter, som
ovan nämnts.

Att båda de av Kungl. Maj:t föreslagna författningsändringarna
skulle medföra åtskilliga skattetekniska svårigheter vid tillämpningen
vore uppenbart, såväl då det gällde att fastställa, vad som skulle anses
som aktiekapital, då olika bolag sammanslagits, som ock, då man
skulle avgöra, vad som vid ett bolags upplösning erhölles utöver
aktiekapitalet, då likviden för det upplösta bolaget utgjordes av aktier
i ett annat bolag.

Såsom ett ytterligare skäl att icke bifalla den kungl. propositionen
anförde motionären slutligen, att det skatteresultat, som skulle
vinnas genom förslaget, ej vore särdeles betydande.

Bevillningsutskottet vid 1918 års lagtima riksdag avstyrkte ifrågavarande
kungl. proposition och anförde till stöd därför bland annat
följande:

»De förslag, Kungl Maj:t i förevarande proposition framlagt,
åsyfta en mera effektiv beskattning av aktiebolags1) vinstmedel till
den del desamma ej utdelas till aktieägarna utan läggas till aktiekapitalet
eller reservfonden. För vinnande av detta syfte har man
sökt träffa de sålunda fonderade vinstmedlen dels hos bolagen själva
och dels hos aktieägarna.

Om än det praktiska syftet varit att tillgodose statens intresse
av ökad skatteintäkt, synes dock vid sidan därav förefinnas ett mera
teoretiskt syfte, nämligen att på detta område konsekvent genomföra
den dubbelbeskattning av aktiebolags inkomster, som för närvarande
äger rum allenast i fråga om vad som utdelas till aktieägarna under
bolagets bestånd.

Den gällande lagstiftningen har emellertid icke upptagit berörda
dubbelbeskattning såsom en principiell regel utan som ett av praktiska
skäl betingat undantag, vars rationella berättigande varit omtvistat,
och har man såsom korrektiv i viss mån mot dubbelbeskattningens
konsekvenser bl. a. uppställt relationen mellan bolagets inkomst
och kapital såsom grundval för bestämmandet av bolagets
skatteplikt. Fullt riktigt är således, att, såsom ock i propositionen

1) Vad här nedan sägea om aktiebolag ellor bolag! gäller~ock i tillämpliga delar solidariska
bankbolag.

Bevillninga
utskottets
utlåtande.

skett, reglerna för bolagets och aktieägarnas skattskyldighet ses i
samband med varandra.

De föreliggande förslagen göra ej anspråk på att innefatta den
definitiva lösningen av hithörande spörsmål. Departementschefen
ställer uttryckligen i utsikt en revision av inkomst- och förmögenhetsbeskattningen
i allmänhet, varvid den förevarande frågan bhr föremål
för förnyad prövning såsom en detalj av det stora hela. Naturligtvis
föreligger icke i och för sig något hinder att, där goda skäl äro för
handen, till särskild reformering utbryta en detalj av systemet och,
då nu Kungl. Maj:t funnit lämpligt föreslå ett provisoriskt ordnande
av här omhandlade angelägenhet, böra givetvis de framlagda förslagen
underkastas vederbörlig granskning, men ligger det i sakens natur,
att denna granskning jämväl tager sikte på behovet av den partiella
reformen.

Såsom den teoretiskt närmast till hands liggande lösningen av
förevarande spörsmål har i propositionen framställts en sådan anordning,
att varje aktieägare finge skatta för hela den å hans andel i
bolaget belöpande delen av bolagets vinst, oavsett huru denna vinst
disponerades. Av praktiska skäl vore man dock hänvisad att söka
vinna ändamålet genom en skärpning av själva bolagens beskattning.
Huru denna skärpning lämpligen må kunna anordnas, synes ej ännu
vara fullt utrett. I avvaktan härå har Kungl. Maj:t såsom ett provisoriskt
steg i den åsyftade riktningen låtit utarbeta föreliggande
ändringsförslag. Dessa utgöra ett slags kombination av åtgärder,
riktade dels mot bolagen och dels mot aktieägarna.

Aktiebolagens skatteplikt är, såsom redan antytts, till sin storlek
beroende, ej av bolagets absoluta inkomst utan av dennas relation
till bolagets efter vissa grunder beräknade »kapital». I propositionen
har utförligt redogjorts för de växlande ståndpunkterna rörande vad
som finge inräknas i kapitalet och för den utveckling lagstiftningen
på denna punkt fått i en för bolagen alltmera gynnsam riktning.
Gällande bestämmelser (20 § i förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt)
innehålla, att bolagets kapital i förevarande avseende
omfattar både aktiekapitalet och reservfonden och detta utan hänsyn
till beskaffenheten av de olika fonderingarna.

Nu är det ett känt förhållande, att under nuvarande kristid ett
mycket stort antal bolag intjänat högst betydande vinster, som de
till avsevärd del fonderat genom att öka antingen aktiekapitalet (genom
utdelning av s. k. gratisaktier) eller ock reservfonden. Vilken -

é5

derå vägen, som valts, har detta haft till följd, att inkomstprocenten,
d. v. s. inkomstens storlek i procent av kapitalet, vid inkomstberäkning
för påföljande taxering blivit lägre, oaktat inkomstbe1 Öppet ej
minskats. Detta har Kungl. Maj :t funnit vara en oberättigad förmån
för just de kapitalstarka bolagen. Därjämte och kanske i än högre
grad har det ansetts såsom obehörigt, att genom de stora fonderingarna
allt större delar av bolagens årsinkomster undgått dubbelbeskattning.
Genom ett snävare bestämmande av kapitalbegreppet i förevarande
bemärkelse vinnes givetvis, att inkomstprocenten blir högre och skattebeloppet
större, och indirekt motverkas i sin mån en alltför stark
fondering.

Följande sistberörda tankegång har Kungl. Maj:t föreslagit ändrad
lydelse av 20 § i förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt.
Enligt förslaget skall vid beskattningen hänsyn få tagas endast till
den del av aktiekapitalet, som motsvarar verkligt, av delägarna gjort
tillskott och endast till så stor del av reservfonden, som motsvarar
femtio procent av det belopp, vårtid aktiekapitalet skall få beräknas.
Dock skall aktiekapital, som blivit före den 1 januari 1915 anmält
såsom inbetalt, få tagas i beräkning utan avseende på om det tillskjutits
av delägarna eller ej, och skall reservfond få beräknas till
det belopp, vartill den må hava uppgått vid nyssnämnda tidpunkt,
ökat med vad sedermera tillagts fonden av vid aktieteckning (aktieemission
till kurs över pari) influtna medel.

I propositionen har självfallet icke uttalats någon avsikt att försvåra
bolagens kapitalbildning i och för sig, men tydligt är, att
genomförandet av nämnda förslag komme att verka i sådan riktning.
Faran av en sådan utveckling har framhållits i den i ärendet väckta
motionen. Utskottet är också av den uppfattningen, att den eftersträvade
fiskaliska förmånen av vinstens utdelande helt eller till
största delen åt aktieägarna köpes för högt, om samtidigt företagets
konsolidering äventyras. Det måste ihågkommas, att bolagen i närvarande
tid för sin verksamhet behöva jämförelsevis mycket större
rörelsekapital än under tidigare, normala tider. Frånsett den omedelbara
verkan av penningvärdets fall, som reducerat det reella värdet
av samma nominella kapital till måhända hälften eller än mindre,
komma här i betraktande de högst försvårade kreditmöjligheterna,
särskilt vid affärer på utlandet. Ett företag behöver numera ett
långt större kapital endast för att besitta samma rörelsekapacitet
som förut. Försvåras nu den egna kapitalbddningen, bliva bolagen

hänvisade till utsträckt upplåning av rörelsekapital eller ock, där
möjligheter därför saknas, till driftens inskränkande. Från nationalekonomisk
synpunkt är ingendera eventualiteten önskvärd, ej heller
från den statsfinansiella, eftersom ett bolags allmänna skatteförmåga
enligt sakens natur sammanhänger både med företagets soliditet och
med dess omfattning.»

Efter att hava redogjort för vad kammarrätten i ärendet anfört,
framhåller utskottet, att växt kammarrätten andragit emot Kungl.
Maj:ts förslag delvis sammanfaller med vad utskottet redan erinrat,
men därjämte innesluter från övervägande skatteteknisk synpunkt
invändningar, som utskottet måste beteckna såsom fullt befogade.

Den ovan behandlade förändringen av 20 § i skatteförordningen
komme ej att omedelbart skärpa beskattningen av ett visst års fonderade
vinst utan skulle göra sig gällande först med avseende å beskattning
av det påföljande årets inkomst. Genom att upplösa bolaget
och utskifta tillgångarna eller låta bolaget ombildas till ett nytt bolag
skulle man följaktligen kunna undgå den här avsedda effekten. Till
förekommande härav hade Kungl. Maj :t föreslagit vissa bestämmelser
just för fall av bolags upplösning, givna i förslag till ändrad lydelse
av avdelning 4 ro) i de vid nyssnämnda förordning fogade särskilda
anvisningarna till ledning vid taxeringen. Enligt detta förslag skulle
såsom beskattningsbar utdelning från aktiebolag upptagas jämväl vad
som vid bolags upplösning tillskiftas delägare utöver den å honom
belöpande andel i de bolagets tillgångar, till vilka enligt 20 § i skatteförordningen
i dess föreslagna lydelse hänsyn skulle få tagas vid bestämmandet
av bolagets inkomstprocent.

Rättspraxis torde på förevarande punkt vara stadgad därutinnan,
att beskattnigsbar utdelning å aktier icke anses vara för handen, då,
i sammanhang med bolags upplösning, till delägare utbetalas hans
andel i bolagets kapitaltillgångar. Gör delägaren därvid en vinst,
blir beskattningen av denna beroende av de allmänna reglerna för
beskattning av vinster av tillfällig natur (realisationsvinster). Ej
heller anses någon beskattningsbar utdelning föreligga, om ett bolag
uppgår i ett annat och aktieägarna i det äldre bolaget i utbyte mot
sina aktier erhålla aktier i det nya bolaget.

Vidare erinrar utskottet, hurusom förevarande spörsmål år 1913
varit föremål för riksdagens uppmärksamhet samt föranlett en riksdagens
skrivelse med begäran om utredning.

Därefter fortsätter utskottet:

»Till något förslag i ämnet från Kungl. Maj;ts sida har riksdagens
begäran icke lett förrän i förevarande sammanhang. Att
frågan varit föremål för vederbörlig uppmärksamhet redan förut framgår
emellertid därav, att kommunalskattesakkunniga i sitt den 16
april 1917 avgivna förslag till lag angående kommunal taxering och
skattskyldighet upptagit ett stadgande av innehåll, att kommunal
inkomst- och förmögenhetsskatt skall erläggas för, bland annat, inkomst
genom utdelning å aktier i inländska och utländska bolag
samt å lotter i solidariska bankbolag utan avseende å, huruvida utdelningen
utgjort årsutdelning eller utdelning vid bolagets upplösning,
men att] dit dock ej skulle hänföras utdelning, som bestått i aktier
eller lotter i samma bolag eller i annat bolag, som vid det förras
upplösning övertager dess verksamhet, och ej heller sådan utdelning,
som innefattar återbetalning av inbetalt kapital.»

Sedan utskottet härefter erinrat om kammarrättens yttrande
angående Kungl. Maj:ts förslag, förklarar utskottet, att utskottet ej
kunnat finna annat än att de av kammarrätten framställda anmärkningarna
däremot vore fullt berättigade och utgjorde tillräckligt
vägande skäl för avstyrkande av förslaget, alldeles oavsett dess egenskap
av komplement till förslaget om ändring av 20 § i skatteförordningen.
Då utskottet icke kunnat giva sistberörda förslag sin
anslutning, skulle nämligen redan den omständigheten motivera ett
avslag å nu omhandlade förslag.

Härefter fortsätter utskottet:

»Den kritik, som i det föregående ägnats Kungl. Maj:ts i denna
proposition framlagda förslag till ändrade grunder för beskattningen
av aktiebolagen och deras delägare, är givetvis ej uttömmande. Åtskilligt
kunde vara att från utskottets sida tillägga. Redan det anförda
innefattar emellertid så pass starka skäl emot förslagen från
ej blott allmänt ekonomisk synpunkt utan ock i skattetekniskt hänseende,
att ett antagande av desamma i oförändrat skick i varje fall
bör vara uteslutet.

Då den beräknade statsfinansiella effekten av den föreslagna
ändringen i 20 § (effekten av förslaget i övrigt låter sig icke gärna
i förväg beräknas) icke skulle uppgå till mera än V* eller på sin höjd
3/< miljoner kronor årligen, kan densamma svårligen anses allenast på
den grund motiverad. Det förhåller sig ju också så, att ifrågavarande
ändring av departementschefen ansetts utgöra en förutsättning
för vinnande av åsyftat resultat av det i propositionen nr 448

om skärpning av krigskonjunkturskatten ingående förslaget om ett
särskilt skattetillägg för vissa bolag. Sistnämnda förslag har av utskottet
avstyrkts under anvisande av andra vägar för erhållande av
motsvarande skatteintäkt. För utskottets del bortfaller således även
det skälet för ändringen i 20 §.

Om utskottet således funnit sig böra avstyrka bifall till propositionen,
innebär detta dock icke, att utskottet anser de nuvarande
bestämmelserna i förevarande ämnen i allo tillfredsställande. Emellertid
pågå, enligt departementschefens ovanbe^örda. uttalande till
statsrådsprotokollet, inom finansdepartementet förarbeten för en allmän
revision av inkomst- och förmögenhetsskatten, och utskottet
förutsätter, att därvid även kommer att upptagas frågan, huruvida
och i vad mån beskattning av bolagens fonderade vinster bör ifrågakomma,
likasom säkerligen också den av 1913 års riksdag uppmärksammade,
ännu alltjämt olösta frågan om effektiva beskattningsregler
för fall av bolags upplösning och tillgångarnas utskiftande bland
delägarna. Utskottet är av den uppfattning, att de föreliggande
frågorna bäst främjas genom behandling i samband med den allmänna
revisionen. Såsom utskottet redan förut framhållit, saknas efter utskottets
åsikt giltiga skäl för partiella förhandsreformer i förevarande
hänseende.»

Under åberopande av vad sålunda blivit anfört, hemställde utskottets
majoritet, att riksdagen icke måtte bifalla förevarande proposition.
Fem ledamöter av utskottet reserverade sig emellertid
däremot under anförande, att enligt deras mening utskottet bort
tillstyrka bifall till Kungl. Msj:ts proposition, dock med iakttagande
av viss i förtydligande syfte önskvärd redaktionell ändring i förslaget
till ändrad lydelse av avdelning 4:o) i de vid inkomstskatteförordningen
fogade särskilda anvisningar till ledning vid taxeringen, så
att denna avdelning i nämnda särskilda anvisningar komme att erhålla
följande ändrade lydelse:

4:o) Inkomst från bolag m. m.

ägare, upptages sådan utdelning, varom först sägs, såsom inkomst för den, som varit
ägare av den till aktien eller banklotten börande kupongen vid den tidpunkt, då
utdelningen blev tillgänglig för lyftning. Under inkomst, varom här är fråga, hänföres
jämväl utdelning till kommanditlottägare i solidariskt bankbolag.

Delägare — — — — förvärvade vinst.

Ifrågavarande proposition vann icke riksdagens bifall.

Då med anledning av denna utgång frågan om aktiebolagsbeskattningen
ånyo upptogs till prövning av regeringen, yttrade statsrådet
och chefen för finansdepartementet vid föredragning av frågan
inför Kungl. Maj:t den 28 juni 1918, att, då departementschefen
alltjämt hyste den uppfattning, att vid skattebördans avvägande, i
vad anginge de skattskyldiga bolagen, hänsyn borde tagas till den
större skattekraft, som skäligen borde anses tillkomma bolag med
stora tillgångar i fonderade medel, departementschefen ansåge det i förenämnda
proposition berörda spörsmål böra omedelbart på nytt upptagas
till övervägande, lämpligen genom utredning, verkställd av
särskilt tillkallade sakkunniga.

Härvid borde — fortsatte departementschefen — givetvis iakttagas,
att en ur nationalekonomiska synpunkter önskvärd fondering
ej genom skattelagstiftningen äventyrades, men likaledes att bolagen
icke genom hithörande bestämmelsers avfattning sattes i tillfälle att
helt eller delvis undandraga sig beskattning, som skäligen ansåges
böra påvila dem. Det torde få överlämnas åt de sakkunniga, att
med stöd av utredningen yttra sig över, huruvida lösningen av här
ifrågavarande skatteproblem borde ske efter sådana linjer, som angivits
i propositionen till 1918 års lagtima riksdag eller till äventyrs
sökas på annan väg.

Departementschefen anförde vidare, att till de sakkunniga syntes
böra överlämnas jämväl en annan fråga, berörande bolagsbeskattningen
och behandlad i nämnda proposition, nämligen spörsmålet
om beskattning av utdelning vid bolags upplösning.

Departementschefen erinrade, att denna fråga redan en gång
förut varit föremål för riksdagens prövning. I anledning av en inom
andra kammaren vid 1913 års riksdag väckt motion hade riksdagen
nämligen beslutat anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes föranstalta om
utredning, huruvida och i vad mån, då ett aktiebolag eller solidariskt
bankbolag upplöstes, bolagets uppsparade tillgångar, vi’ka icke utdelades
förrän i sammanhang med bolagets upplösning, måtte kunna

Uppdrag åt
mlclcunniga.

göras till föremål för inkomstbeskattning hos delägarna, samt för
riksdagen framlägga det förslag till ändring i gällande författningar,
som av utredningen kunde föranledas. Sedan det vid 1918 års lagtima
riksdag framställda förslag i detta ämne av riksdagen avslagits,
torde förnyad utredning böra skyndsamt verkställas; och syntes det
departementschefen lämpligast, i betraktande av det samband, som
förefunnes mellan detta spörsmål och det nyss förut berörda, att
verkställande av utredning och avgivande av förslag uppdroges åt
de förut nämnda sakkunniga.

Motiv.

Allmän motivering.

Såsom ovan framgått, innefattar de sakkunnigas uppdrag utredning
av två särskilda spörsmål rörande statsbeskattningen av inländska
aktiebolag och solidariska bankbolag* samt deras delägare, nämligen
dels frågan om skärpt beskattning med hänsyn till den större skattekraften
hos bolag med stora tillgångar i fonderade medel, dels ock
frågan om inkomstbeskattning av vad delägarna utbekomma vid bolags
upplösning.

I överensstämmelse med vad chefen för finansdepartementet uttalat
beträffande sambandet mellan dessa spörsmål hava de sakkunniga
upptagit dem till undersökning i ett sammanhang.

Enligt gällande förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt
hava ifrågavarande bolag att erlägga inkomstskatt efter en progressiv M ° *r''

skala, som stiger, ej efter den taxerade inkomstens obsoluta storlek
utan efter dess förhållande till bolagets sammanlagda aktiekapital
och reservfond utan avseende å, huru dessa kommit tillstånd (20§).

I den mån den sålunda beskattade inkomsten användes till utdelning
åt aktieägarna, blir den beskattningsbar hos dessa såsom inkomst av
kapital. Här uppkommer således en olikhet i beskattningen, allteftersom
bolagets taxerade vinst utdelas till delägarna eller besparas,
den må därvid fonderas eller användas exempelvis till extraordinära

* Vad i det följande sägen om »aktiebolag» eller »bolag», »aktiekapital» eller »kapital», »aktieägare»
eller »delägare» gäller i tillämpliga delar även solidariska bankbolag, resp. lottkapital och
lottägare.

avskrivningar, I det förra fallet blir vinsten föremål för en dubbel
beskattning, medan åter den besparade delen därav beskattas blott
en gång. En sak för sig är, att besparade vinstmedel ett följande
år kunna tagas i anspråk för utdelning och då givetvis bliva beskattade
hos delägarna.

årJSdef Den. gällande lagstiftningen har väl icke upptagit berörda dubbellade
vinst■ beskattning såsom en principiell regel, som även rationellt sett borde
medel, vinna konsekvent tillämpning, utan snarare som en av praktiska skäl
betingad anordning. Emellertid har denna anordning givit anledning
till vissa ojämnheter i beskattningen. Den har kunnat föranleda
bolag, vilka eljest skulle årligen utdelat sina för rörelsen ej behövliga
vinster till delägarna, att i stället hos bolaget hopbespara samma
vinster för att först genom skifte överföra dem till delägarna. Härigenom
har staten gått miste om den skatt såsom för utdelning, som
eljest ålegat delägarna.

Såsom ett led i åtgärder för att avhjälpa ovan angivna missförhållande
synes en viss beskattning av outdelade vinstmedel böra
tagas i övervägande.

Då en ökad fondering jämväl från rationell beskattningssynpunkt
måste anses innebära en ökad skatteförmåga, lära berättigade invändningar
. icke kunna göras mot att denna av staten tages i anspråk,
vare sig en sådan strävan säges åsyfta utsträckt dubbelbeskattning
eller, riktigare, betraktas allenast som ett rättvist avvägande av skattebördan
efter skattekraften.

I propositionen nr 395 till 1918 års lagtima riksdag, för vars innehåll
i det föregående närmare redogjorts, avsågs att vinna nyss antydda
syfte genom att i och för skatteprocentens bestämmande ställa
bolagets taxerade inkomst i relation till ett snävare tillmätt kapital.
Hänsyn skulle nämligen få tagas endast till den del av aktiekapitalet,
som motsvarade verkligt, av delägarna gjort tillskott, och endast till
så stor del av reservfonden, som motsvarade femtio procent av det
belopp, vartill aktiekapitalet skulle få beräknas. Dock skulle aktiekapital,
som blivit före den 1 januari 1915 anmält såsom inbetalt,
få tagas i beräkning utan avseende å om det tillskjutits av delägarna
eller ej, och skulle reservfond få beräknas^ till det belopp,
vartill den må hava uppgått vid nyssnämnda tidpunkt, ökat med

vad sedermera? tillagts fonden av vid aktieemission till överkurs influtna
medel.

Till grund för riksdagens avslag å propositionen i förevarande
del synas hava i första hand legat praktiska betänkligheter därutinnan,
att förslagets antagande skulle komma att i så hög grad
motverka även en sund kapitalbildning hos bolagen, att dessas behöriga
konsolidering i många fall skulle äventyras. Därtill hava
knutits principiella skäl så tillvida, att förslaget ansetts bryta den
gällande principen om beskattningens avpassande efter inkomstens
förhållande till kapitalet, varav syntes följa, att såsom kapital även
borde anses allt det bundna kapital, varav inkomsten utgjorde avkastning.

Vid meddelandet av de sakkunnigas uppdrag har också departe- Dep<^^u''
mentschefen, såsom ovan nämnts, uttalat, att vid förevarande utredning
givetvis borde iakttagas, att en ur nationalekonomiska synpunkter
önskvärd fondering ej genom skattelagstiftningen äventyrades, och
har åt de sakkunniga överlämnats att yttra sig, huruvida lösningen
av ifrågavarande skatteproblem borde ske efter linjerna i 1918 års
proposition eller sökas på annan väg.

Efter en ingående prövning av frågans olika sidor hava de sakkunniga
stadgats i den uppfattningen, att en lämplig lösning av frågan förslag
icke står att vinna i den riktning nyssberörda proposition anvisade.

Det åsyftade målet, en särskild beskattning av vinstmedel, som ej
utdelas, skulle på den vägen nås allenast indirekt och under former,
som ej uteslöte en viss godtycklighet. Även om kapitalbegreppet,
i den mening gällande bolagsskattelagstiftning tager detsamma, kan
göras till föremål för anmärkningar, vill det dock synas, som om de
skäl, som föranledde detsammas formulerande vid 1911 års riksdag,
fortfarande ägde giltighet. I och för sig kunde det nog vara tilltalande
att i likhet med 1918 års proposition fordra, att bolagsmännens
tillskott till aktiekapitalet, för att i detta sammanhang komma
i betraktande, skulle vara verkliga, d. v. s. bestå av motsvarande
reella värden. Denna fordran, som väl närmast tillkommit med hänsyn
till aktiebolagslagens medgivande, att tillskott må verkställas med
annat än penningar, förutsätter emellertid, om den skulle få någon
praktisk betydelse, att offentlig kontroll vore anordnad å tillskottens
värde. Då så icke är fallet och det måste anses falla utanför faxe -

ringsmyndigheternas arbetsområde att utöva en dylik maktpåliggande
prövning, hava de sakkunniga funnit den antydda begränsningen av
aktiekapitalet i förevarande bemärkelse bliva till föga gagn i praktiken,
och vid sådant förhållande hava de ansett sig hava desto
mindre anledning att ifrågasätta någon förändring av det nuvarande
kapitalbegreppet överhuvud taget.

om ^Mkavägar Betraktas spörsmålet om beskattning av ett bolags ej utdelade
för frågans vinstmedel rent principiellt, är det utom all fråga, att skattskyldigBwkauning
heten vilar på. delägarna. Vare sig vinsten av bolagets verksamhet
hos aktie- omedelbart utdelas eller besparas, tillhör den ju i sin helhet delägarna.
ägama. Varje delägares proportionella anpart i vinsten utgör, i grunden sett,
ett tillskott till hans förmögenhet, en tillgång, även om densamma
icke helt utan allenast till sitt utdelade belopp blir disponibel för
delägarens privata förfogande. Redan i den promemoria, som, enligt
vad ovan omnämnts, låg till grund för 1918 års förslag i ämnet, har
också framhållits såsom den närmast till hands liggande lösningen av
nu omhandlade fråga, att aktieägarna beskattades, ej för det utdelade
beloppet allenast utan för vad på var och en av dem skulle hava
belöpt, därest hela vinsten blivit utdelad. Denna lösning kunde också
vid första påseendet synas tillfredsställande, då ju såsom nyss påpekats
aktieägarens vinst i själva verket är densamma, vare sig utdelning
sker eller ej. Man får emellertid ej förbise, att det särskilt
för mindre aktieägare dock är en väsentlig skillnad, om vinsten utdelas
eller besparas. Många aktieägare kunna ej avvara den årliga
avkastningen av sitt i bolaget insatta kapital och därtill erlägga skatt
för en inkomst de ej uppburit. De kunna därför genom utdelningens
innehållande bliva nödgade att på kanske ofördelaktiga villkor avyttra
sina aktier till mera välsituerade aktieägare, för vilka den årliga utdelningen
ej spelar samma roll. Redan av denna grund lärer, såsom
jämväl i 1918 års proposition framhölls, det icke kunna ifrågakomma
att hos delägarna beskatta hela deras andel i bolagets årsvinst.

''hostoiagm Om det således är klart, att bolagets besparade vinstmedel icke
föreslås av de billigtvis kunna indragas under aktieägarnas skattskyldighet, kan tydtApkatt''tch
^Sen en- särskild beskattning av dessa medel ej ordnas på annat sätt
B-skatt). än att bolaget göres skattskyldigt härutinnan, eu utväg, som jämväl
i ovanberörda promemoria angivits såsom den enda inom ramen för
gällande skattelagstiftning möjliga.

Ifrågavarande särskilda skattskyldighet kan uppenbarligen icke
göras gällande genom blott och bart en höjning av den för bolaget
eljest utgående inkomstskatten. Det lärer icke kunna undvikas att
skapa en i viss grad fristående skatteform vid sidan av den vanliga
inkomstskatten. Mot införande av en sådan särbeskattning för bolagen,
i det följande för korthetens skull benämnd »B-skatt»i motsats
mot den vanliga skatten, som benämnes »A-skatt», kan möjligen framställas
den invändningen, att det kommer att vålla besvär såväl för
bolagen själva som för taxeringsmyndigheterna att handskas med två
skilda former av inkomstskatt. Även om en sådan invändning icke
kan frånkännas fog, synes den dock ej böra tillmätas någon avgörande
betydelse. Givetvis får man tillse, att den nya skatten så smidigt
som möjligt anslutes till den nuvarande bolagsbeskattningen, så att
dess fastställande och uttagande kan ske utan allt för mycket besvär.

De sakkunniga hava i förbigående erinrat om det förhållandet,
att fonderade vinstmedel senare kunna bliva tagna i anspråk förut -nu restitution.
delning till aktieägarna och i sådan ordning bliva föremål för förnyad
beskattning, nämligen såsom kapitalinkomst för dessa. I den mån
detta sker, inträder således från statens synpunkt i stort sett samma
situation i beskattningsavseende, som om ifrågavarande medel icke
besparats utan genast utdelats, och bortfaller, kan man säga, förutsättningen
för B-beskattningen. Hava de sålunda utdelade medlen
varit underkastade sådan beskattning, uppstår i följd av utdelningen
ett oomtvistligt anspråk mot staten på återbäring av den tidigare
erlagda B-skatten. Eljest skulle ifrågavarande medel kunna bliva
tre gånger beskattade.

I nu antydda sammanhang framträder således B-beskattningens
nödvändiga karaktär av provisorium, av villkorlig skatt, som av
staten uppbäres under viss förutsättning och behålles intill det eventuella
inträffandet av en annan förutsättning. Med anknytning till
vad ovan sagts därom, att de egentligen skattskyldiga äro delägarna,
kan saken även uttryckas så, att bolaget förskotterar skatten i en
särskild, provisorisk form i avbidan på även den faktiska skattskyldighetens
överflyttande på delägarna och skattens uttagande i dess
definitiva form. B-skattens sålunda angivna natur ändras icke av
den omständigheten, att i många fall förutsättningen för återbäring
aldrig kommer att inträffa, och att således B-skatten i sådana fall
kommer att utgöra statens definitiva skatteintäkt i förevarande av -

B-skatten retroaktiv? -

Grunder för
B-skattens
beräknande.

seende. För övrigt är det väl just den av erfarenheten bekräftade
förekomsten i stor utsträckning av sistberörda fall, som utgör ett av
de praktiskt bärande motiven för hela B-beskattningen.

Det beskattningsprovisorium, som efter vad nyss är sagt, Bbeskattningen
bildar, bör enligt sin natur komma till användning så
länge förutsättningen därför kan inträffa, d. v. s. så länge bolaget
besparar medel av sin årsvinst, och som följd härav böra anspråk på
återbäring eller restitution, för att använda en teknisk term, kunna
väckas under bolagets hela bestånd och ända till dess upplösning.
Först då bolaget civilrättsligt upphört, vilket inträffar, då likvidatorerna
avgivit sin redovisning, upphör också B-beskattningen. I
sista hand kan restitutionsanspråk grundas därpå, att till skifte förelegat
B-beskattade tillgångar, och det i anledning härav restituerade
beloppet kommer att bilda en ytterligare tillgång för skifte.

En fråga, som lämpligen besvaras redan i detta sammanhang,
är huruvida B-beskattningen skäligen kan göras retroaktiv, d. v. s.
utsträckas till fonder, som finnas bildade vid den nya beskattningens
ikraftträdande. Särskilt under de förflutna krigsåren hava som bekant
en stor del bolag, såväl gamla som nystartade, blivit i tillfälle
att, såsom närmare utvisas av i annat samband här nedan upptagna
siffror, göra högst betydande avsättningar till fonder. Ur statsfinansiell
synpunkt kunde det ju vara lockande att indraga även dessa
fondbildningar under B-beskattningen, men skulle, enligt de sakkunnigas
mening, ett sådant ingripande råka i strid med vedertagna
hänsyn i hittillsvarande skattelagstiftning. Härförutom får ej förbises,
att staten genom krigskonjunkturskatten tillgodogjort sig en högst
avsevärd del av de under kriget framkomna aktiebolagsvinsterna. De
gamla fonderna böra således, enligt de sakkunnigas åsikt, vara fredade
för B-beskattning. Häremot behöver icke anses strida att, såsom
nedan närmare utvecklas, blivande bestämmelser om B-skatt böra
träda i kraft så att de komma att första gången tillämpas med avseende
å 1918 års bolagsinkomster.

I det föregående hava de sakkunniga behandlat B-skattens allmänna
läggning och förutsättningar. Det gäller nu att bestämma
skattens storlek och grunderna för dess beräknande. Det kunde
härvid i första hand synas mest konsekvent att hos bolagen uttaga
just de belopp, som skulle hava vunnits vid beskattning hos aktie -

ägarna. Då emellertid den procent, efter vilken den enskilde aktieägarens
skatt utgår, växlar allt efter storleken av hans taxerade inkomst,
skulle en dylik anordning bland annat förutsätta, att fullständiga
uppgifter i berörda hänseende tillhandahölles vederbörande
taxeringsmyndigheter. Detta komme emellertid, även om det vore
utförbart, att beträffande stora bolag med talrika aktieägare förorsaka
såväl bolaget som taxeringsmyndigheterna ett så oerhört besvär, att
enligt de sakkunnigas mening en lösning efter denna linje får anses
av praktiska skäl utesluten.

Vid sådant förhållande lärer man vara nödsakad att uttaga
B-skatten efter en medelprocent. Att för varje särskilt bolag söka
fastställa medeltalet av aktieägarnas olika skatteprocenter och lägga
detta medeltal till grund för B-skatten skulle dock stöta på praktiska
svårigheter, bland annat därutinnan att också i detta fall skulle
erfordras uppgifter å samtliga aktieägares taxeringar och särskilda
skattebelopp.

Det torde då ej återstå annat än att låta B-skatten utgå J*''^^egrD''
efter en för alla bolag gemensam grund. Att härvid tillämpa någon
progressiv skala, vore, efter de sakkunnigas förmenande, knappast
riktigt eller ändamålsenligt. En eventuell progression måste följa
bolagens växlande skattekraft, men då icke bolagen utan delägarna
äro de ytterst skattskyldiga, skulle en sådan progression vara föga
rationell. Med B-skattens provisoriska natur synes också bäst stämma
överens, att skatten blir proportionell och procenten lika för alla fall.

Vid den definitiva överflyttningen av skattskyldigheten på delägarna
komma alltid de progressiva hänsynen till skatteförmågan att göra
sig gällande.

Vad härefter angår valet av skatteprocent, är vid detsamma Matteprocent.
åtskilligt att iakttaga. Då samma procent skall gälla för alla bolag,
starka som svaga, är givet, att den ej får sättas för hög. Den får
icke, såsom ock av departementschefen inskärpts, vara ägnad att
motverka en för bolagens utveckling behövlig fondbildning. En hög
skatteprocent skulle otvivelaktigt i många fall föranleda allt för störa
utdelningar på bekostnad av den sunda konsolideringen.

Även andra skäl tala för att härvid iakttaga varsamhet. Sålunda
är det ingalunda alltid säkert, att medel, som fonderas, få
förbliva i behåll för att i sinom tid utdelas eller i samband med

Reservfonden
och B-skallen.

bolagets likvidation utskiftas till delägarna. Om bolagets rörelse
skulle komma att gå med förlust, kan det nämligen bliva erforderligt
att för dennas täckande taga i anspråk sådana medel. Vidare får
man ej förbise, att en del av de vinstmedel, som ej utdelas, kunna
vara reserverade för betalning av bolagets skatter och endast för
tillfället förda till en skatteregleringsfond eller dylikt. Särskilt under
nu rådande förhållanden kunna sådana avsättningar för kommande
skattebehov uppgå till högst betydande summor.

I förevarande avseende är för övrigt att märka, att B-skattens
verkliga storlek blir beroende av, huruvida och när staten kan komma
att återbetala skattebeloppet till bolaget. Staten kan i verkligheten
anses erhålla en större förmån än som anges av själva skatteprocenten,
vilken förmån växer ju längre tid, som kommer att förflyta mellan
skattens emottagande och eventuell restitution. Härjämte få ihågkommas
alla de fall, i vilka några B-beskattade medel aldrig utdelas
eller finnas kvar till utskiftning och i vilka någon restitution således
ej kommer i fråga.

Om det följaktligen är klart, att procentsatsen ej får sättas för
hög, återstå dock vissa svårigheter, då det gäller att välja den
lämpliga siffran. Någon ledning torde kunna sökas i skattesatserna
för den ordinarie inkomst- och förmögenhetsskatten. Den lägsta
procenten för enskilda skattskyldiga är 0,4 och den högsta 5. Då
de lägre inkomstbeloppen, även beträffande aktieägare, givetvis äro
till antalet de vida övervägande, kan man ej utan vidare taga medeltalet
mellan nyssnämnda högsta och lägsta skattesatser utan måste
stanna vid en lägre siffra. Härvid är jämväl att beakta, att i många
fall aktier ägas av personer, vilkas inkomster ej uppgå till beskattningsbart
belopp. Ytterst blir emellertid bestämmandet mer eller
mindre en smakfråga, och hava de sakkunniga förslagsvis bestämt
sig för två ''procent. Några exakta skäl för just denna siffra äro de,
såsom ovan framgått, dock icke i stånd att åberopa. Endast det
torde kunna sägas, att de sakkunniga med aktgivande på ovan antydda
förhållanden sökt avväga skatteprocenten så, att den icke för
normala fall kan i någon mån anses försvåra avsättningar för behörig
kapitalbildning hos bolagen.

De sakkunniga hava haft under övervägande att undantaga de i
lag föreskrivna avsättningarna till reservfond från B-beskattning.
Detta kunde vara motiverat redan av den anledningen, att bolagen

ej fritt förfoga över hithörande medel utan äro skyldiga fondera dem.
De sakkunniga hava emellertid ej ansett tillräckliga skäl föreligga
för ett sådant undantag från principen. För övrigt torde denna sak,
i allt fall för de vanliga aktiebolagen, vara av mindre praktisk betydelse,
eftersom för dessa bolag gäller, att endast tio procent av
årsvinsten måste avsättas till reservfond, samt att avsättningarna
kunna upphöra, då fonden uppnått ett belopp, motsvarande tio
procent av inbetalda aktiekapitalet.

De förflutna krigsårens starkt växande fondbildning hos bolagen
har i stor utsträckning haft den formen, att besparade medel över- aktier.
förts till aktiekapitalet, vilket resulterat i att aktieägarna erhållit
nya aktier utan tillskott, s. k. gratisaktier. Spörsmålet om dylika
aktiers natur av beskattningsbar utdelning har emellertid varit omtvistat
långt tidigare. I den föregående historiken har redogjorts
härför. Enligt gällande rättspraxis anses gratisaktier icke vara beskattningsbara,
eftersom de icke företräda annan tillgång än redan
de gamla aktierna gjort och således ej tillfört aktieägarna något
nytt värde. Någon överföring av medel från bolaget till delägarna
äger faktiskt icke rum. De sakkunniga åsyfta icke heller någon ändring
härutinnan. Emellertid är att märka, att den av de sakkunniga
förordade B-skatten jämväl torde bliva ägnad att avlägsna eller
reducera klagomålen över, att gratisaktierna ej bliva beskattade.
B-skatten skall ju omfatta hela den del av bolagets årsvinst, som
icke utgår till delägarna såsom beskattningsbar utdelning, och så’edes
även vinstmedel, vilkas läggande till aktiekapitalet bildar underlaget
för gratisaktierna.

Det har redan betonats som ett bestämt krav i fråga om B
beskattningens anordnande, att det besvär, som därigenom ensakas
såväl de skattskyldiga som taxeringsmyndigheterna, blir så litet betungande
som möjligt. De sakkunniga hava därför från början avvisat
tanken på bestämmelsernas upptagande i en särskild författning
och tillskapande av speciellt taxeringsferfarande. Det har i
stället gällt att inpassa stadgandena om skattskyldigheten inom ramen
för inkomstskatteförordningen och tillämpningen uti det allmänna
taxeringsförfarandet.

''/öZdlingeJ 1 enlighet härmed har huvudstadgandet om B-skatt satts som

om inkomst, ett 2 mom. i 20 § skatteförordningen vid sidan av gällande bestämhZSn-
melser om bolagens inkomstskatt (A-skatt), som således fått beteckningen
1 mom. En korresponderande föreskrift har upptagits i de
särskilda anvisningarna (4:o).

I det föregående har såsom B-skattens föremål angivits viss del
av bolagets årsvinst. De sakkunniga hava härvid funnit såväl statens
intresse som skattetekniska synpunkter betinga att B-skattens objekt
alltid sammanfaller med eller utgör en del av objektet för A-skatten.
B-skatten föreslås därför skola utgå för den del av den till A-skatt
taxerade inkomsten, som icke tilldelats delägarna, d. v. s. utdelats
eller, om skifte mellankommit, utskiftats till delägarna. £gj

äfetSlCef™Zt- Det hade givetvis varit ett önskemål, att B-skatten kunnat
svarande A-be- uttagas . samtidigt med A-skatten för den inkomst, som helt eller
delvis bildar B-skattens konkreta objekt. De sakkunniga hava synnerligen
noga undersökt möjligheterna av en sådan anordning, men
av praktiska skäl nödgats avstå därifrån och låta B-skatten följa ett
år efter, vilket kanske riktigare uttryckes så, att B-skattens föremål
kommer att utgöras av den nästföregående året till A-skatt taxerade
inkomsten, helt eller delvis. Nödvändigheten av ett sådant uppskov
sammanhänger med den i regel framskjutna tiden för hållandet av
de ordinarie bolagsstämmor, på vilkas beslut om årsvinstens användande
B-beskattningen beror. Enligt lag behöva dessa stämmor ej
hallas förr än inom åtta manader efter utgången av varje räkenskapsår.
I flertalet fall begagnas också denna tidsfrist så, att årets
taxeringsnämnder och ofta nog även prövningsnämnderna redan slutat
sitt arbete, då materialet för en B-taxering skulle kunna föreligga.

Med hänsyn till nu anförda förhallanden synes ej kunna undvikas
att låta taxeringen till B-skatt för ett visst år följa året efter
taxeringen till A-skatt för samma år, såvida man ej vill utan vidare
B-beskatta hela den till A-skatt taxerade inkomsten och låta bolaget
påföljande ar restitutionsvis återbekomma den del av den erlagda
skatten, som belöper på. utdelade vinstmedel. En sådan anordning
skulle emellertid innebära alltför stor obillighet mot de skattskyldiga
för att kunna sättas i fråga. Det får således bliva den nästföregående
året taxerade inkomsten eller viss del därav, som lägges till
grund för B-beskattningen.

Den omständigheten att ett och samma års A- och B-t axer ingå r ‘hd

komma att avse olika verksamhetsår behöver dock ej vara till något % den allmänna
hinder för ett enhetligt taxeringsförfarande i så måtto, att B-taxe- •axertndenringen
ingår som ett led i taxeringsproceduren vid sidan av A- taxeringen.
I enlighet härmed föreslås sådant tillägg i 32 § taxeringsförordningen,
att taxeringsnämnden jämväl ålägges att fastställa det
belopp, varå B-skatt skall beräknas. Därmed bringas B-taxeringen
osökt in under den vanliga taxeringens regler i allmänhet och således
också i fråga om debitering, uppbörd, besvär o. s. v. Endast i ett
avseende har ett förtydligande tillägg ansetts behövligt. Om av högre
myndighet A-taxeringen varder ändrad, bör självfallet den B-taxering,
för vilken A-taxeringen legat till grund, ändras i konsekvens därmed.

Likaså bör påföring i högre instans av A-taxering under givna förutsättningar
draga med sig motsvarande B-taxering. Då detta icke
utan vidare torde bliva iakttaget, har uttrycklig föreskrift därom
funnits böra upptagas i taxeringsförordningen och där givits plats
såsom ett 3 mom. i 59 §. Denna föreskrift syftar väl närmast på
kammarrätten, men förutsätta de sakkunniga, att Kungl. Maj:ti
regeringsrätten även utan formlig föreskrift skall iakttaga samma
konsekvenser.

Det är tydligt, att för B-taxeringen kräves ett särskilt uppgiftsmaterial
till klargörande i vad mån vid B-taxeringen må undantagas taxeringen.
någon del av den under näst föregående år till A-skatt taxerade
inkomsten. Då utredningen härav uteslutande tjänar bolagets intresse,
bör det naturligen ankomma på bolaget att framlägga de erforderliga
uppgifterna. Genom tillägg i 3 § taxeringsförordningen åläggas hithörande
bolag att i sina deklarationer uppgiva bolagets nästföregående
år till inkomstskatt taxerade inkomst] och vad därav tilldelats
delägarna såsom utdelning eller utskiftning. För dessa uppgifter
beredes plats i deklarationsblanketten.

Nu kan det emellertid inträffa, att ett bolag efter deklarationens
avlämnande fattar beslut om utdelning till delägarna av vinstmedel,
som det föregående året fonderats och således skola B-taxeras. Det
har synts de sakkunniga utgöra en onödig omgång att låta bolaget
i avseende å dessa medel utgöra B-skatt, som bolaget strax ägde
återbekomma genom restitution, för vilken förutsättningen funnes
redan i det ögonblick skatten erlades. Till undvikande härav hava
de sakkunniga tänkt sig, att uppgift om utdelning skulle få lämnas,

Form för restitution
.

B-beskaUningens

tkrafttråda nde.

Beräknelig in*
komet av Bskati.

så länge taxeringsnämnden arbetade och till äventyrs i sista hand
till prövningsnämnden och att en sådan uppgift, där den vore vederbörligen
styrkt, skulle förekomma eller lända till nedsättning i Btaxeringen.
Stadgande härom har införts i samband med det ovanberörda
tillägget i 3 § taxeringsförordningen.

Vad beträffar den ordning, vari restitution av B-skatt på grund
av utdelning eller utskiftning skall sökas, hava de sakkunniga icke
ansett något särskilt restitutionsförfarande erforderligt. De i gällande
uppbördsreglementen lämnade föreskrifterna för restitution av kronoskatt
i allmänhet hava synts kunna göras tillämpliga även för detta
fall. Föreskrift härom är upptagen i det nya 2 mom. i 20 § skatteförordningen.
Utan särskild föreskrift är vederbörande uppbördsreglemente
givetvis att tillämpa i fråga om sådan restitution av Bskatt,
som följer av nedsatt taxering.

Därest en B-beskattning efter ovan angivna linjer varder beslutad
av 1919 års riksdag, kommer, enligt vad de sakkunniga tänkt
sig, taxering till B-skatt att äga mm första gången 1920 och då få
till föremål den inkomst, som taxerats 1919 och förvärvats under 1918.

För att kunna bilda sig en mening om vad B-skatten, anordnad
enligt de sakkunnigas förslag, kan komma att inbringa, hava de sakkunniga
låtit verkställa vissa statistiska utredningar i avsikt att utröna
den omfattning, vari besparing av vinstmedel ägt rum. Det hade
därvid varit önskvärt att kunna genomföra undersökningen för en
följd av år; men med hänsyn såväl till den jämförelsevis korta tid,
som stått till buds, som ock till de ej obetydliga kostnader, som
därav skulle hava föranletts, hava de sakkunniga funnit sig böra inskränka
utredningen till bolagens verksamhet under två år, nämligen
1912 och 1916. Dessa år hava valts med hänsyn därtill, att vissa
för undersökningen erforderliga uppgifter därom funnits samlade och
ordnade i och för en samtidigt pågående finansstatistisk utredning i
annat syfte. Det förra av nämnda år är en lämplig exponent för förhållandena
före världskriget och 1916 är det sista krigsår, rörande
vilket material för en undersökning i förevarande avseende förelegat.
Såsom framgår av den promemoria angående den verkställda utredningen,
vilken finnes intagen såsom bilaga till detta betänkande, äro
vissa av de där meddelade siffrorna endast approximativa, men ut -

redningen torde dock få anses giva eu tämligen riktig föreställning
om de undersökta förhållandena.

Den verkställda undersökningen för 1912 års verksamhet visar
en sammanlagd taxerad inkomst, eller för vissa bolag nettovinst, av
314,6 miljoner kronor, därav till aktieägarna utdelats 197 miljoner
kronor, vadan alltså ett belopp av 117,6 miljoner kronor fonderats
eller på annat sätt besparats. Undersökningen beträffande år 1916 har
givit vid handen, att taxerad inkomst respektive nettovinst för året
uppgått till sammanlagt 1,047,5 miljoner kronor, varav torde hava utdelats
omkring 386 miljoner kronor. Fonderingar och övriga besparingar
hava sålunda uppgått till ej mindre än omkring 661 miljoner kronor. En
beskattning efter två procent av ej utdelade vinstmedel skulle alltså hava
med avseende å 1912 års verksamhet tillfört staten en inkomst av omkring

2,352,000 kronor och med avseende å 1916 års verksamhet det betydande
beloppet av omkring 13,2 miljoner kronor. Även om det är uppenbart,
att bolagen ej komma att under innevarande och närmast följande år intjäna
sådana vinster, som under högkonjunkturen under kriget, är det i
alla fall tydligt, att den ifrågasatta nya beskattningen kommer att
tillföra statskassan ej obetydliga belopp. Visserligen kunna, i enlighet
med vad förut angivits, en del erlagda skattebelopp genom restitution
återgå till bolagen, men å andra sidan kommer skatten att bliva definitiv
och skattemedlen att slutligt stanna hos staten i de fall, då
ett bolag upplöses utan att de beskattade medlen funnits kvar för
fördelning bland delägarna.

I den ovan lämnade utredningen hava de sakkunniga behandlat
frågan om skärpt beskattning av ett bolags besparade vinstmedel upplöjning.
under bolagets bestånd. Denna fråga sammanhänger nära med den
andra uppgiften, de sakkunniga, såsom ovan nämnts, fått sig förelagd,
nämligen att undersöka möjligheterna för en mera rationell
beskattning av de tillgångar, som i följd av ett bolags upplösning
överföras till delägarna. Sambandet mellan de två spörsmålen framträder,
såvitt nu är i fråga, däruti att en rationell lösning av det,
ena knappast är möjlig utan hänsynstagande till det andra. På
denna förutsättning hava de sakkunniga byggt sitt förslag om en
till karaktären provisorisk B-beskattning, som för normala fall kan
få sin definitiva avlösning först genom en beskattning i lämplig form
av de mellan bolagsmännen skiftade tillgångarna. En sådan be -

Gällande rättspraxis.

1913 ära riksdagsskrivelse.

Prop. nr 395,
1918.

skattning kan ock sägas bilda ett avslutande komplement till de
successiva överflyttningar av skattskyldigheten från bolaget till dess
delägare, som genom utdelning av B-beskattade medel ägt rum.

Vid en undersökning av frågan om beskattning vid bolags upplösning
är emellerid att beakta även andra synpunkter än dem, som
sammanhöra med syftet att definitivt ordna beskattningen av besparade
vinstmedel.

Såsom den lämnade historiken utvisar, har ifrågavarande spörsmål
varit ganska omdebatterat. Det torde emellertid överensstämma
med såväl lagstiftarens avsikt som stadgad rättspraxis, att vad vid
ett bolags upplösning tillfaller aktieägarna är beskattningsbart enligt
de allmänna reglerna för beskattning av vinster av tillfällig natur
(realisationsvinster).

I riksdagens år 1913 avlåtna skrivelse i ämnet, varom i det
föregående talats, framhölls såsom orättvist, att vinster, som, där
de omedelbart utdelats, blivit utan tvekan beskattade, skulle undgå
skatt blott därför, att de i stället under några år fonderats för att
sedermera på en gång tillfalla delägarna. Riksdagen begärde därför
utredning, huruvida och i vad mån, då ett aktiebolag eller solidariskt
bankbolag upplöstes, bolagets uppsparade tillgångar, vilka icke utdelades
förrän i sammanhang med bolagets upplösning, måtte kunna
göras till föremål för inkomstbeskattning hos delägarna.

Den ovan omhandlfde propositionen nr 395 till 1918 års lagtima
riksdag sammanställde denna fråga med den här förut berörda
frågan om ett snävare kapitalbegrepp och innehöll i förevarande avseende,
att såsom utdelning skulle beskattas även vad som vid bolags
upplösning tillskiftats delägare näst föregående år utöver den å honom
belöpande andel i de bolagets tillgångar, till vilka hänsyn skulle
tagas vid beräknande av taxerad inkomsts förhållande till bolags
kapital.

Anledningen till att detta förslag ej vann riksdagens bifall torde
närmast hava varit de obilliga konsekvenser, detsamma kunde föranleda
i sådana fall, då en aktie bytt ägare och den sista ägaren
kunde bliva skattskyldig såsom för utdelning, även om han kanske
köpt aktien till så högt pris, att hans skifteslott ej ens innebure
någon vinst.

De sakkunnigas förslag om B-beskattning förutsätter icke någonDe sakkunni,Javiss
lösning av den nu omhandlade frågan, såsom förhållandet var
mellan de båda förslagen i propositionen nr 395. De möjligheter,
som kunna stå till buds, äro dock ganska begränsade.

Teoretiskt närmast till hands kunde ligga, att såsom utdelning
beskatta vad aktieägarna genom skiftet erhålla utöver inbetalt kapital, delning, event.
Även om denna regel kunde i-något avseende modifieras, komme
dock alltid att kunna även här inträffa obilliga taxeringsfall av nyss ''
härovan antydd art, nämligen så att en aktieägare skulle kunna få
betala skatt, även om han icke gjort någon motsvarande vinst eller
t. o. m. haft förlust.

Frågans lösning måste tydligen sökas på annan väg. Därvid
skulle man möjligen kunna tänka sig, att för ifrågavarande ändamål
skapa ett särskilt utdelningsbegrepp och låta detta omfatta vid som
tillskiftas aktieägare utöver kostnaderna för anskaffandet av hans
aktier. Utdelning i sådan mening skulle alltså närma sig begreppet
realisationsvinst, dock med den olikheten att avdrag ej finge göras för
förluster å likartade affärer. De sakkunniga hava emellertid ansett
sig böra avvisa även denna möjlighet, då det synes vara olämpligt
samt ägnat att vålla oreda och svårigheter att införa ett nytt utdelningsbegrepp
vid sidan av det enligt stadgad praxis bestående.

De sakkunniga hava därför''undersökt möjligheterna för frågans DeJalc^^''.
lösning på annat sätt. Det har ovan framhållits, hurusom en aktie- rmiimtionsägare
redan enligt gällande bestämmelser kan bliva inkomstbeskattad n fnst^a^s_
med avseende å vad han får i utskiftning, nämligen i den mån förut- begränsning.
sättningarna för realisationsvinstbeskattning äro för handen. Skifte
har härvid likställts med avyttring.

Bland sistnämnda förutsättningar ingår, att den avyttrade egendomen
icke skall hava varit i säljarens ägo så lång tid som fem år.

Om nu för fall av ifrågavarande art berörda tidsbegränsning borttages,
synes, efter de sakkunnigas åsikt, möjlighet öppnas för tillvaratagande
av statens berättigade skatteintresse på förevarande område.
De sakkunniga hava därför efter noggrann omprövning av
hithörande förhållanden funnit sig böra föreslå, att den vinst, eu
aktieägares skifteslott kan innebära, beskattas såsom tillfällig inkomst
utan avseende å den tid den skattskyldige ägt aktierna. Ej heller
från den sistnämndes sida synes någon giltig invändning kunna göras

Åtgärd mot
kringgående.

mot en sådan lösning. Förutsättning för skattskyldighet är ju, att
delägarens skifteslott inneslutit en verklig vinst, d. v. s. ett överskott
utöver vad han haft att vidkännas i kostnader för aktiernas
förvärvande och behållande, såsom erlagd köpesumma, stämpel och
provision, förvaltningskostnader o. s. v. Berörda vinst blir för övrigt
ej utan vidare föremål för beskattning. Aktieägaren äger nämligen
rätt att mot densamma kvitta förluster å likartade affärer, för vilka
det gemensamma kännetecknet är, att affären icke hänför sig till yrkesmässig
verksamhet eller att vinsten eljest bör betecknas såsom tillfällig.

Genom eu på antytt sätt bestämd skattskyldighet blir, enligt
de sakkunnigas mening, B-beskattningens slutliga avlösande genom
en hos aktieägarna utt- gen skatt säkerställt. Vidare komma i denna
ordning även äldre, icke B-beskatt'' de fonder att bliva föremål för
en skärpt beskattning, en omständighet, som kan vara att beakta
särskilt för den, som tilläventyrs skulle finna det vara en brist, att
B-beskr ttningen icke göres retroaktiv.

Mot den föreslagna anordningen kan visserligen från fiskalisk
synpunkt anmärkas, att staten i vissa fall icke kommer att få någon
ersättning för restituerade B-skattemedel. Detta är emellertid en
given följd av realisationsvinstbeskattningens natur. Beaktas må
härjämte, att, om en aktie flera gånger bytt ägare, staten, även om
den måhända icke äger uppbära någon skatt av aktiens ägare vid
bolagets upplösning, i många fall kan hava erhållit skatt för realisationsvinst
av de föregående ägarna. För övrigt får det ihågkommas,
att B-beskattningens uppgift, såsom ständigt framhållits, är provisorisk.
Så snart förutsättningarna för skattskyldighetens överflyttande
på delägarna äro för handen, får staten finna sig i, att det provisoriska
förskottet ersättes av en mera rationellt anlagd skatt, denna må
sedan visa sig större eller mindre än det restituerade beloppet eller
t- o. m. alldeles utebliva.

Ett bohags likvidation med skifte som avslutning lär i allmänhet
vara en procedur, som tager tid i anspråk, och beslutet om likvidationen
kam ofta hava orsakats av förhållanden, som avsevärd tid i
förväg gjort en blivande likvidation sannolik. Erhållen kunskap
eller misstanke härutinnan komme i många fall säkerligen att utnyttjas
så, att aktieägare, som ägt sina aktier mera än fem år, skynda
sig att sälja dem före skiftet för att sålunda undgå den inkomstbeskattning,
varom de sakkunniga nu lämnat förslag. Det har synts

fi 7

de sakkunniga nödvändigt att söka förebygga eller reducera möjligheten
av dylika manipulationer. Närmast till hands och även
lämpligast har därvid befunnits att borttaga den omhandlade tidsbegränsningen
jämväl i fråga om affärer, som skett någon tid före
skiftet- Häremot kunde visserligen invändas, att man genom ett
sådant stadgande skulle så att säga träffa den oskyldige med den
skyldige, d- v. s. skattskyldigheten skulle komma att drabba ej blott
den, som på grund av sin vetskap om ett bolags nära förestående
likvidation avyttrar sina aktier, utan även den, som säljer utan något
som helst samband med likvidationen. Denna invändning kan ej
frånkännas fog, men torde det enskilda intresset på denna punkt
böra få vika för det allmänna. Vid övervägande av frågan om den
tidpunkt, som i detta avseende skulle kunna vara lämplig, hava de
sakkunniga ansett sig böra stanna vid att föreslå, att avyttring av
aktier, som äger rum efter början av det kalenderår, varunder ett
bolag träder i likvidation, skall vara underkastad realisationsvinstbeskattning
oberoende av tiden för aktieinnehavet. Med en dylik
bestämmelse torde man hava utsikt att träffa flertalet av de försäljningar,
som skulle föranledas av kännedomen om en blivande likvidation.

I fråga om skattskyldigheten för delägare i de fåll, då bolaget “J^s''
upplöses ej genom rörelsens upphörande utan genom ombildning, uppgående i
sammanslagning med eller eljest uppgående i ett annat botag, hava annat bolagbland
de sakkunniga olika meningar gjorts gällande. De sakkunniga
hålla emellertid före, att upplösning på något av sistberörda sätt bör
i beskattningsavseende fullt likställas med upplösning genom företagets
upphörande. Häremot skulle visserligen kunna invändas, att
det kan synas oegentligt att, då bolagets rörelse måste anses fortgå,
ehuru i annan form och under andra förutsättningar, och man sålunda
ej kan tala om verksamhetens upphörande, beskatta aktieägarna
för den vinst, de tilläventyrs gjort genom en sådan upplösning. Denna
oegentlighet kunde sägas särskilt framträda i de ej sällan förekommande
fall, då aktieägarna i det bolag, som upplöses, i utskiftning
erhålla endast aktier i det nya bolag, som genom ombildning eller
sammanslagning kommer till stånd. En dylik transaktion skulle
exempelvis kunna nödga vissa aktieägare att för anskaffande av medel
till skattens erläggande avyttra eller belåna en del av de nya
aktierna.

Skärpt beskattning
även av
medel, som i
följd av aktiekapitalets
nedsättning
överföras
från bolaget
till delägarna.

De sakkunniga finna emellertid vad nu anförts icke utgöra tillräckligt
skäl för införande av en olikhet i beskattningshänseende allt
efter sättet för bolagets likvidation. Enligt de sakkunnigas mening
kan det näppeligen anses innebära någon orättvisa att uttaga skatt
av en aktieägare, som i utskiftning erhållit endast aktier. Därest
dessa aktier vid den uppskattning, som givetvis måste äga rum, befinnas
hava ett högre värde än beloppet av aktieägarens kostnader
för förvärvande och behållande av hans aktier i det upplösta bolaget,
har han obestridligen gjort en vinst och att beskatta en sådan,
så snart densamma blivit konstaterad, måste anses överensstämma
med principerna för vår skattelagstiftning. Den omständigheten, att
en aktieägare vid skiftet ej erhåller några kontanta medel, varmed
skatten kan gäldas, synes ej böra inverka på frågans avgörande. En
sådan aktieägare befinner sig för övrigt ej i en sämre ställning än den,
som genom arv eller testamente bekommer endast aktier, för vilka
han dock är skyldig att erlägga arvskatt, eller den, som vid ett företags,
t. ex. ett emissionsbolags, upphörande tilläventyrs i utskiftning
erhåller endast aktier i andra bolag, vilka utgjort det upplösta bolagets
enda behållna tillgång.

■iHt Även på annat sätt än vid skifte av ett bolags tillgångar
kunna såsom- utdelning icke beskattningsbara tillgångar överföras
till delägarna. Utan samband med bolagets upplösning äger sådan
överföring rum vid nedsättning av aktiekapitalet jämlikt 49 och
50 §§ i aktiebolagslagen. Vad en delägare på sådant sätt bekommer
är enligt gällande regler beskattningsbart såsom inkomst allenast i
den män de vanliga förutsättningarna för beskattningsbar realisationsvinst
föreligga. Det har emellertid synts stå i full överensstämmelse
med grunderna för de sakkunnigas ovan angivna förslag, att
femårsgränsen suspenderas även i detta fall, så att den vinst en delägare
därvid kan göra blir beskattningsbar såsom realisationsvinst
oberoende av tiden för aktieinnehavet. Det torde visserligen mera
sällan förekomma, att vinst uppstår i samband med nedsättning av
aktiekapitalet, d. v. s. att det utbetalta beloppet överstiger kostnaderna
för akties förvärvande och behållande, men, därest nu föreslagna
konsekvens i fråga om femårsgränsen icke tages, skulle utan
tvivel sådana fall bliva mera talrikt förekommande. Det kunde nämligen
då ligga i aktieägarnas intresse att, där fråga är om bolagets
upplösning, genom successiva nedsättningar av aktiekapitalet minska

den tillgångsmassa, som skall skiftas, och såmedelst reducera omfattningen
av sin skatteplikt för de utskiftade medlen.

I detta sammanhang erinras, att nedsättning av bankaktiebolags
aktiekapital och solidariska bankbolags grundfond icke är enligt lag
medgiven.

Det i 207 § lagen om bankrörelse omförmälda fall, att en huvudlottägare
i solidariskt bankbolag, som icke vill under förlängd
oktroj kvarstå i bolaget, äger få sin anpart i tillgångarna utbruten,
kommer visserligen att faktiskt föra med sig en minskning av grundfonden,
men synes med avseende å förevarande beskattning detta
fall snarare böra sammanställas med fall av bolags upplösning. De
sakkunniga förutsätta, att huvudlottägaren i nyss nämnda fall varder
beskattad jämlikt grunderna för beskattning vid bolags upplösning.

Vad de sakkunniga ovan föreslagit i fråga om utsträckt realisationsvinstbeskattning
i här omhändlade fall av medels överförande
från ett bolag till dess delägare, påkallar kompletterande tillägg eller
ändringar i 7 § 3:o c) och 8 § i förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt,
i de särskilda anvisningarna till ledning vid taxeringen
4 ro) samt i anvisningarna för deklarationsblankettens ifyllande, punkt
18 i formulär n:r 1 A och punkt 8 i forulär n:r 1 B.

Enligt 11 § 2:o e) i taxeringsförordningen åligger det styrelse
för bolag att till taxeringsnämnden lämna, uppgift å vad varje delägare
under nästföregående år erhållit i utdelning. Den utsträckta
realisationsvinstbeskattningen, varom de sakkunniga lämnat förslag,
synes påkalla uppgifter jämväl beträffande vad varje delägare under
det nästförflutna året bekommit i utskiftning eller i följd av aktiekapitalets
nedsättning, och hava de sakkunniga uppgjort förslag till
komplettering av stadgandet i berörda syfte.

i En ytterligare kontroll å riktigheten av den enskilde delägarens
deklaration, vad angår åtnjuten realisationsvinst, skulle kunna vinnas,
om den skattskyldige ålades att i deklarationen uppgiva ej endast,
såsom nu är fallet, den behållna vinsten å samtliga av honom under
året företagna affärer av tillfällig natur, utan även resultatet av varje
särskild affär, vinst eller förlust.

En sådan specifikationsskyldighet skulle dock för de skattskyldiga
medföra dels en viss risk med hänsyn till affärshemligheters bevarande,
dels ock i många fall så betydande besvär, att man för närvarande
torde böra avstå därifrån. Bland de sakkunniga har ifråga -

Uppgifter för
taxering en.

Konsekvenser
i bevillningsförordning
en.

satts, huruvida man ej skulle kunna inskränka sig till att kräva
specifikation endast av aktieaffärer och beträffande övriga tillfälliga
förvärvskällor bibehålla den nuvarande ordningen. Vid övervägande
härav hava de sakkunniga emellertid kommit till den uppfattningen,
att införande av en sådan olikhet beträffande deklarationen av aktieaffärer
och andra hithörande affärer näppeligen bör ifrågakomma.
För övrigt må erinras, att taxeringsmyndigheterna på grund av de
från bolaget lämnade uppgifterna sättas i tillfälle att i förekommande
fall infordra nödig specifikation från delägarna.

Skatteförordningens stadganden om beskattning av vinster av
tillfällig natur motsvaras av likalydande bestämmelser i bevillningsförordningen.
Denna likformighet skulle komma att genom antagande
av de sakkunnigas förslag upphävas. Då emellertid bevillningstaxeringen
för inkomst numera har till egentligt syfte allenast
att bilda underlag för den kommunala beskattningen samt de sakkunnigas
uppdrag icke lärer sträcka sig utanför statsbeskattningens
område, hava de sakkunniga icke ansett sig böra upptaga frågan
om konsekvenser i bevillningsförordningen av framställda ändringsförslag
i skatteförordningen utan allenast velat här omnämna nu berörda
förhållande.

Särskild motivering.

Förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt.

7 § 3ro c).

Begreppet skifte finnes redan uti aktiebolagslagstiftningen och
har praxis i taxeringsmål rört sig med samma begrepp. Regelmässigt
förekommer skifte endast i samband med bolags likvidation. Att
märka är emellertid, att icke varje överföring av medel från ett bolag
i likvidation till delägarna är att anse såsom skifte; intet hindrar
ett bolag i likvidation att verkställa utdelning i vanlig ordning. Det
torde väl icke heller vara uteslutet, att nedsättning av aktiekapital
och därav föranledd utbetalning till delägarna kan äga rnm under
likvidation.

Förevarande stadgande får enligt sakens natur icke någon tilllämpning
å den, som yrkesmässigt driver handel med aktier och
banklotter. Den vinst, han i något av förevarande hänseenden erhåller,
kommer givetvis att beskattas i samband med taxeringen av
hans inkomst av rörelse i allmänhet.

8 §, andra stycket.

Den i detta stadgande tillagda satsen har till syfte allenast att
även i detta sammanhang erinra om det föreslagna tillägget i 7 § 3:o c).

20 §.

Innebörden av ordet utskifta ansluter sig utan vidare till begreppet

skifte. Så är även förhållandet med det av de sakkunniga jämväl
använda ordet utskiftning, vilket de sakkunniga i vissa förbindelser
funnit lämpligare än det likabetydande skifteslott.

B-taxeringen skall hava till föremål samma belopp som A-taxeringen
nästföregående år med avdrag för vad som visas vara därav
utbetalat till delägarna. Om och när B-beskattad inkomst sedermera
utbetalas till delägarna, äger bolaget rätt att återbekomma erlagd
B-skatt. Härför skulle då egentligen erfordras, att bolaget förmådde
uppvisa, att till sådan utbetalning använts B-beskattade medel. Detta
skulle vara möjligt, därest bolaget kunde i sina räkenskaper upprätthålla
skillnaden mellan B-beskattade och icke B-beskattade tillgångar.
En sådan skillnad torde emellertid icke kunna upprätthållas. Det
råder nämligen icke, och kan knappast råda full kongruens mellan
vinstresultaten enligt bolagets räkenskaper och åsätta taxeringar. Den
vinst, som en fastställd balansräkning utvisar, är väl sällan lika stor
som den taxerade inkomsten; vinsten kan vara större, exempelvis
genom att däri ingår icke beskattningsbar realisationsvinst eller därigenom
att bolagen äga åtnjuta vissa avdrag vid taxeringen, ändock
de icke gjort enahanda avdrag i sina räkenskaper. Den kan ofta
vara mindre till följd av att taxeringsmyndigheterna, med frångående
av bolagets deklaration, beräknat den beskattningsbara vinsten högre.
Härtill kommer, att B-beskattade medel kunna hava använts till extraordinära
avskrivningar, för vilket fall de ju försvinna ur böckerna.

Det torde således icke vara möjligt att ålägga bolagen att styrka,
att till den utbetalning av besparade vinstmedel, på grund varav
återbetalning sökes, B-beskattade tillgångar använts. Av liknande
skäl torde det icke heller vara möjligt att uppställa principen, att
restitution av B-skatt icke äger rum, så länge bolaget i sin hand
äger besparade, icke B-beskattade vinstmedel, vilkas utbetalning till
delägarna kan ifrågakomma, och att sålunda icke B-beskattade tillgångar
skola anses i första hand hava använts till utbetalningen.

Under sådana omständigheter synes icke stå annan utväg åter
än att i de fall, där icke av i restitutionsärendet ingivna handlingar
eller eljes uppenbarligen framgår, .att till den ifrågavarande utbetalningen
använts andra än B-beskattade medel — exempelvis en vid
tiden för ifrågavarande lagstiftnings ikraftträdande befintlig och alltjämt
till beloppet oförändrad dispositionsfond — uppställa den presumtionen,
att utbetalningen i första hand skeft med användande av
B-beskattade medel. På detta sätt skulle bolag, som söker återbetal -

ning av B-skatt, regelmässigt hava att styrka allenast, att den utbetalning
av medel, varpå anspråket grundas, ägt rum samt att bolaget
för minst motsvarande belopp erlagt B-skatt, som icke redan återbekommits.
Genom uppställande av en sådan presumtion skulle en betydande
lättnad beredas de prövande myndigheterna, vilkas uppgift
eljes i många fall bleve synnerligen svårlöst. De sakkunniga hava
likvisst icke ansett nödvändigt att presumtionen lagfästes utan hava
inskränkt sig till att anvisa en för praxis lämplig väg.

För bolagen kan det givetvis komma att befinnas ändamålsenligt
att föra särskilt B-skattekonto, där erlagd B-skatt debiteras
och återbekommen krediteras. Likaså kan det komma att visa sig
erforderligt, att Konungens befallningshafvande i länen och överståthållarämbetet
i Stockholm i kontrollsyfte föra fortlöpande längder
för nödiga anteckningar rörande återbetald B-skatt.

Särskilda anvisningar till ledning vid taxeringen 4:o.

Bevisningsskyldigheten för huru stor del av ett bolags nästföregående
år taxerade inkomst utdelats eller utskiftats till delägarna
fullgöres lämpligen genom avlämnande till vederbörande taxeringsnämnd
av bestyrkt utdrag av bolagsstämmoprotokoll resp. skiftesinstrument.
För att utdelning eller utskiftning skall anses verkställd
erfordras sålunda ej, att delägarna lyfta t de belopp, varom fråga
är. Den för utdelning gällande regeln, att skattskyldighet inträder,
så snart medlen bliva för delägarna tillgängliga till lyftning, gäller
givetvis även här.

Taxeringsförordningen.

3 §•

* En följd av B-taxeringen är, att bolag i sin deklaration bör
särskilt uppgiva — ej blott såsom för närvarande — bolagets kapital
utan även inkomst, som nästföregående år taxerats till inkomstskatt,
samt vad delägarna därav tilldelats såsom utdelning eller utskiftning.
Angående sistnämnda begrepp hänvisas till vad ovan under 20 § inkomstskatteförordningen
anförts.

För att emellertid förekomma onödiga fall av B-taxering med ty
åtföljande fall av restitution hava de sakkunniga ansett lämpligt föreslå,
att bolagen beredas tillfälle att avlämna ifrågavarande uppgifter till
taxeringsnämnden efter deklarationstidens utgång eller ännu sa sent

som hos prövningsnämnden det år, då B-taxeringen skall företagas.
Sådan anmälan till prövningsnämnden, varom här är fråga, synes
böra vara avgiven inom den för ingivande av besvär till prövningsnämnden
föreskrivna tiden, nämnden obetaget att upptaga jämväl
därefter inkommande anmälningar, i den mån sådant utan rubbning
av nämndens arbeten finnes kunna ske.

Nu berörda medgivande kan vara av betydelse särskilt i fall av
likvidation. Ett likviderande bolag skulle eljes i många fall se sig
nödsakat att uppskjuta slutligt skifte, till dess, efter verkställd Btaxering
och inbetalning av B-skatt, bolaget återbekommit skattebeloppet.

11 §•

En omformulering av 11 § 2:o e) har måst företagas. Enligt
den nuvarande lydelsen stadgas där skyldighet för styrelse för bolag,
som under nästföregående år lämnat utdelning till delägarna, att, i
den mån detta är möjligt, avlämna uppgift å delägare, som uppburit
eller ägt uppbära utdelning samt å utdelningens belopp. Den av de
sakkunniga föreslagna beskattningen kräver, att uppgiftsskyldighet
ålägges såväl styrelse som likvidatorer och att densamma utsträckes
att omfatta all slags överföring av medel till delägarna, vare sig
densamma utgjort utdelning eller utskiftning eller tillkommit i anledning
av aktiekapitalets nedsättning. Såsom framgår av vad ovan
under S. A. S. F. 4:o blivit sagt, förutsättes ej att utdelningen eller
utskiftningen blivit av delägarna lyftad. Ur denna synpunkt har
ordet tilldela blivit valt.

32 §.

Genom det föreslagna tillägget till denna § ålägges taxeringsnämnden
att i inkomstlängden införa det belopp, varå B-skatten i förekommande
fall skall beräknas. Debiteringen av skatten bör givetvis
tillkomma de vanliga debiteringsförrättarna och äga rum i samband
med debiteringen av övriga kronoutskylder. Särskilda kolumner i
inkomstlängden tarvas för det B-taxerade beloppet och skattebeloppet.

59 §.

Då besvärsmål beträffande bolags A-taxering företagas till avgörande
i kammarrätten, torde regelmässigt B-taxering beträffande

samma inkomst hava ägt rum och den ordinarie besvärstiden gått
till ända. Har därvid B-taxeringen föranlett särskilda besvär till
kammarrätten, lärer kammarrätten företaga målen till gemensamt
avgörande. Hava däremot särskilda besvär över B-taxeringen icke
anförts, blir det nödvändigt, att kammarrätten ex officio vidtager de
konsekvenser i avseende å B-taxeringen, som påkallas av beslutet i
A-taxeringsmålet. De härför behövliga uppgifterna om eventuell Btaxering
få av kammarrätten införskaffas från vederbörande myndighet
(Konungens befallningshavande i länen och överståthållarämbetet i
Stockholm eller eventuellt annan myndighet eller tjänsteman).

Bliver ett bolags A-taxering ändrad, utan att därav påkallad
ändring sker i motsvarande B-taxering, synes den skattskyldige
böra äga extraordinär besvärsrätt enligt 50 § taxeringsförordningen.
De sakkunniga hava förehaft frågan om behovet av denna paragrafs
omformulering i sådant avseende, men hava icke framställt förslag
härutinnan, då ifrågavarande paragraf i högre instanser givits en
synnerligen vid tillämpning (jämför regeringsrättens årsbok 1911
nr 110).

I sådana fall, där något kammarrättens beslut angående A-taxering
bort påkalla påföring av B-taxering, utan att sådan påföring av
kammarrätten vidtagits, lärer det ankomma på kronans ombud hos
prövningsnämnderna att vidtaga åtgärder för sådan påföring.

Vad här sagts om kammarrätten bör givetvis i tillämpliga delar
gälla även om regeringsrätten. Att de sakkunniga icke formulerat
något motsvarande lagstadgande beträffande regeringsrätten sammanhänger
därmed, att bestämmelserna i nu gällande 2 mom. 59 §, som
enligt sin lydelse avser allenast kammarrätten, icke desto mindre i
förekommande fall tillämpas jämväl av regeringsrätten. Vid sådant
förhållande har hänsyn till nödig likformighet kräft, att de sakkunniga
hänfört sitt förslag i denna del allenast till kammarrätten.

Deklarationsblanketten.

Den föreslagna ändrade lydelsen av 7 § 3:o c) i förordningen
om inkomst- och förmögenhetsskatt medför ändrad avfattning av
punkt 18 i anvisningar för deklarationsblankettens ifyllande enligt
formulär n:r 1 A. Motsvarande ändring bör göras jämväl i formulär
n:r 1 B, punkt 8 i anvisningarna.

Vad de sakkunniga föreslagit i fråga om ökad uppgift sskyldighet
enligt 3 § taxeringsförordningen påkallar, att för de nytillkomna uppgifterna
beredes plats i deklarationsblanketten (formulär n:r 1 A)
samt att punkt 31 i anvisningarna för dess ifyllande i motsvarande
avseende kompletteras.

Särskilt yttrande av herr Treffenberg-.

De sakkunniga hava å sid. 67 och 68 i sin allmänna motivering behandlat
ett ämne, som är av intresse redan enligt gällande skattelagstiftning,
nämligen frågan om aktieägares skattskyldighet vid bolags uppgående
i annat bolag, som fortsätter det förras verksamhet, därvid aktieägarna
i utskiftning erhålla aktier i det rekonstruerade bolaget.
De sakkunniga hava därvid omfattat den mening, att aktieägaren bliver
skattskyldig för den realisationsvinst, han enligt deras åsikt gjort,
därest de aktier han bekommer hava ett högre värde än beloppet
av kostnaderna för förvärvandet och behållandet av hans aktier i
det upplösta bolaget. — Härav skulle väl följa, vad de sakkunniga
dock icke omnämt, att jämväl på sådant sätt konstaterad förlust
skulle medföra motsvarande rätt till avdrag från vinst å likartade
affärer.

Den mening, övriga sakkunniga sålunda uttalat, kan jag icke
biträda.

Jag erinrar därvid till en början, att för att realisationsvinst
resp. förlust skall föreligga erfordras icke blott att vinst resp. förlust
skall vara konstaterad — ett sådant konstaterande sker på mångahanda
sätt — utan även att vinsten resp. förlusten skall vara framkommen
vid realisation.

Även om eu vinst resp. förlust kan anses konstaterad vid sådana
fall, därom här är fråga, finner jag det med skäl kunna
ifrågasättas, huruvida överhuvudtaget realisation kan anses därvid
föreligga. En aktie är ju icke annat än ett bevis om rätt till viss
kvotdel i en viss på aktier ställd affär. Om jag fatt utbyta detta
andelsbevis emot ett annat andelsbevis på samma kvotdel i reellt

sett samma affär, så vill det förefalla, som om man icke med rätta
kunde tala om realisation och alltså icke heller om vinst resp. förlust
vid realisation.

Jag föreställer mig, att jag i denna sak har gällande beskattningspraxis
på min sida; veterligen har icke sådant utbyte av
aktier, varom här är fråga, föranlett till beskattning såsom för
realisationsvinst. Och de sakkunniga synas mig hava desto mindre anledning
att taga ställning emot praxis, som vårt uppdrag åtminstone
delvis måste anses hava gått ut på att söka förebygga det ofta
framdragna missförhållandet, att bolag år för år lagrat sina vinster
för att omsider genom bolagsskifte skattefritt överföra desamma till
delägarna, alltså fall av bolagsupplösning, som äro just motsatsen
till här förut avhandlade rekonstruktionsfall.

Förevarande fråga har stor räckvidd på grund av förhållanden,
som jag här nedan vill närmare beröra.

Tidigare har inom bolagsvärlden allmänneligen förfarits så, att
den del av årsvinsten, som icke utdelades till aktieägarna, användes
till nedskrivning av tillgångarna. Härigenom skapades s. k. osynliga
reserver. Äldre bolag hava ofta särskilt sina fastigheter och fabriker
nedskrivna till belopp, som stå i ögonskenligt missförhållande till
verkliga värdet. Man har kunnat påträffa fall, där stora fabriksanläggningar
vant nedskrivna till tio kronor.

Genom inkomst skattelagstiftningen gjordes ett bolags skattskyldighet
beroende av storleken av bolagets kapital, sådant det framträdde
i bolagets räkenskaper, och härigenom uppkom ett intresse för bolagen
att, med frångående av äldre tendenser att i vidsträcktaste mån
nedskriva tillgångarna, istället konsolidera sig genom fondbildning.
Tillgångarna göras till föremål för normala avskrivningar; och vad
som icke utdelas av vinsten avsättes till fonder, antingen på ett
mera stabilt sätt till reservfond eller på ett mera obundet sätt till
dispositionsfond o. d. — Även i andra avseenden, såsom beträffande
slitningsavdrag å byggnader och inventarier, har den nyare lagstiftningen
ulstrat ett intresse för bokföringsvärden, som mera motsvara
de verkliga värdena.

För de äldre bolagen har det då gällt att så höja sina nedskrivna
bokföringsvärden, att bolagens verkliga förmögenhet mera kommit
till synes. Den tidigare aktiebolagslagstiftningen har icke lagt hinder i
vägen för en sådan åtgärd, som för övrigt kan hava varit betingad
jämväl av aktieägarnas berättigade intresse att ur räkenskaperna

erhålla en tillförlitlig kännedom om ett bolags verkliga ställning, så
att de icke förleddes att avyttra sina aktier under en fullständigt
oriktig uppfattning om deras värde.

Emellertid införde 1910 års aktiebolagslagstiftning genom sin
56 § totalt förbud för uppskrivning av tillgångar för stadigvarande
bruk eller just sådana, varom här "ramför allt är fråga, och avskar
därigenom möjligheten för de äldre bolagen med djupt nedskrivna
anläggningsvärden att företaga erforderlig uppskrivning av desamma.

Den möjligheten har dock stått ett bolag öppen att genom
rekonstruktion d. v. s. ombildning till annat aktiebolag försätta sig
i det läge, vartill bolagets tillgångar i jämförelse med andra aktiebolags
berättigat detsamma.

Men skulle, på sätt övriga sakkunniga gjort gällande, vid dylika
rekonstruktioner av bolag skattskyldighet komma att inträda för
delägarna i det upplösta bolaget, bleve rekonstruktionen i många
fall omöjliggjord. Ett sådant resultat måste emellertid i betraktande
av de förhållanden, varför ovan redogjorts, framstå såsom en
obillighet, varjämte ju bör beaktas, att i många fall ombildningar
av bolag medföra gynnsammare produktionsförhållanden och således
böra gärna ses av det allmänna.

De sakkunniga hava i sitt betänkande rört sig med beteckningarne
A-skatt och B-skatt. Samma behov av korta, särskiljande
beteckningar kommer att föreligga för såväl myndigheter som allmänheten.
Jag har därför ansett, att dessa beteckningar eller andra,
måhända lämpligare befunna, böra inarbetas i lagtext och deklarationsformulär.

P. M. angående de inländska aktiebolagens och solidariska
bankbolagens inkomster och utdelning
åren 1913 och 1917.

På grund av uppdrag i oktober 1918 att för kommitterades för aktie bo lagsbeskattningen
räkning verkställa en undersökning av de inländska aktiebolagens och
solidariska bankbolagens inkomst och utdelning under vissa år får jag härmed vördsamt
överlämna följande redogörelse.

För ernående av en fullständig och exakt översikt över aktiebolagens inkomst
och utdelning hade det givetvis med hänsyn till aktiebolagsstatistikens primitiva
ståndpunkt i vårt land varit nödvändigt att införskaffa särskilda primäruppgifter i
likhet med vad fallet var vid en föregående undersökning (Finansstatistiska utredningar,
utgivna genom Kungl. Finansdepartementet, IV, Stockholm 1911), men då
det i betraktande av utredningens ändamål vore tillräckligt att erhålla en något så
när riktig uppfattning av hithörande förhållanden och resultatet dessutom borde
föreligga inom viss begränsad tid, skulle endast redan befintligt tillgängligt material
utnyttjas. I fråga om vissa bolagskategorier, såsom försäkringsaktiebolag, bankaktiebolag
och solidariska bankbolag samt järnvägsaktiebolag, för vilka officiella uppgifter
årligen avgivas, hava sålunda vederbörande myndigheters årsberättelser kommit till
användning, medan beträffande alla övriga aktiebolag dylika uppgifter ej stått till
förfogande utan hava dessa varit föremål för särskild undersökning, varöver lämnas
närmare redogörelse här nedan.

I. Bankaktiebolag och solidariska bankbolag.

Beträffande solidariska bankbolag och bankaktiebolag publicerar Kungl. Bankinspektionen
årligen alltsedan 1912 »Uppgifter om bankerna» (Statistiska Meddelanden,
Ser. E). Enligt dessa uppgifter uppgingo samtliga solidariska bankbolags och bank -

aktiebolags nettobehållning och utdelning till aktieägare samt huvudlott- och kommanditlottägare
till följande belopp för verksamheten under åren 1912 — 1917:

		U	t d e 1 n i n	g
År	Nettobehållning	till huvudlottägare	till kommandit-	Summa
		och aktieägare	lottägare	utdelning
	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.
1912	48,532,011	38,512,437	447,600	38,989,937
1913	51,305,602	40,865,831	447,500	41,313,331
1914	47,737,693	41,695,166	447,500	42,142.666
1915	49,359,174	42,222,015	497,500	42,719.515
1916	91,832,210	48,190,262	497,500	48,687,762
1917	87,815,753	63,979,296	497,500	64,476,796

Den del av nettobehållningen, som icke disponerades för utdelningar till aktie
och lottägare, uppgick under samma år till nedanstående belopp:

År	Kr.	i % av nettobehållningen
1912	9,542,074	19.6
1913	9,992,271	19.4
1914	5,595,027	11.7
1915	6,639,659	13.4
1916	43,144,448	46.9
1917	23,338.957	26 5

II. Försäkringsaktiebolag.

1 fråga om försäkringsaktiebolagen äro uppgifterna hämtade ur de av Kungl.
Försäkringsinspektionen årligen avgivna redogörelserna för »Enskilda försäkringsanstalter»,
som drivit försäkringsrörelse här i riket (ingå i Sveriges officiella statistik,
Försäkringsväsen).

Enligt denna statistik utvisade samtliga aktiebolag inom försäkringsbranschen
följande belöpt) för årsvinst och utdelning till aktieägarna för verksamheten under
åren 1912-1916:

År	Arets vinst	Utdelning
till aktieägarna
	Kr.	Kr.
1912	8,844,170	3,249,000
1913	9,124,626	3,407,600
1914	9,938,997	3,685,350
1915	12,877,469	4,702,700
1916	15,398,897	5,315.700

För verksamheten under år 1917 föreligga ännu icke dessa uppgifter i tryck,
men har under hand meddelats från Kungl. Försäkringsinspektionen, att årsvinsten
uppgick till 20,103,418 kr., varav utdelades till aktieägarna kontant 6,179,000 kr.

Skillnaden mellan årsvinsten och utdelningen till aktieägarna framgår av
nedanstående sammanställning:

År	Kr.	i % av nettobehållningen
1912	5,595,170	63.3
1913	6,717,026	62.6
1914	6,253,647	62.9
1915	8,174,769	63.5
1916	10,083,197	65.8

Här må emellertid påpekas, att av dessa belopp utgår en betydande del såsom
vinst åt försäkringstagarna.

III. Järnvägsaktiebolag.

I de av Kungl. Järnvägsstyrelsen utgivna publikationerna »Allmän järnvägsstatistik»
finnas även uppgifter för de enskilda järnvägarnas inkomster och utdelning
till aktieägarna. För åren 1912 — 1915 uppgick årsvinsten och utdelningen till stamoch
preferensaktieägarna till följande belopp:

År	Arets nettovinst	Utdelning
till aktieägarna
	Kr,	Kr.
1912	10,932,676	6,264,134
1913	12,085,600	6,961,400
1914	10,397,698	7,544,961
1915	12,139,639	7,822,042

För andra ändamål än utdelning till aktieägarna hava sålunda under dessa år
disponerats följande belopp:

År	Kr.	i % av nettovinston
1912	4,668,442	42 7
1913	5,124,200	42.2
1914	2,852,737	27.4
1915	4,317,497	35.6

IV. Övriga aktiebolag.

Beträffande alla andra aktiebolag än de ovannämnda bank-, försäkrings- och
järnvägsaktiebolagen föreligga, såsom förut nämnts, icke några motsvarande uppgifter,
utan hava dessa bolag därför gjorts till föremål för sarf kild undersökning. Börande
primärmaterialets beskaffenhet och tillvägagångssättet må följande nämnas:

I de av Kungl. Finansdepartementet utgivna »Finansstatistiska utredningar»
ingår som del VII en undersökning om »Taxeringen till inkomst- och förmögenhetsskatt
år 1913». För närvarande pågår en liknande undersökning rörande taxeringen
år 1917.

Beträffande aktiebolagens taxerade inkomster utgöres primärmaterialet av de
kartoliner, som använts vid förenämnda undersökningar. Uppgifterna för »övriga
aktiebolag» äro sålunda ej fullt jämförbara med bank-, försäkrings- och järnvägsaktiebolagen,
som redovisat nettovinsten under året, men torde differenserna i detta
sanmanhang vara av mindre betydelse.

Uppgifter rörande aktiebolagens utdelning till aktieägarna hava inhämtats i
Patent- och Registreringsverket. Enligt gällande lagbestämmelser äro, som bekant,
aktiebolag ålagda att insända förvaltningsberättelse med balansräkning och vinstoch
förlusträkning men hava däremot icke skyldighet att avgiva uppgifter rörande
nettovinstens fördelning. I de handlingar, som sålunda inkomma till Patentverket
och som åtminstone för de större bolagens vidkommande i allmänhet äro tryckta,
lämna dock de flesta bolagen även uppgifter om bolagsstyrelsens förslag till disposition
av vinsten. Utdelningsbeloppen kunna således endast anses såsom approximativa,
men torde dock på det hela taget få anses giva en något så när riktig föreställning
om berörda förhållanden. I varje fall torde man ej, med hänsyn till det
material, som för närvarande finnes tillgängligt, vara i stånd att utvinna tillförlitligare
uppgifter härom. I de fall där styrelseberättelserna innehålla uppgifter om
huru föregående års vinst faktiskt disponerats, hava givetvis uppgifterna jämförts
och i förekommande fall rättats. För kontrollens skull och för komplettering hava
även anlitats andra hjälpmedel, såsom Key-Åbergs »Svenska Aktiebolag» och andra
kalenderarbeten, »Affärsvärlden» samt åtskilliga facktidskrifter. I de fall, där en
ändring i styrelsens förslag till vinstens disposition kunnat konstateras, har denna
nästan undantagslöst gått ut på en ökning av utdelningen till aktieägarna, medan
det motsatta förhållandet endast i enstaka fall förekommit.

Beträffande materialets omfattning må nämnas, att såsom ovan anförts, de
större bolagen i regel lämnat uppgifter om vinstfördelningen, medan åtskilliga av de
mindre underlåtit att insända t. o. m. de i lagen bestämda balans- och vinst- och
förlusträkningarna. Om man jämför materialets omfattning åren 1913 och 1917, så
visar det senare året större ofullständighet än det förra, vilket utom den omständigheten
att åtskilliga bolag icke ännu inkommit med sina berättelser för detta år
även beror därpå, att det under de senare åren kunnat förmärkas en tendens
till att i förvaltningsberättelserna icke upptaga styrelsens förslag till disponering
av vinsten. Närmare uppgifter härom lämnas i det följande.

För de till denna grupp hörande aktiebolagen framgår den taxerade inkomsten
och den kontanta utdelningen till aktieägarna åren 1913 och 1917 av
efterföljande tablå:

År	Taxerad inkomst	Utdelning till aktieägarna
	Kr.	Kr.
1913	246,351,000	148,534,000
1917	853,478,000	298,326,000

Den del av inkomsten, som icke disponerats för utdelning till aktieägarna utan
använts till andra ändamål uppgick sålunda år 1913 till 97,817,000 kr. och 1917
till 555,152,000 kr. eller i procent av inkomsten resp. 60.2 och 35.o$.

V. Sammanfattning.

Sammanställas anförda uppgifter rörande bank-, försäkrings- och järnvägsaktiebolagens
nettovinst åren 1912 och 1916 samt övriga aktiebolags taxerade inkomst
åren 1913 och 1917 och deras utdelning till aktieägarna för verksamheten under
åren 1912 och 1916, framgår resultatet av nedanstående tablå:

	Å r 1	9 1 3	År!	9 17
	Nettovinst	Utdelning	Nettovinst	Utdelning
	resp. taxerad	till	resp. taxerad	till
	inkomst	aktieägarna	inkomst	aktieägarna
■-* !	m i	1 j o n e	r krön	o r
Bankaktiebolag och solidariska		39.0	91.8	48.7
bankbolag...........	48.5
Försäkringsaktiebolag ......	8.8	3.2	15.4	5.3
Jämvägsaktiebolag ........	10.9	6.3	12.1»	7.8*
Övriga aktiebolag..........	246.4	148.5	853.5	298.3
Summa	314.6	197.0	972.8	360.1

Skillnaden mellan nettovinst resp. taxerad inkomst och utdelning till aktieägarna
utgjorde sålunda år 1913 (för verksamheten under 1912) 117.6 miljoner kronor
samt år 1917 (för verksamheten under 1916) icke mindre än 612.7 miljoner krono)
eller i procent av nettoinkomsten under året resp. 37.4 och 62.o %.

En betydande del av nettovinsten särskilt under det sistnämnda året har
emellertid i form av gratisaktier kommit aktieägarna till godo, men huru stort detta
belopp är, har i detta sammanhang icke varit föremål för undersökning.

Dessutom torde här ytterligare understrykas att på grunder, som ovan antytts
beträffande materialets beskaffenhet, uppgifterna om den kontanta utdelningen till
aktieägarna torde få anses såsom minimisiffror för den stora bolagsgrupp, som här
inbegripits under »övriga aktiebolag».

* Siffrorna avso vorksamheten under 1915.

Enligt Kungl. Prop. n:r 108 till 1919 års riksdag belöpte sig samtliga aktiebolags
inkomst enligt, taxeringen till inkomst- och föi mogenhet^ katt år 1917 till
sammanlagt 1,047 miljoner kronor. Enligt förevarande undersökning redovisas aktiebolag
med en sammanlagd inkomst av 972.8 miljoner kronor år 1917, om man
bortser från differenser uppkomna genom att bank-, försäkrings- och järnvägsaktiebolagen
upptagits med nettovinsten under året i stället för taxerade inkomsten samt
att dessa siffror för järnvägsaktiebolagen avse föregående år. Skillnaden mellan samtliga
aktiebolags inkomster och de i undersökningen medtagna aktiebolagens inkomstm
skulle sålunda utgöra c:a 74 miljoner kronor, för vilka aktiebolag uppgifter angående
utdelningen till aktieägarna av förut anförda skäl icke kunnat vinnas, ökas gruppen
»övriga aktiebolags» inkomstbelopp med dessa 74 miljoner kronor kommer man för
denna bolagsgrupp upp till en sammanlagd inkomstsumma för 1917 av 927.5 miljoner
kronor. Under antagande att de oredovisade aktiebolagen utdelat lika stor del av inkomsten
till aktieägarna som de redovisade aktiebolagen eller 35 %, ökas utdelningsbeloppet
med 26 miljoner kronor och når sålunda upp till 324.3 miljoner kronor.
Skillnaden mellan »övriga aktiebolags» inkomst och utdelning utgör följaktligen c:a
603 miljoner kr.

Under angivna förutsättningar skulle sålunda samtliga aktiebolag med en sammanlagd
inkomst av 1.047 miljoner kronor år 1917 hava utdelat till aktieägarna tillsammans
386 miljoner kronor, undan återstoden eller 661 miljoner kr. fonderats
eller disponerats för andra ändamål.

Till jämförelse må meddelas några uppgifter ur en föregående undersökning av
aktiebolagens vinst och utdelning (Finansstatistiska utredningar IV). Enligt denna
undersökning, för vilken särskilda primäruppgifter införskaffats, utgjorde samtliga
aktiebolags vinst och utdelning åren 1906, 1907 och 1908 följande belopp:

År

Vinst

Kr.

Utdelning
till aktieägare

Kr.

1906

1907

1908

197.126.000

215.368.000

196.031.000

115.873.000

132.369.000

130.974.000

Stockholm den 17 februari 1919.
N. O. Nilsson.

Aktuarie.

Bilagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag. 1

Bilaga 8.

Av Kammarrätten avgivet yttrande över det av sakkunniga för
utredning om vissa aktiebolagsbeskattningen berörande
frågor avlämnade betänkande.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 18 febrnari 1919 har Kammarrätten anbefallts att
avgiva underdånigt utlåtande över ett remissen bilagt, av särskilt tillkallade sakkunniga
utarbetat förslag till författningsändringar, påkallade av ifrågasatt skärpt
beskattning av inländska aktiebolags och solidariska bankbolags besparade vinstmedel;
och har därefter statsrådet och chefen för Finansdepartementet med skrivelse
den 28 i samma månad till Kammarrätten överlämnat ett korrekturavdrag
(sid. Öl—76), innefattande motivering till berörda förslag.

Kammarrätten får i anledning av den nådiga remissen anföra följande.

Sakkunnigas uppdrag avsåg att utreda dels frågan, huruvida och i vad mån,
då ett bolag — varmed här och i det följande förstås inländskt aktiebolag och
solidariskt bankbolag — upplöstes, bolagets uppsparade tillgångar, vilka icke utdelades
förr än i sammanhang med bolagets upplösning, kunde göras till föremål
för inkomstbeskattning hos delägare, och dels frågan om skärpt beskattning med
hänsyn till större skattekraft hos bolag med stora tillgångar i fonderade medel.

Dessa frågor hava sakkunniga sökt lösa i ett sammanhang såmedelst, att
bolag skall utöver den vanliga inkomstskatten, som av sakkunniga benämnes Askatten,
ytterligare erlägga inkomstskatt — B-skatt — för en del av bolagets
nästföregående år till A-skatt taxerade inkomst, som icke utdelats eller utskiftats
till delägare, samt att, då bolag upplöses, delägarne skola taxeras till inkomstskatt
för vad därvid blir dem från bolaget tillskiftat i den man vinst därigenom
för dem uppstår, i sammanhang vanned bolaget återfår B-skatten, såvitt den belöper
å sålunda utskiftade medel.

Genom ifrågavarande förslag skulle alltså den dubbelbeskattning, som bolag
och dess delägare redan nu äro i avseende å statsbeskattningen underkastade,

Bihang till riksdagens protokoll 1919. Bil. till prop. Nr 259. 23

2 Bilagor till Kuvgl. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag.

ytterligare utsträckas och befästas. Kammarrätten har vid upprepade tillfällen
och senast i sitt underdåniga utlåtande den 17 december 1918 i fråga om kommunal
beskattning av utdelning å aktier uttalat sig emot ett ytterligare förgripande
å den för vår skattelagstiftning eljest gällande principen att samma inkomst
icke får två gångpr tagas tiil beskattning. Det kan nämligen enligt Kammarrättens
mening icke anses beskattningsrättsligt riktigt, att för vissa skattesubjekt
inkomsten skall dubbla gånger taxeras. Då sakkunniga vilja beteckna det framlåga
förslaget om utsträckt dubbelbeskattning allenast såsom ett rättvist avvägande
av skattebördan efter skattekraften, måste häremot bestämt utsägas, att
detta mål ingalunda virmes på den mycket primitiva väg, som förslaget därutinnan
anvisat. Kravet på skattebördans avvägande efter skattelormågan kan icke ens
tillnärmelsevis tillgodoses därigenom att vissa skattesubjekt förklaras pliktiga
erlägga skatt två gånger för samma inkomst. För en verklig och nöjaktig reglering
av skattetungan efter bärkraften erfordras, såsom hela vår skattelagstiftning
oförtydbart utvisar helt andra åtgärder.

Sakkunnigas uttalanden att ett bolags ökade fondering måste anses innebära
ökad skattetörmåga, torde åtminstone, icke kunna tillerkännas allmängiltighet
och står för övrigt i strid mot den uppfattning, som ligger till grund för det
nuvarande systemet för bolags beskattning efter d-ss skattekraft. Den skatte procent
etter vilken bolag har att utgöra inkomstskatt, bestämmes nämligen efter
förhållandet mellan den taxerade inkomsten och bolagets kapital. Ju större kapitaltillgångarna
äro i förhållande till inkomsten, desto lägre anses skattekraften vara
och desto lägre blir därför skatteprocenten. Att härvid till kapital räknas allenast
aktiekapital och reservfond beror allenast derpå att övriga ronder ansetts icke
nog stabila för att lämpligen kunna läggas till grund för skatteberäkningen, men
— såsom ock dåvarande finansministern i sin motivering för det till 1911 års
riksdag framlagda förslag till ändring i bolagsbeskattningen yttrade — borde
skatteprogressionen principiellt sett följa inkomsten i förhållande till bolagets
samlade förmögenhet, således till sammanlagda beloppet av bolagets samtliga fonder.

Anses nu emellertid skattebehovet så trängande, att beskattningsforiner,
som icke kunna beteckna-* annorlunda än såsom mer eller mindre irr .tionella,
måste tillgripas, och den ifrågasatta utsträckningen av bolags dubbelbeskattning
av sådan anledning icke kan avvisas, vill dock Kammarrätten göra det uttalande,
att den föreslagna lagstiftningsåtgärden endast får betraktas såsom ett provisorium,
som så snart ske kan bör avlösas vid en revision av skattelagstiftningen i
syfte att bättre tillgodose principen om skatt efter förmåga.

Svftemålet med B-beskattningen är att provisoriskt beskatta bolaget för
den del av årsvinsten, som icke utdelas till delägare och att, i den mån sådana
vinstmedel sedermera tillskiftas delägarne, å dem överflytta beskattningen.
B-beskattningen är sålunda icke avsedd att träffa andra medel, än sådana, som
kunna antagas förr eller senare komma delägarne genom utdelning eller utskiftning
till godo. Medel, som avsättas för pensionering av tjänstemän och arbetare,
för mötande av eventuella förluster eller för betalning av bolagets skatter, borde
följaktligen icke underkastas B-beskattning, men hava sakkunniga antagligen ansett
dylika medel icke böra från beskattningen undantagas, då de i allt fall
kunna av bolaget disponeras för utdelning till delägarne. Fmellertid är uppenbart,
att även om man genom den utsträckta dubbelbeskattningen tror sig finna
ett uttryck för bolagens större skattekraft i förhållande till andra skattesubjekt,

Bilagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 259 rid 1919 års lagtima riksdag. 3

det dock är att driva dubbelbeskattningen längre än som kan vara rimligt, om
B-skatten skall utgå å medel, som icke under några förhållanden kunna tillkomma
vare sig liolaget i form av ökad fundering eller delägarne i form av utdelning.
Så är förhållandet med belopp, motsvarande erlagda kronoutskylder. Vid taxeringen
till inkomst- och förmögenhetsskatt medgives visserligen avdrag för kommunalutskylder,
men icke för kronoutskylder, vilket senare kan med andra ord uttryckas
så, att i den taxerade inkomsten ingår beloppet av de under nästföregående
år erlagda kronoutskylderna. Skall nu bolags hela A-beskatt«de inkomst
med itndantag allenast för vad som därav utdelats tilll delägarne göras till föremål
för B-beskattning, komma således jämväl kronoutskyldernas belopp, som
ingalunda utgör någon del av vinsten, att B-beskattas. Härutinnan erfordras
givetvis ändring i förslaget.

I)å sakkunniga ansett sitt uppdrag icke sträcka sig utanför statsbeskattningens
område, hava de icke upptagit fragan om de ändringar i bevillningsförordningen,
vartill ändringsförslagen i skaf efördningen kunde föranleda, införes
emellertid kommunal beskattning av utdelning ä aktier, vartill förslag framlagts
för innevarande ars riksdag, torde ifrågasättas, huruvida icke konsekvensen bjuder,
att bestämmelser, motsvarande förslagets stadganden rörande B-beskattning. jämväl
upptagas i bevillningsförordningen. Till denna fråga synes hänsyn böra tagas vid
bestämmande av B-skattens belopp.

Enligt motiveringen äro de föreslagna bestämmelserna om B-beskattning
avsedda att träda i kraft från och med år 1920, sä att de komma att första
gången tillämpas med avseende å 1918 ars bolagsinkomster. Då sakkunniga till
stöd för sin mening att äldre fonder böra vara fredade för B-beskattning anföra,
att staten genom krigskonjunkturskatten tillgodogjort sig en högst avsevärd del
av de under kriget framkomna bolagsvinsterna, borde dock B-beskattningen följdriktigt
icke tili impas så tidigt, att den kan träffa till krigskonjunkturskatt
taxerade vinstmedel.

Beträffande den utan tvivel svårlösta frågan om aktieägares beskattning
för medel, som först vid bolagets upplösning tillskiftas honom, hava sakkunniga,
såsom förut nämnts, sökt lö.-a densamma pa det sätt, att delägaren skall beskattas
för sålunda utskiftade medel i den mån vinst därvid för honom uppkommit, oberoende
av huru lång tid som förflutit från det han förvärvat aktien.

Härigenom skulle åter en betänklig rubbning ske i en för vår skattelagstiftning
gällande grundprincip. Våra skattelagar fa nämligen anses utgå därifrån
att kapitaltörvärv icke skall anses såsom årsinkomst och således icke heller
beskattas i inkoms,beskattningens form; häremot korresponderar den yttryckligen
givna föreskriften att avdrag för kapitalförlust icke är vid inkomstbeskattning
medgivet. Realisationsvinst skall sålunda principiellt taxeras såsom inkomst
allenast då densamma tillika utgör s|>ekulationsvinst. 1 tenna princip anser
kammarrätten har fält uttryck i 7 S 2:o) e) skatteförordningen, varigenom föreskrives,
att till inkomst av arbete hänföres vinst å icke yrkesmässig avyttring
av fast eller lös egendom, som förvärvats genom köp eller byte och varit i
säljarens ögo, om det är fast egendom, under mindre än tio år och eljest under
mindre än fem år. Upptagandet av dessa tidsbestämmelser har fog för sig allenast

4 Bilagor till Kungl. Maj ds proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag.

såvitt därigenom hänsyn tagits till svårigheten vid förebringande av bevisning
angående spekulationssyfte; det är med andra ord nödvändigt presumera, att
spekulationssyfte förelegat vid förvärv, då förmögenhetsobjektet avyttras inom
eu jämförelsevis kort tidrymd efter förvärvet, liksom å andra sidan att sådant
syfte icke förelegat vid förvärvande av förmögenhetsobjekt, som längre tid stannat
i förvärvarens ägo.

Förslaget innebär nu, att vinst, uppkommen vid skifte av bolags tillgångar
skall såsom inkomst för delägaren taxeras, även om vinsten icke häriör av
spekulationssyfte vid aktieförvärvet utan utgör rent kapitalförvärv, därvid likväl
torde antagas, att förslaget förutsätter, att delägaren förvärvat aktien genom köp
eller byte. Skall sålunda kapitalförvärv i strid mot hittills gällande Jags.iftuing
indragas lind''r inkomstbeskattning, synas vittgående följder bärav vara att förr
eller senare förvänta. Här må blott framhållas, att under beskattning av de
kapitalförvärv, varom nu är fråga, konsekvent bort falla även sådana, där aktier
förvärvats genom benefikt fång.

Sakkunniga hava emellertid insett, att aktieägare, som ägt sina aktier
mera än fem år, lätt kunna undgå den sålunda ifrågasatta beskattningen genom
att före skiftet sälja sina aktier; och hava sakkunniga till förebyggande härav
föreslagit, att aktieägare skall utan hänsyn till den tid, varunder han ägt aktien,
taxeias för vinst genom icke yrkesmässig avyttring av aktie efter början av det
kalenderår, under vilket bolaget trätt i likvidation. Jämväl i detta fall lärer
förslaget förutsätta, att aktien förvärvats genom oneröst fång.

Förutom den av sakkunniga själva anmärkta oegentligheten att frågan om
aktieägares vinst genom aktieförsäljningen skall för honom utgöra inkomst eller
ej göres beroende av en händelse, som kan inträffa efter avyttringen, och varom
aktieägaren vid försälja ingstillfället kan hava saknat all kännedom, må emot
sakkunnigas ifrågavarande förslag anmärkas, att detsamma ingalunda lämnar
den därmed avsedda garanti för att aktieägarne icke skola undgå vinstbeskattningen.
Vederbörande intressenter kunna ju låta med likvidationen anstå till
året efter avyttringen.

Då alltså förslaget om beskattning av kapitalförvärv utgör ett våldförande
å en efter kammarrättens mening riktig beskattningsprincip, vars frångående kan
medföra nu icke överskådliga konsekvenser, samt de föreslagna bestämmelserna
för vinstbeskattningen i allt fall icke äro av tillräckligt effektiv beskaffenhet,
måste Kammarrätten för sin del avstyrka, vad förslaget i denna del innehåller.

Sakkunnigas majoritet har ansett att, då bolag upplöses icke genom rörelsens
upphörande utan genom ombildning, sammanslagning med eller eljest uppgående
i annat bolag, upplösning på något av sistberörda sätt bör i beskattningsavseende
fullt likställas med upplösning genom företagets upphörande.

Icke heller denna mening kan kammarrätten biträda. Därigenom att aktieägaren
i utbyte mot aktier i det likviderande bolaget erhåller nya aktier i det
bolag, som övertager det förra bolagets verksamhet, kan icke någon realisationsvinst
anses hava för honom uppkommit. Det måste onekligen för honom te sig
såsom en akt av godtycklighet, om han — till och med för det fall att de nya
aktierna betinga lägre värde än de förra — skall be-kattas i anledning av utbytet.

Godkännes den av sakkunniga föreslagna B-beskattningen, synes emellertid
frågan om den slutliga beskattningen för outöelade vinstmedel kunna tillsvidare
lösas på lämpligare sätt än sakkunniga föreslagit. Det synes sålunda böra tagas

Bilagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag. 5

i övervägande, huruvida icke nuvarande bestämmelser om aktieägarnes beskattning
borde lämnas orubbade, men i stället B-skatten kunde göras definitiv för det fall
att bolag upplöses genom verksamhetens upphörande. B-beskattningen skulle således
omfatta bolagets hela årsvinst, i den mån den ej i sådan form kommer delägarna
till godo, att de för densamma skola beskattas såsom för vanlig årsutdelning.
Upplöses bolaget på nyss angivet sätt, skulle således dess rätt till åtel fående
av B-skatten anses hava förfallit. Uppgår åter bolaget i annat bolag, skulle
det senare bolaget erhålla den ratt till utfående av B-skatten, som tillförne tillkommit
det förra bolag°t. Skulle vid bolngsombildningen det likviderande bolaget
överföra allenast en del av B-beskattade medel till det andra bolaget och utskilta
den återstående delen till sina delägare, skulle restitutionsrätten till B-skatten
delvis övergå å det senare bolaget, och delvis förfalla. Om åter ett bolag under
sitt fortbestånd använder B-beskattade medel för utdelning till sina delägare —
exempelvis genom disponerande av vinstregleringsfund — borde delägarna taxeras
såsom för vanlig utdelning och bolaget återfå den å de utdelade medlen belöpande
B-skatten. För det fall att bolags tillgångar i anledning av aktiekapitalets nedskrivande
delvis överföres å delägarna, skulle gälla detsamma som vid bolags
upplösning genom verksamhetens upphörande, såvitt därigenom B-beskattade medel
komme delägarna till godo.

Kammarrätten förbiser ingalunda, att mot det sålunda framställda förslaget
vissa invändningar kunna göras. Det kan sålunda anmärkas, att förslaget icke
bereder möjlighet att genom beskattning hos delägarna träffa bolags redan nu
fonderade och med allenast A-skatt beskattade medel, som vid bolags upplösning
tillskiftas delägarna, i vidare mån än såvitt tillfällig vinst därigenom för aktieägaren
uppstår. Härtill .skulle dock kunna genmälas, att då den föreslagna vinstbeskattningen
hos delägarna är avsedd att avlösa bolagets B-beskattning, sådan
vinstbeskattning icke borde ifrågakomma för medel, som icke förut varit underkastade
B-beskattning, samt att då enligt sakkunnigas egen mening B-beskattningen
icke bör göras retroaktiv utan äldre fonder vara fredade för sådan beskattning,
detsamma borde gälla även för den avlösande vinst beskattningen hos delägarna.

Granskningen av det remitterade förslaget har i övrigt givit anledning till
följande detaljanmärkningar.

Förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt. •

Sakkunniga synas hava förbisett, att bestämmelserna om B-beskattning
böra föranleda ändring i eller tillägg till 2 § 1 mom. av ifrågavarande förordning.

Särskilda anvisningar till nyssnämnda förordning.

Det föreslagna andra stycket i tillägg till anvisningarna synes böra utgå
såsom både överflödigt och icke hänförligt till den rubrik i anvisningarna, varunder
samma stycke skulle införas.

Det torde redan för närvarande få anses såsom en brist i skattelagarna,
att anvisningar saknas för beräkning av vinster av tillfällig natur. Sådana envis -

6 Bilagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag.

ningar äro så mycket mera behövliga som deklarentens beräkning av dylika
vinster blott i undantagsfall blir av taxeringsmyndigheterna kontrollerad. Erhåller
nu 7 § 3:o c) den av sakkunniga föreslagna lydelsen, synes behovet av anvisningar
i förevarande avseende komma att göra sig än mera gällande.

Förordningen om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering.

I 11 § ''2:o e) 2) böra, under förutsättning att sakkunnigas förslag om vinstbeskattning
antages, efter ordet »styrelsen» 1 illäggas orden »eller likvidatorerna».

I det föreslagna 3 mom. av 59 § torde orden »över prövningsnämnds beslut»
lämpligen kunna utgå.

Om ett bolags A-taxering ändras utan att därav påkallad ändring sker i
motsvarande B-taxering, bör, så-om sakkunniga jämväl anfört, den skattskyldige
öga extra ordinär besvärsrätt. Härom synes emellertid särskild föreskrift böra
intagas i taxeringsförordningen, enär 50 § i samma förordning — som för övrigt
icke torde hava vunnit tillämpning i det av sakkunniga omnämnda målet — ej
heller skulle vara tillämplig vid överklagande av nu antydd B-taxering.

Såsom ett lämpligt sätt för bolagen att fu Igöra sin bevisningsskyldighet
för huru stor del av den nästföregående år taxerade inkomsten utdelats eller
utskiftats till delägarne anvisas i moiiveringen, att bolagen avlämna bestyrkt
utdrag av bolagsstämmoprotokoll eller skiftesinstrument. Det synes kammarrätten
lämpligt, att föreskrift om avlämnande av dylika handlingar såsom bilagor
till deklarationen meddelas i taxeringsförordningen.

Deklarationsblanketten.

Då någon ändring av bevillningsfiirordningen icke synes vara ifrågasatt,
kommer sålunda enligt för-laget realisationsvinst att i vissa fall beräknas olika
för taxering till bevillning och för taxering till inkomst- och förmögenhetsskatt.
Härav betingas ändrad avfattning av deklarationsformuläret med därtill hörande
anvisningar. Den föreslagna lydelsen av punkt 18 i anvisningarna föranleder,
att deklarenten jämväl för bevillningstaxeringen uppgiver vinst, som skall taxeras
allenast till inkomst- och förmögenhetsskatt.

Inkomstlängder.

I taxeringsnämndens inkomstlängd föreslås två nya kolumner, avsedda att
inrymmas under den gemensamma rubriken »av taxeringsnämnden». Mo svarande
k dumner borde jämväl intagas under rubriken »av prövningsnämnden beslutad
ändring». Jämväl i prövningsnämndens inkomstlängd borde nya kolumner inf. ras.
Då emellertid dessa längder redan nu äro försedda med ett nog så stort antal
kolumner, och de nya kolumnerna endast skulle avse bolag, synes kammarrätten
praktiska skäl tala för att särskilda inkomstlängdcr, allenast avsedda för aktiebolag
och solidariska bankbolag, upprättades och anteckningar om bolagens taxering
således uteslötes ur de andra inkomstlängderna.

Slutligen vill kammarrätten ifrågasätta såsom lämpligt, att de av sakkunniga
använda benämningarna A-skatt och B-skatt inarbetas i lagtext och deklaratiousformulär.
Stockholm den 6 mars 1919.

(Underskrifter.)

Bilagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag. 1

Bil. 9.

Yttranden avgivna av den av Sveriges Industriförbund, Handelskammarmötets
kommitté och Svenska Bankföreningen utsedda
skattcdelegationen.

I. Inkomstskatteskalan.

Den av Sveriges Industriförbund, Handelskammarmötets kommitté och
Svenska Bankföreningen utsedda skattedelegationen, som fått del av ett inom
finansdepartementet utarbetat förslag till förordning om vissa ändringar i förordningen
aen 28 oktober 1910 om inkomst- och förmögenhetsskatt, samt förordningen
samma dag om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering, får härmed
vördsamt avgiva följande yttrande:

1 de sakkunnigas uppdrag har ingått bland annat att utarbeta en ny inkomstskatteskala,
och har Herr Statsrådet därvid uttalat önskvärdheten av, att
progressionen i inkomstskatteförordningen bleve så byggd, att densamma angåve
de olika inkomsttagarnas relativa skattskyldighet i förhållande till varandra,
medan det absoluta belopp i skatt, som skulle uttagas, kunde fixeras efter varje
års behov av skatteintäkt.

Hur önskvärd ur statsfinansiell synpunkt en dylik anordning än kan förefalla,
är den eme Jertid med hänsyn till näringslivets intressen ägnad att möta
stora betänkligheter. För att kunna bestå i den skarpa konkurrens, som i och
med den fredliga samfärdselns återställande är att emotse, är det för våra affärsmän
oundgängligen nödvändigt att kunna på förhand så exakt som möjligt beräkna
alla med rörelsen förenade omkostnader, och bland omkostnaderna torde
numera i regel ingen faktor vara tillnärmelsevis så betydelsefull som skatterna.
En approximativ kännedom om skattebeloppen är sålunda en nödvändig förutsättning
för näringslivets sunda utveckling och indirekt alltså även för beredande
av arbetstillfällen och åstadkommande av lugn och tillförsikt på arbetsmarknaden.

Även i länder, där handel och industri äga avsevärt större förutsättningar
än hos oss att med gynnsamt resultat genomkämpa de svårigheter av allehanda
slag. som världskriget dragit med sig, har vikten av skattepolitikens klarläggande
vunnit beaktande. Så yttrade exempelvis presidenten Wilson i sitt budskap till
kongressen i november 1918 bland annat följande:

»För stabiliserande och lättande av våra egna inrikes angelägenheter är
intet av större vikt än det omedelbara fastställandet av de ska.ter, som skola
upptagas för 1918, 1919 och 1920. Så mycket som möjligt av skattetrycket mnste
avlyftas från affärslivet som sunda metoder för an-kaffandet av medel till regeringen
til låta, och de, som leda de stora huvudindustrierna i landet, måste så
exakt som möjligt fä veta, vilka förpliktelser mot regeringen de måste uppfylla

2 Bilagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag.

under de närmaste åren. Det är av stor vikt för landet, att avlägsnandet av all
osäkerhet i denna fråga icke uppskjutsa en enda dag längre än den nödvändiga
debatten fordrar. Det är meningslöst att tala om fiamgångsrik och hoppfull rekonstruktion
av affärslivet, innan denna osäkerhet överkommits.»

På anförda grunder måste de delegerade ställa sig avvisande gent emot
själva principen om en rörlig inkomstskatteskala.

1 praktiken visar det sig för övrigt omöjligt att under bibehållande av den
avsedda proportionen mellan olika inkomstlägen genomföra principen om en rörlig
skatteskala annat än inom relativt snäva gränser. I motiven till det ursprungliga
förslaget anföra de sakkunniga, att en skatteskala, som skall procentvis
kunna höjas eller minskas, ej får hava en alltför stor spänning, det vill säga
skillnaden mellan högsta och lägsta skattekvot får icke vara alltför stor. Den
skatteskala, de sakkunniga först utarbetade, lämpade sig, enligt vad i motiven
upplyses, för en höjning upptill 200 %, det vill säga intill dubbla beloppet av de
föreslagna grundbeloppen. Då i den omarbetade skatteskalan grundbeloppets maximum
höjts från 10 till 12 % av det beskattningsbara beloppet, har, såsom de sakkunniga
framhålla, elasticiteten i skalan minskats än ytterligare. Med tillämpning
av samma principer måste gränsen här sättas till 170 K av grundbeloppet.

I det ursprungliga förslaget framhöllo de sakkunniga, att, ona under något
år högre direkt skatt skulle behöva uttagas än som kunde vinnas inom angivna
gränsvärden, vore det nödvändigt att revidera själva skatteskalan eller att uttaga
en extra skatt. Med den minskade elasticitet, som den omarbetade skalan
uppvisar, får den anförda synpuukten naturligen ökad betydelse. Då det är högst
nödvändigt att vid eu dylik situation så också kommer att ske. få delegerade
hemställa, att i lagtexten under 19 § intages ett stadgande, att skatten ej får bestämmas
till högre belopp än 170 % av grundbeloppet.

De föreslagna grundbeloppen hava tydligen ej av de sakkunniga avsetts
representera det minimum i skatt, som under normala förhållanden bör utgöras.
Da det emellertid i tillämpningen lätteligen torde kunna hända, att grundbelop Een

anses som den gräns, nedom vilken man vid skattens fixerande ej bör gå,
emställes, att i lagtexten intages en bestämmelse, som förebygger en dylik tolkning.

Därest emot vad delegerade anfört en glidande skatteskala finnes böra
genomföras, hemställes

att i 19 § matte intagas dels en bestämmelse av innehåll att grundbeloppen
ej skola anses såsom fixerade skatteminimum. dels ock ett stadgande, att inkomst''-
och förmögenhetsskatt ej må utgå med högre belopp än som motsvarar
170 % av grundbeloppen.

II. Bolagsbeskattningen.

Den av Sveriges Industriförbund, Handelsbammarmötets kommitté och
Svenska Bankföreningen utsedda Skattedelegationen, som fått del av ett inom
finansdepartementet utarbetat förslag till förordning om vissa ändringar i förordningen
den 28 oktober 1910 om inkomst- och förmögenhetsskatt samt förordningen
samma dag om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering, får
härmed vördsamt avgiva följande yttrande:

Bilagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag. 3

Det uppdrag Herr Statsrådet lämnat de sakkunnige bär gällt två skilda
spörsmål, nämligen dels frågan om skärpt beskattning med hänsyn till den större
skattkraften hos bolag med stora tillgångar i fonderade medel, dels ock frågan
om inkomstbeskattning av vad delägarna utbekomma vid bolags upplösning.

Den första uppgiften hava de sakkunniga sökt lösa genom ett förslag att
av bolagens årligen »besparade vinstmedel» uttaga en viss skatt — för korthetens
skull benämnd B-skatt. Denna skulle utgå efter en proportionell skattefot — av
de sakkunniga förslagsvis fixerad till 2 %, och skulle i så måtto anses provisorisk,
att därest en gång B-beskattade medel senare utdelas eller i samband med bolags
upplösning utskiftas, restitution av den på ifrågavarande belopp belöpande Bskatten
skulle äga rum.

Till en början må anmärkas, att denna beskattning icke innebär en skärpning
av beskattningen för bolag med stora fonder. Ett bolag, som redan har så
stora fonder samlade, att det kan utdela hela eller nästan hela sin vinst, drabbas
endast i relativt ringa mån av den nya skatten. De bolag däremot, som hava
otillräckliga fonder, och därför måste avsätta hela eller största delen av vinsten
till fondbildning, träffas hårdast av skatten. Denna skatteform medför alltså
skärpt beskattning av bolag med svaga fonder. Nystartade företag skulle särskilt
bliva lidande och beredas svårigheter vid konkurrens med äldre. Den föreslagna
skatteformen måste följaktligen verka hämmande å näringslivets framtida
utveckling.

Det framlagda förslaget synes också knappt avse att enligt det ursprungliga
uppdraget skärpa beskattningen för bolag med stora fonder. Att döma av
de sakkunnigas uttalanden på ett par ställen synes man i stället vilja i möjligaste
mån söka råda bot för det förhällandet, att bolag, avsedda endast för kortare
tids verksamhet, kunna genom att fondera sina vinster och låta dem först genom
bolagsskifte komma delägarna till godo, undandraga staten inkomstskatt. Vidare
vill man motverka, att fonderade vinstmedel direkt överföras till aktiekapitalet
i stället för att först utdelas och därmed inkomstbeskattas hos aktieägarna för
att senare åter inbetalas till bolaget vid eventuell nyemission.

För lösande av dessa uppgifter torde den föreslagna B-beskattningen även
vara rätt effektiv. De delegerade kunna emellertid icke godkänna den princip,
varå denna beskattningsform är grundad, eller att aktiebolagens vinster alltid
skola dubbelbeskattas. De allmänt kända skälen mot denna princips generalisering
behöva ej här framhållas.

De sakkunniga beteckna hela den del av det hos bolaget taxerade beloppet,
som ej till aktieägarne utdelats, såsom »besparade vinstrnedeh. Detta är — tydligen
oavsiktligt — ett helt och hållet vilseledande och felaktigt uttryck. Man har
förbisett, att ifrågavarande del av det taxerade beloppet till stor, ej sällan till
största delen, ja, ibland kanske till och med helt och hållet utgöres av erlagda
kronoutskylder. För dessa får ju nämligen vid taxeringen avdrag icke åtnjutas.
Genom detta förbiseende ha de sakkunnige låtit sig förledas till en fullkomligt
felaktig beräkning av beloppet utav de besparingar, som bolagen av 191(1 års
vinstmedel kunnat göra. A sid. 63 i betänkandet har uppgivits, att aktiebola-gens
på år 1916 belöpande taxerade inkomst utgjort sammanlagt c:a 1 047,5 miljoner
kronor, varav c:a 336 miljoner utdelats. Rörande mellanskillnaden yttras: »fonderingar
och övriga besparingar hava sålunda uppgått till ej mindre än 661 mil Bihang

till riksdagens protokoll 1919. Bil. Ull prop. Nr 259. 24

4 Hilagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag.

joner kronor.» Hur missvisande detta omdöme är, torde vara uppenbart. En
mycket stor del av dessa 661 millioner hava gäldats till statskassan i form av
inkomst- och krigskonjunkturskatter.

Redan av det återgivna uttalandet framgår emellertid klart, att de sakokunniges
avsikt ej kan ha varit, att B skatten skulle utgå även på det belopp,
''som i kronoutskylder erlagts. Én sådan skärpning av skatteplikten skulle för
övrigt bestämt strida mot B-skattens ändamål. Ty denna skall ju ha till uppgift
att drabba den del av vinsten, som ej utdelats, men som skulle kunnat utaelas,
och denna förutsättning saknas ju helt ifråga om det belopp, som bolaget nödgas
utbetala i skatter.

En korrigering av de sakkunnigas misstag måste föranleda, att det föreslagna
tillägget till 20 § gives den lydelse, att vid taxering till B-skatt må ske
avdrag ej endast med den till aktieägarna lämnade utdelningen, utan även med de
kronoutskylder av alla slag, som under året erlagts.

På samma sätt som med kronoskatten förhåller det sig emellertid även i
vissa andra fall. De livförsäkringsbolag, som jämlikt bestämmelser i försäkringsbreven
förbundit sig att utbetala viss vinstandel till försäkringstagarna, anses
nämligen vid deklaration ej berättigade att från det deklarerade inkomstbeloppet
avdraga vad som sålunda utbetalts eller ev. fonderats. Dessa belopp utgöra
emellertid för försäkringsbolagets del ej några besparade vinstmedel, och någon
B-skatt bör därför rättvisligen ej å nämnda belopp uttagas.

Den i förhållande till inkomstskatten i viss mån fristående ställning, som
B-skatten skulle komma att intaga, leder i sina konsekvenser till en del avsevärda
praktiska olägenheter. Den omständighet, att bolagsstämmor för utdelnings
bestämmande ofta hållas först långt fram på året, föranleder, att taxering till
B-skatt ej kan ske samtidigt med taxering till inkomstskatt. I stället skall enligt
förslaget med B-skattetaxeringen anstå till påföljande år och således taxeringsmyndigheten
samtidigt ha att verkställa taxering för ena året till B-skatt,
för andra året till inkomst- och förmögenhetsskatt. Att detta kommer att i avsevärd
grad öka och försvåra dessa myndigheters arbete står utan vidare klart.

En vidlyftig omgång synes även bli följden av den restitution av B-skatt,
som enligt förslaget skall äga rum i händelse tidigare B-beskattade medel sedermera
till delägarna utdelas eller utskiftas. Skatterestitutioner, som hittills blott
behöft förekomma i relativt mindre omfattning, skulle bliva regel för bolagen och
förorsaka mycket besvär för vederbörande myndigheter.

Oavsett anförda principiella betänkligheter gent emot en utsträckning av
dubbelbeskattningen för aktiebolagens vinster ställa sig degelerade tveksamma till
frågan, huruvida den föreslagna B-skatten bör införas, med hänsyn till övriga
ovan angivna olägenheter därav. Så länge krigs konjunkturskatten utgår, som
tungt trycker vårt näringsliv och framför allt alla de yngre företag, som skulle
träfias härdast även av denna skatteform, bör i varje fall en B-beskattning icke
komma ifråga.

Rörande förslagets bestämmelser om inkomstbeskattning av vad delägarna
utbekomma vid ett bolags upplösning tillåta vi oss anföra följande:

1 den kungl. propositionen nr 395 till förra årets lagtima riksdag ledde
själva det däri tillämpade systemet för beskattningen till den konsekvens, att
vid bolags upplösning beskattning borde äga rum av till delägarna utskiftade

Bilagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag. 5

belopp. Den i nämnda proposition föreslagna skärpta beskattningen av den del
av bolagets kapital, som ej motsvarades av från delägarna gjorda tillskott, både
nämligen lätteligen kunnat kringgås genom att äldre bolag med större dylikt
kapital likviderats, och de utskiftade tillgångarna sedan inbetalts i ett för rörelsens
övertagande nybildat bolag. För att avskräcka från en dy''lik åtgärd skulle
det belopp, som vid bolagsupplösning tillskiftades delägaren, i vidsträcktare män
än nu är fallet bliva föremål för beskattning.

En motsvarande situation föreligger icke vid B-beskattningen. Denna kan
väl tänkas genomförd självständigt, utan att vid bolags likvidation utskiftade
belopp behöva underkastas en vidsträcktare beskattning än f. n. är fallet. I själva
verket torde ej heller någon anledning föreligga, nu mera än för ett år sedan,
att överhuvud genomföra en dylik beskattning, Snarare kan man säga, att Bskatten
vore ägnad att överflödiggöra en extra beskattning vid bolagens upplösning.
Ty tack vare B-skatten ha ju bolagets besparade vinstmedel redan blivit dubbelbeskattade
och behovet av ytterligare beskattning för sådant ändamål alltså bortfallit.

De sakkunniga ba emellertid ej begagnat de möjligheter att helt undgå en
utsträckning av realisationsvinst-beskattningen, som bär erbjuda sig.

För att konsekvent genomföra principen, att B-skatten skall vara en provisorisk
beskattning av vissa vinstmedel, har nämligen föreslagits att, därest vid
bolags upplösning förut B-beskattade medel utskiftas, den å dessa belöpande
B-skatten skall av statsverket restitneras, under det att den vid skiftet för delägaren
ev. uppkommande realisationsvinsten underkastas inkomstskatt. Den för
realisationsvinsters beskattningsbarhet eljest gällande tidsbegränsningen på fem
år skulle härvid icke beaktas. Och för att hindra ett kringgående av bestämmelsen
har föreslagits borttagandet av tidsbegränsningen även för de aktieförsäljningar,
som ske under samma år, som bolagets upplösning beslutas.

Vidkommande sistnämnda bestämmelse må till en början anmärkas, att
den i de flesta fall ej lärer komma att fylla det avsedda ändainå et. då det icke
torde, möta någon som helst svårighet att uppskjuta upplösningsbeslutet till sådan
tid, att de delägare, som innehaft sina aktier i mer än fem år, beredas rådrum
att utan skatterisk sälja dem till fulla realisationsvärdet. Att borttaga tidsbegränsningen
i fråga om aktieförsäljningar, som exempelvis skett från och med
året före bolagsupplösningen, låter sig ej heller göra, då vederbörande säljare
innan bolagsupplösningen beslutits ju icke hava någon anledning att i sin deklaration
upptaga vinst ä aktier, som innehafts mer än fem år.

Man kan även befara, att dylika bestämmelser skulle komma att gynna
aktieägare-majoriteten på minoritetens bekostnad, en veikan som säkerligen icke
varit av de sakkunniga avsedd. Det ligger nämligen i sakens natur, att om fråga
uppstår om ett bolags upplösning, frågan i regel först är en fråga inom majoriteten,
som har bestämmanderätten. Finnes upplösning böra äga rum, kunna innehavarne
av majoriteten alltid hinna genom överlåtelse i erforderlig tid före likvidationsbeslutet
säkra sina realisationsvinster för beskattning. Däremot råder ingen
säkerhet för att minoriteten underrättas om vad som är i görningen. Och resultatet
blir, att minoriteten får skatta, men majoriteten går fri.

I fråga om förslagets ståndpunkt beträffande aktieägares skattskyldighet
för realisationsvinst även i det fall, att bolaget uppgår i annat bolag och aktieägarne
erhålla aktier i nya bolaget i utbyte mot sina aktier i det upplösta bola -

6 Bilagor till Kungl. Majds proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag.

get, ansluta sig delegerade till herr Treffenbergs reservation. Till de av reservanten
anförda skäl kommer även ett annat, som efter delegerades mening är icke
mindre vägande.

Vid övervägande av frågan, huruvida det icke kunde låta sig göra att beskatta
aktieägarne icke för det årligen utdelade beloppet allena, utan för vad av
bolagets årsvinst belöper på en var av aktieägarne utan avseende på, i vad mån
utdelning sker, hava de sakkunnige funnit, att detta skulle leda till alltför stor
obillighet mot mindre aktieägare. Dessa kunna icke inverka på beslutet om utdelning,
och kunna redan genom vinstens innehållande bliva nödgade att på
kanske ofördelaktiga villkor avyttra aktierna till bättre situerade aktieägare.
Denna för ekonomiskt svaga aktieägare redan i och för sig prekära ställning
skulle givetvis än ytterligare betydligt försämras, om de även skulle vara nödgade
att betala skatt för den innehållna vinstandelen. Men om redan det årliga
uttagandet av skatt å den icke utdelade vinsten skulle innebära en obillighet, så
måste detta i ännu högre grad blivit fallet, om aktieägaren vid bolagets upplösning
skall nödgas på en gång utgiva skatt efter den ofta betydande skillnaden
mellan kostnaden för aktiernas förvärvande och bibehållande samt det uppskattade
värdet på de nya aktier, han erhåller i utbyte. Detta desto hellre, som aktieägaren
i en slik situation kan för skattens gäldande nödgas högt belåna de bekomna
nya aktierna utan att han måhända har större möjlighet att erhålla utdelning
i det nykonstruerade bolaget än i det gamla. Det torde vara uppenbart,
att blotta hotet om rekonstruktion ofta skall vara tillräckligt att tvinga den ekonomiskt
svage aktieägaren att hellre sälja sina aktier till pris understigande verkliga
värdet, än att i samband med en likvidation utsätta sig för ett skattekrav, som
han icke kan fullgöra. Därest förslaget bleve lag, skulle det alltså icke kunna undgå
att giva ett kraftigt stöd åt det utsvältningsstystem, som understundom förekommer
och som innebär den mest motbjutande formen av majoritetsförtryck.

Härjämte, må understrykas, att det ur näringslivets synpunkt vore högst
skadligt, om möjligheten att ombilda bolag eller låta ett bolag uppgå i ett annat
skulle avsevärt försvåras eller rent av förhindras, vilket otvivelaktigt bleve följden,
om förslaget antoges. Det är för konkurrensduglighetens stärkande ofta nödvändigt,
att flera företag inom samma bransch sammanslutas, eller att företag
representerande skilda stadier i produktionen förenas. Såvitt det är ett allmänt
intresse, att näringslivets sunda utveckling ej hämmas, bör staten låta sig angeläget
vara att i dylika fall ej hindra upplösning av bolag.

Det är för övrigt mer än tvivelaktigt, huvuvida de sakkunniges förslag om
B-skattens restitution vid bolags upplösning mot utsträckt skatt å realisationsvinst
ur rent^ fiskalisk synpunkt är till statens fördel. Ä.ven efter förslaget kan
någon skatt å realisationsvinst icke ifrågakomma i sådana fall, då aktieägaren
förvärvat sina aktier genom annat fång än köp eller byte. Och i det fall av bolagsupplösning,
som under normala tider är det vanligaste, eller att bolagets
verksamhet visat sig förlustbringande, finnes i regel ingen realisationsvinst att
beskatta. I de fall åter, där realisationsvist uppstått, kunna såsom ovan påvisats
de aktieägare, som ägt sina aktier i mer än fem år, utan svårighet genom överlåtelse
undandraga sig och nye ägaren all skattskyldighet för realisationsvinst.
Det kommer därför i praktiken med all säkerhet att ställa sig så, att staten vid
bolagsupplösning i de flesta fall icke erhåller skatt å realisationsvist i större ut -

Bilagor till Kungl. Majds proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag. 7

sträckning än redan nu är fallet. Och då enligt förslaget B-skatten alltid skall
restitueras vid bolagets upplösning kommer detta alltså i flertalet fall att för staten
resultera i direkt förlust.

Vida''betänkligare, än att staten sannolikt skulle i regel gå miste om den
av de sakkunnige beräknade skatteinkomsten, är emellertid tidsbegränsningens
borttagande i och för sig. Det första villkoret för att staten skall kunna fordra,
att medborgarna samvetsgrant och riktigt deklarera sina inkomster är, att de
uppgifter, som krävas i deklarationen, äro möjliga att någorlunda precisera. Detta
är fallet med en aktieaffär, som icke ligger mer än fem år tillbaka i tiden. Men
enligt förslaget skall en person, som för kanske SO å 40 år sedan köpt aktier,
vilka han under denna tid haft belånade till växlande räntor och å vilka han
kanske vid skilda nyemissioner försålt eller tillgodogjort sig teckningsrätter till
varierande värde vara skyldig att vid bolagets upplösning uträkna och under ansvar
uppgiva storleken av den vinst, han haft på aktierna. Eu var vet, att detta
är omöjligt för en person, som icke för hela tiden har att tillgå noggrann bokföring
över aktierna, ävensom att detta endast undantagsvis är förhållandet. Men
uppställandet av omöjliga krav på deklarationerna kan icke undgå att få ogynnsamma
verkningar på dessas samvetsgrannhet och tillförlitlighet även i övrigt,
och den skada, som härigenom vållas, är långt viktigare än den statsekonomiska
betydelsen av detta ur fiskalisk synpunkt i och för sig föga betydande skatteförslag.

Dessa betänkliga följder skulle kunna undvikas, om man vid bolagets upplösning
läte bero vid den B-skatt, som uttagits å den outdelade vinsten, och beskattade
uppkommande realisationsvinster enligt hittills gällande bestämmelser.
Det viktigaste skälet, som anförts för beskattning av slututdelning vid bolags
upplösning, har ju varit, att den outdelade delen av vinsterna eljest skulle kunna
undgå dubbelbeskattning. Därest nämnda vinster bliva genom B-skatten ännu en
gång beskattade, så har ju bolagets vinst i dess helhet blivit dubbelbeskattad,
om än efter olika grunder, och det anförda skälet har väsentligen bortfallit.
Staten finge vid bolagets upplösning behålla B-skatten och finge skatt å de
realisationsvinster, som efter hittills tillämpade grunder äro beskattningsbara, i
stället för att få återlämna B-skatten och åtnöjas med den i regel illusoriska utsikten
till utsräckt skatt på realisationsvinsten, som de sakkunniges förslag skulle
innebära. Staten erhölle på detta sätt under alla förhållanden en bestämd skattevinst
utöver vad nu är förhållandet.

I anslutning till det ovan anförda få delegerade än en gång uttala sina
principiella betänkligheter mot den utsträckning av dubbelbeskattningens princip,
som ett införande av den föreslagna B-skatten skulle innebära. De delegerade
hemställa, att under alla omständigheter med införandet av skatten måtte få
anstå så länge krigskonjunkturskatten utgår. För den händelse emellertid de
sakkunniges förslag kommer att läggas till grund för lagstiftning, så hemställes
vördsamt, att de föreslagna ändringarna i skatteförordningen måtte undergå sådan
omarbetning:

1. att vid taxering till B-skatt avdrag måtte ske från det till inkomstoch
förmögenhetsskatt taxerade beloppet ej endast med det belopp, som till delägarna
utdelats, utan även med de under räkenskapsåret erlägga kronoutskyl -

8 Bilagor till Kungl. Maj:ts proposition Nr 259 vid 1919 års lagtima riksdag.

derna av alla slag, ävensom för försäkringsbolagen med det belopp, som till försäkringstagarna
utbetalts i vinst eller för sådant ändamål reserverats, och

2. att förslaget om utsträckt beskattning av realisationsvinst vid bolags
upplösning mot restitution av erlagd B-skatt måtte lämnas utan avseende.

Stockholm den 13 mars 1919.

GUST. SANDSTRÖM.

Justus A. Waller. E. Weiitje. J. C;son Kjellberg.

W:m Henriques. J. S. Edström. Carl Frisk.

Oscar Falkman. Charles Dickson.

Stockholm 1919. Kungl. Boktryckeriet.

191654

P. A. Norstedt & Söner.