Kungi. Maj:ts proposition nr 96 (Proposition 1955:96)

Kungi. Maj:ts proposition nr 96

Nr 96

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående hörselvårdens
organisation m. mgiven Stockholms slott den 18
februari 1955.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF ADOLF

Gunnar Hedlund

Propositionens huvudsakliga innehåll

På grundval av betänkande avgivet av kommittén för dövhetens bekämpande
framlägges i propositionen vissa förslag i syfte att effektivisera den
hörselvårdande verksamheten. I överensstämmelse med den utveckling på
området, som ägt rum under senare år, föreslås, att den lokala hörselvården
utbygges genom upprättande av hörcentraler i anslutning till den
befintliga landstingskommunala sjukvårdsorganisationen. Erforderlig utbyggnad
av den centrala hörselvården avses skola ske genom en successiv
upprustning av de nuvarande audiologiska centra vid universitetsklinikerna,
i första hand det audiologiska laboratoriet vid karolinska sjukhuset,
vilket föreslås skola erhålla viss personalförstärkning. Förslag framlägges
vidare om en avsevärt utvidgad bidragsgivning till anskaffande av hörapparater,
innebärande bl. a., att hörapparater till hörselskadade barn upp
till 16 år helt skall bekostas av statsmedel. Bidrag till drift av hörapparater
föreslås däremot tills vidare icke skola utgå. En till medicinalstyrelsen knuten
rådgivande hörselvårdsnämnd avses skola inrättas med uppgift att följa
utvecklingen inom hörselvården och föreslå de apparattyper, för vilka statsbidrag
skall lämnas. Slutligen framlägges förslag om anvisande av anslag
till undersökning rörande hörselskador till följd av buller.

1—Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 sand. Nr 96

Kungl. Maj:ts proposition nr 96

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
18 februari 1955.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,

Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam,

Lindström, Lange.

Efter gemensam beredning med cheferna för social-, finans- och ecklesiastikdepartementen
anför chefen för inrikesdepartementet, statsrådet
Hedlund.

I årets statsverksproposition har Kungl. Maj :t på min hemställan under
elfte huvudtiteln, punkterna 95 och 96, föreslagit riksdagen att, i avbidan
på särskild proposition i ämnet, för budgetåret 1955/56 beräkna dels till
Bidrag till anskaffande och drift av hörapparater ett anslag av 500 000
kronor, dels ock till Bidrag till Hörselfrämjandet ett anslag av 65 000 kronor.

I samband med min preliminära anmälan av dessa anslagsfrågor framhöll
jag, att kommittén för dövhetens bekämpande avgivit betänkande
med utredning och förslag rörande hörselvården. Betänkandet hade varit
föremål för remissbehandling men beredningen inom inrikesdepartementet
av detsamma hade ännu icke avslutats.

Jag anhåller nu att få upptaga hithörande spörsmål till fortsatt behandling.
I samband härmed torde få anmälas en framställning från statens
institut för folkhälsan rörande anslag till undersökning rörande hörselskador
till följd av buller.

Inledningsvis vill jag först lämna en kortfattad översikt över betänkandets
innehåll. Jag ämnar därvid också angiva ramen för den fortsatta
framställningen.

Inledning

Genom beslut den 26 september 1947 bemyndigade Kungl. Maj:t dåvarande
chefen för inrikesdepartementet att tillkalla högst fem sakkunniga
med uppdrag att verkställa utredning rörande de hörselskadades problem
och därmed sammanhängande frågor samt att framlägga av utredningen
föranledda förslag. Med stöd av bemyndigandet tillkallades den 18 oktober
1947 såsom sakkunniga professorn Gunnar Holmgren, tillika ordförande,
docenten, numera laboratorn Lennart Holmgren, filosofie licentiaten, nu -

Kungl. Maj.ts proposition nr 96

mera rektorn Nils Malm, docenten Johannes Ramberg1 samt dåvarande
ledamoten av riksdagens första kammare, landshövdingen Ruben Wagnson.
De sakkunniga, vilka antagit benämningen kommittén för dövhetens bekämpande,
har med skrivelse i maj 1954 överlämnat betänkande angående
hörselvården (SOU 1954: 14).

Över betänkandet har yttranden avgivits av statskontoret, socialstyrelsen,
pensionsstyrelsen, medicinalstyrelsen, skolöverstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen,
statens priskontrollnämnd, kommerskollegium, byggnadsstyrelsen,
kanslern för rikets universitet, som överlämnat yttranden av de medicinska
fakulteterna vid universiteten i Uppsala, Lund och Göteborg samt
lärarkollegiet vid karolinska institutet, överstyrelsen för de tekniska högskolorna,
som bifogat yttranden av kollegienämnden vid tekniska högskolan
i Stockholm samt av professorn i telegrafi och telefoni vid högskolan
T. Laurent, styrelsen för svenska landstingsförbundet, styrelsen för
svenska stadsförbundet, 18 landstings förvaltningsutskott eller hälso- och
sjukvårdsberedningar, sjukhusdirektionerna i Stockholm, Göteborg och
Malmö, drätselkamrarna i Norrköping, Hälsingborg och Gävle, föreningen
Hörselfrämjandet, svensk kuratorsförening, svenska otolaryngologförbundet
och Sveriges hörapparatleverantörers förening.

Kommittén redogör i betänkandet inledningsvis för hörselskadorna samt
deras verkningar och utbredning i samhället. Efter en orientering om
äldre och nyare metoder för hörselundersökning behandlas utförligt de
olika åtgärder, som finnes att tillgripa för att förebygga och bota hörselskadorna
samt för att mildra deras verkningar. Åtgärderna, som främst
är av medicinsk, teknisk, pedagogisk och social art, har på grundval av
snabba framsteg inom berörda områden under senare år givit allt mera
påtagliga resultat i kampen mot dövheten. Ännu kvarstår dock väsentliga
möjligheter till fortsatt utveckling på området.

Kommittén understryker med skärpa behovet av en effektivt hörselvårdande
verksamhet. Genomförandet av en sådan verksamhet för landet i dess
helhet förutsätter ett ingripande från samhällets sida såväl med hänsyn till
verksamhetens organiserande som dess finansiering. Organisatoriskt finner
kommittén behov av dels en ledande och samordnande central institution
dels ock ett nät av lokala hörcentraler.

Den centrala institutionen föreslås organiserad på två med varandra intimt
samarbetande enheter, den ena avseende forskning och den andra avseende
undersökning och behandling. Till institutionen föreslås knutna specialister
från samtliga de olika fack, av vilka den audiologiska utvecklingen
är beroende.

Beträffande den lokala hörselvården finner kommittén det naturligt,
att denna anslutes till den befintliga sjukvårdsorganisationen och föreslår i
enlighet härmed, att hörcentraler upprättas vid öronavdelningarna vid
landstingens och städernas sjukvårdsanstalter.

1 Ramberg avled den 1 februari 1954.

Kungl. Maj:ts proposition nr 96

Sedan lång tid tillbaka har man i kampen mot hörselnedsättningarna tilllämpat
en pedagogisk terapi, tidigare övervägande omfattande träning i avläsning
men numera kompletterad med träning att lyssna samt med röstoch
talvård. Ledmotivet för den framtida verksamheten för de hörselskadade
bör vara att med anlitande av alla tillgängliga medel, kombinerade i
ett enhetligt program, söka reducera hörselnedsättningarnas verkningar. I
enlighet härmed föreslår kommittén, att den pedagogiska kursverksamheten
utvidgas väsentligt samt göres tillgänglig för alla hörselskadade.

I syfte att vinna en sanering av hörapparatmarknaden och kontroll över
kvalitets- och effektivitetsförhållanden vad avser hörapparater förordar
kommittén, att en statlig hörselvårdsnämnd tillsättes med uppgift bl. a. att
fastställa de hörapparattyper, för vilka bidrag av statsmedel bör utgå, samt
att avgiva förslag beträffande storleken av de statliga bidragen till hörapparat
och dess drift. Kommittén föreslår vidare, att sådana bidrag
må utan behovsprövning utgå till varje svensk medborgare, som på grund
av allvarlig hörselnedsättning är i behov därav.

Utbildning av personal för den hörselvårdande verksamheten, särskilt av
hörselvårdsassistenter, kuratorer och instruktörer för den pedagogiska träningen,
är en nödvändig förutsättning för en fullt utbyggd hörselvård.
Kommittén förordar, att utbildningen fortsättes i enlighet med hittills tilllämpade
principer.

Under lång tid har omsorgen av de hörselskadade i väsentliga avseenden
legat utanför sjukvårdsorganisationens ram, framför allt på de hörselskadades
egna organisationer, numera sammanslutna inom föreningen Hörselfrämjandet.
Även om hörselvården i stort överflyttas på hörcentraler enligt
kommitténs förslag, kommer föreningarna att ha en viktig mission att
fylla som hjälp- och rådgivningsorgan, som bildnings- och fritidscentra och
som en fristad för den av hörselskadan isolerade. Kommittén föreslår av
denna anledning, att statsbidrag måtte utgå till föreningarna för vissa särskilt
angivna ändamål.

Kommittén föreslår slutligen, att en översyn företages av gällande bestämmelser
rörande hörselkrav och hörselnormer.

Av de av kommittén framlagda förslagen kommer jag i det följande att
till behandling upptaga hörselvårdens organisation, dock endast såvitt
angår behandling och vård, bidrag till anskaffande och drift av hörapparater
samt frågan om fortsatt anslag till Hörselfrämjandet. 1

1. Allmän orientering om hörselskadorna

I den allmänna orientering, som kommittén lämnat om hörselskadorna
samt om åtgärder mot dessa, anföres bl. a. följande.

Hörselmekanismen är ytterst känslig och kan därför också lätt råka ur
funktion, så att de olika delarna mer eller mindre skadas eller helt för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 96

störes. Följden blir då alltid, att hörseln försämras, vanligen parallellt med
den organiska skadan. En rubbning eller hörselnedsättning i de ljudledande
delarnas funktion förorsakar en hörsel lednings skada, motsvarande förändringar
i innerörats nervdelar o. s. v. upp mot hjärnan en hörsel nervskada.
En ledningsskada medför icke tillnärmelsevis samma hörselsvårigheter som
en nervskada. Även en nästan total förstöring av den ljudledande mekanismen
medför endast i undantagsfall mer än måttlig hörselskada. En
måttlig nervskada däremot eller t. o. in. en lätt nervkomponent till en i
och för sig icke alltför besvärande ledningsdefekt kan draga ned hörseln
mot eller över gränsen till höggradig hörselskada.

Av betydelse för hörselnedsättningens verkningar är arten och graden
av skadan samt sättet och tiden för dess uppkomst, Beträffande sättet för
skadans uppkomst måste uppmärksammas, att i de fall skadan inträder
plötsligt detta icke sällan för med sig svåra psykiska verkningar. Även vid
en successivt inträdande hörselförlust inträder ofta svåra personliga kristillstånd,
icke minst orsakade av vetskapen om det ödesdigra hotet.

En medfödd eller under de tidigare barnaåren inträdande hörselnedsättning
påverkar på ett grundläggande sätt barnets hela psykiska utveckling.
Främst sker detta därigenom, att skadan omöjliggör eller försvårar
det spontana språktillägnandet och kontakten med miljön. Svåra
och inte sällan ödesdigra är även följderna av sådana störningar av hörselfunktionen,
som drabbar ett barn under skoltiden. Det är här icke endast
fråga om sådana direkta verkningar som exempelvis svårigheten att följa
med i skolarbetet. Barnet blir ofta föremål för bristande förståelse, som
-—- även då den bottnar i okunnighet om orsaken till barnets uppträdande —
bidrar till att göra dess situation svår.

Vid en hörselnedsättning i ungdomsåren försvåras utbildningen och
uppgjorda framtidsplaner måste ofta helt skrinläggas. Komplexbildande
känslor av vanmakt, underlägsenhet och fruktan för framtiden kan uppstå.

Även om yrket inte i och för sig skulle kräva en korrekt hörsel, uppkommer
ändock ofta problem i det dagliga arbetet för vuxna personer
med hörselnedsättning. Kontakten med arbetskamrater samt med över- och
underordnade blir försvårad och kräver från den hörselskadades sida den
yttersta koncentration av uppmärksamheten; missförstånd uppstår lätt
och komplicerar situationen. Även i hemmet och familjelivet ger hörselskadan
kännbara verkningar. Den hörselskadade befinner sig utanför
gemenskapen, känner sig därför lätt kränkt och drar sig tillbaka. Dylika
indirekta och subjektiva verkningar får i många fall betraktas som de
mest allvarliga, då de på ett ingripande sätt berör hela personligheten.

Även för den åldrande människan kan de direkta följderna av inträdande
hörselnedsättning vara svårare än man vanligen förutsätter,
trots att åldringen ur försörjningssynpunkt i regel är mindre beroende
av defekten. Läget kompliceras för åldringen av att han ofta drabbas

6 Kungl. Maj.ts proposition nr 96

även av andra besvär, såsom minskad synförmåga, avtagande rörlighet
eller dylikt.

Ett flertal undersökningar har såväl i Sverige som utomlands företagits
för att söka fastställa hörselskadornas utbredning. De resultat, som framkommit,
har varit mycket skiftande, enär olika undersökningsmetoder
använts samt reella skillnader förefunnits mellan de undersökta grupperna
vad avser förekomsten av hörselnedsättningar. Med ledning av vissa
undersökningar har procenten skolbarn i vårt land med mera betydande
nedsättning av hörseln uppskattats till mellan 3 och 6 procent. Några
undersökningar rörande antalet hörselskadade inom den vuxna befolkningen
har hittills icke företagits i vårt land. Enligt kommittén kan antalet
hörselskadade uppskattas till cirka 100 000. Antalet hörselskadade,
som innehar hörapparat, torde f. n. uppgå till omkring 25 000.

2. Hörselvårdens organisation

Nuvarande förhållanden

Kommittén framhåller, att sjukhusens öronavdelningar och öronspecialisterna
i vårt land liksom i flertalet andra länder väsentligen inriktat
sig på behandling av de akuta öronsjukdomarna, under det att de kroniska
hörselsjukdomarna icke i önskvärd omfattning blivit föremål för omsorg.
Anledningen härtill är främst, att sjukhusen saknat erforderliga resurser
för de hörselvårdande uppgifterna.

Behovet av åtgärder ledde för över tre årtionden sedan till skapandet
av en förening, numera benämnd Hörselfrämjandet, där de hörselskadade
själva och för deras bästa intresserade personer samverkat i en strävan
att motverka hörselnedsättningarna och deras följder. Med stöd av successivt
ökade bidrag från stat och kommun har organisationen kunnat göra
en allt mera betydande insats. Föreningen har f. n. över 7 000 medlemmar
fördelade på 33 lokalavdelningar, sedan en i Malmö fristående förening
för hörselskadade i mars 1954 uppgått i föreningen.

Hörselfrämjandet söker fylla sin uppgift att hjälpa de hörselskadade
genom att bl. a. på skilda sätt sprida upplysning om hörselsjukdomarnas
natur och följder, genom att ge vägledning vid anskaffning av hörapparater
och andra tekniska hjälpmedel och genom att anordna pedagogiska
kurser särskilt i avläsning. Genom föreningsliv, bildningsverksamhet m. m.
söker man i de lokala föreningarna bringa medlemmarna en lättnad i den
isolering, som hörselskadan ofta medför.

Hörselfrämjandets verksamhet ledes av en centralstyrelse. Föreningen
har en byrå i Stockholm, som med stöd av statsanslag bl. a. ombesörjer
hörselundersökningar och utprovning av hörapparater dels i Stockholm och
dels i samarbete med lokalföreningarna och lasarettens öronavdelningar

Kungl. Maj. ts proposition nr 90

ute i landet genom utprovningsresor. Sistnämnda verksamhet har under
senare år successivt kommit att mer och mer övertagas av landstingen.

Svenska landstingsförbundet har för sin del anordnat kurser för hörselvårdsassistenter
och landstingens inköpscentral har åtagit sig förmedling
av hörapparater.

Enligt av kommittén inhämtade uppgifter (betänkandet sid. 103—106)
rörande förhållandena vid årsskiftet 1953/54 skulle åtskilliga landsting
och städer utanför landsting antingen ha upprättat hörcentral vid eller
i anslutning till öronavdelningarna vid sjukvårdsanstalterna för bl. a. hörapparatutprovning
eller planera upprättande av sadana centraler. Enligt
vad jag under hand erfarit finnes f. n. hörcentraler upprättade i sjukvårdshuvudmännens
regi inom 13 landsting och 2 städer utanför landsting.
3 landsting och 2 städer ämnar öppna dylika centraler under innevarande
år.

På senare tid har vid vissa sjukhus anordnats audiologiska laboratorier,
vilka förutom forskning även bedriver viss hörselvårdande verksamhet.

Vid karolinska sjukhuset har ett audiologiskt laboratorium existerat
sedan beredskapstidens första år, då de första arbetsuppgifterna byggdes
upp kring hörselmätningar på marinens och luftvärnets lyssnare. Vid
laboratoriet finnes f. n. en överläkare, tillika laborator i klinisk audiologi
vid karolinska institutet, en kurator, en psykologutbildad barnträdgårdslärarinna
samt en sekreterare och en assistent med laboratoriebiträdes
tjänstgöring. Vid laboratoriet har slutligen tjänstgjort flera deltidsanställda
läkare och en deltidsanställd ingenjör, som ansvarat för fortlöpande kontroll
av den befintliga apparaturen. Kostnaderna för personalens avlöning
har huvudsakligen bestritts av enskilda medel.

En genomgående linje i laboratoriets verksamhet har varit att söka
decentralisera arbetsuppgifterna genom undervisning och kursverksamhet.
Såsom ett led i en strävan att decentralisera uppgifterna har bl. a. åtta fortsättningskurser
för lasarettsläkare vid landstingens öronavdelningar genomförts
under hand.

Vid de tre universiteten har en motsvarande utveckling samtidigt skett
i mån av resurser. Vid Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg har inrättats en
överläkartjänst i audiologi. Planläggningen av Sahlgrenska sjukhusets
audiologiska institution har skett i intimt samarbete med karolinska sjukhusets
audiologiska laboratorium. Även den pågående verksamheten bygger
väsentligen på samma grund.

Det audiologiska laboratoriet vid öronkliniken i Lund har uppbyggts i
samarbete mellan en landstingets hörselcentral för hörselvårdande rutinarbete
— med eu vid karolinska sjukhusets audiologiska laboratorium
utbildad hörselvårdsassistent — och öronklinikens audiologiska forskning
under ledning av klinikens professor med erforderlig assistcns av öronklinikens
olika läkare.

Kungl. Maj.ts proposition nr 96

Den audiologiska verksamheten vid öronkliniken i Uppsala är i princip
uPPbyggd på samma sätt som i Lund. Genom samarbete mellan en av
öronklinikens docenter samt en laborator från statens institut för folkhälsan,
vilken har sin verksamhet förlagd till Uppsala, har flygteknisk
forskning med tillämpning på det audiologiska området här kommit i
förgrunden.

Kommittén

Kommittén finner det naturligt, att den hörselvårdande verksamheten
anslutes till den befintliga sjukvårdsorganisationen, till öronavdelningarna
vid landstingens och städernas sjukvårdsanstalter. I en fullt utbyggd
hörselvård bör enligt kommitténs mening hörcentraler finnas vid eller
i anslutning till länslasarettens öronavdelningar samt öronavdelningar i
de större städerna.

Hörcentralens verksamhet bör ledas av en öronläkare med audiologisk utbildning
och erfarenhet. Vid sin sida bör öronläkaren ha en utbildad hörselvårdsassistent
samt — åtminstone inom större upptagningsområden — en
social kurator med särskild utbildning. Därutöver erfordras biträden för
hörselmätning och erforderligt kontorsarbete. Hörcentralens uppgifter bör
avse såväl öppen som sluten hörselvård.

Till den öppna hörselvården räknar kommittén i främsta rummet mottagning
för hörselkontroll, hörselmätning och apparattilldelning. Kommittén
räknar vidare hit arbetet med att spåra upp och kontrollera barn
i förskoleåldern med hörselnedsättningar samt hörselkontroll i skolorna.

En annan viktig uppgift för den öppna hörselvården är att i samarbete
med vederbörande företag resp. där anställd medicinsk personal söka
åvägabringa förebyggande åtgärder mot yrkesdövheten, såsom att genom
byggnadstekniska och andra föranstaltningar förhindra onödigt buller i
arbetslokalerna och att genom individuella hörselskydd eliminera riskerna
för skador av yrkesbuller.

Kontakt bör etableras med arbetsförmedlingsorganen, särskilt arbetsvärds-
och yrkesvägledningsexpeditionerna, i syfte att underlätta yrkesutbildning
och arbetsanskaffning för de hörselskadade, som är i behov av
samhällets stöd för detta. Från hörcentralen bör vidare kontakt och samarbete
sökas och uppehållas med tjänsteläkare, distriktssköterskor och
kommunala myndigheter.

Genom föredrag, tidnings- och tidskriftsartiklar samt på andra sätt bör
representanterna för hörselvården söka såväl hos allmänheten som hos
arbetsgivare och myndigheter lämna sakkunnig upplysning om hörselnedsättningarna,
deras verkningar och möjligheterna till förebyggande och
botande därav.

Den slutna hörselvården torde främst böra omfatta medicinsk behandling
a\ hörselsjukdomarna, framför allt sadana sjukdomar hos barn och ung -

Kungl. Maj:ts proposition nr 96

dom. Dit bör vidare räknas utredningar av hörselnedsättningar, särskilt
snabbt fortskridande sådana och därav betingade åtgärder av medicinsk
natur. I fall där svårigheter föreligger att på vanlig väg finna lämplig
hörapparat, bör möjlighet finnas till intagning samt kontroll och eventuell
träning och anpassning att lyssna med sådan apparat.

Då behoven i skilda avseenden kan komma att ställa sig olika, är det
icke nödvändigt, att verksamheten lägges upp likartat över hela landet.
Det torde också kunna anses lämpligt, att man särskilt till en början söker
sig fram med delvis olika arbetsformer.

Kommittén räknar med en medverkan från landstingsförbundets sida
att få verksamheten införd inom samtliga landstingsområden. Inhämtade
uppgifter från städerna utanför landstingen har givit vid handen, att en
motsvarande utveckling där är att förvänta.

Enligt kommitténs uppfattning är det nödvändigt, att de blivande hörselvårdsassistenterna
erhåller en grundlig teoretisk-praktisk utbildning. I
landstingsförbundets regi har tidigare anordnats tre kurser för utbildning
av hörselvårdsassistenter. Kurserna har varit förlagda till karolinska sjukhuset,
där de praktiska övningarna samt flertalet föreläsningar hållits,
samt till Manilla dövstumsskola och tekniska högskolan. Kursplan skall
underställas medicinalstyrelsen för godkännande. Enligt vad kommittén
inhämtat har landstingsförbundet för avsikt att på egen bekostnad anordna
de ytterligare kurser, som kan komina att fordras för att tillgodose
det ständigt ökade behovet av hörselvårdsassistenter, samt att därvid efter
särskild överenskommelse mottaga deltagare från de städer, vilka önskar
få hörselvårdsassistenter utbildade. Förbundet avser vidare att under samma
betingelser anordna repetitions- och fortbildningskurser för tjänstgörande
hörselvårdsassistenter samt att genom cirkulär till dessa fortlöpande
hålla dem underrättade om utvecklingen inom området. Kommittén
har under sådana förhållanden ingen anledning framlägga förslag
till åtgärder från statsmakternas sida.

De hörselskadade kan enligt kommittén ofta inte bli tillfredsställande
behandlade med den nuvarande sjukvårdsorganisationens resurser. Man kan
nämligen inte nå önskad effekt, så länge mottagning och undersökning har
poliklinikkaraktär. Efter ingående överväganden har kommittén därför
funnit, att den effektivaste åtgärden till förbättrad behandling av de hörselskadade
i vårt land är inrättande av en central institution för dövhetens
bekämpande. Institutionen bör få karaktären av två med varandra intimt
samarbetande enheter, den ena avseende forskning och den andra avseende
undersökning och vård. Den sistnämnda skall tillgodose de vårdsökandes
behov så långt sig göra låter.

Institutionens medicinska del föreslås i princip bli uppbyggd av tre a\-delningar, eu mottagande avdelning, eu vårdavdelning och eu kirurgisk

Kungi. Maj:ts proposition nr 96

avdelning. Gemensamt för den mottagande avdelningen och vårdavdelningen
föreslås en enhet för audiologisk behandling och pedagogisk träning.

Vid den mottagande avdelningen tänkes för undersökning, utredning och
hörselprövning skola företrädesvis mottagas fall med permanenta och
höggradiga hörselskador. Ett mycket stort latent behov av ingående hörselutredningar
föreligger inom snart sagt alla samhällskategorier i stad som
pa landsbygd. Institutionen kan därför räkna med en stor mängd undersökningar,
åtminstone under första tiden av verksamheten.

Vårdavdelningen avses dels för allvarligare observationsfall, dels för
patienter från landsorten, som måste vara tillgängliga under några dagar
för annan utredning, undersökning eller behandling''. En avsevärd del av
den sistnämnda gruppen kommer att utgöras av sådana fall, där tilldelning
av hörapparat och inträning av denna är förenad med avsevärda svårigheter,
och där man får beräkna en vårdtid av ett par dagar till några
veckor. Denna avdelning erhåller till en mindre del karaktär av invärtes
medicinsk vårdavdelning, medan den till större delen får karaktären av
B-avdelning.

En kirurgisk avdelning inrättas för patienter, som bedömes tillgängliga
för operativ behandling främst otoscleros- och mellanöronkirurgifall. Inom
en snar framtid kan man vidare räkna med, att en mångfald andra fall av
hörselskador kommer att kunna effektivt behandlas genom kirurgiska
ingrepp. För operation vid institutionen bör komma i fråga endast sådana
fall, som bedömes vara särartade eller komplicerade, eller där man genom
kirurgiska ingrepp och efterföljande observation kan vinna erfarenheter
för förbättring av gängse teknik.

På kommitténs hemställan har byggnadsstyrelsen verkställt en preliminär
utredning om behovet av erforderliga byggnader. I samband därmed har
någon beräkning av byggnadskostnaderna icke lämnats och dessa har icke
heller av kommittén uppskattats. Kostnaderna för inventarier och utrustning,
som är summariskt beräknade, uppskattas av kommittén till
774 000 kronor.

De årliga utgifterna för löner samt för omkostnader och materiel har
upptagits till cirka 632 000 resp. 200 000 kronor.

Yttranden

I remissyttrandena har allmänt understrukits vikten av att den hörselvårdande
verksamheten ytterligare utbygges och intensifieras.

Förslaget om den lokala hörsel vår dens organisation har
ansetts ligga i linje med den utveckling, som ägt rum under senare år, och
har i huvudsak tillstyrkts eller lämnats utan erinran av samtliga remissmyndigheter.
Av vad därvid yttrats må följande redovisas.

Medicinalstyrelsen framhåller, att den i annat sammanhang föreslagit
anordnandet av lasarettsanslutna rehabiliteringscentraler, vid vilka bland

Kungl. Maj:ts proposition nr 96

annat skall finnas psykiater, talpedagog, arbetsterapeut och arbetsmarknadsexpertis.
Mellan dessa och de av kommittén föreslagna hörcentralerna
vid respektive sjukhus bör ett intimt samarbete äga rum. Då det galler
hörselskadade, som bör omskolas eller som är psykiskt påverkade, torde
vissa uppgifter som testning, yrkesrådgivning och eventuell omskolning
helt kunna övertagas av nämnda rehabiliteringscentraler.

Styrelsen för svenska landstingsförbundet anför:

När det gäller den lokala hörselvården har kommittén uttalat sig för att
denna bör anslutas till sjukvårdsorganisationen och att sålunda landsting
och städer utanför landsting böra bli huvudmän för densamma. Kommitténs
förslag härutinnan ansluter sig nära till den utveckling, som under
senare år — delvis under förbundsstyrelsens medverkan — ägt rum och
varigenom ett ej så litet antal hörcentraler anordnats vid lasarettens öronavdelningar.
Erfarenheterna från dessa centralers verksamhet har enligt
styrelsens mening givit belägg för lämpligheten av den föreslagna, organisationsformen.
Självfallet bör vid organisationens detaljutformning frihet
lämnas landstingen att anpassa denna efter de lokala förhållandena i de
skilda områdena.

Gotlands låns landstings förvaltningsutskott yttrar, att anordnandet av
hörcentraler förlagda till lasarettens öronavdelningar synes vara en naturlig
lösning för erhållande av en fastare organisation med möjligheter att kontinuerligt
ombesörja hörselvården.

Frågan om utbildning av hörselvår dsassistenter hai
närmare berörts endast i ett par yttranden. Landstingsförbundets styrelse
erinrar om, att den i samråd med kommittén tagit initiativ till utbildning
av hörselvårdsassistenter till hörcentralerna. Tre utbildningskurser har redan
hållits, och de som genomgått dessa är nu placerade vid olika hörselvårdande
institutioner. Ytterligare kurser torde bli erforderliga, därest kommitténs
förslag realiseras. Styrelsen är för sin del beredd att medverka till
anordnandet av dylika kurser även i fortsättningen. Hörselfrämjandet anser
att tiden till praktiska övningar bör vara längre.

Vad angår den centrala institutionen har förslaget härom tillstyrkts
endast av kommerskollegium, Hörselfrämjandet samt förvaltningsutskotten
inom två landsting.

Hörselfrämjandet yttrar, att det intima samarbete mellan alla teoretiskt
och praktiskt arbetande krafter, som förslaget innebär, är den viktigaste
förutsättningen för att hörselvården skall nå högsta möjliga effektivitet.
Kalmar läns norra landstings förvaltningsutskott ansluter sig till kommitténs
förslag. Utskottet utgår ifrån, att den centrala institutionen skall utgöra
ett komplement till hörcentralerna och landstingens övriga audiologiska
verksamhet och att dess klientel huvudsakligen skall utgöras av remissfall
från hörcentralerna. Kopparbergs läns landstings förvaltningsutskott,
som åberopar vad styrelsen för landstingets hörselskola anfört, framhåller,
att möjligheter bör skapas för tillvaratagande av alla rön och er -

Kungl. Maj.ts proposition nr 96

farenheter och därmed även möjlighet till en högkvalificerad specialistvård.

De flesta remissmyndigheter, som berört denna fråga, har emellertid ansett,
att man i första hand bör utbygga befintliga kliniker och sjukvårdsinrättningar.
Därvid har i åtskilliga yttranden framhållits önskvärdheten
av en förstärkning av det audiologiska laboratoriet vid karolinska sjukhuset.

Statskontoret påpekar, att förslaget utmärkes av stor ofullständighet i
avseende å kostnadskalkylerna. Ej heller har byggnadsplatsen definitivt
bestämts. Ämbetsverket anser att det icke kan komma ifråga att uppföra
en så kostnadskrävande anläggning. Enbart de årliga avlöningskostnaderna
för den redovisade personalen skulle komma att uppgå till drygt
630 000 kronor. En allmän översyn av förslaget i syfte att nedbringa driftkostnaderna
synes ofrånkomlig. I avseende å institutionens förläggning
framhålles särskilt angelägenheten av att den anslutes till något befintligt
kroppssjukhus.

Medicinalstyrelsen betecknar den föreslagna institutionen som ett storstilat
framtidsprojekt men är ej beredd att nu föreslå dess realiserande.
Alltför manga andra uppgifter inom svensk hälso- och sjukvård, många av
trängande natur, anmäler sig dessförinnan. Med hänsyn även till att de
teoretiska institutioner, som av kommittén föreslagits skall ingå i forskningsavdelningen,
i stort sett redan finnes eller inom snar framtid kommer
att tillskapas vid karolinska sjukhuset, torde de uppgifter, som skulle åvila
den centrala institutionen, under den närmaste framtiden kunna fullgöras
av det vid nyssnämnda sjukhus belägna audiologiska laboratoriet och av
de olika universitetsklinikerna i landet. Styrelsen förordar, att det audiologiska
laboratoriet erhåller uppgiften att övervaka hörselvården och taga
erforderliga initiativ för dess utveckling, samt anser, att en viss utökningav
laboratoriets personal är nödvändig, främst med en öronläkare och en
fysikei (elektrotekniker). Skolöverstyrelsen anser, att erfarenheterna av
verksamheten vid de föreslagna hörcentralerna bör föreligga, innan ställning
tages till behovet av en central institution. Det synes naturligt att en utför
ändamalet av karolinska sjukhusets fackavdelning i första
hand överväges. Universitetskanslern framhåller, att samtliga av honom
horda myndigheter ansett det önskvärt, att nuvarande centra för undervisning
och forskning inom otologi vid de medicinska lärosätena i första
hand upprustas för att kunna leda den kliniska och vetenskapliga utvecklingen
inom området. I likhet med medicinska faktulteten i Göteborg och
lärarkollegiet vid karolinska institutet anser universitetskanslern, att möjligheterna
att utbygga det audiologiska laboratoriet vid institutet bör övervägas.
Lärarkollegiet vid karolinska institutet anför bl a.:

Sedan flera år arbetar inom institutets otiatriska klinik vid karolinska
sjukhuset ett audiologiskt laboratorium, vars föreståndare har laborators
ställning. Detta laboratorium har hitintills trots bristfälligt lokalutrymme

Kungl. Maj:ts proposition nr 96

och otillfredsställande personalutrustning varit den ledande kraften i kampen
mot dövheten. Genom initiativ från laboratoriet har den av kommittén
föreslagna decentraliseringen av hörselvården till olika hörcentraler i landet
redan organiserats på ett flertal platser. Ett flertal hörselpedagogiska
kurser samt utbildningsverksamhet för hörselvårdsassistenter har framgångsrikt
organiserats vid laboratoriet varjämte en stor del av de svenska
öronläkarna därstädes erhållit utbildning i modern audiologi.

Den kirurgiska delen i det föreslagna centralinstitutets verksamhet har
varit förlagd till den otiatriska moderkliniken, som sedan många år tillbaka
har all den moderna specialutrustning, som erfordras för hörselförbättrande
kirurgi. Även om det föreslagna centralinstitutet kommer till stand, kommer
denna verksamhet att fortsätta, varigenom även på detta område en
onödig och kostsam dubblering skulle etableras.

Kollegiet, som har en varm förståelse för de dövas problem men som
anser sig av tyngande skäl tvunget att avstyrka förslaget om en central
institution, vill i stället föreslå, att en utredning om möjligheten av en utvidgning
och upprustning av det audiologiska laboratoriet vid öronkliniken
snarast möjligt kommer till stånd. Kollegiet är övertygat om att för en
bråkdel av kostnaden för ett centralinstitut såväl laboratoriets sjukvårdande
som vetenskapliga uppgifter kunna få stora möjligheter att inom en
snar framtid göra sig gällande i kampen mot dövheten. Utredningen bör
även inbegripa upprustning av samtliga audiologiska centra vid universitetsklinikerna,
även om kollegiet föreslår audiologiska laboratoriet i Stockholm
som den samordnande centralen.

Tekniska högskolans i Stockholm kollegienämnd framhåller, att ett tekniskt
utvecklingsarbete inom hithörande områden måste bedrivas vid tekniska
högskolan, även om den verksamhet som sammanhänger med undersökning
av patienter m. m. förlägges till den hörselvårdande institutionen.
Innan de föreslagna laboratorierna inrättas bör utredas vilka forskningsuppgifter,
som närmast bör ankomma på högskolan och vilka som bör
handhas av den hörselvårdande institutionen. Styrelsen för svenska landstingsförbundet
anser, att ytterligare erfarenheter i hithörande frågor bör
vinnas, innan det föreslagna institutet kommer till stånd. I avvaktan härpå
finner styrelsen det motiverat, att större anslag och tekniska resurser ställes
till förfogande för den teoretiska och kliniska forskningen på detta betydelsefulla
område. Stadsförbundets sjukvårdsdelegation avstyrker den föreslagna
centrala institutionen och föreslår istället, att de medicinska högskolorna
och de därmed samverkande sjukvårdsinrättningarna förses med
tillräckliga personella och materiella resurser för forskning på området.
Svenska otolaryngologförbundet påpekar, att behovet av en central institution
för vissa fall, som t. ex. kräver kirurgisk behandling eller fordrar speciell
apparatur för diagnostik, torde vara mycket ringa, eftersom flera öronkliniker
redan är komplett utrustade härför och ytterligare avdelningar
inom snar framtid kommer alt utbyggas. Man bör redan nu undersöka
möjligheten av eu ytterligare utbyggnad av det audiologiska laboratoriet
vid karolinska sjukhuset. För rimliga kostnader och inom snar framtid

14 Kungl. Maj.ts proposition nr 96

bör detta laboratorium kunna fylla de flesta av de uppgifter, som i betänkandet
föreslås förlagda till det s. k. centrala hörselinstitutet. Även i yttranden
från två landsting och Stockholms stads sjukhusdirektion påyrkas en
förstärkning av det audiologiska laboratoriet vid karolinska sjukhuset.

Departementschefen

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, har hittills icke några mera
exakta beräkningar verkställts rörande hörselskadornas utbredning i vårt
land. Enligt vad kommittén uppgivit kan antalet hörselskadade uppskattas
till omkring 100 000. Det är icke osannolikt, att antalet i verkligheten är
större.

Kommittén har enligt min mening lämnat en mycket belysande översikt
över hörselskadornas verkningar i skilda avseenden. Av denna framgår
bl. a., att arten och graden av en hörselskada liksom sättet och tiden för
dennas uppkomst är av stor betydelse för verkningarnas natur och omfattning.
En allvarlig hörselskada kan menligt inverka på individens möjligheter
till utbildning och deltagande i arbetslivet samt på hela hans personlighetsutveckling.
Den hörselskadades svårigheter att nå språklig kontakt
med andra misstolkas ofta och kan stundom uppfattas som intellektuell
underlägsenhet. Omgivningens bristande förståelse för hörseldefekten medför
icke sällan, att den hörselskadade undviker umgänge. Känslan av isolering
förstärkes härigenom och kan ge anledning till psykiska depressionstillstånd.
Från samhällsekonomisk synpunkt innebär förekomsten av hörselskador
givetvis minskade insatser i produktionslivet.

För att förebygga och bota hörselskadorna samt för att mildra deras
sociala och psykiska verkningar kräves åtgärder främst av medicinsk, teknisk,
pedagogisk och social art. På grund av snabba framsteg inom berörda
områden har under senare år kampen mot dövheten kunnat föras med
allt större framgång. Jag delar dock kommitténs uppfattning, att ett starkt
behov av en effektivare hörselvård föreligger. Vid remissbehandlingen har
denna uppfattning också vunnit allmän anslutning.

En effektivisering av den hörselvårdande verksamheten lär icke kunna
ernås utan ökade insatser från det allmännas sida. Kommittén har för sin
del ansett det naturligt, att den lokala hörselvården anslutes till den befintliga
sjukvårdsorganisationen under landstingskommunalt huvudmannaskap.
I en fullt utbyggd hörselvårdsorganisation bör enligt kommittén finnas
hörcentraler vid eller i anslutning till öronavdelningarna vid landstingens
och städernas sjukvårdsanstalter. Hörcentralernas verksamhet bör
avse såväl öppen som sluten vård. Till den öppna vården räknar kommittén
främst mottagning för hörselkontroll, hörselmätning och apparattilldelning
samt till den slutna vården främst medicinsk behandling av hörselsjukdomarna.
Verksamheten vid hörcentralerna föreslås skola ledas av

Kungl. Maj.ts proposition nr 96

öronläkare med audiologisk utbildning och erfarenhet med biträde av för
verksamheten särskilt utbildad personal.

I likhet med i ärendet hörda myndigheter ansluter jag mig i huvudsak
till kommitténs förslag om den lokala hörselvårdens organisation. Landsting
och städer utanför landsting — i den fortsatta framställningen innefattas
nämnda städer i begreppet landsting, där ej annat angives — har
redan tagit sig an en icke ringa del av hörselvården. Enligt vad jag erfarit
har i sjukvårdshuvudmännens regi redan inrättats 15 hörcentraler och ytterligare
5 centraler torde tillkomma under innevarande år. Att utbyggnaden
av hörcentraler i landstingens regi hittills skett i ganska begränsad omfattning
torde främst ha bottnat i ovisshet om statsmakternas inställning
till organisationens utformning samt var ansvaret på olika plan för hörselvården
skall ligga. En förutsättning för en mera planmässigt utbyggd hörselvård
torde därför vara, att statsmakterna tager ställning till, hur hörselvården
lämpligen bör organiseras och vem som skall ha ansvaret för densamma.
I likhet med kommittén förordar jag, att jämväl den öppna hörselvården
anslutes till den befintliga landstingskommunal sjukvårdsorganisationen.
Jag utgår från, att ett dylikt ställningstagande från statsmakternas
sida i förening med en väsentligt utvidgad statsbidragsgivning till anskaffande
av hörapparater, till vilken fråga jag återkommer i det följande,
skall medverka till att hörcentraler upprättas inom samtliga sjukvårdsområden
inom en snar framtid. I anledning av vad landstingsförbundets styrelse
anfört därom vill jag uttala, att huvudmännen självfallet bör lämnas frihet
att anpassa organisationens detaljutformning efter de lokala förhållandena.

Landstingsförbundets styrelse har förklarat sig villig att anordna de kurser,
som erfordras för att tillgodose behovet av utbildning och fortbildning
av hörselvårdsassistenter. Styrelsen har vidare förklarat sig villig dels att
efter särskild överenskommelse mottaga deltagare till dessa kurser även från
städer, som önskar få dylik personal utbildad, och dels att genom cirkulär
till hörselvårdsassistenterna fortlöpande hålla dessa underrättade om utvecklingen
inom området. Under sådana förhållanden och då medicinalstyrelsen
avses skola fastställa plan för ifrågavarande kurser, finner jag i
likhet med kommittén icke påkallat att föreslå särskilda åtgärder från statsmakternas
sida i fråga om denna kursverksamhet.

Om jag sålunda anser mig kunna godtaga kommitténs förslag i avseende
på den lokala hörselvården, är jag däremot icke beredd att förorda tillskapandet
av en central institution av den karaktär och omfattning, som
kommittén föreslagit. De uppgifter, som tankes skola åvila den centrala
institutionen, torde nämligen kunna fullgöras av det vid karolinska sjukhuset
belägna audiologiska laboratoriet samt övriga centra för undervisning
och forskning inom otologi vid de medicinska lärosätena. En förutsättning
härför synes dock vara, att dessa centra erhåller ökade perso -

Kungl. Maj. ts proposition nr 96

nella och materiella resurser, varvid i första hand en upprustning av det
audiologiska laboratoriet vid karolinska sjukhuset bör ifrågakomma.

Sistnämnda laboratorium har hittills trots begränsade resurser gjort
betydande insatser på hörselvårdens område. Utbyggnaden av hörcentraler
har skett i intimt samarbete med laboratoriet, vilket även bedriver en omfattande
utbildningsverksamhet för läkare och hörselvårdsassistenter. Det
synes mig i hög grad angeläget, att denna verksamhet kan ytterligare intensifieras.
Enligt vad jag under hand inhämtat är detta emellertid icke
möjligt, därest icke viss personalförstärkning erhålles. I första hand erfordras
tillgång till en utbildningstjänst för läkare. Avsaknaden av en dylik
befattning försvårar f. n. i hög grad utbyggnaden av den lokala hörselvården.
Då jag finner det synnerligen önskvärt att tillskapa förbättrade utbildningsmöjligheter
för läkare inom audiologien, anser jag mig böra förorda
inrättande vid laboratoriet av en förste underläkartjänst fr. o. m. nästa
budgetår. Kostnaden härför, 21 924 kronor, torde böra bestridas från den
under karolinska sjukhusets avlöningsanslag upptagna anslagsposten till
avlöningar till övrig icke-ordinarie personal. Denna anslagspost, som är av
förslagsanslags natur, har i årets statsverksproposition föreslagits uppförd
med i runt tal 14 miljoner kronor. Någon ändring i förslaget till avlöningsstat
för karolinska sjukhuset torde icke vara påkallad.

Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Maj:t
ville föreslå riksdagen

att godkänna de riktlinjer för hörselvårdens framtida
organisation, vilka angivits i det föregående.

3. Bidrag till anskaffande och drift av hörapparater

Nuvarande förhållanden

Under elfte huvudtiteln finnes upptaget ett anslag till anskaffande och
drift av hörapparater, vilket för innevarande budgetår uppförts med 110 000
kronor. Enligt gällande bestämmelser må bidrag till anskaffande av hörapparat
utgå till person, som av öronläkare förklaras vara för sitt arbete
i behov av hörapparat, och vilken med hänsyn till sin ekonomiska ställning
kan antagas icke vara i stånd att utan bidrag skaffa sig sådan apparat. Såsom
villkor gäller vidare, att apparaten utprovats genom av Hörselfrämjandet
eller av landsting eller stad utanför landsting anställd befattningshavare,
vilken i enlighet med av medicinalstyrelsen utfärdade föreskrifter
erhållit för ändamålet erforderlig utbildning. Bidrag till anskaffande av
apparat må i regel utgå med högst två tredjedelar av kostnaden för den
prisbilligaste apparat, som prövats vara ur förstärkningssynpunkt tillfredsställande.
Bidrag till kostnaderna för drift av hörapparat må utgå med
högst 100 kronor för år.

Bidrag har hittills icke lämnats till personer över pensionsåldern och
mera sällan till personer över 60 år. Inte heller har ur nämnda anslag be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 96

viljats bidrag åt hörselskadade barn och ungdomar. Endast i sällsynta fall
har bidrag med två tredjedelar av apparatkostnaden utgått. Som regel har
en begränsning till halva apparatpriset eller lägre belopp måst ske. Bestämmelsen
om bidrag till drift av hörapparat har icke kunnat tillämpas, då anslaget
icke ansetts tåla den belastning, som utanordnande av driftbidrag
skulle innebära.

Utom läkarutlåtande och apparatprovning med angivande av höravstånd
utan och med hörapparat samt bästa apparattyp i det individuella fallet erfordras
för bedömning av frågan om statsbidrag en redogörelse för sökandens
ekonomiska förhållanden med bestyrkt uppgift ur senaste inkomstlängden
på det till statlig inkomstskatt taxerade beloppet. Den övre gränsen
för beviljande av bidrag utgör f. n. för ensam person 5 500 kronor i taxerad
inkomst, för makar 7 000 kronor; därutöver tillägges för vart tillkommande
barn respektive 600, 500, 400 och 300 kronor. Förtidspensionerade, för varaktig
försörjning omhändertagna personer samt utländska medborgare kan
som regel icke erhålla bidrag.

Från allmänna arvsfonden har åren 1949, 1951 och 1954 beviljats sammanlagt
(90 000 + 100 000 + 50 000) 240 000 kronor till hörapparater för
barn och ungdom. Medlen skall i första hand disponeras för inköp och drift
av apparater avsedda för träningsändamål och därefter för inköp och drift
av apparater att tilldelas barn och ungdom. Den övervägande delen av de
anvisade medlen är förbrukade.

Tillverkningen av hörapparater sker främst i monteringsfabriker i USA,
England, Tyskland, Schweiz, Holland och Danmark m. fl. länder. Apparaterna
sätts samman av delar, fabricerade i USA, England, Danmark och
Tyskland. Praktiskt taget alla apparater, som försäljs i vårt land, är av utländskt
ursprung. I ett par fall sker montering av hörapparater inom landet,
men härvid är flertalet delar importerade. För närvarande säljes inom
landet ett 40-tal olika apparattyper av cirka 15—20 olika firmor. En del av
firmorna har en relativt obetydlig försäljning. I vissa fall är hörapparatförsäljningen
en obetydlig detalj i företagets verksamhet. Jämte kompletta
hörapparater importeras apparatdelar för montering av apparater samt
reservdelar för service och reparationer.

Även de för driften av hörapparaterna specialtillverkade batterierna importeras
från utlandet, främst från England, Danmark och USA. Då apparattyperna
är byggda för olika spänningar, och då vidare en del apparater
har inbyggda och andra lösa batterier, tillhandahålles i handeln ett stort
sortiment olika batterier.

Sedan några år tillbaka har i USA gjorts försök att ersätta förstärkarröret
i hörapparaten med en s. k. transistor. Transistorn, som består av ett
mycket litet stycke av metallen germanium, knappt ett par millimeter i fyrkant,
är ett förstärkningselement, som redan ersatt elektronrören inom
skilda områden av förstärkningstekniken, och som väntas komma att öppna
2 — Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 sand. Nr 96

Kungl. Maj. ts proposition nr 96

nya och hittills icke anade framtidsmöjligheter inom ett flertal användningsområden.
Bland fördelarna med transistorn må nämnas, att den är
mindre utrymmeskrävande än rören, varför apparaten kan göras mindre.
Den främsta vinsten med transistorn är emellertid, att den endast fordrar
ett batteri med mycket låg strömförbrukning. Driftkostnaden blir därför
avsevärt mycket lägre än i den rörförstärkta apparaten. Ett flertal hörapparatfabrikat
har redan försetts med transistorer. Priserna på dessa apparater
är dock ännu relativt höga. Problemet om massproduktion av den
viktiga artikeln anses dock snart kunna lösas.

Av ett beräknat antal om hundratusen personer i vårt land, vilka anses
lida av allvarligt nedsatt hörsel, torde omkring 25 000 använda hörapparat.
Uppskattningsvis kan den årliga försäljningen anges till 6 000—8 000 apparater.
Försäljningen har särskilt under de allra senaste åren ökat med
ökad insikt bland allmänheten om apparaternas värde.

Rörande prissättningen av hörapparater har kommittén lämnat följande
redogörelse:

Utvecklingen vad rör priserna på hörapparater under den tid dessa försålts
i våld land måste med hänsyn till den allmänna prisutvecklingen här
samt den internationella prissättningen på hörapparater i stort sett sägas
ha varit tillfredsställande. Trots att den tekniska utvecklingen medfört,
att marknaden i fortlöpande följd tillförts allt bättre modeller, såväl vad
gällei den akustiska kvaliteten som det mekaniska utförandet, har priserna
successivt kunnat nedbringas.

Enligt uppgifter från Hörselfrämjandet hade föreningen i januari 1954 ett
fyrtiotal hörapparater från ett tiotal firmor prisnoterade. För rörförstärkta
apparater varierade priserna mellan högst 492 och lägst 250 kronor med ett
genomsnittspris av ungefär 340 kronor för luftledningsapparat. Hörselfrämjandets
priser å tre hörapparater inköpta genom landstingens inköpscentral
utgjorde samtidigt respektive 310, 310 och 300 kronor. För entransistorapparater,
av vilka fyra apparater funnos med å noteringen, varierade priserna
mellan högst 550 och lägst 435 kronor, och för tre alltransistorapparater
mellan högst 950 och lägst 785 kronor.

Landstingens inköpscentral noterade samtidigt priser mellan högst 245
och lägst 169 kronor å sex kvalitativt mycket tillfredsställande rörförstärkta
apparater. Skillnaderna i pris mellan de i inköpscentralens lista upptagna
apparaterna och övriga är högst väsentliga. Återförsäljarrabatten bortfaller
här, och köparen behöver inte svara för kostnaderna i distributionsledet.

Den hörselskadades utgifter för bruket av hörapparat är inte bara beroende
av engångskostnaden för apparaten utan också och i högre grad av
kostnaderna för batterier och service. De årliga batteriutgifterna kan uppgå
till 150—200 kronor för en person, som ständigt måste använda sin hörapparat.
I genomsnitt kan kostnaden uppskattas till 75—100 kronor per år.
Härtill kommer reparationskostnaden. De nyare apparattyperna är visserligen
driftsäkra, men förslitningen av delarna, olyckshändelser och andra
förhallanden skapar ändå ett visst behov av reparationer och översyn.

Batterier tillhandahålles av hörapparatfirmorna och deras återförsäljare
samt hos vissa radiohandlare och specialoptiker. Därjämte försäljes batterier
genom landstingens inköpscentral på flertalet av landstingens sjukhus.

Kungl. Maj:ts proposition nr 96

Under senare år har svenska landstingsförbundets inköpscentral startat
en hörapparatförsäljning med den engelska Medresco (Standard)-apparaten
jämte vissa andra märken, vilka kunnat säljas till de hörselskadade till
mycket förmånliga priser. För närvarande är inköpscentralens huvudlinje
att sluta fördelaktiga avtal med olika generalagenturer i Sverige. Varje avslut
föregås av noggranna prov och inköpscentralen konsulterar ett särskilt
råd innan beslut fattas. De olika landstingen håller små baslager av hörapparater
och allt eftersom apparaterna försäljs, sker påfyllning av lagret
i regel från firmorna via inköpscentralen. Inköpscentralen har hittills funnit
det förmånligast att generalagenten fått förbinda sig att svara för service
av sina apparater.

Kommittén

Kommittén erinrar om, att de grupper av vårt folk, vilka f. n. icke kan
komma i åtnjutande av det statliga bidraget till anskaffande av hörapparater,
är dels barn och ungdom, åldringar, förtidspensionerade och vissa andra
mindre grupper, dels alla personer, som enligt för bidragets beviljande tilllämpad
praxis med hänsyn till sin ekonomiska ställning antages vara i
stånd att utan bidrag förskaffa sig sådan apparat. Vad först gäller barn och
och ungdom, torde det inte kunna råda någon tvekan om, att dessa grupper
mer än några andra bör tillgodoses. I fråga om åldringar föreligger den
särskilda omständigheten, att eftersom förekomsten av hörselnedsättningar
ökar med tilltagande ålder, behovet av hörapparater och därmed medel
till bidrag i denna grupp är mycket stort. Fn äldre person är ur försörjningssynpunkt
i regel mindre än en yngre beroende av hörseldefekten. Denna
kan dock medföra stora svårigheter, särskilt i de fall, där läget kompliceras
av andra besvär såsom minskad synförmåga eller avtagande rörlighet. Kommittén
kan för sin del icke tillstyrka, att ifrågavarande grupp i fortsättningen
ställes utan möjlighet att med statens stöd erhålla hörapparat. Kommitténs
inställning är densamma beträffande förtidspensionerade och andra
f. n. särskilt undantagna grupper. Kommittén har slutligen kommit till den
uppfattningen, att en ekonomisk behovsprövning icke bör tillämpas vid bedömningen
av frågan om en hörselskadad persons rätt till bidrag till hörapparat.
Kommitténs förslag innebär sålunda, att varje svensk medborgare,
som på grund av allvarlig hörselnedsättning behöver hörapparat, skall kunna
erhålla statsbidrag till anskaffande av apparat.

Bidrag utgår f. n. med högst två tredjedelar av kostnaderna för den prisbilligaste
apparat, som prövats ur förstärkningssynpunkt tillfredsställande.
Enligt detta bidragssystem har den hörselskadade sålunda att själv svara
för lägst en tredjedel av apparatkostnaden. Kommittén finner övervägande
skäl tala för att också i fortsättningen bidragsbeloppet begränsas, och att
den hörselskadade blir skyldig att bidraga med viss del av kostnaden. Denna
del bör emellertid enligt kommitténs mening fastställas till omkring en
tredjedel av kostnaden och utgöras av en fast avgift lika för alla.

Med rådande prissättning på hörapparater beräknar kommittén, att kva -

Kungl. Maj:ts proposition nr 96

litativt goda rörförstärkta apparater genom landstingens inköpscentral skall
kunna erhållas till ett pris av omkring 150 kronor per styck. Den fasta avgiften
för den hörselskadade bör då fastställas till 50 kronor, oberoende av
vilken apparat, som vid tilldelningen befinnes mest lämplig för honom.

En särställning vad avser bidrag till hörapparater bör ges barn och ungdom.
Som ett oundgängligt hjälpmedel för barnet att på bästa sätt tillgodogöra
sig skolans undervisning bör hörapparaten helt bekostas av statsmedel.

För budgetåret 1955/56 beräknar kommittén ett bidragsbehov till 7 500
apparater och i enlighet härmed ett medelsbehov om 750 000 kronor. En
fortsatt prisreducering kan komma att minska medelsbehovet.

Kommittén förordar, att hörapparat, som erhållits med statsbidrag, efter
förslitning får utbytas mot ny apparat, och att därvid samma ekonomiska
grunder tillämpas som vid första tilldelningen. En utbytesavgift av samma
storlek som grundavgiften vid första tilldelningen bör sålunda uttagas och
den förslitna apparaten lämnas tillbaka. Utbytesavgiften torde utgöra en
säker garanti mot okynnesbyten. Utbyte bör såsom regel få ske först åtta
år efter det apparaten erhållits. Kommittén avser, att dylikt utbyte skall
medgivas endast under förutsättning, att apparatens ljudförstärkande funktion
prövats icke längre vara tillfredsställande. Vederbörande organ bör
emellertid äga möjlighet medgiva undantag från regeln i fall, där särskilda
skäl föreligger. Utbyte bör icke medgivas, därest mindre än fyra år förflutit
från den tidpunkt, då apparaten beviljades. I fall då apparat blivit stulen
och i liknande fall torde ny apparat böra tilldelas vederbörande oberoende
av den tid som förflutit från den tidigare tilldelningen. Kommittén föreslår,
att det överlåtes åt vederbörande tjänsteläkare vid hörcentralen att
utan närmare formulerade bestämmelser avgöra, huruvida hörselnedsättningen
och övriga föreliggande omständigheter motiverar beviljande av
hörapparat.

Enligt kommitténs mening kan den tekniska utvecklingen väntas medföra
möjligheter att högst väsentligt nedbringa kostnaderna för driften av
hörapparat. Det är därför enligt kommittén mycket vanskligt att taga ställning
till frågan om den lämpliga bidragsgivningen till hörapparatdriften.

I överensstämmelse med förslaget om bidrag för anskaffande av hörapparat
föreslår emellertid kommittén, att bidrag till hörapparatdriften beviljas
utan behovsprövning med högst hälften av vederbörligen styrkta utgifter
för batterier, dock högst 50 kronor per år. För budgetåret 1955/56 beräknar
kommittén härför ett medelsbehov om 600 000 kronor. Kommittén räknar
därvid med ca 15 000 personer, som nu har hörapparat, samt ca 8 000 under
1954 och 1955 tillkommande, sammanlagt 23 000 personer. Härifrån bör
av olika skäl dragas cirka 3 000. Av kvarstående 20 000 personer beräknar
kommittén, att högst 75 procent kommer att söka bidrag. Genomsnittligt
räknar kommittén med ett bidragsbelopp för budgetåret om 40 kronor per
person.

Kungi. Maj.ts proposition nr 96

Kommittén finner däremot icke skäl föreslå bidrag av statsmedel för
reparation av hörapparat eller service i övrigt.

I fråga om apparatförmedlingen till de hörselskadade föreslår kommittén,
att landstingens inköpscentral förser hörcentralerna med erforderligt
lager av hörapparater, batterier och delar. Då en hörselskadad person efter
vederbörlig öron- och hörselundersökning konstaterats i behov av hörapparat,
hänvisas han till hörselvårdsassistenten. I samråd mellan öronläkaren
och hörselvårdsassistenten sker bedömning av, vilken apparattyp
som i det individuella fallet bör komma i fråga. Inom ramen för därvid
fastställt behov av förstärkning får den hörselskadade därefter prova ett
mindre antal apparater och göra sitt val mellan dem. Den sålunda utvalda
apparaten utlämnas på prov under viss tid, sedan rådgivning skett om det
rätta bruket av den. Om apparaten visar sig lämplig — vilket i regel torde
komma att bli fallet — görs köpet upp, varvid beviljat statsbidrag avräknas
från apparatpriset.

Kommittén framhåller, att dess förslag icke syftar till att för de hörselskadade
skapa tvång att köpa hörapparater genom hörcentral.

Vid fastställandet av hörapparatsortimentet, vilken uppgift skall fullgöras
av en av kommittén föreslagen hörselvårdsnämnd bör enligt kommitténs
mening antalet apparater hållas inom en mycket begränsad ram i
syfte att antalet försålda typer och därmed priserna skall kunna nedbringas.
Ur administrativ och ekonomisk synpunkt är en apparat den bästa
lösningen, ur medicinskt-akustisk synpunkt åter kan antalet typer utan
olägenhet inskränkas till två å tre. Endast från psykologisk synpunkt kvarstår
önskemålet om flera apparattyper. Hänsyn bör inte endast tagas till
apparatens pris och kvalitet utan även till andra förhållanden av betydelse
för utvecklingen på marknaden. Inte minst bör beaktas, om försäljaren
eller generalagenten på fullt betryggande sätt och till fördelaktiga priser
kan åtaga sig att sörja för batteriförsäljning och service. Det är vid urvalet
av apparater mycket viktigt att söka följa den tekniska utvecklingen och
tillgodogöra marknaden förbättringar inom området så snart detta är möjligt.
Å andra sidan bör vid urvalet även nödvändigheten att vinna en viss
kontinuitet och stabilitet beaktas. Ett ständigt utbyte av hörapparattyper
kommer att försvåra en gynnsam prisutveckling och att äventyra en tillförlitlig
service.

Inom det sålunda fastställda sortimentet utväljer inköpscentralen det
antal apparattyper den finner lämpligt för förmedling via sjukhusens hörcentraler.

Kommittén anser det kunna ifrågasättas, huruvida inköpscentralens verksamhet
skall fortgå enligt nu gällande riktlinjer, d. v. s. att avslut endast
göres med generalagenter inom landet, eller om inköpscentralen därjämte
själv skall uppträda som importör. Kommittén vill inte taga bestämd ställning
till frågan, om en hörapparatimport genom inköpscentralen bör ske

Kungl. Maj:ts proposition nr 96

eller inte, utan har endast velat antyda att centralen vid direktimport av
större partier kan bli bunden till vissa apparattyper och därigenom nödsakad
att utöva en viss dirigering över apparatförmedlingen. Denna kan då
komma att bli mera bestämd av kommersiella synpunkter än av kvalitetsförhållanden.
Samma riskmoment föreligger, om avslut avseende mycket
stora partier träffas med svenska generalagenter. Kommittén förutsätter,
att inköpscentralen, som inte har eget vinstintresse av verksamheten på
hörapparatmarknaden, kommer att såsom hittills planera denna sin verksamhet
helt med tanke på de hörselskadades och samhällets behov, samt
att den statliga hörapparatnämnden kommer att vaka över utvecklingen.

Beträffande batteridistributionen anser sig kommittén icke böra föreslå
några särskilda åtgärder.

I regel kan den enklare apparatservicen utföras hos batteriförsäljarna.
På hörcentralerna bör service och enklare reparationer kunna utföras av
hörselvårdsassistenterna. Större reparationer ombesörjes f. n. av hörapparatfirmorna
och kommittén har sig inte bekant, att några allvarliga erinringar
riktats mot det sätt, varpå detta sker. Under våren 1954 kommer
landstingens inköpscentral att starta en verkstadsavdelning för reparation
av hörapparater. Avsikten är att för reparation emottaga alla slags hörapparattyper,
även äldre sådana, som det f. n. är svårt att få reparerade.
Kommittén finner under hänvisning till anförda förhållanden icke skäl
föreslå några åtgärder vad avser service och reparation av hörapparater.

I syfte att erhålla ett statligt kontrollorgan föreslås att Kungl. Maj :t tillsätter
en hörselvårdsnämnd bestående av ordförande jämte 6 ledamöter.
Tre av ledamöterna skall vara experter inom audiologin och representera
en den medicinska, en den elektrotekniska och en den psykologisk-pedagogiska
sakkunskapen. Representanter utses vidare för svenska landstingsförbundet
och svenska stadsförbundet, de hörselskadade samt handelskammarnämnden.
Hörselvårdsnämnden skall övervaka hörselvården och
taga erforderliga initiativ för dess utveckling. Särskilt skall åligga nämnden
att på grundval av expertutlåtanden fastställa de hörapparattyper, för vilka
hörselskadade skall kunna erhålla hörapparatbidrag av statsmedel.

Nämnden skall vidare årligen avgiva förslag beträffande storleken av
det statliga hörapparatbidraget samt bidraget till driftskostnader för hörapparat.
Förslaget skall grundas på inhämtade uppgifter om prisutvecklingen
inom det berörda området.

Yttranden

Flertalet remissinstanser har i huvudsak tillstyrkt eller lämnat utan
erinran vad som föreslagits ifråga om bidrag till anskaffande och drift av
hörapparater. Erinringar har dock framförts mot vissa delar av förslaget.

Vad först angår den personkrets, som skulle bli berättigad
till statsbidrag framhåller sålunda statskontoret, att det

Kungl. Maj:ts proposition nr 96

rådande statsfinansiella läget nödvändiggör en avvägning mellan statsutgifterna
för skilda utgiftsändamål. I syfte att begränsa statsverkets ekonomiska
insatser på förevarande område förordar ämvetsverket, att kravet
på att vederbörande skall vara för sitt arbete i behov av hörapparat bibehålies.
Från denna regel bör dock undantag göras för barn och ungdom.
Även om det vore önskvärt, att åldringar och med dem närstående personalgrupper
kunde få bidrag till inköp av hörapparater, anser sig likväl statskontoret
svårligen kunna tillstyrka detta främst med hänsyn till att de
anslagsmedel, som kan ställas till förfogande, måste bli begränsade.

Socialstyrelsen anför bl. a.:

Vad åldringarna beträffar vill styrelsen framhålla, att ett större antal
åldringar än vad man i allmänhet föreställer sig är ur försörj ningssynpunkt
beroende av hörseln. Därtill kommer, att åldringar över huvud taget
är utomordentligt beroende av hörseln för sådan sysselsättning och förströelse,
som enligt den moderna åldersforskningen är av betydelse för motverkande
av åldersbesvär. Dövhet innebär dessutom för många gamla med
ålderdomens nedsatta rörelseförmåga en icke obetydlig olycksfallsrisk. Styrelsen
finner med hänsyn härtill väl motiverat, att även gamla människor
erhåller bidrag till inköp och drift av hörapparater.

Styrelsen påpekar vidare, att kommittén icke angivit någon åldersgräns
för vad som skall anses som barn och ungdom, och föreslår, att gränsen
dragés vid 21-årsåldern.

Några remissinstanser uttalar sig för en behovsprövning med hänsyn till
vederbörandes ekonomi. Sålunda anför statskontoret, att det icke kan ligga
något stötande däri, att en hörselskadad får på egen bekostnad anskaffa
hörapparat, därest han har erforderliga ekonomiska resurser härför. Ett
slopande av behovsprövningen anser lärarkollegiet vid karolinska institutet
icke försvarligt under nuvarande statsfinansiella läge. Älvsborgs läns landstings
förvaltningsutskott är icke övertygat om nödvändigheten av att införa
ett icke behovsprövat statsbidrag. Genom medverkan av landstingens
inköpscentral har en så avsevärd sänkning av hörapparatpriserna åstadkommits,
att många, som är i behov av hörapparat, kan förvärva sådan
utan bidrag från det allmänna. Gävleborgs läns landstings förvaltningsutskott
anser även, att skattemedel icke bör användas för att finansiera
apparatinköp åt personer i god ekonomisk ställning. Utskottet avstyrker
kommitténs förslag i denna del.

I fråga om storleken av bidraget till anskaffande av
hörapparater förordar statskontoret, att bidrag utgår med 2/3 av
anskaffningskostnaden, dock högst 100 kronor, vilken regel bör gälla generellt
för alla hidragsberättigade kategorier. Norrbottens läns landstings förvaltningsutskott
anser det ur flera synpunkter skäligt, att det allmänna
påtager sig hela kostnaden, men avstår från att framlägga förslag därom
med hänsyn till att kravet på ansvarskänsla och aktsamhet hos den enskilde
i fråga om apparaten torde säkras genom alt en del av kostnaden får stanna

Kungl. Maj:ts proposition nr 96

på den enskilde. Med hänsyn till att statsmakterna i samband med den allmänna
sjukförsäkringen befriat sjuka från hela kostnaden för vissa läkemedel
ifrågasätter utskottet, om icke statens bidrag till anskaffande av
hörapparater kan höjas från 2/3 till ungefär 4/5 av totalkostnaden. Vidare
framför utskottet tanken på att denna bidragsverksamhet om möjligt samordnas
inom ramen för den allmänna sjukförsäkringen, vilket skulle leda
till en önskvärd ökad kontroll och påtagliga administrativa fördelar.

Lärarkollegiet vid karolinska institutet ifrågasätter — utan att taga ställning
till de pensionerades och äldres bidragsrätt, vilken fråga måste avgöras
med hänsyn till statsfinansiella resurser — huruvida icke ett eventuellt
bidrag för nämnda kategori utan alltför stor grad av missgynnande
kan sättas lägre.

Stockholms stads sjukhusdirektion ifrågasätter lämpligheten av att oavsett
apparattypen fastställa en fast avgift för den hörselskadade, vilken
anordning kan komma att motverka en önskvärd konkurrens på hörapparatmarknaden.
Hörselfrämjandet tillstyrker förslaget om en fast avgift för
den hörselskadade men föreslår, att avgiften sättes till 30 kronor. Sveriges
hörapparatleverantörers förening, som anser statsbidrag böra utgå även för
apparater av godkänd typ, som försäljes i den privata handeln, förordar,
att bidraget skall utgå med ett fixerat belopp för alla apparattyper. Helt
medellösa bör dock kunna få hela apparatkostnaden av allmänna medel.

Malmöhus läns landstings hälso- och sjukvårdsberedning anser, att tilldelning
av hörapparater till barn och ungdom helt kostnadsfritt icke torde
främja aktsamhet och omvårdnad av apparaturen. Det synes därför beredningen
böra övervägas, om icke jämväl för dessa apparater en något reducerad
avgift bör erläggas av eller för patienten. Lärarkollegiet vid karolinska
institutet finner det ur många synpunkter vara mindre välbetänkt att
bevilja hörapparat till barn helt kostnadsfritt, om än skäl kan tala för ett
högre statsbidrag till dessa åldersgrupper. Liknande synpunkter framföres
av svenska otolaryngologförbundet.

Frågan om utbyte av hörapparat beröres i ett par yttranden.
Sålunda anser Hörselfrämjandet, att utbyte i regel bör kunna medges efter
högst 5 år och att undantag bör göras så snart verkligt behov konstaterats.
Erfarenheten vid föreningens apparatcentraler visar nämligen, att en apparat
— även om den behandlas varsamt — är försliten efter cirka fem år
och då kräver dyrbara reparationer. Därtill kommer, att hörselskadan ofta
fortskrider eller ändrar karaktär, så att den gamla apparaten icke längre
är tillfyllest. Örebro låns landstings förvaltningsutskott ställer sig tveksamt
till förslaget att hörapparat som regel skall få utbytas mot ny apparat
först 8 år efter det apparaten erhållits. Enligt utskottets uppfattning
har man skälig anledning räkna med en snabbare förslitning. Det kan därför
ifrågasättas, huruvida icke en individuell prövning av varje särskilt fall
får anses påkallad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 96

I fråga om bidrag till driften av hörapparat föreslår
några remissinstanser vissa ändringar beträffande bidragets avvägning.
Sålunda förordar socialstyrelsen att bidrag skall utgå med ett årligt fast
belopp om 40 kronor till vuxna och 80 kronor till barn och ungdom. De
skäl, som talar för att sistnämnda kategori skall erhålla apparater kostnadsfritt,
motiverar, att även apparatdriften är kostnadsfri. Medicinalstyrelsen
föreslår ett fast belopp, förslagsvis 40 kronor per år.

Åtskilliga remissmyndigheter har avstyrkt förslaget. Statskontoret påpekar,
att den tekniska utvecklingen, enligt vad kommittén uppgivit, kan
väntas medföra möjligheter att högst väsentligt nedbringa kostnaderna för
hörapparaternas drift, varför det är mycket vanskligt att taga ställning till
den lämpliga bidragsgivningen till hörapparatdriften. Under sådana omständigheter
anser statskontoret, att med prövningen av kommitténs förslag
i denna del tills vidare bör anstå. Liknande synpunkter anföres av
pensionsstyr elsen.

Svenska landstingsförbundet anser, att statsbidrag till drift och underhåll
av hörapparat ej bör utgå, då utvecklingen går i riktning mot transistorapparater,
vilka är synnerligen ekonomiska i drift.

Priskontrollnåmnden yttrar bl. a.:

Enligt nämndens mening skulle det medföra vissa administrativa förenklingar
och ekonomiska fördelar, om inköpscentralen importerade batterierna
direkt från tillverkarna, varefter de distribuerades utan särskild
ersättning genom hörcentralerna i likhet med vad som föreslagits i fråga
om hörapparaterna. Nämnden förutsätter härvid, att till importpriset icke
göres större pålägg än att inköpscentralens kostnader täckes. Då nuvarande
importpriser på batterier i genomsnitt endast uppgår till ungefär hälften
av tillämpade konsumentpriser, skulle prisskillnaden i stort sett komma
att motsvara det föreslagna statsbidraget, vilket således skulle kunna slopas.
Gentemot detta förslag skulle kunna invändas, att radiohandeln, specialoptikerna
och hörapparatfirmorna ej längre komme att saluföra batterier,
vilket kunde medföra vissa olägenheter för de hörskelskadade. Dessa olägenheter
synes emellertid kunna elimineras genom att de hörselskadade får
möjligheter att inköpa sina batterier även hos distriktssköterskorna och
hörselfrämjandets lokalavdelningar.

I några yttranden ifrågasättes införande av bidrag till reparationer
och service. Sålunda anser Malmöhus läns landstings hälsooch
sjukvårdsberedning, att man bör överväga att utge ersättning för någon
del av reparationskostnaderna eller att låta reparationer på statens bekostnad
ombesörjas vid de belintliga universitetsklinikerna. Örebro läns landstings
förvaltningsutskott anför, att reparations- och servicekostnaden i
regel uppgår till minst samma belopp som kostnaden för batteridriften. I
de statsbidragsberättigade kostnaderna för batteridriften borde få inräknas
även styrkta utgifter för reparationer och annan service. Det är av vikt, att
apparatservicen ordnas på ett ur de hörselskadades synpunkt tillfredsställande
sätt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 96

I fråga om kommitténs kostnadsberäkningar framhåller
statskontoret, att ett beaktande av ämbetsverkets förslag om att behovsprövningen
i princip bibehålies kommer att medföra en högst avsevärd
reducering av medelsbehovet i förhållande till kommitténs förslag. Även
maximeringen av bidragsbeloppet till 100 kronor medför en minskning. Å
andra sidan uppstår en ökning av medelsbehovet, därest jämväl barn och
ungdomar omfattas av bidragsgivningen. Med beaktande av olika inverkande
faktorer har statskontoret stannat för, att en uppräkning av anslaget
till högst 300 000 kronor bör vara tillfyllest. Anslaget bör icke vara av förslagsanslags
karaktär.

Pris kontrollnämnden, som påpekar, att kommittén icke synes ha tagit
hänsyn till en eventuell övergång till de dyrare transistorapparaterna, anför
bland annat:

Försäljningen uppgick år 1953 till något över 7 000 apparater, d. v. s.
i stort sett samma antal, som legat till grund för kommitténs beräkningar.
Emellertid finnes ett stort latent behov av hörapparater. Ett genomförande
av reformen leder därför sannolikt till, att ett större antal hörselskadade
anskaffar hörapparat. Att döma av utvecklingen i såväl England som Danmark
efter genomförandet av en liknande reform synes det nämnden vara
realistiskt räkna med en efterfrågan, som avsevärt kommer att överskrida
7 500 apparater per år, i synnerhet under de första åren tills det ackumulerade
behovet blivit täckt.

Sveriges hörapparatleverantörers förening anser det föreslagna systemet
för apparatförmedling och apparatsortimentets begränsning
innebära påtagliga nackdelar.

Föreningen anför bl. a.:

Hörselskadade boende utanför den ort, där hörcentralen är belägen, kommer
att nödgas företa avsevärda resor för utprovning och återbesök. En
stor del av de hörselskadade utgöres av äldre personer, för vilka den försämrade
service, som måste bli en oundviklig följd av kommitténs förslag,
kommer att förorsaka stora påfrestningar. Enligt föreningen bör vederbörande
mot uppvisande av intyg från läkare vid lasaretts öronavdelning
kunna erhålla statsbidrag även för hörapparat, inköpt i den privata handeln,
varvid förutsättes, att apparattypen godkänts av hörselvårdsnämnden.

Någon möjlighet för föreningens medlemmar att utan statsbidrag till av
dem försålda apparater konkurrera med hörcentralernas utprovningsverksamhet
finnes icke, utan samtliga hörapparatleverantörer tvingas i sådant
fall att upphöra med sin direkta distribution av hörapparater, batterier och
reservdelar samt nedlägga service- och reparationsverksamheten. För de ca
25 000 hörselskadade, som nu innehar i privat handel inköpta hörapparater,
uppkommer härigenom avsevärda svårigheter att hålla hörapparaten i brukbart
skick, enär hörapparatleverantörerna under dessa omständigheter ej
har möjlighet att föra de speciella reservdelar i lager, som är typiska för
de olika modellerna. För dessa apparatinnehavare återstår då ingen annan
möjlighet än att avstå från den hörapparat, vid vilken de vant sig, samt att
genom hörcentralen anskaffa ny apparat. Till den av kommittén beräknade
siffran 7 500 hörapparater för första verksamhetsåret bör därför läggas en

Kangl. Maj:ts proposition nr 96

relativt hög siffra, svarande mot den del av de 25 000 nuvarande hörapparatinnehavare,
som kommer att göra anspråk på statsbidrag för anskaffande
av ny apparat redan första året.

Örebro läns landstings förvaltningsutskott anför, att de erfarenheter utskottet
fått genom den hörselvårdande verksamhet, som bedrivits i landstingets
regi sedan 1950, visar att provning och val av hörapparat bör kunna
begränsas till ett fåtal apparattyper. Utskottet anser det dock angeläget,
att denna begränsning av rent psykologiska skäl icke göres alltför snäv.
Liknande synpunkter anföres av Hörselfrämjandet.

Priskontrollnämnden, som under våren 1954 företagit en ny undersökning
i avsikt att konstatera de prisförändringar, som inträffat inom branschen
sedan år 1950, framför vissa synpunkter på prissättningen
av hörapparater. Nämnden anför bl. a.:

Den årliga försäljningen har stigit från cirka 3 500 å 4 000 apparater år
1949 till över 7 000 år 1953 med ett utförsäljningsvärde av cirka 2,3 miljoner
kronor. Försäljningsökningen har emellertid samtidigt åtföljts av
en ytterligare splittring av sortiment, så att detta f. n. omfattar ett 50-tal
olika typer. Endast 10 företag sålde år 1953 mer än 100 apparater. Något
mer än hälften av samtliga hörapparater distribuerades genom återförsäljare,
av vilka landstingens inköpscentral och Hörselfrämjandet utgjorde
de största. Det genomsnittliga utförsäljningspriset per apparat uppgick till
316 kronor 36 öre, vilket innebär en sänkning från år 1949 med 118 kronor
64 öre. Denna prissänkning har till sin huvudsakliga del varit föranledd
av sjunkande import- och tillverkningspriser. Den genomsnittliga totalmarginalen
har dessutom minskat från 207 kronor 27 öre till 175 kronor
25 öre, d. v. s. med 32 kronor 2 öre. Denna utveckling synes till viss del
böra tillskrivas det förhållandet, att inköpscentralen i allt större utsträckning
genom landstingens sjukhus försålt apparater, varvid tillämpats avsevärt
lägre marginaler än de, som betingats vid försäljning genom Hörselfrämjandet
och hörapparatfirmorna. I procent räknat har emellertid påläggsmarginalen
ökat från i genomsnitt 90,7 procent år 1949 till 123,3 piocent
år 1953.

Den konstaterade marginalutvecklingen, som bör ses i samband med den
väsentliga omsättningsökningen, motiverar enligt nämndens mening alltjämt
omdömet, att de tillämpade handelsmarginalerna måste anses alltför
höga. Den konkurrens, som råder inom branschen medför icke en rationell
distribution med låga priser, utan tar sig bl. a. uttryck i att föi etagen med
bibehållande av relativt höga priser ökar sina reklam-, försäljnings- och
övriga kostnader. Mot bakgrunden av vad sålunda framhållits har nämnden
i princip intet att erinra mot av kommittén föreslagna åtgärder i syfte att
sanera hörapparatmarknaden.

Förslaget om en statlig hörselvardsnä in nd har tillstyrkts eller
lämnats utan erinran av bl. a. kommerskollcgium, lärarkollegiet vid karolinska
institutet, styrelsen för svenska landstingsförbundet, Norrbottens
läns landstings förvaltningsutskott, Hörselfrämjandet, svensk kuratorsförening
och svenska otolaryngologförbundet.

I flertalet yttranden, vari denna fråga berörts, ifrågasättes emellertid

Kungl. Maj.ts proposition nr 96

behovet och lämpligheten av en fristående hörselvårdsnämnd. Statskontoret
avstyrker förslaget och förordar, att medicinalstyrelsen får handha den
allmänna uppsikten över hörselvården, varvid styrelsen i erforderlig utsträckning
bör hålla kontakt med Hörselfrämjandet. Medicinalstyrelsen
anser, att nämndens uppgifter kan handläggas i administrativt enklare former.
Därest audiologiska laboratoriet å karolinska sjukhuset förstärkes,
såsom styrelsen i annat sammanhang föreslår, bör uppgiften att övervaka
hörselvården och taga erforderliga initiativ för dess utveckling, främst beträffande
apparattyperna, i stället handhavas av nämnda laboratorium i
samråd med landstings- och stadsförbunden. Även skolöverstyrelsen finner
den föreslagna organisationen alltför vidlyftig. Uppgiften att taga initiativ
till hörselvardens utveckling bör kunna anförtros Hörselfrämjandet, varjämte
uppdraget att fastställa hörapparattyper kan lämnas tekniska högskolans
institution för telegrafi och telefoni i samråd med expertis vid
karolinska sjukhuset. Stadsförbundets sjukvårdsdelegation ifrågasätter, om
icke de uppgifter, som tillagts nämnden, väl kan och bör utföras av medicinalstyrelsen,
eventuellt efter hörande av ett till styrelsens förfogande ställt
fakultativt organ med den sammansättning kommittén förordat. Liknande
synpunkter anföres av Stockholms stads sjukhusdirektion. Även förvaltningsutskotten
i Stockholms, Gotlands, Blekinge och Gävleborgs låns landsting
ifrågasätter behovet av en särskild, fristående hörselvårdsnämnd.

Departementschefen

Bidrag av statsmedel till anskaffande av hörapparat utgår f. n., såsom
framgår av det tidigare anförda, endast till person, som av öronläkare
förklarats vara för sitt arbete i behov av hörapparat och som på grund
av sin ekonomiska ställning kan antagas icke vara i stånd att utan bidrag
skaffa sig sådan apparat. På grund av anslagets otillräcklighet har utbetalade
bidrag i regel varit mindre än som förutsatts i bestämmelserna.
Av samma skäl har bidrag till drift av hörapparat över huvud icke kunnat
beviljas.

Bidrag har hittills icke lämnats till personer över pensionsåldern och
mera sällan till personer över 60 år. Hörselskadade barn och ungdomar
har icke kunnat få bidrag från nämnda anslag, men från allmänna arvsfonden
har sammanlagt 240 000 kronor beviljats till anskaffande av hörapparater
åt sistnämnda kategori. Dessa medel torde nu vara i det närmaste
förbrukade och något nytt anslag från fonden torde f. n. icke kunna
påräknas.

Kommittén har ansett, att nuvarande behovsprövning — såväl beträffande
vederbörandes behov av hörapparat för sitt arbete som den ekonomiska
behovsprövningen — bör slopas samt att varje svensk medborgare,
som på grund av allvarlig hörselnedsättning behöver hörapparat, skall kunna
få bidrag till anskaffande av dylik apparat. I flertalet remissyttranden har

Kungl. Maj.ts proposition, nr 96

kommitténs förslag i denna del tillstyrkts. Erinringar har dock framförts
mot vissa delar av förslaget.

För egen del vill jag till en början framhålla, att det för hörselvårdens
effektivisering och av sociala skäl måste anses angeläget, att det allmänna
mera verksamt än hittills underlättar de hörselskadades möjligheter att
skaffa hörapparater. Av särskild vikt är, att i barna- och ungdomsåren inträdande
hörselskador effektivt motverkas och att skadornas verkningar i
möjligaste mån begränsas. För hörselskadade i arbetsför ålder är hörapparat
ofta en oundgänglig förutsättning för bl. a. möjligheten att deltaga
i arbetslivet och där göra en fullgod insats. Beträffande åldringarna har anförts,
att dessa i regel för sin försörjning är mindre beroende av hörapparat
än yngre personer. Åldringarna har emellertid ofta svårigheter på grund av
sämre synförmåga och minskad rörlighet och detta i förening med dålig
hörsel kan väsentligt försvåra vederbörandes möjligheter till umgänge med
andra och att reda sig på egen hand. Främst av dessa skäl bör enligt min
mening åldringar icke undantagas från bidragsrätt. I likhet med kommittén
och flertalet remissinstanser anser jag sålunda i princip, att varje person
med allvarlig hörselskada, som av öronläkare konstaterats vara i behov av
hörapparat, bör vara berättigad till bidrag för anskaffande av en sådan
apparat. Härmed är dock icke sagt, att även den ekonomiska behovsprövningen
bör avskaffas. Olika omständigheter har bidragit till att icke oväsentliga
prissänkningar på hörapparater inträffat under senare tid. Det synes
icke osannolikt, att den tekniska utvecklingen liksom tillkomsten av fler
hörcentraler och en vidgad bidragsgivning för anskaffande av dylika apparater
skall möjliggöra ytterligare prissänkningar. Härtill kommer, att den
av mig förordade utvidgningen av den bidragsberättigade personkretsen till
barn, åldringar och andra, som icke i och för sig behöver apparater för sitt
arbete, sannolikt kommer att medföra så stora krav på bidrag, att en begränsning
blir nödvändig. Av dessa skäl är jag i likhet med statskontoret
och förvaltningsutskotten i två landsting icke beredd att förorda, att den
ekonomiska behovsprövningen för ifrågavarande bidrag slopas.

Enligt för närvarande tillämpad praxis vid behovsprövningen utgör den
övre gränsen för beviljande av apparatbidrag en taxerad inkomst av för
ensamstående person 5 500 kronor samt för makar tillsammans 7 000 kronor.
Som av den tidigare redogörelsen framgått, höjes dessa inkomstgränser
med vissa belopp, då vederbörande har minderåriga barn. Med
hänsyn såväl till det bidragsbelopp jag senare föreslår skall tillkomma
barn, som till önskvärdheten av att granskningsarbetet underlättas, förordar
jag, att bidrag må beviljas endast om vederbörandes till statlig inkomstskatt
taxerade inkomst enligt nästföregående års taxering icke överstiger
för ensamstående person 5 500 kronor och för makar tillsammans
8 000 kronor, samt att nämnda gränser tillämpas oavsett antalet barn. Som
villkor bör vidare gälla, att vederbörande ej påförts statlig förmögenhetsskatt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 96

Vad därefter angår bidragets storlek har kommittén ansett, att barn
och ungdom bör ges en särställning och att för denna kategori erforderliga
hörapparater helt bör bekostas av statsmedel. Någon åldersgräns för
denna förmån har emellertid icke föreslagits och i ett yttrande ifrågasättes
att gränsen sättes vid 21 år. Då kommittén som motiv för ett förmånligare
bidrag åt denna grupp av hörselskadade särskilt framhållit, att
hörapparat är ett oundgängligt hjälpmedel för barnet att på bästa sätt
tillgodogöra sig skolans undervisning, vill jag förorda, att hörapparat helt
bekostas av statsmedel för barn upp till 16 år. Från den behovsprövning
jag tidigare föreslagit bör sålunda denna kategori undantagas.

För övriga kategorier förordar jag i likhet med statskontoret, att bidrag
till anskaffande av hörapparat utgår med */» av apparatkostnaden, dock
högst 100 kronor. Som villkor bör gälla, att den hörselskadades behov av
hörapparat fastställts av öronläkare samt att hörapparaten är av godkänd
typ. Närmare bestämmelser torde få meddelas av medicinalstyrelsen, till vars
disposition förevarande anslag torde ställas fr. o. in. nästkommande budgetår.
Beträffande villkoren för utbyte av hörapparat torde i huvudsak
böra gälla vad kommittén härutinnan förordat. Jag vill i detta sammanhang
betona vikten av en tillfredsställande kontroll. Till förhindrande av missbruk
torde bl. a. register över bidragsmottagarna upprättas.

Av tidigare angivna skäl har bidrag till drift av hörapparat hittills icke
kunnat beviljas. Åtskilliga remissmyndigheter, bl. a. statskontoret och
landstingsförbundets styrelse, har avstyrkt förslaget om införande av ett
dylikt bidrag. Även om enligt min mening vissa skäl talar för att ett dylikt
bidrag bör utgå i vart fall till barn, anser jag att med ett ställningstagande
till denna fråga bör tills vidare anstå. Jag hänvisar härvid främst till att
kommittén räknat med att den tekniska utvecklingen kan medföra möjligheter
att högst väsentligt nedbringa kostnaderna för apparaternas drift
och att den därför funnit det mycket vanskligt att taga ställning till frågan
om en lämplig bidragsgivning för ifrågavarande ändamål. Därjämte vill jag
framhålla, att ett driftbidrag skulle medföra ett icke oväsentligt administrativt
merarbete. Jag är på av kommittén anförda skäl icke heller beredd förorda,
att bidrag utgår till reparationer och service.

Sveriges hörapparatleverantörers förening har i sitt yttrande förordat,
att bidrag även bör utgå till inköp av hörapparater av godkänd typ, som
försäljes i den privata handeln. I anledning härav vill jag framhålla, att
förevarande bidrag hittills endast utgått till hörapparater, som utprovats
genom särskilt utbildad personal, anställd hos Hörselfrämjandet eller av
resp. sjukvårdshuvudmän. Någon ändring härutinnan har icke föreslagits
av kommittén och kan icke heller av mig tillstyrkas. Något tvång för den
hörselskadade att inköpa hörapparat hos hörcentral eller vederbörande
landstingssjukhus föreligger givetvis icke, men statsbidrag utgår icke för
på annat håll inköpt apparat. Jag förutsätter, att i de landstingsområden,

Kungl. Maj. ts proposition nr 96

(lax- hörcentral icke inrättats den 1 januari 1956, fr. o. in. denna dag vid
lämpligt lasarett ordnas utlämning av i vederbörlig ordning utprovade hörapparater.

Beträffande den föreslagna statliga hörselvårdsnämnden har flertalet
remissmyndigheter ifrågasatt behovet och lämpligheten av ett sådant fi''istående
organ. För egen del föreslår jag i nära anslutning till vad stadsförbundets
sjuk vårdsdelegation anfört, att de uppgifter, som enligt kommittén
tillagts nämnden, handhaves av medicinalstyrelsen som den centrala
sjukvårdsmyndigheten. Ett x-ådgivande organ synes emellertid böra
ställas till styrelsens förfogande med uppgift att följa utvecklingen på
hörselvårdens område samt till styrelsen avgiva förslag särskilt vad angår
de apparattyper, för vilka statsbidrag bör utgå. I nämnden bör förutom
audiologisk expertis ingå representanter för landstingsförbundet och stadsförbundet,
de hörselskadade, handelskammarnämnden och priskontrollnämnden.
Nämnden bör bestå av en ordförande och högst 7 ledamöter
samt utses av Kungl. Maj :t på förslag av medicinalstyrelsen efter hörande
av vederbörande organisation eller myndighet. Närmare bestämmelser angående
nämndens uppgifter torde få meddelas av Kungl. Maj :t. Till ledamöterna
i nämnden bör utgå arvode för sammanträden i enlighet med kommittékungörelsens
bestämmelser. Kostnaderna härför torde böra bestridas
från den under medicinalstyrelsens avlöningsanslag upptagna anslagsposten
till arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl. Maj :t.

I anledning av vad kommittén och vissa remissmyndigheter anfört om
apparatsortimentet vill jag framhålla angelägenheten av, att antalet apparattyper
hålles inom en mycket begränsad ram i syfte att nedbringa kostnaderna
för såväl den enskilde som statsverket. Ekonomiska synpunkter
bör emellertid icke få vara helt avgörande, då ett visst ehuru starkt begränsat
sortiment kan vara motiverat av bl. a. psykologiska skäl. Av vikt är därjämte
att hänsyn tages icke blott till apparatens pris och kvalitet utan även
till andra omständigheter av betydelse i sammanhanget, främst behovet av
en tillfredsställande organisation för batteriförsäljning och service. Slutligen
bör eftersträvas, att de tekniska framstegen på området kan tillgodogöras
med beaktande av att ett alltför snabbt utbyte av apparattyper kan
försvåra en gynnsam prisutveckling och en tillfredsställande service.

Vid sina kostnadsberäkningar har kommittén utgått från, alt kvalitativt
goda rörförstärkta hörapparater genom landstingens inköpscentral skall
kunna erhållas till ett pris av omkring 150 kronor per styck. Då kommittén
vidare räknat med, att den hörselskadade i regel borde betala en tredjedel
av apparatkostnaden, skulle på statsverket komma en kostnad av omkring
100 kronor per apparat. För budgetåret 1955/56 beräknar kommittén ett
bidragsbehov till 7 500 apparater och i enlighet härmed ett medelsbehov av
750 000 kronor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 96

För egen del vill jag framhålla, att betydande svårigheter föreligger
att beräkna anslagsbehovet redan med hänsyn till att säkra uppgifter om
antalet personer i behov av hörapparat icke föreligger. Kommittén har
uppgivit, att de hörselskadades antal kan uppskattas till omkring 100 000.
Denna siffra är som jag tidigare anfört sannolikt för låg. Hur många av
dessa, som är i behov av apparat, undandrager sig bedömande. Exakta uppgifter
föreligger icke heller om antalet hörselskadade, som innehar hörapparat,
men antalet sådana personer torde f. n. uppgå till omkring 25 000.
En viss osäkerhet måste sålunda vidlåda anslagsberäkningarna i avbidan
på närmare erfarenhet av bidragsbehovet. En högst väsentlig reducering av
medelsbehovet i förhållande till kommitténs förslag följer emellertid av vad
jag i det föregående förordat i fråga om den ekonomiska behovsprövningen.
Å andra sidan uppkommer ett ökat medelsbehov i förhållande till kommitténs
kostnadsberäkningar, då kommittén icke synes ha beaktat de ekonomiska
konsekvenserna av en förmånligare bidragsgivning till barn och ungdom.

Jag vill i detta sammanhang erinra om, att det torde dröja ännu någon
tid, innan hörcentraler med apparatutprovning och apparattilldelning inrättats
i samtliga sjukvårdsområden. Vidare måste beaktas, att en förutsättning
för beviljande av bidrag är att den hörselskadades behov av hörapparat
fastställts av öronläkare samt att apparaten utprovats av särskilt
utbildad personal. Då organisationens kapacitet är och även under de
närmaste åren torde bli begränsad, kommer detta förhållande givetvis också
att påverka medelsbehovet. Med de av mig föreslagna bidragsvillkoren
erfordras dock en väsentlig ökning av ifrågavarande anslag, som för innevarande
budgetår är upptaget med 110 000 kronor.

Med hänsyn till att de medel, som av allmänna arvsfonden beviljats till
hörapparater åt barn och ungdom, nu torde vara i det närmaste förbrukade,
förordar jag, att de av mig föreslagna bidragsvillkoren för anskaffande
av hörapparat åt barn upp till 16 år tillämpas fr. o. m. den 1 juli 1955.
För övriga kategorier av hörselskadade bör de av mig förordade bidragsvillkoren
träda i kraft först fr. o. in. den 1 januari 1956. Härför talar, att
landstingen bör beredas möjlighet till en viss övergångstid, innan de nya
bidragsvillkoren samt den nya ordningen för apparatutlämning träder i
kraft. En utvidgad bidragsgivning torde nämligen ställa större anspråk på
den lokala hörselvårdsorganisationen. Landstingen synes därför böra ha
viss tid för vidtagande av de åtgärder till organisationens utbyggande, som
kan påkallas av förevarande förslag. Med utgångspunkt härifrån samt med
beaktande av att bidrag bör av medicinalstyrelsen utbetalas kvartalsvis i
efterskott, föreslår jag, att förevarande anslag, som framdeles bör benämnas
Bidrag till anskaffande av hörapparater och erhålla förslagsanslags karaktär,
för budgetåret 1955/56 uppföres med 450 000 kronor.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 96 33

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen att

a) godkänna av mig i det föregående förordade ändrade
grunder för beviljande av statsbidrag till anskaffande av
hörapparater;

b) till Bidrag till anskaffande av hörapparater under elfte
huvudtiteln för budgetåret 1955/56 anvisa ett förslagsanslag
av 450 000 kronor.

4. Bidrag till Hörselfrämjandet

Kommittéförslaget jämte yttranden

Kommittén

Kommittén förutsätter, att relativt snart såväl apparatverksamheten som
en hel del av de uppgifter i övrigt inom hörselvården, vilka tidigare ombesörjts
genom Hörselfrämjandet, kommer att överflyttas på hörcentralerna
vid sjukhusen. Den naturliga utvecklingen torde därför bli, att de hörselskadades
organisation intensifierar den viktiga del av verksamheten, som
tar sikte på att inom lokala föreningar bidraga till att underlätta situationen
för de hörselskadade på orten.

Den lokala föreningsverksamheten har till huvuduppgift att på olika sätt
befordra de hörselskadades intressen. Detta sker genom anordnande av
avläsekurser, gudstjänster, föreläsningar och kurser, studiecirklar och diskussioner,
underhållning och samkväm samt särskilt för ungdom fritidssysselsättningar
av olika slag, utfärder, nöjen m. m. Inom flertalet föreningar
har verksamheten nått en sådan omfattning och en sådan stabilitet, att en
mera bestämd värdesättning av dess insats är möjlig. Föreningarna måste
utan tvekan anses ha fyllt och fyller en synnerligen viktig mission, inte
endast som hjälp- och rådgivninsgorgan utan även som bildnings- och fritidscentra.

En väsentlig orsak till att medlemsanslutningen likväl är relativt begränsad
är att föreningarnas blygsamma ekonomi hindrar dem att nå ut
till vidare kretsar och att intensifiera verksamheten i önskvärd utsträckning.
Medlemsavgifterna kan inte sättas så höga, att man genom dem får
en ekonomisk grundval för arbetet. Flertalet föreningar erhåller visserligen
anslag från landsting eller kommuner, men dessa medel förbrukas huvudsakligen
för utgifter i hjälpverksamheten.

De ekonomiska betingelser, under vilka de hörselskadades föreningar i
många fall arbetar, är otillfredsställande. Kommittén ifrågasätter, om icke,
såsom ett led i de strävanden, som under senare år från samhällets sida
aktualiserats i syfte alt främja eu målmedveten och samhällsgagnande förenings-
och fritidsverksamhet, det vore motiverat, att statsmakterna i en
g — Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 96

Kungl. Maj:ts proposition nr 96

eller annan form gåve sitt stöd åt de hörselskadades lokala föreningar.
Därmed skulle för föreningarna underlättas att i högre grad än f. n. göra
en insats för dem, som på grund av ett olyckligt öde blivit mer eller mindre
avskilda från livsviktig social gemenskap. Kommittén understryker härvid,
att föreningarna icke endast genom sin direkta hjälpverksamhet utan även
genom bildningsarbetet, fritidsverksamheten och den direkta medlemsvården
i icke oväsentlig grad tjänar ett samhälleligt ändamål.

Beträffande formen för statsmakternas understöd ifrågasätter kommittén
till en början ett mindre bidrag till arvode till sekreterare eller annan styrelseledamot,
som har att svara för rådgivnings- och upplysningsverksamhet
i förening å ort, där sådan verksamhet icke bedrives i annan ordning.
Kommittén finner vidare skäligt, att föreningarna erhåller bidrag med
viss del — förslagsvis 2/3 — av kostnaderna för sådan ljudförstärkningsapparat
med mikrofon och högtalare, som erfordras för själva föreningsarbetet.
För att i övrigt skapa gynnsammare villkor för verksamheten —
i första hand förhyrning av egen permanent lokal — förordar kommittén
ett visst årligt statligt grundanslag till behövande föreningar i proportion
till verksamhetens omfattning. Det torde böra ankomma på Hörselfrämjandets
centralstyrelse att efter prövning av lokalföreningarnas ansökningar
om anslag för nu nämnda önskemål ingå med framställning i ämnet till
myndigheterna samt att fördela erhållna anslag och övervaka deras användning.

Yttranden

Frågan om bidrag till Hörselfrämjandet har berörts endast i ett fåtal
yttranden. Statskontoret framhåller, att om bestyret med bidragsgivning
för hörapparater övertages av sjukvårdens huvudmän, nu utgående bidrag
till Hörselfrämjandet för motsvarande ändamål bör bortfalla. Vid en fullt
utbyggd organisation av hörcentraler lärer jämväl en allmän omprövning
av statsbidragsgrunderna till Hörselfrämjandet böra komma till stånd. Då
några som helst kostnadsberäkningar rörande det föreslagna statsbidraget
till lokalföreningarna icke företetts och då kommittén vidare ansett, att
Hörselfrämjandets styrelse efter prövning av lokalföreningarnas önskemål
på området borde ingå med framställning i ämnet, anser sig ämbetsverket
i förevarande sammanhang icke kunna taga ställning till dessa förslag.

Pensionsstyr elsen framhåller, att faran för att döva och hörselskadade
på grund av skadans art skall glida in i en mer eller mindre fullständig
isolering torde vara större än för de flesta andra grupper invalider. Ett
värdefullt hjälpmedel i kampen mot kontaktsvårigheter och isolering är
en livlig föreningsverksamhet. Styrelsen finner därför de föreslagna åtgärderna
ändamålsenliga och tillstyrker statsbidrag härför av lämplig storlek.

Hörselfrämjandet vill kraftigt understryka vikten av att det får ekonomiskt
stöd för sin verksamhet. Föreningen anför bl. a.:

Kungl. Majt.s proposition nr 96

En nödvändig förutsättning för att föreningen överhuvudtaget skall kunna
påtaga sig i vissa avseenden ökade uppgifter inom hörselvården är att
en centralbyrå med kvalificerad, avlönad personal finnes. Den är nödvändig
icke blott för att sammanhålla föreningen; därifrån skall även upplysning
och propaganda, kursverksamhet och fördelning av statsanslag till lokalföreningarna
skötas. Kostnaderna för lokalhyra och löner är alltför stora
för att kunna bäras av lokalföreningarnas bidrag till centralen. Den största
delen av årsavgifterna kommer alltid att behållas av lokalföreningarna för
deras egen verksamhet. Nödvändigheten av denna centrala verksamhet har
icke uppmärksammats av kommittén.

Vid Hörselfrämjandets allmänna årsmöte 1954 antogs enhälligt en resolution,
vari påpekas vikten av att hörselskadornas sociala följder uppmärksammas
mera än nu är fallet och att dithörande uppgifter bör anförtros
åt kuratorer, utbildade på socialinstitut och helst med specialutbildning,
som förvärvats genom praktik bland hörselskadade, eventuellt även vid
psykiatrisk klinik eller rådgivningsbyrå.

Då endast ett fåtal sålunda utbildade kuratorer f. n. finnes men den
sociala rådgivningen för hörselskadade är ett dagligt behov på många platser,
vore det önskvärt och praktiskt, att en specialutbildad kurator alltjämt
funnes anställd vid Hörselfrämjandets centrala byrå. Dit kunde liksom
nu enskilda hörselskadade i hela landet, sjukhusens på detta område
mindre erfarna kuratorer, lokalföreningarnas sekreterare in. fl. vända sig
för att få verkligt sakkunniga råd och upplysningar. Hörselfrämjandet anhåller,
att statsmedel alltjämt måtte beviljas till avlöning av en »rikskurator»
för de hörselskadade, knuten till föreningens centrala byrå.

Beträffande ekonomiskt stöd till lokalföreningarna vill Hörselfrämjandet
framhålla, att, om lokalföreningarna skall kunna göra den insats i hörselvården,
som förväntas, det är nödvändigt, att de får offentligt stöd för uppgifterna,
vilka i allmänhet överstiger deras ekonomiska förmåga.

Älvsborgs läns landstings förvaltningsutskott ifrågasätter, om icke understödjandet
av Hörselfrämjandets lokalavdelningar hör anses som en primärkommunal
uppgift, då dylika avdelningar endast finnes på ett fåtal
platser inom landet och de i stort sett endast kan komma att betjäna de
hörselskadade på den ort, där verksamhet bedrives.

Hörselfrämjandets hemställan om statsbidrag för budgetåret 1955/56

Yrkande

Hörselfrämjandet (skr. 9/11 1954) hemställer, att det under elfte huvudtiteln
upptagna anslaget för år 1955 (i riksstaten budgetåret 1955/56) höjes
till 160 310 kronor, varav 82 310 kronor till verksamheten i den form den
hittills bedrivits, 58 000 kronor till lokalföreningarnas verksamhet och
20 000 kronor till avlönande av sekreterare på föreningens centralbyrå.

Motiv

Även om utbyggnaden av landstingens hörselvårdande verksamhet successivt
pågår, måste man under nästa budgetår räkna med att eu viss del av
Hörselfrämjandets organisation måste utnyttjas för sådana uppgifter. Om

Kungl. Majt:s proposition nr 96

under en övergångstid kompetent personal icke finnes att tillgå i tillräcklig
omfattning, synes det nödvändigt att Hörselfrämjandets verksamhet icke
omedelbart helt avvecklar sin apparatutprovningsverksamhet. Vid omställningen
av föreningens verksamhet för nya samhälleliga uppgifter bör
man icke på en gång bryta sönder en organisation, som under en lång följd
av år handhaft betydelsefulla samhällsvårdande uppgifter. Föreningen
hemställer, att densamma även för 1955 såsom ett övergångsår beviljas anslag
till verksamheten i den form den hittills bedrivits, dock med reducerad
personal. Föreningen framhåller, att genom apparatutprovningens överlåtande
på landstingen Hörselfrämjandet hädanefter icke i sin budget kan
räkna med den förmedlingsavgift, som hörapparatfirmorna hittills erlagt
och som tidigare utgjort ett icke oväsentligt bidrag till nedbringande av
statens kostnader för verksamheten ifråga.

Så länge bidragsfördelningen av anslaget till inköp av hörapparater åvilar
Hörselfrämjandet måste även viss personal handha detta arbete. Även om
bidragsgivningen hädanefter skall ske på annat sätt än genom föreningen,
kommer med all säkerhet Hörselfrämjandets kuratoriska uppgifter icke
att minska. Behovet av den i föreningens remissyttrande föreslagna rikskuratorn
är synnerligen stort. Detta framgår tydligt av att Hörselfrämjandets
kurator — förutom handläggandet av bidragsfrågor — i ständigt
växande utsträckning får omhändertaga svårt hörselskadade från olika
delar av landet för bl. a. omskolning, yrkesvägledning och inplacering i
lämpligt förvärvsarbete. Dessa hörselskadade måste i de flesta fall följas
under lång tid, då de även måste erhålla mycken moralisk hjälp vid sitt
inlemmande i en mera normal tillvaro. Fn centralisering av denna verksamhet
är nödvändig, så länge socialutbildade kuratorer saknas vid sjukhusen,
och torde behövas även i framtiden, då den pedagogiska och sociala
omvårdnaden om dessa svåra fall hunnit bli mera ordnad, något som förmodligen
måste ske centralt.

Enligt av föreningen inhämtade uppgifter kommer Göteborgs stad att
tidigast sommaren 1956 kunna övertaga den hörselvårdande verksamheten
där. Vid beräknandet av anslaget för år 1955 har därför 9 000 kronor upptagits
för föreningens apparatcentral i Göteborg.

I anslutning till vad kommittén anfört om den betydelse Hörselfrämjandets
föreningsverksamhet haft och har för de hörselskadades rehabilitering och
till vad föreningen i sitt remissyttrande på ifrågavarande punkt uttalat,
hemställer föreningen om anslag till avlönande av sekreterare på Hörselfrämjandets
centralbyrå.

Föreningen hemställer vidare, om att anslag beviljas för behövande lokalföreningar
såsom bidrag till anskaffande av ljudförstärkare, grundanslag
till förhyrande av egen lokal och mindre bidrag till avlönande av sekreterare
m. m. Det faktiska behovet har beräknats till 88 000 kronor, varav 2/3 äskas.
Medlen skall fördelas av Hörselfrämjandets centralstyrelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 96

Yttrande

Statskontoret kan ej tillstyrka statsbidrag till avlönande av en sekreterare.
Då Hörselfrämjandets anslagsframställning icke innehåller några uppgifter,
som kan tjäna till vägledning för bedömandet av lokalföreningarnas bidragsbehov,
kan ämbetsverket icke tillstyrka bidrag till lokalföreningarnas verksamhet.

Landstingens hörcentraler tänkas successivt skola övertaga all utprovning
av hörapparater, vilket minskar föreningens befattning härmed. Med
hänsyn härtill och då föreningens med statsmedel bekostade verksamhet
i övrigt i nuvarande läge ej torde behöva intensifieras, finner ämbetsverket,
att en nedräkning av statsanslaget i och för sig kunde vara motiverad. Avvecklingen
av apparatutprovningsverksamheten kommer å andra sidan att
medföra minskade inkomster för föreningen. På grund härav torde anslaget
böra uppföras med oförändrat belopp.

Departementschefen

Såsom jag tidigare anfört har ej mindre än 15 hörcentraler redan inrättats
i sjukvårdshuvudmännens regi och torde ytterligare 5 sådana centraler
tillkomma under innevarande år. Vidare har jag i samband med behandlingen
av frågan om hörselvårdens lokala organisation uttalat, att jag
utgår från att ett fastläggande av ett landstingskommunalt ansvar jämväl för
den öppna hörselvården i förening med en väsentligt utvidgad statsbidragsgivning
till anskaffande av hörapparater skall medverka till att hörcentraler
upprättas inom samtliga sjukvårdsområden inom snar framtid. Vid
sådant förhållande och då jag dessutom tidigare förordat, att medicinalstyrelsen
i fortsättningen skall disponera anslaget till anskaffande av hörapparater
och utbetala bidrag från detsamma, räknar jag med att Hörselfrämjandets
bestyr med hörapparatutprovning och bidragsgivning kommer
att starkt minska och inom en relativt snar framtid helt upphöra. Såsom
jag anförde i fjolårets statsverksproposition, synes det mig uppenbart,
att landstingens ökade insatser måste medföra en begränsning av
arbetsuppgifterna för föreningen och därmed en minskning av dess personalbehov.
Jag underströk dessutom i 1953 års statsverksproposition angelägenheten
av, att föreningen i tid avpassade sin verksamhet efter de förändrade
förhållandena. Så länge föreningen sysslar med hörapparatutprovning
och bidragsgivning bör emellertid staten lämna erforderligt ekonomiskt
stöd för denna verksamhets uppehållande. Staten bör därjämte i
viss utsträckning bidraga till kostnaderna för den verksamhet, som finnes
böra ankomma på föreningen inom den nya organisationens ram. Föreningen
har för nästa budgetår hemställt om en avsevärd höjning av nuvarande
anslag. Med hänsyn till osäkerheten i beräkningsgrunderna och
med beaktande i övrigt av vad statskontoret anfört, anser jag mig emellertid
icke böra tillstyrka någon ökad medelstilldelning. Jag förordar alltså,

38 Kungl. Maj:ts proposition nr 96

att anslaget uppföres med samma belopp som i gällande riksstat eller med
65 000 kronor.

Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Maj:t
måtte föreslå riksdagen

att till Bidrag till Hörselfrämjandet under elfte huvudtiteln
för budgetåret 1955/56 anvisa ett anslag av 65 000
kronor.

5. Undersökning rörande yrkeshygieniska problem i samband med buller

Kommittén

Sedan den 1 januari 1945 har bland yrkessjukdomarna upptagits dövhet
eller svår hörselnedsättning, därest arbetaren varit utsatt för inverkan av
ihållande buller eller skakningar från maskiner eller tryckluftdrivna
verktyg.

Hörselskador till följd av långvarigt buller har påvisats bl. a. hos arbetare
i den tunga industrien, särskilt gruvindustrien, och i väverier samt över
huvud taget i all verksamhet, där arbetaren under större delen av arbetsdagen
vistas i buller av sådan styrkegrad, att samtal på nära håll försvåras.
Det är emellertid inte bara långvarigt starkt buller, som har skadlig inverkan
på hörselorganet. Detsamma är fallet även vid momentana mycket
starka ljud av detonationskaraktär, såsom vid skjutningar, sprängningar
etc. Bullerskadan drabbar hörselsnäckans nervelement, som bedövas mer
eller mindre, sätts ur funktion eller förstörs. En sådan utveckling fortskrider
vanligen långsamt — över decennier -— varför det vanligen först
blir höggradiga hörselsvårigheter, som driver arbetaren till undersökning
och diagnos. I sådana fall finns det icke någon möjlighet att på medicinsk
eller kirurgisk väg häva eller ens lindra skadan. Då några möjligheter till
omskolning icke finns och en överflyttning till bullerfri sysselsättning ofta
icke kan komma i fråga, blir följden den, att arbetaren återgår till sitt arbete,
tills han på grund av nära nog fullständig dövhet icke längre kan
kvarstå i sitt yrke.

Hörselskadans grad sammanhänger med dels omfattningen av expositionen
för buller, såväl beträffande antalet timmar under arbetsdagen som
antalet arbetsår, dels bullerintensiteten, dels ock den varierande känsligheten
hos olika individer. En del personer är starkt överkänsliga för ljud,
vilket medför risk för tidigt uppträdande allvarliga skador även vid måttliga
bullerstyrkor.

Mot alltför starka ljud förslår inte örats naturliga skyddsanordningar.
Redan en halv timmes vistelse i mycket intensivt maskinbuller sänker känsligheten
för vissa ljud med 20—30 procent. Upprepas försöket sjunker
känsligheten på nytt, något mer för varje gång, och återgår så småningom
ej längre fullt till det normala. Försämringen sker emellertid så sakta och

Kungl. Maj:ts proposition nr 96

hörseln blir ändå så bra efter varje nattvila, i jämförelse med bedövningstillståndet
strax efter arbetet, att arbetaren vanligen inte märker förloppet.

Vilopauserna spelar här en mycket väsentlig roll. Ingående och uttömmande
försök på mänskligt material för att utröna hur starkt, respektive
långvarigt bullret får vara i förhållande till vilopausernas längd, för att
bestående skada skall respektive icke skall följa, har ej kunnat utföras.
Först en noggrann, fortlöpande audiometerkontroll av arbetarnas hörsel
vid bullerindustrier kan bidraga till vår kännedom härom. Sa mycket kan
dock redan nu sägas, att det är det kontinuerliga bullret, som är ojämförligt
mera riskabelt än t. o. in. smärtsamt starka ljud av intermittent karaktär.
Noggranna mätningar från skeppsvarv med skrällande buller har visat,
att de flesta arbetare efter 25—30 års exposition icke längre kan höra vanligt
samtal mer än på någon meters avstånd ens efter veckors vila — hörselnerven
är delvis utsliten och kan aldrig repa sig igen.

Från 40—50-årsåldern tillkommer åldersdövheten. En normalhörande har
sådana hörselreserver, att svårigheterna knappast observeras förrän vid

60_70 års ålder. Den hörselskadade har däremot inga sådana reserver

och går därför mot »gubbhörseln» trettio år eller mera i förväg. Även om
han slutar sitt bullrande arbete, är det lika illa beställt. Han har redan förbrukat
sina hörselresurser.

För att minska riskerna för yrkesdövhet för i starkt buller arbetande
personal kan följande olika vägar tänkas, nämligen 1) minskning av bullerutstrålningen
från arbetsmaskinerna; 2) isolering av starkt bullrande
enheter genom väggar eller avskärmningar samt ljudabsorberande, bullerdämpande
väggbeklädnad i arbetslokalerna; 3) individuella, ljudisolerande
hörselskydd — kåpor, proppar e. dyl.; 4) strängt genomfört skiftesarbete
vid starkt bullrande maskiner; samt 5) hörselkontroll före anställning i
bullerindustrier och fortlöpande kontroll med omplacering vid tidigt uppträdande
hörselförsämring.

Bullerutstrålningen kring en arbetande maskin och åtgärder däremot är
en fråga av rent ingenjörsteknisk karaktär.

Hörselskydd bör vara så konstruerade, att det skadliga bullret utestänges
men samtidigt vissa önskvärda ljud genomsläppes. Med lämpligt avpassade
hörselskydd går det t. o. in. att samtala under sådana bullerförhållanden,
där detta annars vore en omöjlighet. En arbetare, som vant sig vid och känt
fördelarna av att använda effektiva hörselskydd, slipper i första hand det
värsta bullret men ökar även ofta sin prestationsförmåga och precision
tack vare mindre uttröttning, särskilt mot slutet av arbetsdagen. Den ur
såväl medicinsk som social synpunkt största vinsten är emellertid, att han
undgår yrkesdövheten.

Vid vissa industrier bar genomförts skiftesarbete vid starkt bullrande
maskiner samt hörselkontroll. För varje nyanställd arbetare registrerar
verkssköterskan hörseln med ett fullständigt tonaudiogram, som sedan

Kungl. Maj.ts proposition nr 96

kontrolleras med bestämda mellanrum. Visar det sig, att hörseln börjar
sjunka efter några månaders stark bullerexposilion, verkställes en omflyttning
av vederbörande till en mindre riskabel avdelning. Hittills tillämpade
metoder för att fastställa bullerkänslighet in. in. har emellertid ej varit
helt tillförlitliga och ej heller så enkla att de medgivit snabba rutinundersökningar.

Med hänsyn till bullerskadornas mycket stora socialmedicinska betydelse
framstår det som synnerligen angeläget att samordna alla erforderliga åtgärder
mot yrkesdövheten. I första hand måste bättre metoder skapas såväl
för uppmätning av bullerkänsligheten som för snabba kontrollmätningar.
Den planerade institutionen i kampen mot dövheten har här en forskningsuppgift
av mycket betydade mått och av största värde både för individen
och samhället. En annan uppgift, som bör kunna fullgöras i samarbete med
laboratoriet för taltransmission vid Tekniska högskolan, är fortlöpande
kontroll av hörselskydd jämte utformning av ytterligare sådana lämpade
för arbete i buller av olika karaktär och styrka.

Yttranden över kommitténs förslag

Den speciella frågan om yrkesdövheten har behandlats endast i några
yttranden. Kommerskollegium framhåller sålunda, att det för sjöfolkets
del är av stor vikt, att regelbundna läkarundersökningar företages, så att
de ofta oförmärkt tilltagande hörselskadorna upptäckas i tid, innan hörselförmågan
sjunkit ned mot svår hörselnedsättning eller dövhet. Detta gäller
särskilt för maskinpersonalen med hänsyn till de hörselskador, som ofta
åsamkas denna personal till följd av besvärande buller från maskinerna
och mindre goda arbetsförhållanden i övrigt. För sjöfolkets vidkommande
synes det vidare vara av behovet påkallat att genom intensifierade vetenskapliga
undersökningar söka utröna orsakerna till ifrågavarande yrkesskador
och möjligheterna att upphäva eller minska desamma.

Skolöverstyrelsen anser det vara av stort värde, om mera effektiva möjligheter
erhölles till forskning rörande hörselskadorna bl. a. vad gäller
yrkesdövheten.

Framställning från styrelsen för statens institut för folkhälsan

Styrelsen för statens institut för folkhälsan har i skrivelse den 12 oktober
1954 hemställt om anvisande av 125 000 kronor för undersökning av hörselskador
till följd av buller. Styrelsen framhåller därvid, att hörselskador
till följd av buller under senare år blivit ett allt större yrkeshygieniskt
problem. Säkerligen är f. n. ett mycket stort antal personer i Sverige
utsatta för buller av sådan styrka, att de löper risk att få permanenta
hörselskador. När det gäller att exakt avgöra, vilket buller som är skadligt,
är kunskaperna mycket begränsade. I varje fall kan buller överstigande

Kungl. Maj:ts proposition nr 96

100—Ilo dB1 ge permanenta hörselskador, medan buller understigande 80
dB1 med all sannolikhet icke ger upphov till skador, såvida icke någon alldeles
speciell känslighet föreligger. Däremot vet man icke, om risken för
hörselskador inträder vid 80, 90 eller 100 dB, varjämte kunskaperna är
mycket ofullständiga beträffande betydelsen av bullrets sammansättning av
olika frekvenser.

De skyddsåtgärder, som på arbetsplatserna måste vidtagas för att undvika
hörselskador och därmed sammanhängande ersättningsanspråk från
de skadade, står givetvis i relation till skaderisken för buller av olika intensitet
och sammansättning. Till dess större erfarenhet vunnits om var
gränsen för skadligt buller ligger, måste emellertid industrierna rådas att
vidtaga skyddsåtgärder även vid förekomst av relativt svagt buller. Enär
detta ofta kan få mycket stora ekonomiska konsekvenser för företagen,
är det av stort intresse att så nära som möjligt få klarlagt, vid vilken ljudnivå,
frekvensfördelning och exponeringstid risk för hörselskador föreligger.

Institutets yrkeshygieniska avdelning har efter samråd med representanter
för karolinska sjukhusets öronklinik, tekniska högskolans i Stockholm
audiologiska laboratorium samt svenska arbetsgivarföreningen uppgjort
en preliminär plan för en undersökning av ifrågavarande problem,
varvid undersökningen, som beräknats pågå under två år, kostnadsberäknats
till cirka 125 000 kronor. Av kostnaderna hänför sig omkring
39 000 kronor till inköp av vissa instrument in. in., 53 000 kronor till avlöningar
under två år av två ingenjörsutbildade befattningshavare, 10 000
kronor till arvoden åt experter, 15 000 kronor till ersättning till försökspersoner
in. in. samt 8 000 kronor till instrumentkontroll in. m. och diverse
utgifter. Undersökningen planeras omfatta såväl laboratorie- som fältundersökningar.
Styrelsen anför härom bl. a. följande:

Laborntorieundersökningar. Hittills har endast försök omfattande kort
exponeringstid utförts på människa. Avsikten är att exponera försökspersoner
för buller av olika frekvenser och intensitet under cirka åtta timmar
och att i anslutning därtill audiometriskt studera graden och utbredningen
av övergående hörselnedsättningar. Besultaten bör kunna belysa den mest
skadliga sammansättningen av buller med avseende på dess frekvensspektrum.

I anslutning till dessa försök bör studeras, vilken inverkan kortvariga
uppehåll i expositionen har för att förebygga eller minska hörselnedsättningen.
Om en eller annan kortare paus avsevärt minskar risken för hörselnedsättning,
bör detta kunna få stor praktisk betydelse.

Olika människor är olika känsliga för buller, men orsaken till detta förhållande
har icke klarlagts. Det anses icke omöjligt, att en ökad syinpaticotonus
kan medföra ökad känslighet för buller. Det torde vara av värde

1 Bullrets styrka angives med ljudtrycket eller tjudintensiteten, vilka storheter angivcs i dB,
decibel, relativt ett utgångsvärde, 0,0002 mikrobar, respektive 10~18 watt/cm2 ( = hörseltröskeln).
Vanligt samtal motsvarar cirka 40 dB. 100 dB motsvarar ett ljudtryck, som är 10 gånger
större än det motsvarande 80 dB, och 80 dB ett ljudtryck, som är 100 gånger större än
det motsvarande 40 dB.

Kungl. Maj.ts proposition nr 96

att studera den effekt i negativ eller positiv riktning, som tillförsel av vissa
farmaca kan framkalla. Jämväl dessa försök kan få praktisk betydelse,
främst vid undersökningar i samband med nyanställning.

Fältundersökningar. Hittills har risken för uppkomst av hörselskador
studerats så gott som uteslutande genom undersökningar vid mycket kraftigt
»bullrande» industrier, medan endast ringa erfarenheter i detta avseende
finnes från arbetsplatser med mindre kraftigt buller. Undersökningar bör
därför ske på arbetsplatser, där bullerintensiteter på ca 70—90 dB förekommer,
vilket torde vara mycket vanligt inom svensk industri. Arbetsplatserna
bör icke utväljas enbart med tanke på den totala bullerintensiteten
utan även med hänsyn till att industrier med buller av olika frekvenssammansättning
blir representerade. Undersökningarna bör omfatta hörselprövningar
på arbetstagarna jämte bullermätningar på de olika arbetsplatserna.

Genom resultaten av nämnda undersökningar torde man erhålla en väsentligt
säkrare kännedom om gränsvärdet för skadligt buller och om risken
för permanent skada av buller av viss sammansättning. Inom den svenska
industrien finnes buller med mycket olika frekvenssammansättning. För
att få generellt tillämpliga resultat erfordras därför mycket omfattande
undersökningar.

Samma resultat kan möjligen uppnås fortare med en form av »biologisk
bullermätning». De tidigare undersökningsresultaten bör då kombineras med
vissa experimentella undersökningar på arbetsplatserna. Genom fältundersökningarna
kan kännedom erhållas om graden av permanenta hörselskador
vid exposition för visst buller. Om friska försökspersoner utsättes för detta
buller under t. ex. åtta timmar, kan ett värde erhållas på den temporära
hörselnedsättning, som bullret ifråga förorsakar. Samma försökspersoner
kan sedan under lika lång tid exponeras för buller i andra industrier, där
man icke känner till risken för permanenta skador och där man icke kan
klarlägga denna med hjälp av vanliga tekniska bullermätningar. Med ledning
av de temporära hörselnedsättningar, som härvid erhålles, samt tidigare
resultat bör risken för permanenta hörselskador kunna bedömas med
relativt stor säkerhet.

Förutom nämnda undersökningar kan det möjligen bliva nödvändigt att
på ett friskmaterial studera graden av normal åldersdövhet. Resultaten
av utländska undersökningar kan nämligen icke säkert tillämpas på svenska
förhållanden.

Yttranden över folkhälsoinstitutets framställning

över folkhälsoinstitutets framställning har yttranden avgivits av statskontoret,
medicinalstyrelsen, karolinska institutets lärarkollegium, arbetarskyddsstyrelsen,
svenska arbetsgivareföreningen, landsorganisationen i
Sverige och svensk otolaryngologisk förening.

Samtliga remissinstanser utom statskontoret har därvid förordat, att de
av institutet föreslagna undersökningarna kommer till stånd. Statskontoret

Kungl. Maj:ts proposition nr 96

håller emellertid för uteslutet, att ett anslag av avsedd storleksordning skulle
anvisas i nuvarande läge. Genom att utnyttja redan tillgängliga anslag torde
den erforderliga medelsanvisningen kunna avsevärt begränsas. Sålunda bör
personalen vid statens institut för folkhälsan i sådan utsträckning kunna
anlitas för undersökningarna, att utgifterna för en beräknad arbetskraft
härigenom inbesparas. Från institutets omkostnadsanslag bör under vartdera
av de två år, undersökningen avser, kunna disponeras 5 000 kronor
för materielanskaffning. Vidare bör för ändamålet kunna tagas i anspråk
en betydande del av det belopp om 50 000 kronor, som av eltte huvudtitelns
förslagsanslag till viss försöksverksamhet på yrkesmedicinens område årligen
ställes till förfogande till bidrag till forskningsverksamhet rörande
yrkessjukdomarna. Härigenom torde det bliva möjligt att begränsa det
särskilda anslag, som skulle behöva anvisas för undersökningen, till i det
närmaste samma belopp — 35 000 kronor — som ställts i utsikt av svenska
arbetsgivareföreningen.

Medicinalstyrelsen ansluter sig helt till folkhälsoinstitutets synpunkter
rörande den ställning hörselskadorna till följd av buller intager bland de
yrkeshygieniska problemen. Även andra än arbetstagare är t. ex. genom
trafikbuller utsatta för risk för sådana hörselskador. Det är därför av
största vikt för såväl förebyggande av dessa skador som den medicinska
och försäkringstekniska bedömningen av uppkomna sådana skador att få
klarlagt vid vilken ljudnivå, frekvensfördelning och exponeringstid risk
för hörselskador inträffar. Styrelsen har intet att erinra beträffande huvudlinjerna
för undersökningen eller kostnaderna för densamma.

Karolinska institutets lärarkollegium åberopar som eget utlåtande ett av
laboratorn L. Holmgren och docenten Å. Swensson utarbetat yttrande, vari
bl. a. anföres följande:

Hittills utförda arbeten rörande bullerverkningar har antingen varit allmänt
orienterande eller omfattat vissa uppgifter av begränsad omfattning.
Resultaten är icke enhetliga och ofta varandra direkt motsägande, varjämte
försöksserierna i allmänhet varit för små för att tillåta säkra slutsatser.
Den brett upplagda undersökning, som föreslås av statens institut för
folkhälsan, synes däremot innefatta mycket goda förutsättningar att klarlägga
en mångfald hittills oklara frågor. För att man skall kunna nå någon
säkerhet i bedömningen av industriundersökningarna fordras emellertid
ett stort och representativt kontrollmaterial. Även den diskuterade metoden
att studera industribullrens inverkan på människans hörsel vid relativt kortvarig
påverkan kräver stort material på grund av stora biologiska variationer
och variationer i expositionsmiljön. Det är också nödvändigt att visa
en korrelation mellan trötthetsreaktionen vid kortvarig exposition och skadefrekvensen
för alt man av trötthetsreaktionen på ett buller skall kunna
dra några slutsatser om bullrets skadlighet. Kostnadsberäkningen för undersökningen
synes låg och de angivna posterna väl motiverade.

Den föreslagna undersökningen bör väl kunna samordnas med eu undersökning,
som planlagts vid karolinska sjukhusets audiologiska laboratorium
och som bl. a. avser att fastställa gränserna för normalhörsel och individuell

Kungl. Maj. ts proposition nr 96

bullerkänslighet vid varierande buller, de olika hörselskadetypernas och
speciellt den yrkesdöves hörselförmåga och svårigheter vid varierande bullertyper
och nivåer samt hörselkraven i bullermiljön.

Arbetarskijddsstijrelsen framhåller, att förebyggandet av hörselskador till
följd av buller ur arbetarskyddssynpunkt är av utomordentlig betydelse.
Kunskaperna beträffande den hörselskadande verkan av buller av olika
intensitet och natur är emellertid i många avseenden ofullständiga. Det kan
många gånger icke med säkerhet avgöras, huruvida ett buller är sådant, att
åtgärder bör vidtagas för att förhindra uppkomsten av hörselskador. För
tillämpningen av 26 § arbetarskyddskungörelsen finner styrelsen det synnerligen
önskvärt, att bullerproblemet inom olika arbetsområden blir föremål
för en ingående undersökning. De allmänna riktlinjerna för den nu föreslagna
undersökningen synes ändamålsenliga.

Även svenska arbetsgivareföreningen understryker de nu bristfälliga kunskaperna
om skadliga former av buller samt bästa sättet att skydda sig
mot av sådant buller orsakade hörselskador. Föreningen finner det därför
angeläget, att den föreslagna undersökningen kommer till stånd, och har
intet att erinra mot uppläggningen av densamma. Det av föreningen bildade
personaladministrativa rådet har beslutat anslå 35 000 kronor till undersökningen,
under förutsättning att statsanslag utgår med resterande belopp,
90 000 kronor.

Landsorganisationen i Sverige anser, att det från arbetarskyddssynpunkt
utan tvivel är angeläget, att hithörande yrkesskaderisker utforskas. Framställningen
tillstyrkes sålunda.

Svensk otolargngologisk förening framhåller, att den medicinska bedömningen
av hörselskador såsom yrkessjukdom försvåras särskilt när det
gäller äldre personer av att börjande åldersdövhet erbjuder likartad klinisk
bild som bullerskador. Ur medicinsk synpunkt är därför den föreslagna utredningen
angående olika bullertypers deletära inverkan på hörseln av
stort värde. Man torde härigenom med större säkerhet få möjlighet att bedöma
sambandsfrågor rörande av buller framkallad hörselskada.

Departementschefen

Folkhälsoinstitutet har framhållit, att hörselskador till följd av buller
under senare år blivit ett allt större yrkeshygieniskt problem. Riktigheten
av denna uppfattning har också vitsordats av remissinstanserna, såväl från
medicinskt håll som Irån arbetsgivareföreningen och landsorganisationen.
Man torde sålunda böra räkna med att f. n. ett stort antal personer är
utsatta för buller av sådan styrka, att risk för permanenta hörselskador
kan föreligga. Detta gäller givetvis främst arbetstagare av olika slag i
såväl industriellt som annat arbete, men också en stor del av allmänheten
är i våra dagar utsatt för sådana risker. Detta är så mycket mera betänkligt
som en bullerskada i vanliga fall fortskrider så långtsamt, att ofta

Kungl. Maj:ts proposition nr 96

först höggradiga hörselsvårigheter föranleder undersökning och diagnos.
Det möter i sådana fall svårigheter eller kan t. o. m. vara omöjligt att
lindra eller bota en uppkommen hörselskada. Framförallt ur arbetar -skyddssynpunkt måste det därför — såsom också arbetarskyddsstyrelsen
framhållit — vara av stor betydelse, att hörselskador till följd av buller
i möjligaste mån förebygges. Enligt 1954 års yrkesskadeförsäkringslag och
i anslutning därtill utfärdade bestämmelser räknas såsom yrkesskada sådan
dövhet eller hörselnedsättning, som framkallats genom inverkan av
buller eller av skakningar eller vibrationer från maskiner eller verktyg.
Enligt gällande arbetarskyddskungörelse åligger det visserligen arbetsgivare
att vid arbete, där arbetstagare under längre tid är utsatt för ihållande
eller med kortare tidsmellanrum regelbundet återkommande buller
eller skakningar såvitt möjligt vidtaga lämpliga skyddsåtgärder. Såsom
från olika håll framhållits är emellertid kunskaperna om vilka former av
buller, som är skadliga, och om bästa sättet att skydda sig mot av buller
orsakade hörselskador i flera avseenden ofullständiga. Hittills utförda
undersökningar på området synes icke ha givit tillräckliga eller entydiga
resultat.

Av det anförda framgår, att det ur skilda synpunkter måste anses angeläget,
att eu undersökning av hithörande problem kommer till stånd. I
första hand bör därvid upptagas de betydelsefulla frågorna om vid vilken
ljudnivå, frekvensfördelning och exponeringstid risker för hörselskador
genom buller kan anses föreligga. Den av folkhälsoinstitutets styrelse nu
föreslagna undersökningen synes erbjuda förutsättningar för ett klarläggande
av dessa problem. Undersökningen avses skola ledas av en läkare
vid institutets yrkeshygieniska avdelning med biträde av för ändamålet
särskilt anställd teknisk och annan personal samt beräknas pågå under
omkring två år. I samråd med karolinska sjukhusets öronklinik, tekniska
höaskolans i Stockholm audiologiska laboratorium och svenska arbetsgivareföreningen
har utarbetats en preliminär plan för undersökningarna,
omfattande bl. a. laboratorie- och fältundersökningar. Såväl planen för
undersökningarna som de för ändamålet beräknade kostnaderna, sammanlagt
125 000 kronor, torde i huvudsak kunna godtagas. Jag förutsätter,
att vid den närmare utformningen av planerna samråd i erforderlig omfattning
äger rum med såväl berörda arbetsgivare- och arbetstagareorganisationer
som med medicinsk och teknisk expertis. Av förenämnda belopp
om 125 000 kronor hänför sig 39 000 kronor till engångsanskaffning av
vissa instrument in. m. samt 86 000 kronor till rörliga kostnader under
två år. För nästa budgetår skulle sålunda erfordras (39 000 + 43 000)
82 000 kronor. Såsom framgår av svenska arbetsgivareföreningens yttrande
i ärendet har emellertid föreningen utfäst sig att bidraga till ifrågavarande
undersökning med 35 000 kronor. I enlighet härmed kan medclsbehovet
för budgetåret 1955/56 begränsas till (82 000 —35 000) 47 000 kronor. Jag

Kungi. Maj:ts proposition nr 96

förordar, att för ändamålet anvisas ett särskilt reservationsanslag, lämpligen
under rubriken Undersökning rörande hörselskador till följd av buller.

Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Maj:t
måtte föreslå riksdagen

att till Undersökning rörande hörselskador till följd av
buller för budgetåret 1955/56 under elfte huvudtiteln anvisa
ett reservationsanslag av 47 000 kronor.

Med bifall till vad föredragande departementschefen
sålunda, med instämmande av statsrådets
övriga ledamöter, hemställt förordnar Hans Maj:t
Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.

Ur protokollet:

Göran Herner

IDUNS TRYCKERI. ESSELTE, STHLM 55
503099