Kungi. Maj:ts proposition nr 68 år 1958 (Proposition 1958:68 - a)

Kungi. Maj:ts proposition nr 68 år 1958

Nr 68

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till tag om
behandlingen av häktade och anhållna m. fl., m. m.;
given Stockholms slott den 31 januari 1958.

Under åberopande av bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj :t härmed

dels föreslå riksdagen att antaga härvid fogat förslag till lag om behandlingen
av häktade och anhållna m. fl.;

dels inhämta riksdagens yttrande över härvid fogat förslag till kungörelse
med vissa föreskrifter angående häradshäkten, stadshäkten och polisarrester.

GUSTAF ADOLF

Ingvar Lindell

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås, att reglerna för behandlingen av häktade och
anhållna skall sammanföras i en särskild lag. Såsom grundläggande princip
fastslås, att den häktade eller anhållne skall behandlas med all tillbörlig
hänsyn, så att skadliga verkningar av frihetsförlusten såvitt möjligt förebygges.
Det är avsett, att reglerna i lagen jämväl skall i tillämpliga delar
gälla beträffande personer som eljest, för annat ändamål än verkställighet
av straffdom, intages i fångvårdsanstalt, häkte eller polisarrest.

Förslaget till kungörelse med vissa föreskrifter angående häradshäkten,
stadshäkten och polisarrester, över vilket förslag riksdagens yttrande begäres,
anger minimikrav på dessa förvaringslokalers beskaffenhet och utrustning.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 68

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1958

Förslag

till

Lag

om behandlingen av häktade och anhållna m. fl.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Den som på grund av misstanke om brott eller av annan anledning häktats
skall behandlas med tillbörlig hänsyn, så att skadliga verkningar av
frihetsförlusten såvitt möjligt förebyggas.

2 §.

Den häktade må beläggas med fängsel allenast om det prövas erforderligt
för att förekomma flykt eller eljest är nödvändigt med hänsyn till ordning
och säkerhet.

Han må ej heller i övrigt underkastas annan inskränkning i sin frihet än
som påkallas av ändamålet med häktningen samt ordning och säkerhet.

3 §•

Den häktade skall senast vid ankomsten till förvaringslokalen visiteras.
Därvid skall iakttagas all den hänsyn som omständigheterna medgiva. Om
möjligt skall vittne närvara.

Penningar, värdesaker, legitimationshandlingar och sådana föremål som
kunna äventyra ordning och säkerhet skola fråntagas den häktade för att
särskilt förvaras.

4 §•

I varje rum må ej förvaras mer än en person, med mindre det är nödvändigt
av utrymmesskäl eller påkallas av annan särskild anledning.

5 §.

Vid behandlingen av den som häktats skall erforderlig hänsyn tagas till
hans ålder, kön och hälsotillstånd. Läkares anvisning rörande vården av
den som är sjuk skall beaktas.

6 §•

Häktad må ej åläggas arbete men äger, om det kan ske utan olägenhet,
utföra lämpligt arbete som han själv anskaffar eller som eljest kan beredas
honom.

Kungl. Maj. ts proposition nr 68 år 1958

7 §•

I den mån det är förenligt med god ordning och i övrigt ej föranleder
olägenhet må häktad anskaffa eller mottaga underhåll och bekvämlighet
utöver vad som eljest bestås honom.

8 §.

Häktad må ej avsända eller mottaga brev eller annan försändelse eller
mottaga besök, med mindre det prövas kunna ske utan att äventyra ordning
och säkerhet eller medföra fara för att bevis undanröjes eller utredning
om brott eljest försvåras; dock äger han utan sådan prövning avsända
skrift till länsstyrelsen och till offentlig försvarare samt, om han förvaras i
fångvårdsanstalt, till fångvårdsstyrelsen.

Om rätt för försvarare att sammanträffa med den som är häktad stadgas
i rättegångsbalken.

9 §•

Om missbruk ej kan befaras, må häktad medgivas att besöka närstående
som är svårt sjuk eller bevista närståendes begravning, så ock att i
annat fall, då synnerliga skäl föreligga, lämna förvaringslokalen för viss
kort tid.

10 §.

Vad i denna lag är stadgat om häktad äger motsvarande tillämpning å
den som på grund av misstanke om brott anhållits eller gripits.

11 §•

Där någon eljest, för annat ändamål än verkställighet av straffdom, intages
i fångvårdsanstalt eller häkte eller, på grund av fylleri eller av annan
orsak, tages i förvar i polisarrest, skola ock bestämmelserna i denna lag,
med särskilt beaktande av anledningen till intagningen, i tillämpliga delar
lända till efterrättelse, om ej annat är i lag eller författning särskilt stadgat.

12 §.

Närmare föreskrifter angående tillämpningen av denna lag meddelas av
Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1958.

Genom lagen upphävas 19 § 21—29 förordningen den 16 februari 1864
om nya strafflagens införande och vad i avseende därå iakttagas skall samt
9 § lagen den 20 december 1946 om införande av nya rättegångsbalken.

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1958

Förslag

till

Kungörelse

med vissa föreskrifter angående häradshäkten, stadshäkten och

polisarrester

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Förvaringsrum i häradshäkte, stadshäkte eller polisarrest skall uppfylla
skäliga anspråk på sundhet.

2 §.

Förvaringsrum skall vara så anordnat, att obehörigas insyn förhindras.
Det skall vara försett med fönster, som är så inrättat, att rummet erhåller
god dager.

Golvytan skall vara minst 6 kvadratmeter och rummets kubikinnehåll
minst 15 kubikmeter. Vad i byggnadsstadgan är föreskrivet om våningshöjden
i boningsrum skall äga motsvarande tillämpning.

Rummet skall vara på tillfredsställande sätt ljudisolerat och i övrigt så
inrättat, att obehörig förbindelse mellan den intagne och annan såvitt möjligt
förhindras.

3 §•

Förvaringsrum skall vara försett med ändamålsenliga anordningar för
uppvärmning, luftväxling och belysning samt med lämpligt signalsystem för
påkallande av vaktpersonalens uppmärksamhet.

I förvaringsrum skall finnas stol, bord, hylla och säng jämte erforderlig
sängutrustning; dock må rum, som användes till förvaring av berusad, våldsam
eller sjuk person, i stället hava annan lämplig inredning.

Inredningen i förvaringsrum skall såvitt möjligt erhålla sådant utförande
och förses med sådana skyddsanordningar, att den icke kan av intagen
begagnas till skada för honom själv eller annan.

4 §.

Till förvaringsrum skall höra klosett och tvättställ. Därjämte skall finnas
särskilt utrymme med lämpliga anordningar för förvaring av de intagnas
kläder och övriga tillhörigheter.

5 §•

Förvaringsrum skall vid användning dagligen rengöras och luftas samt
vara uppvärmt till vanlig rumstemperatur. När rummet ej användes, skall
det hållas så uppvärmt att det kan tagas i bruk utan längre tidsutdräkt. Ej
må förvaringsrum användas till annat än avsett ändamål.

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1958

6 §•

Beklädnadspersedlar och toalettartiklar skola tillhandahållas intagen i den
mån så erfordras och finnes lämpligt.

7 §•

Begagnade persedlar skola vid utlämnande till intagen vara väl rengjorda.
Har intagen visat sig vara behäftad med smittsam sjukdom eller ohyra, skall
såväl förvaringsrummet som av honom använda persedlar desinficeras.

8 §•

Häradshäkte, stadshäkte och polisarrest skola stå under tillsyn av förste
provinsialläkaren. Om länsstyrelsens jämte underlydande myndigheters tillsyn
över sådana lokaler är särskilt stadgat.

9 §.

Innan häradshäkte, stadshäkte eller polisarrest uppföres, skall byggnadsritning,
avseende jämväl sanitär och elektrisk inredning samt anordningar
för uppvärmning och luftväxling, hava godkänts av länsstyrelsen. Länsstyrelsen
skall i dylikt ärende inhämta yttrande av förste provinsialläkaren.

10 §.

Länsstyrelsen äger att i avseende å häradshäkte, stadshäkte eller polisarrest
meddela de närmare föreskrifter som med hänsyn till innehållet i 1—
7 §§ i denna kungörelse finnas erforderliga.

När särskilda skäl äro därtill, äger länsstyrelsen medgiva undantag från
bestämmelserna i 2 § andra och tredje styckena samt 3—5 §§.

11 §.

För efterlevnad av bestämmelserna i denna kungörelse eller med stöd av
10 § första stycket meddelade föreskrifter äger länsstyrelsen förelägga lämpligt
vite och till sådant vite fälla.

12 §.

Byggnadsstyrelsen och fångvårdsstyrelsen åligger att i samråd upprätta
normalritningar och tekniska anvisningar, vilka skola tjäna till ledning vid
byggandet och inredandet av häradshäkten, stadshäkten och polisarrester.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1958.

Genom kungörelsen upphävas:

1) kungörelsen den 13 oktober 1921 (nr 610) angående fastställande av ritning
till härads- eller stadsfängelse;

2) kungörelsen den 4 maj 1934 (nr 134) med vissa föreskrifter angående
förvaring av personer i härads- och stadsfängelser samt polisarrester; samt

3) kungörelsen den 21 juni 1946 (nr 303) med vissa bestämmelser angående
häktad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1958

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 20 december 1957.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm,

Kling, Skoglund, Edenman, Netzén, Kjellin, Johansson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för justitiedepartementet, statsrådet Lindell, fråga om behandling av personer
som intagits i häkte eller arrest) m. m., samt anför därvid följande.

I skrivelse den 7 april 1951 (nr 89) anhöll riksdagen att Kungl. Maj :t
måtte taga under övervägande att meddela ändrade bestämmelser rörande
arrestlokaler, ägnade att skapa effektiva garantier för att lokalerna hålles i
tillfredsställande skick. I ytterligare en skrivelse samma dag (nr 90) anhöll
riksdagen därjämte om utredning och förslag rörande vilka lokaler, som bör
ifrågakomma för förvaring bl. a. av tillfälligt omhändertagna sjuka personer
och alkoholister.

Med anledning härav uppdrog Kungl. Maj:t den 15 juni 1951 åt byråchefen
Torsten Eriksson att såsom sakkunnig inom inrikesdepartementet verkställa
en översyn av gällande bestämmelser om arrestlokaler och utreda härmed
sammanhängande spörsmål samt framlägga de förslag till författningsbestämmelser
och övriga åtgärder som utredningen föranledde. Vidare
uppdrog Kungl. Maj :t den 5 juni 1953 åt den sakkunnige att jämväl verkställa
utredning rörande vilka lokaler som bör ifrågakomma för förvaring
av tillfälligt omhändertagna sjuka personer och alkoholister samt framlägga
de förslag till åtgärder som utredningen föranledde. Till sekreterare åt den
sakkunnige förordnades numera förste byråinspektören i socialstyrelsen
Daniel Wiklund.

Utredningen, som antagit benämningen polisarrestutredningenl har den
8 december 1955 avgivit betänkande om häkten och arrester (SOU 1955: 54).
Vid betänkandet har fogats förslag till lag om behandling av häktade in. fl.
(häkteslag) och till kungörelse med vissa föreskrifter angående härads- och
stadshäkten samt polisarrester (häkteskungörelse) ävensom vissa andra författningsförslag.

Över betänkandet med därvid fogade författningsförslag har efter remiss
yttranden avgivits av Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten
för Nedre Norrland, riksåklagarämbetet, statsåklagarna i Stockholm,
Göteborg och Malmö, statspolisintendenten, rådhusrätterna i Stockholm, Göteborg
och Malmö, medicinalstyrelsen, fångvårdsstyrelsen, socialstyrelsen,

Kungl. Maj. ts proposition nr 68 år 1958

byggnadsstyrelsen, statskontoret, överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser
— efter hörande av landsfogdarna ävensom, i den utsträckning länsstyrelserna
funnit erforderligt, under desamma lydande myndigheter och befattningshavare
samt kommuner — 1951 års byggnadsutredning, svenska
stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund, föreningen Sveriges
landsfogdar, föreningen Sveriges stadsfiskaler, föreningen Sveriges landsfiskaler,
föreningen Sveriges häradshövdingar, Sveriges advokatsamfund, svenska
psykiatriska föreningen, svenska polisförbundet och svenska nykterhetsvårdsförbundet.
Vid remissmyndigheternas utlåtanden har i åtskilliga fall
fogats yttranden av underlydande myndigheter och befattningshavare ävensom
av kommuner och enskilda organisationer.

Sedan ärendet härefter ytterligare beretts, anhåller jag att få upptaga det
till behandling.

I. Gällande bestämmelser m. m.

Samhällets organ äger i vissa fall omhändertaga enskilda personer i avbidan
på intagning i anstalt eller annan åtgärd. I olika författningar finnes
regler om befogenhet för myndigheterna att företaga dylika tillfälliga frihetsberövanden,
om skyldighet alt hålla förvaringslokaler, om lokalernas beskaffenhet
och utrustning, om tillsyn över desamma och om vilket slag av
lokaler som skall komma till användning för förvaringen. De lokaler,
varom i förevarande sammanhang är fråga, utgöres av häradshäkten och
stadshäkten (även benämnda häradsfängelser och stadsfängelser), polisarrester
samt fångvårdsanstalternas häktesavdelningar.

Befogenhet att företaga tillfälliga frihetsberövanden

I fråga om personer som misstänkes för brott kan häktning, anhållande
och gripande förekomma. Bestämmelser härom är upptagna i 24 kap. rättegångsbalken.
Även enligt lagen den 6 december 1957 om utlämning för brott
kan anhållande och häktning ske (16 och 23 §§). Om befogenhet att företaga
anhållande och häktning av lösdrivare finnes föreskrifter i lösdrivarlagen.

Person, som stör domstolsförhandling eller i egenskap av vittne visar
tredska inför domstol, kan häktas. Regler härom återfinnes i 5 kap. 9 § och
36 kap. 21 § rättegångsbalken. Enligt 94 § konkurslagen kan gäldenär, som
försummar att fullgöra vissa åligganden eller som överträder visst förbud,
genom häkte tillhållas att fullgöra sin skyldighet.

Den största gruppen av tillfälligt omhändertagna består av personer, som
beträtts med fylleri. Dessa omhändertages på grund av den fara de i sitt berusade
tillstånd utgör för sig själva och andra; omhändertagandet sker med
stöd av 7 § förordningen den 16 november 1841 emot fylleri och dryckenskap.

Beträffande sinnessjuka och alkoholmissbrukare återfinnes regler om tillfälligt
omhändertagande i 28 § sinnessjuklagen samt 21, 25 och 37 §§ nykterhetsvårdslagen.

I ett flertal lagar föreskrivcs skyldighet för polismyndigheterna att meddela
handräckning för inställande på sjukhus eller anstalt eller hos myn -

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1958

dighet eller för undergående av läkarundersökning. Som exempel kan nämnas
sinnessjuklagen (51 §), socialhjälpslagen (43 §), nykterhetsvårdslagen
(38 och 56 §§), lagen den 20 juni 1918 angående åtgärder mot utbredning av
könssjukdomar (22 §), tuberkulosförordningen (5 §), lagen den 4 juni 1954
om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna (24 §) och lagen
den 18 juni 1954 om personundersökning i brottmål (4 §).

Utlänning kan jämlikt utlänningslagen tagas i förvar under vissa förutsättningar
(35 §).

Tillfällig förvaring kan även ifrågakomma beträffande villkorligt frigivna
eller på prov utskrivna från fångvårdsanstalt och detta även utan att ytterligare
brott blivit begånget (16 § lagen om villkorlig frigivning, 17 § andra
stycket ungdomsfängelselagen och 12 § tredje stycket förvarings- och interneringslagen).

Omhändertagande av person, vars uppträdande innefattar ett störande av
eller en omedelbar fara för ordningen eller vars omhändertagande eljest erfordras
för att avvärja straffbelagd gärning, regleras i 12 § i allmänna polisinstruktionen.

Även i andra fall än de nu angivna kan enligt särskilda författningar tillfälliga
frihetsberövanden äga rum.

Skyldighet att hålla förvaringslokaler

Beträffande häradshäkten stadgas i 26 kap. 4 § byggningabalken, att vid
vart tingsställe skall vara ett fängelse, där missgärningsmän må hållas i förvar.
Kostnaderna för uppförande och underhåll av fängelset åvilar dem som
inom tingslaget erlägger kommunalutskylder. Föreskrifter härom återfinnes
i lagen den 5 juni 1909 angående skyldighet att deltaga i kostnaden för
byggnad och underhåll av tingshus och häradsfängelse.1

Vad angår stadshäkten föreskrevs i kungl. brev den 27 november 1798,
att i varje stad bör finnas åtminstone två arrestrum. Enligt kungl. brev den
14 augusti 1841 kan i stad, där länshäkte finnes, stadens häkte förenas med
länshäktet mot bidragsskyldighet från stadens sida. Länshäkte motsvaras
numera av fångvårdsanstalt.

Vissa regler om såväl häradshäkten som stadshäkten återfinnes i 1 kap.
16 § rättegångsbalken. I detta lagrum stadgas, att för förvaring av anhållna
eller häktade skall för domsaga å tingsställe eller annan ort, som Konungen
bestämmer, så ock i stad med rådhusrätt finnas häkte. Med Konungens tillstånd
må häkte vara gemensamt för flera domsagor eller för domsaga och
stad.

En närmare utredning rörande städers och tingslags skyldighet att hålla
häkte har på uppdrag av fångvårdens byggnadskommitté verkställts av hovrättsassessorn
Ulf Lundvik i en den 6 september 1957 avgiven promemoria
om stads- och häradsfängelser (SOU 1957: 34).

1 *?å häradsfängelser även begagnas för transportfångar, deltager enligt kungl. brev den 30 januari
182. kronan i deras byggande med häradsborna. — Angående ny- eller ombyggnad av tingshus
har vissa föreskrifter meddelats i kungl. cirkulär till länsstyrelserna den 12 februari 1926.

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1958

Beträffande polisarrester föreskrives i 8 § andra stycket lagen den 6 juni
1925 om polisväsendet i riket, att det åligger polisdistrikt att i erforderlig
utsträckning ombesörja materiel, byggnader, arrestlokal, telefon och övriga
för distriktets polisväsen erforderliga anordningar.

I ämbetsskrivelse den 4 maj 1934 från socialdepartementet till fångvårdsstyrelsen
och länsstyrelserna har länsstyrelserna anbefallts att tillse, att tillräckligt
antal lokaler av föreskriven beskaffenhet finnes anordnade för förvaring
av häktade, kvarhållna eller eljest omhändertagna personer. Vidare
framhålles att länsstyrelserna i fråga om polisarresters anordnande såväl å
landsbygden som i stad bör beakta vikten av att polisdistrikten i minsta
möjliga mån betungas med utgifter för sådant ändamål. Med hänsyn härtill
bör länsstyrelserna, när anledning därtill föreligger, verka för att polisdistrikten
i lämplig omfattning förenar sig om gemensam arrestlokal. Länsstyrelserna
bör, sägs det i skrivelsen, tillhandagå polisdistrikten med råd
och upplysningar, huru polisarrester skall anordnas på ändamålsenligaste
och mest ekonomiska sätt.

Förvaringslokalernas beskaffenhet och utrustning samt tillsynen

Rörande beskaffenheten och utrustningen av förvaringslokaler
stadgas i 19 § 22 promulgationsförordningen till strafflagen — i
fortsättningen benämnd SP — att häkte skall vara så beskaffat att det icke
är menligt för den häktades hälsa. I samma paragraf 29 föreskrives vidare,
att rum där anhållen förvaras skall uppfylla skäliga anspråk på sundhet och
bekvämlighet. Dessa stadganden torde anses tillämpliga å alla här ifrågavarande
slag av förvaringslokaler.

I kungörelsen den 4 maj 1934 med vissa föreskrifter angående förvaring
av personer i härads- och stadsfängelser samt polisarrester lämnas bl. a. ett
antal detaljföreskrifter rörande beskaffenheten och utrustningen av dessa
lokaler. Sålunda stadgas i 1 §, att förvaringsrum skall vara så inrättat att
obehörig förbindelse mellan den förvarade och annan i möjligaste mån förhindras,
att rummet skall vara försett med stol, hylla och bädd, ändamålsenliga
anordningar för luftväxling och belysning samt ringledning eller annan
lämplig anordning för påkallande av vakt, att rummet, då det användes till
förvaring av berusad eller våldsam person eller eljest särskilda förhållanden
föreligger, må i stället för stol, hylla och bädd samt belysningsanordning
ha annan för ändamålet anpassad inredning samt att i fängelse och
polisarrest skall finnas erforderliga toalettanordningar. Enligt 2 § skall
förvaringsrum vid användning dagligen rengöras och luftas samt vara uppvärmt
till vanlig rumstemperatur. När rummet ej användes, bör det enligt
samma författningsrum hållas så uppvärmt att det kan tagas i bruk utan
längre tidsutdräkt. I 5 § första stycket föreskrives, alt i den mån så erfordras
skall för varje förvaringsrum för häktade och för brott kvarhållna finnas
beklädnadspersedlar och sängkläder samt att dylika persedlar må rekvireras
hos fångvårdsstyrelsen mot erläggande av tillverkningskostnaden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1958

Andra stycket av samma paragraf innehåller bestämmelse att till nykommande
icke må utlämnas persedlar, som ej blivit väl rengjorda efter senaste
begagnandet.

Enligt kungörelsen den 13 oktober 1921 angående fastställande av ritning
till härads- eller stadsfängelse må sådant ej uppföras innan ritning därtill
fastställts av fångvårdsstyrelsen och byggnadsstyrelsen gemensamt. Denna
kungörelse har enligt senare praxis tillämpats även på polisarrester. Till ledning
för polidistrikten har byggnadsstyrelsen, på uppdrag av Kungl. Maj :t,
i samråd med fångvårdsstyrelsen och statspolisintendenten i april 1946 utarbetat
ritningar och beskrivning till normaltyp av polisarrest. I beskrivningen
sägs bl. a. att cell bör lia en golvyta av minst 6 m2 och vara minst
1,8, helst 2 m, bred. Rumshöjden bör vara minst 2,7 m. Fönstret skall ha
en yta av minst 1 m2, mätt i karmdagern. I ämbetsskrivelse den 21 maj 1947
till länsstyrelserna har vederbörande statsråd uttalat önskvärdheten av
att samråd upptages med statspolisintendenten, då uppförande av polisarrest
i enlighet med nyssnämnda förslag aktualiseras, och att statspolisintendenten
underrättas om vunna erfarenheter, sedan dylik byggnad
varit i bruk någon tid. — I detta sammanhang må nämnas att försvarets
sjukvårdsstyrelse den 21 augusti 1950 har utfärdat hygieniska föreskrifter
rörande militärhäkten (jfr Tsjv 6/1950 och första lagutskottets utlåtande nr
14/1951 s. 3 ff). Enligt dessa föreskrifter skall cell för ensam arrestant ha
en rymd av minst 15 m3 och en golvyta av minst 6 m2. Varje cell skall förses
med fönster mätande minst 1/10, helst 1/8 av golvytan samt så anbringat, att
god dager erhålles i cellen.

I fråga om tillsynen över förvaringslokalerna stadgas i 1 § tredje
stycket i instruktionen den 21 juni 1946 för fångvårdsstyrelsen och fångvårdsanstalterna,
att styrelsen skall öva tillsyn över stads- och häradsfängelse.

Jämväl länsstyrelserna har tillsyn över härads- och stadshäklen samt
dessutom över polisarrester. Enligt 6 § 4 i länsstyrelseinstruktionen den 5
juni 1953 åligger det länsstyrelsen att utöva tillsyn över häkten, som ej
lyder under fångvårdsstyrelsen. I 5 § första stycket länsstyrelseinstruktionen
föreskrives, att det tillkommer länsstyrelsen att såsom länets högsta polismyndighet
ha ansvar för och ledning av polisväsendet i länet samt övervaka
att polisdistrikten fullgör vad dem i avseende å polisväsendet åligger. Enligt
7 § 1 mom. samma instruktion äger länsstyrelsen att för upprätthållande
av allmän ordning och säkerhet stadga erforderliga viten, och i 14 § lagen
den 6 juni 1925 om polisväsendet i riket stadgas att länsstyrelsen, om den
finner att polisdistrikt uppenbarligen åsidosätter sina åligganden enligt sagda
lag, skall hos polisdistriktet göra framställning om rättelse, att länsstyrelsen,
om ej i anledning av länsstyrelsens framställning erforderlig åtgärd
vidtages, äger därom förordna samt att länsstyrelsen, om det finnes vara
av nöden, må förelägga lämpligt vite och till sådant vite fälla. Jämlikt 6 §
1 mom. instruktionen för överståthållarämbetet den 5 december 1947 tillkommer
det ämbetet att, såvitt angår huvudstaden, fullgöra de åligganden

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1958

och utöva de befogenheter, som i länen ankommer på länsstyrelserna, samt
bl. a. att såsom stadens högsta polismyndighet ha ansvar för och ledning av
polisväsendet och tillse, att Stockholms polisdistrikt fullgör sina åligganden
i avseende å polisväsendet.

Under länsstyrelserna fullgöres tillsynen av landsfogdarna, landsfiskalerna
och stadsfiskalerna — dock gäller särskilda regler för Göteborg, Malmö,
Norrköping och Hälsingborg, vilka är undantagna från området för landsfogdes
polisverksamhet — och under överståthållarämbetet av polismyndigheten
i Stockholm. I 22 § instruktionen den 24 april 1936 för landsfogdarna
— i sagda författningsrums lydelse enligt kungörelse den 30 december
1947 — stadgas att landsfogden skall, i samband med resor för andra tjänsteåligganden,
genom inspektioner övervaka, att inom länet befintliga häkten
och polisarrester är i överensstämmelse med gällande föreskrifter. Enligt
16 § landsfiskalsinstruktionen den 14 december 1951 skall landsfiskal, inom
vars distrikt finnes häkte som ej lyder under fångvårdsstyrelsen, ha tillsyn
över häktet med tillhörande inventarier samt ombesörja häktade och anhållna
personers underhåll, vartill nödiga medel emot redovisning må
rekvireras hos länsstyrelsen. Är för domsaga avsett häkte beläget i stad,
som ej ingår i landsfiskalsdistrikt, skall förenämnda åligganden, där de
ej ankommer på stadsfiskal i staden, enligt samma paragraf tillhöra landsfiskal
i det distrikt, som länsstyrelsen efter förslag av landsfogden bestämmer.
I 14 § i instruktionen den 30 december 1947 för stadsfiskalerna sägs att
stadsfiskal, där annorlunda ej blivit av Kungl. Maj :t föreskrivet, skall ha
tillsyn över i staden beläget och för densamma avsett, under fångvårdsstyrelsen
ej lydande häkte med tillhörande inventarier, i föreskriven ordning
upprätta och insända förteckning över där förvarade personer samt ombesörja
häktade och anhållna personers underhåll, vartill i förekommande
fall nödiga medel emot redovisning må rekvireras hos länsstyrelsen.

Jämlikt bestämmelser i allmänna läkaiänstruktionen den 19 december 1930
och hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919 ankommer det på förste provinsialläkare
— och med sådan jämställd förste stadsläkare -— samt på hälsovårdsnämnd
att utöva tillsyn över den allmänna hälsovården inom respektive
verksamhetsområden. Detta åliggande omfattar också tillsyn över de nu
ifrågavarande förvaringslokalerna, men något särskilt stadgande härom finnes
icke.

Användningen av olika slag av förvaringslokaler

Rörande häktad person stadgas i 24 kap. 22 § rättegångsbalken, att han
skall utan dröjsmål föras till allmänt häkte.1 Om det finnes vara av synnerlig
vikt för utredningsändamål, kan rätten förordna att med överförandet skall
tills vidare anslå. I 64 § utlänningskungörelsen föreskrives, att utlänning som
tagits i förvar skall intagas i statens fångvårdsanstalt eller polisarrest eller

1 Om innebörden av begreppet »allmänt häkte» se första lagutskottets utlåtande nr 41/1948 och
Förvaltningsrättslig tidskrift 1951 s. 302 ff.

Kungl. Maj. ts proposition nr 68 år 1958

omhändertagas på annat lämpligt sätt. I övrigt saknas i stort sett regler om
i vilka lokaler tillfälligt omhändertagna personer skall förvaras.

Rörande användningen i praxis av de olika slagen av arrestlokaler har justitieombudsmannen
i sin till 1951 års riksdag avgivna ämbetsberättelse anfört: Härads-

och stadshäktena äro i första hand avsedda för förvaring av anhållna
och häktade. För avtjänande av ådömt frihetsstraff användas de däremot
icke. Beträffande häktade är det på de flesta orter praxis, att de överföras
till statlig fångvårdsanstalt. Förvaring av häktade i härads- eller stadshäkte
förekommer därför i regel blott under helt korta tidsperioder, såsom i
samband med att den häktade inställes för domstolsförhandling. I mellan 10
och 15 städer förvaras dock häktade under hela rannsakningstiden i stadshäktet.
Förutom för förvaring av anhållna och häktade användas särskilt häradshäktena
icke sällan även för omhändertagande av sådant klientel, som eljest
intages i polisarrest. Understundom grundar sig denna användning på uttryckligt
avtal mellan de tingshusbyggnadsskyldiga och vederbörande polisdistrikt.
Häradshäktet är i dylikt fall att anse som förenat med polisarrest.

Vad angår polisarresterna erhålla dessa i praxis en mångskiftande användning.
Ofta tagas de i anspråk för förvaring av anhållna. Särskilt gäller
detta på orter, där det är långt till häradshäktet eller där häktet, såsom
många gånger är fallet, befinner sig i mindre gott skick än arresten. Polisarresterna
användas vidare för härbärgerande av personer, som tagits i förvar
enligt utlänningslagen, alkoholistlagen eller lösdrivarlagen, ävensom för
tillfälligt inhysande av personer, som skola införpassas till fångvårdsanstalt,
sinnessjukhus, arbetshem eller annan dylik anstalt. En stor del av det i
polisarresterna intagna klientelet, för vilket här icke kan uttömmande redogöras,
består av omhändertagna fyllerister.

Dessa uppgifter torde fortfarande i allt väsentligt äga giltighet.

Det må här erinras om att vederbörande departementschef i prop. nr 164
till 1931 års riksdag med förslag till lag om behandling av alkoholister (s.
70) uttalat, att det icke erfordras någon bestämmelse av innehåll, att en
farlig alkoholist får förvaras i arrest- eller fängelselokal. Även utan ett dylikt
stadgande torde, yttrade departementschefen, dylik förvaring få anses tilllåten,
om verkligen ingen möjlighet finnes att på annat betryggande sätt
ordna omhändertagandet. Det betonades att, där den omhändertagne insatts
i arrest eller fängelse, polismyndigheten bör ombesörja överflyttning till annan
lokal, så snart omständigheterna det medgiver.

Behandlingen av tillfälligt omhändertagna personer

Bestämmelser om behandlingen av personer, som intagits i härads- eller
stadshäkte eller polisarrest eller å fångvårdsanstalts häktesavdelning, återfinnes
för närvarande främst i SP 19 § 21—29, kungörelsen den 4 maj 1934
med vissa föreskrifter angående förvaring av personer i härads- och stadsfängelser
samt polisarrester ävensom kungörelsen den 21 juni 1946 med
vissa bestämmelser angående häktad. Regler i nu förevarande hänseende
upptages dessutom i 24 kap. 11 § rättegångsbalken, 13 § allmänna polisinstruktionen
och 66 § utlänningskungörelsen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1958

Av innehållet i här ifrågavarande författningar må i detta sammanhang
nämnas följande. Enligt SP 19 § 22 får icke flera personer sättas i samma
förvaringsrum, om detta kan undvikas. Måste flera personer placeras i samma
rum, skall de som häktats för ringare brott hållas skilda från dem som häktats
för grövre brott. Män och kvinnor skall också hållas åtskilda. Ej heller
får häktade förvaras tillsammans med dem som avtjänar straff. Om särskilt
fängsel av säkerhetsskäl måste användas, får enligt SP 19 § 21 sådant ej
begagnas på annat sätt eller under längre tid än säkerheten fordrar. S. k.
lcroppsrannsakan får företagas. Vad härvid skall iakttagas regleras i 3 § i
1934 års kungörelse och 2 § i 1946 års kungörelse; enligt sistnämnda författningsrum
skall den häktade visiteras. I övrigt finnes bestämmelser i angivna
författningar rörande mathållning, utevistelse, sysselsättning (läsning och
arbete), brevskrivning, emottagande av besök, sjukvård, beklädnad m. m.

I 24 kap. 11 § rättegångsbalken stadgas, att den som är anhållen skall hållas
i förvar men eljest ej må underkastas annan inskränkning i sin frihet än
som påkallas av ändamålet med anhållandet, ordningen å förvaringsplatsen
eller allmän säkerhet. I fråga om personer, som omhändertagits med stöd av
12 § allmänna polisinstruktionen, återfinnes i 13 § i samma instruktion en
bestämmelse av väsentligen samma innehåll som 24 kap. 11 § rättegångsbalken.

I 66 § utlänningskungörelsen föreskrives i huvudsak att i fråga om behandlingen
av utlänning, som hålles i förvar, skall i tillämpliga delar gälla vad
som är stadgat om behandlingen av den som är häktad.

II. Brister i nuvarande ordning och framkomna önskemål
om förbättringar

I sin till 1951 års riksdag avgivna ämbetsberättelse lämnade justitieombudsmannen
en redogörelse för beskaffenheten av härads- och stadsfängelserna
samt polisarresterna i riket.1 Redogörelsen grundade sig på en under
år 1950 verkställd utredning i ämnet. I fråga om det närmare innehållet i
denna redogörelse torde få hänvisas till ämbetsberättelsen s. 252—261. Här
skall endast lämnas en sammanfattning av de viktigaste punkterna däri.

Genom länsstyrelserna och polismästaren i Stockholm lät justitieombudsmannen
infordra uppgifter, enligt uppställt formulär, rörande samtliga arrestlokaler
i riket. Svar inkom beträffande sammanlagt 639 arrester. Ehuru
undersökningen i första hand tog sikte på förvaringsrum för andra än fyllerister,
lämnades i betydande utsträckning uppgifter även rörande s. k. fylleristfinkor.
Tillhopa redovisades 1 863 celler, därav, såvitt kunde utläsas av
svaren, 328 fylleristfinkor.

Cellernas allmänna skick graderades av uppgiftslämnarna, i regel vederbörande
polischef, såsom mycket gott, gott, mindre gott eller dåligt. Omkring
21 procent av cellerna betecknades såsom mycket goda, 45 procent såsom

1 Kragan hade redan tidigare varit föremål för justitieombudsmannens uppmärksamhet, se 1934
års ämbetsberättelse s. —jjol.

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1958

goda, 23 procent såsom mindre goda och 11 procent såsom dåliga. Justitieombudsmannen
anmärkte härtill, att hans allmänna intryck var att uppgiftslämnarna
väl mycket översett med cellernas brister. Åtskilliga av de celler,
som betecknats som goda eller mindre goda, befann sig efter vad uppgifterna
i övrigt gav vid handen i ett enligt justitieombudsmannens mening
mycket otillfredsställande skick.

Av de dåliga cellerna betecknades 46 av läkare eller hälsovårdsnämnd
såsom direkt hälsovådliga.

Nära 40 procent av de redovisade cellerna hade en golvyta, som understeg
6 m2, i vissa fall högst avsevärt. Sålunda understeg golvytan 3 m2 i icke
mindre än 25 celler. 8 celler var så små, att en högvuxen man icke kunde
ligga rak i någon av dem, annat än möjligen diagonalt över cellen. Den
minsta av dessa celler mätte 1,78 m i längd och 1,65 m i bredd.

Åtskilliga celler innehöll även för liten luftrymd. I 205 celler understeg
sålunda rymden 12 m3. Ej mindre än 49 celler innehöll icke ens 8 m3.

Mångenstädes rådde vidare dåliga ventilationsförhållanden. Ovanligt var
icke, att man i uppgifterna klagade över att cellerna besvärades av osund
lukt eller stank.

Cellfönstren understeg mycket ofta den i normalbeskrivningen angivna
minimistorleken, 1 m2. Ej sällan var fönstret blott en liten glugg, i storleken
40 X 40 cm eller ännu mindre. Icke alldeles sällan förekom det, att cellfönstren
ej var placerade i ytterväggen utan vette mot något angränsande rum. Justitieombudsmannen
anknöt till den sistnämnda uppgiften den reflexionen, att
anordningen, på grund av de hygieniska vådor som var förenade därmed,
icke borde godtagas ens i celler, som var avsedda enbart för fyllerister.

Elektrisk eller annan artificiell belysning saknades i 16 celler, avsedda
även för anhållna.

I fråga om uppvärmningen av cellerna brast det på flera håll. Över 18
procent av cellerna uppgavs sålunda vara mer eller mindre kalla. I 97 celler
uppgavs förekomma fukt.

Beträffande klosettanordningen upplystes, att celler, som användes för
förvaring av anhållna, icke sällan var utrustade med wc-stol. Justitieombudsmannen
anförde på denna punkt, att det enligt hans mening icke var
tillfredsställande, att den intagne sålunda nödgades förrätta sina naturbehov
i samma rum, där han intog sina måltider och sov. Ännu mera otillfredsställande
var enligt justitieombudsmannens åsikt den i många arrestlokaler
förekommande anordningen med torvmullsklosetter i cellerna. Dessa spred
nämligen, enligt vad från många håll omvittnades, en frän och osund lukt.

I ett stort antal arrester saknades särskild tvättanordning. Ofta fick man
nöja sig med ett vanligt tvättfat, insatt i cellen.

Justitieombudsmannen framhöll, att det var önskvärt att särskilda celler
användes för fyllerister och särskilda för andra kategorier av intagna. Allenast
en tredjedel av de i runt tal 1 500 celler, i vilka anhållna åtminstone
stundom förvarades, var emellertid reserverad uteslutande för annat klientel
än fyllerister. Återstoden av cellerna användes för alla kategorier av

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år i958

intagna; de ojämförligt flesta — mer än 800 — syntes vara inrättade i första
hand med tanke på fylleristförvar. Justitieombudsmannen anförde i anslutning
härtill:

Att anhållna på detta sätt i betydande omfattning måste inhysas i celler,
som inretts för förvaring av fyllerister — med stengolv, mången gång golvbrunn
och i regel en hård och obekväm träbrits som liggplats, låt vara mestadels
försedd med madrass — är icke tillfredsställande. Ännu större äro
de olägenheter som följa, då fyllerister förvaras i celler som inretts för ett
annat klientel. Ofta klagar man sålunda över att det är svårt eller omöjligt
att rengöra cellerna, om de förorenats. I glesa trägolv rinna uppkastningarna
ned i springorna, där de sedan kvarbliva och orsaka en besvärande lukt.
Understundom äro sängarna så inrättade, att en effektiv rengöring under
dem icke är möjlig. Uppkastningar, som sipprat ned under sängen, kunna
då icke avlägsnas ordentligt. I några fall har anmärkts, att madrasser, som
icke varit försedda med skydd, blivit förorenade av fyllerister. I sådana
illaluktande och ohygieniska lokaler kunna nu anhållna få vistas under en
veckas tid eller ännu längre.

I mera än hälften av fallen var cellerna icke försedda med föreskriven möblering.
Mer än två tredjedelar av arrestlokalerna saknade förråd av kläder
för de intagna. Endast i ett fåtal fall var arrestlokal utrustad med inhägnad
promenadgård.

Sammanfattningsvis anförde justitieombudsmannen, att de inkomna uppgifterna
förstärkt det intryck han tidigare fått, att arrestlokalerna mångenstädes
i vårt land icke motsvarade de krav, som man ur sanitär och humanitär
synpunkt ägde rätt att ställa på desamma. Att märka var därvid —
fortsatte justitieombudsmannen — att det ingalunda var i fattiga och glest
befolkade landsändar, som arrestbeståndet var sämst. Tvärtom var det genomsnittliga
tillståndet särskilt dåligt i de båda Skånelänen under det att
förhållandena i Norrland — Norrbottens län dock undantaget — var relativt
tillfredsställande. Landsbygdens arrestlokaler var mången gång bättre än
städernas. I många städer och däribland även några av landets största
rådde allvarliga missförhållanden på detta område. Som exempel på städer,
vilkas arrester var särskilt dåliga, anförde justitieombudsmannen Norrköping
och Hälsingborg. Vidare uttalade justitieombudsmannen:

De för arrestlokalerna närmast ansvariga — i regel vederbörande polischef
— ha mångenstädes gjort allvarliga ansträngningar för att få de brister,
som i det ena eller andra avseendet vidlåda arresterna, avhjälpta. I regel ha
dessa ansträngningar emellertid icke lett till något omedelbart residtat.
Mången gång ha gjorda framställningar strandat på bristande förståelse för
frågans betydelse från de kommunala myndigheternas sida. En hämsko har
även varit, att frågan om iordningställande av ny arrestlokal så ofta sammankopplats
med andra kommunala byggnadsprojekt såsom uppförande av
kommunalhus eller brandstation. Under senare år har man vidare på flera
håll icke velat ingå på några byggnadsplaner i avvaktan på den nya kommunindelningen.
beslut, som fattats om uppförande av nya arrestlokaler, ha
slutligen i flera fall icke kunnat verkställas på grund av den rådande byggnadsregleringen.
Åtskilliga förbättringar borde emellertid kunna vidtagas
även utan ny- eller ombyggnad. Framför allt kunna de brister, som hänföra
sig till cellernas utrustning med möbler, sängkläder och dylikt, icke urskuldas
med hänvisning till hyggnadsregleringen. Med god vilja borde det

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1958

heller icke vara omöjligt att ersätta de sämsta arrestlokalerna med provisoriska
anordningar. Denna utväg synes emellertid i stor utsträckning ha lämnats
oprövad.

Till sist meddelade justitieombudsmannen, att han beträffande samtliga
de arrestlokaler, som uppgivits vara hälsovådliga, vänt sig till vederbörande
länsstyrelse för att söka få arresterna förbättrade eller nedlagda.

I två likalydande motioner vid 1951 års riksdag (I: 97 och II: 126) hemställdes,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om en
skyndsam utredning rörande ändrade lagbestämmelser om arrestlokaler,
ägnade att skapa effektiva garantier för att lokalerna befann sig i ett tillfredsställande
skick. I två andra, ävenledes likalydande motioner vid samma
års riksdag (I: 155 och II: 204) hemställdes, att riksdagen måtte begära
skyndsam utredning om införande av lagregler rörande huru tillfälligt omhändertagande
av -— såvitt nu är i fråga — olika slag av sjuka personer
skulle verkställas.

Motionerna behandlades av första lagutskottet. Beträffande frågan om
arrestlokalernas skick anförde utskottet i utlåtande nr 14 bl. a. att justitieombudsmannens
utredning gav vid handen att allvarliga missförhållanden
rådde på förevarande område. På många håll i vårt land uppfyllde arrestlokalerna
uppenbarligen icke ens tillnärmelsevis de krav som man från
sanitär och humanitär synpunkt måste ställa på desamma. Det måste enligt
utskottets mening anses ovärdigt ett kultursamhälle att tolerera sådana missförhållanden.
Utskottet yttrade vidare, att de myndigheter och sammanslutningar,
som till utskottet inkommit med yttranden över motionerna, i allmänhet
hade velat finna främsta orsaken till de rådande missförhållandena
i gällande byggnadsreglering. Man hade vidare framhållit, att kommunerna
i många fall icke velat inlåta sig på några byggnadsplaner i avbidan på den
stundande kommunindelningsreformen. Utskottet fann det emellertid uppenbart
att de brister som vidlådde arrestlokalerna icke, annat än till någon
mindre del, kunde ha uppkommit under det nästföregående decenniet eller
alltså under den tid, då byggnadsreglering varit gällande och en genomgripande
ändring i den kommunala indelningen stått för dörren. I stor utsträckning
hänförde sig bristerna till själva konstruktionen av lokalerna.
Utskottet fortsatte:

Till det anförda kommer att, även om det under senare år förelegat och
alltjämt föreligger hinder mot att bygga nya arrestlokaler i någon större
utsträckning, det dock uppenbarligen varit och är möjligt att på annat sätt
åstadkomma åtskilliga förbättringar i de rådande förhållandena. Många av
de sämre arresterna synas kunna försättas i drägligt skick med relativt
små medel. Man behöver här endast peka på sådana åtgärder som att anordna
erforderliga ventiler, eventuellt insätta fläktar samt förstora de
fönsteröppningar som äro för små. Att ersätta de mångenstädes förekommande
torvmullsklosetterna inne i cellerna med mera hygieniska anordningar
kan icke heller draga någon större kostnad. Likaså bör det vara möjligt
att förbättra uppvärmningen av kalla celler genom att sätta in elektriska
värmeelement. Kunna icke cellerna genom sådana åtgärder bringas i någorlunda
tillfredsställande skick, bör arresten nedläggas och provisoriska ut -

Kungl. Maj. ts proposition nr 68 år 1958

rymmen anskaffas för ändamålet, eventuellt genom förhyrning av lämplig
lokal. Den omständigheten att en arrestlokal är avsedd att framdeles bliva
ersatt med en bättre utgör slutligen icke någon som helst ursäkt för underlåtenheten
att sörja för erforderlig utrustning med möbler, sängkläder
och dylikt. Sådan materiel kan komma till användning även i den nya
arresten.

Enligt utskottets mening kan man därför icke med fog göra gällande, att
de nuvarande missförhållandena äro att väsentligen betrakta som en följd
av byggnadsregleringen eller att de ha sin orsak däri, att man velat avbida
den nya kommunindelningen. Fastmer synes man höra söka grundorsakerna
till de rådande förhållandena dels i bristande intresse och förståelse för
dessa spörsmål från de lokala organens sida, dels ock i avsaknaden av en
tillräckligt effektiv kontroll över att dessa organ fullgöra sina skyldigheter.

Med hänsyn till vad sålunda framkommit fann utskottet anledning att
ifrågasätta, huruvida gällande författningsbestämmelser på området var
tillräckligt effektiva. Särskilt syntes reglerna rörande uppsikten över de
olika arrestlokalerna vara i behov av översyn. Enligt utskottets mening skulle
det vara värdefullt, om skyldighet stadgades för landsfogde att med jämna
tidsmellanrum — en gång om året eller en gång vart annat år — besöka
samtliga arresllokaler inom länet. Vidare anförde utskottet att de nuvarande
bestämmelserna rörande beskaffenheten och utrustningen av arrestlokaler
lämpligen kunde göras något mer ingående och detaljerade. Slutligen syntes
det utskottet kunna sättas i fråga, om det icke var ändamålsenligt att sammanföra
de för närvarande på ett stort antal författningar spridda bestämmelserna
rörande arrestlokaler av olika slag eller åtminstone de viktigaste
av dessa bestämmelser till en författning. En sådan koncentration av bestämmelserna
skulle enligt utskottet bidraga till att göra dem mer lättöverskådliga
och därigenom också bättre kända av de lokala organ, som hade att
sörja för arresterna.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställde utskottet att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte taga
under övervägande åt! meddela ändrade bestämmelser rörande arrestlokaler,
ägnade att skapa effektiva garantier för att lokalerna hölls i tillfredsställande
skick.

Motionerna rörande spörsmålet, huru tillfälligt omhändertagande av sjuka
personer skall verkställas, behandlades av utskottet i dess utlåtande nr 15.
Utskottet anförde bl. a., alt del i viss utsträckning synles för överskådlig tid
framåt förbliva oundvikligt att tillfälligt inhysa särskilt alkoholister i polisarrest.
Om blott arrestlokalerna försattes i drägligt skick, torde enligt utskottet
alltför stora betänkligheter icke möta häremot. En utredning borde
begränsas till åtgärder, som befanns möjliga att genomföra i dåvarande
läge. Utlåtandet utmynnade i eu hemställan att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om utredning och förslag rörande vilka lokaler som
hör ifrågakomma för förvaring av — såvitt nu är i fråga — tillfälligt omhändertagna
sjuka personer och alkoholister. För utlåtandets innehåll i övrigt
torde i förevarande sammanhang icke behöva redogöras (jfr polisarrestutredningens
betänkande s. 21—23).

2 Bihang till riksdagens protokoll 1958. i samt. Nr 08

Kungl. Maj. ts proposition nr 68 år 1958

Riksdagen anslöt sig till vad utskottet i sina förutnämnda utlåtanden anfört
(riksdagens inledningsvis omnämnda skrivelser den 7 april 1951, n:ris
89 och 90).

Det må här erinras om att frågan om ändrade former för förvaring av akut
berusade, främst gatufyllerister, vid ett flertal tillfällen aktualiserats. I
tidigare officiella framställningar har det närmast varit fråga om en mera
ändamålsenlig form för sådana personers förvaring. När detta spörsmål
senast påtalades, riktades emellertid uppmärksamheten även på samhällsreaktionen
i övrigt gentemot fyllerister. Sålunda påyrkade strafflagberedningen
i yttrande den 19 december 1953 över straffrättskommitténs förslag
till brottsbalk (SOU 1953: 14) ett slopande i princip av straffpåföljden för
fylleri på allmän plats samt förordade anordnande av särskilda »kliniker»
för rationell behandling av akut berusade personer och åtgärder genom
vederbörande nykterhetsnämnds försorg i anslutning härtill. Strafflagberedningen
hemställde, att erforderliga lagstiftningsåtgärder skulle genomföras
i samband med prövningen av det förslag till ny nykterhetsvårdslagstiftning,
som då var under beredning inom inrikesdepartementet. Den förordade
lagändringen ansåg departementschefen dock vara av så vittgående
natur, att prövning av densamma icke medhanns i samband med den slutliga
prövningen av förslaget till ny lag om nykterhetsvård.

III. Huvudgrunderna i förslaget

Utredningen. Utredningen anför till en början att utredningsuppdragen
omfattar dels spörsmålet om åtgärder — i första hand genom ändrade bestämmelser
— för att på kort sikt förbättra den allmänna standarden på de
lokaler som nu användes för förvaring av enligt myndighets beslut tillfälligt
omhändertagna dels ock frågan om arten och beskaffenheten av de
lokaler, som ur principiell synpunkt kan anses ändamålsenliga för sådan
förvaring, särskilt i fråga om vissa kategorier (sjuka och alkoholmissbrukare).
Utredningen har ansett sig böra se hela det komplex av problem, som
utredningsuppdragen sålunda aktualiserar, i ett sammanhang och alltså funnit
lämpligt att ej uppdela detta på det sätt, som skett under riksdagsbehandlingen
och vid utredningsuppdragens meddelande.

Då 1934 års kungörelse också gäller häktade, i den mån dessa förvaras i
härads- eller stadshäkte, samt kungörelsen reglerar även sådant häktes anordnande,
har utredningen funnit sig böra upptaga jämväl frågan om ändamålsenlig
förvaring av häktade personer. Utredningen fortsätter:

Ett särskilt skäl härtill är att SP 19 §, som huvudsakligen innehåller behandlingsbestämmelser,
visserligen främst äger tillämpning på för brott
häktade eller anhållna men på grund av att inga andra förvaringslokaler än
häkten eller polisarrester står till buds även på andra kategorier omhändertagna
(uttryckligen föreskrivet beträffande utlänning, som tagits i förvar

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1958

— 66 § utlänningskungörelsen). En viss revision av SP 19 § bleve alltså nödvändig,
även om vi vid utarbetande av våra förslag skulle bortse från de
häktade. Vidare är en tillfredsställande lösning av lokalproblemen visserligen
en viktig sida av en human och i övrigt lämplig förvaringsform vid
tillfälliga frihetsberövanden men dock icke den enda. Vi har därför funnit
erforderligt att söka få till stånd en ny reglering av behandlingen i vidaste
mening av alla olika personkategorier, som på grund av myndighets beslut
tillfälligt omhändertagits.

Utredningens förslag till bestämmelser är i detta syfte utformade på sådant
sätt att bestämmelserna kan ersätta SP 19 § (med undantag av punkt
13), som ur språklig synpunkt måste anses föråldrad och även av denna anledning
behöver revideras, samt 1934 och 1946 års kungörelser. Detta står
enligt utredningens mening också i god överensstämelse med 1951 års riksdags
uttalade önskemål om ett sammanförande av de för närvarande på
ett stort antal författningar spridda bestämmelserna rörande arrestlokaler
av olika slag eller åtminstone de viktigaste av dessa till en författning. En
sådan koncentration av bestämmelserna bör ■— såsom riksdagen med allt
fog understrukit — kunna bidraga till att göra dem mer lättöverskådliga
och därigenom också bättre kända av de lokala organ, som har att sörja för
arresterna (första lagutskottets utlåtande nr 14 vid 1951 års riksdag s. 17).

Utredningen framhåller vidare, att enligt första lagutskottets av 1951
års riksdag godkända utlåtande nr 15 utredningen rörande frågan om lokaler
för tillfälligt omhändertagande av vissa särskilda kategorier (sjuka och alkoholmissbrukare)
borde begränsas till åtgärder, som befinnes möjliga i
nuvarande läge. Utredningen fortsätter:

Utskottet fann av praktiska och ekonomiska skäl icke möjligt att för den
närmaste framtiden utesluta användningen av polislokaler även i dessa
fall, därest de hålles i ett för omhändertagande av människor godtagbart
skick. Den närmast till hands liggande åtgärden för att skapa garantier härför
är att skärpa bestämmelserna rörande beskaffenheten och utrustningen
av dessa lokaler och tillsynen över dem. På grund av riksdagens sålunda
tillkännagivna ståndpunkt har vi ansett oss böra till en början inskränka
oss till att överse, komplettera och sammanföra vissa nu gällande bestämmelser
rörande häktes- och arrestlokaler i syfte att nå en höjning av dessa
lokalers allmänna standard samt rörande behandlingen av dem som intagits
i sådana lokaler. Vi har emellertid under utredningsarbetet kommit till den
övertygelsen, att hela detta område erfordrar en grundlig och mera definitiv
reglering innefattande jämväl en förnyelse av lokalbeståndet. Utredning
härom bör verkställas genom den mera långsiktiga planering för att lösa
hela komplexet av hithörande frågor, vilken vi nedan förordar.

Det klientel, varom här är fråga, kan enligt utredningen grovt uppdelas
i två huvudkategorier: 1) för brott misstänkta (brottsfall) samt 2) av annan
anledning än för brott omhändertagna. Utredningen anmärker, att
gränserna mellan dessa kategorier i verkligheten kan vara ganska flytande.

Utredningen riktar härefter uppmärksamheten på de åtgärder, som p ä
relativt kort sikt kan förutsättas medföra en förbättring av de nu i

Kungl. Maj. ts proposition nr 68 år 1958

flera hänseenden oefterrättliga förhållanden, under vilka de båda nyssnämnda
personkategorierna efter beslut om tillfälligt omhändertagande ej sällan
förvaras, samt behandlar därvid först sådana brottsfall, som utgöres
av personer vilka omhändertagits av polis- eller åklagarmyndighet, d. v. s.
personer som gripits eller anhållits på grund av misstanke om brott.

Utredningen anför, att för förvaring av denna kategori brottsfall i allmänhet
användes polisens vanliga arrestlokaler jämte biutrymmen men i viss
utsträckning även härads- och stadshäkten. Dessa lokaler befinner sig enligt
justitieombudsmannens förut redovisade utredning på många håll i
landet i ett ur humanitär synpunkt otillfredsställande skick. Mera detaljerade
och i vissa avseenden skärpta bestämmelser angående sådana lokaler,
bl. a. rörande tillsynen, torde enligt utredningens mening även på kortare
sikt kunna avhjälpa en del av nu rådande missförhållande särskilt vad dessa
lokalers anordnande och utrustning beträffar.

Om också aktuella nybyggnadsplaner, vilka ej sällan syftar till ett sammanförande
av ifrågavarande förvaringslokaler med övriga offentliga myndigheters,
ofta lägger praktiska hinder i vägen för en snabb sanering av
dessa lokaler, bör dock enligt utredningens mening åtskilliga och snara förbättringar
kunna ske genom en ej alltför tids- eller kostnadskrävande byggnadsteknisk
översyn av nu befintliga förvaringslokaler syftande till en höjning
av deras minimistandard. Denna översyn finner utredningen vara
påkallad redan på grund av den av riksdagens förordade skärpningen av
nu gällande bestämmelser. Vidare bör de förhållanden, under vilka tillfälligt
omhändertagna förvaras, kunna snabbt förbättras genom meddelande
av bestämmelser om förvaringslokalernas utrustning på ett sätt, som motsvarar
nutida krav på ändamålsenlighet och humanitet. Slutligen bör förbättrade
förhållanden även kunna ernås genom att dessa lokaler givas eu
sådan utformning, att de kan tillgodose primära differentieringsbehov. För
brott gripna eller anhållna, vilka förhåller sig lugna, bör enligt utredningen
som regel förvaras för sig i för dem lämpade lokaler, och omtöcknade
och/eller bråkiga (vanligen alkoholpåverkade lagöverträdare eller för enbart
fylleri omhändertagna) för sig i för dessa särskilt anordnade lokaler.
Brottsfallen (och lösdrivare) bör vidare av naturliga skäl i princip hållas
skilda från övriga omhändertagna. På många håll, i städerna sannolikt genomgående,
har en differentiering av arrestbeståndet skett i enlighet med
dessa principer, vilka utredningen anser lämpligen böra göras allmängiltiga.

Skärpta minimifordringar i fråga om arrestlokalers (och häktens) allmänna
beskaffenhet, utrustning och differentieringsanordningar bör sålunda
enligt utredningens uppfattning uppställas. Formerna för omhändertagandet
av gripen eller anhållen (liksom f. ö. av häktad och med avseende
på behandlingen i övrigt) bör präglas av straffverkställighetslagens ord om
behandlingen av på fångvårdsanstalt intagen »med aktning för hans människovärde».
Utredningen erinrar i detta sammanhang om Sveriges anslutning
år 1951 till Europarådets konvention av den 4 november 1950 angående
skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1958

(särskilt artiklarna 5 och 6).1 Anspråken i fråga om utformningen av förvaringsrum
för brottsfall bör egentligen ställas strängare än på motsvarande
rum för dem som avtjänar straff, eftersom endast misstanke om brott
föreligger i de förra fallen. Att förvaringstiden är kort utgör i och för sig
intet skäl, som talar däremot. För alla brottsfall bör enligt utredningen
principiellt gälla vad 24 kap. It § rättegångsbalken stadgar för förvaring
av för brott anhållna, nämligen att denna skall ske under sadana yttre
former, att den omhändertagnes frihet icke inskränkes mer än som oundgängligen
påkallas av syftet med omhändertagandet (hindra honom från
att avvika, undanskaffa bevis om det brott, för vilket han är misstänkt, eller
eljest försvåra utredningen o. s. v.) eller av det nödvändiga kravet på upprätthållandet
av ordningen inom de lokaler, där han förvaras, samt allmän
säkerhet.

En omarbetning av gällande bestämmelser bör enligt utredningens mening
sålunda ej taga sikte enbart på de yttre anordningarna för för\aringen
utan även inriktas på en viss reglering — utöver vad SP 19 § stadgar
av hur hela denna kategori omhändertagna skall behandlas, motsvarande
reglerna i 1946 års kungörelse, vilken nu gäller endast häktade som intagits
i fångvårdsanstalt. En moderniserad lagstiftning på detta område
bör därför lämpligen innehålla dels föreskrifter rörande i förvaringsrum intagnas
behandling, dels föreskrifter av hygienisk och byggnadsteknisk ai t
samt rörande förvaringslokalers utrustning och ändamålsenliga utformning
i övrigt.

Utredningen övergår härefter till att behandla sådana brottsfall, som utgöres
av personer vilka omhändertagits av domstol, d. v. s. häktade på
grund av misstanke om brott, samt anför att det av principiella skäl synes
olämpligt att häktade, som nu i största utsträckning sker, intages i fångvårdsanstalt,
d. v. s. anstalt för behandling av för brott dömda. Den principiellt
måhända riktigaste lösningen av frågan om de häktades placering
torde enligt utredningen vara att skapa särskilda statliga förvaringsanstalter,
vilka har tillräckligt stora upptagningsområden för att kostnaderna skall
kunna hållas inom rimliga gränser och står under administration av en för
varje anstalt utsedd särskild styrelse. Att nå en lösning av förevarande problem
är enligt utredningens mening ej möjligt på kort sikt. Man torde därföi
tills vidare få nöja sig med den nuvarande ordningen, ehuru en viss revision
av bestämmelserna rörande formerna för häktades förvaring bör genomföras,
varvid — som utredningen tidigare förordat — dessa bestämmelser hör sammanföras
med motsvarande bestämmelser rörande andra tillfälligt omhändertagna.

Utredningen framlägger jämväl vissa synpunkter på förvaringen av personer,
som omhändertages av annan anledning än misstanke om brott. Beträffande
dessa personer gäller enligt utredningens mening i om möjligt

1 Jfr Kungl. Maj-.ts prop. nr 165 till 1951 års riksdag och nr 32 till 1963 års riksdag. Se jämväl
rererat i Nordisk Kriminalistisk Årsbok 1954 av förhandlingar i Svenska kriminalistforeningen
rörande de mänskliga rättigheterna.

Kungl. Maj. ts proposition nr 68 år 1958

annu mycket högre grad än i fråga om gripna, anhållna eller häktade på
grund av misstanke om brott, att omhändertagandet måste ske med aktning
för den omhändertagnes människovärde. — I fråga om utredningens
behandling i övrigt av hithörande spörsmål torde i förevarande sammanhang
få hänvisas till betänkandet s. 34—36.

Utredningen upptager härefter frågan om tillsynen över stads- och liäradshäkten
samt polisarrester och yttrar, att denna synes böra koncentreras
och skärpas för att driva fram en bättre allmän standard på dessa lokaler
och ändamålsenliga förvaringsvillkor i övrigt. Fångvårdsstyrelsen såsom
straffverkställighetsmyndighet torde kunna befrias från tillsynen över sådana
häkten och över huvud från befattningen med ärenden rörande dessa,
tillsynen över häktena liksom över polisens arrestlokaler bör enligt utredningens
mening åvila länsstyrelserna (samt landsfogden och de lokala polischeferna),
vilka det också bör åligga att godkänna ritningar för nytillkommande
häkten och arrester. 1951 års riksdags uttalande om besök av vederbörande
landsfogde en gång om året eller en gång vart annat år i samtliga
häkten och polisarrester inom länet synes böra tjäna som hållpunkt i
fråga om intensiteten i landsfogdarnas tillsyn över dessa lokaler. Helst bör
dock sådana besök ske oftare. En decentralisering till länsstyrelserna av
tillsynen över förvaringslokalerna synes utredningen erfordra mer detaljerade
bestämmelser särskilt vad beträffar dessa lokalers yttre standard. Vid
utformningen av förslagen till bestämmelser härom har utredningen beaktat
detta behov.

För den mera personliga tillsynen av de omhändertagna, som ofta är
affektlabila eller i övrigt företer akuta eller mera manifesta psykiska abnormdrag,
anser utredningen det vara behövligt och ändamålsenligt, att en
oidnad medverkan av läkare kommer till stånd. Bestämmelser härom bör
därför utfärdas. Denna medverkan bör i viss mån även gälla tillsynen över
förvaringslokalerna.

Erfarenheten synes utredningen bekräfta att detta ur rättssäkerhetssynpunkt
ytterst ömtåliga område på något sätt måste bevakas centralt. Detta
torde lämpligast ske genom eu i inrikesdepartementet särskilt avdelad befattningshavare.
I dennes uppgift bör enligt utredningens mening även ingå
att verka för att förvaringslokaler anordnas gemensamt för län eller delar
av län.

Vidare anför utredningen att förslagen om skärpning av bestämmelserna
om förvaringslokaiernas beskaffenhet och utrustning, läkares medverkan i
tillsynen över de omhändertagna och över förvaringslokalerna samt den
särskilda tillsynen från inrikesdepartementet motiverar att utredningen ej
ansett erlorderligt att, som riksdagen ifrågasatt, skärpa bestämmelserna för
landsfogdarna om tillsyn över förvaringslokalerna.

Härefter behandlar utredningen frågan om åtgärder på längre
sikt och anför, att såsom en omedelbart erforderlig åtgärd, vilken i varje
fall i städerna torde kunna genomföras tämligen snart och oavsett eventuella
nvbyggnadsplaner och långtidsprogram, framstår en differentiering

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1958

av de förvaringslokaler, som polisen använder för olika kategorier omhändertagna.
En lokaldifferentiering är redan genomförd i viss utsträckning —
t. ex. särskilda arrester för fyllerister — men bör enligt utredningens mening
genomföras mera generellt samtidigt med att den standardhöjning,
varav trängande behov föreligger på manga hall i landet, kommer till stand.
Utredningen anför vidare:

Då en fullt genomförd differentiering måste bli relativt kostsam och det
är rationellt och ur polisens synpunkt principiellt riktigast att enbart specialpersonal
användes för att handhava den tillfälliga förvaringen av ovan
närmare specificerade kategorier omhändertagna, blir — med undantag för
de större städerna — det lokala polisdistriktet en för liten enhet att bära
kostnaderna. Även ett landsfiskalsdistrikt synes i allmänhet bli en för liten
enhet att svara för utgifterna för eu tillräckligt differentierad förvaringsorganisation.
Med beaktande av dessa synpunkter framstår följande skiss till
en framtida organisation av den tillfälliga förvaringen av olika kategorier
polisklientel och häktade som en första ansats till en lösning av hithörande
spörsmål. Självfallet har vi icke tagit definitiv ställning till denna ofullständigt
utformade lösning, enär mera ingående utredning erfordras härför. En
utredning av denna omfattning ingår knappast i vår uppgift utan torde böra
verkställas under medverkan av representanter för de olika parter, som här
kan ha intressen att bevaka. Sedan nyindelning av riket i landsfiskalsdistrikt
som en följd av kommunindelningsreformen genomförts med giltighet från
den 1 januari 1952 (jfr kungörelse om rikets indelning i landsfiskalsdistrikt
den 1 juli 1951, nr 316), föreligger ej längre något hinder av antydd art för
en grundligare reform av ordningen för tillfälligt omhändertagnas förvaring.

För vissa personkategorier, vilkas förvaringstid kan väntas bli särskilt
kortvarig (t. ex. fyllerister) måste enligt utredningen av uppenbara skäl den
nuvarande ordningen — bortsett från de behov av standardhöjning och lokaldifferentiering,
som föreligger och förut berörts — även i framtiden i
stort sett bibehållas. Dessa kategorier måste självfallet förvaras så nära den
lokala polisens tjänsterum som möjligt. Hur en mera rationell behandling
av omhändertagna fyllerister främst i större polisdistrikt (storstäder) bör
ordnas, synes böra göras beroende av viss försöksverksamhet och vidare
utredning på grundval av samlade erfarenheter av sådan verksamhet. För
förvaring av övriga tillfälligt omhändertagna synes med nuvarande goda
kommunikationer den mest rationella organisationen vara att i varje län
upprätta en central länsinstitution eventuellt med vederbörande landsting
som huvudman (anordnande och drift). I varje fall torde en sådan länsinstitution
lämpa sig för de sydligare, ej alltför vidsträckta länen. För de
övriga länen skulle man kunna tänka sig att söka lösa organisationsproblemet
genom flera förvaringsinstitutioner i varje län, låt vara av kostnadsskäl
enklare anordnade.

Till en sådan institution skulle enligt utredningen alltså i första hand föras
alla personer, som polisen omhändertagit, i den mån de icke omedelbart
efter omhändertagandet kan föras vidare till social vårdanstalt, fångvårdsanstalt
eller sjukhus eller tämligen snart kan frigivas, samt av domstol för
brott häktade. Barnavårdskommittén har (se SOU 1955: 37) föreslagit eu

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1958

speciell organisation av »utredningshem» för unga, som på grund av brott
eller annan social missanpassning måst tillfälligt omhändertagas. Skulle
detta förslag ej i avsedd omfattning kunna genomföras, är det enligt utredningens
mening möjligt att giva de föreslagna länscentralerna en sådan utformning,
att också det klientel förenänmda kommitté åsyftar utan olägenhet
kan tillfälligt omhändertagas i dessa centraler. En bestämd förutsättning
är att effektiv åtskillnad skapas mellan det unga och det vuxna klientelet
genom att en för unga avsedd avdelning, eller »utredningshem» enligt
barnavårdskommitténs terminologi, förlägges till en separat byggnad.

Utredningen förutsätter, att härads- och stadshäktena skall nedläggas eller
användas som länscentraler i de fall detta efter erforderliga ändringar och
moderniseringar är möjligt. Vidare anför utredningen att länscentral, som
förslagsvis skulle administreras av en lokalstyrelse utsedd av Kungl. Maj:t
och med en domare som ordförande, lämpligen kunde organiseras på en
häktesavdelning, en förvaringsavdelning och en sjukavdelning (eventuellt
även ett »utredningshem» såsom fristående avdelning).

Yttrandena. Utredningens förslag har i princip biträtts av de allra flesta
n serna. I fra^a om förslagets detaljer har dock framkommit åtskilliga
erinringar.

Vad angår behandlingen av de intagna har Sveriges advokatsamfund
såsom en allmän erinran mot förslaget uttalat att det vore önskvärt
om bestämmelserna kunde avfattas så, att de lämnade mindre utrymme för
»lagande efter lägligheten» än vad fallet är med förslaget. Samfundet inser
till fullo svårigheten att på detta område meddela strikta och undantagslösa
föreski ifter, men det förefaller dock som om vissa av bestämmelserna onödigtvis
försetts med reservationer och möjligheter till undantag.

I fråga om den nuvarande beskaffenheten av härads- och
stadshäkten samt polisarrester framhålles från många håll, afl
allvarliga brister föreligger. Sålunda uttalar riksåklagarämbetet att de erfarenheter
som ämbetet vunnit rörande förevarande spörsmål är ägnade att
bekräfta riktigheten av justitieombudsmannens uttalande. Länsstyrelsen i
Älvsborgs län är medveten om att de nuvarande arrestlokalerna på många
håll icke motsvarar de krav som man ur sanitär och humanitär synpunkt
har rätt att ställa på desamma, och Sveriges advokatsamfund uttalar att förvaringslokalerna
i stor utsträckning är bristfälliga och stundom rent underhaltiga.
På liknande sätt uttalar sig bl. a. länsstyrelsen i Gotlands län, länsstyrelsen
i Kristianstads län, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län och rådhusrätten
i Malmö.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anser däremot, att arrestlokalerna i
länet i stort sett är i relativt gott skick. Länsstyrelsen i Hallands län anför
att den allmänna standarden på stads- och liäradshäkten samt polisarrester
i länet ej är anmärkningsvärt låg.

I några yttranden anföres, att en förbättring ägt rum på senare tid. Riksåklagarämbetet
uttalar att de för lokalernas beskaffenhet ansvariga i vissa

Kungl. Maj. ts proposition nr 68 år 1958

fall gjort allvarliga ansträngningar för att avhjälpa föreliggande brister. Det
är ock möjligt, att läget i förevarande avseende nu är något bättre än det
var vid den tidpunkt då justitieombudsmannens utredning företogs. Länsstyrelsen
i Kronobergs län ger uttryck åt samma uppfattning.

Länsstyrelsen i Stockholms län anför att efter den av riksdagens justitieombudsman
år 1950 företagna utredningen otvivelaktigt en betydande förbättring
skett på många håll. Alt så blivit fallet beror bland annat på lättnader
i byggnadsregleringen samt på nybyggnader i samband med den ändrade
kommunindelningen och ändringar i fråga om indelningen i polisdistrikt.
En förnyad undersökning av lokalbeståndet skulle därför sannolikt
lämna en mera positiv bild av förhållandena än den som framkom genom
utredningen år 1950. Enligt länsstyrelsens mening hade en sådan undersökning
varit önskvärd. Även föreningen Sveriges landsfiskaler anför att under
tiden efter justitieombudsmannens utredning en avsevärd standardförbättring
inträtt,.sammanhängande med bl. a. en intensifierad tillsyn från landsfogdarnas
och polischefernas sida. Länsstyrelsen i Jämtlands län gör ett liknande
uttalande.

Beträffande anledningen till föreliggande brister yttrar svenska landskommunernas
förbund att i diskussionen härom den meningen har framförts,
att bristerna främst har sin orsak i alltför ringa förståelse från de
lokala organens sida och för svag kontroll. Förbundet vill på grund härav
och med hänvisning till förhållandena inom fångvård och sinnessjukvård
understryka betydelsen av övriga orsaker, då det gäller de landskommunala
polisarresterna. Bortsett från de svårigheter, som byggnadsregleringen skapat,
har landskommunerna haft speciella problem, sammanhängande med
polis- och landsfiskalsdislriktsindelningen. Frågor om arrestlokalens anordnande
sammanhänger intimt med spörsmål om polisorganisationen i stort,
byggande av polisstation m. m. Antalet polisdistrikt med egentliga landskommuner
uppgick i januari 1944 till ca 1 400, i januari 1949 till ca 1 150,
i mars 1953 till ca 615 och i januari 1956 till ca 500, alltså en reducering
till ungefär tredjedelen på 12 år. Och ännu är polisdistriktsdöden ingalunda
ett avslutat kapitel. Det synes förbundet icke enbart förståeligt utan även
välmotiverat, alt kommunalmännen på landsbygden med tanke på de osäkra
framtidsperspektiven visat en viss återhållsamhet inför ekonomiska engagemang
i samband med arrestlokalernas ordnande. Härtill kommer dels den
omständigheten alt landsbygdens arrestlokaler vanligen torde vara ianspråktagna
endast sporadiskt och för kortvariga beläggningar och dels den i landskommunerna
allmänt rådande uppfattningen att polisväsendet icke är eu
kommunal utan en statlig angelägenhet. Enligt Sveriges advokatsamfund
torde de otillfredsställande förhållandena delvis bero på att gällande föreskrifter
är alltför allmänt hållna och icke tillräckligt detaljerade. Det kan
emellertid också ifrågasättas om icke tillsynen brustit i effektivitet. Tydligt
är sålunda att förvaringslokalcrna i många fall befinner sig i ett skick, som
icke överensstämmer med de föreskrifter som redan nu gäller.

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1958

Önskvärdheten av en förbättring av förvaringslokalernas
standard understrykes i ett stort antal remissyttranden. Sålunda anför riksåklagarämbetet
att det får anses vara ett samhällsintresse av stor vikt. att
de förvaringslokaler varom här är fråga är av så god beskaffenhet, att däri
omhändertagna ej löper fara att lida men till sin kroppsliga eller andliga
hälsa. I fråga om de personer, som intagits i arrestlokalerna, gäller i stor
utsträckning, alt deras intagning ej föranletts av något som helst klandervärt
förhållande från deras sida. Och ej heller beträffande övriga omhändertagna,
särskilt häktade och anhållna, kan det anses försvarligt att förvara
dem på sådant sätt, att deras psykiska motståndskraft försvagas och deras
möjligheter att tillvarataga sin rätt därigenom undergräves. Mot åtskilliga
av de nuvarande arrestlokalerna kan enligt ämbetets mening anmärkning i
detta avseende framställas. Socialstyrelsen understryker starkt angelägenheten
av att åtgärder snarast vidtages för en förbättring av de synnerligen
otillfredsställande förhållanden som på sina håll råder i landet på detta
område, särskilt i fråga om beskaffenheten av arrestlokalerna. Missförhållandena
har under det senaste året ytterligare accentuerats genom det framför
allt i storstäderna starkt ökade — på många håll flerdubblade -— antalet
omhändertaganden för fylleri. Härigenom har även möjligheterna att genomföra
en korttidsreform på området försvårats. Sistnämnda omständighet bör
enligt styrelsens mening icke under några förhållanden få leda till att detta
reformarbete uppskjutes utan bör i stället mana till särskilda ansträngningar
att övervinna svårigheterna. Fångvårdsstyrelsen anför att utredningsmannen
uppenbarligen med all rätt konstaterat att en radikal förbättring av de
lokaler som användes för förvaring av de synnerligen skiftande kategorierna
tillfälligt omhändertagna är nödvändig, och länsstyrelsen i Örebro län anför
att speciellt förvaring av sinnessjuka och alkoholister på sätt som nu sker ofta
ger anledning till grundade erinringar ur humanitär synpunkt. Saken blir ej
bättre därigenom att vistelsetiden i polisarresten ofta förlänges utöver den
för utredningen behövliga tiden till följd av alkoholistanstalternas bristande
kapacitet. Liknande yttranden har avgivits av bl. a. hovrätten över Skåne
och Blekinge, hovrätten för Nedre Norrland, överståthållarämbetct, länsstyrelsen
i Uppsala län, länsstyrelsen i Jönköpings län, länsstyrelsen i Malmöhus
län, länsstyrelsen i Älvsborgs län, rådhusrätten i Malmö och föreningen
Sveriges stadsfiskaler.

Länsstyrelsen i Kristianstads län antecknar med tillfredsställelse att en
utredning av hithörande frågor kommit till stånd. Det är emellertid att förvänta
— och har för övrigt redan visat sig — att i samma mån som antalet
polisdistriktsförbund ökar, arrestlokalernas standard och resurser förbättras.
Ofta föranleder en sammanslutning av skilda polisdistrikt att en ny
arrestlokal uppföres. Länsstyrelsen i Stockholms län yttrar att det icke skall
bestridas att det fortfarande finns brister att avhjälpa. Så kommer väl också
att ske i den mån kommunernas nybyggnadsbehov blir tillgodosett. De
kommunala myndigheterna är säkerligen beredda att här göra en ökad insats.

Kungl. Maj. ts proposition nr 68 år 1958

Mot det i betänkandet framlagda förslaget till föreskrifter angående
anordnande av häkten och arrestlokaler har byggnadsstyrelsen
i huvudsak intet att erinra. I samband med den nya häkteskungörelsens
ikraftträdande torde nu föreliggande normalritningar till häkten
och arrester böra omarbetas till överensstämmelse med de nya föreskrifterna.
Även fångvårdsstyrelsen yttrar att styrelsen ur byggnadstekniska synpunkter
icke har något att erinra mot utredningens förslag till häk teskungörelse.

Riksåklagarämbetet vill sätta i fråga, om icke förslaget i sin strävan att
tillgodose de omhändertagnas intresse i vissa avseenden gått längre än som
kan anses motiverat med hänsyn till övriga på frågan inverkande omständigheter,
framför allt kostnadssynpunkter. Fångvårdsstyrelsen yttrar, att
en granskning av de föreslagna bestämmelserna ger vid handen att vissa
av dem, om de icke skall stanna på papperet, skulle komma att medföra en
tämligen omfattande nybyggnad av åtskilliga i bruk varande förvaringsutrvmmen.
Någon kostnadsberäkning härför har ej framlagts av utredningsmannen.
Fångvårdsstyrelsen fortsätter:

I sin utredning den 31 december 1949 rörande städernas skyldighet beträffande
förvar och underhåll av häktade personer framhöll fångvårdsstyrelsen,
att eu ombyggnad av stadshäktena med hänsyn till den på många
håll förekommande ringa frekvensen av häktade skulle draga oproportionerligt
stora kostnader. Med stöd av vissa uppgifter i betänkandet och med
ledning av sin kännedom om tidigare ombyggnadsföretag av liknande art
finner fångvårdsstyrelsen det icke orimligt antaga att ett förverkligande av
utredningsmannens förslag skulle komma att medföra ombyggnad av omkring
1 500 förvaringsrum för en genomsnittlig kostnad av omkring 20 000
kronor eller sålunda en sammanlagd investering av omkring 30 miljoner
kronor. Såsom utredningsmannen framhållit torde en del av dessa utrymmen
komma att erfordras även i framtiden för förvaring av personer, som
tillfälligt omhändertagits för kort tid. Beträffande återstoden, som gissningsvis
kan antagas utgöra två tredjedelar, skulle ett genomförande av utredningsmannens
förslag innebära att en betydande kostnad nedlägges på anordningar,
som enligt utredningsmannens och även fångvårdsstyrelsens åsikt
äro praktiskt och principiellt olämpliga och därför endast skulle kunna godtagas
såsom ett provisorium. Ett sådant tillvägagångssätt finner styrelsen ej
välbetänkt.

Enligt fångvårdsstyrelsens mening bör förbättringsåtgärderna beträffande
nu ifrågavarande förvaringsutrymmen i högre grad än som skulle följa av utredningsmannens
förslag begränsas till sådana åtgärder som verkligen icke
är särskilt kostnadskrävande eller som har något bestående värde, såsom
t. ex. anskaffande av utrustning som kan komma till användning även i
framtida förvaringslokaler. Länsstyrelsen i Örebro län m. fl. framhåller
att det är viktigt all nytillkommande bestämmelser om snara förbättringar
svarar mot faktiska möjligheter alt på ett rimligt sätt och inom föreskriven
tid realisera desamma.

Länsstyrelsen i Stockholms län uttalar all föreskrifterna icke får bli
alltför detaljerade utan bör vara så utformade alt de medger en viss rörelsefrihet
för huvudmannen att ordna lokalerna på det sätt, som i varje fall är

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 år 1958

mest ändamålsenligt. Föreningen Sveriges londsfiskciler yttrar att alltför
rigorösa bestämmelser torde leda till onödigt krångel, och landsfiskalen i
Solna distrikt anser det lämpligast att i häkteskungörelsen intages allenast
ett fåtal bestämmelser om minimifordringar på förvaringsrum. Länsstyrelsen
i Jämtlands län — jämte andra — uttalar sig på liknande sätt.

Länsstyrelsen i Södermanlands län anför att detaljerna lämpligen bör behandlas
i anvisningar angående utförande av häkten och arrester för atl
tjäna som vägledning vid länsstyrelsernas prövning av ritningar till dylika
lokaler. Länsarkitekten i Malmöhus län yttrar att bättre möjligheter till
följsamhet med bl. a. den tekniska utvecklingen skulle vinnas, om byggnadsstyrelsen
i samband med utarbetandet av normalritningar gåves befogenhet
att utgiva anvisningar beträffande utrynnnesstandard, belysnings- och ventilationsförhållanden
samt inredningsdetaljer i övrigt. Härvid skulle också en
viss anpassning till lokala förhållanden kunna medgivas. Länsarkitekten i
Skaraborgs län anser att kungörelsen, med anvisningar som komplement,
borde kunna koncentreras och giva enkla, klara besked.

Svenska landskommunernas förbund yttrar, att alltför ringa hänsyn tagits
till att man fortfarande i åtskilliga år i små polisdistrikt måste ha kvar ett
betydande antal mindre arrestlokaler med ringa beläggning och med svårigheter
att ordna läkarbesök och bevakning. I fråga om dessa lokaler kan
icke lika höga krav resas beträffande utrustning och specialisering som då
det gäller lokaler för långtidsförvaring eller en större anläggning, som ständigt
användes för tillfällig förvaring av ett betydande antal personer. Förbundet
framhåller nödvändigheten av att betydligt större hänsyn tages till
de mindre polisdistriktens förhållanden än vad som gjorts i betänkandet.
Jämväl kommunalfullmäktige i Ovanåkers kommun fäster uppmärksamheten
på att utformningen av arrestlokaler måste differentieras om de skall
lämpa sig för behovet i stad och på landet. I stad är polisarresten alltid bevakad.
På landet däremot kan polismannen (-männen), åtminstone på kortare
tid, av brådskande göromål vara tvungen att lämna arrestbyggnaden.
Större säkerhetskrav måste ställas på en tidvis obevakad arrestlokal. På liknande
sätt yttrar sig flera andra lokala instanser.

Överståthållarämbetet anser, att det i fråga om förvaringslokalernas beskaffenhet
och utrustning torde vara nödvändigt att i större omfattning än
utredningen föreslagit tillskapa olika regler för olika kategorier av omhändertagna,
och poliskammaren i Göteborg anför med avseende å polisarresterna,
att en differentiering av förvaringsrummen synes eftersträvansvärd,
exempelvis i tre grupper, nämligen dels för brott gripna och anhållna, dels
tillfälligt omhändertagna och dels s. k. socialfall och liknande.

Hovrätten för Nedre Norrland framhåller att förslaget i fråga om häktenas
och arresternas beskaffenhet och utrustning innebär betydande ändringar i
vad som för närvarande gäller. Dess genomförande torde vara en fråga på
mycket lång sikt. De flesta bestämmelserna torde, bland annat av ekonomiska
skäl, ej kunna omsättas i praktiken annat än i samband med nybyggnad
eller sådan genomgripande ombyggnad av nuvarande lokaler att den nära

Kungl. Maj. ts proposition nr 68 år 1958

nog blir att jämställa med uppförande av helt ny byggnad. Länsstyrelsen i
Kronobergs län uttalar sig på liknande sätt.

Poliskammaren i Malmö yttrar att det må anses som en viss brist i utredningen,
att den föreliggande frågan icke setts i sitt större sammanhang. Det
är sålunda uppenbart, att polisarresternas på många håll dåliga standard
intimt sammanhänger med lika otidsenliga och bristfälliga lokalförhållanden
för polisväsendets egen personal. Det synes vidare klart, att frågan om
polisarrester och häkten hänger samman med vilka resurser fångvård, sinnessjukvård
och alkoholistvård har i fråga om vård- och utrymmesmöjligheter.
Det är uppenbart, att utredningen avser ett område, där bristerna fått
en alldeles speciell betoning på grund av de förhållanden, som för närvarande
råder inom fångvård, sinnessjukvård och alkoholistvård. Poliskammaren
är därför icke främmande för tanken, att kommunerna önskar avvakta
den närmaste utvecklingen på dessa områden, innan de accepterar en
genomgripande och kostnadskrävande reform i den detalj, som representeras
av polisarresterna samt stads- och häradshäktena.

I avstyrkande riktning uttalar sig länsstyrelsen i Älvsborgs län, som anför
att den slutliga målsättningen rörande beskaffenheten av förvaringsutrymmena
för tillfälligt omhändertagna bör fixeras, innan en upprustning av
de nuvarande arrestlokalerna påbörjas. Åtminstone bör ett principbeslut
liärutinnan föreligga, innan så genomgripande åtgärder vidtages som utredningen
föreslagit för upprustning av nu befintliga förvaringsutrymmen. I annat
fall löper man risken att omfattande och kostnadskrävande arbeten
kommer att nedläggas på iordningställande av förvaringsutrymmen, som
kanske blir överflödiga när den slutgiltiga planeringen på detta område är
färdig. Härmed är ingalunda sagt, att man i avbidan på frågans definitiva
lösning icke skall vidtaga några som helst åtgärder. Men denna förbättring
synes kunna ske inom ramen för nu gällande lagstiftning på området, och
då det här är fråga om ett provisorium torde upprustningen icke behöva
göras så genomgripande som föreslagits i betänkandet. Länsstyrelsen anser
sig för den skull icke kunna tillstyrka förslaget till häkteskungörelse. Nya
bestämmelser liärutinnan bör enligt länsstyrelsens förmenande anstå i avbidan
på definitivt beslut om det slutliga ställningstagandet till frågan om
förvaringsutrymmen för tillfälligt omhändertagna. I avbidan härå bör eu
skälig upprustning av de nuvarande förvaringslokalerna äga rum inom ramen
för nu gällande lagstiftning. Svenska stadsförbundet anser, att delade
meningar kan råda om lämpligheten av att nu genomföra det av utredningen
framlagda förslaget till häkteskungörelse. Utgångsläget är här att, såsom
justitieombudsmannen år 1950 påvisat, standarden hos häkten och arrester
på många håll icke fyller de krav, som redan gällande författningar uppställer.
Orsakerna härtill är flera. I det yttrande, som förbundet på sin lid
avlät över vid 1951 års riksdag väckta motioner i ämnet, uppehöll sig förbundet
särskilt vid det hinder för eu upprustning av arrestlokalerna, som
byggnadsregleringen utgjorde. När kommuner planerat nya byggnader för
polisväsendet in. in. men ännu icke lyckats utverka byggnadstillstånd, har

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 år 1958

de varit obenägna att investera kapital i redan befintliga arrestlokaler, som
man räknat med att inom en snar framtid kunna riva eller avdela för andra
ändamål. Enligt förbundets mening vore därför föga att vinna enbart genom
en skärpning av på området gällande föreskrifter. Förbundet uttalar vidare
att denna synpunkt alltjämt torde ha fog för sig. Vissa av de föreslagna
skärpningarna i gällande bestämmelser måste på många håll draga med
sig icke oväsentliga kommunala kostnader. I fall, då man tänker inrymma
arrestlokalerna i nya byggnader och upprustningen av existerande lokaler
endast tar sikte på en kanske kort övergångstid, kan emellertid investeringarna
på längre sikt betraktas som förlorade. Med hänsyn härtill och till det
läge polisförstatligandefrågan och frågan om avlösning av städernas särskilda
rättigheter och skyldigheter befinner sig i, synes det rimligt att frågan,
i vad mån staten bör bidraga till kostnaderna för arrestlokalernas upprustning,
blir föremål för särskild utredning. Landsfogden i Stockholms län anser
att frågan bör sammankopplas med ett framtida förstatligande av polisväsendet.
Åtskilliga kommunala myndigheter gör liknande uttalanden.

Hovrätten för Nedre Norrland anför att ändrade författningsbestämmelser
bör kunna omedelbart giva positiva resultat i ett betydelsefullt avseende,
nämligen i fråga om tillsynen. Utredningens förslag, att fångvårdsstyrelsen
befrias från befattningen med förvaringslokaler utanför fångvårdsanstalterna
och att ansvaret för sagda lokaler helt skall ankomma på länsstyrelserna
och dem underordnade befattningshavare, främst landsfogdarna, biträdes
av hovrätten. Genom att tillsynsskyldigheten sålunda decentraliseras
torde tätare inspektioner kunna företagas och över huvud en mera effektiv
kontroll möjliggöras. Socialstyrelsen anför, att vid reformer av förevarande
slag resultatet i väsentlig grad kommer att bli beroende av huruvida en
effektiv tillsyn kan upprätthållas över bestämmelsernas efterlevnad. Styrelsen
konstaterar med tillfredsställelse, att utredningen beaktat denna viktiga
omständighet, och ansluter sig till vad utredningen härvidlag anfört. På liknande
sätt uttalar sig bl. a. länsstyrelsen i Stockholms län, länsstyrelsen i
Kronobergs län, länsstyrelsen i Älvsborgs län och länsstyrelsen i Jämtlands
län.

Svenska stadsförbundet uttalar att såvitt förbundet har sig bekant någon
kommunal kritik mot fångvårdsstyrelsens sätt att handha sina uppgifter
på förevarande område ej har förekommit. Då en decentralisering till länsplanet
torde både effektivisera tillsynen och göra det lättare för kommunen
att få direkt kontakt med tillsynsmyndigheten, vill förbundet emellertid ej
motsätta sig förslaget i denna del.

Riksåklagarämbetet yttrar, att intet synes vara att erinra mot att tillsynen
över förvaringslokalerna lägges å länsstyrelserna. Däremot torde lämpligheten
av att låta landsfogdar och polischefer utöva tillsyn i förevarande avseende
kunna ifrågasättas. Bland annat synes det sålunda ur principiella synpunkter
mindre tillfredsställande att befattningshavare, vilka har att besluta
om intagningen i arrestlokalerna, samtidigt skall vara tillsynsmyndigheter
beträffande samma lokaler. Enligt ämbetets mening förtjänar det tasas un -

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1958

der övervägande, om icke den närmaste tillsynen över lokalerna i stället borde
läggas å läkare, förslagsvis förste provinsialläkare och stadsläkare. Nämnda
befattningshavare, vilka redan nu instruktionsmässigt är skyldiga att i
olika hänseenden biträda länsstyrelserna i medicinska frågor, skulle i så
fall även i nu ifrågavarande avseende vara underställda länsstyrelserna och
vara rapporteringsskyldiga till dessa. Kommunalnämnden i Järfälla kommun
anser att inspektion av arrestlokalernas hygieniska förhållanden bör
åvila hälsovårdsnämnderna. Poliskammaren i Borås anför att, enär det
väsentligen är fråga om sanitära och hygieniska förhållanden, kontrollen
lämpligen torde böra utövas av hälsovårdsmyndighet i samråd med lokal
polischef.

Länsstyrelsen i Stockholms län anför att det synes lämpligt att från fångvårdsstyrelsen
och byggnadsstyrelsen till länsstyrelserna överflytta bestyret
med fastställande av ritningar för häkten, under förutsättning att byggnadsstyrelsen
även i fortsättningen tillhandahåller normalritningar. Länsstyrelsen
förutsätter härvid att länsstyrelserna i svårbedömda fall samråder
med byggnadsstyrelsen och fångvårdsstyrelsen. Även länsstyrelsen i Jämtlands
län och statsåklagaren i Göteborg uttalar sig på liknande sätt.

Socialstyrelsen finner det vara av särskilt intresse att enligt förslaget en
särskild befattningshavare i inrikesdepartementet skall avdelas för handläggningen
av hithörande frågor. Spörsmålet rörande denne tjänstemans
kompetens och arbetsuppgifter har av utredningen lämnats öppet. Enligt
socialstyrelsens mening bör han fungera som inspektör med tämligen vittgående
befogenheter och vara väl förtrogen med socialvårdens olika uppgifter.
I^änsstyrelsen i Jämtlands län och föreningen Sveriges häradshövdingar
tillstyrker förslaget i denna del.

Även fångvårdsstyrelsen tillstyrker att en särskild inspektörstjänst inrättas
med i huvudsak de uppgifter som i betänkandet angivits. Styrelsen
ifrågasätter dock, om det icke skulle te sig rätt främmande för svensk
statsförvaltning att placera befattningshavaren i kanslihuset (jfr t. ex. statens
inspektör för skolor tillhörande barna- och ungdomsvården, överinspektören
för sinnessjukvården och inspektören för blindundervisningen).
Lämpligare torde vara att knyta befattningshavaren till ett centralt verk.
På denna befattningshavare torde vid ett genomförande av utredningens
förslag om decentralisering av bestyret med godkännande av ritningar till
häkten och arrester böra ankomma att lämna de centrala anvisningar, som
i sådant fall torde bli erforderliga. Sveriges advokatsamfund uttalar sig på
liknande sätt.

Överståthållarämbetet förklarar sig icke lia kunnat taga ställning (ill
förslaget i denna del, då den föreslagna befattningshavarens arbetsuppgifter
och befogenheter icke närmare beskrivits.

Länsstyrelsen i Kronobergs län ställer sig tveksam till förslaget på denna
punkt. Vad som erfordras från de centrala myndigheternas sida är i första
hand ett underlättande av möjligheterna att uppföra nya tidsenliga förvaringslokaler.
Svenska psykiatriska föreningen ifrågasätter starkt behovet

Kungl. Maj. ts proposition nr 68 år 1958

och lämpligheten av en sådan centralisering och förmenar, att ledningen
och övervakningen bör kunna fullt tillfredsställande och ofta smidigare
ombesörjas av länsstyrelserna och landsfogdarna. Statskontoret kan icke
finna skäl föreligga för den föreslagna centraldirigeringen av verksamheten.

Stockholms rådhusrätt anför att utredningsmannen icke har funnit skäl
att, såsom riksdagen ifrågasatt, föreslå skärpta bestämmelser för landsfogdarna
om tillsyn av förvaringslokalerna. Han har ansett detta onödigt
med hänsyn till de framlagda förslagen om skärpning av bestämmelserna
om lokalernas beskaffenhet och utrustning och om medverkan av läkare i
tillsynen över de omhändertagna samt till vad han anfört om särskild
tillsyn från inrikesdepartementet. Rådhusrätten kan icke finna att läkarens
medverkan utformats på sådant sätt att den kan antagas medföra
någon mera effektiv tillsyn av lokalerna. Det torde vidare kunna ifrågasättas
om den föreslagna, av utredningsmannen icke närmare behandlade
departementskontrollen kan visa sig verksam i förevarande hänseende. På
grund härav anser rådhusrätten att en intensifiering av den direkta tillsynen
över lokalerna genom landsfogdarna borde vara den lämpligaste åtgärden
för genomförande av de föreslagna förbättringarna. Statsåklagaren i
Stockholm uttalar sig på liknande sätt.

Departementschefen. Enligt bestämmelser i olika författningar äger samhällets
organ i vissa fall omhändertaga enskilda personer. Allt efter anledningen
till omhändertagandet kan dessa fall fördelas på tre huvudgrupper,
nämligen fyllerister, brottsfall och socialfall. Fylleristerna omhändertages,
emedan de i sitt berusade tillstånd utgör en fara för sig själva och
andra. Brottsfallen omhändertages — genom anhållande eller häktning —
på grund av misstanke om brott. Socialfallen omhändertages i allmänhet
i avbidan på att vård skall beredas dem; de viktigaste kategorierna är alkoholister
och sinnessjuka.

Det faktiska frihetsberövandet sker som regel genom polismyndighets
försorg. Den omhändertagne föres till särskild förvaringslokal och får
stanna där i avbidan på lagföring, beslut om intagning å anstalt eller sjukhus
eller annan åtgärd. De lokaler, som användes för dylik tillfällig förvaring,
är av fyra slag, nämligen fångvårdsanstalts häktesavdelning, häradshäkte
(häradsfängelse), stadshäkte (stadsfängelse) och polisarrest.

Fångvårdsanstalternas häktesavdelningar är, liksom fångvården i övrigt,
en statlig angelägenhet. Att hålla häradshäkten och stadshäkten ankommer
på tingslag och vissa städer. För ombesörjandet av polisarrest svarar
polisdistriktet, vilket kan utgöras av kommun, del av kommun eller kommunalförbund.

Frågan, i vilket av nämnda slag av lokaler som en viss kategori av omhändertagna
skall förvaras, är — med undantag för häktade — i stort sett
oreglerad, och även beträffande tingslagens, städernas och polisdistriktens
skyldigheter att i sina förvaringslokaler mottaga och underhålla omhändertagna
personer saknas uttömmande bestämmelser. I praktiken förvaras

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1958

flertalet häktade å fångvårdsanstalternas häktesavdelningar, men häktade
personer kan också förvaras i liäradshäkte eller stadshäkte eller, om domstolen
har förordnat att med den häktades överförande till allmänt häkte
skall tills vidare anstå, i polisarrest. Övriga grupper av omhändertagna fördelas
i huvudsak på häradshäkten, stadshäkten och polisarrester, varvid polisarresterna
svarar för det allra största antalet fall. Särskilt liäradshäklena
användes icke sällan jämväl såsom polisarrester, med eller utan uttryckligt
avtal härom mellan lokalernas huvudmän.

Den utredning som nu, på riksdagens begäran, verkställts av särskild utredningsman
har avsett de omhändertagnas behandling, beskaffenheten och
utrustningen av häradshäkten, stadshäkten och polisarrester samt frågan
vilka olika slag av lokaler som kan anses lämpliga för skilda kategorier av
omhändertagna. Utredningen har funnit, att inom hela detta område erfordras
en genomgripande omdaning på grundval av en långsiktig planering;
bl. a. har utredningen ifrågasatt, om icke de nuvarande slagen av
förvaringslokaler borde i väsentlig omfattning ersättas med andra inrättningar,
och förordat ytterligare utredning härom. I avbidan på en sådan
reform har utredningen emellertid föreslagit, att bestämmelserna om de
omhändertagnas behandling skall moderniseras samt att nya bestämmelser
skall meddelas angående beskaffenheten och utrustningen av häradshäkten,
stadshäkten och polisarrester.

De nu befintliga slagen av förvaringslokaler är i huvudsak avsedda för
personer som omhändertages på grund av misstanke om brott eller med
anledning av att de uppträder berusade på allmän plats. Genom att det
faktiska omhändertagandet även i fråga om socialfallen vanligen ombesörjes
av polismyndighet har förvaringslokalerna — med undantag för fångvårdsanstalternas
häktesavdelningar — emellertid kommit att användas
jämväl för detta klientel. Medan beträffande det egentliga polisklientelet
vårdbehovet som regel icke spelar en omedelbart dominerande roll, träder
detta i fråga om socialfallen ofta i förgrunden på ett markant sätt. Detta
vårdbehov kan icke på ett tillfredsställande sätt tillgodoses i förvaringslokaler
av nu gängse slag. Det är därför i och för sig mindre lämpligt att
dessa lokaler användes för förvaring, ens under kortare tid, av dylika vårdfall.
Även från andra synpunkter kan kritik riktas mot den nuvarande
lokalorganisationen; sålunda är den föreliggande oklarheten med avseende
på de olika lokaltypernas användningsområden och omfattningen av huvudmännens
skyldigheter ägnad alt medföra olägenheter, och det kan även ifrågasättas,
om uppdelningen av förvaringslokalerna på skilda huvudmän numera
har några vägande skäl för sig.

Det är emellertid icke möjligt att på föreliggande utredningsmaterial taga
ställning till hur förhållandena för framtiden bör ordnas, utan härför kräves
ytterligare överväganden. Det torde vara nödvändigt att avvakta pågående
utredningsarbete på vissa närliggande områden, bl. a. i fråga om polisväsendets
förstatligande samt städernas särskilda skyldigheter och rättigheter
gentemot staten. Härtill kommer att den fortgående moderniseringen
av sinnessjukvården samt uppbyggnaden av psykiatrisk lasarettsvård och

llihang till riksdagens protokoll 1958. 1 sand. 68

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 år 1958

alkoholpolikliniker med särskilda vårdplatser kan komina att minska behovet
att intaga socialfallen i nu avsedda förvaringslokaler ens för kortare
tid. I avbidan på en mera genomgripande reform är det emellertid angeläget
att utan dröjsmål få till stånd en bättre ordning inom ramen för den
nuvarande organisationen. För de åtgärder som sålunda nu bör vidtagas
synes utredningens förslag kunna i huvudsak tjäna såsom grundval. Jag
vill alltså förorda att bestämmelser utfärdas med syfte dels att få till stånd
en enhetlig reglering av behandlingen av de olika personkategorier som kan
tillfälligt omhändertagas genom myndighets försorg och dels att, med bibehållande
i stort sett av nuvarande organisation, förbättra förvaringslokaiernas
beskaffenhet och utrustning.

Vad angår principerna för de intagnas behandling torde ej kunna riktas
några väsentliga erinringar i sak mot de nuvarande bestämmelserna, vilka
huvudsakligen återfinnes i strafflagens promulgationslag samt i två
åren 1934 och 1946 utfärdade kungörelser. De behöver emellertid överses,
samordnas och systematiseras. Jag föreslår, att i en lag om behandling av
personer, som intagits i häkte eller arrest, upptages de generella och grundläggande
reglerna i förevarande hänseende. I lagen bör sålunda fastslås att
den intagne skall behandlas på sådant sätt att skadliga verkningar av frihetsförlusten
undvikes, att erforderlig hänsyn skall tagas till ålder, kön
och hälsotillstånd och att som princip endast en intagen må förvaras i
varje rum. Vidare bör upptagas regler bl. a. om visitation av den intagne
samt om de principer som bör gälla beträffande rätt för den intagne att
mottaga underhåll och bekvämlighet utöver vad som eljest bestås honom,
att avsända eller mottaga brev eller annan försändelse och att mottaga besök.
De närmare föreskrifter angående frågor av ordningskaraktär som kan
vara erforderliga och som tid efter annan kan vara i behov av jämkning,
torde få utfärdas i en särskild tillämpningskungörelse.

Beskaffenheten av de förvaringslokaler varom här är fråga har länge
varit föremål för uppmärksamhet. Sålunda utfärdades år 1925 en kungörelse
avseende härads- och stadshäkten, vilken år 1934 ersattes med en
kungörelse avseende såväl härads- och stadshäkten som polisarrester. Sistnämnda
kungörelse gäller fortfarande. Justitieombudsmannen har, såsom
framgår av den föregående redogörelsen, behandlat hithörande spörsmål i
sina till 1934 och 1951 års riksdagar avgivna ämbetsberättelser, och motioner
i ämnet har väckts bl. a. vid 1951 års riksdag. I sin till 1951 års riksdag
avgivna ämbetsberättelse redogjorde justitieombudsmannen för en under
år 1950 av honom företagen utredning rörande härads- och stadshäktena
samt polisarresterna i riket. Utredningen gav vid handen att dessa lokaler
var behäftade med mycket allvarliga brister i hygieniskt avseende. De remissyttranden
som avgivits i anledning av det nu avgivna betänkandet
visar, att så fortfarande är fallet, även om på sina håll en förbättring har
ägt rum.

Det måste nu i första hand tillses att skäliga anspråk på sundhet hos förvaringslokalerna
tillgodoses. Lokalerna måste vara i sådant skick, att de
omhändertagna icke genom förvaringen utsättes för vare sig fysiskt men

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1958

eller starkare psykiskt tryck än som är oundvikligen förknippat med själva
frihetsförlusten. Detta är det minimikrav som överallt måste uppfyllas.
Samtidigt bör givetvis eftersträvas, att lokalerna erhåller en standard som
icke blott uppfyller minimikravet utan även därutöver tillfredsställer rimliga
anspråk på bekvämlighet samt att det finns förvaringsrum av olika
typer, avpassade för olika kategorier av intagna; det är sålunda icke lämpligt
exempelvis att rum, som inrättats med tanke på förvaring av fyllerister,
användes för andra kategorier, och för förvaring av vårdbeliövande
alkoholister och sinnessjuka är speciellt inredda rum önskvärda. Av vikt är
också att antalet förvaringsrum ökas i sådan grad, att principen att icke
mer än en person bör förvaras i varje rum verkligen som regel kan upprätthållas.
Avsevärda förbättringar torde mångenstädes kunna uppnås med relativt
små medel. Främst kommer härvidlag en byggnadsteknisk översyn av
lokalerna samt ett förnyande och kompletterande av deras inredning i fråga.

Vid omarbetningen av de nu gällande författningsbestämmelserna om förvaringslokalernas
beskaffenhet och utrustning bör först och främst beaktas
innehållet i den lagliga skyldigheten att hålla den ojämförligt största gruppen
av dylika lokaler, nämligen polisarresterna. I fråga om polisarrester gäller
enligt uttryckliga lagstadganden, att det åligger polisdistriktet att i erforderlig
omfattning ombesörja arrestlokal samt att länsstyrelsen icke kan inskrida
med mindre den finner att polisdistriktet uppenbarligen åsidosätter
sina åligganden i sådant hänseende. Hurudana polisarrester som erfordras,
bedömes alltså i första hand av polisdistriktet självt. Det synes åtminstone
för närvarande icke böra ifrågakomma att i princip inskränka polisdistriktens,
d. v. s. i praktiken kommunernas, självbestämmanderätt på denna
punkt i vidare mån än som må anses redan ha skett genom nuvarande bestämmelser.
De nya författningsbestämmelserna rörande polisarrester torde
därför liksom 1934 års kungörelse få begränsas till sådana föreskrifter som
erfordras för att den förut angivna minimistandarden i hygieniskt avseende
skall uppnås, och några särskilda föreskrifter rörande beskaffenheten av
förvaringsrum, som avses för speciella kategorier av omhändertagna, bör i
princip ej upptagas. Beträffande härads- och stadshäkten torde enahanda
bestämmelser om beskaffenhet och utrustning böra gälla som för polisarrester.
Det får ankomma på förvaringslokalernas kommunala huvudmän att
självmant ombesörja, att lokalerna erhåller önskvärd standard utöver minimistandarden.

Vid sidan av författningsbestämmelserna bör — liksom nu är fallet beträffande
polisarrester — finnas typritningar och tekniska anvisningar, som
skall tjäna till ledning vid byggandet och inredandet av förvaringslokaler.
Dessa ritningar och anvisningar torde få utarbetas av byggnadsstyrelsen och
fångvårdsstyrelsen i samråd.

För att arbetet på en förbättring av förvaringslokalerna skall bedrivas med
kraft torde det vara erforderligt att skärpa tillsynen över att gällande bestämmelser
rörande lokalernas beskaffenhet och utrustning efterleves. Enär
på de ifrågavarande lokalerna måste, utöver de hygieniska kraven, ställas det

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1958

anspråket att de medger en säker förvaring av de intagna och i övrigt är
ändamålsenliga från polisens och vaktpersonalens synpunkter, ter det sig
naturligt att tillsyn äger rum från såväl hälsovårdsmyndigheternas som
polismyndigheternas sida. Så är för närvarande också förhållandet, i det
att förvaringslokalerna omfattas av den på förste provinsialläkare — och
med sådan jämställd förste stadsläkare •— samt hälsovårdsnämnd ankommande
hygieniska tillsynen inom respektive verksamhetsområden och därjämte
är föremål för tillsyn av länsstyrelsen och under länsstyrelsen lydande
polischefer. Denna anordning bör i princip bibehållas. Den erforderliga
skärpningen av tillsynen torde lämpligen kunna ske främst genom att en
vidsträcktare inspektionsskyldighet ålägges förste provinsialläkare resp.
förste stadsläkare samt landsfogde ävensom — i stad som är undantagen
från området för landsfogdes polisverksamhet — polismästare. Det bör sålunda
ankomma på dessa befattningshavare att minst vartannat år inspektera
förvaringslokalerna ävensom att till länsstyrelsen avgiva särskild rapport
om inspektionen. Vidare torde den skyldighet att fastställa ritningar
beträffande härads- och stadshäkten, vilken nu åvilar fångvårdsstyrelsen
och byggnadsstyrelsen gemensamt, böra överflyttas till länsstyrelserna och
utvidgas till att avse jämväl polisarrester. En på angivet sätt skärpt tillsyn
från både hälsovårdsmyndigheter och polismyndigheter torde åtminstone
tills vidare få antagas vara tillfyllest. Fångvårdsstyrelsens befattning med
tillsynen över stads- och häradshäkten torde i sin helhet böra upphöra.

Bestämmelserna om hur härads- och stadshäkten samt polisarrester skall
vara anordnade och utrustade liksom om tillsynen över lokalerna torde i likhet
med vad hittills skett kunna utfärdas i administrativ ordning. Med hänsyn
till att det här är fråga om att reglera förhållanden, som innebär ekonomiska
förpliktelser för tingslag, städer och polisdistrikt, torde dock riksdagen
böra beredas tillfälle att yttra sig i fråga om bestämmelsernas huvudsakliga
innehåll.

IV. Specialmotivering till författninggförslagen

Enligt de synpunkter som anförts i det föregående har upprättats dels
förslag till lag om behandling av personer, som intagits i häkte eller arrest
dels ock förslag till kungörelse med vissa föreskrifter angående häradshäkten,
stadshäkten och polisarrester. Beträffande innehållet i förslagen får
jag, utöver vad som framgår av den tidigare framställningen, anföra följande.

Förslaget till lag om behandling av personer, som intagits i häkte eller arrest

1 §•

Förevarande paragraf saknar motsvarighet i nu gällande bestämmelser.

Utredningen. I 1 § av utredningens förslag upptages stadgande att, om
någon på grund av misstanke om brott eller av annan anledning har omhändertagits
i fångvårdsanstalts häktesavdelning eller i härads- eller stads -

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1958

häkte eller polisarrest, betäffande hans behandling skall gälla vad i fortsättningen
av lagen föreskrives.

I sin motivering till 1 § anför utredningen, att lagens tillämpningsområde
avgränsas i denna paragraf. Lagen avses skola gälla såväl genom häktning
eller anhållande omhändertagna brottsfall som övriga fall av olika
slag, vilka jämlikt stadgande i lag tillfälligt omhändertagits och därefter
intagits i fångvårdsanstalts häktesavdelning eller i härads- eller stadshäkte
eller polisarrest. Lagen avses sålunda icke skola gälla häktad eller annan
omhändertagen, som t. ex. förvaras på sjukhus.

Utredningen förklarar sig vara medveten om att det ur psykologisk synpunkt
kan vara diskutabelt att som här skett skapa gemensamma regler
för dem som häktats eller anhållits för brott och övriga tillfälligt omhändertagna.
De problem, som ett tillfälligt omhändertagande skapar, är dock
i stort sett lika för de olika personkategorier varom här är fråga. Det gäller
ju också ett omhändertagande av i allmänhet relativt kort varaktighet.
Vid översynen av behandlingsreglerna har utredningen dessutom eftersträvat
att giva dem en utformning, som överensstämmer med humanitetskraven.
Olikheter ur formell synpunkt i de omhändertagnas ställning har icke
annat än på enstaka punkter inverkat på innehållet i dessa regler.

Vidare framhåller utredningen att i den mån tillfälligt omhändertagande
sker på fångvårdsanstalt placeras de omhändertagna — i huvudsak häktade
och i förvar tagna utlänningar — på särskild häktesavdelning. I fråga om
fångvårdsanstalt har lagens tillämpning enligt utredningens förslag därför
begränsats till intagna å häktesavdelning. På sådana intagna är straffverkställighetslagen
ej tillämplig.

Yttrandena. Länsstyrelsen i Malmöhus län yttrar att det icke synes kunna
göras någon vägande invändning mot att samma behandlingsbestämmelser
i princip gäller för alla kategorier av omhändertagna. Detta stämmer
väl överens med den humanisering i fråga om behandling av för brott omhändertagna
som alltmer genomföres. Rådhusrätten i Malmö uttalar sig
på liknande sätt.

överståthållarämbetet anför däremot att lagförslaget synes alltför mycket
vara präglat av en strävan att skapa för alla kategorier omhändertagna
generellt gällande regler, något som synes stå i visst motsatsförhållande
till utredningens starka understrykande av önskemålet av att vid förvaringen
taga hänsyn till de olika skäl som föranlett omhändertagandet. Det
torde därför vara nödvändigt alt i större omfattning än utredningen föreslagit
tillskapa olika regler. Stockholms rådhusrätt ifrågasätter, huruvida
gemensamma föreskrifter skall meddelas för å ena sidan på grund av misstanke
om brott omhändertagna personer och å andra sidan av annan anledning
omhändertagna. Utredningsmannen har själv påvisat, att det av
många skäl är angeläget att bestämd skillnad göres mellan dessa båda kategorier
omhändertagna. Kriminalpolisintendenten i Stockholm anser att
vissa av de i häkteslagen intagna bestämmelserna bör gälla endast för stadsoch
häradshäktcn samt fångvårdsanstalternas häktesavdelningar. Länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län uttalar sig i samma riktning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1958

Poliskammaren i Göteborg anför att termen »omhändertaga» vid frihetsberövanden
hittills har reserverats för andra än gripna, anhållna och
häktade. Det synes poliskammaren därför lämpligt att denna term i 1 § häkteslagen
och annorstädes i förslagen ersättes med annat ord.

Departementschefen. Utredningens förslag innebär i princip att gemensamma
regler skall gälla för behandlingen av tillfälligt omhändertagna personer
som förvaras i fångvårdsanstalts häktesavdelning eller i härads- eller
stadshäkte eller polisarrest, oavsett till vilken kategori den omhändertagne
hör med hänsyn till grunden för omhändertagandet. Under remissbehandlingen
har från några håll invänts, att större hänsyn borde tagas till de
olika skäl som föranlett omhändertagandet.

Det är angeläget att tillfälligt omhändertagna personer erhåller en behandling
som i möjligaste mån anpassas med hänsyn till de skäl som föranlett
omhändertagandet och till vederbörandes individuella förhållanden i
övrigt. De problem av principiell art, som ett tillfälligt omhändertagande
skapar, är emellertid — såsom utredningen anfört — i väsentliga delar likartade
för olika kategorier av omhändertagna. Lagen bör i huvudsak endast
taga sikte på dessa principiella spörsmål, och mera detaljerade föreskrifter
får upptagas i tillämpningskungörelsen. Lagens regler torde därför
utan olägenhet kunna göras tillämpliga å alla kategorier av intagna. I tilllämpningskungörelsen
kan, i den mån det finnes erforderligt, differentiering
ske mellan olika kategorier.

Utredningen har i sina författningsförslag använt ordet »omhändertagen»
för att beteckna person som förvaras i de i förevarande paragraf omförmälda
lokalerna, och i förslaget till 1 § talar utredningen om den som
»omhändertagits» i dylik lokal. »Omhändertaga» leder emellertid närmast
tanken till det faktiska gripandet, som ju sker utanför lokalen, och brukar
dessutom — såsom en remissinstans framhållit — icke användas om, personer
som berövas friheten på grund av misstanke om brott. I stället torde
uttrycket »intagen» böra användas. Härigenom uppkommer terminologisk
överensstämmelse med straffverkställighetslagen på denna punkt.

Uttrycket »fångvårdsanstalts häktesavdelning» är på grund av organisatoriska
olikheter mellan fångvårdsanstalterna icke fullt entydigt. Uttrycket
torde dock av praktiska skäl få användas i lagtexten. Självfallet skall lagens
bestämmelser icke tillämpas å sådana i fångvårdsanstalt intagna personer
som undergår frihetsstraff eller annan brottspåföljd som avses i straffverkställighetslagen.
Däremot är lagen tillämplig å personer som icke undergår
sådan verkställighet men som förvaras annorstädes i anstalten än i en särskilt
avgränsad häktesavdelning.

2 §•

Förevarande paragraf motsvarar närmast SP 19 § 21 första punkten samt
1 § första stycket och 11 § i kungörelsen den 21 juni 1946 med vissa bestämmelser
angående häktad.

Kungl. Maj. ts proposition nr 68 år 1958

SP 19 § 21 första punkten innehåller bestämmelse att häktad person,
om han ej kan säkert vårdas utan särskilt fängsel, må därmed beläggas,
dock ej annorlunda eller på längre tid än säkerheten fordrar.

I 1 § första stycket i 1946 års kungörelse stadgas att häktad är, med iakttagande
av vad i SP 19 § 21—28 är stadgat, underkastad de inskränkningar
i friheten, vilka är påkallade med hänsyn till ordning och säkerhet inom
anstalten samt häktningens syfte. Vidare föreskrives att häktad är skyldig
att ställa sig till efterrättelse för anstalten gällande ordningsregler ävensom
de föreskrifter och tillsägelser som meddelas av anstaltens personal. I 11 § i
samma kungörelse stadgas att, om häktad har belagts med fängsel, anteckning
om sådan åtgärd skall göras i särskild liggare.

I förevarande sammanhang må jämväl erinras om innehållet i 24 kap. 11 §
rättegångsbalken och 13 § i allmänna polisinstruktionen. Enligt dessa författningsrum
må den anhållne eller omhändertagne ej underkastas annan
inskränkning i sin frihet än som påkallas av ändamålet med anhållandet
eller omhändertagandet, ordningen på förvaringsplatsen eller allmän säkerhet.

Utredningen. I 2 § i utredningens förslag återfinnes stadgande, att omhändertagen
icke må underkastas annan inskränkning i sin frihet än som påkallas
av ändamålet med omhändertagandet, ordningen i förvaringslokalen
eller allmän säkerhet. Vidare föreskrives att, om det finnes erforderligt att
belägga omhändertagen med fängsel, anteckning om åtgärden skall göras i
särskild liggare.

I motiveringen till sitt förslag anför utredningen, att de i första punkten
av paragrafen uppdragna gränserna för frihetsinskränkningarna helt överensstämmer
med vad som stadgas i 24 kap. 11 § rättegångsbalken i fråga
om för brott anhållna samt med 13 § allmänna polisinstruktionen i fråga
om personer, som stör allmän ordning och därför tillfälligt omhändertagits.
Nyssnämnda stadganden bör emellertid enligt utredningens mening bibehållas
oförändrade, emedan de äger tillämpning även på omhändertaganden
utanför de lokaler, som avses i häkteslagen.

Utredningen framhåller, att häkteslagens bestämmelser är avsedda att reglera
intensiteten i frihetsinskränkningen men ej dess varaktighet. Regler
om längden av frihetsberövande! finnes i fråga om för brott häktade och
anhållna i rättegångsbalken. Beträffande övriga personkategorier finnes i
allmänhet inga sådana regler. I den mån regler saknas härom ligger det i
sakens natur att frihetsinskränkningen ej får pågå längre än ändamålet
med omhändertagandet motiverar. Den omhändertagnes ovisshet om vad
som väntar honom eller om tidpunkten för en viss behandlings påbörjande
medför ej sällan, att han blir orolig med ökade svårigheter att vårda honom
under väntetiden som följd. Det är därför enligt utredningens mening
ett intresse ur både den omhändertagnes och vaktpersonalens synpunkt, att
tiden för omhändertagandet ej blir längre än som är oundgängligen nödvändigt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1958

Ofta är den omhändertagnes snabba placering, t. ex. på sinnessjukhus
eller vårdanstalt för alkoholmissbrukare, direkt beroende av en läkarundersökning
och dess resultat. En så god läkarservice vid häkten och arrester
som möjligt bör enligt utredningen därför eftersträvas (jfr 5 § i utredningens
lagförslag), i mera folkrika polisdistrikt genom anställande av särskild
polisläkare. Det gäller ej endast att läkare så snart som möjligt infinner sig
för att företaga erforderlig undersökning utan också att läkarens arbete så
mycket som möjligt underlättas (t. ex. genom tillgång i häkte eller arrest
till de vanligast förekommande blanketterna, läkares enklare instrument
och Övriga hjälpmedel etc.). Är beslut meddelat om den omhändertagnes
placering men saknas för tillfället ledig plats vid den vårdanstalt, dit han
skall överföras, är det angeläget att fortlöpande kontakt uppehälles under
väntetiden mellan den som förestår häktet eller arresten och vederbörande
vårdanstalt, där platstillgången ej sällan växlar relativt snabbt. Utredningen
uttalar, att i vissa fall torde genom förhandling förtursrätt för »polisfalb
kunna medgivas, särskilt om den ordningen införes, att visst antal platser
alltid skall hållas speciellt reserverade för dylika fall (jfr 72 § sinnessjukstadgan,
där sådan förtursrätt direkt stadgas för uppenbart farliga sinnessjuka).

Utredningen anför vidare att om viss handling, som är erforderlig för meddelande
av beslut rörande den omhändertagne (t. ex. prästbevis), icke skulle
inkomma inom rimlig tid, den som handlägger ärendet bör söka påskynda
handlingens anskaffande och i övrigt medverka till att ett så snabbt avgörande
som möjligt kommer till stånd. Även den som förestår häkte eller
arrest kan medverka härtill genom fortlöpande kontakt med den beslutande
myndigheten.

Med begreppet fängsel avses enligt utredningen icke endast bojor av lämplig
konstruktion utan liksom i 81 § straffverkställighetslagen även andra
tekniska hjälpmedel, exempelvis s. k. skyddströja. Den allmänna bestämmelsen
att inga andra inskränkningar i friheten får förekomma än som påkallas
av ändamålet med omhändertagandet, ordningen i förvaringslokalen
eller allmän säkerhet gäller även befogenheten att använda fängsel. Sådant
får sålunda icke användas pa annat sätt eller under längre tid än säkerheten
verkligen påkallar. Bestämmelsen om att anteckning i särskild liggare skall
göras, då fängsel kommit till användning, syftar till att bereda tillsynsorganen
möjlighet att kontrollera i vilka fall, när, hur länge och under vilka
omständigheter tvångsmedel av här förevarande slag begagnats och får därigenom
en återhållande effekt.

Någon särskild bestämmelse angående skyldighet för omhändertagen alt
iakttaga ordningsregler o. dyl. motsvarande den bestämmelse härom, som
finns intagen i 1 § i 1946 års kungörelse, har utredningen ej ansett behövlig.
En sådan bestämmelse skulle enligt utredningens mening fordra regler
jämväl rörande påföljd vid överträdelse av bestämmelsen. För ordningens
upprätthållande torde stadgandet i 5 kap. 10 § strafflagen samt ett flertal

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1958

ordningsfräinjande stadganden i häkteslagen vara tillfyllest. En höjning av
förvaringsutrymmenas standard torde dessutom av psykologiska skäl i sin
mån bidraga till bevarande av lugn och ordning inom förvaringslokalerna.

Yttrandena. Beträffande första punkten i utredningens förslag anför polismästaren
i Uppsala att det i fråga om vården av omhändertagna i en polisarrest
icke kan bli tal om annat än en rutinmässig behandling och att det
därför synes vara att föredraga, att de stadganden som här kan anses påkallade
erhåller en positiv formulering i stil med vad som förekommer i
1 § i 1946 års kungörelse.

Vad angår den av utredningen föreslagna bestämmelsen, att anteckning
om användande av fängsel skall göras i särskild liggare, yttrar Gotlands
länsavdelning av föreningen Sveriges landsfiskaler att stadgande härom är
överflödigt, då något missbruk av fängselbeläggning såvitt är känt icke förekommit
och ej heller för framtiden torde behöva befaras. Jämväl landsfiskalen
i Åseda distrikt anser, att den föreslagna bestämmelsen om anteckning
i särskild liggare torde sakna praktisk betydelse. Då skyldighet redan
nu torde föreligga att anteckna dylika tvångsmedel i förundersökningsprotokoll
synes bestämmelsen böra utgå, åtminstone i vad densamma avser
polisarrester.

Landsfogden i Norrbottens län yttrar, att det torde vara synnerligen ovanligt
att fängsel användes i arrestlokal. Det synes knappast vara praktiskt
nödvändigt att för detta ändamål upprätta en särskild liggare. Lämpligare
synes vara att protokoll upprättas med anteckning om tiden för användning
av fängsel och de närmare orsakerna därtill. Ett exemplar av protokollet
bör översändas till länspolischefen eller länsstyrelsen i länet. Landsfiskalen
i Ljungby distrikt anför, att det inom polisdistrikten numera i allmänhet
finnes polisassistent, som torde få anses besitta sådant omdöme, att beläggning
med fängsel ej vidtages utan noggrann prövning. I stället bör därför
föreskrivas, att beläggande av omhändertagen med fängsel ej får ske utan
medgivande av vederbörande polisassistent.

Länsstyrelsen i Örebro län uppehåller sig vid utredningens uttalande, att
bestämmelsen om anteckning i särskild liggare beträffande användning av
fängsel syftar till att bereda tillsynsorganen kontrollmöjlighet och därigenom
får en återhållande effekt. Länsstyrelsen vill ej förneka varje behov av
dylik efterkontroll, som förutsättes kunna ske med verklighetssinne och
beaktande av den föreliggande situationens samtliga sidor, varför länsstyrelsen
ej heller yrkar någon ändring härvidlag. Vad länsstyrelsen klart vill
uttala är däremot, att polisman eller annan föreståndare för häkte eller
arrest, som i eu besvärlig, sällan förekommande situation gör sin plikt efter
bästa förstånd och därvid nödgas tillgripa fängsel, skall vara fredad från
alltför välvis efterklokhet, utövad från ett lugnt skrivbord, liksom från
misstanke för att sakna social känsla, hand med ungdom, psykologisk blick
o. s. v., vilket allt kan bli av betydelse i en framtid, då fråga uppkommer
om polismannens befordran. Risk synes länsstyrelsen föreligga för att den

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1958

återhållande effekten eljest av opportunitetsskäl blir för stor — till skada
för den omhändertagne själv eller för syftet med omhändertagandet.

Stockholms rådhusrätt finner för sin del bestämmelser om skyldighet för
omhändertagen att iakttaga ordningsregler o. dyl. icke vara opåkallade, då
sådana bestämmelser torde vara av betydelse för personalens möjligheter att
ingripa rättande mot omhändertagna. Hovrätten över Skåne och Blekinge
ifrågasätter, om icke möjlighet bör skapas att på lämpligt sätt reagera mot
omhändertagen, vilken uppför sig olämpligt, t. ex. med indragning av någon
eller några av de förmåner som i 7 och 10 §§ i utredningens förslag tillförsäkras
omhändertagen. Rådhusrätten i Malmö uttalar sig på liknande sätt.

Departementschefen. I förevarande paragraf torde i enlighet med utredningens
förslag böra fastslås, att intagen ej må underkastas annan inskränkning
i sin frihet än som påkallas av ändamålet med intagningen, ordningen i
förvaringslokalen eller allmän säkerhet. Därjämte synes böra utsägas, att
den intagne jämväl i övrigt skall behandlas på sådant sätt att skadliga verkningar
av frihetsförlusten undvikes. Däremot torde det ej vara behövligt
att i själva lagen upptaga regler om den intagnes beläggande med fängsel. Av
de i paragrafen upptagna allmänna föreskrifterna följer, att fängsel icke
får användas på annat sätt eller under längre tid än som verkligen påkallas
av ändamålet med intagningen eller ordning och säkerhet. Såsom utredningen
anfört torde det från kontrollsynpunkt vara lämpligt att särskilda anteckningar
göres om användande av fängsel. Närmare föreskrifter härom
torde få upptagas i tillämpningskungörelsen. I densamma bör jämväl meddelas
bestämmelse om skyldighet för intagen att iakttaga ordningsföreskrifter
o. dyl. Något behov av särskilt stadgande om påföljd vid överträdelse av
bestämmelsen synes däremot knappast föreligga. Även utan dylikt stadgande
torde visst utrymme finnas för beaktande av den intagnes uppförande
under förvaringstiden, när fråga uppkommer huruvida sådana särskilda
förmåner som omnämnes i 7 § kan utan olägenhet medgivas honom. 3

3 §•

Förevarande paragraf motsvarar SP 19 § 21 andra punkten, 3 § andra
punkten i kungörelsen den 4 maj 1934 med vissa föreskrifter angående förvaring
av personer i härads- och stadsfängelser samt polisarrester ävensom
2 § i kungörelsen den 21 juni 1946 med vissa bestämmelser angående häktad.

I SP 19 § 21 andra punkten stadgas, att kroppsrannsakan må företagas
å häktad person till utrönande om han har något på sig, varav säkerheten i
häktet eller under hans forslande kan äventyras.

3 § andra punkten i 1934 års kungörelse innehåller föreskrift, att kroppsvisitation
å kvinna skall förrättas av kvinna eller av läkare.

I 2 § första stycket i 1946 års kungörelse stadgas, att häktad skall visiteras,
att visitation skall verkställas med nödig hänsyn, att annan befattningshavare
än den som verkställer visitationen om möjligt skall vara närvarande
samt att visitation av kvinna skall verkställas av kvinnlig befattningsha -

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1958

vare. Andra stycket av samma paragraf upptager bestämmelse att den häktade
skall till anstaltens vård överlämna de penningmedel, värdesaker och
legitimationshandlingar som han medför samt tillhörigheter som han med
hänsyn till ordning och säkerhet inom anstalten icke bör inneha.

Utredningen. Utredningen har i 3 § första stycket av sitt förslag upptagit
stadgande att den omhändertagne skall kroppsvisiteras vid ankomst till förvaringslokalen
samt att därvid skall iakttagas all den personliga hänsyn
som är möjlig utan hinder för åtgärdens behöriga genomförande. I andra
stycket föreskrives, att vid visitationen om möjligt annan person än den som
verkställer åtgärden skall vara närvarande samt att visitation av kvinna
skall förrättas av kvinna eller läkare. I tredje stycket stadgas, att tillhörigheter
som kan erfordras för omhändertagens identifiering eller kan äventyra
ordning eller säkerhet under hans vistelse i förvaringslokalen eller under
hans transport till eller från sådan lokal skall i samband med visitationen
fråntagas honom samt att sådan egendom skall för hans räkning förvaras
av den som förestår förvaringslokalen.

I motiveringen till denna paragraf anför utredningen, att den anser en regel
om obligatorisk kroppsvisitation vara påkallad av säkerhetsskäl. Visitation
skall ske vid »ankomst till förvaringslokalen». Med detta uttx-yck åsyftas
enligt utredningen även sådana tillfällen, då omhändertagen återkommer
till förvaringslokalen efter att ha tillfälligt, t. ex. för rannsakning, lämnat
densamma. Redan det skälet, att de omhändertagna kan ha stora penningsummor
eller andra värden förvarade i kläderna, motiverar att kroppsvisitation
om möjligt företages i två befattningshavares närvaro till bestyrkande
av vad som blivit tillvarataget vid visitationen. I icke så få fall torde
personalbrist omöjliggöra detta. I dessa fall kan annan lämplig person såsom
vittne ersätta en av befattningshavarna. Endast då verkligt hinder föreligger
att företaga visitationen i annan persons närvaro må undantag från
denna regel ifrågakomma.

Utredningen anför vidare att tredje stycket i utredningens förslag till 3 §
innebär en viss uppmjukning av gällande bestämmelse i 2 § i 1946 års kungörelse.
Det lägges sålunda enligt det föreslagna stadgandet — bortsett från
identifieringshandlingar —- i viss mån i visitationsförrättarens hand att med
hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall avgöra vilka tillhörigheter
som skall fråntagas den omhändertagne. Tillhörigheter, som kan äventyra
ordning och säkerhet under transport från en förvaringslokal till en annan
eller från förvaringslokal till domstol eller annan myndighet, t. ex. länsstyrelse
vid förhör med omhändertagen alkoholmissbrukare, och från myndighet
åter till förvaringslokal, skall också fråntagas den omhändertagne. Den
långvariga praxis alt hängslen och livrem eller skärp, vilka persedlar visat
sig särskilt lämpade att använda för självmord genom hängning eller vid
rymningsförsök, omhändertages torde alltfort böra strikt tillämpas. Likaså
skall enligt utredningen självfallet sådana föremål som knivar och skjutvapen
undantagslöst tillvaratagas. Hos den omhändertagne anträffade pen -

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1958

ningmedel torde också i de flesta fall lämpligen böra fråntagas honom, över
omhändertagen egendom bör upprättas förteckning — lämpligen i särskild
liggare — som undertecknas av visitationsförrättaren. När egendomen sedermera
återlämnas till den omhändertagne, bör detta enligt utredningens
mening ske mot kvittering på nämnda förteckning.

Yttrandena. Poliskammaren i Göteborg anför att termen »kroppsvisitation»
för undvikande av sammanblandning med den straffprocessuella termen
med samma benämning lämpligen bör utbytas mot förslagsvis »avvisitering»,
vilket ord mestadels i dagligt tal användes av polispersonalen (i stället
för den mera strikta benämningen kroppsrannsakan). Poliskammaren i
Gävle föreslår beteckningen »säkerhetsvisitation».

Landsfogden i Gotlands län anför, att det givetvis är i princip riktigt att
visitation av kvinna skall förrättas av kvinna eller läkare. Emellertid uppkommer
ofta i mindre polisdistrikt vissa svårigheter i detta hänseende, särskilt
nattetid. Det är — enligt vad landsfogdens erfarenhet utvisar — understundom
omöjligt att nattetid uppdriva en kvinna för att visitera exempelvis
en kvinnlig fyllerist. Läkare åter anser med all rätt att detta är en
uppgift, som icke faller inom ramen för deras verksamhet. Det synes också
obilligt att tvinga en måhända uttröttad tjänsteläkare att avbryta sin
välbehövliga nattvila för att taga sig till polisstationen för detta ändamål. Av
skilda skäl kan man ej heller låta med åtgärden anstå. Med hänsyn till det
nu anförda finner landsfogden det kunna ifrågasättas om icke avsteg från
regeln skall kunna tillåtas, när kvinna eller läkare icke kan anträffas, eller
— beträffande läkare — vill åtaga sig uppgiften. Därest bestämmelse införes
om möjlighet till visitering av kvinna av annan än kvinna eller läkare
bör stadgas skyldighet att därom göra anteckning i den i 2 § i utredningens
förslag omförmälda särskilda liggaren. Länsstyrelsen i Gotlands län ansluter
sig till vad landsfogden i länet sålunda uttalat.

Landsfiskalen i Åseda distrikt anför att bestämmelsen, att visitation av
kvinna skall förrättas av kvinna eller av läkare, bör kompletteras med föreskrift
att exempelvis barnmorska, distriktssköterska eller andra härför
lämpliga personer, anställda av stat och kommun, skall ha skyldighet biträda
med visitering av kvinna. Även bör föreskrift meddelas om den ersättning
som bör utgå härför. Landsfiskalen i Sköllersta distrikt uttalar sig på
liknande sätt.

Förste provinsialläkaren i Gotlands län yttrar att förrättande av visitation
ej lämpligen bör göras till ett tjänsteåliggande för medicinsk personal.
Skulle förslaget godtagas, synes det vara nödvändigt att genom tillägg till
allmänna läkarinstruktionen den 19 december 1930 införa skyldighet att stå
till tjänst i förevarande avseende.

Poliskammaren i Jönköping anför att, på grund av att kvinnor alltmer
tages i anspråk för polistjänst, förevarande bestämmelse bör omformuleras
så, att det framgår att visitering skall verkställas av person av samma kön
som den omhändertagne eller av läkare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1958

Stockholms rådhusrätt yttrar, att av lydelsen i tredje stycket av utredningens
förslag till 3 § närmast kan motsättningsvis utläsas, att något omhändertagande
av penningmedel icke avses skola ske. Å andra sidan har
emellertid utredningsmannen i sin kommentar till bestämmelsen uttalat,
att hos den omhändertagne anträffade penningmedel i de flesta fall lämpligen
torde böra fråntagas honom. Rådhusrätten finner att ett förtydligande
i detta hänseende bör inflyta i lagtexten. Även hovrätten över Skåne och
Blekinge föreslår att det skall direkt utsägas att pengar skall fråntagas den
omhändertagne. Önskar han använda egna medel för att skaffa sig underhåll
eller bekvämlighet, får den som förestår lokalen förmedla utbetalning
av erforderligt belopp.

Länsstyrelsen i Södermanlands län anser att föreskrift bör ges om förande
av visitationsliggare.

Föreningen Sveriges stadsfiskaler anför, att det vid något stadshäkte
finnes vaktmästare som bor i samma hus, i vilket häktet är inrymt, och som
har den omedelbara tillsynen över de häktade. Man torde utgå ifrån att
häktesföreståndaren ej behöver verkställa kroppsvisitation utan att vaktmästaren
eller en polisman kan göra detta. Egendom, som då fråntages den
omhändertagne, skall emellertid förvaras av den som »förestår förvaringslokalen».
Det förefaller vara mest praktiskt att egendomen i sådana fall
finge förvaras av vaktmästaren och på dennes ansvar. Om föreståndaren
nämligen ej skall avvisitera, kan han ej med säkerhet veta vad som blivit
omhändertaget av den som utfört åtgärden. Stadsfiskalen i Nyköping yttrar
att här möjligen bör tilläggas orden »eller av den som han i sitt ställe förordnar».
I 14 § i stadsfiskalsinstruktionen stadgas, att stadsfiskal skall ha
tillsynen över stadshäkte, som ej lyder under fångvårdsstyrelsen. Det torde
sålunda enligt ordalydelsen vara stadsfiskalen som skall ha ansvaret för förvaring
av omhändertagens tillhörigheter. Detta är givetvis mindre lämpligt
utan bör här delegation kunna ske. Landsfogden i Gotlands län föreslår
att sista punkten i detta stycke erhåller följande lydelse: »Sådan egendom
skall för hans räkning förvaras i avskilt låsbart utrymme (fack) under
överinseende av den, som förestår förvaringslokalen».

Styrelsen för de tingshusby ggnadsskyldige i T justs domsaga framhåller,
alt häkte, som ej lyder under fångvårdsstyrelsen, enligt 16 § i landsfiskalsinstruktionen
står under »tillsyn» av den landsfiskal, inom vars distrikt
häktet finnes. I förslaget till häkteslag talas i olika sammanhang om »den
som förestår förvaringslokalen». Styrelsen förutsätter att härmed, såvitt
avser häradshäkten och polisarrester, som ej är belägna i stad, åsyftas vederbörande
landsfiskal. Möjligen bör detta på något sätt komma till direkt
uttryck i lagtexten.

Även statspolisintendcnten anför att det i clt flertal paragrafer i häkteslagen
föreskrives att vissa med ett omhändertagande sammanhängande
frågor skall avgöras av »den, som förestår förvaringslokalen». Då lagen avser
ett stort antal lokaler av sinsemellan mycket olika natur samt det redan
nu i fråga om vissa lokaler kan råda tvekan beträffande vilken befattnings -

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 år i958

havare som förestår lokalen, synes det statspolisintendenten vara önskvärt
att begreppet föreståndarskap lagstiftningsvägen närmare preciseras.
Jämväl statsåklagaren i Göteborg finner det önskvärt att bestämmelser utfärdas,
som reglerar föreståndarskapet för ett häkte eller en arrest. Det
framstår såsom naturligt, att föreståndaren skall utnämnas av länsstyrelsen.
Hovrätten över Skåne och Blekinge påpekar att viss oklarhet synes
råda i detta hänseende. Polischefen i Lidköping anser att det — i vart fall
såvitt angår polisen — skulle vara av värde, att det klart utsädes, att en
häktes- och arrestföreståndare skulle finnas. En sådan finnes i Lidköping
beträffande stadshäktet och är chefen för ordningspolisavdelningen, som
härför erhåller ett arvode om 200 kronor om året. En polischef kan nämligen
omöjligen hinna att dagligen utöva tillsyn över förvaringslokalerna
utan detta kan endast ske stickprovsvis. Därför behövs det i stället en lämplig
polisman i befälsställning, som varje dag kontrollerar ordningen och
det sanitära tillståndet i förvaringslokalerna. Han bör förordnas av länsstyrelsen
på förslag av polischefen och för sitt uppdrag erhålla skäligt arvode
att utbetalas av polisdistriktet.

Departementschefen. Jag delar utredningens uppfattning, att en regel om
obligatorisk kroppsvisitation är påkallad av säkerhetsskäl. I denna paragraf
torde därför böra upptagas föreskrift, att den intagne skall visiteras vid
ankomsten till förvaringslokalen. Utan särskilt stadgande torde vara klart
att även eljest visitation må äga rum, när särskild anledning därtill förekommer,
exempelvis då den intagne återkommer till förvaringslokalen efter
att ha tillfälligt lämnat densamma.

Redan av den allmänna regeln i 2 § om intagens behandling får anses
följa, att vid visitation skall iakttagas all den hänsyn som omständigheterna
medger. Det synes emellertid vara lämpligt att en uttrycklig bestämmelse
därom införes i lagen. Vidare bör stadgas, att vittne om möjligt skall
närvara vid visitationen.

I lagen bör jämväl föreskrivas, att visitation av kvinna ej må verkställas
eller bevittnas av annan än kvinna eller läkare. Även om det någon gång
kan uppstå svårighet att uppfylla denna föreskrift, synes något undantag
ej böra göras. Någon skyldighet för läkare att stå till tjänst i förevarande
avseende föreligger icke och synes ej heller böra införas. Det torde
ej heller vara anledning att ålägga andra kvinnliga befattningshavare än
kvinnlig polis- och fångvårdspersonal skyldighet att biträda med visitation
av kvinna.

Vid visitation torde penningmedel alltid böra omhändertagas. Om den
intagne önskar använda egna medel för att på sätt lagen medger (jfr 7 §
i departementsförslaget) skaffa sig underhåll och bekvämlighet utöver vad
som eljest bestås honom, får pengarna i mån av behov utbetalas till honom.
Även värdesaker, legitimationshandlingar och sådana tillhörigheter
som kan äventyra ordning och säkerhet under den intagnes vistelse i förvaringslokalen
eller under hans transport till eller från sådan lokal bör tagas

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 år 1958

om hand; såsom utredningen betonat bör särskilt uppmärksammas att föremål,
som den intagne kan använda till skada för sig själv eller annan, tillvaratages.
Omhändertagen egendom bör hållas i särskilt förvar för den intagnes
räkning. I överensstämmelse med vad jag sålunda anfört bör stadgas
att penningar, värdesaker och legitimationshandlingar samt sådana tillhörigheter
som kan äventyra ordning och säkerhet skall omhändertagas för
att särskilt förvaras.

Över egendom, som omhändertagits i samband med visitation, bör upprättas
förteckning. Förvaringen av egendomen lärer få ske under överinseende
av föreståndaren för förvaringslokalen. Närmare bestämmelser härom
torde få meddelas i tillämpningskungörelsen.

Föreståndarskapet för fångvårdsanstalts häktesavdelning utövas givetvis
av styresmannen för fångvårdsanstalten. I fråga om häradshäkten, stadshäkten
och polisarrester synes det emellertid understundom vara oklart,
vem som utövar föreståndarskapet. Denna oklarhet bör undanröjas, men
erforderliga föreskrifter torde kunna meddelas i administrativ ordning.

4 §•

Förevarande paragraf motsvarar närmast SP 19 § 22 andra, tredje och
fjärde punkterna ävensom 3 § första punkten i kungörelsen den 4 maj 1934
med vissa föreskrifter angående förvaring av personer i härads- och stadsfängelser
samt polisarrester.

I SP 19 § 22 andra, tredje och fjärde punkterna stadgas, att flera personer
ej skall sättas i ett rum, om det kan undvikas, att, om det ej finnes
särskilda rum för alla, de som är häktade för ringare brott dock ej skall hållas
tillsammans med dem som sitter i häkte för grövre brott och ej heller
personer av olika kön förvaras i ett rum samt att häktad person ej må hållas
tillsammans med den som undergår straffarbete eller fängelsestraff. Enligt
3 § första punkten i 1934 års kungörelse må personer av olika kön ej
förvaras i samma rum.

Utredningen. Utredningen har i 4 § första punkten upptagit stadgande, att
mer än en omhändertagen ej må annat än undantagsvis placeras i samma
rum. I andra stycket föreskrives att omhändertagna av olika kön skall hållas
skilda från varandra samt att, med mindre särskilda skäl därtill är, omhändertagen
som misstänkes för brott eller lösdriveri ej må hållas tillsammans
med annan omhändertagen eller häktad person tillsammans med den som
avtjänar frihetsstraff.

I motiveringen till sitt förslag framhåller utredningen, att möjligheten att
undantagsvis placera mer än en omhändertagen i samma rum får utnyttjas
endast i trängande fall. EU godtagbart skäl till undantag från huvudregeln är
exempelvis att någon omhändertagen, l. ex. en psykiskt ömtålig person, uttryckligen
begär alt erhålla sällskap och annan omhändertagen av samma
kön icke motsätter sig att dela förvaringsrum med honom. Om det blir erforderligt
att placera flera omhändertagna i samma rum, skall iakttagas de

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1958

regler för differentiering av dem, vilka upptagits i paragrafens andra stycke.
Från bestämmelsen att omhändertagna av olika kön skall hållas skilda
från varandra kan därvid ej göras undantag. Icke heller de övriga kategorier,
som avses i andra stycket, får utan verkligt tvingande skäl sammanföras.
Måste, t. ex. på grund av utrymmesbrist, för brott misstänkta förvaras
i samma rum, bör enligt utredningen noga tillses att person, som på
grund av sitt föregående eller sin läggning kan tänkas öva ogynnsamt inflytande
på sin omgivning, ej placeras tillsammans med exempelvis en
yngre, mera lättpåverkad omhändertagen.

Yttrandena. I åtskilliga yttranden framhålles att ordet »undantagsvis» i
första stycket av utredningens förslag innebär en alltför snäv begränsning.
Särskild uppmärksamhet ägnas åt förslagets tillämpning å sådana personer
som omhändertages för fylleri. Sålunda påpekar länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län att antalet för fylleri omhändertagna är stort och att det
till följd härav flerstädes torde möta allvarliga svårigheter att tillämpa utredningens
förslag. Länsstyrelsen i Västernorrlands län understryker att
det ifrågasatta förbudet mot att förvara flera berusade i samma förvaringsutrymme
icke är möjligt att inom överskådlig tid genomföra. Länsstyrelsen
i Malmöhus län anför att det i samband med exempelvis marknader och
tillställningar kan inträffa att ett stort antal fyllerister samtidigt är omhändertagna.
Det skulle uppenbarligen kunna bli synnerligen kostnadskrävande
om det för sådana fall måste finnas arrestlokaler av den omfattning
som ifrågavarande bestämmelse förutsätter. Landsfiskalen i Solna distrikt
kan icke finna annat än att förbudet mot flerförvaring i samma rum är
alltför rigoröst i fråga om fyllerister. Därest cellen fyller skäliga anspråk
på hygien torde beträffande lugna fyllerister intet vara att erinra mot att
flera förvaras i samma cell. 1 annat fall skulle exempelvis i Solna erfordras
minst femton fylleristfinkor. Landsfiskalen vågar icke göra en beräkning
av behovet i vissa andra polisdistrikt, där frekvensen av fyllerister är skyhögt
större än i Solna, samt ställer frågan, vilken byggnation som skulle
vara erforderlig exempelvis för Klara polisdistrikt i Stockholm. Länsstyrelsen
i Stockholms län förklarar sig i likhet med landsfiskalen i Solna distrikt
anse att stadgandet bör uppmjukas. Kravet »undantagsvis» synes vid en
realistisk bedömning vara för strängt. Hinder bör således icke föreligga att
exempelvis placera mer än en fyllerist i samma förvaringsrum när omständigheterna
därtill föranleder. Liknande uttalanden göres av bl. a. länsstyrelserna
i Älvsborgs län, Örebro län, Kopparbergs län och Jämtlands län
samt föreningen Sveriges landsfiskaler.

Landsfogden i Värmlands län anser att det borde vara tillfyllest att i polisarresterna
inrättades flera större förvaringsutrymmen för fyllerister, så
att de mera våldsamma och sjuka kunde särskiljas från de övriga. Vidare
utbyggnad av polisarresterna bör kunna anstå i avvaktan på resultatet av
försök till andra lösningar av alkoholproblemen.

Kommunalnämnden i Leksands kommun anför, att utredningens riktlin -

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1958

jer må kunna accepteras för täckande av det mera »normala» behovet av
här ifrågavarande förvaringsutrymmen. För orter som Leksand, där en ofantlig
människomassa samlas vid vissa tillfällen, såsom t. ex. midsommarhelgen,
kan det icke vara möjligt för polisdistriktet att ordna med ett så
stort antal enskilda förvaringslokaler att det kan täcka behovet, om en sådan
utrymmesstandard skall krävas. Det måste därför ges möjlighet att, såsom
komplettering till de enskilda förvaringslokalerna, ha en del arrestlokaler,
avsedda för personer som omhändertagits för fylleri, ordnade enligt nuvarande
system med plats för flera anhållna i samma förvaringslokal.

Statsåklagaren i Stockholm anför att det erfarenhetsmässigt har visat sig
att en placering av två omhändertagna i samma rum i många fall kan ha
ett lugnande inflytande på dem och således ur psykologisk synpunkt vara
gynnsam. Icke sällan kan en sådan placering rent av vara ur brottsutredningssynpunkt
gynnsam. Med hänsyn härtill vill statsåklagaren ifrågasätta,
om icke uttrycket »undantagsvis» alltför starkt begränsar en sådan möjlighet
och måhända bör kunna — utan att missbruk därigenom borde befaras
— utbytas mot exempelvis uttrycket »då det av särskilt skäl finnes lämpligt».
Även Stockholms rådhusrätt och Stockholms stads rätts- och polisdirektion
gör liknande uttalanden.

Socialstyrelsen erinrar om utredningens uttalande, att undantag endast
bör ifrågakomma i trängande fall, och förordar att detta uttalande, som innefattar
en motiverad skärpning av den i lagförslaget upptagna föreskriften,
upptages direkt i lagtexten.

I fråga om bestämmelsen, att omhändertagna av olika kön skall hållas
skilda från varandra, anför landsfogden i Norrbottens län att undantag möjligen
bör kunna göras för medlemmar av samma familj. I vissa fall, t. ex. då
utländska flyktingar omhändertages, torde det till och med vara humanare
att icke skilja familjemedlemmar från varandra. Länsstyrelsen i Norrbottens
län uttalar sig på liknande sätt.

Hovrätten för Nedre Norrland påpekar att det enligt SP 19 § 22 gäller
ovillkorligt förbud mot att hålla häktad person tillsammans med den som
undergår frihetsstraff. Skäl för frångående av denna regel har ej anförts.
I stället för att — som förslaget gör — medgiva undantag från förbudet,
om särskilda skäl föreligger, synes det hovrätten vara följdriktigt att utsträcka
den nuvarande regeln till att omfatta alla omhändertagna, ej blott
häktade. Stockholms rådhusrätt framhåller att enligt SP 19 § 22 utan inskränkning
gäller att de, som är häktade för ringare brott, icke skall hållas
tillsammans med dem, som sitter i häkte för grövre brott. Rådhusrätten anser,
att sistnämnda förbud även i fortsättningen bör upprätthållas, något
som med den föreslagna textens avfattning icke är ovillkorligt. Rådhusrätten
finner även angeläget att i lagtexten utsäges något om förvaring av ungdomar.
Rådhusrätten erinrar om utredningsmannens uttalande att därest t. ex.
på grund av utrymmesbrist för brott misstänkta förvaras i samma rum
noga bör tillses att person, som på grund av sitt föregående eller sin läggning
kan tänkas öva ogynnsamt inflytande på sin omgivning, ej placeras tillDihang
till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 68

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1958

sammans med exempelvis en yngre, mera lättpåverkad omhändertagen.
Denna synpunkt är enligt rådhusrättens mening av sådan vikt, att den bör
komma till uttryck i lagtexten. Även Stockholms stads rätts- och polisdirektion
anför att den principen måste eftersträvas, att ungdomar ej sammanföres
med det äldre klientelet.

Göteborgs rådhusrätt ifrågasätter om icke i denna paragraf bör intagas en
bestämmelse av innehåll att placering i samma rum av mer än en omhändertagen
icke må ske beträffande personer, vilka är eller kan antagas bli
åtalade i samma mål. Det är nämligen för närvarande alltför vanligt, att
sådana personer får tillfälle sammanträffa och därvid samråda om vad de
skall uppge vid förhör under förundersökningar eller vid huvudförhandlingar.

Departementschefen. Såsom jag anfört i den allmänna motiveringen är det
av vikt att antalet förvaringsrum ökas i sådan grad, att som regel icke mer
än en person behöver förvaras i varje rum. Detta gäller alla kategorier av
omhändertagna. Man torde dock icke kunna fordra, att byggnadsverksamheten
i fråga om förvaringslokaler skall inriktas på att enligt den angivna
principen möta den tillströmning av omhändertagna som kan förekomma
vid de större helgerna och andra särskilda tillfällen, utan anspråken lärer
få begränsas till att de »normala» veckotopparna under olika årstider skall
någorlunda bemästras. Man måste alltså även efter en rimlig utbyggnad av
förvaringslokalerna räkna med att det icke sällan blir nödvändigt att förvara
mer än en omhändertagen i samma cell. Det måste vidare beaktas, att
den erforderliga ökningen av antalet förvaringsrum av flera skäl är en fråga
på ganska lång sikt. Den av utredningen föreslagna regeln, att mer än en
omhändertagen allenast undantagsvis må placeras i samma rum, synes icke
taga tillräcklig hänsyn till dessa förhållanden.

För regleringen av förevarande spörsmål torde det vara tillfyllest att i
själva lagtexten allenast utsäga att endast en intagen må förvaras i varje
rum, såframt ej annat nödvändiggöres av utrymmesskäl eller påkallas av
annan särskild anledning. Såsom »annan särskild anledning» kan tydligen
förekomma det av utredningen anmärkta förhållandet att en psykiskt ömtålig
person uttryckligen begär att erhålla sällskap och annan omhändertagen
icke motsätter sig att dela förvaringsrum med honom. För dylika fall
bör åtminstone i större förvaringslokaler finnas särskilda dubbelrum. Övriga
regler, som erfordras i detta sammanhang, torde på grundval av den i
lagen fastslagna principen få meddelas i tillämpningskungörelsen. Uppmärksamhet
bör därvid ägnas bl. a åt förvaringen av ungdomar. 5

5 §•

Denna paragraf motsvarar närmast SP 19 § 25, 6 § första stycket i kungörelsen
den 4 maj 1934 med vissa föreskrifter angående förvaring av personer
i härads- och stadsfängelser samt polisarrester ävensom 3 och 4 §§, 5 §

KunQl. Maj. ts proposition nr 68 år 1958

andra stycket och 9 § första punkten i kungörelsen den 21 juni 1946 med
vissa bestämmelser angående häktad.

I SP 19 § 25 stadgas att häktad person, som blir sjuk, skall på allmän
bekostnad njuta vård och läkemedel efter sjukdomens beskaffenhet samt
att han, om han ej kan vårdas inom häktet, skall förvaras å annat ställe,
där han kan njuta tjänlig vård.

I 6 § första stycket i 1934 års kungörelse stadgas att, om förvarad person
blir sjuk, läkare skall vid behov genast tillkallas.

1946 års kungörelse innehåller i 3 § första stycket bestämmelser om att
häktad så snart ske kan skall undersökas av läkare vid anstalten och att
häktad, om han sjuknar, skall vårdas enligt anvisningar av läkaren. I andra
stycket stadgas att för undersökning eller behandling av häktad må enligt
bestämmelser som meddelas av fångvårdsstyrelsen anlitas läkare utom anstalten.
Enligt tredje stycket skall förlossning av häktad kvinna såvitt möjligt
ske på sjukhus eller förlossningshem. I 4 § stadgas att häktad såvitt
hinder ej möter skall dagligen vistas utomhus minst en timme samt att häktad,
om hans hälsotillstånd det påkallar, bör få vistas utomhus utöver den
tid som i regel medgives. 5 § andra stycket innehåller föreskrift att, om
häktad avlider eller träffas av svårare sjukdoms- eller olycksfall, underrättelse
ofördröjligen skall lämnas närstående. 1 9 § första punkten stadgas
att häktad, om han är sjuk när han skall lämna anstalten, må, om det med
hänsyn till omständigheterna prövas skäligt, i anstalten erhålla fortsatt
sjukvård på fångvårdens bekostnad.

Utredningen. I utredningens förslag till häkteslag återfinnes hithörande
bestämmelser i 5 och 8 §§.

I 5 § första stycket stadgas, att omhändertagen skall förvaras under sådana
förhållanden att men icke uppstår för han hälsa. Vidare föreskrives i
samma stycke, att förvaringslokalen skall för tillsyn av de omhändertagnas
hälsotillstånd regelbundet besökas av läkare. I 5 § andra stycket upptages
föreskrift att omhändertagen, om han företer tecken till sjukdom eller höggradig
omtöckning av medvetandet eller om hans beteende eljest påtagligt
avviker från det normala, skall utan dröjsmål undersökas av läkare och vårdas
enligt dennes föreskrifter samt alt, därest omhändertagen är i behov av
sjukhusvård, sådan skall beredas honom. I 5 § tredje stycket i utredningens
förslag återfinnes stadgande att häktad som är intagen i fångvårdsanstalt
må, om han är sjuk när han skall lämna anstalten och om det med hänsyn
till omständigheterna prövas skäligt, i anstalten erhålla fortsatt sjukvård på
fångvårdens bekostnad. Enligt 5 § sista stycket skall, därest omhändertagen
avlider eller träffas av svårare sjukdoms- eller olycksfall, underrättelse ofördröjligen
lämnas närstående.

I 8 § i utredningens förslag stadgas att, såvitt hinder ej möter, omhändertagen
äger dagligen vistas utomhus minst en timme samt att han, om hans
hälsotillstånd det påkallar, bör få vistas utomhus utöver den tid som i regel
medgives.

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1958

I motiveringen till 5 § anför utredningen, att bestämmelsen om regelbundna
läkarbesök för tillsyn av de omhändertagnas hälsotillstånd är en nyhet
(jfr dock bestämmelsen i 3 § i 1946 års kungörelse om obligatorisk läkarundersökning
av häktad, som intagits i fångvårdsanstalt) och kan sägas utgöra
ett exempel på sådana skärpta tillsynsbestämmelser, som 1951 års riksdag
ansåg behövliga. Utredningen har ansett angeläget, att ej endast arrestlokalerna
utan även de omhändertagna blir föremål för kontinuerlig tillsyn
på ett mera kvalificerat sätt än för närvarande. De omhändertagna befinner
sig av naturliga skäl ej sällan i ett psykiskt upprivet eller deprimerat
tillstånd med risk för desperata beteenden. En viss medicinsk tillsyn över
dem bör därför arrangeras genom avtal med läkare om regelbundna besök i
förvaringslokalen. Självfallet skall effektiv tillsyn över de omhändertagna
utövas genom vaktpersonalen. Denna bör enligt utredningens mening dock
härvid följa de allmänna råd och anvisningar läkaren kan lämna rörande
tillsynen, vilken bör innefatta mer än rutinkontroll över de omhändertagnas
uppförande. Särskilt gäller kanske detta fylleristklientelet, beträffande
vilket vissa enkla, medicinska åtgärder enligt uppgift från läkarhåll skulle
kunna vidtagas av vaktpersonalen för att dämpa russymtomen. En omhändertagen
fyllerist, som är bråkig, skulle därigenom kunna bli lugnare och
påtagligt lätthanterligare. Med uttrycket »höggradig omtöckning av medvetandet»
avser utredningen även svårare berusningstillstånd. Utredningen
erinrar i detta sammanhang om strafflagberedningens förslag angående
särskilda »kliniker» för omhändertagande och vård av fyllerister.

Utredningen framhåller vidare att läkaren vid sina besök även har att
observera de hygieniska förhållandena i förvaringslokalerna. Iakttagna bristfälligheter
bör av läkaren snarast meddelas vederbörande myndighet.

Läkartillsynen avses skola i allmänhet anförtros vederbörande tjänsteläkare
(mot särskilt arvode eller lönekompensation). Erforderlig undersökning
av omhändertagna för utfärdande av exempelvis läkarbetyg enligt nykterhetsvårdslagen
eller av vårdattest enligt sinnessjuklagen synes naturligen
böra ombesörjas av den läkare, åt vilken den fortlöpande läkartillsynen
är anförtrodd.

Bestämmelsen i 5 § andra stycket torde, anför utredningen, speciellt på
mindre orter bli svår att efterfölja, beroende på att även i detta fall läkarbristen
sannolikt kommer att göra sig påmind. Då en rad dödsfall förekommit
bland i synnerhet berusade arrestanter, är det emellertid utomordentligt
angeläget att söka i största möjliga utsträckning förhindra, att ytterligare
sådana händelser inträffar.

Utredningen anför vidare att kostnaden för läkartillsynen vid häkten och
arrester i sin helhet bör stanna på polisdistriktet. Kostnad för läkartillsynen
enligt denna paragraf över häktade, som intagits i fångvårdsanstalt, bör ingå
i den förvaringskostnad, som i förekommande fall kan utkrävas av vederbörande
kommun.

Bestämmelsen i 5 § tredje stycket torde, anför utredningen, med den allmänna
sjukvårdens ökade resurser och tillkomsten av den allmänna sjuk -

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 år 1958

försäkringen knappast få någon större praktisk betydelse. Bestämmelsen kan
dock tänkas undantagsvis bli aktuell beträffande häktad, som skall frigivas
men som på grund av svår sjukdom ej bör flyttas från fångvårdsanstalts
häktesavdelning (eller sjukavdelning) eller vars-pågående läkarbehandling
av samma anledning ej bör avbrytas.

Utredningen anför vidare, att vakthållningen över och behandlingen av
olika personkategorier, som polismyndighet tillfälligt omhändertagit, i största
möjliga utsträckning bör ombesörjas av särskild personal, som har speciell
utbildning och erfarenhet av människovärd. Riksdagen har också funnit
frågan om anställande av viss sådan personal vara värd beaktande. Anställande
av dylik personal torde av ekonomiska skäl dock ej inom överskådlig
tid kunna ifrågakomma annat än i de större städerna, där frekvensen
av omhändertaganden är relativt stor. Huvudmännen för häkten och arrester
i dessa städer liksom tillsynsorganen för dessa lokaler bör enligt
utredningens mening ägna denna fråga all möjlig uppmärksamhet. Utredningen
erinrar i detta sammanhang om att polisinstruktionsutredningen på
sin tid rekommenderade anställande av socialvårdstjänstemän hos de större
städernas poliskårer (jfr SOU 1947: 45, s. 77).

I fråga om intagens utomhusvistelse framhåller utredningen att beslämmelserna
i 8 § i utredningens förslag såvitt avser andra kategorier än de i
fångvårdsanstalt omhändertagna kompletteras av 6 § andra stycket i utredningens
förslag till häkteskungörelse, där det föreskrives att till häkte och
arrest skall höra promenadgård. Dispens från denna föreskrift kan dock
meddelas enligt 8 § tredje stycket i förslaget till häkteskungörelse. Om promenadgård
ej anordnats, måste den dagliga utevistelsen ordnas på annat
lämpligt sätt. Med uttrycket »såvitt hinder ej möter» avses närmast sådana
hinder för utevistelse som omhändertagens oro, våldsamhet, sjukdom eller
utpräglade benägenhet att avvika. Då den omhändertagnes hälsotillstånd påkallar
att han vistas utomhus utöver den tid, som i regel medgives, bör enligt
utredningens mening läkare ge anvisning om den behövliga tidsförlängningen.

Yttrandena. Rörande det i utredningens förslag upptagna stadgandet, att
omhändertagen skall förvaras under sådana förhållanden att men icke uppstår
för hans hälsa, anför socialstyrelsen att detta stadgande är så självklart
att det bör utgå. Polismästaren i Uppsala yttrar att i stället för den föreslagna
bestämmelsen bör införas ett stadgande av generellt innehåll i likhet
med vad som förekommer i SP 19 § 29, där det föreskrives att rum där
anhållen person förvaras skall uppfylla skäliga anspråk på sundhet och bekvämlighet.

Det av utredningen föreslagna stadgandet, att förvaringslokalen skall för
tillsyn av de omhändertagnas hälsotillstånd regelbundet besökas av läkare,
har avstyrkts av flertalet av de remissinstanser som särskilt yttrat sig över
detsamma. Sålunda anför länsstyrelsen i Södermanlands län att denna föreskrift
icke är nödvändig. I allmänhet rör det sig om omhändertagande av
relativt kort varaktighet. De mest aktuella fallen, d. v. s. sinnessjuka och

Kungl. Maj. ts proposition nr 68 år 1958

alkoholskadade, undersökes regelmässigt av läkare i samband med omhändertagandet,
varvid läkaren har tillfälle att ge direktiv om vårdnaden och
besluta om eventuellt återbesök. För de gravare fallen torde förvaringstiden
icke ens uppnå en sådan längd att återbesök kommer i fråga. Det är att förmoda
att förvaringstiden för mindre grava fall kommer att bli tämligen kort
genom utbyggnad av bl. a. sinnessjukhusen. Man får i övrigt förutsätta, att
vaktpersonalen tillkallar läkare vid sjukdomsfall. Länsstyrelsen veterligt
har icke förekommit någon underlåtenhet härvidlag. Hovrätten för Nedre
Norrland framhåller att föreskriften om regelbundna läkarbesök för att den
skall bli av värde förutsätter, att besöken sammanfaller med att i häktet
omhändertagen är i behov av sådan tillsyn. I 5 § andra stycket i utredningens
förslag stadgas emellertid att då omhändertagen företer tecken på sjukdom
han utan dröjsmål skall läkarundersökas. Föreskriften om regelbundna
läkarbesök synes därför, såsom den avfattats, vara överflödig. Statsåklagaren
i Stockholm anför att bestämmelsen torde vara alltför kategorisk och i allt
fall för närvarande och sannolikt för avsevärd tid framåt omöjlig att genomföra
med hänsyn till läkarbristen, allra helst som, med beaktande av
de oftast korta frihetsberövandena såvitt gäller gripna och ofta även anhållna
personer, förslagets formulering torde kräva en daglig tillsyn. Fn skärpt
tillsyn från vaktpersonalens sida i fråga om de omhändertagnas hälsotillstånd
samt föreskrift att läkarhjälp snabbt skall tillkallas, då anledning
därtill uppstår, torde vara tillräckligt. Länsstyrelsen i Kronobergs lån yttrar
att föreskriften torde bli svår att tillämpa, särskilt på landsbygden med dess
fåtaliga och i regel strängt upptagna provinsialläkare. Ordet »skall» i stadgandet
synes därför lämpligen böra ersättas med »bör». Länsstyrelsen i
Västerbottens län finner föreskriften böra uppmjukas så, att exempelvis telefonkontakt
mellan arrestens föreståndare och läkare beträffande omhändertagen
samt läkares råd och anvisningar i det särskilda fallet eller för omhändertagna
av en viss kategori i allmänhet må kunna ersätta personligt
besök. Även länsstyrelserna i Stockholms lön, Skaraborgs län och Jämtlands
län samt föreningen Sveriges landsfiskaler har — jämte åtskilliga andra
remissinstanser — gjort liknande uttalanden.

Landsfogden i Gävleborgs län påpekar att utredningen icke har närmare
utvecklat vad den avser med regelbundna besök. Antingen kan man tänka
sig att läkare gör dylika besök en gång i veckan eller en gång i månaden
eller liknande eller också att kontroll skall ske dagligen. Fn sporadisk kontroll
en gång i veckan eller med längre mellanrum måste få karaktären av
stickprovsundersökning, enär de flesta omhändertagna, d. v. s. fylleristerna,
ju som regel endast förvaras högst någon dag eller några timmar. Eu daglig
kontroll skulle icke heller ge garanti för att alla omhändertagna bleve tillsedda,
då ju fall kan tänkas där vederbörande tages i förvar efter läkarens
besök samma dag. Föreningen Västerbottens läns landsfiskaler anser att det
kunde vara motiverat att låta läkare besöka en omhändertagen, därest omhändertagandet
skulle komma att räcka längre tid än fem dagar, som är
den i rättegångsbalken maximerade anhållningstiden. En sådan föreskrift

Kungl. Maj:ts proposition, nr 68 år i 958

skulle få betydelse för de fall där domstolen förordnar om anstånd med
överförande av häktad till allmänt häkte.

Stockholms stads rätts- och polisdirektion yttrar, att svagheterna i att
normerna för de olika lokalerna sammanförts till en enda författning framträder
även på denna punkt. Det föreligger nämligen på ett annat sätt behov
av läkare för kontroll av de omhändertagnas hälsotillstånd när det gäller
häkteslokaler, där den omhändertagne kan komma att vistas under avsevärd
tid, till skillnad mot polisarrest, där fyllerister redan efter några timmar
kanske frigives och läkaren sålunda aldrig blir i tillfälle att ens konfronteras
med fallet. Bestämmelsen om att lokalen skall regelbundet besökas
av läkare bör därför mjukas upp med hänsyn till nu angivna förhållanden.
Landsfogden i Blekinge län anser övervägande skäl tala för att den här
avsedda tillsynen inskränkes till att avse fångvårdsanstalternas häktesavdelningar,
och landsfogden i Göteborgs och Bohus län intager samma ståndpunkt.
Länsstyrelsen i Kalmar län uttalar att förslaget i denna del uppenbarligen
icke lämpar sig för sådana polisarrester å landet som endast sällan
och mycket oregelbundet behöver tagas i bruk.

En positiv inställning till utredningens förslag i denna del redovisas av
svenska psykiatriska föreningen, som hälsar bestämmelsen om regelbundna
läkarbesök med särskild tillfredsställelse. Föreningen uttalar att ifrågavarande
läkare bör ha psykiatrisk utbildning, då till hans viktigaste uppgifter
otvivelaktigt hör att uppspåra och ingripa vid börjande reaktiva sjukdomstillstånd,
såsom depressioner, konfusioner etc. Stockholms rådhusrätt yttrar
att den föreslagna bestämmelsen om regelbundna läkarbesök är en tveksam
uppmjukning av de nuvarande bestämmelserna i 3 § första stycket i
1946 års kungörelse, att häktad skall, så snart ske kan, undersökas av läkare
vid anstalten. Gentemot förslaget i förevarande del framhåller rådhusrätten
vidare, att uttrycket »regelbundet» är alltför vagt och ger möjlighet
till tolkning av bestämmelsen i sådan riktning, att intervallerna mellan läkarbesöken
blir alltför stora. Även länsstyrelsen i Uppsala län uttalar sig
i samma riktning och föreslår, att såsom lämpligt antal regelmässiga läkarbesök
sättes minst en gång i månaden. Förste provinsialläkaren i Gotlands
län anser det vara nödvändigt med en föreskrift om hur ofta läkai besök
skall ske. Det synes önskvärt att det fastställes, att besök skall ske t. ex. en
gång i veckan på förutbestämd tid och därutöver på särskild kallelse, då behov
därav anmäler sig. Landsfogden i Värmlands län uttalar att föreskiiften
kunde ges den innebörden, att besök skulle ske dagligen såvida ej detta med
hänsyn till omständigheterna (någon person ej omhändertagen, omhändertagens
hälsotillstånd etc.) framstod såsom onödigt. Det kan ifrågasättas om
icke stadgandet för underlättande av kontroll i länsstyrelsens m. fl. intresse
borde kompletteras med föreskrift om anteckning av tidpunkterna för läkarbesöken.
Länsstyrelsen i Malmöhus län förutsätter, att bestämmelsen
icke innebär att varje omhändertagen skall undersökas av läkare. I och för
sig måste emellertid bestämmelsen om regelbundna läkarbesök anses vara

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1958

av värde som ett komplement till regeln att den som förestår förvaringslokal
skall ombesörja, att omhändertagen, som är sjuk, snarast möjligt kommer
under läkarvård.

Ett stort antal remissinstanser framhåller de konsekvenser som det av
utredningen föreslagna stadgandet i 5 § andra stycket första punkten skulle
ta beträffande fyllerister. Sålunda uttalar hovrätten för Nedre Norrland att
utom vid »tecken till sjukdom» omhändertagen enligt förslaget skall undersökas
av läkare om han företer tecken till »höggradig omtöckning av medvetandet»
eller om »hans beteende eljest påtagligt avviker från det normala».
Sådan avvikelse torde en fyllerist kunna sägas alltid förete. Meningen
kan dock ej gärna vara att varje fyllerist skall läkarundersökas.
Statsåklagaren i Göteborg anför att ifrågavarande stadgande skulle föranleda
till att fyllerister i mycket stor utsträckning skall undersökas av läkare
utan att det kan anses av behovet direkt påkallat. En undersökning
på grund av omtöckning av medvetandet torde erfordras endast då fara
föreligger att vederbörande blivit fysiskt eller psykiskt sjuk. Länsstyrelsen i
Örebro län itrågasätter om en så kategorisk regel angående läkarundersökning
verkligen kan anses sakligt motiverad och om den med hänsyn till
bristen pa tjänsteläkare speciellt på landsbygden, läkarnas arbetsbörda, avståndsförhållanden
etc. över huvud taget kan upprätthållas. Undersökningen
skall ju till och med ske »utan dröjsmål». Länsstyrelsen ifrågasätter
vidare, om det kan anses försvarligt att taga de överansträngda tjänsteläkarnas
tid, som så väl kan behövas för viktigare ting, i anspråk i den
omfattning, som stadgandet enligt sina ordalag föreskriver.

Riksåklagarämbetet finner de syften, som ifrågavarande bestämmelser
är a\sedda att tjäna, synnerligen beaktansvärda. Vad särskilt angår den
föreslagna skyldigheten att tillkalla läkare vid vissa sjukdomsfall har erfarenheten
visat, hur betydelsefullt det är, att läkare tillkallas i nämnda
fall. Dödsfall har sålunda förekommit bland berusade arrestanter. Vidare
är att märka, att vissa sjukdomar företer symtom, vilka i hög grad liknar
de vid berusning framträdande. Den svårighet, som på grund härav föreligger
för personal utan medicinsk skolning att i sådana fall skilja mellan
sjukdom och alkoholpåverkan, innebär risk för att den sjuke ej i tid kommer
under läkarbehandling. Även i dylika fall har inträffat, att arrestanter
avlidit i arrestlokalen. Av vissa skäl — särskilt de stora avstånden till läkare
inom vissa polisdistrikt samt den rådande läkarbristen — synes det
ämbetet emellertid kunna ifrågasättas, om de i 5 § innefattade förslagen
verkligen är praktiskt fullt ut genomförbara. Särskilt gäller detta föreskrifterna
i andra stycket. Avfattningen av detta stycke — »höggradig omtöckning
av medvetandet» — är nämligen ägnad att föranleda den tolkningen,
att alla höggradigt berusade personer skall underkastas läkarundersökning.
Följden härav kommer att bli, att läkare skall tillkallas i ett mycket stort
antal fall. Det torde vara uppenbart, att det i många av dessa fall måste bli
förenat med stora svårigheter för att icke säga omöjligt att anskaffa läkare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1958

Länsstyrelsen i Stockholms län ifrågasätter huruvida icke en bättre beskrivning
av de psykiska tillstånd, som här tydligen avses, kunde åstadkommas,
särskilt med beaktande av fyllerifallen.

Socialstyrelsen anser att läkare bör tillkallas icke blott, såsom i det föreslagna
lagrummet stadgas, då omhändertagen företer tecken till sjukdom
eller höggradig omtöckning av medvetandet utan även då han är psykiskt
uppriven eller deprimerad. Ett sådant mindre höggradigt abnormtillstånd
täckes icke alltid av det i lagrummet använda uttrycket »eller avviker hans
beteende eljest påtagligt från det normala».

Landsfiskalen i Solna distrikt erinrar om utredningens uttalande, att
enligt uppgift från läkarhåll vissa enkla, medicinska åtgärder skulle kunna
beträffande fylleristklientelet vidtagas av vaktpersonalen för att dämpa russymtomen,
samt yttrar att om saken är så enkel bör väl medicinalstyrelsen
härvidlag kunna lämna råd och anvisningar. Poliskammaren i Karlskrona
anför, att vidtagande av medicinska åtgärder bör ankomma uteslutande på
medicinskt skolad personal.

Länsstyrelsen i Örebro län uppehåller sig jämväl vid det av utredningen
i 5 § andra stycket andra punkten upptagna stadgandet att sjukhusvård
»skall» beredas omhändertagen, som är i behov därav, samt anför att länsstyrelsen
med tanke på de långa väntetiderna vid vissa lasarett, föranledda
av överbelastning med akutfall, ej kan finna en så tvingande regel såsom
den föreslagna lämplig. Oavsett om en person är anhållen eller ej bör hans
»turordning» vid intagande å lasarett bestämmas — förutom av tillgången
å plats — av sjukdomens art och förlopp; att härvidlag giva de omhändertagna
en förtursrätt synes oriktigt. Många människor å fri fot är i behov
av sjukhusvård, utan att sådan vård genast kan beredas dem; väntetiden
blir som känt är ofta lång.

I fråga om de i 8 § i utredningens förslag upptagna stadgandena om intagen
persons utomhusvistelse uttalar Sveriyes advokatsamfund, att omhändertagen
person bör ha ovillkorlig rätt att dagligen vistas utomhus viss
tid. Föreninyen Sveriyes landsfogdar gör ett liknande uttalande. Statspolisintendenten
anser att det bör stadgas att omhändertagen skall vistas utomhus
minst en timme dagligen, därest hans hälsotillstånd, väderleksförhållandena
eller annan omständighet icke utgör hinder. Även länsstyrelsen i
Norrbottens län ifrågasätter om icke lagstiftarens mening med uttrycket
»såvitt hinder ej möter» borde uttryckas i texten i stället för i motiven.
Enligt motiven avses med uttrycket närmast sådana hinder för utevistelse
som omhändertagens oro, våldsamhet, sjukdom eller utpräglade benägenhet
att avvika. Om meningen är att blott sådant, som hänför sig till den
omhändertagne, men däremot ej t. ex. sådana omständigheter som brist på
vaktmanskap, skall räknas som hinder för utevistelsen, bör detta enligt
länsstyrelsens mening utsägas i lagtexten.

Landsfogden i Värmlands län yttrar att det förefaller naturligt att bestämmelsen
om utomhusvistelse endast äger tillämpning på omhändertagen
som kvarhålles längre än ett dygn.

Stockholms stads rätts- och polisdirektion anser att det för undvikande

Kungl. Maj. ts proposition nr 68 år 1958

av onödig irritation bör i författningstexten fastslås, att utsträckning av
utomhusvistelsen utöver den i regel medgivna tiden skall ske efter läkares
ordination.

Föreningen Kristianstads läns landsfiskaler anför att föreskriften om
»luftning» av anhållna torde bli svår att efterleva med hänsyn till de begränsade
polisstyrkor som står till buds i mindre städer, köpingar etc.
Värmlands länsavdelning av föreningen Sveriges landsfiskaler anför, att
det i polisdistrikten på landsbygden ej gärna kan komma i fråga att inrätta
promenadgårdar. Som en följd härav måste föreskriften om daglig utomhusvistelse
i större utsträckning än utredningen tänkt sig anpassas efter
verkligheten.

Länsstyrelsen i Jämtlands län — som anser att den i 6 § andra stycket
i utredningens förslag till häkteskungörelse upptagna bestämmelsen om promenadgård
icke är praktiskt genomförbar — förordar att bestämmelsen om
minst en timmes utomhusvistelse strykes.

Departementschefen. Utredningen har i förevarande paragraf till en början
upptagit bestämmelse rörande de yttre förhållanden under vilka förvaring
av omhändertagen får ske. Detta spörsmål bör emellertid enligt min mening
icke regleras i förevarande lag utan i kungörelsen med vissa föreskrifter
angående häradshäkten, stadshäkten och polisarrester. Det föreslagna stadgandet
torde därför ej böra upptagas i lagen.

Utredningen föreslår vidare, att förvaringslokal skall för tillsyn av de
omhändertagnas hälsotillstånd regelbundet besökas av läkare och att omhändertagen,
om han företer tecken till sjukdom eller höggradig omtöckning
av medvetandet eller om hans beteende eljest påtagligt avviker från det
normala, skall utan dröjsmål undersökas av läkare och vårdas enligt dennes
föreskrifter. Förslaget har i dessa delar blivit föremål för stark kritik under
remissbehandlingen, och de skäl som därvid anförts mot detsamma
synes mig vara övertygande. Föreskrifterna torde böra jämkas så, att de
bättre anpassas till det praktiska behovet och tillgängliga resurser. I huvudsak
synes emellertid föreskrifterna kunna upptagas i tillämpningskungörelsen.
Detsamma gäller i fråga om utomhusvistelse m. in. I själva lagen
synes allenast böra stadgas att vid behandlingen av den intagne erforderlig
hänsyn skall tagas till dennes ålder, kön och hälsotillstånd samt att läkares
föreskrift rörande vården av intagen som är sjuk skall beaktas.

Utredningen har i sin motivering till förevarande paragraf anfört att
enligt uppgift från läkarhåll vissa enkla, medicinska åtgärder skulle kunna
vidtagas av vaktpersonalen för att dämpa russymtomen hos fyllerister,
varigenom en bråkig fyllerist skulle kunna bli lugnare och påtagligt lätthanterligare.
Såsom riksåklagarämbetet framhållit är emellertid att märka,
att vissa sjukdomar företer symtom som i hög grad liknar de vid berusning
framträdande. Det måste uppenbarligen vara svårt eller ogörligt för
medicinskt oskolad personal att urskilja dessa fall, och det är ingalunda
otänkbart att en felaktig medicinsk behandling av en dylik person skulle
vara ödesdigrare än ingen behandling alls.

Kungi. Maj. ts proposition nr 68 år 1958

Kostnaderna för läkar- och sjukhusvård av intagen person synes i princip
ej böra bäras av den intagne. Vem som slutligt skall svara för sådana
kostnader kan i vissa fall vara oklart, något som beror bl. a. på att omfattningen
av den skyldighet som föreligger för huvudmännen för de olika
slagen av förvaringslokaler att i lokalerna mottaga omhändertagna personer
icke är klart fastslagen och att en och samma lokal kan användas exempelvis
såsom både polisarrest och häradshäkte. Frågan torde emellertid
ej vara av större praktisk betydelse.

6 §•

Förevarande paragraf motsvarar SP 19 § 26 samt 10 § i kungörelsen den
21 juni 1946 med vissa bestämmelser angående häktad.

I SP 19 § 26 stadgas att häktad person ej skall tvingas till arbete men att
han, om han vill arbeta, skall ha lov därtill, om han själv förskaffar sig
tjänligt arbete eller tillgång därtill finnes inom häktet. I 10 § första stycket
i 1946 års kungörelse föreskrives, att häktad skall för arbete som han icke
själv skaffat sig erhålla gottgörelse enligt fångvårdsstyrelsens bestämmelser
samt att han äger fritt förfoga över gottgörelsen. Andra stycket av samma
paragraf innehåller bestämmelse att av sådan gottgörelse ersättning må uttagas
för vad häktad uppsåtligen eller av vårdslöshet skadar eller förstör
av anstaltens tillhörigheter.

Utredningen. Utredningen har i 9 § första stycket i sitt förslag upptagit
stadgande, att omhändertagen ej må tvingas till arbete. Vidare föreskrives
i detta stycke att, därest omhändertagen vill arbeta, den som förestår förvaringslokalen
skall söka bereda honom lämpligt arbete samt att den omhändertagne
ock må själv skaffa sig tjänligt arbete. I 9 § andra stycket återfinnes
beträffande omhändertagen som är intagen i fångvårdsanstalt samma
bestämmelser som enligt 10 § i 1946 års kungörelse gäller för häktad.

I motiveringen anför utredningen att, utöver att bestämmelserna föreslås
gälla generellt för alla tillfälligt omhändertagna, den ändringen vidtagits
jämfört med gällande rätt, att den som förestår förvaringslokalen skall aktivt
medverka till den omhändertagnes sysselsättning, om denne vill arbeta.
I viss utsträckning torde arbetsobjekt kunna hämtas även utanför häkte eller
arrest, t. ex. vissa enklare tillverkningar, som småindustrin kan erbjuda.
Den omhändertagne må själv skaffa sig och ägna sig åt sysselsättning, som
kan betraktas som lämplig både ur den omhändertagnes synpunkt och med
hänsyn till de yttre förutsättningarna samt till vad som är förenligt med
ordning och säkerhet i förvaringslokalen. Även om han erbjudes arbete, må
han själv skaffa sig sysselsättning.

Utredningen anför vidare, att i fråga om omhändertagen, vilken är intagen
i arrest eller i häkte, som ej tillhör fångvårdsanstalt, några uttryckliga
regler om rätt till gottgörelse för arbete som tillhandahålles den omhändertagne
icke har meddelats. Det har nämligen icke synts lämpligt att genom
obligatoriska regler binda de kommunala myndigheterna härvidlag, önskvärt
är emellertid att även omhändertagna i härads- och stadshäkten eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1958

arrester beredes sådan gottgörelse. Härigenom stimuleras de omhändertagnas
intresse att utföra arbete och underlättas vaktpersonalens uppgifter.
Medel för detta ändamål bör enligt utredningens mening därför anslås.

Yttrandena. I anslutning till det i 9 § första stycket första punkten i utredningens
förslag upptagna stadgandet, att omhändertagen ej må tvingas till
arbete, anför länsstyrelsen i Södermanlands län att omhändertagen, om ej
särskilda skäl är däremot, bör kunna åläggas städa sitt förvaringsrum.

Beträffande det av utredningen föreslagna stadgandet i 9 § första stycket
andra punkten, att den som förestår förvaringslokalen skall söka bereda
lämpligt arbete åt omhändertagen som vill arbeta, yttrar landsfogden i
Värmlands län att denna föreskrift torde komma att kräva ett mycket gott
omdöme hos föreståndaren. Denne måste i likhet med vad som gäller utevistelse
enligt 8 § i utredningens förslag beakta omhändertagens oro, våldsamhet,
sjukdom, flyktfara m. m. Till 9 § första stycket andra punkten bör
därför fogas reservationen »såvitt hinder ej möter». Landsfogden ifrågasätter
också om icke även denna bestämmelse lämpligen bör begränsas till att
gälla dem, som kvarhållits mer än ett dygn. I vissa fall, beroende på arbetets
art, torde föreståndaren böra söka samråd med läkaren innan han tilldelar
den omhändertagne arbete. Anteckning om sådan åtgärd bör ske.
Statspolisintendenten framhåller att bestämmelsen torde ha betydelse endast
i fråga om person som intagits å fångvårdsanstalt. Omhändertagande
i polisarrest eller i stads- eller häradshäkte är i regel av begränsad varaktighet.
Ur praktiska synpunkter torde det i allmänhet vara omöjligt eller i varje
fall synnerligen svårt för exempelvis en polismyndighet att bereda omhändertagna
arbete. Landsfogden i Gotlands län avstyrker bestämt förslaget
i denna del, i vart fall såvitt angår polisarrester, som ju förestås av vederbörande
polischefer. Dessa, som regelmässigt tillika är åklagare, har sannerligen
tillräcklig arbetsbörda utan att behöva belastas med den många
gånger svårlösta uppgiften att skaffa arbete åt de omhändertagna. Även
överståthållarämbetet, länsstyrelsen i Stockholms län, länsstyrelsen i Malmöhus
län, föreningen Sveriges landsfiskaler och kriminalpolisintendenten
i Stockholm uttalar sig på liknande sätt.

Stockholms stads rätts- och polisdirektion anför, att ifrågavarande bestämmelser
självfallet endast kan vara aktuella beträffande de häktade men
att det härutinnan finnes en begränsning på sådant sätt att för förhindrande
av onödig korrespondens arbetet måste förläggas till vederbörandes
cell. önskvärt är också att detta arbete ledes av den vanliga personalen och
att man i görligaste mån undviker att utomstående får tillträde till lokalerna.

Länsstyrelsen i Örebro län uttalar att stadgandet i 9 § andra stycket i utredningens
förslag, att omhändertagen äger »fritt» förfoga över viss gottgörelse
för utfört arbete, står i mindre god överensstämmelse med 7 § i samma
förslag, enligt vilken omhändertagen endast äger skaffa sig underhåll
och bekvämlighet, som låter sig förena med enkelhet och god ordning.
Landsfiskalen i Åseda distrikt ifrågasätter, om icke eventuell gottgörelse till

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1958

den som är intagen i polisarrest bör utgå ur den ersättning, som inflyter
för det av omhändertagen utförda arbetet. Landsfiskalen ställer vidare
frågan, huruvida eljest den omhändertagnes hemortskommun eller den
kommun, där förvaringslokalen är belägen, skall anslå erforderliga medel.
Landsfiskalen i Danderyds distrikt finner det vara tvivelaktigt, huruvida
kommunerna är villiga att anslå medel till gottgörelse för arbete varom här
är fråga.

Departementschefen. Beträffande häktad person är i gällande rätt uttryckligen
stadgat, att någon plikt att under förvaringstiden utföra arbete icke
åvilar honom. Vad angår övriga kategorier av tillfälligt omhändertagna saknas
motsvarande bestämmelse, men den för häktade föreskrivna regeln torde
i praxis tillämpas å alla sådana omhändertagna. Någon ändring av vad
sålunda är att anse som gällande rätt i detta hänseende synes mig icke böra
ifrågakomma. Såsom utredningen föreslagit torde därför i lagen få upptagas
ett stadgande av innebörd, att omhändertagen ej må åläggas arbete.

I fråga om rätt att arbeta under förvaringstiden är för närvarande stadgat
att häktad person skall ha lov att arbeta, om han själv skaffar sig lämpligt
arbete eller tillgång därtill finnes inom förvaringslokalen. I praxis torde
denna bestämmelse i stort sett tillämpas endast å sådana tillfälligt omhändertagna
personer som intagits å fångvårdsanstalts häktesavdelning. Utredningens
förslag innebär i princip att rätt att arbeta under förvaringstiden
skall tillkomma alla kategorier av tillfälligt omhändertagna, oavsett om de
intagits i fångvårdsanstalts häktesavdelning eller i häradshäkte, stadshäkte
eller polisarrest. Vidare har utredningen föreslagit den nyheten, att det skall
åvila föreståndare för förvaringslokal att aktivt verka för att arbetsmöjligheter
beredes intagen som så önskar. Under remissbehandlingen har invändningar
rests mot ett genomförande av förslaget i vad avser häradshäkten,
stadshäkten och polisarrester.

Starka humanitära skäl talar enligt min mening för att tillfälligt omhändertagna
personer icke skall tvingas till sysslolöshet under den ofta psykiskt
påfrestande förvaringsperioden. Redan av det grundläggande stadgandet i
2 § får också anses följa, att rätt att arbeta under förvaringstiden i princip
tillkommer den intagne. En uttrycklig bestämmelse härom, gällande för alla
kategorier av omhändertagna och för alla nu ifrågavarande slag av förvaringslokaler,
synes mig emellertid böra upptagas i lagen. Av praktiska skäl
och med hänsyn särskilt till häradshäkten, stadshäkten och polisarrester
lärer emellertid en dylik bestämmelse få förknippas med förbehåll att arbetets
utförande skall kunna ske utan olägenhet. Någon skyldighet för föreståndare
för häradshäkten, stadshäkten och polisarrester att söka anskaffa
arbete åt intagen torde icke höra stadgas, även om det är önskvärt att de i
mån av resurser är verksamma i detta avseende. I enlighet med vad sålunda
anförts torde böra upptagas föreskrift att intagen, om det kan ske utan olägenhet,
äger utföra lämpligt arbete som han själv anskaffar eller som eljest kan
beredas honom.

Kungl. Maj. ts proposition nr 68 år 1958

I fråga om gottgörelse till den intagne för arbete som han utför synes i
huvudsak ej vara anledning till erinran mot vad utredningen föreslagit. Närmare
bestämmelser i detta hänseende torde dock icke behöva upptagas i lagen
utan kan inflyta i tillämpningskungörelsen.

7 §•

Förevarande paragraf motsvarar närmast SP 19 § 23 och 27 första punkten,
4 § i kungörelsen den 4 maj 1934 med vissa föreskrifter angående förvaring
av personer i härads- och stadsfängelser samt polisarrester ävensom
6 § i kungörelsen den 21 juni 1946 med vissa bestämmelser angående häktad.

SP 19 § 23 innehåller bestämmelse att den som är häktad skall av allmänna
medel förses med sund och nödtorftig kost, så ock annan förnödenhet.
Vidare föreskrives i sagda lagrum att, om häktad vill och kan påkosta
sig bättre underhåll eller större bekvämlighet än i häktet allmänneligen
bestås, det skall vara honom tillåtet, såvitt ej därigenom ordningen inom
häktet störes eller säkerheten i den häktades vård kan äventyras. I 4 § i
1934 års kungörelse stadgas, att häktad och för brott kvarhållen skall åtnjuta
sund och nödtorftig kost samt att maten bör utspisas i sådan ordning
att den förvarade kommer i åtnjutande av tre mål om dagen. Dessutom föreskrives
i sistnämnda paragraf, att vad sålunda är stadgat skall gälla även
beträffande annan förvarad i den mån omständigheterna därtill föranleder.

I SP 19 § 27 första punkten stadgas — såvitt nu är i fråga — att det ej
skall vara häktad person förment att läsa. I 6 § i 1946 års kungörelse är föreskrivet
att, där fråga är om tillstånd för häktad att läsa periodisk skrift,
vederbörande åklagare skall avgiva yttrande innan ärendet avgöres av styresmannen.

Utredningen. I utredningens förslag till häkteslag återfinnes bestämmelser
i nu förevarande hänseenden i 7 och 19 §§.

I 7 § första stycket i förslaget stadgas, att omhändertagen skall erhålla
sund och tillräcklig kost samt att han må själv skaffa sig eller mottaga
underhåll och bekvämlighet, som låter förena sig med enkelhet och god
ordning. Andra stycket av samma paragraf innehåller bestämmelse att omhändertagen,
om ej särskilda skäl är däremot, må beredas tillfälle till tobaksrökning.

I 10 § första stycket föreskrives att omhändertagen, i den utsträckning
det kan ske utan olägenhet, må skaffa sig eller mottaga böcker, tidskrifter,
tidningar eller annat dylikt. Enligt 10 § andra stycket skall, där fråga är
om tillstånd för den som omhändertagits på grund av misstanke om brott
att läsa periodisk skrift, vederbörande åklagare avgiva yttrande innan ärendet
avgöres av den som förestår förvaringslokalen.

I motiveringen till 7 § framhåller utredningen att i uttrycket »tillräcklig
kost» ligger, att så många mål per dag skall serveras, som kan anses motsvara
en normal näringstillförsel. En bestämmelse om antalet mål har därför
ansetts obehövlig. Den läkare, som anlitas för tillsyn över de omhänder -

Kungi. Maj:ts proposition nr 68 år 1958

tagna, bör lämna erforderliga anvisningar rörande mathållningen i allmänhet
samt meddela dietföreskrifter, då sådana i speciella fall kan vara påkallade.
Rörande annan förnödenhet än mat- och dryckesvaror hänvisar utredningen
till sitt förslag till häkteskungörelse.

Nuvarande bestämmelse om frihet för häktad att påkosta sig bättre underhåll
eller större bekvämlighet än som i allmänhet bestås den häktade
föreslås utvidgad till att gälla alla kategorier tillfälligt omhändertagna. Dessa
skall sålunda enligt förslaget själva kunna skaffa sig eller mottaga underhåll
och bekvämlighet, som låter förena sig med enkelhet och god ordning.
Alkoholdrycker kan enligt utredningen icke anses vara underhåll av här
avsett slag.

Utredningen anför vidare att med uttrycket »särskilda skäl» i andra stycket
avses exempelvis omtöckning av medvetandet hos den omhändertagne
genom sjukdom eller berusning. Även brandrisk kan i speciella fall åberopas
som särskilt skäl att vägra tobaksrökning, t. ex. vid brist på personal
för den särskilda tillsyn, som enligt utredningens mening alltid bör ordnas,
då tillstånd till tobaksrökning medgives.

I motiveringen till 10 § anför utredningen att paragrafens första stycke
icke har någon motsvarighet i nu gällande bestämmelser om behandlingen
av häktade och anhållna. Enligt SP 19 § 27 står det dock sådana personer
fritt att läsa. Den föreslagna bestämmelsen om rätt för omhändertagen att,
i den utsträckning det kan ske utan olägenhet, skaffa eller mottaga litteratur
och publikationer »eller annat dylikt», varmed avses t. ex. spel av olika
slag, har till förebild 31 § straffverkställighetslagen.

Beträffande 10 § andra stycket uttalar utredningen, att detsamma till innehållet
nästan helt överensstämmer med 6 § i 1946 års kungörelse. Skillnaden
består i att bestämmelsen i detta stycke göres tillämplig på alla för
brott häktade eller anhållna, som omhändertagits i häkte eller arrest, och
sålunda ej endast på häktade, som intagits i fångvårdsanstalt.

Yttrandena. Beträffande 7 § i utredningens förslag anför Stockholms stads
rätts- och polisdirektion att en bestämmelse om att omhändertagen skall
erhålla sund och tillräcklig kost är onödig — detta är en självklar sak.
Landsfogden i Skaraborgs län anser att tvekan kan uppkomma om vad som
är hänförligt till den bekvämlighet som är tillåten. Lämpligt är att den bekvämlighet,
som skall vara tillåten, närmare angives. Landsfiskalen i Åseda
distrikt uttalar sig i samma riktning och anför alt »enkelhet och god ordning»
är ett så pass vagt uttryck, att det torde vara så gott som omöjligt att
på grund härav över landet i dess helhet utbilda en enhetlig praxis. Vad som
på ena stället anses vara lyx kan på ett annat uppfattas som enkelhet. Uttrycket
bör förtydligas. Vidare bör beaktas, att det särskilt vid omhändertagande
för stöld o. dyl. kan vara svårt att avgöra, huruvida kontanter som
den omhändertagne innehar härrör från brott eller om de åtkommits på legalt
sätt. Bestämmelsen bör därför kompletteras med föreskrift att endast
medel, om vilka ingen tvekan kan råda, att de verkligen åtkommits på lagligt
sätt, får brukas av den omhändertagne. 1 tveksamma fall bör detta för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1958

vägras. Statsåklagaren i Stockholm yttrar att det icke framgår hur utredningen
tänkt sig den närmare tillämpningen av bestämmelsen om tobaksrökning,
exempelvis om rökning skall tillåtas i cellrummet, om den omhändertagne
får förvara cigarretter och tändstickor i rummet o. s. v. Stockholms
rådhusrätt finner den föreslagna bestämmelsen om tobaksrökning
vara i hög grad tvivelaktig. Med hänsyn just till brandfaran och det förhållandet,
att tillfälle till tobaksrökning förutsätter innehav av tändstickor,
anser rådhusrätten, att bestämmelsen i stället bör givas det innehållet att
tobaksrökning kan tillåtas, där omständigheterna det medger. Länsstyrelsen
i Jämtlands län, länsstyrelsen i Gotlands län och landsfogden i Kristianstads
län uttalar sig på liknande sätt. Föreningen Sveriges stadsfiskaler
anför att det för personer, som anhållits eller häktats för brott eller eljest
för annat än sjukdom berövats friheten, måste med hänsyn till den psykiska
press som ett frihetsberövande medför vara synnerligen frestande att
tillgripa stimulantia, om sådana kan erhållas. Man har anledning förmoda,
att konsumtionen av tobaksvaror under sådana förhållanden för en omhändertagen
kan bli för hög med hänsyn till hans välbefinnande. Landsfogden
i Kopparbergs län anlägger liknande synpunkter och framhåller därjämte
att tillåten rökning i cellerna skulle komma att överhopa personalen med
framställningar om tillhandagående med rökutensilier. Då tobaksrökning
måste ske under tillsyn kan det förhållandet, att någon av personalen är
upptagen av annan tjänsteåtgärd och ej kan stå till disposition, leda till
irritation och till trakasserier från den omhändertagnes sida. Även under
nuvarande förhållanden gives omhändertagna tillfällen till rökning, bl. a. i
samband med vistelse utomhus, vid vissa förhör m. m. Landsfogden i Gotlands
län anser att tobaksrökning icke bör få ske i polisarrest.

Vad angår 10 § i utredningens förslag ifrågasätter föreningen Sveriges
häradshövdingar om icke formuleringen bör omarbetas så att det mera tydligt
framgår, att tillstånd alltid skall inhämtas, innan omhändertagen skaffar
sig eller medtager böcker, tidskrifter, tidningar eller annat dylikt. Landsfogden
i Skaraborgs län anser det knappast vara adekvat att med »annat
dylikt» i samband med böcker, tidskrifter och tidningar avse t. ex. spel av
olika slag. Landsfogden i Älvsborgs län anser att orden »annat dylikt» bör
utgå. Med uttrycket avses enligt motiven »t. ex. spel av olika slag». Rättighet
härtill för den i regel mycket korta anhållnings- eller häktningsliden
torde icke vara motiverad. Stockholms stads rätts- och polisdirektion anser
det vara lämpligast att de omhändertagnas behov av litteratur när det gäller
häktade tillgodoses genom att såsom f. n. tillämpas för Stockholms del ett
särskilt bibliotek finnes för de häktade. Sveriges advokatsamfund yttrar att
stadgande bör införas om rätt för omhändertagen att medföra radioapparat,
i varje fall om omhändertagandet räcker mer än en eller ett par dagar.

I fråga om ärende rörande tillstånd att läsa periodisk skrift anför statsåklagaren
i Malmö att här avsedda avgöranden bör fattas av föreståndaren
för förvaringslokalen i samråd med åklagaren, därest det gäller såsom misstänkt
för brott gripen, anhållen eller häktad person. Hovrätten över Skåne
och Blekinge och rådhusrätten i Malmö anser att vederbörande åklagare bör

Kungl. Maj. ts proposition nr 68 år 1958

fatta beslut i ärende som här avses. Landsfogden i Värmlands län m. fl.
framhåller att ordet »åklagare» bör utbytas mot »förundersökningsledare».
Enligt landsfogden i Gotlands län bör under alla omständigheter föreskrivas
att tillstånd icke må medgivas, därest förundersökningsledaren har avstyrkt
sådant tillstånd. Länsstyrelsen i Södermanlands län anför att här nämnda
tillstånd bör ges av den myndighet som beslutat omhändertagandet, då denna
i allmänhet lättast torde kunna avgöra vilka förutsättningar för tillståndsbeviljande
som föreligger i det särskilda fallet. Föreningen Sveriges
landsfiskaler intager samma ståndpunkt.

Departementschefen. Att intagen skall erhålla sund och tillräcklig kost på
lämpliga tider är självklart och behöver ej uttryckligen föreskrivas. I
lagen torde i de hänseenden varom här är fråga endast böra stadgas att
intagen, i den utsträckning det utan olägenhet kan ske, må skaffa sig eller
mottaga underhåll och bekvämlighet utöver vad som eljest bestås honom.
Begreppet bekvämlighet får därvid anses omfatta även tobaksrökning, böcker,
tidningar, tidskrifter och annat som kan bereda den intagne lämplig
förströelse. Erforderliga kompletterande bestämmelser torde med beaktande
av vad utredningen och remissinstanserna anfört få upptagas i tilllämpningskungörelsen.
I densamma torde böra föreskrivas bl. a. att den
som är intagen på grund av misstanke om brott ej må läsa tidskrifter eller
tidningar eller inneha radioapparat med mindre förundersökningsledaren
eller, om förundersökningen avslutats, åklagaren det medgiver.

Det är givetvis önskvärt att i förvaringslokals utrustning ingår böcker
och annat, som kan tillhandahållas de intagna till förströelse.

I ett remissyttrande har anförts att endast sådana kontanta medel, om vilka
ingen tvekan kan råda att de verkligen åtkommits på lagligt sätt, bör få
av den intagne brukas till anskaffande av extra underhåll och bekvämlighet.
Med anledning härav vill jag framhålla att penningar som skäligen kan
antagas ha avhänts någon genom brott må tagas i beslag med stöd av bestämmelserna
i 27 kap. rättegångsbalken. Om föreståndare för förvaringslokal
misstänker, att skäl finnes att beslagtaga penningar som omhändertagen
person innehade vid ankomst till förvaringslokalen — och som jämlikt
3 § andra stycket i den nu föreslagna häkteslagen skall fråntagas den
omhändertagne vid visitationen — måste det i princip anses åligga föreståndaren,
som bär ansvaret för att god ordning iakttages i förvaringslokaten,
att vända sig till vederbörlig myndighet för att få frågan om beslag
prövad. I avbidan på beslut i bcslagsfrågan kan den intagne emellertid icke
betagas rätten att, i den mån det eljest utan olägenhet kan ske, använda
pengarna till att skaffa sig extra underhåll och bekvämlighet. Enär fråga om
beslag som regel kan prövas utan dröjsmål torde några praktiska olägenheter
härav knappast behöva befaras.

8 §•

Denna paragraf motsvarar SB 19 § 27 och 28 första stycket samt 7 § i
kungörelsen den 21 juni 1946 med vissa bestämmelser angående häktad.

5 Iiihang till riksdagens protokoll 1958. t saml. Nr 68

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1958

I SP 19 § 27 stadgas att det ej skall vara häktad person förment att läsa
eller skriva men att han dock ej må avsända eller mottaga brev utan att ha
fått lov därtill av häktets föreståndare. Vidare föreskrives i samma lagrum
att sådant lov ej må vägras, där den häktade medger att brevet må läsas
och därvid finnes att det ej innehåller något som kan hindra brottets upptäckt
eller rannsakningens gång eller varav ordningen inom häktet kan
störas eller säkerheten i den häktades vård äventyras, ej heller där brevet
är ställt till länsstyrelsen eller annan som har tillsyn över häktet. I 7 § i
1946 års kungörelse föreskrives, för det fall att brev till häktad kvarhålles,
att den häktade skall underrättas därom och att innehållet i brevet skall
meddelas honom i den mån hinder ej möter med hänsyn till vad i SP 19 §
27 finnes stadgat. Ytterligare innefattas i nyssnämnda paragraf bestämmelse
att häktad skall underrättas om kvarhållande av brev som han velat avsända.

Enligt SP 19 § 28 första stycket skall det ej heller vara häktad person
förment att emottaga besök, utan häktets föreståndare skall giva lov därtill,
om sådan omständighet ej förekommer, som efter 27 :e punkten föranleder
till vägran av brevs emottagande; dock äger föreståndaren utsätta viss tid,
å vilken besöket skall ske, så ock låta en eller flera personer därvid närvara,
om så finnes nödigt.

Utredningen. I utredningens förslag till häkteslag regleras avsändande och
mottagande av brev i 12 § och mottagande av besök i 13 §.

I 12 § första stycket föreskrives att brev icke må av omhändertagen avsändas
eller mottagas utan tillstånd av den som förestår förvaringslokalen.
Andra stycket av samma paragraf innehåller stadgande, att tillstånd ej må
vägras i fråga om skrift till eller från svensk myndighet och ej heller eljest
om den omhändertagne medgiver att brevet må läsas och därvid finnes att
det ej innehåller något som kan äventyra ordning och säkerhet i förvaringslokalen
eller medföra undanröjande av bevis eller på annat sätt försvåra
utredning rörande brott. I tredje stycket föreskrives att, om brev till omhändertagen
kvarhålles, han skall underrättas därom samt att, om han har medgivit
att brevet må läsas, innehållet däri skall meddelas honom i den mån
hinder ej möter med hänsyn till vad i andra stycket stadgas. Tredje stycket
innehåller jämväl stadgande att omhändertagen skall underrättas om kvarhållandet
av brev som han velat avsända.

Enligt 13 § första stycket i förslaget är omhändertagen berättigad att mottaga
besök i den mån det är förenligt med ordning och säkerhet i förvaringslokalen
och kan ske utan att medföra undanröjande av bevis eller på
annat sätt försvåra utredning rörande brott. I samma stycke stadgas vidare
att tiden för besöket bestämmes av den som förestår lokalen samt att denne,
om det prövas erforderligt, äger låta en eller flera personer närvara vid besöket.
I andra stycket sägs, att om rätt för försvarare att sammanträffa
med den som är anhållen eller häktad för brott stadgas i rättegångsbalken.

I motiveringen till 12 § anför utredningen, att omhändertagnas korrespondens
bör regleras genom allmänt gällande bestämmelser motsvarande reg -

Kungl. Maj. ts proposition nr 68 år 1958

lerna härom i SP 19 § 27 samt 7 § i 1946 års kungörelse. Utredningen framhåller,
att enligt förslaget omhändertagen må vägras avsända eller mottaga
även sådant brev, som kan medföra undanröjande av bevis eller på annat
sätt försvåra utredning rörande brott, för vilket annan än den omhändertagne
misstänkes. Vidare uttalar utredningen:

Vägrar omhändertagen att till honom ankommet brev eller brev som han
önskar avsända läses, får brevet icke öppnas. Ankommet brev, som ej får
läsas och därför ej utlämnats, skall förvaras för den omhändertagnes räkning
och överlämnas till honom, då han frigives. Det torde vara lämpligt
att i förvaringslokal uppsätta anslag med uppmaning till sådana omhändertagna,
som vägrar medge att ankommande eller avgående brev läses, att
göra anmälan härom till den som förestår förvaringslokalen. Ingen annan
än den som förestår sådan lokal eller den han förordnar därtill får i förekommande
fall taga del av de omhändertagnas korrespondens (jfr dock RB
27: 9 och 12 angående beslagtagande i vissa fall av försändelse och undersökning
av sådan försändelse).

Vad här stadgats om brevförsändelse bör uppenbarligen gälla även annan
försändelse (telegram, paket e. d.) till eller från omhändertagen.

Den som förestår förvaringslokal bör enligt utredningens mening på det
sätt och i den utsträckning som är möjlig söka underlätta de omhänderSagnas
kontakt med myndigheterna i ärenden, som bedömes vara av verklig
vikt.

I motiveringen till 13 § yttrar utredningen, att denna paragraf motsvaras
av SP 19 § 28 första stycket, vilket stadgande nu föreslås skola gälla alla
kategorier tillfälligt omhändertagna. Även besök, som kan medföra undanröjande
av bevis eller på annat sätt försvåra utredning rörande brott, för
vilken annan än den omhändertagne misstänkes, kan enligt utredningens
förslag vägras. Slutligen erinrar utredningen därom att stadgande om rätt
för försvarare att sammanträffa med anhållen och häktad återfinnes i 21
kap. 9 § rättegångsbalken.

Yttrandena. Rörande frågan, vilken myndighet som skall lämna tillstånd
att avsända eller mottaga brev eller annan försändelse eller mottaga besök,
anför riksåklagarämbetet att åklagaren bör höras så snart medgivandet av
dylik förmån kan medföra risk för att bevisning undanröjes eller brottsutredningen
eljest försvåras. Samma ståndpunkt intages av bl. a. länsstyrelsen
i Gävleborgs län, statsåklagaren i Göteborg och föreningen Sveriges landsfogdar.
I övrigt har beträffande detta spörsmål framförts i huvudsak samma
synpunkter som beträffande tillstånd att läsa periodisk skrift (jfr under
7 §).

Statspolisintendenten ifrågasätter huruvida icke försändelse, på vars omslag
angives att densamma såsom avsändare har en myndighet, borde underkastas
samma kontroll som brev i allmänhet. Även om det av försändelsens
omslag eller i övrigt framgår att meddelandet avsänts av en myndighet,
torde däri icke ligga någon garanti för att meddelandet avsänts av en person,
som äger att handla å myndighetens vägnar.

Sveriges advokatsamfund anser alt i denna paragraf bör stadgas ovill -

Kungl. Maj. ts proposition nr 68 år 1958

korlig rätt för omhändertagen person att avsända brev till sin försvarare
och mottaga brev från denne. Offentlig försvarare för den som är anhållen
eller häktad har enligt 21 kap. 9 § rättegångsbalken ovillkorlig rätt att i
enrum meddela sig med sin klient. I överensstämmelse härmed bör enligt
samfundets mening brevväxling mellan advokaten och klienten vara tillåten
utan någon som helst kontroll från föreståndarens sida över brevens innehåll.

Länsstyrelsen i Norrbottens län förordar att utredningens uttalande, att
ingen annan än den som förestår förvaringslokal eller den han förordnar
därtill i förekommande fall får taga del av de omhändertagnas korrespondens,
föres in i lagen. Föreningen Sveriges stadsfiskaler uttalar däremot
att åklagaren måste berättigas att taga del av gripna, anhållna eller häktade
personers korrespondens. Den i rättegångsbalken 27 kap. 9 § givna bestämmelsen,
som åberopas i utredningens motivering till 12 §, avser försändelser
som väntas inkomma till post- eller annan befordringsanstalt, och torde
icke äga tillämpning beträffande försändelser, som befinner sig i den misstänktes
besittning. Att vid kollusionsfara en för brott misstänkt berövas
friheten, sammanhänger med att man önskar avskära honom från kontakt
med yttervärlden så att en pågående förundersökning icke äventyras. En
av den misstänktes kommunikationskanaler under frihetsberövandet är
emellertid brevväxling, och det vore enligt föreningens mening inhumant
att beröva honom möjligheten till kontakt med exempelvis anhöriga, om det
kan ske utan fara för utredningen. Det synes föreningen uppenbart, att man
under dessa omständigheter måste berättiga åklagaren att läsa de omhändertagnas
korrespondens. Det torde icke råda någon tvekan om att en dylik
kontroll av kontakten med yttervärlden faller inom ramen för frihetsberövandet.
Med denna utgångspunkt synes det föreningen icke vara lämpligt
att en omhändertagen kan vägra att till honom ankommande brev eller
brev, som han avsänder, läses. Bortsett från behovet att bevara brevhemligheten
i dylika situationer synes en dylik bestämmelse i vart fall ej böra äga
tillämpning på meddelanden som smugglas eller försöker smugglas ut eller
in från anstalter.

Landsfogden i Norrbottens län anser det böra övervägas om icke underrättelse,
att brev till omhändertagen kvarhållits, bör få anstå, om meddelandet
om brevets ankomst kan tänkas försvåra utredning rörande brott.

Overståthållarämbetet är icke övertygat om att i fråga om brev- och besökskontrollen
behov föreligger av lika stränga bestämmelser exempelvis för
alkoholmissbrukare som för brottsfallen; enligt de föreslagna bestämmelserna
är det också huvudsakligen i brottsfallen som en dylik kontroll skulle
kunna föranleda ett vägrat tillstånd att mottaga brev eller besök eller att
avsända brev.

Poliskammaren i Halmstad anser det kunna allvarligt ifragasättas, om
rätt att mottaga besök bör tillförsäkras den som är omhändertagen såsom
anhållen eller häktad. Anhållande och häktning avser att skilja vederbörande
från omvärlden, antingen nu detta i det särskilda fallet beror pa

Kungl. Maj. ts proposition nr 68 år 1(J58

flyktfara, undanröjande av bevis eller annat skäl. Huvudregeln bör enligt
poliskammarens mening därför vara, att den anhållne eller häktade icke
äger mottaga besök. Blir han tillförsäkrad en sådan rätt, blir antagligen
följden den, att vid avslag en omständlig prövning måste äga rum. Vidare
synes beträffande samtliga omhändertagna besöksklientelet böra begränsas
till endast närstående.

Departementschefen. Intagen torde i princip ej böra ha rätt att utan särskilt
tillstånd avsända eller mottaga brev eller annan försändelse eller mottaga besök.
Denna princip bör gälla överlag, ehuru den har sin väsentliga betydelse
beträffande dem som omhändertagits på grund av misstanke om brott. Tillståndsprövningen
bör avse frågan huruvida försändelsen eller besöket kan
antagas äventyra ordning och säkerhet — i förvaringslokalen eller utanför
densamma — eller medföra fara för att bevis undanröjes eller utredning
om brott eljest försvåras.

Enligt nu gällande bestämmelser har häktad person ovillkorlig rätt att
avsända brev som är ställt till länsstyrelsen eller annan som har tillsyn
över häktet. Denna föreskrift torde i praxis tillämpas jämväl beträffande
övriga kategorier tillfälligt omhändertagna. Utredningsmannen har föreslagit
att den ifrågavarande rätten skall utvidgas till att avse skrift till
svensk myndighet över huvud taget. Det är emellertid att märka att skrift,
som inkommer till svensk myndighet, i princip är att anse såsom offentlig
handling, och man torde icke kunna bortse från att på denna väg kan för
den intagne öppnas möjlighet till otillbörlig kommunikation med yttervärlden.
Den begränsningen torde böra gälla, att allenast försändelse som är
ställd till länsstyrelsen får av den intagne avsändas utan föregående kontroll.
En dylik begränsning står i samklang med den koncentration av tillsynen
till länsstyrelserna som avses äga rum beträffande härads- och stadshäkten
samt polisarrester. Om länsstyrelsen finner att brevet är avsett för
annan myndighet har länsstyrelsen givetvis att vidarebefordra brevet, såframt
särskilda skäl icke föranleder till annat.

Utredningen har även föreslagit att intagen — till skillnad mot vad nu
är fallet — skulle äga rätt att utan någon kontroll mottaga skrift från svensk
myndighet. Såsom under remissbehandlingen framhållits utgör emellertid
den omständigheten, att en försändelse är innesluten i svensk myndighets
tjänstekuvert eller eljest angives härröra från svensk myndighet, knappast
någon garanti för att så verkligen är fallet. En dylik rätt synes därför icke
böra införas.

Sveriges advokatsamfund har föreslagit, att intagen skall erhålla ovillkorlig
rätt att utan kontroll avsända brev till sin försvarare och mottaga brev
från denne. Till stöd härför har samfundet åberopat den i 21 kap. 9 § rättegångsbalken
stadgade ovillkorliga rätten för offentlig försvarare för anhållen
eller häktad att i enrum meddela sig med sin klient. Jag vill tillstyrka samfundets
förslag, såvitt angår avsändande av hrev till offentlig försvarare.
Ovillkorlig rätt all mottaga brev från försvarare torde av samma skäl som
anförts beträffande försändelse från myndighet ej kunna komma i fråga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1958

I enlighet med vad sålunda anförts torde böra upptagas stadgande att intagen
ej må avsända eller mottaga brev eller annan försändelse eller mottaga
besök, med mindre det prövas kunna ske utan att äventyra ordning och
säkerhet eller medföra fara för att bevis undanröjes eller utredning om brott
eljest försvåras, dock att intagen utan sådan prövning skall vara oförhindrad
att avsända brev eller annan försändelse, som är ställd till länsstyrelsen
eller, såvitt angår intagen som är anhållen eller häktad, till offentlig försvarare.
Vidare torde böra intagas en erinran om rättegångsbalkens regel
angående rätt för försvarare att sammanträffa med den som är anhållen eller
häktad.

Tillstånd för intagen att avsända eller mottaga brev eller annan försändelse
eller att mottaga besök synes böra meddelas av föreståndaren för förvaringslokalen.
I fråga om den som intagits på grund av misstanke om brott
lärer jämväl fa krävas, att tillstånd meddelats av förundersökningsledaren eller,
om förundersökningen avslutats, åklagaren. Närmare regler härom torde
få upptagas i tillämpningskungörelsen. I denna torde jämväl få ingå de övriga
föreskrifter som finnes erforderliga i ämnet, varvid utredningens förslag i
huvudsak synes kunna följas. Någon principiell rätt för åklagaren att taga
del av anhållna eller häktade personers korrespondens synes icke böra stadgas.
Det må framhållas, att smugglade meddelanden som regel kan beslagtagas
med stöd av bestämmelserna i 27 kap. rättegångsbalken.

9 §•

Denna paragraf motsvarar SP 19 § 28 andra stycket. Enligt sagda lagrum
äger länsstyrelsen meddela häktad tillstånd att besöka närstående som
är svårt sjuk eller bevista närståendes begravning, så ock att i annat fall,
då synnerliga skäl föreligger, lämna häktet för viss kort tid, allt såframt
missbruk får anses uteslutet.

Utredningen. I 14 § i utredningens förslag har stadgandet i SP 19 § 28
andra stycket upptagits med ändring att »Konungens befallningshavande»
utbytts mot »myndighet som beslutit omhändertagande» och »häktad» utbytts
mot »omhändertagen».

I motiveringen till sitt förslag anför utredningen att den myndighet, som
meddelat beslut om det tillfälliga omhändertagandet och därför äger bästa
kännedom om de närmare omständigheterna i varje särskilt fall, skall pröva
och avgöra ärenden av det slag, varom här är fråga. En följd av en bestämmelse
med denna innebörd blir exempelvis att vederbörande domstol,
som meddelat häktningsbeslut, skall upptaga och avgöra framställning av
häktad om permission under viss kort tid.

Yttrandena. Göta hovrätt finner sig icke kunna biträda utredningens förslag
att den myndighet som beslutit omhändertagande skall äga meddela
permission. En sådan ordning kan bli förenad med avsevärda praktiska olägenheter,
i synnerhet beträffande person som häktas av hovrätt eller högsta
domstolen. Lämpligast synes vara att vederbörande länsstyrelse — liksom

Kungl. Maj. ts proposition nr 68 år 1958

nu gäller beträffande häktad — får avgöra framställningar från omhändertagen
om permission. Presidenten i hovrätten för Nedre Norrland och statsåklagaren
i Göteborg yttrar sig på liknande sätt.

Statsåklagaren i Stockholm anför att de myndigheter, som i 14 § i utredningens
förslag avses, är domstol, länsstyrelse och åklagarmyndighet. Någon
jourhavande tjänsteman som efter arbetstidens slut för dagen kan besluta
i brådskande fall finnes icke vad beträffar de två förstnämnda myndigheterna.
Eventuellt bör därför i lagtexten uppmärksammas sådana fall
av brådskande art, då domstols eller länsstyrelses beslut icke kan inväntas.
Beslut bör lämpligen i sådana fall kunna meddelas av vederbörande åklagare.

Beträffande frågan, vilken myndighet som skall äga meddela permission,
har i övrigt under remissbehandlingen framförts i huvudsak samma synpunkter
som beträffande tillstånd att läsa periodisk skrift och att avsända
eller mottaga brev eller mottaga besök (jfr under 7 och 8 §§).

Departementschefen. Stadgandet i förevarande paragraf torde kunna avfattas
så, att intagen, om fara för missbruk ej kan anses föreligga, må medgivas
att besöka närstående som är svårt sjuk eller bevista närståendes begravning,
så ock att i annat fall, då synnerliga skäl föreligger, lämna förvaringslokalen
för viss kort tid. Tillståndsprövningen synes mig kunna ske
i huvudsak på samma sätt som i fråga om rätt att avsända eller mottaga
brev eller mottaga besök; närmare föreskrifter härom kan meddelas i tilllämpningskungörelsen.

10 §.

Enligt denna paragraf erhåller Kungl. Maj :t bemyndigande att meddela
närmare bestämmelser angående tillämpningen av lagen.

Förslaget till kungörelse med vissa föreskrifter angående häradshäkten,
stadshäkten och polisarrester

1 §•

Denna paragraf motsvarar närmast SP 19 § 22 första punkten och 29
första punkten. I 19 § 22 första punkten stadgas, att häkte skall vara så beskaffat,
att det ej är menligt för den häktades hälsa. Enligt 19 § 29 första
punkten skall rum, där anhållen person förvaras, uppfylla skäliga anspråk
på sundhet och bekvämlighet.

Paragrafen saknar motsvarighet i utredningens förslag.

Departementschefen. I denna paragraf uppställes det minimikravet på
förvaringsrummen i häradshäkte, stadshäkte och polisarrest, att de skall
uppfylla skäliga anspråk på sundhet. Rum, som icke motsvarar dessa anspråk,
får alltså ej användas såsom förvaringsrum för omhändertagna
personer.

Det måste givetvis beaktas, att anspråken på förvaringsrummens hvgie -

Kungl. Maj. ts proposition nr 68 år 1958

niska standard varierar med hänsyn till omständigheterna. Så kan exempelvis
förvaringsrum, där den förvarade vistas endast några timmar — såsom
fallet oftast är med fyllerister — få vara av enklare beskaffenhet än
rum som avses för förvaring under längre tid, och under sommaren kan
förvaring ifrågakomma i rum som icke är användbara under vintern. Att
meddela närmare föreskrifter i sådant avseende torde i det särskilda fallet
få ankomma på tillsynsmyndigheten (jfr 10 § första stycket).

2 §.

Innehållet i första och andra styckena i denna paragraf saknar motsvarighet
i nu gällande författningar. Tredje stycket motsvarar 1 § första punkten
i kungörelsen den 4 maj 1934 med vissa föreskrifter angående förvaring
av personer i härads- och stadsfängelser samt polisarrester, där det stadgas
att förvaringsrum i härads- eller stadsfängelse eller i arrestlokal, som det
jämlikt lagen om polisväsendet i riket åligger polisdistrikt att ombesörja,
skall vara så inrättat att obehörig förbindelse mellan den förvarade och annan
i möjligaste mån förhindras.

Utredningen. Utredningen har i 1 § första stycket i sitt förslag upptagit
bestämmelse om alt förvaringsrum i härads- eller stadshäkte eller i polisarrest
skall vara så beläget, att solljus når in i rummet någon tid på dagen och
att obehörigas insyn hindras. Rummet skall enligt förslaget ha en golvyta
av minst 6 m2 och dess höjd må icke understiga den som i byggnadsstadgan
föreskrives för boningsrum. Vidare föreskrives i 1 § första stycket i utredningens
förslag att golvet skall ligga på sådan höjd över den angränsande
markens yta att skäliga anspråk på sundhet tillgodoses, att golvbeläggningen
skall utgöras av tätt material av sådan beskaffenhet att renhållningen
underlättas, att rummet skall uppföras av icke brännbart material samt att
tak och väggar skall ytbehandlas.

I andra stycket av 1 § i utredningens förslag stadgas, att förvaringsrum
skall vara försett med fönster med en yta mätande minst 1/8 av golvytan,
mätt i karmdagern, och att fönstret skall bestå av splitterfritt glas jämte erforderliga
förstärkningsanordningar. Vidare föreskrives att glaset skall vara
genomskinligt, såvida ej mattat glas eller liknande material på grund av förvaringsrummets
belägenhet erfordras för att hindra obehörigas insyn i rummet,
samt att fönstret skall kunna öppnas och vid stängning låsas.

Tredje stycket av 1 § i utredningens förslag upptager bestämmelse, att
dörr till förvaringsrum skall ha hållfast och ljudisolerande konstruktion
samt vara utåtgående. Därjämte föreskrives, att å dörren skall finnas ändamålsenliga
lås samt anordning för insyn utifrån. Enligt fjärde stycket första
punkten i utredningens förslag till 1 § skall förvaringsrum vara på tillfredsställande
sätt ljudisolerat och i övrigt så inrättat, att obehörig förbindelse
mellan omhändertagen och annan såvitt möjligt förhindras.

Beträffande de sålunda föreslagna bestämmelserna anför utredningen att

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 år 1958

det, för att en förändring till det bättre skall kunna åstadkommas, kräves
mera detaljerade och skärpta bestämmelser i fråga om förvaringslokalernas
beskaffenhet än de som nu gäller. Förslaget har i denna del föregåtts av samråd
med byggnadsteknisk, socialhygienisk och psykiatrisk expertis. Utredningen
fortsätter:

Det i första stycket angivna minimimåttet för förvaringsrums golvyta —
sex kvadratmeter -—- kan jämföras med vad fångvårdsbyggnadsutredningen
ansett som erforderlig golvyta i bostadsrum för fångvårdens långtidsklientel,
nämligen sju kvadratmeter. Det något mindre ytmåttet för förvaringsrum
motiveras med att tiden för vistelsen i sådant rum i allmänhet är förhållandevis
kort.

Ifråga om golvet i förvaringsrum föreskrives, att det skall ligga på sådan
höjd över den angränsande markens yta, att skäliga anspråk på sundhet tillgodoses.
Detta krav torde i allmänhet uppfyllas, om golvet ligger på c:a 30
centimeters höjd över markytan.

Väggarnas ytor bör av psykologiska skäl hållas i ljus färg. Av samma skäl
kan det också vara ändamålsenligt att förse fönster till förvaringsrum med
en särskild vädringsruta, som kan öppnas av den omhändertagne själv. Sådan
ruta, som självfallet icke bör ifrågakomma annat än i de fall, där förvaringsrummets
belägenhet i förhållande till omgivningen skänker trygghet
för att kommunikation med yttervärlden eller med annan omhändertagen
ej kan förekomma genom denna anordning, måste uppenbarligen göras så
liten, att avvikande ej kan ske genom rutans öppning. Fönstret bör vara stabilt
utfört.

I 4 § första stycket har utredningen upptagit vissa särskilda bestämmelser
beträffande rum för förvaring av omhändertagen som är omtöcknad,
orolig eller våldsam.

Yttrandena. I fråga om förvaringsrums belägenhet uttalar hovrätten
över Skåne och Blekinge att föreskriften att solljus åtminstone någon tid på
dagen skall nå in i förvaringsrum torde bli svår att uppfylla överallt. Denna
föreskrift bör därför erhålla en annan avfattning. Hovrätten för Nedre Norrland
ifrågasätter, huruvida bestämmelsen är nödvändig; för de flesta blir
omhändertagandet dock ganska kortvarigt. Särskilt gäller detta naturligtvis
fyllerister, vilkas vistelse i förvaringsrummet ofta är begränsad till några
timmar nattetid. Länsstyrelsen i Skaraborgs län uttalar att det måste anses
tillräckligt att rummet har dagerbelysning.

Enligt länsstyrelsen i Uppsala län skulle det uppställda kravet på viss belägenhet
av förvaringsrum kunna för mindre häkten och arrester betyda att
de kanske måste helt utdömas. Länsstyrelsen skulle visserligen kunna medgiva
undantag från föreskrifterna, enligt 8 § i utredningens förslag, men endast
för viss tid. Därest befintlig lokal dock skäligen bör kunna i övrigt godtagas,
även om den ej uppfyller nyssnämnda krav, synes den böra få användas.
Stadgandet är därför alltför kategoriskt. Länsstyrelsen i Östergötlands
län finner att mindre arrestlokaler på landsbygden bör kunna anordnas
utan att solljus når in i cellerna. Stockholms stads rätts- och polisdirektion
anför, att det såsom de nuvarande polisarresterna är placerade icke är

74 Kungl. Maj.ts proposition nr 68 år i958

möjligt att tillgodose kravet på att solljus når in i rummet någon tid på dagen.

Länsarkitekten i Skaraborgs län erinrar om att enligt 26 § punkt 14 i
byggnadsstadgan bör i stadsplan tillses att de enskilda byggnaderna kan få
god planläggning med sol och ljus särskilt i bostadsutrymmen, och enligt
61 § samma stadga bör tillses, att bostadslägenhet får så soligt läge som möjligt.
En anslutning till dessa bestämmelser torde vara önskvärd och i den
praktiska tillämpningen ofrånkomlig. Direktionen för Tierps polisdistriktsförbund
ifrågasätter om det icke borde räcka med att ordet »solljus» ersättes
med »dagsljus». I annat fall måste alla förvaringsrum placeras i
strängt syd—väst läge. Härav följer betydande konsekvenser i fråga om byggnadsekonomi
och planplanering. Stadsfiskalen i Vänersborg anför att det
icke kan vara skäligt att vid planeringen av polisdistrikts lokaler förbehålla
en del av utrymmet åt solsidan till arrester, medan måhända ständigt använda
arbetslokaler måste förläggas åt skuggsidan.

Socialstyrelsen finner den föreslagna minsta golvytan vara för liten.
Styrelsen erinrar om huvudregeln i 61 § 2 mom. första stycket byggnadsstadgan,
att boningsrums golvyta icke får understiga 10 in2, önskemålet om
en ändring i fråga om rummens storlek torde dock självfallet få hänföras
till långtidsprogrammet. Länsstyrelsen i Norrbottens län ifrågasätter, om
standarden beträffande golvyta verkligen bör göras lägre än den som stadgas
för boningsrum i 61 § 2 mom. byggnadsstadgan. Landsfiskalen i Svartlösa
distrikt anser att den föreslagna minsta golvytan bör ökas till åtminstone
9 m2. Det kan enligt landsfiskalens mening icke vara rimligt att en
person, som är omhändertagen enbart därför att han är misstänkt för brott,
skall nödgas vistas i ett utrymme av så ringa mått, som förutom honom
själv skall rymma även säng, bord, stol och hylla. Den psykiska påfrestning,
som redan anhållandet innebär, bör icke förvärras genom inspärrning i ett
trångt förvaringsutrymme. Landsfiskalen i Filipstads distrikt anlägger liknande
synpunkter och anför att hans erfarenhet av besök i danska fängelser,
där en lugnare stämning rådde, visar att dessa hade rymligare celler.

Medicinalstyrelsen erinrar om utredningens uttalande, att vissa omhändertagna
måste kvarhållas förhållandevis lång tid hos polisen, och anför att
dylika förvaringsrum synes böra få en golvyta motsvarande den som i 61 §
2 mom. byggnadsstadgan föreskrives som minimimått för boningsrum i vissa
undantagsfall, eller minst 7 m2. I vart fall bör detta minimimått stadgas
vid nybyggnader av häkten och arrester. Bestämmelserna om golvytans
storlek finnes även angivna i av Kungl. Maj :t den 3 februari 1950 godkända
anvisningar till byggnadsstadgan, vari jämväl stadgas att golvytan
i sovrum, avsett att användas av samma person endast under kortare tid,
icke får understiga 7 in2.

Statens institut för folkhälsan anför att den av utredningen föreslagna
minsta golvytan 6 m2 är det minimimått för golvyta som angives i medicinalstyrelsens
råd och anvisningar rörande det minsta rummet i flerrumslägenhet.
Med hänsyn till att arrest är avsedd för kortvarig förvaring av endast
en person torde nämnda mått kunna accepteras.

Kungl. Maj. ts proposition nr 68 år 1958

Länsstyrelsen i Uppsala län anser att föreskriften är för kategorisk. Den
skulle leda till att mindre häkten och arrester kanske måste helt utdömas.
Därest befintlig lokal dock skäligen bör kunna i övrigt godtagas, även om
den ej uppfyller ifrågavarande krav, synes den böra få användas.

Vad angår förvaringsrums höjd anför hovrätten för Nedre
Norrland att den föreslagna föreskriften har anknutits till byggnadsstadgan.
Enligt byggnadsstadgans Öl § 3 mom. och 132 § 2) kan rumshöjden i
städer och stadsliknande samhällen samt inom område på landet, för vilket
fastställts byggnadsplan eller utomplansbestämmelser, variera mellan 2,70
m och 2,40 m, beroende på förhållandena och byggnadsnämndens bedömande.
För den egentliga landsbygden saknas bestämmelser. Det kan ej vara
lämpligt att frågan om rumshöjden på detta sätt lämnas svävande. Viss minimihöjd,
eventuellt visst minsta antal rumskubikmeter, bör inskrivas i
kungörelsen. Statskontoret uttalar sig på liknande sätt.

Rörande golvets höjd över den angränsande markens yta anför
länsstyrelsen i Norrbottens län att det kan ifrågasättas om standarden verklingen
bör göras lägre än den som stadgas för boningsrum i 60 § 1 mom.
byggnadsstadgan. Där stadgas att golvet i boningsrum skall läggas å sådan
höjd över angränsande markens yta att skäliga anspråk på sundhet och
trevnad tillgodoses, dock minst 30 cm.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anser att mindre arrestlokaler på landsbygden
bör kunna anordnas på sådant sätt, att golvet kommer att ligga något
under den angränsande markytan. Poliskammaren i Göteborg anför att
det torde vara ur hälsovårdssynpunkt fullt tillfredsställande, om allenast
en allmän bestämmelse införes att förvaringsrum skall uppfylla skäliga anspråk
på sundhet; detta torde med nuvarande byggnadssätt knappast bli lidande
om golvet i en ny byggnad skulle komma att ligga någon decimeter
under markytan. Stads fiskalen i Vänersborg ifrågasätter, om icke en souterrainvåning
med fullgod dagerbelysning kan anses vara lika väl ägnad till
arrestlokal som till daglig arbetslokal för ett mycket stort antal företagare
och anställda av olika slag.

Beträffande fönster i förvaringsrum yttrar länsstyrelsen i Östergötlands
län att mindre arrestlokaler på landsbygden bör kunna förses med
fönster som är mindre än som föreslagits. Stockholms stads rätts- och polisdirektion
anför att det förefaller som om kravet på en fönsteryta mätande
minst 1/8 av golvytan mätt i karmdagern knappast kan vara tillämpligt annat
än för nya lokaler och därvid i första hand avse utrymmen som blott
har en golvyta av 6 m2.

Landsfogden i Gotlands län erinrar om att utredningen framkastat tanken
på att förse fönster till förvaringslokal med särskild vädringsruta,
som kan öppnas av den omhändertagne själv. Erfarenheten har emellertid
utvisat, att även mycket små öppningar i fönster har varit möjliga att forcera
för rymmare (jfr 17-centimetersmannen etc.). Härtill kommer att en
sådan vädringsruta är begynnelsen till en öppning, som av en uppfinningsrik
person i ryminartankar lätt kan göras större. Den bildar en naturlig an -

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 år 1958

greppspunkt vid ett utbrytningsförsök. Länsstyrelsen i Östergötlands län
ifrågasätter om icke föreskrift bör meddelas därom att förvaringslokalernas
fönster utvändigt bör vara försedda med galler.

Stockholms stads rätts- och polisdirektion yttrar i fråga om ljudisolering
att det bör vara ett ovillkorligt krav att varje obehörig förbindelse
mellan omhändertagen och annan förhindras.

Departementschefen. Det är givetvis i och för sig önskvärt att, såsom utredningen
föreslagit, förvaringsrum så anordnas att solljus når in i detsamma
någon tid på dagen och att golvet i rummet ligger högre än den angränsande
markens nivå. Ett förvaringsrum torde dock kunna vara godtagbart
även om det icke uppfyller angivna anspråk. Ett minimikrav är dock att
rummet erhåller god dager.

Av utredningen eller remissinstanserna föreslagna stadganden om golvbeläggning,
förvaringsrums uppförande av icke brännbart material, ytbehandling
av tak och väggar samt konstruktionen av fönster och dörrar avser
spörsmål, som tarvar en detaljerad reglering av väsentligen teknisk natur.
Dessa spörsmål torde därför få hänskjutas till övervägande i samband med
utarbetandet av anvisningarna.

I första stycket av förevarande paragraf stadgas, att förvaringsrum skall
vara så anordnat, att obehörigas insyn hindras. Vidare föreskrives att förvaringsrum
skall vara försett med fönster, som är så inrättat, att rummet
erhåller god dager. Huruvida genomskinligt eller mattat glas — eller liknande
material — skall användas i fönstret sammanhänger med risken
för insyn.

I andra stycket föreskrives, i enlighet med utredningens förslag, att golvytan
skall vara minst 6 in2. Vidare stadgas, att rummets kubikinnehåll skall
vara minst 15 m3 samt att vad i byggnadsstadgan är föreskrivet om våningshöjden
i boningsrum skall äga motsvarande tillämpning. Hänvisningen till
byggnadsstadgan omfattar tydligen även det fall att byggnadsnämnden tilllåtit
mindre våningshöjd än som regelmässigt gäller. Jag vill understryka
att bestämmelserna i förevarande stycke — liksom annorstädes i kungörelsen
— är minimibestämmelser. Särskilt i fråga om förvaringsrum, som är
avsedda för sinnessjuka eller eljest oroliga eller deprimerade personer, är
större utrymme önskvärt.

I tredje stycket upptages föreskrift, att förvaringsrum skall vara på tillfredsställande
sätt ljudisolerat och i övrigt så inrättat, att obehörig förbindelse
mellan den intagne och annan såvitt möjligt förhindras.

3 §.

Denna paragraf motsvarar 1 § andra och tredje punkterna i kungörelsen
den 4 maj 1934 med vissa föreskrifter angående förvaring av personer i
härads- och stadsfängelser samt polisarrester. I andra punkten av nyssnämnda
paragraf föreskrives, att förvaringsrum skall vara försett med stol,
hylla och bädd, ändamålsenliga anordningar för luftväxling och belysning

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 år 1958

samt ringledning eller annan lämplig anordning för påkallande av vakt.
Tredje punkten innehåller bestämmelse att förvaringsrum, då det användes
till förvaring av berusad eller våldsam person eller eljest särskilda förhållanden
föreligger, i stället för stol, hylla och bädd samt belysningsanordning
må ha annan för ändamålet anpassad inredning.

Utredningen. Utredningen har i 1 § fjärde stycket andra till fjärde punkterna
i sitt förslag upptagit bestämmelser att för ändamålet särskilt lämpade
anordningar för uppvärmning, luftväxling och belysning skall finnas,
att därjämte skall finnas lämpligt signalsystem för påkallande av vaktpersonalens
uppmärksamhet samt dricksfontän samt att dessa anordningar
skall erhålla sådant utförande att omhändertagen icke är i stånd att begagna
dem till skada för sig själv eller annan. I 3 § i utredningens förslag
stadgas, att förvaringsrum skall inredas med stol med ryggstöd, bord, hylla
och säng jämte erforderlig sängutrustning samt att härutöver må förekomma
annan lämplig inredning.

I motiveringen till 1 § i förslaget anför utredningen, att på grund av
justitieombudsmannens anmärkningar skärpt uppmärksamhet måste ägnas
särskilt åt anordningarna för uppvärmning och belysning. Dessa anordningar
måste vara av sådan konstruktion, att de kan anses direkt och särskilt
lämpade för sitt ändamål. Genom kravet att dricksfontän skall vara
monterad i förvaringsrummet underlättas enligt utredningens mening vaktpersonalens
arbete i hög grad. Personalen besväras nu ofta av pockande och
obefogade anspråk från omhändertagnas sida att erhålla vatten. Dricksfontänen
måste vara så anordnad, att den ej kan skadas genom åverkan.

I fråga om 3 § framhåller utredningen att denna paragraf, liksom 1 §,
avser förvaringsrum som skall användas för normalfallen, d. v. s. lugna
och balanserade omhändertagna. Även om inredningen i sådant förvaringsrum
bör vara av solid konstruktion för att så mycket som möjligt nedbringa
slitaget, är enligt utredningens mening därmed icke sagt, att de olika
inredningsföremålen måste vara klumpiga och otympliga till utseendet.
Det har från polismannahåll framhållits, att rum av detta slag även kunde
förses med enklare fönstergardin i syfte att förtaga något av den tristess,
som på grund av sådana rums art ej någonsin torde kunna helt undvikas.
Utredningen har dock, bl. a. på grund av att sådana gardiner kan användas
som självmordsredskap, ansett sig böra avstå från att föreslå en föreskrift
om obligatorisk utrustning av förvaringsrum med en inredningsdetalj av
nyssnämnt slag. Slutligen påpekar utredningen att de föreslagna bestämmelserna
i jämförelse med vad som föreskrives om förvaringsrums möblering
i 1 § i 1934 års kungörelse innebär en skärpning så tillvida, att sådant rum
även skall inredas med bord.

I 4 § andra stycket har utredningen upptagit vissa särskilda bestämmelser
beträffande inredningen av rum, avsett för förvaring av omhändertagen
som är omtöcknad, orolig eller våldsam.

Kurigl. Maj. ts proposition nr 68 år 1958

Yttrandena. Kriminalpolisintendenten i Stockholm vill bestämt motsätta
sig löreskriften att dricksfontän skall vara anordnad i varje förvaringsrum.
Det torde nämligen vara i det närmaste omöjligt att anordna sådana fontäner
på ett sätt som helt utesluter att de omhändertagna träder i förbindelse
med varandra medelst knackningar på rörsystemet. Statsåklagaren i
Stockholm uttalar sig på liknande sätt.

Landsfogden i Gotlands län yttrar att det förefaller tveksamt, om det
finns dricksfontäner av sådan konstruktion att de kan motstå de påfrestningar,
som de kan bli utsatta för av hetlevrade omhändertagna. Kan en
omhändertagen få sönder fontänen kan han också få i handen ett farligt
vapen eller ett hjälpmedel för flykt från lokalen. Vidare möter installerandet
av dricksfontän vissa betänkligheter ur hygienisk synpunkt. Åtskilliga
personer i det klientel, som skall förvaras i lokalen, har icke tillbörlig
känsla för hygienens krav, utan kan förväntas använda dricksfontänen
som både spottkopp och urinoar. Länsarkitekten i Skaraborgs län
anför att en dricksfontän, som är tålig mot åverkan, icke medger ofog och
varå vederbörande icke kan skada sig, synes svår att åstadkomma men lär
ha konstruerats.

I fråga om inredningen i övrigt framhåller kamreraren i Göteborgs stads
polisnämnd, att samtliga kriminalpolisens arrester (både manliga och kvinnliga
avdelningarna) efter besök av justitieombudsmannen för några år sedan
försågs med stol och väggfast bord. Omedelbart sedan de väggfasta
borden monterats utsattes de emellertid för sådan åverkan att man, innan
arbetet ens var slutfört, måste påbörja reparation av de först uppsatta borden.
Samma var förhållandet med i arresterna placerade stolar. Skadegörelsen
var till och med av sådan omfattning att man så gott som undantagslöst
måste kassera stolarna. Efter kort tid visade det sig icke tillrådligt
att fortsätta med anordningen på sätt som ursprungligen var tänkt. Risk
förelåg nämligen att delar av utrustningen kunde komma att användas som
vapen mot arrestvakterna. Icke ens stolar av stålrörskonstruktion har motstått
åverkan av visst klientel. Med hänsyn härtill bör den föreslagna lösa
inredningen icke göras obligatorisk.

Länsstyrelsen i Jämtlands län ifrågasätter behovet av obligatorisk föreskrift
om hylla. Landsfogden i Uppsala län yttrar att erfarenheten har visat,
att det varit svårt att sätta fast hyllor på ett sådant sätt att icke en
vildsint arrestant kunnat bryta loss dem från väggen. Polischefen i Lidköping
anför att en hylla, fastsatt i väggen, kan vara direkt olämplig. På hyllan
kan en omhändertagen med suicidiumavsikter med fördel gillra en
snara.

Svenska polisförbundet understryker nödvändigheten av att arrestlokalerna
och deras inventarier är av sådan beskaffenhet att varje möjlighet
uteslutes för omhändertagen person att komma i besittning av lösa delar,
med vilka vakthavande polispersonal kan bli utsatt för skada i samband
med angrepp. Lösa inventarier bör därför icke få förekomma. Erfarenheterna
visar att även mycket väl fastsatta inventarier av en omhändertagen i ra -

KungL Maj:ts proposition nr 68 år 1958

seri kan ryckas loss och bli ett farligt vapen mot vaktpersonalen. Väggfasta
och helsvetsade möbler är därför att rekommendera.

Departementschefen. Någon föreskrift om dricksfontän synes — med
hänsyn till den av remissinstanserna framförda kritiken mot utredningens
förslag i denna del — icke böra upptagas.

I första stycket av förevarande paragraf föreskrives, att förvaringsrum
skall vara försett med ändamålsenliga anordningar för uppvärmning, luftväxling
och belysning samt med lämpligt signalsystem för påkallande av
vaktpersonalens uppmärksamhet. I vad avser uppvärmning och luftväxling
korresponderar stadgandet med bestämmelserna i 5 §, där det föreskrives
att förvaringsrum skall vid användning dagligen luftas samt vara uppvärmt
till vanlig rumstemperatur ävensom att förvaringsrum, när det ej
användes, om möjligt skall hållas så uppvärmt att det kan tagas i bruk
utan längre tidsutdräkt. Vidare må i detta sammanhang hänvisas till att de
byggnadsritningar, som länsstyrelsen enligt 9 § skall godkänna, innan häradshäkte,
stadshäkte eller polisarrest uppföres, jämväl skall avse bl. a.
elektrisk inredning samt anordningar för uppvärmning och luftväxling.

I andra stycket upptages först bestämmelse, att i förvaringsrum skall
finnas stol, bord, hylla och säng jämte erforderlig sängutrustning. Rum,
som användes till förvaring av berusad, våldsam eller sjuk person, kan dock
i stället ha annan lämplig inredning. Huvudregeln avser således rum, avsedda
för de i psykiskt hänseende »normala» fallen av omhändertagna, medan
undantagsbestämmelsen tager sikte på rum för fyllerister, våldsamma
alkoholister, sinnessjuka o. d. Utöver den inredning, som avses i förevarande
stycke, får givetvis förekomma annan inredning, som med hänsyn till
omständigheterna prövas lämplig. Detta följer därav att kungörelsen — såsom
tidigare anförts — endast innehåller minimiföreskrifter.

Tredje stycket upptager stadgande, att inredningen i förvaringsrum såvitt
möjligt skall erhålla ett sådant utförande och förses med sådana skyddsanordningar,
att den icke kan av intagen begagnas till skada för honom
själv eller annan. Vikten av att denna bestämmelse noggrant följes i avseende
å inredningens alla detaljer är uppenbar.

4 §•

Denna paragraf motsvarar närmast 1 § sista punkten i kungörelsen den
4 maj 1934 med vissa föreskrifter angående förvaring av personer i häradsoch
stadsfängelser samt polisarrester. Enligt sagda författningsrum skall i
fängelse och polisarrest finnas erforderliga toalettanordningar.

Utredningen. 1 2 § i sitt förslag har utredningen upptagit bestämmelse,
att till förvaringsrum skall höra utanför rummet belägen vattenklosett och
tvätt- eller badrum. Vidare stadgas i nyssnämnda paragraf, att för större
häkten och arrester skall beräknas minst en klosettstol för varje påbörjat
tiotal förvaringsrum och ett tvättställ för varje påbörjat antal av fem

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 år 1958

sådana rum. I 6 § första stycket föreskrives, att till förvaringslokalerna
skall höra vaktrum, förhörsrum, matrum för vaktpersonalen och behövliga
förrådsutrymmen samt att därjämte skall finnas särskilt utrymme med
lämpliga anordningar för vård av de omhändertagnas kläder och övriga
tillhörigheter. Andra stycket av samma paragraf innehåller stadgande att
till häkte och arrest vidare skall höra promenadgård som är så belägen eller
inhägnad på sådant sätt, att obehöriga ej får insyn eller kan träda i
förbindelse med omhändertagen.

Beträffande de i 2 § i utredningens förslag upptagna bestämmelserna anför
utredningen, att de omhändertagna ofta är starkt nedsmutsade och i
trängande behov av grundlig tvättning. Utredningen bär därför ansett erforderligt
att föreslå föreskrift om att tvätt- eller badrum — liksom även
vattenklosett — obligatoriskt skall anordnas, dock med dispensmöjlighet
enligt 8 § tredje stycket i utredningens förslag. Torrklosetter i eller utanför
förvaringsrum måste nu anses definitivt tillhöra en förgången tid, varför
dispens från att anordna vattenklosett enligt utredningens mening ej bör
medgivas i något fall.

I motiveringen till 6 § anför utredningen, att dispens från anordnande av
de i sagda paragraf nämnda utrymmena kan medges med stöd av 8 § tredje
stycket i förslaget. Bland de kanske mest angelägna biutrymmena av de
här angivna är enligt utredningens mening särskilt matrum för vaktpersonalen.
Det bör icke längre få förekomma att personal tvingas intaga sina
måltider i tjänstelokalen. Utredningen framhåller vidare, att personalen ej
heller bör hänvisas att intaga måltid i något utrymme tillsammans med
omhändertagna personer. Länsstyrelserna bör med kraft eftersträva att detta
slags biutrymmen normalt anordnas åtminstone i de största städerna.

Yttrandena. Länsstyrelsen i Uppsala län anför att vattenklosett kanske
icke alltid kan anslutas till befintlig anläggning utan måste utföras såsom
en fristående anläggning, där ej rent av förbud mot anordnande av wc på
orten föreligger. Rimligtvis bör en väl anordnad och skött torrklosett kunna
godtagas tills vidare. Jämväl länsstyrelsen i Skaraborgs län framhåller att
på åtskilliga platser, där arrestlokal finnes, hälsovårdsnämnden av fullt godtagbara
sanitära skäl icke torde lämna medgivande till inledande av vatlenklosett.

Föreningen Malmöhus läns landsfiskaler anser att vattenklosett bör få
finnas inuti förvaringsrum, särskilt med hänsyn till att landsbygdens polisdistrikt
i regel ej har tillräckligt med personal för den service som i annat
fall erfordras.

Poliskammaren i Jönköping framhåller att bestämmelser rörande anordningar
för vaktpersonal icke hör hemma i häkteskungörelsen. Däremot bör
stadgas, att till förvaringslokalerna skall höra matrum för omhändertagen.
Att använda arresterna som utspisningsrum har nämligen visat sig mindre
lämpligt.

Riksåklagarämbetet uttalar, att kostnaderna för inrättande av en prome -

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1958

nadgård måste bli betydande och att det därför redan på denna grund knappast
bör komma i fråga att inrätta sådana vid alla arrestlokaler, i vart fall
icke de minsta, och socialstyrelsen yttrar, att det på flertalet ställen där promenadgård
saknas knappast torde finnas möjlighet att på kort sikt ordna
dylik. Bestämmelserna om promenadgård synes därför tills vidare böra utgå
ur kungörelsen. Länsstyrelsen i Jämtlands län anför att förslaget icke
synes ha i tillräcklig grad tagit hänsyn till de orimliga ekonomiska konsekvenser,
som ett krav på promenadgård skulle innebära för särskilt de
mindre polisdistrikten på landsbygden. För de flesta av länets arrestlokaler
saknas praktiska möjligheter att anordna rastgård i anslutning till nu befintliga
lokaler. Kravet på rastgård skulle för de flesta polisdistrikt innebära
behov av nybyggnad. De polisdistrikt, som för avsevärda kostnader under
senare tid inrättat arrestlokaler, som uppfyller hittills uppställda krav, kan
icke rimligen åsamkas ytterligare avsevärda kostnader genom uppställande
av krav på rastgård i anslutning till arrest. Förvaringstiderna för ifrågavarande
intagna är i regel mycket korta, sällan över en vecka och oftast kortare
tid. Landsfogden i Norrbottens län anför att promenadgårdar finnes
inrättade i några av de äldre arrestlokalerna i länet. Erfarenheterna av dessa
promenadgårdar är icke goda. Vintertid har det sålunda visat sig praktiskt
omöjligt att hålla promenadgårdarna fria från snö. Det har visat sig bättre
att bereda omhändertagna möjlighet till vistelse utomhus på annat sätt.
Föreningen Uppsala läns landsfiskaler yttrar att promenadgårdar är mindre
tilltalande från skönhetssynpunkt. De anhållna brukar för övrigt icke vara
intresserade av att använda promenadgården, om sådan finnes. Kommunalnämnden
i Leksands kommun framhåller att det i många fall kan vara
ganska svårt att genomföra kraven på att förhindra insyn i promenadgård,
i varje fall om arrestlokalen är belägen i ett samhälle med två- och trevåningsbebyggelse.
Jämväl länsstyrelsen i Östergötlands län, länsstyrelsen i
Hallands län och föreningen Sveriges landsfiskaler — jämte ett stort antal
andra remissinstanser — har uttalat sig i avstyrkande riktning.

Departementschefen. Den bristfälliga hygieniska standarden i många
1''örvaringslokaler beror otvivelaktigt ofta till väsentlig del på otillfredsställande
sanitära anordningar. Det effektivaste sättet att komma till rätta med
detta problem vore givetvis att, såsom utredningen förordar, förse alla förvaringslokaler
med ett tillräckligt antal vattenklosetter — jämle tvätt- eller
badrum — och förlägga vattenklosetterna utanför förvaringsrummen. Såsom
under remissbehandlingen antytts torde dock på åtskilliga håll hälsovårdsmyndigheterna
med hänsyn till de sanitära förhållandena i övrigt på
orten icke medgiva, att vattenklosett inledes. Även eljest torde understundom
sådana omständigheter av byggnadsteknisk eller annan art föreligga,
att det icke skäligen kan fordras att vattenklosett inrättas. I sådant fall måste
tydligen eu enklare anordning godtagas. Under inga förhållanden får
emellertid annan kloseltanordning än vattenklosett finnas inne i förvaringsrummet.
Även vattenklosett bör givetvis helst förläggas utanför förvarings -

(i Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Xr 08

Kungl. Maj. ts proposition nr 68 år 1958

rummet. Att uppställa en regel härom torde emellertid, särskilt med hänsyn
till den passning som i sådant fall skulle komma att åligga den ofta fåtaliga
vaktpersonal, icke böra ifrågakomma. — Självfallet kan klosettanordning
vara gemensam för flera förvaringsrum.

Särskilda tvättrum är givetvis önskvärda. Med hänsyn särskilt till de
mindre förvaringslokalerna kan detta önskemål dock knappast upptagas
som ett minimikrav. Man torde få nöja sig med att föreskriva, att till förvaringsrum
skall höra tvättställ. Badrum bör inrättas i större förvaringslokaler,
när det lämpligen kan ske.

Utredningen har föreslagit att till förvaringslokalerna skall höra vaktrum,
förhörsrum, matrum för vaktpersonalen och behövliga förrådsutrymmen
samt promenadgård. Frågan, vilka utrymmen som kräves för vaktpersonalen,
får emellertid anses falla utanför ramen för denna kungörelse, vilken
avser att reglera förvaringslokalernas hygieniska standard med hänsyn till
de intagna. Såvitt angår polisarrester är lagen om polisväsendet i riket tilllämplig
beträffande dessa utrymmen (8 § andra stycket och 14 § 2 i sagda
lag). Spörsmålen om förrådsutymmen och promenadgårdar, liksom den av
en remissinstans väckta frågan om särskilt matrum för de intagna, är knappast
av beskaffenhet att böra särskilt regleras i en kungörelse som endast
skall upptaga minimikraven på förvaringslokaler; om länsstyrelsen i egenskap
av tillsynsmyndighet skulle finna att dylikt utrymme måste anordnas
för att lokalen skall uppfylla skäliga anspråk på sundhet, kan länsstyrelsen
med stöd av 10 § första stycket meddela föreskrift därom samt, därest föreskriften
ej följes, förelägga vite. Däremot torde kungörelsen böra innefatta
stadgande om att utrymmen för förvaring av de intagnas tillhörigheter skall
finnas.

I överensstämmelse med vad sålunda anförts har i förevarande paragraf
föreskrivits, att till förvaringsrum skall höra klosett och tvättställ samt att
därjämte skall finnas särskilt utrymme med lämpliga anordningar för förvaring
av de intagnas kläder och övriga tillhörigheter.

5 §.

Denna paragraf motsvarar 2 § i kungörelsen den 4 maj 1934 med vissa
föreskrifter angående förvaring av personer i härads- och stadsfängelser
samt polisarrester. I nämnda paragraf stadgas, att förvaringsrum vid användning
skall dagligen rengöras och luftas samt vara uppvärmt till vanlig
rumstemperatur ävensom att förvaringsrum, när det ej användes, bör hållas
så uppvärmt att det kan tagas i bruk utan längre tidsutdräkt.

Utredningen. Utredningen upptager i 5 § i sitt förslag till häkteskungörelse
bestämmelserna i 6 § i 1934 års kungörelse med den ändringen, att förvaringsrum,
när det ej användes, »skall» — i stället för »bör» — hållas så uppvärmt
att det kan tagas i bruk utan längre tidsutdräkt.

Yttrandena. Landsfogden i Göteborgs och Bohus län framhåller att en del
arrestlokaler på landsbygden är fristående och icke kan tagas i bruk omedel -

Kungl. Maj:ts proposition nr 08 år 1958

bart annat än under sommartid. Att hålla dessa uppvärmda låter sig icke
göra med de resurser som nu står till buds.

Förste provinsialläkaren i Skaraborgs län anför, att han har påträffat fall
där arrestrum användes såsom tillfällig bostad åt vikarierande polisman.
Ofta användes arrestutrymmen såsom förrådsutrymmen, såsom rum för
tillvaratagna persedlar och såsom arkiv. En uttrycklig bestämmelse, att
arrestrum icke får användas för annat ändamål än det avsedda, torde icke
vara ur vägen.

Departementschefen. Justitieombudsmannen bar i redogörelsen lör sin år
1950 verkställda utredning rörande förvaringslokalerna uppgivit, att det
mångenstädes råder dåliga ventilationsförhallanden samt att det icke är
ovanligt att man klagat över att förvaringsrummen besväras av osund lukt
eller stank. För att råda bot på dessa olägenheter erfordras tydligen i första
hand ändamålsenliga anordningar för luftväxling och tillfredsställande sanitär
inredning. Dessa frågor har förut behandlats under 3 och 4 §§. Av vikt
är emellertid givetvis också, att förvaringsrum vid användning dagligen rengöres
och vädras. Föreskrift härom har upptagits i denna paragraf. Därjämte
stadgas, att förvaringsrum vid användning skall vara uppvärmt till
vanlig rumstemperatur. Vidare upptages bestämmelse att förvaringsrum,
när det ej användes, skall hållas så uppvärmt att det kan tagas i bruk utan
längre tidsutdräkt samt att förvaringsrum ej ma användas till annat än
avsett ändamål.

Jämväl övriga utrymmen i förvaringslokalen skall givetvis hållas uppvärmda
i den omfattning som påkallas av hänsyn till sundheten i lokalen.
Särskilt stadgande härom torde ej erfordras. 6

6 §•

Förevarande paragraf motsvarar närmast 5 § första stycket i kungörelsen
den 4 maj 1934 med vissa föreskrifter angående förvaring av personer i härads-
och stadsfängelser samt polisarrester. Där stadgas, att för varje förvaringsrum
för häktade och för brott kvarhållna skall i den man sa erfordras
finnas beklädnadspersedlar och sängkläder samt att dylika persedlar
må rekvireras hos fångvårdsstyrelsen mot erläggande av tillverkningskostnaden.

Utredningen. Utredningen har i 7 § första stycket upptagit stadgande att i
häkte eller arrest skall, för att vid behov användas av omhändertagen under
den tid som han kvarhålles, finnas lämpliga beklädnadspersedlar för vistelse
inomhus och utomhus, nattdräkter av vanligt slag och toalettartiklar.

I motiven till 7 § anför utredningen, alt det bör åligga den som förestår
härads- eller stadshäkte eller polisarrest alt ansvara för i denna paragraf
nämnda persedlar och artiklar samt att tillse, att dessa finnes i tillräckligt
antal och förvaras på tillfredsställande sält. Det måste vidare tillses att ut -

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1958

lånade persedlar och artiklar återlämnas, speciellt då de använts i samband
med förhör eller transporter.

Yttrandena. Kommunalnämnden i Järfälla kommun yttrar att det torde
vara svårt att hålla så stort antal persedlar, att passande sådana kan tillhandahållas
varje omhändertagen. I de fall vederbörandes kläder är i sådant
skick att de icke lämpligen kan användas torde det vara ändamålsenligare
att omhändertagen erhåller nya kläder genom vederbörande kommunala
organs försorg (socialnämnd, nykterhetsnämnd eller barnavårdsnämnd).
Författningstexten bör ändras så, att i häktet eller arresten skall finnas
lämpliga nattdräkter av vanligt slag samt toalettartiklar. Västernorrlands läns
avdelning av föreningen Sveriges landsfiskaler yttrar att toalettartiklarna
bör inskränkas till tvål och handduk. Rakutensilier bör främst av säkerhetsskäl
men även av hygieniska skäl absolut ej tillhandahållas. Länsstyrelsen
i Stockholms län uttalar sig på liknande sätt.

Departementschefen. I förevarande paragraf torde böra stadgas att beklädnadspersedlar
och toalettartiklar skall tillhandahållas intagen i den mån
så erfordras och finnes lämpligt. I de sällan förekommande fall, då intagen
person saknar erforderliga gångkläder eller ytterkläder, lärer dylika
plagg få anskaffas från de socialvårdande myndigheterna. Nattdräkter samt
tvål och handduk bör däremot finnas att tillgå i förvaringslokalen.

7 §■

Förevarande paragraf motsvarar närmast 5 § andra stycket i kungörelsen
den 4 maj 1934 med vissa föreskrifter angående förvaring av personer i härads-
och stadsfängelser samt polisarrester. I nyssnämnda författningsrum
stadgas, att till nykommande icke må utlämnas persedlar, som ej blivit väl
rengjorda efter senaste begagnandet.

Utredningen. Utredningen upptager i 7 § andra stycket av sitt förslag enahanda
bestämmelse som innefattas i 5 § andra stycket i 1934 års kungörelse.

Yttrandena. Poliskammaren i Jönköping anför att det ifrågavarande stadgandet
bör kompletteras med föreskrift att arrest och sängutrustning skall
noga desinficeras efter omhändertagen person, som visat sig vara behäftad
med smittosam sjukdom eller ha ohyra.

Departementschefen. I huvudsaklig överensstämmelse med 5 § andra stycket
i 1934 års kungörelse torde böra upptagas stadgande, att begagnade persedlar
vid utlämnande till intagen skall vara väl rengjorda. I enlighet med
vad poliskammaren i Jönköping anfört torde vidare böra föreskrivas att, om
intagen har visat sig vara behäftad med smittsam sjukdom eller ohyra, såväl
förvaringsrummet som av honom använda persedlar skall desinficeras. Åtminstone
vid större häkten och polisarrester torde det vara lämpligt att inrätta
särskilda anordningar för desinficering av persedlar.

Kungl. Maj. ts proposition nr 68 år 1958
8 §•

Förevarande paragraf saknar motsvarighet såväl i gällande bestämmelser
som i utredningens förslag. — I motiveringen till liäkteskungörelsen anför
utredningen, att landsfogdarna synes böra genom cirkulär från inrikesdepartementet
få i uppdrag att i god tid före kungörelsens ikraftträdande verkställa
en fullständig genomgång av förvaringslokalerna och lämna anvisningar
om erforderliga åtgärder för att snarast få till stånd en sådan standard
hos dessa lokaler som överensstämmer med föreskrifterna i kungörelsen.

Yttrandena. Landsfiskalen i Sollentuna distrikt anser att en bestämmelse
om vem som skall öva tillsynen över häkten och arrester lämpligen bör intagas
i häkteskungörelsen. Sollentuna köpings polisnämnd uttalar sig på
liknande sätt.

Departementschefen. Häradshäkte, stadshäkte och polisarrest bör stå under
tillsyn av förste provinsialläkaren. Närmare bestämmelser om förste
provinsialläkares skyldigheter i fråga om tillsynen torde få intagas i allmänna
läkarinstruktionen den 19 december 1930.

Förutom stadgande om tillsyn av förste provinsialläkaren torde denna
paragraf böra innehålla en erinran om vad som är stadgat angående länsstyrelsens
och underlydande myndigheters tillsyn. Härmed avses till en början
bestämmelserna i 5 § första stycket och 6 § 4 i länsstyrelseinstruktionen
den 5 juni 1953, 6 § 1 mom. i instruktionen för överståthållarämbetet
den 5 december 1947 samt 14 § 2 lagen den 6 juni 1925 om polisväsendet
i riket. Närmast under länsstyrelsen skall tillsynen utövas av landsfogden
och — i stad som är undantagen från området för landsfogdes polisverksamhet
— av polismästaren. De föreskrifter härom som betingas av den
nu föreslagna reformen torde få utfärdas i administrativ ordning.

Det är önskvärt att en inspektion av förvaringslokalerna verkställes så
snart ske kan efter kungörelsens ikraftträdande.

9 §•

Förevarande paragraf motsvarar närmast kungörelsen den 13 oktober
1921 angående fastställande av rilning till härads- eller stadsfängelse. Enligt
sagda kungörelse må härads- eller stadsfängelse ej uppföras, innan ritning
därtill fastställts av fångvårdsstyrelsen och byggnadsstyrelsen gemensamt.
Vidare stadgas att, om vid ärendets avgörande olika meningar uppstår
mellan ämbetsverken, ärendet skall underställas Kungl. Maj:ts prövning
samt att framställning angående fastställande av ritning, som här
åsyftas, skall ingivas till fångvårdsstyrelsen.

Utredningen. Utredningen har i 8 § första stycket i sitt förslag upptagit
stadgande, att häkte eller arrest ej må uppföras, innan ritning därtill fastställts
av länsstyrelsen.

Kungl. Maj. ts proposition nr 68 år 1958

Yttrandena. Kommunalfullmäktige i Ovanåkers kommun anför att det inträffat,
att sanitära och elektriska installationer utförts på olämpligt sätt
sedan arkitektritning godkänts av länsstyrelse. Kommunalfullmäktige föreslår
därför att förutom fullständiga byggnadsritningar även ritningar beträffande
sanitär och elektrisk installation underställes länsstyrelsen för
godkännande. Polisnämnden i Örebro anser att jämväl vederbörande hälsovårdsnämnd
skall godkänna ritningarna till förvaringslokaler.

Departementschefen. I förevarande paragraf torde böra stadgas att byggnadsritning,
avseende jämväl sanitär och elektrisk utrustning samt anordningar
för uppvärmning och luftväxling, skall ha godkänts av länsstyrelsen
innan häradshäkte, stadshäkte eller polisarrest uppföres ävensom att länsstyrelsen
i dylikt ärende skall inhämta yttrande av förste provinsialläkaren.
Länsstyrelsens granskning av ritningarna skall taga sikte på frågan, huruvida
den planerade förvaringslokalen är i överensstämmelse med bestämmelserna
i denna kungörelse och med gällande föreskrifter i övrigt. Beträffande
polisarrester måste givetvis bestämmelserna i 8 § andra stycket och
14 § 2 lagen om polisväsendet i riket särskilt beaktas. Om länsstyrelsen exempelvis
finner att det enligt ritningen avsedda antalet förvaringsrum i
arrestlokalen uppenbarligen är för litet, får ritningen alltså ej godkännas,
även om densamma överensstämmer med föreskrifterna i förevarande kungörelse.

10 §.

Denna paragraf saknar motsvarighet i gällande bestämmelser.

Utredningen. Utredningen har i 8 § tredje stycket första punkten av sitt
förslag upptagit stadgande att länsstyrelsen, när synnerliga skäl är därtill,
må för viss tid medgiva undantag helt eller delvis från bestämmelserna
i 1, 2, 4 och 6 §§ i förslaget. Härom anför utredningen, att dispensrätten
bör tillämpas restriktivt för att bättre förhållanden på detta område snarast
skall kunna ernås.

Yttrandena. Hovrätten för Nedre Norrland framhåller att enligt utredningens
förslag länsstyrelsen skall kunna medgiva undantag från häkteskungörelsens
bestämmelser endast om »synnerliga skäl» föreligger. Enligt
hovrättens uppfattning måste undantagen bli regel. Någon uppmjukning
av förutsättningen för att undantag må medgivas är därför att förorda.
Länsstyrelsen i Jämtlands län finner med hänsyn till de många detaljbestämmelserna
i utredningens förslag att länsstyrelserna bör erhålla större
möjligheter att medge undantag än vad utredningen tänkt sig. Länsstyrelsen
i Skaraborgs län anser, att beviljande av dispens från en och annan av
föreskrifterna i kungörelsen icke sällan torde vara motiverat beträffande
mindre och föga belagda arrestlokaler. Ordet »synnerliga» torde därför
böra utbytas mot »särskilda». Statskontoret uttalar att under alla förhål -

Kungi. Maj.ts proposition nr 68 år 1958

landen dispens bör kunna lämnas, då skäl därtill är. Ordet »synnerliga»
föreslås skola utgå.

Poliskammaren i Malmö uttalar att det bör anses normalt och icke som
ett av särskilda skäl betingat undanlag, att sådana lokaler tills vidare får
användas, vilka liåller en god standard och icke kan kritiseras ur annan
synpunkt än den, att de avviker från de icke förutsebara kraven i en ny
lagstiftning. Det torde höra till sällsyntheterna att en ny lagstiftning av genomgripande
art förses med övergångsbestämmelser som de föreslagna,
vilka utan beaktande av ekonomiska och praktiska hänsyn syftar till att
ge lagstiftningen retroaktiv verkan. Landsfiskalen i Säffle landsfiskalsdistrikt
anser att länsstyrelserna borde i övergångsbestämmelserna till kungörelsen
tilläggas ett generellt bemyndigande att godkänna vissa lokaler,
som är bra och ur sundhets- och säkerhetssynpunkt tillfredsställande, även
om lokalerna ej uppfyller kungörelseförslagets stränga krav i alla avseenden.
Det finns dock en hel del fullt ändamålsenliga lokaler i relativt nyuppförda
polishus och tingshus. Drätselkammaren i Kristianstad anser sig
icke kunna tillstyrka förslaget med mindre det klart utsäges att städer, som
anordnat arrestlokaler som uppfyller fordringarna enligt 1934 års bestämmelser,
icke skall kunna åläggas att anskaffa nya lokaler förrän sådana vid
uppförande av nytt polishus eller annan lämplig förvaltningsbyggnad kan
anskaffas.

Överståthållarämbetet yttrar att, därest enahanda bestämmelser anses
böra bibehållas beträffande förvaringslokaler av olika slag, det torde vara
nödvändigt att den länsstyrelserna tillagda befogenheten att för viss tid
medgiva undantag från de uppställda kraven utvidgas till att avse icke tidsbegränsad
dispensrätt. Även länsstyrelsen i Skaraborgs län anser att dispens
bör kunna meddelas tills vidare utan angivande av viss tid. Landsfogden
i Norrbottens län uttalar sig på liknande sätt.

Poliskammaren i Hälsingborg understryker utredningens uttalande om
restriktivitet vid meddelande av dispens.

Departementschefen. I första stycket av denna paragraf torde böra upptagas
stadgande att länsstyrelsen äger att i avseende å häradshäkte, stadshäkte
eller polisarrest meddela de närmare föreskrifter som med hänsyn till
1—7 §§ finnes erforderliga.

Utredningens förslag till häkteskungörelse upptager detaljerade och tämligen
högt ställda krav på förvaringslokalerna. Departementsförslaget tager
endast sikte på förvaringslokalernas minimistandard, och det kunde därför
te sig naturligt att i detsamma icke stadga någon dispensmöjlighet. Härvidlag
måste emellertid beaktas, att kravet på minimistandarden i 1 § uttryckts
så, att förvaringsrum i häradshäkte, stadshäkte eller polisarrest skall uppfylla
skäliga anspråk på sundhet. Ett förvaringsrum kan tydligen uppfylla
detta krav även om rummet — eller förvaringslokalen i övrigt — på en eller
annan punkt icke motsvarar de i utkastets övriga paragrafer upptagna bestämmelserna;
en mindre brist i ett hänseende kan kompenseras av att för -

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 år 1958

varingslokalen i ett annat hänseende är bättre än kungörelsen fordrar. Såsom
jag under 1 § antytt, är begreppet »skäliga anspråk på sundhet» också
av relativ art och får tolkas med hänsyn bl. a. till omfattningen av den användning
som förvaringslokalen avses erhålla. På grund härav har i 10 §
andra stycket i departementsförslaget stadgats att länsstyrelsen, när särskilda
skäl är därtill, må medgiva undantag från bestämmelserna i 2 § andra
och tredje styckena samt 3—5 §§.

Möjligheten att medgiva undantag bör tydligen tillämpas restriktivt. När
undantag sker, torde det ofta föreligga anledning att med stöd av första
stycket i denna paragraf meddela särskilda föreskrifter i avseende å lokalens
användning.

11 §•

Innehållet i denna paragraf motsvarar närmast stadgandena i 14 § 2
lagen den 6 juni 1925 om polisväsendet i riket, jämförd med 8 § andra stycket
samma lag, samt 7 § 1 mom. i länsstyrelseinstruktionen den 5 juni
1953. Enligt 8 § andra stycket lagen om polisväsendet i riket åligger det
polisdistrikt att i erforderlig utsträckning ombesörja arrestlokal. I 14 § 2
samma lag stadgas bl. a. att länsstyrelsen, om den finner att polisdistrikt
uppenbarligen åsidosätter sina åligganden enligt lagen, skall hos polisdistriktet
göra framställning om rättelse samt att länsstyrelsen, om ej i anledning
av dess framställning erforderlig åtgärd vidtages och det finnes vara
av nöden, må förelägga lämpligt vite och till sådant vite fälla. Enligt 7 §
1 mom. länsstyrelseinstruktionen äger länsstyrelsen, där ansvar icke är i
lag bestämt, för upprätthållande av allmän ordning och säkerhet stadga erforderliga
viten.

Utredningen. Utredningen har i sitt förslag till häkteskungörelse icke upptagit
något stadgande om rätt för länsstyrelsen att använda vite. I motiveringen
till 8 § i förslaget hänvisar utredningen, beträffande möjligheten för
länsstyrelsen att förelägga vederbörande polisdistrikt att vidtaga förbättringsåtgärder
i fråga om arrestlokal samt beträffande länsstyrelses befogenhet
att använda vite i detta syfte, till 8 § andra stycket och 14 § 2 lagen om
polisväsendet i riket.

Yttrandena. Länsstyrelsen i Kalmar län anför att utredningen synes utgå
från att genomförandet av den upprustning av nu använda förvaringslokaler,
som förslaget åsyftar, garanteras genom länsstyrelsernas möjlighet att
enligt 8 § andra stycket och 14 § 2 lagen om polisväsendet i riket förelägga
vederbörande polisdistrikt att företaga förbättringsåtgärder. Länsstyrelsen
framhåller att denna möjlighet emellertid icke gäller häradshäktena, ehuru
dessa på en del håll får tjäna samma ändamål som polisarrest — med eller
utan avtal härom mellan tingshusbyggnadsskyldige och respektive polisdistrikt.

Kungl. Maj. ts proposition nr 68 år 1958

Departementschefen. Reglerna om vitesföreläggande i 14 § 2 lagen om polisväsendet
i riket gäller allenast polisarrester. I fråga om härads- och stadshäkten
torde stadgandet i 7 § 1 mom. länsstyrelseinstruktionen vara tilllämpligt.
Vitesföreläggande jämlikt 14 § 2 lagen om polisväsendet i riket
kan äga rum endast om länsstyrelsen finner att polisdistrikt uppenbarligen
åsidosätter sina åligganden enligt sagda lag. Bestämmelsen i 7 § 1 mom.
länsstyrelseinstruktionen tager enligt ordalagen sikte på upprätthållande
av ordning och säkerhet, och det synes vara tveksamt om den kan tillämpas
i avseende å härads- och stadshäktens hygieniska standard. Det torde vara
erforderligt, att länsstyrelsen i egenskap av tillsynsmyndighet har möjlighet
genomdriva, att kungörelsens bestämmelser — ävensom av länsstyrelsen
med stöd av 10 § första stycket meddelade föreskrifter — efterleves
även i de fall där ett åsidosättande av desamma icke skulle innebära ett
uppenbart åsidosättande av skyldigheterna jämlikt lagen om polisväsendet
i riket eller utgöra en fara för allmän ordning och säkerhet. I förevarande
paragraf har därför upptagits stadgande om befogenhet för länsstyrelsen
att förelägga lämpligt vite och till sådant vite fälla.

12 §.

Innehållet i denna paragraf saknar motsvarighet såväl i nu gällande bestämmelser
om arrestlokaler som i utredningens förslag till häkteskungörelse.
I motiveringen till 8 § anför emellertid utredningen, att byggnadsstyrelsen
alltjämt bör tillhandahålla normalritningar till häkten och arrester.

Departementschefen. Såsom jag anfört i den allmänna motiveringen bör
vid sidan av författningsbestämmelserna finnas normalritningar och tekniska
anvisningar, vilka skall tjäna till ledning vid byggandet och inredandet
av förvaringslokaler. I förevarande paragraf har stadgats, att upprättandet
av dessa ritningar och anvisningar åligger byggnadsstyrelsen och fångvårdsstyrelsen
i samråd.

Ritningar och anvisningar torde böra upprättas för åtminstone fyra olika
typer av förvaringsrum, nämligen ensamrum för våldsamma eller sinnessjuka
personer, ensamrum för vanliga fyllerister, ensamrum för övriga kategorier
av omhändertagna och dubbelrum för sist avsedda kategorier (jfr
vid 4 § i förslaget till lag om behandling av personer, som intagits i häkte
eller arrest). Typen ensamrum för våldsamma eller sinnessjuka personer
bör, oaktat att i 2 § andra stycket den minsta tillåtna golvytan i förvaringsrum
bestämts till 6 m2, utformas med en golvyta av minst 9 in2; i fråga om
dylika förvaringsrum är del tydligen önskvärt, att den angivna minimiytan
överskrides. Övriga typer av ensamrum bör få en golvyta av 6 in2. Den
förutnämnda typen av dubbelrum bör få en golvyta av minst 14 m2.

Kungl. Maj. ts proposition nr 68 år 1958

Ikraftträdande

Utredningen. Utredningen anför att det, för att bereda erforderligt rådrum
i fråga om de förbättringar av arrestlokalerna som häkteskungörelsen
aktualiserar, torde vara lämpligt att kungörelsen icke sättes i kraft förrän
något år förflutit efter dess utfärdande. Antalet dispensärenden hos länsstyrelserna
torde därigenom kunna begränsas.

Departementschefen. Förevarande förslag till kungörelse upptager — till
skillnad från utredningens förslag — endast minimifordringarna på förvaringslokaler.
Det är uppenbarligen angeläget, att kungörelsen träder i kraft
snarast möjligt. Önskvärt vore, att de nya normalritningarna och tekniska
anvisningarna förelåge vid tiden för kungörelsens ikraftträdande, men färdigställandet
av dessa torde kräva åtskillig tid, och enligt min mening bör
kungörelsens ikraftträdande ej uppskjutas i avbidan därpå. Kungörelsen
torde liksom lagen böra träda i kraft den 1 juli 1958.

I enlighet med vad i det föregående anförts föreligger förslag till

1) lag om behandling av personer, som intagits i häkte eller arrest;

2) kungörelse med vissa föreskrifter angående häradshäkten, stadshäkten
och polisarrester. Författningsförslagen torde få fogas vid detta protokoll
såsom bil. A—B1.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över det under 1) angivna
förslaget måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet
inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifalles av Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:
Gunnar Berg

1 Bilaga B, som är likalydande med det vid propositionen fogade kungörelseförslaget, har här
uteslutits.

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 år 1958

Bilaga A.

Förslag

till

Lag

om behandling av personer, som intagits i häkte eller arrest
Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Denna lag äger tillämpning å den som på grund av misstanke om brott
eller av annan anledning intagits i fångvårdsanstalts häktesavdelning eller
i häradshäkte, stadshäkte eller polisarrest.

2 §•

Intagen må ej underkastas annan inskränkning i sin frihet än som påkallas
av ändamålet med intagningen, ordningen i förvaringslokalen eller
allmän säkerhet; och skall den intagne jämväl i övrigt behandlas på sådant
sätt, att skadliga verkningar av frihetsförlusten undvikas.

3 §•

Vid ankomsten till förvaringslokalen skall den intagne visiteras. Därvid
skall iakttagas all den hänsyn som omständigheterna medgiva. Om möjligt
skall vittne närvara. Visitation av kvinna må ej verkställas eller bevittnas
av annan än kvinna eller läkare.

I samband med visitationen skola penningar, värdesaker, legitimationshandlingar
och sådana tillhörigheter som kunna äventyra ordning och säkerhet
omhändertagas för att särskilt förvaras.

4 §•

I varje rum må förvaras endast en intagen, såframt ej annat nödvändiggöres
av utrymmesskäl eller påkallas av annan särskild anledning.

5 §•

Vid behandlingen av den intagne skall erforderlig hänsyn tagas till dennes
ålder, kön och hälsotillstånd. Läkares föreskrift rörande vården av intagen
som är sjuk skall beaktas.

6 §•

Intagen må ej åläggas arbete, men han äger, om det kan ske utan olägenhet,
utföra lämpligt arbete som han själv anskaffar eller som eljest kan beredas
honom.

7 §■

I den utsträckning det utan olägenhet kan ske må intagen skaffa sig eller
mottaga underhåll och bekvämlighet utöver vad som eljest bestås honom.

Kungl. Maj. ts proposition nr 68 år 1958

8 §•

Intagen må ej avsända eller mottaga brev eller annan försändelse eller
mottaga besök, med mindre det prövas kunna ske utan att äventyra ordning
och säkerhet eller medföra fara för att bevis undanröjes eller utredning om
brott eljest försvåras; dock äger intagen utan sådan prövning avsända brev
eller annan försändelse, som är ställd till länsstyrelsen eller, såvitt angår
intagen som är anhållen eller häktad, till offentlig försvarare.

Om rätt för försvarare att sammanträffa med den som är anhållen eller
häktad stadgas i rättegångsbalken.

9 §.

Om fara för missbruk ej kan anses föreligga, må intagen medgivas att besöka
närstående som är svårt sjuk eller bevista närståendes begravning, så
ock att i annat fall, då synnerliga skäl föreligga, lämna förvaringslokalen
för viss kort tid.

10 §.

Närmare föreskrifter angående tillämpningen av denna lag meddelas av
Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1958.

Genom lagen upphävas:

1) 19 § 21—29 förordningen den 16 februari 1864 om nya strafflagens införande
och vad i avseende därå iakttagas skall; samt

2) 9 § lagen den 20 december 1946 om införande av nya rättegångsbalken.

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 år 1958

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 22
januari 1958.

Närvarande:

justitieråden Walin,

Sjöwall,

Hagbergh,

regeringsrådet Klackenberg.

Enligt lagrådet den 17 januari 1958 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet
den 20 december 1957, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättat förslag till lag om behandling av personer, som intagits i
häkte eller arrest.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorn S. Petterson.

Lagrådet yttrade:

Strafflagens promulgationsförordning innehåller under 19 § i punkterna
21—28 bestämmelser om behandlingen av häktad och i punkt 29 om behandlingen
av anhållen person. Bestämmelserna avse tiden från häktningen
•eller anhållandet intill frigivning eller påbörjandet av verkställighet av straff
eller annan påföjd och gälla alltså ej endast vistelsen å häkte eller i arrest.
De äro i enlighet härmed ej heller knutna till förutsättningen att den häktade
eller anhållne föres till visst slags häkte eller anstalt. Vidare lära de
nuvarande bestämmelserna utan vidare vara tillämpliga jämväl på den som
häktats eller anhållits i militärt mål, oavsett om han införes till civilt eller
militärt häkte; jfr även 86 § militära rättegångslagen. I 35 § samma lag
stadgas ock, att i fråga om behandlingen av den som tagits i förvarsarrest
skall i tillämpliga delar gälla vad som är stadgat beträffande anhållen, dock
med iakttagande av att vad som sägs om anhållningsmyndighet i stället skall
avse bestraffningsberättigad befattningshavare.

Förslaget, som avser att ersätta nämnda bestämmelser i SP, lämnar å sido
frågan om myndigheternas befogenheter och den häktades eller anhållnes
rättigheter under tiden innan han intages i häkte eller annan förvaringslokal.
Behov kan dock redan då uppkomma av att verkställa kroppsvisitation
(t. ex. för att eftersöka vapen eller gift) eller av att använda fängsel för
att hindra flyktförsök, varom allt SP 19 § punkt 21 nu innehåller föreskrifter.
Härjämte skulle enligt förslaget bestämmelser komma att helt sak -

Kungl. Maj. ts proposition nr 68 år 1958

nas rörande häktade och anhållna som förvaras i militärhäkte. Det må i
detta sammanhang också anmärkas, att uttrycket fångvårdsanstalts liäktesavdelning
i förslaget enligt vad som upplysts saknar erforderlig motsvarighet
i organisationen, i det häktade ofta förvaras även på fångvårdsanstalt
utan särskild liäktesavdelning. Det förekommer för övrigt även att häktade
för sinnesundersökning vistas på sinnessjukhus.

Lagrådet anser det av dessa skäl nödvändigt, att förslaget utformas i närmare
överensstämmelse med det nuvarande systemet. För att tillgodose detta
syfte torde förslaget böra jämkas så att de materiella bestämmelserna i lagen
göras i första hand tillämpliga på häktade. Därefter kan, såsom 10 §, införas
stadgande om dem som äro anhållna på grund av misstanke för brott. Under
It § kan ges bestämmelse som utvidgar tillämpningsområdet till att gälla
andra med förslaget avsedda kategorier.

Såsom inledande bestämmelse kan från denna utgångspunkt under 1 §, i
nära anslutning till 2 § andra ledet i förslaget (jfr även 24 § straffverkställighetslagen),
föreskrivas att den som häktats på grund av misstanke om
brott eller av annan anledning skall behandlas med all tillbörlig hänsyn så
att skadliga verkningar av frihetsförlusten såvitt möjligt förebyggas.

I SP 19 § punkt 21 stadgas uttryckligen rätt att använda fängsel. Behov
därav kan uppkomma såväl vid transport till häkte som senare. Lagförslaget
nämner icke uttryckligen någon sådan befogenhet. I viss utsträckning
ingår befogenheten i den rätt att bruka våld som regleras i 5 kap. 10 § strafflagen,
men detta lagrum täcker icke alla situationer då fängsel kan vara
påkallat, exempelvis sådana fall då den häktade alltjämt är lugn men flyktlara
föreligger. Visserligen kan det sägas ligga i sakens natur, att ändamålet
med häktningen leder till att erforderliga åtgärder må i viss utsträckning
vidtagas även om de eljest skulle vara otillåtna. Särskilt som våldsanvändningen
har blivit reglerad i 5 kap. 10 § strafflagen håller emellertid
lagrådet före, att även den nog så allvarliga befogenheten att använda fängsel
alltjämt bör — liksom i 81 § straffverkställighetslagen, jfr även 4 § 1 andra
stycket sinnessjuklagen — finnas inskriven i lagen. Lagrådet förordar fördenskull,
att i 2 § upptages föreskrift att den häktade må beläggas med fängsel
allenast om det prövas erforderligt för att förekomma flykt eller eljest är
nödvändigt av hänsyn till ordning och säkerhet. Samma paragraf bör vidare
innehålla ett stadgande, att den häktade ej heller i övrigt, i häktet eller
eljest, må underkastas annan inskränkning i sin frihet än som påkallas av
ändamålet med häktningen samt ordning och säkerhet.

Förslaget innehåller under 3 §, att den intagne skall visiteras vid ankomsten
till förvaringslokalen. Då liksom för närvarande befogenhet att visitera
bör finnas redan i och med vederbörandes gripande, förordar lagrådet, att
bestämmelsen får innehålla alt den häktade skall visiteras senast vid ankomsten
till förvaringslokalen.

Visitation av kvinna må enligt förslaget ej verkställas eller bevittnas av
annan än kvinna eller läkare. Denna princip är naturligen riktig men av remissprotokollet
framgår ej, att erforderliga resurser finnas att genomföra

Kungl. Maj. ts proposition nr 68 år 1958

den. Det är ej heller angivet vad som erfordras för att kvinna som icke är
polisman eller för att läkare skall vara behörig att verkställa visitation. Föreskrift
härom bör meddelas i administrativ ordning. Då även en manlig
polisman måste i nödfall få fråntaga kvinna vapen, gift eller annat som
innebär särskild risk för annan eller för henne själv samt organisationen
tills vidare synes otillräcklig för att den föreslagna bestämmelsen i övrigt
skall kunna fullt ut iakttagas, förordar lagrådet, att bestämmelsen får utgå
ur lagen och att närmare föreskrifter meddelas i administrativ väg.

Lagförslaget synes i 3 § andra stycket förutsätta, att alla penningar, värdesaker,
legitimationshandlingar och sådana tillhörigheter som kunna äventyra
ordning och säkerhet skola omhändertagas för att särskilt förvaras så
länge vederbörande kvarliålles. En så sträng regel kan näppeligen upprätthållas.
I vissa fall synes det redan från början onödigt att fråntaga den intagne
alla dessa tillhörigheter. I andra fall bör han åtminstone vid längre
vistelse i häkte kunna snart återfå en del av tillhörigheterna. Häktad, som
skall undergå sinnesundersökning, torde exempelvis ofta kunna få inneha
klocka och andra föremål som omförmälas i 32 § straffverkställighetslagen.
Lagrådet förordar, att nämnda stycke får innehålla att penningar och
andra föremål som nyss nämnts skola omhändertagas, i den mån det finnes
påkallat. Härav komme även att indirekt framgå, att omhändertagande av
särskilda föremål kan ske redan vid gripandet eller under transport samt
att omhändertagna föremål kunna återställas i lämplig utsträckning.

Häktade torde för närvarande företrädesvis förvaras i fångvårdsanstalt.
Beträffande dem som undergå frihetsstraff å sådan anstalt har befogenheten
att avsända och mottaga brev m. in. liksom besöksrätten utförligt reglerats
i 34 och 35 §§ straffverkställighetslagen. Där stadgas bland annat rätt
att sända slutet brev till fångvårdsstyrelsen. 8 § i förslaget innehåller ej
något sådant stadgande men ger i stället rätt att utan prövning skriva till
länsstyrelsen. Lagrådet anser, att rätt att sända slutet brev till fångvårdsstyrelsen
bör tillkomma alla som äro intagna å fångvårdsanstalt. Eljest skulle
bland annat alltför olika regler tid efter annan komma att gälla, om straffverkställighet
avbrytes på grund av häktning men den häktade kvarstannar
på anstalten för att senare undergå fortsatt straff där. Det må framhållas,
att förslaget icke ger befogenhet att utan den häktades medgivande bryta
brev som den häktade vill avsända eller som ankommer till honom. Lagrådet
hemställer att detta framhäves i tillämpningsföreskrifterna (jfr SB 19 §
punkt 27).

Den förut antydda bestämmelsen om anhållen person — vilken bestämmelse
lagrådet föreslagit skola intagas under 10 § — torde böra innehålla,
att vad i den föreslagna lagen är stadgat om häktad skall äga motsvarande
tillämpning å den som är anhållen på grund av misstanke för brott.

Under 11 § bör härefter, i enlighet med vad som förut yttrats, intagas stadgande,
att där någon eljest, för annat ändamål än verkställighet av straffdom,
intages i fångvårdsanstalt eller häkte eller, på grund av fylleri eller av annan
orsak, tages i förvar i polisarrest, bestämmelserna i den föreslagna

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 år 1958

lagen skola i tillämpliga delar lända till efterrättelse, om ej annat är i lag
eller författning särskilt stadgat. Härvid kan lämpligen tillfogas, att anledningen
till intagningen skall särskilt beaktas.

Iakttages vad lagrådet förordat, bör 10 § i det remitterade förslaget upptagas
som 12 § samt rubriken till lagen jämkas.

Ur protokollet:
Clas A mi lon

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1958

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 31 januari 1958.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm,

Kling, Skoglund, Edenman, Kjellin, Johansson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Lindell, lagrådets den 22 januari
1958 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 20 december 1957 remitterade
förslaget till lag om behandling av personer, som intagits i häkte eller
ar res t.

Efter redogörelse för lagrådets yttrande anför föredraganden följande.

Lagrådet har hemställt, att den i det remitterade lagförslaget upptagna
föreskriften, att visitation av kvinna ej må verkställas eller bevittnas av
annan än kvinna eller läkare, skall utgå och att närmare föreskrifter måtte
meddelas i administrativ ordning. Enligt lagrådets mening borde i de
administrativa föreskrifterna öppnas möjlighet att i nödfall göra avsteg
från den angivna principen. Som jag redan i remissprotokollet framhållit
får man räkna med att det någon gång kan uppstå svårighet att upprätthålla
denna grundsats, men jag ställer mig alltjämt tveksam till tanken att
medgiva undantag. Jag kan tillmötesgå lagrådets hemställan att spörsmålet
icke skall behandlas i själva lagen utan regleras i administrativa föreskrifter,
men tills vidare synes dessa föreskrifter böra vara kategoriska
i likhet med det remitterade förslaget. Kungl. Maj :t kan framdeles meddela
undantagsregler, såvida erfarenheten visar det oundgängligen nödvändigt.

Beträffande omhändertagande av penningar, värdesaker, legitimationshandlingar
och sådana tillhörigheter som kan äventyra ordning och säkerhet
föreslår lagrådet ett tillägg till lagtexten av innebörd att sådant omhändertagande
skall ske endast i den mån det finnes påkallat. En så utformad
bestämmelse ger dock icke uttryck för att häktning som regel kräver att
penningar och angivna föremål omhändertages. Något hinder mot att den
häktade i den omfattning som är förenlig med ordning och säkerhet kan få
inneha föremål som angives i 32 § straffverkställighetslagen torde ej följa
av det föreslagna stadgandet. Jag anser därför att detta bör inflyta i lagen.

7 Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 68

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 år 1958

De övriga ändringsförslag som framförts av lagrådet synes i huvudsak
böra följas, i samband varmed lagens rubrik torde få ändras. Vad som i lagen
stadgas om anhållen synes även böra avse den som gripits på grund av
misstanke om brott. Därutöver torde vissa redaktionella jämkningar i förslaget
få vidtagas.

Föredraganden hemställer, att ett i enlighet med det anförda utarbetat
förslag till lag om behandlingen av häktade och anhållna m. fl. måtte jämlikt
§ 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande
samt att därjämte måtte inhämtas riksdagens yttrande över det
förslag till kungörelse med vissa föreskrifter angående häradshäkten, stadshåkten
och polisarrester, vilket intagits i statsrådsprotokollet för den 20
december 1957.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Lars Nordvall

Stockholm 1958. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

571825