Kungi. Maj:ts proposition nr 54 (Proposition 1952:54)

Kungi. Maj:ts proposition nr 54.

Nr 54.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående frågor
om befrielse från betalningsskyldighet till kronan;
given Stockholms slott den 1 februari 1952.

Kungl. Maj :t vill härmed under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för denna dag föreslå riksdagen att bifalla
de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF ADOLF

Torsten Nilsson.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Riksdagen har genom skilda beslut för tidigare budgetår bemyndigat
Kungl. Maj:t att avgöra vissa frågor om befrielse från betalningsskyldighet
till kronan. I den föreliggande propositionen hemställes (punkt 1) om bemyndigande
för Kungl. Maj:t att i viss utsträckning jämväl för budgetåret
1952/53 medgiva befrielse från ersättningsskyldighet till kronan. Vidare
underställas riksdagens prövning (punkterna 2—12) 11 frågor om befrielse
från betalningsskyldighet. Slutligen begäres (punkterna 13 och 14) bemyndigande
att medgiva avskrivning av vissa fordringar.

1—iså 52 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 54.

Kungl. Majrts proposition nr 54.

Utdrag av protokollet över försvarsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 1 februari 1952.

Närvarande:

Statsministern Erlandek, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Danielson, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson,
Anderson, Lingman, Hammarskjöld, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar
Nilson, Lindell.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler
chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Torsten Nilsson, vissa frågor om
befrielse från ersättningsskyldighet m. m. och anför härutinnan följande.

Kiksdagen har i skrivelse 1946:565 bemyndigat Kungl. Maj:t att i enlighet
med vissa i skrivelsen närmare angivna riktlinjer pröva frågor om befrielse
från skyldighet att återbetala löne- och pensionsbelopp, som utbetalats i
strid mot under riksdagens medverkan tillkomna bestämmelser. I överensstämmelse
med riksdagens uttalande, att redogörelse bör lämnas riksdagen
för av Kungl. Maj:t meddelade beslut om befrielse från återbetalningsskyldighet,
varom bär är fråga, kommer att i annat sammanhang till vederbörligt
utskott överlämnas en förteckning över samtliga av Kungl. Maj:t under år
1951 i detta avseende meddelade beslut.

Vid anmälan av propositionen 1948: 46 (punkt 1 av utdrag av protokollet
över försvarsärenden för den 23 januari 1948) lämnade föredragande departementschefen
en närmare redogörelse för hur frågan om bemyndigande för
Kungl. Maj:t att i viss utsträckning avgöra ärenden om befrielse från ersättningsskyldighet
dittills bedömts av riksdagen. I propositionen 1951:57
(punkt 1 av utdrag av protokollet över försvarsärenden för den 26 januari
1951) hemställde föredragande departementschefen att bemyndigande av enahanda
slag som riksdagen tidigare lämnat i detta avseende måtte utverkas
även för budgetåret 1951/52. I anledning av denna hemställan lämnade riksdagen
i skrivelse 1951:84 Kungl. Maj:t bemyndigande att under budget
året 1951/52 avgöra dels frågor om befrielse från i judiciell ordning ålagd
ersättningsskyldighet till kronan på grund av förlust av eller skada å egendom
tillhörig krigsmakten, dels ock frågor om efterskänkande av fordran som
grundar sig på kronans regressrätt mot förare av kronans motorfordon, luftfartyg
etc. enligt de i ämnet gällande ansvarsreglerra, allt i den mån kronans
fordran i det särskilda fallet icke överstiger 5 000 kronor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 54.

Med stöd av detta och tidigare erhållet bemyndigande har Kungl. Maj:t
under år 1951 medgivit befrielse från ersättningsskyldighet på sätt framgår
av en förteckning, vilken torde få såsom bilaga fogas vid detta protokoll
(motsvarande förteckningar över de tidigare, med stöd av riksdagens bemyndiganden,
avgjorda ärendena återfinnas såsom bilagor till propositionerna
1946: 82, 1947: 56, 1948: 46, 1949:145, 1950: 74 samt 1951: 57). Vid dessa ärendens
behandling har beaktats vad riksdagen framhållit i skrivelse 1945: 55.
Ehuru här avsedda ärenden numera icke uppgå till samma betydande antal
som under åren närmast efter beredskapstidens slut, synas dock såväl ärendenas
art som deras antal motivera det förenklade behandlingssätt, som vinnes
om dessa frågor i viss utsträckning kunna avgöras av Kungl. Maj:t. Med
hänsyn härtill bör enahanda bemyndigande utverkas även för budgetåret
19o2/53. Jag hemställer alltså att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen

att bemyndiga Kungl. Maj:t att under budgetåret 1952/53 avgöra
dels frågor om befrielse från i judiciell ordning ålagd ersättningsskyldighet
till kronan på grund av förlust av eller
skada å egendom tillhörig krigsmakten, dels ock frågor om efterskänkande
av fordran, som grundar sig på kronans regressrätt
mot förare av kronans motorfordon, luftfartyg etc. enligt de i
ämnet gällande ansvarsreglema, allt i den mån kronans fordran
i det särskilda fallet icke överstiger femtusen kronor.

Vid tjänstgöring som korridorpost i Svea livgardes kasern den 22 februari
1944 riktade värnpliktige nr 3161—1—42 P. A. Kraft på skämt ett gevär mot
värnpliktige nr 6445—1—42 T. B. Andeborg varvid ett skarpt skott avgick ur
geväret och träffade Andeborg i buken, i följd varav denne tillfogades skada
av livsfarlig art.

Händelsen blev föremål för domstols prövning. Regementskrigsrätten vid
Svea livgarde, där vederbörande åklagare och Andeborg under åberopande
av att Kraft vore vållande till skottskadan förde talan mot Kraft, dömde
genom utslag den 15 maj 1944 Kraft dels för vårdslöshet i fullgörande av
tjänsteplikt att hållas i vaktarrest femton dagar dels ock för vållande till
svår kroppsskada att hållas i fängelse två månader. Med verkställigheten a*
fängelsestraffet skulle villkorligt anstå. Kraft förpliktades att utgiva ersättning
till kronan för kostnader för sjukhusvård m. m. åt Andeborg med 827
kronor 86 öre jämte 5 % ränta från den 24 april 1944 ävensom att ersätta
kronan dess kostnader i målet med 60 kronor. Kraft förpliktades vidare att
utgiva ersättning till Andeborg för sveda och värk till och med den 24 april
1944 med 1 200 kronor. Krigshovrätten, där Kraft besvärade sig i fråga om
skadeståndet till Andeborg, prövade genom utslag den 10 april 1945 rättvist
på det sätt ändra krigsrättens utslag att det belopp Kraft hade att

Kungl. Maj:ts proposition nr 54.

utgiva till Andeborg i ersättning för sveda och värk till och med den 24
april 1944 liedsattes till 900 kronor.

Uti en den 25 april 1950 dagtecknad skrift har Kraft anhållit om befrielse
från den ersättningsskyldighet som på grund av krigsrättens förenämnda
utslag åvilar honom gentemot kronan. Kraft har härvid anfört att han saknade
ekonomisk möjlighet att betala ersättningsbeloppet.

Försvarets civilförvaltning, som i ärendet inhämtat utlåtande från sekundchefen
för Svea livgarde, har i sitt den 12 juni 1951 avgivna utlåtande anfört
i huvudsak följande.

Kraft, som vore gift och i sitt äktenskap hade två minderåriga barn, hade
för närvarande en månadslön av 603 kronor. Han häftade icke i skuld till
annan än kronan och Andeborg. Han hade icke erlagt något av sin skuld
till Andeborg. Väl hade sökanden gjort sig skyldig till en allvarlig förseelse.
Med hänsyn till skadans uppkomst och sökandens ålder vid tiden därför
samt sökandens i förhållande till hans ekonomiska ställning omfattande försörjningsplikt
syntes en viss eftergift — som även skulle öka hans möjlighet
att tillgodose Andeborg — av kronans fordran emellertid kunna anses befogad.
Civilförvaltningen hade därför intet att erinra mot bifall till ansökningen
i så måtto, att sökanden, därest han inom viss av Kungl. Maj:t fastställd
tid till ämbetsverket inbetalade 200 kronor, finge vara befriad från
vidare ersättningsskyldighet såvitt nu är i fråga.

Statskontoret har i ett den 1 augusti 1951 avgivet utlåtande förklarat sig
med hänsyn till i ärendet föreliggande omständigheter hysa betänkligheter
mot att den ådömda betalningsskyldigheten till någon del efterskänkes. Skulle
skäl dock anses föreligga att i viss utsträckning tillmötesgå ansökningen,
borde enligt ämbetsverkets mening betalningsskyldigheten icke nedsättas till
lägre belopp än 400 kronor.

Departementschefen.

Kraft har ådragit sig en i förhållande till hans ekonomiska ställning betydande
ersättningsskyldighet till såväl kronan som enskild målsägande. I
likhet med försvarets civilförvaltning anser jag, att Krafts ersättningsskyl
dighet till kronan bör nedsättas för att underlätta för honom att erlägga
skadeståndet till den enskilde målsäganden. Jag förordar därför att Kraft,
därest han inom tid som det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att bestämma
till kronan inbetalar 200 kronor, befrias från vidare ersättningsskyldighet till
kronan i förevarande hänseende.

Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen medgiva,

att värnpliktige nr 3161—1—42 P. A. Kraft, därest han inom tid
som Kungl. Maj:t bestämmer till försvarets civilförvaltning inbetalar
ett belopp av 200 kronor, befrias från återstående ersättningsskyldighet
till kronan på grund av regementskrigs
vättens vid Svea livgarde utslag den 15 maj 1944.

Kungl. Maj.ts proposition nr 54.
3.

Under vakttjänstgöring vid Signalregementet den 18 april 1949 sutto dåvarande
volontärerna V. E. Hallenbo och L. Y. Pihl tillsammans med en
tredje volontär i vaktlokalen och sysslade med sina pistoler, som de fått ut
endast kort tid förut. Hallenbo gjorde härvid en mantelrörelse med sin
pistol och därefter en avfyring. Han hade emellertid underlåtit att dessförinnan
på föreskrivet sätt ur vapnet avlägsna det med skarpa patroner fyllda
magasinet med påföljd att ett skott avfyrades och träffade Phils pistol. Kulan
splittrades mot pistolkolven och Pihl, som hade pistolen i sin högra hand,
fick fingrarna skadade.

Olyckshändelsen blev föremål för domstols prövning. Södra Roslags
häradsrätt, där vederbörande åklagare och Pihl under åberopande av att
Hallenbo vore vållande till skottskadan förde talan mot Hallenbo, fann i
dom den 17 mars 1951, med hänsyn till Hallenbos oerfarenhet i bruket av
pistol och till de förhållanden i övrigt under vilka skottet avgått, att straffet
kunde bestämmas i disciplinbot och dömde honom för tjänstefel till disciplinstraff
av disciplinbot för åtta dagar. Hallenbo ålades utgiva skadestånd till
kronan dels för reparation av den av Pihl innehavda pistolen med 34 kronor
30 öre, dels ock för vård av Pihl med 1 272 kronor eller tillhopa 1 306 kronor
30 öre jämte 5 % ränta därå från den 20 januari 1951. Hallenbo ålades
vidare att ersätta kronan dess kostnader i målet med 115 kronor. Hallenbo
ålades härjämte att till Pihl utgiva skadestånd för sveda och värk med 1 000
kronor jämte ränta ävensom 15 kronor i kostnadsersättning. Domen har
vunnit laga kraft.

I en den 28 april 1951 dagtecknad skrift har Hallenbo anhållit att av nåd
bliva befriad från den på grund av olyckshändelsen utdömda ersättningen
till kronan. Hallenbo har därvid anfört bland annat följande. Han vore
född den 28 april 1929 och son till en jordbrukare. Båda hans föräldrar levde
men saknade förmögenhet. Han vore uttagen till officersutbildning och
genomginge för närvarande kurs på försvarets läroverk. Han hade korprals
lön som efter skatteavdrag utgjorde kontant 198 kronor per månad och hade
hittills icke kunnat samla något sparkapital, varför han vore helt beroende
av sin avlöning för sin fortsatta utbildning. Enbart skadeersättningen till
Pihl komrne sålunda att belasta hans ekonomi för lång tid framåt, då enda
utvägen för honom vore att göra avsättning månadsvis för detta.

Försvarets civilförvaltning har i ett den 15 maj 1951 avgivet utlåtande anfört
i huvudsak följande.

Med hänsyn till omständigheterna i samband med ifrågavarande olyckshändelse,
sökandens bristfälliga utbildning beträffande handhavande av pistol,
hans i övrigt väl vitsordade tjänstgöring samt i betraktande jämväl av hans
förhållandevis svaga ekonomiska ställning finner sig försvarets civilförvaltning
böra tillstyrka att sökanden befrias från sin betalningsskyldighet till
kronan. Det bör enligt civilförvaltningens mening även fästas vikt vid den

Kungi. Maj:ts proposition nr 54.

omständigheten, att ett utkrävande av här ifrågavarande belopp skulle väsentligt
minska sökandens möjlighet att erlägga det belopp, som ålagts honom
att utgiva till den skadade Pihl.

Statskontoret har i utlåtande den 30 juni 1951 anslutit sig till vad försvarets
civilförvaltning anfört och hemställt.

Departementschefen.

Med hänsyn till omständigheterna i förevarande fall vill jag icke motsätta
mig att Hallenbo i enlighet med myndigheternas förslag befrias från
ersättningsskyldighet till kronan på grund av ifrågavarande olycka. Ett
särskilt skäl härtill utgör den omständigheten att Hallenbo har att erlägga
ett för honom betungande skadestånd till den vid olyckan skadade Pihl. Jag
hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva

att furiren V. E. Hallenbo befrias från honom på grund av
Södra Pioslags häradsrätts dom den 17 mars 1951 gentemot
kronan åvilande ersättningsskyldighet.

Kryssaren Gotland befann sig på expedition i utländska farvatten under
tiden den 27 november 1949—den 6 mars 1950 och den 17 maj— den 29 juni
1950. Som
månad 1949 flaggförrådskonstapeln A. A. Håkansson. I samband med inventering
och avslutande av kassan före kryssarens avgång till utländska farvatten
upptäcktes den 25 november 1949 en brist å 1 200 kronor i kassaredogörarens
förskottskassa. Med. fartygschefens tillstånd hade Håkansson täckt
denna brist med lånade medel. Bristen, som anmäldes till försvarets civilförvaltning
i en av Håkansson den 18 januari 1950 från Jamaica avsänd
skrivelse, hade icke antecknats i inventeringsprotokollet. I mars månad 1950
hade konstaterats ett, som det sedermera visade sig skenbart, överskott å
1 200 kronor, varvid Håkansson, i tanke att den tidigare bristen berott på
något misstag vid inventeringen, återbetalade lånet å 1 200 kronor medelst
överskottsmedlen. Under sommaren 1950 hade vidare genom felräkning uppstått
ett underskott på 38 kronor 9 öre. I samband med hos försvarets civilförvaltning
verkställd förhandsgranskning och bokföring av till kryssarens
utlandsexpedition vintern 1949—50 hörande räkenskaper konstaterades att
redovisning saknades för 1 500 kronor.

I en den 17 augusti 1950 dagteoknad skrift har Håkansson hemställt att av
nåd bliva befriad från betalningsskyldigheten för de 1 538 kronor, som brustit
i hans redovisning som kassaredogörare ombord på kryssaren Gotland. Håkansson
har härvid anfört bland annat följande. Då han tillträdde kommenderingen
som kassaredogörare på kryssaren Gotland hade han icke haft kassatjänst
på många år. De första månaderna blevo mycket pressande på grund av hans

(

Kungl. Maj:ts proposition nr 54.

dåliga rutin ocli det jäktiga arbetet i samband med fartygets rustande för
vinterlångresan. Bristerna måste bero på felräkning av bonom. Under den tid
fartyget varit utomlands hade kassans omsättning varit mycket stor. — Enligt
en framställningen bifogad tablå skulle omsättningen för denna tid utgjort
i runt tal 2,8 miljoner kronor.

Chefen för kryssaren Gotland har med överlämnande av Håkanssons ansökan
till föi-svarets civilförvaltning i ett den 17 augusti 1950 avgivet yttrande
tillstyrkt Håkanssons framställning och därvid anfört bland annat följande.
Han hade icke funnit skäl misstänka att några som helst o egentligheter förekommit.
Tjänsten som kassaredogörare på ett fartyg av Gotlands storlek vore
mycket betungande. Särskilt gjorde sig detta märkbart under expedition till
utländska farvatten, bland annat på grund av svårigheter vid växling av
främmande valutor.

Försvarets civilförvaltning har med överlämnande av framställningen i ett
den 13 februari 1951 avgivet yttrande anfört i huvudsak följande.

Granskning av räkenskaperna och övriga undersökningar hade av erviiför
valtningen företagits utan att dock giva någon klarhet beträffande uppkomsten
av bristerna. Det kunde emellertid konstateras, att sökanden icke på ett
tillfredsställande sätt fullgjort sina åligganden. I likhet med fartygschefen
ansåge emellertid civilförvaltningen, att anledning ej funnes att misstänka
oegentligheter. Hänsyn borde även tagas till sökandens bristande rutin vid
tillträdandet av kassaredogörarskapet samt de pressande arbetsförhållandena
för kassaredogörare ombord å större fartyg, särskilt före och under expedition
till utländska farvatten. Under dylik expedition omfattade redovisningen
flera olika valutor varjämte växling av stora belopp till personalen ofta måste
ske under brådskande omständigheter. Med hänsyn till det anförda syntes
det skäligt, att sökanden befriades från skyldighet att ersätta den brist å
300 kronor, som uppkommit under kryssarens utlandsexpedition. Tillräckliga
skäl syntes icke föreligga att ersätta sökanden den av honom täckta bristen
å 38 kronor 9 öre. Yad beträffade den redan före dessa expeditioner konstaterade
bristen å 1 200 kronor, vilken sökanden ersatt för att i mars 1950 bereda
sig täckning härför ur det då konstaterade skenbara överskottet, hade
ingen utredning angående dess uppkomst kunnat förebringas. Av principiella
skäl kunde civilförvaltningen icke tillstyrka, att sökanden helt befriades från
sin skyldighet att ersätta nämnda brist, även om ämbetsverket med hänsyn
till sökandens bristande rutin samt de ekonomiska svårigheter, som skulle
vara förbundna med ett erläggande av hela beloppet, icke ville motsätta sig
att viss nedsättning av sökandens betalningsskyldighet komme till stånd.
För sin del föresloge civilförvaltningen en nedsättning till hälften. Civilförvaltningen
tillstyrkte sålunda, att Håkansson, därest han inom viss av Kungl.
Maj:t fastställd tid inbetalade 600 kronor, i övrigt befriades från sin skyldighet
att ersätta de brister om sammanlagt 1 500 kronor i kryssaren Gotlands
kassa, som ansökningen avsåge.

Statskontoret har i ett den 7 mars 1951 avgivet utlåtande anfört, att statskontoret
med hänsyn till förevarande omständigheter icke ville motsätta sig
att Håkanssons betalningsskyldighet nedsattes på sätt försvarets civilförvaltning
förordat.

Iiungl. May.ts proposition nr 54.

Departementschefen.

Jag ansluter mig till vad försvarets civilförvalitning och statskontoret anfört
och finner sålunda, att Håkanssons ersättningsskyldighet till kronan i
förevarande fall bör nedsättas till ett belopp av 600 kronor under förutsättning
att beloppet inbetalas inom viss tid. Det torde få ankomma på Kungl.
Maj:t att bestämma denna tid.

Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen medgiva,

att flaggförrådskonstapeln A. A. Håkansson, därest han inom
tid som Kungl. Maj:t bestämmer till försvarets civilförvaltning
inbetalar ett belopp av 600 kronor, befrias från återstående ersättningsskyldighet
till kronan i förevarande fall.

Genom krigshovrättens utslag den 10 maj 1949 förpliktades kaptenen vid
marinintendenturkåren N. O. O. Högland och förre underofficeren av 2. graden
K. A. Guldbäck att solidariskt till kronan utgiva, jämte ränta, 5 362 kronor
36 öre, vilka medel Guldbäck förskingrat av biljettintäkter från filmverksamheten
vid Stockholms örlogsstation, samt att ersätta kronan dess kostnad
å målet vid krigsrätt med 450 kronor.

De närmare omständigheterna voro följande.

Guldbäck hade under tiden den 13 augusti 1943—den 18 september 1945
tjänstgjort som föreståndare för filmverksamheten vid Stockholms örlogsstation
med skyldighet att redovisa uppburna medel till Högland, som tjänstgjorde
som kassaförvaltare. Under ifrågavarande tjänstgöring hade Guldbäck
av biljettintäkterna förskingrat sammanlagt 5 362 kronor 36 öre samt därvid
för att dölja förskingringarna dels i åtskilliga fall underlåtit att till kassaförvaltaren
avgiva föreskriven redovisning, dels i några fall å biljettredovisningshandlingar
falskeligen tecknat biljettförsäljares namn och dels undanstuckit
till honom överlämnade biljettserier.

Stationskrigsrätten vid Stockholms örlogsstation, där kronan yrkade förpliktande
för Högland att solidariskt med Guldbäck till kronan utgiva 5 362
kronor 36 öre, dömde genom utslag den 27 februari 1947 Högland för oförstånd
och försummelse i fullgörande av tjänsteplikt att undergå vaktarrest i
tio dagar men fann den av kronan förda ersättningstalan mot Högland icke
kunna bifallas.

Krigshovrätten fann i sitt nyssberörda utslag att Högland genom sin uraktlåtenhet
i fråga om kontrollen av Guldbäcks redovisningar uppenbarligen
hade möjliggjort förskingringarna och sålunda icke kunde undgå ersättningsskyldighet
härför.

Högland ansökte om tillstånd att fullfölja talan mot krigshovrättens utslag
men Kungl. Maj:t fann genom utslag den 5 augusti 1950 ej skäl att bifalla
hans ansökan.

Kungl. Maj:ts proposition nr -~>4.

I en den 20 september 1950 dagtecknad skrift har Högland anhållit att av
nåd bliva befriad från den honom enligt krigshovrättens berörda utslag åvilande
skadeståndsskyldigheten. Högland har därvid anfört i huvudsak följande.
Han är född 1896 och ingår i pensionsåldern den 1 april 1952. Han är
gift och har två minderåriga barn. Varken han eller hans hustru äger någon
privatförmögenhet. Han bidrager med 600 kronor om året till försörjning av
åldrig moder. Skulle han efter inträffad pensionsålder av pensionsförmånerna
avbetala skadeståndet, bleve hans ekonomi så rubbad, att oöverstigliga
svårigheter att försörja familjen och modem måste uppstå för honom.

Försvarets civilförvaltning, som från chefen för marinintendenturkåren införskaffat
utredning rörande Höglands ekonomiska ställning, har i ett den 5
december 1950 avgivet utlåtande anfört i huvudsak följande.

Höglands taxerade inkomst enligt 1949 års taxering uppginge till 13 100
respektive 13 980 kronor. Enligt uppgift ägde varken sökanden eller hans
hustru någon förmögenhet. Han bidroge till försörjningen av åldrig moder
med 600 kronor för år. Med hänsyn till Höglands förhållandevis svaga ekonomiska
ställning samt den korta tid, som åt ersto de till pensionsåldern, ansåge
sig civilförvaltningen kunna tillstyrka, att sökanden, därest han till ämbetsverket
inbetalade visst belopp, befriades från återstående ersättningsskyldighet.
Sökanden hade enligt civilförvaltningens mening gjort sig skyldig till så
allvarliga försummelser i fråga om kontrollen och tillsynen av biljettredo visningarna
och biljettintäkterna vid Stockholms örlogsstations film verksamhet,
att det belopp vartill hans skadeståndsskyldighet kunde komma att nedsättas
icke borde sättas alltför lågt. Civilförvaltningen föresloge för sin del att beloppet
fastställdes till 1 000 kronor. Villkor för befrielse från återstående
ersättningsskyldighet borde vara, att nämnda belopp inbetalades till civilförvaltningen
före viss, av Kungl. Maj:t fastställd tidpunkt.

Statskontoret bär i utlåtande den 23 december 1950 anfört som följer.

Med hänsyn till att sökanden grovt brustit i honom åliggande skyldighet
att kontrollera Guldbäcks redovisningar, varigenom uppenbarligen ifrågavarande
förskingringar möjliggjorts, och då av domskälen framgår, att sökanden
vid icke mindre än sex tillfällen inlåtit sig på privata affärer med Guldbäck,
hyser statskontoret allvarliga betänkligheter mot ett bifall till förevarande
framställning. Därest Kungl. Maj:t emellertid skullo finna skäl föreligga att
tillmötesgå ansökningen, bör enligt ämbetsverkets mening skadeståndet icke
nedsättas till lägre belopp än 2 000 kronor.

Departementschefen.

I likhet med de hörda myndigheterna finner jag, att- Högland gjort sig
skyldig till en så allvarlig försummelse, att fullständig befrielse från ersättningsskyldigheten
icke bör ifrågakomma. Med hänsyn till Höglands relativt
begränsade ekonomiska tillgångar och honom åvilande försörjningsplikt
finner jag mig emellertid böra föreslå, att hans ersättningsskyldighet nedsättcs.
En sådan nedsättning lärer icke påverka möjligheten för kronan att
göra hela sin återstående fordran gällande mot Guldbäck. I vad mån det

Kungl. Maj.ts proposition nr 54.

föreligger faktisk möjlighet att utfå denna fordran av Guldbäck kan icke
bedömas med ledning av handlingarna i ärendet.

Med beaktande av i ärendet föreliggande omständigheter förordar jag att
Högland, därest han inom tid som det torde få ankomma på Kungl. Maj:t
att bestämma inbetalar 1 500 kronor, befrias från vidare betalningsskyldighet
till kronan i förevarande hänseende.

Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Maj:t
måtte föreslå riksdagen medgiva,

att kaptenen N. O. O. Högland, därest han inom tid som
Kungl. Maj :t bestämmer till försvarets civilförvaltning inbetalar
ett belopp av 1 500 kronor, befrias från återstående ersättningsskyldighet
till kronan på grund av krigshovrättens utslag den
10 maj 1949.

Genom dom den 22 juni 1950, som vunnit laga kraft, dömde Stockholms
rådhusrätt kontorsbudet Lars Roland, Görling för vållande till eldskada å
annans egendom att till kronan utgiva sjuttio dagsböter om fyra kronor.
Görling förpliktades att såsom skadestånd till kronan utgiva 46 442 kronor
54 öre jämte ränta.

De närmare omständigheterna voro följande.

Görling hade under kvällen den 30 november 1948 i syfte att tillbringa
natten på vinden till en stallbyggnad, tillhörande kronan och belägen inom
Svea artilleriregementes kasernområde vid Valhalla vägen i Stockholm, genom
att krypa ned genom en taklucka olovligen berett sig tillträde till vinden.
Där hade han för att lysa sig tänt ett medfört stearinljus, vilket efter eu
stund kommit att antända pa vinden förvarat hö. Elden hade spritt sig och
förorsakat avsevärda skador på såväl stallbyggnaden som i densamma förvarade,
kronan tillhöriga höbalar.

Kronan förde vid rådhusrätten skadeståndstalan mot Görling och yrkade
att han skulle utgiva ersättning med 35 000 kronor för den brunna byggnaden.
9 000 kronor för röjning av densamma, 11 625 kronor 83 öre för i byggnaden
befintligt förstört hö samt 353 kronor 57 öre för kronan tillhöriga vid branden
förstörda persedlar eller med tillhopa 55 979 kronor 40 öre, varifrån kronan
medgav avdrag med 9 536 kronor 86 öre, motsvarande vad kronan med anledning
av branden tillgodogjort sig av ett belopp, som utbetalats av det försäkringsbolag,
hos vilket Görlings fader tecknat ansvarighetsförsäkring.

I en den 22 september 1950 dagteeknad skrivelse har advokaten Yalborg
Lundgren i egenskap av försvarare för Görling hemställt att Görling måtte
av nåd befrias från att utgiva det skadestånd vartill rådhusrätten förpliktat
honom. Advokaten Lundgren har härvid anfört följande.

Hem önskade särskilt framhålla, att överläkaren Helge Knöös vid sin
undersökning av Görling funnit honom vid tiden för gärningarnas begående
lida av sådana rubbningar som avsåges i 5 kapitlet 5 § strafflagen. Medicinalstyrelsen
hade i sitt utlåtande icke funnit tillräckliga skäl föreligga för

Kungl. Maj:ts proposition nr 54.

ett sådant antagande. I samband med sistnämnda uttalande hade emellertid
framhållits att ärendet vore av sådan karaktär, att åtalseftergift borde kunna
meddelas. Det kunde möjligen antagas att medicinalstyrelsen tänkt sig en
sådan utveckling av ärendet och därför, måhända också med hänsyn till Görling
själv och hans framtid som för närvarande tedde sig betydligt ljusare
än tidigare, ansett tillräckliga skäl icke föreligga för ett utlåtande, som skulle
kunna ligga till grund för en straffriförklaring. För de personer, vilka under
senare år varit i tillfälle följa Görlings kamp för att nå balans och anpassning
i samhället, hade det emellertid stått fullt klart att hans pressade tillstånd
vid den tid då branden skedde måste ha bidragit på ett avgörande sätt
till den ovarsamhet han då lade i dagen. Enär Görling numera väl skötte ett
arbete och hade god omvårdnad av en socialassistent, för vilken han hade
fullt förtroende, samt den sociala prognosen för honom i övrigt syntes vara
god, syntes det honom ådömda skadeståndet vara ett allt överskuggande
spöke. Det vore också fara värt att denna betungande skadeståndsskyldighet
som Görling, mänskligt att döma, aldrig komme att bli i stånd att infria komme
att betaga honom hans arbetslust.

Försvarets civilförvaltning och arméförvaltningen ha i ett den 17 april
1951 avgivet utlåtande anfört i huvudsak följande.

Om Görlings ekonomiska förhållanden har uppgivits, att han, som är ogift
och född år 1931, innehar anställning såsom varabud mot månadslön av 280
kronor jämte fri kost, att han icke har några tillgångar, att han häftar även
för andra skulder, som han iklätt sig för att få medel att betala studiemateriel
och kursavgifter i sammanhang med en påbörjad aftonkurs vid Stockholms
tekniska institut samt att han icke kan påräkna något understöd från anhöriga.

Från polisutredningen i målet har inhämtats, bland annat, att sökanden
medan branden ännu pågick hos polisen själv anmälde sig såsom vållande
till branden.

Med hänsyn till omständigheterna vid brandens uppkomst, det straff som
ådömts sökanden och vad som upplysts om hans ålder och psykiska beskaffenhet
samt i betraktande av att han med största sannolikhet icke kommer
att kunna erlägga ens någon del av skadeståndet, vilja försvarets civilförvaltning
och arméförvaltningen icke motsätta sig bifall till ansökningen.

Statskontoret har i ett den 23 maj 1951 avgivet utlåtande anfört, att ämbetsverket
icke ville motsätta sig att sökanden befriades från återstående
ersättningsskyldighet, därest han under en förhållandevis lång tidsperiod
genom månatliga inbetalningar till kronan gäldade ett belopp av förslagsvis
1 000 kronor.

Departementschefen.

Görling bär genom sitt obetänksamma handlande ådragit sig betydande
ersättningsskyldighet till kronan. Av handlingarna i målet framgår att Görling
vid tidpunkten för branden var endast 17 år och på grand av olyckliga
familjeförhållanden befann sig i ett psykiskt pressat tillstånd. Han synes
emellertid numera ha börjat anpassa sig i samhället. Så länge han har att
fullgöra den stora skadeståndsskyldighoten torde han dock få svårt att skapa
sig en dräglig tillvaro. Med hänsyn härtill förordar jag, att Görling befrias
från honom i förevarande hänseende åvilande skadeståndsskyldighet, därest

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 54.

han inom tid som det torde ankomma på Kungl. Maj:t att bestämma inbetalar
200 kronor.

Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Maj:t
måtte föreslå riksdagen medgiva,

att Lars Roland Görling, därest han inom tid som Kungl.
Maj:t bestämmer till försvarets civilförvaltning inbetalar ett belopp
av 200 kronor, befrias från återstoden av honom på grund
av Stockholms rådhusrätts dom den 22 juni 1950 åvilande skadeståndsskyldighet
mot kronan.

Genom rådhusrättens i Eskilstuna dom den 24 februari 1941, vilken vunnit
laga kraft, ålades ingenjörerna Evald Konrad Ytterell och Erik Martin Gustafsson
att solidariskt till kronan utgiva dels 22 728 kronor jämte ränta så
som skadestånd för icke fullgjort leveransavtal dels ock 500 kronor i rättegångskostnader.

De närmare omständigheterna voro följande.

Genom kontrakt den 3 december 1938 mellan arméförvaltningens dåvarande
tygdepartement, å ena, samt handelsbolaget Malmköpings Aduceringsverk,
Ytterell & Gustafsson, å andra sidan, förband sig handelsbolaget att för
departementets räkning tillverka och leverera 25 000 st. hylsämnen av aducergods
till stridsvinggranater mot en ersättning av 2 kronor 75 öre per stvck.
Materielen skulle, för att leveransen skulle anses i rätt tid fullgjord, vara
färdig och hos departementets kontrollkontor anmäld för avsändning med
minst 2 000 st. hylsämnen per månad med början den 15 januari 1939. Tygdepartementet
förbehöll sig rätt att, därest leverans ej vore fullgjord inom
två månader efter leveranstidens utgång, på leverantörens bekostnad och
utan att leveransen förut till tävlan utbjödes, på annat håll låta utföra leveransen
eller den bristande delen därav samt att annullera kontraktet. Bland villkoren
i övrigt stadgades, att leverantören skulle kostnadsfritt tillhandahålla
det antal hylsämnen, som under tillverkningens gång kasserades på grund
av materialfel hos projektilhylsa. Sedan förseningar av delleveranser förekommit
under hela år 1939, anmodade dåvarande tygdepartementets kontrollkontor
i skrivelse den 3 november 1939 handelsbolaget att inkomma med
förklaring till förseningarna och uppgift å beräknad tidpunkt för slutleveransens
verkställande. Som svar härpå anhöll aktiebolaget Aduceringsgods, som
uppgav sig ha övertagit Malmköpings Aduceringsverks rörelse, om uppskov
med leveranserna och hemställde, att tygdepartementet måtte lämna aktiebolaget
tillfälle att fullgöra resterande leverans mot mellanvarande kontrakt.
1 skrivelse den 8 december 1939 förklarade sig tygdepartementet i anledning
därav vilja låta anstå med hävande av kontraktet under förutsättning, att
aktiebolaget till den 15 februari 1940 levererade 300 st. provämnen för departementets
godkännande. Detta villkor uppfyllde aktiebolaget icke. Då det
stod klart, att ifrågavarande leverans icke skulle komma att slutföras inom
avtalad tid och då tygdepartementet slutit avtal med annan firma om bearbetning
av de hylsämnen, som Malmköpings Aduceringsverk skulle leverera,
nödgades tygdepartementet den 27 december 1939 från annat håll beställa
hylsämnen för att täcka den ifrågavarande leveransen. Av de hos Malmköpings
Aduceringsverk till ett pris av 2 kronor 75 öre per styck beställda

Kungl. Maj:ts proposition nr 54.

25 000 hylsämnena, som skulle varit slutlevererade den 15 januari 1940, hade
intill den 2 oktober 1940 levererats allenast 10 403, varav endast 6 060 kunnat
slutgiltigt godkännas. De från annat håll beställda hylsämnena betingade
ett pris av 3 kronor 95 öre per styck, varför den merkostnad, tygdepartementet
fått vidkännas till följd av att ifrågavarande leverans icke blivit i
vederbörlig ordning fullgjord uppgick till tillhopa 22 728 kronor. Efter stämning
ålade rådhusrätten i Eskilstuna genom ovan berörda dom Ytterell och
Gustafsson att till kronan solidariskt utgiva detta belopp i skadestånd.

I den 18 januari 1951 dagteeknade skrivelser ha Ytterell och Gustafsson,
var för sig, hemställt att av nåd bliva befriade från dem i förevarande fall
åvilande ersättningsskyldighet. Båda ha därvid anfört att det vid företagen
utmätning visat sig att de saknade utmätningsbara tillgångar. Deras ekonomi
hade till följd av deras befattning med firma Malmköpings Aduceringsverk
blivit så undergrävd att de icke heller för framtiden syntes ha möjlighet fullgöra
sin betalningsskyldighet i förevarande hänseende.

Enligt intyg av vederbörande kommunalkamrerare hade Ytterell för år
1950 taxerats till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt för ett belopp av
15 050 kronor och till kommunalskatt för ett belopp av 16 620 kronor.
Ytterell har uppgivit, att han, som är gift och har fyra barn i åldern 9—14 år,
icke har några som helst tillgångar förutom möbler och har skulder till
belopp av 2 800 kronor.

Gustafsson har enligt inkomstlängden för år 1950 taxerats till statlig inkomstskatt
för ett belopp av 3 770 kronor och till kommunalskatt för ett belopp
av 4 000 kronor. Gustafsson, som är gift och har ett barn, har uppgivit,
att hans skulder överstiga tillgångarna.

Försvarets civilförvaltning och arméförvaltningen (tygavdelningen) ha den
13 mars 1951 avgivit gemensamt utlåtande. Härav inhämtas bland annat
följande.

De försök att genom utmätning indriva kronans fordran som åberopades
av sökandena hade senast verkställts, beträffande Gustafsson den 7 juni 1948
och beträffande Ytterell den 20 januari 1943.

Ämbetsverken anförde vidare att vad i ärendet upplysts om sökandenas
ekonomiska förhållanden syntes giva vid handen, att det skulle bli kännbart
för dem att betala även en mindre del av skulden. Det torde ligga utom de
praktiska möjligheternas ram för dem att gälda hela beloppet.

Enligt civilförvaltningens mening ledde en avvägning av de olika
synpunkter, som i förevarande fall gjorde sig gällande, närmast till den ståndpunkten,
att nedsättning borde kunna medgivas, dock icke i vidare mån än
att betalning av återstående belopp ekonomiskt tedde sig i icke ringa grad
kännbart för sökandena. Civilförvaltningen hade därför icke något att erinra
mot bifall till ansökningarna i så måtto, att sökandena — därest de eller
någon av dem inom en viss kort tid, förslagsvis ett halvt år från erhålleu
del av Kungl. Maj:ts beslut i ärendet, till civilförvaltningen inbetalade 2 000
kronor — finge vara befriade från vidare betalningsskyldighet i förevarande
avseende.

Arméförvaltningens tygavdelning ville för sin del hänvisa till de
omständigheter, bland annat bristen på kvalificerad arbetskraft, som försvårat
ett rättidigt fullgörande av ifrågavarande leverans på den i och för sig relativt
korta leveranstiden, ävensom till det förhållandet att sökandena uppen -

Kungl. Maj:ts proposition nr 54.

barligen eftersträvat att i görligaste mån fullgöra avtalet. Med hänsyn här
till och då kronan efter det mer än tio år förflutit sedan domen den 24
februari 1941 vunnit laga kraft i följd av sökandenas svaga ekonomiska ställning
ännu icke kunnat utfå någon del av sin fordran trots härutinnan vederbörligen
vidtagna åtgärder, finge tygavdelningen tillstyrka bifall till sökandenas
framställning.

Statskontoret har i utlåtande den 5 maj 1951 anfört följande.

Ehuru statskontoret med hänsyn till i ärendet föreliggande omständigheter
hyser tvekan, om tillräckliga skäl kunna anses föreligga för efterskänkande
till någon del av det ådömda skadeståndsbeloppet, vill ämbetsverket icke
motsätta sig, att sökandena medgivas befrielse från återstående betalningsskyldighet,
därest de inom en viss kortare tid inbetala 10 000 kronor.

Departementschefen.

Yissa olyckliga yttre omständigheter av natur att de icke kunnat på förhand
tagas med i beräkningen, bl. a. svårigheten att under rådande beredskapsförhållanden
skaffa kvalificerad arbetskraft, synas ha medverkat till
att Ytterell och Gustafsson ådragit sig betydande ersättningsskyldighet gentemot
kronan. Detta förhållande liksom Ytterells och Gustafssons relativt
svaga ekonomiska ställning synes mig tala för ett tillmötesgående i viss
utsträckning av framställningarna. Jag förordar därför att Ytterell och
Gustafsson, därest de eller någon av dem inom tid som det torde få ankomma
på Kungl. Maj:t att bestämma till försvarets civilförvaltning inbetalar 2 000
kronor, befrias från vidare ersättningsskyldighet i förevarande fall.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,
att ingenjörerna E. K. Ytterell och E. M. Gustafsson må, därest
de eller någon av dem inom tid som Kungl. Maj:t bestämmer
till försvarets civilförvaltning inbetalar 2 000 kronor, befrias från
återstående skadeståndsskyldighet till kronan på grund av rådhusrättens
i Eskilstuna dom den 24 februari 1941.

Med anledning av ett förre ammunitionsapteraren Erik Gunnar Johannisson
övergånget olycksfall förpliktades flaggjunkaren Magnus Strandberg
genom rådhusrättens i Karlskrona dom den 21 mars 1950, som vunnit laga
kraft, aitt utgiva vissa ersättningar. Sålunda skulle Strandberg till kronan
utgiva dels 9 525 kronor 72 öre, som kronan för tiden till och med den 18
november 1949 erlagt till Johannisson, och dels livränta, som kronan ålagts
utgiva till Johannisson, för tiden från och med den 19 november 1949 med
3 192 kronor om året, dock med avdrag för från riksförsäkringsanstalten utgående
livränta. Strandberg skulle vidare utgiva till riksförsäkringsanstalten
dels 2 636 kronor 33 öre, som anstalten för tiden till och med den 18 januari
1946 erlagt till Johannisson, och dels livränta, som anstalten tillerkänt Johan -

Kungl. Maj:ts proposition nr 54.

nisson, för tiden från och med den 19 januari 1946 med 1 560 kronor om året.
Härjämte ålades Strandberg ersätta kronans och riksförsäkringsanstaltens
kostnader å målet med 1 044 kronor 50 öre.

De närmare omständigheterna vid olycksfallet voro följande.

Marinförvaltningen anmodade i skrivelse den 21 november 1944 chefen
för Blekinge kustartilleriförsvar att låta från denne underställt artilleriammunitionsförråd
avföra bland annat ett antal spetsanslagsrör, vilka skulle
kasseras och sänkas, dock att ett sådant rör genom chefens försorg skulle
översändas till sjöhistoriska museet i desarmerat skick. I skrivelsen framhölls,
att beträffande sådana effekter, som vore avsedda att förstöras, finge
— efter av marinförvaltningen i varje särskilt fall lämnat medgivande — viss
kvantitet undantagas för utbildnings- eller andra ändamål, varvid framställning
om sådant undantagande snarast skulle inlämnas till marinförvaltningen
med angivande av de eventuella åtgärder för ammunitionens oskadliggörande,
som avsåges bliva vidtagna. I egenskap av arbetsledare vid kustartilleriförsvarets
apteringsverkstad å Espeskär erhöll Strandberg order att vidtaga i
skrivelsen angivna åtgärder och fick i samband härmed del av skrivelsen.
För att åt kronan tillvarataga mässing, som annars skulle gått förlorad, lät
Strandberg i strid mot föreskrifterna i skrivelsen Johannisson desarmera
samtliga spetsanslagsrör. Under det Johannisson den 20 januari 1945 var
sysselsatt med att desarmera sprängkapseln till ett av rören, detonerade kapseln,
varvid Johannissons vänstra hand skadades.

Genom utslag den 13 februari 1945 fann regementskrigsrätten vid Karlskrona
kustartilleriregemente, att Strandberg handlat i strid mot föreskrifterna
i marinförvaltningens skrivelse genom att låta Johannisson desarmera
rören, och dömde Strandberg för försummelse i fullgörande av tjänsteplikt
till disciplinstraff.

I dom den 10 april 1946 av Stockholms rådhusrätt ålades kronan att i
anledning av den skada, som vid nämnda olyckshändelse åsamkats Johannisson,
till denne utgiva dels ersättning för sveda och värk samt för lyte och
stadigvarande men och dels livränta, som bestämdes till 3 192 kronor för år.
De belopp som kronan i sådant avseende utgivit till Johannisson uppgingo
den 18 november 1949 till sammanlagt 9 525 kronor 72 öre.

Vidare har riksförsäkringsanstalten till Johannisson utgivit sjukpenning
samt ersättning för läkarintyg m. m. med belopp som för tiden till och med
den 18 januari 1946 utgjorde sammanlagt 2 636 kronor 33 öre samt tillerkänt
Johannisson livränta för tiden från och med den 19 januari 1946 med
1 560 kronor för år.

Efter yrkande från kronans och riksförsäkringsanstaltens sida förpliktades
Strandberg genom nyss omförmälda dom den 21 mars 1950 av rådhusrätten
i Karlskrona att till kronan och anstalten utgiva i det föregående angivna
belopp.

I en den 23 oktober 1950 dagtecknad skrift har Strandberg anhållit att
av nåd bliva befriad från skyldigheten att utgiva ifrågavarande skadestånd
och rättegångskostnader. Strandberg har härvid anfört bland annat följande.

Regementskrigsrätten, som genom sitt utslag den 13 februari 1945 funnit

Kungl. Maj-.ts proposition nr 54.

honom skyldig till tjänsteförsummelse vid fullgörande av tjänsteplikt, hade
utmätt straffet till disciplinstraff av a itc st utan bevakning i fyra dagar, varav
syntes framgå att rätten funnit omständigheterna synnerligen mildrande.
Strandberg hade då ej haft anledning räkna med att detta utslag indirekt
skulle medföra sådana konsekvenser, att hela hans existens äventyrades. Han
funne det honom ådömda skadeståndet icke stå i någon rimlig proportion
till den ringa tjänsteförsummelse han begått. — Han vore född 1876 och
gift. I pension och folkpension åtnjöte han en sammanlagd årlig inkomst
av 5 733 kronor. Något egentligt kapital ägde han ej utan alla hans besparingar
vore nedlagda i en honom tillhörig fastighet, taxeringsvärderad till
26 000 kronor och intecknad för 12 000 kronor. Fastigheten inrymde endast
en lägenhet som disponerades av Strandberg och hans hustru. Ett exekverande
av rådhusrättens dom skulle bland annat medföra, att fastigheten försåldes
på exekutiv auktion varigenom hans och hans hustrus enda egentliga
tillgång som de genom ett sparsamt levnadssätt under en lång följd av år
strävat ihop ginge förlorad.

Riksförsäkringsanstalten, som införskaffat en handlingarna i målet bilagd
utredning rörande Strandbergs ekonomiska förhållanden, vilken bestyrker de
av Strandberg lämnade uppgifterna, har i ett den 7 mars 1951 avgivet utlåtande
anfört bland annat följande.

Med hänsyn till de omständigheter, varunder olycksfallet inträffat, och
även i betraktande av Strandbergs nuvarande förhållanden vill riksförsäkringsanstalten
för sin del icke motsätta sig, att Strandberg befrias från all
ersättningsskyldighet gentemot riksf örsäkringsanstalten i före varande fall.

Statskontoret har i utlåtande den 4 april 1951 icke velat motsätta sig, att
sökanden befrias från återstående ersättningsskyldighet, därest han inom viss
av Kungl. Maj:t fastställd tid till kronan inbetalar ett belopp av 1 000 kronor,
i det närmaste motsvarande kronans och riksförsäkringsanstaltens kostnader
i målet mot sökanden.

Departementschefen.

Av handlingarna i ärendet framgår, att Strandberg gjort sig skyldig till
försummelse i tjänsten. Han har därigenom ådragit sig omfattande ersättningsskyldighet
till kronan och riksförsäkringsanstalten. Vid straffmät
ningen synes dock försummelsen ha bedömts icke vara av svårare art. På
grund härav samt med hänsyn till Strandbergs höga ålder, hans relativt svaga
ekonomiska ställning och hans långa, i övrigt väl vitsordade tjänstgöring
finner jag mig böra föreslå, att ersättningsskyldigheten begränsas till afl
avse det belopp om 1 044 kronor 50 öre som Strandberg ålagts utgiva i ersättning
för rättegångskostnader. Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t alt
bestämma om tid för inbetalning av beloppet.

Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen medgiva,

Kungl. Maj:ts proposition nr 54.

att flaggjunkaren Magnus Strandberg, därest han inom tid som
Kungl. Maj:t bestämmer erlägger 1044 kronor 50 öre, befrias
från återstående ersättningsskyldighet på grund av rådhusrättens
i Karlskrona dom den 21 mars 1950.

Under värnpliktstjänstgöring vid Värmlands regemente skadades värnpliktige
nr 1172—2—44 Alf Gunnar Rödin den 5 oktober 1945. Riksförsäkringsanstalten
har enligt 1927 års militärersättningsförordning utanordnat sjukpenning
och livränta m. m. till Rödin. Den ersättning anstalten utgivit till
Rödin för tiden till och med den 19 januari 1951 utgör 8 580 kronor 74 öre.
Den nuvarande livräntan till Rödin utgår med 1 260 kronor för år motsvarande
en nedsättning av arbetsförmågan med 40 %.

Genom utslag den 16 november 1945 dömde regementskrigsrätten vid Värmlands
regemente värnpliktige nr 489—2—44 Samuel John Emanuel Arvidsson
för tjänsteförsummelse och vållande till Rödins kroppsskada att undergå
disciplinstraff av vaktarrest i femton dagar. Enär Arvidsson vållat Rödins
kroppsskada, äger riksförsäkringsanstalten regressfordran mot Arvidsson för
ersättningen till Rödin.

Omständigheterna vid olyckan voro följande.

Arvidsson hade under skjutningar med kulsprutegevär den 5 oktober 1945
å regementets ena skjutbana fått order att olja in ett kulsprutegevär. Arvidsson
hade därvid iakttagit, att vapnet i fråga var osäkrat, och oriktigt antagit,
att vapnet var oladdat, varför han gjort en avfyring med detsamma. Härvid
hade etit skott gått av och träffat Rödin i vänstra låret så att allvarliga skador
uppkommit.

I en den 1 juli 1950 dagtecknad skrift har Arvidsson genom ombud hemställt
att av nåd bliva befriad från återbetalningsskyldighet till riksförsäkringsanstalten
för vad anstalten redan utbetalat till Rödin ävensom att för
all framtid bliva befriad från återbetalningsskyldighet till anstalten i förevarande
hänseende. Arvidsson, som är född 1924, har härvid framhållit bland
annat följande.

Han befunne sig i mycket små ekonomiska omständigheter. Han vore sou
till en lantbrukare, som ägde en egendom om 15 tunnland åker. Egendomen
födde fem kor och en häst. Arvidsson vore hemmason och hjälpte sin fader
med gårdens skötsel. Han åtnjöte härför en kontant lön av 900 kronor om
året och fritt vivre. Arvidsson saknade varje som helst förmåga att återbetala
den ersättning, som riksförsäkringsanstalten utanordnat, och vore
tyngd av bekymmer för den ekonomiska press, som alltid svävade över hans
huvud genom riksförsäkringsanstaltens krav. Han komme icke att någonsin
kunna åtnjuta bärgning för sig själv, än mindre för en familj, om han gifte
sig, så länge denna ekonomiska press hängde över honom.

Grunden till den sorgliga händelsen vore ju faktiskt, att Arvidsson endast
fullgjorde en given order under sin värnpliktstjänstgöring samt att, när han

2—)8/ sa ]i ihan g till riksdagens protokoll 1952. 1 sand. Nr 54.

Kungl. Maj:ts proposition nr 54.

vid fullgörandet av denna order iakttog vad han själv ansåg vara största försiktighetsmått,
olyckan ville att just dessa försiktighetsmått åstadkomma
skadan.

Riksförsäkringsanstalten, som införskaffat en handlingarna bilagd utredning
rörande Arvidssons ekonomiska förhållanden utvisande att de av Arvidsson
lämnade uppgifterna äro riktiga, har den 10 januari 1951 avgivit utlåtande
i ärendet. Enligt utlåtandet ville anstalten, med hänsyn till vad som
upplysts om Arvidssons ekonomiska förhållanden och i betraktande av de
omständigheter varunder olycksfallet inträffat, för sin del icke motsätta sig
att Arvidsson befriades från all ersättningsskyldighet gentemot riksförsäkringsanstalten
i förevarande fall.

Statskontoret har i utlåtande den 27 januari 1951 icke velat motsätta sig
bifall till vad riksförsäkringsanstalten föreslagit.

Departementschefen.

Med hänsyn till omständigheterna i förevarande fall vill jag icke motsätta
mig att Arvidsson i enlighet med myndigheternas förslag befrias från all
honom regressvis åvilande ersättningsskyldighet till riksförsäkringsanstalten
på grund av ifrågavarande olyckshändelse. Jag hemställer alltså, att Kungl,
Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att Samuel John Emanuel Arvidsson befrias från honom på
grund av ifrågavarande olycksfall regressvis åvilande ersättningsskyldighet
till riksförsäkringsanstalten.

10.

Under värnpliktstjänstgöring vid Västernorrlands regemente skadades
värnpliktige nr 321—67—40 Domeij den 30 maj 1941. Riksförsäkringsanstalten
har enligt 1927 års militärersättningsförordning utanordnat sjukpenning och
livränta m. m. till Domeij. Den ersättning anstalten utgivit till Domeij för
tiden till och med den 19 september 1951 utgör 2 833 kronor 89 öre. Livräntan
till Domeij utgår nu med 240 kronor för år.

I anledning av det inträffade dömdes vicekorpralen Gustav Arne Granell
av krigsrätten vid Västernorrlands regemente genom utslag den 9 juni 1941
till disciplinstraff av vaktarrest i femton dagar för vårdslöshet vid fullgörande
av tjänsteplikt. På grund av den vårdslöshet, som enligt utslaget ligger Domeij
till last, äger riksförsäkringsanstalten regressfordran mot Granell för ersättningen
till Domeij.

Genom regementskrigsrättens utslag den 30 oktober 1941 ålades Granell att
till Domeij utgiva ersättning för sveda och värk med 250 kronor.

Omständigheterna vid olyckan voro följande.

Under vakttjänst förevisade Granell för en värnpliktig den pistol med
vilken Granell var utrustad. Granell som trodde att vapnet var oladdat

Kungl. Maj:ts proposition nr 54.

gjorde en mantelrörelse och därefter en avfyring. Därvid brann ett skott av
och träffade Domeij i högra benet. Granell hade ej erhållit någon utbildning
i handhavandet av pistol.

I en den 22 mars 1951 dagtecknad skrivelse har Granell anhållit att av
nåd bliva befriad från ifrågavarande ersättningsskyldighet till riksförsäkringsanstälten.
Han har därvid anfört att han till Domeij erlagt det honom enligt
krigsrättsutslaget den 30 oktober 1941 tillkommande skadeståndet å 250 kronor.
Ersättningsskyldigheten till riksförsäkringsanstalten såge han sig emellertid
ingen möjlighet att fullgöra enär han icke hade någon annan tillgång
än den arbetsinkomst, som han kunde förskaffa sig som lagerbiträde.

Riksförsäkringsanstalten, som införskaffat en ärendet bilagd utredning
angående Granells ekonomiska förhållanden, har den 1 augusti 1951 avgivit
utlåtande över framställningen.

Av den ekonomiska utredningen inhämtas, att Granell, som är född år
1920, är gift men icke har några barn. Han uppbär som lagerbiträde en lön
av 133 kronor i veckan. Hans hustru uppbär såsom sjukvårdsbiträde en lön
av 530 kronor i månaden. Han har skulder för på avbetalning inköpta kläder
med 200 kronor, som han avbetalar med 40 kronor i månaden.

Riksförsäkringsanstalten har anfört, att anstalten med hänsyn till vad som
framkommit vid den ekonomiska utredningen och i betraktande av de omständigheter,
varunder olycksfallet inträffat, icke för sin del vill motsätta
sig, att Granell befrias från all ersättningsskyldighet gentemot riksförsäkringsanstalten
i förevarande fall.

Statskontoret har i ett den 11 augusti 1951 avgivet utlåtande för sin de!
ansett omständigheterna i förevarande ärende icke vara av sådan beskaffenhet,
att de motiverade ett helt efterskänkande av kronans fordran. Ämbetsverket
föresloge för sin del att Granell, därest han före viss av Kungl. Maj:t
bestämd tid inbetalade ett belopp av lägst 500 kronor, befriades från återstående
ersättningsskyldighet.

Departementschefen.

Av handlingarna i malet framgår att Granell för den vakttjänstgöring varunder
olyckshändelsen inträffade hade utrustats med pistol utan att han
tidigare erhållit utbildning i handhavandet av detta vapen. "Viss person kan
icke, i allt fall numera, göras ansvarig för detta förhållande, vilket bidragit
till olyckshändelsen. Vidare synes mig den omständigheten att Granell till
den skadade Domeij utbetalat ådömt skadestånd böra uppmärksammas. Enligt
vad som under hand inhämtats väntar Granells hustru nedkomst i maj
månad detta år. Hon torde därför åtminstone under det närmaste året icke
kunna nämnvärt bidraga till familjens uppehälle. Under hänvisning till det
anförda förordar jag i likhet med riksförsäkringsanstalten, att Granell befrias
från all ersättningsskyldighet gentemot riksförsäkringsanstalten i föro -

20 Kungl. Maj:ts proposition nr 54.

varande fall. Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen
medgiva,

att Gustav Arne Granell befrias från honom på grund av ifrågavarande
olyckshändelse regressvis åvilande ersättningsskyldighet
till riksförsäkringsanstalten.

11.

Genom Svea hovrätts dom den 27 april 1951 förpliktades kronan och underofficerskåren
vid Göta pansarlivgarde att ersätta maskinisten S. G. "W. Jansson
hans kostnader för anskaffande av ett utlåtande från statens provningsamstalt
med 1 143 kronor 60 öre. Utlåtandet hade av Jansson åberopats i fullföljd
talan mot rådhusrättens i Enköping dom den 21 november 1950 i mål
mellan kronan och underofficerskåren, å ena, samt Jansson, å andra sidan.

I en den 21 september 1951 dagtecknad skrift har underofficerskåren anhållit
att av nåd bliva befriad från betalningsskyldighet till kronan, som utbetalat
ersättning till Jansson i anledning av hovrättens dom.

Underofficerskåren har härvid anfört följande.

Vid Göta pansarlivgarde inträffade den 25 december 1947 ett missöde i
det att den byggnad vari regementets underofficersmäss är inrymd vattenskadades
på grund av att vissa ledningar i den värmetekniska anläggningen i
nämnda byggnad vattenfyllts och frusit sönder. Härvid förstördes ett underofficerskåren
tillhörigt tobakslager till ett värde av 208 kronor. På grund av
de skador, som uppstått i byggnaden, blev det ett avbräck i mässrörelsen,
vilket förorsakade en minskad inkomst av denna, beräknad till 352 kronor.
Räkning å ifrågavarande skadeersättning tillställdes fortifikationsförvaltningen.

Sedermera framställde kronan i samband med åtal skadeståndsanspråk mot
Jansson som då var maskinist vid regementet. Vid målets handläggning inför
rätten kom underofficerskåren att jämte kronan stå såsom målsägare. Genom
rådhusrättens i Enköping dom den 21 november 1950 förpliktades Jansson
att utbetala skadeståndsersättning till kronan med 10 696 kronor 36 öre samt
till underofficerskåren med 559 kronor. Genom Svea hovrätts dom den 27
april 1951 upphävdes rådhusrättens dom och ogillades åklagarens och målsägandenas
mot Jansson i målet förda talan. Genom hovrättens dom förpliktigades
kronan och underofficerskåren solidariskt att ersätta Jansson hans
kostnader för anskaffande av utlåtande från statens provningsanstalt med
1 143 kronor 60 öre.

När underofficerskåren i vederbörlig ordning hänvände sig till fortifikationsförvaltningen
med framställning om skadeersättning, var kåren av den
uppfattningen, att frågan om ersättning skulle handläggas såsom ett mellanhavande
mellan denna myndighet och kåren.

Från fortifikationsförvaltningen meddelades emellertid ingenting i ärendet,
och först genom en kallelse till rådhusrätten i Enköping fick kåren kännedom
om att ärendet hänskjutits till domstol och att kåren därvid upptagits
såsom särskild målsägare. Underofficerskåren kunde givetvis i detta skede
ha underlåtit att föra någon talan i målet. Att detta ej blev fallet, berodde
givetvis bland annat på den omständigheten, att man ansåg sig kunna räkna
med att kronan skulle stå för eventuella kostnader i målet, eftersom det var

Kungl. Majits proposition nr 54. 21

till fortifikationsförvaltningen som kåren hade vänt sig med ersättningsanspråket.

Därest kåren nu skulle nödgas att med kronan dela berörda kostnader med
571 kronor 80 öre, skulle det innebära ett ytterligare ekonomiskt bakslag för
kåren utöver den förlust som åsamkats genom vattenskadan.

Fortifikationsförvaltningen, som i ärendet inhämtat yttrande från advokatfiskalen
hos försvarets civilförvaltning, har med överlämnande av ansökningen
den 20 november 1951 avgivit yttrande.

Advokatf iskalen har i sitt den 9 oktober 1951 avgivna yttrande anfört
bland annat följande.

Det belopp, 1143 kronor 60 öre, som kronan och underofficerskåren förpliktats
att solidariskt ersätta Jansson, hade av fortifikationsförvaltningen
utbetalts till Janssons ombud, varefter advokatf iskalen på uppdrag av fortifikationsförvaltningen
anmodat underofficerskåren att till kronan inbetala
hälften av nämnda belopp eller 571 kronor 80 öre. Därvid hade man utgått i från
att, oaktat frågan huru ifrågavarande kostnader skulle fördelas mellan kronan
och underofficerskåren icke blivit av domstol prövad, underofficerskårens andel
i kostnaderna under inga omständigheter kunde vara större än kronans.
Någon invändning från underofficerskårens sida om hälftendelning syntes
icke ha framställts. Jämlikt 31 kapitlet 7 § rättegångsbalken hade emellertid
underofficerskåren kunnat påyrka domstols prövning av frågan huru kostnaderna
mellan kronan och underofficerskåren skulle fördelas. Därest en sådan
prövning kommit till stånd, vore det tänkbart att såsom grund för fördelningen
ansetts gälla den andel kronan och underofficerskåren ägt i själva saken och
att kostnaderna fördelats på sådant sätt att kronan haft att svara för ett
mångdubbelt större belopp än underofficerskåren.

Under åberopande av det anförda och då kronan kunde behöva åberopa
förenämnda utlåtande från statens provningsanstalt som bevismedel i samband
med framställande av ersättningskrav mot entreprenören för ifrågavarande
anläggning, tillstyrkte advokatfiskalen bifall till underofficerskårens
framställning.

Fortifikationsförvaltningen tillstyrkte under åberopande av vad advokatfiskalen
anfört bifall till framställningen.

Statskontoret har i utlåtande den 28 november 1951 med hänsyn till föreliggande
omständigheter icke velat motsätta sig bifall till framställningen.

Departementschefen.

På grund av vad i ärendet upplysts angående tillkomsten av kronans
fordran hos underofficerskåren anser jag starka billighetsskäl tala för bifall
till kårens framställning. I likhet med myndigheterna finner jag sålunda att
underofficerskåren vid Göta pansarlivgarde bör befrias från betalningsskyldighet
till kronan i förevarande fall.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,
att underofficerskåren vid Göta pansarlivgarde befrias från kåren
på grund av Svea hovrätts dom den 27 april 1951 regressvis åvilande
ersättningsskyldighet till fortifikationsförvaltningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 54.

12.

Under tjänstgöring som kompanikvartermästare vid ett stabskompani nr
Västerbottens regemente förlorade fanjunkaren i Västerbottens regementes
reserv E. 11. Forsberg mellan den 12 och den 13 oktober 1950 på outrett sätt
500 kronor av till honom utlämnat förskott å 2 670 kronor 50 öre avsett för
utbetalning av penningbidrag till utryckande värnpliktiga.

De närmare omständigheterna voro följande.

Forsberg avhämfade den 12 oktober 1950 omkring kl. 16.30 å regementets
kassaavdelning 2 670 kronor 50 öre för utbetalning av penningbidrag till utryckande
värnpliktiga och påbörjade omedelbart därefter utbetalningarna.
Dessa pågingo till omkring kl. 18.00 varefter uppehåll gjordes till omkring
kl. 02.00 natten till den 13 oktober, då utbetalningarna, åter påbörjades och
utan uppehåll pågingo till kl. 08.00. Forsberg hade därefter förskottsmedlen
i ett kassaskrin av plåt med låsanordning. Skrinet placerade han i ett manskapsskåp
som låstes. På kvällen den 13 oktober, när Forsberg slutat tjänstgöringen
för dagen, medförde han kassaskrinet till sin bostad för att göra en
preliminär översyn av kassan. Påföljande dag upptäckte han, att det saknades
en bunt med femkronorssedlar, sammanlagt 500 kronor. Härom underrättade
Forsberg omedelbart kompanichefen. Forsberg, som hela tiden ensam
ombesörjt utbetalningarna och ensam handhaft kassan, uppgav sig vara säker
på att felräkning icke förekommit vid mottagandet av pengarna å kassaavdelningen,
enär han själv genomräknat beloppet. Under utbetalningarna hade
det hänt att Forsberg gång efter annan varit nödsakad lämna sin plats för
att lämna upplysning rörande någon detalj å annat ställe i expeditionsrummet.
Éhuru Forsberg när han lämnat sin plats brukat lägga igen locket till kassaskrinet
men icke låsa detta, vore det möjligt, att han vid något tillfälle glömt
att lägga igen locket, varför det enligt Forsbergs förmenande kunde tänkas,
att någon i ett obevakat ögonblick tillägnat sig sedelbunten ur kassaskrinet.
Forsberg uppgav, att pengarna under inga omständigheter förkommit medan
kassaskrinet förvarades i hans bostad.

Sedan försvarets civilförvaltning i beslut den 5 juni 1951 icke funnit, att
beloppet förkommit under sådana omständigheter, att Forsberg därigenom
skulle kunna undgå ersättningsskyldighet, och därför anmodat Forsberg att
inbetala beloppet till regementets kassaavdelning, har Forsberg i skrivelse
den 27 juni 1951 hemställt, att civilförvaltningens beslut måtte undanröjas
och kronan vidkännas förlusten. Som skäl härför har Forsberg anfört bland
annat följande. Han hade vid ifrågavarande tillfälle tjänstgjort i en följd,
med korta uppehåll för måltider, från kl. 05.00 den 12 oktober till kl. 21.00
den 13 oktober. Han var under hela avrustningstiden sjukskriven i hemmet
på grund av brännskada i ena foten. Då någon ersättare med tillräcklig erfarenhet
att tjänstgöra som kompanikvartermästare icke funnits att tillgå,
hade Forsberg likväl föredragit att själv ombesörja avrustnings- och avvecklingsarbetet.
Utbetalningarna hade på grund av olämpliga lokaler skett under
svåra förhållanden.

Försvarets civilförvaltning har i yttrande den 28 augusti 1951 anfört
följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 54.

Försvarets civilförvaltning har från chefen för Västerbottens regemente
infordrat utredning angående sökandens ekonomiska förhållanden. Av ifrågavarande
utredning framgår, att sökanden, som är född år 1910, är anställd
som kontorist i lönegrad Ca 13 vid lotsverket, att han är gift och i äktenskapet
har fyra minderåriga barn samt att hans skulder enligt hans egen uppgift
uppgå till 3 000 kronor.

Sökanden har enligt civilförvaltningens mening gjort sig skyldig till försummelse
vid sitt handhavande av förskottsmedlen genom att icke tillse att
kassaskrinet varit låst eller utom räckhåll för obehöriga, när han varit nödsakad
att avlägsna sig till annat ställe i expeditionsrummet. Med hänsyn till
sökandens svaga ekonomiska ställning och hans vid ifrågavarande tillfälle
stora arbetsbörda samt till att utbetalningarna till de värnpliktiga synbarligen
skett under svåra förhållanden, anser sig civilförvaltningen emellertid böra
tillstyrka viss nedsättning av ersättningsskyldigheten. Civilförvaltningen föreslår
sålunda, att sökanden befrias från återstående ersättningsskyldighet,
därest han till ämbetsverket inom viss, av Kungl. Maj:t fastställd tid inbetalar
förslagsvis 100 kronor.

Statskontoret har i utlåtande den 3 oktober 1951 anfört, att, ehuru vissa
omständigheter måhända skulle kunna anses tala för en nedsättning, statskontoret
dock av principiella skäl ansåge sig för sin del icke kunna tillstyrka
bifall till framställningen.

Departementschefen.

I likhet med försvarets civilförvaltning anser jag att Forsbergs ersättningsskyldighet
med hänsyn såväl till omständigheterna vid förlusten av beloppet
som till hans ekonomiska förhållanden bör nedsättas. Jag förordar därför,
att Forsberg, därest han inom tid som det torde få ankomma på Kungl. Maj:t
att bestämma till kronan inbetalar 200 kronor, befrias från vidare ersättningsskyldighet
i förevarande hänseende.

Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen medgiva,

att fanjunkaren E. H. Forsberg, därest han inom tid som
Kungl. Maj:t bestämmer till försvarets civilförvaltning inbetalar
200 kronor, befrias från vidare ersättningsskyldighet enligt för
svarets civilförvaltnings beslut den 5 juni 1951.

13.

Genom brev den 22 juni 1944 till dåvarande statens arbetsmarknadskommission
meddelade Kungl. Maj:t bestämmelser rörande ersättning för
vissa oriktigt utbetalda familjebidrag m. m. att gälla fr. o. m. den 1 juli
1944 t. o. m. den 30 september 1945. Bestämmelserna inneburo bland
annat följande. Ersättning kunde utgå till kommun för icke i vanlig
ordning gottgjord oriktig utbetalning av familjebidrag enligt 1940 eller
1942 års krigsfamiljebidragsförordningar samt hemortslön enligt den senare
förordningen. Förutsättning för ersättning var, att denna föranletts av när -

Kungl. Maj:ts proposition nr 5d.

mare angivet felaktigt förfarande av militär myndighet, vilket familjebidragsnämnden
icke skäligen bort inse ha förelegat. Ändock att fråga icke var om
sådant felaktigt förfarande kunde ersättning utgå för oriktig utbetalning som
skett före den 1 mars 1943, därest det med hänsyn till omständigheterna i
det särskilda fallet måste anses uppenbart, att familjebidragsnämnden icke
kunnat undgå den oriktiga utbetalningen. Förutsättning för ersättning var
vidare, bland annat, att familjebidragsnämnden på statsverket överlät sin
fordringsrätt mot värnpliktig, dennes familjemedlem eller annan betalningsmottagare
samt att familjebidragsnämnden förband sig att lämna statsverket
erforderligt biträde vid dess utkrävande av fordringsrätt, som överlåtits å
statsverket. Fråga om ersättning skulle avgöras av dåvarande statens arbetsmarknadskommission,
vilken hade att bevaka kronans rätt mot den värnpliktige
samt mot familjemedlem eller annan betalningsmottagare. Statsverkets
återkravsrätt mot betalningsmottagare borde icke göras gällande, där ej jämväl
ansvarstalan ansågs böra föras eller eljest särskilda skäl därtill föranledde,
och ej heller i vidare mån än att de kostnader, som kunde förutsättas bliva
förbundna med återkravsrättens utövande, stodo i skäligt förhållande till vad
som kunde förväntas bliva återbetalt. Vid bedömande av huruvida återkrävs -rätten borde göras gällande fick hänsyn jämväl tagas till de ömmande omstän
digheter, som kunde föreligga i fråga om den återbetalningsskyldiges förhållanden.
Arbetsmarknadskommissionen ägde inom sitt område utfärda de ytterligare
föreskrifter och anvisningar i ämnet, som kunde befinnas erforderliga.

Med stöd av sistnämnda bemyndigande utfärdade statens arbetsmarknadskommission
den 15 november 1944 anvisningar angående ersättning av statsmedel
för familjebidrag och hemortslön, som oriktigt utbetalats. Här uttalades
i fråga om återkravsåtgärder bland annat, att familj ebidragsnämndens
skyldighet att lämna statsverket erforderligt biträde vid dess utkrävande av
fordringsrätt, som överlåtits å statsverket, i första hand innebure, att familjebidragsnämnd
dels sökte förmå vederbörande till frivillig återbetalning, dels
ock fortfarande tillvaratoge förefintliga möjligheter vid innehållande enligt
38 § krigsfamiljebidragsförordningen. Härmed åsyftades 38 § i 1932 års krigsfamiljebidragsförordning,
vilket stadgande nu motsvaras av 38 § i 1946 års
familj ebidragsförordning. Enligt dessa bestämmelser må, om familjebidrag
uppburits med för högt belopp eller för längre tid än som vederbort, i avräkning
å vad som för mycket utgått innehållas skäligt belopp av därefter förfallande
bidrag.

Genom brev den 30 juni 1947 till försvarets socialbyrå angående riksdagens
skrivelse nr 399 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1947/48 till avveckling av beredskapen m. m., såvitt rör fråga
om oriktigt utbetalade familjebidrag in. m., förordnade Kungl. Maj.t — under
erinran att åliggandet att vara tillsynsmyndighet enligt gällande familjebidragsförordning
överförts från statens arbetsmarknadskommission till försvarets
socialbyrå — att de genom beslutet den 22 juni 1944 meddelade bestämmelserna
rörande ersättning till kommun för oriktigt utbetalade familje -

Kung}. Maj.ts proposition nr 54.

bidrag m. m. skulle äga giltighet jämväl efter den 30 september 1945 och tills
vidare, med den ändringen att, i fall där felaktigt förfarande icke läge vare
sig militär myndighet eller kommun till last, ersättning skulle kunna utgå
för oriktig utbetalning, som skett före den 1 juli 1946.

Försvarets socialbyrå har i skrivelse den 21 april 1951 hemställt, att Kungl.
Maj:t måtte meddela föreskrift att vid de utbetalningar av familjebidrag avseende
tid före den 1 juli 1946, som jämlikt omförmälda brev den 22 juni
1944 och den 30 juni 1947 gottgjorts av statsmedel, må bero.

Socialbyrån har framhållit, att i fråga om förevarande, redan beviljade
ersättningar frivilliga inbetalningar knappast mera syntes förekomma. Såsom
framginge av brevet den 22 juni 1944 borde återkravsrätt mot betalningsmottagaren
icke göras gällande, där ej jämväl ansvarstalan ansåges böra föras
eller eljest särskilda skäl därtill föranledde. I betydande omfattning vore
ansvar numera preskriberat. Att nu göra en mera allmän förnyad undersökning
rörande de olika förutsättningarna för återkrav hos berörda värnpliktiga
och mottagare borde icke ifrågakomma redan av den anledningen, att kostnaderna
därför måste förutsättas bliva avsevärt högre än det belopp, som
möjligen skulle kunna återvinnas.

Socialbyrån har härefter närmare berört förutsättningarna för statsbidrag
för s. k. tekniskt felaktiga utbetalningar av familjebidrag och härom anfört
i huvudsak följande.

I de fall då felaktigt förfarande ej låge militär myndighet till last men
familjebidragsnämnden ej heller felat syntes återkravsrätt mot värnpliktig
eller betalningsmottagare i allmänhet icke föreligga. I fråga om dylika tekniska
felaktigheter ävensom i vissa andra fall kunde återkravsrätt endast
grundas på att vederbörande insett eller bort inse att felaktighet förelupit
vid utbetalningen av bidraget. En dylik fråga kunde ofta avgöras endast
efter domstols prövning.

Socialbyrån har anfört vissa andra omständigheter som föranleda svårigheter
att göra efterkrav gällande, och härom närmare anfört följande.

I vissa fall föreligger icke återbetalningsskyldighet, enär den värnpliktige
och (eller) betalningsmottagaren varit i god tro vid bidragets utkvitterande.

Beträffande de fall där ett återkrav skulle grundas på att den värnpliktige
eller betalningsmottagaren anses ha brustit i sin skyldighet att fullgöra
honom åvilande anmälningsskyldighet rörande förhållanden, som påverka
bidrag, kan erinras att, om vederbörande påstår att skyldigheten fullgjorts,
det kan vara svårt eller till och med omöjligt att visa eller ens göra sannolikt
att påståendet är oriktigt.

Möjli gheten till återvinning begränsas vidare därav att hänsyn skall tagas
till »ömmande omständigheter». Härvid kommer framförallt vederbörandes
ekonomiska förhållanden i betraktande. Men hänsyn torde också böra tagas
till andra förhållanden, exempelvis att den värnpliktige visserligen gjort sig
skyldig till viss försumlighet men att bidraget kommit frånskild hustru till
godo, vilken — även om hon kan anses ha förmåga att återbetala -—- icke är
skyldig göra detta.

Även om i vissa fall såväl återbetalningsskyldighet som viss förmåga
att fullgöra denna skulle föreligga, skulle enligt socialbyråns mening ett verk

Kungl. Maj:ts proposition nr 54.

ställande numera av återkrav i nu förevarande äldre fall i allmänhet vara
ägnat att väcka reaktion hos den allmänna opinionen; man torde anse, att
man icke bör längre vidhälla dessa krav från beredskapsåren.

Vad angår möjligheten för vederbörande myndighet att jämlikt 38 § farniljebidragsförordningen
innehålla viss del av utgående familjebidrag har socialbyrån
anfört, att denna fråga aktualiserats genom att äldre värnpliktiga numera
inkallades till repetitionsövningar och i samband därmed beviljades familjebidrag.
Vissa skäl kunde anföras för att innehållande skulle ske. Emellertid
syntes de skäl som kunde anföras mot ett innehållande väga tyngre. Socialbyrån
har härom anfört i huvudsak följande.

De värnpliktiga, för vilka de ekonomiska förhållandena äro bäst, söka icke
eller beviljas i vart fall icke familjebidrag, och för dessa kan följaktligen
innehållande icke ifrågakomma. I vissa fall ha bidrag felaktigt utgått för personer
— exempelvis föräldrar eller frånskild hustru -— som numera icke äro
familjemedlemmar, medan ett innehållande skulle drabba den värnpliktiges
nuvarande hustru och minderåriga barn. Icke heller torde det böra ifrågakomma
att, även om den värnpliktige tidigare, kanske 1942 eller 1943, uppburit
för högt bostadsbidrag, helt eller delvis innehålla det bostadsbidrag,
som nu beviljas.

Slutligen må framhållas att, därest innehållande kommer att ske, dylikt
förfarande torde bliva delvis slumpartat. Härvid må framhållas, att olika
familjebidragsnämnder ha helt olika organisatoriska förutsättningar för att
kunna iakttaga föreliggande återkrav utan att bidragens bestämmande och
utbetalande oskäligen fördröjas, samt att i de fall, där den värnpliktige flyttat
från en kommun till en annan, fråga om innehållande över huvud taget icke
torde uppkomma.

Enligt socialbyråns framställning avse de beslut om ersättning, för vilka
redogörelse lämnats i det föregående, så gott som uteslutande oriktiga utbetalningar
som hänföra sig till tiden för den förstärkta försvarsberedskapen
och dennas avveckling, d. v. s. tiden före den 1 juli 1946. Till en mycket
ringa del är dock fråga också om oriktiga utbetalningar som avse tiden den
1 juli 1946—den 31 december 1947. Huru stor denna del är anses icke utan
ett synnerligen omfattande arbete kunna närmare angivas.

Socialbyrån har anfört, att man vid bedömandet av fråga om återkrav möjligen
borde göra skillnad mellan å ena sidan utbetalningar som avse tid före
den 1 juli 1946 och å andra sidan sådana som avse tid därefter. För en dylik
skillnad kunde tala bland annat den längre tid, som förflutit beträffande förstnämnda
utbetalningar, tjänstgöringens olika art samt de i vissa avseenden
olika system, som rått i fråga om underrättelseförfarandet mellan truppregistreringsmyndigheter
och familjebidragsnämnder rörande de värnpliktigas
tjänstgöringsförhållanden.

Såsom närmare framgår av -socialbyråns skrivelse och därvid fogade handlingar
uppgå de i förevarande ordning utbetalade ersättningarna — efter avdrag
av återbetalade belopp — till omkring 1 200 000 kronor. Socialbyrån
har erinrat om att familjebidrag och hemorislön för tiden för den förstärkta
försvarsberedskapen och dennas avveckling utanordnats med sammanlagt
omkring 1 500 000 000 kronor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 54.

Statskontoret bär i ett den 6 juni 1951 avgivet utlåtande anfört, att de
kostnader och det administrativa besvär, som kunde förutsättas bliva förbundna
med ytterligare bevaknings- och indrivningsåtgärder, enligt statskontorets
mening knappast syntes komma att stå i skäligt förhallande till vad
som kunde beräknas bliva återbetalt. I betraktande därav och med hänsyn
jämväl till de inskränkningar, som av statsmakterna fastställts beträffande
frågan, i vilken omfattning statsverket borde utöva sin regressrätt, ville ämbetsverket
icke motsätta sig bifall till den föreliggande framställningen, vilken
syntes förutsätta riksdagens medverkan.

Departementschefen.

Enligt de redogörelser för verksamheten på ifrågavarande område som för
olika tidsperioder lämnats, äro numera samtliga de ärenden avgjorda, som
avse utgivna bidrag under tiden för den förstärkta försvarsberedskapen och
dennas avveckling. Anledning finnes till antagande, att några ytterligare
ärenden som avse denna tdd icke skola uppkomma. De av socialbyrån anförda
skälen för att nu icke göra återkrav gällande beträffande före den 1
juli 1946 oriktigt utbetalade familjebidrag synas mig bärande. Jag finner
också i likhet med statskontoret, att de kostnader och det administrativa besvär
som skulle bli förbundna med ytterligare återvinningsåtgärder knappast
skulle komma att stå i rimlig proportion till de medel som kunde bliva åter:
betalda.

Under hänvisning till det anförda får jag alltså hemställa, att Kungl. Maj -t
måtte föreslå riksdagen medgiva,

att vid de av statsmedel med stöd av Kungl. Maj:ts beslut
den 22 juni 1944 och den 30 juni 1947 gottgjorda oriktiga utbetalningar
av familjebidrag m. m., som avse tid före den 1 juli
1946, må bero.

14.

I propositionerna 1950: 74 (punkt 10 av utdrag av protokollet över försvarsärenden
för den 3 februari 1950) och 1951: 57 (punkt 11 av utdrag av
protokollet över försvarsärenden för den 26 januari 1951) hemställde min
företrädare i ämbetet om bemyndigande att medgiva försvarets civilförvaltning
att i samråd med vederbörande ämbetsverk, som med avseende å varje
fordran vore att betrakta som huvudman, utan hinder av gällande bestämmelser
avskriva vissa av försvarets civilförvaltning i framställningar den 9
augusti 1949 respektive den 18 juli 1950 angivna fordringar. Riksdagen lämnade
(i skrivelser 1950:107 respektive 1951:84) de sålunda begärda bemyndigandena.
Civilförvaltningen anmälde samtidigt i nämnda skrivelser, att
ämbetsverket hade för avsikt att underställa Kungl. Maj:ts prövning och avgörande
jämväl frågan om avskrivning av do ytterligare fordringar av ifrågavarande
slag som i fortsättningen kunde uppkomma.

Kungl. Maj:ts proposition nr 54.

I skrivelse den 7 augusti 1951 har försvarets civilförvaltning med överlämnande
av en promemoria jämte förteckning över 142 indrivningsärenden
å ett fordringsbelopp av sammanlagt 1 263 kronor 77 öre hemställt om bemyndigande
att, då beträffande dessa fordringar förelåge sådana omständigheter
att avskrivning syntes böra ske, i samråd med vederbörande centrala
förvaltningsmyndighet utan hinder av gällande bestämmelser avskriva de i
förteckningen upptagna fordringarna. Foidringsbeloppen variera mellan 1
krona 10 öre och 44 kronor 60 öre samt avse i allmänhet förkommen materiel.

Departementschefen.

Enligt vad min företrädare i ämbetet framhöll i propositionen 1950: 74
medgiva icke gällande avskrivningsregler avskrivning av fordran varom
här är fråga utan att ytterligare tidskrävande och kostsamma åtgärder i
syfte att indriva fordringarna först vidtagits utan resultat. Icke heller kan
åt Kungl. Maj:t budgetårsvis lämnat bemyndigande att avgöra frågor om avstående
av fordringsrätt anses omfatta även dessa ärenden. Förslag till bestämmelser
angående förenklad avskrivning av vissa fordringar har numera
utarbetats och torde efter remiss till vederbörande myndigheter komma att
föreläggas riksdagen. I avvaktan på riksdagens godkännande av ett dylikt
förenklat avskrivningsförfarande finner jag emellertid, att civilförvaltningen
bör lämnas medgivande att i samråd med det ämbetsverk, som med avseende
å varje särskild fordran är att betrakta såsom huvudman, avskriva de i förevarand©
framställning avsedda fordringarna.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen

att bemyndiga Kungl. Maj:t att medgiva försvarets civilförvaltning
att — beträffande envar fordran i samråd med det ämbetsverk
som är att betrakta som huvudman med avseende å
fordringen — utan hinder av gällande bestämmelser avskriva i
civilförvaltningens framställning den 7 augusti 1951 avsedda
fordringar till ett sammanlagt belopp av 1 263 kronor 77 öre.

Med bifall till vad föredragande departementschefen sålunda,
med instämmande av statsrådets övriga ledamöter,
under punkterna 1—14 hemställt förordnar Hans Maj.t
Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition av
den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Per Kowrtzman.

Kungl. Maj:ts proposition nr 54.

Bilaga.

Förteckning över av Kungl. Maj:t under år 1951 avgjorda, helt eller
delvis bifallna ärenden angående befrielse från ersättningsskyldighet.

Sökande	Grund för ersättnings-	Av domstol utdömt	Kungl. Majits beslut
skyldighet	belopp	Dag	Beslutets innebörd
1	2	3	4	5
Furiren vid Stock-holms örlogssta-tion P. K. Nestor	Skador & en kronan tillhörig cement-ponton	223 kr. 61 öre för skadorna och 25 kr. för rättegångs-kostnader	%	Befrielse mot inbe-talning av ersätt-ningen för rätte-gångskostnaderna
Värnpliktige S. G. Bäckström	Skador å bilmotor (sönderfruset mo-torblock)	526 kr. 50 öre		Hel befrielse
Överfuriren vid Upp-lands regemente G. E. Persson	Skador ä en kronan tillhörig värmeled-ning	900 kr. jämte 5 % ränta för skadorna och 135 kr. 55 öre för rättegångs-kostnader	,7/s	Befrielse mot inbe-talning av 150 kr av skadeståndet samt ersättning för rättegångs-kostnaderna
Förre flaggkorpralen K. S. T. Meuller	Förkommet tersur och förskingrade medel m. m.	3 633 kr. 90 öre (in-betalat 650 kr.)	‘Va	Befrielse mot inbe-talning av ytter-ligare 1 500 kr.
Sammansättaren vid Carl Gustafs stads gevärsfaktori L. L.	Genom eldsvåda uppkomna skador i en oljebod	375 kr.	®/u	Hel befrielse
Åhlbin
Förre furiren vid Göta trängkär B.	Skador å en kronan tillhörig bil m. m.	3 304 kr. 60 öre j ämte 5 % ränta	»/it	Befrielse mot inbe-talning av 800 kr.
E. G. Åström
Värnpliktige K. Gr. I. Persson	Förkommen bilpre-senning	80 kr.	»/n	Hel befrielse
Folkskolläraren K. G. V. Ericsson och civilanställde	Skador å en kronan tillhörig lastbil m. in.	2 721 kr. 25 öre (soli-dariskt ansvar)	16/u	Hel befrielse
chauffören N. 0- E. Jakobsson
G. A. Hedlund	Från kronans förråd olovligen till gripet gods	2 813 kr. för godset och 30 kr. för rät-tegångskostnader	2l/l2	Befrielse mot inbe-talning av 1 500 kr.
Förre uppbördsrnan-nen N. G. B. Åker-lund	Av Åkerlund till förre kontoristen B. H. Hall över-lämnade och av denne försking-rade uppbördsme-del	540 kr. 35 öre jämte 5 % ränta (solida-riskt ansvar)	2 V12	Befrielse mot inbe-talning av 200 kr.