Kungi. Maj:ts proposition nr 49 (Proposition 1947:49)

Kungi. Maj:ts proposition nr 49.

Nr 49.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
tingshusbyggnadsskgldigheten i vissa fall; given Stockholms
slott den 31 januari 1947.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till lag om tingshusbyggnadsskyldigheten i vissa
fall.

GUSTAF.

Herman Zetterberg.

Bihang till riksdagens protokoll 1947. i samt. Nr 49.

Kungl. Maj.ts proposition nr 49.

Förslag

till

Lag

om tingshusbyggnadsskyldigheten i Tissa fall.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Förenas två eller flera tingslag, äger Konungen, där uppgörelse tingslagen
emellan icke kan träffas rörande deras tillgångar och skulder, meddela erforderliga
bestämmelser i sådant hänseende.

Konungen må ock, om tingshusbyggnadsskyldigheten efter tingslags förening
finnes av särskilda skäl ej böra odelad åvila det nya tingslaget, förordna
om skyldighetens fördelning å olika delar av detsamma efter vad som
prövas skäligt. Med avseende å de olika delarnas inbördes ekonomiska förhållanden
i övrigt äger vad i första stycket sägs motsvarande tillämpning

2 §•

Skall ting med tremansnämnd hållas på annan ort än tingsställe och
finnas utgifterna för sammanträdeslokalen och övriga med dess upplåtande
sammanhängande kostnader icke böra åvila tingslaget i dess helhet, äger
Konungen förordna, att kostnaderna skola gäldas av viss eller vissa kommuner
inom tingslaget, så ock, där två eller flera kommuner skola deitaga
i kostnaderna, bestämma hur kostnaderna skola fördelas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1947. Föreskrift som meddelas enligt
2 § äger dock ej tillämpning förrän från och med den 1 januari 1948.

Vad i 1 § stadgas angående förutvarande tingslags inbördes ekonomiska
förhållanden skall äga tillämpning jämväl där tingslag förenats före lagens
ikraftträdande, om uppgörelse ej träffats dessförinnan.

Kungl. Maj.ts proposition nr 49.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 17 januari 1947.

N ärvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Danielson, Vougt, Myrdal,

Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, fråga om bestämmelser
angående tingshusbyggnadsskyldigheten i vissa fall samt anför därvid
följande.

Gällande bestämmelser.

I fråga om häradsrätternas lokaler finnas för närvarande endast ofullständiga
bestämmelser meddelade i skilda sammanhang. Enligt 26 kap. 4 §
byggningabalken skall varje härad bygga och underhålla »tingsbyggning»,
vilken skall innehålla »en stuva så stor, som tarvas, och två kamrar», samt
vid vart tingsställe finnas ett fängelse, »där missgämingsmän må i förvar
hållas». I 2 kap. 7 § äldre rättegångsbalken stadgas, att å varje tingsställe
skall finnas en häradskista för förvaring av häradets insegel, riksdags beslut,
allmänna stadgar och de handlingar, som häradet angå, ävensom häradets
lott i sakören.

Den i dessa lagrum fastslagna skyldigheten att bygga och underhålla tingshus
och häradsfängelse samt att anordna häradsarkiv brukar sammanfattas
under benämningen tingshusbyggnadsskyldigheten. Då numera icke häradet
utan tingslaget är domkrets för häradsrätt, anses tingshusbyggnadsskyldigheten
åvila tingslaget. Enligt lagen den 5 juni 1909 angående skyldighet
att deltaga i kostnaden för byggnad och underhåll av tingshus och häradsfängelse
skola i denna kostnad deltaga alla de, vilka inom tingslaget erlägga
kommunalutskylder, efter de grunder som för sådana utskylders utgörande
i allmänhet äro stadgade.

Särskilda föreskrifter kunna givas beträffande kostnaderna för tingssammanträde
med s. k. tremansnämnd. Enligt lagen den 7 maj 1918 om särskilda
tingssammanträden för handläggning av vissa mål och ärenden skall
i tingslag, där Kungl. Maj:t med hänsyn till ortsförhållandena så prövar
nödigt, häradsrätten under eller mellan de lagtima tingen hålla särskilda
sammanträden med s. k. tremansnämnd för handläggning av vissa mål och

Kungl. Maj:ts proposition nr 49.

ärenden. Dessa särskilda sammanträden skola hållas i den ort och å de
lider Kungl. Maj:t bestämmer. Meddelas förordnande, att sammanträden
skola hållas å annan ort än tingsstället, ankommer det på Kungl. Maj:t att
liestämma, huruvida utgifterna för sammanträdeslokalen och övriga med
dess upplåtande sammanhängande kostnader skola gäldas av en eller flera
kommuner inom tingslaget eller av tingslaget i dess helhet samt, där flera
tingslag eller kommuner skola deltaga i kostnaderna, efter vilka gränder
dessa skola fördelas dem emellan.

Genom lagen den 18 juli 1942 om bestridande av kostnaderna för domsagas
kansli har det ålagts tingslag att även bekosta lokaler för kansli jämte
inventarier. Redan tidigare ansågs, utan uttryckligt stadgande, tingslag skyldigt
att på tingsstället anordna och inreda kanslilokaler, men genom denna
lagstiftning utsträcktes skyldigheten till sådant kansli, som är beläget på
annan ort än tingsstället. Vad i 1909 års lag och eljest stadgas om skyldighet
att deltaga i kostnaden för tingshus m. m. torde äga tillämpning även på
kostnaderna för kansli. Om domsaga består av två eller flera tingslag, skola
enligt 1942 års lag kanslikostnaderna bestridas av tingslagen gemensamt, där
ej särskilda skäl till annat föranleda. Om kostnadernas fördelning mellan
tingslagen äga dessa själva överenskomma, men om överenskommelse ej
träffas äger Kungl. Maj:t meddela bestämmelser om fördelningen.

Tingshusbyggnadsskyldigheten är att anse som ett allmänt besvär, vilket
åvilar tingslagets menighet, de tingshusbyggnadsskyldiga. Enligt 6 § 1 mom.
11 punkten i landshövdinginstruktionen den 19 november 1937 tillkommer
det länsstyrelsen att pröva och avgöra frågor om åliggande att på landet anskaffa
och underhålla allmänna byggnader med tillhörande inventarier. Det
har emellertid sedan länge ansetts, alt de tingshusbyggnadsskyldiga äga en
självständig beslutanderätt i frågor som röra lingshusbyggnadsskyldigheten,
och länsstyrelsens uppgift är följaktligen i dylika frågor begränsad till att
efter besvär pröva de tingshusbyggnadsskyldigas beslut och att meddela
eller vägra fastställelse därå. Lagbestämmelser saknas rörande de former i
vilka de tingshusbyggnadsskyldiga skola handlägga sina angelägenheter. Beslutanderätten
utövas i allmänhet genom ombud för de i tingslaget ingående
kommunerna. Med dessa ombud hålles i regel stämma en gång om året inför
domhavanden eller häradsrätten. I flertalet tingslag finnes såsom verkställande
och förvaltande organ en av de tingshusbyggnadsskyldiga utsedd
tingshusstyrelse, vald av de tingshusbyggnadsskyldiga på stämma eller bestående
av ombud för kommunerna. I flera tingslag ha de tingshusbyggnadsskyldiga
antagit reglementen eller stadgar, i vilka deras angelägenheter närmare
regleras. I några få fall utgöras tingslag av en enda kommun, och dess
organ fullgöra då vad som ankommer på de tingshusbyggnadsskyldiga.

I ett av särskilda sakkunniga år 1936 avgivet betänkande angående revision
av bestämmelserna om tingshusbyggnadsskyldigheten (SOU 1936: 37)
framlades förslag till två lagar, den ena om tingshusbyggnadsskyldighet och
den andra om tingshusbyggnadsdistrikt. Enligt dessa lagförslag skulle tingslagen
organiseras såsom specialkommuner med full självstyrelse beträffande

Kungl. Maj:ts proposition nr 49.

tinghusbyggnadsskyldighetens fullgörande. Beslutanderätten skulle tillkomma
särskilda tingshusfullmäktige, medan förvaltning och verkställighet skulle
tillkomma en tingshusstyrelse. Närmare bestämmelser meddelades om skyldighet
att bygga och underhålla tingshus, om tingshusens beskaffenhet
o. s. v. Förslagen ha ej lett till någon allmän lagstiftning rörande tingshusbyggnadsskyldigheten.

Frågan om tingshusbyggnadsskyldigheten upptogs även av kommunalskatteberedningen
i del III av dess betänkande med förslag till omläggning
av den kommunala beskattningen in. m. (SOU 1943:43). Beredningen föreslog,
att tingshusbyggnadsskyldigheten skulle överflyttas på staten. Beredningen
framhöll, att rättsvården utan tvekan framstode som en utpräglad
statsangelägenhet, och att därför principiella skäl talade för en sådan överflyttning.
Vissa praktiska olägenheter syntes vara förenade med att förvaltningen
vore delad mellan staten och kommunala enheter. Enligt beredningens
mening borde ur tekniska och ekonomiska synpunkter staten ha lika goda
förutsättningar som tingslagen att handhava ifrågavarande uppgift. Beredningens
förslag i denna del har icke lett till någon åtgärd.

Till belysning av tingshusbyggnadsskyldighetens ekonomiska betydelse
må anföras följande siffror. Hela antalet tingslag utgör 179. Av dessa hade
för år 1944 119 tingslag en utdebitering av 2—10 öre per skattekrona, 38
tingslag en utdebitering av 11—20 öre och 10 tingslag en dylik av 21—30
öre, medan ett enda tingslag hade en så hög utdebitering som 43 öre. I de
återstående 11 tingslagen förekom ingen utdebitering, i vissa fall beroende
på att ifrågavarande utgifter upptogos i primärkommunernas stater.

Inom justitiedepartementet har upptagits till prövning vilka bestämmelser
angående tingshusbyggnadsskyldigheten, som påkallas
av nya rättegångsbalkens ikraftträdande.

Enligt 1 kap. 1 § nya rättegångsbalken skall domsaga i regel utgöra ett
tingslag. Endast om domsagan är mycket vidsträckt eller eljest synnerliga
skäl föranleda undantag må domsaga bestå av två eller flera tingslag. Enligt
6 § i samma kapitel skall inom tingslaget finnas tingsställe på den eller de
orter, som Kungl. Maj:t bestämmer. I samma kapitels 16 § föreskrives att
för förvaring av anhållna och häktade skall finnas häkte på tingsställe eller
annan ort som Kungl. Maj:t bestämmer. Det kan föreskrivas, att häkte skall
vara gemensamt för flera domsagor eller för domsaga och stad. Frågan om
tingshusbyggnadsskyldigheten har ej berörts i nya rättegångsbalken.

Från och med nya rättegångsbalkens ikraftträdande den 1 januari 1948
skola domsagorna således endast undantagsvis bestå av mer än ett tingslag.
Eftersom nära hälften av alla domsagor nu utgöra två eller flera tingslag,
är det tydligt alt sammanslagning av tingslag i många fall måste äga rum.
Denna fråga belyses närmare av de förslag till tingsordningar m. in., som
ha utarbetats inom justitiedepartementet och varit remitterade för yttrande.
Av de nuvarande 115 domsagorna bestå 59 av ett enda tingslag, 49 av två, 6 av
tre och en av fyra tingslag. Enligt förslaget skulle 102 domsagor utgöra ett

Kungl. Maj:ts proposition nr 49.

enda tingslag, medan 12 skulle bestå av två och endast en domsaga av tre
tingslag. Ingen domsaga skulle bestå av flera än tre tingslag. Antalet tingsställen
är däremot i huvudsak oförändrat i förslaget. I de flesta fall, där förening
av tingslag föreslås, avses att de nuvarande tingsställena skola bibehållas.

De ekonomiska spörsmål, som uppkomma vid en förening av tingslag,
äro icke reglerade i lag. Så är däremot fallet i fråga om en liknande ändring
av den judiciella indelningen, nämligen då stad i judiciellt hänseende förenas
med en domsaga. För detta fall gäller enligt lagen den 17 juni 1932 om stads
och landsbygds förenande i judiciellt avseende följande. Beslut om sådan förening
fattas av Kungl. Maj:t (1 §). Detsamma skall föregås av en fullständig
utredning angående åtgärdens verkningar med avseende å rättsvården samt
stadens förvaltning och ekonomi (3 §). Utredningen skall bland annat avse
frågorna i vad mån ersättning bör utgå till tingslag för andel i befintligt tingshus
eller annan tingslagets egendom samt vilka utgifter som kunna uppstå
för staden genom förpliktelse att bidraga till hållande av tingshus. I Kungl.
Maj:ts beslut om sammanslagningen skola meddelas erforderliga bestämmelser
med avseende å stadens rättigheter och skyldigheter i förhållande till
tingslaget (5 §).

1932 års lag innehöll i sin ursprungliga lydelse inga bestämmelser om det
ekonomiska mellanhavandet mellan staden och de tingshusbyggnadsskyldiga
i det tingslag, med vilken staden förenades. Sedan 1940 års lagtima riksdag
i skrivelse till Kungl. Maj:t (nr 317) begärt utredning i detta ämne,
infördes genom lagändring 1942 bestämmelser därom (prop. nr 304).

Angående principerna för Kungl. Maj:ts avgörande om nämnda ekonomiska
mellanhavanden giva förarbetena till 1942 års lagändring ingen bestämd
anvisning. Föredragande departementschefen anförde, att det icke
syntes vara lämpligt att i lagen uppställa någon huvudregel för lösning av
ifrågavarande ersättningsfrågor. Förhållandena kunde vara mycket skiftande,
och många omständigheter av olika slag kunde inverka på bedömandet.
Av denna anledning syntes framstå såsom mest tillfredsställande
att Kungl. Maj:t skulle äga fritt avgöra ärendena efter vad som i det särskilda
fallet funnes överensstämma med rättvisa och billighet.

De ekonomiska problem, som uppkomma vid en förening av tingslag,
erinra om dem som framkallas av en sammanslagning av kommuner. Enligt
lagen den 13 juni 1919 om ordning och villkor för ändring i kommunal och
ecklesiastik indelning skall vid sådan sammanslagning de berörda kommunernas
inbördes ekonomiska förhållanden ordnas genom uppgörelse, som
fastställes av Kungl. Maj:t i sammanhang med förordnande om sammanslagningen
(4 §). Huvudregeln är att, då kommun införlivas med annan kommun
eller ingår i nybildad kommun, kommunens tillgångar och ansvarigheten
för dess förbindelser tillkomma den ökade eller nybildade kommunen
(10 §). Från denna regel kan undantag göras. Enligt 6 § andra stycket må
sålunda, där särskilda omständigheter därtill föranleda, kommunal tillgång
eller förbindelse tilläggas allenast del av ändrad eller nybildad kommun.

Kungl. Maj:ts proposition nr 49.

Under förarbetena till ändringen i 1932 års lag om stads och landsbygds
förenande i judiciellt avseende framhölls, att den nyss angivna huvudregeln
för den ekonomiska uppgörelsen vid sammanslagning av kommuner borde
kunna tjäna till ledning även då stad lades under landsrätt. Regeln skulle där
innebära, att staden bleve utan lösen delaktig i tingshus och övriga tillgångar
men också medansvarig för tingslagets förbindelser; utskylderna skulle efter
föreningen drabba alla kommunalskattepliktiga i det utvidgade tingslaget
efter samma grund. Ett frångående av regeln kunde vara påkallat exempelvis
i det fallet, att tingslaget samlat en nybyggnadsfond, i vilken staden ej skäligen
borde bliva delaktig. Å andra sidan vore det tänkbart, att tingslagets
byggnadsskyldiga i avvaktan på föreningen uppskjutit sedvanlig amortering
av skulder, utdebiterat alltför låga belopp och därigenom ådragit sig skulder
och att på den grund staden kunde hava skäligt anspråk på kompensation.

De spörsmål av ekonomisk art som aktualiseras vid sammanslagning av
kommuner ha även behandlats av kommunindelningskommittén i dess år
1945 avgivna betänkande med förslag till riktlinjer för en revision av rikets
indelning i borgerliga primärkommuner (SOU 1945:38). Kommittén anför
bland annat, att den i 6 § andra stycket av 1919 års lag givna undantagsbestämmelsen,
att kommunal tillgång eller förbindelse kunde tilläggas allenast
del av ändrad eller nybildad kommun, borde tillämpas mycket snävt.
Även mot ersättningar mellan de särskilda kommundelarna kunde göras invändningar.
Om en kommundel skulle vara berättigad till vederlag av en
annan kommundel därför att den tillfört den gemensamma förmögenhetsmassan
förhållandevis mera tillgångar och mindre skulder eller därför att
den eljest t. ex. på grund av den andra kommundelens svagare skattekraft
per invånare fått sin ekonomiska ställning försämrad, skulle detta i regel
innebära, att de fattigare och mera ogynnsamt lottade kommundelarna skulle
betala ersättning till de rikare och mera välställda kommundelarna. En sådan
reglering av rättsförhållandena vore föga tilltalande. Ersättningen skulle
icke kunna likvideras på annat sätt än genom en särskild utdebitering inom
den fattigare kommundelen, vars skattedragare på så sätt skulle få bidraga
med större belopp per skattekrona till de gemensamma utgifterna för fattigvård,
skolväsende och dylikt än skattedragarna inom den mera välställda
delen. Att ersättning för försämrad ekonomisk ställning i princip icke borde
förekomma mellan delar av samma kommun, uteslöte emellertid icke att
ersättning mellan eu viss kommundel och den nya kommunen i särskilda
fall kunde vara befogad. Den ursprungliga kommunen borde icke genom att
försumma sina civilrättsliga förpliktelser kunna övervältra ansvaret för
dessa på den nya kommunen. Samma synpunkter kunde med lika berättigande
anläggas på kommunens offentligrättsliga förpliktelser. En kommun
borde överhuvud taget icke få möjlighet att genom försummelse av sina plikter
överlasta ansvaret för dessa på den nya kommunen eller att genom annat
dylikt tillvägagångssätt skaffa sig förmåner på den nya kommunens bekostnad.
Om en kommun i syfte att å den nya kommunen överföra kostnader,
som bort gäldas genom utdebitering av kommunalskatt, underlåtit att

Kunpl. Maj.ts proposition nr 49.

utdebitera dylik skatt i erforderlig utsträckning, missbrukat sin rätt att upptaga
lån, obehörigen förfogat över kommunens tillgångar, sedan en längre
tid tillbaka fört en uppenbart oklok ekonomisk politik eller eljest vanvårdat
sina angelägenheter, borde kommunen icke kunna påräkna, att den nya
kommunen skulle utan ersättning övertaga dess förpliktelser. En avräkning
mellan den gamla kommunen och den nya kommunen borde i så fall komma
till stånd.

Vid de föreningar av tingslag, som hittills ägt rum, ha i Ivungl. Maj:ts
beslut om föreningen icke meddelats några bestämmelser angående tingslagens
ekonomiska mellanhavanden. Det har sålunda överlämnats åt de
tingshusbyggnadsskyldiga att själva träffa uppgörelse i dessa frågor. Sådan
uppgörelse synes också regelmässigt ha kommit till stånd. Några enhetliga
linjer ha därvid icke följts. I flera fall ha de ursprungliga tingslagens tillgångar
och skulder kvarblivit hos dessa. Härvid har situationen oftast varit
den att gemensamt tingshus uppförts för det nybildade tingslaget, medan de
gamla tingsställena indragits. Det torde ha ansetts opraktiskt att i det nya
tingslagets ägo överföra byggnader, som ej längre varit erforderliga för rättskipningen.
Exempel finns emellertid också på att, då tingslag sammanslagits
under bibehållande av befintliga tingsställen, de förutvarande tingslagen
kvarstått som ekonomiska enheter med skilda representationer och förvaltningsorgan.
I andra fall ha tingslagens tillgångar och skulder övertagits
av det nybildade tingslaget. Stundom har detta sålunda blivit ägare till ett
ej längre i bruk varande tingshus.

En annan förändring i samband med nya rättegångsbalkens ikraftträdande,
som inverkar på frågan om tingshusbyggnadsskyldigheten, ligger däri att
lagen den 7 maj 1918 om särskilda tingssammanträden för handläggning av
vissa mål och ärenden (sammanträden med s. k. tremansnämnd) upphäves.
Såsom förut nämnts kan i visst fall Kungl. Maj:t giva särskilda föreskrifter
om hur kostnader i anledning av sådant sammanträde skola gäldas. Även
enligt nya rättegångsbalken förekomma ting med tremansnämnd, och därest
i något fall kostnaderna för lokal m. m. för sådant ting skola gäldas på
annat sätt än häradsrättens lokalkostnader i allmänhet, krävas lagbestämmelser
härom av det slag som 1918 års lag nu innehåller.

Justitiedepartementets promemoria.

Angående de båda frågor, berörande tingshusbyggnadsskyldigheten, som
enligt vad förut anförts aktualiseras av nya rättegångsbalkens ikraftträdande,
har inom justitiedepartementet upprättats en promemoria, dagtecknad i
juni 1946.

I promemorian beröras till en början de spörsmål av ekonomisk art, som
uppkomma vid sammanslagning av tingslag. Fråga är dels huru det skall
förfaras med den egendom och de skulder som tillkomma de förutvarande
tingslagen, dels ock hur tingshusbyggnadsskyldigheten för framtiden skall

Kungl. Maj:ts proposition nr 49.

fördelas inom det nybildade tingslaget. En lösning vore, framhålles det, att
de förutvarande tingslagen även i ekonomiskt hänseende helt uppginge i
det nybildade tingslaget så att detta erhölle all egendom och övertoge alla
skulder samt för framtiden hestrede tingshusbyggnadsskyldigheten utan att
det vid debiteringen av tingshusmedel gjordes skillnad mellan olika delar
av tingslaget. En rakt motsatt lösning vore alt de förutvarande tingslagen bibehölles
som ekonomiska enheter såväl beträffande befintliga tillgångar och
skulder som beträffande den framtida tingshushållningen, vilken fullgjordes
av vart och ett av tingslagen genom bekostande av underhåll m. m. av det
av tingslaget ägda tingshuset samt tillskott till kanslikostnaderna enligt avtal
mellan tingslagen eller enligt Kungl. Maj ds beslut. Även mellanformer
kunde tänkas, innebärande exempelvis att de förutvarande tingslagen behölle
sina tillgångar och skulder men för den framtida tingshusbyggnadsskyldigheten
bildade en fullständig enhet eller också att en enhet i samtliga
hänseenden åstadkommes sedan vissa likvider utgått från ett förutvarande
tingslag till ett annat, avseende inlösen i tingshus, tingshusfond eller dylikt.

För det fall att de förutvarande tingslagen ekonomiskt uppginge i det nybildade
påpekas i promemorian de förändringar beträffande de tingshusbyggnadsskyldigas
organisation som detta medförde. De tingshusbyggnadsskyldiga
i hela det nybildade tingslaget hade att sammanträda till gemensam
stämma, och förvaltning och verkställighet tillkomme ett gemensamt organ.
Någon gång kunde kanske en på dylikt sätt ordnad förvaltning komma att
förefalla tungrodd, särskilt om tingsställena befunne sig på relativt stort
avstånd från varandra. I sådant fall förelåge ej hinder att, om det funnes
lämpligt, uppdraga förvaltningen åt särskilda styrelser för de olika tingsställena.
Det beslutande organet måste emellertid under alla förhållanden
vara gemensamt. För de tingshusbyggnadsskyldigas ombud kunde detta medföra
vissa olägenheter i form av längre resor m. m. I regel hölles dock stämma
med de tingshusbyggnadsskyldiga endast en gång om året. De alltmer
förbättrade kommunikationerna vore också ägnade att minska berörda olägenheter.
En gemensam administration i det genom sammanslagningen uppkomna
tingslaget syntes kunna medföra vissa praktiska fördelar och även
bereda möjlighet till besparingar. Den kunde sålunda, om i tingslaget skulle
vara mer än ett tingsställe, giva vissa garantier för ett likformigt fullgörande
av tingshusbyggnadsskyldigheten å de olika tingsställena. Gemensam kassaförvaltning
och gemensamma inköp av exempelvis möbler och bränsle kunde
förväntas nedbringa tingslagets samfällda utgifter.

Det uttalas i promemorian, att om icke särskilda bestämmelser av annat
innehåll träffades, de äldre tingslagen vid en sammanslagning även ekonomiskt
uppginge i den nya enheten. Enligt 26 kap. 4 § byggningabalken åvilade
tingshusbyggnadsskyldigheten häradet (tingslaget), d. v. s. efter sammanslagningen
det nybildade tingslaget. Det syntes ligga nära till hands, att
delta tingslag bleve subjekt icke blott för den offentligrättsliga förpliktelsen
att bygga och underhålla tingshus utan även för de förutvarande tingslagens
rättigheter och skyldigheter av privaträttslig art. Om vid förening av tings -

Kungi. Maj:ts proposition nr 49.

lag icke någon bestämmelse meddelades eller överenskommelse träffades rörande
de ekonomiska mellanhavandena, torde således av nämnda lagrum och
allmänna rättsgrundsatser följa, att tingslagens tillgångar och ansvarigheten
för deras förbindelser överginge å det förenade tingslaget, som därmed bleve
enhet för tingshusbyggnadsskyldigheten. Denna lösning syntes också ur
andra synpunkter vara den lämpligaste.

Att det nya tingslaget utan vidare övertoge de förutvarande tingslagens
tillgångar och skulder kunde emellertid, framhålles det, ofta medföra en
förskjutning av tingshusbyggnadsbesväret mellan de olika intressentgrupperna.
De i sammanslagningen ingående tingslagen kunde ha väsentligt olika
ekonomisk ställning. Det ena kunde vara skuldfritt, medan det andra, som
kanske nyligen låtit uppföra tingshus, hade att erlägga amorteringar å lån.
Sammanslagningen kunde medföra en ökad utdebitering av tingshusmedel
i det skuldfria tingslaget, som därefter finge deltaga i amorteringarna å det
andras lån. Det förra tingslaget bleve emellertid samtidigt delaktigt i det
senares tillgångar. Den skattehöjning som i dylikt fall kunde förekomma
syntes i regel bliva av så ringa storleksordning, att ur denna synpunkt något
binder icke borde föreligga mot tingslagens förenande i ekonomiskt hänseende.

Emellertid framhållas i promemorian vissa specialfall, i vilka en annan
lösning av de ekonomiska frågorna vid en sammanslagning kunde vara påkallad.
Sålunda kunde förekomma fall, där sammanslagningen tedde sig i
huvudsak rent formell. De tingslag som skulle sammanslås kunde äga var
sitt tingshus som vore fullt tillräckligt även för tiden efter rättegångsreformens
genomförande. Det kunde måhända förväntas att å vartdera tingsstället
komme att handläggas i huvudsak allenast de mål som enligt nu gällande
ordning hörde till det tingslagets häradsrätt. Nämndemännens tjänstgöring
vid de särskilda tingsställena komme följaktligen — med hänsyn till
stadgandet i nya rättegångsbalken 1 kap. 5 § tredje stycket andra punkten
om fördelningen av nämndemännens tjänstgöring — att i huvudsak bli oförändrad.
Vore situationen denna, finge i regel de tingshusbyggnadsskyldiga i
vartdera tingslaget antagas vara angelägna om att få även efter sammanslagningen
behålla och själva förvalta sitt tingshus. Stundom torde en obenägenhet
mot gemensam förvaltning — särskilt från ett i hänseende till folkmängden
mindre tingslags sida —• ha sin grund i farhågor att tingslagets intressen,
speciellt beträffande vården av det egna tingshuset, icke skulle bliva
så väl tillgodosedda som förut, eftersom besluten komme att fattas på gemensam
tingshusstämma efter röstpluralitet. Visst stöd för antagandet att
sådana motsättningar kunde uppkomma hade man i vunna erfarenheter från
tingslag, däri redan nu funnes två tingsställen. Med hänsyn till de starka skäl
som i fall sådana som de nu nämnda kunde anföras mot en förening av
tingslagen även i ekonomiskt hänseende, syntes man böra hålla en möjlighet
öppen att göra undantag från den i det föregående angivna huvudprincipen
i fråga om verkningarna i sådant hänseende av tingslagens sammanslagning.

I enlighet med vad förut framhållits krävdes för ett sådant undantag sär -

Kungl. Maj:ts proposition nr 49.

skild lagbestämmelse. Prövningen huruvida sådant undantag borde göras
syntes böra tillkomma Kungl. Maj:t. Förordnande därom borde, med hänsyn
till att därigenom åvägabragtes en avvikelse från den normala ordningen,
icke ges utan att de tingshusbyggnadsskyldiga i nagotdera tingslaget gjort
anhållan därom och starka skäl förelåge för bifall till en sådan anhållan.

I promemorian omnämnes vidare en under arbetet på följdförfattningar
till nya rättegångsbalken framförd tanke, att Kungl. Maj:t borde erhålla
befogenhet att vid sammanslagning av tingslag förordna att kostnaderna för
hållande av tingshus å viss ort skulle gäldas av en eller flera kommuner inom
tingslaget liksom nu är förhållandet beträffande kostnaderna för s. k. tremansting.
Detta skulle avse det fall att tingsställe tillgodosåge allenast en
begränsad del av tingslaget, icke sammanfallande med förutvarande tingslag.
Då behov av att på detta sätt gestalta tingshusbyggnadsskyldigheten möjligen
kunde tänkas uppkomma i ett eller annat fall, borde enligt promemorian
Kungl. Maj :t äga rätt att förordna därom, då särskilda skäl förelåge
därför.

Ytterligare erinras i promemorian om de fall, då ett av de tingslag, som
skola sammanslås, utgöres av endast en kommun. Användes tingshus i sadant
tingslag allenast för rättskipningsändamål, syntes visserligen något principiellt
hinder ej föreligga mot att låta det sammanslagna tingslaget övertaga
tingshuset. Om det däremot även, kanske huvudsakligen, användes för
kommunala ändamål, torde förhållandet bliva ett annat. Att till det nya
tingslaget överföra det kapital som nedlagts för kommunalt ändamål syntes
nämligen ej kunna komma i fråga. Ej heller torde det vara möjligt att låta
tingslaget och kommunen taga del i tingshuset i samma förhållande som
kostnaderna för detsamma finge anses belöpa på lokaler för rättskipning å
ena sidan och övriga utrymmen å den andra. Situationen kunde jämföras med
den som förelåge, då stad i judiciellt hänseende förenades med domsaga.
Vederbörande tingslag bleve därvid icke delaktigt i någon stadens egendom,
medan staden i regel finge del i tingslagets egendom. Jämväl vid förening av
tingslag, varav det ena utgjorde särskild kommun och använde sitt tingshus
även för andra än rättskipningsändamål, syntes därför möjlighet böra finnas
för Kungl. Maj:t att meddela förordnande av innebörd att tingslagen alltjämt
skola vara enheter för tingshusbyggnadsskyldigheten.

Det erinras i promemorian även om den i det föregående antydda lösningen,
att de förutvarande tingslagen väl behölle tillgångar och skulder men att
tingshusbyggnadsskyldigheten för framtiden lades å det förenade tingslaget
som sådant. Praktiskt kunde detta innebära bl. a. att vart och ett av de förutvarande
tingslagen alltjämt finge svara för amorteringar å sina egna lån,
medan kostnaderna för underhåll och drift sloges ut på den nya enheten.
Det nya tingslaget skulle i sådant fall också svara för uppförande av nytt
gemensamt tingshus, om dylikt erfordrades. Endast undantagsvis borde dock
de ekonomiska frågorna erhålla en lösning efter dessa linjer. Ett fall, där
det emellertid kunde ifrågasättas att låta egendomen kvarbliva hos den ursprunglige
ägaren, ehuru det sammanslagna tingslaget bleve enhet för tings -

Kungl. Maj.ts proposition nr 49.

husbyggnadsbesväret, förelåge då ett av tingsställena nedlades i samband med
sammanslagningen utan att nytt gemensamt tingshus uppfördes. Man syntes
i sådant fall kunna utan olägenhet låta det ej längre till användning avsedda
tingshuset få behållas av vederbörande tingslag. Hur sedan skulle förfaras
med tingshuset, ankonnne på dess ägare att bestämma. Skulle vid sammanslagning
av två tingslag nytt gemensamt tingshus uppföras, syntes det däremot
oftast lämpligt att de gamla tingshusen övertoges av den nya enheten.
Denna bleve härigenom i tillfälle att för det gemensamma bygget i första
hand anlita det kapital som de gamla tingshusen representerade.

Härefter upptages i promemorian frågan, om vid sammanslagning av
tingslag i något fall ersättning borde utgå mellan de förutvarande tingslagen.
I regel torde vartdera tingslaget tillföra den nya enheten sitt tingshus. Man
syntes därför kunna förvänta, att i de flesta fall de i sammanslagningen deltagande
tingslagen icke skulle resa några ersättningskrav mot varandra. I
varje fall vore det antagligt, att ersättningsyrkanden icke komme att framföras,
försåvitt nagon större skillnad ej förefunnes i värdet av den egendom
som medfördes å det ena och det andra hållet. Men även om det ena tingslagets
egendom skulle ha ett betydligt högre värde än det andras, vore därmed
icke givet att ersättning borde utgå. Det syntes vara tveksamt om krav
på ersättning överhuvud kunde grundas blott och bart därå att det ena
tingslaget medförde mer egendom än det andra. Förhållandet bleve ett annat,
om skillnaden i ekonomisk ställning berodde på försummelser i ett eller annat
hänseende från det ena tingslagets sida. Om ett tingslag i avvaktan på
sammanslagningen skuldsatt sig eller underlåtit att erlägga sedvanlig amortering
å befintliga skulder eller i hög grad eftersatt underhållet av sitt tingshus
och därigenom undvikit att utdebitera tingshusmedel i skälig omfattning,
syntes det salunda rimligt att det andra tingslaget erhölle viss ersättning. Sådan
ersättning syntes kunna uttagas genom särskild utdebitering inom tingslagets
kommuner. Om ersättningen skulle fördelas mellan kommunerna i det
andra tingslaget eller inbetalas till det nya tingslaget och avräkning äga rum
där, finge bestämmas med hänsyn till vad som kunde vara mest praktiskt i
det särskilda fallet.

Angående förfarandet vid ordnandet av de ekonomiska frågorna i samband
med sammanslagning av tingslag framliålles i promemorian, att det i
törsta hand borde tillkomma de tingsliusbyggnadsskyldiga själva att reglera
desamma. De tingshusbyggnadsskyldiga borde i god tid börja förbereda
lösningen av dessa frågor och även taga ställning till de förändringar i organisatoriskt
hänseende som kunde föranledas av tingslagens förening. Även
om det kunde förväntas, att de ekonomiska mellanhavandena i största utsträckning
komme att regleras genom överenskommelser mellan tingslagen
därvid de i promemorian skisserade normerna tjänade till ledning — kunde
det givetvis inträffa fall där uppgörelse ej kunde åvägabringas. I dylika
fall borde det få ankomma på Kungl. Maj:t alt avgöra tvistefrågan och meddela
de föreskrifter, som funnes påkallade i det särskilda fallet.

Kungi. Maj.ts proposition nr 49.

I enlighet med vad sålunda anförts hade utarbetats och vid promemorian
som bilaga fogats ett utkast till lag med bestämmelser om tingshusbyggnadsskyldigheten
i vissa fall. De hittills berörda spörsmålen upptagas i 1 § av
förslaget. Paragrafens första stycke avser normalfallet, d. v. s. att de förutvarande
tingslagen ekonomiskt uppgå i det nybildade, och ger Kungl. Maj:t
befogenhet att, där uppgörelse icke kan träffas rörande tingslagens inbördes
ekonomiska förhållanden, meddela erforderliga bestämmelser därom. Andra
stycket ger Kungl. Maj:t befogenhet att i de speciella fall, om vilka förut
talats, föreskriva särbestämmelser angående tingshusbyggnadsskyldighetens
fördelning. Enligt detta stycke må Kungl. Maj:t, om skyldigheten att bygga
och underhålla tingshus på grund av särskilda omständigheter finnes ej böra
åvila det förenade tingslaget, förordna om skyldighetens fördelning mellan
olika delar av tingslaget efter vad som prövas skäligt.

I promemorian framhålles i anslutning härtill, att om enligt sådant förordnande
av Kungl. Maj:t som nu sagts tingshusbyggnadsskyldigheten fortfarande
skulle åvila de gamla tingslagen, dessa komme att behålla sin egendom
och såsom förut ha sina ekonomiska angelägenheter åtskilda. Några ytterligare
spörsmål av ekonomisk art, som kunde kräva sin lösning i samband
med tingslagsföreningen, uppkomme därför icke. Ginge däremot förordnandet
ut på att tingshusbyggnadsskyldighelen skulle åvila en eller flera kommuner,
som förut icke utgjort tingslag, kunde vissa ekonomiska spörsmål
aktualiseras, exempelvis angående inlösen i tingshus. Nåddes ej enighet mellan
vederbörande i dylik fråga, kunde Kungl. Maj:t med stöd av första stycket
meddela nödiga bestämmelser. I utkastet hade tingshusbyggnadsskyldigheten
angivits som »skyldigheten att bygga och underhålla tingshus», men
det erinras om att i densamma inginge även skyldigheten att hålla häkte. I
fråga om sådana kostnader för domsagas kansli, som enligt lagen den 18 juli
1942 åvilade tingslaget, uttalas i promemorian, att om Kungl. Maj:t enligt
andra stycket av den föreslagna paragrafen förordnade, att tingshusbyggnadsskyldigheten
skulle åvila annan enhet än det förenade tingslaget, det
syntes vara mest ändamålsenligt, att nämnda enhet även bleve bärare av
kanslihållningsskyldigheten. Vad i 1942 års lag stadgades angående tingslag
borde sålunda i dylikt fall äga tillämpning å sagda enhet. Det hade ej synts
erforderligt att i sistnämnda lag intaga uttryckligt stadgande härom.

Vidare har i promemorian upptagits även det andra av de i det föregående
nämnda spörsmålen i fråga om tingshusbyggnadsskyldigheten, som aktualiseras
genom nya rättegångsbalkens ikraftträdande, nämligen om särskilda
bestämmelser angående lokalkostnader m. m. för tingssammanträde med tremansnämnd.
Det framhålles i promemorian, att dylika sammanträden ofta
anordnades för att tillgodose behovet av snabbare rättskipning i viss ort.
Så vore t. ex. ofta fallet med tremanstingen i de städer vilkas rådhusrätt indragits.
Det syntes i dylika fall vara skäligt, att vederbörande kommun, eventuellt
tillsammans med någon närliggande kommun, bestrede utgifterna för
sammanträdeslokalen och övriga med dess upplåtande sammanhängande
kostnader. En dylik ordning förutsatte en lagbestämmelse av motsvarande

Kungl. Maj:ts proposition nr 49.

innehåll som 7 § andra stycket (in fine) lagen den 7 maj 1918 om särskilda
tingssammanträden för handläggning av vissa mål och ärenden. Förslag till
sådan bestämmelse hade därför upptagits i 2 § av lagutkastet. I motsats till
1918 års lag innehölle förslaget intet stadgande för det fall att flera tingslag
skulle deltaga i kostnaderna. Ett sådant stadgande syntes nämligen
hädanefter komma att sakna betydelse.

2 § av lagutkastet innehåller, att om ting med tremansnämnd skall hållas
å annan ort än den där tingsställe är och utgifterna för sammanträdeslokalen
och övriga med dess upplåtande sammanhängande kostnader finnas
icke böra åvila tingslaget i dess helhet, Kungl. Maj:t skall äga bestämma,
att kostnaderna i stället skola gäldas av viss eller vissa kommuner inom
tingslaget samt, där två eller flera kommuner prövas skola deltaga i kostnaderna,
efter vilka grunder dessa skola fördelas mellan dem.

Slutligen framhålles i promemorian, att den föreslagna lagen borde träda
i kraft i god tid innan nya rättegångsbalken började tillämpas, förslagsvis
den 1 juli 1947.

Yttrandeu över promemorian.

över den inom justitiedepartementet upprättade promemorian ha yttranden
inhämtats från rikets hovrätter samt från styrelserna för föreningen Sveriges
häradshövdingar, svenska stadsförbundet och svenska landskommunernas
förbund.

Vidare ha yttranden inhämtats från de tingshusbyggnadsskyldiga i samtliga
de tingslag, som enligt uppgjorda planer och förslag beräknas komma
att ingå i nybildade tingslag vid nya rättegångsbalkens ikraftträdande. Därvid
har särskilt begärts, att de tingshusbyggnadsskyldiga skulle angiva, huruvida
de nuvarande tingslagen ansåges böra bibehållas såsom enheter för
tingshusbyggnadsskyldigheten, även om de bleve sammanslagna i judiciellt
avseende, samt i annat fall huruvida ersättning från det ena tingslaget till
det andra, avseende t. ex. lösen för andel i tingshus, kunde antagas komma
i fråga. Yttranden av detta slag hava avgivits av de tingshusbyggnadsskyldiga
i 102 tingslag, fördelade på 50 domsagor och 22 län, ävensom av vederbörande
länsstyrelser och domhavande.

Det vid promemorian fogade lagutkastet har i huvudsak biträtts eller lämnats
utan erinran i samtliga yttranden utom ett, det som avgivits av de tingshusbyggnadsskyldiga
i Åkerbo och Skinnskattebergs tingslag. De sistnämnda
ha ansett, att om två eller flera tingslag sammanslås, bör det nybildade tingslaget
efter fulla värdet lösa all egendom som tages i anspråk och att utkastet
på den grund icke kunde tillstyrkas.

Länsstyrelsen i Västmanlands län förordar, att lagen göres tillämplig även
på redan verkställda sammanslagningar av tingslag, så att ännu kvarstående
tvister i samband därmed kunde lösas. De betänkligheter, som man måste
hysa mot att giva en ny lag återverkande kraft ansåge länsstyrelsen i detta
fall kunna vika, då det här gällde en speciallagstiftning, som icke på något
väsentligt sätt kunde inverka på enskilda medborgares förhållanden. Läns -

Kungl. Maj:ts proposition nr 49.

styrelsen erinrar om att vid antagandet av 1932 års lag om stads och landsbygds
förenande i judiciellt avseende Kungl. Maj ds förslag innehöll en bestämmelse
om dylik retroaktiv tillämpning. I denna del blev förslaget icke
antaget av riksdagen, men länsstyrelsen vill ifrågasätta, om icke detta spörsmål
borde tagas upp på nytt, då det eljest syntes bliva omöjligt att få slut
på en tvist av detta slag, som vore aktuell inom Västmanlands län.

Liknande synpunkter anföras av t. f. domhavanden i Västmanlands västra
domsaga, som anför att i anledning av tidigare sammanslagningar inom ett
av tingslagen i domsagan stridigheter hade förekommit praktiskt taget alltsedan
1907 och icke visade någon tendens att avtaga.

I formellt avseende har Göta hovrätt om utkastet anfört följande. Tingshusbyggnadsskyldigheten
omfattade icke endast, såsom angivits i det föreslagna
andra stycket av 1 §, skyldigheten att bygga och underhålla tingshus
utan även skyldighet att bekosta lokaler för kansli. Stadgandet borde formuleras
så att det innefattade alla de förpliktelser, som åvilade de tingshusbyggnadsskyldiga.
För det fall att Konungen jämlikt 1 § andra stycket förordnade
om tingshusbyggnadsskyldighetens fördelning så, att dylik skyldighet
skulle åvila en eller flera kommuner, som förut icke utgjort tingslag,
samt ekonomisk uppgörelse mellan vederbörande icke kunde träffas, vore det
enligt promemorian avsett, att Kungl. Maj:t med stöd av stadgandet i första
stycket skulle kunna meddela erforderliga bestämmelser. Emellertid avsåge
detta enligt sin lydelse endast »tingslagens» inbördes ekonomiska förhållanden
och vore därför icke omedelbart tillämpligt i det sålunda avsedda fallet.
Det syntes därför vara nödvändigt med ett tillägg till andra stycket av innehåll,
att stadgandet i första stycket skulle äga motsvarande tillämpning för
det nu avsedda fallet. Slutligen anmärktes, alt enär 1918 års lag om sammanträden
med tremansnämnd skulle gälla till slutet av 1947, 2 § i utkastet icke
borde träda i kraft redan den 1 juli 1947.

Stgrelsen för svenska stadsförbundet har i sitt yttrande erinrat om det av
kommunalskatteberedningen framlagda förslaget till tingshusbyggnadsväsendets
förstatligande och uttalar som sin uppfattning att ett sådant förstatligande
borde äga rum.

Stgrelsen för svenska landskommunernas förbund anför:

I anslutning till förevarande remiss får styrelsen i underdånighet hemställa
att det utredningsarbete rörande revision av bestämmelserna om tingshusbyggnadsskyldigheten
och ändrad organisation av tingshusbyggnadsskyldigheten,
som avsatt resultat i 1936 års av särskilda sakkunniga framlagda betänkande,
kommunalskatteberedningens betänkande III och 1942 års lagstiftning
om fördelning mellan stat och tingshusbyggnadsskyldiga av kostnaden
för domsagokanslierna, snarast måtte återupptagas och slutföras. Det
nuvarande tillståndet är i flera avseenden otillfredsställande. Sålunda har
det kunnat inträffa att kommuner, vilka ingå i tingslag, sedan åratal varit
orepresenterade vid tingshusbyggnadsskyldigas ombudssammanträden, emedan
äldre ombud avlidit och kommunen försummat att välja nytt ombud.
Anledningen till att något sådant kunnat hända är frånvaron av lagbestämmelser
rörande kommuns rätt och skyldighet att välja ombud samt underlåtenhet
från vederbörande häradshövdings sida att fästa kommunens upp -

Kungl. Maj:ts proposition nr 49.

märksamhet på att kommunen icke längre haft något tingshusombud. Bristen
på mandatbestämmelser har vidare medfört att tingshusombuden i decennier
kunnat representera sina kommuner utan alt någonsin stå under omval.
Under sådana förhållanden är det mindre märkligt att tingshusombudens
förhållande till häradshövdingarna många gånger präglats av en undfallenhet
och en osjälvständighet, som föga rimmat med den uppgift, som tilltänkts
dem. Särskilt tydligt har detta trätt i dagen då frågor om anläggande
på tingshusbyggnadsskyldigas bekostnad av särskilda häradshövdingbostäder
varit uppe. Någon tvekan om att ett åtagande av denna karaktär legat
utanför tingshusbyggnadsskyldiges och därmed även tingshusombudens kompetens
borde icke behövt förekomma efter den grundliga utredning i ämnet,
som 1936 års sakkunniga presterat. Icke förty ha på flera håll häradshövdingarna
själva medverkat till att olagliga beslut om sådana åtaganden av
tingshusombuden fattats och verkställts. Även sedan genom ett nyligen timat
rättsfall — regeringsrättens årsbok 1946 ref. 5 — all möjligen återstående
oklarhet i denna rättsfråga skingrats har det inträffat att beslut om uttaxering
av tingshusmedel för bland annat uppförande av häradshövdingbostäder
kunnat fattas av tingshusombuden. I ett fall, från Västerbottens län, utarbetade
t. o. in. en för häradshövdingbostadens uppförande av tingshusombuden
utsedd byggnadskommitté ett utlåtande, där man dels sökte göra
gällande att dylika av regeringsrätten såsom nulliteter underkända beslut
kunde vinna laga kraft utan att vara av länsstyrelse fastställda, dels åberopade
den omständigheten att Kungl. Maj:t i statsråd beviljat byggnadstillstånd
för bostadens uppförande såsom stöd för uppfattningen att sagda
bostadsbyggande trots Leksandsfallet låge inom tingshusbyggnadsskyldigas
kompetens. I andra fall har det inträffat att vederbörande kommun av förut
nämnd orsak saknat representant vid tingshusombudens sammanträde i bostadsfråga
av nyssnämnt slag och följaktligen icke haft möjlighet att annorledes
än genom nullitetsbesvär skydda sig för en olaglig uttaxering, en möjlighet
som i brist på kunskap om rättsläget vanligen försummats. På sina
håll råder dessutom oklarhet beträffande fördelningen av tingshusbyggnadsbesväret
mellan de i tingslaget ingående kommunernas invånare. Fall ha
inträffat när medlemmarna i en kommun ensamma fått bära lokalkostnaden
för ett där beläget tingsställe samtidigt med att de fått bidraga till lokalkostnaderna
för övriga tingsställen inom tingslaget. Understundom kan naturligtvis
ett sådant avsteg från den kommunala likställighetsprincipen te sig
välgrundat men bristen på klara lagregler om när sådana avvikelser skola få
förekomma är likväl kännbar. Det nu anförda torde visa att ett behov föreligger
av lagbestämmelser rörande både tingshusbyggnadsskyldigas organisation
och kompetens. Huruvida lösningen bör sökas efter hittills upprätthållna
linjer eller genom förstatligande, såsom kommunalskatteberedningen
föreslagit, saknar styrelsen anledning att nu ingå på.

Angående de från vissa länsstyrelser, domhavande och tingshusbyggnadsskyldiga
inhämtade yttrandena kan sammanfattningsvis anföras följande.

De tingshusbyggnadsskyldiga i 32 domsagor med tillhopa 65 tingslag ha
hemställt, att de ifrågavarande tingslagen måtte få bibehållas såsom ekonomiska
enheter, i varje fall om de hittillsvarande tingsställena bibehölles. I
endast 7 domsagor med tillhopa 14 tingslag ha de tingshusbyggnadsskyldiga
förordat att det nybildade tingslaget skulle utgöra en enhet även i ekonomiskt
hänseende. Ersättning mellan tingslagen inbördes antages komma i
fråga beträffande 4 av dessa tingslag. I samtliga nu nämnda fall ha veder -

Kungl. Maj:ts proposition nr 49.

börande länsstyrelser och domhavande, i den mån de uttalat sig om de tingshusbyggnadsskyldigas
förslag, tillstyrkt desamma.

I de övriga It domsagorna med tillhopa 23 tingslag äro de tingshusbyggnadsskyldiga
i domsagornas olika tingslag inbördes oeniga eller ock yttrandena
av växlande innehåll allt efter olika föreliggande förslag till omreglering
av tingslagen.

Departementschefen.

Såsom framgår av den föi-egående redogörelsen gäller sedan gammalt, att
skyldigheten att hålla lokaler för häradsrätterna icke ankommer på vare sig
staten eller kommunerna utan direkt åligger de skattskyldiga inom häradsrättens
domsområde, tingslaget. Detta bildar för ändamålet icke någon kommun
i vanlig mening, utan skyldigheten åvilar tingslagets skattskyldiga såsom »menighet»
och utgör ett s. k. allmänt besvär, den form för samhällsuppgifters
genomförande med direkta prestationer — i tjänster, varor eller pengar —
som i äldre tid var vanlig men nu alltmera kommit ur bruk.

Denna s. k. tingshusbyggnadsskyldighet inbegriper anordnande och underhåll
av lokaler för rättens sammanträden, alltså tingshus i egentlig mening,
och för domsagokansli, även om detta är beläget på annan ort än tingsstället,
samt för förvaring av häktade. Om lokaler för domsagas kansli finnas
närmare bestämmelser i lag den 18 juli 1942, men i övrigt finnas om tingshusbyggnadsskyldigheten
endast vissa mycket knapphändiga och ålderdomliga
bestämmelser i byggningabalken.

Om skyldighetens fördelning gäller enligt lag den 5 juni 1909, att i kostnaden
skola deltaga alla de som inom tingslaget erlägga kommunalutskylder,
efter de grunder som i allmänhet äro stadgade för utgörande av sådana utskylder.
Däremot finnas inga bestämmelser om förvaltning av inflytande
medel, byggnader och annan egendom. Författningsenligt tillkommer det
länsstyrelsen att pröva och avgöra frågor om sådan skyldighet, men sedan
lång tid tillbaka har sedvanemässigt utbildat sig en självstyrelse i dessa angelägenheter,
ordnad i något växlande former. Vanligen utövas de tingshusbyggnadsskyldigas
beslutanderätt på stämma, sammansatt av ombud för
tingslagets kommuner. Som verkställande organ finnes i allmänhet en tingshusstyrelse
eller liknande, och former för dess beslut ha utbildats efter förebild
av den kommunala förvaltningen.

Vid olika tillfällen har en närmare reglering eller förändring av dessa förhållanden
varit på tal. I del förslag till omläggning av den kommunala beskattningen,
med syfte framför allt att utjämna den kommunala skattebördan,
som framlades av kommunalskatteberedningen år 1943, föreslogs att
tingshusbyggnadsskyldigheten skulle övertagas av staten. I föreliggande
ärende har svenska stadsförbundet uttalat sig i samma riktning, och en
allmän reglering av frågan har förordats av svenska landskommunernas förbund.
Jag anser mig icke i detta sammanhang böra gå närmare in på frågan
om tingshusbyggnadsskyldigheten i hela dess vidd men vill framhålla, att det
ur skatteutjämningssynpunkt är tvivelaktigt om den fördel som skulle vin Rihang

till riksdagens protokoll 1947. 1 samt. Nr 49.

Kungi. Maj:ts proposition nr 49.

nas genom tingshusbyggnadsskyldighetens avskaffande är av någon större
betydelse. Frågan har helt naturligt ett samband med en allmän översyn
av den kommunala beskattningen med hänsyn till ojämnheten i skattebördan
mellan olika kommuner. För övrigt bör erinras om att tingshusbyggnadsskyldigheten
utgör eu motsvarighet till städernas — väsentligt mera omfattande
— skyldighet att själva svara för rättskipningen därstädes och
icke synes böra komma under omprövning utan att jämväl sistnämnda spörsmål
för städernas del överväges. Frågan om avskaffande av nämnda skyldighet
för städerna är av genomgripande betydelse och har ännu icke på
allvar aktualiserats. För egen de! är jag böjd för att anse, att den historiskt
givna ordningen i detta hänseende har stora fördelar. Av det sagda framgår,
att man för närvarande har att räkna med att tingshusbyggnadsskyldigheten
alltjämt kommer att bestå såsom ett tingslagsmenighetens besvär. Ur rättskipningens
synpunkt förtjänar framhållas, alt den omsorg som de lokala
organen nedlagt på sina domstolslokaler har för häradsrätterna — jämte
nämndemannainstitutionen — inneburit en värdefull förankring hos allmänheten.
Uppgiften har också omfattats med stort intresse och i regel fullgjorts
på ett förtjänstfullt sätt. De undantag som må ha förekommit torde
ha haft sin orsak i särskilda förhållanden, som verkat återhållande, såsom
aktuella domsagoregleringar och liknande, varjämte på senare tid en viss
osäkerhetskänsla rått inför rättegångsreformen och dess konsekvenser. Afl
under och efter kriget vissa dröjsmål uppkommit genom materielsvårigheter
kan självfallet icke läggas de tingshusbyggnadsskyldiga till last; de bero i
stället på att de statliga myndigheterna ansett andra behov ännu mer trängande.
Jag vill emellertid i detta sammanhang framhålla angelägenheten av
att, när byggnadstillstånd kan erhållas, behövliga nybyggnader och andra
erforderliga åtgärder genomföras så att tidsenliga lokaler så snart som möjligt
finnas att tillgå i de domsagor, där det nu är mindre väl ordnat.

Förslag har även framkommit om en närmare reglering i lag av tingshusbyggnadsskyldigheten
och av formerna för beslut, förvaltning m. m. Ett
sådant förslag framlades 1936 av särskilda sakkunniga. I anledning av vad
styrelsen för svenska landskommunernas förbund anfört vill jag framhålla,
att även om en fullständig laglig reglering av tingshusbyggnadsskyldigheten
skulle mera bestämt fixera dess omfattning, det dock redan nu måste anses
i stora drag fastslaget genom praxis vad skyldigheten omfattar. Beslut av de
tingshusbyggnadsskyldiga, som går utanför denna ram, kan undanröjas genom
överklagande. Sakkunnigförslaget väckte på sin tid delade meningar,
och jag är icke i tillfälle att nu närmare pröva dess detaljer.

Min avsikt är således att för närvarande upptaga till behandling endast de
frågor rörande tingshusbyggnadsskyldigheten, som kräva ett avgörande i anledning
av nya rättegångsbalkens ikraftträdande den 1 januari 1948. Det är
i två hänseenden, som särskilda bestämmelser bli erforderliga i detta sammanhang.

Det första spörsmålet avser sammanslagning av tingslag. För närvarande

Kungl. Maj:ts proposition nr 49.

är det ganska vanligt, att domsaga består av två eller flera tingslag. Av rikets
115 domsagor äro nära hälften eller 56 stycken delade på detta sätt.
Efter nya rättegångsbalkens ikraftträdande skall däremot domsaga endast
undantagsvis vara delad. Enligt ett inom justitiedepartementet uppgjort förslag,
till vilket jag icke tagit slutlig ställning, skulle antalet tingslag genom
sammanslagningar minskas från 179 till 129. Redan nu kan alltså förutses,
att ett stort antal tingslag komma att sammanslås.

Några lagbestämmelser om sättet för genomförandet av dylika sammanslagningar
finnas icke. Reglerna om ändringar i den kommunala indelningen
gälla icke detta fall. Endast för ett speciellt fall av ändring i den judiciella
indelningen, nämligen då stad lägges under landsrätt, finnas bestämmelser i
lag den 17 juni 1932.

Eftersom tingshusbyggnadsskyldigheten åligger tingslaget som sådant, kommer
den efter sammanslagning av två tingslag i princip att åvila det nybildade
tingslaget. Hur sammanslagningen inverkar på äganderätten till de förutvarande
tingslagens egendom och ansvaret för deras skulder, är däremot — i
avsaknad av lagbestämmelser — mera ovisst. Det torde emellertid icke råda
någon meningsskiljaktighet om att de tingshusbyggnadsskyldiga själva äga
träffa uppgörelse härom och exempelvis avtala, att tingslagens tillgångar och
skulder skola utan vidare övergå på det nybildade tingslaget. Om återigen
sådan uppgörelse icke träffas, fordras reglering i lag. Liksom då stad lägges
under landsrätt bör det i sådant fall ankomma på Kungl. Maj:t att giva erforderliga
föreskrifter.

Förslag till lagbestämmelse härom har framlagts i den förut nämnda, inom
justitiedepartementet upprättade promemorian. Förslaget, som upptages i 1 §
första stycket i det vid promemorian fogade lagutkastet, har tillstyrkts i
praktiskt taget alla däröver avgivna yttranden.

Såsom framhållits i promemorian torde det i de flesta fall ej vara motiverat,
att vid uppgörelse av angivet slag ersättning föreskrives mellan de sammanslagna
tingslagen inbördes. Den omständigheten, att det ena tingslaget tillför
den nybildade enheten egendom av proportionsvis större värde än det
andra tingslaget, synes i regel icke i och för sig utgöra tillräcklig anledning
att föreskriva likvider mellan dem. Så kan däremot vara fallet, om stor skillnad
föreligger mellan tingslagens sätt att sköta sin ekonomi, så att exempelvis
det ena tingslaget i märklig mån avvikit från vad som är brukligt och ekonomiskt
försvarligt i fråga om skuldsättning, amortering av lån, underhåll av
byggnader eller annat.

Vad hittills anförts har avsett de fall, i vilka efter sammanslagningen del
nybildade tingslaget skall utgöra en ekonomisk enhet i den meningen, att
tingshusbyggnadsskyldigheten bäres lika av hela tingslaget. Såsom närmare
utvecklas i nämnda promemoria kunna emellertid i vissa fall såväl praktiska
skäl som skälighetshänsyn tala för att tingshusbyggnadsskyldigheten för
framtiden fördelas på särskilt sätt inom tingslaget. I första hand bör därvidlag
uppmärksammas det fallet, att vid sammanslagningen någon ändring icke
göres i fråga om de förutvarande tingslagens olika tingsställen. Sammanslag -

Kungl. Maj:ts proposition nr 49.

ningen blir i dessa fall övervägande formell; mål från det förutvarande
tingslaget handläggas även därefter huvudsakligen endast på dettas hittills
nyttjade tingsställe och med nämnd från kringliggande kommuner. I ett sådant
fall torde, framhålles det i promemorian, de tingshusbyggnadsskyldiga
ofta föredraga, att det i fråga om den ekonomiska förvaltningen i huvudsak
förblir vid det gamla, så att vartdera av de förutvarande tingslagen även i
tortsättningen bekostar och förvaltar sitt tingshus. Av yttrandena över promemorian
framgår i själva verket, att detta i det alldeles övervägande flertalet
fall är de tingshusbyggnadsskyldigas önskan. Även praktiska skäl tala
för en sådan lösning i fall av denna typ.

I promemorian ha nämnts även vissa andra fall, där det kan vara motiverat
att ordna sammanslagningen på annat sätt än så att de förutvarande
tingslagen med alla tillgångar och skulder utan vidare gå upp i det nybildade.
Bland annat har pekats på de tingslag, vilka nu bestå av en enda kommun
och stundom ha ett tingshus, som delvis användes för andra ändamål.

Av dessa skäl har i promemorian föreslagits införande av en lagbestämmelse
av innehåll, att om skyldigheten att bygga och underhålla tingshus på
grund av särskilda omständigheter finnes ej böra åvila det förenade tingslaget,
Kungl. Maj:t skall äga förordna om skyldighetens fördelning mellan
olika delar av tingslaget efter vad som prövas skäligt. Detta förslag vill jag
biträda. Emellertid torde böra väljas en formulering, av vilken klart framgår,
att bestämmelsen avser alla de angelägenheter, som bruka hänföras under
tingshusbyggnadsskyldigheten, således anordnande av såväl tingshus och
häradshäkte som kanslilokaler och vad därtill hör. Enklast torde detta innefattas
i den hävdvunna termen »tingshusbyggnadsskyldigheten», varunder
alltså inbegripes alla de besvär som i detta hänseende enligt lag eller sedvänja
åvila tingslagets menighet.

I undantagsfall torde även en sådan särskild fördelning av tingshusbyggnadsskyldigheten
som nu nämnts giva anledning till att fråga uppkommer om
ersättning mellan olika delar inom ett tingslag, såsom inlösen av tingshus
eller dylikt. Så torde visserligen icke bli förhållandet, om två hittillsvarande
tingslag bibehållas såsom ekonomiska enheter. Om däremot dylika enheter
skulle komma att nybildas inom ett tingslag, t. ex. så att vissa kommuner
— som förut icke utgjort ett tingslag — skola övertaga och underhålla ett
nu befintligt tingshus, kan frågan om inlösen bliva aktuell. Även i så fall bör
det naturligtvis i första hand ankomma på de tingshusbyggnadsskyldiga
själva att träffa uppgörelse, men det torde likväl vara erforderligt med ett
stadgande om att, där uppgörelse icke träffas, Kungl. Maj:t skall äga meddela
erforderliga bestämmelser. Såsom framhållits av Göta hovrätt, torde
formuleringen av första stycket i 1 § av det remitterade lagutkastet icke
täcka även detta fall utan ett tillägg härom böra göras i andra stycket av
samma paragraf.

Det andra spörsmålet i fråga om tingshusbyggnadsskyldigheten, som påkallar
uppmärksamhet vid nya rättegångsbalkens ikraftträdande, hänför sig

Kungl. Maj.ts proposition nr 49.

till 1918 års lag om sammanträden med s. k. tremansnämnd för handläggning
av vissa enklare mål och ärenden. Om tid och plats för hållande av dylikt
sammanträde beslutar Kungl. Maj:t, och i samband därmed skall även
avgöras, om utgifterna för sammanträdeslokal och övriga med dess upplåtande
sammanhängande kostnader skola gäldas av tingslaget eller av en
eller flera kommuner inom detta. Det senare kan vara befogat exempelvis
om sammanträde av detta slag hålles på annan ort än tingsstället och i första
hand tillgodoser intresset av snabbare rättskipning för den orten och dess
omnejd. 1918 års lag kommer att upphävas vid nya rättegångsbalkens ikraftträdande
och i huvudsak ersättas av bestämmelser i rättegångsbalken. Åven
därefter erfordras emellertid lagbestämmelse angående kostnaden för sammanträdeslokal
i enlighet med vad som nu gäller. På sätt föreslagits i promemorian
bör en bestämmelse härom meddelas.

De föreslagna bestämmelserna böra träda i kraft den 1 juli 1947. Då 1918
års lag om sammanträden med tremansnämnd kommer att gälla till 1947
års slut, böra övergångsbestämmelserna innehålla, att av Kungl. Maj:t enligt
2 § meddelad föreskrift ej skall äga tillämpning förrän från och med den

1 januari 1948.

Det torde vara praktiskt att vad i 1 § stadgas om förutvarande tingslags
inbördes ekonomiska förhållanden skall tillämpas jämväl där tingslag förenats
före lagens ikraftträdande och uppgörelse ej träffats dessförinnan.

2 § är enligt sin lydelse tillämplig oavsett när tingslaget bildats.

I enlighet med vad nu anförts har inom justitiedepartementet upprättats
förslag till lag om tingshusbgggnadsskyldigheten i vissa fall.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över förslaget, av den
lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Karl Gustaf Grönhagen.

1 Denna bilaga, vilken är lika lydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, liar
här uteslutits.

Kungl. Maj.ts proposition nr 49.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 29 januari
1947.

Närvarande:

justitieråden Gyllenswärd,

Nissen,

Hellquist,

regeringsrådet Kuylenstierna.

Enligt lagrådet denna dag tillhandakommet utdrag av protokoll över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet
den 17 januari 1947, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över
upprättat förslag till lag om tingshusbyggnadsskyldigheten i vissa fall.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
hovrättsassessorn B. F. C. Lassen.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:
Åke Mossler.

Kungl. Maj:ts proposition nr 49.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 31 januari 1947.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,
Gjöres, Danielson, Vougt, Myrdal, Zetterberg, Nilsson, Sträng,
Ericsson, Mossberg, Weijne.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, lagrådets den 29 januari
1947 avgivna utlåtande över det den 17 i samma månad till lagrådet
remitterade förslaget till lag om tingshusbyggnadsskyldigheten i vissa fall.

Med förmälan att lagrådet lämnat förslaget utan erinran hemställer föredraganden,
att förslaget måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition
föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga vid
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Sven Leffler.