Kungi. Maj:ts proposition nr 41 år 1968 (Proposition 1968:41)

Kungi. Maj:ts proposition nr 41 år 1968

Nr 41

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående vissa frågor om
hjälpmedel för handikappade; given Stockholms slott
den 8 mars 1968.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF ADOLF

Sven Aspling

Propositionens huvudsakliga innehåll

Ktt handikappinstitut föreslås inrättat den 1 juli 1968. Det kommer som
ett centralt organ på hjälpmedelsområdet att få viktiga samordningsuppgifter
när det gäller forsknings- och utvecklingsarbete i fråga om hjälpmedel
för handikappade. I institutets uppgifter ingår att utarbeta normer för testning
och egenskapsdeklaration av hjälpmedel och att pröva hjälpmedlens
lämplighet för handikappade. Institutet skall också verka som informationsorgan
på hjälpmedelsområdet. Handikappinstitutet kommer att
samverka med bl. a. sjukvårdshuvudmännen, som svarar för den lokala organisationen
av hjälpmedelsverksamheten. Det föreslås att handikappinstitutet
tills vidare drivs gemensamt av staten och Svenska centralkommittén
för rehabilitering (SVCR).

En allmän översyn av reglerna för statsbidrag till hjälpmedel för handikappade
har gjorts. Ett enhetligt bidragssystem för olika typer av hjälpmedel
införs den 1 juli 1968.1 samband därmed föreslås förbättringar i olika avseenden
när det gäller handikappades möjligheter att få hjälpmedel med
statsbidrag.

Anslagsbehovet för bidrag till hjälpmedel för handikappade beräknas till
48 milj. kr. För statens bidrag till handikappinstitutet beräknas ett anslag
på 3,5 milj. kr. för nästa budgetår. Vidare föreslås medelsanvisningar för
bidrag till De handikappades riksförbund och De blindas förening.

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 41

Kungl. Maj:ts proposition nr il år 1968

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 8 mars
1968.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Lange, Kling, Johansson, Holmqvist, Aspling,
Palme, Sven-Eric Nilsson, Gustafsson, Geijer, Odhnoff, Wickman,
Moberg.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Aspling, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om hjälpmedel för
handikappade och anför.

I årets statsverksproposition (bil. 7 s. 210) har Kungl. Maj :t föreslagit
riksdagen att, i avvaktan på särskild proposition i ämnet, till Bidrag till
hjälpmedel för handikappade, m. in. för budgetåret 1968/69 beräkna ett
förslagsanslag av 53 milj. kr. Beredningen av dessa frågor är nu avslutad
och jag anhåller att få redogöra för dem närmare.

Inledning

Handikapputredningen1 har i november 1967 avlämnat betänkandet Bättre
hjälpmedel för handikappade (SOU 1967: 60). I betänkandet föreslås att
ett handikappinstitut inrättas. Utredningen tar i betänkandet också upp
frågor om statsbidrag till hjälpmedel och föreslår i detta avseende väsentliga
förbättringar för de handikappade, samtidigt som bidragsreglerna enligt
förslaget samordnas och effektiveras.

över utredningens betänkande har efter remiss avgetts yttranden av förutvarande
socialstyrelsen, förutvarande medicinalstyrelsen, som hört hjälpmedelsnämnden
och hörselvårdsnämnden, riksförsäkringsverket, skolöverstyrelsen,
arbetsmarknadsstyrelsen, bostadsstyrelsen, statens medicinska
forskningsråd, statens tekniska forskningsråd, statens handikappråd, som
hört sina medlemsorganisationer, 1961 års sjukförsäkringsutredning, förvaltningsutskotten
i samtliga landsting utom Östergötlands läns landsting, Kalmar
läns norra landsting och Västernorrlands läns landsting, sjukvårds 1

Ledamoten av riksdagens andra kammare Ingemund Bengtsson, ordförande, ledamoten av
riksdagens andra kammare Johannes Antonsson, kanslirådet Birger Forslund, departementsrådet
Åke Gustafsson, ledamöterna av riksdagens andra kammare Erik Magnusson och AnnaGreta
Skantz samt ledamoten av riksdagens första kammare Joel Sörenson.

Kungl. Maj:ts proposition nr il år 1968

styrelserna i Stockholm, Göteborg och Malmö, Svenska stadsförbundet,
Svenska kommunförbundet, Svenska landstingsförbundet, Svenska centralkommittén
för rehabilitering (SVCR), De handikappades riksförbund
(DHR) och De blindas förening (DBF). Yttranden har vidare inkommit
från Sveriges läkarförbund, Legitimerade sjukgymnasters riksförbund och
Svensk förening för ileo-colostomiopererade.

Nuvarande verksamhet
Svenska centralkommittén för rehabilitering (SVCR)

SVCR bedriver med statligt stöd utvecklingsarbete och informationsverksamhet
i fråga om tekniska hjälpmedel för handikappade. Sedan några år
har SVCR en internationell informationscentral för tekniska hjälpmedel,
till vilken staten bidrar. Till SVCR:s verksamhet utgår för budgetåret
1967/68 bidrag av statsmedel med sammanlagt 600 000 kr. nnder femte
huvudtiteln.

Hj älpmedels verksamheten

Tillhandahållandet av hjälpmedel åt handikappade är sedan lång tid en
angelägenhet för sjukvårdshuvudmännen. De har tagit initiativet härtill
inom ramen för och i anslutning till sjukvårdsuppgifterna. Deras hjälpmedelsverksamhet
avser ordination, utprovning, träning, prövning, anpassning,
information, rådgivning, instruktion, demonstration, utlåning, tillverkning
och reparation. Staten har tagit på sig ett successivt växande finansiellt
ansvar för verksamheten genom att lämna sjukvårdshuvudmännen
statsbidrag till anskaffande av hjälpmedel. Numera innefattar statsbidragsgivningen
till sjukvårdshuvudmännen fullständig kostnadstäckning
för ortopediska hjälpmedel, inberäknat rullstolar och invalidvagnar,
elektriska hjärtsimulatorer, talapparater samt hjälpmedel som påtagligt
underlättar den dagliga livsföringen (ADL-hjälpmedel) och är särskilt avsedda
för handikappade. Bidragsbestämmelserna finns i kungörelsen den
22 oktober 1965 (nr 544) om statsbidrag till vissa hjälpmedel för handikappade
(ändrad senast 1966:405).

Till hörselskadade utgår i särskild ordning statsbidrag för hörapparater.
Denna verksamhet regleras genom kungörelsen den 21 oktober 1955 (nr 577)
angående statsbidrag till anskaffande av hörapparater, in. m. (ändrad
senast 1962:372).

Ett särskilt statsbidrag utgår till DHR för inköp och distribution av
sådana hjälpmedel för rörelsehindrade och andra handikappade som är
ägnade att underlätta den dagliga livsföringen och husliga sysslor och som
inte omfattas av hjälpmedelskungörelsen. DHR har dessutom statsbidrag

Kungl. Maj:ts proposition nr il år 1968

till inköp och installation av hydrauliska lyftplattor och hissar för rullstolsinvalider.
Vidare utgår statsbidrag till DBF för inköp och distribution
av bandspelare för synskadade.

Hj älpmedelskungörelsen

Enligt hjälpmedelskungörelsen är ordination en förutsättning för att
statsbidrag skall utgå. Ordinationsrätten har utvidgats väsentligt under
senare år. Den ordinationsberättigade personkretsen är differentierad
med hänsyn till typen av hjälpmedel. Sådana hjälpmedel som proteser och
stödjebandage måste ordineras av läkare vid ortopedisk lasarettsklinik.
ADL-hjälpmedel kan i den utsträckning socialstyrelsen bestämmer ordineras
av bl. a. distriktssköterskor. I fråga om ordinationsrätten gäller
vidare att Norrbackainstitutet, Sköldenborgsinstitutet, Eugeniahemmet,
Kronprinsessan Victorias sjukhus och Apelvikens kustsanatorium likställs
med lasarettsklinik för ortopedi. Sjukhem för långvarigt kroppssjuka där
överläkare finns jämställs med lasarettsklinik för långvarigt kroppssjuka.
Spenshults och Strängnäs reumatiker sjukhus, som drivs av Riksföreningen
mot reumatism (RmR), jämställs med lasarettsklinik för reumatologi.
Klinik vid statligt sjukhus jämställs med lasarettsklinik.

Statsbidraget utgår till landsting, landstingsfri stad och vissa institutioner
som i ordinationshänseende är likställda med lasarettsklinik. Bidraget beviljas
av socialstyrelsen. Det utbetalas på rekvisition halvårsvis i efterskott.
Styrelsen meddelar närmare föreskrifter för tillämpningen av hjälpmedelskungörelsen.
Bl. a. utfärdas med successiv förnyelse en förteckning över
sådana ADL-hjälpmedel till vilka statsbidrag utgår.

Vid socialstyrelsens sida finns ett rådgivande organ, hjälpmedelsnämnden.
Nämnden skall fortlöpande följa utvecklingen beträffande hjälpmedel, särskilt
pris- och kvalitetsfrågor. Den skall till socialstyrelsen avge förslag
vartill utvecklingen föranleder och till styrelsen yttra sig i frågor som
denna hänskjutit till nämnden.

Höra pparatskungörelsen

Statsbidrag till inköp eller utbyte av hörapparat utgår till den som
lider av så allvarlig hörselskada att han behöver sådan apparat. Som villkor
för bidrag gäller att skadan skall vara konstaterad av läkare som är behörig
till befattning som lasarettsläkare vid öron-, näs- och halsavdelning.
Till inköp av hörapparat utgår bidrag med hela kostnaden. Till den som
fyllt 16 år är bidraget dock begränsat till högst 400 kr. För specialapparat
kan i vissa fall utgå bidrag med högre belopp. Anskaffningskostnaden för
en apparat av vanlig typ är i genomsnitt 300 kr. Om statsbidrag utgått till
anskaffande av hörapparat kan bidrag även medges för utbyte av den om

Kungl. Maj:ts proposition nr 41 år 1968

dess ljudförstärkande funktion inte längre är tillfredsställande. Den hörselskadade
kan som regel inte påräkna utbyte av apparaten förrän han haft
den i åtta år, i undantagsfall fyra år.

Statsbidrag utgår för hörapparat av typ som socialstyrelsen godkänt. Den
skall ha inköpts hos hörcentral. Hörcentral eller befattningshavare hos
hörselfrämjandet med viss utbildning skall ha provat ut apparaten. Socialstyrelsen
meddelar närmare bestämmelser om godkända apparattyper.

Vid socialstyrelsens sida finns för denna verksamhet ett rådgivande organ,
hörselvårdsnämnden. Den har till uppgift att följa utvecklingen på hörselvårdens
område, avge förslag till socialstyrelsen, särskilt rörande apparattyper
för vilka statsbidrag bör utgå, och yttra sig till styrelsen i ärenden
som denna hänskjutit till nämnden.

Statsfoidragsgivningens omfattning

Utvecklingen av statens bidrag till sjukvårdshuvudmännen och vissa
statsbidragsberättigade institutioner för anskaffande av hjälpmedel, till
hörapparater och till den av DHR och DBb bedrivna hjälpmedelsveiksamheten
framgår av följande sammanställning.

	Utgift, 1 000-tal kr.
Budgetår	Hjälpme-del genom sjukvårds-huvud-männen	Hör- apparater	Lyft- plattor genom DHR	Övriga hjälpmedel genom DHR	Band- spelare genom DBF	Totalt
	m. fl.
1960/61............	4 148	427		100		4 675
1961/62............	6 154	835		100		7 089
1962/63............	7 806	2 598		300		10 704
1963/64............	20 485	6 151		550	100	27 286
1964/65............	22 683	6 806	100	400	270	30 259
1965/66............	27 418	6 507	150	450	450	34 975
1966/67............	35 228	7 364	150	600	500	43 842
Summa	123 922	30 688	400	2 500	1 320	158 830

Anslagsframställningar

För innevarande budgetår har anvisats följande anslag, nämligen Bidrag
till vissa hjälpmedel för handikappade 33 milj. kr., Bidrag till hörapparater
7 milj. kr., Bidrag till Svenska centralkommittén för rehabilitering
500 000 kr., Bidrag till De handikappades riksförbund 1 milj. kr. och Bidrag
till De blindas förening 1 650 000 kr. Under anslaget Invaliditetsförebyggande
åtgärder in. in. har dessutom beräknats 100 000 kr. till bidrag till

Kungl. Maj:ts proposition nr 4? år 1968

SVCR för protesforskning rörande neurosedynskadade barn. Anslagsframställningar
för budgetåret 1968/69 för angivna ändamål har gjorts av
medicinalstyrelsen, SVCR, DHR och DRF.

Bidrag till vissa hjälpmedel för handikappade

Medicinalstyrelsen, som föreslår betydande ändringar av bestämmelserna
om statsbidrag till vissa hjälpmedel för handikappade, räknar med ett
medelsbehov vid oförändrade bidragsregler av 39 milj. kr. Om de föreslagna
ändringarna genomförs antas kostnaderna öka med ytterligare 3
milj. kr. Yttrande över medicinalstyrelsens förslag har inhämtats från
handikapputredningen, som har behandlat förslaget i sitt betänkande.

Bidrag till hörapparater

Medicinalstyrelsen beräknar anslagsbehovet för bidrag till hörapparater
för nästa budgetår till 7,3 milj. kr.

Bidrag till Svenska centralkommittén för rehabilitering

SVCR begär bidrag med 1 590 000 kr. till sin verksamhet under budgetåret
1968/69. Därutöver har i särskild ordning gjorts framställning om ett
bidrag med 150 000 kr. för protesforskning rörande neurosedynskadade barn.

Bidrag till De handikappades riksförbund

Det för innevarande budgetår anvisade anslaget samt för nästa budgetår
begärd ändring framgår av följande sammanställning.

Anvisat

1967/68

1. Bidrag till inköp och distribution av sådana hjälpmedel för handikappade
som underlättar daglig livsföring och husliga sysslor...... 600 000

2. Bidrag till inköp och installation av hydrauliska lyftplattor och his sa.

r.......................................................... 150 000

3. Bidrag till förbundets verksamhet i övrigt....................... 250 000

1 000 000

Begärd

ändring

1968/69

+ 200 000

+ 50 000
+ 250 000

+ 500 000

DHR anför att förbundet har åtta konsulenter, därav tre vid sitt centrala
kansli. De lämnar råd och upplysning i handikappfrågor och medverkar
till att samhällets stöd och hjälp kommer de handikappade till godo.

Kungl. Maj:ts proposition nr år 1968

Ytterligare konsulenter behövs både vid centralkansliet och i distrikten.
DHR begär 250 000 kr. för verksamheten.

DHR har fyra rekreationshem och bygger ett femte. Eftersom verksamheten
avser svårt handikappade behövs väsentligt mer personal än vid
vanliga semesterhem. Vid DHR:s hem finns sjukgymnaster, lekledare,
arbetsterapevter och annan personal för att hjälpa och sysselsätta gästerna.
En stor del av kostnaderna för rekreationsverksamheten — år 1966 var
de 476 000 kr. — hänför sig till den extra service och vård som gästerna
behöver. DHR begär bidrag till verksamheten med 250 000 kr.

Bidrag till De blindas förening

För innevarande budgetår anvisat anslag samt för nästa budgetår begäi d
ändring framgår av följande sammanställning.

1. Bidrag till avlöningar och omkostnader för den av DBF genom De

blindas förenings försäljningsaktiebolag bedrivna depåverksamheten
för försäljning av arbetsmaterial till blinda hantverkare samt försäljning
av deras hantverksprodukter..........................

2. Bidrag till övriga ändamål:

a) Inköp och distribution av bandspelare för föreningens utlånmgs verksamhet.

..................................,......... ''''''

b) Kostnader för utbildning av ledarhundar vid arméns hundskola

i Sollefteå................................................

c) Föreningens verksamhet i övrigt............................

Anvisat Begärd

1967/68 ändring

1968/69

821 000 + 59 000

500 000 + 75 000

92 000 —

237 000 + 330 000

1 650 000 + 464 000

Kostnaderna för depåverksamheten var 729 000 kr. under år 1966. För
budgetåret 1968/69 beräknas de till 880 000 kr. Därav utgör löner och pensioner
627 000 kr., vilket innebär en ökning med 35 000 kr. i förhållande
till innevarande budgetår. Kostnaden för fria frakter till blinda hantverkare
beräknas öka med 20 000 kr. till 188 000 kr. Övriga kostnader beräknas öka
med 4 000 kr. till 65 000 kr.

DBF uppger att dess konsulentverksamhet år 1968 beräknas kosta 350 000
kr.__mot 273 000 kr. år 1966 — sedan landstingsbidrag frånräknats. Netto kostnaden

för informationsverksamheten, inberäknat De blindas veckoblad,
anges till 260 000 kr. mot 326 000 kr. för år 1966. Kostnaderna för övrig verksamhet,
såsom rekreation — DBF driver två egna rekreationshem och bidrar
till driften av fyra hem — anpassningskurser, bidrag till enskilda synskadade
samt administration, beräknas för år 1968 till 1 217 000 kr. mot 952 000
kr. år 1966. Anslagsbehovet för föreningens allmänna verksamhet anges till
567 000 kr.

Kungl. Maj:ts proposition nr 4? år 1968

Handikapputredningens förslag

Allmänna synpunkter
Samhällets åtgärder

Handikapputredningen konstaterar att samhällets åtgärder för de handikappade
har till gemensamt syfte att göra det möjligt för dem att leva ett
självständigt liv under trygga förhållanden. De anordningar som skapats
och successivt kommer till avser att eliminera följden av en inträffad skada,
att rehabilitera den skadade. Effektiva och för den enskilde väl avpassade
hjälpmedel har grundläggande betydelse för rehabiliteringssträvandena.
Samhället har i stigande omfattning tagit på sig ansvaret för att de handikappade
får tillgång till hjälpmedel som underlättar deras dagliga livsföring,
arbete och förflyttning.

Sedan länge stöder samhället i olika former det forsknings- och utvecklingsarbete
som är förutsättningen för att nya och bättre hjälpmedel skall
skapas och komma till nytta för de handikappade. Sådant arbete bekostas i
väsentlig mån genom anslag som beviljas av forskningsråden samt genom
anslag och bidrag från allmänna och andra stiftelser och fonder, bl. a. riksbanksfonden.
Vid sidan av universitet och högskolor driver staten forskningsinstitutioner
som har betydelse i sammanhanget, exempelvis försvarets
forskningsanstalt.

Ett viktigt drag i utvecklingen under senare år är den ökade samordningen
av socialvård och sjukvård. Man har blivit medveten om att patientens
sociala situation kan ha avgörande betydelse för både diagnosen och behandlingsresultatet.
Fördelarna av den snabbare patientomsättningen vid
sjukhusen kan utnyttjas endast om patienten efter utskrivningen tas om
hand på ett tillfredsställande sätt om han inte kan reda sig själv. Det
gäller främst personer med kvarstående sjukdomssymtom eller handikapp.
Flertalet av dem är i de högre åldersgrupperna. I samma mån som
man genom hälsovård, social och medicinsk förebyggande vård, öppen sjukvård
och andra insatser kan bereda den enskilde möjlighet att bo kvar i
sitt hem begränsas behovet av sluten vård.

Under det senaste årtiondet har en snabb utveckling ägt rum inom
medicin och teknik. Denna utveckling skapar ständigt bättre förutsättningar
för att få fram effektivare hjälpmedel åt de handikappade. Man
står här inför en ny situation när det gäller att hjälpa särskilt de svårast
handikappade som i långt högre grad än tidigare kan få adekvata hjälpmedel.
Parallellt med denna utveckling har handikapp- och rehabiliteringsfrågorna
blivit allt mera uppmärksammade såväl inom medicinsk och annan
forskning som genom direkta vårdinsatser.

Vårdorganisationen är i väsentligt högre grad än tidigare inriktad på de
handikappade och deras speciella behov. Inom sjukvården kommer detta

Kungl. Maj:ts proposition nr bi år 1968

till uttryck i hl. a. inrättandet av rehabiliteringskliniker, socialmedicinska
avdelningar, audiologiska avdelningar och hörcentraler samt den ortopediska
värdens inlemmande i den allmänna sjukvårdsorganisationen.

Hjälpmedlens betydelse

Tekniska hjälpmedel och andra åtgärder gör det lättare för den handikappade
att klara den dagliga livsföringen. Han blir inte i alla situationer
hanvisad till andras hjälp. Samtidigt ökar de anhörigas möjligheter att
vårda honom hemma. Detta minskar behovet av institutionell vård och
den handikappade kan vistas i sin vanliga miljö.

Skall den handikappade få nytta av de tekniska hjälpmedlen, måste
dessa otta vara individuellt avpassade och utprovade för honom. Det kan
ske endast genom sakkunnig hjälp. Det är angeläget för samhället att det
finns en hjälpmedel sorganisation som fungerar tillfredsställande. Det är
också viktigt att den handikappade får de rätta instruktionerna om hur
hjälpmedlet skall användas och tillräcklig träning i att använda det. Endast
då blir den handikappade förtrogen med sitt hjälpmedel och kan helt
utnyttja det. Det är nödvändigt att den handikappade får tillgång till en
objektivt gjord bedömning av olika hjälpmedel och att tillverkarna får
uppgift på de säkerhetsföreskrifter som måste uppfyllas. Det är angeläget
att man fortlöpande studerar hjälpmedlens verkan och betydelse för de
handikappade.

Handikapputredningen framhåller att den snabba ökningen av antalet
personer i de högre åldersgrupperna ställer allt större anspråk på samhällets
vårdinsatser. Kraven ökar på utbyggnaden av medicinsk rehabilitering
och aktiv vård för långtidssjuka. De medicinska framstegen medför
att allt fler som föds med eller drabbas av allvarligare sjukdomar och skador
räddas till livet. Framstegen bidrar till att medellivslängden och därmed
antalet vårdbehövande ökar. Många kräver fortlöpande kvalificerad
vård och behandling, ofta särskilda habiliterings- eller rehabiliteringsinsatser.
Den medicinska utvecklingen skapar ett ökat vårdbehov.

För att samhället skall kunna tillgodose de växande behoven på vårdområdet
måste alla möjligheter att bedriva ett effektivt vårdarbete tillvaratas
i både sluten och öppen vård. De tekniska hjälpmedlen underlättar
våi darbetet genom att personal kan frigöras för arbetsuppgifter som kräver
mera personlig hjälp och vård. Hjälpmedlen för handikappade fyller en
viktig uppgift genom att underlätta arbetet inom sjukvård, hemsjukvård,
ålderdomshem samt öppen åldrings- och handikappvård.

Samordningsbehovet

Behovet av åtgärder för eftervård och återanpassning har småningom
uppmärksammats för olika grupper av handikappade, först för blinda och

Kungl. Maj:ts proposition nr il år 1968

rörelsehindrade. Samtidigt som samhällets sjukvård och socialvård byggdes
ut och specialiserades skapades, delvis på enskilt initiativ, vårdresurser
för grupper som behövde mera långsiktiga eftervårdsåtgärder. Hit hör
vanföreanstalterna, tuberkulossjukvårdsanstalterna och de särskilda institutionerna
för syn- och hörselskadade. Först under de senaste årtiondena

_ sedan dessa vårdresurser mer och mer införlivats med den allmänna

sjukvården -— har man på allvar börjat beakta behovet av och möjligheterna
till egentliga rehabiliteringsåtgärder även inom lasarettsvård och
långtidsvård och inom vården av mentalsjuka och psykiskt efterblivna.
Det stora antalet invalidiserande skador under andra världskriget har också
drivit fram rehabiliteringen som en ny stor medicinsk och socialmedicinsk
specialitet. Med den fortgående utbyggnaden av rehabiliteringsorganisationcn
inom sjukvård och socialvård uppmärksammas nu allt mera behovet
av tekniska åtgärder och hjälpmedel.

Den nuvarande verksamheten med tekniska hjälpmedel åt handikappade
är till en del resultatet av improviserade anordningar som har tillkommit
för att snabbt tillgodose påträngande behov. Ofta har man saknat
möjlighet att inordna verksamheten i det större sammanhang som en aktiv
omvårdnad om handikappade innebär. Delvis hänger detta samman med
att rehabiliteringsverksamheten inte har varit fullt utbyggd. Uppdelning
av samhällets verksamhet — socialvård, sjukvård, arbetsvärd — på olika
organ, huvudmän och specialiteter — ortopedi, neurologi, audiologi o. s. v.
_ har splittrat verksamheten rörande tekniska hjälpmedel.

Bristen på samordning och samverkan visar sig också i fråga om utvecklingen
av hjälpmedel. För att vetenskapens landvinningar skall kunna utnyttjas
krävs inom forskning och utveckling en samlad överblick över behov
och resurser. Härigenom möjliggörs en långsiktig planering, ägnad att
tillgodose i första hand de mest angelägna hjälpmedelsbehoven hos skilda
grupper av handikappade. En sådan planering saknas f. n. Grundläggande
behovsanalyser för planeringen finns inte heller. Den verksamhet som pågår
har kommit till delvis slumpartat beroende på forskares och företags
intressen och deras möjligheter att från skilda källor utverka medel. Även
då forskning och utveckling på ett område leder till goda resultat, är det
inte alltid möjligt att omsätta dem i praktisk form så att de kommer de
handikappade till godo. Det kan bero på brist på medel och möjligheter
att framställa industriella prototyper och provserier. Det kan också ha sin
grund i bristande behovsanalyser och därmed sammanhängande svårigheter
att beräkna avsättningsmöjligheterna, svårighet att få till stånd en betryggande
testning eller otillräcklig reparationsservice. Allt samverkar till att
försvåra marknadsföringen.

För att de tekniska åtgärderna och hjälpmedlen skall nå sin fulla effekt
för de handikappade fordras en ökad samordning mellan olika verksamhetsformer
såväl på det lokala och regionala planet som på riksnivå.

Kungl. Maj:ts proposition nr il år 1968 11

Den vetenskapliga utvecklingen ger i dag underlag för betydande framsteg
på hjälpmedelsområdet. För detta fordras ett systematiskt målinriktat
utvecklings- och forskningsarbete. Vidare krävs att de praktiska möjligheterna
att tillhandahålla hjälpmedlen förbättras och att service står till förfogande.
Då det ofta har visat sig svårt att få till stånd tillverkning av
hjälpmedel måste produktionssidan ägnas särskild uppmärksamhet. Information
om de tekniska hjälpmedlen och utbildning av personal som kan
tillverka och tillhandahålla dem och instruera om deras användning har
hittills inte kunnat ges i erforderlig utsträckning. Från samhällsekonomisk
synpunkt ar det viktigt att de för hjälpmedelsområdet tillgängliga ekonomiska
resurserna utnyttjas på rätt sätt.

Om systemet för forskning, utvecklingsarbete, testning, egenskapsdeklaralion,
godkännande av hjälpmedel, produktion, information, tillhandahållande
av hjälpmedel och utbildning av personal skall fungera tillfredsställande
från både den handikappades och samhällets synpunkter bör enligt
handikapputredningens mening krävas att verksamheten tar sikte på alla
slag av handikapp och avser den handikappades hela behovssituation. De
handikappades behov av tekniska hjälpmedel och deras möjligheter att utnyttja
dem bör analyseras. Forsknings- och utvecklingsverksamheten bör
grundas på sådana analyser och bedrivas efter ett långsiktigt program.
Detta program bör samordnas och planeras på sådant sätt att tillgängliga
resurser utnyttjas rationellt och effektivt. Tekniska hjälpmedel bör testas,
godkännas och förses med egenskapsdeklaration. Resurser bör skapas för
t ramställning av industriella prototyper och provserier och för marknadsföring
så att forsknings- och utvecklingsresultaten kommer de handikappade
till godo. Informationen till såväl de handikappade som berörda samhällsorgan
och befattningshavare bör vara allsidig och effektiv. Behovet
av utbildning av personal på hjälpmedelsområdet bör tillgodoses. Tillgången
på hjälpmedel och personal med uppgifter på hjälpmedelsområdet
bor vara tillräcklig så att de handikappade får de hjälpmedel de behöver
utan tidsutdräkt. Hjälpmedelsverksamheten bör bedrivas på ett från samhällsekonomiska
synpunkter rationellt sätt.

Vid genomgången av det nuvarande systemet för tekniska åtgärder för
handikappade från analys om behovet, forskning och utveckling till tillhandahållandet
av det enskilda hjälpmedlet har handikapputredningen funnit
att systemet behöver förbättras i nämnda avseenden.

Den regionala organisationen

Sjukvårdshuvudmännens uppgifter

Ansvaret för de handikappades hjälpmedelsförsörjning ankommer på
sjukvårdshuvudmännen. Staten stöder verksamheten genom bidrag som numera
täcker hela anskaffningskostnaden för flertalet hjälpmedel. Det ligger

Kungl. Maj:ts proposition nr it år 1968

i sakens natur att behovet av hjälpmedel ofta först uppmärksammas i samband
med sjukvården, särskilt när sjukdom eller skada kan antas ge bestående
men. Hjälpmedelsfrågorna kommer naturligt upp i samband med
de rehabilitcringsåtgärder som i sådana fall kan behöva övervägas, ibland
redan under tidigare vårdstadier. På de ortopediska klinikerna måste patientens
behov av ortopediska hjälpmedel uppmärksammas och tillgodoses,
på öronklinikerna behovet av hörapparater och på ögonklinikerna behov el
av specialglasögon och andra anordningar för synskadade. Även på neurologiska,
reumatologiska, medicinska, kirurgiska och pediatriska kliniker
kan frågan om tekniska hjälpmedel till patienterna vara aktuell. Av särskild
vikt för rehabiliteringen är de tekniska hjälpmedlen på de rehabiliteringskliniker
och rehabiliteringsavdelningar som finns eller som håller på
att byggas upp på olika håll i landet. Inom den socialmedicinska verksamheten
måste hj älpmedelsfrågan särskilt beaktas liksom även inom långtidssjukvården
och hemsjukvården.

De tekniska hjälpmedlen är viktiga även inom arbetsvärden, som omfattar
de icke medicinska åtgärder vilka syftar till att inlemma handikappade
i produktionslivet. Landstingen och de landstingsfria städerna engagerar
sig i ökande omfattning i arbetsvärden.

Primärkommunernas uppgifter

Handikapputredningen betonar att också primärkommunerna har betydelsefulla
uppgifter på hjälpmedelsområdet. Men dessa är av annat slag än
sjukvårdshuvudmännens, som tillhandahåller hjälpmedlen åt de handikappade.
I betänkandet Kommunerna och den sociala omvårdnaden (SOU
1967: 53) har utredningen lagt fram förslag om ändring i socialhjälpslagen
i syfte att klarlägga primärkommunernas rätt och skyldighet att sörja för
den enskildes omvårdnad. De primärkommunala socialvårdsorganen skall
enligt förslaget göra sig väl förtrogna med den enskildes behov av omvårdnad
och verka för att detta behov blir tillgodosett.

I de fall primärkommunerna själva inte direkt har till uppgift att tillgodose
den enskildes hjälpbehov, innebär en sådan aktiv, uppsökande socialvård
en skyldighet för dem att till rätt huvudman förmedla kunskapen
om detta behov. Det betyder t. ex. att enskildas behov av sjukvård samt av
ortopediska och andra hjälpmedel genom primärkommunernas försoig böi
komma till sjukvårdshuvudmännens kännedom för att tillgodoses av dessa.

Förbättrad regional organisation

I statsbidragsbestämmelserna eller i annat sammanhang har i stort sett
inte meddelats några föreskrifter eller riktlinjer för sjukvårdshuvudmännens
verksamhet på hjälpmedelsområdet. Inte minst den successiva utvidgningen
av den statliga bidragsgivningen och ordinationsrätten har medfört

Kungl. Maj:ts proposition nr bl år 1968

att man inom sjukvårdsområdena allt mer har uppmärksammat hjälpmedelsproblemen
och vidtagit åtgärder för en organisatorisk samordning av
verksamheten. Denna är emellertid ojämnt utbyggd sjukvårdsområdena
emellan.

Utvecklingen har lett till att hjälpmedelsverksamheten blivit alltmer omfattande,
hjälpmedlen allt fler och allt mer komplicerade. Det är svårt för
den handikappade att med nuvarande ordning få kännedom om hjälpmedlen,
hur de tillhandahålls och används och vilka förmåner samhället erbjuder
på hjälpmedelsområdet. Den handikappade måste ta kontakt med
olika myndigheter och organ som skall bedöma hans behov. Det kan dröja
länge innan han får de hjälpmedel han behöver.

Hjälpmedelsverksamheten för de handikappade avser inte bara att ställa
hjälpmedel kostnadsfritt till deras förfogande. Det är även en fråga om information,
instruktion, rådgivning, träning, anpassning och service i olika
avseenden. Denna del av verksamheten förutsätter en effektiv regional och
lokal organisation.

Den lokala och i sjukvårdsområdena ordnade regionala hjälpmedelsverksamheten
har stor betydelse för den enskilde och för samhällets möjligheter
att tillgodose hans behov. Samhället är på olika sätt — t. ex. genom vårdinstitutioner
såsom sjukhus, sjukhem och ålderdomshem, tjänsteläkaroch
distriktssköterskeorganisationen, arbetsvärden och den kommunala socialvården
-— engagerat på hjälpmedelsområdet. En väl utbyggd och samordnad
regional organisation för hjälpmedelsverksamheten är angelägen
från både samhällets och den enskildes synpunkt.

Det är naturligt att sjukvårdshuvudmännen, som har att svara för tillhandahållandet
av hjälpmedel, blir huvudmän för den regionala organisationen.
Regionala organ bör upprättas med rehabiliteringsklinikerna som
bas. I avvaktan på att sådana kliniker inrättas torde en anknytning i stället
böra göras till ortopedisk klinik, neurologisk klinik eller klinik för långtidssjukvård.
Det allt större behovet av att komplettera de hörselskadades hörapparater
med förstärkaranordningar i bostaden eller med tekniska hjälpmedel
av annat slag motiverar att hörcentralernas och de regionala organens
verksamhet samordnas. De regionala organen bör medverka till ökad
samordning och ökat samarbete mellan skilda institutioner i frågor om ordinationsförfarande,
utprovning, tillverkning, instruktion, träning, anpassning,
tillhandahållande, installation och reparation av hjälpmedel. Organen
bör uppmärksamma frågor om personalbehov och utbildning och medverka
vid kurser och informationsdagar för vidareutbildning av personal. I uppgifterna
bör också ingå att informera myndigheter, personal och handikappade
i frågor på hjälpmedelsområdet. Till de regionala hjälpmedelsorganen
bör vara knuten en verkstad för tillverkning och adaptering av enklare
hjälpmedel samt för reparation och service. En annan viktig uppgift är att
hålla utlåningsförråd för hjälpmedel. I en del fall kan regionorganen böra

Kungl. Maj:ts proposition nr il år 1968

kompletteras med filialer vid sjukhus och ambulatorisk serviceorganisation.

Handikapputredningen föreslår att riktlinjer utarbetas till ledning för
uppbyggandet av en regional organisation.

Frågan om ett handikappinstitut
Inrättande av ett handikappinstitut

Handikapputredningen konstaterar att utvecklingen på hjälpmedelsområdet
har gått snabbt under senare år. Forskning och utvecklingsarbete har
skapat möjligheter till bättre levnadsvillkor och ett rikare liv för handikappade.
Utvecklingen torde komma att fortgå i oförminskad eller snabbare
takt om vetenskapens landvinningar skall kunna fullt utnyttjas och komma
de handikappade till godo oavsett om de hör till tidigare uppmärksammade
eller hittills eftersatta grupper. Utvecklingen medför ständigt
ökade anspråk på institutioner för forskning och utvecklingsarbete. Kraven
ökar också på de organ som lokalt, regionalt och centralt skall svara för
att vunna resultat kommer de handikappade till godo och att tillgängliga resurser
utnyttjas rationellt från både samhällets och de handikappades synpunkter.

Handikapputredningen har sett det som sin uppgift att finna former för
att knyta samman forsknings- och utvecklingsarbetet med den praktiska
tillämpningen av nådda resultat och deras tillgodogörande för de handikappade.
Det gäller att skapa ett organ med överblick över den forsknings- och
utvecklingsverksamhet som bedrivs och med förutsättningar att se till att
vunna resultat kommer de handikappade till del.

Handikapputredningen föreslår att för detta ändamål inrättas ett handikappinstitut.
Institutet skall främst vara inriktat på det egentliga tekniska
utvecklingsarbetet och därmed sammanhängande frågor. Institutet skall
svara för att ett samordnat långsiktigt forsknings- och utvecklingsarbete
kommer till stånd. Det bör se till att aktuella problemställningar tas upp
och att samverkan mellan olika institutioner, grupper och forskare underlättas.
Institutet bör verka för att utvecklingsarbetets resultat nyttiggörs. I
handikappinstitutets uppgifter bör också ingå att förbättra den ömsesidiga
informationen på alla nivåer och verka för samarbete och utbyte av erfarenheter
med andra länder.

Det föreslagna institutet skall vara ett centralt fackorgan för tekniska
hjälpmedel och andra handikappfrågor. Det skall också utgöra ett serviceorgan
för sjukvårdshuvudmännen i deras verksamhet på hjälpmedelsområdet
och inom rehabiliteringen. Det skall inte ha några förvaltningsuppgifter
eller särskilda befogenheter gentemot myndigheter eller andra organ.
Inte heller skall det dela ut anslag och bidrag.

Kungl. Maj:ts proposition nr il år 1968

Handikappinstitutets arbetsuppgifter

Handikappinstitutet skall enligt utredningsförslaget vara en länk i kedjan
mellan grundforskningen, utvecklingsarbetet och det individuellt avpassade
hjälpmedlet som ställs till den handikappades förfogande. Det bör följa
utvecklingen i fråga om tekniska hjälpmedel m. m. för olika grupper av
handikappade. Institutet skall utarbeta och fortlöpande revidera ett långsiktigt
program för forsknings- och utvecklingsarbete samt för undersökningar
och utredningar, bl. a. beträffande behov av hjälpmedel. Handikappinstitutet
skall samordna verksamhet som bedrivs på skilda håll. Det
skall samla material om gjorda, pågående och planerade forsknings- och
utvecklingsprojekt, sprida kännedom om dessa och tjänstgöra som allmänt
serviceorgan för råd och upplysningar om sådana projekt. Institutet skall
vidare i lämpliga former sprida kännedom om tekniska hjälpmedel och
andra åtgärder för handikappade. Det skall bevaka behovet av, ta initiativ
till och medverka i utbildning av personal inom sitt verksamhetsområde.
Handikappinstitutet skall ta initiativ till och medverka i testning och egenskapsdeklaration
och godkänna hjälpmedel för handikappade. Institutet
skall biträda och nära samarbeta med socialstyrelsen och sjukvårdshuvudmännen,
övriga berörda statliga och kommunala myndigheter, handikapporganisationer,
företag och enskilda. Institutet skall bedriva biblioteks- och
dokumentationsverksamhet, följa den internationella utvecklingen och samarbeta
med institut eller andra organ i utlandet som bedriver liknande verksamhet
i syfte att tillgodogöra sig där vunna resultat och erfarenheter.

Forskning och utveckling

Enligt utredningens förslag bör det ankomma på handikappinstitutet att
verka för en långsiktig planering av forsknings- och utvecklingsarbetet. Institutet
skall däremot inte överta eller bekosta den forskning som pågår eller
kommer att bedrivas på hjälpmedelsområdet. Ett långsiktigt forskningsocli
utvecklingsprogram bör utarbetas som tar hänsyn till olika handikappgruppers
behov och ett rationellt utnyttjande av resurserna. Ett sådant program
blir till ledning inte bara för verksamhet i statlig, kommunal och
enskild regi utan också för forskningen vid vetenskapliga institutioner. Institutet
bör kontinuerligt följa utvecklingen, göra och låta göra utredningar
samt planera statistiska och andra undersökningar som grund för en avvägning
av forsknings- och utvecklingsinsatserna på hjälpmedelsområdet. Institutet
skall verka för en samordning av det på olika håll bedrivna forskningsoch
utvecklingsarbetet. Som ett led häri skall institutet såsom remissorgan åt
forskningsråd och andra som prövar ansökningar om anslag till forskningsoch
utvecklingsprojekt verka för en ändamålsenlig fördelning av tillgängliga
resurser.

Kungl. Maj:ts proposition nr il år 1968

Institutet skall självt kunna bedriva målinriktat utvecklingsarbete. Institutet
bör ha möjlighet att låta annan utföra av institutet beslutade projekt.
Det bör även — mot ersättning — kunna på beställning av annan utföra
uppdrag som faller inom dess verksamhetsområde. Institutet bör följa de
behov som finns inom hjälpmedelsområdet. Det kan gälla olika handikappgruppers
speciella behov men också samhällsorganens önskan att få vetskap
om vilka tekniska åtgärder som kan behövas, vilka resurser som finns och
liur de bäst skall utnyttjas.

Testning, godkännande, egenskapsdeklaration

Institutet bör medverka till att exploatering av vunna resultat av utvecklings-
och forskningsarbete kommer till stånd. Dess uppgifter härvid bör
främst omfatta testning av prototyper, främjande av industriellt utvecklingsarbete,
framställning av industriella prototyper och försöksserier, praktiska
fältmässiga prov, utredningar om hjälpmedelsbehov samt bevakning
av att behovet av reparationsservice blir tillgodosett. Härigenom, erhålls
ett säkrare underlag för tillverkning och marknadsföring av hjälpmedel
och därmed också mer realistiska bedömningar från försäljnings synpunkt.
Vid fullgörandet av dessa uppgifter bör institutet nära samarbeta med sjukvårdshuvudmännen,
handikapporganisationerna och näringslivet.

Den snabba utvecklingen har lett till stora skillnader i hjälpmedlens utförande
och konstruktion. Det medför svårigheter både för den handikappade
och den som skall ordinera och instruera om hjälpmedlen. Institutet
bör till tjänst för de handikappade, staten, sjukvårdshuvudmännen, andra
kommunala organ, organisationer och företag verka för utarbetande av mätkriterier,
metoder för testning och normer för egenskapsdeklaration av
hjälpmedel. Institutet bör bedöma hjälpmedlens funktionella egenskaper avseende
material, konstruktion, hållbarhet, säkerhet, bioteknologiska egenskaper
och egenskaper av psykologisk betydelse. På grundval av sådana bedömningar
bör institutet pröva vilka hjälpmedel som kan godkännas för
användning. Därvid bör även ekonomiska synpunkter beaktas och möjligheter
till standardisering av hjälpmedel tillvaratas.

Information, utbildning

Handikapputredningen framhåller att det föreslagna institutet bör vara
dokumentations-, informations- och konsultationsorgan i frågor om hjälpmedel
för handikappade. Institutet bör samla material om avslutade, pågående
och planerade forsknings- och utvecklingsprojekt och uppnådda resultat.
Det bör i nära samarbete med olika institutioner och bibliotek följa
och bevaka svenska och utländska erfarenheter på hjälpmedelsområdet. Informationsverksamheten
bör innefatta fortlöpande publicering av tekniska
åtgärder och hjälpmedel med upplysningar om beskaffenhet, användnings -

Kungl. Maj:ts proposition nr bl år 196S

område, pris etc. Institutet bör offentliggöra resultaten av utvecklings- och
forskningsverksamhet. Det bör stå vetenskapliga institutioner, statliga organ,
sjukvårdshuvudmän, kommuner, organisationer och enskilda till tjänst med
råd och upplysningar.

Institutets uppgift i fråga om utbildning bör vara att bevaka behovet av
och medverka i yrkesutbildning för personal inom hjälpmedelsområdet. En
långsiktig planering beträffande sådana yrkesgrupper som arbetsterapevter,
ingenjörer i medicinsk teknik, läkare, sjuksköterskor, bandagister och
ortopedskomakare bör komma till stånd i nära samarbete med de organ
som svarar för utbildning och arbetsmarknadsfrågor, främst universitetskanslersämbetet,
skolöverstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen. En viktig
del i utbildningen av läkare och annan vårdpersonal är undervisning om tekniska
åtgärder för handikappade. Behovet av vidareutbildning måste beaktas,
t. ex. genom anordnande av särskilda kurser, informationsdagar och
konferenser.

Ekonomiska aspekter

Handikappinstitutet bör i sitt arbete beakta de ekonomiska aspekterna på
verksamheten. Den samhällsekonomiska betydelsen av en riktig avvägning
av insatserna på hjälpmedelsområdet belyses av att statsbidragen till tekniska
hjälpmedel för budgetåret 1966/67 uppgick till ca 44 milj. kr. Därtill
kommer på den statliga sidan anslagen för invalidbostadsbidrag, bostadsförbättringslån
till handikappade och de genom arbetsmarknadsverket fördelade
bidragen till invalidbilar. Även sjukvårdshuvudmän, kommuner, handikapporganisationer
och andra organisationer bidrar ekonomiskt till anskaffande
av hjälpmedel åt handikappade. Vidare kan erinras om ekonomiska
bidrag och förmåner till handikappade av annan art, exempelvis genom försäkringskassorna
och riksförsäkringsverket. Hit hör också vårdkostnader
som mer eller mindre direkt påverkas av tillgången på tekniska hjälpmedel
och andra anordningar för handikappade. Handikappinstitutets samordnande
och övriga uppgifter i syfte att effektivera och rationalisera verksamheten
på hjälpmedelsområdet torde få stor samhällsekonomisk betydelse. Såväl
statens som sjukvårdshuvudmännens resurser kan bättre tillvaratas och
insatserna snabbare, säkrare och med större rehabiliteringseffekt komma
de enskilda handikappade till godo.

Samarbete med socialstyrelsen, handikapporganisationer m. fl.

Handikappinstitutet bör enligt utredningens mening bedriva sin verksamhet
i nära samarbete med institutioner och organ för forskning, såsom
statens medicinska och tekniska forskningsråd samt statens råd för samhällsforskning.

2—Bihang till riksdagens protokoll 196S. 1 saml. Nr bl

Kungi. Maj.ts proposition nr 41 år 1968

Till statliga organ som i större utsträckning tar befattning med problem
som berör de handikappade och deras behov av hj älpmedel hör i första hand
den nya socialstyrelsen med dess ansvar för såväl hälso- och sjukvården som
den sociala omvårdnaden. Institutet bör vara ett tekniskt serviceorgan åt
socialstyrelsen. Det bör tillhandahålla styrelsen den expertis som denna
behöver vid utformningen av hjälpmedelsverksamheten och vid utarbetandet
av hjälpmedelsförteckningar och riktlinjer för verksamheten hos sjukvårdshuvudmännens
regionala organ. Institutet bör överta de uppgifter som ankommer
på socialstyrelsens hörselvårdsnämnd och hjälpmedelsnämnd.

Institutets verksamhet berör även riksförsäkringsverket, skolöverstyrelsen,
arbetsmarknadsstyrelsen och arbetsmedicinska institutet. Det är angeläget
att handikappinstitutet också samarbetar med näringslivet och handikapporganisationerna.
Detta gäller såväl forskning som frågor om industriell
utveckling och produktion.

Statens arbetsklinik har en viktig uppgift när det gäller tekniska åtgärder
och hjälpmedel för att förbättra de handikappades funktioner och prestationsförmåga.
Ett nära samarbete bör därför äga rum mellan handikappinstitutet
och arbet skliniken.

Institutet förutsätts vidare få ett nära samarbete med sjukvårdens och
socialvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut (SPRI).

Serviceorgan åt sjukvårdshuvudmännen

Handikappinstitutet skall biträda och nära samarbeta med sjukvårdshuvudmännen.
Institutets verksamhet kommer att ha betydelse inte minst för
det arbete som utförs på rehabiliteringsavdelningar, rehabiliteringskliniker,
ortopediska kliniker och ortopediska verkstäder. Genom att institutet samordnar
utvecklingsverksamheten, bedriver viss egen sådan verksamhet och
samtidigt har kontakt med olika specialistgrupper kan det rationellt betjäna
sjukvårdshuvudmännens regionala organ på hjälpmedelsområdet. Över huvud
taget bör institutet fungera som ett serviceorgan åt sjukvårdshuvudmännen.
Det bör lämna dem sin medverkan vid uppbyggandet av den regionala
organisationen för hjälpmedelsverksamheten och i övrigt lämna det biträde
som sjukvårdshuvudmännen kan behöva i sin sjukvårdande och rehabiliterande
verksamhet. Institutet kan å sin sida genom samarbetet med sjukvårdshuvudmännen
få ett avsevärt stöd i sin verksamhet.

Institutet skapar möjligheter till en bättre samordning och större effekt
av de samlade insatserna från sjukvårdshuvudmännen, staten och samhället
i övrigt på hjälpmedelsområdet. Därigenom minskar behovet av institutionell
vård och andra speciella vårdformer. Genom att handikappinstitutet
samordnar och knyter samman sjukvårdshuvudmännens verksamhet med
övrig verksamhet i landet på hjälpmedelsområdet underlättas och rationaliseras
sjukvårdshuvudmännens arbete.

Kungl. Maj.ts proposition nr Al är 1968 19

Institutets verksamhet

Den verksamhet som föreslagits för handikappinstitutet är av den art
och betydelse att den bör avila samhället. Det är enligt handikapputredningens
mening otillfredsställande att detta för den enskilde och samhället
så viktiga område i stor utsträckning är hänvisat till enskilda initiativ och
bygger på en ekonomisk grund som inte gör långsiktig planering och verksamhet
möjlig.

Tillhandahållandet av hjälpmedel är en del av sjukvårdshuvudmännens
verksamhet. Genom den successiva utbyggnaden av rehabiliteringsåtgärderna
och sjukvårdshuvudmännens strävanden — var och en inom sitt område
— aU samordna verksamheterna får de allt bättre och effektivare möjligheter
att ge de handikappade och de äldre den hjälp de behöver. Genom
Landstingens inköpscentral har huvudmännen alltmera engagerat sig i utveckling,
produktion och försäljning av hjälpmedel.

Staten svarar för vårdpolitikens allmänna riktlinjer och bidrar finansiellt
till forskning, utveckling, tekniska hjälpmedel av olika slag och till liälsooch
sjukvård, rehabilitering, arbetsvärd, pensioner m. m.

Eftersom hjälpmedelsverksamheten är en gemensam angelägenhet för
staten och sjukvårdshuvudmännen, bör de enligt utredningens förslag gemensamt
inrätta och driva handikappinstitutet. Härigenom nås bäst syftet
att skapa ett organ som har överblick inte bara över forsknings- och utvecklingsverksamheten
utan också över det praktiska fältarbetet. Olika faser
i innovationskedjan — från grundforskningen till det färdiga hjälpmedlet
och dess tillhandahållande åt den handikappade — skulle således bli täckta
genom institutet.

Överförande av SVCR:s verksamhet

Handikapputredningen konstaterar att SVCR, som med statligt stöd bedriver
utvecklingsarbete och informationsverksamhet i fråga om tekniska
hjälpmedel för handikappade, inom ramen för sina resurser och sin ställning
som enskild organisation fullgör uppgifter som skulle ankomma på
handikappinstitutet. Utredningen föreslår därför att institutet övertar de
delar av SVCR:s nuvarande verksamhet som kommer att falla inom institutets
verksamhetsområde.

Vid sidan av utvecklingsarbete och information bedriver SVCR service,
produktion och försäljning. Servicen har varit av relativt ringa omfattning
och av geografiska skäl främst begränsats till stockholmsområdet. Den har
inneburit en viss splittring av resurserna men samtidigt medfört en nära
kontakt med de handikappades problem. Under en övergångstid torde man
få räkna med att institutet i mån av behov får fortsätta den av SVCR bedrivna
serviceverksamheten. I princip bör institutet emellertid inte bedriva
sådan verksamhet. Denna bör fortast möjligt avvecklas och föras över på

Kungl. Maj:ts proposition, nr 41 år 1968

de samhällsorgan på det regionala eller lokala planet som har att tillhandahålla
service av detta slag.

SVCR:s produktion och försäljning skall inte övertas av institutet. Det
ankommer på SVCR att i samband med prövningen av frågan om sin fortsätta
verksamhet ta ställning till den del av den nuvarande verksamheten
som rör produktion och försäljning. Denna verksamhet är ekonomiskt
självbärande. Något statligt stöd utgår inte till den.

Vid de överläggningar som handikapputredningen har haft med SVCR:s
ledning har denna förklarat sig i princip biträda utredningens förslag om
ett överförande till institutet av SVCR:s tekniska verksamhet och informationsverksamhet.
SVCR:s ledning har också förklarat sig villig att diskutera
ett upplåtande av lokaler och resurser i övrigt till institutet. Verksamheten
skulle på detta sätt smidigt kunna gå över i institutet, som kunde
fortsätta och vidareutveckla den enligt de av utredningen föreslagna riktlinjerna.
Handikapputredningen föreslår att avtal träffas mellan staten och
SVCR om ett upplåtande av lokaler och resurser från SVCR.

Organisation och finansiering

För inrättandet och driften av institutet föreslås att avtal — för den
första avtalsperioden lämpligen löpande under fem år, fr. o. m. den 1 jidi
1968 t. o. m. den 30 juni 1973 — träffas mellan staten å ena sidan och en
av sjukvårdshuvudmännen bildad stiftelse å andra sidan. Det mellan staten
och en motsvarande stiftelse träffade avtalet angående SPRI kan tjäna som
förebild.

Beträffande handikappinstitutets närmare organisation framhåller handikapputredningen
att omfattningen av dess uppgifter och verksamhet inte i
förväg kan preciseras på ett sådant sätt att det är möjligt att utarbeta en
detaljerad organisationsplan. Det skulle inte heller vara lämpligt att alltför
fast binda institutets verksamhet och arbetsformer vid en på förhand uppgjord
organisation. Denna bör i stället efter hand anpassas efter uppgifternas
art och omfattning och den arbetsmetod man finner vara bäst för
att lösa dem. Institutet bör få verka under fria former. Det bör ha frihet
att vid genomförandet av projekt välja mellan att göra det inom institutet
eller uppdra det åt annan. Ett sådant ställningstagande inverkar på antalet
anställda inom institutet.

Utredningen föreslår att institutet skall ha en styrelse på högst nio personer
som utses av Kungl. Maj:t och den för ändamålet bildade stiftelsen.
Styrelsen bör ha bred förankring i samhällsorgan med uppgifter inom institutets
verksamhetsområde. Bland de av Kungl. Maj :t utsedda ledamöterna
bör de handikappade vara företrädda. För att bevara kontinuiteten bör vid
övergången en ledamot representera SVCR.

Till institutet bör knytas ett utvecklingsråd bestående av personer med

Kungl. Maj.ts proposition nr 41 år 1968

framstående skicklighet och erfarenhet inom olika vetenskapsgrenar och
verksamhetsområden av betydelse för institutets arbete. I rådet bör ingå
företrädare för medicinska, tekniska och samhällsvetenskapliga forskningsråden
och beteendevetenskaperna samt personer som är verksamma inom
aktiv handikappvård med såväl medicinsk-teknisk som social och arbetåvårdande
inriktning. Medlemmarna i rådet skall var och en inom sitt område
lämna institutet det bistånd som kan påkallas för fullgörande av dess
uppgifter. Rådet bör kontinuerligt följa och bearbeta frågor om hjälpmedel
för handikappade och rekommendera styrelsen de åtgärder som kan vara
aktuella.

Om institutets personalbehov uttalar handikapputredningen att den personal
vid SVCR som ägnar sig åt uppgifter vilka skulle fullgöras av institutet
bör erbjudas att övergå till detta. Denna personal utgör ett 40-tal. Härutöver
synes en viss nyrekrytering behövas. Storleken härav, som inte kunnat
bedömas av utredningen, bör det ankomma på institutets styrelse att
bestämma. Institutet bör ha möjligheter att tillfälligt anlita experter. Härigenom
kan ytterligare en anknytning till den vetenskapliga forskningen
åstadkommas på ett smidigt sätt utöver den som garanteras genom det till
institutet knutna utvecklingsrådet.

Vid bedömningen av kostnadsramen för institutets verksamhet har handikapputredningen
utgått från kostnaderna för den del av SVCR:s verksamhet
som skall övertas av institutet. Härtill räknas med en förstärkning av
resurserna för att institutet skall bli det styrande och ledande organ inom
verksamhetsfältet vartill förslaget syftar. Kostnaderna för den del av
SVCR:s verksamhet som skall överföras till institutet beräknades per den
1 juli 1967 till ca 2,5 milj. kr. Förstärkningarna bör sättas in för planering
och utredning, information och utbildning och framför allt teknisk verksamhet.
Den årliga kostnadsramen för institutet har av utredningen på
grundval av löneläget andra halvåret 1967 beräknats till 4,5 milj. kr. Utredningen
förutsätter att rambeloppet årligen anpassas efter löne-, pris- och
standardutvecklingen.

Eftersom institutet inte skall överta eller bekosta den forskning som pågår
eller kommer att bedrivas på hjälpmedelsområdet, förutsätter handikapputredningen
att anslag och bidrag från forskningsråd, allmänna fonder,
stiftelser, andra organisationer m. fl. för sådan verksamhet skall utgå
även i fortsättningen.

Statsbidrag till hjälpmedel för handikappade
Enhetliga regler

Handikapputredningen erinrar om att det statliga stödet till de handikappades
hjälpmedelsförsörjning regleras i skilda kungörelser, nämligen dels
kungörelsen om statsbidrag till vissa hjälpmedel för handikappade, dels

Kungl. Maj:ts proposition nr il år 1968

kungörelsen angående statsbidrag till anskaffande av hörapparater, m. m.
Därutöver tillhandahålls hjälpmedel med stöd av statsbidrag genom DHR
och DBF. Utredningen föreslår väsentliga ändringar i bestämmelserna för
statsbidragsgivningen. Utredningen framhåller att de nya reglerna, som enligt
förslaget skall träda i kraft den 1 juli 1968, främst har till syfte att
ytterligare öka och förbättra möjligheterna att tillgodose de handikappades
behov av hjälpmedel av olika slag. Detta syfte torde i väsentlig mån kunna
uppnås genom den ökning av antalet bidragsberättigade hjälpmedel i kombination
med utvidgad ordinationsrätt som föreslås. Av stor betydelse i detta
avseende är vidare förslaget att inrätta ett handikappinstitut. Härigenom
tillfors forsknings- och utvecklingsarbetet rörande hjälpmedel förstärkta
lesurser. Samtidigt skapas ett organ som möjliggör en samordning av det
arbete som bedrivs pa olika håll. Institutets verksamhet medför att fler och
bättre hjälpmedel snabbare kan föras ut till praktisk nytta för de handikappade.

Handikapputredningen föreslår att reglerna om statsbidrag till hjälpmedel
för handikappade sammanförs i en gemensam kungörelse. En avsevärd
administrativ förenkling torde enligt utredningens mening vara att vinna
genom en sådan ordning. Samordnade bestämmelser ökar möjligheten till
överblick, vilket kommer de handikappade till godo. Den brist på enhetlighet
som präglar det nuvarande bidragssystemet gör det svårare att få och
lämna information om det stöd som finns. Både de handikappade och den
personal som är verksam med handikappfrågor torde vara betjänta av ett
mera samordnat bidragssystem.

En sammanföring av bestämmelserna i kungörelsen om statsbidrag till
vissa hjälpmedel för handikappade och kungörelsen om statsbidrag till anskaffande
av hörapparater, in. in., innebär att samma konstruktion för statsbidraget
— med sjukvårdshuvudmännen som bidragsmottagare — tillämpas
för alla slags hjälpmedel. Det administrativa förfarandet i bidragsärenden
torde härigenom väsentligt underlättas.

Utredningen föreslår eu avsevärd vidgning av statsbidragsgivningen till
sjuk\ardshmudmännens hjälpmedelsverksamhet. Förslaget ansluter sig i
allt väsentligt till det av medicinalstyrelsen framlagda förslaget om ändringar
i hjälpmedelskungörelsen. Utredningen tar också upp frågan om ändrade
regler för bidrag till hörapparater. Utredningens förslag innebär i huvudsak
följande.

Hörapparater

Den nuvarande maximeringen av bidragsbeloppet för hörapparat har
ingen motsvarighet när det gäller andra hjälpmedel. Maximeringen har även
vållat svårigheter i den praktiska tillämpningen. Vidare har den nuvarande
åldersgränsen, 16 år, för rätten till hörapparat utan bidragsmaximering

Kungl. Maj. ts proposition nr il år 1968

ansetts alltför låg med hänsyn till utsträckningen av studietiden. Handikapputredningen
anser de nu anförda omständigheterna tala för att bidragsmaximeringen
slopas. Utredningen utgår från att socialstyrelsen, liksom medicinalstyrelsen
hittills, skall godkänna de typer av hörapparater för vilka
statsbidrag skall kunna utgå.

Även för utbyte av hörapparat gäller begränsande bestämmelser utan motsvarighet
i hjälpmedelskungörelsen. Enligt dessa måste apparaten ha innehafts
i åtta år, eller om särskilda skäl föreligger i fyra år, för att statsbidrag
skall utgå för utbytet. Regeln torde i många fall utgöra ett hinder för att
tillgodose de hörselskadades behov av ändamålsenliga hörapparater. Handikapputredningen
föreslår att ifrågavarande begränsning i rätten till utbyte
av hörapparat slopas. Det torde i en del fall vara ekonomiskt förmånligare
att reparera en hörapparat än att byta ut den. Enligt utredningens mening
bör vid bedömningen av frågan om en hörapparat skall bytas ut mot en
ny prövas om den gamla till rimlig kostnad kan repareras så att den blir
funktionsduglig. Utredningen anser att statsbidrag skall kunna utgå för reparation
av hörapparat såsom gäller för ortopediska hjälpmedel, rullstolar
och invalidvagnar.

Rullstolar och inralidvagnar

F. n. utgår statsbidrag till rullstolar och invalidvagnar om rörelsehindret
är ortopediskt betingat. Handikapputredningen framhåller att emellertid
även andra skador och sjukdomstillstånd, t. ex. medfödda eller förvärvade
hjärtfel och följdtillstånd efter lungsjukdomar med nedsatt andningskapacitet,
kan förorsaka svårt rörelsehinder och väsentligt inskränka den handikappades
förmåga att förflytta sig. Genom statens stöd till anskaffande av
hjälpmedel bör de handikappades behov av hjälpmedel tillgodoses oavsett
skadans art. Utredningen anser därför, att också andra medicinska skäl
än ortopediska skall medföra rätt till statsbidrag till rullstol och invalidvagn.

I detta sammanhang föreslår utredningen att statsbidrag skall få utgå till
kostnader för förnyelse av ackumulator för driften av elektrisk rullstol.

ADL-hjälpmedel

Handikapputredningen erinrar om att statens stöd till anskaffande av
hjälpmedel åt handikappade sedan 1960-talets början innefattar även hjälpmedel
för den dagliga livsföringen (ADL-hjälpmedel). Stödet till ADLhjälpmedel
och hjälpmedel för handikappade husmödrar anknöts till den
verksamhet som bedrevs av DHR. Fr. o. m. budgetåret 1960/61 ställdes
statsmedel till dess förfogande för inköp och distribution av sådana hjälpmedel.
Denna ordning, varigenom DHR åtog sig att pröva de anmälda hjälp -

Kungl. Maj:ts proposition nr 41 år 1968

behoven och fördela det anvisade statsanslaget, skulle ha försökskaraktär.
Vid anmälan av anslagsfrågan rörande hjälpmedel åt handikappade för
budgetåret 1964/65 (prop. 1964: 1, bil. 7) föreslogs att den del av DHR:s
verksamhet som avsag särskilda tekniska hjälpmedel skulle få permanent
karaktär. I enlighet med förslaget upptogs i hjälpmedelskungörelsen en bestämmelse
om att statsbidrag, förutom till ortopediska hjälpmedel, kan utgå
för anskaffande av andra för handikappade särskilt avsedda hjälpmedel
som påtagligt underlättar den dagliga livsföringen, dock med undantag för
motordrivna hushållsapparater.

Den nya ordningen liar inneburit väsentligt ökade förmåner för de handikappade.
Den har betytt att ett växande antal hjälpmedel av olika typer har
kunnat erbjudas alla handikappade för att tillgodose angelägna behov. Vid
sidan av det permanenta och generella statliga stödet till sådana ADL-hjälpmedel
som är särskilt avsedda för handikappade har staten fortsatt att
stödja den genom DHR nu i drygt sju år bedrivna försöksverksamheten i
i råga om hjälpmedel som inte omfattas av hjälpmedelskungörelsen. Genom
de stigande statsanslagen för detta ändamål har ett avsevärt antal handikappade
fått hushållsapparater som underlättar deras husliga göromål.

Handikapputredningen anför att medicinalstyrelsen föreslagit att statsbidrag
skall utgå till sjukvårdshuvudmännen för anskaffande av ADLhjälpmedel
även då hjälpmedlet inte är särskilt avsett för handikappade.
Utredningen delar i princip styrelsens mening. Den inskränkning i statsbidragsgivningen
som hänger samman med villkoret att hjälpmedlet skall
vara särskilt avsett för handikappade medför en begränsning av möjligheten
alt tillgodose den enskildes behov av lämpliga hjälpmedel. Kravet på
alt hjälpmedlet skall vara specialkonstruerat för handikappade medför även
att man inte i tillräcklig grad kan utnyttja befintliga konstruktioner av
hjälpmedel som förekommer i marknaden. Nackdelen med kravet synes
särskilt iögonenfallande beträffande s. k. kombinationshjälpmedel. Ofta är
statsbidrag till hjälpmedlet uteslutet eftersom endast den ena av komponenterna
är konstruerad speciellt för handikappade. Utredningen finner det
angeläget att handikappade som behöver sådana hjälpmedel — de har särskilt
betydelse för de svårast handikappade som bäst behöver dem — kan få
dem utan kostnad.

Att såsom medicinalstyrelsen föreslagit helt slopa kravet att ADL-hjälpmedel
skall vara särskilt avsedda för handikappade anser utredningen
emellertid f. n. inte vara möjligt. En prövning av denna fråga förutsätter
en noggrann analys av behov och hjälpmedel. Det bör ankomma på det föreslagna
handikappinstitutet att göra de undersökningar och analyser som erfordras.
I avvaktan på resultatet av institutets undersökningar och analyser

föreslår handikapputredningen att möjlighet skapas att i särskilda fall _

där så bedöms nödvändigt med hänsyn till handikappets art och den handikappades
speciella behov — utge statsbidrag till anskaffande även av andra

25>

Kungl. Maj:ts proposition nr il år 1968

ADL-hjälpmedel än sådana som är särskilt avsedda för handikappade. Bedömningen
bör innefatta en noggrann och allsidig prövning av den handikappades
medicinska och sociala situation. Härigenom öppnas möjlighet
att i det allmänna statliga stödsystemet inordna den verksamhet som f. n.
med särskilda statsbidrag bedrivs av DBF i fråga om bandspelare åt synskadade
och av DHR i fråga om ADL-hjälpmedel.

Handikapputredningen föreslår att socialstyrelsen i samråd med det föreslagna
handikappinstitutet skall utfärda normer för hur handikappades
behov av dessa hjälpmedel bör prövas och fastställa förteckning över hjälpmedelstyper
som kan komma i fråga för statsbidrag.

Vissa proteser

I samband med sin översyn av statsbidragsbestämmelserna på hjälpmedelsområdet
har handikapputredningen funnit sig böra ta upp den i olika
sammanhang aktualiserade frågan om stöd till anskaffning av bröstproteser,
ögonproteser, vadutfyllnader, ryggutfyllnader och peruker. Eftersom
dessa proteser inte ansetts utgöra proteser i lijälpmedelskungörelsens mening
utgår inte statsbidrag för dem.

För många kvinnor som genomgått bröstoperationer, t. ex. i anledning
av cancer, torde det vara angeläget, inte minst av psykologiska skäl, att ha
bröstprotes. För den som hatt polio eller andra förlamningssjukdomar kan
många gånger på samma sätt föreligga ett starkt behov av att skaffa sig en
konstgjord vadutfyllnad eller ryggutfyllnad. Flintskallighet kan för många,
särskilt yngre personer och kvinnor, leda till isolering och psykiska störningar.

Utredningen anser att möjlighet bör skapas att utge statsbidrag också för
proteser av dessa slag om de efter en noggrann och allsidig prövning bedöms
vara av betydelse för den handikappade.

Ordinationsrättcn

Utredningen erinrar om att det senast 1966 i hjälpmedelskungörelsen genomfördes
en väsentlig vidgning av den ordinationsberättigade kretsen, som
då utsträcktes till andra än läkare. En ytterligare utvidgning av ordinationsrätten
föreslås nu av utredningen för att hjälpmedlen skall kunna tillhandahållas
med mindre besvär för den handikappade.

I fråga om ordinationsrätten för sådana hjälpmedel som f. n. tillhandahålls
genom DHR och DBF samt bröstproteser etc. anför utredningen följande.
I princip bör gälla att läkare som vårdat den handikappade bör bedöma
hans behov av hjälpmedel. Olika hjälpmedel kompletterar varandra.
Tillsammans underlättar de för den handikappade att leva oberoende och
reda sig själv. Bedömningen av hjälpmedelsbehovet bör därför avse hela
behovssituationen och göras i ett sammanhang. Frågan om den handikap -

Kungl. Maj:ts proposition nr kl år 1968

pade behöver ett hjälpmedel av viss typ bör även innefatta en prövning vilka
andra hjälpmedel som kan vara erforderliga för att eliminera följden av
hans skada. Ett samordnat bedömande av behovet och en gemensam ordination
av de hjälpmedel som behövs är till fördel inte bara för den enskilde
som härigenom får sitt hjälpmedelsbehov allsidigt prövat och tillgodosett på
en gång. En sådan ordning innebär även besparing och administrativ förenkling.

Utredningen föreslår att ordinationsrätten för hjälpmedel för den dagliga
livsföringen som inte är särskilt avsedda för handikappade — med undantag
för bandspelare åt synskadade — anförtros åt överläkare eller biträdande
överläkare vid rehabiliteringsklinik eller, där sådan inte finns, lasarettsklinik
för ortopedi eller åt läkare som har tillsyn över träningslägenhet.
En allsidig medicinsk och social bedömning bör ligga till grund för
ordinationen. Bandspelare för synskadade bör ordineras av läkare vid ögonklinik,
skolenhet för synskadade inom specialskolan eller skola för vuxna
synskadade.

Bröstproteser, ögonproteser, vadutfyllnader, ryggutfyllnader och peruker
bör ordineras av läkare vid lasarett vilken vårdat patienten eller annan sådan
läkare med speciell sakkunskap i fråga om sjukdomen.

Hörapparater och andra hjälpmedel för hörselskadade bör kunna ordineras
av läkare som är behörig till tjänst som överläkare vid öron-, näs- och
halsavdelning eller audiologisk avdelning eller av läkare som är föreståndare
vid hörselklinik eller hörcentral.

Ordinationsrätten beträffande hjälpmedel för den dagliga livsföringen
som är särskilt avsedda för handikappade bör utsträckas — i den omfattning
socialstyrelsen bestämmer — till tjänstemän med medicinsk utbildning
hos sjukvårdsstyrelse eller hälsovårdsnämnd.

Godkännande av hjälpmedel

Som tidigare har anförts föreslår handikapputredningen att de uppgifter
som enligt gällande bestämmelser ankommer på hjälpmedelsnämnden och
hörselvårdsnämnden skall övertas av det föreslagna handikappinstitutet.

Som en av de viktigaste uppgifterna för det föreslagna handikappinstitutet
framstår testning, egenskapsdeklaration och godkännande av hjälpmedel
för handikappade. Denna verksamhet har stor betydelse för den enskilde
som konsument av hjälpmedel. Godkännandet skapar trygghet och
säkerhet för att hjälpmedlen är funktionsdugliga och kan begagnas riskfritt.
En effektiv konsumentupplysning på detta område är lika viktig som i
fråga om andra varor. Godkännandet underlättar även arbetet för dem som
ordinerar hjälpmedel och inger säkerhet och trygghet vid ordinationen.

Från samhällets synpunkt innebär typgranskningen och godkännandet
en bättre stadga och fasthet i hjälpmedelsverksamheten. Den ger även möjlighet
till bättre överblick över kostnadsutvecklingen för verksamheten.

Kungl. Ma j ris proposition nr 4/ år 1968

^yP§ranskning förekommer f. n. i fråga om hörapparater. Denna granskning
utgör ett villkor för att en typ av hörapparat skall bli statsbidragsherättigad.
Handikapputredningen föreslår att motsvarande typgranskning
och godkännande i princip införs som villkor för statsbidrag även för andra
hjälpmedel. Godkännande av ett hjälpmedel som statsbidragsberättigat
böi grundas på en samlad bedömning av hjälpmedlets medicinska och övriga
egenskaper samt dess kostnad.

Alla statsbidragsberättigade hjälpmedel torde inte behöva typgranskas
och godkännas. Exempelvis de enklare och mindre dyrbara ADL-hjälpmedel
som kan ordineras av distriktssköterska etc. bör i flertalet fall enligt socialstyrelsens
bestämmande kunna undantas från kravet på typgranskning och
godkännande.

Socialstyrelsen bör fastställa en förteckning över statsbidragsberättigade
hjälpmedel. Av denna bör klart framgå typer och priser för hjälpmedel som
godkänts för statsbidrag. Bestämmelser härom bör tas in i hjälpmedelskungörelsen.
Övergångsvis bör dock godkännande inte vara villkor för statsbidrag.

Xyftplatlor, hissar m. in.

Kostnaderna för extra utrymme och utrustning som svårt rörelsehindrade
kan behöva för att deras bostad skall vara ändamålsenlig och trygg
finansieras genom den statliga stödformen invalidbostadsbidrag. Därutöver
kan genom särskilda statsmedel som ställts till DHR:s förfogande utgå bidrag
för hydrauliska lyftplattor och hissar som ibland är nödvändiga i synnerhet
i äldre enfamiljshus.

Handikapputredningen understryker vikten av en samordnad bedömning
av vilka åtgärder som bör vidtas i den handikappades bostad för att den
skall bli lämplig för honom. Med hänsyn härtill föreslår utredningen att
invalidbostadsbidraget, vars maximibelopp är 15 000 kr., fr. o. m. den 1 juli
1968 får användas för att bekosta sådana specialanordningar som automatiska
garageportöppnare, hydrauliska lyftplattor och hissar i de särskilda
fall då den handikappades behov påkallar sådana arrangemang och hans
bostadsproblem inte kan lösas på annat sätt. Om kostnaden för inköp och
installation av sådana anordningar jämte andra arbeten som invalidbostadsbidraget
är avsett att finansiera skulle uppgå till mer än 15 000 kr., bör
bidragets maximibelopp kunna få överskridas.

Tolkar för döva

Enligt handikapputredningens mening är det inte möjligt att tillgodose
behovet av tolkar för döva — de dövas antal beräknas till 6 000 å 9 000 —
inom ramen för den nuvarande tolkorganisationen. Man bör sträva efter
att bygga upp ett system varigenom den handikappade snabbt kan påkalla

Kungl. Maj:ts proposition nr il år 1968

och få det bistånd av tolk som i olika situationer kan behövas. Han bör inte
uteslutande vara hänvisad till hjälp av de tjänstetolkar som samhället f. n.
ställer till förfogande och som företrädesvis har speciella uppgifter av angeläget
slag.

Den döves behov av tolk bör tillgodoses på samma sätt som handikappades
behov av tekniska hjälpmedel. Tolkar för döva bör finnas att tillgå
inom alla landstingsområden och inom dessa med sådan spridning att behovet
bekvämt och utan onödigt dröjsmål kan tillgodoses. Man bör pröva
om det är möjligt att inom varje landstingsområde bygga upp en organisation
av frivilliga krafter som kan stå de döva till tjänst som tolkar när det
behövs. Sjukvårdshuvudmännen som svarar för tillhandahållandet av hjälpmedel
åt handikappade bör lämpligen genom hörcentralerna även svara
för att de döva får erforderlig tolkhjälp. För att få i gång och pröva en
sådan verksamhet föreslår handikapputredningen att sjukvårdshuvudmännen
ges möjlighet att få statsbidrag till arvoden åt sådana tolkar. Bidraget
bör utgå från hjälpmedelsanslaget. Läkare som förestår hörcentral bör vara
berättigad att ordinera tolkhjälp. Utredningen föreslår att socialstyrelsen
meddelar närmare föreskrifter om denna försöksverksamhet.

Kostnadsfrågor m.m.

Handikapputredningens förslag till nya bestämmelser för statsbidrag till
hjälpmedel innebär förbättrade möjligheter för de handikappade att få sitt
behov av hjälpmedel tillgodosett. Förslaget innebär vidare att den hjälpmedelsverksamhet
som f. n. administreras av DBF och DHR skall föras in
under hjälpmedelskungörelsen. Den genom utredningens förslag uppkomna
totala ökningen av medelsbehovet på hjälpmedelsanslaget kan beräknas till
2 å 3 milj. kr., vari ingår ett i stort sett oförändrat belopp för den verksamhet
som flyttas över från DBF och DHR.

Utredningen har föreslagit olika åtgärder för att effektivera och rationalisera
verksamheten på hjälpmedelsområdet. Av särskild betydelse i detta
sammanhang är handikappinstitutets uppgift att pröva och godkänna olika
hjälpmedelstyper med hänsyn till deras egenskaper och kostnad. Under sitt
arbete har handikapputredningen gjort den erfarenheten att någon fortlöpande
central statistik om hjälpmedel som tillhandahålls med stöd av
statsbidrag f. n. inte förs. Sjukvårdshuvudmännens och de statsbidragsberättigade
institutionernas rekvisitioner av statsbidrag innehåller inte uppgifter
om vem som erhållit hjälpmedel och vilka hjälpmedel som tillhandahållits.
För att få närmare uppgifter om verksamheten är man hänvisad till
tidsödande och kostnadskrävande specialundersökningar. Utredningen finner
det angeläget — inte minst med hänsyn till kostnaderna för verksamheten
— att verksamheten fortlöpande följs och uppgifter regelbundet ställs

Kungl. Maj:ts proposition nr il år 1968

samman bl. a. om hjälpmedlens art och kostnad samt anledningen till ordinationen.
Socialstyrelsen bör beakta denna fråga och införa ett redovisningssystem
som gör det möjligt att få verksamheten kontinuerligt belyst
i olika avseenden.

Remissyttranden

Allmänna synpunkter

Remissinstanserna framhåller att både samhället och enskilda organisationer
i allt högre grad engagerar sig i omvårdnaden av handikappade. I
de flesta yttrandena understryks betydelsen av en intensifierad verksamhet
på hjälpmedelsområdet. Statens handikappråd hälsar handikapputredningens
betänkande med tillfredsställelse och menar att samhället vida mer än
hittills måste engagera sig i åtgärder som kan leda till intensifiering av
forskning, utvecklingsarbete och upplysning om tekniska hjälpmedel. Handikapprådet
anser att en starkare satsning på området är nödvändig för att
skapa bättre levnadsvillkor för de handikappade.

Flera remissinstanser tar upp frågan om de tekniska hjälpmedlens betydelse
för den handikappade och samhället. Socialstyrelsen betonar att hjälpmedlens
ändamål främst är att underlätta de handikappades möjlighet att
leva ett normalt liv men att hjälpmedlen också har samhällsekonomisk betydelse.
Styrelsen anser det viktigt att den sociala hemhjälpsverksamheten
för handikappade kompletteras med lämpliga tekniska hjälpmedel som gör
det möjligt för den handikappade att i så stor utsträckning som möjligt
reda sig själv. Gotlands läns landstings förvaltningsutskott påpekar att
lämpliga tekniska hjälpmedel avlastar både hemsjukvården och den slutna
vården. Riksförsäkringsverket understryker betydelsen av att hjälpmedelsförsörjningen
fungerar effektivt, eftersom de tekniska hjälpmedlen motverkar
eller kompenserar nedsättning av arbetsförmågan. Arbetsmarknadsstyrelsen
framhåller att tekniska hjälpmedel och åtgärder på arbetsplatser
spelar stor roll för att kompensera handikapp.

De av utredningen behandlade samordningsfrågorna tas upp i ett stort
antal yttranden. Remissinstanserna understryker samstämmigt behovet av
ökad samordning och samverkan på hjälpmedelsområdet. Medicinalstyrelsen
framhåller att många organ — statliga, kommunala och enskilda — är
verksamma inom handikappvården och att behovet av samordning blir alltmer
framträdande ju mer verksamheten utökas. Värmlands läns landstings
förvaltningsutskott anser att uppdelningen på olika biståndsorgan kan vara
förbryllande för den handikappade och försvårar vårdarbetet. Sjukvårdsstyrelsen
i Göteborg delar handikapputredningens mening om att det behövs
en bättre samordning och samverkan, en långsiktig planering och ett intensifierat
utvecklingsarbete. Svenska stadsförbundet och Svenska kommun -

Kungl. Maj:ts proposition nr it år 1968

förbundet betonar vikten av samverkan mellan medicinska och sociala åtgärder.
Det är enligt förbundens mening en viktig uppgift att få till stånd
en tillfredsställande samordning av verksamheten med tekniska hjälpmedel
både centralt och regionalt. Kalmar läns södra landstings förvaltningsutskott
påpekar att en otillräcklig samordning i sista hand går ut över de
sjuka och de handikappade och finner det värdefullt att handikapputredningen
har uppmärksammat denna fråga.

Den regionala organisationen

Remissinstanserna anser i likhet med handikapputredningen att sjukvårdshuvudmännen
bör inrätta regionala organ för hjälpmedelsverksamheten.
Medicinalstyrelsen, som erinrar om att sjukvårdshuvudmännen redan
har vidtagit vissa organisatoriska åtgärder för hjälpmedelsförsörjningen,
anser att tiden nu bör vara inne för att bygga upp en särskild organisation
för ändamålet. Statens medicinska forskningsråd framhåller att regionala
organ med omedelbar anknytning till patientvärden kan stimulera till utveckling
och förbättring av hjälpmedel. Svenska landstingsförbundet anser
det naturligt att sjukvårdshuvudmännen i sin rehabiliterande verksamhet
tar på sig det direkta ansvaret för att enskilda handikappade får tillgång
till de tekniska hjälpmedel som de behöver. Förbundet framhåller att sjukvårdshuvudmännen
på detta område — där mycket redan har uträttats —
får räkna med en fortsatt utveckling som kommer att ställa allt större
krav på deras resurser, inte minst beträffande personal. Statens handikappråd
anser att sjukvårdshuvudmännens regionala hjälpmedelsorgan får betydelsefulla
samordningsfunktioner som centralt motsvaras av de uppgifter
som skall ankomma på det föreslagna handikappinstitutet. DHR understryker
särskilt handikapputredningens uttalande att de regionala organen
bör ha en central ställning inom sjukvårdsområdet med väsentliga uppgifter
inom arbetsvärd och sjukvård och för samordning av olika slags verksamhet.

Landstingens förvaltningsutskott och storstädernas sjukvårdsstyrelser
har i sina yttranden i huvudsak inte något alt invända mot handikapputredningens
synpunkter och förslag angående sjukvårdshuvudmännens organisation
för hjälpmedelsverksamheten. Jönköpings läns landstings förvaltningsutskott
understryker att en effektiv organisation måste byggas upp i
sjukvårdsområdena för att de handikappade skall få de hjälpmedel som de
behöver. Skaraborgs läns landstings förvaltningsutskott menar att handikappvården
i sin helhet bör ses över inom varje sjukvårdsområde. Det bör
byggas upp en organisation som tillgodoser de handikappades behov av
både tekniska hjälpmedel och andra åtgärder. Värmlands läns landstings
förvaltningsutskott framför liknande synpunkter och anser att de regionala
organen bör samordna hela handikappvården på länsplanet. Stockholms

Kungl. Maj.ts proposition nr 41 år 1968

läns landstings förvaltningsutskott anför att den handikappades behov av
hj älpmedel måste bedömas i samband med övriga rehabiliteringsinsatser och
att sjukvårdshuvudmännens hjälpmedelsorganisation därför bör vara en
del av den samlade rehabiliteringsorganisationen.

Ett antal remissinstanser yttrar sig närmare om de regionala organens
nybyggnad, utformning och arbetsuppgifter. Riksförsäkringsverket och
SVCR menar att det torde ta lång tid innan regionala enheter med tillräcklig
specialisering har byggts ut. SVCR anser att de regionala organen, särskilt
under ett övergångsskede, behöver repliera på expertis hos ett centralt
organ. Statens medicinska forskningsråd, som delar handikapputredningens
mening att de regionala organen hör anknytas till rehabiliteringskliniker,
tror också att det kommer att dröja avsevärd tid innan sådana kliniker har
inrättats med tillräcklig geografisk spridning. I avvaktan på rehabiliteringsklinikernas
uppbyggnad bör regionalorganen helst anknytas till långtidsvårdsklinikerna.

Även i yttrandena från sjukvårdshuvudmännen påpekas att det kommer
att ta lång tid innan sjukvårdsområdena i allmänhet har tillgång till rehabiliteringskliniker
som bas för hjälpmedelsverksamheten. Hallands läns
landstings förvaltningsutskott anser det möjligt att tillgodose både samordnings-
och specialintressen genom att under sjukvårdsstyrelsen skapa en
ledningsgrupp för verksamheten. Den bör enligt utskottet bestå av bl. a.
ortopedöverläkare, arbetsvårdsläkare, sjukgymnast och arbetsterapevt.
Kopparbergs läns landstings förvaltningsutskott finner det inte nödvändigt
att anknyta de regionala organen till rehabiliteringskliniker, eftersom sjukvårdshuvudmännens
hjälpmedelsverksamhet lika nära berör t. ex. de socialmedicinska
klinikerna. DHR anser det angeläget att rehabiliteringsklinikerna
snabbt byggs ut, eftersom de handhar de flesta av de uppgifter som enligt
utredningens mening bör ankomma på de regionala organen.

Socialstyrelsen anser det lämpligt att de regionala organen får en särskild
styrelse eller rådgivande nämnd med sakkunskap från försäkringskassorna,
socialvården, arbetsvärden och handikapporganisationerna. Statens
handikappråd understryker att fortlöpande kontakt med handikapporganisationerna
är av väsentlig betydelse för de regionala organens arbete.
Organisationerna bör regelmässigt vara företrädda i de styrelser som tillsätts
för verksamheten. Jönköpings läns landstings förvaltningsutskott
framhåller att det bör stå huvudmännen fritt att själva utforma den regionala
verksamhetens detalj organisation. Liknande synpunkter förs fram i
några andra yttranden från sjukvårdshuvudmännen. Södermanlands läns
landstings förvaltningsutskott påpekar att en verksamhet med hjälpmedelsförråd,
filialer och ambulatorisk service medför väsentliga kostnadsökningar
för sjukvårdshuvudmännen och utskottet ifrågasätter om inte statsbidrag
bör utgå även till denna verksamhet.

Beträffande de regionala organens arbetsuppgifter framhåller socialsty -

Kungl. Maj:ts proposition nr Al år 1968

relsen att träningslägenheter och ambulatorisk hjälpmedelsservice bör ordnas
i sådan omfattning att utprovning och träning kan ske utan tidsutdräkt.
Sveriges läkarförbund anser att en ambulatorisk service är av särskild
betydelse, eftersom det är värdefullt att ha kontakt med den handikappade
i hans vardagsmiljö. Arbetsmarknadsstyrelsen anser att hjälpmedelsförsörjningen
för arbetsplatser även i fortsättningen bör ankomma på
arbetsvärden. Alla möjligheter bör dock tas till vara för att inom den regionala
organisationens ram få ett smidigt samarbete mellan olika vårdområden.
Statens handikappråd finner det angeläget att de regionala organen
tar upp frågor om samhälls-, bostads- och trafikplanering liksom transportservice.
SVCR pekar på att det behövs en effektiv reparationsservice.

Skolöverstyrelsen erinrar i sitt yttrande om att handikapputredningen i
betänkandet Kommunerna och den sociala omvårdnaden (SOU 1967:53)
har lagt fram förslag om att primärkommunerna skall vara skyldiga att
hålla sig förtrogna med den enskildes behov av hjälp, vård och bistånd och
verka för att detta behov blir tillgodosett. Styrelsen framhåller att en sådan
aktivitet hos primärkommunerna är en förutsättning för att sjukvårdshuvudmännens
hjälpmedelsorganisation skall fungera effektivt.

Frågan om ett handikappinstitut
Inrättande av ett handikappinstitut

Remissinstanserna är överlag ense med handikapputredningen om att ett
centralt organ bör inrättas på hjälpmedelsområdet. Riksförsäkringsverket
finner det viktigt att få ett effektivt instrument för den ledning och styrning
av verksamheten som behövs. Svenska landstingsförbundet framhåller
att det behövs ett centralt organ för ledning av forskningsverksamheten och
för testning och information. Svenska stadsförbundet och Svenska kommunförbundet
uttalar sig också för inrättandet av ett centralt organ med
de av utredningen föreslagna uppgifterna på hjälpmedelsområdet. Skolöverstyrelsen
pekar på möjligheten att knyta institutet som en sammanhållen
enhet till en avdelning hos socialstyrelsen. Sjukvårdsstyrelsen i Göteborg
understryker verksamhetens betydelse men föreslår att den förläggs till en
särskild avdelning inom SPRI. Statens medicinska forskningsråd betonar att
ett handikappinstitut bör ha nära anknytning till en rehabiliteringsklinik.
Statens handikappråd anför liknande synpunkter och tillägger att det finns
skäl som talar för anknytning till statens arbetsklinik. Sveriges läkarförbund
framhåller betydelsen av nära kontakter med teknisk högskola och
socialhögskola.

Några remissinstanser förordar att det föreslagna organet får en annan
benämning än handikappinstitut. Riksförsäkringsverket anser att denna be -

Kungl. Maj:ts proposition nr ''fl år 1968

teckning inte särskilt väl anger organets verksamhet och att det finns risk
tör att institutet kan komma att förväxlas med andra organ, vari uttrycket
handikapp ingår. Bl. a. statens handikappråd föreslår benämningen institutet
för teknisk rehabilitering.

Institutets arbetsuppgifter

EU stort antal remissinstanser understryker att institutet enligt utredningsförslaget
kommer att få många och betydelsefulla uppgifter på hjälpmedelsområdet.
Flera av dem, bl. a. statens tekniska forskningsråd, framhåller
alt det behövs en väsentligt vidgad verksamhet på institutets arbetsområde.
DBF anser att verksamheten för synskadade hör få hög prioritet i
institutets verksamhet. SVCR framhåller att institutet i sitt arbete bör ha
förankring i tältarbetet och de enskilda handikappades problem och att institutets
arbetsuppgifter därför bör kompletteras med viss verksamhet i
fråga om individuell service.

Handikapputredningens synpunkter angående institutets arbetsuppgifter
i fråga om forsknings- och utvecklingsarbete har föranlett uttalanden från
forskningsråden. Statens medicinska forskningsråd anser att utredningen
alltför starkt har betonat svårigheten att skilja mellan grundforskning och
tillämpad målforskning, mellan forskning och utvecklingsarbete och mellan
handikappforskning och annan forskning. Rådet framhåller också att
det för allt forsknings- och utvecklingsarbete är värdefullt och stimulerande
alt låta skilda grupper eller institutioner söka lösningar till samma problem
efter olika linjer. Statens tekniska forskningsråd betonar att utöver den
fria forskningen behövs en programbunden forsknings- och utvecklingsverksamhet
på handikappområdet. Statens handikappråd framhåller att den
ökade satsningen under senare år på protesforskning och elektrotcknislc
forskning har visat, att investeringar på detta område ger god utdelning
för både den handikappade och samhället.

I remissyttrandena från bl. a. Sveriges läkarförbund och statens handikappråd
understryks särskilt utredningens förslag att hjälpmedel för handikappade
genom institutets försorg bör bli föremål för testning, godkännande
och egenskapsdeklaration. Handikapprådet påpekar att detta arbete,
som ofta torde bli omfattande, inte bör få medföra onödigt uppskov med
åt! utnyttja värdefulla hjälpmedel. I detta sammanhang betonar rådet även
betydelsen av hjälpmedlens estetiska utformning.

I flera yttranden tillmäts institutets arbetsuppgifter i fråga om information
och utbildning stor betydelse. Socialstyrelsen anför i detta sammanhang
att både de handikappade och socialvårdens personal ofta saknar kännedom
om hjälpmedlen och möjligheten att erhålla dem. Statens medicinska forskningsråd
betonar vikten av en god bevakning av internationella förhållanden
på det handikapptekniska området. DHR förordar att institutets infor3
— Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr ''fl

Kungl. Maj.ts proposition nr M år 1968

mationsmaterial gratis ställs till förfogande för handikapporganisationer
och övriga intressenter. Utbildningsfrågorna tas upp av hl. a. statens handikappråd,
som finner det nödvändigt att utbildningsresurserna förbättras för
bandagemästare, ortopedskomakarc, hörapparattekniker, dövtolkar in. fl.
grupper. Skolöverstyrelsen anser att en föreslagen verksamhet med kortare
kurser av fortbildningskaraktär, informationsdagar och konferenser utgör
viktiga uppgifter för institutet. Samordning beträffande vidareutbildning av
speciell personal på hjälpmedelsområdet bör enligt styrelsens mening ankomma
på institutet.

Institutets verksamhetsformer och organisation

Medicinalstyrelsen framhåller att tillgången till institutets tekniska expertis
kommer att vara synnerligen värdefull för socialstyrelsens verksamhet
på hjälpmedelsområdet. Arbetsmarknadsstyrelsen anser det angeläget
att institutet i samverkan med styrelsen, statens arbetsklinik och arbetsmedicinska
institutet uppmärksammar frågor om hjälpmedel som underlättar
de handikappades arbete. Skolöverstyrelsen finner det betydelsefullt att institutet
samarbetar med styrelsen, såväl allmänt i utbildnings- och informationsfrågor
som beträffande utvecklingen av pedagogiska specialhjälpmedel.
Statens handikappråd betonar värdet av att institutet etablerar nära förbindelser
med handikapprörelsen, särskilt de rörelsehindrade, blinda, hörselskadade
och döva, för vilka del tekniska utvecklingsarbetet är speciellt
betydelsefullt. SVCR framhåller — med utgångspunkt i sin organisationsform
____ att kontakterna med handikapporganisationerna bör befästas och

förstärkas.

Remissinstanserna understryker genomgående betydelsen av ett nära
samarbete mellan institutet och sjukvårdshuvudmännen. Denna mening
framförs .särskilt i yttrandena från sjukvårdshuvudmännen. Svenska landstingsförbundet
menar att behovet av samverkan och samråd mellan det
centrala organet och sjukvårdshuvudmännens regionala organ bör kunna
väl tillgodoses genom någon form av representation från huvudmännen,
t. ex. som i hörselvårds- och hjälpmedelsnämnderna. Svenska stadsförbundet
och Svenska kommunförbundet anser att en medverkan i lämplig form
från sjukvårdshuvudmännen i det centrala organet är värdefull för både
dem och staten.

Utredningens förslag att institutet skall utgöra ett gemensamt organ för
staten och sjukvårdshuvudmännen tillstyrks av åtskilliga remissinstanser.
Medicinalstyrelsen finner det med hänsyn till institutets arbetsuppgifter
riktigt att institutet inrättas med staten, landstingen och de landstingsfria
städerna som huvudmän.

Emellertid framgår det klart av remissyttrandena att sjukvårdshuvudmännen
själva inte är beredda att ekonomiskt engagera sig som delägare i

Knngl. Maj:ts proposition nr bl år 1968

institutet. Svenska landstingsförbundet finner inte skäl till ell ekonomiskt
åtagande från den kommunala sidan för de uppgifter som föreslagits för
institutet. Dess huvudsakliga verksamhet, forskning och utvecklingsarbete,
anses falla inom ramen för vad som ankommer på staten. Funktionerna på
hjälpmedelsområdet bör enligt förbundets mening vara fördelade så att
staten i anslutning till sin bidragsgivning till sjukvårdshuvudmännen —
svarar för de centrala samordnande uppgifterna, medan sjukvårdshuvudmännen
bör ha ansvaret för att tillhandahålla hjälpmedlen åt de handikappade.
Svenska stadsförbundet och Svenska kommunförbundet motsätter
sig också att sjukvårdshuvudmännen skall vara delägare i institutet. Förbunden
framhåller alt staten genom bidrag till sjukvårdshuvudmännen
täcker hela kostnaden lör flertalet hjälpmedel och att det på grund härav
är ett primärt statligt intresse att verka för forskning och utvecklingsarbete
på hjälpmedelsområdet. Förbunden finner inte skäl till ekonomiskt engagemang
från kommunsidan för de uppgifter som enligt förslaget skall ankomma
på institutet. Även i yttrandena från de olika landstingens förvaltningsutskott
anses institutets verksamhet till sin art och inriktning vara
sådan att staten bör svara för kostnaderna. Statens handikappråd framhåller
att handikapputredningens förslag är så angeläget alt det i sin helhet bör
genomföras även om förutsättningarna för institutets finansiering skulle
bli delvis andra än vad utredningen förutsatt.

Utredningens förslag att institutet bör överta de delar av SVCR:s verksamhet
som kommer alt falla inom institutets verksamhetsområde tillstyrks
av alla de remissinstanser som har yttrat sig i frågan. SVCR biträder utredningens
förslag och förklarar sig komma att positivt medverka till lösningen
av de frågor, t. ex. angående utnyttjande av dess fastighet och utrustning,
som uppkommer vid ett överförande av SVCR:s verksamhet till institutet.
SVCR uttalar också sin tillfredsställelse med utredningens förslag
att den hos SVCR anställda personalen skall beredas möjlighet till anställning
hos institutet. Statens handikappråd framhåller att det för institutets
verksamhet fordras en avsevärd ökning av kapaciteten jämfört med de resurser
SVCR har förfogat över.

Remissinstanserna delar utredningens uppfattning att institutets interna
organisation inte bör låsas fast genom en på förhand fastställd detaljerad
organisationsplan. I fråga om styrelsens sammansättning anmäls i remissyttrandena
intressen från olika håll. Som förut nämnts föreslås i åtskilliga
yttranden från sjukvårdshuvudmännen att dessa på lämpligt sätt skall vara
företrädda i institutets styrelse. Arbetsmarknadsstyrelsen anser det rimligt
att arbetsvärden blir representerad i institutets styrelse. Skolöverstyrelsen
betonar att pedagogisk expertis bör knytas till institutets ledning. Statens
handikappråd anser att åtminstone tre representanter — efter rådets hörande
bör utses från handikapprörelsen. SVCR begär permanent representation
i institutets styrelse.

;Ui Kungl. Maj:ts proposition nr il år 1968

Utredningen har förutsatt att medel för forskning på hjälpmedelsområdet
liksom nu ställs till förfogande av bl. a. forskningsråden. I anslutning härtill
framhåller statens tekniska forskningsråd att rådet hittills har lämnat
avsevärda bidrag till utveckling av handikapphjälpmedel. Rådet är berett
att även i fortsättningen stödja allmänna forskningsprojekt som kan ha
betydelse för handikappforskning liksom sådan avancerad forskning som
inte bör ankomma på institutet. Däremot förklarar tekniska forskningsrådet
sig inte berett att på längre sikt finansiera det speciella utvecklingsarbetet
för handikappade, som anses ligga utanför forskningsrådens verksamhetsområde.
Tekniska forskningsrådet liksom statens medicinska forskningsråd
erinrar om ett i annat sammanhang väckt förslag om inrättande
av en handikappfond för målforsknings- och utvecklingsarbete på hjälpmedelsområdet.
Om en sådan fond inte inrättas bör enligt forskningsiadens
mening institutets kostnadsram höjas.

Statsbidrag till hjälpmedel för handikappade

Remissinstanserna är positiva till handikapputredningens förslag om en
samordning av bestämmelserna rörande statsbidrag till hjälpmedel för handikappade.
De av utredningen föreslagna enhetliga bidragsreglerna tillstyrks
av bl. a. medicinalstyrelsen. DHR och DBF ansluter sig till förslaget att sådana
hjälpmedel som med stöd av statsmedel f. n. tillhandahålls genom de
båda organisationerna inordnas i den allmänna statsbidragsgivningen.

Utredningens förslag om väsentliga förbättringar för de handikappade genom
en utvidgning av statsbidragsrätten på olika punkter tillstyrks i huvudsak
av remissinstanserna. Statens handikappråd finner det värdefullt
att gällande begränsningar i fråga om hörapparater föreslås utmönstrade och
att statsbidrag skall kunna utgå till bröstproteser, ögonproteser osv. och för
tolkhjälp åt döva. Handikapprådet finner det vidare tillfredsställande att
bidrag skall kunna utgå för rullstolar även om ortopediska skäl inte föreligger.
Rådet framhåller också betydelsen av att statsbidrag skall kunna
medges för andra hjälpmedel än dem som specialkonstruerats för handikappade.

Några speciella frågor tas upp i en del remissyttranden. SVCIi anser att
statsbidrag bör utgå även till kostnader för batteri till hörapparater. Medicinalstyrelsen
menar att även rätten till statsbidrag för reparation av hjälpmedel
bör få en enhetlig reglering och att kostnader för frakt och installation
av hjälpmedel bör göras statsbidragsberättigande. Statens handikappråd
anser att största möjliga hänsyn bör tas till den handikappades egna
önskemål i valet mellan manuell och elektrisk rullstol. DHR finner det
önskvärt att gällande bestämmelser om att hjälpmedel för den dagliga livsföringen
skall vara särskilt avsett för handikappade hade kunnat helt slopas.
Skulle detta inte kunna komma i fråga, är det enligt DHR:s mening

Kungl. Maj:ts proposition nr il år 1968 37

viktigt alt administration och ordination ordnas smidigt så att rehabiliteringen
underlättas.

1961 års sjukförsäkringsutredning, vars yttrande inte är enhälligt, anser
att frågan om statsbidrag till bröstproteser, ögonproteser, vadutfyllnader,
ryggutfyllnader och peruker borde behandlas i samband med de förslag
som sjukförsäkringsutredningen kan komma att lägga fram. Svenska
landstingsförbundet konstaterar att flera landsting redan har infört bidrag
till olika slags proteser. I detta sammanhang uppger förbundet att
det under senare år i viss omfattning har förekommit ordination av
hjälpmedel för personer med kronisk njursvikt, nämligen apparater föi
hemdialys och förbrukningsmateriel av typen engångsnjure. Dessa hjälpmedel
anser förbundet i princip vara av samma karaktär som en del andra
hjälpmedel för vilka statsbidrag utgår. Svensk förening för ileo-colostomiopererade
understryker särskilt behovet av förbandsmaterial in. m. för personer
med öppning i huden för avledande av tarminnehåll.

Beträffande ordinationsrätten för hjälpmedel framförs också eu del speciella
synpunkter. Medicinalstyrelsen anser att ordinationsrätt beträffande
hörapparater bör tillkomma överläkare och biträdande överläkare vid öron-,
näs- och halsklinik eller audiologisk avdelning. För ADL-hjälpmedel som
inte är specialkonstruerade för handikappade, bör överläkare och biträdande
överläkare vid lasarettsklinik för långvarigt kroppssjuka, neurologi och
reumatologi vara ordinationsberältigade om rehabiliteringsklinik inte finns.
Vidare föreslås att det bör ankomma på socialstyrelsen att närmare bestämma
vilka läkare — utöver läkare vid lasarett som vårdar patienten
som skall vara berättigade alt ordinera bröstprotes, ögonprotes, peruk,
ryggutfyllnad och vadutfyllnad. Socialstyrelsen anser att ålderdomshemsföreståndare
som har sjuksköterskekompetens eller har genomgått föreståndarkurs
bör få ordinera enklare ADL-hjälpmedel. Styrelsen menar att
den som ordinerar sådana hjälpmedel bör vara skyldig alt undersöka om
de används och att den handikappade vid återbesök bör få ytterligare råd
och instruktioner om hjälpmedlets användning. Sjukvårdsstyrelsen i Stockholm
framhåller att utom styrelsen också stadens arbetsvårdsnämnd, som
har träningslägenhet med läkare, sjukgymnaster och arbetsterapevter, har
in betydande hjälpmedelsverksamhet. Ordinationsrätt bör därför tillkomma
denna personal på samma sätt som personal som är anställd hos sjukvårdsstyrelse
eller hälsovårdsnämnd. DBF anser att den av utredningen föreslagna
ordinationsbestämmelsen i fråga om bandspelare åt synskadade innebär
en försämring jämfört med nuvarande förhållanden. Det är enligt
föreningens mening nödvändigt att begränsningen i ordinationsrätten till
läkare vid ögonklinik slopas. Föreningen framhåller vidare att den handikappades
behov av bandspelare och andra ADL-hjälpmedel ofta mera
hänger samman med hans sociala förhållanden än medicinska status och att
det inte är rimligt att sjukvårdsutbildad personal alltid skall avgöra sådana

Kungl. Maj.ts proposition nr M år 1968

frågor. Statens handikappråd framför liknande synpunkter och anser att
det bör övervägas alt ge sjukvårdshuvudmännen en viss frihet att bedöma
hur kravet på kompetens för ordination av ADL-hjälpmedel skall tillgodoses.
Legitimerade sjukgymnasters riksförbund påpekar att ett hjälpmedel
ibland kan ha en negativ effekt på bl. a. muskelfunktioner, varför den medicinska
bedömningen inte får försummas. Sveriges läkarförbund anser alt
ordinationsrätten generellt bör utformas med hänsyn till det krav på kompetens
hos den ordinerande läkaren som bör upprätthållas för olika slags
hjälpmedel. Det bör därvid kunna komma i fråga att för en del hjälpmedel
ge ordinationsrätt åt t. ex. praktiserande läkare.

Bostadsstyrelsen tillstyrker i sitt yttrande utredningens förslag om alt
invalidbostadsbidraget skall få användas för finansiering av sådana specialanordningar
som automatiska garageportöppnare, hydrauliska lyftplattor
och hissar i de särskilda fall som den handikappades behov påkallar sådana
arrangemang. Styrelsen föreslår att invalidbostadsbidragets maximibelopp
på 15 000 kr. efter prövning i det enskilda fallet skall kunna få
överskridas för sådant ändamål om särskilda skäl föreligger.

Utredningens förslag om att sjukvårdshuvudmännen bör ges möjlighet
att från hjäipmcdelsanslaget få statsbidrag till arvoden åt tolkar för döva
tas upp i några remissyttranden. Medicinalstyrelsen anser att den organisation
för tolkhjälp åt döva som bör byggas upp av sjukvårdshuvudmännen
måste anpassas efter de lokala förutsättningarna i sjukvårdsområdena. Arbetsmarknadsstyrelsen,
som understryker att tolkverksamheten för döva
bär ökas, menar afl den i första hand bör vara en primärkommunal angelägenhet.
Skolöverstyrelsen påpekar att arbetsmarknadsstyrelsens dövkonsulenter,
kyrkoherdarna för döva och rektorerna för specialskolorna för
hörselskadade har de bästa förutsättningarna för att bedöma den döves
behov av hjälp genom tolk. Statens handikappråd framhåller att tolkar bör
stå till förfogande inte bara för döva utan också för svårt hörselskadade.
Uppsala läns landstings förvaltningsutskott anser att den föreslagna försöksverksamheten
med statsbidrag till sjukvårdshuvudmännen till arvoden
åt tolkar för döva bör kunna stimulera en önskvärd ökning av biståndet
till denna speciella grupp handikappade.

Departementschefen

Samhällets åtgärder för de handikappade har till syfte att göra dem oberoende
av sitt handikapp genom att tillgodose de särskilda behov som detta
medför. Samhällets anordningar för stöd och omvårdnad av handikappade
avser därför skilda behov och situationer. De innefattar förtidspension
och invaliditetsersättning inom folkpensioneringen, förtidspension inom

Kungl. Maj :ts proposition nr 4/ år 1968

ATP, institutionsvård, rehabilitering, samhällsplanering, bostäder, arbetsvärd,
hemhjälp, undervisning, tekniska hjälpmedel in. m.

Det system av anordningar för handikappvård som finns och som genom
cil fortlöpande reformarbete förbättras och byggs ut, erbjuder goda och
ökande möjligheter att tillgodose de handikappades särskilda behov av olika
slag. Jag vill i detta sammanhang erinra om att de statliga insatser som
mera direkt tar sikte på handikappade för budgetåret 1968/69 kan beräknas
till sammanlagt ca 1 660 milj. kr. Vidare kan från ATP beräknas utga föitidspensioner
till handikappade med ca 165 milj. kr. Primärkommunerna
och sjukvårdshuvudmännen svarar också för väsentliga insatser på handikappområdet.

Kn god handikappvård är inte bara beroende av att adekvata stödformer
slär till buds. För att samhällets åtgärder skall komma den enskilde till del
är det angeläget att de individuella behoven blir uppmärksammade. I detta
syfte avser jag att senare denna dag föreslå att en särskild proposition
föreläggs riksdagen med förslag om vissa ändringar i socialhjälpslagen för
att klarlägga kommunernas ansvar för den enskildes personliga omvårdnad.

Det är angeläget att skillnaderna jämnas ut mellan olika områden i landet
i fråga om möjligheterna för de handikappade att få den hjälp som de
behöver. Det är också viktigt att fortlöpande följa utvecklingen och komplettera
samhällets anordningar med de åtgärder som kan behövas för att
erbjuda en god handikappvård. Jag vill nu, på grundval av de förslag som
handikapputredningen lagt fram, ta upp frågan om en översyn av det viktiga
område inom handikappvården som avser hjälpmedel för handikappade.

Allmänna synpunkter på hjälpmedelsfrågorna

De handikappade är i många fall beroende av att ändamålsenliga tekniska
hjälpmedel står till deras förfogande. Det ställer stora krav på hela den
verksamhet som börjar med den vetenskapliga forskningen och utvecklingen
av dess impulser och rön och vars resultat är det individuellt avpassade
hjälpmedlet. I denna verksamhet, vars effektivitet har grundläggande betydelse
för den handikappades möjlighet att övervinna sitt handikapp, har
samhället i stigande grad engagerat sig.

Fn undersökning som handikapputredningen utfört för att få överblick
över pågående forskning och utvecklingsarbete rörande hjälpmedel för handikappade
visar att många samhälleliga och andra institutioner bedriver
sädan verksamhet. Den bekostas i väsentlig utsträckning genom anslag som
forskningsråden beviljar och genom anslag och bidrag från riksbankens
jubileumsfond och andra allmänna fonder och stiftelser. SVCR är det enda
organ i landet som helt är inriktat på tekniska hjälpmedel för handikappade.
Verksamheten bedrivs med statliga bidrag.

Kungl. Maj:ts proposition nr it år 1968

Tillhandahållandet av hjälpmedel åt handikappade har i organiserade
foimer vuxit fram som eu sjukvårdshuvudmännens angelägenhet. Verksamheten
har kommit att utgöra en del av och ett komplement till sjukvården.
Sjukvårdshuvudmännens hjälpmedelsverksamhet har utvecklat sig till eu
organisation som i varierande utsträckning innefattar anordningar för ordination,
utprovning, träning, instruktion, anpassning, information, tillverkning
och leparation. Staten stöder denna verksamhet genom statsbidrag till
anskaffandet av hjälpmedlen. Bidraget täcker nu hela kostnaden för
flertalet hjälpmedel.

Ändamålsenliga hjälpmedel gör det möjligt för den handikappade att, så
långt det går med hänsyn till handikappet, leva ett normalt liv oberoende
av andras hjälp och omsorg. Han kan bo kvar i sin egen hostad, sköta sitt
arbete och även i övrigt ordna sitt liv efter egna önskemål och intressen. I
samma män som tekniska hjälpmedel gör det möjligt för handikappade att
klara sig själva, minskar deras behov av institutionell vård och annan specialvård.
Jag vill i detta sammanhang också särskilt understryka att, som
handikapputredningen anfört, hjälpmedlen underlättar vårdarbetet genom
att personal kan frigöras för arbetsuppgifter som kräver mera personlig
hjälp och vård.

Samhällets insatser på hjälpmedelsområdet har ökat snabbt under det
senaste årtiondet. På grund av den intensitet varmed reformarbetet bedrivits
har efter hand uppstått ett ökat behov av samordning. Forskning, utvecklingsarbete
och konstruktionsverksamhet har ansenlig omfattning men sker
utan ledning av ett långsiktigt program och ofta utan inbördes samverkan.
Sjukvårdshuvudmännens hjälpmedelsorganisation har varierande kapacitet.
Den handikappades möjlighet att få de hjälpmedel som han behöver är i
hög grad beroende på var han bor. Detta förhållande skärps i många fall
genom skillnader i primärkommunal aktivitet för att spåra upp de enskildas
behov av olika slag. Eu viss splittring kännetecknar också statens stöd till
forskning och utvecklingsarbete samt den successivt vidgade statsbidragsgivningen
till anskaffande av hjälpmedel.

Jag finner det tillfredsställande att handikapputredningen i sina betänkanden
Kommunerna och den sociala omvårdnaden och Bättre hjälpmedel
för handikappade på bred bas har tagit upp både för de handikappade och
samhället angelägna frågor. Beträffande hjälpmedelsverksamheten innebär
utredningens förslag en allmän översyn. Förslagen går ut på att skapa eu
bättre samordning och eu ökad effektivitet i verksamheten från forskningen
om hjälpmedlen till tillhandahållandet av dem. Utredningens förslag har i
princip fått ett positivt gensvar vid remissbehandlingen. De förslag som jag
på grundval härav avser att lägga fram i det följande innebär ökade möjligheter
för de handikappade att få de hjälpmedel som de behöver. Samtidigt
kommer de betydande resurser som samhället tillför hjälpmedelsverksamheten
att kunna tillvaratas bättre än vad som f. n. är möjligt. Man bör

Kungl. Maj.ts proposition nr M år 1968

i sammanhanget inte bortse från den kostnadsbesparande effekten härav
i annan samhällsverksamhet, inte minst inom sjukvården.

Sjukvårdshuvudmännens hjälpmedelsorganisation

J illhandahållandet av hjälpmedel åt handikappade är en viktig uppgift
lor sjukvårdshuvudmännen. En väl utbyggd organisation i sjukvårdsområdena
för hjälpmedelsverksamheten är en förutsättning för att tillgodose
de handikappades behov av hjälpmedel. Bedömningen av behovet av hjälpmedel,
instruktion om hjälpmedlets användning och anpassningen till detta
måste oftast äga rum inom sjukvårdens ram eller ske med anlitande av dess
resurser.

I likhet med handikapputredningen utgår sjukvårdshuvudmännen från
att de bör ansvara för tillhandahållandet av hjälpmedel åt handikappade.
Detta t Öl utsätter att sjukvårdshuvudmännen förstärker och kompletterar
den organisation för hjälpmedelsverksamheten som de hittills har byggt upp
i sjukvårdsområdena. Remissbehandlingen visar att sjukvårdshuvudmännen
är införstådda med detta.

Eu samlad bedömning av den handikappades situation bör ligga till grund
iöi prövningen av'' hans hjälpmedelsbehov. Vid denna prövning bör i högre
giad än hittills hänsyn tas både till medicinska och sociala förhållanden.
Detta ställer större krav på nära samarbete mellan sjukvårdshuvudmännen,
som handhar hjälpmedelsverksamheten, och primärkommunerna, som
ansvarar för den enskildes sociala omvårdnad.

Det fortsatta uppbyggandet av en organisation för hjälpmedelsverksamheten
i sjukvårdsområdena bör sikta till att för varje område skapa ett
centralt organ för hjälpmedelsuppgifterna. Detta bör sörja för att den samordning
som behövs kommer till stånd mellan de olika av varandra beroende
delarna av sjukvårdshuvudmännens hjälpmedelsverksamhet. Frågoi
om ordination, instruktion, träning, utprovning och anpassning samt
om information både för handikappade och den personal som är verksam
på området och vidareutbildning av'' sådan personal kan särskilt
nämnas. Det är av särskild betydelse att träningslägenheter anordnas för
att tillgodose behovet inom sjukvårdsområdet av träning, utprovning och
hjälpmedelsanpassning. Det är också viktigt att organisationen sjukvårdsområdena
emellan får eu såvitt möjligt likartad utformning så att de nuvarande
skillnaderna i fråga om resurser att tillhandahålla hjälpmedlen
utjämnas.

Genom den nya socialstyrelsen har skapats ett centralt verk med ansvar
tör bl. a. handikappvården i landet. Det bör ankomma på styrelsen att utarbeta
de närmare riktlinjerna för en förbättrad hjälpmedelsorganisation
i sjukvårdsområdena och för samverkan med primärkommunerna. I det

Kungi. Maj.ts proposition nr kl år 1968

följande kommer jag att föreslå inrättandet av ett centralt tekniskt expertorgan
för hjälpmedelsfrågor. Jag räknar med att detta organ, som skall
biträda och nära samarbeta med socialstyrelsen, kommer att få stor betydelse
för utformningen av väsentliga delar av den verksamhet på hjälpmedelsområdet
som bör ankomma på sjukvårdshuvudmännens hjälpmedelsorganisation.

Inrättande av ett handikappinstitut

En snabb utveckling sker på hjälpmedelsområdet. Forskning och utvecklingsarbete
bedrivs intensivt och skapar allt bättre hjälpmedel för handikappade.
Reglerna för statshidragsgivningen till sjukvårdshuvudmannens
hjälpmedelsverksamhet har fortlöpande reviderats i olika avseenden för
att öka de handikappades möjlighet att kostnadsfritt fa hjälpmedel. Samtidigt
har sjukvårdshuvudmännen — i olika mån på olika håll byggt
nt sin organisation för hjälpmedlens tillhandahållande. Jämsides härmed
liar primärkommunerna stegrat sin aktivitet -— likaså i varierande grad
när det gäller att underrätta sig om enskildas särskilda hjälpbehov avskilda
slag.

Genom den nämnda utvecklingen har ett allt större antal handikappades
behov av allt fler hjälpmedel kunnat tillgodoses. Utvecklingen på hjälpmedelsområdet
har också medfört starkt ökade anspråk på verksamhetens
kapacitet och utformning, centralt, regionalt och lokalt. Behovet av samordning
har blivit alltmer framträdande.

Jag delar handikapputredningens av samtliga remissorgan understödda
mening att ett centralt organ, ett handikappinstitut, bör skapas för samordning
av verksamheten rörande tekniska hjälpmedel för handikappade
och därmed sammanhängande frågor. Detta organ bör främst ha till uppgift
att följa utvecklingen på hjälpmedelsområdet, överblicka och samordna
forsknings- och utvecklingsverksamheten och knyta samman denna med
övrig verksamhet på området.

Arbetsuppgifter

Handikappinstitutet bör ha till uppgift att samordna verksamhet som
bedrivs på olika håll, av skilda huvudmän och i olika stadier av innovationsprocessen.
Institutet bör ha en styrande och ledande funktion på hjälpmedelsområdet.
Verksamheten bör ta sig uttryck i uppiättandet av ett
långsiktigt program för forskning och utvecklingsarbete på området. Institutet
bör granska hjälpmedel, pröva deras användbarhet, säkerhet och
lämplighet för handikappade. Bedömning av hjälpmedlens kostnad och

Kungl. Maj.ts proposition nr il år 1968

bevakning av prisutvecklingen bör ingå som en viktig uppgift i institutets
verksamhet. Genom att utföra behovsanalyser och utredningar i övrigt
på hjälpmedelsområdet bör institutet underlätta marknadsföring och produktion
av hjälpmedel. Institutet hör vidare tjänstgöra som ett informationsorgan
på hjälpmedelsområdet. Denna verksamhet bör rikta sig till
forskare och dem som är engagerade i utvecklingsarbete och konstruktionsverksamhet.
Informationen bör också avse sjukvårdshuvudmännen, primärkommunerna,
handikapporganisationerna och enskilda handikappade.
Handikappinstitutet bör också främja utbildning av personal på området.

Möjligheten att tillgodose de handikappades behov av hjälpmedel är i
många fall ytterst beroende av forskningens rön. Dess landvinningar är
förutsättningen för ett framgångsrikt utvecklingsarbete. Det gäller inte
minst komplicerade proteser och andra hjälpmedel som har betydelse för
de svårast handikappade. I vårt land bedrivs på hjälpmedelsområdet en
intensiv forskning, både av grundläggande och mera målinriktad karaktär,
och en omfattande utvecklingsverksamhet. Arbetet bedrivs i såväl det allmännas
som enskild regi. Många är engagerade i verksamheten — universitets-
och andra forskningsinstitutioner, sjukhus, företag och organisationer,
enskilda forskare och forskargrupper. Arbetet utförs, som jag förut framhållit,
i avsevärd utsträckning med samhällets ekonomiska stöd.

Forskningen och utvecklingsarbetet på hjälpmedelsområdet bedrivs f. n.
inte efter ett långsiktigt program, där analyser om handikappades behov
av hjälpmedel och hur detta bör tillgodoses fått bestämma verksamhetens
omfattning och inriktning. Arbetet utförs ofta utan inbördes samordning.
Exempel saknas dock inte på samordnad verksamhet. Här vill jag särskilt
nämna den verksamhet som bedrivs inom en arbetsgrupp med deltagare
från SVCR, Eugenialiemmet och Norrbackainstitutet, den s. k. SVENgruppen.

Jag vill inte förneka det värde som kan ligga i att forskning och utvecklingsarbete
kring samma projekt bedrivs på olika håll av skilda forskare
och institutioner. Ett sådant sökande efter lösningar på samma problem
leder ofta till framgångsrika resultat. Det gäller särskilt den grundläggande
forskningen, som är fri till ämnesval och metod. Då det gäller det målinriktade
arbetet att konstruera och utveckla effektiva hjälpmedel för handikappade
fungerar det nuvarande systemet dock inte helt tillfredsställande.
Verksamheten är totalt sett, som handikapputredningens undersökning
visar, ensidigt inriktad på vissa gruppers behov och vissa slags hjälpmedel,
medan verksamheten tycks bedrivas i ringa omfattning beträffande andra
hjälpmedel.

Det bör därtör vara en viktig samordningsuppgift för handikappinstitu tet att

upprätta ett program för forsknings- och utvecklingsarbetet på hjälpmedelsområdet.
Institutet bör verka för att arbetet på ett bättre sätt fördelar
s*8 pä projekt för olika slag av handikapp. Institutet bör genom sin ställning

Kungl. Maj:ts proposition nr il år 1968

som ett centralt samordningsorgan ha förutsättning att prioritera objekten
och stimulera arbete av mest angeläget slag. Institutet bör även bevaka att
forskningens och utvecklingsarbetets resultat omsätts i produktion. Genom
att göra analvser av handikappades behov av olika slags hjälpmedel böi
institutet förse enskilda företag och andra intressenter med vederhäftigt
material som grund för tillverkning och marknadsföring. Jag anser att denna
uppgift för institutet är av särskild vikt, eftersom produktion av speciella
hjälpmedel för handikappade ofta kommer i fråga endast i små serier.

Jag vill här erinra om att vissa anslagsfrågor beträffande teknisk forskning
och industriellt utvecklingsarbete kommer att anmälas i annat sammanhang.
Därvid kommer att aktualiseras en ökad statlig satsning på teknisk
forskning och industriellt utvecklingsarbete. De frågor som kommer att
behandlas gäller bl. a. inrättandet av ett centralt organ med uppgift att fördela
det statliga finansieringsstöd som nu lämnas av tekniska forskningsrådet,
Malmfonden och Institutet för nyttiggörande av forskningsresultat
INFOR, m. in. Även frågan om inrättande av ett statligt utvecklingsbolag
kommer då att tas upp. Avsikten är att detta bolag skall ha till uppgift att
medverka till utveckling och exploatering av nya produkter med särskild anknytning
till den offentliga sektorn. Som exempel på områden där samhället
har ett speciellt ansvar och intresse kan nämnas bl. a. medicinsk teknik
jämte vård och rehabilitering av sjuka och handikappade.

Den otillräckligt samordnade verksamheten på hjälpmedelsområdet har
lett till stora skillnader i hjälpmedlens utförande och konstruktion, vilka
inte motsvaras av variationer i behovet. Det komplicerar arbetsuppgifterna
för dem som ordinerar hjälpmedel och för dem som skall instruera
och informera om deras användning. 1 stort sett prövas inte hjälpmedel på
ett enhetligt sätt när det gäller funktionsduglighet och hållbarhet. Även
detta medför svårigheter för personalen i hjälpmedelsverksamheten. Bristen
på auktoritativ konsumentupplysning, som grundas på en sådan prövning,
skapar också osäkerhet hos de handikappade.

Handikappinstitutet bör — när så behövs i samarbete med andra organ
på området, t. ex. konsumentinstitutet och varudeklarationsnämnden — utarbeta
normer för testning och egenskapsdeklaration av hjälpmedel. Jag
finner det angeläget att handikappinstitutet har ansvaret för att det med
användning av sådana normer kommer till stand prövning av hjälpmedel.
En sådan prövning framstår som eu av institutets viktigaste uppgifter. Institutets
prövning och bedömning av hjälpmedlens lämplighet för handikappade
bör i princip vara förutsättning för att hjälpmedlet skall kunna godkännas
som statsbidragsberättigat. Hjälpmedelsgranskningen får också betydelse
för forskningen och utvecklingsarbetet. Den kan inverka på dess
inriktning och härigenom bidra till att ytterligare effektivera verksamheten.

En effektiv hjälpmedelsverksamhet är beroende av en bred information

Kungl. Maj:ts proposition nr M år 1968

i alla de avseenden som har betydelse på området. Det är också viktigt att
informationen riktas till alla dem som är engagerade i eller berörda av
verksamheten. Informationen bör därför avse uppgifter om avslutade, pågående
och planerade forsknings- och utvecklingsprojekt, uppnådda resultat
och använd metod. Institutet bör vara ett dokumentations- och informationsorgan
för sådana frågor. Det bör vidare med utgångspunkt i det
forsknings- och utvecklingsprogram som institutet skall upprätta informera
om behovet av projekt med viss inriktning. Dess information bör
också, som jag tidigare betonat, innehålla redogörelse för resultatet av
prövning och bedömning av hjälpmedel.

Som jag förut har framhållit bör det ankomma på sjukvårdshuvudmännens
hjälpmedelsorgan att lokalt i sjukvårdsområdena bedriva informationsverksamhet.
Denna har stor betydelse både för de handikappade och
den personal som arbetar på hjälpmedelsområdet. Handikappinstitutet bör
till ledning för denna verksamhet ställa information till sjukvårdshuvudmännens
förfogande. Institutet bör även utgöra ett allmänt serviceorgan.
Det bör stå till tjänst med råd och upplysning åt dem som berörs av hjälpmedelsverksamheten.

Utbildningen av personal på hjälpmedelsområdet bör även i fortsättningen
vara anförtrodd de myndigheter och institutioner på vilka den f. n.
ankommer. Handikappinstitutets uppgift bör i detta avseende vara att
klarlägga behovet av utbildning och vidareutbildning för personalen. Institutet
bör kunna medverka i sådan utbildning och ta initiativ till att den
kommer till stånd. I den mån det befinns lämpligt bör institutet också
kunna anordna egna kurser och på annat sätt medverka till en effektiv
kunskapsförmedling på hjälpmedelsområdet.

De arbetsuppgifter som bör ankomma på handikappinstitutet är av den
beskaffenhet att institutet bör nära samarbeta med socialstyrelsen. Institutet
bör tillhandahålla styrelsen den tekniska sakkunskap som styrelsen
behöver i sin hjälpmedelsverksamhet. Bl. a. får institutets granskning av
hjälpmedel särskild betydelse för styrelsens bedömning av frågan om vilka
hjälpmedel som bör vara statsbidragsberättigade. Vidare bör institutet
biträda socialstyrelsen i dess planerande verksamhet, t. ex. när det gäller
att utarbeta riktlinjer till ledning för uppbyggandet av sjukvårdshuvudmännens
hj älpmedelsorganisation.

Jag vill även framhålla betydelsen av samarbete med statens arbetsklinik
och arbetsmedicinska institutet. Institutet bör i övrigt samarbeta med andra
statliga myndigheter och organ, sjukvårdshuvudmännen, primärkommunerna,
enskilda förelag och andra som är verksamma på hjälpmedelsområdet.
Jag vill särskilt betona vikten av att institutet genom samarbete
med handikapporganisationerna får tillgång till deras sakkunskap och
■erfarenhet.

Institutets samarbete med sjukvårdshuvudmännen torde få särskild

Kungl. Maj.ts proposition nr 4/ år 1968

betydelse vid uppbyggandet av deras organisation för hjälpmedelsverksamheten.
Därvid bör huvudmännen få avsevärd nytta av den expertis som
institutet kan ställa till förfogande. Allmänt bör institutet fungera som
ett serviceorgan åt sjukvårdshuvudmännen. Det bör stå dem till tjänst
med råd och upplysningar i olika frågor på hjälpmedelsområdet. Del bör
även kunna biträda dem med utförande av analyser om hjälpmedelsbehov
och utredningar av annat slag som har betydelse för sjukvårdshuvudmännens
verksamhet. De! biträde som handikappinstitutet kan lämna sjukvårdshuvudmännen
får betydelse också för sjukvård och arbetsvärd och kominer
härigenom att underlätta och effektivera sjukvårdshuvudmännens
verksamhet över huvud taget. I detta sammanhang vill jag även framhålla
vikten av samarbete mellan institutet och SPRI.

Gemensamt organ för staten och SVCR

När det gäller handikappinstitutets verksamhetsformer har handikapputredningen
särskilt beaktat två omständigheter. Utredningen konstaterar
att SVCR inom ramen för sin ställning som enskild organisation med stöd
av statsbidrag fullgör uppgifter som enligt utredningens förslag bör ankomma
på institutet. Utredningen framhåller vidare att institutets verksamhet
är av den art att den gemensamt bör åvila staten och sjukvårdshuvudmännen.
På grund härav har utredningen föreslagit att staten och
sjukvårdshuvudmännen tillsammans bör driva institutet och att detta bör
överta de delar av SVCR:s verksamhet som faller inom institutets verksamhetsområde.

Tillhandahållandet av tekniska hjälpmedel för handikappade är en angelägenhet
för sjukvårdshuvudmännen. De svarar för att hjälpmedlen tillhandahålls
den enskilde. Staten svarar ekonomiskt genom statsbidrag till
sjukvårdshuvudmännen för anskaffning av hjälpmedlen. Genom dessa insatser
bär staten och sjukvårdshuvudmännen gemensamt ansvaret för att
de handikappades behov av hjälpmedel tillgodoses. Med hänsyn härtill bör
också handikappinstitutets verksamhet anses vara en för dem gemensam
angelägenhet. I likhet med handikapputredningen finner jag det naturligt
att sjukvårdshuvudmännen och staten gemensamt driver handikappinstitutet.
Denna uppfattning har också fått stöd i remissbehandlingen. Sjukvårdshuvudmännen
själva har emellertid avböjt att ingå som delägare och
lämna finansiell medverkan. På grund av sjukvårdshuvudmännens ställningstagande
i denna fråga har jag ansett mig böra överväga andra lösningar
tills vidare när det gäller institutets organisation. Jag har då eftersträvat
att finna en sådan organisationsform för verksamheten att möjligheterna
hålls öppna för sjukvårdshuvudmännens inträde i handikappinstitutet
vid en senare tidpunkt.

Kungl. Maj:ts proposition nr it är 1968

SVCR har under lång tid till gagn för de handikappade hedrivit en framgångsrik
verksamhet. Som handikapputredningen framhållit har SVCR inom
ramen för sina möjligheter som enskild organisation i viss mån verkat som
ett slags handikappinstitut. SVCR:s verksamhet utgör en grundval för den
verksamhet som institutet skall bedriva. Jag finner det därför ändamålsenligt
att staten och SVCR tills vidare gemensamt svarar för institutet.

Jag har vid detta ställningstagande även tagit hänsyn till de fördelar
som ett samarbete i institutets form erbjuder. I likhet med handikapputredningen
finner jag det inte lämpligt att alltför fast binda verksamheten
och arbetsformerna vid en på förhand uppgjord organisation. Den form
för ett samarbetsorgan, som ett gemensamt institut innebär, har vissa fördelar
i detta avseende.

Handikappinstitutet bör överta de delar av SVCR:s verksamhet som innefattas
i institutets arbetsuppgifter, övertagandet kommer främst att avse
SVCR:s tekniska verksamhet och dess informationsverksamhet, dvs. de
verksamhetsgrenar för vilka SVCR f. n. har statsbidrag. Dessutom bedriver
SVCR viss service, produktion och försäljning. Serviceverksamheten, som
av geografiska skäl i stort sett är begränsad till stockholmsområdet, är i
princip av sådant slag att det ankommer på sjukvårdshuvudmännen att
lämna den. Handikapputredningen har förutsatt att denna serviceverksamhet
inte annat än övergångsvis — tills organisationen för hjälpmedlens
tillhandahållande ordnats på ett tillfredsställande sätt — bör bedrivas
genom institutet.

I anslutning härtill vill jag framhålla att individuell serviceverksamhet
av angivet slag för institutet innebär en värdefull förankring i praktiskt
hjälpmedelsarbete. Sådan verksamhet får inte minst betydelse för institutets
medverkan i uppbyggandet av hjälpmedelsorganisationen i sjukvårdsområdena.
Sjukvårdshuvudmännens medverkan i institutet skulle ha tillförsäkrat
institutet bredast möjliga förankring i sjukvårdshuvudmännens
hjälpmedelsverksamhet. Jag vill emellertid framhålla att sjukvårdshuvudmännen
förklarat sig beredda att på olika sätt samarbeta med institutet.
Jag anser det också angeläget att ett nära samarbete kommer till stånd.
I avvaktan på ett samarbete i mera organiserade former finner jag det
lämpligt att institutet tills vidare i mån av möjligheter åtar sig att uppdragsvägen
tillhandahålla sjukvårdshuvudmännen sådan service som genom
SVCR:s försorg f. n. i viss utsträckning står till förfogande för Stockholms
stad och Stockholms läns landsting. Såsom nu är fallet bör sådan service
lämnas mot ersättning från de berörda sjukvårdshuvudmännen.

SVCR:s produktions- och försäljningsverksamhet bör inte övertas av
institutet. Statsbidrag utgår inte för den. Det ankommer på SVCR att
bedöma om och i vilka former denna verksamhet skall bedrivas efter institutets
tillkomst.

Kungl. Maj.ts proposition nr il dr 1968

Organisation och finansiering

Enligt ett mellan staten och SVCR villkorligt slutet avtal, vilket torde få
bifogas statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga, skall staten och
SVCR den 1 juli 1968 gemensamt inrätta och under avtalstiden driva handikappinstitutet.
Den första avtalsperioden utgör fyra år och avser alltså
tiden t. o. m. den 30 juni 1972. Om avtalet inte sägs upp senast ett år
före avtalstidens utgång, skall det anses förlängt för fyra år. Jag förordar
att Kungl. Maj :t begär riksdagens bemyndigande att godkänna avtalet.

Enligt avtalet skall handikappinstitutets verksamhet regleras i stadgar
som utfärdas av Kungl. Maj :t. Verksamheten skall enligt avtalet bedrivas
på grundval av en av Kungl. Maj :t årligen fastställd stat.

Som förut nämnts skall handikappinstitutet överta de delar av SVCR:s
verksamhet som kommer att falla inom institutets verksamhetsområde.
Enligt avtalet skall institutet därför överta den personal hos SVCR som
varit sysselsatt med motsvarande arbetsuppgifter. Institutets styrelse bör
inom ramen för tillgängliga medel få anställa den personal vid institutet
och anlita den expertis för tillfälliga uppdrag som behövs för att fullgöra
arbetsuppgifterna.

Avtalet har utformats på ett sådant sätt att det finns möjlighet för sjukvårdshuvudmännen
att framdeles inträda i handikappinstitutet.

Enligt avtalet skall SVCR som sitt bidrag till institutets verksamhet ställa
till förfogande dels sin med tomträtt innehavda fastighet Ålänningen 3
i Stockholm jämte utrustning och inventarier, dels ett för varje verksamhetsår
fastställt belopp. Fastighetens marknadsvärde utgör drygt 2 milj. kr.
Hyresvärdet har beräknats till 210 000 kr. per år. Den utrustning och de inventarier
som ställs till institutets förfogande har ett beräknat värde av
800 000 kr.

Utöver SVCR:s bidrag till institutet bör detta kunna räkna med vissa
inkomster i den verksamhet som övertas från SVCR. Dessa utgörs bl. a. av
ersättning för teknisk service och bidrag på grund av SVCR:s åtagande att
på uppdrag av International Society for Rehabilitation of the Disabled
(ISRD) driva en internationell informationscentral. Härutöver förutsätter
jag att institutet får ersättning för särskilda mera omfattande uppdrag.
Ifrågavarande inkomster kan beräknas till ca 500 000 kr. per år.

Det belopp som skall tillskjutas av staten för institutets verksamhet
beräknar jag för budgetåret 1968/69 till 3,5 milj. kr. Häri är inräknat
100 000 kr., som under en följd av år har utgått till SVCR för protesforskning
rörande neurosedynskadade barn från anslaget Invaliditetsförebyggande
åtgärder m. m. Jämfört med statsbidragen till SVCR för innevarande
budgetår, sammanlagt 600 000 kr., innebär det av mig nu förordade anslagsbeloppet
en ökning med nära 3 milj. kr.

Under nästa budgetår räknar jag således med att institutet inräknat inkomster
för uppdragsverksamhet m. in. skulle disponera sammanlagt ca 4

Kungl. Maj:ts proposition nr il är 1968

milj. kr. för sin verksamhet. Som jag tidigare nämnt är det min förhoppning
att sjukvårdshuvudmännen framdeles inträder i institutet. Därigenom skulle
ytterligare ökade ekonomiska resurser ställas till förfogande för institutets
verksamhet, lag vill erinra om att det i handikapputredningens förslag
beräknades att staten och sjukvårdshuvudmännen tillsammans skulle tillskjuta
4,5 milj. kr. för institutets verksamhet.

I detta sammanhang vill jag understryka att handikappinstitutet inte
skall överta eller bekosta den forskning och det utvecklingsarbete rörande
hjälpmedel för handikappade som enligt gällande ordning finansieras genom
anslag av bl. a. statens tekniska forskningsråd och genom anslag och bidrag
från olika stiftelser, fonder m. fl. Jag vill särskilt understryka att det inte är
avsikten att genom institutets tillkomst minska andra möjligheter till statligt
finansiellt stöd till forskning och utvecklingsarbete på detta område.
Det bör tvärtom vara möjligt att få till stånd betydligt ökade resurser för
forskning och utveckling på hjälpmedelsområdet genom ett nära samarbete
mellan handikappinstitutet och de samhällsorgan som i fortsättningen kommer
att svara för frågor om teknisk forskning och utveckling.

Institutets styrelse hör bestå av högst nio ledamöter och suppleanter för
dessa. Kungl. Maj :t hör utse ordförande och ytterligare högst sex ledamöter,
medan två ledamöter bör idses av SVCR. Styrelsen utser inom sig
vice ordförande. Jag finner det naturligt alt det bland de av Kungl. Maj :t
utsedda ledamöterna kommer att ingå företrädare för de handikappade liksom
någon representant för sjukvårdshuvudmännen.

Som rådgivande organ bör styrelsen ha ett expertråd, benämnt handikappinstitutets
utvecklingsråd. Rådet kommer att på sitt sätt utgöra eu
motsvarighet till socialstyrelsens vetenskapliga råd. Rådets ledamöter skall
ha framstående skicklighet och beprövad erfarenhet inom olika vetenskapsgrenar
och verksamhetsområden av betydelse för institutets verksamhet.
De skall, var och eu inom sin vetenskapsgren eller sitt verksamhetsområde,
lämna styrelsen det bistånd som kan påkallas för fullgörande av institutets
arbete. De bör också vara skyldiga att på eget initiativ rikta styrelsens uppmärksamhet
på sådana framsteg och förhållanden som de finner ha särskild
betydelse för institutets verksamhet. Ledamöterna i utvecklingsrådet bör
utses av Kungl. Maj :t.

Statsbidrag till hjälpmedel för handikappade

Statsbidragsgivningen till anskaffande av hjälpmedel åt handikappade
har under senare år ökat betydligt i omfattning. Nya statsbidragsberättigade
hjälpmedel har tillkommit. Jämsides härmed har den ordinationsberättigade
personkretsen vidgats, varigenom de handikappades möjlighet att få
tillgång till hjälpmedlen förenklats. Statens engagemang och ökade insatser
på hjälpmedelsområdet — statsbidragsgivningen till sjukvårdshuvudmän4
— Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr il

Kungl. Maj:ts proposition nr fri år 1968

nens hjälpmedelsverksamhet och stödet till forskning och utveckling — har
skapat de avgörande förutsättningarna för att tillgodose de handikappades
behov av hjälpmedel.

Statsbidragsgivningen till hjälpmedel för handikappade regleras f. n. i
två skilda kungörelser, nämligen kungörelsen angående statsbidrag till anskaffande
av hörapparater, in. m. och kungörelsen om statsbidrag till vissa
hjälpmedel för handikappade. Den senare kungörelsen avser proteser, rullstolar,
invalidvagnar, hjälpmedel för den dagliga livsföringen, vilka är särskilt
avsedda för handikappade, elektriska hjärtsimulatorer och talapparater.
I handikapputredningens förslag ingår en allmän översyn av systemet för
statsbidrag till hjälpmedel för handikappade. Jag vill tillstyrka utredningens
förslag att ett enhetligt bidragssystem införs för olika typer av hjälpmedel.
Samtidigt bör hjälpmedelskungörelsen förenklas. De nya bestämmelserna
bör gälla fr. o. in. den 1 juli 1968.

I samband med att bidragssystemet samordnas bör också genomföras
de av handikapputredningen aktualiserade förbättringarna för de handikappade
när det gäller möjligheterna att få hjälpmedel med statsbidrag.

Rullstolar och invalidvagnar har stor betydelse för de rörelsehindrades
förflyttning. Budgetåret 1966/67 utgick statsbidrag till anskaffande av
4 000—5 000 sådana hjälpmedel. Statsbidragsgivningen är f. n. begränsad
till dem som behöver hjälpmedlet av ortopediska skäl. I enlighet med handikapputredningens
förslag förordar jag att statsbidrag till dessa hjälpmedel
skall kunna utgå även i sådana fall då andra medicinska skäl än ortopediska
föreligger. Det gäller här exempelvis personer som är rörelsehindrade
på grund av hjärtfel eller följdtillstånd efter lungsjukdomar. Jag
förordar vidare att statsbidrag får utgå till kostnaden för förnyelse av
ackumulator för driften av elektrisk rullstol. Budgetåret 1966/67 tillhandahölls
ca 50 sådana rullstolar.

I likhet med handikapputredningen anser jag att det bör öppnas möjlighet
att bevilja statsbidrag för anskaffande av hjälpmedel som underlättar
den dagliga livsföringen (ADL-lijälpmedel) äAren om hjälpmedlet inte är
särskilt avsett för handikappade. Den gällande regeln, enligt vilken specialkonstruktion
för handikappade är villkor för att statsbidrag skall kunna
utgå för ADL-hjälpmedel, är enligt min mening numera inte helt tillfredsställande.
På senare år har det kommit fram flera för de handikappade
betydelsefulla hjälpmedel till vilkas anskaffande statsbidrag på grund av
denna bestämmelse inte kan utgå. I den mån sjukvårdshuvudmännen inte
tillhandahåller dem kostnadsfritt — praxis torde variera sjukvårdsområdena
emellan — kan handikappade som inte själva har råd att betala hjälpmedlet
bli tvungna att avstå från att skaffa det. Dessutom torde denna
begränsning i statsbidragsgivningen medföra ekonomiska olägenheter för
samhället eftersom den på ett olyckligt sätt kan leda till fördyrande och
onödiga specialkonstruktioner.

Kungl. Maj.ts proposition nr 41 år 1968

I enlighet med handikapputredningens förslag bör därför statsbidrag i
särskilda fall kunna utges för anskaffande av även andra hjälpmedel än
sådana som är särskilt avsedda för handikappade. Statsbidrag bör få utgå
under förutsättning att hjälpmedlet efter en noggrann medicinsk och
social prövning bedömts nödvändigt med hänsyn till handikappets art och
den handikappades speciella behov. Vid min bedömning har jag särskilt
beaktat angelägenheten av att vissa s. k. kombinationshjälpmedel i behövlig
utsträckning tillhandahålls de svårast handikappade för vilka de har speciell
betydelse. .lag tillstyrker också utredningens förslag om att i det reguljära
statsbidragssystemet lora in den hjälpmedelsverksamhet som f. n.
med statsmedel handhas av DBF och DHR. Det gäller bär bandspelare för
synskadade och hjälpmedel för den dagliga livsföringen som inte omfattas
av den nuvarande hjälpmedelskungörelsen.

Handikapputredningen har i samband med sin översyn av bestämmelserna
om statsbidrag till hjälpmedel för handikappade tagit upp frågan
om handikappades behov av sådana speciella hjälpmedelstyper som bröstproteser,
ögonproteser, vadutfyllnader, ryggutfyllnader och peruker. Jag
förordar att i enlighet med utredningens förslag statsbidrag skall kunna
beviljas för hjälpmedel av detta slag. Förutsättningen för att statsbidragskall
kunna utgå bör vara att behovet efter noggrann och allsidig prövningbedömts
vara av särskild betydelse i det individuella fallet.

Vid 1966 års riksdag begärdes en översyn av bestämmelserna om statsbidrag
till hörapparater (SU 1966:5, rskr 5). Denna har nu gjorts av
handikapputredningen. Dess förslag innebär en genomgripande revision av
bestämmelserna, som härigenom helt samordnas med reglerna för andra
typer av hjälpmedel. Jag förordar att sjukvårdshuvudmännen i enlighet
med utredningens förslag ges möjlighet att få statsbidrag för anskaffande
av hörapparater enligt samma grunder som gäller för övriga hjälpmedel.
Det innebär bl. a. att nuvarande särregler för just denna typ av hjälpmedel
bortfaller.

Vid remissbehandlingen har förts fram förslag om att statsbidrag skulle
utgå inte bara till anskaffningskostnaden utan också till kostnader för
batterier till hörapparater. Denna fråga, som har avsevärd räckvidd —
bidrag utgår till anskaffning av ca 20 000 nya hörapparater per år — är jag
inte beredd att ta ställning till utan att den har utretts. Inte minst behöver
de administrativa konsekvenserna klarläggas. Detsamma gäller den i detta
sammanhang aktualiserade frågan om statsbidrag till reparation av olika
slags hjälpmedel. Statsbidrag till reparation av hjälpmedel bör liksom nu
endast avse ortopediska hjälpmedel, rullstolar, invalidvagnar och bandspelare.
Det bör bli en uppgift för handikappinstitutet att med sjukvårdshuvudmännen
ta upp frågan om den reparationsservice för hjälpmedel som kan behövas.

Som jag tidigare har framhållit bör handikappinstitutet svara för att hjälp4*
— Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 sand. Nr 41

Kungl. Maj:ts proposition nr 41 år 1968

medel för handikappade prövas och egenskapsdeklareras. Prövningen bör
främst avse hjälpmedlens tekniska egenskaper och bör utmynna i en bedömning
av deras funktionsduglighet och lämplighet för handikappade och en
deklaration av hjälpmedlens egenskaper. Bedömningen bör grundas på en
granskning av hjälpmedlen även från kostnadssynpunkt. Endast hjälpmedel
som enligt institutets bedömande är lämpliga för handikappade och som
betingar en med hänsyn till sin funktion skälig kostnad bör godkännas för
statsbidrag. Denna bestämmelse får självfallet träda i tillämpning efter hand
som handikappinstitutet hunnit att pröva hjälpmedlen. Därför bör övergångsvis
gälla att hjälpmedel kan godkännas för statsbidrag även utan att
hjälpmedlet har prövats av institutet. Enklare och mindre dyrbara hjälpmedel
samt vissa individuellt utprovade hjälpmedel bör dock kunna godkännas
för statsbidrag utan denna särskilda prövning.

Statsbidrag för särskilt kostsamma hjälpmedel bör utgå efter prövning av
Kungl. Maj :t och för hjälpmedel i övrigt efter socialstyrelsens bestämmande.

Statsbidrag för anskaffande av hjälpmedel åt handikappade bör utgå
under förutsättning att hjälpmedlet ordinerats av behörig tjänsteman.
Bedömningen bör innefatta en noggrann och allsidig prövning av den
handikappades medicinska och sociala situation. Ett samordnat bedö-.
mande av behovet och en gemensam ordination av de hjälpmedel som
behövs är till fördel inte bara för den enskilde som härigenom får sitt hjälpmedelsbehov
allsidigt prövat och tillgodosett på en gång. En sådan ordning
innebär som handikapputredningen framhållit även besparing och administrativ
förenkling.

Det bör ankomma på Kungl. Maj :t att meddela de erforderliga bidragsbestämmelserna.
Det bör ankomma på socialstyrelsen att meddela de tillämpningsföreskrifter
som behövs. Dessa föreskrifter bör bl. a. innehålla regler
om vem som skall ha rätt att ordinera statsbidragsberättigade hjälpmedel
och om vilka speciella institutioner som skall vara berättigade till statsbidrag.

De uppgifter som nu ankommer på hjälpmedelsnämnden och hörselvårdsnämnden
kommer att ingå i handikappinstitutets verksamhet. Dessa båda
nämnder bör därför upphöra när handikappinstitutet börjar sin verksamhet
den 1 juli 1968.

Särskilda frågor

Lyftplattor, hissar in. m.

Med anledning av vad handikapputredningen har föreslagit i fråga om
bidrag till automatiska garageportöppnare och hydrauliska lyftplattor och
hissar vill jag, efter samråd med chefen för inrikesdepartementet, anföra
följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 41 år 1968

Hydrauliska lyftplattor och hissar är hjälpmedel av speciell beskaffenhet.
De har betydelse för rörelsehindrade som extra utrustning till bostaden.
Det är därför ofta nödvändigt att pröva behovet av sådana anordningar i
samband med bedömningen av vilka åtgärder i övrigt som behöver vidtas i
bostaden för att den skall vara lämplig för den handikappade. Kostnaderna
för extra utrymme och utrustning — utom lyftplattor och hissar — som
svårt rörelsehindrade kan behöva för att deras bostad skall vara ändamålsenlig
och trygg finansieras genom den statliga stödformen invalidbostadsbidrag.
Bidraget utgår från det under elfte huvudtiteln uppförda anslaget
Bidrag till viss bostadsförbättringsverksamhet. DHR har fr. o. in. budgetåret
1964/65 statsbidrag över femte huvudtiteln bl. a. till inköp och installation
av hydrauliska lyftplattor och hissar, som i en del fall är nödvändiga för
rullstolsinvalider, särskilt i äldre enfamiljshus. Sedan viss erfarenhet numera
har vunnits av den genom DHR med statsbidrag bedrivna verksamheten,
förordar jag att denna fr. o. m. den 1 juli 1968 inordnas i reglerna för
invalidbostadsbidrag. Invalidbostadsbidrag bör kunna beviljas för inköp
och installation av automatiska garageportöppnare, hydrauliska lyftplattor
och enklare hydrauliska hissar om sådana anordningar är av speciell betydelse
med hänsyn till den rörelsehindrades behov och bostadssituation.
Kostnaderna för hydrauliska lyftanordningar är ofta förhållandevis stora.
Bidragets maximibelopp på 15 000 kr. kan därför visa sig otillräckligt när
bidraget avser också andra anordningar. Maximibeloppet bör i sådana fall
kunna få överskridas, högst med belopp som motsvarar kostnaden för lyftanordningarna.

Tolkar för döva

De hörselskadade har möjlighet att kostnadsfritt erhålla hörapparater.
De som är helt döva är för sin kommunikation med omvärlden i stället ofta
beroende av personlig hjälp av tolk. Jag tillstyrker det förslag som handikapputredningen
har lagt fram och som går ut på att sjukvårdshuvudmännen
får ansvaret för en försöksverksamhet i syfte att tillgodose de dövas behov
av hjälp genom tolk. Jag förordar att sjukvårdshuvudmännen för denna
försöksverksamhet får statsbidrag till kostnaden för arvode åt tolkar för
döva. Socialstyrelsen bör i samråd med andra berörda myndigheter meddela
närmare föreskrifter beträffande denna verksamhet.

Anslagsfrågor

Bidrag till handikappinstitutet

•lag har i det föregående förordat att Kungl. Maj:t begär riksdagens bemyndigande
att för statens del träffa avtal med SVCR om inrättande och

Kungl. Maj. ts proposition nr M år 1968

drift av ett handikappinstitut. Som nämnts skall institutet överta den av
SVCR bedrivna verksamheten till vilken tidigare anvisats medel över anslag
på riksstaten. Jag har beräknat statens kostnader för handikappinstitutet
till 3,5 milj. kr. för nästa budgetår. Detta belopp bör föras upp under ett nytt
anslag, kallat Bidrag till handikappinstitutet.

Bidrag till vissa hjälpmedel för handikappade

För innevarande budgetår bär anvisats 33 milj. kr. under anslaget Bidrag
till vissa hjälpmedel för handikappade och 7 milj. kr. under anslaget Bidrag
till hörapparater. Vidare har anvisats 600 000 kr. till DHR för inköp och
distribution av vissa hjälpmedel som inte omfattas av den nuvarande hjälpmedelskungörelsen
och 500 000 kr. till DBF för bandspelare.

Jag har i det föregående förordat att enhetliga grunder för statsbidrag till
anskaffande av hjälpmedel för handikappade införs den 1 juli 1968.
Dessa bidragsbestämmelser kommer att avse samtliga de nu angivna ändamålen.
Anslagsbehovet för den verksamhet som den nya hjälpmedelskungörelsen
kommer att omfatta kan beräknas till 48 milj. kr. för nästa budgetår.
Det innebär eu ökning i förhållande till medelsanvisningarna för innevarande
budgetår med ca 7 milj. kr. Från detta anslag bör också bestridas
de kostnader som avser bidrag till arvoden åt tolkar för döva.

Med hänsyn till de betydande kostnaderna för hjälpmedelsverksamheten
är det angeläget alt verksamheten fortlöpande följs och uppgifter regelbundet
ställs samman bl. a. om hjälpmedlens art och kostnad samt anledningen
till ordinationen. I enlighet med vad handikapputredningen hai föreslagit
hör därför införas ett redovisningssystem som gör det möjligt att få verksamheten
kontinuerligt belyst. Det bör ankomma på socialstyrelsen att i samråd
med det nya handikappinstitutet genomföra en sådan kostnadskontroll.

Bidrag till De handikappades riksförbund

Som jag tidigare har nämnt utgår för innevarande budgetår bidrag med
600 000 kr. till DHR för inköp och distribution av sådana hjälpmedel på
vilka den nuvarande hjälpmedelskungörelsen inte är tillämplig. Jag hai
i det föregående förordat alt denna verksamhet den 1 juli 1968 skall föras
in under den nya hjälpmedelskungörelsen. Vidare utgår för innevarande
budgetår bidrag med 150 000 kr. till DHR till inköp och installation av
hydrauliska lyftplattor och enklare hydrauliska hissar för rullstolsinvalider.
Till kostnaderna för sådana anordningar bör, som jag tidigare anfört, Ir. o. in.
nästa budgetår i särskilda fall invalidbostadsbidrag kunna beviljas. Däiigenom
föreligger inte längre något medelsbehov för dessa slag av verksamhet
under detta anslag.

För bidrag till I)HR:s övriga verksamhet bör beräknas 300 000 kr., vilket
innebär en ökning med 50 000 kr. jämfört med innevarande budgetår.

Kungl. Maj.ts proposition nr ''it år 1968

Bidrag till De blindas förening

Som förut nämnts utgår för innevarande budgetår bidrag med 500 000 kr.
till DBF för inköp och distribution av bandspelare. Även denna verksamhet
avses att den 1 juli 1968 bli införd under den nya hjälpmedelskungörelsen.
Er. o. m. nästa budgetår föreligger alltså inte något medelsbehov för denna
verksamhet under detta anslag.

Statsbidraget till den depåverksamhet som bedrivs genom De blindas förenings
försäljningsaktiebolag bör räknas upp med 59 000 kr. till 880 000 kr.
med hänsyn till ökade kostnader. Jag vill i anslutning härtill erinra om att
staten dessutom bidrar till denna verksamhet genom att bolagets hyreskostnader
på ca 110 000 kr. bestrids av medel från statens allmänna fastighetsfond.

Eftersom kostnaden för utbildning av ledarhundar har ökat, beräknar jag
en höjning av detta bidrag med 44 000 kr. till 136 000 kr.

Bidraget till den verksamhet som DBF i övrigt bedriver bör ökas med
47 000 kr. till 284 000 kr.

Anslaget bör sålunda föras upp med 1,3 milj. kr. Det innebär — bortsett
från de medel som tidigare har anvisats till verksamheten med bandspelare
— en ökning med 150 000 kr. i förhållande till innevarande budgetår.

Hemställan

Under åberopande av vad jag har anfört i det föregående hemställer jag,
att Kungl. Maj :t föreslår riksdagen att

1) bemyndiga Kungl. Maj :t att godkänna avtal om inrättande
och drift av ett handikappinstitut i huvudsaklig överensstämmelse
med vad jag förordat i det föregående;

2) godkänna de av mig förordade grunderna för bidrag till
vissa hjälpmedel m. m. för handikappade att gälla fr. o. m.
den 1 jidi 1968;

3) godkänna de av mig förordade ändringarna i grunderna
för invalidbostadsbidrag att gälla fr. o. in. den 1 juli 1968;

4) till Bidrag till handikappinstitutet för budgetåret
1968/69 under femte huvudtiteln anvisa ett anslag av
3 500 000 kr.;

5) till Bidrag till vissa hjälpmedel för handikappade för
budgetåret 1968/69 under femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 48 000 000 kr.;

6) till Bidrag till De handikappades riksförbund för budgetåret
1968/69 under femte huvudtiteln anvisa ett anslag
av 300 000 kr.;

Kungl. Maj.ts proposition nr bl år 1968

7) till Bidrag till De blindas förening för budgetåret
1968/69 under feinte huvudtiteln anvisa ett anslag av
1 300 000 kr.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Britta Gyllensten

Kimtjl. Maj.ts proposition nr il år 1968

Bilaga

AVTAL

Mellan undertecknad såsom representant för staten å ena sidan och
Svenska centralkommittén för rehabilitering (SVCR) å den andra har
— under förbehåll om godkännande av Kungl. Maj :t och SVCR:s allmänna
möte — träffats följande avtal angående inrättande och drift av
ett institut rörande frågor om tekniska hjälpmedel för handikappade, benämnt
handikappinstitutet.

1 §•

Staten och SVCR överenskommer att den 1 juli 1968 gemensamt inrätta
och under avtalstiden driva handikappinstitutet.

Institutets verksamhet regleras i stadgar som utfärdas av Kungl. Maj :t.

2 §■

Institutets verksamhet finansieras för statens del genom bidrag på grundval
av en av Kungl. Maj :t årligen fastställd stat. Som sitt bidrag till institutets
verksamhet ställer SVCR till institutets förfogande dels sin med tomträtt
innehavda fastighet Ålänningen 3 i Stockholm jämte utrustning och inventarier
enligt särskild förteckning (bilaga 1), dels ett för varje verksamhetsår
fastställt belopp.

Protokollsanteckning till 2 §

Parterna är ense om att äganderätten till den i bilaga 1 angivna egendomen
skall anses övergå till institutet den 1 juli 1968.

Parterna är vidare ense om att det belopp varmed SVCR för varje verksamhetsår
skall bidra till institutets verksamhet skall på grundval av en av
SVCR gjord redovisning angivas av institutets styrelse i samband med dess
anslagsframställning till Kungl. Maj :t.

3 §•

Institutet svarar för omkostnaderna för fastigheten och åtar sig att väl
vårda denna.

Protokollsanteckning till 3 §

Parterna är ense om att med omkostnader för fastigheten skall — förutom
sedvanliga driftkostnader såsom för uppvärmning, renhållning och reparationer
— avses tomträttsavgäld, räntor på de i protokollsbilaga A angivna
lånen och förekommande amortering på dessa lån. Syn skall hållas när
fastigheten tillträdes och avträdes.

4 §•

Den personal som den 30 juni 1968 är anställd hos SVCR och som den 1
mars 1968 var sysselsatt i verksamhet som enligt stadgarna för institutet
skall bedrivas av detta skall erbjudas anställning hos institutet.

Kungl. Maj. ts proposition nr il år 1968

SVCR:s förpliktelser mot den personal som övergår till institutet övertas av
detta med garanti att de anställda, så länge de innehar samma eller motsvarande
tjänst, skall vidbliva för dem den 1 mars 1968 gällande anställningsvillkor.

5 §•

SVCR förbinder sig att icke bedriva sådan verksamhet som enligt stadgarna
för institutet skall bedrivas av detta.

6 §.

SVCR ansvarar för alla utgifter och äger uppbära alla inkomster som
avser verksamhet före den 1 juli 1968.

7 §.

Om parterna är överens därom, kan annan som har intresse av verksamheten,
på de villkor som må avtalas, ingå som medpart i institutet.

8 §•

Detta avtal träder i kraft den 1 juli 1968 och skall gälla till utgången av
juni 1972.

Om avtalet icke sägs upp senast ett år före avtalstidens utgång skall det
anses förlängt för fyra år.

Avtalet är upprättat i två exemplar, varav parterna tagit var sitt.
Stockholm den 6 mars 1968.

För staten: För Svenska centralkommittén för rehabilitering:

L.-Å. Äström Albert Bergh

/Karl Montan

Kungl. Maj.ts proposition nr il år 1968

Innehållsförteckning

Sid.

Inledning .................................................... 2

Nuvarande verksamhet ........................................ 3

Anslagsframställningar ........................................ 5

Handikapputredningens förslag .................................. 8

Allmänna synpunkter ........................................ 8

Den regionala organisationen ................................ 11

Frågan om ett handikappinstitut .............................. 14

Statsbidrag till hjälpmedel för handikappade .................... 21

Remissyttranden .............................................. 29

Allmänna synpunkter ........................................ 29

Den regionala organisationen .................................. 30

Frågan om ett handikappinstitut .............................. 32

Statsbidrag till hjälpmedel för handikappade .................... 36

Departementschefen ............................................ 38

Allmänna synpunkter på hjälpmedelsfrägorna .................. 39

Sjukvårdshuvudmännens hjälpmedelsorganisation .............. 41

Inrättande av ett handikappinstitut ............................ 42

Statsbidrag till hjälpmedel för handikappade .................... 49

Särskilda frågor .............................................. 52

Anslagsfrågor ................................................ 53

Hemställan ..................................................... 55

Bilaga ........................................................ 57