Kungi. Maj:ts proposition nr 200 (Proposition 1954:200)

Kungi. Maj:ts proposition nr 200.

Nr 200.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i rättegångsbalken m. m.; given Stockholms
slott den 5 mars 1954.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till

1) lag om ändring i rättegångsbalken;

2) lag om ändrad lydelse av 51 och 73 §§ militära rättegångslagen den 30
juni 1948 (nr 472);

3) lag om ändrad lydelse av 3 § lagen den 10 juli 1947 (nr 632) angående
ersättning av allmänna medel till vittnen m. fl.;

4) lag angående ändring i lagen den 20 december 1946 (nr 808) om lagsökning
och betalningsföreläggande (lagsökningslag);

5) lag angående ändrad lydelse av 6 och 7 §§ lagen den 20 december 1946
(nr 807) om handläggning av domstolsärenden; samt

6) lag om ändrad lydelse av 15 kap. 4 § gifterinålsbalken.

GUSTAF ADOLF.

Herman Zetterberg.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås ändringar beträffande åtskilliga detalj spörsmål i
rättcgångsförfarandet. Den nya rättegångsordningens grundprinciper rubbas
ej. Syftet med vissa av de föreslagna ändringarna är närmast att göra
det möjligt för domstolarna att med oförändrad personalorganisation avgöra
ett större antal mål än för närvarande och därigenom söka nedbringa den
besvärande arbetsbalans som uppkommit vid vissa rådhusrätter. Andra
förslag sikta till att minska det allmännas kostnader för rättegångsväsendet
eller den enskildes utgifter för en process. Jämkningar föreslås även i fråga
1 Bihang till riksdagens protokoll 19öb. i samt. Nr 200.

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

om vissa detaljer, vilka enligt nu vunnen erfarenhet kunna ordnas mer
praktiskt än enligt gällande rätt.

Bland de särskilda förslagen må nämnas, att institutet strafföreläggande
förordas få ett vidgat tillämpningsområde. Genom strafföreläggande skall
sålunda kunna åläggas högst fyrtio dagsböter mot nu tjugu. Strafföreläggande
skall vidare kunna användas även om den misstänkte är under aderton
år.

Behörigheten för rådhusrätt med en lagfaren ledamot föreslås vidgad på
det sättet, att rådhusrätt med denna sammansättning skall äga pröva mål
om ansvar även för sådant brott, i vars straffsats ingår utom böter också
svårare straff men som i det särskilda fallet ej förskyller dylikt svårare
straff. Ensamdomaren blir enligt förslaget tillika behörig att pröva enskilt
anspråk i anledning av brottet.

Uppgår i tvistemål tvisteföremålets värde ej till 500 kronor, kan hovrätt
under vissa förutsättningar avgöra målet utan huvudförhandling. Gränsen
föreslås i stället skola gå vid 1 500 kronor.

Propositionen innehåller vidare bl. a. förslag om ökade möjligheter att
upptaga brottmål vid domstol i ort där den misstänkte vistas. Målsägandes
rätt att av allmänna medel erhålla ersättning för inställelse föreslås bli
vidgad.

Lagändringarna föreslås skola träda i kraft den 1 juli 1954.

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

Förslag

till

Lag

om ändring i rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, dels att 1 kap. 5 och It §§, 6 kap. 1 §, 17 kap. 5
och 9 §§, 19 kap. 1 och 7 §§, 20 kap. 15 §, 30 kap. 6, 7 och 12 §§, 36 kap.
5 §, 48 kap. 1 och 4 §§, 49 kap. 4 §, 50 kap. 21 och 22 §§, 51 kap. 22 §
samt 59 kap. 5 § rättegångsbalken1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives, dels ock att 48 kap. 5 § samma balk skall upphöra att gälla.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

1 KAP.

I tingslag — -------— -

I nämnd skola sitta minst sju och
högst nio. Rör mål allenast ansvar
för brott, varå icke kan följa svårare
straff än böter, och förekommer i
målet ej anledning, att målsägande
finnes, eller hålles syn å stället utom
huvudförhandling, vare dock häradsrätten
domför med tre i nämnden.

Häradshövdingen fördele-----

deras antal.

I nämnd skola sitta minst sju och
högst nio. Rör mål allenast ansvar
för brott, varå icke kan följa svårare
straff än böter, eller utom ansvar för
sådant brott även enskilt anspråk i
anledning av brottet, vare dock häradsrätten
domför med tre i nämnden.
Vad nu sagts skall ock gälla för
det fall att i straffsatsen tillika ingår
svårare straff än böter men sådant
straff med hänsyn till vad som anförts
vid åtalets väckande icke ifrågakommer
för gärningen och ej heller
sedermera finnes böra ådömas. Hålles
syn å stället utom huvudförhandling,
vare häradsrätten ock domför
med tre i nämnden.

---------inom nämnden.

11 §•

Rådhusrätt vare-------------nu sagts.

Vid måls avgörande utan huvud- Vid måls avgörande utan huvudförhandling
samt annan handlägg- förhandling samt annan handläggning,
som ej sker vid huvudförhand- ning, som ej sker vid huvudförhandling
eller syn å stället, så ock i tvis- ling eller syn å stället, så ock i tvis 1

Senaste lydelse, se beträffande 19 kap. 1 § SFS 1948:453 och beträffande 49 kap. 4 § SFS
1947:616.

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

(Gällande lydelse. (Föreslagen lydelse.)

temål vid huvudförhandling, som
hålles i omedelbart samband med förberedelsen,
vare rådhusrätt dock
domför med en lagfaren domare.
Lag samma vare i fråga om huvudförhandling
och syn å stället i brottmål,
om målet rör allenast ansvar för
brott, varå icke kan följa svårare
straff än böter, och i målet ej förekommer
anledning, att målsägande
finnes.

iemål vid huvudförhandling, som
hålles i omedelbart samband med förberedelsen,
vare rådhusrätt dock
domför med en lagfaren domare.
Rör mål allenast ansvar för brott,
varå icke kan följa svårare straff ån
böter, eller utom ansvar för sådant
brott även enskilt anspråk i anledning
av brottet, vare jämväl vid huvudförhandling
och syn å stället rådhusrätt
domför med en lagfaren domare.
Vad nu sagts skall ock gälla för
det fall att i straffsatsen tillika ingår
svårare straff än böter men sådant
straff med hänsyn till vad som anförts
vid åtalets väckande icke ifrågakommer
för gärningen och ej heller
sedermera finnes böra ådömas.

6 KAP.

Protokoll skall------—

över handläggning-------

Rör mål allenast ansvar för brott,
varå icke kan följa svårare straff än
böter, och har den tilltalade erkänt
gärningen, må i sådant mål i stället
för protokoll föras anteckningar enligt
de närmare föreskrifter, som
meddelas av Konungen.

§•

--- — mål särskilt.

---— — heller protokoll.

Är i mål, som rör allenast ansvar
för brott, vid huvudförhandling häradsrätt
domför med tre i nämnden
och rådhusrätt med en lagfaren domare
och har den tilltalade erkänt
gärningen, må i sådant mål i stället
för protokoll föras anteckningar enligt
de närmare föreskrifter, som
meddelas av Konungen.

17 KAP.

Handläggas i----—----

Äro i mål, vari talan föres om fullgörelse,
såväl skyldigheten att fullgöra
som fullgörelsens storlek stridiga
och finnes med hänsyn till utred -

§•

---— den talan.

Äro i mål, vari talan föres om fullgörelse,
såväl skyldigheten att fullgöra
som fullgörelsens storlek stridiga
och finnes med hänsyn till utred -

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

ningen lämpligt, att dessa frågor avgöras
var för sig, må på kärandens
begäran särskild dom givas över
skyldigheten att fullgöra.

Då särskild

ningen lämpligt, att dessa frågor avgöras
var för sig, må på parts begäran
särskild dom givas över skyldigheten
att fullgöra; mot kärandens
bestridande må sådan dom ej givas
med mindre synnerliga skål åro därtill.

—- — — laga kraft.

Innan dom----------

Då huvudförhandling--- — ---

Vad nu--— —--------

Avgöres eljest mål utan huvudförhandling,
skall, • så snart ske kan,
överläggning hållas samt domen beslutas,
skriftligen avfattas och meddelas.
Meddelandet skall ske genom
att domen hålles tillgänglig å rättens
kansli. Underrättelse om tiden för
meddelandet skall senast dagen förut
avsändas till parterna och anslås å en
för allmänheten tillgänglig plats i
kansliet.

Avkunnande av-------

— — stadgar därom.

----domens meddelande.

— muntlig förberedelse.

Avgöres eljest mål utan huvudförhandling,
skall, så snart ske kan,
överläggning hållas samt domen beslutas,
skriftligen avfattas och meddelas.
Meddelandet skall ske genom
att domen hålles tillgänglig å rättens
kansli. Underrättelse om tiden för
meddelandet skall senast samma dag
avsändas till parterna.

---av fullföljdshänvisning.

19 KAP.

Laga domstol---—----

År, då —- — — — ----—--

Åtal för brott må ock upptagas av
den rätt, där den misstänkte skall
svara i tvistemål i allmänhet, om denna
med hänsyn till utredningen samt
kostnader och andra omständigheter
finner det lämpligt.

§•

— sig, behörig.

----uppehåller sig.

Åtal för brott må ock upptagas av
den rätt, där den misstänkte skall
svara i tvistemål i allmänhet, eller
rätten i den ort, dår den misstänkte
mera varaktigt uppehåller sig, om
rätten med hänsyn till utredningen
samt kostnader och andra omständigheter
finner det lämpligt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

7 §•

Har, sedan stämning delgivits den
misstänkte, ändring inträtt i förhållande,
som betingat domstolens behörighet,
vare domstolen ändock behörig.

Har allmänt---—-------förordnar annat.

20 KAP.

15 §.

Höres målsäganden i anledning av
åklagarens talan och har han icke biträtt
åtalet eller eljest fört talan jämte
åklagaren, äge han rätt till ersättning
och förskott enligt vad om vittne
är stadgat.

Höres målsäganden i anledning av
åklagarens talan, äge han rätt till ersättning
och förskott enligt vad om
vittne är stadgat.

30 KAP.

Rör mål allenast ansvar för brott,
varå icke kan följa svårare straff än
böter, och har den tilltalade erkänt
gärningen, må domen utfärdas i förenklad
form. Dom, varigenom högre
rätt fastställer lägre rätts dom, må
ock utfärdas i förenklad form. Närmare
bestämmelser därom meddelas
av Konungen. 7

Innan dom —--------

Då huvudförhandling — —---

Avgöres mål utan huvudförhandling,
skall, så snart ske kan, överläggning
hållas samt domen beslutas,
skriftligen avfattas och meddelas.

§•

Är i mål, som rör allenast ansvar
för brott, vid huvudförhandling häradsrätt
domför med tre i nämnden
och rådhusrätt med en lagfaren domare
och har den tilltalade erkänt
gärningen, må domen utfärdas i förenklad
form. Dom, varigenom högre
rätt fastställer lägre rätts dom, må
ock utfärdas i förenklad form. Närmare
bestämmelser därom meddelas
av Konungen.

§•

stadgar därom.

----domens meddelande.

Avgöres mål utan huvudförhandling,
skall, så snart ske kan, överläggning
hållas samt domen beslutas,
skriftligen avfattas och meddelas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

Meddelandet skall ske genom att domen
hålles tillgänglig å rättens kansli.
Underrättelse om tiden för meddelandet
skall senast dagen förut avsändas
till parterna och anslås å en
för allmänheten tillgänglig plats i
kansliet.

Avkunnande av-----■— —

Meddelandet skall ske genom att do
men hålles tillgänglig å rättens kansli.
Underrättelse om tiden för meddelandet
skall senast samma dag avsändas
till parterna.

—--av fullföljdshänvisning.

Beslut under rättegången, mot vilket
talan ej må föras särskilt, skall
genast gå i verkställighet. Vad nu
sagts gälle ock beslut, varigenom rätten
avvisat ombud, biträde eller försvarare
eller utlåtit sig angående ersättning
eller förskott till biträde,
försvarare, vittne, sakkunnig eller annan,
som ej är part, eller angående
häktning eller åtgärd, som avses i 25
—28 kap., eller bestämt, att förmån
av fri rättegång skall upphöra, eller
till biträde eller försvarare utsett annan,
än part föreslagit. Rätten äge,
när skäl äro därtill, i beslut, varigenom
föreläggande meddelats part eller
annan att förete skriftligt bevis
eller att tillhandahålla föremål för
syn eller besiktning, förordna, att beslutet
må verkställas utan hinder av
att det icke äger laga kraft.

Är särskild

§•

Beslut under rättegången, mot vilket
talan ej må föras särskilt, skall
genast gå i verkställighet. Vad nu
sagts gälle ock beslut, varigenom rätten
avvisat ombud, biträde eller försvarare
eller utlåtit sig angående ersättning
eller förskott av allmänna
medel till målsägande eller angående
ersättning eller förskott till biträde,
försvarare, vittne, sakkunnig eller annan,
som ej är part, eller angående
häktning eller åtgärd, som avses i 25
—28 kap., eller bestämt, att förmån
av fri rättegång skall upphöra, eller
till biträde eller försvarare utsett annan,
än part föreslagit. Rätten äge,
när skäl äro därtill, i beslut, varigenom
föreläggande meddelats part eller
annan att förete skriftligt bevis
eller att tillhandahålla föremål för
syn eller besiktning, förordna, att beslutet
må verkställas utan hinder av
att det icke äger laga kraft.

----den gällande.

36 KAP.

5 §•

Ämbets- eller tjänsteman--—-----iakttaga tystnad.

Ej heller må advokat, läkare, barn- Ej heller må advokat, läkare, /ancfmorska
eller deras biträden höras an- läkare, barnmorska eller deras biträ -

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

gående något, som på grund av denna
deras ställning förtrotts dem eller
de i samband därmed erfarit, med
mindre det är i lag medgivet eller
den, till vilkens förmån tystnadsplikten
gäller, samtycker därtill.

Rättegångsombud, biträde---

Utan hinder------------

Om tystnadsplikt — —-----

den höras angående något, som på
grund av denna deras ställning förtrotts
dem eller de i samband därmed
erfarit, med mindre det är i lag medgivet
eller den, till vilkens förmån
tystnadsplikten gäller, samtycker därtill.

----- — må yppas.

---— två år.

--- särskilt stadgat.

48 KAP.

Skall allmänt åtal äga rum för
brott, varå allenast böter kunna följa,
dock ej normerade böter, äge åklagaren,
i stället för att väcka åtal, till
godkännande förelägga den misstänkte
det straff åklagaren anser brottet
förskylla. Ej må strafföreläggande
avse dagsböter utöver tjugu. År brottet
förenat med egendoms förverkande
eller annan sådan påföljd, skall
ock den påföljden föreläggas den
misstänkte till godkännande. Är fråga
om flera brott, må föreläggande ej
givas, med mindre det sker gemensamt
för alla brotten.

Strafföreläggande må ej användas,
om den misstänkte är under aderton
år och ej heller om anledning förekommer,
att målsägande finnes. 4

4 §.

Godkänner den misstänkte straffföreläggande,
som avser böter omedelbart
i penningar till högre belopp
än etthundra kronor, skall föreläggandet
underställas prövning av den
rått, som är behörig att upptaga åtal

§•

Skall allmänt åtal äga rum för
brott, varå allenast böter kunna följa,
dock ej normerade böter, äge åklagaren,
i stället för att väcka åtal, till
godkännande förelägga den misstänkte
det straff åklagaren anser brottet
förskylla. Ej må strafföreläggande
avse dagsböter utöver fyrtio. Är brottet
förenat med egendoms förverkande
eller annan sådan påföljd, skall
ock den påföljden föreläggas den
misstänkte till godkännande. Är fråga
om flera brott, må föreläggande ej
givas, med mindre det sker gemensamt
för alla brotten.

Strafföreläggande må ej användas,
om anledning förekommer, att målsägande
finnes.

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

för brottet. Åklagaren har att ofördröjligen
till rätten överlämna föreläggandet
jämte utskrift av protokoll
eller anteckningar från förundersökningen,
om sådan ägt rum, samt övriga
handlingar i ärendet.

Finnes för prövning av föreläggandet
den misstänkte eller annan böra
höras, äge rätten förordna därom på
sätt den finner lämpligt.

Överensstämmer föreläggandet med
lag och år det förelagda straffet ej
uppenbart för högt eller för lågt,
skall rätten fastställa föreläggandet;
är straffet uppenbart för högt, må det
nedsättas. I annat fall skall föreläggandet
undanröjas. Mot rättens beslut
må talan ej föras.

5 §.

Strafföreläggande, som fastställts
av rätten eller, då rättens fastställelse
ej erfordras, godkänts av den misstänkte,
gälle som dom, vilken vunnit
laga kraft.

4 §•

Strafföreläggande, som godkänts
av den misstänkte, gälle som dom,
vilken vunnit laga kraft.

49 KAP.

4 §•

Talan mot —-----—-----

1. avvisat ombud —---- ---

2. ogillat tredje-------—- —

3. förelagt part —-------

4. utlåtit sig angående ådömande -

5. utlåtit sig angående ersättning
eller förskott till biträde, försvarare,
vittne, sakkunnig eller annan, som ej
är part eller intervenient;

0. utlåtit sig i--

7. avslagit begäran
Särskild talan---

---om rätten

----- —- eller försvarare;

--i rättegången;

eller besiktning;

--- ---vållad kostnad;

5. utlåtit sig angående ersättning
eller förskott av allmänna medel till
målsägande eller angående ersättning
eller förskott till biträde, försvarare,
vittne, sakkunnig eller annan, som
ej är part eller intervenient;

- 25—28 kap.; eller

— ---part föreslagit.

--rätteligen gjorts.

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

50 KAP.

21 §.

Hovrätten äge — — — —---- —

Rör målet allenast penningar eller
sådant, som kan skattas i penningar,
och uppgår värdet av det, varom talan
fullföljts, uppenbart icke till
femhundra kronor, må målet avgöras
utan huvudförhandling, om ej båda
parterna begärt sådan förhandling.

Vid beräkning av värdet må hänsyn
icke tagas till rättegångskostnad eller
till ränta, som upplupit efter talans
väckande.

Mål, vari-------• ---

För prövning-----------

----är ogrundad.

Rör målet allenast penningar eller
sådant, som kan skattas i penningar,
och uppgår värdet av det, varom talan
fullföljts, uppenbart icke till
ettusenfemhundra kronor, må målet
avgöras utan huvudförhandling, om
ej båda parterna begärt sådan förhandling.
Vid beräkning av värdet må
hänsyn icke tagas till rättegångskostnad
eller till ränta, som upplupit efter
talans väckande,
ej erfordras.

— —---ej erforderlig.

22 §.

Då hovrätten beslutat, att mål skall
avgöras utan huvudförhandling, skola,
om det erfordras, parterna erhålla
tillfälle att skriftligen utveckla sin
talan.

Utan hinder —-----—

Har hovrätten beslutat, att mål
skall avgöras utan huvudförhandling,
och finnes ej uppenbart, att parterna
redan slutfört sin talan, skall tillfälle
därtill lämnas dem.

- —--äga rum.

51 KAP.
22 §.

Då hovrätten beslutat, att mål skall
avgöras utan huvudförhandling, skola,
om det erfordras, parterna erhålla
tillfälle att skriftligen utveckla sin
talan.

Utan hinder--------------

Har hovrätten beslutat, att mål
skall avgöras utan huvudförhandling,
och finnes ej uppenbart, att parterna
redan slutfört sin talan, skall tillfälle
därtill lämnas dem.

--äga rum.

59 KAP.

5 §.

Strafföreläggande, som fastställts Strafföreläggande, som godkänts av
av rätten eller, då rättens fastställelse den misstänkte, skall på besvär av

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

ej erfordras, godkänts av den miss- den som föreläggandet avser undantänkte,
skall på besvär av den som röjas:
föreläggandet avser undanröjas:

1. om godkännandet---------giltig viljeförklaring;

2. om vid------— — — — — — ogiltigt; eller

3. om föreläggandet-----—--med lag.

Denna lag tråder i kraft den 1 juli
195t; dock skall åven därefter äldre
lag gälla i fråga om underställning av
strafföreläggande, som godkänts före
lagens ikraftträdande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 51 och 73 §§ militära rättegångslagen
de» 30 juni 1948 (nr 472).

Härigenom förordnas, att 51 och 73 §§ militära rättegångslagen den 30

juni 1948 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

51 §.

Avvisas ej — — —------

Vid avgörandet skall häradsrätt
städse vara domför med tre i nämnden
samt rådhusrätt äga den sammansättning
som i rättegångsbalken
är i allmänhet föreskriven för domförhet
vid huvudförhandling.

Åtal i militärt brottmål må ock
upptagas av rätten i den ort där brottet
förövades eller av den rätt där
den misstänkte skall svara i tvistemål
i allmänhet, om rätten med hänsyn
till utredningen samt kostnader
och andra omständigheter finner synnerliga
skäl föranleda därtill.

---genom beslut.

Vad i 1 kap. 11 § rättegångsbalken
stadgas därom att rådhusrätt vid huvudförhandling
i vissa brottmål är
domför med en lagfaren domare äger
ej tillämpning i mål som avses i denna
paragraf.

§•

Åtal i militärt brottmål må ock upptagas
av rätten i den ort där brottet
förövades, den rätt där den misstänkte
skall svara i tvistemål i allmänhet
eller rätten i den ort dår den misstänkte
mera varaktigt uppehåller sig,
om rätten med hänsyn till utredningen
samt kostnader och andra omständigheter
finner synnerliga skäl
föranleda därtill.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1954.

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 3 § lagen den 10 juli 1947 (nr 632)
angående ersättning av allmänna medel till vittnen m. fl.

Härigenom förordnas, att 3 § lagen den 10 juli 1947 angående ersättning
av allmänna medel till vittnen m. fl. skall erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

3 §.

Vad i denna lag är stadgat om vittne
skall även gälla sakkunnig som
icke nämnts av rätten samt målsägande
som, utan att vara part, höres i
anledning av åklagarens talan.

Vad i denna lag är stadgat om vittne
skall även gälla sakkunnig som
icke nämnts av rätten samt målsägande
som höres i anledning av åklagarens
talan.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1951.

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 20 december 1946 (nr 808) om
lagsökning och betalningsföreläggande (lagsökningslag).

Härigenom förordnas, dels att 9 och 34 §§ lagen den 20 december 1946
om lagsökning och betalningsföreläggande (lagsökningslag) skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att 38 § samma lag skall
upphöra att gälla.

(Gällande lydelse.)

Anteckning om föreläggande som
rätten meddelat part i annat fall än
enligt 4 § skall införas i den i 38 §
omfärmälda boken; underrättelse om
föreläggandet skall samtidigt genom
rättens försorg avsändas till parten.

(Föreslagen lydelse.)

§•

Underrättelse om föreläggande som
rätten meddelat part i annat fall än
enligt 4 § skall genom rättens försorg
genast avsändas till parten.

34 §.

Talan mot---- -------i hovrätten.

Har i — —----— —-----i hovrätten.

Angående klagan-----■ —---motsvarande tillämpning.

Ej må--- — — — — -—-------till rättegång.

Anteckning om meddelande av utslag
eller av beslut, mot vilket talan
må omedelbart föras, skall införas i
den i 38 § omförmålda boken.

38 §.

För anteckning om förelägganden,
utslag och beslut i de fall ovan stadgats
skall vid allmän underrätt finnas
bok, som utan särskild begäran
skall vara tillgänglig för allmänheten.
Då föreläggande, utslag eller beslut,
varom anteckning skall ske, meddelas,
skall senast samma dag anteckningen
införas i boken.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1954.

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 6 och 7 §§ lagen den 20 december 1946
(nr 807) om handläggning av domstolsärenden.

Härigenom förordnas, att 6 och 7 §§ lagen den 20 december 1946 om handläggning
av domstolsärenden1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

6 §•

Underrätt vare —----------— — lagfaren domare.

Vid annan —--—------ärendet angår

1. adoption, vårdnaden-------- —--andra fall;

2. förmynderskap eller godmanskap
enligt föräldraballcen, dock ej
fråga om förordnande eller entledigande
av förmyndare eller god man i
annat fall än då ärendet är tvistigt
och ej heller fråga om inskrivning
eller överflyttning av förmynderskap
eller godmanskap eller föreläggande,
som avses i 74 kap. 10 §, 15 kap. 11 §
eller 16 kap. 3, 4 eller 10 § föräldrabalken; 3.

förvaltning enligt lagen om testamente
eller lagen om boutredning
och arvskifte, dock ej fråga om avträdande
av egendom till förvaltning
av boutredningsman eller förordnande
av boutredningsman i annat fall
än då ärendet är tvistigt;

4. nedsättning av----------till fusion;

5. förvaltning av----------i sparbank;

6. förordnande eller entledigande 6. förordnande eller entledigande

av god man eller annan för fullgö- av god man eller annan för fullgörande
av särskilt uppdrag i andra rande av särskilt uppdrag i andra
fall än ovan sagts; fall än ovan sagts och ärendet är

tvistigt;

1 Senaste lydelse av 6 §, se SFS 1950: 602.

2. förmynderskap eller godmanskap
enligt lagen om förmynderskap,
dock ej fråga om inskrivning eller
överflyttning av förmynderskap eller
godmanskap eller föreläggande, som
avses i 7 kap. 10 §, 8 kap. 11 § eller
9 kap. 3, 4 eller 10 §, eller entledigande
av god man, då uppdraget slutförts
eller, i fall som avses i 11 kap. 3 § eller
4 § 1—5, den för vilken gode mannen
förordnats begär hans entledigande; 3.

förvaltning enligt lagen om testamente
eller lagen om boutredning
och arvskifte;

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

7. bestämmande av arvode;

8. tillstånd till — —---------ägofred; eller

9. dödande av förkommen handling.

Skall i — ----------överförmyndares beslut.

Ärenden angående äktenskapsförord,
bouppteckning, arvsskatt, testamentsbevakning,
åtgärder som avses
i 9 kap. lagen om arv och 8 kap. lagen
om testamente, avhandlingar om
lösöreköp och kallelse å okända borgenärer
skola, om ej i arbetsordning
eller eljest annat bestämts, i underrätt
handläggas av den som har att
upptaga inskrivningsärenden.

§•

Ärenden angående äktenskapsförord,
bouppteckning, arvsskatt, kvarlåtenskapsskatt,
testamentsbevakning,
åtgärder som avses i 9 kap. lagen
om arv och 8 kap. lagen om testamente,
avhandlingar om lösöreköp
och kallelse å okända borgenärer skola,
om ej i arbetsordning eller eljest
annat bestämts, i underrätt handläggas
av den som har att upptaga inskrivningsärenden.

Denna lag träder i kraft den i juli
19 Öb.

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 15 kap. 4 § giftermålsbalken.

Härigenom förordnas, att 15 kap. 4 § giftermålsbalken skall erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

15 KAP.
4 §.

Äktenskapsmål instämmes till rätten
i den ort, där svaranden har sitt
hemvist. Har han ej hemvist inom riket,
höre målet till rätten i den ort,
där mannen och kvinnan senast haft
gemensamt hemvist eller, om de ej
här haft sådant, där kärandens hemvist
är. Skall talan föras mot såväl
mannen som kvinnan, vare den rätt
behörig, där båda eller endera har sitt
hemvist eller, om ingendera här har
sådant, där de senast haft gemensamt
hemvist. Finnes ej behörig domstol,
efter vad nu är sagt, upptages
målet av Stockholms rådstuvurätt.

Vilja båda
Fråga om -

— — dem bägge.

--är anhängigt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
195/f.

Bihang till riksdagens protokoll 195b. 1 samt. Nr 200.

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden. hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 12 februari 1954.

N ärvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,
Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell,
Nordenstam.

Efter gemensam beredning med cheferna för försvars-, inrikes- och finansdepartementen
anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg,
fråga om vissa ändringar i rättegångsbalken m. m. samt anför därvid
följande. I

I skrivelse den 16 maj 1950, nr 224, anhöll riksdagen att en utredning
måtte tillsättas för att med beaktande av hittills vunna erfarenheter av den
nya processordningens praktiska tillämpning utarbeta förslag till erforderliga
ändringar i skilda detaljbestämmelser i rättegångsbalken och dess följdförfattningar.
Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 25 maj 1951
tillkallades den 31 i samma månad särskilda sakkunniga för att verkställa
en sådan utredning. De sakkunniga, som antagit benämningen 1951 års
rättegångskommitté, har hittills avgivit flera förslag, av vilka två redan behandlats
av riksdagen (jfr prop. nr 75/1952 och 29/1953).

I ett den 10 augusti 1953 avgivet betänkande med förslag till vissa ändringar
i rättegångsbalken m. in. (SOU 1953: 26) har kommittén behandlat
töljande spörsmål: strafföreläggande, behandlingen av mindre brottmål vid
underrätt, måls avgörande utan huvudförhandling i hovrätt, vistelseforum i
brottmål, tystnadsplikt för tandläkare, målsägandes rätt till ersättning av
allmänna medel, vissa frågor angående meddelande och expedierande av
dom eller beslut, vissa frågor om lösenskyldighet, vissa frågor om domförheten
i domstolsärenden och vissa frågor rörande nämndemän.

över detta betänkande har efter remiss utlåtanden avgivits av samtliga
hovrätter, Stockholms rådhusrätt, riksåklagarämbetet, statskontoret, medicinalstyrelsen,
svenska stadsförbundet, föreningen Sveriges häradshövdingar,
föreningen Sveriges stadsdomare, föreningen Sveriges landsfogdar, föreningen
Sveriges stadsfiskaler, föreningen Sveriges landsfiskaler samt Sveriges
advokatsamfund.

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

Vidare har kommittén avgivit bl. a. följande två promemorior (stencilerade),
nämligen den 14 oktober 1952 angående ändrade bestämmelser om
mellandom och den 27 november 1952 angående forum för genkäromål i
äktenskapsmål. över förstnämnda promemoria har utlåtanden avgivits av
Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Nedre Norrland,
föreningen Sveriges häradshövdingar, föreningen Sveriges stadsdomare
samt Sveriges advokatsamfund. Utlåtanden över den andra promemorian
har avgivits av Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten
för Västra Sverige, hovrätten för Nedre Norrland, föreningen Sveriges häradshövdingar,
föreningen Sveriges stadsdomare samt Sveriges advokatsamfund.

Jag anhåller nu att till behandling få upptaga vissa av de i betänkandet
ävensom de i promemoriorna berörda frågorna. Återstående i betänkandet
behandlade spörsmål är antingen sådana att de kan prövas i administrativ
ordning eller också av beskaffenhet att ställning till dem ej bör tagas i detta
sammanhang.

I. Inledning.

Kommittén.

Efter att ha redogjort för vissa uttalanden, som i skilda sammanhang
gjorts angående processreformens ekonomiska verkningar, främst av riksdagens
revisorer i deras till 1950 års riksdag avgivna berättelse och av
första lagutskottet i dess utlåtande nr 23 vid samma års riksdag, har kommittén
i 1953 års betänkande lämnat vissa uppgifter om statsverkets kostnader
för domstolarna och rättegångsväsendet i allmänhet. Av dessa uppgifter
framgår, att budgetåret 1945/46 kostnaderna för domstolarna, avseende
huvudsakligen avlöningar och omkostnader, uppgått till i runt tal
11 200 000 kronor samt att ersättningar åt domare, vittnen och parter
samt kostnader enligt lagen om fri rättegång utgjort inemot 1 500 000 kronor.
För budgetåret 1953/54 har i dessa hänseenden anvisats omkring
28 200 000 kronor respektive 5 000 000 kronor.

Kommittén har framhållit, att stegringen till avsevärd del föranletts av
förhållanden som vore helt oberoende av processreformen. Därvid har kommittén
pekat på penningvärdets fall, löneregleringar, städers läggande under
landsrätt och sådana ändringar i de allmänna ekonomiska förhållandena
som medfört höjningar av ersättningar till bl. a. vittnen och offentliga försvarare.

Vidare har kommittén framhållit, att i den män ökningen av det allmännas
kostnader för rättskipningen verkligen föranletts av den nya rättegångsordningen,
kostnaderna i stort sett vore en följd av grundläggande
principer i den nya ordningen. Dessa principer vore av det största värde och
borde icke nu omprövas. De ökade kostnaderna motsvarades av betydande
vinningar för vår rättsordning. I anslutning härtill har kommittén förklarat

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

sig i fråga om det allmännas kostnader för rättegångsväsendet över huvud
taget vilja instämma i ett yttrande av första lagutskottet, att dessa utgifter
icke kunde betecknas som anmärkningsvärt stora, att rättsordningens upprätthållande
vore en av samhällets äldsta och mest betydelsefulla uppgifter
och att en god rättsordning vore av det största värde för hela samhällslivet.
Kommittén har emellertid understrukit, att vad nu sagts självfallet icke uteslöte
att man borde sträva efter att nedbringa statsverkets kostnader för
rättegångsväsendet, därest detta i något avseende kunde ske genom ändrade
bestämmelser utan rubbning i rättegångsordningens grundprinciper och i
övrigt utan olägenhet.

Även frågan om de enskildas processkostnader har berörts av kommittén.
Denna har gjort gällande, att dessa kostnader i underrätt i stort sett icke
blivit så mycket högre såsom en direkt följd av processreformen. Den inträffade
ökningen av parternas kostnader berodde i stället väsentligen — förutom
på penningvärdets fail — på ändrade grunder för beräkning av ersättning
till advokater samt därpå, att domstolarna numera i vida större utsträckning
än tidigare tillerkände vinnande part full ersättning för hans
kostnader. Beträffande hovrättsförfarandet vore det däremot klart, att de
enskildas processkostnader avsevärt stigit till följd av det nya förfarandet.
Detta låge i sakens natur och hade självfallet också insetts när förfarandet
infördes. Kommittén tvekade emellertid icke om att vinsterna av den nya
ordningen i stort sett vore så betydande att de uppvägde de nackdelar den
måhända kunde anses ha medfört. Det borde också erinras, att hovrättstingen
numera väsentligt bidroge till att minska parternas processkostnader.
Även om således storleken av de enskildas processkostnader enligt
kommitténs mening icke vore något som borde föranleda rubbning i gällande
principer för vårt rättegångsväsen, vore det även i detta avseende klart
att förhållandet borde beaktas och att alla möjligheter till minskning borde
tillvaratagas.

Kommittén har framhållit, att åtskilliga av kommitténs förslag innebure
besparingar för det allmänna eller minskningar av de enskildas kostnader.

Yttrandena.

I flertalet yttranden har dessa kommitténs allmänna uttalanden väl icke
upptagits till närmare granskning. Vad remissinstanserna anfört beträffande
kommitténs skilda förslag synes emellertid giva stöd för att de allmänna
synpunkterna genomgående gillats. I ett fåtal yttranden har dessa
allmänna spörsmål något närmare berörts.

Sålunda har föreningen Sveriges häradshövdingar framhållit, att föreningen
i fråga om vad betänkandet innehölle rörande processkostnaderna för
det allmänna och för den enskilde hyste en såtillvida avvikande uppfattning,
att föreningen ansåge att ökningen av dessa kostnader i högre grad än
i betänkandet angåves vore beroende av processreformen. Föreningen anslöte
sig till den uttalade uppfattningen att denna kostnadsökning icke
borde föranleda rubbning i gällande principer för vårt rättegångsväsen, men

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

:itt man borde sträva efter att, därest så kunde ske utan rubbning av dessa
principer, nedbringa såväl statsverkets utgifter som den enskildes processkostnader.

Statskontoret har uttalat, att kostnaderna i vissa avseenden hade blivit
väsentligt större än vad som förutsattes vid rättegångsbalkens antagande.
Statskontoret funne det därför i hög grad angeläget, att sådana förenklingar
och förbättringar i processordningen vidtoges, att såväl statsverkets utgifter
för rättegångsväsendet som den enskildes processkostnader i möjligaste
mån — utan eftersättande av rättssäkerhetens krav —- begränsades. I stort
sett ansåge sig ämbetsverket kunna tillstyrka vad kommittén i detta hänseende
föreslagit. Det ville dock förefalla statskontoret, som om man på vissa
punkter skulle kunna gå något längre än vad kommittén ansett möjligt.

Vidare har riksåklagarämbetet anfört bl. a. följande:

Otvivelaktigt har processreformen medfört avsevärda, icke förutsedda
kostnader icke minst för utbyggnad av landets domarkår och framför allt
åklagarkåren. För åklagarväsendets del må erinras om att riksåklagarämbetet
under de senaste fem åren antagit ett 80-tal åklagaraspiranter för att
söka tillgodose personalbehovet inom landsfogde- och stadsfiskalsorganisationerna
samt att inom stadsfiskalsorganisationen antalet åklagare numera
är dubbelt så stort som före processreformens genomförande. Trots den
kraftiga utbyggnad av åklagarkåren i städerna, som ägt rum, har det visat
sig att ytterligare behov av åklagarpersonal där föreligger, om en ur rättsvårdens
synpunkt olycklig eftersläpning av ärendena skall kunna undvikas.
Inom landsfogdeorganisationen har utbyggnaden hittills varit tämligen obetydlig.
En avsevärd personalförstärkning inom denna organisation är emellertid
nödvändig inom en nära framtid, om organisationen skall kunna tillfredsställande
fungera. Åtskilliga tecken tyda på att det är ovisst om den
nuvarande personalen inom landsfiskalsorganisationen är tillräcklig. Det
alltmera växande behovet av personal inom rättsvården aktualiserar en måhända
ännu väsentligare fråga än kostnadsfrågan, nämligen den, huruvida
det på längre sikt skall visa sig möjligt att med de personella resurser, som
kunna förväntas stå till buds, fylla rättsvårdens behov av tillräckligt kvalificerade
jurister. Det må anmärkas att sedan 1944 även aspiranterna på
landsfiskalsbanan skola avlägga juridisk akademisk examen, den s. k. distriktsåklagarexamen.
Med den brist, som här i landet — oavsett tillfälliga
fluktuationer på den ena eller andra banan — över huvud taget råder på intellektuell
arbetskraft, kan det på goda grunder ifrågasättas, om man för
rättsvårdens handhavande på längre sikt kan räkna med nämnvärt större
personal än den som för närvarande är sysselsatt inom rättsvården.

Departementschefen.

Rättegångsbalken har nu varit i tillämpning omkring sex år. Den innebar
en djupt ingripande omdaning av vår rättegångsordning. Särskilt gällde
detta förfarandet, medan domstolsorganisationen i det väsentliga lämnades
orörd. Erfarenheterna under den tid, som den nya rättegångsbalken tillämpats.
måste betecknas som mycket gynnsamma. Allmän enighet råder också
om att någon omprövning ej bör ske av de grundprinciper på vilka rättegångsbalken
vilar. Vad som anförts om processreformens ekonomiska verkningar
föranleder icke någon annan ståndpunkt. Detta utesluter dock

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

ej jämkningar i olika detaljer i det omfattande reformverket. När den
nya rättegångsordningen nu varit i praktisk tillämpning under en icke alltför
kort tidrymd, synes det lämpligt att överväga, på vilka punkter erfarenheterna
kan ge anledning till dylika jämkningar, och därvid är det naturligtvis
angeläget, att även de ekonomiska synpunkterna beaktas. Frågor
som hänför sig till domstolsorganisationen torde också, sedan tillräcklig
erfarenhet av det nya förfarandet vunnits, få upptagas till närmare provning.

Flera av de utav kommittén nu framlagda förslagen bottnar i en strävan
att nedbringa det allmännas kostnader för rättegångsväsendet och den enskildes
utgifter för en process. Till de av kommittén i detta hänseende
framförda allmänna synpunkterna ansluter jag mig. Och jag vill särskilt
understryka, att den ökning av utgifterna för rättegångsväsendet, som under
senare år drabbat det allmänna, till mycket väsentlig del har sin grund i
omständigheter, som ej sammanhänger med rättegångsreformen och därför
ej kan i någon väsentlig grad motverkas genom de nu föreslagna reformerna.
Vidare vill jag betona, att upprätthållandet av rättsordningen är en av samhällets
främsta uppgifter och att därför besparingshänsvn icke får utgöra
skäl för jämkningar som minskar rättssäkerheten. Av rättsordningens ställning
i samhället följer ock att rättegångsförfarandet bör stå öppet för den
enskilde utan att han åsamkas alltför tyngande kostnader. Självfallet bör
göras alla sådana besparingar och förenklingar, som kan ske utan att nyss
antydda principer trädes för nära.

I anslutning till det anförda vill jag framhålla, att på senare tid vid vissa
domstolar uppkommit en avsevärd arbelsbalans, som haft till följd att ej
sällan lång tid förflyter innan målen kan bli behandlade. Det behöver ej understrykas,
att stora olägenheter följer härav för den enskilde och att det
är i hög grad angeläget att en rättelse kommer till stånd. Bl. a. ur sådana
synpunkter som riksåklagarämbetet antytt torde det icke vara möjligt att
vinna en lösning enbart genom att lita till förstärkning av arbetskrafterna.
Viktigt är också att tillgänglig personal utnyttjas fullt effektivd. Fn väg på
vilken detta kan uppnås är att åstadkomma förenklingar i förfarandet i sådana
fall, där nuvarande ordning är mer tyngande och omständlig än hänsynen
till rättssäkerheten kräver. Vissa av kommitténs förslag tager sikte
just härpå.

II. Strafföreläggande.

Gällande rätt.

Enligt 48 kap. 1 § rättegångsbalken äger åklagare, när allmänt åtal skall
äga rum för brott, varå allenast böter kan följa — dock ej normerade böter —
att, i stället för att väcka åtal, till godkännande förelägga den misstänkte det
straff åklagaren anser brottet förskylla. Strafföreläggande må ej avse dagsböter
utöver tjugu. Är brottet förenat med egendoms förverkande eller annan
sådan påföljd, skall även denna påföljd föreläggas den misstänkte till
godkännande. Därest fråga är om flera brott, må föreläggande ej givas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

med mindre det sker gemensamt för alla brotten. Strafföreläggande må ej
användas, om den misstänkte är under aderton år och ej heller om anledning
förekommer, att målsägande finnes. Godkänner den misstänkte straffföreläggande,
som avser böter omedelbart i penningar till högre belopp än
etthundra kronor, skall föreläggandet enligt 4 § underställas rättens prövning.
Jämlikt 5 § gäller strafföreläggande, som fastställts av rätten eller,
då rättens fastställelse ej erfordras, godkänts av den misstänkte, såsom lagakraftvunnen
dom.

I instruktionerna för riksåklagarämbetet och statsåklagarna har upptagits
vissa föreskrifter om tillsyn över hur bestämmelserna om strafföreläggande
handhas.

Kommittén.

Efter att ha återgivit vad som vid förarbetena till rättegångsbalken förekommit
beträffande institutet strafföreläggande har kommittén framhållit,
att lagstiftarna icke stått främmande för tanken att, sedan erfarenheter av
institutets verkningar vunnits, utvidga tillämpningsområdet. I direktiven för
kommittén hade också ifrågasatts uppmjukningar av nu gällande begränsningar
för institutets användning. Det hade därvid särskilt framhållits, att
användningen av strafföreläggande avlastat mycket arbete från domstolarna
och att genom en utvidgad användning av institutet arbetsbördan skulle kunna
ännu mer minskas, varigenom domstolarnas personal skulle erhålla mera
tid för viktigare och större mål. Även kostnadsskäl hade åberopats för en
utvidgning. Från några håll hade dock uttalats viss tveksamhet mot en vidgad
användning av strafföreläggande.

Som mer allmänna synpunkter på spörsmålet har kommittén anfört, att
de hittills vunna erfarenheterna av det för svensk rätt nya institutet visat,
att åklagarna vore vuxna den nya uppgift som ålagts dem. Systemet med
strafförelägganden syntes i tillämpningen ha slagit väl ut. Institutet hade
också kommit till stor användning, oaktat åklagarna icke vore skyldiga att
använda sig av detsamma. Av antalet under år 1951 ådömda bötesstraff,
179 282, hade sålunda ej mindre än 103 006 skett genom strafföreläggande.
Ehuru detta institut i det stora hela fungerat tillfredsställande, torde man
vid ifrågasatt utvidgning av tillämpningsområdet böra framgå med varsamhet.
Fx-ågor om en gärning vore brottslig eller ej och om åläggande av
straff borde otvivelaktigt i princip åvila domstolarna. Det avsteg härifrån,
som gjorts genom införande av strafföieläggande, hade lagstiftarna avsett
skola gälla endast de egentliga ordningsförseelserna. Denna grundsats syntes
man ej böra frångå.

Kommittén har härefter granskat eixvar av de nu gällande begränsningarna
för institutets tillämpningsområde. Därvid har kommittén avvisat tanken
att utsträcka detta att avse även brott, i vilkas straffskala ingår frihetsstraff.
Till stöd för denna ståndpunkt har kommittén åberopat, att under de senaste
årens omfattande ändringar inom strafflagens speciella del de särskilda
brotten i viss utsträckning sammanförts till mera allmänna brottstyper
med vidare straffskalor, innehållande ej blott böter utan även fri -

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

hetsstraff. Även på specialstraffrättens område hade för brotten i stor
utsträckning stadgats vida strafflatituder och straffskalor med böter eller
fängelse vore mycket vanliga. Härigenom komme under ett och samma straffbud
att inrymmas både brott av allvarlig art och brott, vilka vore av lindrigare
natur. Genom att utvidga tillämpningsområdet för strafföreläggande
till att avse brott, varå jämväl fängelse kunde följa, ehuru endast bötesstraff
skulle få åläggas, skulle inom området för strafföreläggande falla det
övervägande flertalet av alla förekommande brott och sålunda även ganska
allvarliga brott. Strafföreläggande skulle komma att tillämpas vid brott som
fölle långt utanför ordningsförseelsernas grupp.

I detta sammanhang har kommittén understrukit angelägenheten av att
man vid det fortsatta lagstiftningsarbetet på straffrättens område i görligaste
mån sökte utsöndra de rena bagatellförseelserna till särskilda brottstyper
med allenast böter i strafflatituden.

Ej heller har kommittén velat utsträcka tillämpningsområdet för straffföreläggande
till att avse normerade böter. Strafflatituder innehållande sådana
böter omfattade ofta även frihetsstraff. I dessa fall kunde redan på
grund härav strafföreläggande ej tillämpas. Brott, för vilka endast upptoges
normerade böter i straffskalan, vore understundom av invecklad beskaffenhet.
Flera av dem kunde föranleda mycket höga bötesstraff. Härtill komme,
att dessa brott i stor utsträckning skulle åtalas av tullåklagare, vilka som
regel ej hade samma kompetens för ifrågavarande uppgifter som distriktsåklagarna.

Genom att utvidga tillämpningsområdet för strafföreläggande att avse
dagsböter utöver tjugu skulle man i många fall gå utanför ramen för de
egentliga ordningsförseelserna. Förhållandet kunde emellertid i viss mån te
sig annorlunda i de fall där fråga vore om lagföring i ett sammanhang för
flera förseelser. I dessa konkurrensfall kunde vissa skäl anföras för höjning
av den nuvarande maximigränsen. För att en sådan höjning skulle få
någon större praktisk betydelse torde gränsen böra sättas till fyrtio dagsböter.
Vid en dylik gränsdragning skulle emellertid alltför höga bötesstraff
kunna åläggas i strafföreläggandets form. Med hänsyn härtill hade kommittén
icke ansett sig kunna förorda en höjning.

I anslutning härtill har kommittén framhållit, att därest strafföreläggande
skulle komma till användning vid högre dagsbotsantal än tjugu med hänsyn
till förvandlingstraffets storlek konsekvensen skulle kräva, att även
sådana förelägganden underställdes. Härigenom skulle höjningen emellertid
sannolikt få föga praktiskt värde. Enligt hittills vunnen erfarenhet tillämpades
nämligen strafföreläggande endast i mycket ringa utsträckning i fall
då underställning krävdes. Att avskaffa underställningsskyldigheten ansåge
kommittén å andra sidan icke böra ifrågakomma.

Vidare har kommittén erinrat om att enligt gällande tolkning av villkoret
rörande målsägande strafföreläggande ej kunde användas ens i sådana fall,
där målsägande på grund av förlikning eller eljest förklarat sig avstå från
att föra talan. I anslutning härtill har kommittén framhållit, att i fråga om

Kungi. Maj.ts proposition nr 200.

de brott, som bestraffades med endast böter omedelbart i penningar eller
dagsböter, anledning sällan förekomme att målsägande funnes. Eftersom
kommittén föresloge, att man bibehölle bötesgränsen för användandet avstrafföreläggande,
förelåge ej anledning att jämka på det nu ifrågavarande
villkoret.

Kommittén har härutöver erinrat om att som skäl för att strafföreläggande
ej finge tillämpas, då fråga vore om ungdomar under 18 år, åberopats,
att strafföreläggande ej borde komma i fråga, med mindre det kunde antagas,
att den misstänkte förstode innebörden i föreläggandet. De bötesbrott,
har kommittén fortsatt, till vilka underåriga gjorde sig skyldiga, vore i allmänhet
av mycket enkel beskaffenhet. I många fall komme åtalseftergift enligt
20 kap. 7 § 1. rättegångsbalken till stånd. Bleve så ej fallet, måste lagföring
ske inför domstol. Detta innebure otvivelaktigt för den underårige
vissa nackdelar. Om han inställde sig personligen, kunde detta föranleda
tidsspillan och utgifter. Om han anlitade ombud i målet, komme kostnader
att utgå för detta. Genom begränsningen i tillämpningen av strafföreläggande
bleve förfarandet för underåriga mera ingripande än för vuxna personer.
En annan icke önskvärd konsekvens av den gällande ordningen vore, att om
flera vngre personer varit inblandade i samma förseelse, de som vore över
aderton år kunde få strafföreläggande, medan de som ej uppnått denna
ålder riskerade att nödgas inställa sig inför domstol. I dylika fall torde en
del åklagare utfärda stämning å samtliga inblandade. Den invändning mot
användande av strafföreläggande för underåriga under aderton år, som ginge
ut på att den misstänkte vid godkännande av föreläggande borde förstå innebörden
därav, kunde med hänsyn till arten av de förseelser, det här gällde,
icke tillmätas avgörande betydelse. Kommittén har därför föreslagit, att den
inskränkning i användande av strafföreläggande, varom nu vore fråga, skulle
avskaffas. Enär i de fall, då stämning utfärdats å misstänkt under aderton år,
denne ensam erhölle del av stämningen och själv kunde underteckna erkännande,
syntes det ej vara erforderligt att uppställa som villkor att även
den misstänktes vårdnadshavare eller förmyndare godkände föreläggandet.

En av kommitténs ledamöter, stadsfiskalen Clémentz, har i så måtto anfört
avvikande mening, att han förordat, dels att gränsen för tillämpning av
strafföreläggande borde höjas till fyrtio dagsböter och dels att underställning
i de fall sådan nu förekomme skulle avskaffas. Till stöd för den förstnämnda
jämkningen har reservanten åberopat, att om en förseelse enligt
lag förskyllde endast böter, förseelsen i det alldeles övervägande antalet fall
vore alt hänföra till ordningsförseelserna. Även för en ordningsförseelse
kunde det understundom vara motiverat att utdöma högre dagsböter än
tjugu. Ett ofta förekommande exempel härpå vore framförande av motorfordon
utan körkort. EU annat icke ovanligt exempel vore, att det vid iteration
syntes lämpligt att tillämpa högre dagsböter än tjugu. Reservanten har
även pekat på konkurrensfallen. Kompetensen hos åklagarna samt den fortlöpande
kontroll, som utövades från överordnade myndigheters sida, borgade
för all olägenheter ur rättssäkerhetssynpunkt ej skulle uppkomma.

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

Härtill konime såsom icke minst viktigt att den misstänkte alltid ägde att
vägra godkänna ett strafföreläggande. Avskaffandet av underställningen
vore motiverat av att åklagarna i mycket ringa utsträckning använde sig
av strafföreläggande i underställningsfallen. Regeln om underställning motverkade
sålunda att strafföreläggande koinme till användning i full utsträckning
och förorsakade i de fall, då underställning skedde, ett merarbete för
domstolarna. Anledning att befara ojämn straffmätning som följd av regelns
borttagande förelåge icke.

Yttrandena.

Det av kommittén framlagda förslaget att strafföreläggande skall få användas
även när den misstänkte är under aderton år har
tillstyrkts eller lämnats utan erinran av samtliga remissinstanser. Mot utformningen
av kommitténs förslag i denna del har ej annan anmärkning
framställts än att hovrätten över Skåne och Blekinge ifrågasatt, huruvida
man icke borde såsom villkor uppställa, att även den misstänktes vårdnadshavare
eller förmyndare godkänt föreläggandet. Härför talade, att den
unge misstänkte ofta kunde tänkas vara benägen att godkänna ett föreläggande
huvudsakligen av det skälet att han ville undanhålla föräldrar eller
annan förmyndare vetskap om gärningen; han hade lättare att göra detta
genom godkännande av ett strafföreläggande än om han instämdes till domstol.
Vidare torde det ofta vara föräldrarna som betalade de böter, vartill
en 15—17-åring dömdes.

Lnder hänvisning främst till att institutet strafföreläggande bör begränsas
till egentliga ordningsförseelser, som kan bedömas schematiskt, har från
vissa håll i anslutning till kommitténs ståndpunkt avvisats tanken på y tterligare
utvidgning av institutets tillä in pningso mråde.
Uttalanden av sådan innebörd har gjorts av Göta hovrätt, hovrätten
över Skåne och Blekinge samt föreningen Sveriges stadsdomare. Däremot
har ett betydande antal remissinstanser förordat, att genom jämkningar
i andra hänseenden institutet strafföreläggande skulle få ett vidsträcktare
tillämpningsområde.

Riksåklagarämbetet, som förordat dylika jämkningar, har — efter framförandet
av de synpunkter som återgivits i inledningen — fortsatt:

Med utgångspunkt från det nu anförda uppställer sig problemet vilka
jämkningar, som, utan att rubbning sker av de grundläggande principerna i
rättegångsbalken, skola kunna vidtagas för att rättegångsordningen skall
kunna tillfredsställande fungera med bibehållande av en någorlunda rimlig
personalram. Till en väsentlig del blir detta -— såvitt nu avser brottmålen —
en fråga om fördelning av arbetsuppgifterna mellan domare och åklagare,
främst överförande av vissa uppgifter från domstol till åklagare genom
vidgad användning av institutet strafföreläggande. Även om man, såsom rättegångskommittén
föreslagit, medger att enklare brottmål avgöras av ensamdomare
i större omfattning än som nu är fallet är det nämligen uppenbart
att kostnads- och personalbesparingen blir avsevärt större om man

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

till avgörande genom strafföreläggande överför vissa bagatellmål från ensamdomare
till åklagare. Härigenom inbesparas icke endast ensamdomarens
arbete. Även åklagaren erhåller viss arbetslindring genom att han befrias
från förberedelserna för rättsförhandlingen och den splittring av arbetstiden
som inställelsen vid rätten medför. Ett visst dubbelarbete i fråga
om diarieföring och dylikt undvikes jämväl. Kommittén har då det gällt
gränsdragningen mellan domarens och åklagarens uppgifter hävdat, att den
dömande verksamheten bör tillkomma domstolarna, ej åklagarna. Självfallet
är denna ståndpunkt riktig i princip. Det må emellertid erinras om att
åklagaren såtillvida utövar en dömande funktion i brottmålen att det år han
söm har att träffa det viktiga och ofta svåra avgörandet huruvida åtal skall
anställas. Belysande för denna åklagarens dömande funktion är att åklagarna
i riket t. ex. år 1950 utan åtal avskrevo 39 197 ärenden på grund av att brott
ej visats föreligga eller att bevisningen befunnits otillräcklig. Antalet åtal
under samma år utgjorde 87 634. Motsvarande siffror för år 1951 voro

34 467, respektive 91 985.----Vidare är att beakta att ett mycket stort

antal brottsfall avgöres av åklagare utan domstols medverkan därigenom att
åklagare meddelar strafföreläggande eller åtalseftergift. Vid meddelande av
åtalseftergift i fråga om ungdomliga lagöverträdare har åklagaren stundom
att tillse att lagöverträdaren blir föremål för annan kriminalpolitisk åtgärd
än straff. Om därför — såsom ämbetet för sin del förmenar — för en rationalisering
av arbetet inom rättsvården erfordras ett överflyttande till åklagarna
av vissa ytterligare uppgifter, som av kommittén ansetts böra ankomma
på domstolarna, innebär detta i själva verket icke någon brytning
med gällande system inom svensk straffrättskipning.

Kommitténs uttalande att det i princip bör åvila domstolarna att avgöra
om en gärning är brottslig eller ej och att ålägga straff finner ämbetet visserligen
i och för sig riktigt. Emellertid utöva åklagarna — såsom framgår
av vad ämbetet inledningsvis anfört — även enligt gällande ordning vid avgörandet
av åtalsfrågan, genom åtalseftergift och strafföreläggande i betydande
utsträckning en dömande verksamhet. Särskilt i samband med åtalsprövning
i invecklade och svårbedömbara fall ställas åklagarna ofta inför
vida mera krävande och ansvarsfulla avgöranden än vid meddelande av
strafföreläggande för enklare lagöverträdelser. Med hänsyn härtill och då
åklagarna få anses skickade för uppgiften och därjämte särskilt i fråga om
strafföreläggande äro underkastade en verksam kontroll kan ämbetet icke
finna att principiella betänkligheter skulle behöva möta mot en mera väsentlig
utvidgning av tillämpningsområdet för strafföreläggandeinstitutet än
kommittén föreslagit.

En av de jämkningar som förordats i syfte att giva institutet strafföreläggande
ökat tillämpningsområde är att institutet borde kunna komma till
användning även i fråga om förseelser för vilka fängelse ingår i
straffskalan.

Sålunda har riksåklagarämbetet föreslagit institutets tillämpning i fråga
om förseelser, för vilka högst sex månaders fängelse inginge i straffskalan,
men där domstolarna regelmässigt utdömde bötesstraff. Praktiskt viktiga
fall, där strafföreläggande med den föreslagna utvidgningen skulle kunna
meddelas, erbjöde vissa lindriga fall av våldsamt motstånd (brottsbalken
15:4) och av förgripelse mot tjänsteman (brottsbalken 15:2) samt törseelser
mot byggnadsstadgan och ransoneringsförfattningar. Vidare skulle straff -

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

föreläggande kunna ifrågakomma vid vissa fall av trafikovarsamhet. Självfallet
vore åtskilliga fall av trafikovarsamhet av den natur att de borde handläggas
och avgöras av domstol. Emellertid vore att beakta att användningsområdet
för strafföreläggande vid trafikovarsamhet begränsades på tre väsentliga
sätt, dels genom bötesmaximum för sådant föreläggande, tjugu dagsböter,
dels genom att förseelsen skulle vara erkänd och dels genom att skadeståndsanspråk
icke finge föreligga.

Föreningen Sveriges häradshövdingar har förordat, att strafföreläggande
skulle kunna tillämpas även i fråga om gärning, å vilken kunde följa utom
böter också fängelse, såvida gärningen vore upptagen i annan författning
än allmänna strafflagen. Föreningen har understrukit, att grundsatsen att
strafföreläggande endast skulle avse de egentliga ordningsförseelserna ej borde
frångås, men att förhållandet att man under de senare åren sammanfört
särskilda brott till mera allmänna brottstyper med vidare straffskalor innehållande
ej blott böter utan även frihetsstraff syntes föranleda att straffföreläggande,
för att dess användning ej skulle bli alltför inskränkt, borde
få tillämpas även vid brott, varå enligt strafflatituden även fängelse kunde
följa, ehuru endast bötesstraff av den storlek kommittén föreslagit skulle få
åläggas. Med dessa begränsningar syntes risk ej föreligga, att strafföreläggande
skulle komma att tillämpas vid brott som fölle långt utanför ordningsförseelsernas
grupp. Föreningen har vidare understrukit angelägenheten
av att man vid fortsatt lagstiftningsarbete på straffrättens område i görligaste
mån sökte utsöndra de rena bagatellförseelserna till särskilda brottstyper
med allenast böter i strafflatituden.

Förevarande spörsmål bär berörts också av Svea hovrätt. Hovrätten bar
lörklarat, att den icke vore beredd att nu förorda någon ändring i detta hänseende
men att frågan vore förtjänt av att upptagas i ett senare skede av
revisionsarbetet inom processrätten. Till stöd härför har hovrätten anfört,
att även om det, då institutet strafföreläggande infördes, hade varit lagstiftarnas
avsikt att användningen av institutet skulle begränsas till de
egentliga ordningsförseelserna, kunde numera, med hänsyn till åklagarkårens
goda standard och då man syntes vara ense om att systemet med
strafföreläggande slagit väl ut i tillämpningen, övervägas att något utvidga
kretsen av de brott, vid vilka strafföreläggande finge användas. Vid den
ändrade gränsdragning, som skulle bli erforderlig för att tillämpningsområdet
för strafföreläggande kunde utvidgas, uppstode emellertid vissa svårigheter.
De straffskalor, som förekomme i gällande rätt, torde — även i de
fall då författning utfärdats efter nya rättegångsbalkens ikraftträdande — ha
uppgjorts utan hänsyn till möjligheten att använda strafföreläggande. Än
mindre hade vid straffskalornas konstruktion hänsyn tagits till en eventuell
framtida utvidgning av tillämpningsområdet för detta institut. Innan man
ökade detta område genom att medgiva användande av strafföreläggande vid
brott, varå kunde följa visst lägre fängelsestraff, måste man uppenbarligen
skaffa sig en uppfattning om konsekvenserna av ändringen genom att grans -

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

ka både straffskalorna på olika håll och beskaffenheten av de brott som
skulle beröras av en utvidgning i nu nämnd riktning.

1 flera yttranden har förordats en höjning av gränsen för det
bötesstraff som i det särskilda fallet skulle få åläggas genom strafföreläggande.
Sålunda har Svea hovrätt, hovrätten för Nedre Norrland, statskontoret,
föreningen Sveriges stadsfiskaler samt Sveriges advokatsamfund förordat
att gränsen måtte sättas vid fyrtio dagsböter. Föreningen Sveriges
landsfogdar och föreningen Sveriges landsfiskaler har uttalat sig för en
gräns vid trettio dagsböter. Även hovrätten för Västra Sverige har, utan att
dock taga bestämd ståndpunkt, uttryckt sympatier för en gränsdragning enligt
sistnämnda förslag.

Till stöd för sin ståndpunkt har Svea hovrätt anfört, att man numera
icke behövde känna sig strikt bunden till det begränsade tillämpningsområde
som från början avsetts för strafföreläggande. I fråga om konkurrensfall
hade kommittén uttalat, att vissa skäl kunde anföras för en höjning av
den nuvarande maximigränsen och att vid en höjning till fyrtio dagsböter,
vilken gräns vore erforderlig för att höjningen skulle få någon större praktisk
betydelse, alltför höga bötesstraff skulle kunna följa för den misstänkte
i strafföreläggandets form. Enligt hovrättens mening syntes man
emellertid, om man vid gränsdragningen hölle i sikte, att det vore fråga
om erkända brott och att det stode den misstänkte fritt att avböja godkännande
av föreläggandet och därigenom få saken prövad av domstol, icke
behöva hysa några betänkligheter mot att vid flerfaldig brottslighet höja
maximigränsen till fyrtio dagsböter. Även om det i och för sig kunde vara
motiverat med en något lägre gräns vid enkel brottslighet, talade praktiska
skäl för en enhetlig gräns.

Hovrätten för Västra Sverige har uttalat, att vissa åklagare numera väckte
åtal för sådan olovlig körning, som avsåges i 3 § första stycket trafikbrottslagen,
enär normalstraffet härför av domstol bestämdes till mer än tjugu
dagsböter. Även i fråga om andra ordningsförseelser torde straff omkring
eller något över tjugu dagsböter icke vara ovanliga. Vid sammanträffande
av flera ordningsförseelser skulle ett ökat användande av strafföreläggande
kunna ske, om den ifrågavarande gränsen jämkades något uppåt. En
höjning av gränsen utöver trettio dagsböter ansåge hovrätten däremot icke
tillrådlig. Hovrätten avstyrkte bestämt ett införande av olika straffgränser
för enkel brottslighet och konkurrensfall.

I stort sett likartade synpunkter har anlagts av de övriga remissinstanser,
som förordat en höjning av gränsen. Sveriges advokatsamfund har därjämte
påpekat att i förvandlingshänseende skillnaden mellan tjugu dagsböter och
fyrtio dagsböter icke vore betydande, 25 dagars respektive 35 dagars fängelse,
samt att den åklagarna anförtrodda prövningen av frågan, huruvida
åtalseftergift borde ske, och spörsmålet, till vilket belopp varje dagsbot
borde bestämmas, ofta vore betydligt vanskligare än att bestämma det lämpliga
antalet dagsböter.

Riksåklagarämbetet har i detta hänseende förordat, att man med hänsyn

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

till betydelsen av att strafföreläggande kunde användas även i konkurrensfallen
i sådana fall borde höja den nuvarande maximigränsen för strafflöreläggande
till förslagsvis fyrtio dagsböter. Den av kommittén uttalade
farhågan att en sådan höjning av maximigränsen skulle kunna leda till
att alltför höga bötesstraff ålades den misstänkte i strafföreläggandets form
ansåge ämbetet överdriven, särskilt med hänsyn till att det stode den misstänkte
fritt att vägra godkänna strafföreläggandet. Underställning kunde ej
anses erforderlig i dessa fall.

Frågan huruvida den omständigheten att målsägande finnes skall
utgöra hinder mot att tillämpa strafföreläggande har berörts i några yttranden.
Sålunda har föreningen Sveriges häradshövdingar uttalat, att straffföreläggande
borde få utnyttjas även i de fall att målsägande funnes, därest
denne på grund av förlikning eller eljest förklarat sig avstå från att föra
talan. Med hänsyn till önskvärdheten av att icke i oträngt mål tvinga personer
till inställelse vid domstol i bagatellartade förseelser syntes den omständigheten
att en målsägande kunde ändra sin ståndpunkt icke böra utgöra
hinder för institutets användning. Målsäganden vore icke därigenom
förhindrad att själv föra sin skadeståndstalan vid domstol. Liknande mening
har framförts även av riksåklagarämbetet, föreningen Sveriges landsfogdar
och föreningen Sveriges stadsfiskaler. Sistnämnda förening har påpekat,
att för närvarande t. ex. i Stockholm strafförelägganden icke ansåges
kunna meddelas vid förargelseväckande beteende, som innefattade verbalinjurier
mot annan person. Anledningen vore, att man ville bereda en presumtiv
målsägande möjlighet att föra skadeståndstalan. Enligt vad riksåklagarämbetet
anfört medförde den nuvarande regeln, att vid fall av förargelseväckande
beteende eller fylleri, där något obetydligt våld förekommit eller
ett okvädinsord utslungats, åklagaren, oaktat ansvar för annan gärning än
förargelseväckande beteende eller fylleri ej ifrågakomme, ansåge sig nödsakad
att instämma målet till domstol, där detsamma för närvarande skulle
handläggas av tremansdomstol. Åklagarnas och domstolarnas praxis i detta
avseende skiftade emellertid. I detta sammanhang torde böra nämnas, att
hovrätten för Västra Sverige framhållit, att en lindring av förbudet mot
strafföreläggande, då anledning förekomme att målsägande funnes, torde
förutsätta att särskilda garantier tillskapades för att åklagarna på ett betryggande
sätt förskaffade sig visshet om att eventuell målsägande icke
avsåge att framställa ersättningsyrkande. Eftersom en lindring av ifrågavarande
förbud syntes ha ringa självständig betydelse, hade hovrätten intet
att erinra mot kommitténs ståndpunkt i förevarande fråga.

Flera remissinstanser har, i anslutning till reservanten inom kommittén,
förordat ett upphävande av den nu för vissa fall gällande underställningen.
Så är fallet med Svea hovrätt, hovrätten för Nedre Norrland,
statskontoret, föreningen Sveriges stadsfiskaler, föreningen Sveriges landsfiskaler
samt Sveriges advokatsamfund.

Svea hovrätt har, efter hänvisning till de av reservanten anförda skälen,
tillagt, att regeln funnes i sin nuvarande form med gränsen 100 kronor

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

redan i processkommissionens år 1926 framlagda betänkande. Penningvärdets
fall efter denna tidpunkt — index i 1914 års serie vore 172 år 1926
och 354 i mars 1953 — skulle i och för sig motivera en höjning av gränsen
till 200 kronor. Härtill komme att den år 1931 i samband med dagsbotssystemets
införande antagna särskilda böteslagen medförde att penningböter
kunde utom strafflagens område ådömas till belopp om högst 300
kronor. I strafflagen förekomme penningböter endast som straff för fylleri
och förargelseväckande beteende.

Ytterligare må nämnas, att hovrätten för Västra Sverige och föreningen
Sveriges landsfogdar ifrågasatt om icke, därest gränsen för det antal dagsböter
som kunde åläggas genom strafföreläggande höjdes, även gränsen för
underställningsplikten borde höjas.

Departementschefen.

Strafföreläggandet innebär ur principiell synpunkt en betydande avvikelse
från de allmänt gällande processrättsliga grundsatserna om ett kontradiktoriskt
förfarande, nämligen att materialet för avgörandet framlägges
av två mot varandra stående parter och att avgörandet därefter träffas av
ett från parterna helt fristående organ, domstolen. Detta förfarande har i
brottmål sin största betydelse för bevisprövningen. Vid strafföreläggandet
kan delta system sägas vara ersatt med en överenskommelse mellan parterna.
De processuella garantierna för ett ur objektiv synpunkt riktigt avgörande
är alltså mindre starka vid strafföreläggande än vid det ordinära
rättegångsförfarandet. Med hänsyn härtill bör försiktighet iakttagas vid
bestämmandet av tillämpningsområdet för institutet strafföreläggande. Å
andra sidan är att beakta att denna form för avgörande i hög grad besparar
såväl det allmänna som den enskilde besvär och kostnader. Dessa synpunkter
talar för att institutets användningsområde göres så vidsträckt som
hänsynen till rättssäkerhetskravet medger.

Vid införandet av institutet strafföreläggande genom den nya rättegångsbalken
var den ledande synpunkten, att det skulle få användas endast för
de egentliga ordningsförseelserna. Denna grundsats bör enligt kommitténs
mening ej nu frångås och från denna utgångspunkt har kommittéinajoriteten
ej funnit sig böra förorda någon annan jämkning av tillämpningsområdet
för strafföreläggande än ett slopande av förbudet mot institutets
användande beträffande underåriga. Åtskilliga remissinstanser har emellertid
förordat utvidgningar av större räckvidd.

Med hänsyn till de allmänna synpunkter, åt vilka jag nyss givit uttryck,
delar jag kommitténs uppfattning att institutet strafföreläggande ej bör
komma till användning i andra fall än då fråga är om vad som kan betecknas
som ordningsförseelser. Med denna uppfattning kan jag ej förorda
att institutets tillämpningsområde, såsom vissa remissinstanser föreslagit,
utsträckes till att gälla även brott, som kan medföra frihetsstraff. Väl ingår
under sådana brott många fall, som är alt anse som ordningsförseelser, men
å andra sidan inneslutes därunder också en rad gärningar, som icke kan

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

hänföras till denna grupp, och att i lagen ge en generell regel som särskiljer
de olika typerna gärningar, torde knappast vara möjligt. Ett särskilt skäl
att icke nu närmare ingå på frågan om att låta strafföreläggande bli tilllämpligt
även på gärningar, som kan förskylla frihetsstraff, är att strafflagen
är under omarbetning på grundval av straffrättskommitténs förslag
till brottsbalk. Ej heller är jag beredd att i detta sammanhang upptaga frågan
om att låta strafföreläggande bli tillämpligt på gärningar som förskyller
normerade böter.

Däremot synes man, utan att därigenom utvidgning sker till andra lagöverträdelser
än sådana som kan betecknas som ordningsförseelser, kunna
något höja det antal dagsböter som kan åläggas genom strafföreläggande.
Enligt vad i ärendet framkommit ligger det gängse utmätta straffet för vissa
ordningsförseelser över tjugu dagsböter, och vid sammanträffande av flera
ordningsförseelser bör ej sällan antalet dagsböter bestämmas till mer än
tjugu. Jag förordar därför, i likhet med reservanten inom kommittén och
åtskilliga remissinstanser, att gränsen för tillämpningsområdet höjes till
fyrtio dagsböter.

I anslutning till vad nu förordats torde böra beaktas frågan om underställning.
Sådan skall enligt gällande rätt ske om föreläggandet avser böter
omedelbart i penningar, som överstiger 100 kronor. Om följdriktighet skulle
iakttagas med hänsyn till längden av förvandlingsstraff, borde krävas att
underställning skulle ske även då antalet dagsböter överstiger tjugu. Emellertid
kan det ifrågasättas om detta institut behöver bibehållas. Böter omedelbart
i penningar förekommer enligt strafflagen endast vid fylleri och
förargelseväckande beteende, för vilka brott högsta straffet är böter 500
kronor. Enligt andra författningar än strafflagen är högsta bötesbeloppet
omedelbart i penningar 300 kronor -— frånsett normerade böter, som här
icke är i fråga. Högsta bötesbelopp vid sammanträffande av brott är 500
kronor. Det torde icke behöva råda någon tvekan att anförtro åklagarna
uppgiften att inom dessa gränser meddela strafföreläggande utan att detta
behöver underställas domstolen. Ej heller synes det påkallat med underställning
då i enlighet med vad förut förordats genom strafföreläggande
ålägges dagsböter till ett antal mellan tjugu och fyrtio. I förvandlingshänseende
motsvarar fyrtio dagsböter penningböter till ett belopp av 200 kronor.
Jag förordar därför att bestämmelserna om underställning får utgå.

Mot kommitténs av remissinstanserna utan meningsskiljaktighet tillstyrkta
förslag att strafföreläggande skall få användas även när den misstänkte
är under aderton år har jag intet att erinra. Att såsom en remissmyndighet
ifrågasatt för dessa fall kräva godkännande av föreläggandet av
den underåriges vårdnadshavare eller förmyndare torde ej vara påkallat.

I övrigt är jag ej beredd att nu förorda jämkningar i reglerna om straffföreläggande.

De här förordade reformerna kräver upphävande av stadgandena i 48
kap. 4 § rättegångsbalken samt ändring av bestämmelserna i 48 kap. 1 och
5 §§ samt 59 kap. 5 § samma balk. I fråga om utformningen av lagändringarna
får jag hänvisa till avsnitt XIII.

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

III. Behandlingen av mindre brottmål vid underrätt.

Gällande rätt.

I 1 kap. rättegångsbalken behandlas bl. a. frågorna om underrätts domförhet.

För häradsrätt är enligt 4 § huvudregeln att häradshövdingen dömer med
nämnd. Häradsrätt är dock domför utan nämnd vid måls avgörande utan
huvudförhandling samt annan handläggning, som ej sker vid huvudförhandling
eller syn å stället. Enligt 5 § skall i nämnd sitta minst sju och högst
nio. Rör mål allenast ansvar för brott, varå icke kan följa svårare straff än
böter, och förekommer i målet ej anledning, att målsägande finnes, eller
hålles syn å stället utom huvudförhandling, är dock häradsrätten domför
med tre i nämnden.

I 11 § behandlas frågan om rådhusrätts domförhet. Såvitt angår brottmålen
gäller därvid, att rådhusrätt är domför med tre lagfarna domare; fler
än fyra lagfarna domare må ej sitta i rätten. I mål om ansvar för brott, varå
kan följa straffarbetare i två år eller därutöver, skall rådhusrätt bestå av
én lagfaren domare och nämnd. Vid måls avgörande utan huvudförhandling
samt annan handläggning, som ej sker vid huvudförhandling eller syn å
stället, är rådhusrätt dock domför med en lagfaren domare. Det sist sagda
gäller även i fråga om huvudförhandling och syn å stället i brottmål, om
målet rör allenast ansvar för brott, varå icke kan följa svårare straff än
böter, och i målet ej förekommer anledning, att målsägande finnes. Enligt
12 § skall i nämnd i rådhusrätt sitta minst sju och högst nio.

Protokoll skall enligt 6 kap. 1 § rättegångsbalken föras för varje mål särskilt.
Härifrån gives dock den undantagsregeln att om målet rör allenast
ansvar för brott, varå icke kan följa svårare straff än böter, och den tilltalade
erkänt gärningen, i sådant mål anteckningar enligt de närmare föreskrifter,
som meddelas av Kungl. Maj :t, må föras i stället för protokoll.

Bestämmelser om dom och beslut i brottmål återfinnes i 30 kap. rättegångsbalken.
Enligt 1 § sker rättens avgörande av saken i brottmål genom
dom och annat rättens avgörande genom beslut; beslut, varigenom rätten
annorledes än genom dom skiljer saken från sig, är slutligt beslut. Kapitlets
5 § stadgar, att dom skall avfattas skriftligen, och föreskriver vad domen
skall angiva. I 6 § stadgas härifrån det undantaget, att om mål rör
allenast ansvar för brott, varå icke kan följa svårare straff än böter, och
den tilltalade har erkänt gärningen, domen må utfärdas i förenklad form;
närmare bestämmelser därom skall meddelas av Kungl. Maj :t. Enligt 8 §
skall dom uppsättas särskilt och underskrivas av de lagfarna domare, som
deltagit i avgörandet. Vad i 5 och 8 §§ är stadgat om dom skall enligt 10 §
tillämpas även å slutligt beslut, om frågans beskaffenhet fordrar det. För
beslut, som ej är slutligt, gäller däremot andra regler.

8 Bihang till riksdagens protokoll 195b. 1 samt. Ni 200.

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

Kommittén.

I betänkandet har kommittén redovisat vissa från rikets rådhusrätter införskaffade
uppgifter. Dessa utvisar bl. a. att under 1952 vid rikets samtliga
rådhusrätter handlagts 6 475 mål som nämndmål, 20 667 mål som tredomarbrottmål
och 20 814 mål som endomarbrottmål. Proportionen mellan de olika
grupperna mål är för de flesta av de större rådhusrätterna i stort sett
densamma som den mellan de nu återgivna siffrorna.

I fråga om tredomarbrottmålen har kommittén från Stockholms rådhusrätt
samt rådhusrätterna i Norrköping, Hälsingborg, Halmstad och Västervik
erhållit vissa uppgifter för år 1951. Av dessa framgår, att i tredomarmålen
utdömts penningböter i 1 278 fall, dagsböter till ett antal av högst
fyrtio i 5 574 fall, över fyrtio dagsböter i 526 fall, normerade böter till belopp
av högst 300 kronor i 579 fall, sådana böter till högre belopp i 116 fall
samt annan ansvarspåföjd såsom frihetsstraff, villkorlig dom, avsättning
m. m. i 615 fall.

Vid de särskilda tremanstingen i 106 domsagor handlades tillhopa 945
brottmål år 1951 och tillhopa 1 229 brottmål år 1952.

Kommittén har framhållit, att endomarkompetensen i brottmål vid rådhusrätt
icke fått så stor betydelse som avsetts. Bland tredomarbrottmålen
förekomme åtskilliga mål, vilka i själva verket kunde betraktas som sådana
s. k. ordningsmål eller polismål, som endomarbrottmålen avsetts omfatta.
I dessa fall kunde en domstol med tre lagfarna domare te sig som en överorganisation.
Enligt kommitténs mening kunde också utan men för rättskipningen
en utvidgning av området för endomarbrottmålen ske. Även om
en sådan endast i de största städerna kunde få omedelbara verkningar för
personalorganisationen, borde den icke underlåtas; tillsamman med andra
faktorer som påverkade organisationen kunde den nu eller framdeles få
större betydelse.

Kommittén har om också med en viss tvekan förordat en utvidgning av
området för bagatellbrottmålen med hänsyn till domförheten även för häradsrätt.
Därigenom skulle i åtskilliga domsagor en del av de allmänna
tingen eller extra sammanträdena med fulltalig nämnd kunna ersättas med
tremansting respektive extra sammanträde med tremansnämnd.

Anledningen till att domförhetsregeln för bagatellbrottmålen fått så ringa
betydelse vore enligt kommittén främst att den begränsats till mål, som rörde
allenast ansvar för brott, varå icke kunde följa svårare straff än böter. Av
Övriga brott, för vilka stadgats straffskalor, som jämte böter upptoge också
frihetsstraff, vore ett mycket stort antal sådana att de föranledde endast
låga böter. Visserligen kunde man säga att de rena bötesskalorna borde ge
uttryck för att dessa förseelser genomsnittligt ansåges lindrigare än de, för
vilka stadgades böter eller fängelse, men detta hade knappast genomgående
iakttagits vid tillkomsten av de mångskiftande författningar, som vore i
fråga. Stundom kunde det kanske ha varit fullt klart vid tillkomsten av
stadganden av sistnämnda typ, att det övervägande antalet av förseelserna
borde sonas med låga böter — lika låga som normalt utmättes vid rena bo -

Kungl. Maj. ts proposition nr 200.

tesskalor — men man hade tagit med fängelse i skalan för några få tänkbara
undantagsfall, utan att man för dessa stadgat något särskilt rekvisit.

Kommittén har vid undersökning av möjligheten att genom jämkningar
i straffskalorna utvidga bagatellmålskompetensen funnit så genomgripande
ändringar erforderliga att de fölle utom kommitténs uppdrag.

Den vägen har i stället förordats av kommittén, att domstol med den
enklare sammansättningen skulle äga handlägga mål avseende alla brott,
vilkas straffskala innehölle böter, såframt den tilltalade ådömdes lägre straff
än sextio dagsböter eller böter omedelbart i penningar 1500 kronor eller
ock frikändes. Till stöd för detta förslag har kommittén anfört i huvudsak
följande.

Inom kommittén har framförts det uppslaget att till den lägre behörigheten
skulle, förutom bötesbrotten, föras alla brott för vilka straffskalan upptar
böter som normalstraff (»böter eller fängelse», »böter eller, om omständigheterna
äro försvårande, fängelse---»). Är straffskalan sådan, ut dömas

enligt vad erfarenheten visar i det långt övervägande antalet fall låga
bötesstraff, och frihetsstraff förekomma mycket sällan. Eftersom det, såsom
framhållits av första lagutskottet och i direktiven, icke bör förekomma att
ensamdomare ges behörighet att ådöma frihetsstraff, kan emellertid en lösning
efter en sådan linje ej övervägas utan kompletterande regler om det
straff som må ådömas. Man skulle således kunna låta bagatellmålskompetensen
i och för sig omfatta alla brott i fråga om vilka böter ingå i straffskalan
men begränsa den på det sättet att endast böter finge ådömas. Funne
domstolen att påföljden ej borde stanna vid böter, skulle målet gå till fullsutten
rätt. Systemet förutsätter en förhandsbedömning av målen, bestående
i en grov uppskattning av det straff som kan väntas bli ådömt. En sådan
skulle säkerligen i de allra flesta fall ej möta några svårigheter, eftersom det
mycket ofta går en lätt skönjbar gräns mellan bötesfallen och de fall då urbota
straff bör ifrågakomma.

Kommittén anser emellertid att gränsen icke gärna kan dragas så högt, enär
det skulle innebära att även ganska svårartade brott finge behandlas som bagatellmål.
Den lägre kompetensen bör icke omfatta ådömande av böter inom
den övre delen av dagsbotsskalan. Men denna synpunkt gör sig gällande också
beträffande de rena bötesbrotten. Av vad förut sagts framgår att gällande
lags metod att särskilja bagatellbrottmålen är bristfällig. Medan det för ett
stort antal brott som i realiteten utgöra bagatellförseelser fastställts straffskalor
som upptaga också frihetsstraff, finnas bland de rena bötesbrotten
vissa som stundom föranleda ganska höga straff. Det förekommer sålunda
att ensamdomare för bötesbrott utdömer straff som närmar sig maximum, 120
dagsböter, eller, vid sammanträffande av brott, 180 dagsböter, motsvarande
ett förvandlingsstraff av 70 respektive 90 dagar. Kommittén anser det icke
tillfredsställande att så höga straff skola kunna ådömas i bagatellmålsförfarandc
även om det endast gäller brott för vilka blott stadgats böter. Maximigränsen
för bagatellmålskompetensen bör därför gälla inte endast brotten
med jämväl frihetsstraff i skalan utan också de rena bötesbrotten. Kommittén
har stannat för all föreslå en sådan gräns vid 00 dagsböter resp. böter
omedelbart i penningar 1 500 kronor. För denna gräns talar i viss mån
om än ej med större styrka — att samma gräns förekommer i stadgandena
i 54 kap. 12 § rättegångsbalken om fullföljd till högsta domstolen. Även 4
kaj). 14 § strafflagen och lagen om straffregister gör skillnad mellan bötesstraff
under 60 dagsböter och högre dagsbolsstraff.

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

I fortsättningen har kommittén framhållit, att erforderliga uppgifter för
förhandsprövningen i regel kunde hämtas ur stämningen. Risk borde ej föreligga
för att polisrapporten genom förhandsbedömningen skulle få ökad
betydelse. Givetvis borde ett mål hänföras till bagatellmålsgruppen endast
om det framstode som uppenbart att den för domförheten avgörande bötesgränsen
icke komine att uppnås. Om det ändock undantagsvis, på grund av
vad som framkomme vid huvudförhandling med ensamdomare eller tremansnämnd,
bleve fråga om att ådöma straff över maximigränserna, finge
bristen i domförheten rättas till genom komplettering av rätten. I rådhusrätt
torde detta i regel kunna ske utan större svårighet och utan att målet behövde
uppskjutas till ny dag. I häradsrätt kunde vissa komplikationer uppkomma,
om fulltalig nämnd icke genast kunde åstadkommas, men riskerna
härför borde bli ytterst obetydliga om blott erforderlig försiktighet iakttoges
vid förhandsprövningen.

Även i ett annat avseende har kommittén förordat en utvidgning av bagatellmålsdomstolens
kompetens. Härunder skulle ingå även prövning av ett i
brottmål framställt enskilt anspråk till belopp av högst 500 kronor. Denna
utvidgning vore erforderlig, därest den förordade till straffskalorna knutna
jämkningen skulle få avsedd verkan. Särskilt i mål om vårdslöshet i trafik
kunde man mera sällan säga att målsägande ej funnes. Kommittén har berört
de svårigheter, som vållades av att målsägande ägde väcka enskilt anspråk
vid huvudförhandlingen, varigenom rättens domförhet kunde rubbas.
Dessa fall vore undantagsfall; möjlighet funnes för rätten alt komplettera
sig. Vidare har kommittén behandlat den möjligheten som rätten i vissa fall
har att förordna att det enskilda anspråket skall som särskilt mål handläggas
i den för tvistemål stadgade ordningen. Ett sådant förfarande vore emellertid
enligt kommitténs mening endast undantagsvis att rekommendera.

Avslutningsvis har kommittén understrukit, att en domförhetsregel sådan
som den för smärre brottmål föreslagna visserligen innebure, att rätten i angiven
sammansättning vore forjnellt behörig, om de uppställda förutsättningarna
förelåge, men däremot icke att denna enklare sammansättning vore
obligatorisk. Tvärtom måste beaktas, att varje gränsdragning bleve stel och
att det måste förekomma fall, där den enklare sammansättningen med hänsyn
till målets natur icke vore önskvärd och därför ej heller borde begagnas.

Ytterligare må här nämnas, att kommittén föreslagit vissa jämkningar i
kungörelsen med vissa bestämmelser angående rådhusrätt och magistrat
samt i domsagostadgan i syfte att säkerställa att då vissa befattningar uppehälles
av vikarier, dessa har erforderlig kompetens.

I anslutning till de ändrade kompetensreglerna har kommittén vidare förordat
en vidsträcktare användning av förenklade protokoll och förenklade
domar. Sålunda borde det enklare förfarandet kunna användas, om den tilltalade
erkänt gärningen och målet vore av beskaffenhet att vid huvudförhandling
häradsrätt vore domför med tre i nämnden och rådhusrätt med en
lagfaren domare; i detta avseende måste dock ytterligare fordras att målet
rörde allenast ansvar och sålunda ej skadestånd. Men tabelldom skulle få

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

användas oavsett vilken sammansättning rätten faktiskt haft i målet. Liksom
nu skulle förenklat protokoll kunna föras endast om tabelldom användes och
skulle det icke vara någon förutsättning för användande av tabelldom, att
förenklat protokoll fördes.

Mot det nu återgivna förslaget har tre av kommitténs ledamöter anmält
avvikande mening.

Sålunda har hovrättspresidenten Laurin och borgmästaren Lutteman
velat sätta maximigränsen för endomarmålen och tremansnämndsmålen
vid fyrtio dagsböter.

Å andra sidan har stadsfiskalen Clémentz velat göra utvidgningen av enmansdomarens
kompetens så att denne för brott med straffskalor, som omfattade
såväl böter som frihetsstraff, finge ådöma böter men ej frihetsstraff.
Motsvarande jämkning borde göras beträffande kompetensen för häradsrätt
med tremansnämnd. Vidare har denne kommittéledamot påtalat vissa olägenheter,
som följde med att rätten verkställde förhandsprövningen — bl. a.
att förundersökningsprotokollet finge ökad betydelse. Dessa olägenheter
kunde undvikas om förhandsprövningen lades helt på åklagarna, vilket denne
ledamot förordade.

Yttrandena.

Kommitténs förslag på denna punkt avstyrkes av Göta hovrätt, hovrätten
för Västra Sverige, majoriteten av Stockholms rådhusrätts ledamöter (17 av
27), föreningen Sveriges häradshövdingar och föreningen Sveriges stadsdomare.
I flera av dessa yttranden har dock uttalats, att åtskilliga av de mål,
som nu handlägges av rådhusrätt med tre ledamöter, utan olägenhet skulle
kunna avgöras av ensamdomare. Av övriga remissinstanser bär förslaget
i princip tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Flertalet av de tillstyrkande
remissinstanserna har påkallat jämkningar av större eller mindre räckvidd
i kommitténs förslag.

Uttalanden, som innehåller mer allmänna synpunkter på förslaget
har främst gjorts av de avstyrkande myndigheterna och sammanslutningarna.

En av de synpunkter dessa genomgående anfört är att ett måls svårighetsgrad
ur processuell synpunkt ingalunda vore beroende av om ett högre
eller lägre bötesstraff komme att utdömas. På samma sätt behövde icke frågan
om skadeståndets storlek vara avgörande för om bedömandet av ett
skadeståndsyrkande vore mer eller mindre krävande. Den av kommittén
föreslagna gränsdragningen i fråga om behörigheten för ensamdomare i
rådhusrätt träffade därför icke det som i förevarande fråga borde vara avgörande.
Kommitténs regel medförde f. ö. att ensamdomare skulle bli behörig
att handlägga den ojämförligt största delen av de brottmål, som nu
ankomme på tremansrätt.

Som typiskt kan åberopas det yttrande föreningen Sveriges stadsdomare
avgivit. Föreningen har sålunda framhållit, att avgörande för ett brottmåls
svårighetsgrad syntes vara tre moment, nämligen bevisprövningen, lagtolk -

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

ningen och straffmätningen. Ett vart av dessa moment kunde konstituera
ett svårt mål, men erfarenheten gåve vid handen att svårigheterna oftast
gällde bevisprövningen. Eu i rättegångsbalken iakttagen princip vore också
att ej överlämna mera krävande bevisprövning åt ensamdomare; i regel
hade lagen vid dylik prövning ställt antingen ytterligare två jurister eller
en nämnd vid domarens sida. Föreningen har vidare påpekat, att den grupp
brottmål, som enligt kommitténs förslag överflyttades från tredomar- till endomarkompetens,
innefattade den allra största delen av de nuvarande tredomarbrottmålen,
sannolikt vida över 90 procent. Bl. a. inginge däri praktiskt
taget alla mål om vårdslöshet i trafik, där straffet ofta stannade vid
femton å tjugu dagsböter. Just dessa senare mål innefattade ofta svåra avgöranden,
vid vilka det vore synnerligen värdefullt med tre domare. Ett
måls svårighetsgrad vore över huvud mycket litet beroende av storleken av
det bötesstraff, som kunde komma i fråga. Beträffande bilmålen skulle det
t. o. m. med fog kunna påstås, att det ofta vore lättare att avgöra ett mål
om en grav ovarsamhet i trafiken än ett kollisionsmål, där man tvekade
huruvida det som lades förarna till last innefattade ovarsamhet eller icke.
Det syntes sålunda som om kommittén vore inne på fel spår, när den sökte
skilja ut de lättare målen efter dagsböternas antal. Till försvar för en gränsdragning
efter böternas storlek kunde visserligen åberopas att förslaget blott
innebure att ifrågavarande grupp av mål finge avgöras av ensamdomare.
Intet hindrade att, om så befunnes lämpligt, målet avgjordes av tre domare,
även om böterna ej uppginge till den angivna gränsen. Kommittén
frainhölle även detta, men gjorde det icke med tillräcklig skärpa. Risk syntes
föreligga att, om kommitténs förslag med bibehållen motivering godtoges,
det komme att anses, att mål, vari ådömdes mindre än sextio dagsböter
eller lägre penningböter än 1 500 kronor, i regel skulle avgöras av
ensamdomare. Vidare har föreningen gjort gällande, att kommitténs förslag
beträffande ensamdomares rätt att avgöra enskilt anspråk innefattade en
konstlad gränsdragning, som ledde till orimliga konsekvenser. I tvistemål
kunde ensamdomaren avgöra yrkanden på obegränsade belopp. Begränsningen
till högst 500 kronor kunde därför kringgås på det enkla sättet att
det enskilda anspråket frånskildes för handläggning i tvistemålsordning,
varefter brottmålet och tvistemålet avgjordes var för sig av ensamdomare,
kanske t. o. m. av samme domare och på samma dag. Vidare kunde påpekas
det orimliga i att ett enskilt anspråk på mera än 500 kronor även om det
vore medgivet icke skulle kunna prövas av ensamdomare. Den allvarligaste
invändningen mot kommitténs förslag vore emellertid att storleken av det
fordrade beloppet icke på något sätt vore avgörande för svårigheten att
pröva anspråket. Ej heller vore det yrkade beloppets storlek avgörande för
det fattade beslutets verkliga betydelse. Särskilt i bilmål framställdes ofta
anspråk på ett till beloppet ostridigt bagatellbelopp för att få jämkningsfrågan
prövad. På grundval av denna prövning reglerades sedan skadeståndskrav,
som kanske uppginge till flera tusental kronor.

Stockholms rådhusrätts flesta ledamöter har upptagit till bedömande

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

hur den föreslagna gränsdragningen skulle verka i fråga om behörigheten
att handlägga vissa grupper av mål. I detta hänseende har anförts, att det
övervägande antalet fall av misshandel enligt 14 kap. 13 § strafflagen komme
att prövas av ensamdomare. Lämpligheten härav vore tveksam bl. a.
med hänsyn till att det i dessa mål ej sällan förekomme, att då två personer
varit i slagsmål, åtminstone den ene gjorde invändning om att han
handlat i nödvärn. I dylika fall borde prövningen av målet givetvis tillkomma
tremansrätt. De flesta men ej alla fall av våldsamt motstånd vore av
den enkla beskaffenhet att brotten lämpligen kunde bedömas av enmansrätt.
Detsamma gällde mål om missfirmelse mot tjänsteman. Mål om tukt och
sedlighet sårande gärning vore i regel icke lämpade att handläggas av ensamdomare.
Ofta vore utredningen omfattande och bevisprövningen svår.
Ej sällan funnes anledning överväga, om den tilltalade skulle bli föremål
för sinnesundersökning. De enklare målen om olovlig varuinförsel lämpade
sig avgjort att prövas av ensamdomare. Likaledes vore en del mål angående
olovlig spritinförsel av beskaffenhet att de lämpligen borde handläggas
i enmansrätt. Förmögenhetsbrott syntes i regel ej lämpa sig för prövning
av ensamdomare. Ofta kunde det vara tveksamt, om ringa brottslighet skulle
anses föreligga eller ej. I den mån straffet närmade sig 60 dagsböter vore
det icke lämpligt att ensamdomare toge ställning till frågan, om brottet
skulle verka återfallsgrundande eller ej. Hade den tilltalade tidigare gjort
sig skyldig till brott av beskaffenhet att kunna verka straffskärpande vid
återfall, borde ensamdomare icke pröva frågan om den tidigare brottsligheten
skulle beaktas vid bestämmande av brottets svårhetsgrad och eventuellt
upptaga målet till prövning. Ett antal enkla, erkända fall av vårdslöshet
i trafik, som väl skulle lämpa sig att avgöras av ensamdomare, förekomme.
Att genom någon generell regel få dessa utsöndrade syntes emellertid
svårt. I flertalet av de påtalade fallen av vårdslöshet i trafik bestredes
åtalet. Ofta vore det fråga om bevisprövning, som med hänsyn till de
motsägande uppgifter som brukade förekomma i målen icke vore av enkel
beskaffenhet. Målen hade ofta betydelse utöver vad som framkomme i processen.
Det förekomme ej sällan att skadestånd reglerades med utgångspunkt
från straffen i brottmålet. Frågan om körkort skulle indragas för
den som fällts till ansvar bleve beroende av straffmätningen. Denna hade
därför, framför allt när det gällde yrkeschaufförer, stor betydelse. Det förmodade
straffet utgjorde alltså i trafikmålen ingalunda en riktig värdemätare
på målens svårighetsgrad och betydelse. Med hänsyn till det nu anförda
syntes olämpligt att i det stora flertalet fall överlåta prövningen av trafikmål
på ensamdomare.

Även hovrätten för Västra Sverige och föreningen Sveriges häradshövdingar
har betonat, att trafikmålen i stor omfattning ej lämpligen borde
handläggas av rådhusrätt med ensamdomare respektive häradsrätt med tre
i nämnden. Föreningen har framhållit, att det med hänsyn till nämndens
orts- och personkännedom vore värdefullt att fulltalig nämnd tjänstgjorde.

Stockholms rådhusrätts flesta ledamöter har vidare anfört, alt man borde

Kungl. Maj:ts proposition nr 200

av behörighetsregler kräva, att de medförde en klar och enkel gränsdragning,
som ej i större omfattning kunde medföra olika meningar beträffande
målens uppdelning. Förslaget uppfyllde ej ur denna synpunkt rimliga fordringar.
Ett ställningstagande på förhand från domarens sida till straffmätningen
läte sig ej väl förena med den ställning i processen rättegångsbalken
tilldelat domaren. Domaren borde gå utan förutfattad mening till förhandlingen.
Förundersökningsprotokollet komme, om förhandsprövning från
domarens sida genomfördes, att få ökad betydelse, vilket ej heller överensstämde
med rättegångsbalkens principer. För övrigt vore det ej alltid lätt
att på förhand se vilka mål, som bleve så svårbedömbara att de borde överlämnas
till tremansrätt. Kommittén hade pekat på möjligheten att komplettera
rätten med två ledamöter, om det sedan förhandling påbörjats i
ensamrätt skulle visa sig påkallat att handlägga ett mål i tremansrätt. Kommittén
syntes emellertid, åtminstone så vitt anginge de större rådhusrätterna,
alltför optimistiskt ha bedömt möjligheterna för dylik komplettering.
Det vore ej givet, att de ledamöter på vederbörande avdelning, som skulle
deltaga i målets handläggning, inom rimlig tid på dagen kunde avbryta
förekommande göromål, exempelvis pågående session i enmansrätt. Risk
förelåge därför för att förhandlingen måste inställas och parterna hänvisas
att återkomma en senare dag.

En eller flera av de senast återgivna synpunkterna eller liknande meningar
har åberopats också av Göta hovrätt, hovrätten för Västra Sverige och föreningen
Sveriges stadsdomare.

Enligt vad Göta hovrätt anfört kunde det väntas, att även vid en långtgående
utvidgning av ensamdomarkompetensen besparingen av lagfaren personal
i många fall bleve obetydlig, då behov av lagfaren protokollförare komme
att föreligga i huvudparten av de mål, som enligt kommittéförslaget
skulle överföras till handläggning av ensamdomare. Likqande mening om
effekten av förslaget har Stockholms rådhusrätts flesta ledamöter framfört.
Dessa har bl. a. anfört, att arbetsuppgifterna nu vore fördelade mellan de tre
ledamöterna på ett sätt, som avsåge att underlätta en snabb handläggning
och motverka onödigt dubbelarbete. Varje treinansavdelning kunde därför
ha tre heldagssessioner i veckan. Skulle ifrågavarande arbetsuppgifter nu
övertagas av en domare kunde man icke räkna med att denne skulle medhinna
att handlägga tre sessioner i veckan eller att han vid varje session
skulle avgöra lika stort antal mål som tremansavdelningen. Den besparing
som kunde göras på lönerna till domarpersonalen torde därför bli ganska
blygsam. Det kunde ej tänkas att ensamdomaren skulle kunna tjänstgöra
utan sekreterare, om rättegången skulle fortlöpa på det sätt, som avsetts i
rättegångsbalken. Enär vid sessionerna i enmansrätt ej komme att medhinnas
lika stort antal mål som för närvarande i tremansrätt, komme detta att
medföra en merutgift för åklagarväsendet. Och föreningen Sveriges häradshövdingar
har uttalat, att en så vidsträckt utsträckning av tremansnämndsmålen,
som skulle kunna föranleda en väsentlig minskning av antalet allmänna
ting, icke torde kunna ske.

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

Vissa av de avstyrkande remissinstanserna har antytt de vägar man borde
gå om man ville öka behörigheten för ensamdomare i rådhusrätt. Sålunda
har hovrätten för Västra Sverige framhållit, att man kunde ändra vissa
straffskalor så att eu del brott uppdelades på två brottstyper, normalfallet
och det grova fallet. Frihetsstraff skulle blott kunna följa å det grova
fallet. Tillräckligt vore att ett mindre antal författningar bleve föremål
för dylik ändring. Vilka dessa författningar vore syntes landets större rådhusrätter
lätt kunna lämna besked om. Liknande mening kommer till uttryck
i det yttrande Stockholms rådhusrätts flesta ledamöter avgivit. Dessa
har därjämte framhållit, att någon genomgång av vilken verkan de föreslagna
behörighetsreglerna skulle få i händelse det framlagda förslaget till
brottsbalk genomfördes icke gjorts. En dylik genomgång gåve vid handen,
att rättegångskommitténs förslag skulle medföra behörighet för ensamdomare
att i avsevärd omfattning avgöra mål, som på grund av sin beskaffenhet
lämpligen borde prövas av domstol med mer kvalificerad sammansättning.
Den vidgning av latituderna, som förslaget till brottsbalk innefattade,
skulle medföra bl. a. att mål, som eljest skolat prövas av nämnd, vid tillämpning
av de föreslagna behörighetsreglerna i icke ringa utsträckning skulle
överföras till prövning av ensamdomare. Det syntes därför önskvärt att eventuella
generella ändringar av behörighetsreglerna verkställdes i samband med
de aktuella reformerna på strafflagens område.

Göta hovrätt har uttalat, att en omfattande utvidgning av ensamdomarkompetensen
torde höra samman med en mer eller mindre fullständig omorganisation
av underrätterna. Enligt hovrätten för Västra Sverige kunde ifrågasättas
om icke nu förevarande domförhetsfrågor för rådhusrätterna lämpligast
borde lösas i samband med att rådhusrätternas lagfarna bisittare i
brottmål utbyttes mot en mindre nämnd. I detta sammanhang kan nämnas,
att två ledamöter av hovrätten för övre Norrland uttalat, att mindre viktiga
mål även i häradsrätt borde avgöras av lagfaren domare utan nämnd. Skulle
det ur rättssäkerhetssynpunkt anses påkallat, att nämndemän medverkade
i avgörande av ifrågavarande mål, borde tre nämndemän medverka vid avgörande
av målen jämväl vid rådhusrätt.

De av föreningen Sveriges stadsdomare anvisade utvägarna återgives i det
följande.

Vad härefter angår yttrandena över de av kommittén förordade detaljreglerna
må till en början anmärkas, att vissa av de avstyrkande remissinstanserna
i andra hand uttalat sig även i dessa frågor.

Den av kommittén föreslagna gränsdragningen vid visst bestämt bötesstraff
har vunnit gillande endast i några få remissyttranden.

Flertalet remissinstanser har förordat, att ensamdomares behörighet borde
omfatta utdömande av bötesstraff utan begränsning till visst bötesmaximum.
Denna mening har hävdats av Svea hovrätt, hovrätten för Västra
Sverige, hovrätten för Nedre Norrland, riksåklagarämbetet, statskontoret,
Stockholms rådshusrätt, föreningen Sveriges stadsdomare, föreningen
Sveriges stadsfiskaler samt Sveriges advokatsamfund. Sistnämnda sam -

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

manslutning har dock hemställt om undantag för mål, i vilka framställts
yrkande om förverkande eller vederlag, och föreningen Sveriges stadsdomare
jämte ytterligare några myndigheter har förordat viss inskränkning,
till vilken jag strax återkommer. Göta hovrätt och flertalet ledamöter i hovrätten
för övre Norrland har ansett gränsen böra sättas vid fyrtio dagsböter.

Svea hovrätt har till stöd för sin mening åberopat, att det regelmässigt
ginge en lätt skönjbar gräns mellan bötesfallen och de fall då urbota straff
borde ifrågakomma. En gränsdragning vid visst bötesstraff kunde oftare
än den av hovrätten föreslagna leda till misstag vid den summariska förhandsprövning
varom här vore fråga. Med hänsyn till de olägenheter och
kostnader för parter och andra i rättegången medverkande, som vore förbundna
med misstag vid förhandsprövningen, vore det angeläget att så
långt möjligt undanröja alla anledningar till sådana misstag. I rena bötesmål
hade under hela den tid rättegångsbalken varit i kraft bötesstraff till
obegränsat belopp kunnat ådömas av underrätt med den lägre domförhetsgraden.
Samma system hade gällt redan före rättegångsreformen i städer
med polisdomstol. Några olägenheter härav hade veterligen icke försports.
Liknande synpunkter har åberopats av de övriga remissinstanser, som har
samma mening som Svea hovrätt.

t öreningen Sveriges stadsdomare har förordat, att ensamdomarens behörighet
måtte inskränkas till erkända mål och mål som eljest är av enkel
beskaffenhet, samt till stöd härför anfört, att det bland bötesfallen
framtör allt vore de erkända fallen, som lämpligen kunde överlämnas till
ensamdomaren. Det bleve då icke fråga om någon bevisprövning och straffmätningen
kunde merendels följa tämligen fasta normer. Åtskilliga skäl,
lrämst önskvärdheten att erhålla en lätt tillämpad regel, talade för att låta
utvidgningen av ensamdomarens kompetens stanna härmed. Föreningen
ansåge dock lämpligt att gå något längre. Även mål, vari den tilltalade
bestrede gärningen och det därför vore nödvändigt med bevisning, kunde
understundom vara av den enkla beskaffenhet att det icke ingåve några
betänkligheter att låta målet avgöras av ensamdomare. För att möjliggöra
detta föresloges, att regeln för ensamdomarens kompetens utformades så, att
den omfattade, förutom erkända mål, mål som eljest vore av enkel beskaffenhet.
Mot förslaget komme måhända att invändas att det i viss utsträckning
läte domstolen själv bestämma domförheten. Detta innebure
icke någon olägenhet. En sådan ordning gällde redan nu i fråga om tvistemålen.
Och kommittén föresloge själv sådan ändring av 6 § ärendelagen att
åtskilliga slags ärenden skulle kunna avgöras av ensamdomare, utom då
ärendet vore tvistigt eller det eljest funnes lämpligt med fullsutten rätt.

Även hovrätten för Västra Sverige och Stockholms rådhusrätt har framhållit
betydelsen av att inskränkning av nyss angiven innebörd gjordes
genom stadgande i lagen eller uttalande i motiven.

I vissa yttranden har berörts frågan huruvida åklagaren eller
rätten skulle pröva om målet skulle handläggas av

Kungl. Maj.ts proposition nr 200. 43

fullsutten rätt eller domstol med enklare sammansättning.

Sueriges advokatsamfund har i denna del anfört, att förslaget förutsatte
att domaren, innan han ännu fått del av det enda material som finge läggas
till grund för domen, skulle taga ställning både till frågan huruvida den
tilltalade borde fällas eller frikännas och — i förra fallet — till spörsmålet
vilket straff som borde ifrågakomma. Ur principiell synpunkt kunde ett
dylikt system icke under några omständigheter försvaras. Till skillnad från
kommittén funne samfundet vidare uppenbart, att förhandsprövningen skulle
komma att grundas icke på den ofta kortfattade stämningsansökningen
utan uteslutande på polisrapporten eller förundersökningsprotokollet. I
stället borde förhandsprövningen helt läggas på åklagarna. Såvitt anginge
rådhusrätterna borde det alltså i de fall, där straffskalan omfattade såväl
böter som frihetsstraff, ankomma på åklagaren att i stämningen angiva
huruvida han yrkade böter eller frihetsstraff, alternativt möjligen huruvida
han yrkade att målet skulle handläggas av en domare eller av fullsutten
rätt. Om åklagaren yrkat allenast bötesstraff men domaren vid handläggningen
skulle finna att frihetsstraff kunde ifrågakomma, finge erforderlig
komplettering av rätten ske.

Även riksåklagarämbetet, föreningen Sveriges landsfogdar och föreningen
Sveriges stadsfiskaler har förordat att förhandsprövningen anförtroddes
åklagaren.

De hörda domstolarna och domarsammanslutningarna har allmänt tillstyrkt
eller lämnat utan erinran förslaget att prövningen borde ankomma
på rätten. Hovrätten för övre Norrland och Stockholms rådhusrätt har understrukit,
att åklagaren borde tillkännagiva sin mening i frågan om målet
kunde behandlas i enmansdomstol.

Förslaget om ensamdomares rätt att pröva enskilt anspråk har
i princip tillstyrkts eller lämnats utan erinran av samtliga remissinstanser.
Dock har hovrättens för övre Norrland flesta ledamöter föreslagit den inskränkningen
i kommitténs förslag, att den föreslagna domförhetsregelns
tillämpning borde vara utesluten, om av brottet uppkommit skada till
belopp som uppenbarligen överstege 500 kronor. Å andra sidan har Svea
hovrätt ifrågasatt en höjning av gränsen till 1 500 kronor, varigenom likformighet
skulle kunna erhållas mellan åtskilliga stadganden i rättegångsbalken.
Vidare har föreningen Sveriges stadsdomare och Stockholms rådhusrätt
förordat, att ensamdomare borde äga rätt pröva skadestånd utan
begränsning till visst belopp. Av samma mening synes riksåklagarämbetet
vara. Stockholms rådhusrätt har till stöd för sin mening anfört, att storleken
av det enskilda anspråket vore av föga betydelse för bestämmandet av
målets svårighetsgrad. Rådhusrätten ville därför förorda, att ensamdomare
i brottmål tillädes befogenhet att pröva enskilt anspråk utan inskränkning
till visst belopp. Det borde emellertid därvid tillika utsägas, att endast enskilda
anspråk av enkel beskaffenhet borde avgöras av ensamdomare. Och
föreningen Sveriges stadsdomare har, utöver vad som i tidigare samman -

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

hang återgivits, framhållit, att föreningen icke varit främmande för tanken
att — i överensstämmelse med bestämmelsen för tvistemål i 42 kap.
20 § andra stycket rättegångsbalken — låta målsägandens och den tilltalades
medgivande utgöra förutsättning för ensamdomarens kompetens. Det
borde emellertid beaktas, att parterna alltid hade möjlighet att begära det
enskilda anspråkets hänskjutande till handläggning i tvistemålsordning,
en begäran, som i allmänhet torde bifallas, därest den icke förefölle direkt
obetogad. Med hänsyn härtill hade föreningen icke velat framlägga något
förslag i nu antydd riktning.

Föreningen Sveriges häradshövdingar har förklarat sig ense med kommittén
att tabelldom borde kunna begagnas i betydligt större utsträckning
än som nu vore fallet. Då möjligheten till sådan dom icke borde anknytas
till domförhetsreglerna, torde utredning böra verkställas om förutsättningarna
för användande av tabelldom. Även Stockholms rådhusrätt
har förklarat, att reglerna i dessa hänseenden icke borde anknytas till de
föreslagna behörighetsreglerna. I övrigt har förslagen beträffande tabelldom
och protokollets ersättande med anteckningar ej föranlett erinringar.

Departementschefen.

Såsom jag i inledningen framhållit har vid vissa domstolar uppkommit en
avsevärd arbetsbalans, som haft till följd att en betydande försening uppstått
i fråga om målens handläggning och avgörande. Främst gäller detta
vissa av de större rådhusrätterna. För att avhjälpa detta mycket olyckliga
förhållande är olika utvägar tänkbara. En möjlighet är att vidtaga sådana
anordningar, att domstolarna med oförändrad personalorganisation kan avgöra
ett större antal mål än för närvarande. Kommitténs förslag om vidgad
behörighet för ensamdomare i rådhusrätt vid handläggning av brottmål innebär
ett förslag till lösning i denna riktning.

Enligt gällande rätt är rådhusrätt domför med olika sammansättning allt
efter målets art. Huvudregeln är att i rätten skall sitta tre lagfarna domare.
Vid behandling av mål om grövre brott skall dock rätten bestå av en
lagfaren domare och nämnd. I de lindrigaste brottmålen åter, då endast bötesstraff
kan ifragakomma, är rådhusrätt domför med en lagfaren domare.
Gränsdragningen mellan behörigheten för dessa olika fall är i första hand
knuten till den straffskala som gäller för den åtalade gärningen. Straffskalorna
är i många fall vida och detta leder till att rätten ofta nog måste ha
den sammansättning, som är avsedd för de svåra eller medelsvåra brottmålen,
ehuru gärningen i det särskilda fallet är relativt bagatellartad. Allmän
enighet råder i ärendet om att bland de mål, som vid rådhusrätterna nu
handlägges av tre lagfarna ledamöter, finns ett betydande antal, som utan
olägenhet skulle kunna avgöras av ensamdoinare.

En väg att nå en önskvärd utvidgning av ensamdomarens behörighet är att
jämka vissa straffbestämmelser på sådant sätt att de brott, som endast skall
medföra böter, i flera fall än för närvarande särskiljes från brott, som bör
kunna medföra strängare straff. Möjligheterna att åstadkomma sådana

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

jämkningar torde dock vara begränsade. För utformningen av straffbestämmelserna
måste nämligen även andra synpunkter än de processrättsliga
vara vägledande. En genomgång av straffbestämmelser ur nu angivna synpunkt
skulle kräva ett mycket vidlyftigt arbete. Härtill kommer, att det
torde vara olämpligt att på strafflagens område vidtaga sådana jämkningar
i nuvarande läge, då förslag till brottsbalk är under arbete och kan väntas
inom en nära framtid bli framlagt för riksdagen. Å andra sidan vill jag
understryka angelägenheten av att vid utformningen av straffbestämmelser
även de processrättsliga konsekvenserna uppmärksammas och vinna beaktande
i den mån så kan ske utan att olägenheter ur annan synpunkt uppkommer.

Utvidgningen av ensamdomares behörighet torde därför, såsom också
kommitténs förslag innebär, böra ske på det sättet att nya kategorier av
brottmål inbegripes däri. Då behörighetsområdet nu omfattar samtliga brott,
som kan förskylla endast böter, måste utvidgningen innebära att inom ensamdomarens
behörighetsområde kommer att falla även brott, för vilka kan
ådömas svårare straff än böter. I likhet med kommittén anser jag emellertid
att ensamdomarens behörighet i varje fall ej bör omfatta ådömande av
frihetsstraff. Med hänsyn härtill kan ensamdomaren ej givas behörighet
i alla mål rörande brott, på vilka utom böter även svårare straff kan följa.
Ett särskiljande måste ske och att finna en lämplig form härför erbjuder
vissa svårigheter.

I anslutning härtill vill jag framhålla, att invändningar ej kan resas mot
att domstol, i vilken utom den lagfarne domaren deltager lekmän, har behörighet
att ådöma frihetsstraff. En möjlighet att undgå de med särskiljandet
förenade svårigheterna vore därför att låta lekmän medverka även i de
mindre brottmålen. Denna fråga synes mig dock ej lämpligen kunna upptagas
i detta sammanhang. En utvidgning av behörigheten för den nuvarande
sjumannanämnden till de mål varom nu är fråga kan knappast vara
ägnad att befordra den ökning av domstolens kapacitet, som är grunden
till den nu ifrågasatta reformen. Och tillskapandet av en mindre nämnd
aktualiserar hela frågan om rådhusrätternas organisation, en fråga som
lämpligen bör upptagas i ett större sammanhang och närmast i anslutning
till en utredning om rådhusrätternas förstatligande.

Kommittén har löst spörsmålet om särskiljandet på det sättet att det skall
ankomma på domaren att före huvudförhandlingen verkställa en förhandsprövning
av målet. Häremot har i flertalet av yttrandena från dem som
företräder partssynpunkterna framförts bestämda erinringar. Dessa remissinstanser
har i stället förordat att det skulle ankomma på åklagaren
att pröva, huruvida med hänsyn till brottets svårhetsgrad målet skulle handläggas
av ensamdomare eller av fullsutten rätt.

För egen del anser jag att betänkligheter kan anföras mot att domaren
skall göra en förhandsprövning som tager sikte på utgången i målet. Härvid
är visserligen att märka att förhandsprövningen ej skall avse frågorna,
huruvida den tilltalade begått den gärning åklagaren lägger honom till last

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

eller om åklagarens beskrivning av händelseförloppet överensstämmer med
vad som verkligen skett. Vid förhandsprövningen har domaren att utan vidare
utgå från att vad åklagaren anför om gärningen och dess rättsliga bedömning
är riktigt. Förhandsprövningen har allenast att taga sikte på det
straff den tilltalade med utgångspunkt från vad åklagaren anfört kan väntas
bli ådömd. Men även om förhandsprövningen har denna begränsade omfattning,
kan man enligt min mening ej bortse från risken att domaren vid
prövningen kan komma att binda sig för viss utgång. Och detta sker på ett
material, som ej skall ligga till grund för domen. Man kan ej heller bortse
från att den av kommittén föreslagna ordningen kan leda till att förundersökningsprotokollet
kommer att erhålla ökad betydelse. En förhandsprövning
av domaren av den art som kommittén tänkt sig bör därför såvitt möjligt
undvikas.

Som nyss nämnts har från vissa håll framförts det uppslaget att förhandsprövningen
skulle ankomma på åklagaren och detta torde böra något
närmare beröras. En lösning i enlighet med denna tanke skulle lämpligen
kunna ske i den formen att åklagaren i stämningsansökningen anger, att enligt
hans mening den åtalade gärningen förskyller straff som ligger under
den för ensamdomarens behörighet gällande övre gränsen. Denna åklagarens
förklaring skulle så bli bestämmande för huruvida ensamdomare är
behörig. Till förmån för en sådan ordning talar självfallet, att därigenom
undvikes de olägenheter som är förbundna med att domaren verkställer
förhandsprövningen. Å andra sidan är att beakta, att frågan om straffmätningen
enligt svensk rätt uteslutande ankommer på domstolen. Åklagarens
förklaring om straffet i stämningen binder sålunda ej domstolen, då den
efter huvudförhandlingen går att bestämma straffet. Intet hindrar, att den
därvid finner strängare straff böra ådömas än åklagaren angivit och att detta
straff ligger över vad som faller inom ensamdomarens behörighet. Låter man
åklagarens i stämningsansökningen uttalade uppfattning bli bestämmande för
behörigheten, leder detta till att ensamdomaren i själva verket blir behörig
att ådöma strängare straff än man avsett med behörighetsregeln. Vill man
å andra sidan icke taga denna konsekvens, måste behörighetsregeln tillika
innehålla en föreskrift av innebörd att ensamdomaren ej får ådöma straff,
som är strängare än det i lagen angivna. Men vid en sådan lösning ligger
förhandsprövningen ej längre enbart hos åklagaren; även domaren måste
verkställa en sådan. I anslutning härtill må ock framhållas, att vid huvudförhandlingen
kan ha framkommit sådana omständigheter att åklagaren finner
sig böra frångå sin i stämningsansökningen uttalade uppfattning i straffmätningsfrågan.
Spörsmålet uppkommer då om vilken av åklagarens uppfattningar
som man skall låta bli bestämmande i behörighetsfrågan.

Vidare bör vid bedömande av detta uppslag beaktas den ställning målsägänden
intager i processen. I de fall, då denne ensam för ansvarstalan —
målet gäller enskilt åtal eller målsäganden har övertagit av åklagare väckt
men nedlagt allmänt åtal — synes konsekvensen närmast fordra att målsägandens
uttalande i straffmätningsfrågan tillerkännes samma verkan be -

Knngl. Maj.ts proposition nr 200.

träffande behörighetsfrågan som åklagarens, då han för talan. Detta synes
i sin tur leda till att motsvarande betydelse tillerkännes målsägandens uttalande
i detta hänseende, då han biträtt åklagarens talan. Emellertid är att
märka, att målsägandens biträdande av åtalet kan ske även vid huvudförhandlingen
eller att målsäganden kanske först då anger sin mening i straffmätningsfrågan.
Behörighetsfrågan skulle med andra ord vara alldeles oviss
ännu då huvudförhandlingen påbörjats. Ordningen skulle dessutom leda
till att målsäganden genom att intaga den ena eller andra ståndpunkten i
fråga om straffmätningen skulle kunna bestämma om rättens sammansättning.

Under hänvisning till vad sålunda anförts finner jag att förslaget att
överlämna förhandsprövningen till åklagaren icke innebär någon godtagbar
lösning. Det torde icke kunna undvikas att låta förhandsprövningen ankomma
på rätten. Strävandena får i stället inriktas på att i möjligaste mån undgå
de olägenheter, som kan vara förenade därmed.

Vad som man därvid bör söka nå fram till är, att förhandsprövningen blir
för rätten så enkel som möjligt, för att rätten ej skall komma in på någon
närmare prövning av målet. Med hänsyn härtill bör gränsen för ensamdomarens
behörighet gå vid en lätt skönjbar linje. Tvekan kan ej råda om att ur
denna synpunkt det är att föredraga att behörighetsgränsen går mellan böter
och svårare straff än vid visst bestämt bötesstraff. I anslutning härtill vill
jag framhålla att enligt min mening ej heller ur andra synpunkter hinder
kan anses föreligga mot en sådan gränsdragning. Den gäller redan nu vid de
rena bötesbrotten och den gällde även för de förutvarande polisdomstolarna.
Härtill kommer, att om man, såsom jag i det följande vill förorda, vill låta
åklagarna ge domstolen en upplysning om sin uppfattning i straffmätningsfrågan,
det är att beakta, att det torde vara väl förenligt med våra traditioner
att åklagaren anger, huruvida han anser gärningen förskylla frihetsstraff
eller ej. Däremot torde det vara mer främmande för gängse uppfattning
att åklagaren ger anvisning om storleken av det bötesstraff som bör
ådömas.

Även om jag av skäl som i det föregående angivits ej är beredd förorda
en ordning, varigenom åklagarens uttalande i straffmätningsfrågan gives en
utslagsgivande betydelse för ensamdomarens behörighet, torde likväl hans
uppfattning böra komma till uttryck och tjäna till vägledning för domarens
prövning. Genom att åklagaren anger sin uppfattning i straffmätningsfrågan
underlättas rättens förhandsprövning. Det står rätten fritt att av parterna
eller eljest på lämpligt sätt inhämta de kompletterande upplysningar som
kan finnas behövliga för frågans bedömande. I praktiken torde dock vad
åklagaren angivit i stämningen som regel bli avgörande; något studium av
förunder.söknings protokoll för bedömande av behörigheten är då obehövligt.
.lag anser därför att åklagaren i sådana fall, då den nu avsedda behörighetsfrågan
kan uppkomma, bör i stämningsansökningen angiva, huruvida
brottet enligt hans mening förskyller endast böter, och även i övrigt på
begäran lämna rätten erforderliga upplysningar. Föreskrifter härom kan i
den mån de finnes erforderliga utfärdas i administrativ ordning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

För att den här avsedda reformen skall få önskvärd effekt torde vara erforderligt
att ensamdomare tillägges behörighet att pröva jämväl förd talan
om enskilt anspråk i anledning av brottet. Mot den av kommittén föreslagna
begränsningen av behörigheten — till anspråk vars belopp ej överstiger 500
kronor — har under remissbehandlingen framförts så vägande erinringar
att jag ej kan ansluta mig till den. Jag förordar i stället att behörigheten
skall gälla enskilt anspråk utan begränsning. Från huvudregeln, att rådhusrätt
är domför med tre lagfarna domare eller, såvitt avser grova brottmål,
med en lagfaren domare och nämnd, får jag under hänvisning till vad förut
anförts alltså förorda en undantagsregel av det innehållet, att om brottmål
rör allenast ansvar för brott, varå icke kan följa svårare straff än böter,
eller utom ansvar för sådant brott även enskilt anspråk i anledning av brottet,
rådhusrätt skall vara domför med en lagfaren domare samt att vad nu
sagts skall gälla även för det fall att i straffsatsen tillika ingår svårare
straff än böter men med hänsyn till åtalet sådant straff ej ifrågakommer
för gärningen.

En motsvarande reform för häradsrätternas del får antagas vara av vida
mindre praktisk betydelse. Dock synes övervägande skäl tala för att genomföra
en liknande ordning även vid dem, därvid dock ensamdomare bör motsvaras
av rätt bestående av en lagfaren domare och tre nämndemän. Det
torde nämligen vara önskvärt att på ett område som det förevarande en gemensam
gränsdragning gäller för de båda typerna allmänna underdomstolar.
Och utan praktisk betydelse blir reformen ej. Bl. a. vinnes, att på de
s. k. tremanstingen kan upptagas ett betydligt större antal mål än för närvarande
och vidare torde genom reformen öppnas en möjlighet att i större
omfattning än för närvarande använda sammanträden med endast tre nämndemän.

I anslutning till de nu förordade reformerna vill jag understryka att,
såsom flera remissinstanser framhållit, frågan om ett mål lämpligen bör
handläggas av ett större eller mindre domstolsorgan icke enbart beror av det
straff som kan antagas bli ådömt. Lämpligheten av rättens sammansättning
är också avhängig av sådana omständigheter som att i målet förekommer
omfattande bevisvärdering eller att rättsfrågan är invecklad och svårbedömbar.
Också målets vidlyftighet kan göra det mindre lämpligt att det prövas
av ensamdomare. Dessa förhållanden växlar från fall till fall och det torde
knappast låta sig göra att låta dem komma till uttryck i en lagregel. Den av
mig i det föregående förordade behörighetsregeln utgör icke hinder för domstolen
att ha den mera kvalificerade sammansättningen. Denna möjlighet
bör utnyttjas så snart omständigheter av nyss antydd art det påkallar. För
iakttagandet av detta erfordras viss förhandsprövning av rätten. Denna ligger
emellertid på ett helt annat plan än den förhandsprövning, som behandlats
i det föregående. De skäl som talar för att rådhusrätt skall vara
fullsutten, trots att rätten enligt lagen är behörig med en domare, torde
nämligen framgå av yttre omständigheter, såsom att förundersökningen varit
mycket omfattande, att vittnesbevisning eller sakkunnigbevisning påkal -

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

las i mera betydande utsträckning eller att målet är invecklat, t. ex. gäller
ansvar för olaga fiske på område med oklara äganderättsförhållanden. Även
den omständigheten att målet i förväg väckt synnerlig uppmärksamhet kan
i vissa fall vara ett skäl att det företages inför fullsutten rätt. Den förhandsprövning
rätten sålunda bär att företaga är jämförlig med den prövning
som sker, då i tvistemål fråga uppkommer om att medgiva huvudförhandling
i omedelbart samband med förberedelsen. Det torde vara lämpligt att i administrativ
ordning meddelas en erinran om att domstolen bör beakta huruvida
mål av den art, varom här är fråga, med hänsyn till vidlyftighet eller
svår beskaffenhet icke bör prövas av fullsutten rätt, ehuru ensamdomare
respektive domare med tremansnämnd är behörig därtill.

Kommittén har under denna punkt även upptagit frågan om utvidgning
av möjligheterna att använda systemet att föra anteckningar i stället
för protokoll samt att utfärda domar i förenklad form. Remissinstanserna
har i princip anslutit sig till kommitténs förslag och ej heller jag bär
någon principiell erinran mot detsamma. Med den utvidgning av kompetensen
för domstol med enklare sammansättning, som mitt förslag utgör i förhållande
till kommitténs, synes i allt väsentligt grunden ha bortfallit för
den av ett par remissinstanser gjorda invändningen mot att stadgandena
i de hänseenden varom nu är fråga anknutits till domförhetsreglerna.

Vad i detta avsnitt föreslagits föranleder ändringar i 1 kap. 5 och 11 §§,
6 kap. 1 § samt 30 kap. 6 § rättegångsbalken ävensom 51 § militära rättegångslagen.
Beträffande vad jag ytterligare har att anföra får jag hänvisa
till de uttalanden som jag i avsnitt XIII kommer att göra vid dessa lagrum.

IT. Måls avgörande utan huvudförhandling i hovrätt.

Gällande rätt.

I princip skall alla vädjade mål i hovrätt, tvistemål såväl som brottmål,
avgöras efter huvudförhandling. Undantag ges emellertid från denna grundläggande
regel.

För tvistemålens del stadgas sålunda i 50 kap. 21 § rättegångsbalken, att
hovrätten äger utan huvudförhandling företaga mål till avgörande, om vadetalan
medgivits eller hovrätten finner uppenbart, att vadetalan är ogrundad.
Rör målet endast penningar eller sådant, som kan skattas i penningar, och
uppgår värdet av det, varom talan fullföljts, uppenbart icke till 500 kronor,
må målet avgöras utan huvudförhandling, om ej båda parterna begärt sådan
förhandling. Vidare stadgas, att mål, vari fråga är om allenast rättstillämpningen,
må på båda parternas begäran avgöras utan huvudförhandling, om
hovrätten finner uppenbart att sådan ej erfordras.

I fråga om brottmålen meddelas motsvarande undantagsregler i 51 kap.
21 § rättegångsbalken. Enligt detta lagrum äger hovrätten utan huvudförhandling
företaga mål till avgörande, om talan av åklagaren föres allenast
till den tilltalades förmån eller talan, som föres av den tilltalade, biträtts
4 lliliang till riksdagens protokoll 195t. 1 samt. Nr 200.

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

av motparten. Om den tilltalade av underrätten frikänts för brottet eller
dömts till böter eller fällts till vite och om anledning ej förekommer till
ådömande av svårare straff eller annan påföljd än nu sagts, må målet avgöras
utan huvudförhandling, dock att om talan föres även om annat än ansvar
den ytterligare förutsättningen tillkommer, att denna talan enligt 50 kap.
21 § må prövas utan huvudförhandling.

För såväl tvistemål som brottmål gäller enligt 50 kap. 22 § respektive
51 kap. 22 §, att då hovrätten beslutat, att mål skall avgöras utan huvudförhandling,
parterna skall, om det erfordras, erhålla tillfälle att skriftligen
utveckla sin talan. Utan hinder av tidigare beslut äger hovrätten förordna,
att huvudförhandling skall äga rum.

Reglerna om måls avgörande utan huvudförhandling modifieras väsentligt
av förbudet i vissa fall enligt de s. k. tilltrosparagraferna, 50 kap. 23 §
och 51 kap. 23 §, att ändra underrätts dom utan att vittnen in. fl. höres på
nytt.

Kommittén.

I betänkandet har lämnats vissa uppgifter om i vad mån rikets hovrätter
under budgetåren 1949/50—1951/52 avgjort tviste- och brottmål med respektive
utan huvudförhandling. Av uppgifterna framgår att i stort sett en
tredjedel av såväl tvistemålen som brottmålen avgjorts utan huvudförhandling.

Vidare har kommittén gjort en undersökning om tvisteföremålets värde
i de av Göta hovrätt och hovrätten för Övre Norrland under år 1952 avgjorda
tvistemålen, uppgående tillhopa till 291. Värdet var i 32 mål under
500 kronor, i 13 mål mellan 500 och 1 000 kronor, i 14 mål mellan 1 000
och 1 500 kronor samt i återstående 232 mål minst 1 500 kronor eller ock
av ej ekonomisk natur. Liknande undersökning har gjorts vid samma hovrätter
beträffande skadeståndets värde i brottmål som gällt bötesstraff. Värdet
har i 20 av de 79 fall, som omfattas av undersökningen, understigit 500
kronor samt i 12 fall utgjort mellan 500 och 1 000 kronor och i 10 fall
mellan 1 000 och 1 500 kronor. I återstående 37 fall bär värdet utgjort 1 500
kronor eller mera eller också varit av icke ekonomisk natur.

Kommittén har understrukit, att vår nya processordning utginge från att
till hovrätt fullföljda mål som regel borde avgöras icke på grundval av
skriftligt material, som föredroges inför hovrätten, utan efter en muntlig
förhandling inför hovrätten, grundad på samma principer som huvudförhandling
inför underrätt. Vid sådant muntligt förfarande bleve parternas
kostnader väsentligt större än vid skriftligt. I den mån detta ledde till att
medborgarna måste avstå från att söka sin rätt, förelåge uppenbarligen ett
allvarligt missförhållande. Frågan om ett skriftligt förfarande vore möjligt
att begagna i ökad utsträckning krävde därför stor uppmärksamhet.

Det måste emellertid beaktas, att — om det icke vore fråga om mål vari
huvudförhandling på grund av målens beskaffenhet eller särskilda omständigheter
vore onödig — det skriftliga förfarandet i hovrätt i allmänhet inne -

Kungl. Maj. ts proposition nr 200.

bure en sämre process med sämre garantier för ett riktigt avgörande. Det
nya rättegångssystemet vore över huvud så uppbyggt, att ett skriftligt förfarande
icke läte sig på ett rationellt sätt inpassa däri.

Å andra sidan visade erfarenheten, att hovrätterna finge under bedömande
icke så få mål av skilda slag — utöver dem som nu bedömdes på
handlingarna — vilka utan risk kunde avgöras utan huvudförhandling,
önskvärt vore att finna en utväg att, även om s. k. mindre mål dessutom
måste undantagas, särskilja just de mål, vari huvudförhandling kunde antagas
vara onödig. Den onekligen smidigaste lösningen vore att helt överlåta
avgörandet på hovrätten, men denna lösning skulle enligt kommitténs
mening vara förenad med alltför stora brister och kunde icke förordas. Att
finna objektiva normer, efter vilka ifrågavarande mål kunde i lag avgränsas,
vore emellertid förenat med stora vanskligheter, eftersom de mål som
man avsåge vore av mycket skiftande slag.

Kommitténs överväganden har, såvitt angår tvistemålen, lett till förslag
om jämkningar i två avseenden i nuvarande regler. Sålunda har förordats
införande av en regel, att dispositiva tvistemål skulle få på båda parternas
begäran avgöras utan huvudförhandling, om hovrätten funne uppenbart, att
sådan ej erfordrades. Och vidare har kommittén föreslagit en höjning av
den nuvarande i 50 kap. 21 § upptagna gränsen vid 500 kronor till 1 500
kronor.

Till stöd för det förstnämnda förslaget har kommittén i huvudsak anfört,
att det i fråga om tvister, vari de enskilda parterna hade den vidsträcktaste
rätt att avgöra hur dessa materiellt och formellt skulle lösas, syntes naturligt,
att de åtminstone skulle ha så mycket inflytande över processformen
i hovrätten, att om de vore ense om att välja en billigare och enklare processform,
som lagstiftningen dock förutsatte finnas för vissa mål, deras önskan
skulle kunna tillgodoses. Det kunde emellertid icke ifrågasättas att göra hovrätten
bunden av parternas yrkande i detta avseende. En förutsättning för
avgörande på handlingarna borde vara — liksom nu i mål som rörde allenast
rättstillämpningen — att hovrätten funne uppenbart, att huvudförhandling
icke erfordrades. Med den ifrågasatta lösningen kunde man tänka sig
en olämplig användning av skriftlig procedur i hovrätt endast om båda parterna
oriktigt bedömt denna procedurfråga och hovrätten samtidigt klart
underskattat betydelsen av en muntlig förhandling. Kommittén vågade räkna
med att den nya processens värde numera så genomsyrat uppfattningen
i hovrätterna att riskerna för en utbredd skriftlighet i de fall, då den icke
lämpade sig, icke vore stora.

Anledning funnes icke att tro att reformen skulle leda till att i mål, som
komme att avgöras efter huvudförhandling, vidlyftig och i sådant läge
olämplig skriftväxling skulle förekomma. Gången borde nämligen vara att
parterna visserligen i vadeinlagan eller genmälet anhölle om målets avgörande
utan huvudförhandling men ändock inskränkte dessa skrifter till vad lagen
stadgade och endast förbehölle sig att, om anhållan om avgörande utan
huvudförhandling framställdes från båda sidor och huvudförhandling i an -

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

ledning därav ej komme till stånd, få vidare utveckla sin talan. Kommittén
har även berört frågan om det föreslagna stadgandets förhållande till den
s. k. tilltrosparagrafen. Det saknades enligt kommitténs mening anledning
antaga, att icke därmed sammanhängande frågor skulle kunna lösas utan
större svårigheter än dem, som hittills framträtt i tvistemål under värdegränsen
500 kronor, i vilka parterna förutsatte att målet skulle kunna avgöras
på handlingarna och vari problemställningen i förevarande avseende
bleve i stort sett densamma som då parterna i den nya gruppen av mål anhölle
om avgörande på handlingarna. Tilltrosparagrafen iunebure — och
borde innebära — en betydelsefull begränsning av den nya regelns tillämpning.
I praktiken funnes en mängd mål, vari tilltrosparagrafen icke i och
för sig utgjorde något hinder för avgörande på handlingarna. Kommittén
ansåge, att det föreslagna stadgandet trots alla begränsningar skulle få ej
ringa praktisk betydelse. Man syntes kunna antaga att därigenom på ett
naturligt sätt skulle kunna utskiljas åtminstone de mest utpräglade av de
fall, där huvudförhandling skulle innebära en onödigt kostsam och för parterna
tyngande procedur, samt att behovet av andra stadganden i detta syfte
ej bleve så stort.

Den föreslagna höjningen av värdegränsen från 500 kronor till 1 500 kronor
har väsentligen motiverats med den penningvärdeförsämring som inträffat
sedan den nuvarande gränsen föreslogs i processlagberedningens betänkande
år 1938 och bestämdes genom rättegångsbalkens antagande år 1942.

Beträffande brottmålen har kommittén icke föreslagit någon jämkning
i nu gällande ordning. I betänkandet har emellertid diskuterats vissa förslag,
bl. a. frågan om införande av möjlighet att avgöra brottmål utan huvudförhandling,
om hovrätten finner uppenbart att vadetalan är ogrundad.
1 en preliminär promemoria, över vilken yttranden sedan avgivits till kommittén,
ställde sig kommittén positiv till tanken under hänvisning särskilt
till att det enligt erfarenheten vore vanligt att i brottmål, vari ett ovillkorligt
frihetsstraff ådömts, överklagande skedde i avsikt att fördröja domens
verkställande. I de till kommittén avgivna yttrandena har man merendels
ställt sig betänksam mot vad kommittén i denna del ifrågasatt. Så har advokatsamfundets
styrelse framhållit, att det ur rättsvårdens synpunkt vore
en väsentligt mindre olägenhet att en eller annan person i onödan besvärade
det allmänna med en huvudförhandling än att det över huvud taget skulle
kunna tänkas förekomma fall, där en person som ansåge sig med orätt
dömd till frihetsstraff skulle förvägras att muntligen framlägga sin sak i
hovrätten, därför att en hovrättsavdelning av handlingarna utläste att hans
vadetalan vore uppenbart ogrundad. Vid förnyat övervägande av denna
fråga har kommittén ansett sig icke böra föreslå någon ändring i förevarande
avseende.

Däremot har kommittén på en annan punkt förordat viss jämkning, nämligen
i reglerna om parternas rätt att utveckla sin talan i handlingsmål. I
detta hänseende har kommittén — under hänvisning till vad tidigare återgivits
— förklarat den riktigaste ordningen vara att parterna i de fall, då

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

det icke från början vore klart att målet komme att avgöras utan huvudförhandling,
inskränkte vadeinlagan respektive genmälet, till vad lagen förutsatte
men uttryckligen förbehölle sig att, om målet skulle avgöras utan
huvudförhandling, få skriftligen utveckla sin talan. Endast om det vore
klart, att målet komme att avgöras utan huvudförhandling, borde parterna
lämpligen redan i nämnda skrifter fullständigt utveckla sin talan och när
så skedde borde detta lämpligen uttryckligen förklaras. Om detta iakttoges,
kunde det i sistnämnda fall icke vara någon anledning att bereda parterna
tillfälle att ytterligare utveckla sin talan. Även om det icke uttryckligen
sagts kunde det stundom vara uppenbart att parten i hovrätten anfört vad
han önskade. Emellertid borde det icke få förekomma att en part överrumplades
av ett avgörande i hovrätten utan att han räknat med ett avgörande
på handlingarna och utan att han utvecklat sin talan som han avsett
att göra vid huvudförhandlingen. Kommittén föresloge fördenskull en sålunda
jämkad regel, att innan mål avgjordes utan huvudförhandling, parterna
skulle, om det ej vore uppenbart att det ej erfordrades, ha erhållit
tillfälle att skriftligen utveckla sin talan.

En av kommittéledamöterna, advokaten Brodin, har förklarat sig icke
kunna biträda kommitténs förslag att införa möjlighet att enligt parternas
begäran avgöra dispositiva tvistemål utan huvudförhandling. De av kommittémajoriteten
åberopade garantierna mot missbruk vore icke hållbara.
Av parterna kunde nämligen vadesvaranden principiellt sett beräknas begära
skriftlig procedur i många fall då huvudförhandling objektivt sett
vore påkallad. I fråga om båda parterna gällde, att man icke alltid kunde
räkna med att i de fall där part biträddes av advokat, denne vid val av
procedur kunde underlåta att låta sig på ett olyckligt sätt påverkas av påtryckningar
eller önskemål från sin huvudmans och måhända även från
hovrättens sida. I de fall, där part biträddes av sakförare eller icke hade
något biträde, funnes icke någon som helst garanti för att icke begäran om
skriftlig procedur framställdes även där huvudförhandling vore i hög grad
sakligt påkallad. Av de åberopade garantierna återstode hovrättens egen
bedömning. Med den formulering majoritetens förslag erhållit borde endast
i ett fåtal fall kunna komma i fråga att hovrätten beslöte att underlåta
huvudförhandling. Frågan vore om hovrätterna i det långa loppet komme
att följa lagens bokstav och inskränka användningen av skriftlig procedur
till de fall där det verkligen vore uppenbart att huvudförhandling ej erfordrades.
Enligt reservantens förmenande vore det allvarlig risk för att en
uppmjukning i praxis av den bokstavliga lagtillämpningen förr eller senare
komme till stånd. Förslaget innebure därför allvarliga risker för en mera
allmän eller i vart fall alltför stor återgång till skriftlighet.

Yttrandena.

Kommitténs förslag att öppna möjlighet att avgöra dispositiva tvistemål
utan huvudförhandling i de fall att båda parterna så begär och hovrätten
finner uppenbart, att huvudförhandling ej erfordras, har tillstyrkts eller
lämnats utan erinran av flertalet remissinstanser. Förslaget avstyrkes emel -

Kungl. Mcij:ts proposition nr 200.

lertid av flertalet ledamöter i hovrätten för Västra Sverige (9 av 16), minoriteten
av ledamöterna i hovrätten för Nedre Norrland (4 av 9), föreningen
Sveriges stadsfiskaler och Sveriges advokatsamfund.

Flera av de tillstyrkande remissinstanserna har understrukit, att skäl
funnes att iakttaga stor varsamhet vid en reform i den av kommittén föreslagna
riktningen och att även vid tillämpningen av en regel i enlighet med
kommitténs förslag försiktighet borde iakttagas.

Sålunda har hovrätten för Övre Norrland framhållit, att tillämpningen
av nu gällande bestämmelser medfört, att huvudförhandling i hovrätt måst
hållas även i fall där sådan varit alldeles onödig. Hovrätten ville emellertid
understryka, att det även förekommit att en huvudförhandling, som på
förhand bedömts som helt meningslös, tillfört målet betydelsefull utredning.
Stora svårigheter måste därför uppkomma vid avgörandet av frågan
huruvida det vore uppenbart att huvudförhandling ej erfordrades. Med
hänsyn härtill borde, för att skapa garantier mot en icke önskvärd utveckling,
genom uttalande i motiven eller på annat sätt klargöras, att det icke
kunde anses uppenbart att huvudförhandling ej erfordrades annat än i
rena undantagsfall, då huvudförhandlingen skulle te sig helt meningslös.
Det kunde ur denna synpunkt starkt sättas i fråga, om i fall där part själv
förde sin talan det över huvud kunde anses uppenbart att huvudförhandling
ej erfordrades. Vidare måste det, med hänsyn till betydelsen av parts
personliga inställelse, stå utom allt tvivel att hans närvaro vore meningslös.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har understrukit, att den föreslagna
regeln uppställde två garantier mot missbruk av densamma: parterna och
domstolen. Enligt hovrättens förmenande utgjorde parterna den svagare
garantien mot missbruk. Tillförlitligare vore den garanti som låge i hovrättens
egen prövning. Av hovrätterna syntes man ej ha anledning vänta
annat än att de skulle söka den form för förfarandet som gåve dem de
bästa förutsättningarna för att nå ett materiellt riktigt avgörande. Att tala
om att hovrätterna av bekvämlighetsskäl skulle välja en skriftlig procedur
synes hovrätten bottna i en alltför långt driven misstro mot domstolarna.
Den fara för ett oriktigt tillämpande av regeln som närmast vore tänkbar
från hovrätternas sida torde sammanhänga med dels att hovrätten ej alltid
hade lika goda möjligheter som parterna att se, huruvida ett muntligt
förfarande hade något att bjuda utöver vad handlingarna innehölle, och dels
att hovrätten i fall, då med ledning av handlingarna ändringssökandet bedömdes
vara mer eller mindre utsiktslöst, hade lättare för att ge efter för
parternas begäran om skriftlig procedur, ehuru ett muntligt förfarande
skulle vara att föredraga med hänsyn till rättssäkerheten. I förstnämnda
hänseende kunde man måhända vinna någon bot genom att kräva att parterna
alltid vid åberopande av denna regel motiverade varför de ansåge en
skriftlig procedur till fyllest. Hovrätten delade kommitténs uppfattning, att
regeln trots alla dess begränsningar skulle bli av praktisk betydelse. Om
risk kunde föreligga för oriktig tillämpning av regeln i ett eller annat

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

fall, krävde likväl hänsynen till de parter, i vilkas mål ett skriftligt förfarande
vore till fyllest, att regeln infördes. Det vore synnerligen angeläget
att nedbringa parternas processkostnader i hovrätterna i den mån det läte
sig göra utan fara för rättssäkerheten.

Vidare har hovrättens för Nedre Norrland flesta ledamöter uttalat, att
den föreslagna bestämmelsen givetvis måste tillämpas med omdöme och
försiktighet. Den nya rättegångsordningens principer torde emellertid vara
av hovrätterna så allmänt omfattade och uppskattade att fara för missbruk
ej förelåge. Såsom bestämmelsen avfattats kunde den endast undantagsvis
leda till att huvudförhandling underlätes. Men detta förhållande
minskade ej dess värde. Det vore nämligen just för sådana undantagsfall,
där en huvudförhandling framstode såsom helt meningslös, som den nuvarande
ovillkorliga skyldigheten att hålla huvudförhandling vore olämplig.

Vad angår de avstyrkande yttrandena bär Sveriges advokatsamfund betonat,
att den föreslagna ändringen enligt styrelsens bestämda mening icke
kunde genomföras utan allvarlig risk för att muntlighetsprincipens upprätthållande
äventyrades. Och hovrättens för Västra Sverige flesta ledamöter
har anfört, att hovrätten hade rik erfarenhet av att vadekärandena,
ibland även sådana som företräddes av advokat, förklarade sig icke önska
huvudförhandling, oaktat förnyad bevisupptagning med hänsyn till innehållet
i tilltrosparagrafen framstode som uppenbart nödvändig. Liknande
felbedömningar förekomme ännu oftare då vadekärandena i huvudförhandlingsmål
hade att taga ställning till om de skulle påkalla förhör i hovrätten,
med vittnen, som blivit hörda i underrätten. Hovrätten hade med hänsyn
till vad nu sagts all anledning räkna med att en vadekärandes samtycke
till skriftlig hovrättsprocess icke utgjorde någon säker garanti för att en
dylik processform vore lämplig i det ifrågavarande målet. Vadesvarandens
samtycke till ett skriftligt förfarande torde regelmässigt icke vara någon
garanti för att ett dylikt förfarande ej vore olämpligt. Garanti för att den
skriftliga processformen icke bleve missbrukad skulle i sista hand vila på
hovrätterna. Faran för att hovrätterna efter hand i alltför stor omfattning
skulle visa sig benägna att i enlighet med parternas önskningar avgöra mål
på handlingarna borde emellertid icke underskattas. Hovrätternas möjlighet
att på förhand kunna bedöma om huvudförhandling vore erforderlig
torde vara ganska begränsad. Full visshet om att huvudförhandling ej vore
av betydelse kunde sällan nås. Det vore vidare troligt att en ökad användning
av skriftlig hovrättsprocess efter parternas åsämjande i längden skulle leda
till en uppmjukning av tilltrosparagrafen. En dylik utveckling vore ytterst
olycklig. Att hovrätterna i tvistemål skulle, annat än i exceptionella undantagsfall,
få ompröva underrätternas värdering av den muntliga bevisningen
utan att ånyo upptaga densamma skulle innebära ett kullkastande av en
av rättegångsbalkens grundprinciper. Hovrätten ville sålunda särskilt understryka
att kommitténs ifrågavarande förslag innebure att avgörandet av
ytterst vanskliga och grannlaga avvägningsfrågor skulle läggas i hovrätternas
händer. För att hovrätterna skulle ha utsikt att lyckas med en sådan

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

uppgift måste det i vart fall krävas att muntlighetsprincipen vunnit betydligt
mera stadga inom vårt processväsende, än den för närvarande hade.

Kommitténs förslag att höja 500-kronorsgränsen i 50 kap. 21 § rättegångsbalken
till 1 500 kronor och att jämka lydelsen av 50 kap. 22 § och 51 kap.
22 § samma balk har allmänt tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

Förslag om ytterligare ändringar har framförts av riksåklagarämbetet.
Sålunda borde i brottmål avgörande på handlingarna kunna ske vid uppenbart
ogrundad vadetalan av enskild part i mål, vari ådömts frihetsstraff
understigande sex månader. Hemställan om jämkning i samma riktning har
framförts även av en ledamot i Svea hovrätt och av statskontoret.

Riksåklagarämbetet har till stöd för sitt yrkande anfört att de fall, då
fullföljd av talan ägde rum endast i syfte att fördröja straffverkställigheten,
ingalunda vore sällsynta. Fall av uppenbart ogrundad talan torde i
själva verket vara ojämförligt mycket vanligare i brottmål än i tvistemål.
De onödiga kostnader, som för det allmänna föranleddes av ett upprätthållande
av principen om muntlig handläggningsform i brottmål jämväl vid
uppenbart ogrundad vadetalan borde ej underskattas. Härtill komme, att för
åklagaren en huvudförhandling i hovrätten i regel medförde en icke obetydlig
tidsförlust, särskilt därest han i och för huvudförhandlingen måste
inställa sig å annan ort. Även ur denna synpunkt syntes det angeläget att
huvudförhandling underlätes i sådana mål, där den med hänsyn till beskaffenheten
av den fullföljda talan framstode som en tom formalitet. Anledning
befara att icke hovrätterna komme att visa sträng återhållsamhet med
att bedöma vadetalan i brottmål såsom uppenbart ogrundad syntes ej föreli§8a-
För hovrätternas egen arbetsbörda torde valet av handläggningsform
i de föga omfattande mål, varom här vore fråga, sakna egentlig betydelse.
Det borde även betonas att i de fall, då den tilltalade icke vidgått gärningen
och skuldfrågan alltså vore tvistig, utrymme knappast funnes för ett konstaterande
att tilltalads vadetalan vore uppenbart ogrundad.

Departementschefen.

En av de genomgripande nyheter, som infördes genom rättegångsbalken,
var att principen om muntlighet skall i tvistemål och brottmål gälla även
i hovrätt. Under förarbetena till rättegångsbalken framhölls, att denna
princip är av grundläggande betydelse såväl för överinstansens egen prövning
av målet som ock med hänsyn till dess återverkningar på underrättsförfarandet.
Därest avgörandet i överinstansen i mera betydande omfattning anses
kunna grundas allenast på ett skriftligt material, ligger den faran nära,
att samma betraktelsesätt vinner insteg även i underinstansen och att muntligheten
även där förlorar i betydelse. Från nu angivna utgångspunkter har
vid rättegångsbalkens tillkomst de fall, då avgörandet må ske på handlingarna,
starkt begränsats. För tvistemålens del är dessa fall, då vadetalan
medgivits, då hovrätten finner uppenbart att vadetalan är ogrundad, vidare
då tvisteföremålets värde uppenbarligen icke uppgår till 500 kronor och ej
båda parterna begärt huvudförhandling och slutligen då fråga är om allenast

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

rättstillämpningen samt båda parterna begärt målets avgörande utan huvudförhandling
och hovrätten finner uppenbart att sådan ej erfordras. I fråga
om brottmålen gäller undantag från muntlighetsprincipen i följande fall,
nämligen då åklagaren för talan till den tilltalades förmån, då motparten
biträder talan som föres av den tilltalade samt då fråga ej är om annan påföljd
än böter eller vite. Kommittén har nu föreslagit två utvidgningar av
dessa undantagsregler.

Det ena ändringsförslaget avser den förut nämnda för tvistemålen gällande
värdegränsen, vilken föreslås höjd från 500 kronor till 1 500 kronor.
Genom den försämring av penningvärdet, som inträffat sedan denna undantagsregel
utformades, har den fått en mera begränsad räckvidd än vad som
från början avsetts. Förslaget innebär i stort sett endast att regeln återfår
det reella innehåll som den avsetts skola ha. Mot förslaget, som hörda myndigheter
och sammanslutningar undantagslöst biträtt, har jag intet att
erinra.

Den andra av kommittén föreslagna ändringen är att dispositiva mål
skall kunna avgöras utan huvudförhandling, därest båda parterna begär det
och hovrätten finner uppenbart, att huvudförhandling ej erfordras. Grundtanken
bakom förslaget är att parternas kostnader för hovrättsprocessen är
så höga att man bör öppna möjlighet att utan huvudförhandling avgöra mål,
vari sådan är onödig, även i andra fall än då så enligt nu gällande ordning
kan ske.

Vid bedömande av detta förslag är i första hand att beakta, att muntligheten
utgör den säkraste garantien för att hovrätten får bästa möjliga
grundlag för sitt avgörande. Med hänsyn härtill måste starka skäl föreligga
för att på ett sätt, som har principiell betydelse, vidga möjligheterna att
frångå muntligheten och därjämte måste betryggande garantier finnas för
att en dylik utvidgning ej leder till att muntlig förhandling underlåtes i fall,
då sådan är sakligt motiverad.

Såsom redan förut framhållits medför muntligheten att processkostnaderna
blir betydande. Självfallet leder detta till att parterna vid ställningstagandet
till frågan om en dom skall överklagas eller en vadetalan fullföljas
måste taga stor hänsyn till kostnadsfrågan. Måhända kan t. o. m. inträffa,
att part på grund av befarade kostnader avstår från talan, som skulle
vunnit bifall. Om sådana förhållanden skulle vara vanliga, måste läget betecknas
som i hög grad otillfredsställande. Vad i ärendet förekommit ger
emellertid icke stöd för att så är fallet. Särskilt är därvid att beakta, alt advokatsamfundet
—- vilket företräder dem som bäst känner till hur det i detta
hänseende verkligen förhåller sig -— icke givit uttryck för att olägenheter
av nu antydd art skulle förekomma i större omfattning.

A andra sidan visar erfarenheten, att bland de mål, där huvudförhandling
är obligatorisk, förekommer sådana som utan olägenhet skulle kunna avgöras
på handlingarna. Tydligen är det i och för sig önskvärt, att parterna
i dessa fall skulle kunna besparas kostnaderna för huvudförhandlingen.
Det är alt beakta, att omständigheterna i de fall då huvudförhandling utan

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

olägenhet skulle kunna underlåtas växlar. Därför torde det icke vara möjligt
att i en lagregel närmare angiva dessa fall. Skall man bereda möjlighet
att i nu åsyftade mål underlåta huvudförhandling, torde man vara nödsakad
att tillgripa en lagregel med det obestämda innehåll, som kommittén föreslagit.
Och vid en sådan lösning blir av stor betydelse huruvida garantierna
mot missbruk är betryggande.

De garantier i detta hänseende, som ligger i kommitténs förslag, hänför
sig dels till parterna och dels till hovrätten. På sätt åtskilliga remissinstanser
framhållit kan befaras, att parterna är benägna att önska målets avgörande
utan huvudförhandling i större utsträckning än som är sakligt befogat.
För vadesvaranden torde det som regel endast vara till fördel om målet
avgöres på handlingarna. Och för vadekäranden lärer risken att få svara
för de med muntligheten förenade större kostnaderna stundom väga så tungt
att han utan tillräckliga skäl önskar få målet avgjort utan huvudförhandling.
Tyngdpunkten i garantierna mot missbruk får därför anses ligga
i den prövning hovrätten skulle göra. Med de erfarenheter om värdet av
muntligheten som numera föreligger och som också kommit till tydligt
uttryck i de från hovrätterna avgivna utlåtandena i ärendet, saknas enligt
min mening anledning förmoda att hovrätterna skulle i syfte att lätta
en tyngande arbetsbörda eller på andra liknande skäl medgiva ett måls avgörande
på handlingarna i fall, då sådant ej är sakligt motiverat. Allvarligare
är den invändningen att hovrätten icke har fullgod möjlighet att på
handlingarna bedöma huruvida huvudförhandlingen är behövlig eller onödig.
Såsom framgår av vissa yttranden torde full klarhet om behovet av
huvudförhandling föreligga först efter det att densamma ägt rum. Med hänsyn
härtill synes man ej böra bortse från risken att hovrätten, även med
full insikt om och förståelse för muntlighetens principiella företräde, kommer
att tillmötesgå parternas önskan om avgörande på handlingarna i fall,
då huvudförhandling i själva verket varit behövlig.

Såsom kommittén framhållit blir det föreslagna stadgandets tillämpningsområde
i hög grad inskränkt genom den s. k. tilltrosparagrafen. Denna innebär
i huvudsak, att om vid underrätten vittne eller sakkunnig eller part under
sanningsförsäkran hörts rörande viss omständighet och avgörandet även
i hovrätten beror av tilltron till den bevisningen, ändring i denna del ej må
ske, med mindre beviset upptagits ånyo vid huvudförhandling i hovrätten.
Där kan det emellertid vara fråga om förebringande av annan bevisning än
sådan som träffas av detta stadgande. Väl gäller som princip att skriftlig berättelse,
som avgivits utom rätta, ej må åberopas som bevis, men lagen ger
dock vissa möjligheter till avsteg från denna princip. Enligt min mening kan
det föreligga viss risk för att ökad möjlighet att avgöra mål utan huvudförhandling
kan ha till följd att intyg i större omfattning än som är avsett kommer
att godtagas som bevis. Och detta skulle vara högst betänkligt.

Vid övervägande av vad sålunda anförts har jag kommit till att behovet
av ökad möjlighet att avgöra mål utan huvudförhandling icke kan anses
vara så stort, att det väger tyngre än de risker för en olämplig utveckling

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

som är förbundna med en lagregel av det obestämda innehåll, som skulle
erfordras för att tillgodose behovet. Jag är alltså ej beredd förorda någon
ändring i gällande ordning i det hänseende varom nu är fråga.

För brottmålens del har kommittén efter att ha berört olika uppslag
stannat för att icke föreslå vidgade möjligheter att företaga mål till avgörande
utan huvudförhandling. Denna ståndpunkt har det övervägande flertalet
remissinstanser biträtt. Dock har riksåklagarämbetet jämte ytterligare
någon remissmyndighet förordat, att huvudförhandling skulle kunna underlåtas
vid uppenbart ogrundad vadetalan av enskild part i mål, vari
ådömts visst lägre frihetsstraff. Enligt min mening är det tydligt att i ett
icke ringa antal fall den som av underrätt ådömts frihetsstraff fullföljer
talan, trots att det objektivt sett icke finnes någon utsikt att få domen
ändrad. I vissa fall kan det väl stå klart för den tilltalade att han icke kommer
att vinna bifall till sin talan och syftet med att han likväl fullföljer
denna kan då vara att han vill uppnå ett anstånd med verkställigheten. I
andra fall kan det emellertid antagas att den tilltalade fullföljer talan, emedan
han ser subjektivt på vad som förevarit och därför icke är i stånd att
godtaga den förebragta bevisningen och den av domstolen uttalade värderingen
av hans handlingssätt. Det kan i dylika fall vara till skada, om den
tilltalade bibringas den föreställningen att hans mål icke i hovrätten behandlas
med samma omsorg som enligt huvudregeln kommer andra mål till
del. Härtill kommer, att det ofta torde vara ytterst svårt att med säkerhet
fastslå att den tilltalades talan är ogrundad, innan denne erhållit tillfälle att
personligen framlägga sin sak. Jag vill alltså icke förorda riksåklagarämbetets
förslag i denna del.

I likhet med kommittén anser jag att man bör något stärka garantien för
att parterna, då mål skall avgöras på handlingarna, får tillfälle att skriftligen
utveckla sin talan. Detta torde lämpligen kunna ske därigenom att de
i ämnet nu meddelade bestämmelserna, att parterna, då hovrätten beslutat
att mål skall avgöras utan huvudförhandling, skall, om det erfordras, erhålla
tillfälle skriftligen utveckla sin talan, utbytes mot stadganden av det
innehållet, att det i angivna fall skall, om det ej är uppenbart att parterna
slutfört sin talan, lämnas dem tillfälle därtill.

De i detta avsnitt förordade reformerna föranleder ändringar i 50 kap. 21
och 22 §§ samt 51 kap. 22 § rättegångsbalken. V.

V. Vistelse forum i brottmål.

Gällande rätt.

I 19 kap. rättegångsbalken regleras frågan om forum i brottmål.
Huvudregeln angives i 1 § första stycket, där det heter, att laga domstol i
brottmål är rätten i den ort, där brottet förövades. Förövades brottet å orter
under skilda domstolar, äger de lika behörighet. Har det skett å svenskt
fartyg under resa inom eller utom riket, är även rätten i den ort, dit den
misstänkte med fartyget först ankommer eller där han gripits eller eljest

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

uppehåller sig, behörig. Är då åtal väckes ovisst, var brottet förövades, må
enligt andra stycket åtal upptagas av rätten i någon av de orter, där det
kan antagas ha skett, eller i den ort, där den misstänkte gripits eller eljest
uppehåller sig. Slutligen stadgas i tredje stycket, att åtal för brott även må
upptagas av den rätt, där den misstänkte skall svara i tvistemål i allmänhet,
om denna med hänsyn till utredningen samt kostnader och andra omständigheter
finner det lämpligt.

Enligt 2 § skall åtal för brott, som förövats å ort utom riket eller å utländskt
fartyg under resa inom eller utom riket, upptagas, om ej Konungen
för visst fall förordnar annat, av den rätt, där den misstänkte skall svara
i tvistemål i allmänhet, eller av rätten i den ort, där han gripits eller eljest
uppehåller sig.

Har allmänt åtal upptagits av viss domstol och är även annan domstol
behörig, äger enligt 7 § den förra domstolen, om synnerliga skäl är därtill,
på framställning av åklagaren förordna, att målet skall överflyttas till den
senare domstolen. Beslut eller annan åtgärd av den förra domstolen är
gällande, till dess den domstol, dit målet överflyttats, förordnar annat.

Enligt 12 § äger vad i kapitlet stadgas motsvarande tillämpning i fråga
om domstols befattning med förundersökning och användande av tvångsmedel.

De allmänna fora i tvistemål behandlas i 10 kap. 1 och 2 §§ rättegångsbalken.
Enligt 1 § är laga domstol i tvistemål i allmänhet rätten i den
ort, där svaranden har sitt hemvist. Är svaranden mantalsskriven å ort inom
riket, anses den orten som hans hemvist. I vissa fall bestämmes det allmänna
forum av svarandens uppehållsort eller av hans senaste hemvist eller
uppehållsort. Ett särskilt forum behandlas i 6 §. Däri stadgas, att om någon
ingått förbindelse eller eljest ådragit sig gäld å ort, där han mera varaktigt
uppehåller sig, må han, medan han befinner sig å orten, för sådan förbindelse
eller gäld sökas där. Detsamma gäller i fråga om gäld, som någon vid
tillfällig vistelse å annan ort ådragit sig för kost, bostad eller dylikt. I
15 § stadgas, att om, sedan stämning delgivits svaranden, ändring inträtt i
förhållande, som betingat domstolens behörighet, den skall vara utan verkan.

Beträffande militära brottmål finnes i 73 § militära rättegångslagen
den 30 juni 1948 en supplerande forumregel vid sidan av den allmänna
hänvisningen till förbandsforum. Enligt nämnda lagrum må sålunda
åtal i dylika mål även upptagas av rätten i den ort där brottet förövades
eller av den rätt, där den misstänkte skall svara i tvistemål i allmänhet,
om rätten med hänsyn till utredningen samt kostnader och andra
omständigheter finner synnerliga skäl föranleda därtill.

Kommittén.

Kommittén har framhållit, att den avgörande synpunkten vid bestämmande
av forumregler i brottmål vore, att den domstol skulle anlitas, vid
vilken utredningen säkrast, snabbast och billigast kunde förebringas. Med

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

hänsyn härtill vore huvudregeln att den domstol, inom vars domkrets brottet
förövats, i första hand borde vara behörig. Om emellertid utredning och
bevisning om den brottsliga verksamheten och andra faktiska omständigheter,
som hänförde sig till brottet, icke erfordrades, kunde utredningen
vid den domstol, inom vars domkrets den misstänkte mera varaktigt uppehölle
sig, bli lika säker som om utredningen förebragts vid det allmänna
brottmålsforum. Med tanke på denna situation och i syfte att giva den misstänkte
lättnad i fråga om inställelseskyldigheten inför domstol, hade upptagits
regeln om behörighet också för den domstol, där den misstänkte
skulle svara i tvistemål i allmänhet. De gångna årens erfarenheter gåve
emellertid vid handen, att detta stadgande på grund av att det icke avsåge
den misstänktes uppehållsort utan mantalsskrivningsorten ej fått den betydelse
som varit avsedd. Kommittén ansåge därför starka skäl tala för
en sådan ändring av stadgandet i 19 kap. 1 § tredje stycket att den åtalsberättigade
— åklagaren eller målsäganden — gåves rätt att väcka åtal
vid domstolen i den ort, där den misstänkte uppehölle sig, även om han icke
vore mantalsskriven där. I kommitténs lagförslag har en regel av denna innebörd
trätt i stället för den nuvarande hänvisningen till forum i tvistemål
i allmänhet.

I fråga om de närmare förutsättningarna för regelns tillämplighet har
kommittén uttalat, att det borde krävas att uppehållet på orten vore av
mera varaktig karaktär. Liksom för närvarande gällde beträffande hemvistforum
borde det vidare bero på en lämplighetsprövning av rätten, huruvida
åtalet skulle få upptagas vid vistelseforum. Vid denna prövning hade
rätten att beakta, bland annat, följande omständigheter. Om den misstänkte
erkänt gärningen eller den eljest vore uppenbar eller om bevisningen lämpligen
kunde förebringas vid den rätt, där den misstänkte mera varaktigt
uppehölle sig, borde åtalet i allmänhet få upptagas vid denna rätt. Detta
forum borde däremot i regel icke få användas, om bevisningen lämpligast
förebringades å gärningsorten eller det eljest skulle medföra kostnader eller
olägenheter. Med hänsyn till att vid brottmålsforum kunde upptagas
jämväl talan om enskilt anspråk, som fördes i samband med ansvar stalan,
borde den föreslagna forumregeln ej utan särskilda skäl få komma till
användning, därest målsäganden avsåge att själv eller genom annan än
åklagaren föra talan i målet och inställelse vid denna domstol skulle för
målsäganden eller dennes ombud medföra olägenhet eller därest bevisning
i skadeståndsfrågan erfordrades och denna bäst förebringades vid domstolen
i den ort där brottet begåtts.

I anslutning till detta förslag har kommittén framhållit, att stadgandet
i 73 § militära rättegångslagen att åtal i militärt brottmål under vissa där
angivna förutsättningar finge upptagas även av den rätt där den misstänkte
skulle svara i tvistemål i allmänhet syntes böra undergå jämkning motsvarande
den som förcsloges beträffande stadgandet i 19 kap. 1 § tredje
stycket rättegångsbalken.

Kommittén har även behandlat frågorna, när de förhållanden, som bo -

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

tinga rättens behörighet, skall föreligga och vilken inverkan en senare inträffad
ändring i dessa förhållanden har på rättens behörighet. I motsats
till vad som gällde för tvistemålen vore, har kommittén anfört, för brottmålens
del principen, att de förhållanden, som betingade domstols behörighet,
skulle föreligga vid varje tidpunkt under domstolens befattning med
målet samt att en senare inträffad ändring i dessa förhållanden medförde
att rätten förlorade sin behörighet. Denna princip bleve med nuvarande
bestämmelser mycket sällan aktualiserad. I det övervägande antalet fall
åtalades brott vid rätten i den ort, där brottet förövats. Och om såsom
grund för domstolens behörighet att upptaga åtalet åberopats den misstänktes
mantalsskrivningsort, syntes, om ändring inträffade häri, få anses
gälla, att hänvisningen i 19 kap. till »den rätt där den misstänkte skall
svara i tvistemål i allmänhet» innebure att även 10 kap. 15 § skulle äga
tillämpning; enligt detta stadgande vore förhållandena vid tidpunkten för
stämningens delgivning avgörande och ändring av mantalsskrivningsort
därefter inverkade således icke på domstolens behörighet. En helt annan
betydelse finge denna fråga, om den av kommittén föreslagna ändringen i
19 kap. 1 § tredje stycket genomfördes. Behörigheten komme då i ett stort
antal fall att grundas på att den misstänkte uppehölle sig å viss ort, och
det kunde icke bli tal om att 10 kap. 15 § skulle äga tillämpning. Om i
ett sådant fall en vid en domstol åtalads varaktiga uppehållsort ändrades
till en ort under annan domstols domvärjo, innan den förra domstolen skilt
sig från målet, skulle denna på grund av nämnda princip bli skyldig att
avvisa målet. Domstolen saknade nämligen möjlighet att enligt 19 kap. 7 §
överflytta målet till annan domstol; för sådan överflyttning förutsattes,
bland annat, att båda domstolarna vore behöriga.

Den nu angivna konsekvensen av den föreslagna lagändringen har kommittén
med hänsyn till vissa av den påtalade olägenheter funnit icke vara
tillfredsställande. Kommittén har därför ansett behov föreligga av ett stadgande,
som gjorde den domstol, som först tagit befattning med målet, behörig
att fortsätta därmed, oaktat ändring inträtt i de förhållanden som
betingat domstolens behörighet, men samtidigt icke betoge domstolen möjlighet
att överflytta målet till annan domstol. Tidpunkten för delgivningen
av stämningen med den misstänkte borde, i likhet med vad fallet vore beträffande
tvistemål, vara bestämmande för domstolens behörighet. Kommittén
föresloge följaktligen ett stadgande av innehåll, att om, sedan stämning
delgivits den misstänkte, ändring inträtt i förhållande, som betingat
domstolens behörighet, domstolen ändock skulle vara behörig. Stadgandet
innebure, att ändringen icke rubbade behörigheten för den domstol som
vid tiden för stämningens delgivning varit behörig, men upphävde självfallet
icke den behörighet, som genom ändringen uppkommit för annan
domstol. Genom stadgandet skapades således förutsättning för tillämpning
av 19 kap. 7 §.

Kungl. Maj. ts proposition nr 200.

Yttrandena.

Kommitténs förslag på denna punkt har i princip tillstyrkts eller lämnats
utan erinran av samtliga remissinstanser.

Beträffande förslagets utformning har hovrätten för Västra Sverige uttalat
viss tveksamhet. Eftersom en person, har hovrätten framhållit, måhända
ej kunde sägas uppehålla sig på två orter samtidigt och avgörande i forumfrågan
enligt kommitténs förslag vore förhållandena vid stämningens delgivning,
skulle exempelvis en person som över sommaren bodde i en sommarstuga
utanför sin hemstad möjligen icke kunna delges stämning till
domstol i sin hemstad så länge han vistades på landet. Stämning skulle då
blott kunna ges till den häradsrätt, inom vars jurisdiktionsområde han
uppehölle sig över sommaren, oaktat häradsrättens första höstting ej infölle
förrän personen i fråga flyttat tillbaka till staden. Den av kommittén föreslagna
avfattningen skulle vidare utesluta tillämpning av regeln i 10 kap.
1 § femte stycket rättegångsbalken att den som ej äger känt hemvist (mantalsskrivningsort
eller varaktig vistelseort) skulle sökas där han uppehölle
sig. Vagabonderande personer, som ej hade någon varaktig uppehållsort men
väl regelmässigt befunne sig i viss landsända, skulle följaktligen enligt kommitténs
förslag i allmänhet icke kunna lagforas annat än i gärningsorten.
Med hänsyn till vad nu anförts syntes ett bibehållande av de nuvarande
stadgandena i förevarande lagrum vid sidan om de av kommittén föreslagna
vara lämpligt.

Vidare har Göta hovrätt fäst uppmärksamheten på att forumregler, som
i sin formulering anslöte sig till 19 kap. 1 § tredje stycket rättegångsbalken,
funnes även i 7 § skattestrafflagen. Det torde böra övervägas, huruvida ej
även nu berörda lagrum borde ändras till överensstämmelse med den nya
lydelsen av 19 kap. 1 § tredje stycket rättegångsbalken.

Departementschefen.

Huvudregeln beträffande forum i brottmål är att åtal för brott skall upptagas
av rätten i den ort, där brottet förövades. Såsom ett alternativt forum
anvisar rättegångsbalken emellertid även den domstol, vid vilken den misstänkte
skall svara i tvistemål i allmänhet. Förutsättning för att åtal skall
få väckas vid denna domstol är dock att rätten med hänsyn till utredningen
samt kostnader och andra omständigheter finner det lämpligt. Sistnämnda
forumregel har tillkommit främst i syfte att i fall, då så ur andra synpunkter
lämpligen kan ske, bereda den misstänkte den lättnad som det innebär
att svara vid hemortens domstol. Genom hänvisningen till bestämmelsen
om forum i tvistemål i allmänhet blir mantalsskrivningsorten avgörande
för vilken domstol den alternativa regeln kominer att avse. Av vad i detta
lagstiftningsärende förekommit framgår, att — med hänsyn till att den
misstänktes faktiska vistelseort ofta nog ej sammanfaller med hans mantalsskrivningsort
— bestämmelsen ej möjliggör att bereda den misstänkte
den lättnad som åsyftats med bestämmelsen. Jag delar därför i princip
kommitténs uppfattning, som också vunnit samtliga remissinstansers gil -

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

lande, att möjlighet bör öppnas att väcka åtal även vid rätten i den ort, där
den misstänkte mera varaktigt uppehåller sig.

Kommitténs förslag innebär, att behörigheten för rätten i den ort, där den
misstänkte har sitt hemvist eller med andra ord är mantalsskriven, skall
utbytas mot behörighet för rätten i den misstänktes uppehållsort. Såsom
framgår av vad hovrätten för Västra Sverige uttalat torde emellertid skäl
finnas för att bibehålla möjligheten att väcka åtal även vid domstolen i
den misstänktes mantalsskrivningsort. Jag förordar därför att den nuvarande
regeln om alternativt forum bibehålies och att ett tillägg göres av den
innebörden att talan kan väckas även vid domstolen i den ort, där den misstänkte
mera stadigvarande uppehåller sig. Förutsättningen härför bör vara
att rätten finner att detta lämpligen kan ske. De omständigheter, som skall
ligga till grund för denna bedömning, är desamma som gäller vid prövning
av frågan huruvida talan må väckas vid domstol i hemvistorten.

Även om den misstänkte, sedan åtal blivit väckt vid domstolen i uppehållsorten
och stämning delgivits honom, lämnar orten, torde nämnda domstol
böra vara behörig att fortsätta handläggningen av målet. Åtskilliga
skäl kan åberopas härför. Det är överhuvudtaget olämpligt, att målet icke
skulle kunna fortsätta vid den domstol som påbörjat dess behandling, och
dessutom kan den domstol, vid vilken åtalet väckts, vara särskilt lämpad
med hänsyn till i målet erforderlig utredning om den misstänktes personliga
förhållanden. Jag biträder alltså kommitténs förslag om införande i 19 kap.
rättegångsbalken av en regel av det innehållet, att om, sedan stämning delgivits
den misstänkte, ändring inträtt i förhållande, som betingat domstolens
behörighet, denna ändock skall vara behörig.

Såsom kommittén föreslagit torde en motsvarande jämkning som den i
det föregående förordade böra vidtagas även i fråga om forumreglerna i
militära rättegångslagen. Däremot är jag ej beredd att i detta sammanhang
biträda det av en remissinstans väckta förslaget om jämkning i förut
angiven riktning av forumbestämmelserna i skattestrafflagen. Dessa bestämmelser
har nämligen en i viss mån annan karaktär än de, som jag förut
berört. Motsvarighet till den lämplighetsprövning som gäller vid dessa saknas
nämligen i fråga om skattestrafflagens forumregler.

Vad i förevarande avsnitt förordats föranleder ändringar i 19 kap. 1 och
7 §§ rättegångsbalken samt 73 § militära rättegångslagen.

VI. Tystnadsplikt för tandläkare.

Gällande rätt.

Omfattningen av den allmänna vittnesplikten är i vissa fall begränsad.
Bestämmelser härom är upptagna i 36 kap. 5 § rättegångsbalken. I detta
lagrums andra stycke stadgas bl. a., att läkare, barnmorska eller deras biträden
ej må höras angående något, som på grund av denna deras ställning
förtrotts dem eller de i samband därmed erfarit, med mindre det är i lag
medgivet eller den, till vilkens förmån tystnadsplikten gäller, samtycker

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

därtill. Enligt fjärde stycket gäller dock ej denna begränsning av vittnesplikten
i mål angående brott, varå icke kan följa lindrigare straff än straffarbete
i två år.

I anslutning härtill må anmärkas, att 60 § allmänna läkarinstruktionen
den 19 december 1930 stadgar, att läkare ej må yppa vad honom i denna
hans egenskap blivit i förtroende meddelat, ej heller i oträngt mål uppenbara
vad han själv funnit angående sjukdom eller dess uppkomst; dock att
denna läkarens plikt icke medför någon inskränkning i hans skyldighet att
verkställa förrättning och avgiva utlåtande eller intyg samt därvid förfara
enligt gällande författningar och instruktioner.

Kommittén.

Efter att ha erinrat om att allmänna tandläkarinstruktionen den 18 maj
1951 i 5 § innehåller ett stadgande om tystnadsplikt för tandläkare av
samma innebörd som allmänna läkarinstruktionens motsvarande föreskrift
för läkare, har kommittén anfört, att de skäl, som varit bestämmande för
att rättsligen reglera läkarnas tystnadsplikt, kunde åberopas även beträffande
tandläkare. Med hänsyn härtill föresloge kommittén, att den för läkare
i 36 kap. 5 § stadgade tystnadsplikten skulle gälla även för tandläkare.

Yttrandena.

Förslaget i denna del har tillstyrkts av samtliga hörda myndigheter och
sammanslutningar.

Departementschefen.

I likhet med kommittén och samtliga remissinstanser anser jag den begränsning
i vittnesplikten, som enligt 36 kap. 5 § rättegångsbalken gäller
för läkare och hans biträden, bör utsträckas att avse även tandläkare och
de biträden han har.

TII. Målsägande» rätt till ersättning av allmänna medel.
Gällande rätt.

Målsägande är enligt 6 kap. 8 § strafflagen den, emot vilken brott är begånget,
eller som därav blivit förnärmad eller lidit skada. Enligt 20 kap. 8 §
första stycket rättegångsbalken kan målsäganden föra ansvarstalan för
brott, som hör under allmänt åtal, allenast om han angivit brottet och åklagaren
beslutat, att åtal ej skall äga rum. Om åklagaren väckt talan, äger
målsäganden enligt andra stycket biträda åtalet. Han må även i högre rätt
fullfölja talan.

I 22 kap. 1 § rättegångsbalken stadgas, att talan mot den misstänkte
eller annan om enskilt anspråk i anledning av brott må föras i samband
med åtal för brottet. Målsägandens talan om enskilt anspråk kan i mål
om allmänt åtal föras på två olika sätt; antingen kan åklagaren å målsägandens
vägnar utföra dennes talan eller också kan målsäganden själv

5 Ilihung till riksdagens protokoll 195b. 1 samt. Nr 200.

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

utföra sin talan. Om det först nämnda tillvägagångssättet stadgas i 22 kap.
2 §. Enligt detta lagrum är åklagaren, om enskilt anspråk grundas å brott,
som hör under allmänt åtal, skyldig att på målsägandens begäran i samband
med åtalet förbereda och utföra även målsägandens talan, om det kan
ske utan olägenhet och anspråket ej finnes obefogat.

Enligt 36 kap. 1 § kan i brottmål målsäganden ej höras som vittne, även
om han icke för talan i målet. Av 20 kap. 14 §, jämförd med 11 kap. 5 g,
framgår emellertid, att i mål om allmänt åtal målsäganden, vare sig han
för talan eller ej, ofta skall inställa sig vid huvudförhandlingen för alt höras.
Vid huvudförhandling i underätt eller hovrätt skall han sålunda infinna sig
personligen, om hans närvaro ej kan antagas sakna betydelse för utredningen.
Vid huvudförhandling i högsta domstolen är han skyldig att infinna
sig personligen, om hans närvaro finnes erforderlig för utredningen. Biträder
målsäganden åtalet eller för han eljest talan jämte åklagaren eller skall han
höras i anledning av åklagarens talan, skall rätten enligt 45 kap. 15 § första
stycket kalla honom till huvudförhandlingen. Skall målsäganden infinna sig
personligen, förelägger rätten honom vite.

Enligt 20 kap. 15 § äger målsäganden rätt till ersättning och förskott enligt
vad om vittne är stadgat, om han höres i anledning av åklagarens talan
och han icke biträtt åtalet eller eljest fört talan jämte åklagaren. I 3 § lagen
den 10 juli 1947 angående ersättning av allmänna medel till vittnen m. fl.
föreskrives, att vad i lagen är stadgat om vittne skall gälla även målsägande
som, utan att vara part, höres i anledning av åklagarens talan.

Frågan om tolkningen av 20 kap. 15 § rättegångsbalken har varit föremål
för viss tveksamhet. Det har hävdats, alt rätt till ersättning vore utesluten,
så snart målsäganden vore part i målet. Å andra sidan har gjorts
gällande, att målsäganden, ehuru han i målet för talan om enskilt anspråk,
likväl vore bibehållen vid sin ersättningsrätt, därest åklagaren enligt 22
kap. 2 § utförde denna målsägandens talan. Sedan processnämnden anslutit
sig till sistnämnda uppfattning, torde domstolarna genomgående tillämpa
stadgandet i enlighet därmed. Målsägande, som höres i anledning av åklagarens
talan, torde sålunda tillerkännas ersättning icke blott i det fall då han
icke är part utan även i det fall då hans talan om enskilt anspråk föres av
åklagaren.

Kommittén.

I betänkandet har kommittén anfört, att med uttrycket att målsäganden
skulle höras »i anledning av åklagarens talan» förstodes, att förhöret skulle
avse utredningen rörande någon omständighet, som vore av betydelse för
den av åklagaren väckta ansvarstalan. I sådant fall måste målsäganden
självfallet åläggas att komma personligen tillstädes. Även när målsäganden
icke behövde höras i anledning av åklagarens talan skulle han kallas
till huvudförhandlingen, därest han själv förde talan i målet, i allmänhet
ei sättningstalan. I dylikt fall torde emellertid i stor utsträckning målsägandens
personliga närvaro anses sakna betydelse, varför rätten icke ålade ho -

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

nom personlig inställelse. I de fall då målsäganden kallades att infinna sig
personligen vid rätten för att höras i anledning av åklagarens talan skedde
detta i det allmännas intresse. Ehuru målsägandens inställelse vid rätten i
dessa fall utgjorde ett viktigt led i straff processen, kunde han enligt nu
gällande bestämmelser och praxis icke av allmänna medel erhålla ersättning
för sin inställelse i andra fall än då han icke vore part i målet eller då hans
talan om enskilt anspråk fördes av åklagaren. Om målsäganden biträdde
åtalet eller själv förde sin talan om enskilt anspråk, erhölle han följaktligen
icke av allmänna medel någon ersättning för sin inställelse. Avstode emellertid
målsäganden från sin talan, kunde ersättning av allmänna medel för
hans inställelse tillerkännas honom. Denna utväg torde också stundom begagnas
för att målsäganden skulle kunna komma i åtnjutande av dylik
ersättning. Det kunde med fog göras gällande, att målsägandens rätt till ersättning
av allmänna medel icke borde bero på en sådan omständighet som
om han själv eller åklagaren utförde hans talan. Det kunde för övrigt
bero av tillfälligheter huruvida målsägandens talan fördes av honom själv
eller av åklagaren. Mycket otillfredsställande vore tydligen om han för att
kunna erhålla ersättning av allmänna medel måste avstå från sitt enskilda
anspråk.

På grund av angivna förhållanden har kommittén funnit starka skäl tala
för en ändring av stadgandet i 20 kap. 15 §. Den lösningen kunde tänkas,
att det skulle överlämnas åt rätten att med hänsyn till samtliga omständigheter
avgöra huruvida ersättning av allmänna medel skulle utgå. Ett dylikt
stadgande kunde emellertid komma att tillämpas mycket olika av skilda
domstolar. Dessutom borde parterna i förväg veta om ersättning komme att
utgå. Med hänsyn härtill har kommittén i stället föreslagit den lösningen,
att målsägande, som hördes i anledning av åklagarens talan, borde tillerkännas
ersättning av allmänna medel — utom i de fall där sådan redan nu utginge
— även i de fall, då han förde talan i målet jämte åklagaren, d. v. s.
biträdde åtalet, eller själv utförde talan om enskilt anspråk. En förutsättning
för sådan ersättning borde alltid vara att målsägandens personliga inställelse
vid rätten föranletts av att han skulle höras i anledning av åklagarens
talan, men ersättningen borde icke uteslutas av att han haft även en
annan uppgift i målet. Detta innebure, att så snart i kallelse å målsägande
till huvudförhandlingen angivits, att han skulle höras i anledning av åklagarens
talan, han borde kunna få ersättning av allmänna medel även om
han hade egen talan att föra. Även utan att det framginge av en skriftlig
kallelse kunde det någon gång vara klart, att en målsägande inställt sig för
att åklagaren och rätten velat höra honom i ansvarsfrågan. I sådant fall
borde tydligen ersättning av allmänna medel kunna utgå. Men om målsägande,
utan att förhör med honom i ansvarsfrågan påkallats eller varit avsett,
inställde sig personligen vid huvudförhandlingen för att utföra skadestånds-
eller ansvarstalan — med eller utan kallelse därom — och rätten
sedan begagnade sig av hans närvaro för att höra honom även i ansvarsfrågan,
borde han icke därå kunna grunda någon rätt till ersättning av ail -

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

männa medel. Detsamma gällde givetvis om en målsägande på eget initiativ
kommit till rätten såsom åhörare eller i ett helt annat ärende och rätten
tagit tillfället i akt och hört honom i ansvarsfrågan.

För genomförande av en regel av angiven innebörd har kommittén föreslagit
den ändringen i 20 kap. 15 §, att målsägande som hördes i anledning
av åklagarens talan skulle äga rätt till ersättning och förskott enligt vad om
vittne vore stadgat. Därest denna ändring vidtoges, borde ändring ske även
i 3 § lagen den 10 juli 1947 angående ersättning av allmänna medel till
vittnen in. fl.

Kommittén har framhållit, att de gjorda förslagen komme att medföra
vissa ökade kostnader för det allmänna. Kostnadsökningen kunde enligt de
av kommittén gjorda beräkningar knappast antagas överstiga 50 000 kronor
för år.

Yttrandena.

Samtliga remissinstanser har förordat ändring i den riktning kommittén
föreslagit. Dock har statskontoret framhållit, att kommitténs förslag på
denna punkt knappast stode i god överensstämmelse med de för kommittén
meddelade direktiven. Då emellertid onekligen vissa skäl för kommitténs
ståndpunkt anförts, ville ämbetsverket likväl ej motsätta sig ett genomförande
av förslaget. Statskontoret förutsatte härvid, att målsäganden ålades personlig
inställelse endast då så befunnes oundgängligen erforderligt.

Mot kommitténs förslag till lösning har hovrätten för Övre Norrland anfört,
att fall kunde tänkas ej sällan förekomma, där den talan som målsäganden
förde jämte åklagaren föranledde att huvudförhandlingen förlängdes
i sådan grad, att det skulle te sig mindre tilltalande att tillerkänna målsäganden
ersättning av allmänna medel för hela inställelsen. Kommittén hade
anfört, att det vore mindre lämpligt att överlämna åt rätten att med hänsyn
till samtliga omständigheter i målet avgöra huruvida ersättning av allmänna
medel skulle utgå till målsäganden, detta icke minst med hänsyn till att ett
dylikt stadgande kunde komma att tillämpas mycket olika av skilda domstolar
och att dessutom parterna i förväg borde veta, om ersättning av allmänna
medel komme att utgå eller ej. Hovrätten funne icke dessa skäl
övertygande utan förordade, att till 20 kap. 15 § rättegångsbalken i den
lydelse kommittén föreslagit skulle fogas ett tillägg av innehåll, att om målsägande,
som hördes i anledning av åklagarens talan, biträtt åtalet eller
eljest fört talan jämte åklagaren, rätten skulle med hänsyn till omständigheterna
pröva, huruvida målsäganden skulle erhålla ersättning och förskott.

Vidare har Göta hovrätt anfört följande.

Såsom kommittén framhåller torde stadgandet i 20 kap. 15 § rättegångsbalken
till en början hava tolkats så, att målsägande ej erhöll ersättning
av allmänna medel, då han var part i målet. Gällande fullföljdsbestämmelser
gå väl ihop med denna tolkning. Förde då målsäganden talan i målet,
kunde således ej uppkomma fråga om ersättning av allmänna medel åt honom,
och förde han ej talan, var han enligt uttalande i motiven till 49 kap,
5 § rättegångsbalken ej part och kunde därför föra särskild talan mot ett

Kungi. Maj.ts proposition nr 200.

ersättningsbeslut enligt 49 kap. 4 § femte punkten. Efter tillkomsten av
den i betänkandet omnämnda promemorian av f. d. justitierådet N. Gärde
har emellertid tolkningen av 20 kap. 15 § ändrats på så sätt kommittén angiver.
Därigenom har uppkommit en enligt hovrättens mening påtaglig
inadvertens i lagtillämpningen. En målsägande, vars talan utföres av åklagaren,
kan nu få ersättning av allmänna medel, men då han är part i målet,
kan han ej föra särskild talan mot ersättningsbeslutet enligt 49 kap. 4 §
rättegångsbalken utan måste, om han är missnöjd med honom tillerkänd
ersättning, föra talan mot dom eller slutligt beslut i målet. Då emellertid ett
sådant ersättningsbeslut varom här är fråga regelmässigt meddelas under
rättegången och till sin typ är närmast jämförbart med ett beslut om ersättning
av allmänna medel till ett vittne, vore det naturligt, att målsäganden
ägde föra särskild talan mot ersättningsbeslutet. Den påtalade olägenheten
kommer att bli än mer märkbar, därest i enlighet med kommitténs förslag
målsägande, som höres i anledning av åklagarens talan, erhåller en allmän
rätt till ersättning av allmänna medel. Det finns därför anledning
överväga, om ej 49 kap. 4 § rättegångsbalken borde ändras samtidigt som
20 kap. 15 § rättegångsbalken för att bereda även målsägande som är part
tillfälle att föra särskild talan mot beslut, varigenom han förvägrats ersättning
av allmänna medel i begärd utsträckning.

Det kan framhållas, att part i ett annat fall kan erhålla ersättning av allmänna
medel och att lian då kan föra särskild talan mot ersättningsbeslutet.
Genom lagändring 1944 medgavs nämligen part med fri rättegång rätt att
i vissa fall erhålla ersättning för kostnader i samband med personlig inställelse.
Då denna lagändring genomfördes, medgav man samtidigt parten
rätt att föra särskild talan mot sådant ersättningsbeslut genom ändring av
16 kap. 10 § äldre rättegångsbalken. Vid den översyn av nya rättegångsbalken,
som därefter gjordes år 1947 för att bringa den i överensstämmelse
med nytillkommen lagstiftning, ansågs också nödvändigt att låta 49 kap. 4 §
rättegångsbalken inrymma möjlighet till särskild talan för part varom nu är
fråga och gavs då paragrafens sjunde punkt dess nuvarande ordalydelse.
När nu part i en annan situation i rättegången medgives rätt till ersättning
av allmänna medel, synes därför på motsvarande sätt 49 kap. 4 § rättegångsbalken
böra utvidgas så att lagrummet kommer att omfatta de nytillkommande
ersättningsbesluten.

En ändring i 49 kap. 4 § rättegångsbalken i avsett syfte skulle måhända
kunna ske genom att under en åttonde punkt infördes orden »avslagit begäran
om ersättning av allmänna medel åt målsägande, vilken såsom part hörts
i anledning av åklagarens talan».

Departementschefen.

Målsägandens utsaga är i brottmål ofta en värdefull upplysningskälla. På
grund härav gäller också alt målsäganden är skyldig infinna sig personligen,
om hans närvaro ej kan antagas sakna betydelse för utredningen.
Denna målsägandens skyldighet att inställa sig grundar sig på det allmännas
intresse av fullständig utredning i brottmål. Frågan om målsägandens
rätt till ersättning av allmänna medel för sin inställelse är emellertid enligt
gällande ordning icke enbart beroende av att han höres i anledning av
åklagarens talan. Även om så är fallet, är han nämligen icke ersättningsberättigad,
därest han biträtt åtalet eller eljest fört talan jämte åklagaren.
Härvid är att märka, att enligt gällande praxis målsäganden ej är berövad
ersättningsrätten i de fall då åklagaren på tjänstens vägnar utför hans talan

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

om enskilt anspråk. Någon fast praxis finns ej och lärer ej heller kunna
åstadkommas i fråga om de förutsättningar under vilka åklagaren åtar sig
att föra målsägande^ talan. En följd härav är att målsägande^ rätt till
ersättning för inställelsen i betydande utsträckning beror av tillfälligheter.
Denna ordning måste anses otillfredsställande. Bortsett härifrån finns —
med hänsyn till att inställelsen, då målsäganden höres i anledning av åklagarens
talan, innebär tillgodoseende av ett allmänt intresse — grund för att
i dylikt fall städse giva målsäganden rätt till ersättning. Förutsättningen
härför bör självfallet vara att, på sätt kommittén närmare utvecklat, målsägandens
personliga inställelse verkligen föranletts av att han skall höras i
anledning av åklagarens talan.

Såsom Göta hovrätt påpekat äger målsägande ej föra särskild talan mot
sådant ersättningsbeslut varom nu är fråga, då han är part. Emellertid bör,
såsom förut anförts, målsägandens rätt till ersättning för inställelsen gälla,
oavsett om han för talan i målet. Denna fråga bör därför ej heller inverka
på rätten att föra särskild talan. Erforderliga jämkningar bör alltså vidtagas
i reglerna härom.

Vad nu förordats föranleder ändringar i 20 kap. 15 §, 30 kap. 12 § och
49 kap. 4 § rättegångsbalken samt 3 § lagen den 10 juli 1947 angående ersättning
av allmänna medel till vittnen in. fl.

Viss kostnad kommer att genom reformen åsamkas statsverket. Denna,
som skall bestridas från det under andra huvudtiteln uppförda anslaget:
Ersättning åt domare, vittnen och parter, är ej av den storlek att den påverkar
anslagets beräkning.

Till. Vissa frågor om expedierande av dom eller beslut.
Gällande rätt.

I gällande lagstiftning återfinnes vissa bestämmelser om underrättelse och
anslag om meddelande av dom eller beslut. Sålunda skall enligt 17 kap.
9 § fjärde stycket rättegångsbalken, om tvistemål icke avgöres efter huvudförhandling
eller vid sammanträde för muntlig förberedelse, underrättelse
om tiden för meddelande av dom senast dagen förut avsändas till parterna
och anslås å en för allmänheten tillgänglig plats i rättens kansli. Vad sålunda
stadgats om dom skall enligt 12 § första stycket samma kapitel äga
motsvarande tillämpning i fråga om slutligt beslut. Likaså skall enligt 30
kap. 7 § tredje stycket och 10 § första stycket, då brottmål avgöres utan
huvudförhandling, underrättelse om tiden för meddelande av dom eller
slutligt beslut avsändas och anslås på samma sätt.

I första instans i lagsökningsmål och mål om betalningsföreläggande motsvaras
rättegångsbalkens nu återgivna stadgande om anslag av bestämmelsen
i 38 § lagsökningslagen om anteckning i särskild bok, som utan särskild
begäran skall vara tillgänglig för allmänheten. Anteckning i boken skall ske
dels enligt 9 § om vissa förelägganden, som rätten meddelar part medan
målet är under behandling vid rätten, och dels enligt 34 § sista stycket om

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

meddelande av utslag eller av beslut, mot vilket talan må omedelbart föras,
och anteckningen skall enligt 38 § göras senast samma dag som föreläggande,
utslag eller beslut meddelas. Underrättelse om föreläggande enligt 9 §
skall enligt särskilt stadgande i lagrummet avsändas till parten samtidigt
med att anteckning sker i boken. Däremot gäller beträffande utslag eller
slutligt beslut i lagsökningsmål och mål om betalningsföreläggande det allmänna
stadgandet i rättegångsbalken om underrättelser till parterna.

Enligt 9 § första stycket lagen om handläggning av domstolsärenden sker
rättens avgörande av ärende genom beslut. Avkunnas ej beslutet vid förhandling,
skall det enligt 9 § andra stycket meddelas genom att det hålles tillgängligt
å rättens kansli. Har beslutet gått emot sökanden eller annan som
fört talan i ärendet, skall underrättelse om tiden för beslutets meddelande
genom rättens försorg genast avsändas till honom. Däremot anslås sådan
underrättelse ej i kansliet. Innefattar inskrivningsdomares beslut i inskrivningsärende,
att ansökan ej bifallits, skall enligt 9 § andra stycket lagen
den 3 juni 1932 med särskilda bestämmelser om handläggning av inskrivningsärenden
sökanden eller hans ombud genast i rekommenderat brev
underrättas om skälen för beslutet. Ej heller i sådant fall sker anslag.

Kommittén.

Kommittén har övervägt frågan huruvida begränsning i skyldigheten att
avsända underrättelse om tiden för meddelande av dom kunde göras. Det
kunde ifrågasättas, att begränsa underrättelseskyldigheten till de fall, i vilka
sakägarens begäran ej bifallits. Kommittén har emellertid avvisat tanken på
att införa någon sådan begränsning och därvid åberopat, bl. a., att även vid
en gemensam ansökan t. ex. om hemskillnad sökandena eller en av dem
kunde ha intresse av att genast erhålla underrättelse om dagen för domens
meddelande. Den ene maken kunde exempelvis efter ansökans ingivande
till rätten vilja ej längre vidhålla sitt medgivande till hemskillnad eller
maken hade kanske ändrat ståndpunkt beträffande underhållsfrågan eller
dylikt och önskade därför överklaga domen.

1 fråga om bestämmelsen att underrättelsen skulle avsändas senast dagen
före meddelandet av domen eller det slutliga beslutet har kommittén anfört,
att bestämmelsen kunde leda till dröjsmål med måls avgörande. Sålunda
kunde gemensam ansökan om hemskillnad, äktenskapsskillnad eller boskillnad
eller ansökan om omyndighetsförklaring eller dess hävande ej avgöras
samma dag som den inkomme till rätten, oaktat enligt andra bestämmelser
— såsom 15 kap. 5 och 17 §§ giftermålsbalken samt 20 kap. 17 och 18 §§
föräldrabalken — dylika mål genast eller omedelbart skulle företagas till
avgörande. Dessa mål vore ibland av så brådskande natur, att ett uppskov
med målets avgörande, även om det rörde sig endast om en dag eller vid
mellankommande helgdagar ett par dagar, kunde medföra olägenhet. Kommittén
har vidare erinrat om att hovrättens avgörande av häktningsfråga
i regel skedde genom slutligt beslut. Bestämmelserna angående underrättelse
om tiden för meddelandet av beslutet föranledde, att beslutet ej kunde

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

meddelas så snabbt som mången gång kunde vara önskvärt. Nu gällande
bestämmelser om tiden för avsändande av underrättelse hade tillkommit
för att parterna skulle komma i åtnjutande av hela fullföljdstiden. Därest
—- såsom kommittén ville förorda -— bestämmelserna ändrades så, att underrättelse
skulle avsändas senast samma dag som dom eller slutligt beslut
meddelades, torde detta med hänsyn till fullföljdstidernas längd knappast
medföra någon olägenhet.

Bestämmelserna om anslag i 17 kap. 9 § fjärde stycket och 30 kap. 7 §
tredje stycket rättegångsbalken hade — har kommittén fortsatt — tillkommit
för att parterna skulle erhålla kännedom om tiden för domens meddelande.
Då skriftlig underrättelse alltid skulle avsändas till parterna, konune
anslaget att få betydelse endast i de fall, då dylik underrättelse ej kommit
parten till handa. Hade emellertid parten ej nåtts av en skriftlig underrättelse,
torde han regelmässigt ej heller få del av anslaget i rättens kansli.
För parterna torde därför anslaget sakna all betydelse.

Kommittén föresloge därför, att bestämmelserna om anslag av underrättelse
om tiden för meddelande av dom skulle utgå. Då skälen härför gällde
även i fråga om de anteckningar om föreläggande, utslag eller beslut i mål
om lagsökning eller betalningsföreläggande, vilka enligt 38 § lagsökningslagen
skulle införas i en särskild bok, föresloge kommittén vidare, att även
bestämmelserna om dessa anteckningar skulle upphävas.

Yttrandena.

Kommitténs förslag till förenklingar av förfarandet vid meddelande av
dom eller slutligt beslut har ej föranlett uttalanden i avstyrkande riktning.
Däremot har flera remissinstanser ansett att man borde gå längre i förenklingar
än kommittén förordat.

Sålunda har hovrätten för Västra Sverige uttalat, att det borde vara tillräckligt
om underrättelse angående dom och beslut sändes till ingivaren
även om denne ej hade fullmakt. Det kunde även ifrågasättas om underrättelser
vore erforderliga när mål avskreves på grund av återkallelse.

Stockholms rådhusrätt har framhållit, att vid rådhusrätten meddelades årligen
omkring 3 000 domar i äktenskapsmål i anledning av gemensamma
ansökningar. Sedan 1948 hade överklagande skett i allenast sex fall. Parternas
behov av underättelse om domen för överklagande vore alltså ganska
ringa och rådhusrätten förmenade, att skyldigheten att underrätta parterna
om doms meddelande i dylika mål och mål om boskillnad — en skyldighet
som för rådhusrättens vidkommande vore ganska betungande — skulle
kunna utan men för rättssäkerheten begränsas till att avse fall då domen
i någon del gått parterna emot. Av liknande mening är föreningen Sveriges
stadsdomare, som tillika föreslagit, att frågan Iagtekniskt löstes så, att till
15 kap. 5 § giftermålsbalken gjordes ett tillägg av innehåll att vad i rättegångsbalken
17 kap. 9 § fjärde stycket stadgades ej skulle äga tillämpning
för det fall att dom å hemskillnad eller äktenskapsskillnad meddelats helt i
överensstämmelse med vad som yrkats i parternas ansökan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

Göta hovrätt har förordat, att man skulle gå än längre och för alla arter
av mål avskaffa föreskriften om ovillkorlig skyldighet att sända underrättelse
om tidpunkten för doms meddelande och i stället införa ett stadgande
motsvarande bestämmelsen i 9 § lagen om handläggning av domstolsärenden,
att därest beslut ginge sökande emot, underrättelse om tidpunkten för
dess meddelande skulle översändas till sökanden. Av samma mening är även
föreningen Sveriges häradshövdingar.

Vidare har Svea hovrätt ifrågasatt huruvida icke bestämmelserna i 209 §
utsökningslagen om anslag och underrättelse i vissa mål hos överexekutor
borde ändras till överensstämmelse med vad som enligt förslaget skulle i
nämnda avseende gälla i mål vid de allmänna domstolarna. Talan mot överexekutors
beslut i utsökningsmål fullföljdes till hovrätt och det syntes
önskvärt, att enhetliga expeditionella regler gällde för ett och samma mål
i alla instanser.

Departementschefen.

Då mål — tvistemål eller brottmål — avgöres och det ej sker efter huvudförhandling
eller vid sammanträde för muntlig förberedelse, skall senast
dagen förut underrättelse om tiden för domens meddelande avsändas
till parterna och anslås i rättens kansli. Såsom kommittén framhållit utgör
denna föreskrift stundom hinder för att mål avgöres så snabbt, som eljest
skulle kunnat ske och som ibland är önskvärt. Någon olägenhet torde ej
uppkomma om meddelandet avsändes först samma dag som domen eller det
slutliga beslutet meddelas. Genom en sådan ändring vinnes — utom ökad
möjlighet att snabbt avgöra brådskande mål — att större enhetlighet uppnås
med den ordning som gäller för ärenden och lagsökningsmål. Någon verklig
uppgift synes systemet att i rättens kansli anslå underrättelsen om tiden för
avgörandet knappast fylla. Föreskrifterna om anslag torde därför såsom
kommittén förordat kunna utan olägenhet upphävas. Denna reform torde
lämpligen böra utsträckas att gälla även lagsökningsmålen, i vilka anslag
nu skall ske beträffande dels vissa förelägganden och dels meddelande av
utslag och beslut. Däremot är jag ej beredd att i detta sammanhang upptaga
den av en remissinstans berörda frågan om ändring av utsökningslagens
bestämmelser om anslag och underrättelse angående vissa av överexekutor
meddelade utslag. Förevarande regler i utsökningslagen torde nämligen
komma att bli föremål för granskning vid den utredning besvärssakkunniga
för närvarande verkställer. Och någon rättsosäkerhet lärer ej
kunna uppkomma genom att på denna punkt full överensstämmelse ej råder
mellan förfarandet i utsökningsmål hos överexekutor och i hovrätt.

Några remissinstanser har i sina yttranden framfört önskemål om att underrättelseskyldigheten
skulle helt slopas under vissa förutsättningar. Förslaget,
att en part, som fått sin talan helt bifallen, ej skulle få någon underrättelse,
kan emellertid icke förordas. Så snart i ett mål yrkanden med olika
innehåll står mot varandra, har nämligen varje part ett berättigat anspråk
på att, oavsett om hans talan bifallits eller ej, få en underrättelse om dagen

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

för domen. Något tveksam kan man däremot vara om icke underrättelser
skulle kunna underlåtas i mål, vari något motsatsförhållande ej råder och
där framställt yrkande bifallits. Sådant läge föreligger främst i målen om
hemskillnad och äktenskapsskillnad efter gemensam ansökan. Med hänsyn
till den vikt avgörandet i dessa mål har för parterna synes de dock böra
få underrättelse om att dom meddelats. Jag har därför stannat för att även
för dessa fall förorda att underrättelseskyldigheten bibehålies.

Vad i detta avsnitt förordats föranleder ändringar i 17 kap. 9 § och 30
kap. 7 § rättegångsbalken samt i lagsökningslagen.

IX. Vissa frågor om domförheten i domstolsärenden.

Gällande rätt.

I lagen den 20 december 1946 om handläggning av domstolsärenden meddelas
bestämmelser i 1 § om vilka frågor som är att hänföra till ärenden.
Regler om rättens domförhet vid handläggning av ärenden återfinns i 6
och 7 §§.

Dessa regler innebär, att underrätt vid handläggning av ärende i regel
är domför, häradsrätt utan nämnd och rådhusrätt med en lagfaren domare.
Flera undantag från denna huvudregel finns emellertid. Undantagen gäller
icke handläggning, som är av formell eller förberedande natur; i dylika
tall är rätten alltid domför med en domare. Vid den sakliga prövningen
däremot av vissa i 6 § andra stycket uppräknade ärenden kräves för domförhet
i häradsrätt nämnd och i rådhusrätt tre ledamöter. Till dessa ärenden
hör bl. a. de som angår adoption, vårdnaden om barn, förordnande eller
entledigande av förmyndare och god man enligt föräldrabalken med vissa
undantag, förvaltning enligt boutredningslagen, förordnande eller entledigande
av god man eller annan för fullgörandet av särskilt uppdrag i andra
fall än förut i paragrafen sagts samt dödande av förkommen handling.

Härutöver må nämnas, att enligt 7 § vissa ärenden — bl. a. de angående
bouppteckning — skall handläggas av den som har att upptaga inskriv^
ningsärenden.

Kommittén.

Kommittén har framhållit, att vissa av de i 6 § andra stycket angivna
grupperna av ärenden i allmänhet vore av mycket enkel beskaffenhet. Detta
gällde främst ärendena angående förordnande eller entledigande av förmyndare
eller god man enligt föräldrabalken samt ärenden som inginge under
det i paragrafen upptagna uttrycket »ärenden angående förordnande eller
entledigande av god man eller annan för fullgörande av särskilt uppdrag i
andra fall än ovan sagts». Gällande domförhetsregler medförde i fråga om
vissa ärenden angående förmynderskap och godmanskap olägenheter. Ensamdomare
kunde handlägga ärende om inregistrering av bouppteckning
men icke meddela sådant godmansförordnande som erfordrades i samband
därmed. I mål om omyndighetsförklaring, som handlades enligt 20 kap.

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

17 § första stycket föräldrabalken, ägde rätten utan huvudförhandling omedelbart
företaga målet till avgörande, d. v. s. rätten vore domför med en
lagfaren domare, men denne domare ägde icke ensam förordna förmyndare.
Kommittén föresloge därför, att häradsrätt utan nämnd och rådhusrätt med
en lagfaren domare i regel skulle vara behörig att handlägga ärenden angående
förordnande eller entledigande av förmyndare och god man enligt
föräldrabalken samt »ärenden angående förordnande eller entledigande av
god man eller annan för fullgörande av särskilt uppdrag i andra fall än
ovan sagts». Om ärendet i fråga vore tvistigt, borde dock vid ärendets handläggning
nämnd deltaga i häradsrätt och rådhusrätt äga den sammansättning
som i rättegångsbalken vore i allmänhet föreskriven för domförhet vid
huvudförhandling i tvistemål. Vad nu sagts borde även gälla, om det eljest
funnes lämpligt, att rätten vid avgörandet hade sistnämnda sammansättning,
t. ex. då kvalifikationerna hos den till ett uppdrag föreslagne kunde
ifrågasättas.

Kommittén har vidare framhållit, att vid underrätterna i allt större utsträckning
förekomme ärenden om avträdande av egendom till förvaltning av
boutredningsman och förordnande av boutredningsman. Dessa ärenden vore
mycket ofta icke tvistiga och borde i regel få handläggas av en lagfaren
domare ensam. Kommittén föresloge därför för dessa ärenden en domförhetsregel
av samma innebörd som den för de förut omnämnda ärendena
angående förmynderskap och godmanskap förordade.

Övriga i 6 § andra stycket upptagna ärenden förekomme icke i så stor
utsträckning, att en ändring skulle få någon nämnvärd praktisk betydelse.
Dessutom vore de ofta av den beskaffenhet, att de lämpligen ej borde handläggas
av en lagfaren domare ensam. Kommittén ansåge sig därför ej böra
föreslå någon ändring i domförhetsreglerna beträffande dessa ärenden.

Yttrandena.

Kommitténs förslag i denna del har genomgående tillstyrkts.

Dock har hovrätten för Västra Sverige framhållit, att enligt stadganden i
6 kap. föräldrabalken rätten i vissa fall kunde bestämma att vårdnaden om
barn skulle anförtros särskilt förordnad förmyndare. Rättens beslut att
på detta sätt frånkänna föräldrarna vårdnaden om barnet, träffades i ett
mål eller ärende, för vilket beträffande rättens domförhet i princip gällde
detsamma som för tvistemål i allmänhet. Utseendet av förmyndaren i dylika
fall torde däremot rent formellt sett vara att anse som ett förmynderskapsärende
av slag som avsåges i 6 § andra stycket 2 ärendelagen. Domstolspraxis
vore dock härvidlag vacklande. I vart fall torde ett entledigande av
en dylik förmyndare och utseendet av en ny sådan regelmässigt behandlas
som ett rent förmynderskapsärende. Med hänsyn till de ömtåliga avgöranden
rätten i dylika fall stundom hade att träffa torde någon ändring i domförhetsreglerna
icke böra ske beträffande ärenden av detta speciella slag.

Föreningen Sveriges stadsdomare hav förklarat, att kommittén bort gå
längre än som skett. Det kunde sålunda knappast åberopas några bärande
skäl för att, när tvist ej förelåge, vårdnaden om barn i mål skulle kunna

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

avgöras av en domare, under det att om samma fråga uppkomme i ärende
det skulle erfordras tre domare. Vidare förefölle det egendomligt att dödande
av en förkommen handling måste beslutas av tre domare, medan dödförklaring
av en människa beslötes av en domare. Föreningen beklagade vidare
att det icke varit möjligt att omredigera 6 § ärendelagen, så att den blivit
något mindre svåröverskådlig. Vidare har Stockholms rådhusrätt ifrågasatt,
om icke ärenden angående dödande av förkommen handling utan olägenhet
skulle kunna överflyttas från tremansrätt till enmansrätt. Detsamma syntes
gälla sådana adoptionsärenden som icke företedde några komplikationer.

Departementschefen.

Lagen om handläggning av domstolsärenden har som huvudregel att underrätt
är domför med en lagfaren domare vid handläggning av ärende som
avses i lagen. Enligt 6 § andra stycket skall dock i vissa typer av ärenden
vid den sakliga prövningen rätten bestå, häradsrätt av lagfaren domare
med nämnd och rådhusrätt av tre lagfarna ledamöter. Kommittén har föreslagit
viss utvidgning av ensamdomarens behörighet. Utvidgningen avser
ärenden angående dels förordnande eller entledigande av förmyndare eller
god man enligt föräldrabalken, dels förordnande eller entledigande av god
man i vissa andra fall eller av någon som har att fullgöra särskilt uppdrag,
t. ex. god man enligt lagen om allmänna arvsfonden, god man för förvaltning
av samfälld egendom och skiftesman vid arvskifte, och dels avträdande
av egendom till förvaltning av boutredningsman och förordnande av sådan,
k rån ensamdomarens kompetens skall ärendet dock undantagas om det är
tvistigt eller om det eljest finnes lämpligt att rätten är fullsutten.

I princip biträder jag detta kommitténs förslag. Då dessa ärenden ej är
tvistiga är de nämligen regelmässigt av enkel beskaffenhet. Härtill kommer
på sätt kommittén anfört att vissa av dem har samband med andra mål eller
ärenden som nu kan prövas av ensamdomare; ur arbetssynpunkt är önskvärt
att båda ärendena kan avgöras i ett sammanhang. I andra fall åter är
ärendena av brådskande natur. Kan icke ensamdomare slutligen avgöra
ärendet erfordras ej sällan interimistiskt förordnande i avvaktan på att
rätt med behörig sammansättning skall sammanträda. En sådan ordning är
självfallet tyngande.

Vissa remissinstanser har ansett att ensamdomarens behörighet borde
utsträckas att omfatta även vissa andra grupper ärenden såsom de angående
adoption och dödande av förkommen handling. Det är emellertid att märka
att i de i yttrandena avsedda ärendena avgörandet även om tvist
ej föreligger ej sällan är ömtåligt. Samband med andra ärenden föreligger
som regel ej i dessa fall och oftast är ej heller behovet av ett särskilt
snabbt avgörande mera påfallande. Härtill kommer att handläggningen
av de enkla, i och för sig för ensamdomare lämpade ärendena av
dessa typer i endast ringa utsträckning torde tyngas av att den företages
inför fullsutten rätt. På nu anförda skäl anser jag reformen ej böra sträcka
sig längre än kommittén föreslagit.

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

Jag är i sak ense med kommittén att förutsättningen för att ensamdomare
skall kunna handlägga ärendet skall vara — utom att ärendet ej är
tvistigt — att det utan olägenhet kan prövas av rätt som ej är fullsutten.
En regel av denna innebörd synes dock vara alltför obestämd för att lämpligen
kunna upptagas i lagtext. Den öppnar nämligen möjlighet för att
delade meningar kan uppstå mellan underrätten och högre rätt, huruvida
domstolen i visst fall varit behörig, och sådan meningsskiljaktighet kan leda
till icke önskvärda komplikationer. Jag vill understryka, att behörighetsreglerna
i 6 § icke utgör hinder för att ärenden, i vilka ensamdomare är
behörig, handlägges av fullsutten rätt. Domstolen bör också pröva om med
hänsyn till omständigheterna rätten lämpligen bör vara fullsutten, oaktat
den är behörig med ensamdomare.

Genomförandet av vad jag nu förordat påkallar ändring i lagen om handläggning
av domstolsärenden.

X. Anteckning i protokoll av nämndemans mening.

Gällande rätt.

Anteckning i protokollet av nämndemans mening skall i regel ej ske. I
6 kap. 3 § rättegångsbalken stadgas väl, att protokoll skall upptaga skiljaktiga
meningar, som yppas vid omröstning inom rätten. Härifrån gäller
emellertid det undantaget, att nämndemans skiljaktiga mening skall antecknas,
allenast om nämnden ensam bestämt utgången. Denna bestämmelse
bör ses i samband med stadgandena i 16 kap. 3 § och 29 kap. 3 §,
vilka innehåller, att om i mål, vari nämnd deltager, annan mening än ordförandens
yppas och alla i nämnden är ense om skälen och slutet eller, då i
nämnden är flera än sju, minst sju förenar sig därom, nämndens mening
skall gälla; i annat fall gäller ordförandens. Vidare bör i detta sammanhang
beaktas 16 kap. 7 § och 29 kap. 7 §, vari stadgas, att om nämnden bestämt
rättens avgörande, svarar för detta envar nämndeman, som med sin röst
bidragit därtill.

Kommittén.

Kommittén har förklarat att nuvarande ordning, enligt vilken nämndemans
mening blott i undantagsfall antecknades till protokollet, icke vore
helt tillfredsställande. Såväl för parterna som för överrätterna skulle det i
de fall då nämnden icke ensam bestämt utgången stundom kunna vara
av värde alt få kännedom huruvida nämnden varit enhällig och huru meningarna
eljest fördelat sig. Även för nämndemännen torde det kunna kännas
som en brist att icke få tillkännage en avvikande mening. Emellertid
torde en redovisning i protokollet av samtliga nämndemäns mening också
vara förenad med olägenheter och i viss mån strida mot den nuvarande oinröstningsrcgcln.
Så länge nämndens rösträtt vore kollektiv, syntes det vara
en konsekvens alt de enskilda nämndemännens meningar icke antecknades
och tillkännagåves i andra fall än nu skedde, d. v. s. i de fall då det vore

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

erforderligt för att fastslå vilka nämndemän som vore ansvariga för ett
rättens avgörande som de bestämt. Kommittén föresloge i förevarande avseende
icke någon ändring i gällande bestämmelser.

Yttrandena.

Kommitténs uttalande på denna punkt har ej föranlett något särskilt
uttalande.

Departementschefen.

Individuell rösträtt tillkommer ej ledamöterna i nämnden. Endast om
alla i nämnden eller, då i nämnden är flera än sju, minst sju är ense om
skälen och slutet, kommer nämndens mening att gälla. I andra fall gäller
ordförandens mening. I fråga om protokolleringen rörande omröstningen
gäller också särskild ordning då nämnd deltager. Från huvudregeln, att
protokollet skall upptaga de skiljaktiga meningar som yppas vid omröstning
inom rätten, meddelas nämligen den undantagsregeln att nämndemans
skiljaktiga mening skall antecknas allenast om nämnden ensam bestämt
utgången.

Önskemål har i olika sammanhang framförts om jämkningar i skilda
hänseenden beträffande nämndens ställning. Bl. a. har påyrkats, att nämndemännen
borde äga individuell rösträtt. Ett mindre långt gående krav är
att av protokollet borde framgå vilka meningar som företrätts inom nämnden.
Den sistnämnda frågan har behandlats av kommittén, vilken därvid
stannat för att förorda att nuvarande ordning bibehålies och till stöd härför
främst åberopat att den vore en konsekvens av nämndens kollektiva
rösträtt.

Enligt min mening kan starka skäl anföras för att jämka på nuvarande
omröstningsregler för nämnden. Denna fråga är emellertid ej i det läge att
nu ställning bör tagas till densamma. Emellertid kan utan hinder härav
bedömas den av kommittén behandlade frågan om anteckning till protokollet
av de meningar som företrätts inom nämnden.

Såsom kommittén framhållit kan anmärkningar ur flera synpunkter
framställas mot den nuvarande ordningen. Det måste ofta nog vara av
värde såväl för parterna som för överrätterna att få kännedom om huruvida
delade meningar funnits inom domstol, vari nämnd deltager. Detta
gäller även i andra fall än de då nämnden bestämt utgången. Tillfredsställande
är ej heller, att nämndeman, som har en annan mening än den som
kommit till uttryck i domen, ej skall äga att tillkännagiva detta. En skyldighet
att offentligen giva uttryck för sin mening torde ock vara ägnad
att leda till att nämndemännen får ett ökat intresse för sin uppgift och
känner ökat ansvar. Starka skäl finnes sålunda för att nämndemans mening
skall antecknas i protokollet.

Den omständigheten att nämnden har en kollektiv rösträtt kan enligt
min mening ej anses utgöra ett tillräckligt skäl emot en reform i denna riktning.
Självfallet måste varje ledamot i rätten genom ett direkt uttalande
eller genom ett instämmande avgiva sitt votum. Reglerna om omröstning

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

anger i själva verket endast det sätt på vilket avgivna vota skall sammanräknas.
Och detta kan ej utgöra något skäl för att avgivna vota ej
skall kunna protokolleras. Till grund för nuvarande ordning torde även
ligga den uppfattningen att nämndeman skall åtnjuta ett anonymitetsskydd.
Syftet därmed skulle vara att nämndeman icke av hänsyn till parterna
eller andra utomstående skall känna sig hindrad att fritt uttala sin
mening. Det kan emellertid enligt min åsikt knappast anses att denna synpunkt
numera har den betydelse att den utgör ett avgörande skäl mot reformen.
Tvärtom torde man kunna räkna med att till nämndemän utses så
självständiga och kvalificerade personer att de är beredda stå för sin mening.
Som ett skäl mot en reform kan möjligen anföras, att densamma medför
en ökad arbetsbelastning för domstolen och då främst dess ordförande,
vilken ofta torde få biträda vid utformandet av de skiljaktiga nämndemännens
mening. Otvivelaktigt innebär detta vissa olägenheter men de torde ej
bli av den storlek att de väger tyngre än de fördelar som i förut angivna
hänseenden vinnes genom reformen.

Jag förordar alltså att i fråga om anteckning av skiljaktiga meningar
samma regler skall gälla för nämndeman som för annan domstolsledamot.
Härför erfordras ändring i 6 kap. 3 § rättegångsbalken.

XI. Mel lando m.

Gällande rätt.

Enligt 17 kap. 4 och 5 §§ rättegångsbalken äger domstol befogenhet att
uppdela ett och samma mål på skilda avgöranden. Sålunda kan jämlikt
17 kap. 4 §, då till gemensam handläggning är förenade flera käromål som
i förhållande till varandra är fristående, särskild dom, s. k. deldom, meddelas
rörande något av dem; sådan dom kan även förekomma beträffande
viss kvantitativt bestämd del av ett och samma käromål. Ett annat slag av
särskild dom är s. k. mellandom, varom stadgas i 17 kap. 5 §. Mellandom
innebär avgörande av visst käromål, av vars prövning annat i samma rättegång
handlagt käromål är beroende, eller av viss fråga rörande ett käromål,
vilken är av betydelse för prövningen av käromålet i övrigt.

Jämlikt 17 kap. 5 § första stycket kan rätten meddela mellandom, då i en
rättegång handlägges såväl talan om fastställelse, huruvida visst rättsförhållande
består eller icke består, som talan, vars prövning beror därav. Mellandomen
avser då den förstnämnda talan. Mellandom kan även meddelas, då
prövningen av viss talan eljest beror av utgången av annan talan, som handlägges
i samma rättegång. I sådant fall kan mellandom givas över sistnämnda
talan. Rätten äger i de fall som nu nämnts att, oberoende av parts yrkande,
efter läinplighetshänsyn pröva, huruvida mellandom bör meddelas.

I 17 kap. 5 § andra stycket omnämnes ett tredje fall där mellandom kan
meddelas. Detta fall föreligger, när i ett mål, vari talan föres om fullgörclse,
såväl skyldigheten att fullgöra som fullgörelsens storlek är stridiga.
Mellandom kan då givas över skyldigheten att fullgöra, därest det med hän -

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

syn till utredningen finnes lämpligt, att dessa frågor avgöres var för sig.
Såsom en ytterligare förutsättning för meddelande av mellandom fordras
i detta fall, att käranden framställer begäran därom.

Enligt 17 kap. 5 § sista stycket äger rätten, då mellandom givits, förordna,
att målet i övrigt skall vila till dess domen vunnit laga kraft.

För behandling av sådan del av saken, i fråga om vilken mellandom må
meddelas, kan rätten enligt 42 kap. 13 § utsätta särskilt sammanträde för
muntlig förberedelse. Vidare kan rätten jämlikt 42 kap. 20 § första stycket
utsätta särskild huvudförhandling, oaktat förberedelsen av målet i cvrigt
ej avslutats.

Kommittén.

Kommittén har anfört, att uppdelning av ett mål på skilda avgöranden i
många fall medförde stora fördelar. Ogillades huvudanspråket eller grunden
för talan genom mellandom, bleve utredningen rörande det beroende
anspråket överflödig. Även ur handläggningssynpunkt kunde en uppdelning
av målet medföra fördelar. Sålunda kunde genom uppdelningen kraven
på förhandlingens koncentration och omedelbarhet bättre tillgodoses.
En uppdelning av målet kunde emellertid även medföra nackdelar. Vore utredningen
för de olika delarna väsentligen densamma, medförde en uppdelning
av målet i regel processuella olägenheter samtidigt som rättegången
utdroges och parternas kostnader stegrades. Under den tid, som förflöte
sedan mellandomen meddelats och till dess målet slutligen prövades, kunde
vidare den bevisning, som vore avsedd att förebringas i den senare delen, ha
försämrats.

Gällande föreskrift om rätt endast för käranden att påkalla mellandom
i det fall, som avsåges i 17 kap. 5 § andra stycket, hade motiverats med att
käranden, därest han ville ha saken prövad i ett sammanhang, ej borde uppehållas
i realiserandet av sitt anspråk därigenom, att rättegången uppdelades
och de olika domarna gjordes till föremål för särskild fullföljd. Enligt
kommitténs mening kunde ett införande av en rätt för svaranden att begära
och mot kärandens bestridande erhålla mellandom otvivelaktigt vara till
nackdel för käranden. Kärandens intresse att så snart som möjligt erhålla
en exigibel dom kunde nämligen genom meddelande av mellandom bli åsidosatt,
låt vara att han hade möjlighet att påkalla vissa åtgärder, som vore
ägnade att säkerställa fullgörandet från svarandens sida av ett kommande
slutligt avgörande. Dessutom finge icke förbises, att därest svaranden medgåves
rätt att påkalla mellandom, hans begäran därom stundom kunde vara
förestavad av önskan att erhålla anstånd med målets slutliga avgörande, och
ett sådant förhalningssyfte, vilket mången gång kunde vara svårt att påvisa,
borde ej erhålla rättsordningens stöd. Svaranden kunde emellertid också ha
ett mycket berättigat intresse av att erhålla mellandom, när käranden ej
ville begära sådan. Svaranden kunde nämligen, om mellandom meddelades,
undgå att dragas in i en omfattande och kostsam rättegång, i vilken kärandens
talan, enligt vad man på goda grunder i förväg kunde bedöma, komme

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

att ogillas. Skulle däremot mellandom ej meddelas, komrne rättegången att
förlängas och båda parterna åsamkas besvär och kostnader, vilka varit onödiga.
I ett dylikt fall komrne visserligen kostnaderna att i sista hand drabba
käranden, som bleve ålagd att betala svarandens rättegångskostnader, men
om käranden vore insolvent kunde svaranden åsamkas betydande ekonomisk
förlust. Fall funnes, i vilka det måste för rättskänslan vara stötande att betaga
svaranden möjligheten att erhålla mellandom. Även rätten förhindrades
härigenom att ordna handläggningen och utredningen på ett ur processuella
synpunkter ändamålsenligt sätt.

Kommittén har på grund av det anförda ansett, att det slag av mellandom,
varom nu vore fråga, under vissa förutsättningar borde kunna komma
till stånd även på svarandens begäran och mot kärandens bestridande. Att
i 17 kap. 5 § uttömmande angiva de betingelser, under vilka svaranden skulle
kunna erhålla mellandom, syntes emellertid vara förenat med stora svårigheter,
enär omständigheterna i de särskilda fallen kunde vara mycket
skiftande. Då det i samtliga fall borde ankomma på rätten att med hänsyn
till utredningen pröva, om det vore lämpligt att avgöra frågorna var för sig,
borde det ej möta några betänkligheter att — något som kommittén ville
föreslå — giva lagrummet sådan avfattning, att begäran om mellandom
kunde framställas av såväl käranden som svaranden. Med hänsyn till att
käranden i allmänhet hade starkt intresse av att få saken prövad i ett sammanhang
måste emellertid rätten, då svaranden begärde mellandom, vid
prövningen av lämpligheten av en uppdelning av målet taga stor hänsyn till
den ståndpunkt käranden intoge till den väckta frågan. Vid sin prövning
borde rätten vara mera restriktiv, då begäran om mellandom framställdes
av svaranden än då den framställdes av käranden. Med hänsyn härtill föresloges,
att mot kärandens bestridande sådan dom ej finge givas med mindre
synnerliga skäl vore därtill. Rätten hade, då käranden motsatte sig mellandom,
bland annat att beakta, huruvida svaranden kunde antagas vara solvent
för det belopp, som slutligen kunde komma att åläggas honom att utgiva,
ävensom kärandens intresse i övrigt att snabbt erhålla en exigibel dom.
Med det föreslagna stadgandet hade avsetts att giva rätten möjlighet att, om
det med hänsyn till utredningen funnes lämpligt att avgöra frågorna var för
sig, meddela mellandom i de fall, då käranden för sitt bestridande av svarandens
välgrundade begäran om mellandom icke kunde åberopa något giltigt
skäl.

Yttrandena.

Förslaget har i princip tillstyrkts eller lämnats utan erinran av samtliga
remissinstanser utom Sveriges advokatsamfund.

Av de i princip tillstyrkande remissinstanserna har föreningen Sveriges
stadsdomare hemställt om en mera omfattande utvidgning av institutet
mellandom. Till stöd härför har föreningen anfört, att det, icke minst med
hänsyn till de avskräckande höga kostnader som vore förenade med en
större process, i många fall vore ett parternas gemensamma intresse att i

0 Jiihang till riksdagens protokoll 195b. 1 samt. Nr 200.

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

första hand begränsa denna till en speciell fråga — en ren rättsfråga eller
en förhållandevis enkel bevisfråga — som stängde vägen till den eller de
övriga frågor som tvisten gällde. Det torde ej erbjuda svårighet att uppleta
exempel på sådana förstahandsfrågor, införda i målet antingen genom kärandens
yrkanden eller påståenden eller genom invändningar från svarandesidan,
där ett godkännande av kärandens ståndpunkt vore en förutsättning
för bifall till käromålet och där det förefölle tämligen meningslöst eller åtminstone
föga ändamålsenligt att, innan ett sådant avgörande förelåge,
lägga ned tid och kostnader på att utreda och förebringa bevisning i vidlyftiga
frågor av sekundär natur. Alldeles särskilt visade erfarenheten att det i
vissa fall skulle vara ur praktisk och processekonomisk synpunkt värdefullt
att få en invändning om för sen reklamation — således utan ingående på
frågan om reklamationen varit befogad — avgjord genom en mellandom.

Sveriges advokatsamfund har förordat, att det av kommittén framförda
förslaget finge tillsvidare vila och att en mera ingående utredning verkställdes
till utrönande av i vad mån den nuvarande regeln i praktiken visat sig
medföra olägenheter av sådan styrka, att en ändring framstode såsom av
behovet påkallad. Samfundet har som skäl härför åberopat, att det icke vore
uteslutet att även med en sådan begränsning av svarandens rätt att påkalla
mellandom som kommittén förordat denna rätt kunde komma att missbrukas
till obehörigt förfång för käranden. Det kunde befaras att en eller annan
domstol skulle visa sig alltför benägen att bifalla ett av svaranden framställt
yrkande om mellandom. Eftersom det ur arbetssynpunkt ej sällan måste
förefalla domstolen önskvärt att kunna meddela sådan dom, kunde det ifrågasättas,
om den av kommittén föreslagna formuleringen erbjöde tillräckliga
garantier emot att käranden obehörigen uppehölles i realiserandet av
sitt anspråk. Man torde sålunda böra räkna med att missbruk någon gång
kunde förekomma, vare sig den nuvarande regeln bibehölles eller den föreslagna
ändringen genomfördes. Skäl kunde anföras för båda lösningarna.
Inom samfundets styrelse vore meningarna delade. I varje fall kunde denna
lagstiftningsfråga icke betecknas såsom särskilt brådskande.

Departementschefen.

I mål, vari talan föres om fullgörelse och i vilket såväl skyldigheten att
fullgöra som fullgörelsens storlek är stridiga, kan mellandom avseende skyldigheten
att fullgöra meddelas endast i det fall att käranden så begärt. Kommittén
har förordat införande av en rätt även för svaranden att i detta fall
framställa begäran om mellandom. Svarandens rätt skall enligt förslaget
dock vara mera begränsad än kärandens, då på svarandens begäran och mot
kärandens bestridande mellandom ej skall få användas med mindre synnerliga
skäl är därtill.

Otvivelaktigt finns fall i vilka det måste anses rimligt att även svaranden
har rätt att hemställa att mellandom meddelas beträffande frågan, huruvida
skyldighet att fullgöra föreligger. Detta torde gälla i främsta rummet den
situationen då det framstår som åtminstone i hög grad tveksamt, om full -

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

görelseskyldighet över huvud föreligger, samt utredningen beträffande fullgörelsens
storlek kan väntas bli vidlyftig och käranden ej kan anses solvent
för den ersättning för rättegångskostnader, som vid ett ogillande av käromålet
kan bli tillerkänd svaranden.

Samtidigt bör emellertid beaktas, att medgivande av en rätt för svaranden
att i fall varom nu är fråga påkalla mellandom kan utnyttjas på obehörigt
sätt och till men för käranden. Meddelandet av mellandom och särskild
fullföljd mot denna kan medföra att målets slutliga avgörande fördröjes.
Det kan därför ej uteslutas att stundom svarandens begäran om mellandom
bottnar i en önskan att förhala avgörandet. Han kan ha ett intresse därav ur
flera synpunkter. Sålunda kan han vinna uppskov med den prestation, som
målet avser. Det bör också beaktas att genom dröjsmålet kärandens möjligheter
att förebringa bevisning i återstående del av målet kan försvåras.

Med hänsyn till att det städse ankommer på rätten att pröva huruvida
mellandom lämpligen kan givas finnes emellertid en möjlighet att beakta
de olägenheter som en mellandom skulle medföra för käranden. Jag är därför
beredd förorda införandet av en rätt för svaranden att påkalla mellandom.
Dock vill jag understryka, att begäran om mellandom, som gjorts av
svaranden men bestritts av käranden, icke bör bifallas med mindre synnerliga
skäl därför föreligger. Uttrycklig bestämmelse härom torde såsom kommittén
föreslagit böra upptagas i lagtexten.

Det av en sammanslutning framförda önskemålet om en längre gående
reformering av institutet mellandom är jag icke beredd att i detta sammanhang
upptaga till prövning.

Genomförandet av den nu förordade reformen påkallar ändring i 17 kap.
5 § rättegångsbalken.

XII. Forum för genkäromål i äktenskapsmål.

Gällande rätt.

I 14 kap. 1—7 §§ rättegångsbalken finns bestämmelser om förening av
tvistemål. I 14 kap. 3 § stadgas, att om svaranden vill till gemensam handläggning
väcka talan mot käranden angående samma sak eller sak, som har
gemenskap med denna, eller rörande fordran, som kan gå i avräkning mot
kärandens, och det sker före huvudförhandlingen, skola målen handläggas
i en rättegång. Käromål, som sålunda förenats med huvudkäromålet, är genkäromål.
I 14 kap. 7 § angives de allmänna förutsättningarna för förening
av mål enligt de föregående paragraferna. Sålunda föreskrives, alt mål ej
må förenas, med mindre målen väckts vid samma domstol och denna är behörig
samt för målen samma rättegångsform är tillämplig.

För att underlätta förening av genkäromål med huvudkäromål har i 10
kap. 14 § andra stycket stadgats, att genkäromål skall upptagas av den
rätt, som upptagit huvudkäromålet. Detta stadgandes tillämplighet är emellertid
i vissa fall begränsad. Sålunda angives i 10 kap. 17 § första stycket,
att rätten ej på grund av vad i 10 kap. stadgas är behörig att upptaga vissa
angivna grupper mål, däribland äktenskapsmål.

Kungl. Maj. ts proposition nr 200.

Äktenskapsmål är enligt 15 kap. 1 § giftermålsbalken mål, däri tvisten
är huruvida man och kvinna är i äktenskap förenade med varandra, samt
mål om återgång av äktenskap, hemskillnad och äktenskapsskillnad. Bestämmelser
om forum i dylika mål är upptagna i 4 § samma kapitel. I första
stycket stadgas sålunda, att äktenskapsmål skall instämmas till rätten i den
ort, där svaranden har sitt hemvist. Har han ej hemvist inom riket, hör målet
till rätten i den ort, där mannen och kvinnan senast haft gemensamt
hemvist eller, om de ej här haft sådant, där kärandens hemvist är. Skall
talan föras mot såväl mannen som kvinnan, är den rätt behörig, där båda
eller endera har sitt hemvist eller, om ingendera här har sådant, där de
senast haft gemensamt hemvist. Finnes ej behörig domstol, efter vad nu är
sagt, skall målet upptagas av Stockholms rådhusrätt. Gemensam ansökan
av makar om hemskillnad enligt 11 kap. 1 § eller äktenskapsskillnad enligt
11 kap. 3 eller 4 § skall jämlikt andra stycket göras hos den rätt, som enligt
vad nyss sagts är laga domstol i mål mot dem bägge.

Kommittén.

På grund av stadgandet i 10 kap. 17 § första stycket rättegångsbalken
vore har kommittén anfört — den i giftermålsbalken för äktenskapsmål
anvisade domstolen ensam behörig att upptaga dylikt mål, d. v. s. domstolen
vore exklusivt forum. Anhängiggjorde svaranden i ett dylikt mål ett
annat äktenskapsmål mot käranden, kunde dessa mål icke handläggas vid
samma domstol, därest kärandens mantalsskrivningsort vore annan än svarandens.

I ett äktenskapsmål förekomme det icke sällan, att makar väckte talan
om hemskillnad eller äktenskapsskillnad på olika grunder. Det inträffade
även, att den ene maken yrkade hemskillnad enligt 11 kap. 2 § giftermålsbalken
och att den andre maken framställde yrkande om äktenskapsskillnad
på grund av 8 § samma kapitel.

Den gällande ordningen medförde sålunda, att om makarna vore mantalsskrivna
å olika orter, målen måste upptagas vid skilda domstolar, vilket
kunde innebära betydande olägenheter, enär målen kunde komma att handläggas
och avdömas parallellt. För att undgå dessa olägenheter torde man
ofta förfara så, att det ena målet förklarades vilande i avbidan på avgörandet
i det andra målet. Härvid uppkomme emellertid svårigheten att avgöra,
vilketdera målet skulle förklaras vilande. Den nuvarande ordningen hade
därjämte till följd, att parterna och deras ombud betungades av skyldigheten
att iakttaga inställelse vid skilda domstolar.

På grund av det anförda har kommittén föreslagit sådan jämkning avstadgandet
i 10 kap. 17 § rättegångsbalken att regeln om exklusivt forum i
äktenskapsmål icke skulle gälla i fråga om genkäromål.

Yttrandena.

I princip har förslaget tillstyrkts eller lämnats utan erinran av samtliga
horda myndigheter och sammanslutningar. Dock har föreningen Sveriges

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

8Ö

häradshövdingar funnit den föreslagna lagändringen vara av föga praktisk
betydelse. Och föreningen Sveriges stadsdomare har under hänvisning till
ett i Svensk juristtidning 1939 sid. 41 refererat rättsfall ifrågasatt om lagändring
kunde anses erforderlig för att nå det önskade syftet.

I fråga om utformningen av erforderlig lagändring för reformens genomförande
har hovrätten för Västra Sverige och hovrätten för Nedre Norrland
ifrågasatt huruvida icke jämkning borde ske i 15 kap. 4 § giftermålsbalken
i stället för i 10 kap. 17 § rättegångsbalken. Hovrätten över Skåne och Blekinge
har ifrågasatt om icke utöver ändringen i sistnämnda lagrum en erinran
borde införas i 15 kap. 4 § giftermålsbalken om att äktenskapsmål, som
är genkäromål, må upptagas av den domstol som upptagit huvudkäromålet.

Departementschefen.

Har två makar hemvist å olika orter och lyder dessa under skilda domstolar,
blir i äktenskapsmål forum i regel för den ene maken vid en domstol
och för den andre vid en annan. Om emellertid den ene maken instämt äktenskapsmål
mot den andre till en domstol och om även denne vill väcka
talan i äktenskapsmål mot den förre, bör såsom kommittén uttalat sistnämnda
mål kunna upptagas vid samma domstol. Frågan huruvida gällande rätt
giver möjlighet härtill har i praxis besvarats olika. En förtydligande lagregel
torde därför böra införas. Då forumfrågan beträffande äktenskapsmål är uttömmande
reglerad i 15 kap. giftermålsbalken synes förtydligandet lämpligen
böra ske på det sättet att till 15 kap. 4 § första stycket nämnda balk
fogas en ny punkt av innehåll, att om ena maken väckt talan mot andra
maken vid behörig domstol, denne städse skall äga till gemensam handläggning
väcka talan i äktenskapsmål mot den förre vid samma domstol.

XIII. Detaljutformning.

Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken.

1 KAP.

5 och 11 §§.

I fråga om de i dessa paragrafer föreslagna ändringarna får jag hänvisa
till vad som anförts i avsnitt III. 6

6 KAP.

1 §•

Skälen för den i detta lagrum förordade ändringen har angivits i avsnitt
III.

86 Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

3 §■

Beträffande den i detta lagrum föreslagna ändringen får jag hänvisa till
avsnitt X.

17 KAP.

5 §•

Beträffande jämkningarna i detta lagrum får jag hänvisa till avsnitt XI.

9 §•

I avsnitt VIII har anförts motiveringen för den i detta lagrum förordade
ändringen.

19 KAP.

1 och 7 §§.

I fråga om ändringarna i dessa lagrum får jag hänvisa till vad som anförts
i avsnitt V.

20 KAP.

15 §.

Skälen till de i denna paragraf föreslagna ändringarna har angivits i avsnitt
VII.

30 KAP.

6 §•

Om anledningen till ändringarna i denna paragraf får jag hänvisa till avsnitt
III.

7 §•

Skälen för den i denna paragraf föreslagna jämkningen har behandlats i
avsnitt VIII.

12 §.

Den av mig i avsnitt VII förordade ändringen, att talan mot beslut angående
ersättning av allmänna medel till målsägande, som är part, skall föras
särskilt, torde böra föranleda sådan jämkning i förevarande lagrum att dylikt
beslut kommer att gå i omedelbar verkställighet.

36 KAP.

5 §•

Skälen för den i detta lagrum förordade lagändringen har angivits i avsnitt
VI.

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.
48 KAP.

1, 4 och 5 §§.

På sätt framhållits i avsnitt II bör stadgandena i 4 § upphävas och ändringar
göras i bestämmelserna i 1 och 5 §§. För att undvika lucka i kapitlets
paragrafföljd torde ändringarna böra genomföras på det sättet att bestämmelserna
i 5 § i sin nya lydelse överflyttas till 4 § och 5 § upphäves.

49 KAP.

4 §•

I fråga om ändringen i denna paragraf får jag hänvisa till avsnitt VII.

50 KAP.

21 och 22 §§.

Beträffande de i dessa lagrum föreslagna ändringarna får jag hänvisa till
avsnitt IV.

51 KAP.

22 §.

Skälen för den i denna paragraf förordade ändringen har angivits i avsnitt
IV.

59 KAP.

5 §•

Jämkningen i denna paragraf är föranledd av upphävandet av de nuvarande
bestämmelserna i 48 kap. 4 §.

Slutstadgandet.

Kommittén har utan särskild motivering föreslagit att lagändringarna
skulle träda i kraft den 1 juli 1954.

I anslutning till de i avsnitt III behandlade spörsmålen har Stockholms
rådhusrätt anfört, att om mer omfattande ändringar av domförhetsreglerna
skulle genomföras, detta komme att för rådhusrättens vidkommande medföra
stora organisatoriska förändringar. Det vore med hänsyn härtill angeläget,
att lagändringarna trädde i kraft tidigast ett halvt år efter det de
antagits. Ikraftträdandet syntes lämpligen böra förläggas till ett årsskifte.
Och föreningen Sveriges stadsdomare har uttalat, att enär det torde vara
att förvänta att eventuella författningsändringar icke bleve utfärdade förrän
kort tid före den 1 juli 1954, föreningen med hänsyn till de organisatoriska
åtgärder och ändringar i arbetsordningar, som kunde bli erforderliga inom
rådhusrätterna, ville förorda att tiden för ikraftträdandet måtte ändras till
den 1 januari 1955.

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

Departementschefen.

Med hänsyn till den besvärande arbetsbalans, som finns vid vissa rådhusrätter,
är det synnerligen önskvärt, att de lagändringar som är ägnade
att motverka detta missförhållande — främst de ändrade reglerna om domförhet
i brottmål — träder i kraft snarast möjligt. Från några håll har gjorts
gällande, att nämnda reform föranleder vissa organisatoriska åtgärder och
att det med hänsyn härtill är lämpligt att lagändringarna träder i kraft
först ett halvår efter det de utfärdats. Om emellertid planläggningen av de
antydda åtgärderna påbörjas så snart propositionen framlagts för riksdagen,
bör det enligt min mening ej möta alltför stora svårigheter att genomföra
åtgärderna till den tidpunkt kommittén föreslagit för ikraftträdandet
eller den 1 juli 1954. Härtill kommer, att med den utformning nu åsyftade
lagändringar har ur rättslig synpunkt olägenheter ej uppstår, om det mot
förmodan skulle visa sig erforderligt att låta det anstå med de organisatoriska
ändringarna någon kortare tid efter ikraftträdandet. Bestämmes ikraftträdandet
till den 1 juli 1954 vinnes alltså att den nya ordningen kan tilllämpas
så snart organisationsspörsmålen lösts.

På grund av vad sålunda anförts och då övriga ändringar i rättegångsbalken
utan olägenhet kan gälla fr. o. m. den 1 juli 1954, förordar jag, att förevarande
lagförslag skall träda i kraft nämnda dag. I anslutning härtill vill
jag framhålla, att jämväl de övriga lagförslagen — av vilka flera har samband
med ändringarna i rättegångsbalken — bör träda i kraft den 1 juli
1954.

Av de förordade ändringarna i rättegångsbalken synes endast den, som
avser strafföreläggande, påkalla särskild övergångsbestämmelse. Godkänt
strafföreläggande skall enligt nu gällande rätt i vissa fall underställas domstols
prövning, medan enligt nya lagen underställning aldrig skall ske. Har
strafföreläggande, som enligt gällande ordning skall underställas, godkänts
före lagens ikraftträdande, torde i fråga om fortsatt prövning dessförinnan
gällande bestämmelser böra tillämpas, även om prövningen kan ske först
efter lagens ikraftträdande. Jag förordar därför en övergångsbestämmelse
av det innehållet att även efter lagens ikraftträdande äldre lag skall gälla
i fråga om underställning av strafföreläggande, som godkänts dessförinnan.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 51 och 73 §§ militära rättegångslagen
den 30 juni 1948 (nr 472).

51 §.

Enligt 6 § militära rättegångslagen gäller med avseende å rättegången i
militära mål i tillämpliga delar, där ej i samma lag eller eljest är särskilt
stadgat, vad om rättegång är i allmänhet föreskrivet; disciplinstraff skall
därvid anses lika med böter. Härav följer, att om annat stadgande ej finnes,
häradsrätt är domför med tre i nämnden och rådhusrätt med en lagfaren
ledamot, därest målet rör allenast ansvar för brott, varå icke kan följa

Kungl. Mnj. ts proposition nr 200.

svårare straff än disciplinstraff, och i målet ej förekommer anledning att
målsägande finnes. Detta är också vad som gäller i militära mål, som handlägges
av underrätt såsom första instans. Däremot finns i 51 § andra stycket
och 52 § tredje stycket särskilda stadganden om underrätts domförhet i de
fall, då talan mot beslut i disciplinmål fullföljts till underrätt. Dessa stadganden
innebär, att rådhusrätt i dylika andrainstansmål alltid skall bestå
av minst tre ledamöter, medan häradsrätt i dessa mål är domför med tre
i nämnden i de fall, då talan fullföljts endast av den dömde, men har att
följa allmänna domförhetsregler när åklagaren för talan; i sistnämnda fall
är häradsrätten således domför med tre i nämnden endast vid bagatellförseelser.

Kommittén har framhållit, att när kommittén i sitt förslag till ändringar
i rättegångsbalken satte gränsen för den lägre domförheten vid visst bötesstraff,
dessa regler icke utan vidare kunde tillämpas i militära mål rörande
brott, varå kunde följa disciplinstraff. Frågan kunde tänkas löst så, att
visst disciplinstraff förklarades skola motsvara 60 dagsböter. En sådan lösning
vore emellertid icke tillfredsställande och torde också kunna undgås.
Vad beträffar de militära mål, som handlades av underrätt såsom första
instans, syntes det kommittén riktigare att dessa mål helt undantoges från
den lägre domförheten. Enär det i dessa mål kunde röra sig om ett frihetsberövande
— och domen dessutom kunde omedelbart verkställas —-syntes denna ändring stå väl i överensstämmelse med de principer, varå
förslaget grundats, och något större praktiskt behov av en enklare sammansättning
av rätten i vissa smärre sådana mål syntes ej föreligga. Beträffande
andrainstansmålen vore det anledning bibehålla regeln om att
häradsrätt i alla de fall, då talan fullföljts endast av den dömde, vore domför
med tre i nämnden. Denna regel möjliggjorde nu en snabbare behandling
av dessa mål vid tremanstingen eller särskilda sammanträden med
tremansnämnd. För det fall att talan fullföljts av åklagaren syntes däremot
saknas anledning att bibehålla några undantag från den allmänna domförhetsregeln
för häradsrätt. Rådhusrätt borde som nu i alla andrainstansmål
vara domför med tre lagfarna ledamöter. Kommittén föreslogc ändringar i
6, 51 och 52 §§ militära rättegångslagen av nu angivna innebörd.

Mot kommitténs förslag till jämkningar beträffande bestämmelserna om
militära mål har erinran endast framställts av Svea hovrätt, som förklarat,
att dessa jämkningar icke bleve erforderliga, om tillämpningsområdet för
den lägre domförheten bestämdes i enlighet med hovrättens förslag, nämligen
att ensamdomares behörighet borde omfatta utdömande av bötesstraff
utan begränsning till visst bötesmaximum.

Departementschefen.

Särskilt med hänsyn till den utvidgning av behörigheten för domstol
med enklare sammansättning som det av mig i avsnitt III förordade förslaget
innebär i förhållande till kommittéförslaget synes skäl ej föreligga att i
militära mål inskränka behörigheten för domstol med sådan sammansätt -

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

ning. Tvärtom synes utan olägenhet ur rättssäkerhetssynpunkt behörigheten,
då fråga är om mål som domstolen handlägger i första instans, kunna utvidgas
till att avse alla mål, i vilka med hänsyn till åtalet svårare straff än
disciplinstraff ej ifrågakommer. Det straff det här gäller utgöres antingen
av disciplinbot eller arrest. Erfarenheten visar, att frihetsberövandet i de
fall, då straffet bestämmes till arrest, oftast avser ett mycket begränsat antal
dagar. För häradsrätternas del vinnes ock genom en sådan utvidgning av
behörigheten att dessa mål kan bli behandlade vid de tremansting som hålles
under häradsrättens sommarferier och att alltså målen kan bli avgjorda
snabbare. Om däremot domstolen handlägger militärt mål som andra instans,
torde i likhet med vad nu gäller, denna ej böra bestå av ensamdomare.
I dessa fall bör därför i rådhusrätt sitta tre ledamöter, även om svårare
straff än disciplinstraff ej ifrågakommer. Häradsrätt består även i den lägre
sammansättningen av en lagfaren domare jämte tre nämndemän. Denna
sammansättning synes mig tillräckligt kvalificerad jämväl då häradsrätten
handlägger militärt mål som överinstans. Om häradsrätt blir behörig med
tre i nämnden även då den som andra instans prövar mål, vari ej ifrågakommer
svårare straff än disciplinstraff, tillgodoses ock önskemålet om att dessa
mål skall kunna behandlas skyndsamt.

Jag förordar alltså, att häradsrätt i mål, vari med hänsyn till åtalet svårare
straff än disciplinstraff ej ifrågakommer, städse skall vara domför med
tre i nämnden och att rådhusrätt skall vara domför med en ledamot, då den
handlägger sådant mål som första instans, men att den såsom andra instans
vid prövning även av dylikt mål skall bestå av tre lagfarna ledamöter. För
genomförande härav erfordras allenast den lagändringen att det nuvarande
andra stycket i 51 § ersättes med ett stycke av den lydelse 52 § tredje stycket
nu har.

I anslutning härtill vill jag emellertid betona, att omständigheterna kan
vara sådana, att rätten lämpligen bör ha den mera kvalificerade sammansättningen,
även om behörighet föreligger för ensamdomare respektive en
lagfaren domare med tremansnämnd.

73 §.

Jämkningen i förevarande paragraf har behandlats i avsnitt V.

Slutstadgandet.

Under hänvisning till vad jag anfört vid slutstadgandet till lagen om
ändring i rättegångsbalken förordar jag att denna lag träder i kraft den 1
juli 1954.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 3 § lagen den 10 juli 1947 (nr 632)
angående ersättning av allmänna medel till vittnen m. fl.

Lagförslaget är föranlett av den i avsnitt VII förordade reformen.

Såsom jag anfört vid slutstadgandet till lagen om ändring i rättegångsbalken
bör detta lagförslag träda i kraft den 1 juli 1954.

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

Förslaget till lag angående ändring i lagen den 20 december 1946 (nr 808)

om lagsökning och betalningsföreläggande (lagsökningslag).

I avsnitt VIII har angivits de skäl som åberopas för detta lagförslag.
Lagförslaget bör, såsom jag framhållit vid slutstadgandet till lagen om ändring
i rättegångsbalken, träda i kraft den 1 juli 1954.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 6 och 7 §§ lagen den 20 december
1946 (nr 807) om handläggning av domstolsärenden.

6 §•

Beträffande de i denna paragraf föreslagna ändringarna får jag hänvisa
till avsnitt IX. I samband med de där förordade ändringarna torde den redaktionella
jämkningen böra vidtagas att nu förekommande hänvisningar
till lagen om förmynderskap utbytes mot hänvisningar till motsvarande bestämmelser
i föräldrabalken.

7 §•

Bland de i detta lagrum angivna ärendena omnämnes icke ärenden angående
kvarlåtenskapsskatt. Då lagen om handläggning av domstolsärenden
tillkom, fanns icke kvarlåtenskapsskatt; denna infördes först genom en förordning
den 26 juli 1947, och vid tillkomsten av förordningen gjordes icke
någon ändring i 7 § ärendelagen. Enligt 31 § protokollskungörelsen skall
vid underrätt föras bouppteckningsprotokoll över ärenden angående bouppteckning,
arvsskatt, kvarlåtenskapsskatt, testamentsbevakning, åtgärder som
avses i 9 kap. lagen om arv och 8 kap. lagen om testamente, äktenskapsförord,
avhandlingar om lösöreköp och kallelse å okända borgenärer. Samtliga
de i sistnämnda paragraf uppräknade ärendena med undantag av ärenden
angående kvarlåtenskapsskatt angives även i 7 § ärendelagen.

Kommittén har föreslagit att detta lagrum måtte på det sätt kompletteras,
att där upptoges även ärenden angående kvarlåtenskapsskatt.

Departementschefen.

På sätt kommittén föreslagit bör bland de i detta lagrum uppräknade ärendena
upptagas även de angående kvarlåtenskapsskatt.

Slutstadgandet.

Förevarande lag bör, såsom jag framhållit vid slutstadgandet till lagen
om ändring i rättegångsbalken, träda i kraft den 1 juli 1954.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 15 kap. 4 § giftermålsbalken.
I fråga om delta lagförslag får jag hänvisa till avsnitt XII.

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

Även detta lagförslag bör av skäl, som angivits vid slutstadgandet till lagen
om ändring i rättegångsbalken, träda i kraft den 1 juli 1954.

I enlighet med vad det i det föregående anförts har inom justitiedepartementet
upprättats förslag till

1) lag om ändring i rättegångsbalken;

2) lag om ändrad lydelse av Öl och 73 §§ militära rättegångslagen den 30
juni 1948 (nr 472);

3) lag om ändrad lydelse av 3 § lagen den 10 juli 1947 (nr 632) angående
ersättning av allmänna medel till vittnen m. fl.;

4) lag angående ändring i lagen den 20 december 1946 (nr 808) om lagsökning
och betalningsföreläggande (lagsökningslag);

5) lag angående ändrad lydelse av 6 och 7 §§ lagen den 20 december 1946
(nr 807) om handläggning av domstolsärenden; samt

6) lag om ändrad lydelse av 15 kap. 4 § giftermålsbalken.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslagen, av
den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av detta protokoll.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:
Sven Fischier. * i

1 Denna bilaga har här medtagits allenast såvitt avser 1 kap. 5 och 11 §§ samt 6 kap. 3 §

i det under 1) anmärkta lagförslaget. I uteslutna delar är bilagan, frånsett smärre redaktionella
jämkningar i nämnda och det under 6) anmärkta lagförslaget, likalydande med de vid propositionen
fogade lagförslagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

Förslag

till

Lag

om ändring i rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, dels att 1 kap. 5 och 11 §§, 6 kap. 1 och 3 §§,
17 kap. 5 och 9 §§, 19 kap. 1 och 7 §§, 20 kap. 15 §, 30 kap. 6, 7 och
12 §§, 36 kap. 5 §, 48 kap. 1 och 4 §§, 49 kap. 4 §, 50 kap. 21 och 22 §§,
51 kap. 22 § samt 59 kap. 5 § rättegångsbalken1 skola erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives, dels ock att 48 kap. 5 § samma balk skall upphöra
att gälla.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

1 KAP.

I tingslag--------— —-

Häradshövdingen fördele

§•

— deras antal.

I nämnd skola sitta minst sju och
högst nio. Rör mål allenast ansvar
för brott, varå icke kan följa svårare
straff än böter, eller utom ansvar för
sådant brott även enskilt anspråk i
anledning av brottet, vare dock häradsrätten
domför med tre i nämnden.
Vad nu sagts skall ock gälla för det
fall att i straffsatsen tillika ingår
svårare straff än böter men med hänsyn
till åtalet sådant straff icke ifrågakommer
för gärningen. Hålles syn
å stället utom huvudförhandling, vare
häradsrätten ock domför med tre i
nämnden.

------inom nämnden.

Rådhusrätt vare —-----

Vid måls avgörande utan huvudförhandling
samt annan handläggning,
som ej sker vid huvudförhandling
eller syn å stället, så ock i tvis -

§•

-----nu sagts.

Vid måls avgörande utan huvudförhandling
samt annan handläggning,
som ej sker vid huvudförhandling
eller syn å stället, så ock i tvis -

1 Senaste lydelse, se beträffande 19 kap. 1 § SFS 1948: 453 och beträffande 49 kap. 4 § SFS
1947: 616.

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

temål vid huvudförhandling, som
hålles i omedelbart samband med förberedelsen,
vare rådhusrätt dock
domför med en lagfaren domare.
Rör mål allenast ansvar för brott,
varå icke kan följa svårare straff än
böter, eller utom ansvar för sådant
brott även enskilt anspråk i anledning
av brottet, vare jämväl vid huvudförhandling
och syn å stället rådhusrätt
domför med en lagfaren domare.
Vad nu sagts skall ock gälla för
det fall att i straffsatsen tillika ingår
svårare straff än böter men med hänsyn
till åtalet sådant straff icke ifrågakommer
för gärningen.

6 KAP. 3

3 §.

Protokoll skall upptaga:

1. domstolen samt-----------för sammanträdet;

2. rättens ledamöter —--—-----samt protokollföraren;

3. parterna och----------— tilltalades försvarare;

4. rättegångsfullmakt, som------inför rätten;

5. kort beteckning av saken;

6. då förhandling----------anledningen därtill;

7. rättens beslut---------------särskilt; samt

8. skiljaktiga meningar, som yppas 8. skiljaktiga meningar, som yppas
vid omröstning inom rätten; nämn- vid omröstning inom rätten.
demans skiljaktiga mening antecknas,
allenast om nämnden ensam bestämt
utgången.

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

Utdrag av protokollet hållet i Kungl. Map:ts lagråd den 25 februari
195b.

Närvarande:

justitieråden Nissen,

Hellquist,

Karlgren,

regeringsrådet Eckerberg.

Enligt lagrådet den 23 februari 1954 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen
i statsrådet den 12 februari 1954, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets
utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet
inhämtas över upprättade förslag till

1) lag om ändring i rättegångsbalken;

2) lag om ändrad lydelse av 51 och 73 §§ militära rättegångslagen den
30 juni 1948 (nr 472);

3) lag om ändrad lydelse av 3 § lagen den 10 juli 1947 (nr 632) angående
ersättning av allmänna medel till vittnen m. fl.;

4) lag angående ändring i lagen den 20 december 1946 (nr 808) om lagsökning
och betalningsföreläggande (lagsökningslag);

5) lag angående ändrad lydelse av 6 och 7 §§ lagen den 20 december 1946
(nr 807) om handläggning av domstolsärenden; samt

6) lag om ändrad lydelse av 15 kap. 4 § giftermålsbalken.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet, hovrättsrådet
O. Petrén.

Förslagen föranledde följande yttranden av lagrådet.

Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken.

1 KAP.

5 §•

Enligt denna paragraf i det remitterade förslaget skall i brottmål häradsrätt
vara domför med tre i nämnden —■ förutom då målet rör ansvar för
brott, varå icke kan följa svårare straff än böter — när i straffsatsen tillika
ingår svårare straff men med hänsyn till åtalet sådant straff icke ifrågakommer
för gärningen. Häradsrättens ordförande måste alltså för att kun -

Kungl. AIaj:ts proposition nr 200.

na bestämma vilken sammansättning rätten skall ha, då målet företages till
huvudförhandling, vid en förhandsprövning av målet skaffa sig en uppfattning
huruvida svårare straff än böter ifrågakommer. Innebörden av uttrycket
»med hänsyn till åtalet» lärer vara, att ordföranden vid denna prövning
allenast skall taga sikte på det straff den tilltalade med utgångspunkt
från vad åklagaren eller målsäganden anfört kan väntas bli ådömd; av särskild
betydelse är därvid om brottet angivits icke förskylla svårare straff
än böter. Någon prövning huruvida den tilltalade begått den åtalade gärningen
eller om åklagarens eller målsägandens närmare beskrivning av händelseförloppet
eller rättsliga bedömning är riktig skall alltså ej ske. Med
den utformning lagregeln i förslaget erhållit skulle emellertid, om utfallet
av den på detta sätt verkställda förhandsprövningen bleve, att svårare straff
än böter ej skulle ifrågakomma, häradsrätten i den sammansättning ovan
sagts oavsett vilken utgång målet erhåller vara behörig att avgöra detsamma
och alltså, om under handläggningen skäl därtill framkommit, äga ådöma
sådant svårare straff. Detta lärer emellertid icke ha varit avsikten med
förslaget. Fastmera torde meningen ha varit att i sist beskrivna fall häradsrätten
skulle vara nödsakad att, sedan nämnden kompletterats, ånyo företaga
målet. För att låta denna regel komma till uttryck i lagtexten kunde
tredje punkten i förevarande paragrafs andra stycke få avslutas med orden
»och ej heller sedermera finnes böra ådömas», varjämte i anslutning härtill
i samma punkt orden »med hänsyn till åtalet» torde böra nedflyttas efter
orden »sådant straff». En dylik ändring borde icke behöva föranleda häradsrättens
ordförande att göra förhandsprövningen mera ingående än ovan
sagts.

11 §•

Vad lagrådet ovan under 5 § i detta kapitel anfört äger här motsvarande
tillämpning.

6 KAP.

3 §•

Frågan om ändring av gällande bestämmelser angående protokollför ing
av nämndemans mening har av kommittén upptagits till behandling med
anledning av kritik som i pressen framförts mot bestämmelserna. Kommittén
har funnit den nuvarande ordningen icke vara helt tillfredsställande
men har ansett den utgöra en konsekvens av reglerna om nämndens kollektiva
rösträtt och har icke föreslagit någon ändring beträffande protokollföringen.
Till sin motivering av denna ståndpunkt har kommittén fogat
den anmärkningen, att frågan givetvis komme i ett annat läge, om nämndemännens
antal minskades och omröstningsreglerna ändrades.

Vad kommittén anfört har icke föranlett något uttalande i remissyttrandena.

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

Departementschefen har som sin mening anfört, att den omständigheten
att nämnden har en kollektiv rösträtt icke kunde anses utgöra ett tillräckligt
skäl emot en reform i den riktningen att nämndemans mening skall
antecknas i protokollet. Det av departementschefen nu framlagda förslaget
innebär, att i fråga om anteckning av skiljaktiga meningar samma regler
skola gälla för nämndeman som för annan domstolsledamot.

Det är uppenbart att det råder ett mycket nära samband mellan regeln
i förevarande paragraf, att nämndemans skiljaktiga mening skall antecknas
allenast om nämnden ensam bestämt utgången, och reglerna i 16 kap.
3 § och 29 kap. 3 § rättegångsbalken om villkoren för att nämndens mening
skall gälla såsom dom. Då statsmakterna år 1931 och vid processreformens
senare behandling beslöto att lekmännens deltagande i rättsskipningen
alltjämt skulle ske genom nämnd med kollektiv rösträtt, torde man ha betraktat
det såsom självfallet att skiljaktiga meningar inom nämnden såsom
dittills icke skulle komma till uttryck i domstolens protokoll i andra fall
än då nämnden bestämt rättens avgörande. Det nu föreliggande förslaget
har, såsom framgår av remissprotokollet, förts fram såsom ett led i strävanden
att giva nämnden en annan ställning i rättegången än den erhöll vid
processreformens genomförande. Delvis torde önskemålet om offentliggörande
av skiljaktiga meningar ha utgått från personer som ha sin huvudsakliga
erfarenhet från rådhusrätterna, där nämndinstitutionen är ny och
dess uppgift begränsad till brottmålsprocessen. Det måste emellertid beaktas
att spörsmålet har en betydligt större räckvidd, enär det berör även
häradsrätterna, där den nuvarande ordningen har gammal hävd och där
nämnden deltager även i civilmålen.

Ehuru förslaget är begränsat till den måhända vid ytligt påseende enbart
formella frågan om anteckning i protokoll av nämndemans mening,
synes det icke uteslutet att dess genomförande kunde komma att medföra
en ganska väsentlig ändring i förhållandet mellan ordförande och nämnd
samt beträffande arten och omfattningen av de enskilda nämndemännens
insatser i processen. Tvånget att så snart delade meningar göra sig gällande
i ett mål offentligt redovisa en motiverad ståndpunkt kan antagas för
många nämndemän te sig betungande och främmande. Det synes i vart
fall högst sannolikt att den föreslagna anordningen skulle överlag medföra
att betydligt större krav komme att ställas på nämndemännen än som förutsatts
vid rättegångsreformens genomförande. Härmed har icke tagits ståndpunkt
till frågan huruvida en förändring i sådan riktning i och för sig är
önskvärd. Det är i detta sammanhang tillräckligt att framhålla, att ändringen
berör vissa fundamentala förutsättningar för lekmannadeltagandet i
rättsskipningen sådant det av gammalt varit gestaltat i vårt land.

Ett spörsmål som förtjänar närmare övervägande är i vad mån en reform
enligt förslaget skulle medföra ökad arbetsbelastning och därmed tidsutdräkt
i rättegångar där nämnd deltager. Frågan har berörts av departementschefen,
som emellertid ansett att olägenheterna icke torde bliva av den storlek
att de väga tyngre än fördelarna av reformen. Riktigheten av denna

7 Bihang till riksdagens protokoll 195b. 1 samt. Nr 200.

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

värdering kan svårligen bedömas utan en närmare undersökning av i vilken
grad reformen kan få de nyss angivna verkningarna. Förslaget innebär att
varje nämndeman skall i likhet med övriga domare vara beredd att skriftligen
redovisa skälen för sin mening vid omröstning till dom. I åtskilliga
mål bliva flera omröstningar erforderliga, så t. ex. i brottmål om skuldfrågan,
olika slag av påföljder, straffmätning, skadestånd, rättegångskostnader
m. m. Nämndemannen kan bliva skyldig att deltaga i alla dessa omröstningar.
I de jämförelsevis sällsynta fall då nämnden bestämmer avgörandet
brukar för närvarande ordföranden avfatta domen, ehuru den strider mot
hans egen mening. Om alla skiljaktiga meningar skola föras till protokollet,
måste i åtskilliga fall svårigheter och tidsutdräkt uppkomma, och det kan
ifrågasättas om det rimligen kan begäras av ordföranden att han, såsom
departementschefen synes förutsätta, skall biträda vid utformningen av de
skiljaktiga meningarna. Utan närmare kännedom om förhållandena vid olika
domstolar kan det icke med någon säkerhet bedömas i vilken grad dessa
svårigheter skulle göra sig gällande. Troligt är väl att verkningarna skulle
bliva mest kännbara vid de större rådhusrätterna. Den för närvarande rådande
stora arbetsbalansen vid vissa av dessa domstolar manar till särskild
varsamhet, då det gäller en förändring som måste komplicera arbetet.

Såsom framgår av det ovan sagda inrymmer förslaget åtskilliga spörsmål
av en icke ringa betydelse för rättsskipningen vid underrätterna. Tanken
att genomföra en reform av ifrågavarande slag utan samband med en förändring
av omröstningsreglerna och av nämndens sammansättning har enhälligt
avvisats av kommittén. De sakkunniga myndigheter och sammanslutningar,
vilkas yttranden inhämtats, ha icke funnit anledning att beröra
frågan. För att erhålla en säkrare grund för bedömande av förslagets verkningar
i olika hänseenden synes det erforderligt att äga en mera ingående
kännedom speciellt om erfarenheterna beträffande de förhållanden som
givit upphov till reformkravet liksom om inställningen till förslaget hos dem
som skulle beröras av reformen. För detta ändamål erfordras att förslaget
underställes domstolar och sammanslutningar genom remiss. Lagrådet finner
sig icke på den utredning som förebragts kunna tillstyrka förslaget.

Övriga lagförslag.

Dessa lämnas utan erinran.

Ur protokollet:
Harriet Stangenberg.

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 5 mars 1954.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,

Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam.

Efter gemensam beredning med cheferna för försvars-, inrikes- och finansdepartementen
anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg,
lagrådets den 25 februari 1954 avgivna utlåtande över de till lagrådet
den 12 februari 1954 remitterade förslagen till

1) lag om ändring i rättegångsbalken;

2) lag om ändrad lydelse av 51 och 73 §§ militära rättegångslagen den 30
juni 1948 (nr 472);

3) lag om ändrad lydelse av 3 § lagen den 10 juli 1947 (nr 632) angående
ersättning av allmänna medel till vittnen m. fl.;

4) lag angående ändring i lagen den 20 december 1946 (nr 808) om lagsökning
och betalningsföreläggande (lag sökning slag);

5) lag angående ändrad lydelse av 6 och 7 §§ lagen den 20 december 1946
(nr 807) om handläggning av domstolsärenden; samt

6) lag om ändrad lydelse av 15 kap. 4 § giftermålsbalken.

Efter redogörelse för vad lagrådet yttrat anför föredraganden följande.

Såsom lagrådet anfört vid 1 kap. 5 och 11 §§ förslaget till lag om ändring
i rättegångsbalken är den avsedda innebörden i förslaget på denna punkt,
att även om domstolen vid förhandsprövningen funnit att svårare straff än
böter ej ifrågakommer, häradsrätt med tre i nämnden respektive rådhusrätt
med en lagfaren domare ej skall vara behörig att pröva målet, därest under
den fortsatta handläggningen framkommit skäl att ådöma sådant svårare
straff. Frågan huruvida domstol med angivna sammansättning är behörig
beror således icke blott på resultatet av förhandsprövningen — vilken skall
utgå från vad åklagaren eller målsäganden anfört intill dess nämnda prövning
sker eller i regel från vad som anförts vid åtalets väckande — utan
även på att icke därefter under domstolens handläggning framkommer omständighet,
som föranleder att svårare straff än böter bör ådömas. Vad sålunda
avses torde med önskvärd tydlighet framgå om i lagtexten förutsättningen
för behörigheten, i nära anslutning till vad lagrådet förordat, angives
vara att svårare straff än böter med hänsyn till vad som anförts vid

100

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

åtalets väckande icke ifrågakommer för gärningen och ej heller sedermera
finnes böra ådömas. Lydelserna av 1 kap. 5 och 11 §§ rättegångsbalken torde
därför böra jämkas i enlighet härmed.

Med hänsyn till vad lagrådet anfört beträffande förslaget till ändring av
de i 6 kap. 3 § rättegångsbalken upptagna reglerna om protokollföring av
nämndemans mening finner jag mig icke för närvarande böra framlägga
förslaget. Frågan torde böra bli föremål för en närmare undersökning.
Nämnda lagrum torde därför böra utgå ur förslaget till lag om ändring i
rättegångsbalken.

Smärre jämkningar av redaktionell natur har vidtagits i förslagen till lag
om ändring i rättegångsbalken och lag om ändrad lydelse av 15 kap. 4 §
giftermålsbalken.

Föredraganden hemställer, att lagförslagen måtte jämlikt § 87 regeringsformen
genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Lars-Erilc Samuelsson.

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

101

Innehållsförteckning.

Proposition .............................................................. t

Lagförslag ............................................................ 3

Utdrag av statsrådsprotokollet den 12 februari 1954 ........................ 18

Ingress ............................................................ *8

I. Inledning ...................................................... 19

II. Strafföreläggande .............................................. 22

III. Behandlingen av mindre brottmål vid underrätt.................... 33

IV. Måls avgörande utan huvudförhandling i hovrätt .................. 49

V. Vistelseforum i brottmål ........................................ 59

VI. Tystnadsplikt för tandläkare .................................... 64

VII. Målsägandes rätt till ersättning av allmänna medel ................ 65

VIII. Vissa frågor om expedierande av dom eller beslut .................. 70

IX. Vissa frågor om domförheten i domstolsärenden 74

X. Anteckning i protokoll av nämndemans mening ................... 77

XI. Mellandom ...................................................... 79

XII. Forum för genkäromål i äktenskapsmål 83

XIII. Detaljutformning ................................................ 85

Till lagrådet remitterat lagförslag 93

Lagrådets utlåtande 95

Utdrag av statsrådsprotokollet den 5 mars 1954............................ 99