Kungi. Maj:ts proposition nr 137 år 1960 (Proposition 1960:137)

Kungi. Maj:ts proposition nr 137 år 1960

Nr 137

Kungi. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om
allmän sjukförsäkring, m. m.; given Stockholms slott
den 1 april 1960.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll
vill Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag

1111

1) lag angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring,

2) lag angående ändrad lydelse av 37 § lagen den 14 maj 1954 (nr 243)
om yrkesskadeförsäkring,

3) förordning om ändrad lydelse av 10 § militärersättningsförordningen
den 2 juni 1950 (nr 261) och

4) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 17 december 1954 (nr 774)
med särskilda bestämmelser om frivillig sjukpenningförsäkring i allmän
sjukkassa.

GUSTAF ADOLF

Torsten Nilsson

Propositionens huvudsakliga innehåll

Sjukförsäkringslagen föreslås ändrad så att den obligatoriska sjukpenningförsäkringen
för vissa gifta och tidigare gifta kvinnor, den s. k. hemmafruförsäkringen,
omfattar även ogifta mödrar som sammanlever med
barn under 16 år. Samtidigt föreslås en höjning av maximum för det frivilliga
sjukpenningtillägget för hemarbetande kvinnor från tre till fem
kronor. Vidare framlägges förslag om sådan ändring i sjukförsäkringslagen,
att sjukpenning jämte barntillägg skall kunna utbetalas till annan än den
sjuke, då denne är hemfallen åt sådant alkoholmissbruk som avses i 15 §
första stycket nykterhetsvårdslagen. Motsvarande ändring föreslås i yrkesskadeförsäkringslagen
och militärersättningsförordningen.

Slutligen framlägges förslag om förlängning på fem år av 1954 års lag
om frivillig sjukpenningförsäkring i allmän sjukkassa. 1

1 —Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 sand. Nr 137

Kungl. Maj.ts proposition nr 137 år 1960

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring

Härigenom förordnas, att 7, 27 och 47 §§ lagen den 3 januari 1947 om
allmän sjukförsäkring1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

Sjukkassemedlem, vars---

Kvinnlig sjukkassemedlem, vars
årsinkomst av förvärvsarbete ej uppgår
till ettusentvåhundra kronor, är
jämväl sjukpenningförsäkrad, såframt
hon

a) är gift och sammanlever med
sin man eller, om sammanlevnaden
mellan makarna hävts, med barn under
16 år, som vid tiden för sammanlevnadens
hävande var sjukvårdsförsäkrat
såsom barn till henne eller
maken, eller

b) efter att hava varit gift sammanlever
med barn under 16 år, som
vid tiden för äktenskapets upplösning
var sjukvårdsförsäkrat såsom
under a) sägs.

Försäkring, som------

Avlider make till hustru, som i
andra stycket under a) sägs, skall,
om makarna sammanlevde men barn

§•

ara sjukpenningförsäkrad.

Kvinnlig sjukkassemedlem, vars
årsinkomst av förvärvsarbete ej uppgår
till ettusentvåhundra kronor, är
jämväl sjukpenningförsäkrad, såframt
hon

a) är gift och sammanlever med
sin man eller

b) i annat fall ån under a) sägs,
sammanlever med barn under 16 år,
som är sjukvårdsförsäkrat såsom
barn till henne eller ock, där kvinnan
tidigare sammanlevt med make,
var sjukvårdsförsäkrat såsom barn
till henne eller maken vid tiden för
sammanlevnadens upphörande.
förmån åtnjutes.

Avlider make till hustru, som i
andra stycket under a) sägs, skall,
om hustrun ej eljest skall fortsätta

1 Senaste lydelse, se beträffande 7 och 47 §§ SFS 1955:397 och beträffande 27 § SFS

Kungl. Maj.ts proposition nr 137 år 1960

(Nuvarande lydelse)
som där avses ej finnes, försäkringen
bestå intill utgången av tredje
kalendermånaden efter den, då mannen
avlidit.

(Föreslagen lydelse)
att vara försäkrad enligt andra stycket,
försäkringen bestå intill utgången
av tredje kalendermånaden
efter den, då mannen avlidit.

Annan än --

--obligatoriska sjukpenningförsäkringen.

27 §.

Sjukpenning jämte---för sjukpenningförsäkringen.

Vägrar försäkrad------denna påföljd.

På framställning av nykterhetsnämnd
äger centralsjukkassa besluta,
att sjukpenning jämte barntilllågg
tillkommande den, som är hemfallen
åt alkoholmissbruk och beträffande
vilken föreligger omständighet
i övrigt som i 15 § första stycket
lagen om nykterhetsvård sägs,
skall utbetalas till kommunal myndighet
eller den försäkrades make
eller annan person att användas till
den försäkrades eller hans familjs
uppehälle.

47 §.

Sjukpenningförsäkrad medlem —

Kvinnlig sjukkassemedlem, som i
7 § andra stycket under a) och b)
avses, äger, vare sig hon är sjukpenningförsäkrad
enligt första eller enligt
andra stycket av nämnda paragraf,
genom frivilliga avgifter försäkra
sig hos den centralsjukkassa
hon tillhör för erhållande av sjukpenningtillägg,
uppgående till en, två
eller tre kronor för dag, dock högst
det av dessa belopp, som motsvarar
skillnaden mellan sex kronor och
den sjukpenning hon eljest äger uppbära
till följd av försäkring enligt
denna lag.

Försäkring för-----

- — av förvärvsarbete.

Kvinnlig sjukkassemedlem, som i
7 § andra stycket under a) och b)
avses, äger, vare sig hon är sjukpenningförsäkrad
enligt första eller
enligt andra stycket av nämnda paragraf,
genom frivilliga avgifter försäkra
sig hos den centralsjukkassa
hon tillhör för erhållande av sjukpenningtillägg,
uppgående till en,
två, tre, fyra eller fem kronor för
dag, dock högst det av dessa belopp,
som motsvarar skillnaden mellan
ätta kronor och den sjukpenning
hon eljest äger uppbära till följd av
försäkring enligt denna lag.
föregått sjukperioden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1960

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Denna lag träder i kraft den 1
januari 1961.

Det åligger medlem, som icke är
sjukpenningförsäkrad enligt 7 § andra
stycket i den äldre lydelsen men
som skall vara sjukpenningförsäkrad
enligt detta lagrum i den nya lydelsen,
att enligt de föreskrifter, som
meddelas av den i 91 § avsedda tillsynsmyndigheten,
före utgången av
år 1960 lämna sjukkassan de uppgifter,
som erfordras för tillämpningen
av denna lag. Underlåter medlem
att fullgöra denna uppgiftsskyldighet
och har sjukkassan ej ändock
kunnat besluta angående medlemmens
sjukpenningförsäkring, blir
försäkringen gällande först från och
med ingången av kalendermånaden
närmast efter den, då sjukkassan
erhållit vetskap om att medlemmen
skall vara sjukpenningförsäkrad.

Den som vid utgången av år 1960
är frivilligt försäkrad för sjukpenningtillägg
enligt k7 § andra stycket
äger utan hinder av vad i 49 § första
stycket är stadgat rätt att, i den mån
de nya bestämmelserna så medgiva,
övergå till högre sjukpenningtillägg,
såvida framställning därom göres senast
den 30 juni 1961.

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1960

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 37 § lagen den 14 maj 1954 (nr 243)
om yrkesskadeförsäkring

Härigenom förordnas, att 37 § lagen den 14 maj 1954 om yrkesskadeförsäkring
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

37 §.

Försäkringsinrättningen äger---i naturaförmåner.

På framställning av nykterhetsnämnd
äger försäkringsinrättningen
besluta, att sjukpenning jämte barntillägg
tillkommande den, som är
hemfallen åt alkoholmissbruk och
beträffande vilken föreligger omständighet
i övrigt som i 15 § första stycket
lagen om nykterhetsvård sägs,
skall utbetalas till kommunal myndighet
eller den ersättningsberättigades
make eller annan person att användas
till den ersättningsberättigades
eller hans familjs uppehälle.

Denna lag träder i kraft den 1
januari 1961.

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1960

Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av 10 § militärersättningsförordnmgen
den 2 juni 1950 (nr 261),

Härigenom förordnas, att 10 § militärersättningsförordnmgen den 2 juni
1950» skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

10 §.

Riksförsäkringsanstalten äger---i naturaförmåner.

På framställning av nykterhetsnämnd
äger riksförsäkringsanstalten
besluta, att sjukpenning jämte barntillägg
tillkommande den, som är
hemfallen åt alkoholmissbruk och
beträffande vilken föreligger omständighet
i övrigt som i 15 § första stycket
lagen om nykterhetsvård sägs,
skall utbetalas till kommunal myndighet
eller den ersåttningsberättigades
make eller annan person att
användas till den ersättningsberättigades
eller hans familjs uppehälle.

Denna förordning träder i kraft
den 1 januari 1961.

1 Senaste lydelse av 10 §, se SFS 1954: 460.

Kungl. Maj.ts proposition nr 137 år 1960

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 17 december 1954 (nr 774)
med särskilda bestämmelser om frivillig sjukpenningförsäkring
i allmän sjukkassa

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 17 december 1954 med särskilda
bestämmelser om frivillig sjukpenningförsäkring i allmän sjukkassa1 skall

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
(Nuvarande lydelse)

Den som vid utgången av december
1954 var medlem av erkänd sjukkassa
för erhållande av sjukpenning
men som icke är sjukpenningförsäkrad
enligt lagen den 3 januari 1947
(nr 1) om allmän sjukförsäkring
äger, utan hinder av vad i nämnda
lag finnes stadgat däremot stridande,
för tiden intill utgången av juni
1960 i den allmänna centralsjukkassa
han tillhör genom frivilliga avgifter
försäkra sig för sjukpenning enligt
vad nedan sägs.

angives.

(Föreslagen lydelse)

§•

Den som vid utgången av december
1954 var medlem av erkänd sjukkassa
för erhållande av sjukpenning
men som icke är sjukpenningförsäkrad
enligt lagen den 3 januari 1947
(nr 1) om allmän sjukförsäkring
äger, utan hinder av vad i nämnda
lag finnes stadgat däremot stridande,
för tiden intill utgången av juni
1965 i den allmänna centralsjukkassa
han tillhör genom frivilliga avgifter
försäkra sig för sjukpenning enligt
vad nedan sägs.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1960.

Den som vid utgången av juni 1960
är försäkrad enligt lagen den 17 december
195A (nr 77i) skall, såframt
han ej annat begär, utan ny anmälan
anses försäkrad jämväl för tiden
därefter.

1 Senaste lydelse av 1 §, se SFS 1955: 398.

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1960

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 11 mars

1960.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lindholm, Kling, Skoglund,

Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Nilsson, fråga om ändring i sjukförsäkringslagen
m. m. samt anför.

Förslag om vissa begränsade ändringar i sjukförsäkringslagen bör föreläggas
innevarande års riksdag. Ett av de spörsmål, som är aktuella, gäller
sjukpenningförsäkring för ogifta mödrar som sammanlever med barn under
16 år. Sedan riksdagen i skrivelse den 25 maj 1959, nr 282, anhållit att Kungl.
Maj :t ville låta utreda frågan samt förelägga riksdagen förslag till sådan ändring
i sjukförsäkringslagen, att nämnda grupp av ogifta mödrar blir sjukpenningförsäkrade,
har riksförsäkringsanstalten på Kungl. Maj :ts uppdrag
verkställt den begärda utredningen och framlagt förslag till lagändring som
tillgodoser riksdagens önskemål.

Vidare har riksförsäkringsanstalten efter erhållet uppdrag inkommit med
utredning och förslag till sådan ändring i sjukförsäkringslagen, att sjukpenning
och barntillägg kan utbetalas till annan än den försäkrade, då denne
är hemfallen åt alkoholmissbruk.

En ytterligare fråga, som jag i detta sammanhang ämnar behandla, gäller
lagen den 17 december 1954 med särskilda bestämmelser om frivillig sjukpenningförsäkring
i allmän sjukkassa. Lagen, som har sin största betydelse
för folkpensionärerna, innebär att den, som vid utgången av år 1954
var sjukpenningförsäkrad i erkänd sjukkassa men som inte omfattas av
sjukpenningförsäkring enligt sjukförsäkringslagen, under vissa förutsättningar
får teckna frivillig sjukpenningförsäkring i allmän sjukkassa. Sådan
försäkring gäller dock inte längre än till utgången av juni 1960. Riksförsäkringsanstalten
har i skrivelse den 29 januari 1960 hemställt, att de som vid
utgången av juni 1960 var försäkrade enligt 1954 års lag skall få bibehålla
sitt försäkringsskydd oförändrat även för tiden därefter.

Sedan förslagen remissbehandlats i vanlig ordning, anhåller jag nu att
få till närmare behandling upptaga hithörande frågor.

Kungl. Maj.ts proposition nr 137 år 1960

Gällande bestämmelser

Försäkring enligt lagen den 3 januari 1947 om allmän sjukförsäkring
(nr 1; ändr. 733/48, 621/50, 569/53, 244/54, 267/54, 518/54, 397/55, 402/55,
74/56, 627/56, 457/58, 560/59 och 585/59) avser att vid sjukdom bereda sjukhjälp
dels i form av ersättning för utgifter för sjukvård och dels i form av
för dag beräknad ersättning i penningar. Sjukförsäkringen är dels obligatorisk,
dels frivillig (1 §). Försäkring sker i allmänna sjukkassor (2 §). Dessa
är av två slag, centralsjukkassor och lokalsjukkassor (3 §). Riksförsäkringsanstalten
är tillsynsmyndighet för de allmänna sjukkassorna.

Beträffande den obligatoriska försäkringen bör följande
nämnas i detta sammanhang.

I fråga om försäkringspliktens omfattning stadgas, att
varje svensk medborgare, som är bosatt i riket, skall från och med ingången
av kalendermånaden näst efter den, varunder han fyllt 16 år, genom medlemskap
i allmän sjukkassa vara försäkrad enligt sjukförsäkringslagen.
Detsamma gäller för utlänning, som är bosatt och mantalsskriven i riket.
Vissa begränsade undantag från försäkringsplikten stadgas (5 §). Varje
medlem i allmän sjukkassa är sjukvårdsförsäkrad. Medlemmens
sjukvårdsförsäkring omfattar i regel även hans här i riket bosatta
barn under 16 år. Med sjukkassemedlems egna barn likställes adoptivbarn
och fosterbarn och även barn, adoptivbarn och fosterbarn till medlemmens
make. Beträffande barn och adoptivbarn gäller detta inte, där vårdnaden
om barnet tillkommer annan än sjukkassemedlemmen eller make, med
vilken denne sammanlever. Fosterbarn anses som barn endast till barnafostraren.
Barn, som skall vara sjukvårdsförsäkrat genom makars försäkring,
skall anses vara försäkrat endast såsom barn till mannen. Efter framställning
av makarna må dock sjukkassan medge, att barnet i stället skall
vara sjukvårdsförsäkrat såsom barn till hustrun, men endast under förutsättning
att hustruns årsinkomst av förvärvsarbete är högre än mannens
motsvarande inkomst (6 §). Sjukvårdsförsäkringens förmåner utgöres i
huvudsak av ersättning i viss omfattning för läkarvård och sjukhusvård och
i samband därmed företagna resor (13 §).

Sjukkassemedlem, vars årsinkomst av förvärvsarbete är minst 1 200 kr.,
blir sjukpenningförsäkrad (7 § första stycket). Vidare är kvinnlig
sjukkassemedlem, vars årsinkomst av förvärvsarbete inte uppgår till
nämnda belopp, sjukpenningförsäkrad, såframt hon a) är gift och sammanlever
med sin man eller, om sammanlevnaden mellan makarna hävts, med
barn under 16 år, som vid tiden för sammanlevnadens hävande var sjukvårdsförsäkrat
såsom barn till henne eller maken, eller b) efter att ha varit
gift sammanlever med barn under 16 år, som vid tiden för äktenskapets
upplösning var sjukvårdsförsäkrat såsom barn till henne eller maken (7 §

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1960

andra stycket). Försäkring som avses i a) och b) gäller inte för längre tid
än till och med den månad, varunder kvinnan fyller 67 år, och inte heller
lör tid efter utgången av den månad, varunder hon börjat uppbära invalidpension
eller sjukbidrag enligt lagen om folkpensionering, så länge sådan
förmån åtnjutes (7 § tredje stycket).

Med årsinkomst av förvärvsarbete avses den för år beräknade inkomst i
penningar eller naturaförmåner, som någon kan antagas komma att tills
vidare åtnjuta av sådant arbete. Hushållsarbete, som make utför i hemmet,
räknas inte som förvärvsarbete. Med årsinkomst av tjänst avses sådan årsinkomst
av förvärvsarbete, som arbetstagare kan antagas komma att tills
vidare åtnjuta i allmän eller enskild tjänst (8 §). Sjukkassa skall i samband
med inskrivning av medlem besluta om denne skall vara sjukpenningförsäkrad
och vilken sjukpenningklass medlemmen i så fall skall tillhöra.
Likaså skall kassan, när den får kännedom om att medlems årsinkomst
undergått ändring av betydelse för sjukpenningförsäkringen, utan dröjsmål
meddela det beslut, som påkallas av ändringen (11 §).

Sjukpenningförsäkrad medlem äger vid sjukdom, som förorsakar förlust
av arbetsförmågan, för varje dag rätt till hel sjukpenning. Förorsakar sjukdomen,
utan att medföra förlust av arbetsförmågan, nedsättning av denna
med minst hälften, skall halv sjukpenning utges (21 §). Varje sjukpenningförsäkrad
medlem är försäkrad för grundsjukpenning. Hel grundsjukpenning
utgör 3 kr. Har medlemmen i fråga en årsinkomst av tjänst om minst
1 800 kr., är han dessutom försäkrad för tilläggssjukpenning. Storleken av
tilläggssjukpenningen är beroende på lönens storlek. Lägsta tilläggssjukpenning
är en kr. och högsta 17 kr. Efter 180 dagars sjukdom sker viss
nedsättning av tilläggssjukpenningen, dock inte om den är 2 kr. eller lägre
(22 §). Sjukpenning utgår ej för tid, då den försäkrade är intagen i vissa
angivna anstalter, bl. a. allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare (23 §).

Om sjukpenningförsäkrad medlem har ett eller flera hemmavarande barn,
som är sjukvårdsförsäkrade såsom barn till honom, utgår barntillägg till
grundsjukpenningen. Barntillägg till hel sjukpenning utgör en kr. för
ett eller två barn, 2 kr. för tre eller fyra barn samt 3 kr. för fem eller flera
barn. Barntillägg till halv sjukpenning utgår med hälften av nämnda belopp
(24 §). För tid då sjukpenningförsäkrad medlem åtnjuter sjukhusvård
utgår hempenning i stället för sjukpenning. Hempenningen utgår
lör dag med belopp, motsvarande den sjukpenning som eljest skolat utgå,
minskat med 3 kr. dock med högst hälften av sjukpenningens belopp. Å
hempenningen skall utgå barntillägg. För kvinnlig sjukkassemedlem, som
i hemmet har minst ett barn under 10 år vilket är sjukvårdsförsäkrat såsom
barn till henne eller hennes make, skall hempenningen utgöra minst 3 kr.
per dag. Barntillägget för sådan medlem utgör 2 kr., om hon inte eljest är
berättigad till högre barntillägg (25 §).

För de tre första dagarna under en sjukdomsperiod utgår ingen sjuk -

Kungi. Maj. ts proposition nr 137 år 1960

penning, s. k. karenstid (26 §). Sjukpenning kan nedsättas eller indragas
bl. a. om den försäkrade vägrar att underkasta sig föreskriven läkarundersökning
eller sjukhusvård eller om han gör sig skyldig till grov ovarsamhet
ur hälsosynpunkt (27 §). Sjukhjälp i form av sjukpenning (hempenning)
eller ersättning för sjukhusvård utgives för högst 730 dagar vid varje sjukdom.
Den som fyllt 67 år eller åtnjuter annan folkpensionsförmån än ålderspension
äger dock, för tid efter utgången av den månad då han fyllt 67 år
eller börjat uppbära förmånen, åtnjuta ersättning för sjukhusvård i högst
180 dagar och sjukpenning högst 90 dagar (29 §).

Den obligatoriska försäkringen finansieras genom sjukförsäkringsavgifter,
arbetsgivarbidrag och statsbidrag.

För de allmänna sjukkassornas medlemmar föreligger skyldighet att
erlägga avgift för dels sjukvårdsförsäkringen, dels försäkringen för grundsjukpenning
och dels försäkringen för tilläggssjukpenning. Avgift för sjukvårdsförsäkring
skall erläggas av medlem, vars till statlig inkomstskatt
taxerade inkomst — vid taxering året näst efter det år avgiften avser —
bestämts till minst 1 200 kr. Den som fyllt 67 år eller uppbär annan folkpensionsförmån
än ålderspension är inte skyldig att erlägga sådan avgift.
Avgift för försäkringen för grundsjukpenning skall erläggas av medlem
med nyssnämnda taxerade inkomst. Avgift för försäkringen för tilläggssjukpenning
skall erläggas av medlem, som under den månad eller del
därav som avgiften avser är försäkrad för tilläggssjukpenning (33 §).

Medlems sammanlagda avgifter för sjukvårdsförsäkringen och försäkringen
för grundsjukpenning får inte överstiga 2 procent av den taxerade
inkomsten (35 §).

Arbetsgivarna bidrager till kostnaderna för sjukvårdsförsäkringen och
försäkringen för tilläggssjukpenning (38 §).

Till de allmänna sjukkassorna utgår statsbidrag i form av sjukhjälpsbidrag,
medlemsbidrag, avgiftslindringsbidrag och avgiftsersättningsbidrag
(40 §). Sjukhjälpsbidraget utgår med 50 procent för i huvudsak alla sjukvårdskostnader
utom sjukhusvård, med 50 procent för grundsjukpenning
samt med 75 procent för barntillägg (41 §). Medlemsbidrag utgår med visst
belopp för varje sjukkassemedlem (42 §). Avgiftslindringsbidrag utgår
med belopp, varmed sjukförsäkringsavgiften nedsatts till följd av att den
överstigit 2 procent av medlemmens taxerade inkomst (43 §). Avgiftsersättningsbidrag
utgår med 10 kr. för varje medlem, som inte påföres sjukvårdsförsäkringsavgift
på den grund att hans taxerade inkomst ej uppgått till
1 200 kr. eller att han fyllt 67 år eller uppbär folkpensionsförmån i annan
form än ålderspension (44 §).

Den frivilliga försäkringen enligt sjukförsäkringslagen innebär,
att sjukpenningförsäkrad medlem, som åtnjuter inkomst av annat
förvärvsarbete än tjänst, genom frivilliga avgifter kan försäkra sig i all -

Kungl. Maj.ts proposition nr 137 år 1960

män sjukkassa för erhållande av visst tillägg till den sjukpenning, som
han eller hon äger uppbära på grund av den obligatoriska försäkringen.
Detta tillägg får uppgå till högst så stort belopp, att sjukpenningen jämte
tillägget motsvarar sjukpenningen i den sjukpenningklass, som medlemmen
skulle ha tillhört om årsinkomsten varit inkomst av tjänst (47 § första
stycket). Vidare får sådan kvinnlig sjukkassemedlem som avses i 7 § andra
stycket utöka sitt försäkringsskydd genom frivilliga avgifter, så att hon
erhåller ett sjukpenningtillägg på 1, 2 eller 3 kr. Det sammanlagda sjukpenningbeloppet
får dock inte överstiga 6 kr. (47 § andra stycket). Försäkring
för sjukpenningtillägg kan tecknas med 3, 18, 33 eller 93 dagars karenstid
(47 § tredje stycket). Slutligen kan studerande under vissa förutsättningar
teckna frivillig försäkring för erhållande av viss sjukpenning
och barntillägg (48 §). Frivillig försäkring får i allmänhet meddelas endast
om medlemmen ej fyllt femtiofem år och har god hälsa (49 §).

För den frivilliga försäkringen utgår statsbidrag med 20 procent för sjukpenning
och sjukpenningtillägg och med 75 procent för barntillägg åt studerande
(53 §).

Åtskilliga stadganden rörande den obligatoriska försäkringen skall i tilllämpliga
delar lända till efterrättelse även för den frivilliga försäkringen
(54 §).

Enligt lagen den 17 december 195k med särskilda bestämmelser om frivillig
sjukpenningförsäkring i allmän sjukkassa (nr 774; ändr. 398/55)
äger den, som vid utgången av år 1954 var medlem av erkänd sjukkassa för
erhållande av sjukpenning men som inte är sjukpenningförsäkrad enligt
sjukförsäkringslagen, att för tiden intill utgången av juni 1960 genom frivilliga
avgifter försäkra sig för sjukpenning i allmän sjukkassa under
vissa angivna förutsättningar (1 §). Anmälan för erhållande av försäkring
skall ha gjorts före den 31 juli 1955 eller, såvitt angår den som blivit sjukpenningförsäkrad
enligt sjukförsäkringslagen men vars försäkring sedermera
upphört, inom två veckor från det beslutet därom delgavs honom.
Den frivilliga försäkringen gäller från det medlemmens tidigare sjukpenningförsäkring
i erkänd eller allmän sjukkassa upphört att gälla men endast
såframt den försäkrade fullgjort sin skyldighet att erlägga avgift även för
försäkringen i den erkända sjukkassan. I fråga om rätten till försäkringsförmån
anses den nya försäkringen utgöra fortsättning av den tidigare (2 §).
Den frivilliga försäkringen skall avse sjukpenning uppgående till 1, 2 eller
3 kr., dock högst det av nämnda belopp som med 50 öre överstiger den
sjukpenning, för vilken medlemmen vid utgången av år 1954 i erkänd sjukkassa
var försäkrad under de första 90 sjukhjälpsdagarna. å sjukpenningen
skall utgivas barntillägg enligt samma regler som i sjukförsäkringslagen.
Sjukpenning må utgivas endast vid total förlust av arbetsförmågan. För dag,
då den försäkrade åtnjuter sjukhusvård, skall sjukpenning som överstiger

Kungi. Maj.ts proposition nr 137 år 1960

en kr. 50 öre nedsättas till detta belopp. Vid varje sjukdom må sjukpenning
utgivas för högst 90 dagar (3 §).

Avgiften för försäkringen utgör tolv gånger sjukpenningens belopp (4 §).
Statsbidrag för försäkring enligt 1954 års lag utgår med 20 procent av vad
som utgivits i sjukpenning och 75 procent av utgifterna för barntillägg.
Kostnaderna för försäkringen skall, i den mån de inte täckes av avgifter,
statsbidrag och andra tillgängliga medel, belasta försäkringen för grundsjukpenning
i vederbörande kassa (5 §).

I övrigt skall vad som är stadgat i sjukförsäkringslagen rörande frivillig
försäkring i tillämpliga delar lända till efterrättelse, dock att karenstiden
alltid skall vara tre dagar vid försäkring enligt 1954 års lag (6 §).

Riksförsäkringsanstaltens förslag

Beträffande frågan om sjukpenningförsäkring för ogifta
kvinnor, som sammanlever med barn under 16 år, erinrar
riksförsäkringsanstalten om att en gift kvinna, som inte sammanlever med
sin man, och likaså en frånskild kvinna eller en änka — trots att hon inte har
egen arbetsinkomst uppgående till 1 200 kr. -— är obligatoriskt sjukpenningförsäkrad,
om hon sammanlever med barn under 16 år, som vid tiden för
sammanlevnadens hävande respektive äktenskapets upplösning var sjukvårdsförsäkrat
såsom barn till henne eller maken. Riksförsäkringsanstalten
framhåller, att en kvinna, vars sammanlevnad med mannen upphört, kan ha
hemmavarande barn under 16 år och ändå inte vara sjukpenningförsäkrad
enligt vad nu sagts. Detta är t. ex. fallet, om barnet fötts utom äktenskapet
efter det sammanlevnaden med mannen upphört eller om barnet efter sagda
tidpunkt adopterats eller upptagits såsom fosterbarn av kvinnan.

Riksförsäkringsanstalten har utgått från att dess utredning bör syfta till
att ogifta mödrar, som sammanlever med barn under 16 år, beredes ett
försäkringsskydd, motsvarande det som i samma situation tillkommer ensamstående
kvinnor, som är eller varit gifta. Skyddet bör alltså vara obligatoriskt
med möjlighet till viss frivillig påbyggnad. Anstallen har dock även
övervägt en lösning, vid vilken skyddet för de ogifta mödrarna helt skulle
vara av frivillig natur. Riksförsäkringsanstalten har funnit att, även om
en sådan lösning i vissa hänseenden skulle innebära fördelar, den i andra
hänseenden skulle vara förenad med sådana nackdelar, att anstalten inte
ansett sig böra framlägga något förslag om ett uteslutande frivilligt skydd.

Riksförsäkringsanstalten har sökt utröna, i vilken utsträckning behov kan
antagas föreligga av särskilt sjukpenningskydd för ogifta mödrar. Undersökningen,
som inte kunnat utföras enbart med hjälp av sjukkassornas
material utan företagits med bistånd jämväl av vederbörande barnavårdsnämnder,
har tillgått på så sätt att inom två sjukkasseområden, Stockholms
allmänna centralsjukkassas och Huddinge allmänna sjukkassas, från bar -

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1960

navårdsnämndernas förteckningar över barnavårdsmannaskap, som står
under nämndernas tillsyn, inhämtats uppgifter om ogifta kvinnor med barn
under 16 år.

I Stockholm valdes de fall, som registrerades hos barnavårdsnämnden
därstädes år 1956. Av 2 295 kvinnor som under sagda år införts i nämndens
förteckning över barnavårdsmannaskap kunde 566 icke återfinnas i sjukkassans
medlemsregister. Bland de övriga var 1 620 sjukpenningförsäkrade
i sjukkassan, under det att 109 inte var sjukpenningförsäkrade. Bland
dessa 109 var en vars barn fyllt 16 år. Vidare hade 13 avförts från barnavårdsnämndens
förteckning av olika skäl, såsom adoption av barnet, utflyttning
m. m., 13 hade upphört att sammanleva med barnet och 4 hade
rätt att vara sjukpenningförsäkrade. Sålunda kvarstod 78 mödrar, som
sammanlevde med barn under 16 år utan att för närvarande kunna bli omfattade
av sjukpenningförsäkringen i sjukkassan.

Hos barnavårdsnämnden i Huddinge kommun upptog hela förteckningen
över barnavårdsmannaskap 85 aktuella fall. 62 av mödrarna var sjukpenningförsäkrade
i sjukkassan. Av de återstående 23 hade 3 förvärvsarbete
och skulle förmodligen rätteligen vara sjukpenningförsäkrade, under det att
20 för närvarande icke kunde erhålla sådan försäkring.

Undersökningen får enligt riksförsäkringsanstaltens mening anses ge
belägg för att de ogifta mödrarna i det övervägande antalet fall redan nu på
grund av förvärvsarbete har sjukpenningskydd. Man torde vidare, säger
anstalten, kunna utgå från att en del av de ogifta mödrar, som saknar sådant
skydd, inte vill få sitt moderskap registrerat hos sjukkassa och utläsbart
genom klassmarkeringen på sjukförsäkringsbeskedet. Antalet fall, där
önskan föreligger om skydd i de former som den obligatoriska sjukpenningförsäkringen
kan bereda, synes därför vara mycket litet. Om det ändå
anses att obligatorisk sjukpenningförsäkring för ogifta mödrar med barn
under 16 år bör genomföras, bör enligt anstaltens uppfattning uppgiftsskyldighet
föreskrivas för de mödrar, som vid ikraftträdandet skall komma i
åtnjutande av skyddet. Det bör ankomma på riksförsäkringsanstalten att
meddela närmare föreskrifter härom. Underlåter en sjukkassemedlem att
fullgöra sin uppgifIsskyldighet före ikraftträdandet, bör sjukpenningförsäkringen
bli gällande först fr. o. m. ingången av månaden närmast efter den,
då sjukkassan erhållit vetskap om att medlemmen till följd av lagändringen
skall vara sjukpenningförsäkrad.

I fall, då barnet födes eller sammanlevnaden med barnet tager sin början
först efter ikraftträdandet, kommer det enligt riksförsäkringsanstalten att
bereda sjukkassan vissa svårigheter att få vetskap om att medlemmen skall
vara sjukpenningförsäkrad. Då det gäller tillämpningen av de nu gällande
bestämmelserna för kvinnor, som är eller varit gifta, får sjukkassan alltid
från vederbörande myndighet uppgift om att äktenskapet upplösts eller att
sammanlevnaden med maken eljest upphört. Kassan har därefter endast att

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1960

utröna, huruvida medlemmen, om hon inte har årsinkomst av förvärvsarbete
om minst 1 200 kr., sammanlever med barn, som avses i bestämmelserna.
När en ogift kvinna föder barn, får sjukkassan kännedom härom i samband
med handläggningen av frågan om moderskapshjälp. I de undantagsfall, då
framställning om sådan hjälp ej ingives, får kassan inte någon uppgift om
barnsbörden. Måhända bör detta föranleda, att vid utvidgning av sjukpenningskyddet
till att omfatta även ogifta mödrar visst samarbete med vederbörande
barnavårdsnämnd kommer till stånd.

En förutsättning för att ogift moder skall erhålla sjukpenningskydd,
varom här är fråga, bör enligt riksförsäkringsanstaltens mening vara, att
barnet är sjukvårdsförsäkrat såsom barn till henne.

Riksförsäkringsanstalten finner uppenbart att, om den ifrågasatta utvidgningen
av sjukpenningförsäkringen genomföres, även gift eller frånskild
kvinna bör erhålla sjukpenningskydd vid sammanlevnad med barn under
16 år, som är sjukvårdsförsäkrat såsom barn till henne, oavsett om barnet
vid tiden för upphörande av sammanlevnad med make var sjukvårdsförsäkrat
såsom barn till henne eller maken. Detta innebär en viss utvidgning av
det nu gällande skyddet för ifrågavarande kvinnor.

Slutligen förklarar riksförsäkringsanstalten, att den ifrågasatta utvidgningen
av sjukpenningförsäkringen torde medföra så förhållandevis obetydlig
ökning av de årliga kostnaderna för försäkringen, att denna ökning icke
kräver särskilt beaktande i anslagshänseende.

Vad angår frågan om möjlighet för sjukkassa att utbetala sjukpenning
till annan än den försäkrade i fall, då denne är
hemfallen åt alkoholmissbruk, omnämner riksförsäkringsanstalten
inledningsvis, att de allmänna sjukkassorna numera i praktiskt taget
samtliga fall, då vård i anledning av alkoholism meddelas, utger ersättning
såsom vid sjukdom. Enligt sjukförsäkringslagen utgår ej sjukpenning under
tid, då försäkrad vårdas på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare.
I övriga fall — exempelvis när vården sker på enskild vårdanstalt, sjukhus,
konvalescenthem eller inom ramen för den öppna vården — föreligger däremot
regelmässigt rätt till bl. a. sjukpenning (hempenning) jämte barntilllägg.
Likaledes utgår dylik sjukhjälp till den, som är hemfallen åt alkoholmissbruk,
för tid, då han är sjukskriven av annan orsak än alkoholsjukdomen.

Avsaknaden i sjukförsäkringslagen av regler, som ger sjukkassorna
möjlighet att utan medgivande av den försäkrade utbetala sjukpenning till
annan än denne, har enligt riksförsäkringsanstalten blivit ett allvarligt och
svårbemästrat problem för kassorna. Från deras sida ävensom från nykterhetsvårds-
och soeialvårdshåll har gång efter annan riktats kritik mot alt
försäkrad, som är alkoholmissbrukare, själv får uppbära och omhänderha
sjukpenningen. Det har därvid påtalats, alt sjukpenningen ofta inte använ -

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1960

des till avsett ändamål, dvs. till den försäkrades eller dennes familjs uppehälle,
utan går till inköp av spritdrycker, varigenom alkoholsjukdomen
ytterligare förvärras och tillfrisknandet fördröjes. Inom kassorna har man,
anför riksförsäkringsanstalten, i viss utsträckning sökt komma till rätta
med problemet genom att nedsätta eller helt indraga sjukpenningen under
åberopande av 27 § första stycket b) eller c) sjukförsäkringslagen, som
innehåller bestämmelser om rätt till dylik åtgärd då försäkrad vägrar att
underkasta sig föreskriven läkarundersökning eller sjukhusvård eller om
han gör sig skyldig till grov ovarsamhet ur hälsosynpunkt. När besvär häröver
anförts hos riksförsäkringsanstalten, har anstalten emellertid som regel
funnit sådana förhållanden föreligga, att stadgandena i fråga ej varit tilllämpliga.
Det ligger för övrigt i sakens natur, att man ej genom nedsättning
eller indragning av sjukpenningen kan skapa någon tillfredsställande lösning
på hithörande problem.

Under de år sjukförsäkringslagen varit i kraft har riksförsäkringsanstalcen
styrkts i sin uppfattning, att i fall varom här är fråga ett starkt behov
föreligger av att kunna utbetala sjukpenning till någon myndighet eller
lämplig person i stället för till den sjuke. Föreskrift synes därför enligt
anstalten böra införas i sjukförsäkringslagen i syfte att bereda de allmänna
sjukkassorna sådan möjlighet.

Riksförsäkringsanstalten erinrar om att det inom den övriga socialförsäkringslagstiftningen
på sina håll förekommer vissa bestämmelser i ämnet.
Enligt 37 § lagen om yrkesskadeförsäkring och 10 § militärersättningsförordningen
må sålunda, om anledning föreligger härtill, i stället för sjukpenning
eller livränta eller del därav, ersättning i naturaförmåner kunna beredas
den, som är hemfallen åt dryckenskap. Vidare föreskrives i 38 § 3 mom.
tredje stycket lagen om folkpensionering, att pensionsstyrelsen på framställning
av nykterhetsnämnd äger förordna, att folkpension skall utbetalas
till annan än den pensionsberättigade, då denne är eller nyligen varit hemfallen
åt alkoholmissbruk.

Innan närmare erfarenhet vunnits, bör enligt riksförsäkringsanstalten
föreskriften i sjukförsäkringslagen utformas restriktivt, så att möjligheten
att förordna om utgivande av sjukpenning till annan än den sjuke blir av
viss begränsad omfattning. Möjlighet som nyss sagts bör i alla händelser
ej föreligga i andra fall än då fråga är om alkoholmissbruk, som avses i 1 §
lagen om nykterhetsvård. Enligt sagda paragraf föreligger alkoholmissbruk
då någon, ej blott tillfälligt, använder alkoholhaltiga drycker till uppenbar
skada för sig eller annan. Är alkoholmissbruket så uttalat eller eljest av
sådan beskaffenhet, att vederbörande är att anse såsom hemfallen åt alkoholmissbruk,
kan han jämlikt 15 § nykterhetsvårdslagen ställas under övervakning,
därest han till följd av sitt missbruk befinnes uppfylla någon i
paragrafen särskilt angiven kvalifikation, exempelvis är farlig för annans
personliga säkerhet och hälsa eller utsätter någon, mot vilken försörjnings -

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1960

skyldighet föreligger, för nöd eller uppenbar vanvård. Alkoholmissbrukare
som sist sagts kan därtill i vissa fall bli föremål för tvångsintagning på allmän
vårdanstalt för alkoholmissbrukare. Den tidigare lagstiftningen på området
— 1931 års alkoholistlag — omfattade endast sådana fall av alkoholmissbruk,
som angives i den nu gällande lagens 15 §.

Riksförsäkringsanstalten anför vidare, att i fråga om begreppet »hemfallen
åt alkoholmissbruk» i 38 § 3 mom. tredje stycket folkpensioneringslagen
departementschefen under förarbetena till nämnda lag uttalade, att
vägledande för tolkningen av detta begrepp borde vara tillämpningen av
alkoholistlagen. Ifrågavarande föreskrift har ej undergått någon ändring
efter nykterhetsvårdslagens ikraftträdande. Från socialstyrelsen, som är tillsynsmyndighet
för nykterhetsnämnderna, har riksförsäkringsanstalten under
hand inhämtat, att framställning till pensionsstyrelsen från nykterhetsnämnds
sida i praktiken förekommit huvudsakligen i fall, som avses i 15 §
nykterhetsvårdslagen. Av nykterhetsnämndernas totalklientel för år 1958,
omkring 46 000 personer, hade ca 19 000 utgjorts av personer, som avses i
15 §.

Riksförsäkringsanstalten föreslår, att möjligheten att förordna om utgivande
av sjukpenning till annan än den sjuke, liksom i folkpensioneringslagen,
begränsas till fall, då den sjuke är eller nyligen varit hemfallen åt
alkoholmissbruk. Enligt anstaltens mening torde en sålunda utformad föreskrift
för sin tillämpning icke ovillkorligen kräva förhandenvaron av sådan

1 15 § nykterhetsvårdslagen särskilt angiven kvalifikation, som är förutsättning
för tvångsingripande från nykterhetsnämndens sida.

Beträffande frågan, vem som skall äga befogenhet att meddela förordnande
om utbetalande av sjukpenning till annan än den sjuke, finner riksförsäkringsanstalten
det uppenbart, att beslut härom skall ankomma på
allmän sjukkassa och ej på anstalten. En centralisering av beslutanderätten
till anstalten skulle icke möjliggöra ett tillräckligt snabbt ingripande mot
den sjukpenningberättigade alkoholmissbrukaren. Med hänsyn till önskvärdheten
av enhetlighet i tillämpningen föreslår anstalten, att beslutanderätten
skall ankomma på centralsjukkassa.

I analogi med vad som gäller inom folkpensioneringen finner riksförsäkringsanstalten,
att ingripande mot sjukpenningberättigad alkoholmissbrukare
bör medgivas endast på framställning av nykterhetsnämnd. Av bestämmelserna
i 8 § nykterhetsvårdslagen kan emellertid utläsas, att åtgärd
som ankommer på nykterhetsnämnd —- bortsett från vissa enstaka undantagsfall
— kan beslutas endast av nämnden som sådan vid dess sammanträden.
Eftersom nykterhetsnämnd enligt uppgift sammanträder i regel
högst en gång varje månad och frågan om framställning till sjukkassa ofta
torde bli av brådskande natur, föreslår riksförsäkringsanstalten, att även
nykterhetsnämnds ordförande skall kunna göra framställning om utbetalning
av sjukpenning till annan än den sjuke. Anstalten anser, att ett ge 2

— Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt Nr 131

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 dr 1960

noinförande av anstaltens förslag i denna del kan ske utan att ändring vidtages
i 8 § nykterhetsvårdslagen.

Enligt 38 § 3 mom. tredje stycket folkpensioneringslagen skall folkpension,
i stället för till den pensionsberättigade, kunna utbetalas till kommunal
myndighet eller till den pensionsberättigades make eller annan person
att användas till den pensionsberättigades eller hans familjs uppehälle. Detsamma
bör enligt riksförsäkringsanstaltens förslag gälla beträffande sjukpenning.

För att den ifrågasatta föreskriften skall få avsedd verkan anser anstalten
det nödvändigt, att ett effektivt samarbete kommer till stånd mellan
sjukkassor och nykterhetsnämnder, men finner att några särskilda föreskrifter
angående sättet för detta samarbete tills vidare ej bör meddelas.

Framställning från nykterhetsnämnd eller dess ordförande bör enligt
riksförsäkringsanstalten vara åtföljd av en kortfattad motivering för åtgärden.
För att sjukpenningberättigad alkoholmissbrukare så snabbt som möjligt
skall kunna förhindras att själv uttaga sjukpenningen, bör sjukkassa,
när vederbörlig framställning inkommit till kassan, äga innehålla sjukpenning
i avvaktan på beslut i anledning av framställningen. Riksförsäkringsanstalten
anser det vara tillfyllest att anstalten meddelar föreskrifter rörande
sådant innehållande.

Giltighetstiden för sjukkassas beslut att utgiva sjukpenning till annan
än den sjuke bör enligt riksförsäkringsanstaltens mening bedömas från fall
till fall. I allmänhet torde förordnandet böra gälla tills vidare, intill dess
anledning till omprövning av beslutet uppkommer, exempelvis till följd av
begäran från nykterhetsnämnd eller den sjuke själv. Om behov därav visar
sig påkallat, synes anstalten böra utfärda föreskrifter även i detta avseende.

Riksförsäkringsanstaltens utredning utmynnar i ett förslag att till 27 §
sjukförsäkringslagen fogas ett nytt stycke, enligt vilket centralsjukkassa på
framställning av nykterhetsnämnd eller dess ordförande äger förordna, att
sjukpenning jämte barntillägg, tillkommande den som är eller nyligen
varit hemfallen åt alkoholmissbruk, skall utbetalas till kommunal myndighet
eller den sjukes make eller annan person att användas till den sjukes
eller hans familjs uppehälle.

Vidare föreslår anstalten, att en motsvarande föreskrift införes i 37 §
yrkesskadeförsäkringslagen och 10 § militärersättningsförordningen, därvid
de nuvarande bestämmelserna i ämnet, vilka enligt vad anstalten anför är
otidsenliga och praktiskt taget aldrig tillämpas, föreslås skola utgå ur dessa
paragrafer.

Beträffande slutligen lagen den 17 december 1954 med
särskilda bestämmelser om frivillig sjukpenningförsäkring
i allmän sjukkassa framhåller riksförsäkringsanstalten,
att försäkring enligt denna lag inte gäller för längre tid än till utgången

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1960

av juni 1960, varför det är nödvändigt att ta ställning till frågan om eventuell
fortsatt försäkring enligt lagen. Anstalten påpekar, att lagen tillkom
för att övergångsvis bereda tillfälle för dem, som vid utgången av december
1954 var sjukpenningförsäkrade i erkänd sjukkassa men som inte är sjukpenningförsäkrade
enligt lagen om allmän sjukförsäkring, att genom frivilliga
avgifter försäkra sig för sjukpenning. Denna möjlighet står öppen
icke endast för dem, som aldrig blivit sjukpenningförsäkrade enligt sjukförsäkringslagen,
utan även för dem, som under någon tid varit sjukpenningförsäkrade
enligt sistnämnda lag men vilkas försäkring upphört. I fråga om
rätten till försäkringsförmån anses den frivilliga försäkringen utgöra fortsättning
av den försäkrades tidigare sjukpenningförsäkring.

Enligt statistiska uppgifter, som lämnas av riksförsäkringsanstalten, var
den 1 november 1955 98 081 personer sjukpenningförsäkrade enligt 1954 års
lag, under det att motsvarande siffra vid utgången av år 1958 var 92 409.
Beträffande 1959 föreligger ännu icke några liknande uppgifter. Totalt har
antalet försäkrade således under tiden november 1955—1958 minskat med
5 672. En uppdelning efter de försäkrades ålder vid de båda ifrågavarande
tidpunkterna visar, att minskning skett inom åldersgrupper under 70 år,
medan de äldres antal ökat. Drygt 90 procent av de försäkrade var vid utgången
av år 1958 sextio år eller mer. De enligt 1954 års lag försäkrade var
vid 1958 års utgång i genomsnitt tillförsäkrade en sjukpenning av, männen
2 kr. 53 öre och kvinnorna 2 kr. 8 öre. Statsbidraget för försäkringen uppgick
för år 1958 till ungefär 560 000 kr.

Riksförsäkringsanstalten anför vidare att de, som utnyttjat sin rätt att
enligt 1954 års lag få en viss sjukpenningförsäkring, redan före den allmänna
sjukförsäkringens genomförande varit angelägna om ett sådant
skydd — kanske just med tanke på ålderdomen, då hälsotillståndet oftast
blir försämrat. De flesta av dem är i hög ålder och kan därför knappast på
annat håll få en motsvarande försäkring. Med hänsyn härtill synes det vara
otillfredsställande, att de skall frånhändas sitt en gång förvärvade försäkringsskydd.
Anstalten finner därför, att möjlighet bör beredas dem, som vid
utgången av juni månad 1960 är försäkrade enligt 1954 års lag, att för tid
därefter bibehålla försäkringen oförändrad.

Däremot föreligger enligt anstaltens uppfattning inte lika starka skäl för
att rätten till nyinträde i försäkringen skall bibehållas för tid efter utgången
av juni 1960. Lagen är att betrakta som en övergångsanordning för
dem, som var sjukpenningförsäkrade i erkänd sjukkassa. Den delaktighet i
den erkända sjukkassans av allmän sjukkassa övertagna tillgångar, vilken
dessa medlemmar kunde anse sig ha, torde ha utgjort grunden för övergångsanordningen.
.In längre lid berörda medlemmars önskan om försäkringsskydd
blivit tillgodosedd i den allmänna sjukförsäkringen, desto mindre
berättigade torde sådana synpunkter ha blivit. Beträffande dem, som är
sjukpenningförsäkrade enligt lagen om allmän sjukförsäkring ännu fem och
2*— Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 137

Kungi. Maj:ts proposition nr 137 år 1960

ett halvt år efter lagens ikraftträdande, synes därför icke någon hänsyn till
deras tidigare försäkring i erkänd sjukkassa vara påkallad. Anstalten finner
därför ej skäl föreslå, att nya försäkringar enligt 1954 års lag skall få
tecknas efter utgången av juni 1960.

Riksförsäkringsanstalten uppger slutligen, att anstalten i sina anslagsäskanden
för nästkommande budgetår inte räknat med något statsbidrag i
anledning av 1954 års lag. Ett genomförande av det angivna förslaget torde
under sagda budgetår komma att föranleda utgivande av statsbidrag med
ungefär 0,5 milj. kr. Detta belopp synes enligt anstalten kunna inrymmas
inom den marginal, varmed anslaget »Bidrag till sjukkassor m. m.» är
beräknat i statsverkspropositionen för budgetåret 1960/61.

Remissyttranden

över förslaget om införande av sjukpenningförsäkring för
ogifta kvinnor, som sammanlever med barn under 16
å r, har yttrande inhämtats från statskontoret, socialstyrelsen och Svenska
sjukkasseförbundet.

Förslaget tillstyrkes av socialstyrelsen och Svenska sjukkasseförbundet.
Enligt socialstyrelsens uppfattning är det — oavsett behovets omfattning —
oriktigt att i förevarande avseende göra skillnad mellan ogifta mödrar och
frånskilda kvinnor respektive änkor.

Statskontoret uttalar till en början, att den av riksförsäkringsanstalten
gjorda undersökningen får anses ge belägg för att de ogifta mödrarna i
övervägande antalet fall redan nu äger sjukpenningskydd. Antalet ej försäkringspliktiga
fall, där önskan föreligger om skydd i de former, som den
obligatoriska sjukpenningförsäkringen kan bereda, bedömes av anstalten
vara mycket litet. Detta ger enligt statskontorets mening anledning ifrågasätta
om tillräckliga skäl finns för att öppna särskild möjlighet till dylik
försäkring för ogifta mödrar. Det sannolika förhållandet att många ogifta
mödrar inte önskar få sitt moderskap registrerat hos sjukkassa — en omständighet
vid vilken enligt statskontorets mening bör fästas största avseende
— talar för att det avsedda försäkringsskyddet bör vara av frivillig
natur. Därigenom undvikes också de svårigheter med hänsyn till gällande
sekretessbestämmelser, som sjukkassorna vid en obligatorisk försäkringsform
kan komma att möta, när det gäller att få kännedom om att ogift medlem
även skall vara sjukpenningförsäkrad. Statskontoret förordar därför en
frivillig försäkringsform.

Beträffande förslaget om befogenhet för sjukkassa att utbetala
sjukpenning till annan än den försäkrade i fall, då
denne är hemfallen åt alkoholmissbruk, har efter remiss
yttrande avgivits av statskontoret, socialstyrelsen, medicinalstyrelsen, överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i Södermanlands, Kronobergs, Värmlands

Kungi. Maj.ts proposition nr 137 år 1960

och Norrbottens län, nykterhetsvårdsutredningen, Svenska sjukkasseförbundet,
Svenska nykterhetsvårdsförbundet och Socialförsäkringsbolagens
förening.

Samtliga remissorgan har i princip tillstyrkt förslaget eller lämnat detsamma
utan erinran. Behovet av reformen har kraftigt understrukits från
så gott som alla håll. Viss kritik har däremot i ett par avseenden riktats
mot den närmare utformningen av riksförsäkringsanstaltens förslag.

Förslaget att framställning till sjukkassan om utbetalning till annan än
den sjuke skall få göras även av nykterhetsnämndens ordförande
tillstyrkes av socialstyrelsen med hänsyn bl. a. till att ett snabbt
ingripande ofta torde vara nödvändigt. Styrelsen framhåller emellertid, att
den föreslagna reformen otvivelaktigt innebär en väsentlig begränsning i
den försäkrades handlingsfrihet och anser det därför lämpligt med ett
stadgande om att en framställning från nykterhetsnämndens ordförande
skall godkännas av nykterhetsnämnden på dess nästkommande sammanträde.
Om nämnden skulle vara av annan uppfattning än ordföranden, bör
meddelande härom omedelbart tillställas sjukkassan. Kassan bör emellertid
fatta beslut utan att avvakta nämndens ställningstagande. På liknande
sätt uttalar sig Svenska nykterhetsvårdsförbundet.

Från överståthållaråmbetets sida ifrågasättes, huruvida ett så kraftigt
ingrepp i den sjukförsäkrades intresse, som reformen innebär, bör ske utan
att nykterhetsnämnden tagit ställning till saken. Ämbetet hänvisar till att
en så naturlig åtgärd som att avstänga en alkoholmissbrukare från spritinköp
kan beslutas av kommunal nykterhetsnämnd först efter bemyndigande
av länsnykterhetsnämnd. Om dock intresset av snabb handläggning, vilket
kunde anses mer uttalat beträffande sjukpenning än när det gäller folkpension,
skulle anses kräva att även nykterhetsnämndens ordförande får rätt
att göra framställning, är det emellertid enligt ämbetets uppfattning nödvändigt
att ett tillägg härom göres i 8 § nykterhetsvårdslagen.

Sistnämnda uppfattning delas av nykterhetsvårdsutredningen, som emellertid
anser att bestämda principiella skäl talar mot att befogenhet införes
för nykterhetsnämndens ordförande att göra framställning till sjukkassa i
nu ifrågavarande ärenden. Angående behovet av den föreslagna befogenheten
för ordföranden anmärker utredningen, att nykterhetsnämndernas befattning
med ej sällan brådskande vårdärenden måste förutsätta, att nämndens
arbetsformer erbjuder möjligheter till snabba beslut. Med hänsyn till
att nykterhetsnämnderna företer betydande inbördes olikheter i fråga om
organisation och arbetssätt är det emellertid vanskligt att generellt bedöma
i vad mån nu tillämpad ordning för beslut i nykterhetsnämndsärenden skulle
vara ägnad att försvåra en snabb handläggning av här ifrågavarande slag
av ärenden. Framställning till sjukkassa torde enligt utredningens åsikt
i regel ej få karaktären av fristående åtgärd utan snarare framstå som ett
led i nämndens på stadganden i nykterhetsvårdslagen grundade strävanden

Kungl. Maj.ts proposition nr 137 år 1960

att till ett nyktert liv återföra en åt alkoholmissbruk hemfallen person. Att
härvid initiativet till en åtgärd av så pass ingripande art som den, varom
här är fråga, skulle kunna beslutas i annan ordning än den nykterhetsnämnd
i allmänhet har att iakttaga, t. ex. vid beslut angående övervakning
och lydnadsföreskrift, finner utredningen inte tillfredsställande.

Angående riksförsäkringsanstaltens förslag att det ifrågasatta stadgandet
skall kunna tillämpas, då den försäkrade är eller nyligen varit
hemfallen åt alkoholmissbruk anför länsstyrelsen i Kronobergs
län, att uttrycket »nyligen varit hemfallen åt alkoholmissbruk» är
vagt och kan medföra svårigheter vid tillämpningen. Den föreslagna befogenheten
bör enligt länsstyrelsen inskränkas till att avse sjuka, som är hemfallna
åt alkoholmissbruk. Samma uppfattning kommer till uttryck i nykterhetsvårdsutredningens
yttrande. Länsstyrelsen i Norrbottens län ifrågasätter
— med hänsyn till att den föreslagna åtgärden kan utgöra ett allvarligt
ingrepp i den sjukes rätt att råda över sin egendom — om inte vissa
garantier mot en alltför fri tillämpning av bestämmelsen bör tillskapas, förslagsvis
genom att hänvisning sker till 15 § nykterhetsvårdslagen.

Enligt Svenska nykterhetsvårdsförbundet kan uttrycket »nyligen varit
hemfallen åt alkoholmissbruk» möjligen föranleda tveksamhet, huruvida
stadgandet kan komma att ge utrymme för en alltför vidsträckt tillämpning.
Förbundet vill för sin del förutsätta, att uttrycket avser att ge möjlighet till
förordnande i sådant fall, där vederbörande är föremål för aktuell åtgärd
inom nykterhetsvården men där den formella prövningen av frågan om hemfallenhet
åt alkoholmissbruk kan ligga något tillbaka i tiden. Under sådana
förutsättningar synes enligt förbundet intet vara att erinra mot formuleringen
i riksförsäkringsanstaltens förslag.

Frågan om giltighetstiden för de beslut, som avses med förslaget,
behandlas av socialstyrelsen, som inte har något att erinra mot att
förordnandet gäller tills vidare, intill dess anledning till omprövning av
beslutet uppkommer. Styrelsen anför, att bestämmelsen väl i själva verket
närmast torde taga sikte på alkoholmissbrukare, som först på lång sikt kan
antagas upphöra med missbruket. Enligt nykterbetsvårdsutredningen ger
vad riksförsäkringsanstalten anfört i fråga om giltighetstidens längd inte
anledning till erinran. Utredningen betonar dock, att förordnandet i allmänhet
inte bör ha karaktären av en långtidsverkande spärr, som kvarstår efter
den försäkrades friskskrivning och automatiskt träder i funktion vid förnyad
sjukanmälning, utan bör anpassas efter den försäkrades aktuella situation
i nykterhetsavseende och eljest. Vidare understryker utredningen vad
riksförsäkringsanstalten anfört angående önskemålet om en smidig samverkan
mellan sjukkassa och nykterhetsnämnd.

Svenska nykterhetsvårdsförbundet uttalar som sin uppfattning att förox-dnandet
bör tidsbegränsas till ett år och att det därefter skall kunna
förnyas, om skäl därtill föreligger.

Kungi. Maj:ts proposition nr 137 år 1960

Vad slutligen gäller förslaget rörande lagen den 17 december
1954 med särskilda bestämmelser om frivillig sjukpenningförsäkring
i allmän sjukkassa har efter remiss yttrande
avgivits av statskontoret, socialstyrelsen och Svenska sjukkasseförbundet.

Riksförsäkringsanstaltens förslag, att de som vid utgången av juni månad
1960 är försäkrade enligt 1954 års lag skall få bibehålla sitt försäkringsskydd
även framdeles medan däremot någon nyteckning inte skall få
ske efter nämnda tidpunkt, lämnas utan erinran av statskontoret och tillstyrkes
av Svenska sjukkasseförbundet.

Socialstyrelsen anför, att riksförsäkringsanstaltens förslag bland annat
innebär, att de kvinnor som blir sjukpenningförsäkrade utan att ha föreskriven
inkomst mister den möjlighet som de nu har att erhålla frivillig
försäkring, då de blir ålderspensionärer och sjukpenningen upphör att utgå.
Med hänsyn härtill förordar styrelsen, att möjligheten till nyinträde i försäkringen
bibehålies tills vidare under ytterligare en femårsperiod.

Departementschefen

Vid anmälan i statsrådet den 5 februari 1960 av fråga om förbättrade
folkpensionsförmåner (prop. 1960: 75) berörde jag spörsmålet om den allmänna
översyn av sjukförsäkringslagen, som ansetts böra komma till stånd
sedan en viss tids erfarenhet av lagens verkningar vunnits. Jag framhöll, att
den fortsatta pensionsreformen gör det möjligt att pröva samordningsfrågorna
inom socialförsäkringen i sin helhet och att sjukförsäkringens ersättningsregler
därvid kommer att beröras i mycket väsentliga avseenden. Vidare
yttrade jag, att formerna för utredningsarbetet på de avsnitt av sjukförsäkringen,
som inte kommer att behandlas i det nyssnämnda sammanhanget,
får anpassas till kravet på effektivitet i den utredningsverksamhet, som
bedrives med sikte på att lösa de mest brådskande samordningsproblemen
inom socialförsäkringen till dess de allmänna tilläggspensionerna börjar
utges år 1963.

I avvaktan på att sjukförsäkringsfrågorna på sätt nu nämnts blir föremål
för överväganden i ett större sammanhang bör givetvis några mera
genomgripande ändringar i lagstiftningen på detta område inte genomföras.
Detta hindrar dock inte, att i likhet med vad som skett under tidigare år
vissa begränsade spörsmål, som lämpligen kan lösas särskilt, upptages till
prövning redan nu.

Till de ämnen, som skulle kunna komma i fråga för en särbehandling,
hör läkemedelsrabatteringen. Utredningen om läkemedelsrabatteringen har
i december 1959 avgivit betänkande med förslag till nya regler om läkemedelsförmånerna
(SOU 1959:43). Emellertid har utredningens förslag vid
remissförfarandet rönt så allvarliga invändningar, att jag inte är beredd att

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1960

utan ytterligare ingående överväganden framlägga något förslag i ämnet.
Förslag kan därför i varje fall inte framläggas för 1960 års vårriksdag.

En av de frågor, som nu bör upptagas till prövning, avser sjukpenningförsäkring
för ogifta kvinnor, som sammanlever
med barn under 16 år. Alla svenska medborgare över 16 år är,
med få undantag, medlemmar i allmän sjukkassa. Med detta medlemskap
följer automatiskt, att sjukkassemedlemmen är sjukvårdsförsäkrad, dvs.
vid sjukdom får ersättning för läkarvård och sjukhusvård och i samband
därmed företagna resor ävensom rätt till kostnadsfria eller rabatterade läkemedel.
Sjukvårdsförsäkringen gäller även för den försäkrades barn under
16 år. Med egna barn likställes i detta sammanhang adoptivbarn och fosterbarn
och dessutom barn, adoptivbarn och fosterbarn till den försäkrades
make. Barn i äktenskap blir i regel sjukvårdsförsäkrat på grund av faderns
försäkring och barn utom äktenskap på grund av moderns.

En sjukkassemedlem är vidare obligatoriskt försäkrad för grundsjukpenning
uppgående till 3 kr. om dagen, om hans eller hennes årsinkomst
av förvärvsarbete uppgår till minst 1 200 kr. Löntagare, vilkas årsinkomst
av tjänst uppgår till minst 1 800 kr., är dessutom försäkrade för tilläggssjukpenning,
som efter inkomstens storlek varierar från 1 till 17 kr. per dag.
Både grundsjukpenningen och tilläggssjukpenningen är avsedda att vara en
direkt ersättning för den på grund av sjukdomen uteblivna arbetsinkomsten.
Emellertid gäller för en stor grupp av kvinnliga sjukkassemedlemmar ett
undantag från denna regel. På grund av de särskilda bestämmelserna om
den s. k. hemmafruförsäkringen är de flesta gifta och många förut gifta
kvinnor obligatoriskt försäkrade för grundsjukpenning, fastän de inte har
inkomst av förvärvsarbete. Förutsättningen är antingen att kvinnan är gift
och sammanlever med mannen eller också att hon — sedan mannen avlidit
eller sammanlevnaden med honom upphört efter hemskillnad, äktenskapsskillnad
eller på annat sätt — sammanlever med barn under 16 år, som vid
tiden för sammanlevnadens upphörande var sjukvårdsförsäkrat såsom barn
till henne eller mannen. Ursprungligen omfattade hemmafruförsäkringen
endast gifta kvinnor, som sammanlever med mannen. Genom en lagändring
år 1955, som trädde i kraft den 1 januari 1956, infördes de nu gällande bestämmelserna,
vilka alltså innebär, att en hemmafru, vars sammanlevnad
med maken upphört, får kvarstå i försäkringen, så länge hon sammanlever
med barn under 16 år.

Tillhörigheten till hemmafruförsäkringen innebär vidare rätt att enligt
sjukförsäkringslagen genom frivilliga avgifter försäkra sig för ett s. k.
sjukpenningtillägg, uppgående till 1, 2 eller 3 kr. om dagen.

Det förslag till lagändring, som riksförsäkringsanstalten framlagt, innebär
i huvudsak, att hemmafruförsäkringen utsträckes till att gälla även ogift
kvinna, som sammanlever med barn under 16 år, vilket är sjukvårdsförsäkrat
såsom barn till henne. Socialstyrelsen och Svenska sjukkasseförbun -

Kungl. Maj. ts proposition nr 137 år 1960

det har tillstyrkt riksförsäkringsanstaltens förslag om obligatorisk tillhörighet
till sjukpenningförsäkringen, medan statskontoret förordat en helt
frivillig försäkring inom sjukförsäkringslagens ram. En separat frivillig
försäkring kan för närvarande förekomma endast för studerande. Som skäl
för sin ståndpunkt har statskontoret anfört bl. a., att behovet av försäkringsskydd
är mycket ringa och att kvinnorna själva många gånger sannolikt inte
vill få sitt moderskap registrerat.

Det förhåller sig säkerligen så att det övervägande antalet ogifta mödrar
fiar en årlig inkomst av förvärvsarbete överstigande 1 200 kr. och för dessa
är den föreslagna lagändringen inte av intresse. Det finnes dock fall där
de ogifta mödrarna saknar inkomst av förvärvsarbete och därför har samma
behov av sjukpenningförsäkring som övriga ensamstående mödrar, vilka
arbetar inom hemmet. Det naturligaste synes mig därvid vara, att helt jämställa
de ogifta mödrarna med de kategorier av ensamstående mödrar, som
nu tillhör hemmafruförsäkringen. Jag vill därför föreslå, att obligatorisk
sjukpenningförsäkring införes även för ogift kvinna, som sammanlever
med barn under 16 år, vilket är sjukvårdsförsäkrat såsom barn till henne.
Med hänsyn till att det här uteslutande är fråga om kvinnor, som sammanlever
med sina barn, tror jag man vågar utgå från att det inte har någon
större betydelse för dem, att de får sitt moderskap registrerat hos sjukkassan.
Av sjukförsäkringsbeskedet framgår för övrigt endast, att kvinnan
är placerad i sjukpenningklass 1 H (dvs. hemmafruförsäkring).

I detta sammanhang synes det lämpligt att något beröra den av riksförsäkringsanstalten
diskuterade frågan hur sjukkassorna skall få kännedom om
de nu aktuella fallen. Då hemmafruförsäkringen utvidgades genom 1955
års lagstiftning, stadgades i övergångsbestämmelserna, att de kvinnor, som
skulle komma att omfattas av försäkringen enligt lagens nya lydelse, hade
att före utgången av år 1955 lämna sjukkassan erforderliga uppgifter för
tillämpning av lagen i dess nya lydelse. För medlem, som underlät att
lämna dylika uppgifter, blev försäkringen gällande först fr. o. m. ingången
av månaden närmast efter den då kassan erhållit vetskap om att medlemmen
skulle vara sjukpenningförsäkrad enligt de nya reglerna. Motsvarande
bör lämpligen gälla vid den utvidgning av området för sjukpenningförsäkringen,
som jag nu föreslår.

Efter lagens ikraftträdande är en sjukkassemedlem, som skall vara obligatoriskt
sjukpenningför säkrad enligt förslaget, jämlikt sjukförsäkringslagens
allmänna bestämmelser om upplysningsplikt skyldig att lämna uppgifter
till ledning för sin sjukpenningförsäkring. Det är att märka, att i de
flesta fall varom nu är fråga någon avgift till sjukpenningförsäkringen inte
kommer att kunna uttagas, eftersom kvinnans arbetsinkomst inte uppgår
till 1 200 kr. Underlåtenhet att lämna erforderliga uppgifter resulterar därför
endast i att förmånen uteblir. Enligt vad erfarenheten utvisar begär
huvudparten av de ogifta mödrarna modcrskapshjälp och sjukkassan har

Kungl. Maj. ts proposition nr 137 år 1960

då möjlighet att få kännedom om nytillkommande fall där försäkringsplikt
föreligger. Det torde inte behöva krävas att sjukkassan i övrigt lägger ned
något omfattande arbete för att utröna förekomsten av fall, där ogift moder
sammanlever med barn under 16 år.

Slutligen vill jag i likhet med riksförsäkringsanstalten förorda, att den
nya bestämmelsen ges sådan avfattning, att hemmafruförsäkringen kommer
att omfatta även de fall då gifta kvinnor, vilka ej sammanbor med mannen,
samt frånskilda kvinnor och änkor sammanlever med barn, som efter det
sammanlevnaden med mannen upphört fötts utom äktenskap eller adopterats
eller upptagits såsom fosterbarn av kvinnan.

Tillhörigheten till hemmafruförsäkringen innebär möjlighet att genom
frivilliga avgifter försäkra sig för ytterligare högst 3 kr., dvs. hemmafruarna
kan få en sammanlagd sjukpenning om högst 6 kr. Även hemmafruar —
och jämställda kategorier ensamstående kvinnor — med inkomst av förvärvsarbete,
uppgående till 1 200 kr. eller mer, vilka således är obligatoriskt
sjukpenningförsäkrade på grund av sin egen arbetsförtjänst, men som inte
på grund av den obligatoriska försäkringen kommer upp till en sjukpenning
av 6 kr., kan begagna sig av den frivilliga försäkringen på så sätt att
de erhåller en sammanlagd sjukpenning av nämnda storlek.

Det har i skilda sammanhang framkommit önskemål om en höjning
av det frivilliga sjukpenningtillägget, så att de hemmafruar
som anser sig ha behov därav skulle kunna bygga på sitt obligatoriska
försäkringsskydd med högre belopp än för närvarande är möjligt. I samband
med införandet av det nu gällande sjukpenningtillägget om 3 kr. uttalades
viss oro för missbruk av denna frivilliga försäkring och även för att den
skulle locka till sig ett mindre önskvärt försäkringsbestånd.

Efter vad som framkommit vid en genomgång av riksförsäkringsanstaltens
siffermaterial har sådana farhågor inte besannats. Det är numera omkring
140 000 kvinnor eller drygt 10 procent av hemmafruarna, som utnyttjat
möjligheten till frivillig försäkring, och av dem har det övervägande
antalet försäkrat sig för maximibeloppet. Antalet sjukdagar för dessa
kvinnor är i stort sett detsamma som för förvärvsarbetande kvinnor. På
grund av det nu anförda synes man inte behöva hysa några betänkligheter
mot en höjning av det frivilliga sjukpenningtillägget. Då en sådan höjning
av andra skäl framstår såsom synnerligen önskvärd, vill jag i detta sammanhang
föreslå, att tilläggets maximum höjes till 5 kr. Härav följer, att
även hemmafruar med inkomst av förvärvsarbete uppgående till 1 200 kr.
eller mer med tillämpning av den frivilliga försäkringen kan i mån av behov
höja sitt försäkringsskydd till sammanlagt högst 8 kr.

Mitt förslag i det föregående om de ogifta mödrarna medför, att även
dessa kan försäkra sig för sjukpenningtillägg.

Därjämte föreslås ett övergångsstadgande om dispens från de för den fri -

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1960

villiga försäkringen i 49 § sjukförsäkringslagen stadgade ålders- och hälsovillkoren
för dem som omedelbart före ikraftträdandet var försäkrade för
sjukpenningtillägg och som inom viss tid anmäler att de önskar övergå till
högre sjukpenningtillägg. Framställningen härom torde böra göras inom
sex månader från ikraftträdandet. Den föreslagna bestämmelsen överensstämmer
med vad som tidigare föreskrivits vid en likartad lagändring.

Redan i samband med genomförandet av sjukförsäkringslagen var frågan
om möjlighet att i fall av alkoholmissbruk utbetala sjukpenning
till annan än den försäkrade aktuell och den har
även därefter varit föremål för uppmärksamhet.

Enligt sjukförsäkringslagen utgår inte sjukpenning till en försäkrad, som
är intagen på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare. Vid vård på enskild
vårdanstalt, sjukhus eller konvalescenthem och vid öppen vård föreligger
däremot rätt till sjukpenning och i förekommande fall barntillägg.
Sådan sjukhjälp utgår givetvis också till en alkoholmissbrukare, som är
sjukskriven av annan orsak än alkoholmissbruket.

I den utredning, som riksförsäkringsanstalten företagit på mitt uppdrag,
har understrukits de olägenheter, som följer av att sjukkassorna i fall
som nyss nämnts saknar möjlighet att utbetala sjukpenning till annan än
den sjuke. Anstalten har framhållit, att folkpensioneringslagen innehåller
en bestämmelse av innebörd att pensionsstyrelsen på framställning av nykterhetsnämnd
kan förordna att pension till den, som är eller nyligen varit
hemfallen åt alkoholmissbruk, skall utbetalas till kommunal myndighet
eller den pensionsberättigades make eller annan person att användas till
den berättigades eller hans familjs uppehälle. Vidare har anstalten pekat på
att yrkesskadeförsäkringslagen och militärersättningsförordningen innehåller
vissa bestämmelser med motsvarande syfte. Dessa bestämmelser är
något annorlunda konstruerade och medger endast att försäkringsinrättningen
i fall av dryckenskap och allvarligt läkemedelsmissbruk kan besluta
att sjukpenning eller livränta skall utgå i form av naturaförmåner. Sistnämnda
stadganden har enligt riksförsäkringsanstaltens uppgift mycket
sällan vunnit tillämpning.

Riksförsäkringsanstalten föreslår införande av en bestämmelse i sjukförsäkringslagen
om att centralsjukkassa på framställning av nykterhetsnämnd
eller dess ordförande kan besluta, att sjukpenning jämte barntillägg
tillkommande den, som är eller nyligen varit hemfallen åt alkoholmissbruk,
skall utgivas till kommunal myndighet eller till den försäkrades make eller
annan, att användas till den sjukes och hans familjs uppehälle. Samtidigt
föreslår riksförsäkringsanstalten, att de bestämmelser i yrkesskadeförsäkringslagen
och militärersättningsförordningen, som jag nyss redogjorde för,
utgår och ersättes med bestämmelser motsvarande dem som föreslås för
sjukförsäkringslagens vidkommande.

Kungl. Maj. ts proposition nr 137 år 1960

Remissorganen har tillstyrkt att bestämmelser av detta slag införes. För
egen del finner jag det önskvärt att sjukkassorna får en möjlighet att utbetala
sjukpenning, som tillkommer en alkoholmissbrukare, till annan än den
försäkrade. Jag förordar därför att en dylik bestämmelse införes i sjukförsäkringslagen.
Regeln torde i huvudsak kunna ansluta till motsvarande
bestämmelse i 38 § 3 mom. tredje stycket folkpensioneringslagen. En bestämmelse,
som avser sjukpenning, kommer på grund av stadgandet i 25 §
sista stycket sjukförsäkringslagen att gälla även hempenning.

Riksförsäkringsanstalten har föreslagit den avvikelsen från vad som gäller
enligt folkpensioneringslagen, att förutom nykterhetsnämnden även dess
ordförande skall tillerkännas befogenhet att göra framställning till sjukkassan
om att sjukhjälpen skall utbetalas till annan än den sjuke. Flera av
remissorganen har uttalat tveksamhet inför förslaget i denna del och nykterhetsvårdsutredningen
har bestämt motsatt sig detsamma.

Riksförsäkringsanstaltens förslag är förestavat av angelägenheten av snabba
ingripanden i nu ifrågavarande ärenden. Jag delar till fullo anstaltens
åsikt, att i de fall då sjukhjälpen bör utbetalas till annan än den sjuke ett
snabbt ingripande är av nöden. I detta avseende intar dock dessa ärenden inte
någon särställning bland dem som nykterhetsnämnderna har att ta befattning
med. Åtskilliga andra ingripanden av nämnderna fordrar också skyndsamhet.
Principen i nykterhetsvårdslagen är dock att ärendena skall avgöras
av hela nykterhetsnämnden. De enda ärenden, som nykterhetsnämnden enligt
lagen äger delegera till ordföranden, är att avge yttranden angående ansökan
om eller innehav av körkort. Med hänsyn till vad nu anförts anser jag,
att övervägande skäl talar för att befogenheten att göra framställning till
sjukkassan förbehålles nykterhetsnämnden. Om det vid tillämpningen skulle
visa sig, att detta förfarande medför svårigheter, torde frågan om dylik
befogenhet även för ordföranden kunna upptagas till förnyat övervägande.

Enligt riksförsäkringsanstaltens förslag skall beslut om utbetalande av
sjukpenning till annan än den försäkrade få meddelas, då denne »är eller
nyligen varit hemfallen åt alkoholmissbruk». Vad beträffar begreppet alkoholmissbruk
avses därmed enligt 1 § nykterhetsvårdslagen att någon, ej
blott tillfälligt, använder alkoholhaltiga drycker till uppenbar skada för sig
eller annan. En sådan alkoholmissbrukare kan bli föremål för vissa hjälpätgärder
enligt nykterhetsvårdslagen men däremot inte för tvångsingripande.
Termen »hemfallen åt alkoholmissbruk» användes i lagens 15 §, där förutsättningarna
för tvångsingripande finns angivna. Denna term har fått kvarstå
från den gamla alkoholistlagen för att beteckna de gravare fallen av
alkoholmissbruk. I dessa fall kan, om dessutom vissa specialindikationer
föreligger, beslutas om övervakning och även om intagning på vårdanstalt
för alkoholmissbrukare. Sådana indikationer utgör bl. a. att alkoholmissbrukaren
utsätter någon, som han är skyldig att försörja, för nöd eller
uppenbar vanvård eller eljest grovt brister i sina plikter mot sådan person

Kungl. Maj.ts proposition nr 137 år 1960

att han ligger det allmänna eller sin familj till last eller att han är ur stånd
att taga vara på sig själv.

I likhet med riksförsäkringsanstalten anser jag, att den ifrågasatta bestämmelsen
i sjukförsäkringslagen inte bör tillämpas på de fall av alkoholmissbruk,
som avses i 1 § nykterhetsvårdslagen. Ett villkor bör alltså vara
att alkoholmissbruket är så uttalat, att personen i fråga enligt nykterhetsvårdslagens
terminologi kan betecknas såsom hemfallen åt alkoholmissbruk.
Därutöver vill jag emellertid föreslå, att för tillämpning av det nu föreslagna
stadgandet samma förutsättningar uppställes som gäller för tvångsingripande
enligt nykterhetsvårdslagen. Alkoholmissbruket skall alltså ha
tagit sig sådana uttryck, som anges i 15 § sistnämnda lag. Genom att denna
fordran uppställes skapas större klarhet angående området för det föreslagna
stadgandets tillämpning. Av samma anledning anser jag i likhet med
flera av remissorganen, att man bör begränsa bestämmelsen till att avse
personer som är hemfallna åt alkoholmissbruk. Vad som skall avses med
att någon »nyligen varit» hemfallen åt dylikt missbruk torde nämligen
kunna bli föremål för viss tveksamhet.

Centralsjukkassa bör såsom riksförsäkringsanstalten förutsatt besluta
om utbetalning till annan än den försäkrade. Sådant beslut bör givetvis
fattas med största möjliga skyndsamhet. Om det undantagsvis skulle
möta hinder att omedelbart efter det att framställning om sådan utbetalning
inkommit fatta beslut i frågan, bör kassan i avvaktan på att beslut
meddelas kunna förordna om innehållande av sjukhjälpen. Närmare föreskrifter
härom synes kunna meddelas av riksförsäkringsanstalten.

Med hänsyn till att de individuella fallen torde vara mycket olika, synes
det lämpligast att inte föreskriva någon bestämd längsta tid för giltigheten
av ett beslut om utbetalning till annan än den sjuke. Beslutet bör alltså
kunna gälla tills vidare. Det måste emellertid kraftigt understrykas, att det
givetvis ankommer på nykterhetsnämnden att omedelbart underrätta sjukkassan
om förhållanden, som kan motivera en ändring av beslutet. I många
fall torde även den försäkrade själv göra framställning till sjukkassan om
beslutets upphävande. Det bör därvid åligga sjukkassan att omedelbart upptaga
ärendet till omprövning.

Centralssjukkassans beslut i ärende om utbetalning av sjukhjälp till annan
än den försäkrade kan överklagas hos riksförsäkringsanstalten enligt
101 § sjukförsäkringslagen. Utan särskilt stadgande torde gälla att kassans
beslut länder till efterrättelse utan hinder av att det inte vunnit laga kraft.
Om beslut angående utbetalning till annan än den sjuke upphäves, äger den
försäkrade själv uppbära sjukhjälp som ännu inte utbetalats. Sjukhjälp,
som utbetalats till annan enligt beslutet om sådan utbetalning, äger den
försäkrade inte utfå. Beslutet skall ju avse utbetalning till sådan mottagare
att sjukhjälpen kommer till användning för den sjukes eller hans familjs
uppehälle.

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1960

Vad slutligen angår de föreslagna ändringarna i yrkesskadeförsäkringslagen
och militärersättningsförordningen är att märka, att de nuvarande
bestämmelserna om utbyte av ersättning i penningar mot naturaprestation
avser inte bara sjukpenning utan även livränta. En prövning av huruvida
dessa regler kan utmönstras ur lagstiftningen bör lämpligen anstå till ett
tillfälle då mera centrala bestämmelser i yrkesskadeförsäkringslagen blir
föremål för ändring. På grund härav finner jag det lämpligast, att tills
vidare låta de nuvarande bestämmelserna kvarstå och allenast komplettera
dem med ett stadgande, motsvarande det som jag föreslår infört i sjukförsäkringslagen.

De i det föregående föreslagna ändringarna i sjukförsäkringslagen och
övriga författningar bör träda i kraft den 1 januari 1961.

Lagen den 17 december 1954 med särskilda bestämmelser
om frivillig sjukpenningförsäkring i allmän
sjukkassa avsåg att ge medlemmar i de erkända sjukkassorna, vilka
vid övergången till den nya sjukförsäkringslagen skulle komma att förlora
det sjukpenningskydd som de tidigare ägt, möjlighet att under en övergångstid
frivilligt försäkra sig för sjukpenning i allmän sjukkassa. Lagen
tog närmast sikte på pensionärerna. Dessa hade nämligen kunnat försäkra
sig för viss lägre sjukpenning i erkänd sjukkassa men står utanför den
nya sjukpenningförsäkringen enligt sjukförsäkringslagen.

Enligt 1954 års lag äger den, som vid utgången av år 1954 var sjukpenningförsäkrad
i erkänd sjukkassa men som inte är sjukpenningförsäkrad enligt
sjukförsäkringslagen, rätt att för tiden intill utgången av juni månad 1960
genom frivilliga avgifter i allmän sjukkassa försäkra sig för sjukpenning
om högst 3 kr. De, som redan från början uteslöts från den obligatoriska
sjukpenningförsäkringen, kunde genom anmälan före den 31 juli 1955
ansluta sig till den frivilliga försäkringen. Möjligheten till anslutning står
emellertid öppen även för dem, som vid övergången till den nya sjukförsäkringslagen
blev obligatoriskt sjukpenningförsäkrade men vilkas försäkring
sedermera upphör, ofta just på grund av att de ingår i pensionsåldern.
Förutsättningen är alt anmälan sker inom två veckor från det de
erhållit besked om att den obligatoriska försäkringen upphört.

Med utgången av juni i år upphör försäkringen enligt 1954 års lag att
gälla. Detta innebär såväl att rätten till nyteckning upphör som att de
som nu är försäkrade förlorar det försäkringsskydd de hittills haft. Med
anledning härav har riksförsäkringsanstalten föreslagit, att lagen ändras
på sådant sätt, att personer som är försäkrade vid utgången av juni 1960
skall för framtiden vara bibehållna vid sitt försäkringsskydd. Vid remissbehandlingen
av förslaget har socialstyrelsen förordat, att rätten till nyteckning
skall kvarstå under ytterligare en femårsperiod.

Socialförsäkringen befinner sig för närvarande i ett skede av genomgri -

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1960

pande omdaning. Det kan inte uteslutas, att reformarbetet kan komma att
beröra även frågor, som sammanhänger med försäkringen enligt 1954 års
lag. Jag anser det med hänsyn härtill vara lämpligast att lagen generellt
förlänges att gälla till utgången av juni månad 1965. Härav följer både att
nyteckningsrätten kommer att finnas ytterligare fem år och att försäkringen
kvarstår för dem som nu är försäkrade enligt lagen. En försäkring,
som gäller vid utgången av juni 1960, bör utan särskild anmälan fortsätta
att gälla även därefter, såvida inte den försäkrade begär annat. En föreskrift
härom har intagits i övergångsbestämmelserna.

Vad beträffar kostnaderna för de av mig förordade lagändringarna
torde det inte vara möjligt att göra någon exakt kostnadsberäkning
för utvidgningen av den obligatoriska sjukpenningförsäkringen till ogifta
kvinnor med barn under 16 år. Som framgått av vad jag tidigare anfört är
det dock endast ett fåtal kvinnor, som berörs av de nya bestämmelserna.
Kostnaderna kan därför antagas bli mycket obetydliga. Höjningen av maximum
för den frivilliga försäkringen för husmödrar kan, om man räknar
med att 100 000 kvinnor utnyttjar de nya möjligheterna och försäkrar sig
för maximalt sjukpenningtillägg och man tillika antar att antalet sjukdagar
per medlem och år liksom nu uppgår till cirka 17, beräknas medföra
en kostnadsökning för sjukförsäkringen av 3,4 milj. kr. om året. Kostnaden
för den frivilliga försäkringen enligt 1954 års lag kan för de närmaste åren
väntas hålla sig vid ungefär nuvarande nivå, omkring 2,6 milj. kr. om året.

Staten bidrar till kostnaderna för grundsjukpenning — som alltså kommer
att utgå till ogifta kvinnor med barn under 16 år — med 50 procent och
till kostnaden för sjukpenningtillägg enligt sjukförsäkringslagens frivilliga
försäkring och för sjukpenning enligt 1954 års lag med 20 procent. Till
barntillägg enligt sjukförsäkringslagen och 1954 års lag utgår statsbidrag
med 75 procent.

I enlighet med vad nyss sagts synes införandet av obligatorisk sjukpenningförsäkring
för vissa ogifta kvinnor inte behöva inverka på beräkningen
av statens kostnader för sjukförsäkringen. Av den årliga kostnaden för den
utökade frivilliga försäkringen för husmödrar har staten att erlägga 20 procent
eller enligt den angivna beräkningen cirka 0,7 milj. kr. Barntillägg
utgår inte på grund av denna försäkring utan enligt den obligatoriska sjukpenningförsäkringen,
som samtliga frivilligt försäkrade kvinnor tillhör.
Till försäkringen enligt 1954 års lag skall staten likaledes bidraga med 20
procent eller omkring 0,5 milj. kr. om året. Från kostnaden för barntillägg
enligt sistnämnda försäkring kan bortses.

Eftersom ändringarna i sjukförsäkringslagen föreslås träda i kraft den 1
januari 1961, kommer de av dessa ändringar samt av försäkringen enligt
1954 års lag föranledda kostnaderna för staten under budgetåret 1960/61
under angivna förutsättningar att uppgå till cirka 0,85 milj. kr. Detta belopp

Kungl. Maj.ts proposition nr 137 år 1960

torde ligga inom den marginal, varmed anslaget Bidrag till sjukkassor m. m.
beräknats. Nämnda anslag är i innevarande års statsverksproposition upptaget
till 265 milj. kr.

I enlighet med det anförda har inom socialdepartementet upprättats förslag
till lag angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän
sjukförsäkring, lag angående ändrad lydelse av 37 § lagen den 14 maj 1954
(nr 243) om yrkesskadeförsäkring, förordning om ändrad lydelse av 10 §
militärersättningsförordningen den 2 juni 1950 (nr 261) och lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den 17 december 1954 (nr 774) med särskilda
bestämmelser om frivillig sjukpenningförsäkring i allmän sjukkassa. Av förslagen,
vilka har den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, är förslagen
till lag angående ändring i sjukförsäkringslagen, lag angående ändrad
lydelse av 37 § yrkesskadeförsäkringslagen och lag angående ändrad lydelse
av 1 § lagen med särskilda bestämmelser om frivillig sjukpenningförsäkring
i allmän sjukkassa av den natur, att lagrådets yttrande över dem bör
inhämtas.

Departementschefens hemställan

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer föredragande departementschefen,
att lagrådets yttrande över förenämnda inom socialdepartementet
upprättade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän
s jukförsäkring,

2) lag angående ändrad lydelse av 37 § lagen den 14 maj 195b (nr 243)
om yrkesskadeförsäkring, och

3) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 17 december 1954 (nr
774) med särskilda bestämmelser om frivillig sjukpenningförsäkring i allmän
sjukkassa

måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Karin Wickström

1 Denna bilaga har här utelämnats. De däri intagna förslagen är likalydande med de vid propositionen
fogade, bortsett från att bilagan i 27 § sjukförsäkringslagen, 37 § yrkesskadeförsäkringslagen
och 10 § militärersättningsförordningen har orden »15 § lagen om nykterhetsvård» i
stället för »15 § första stycket lagen om nykterhetsvård».

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1960

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 30 mars 1960.

Närvarande:
justitieråden Beckman,

E. Söderlund,

Tammelin,
regeringsrådet Nevrell.

Enligt lagrådet den 28 mars 1960 tillhandakommet utdrag av protokoll
över socialärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den
11 mars 1960, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för
det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade
förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän
sjukförsäkring,

2) lag angående ändrad lydelse av 37 § lagen den 14 maj 1954 (nr 243)
om yrkesskadeförsäkring, samt

3) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 17 december 1954 (nr 774)
med särskilda bestämmelser om frivillig sjukpenningförsäkring i allmän
sjukkassa.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorn Ingrid Hilding.

Lagrådet yttrade:

För tillämpning av det föreslagna nya stycket i 27 § sjukförsäkringslagen
torde böra förutsättas — utöver att vederbörande är hemfallen åt alkoholmissbruk
— att någon av de i 15 § nykterhetsvårdslagen under a)—e) i
första stycket angivna förutsättningarna är uppfylld. För att klargöra detta
synes hänvisningen böra begränsas till att avse 15 § första stycket nykterhetsvårdslagen.

Vad angår 47 § sjukförsäkringslagen må framhållas, att efter lagändring,
som trädde i kraft den 1 januari 1959, obligatorisk tilläggssjukpenning utgår
i samtliga sjukpenningklasser med oförändrat belopp under 180 dagar av en
sjukperiod mot tidigare 90 dagar. Det kan ifrågasättas, om icke, såsom en
konsekvens härav, paragrafens tredje stycke borde kompletteras med en
bestämmelse av innebörd, att försäkring för sjukpenningtillägg skall kunna
meddelas med villkor att tillägget skall utgå först efter det sjukpenning på
grund av den obligatoriska försäkringen utgivits för 180 dagar. Frågan aktualiseras
av att departementschefen nu föreslår en höjning av det frivilliga

Kungl. Maj.ts proposition nr 137 år 1960

sjukpenningtillägg, som omförmäles i andra stycket av nämnda paragraf.
Det har emellertid för lagrådet upplysts, att den redan nu befintliga möjligheten
att teckna frivillig försäkring för sjukpenningtillägg med villkor att
tillägget skall utgå först sedan sjukpenning på grund av den obligatoriska
försäkringen utgivits under 90 dagar, utnyttjats i synnerligen obetydlig omfattning.
Med hänsyn härtill anser sig lagrådet icke böra påfordra, att den
här ifrågasatta kompletteringen av 47 § tredje stycket nu kommer till stånd.

I övrigt föranleda förslagen ej annan erinran än att det föreslagna tillägget
till 37 § yrkesskadeförsäkringslagen bör jämkas på samma sätt som angivits
beträffande 27 § sjukförsäkringslagen.

Ur protokollet:
Clas Amilon

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1960

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 1 april

1960.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling,

Skoglund, Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam, Nordlander.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Nilsson, lagrådets den 30 mars
1960 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 11 mars 1960 remitterade
förslagen till lag angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om
allmän sjukförsäkring, lag angående ändrad lydelse av 37 § lagen den 14
maj 1954 (nr 243) om yrkesskadeförsäkring och lag angående ändrad lydelse
av 1 § lagen den 17 december 1954 (nr 774) med särskilda bestämmelser
om frivillig sjukpenningförsäkring i allmän sjukkassa.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden.

Lagrådet har i huvudsak lämnat de remitterade förslagen utan erinran.
Vad lagrådet föreslagit beträffande utformningen av 27 § sjukförsäkringslagen
och 37 § yrkesskadeförsäkringslagen bör godtagas. Som en följd härav
bör även 10 § militärersättningsförordningen utformas på motsvarande
sätt.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer föredraganden, att
Kungl. Maj :t måtte genom proposition föreslå riksdagen att

dels, jämlikt § 87 regeringsformen, antaga förenämnda förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän
s jukförsåkring,

2) lag angående ändrad lydelse av 37 § lagen den 14 maj 1954 (nr 243)
om yrkesskadeförsäkring, och

3) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 17 december 1954 (nr 774)
med särskilda bestämmelser om frivillig sjukpenningförsäkring i allmän
s jukkassa,

dels antaga inom socialdepartementet upprättat förslag till

4) förordning om ändrad lydelse av 10 § militärersättningsförordningen
den 2 juni 1950 (nr 261).

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Bengt Lundin