Kungi. Maj:ts proposition Nr 12 (Proposition 1919:12)

Kungi. Maj:ts proposition Nr 12.

Nr 12.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändrad lydelse av 235 § i lagen om bankrörelse den
22 juni 1911; given Stockholms slott den 17 januari
1919.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Magt härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå
riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag om ändrad lydelse
av 235 § i lagen om bankrörelse den 22 juni 1911.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens
^vederbörande utskott.

GUSTAF.

F. V. Thorsson.

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 11 höft. (Nr 12.)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 12.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 235 $ i lagen om bankrörelse den 22 juni 1911.

Härigenom förordna», att 235 § i lagen om bankrörelse den 22
juni 1911 skall erhålla följande ändrade lydelse:

Har styrelse eller bolagsstämma fattat beslut, vilket står i strid
med lag eller bolagsordningen, må bankinspektionen kunna förbjuda
verkställighet av beslutet. Bankinspektionen må ock kunna förelägga
styrelse att, i händelse beslut av nyss omförmälda beskaffenhet gått i
verkställighet, göra rättelse, där så kan ske, så ock att fullgöra vad
styrelsen enligt lag eller bolagsordningen åligger. Sådant föreläggande
må dock, utom vad angår innehållet av vinst- och förlusträkning eller
balansräkning, icke av bankinspektionen meddelas i fråga om i lag givna
föreskrifter, vilkas överträdande är belagt med straff.

Sker svårare avvikelse från denna lag eller från bolagsordningen,
ankomme på Konungen att förklara bolaget hava förverkat oktrojen.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen, enligt därå
meddelad uppgift, utkommit från trycket i Svensk författningssamling. •

Kung!. Maj:ts proposition Nr 12.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Drottningholms slott lördagen
den 38 mars 1914.

Närvarande:

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,
Statsråden: VON Sydow,

friherre Beck-Fkiis,

Stenberg,

Linnér,

Mörcke,

Westman,

Vennersten.

Departementschefen, statsrådet Vennersten anförde efter gemensam
beredning med chefen för justitiedepartementet följande:

1 underdånig skrivelse den 17 december 1913 liar justitiekanslersämbetet
gjort framställning om vidtagande av erforderliga lagstiftningsåtgärder
för avlägsnande av den inskränkning i bankinspektionens befogenhet,
som vållats genom avfattningen av den nya lagen om bankrörelse
och som hotade att i viktiga stycken förlama bankinspektionens
verksamhet vid tillsynen över bankerna.

Justitiekanslersämbetet erinrar inledningsvis, hurusom eu bankstyrelse,
vilken av bankinspektionen förelagts att till rättelse i uppgivna
hänseenden uppgöra ny vinst- och förlusträkning för år 1912, anfört

JualitUkana lersämbetet.

4 Kungl. Maj.ts proposition Nr 12.

underdåniga besvär över detta föreläggande och yrkat dess undanröjande*
enär enligt 235 § i lagen om bankrörelse den 22 juni 1911 bankinspektionen
icke ägde meddela föreläggande till rättelse av en bankstyrelsea
beslut i fråga om föreskrifter, vilkas överträdande vore belagt med straff,
och enligt 252 § förseelse mot föreskrifterna i 65 § i samma lag om
vinst- och förlusträkning vore belagd med straff. Justitiekanslersämbetet,
som beretts tillfälle yttra sig i ärendet, hade ansett bankstyrelsens invändning
lagligen grundad, men uttalat som sin uppfattning, att det
sannolikt berodde på ett förbiseende av lagstiftarna, att den nya banklagen
blivit så avfattad, att bankinspektionens rätt att meddela föreläggande
i ett fall, sådant som det ifrågavarande, gått om intet. Till
stöd för denna sin uppfattning har ämbetet anfört följande:

»1 lagarna den 18 september 1903 om bankaktiebolag och solidariska bankbolag,
respektive 76 § och 83 §, stadgades, att Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
ägde förelägga bankstyrelse att, i händelse beslut, stridande mot lag eller
bolagsordning, gått i verkställighet, göra rättelse, där så ske kunde, så ock fullgöra
vad styrelsen enligt lag och bolagsordning ålåge; sådant föreläggande finge
dock icke meddelas i fråga om i lag givna föreskrifter, vilkas överträdande vore
med straff belagt; i frågor, som anginge bolagets förvaltning och bokföring, finge
föreläggande ej av Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande meddelas, med mindre
bankinspektören därom gjort framställning.

1 sistnämnda lagar stadgades ansvar endast för ett fåtal fall, dä överträdelse
av givna föreskrifter ägt rum, nämligen — enligt respektive 81 och 82 §§ samt 89
och 90 §§ — för oriktig uppgift vid anmälan till registrering, för oriktigheter vid
registerbokens över delägare förande och tillhandahållande, för utfärdande i förtid
av lottbrev eller aktiebrev och för underlåten anmälan till registret, då sådan
föreskrivits.

1 alla andra fall, dä gällande föreskrifter om bankrörelsen eller bokföringen
överträddes, ägde således Eders Kungl. Majrts befallningshavande på framställning
av bankinspektören meddela föreläggande för bankstyrelsen, såsom exempelvis i
fråga om iakttagande av föreskrifterna i respektive 37 § och 40 § om innehållet i
förvaltningsberättelsen med vinst- och förlustuppgift samt i balansräkningen, för
överträdelse av vilka föreskrifter ansvar ej fanns stadgat i banklagarna.

I den nya lagen om bankrörelse den 22 juni 1911 blev, såsom 235 § utvisar,
med användande i övrigt av de gamla ordalagen, rätten att meddela föreläggande
överflyttad på bankinspektionen. Motiven härtill innehålla icke något, som tyder
på, att meningen skulle varit att på något sätt inskränka omfattningen av denna rätt.

Emellertid hade, i huvudsaklig överensstämmelse med vad aktiebolagskommittén
föreslagit, i den nya aktiebolagslagen den 12 augusti 1910 införts — i stället
för föreskrift om en ifrågasatt tillsyningsmyndighet över aktiebolagen i allmänhet
— straffbestämmelser för överträdelse eller åsidosättande av vissa i lagen givna
föreskrifter, för överträdande eller åsidosättande av vilka ansvar förut icke funnits
stadgat.

Då nu den nya lagen om bankrörelse skulle bringas till överensstämmelse

Kunc/I. Maj:ts proposition Nr 12. 5

med den nya aktiebolagslagen, intogos i den förra lagen motsvarande straffbestämmelser,
varvid lagstiftarna sannolikt förbisågo, att för varje ny straffbestämmelse,
som infördes, inskränktes tillsyningsmyndighetens, det vill säga bankinspektionens
rätt att meddela föreläggande, eftersom denna rätt icke fick användas i fråga om
föreskrifter, vilkas överträdande var belagt med straff. Bland de föreskrifter, vilkas
åsidosättande sålunda i 252 § belädes med straff, voro även föreskrifterna i 65 och
181 §§ om vinst- och förlusträkningen, och härigenom omöjliggjordes för bankinspektionen
att vidare genom föreläggande åstadkomma rättelse i en felaktig vinstock
förlusträkning».

Ett sätt att avhjälpa angivna missförhållanden vore nu, enligt
justitiekanslersämbetets mening, att 235 § i lagen om bankrörelse ändrades
därhän, att det där stadgade förbudet för bankinspektionen
att meddela föreläggande beträffande föreskrifter, vilkas överträdande
vore belagt med straff, icke skulle gälla, då sådana omständigheter förelåge,
att bankinspektionen ansåge ansvar ej böra ifrågakomma. Möjligen
skulle undantaget från förbudet kunna begränsas till de fall, då fråga
vore om balansräkningens eller vinst- och förin sträkningens uppställande.

Bankinspektionen avgav den 29 december 1913 över denna framställning
infordrat underdånigt utlåtande, vari anföres bland annat följande:

»Den myndighet, som enligt 230 § i lagen om bankrörelse har att över
bankbolagen utöva tillsyn, bankinspektionen, åligger det enligt dess av Eders Kung].
Maj:t fastställda instruktion, § 2, bland annat, att övervaka, att gällande författningar
behörigen iakttagas, och att meddela de föreskrifter angående bankbolags
bokföring, som för bankinspektionens ändamål må finnas nödiga.

Det viktigaste momentet vid fullgörande av denna bankinspektionens uppgift
har varit att tillse, det banks bokslut, som sammanfattas i dess vinst- och förlusträltning
samt balansräkning, upprättas enligt såväl sakligt som formellt riktiga
grunder. I bokslutet framkommer en banks nettovinst. Om denna till följd av
uraktlåtna eller för lågt tillmätta avskrivningar framställes för hög och utdelas
bland delägarna, försvagas därigenom bankens soliditet till risk för insättama. Sedan
lång tid tillbaka har nästan efter varje årsskifte bankinspektionen i ett eller
liera fall, under påpekande av erforderliga avskrivningar och under kritik av banks
portfölj, förmått bank att minska eller inhibera föreslagen eller påtänkt utdelning.
Härav liar stundom blivit en följd, att en ohållbar bankaffär i tid bragts till likvidation
eller nödgats vidtaga särskilda åtgärder till affärens konsolidering.

Men det har ock icke sällan förekommit, att en vinst- och förlusträkning
icke redovisat intjänta vinster och sålunda upptagit en för låg nettovinst. Utom
det att ett sådant förfaringssätt står i strid med beskattningslagstiftningen. är det
uppenbart, att bankdelägarnas lätt att ur bokslutet avläsa affärens räntabilitet och
bedöma sina aktiers (lotters) värde härigenom kränkes. Och det kan mycket väl
tänkas, även om sådant hittills icke må hava förekommit, att en bankstyrelse

Bankinspektionen.

^ Kungl. Maj.ts proposition Nr 12.

genom att visa tram en för låg vinst och sålunda hålla utdelningen nere förbereder
en kupp att åtkomma bankens aktier till underpris.

Men även om bokslutet framvisar en riktig vinstsiffra, kan det vara oriktigt,
och vilseledande så till vida, att vinst- och förlusträkningen icke, såsom lag föreskriver,
angiver verkställda avskrivningar. Dessa ske då på specialkonti genom
kvittning av ^ invänta vinster, som sålunda även de undanhållas vinst- och förlusträkningen.
8a har inträffat, att vinst genom influtna inbetalningar å redan avskrivna
fordringar använts till avskrivning direkt å ett osäkra fordringars konto:
att större eller mindre del av ett års vinst å obligationsaffären stannat på obligationskonto
till avskrivning ä den till året inbalanserade obligationsstocken; att sådan
avskrivning skett genom avdrag å influtna obligationsräntor, som sålunda redovisats
till ett för lågt belopp; att vinst ä en såld fastighet stannat å fastighetskontot
såsom nedskrivning å värdet av annan fastighet. Det har också hänt, att man.
för att slippa visa höga omkostnader och för att dölja förluster, verkställt avskrivning
genom överföring av vinst direkt från ett för avskrivningen fullständigt främmande
specialkonto till exempel genom att avskriva tantieme och andra omkostnader
genom användande av vinst från intressekonto eller provisionskonto eller
genom att. för att dölja förluster å obligationer eller å osäkra fordringar eller ä
aktier, till dessa konti överföra belopp direkt från intresse-, provisions- eller agiokonto,
ja, till och med direkt från kassan.

Det är uppenbart att genom tillämpning av antydda metoder bokslutet icke,
såsom bankdelägare och allmänhet ha laglig rätt att fordra, kommer att erbjuda
en verklighetstrogen bild av bankens skötsel och affärens gång.»

Etter alt hava framhållit, att bankinspektionen under årens lopp
vid mångfaldiga tillf allen ingripit i nämnda hänseenden och lyckats
förmå vederbörande att följa lagliga linjer vid upprättandet av bokslut,
berör bankinspektionen det ärende, som bildat utgångspunkten för
justitiekanslersäm betets framställning, samt uttalar den förmodan, att
Kungl. Maj:t komme att undanröja det överklagade beslutet.

Härefter fortsätter bankinspektionen:

»Sedan kännedom härom hunnit spridas bland bankerna, kan följden av beslutet
antagas bliva den, att bankledningarna upphöra att fästa avseende vid bankinspektionens
uttalanden i dessa frågor såsom bankinspektionen icke vidkommande.
Ty det egendomliga förhållande skulle inträda att, ehuru bankinspektionen fortfarande
skulle ha till åliggande att övervaka, det gällande lag av bankerna iakttogs,
de lagbestämmelser, som bäst påkalla eu tillsynsmyndighets uppmärksamhet,
skulle undantagas från dess befogenhet. Härtill skulle nu kunna genmälas, att dä
förseelse mot ifrågavarande föreskrifter är belagd med straff, tillsynsmyndighetens
ingripande icke erfordras. Men det skall då erinras, att, under det, såsom ovan är
anmärkt, bankinspektionen mycket ofta ingripit i dessa förhållanden, något åtal
aldrig anhängiggjorts och antagligen aldrig komme att anhängiggöras, beroende
därpå, att vederbörande åklagare, eller, där saken ej lyder under allmänt åtal, bankdelägarna
icke känna till eller icke förstå eller icke fästa avseende vid hithörande
förhållanden. Först om en bankkatastrof skulle inträffa och därvid bliva öppen -

Kung]. Maj:ts proposition Nr 12. 7

bart, att en bankstyrelse mala fide upprättat vilseledande bokslut, skulle åtal ifrågakomma.
Och det bör därvid beaktas, att om än de felande sålunda skulle befordras
till straff, förhållandena i banken därigenom icke förbättrades. Bankinspektionen
åter har i de talrika fall, då den haft sin uppmärksamhet inriktad på en svag bankportfölj,
kunnat i tid påfordra avskrivningar och hindra för höga utdelningar samt
i andra fall tillse, att tillämpade felaktiga principer vid ett bokslut för framtiden
övergivas.

Resultatet bleve sålunda, att bankstyrelserna kunde upprätta boksluten så.
som det för tillfället funnes opportunt.

Även i ett annat hänseende skulle bankinspektionens verksamhet snedvridas.
Det tillhör oss att årligen upprätta en översikt av bankbolagens bokslut och deras
disposition av årsvinsten. Man har hittills sökt tillse, att dessa bokslut upprättats
efter riktiga och enhetliga grunder; men om bankinspektionens befogenhet härtill
eliminerades, skulle vi nödgas att publicera bokslut, som vi visste vara felaktiga,
och allmänheten skulle förledas att med stöd av det officiella sammandraget uppdraga
jämförelser, som vore oriktiga, därför att bankboksluten upprättades efter
olika grunder.

Av allt detta följer, att vi biträda justitiekanslersämbetets åsikt om behovet
av en lagändring-, och detta så mycket hellre, som, enligt vad justi tiekanslersämbetet
framhållit, man vid den nu gällande lagens avfattande ingalunda avsäg att
gorå en inskränkning i bankinspektionens befogenhet. Att något sådant icke ens
var på tal inom den kommitté, som avfattade förslag till lagen, kan undertecknad
Benckert vitsorda. Det förhåller sig för övrigt så, att den paragraf i kommitténs
förslag, som avsåg balansräkningen, där omfattande jämväl vinst- och förlusträkningen,
nämligen 39, respektive 144 §, alls icke upptogs bland de paragrafer, vilkas
överträdande var belagt med straff. Det var först vid den ganska omfattande
bearbetning, förslaget undergick inom justitiedepartementet för att bringas till
närmast möjliga överensstämmelse med aktiebolagslagen, straffbestämmelser i nu
ifrågavarande hänseende infördes. Och man förbisåg därvid, såsom justitiekanslersämbetet
redan erinrat, att genom införande av dessa straffbestämmelser en inskränkning
gjordes i bankinspektionens befogenhet.

En lagändring kunde nu tänkas så verkställd, att de lagparagrafer, som innehålla
föreskrifter rörande upprättande av balansräkning samt vinst- och förlusträkning,
43, respektive 159, och 65, respektive 181 gt; uteslötos ur 251 och 252
§§, som innehålla straffbestämmelserna. Man skulle kunna till stöd härför åberopa,
att straff för nämnda fall icke var stadgat i förut gällande banklagstiftning och
att en sådan straffpåföljd vore mindre behövlig för bankerna än för vanliga aktiebolag,
för vilka tillsynsmyndighet ej funnes. Men det synes icke lämpligt att,
sedan ifrågavarande straffbestämmelser införts i banklagstiftningen, de därifrån åter
borttoges, helst bankinspektionen naturligtvis i de flesta fall icke är i tillfälle att
förekomma, det laga föreskrifter åsidosättas vid ett bokslut. Och sådant är tydligen
väl så straffbart i fråga om en bank som beträffande ett vanligt aktiebolag.

Någon annan utväg lärer knappast kunna väljas än att, såsom justitiekanslersRmbetet
antytt, 235 § ändras därhän, att bankinspektionen må ingripa med stöd av
43 (159) och 65 (181) ehuru åsidosättande av föreskrifterna i dessa paragrafer
är belagt med straff. Men det synes icke tillrådligt att göra denna rätt beroende
därav, att bankinspektionen på grund av föreliggande omständigheter ansåge ansvar

Departements chefen.

H Kung!. Maj:ts proposition Nr l''d.

ej böra ifrågakomma. En sådan prövning liar man ju i det fall, som givit uppslag
till justitiekanslersämbetets föreliggande hemställan, ansett böra tillkomma endast
domstol: och det kan för övrigt mycket väl inträffa, att ett bankinspektionens ingripande
är behövligt även i sådana fall, som uppenbarligen komma under straffbestämmelserna.
Det bär icke sällan förekommit, att vi antingen före ett boksluts
framläggande funnit de grunder, styrelsen därvid ämnat följa, lagstridiga eller vid
granskning av ett redan framlagt bokslut gjort samma erfarenhet. I förra fallet
ha vi påyrkat, att grunderna för det påtänkta bokslutet ändrades, i det senare att
andra grunder för framtiden följdes. Det kan icke vara lämpligt, att ett sådant
ingripande, som eventuellt bör kunna mynna ut i ett formligt föreläggande, omöjliggöres.
Och då, såsom förut är sagt, ett rättsligt åtal mot en bankstyrelse för ett
olagligt bokslut knappast lärer förekomma, skulle den av justitiekanslersämbetet
antydda begränsningen av vår befogenhet på detta område fä till följd, att ett bokslut,
vid vars upprättande påtagliga olagligheter mala fide begåtts, skulle bliva
oantastat och endast de bokslut, där mindre förbiseenden ägt rum. bliva föremål
för ett ingripande.

Utan att tilltro oss att formulera en lagtext, som är acceptabel, ha vi, för
att precisera vår ståndpunkt, velat uttala, att den iråkade svårigheten torde kunna
lösas på det sätt, att sista punkten i första momentet av 235 fcj erhåller följande
lydelse: »Sådant föreläggande må, utom beträffande balansräkning samt vinst- och
för lusträkning, dock icke av bankinspektionen meddelas i fråga om i lag givna
föreskrifter, Nalkas överträdande är belagt med straff.»

Det torde häremot komma att erinras, att samma åtgärd av en bankstyrelse
sålunda kunde bliva föremål dels för ett ingripande av bankinspektionen, i form av
ett föreläggande, och dels för åtal vid domstol. Och ett sådant förhållande kunde
ju tänkas, även om det i verkligheten icke komme att inträffa. Men det är att
märka, att dessa myndigheter bedöma saken ur olika synpunkter; bankinspektionen
och eventuellt Kungl. Maj:t i statsrådet skulle pröva endast huruvida förfarandet
vore oriktigt och borde rättas, domstol åter hade att bedöma, om det vore straffbart.
Synonyma fäll förekomma nog inom andra områden av lagstiftningen, exempelvis
i taxeringsförordningen den 28 oktober 1910. Om sålunda en deklaration finnes
oriktig, höjer taxeringsmyndigheten taxeringen och klagan fullföljes såsom i
andra beskattningsärenden. Men anses samma deklaration vara oriktigt avfattad
mot bättre vetande och förfarandet således straffbart, hör den frågan under allmän
domstol. En oriktig deklaration kan sålunda föranleda både att taxeringen höjes
av taxeringsmyndighet och att tillika ansvarstalan anhängiggöres vid domstol. Och
det är tydligen icke uteslutet, att beslutet om den höjda taxeringen fästställes,
under det åtalet ogillas.»

Till sist uttalar bankinspektionen, att enligt dess mening undantag
från det i 235 § 1 mom. sista punkten meddelade förbud icke erfordrades
i andra fall än de av bankinspektionen angivna.

Jag tillåter mig till en början erinra, hurusom i det av justitiekanslersämbetet
och bankinspektionen omförmälda besvärsmål Eders Kungl.
Maj:t i resolution den 30 sistlidne januari, enär bankinspektionens över -

Kungi. Maj:ts proposition Nr 12.

klagade beslut innefattade föreläggande i fråga om iakttagande av föreskrifter,
varom stadgades i 65 § av lagen om bankrörelse, samt, vid det
förhållande att underlåtenhet att iakttaga föreskrift, som i nämnda lagrum
vore meddelad, enligt 252 § nämnda lag vore belagd med sträft'',
bankinspektionen jämlikt 235 § samma lag icke ägt meddela ifrågavarande
föreläggande, prövat lagligt att undanröja bankinspektionens
beslut, såvitt detsamnia överklagats.

Den inskränkning i bankinspektionens befogenhet, som sålunda
konstaterats, är tydligen, såsom av justitiekanslersämbetet och bankinspektionen
påvisats, ägnad att väsentligen hämma bankinspektionen i
utövningen av den tillsyn över bankbolagen, vilken lagen om bankrörelse
ålägger sistnämnda myndighet. Uppenbart är att en sådan inskränkning
icke varit vid lagens avfattande avsedd utan tillkommit därigenom,
att man förbisett konsekvenserna av vissa straffbestämmelsers
införande. Det gäller nu att avgöra, huru det missförhållande, som trätt
i dagen, skall kunna på lämpligaste sätt avlägsnas.

Det kunde måhända synas ligga nära till hands att stanna vid en
lagändring, varigenom bankinspektionen, som givetvis redan nu äger att
till allmänt åtal anmäla förseelser, som falla under 251 § i banklagen,
erhölle samma befogenhet som målsägande att åtala en mot stadgandet
i andra stycket av 65, resp. 181 § begången förseelse, som är belagd
med straff enligt 252 § nämnda lag. Åven frånsett det olämpliga däri,
att den kontrollerande myndigheten skulle nödgas utföra åtal mot bank,
kan efter min mening en sådan anordning, varigenom bankinspektionen
fortfarande vore avskuren från möjligheten att meddela föreläggande
i fråga om banks bokslut, icke anses innebära en tillfredsställande
lösning av förevarande spörsmål. Genom anhängiggörande av rättegång
kunde visserligen vinnas, att vederbörande genom utslag, som,
om målet fullföljdes till högsta instans, kanske gåves först flera år
efter det åtalade förseelsen begåtts, fälldes till straff, men det man i
främsta rummet vill ernå, nämligen rättelse, skulle icke med fördel
vinnas på denna väg. En rättelse kan däremot omedelbart vinnas
genom ett föreläggande av bankinspektionen eller ock allenast genom
en anmärkning, i fall rätt finnes att förstärka den med ett föreläggande.

Man kunde vidare, såsom bankinspektionen påpekat, tänka sig eu
sådan ändring av såväl 251 § som 252 § nämnda lag, varigenom förseelser
mot banklagens stadganden rörande balansräkning och vinst- och
förlusträkning undantoges från ansvar. Och det förhåller sig nog så,
att det väsentliga och nödvändiga vinnes, därest bankinspektionens
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 11 höft. (Nr 12.) 2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 12.

befogenhet att meddela föreläggande i avseende å nämnda räkningar
tryggades. Uppenbart är vidare, att ifrågavarande straffpåföljder äro
mindre behövliga än motsvarande bestämmelser i fråga om vanliga
aktiebolag. Den särskilda tillsyn, bankerna äro underkastade, torde
innefatta en långt starkare garanti mot lagöverträdelser och missbruk
i berörda hänseenden, än som kan ernås genom enbart ansvarsbestämmelser.
Emellertid lärer, såsom bankinspektionen framhållit, det knappast
vara lämpligt att avlägsna ifrågavarande bestämmelser ur banklagstiftningen,
sedan de en gång där införts.

Justitiekanslersämbetet ifrågasätter den modifiering av det i 235 §
banklagen stadgade förbud för bankinspektionen att meddela föreläggande
beträffande föreskrifter, vilkas överträdande är belagt med straff,
att detsamma icke skulle gälla, då sådana omständigheter förelåge, att
bankinspektionen ansåge ansvar ej böra ifrågakomma. Härigenom vore
emellertid ej mycket vunnet, tv, bortsett från vanskligheten i många fäll
för bankinspektionen att avgöra, huruvida ett straffbart förfärande förelåge
eller icke, bleve det nog endast i ganska ringa utsträckning och
allenast, då fråga vore om mycket obetydliga förbiseenden, som ett ingripande
från bankinspektionens sida kunde förekomma. Ej heller skulle
man, såsom önskligt vore, hava undanröjt varje möjlighet till motsättning
mellan avgöranden i administrativ och judiciell ordning. Ty även i
fråga om berörda mindre förseelsers straffrihet kunde nog, såsom nyss
antytts, delade meningar tänkas vara för handen, och det kunde sålunda
t. ex. inträffa, att handling, som bankinspektionen funnit icke böra beläggas
med ansvar och i fråga om vilken föreläggande meddelats, av
domstol efter åtal befunnes straffbar.

Den lämpligaste utvägen för att återgiva bankinspe.ktionen nödigbefogenhet
synes mig vara, att man, på sätt bankinspektionen föreslagit,
uttryckligen tillägger inspektionen rätt att beträffande bankbolags
balansräkning samt vinst- och förlusträkning meddela föreläggande
även i fråga om iakttagande av i lag givna föreskrifter,
vilkas överträdande är belagt med straff. Häremot kan visserligen
göras den nyss i annat sammanhang berörda invändningen, att viss
åtgärd av en bankstyrelse sålunda kunde komma att bliva i fråga
om dess lagenlighet prövad såväl i administrativ väg som domstolsvägen.
Det måste ock erkännas, att en sådan möjlighet icke är tilltalande,
ehuruväl motsvarande förhållanden förefinnas inom andra lagstifta^
gsområden. Å andra sidan torde man dock, såsom bankinspektionen
erinrat, knappast hava anledning förvänta, att sådana fall
komma att inträffa. Och även om så anordnades, att ifrågavarande

Kungl. Maj:ts proposition Nr 12.

möjlighet till olika avgöranden i administrativ och judiciell ordning
för banklagens vidkommande uteslötes, skulle dock, därest man, såsom
lärer vara nödvändigt, fasthåller vid ett återställande av bankinspektionens
rätt att meddela föreläggande i fråga om balansräkning samt
vinst- och förlusträkning, det kunna inträffa att, med hänsyn till banklagens
och aktiebolagslagens överensstämmelse i väsentliga delar just.
på ifrågavarande punkter, samma principfråga, som i domstolsväg jämlikt
aktiebolagslagen nått ett visst avgörande, på banklagens område i administrativ
väg erhölle en annan lösning.

Av anförda skäl har jag i sak anslutit mig till bankinspektionens
förslag till ändrad lydelse av 235 § i lagen den 22 juni 1911 om bankrörelse,
vilken lagändring torde böra träda i kraft snarast möjligt.

Föredragande departementschefen uppläste härefter det lagförslag,
vilket såsom bilaga fogats vid detta protokoll, samt hemställde att lagrådets
utlåtande över förslaget måtte för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamål inhämtas genom utdrag av protokollet.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Maj:t Konungen
lämna nådigt bifall.

Ur protokollet:
Albert Tondén.

Kungl. Maj.ts proposition Nr 12.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 235 § i lagen den 22 juni 1911 om bankrörelse.

Härigenom förordnas, att 235 § i lagen den 22 juni 1911 om
bankrörelse skall erhålla följande ändrade lydelse:

Har styrelse eller bolagsstämma fattat beslut, vilket står i strid
med lag eller bolagsordningen, må bankinspektionen kunna förbjuda
verkställighet av beslutet. Bankinspektionen må ock kunna förelägga
styrelse att, i händelse beslut av nyss omförmäld a beskaffenhet gått i
verkställighet, göra rättelse, där så kan ske, så ock att fullgöra vad
styrelsen enligt lag eller bolagsordningen åligger. Sådant föreläggande
må dock, utom vad angår styrelsens åliggande beträffande vinst- och
förlusträkning eller balansräkning, icke av bankinspektionen meddelas i
fråga om i lag givna föreskrifter, vilkas överträdande är belagt med straff.

Sker svårare avvikelse från denna lag eller från bolagsordningen,
ankomme på Konungen att förklara bolaget hava förverkat oktrojen.

Denna lag träder i kraft omedelbart efter utfärdandet.

KungI. Maj.-ts proposition Nr 12.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl, May.ts lagråd lördagen
den 4 april 1914.

Närvarande:

Justitieråd en Thomasson,

SvEDELIUS,
Regeringsrådet Thulin,

Justitierådet friherre Leijonhufvud.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över finansärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 28 mars
1914, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för
det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättat
förslag till lag om ändrad lydelse av 235 § i lagen den 22 juni
1911 om bankrörelse.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet
föredragits av ledamoten och sekreteraren i bankinspektionen Claes Gustaf
Lagercrantz.

Lagrådet yttrade:

Av de förhandlingar, som föregått ifrågavarande lagförslags framläggande,
samt departementschefens yttrande vid förslagets remitterande
torde framgå, att syftemålet med lagändringen varit, att där bankinspektionen
funnit vinst- och förlusträkning eller balansräkning böra
äga annat innehåll än det av styrelsen upptagna eller av bolagsstämman
bestämda, giva bankinspektionen nödig myndighet att få genomförda de
rättelser, inspektionen i sådant hänseende ansett skäligt föreskriva. Däremot
torde icke vara avsett att beträffande den formella behandlingen
av nämnda räkningar, såsom deras överlämnande inom viss tid till revi -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 12.

sorerna eller tillhandahållande åt aktieägarna, berättiga bankinspektionen
att genom föreläggande vid vite tillhålla styrelsen att därutinnan fullgöra
sina skyldigheter. Emellertid har förslaget enligt sin ordalydelse
kommit att omfatta jämväl sistberörda fall. Att giva bankinspektionen
en så vidsträckt befogenhet lärer icke vara av behovet påkallat. Eu
jämkning i det föreslagna stadgandets avfattning synes fördenskull böra
äga rum.

Ur protokollet:

Erik Öländer.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 12.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 26 september

1918.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern EdéN,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner,
Statsråden: Petersson,

Schotte,

Petrén,

Nilson,

Löfgren,

friherre Palmstierna,

Rydén,

Undén,

Thorsson.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet
anmälde chefen för finansdepartementet statsrådet Thorsson lagrådets
den 4 april 1914 avgivna utlåtande över det den 28 mars 1914 till lagrådet
remitterade förslaget till lag om ändrad lydelse av 235 § i lagen
den 22 juni 1911 om bankrörelse samt yttrade:

I en den 5 maj 1914 ingiven skrivelse har svenska bankföreningens
styrelse yrkat, att ifrågavarande ändring av 235 § i lagen om bankrörelse
icke måtte vidtagas, och därvid anfört, bland annat, följande:

»Uppgörandet av bokslutet i en bank utgör en integrerande del av bankledningen.
Det kan emellertid ifrågasättas, huruvida icke genom den föreslagna lagändringen
förhållandena komma att gestalta sig så, att det blir bankinspektionen
och icke bankernas styrelser, som komma att upprätta bokslut för bankerna och att
således en funktion, som åligger en banks styrelse, överflyttas på bankinspektionen.
En dyfik anordning vore emellertid helt säkert icke lycklig; ty det lärer icke kunna

Svenska bank
föreningens
styrelse.

Kungl. Mny.ts proposition Nr 12.

bestridas att ingen utom en banks verkliga ledare sitter inne med de för detta arbete
nödvändiga förutsättningarna, och det är alldeles otänkbart att bankinspektionen,
huru väl denna institution än fungerar, skall kunna övertaga detsamma. Bankinspektionen
framhåller ju också själv vid besvarandet av frågan, huruvida straffbestämmelserna
höra borttagas, att den i de flesta fall icke är i tillfälle att förekomma,
det laga föreskrifter åsidosättas vid ett bokslut. Att därför giva bankinspektionen
en makt så vidsträckt som den vi förut framhållit skulle enligt vårt
förmenande icke vara tillrådligt. Med en dylik makt för bankinspektionen skulle
nämligen för allmänheten bankernas bokslut komma att framstå såsom garanterade
av statsmyndighet, något i och för sig mindre tilltalande men rent av farligt med
hänsyn därtill, att någon dylik garanti enligt vad bankinspektionen själv framhållit
aldrig kan givas.

Innan man i vår lagstiftning inför något dylikt torde man böra se till, om
åtgärden är nödvändig och betingad av bestämmelserna i den nya banklagen. För
besvarandet av denna fråga bedja vi få erinra därom, att före 1911 års lag bankinspektionen
icke ägde rätt att i fall sådana som de ovan berörda förelägga vite.
Rätten tillkom Konungens befallningshavande, men i frågor, som angingo bankbolags
förvaltning och bokföring, fick förbud och föreläggande icke av Konungens befallningshavande
meddelas med mindre bankinspektionen därom gjort framställning.
För vitesföreläggande fordrades således före 1911 års lag medverkan av två myndigheter,
och bankinspektionen var då icke den som avgjorde, huruvida vite skulle föreläggas
eller icke. Detta ändrades nu 1911 så, att Konungens befallningshavandes
befattning med bankerna överflyttades till bankinspektionen. Rätten att meddela
föreskrifter och förelägga vite tillkommer således numera bankinspektionen ensam
liksom ock bankinspektionen numera utser det allmänna ombud, som skall finnas
hos varje bank. Allmänna ombudet blir härigenom bankinspektionens ombud. Ombudet
deltager i revisionen av styrelsens förvaltning, och i revisorernas åliggande
ingår ju även att granska balans- samt vinst- och förlusträkningarna. Då ombudet
icke lärer underlåta att hålla sig i förbindelse med bankinspektionen, finnes ju alltid
den möjligheten öppen att i revisionsberättelsen av ombudet i samråd med bankinspektionen
göras de erinringar mot bokslutet, som enligt bankinspektionens förmenande
kunna vara befogade.

En dylik anmärkning kan nu avse antingen balansräkningen eller vinst- och
förlusträkningen. Det är emellertid att märka, att ett fel i materiellt hänseende
uti vinst- och förlusträkningen inverkar även på balansräkningen. Förefinnes nu
felet i balansräkningen och faller det således under 43 § eller 159 § i banklagen,
så lyder förseelsen under allmänt åtal, och allmänna åklagaren torde icke, i händelse
dylik anmärkning framställts av allmänt ombud, underlåta att ingripa. Bolagsstämman
skall ju fastställa balansräkningen, och det kan väl ifrågasättas, om bolagsstämman
efter det anmärkning förekommit utan vidare gör det. Avser åter anmärkningen
fel endast i vinst- och förlusträkningen, vilket icke har inflytande i materiellt
hänseende utan blott är av formell natur, står åtgärden blott i strid mot bestämmelserna
i 65 § resp. 181 § banklagen och är i åtalshanseende underkastad målsägandemonopol.
I detta fall berör åtgärden blott aktieägarnas rätt men är utan
intresse för det allmänna. Kommer intet åtal till stånd, så är ju detta ett symptom
på att ingen känt sin rätt kränkt.»

Kung!. Maj.is proposition Nr 12.

Sedermera har svenska bankföreningens styrelse den 11 juli 1914
ingivit ytterligare en skrift, däri styrelsen i huvudsak anför följande:

»I anslutning till vad vi förut anfört bedja vi, för den händelse Kungl. Maj:t
skulle Unna att bankinspektionens rätt att meddela vitesföreläggande bör komma att
omfatta jämväl sådana fall, som äro i lag belagda med straff, få föreslå, att denna
rätt blott måtte komma att utsträckas till föreläggande beträffande banks balansräkning.
Som skäl för en dylik begränsning bedja vi få åberopa vad vi redan uti
vår förra skrivelse anfört, nämligen att ett materiellt fel i vinst- och förlusträkningen
även inverkar på balansräkningen och att bankinspektionen således, om den
får rätt att meddela förelägganden beträffande balansräkningen, härigenom också
vinner ett medel att kunna åstadkomma rättelse av fel i vinst- och förlusträkningen,
därest felet är av svårare natur. Från den utsträckta rätten för bankinspektionen
att giva vitesföreläggande skulle blott komma att uteslutas de fall. då vinst- och
förlusträkningen innehåller fel, som i materiellt hänseende icke inverkar utan blott
är av formell natur. Ett skäl att på nu föreslagna sätt särskilja de båda räkningarna
förefinnes ju även däri, att lagstiftaren låtit brott mot 43 eller 159 §§ banklagen
vara underkastat allmänt åtal, under det att förseelse mot 65 eller 181 §§
må åtalas blott av målsägande. Lagen angiver således redan nu att i det senare
fallet intet allmänt intresse utan på sin höjd enskild mans rätt kan komma att
kränkas.»

Över ovannämnda båda skrifter har bankinspektionen den 13 juli
1914 avgivit infordrat utlåtande, däri bankinspektionen yttrar, bland
annat, följande:

»Bankföreningens påstående, att den ifrågasatta lagändringen innebure det
bankinspektionen komme att övertaga den bankstyrelserna åliggande funktion att
upprätta boksluten är orimligt, då vi endast hava att tillse, att styrelsen därvid
såsom i andra sina åtgöranden iakttager gällande föreskrifter, vilket, såsom vi påvisat
i vårt underdåniga utlåtande den 29 december 1913, i åtskilliga fall underlåtits. Och
då bankföreningen såsom substitut för bankinspektionen i fråga om kontroll av boksluten
hänvisar till de allmänna ombuden, erinras att man därvid förbiser, det dessa
ombud, vid vilkas utseeende icke alltid personer med önskvärda insikter i bokföring
stå till buds, handla på eget ansvar och efter egen åsikt samt att, därest ett ombud
vid underskrivande av en revisionsberättelse skulle tillkännagiva en från det av
bankens revisorer gjorda uttalande skiljaktig mening, denna torde ha föga utsikt
att göra sig gällande.

I sin senare skrivelse, avlåten under innevarande månad, har bankföreningen
alternativt hemställt, att balansräkningen må läggas under bankinspektionens kontroll,
om blott vinst- och förlusträkningen lämnas fri.

Det skall villigt medgivas, att på detta sätt det viktigaste syftet med lagändringen
nåddes. Då vinst- och förlusträkningens saldo ingår i balansräkningen,
skulle ju bankinspektionen sålunda fä makt att hindra det vinsten till följd av underlåtna
avskrivningar upptages för högt, vilket nog är det väsentligaste i fråga om
kontrollen av boksluten. Men vi kunna dock icke medgiva det berättigade i anspråket
att bankinspektionen skall stillatigande åse, huruledes en vinst- och förlusträkning
uppställes godtyckligt, om blott siffran för saldo! är riktig. Ni ha i det
Bihang till riksdagens protokoll Mitt. 1 sand. It höft. (Nr 12.) 3

Bankinspck

tknm.

18 Kun yl. Ma/.ls proposition Nr 12.

underdåniga utlåtandet anfört åtskilliga exempel pa oegentlighet*}!'', som upptäckts i
banks vinst- och förlusträkning, och vilja här med ett par exempel visa, att dessa
icke äro åtkomliga, även om räkningens saldo lägges under vår kontroll. För att
föra eu hanks delägare bakom l juset beträffande hankens allt för stora omkostnader
avskrevos dessa delvis på intressekonto. Detta konto liksom omkostnadskonto
ingingo sålunda pa vinst- och förlusträkningen med för låga siffror, men vinstsiffran
blev riktig. Piller har man för att dölja förluster a obligationer eller ä osäkra fordringar
eller å aktier till dessa konti överfört belopp direkt från intresse-, provisionseller
agiokonto. De ä vinst- och förlusträkningen redovisade vinster från dessa
konti blev sålunda lägre än de verkliga, men bankens nettovinst riktig.

Ingen lär vilja förneka att dylika godtyckliga avskrivningar på specialkonti
stå i strid med lagens föreskrift att vinst- och förlusträkningen skall icke blott
redovisa samtliga inkomster och utgifter under året utan även angiva verkställda
avskrivningar. Och dä bankföreningen såsom skäl för att bankinspektionen skall

hållas utanför vinst- och förlusträkningen anför att genom felaktigheter i densamma

»på sin höjd enskild mans rätt kan komma att kränkas», synes denna argumentering
varken övertygande eller tilltalande.

Det förhåller sig för övrigt nog sä att härvidlag även ett allmänt intresse
kan kränkas. Icke sällan praktiseras sä att eu bank använder eu stor del av vinsten
å sin obligationsaffär och stundom även influtna obligationsräntor till att direkt på
obligationskonto verkställa avskrivning ä den inbalanserade obligationsstocken. Det
blir sålunda endast en del av dessa inkomster, som bli synliga på vinst- och förlusträkningen.
Om nu genom dessa avskrivningar på obligationskonto bankens

obligationer nedskrivas under sitt verkliga värde, bildar banken s. k. tysta reserver,
en förträfflig anordning, om blott de avskrivningar, varigenom dessa reserver bildas,
få passera vinst- och förlusträkningen. Beloppet av dessa avskrivningar blir dä
beskattat. Men om dessa avskrivningar hållas dolda på obligationskonto, undandrager
sig banken att skatta för en intjänad vinst. Och därigenom kränkes ett
allmänt intresse.

Nu torde man komma att häremot invända, att detta förhållande icke
kommer bankinspektionen vid. Och utan tvivel hör ett övervakande av beskattningsförhållandena
icke till våra primära uppgifter. Men då det enligt gällande instruktion
åligger oss tillse att bank iakttager »gällande författningar», ha vi ansett oss
böra framställa anmärkning, då det befunnits att t. ex. bevis om insättning på
räkning icke blivit behörigen stämpelbelagt. Och den beskattningsfråga, som ovan
berörts, är ju av vida större räckvidd.

Det framstår för oss såsom ett axiom, att om lagens ovannämnda föreskrift
beträffande vinst- och förlusträkningen skulle befinnas olämplig, lagen bör i den
delen ändras, men att sä länge bestämmelsen finnes, rätten att tillse dess efterlevnad
icke bör frånhändas den kontrollerande myndigheten. Ett korrektiv för att denna
rätt icke utövas för rigoröst ligger ju däri att bankinspektionens beslut får överklagas
hos Kung], Maj:t. Skulle bankföreningens mening vinna framgång, torde eu
ändring av vår instruktion bliva erforderlig. Där säges nu att bankinspektionen,
med ledning av från bankerna ingivna handlingar samt vid bank undersökning
eller annorledes inhämtade upplysningar, har att övervaka, »att gällande författningar
och fastställda bolagsordningar behörigen iakttagas, samt att, där så ej
sker eller andra förhållanden, som påkalla rättelse, förekomma, meddela de erinringar

It»

Kungl. Moj:ts proposition Nr 12.

♦iller vidtaga de åtgärder, som finnas erforderliga*. Om nu bankföreningen får sin
vilja fram. lärer i citerade passus ett undantag böra inrymmas beträffande vinstock
förlusträkningen sålunda att efter ordet »författningar» inflickades »med undantag
för de i lag meddelade föreskrifterna angående banks vinst- och förlusträkning»
En sådan undantagsbestämmelse skulle ju verka ganska egendomligt och tilläventyrs
bibringa vederbörande den uppfattning att det icke vore så noga med ifrågavarande
lagbestämmelse, vilken väl dock, så länge den finnes, bör följas av bankerna, de
störa lika väl som de små.

Bankföreningen resonerar som om här vore fråga om en nyhet. Men så är
ju i själva verket icke fallet. Redan enligt 1903 års banklagar kunde föreläggande
i fråga om banks bokslut meddelas, då av Konungens befallningshavande efter hemställan
av bankinspektören. 1907 års bankkommitté, vars förslag ligger till grund
för -nu gällande lag, föreslog att Konungens befallningsliavandes befogenhet gent
emot bankerna skulle överflyttas på den såsom en självständig myndighet dåmera
organiserade bankinspektionen. Denna skulle således enligt kommittéförslaget äga
.meddela föreläggande beträffande banks bokslut — såväl balansräkning som vinstock
förlusträkning — och denna mening biträddes utan gensaga av de erfarna och
om bankernas handlingsfrihet måna bankdirektörerna Rabe och M. Wallenberg. Det
var, såsom herr statsrådet i anförande till statsrådsprotokollet antytt, genom ett
förbiseende vid lagens slutliga formulering som bankinspektionens befogenhet i
nämnda hänseende eliminerades. Således är här ej fråga om en nyhet, utan endast
em rättelse av ett begånget misstag.»

För min del ansluter jag mig till den ståndpunkt, bankinspektionen
sålunda intagit.

Lagrådet har emot ifrågavarande förslag anmärkt allenast, att,
•enär detsamma enligt sin ordalydelse ginge utöver sitt sylte, som vore
att giva bankinspektionen nödig myndighet att i avseende å innehållet
nv bankbolags vinst- och förlusträkning eller balansräkning få genomförda
de rättelser, inspektionen ansett skäligt föreskriva, samt kommit
att omfatta jämväl den formella behandlingen av nämnda räkningar,
men behov av en dylik utsträckt befogenhet för bankinspektionen icke
syntes föreligga, en jämkning i det föreslagna stadgandets avfattning
syntes böra äga rum.

I anledning av lagrådets anmärkning, vilken jag funnit befogad,
har en ändring gjorts i förslagets ordalydelse. Även en jämkning av
redaktionell art har vidtagits.

Emellertid hava mer än fyra år förflutit, sedan lagrådet avgav sitt
utlåtande, och jag anser fördenskull, att lagrådet ånyo bör lämnas tillfälle
att yttra sig i saken.

Föredragande departementschefen uppläste därefter det omarbetade
lagförslaget, vilket såsom bilaga fogats vid detta protokoll, samt hem -

Departement t schefen.

ställde,

utdrag

Kungl. Maj:ts proposition Nr 12.

att lagrådets yttrande över detta förslag måtte inhämtas genom
av protokollet.

Till denna hemställan, som biträddes av statsrådets
övriga ledamöter, behagade Hans Maj:t Konungen*
lämna bifall.

Ur protokollet:
Herbert Wallin.

Kungl. Maj;ts proposition Nr 12.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 235 § i lagen om bankrörelse den 22 juni 1911.

Härigenom förordnas, att 235 § i lagen om bankrörelse den 22 juni''
1911 skall erhålla följande ändrade lydelse:

Sker svårare avvikelse från denna lag eller från bolagsordningen,
ankomme på Konungen att förklara bolaget hava förverkat oktrojen.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen, enligt dära
meddelad uppgift, utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Kung!. Maj:ts proposition Nr 12.

Utdrag av protokollet, liållet i Kung!. Maj ds lagråd torsdagen
den 24 oktober 1918.

Närvarande:

Justitieråden GrULLSTRAND,

VON Seth.

Wedberg,

Regeringsrådet Planting-Gyllenbåga.

Enligt lagrådet tillhandakoramet utdrag av protokollet över finansärenden,
hållet inför Hans Magt Konungen i statsrådet den 26 september
1918, hade Kungl. Magt förordnat, att lagrådets yttrande skulle inhämtas
•över upprättat förslag till lag om ändrad lydelse av 239 § i lagen om
bankrörelse den 22 juni 1911.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet
.föredragits av revisionssekreteraren Nils Edvard Gadde.

Lagrådet lämnade för-slaget utan anmärkning.

Ur protokollet:
Erik Öländer.

Kung!,. Maj:ts proposition Nr 12.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 17 januari

1919.

Närvarande:

Hans excellens lierr statsministern Eden,

Hans excellens hen- ministern för utrikes ärendena Hellner,

Statsråden: Petersson,

Schotte,

Petrén,

Nilson,

Löfgren,

friherre Palmstierna,

Rydén,

Undén,

Thorsson.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet
anmälde chefen för finansdepartementet, statsrådet Thorsson, lagrådets
genom utdrag av protokollet över finansärenden den 26 september 1918
inhämtade utlåtande över upprättat förslag till lag om ändrad lydelse
av 235 § i lagen om bankrörelse den 22 juni 1911, vilket förslag av
lagrådet lämnats utan anmärkning.

Föredragande departementschefen hemställde, att lagförslaget måtte
jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till
antagande.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lämna bifall;
och skulle till riksdagen avlåtas proposition av den
lydelse, bilaga .... vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Bengt Arftvidson.