Kungi. Maj:ts proposition nr 118 (Proposition 1919:118)

Kungi. Maj:ts proposition nr 118.

Nr 118.

Kung!. May.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om fri
rättegång m. m.; given Stockholms slott den 21 februari
1919.

Under äbeiopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om fri rättegång samt

2) lag om ändrad lydelse av 16 kap. 10 § och 25 kap. 5 8 rättegångsbalken.

GUSTAF.

Eliel Löfgren.

Bihang till riksdagens protokoll 1919. I sand. 100 käft. (Nr 118.)

Kanal. Maj:ts proposition nr 118.

Förslag

till

Lag

om fri rättegång

Med upphävande av 15 kap. 9 § rättegångsbalken samt med ändring av
vad lag och författning i övrigt innehålla mot denna lag stridande, förordnas
som följer:

Om fri rättegång vid underrätt.

1 §•

Vid allmän underrätt, polisdomstol, poliskammare och krigsrätt samt första
domstol i skiftesmål och i vattenmål må på de villkor och i den omfattning,
som här nedan stadgas, fri rättegång i visst mål beviljas den som icke ägor tillgång:
till gäldande av de med rättegången därstädes förenade kostnader eller etter
deras utgivande skulle sakna medel, som skäligen må anses erforderliga för hans
eget uppehälle och för fullgörande av honom åliggande underhållsskyldighet. __
1 brottmål, där brottet är sådant, att det hör under allmänt atal eller ma
efter angivelse åtalas av allmän åklagare, må fri rättegång ej beviljas målsägande
i annat fall än att åklagaren anhänggjort talan i malet. Fri rättegång ma ej
heller beviljas den, vilkens talan grundar sig pa överlåtelse, som kan antagas
hava skett i syfte att därmed vinna sådan förman.

2 §•

Part, som beviljats fri rättegång, vare befriad från erläggande av stämpelavgift
i målet och njute tillika den förmån att av allmänna medel skola gäldas
expeditionslösen, kostnad för delgivning av stämning, vittnesinkallelser och sadana
rättens beslut, varav motparten skall erhålla del, samt ersättning till av pal ten
åberopade vittnen, såvida deras hörande i målet ej utan skäl pakallats, sa ock
ersättning till tjänsteman för särskild förrättning eller a tjänstens vagnar torskjuten
kostnad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

Där så finnes erforderligt för behörigt anhängiggörande eller utförande
av partens talan, må ock lämplig person förordnas att mot ersättning av allmänna
medel biträda parten i rättegången.

3 §•

Beslut om fri rättegång meddelas av rätten eller, då rätten ej sitter, av
dess ordförande.

4 §•

Ansökan om fri rättegång göres muntligen eller skriftligen och skall åtföljas
av skriftlig, på heder och samvete avgiven uppgift å sökandens förmögenhetsvillkor
och omfånget av honom åliggande underhållsskyldighet; äro sagda
förhållanden ej kända, bör uppgiften vara styrkt genom offentlig myndighet
eller trovärdig, känd person.

5 §•

Rättegångsbiträde'' förordnas av rätten eller, då rätten ej sitter, av dess
ordförande. Har part till rättegångsbiträde föreslagit någon, som avlagt för
utövande av domareämbete föreskrivna kunskapsprov samt yrkesmässigt utövar
advokatverksamhet, bör avvikelse från förslaget ej ske, såframt ej särskilda skäl
därtill äro.

Vid förordnande av rättegångsbiträde må, när skäl därtill äro, biträdet
berättigas att sätta annan lämplig person i sitt ställe.

6 §•

Om delgivning, som i 2 § sägs, föranstalte rätten eller dess ordförande.

7 §•

Finnes under rättegången, att parten utan intrång i de medel, som skäligen
må anses erforderliga för hans eget uppehälle och för fullgörande av honom
åliggande underhållsskyldighet, kan gälda kostnaderna för rättegången, äge rätten
förordna, att förmånen av fri rättegång skall upphöra. Lag samma vare, där
parten berett sig fri rättegång, oaktat hans talan är av beskaffenhet, som i 1 §
andra stycket andra punkten sägs.

8 §•

När rätten från sig skiljer mål, vari fri rättegång varit part beviljad,
skall rätten, där parten jämlikt 7 § förklarats förlustig sagda förmån, förplikta
honom ersätta statsverket kostnad, som enligt 2 § skolat gäldas av allmänna
medel. År ej sådant fall för handen, men tappar motparten, varde dylik ersättningsskyldighet
denne ålagd, där han enligt lag är pliktig gälda vinnande parts
rättegångskostnad.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 118.

9 §•

Mot beslut, varigenom fri rättegång beviljats, må talan ej föras.

Har rättens ordförande lämnat utan bifall ansökan om fri rättegång eller
om förordnande av rättegångsbiträde eller till rättegångsbiträde förordnat annan,
än part föreslagit, må parten hos rätten påkalla ny prövning av frågan.

Om fri rättegång i hovrätt och hos Konungen.

10 §.

Har part vid underrätt åtnjutit fri rättegång, vare han, då målet fullföljes
till hovrätten, berättigad att jämväl med avseende å rättegången därstädes tillgodonjuta
de i 2 § första stycket omförmälda förmåner, såframt ej under tiden
partens förmögenhetsförhållanden veterligen så ändrats, att han utan intrång i
de medel, som skäligen må anses erforderliga för hans eget uppehälle och för
fullgörande av honom åliggande underhållsskyldighet, kan gälda kostnaderna för
rättegången i hovrätten. Part äge ock eljest i hovrätten komma i åtnjutande av
fri rättegång i den omfattning nu sagts, där han, på sätt i 4 § föreskrives, styrker,
att han icke äger tillgång till gäldande av de med rättegången i hovrätten
förenade kostnader eller efter deras utgivande skulle sakna vad skäligen må
anses erforderligt för hans eget uppehälle och för fullgörande av honom åliggande
underhållsskyldighet.

Där hovrätt i allo eller i huvudsakliga delar bifaller ändringssökande av
part, som äger tillgodonjuta de i första stycket angivna förmåner, må hovrätten
på partens begäran i det slutliga utslaget tillerkänna biträde, som parten anlitat
för rättegången därstädes, ersättning av allmänna medel.

Vad i 1 § andra stycket samt i 6, 7 och 8 §§ är stadgat skall äga motsvarande
tillämpning med avseende å fri rättegång i hovrätt.

Mot hovrätts beslut i fråga, som i denna paragraf avses, må talan ej föras.

11 §•

Vad i 10 § är stadgat skall äga motsvarande tillämpning i fråga om mål,
som fullföljes hos Konungen.

Om fri verkställighet av dom eller utslag.

12 §.

Har part åtnjutit fri rättegång, vare parten vid verkställighet av dom
eller utslag i målet befriad från honom enligt lag åliggande skyldighet att förskjuta
kostnad för förrättningen, och skall av allmänna medel gäldas all nödig
förrättningskostnad, i den mån den ej kan av tappande parten uttagas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 118.

Allmänna bestämmelser.

13 §.

Palt, som åtnjutit fri rättegång, ma, där han efter rättegångens avslutande
nnnes utan intrång i de medel, som skäligen må anses erforderliga för hans eget
uppehälle och för fullgörande av honom åliggande underhållsskyldighet, kunna
gälda rättegångskostnad, som enligt denna lag av allmänna medel guldits, på
yrkande av kronans ombudsman i den ort, där parten har sitt hemvist, förpliktas
ersätta, statsverket sådan kostnad, såframt motparten ej i utslaget ålagts dylik
ersättningsskyldighet. Talan härom må ej väckas senare än två år efter rättegångens
avslutande.

Vad nu stadgats galle ock i fråga om kostnad, som av allmänna medel
guldits för verkställighet av dom eller utslag, dock att tiden för talans anhängiggörande
skall räknas från det verkställighetsåtgärden avslutats.

14 §.

Vittnesersättning, som enligt denna lag skall gäldas av allmänna medel,
skall utgå efter enahanda grunder och i samma ordning, som stadgas angående
ersättning av allmänna medel till vittnen i brottmål.

Rättegångsbiträde, som enligt denna lag är berättigad till ersättning av
allmänna medel, åtnj ute ^ efter rättens prövning skäligt arvode för det arbete, biträdet
nedlagt å rättegången för dess förberedande och utförande, så ock ersättning
för nödvändiga utgifter och tidsspillan. Ej må biträde, som förordnats av
rätten eller dess ordförande, av parten förbehålla sig ytterligare ersättning; har
sadant förbehåll skett, vare det utan verkan.

Beslut om ersättning till rättegångsbiträde gånge i verkställighet, ändå
att det ej vunnit laga kraft. Skriftligt besked om beslutet skall utan avgift
tillhandahållas biträdet. ö

15 §.

Vad i denna lag sägs om rättegångsbiträde äge ej tillämpning i fall, då,
enligt vad särskilt är stadgat, häktad eller vid krigsdomstol tilltalad är ber ättigad
erhålla sadant biträde.

16 §.

Under förutsättning av ömsesidighet äger Konungen förordna, att undersate
i viss främmande stat i fråga om rätt till fri rättegång skall vara likställd
med svensk medborgare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

17 §■

Närmare föreskrifter rörande ordningen för gäldande av ersättning enligt
denna lag till tjänstemän och rättegångsbiträden ävensom angående delgivningar
och inkallelser genom rättens eller dess ordförandes försorg samt vad i övrigt
med avseende å denna lags tillämpning är att iakttaga meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1920.

Kung!. Maj:ts proposition nr 118.

Förslag

till

Lag

om lindrad lydelse av 16 kap. 10 § och 25 kap. 5 § rättegångsbalken.

Härigenom förordnas som följer:

1. I 16 kap. 10 § rättegångsbalken skola orden »som av rätten eller
Konungens befallningshavande förordnats att i rättegången biträda häktad eller
som av rätten förordnats att i visst mål eller ärende biträda såsom tolk» utbytas
mot orden »som förordnats att biträda part i rättegången eller att i visst''mål
eller ärende biträda såsom tolk».

2. Till nämnda § skall läggas ett nytt stycke av följande lydelse:

Yad i första stycket sägs skall ock gälla, om underrätt genom beslut under
rättegången avslagit begäran om fri rättegång eller om förordnande av rättegångsbiträde
åt mindre bemedlad part eller förordnat, att sådan förmån skall
upphöra eller ock till rättegångsbiträde förordnat annan än part föreslagit. Vill
part klaga över beslut, som nu sagts, skall, såframt parterna därom enas eller
rätten finner skäl tillstädja det, målet vila i avbidan på utgången av partens
klagan.

3. I 25 kap. 5 § rättegångsbalken skall ordet »häktad» utbytas mot ordet

»part».

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1920.

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
torsdagen den 9 januari 1919.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Eden,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner,
Statsråden Petersson,

Schotte,

Petkén,

Nilson,

Löfgren,

friherre Palmstierna,

Rydén,

Undén,

Thorsson.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Löfgren anmälde riksdagens
skrivelse den 14 juni 1918, nr 402, i vilken riksdagen anmält, att
den icke bifallit Kungl. Maj:ts proposition till 1918 års riksdag, nr 331,
varigenom Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till lag om fri rättegång, lag om ändrad lydelse av 16 kap.
10 § och 25 kap. 5 § rättegångsbalken samt lag om ändrad lydelse av
4 § i lagen om förordnande av rättegångsbiträde åt häktad den 14 september
1906.

Efter att hava redogjort för skrivelsens innehåll anförde föredragande
departementschefen:

»Det är, såsom av den lämnade redogörelsen framgår, uteslutande
på grund av bristande tid till vederbörlig granskning av de i omförmälda
proposition framlagda lagförslag, som riksdagen icke kunnat godkänna

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

desamma. Vid sådant förhållande är det min avsikt att i sinom tid
hemställa, att till 1919 års riksdag måtte avlåtas proposition med förslag
till lag om fri rättegång in. m. av i huvudsak samma innebörd som den
till 1918 års riksdag avlåtna. Emellertid har, såsom jag tidigare i dag
anmält, inom justitiedepartementet utarbetats ett förslag till ny lag angående
förordnande av rättegångsbiträde åt häktad, som bland annat
innehåller bestämmelser därom, att häktad skall erhålla nödigt biträde
vid överrätt lika väl som vid underrätt, ävensom att biträde må förordnas
för var och eu, som hålles häktad såsom misstänkt för brott, och
icke, såsom enligt gällande lag i ämnet, allenast för den, som häktats
på grund av brott, varå straffarbete enligt lag kan följa. Detta lagförslagpåkallar
en mindre ändring av det till föregående års riksdag avlåtna
förslaget till lag om fri rättegång, och har jag fördenskull låtit inom justitiedepartementet
utarbeta ett nytt förslag till lag om fri rättegång. Detta
förslag avviker från det äldre förslaget endast därutinnan, att 2 § tredje
stycket uteslutits och i stället motsvarande stadgande upptagits såsom eu
särskild paragraf under numret 15. Genom denna överflyttning har stadgandet,
som förut hörde under rubriken »om fri rättegång vid underrätt», inordnats
under »allmänna bestämmelser» och sålunda bragts att gälla jämväl
förfarandet inför högre rätt. I stadgandet har vidare företagits den ändring,
som betingas av den av mig nyss omnämnda utsträckningen av
rätten att erhålla rättegångsbiträde till att gälla var och en, som hålles
häktad såsom misstänkt för brott, varjämte paragrafnumren för 15 och
16 §§ i det äldre förslaget måst ändras till 16 och 17 och tiden för
lagens ikraftträdande framflyttas med ett år.»

Föredraganden uppläste härefter det sålunda överarbetade förslaget
till lag om fri rättegång, vilket såsom bilaga finnes fogat vid detta protokoll,
och hemställde, att lagrådets yttrande över detsamma måtte för det
ändamål, § 87 regeringsformen omförmäler, inhämtas genom utdrag av
protokollet.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lämna
bifall.

U r protokollet:
tvär Brynolf.

Bihang till riksdagens protokoll 1919. / samt. 100 käft. (AV 118.)

Kungl. Maj:ts propotition nr 118.

Förslag

till

Lag

om fri rättegång.

Med upphävande av 15 kap. 9 § rättegångsbalken samt med ändring
av vad lag och författning i övrigt innehålla mot denna lag stridande,
förordnas som följer:

I brottmål, där brottet är sådant, att det hör under allmänt åtal
eller må efter angivelse åtalas av allmän åklagare, må fri rättegång ej
beviljas målsägande i annat fall än att åklagaren anhängiggjort talan i
målet. Fri rättegång må ej heller beviljas den, vilkens talan grundar
sig på överlåtelse, som kan antagas hava skett i syfte att därmed vinna
sådan förmån.

Om fri rättegång vid underrätt.

2 §•

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

vittnesinkallelser och sådana rättens beslut, varav motparten skall erhålla
del, samt ersättning till av parten åberopade vittnen, såvida deras
hörande i målet ej utan skäl påkallats, så ock ersättning till tjänsteman
för särskild förrättning eller å tjänstens vägnar förskjuten kostnad.

Där så finnes erforderligt för behörigt anhängiggörande eller utförande
av partens talan, må ock lämplig person förordnas att mot ersättning
av allmänna medel biträda parten i rättegången.

3 §•

Beslut om fri rättegång meddelas av rätten eller, då rätten ej
sitter, av dess ordförande.

4 §•

Ansökan om fri rättegång göres muntligen eller skriftligen och
skall åtföljas av skriftlig, på heder och samvete avgiven uppgift å sökandens
förmögenhetsvillkor och omfånget av honom åliggande underhållsskyldighet;
äro sagda förhållanden ej kända, bör uppgiften vara styrkt
genom intyg av offentlig myndighet eller trovärdig, känd person.

^Rättegångsbiträde förordnas av rätten eller, då rätten ej sitter, av
dess ordförande. Har part till rättegångsbiträde föreslagit någon, som
avlagt för utövande av domareämbete föreskrivna kunskapsprov samt
yrkesmässigt utövar advokatverksamhet, hör avvikelse från förslaget ej
ske, såframt ej särskilda skäl därtill äro.

Vid förordnande av rättegångsbiträde må, när skäl därtill äro, biträdet
berättigas att sätta annan lämplig person i sitt ställe.

6 §•

Om delgivning, som i 2 § sägs, föranstalte rätten eller dess ordförande.

7 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

upphöra. Lag samma vare, där parten berett sig fri rättegång, oaktat
hans talan är av beskaffenhet, som i 1 § andra stycket andra punkten sägs.

8 §■

När rätten från sig skiljer mål, vari fri rättegång varit part beviljad,
skall rätten, där parten jämlikt 7 § förklarats förlustig sagda förmån,
förplikta honom ersätta statsverket kostnad, som enligt 2 § skolat
gäldas av allmänna medel. Är ej sådant fall för handen, men tappar
motparten, varde dylik ersättningsskyldighet denne ålagd, där han enligt
lag är pliktig gälda vinnande parts rättegångskostnad.

9 §•

Mot beslut, varigenom fri rättegång beviljats, må talan ej föras.

Har rättens ordförande lämnat utan bifall ansökan om fri rättegång
eller om förordnande av rättegångsbiträde eller till rättegångsbiträde
förordnat annan, än part föreslagit, må parten hos rätten påkalla
ny prövning av frågan.

Om fri rättegång i hovrätt och hos Konungen.

10 §.

Har part vid underrätt åtnjutit fri rättegång, vare han, då målet
fullföljes till hovrätten, berättigad att jämväl med avseende å rättegången
därstädes tillgodonjuta de i 2 § första stycket omförmälda förmåner,
såframt ej under tiden partens förmögenhetsförhållanden veterligen
så ändrats, att han utan intrång i de medel, som skäligen må anses
erforderliga för hans eget uppehälle och för fullgörande av honom åliggande
underhållsskyldighet, kan gälda kostnaderna för rättegången i hovrätten.
Part äge ock eljest i hovrätten komma i åtnjutande av fri rättegång
i den omfattning nu sagts, där han, på sätt i 4 § föreskrives,
styrker, att han icke äger tillgång till gäldande av de med rättegången
i hovrätten förenade kostnader eller efter deras utgivande skulle sakna
vad skäligen må anses erforderligt för hans eget uppehälle och för fullgörande
av honom åliggande underhållsskyldighet.

Där hovrätt i allo eller i huvudsakliga delar bifaller ändringssökande
av part, som äger tillgodonjuta de i första stycket angivna för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

måner, må hovrätten på partens begäran i det slutliga utslaget tillerkänna
biträde, som parten anlitat för rättegången därstädes, ersättning av
allmänna medel.

Vad i 1 § andra stycket samt i 6, 7 och 8 §§ är stadgat skall
äga motsvarande tillämpning med avseende å fri rättegång i hovrätt.

Mot hovrätts beslut i fråga, som i denna paragraf avses, må talan
ej föras.

11 §•

Vad i 10 § är stadgat skall äga motsvarande tillämpning i fråga
om mål, som fullföljes hos Konungen.

Om fri verkställighet av dom eller utslag.

12 §.

Har part åtnjutit fri rättegång, vare parten vid verkställighet av
dom eller utslag i målet befriad från honom enligt lag åliggande skyldighet
att förskjuta kostnad för förrättningen, och skall av allmänna medel
gäldas all nödig förrättningskostnad, i den mån den ej kan av tappande
parten uttagas.

Allmänna bestämmelser.

13 §.

Part, som åtnjutit fri rättegång, må, där han efter rättegångens
avslutande finnes utan intrång i de medel, som skäligen må anses erforderliga
för hans eget uppehälle och för fullgörande av honom åliggande
underhållsskyldighet, kunna gälda rättegångskostnad, som enligt denna
lag av allmänna medel guldits, på yrkande av kronans ombudsman i
den ort, där parten har sitt hemvist, förpliktas ersätta statsverket sådan
kostnad, såframt motparten ej i utslaget ålagts dylik ersättningsskyldighet.
Talan härom må ej väckas .senare än två år efter rättegångens
avslutande.

Vad nu stadgats gälle ock i fråga om kostnad, som av allmänna
medel guldits för verkställighet av dom eller utslag, dock att tiden för
talans anhängiggörande skall räknas från det verkställighetsåtgärden
avslutats.

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

14 §.

Vittnesersättning, som enligt denna lag skall gäldas av allmänna
medel, skall utgå efter enahanda grunder och i samma ordning, som
stadgas angående ersättning av allmänna medel till vittnen i brottmål.

Rättegångsbiträde, som enligt denna lag är berättigad till ersättning
av allmänna medel, åtnjute efter rättens prövning skäligt arvode
för det arbete, biträdet nedlagt å rättegången för dess förberedande och
utförande, så ock ersättning för nödvändiga utgifter och tidsspillan. Ej
må biträde, som förordnats av rätten eller dess ordförande, av parten
förbehålla sig ytterligare ersättning; har sådant förbehåll skett, vare det
utan verkan.

Beslut om ersättning till rättegångsbiträde gånge i verkställighet,
ändå att det ej vunnit laga kraft. Skriftligt besked om beslutet skall
utan avgift tillhandahållas biträdet.

15 §.

Hålles part, som beviljats fri rättegång, häktad såsom misstänkt
för brott eller är parten tilltalad vid krigsdomstol för sådant brott, att
han är berättigad till hjälp i rättegången, gälle angående rättegångsbiträde
åt parten vad därom särskilt är stadgat.

16 §.

Under förutsättning av ömsesidighet äger Konungen förordna, att
undersåte i viss främmande stat i fråga om rätt till fri rättegång skall
vara likställd med svensk medborgare.

17 §.

Närmare föreskrifter rörande ordningen för gäldande av ersättning
enligt denna lag till tjänstemän och rättegångsbiträden ävensom angående
delgivningar och inkallelser genom rättens eller dess ordförandes försorg
samt vad i övrigt med avseende å denna lags tillämpning är att iakttaga
meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1920.

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd torsdagen den
20 februari 1919.

Närvarande:

Justitieråden Gullstkand,
von Seth,

Wedberg,

Regeringsrådet Planting-Gyllenbåga.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den
9 januari 1919, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättat
förslag till lag om fri rättegång.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet
föiedragits av chefen för justitiedepartementets lagavdelning, docenten
Martin Fehr.

Lagrådet lämnade förslaget utan anmärkning.

Ur protokollet
Erik Öländer.

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott fredagen
den 21 februari 1919.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Eden,

Statsråden Petersson,

Schotte,

Petrén,

Nilson,

Löfgren,

friherre Palmstierna,

Rydén,

Thorsson.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Löfgren anmälde lagrådets
den 20 februari 1919 avgivna utlåtande över det den 9 januari
1919 till lagrådet remitterade förslaget till lag om fri rättegång och hemställde,
att förslaget, som av lagrådet lämnats utan anmärkning, jämte det
förslag till lag om ändrad lydelse av 16 kap. 10 § och 25 kap. 5 § rättegångsbalken,
vilket lagrådet i sitt utlåtande den 11 april 1918 lämnat utan
anmärkning, måtte, sedan i förstnämnda lagförslags 15 § vidtagits en ändring
av redaktionell natur och i sistnämnda lagförslag tiden för ikraftträdandet
framflyttats med ett år, genom proposition föreläggas riksdagen
till antagande; och hemställde föredraganden tillika, att till denna proposition
måtte såsom bilaga fogas utdrag av de i statsrådet den 22 mars
och 12 april 1918 samt i lagrådet den 11 april 1918 förda protokoll,
avseende förslag till lag om fri rättegång in. m.

Yad föredraganden sålunda hemställt täcktes
Hans Maj:t Konungen, på tillstyrkan av statsrådets
övriga ledamöter, bifalla, och skulle till riksdagen
avlåtas proposition av den lydelse bilaga vid detta
protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Ivar Brynolf.

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

Bilaga.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott fredagen den
22 mars 1918.

N ärvarande:

Hans excellens herr statsministern Eden,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner,

Statsråden: Petersson,

SO HOTTE,

Petrén,

Nilson,

Löfgren,

friherre Palmstierna,

Rydén,

Undén,

Thorsson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Löfgren anförde:

»I skrivelse den 23 april 1915 anhöll riksdagen, att Kungl. Maj:t täcktes
taga under övervägande, huruvida och i vilken omfattning åtgärder kunde redan
under nu gällande rättegångsordning vidtagas för beredande genom det allmännas
försorg av rättshjälp åt parter, som på grund av svag ekonomisk ställning eller
oförmåga att tillvarataga sina intressen därav kunde vara i behov, samt för riksdagen
framlägga det förslag, som av detta övervägande kunde föranledas. I anledning
härav utarbetades av inom justitiedepartementet tillkallade sakkunnige
ett utkast till lag om kostnadsfri rättegång, vilket den 31 juli 1916 av de sakkunnige
avlämnades. Sedan efter sistnämnda dag gjorda remisser utlåtanden
över ifrågavarande lagutkast avgivits av de myndigheter och andra, vilkas yttranden
infordrats, överlämnades berörda utlåtanden till de sakkunnige för att
tagas under övervägande vid utarbetande av definitivt lagförslag i ämnet. De
sakkunnige hava därefter med fästat avseende å ovan omförmälda utlåtanden omarbetat
förutnämnda lagutkast; och sedan processkommissionen, som anmodats
granska det sålunda överarbetade lagförslaget, framställt vissa erinringar emot
detsamma, hava de sakkunnige den 31 december 1917 överlämnat betänkande med
förslag till lag om fri rättegång jämte tillhörande författningsförslag.

De lagförslag, som jag nu har för avsikt att för Eders Kungl. Maj:t an Bihang

till riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 100 höft. (Nr 118.) 3

Allmän motivering.

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

mäla, utgöra en inom justitiedepartementet verkställd omarbetning av de sakkunniges
förslag till lag om fri rättegång och därav påkallade ändringar i vissa
äldre lagar.

En av statens förnämsta uppgifter är att genom domstolarna bereda varje
medborgare tillfälle att erhålla den reglering av sina rättsförhållanden, som står
i överensstämmelse med lag och rätt. Att härvid staten föreskriver vissa mindre
avgifter, avsedda att till någon ringa del betäcka de direkta kostnaderna för de
särskilda ärendenas behandling, kan icke i regel innebära någon oegentlighet, lika
litet som det kan vara något att invända emot att rättssökande i allmänhet hava
skyldighet att själva bekosta det juridiska biträde, varav de må vilja begagna
sig. Men det är ett socialt missförhållande av allvarligaste slag, om mindre bemedlade
eller obemedlade medborgare på grund av sin bristande förmåga att betala
av staten fastställda avgi fter, av erforderliga biträden betingade arvoden eller
andra nödiga kostnader för rättegången skulle avskäras från möjligheten att göra
sin rätt gällande.

Medan i de flesta moderna rättssystem särskild uppmärksamhet ägnats åt
att genom lagstiftningsåtgärder undanröja ett missförhållande av antytt slag, har
den svenska rätten härutinnan intagit en efterbliven ståndpunkt. Det föreliggande
lagförslaget avser att i den svenska rätten införa principen om fri rättegång
för den, som icke äger tillgång till gäldande av de med rättegången förenade
kostnader eller efter deras utgivande skulle sakna medel, som skäligen må anses
erforderliga för hans eget och hans familjs uppehälle. I rätten till fri rättegång
ingår enligt förslaget jämväl förmånen att, där så erfordras för behörigt anhängiggörande
eller utförande av rättegången, erhålla lämpligt biträde på bekostnad av
allmänna medel. Förslaget innefatta’ härjämte en rätt till fri verkställighet av
dom eller utslag för part, som åtnjutit fri rättegång.

Innan jag övergår till den närmare motiveringen för lagförslaget, torde jag
böra anmärka, att vissa andra åtgärder enligt min mening erfordras för att komplettera
den föreslagna lagstiftningen och förläna erforderlig effektivitet åt den
rättshjälp, som ställes till de mindre bemedlades förfogande. Jag syftar härvid
i första rummet på eu organisation av offentliga rättshjälpsanstalter, vilka även
utan samband med rättegång skulle lämna rättsligt biträde åt mindre bemedlade
Förslag härtill har utarbetats av ovan omförmälda sakkunniga, och, på sätt anmälts
för riksdagen, har jag för avsikt att hemställa om avlätande av proposition
till riksdagen angående beviljande av nödiga medel för genomförandet av en
dylik organisation. Samtidigt torde jag emellertid jämväl komma att hemställa
om ett särskilt anslag för beredande av viss rättshjälp, som i händelse av bifall
till det under riksdagens prövning vilande förslaget till lag om rätt i vissa fall
för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område synes
vara av nöden för att trygga de i nyssnämnda lagförslag avsedda ny ttj anderättshavares
rätt.

Vad nu beträffar det föreliggande förslaget till lag om fri rättegång, överensstämmer
detsamma i det stora hela med de sakkunnigas förslag, och hänvisar
jag alltså beträffande den ifrågasatta lagstiftningens principer i huvudsak till
nämnda förslag med av de sakkunnige lämnad motiv ering. I vissa delar har jag
emellertid funnit avvikelse böra ske; och anhåller jag nu att få redogöra för dessa
skiljaktigheter och grunderna härför.

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

Förslaget till lag om fri rättegång.

1 §•

Förmånen av fri rättegång skulle enligt de sakkunigas förslag kunna be.- Fattigdom*
viljas den, som icke ägde tillgång till gäldande av de med rättegången förenade graden
kostnader eller efter deras utgivande skulle sakna nödiga medel till underhåll
för sig och sin familj. De sakkunnige avsågo med nämnda bestämmelse, att även
personer, som ägde några, om än med hänsyn till deras nuvarande eller framtida
försörjning ringa tillgångar, skulle kunna komma i åtnjutande av fri rättegång.

Mot avfattningen av ifrågavarande bestämmelse har emellertid från olika håll
anmärkts, att bestämmelsen ej med tillräcklig tydlighet uttryckte vad de sakkunnige
med densamma avsett, utan att den kunde bliva föremål för eu alltför snäv
tillämpning. Även enligt min mening synes det önskvärt, att fattigdom sgraden
angives på sådant sätt, att därigenom tydligt framhålles, att den avgörande myndigheten
bör erhålla ett visst utrymme för skälighetsprövning, och jag har därför
låtit omredigera första stycket av paragrafen i överensstämmelse härmed.

Enligt de sakkunnigas förslag kunde förmånen av fri rättegång ej beviljas Fri rdtteför
utförande av målsägandetalan i brottmål, där brottet vore sådant, att det gång i bratthörde
under allmänt åtal eller kunde efter angivelse åtalas av allmän åklagare. mål
Denna inskränkning i förmånen av fri rättegång motiverades av de sakkunnige
därmed, att målsäganden i dylika fall i allmänhet torde kunna påräkna biträde
av allmänne åklagaren jämväl för utförande av sin särskilda talan.

Med anslutning till eu vid betänkandet fogad reservation håller jag före,
att den mindre bemedlade partens behov av hjäip i rättegången för utförande av
målsägandetalan i brottmål av ovan berörda beskaffenhet ofta nog icke kan anses
vara nöjaktigt tillgodosett genom att tillfälle kan finnas för mälsägaren att erhålla
visst biträde av åklagaren. Att i omförmälda mål utan inskränkning låta
förmånen av fri rättegång stå öppen för mindre bemedlade synes å andra sidan
icke vara att förorda. Det bör icke ifrågasättas annat än att, där brott hör under
allmänt åtal eller må efter angivelse åtalas av allmän åklagare, denne skall i målet
föra den ansvarstalan, som är lagligen grundad. Har allmänne åklagaren icke
funnit skäl för åtal, synes icke heller anledning förefinnas att i det föreliggande
fallet medgiva målsägaren rätt till fri rättegång för utförande av sin särskilda
talan. Däremot synes det önskvärt, att i de fall, då allmänne åklagaren anhängiggjort
ansvarstalan, en mindre bemedlad malsägare må åtnjuta förmanen av fri
rättegång för utförande av sin talan, detta med hänsyn till att de ersättningskrav,
som kunna vara förbundna med eu dylik talan, ofta äro invecklade och fordra en
vidlyftig utredning. I överensstämmelse med anförda synpunkter har lagförslaget
i denna del avfattats.

Såsom en förutsättning för rätten att erhålla förmånen av fri rättegång Förpröt*-var i de sakkunnigas förslag upptagen bestämmelsen, att partens talan ej finge ningen
vara uppenbart ogrundad. Denna bestämmelse innebar, att beslut rörande ansökan
om fri rättegång i varje fall måste föregås av en viss saklig prövning från domarens
eller rättens sida av den föreliggande tvisten.

De sakkunnige hava, under hänvisning till förprövningens förekomst i åt -

20 Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

skilliga främmande proeesslagar, såsom motivering för bestämmelsen anfört huvudsakligen
följande.

''För den bemedlade utgjorde redan tanken på de med eu process förenade ekonomiska
uppoffringarna en hämsko på lusten att i onödan anställa rättegång
Skulle nu samhället för den fattige undanröja varje hämmande moment härutinnan,
så ställdes i själva verket på hans omdömesgillhet och självbehärskning
större krav än på den bemedlades, och det torde ej låta sig försvaras att sålunda
genom ett okontrollerat beviljande av fri rättegång för fattigt folk öka frestelsen
att processa. Den antydda inskränkningen i den fria rättegången påkallades även
av skyldig hänsyn till den fattiges motparts intresse. Ty om än denne i domen
finge sig tillerkänd full ersättning för sina rättegångskostnader, så vore denna
ersättningsrätt ofta endast en rätt på-papperet. Slutligen torde även den fattiga
partens eget intresse bjuda, att samhället förfore med varsamhet och urskillning,
då det genom särskilda förmåner beredde honom lättnader vid rättegångars utförande.
I sista hand finge nämligen även den fattige själv bära ansvaret för sina
gärningar. Anställde han en uppenbart ogrundad talan, komme han att drabbas
av kostnaderna för processen.’

Beträffande spörsmålet huruvida beslut om meddelande av fri rättegång
borde föregås av en prövning utav befogenheten av den mindre bemedlade
partens talan, har uti ovanberörda reservation givits uttryck åt den uppfattningen,
att övervägande skäl tala emot införandet av en dylik förprövning samt att
den föreslagna bestämmelsen härom måste anses vara ägnad att i väsentlig mån
förringa värdet av den nya lagstiftningen. Jag har i förslaget anslutit mig till
den av reservanten sålunda uttalade uppfattningen.

För de sakkunnige har det i första hand framstått såsom eu nödvändighet
att finna ett medel för avvärjande av faran av ett ohemult processande, vilket
enligt de sakkunnigas uppfattning oundgängligen skulle bliva en följd av lagförslagets
genomförande. De sakkunnigas i berörda avseende uttalade farhågor
synas mig dock överdrivna.

Det torde nämligen icke böra lämnas ur sikte, att beträffande den stora
gruppen av s. k. partprocesser, d. v. s. tvister av sådan beskaffenhet att parterna
äro i stånd att utföra sin talan utan rättegångsbiträde, de förmåner, som enligt
förslaget skulle tillkomma mindre bemedlad part utöver dem, vartill han redan
enligt gällande rätt äger tillgång, icke kunna sägas vara av sådan betydelse, att
desamma i och för sig skulle giva anledning till någon ökad processlystnad.

Vidkommande åter sådana rättegångar, däri part för sin talans behöriga
utförande är i behov av biträde i rättegången, lärer förslaget, även utan den ifrågasatta
allmänna förprövningen, lämna tillräcklig möjlighet att hämma ohemula
processer. En dylik kontrollmöjlighet innefattas däri, att parts rätt att erhålla
förordnande för lämplig person att biträda honom i rättegången gjorts beroende
av domarens eller domstolens prövning av det föreliggande behovet av biträdeshjätp.

Såväl principiella grunder som praktiska skäl synas mig tala emot förprövningens
införande i den tillämnade lagstiftningen. Föreliggande lagförslag
avser alt utjämna den ogynnsamma ställning, varuti en mindre bemedlad i jämförelse
med en ekonomiskt bättre situerad befinner sig, då det gäller att genom
rättegång hävda sin rätt. Att den fattiga partens rätt att erhålla de förmåner,
som kunde medföra ett dylikt utjämnande, göres beroende av en prövning i sak

Kungl. Maj:ts proposition nr 118. 21

redan vid rättegångens början, ter sig för mig så mycket mindre tilltalande, som
den bemedlade parten äger möjlighet att under processens hela förlopp åstadkomma
en utredning, som kan komma att giva stöd åt en talan, vilken vid en förprövning
möjligen kunnat framstå såsom obefogad. Det ligger nämligen i sakens natur,
att eu dylik prövning måste bliva av summarisk beskaffenhet och till följd
härav också mindre tillförlitlig. Och vådan av ett felaktigt bedömande av partens
talan vid en förprövning torde få betraktas såsom så mycket större, som det
icke är uteslutet, att förprövningens förelintlighet i och för sig kan vara ägnad
att medföra en rubbning i förtroendet för domarens eller rättens opartiskhet i ett
mål, däri förprövning ägt rum. Förprövningen synes, lagd i domarens eller rättens
band, lätt kunna giva anledning till en känsla av rättsosäkerhet och godtycke
för den fattige, som söker utfå sin rätt, och torde därför, såsom Svea Hovrätt
framhållit i sitt yttrande över IDIG års lagutkast, i denna form stå i strid
med vår nu gällande rättegångsordning och knappast vara förenlig med svensk
rättsåskådning.

2 §•

Den i de sakkunnigas förslag upptagna bestämmelsen om befrielse för part
från skyldighet att i rättegången ställa säkerhet för kostnad och skada har ej i
lagförslaget upptagits. Nämnda befrielse hade avseende allenast å tvenne fall,
nämligen dels på undersåte i de stater, med vilka Konungen icke slutit sådant
avtal, varom förmärs i 3 § av lagen den 19 november 1886 angående skyldighet
för utländsk man att i rättegång vid svensk domstol mot inländsk man ställa borgen
för kostnad och skada, dels ock på den säkerhet för kostnad i anledning av

vittnesförhör vid utländsk domstol, som enligt 2 § av lagen den 6 mars 1899 skall
avlämnas av den, som begärt vittnesförhöret.

Vad angår befrielsen för utländsk man frän skyldigheten att ställa borgen
för kostnad och skada bar jag ej funnit skäl föreligga att i förslaget upptaga
stadgande därom, enär eu sådan befrielse otvivelaktigt skulle gå utöver området
för de förmåner, som man genom förevarande lagstiftning avsett att bereda mindre

bemedlad part. Det är nämligen att märka, att då befrielsen från skyldighet att

ställa ifrågavarande säkerhet ej samtidigt förbindes med ett gäldande från det
allmännas sida av den kostnad och skada, som för den fattiges motpart skulle
kunna uppkomma, befrielsen komme att utan berättigande ske på motpartens bekostnad.
Det synes ej heller skal gen kunna ifrågasättas, att statsverket skall
åtaga sig utländsk parts skyldighet att gälda omförmälda kostnad och skada.
På grund av de konventioner, som ingåtts med ett flertal främmande stater om
befrielse från skyldighet att i omförmälda fall .ställa borgen, saknar stadgandet
för övrigt större praktisk betydelse.

Beträffande åter befrielsen för mindre bemedlad part från skyldighet att
ställa säkerhet för kostnad i anledning av vittnesförhör vid utländsk domstol
torde visserligen ur principiell synpunkt däremot ej några befogade invändningar
vara att göra. En sådan befrielse, som för att fylla sitt syfte givetvis måste
vara förenad med skyldighet för statsverket att i partens ställe utgiva den för
vittnesförhöret uppkommande kostnaden, skulle däremot kunna komma att betunga
statsverket, med högst avsevärda och på förhand ej beiäkneliga utgifter, vilka ofta
säkerligen ej komme att stå i rimligt förhållande till processföremålets värde eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

betydelse i övrigt. Med hänsyn härtill och då behov av vittnesförhör vid utländsk
domstol i de av förslaget berörda fall mera sällan torde förekomma, anser jag, att
tillräckliga skäl ej föreligga att införa bestämmelse om mindre bemedlad parts
befriande från skyldigheten att ställa säkerhet för nämnda kostnad.

3 §•

Över ansökan om fri rättegång ägde enligt de sakkunnigas förslag rätten
eller dess ordförande, när skäl därtill voro, bereda motparten tillfälle att avgiva
yttrande. En dylik kommunikation med motparten skulle enligt motiven till
förslaget förekomma, då målet kunde tänkas bliva av vidlyftigare beskaffenhet,
eller omständigheterna voro sådana, att ett uttalande från motpartens sida skulle
vara ägnat att avgöra frågan om förefintlig heten av någon förutsättning för beviljande
av fri rättegång, eller det kunde antagas, att en kommunikation skulle
kunna leda till förlikning i målet. Då emellertid, såsom jag förut anfört, någon
förprövning av sökandens talan enligt föreliggande lagförslag ej skall förekomma
och införandet av ett särskilt förlikningsförfarande allenast med avseende å tvister,
varå.denna lag skulle-bliva tillämplig, saknar berättigande, har jag ej funnit
skäl att i lagförslaget upptaga nämnda bestämmelse.

5 §•

Vid förordnande av rättegångsbiträde bör, när skäl därtill äro, biträdet
kunna berättigas att sätta annan lämplig person i sitt ställe. Om ej en sådan
rätt för den förordnade att sätta annan i sitt ställe lämnas, kan särskilt med hänsyn
till de juridiskt bildade yrkesadvokaterna befaras, att dessa skulle visa sig
mindre benägna att åtaga sig ifrågavarande slag av uppdrag, enär ett tvång för
den förordnade att vid alla tillfällen, även da behov därav ej föreligger, själv
utföra partens talan ofta skulle för honom innebära avsevärda olägenheter. I
många fall skulle även de kostnader, statsverket finge vidkännas för biträdeshjälpen,
genom ett sådant tvång göras onödigt stora.

'' §■

Den ändrade avfattningen av bestämmelserna i denna paragraf'' ansluter sig
till det nya innehållet av 1 § och har särskilt föranletts av borttagandet av stadgandet
om förprövning.

12 §.

I det av sakkunnige först utarbetade utkastet till lag om fri rättegång
hade upptagits bestämmelsen, att där part blivit beviljad förmånen av fri rättegång,
han ägde tillgodonjuta densamma jämväl hos överexekutorer och utmätningsman
för verkställighet av rättens i målet meddelade utslag och beslut.
Ifrågavarande bestämmelse upptogs emellertid ej i de sakkunnigas förslag; dock
hade i förut omnämnda reservation en avvikande mening i denna del uttalats.

Kunyl. Maj:ts proposition nr 118.

Åven jag anser, att part, som beviljats fri rättegång, jämväl bör komma i åtnjutande
av förmånen att utan kostnad erhålla verkställighet å rättens dom eller
utslag i målet, enär eljest mången gång parten ej skulle i full omfattning erhålla
den hjälp, som förevarande lagstiftning avsett att bereda honom.

Den förmån, som den mindre bemedlade genom den fria verkställigheten
kommer att erhålla, avser däremot ej att befria denne från den honom såsom
sökande av verkställigheten i vissa fall enligt utsökningslagen åliggande skyldighet
att ställa säkerhet för den kostnad och skada, som kan tillskyndas motparten.
Ej heller medför förmånen befrielse från stadgad skyldighet att förskjuta kostnad,
som för förvaltning av utmätt fast egendom kan vara nödig. Den omständigheten
att den, som erhållit fri rättegång, i sistnämnda fall ej kommer i åtnjutande
av en dylik befrielse, torde i regel för honom vara av föga praktisk betydelse.

Enligt förslaget är åtnjutandet av förmånen av fri verkställighet ej begränsad
till någon viss tid efter rättegångens avslutande. En dylik tidsbegränsning
kunde dock ifragasättas med hänsyn till det fall, att efter rättegångens avmen
verkställigheten partens förmögenhetsförhållanden sä väsentligt
förbättrats, att han vore i stånd att gälda kostnaderna för verkställigheten. Emellertid
skulle införandet av en dylik tidsbegränsning föranleda svårigheter beträffande
verkställighet av sådana domar och utslag, genom vilka svaranden ålagts
att periodvis verkställa utbetalning av penningemedel, såsom t. ex. uppfostringsbidrag
eliei andra underhållsbidrag. Den i nästföljande paragraf intagna bestämmelsen
om skyldighet för part att på grund av7 förbättrade förmögenhetsförhållanden
i visst fall återgälda vad av allmänna medel kan hava utgivits för verkställighetskostnad,
torde ock praktiskt taget tillräckligt motverka missbruk av rätten
till in verkställighet.

Ifrågasättas kunde även, huruvida icke jämväl eu part, som först efter
rättegångens avslutande blivit fattig, lika väl som den, vilken åtnjutit fri rättegång
,.borde beredas möjlighet att erhålla fri verkställighet. Beredandet av en
dylik förmån, som skulle hava sin egentliga praktiska betydelse ifråga om uttagande
av periodvis förfallande belopp, skulle nödvändiggöra införandet av ett särskilt
förfarande för prövningen av sökandens förmögenhetsvillkor, vilken väl i
sadant fall endast skulle kunna tänkas förlagd hos överexekutor. Upptagandet i
lagförslaget av bestämmelsen om fri verkställighet är emellertid endast avsett att
utgöra ep naturlig konsekvens av den förmån, som beretts mindre bemedlade genom
beviljande av fri rättegång, men gör däremot icke anspråk på att i allo lösa
det behov av fri rättshjälp vid verkställighetsåtgärder, som i andra avseenden
kan förefinnas.

Enligt kungl. kungörelsen den 28 november 1913 angående beräkning av
arvode för exekutiv försäljning av fast egendom m. m. föreskrives, att, där auktion
hållits men försäljning icke kommit till stånd, arvode till vederbörande förrättningsman
skall utgå intill häljten av det belopp, som skolat gäldas, om egendomen
blivit försåld. De fall, då fråga om sådant arvode uppkommer i samband med
fri verkställighet, torde kunna beräknas på grund av sin sällsynthet sakna egentlig
praktisk betydelse. Om lagförslagets bestämmelse rörande fri verkställighet
av dom eller utslag antagas till lag, bör emellertid berörda kungl. kungörelse i
angivna hänseende ändras beträffande part, som är berättigad till fri verkställighet,
varom också chefen för civildepartementet under nämnda förutsättning torde
framlägga förslag.

24 KungI. Maj:ts proposition nr 118.

13 §.

Enligt de sakkunnigas förslag kunde på yrkande av kronans ombudsman
efter rättegångens avslutande den part, som åtnjutit fri lättegång, förpliktas ersätta
statsverket kostnad, varifrån han varit befriad, såvida partens förmögenhetsförhållanden
efter rättegångens avslutande i så hög grad förbättrats, att han kunde
återgälda kostnadens hela belopp. Talan härom skulle ej fä väckas senare än fem
år från rättegångens avslutande.

Lämpligheten av att på dylikt sätt på grund av den lämnade förmånen
tillskapa ett gäldförbåkande mellan statsverket och den, som åtnjutit fri rättegång,
kan emellertid ifrågasättas. Särskilt i de fall, då de kostnader, som av
statsverket guldits, uppgå till mera avsevärda belopp, kan skulden för den mindre
bemedlade lätt komma att kännas såsom ett tryckande hot vid hans strävan att
förbättra sina villkor. Med hänsyn särskilt till det fäll att vederbörande part
just genom erhållande av fri rättegång vunnit något av större förmögen hets värde,
"har jag dock icke ansett mig äga tillräcklig anledning att helt frångå de sakkunnigas
förslag i detta avseende, men föreslår, att den tid, inom vilken kronans
återvinningstalan skall anställas, bestämmes till allenast två år efter rättegångens
avslutande.

Samma återkravsrätt bör även gälla i fråga om kostnad, som av allmänna
medel guldits för verkställighet av dom eller utslag, dock att tiden för talans
anhängiggörande bör räknas från verkställighetsåtgärdens avslutande.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 4 § i lagen om förordnande av rättegångsbiträde
åt häktad den 14 september 1906.

Enligt de sakkunnigas förslag skulle lagen om fri rättegång äga tillämpning
även på part, som hålles häktad. I den mån redan nu gällande bestämmelser
angående rättegångsbiträde åt häktad avveke från förslagets stadgande rörande
rättegångsbiträde, skulle likväl enligt 2 § 2 mom. andra stycket i förslaget förstnämnda
bestämmelser vara tillämpliga.

De sakkunnige synes emellertid härvid hava förbisett, att med denna anordning
av lagstiftningen en häktad, mindre bemedlad part, beträffande vilken 1906
års lag ägde tillämpning, skulle komma i en sämre ställning än andra mindre
bemedlade parter. Sålunda skulle den fattiga part, som jämlikt 1906 års lag fått
rättegångsbiträde förordnat, vara pliktig att, där han bleve till ansvar i målet
dömd, till statsverket återgälda kostnaden för ersättningen till rättegångsbiträdet,
medan däremot annan fattig part, oberoende av målets utgång, skulle vara befriad
från sådan återbetalningsskyldighet, Även i andra avseenden, såsom beträffande
parts rätt att få utsett av honom själv önskat rättegångsbiträde, skulle olikhet
uppkomma vid tillämpning av den ena eller andra lagen.

I skrivelse den 27 februari 1917 har riksdagen anhållit, att Eders Maj:t
täcktes låta utarbeta förslag till ändring i nu gällande lagstiftning angående rättegångsbiträde
åt häktad i syfte att den häktade, mätte erhålla nödigt biträde vid
överrätt lika väl som vid underdomstol; att vid förordnande av rättegångsbiträde
tillbörlig och skälig hänsyn toges till den häktades förslag i avseende å personvalet;
samt att till rättegångsbiträde färordnades rättsbildad advokat, där hinder
därför icke mötte och statsverket icke därigenom oskäligen betungades.

Kungl. MajUs proposition nr 118.

Jag hade hoppats kunna föreslå Eders Maj:t att för innevarande års riksdag
framlägga det förslag till ändrade bestämmelser uti berörda ämne, som i anledning
av riksdagens skrivelse inom justitiedepartementet är under beredning.
Med hänsyn till den fullständiga omarbetning, som gällande bestämmelser om
rättegångsbiträde åt häktad måste underkastas för att bringas i överensstämmelse
med förslaget till lag om fri rättegång, har emellertid detta ärende ännu icke
kommit i sådant skick, att utsikt förefinnes till propositions avlåtande förrän till
nästa års riksdag.

Gällande bestämmelser om häktad parts skyldighet att i visst fall till
statsverket återgälda den ersättning, som av allmänna medel till rättegångsbiträde
utgivits, synas dock redan nu beträffande mindre bemedlade böra ändras till
likhet med vad i förslaget till lag om fri rättegång i fråga om kostnadernas betalande
finnes stadgat. För sådant, ändamål har jag låtit utarbeta ett förslag
™ ''®g om ändrad lydelse av 4 § i lagen om förordnande av rättegångsbiträde
åt häktad^ den 14 september 1906, enligt vilket, i fall där den häktade åtnjutit
i rättegång i målet, angående gäldande av ersättningen för rättegångsbiträdet
skall gälla vad i fråga om kostnad för fri rättegång finnes stadgat.

Utöver ovan omförmälda ändringar hava av mig i de sakkunnigas förslag
vidtagits vissa andra ändringar av huvudsakligen redaktionell natur.»

Departementschefen uppläste härefter de sålunda anmälda lagförslagen
vilka finnas såsom bilagor fogade vid detta protokoll, och hemställde, att Kungl.
Maj:t behagade för det ändamål, § 87 regeringsformen omförmäler, genom utdrag
av protokollet över desamma inhämta lagrådets utlåtande.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen i nåder lämna bifall.

Ur protokollet:

C. G Bruno.

Bihang till riksdagens protokoll 1819. 1 samt. 100 höft. (Nr 118.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

Förslag

till

Lag

om fri rättegång.

Härigenom förordnas, som följer:

Om fri rättegång vid underrätt.

1 §•

I brottmål, där brottet är sådant, att det hör under allmänt åtal eller må
efter angivelse åtalas av allmän åklagare, må fri rättegång ej beviljas målsägande
i annat fall än att åklagaren anhängiggjort talan i mälet. Fri rättegång må ej
heller beviljas den, vilkens talan grundar sig på överlåtelse, som kan antagas hava
skett i syfte att därmed vinna sådan förmån.

Främmande stats undersåte vare i fråga om rätt till fri rättegång likställd
med svensk medborgare under förutsättning av ömsesidighet.

2 §•

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

av parten åberopade vittnen, vilkas hörande prövas för målets utredning erforderligt,
så ock annan ersättning till tjänsteman för särskild förrättning eller å
tjänstens vägnar förskjuten kostnad.

Där så finnes erforderligt för behörigt anhängiggörande eller utförande av
partens talan, må ock lämplig person förordnas att mot ersättning av allmänna
medel biträda parten i rättegången.

Hålles parten häktad såsom misstänkt för brott, varå straffarbete efter
lag kan följa, eller är parten tilltalad vid krigsdomstol för sådant brott, att
han är berättigad till hjälp i rättegången, galle angående rättegångsbiträde
åt parten vad därom särskilt är stadgat.

3 §■

Beslut om fri rättegång meddelas av rätten eller, då rätten ej sitter, av
rättens ordförande.

4 §•

Ansökan om fri rättegång göres muntligen eller skriftligen och skall
åtföljas av skriftlig, på heder och samvete avgiven uppgift å sökandens förmögenhetsvillkor
och storleken av den familj, han har att försörja; äro sagda
förhållanden ej kända, bör uppgiften vara styrkt genom intyg av offentlig
myndighet eller trovärdig, känd person.

5 §■

Rättegångsbiträde förordnas av rätten eller, då rätten ej sitter, av rättens
ordförande. Har part till rättegångsbiträde föreslagit någon, som avlagt för
utövande av domareämbete föreskrivna kunskapsprov samt yrkesmässigt utövar
advokatverksamhet, bör avvikelse från förslaget ej ske, såframt ej särskilda skäl
därtill äro.

Vid förordnande av rättegångsbiträde må, när skäl därtill äro, biträdet
berättigas att sätta annan lämplig person i sitt ställe.

6 §•

Om delgivning och inkallelse, som i 2 § sägs, föranstalta rätten eller rättens
ordförande.

7 §■

Finnes under rättegången partens förmögenhetsförhållanden vara sådana,
att han utan intrång i de medel, som skäligen må anses erforderliga för hans
eget och hans familjs uppehälle, kan gälda kostnaderna för rättegången, äge rätten
förordna, att förmänen av fri rättegång skall upphöra. Lag samma vare, där
parten berett sig fri rättegång, oaktat hans talan är av beskaffenhet, som i 1 §
andra stycket andra punkten sägs.

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

8 §•

När rätten från sig skiljer mål, vari fri rättegång varit part beviljad, skall
rätten, där parten jämlikt 7 § förklarats förlustig sagda förmån, förplikta honom
ersätta statsverket kostnad, som enligt 2 § skolat gäldas av allmänna medel. Är
ej sådant fall för handen, men tappar motparten, varde dylik ersättningsskyldighet
denne ålagd, där han enligt lag är pliktig gälda vinnande parts rättegångskostnad.

9 §.

Mot beslut, varigenom fri rättegång beviljats, må talan ej föras.

Har rättens ordförande lämnat utan bifall ansökan om fri rättegång eller
om förordnande av rättegångsbiträde, må parten hos rätten påkalla ny prövning
av frågan.

Om fri rättegång i hovrätt och hos Konungen. ''

io §.!

1 mom. Har part vid underrätt åtnjutit fri rättegång, vare han, då målet
fullföljes till hovrätten, berättigad att jämväl med avseende å rättegången därstädes
tillgodonjuta de i 2 § första stycket omförmälda förmåner, såframt ej
under tiden partens förmögenhetsförhållanden veterligen så ändrats, att han utan
intrång i de medel, som skäligen må anses erforderliga för hans eget och hans
familjs uppehälle, kan gälda kostnaderna för rättegången i hovrätten. Part äge
ock eljest i hovrätten komma i åtnjutande av fri rättegång i den omfattning nu
sagts, där han, på sätt i 4 § föreskrives, styrker, att han icke äger tillgång till
gäldande av de med rättegången i hovrätten förenade kostnader eller efter deras
utgivande skulle sakna vad skäligen må anses erforderligt för hans eget och hans
familjs uppehälle.

Vad i 1 § andra och tredje styckena samt i 6, 7 och 8 §§ är stadgat skall
äga motsvarande tillämpning med avseende å fri rättegång i hovrätt.

2 mom. Där hovrätt i allo eller i huvudsakliga delar bifaller ändringssökande
av part, som äger tillgodonjuta de i 1 mom. angivna förmåner, må hovrätten
på partens begäran i det slutliga utslaget tillerkänna biträde, som parten
anlitat för rättegången därstädes, ersättning av allmänna medel, såframt motparten
ej i utslaget förpliktas utgiva ersättning för kostnaderna i hovrätten.

3 mom. Mot hovrättens beslut i fråga, som i denna paragraf avses, må
talan ej föras.

11 §■

Vad i 10 § är stadgat skall äga motsvarande tillämpning i fråga om mål,
som fullföljes hos Konungen.

Kungl. Majds proposition nr 118.

Om fri verkställighet av dom eller utslag.

12 §.

Har part åtnjutit fri rättegång, vare parten vid verkställighet av dom eller
utslag i målet befriad från honom enligt lag åliggande skyldighet att förskjuta
ko-tnad för förrättningen, och skall kostnaden gäldas av allmänna medel, i den
mån den ej kan av tappande parten uttagas.

Allmänna bestämmelser.

13 §•

Part, som åtnjutit fri rättegång, må, där han efter rättegångens avslutande
finnes utan intrång i de medel, som skäligen må anses erforderliga för hans eget
och hans familjs uppehälle, kunna gälda kostnad, som enligt denna lag av allmänna
medel guldits, på yrkande av kronans ombudsman i den ort, där parten har
sitt hemvist, förpliktas ersätta statsverket sådan kostnad, såframt motparten ej i
utslaget ålagts dylik ersättningsskyldighet. Talan härom må ej väckas senare
än två år efter rättegångens avslutande.

14 g.

Till vittne, vars hörande påkallas enligt denna lag, skall ersättning utgå
efter enahanda grunder och i samma ordning, som stadgas angående ersättning
av allmänna medel till vittnen i brottmål.

Rättegångsbiträde, som enligt denna lag är berättigat till ersättning av
allmänna medel, åtnjute efter rättens prövning skäligt arvode för det arbete,
biträdet nedlagt å rättegången för dess förberedande och utförande, så ock ersättning
för nödiga utgifter och tidsspillan. Ej må biträde, som förordnats av rätten
eller dess ordförande, av parten förbehålla sig ytterligare ersättning; har sådant
förbehåll skett, vare det utan verkan.

Beslut om ersättning till rättegångsbiträde gånge i verkställighet, ändå
ätt det ej vunnit laga kraft. Skriftligt besked om beslutet skall utan avgift tillhandahållas
biträdet.

15 g.

Närmare föreskrifter rörande ordningen för gäldande av ersättning enligt
denna lag till tjänstemän och rättegångsbiträde!! ävensom angående delgivningar

Kungl. Maj:Us proposition nr 118.

och inkallelser genom rättens eller rättens ordförandes försorg samt vad i övrigt
med avseende å denna lags tillämpning är att iakttaga meddelas av Konungen.

Grenom denna lag upphäves 15 kap. 9 § rättegångsbalken.
Denna lag träder i Kraft den 1 januari 1919.

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 16 kap. 10 § och 25 kap. 5 § rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, som följer:

2. Till nämnda § skall läggas ett nytt stycke av följande lydelse:

Vad i första stycket sägs skall ock gälla, om underrätt genom beslut under
rättegången avslagit begäran om fri rättegång eller om förordnande av rättegångsbiträde
åt mindre bemedlad part eller förordnat, att sådan förmån skall upphöra,
eller ock till rättegångsbiträde förordnat annan än part föreslagit. Vill part
klaga över beslut, som nu sagts, skall, såframt parterna därom enas eller rätten
finner skäl tillstädja det, målet vila i avbidan på utgången av partens klagan.

3. I 25 kap. 5 § rättegångsbalken skall ordet »häktad» utbytas mot
ordet »part».

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1919.

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 4 § i lagen om förordnande av rättegångsbiträde åt

häktad den 1+ september 1906.

Härigenom förordnas, att 4 § i lagen om förordnande av rättegångsbiträde
åt häktad den 14 september 1906 skall erhålla följande ändrade lydelse:

Rättegångsbiträde, varom i denna lag sägs, njute skälig ersättning av allmänna
medel, efter ty rätten bestämmer. Beslut om sådan ersättning gånge i
verkställighet, ändå att det ej vunnit laga kraft. Skriftligt besked om beslutet
skall utan avgift genast tillhandahållas biträdet. 1 slutliga utslaget pröve rätten,
huruvida ersättningen skall till statsverket återgäldas, vare sig av allmän åklagare
eller av enskild part. Ej må åklagare eller målsägande därtill förpliktas i
annat fall, än då åtalet blivit utan skäl anställt, ej heller den tilltalade, där han
ej varder till ansvar i målet dömd; och skall, där den tilltalade åtnjutit fri
rättegång i målet, angående gäldandet av sagda ersättning gälla vad i fråga om
kostnad för fri rättegång finnes särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1919.

Kungl. May.ts proposition nr 118.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd torsdagen den ll
april 1918.

Närvarande:

J ustitieråden Gallstrand,
von Seth,

Wedberg,

Regeringsrådet Planting- Gyllenbåga .

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet den 22 mars 1918
hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i 8 87 regeringsformen
omförmälda ändamål inhämtas över upprättade förslag till''

lag om fri rättegång,

lag om ändrad lydelse av 16 kap. 10 § och 25 kap. o § rättegångsbalken, och
. ., •? om dndrad lydelse av 4 § i lagen om förordnande av rättegångsbiträde

åt haktad den 14 september 1906.

Förslagen, som finnas bi lagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av advokaten Set Axel Helge Silow.

I anledning av förslagen avgåvos följande yttranden av lagrådet och dess
särskilda ledamöter:

Förslag till lag om fri rättegång.

Ingressen.

Lagrådet:

Förslaget innefattar i flera hänseenden modifikationer i lagbud, som dock
formellt lämnas oberörda. Sålunda medför exempelvis föreskriften i 10 § om
motsvarande tillämpning av 6 § att, där part åtnjuter förmånen av fri räitegång,
bestämmelserna i rättegångsbalken om förfarandet i hovrätt icke alltid kunna
följas. Likaså göras genom 12 § undantag från vissa utsökningslagens stadgandeu

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 100 käft. (Nr 118.) 5

Kungl. Maj:t» ''proposition nr 118.

o. s. v. Det torde därför böra i den tillämnade lagens ingress utsägas, att ändring
göres i vad lag eller författning innehåller mot densamma stridande. Sker så,
lärer slutbestämmelsen om upphävande av 15 kap. 9 § rättegångsbalken lämpligen
böra uppflyttas till ingressen.

§ 1.

Lagrådet:

Huruvida part är i den ekonomiska ställning, att han må enligt förslagets
bestämmelser tillgodonjuta fri rättegång, lärer ej sällan bliva vanskligt att avgöra.
En särskild svårighet beredes den prövande myndigheten genom den obestämda
innebörden av begreppet familj. Om och i vad män detta uttryck må
anses omfatta, förutom make och barn av äktenskaplig börd eller adoptivbarn,
även andra t. ex. syskon, som dela hem med parten, synes icke rätt klart. Tydligt
är dock, att till partens familj ej kunna räknas utomäktenskapliga barn till
honom, med vilka han ej sammanbor.'' Härutinnan avviker förslaget sålunda från
de grunder, som godtagits i kungörelsen den 17 juni 1916 angående allmänna
villkor och bestämmelser för användningen av anslaget till rättshjälp åt vissa
åbor och lägenhetsinnehavare, i det att enligt sagda kungörelse frågan, huruvida
sökt rättshjälp bör beviljas, är gjord beroende av bland annat sökandens förmögenhetsvillkor
och omfånget av honom åliggande underhållsskyldighet. Erinras
må jämväl, att enligt förordningen den 1 juni 1912 om familjeunderstöd, d. v. s.
understöd av statsmedel åt värnpliktigs hustru och barn, utom äktenskap födda
barn äro berättigade till understöd i likhet med inom äktenskap födda, och att
förordningen den 13 augusti 1914 om understöd i vissa fall åt sådan värnpliktigs
familj, som fullgör tjänstgöring till rikets försvar, räknar till familjen även vissa
anhöriga, mot vilka den värnpliktige väl ej har legal försörjningsplikt men som
för sitt uppehälle äro väsentligen beroende av hans arbete.^

Då en otvetydig regel är önsklig och den i 1916 års kungörelse antagna
principen synes lämplig, hemställes, att slutet av första stycket i denna paragraf
så omarbetas, att hänsyn blir att taga till vad som erfordras för partens eget
uppehälle och för fullgörande av honom lagligen åliggande underhållsskyldighet.
Motsvarande jämkning bör vidtagas i 4, 7, 10 och 13 §§.

Sista stycket i förevarande paragraf innebär, ^ att den myndighet, rätten
eller dess ordförande, som har att bevilja fri rättegång, skall pröva, huruvida
den främmande staten tillerkänner motsvarande förmån åt svenska _ medborgare.
I överensstämmelse med vad inom andra områden av lagstiftningen är
fallet torde emellertid sådan prövning böra ankomma på Konungen. Ifrågavarande
stadgande lärer alltså böra givas det innehåll, att Konungen äger under
förutsättning av ömsesidighet förordna, att undersåte i viss främmande stat skall
i fråga om förmånen av fri rättegång vara likställd med svensk medborgare.
Rätta platsen för ett dylikt stadgande lärer vara den avdelning av den föreslagna
lagen, som har till överskrift Allmänna bestämmelser.

Iakttages vad sålunda blivit erinrat beträffande nu förevarande paragrafs
sista stycke, erfordras någon jämkning även i 1 mom. andra stycket av 10 §.

Kungl. Majtta proposition nr 118.

2 §•

Justitierådet von Seth:

Bland de förmåner, som skulle komma att ingå i rätten till fri rättegång,
namnes även, att av allmänna medel skall gäldas ersättning till sådana av parten
åberopade vittnen, vilkas hörande prövas erforderligt för målets utredning. Dessutom
skulle parten äga få vittnen inkallade på det allmännas bekostnad och, enligt
6 §, genom rättens eller dess ordförandes försorg.

Mot avsikten med dessa bestämmelser synes icke vara något att erinra.
Det är emellertid ej fullt tydligt, vare sig i vilken ordning eller av vem det
skall prövas, om ett vittnes hörande är erforderligt. Överhuvud taget kan ju ett
vittnesmåls betydelse för målets utgång icke fullt bedömas förr än i det slutliga
utslaget. Det kan emellertid icke gärna vara förslagets mening, att med den
prövning, som nu är i fråga, skall anstå, till dess målet avgöres. Häremot strider
nämligen hänvisningen i 14 § till bestämmelserna angående ersättning av allmänna
medel till vittnen i brottmål, vilka innehålla, bland annat, att beslut
om ersättning till vittne skall meddelas utan dröjsmål.

Det måste således antagas, att prövningen är avsedd att ske tidigare än i
samband med målets avgörande och följaktligen utan hänsyn till vittnesmålets
faktiska betydelse för utgången.

Det har säkerligen icke varit förslagets mening, att prövningen skall behöva
innebära annat än en med ledning av partens uppgifter angående de upplysningar
i målet, han anser vittnet kunna lämna, såvitt möjligt fullständigade
genom ett förklarande från vittnet företagen undersökning, huruvida vittnets
hörande kan antagas få inflytande på utgången. Denna prövning sammanfaller
alltså med den prövning, som rätteligen bör föregå varje medgivande av ett vittnesförhör.
Dylikt medgivande kan endast lämnas av rätten, och därav skulle ju
strängt taget följa, att endast de vittnen skulle enligt förevarande lag kunna
erhålla ersättning av allmänna medel, vilkas hörande medgivits av rätten. Det
synes emellertid, som om man av hänsyn till såväl partens som vittnenas intressen
borde gå i viss män längre. Ofta inträffar det ju, att ett vittnes hörande
genom omständigheter, som inträffat efter dess instämmande, blir obehövligt, och
ehuru stadgandet i 3 § är ofullständigt därutinnan, att detsamma ej tydligt angiver,
huruvida rättens ordförande skall äga före eller mellan rättens sammanträden
besluta jämväl om inkallande av vittnen, lärer detta få antagas hava varit
meningen. Grivetvis bör ett dylikt beslut föregås av sådan prövning av behovet
av vittnets hörande'' som den nyssnämnda, ehuru naturligtvis rätten ej kan bliva
bunden av densamma utan fortfarande har att avgöra, om vittnet skall höras
eller ej. Det vore synnerligen obilligt, om den, som inställt sig på en dylik
kallelse, skulle bliva annorlunda ställd i fråga om ersättning för sin inställelse
än den, som tillstädeskommit i anledning av en av rätten beslutad kallelse.

Vid dessa förhållanden synes det, som om rättvisan krävde, att såväl varje
till vittne åberopad person, som inställt sig på grund av kallelse från rätten
eller dess ordförande, som ock varje av parten själv medfört vittne, vars hörande
rätten funnit sig böra medgiva, borde fa sin ersättning av allmänna medel. Ett
förtydligande av förslaget i sådan riktning lärer alltså böra vidtagas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

I sammanhang därmed bör jämväl förenämnda ofullständighet i avfattningen
av 3 § avhjälpas.

Det må ock i detta sammanhang påpekas, att lydelsen av första stycket i
14 § icke rätt väl överensstämmer med vad, på sätt ovan utvecklats, borde komma
att gälla angående vittnesersättningars gäldande av allmänna medel. Avfattningen
av nämnda lagrum är nämligen sådan, att av densamma skulle kunna
slutas till en betydligt längre gående ersättningsskyldighet för det allmänna.
Vidtagas de jämkningar i förslaget i övrigt, om vilka ovan hemställts, erfordras
i 14 § ej annan bestämmelse i ämnet, än att vittnesersättning, som enligt lagen
skall gäldas av allmänna medel, skall utgå efter enahanda grunder och i samma
ordning, som stadgas angående ersättning av allmänna medel till vittnen i
brottmål.

3 §■

Justitieråden Gallstrand och Wedberg samt regeringsrådet Planting -Gyllenbåga:

Den enligt 2 § i fri rättegång ingående förmånen, att av allmänna medel
skall gäldas kostnad för inkallelse av och ersättning till vittne, har gjorts beroende
därav, att vittnets hörande prövas för målets utredning erforderligt. Det
lärer vara avsett och synes ock ändamålsenligt, att med denna prövning icke i
annat fall må anstå till det rättegångstillfälle, då vittnet höres, än att vittnet
är tillstädes utan att hava blivit inkallat i den ordning 6 § anvisar. Erinran
härom torde böra intagas i förevarande paragraf.

9 §

Lagrådet:

Följdriktigheten synes fordra, att genom tillägg till andra stycket i förevarande
paragraf utmärkes, dels att, därest rättens ordförande avslagit begäran
om vittnes inkallande genom rättens eller ordförandens föranstaltande, prövning
av frågan därom må påkallas hos rätten, dels ock, med hänsyn till innehållet i
det ifrågasatta nya stycket i 1(4 kap. 10 § rättegångsbalken, att, om rättens ordförande
till rättegångsbiträde förordnat annan, än part föreslagit, jämväl denna
fråga kan hänskjutas till rättens prövning.

10 §.

Justitierådet von Seth:

Stadgandet i 2 mom. gör hovrätts befogenhet att tillerkänna rättegångsbiträde
åt den, som äger åtnjuta förmånen av fri rättegång, ersättning av allmänna
medel beroende av, bland andra, det villkoret, att icke motparten i utslaget för Eliktas

utgiva ersättning för kostnaderna i hovrätten. Härigenom kan emellertid
iträdet komma i en ganska oförmånlig ställning, i det att han för sin ersättnings
utfående kan bliva beroende av såväl motpartens solvens som möjligheten att av
sin huvudman utfå vad på biträdet belöper av den kostnadsersättning huvudmannen
kunnat utfå av motparten. Mot nämnda villkor, som fanns upptaget redan

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

i det sakkunnigförslag, vilket ligger till grund för det föreliggande förslaget,
hava också anmärkningar framställts i yttranden, som från advokathåll avgivits
över förstnämnda förslag. Det synes, som om upptagande i förslaget av nämnda
villkor, på samma gång det innebär en obillighet mot biträdena, vore ägnat att
mer än som är lämpligt öka svårigheterna för mindre bemedlade parter att genom
fullföljande av talan vinna rättelse i beslut, som gått dem emot. Det kan nämligen
vara fara värt, att advokaterna, om de ställas inför så ovissa utsikter i
fråga om möjligheten att få ersättning för sitt arbete och sina besvär, skola finnas
föga villiga att åtaga sig uppdrag av ifrågavarande art. En ändring av förslaget
i denna del synes alltså påkallad. Därvid lärer den grunden böra följas
att, då i övrigt villkoren, för att biträdet skall kunna erhålla ersättning av allmänna
medel, äro uppfyllda, sådan ersättning också alltid skall tillerkännas detsamma
och att, om hovrätten därjämte finner omständigheterna sådana, att motparten
kan förpliktas utgiva ersättning för kostnaderna i hovrätten, motparten
förpliktas att direkt gottgöra statsverket vad det fått utbetala till biträdet. En
ändring i denna riktning kan genomföras genom uteslutande ur 2 mom. av orden
»såframt motparten ej i utslaget förpliktas utgiva ersättning för kostnaderna i
hovrätten» och nedflyttning av andra stycket i nuvarande 1 mom. till ett självständigt
moment efter 2 mom., varigenom hänvisningen till 8 § kommer att gälla
även stadgandet i 2 mom.

12 §.

Lagrådet:

Ett fullt tillfredsställande ordnande av rättsinstitutet fri verkställighet möter,
såsom framgår redan av departementschefens yttrande till förevarande paragraf,
åtskilliga svårigheter. En dylik svårighet, som näppeligen vunnit tillbörligt
beaktande i förslaget, är den, huru det skall kunna förhindras, att part, som åtnjutit
fri rättegång, utan giltiga skäl åsamkar statsverket kostnader för upprepade
verkställighetsåtgärder. Det synes, som om partens intressen i vanliga fall bleve
tillgodosedda, om rätten till fri verkställighet begränsades till att gälla allenast
ett verkställighetsförsök, naturligtvis med den modifikation, som följer därav, att
domen kan lyda på betalning eller annan prestation å olika terminer.

Av en bokstavlig tolkning skulle kunna anses framgå, att den förmån, som
i förevarande paragraf medgives, icke avses att äga rum i andra fall än sådana,
beträffande vilka uttrycklig föreskrift lämnas i utsökningslagen om skyldighet
för part att förskjuta kostnad för en av honom sökt förrättning. Det finnes emellertid
fäll, då kostnaden för en exekutiv förrättning val icke skall förskjutas av
sökanden, men då denne är pliktig att efteråt gälda kostnad, som icke kunnat
uttagas hos den, mot vilken förrättningen blivit sökt. Av ändamålet med stadgande!
i förevarande paragraf är uppenbart, att även i dylika fall förmånen av
fri verkställighet bör tillkomma den, som åtnjutit fri rättegång. Ett förtydligande
■av paragrafen, så att detta klart framgår av ordalydelsen, synes ensidigt.

Förslag till lag om ändrad lydelse av 10 kap. 10 § och 25 kap. 5 1$

rättegångsbalken.

Lagrådet lämnade förslaget utan anmärkning.

Kung1. Maj:ts proposition nr 118.

Förslag till lag om ändrad lydelse av 4 § i lagen om förordnande av rättegångsbiträde
åt liäktad den 14 september 1906.

Lagrådet:

Ändringen i förevarande lagrum lärer böra gå ut på att tilltalad, som dömes
till ansvar i målet och åtnjutit fri rättegång, kan i slutliga utslaget förpliktas
gottgöra statsverket ersättningen till biträdet allenast om han förklarats
förlustig sagda förmån, men att efter rannsakningens avslutande återbetalningsskyldighet
kan åläggas honom enligt reglerna i 13 § av lagen om fri rättegång.
Den föreslagna lydelsen av lagrummet i fråga synes ej rätt val utmärka
vad sålunda borde komma att gälla.

Ur protokollet:
Eril: Öländer.

Kungl. Maj:tx proposition nr 118.

»9

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott fredagen den
12 april 1918.

N ärvarande:

Hans excellens herr statsministern Edén,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner,
Statsråden: Petersson,

Schotte.

Petrén,

Nilsson,

Löfgren,

friherre Palmstierna,

■ Rydén,

Undén,

Thorsson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Löfgren anmälde lagrädets den
11 april 1917 avgivna utlåtande över de den 22 mars 1918 till lagrådet remitterade
förslagen till lag om fri rättegång, till lag om ändrad lydelse av 16 kap. 10
§ och 25 kap. 5 § rättegångsbalken samt till lag om ändrad lydelse av 4 § i lagen
om förordnande av rättegångsbiträde åt häktad den 14 september 1906.

Efter att hava redogjort för utlåtandets innehåll anförde statsrådet Löfgren:

»De av lagrådet framställda erinringarna beröra, såsom av den lämnade
redogörelsen framgår, icke de principer, å vilka lagförslagen grundats. Lagrådets
anmärkningar till förslaget till lag om fri rättegång synas mig böra föranleda
ändringar i av lagrådet anvisade hänseenden, med undantag för den sakliga anmärkning,
som framställts mot 12 §. Väl är det, vad denna anmärkning beträffar
sant, att partens intressen i vanliga fäll bleve tillgodosedda, om rätten till fri
verkställighet begränsades till att gälla allenast ett verkställighetsförsök. Men
det kan enligt min mening icke förnekas, att en sådan begränsning i många fäll
skulle kunna leda till olägenheter, exempelvis för en part, som vid ett första utmätnmgsförsök
utbekommit valuta för en del, men icke för hela sitt anspråk.
Dessutom skulle kontrollen över inskränkningens vederbörliga iakttagande vara
förenad med stora svårigheter och föranleda ett avsevärt arbete för vederbörande
exekutiva myndigheter.

Kungl. Maj ds proposition nr 118.

Inom lagrådet har ytterligare uppmärksamheten fästats vid den oklarhet,
varav förslaget synes lida i avseende å frågan, när och av vem erforderligheten
för målets utredning av ett vittnes hörande skall prövas. I själva verket har bestämmelsen
om särskild prövning rörande ersättning till vittnen, vilken bestämmelse
formulerats med anslutning till den i de sakkunnigas förslag förutsatta
förprövningen beträffande rätten till fri rättegång i allmänhet, bort undergå någon
jämkning med hänsyn till borttagandet ur förslaget av sagda förprövning. För
att, å ena sidan fullt tillgodose den mindre bemedlade partens intresse av att få
av honom åberopade vittnen hörda, men å andra sidan icke ådraga statsverket
ersättningsskyldighet i de fall, då ett vittnes hörande är alldeles opåkallat, synes
det mig vara den lämpligaste utvägen att låta vittnesersättning av allmänna medel
utgå, såvida icke rätten i samband med vittnes hörande finner dess påkallande
hava ägt rum utan skäl. Jag har i anledning härav företagit en omformulering
av 2 § i berörda avseende.

De av en av lagrådets ledamöter gjorda erinringarna till förslaget till lag
om fri rättegång 10 § synes mig böra föranleda vissa jämkningar i detta stadgande.

Beträffande förslaget till lag om ändrad lydelse av 4 § i lagen om förordnande
av rättegångsbiträde åt häktad har lagrådet visserligen funnit den föreslagna
lydelsen icke rätt väl utmärka den innebörd, som stadgandet enligt lagrådets
såväl som enligt min mening bör äga. Då emellertid lagrådet icke framställt
någon uttrycklig hemställan om ändring av formuleringen, har jag icke ansett
nödvändigt att rubba densamma.

Med anledning av vad sålunda i lagrådet förekommit, har förslaget till lag
om fri rättegång inom justitiedepartementet omarbetats, därvid jämväl i vissa inom
lagrådet icke berörda avseenden jämkningar av formell natur företagits.»

Föredraganden uppläste härefter lagförslagen i den lydelse, de efter sagda
omarbetning erhållit, och hemställde, att förslagen måtte, jämlikt § 87 regeringsformen,
genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Denna hemställan, i vilken statsrådets Övriga ledamöter
instämde, täcktes Hans Maj:t Konungen bifalla, och skulle
till riksdagen avlåtas proposition av den lydelse bilaga vid
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Henry Lindberg.

Let sakkunnigbetänkande, som ligger till grund för förslaget till lag om fri rättegång,
utdelades vid 1918 års lagtima riksdag och återfinnes i Bihang till riksdagens protokoll 1918-2 saml. 2 avd. 2 bandet. {Betänkande med förslag till lag om fri rättegång samt till kungörelse
angående understöd av statsmedel till offentliga rättshjälpsanstalter i riket m. *»., avgivet av inom
justitiedepartementet tillkallade sakkunniga.)

Stockholm 1919. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt äc Söner.

19096S